Fredagen den lu april
Protokoll
1991/92:96
Talmannen meddelade att Kjell Johansson (fp) denna dag återtagit sin
plats i riksdagen, varigenom tjänstgöringen som ersättare upphört för Conny
Sandholm.
Birger Rosqvist (s) hade ansökt om fortsatt sjukledighet under tiden den
22 april-den 31 maj.
Kammaren biföll denna ansökan.
Krister Örnfjäder (s) skulle även i fortsättningen tjänstgöra som ersättare
för Birger Rosqvist.
Anf. 1 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Catarina Rönnung har mot bakgrund av bankernas stora kre-
ditförluster och de vidgade räntemarginalerna frågat finansministern om inte
tiden är mogen att tillsätta en kommission som får i uppdrag att undersöka
huruvida bankerna brustit i det samhällsansvar man har rätt att kräva. Arbe-
tet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall besvara frågan.
Bankerna har en betydelsefull roll i samhällsekonomin. Banksystemet ut-
gör det finansiella systemets kärna. Bankerna har en central betydelse för
betalningsförmedling, inlåning och utlåning. Banksystemet utgör grunden
för de tjänster som det finansiella systemet producerar, nämligen att tillhan-
dahålla betalningsmedel, att kanalisera sparandet till investeringar och att
omfördela finansiella risker.
Bankernas viktiga ställning kommer till uttryck i lagstiftningen. Endast
banker har rätt att ta emot inlåning på konto från allmänheten. Det finns
vidare ett särskilt regelverk för banker som innebär kraftiga inskränkningar
Svar på
interpellationer
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 96
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar pä
interpellationer
i deras rätt att bedriva annan verksamhet än finansieringsverksamhet, och
det finns minimikrav på storleken av det riskbärande kapitalet i en bank.
Dessa regler syftar till att garantera att insättarnas medel är tryggade och att
banksystemet, och därmed betalningssystemet, förblir stabilt.
Kreditförlusterna i banksystemet har under 1991 nått en mycket hög nivå.
Vi kan i efterhand konstatera att kreditgivningen under slutet av 1980-talet
inte bedrivits med tillbörlig aktsamhet. Det hade varit bättre för både ban-
kerna och deras kunder om många av de krediter som då beviljades inte hade
kommit till stånd.
Det är nu lätt att vara efterklok och kritisera bankerna för den situation
som uppkommit. Vi bör dock beakta de faktorer som drev fram den utlå-
ningsexpansion som nu ger så stora problem. Brister i den tidigare ekono-
miska politiken har i stor utsträckning bidragit till att den nuvarande situatio-
nen har kunnat uppkomma. Låntagande stimulerades alltför länge genom
höga marginalskatter och frikostiga avdrag för räntekostnader i en infla-
tionsekonomi. Högkonjunkturen tilläts slå över i en kraftig överhettning ge-
nom bristande stramhet i finanspolitiken. Den ekonomiska politiken be-
drevs så att inga signaler fördes fram om att utlåningsexpansionen inte vara
långsiktigt hållbar.
Catarina Rönnung anser att bankerna har brustit i samhällsansvar. Ban-
kerna bedriver förvisso en verksamhet som innebär ett stort ansvar gentemot
deras kunder. Detta återspeglas som sagt i lagstiftningen, bl.a. genom att det
finns särskilda krav som skall vara uppfyllda för att en bank skall få oktroj,
dvs. auktorisation att bedriva verksamhet.
Jag vill dock samtidigt påpeka att bankerna verkar på i grunden samma
villkor som andra företag. Bankerna är inte offentliga organ, vilket Catarina
Rönnung ger intryck av när hon hänvisar till ett samhällsansvar. Bankerna
måste liksom andra företag generera ett överskott i verksamheten. För af-
färsbankerna är naturligen en god lönsamhet det viktigaste målet för verk-
samheten.
De stora kreditförlusterna drabbar nu med stor kraft bankerna själva.
Kraven på rationaliseringar, med förlorade arbetstillfällen som följd, är
stora. Aktieägarna har fått se värdet av sina aktier minska kraftigt. Vissa
ledande befattningshavare har fått lämna sina poster.
Bankerna får således nu, i enlighet med marknadsekonomins spelregler,
känna av konsekvenserna av de missgrepp som gjorts under senare år.
Denna utveckling torde på ett mycket kraftfullt sätt, och utan statliga ingri-
panden säkerställa att bankerna rättar till de brister i kreditgivningsrutinema
som lett fram till de stora förlusterna.
Catarina Rönnung påpekar att marginalen mellan bankernas utlånings-
räntor och inlåningsräntor vidgats kraftigt under senare tid. Jag delar i prin-
cip hennes bekymmer över denna utveckling. I en normal situation bör en
tillfredsställande konkurrens garantera att räntemarginalen inte skall vidgas
på det sätt som nu har skett.
Den nuvarande situationen är dock, dess värre, inte normal. Alla banker
har uppvisat snabbt stigande kreditförluster. Det är då inte onaturligt att rän-
temarginalen har vidgats, även om det är beklagligt. Man kan inte räkna med
att räntemarginalen skall vara konstant över tiden. Den genomsnittliga kre-
ditrisken i bankernas utlåning torde ju variera i takt med konjunkturerna,
vilket faktiskt talar för att räntemarginalerna ökar i en lågkonjunktur. Jag
vill inte med detta säga att jag tycker att den nuvarande räntemarginalen
ligger på rätt nivå, eller på fel nivå. Jag konstaterar bara att förloppet som
sådant inte är onaturligt i den situation som har uppkommit.
Jag anser således inte att regeringen skall tillsätta en kommission med
uppgift att granska om bankerna brustit i sitt samhällsansvar. Den upp-
komna situationen är förvisso otillfredsställande och det förefaller, med facit
i handen, uppenbart att kreditgivningen de senaste åren har varit alltför fri-
kostig. Det finns emellertid inte någon anledning att tillsätta en statlig kom-
mission med det uppdrag som Catarina Rönnung förespråkar. Skatterefor-
men och övergången till en ekonomisk politik som är inriktad på att skapa
låg inflation och ökat sparande har rättat till de systemfel som bidrog till att
problemen med kreditförluster kunde växa sig så stora. Till den del proble-
men beror på oskicklig kreditgivning, och jag menar inte att den delen är av
liten betydelse, kommer bankerna själva med största sannolikt att se till att
misstagen inte upprepas i den utsträckning det nu har varit fråga om, åtmin-
stone inte inom överskådlig tid.
Anf. 2 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Tack för svaret. Vi lever nu i den stora baksmällans tid vad
gäller bankernas agerande. Varje dag när man öppnar tidningarna kan man
läsa om nya tillkortakommanden, för att uttrycka saken med ett understate-
ment. Befarade kreditförluster kan enligt bankernas egna bedömningar bli
48 miljarder kronor i år.
För första gången i modern tid säger revisorer nej till ansvarsfrihet för en
banks förre koncernchef och förre VD. Mot den gamla styrelsen riktade re-
visorerna hård kritik för att den inte givit erforderliga riktlinjer och gjort
kontroller för att begränsa riskerna med kreditgivningen.
Det är inte bara Första sparbanken som är illa ute. Nordbanken, Östgöta
enskilda bank och Gota bank har deltagit i en ohöljd lånekarusell där i vissa
fall oegentligheter och insideraffärer inte kan uteslutas.
Kjell-Olof Feldt beskriver i sina memoarer hur den lössläppta kreditmark-
naden pumpade fram lån. De tidigare så njugga bankerna flödade över i lå-
neerbjudanden. Inga säkerheter krävdes, inte ens för betydande belopp.
Låntagarna erbjöds slippa armorteringar i flera år. Krediter såldes på postor-
der. Det mest fantastiska erbjudandet stod kanske de banker för som skick-
ade ut låneprospekt där man automatiskt fick ett lån, såvida man inte om-
gående tackade nej.
Lånen gick inte främst till investeringar utan till spekulation på en fastig-
hetsmarknad med alltigenom orealistiska förväntingsvärden. Jag är egentli-
gen inte ute efter att söka syndabockar på det politiska planet. Regering och
opposition kan dela på ansvaret för den förda ekonomiska politiken. Man
kan naturligtvis hävda att devalveringarna - den tidigare borgerliga rege-
ringen genomförde två devalveringar med 10 % och den socialdemokratiska
regeringen genomförde en devalvering på 16 % - medförde att omvandlings-
trycket i ekonomin inte fungerade.
Exportindustrin inhöstade stora vinster utan att anstränga sig och spekule-
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
rade i stället för att investera. Kredit- och valutaregleringarna var inte minst
den dåvarande oppositionen påskyndare av.
Ett viktigt inslag i skatteuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och
Folkpartiet var avdragsbegränsningar. Rehnbergsavtalet gjorde att inflatio-
nen ströps.
Fartblindheten i ekonomin är inte heller något typiskt svenskt fenomen.
Ekonomierna har skenat och bankväsendet har mer eller mindre gått över-
styr i Norge, Finland, Storbritannien och Canada.
Både den socialdemokratiska och den borgerliga regeringen har med skat-
temedel räddat banker när insättamas pengar, kronans stabilitet och därmed
förtroendet för Sveriges ekonomi har hotats.
Även om bankerna naturligtvis inte är offentliga organ utan företag som
bedrivs i vinstsyfte och är strängt lagreglerade anser statsrådet att banksyste-
met utgör det finansiella systemets kärna. Av de agerande i det finansiella
systemets kärna bör man kräva besinning, gott omdöme och samhällsansvar.
I den stora baksmällans tid får skattebetalarna, småspararna, presumtiva
husköpare och småföretagare som vill investera sitta emellan. Räntegapet
kan givetvis inte bara skyllas på lågkonjunkturen utan även på bankernas
usla affärer. Allmänheten är uppretad, de agerande skyller ifrån sig och på
varandra.
En kommission oberoende av bankintressen men med integritet och kun-
skap borde vara det naturliga svaret på allmänhetens kritik och undringar.
En sådan kommisssion skulle ligga både i regeringens och medborgarnas in-
tresse.
Fru talman! Detta är ett råd i all välmening som regeringen borde ta ad
notam.
Anf. 3 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Jag tackar Catarina Rönnung för det vänliga rådet. Det är
självklart både för mig och andra regeringsledamöter att lyssna på alla råd
och värdera dem.
Det är riktigt som Catarina Rönnung säger att vi nu upplever en baksmälla
inte bara på de finansiella marknaderna utan i hela den svenska ekonomin.
Det är en baksmälla som naturligtvis bygger på ekonomisk-politiska misstag
som har begåtts tidigare. Jag vill säga detta utan att utveckla frågan och ta
upp den debatten nu.
Vi i den nya regeringen har efter det att vi har ärvt problemställningen fått
uppleva hur patienten, dvs. Sverige, känner sig i baksmälletider. Vi får se till
att rehabilitera och lindra under tiden. Vi får se till att det inte sker sådan
missbruk av olika ekonomisk-politiska åtgärder att vi får ytterligare bak-
smällor och problem att hantera. Det är den grundläggande inriktningen i
regeringens politik.
Vi är medvetna om orsakerna till de problem som har uppkommit på de
finansiella marknaderna. Jag redovisade en del i inledningen av mitt inter-
pellationssvar.
Det är uppenbart att höginflationsekonomin, som till stor del förorsaka-
des av konkurrensdevalveringen 1982, i sig själv har skapat ett intryck av att
politiker i Sverige inte skulle var mäktiga att dra ner inflationstakten tillräck-
ligt mycket. Man har levt i föreställningen att vi allt framgent skulle kunna
räkna med en inflation på kanske 7-10 %.
Det borde man emellertid inte ha kunnat göra. Politiker från olika läger
hade en strävan att dra ned inflationstakten. Det har nu lyckats, och det gäl-
ler att hålla kvar inflationstakten på en låg nivå. Men det här är en grundläg-
gande orsak.
Det problem som fanns i inflationsförväntningarna tidigare accentuerades
av att vi inte genomförde den nödvändiga skattereformen förrän så sent som
1990/91. År 1991 genomfördes den med full kraft. Det innebar att den i sig
mycket nödvändiga och eftersträvade avregleringen på kreditmarknaden ge-
nomfördes i en situation då vi hade höga inflationsförväntningar och dess-
utom höga skattesatser med de effekter det innebar. Hade vi fått skatterefor-
men tidigare hade vi kunnat undvika många av de effekter vi har fått i det
avseendet och även i andra avseenden när det gäller ekonomin.
Det är klart att man även kan diskutera kreditgivningen. Men som jag
sade, i och med att man upplevde att det inte kostade så mycket att ha kredi-
ter skapades ett problem. Hade vi haft andra förutsättningar så hade natur-
ligtvis rådgivare och kunder hanterat sin situation på ett helt annat sätt.
Frågan är om det finns anledning att i dag tillsätta en kommission kring
orsakerna, vad som kan göras och vad som skall göras inför framtiden. Jag
tycker inte att dessa frågor har någon relevans. Vi känner till orsakerna. Det
är viktigt att hantera de uppkomna problemen. Det skall inte bara ske ge-
nom att staten har det grundläggande ansvaret för att garantera stabiliteten i
betalningssystemet utan det skall också finnas möjlighet att tillsammans med
riksdagen genomföra åtgärder som i sig är riktiga och som kan lindra situa-
tionen.
För att skapa bättre konkurrens har regeringen lagt fram förslag som inne-
bär att de utländska banker som i dag representeras av dotterbolag skall få
möjlighet att ombildas till filialer utan skattekonsekvenser. Det ger bättre
möjligheter till kapitalinflöde från andra länder. Jag hoppas att Catarina
Rönnung är beredd att stötta det förslaget.
Vi föreslår också att bankerna liksom andra företag skall få genomföra
avskattningar av sina reserver på fyra år, i stället för ett år som det fattades
beslut om tidigare.
Det är också en sak som jag hoppas att Catarina Rönnung är beredd att
bidra till att förverkliga i riksdagen, därför att det kommer att lindra situatio-
nen i dagsläget och därmed minska belastningen på låntagare och insättare
när det gäller räntemarginalen.
Det kan finnas andra åtgärder som också behöver vidtagas på olika områ-
den. Vi har anledning att återkomma till riksdagen senare i det avseendet.
Men det är klart att vi redan vet vad som kan göras. De åtgärder som är
rimliga är vi också beredda att sätta in.
När det gäller frågan om att hitta en part som, om jag citerar Catarina
Rönnung ungefärligen, oberoende av bankvärlden och med integritet kan
fundera över vad som har hänt och vad som kan göras, så finns de organen
redan. Vi har en finansinspektion som självklart är oberoende av bankintres-
sen och som självklart har hög integritet. Den finansinspektionen har den
direkta översynen över finansiella marknader och kommer att ta sitt ansvar
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar pä
interpellationer
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar pä
interpellationer
i det här avseendet. Vi har riksbanken som spelar en särskild roll, inte när
det gäller krissituationen direkt men som i egenskap av riksbank i banksyste-
met har vissa uppgifter. Slutligen har staten och regeringen ett grundläg-
gande ansvar - det är också en självklarhet.
Det finns alltså redan organ som har att hantera de här problemställning-
arna och kommer att hantera dem på ett sätt som ligger i linje med vad Cata-
rina Rönnung, såvitt jag förstår, önskar.
Anf. 4 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Naturligtvis känner jag till att vi har en finansinspektion. Vi
har i konstitutionsutskottet haft dess kompetente chef på offentlig utfråg-
ning, där han mycket noga redogjorde för att finansinspektionen har en
granskande uppgift men i vissa fall är medagerande i det ekonomiska skeen-
det, vilket delvis gör den till en part i målet. Dessutom har ju finansinspek-
tionen fått en intrikat frågeställning på halsen, när inspektionen skall under-
söka den sista - vi vet det inte än, men vi förmodar det - insideraffären rö-
rande vad som hände när Proventus sålde GOTA till SPP.
Men även om man kan utröna de politiska orsakerna - och här vidhåller
jag att vi får dela på det politiska och det ekonomiska ansvaret - är allmänhe-
ten väldigt konfunderad. Jag har fått många fax- och telefonförfrågningar
och annat. Allmänheten känner sig lurad och kräver en rejäl utredning av
vad som har gått snett i bank- och kreditväsendet. Allmänheten anser sig
förd bakom ljuset, och allmänheten blir ju på ett sätt betalningsskyldig med
anledning av de misstag som, enligt vad man tycker, har begåtts bakom
stängda dörrar utan allmänhetens insyn. Bankpersonal känner sig åsidosatt;
det är ju inte all bankpersonal som har personligt paraplyavtal att ta till när
man blir bortrationaliserad.
En annan fördel med en kommission kanske skulle vara att en och annan
finanshaj kunde drivas upp till ytan och att en del ljusskygga affärer kunde
komma fram. Dessutom skulle en sådan här kommission, tycker jag, utreda
frågeställningarna på ett sådant sätt att allmänheten blir lugnad, för vi vet ju
att allmänheten känner sig förvirrad. Man byter bank, och det är väldigt illa
i ett samhälle, när förtroendet för bankväsendet kan ifrågasättas. Jag tycker
att vi behöver en sådan här kommission för att dra vissa lärdomar för framti-
den också. Vad som har hänt kan nästan jämföras med Kriigerkraschen, men
vi har många olika kriigrar inblandade.
Det vore faktiskt intressant om man förde upp detta i ljuset och lät en
kommission utreda vad som har felats i vårt bank- och kreditväsen. Det är
min åsikt.
Anf. 5 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Jag vet inte vilka regler som ställs upp när det gäller reklam i
riksdagen. Det blir inte riktigt samma krav som när det gäller Sveriges Tele-
vision och Sveriges Radio, har jag en känsla av. Men jag kan rekommendera
läsning av en bok av Lars-Erik Thunholm som heter ”Oscar Rydbeck och
hans tid”. Den visar att de problem som vi i dag upplever nästan identiskt
fann sina orsaker i 20-talets början - snarare då än när Kriigerkraschen in-
träffade 1932. Vad som hände då är intressant i sig självt. Det är en mycket
läsvärd bok, och jag kan rekommendera den för den ger ett bra perspektiv
historiskt. Jag hoppas att vi nu kan se till att detta om 70 år inte ytterligare
en gång upprepas, så att man behöver dra den här lärdomen.
I sakfrågan är det ju så att revisorer i företagen har ett ansvar. Vi har under
den senast tiden sett att revisorerna har lagt förslag som innebär att de inte
beviljar ansvarsfrihet. Det innebär att marknadsekonomin fungerar, att ban-
kerna och deras organ tar sitt ansvar. Styrelserna tar sitt ansvar - naturligtvis
får revisorerna föra fram det som kan finnas inom företagen. Finansinspek-
tionen fullföljer sin uppgift och riksbanken, som inte är direkt involverad i
just den här typen av problemställningar, fullgör i övrigt sin uppgift när det
gäller betalningssystemet. Regeringen tar självfallet sitt ansvar - att försöka
minimera effekterna och försöka förebygga att någonting motsvarande skall
kunna upprepas i framtiden. Det är någonting som jag själv är sysselsatt med
väldigt mycket för närvarande, och detta skall ske med hänsynstagande till
att staten skall ha så litet inblandning som möjligt i de problem som kan upp-
komma, och vi skall även minimera kostnaderna inte bara för insättare och
låntagare utan naturligtvis också för skattebetalarna. Det är en självklarhet.
Det finns alltså organ som kan hantera det här. Vi har inget behov av att
tillsätta ytterligare något organ för att utvärdera vad som har hänt eller för
att diskutera vad som skall göras för framtiden. Det kommer att ske med
automatik i de organ som redan finns.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 6 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Gudrun Schyman har frågat mig om jag anser att dagens situa-
tion med ett ökat antal hemlösa strider mot syftet i vår socialtjänstlag och
om så är fallet vad jag tänker göra för att rätta till situationen.
Att det i vårt land finns människor som är hem- eller bostadslösa är ett
allvarligt problem. Antalet personer som befinner sig i en sådan situation har
alltid varit svårt att beräkna. Man kan komma fram till mycket olika antal
beroende på vilka definitioner som används.
Gruppen bostadslösa består till stor del av personer med omfattande miss-
bruk eller psykiska och sociala problem. Sedan början av 1950-talet har soci-
alvården arrangerat tillfälligt boende för personer som helt saknar bostad,
s.k. härbärgen eller andra former av jour- eller kortidsboende för dem som
begär sådan hjälp. Härutöver arrangeras andra former av skyddade boende-
former och andra stödinsatser för försöksboende eller längre tids boende.
Även kyrkor och olika frivilliga organisationer har sedan lång tid tillbaka
engagerat sig i arbetet med att hjälpa de bostadslösa.
Villkoren för gruppen bostadslösa har varierat under de senaste decen-
nierna, men det är framför allt sedan senare delen av 1980-talet som situatio-
nen för de bostadslösa har försvårats.
Situationen är alltså allvarlig för de bostadslösa, men kommunerna gör,
enligt vad jag erfarit, stora ansträngningar för att komma till rätta med pro-
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
blemen. Metoderna att möta de akuta behoven varierar. Utöver härbärges-
verksamhet finns det också andra former av mer eller mindre skyddat
boende, bl.a. träningslägenheter, försökslägenheter och gruppboende. So-
cialtjänsten samarbetar ofta med bostadsförmedlingsorgan, psykiatrins öp-
penvårdsverksamheter och den kommunala hemtjänsten för att ge hjälp och
stöd till dessa människor. Många kommuner bedriver också en aktiv fält-
verksamhet för att söka upp uteliggare som drar sig undan den kommunala
hjälp som finns.
Även om vi i Sverige har en relativt gynnad situation i förhållande till
andra länder i Europa ser jag dagens problem för de bostadslösa som allvar-
liga. Att alla människor skall ha rätt till ett eget hem är självklart ett viktigt
mål för regeringen.
Enligt socialtjänstlagen är det socialnämndens uppgift att främja den en-
skildes rätt till bostad och att bistå med vård eller andra former av socialt
stöd vid behov. Detta innefattar självfallet åtgärder för att tillgodose också
de mest utsatta gruppernas behov.
Socialnämndernas ansvar finns som ett sista skyddsnät när människor av
olika skäl inte längre klarar ett eget boende. Därför är det viktigt att kommu-
nerna kontinuerligt ägnar dessa gruppers problem stor uppmärksamhet så
att åtgärder beträffande såväl boende som annan hjälp eller vård kommer
till stånd på effektivaste sätt. Jag förutsätter att så kommer att ske även i
fortsättningen. Församlingar inom både Svenska kyrkan och andra samfund
samt olika ideella organisationer gör beundransvärda insatser och kommer
förhoppningsvis även i framtiden att utgöra värdefulla komplement till so-
cialtjänstens arbete.
Anf. 7 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag skall be att få tacka socialministern för detta svar, som jag
tycker är pinsamt intetsägande. Jag vet inte om socialministern har läst sva-
ret innan han kom hit, men det är alltså inget svar på de frågor jag ställer.
Det är ett konstaterande av att de bostadslösas situation är ett allvarligt pro-
blem. Det är ju just därför jag har tagit upp frågan. Men socialministern ger
ju inga svar på den fråga jag ställer, nämligen: Vad tänker regeringen göra
för att förbättra situationen? Socialministern säger i svaret att detta är kom-
munernas ansvar, och det är riktigt att socialtjänsten har ett ansvar. Men om
kommunerna inte tar det här ansvaret måste det väl vara regeringens ansvar
att se till att intentionerna i den lagstiftning vi har uppfylls.
Vi har i socialutskottet diskuterat den här frågan många gånger, och vi har
i alla politiska partier varit fullständigt eniga om att detta är ett stort pro-
blem. Vi har i total politisk enighet påtalat för den dåvarande regeringen och
för den nuvarande regeringen att detta är ett stort och växande problem och
att regeringen har ett ansvar att göra någonting åt det. Jag kan i interpella-
tionssvaret inte se att socialministern har ett enda konkret förslag på vad re-
geringen tänker göra.
Jag tittade i socialutskottets senaste betänkande om detta, och jag såg där
att vi har behandlat en motion som har Bengt Westerberg som första namn.
I den folkpartimotionen talar man om hur allvarlig situationen är och att man
måste göra någonting åt den, och man uppdrar åt regeringen att göra någon-
ting, att ta initiativ för att lösa de bostadslösa missbrukarnas bostadspro-
blem. Man riktar i motionen in sig på just missbrukarna, och en stor del av
de i dag bostadslösa är ju också missbrukare. Olika typer av kollektiva boen-
deformer kan enligt motionärerna, dvs. bl.a. Bengt Westerberg själv, vara
en lösning för denna grupp.
Den här motionen, tillsammans med en del andra motioner från olika poli-
tiska partier, avstyrktes av ett enigt socialutskott av det skälet att vi så många
gånger hade påtalat problemet och därför förväntade oss att det skulle
komma ett förslag, och av det skälet att regeringen själv i regeringsdeklara-
tionen säger att bostadspolitiken skall inriktas på att alla skall ha möjlighet
till en bra bostad till ett rimligt pris. Man har också talat om att socialstyrel-
sen skall ta initiativ för att parterna skall diskutera detta.
Jag får alltså i interpellationssvaret inte ett enda konkret svar på mina frå-
gor, utan socialministern konstaterar bara att detta är ett allvarligt problem.
Jag måste säga att jag tycker att det är pinsamt.
Det är också pinsamt att i ett välfärdsland som Sverige behöva läsa den
typ av annonser som var anledningen till att jag ställde interpellationen,
nämligen de annonser där Stadsmissionen går ut och ber om pengar för att
människor skall få tak över huvudet, en tallrik soppa och en smörgås. Man
gör i Stadsmissionen ett otroligt bra arbete. Jag vet det. Man har höga ambi-
tioner, och det är bra. Men det är inte så att de som arbetar inom Stadsmis-
sionen själva tycker att det är roligt att behöva gå ut med sådana här annon-
ser och uppmana människor att skicka in pengar. De ser inte heller med nå-
gon större förtjusning på det faktum att vi har en samhällsutveckling som går
tillbaka till någon form av soppköksfilosofi.
Jag tycker att det är en skrämmande utveckling att ideella organisationer
på det här sättet skall behöva gå ut med annonser och uppmana människor
att skicka in pengar för att människor i vårt samhälle i dag skall kunna få tak
över huvudet och ett mål mat. Det är ju ett nederlag för den välfärdspolitik
som vi säger oss vilja ha och som inte minst Bengt Westerberg säger sig vilja
ha - skydd för svaga grupper, ett uppmärksammande av det glömda Sverige,
osv.
Var är de konkreta resultaten och de konkreta åtgärderna för att göra nå-
gonting åt det här?
Detta är ett storstadsproblem, och man kan inte bara säga att det är Stock-
holms kommuns problem, framför allt inte med tanke på att den ekonomiska
politiken innebär att regeringen konsekvent drar in pengar från kommu-
nerna, vilket gör det omöjligt för kommunerna att fullgöra sina sociala ambi-
tioner. När detta, som ett resultat av den ekonomiska politiken, blir omöjligt
för kommunerna, måste enligt min mening regeringen ta ett ansvar.
Ett annat problem är den köp-och-sälj-filosofi som den nya regeringen
kallar en valfrihetsrevolution och som innebär att allting skall bära sina egna
kostnader och att allt skall köpas och säljas. Detta har t.ex. i Stockholms
kommun fått till följd att en del kommunala instutioner, härbärgen, står
tomma på grund av att inga socialdistrikt har råd att betala vad det kostar att
ha människor där. Dessa människor får då i stället gå till Stadsmissionen,
samtidigt som det står platser tomma därför att det helt enkelt kostar för
mycket. Detta lönsamhetstänkande passar inte in om man skall bygga upp
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
10
ett välfärdssamhälle. Det är inte så att människor är lönsamma, och detta får
sådana här konsekvenser.
Jag tycker som sagt att det är en skam att vi år 1992 i Sverige skall behöva
läsa annonser som uppmanar människor att med allmosor se till att de svaga
grupperna i samhället får det skydd som vi alla rätteligen har ett ansvar att se
till att de får. Inte minst socialministern har ett stort ansvar i den här frågan.
Anf. 8 ANITA PERSSON (s):
Fru talman! Inte heller jag är nöjd med svaret på Gudrun Schymans inter-
pellation.
Situationen för de bostadslösa har förvärrats under den gångna hösten och
vintern.
Vi har, som ministern säger i sitt svar, i vår lagstiftning - dels i bostadsför-
sörjningslagen, dels i socialtjänstlagen - klara regler för vem som har ansva-
ret för att människor har en bostad, och det är kommunerna. I t.ex. 30 §
LVM står att socialnämnden aktivt skall - jag upprepar: skall - verka för att
den enskilde efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning. Att det
står ”skall” beror på att vi här i riksdagen skärpte lagen våren 1988, eftersom
vi då funnit stora brister i omhändertagandet av missbrukarna. Men detta
har tydligen inte hjälpt. I det åtstramningsläge som nu råder tar inte kommu-
nerna sitt ansvar för sina invånare.
Vid det besök jag tillsammans med två andra socialdemokratiska riksdags-
ledamöter har gjort hos Frälsningsarmén och Stadsmissionen har vi fått
mycket oroande rapporter. Socialförvaltningarnas ekonomiska situation är
nu sådan att de inte kan fullfölja sina uppgifter och ta sitt ansvar. På grund
av att de har blivit resultatenheter har de inte längre råd att utnyttja de inack-
orderingshem som finns för missbrukarna och som behövs när dessa lämnar
behandlingshemmet för att de inte åter skall falla tillbaka i sitt missbruk. Det
innebär också att frivilligorganisationerna får problem att upprätthålla även
övrig verksamhet när rum står tomma och inkomsterna sinar.
Frivilligorganisationerna gör en oerhört stor insats för de mest utsatta. Ur
Frälsningsarméns verksamhetsberättelse för härbärgeverksamheten vintern
1990-1991 kan man läsa bl.a. följande: Den socialkurativa verksamheten vid
härbärget bygger på att gästerna får tillgång till en så god och positiv miljö
som möjligt vid övernattningen. I nästa steg skall det vara möjligt att hjälpa
gästen med utslussning till annat boende. Men med tanke på den problema-
tik som härbärgets gäster har är det vanligt förekommande att gästen avvikit
från eller misslyckats med sin planering, och från socialdistriktets sida är då
gästen inte automatiskt berättigad till ytterligare hjälp. Gästen å sin sida
upplever det tungt att erkänna sitt missbruk och är inte motiverad till kon-
takt. Gästen är också ofta nedgången fysiskt och psykiskt och har abstinen-
sproblem, vilket han botar med fortsatt missbruk. Socialdistriktet å sin sida
kräver drogfrihet för att ge hjälp. Kommunen har ”sista-hands-ansvar” för
gästens sociala planering. När varken gästen eller kommunen förmår ta sitt
ansvar, förs ofta ansvaret över direkt eller indirekt till härbärget. Det för
med sig ett tungt ansvar, ett ansvar vi inte borde bli belastade med.
Jag kan bara instämma i detta. Kommunerna måste ta sitt ansvar för alla
som vistas där.
Det finns, som Stadsmissionen säger i en av sina annonser, ca 5 000 hem-
lösa i Stockholm. Av dessa är ca 1100 kvinnor. I en annan annons tar Stads-
missionen upp vad som händer med dessa kvinnor: ”Hon klarar sig. Hundra-
tals män tar hand om henne. Mot ‘betalning’ kan hon få någonstans att sova,
en natt eller två. Ibland blir hon misshandlad; tänder utslagna och ben
brutna. Men det hör till. För hon är kvinna. Hemlös, övergiven och brutalt
utnyttjad.”
Situationen i Stockholm och andra städer är nu sådan att allt fler män och
kvinnor lever i misär och fattigdom. De förlorar sina hem och sitt arbete och
tvingas leva på gatan - kvinnorna på männens villkor. Många dör innan de
har fyllt 35 år. Många har psykiska problem och svår ångest och har drabbats
av att mentalsjukhusen stängts utan att andra alternativ finns tillgängliga,
vilket vi förutsatte när vi här i riksdagen fattade beslutet om att förändra
den psykiatriska vården. Enligt psykiatriutredningen finns det i dag i Sverige
7 000 psykiskt störda som saknar bostad.
Läget är också så i dag, att helt nya grupper tillkommer. Dagligen vräks
två familjer från sina hem. Unga barnfamiljer prövar allt innan de går för att
få hjälp. De utnyttjar och lånar av föräldrar och vänner för att försöka klara
sina ekonomiska problem. Ofta har de stora kontokortsskulder. De törs inte
vända sig till de sociala myndigheterna av rädsla för att deras barn skall tas
ifrån dem, utan i stället vänder de sig till Frälsningsarmén eller Stadsmissio-
nen. Ofta är det förtvivlade, ensamstående mammor som inte klarar av sin
situation på grund av att bostaden tagits ifrån dem liksom arbetet, eller så
kommer de på grund av brist på ekonomiska resurser när hyran höjs och
dagis inte längre är tillgängligt för deras barn, eftersom de är arbetslösa.
Ni i den borgerliga regeringen har satt valfrihet som ett huvudmål. Vilken
valfrihet skall de här människorna ha? Ligger valfriheten i att välja mellan en
säng hos Frälsningsarmén eller en hos Stadsmissionen? Eller är valfriheten
möjligheten att välja en egen bostad i stället för ett natthärbärge, och hur
skall det i så fall bli möjligt när bostadsbyggandet är stoppat, räntesubventio-
nerna tas bort och inkomsterna försvinner på grund av att inget arbete finns
att få?
Anf. 9 INGER RENÉ (m):
Fru talman! Det är med tillfredsställelse jag konstaterar att den här debat-
ten kommer upp på dagordningen, även om skälet därtill, som framgår av
interpellationen, inte är riktigt sant. Gudrun Schyman säger att välfärdssys-
temet håller på att ”braka ihop” och att ”soppköksfilosofin kommer till he-
ders”. Gudrun Schyman försöker få det till att det är en ny företeelse att vi
har många hemlösa. Det är dess värre inte sant. Hon motsäger också sig själv
när hon säger att den här situationen under många år har uppmärksammats
av socialutskottet.
Naturligtvis är det så att varje bostadslös eller, för att utvidga begreppet,
varje hemlös är en hemlös för mycket och att allt måste göras för att få en
positiv förändring till stånd. Enligt mitt förmenande har man då två vägar
att gå, som båda är lika viktiga. Det gäller dels att förebygga, dels att bota.
När det gäller att förebygga är familjens situation en av de viktigaste lång-
siktiga bakgrundsvariablerna för utslagningen. Att slå vakt om familjens
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
11
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
12
möjligheter att fungera tillsammans måste vara en central del i politiken. Det
är i den lilla gemenskapen, i den lilla världen där man känner trygghet och
tillit, som normöverföring sker naturligast.
Skolan spelar också en stor roll i det förebyggande arbetet. Skolan måste
vara av god kvalitet så att inte minst svagpresterande elever får bästa möjliga
utbildning.
En stabil och god ekonomisk tillväxt främjar dessutom utveckling och hål-
ler nere arbetslöshet och är på det sättet en av de bästa garanterna för en
välfärdsutveckling. Låg tillväxt eller, än värre, nolltillväxt är i det långa lop-
pet en social krutdurk.
När det gäller att förebygga måste också socialt stöd och olika hjälpinsat-
ser fungera väl. Det låter kanske tämligen självklart, men jag vill påpeka att
det inte är självklart att kraftigt ökade sociala vårdinsatser och bidrag ensamt
minskar utslagningen. Internationella undersökningar, inte minst i USA, vi-
sar tvärtom att ett bidragsberoende kan förstärka och konservera en utslag-
ning.
Det var några exempel på förebyggande insatser. Så till åtgärder som jag
tycker skall vidtas på kort sikt.
En alltför stor del av de hemlösa är, som Anita Persson nämnde, psykiskt
sjuka som blir utslagna som en följd av en medveten reformering av den psy-
kiatriska sjukvården.
Den slutna institutionsvården har dragits ned i humanitetens namn. Till
en början var detta positivt, men efter hand har det blivit klart att långt ifrån
alla klarar ett anständigt liv utanför den slutna vården. För många av dessa
människor betyder institutionsboendet det enda trygga.
Vi moderater menar för det första att individuella hänsyn måste tas vid
varje utskrivning. För en del kanske fortsatt institutionsboende är det abso-
lut bästa.
En uppbromsning av avinstitutionaliseringen möjliggör också uppkoms-
ten av fullvärdiga alternativ för dem som inte klarar eget boende. Det kan
innebära att stora institutioner ersätts med mindre, och för dem som skrivs
ut måste därför en noggrann uppföljning ske för att en eventuell utslagning
skall undvikas.
För det andra: Kommunernas socialtjänst måste frigöra resurser för ett
utökat arbete med de utslagna. Det kunnande och det engagemang som
finns hos våra socialsekreterare måste bättre utnyttjas just för att hjälpa dem
som inte kan klara sina problem på egen hand. Om vi tillåter alternativ inom
service, vård och omsorg kan resurserna användas mycket bättre.
För det tredje: De frivilliga organisationernas insatser måste uppmuntras
och stödjas. Den offentliga sektorn kan inte ersätta deras arbete. Därför är
det viktigt att de får arbeta mer långsiktigt och garanteras stöd som möjliggör
detta, t.ex. ett kommunalt stöd för hyreskostnader.
Att ta till vara olika frivilliga organisationers insatser är inte bara, och kan-
ske inte främst, en ekonomisk fråga. De frivilliga organisationerna driver
verksamheten billigare, men de gör det också med ett engagemang som är
svårt att efterlikna. Stadsmissionen, Frälsningsarmén och organisationer
inom svenska kyrkan har alla kristen bakgrund, där kärleken till medmänni-
skor är en central ingrediens, och det påverkar självfallet deras insatser. Inte
minst Frälsningsarmén har en 100-årig erfarenhet av arbete med människor
som ingen annan bryr sig om.
Den verksamhet som frivilligorganisationerna bedriver kommer aldrig att
kunna ersättas av offentliga insatser. Olika organisationer har också olika
kultur i sin verksamhet, och även om vi skulle vilja välja bort de hemlösa,
tycker jag att det är viktigt att de får välja en kultur för sitt boende som pas-
sar just den enskilde så bra som möjligt.
Anf. 10 BO G JENEVALL (nyd):
Fru talman! Det kan inte vara lätt att vara socialminister. Jag vet att Bengt
Westerberg har ett starkt socialt patos, som jag tror ligger mycket djupt. Det
måste vara svårt att vara ansvarig minister, särskilt i en sådan här fråga, där
det ju är kommunerna som har det egentliga ansvaret.
Vi i Ny demokrati försöker tackla frågorna litet annorlunda och se litet
mera pragmatiskt på dem. Jag har skrivit en motion, som socialministern sä-
kert inte har haft tid och möjlighet att läsa men som jag kan lämna över se-
nare. Det är motion So276, som handlar om uteliggarna.
Sverige är ett av världens rikaste länder, och det här problemet borde inte
existera hos oss, om det gick att lösa på ett förnuftigt sätt. Vad skulle då det
förnuftiga sättet kunna vara? Ja, jag kommer från shipping-och off-
shorebranschen, och det är naturligt för mig att tänka i de termerna. Det
finns på marknaden ett stort antal skrotfärdiga passagerarfartyg, som man
kan köpa för skrotpris, dvs. en mycket billig penning. Om man köpte ett
sådant fartyg och lade det på en passande plats i Stockholms hamn, skulle
man få ett mycket lämpligt och relativt mänskligt boende för uteliggarna.
Det är en speciell kategori människor, och en del av dem vill hålla sig utanför
samhället. Jag tror att många av dem lättare skulle söka sig frivilligt till en
sådan miljö. En hel del av de utslagna kommer dessutom från sjömansyrket.
Vi tror att det skulle kunna bli en naturlig plats för dessa människor att
samlas på frivilligt. Det blir inte något högklassigt boende, inte efter alla bo-
stadsreglernas bestämmelser, men vi skulle kunna tillåta oss att göra avsteg
från dem. Det måste i alla fall vara bra mycket bättre för dem att komma till
ett sådant här ställe än att ligga under broar, i tunnlar eller i portgångar, med
risk för att frysa ihjäl, osv.
Vi är ödmjuka inför det här, men vi tycker att det är en fråga som man
borde kunna lösa ovanför det vanliga partikäbblet. Vi skulle kunna enas om
en praktisk åtgärd.
Jag skall inte läsa upp hela förslaget i motionen - det blir så tråkigt - men
jag skall läsa det sista stycket:
”Vi föreslår därför att regeringen tillsätter en arbetsgrupp av särskilt enga-
gerade medborgare för att utreda och skyndsamt lägga ett detaljerat förslag
med tillhörande budget i motionens anda. Förslaget avser att prova systemet
i Stockholm.”
Vad menar jag då att staten skulle göra? Jag är medveten om att det är
kommunernas ansvar, men eftersom det inte fungerar och man har talat om
det här i så många år vore det kanske på sin plats att staten tog en del av
ansvaret. Man skulle då kunna prova det här i Stockholm. Jag kanske har
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
13
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
14
fel - det kanske inte är den rätta lösningen - men det kan vara en väg som
är värd att prova.
Det skulle vara mycket roligt att höra om socialministern kan tänka sig att
prova ett sådant här förslag, i varje fall att tillsätta en arbetsgrupp - jag skall
gärna medverka i den. Jag tror nämligen att det också finns möjlighet för
många personligt engagerade människor, utanför alla dessa förnämliga insti-
tutioner, som Stadsmissionen, kyrkan och andra, att delta i detta på frivillig-
hetens basis. Jag är dessutom övertygad om att man skulle kunna få en hel
del material från olika företag, som har utgångna produkter, kanske något
defekta produkter osv., som de gladeligen skulle skänka. Jag är övertygad
om att det skulle fungera, och därför vore det roligt om jag kunde få en spon-
tan reaktion från socialministern under debatten.
Anf. 11 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Det är riktigt, som flera har påpekat, att det är socialtjänstens
ansvar att försöka hjälpa de hemlösa, liksom många andra människor i be-
hov av socialtjänst. Det är ingenting som vi inom socialdepartementet eller
på socialstyrelsen sysslar med, utan detta är kommunernas ansvar.
Självfallet följer vi utvecklingen och funderar på om det krävs förstärkta
insatser, ändrad lagstiftning eller någonting annat för att man skall klara de
här problemen på ett bättre sätt. Såvitt jag kan bedöma gör man t.ex. inom
Stockholm betydande insatser, med ett mycket varierat utbud av tjänster för
denna kategori av människor.
Den annons som Gudrun Schyman utgick från ger en felaktig bild av situa-
tionen. Jag har inte annonsen tillgänglig just nu, men jag vill minnas att det
bl.a. talas om att det är allt vanligare att man hittar ihjälfrusna män ute på
Stockholms gator. Enligt uppgifter från Kjell-Ove Johansson på byrån för
bostadslösa män, har detta hänt två gånger sedan 1986. Det är två gånger
för mycket, som han påpekar, men man kan inte tala om att det händer allt
oftare.
Det sägs också i annonsen att missbruk är en följd av hemlöshet, medan
all erfarenhet som socialarbetarna har säger att det är precis tvärtom; miss-
bruket kommer först och hemlösheten sedan.
Anita Persson frågar om det har förvärrats under hösten. Ingenting som
jag har kunnat finna tyder på det. Vi har haft kontakt med de tre storstä-
derna, där huvuddelen av problemen finns, och ingenting i de uppgifter som
vi har fått därifrån tyder på att situationen har blivit värre.
Det finns tomma platser på härbärgena, och det gäller inte bara de kom-
munala härbärgena utan också hos Frälsningsarmén i Midsommarkransen,
som jag själv besökte för några veckor sedan. Ingen påstår att det är prissätt-
ningen, dvs. den taxa man tar ut för en natt, som är en återhållande faktor,
att socialdistrikten inte skulle ha råd att betala. Ingen hävdar att det skulle
vara en orsak till de tomma platserna.
Däremot är det svårt att svara på frågan varför det finns tomma platser.
Det varierar mycket. De som har hållit på med det här i många år uppger att
platserna i regel tar slut under sommaren - det kommer många hit, t.ex. från
Finland, och utnyttjar härbergena.
Under ett år arbetar byrån för bostadslösa män i Stockholm med ungefär
1 000 klienter - en tredjedel av dem är finnar. Det är alltså ganska många
som kommer hit från Helsingfors och tycker att det är lättare att dra sig fram
här än i Helsingfors.
Mitt intryck av det studiebesök som jag har gjort hos byrån för bostadslösa
män och av det jag har kunnat inhämta telefonledes och genom att studera
rapporter från de andra storstäderna är att det finns ett ganska varierat utbud
och att man i dessa storstäder verkligen tar de här problemen på stort allvar
och gör ganska mycket.
Men det är naturligtvis ett genuint svårt problem att motivera en del av
dessa svåra missbrukare att t.ex. gå igenom behandling. Även om man har
lyckats med det första steget är det ibland svårt att få dem att verkligen full-
följa behandlingen. Ibland lyckas det, men många gånger misslyckas det.
Det här är inga problem som regeringen kan lösa. Om jag hade något upp-
slag att ge de människor som arbetar konkret med dessa problem i Stock-
holm, Göteborg, Malmö och på andra håll, skulle jag naturligtvis göra det.
Det må vara att Gudrun Schyman tyckte att svaret var pinsamt intetsä-
gande -jag får väl erkänna att jag inte tycker att jag vet mer än vad de vet
som har arbetat med det här i flera år. Men jag lovar att om Gudrun Schyman
har några konkreta förslag till vad vi skall göra skall jag gärna vidarebefordra
dem; de är säkert mycket nyfikna på vad man kan göra som de ännu inte
kommit på själva eller prövat i sin praktiska verksamhet.
Sedan får jag till Inger René säga att familjen naturligtvis är viktig, men
jag tror inte att en bättre familjesammanhållning är någon lösning på de bo-
stadslösas problem. De har ofta hamnat i den situationen därför att de t.ex.
kommer från upplösta familjer eller bär på ett mycket tungt socialt arv hem-
ifrån - de kan ha föräldrar som missbrukar eller det kan ligga andra liknande
orsaker bakom. Det är ett mycket tydligt mönster att det här är personer
som har haft det besvärligt under ganska lång tid.
Man kan naturligtvis önska sig att alla familjer skall fungera väl, men inte
i något samhälle tror jag att det är realistiskt att räkna med att det inte kom-
mer att finnas något missbruk eller några sociala problem i familjerna. Vi
måste naturligtvis kunna ta hand om också sådana situationer och inte bara
önska oss att de aldrig hade uppstått - vi måste kunna ta itu med dem.
Detta är som sagt genuint svåra problem, och jag har inte några patentlös-
ningar på dem. Bo Jenevall tyckte att man skulle utnyttja ett fartyg som nå-
got slags inackorderingshem. Det kan man självfallet göra om man inte har
andra rum att tillgå. Jag vill inte alls påstå att det är ett dåligt alternativ, men
det finns ett antal inackorderingshem och andra boendealternativ för dem
som är bostadslösa i den meningen att de inte har någon egen bostad här i
Stockholm, och de utnyttjas också i ganska stor utsträckning.
Men om vi snävar in kategorin bostadslösa till att omfatta inte dem som
inte har egna kontrakt utan bara de verkligt hemlösa, de som löser proble-
met med sin bostadssituation från dag till dag, är antalet här i Stockholm
ungefär 400 och i Malmö ungefär 75, såg jag i en alldeles färsk rapport som
jag fick se i dag på morgonen. Det arbetssätt som man måste ha när det gäller
dem är, tror jag, att försöka motivera dem att gå igenom behandling och i
avvaktan på det lösa bostadsproblemet genom t.ex. härbergen.
Jag är som sagt öppen för alla uppslag, och jag ser fram emot vad Gudrun
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar pä
interpellationer
15
|
Prot. 1991/92:96 10 april 1992 |
Schyman har att säga på denna punkt och lovar att vidarebefordra det till |
bidra med i mina kontakter med dem.
|
Svar på |
Anf. 12 GUDRUN SCHYMAN (v): Fru talman! Jag får tacka för invitationen att komma med goda råd. Jag är också medveten om, Bengt Westerberg, att detta är genuint svåra Jag tycker inte att det är särskilt klädsamt att här kritisera Stadsmissionens Frivilligorganisationema gör, sade Inger René, ett bra arbete. Det gör Stadsmissionen i Stockholm har bett om pengar hos fullmäktige i Stock- Man kan väl inte säga att de frivilliga organisationerna gör ett jättebra ar- Det andra rådet gäller kommunens egna möjligheter - eftersom det är där |
16
Anf. 13 INGER RENÉ (m):
Fru talman! Jag tycker att Bengt Westerberg lät litet uppgiven när han ta-
lade om familjernas möjlighet. En familj epol i tik som stärker familjen mins-
kar naturligtvis de risker som Bengt Westerberg talade om.
Men jag skulle vilja peka på en annan grupp av de hemlösa som under
senare år har blivit synligare, även om det är oklart om de har blivit fler. Det
är kvinnor. För kvinnor är det mer förknippat med känslor av synd och skam
att vara hemlös, och kvinnor blir också, som någon nämnde, ofta utnyttjade.
Därför tycker jag att det är glädjande att det i dag finns ett natthärbärge här
i Stockholm för just bostadslösa kvinnor.
Bengt Westerberg talade tidigare om att det fanns tomma platser på natt-
härbärgena. Det gör det inte på det natthärbärget, så den verksamheten
skulle behöva utvecklas och utökas. Det skulle också behövas dagverksam-
het riktad enbart till kvinnor. Alltså: Det är nödvändigt och önskvärt med
mer verksamhet riktad till gruppen kvinnor.
Låt mig sluta med att önska en glad påsk.
Anf. 14 ANITA PERSSON (s):
Fru talman! Bengt Westerberg sade att man inte har hittat mer än två av
de hemlösa döda på gatan. Det kanske stämmer. Men de dör på annat sätt
på grund av att de är utslagna. Det är det som man oroar sig för på Stadsmis-
sionen.
Bengt Westerberg sade också att det finns härbärgen, och att det inte är
så dyrt. Nej, på härbärgena är det inte dyrt. Frälsningsarmén tar 20 kr. nat-
ten - på Stadsmissionen tar man 50 kr. natten, därför att man där har en
något högre standard.
Men det var inte det som jag tog upp i mitt inlägg, utan det var inackorde-
ringshemmen. Socialtjänsten har inte längre råd att utnyttja inackorderings-
hemmen som frivilligorganisationema driver. Socialtjänsten har fått resurser
indragna. De skall vara resultatenheter, och då har de inte råd att kosta på
missbrukarna inackorderingsplatser. Det ser jag som ett mycket stort pro-
blem.
Sedan håller jag med Inger René om att den verksamhet med natthärbär-
gen för kvinnor som Stadsmissionen bedriver på Stadsgården är mycket vär-
defull. Det skulle bara behövas många fler sådana här natthärbärgen. Stads-
missionen och Frälsningsarmén skulle behöva mer resurser för att kunna be-
driva dagverksamhet.
Visst vill missbrukarna fullfölja behandlingen. Vi träffade en missbrukare
på Stadsmissionen som vädjade om att få åka på behandling. Man hade
emellertid inte råd att skicka honom. Han var även oroad, eftersom han vet
vad som händer när han kommer tillbaka. Han har ingenstans att ta vägen,
inget inackorderingshem och ingen bostad, vilket leder till att han snart ham-
nar på härbärget igen.
Jag säger precis som Gudrun Schyman att ni måste se till att kommunerna
får resurser och att den här verksamheten prioriteras, i stället för sänka skat-
terna. Det är positivt att Bengt Westerberg nu har har lovat att skattestoppet
skall upphävas. Det ser jag som en mycket positiv åtgärd. Men driv på mer
när det gäller de här människorna så att även de kan få en valfrihet. Valfrihe-
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 96
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
18
ten skall inte stå mellan Stadsmissionen och Frälsningsarmén, utan valfrihe-
ten skall innebära ett eget boende, en riktig ordinär bostad.
Anf. 15 BO G JENEVALL (nyd):
Fru talman! Bengt Westerberg efterlyste förslag. Han fick ett förslag av
mig. Vi får se vilket resultat det kan ge. Bengt Westerberg sade också att det
finns platser. Det kanske finns platser för enskilda på enskilda ställen, men
för den grupp som jag talar om - och som Bengt Westerberg också kvantifie-
rade till 300-400 personer - finns det inte något härbärge och inte någon
plats.
Härbärgen skulle också kunna ge en viss form av social samvaro för dessa
människor, även om kvaliteten på samvaron inte skulle vara av något högre
slag rent fysiskt. Mänskligt sett skulle det betyda mycket.
Detta handlar inte om partipolitik. Jag tycker att vi skall sätta oss över det
tänkandet och för en gångs skull göra någonting konkret. Jag hoppas och
tror att Bengt Westerberg kan tillsätta den här lilla arbetsgruppen. Den kom-
mer ju inte att kosta någonting, men den kan kanske leda fram till ett kon-
kret förslag.
Anf. 16 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Jag kvitterar Gudruns Schymans vänlighet, som hon visade i
sitt första inlägg, med att säga att hennes senaste replik var pinsamt intetsä-
gande. Av konkreta rekommendationer fanns ingenting. Jag uppmanades
att tala med mina partivänner i Stockholms Stadshus, men det är inte någon-
ting som jag i egenskap av socialminister eller ledamot av regeringen kan
göra.
Vad Gudrun Schyman efterlyste var ändå konkreta åtgärder från regering-
ens sida. Jag vädjar fortfarande om tips och erkänner att jag inte själv vet
hur jag skall hjälpa de människor som sysslar med detta. Eftersom Gudrun
Schyman efterlyste konkreta åtgärder, kan vi kanske få några tips om vad
det skulle vara fråga om.
Jag håller med om att Stadsmissionen, Frälsningsarmén och andra frivil-
liga krafter gör utomordentliga insatser i de här sammanhangen, och det är
inte bara på de här områdena utan även på många andra områden inom det
sociala arbetsfältet som de frivillliga krafterna kan göra, och gör, mycket bra
insatser. På måndag har vi i socialdepartementets regi en konferens där vi
skall diskutera just frivilliginsatser på det sociala området. Vid den konfe-
rensen kommer många av de här organisationerna och många andra organi-
sationer som inte har nämnts här att delta. Tanken är att vi skall diskutera
vad som kan göras från statens sida för att uppmuntra och stödja frivillig-
organisationerna.
Det är sant att det är brist på pengar i kommunerna. Det är brist på pengar
i hela samhället. Vi har haft en utomordentligt svag ekonomisk utveckling
under några år, och utvecklingen har ännu inte vänt. Vi räknar med att till
följd av den ekonomiska politik som regeringen för få i gång den ekonomiska
tillväxten. Vi räknar med att utvecklingen i varje fall nästa år skall vända och
att vi får en ganska bra tillväxt under 90-talet. En god ekonomisk tillväxt
underlättar även för den kommunala verksamheten.
När ekonomisk stagnation råder, är det emellertid svårt för hushållen, för
kommunerna, för staten och för alla. Därför är det viktigt att med all kraft
fullfölja den ekonomiska politiken. Vi får inte bölja svaja i det här läget, då
blir det aldrig bättre.
Inger René tog upp frågan om bostadslösa kvinnor. Jag delar hennes upp-
fattning att det fortfarande finns ganska betydande brister. En motsvarighet
till byrån för bostadslösa män, vilken skulle rikta sig till kvinnor, övervägs
här i Stockholm, och man överväger också att bygga upp serviceverksamhe-
ten för kvinnor. Jag tror att detta är mycket angeläget.
När man någon gång under 60-talet böljade med byrån för bostadslösa
män var det männen som var huvudproblemet. Man trodde att det egentli-
gen inte fanns några bostadslösa kvinnor. Det fanns kanske inte heller några,
men i dag finns det avgjort ett sådant problem här. Därför är det angeläget
med ett stöd.
Anita Persson sade att missbrukarna vill fullfölja behandlingen. Det går
nog inte att generellt uttala sig om alla missbrukare. Det är klart att det finns
missbrukare som vill fullfölja behandlingen, men vi vet också att några av
dem som har gått ner sig allra längst är svåra att motivera. När jag för några
veckor sedan gjorde ett studiebesök hos byrån för bostadslösa män lät man
mig träffa en person som nu är kurerad. Han hade kommit ifrån sitt miss-
bruk, hade slussats in via träningslägenhet till ett eget boende och hade just
fått en tjänst inom Samhall som arbetsledare. Hans rehabilitering hade alltså
lyckats. Han hade emellertid varit missbrukare i 20 år och åkt ut och in på
behandlingshem. Nu efteråt erkände han själv att han hade saknat motiva-
tion och att han hade fortsätt så länge som möjligt. Inte förrän han inte or-
kade missbruka längre gav han sig in i ett rehabiliteringsprogram, och som
faktiskt gav resultat. Även de missbrukare som har den här typen av karriär
bakom sig erkänner att de är svårmotiverade.
För den lilla grupp som är hemlös - ungefär 400 i Stockholm, 75 i Malmö
och någonting mitt emellan i Göteborg - som inte finns på inackorderings-
hem, utan löser sin bostadssituation från natt till natt, är det oerhört svårt.
Socialarbetarna som arbetar med de här frågorna är mycket skickliga, och
de använder alla kända metoder för att försöka motivera dessa människor.
Det är emellertid inte helt lätt.
En kommentar i marginalen. Anita Persson sade att jag hade föreslagit
att skattestoppet skulle upphävas. Det är inte riktigt sant. Påståendet måste
modifieras en aning. Jag har sagt att kommuner som drabbas av den nya
skatteutjämningsreformen och som har låg skatt bör kunna få höja sina skat-
ter. Jag tycker målet bör vara att pressa ihop skatteuttaget så att utdebite-
ringen inte skiljer 7 kr. som den kan göra i dag, utan att den kan pressas ned
till kanske 2 kr. Man kan exempelvis sänka skatten i kommuner med höga
skatter och höja den i kommuner med låga skatter, så att den ligger litet när-
mare 30 kr. Det är det som jag har uttalat mig om.
Anf. 17 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! För att hålla mig till avdelningen goda råd, tycker jag att det
var ett mycket konkret och gott råd som jag gav till Bengt Westerberg i egen-
skap av socialminister, folkpartist och människa, nämligen att han skulle tala
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
19
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
20
med sina partikolleger i Stadshuset, detta för att t.ex. Stadsmissionen, en
av de frivilligorganisationer som gör ett utmärkt arbete skall kunna få ett
ordentligt stöd för sin verksamhet. Då skulle man slippa ”ragga” pengar från
allmänheten med hjälp av halvsidesannonser i dagspressen.
Ett annat mycket konkret råd till regeringen är: Lägg om den ekonomiska
politiken, så att det blir möjligt att fördela de pengar som finns på ett socialt
anständigt sätt. Jag tycker inte att det är rimligt att säga att vi endast i tider av
ekonomisk god tillväxt kan ge pengar till de svaga grupperna, stöd åt svaga
människor. Måste det inte ändå vara så, Bengt Westerberg, att vi, oavsett
mängden pengar och oavsett storleken på tillväxten, har ett ansvar för att
fördelningen av befintliga tillgångar sker på det sättet att svaga grupper
skyddas och försäkras ett drägligt liv. Oavsett om man är motiverad att sluta
med sitt missbruk eller ej skall man som människa i Sverige, i dagens sam-
hälle, år 1992, vara tillförsäkrad tak över huvudet - i väntan på den motiva-
tion som kan komma, ja, även om motivationen inte infinner sig.
Det är ju faktiskt så, Bengt Westerberg, att det finns människor som aldrig
kommer att kunna motiveras till att sluta med sitt missbruk, men som ändå
lever. I kraft av att de är levande varelser är de också beroende av och värda
samhällets skydd och insatser. Vi måste garantera dem tak över huvudet, ett
mål mat om dagen, en säng att sova i och möjlighet att hålla sig rena.
Det måste vi kunna erbjuda alla människor, oavsett om de ekonomiska
konjunkturerna går upp eller ned. Därför har vi en sociallagstiftning i vilken
det sägs att detta är samhällets ansvar. Då är det en regerings ansvar att se
till att förutsättningarna för detta också finns i form av kronor och ören. Det
är detta ansvar som jag utkräver.
Mitt mycket goda och konkreta råd är: Se till att detta sker genom att lägga
om politiken på det sättet att det blir möjligt!
Anf. 18 ANITA PERSSON (s):
Fru talman! Visst finns det missbrukare som inte är motiverade. Men de
som är motiverade och vill förändra sitt leverne måste få ett stöd. Det är då
som man inte kan dra in resurserna för socialtjänsten.
Att låta socialtjänsten vara en resultatenhet anser jag, med de erfarenhe-
ter och synpunkter som jag har från arbetet inom det sociala, är helt orimligt.
Visst är det på det sättet att alla inte klarar av sitt eget boende. När vi var
hos Frälsningsarmén framförde man där en förhoppning om att man på sitt
område i Värtahamnen skall kunna bygga ett gruppboende för sina inackor-
deringsgäster. Det tror jag skulle vara mycket bra för de personer som har
klarat av att komma ifrån sitt missbruk men som inte klarar av ett eget
boende på grund av att de har psykiska problem.
Jag hoppas också att vi skall slippa se kvinnor som går omkring med plast-
påsar där de förvarar allt som de äger och har.
Man får inte låta människor vara helt beroende av frivilliga insatser. Kom-
munerna måste ta sitt ansvar.
Bengt Westerberg, bostadslösheten sprider sig i landet. Den finns inte
bara i Stockholm, Malmö och Göteborg. Den finns även i Eskilstuna och i
Örebro. Detta är oerhört upprörande. Det tycker i alla fall jag.
Jag kan hålla med Bengt Westerberg om att vi behöver ekonomisk tillväxt.
Men när vi får denna tillväxt, men även i dag, måste vi ha en rättvis fördel-
ning. Men det har vi inte. Jag tycker att Bengt Westerberg skall gå ut och
pressa kommunerna så att de verkligen tar sitt ansvar, att de stöder frivillig-
organisationerna och att de tar sitt eget ansvar och ser till att även de har
alternativ för de mest utsatta.
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
Anf. 19 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Gudrun Schyman lyckades egentligen aldrig prestera några
konkreta förslag. Lägg om den ekonomiska politiken, säger hon. Det är ju
precis det som vi har gjort.
Problemet med de hemlösa männen fanns även när den ekonomiska poli-
tiken såg annorlunda ut. Det hjälpte ju inte att man förde en socialdemokra-
tisk ekonomisk politik för att lösa detta problem. Den politik som Gudrun
Schyman traditionellt har förordat har ju lett till större bostadslöshet än nå-
gon annanstans i världen. Så den kan vi ju inte heller försöka föra. Nu testar
vi denna mer liberala ekonomiska politik, så får vi se vad resultatet blir. Jag
erkänner att den på sex månader inte har avsatt några resultat. Men innan
vi kommer fram till nästa val hoppas jag att vi kan se konkreta resultat av
den ekonomiska politiken.
Jag anser också att det är viktigt att den som är bostadslös kan få hjälp
med en bostad tillfälligt eller under en längre tid. Det är viktigt att det även
för denna besvärliga grupp, de hemlösa, finns möjligheter till härbärgen.
Det finns för närvarande, åtminstone här i Stockholm. Jag kan inte uttala
mig om situationen i varje kommun i landet. Men jag har förstått att situatio-
nen i de tre storstäderna är sådan att man kan få härbärge och tak över huvu-
det, även om man befinner sig i denna besvärliga situation.
När jag besökte byrån för bostadslösa män, ställde jag frågan om det hade
ställts sådana krav på denna byrå att man hade dragit in resurser t.ex. för
motivationsarbete gentemot dessa människor. Men från byrån hävdade man
att det inte hade skett.
Det är sant att socialtjänsten liksom kommunerna i övrigt är ekonomiskt
pressade. Men jag tror att de har ställt sig helt andra frågor, t.ex. om man
utnyttjar resurserna rätt, om man satsar resurser på ett riktigt sätt även för
dessa personer och om man använder rätt behandlingshem.
Det blir mycket dyrt om man skickar personer i omgångar till fel behand-
lingshem. På denna byrå redovisade de ett fall med en person som hade åkt
ut och in på behandlingshem och kostat många miljoner. De tyckte att det
nu fanns skäl att fråga om detta är meningsfullt och om de i stället bör söka
hjälp någon annanstans. Jag tror att det är sådana frågor som man skall
ställa.
Det är klart att varje krona inte används på rätt sätt eller för detta ändamål
i dessa socialdistrikt heller.
Till sist vill jag säga att jag helt delar Anita Perssons uppfattning att det
inte räcker med tillväxt utan att vi också skall ha en rättvis fördelning. Det
är också ett mål för den regering som jag företräder.
Överläggningen var härmed avslutad.
21
Prot. 1991/92:96 5 § Svar på interpellation 1991/92:146 om narkotikamissbruket
10 april 1992 bland invandrare
Svar på
interpellationer
22
Anf. 20 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Eva Zetterberg har frågat mig vilka åtgärder regeringen avser
att vidta för att förhindra spridningen av narkotika på våra flyktingförlägg-
ningar. Hon har även frågat på vilket sätt regeringen avser att förbättra be-
handlingsmöjligheterna för invandrare med narkotikaproblem samt om re-
geringen planerar att i detta sammanhang ta några kontakter med invandrar-
organisationerna.
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, kommer
inom kort att genomföra en kartläggning av det tunga narkotikamissbrukets
omfattning i Sverige. Undersökningen, som beräknas vara färdig mot slutet
av året, kommer också att kunna ge svar på frågan om det tunga missbrukets
utbredning bland personer med invandrarbakgrund. Jag hoppas att vi där-
igenom skall kunna förbättra våra kunskaper inom detta område.
De uppgifter som under senare tid framkommit om narkotikamissbruk
bland invandrare från polis, socialtjänst och även från invandrare och flyk-
tingar själva har dock redan föranlett vissa aktiviteter, bl.a. från socialstyrel-
sens och invandrarverkets sida.
Socialstyrelsen har nyligen färdigställt en broschyr om svensk narkotika-
politik som kommer att tillhandahållas på fem olika språk. Inom kort kom-
mer också en video om droger, missbruk och invandrare.
En utbildning i missbruksfrågor för personal på flyktingförläggningar pla-
neras av invandrarverket och socialstyrelsen i samarbete med Kommunför-
bundet. Avsikten är att landets samtliga förläggningar skall ges möjlighet att
delta i utbildningen, som kommer att påbörjas under våren och vara genom-
förd i samtliga regioner under oktober månad. En fördjupad utbildning
kommer också att erbjudas. Avsikten med utbildningen är att ge förlägg-
ningarna den kunskap som krävs för att de skall kunna utarbeta egna åt-
gärdsprogram både för förebyggande insatser och för att bättre hantera de
problem som kan uppstå i enskilda fall.
De här redovisade insatserna syftar till att förebygga missbruk av narko-
tika bland asylsökande och flyktingar. Därutöver skall naturligtvis polisiära
insatser för att förhindra spridning av narkotika göras även på förläggningar,
om så är påkallat. Förläggningarna är inte undantagna från de regler som
omgärdar narkotikahanteringen i vårt land.
Den pilotstudie som Eva Zetterberg hänvisar till och som rör förhållanden
på den s.k. Plattan i Stockholms city visar bl.a. att en stor grupp av de ut-
ländska missbrukarna saknar kontakt med socialtjänsten och att många ald-
rig haft någon vårdkontakt på grund av sitt missbruk. Dessa uppgifter be-
kräftar de signaler som tidigare kommit om behovet av att utveckla nya me-
toder för att nå denna grupp av missbrukare. Några kommuner får redan
ekonomiskt stöd från socialstyrelsen för utvecklingsarbete inom detta om-
råde.
SIMON - Sveriges invandrare mot narkotika - är en organisation som bil-
dats av invandrarna själva i syfte att motarbeta spridning av narkotika- och
alkoholmissbruk bland invandrare. Jag har haft en överläggning med SI-
MON och uppfattar att organisationen gör ett positivt arbete för att komma
till rätta med de problem som Eva Zetterberg pekar på. Regeringens barn-
och ungdomsdelegation stöder med medel ur Allmänna arvsfonden organi-
sationens uppsökande och förebyggande verksamhet bland ungdomar. SI-
MON, som också verkar för att missbrukande invandrare skall kunna erbju-
das adekvat vård, får också organisationsbidrag och särskilda projektmedel
från socialstyrelsen.
Som framgår av mitt svar finns det redan en medvetenhet om problemen
bland ansvariga myndigheter. Jag är dock övertygad om att vi behöver göra
mer för att förhindra en utveckling liknande den vi kan se i exempelvis USA,
där narkotikamissbruket är mycket utbrett inom den svarta befolkningen
och bland olika minoritetsgrupper. Jag kommer därför att ge regeringens
samordningsorgan för narkotikafrågor, SAMNARK, i uppdrag att genom-
lysa problemen och föreslå lämpliga åtgärder inom området. I sitt arbete
kommer SAMNARK att samråda med bl.a. invandrarnas organisationer.
Anf. 21 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag tackar Bengt Westerberg för svaret på min interpellation
om narkotikamissbruk bland invandrare. Till skillnad från svaret i den tidi-
gare interpellationsdebatten anser jag att svaret i den här debatten är ut-
märkt. Det visar att man från regeringens sida har tagit de här problemen på
allvar och att en hel del är på gång på detta område som jag inte kände till
men som jag tycker är mycket bra.
Bakgrunden till min interpellation är en mycket tankeväckande studie
som Stockholms socialförvaltning har gjort och som handlar om missbrukare
på Plattan. Bakom studien står Abit Dundar, som själv är invandrare i vårt
land. Jag rekommenderar de riksdagsledamöter som inte har tagit del av
denna studie att skaffa den från Stockholms socialförvaltning.
Anledningen till att den här studien har gjorts är den oro som finns bland
invandrarna själva inför det tilltagande missbruket. Som framgår av studien
är det väldigt få av de här invandrarna som har behandlingskontakter. Dessa
frågor måste verkligen tas på allvar.
För mig och Vänsterpartiet har det känts väldigt viktigt att ta de här frå-
gorna på allvar, för naturligtvis är det mycket negativt för den enskilda per-
son, den enskilda flykting, som missbrukar. Men det är ju också mycket all-
varligt för förläggningarna om det förekommer missbruk av narkotika även
där.
Men i ännu högre grad är det här, tror jag, också ett stort problem med
tanke på att ett ökat missbruk bland invandrare kan leda till att negativa atti-
tyder till invandrare i vårt land förstärks. Från politiskt håll har vi ju i stället
all anledning att se till att sådana negativa attityder minskar i omfattning. Vi
får vidta konkreta åtgärder, som syftar till att komma till rätta med missför-
hållandena.
Vad gäller åtgärder tycker jag att det i svaret finns en rad konkreta exem-
pel på att saker och ting görs och på kontakter med invandrarorganisationer.
Men därutöver kan en hel del annat göras. I en intressant skrift från social-
styrelsen, ”Ska vi byta ord - om drogförebyggande arbete för invandrare”,
finns det i efterordet en rad exempel på olika konkreta insatser. Några
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
23
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
nämns i svaret, t.ex. video och information på förläggningar. Det finns ytter-
ligare exempel. Jag skall inte trötta Bengt Westerberg och andra med att läsa
upp allt som står här. I stället ber jag att få överlämna det här materialet till
Bengt Westerberg för vidare studium. Det finns en hel del bra tips där.
Jag vill också gärna höra Bengt Westerberg säga något om förläggnings-
verksamheten över huvud taget. Den frågan berörs inte i svaret. Jag hoppas
att jag kan utgå från att Bengt Westerberg med alla medel tillsammans med
Birgit Friggebo aktivt arbetar för kortare väntetider och för att förläggnings-
verksamheten över huvud taget nedbringas till ett minimum, så att flyktingar
i stället så fort som möjligt kommer ut i vårt samhälle.
Men det finns också andra problem som jag inte tagit upp i interpellatio-
nen och som det naturligtvis vore värdefullt om Bengt Westerberg något
kommenterade. Bland de invandrare som rör sig på Plattan finns det nämli-
gen en hel del personer som genomgår metadonbehandling men som trots
denna är aktiva narkotikamissbrukare. Kanske går det inte att få svar i det
avseendet i dag. Men jag ville gärna skicka med detta till socialdepartemen-
tet för vidare diskussioner om vad man skall göra åt det.
Slutligen till en sak som vi i en tidigare interpellationsdebatt här var inne
på. Det gäller insatserna på detta område och frivillig- och invandrarorgani-
sationema. Det är utomordentligt bra att dessa får stöd för arbetet med så-
dana här frågor. Men kommunernas resurser och deras ekonomiska möjlig-
heter att göra satsningar hör i lika hög grad till i det här sammanhanget.
Även när det gäller det förebyggande och uppsökande arbetet bland invand-
rare har man i Stockholms kommun, men också i andra kommuner runt om i
vårt land, tvingats till vissa nedskärningar. I andra sammanhang har Uppsala
kommun nämnts, där man har ett bra arbete bland invandrare. Men även
där har man varit tvungen att göra vissa nedskärningar.
Jag vet att det i dag i de socialdistrikt i Stockholm som har narkotikasek-
tioner finns ett flertal som måste göra neddragningar. Jag är väldigt orolig
för att det också så att säga drabbar möjligheten att tränga djupare in i dessa
frågor och ta fler kontakter med just invandrare. Man måste således kanske
hitta nya vägar, andra sätt, att ta upp de här problemen.
Anf. 22 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Jag har inte särskilt mycket att tillägga, Eva Zetterberg. Det
är självklart att vi arbetar med siktet inställt på att nedbringa tiderna på för-
läggningarna. Det gäller dels att påskynda handläggningen av alla invandrar-
ärenden, dels att ge de människor som har andra sociala kontakter i Sverige
möjlighet att i större utsträckning utnyttja dessa som ett alternativ till för-
läggningar.
Vidare skall de som väntar på ett beslut från invandrarverket eller utlän-
ningsnämnden få möjlighet att arbeta ifall väntan drar ut på tiden. Allt detta
är sådant som regeringen arbetar med. Naturligtvis stöder jag livligt Birgit
Friggebo i det arbetet.
Behandlingen av flyktingar eller invandrare är ett speciellt problem.
Många av de behandlingsmetoder som vi använder för att människor skall
komma bort från sitt narkotikaberoende är kulturanpassade. Det är därför
24
inte alltid så lätt att tillämpa de här metoderna på invandrare. Detta är ett
stort problem.
Som jag nämnde i svaret har jag diskuterat detta med SIMON, som har
ett antal personer som kommer från olika länder och som talar olika språk.
De kan det här ämnet. Jag tror att vi skall försöka utveckla de här kontak-
terna ytterligare för att det skall vara möjligt att också genom SIMON få
hjälp i behandlingssituationer. Det är ju svårt att ge behandling när det be-
hövs tolk. Det är också svårt att behandla personer som kommer från en helt
annan kultur.
Sedan vill jag kvittera Eva Zetterbergs vänlighet att ge mig utdrag ur so-
cialstyrelsens brev genom att överlämna ett exemplar på svenska av den bro-
schyr som jag talat om i svaret. Den här broschyren är också utgiven på fem
andra språk.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 23 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Berith Eriksson har i en interpellation ställt frågor i anslutning
till ÄDEL-reformen, bl.a. om vissa konsekvenser av det kommunala betal-
ningsansvaret och om kommunernas ekonomiska problem. Arbetet inom re-
geringen är så fördelat att det är jag som skall besvara interpellationen.
Jag besvarade för någon vecka sedan en interpellation och en fråga som
berörde samma ämnesområde; de klinikfärdiga patienternas situation, tolk-
ningstvister kring begreppet medicinskt färdigbehandlad och i övrigt konse-
kvenser av det kommunala betalningsansvaret. Jag beskrev då bl.a. syftet
med det kommunala betalningsansvaret och konstruktionen av systemet och
betonade att ett fortsatt välutvecklat samarbete mellan kommuner och
landsting behövs för att inte den enskilda patienten skall komma i kläm om
och när tolkningstvister uppstår. Jag vill här betona att jag anser det ytterst
angeläget att etiska frågor kring förflyttning av människor i livets slutskede
ingående diskuteras mellan berörda handläggare i kommuner och landsting.
Jag berörde i mitt svar också den kommitté som regeringen tillsatte i hös-
tas med uppgift att följa och utvärdera det kommunala betalningsansvaret.
Jag har erfarit att kommittén inlett sitt arbete och att en enkät kommer att
skickas ut till kommuner och landsting inom de närmaste veckorna. Enkäten
kommer bl.a. att röra frågor kring vård- och verksamhetsplanering, ansvars-
fördelning och samarbete samt de för patienten och anhöriga viktiga frå-
gorna om inflytande och valfrihet.
Berith Eriksson berör också frågan om tolkningen av begreppet medi-
cinskt färdigbehandlad, och jag vill här hänvisa till vad jag tidigare uttalat i
denna fråga men också betona att det inte på något sätt har belagts att äldre
människor skulle ha dött i förtid på grund av det nya systemet.
Berith Eriksson tar vidare upp frågan om kommunernas ekonomiska si-
tuation. Regeringens syn i denna fråga kommer att redovisas bl.a. i komplet-
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
25
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
teringspropositionen, vilken kommer att avlämnas till riksdagen den 24
april.
Låt mig dock redan nu säga att regeringen avser att fullfölja den politik, i
relation till kommunerna, som tidigare har aviserats. Hela samhällsekono-
min är pressad nu. Det ställer stora krav på prioriteringar, men också på en
fast ekonomisk-politisk kurs. En sådan är en förutsättning för att utveck-
lingen skall vända.
Anf. 24 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag har dock en känsla av att socialmi-
nistern tycker att frågan är färdigdebatterad och att det inte finns särskilt
mycket mera att göra eller säga. Men jag hoppas att det inte är så.
Inför införandet av ÄDEL var det många som hyste farhågor just för att
risken skulle finnas att människor blev behandlade som produkter.
Jag erinrar mig det besök vi gjorde på Södersjukhuset här i Stockholm.
Det var före införandet av ÄDEL. Vi frågade när en patient kunde anses
vara färdigbehandlad. Svaret blev: Tidigare hade vi gåprov. Men sedan an-
såg vi att det var tillräckligt om patienten kunde sitta på sängkanten. Nu
skickar vi hem patienterna när de - ungefär så uttryckte man sig - kan lyfta
på huvudet.
Jag har en bror som arbetar som ambulansförare. Så sent som förra veckan
ringde han återigen. Han var ganska upprörd över hanteringen i det här sam-
manhanget, vilken han beskrev. Han frågade: Vad håller ni egentligen på
med?
Med vetskapen om att det här är någonting som pågår dagligen, tycker jag
inte att det räcker med att man har tillsatt en kommitté som skickar ut enkä-
ter till kommunerna. Det måste bli fråga om omedelbara förändringar. Soci-
alministern får kalla ihop huvudmännen inom kommuner och landsting och
försöka diskutera fram övergångslösningar.
Sedan hänvisar socialministern till att regeringens syn på kommunernas
ekonomiska situation kommer att redovisas i kompletteringspropositionen.
Om socialministern med det menar att de aviserade 500 miljonerna skall
skapa möjligheter för kommuner att snabbt bygga ut sjukhemmen, vill jag
hävda att det här är fråga om en droppe i havet. Vi har i tidigare debatter i
dag och på område efter område kunnat konstatera hur man inom kommu-
nens ansvarsområde är tvingad till nedskärningar.
Om det stimulansbidrag som utgick till kommunerna för att gruppbostä-
der skulle byggas säger ekonomer att det bara täcker 10 % av behovet. Ändå
behandlar man de äldre sjuka som om behovet vore täckt, ett behov som i
bästa fall kan vara täckt inom 7-8 år.
Socialministern säger också att det inte har kunnat beläggas att äldre män-
niskor skulle ha dött i förtid på grund av det nya systemet. Det är naturligtvis
svårt att belägga att en gammal sjuk människa skulle ha dött i förtid. Men
jag tycker samtidigt att det är litet cyniskt uttryckt i det här sammanhanget.
Det kan ge intryck av brist på medkänsla och insikt i att det är människor,
och människor i ett mycket utsatt läge, som det handlar om. Det är inte fråga
om varor som skall levereras mellan vård- och omvårdnadsapparater.
26
Anf. 25 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Jag tycker naturligtvis inte att den här frågan är färdigdebatte-
rad. Tvärtom har vi inlett den nya ordningen från årsskiftet. Det innebär att
frågan kommer att behöva diskuteras många gånger framöver. Det jag vill
markera är bara att för att vi skall få ett underlag till en saklig debatt har
dels socialstyrelsen fått i uppdrag att utvärdera ÄDEL-reformen, dels har vi
specialdelegationen som skall titta på betalningsansvaret. Bägge dessa utvär-
deringar kommer att ge oss ett underlag så att vi kan föra en saklig debatt
framöver. Men vi har naturligtvis inte det än. Reformen har bara fungerat i
tre månader, och det går inte att dra några slutsatser ännu.
Jag har personligen, när jag är ute och reser i landet, frågat hur ÄDEL-
reformen har fungerat, hur organisationsförändringen i praktiken har funge-
rat. De rapporter jag har fått är helt övervägande positiva. Jag har i själva
verket inte träffat på någon negativ rapport själv. Men jag har läst en del mer
kritiska synpunkter i tidningar.
Socialstyrelsen har granskat de fall som har blivit uppmärksammade, t.ex.
på Östermalm här i Stockholm och något fall nere i Skåne. I de fallen har vi
inte kunnat finna att personalen har gjort något fel. Men det är naturligtvis
viktigt att socialstyrelsen fortsätter att följa upp detta. Den har ett tillsynsan-
svar. Det skall utövas aktivt även framöver, så att man uppmärksammar om
det begås några fel och försöker korrigera dessa för framtiden.
Det är riktigt, vilket Berith Eriksson var inne på, att ”medicinskt färdigbe-
handlad” inte är ett lättdefinierat begrepp. En lekman kan inte gå in och tala
om att en patient är medicinskt färdigbehandlad. Detta måste vara något
som den ansvarige läkaren avgör. Det är hans eller hennes ansvar att be-
stämma när det är dags att skicka en patient hem eller till någon alternativ
boendeform.
Det stora problem som vi länge har haft i Sverige har varit att det har legat
många medicinskt färdigbehandlade patienter på sjukhus under mycket lång
tid. Det har varit ett dåligt boendealternativ för dem, och det har inneburit
att de har varit proppar i systemet, så att andra som hade behövt platserna
inte har kunnat få dem. Jag vill nog påstå att på den punkten har ÄDEL-
reformen redan givit resultat. Vi har mycket färre medicinskt färdigbehand-
lade patienter på sjukhusen i dag, och därmed större kapacitet att ta emot
patienter som bättre behöver de här platserna och som fortfarande inte har
fått den medicinska behandling som de är i behov av.
Sedan sade Berith Eriksson att ekonomer hade räknat ut att stimulansbi-
draget bara skulle täcka 10 % av behovet. Jag förmodar att hon menar att
de platser som kan byggas med hjälp av stimulansbidraget bara skulle täcka
en mindre del av det behov som finns av t.ex. gruppbostäder. Den uppfatt-
ningen delar jag helt och hållet. Vi kommer inte under de närmaste åren, då
vi med hjälp av stimulansbidraget kan bygga ungefär 25 000 platser i grupp-
bostäder, att täcka behovet. Detta avser gruppbostäder för utvecklings-
störda, psykiskt sjuka och t.ex. dementa. Bara för dementa har man beräk-
nat behovet till ungefär 25 000 platser. Det är alldeles uppenbart att vi kom-
mer att behöva bygga fler grupbostäder även efter det att stimulansbidraget
har ebbat ut.
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
27
|
Prot. 1991/92:96 10 april 1992 |
Berith Eriksson säger att bidraget bara är en droppe i havet. Då får vi |
|
Svar på |
Anf. 26 BERITH ERIKSSON (v): Fru talman! Man skulle kanske skicka ut enkäter till just ambulansförare, Jag kommer ihåg när man på apoteket i Gävle för inte så länge sedan träf- Läkarna står fortfarande under landstingets och inte under kommunens Anf. 27 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp): Fru talman! Jag instämmer helt i det senaste uttalandet. Det är självklart Det är riktigt att läkarna är anställda av landstinget. Men läkarna har ett |
28
säkert också i framtiden att begås misstag som vi får anledning att diskutera
här i riksdagen.
Anf. 28 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! När en läkare skall bedöma tillståndet hos en patient krävs
också kunskap om hur mottagningsförhållandena är i den kommun som skall
ta emot den sjuka människan. Vi kommer ändå inte ifrån det faktum att det
handlar om pengar. Om en läkare eller ett lasarett meddelar kommunen att
patienten är hämtningsklar, skall kommunen inom fem dagar hämta hem pa-
tienten. Annars kan det bli ganska stora kostnader. Jag menar att så länge
kommunerna inte hunnit bygga ut sjukhem och möjligheter att ta emot svårt
sjuka människor, måste man försöka hitta övergångslösningar, där den en-
skilde individen inte får hamna i kläm.
Anf. 29 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Just av det skälet sade jag redan i mitt skrivna svar till Berith
Eriksson att jag vill betona att jag anser det ytterst angeläget att etiska frågor
kring förflyttning av människor i livets slutskede diskuteras ingående mellan
berörda handläggare i kommuner och landsting. Det skäl som Berith Eriks-
son nu anför var just skälet till att jag formulerade mig på det sättet.
Sedan hoppas jag ändå att Berith Eriksson delar min uppfattning att det
inte var bättre tidigare, när det låg 3 000-4 000 färdigbehandlade patienter
under lång tid på våra sjukhus, som inte kunde erbjudas några alternativa
boendeformer. De människorna led i regel av att behöva ligga kvar på sjuk-
huset, trots att de egentligen inte skulle ha behövt. Jag tycker att ÄDEL-
reformen och betalningsansvaret är ett stort framsteg. Vi har kommit ifrån
en sådan situation på flertalet orter i landet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 30 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Bengt Hurtig har frågat mig om regeringen kommer att till-
sätta en utredning för att analysera problemen med näringslivets förändrade
transportlösningar i riktning mot just-in-time-transporter samt om jag kom-
mer att ta intitiativ till att justera avgifter och skatter för att komma till rätta
med de problem som just-in-time-filosofin ger upphov till.
Det är klart att man måste vara uppmärksam på denna utveckling. Under
1980-talet har många studier gjorts som belyser rationaliseringsvinsterna för
företagen av t.ex. en förbättrad materialadministration.
Just i dagarna slutförs en utredning om trafikens kostnadsansvar. Baserat
på denna kommer regeringen att företa en översyn av möjligheterna att i
ökad utsträckning använda ekonomiska styrmedel för att minska trafikens
samhällsekonomiska kostnader.
Beskattningen inom transportsektorn berörs också av Sveriges närmande
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
29
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
30
till EG. En harmonisering av skatter och avgifter kommer att bli nödvändig
under 1990-talet. Statsrådet Bo Lundgren har som bekant tillsatt en utred-
ning om hur kilometerskatten skall ersättas. Också miljökonsekvenserna av
en förändrad beskattning skall analyseras. Jag kan inte föregripa utredning-
ens resultat genom att ta några ytterligare initiativ i denna fråga.
Vid en harmonisering bör inte bara själva skatterna utformas på ett tek-
niskt likartat sätt. Även skattenivåerna bör av konkurrensskäl vara likartade
mellan länderna i Europa för att den inre marknaden skall fungera. Jag näm-
ner detta för att poängtera att de problem som Bengt Hurtig tar upp knap-
past kan lösas med svenska särbestämmelser. Transporter är en i allra högsta
grad internationell näring, där det är viktigt med internationell samverkan
även vid utformningen av skatter och avgifter.
Anf. 31 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag ansluter mig till kommunikationsmi-
nisterns tankegångar i slutet av svaret, att detta är i högsta grad ett interna-
tionellt problem.
Som jag framhållit i min interpellation är det troligt att transporter som är
lönsamma för företagen tenderar att förorsaka samhället, skattebetalarna
och framtida generationer stora förluster, inte minst på grund av miljöförstö-
relse.
Genom ökade tansporter kan företagen förbättra sitt eget resultat, därför
att lagerkostnader och reklamkostnader minskar - transportmedlen är ju
mer och mer vandrande reklampelare. Om de verkliga totala transportkost-
naderna, inkl, kostnader för miljöproblem, olyckor, energi- och tidsförluster
belastade transporterna, skulle långväga handel sannolikt minska och mer
regional produktion stimuleras. Därmed skulle också regionala obalanser
kunna bli mindre.
Utnyttjandet av elektroniska kommunikationsmedel, videokonferenser,
datakommunikation blir sannolikt ännu mer intressant, om kostnader för
persontransporter ökar. Vi känner inte till de totala kostnaderna för trans-
porter, trots alla utredningar. Jag talar också om kostnader som i vissa fall är
omöjliga att beräkna. Vad kommer t.ex. framtida generationer att vilja be-
tala för frisk skogsmark, åkermark, användbart grundvatten, sjösystem och
för ha sluppit växthuseffekten?
Därför tycker jag att politiskt ansvariga måste plocka fram moral och etik
också i dessa sammanhang som man måste ta hänsyn till i sitt dagliga besluts-
fattande och försöka styra utvecklingen utifrån förnuft, då marknadskraf-
terna inte är tillräckliga eller inte fungerar.
Alla asfaltbolag, betongfabrikanter, bil- och lastbilstillverkare bildar na-
turligtvis en armé av påtryckare som hotar med sjunkande aktiekurser, före-
tagsnedläggningar och arbetslöshet, om inte just deras transportlösningar
godkänns. Men det skapas också nyttiga jobb om samhället bygger ut spår-
bundna system och kollektivtrafik, hamnar och farleder för sjöfarten.
Jag tycker att det vore rimligt om Sveriges kommunikationsminister just
nu inför EG-anpassningen rakryggat och med resning deklarerade att trans-
portpolitiken både i vårt land och i Europa måste ändras, om inte denna
världsdel skall gå mot en ekologisk och social katastrof, och att vi som ett
led i denna ändring är beredda att ta vårt ansvar i vårt land. Detta sätt att se
saken saknar jag i kommunikationsministerns svar.
Anf. 32 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Först vill jag erinra Bengt Hurtig om en mycket viktig grund-
förutsättning i detta sammanhang, nämligen att trafikverken i sin planering
just utgår från samhällsekonomiska kalkyler. Dessa ligger till grund för ban-
verkets och vägverkets planering av den infrastruktur som skall finnas i det
här landet.
Jag håller med Bengt Hurtig om att kostnadsansvaret måste förstärkas för
de olika nyttjarna av vår infrastruktur. Vi har en växande trafik, som innebär
en ökad miljöbelastning. Det finns en ökad medvetenhet om trafikens ex-
terna effekter. Vi har för närvarande ett finansieringssystem, där skattesat-
ser och anslagsnivåer inte är tillräckliga och inte heller tillräckligt samhälls-
ekonomiskt effektiva för att väga in de externa effekterna.
I budgetpropositionen slås, Bengt Hurtig, fast att principen om förorena-
rens betalningsansvar skall tillämpas. Utvecklingen inom EG kommer att
medföra en ökad användning av miljöavgifter och trafikavgifter. När Bengt
Hurtig säger att vi skall kräva att den politiken skall förändras, kan jag säga
att en sådan process redan är i gång i allra högsta grad. Det finns en ökad
miljömedvetenhet i EG-länderna, där ju faktiskt miljöproblemen är betyd-
ligt större i det här avseendet än de är i vårt avlånga och vidsträckta land.
Sammanfattningsvis: Regeringen är mycket väl medveten om trafikens ex-
terna effekter. Därför har vi ett mycket ambitiöst trafikmiljöprojekt på gång
på kommunikationsdepartmentet. Det är därför som transportsektorn har
ett sektorsansvar för miljön. Det här skall nu preciseras. Det pågår ett arbete
inom trafikverken med miljörapporter, som skall avlämnas i höst och där
deras sektorsansvar alltså avrapporteras.
De ekonomiska styrmedlen håller vi på med att förfina undan för undan.
Jag kan avslöja att regeringen redan i kompletteringspropositionen kommer
att föreslå en breddad och födjupad användning av just dessa ekonomiska
styrmedel, bl.a. för att möta effekterna av just-in-time-principen.
Å andra sidan vore det förödande om vi i Sverige skulle omöjliggöra just-
in-time-principen, så att svenska företag inte skulle vara konkurrenskraftiga.
Av flera olika anledningar tror jag inte att det är en utveckling som vi skulle
kunna stå till svars för.
Regeringen arbetar helt enkelt inte med den här typen av planmässiga re-
gleringar, som det ändå lyser mellan raderna att Bengt Hurtig vill återinföra.
Vi arbetar med ekonomiska styrmedel i en social marknadsekonomi.
Fru talman! Slutligen vill jag säga att just-in-time-principen har en mycket
god effekt, nämligen att den sänker priserna, vilket - förutsatt att det finns
en effektiv konkurrens - kommer konsumenterna till godo.
Anf. 33 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Jag har inte förespråkat avskaffandet av just-in-time-princi-
pen, utan jag - liksom kommunikationsministern i viss utsträckning - hävdar
att det inte är nu som transporterna belastas av de verkliga kostnaderna och
dessutom att det är svårt att beräkna kostnaderna.
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
31
|
Prot. 1991/92:96 10 april 1992 |
Man är en dålig försvarare av marknadsekonomin, om man inte med kraft |
finns en tveksamhet och en återhållsamhet hos ministerrådet och hos vissa
|
Svar på |
delar av kommissionen, medan enskilda forskargrupper och andra kommis- En expertgrupp i EG, Grupptransport 2000, anser att den transportpolitik Det hela handlar om att tvinga de motsträviga till att vidta andra åtgärder Man har i Europa hittills inte tillräckligt beaktat miljökonsekvenserna när Under EES-förhandlingama hade vi kunnat förena oss med Schweiz och Jag upprepar att jag tycker mig - åtminstone som det förefaller utåt - upp- Anf. 34 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds): Fru talman! Beng Hurtig har ställt två frågor till mig. Den första frågan är: Kommer regeringen att tillsätta en utredning som Den andra frågan är: Kommer regeringen att ta initiativ till att justera av- Den diskussion som Bengt Hurtig nu för om EG är intressant. Jag noterar |
|
32 |
hang enligt vad jag har kunnat notera efter våra många debatter i kamma- |
ren - har insett att EG är det instrument som finns till förfogande för att
komma till rätta med de stora, gränsöverskridande miljöproblemen i vår
världsdel.
Anf. 35 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Schweiz och Österrike uppvisade uppenbarligen en helt an-
nan aktivitet under EES-förhandlingarna i fråga om järnvägs- och vägtrans-
porter än vad Sverige gjorde. I det avseendet uppfattar man nog Sverige sna-
rare som en företrädare för de mer konservativa länderna inom EG. Vi i vårt
parti är naturligtvis för att man skall kunna behålla och utveckla frihandels-
avtalet. Inom ramen för den typen av diskussioner går det utmärkt väl att
utöva kraftfulla påtryckningar och tvinga de motsträviga att vidta andra och
mer effektiva åtgärder än vad man nu gör.
Det här maktproblemet är faktiskt inte så enkelt att lösa. Står vi utanför
ett medlemskap, har vi också kvar en viss makt i vårt parlament.
Inom EG har man underlåtit att föra en konsekvent och genomtänkt infra-
strukturpolitik. Det duger inte i längden att gå försiktigt fram i sin kritik.
Om inte den process som nu pågår ändras, kommer den att permanentas och
förvärra problemen. Det har alltså inte funnits den gemensamma infrastruk-
turpolitik som skulle ha behövts. Det obegränsade nyttjandet av lastbilar
och personbilar måste upphöra, säger i dag t.o.m. en EG-kommissionär.
Men det går inte av sig självt. Det fordras att alla politiker i alla länder i
Europa hjälps åt, oavsett om man är medlem eller inte.
Anf. 36 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! På den punkten håller jag helt med Bengt Hurtig. Han och
jag har egentligen samma grunduppfattning, att de problem som uppstår i
och med just-in-time-principen skall bemästras med ekonomiska styrmedel.
Jag vill ändå påpeka att det pågår en annan utveckling på harmonisering-
ens område. Man har börjat tillämpa principen om cabotage, dvs. att inrikes-
trafik kan köras även i tredje land, vilket kommer att minska antalet tomma
lastbilar ganska dramatiskt, om vi ser det i ett europeiskt perspektiv. För
svensk del kommer detta att medföra såväl gynnsamma miljökonsekvenser
som gynnsamma konsekvenser för transporternas kostnadsnivå.
Fru talman! Slutligen: Den ställning som Schweiz och Österrike har vid
förhandlingar om vilka bilar som skall släppas igenom påverkas ju av dessa
länders geografiska belägenhet. Schweiz och Österrike är utpräglade transit-
länder och kan därför ställa krav. Man skulle kunna jämföra med Suezkana-
len, om man vill göra en hårdragning. Sverige har precis det motsatta geogra-
fiska läget, nämligen det perifera. Genomfartstrafiken i Sverige är ju inte
precis det största problem som vi har att brottas med.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 96
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
34
Anf. 37 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Gudrun Schyman har frågat mig hur gränsövervakningsprob-
lemen skall lösas och hur polissamarbetet skall se ut vid ett eventuellt med-
lemskap i den europeiska unionen.
Låt mig till en böljan säga att det i dag är alldeles för tidigt att ge några
säkra svar på de frågor som Gudrun Schyman ställer. Utformningen av
gränskontroll och polissamarbete i ett integrerat Europa är något som just
nu diskuteras intensivt i olika organ både inom och utom EG. Här vill vi
svenskar naturligtvis ha ett ord med i laget, om och när vi så småningom
får vara med och bestämma om utformningen av samarbetet inom EG. Med
denna reservation skall jag nu kort redovisa min syn på de mångfacetterade
och viktiga ämnen som berörs i interpellationen.
Ett medlemskap i EG kommer att påverka en rad verksamheter i Sverige.
Inte minst kommer införandet av EG:s inre marknad att innebära föränd-
ringar för bl.a. polis- och tullverksamheterna. Den närmare utformningen
av den inre marknaden är dock för närvarande oklar. Vi bör dock kunna utgå
ifrån att gränskontrollerna och gränsformaliteterna i princip kommer att av-
skaffas för den trafik av personer, transportmedel och varor som äger rum
mellan medlemsländerna.
I ett sådant perspektiv får frågor om samarbete mellan myndigheterna i
Sverige och med myndigheter i andra länder en stor betydelse. För att börja
med det inhemska perspektivet är det klart att polisens och tullens brottsbe-
kämpande verksamhet vad avser narkotika och annan gränsöverskridande
brottslighet måste anpassas till internationaliseringen. Här kommer utveck-
lingen av samarbetet mellan tull och polis i blickfånget. Flera initiativ har
redan tagits för att förstärka och utveckla insatserna vid gränsen. Här kan
nämnas rikspolischefens och generaltulldirektörens initiativ för något år se-
dan att intensifiera och utveckla samarbetet mellan polis och tull.
Vad därefter gäller det polisiära internationella samarbetet så bedrivs det
i olika fora och former. En utveckling mot ett mer långtgående polisiärt sam-
arbete i synnerhet i Europa behövs för att vi med kraft skall kunna bekämpa
terrorism, narkotikabrottslighet och annan grov internationell brottslighet.
Ett mer långtgående polisiärt samarbete behövs även för att kunna möta kri-
minalitet av annat slag som kan bli följden av att rörligheten ökar.
Bland de förslag till vidareutveckling av polissamarbetet i Europa som
från tid till annan har kommit upp till diskussion kan nämnas förslaget att
bygga ut systemet med sambandsmän i olika länder, att harmonisera lagstift-
ningen på området och att inrätta ett europeiskt informationscentrum för
narkotikabekämpning, alternativt för bekämpning av all allvarlig brottslig-
het.
Den ”Europolis” - den överstatliga polis - som Gudrun Schyman talar om
är ytterligare ett sådant förslag till lösning av de problem som kan uppstå i
ett gränslöst Europa. Förslaget har dock, som Gudrun Schyman säkert vet,
mött motstånd från flera håll. Jag är själv tveksam till tanken, om den inne-
bär att organisationen får exekutiva befogenheter över gränserna. Men jag
vill inte föregripa de grundligare överväganden och beslut som ligger framför
oss.
Men gränskontrollfrågorna i ett EG-perspektiv berör inte bara polisens
och tullens arbete. Det handlar också om sådant som immigrations- och flyk-
tingfrågor, handelspolitik och jordbrukspolitik. Regeringen har bedömt det
vara angeläget att inför medlemskapsförhandlingarna med EG och själva
medlemskapet få alla aspekter på frågan om slopande av gränsformaliteter
och gränskontroller belysta och analyserade.
Regeringen har därför i slutet av förra månaden beslutat tillsätta en inter-
departemental arbetsgrupp med uppgift att utreda frågor om gränskontrol-
ler och gränsformaliteter i ett EG-medlemskapsperspektiv. I gruppen skall
ingå förutom företrädare för berörda departement företrädare för de be-
rörda statliga myndigheterna, bl.a. rikspolisstyrelsen och generaltullstyrel-
sen.
Arbetsgruppen skall lämna en rapport till regeringen senast den 1 oktober
1992. Rapporten skall innehålla en lägesbeskrivning vad gäller arbetet inom
EG med gränskontrollernas avskaffande och en plan för fortsatt arbete med
frågor rörande alternativa kontrollmetoder och konsekvenserna härav för
berörda myndigheter.
Arbetsgruppens arbete kommer naturligtvis att också behandla de ak-
tuella frågeställningar som Gudrun Schyman berör i sin interpellation. Där-
igenom kommer vi att få ytterligare underlag för en fortsatt diskussion och
för framtida beslut i anledning av Sveriges inträde i EG.
Anf. 38 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern för svaret. Framför allt
det sista som sades var mycket glädjande, nämligen att regeringen nu har
beslutat att tillsätta en arbetsgrupp för att diskutera dessa frågor.
En av anledningarna till att jag har ställt interpellationen är att de som
arbetar inom tullen och polisen är mycket bekymrade. Man har faktiskt för
flera år sedan, när integrationsdiskussionen kom i gång, påtalat att framför
allt det polisiära samarbetet väcker en rad frågor som bekymrar vid en jäm-
förelse av den svenska polisens verksamhet med hur det ser ut i andra länder.
Man efterlyste för flera år sedan en politisk diskussion om dessa frågor, och
nu har man gjort det igen.
Jag har läst det senaste numret av Svenska Polisförbundets tidning - det
har vi kanske gjort bägge två - där man tar upp detta. Polisförbundets inter-
nationella ombudsman uttrycker sig där på följande sätt: ”1 Sverige är ut-
gångspunkten att polisen ska vara en enhetlig civil och demokratiskt kontrol-
lerad organisation som är förankrad i lokalsamhället. En medborgarnära yr-
keskår med en stark social förankring - något av samhällets skyddsombud.
Många av EGs medlemsländer har en helt avvikande polisstruktur som inte
minst gör sig gällande på det sättet att man inte har någon enhetlig polisorga-
nisation. I många länder har man flera - mer konkurrerande än samver-
kande - polisorganisationer med olika huvudmän. En avgrundslik skillnad
är att det i flera EG-länder finns militärt organiserade polisorganisationer.
Det är tveklöst så att man i dessa länder har en annan syn på polisrollen
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
35
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
36
än den vi företräder. En avgörande fråga för utvecklingen i framtiden blir
därmed vilken polisroll som kommer att bli föredöme i det nya Europa.”
Gunno Gunnmo tar på ledarsidan upp liknande frågor. Han skriver att det
saknas en svensk politik på detta område. Det är alarmerande att det är så,
eftersom diskussionerna inom EG är ganska långt framskridna. Man har re-
dan i slutet av förra året tillsatt en arbetsgrupp som i slutet av 1993 skall ha
byggt upp en centraleuropeisk kriminalpolismyndighet. Diskussionerna på-
går ju. Då brådskar det att vi i den svenska politiska debatten formerar en
ståndpunkt i dessa frågor.
I interpellationssvaret säger justitieministern att hon själv inte är särskilt
trakterad av denna ”Europolis”. Det är inte jag heller av just det skälet att
det nog finns väldigt stora skillnader vad gäller demokratisk kontroll och sy-
nen på polisrollen över huvud taget. Befogenheterna över gränserna gör den
mycket svår att kontrollera.
Det står också i svaret: ”Men jag vill inte föregripa de grundligare övervä-
ganden och beslut som ligger framför oss.” Jag tycker att det är litet passivt.
Jag är naturligtvis orolig över att regeringen inte skyndar på att formulera
en egen nationell ståndpunkt som är väl förankrad i den svenska riksdagen
innan den ger sig in i alltför långtgående diskussioner med EG:s organisatio-
ner.
Är regeringen fast besluten att driva dessa frågor vid eventuella medlem-
skapsförhandlingar, dvs. att man inte vill ha en ”Europolis” och att man vill
slå vakt om den struktur och de traditioner som den svenska polismyndighe-
ten är bärare av? Även om jag förstår att arbetsgruppen skall syssla med
dessa frågor vore det bra att få en vink om detta.
Jag skulle också vilja veta vilken sammansättning arbetsgruppen kommer
att få. Det står att det kommer att finnas ”förutom företrädare för berörda
departement företrädare för de berörda statliga myndigheterna bl.a. rikspo-
lisstyrelsen och generaltullstyrelsen”. Hur är det med de fackliga represen-
tanterna? Kommer de att vara företrädda i den här arbetsgruppen? Jag tän-
ker då på tulltjänstemännens fackliga organisation, Tull-kust, och på Polis-
förbundet. Jag tycker att det vore en självklarhet att dessa fackliga organisa-
tioner med sina företrädare skall finnas med i arbetsgruppen. Det står ingen-
ting om det. Det vore bra om jag kunde få svar också på det.
Anf. 39 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Som jag tidigare nämnde fattade regeringen den 26 mars be-
slut om tillsättande av en interdepartemental arbetsgrupp och beslutade
vilka som skulle ingå i denna och vilka direktiv som skulle gälla.
När det gäller den sista fråga som Gudrun Schyman ställde om vilka som
skall ingå i arbetsgruppen, sägs i beslutet att till arbetsgruppen kan vid behov
knytas företrädare för andra departement och myndigheter än de direkt ut-
pekade samt en referensgrupp med företrädare för berörda näringslivsorga-
nisationer och fackliga organisationer. Det anges alltså att det skall finnas en
referensgrupp.
Vidare vill jag gärna kommentera Gudrun Schymans önskemål om att
skynda på. Regeringen har bara suttit i sex månader. Vi har tillsatt en arbets-
grupp som skall avlämna sin rapport senast den 1 oktober 1992. Att göra det
snabbare är knappast möjiigt med tanke på att det är fråga om ett omfat-
tande och seriöst arbete. Det bildar rimligen grunden för den politik som vi
därefter måste diskutera. Detta gör att jag inte anser att det är passivt när jag
uttrycker min tveksamhet till tanken på en ”Europolis” och inte vill föregripa
grundliga överväganden och beslut.
Livet har lärt mig att även om man kan vara mycket övertygad om en sak,
skall man inte blockera sig mot synpunkter som man kanske aldrig har fun-
derat över. Men än så länge har ingen kunnat undanröja min tveksamhet.
Anf. 40 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Det är en mycket sympatisk inställning - att man inte skall
vara så säker på att man alltid har rätt i alla lägen. Och det gäller väl framför
allt i den här EG-debatten, som ju gudskelov böljar få en litet mer nyanserad
form, där både fördelar och nackdelar numera tillåts komma fram.
Detta är väl ett område som är sorgligt litet diskuterat. Jag vill inte säga
att jag lägger hela ansvaret för det på den nuvarande regeringen, utan jag
lägger också ansvar på den tidigare regeringen. Det är många stora, tunga,
politiskt viktiga frågor som inte är diskuterade över huvud taget - vilket de
borde ha varit innan den stora entusiasmen för EG-medlemskap bröt ut. Det
här är alltså en sådan fråga. Jag vet att de fackliga organisationerna har påpe-
kat detta länge. Och de har inte fått något svar när de uttryckt sin oro.
Jag tycker att det är bra att arbetsgruppen tillsatts. Det skedde så sent som
den 26 mars, sade utrikesministern. Det har kanske t.o.m. någonting att
göra med att det har kommit en interpellation i frågan; vad vet jag?
Det är också bra att man har en så pass komprimerad tidtabell för den här
gruppen - att den skall återkomma redan i oktober.
Formuleringen att till den här arbetsgruppen kan ”vid behov” knytas en
referensgrupp, där även fackliga företrädare ”kan” ingå, tycker jag inte är
så bra. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att de fackliga organisa-
tionerna finns företrädda i arbetsgruppen från böljan, och att det inte skall
stå ”vid behov” eller ”kan” i detta sammanhang. Människor som ute i sam-
hället arbetar konkret med de här frågorna har naturligtvis en ofantlig massa
erfarenheter och kunskaper att tillföra i ett sådant här arbete.
Anf. 41 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Man kan alltid diskutera hur stora arbetsgrupper skall vara.
Jag vet inte om Gudrun Schyman har sett själva beslutet, som ju visar att
den egentliga arbetsgruppen har mycket stor omfattning. Men här görs ju
också en markering från regeringens sida, att man skall utnyttja den kunskap
som finns även hos de fackliga företrädarna. Jag menar att det är tillräckligt.
Som jag sade i mitt förra inlägg skall man vara öppen för synpunkter. Och
hade det varit så att vi inte inom regeringen tidigare hade funderat över dessa
viktiga frågor, så hade det varit en klar fördel att ha den inställningen, och
jag är övertygad om att vi då skulle ha tagit fasta på Gudrun Schymans inter-
pellation. Men tankarna bakom den här arbetsgruppen dök faktiskt inte upp
den 27 mars, när Gudrun Schyman framställde sin interpellation. De har
funnits tidigare, och de kommer till uttryck i underlaget för regeringens be-
slut. Underlaget är daterat den 19 mars. Och Gudrun Schyman vet lika väl
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 96
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar pä
interpellationer
38
som jag att sådant underlag plockar man inte fram över en natt. Det är
mycket tankearbete bakom.
Anf. 42 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Ja, då skall jag inte ta åt mig äran för regeringens eventuella
handläggning av den här frågan. Jag tycker att det är bra att frågorna blir
diskuterade och att arbetsgruppen snabbt kommer fram till ett förslag. Och
jag ser fram emot att vi efter arbetsgruppens rapportering får en debatt här
i kammaren, då vi har möjlighet att diskutera dessa frågor igen.
Jag hoppas att också de fackliga organisationernas medverkan i den här
arbetsgruppen blir verklighet. Om arbetsgruppen är väldigt stor - jag vet ju
inte det - kan jag tänka mig att det finns företrädare för andra organisationer
eller myndigheter som inte har lika mycket att tillföra som jag är övertygad
om att de fackliga organisationerna har i det här avseendet. Jag förväntar
mig alltså att de blir kallade.
Överläggningen var härmed avslutad.
På förslag av förste vice talmannen beslöt kammaren kl. 11.14 att ajour-
nera förhandlingarna under fem minuter, då jordbruksminister Karl Erik
Olsson väntades anlända till kammaren för att lämna svar på interpellation
124.
Förhandlingarna återupptogs kl. 11.19.
Anf. 43 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Ulla Orring har frågat mig om jag ämnar vidta några åtgär-
der för att säkerställa renforskningen och om det finns planer på att satsa på
ett renforskningscentrum i Umeå.
Först vill jag i likhet med Ulla Orring slå fast rennäringens betydelse för
den samiska kulturen. Detta faktum är ett av de mest väsentliga motiven för
de särskilda insatser som staten gör för rennäringen. Med hänsyn till Ulla
Orrings beskrivning av insatserna för rennäringen på forskningens område
finns det anledning att referera bl.a. de beslut som tagits de senaste åren.
1987 uppdrog regeringen åt skogs- och jordbrukets forskningsråd att efter
samråd med lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet och statens
veterinärmedicinska anstalt samt andra berörda organ utarbeta ett samman-
hållet program för den framtida renforskningen. Bakgrunden till uppdraget
var bl.a. den splittring och dåliga samordning som rådde på området. Rådet
redovisade uppdraget i en rapport i september 1988.1 rapporten pekade rå-
det på behov av både grundläggande allmän biologisk forskning och produk-
tionsinriktad forskning.
I den forskningspolitiska propositionen våren 1990 redovisade regeringen
ett renforskningsprogram. Syftet med programmet, som riksdagen inte hade
någon erinran mot, var att stärka renforskningen, att inrikta den mot för ren-
näringen angelägna frågor och att samordna de resurser som finns på områ-
det inom forskarvärlden. Skogs- och jordbrukets forskningsråd fick ansvaret
för att genomföra programmet. 1 milj.kr. anvisades och regeringen gav rådet
i uppdrag att dessutom genom omprioriteringar tillföra programmet ytterli-
gare medel. Rådet har i enlighet med intentionerna i propositionen omför-
delat 1 milj.kr. av befintliga medel. I dag står 2,2 milj.kr. till förfogande för
verksamheten. Därtill kommer de resurser hos skilda universitet som kan
utnyttjas inom programmet.
Skogs- och jordbrukets forskningsråd har alltså huvudansvaret för sam-
ordningen av renforskningen. Härigenom kan aktualiserade forskningspro-
jekt utvärderas och prövas i konkurrens mellan forskare från olika högskolor
och institutioner. Detta gynnar renforskningen, eftersom det ger en möjlig-
het att kvalitetsmässigt väga olika insatser mot varandra. Rådet stöder forsk-
ningsprojekt av skilda karaktärer, allt från kulturgeografiska till mera grund-
läggande om urvalsmetoder för avelsarbetet. En stor del av de forsknings-
projekt som pågår är inriktade på bete, foder och betesekologiska frågor. I
den särskilda arbetsgrupp som bedömer och beviljar medel till forsknings-
projekt är samerna representerade.
I årets budgetproposition har regeringen föreslagit att lantbruksuniversi-
tetet skall spara 30 milj.kr. nästa budgetår. Lantbruksuniversitetets styrelse
har som ett led i sitt budgetarbete förordat att avdelningen för renforskning
skall avvecklas. Det skulle innebära en besparing på ca 1 milj.kr. Skälet här-
för har förutom sparkraven varit att basen för denna verksamhet har varit
för snäv för att en kvalitativt god forskning skall kunna upprätthållas.
Den lantbruksvetenskapliga fakulteten har emellertid uttalat ett intresse
för att god och relevant renforskning skall kunna bedrivas vid universitetet
även i framtiden. Fakulteten har i samverkan med skogs- och jordbrukets
forskningsråd utarbetat ett gemensamt förslag om renforskningens former i
framtiden. Rådet avser att finansiera en professur inom renforskningsområ-
det, och lantbruksuniversitetet överväger att stödja professuren med basre-
surser. Rådet och fakulteten avser att tillsammans arbeta för att förstärka
basresurserna genom bl.a. överläggningar med andra intressenter. Professu-
ren kommer att få ett nationellt samordningsansvar för renforskningen.
Detta ökar förutsättningarna för en kvalitativt bättre renforskning och är en
stimulans för nya forskningsinsatser inom området.
Genom den gemensamma insats för renforskningen som lantbruksuniver-
sitetet och skogs- och jordbrukets forskningsråd planerar kommer riksda-
gens och regeringens intentioner såsom de kommer till uttryck i bl.a. 1990
års forskningspolitiska beslut att tillgodoses väl. Dessa insatser ger bättre
grund för en sammanhållen forskning inom ämnet och möjliggör en aktiv
forskarutbildning. Därtill kommer de resurser som finns inom institutioner
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
39
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar pä
interpellationer
40
som inte uteslutande är inriktade på vad som uppfattas som renforskning.
Jag tänker då på grundläggande områden som ekologisk botanik, fysiologi,
mikrobiologi, genetik och immunologi samt mera tillämpade delar av områ-
dena utfodring, veterinärmedicin och ekonomi. Genom det samordnade
forskningsprogrammet kan dessa resurser utnyttjas för renforskningens be-
hov.
Jag vill dessutom framhålla de ökade insatser som görs för att stärka det
nordiska samarbetet inom renforskningen genom en starkare anknytning till
nordiska ministerrådet.
På Ulla Orrings fråga om ett renforskningscentrum i Umeå vill jag svara
följande. Frågan om ett sådant centrum behandlades i forskningspropositio-
nen 1990. Den bedömning som då gjordes och som fortfarande är relevant
är att det i ett läge med begränsade resurser är bättre att satsa dem på aktiv
forskning än på dyra investeringar och utrustning. Dock reserverades 3
milj.kr. för att vid lämpligt tillfälle satsa på en fältstation för renforskning.
Skogs- och jordbrukets forskningsråd, lantbruksuniversitetet, Svenska sa-
mernas riksförbund och Umeå universitet kommer att behandla frågan om
en eventuell fältstation eller annan centrumbildning när professuren tillsatts.
Det är alltså för tidigt att i dag bestämma var dessa insatser skall göras.
Anf. 44 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Det är i och för sig nyanserat,
men tyvärr saknar jag ändå konkreta åtaganden i den aktuella situationen.
Först vill jag erkänna att jag verkligen är lekman på området. Men det
har tydliggjorts för mig alltmer hur utsatt samernas position är i vårt svenska
samhälle och därmed också förhållandet kring deras huvudsakliga näring,
renskötseln. Därmed vill jag inte undervärdera övrig näringsverksamhet
som jakt, fiske, jordbruk och slöjd. Men det är huvudsakligen renskötseln
som står för inkomsterna, och samerna och renarna hör alltid intimt sam-
man.
Renskötselrättens utövande är reglerad och preciserad genom vid varje
tid gällande lagstiftning. Man kan säga att renskötselrätten påminner om
äganderätten, som består även utan lagstiftning men vars innehåll och ut-
övande regleras genom bestämmelser i olika lagar.
Renskötselrätten bygger i grunden på urminneshävd och inte på upplåtel-
ser eller lagstiftning. Den är av stor betydelse - som jag tidigare nämnt och
som statsrådet också har instämt i - för de renskötande samernas ställning
och trygghet i sin näring.
Renstammen har ökat kraftigt. Man brukar räkna med en ökning från
ca 175 000 renar på 1970-talet till i dag uppskattningsvis mer än 300 000.
Denna ökning är inte utan problem. Dels uppstår konflikter med de mer per-
manent boende vad gäller renbetet, dels kan de stora renjordarna åstad-
komma problem i trafiken och på vägarna, särskilt vintertid.
Jag anser att dessa fakta är mycket relevanta för rennäringens framtida
utveckling, och av denna anledning måste frågan återigen ställas om statens
och samhällets ansvar för forskning och utveckling inom rennäringen och
därmed också för samernas fortsatta existens och för deras kultur. Jag anser
att vi starkt har försummat denna forskning. Hela nationen har ett ansvar
för att de forskningsresurser som samhället ställer upp med även tillförs ren-
forskningen.
När statsrådet nu svarar att den dåvarande regeringen 1987 uppdrog åt
skogs- och jordbrukets forskningsråd att utarbeta ett sammanhållet program
för den framtida forskningen vill jag säga att det var ett steg i rätt riktning.
Men vad blir det verkliga resultatet? Det är en fråga som jag vill ställa. Riks-
dagen ställde sig också bakom programmet 1990, och statsrådet svarar att i
dag står 2,2 milj.kr. till förfogande för verksamheten. Jag skulle vilja veta
hur de pengarna fördelas.
Senare säger också statsrådet att besparingar skall ske inom lantbruksuni-
versitetets ram med 30 miljoner och att lantbruksuniversitetets styrelse som
ett led i sitt budgetarbete har förordat att avdelningen för renforskning skall
avvecklas, vilket innebär en besparing på 1 milj.kr.
Jag anser att ekvationen inte går ihop. Först vill statsmakterna i välvilliga
ordalag stärka renforskningen. Sedan avrustar man forskning som pågår och
som startade med den stolta målsättningen från 1990. Och det är faktiskt mer
än 1 milj.kr. som dras in. En tjänst vid Röbäcksdalens försöksanstalt i Umeå
har inte återbesatts. Den kan också värderas till ett par hundra tusen kronor.
Jag tycker att detta strider även mot den över 20 år gamla målsättning om
renforskning som skrevs in i ett regeringsbeslut 1971, nämligen att tyngd-
punkten skulle läggas på målforskning som kunde väntas ge påtagliga och
snabba rationaliseringsvinster.
Lantbruksuniversitetets beslut att dra in 1 milj.kr. får stora konsekvenser.
Storumans fältstation läggs ner, likaså renforskningsstationen i Kuolpavare
utanför Gällivare, den enda i Sverige med stora fållsystem och försökshägn.
Forskningsanknuten undervisning om renen och dess livsvillkor vid universi-
tetet och utanför minskar drastiskt. Jag tänker på kurser för studerande på
olika nivåer, renskötare, skogstjänstemän, naturresursförvaltare m.fl. På-
gående försöksverksamhet - i huvudsak tvärvetenskaplig - kommer förmod-
ligen också att läggas ner.
Beslutet att avveckla avdelningen för renforskning har mötts av starkt kri-
tiska synpunkter. Länsstyrelserna i Västerbotten och Norrbotten har upp-
märksammat förlusten av samarbete och rådgivning i betesutnyttjandefrå-
gor. Institutionen för viltekologi vid SLU beklagar förlust av handledare och
forskningsstationen vid Kuolpavare. Vetenskapsakademien och statens
strålskyddsinstitut nämner särskilt risken för minskad handlingsberedskap
vid strålningsolyckor.
Jag tycker att det är en underlig tågordning att man nu först talar om att
man vill satsa resurser på forskning och man sedan lägger ner de befintliga
renforskningsstationerna. Det sägs i svaret att 3 milj.kr. har reserverats i
samband med forskningspropositionen 1990 för en fältstation. Varför då
lägga ner forskning som pågår? Varför inte samla befintlig forskning till
Umeå? Och varför inte flytta från Uppsala något av dess husdjursverksam-
het?
Anf. 45 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Låt mig först slå fast att man inte får ta vaije förändring som
görs som något negativt. Jag tror att den process som nu är i gång kan bli
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar pä
interpellationer
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar pä
interpellationer
42
positiv såväl för rennäringen som för samekulturen. Jag vill också under-
stryka att regeringen inom en ganska snar framtid kommer att lägga fram en
samlad sameproposition. Den har varit efterfrågad av riksdagen under lång
tid.
Sedan är det just som Ulla Orring säger, att det finns många problem med
rennäringen, bl.a. att inom vissa områden ökar renstammen mer än vad som
egentligen är lämpligt. Det är saker som behöver tas upp i vidare diskussio-
ner. Det är kanske inte en renodlad renforskning som behövs utan en forsk-
ning som rör de andra områden jag nämnde - företagande, ekonomi, hur de
här frågorna skall kunna hanteras från de renskötande samernas sida.
Lantbruksuniversitetet hade i sitt äskande begärt en ökning, i och för sig
mätt i rörliga priser, med 65 milj.kr. Regeringen föreslog en ökning med 35
milj.kr., alltså med ett sparmål inom ramen för äskandet på 30 milj.kr.
Det är uppenbart att det var en ganska svår uppgift för lantbruksuniversi-
tetet att spara dessa pengar. Å andra sidan är det just den situationen som
ofta leder till att man omprövar verksamhet. På lantbruksuniversitetet kom
man fram till att man skulle lägga ner avdelningen för renforskning. Den
hade under senare tid inte haft så omfattande verksamhet.
Jag har beskrivit tidigare i svaret att skogs- och jordbrukets forskningsråd
fullföljer det ansvar det tidigare fick för renforskningsprogrammet och att
rådet kommer att tillsätta en professur. Det finns tillräckligt med pengar. Vi
vet att tjänsten på avdelningen för renforskning inte längre var besatt vid
lantbruksuniversitetet. Nu kommer det till personal och resurser. Det finns
medel avsatta för en fältstation, när man kommer så långt i arbetet.
Jag är medveten om att det har skett för litet under senare tid och att vi
för närvarande befinner oss i något av ett mellanläge. Men med nuvarande
inriktning av verksamheten är jag övertygad om att det kommer att bli ett
bra resultat.
Ulla Orring tar upp Kuolpavare fältstation. Jag måste erkänna att jag inte
kände till att den var på väg att läggas ner. Jag kan inte heller se att det nöd-
vändigtvis hänger ihop med dessa beslut. Någonstans behöver det satsas.
Samtidigt kan jag för egen del inte bedöma var den lämpliga platsen är. Det
får komma fram i det vidare samråd som skall ske mellan berörda organisa-
tioner. Jag vill i detta sammanhang än en gång peka på det nordiska samar-
bete som är nödvändigt att utveckla och som vi har drivit på från svensk sida.
Anf. 46 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Jag vet mycket väl att landet befinner sig i en besvärlig eko-
nomisk situation och att man måste göra besparingar. Men att göra en bespa-
ring på 1 miljon som resulterar i att man lägger ner två renforskningsstatio-
ner är bakvänt på något sätt. Samtidigt talar man varmt för att en fortsatt
satsning på forskning skall ske. Här har man haft två stationer som har fun-
gerat och kommit fram med uppgifter.
Jag delar statsrådets uppfattning då det gäller inriktningen på forskningen.
Den måste naturligtvis ses i ett totalt samhällsekonomiskt sammanhang.
Forskningen skall vara till nytta för samerna, renarna och den befolkning
som finns i norr. Man måste se det i ett brett samhällsperspektiv.
Jag är mycket oroad över utvecklingen när det gäller de insatser som har
gjorts i Norrland. Nog är det bra med det nordiska samarbetet. Men varför
inte samla denna forskning i norr? Vi har ett lantbruksuniversitet och ett uni-
versitet i Umeå. Man skulle kunna samla denna forskning i Umeå och bevara
de forskningsstationer som finns.
Jag vill än en gång ställa frågan: Kan vi lita på att en professur tillkommer
och ytterligare resurser kring denna? Kan vi lita på att forskningen blir till
gagn i norr? Man skall se till att den norra landsändan får sin del av de forsk-
ningsresurser som samhället dock satsar.
Anf. 47 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Jag är övertygad om att det kommer till en professur på detta
område i enlighet med de beslut som är fattade. De medel som finns tillgäng-
liga när detta kommer i gång är faktiskt större än de medel lantbruksuniver-
sitetet hade tidigare, i synnerhet om man tar hänsyn till att lantbruksuniver-
sitetet ändå har stöttat med vissa basresurser.
Var man skall lägga verksamheten är en detalj i sammanhanget som vi från
regeringens eller riksdagens sida kanske inte kan gå in och styra fullständigt.
Jag kan gärna uttrycka en personlig uppfattning att denna typ av verksamhet
finns i norr och det vore naturligt om också forskningssatsningarna gjordes i
norr. Samtidigt vet jag att en del av de forskare som sysslar med de frågor
som här berörs finns i Uppsala. Det kan möjligen vara en komplikation. Det
är någonting som framför allt lantbruksuniversitetet och skogs- och jordbru-
kets forskningsråd får ta ställning till. En offentlig debatt om frågan skadar
säkert inte de norrländska intressena.
Anf. 48 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Jag tackar för den positiva deklarationen. Jag vill starkt un-
derstryka att vi oftast finner det egendomligt att den forskning som berör
områden som renskötsel och samefrågor skall vara koncentrerad till andra
delar av landet. Den bör ligga där den hör hemma.
För renskötselns förkovran - man kan se många nyanser i uttrycket för-
kovran - är det viktigt att det kommer till stånd en rejäl forsknings- och för-
söksverksamhet för samernas och renskötselns del. Ett renforskningscent-
rum skall i framtiden, som jag ser det, tjäna som ett serviceorgan som sam-
ordnar olika projekt som pågår för att stärka samernas och renskötselns
ställning. Detta är mycket viktigt för att man skall kunna få ett bra klimat
mellan de mer bofasta och samerna. Det är viktigt att vi kommer till skott i
denna fråga.
Anf. 49 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Jag tror inte att Ulla Orring och jag är oense om grundtan-
karna. Jag hoppas att samordningen på den svenska sidan mellan olika forsk-
ningsorgan och universitet och på den nordiska sidan kommer att leda till
att vi får bättre resurser i framtiden att bedriva forskning på renskötselns
område.
Jag vill gärna upprepa vad jag sade tidigare. Det är de inblandade par-
terna-skogs- och jordbrukets forskningsråd, lantbruksuniversitetet, Samer-
nas riksförbund och Umeå universitet - som tillsammans skall försöka lösa
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
5var på
interpellationer
43
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
44
frågan om centrumbildning och en eventuell fältstation. Det finns möjlighe-
ter att göra det när en professur tillsätts och med de stödresurser som kom-
mer att tillföras denna professur.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 50 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig om Sverige behöver
EG. Han har också frågat hur Sveriges utrikeshandel påverkas och vilka
strategier som kan utvecklas i det fall vi inte blir medlemmar i den euro-
peiska gemenskapen.
Herr talman! Medlemskap i Europeiska gemenskapen ligger i vårt lands
nationella intresse.
Det konstaterade riksdagen i december 1990 med överväldigande majori-
tet. Det bakomliggande resonemanget känner vi väl till. Utgångspunkten för
den svenska EG-politiken är det ömsesidiga beroendet:
- vi delar samma historia, kultur och demokratiska värderingar;
- tre fjärdedelar av vår utrikeshandel avser länderna i Västeuropa;
- direktinvesteringarna från och till EG dominerar den svenska statistiken;
- ett brett och finmaskigt samarbetsnät har växt upp i Västeuropa. Det om-
fattar de flesta i samhället - industrin, fackföreningsrörelsen, tjänstenä-
ringen, utbildnings- och forskningsvärlden, förvaltningen, kommunerna,
de politiska partierna och många fler.
Sveriges deltagande i den fortsatta västeuropeiska integrationen är en helt
avgörande förutsättning för att bryta den ekonomiska stagnationen, få i gång
tillväxten samt klara sysselsättningen och välfärden. Riksdagen betonade
också 1990 att endast som medlem kan vårt land fullt ut delta i och få infly-
tande på Europeiska gemenskapens samarbete.
EG, som i dag är motorn i det europeiska samarbetet, står inför väldiga
utmaningar, som också berör vitala svenska intressen:
- den gränslösa inre marknaden med den fria rörelsen för varor, tjänster,
personer och kapital skall fullbordas;
- de östeuropeiska länderna skall inlemmas i ett alleuropeiskt samarbete
präglat av demokrati, pluralism och marknadsekonomi;
- den ekonomiska unionen med stabil tillväxt, låg inflation och gemensam
valuta skall stå klar i slutet av 1990-talet;
- den sociala dimensionen, där sysselsättning, jämställdhet och social sä-
kerhet står i förgrunden, skall lyftas fram i integrationsarbetet;
- många av Europas miljöproblem kan bara lösas gemensamt av de euro-
peiska länderna;
- grunden till en stabil fredsordning i Europa skall läggas, där EG:s poli-
tiska union med gemensam säkerhets- och utrikespolitik får en central
roll - låt oss aldrig glömma bort att grundvalen för hela EG-tanken är att
krig på den europeiska kontinenten aldrig mera skall hända.
Genom EES-avtalet, som vi räknar med skall träda i kraft nästa år, har vi
tillryggalagt drygt halva vägen. EES-avtalet ger oss också ett visst medinfly-
tande i den inre marknadens fortsatta utbyggnad.
Håller vår tidtabell kan medlemskapsförhandlingar inledas omkring års-
skiftet. Då kommer de samarbetsområden i förgrunden som inte omfattas
av EES-avtalet och som för det svenska folkhushållet är av central betydelse:
- tullunionen, som är en förutsättning för avvecklingen av återstående hin-
der mot den helt fria varurörelsen, nämligen gränsformaliteterna och ur-
sprungsregelsystemet;
- EG:s gemensamma handelspolitik med tillträde till EG:s preferensmark-
nader och gemensamt agerande i förhållande till tredje land;
- den gemensamma jordbrukspolitiken, som medför ökad konkurrens i
Sverige till gagn för konsumenterna, och som även kommer den svenska
livsmedelsexporten till godo;
- den gemensamma fiskeripolitiken omfattande stödarrangemang, frihan-
del och fångstfördelning;
- den gemensamma regionalpolitiken;
- de indirekta skatterna där viss harmonisering aktualiseras;
- avveckling av gränskontroller för personer;
- den sociala dimensionen - i den mån den inte redan avhandlats i EES-
avtalets fortsatta utbyggnad;
- biståndspolitiken - Sveriges traditionella strävan att verka för bättre vill-
kor för tredje världens länder;
- det monetära samarbetet, som bl.a. underlättar alla deltagares försvar
för växelkurserna;
- den ekonomiska unionen och dess samverkande ekonomisk-politiska
grunddrag, inkl, i slutändan gemensam valuta och centralbank;
- den politiska unionen med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Många av dessa frågor, som i högsta grad berör och engagerar oss i Sve-
rige, ingår i den s.k. Maastrichtöverenskommelsen om den Europeiska unio-
nen. Denna välkomnades av statsministern efter samråd i utrikesnämnden
den 11 december i fjol.
Herr talman! Sten Andersson i Malmö har med rätta lyft fram utrikeshan-
deln i sin interpellation. En tredjedel av hela vår produktion av varor och
tjänster hänger på utrikeshandeln och därmed hundratusentals arbetstillfäl-
len, ja hela vår välfärd som vi känner den i dag. Långtidsutredningen konsta-
terar att det svenska välståndets uppbyggnad sedan 1870-talet är exportledd.
Sten Andersson har också frågat vilka handelspolitiska strategier som kan
utvecklas om Sverige inte blir medlem i Europeiska gemenskapen. En an-
passning till EG på det handelspolitiska området är självklart inte helt pro-
blemfri - det redovisade jag senast i går i riksdagen. Men utanför EG skulle
den svenska ekonomin behöva anpassas till den europeiska marknaden utan
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
5 Riksdagens protokoll 199H92. Nr 96
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
att Sverige haft någon del i de avgörande ekonomiska besluten. Diskrimine-
ringshindren skulle behöva kompenseras genom smärtsamma kostnadssänk-
ningar för att klara konkurrensförmågan. Den svenska ekonomiska politi-
ken skulle behöva utformas så, att investeringar i Sverige skulle ge så mycket
bättre avkastning att detta uppväger nackdelen att vi står utanför EG. Han-
delspolitiken skulle, som nu, få inriktas på tillämpningen av ett frihandelsav-
tal - inte en tullunion - med EG och på de mödosamma och långsiktiga glo-
bala frihandelssträvandena i GATT, som också framöver kommer att präglas
av osäkerhet och återkommande störningar.
En framgångsrik lösning av Uruguayrundan skulle vara av mycket stort
värde för ett litet exportberoende land som Sverige. Men faktum kvarstår -
varje alternativ till medlemskap i Europeiska gemenskapen innebär en väx-
ande isolering som skulle visa sig kostsam för det svenska folkhushållet. Den
skulle innebära mindre välstånd, mindre valfrihet och större svårigheter att
klara sysselsättningen och miljövården. Den skulle innebära försämrade
möjligheter för kvinnornas deltagande i arbetsmarknaden. Den skulle mot-
verka reallönehöjningar och möjligheterna att upprätthålla den sociala stan-
dard och service som byggts upp genom åren och som vi vant oss vid. Den
skulle leda till höjda priser för konsumenterna på såväl varor som tjänster
och till en ökad inflation.
Herr talman! Sedan slutet av år 1989 har Sverige förlorat ca 100 000 indu-
strijobb. Vår konkurrenskraft har urholkats under en längre period. Åter-
kommande valutakriser har drivit räntorna i höjden.
Det här får inte fortsätta.
Regeringens ekonomiska politik skall bryta den ekonomiska stagnatio-
nen, främja tillväxten och förbättra vårt lands möjligheter att hävda sig på
exportmarknaden. Ett medlemskap i EG ger vårt näringsliv möjligheter att
på likställd fot konkurrera på den västeuropeiska marknaden - och dit går
tre fjärdedelar av vår export.
En avgörande sysselsättningsfråga framöver blir handeln med tjänster i
den privata sektorn. Om vi är väl rustade och om vi deltar i integrationen på
en medlems villkor, så kommer denna sektor i Sverige att expandera.
Ställer vi oss utanför kommer vi redan från böljan i ett sämre läge. Men
skillnaden blir ännu större den dag gränskontrollen för handeln slopas inom
EG - ett EG där redan i dag nio av tio västeuropéer bor.
Förra året sjönk vår samlade produktion, och även för innevarande år är
prognosen dyster. Arbetslösheten fortsätter att stiga. Det tar tid att vända
utvecklingen.
Men det finns uppmuntrande tecken. Ett är att omvärldens tilltro till Sve-
rige och svensk ekonomi förefaller öka. Allt fler utlänningar investerar i Sve-
rige. Samtidigt minskar de svenska investeringarna i utlandet. De svenska
företagen satsar i ökad utsträckning på Sverige.
EES-avtalet och vår avsikt att söka medlemskap i EG har bidragit till
denna utveckling. Omvänt gäller att osäkerhet på den här punkten kan
skada våra egna intressen.
För att sammanfatta:
46
Ett svenskt medlemskap i EG är viktigt
- för att öka den ekonomiska tillväxten,
- för att främja företagsamheten,
- för att trygga sysselsättningen och vår välfärd,
- för att skapa bättre förutsättningar för en aktiv miljö- och regionalpolitik,
och
- eftersom Sverige därmed bidrar till att stödja en stabil fredsordning i
Europa.
Det ger också möjligheter att på likställd fot bevaka våra intressen och
fullt ut medverka i arbetet på att bygga det nya Europa.
Anf. 51 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för ett mycket långt och mycket infor-
mativt svar i denna fråga.
Det är min bestämda uppfattning att dagens EG-debatt har hamnat litet
grand snett. De som är anhängare till EG talar i positiva ordalag och glöm-
mer att tala om det som är negativt. De som är negativa tar gärna fram en-
skildheter som eventuellt kan misstänkas bli sämre om Sverige blir medlem
i EG.
Debatten har handlat mycket om Rom-fördraget, överstatlighet och mo-
netär union. Man har alltså talat till medborgarna och inte med medbor-
garna. Det är dags att börja använda en annan typ av argumentation.
EG är både och. Det innebär inte den dag Sverige blir medlem att våra
plånböcker blir tjockare och att allt annat blir mycket bättre. EG måste ses
som en helhet. Det goda måste vägas mot det onda.
Det är min bestämda övertygelse att det goda och positiva överväger och
att Sverige på sikt blir medlem i EG.
Vi har i dag hört en debatt där Gudrun Schyman talade med justitieminis-
tern om polisen och tullen och de problem som kan uppstå där. Jag hade
själv en sådan debatt för en månad sedan med skatteministem. Jag tycker att
statsrådet Dinkelspiel tar litet grand lätt på problemet. Faktum är att tullens
verksamhet till viss del kommer att försvinna vid ett EG-inträde. Vid en jäm-
förelse i dag av vad tullen och polisen kvantitetsmässigt tar av knark, är tul-
len mycket effektivare. Men det, herr talman, beror på det faktum att poli-
sen skall jaga knarket när det redan finns i Sverige. Det är en svår uppgift,
och det kostar mycket pengar och kräver mycket personalresurser.
Herr talman! Jag går tillbaka till anledningen till att jag ställde interpella-
tionen. Frågan gäller vad Sverige gör om Sverige inte blir medlem i EG. Hur
kommer då ekonomin och den sociala välfärden att utvecklas?
Jag tror att om Sverige går med i EG kommer Sverige att få en starkare
förhandlingsposition. Går Sverige inte med i EG, kommer Sverige ändå att
få finna sig i mycket av det EG beslutar utan att ha någon chans att påverka
situationen. Helt logiskt följer att en organisation i första hand ser till de
egna medlemmarnas intressen. Jag har svårt att tro att Sverige skulle kunna
bibehålla gynnsamma frihandelsavtal med EG om landet står utanför. Jag
kan tänka mig att där skulle bli stora protester från övriga EG-länder, som
skulle ifrågasätta att ett utomstående land skulle få gynnsamma avtal.
I dag går 75 % av Sveriges export till länderna i Västeuropa. 50 %av det
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
47
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
48
vi i Sverige tillverkar för export går till EG-länderna. Med tanke på vilka
länder som i dag har sökt medlemskap, är det inte fel att säga att nästan 75 %
av exporten kommer att gå till de länder som i framtiden är medlemmar i
EG. Då uppstår de stora problemen.
Det kan sägas att det här kvittar för storföretagen och de förmögna, för
de kan åka första klass till Bryssel oavsett om Sverige är medlem eller ej.
Men det är företagaren med 100 anställda, och som i dag är underleverantör
till ett stort svenskt företag, som skall vara oroad över om Sverige skall bli
medlem eller ej. Därför är risken stor att svenska företag flyttar ut till EG-
länderna och skaffar underleverantörer där i stället. Vi riskerar alltså att få
ett stort antal människor utan arbete i Sverige.
Lösningen på den här frågan är att vi blir effektivare i Sverige. Men jag
tror att där finns en viss ribba som är svår att ta sig över. Den andra lösningen
för att sänka kostnaderna, och den mest tänkvärda, är att sänka lönerna. Jag
tror inte att det är ett alternativ som tilltalar någon anställd i dag i Sverige.
Slutsatsen måste bli, att om Sverige inte går med i EG blir det ett större
antal arbetslösa i Sverige och den sociala standarden blir sämre.
Ibland kan man höra i debatten att Sverige kan söka sig andra marknader
om Sverige inte går med i EG. Ja, det går. Det finns länder som vill köpa av
Sverige. Där finns bara ett problem. De har som regel inga pengar att betala
med. Då skapas inte heller pengar att betala löner och andra kostnader i Sve-
rige.
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet Dinkelspiel.
Finns det bland de länder som i dag är medlemmar i EG någon påtaglig opi-
nion för att bryta medlemskapet? Finns det något exempel - förutom att vi
har hört att där är litet trubbel i Danmark? Det skulle vara bra om statsrådet
kunde tala om det i dag. Om det inte finns något exempel, anser jag att det
är det bästa skälet för att Sverige skall sträva efter ett medlemskap i EG.
Anf. 52 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Hur beroende Sverige är av den europeiska gemenskapen
fick vi ett tydligt bevis för 1990, när det strömmade ut mycket kapital från
Sverige. Det var investeringskapital som i stället för att placeras i vårt land
placerades huvudsakligen inom den euroeiska gemenskapens ram. När se-
dan Sverige drabbades av valutaproblem och valutareserven snabbt tömdes,
sade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att nu kunde inte Sverige
hålla fast vid den linje som varit. Nu måste det ske en ändring, och Sverige
måste söka medlemskap i den europeiska gemenskapen.
Det var ett bra beslut. Det är bara synd att det var de skälen och inte en
djupare övertygelse om värdet av det europeiska samarbetet i sin helhet som
var den bestämmande faktorn när den dåvarande regeringen tog ställning i
frågan.
Men som jag förstår har det också hänt positiva saker efter det beslutet.
Det har bl.a. hänt att investeringskapitalet har vänt och att vi nu får de inve-
steringar i Sverige som gick oss förbi innan ansökan lämnades. Får vi nu
också, vilket torde vara syftet med regeringens politik, en bättre balans i den
totala ekonomin, så kan vi också hoppas på att vi när konjunkturen vänder
får en snabbare tillväxt i landet. Det kan bli en tillväxt på den nivå som vi
har varit vana vid tidigare i stället för en minskad tillväxt som vi har haft
under de senast åren. Trots allt är det landets totala inkomster - summan av
vad vi tillverkar och vår handel - som är avgörande för vårt välstånd. Det
är inte genom riksdagsbeslut som man klarar goda skolor, god barntillsyn,
fungerande sjukvård och tillräckliga pensioner. Grunden för allt detta ligger
i att man har en produktion och en handel som ger de nödvändiga resur-
serna.
Herr talman! Mot denna bakgrund är samarbetet i Europa vår bästa möj-
lighet att skapa dessa resuser. Vi måste fullt ut kunna delta i detta. Det är
avgörande för svenskt välstånd. Det finns inga andra marknader som kan
kompensera den europeiska marknaden.
Jag är ganska optimistisk när det gäller våra möjligheter att vinna de nöd-
vändiga villkoren för en fri handel, ett fritt varuutbyte, ett fritt personutbyte
och fria investeringar i Europa om vi får det avtal som brukar kallas EES-
avtal. I så fall är jag övertygad om att såväl svenskar som de som ingår i EG-
och EES-området kommer att räkna Sverige som en del av denna stora euro-
piska gemenskap. Jag tror att vi kommer att få tillgång till allt vi behöver för
att svenskt näringsliv skall kunna konkurrera på lika villkor.
Jag noterar naturligtvis att vi då inte kommer att vara medlem i tullunio-
nen. Det kan ibland skapa viss osäkerhet. Men som helhet bedömer jag ändå
att det på det europeiska planet kommer att fungera väl ur näringspolitisk
synpunkt för Sveriges del.
Däremot finns en kvarvarande nackdel. Investerare från länder utanför
Europa - från t.ex. Förenta staterna och Japan - kan om Sverige ingår i ett
EES-område föredra att investera i den europeiska gemenskapen. Om de
investerar i Sverige riskerar de nämligen en ganska ordentlig granskning av
bl.a. urspungsregler. De varor som de tar in till Sverige kan inte automatiskt
gå vidare. Den tillverkning och förbättring de gör av varorna på svensk mark
möter kanske inte de krav på ursprungsäkthet som EES-reglerna ställer. I
detta avseende kan vi ha en nackdel, men egentligen inte på något annat
centralt område.
Detta tycker jag att vi bör understryka. Vi skall inte ge det svenska och
det europeiska näringslivet anledning att tro att det inte räcker med ett EES-
avtal för flertalet av de krav som måste ställas på rörelsefrihet. Får vi det är
de i grundläggande mening ekonomiska problemen för Sveriges del av att
stå utanför den europeiska gemenskapen avklarade. Jag tycker då att andra
skäl är viktigare för oss. Det är då politiska och kulturella skäl, vår gemen-
skap med Europa och vår vilja att vara med och skapa en framtid tillsam-
mans med de andra länderna i Europa som skall vara avgörande för grund-
frågan som vi har att ta ställning till - om vi skall vara med i den europeiska
gemenskapen. Ekonomin kan vi klara med ett EES-avtal, men vi klarar inte
vårt engagemang i Europas framtid med enbart ett EES-avtal.
Jag vet att den här frågan inte riktigt berör hur det går med en avi ifrån
den europeiska domstolen. Men i den händelse av att utrikeshandelsminis-
tern har något att berätta om vad som händer i de sammanhangen är jag
övertygad om att närvarande ledamöter av kammaren är fullt beredda att
lyssna.
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
49
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
50
Anf. 53 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag vill instämma i interpellantens krav på en mera allsidig
debatt. Det är tråkigt att interpellationssvaret inte lever upp till det. I inter-
pellationsssvaret, i diskussionen om alternativa strategier till ett EG-med-
lemskap, sägs: ”varje alternativ till medlemskap i den europeiska gemenska-
pen innebär en växande isolering som skulle visa sig kostsam för det svenska
folkhushållet. Den skulle innebära mindre välstånd, mindre valfrihet och
större svårigheter att klara sysselsättningen och miljövården. Den skulle in-
nebära försämrade möjligheter för kvinnornas deltagande i arbetsmarkna-
den. Den skulle motverka reallönehöjningar och möjligheterna att upprätt-
hålla den sociala standard och service som byggts upp genom åren och som
vi vant oss vid. Den skulle leda till höjda priser för konsumenterna på såväl
varor som tjänster och till ökad inflation.”
Steget är faktiskt inte så långt till att säga att vi också skall bo i jordkulor,
som någon mera framstående ekonom har uttalat i en debatt.
Jag skulle vilja fråga ministern vilka fakta som talar för att detta blir följ-
den om en majoritet av svenska folket väljer att säga nej till ett medlemskap
i den europeiska unionen. Vilka fakta underbygger den här mycket pessimis-
tiska visionen?
Det vore också välgörande att diskutera det förhållande att den här visio-
nen även är beroende av vad vi gör nu och vad vi gör i stället. Den här skräck-
visionen förutsätter att vi i dag inte gör någonting och inte bedriver någon
politik över huvud taget. Man kan också tänka sig att alternativet till med-
lemskap är en politik som fullföljer nuvarande frihandelsavtal och som ytter-
ligare ökar frihandeln och arbetskraftsutbytet gentemot EG. Det skulle vara
en politik som är mindre protektionistisk än EG:s gentemot resten av värl-
den och som samtidigt också kan innehålla en skärpt konkurrenslagstiftning
i Sverige. Vi kan faktiskt, såsom varande icke medlemmar i den europeiska
unionen, själva bedriva olika former av politik i vårt eget land.
Interpellanten framställde det här såsom att om Sverige inte väljer ett
medlemskap kan vi över huvud taget inte fortsätta att handla med EG som
marknad. Det är en fullständigt befängd idé att frihandelsavtalet plötsligt
skulle upphöra om Sverige inte skulle bli medlem i den europeiska unionen.
Det frihandelsavtal som Sverige har med EG fortsätter att gälla, om inte EG
plötsligt skulle uppträda på ett sådant sätt att det skulle strida mot överens-
kommelserna i GATT. Dessa överenskommelser säger att i dag existerande
frihandelsavtal och frihandelsområde inte får minskas eller sägas upp med
mindre än att samtliga parter är överens om detta. Målsättningen för GATT
är en ökad frihandel över huvud taget. Den organisation som i dag får mest
kritik i GATT är just EG. EG får kritik för sitt mycket protektionistiska för-
hållningssätt i den internationella handeln gentemot tredje världens länder
och, vilket är mycket beklagligt, länderna i Öst- och Centraleuropa. Många
anser i dag att det utgör ett stort hot mot den mycket efterlängtade demokra-
tiska utvecklingen i Öst- och Centraleuropa. Om man är frihandelsvän och
vill ha reell frihandel har man anledning att vara mycket kritisk till hur EG
uppträder.
Jag tycker också att interpellationssvaret andas något annat som inte är så
roligt. Det finnns nämligen en diskussion om att allt som sker i den svenska
ekonomiska politiken som är bra är ett resultat av att Sverige nu så målmed-
vetet riktar in sig på ett medlemskap. Det sägs att det bara har med detta att
göra att t.ex. investeringarna vänder. Jag är inte lika säker på det.
Man säger också att alla tecken på att vi skulle vara ovissa om detta kom-
mer att störa den gynnsamma ekonomiska utvecklingen, om vi skulle ge så-
dana signaler. Vi för i dag en debatt som jag tycker är mycket efterlängtad
och som tar sig uttryck i ett opinionsläge i Sverige där ungefär hälften av den
svenska befolkningen säger sig vara mycket tveksam till eller motståndare
till ett medlemskap i den europeiska unionen. Menar statsrådet att denna
opinionsyttring stör den gynnsamma ekonomiska utvecklingen och får till
följd att investerare känner en ovisshet inför framtiden? Det skulle i så fall
innebära att vi snart inte har råd med demokratin. Den stör den ekonomiska
utvecklingen. Jag tycker att det vore mycket bekymmersamt om vi ser på
demokratin, den offentliga debatten och vatje människas rätt att själv ta
ställning i den här frågan som ett hinder för ekonomisk tillväxt.
Anf. 54 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Låt mig först säga att jag är tacksam för att Sten Andersson
i Malmö ställde den här frågan och för att vi i dag har kunnat diskutera en
fråga som verkligen är central och som för ned EG-debatten till en mycket
konkret fråga, nämligen den svenska utrikeshandeln.
Jag delar interpellantens uppfattning, och det framgick också av mitt in-
terpellationssvar. Om vi skulle ställas utanför EG:s gemensamma marknad
som kommer att bli en gränslös marknad, så kommer det på punkt efter
punkt att medföra ökade svårigheter för vår egen del. Vi kommer att få en
betydligt besvärligare uppgift när det gäller att klara våra interna ekono-
miska problem.
Sten Andersson undrade också om det finns exempel på länder som har
rest frågan om att lämna gemenskapen. Jag har försökt rannsaka mitt minne.
Det enda fall där jag kan erinra mig att det har ifrågasatts i den meningen
att det har kommit upp till politiskt beslut gällde England år 1975. Premiär-
minister Wilson tog upp frågan till folkomröstning. Det blev då en bekräf-
telse på deltagandet. I vatje land finns naturligtvis personer som ifrågasätter
samarbetet. Eurobarometern som är en god mätare på inställningen i resp,
länder visar att det över lag finns ett mycket starkt stöd för EG-samarbetet.
Därmed är det inte sagt att man accepterar alla delar av det. Konstigt vore
väl detta.
Jag delar även Hadar Cars uppfattning att valutakriserna och valutaorolig-
hetema illustrerar behovet av ett nära internationellt samarbete. I detta
sammanhang vill jag peka på att det ekonomiskt-monetära samarbete som
följer med medlemskapet utan tvekan skulle förstärka möjligheterna att
minska den här typen av valutakriser och öka stabiliteten i handeln med
Europa.
Jag delar också uppfattningen att EES är ett bra steg framåt och att vi
kommer betydligt närmare likvärdiga villkor på EG:s marknad. Men efter
hand som EG utvecklar sitt samarbete och gränskontrollerna avskaffas så
kommer det här problemet att bli större - skillnaden mellan EES-avtalet och
ett medlemskap i EG. Så länge gränskontrollerna finns kvar har vi tagit ett
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
51
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
52
mycket bra steg trots att jordbruket och livsmedelsproduktionen - som i och
för sig är viktiga sektorer - ligger utanför.
När det gäller domstolen har jag inte erfarit något nytt i förhållande till i
går. Det enda är att jag nu hörde att vi sannolikt får del av utslaget under
morgondagen. Men jag har inga uppgifter om innehållet.
Ja, Gudrun Schyman, frihandelsavtalet kommer att bestå om vi icke vill
gå vidare mot ett medlemskap. Men frihandelsavtalet är en otillräcklig bas
för vårt samarbete med EG, i vars medlemsländer nio av tio västeuropéer
bor och dit tre fjärdedelar av exporten går. Det vore ett praktiskt exempel
på utanförstående i realiteten om vi bara skulle ha ett frihandelsavtal. På
område efter område skulle vi ha diskriminerande hinder att övervinna. Jag
är övertygad om att detta skulle skapa mycket stora svårigheter för vår
svenska industri.
Vi skulle få se en gradvis utflyttning av investeringarna, samtidigt som
mycket få - om några - utlänningar skulle välja att investera på den svenska
marknaden när det finns andra och mer attraktiva alternativ.
Det skulle vara möjligt att tala om ett frihandelsavtal som ett alternativ
om det fanns möjligheter att utveckla frihandelsavtalet i riktning mot med-
lemskap. Men EG har sagt absolut nej till ett medlemskap ä la carte. Man
är icke beredd att förhandla på denna basis. Det gäller i dag, och vi har ingen
anledning att tro att något annat skulle gälla för morgondagen.
GATT-samarbetet är som vi ser det oerhört viktigt. Visserligen söker vi
uppnå ett regionalt samarbete inom ramen för det europeiska samarbetet för
att gå fram snabbare, men det är viktigt att det kompletteras med ett samar-
bete inom ramen för GATT. Även om det går långsammare är det viktigt att
undvika en fragmentering av världsekonomin.
Stör en debatt om EES och medlemskap våra ansträngningar att locka ut-
ländska investeringar till Sverige? Den debatt som förs i Sverige, med ett
mycket starkt stöd för medlemskap och en stark uppbackning i riksdagen av
tanken på medlemskap, har bidragit - men bara bidragit - till den förbättring
vi ser i investeringsströmmama. En mycket viktig del i detta är också enligt
min mening den ekonomiska politik som förs.
Slutligen vill jag kommentera något som Sten Andersson i Malmö tog upp
och som jag glömde. Jag delar helt uppfattningen att narkotikabekämp-
ningen är en av de viktigaste frågorna. I detta sammanhang kommer det att
bli fråga om inte bara polisiärt samarbete utan också samarbete mellan tull-
myndigheterna. Det samarbetet måste utvecklas och förstärkas, och vi har
tillsatt en särskild utredning för att just söka finna bättre vägar än hittills för
att komma till rätta med detta mycket besvärliga problem. Jag menar att
man inom EG gör detsamma.
Anf. 55 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag vill tacka för svaret på den fråga jag ställde. Jag begriper
att det i alla länder finns en opinion mot EG, men frågan var om den var stor
och omfattande. Jag har själv inte märkt något i den debatt jag har bevittnat,
och statsrådets svar är positivt från den synpunkten.
Det är enligt min mening viktigt att vi i dag, innan svenska folket går fram
till valurnorna och tar ställning för eller emot EG, verkligen dryftar alla ar-
gument för och emot. Det skulle stärka politikerföraktet om det när vi har
röstat dyker upp problem och frågeställningar som vi rimligtvis borde ha ve-
tat om tidigare. Det skulle vara synd om vi efter en eventuell EG-omröstning
skulle behöva säga: Det hade vi inte en aning om.
Jag tycker att statsrådet gjorde en bra redogörelse för vad det skulle inne-
bära om vi bara hade frihandelsavtalet och inte var fullvärdiga medlemmar
av EG.
När det gäller knarket är det ett problem att 80 % av vår amfetaminim-
port - om man använder det uttrycket - i dag kommer från ett EG-land,
Holland. Jag är övertygad om att EG sätter in all kraft för att minimera
knarkmissbruket.
Herr talman! Till sist skulle jag vilja ställa en fråga till Gudrun Schyman.
Finns det i dag någon annan marknad som är tänkbar för svensk industri, i
det fall det skulle uppstå problem för svenska företag som i dag till stor del
exporterar till EG-länderna? Finns det någon annan, alternativ marknad
som kan fylla ut det gap som i så fall eventuellt kommer att uppstå?
Anf. 56 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Gudrun Schyman frågade om det finns några bevis för att
svensk ekonomi skulle skadas om Sverige ställer sig utanför samarbetet inom
den europeiska gemenskapen. Hon fick det att låta som om det saknades
sådan bevis, men så är ju alls inte fallet. Vi fick ju 1990 en mycket tydlig
erfarenhet av vad detta innebär i och med att Sverige då förde en ekonomisk
politik som drastiskt skilde sig från den politik som förs inom den europeiska
gemenskapen, samtidigt som det rådde en mycket stor oklarhet om var Sve-
rige skulle stå i förhållande till den europeiska gemenskapen. En av grun-
derna till de problem som Sverige för närvarande genomgår är att vi alltför
länge förde en politik som gick snett mot EG:s och som var oklar i fråga om
våra relationer till det europeiska samarbetet. Det finns alltså bevis. Det är
bara för Gudrun Schyman att studera den utveckling som varit under de se-
naste åren så får hon alla de bevis hon behöver.
Om Sverige inte vill vara med i den europeiska gemenskapen, kommer
det då att skada svensk ekonomisk tillväxt? Är det ett hot mot svensk eko-
nomi att hävda att vi skulle kunna få ett mindre välstånd, eller t.o.m. ett
sjunkande välstånd, om vi inte var med i EG? Nej, det är en korrekt sakupp-
gift. Det är klart att Sverige, om svenskarna så önskar, har rätt att ställa sig
utanför det ekonomiska samarbetet i Europa, att kraftigt skära ner det och
inte följa med i den utveckling som Europa genomgår. Men det skulle inte
ske utan kostnad, och också det är en viktig konsumentupplysning till
svenska folket. Vill vi stå utanför kan vi göra det, men det kommer att kosta
oss mycket. Det kommer inte att innebära att vi tvingas bo i jordkulor - det
tror jag inte - men vi kommer inte att ha samma möjligheter att upprätthålla
vår levnadsstandard när det gäller skolor, daghem, sjukvård, pensioner och
annat om vi ställer oss utanför det ekonomiska samarbetet.
Den möjlighet vi har, Gudrun Schyman, är naturligtvis att komma med i
ett EES-avtal. Det ökar frihandeln, och det ger oss också en mängd andra
rörligheter för människor, tjänster och kapital. Men något alternativ till EG
finns inte. De länder Gudrun Schyman talar om som skulle kunna ersätta
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
53
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
54
Europa som marknad är främst u-länderna, Japan och Förenta Staterna.
Dessa har mycket högre tullar. Vi kan sänka våra tullar, om det är det vi vill.
Problemet för oss är inte att vi inte kan sänka våra tullar, problemet är att
de länder som står utanför EG har mycket höga tullar, drastiskt höga tullar,
på bl.a. svensk export.
Anf. 57 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Det blir svårt att hinna med allt på tre minuters repliktid,
eftersom alla debattörer just nu tycks debattera med mig. Jag skall i alla fall
försöka.
Jag tror inte, Hadar Cars och Sten Andersson i Malmö, att vi behöver er-
sätta EG:s marknad med någon annan om Sverige inte väljer ett medlem-
skap i den europeiska unionen. Sverige skall ju fortsätta att handla med den
europeiska marknaden, precis som vi gör nu genom det frihandelsavtal vi
har. Det är inte så att det plötsligt försvinner. Det är en missuppfattning att
gränsen mellan Sverige och EG:s inre marknad plötsligt kommer att stängas.
Så är det inte. Sverige har ett frihandelsavtal, och det fortsätter. Man kan
tycka att det är otillräckligt, eller man kan tycka att det är tillräckligt. Om
man tycker att det är otillräckligt kan man försöka utvidga frihandelsavtalet.
Jag tror inte att det är så omöjligt. Jag tror visst att man kan föra en diskus-
sion om att utvidga frihandelsavtalet. Det finns också steg mellan det i dag
existerande frihandelsavtalet och ett EES-avtal. Man kan utvidga det till att
t.ex. omfatta tjänster.
Det finns olika modeller för detta och alternativa strategier. Det är ju inte
så att det bara finns en enda väg. Om de nordiska länderna samfällt väljer att
inte ansluta sig som medlemmar i den europeiska unionen, finns de nordiska
länderna som ett gemensamt handelsområde, som den europeiska unionen
naturligtvis också är intresserad av att handla med genom ett avtal av något
slag eller så som nu sker med EFTA-länderna. Det är klart att det finns olika
vägar och möjligheter.
Det skall bli intressant att se vad som händer i den här diskussionen i jäm-
förelse med den diskussion som fördes i Danmark inför medlemskapet i
EEC, där en knapp majoritet var för. Argumentationstekniskt är det intres-
sant. Man sade då: Danmark måste gå med i EEC, annars får vi en väldigt
dålig ekonomi, och vi får det dåligt över huvud taget. Vår utlandsskuld, som
i dag är ganska stor, kommer att öka ännu mer. Vår arbetslöshet, som i dag
är ganska stor, kommer att öka ännu mer. Vår export är mycket beroende av
EG:s marknad. I dag är Danmarks utlandsskuld högre, i dag har man mindre
handel med EG:s marknad än vad man hade då, och atbetslösheten, som då
var 0,9 % är i dag över 10 %. Detta beror inte bara på medlemskapet i EEC
eller EG, utan det beror också på en massa andra faktorer. Men några abso-
luta konsekvenser av det ena eller det andra finns inte.
Seriösa ekonomer i långtidsutredningen - den förra - har räknat på vad
ett inträde i EG:s tullunion skulle innebära för Sveriges del och vad det inne-
bär att stå utanför med möjlighet att teckna alternativa avtal med andra
marknader, såsom USA-marknaden, Japanmarknaden, marknaderna i de
östeuropeiska länderna och marknaderna i tredje världens länder. Man räk-
nade ut att en del saker blir dyrare och en del saker blir billigare. Det kom-
mer att gå ungefär på ett ut. Sedan dess har Sverige avreglerat sin handel
mer, bl.a. har vi tagit bort multifiberavtalet.
Det finns inga fakta. Jag efterlyser ekonomiska fakta och alternativa stra-
tegier. Är regeringen en regering för landet borde man väl ändå diskutera
vad konsekvensen blir vid ett nej och ha en alternativ strategi för detta.
Anf. 58 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Jag vill återkomma till den fråga Sten Andersson i Malmö
ställde i sitt första inlägg om för- och nackdelarna med ett EG-medlemskap.
Jag tror som interpellanten att det är viktigt att vi inser att här finns fördelar
men också lyfter fram de nackdelar som är förenade med att stå utanför EG.
Jag tycker att den här debatten mycket väl belyser hur man väldigt lätt försö-
ker gå förbi de svårigheter vi skulle ställas inför om vi ställer oss utanför EG.
Det är viktigt att man har en helhetsbild. Det är viktigt att vi konstaterar
att ett medlemskap i EG inte är någon dans på rosor och att det förvisso
kommer att bli en del problem vid anpassningen till EG:s bestämmelser. Jag
försökte i går i riksdagen att inventera de problem som aktualiseras vid ett
medlemskap. Jag tycker att det är viktigt att vi har en bild av för- och nackde-
larna. Vi skall bidra till en allsidig debatt kring dessa frågor. Samtidigt är jag
övertygad om att man just i ljuset av en sådan allsidig debatt skall finna att
fördelarna klart överväger nackdelarna.
Gudrun Schyman efterlyser alternativ. Ja visst finns det alternativ, Gud-
run Schyman. Gudrun Schyman har talat om frihandelsavtalet. Precis det är
alternativet; att stå still. Jag har sagt det. Jag sade det tidigare i debatten,
och jag är beredd att upprepa det flera gånger: Alternativet är att stanna vid
ett frihandelsavtal. Möjligheterna att utveckla det är med förlov sagt begrän-
sade. Det visar erfarenheten. Det finns ingen anledning att tro att det kom-
mer att förändras i det här avseendet.
Vad blir konsekvenserna av detta? Säg ärligt som det är, att detta kommer
att kosta samhället ekonomiskt i form av minskade investeringar, minskad
handel och ett minskat antal jobb. Väljer man att ta detta - utmärkt! Då är
det ett beslut av svenska folket i demokratisk ordning. Men man skall vara
klar över att ett utanförstående innebär att vi i det ena, det andra och det
tredje avseendet kommer att hamna i en sämre ställning än nio av tio västeu-
ropéer i dag inom den europeiska marknaden. Vi befinner oss dessutom i en
situation där det ena central- och östeuropeiska landet efter det andra söker
en närmare anknytning till EG och i många fall siktar längre än till ett frihan-
delsavtal.
Förste vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 59 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag skall något kommentera vad Gudrun Schyman sade. Det
är synd att hon inte kan göra ett sista inlägg.
Jag frågade Gudrun Schyman: Vad händer om det visar sig att det trots
frihandelsavtal uppstår problem för svensk export? Statsrådet har ju klart
och tydligt sagt att det i så fall blir problem. Gudrun Schyman smiter undan
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
55
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
Svar på
interpellationer
frågan och säger att det inte blir några problem, och hon nämner inga exem-
pel på tänkbara alternativa marknader. Hon säger i stället att de nordiska
länderna utgör en stor marknad. Efter vad jag vet exporterar i dag svenska
företag mycket till Norge och Finland, och jag tror inte att den exporten
skulle gå att öka i någon större omfattning om det skulle visa sig att vi inte
blir medlemmar i EG.
Herr talman! Gudrun Schyman använder ett argument som alltid används,
nämligen att Danmark hade en arbetslöshet på 0,9 % och en mindre stats-
skuld innan man gick med i EG. Då är den stora frågan fortfarande: Vad
hade hänt om Danmark inte hade gått med i EG? Hade man då inte haft
ännu högre arbetslöshet och ännu större statsskuld? Frågan är faktiskt
ganska intressant.
Överläggningen var härmed avslutad.
Kammaren beslöt kl. 12.30 på förslag av förste vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 14.00, då de till dagens bordläggning aviserade
propositionerna väntades föreligga.
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.
Föredrogs och bordlädes
Propositionerna
1991/92:119 Ombildning av Stadshypotek, m.m.
1991/92:143 Godkännande av avtal mellan EFTA-staterna och Tjeckiska och
slovakiska federativa republiken
1991/92:168 Statligt engagemang för lösning av krisen i Sparbanken Första
AB
Motionerna
med anledning av prop. 1991/92:105 Lokal försöksverksamhet med finansiell
samordning mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård
1991/92:Sol9 av Doris Håvik m.fl. (s)
1991/92:So20 av Marianne Carlström m.fl. (s)
1991/92:So21 av Hugo Hegeland (m)
1991/92:So22 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c,m,fp, kds)
Finansutskottets betänkanden
1991/92:FiU14 Anslag till riksgäldskontoret
1991/92:FiU15 Anslag till riksdagens revisorer och deras kansli
1991/92:FiU16 Den statliga rationaliseringsverksamheten och revisionen
Skatteutskottets betänkande
1991/92:SkU24 Undantag från skatteplikt till mervärdesskatt för vissa tjäns-
ter inom sjukvårdsområdet, m.m.
Utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU15 Internationellt utvecklingssamarbete
Jordbruksutskottets betänkanden
1991/92:JoU12 Statsbudgeten för budgetåret 1992/93 (jordbruksdeparte-
mentet)
1991/92:JoU13 Statsbudgeten för budgetåret 1992/93 (miljö- och naturre-
sursdepartementet)
1991/92:JoU14 Vissa skogsfrågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 8 april
1991/92:659 av Lars Andersson (-) till näringsministern om den nya konkur-
renslagens ikraftträdande:
Företagare säger att om man skall anställa fler medarbetare, så måste nå-
gon efterfråga de varor/tjänster som produceras, vilket är naturligt.
Med en konkurrenslag som fungerar i praktiken; dvs. att hjälpa entrepre-
nörer och förnyare mot konkurrenssabotörer då blir effekten, enligt SPK,
att varje person i Sverige får ca 1 000 kr. mer att handla för VARJE MÅNAD
”beroende på att priserna sjunker. En enorm inkomstförstärkning för oss
medborgare, inte minst för dem som har det knapert, som pensionärer och
barnfamiljer. Denna inkomstförstärkning skapar en enorm efterfrågeök-
ning, vilket i sin tur skapar efterfrågan hos våra företag här i Sverige och
detta medför en sund efterfrågan på arbetskraft. Detta utan att det kostar
staten något.
Vi återskapar den sunda konkurrensen som skapade Sveriges välstånd.
Ju snabbare den nya konkurrenslagen börjar gälla desto fortare får vi de
positiva effekterna.
Min fråga är:
Kommer regeringen att föreslå riksdagen att den nya konkurrenslagen
börjar gälla den 1 juli 1992 i stället för den 1 januari 1993?
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
57
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
den 9 april
1991/92:660 av Bengt Wittbom (m) till finansministern om statens bostadsfi-
nansieringsaktiebolag:
Regeringen har sedan tillträdet hösten 1991 med stor kraft avreglerat bo-
stadsmarknaden. Detta medför också konsekvenser för de olika myndighe-
ter och institutioner som skapats för att administrera den omfattande regle-
ringen på detta område.
Statens bostadsfinansieringsaktiebolag (SPAB) är en av dessa institutio-
ner. SPAB genomför en anpassning av verksamheten till de nya villkor som
gäller genom att utvecklas till en konkurrenskraftig aktör på den reguljära
bostadsfinansieringsmarknaden. Detta kan knappast överensstämma med
regeringens ansträngningar i övrigt att avveckla statens engagemang på kon-
kurrensutsatta områden.
När avser finansministern att vidta åtgärder för att genomföra en avveck-
ling av statens engagemang i SPAB?
13 § Kammaren åtskildes kl. 14.01.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 8 § anf. 37 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 12.30 och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
ULF CHRISTOFFERSSON
/Barbro Karlsson
58
Innehållsförteckning
1 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen.............. 1
2 § Ledighet .......................................... 1
3 § Svar på interpellation 1991/92:139 om en kommission rörande
bankernas kreditförluster ........................... 1
Statsrådet Bo Lundgren (m)
Catarina Rönnung (s)
4 § Svar på interpellation 1991/92:145 om de hemlösas situation .. 7
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Gudrun Schyman (v)
Anita Persson (s)
Inger René (m)
Bo G Jenevall (nyd)
5 § Svar på interpellation 1991/92:146 om narkotikamissbruket bland
invandrare ...................................... 22
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Eva Zetterberg (v)
6§ Svar på interpellation 1991/92:153 om ÄDEL-reformen...... 25
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Berith Eriksson (v)
7 § Svar på interpellation 1991/92:156 om kostnader för näringslivets
transporter ...................................... 29
Kommunikationsminister Mats Odell (kds)
Bengt Hurtig (v)
8 § Svar på interpellation 1991/92:164 om tullens och polisens samar-
bete vid ett eventuellt EU-medlemskap ................ 34
Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Gudrun Schyman (v)
Ajournering .......................................... 38
Återupptagna förhandlingar .............................. 38
9 § Svar på interpellation 1991/92:124 om rennäringen och forsk-
ningen ......................................... 38
Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)
Ulla Orring (fp)
10 § Svar på interpellation 1991/92:147 om den framtida utrikeshan-
deln om Sverige står utanför EG ..................... 44
Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)
Sten Andersson i Malmö (m)
Hadar Cars (fp)
Gudrun Schyman (v)
Ajournering .......................................... 56
Återupptagna förhandlingar .............................. 56
Prot. 1991/92:96
10 april 1992
59
|
Prot. 1991/92:96 10 april 1992 |
11 § Bordläggning ..................................... 56 12 § Anmälan om frågor |
1991/92:659 av Lars Andersson (-) om den nya konkurrensla-
gens ikraftträdande.............................. 57
1991/92:660 av Bengt Wittbom (m) om statens bostadsfinansie-
ringsaktiebolag................................. 58
60
gotab 41288, Stockholm 1992