Protokoll
1991/92:89
Valberedningen hade enligt ett till kammaren inkommet protokollsutdrag
tillstyrkt att antalet suppleanter i arbetsmarknadsutskottet skulle utökas från
20 till 21.
Kammaren biföll denna framställning.
Företogs val av en suppleant i arbetsmarknadsutskottet.
Kammaren valde i enlighet med valberedningens förslag till
suppleant i arbetsmarknadsutskottet
Arne Jansson (nyd)
Justerades protokollet för den 26 mars.
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1991/92:86 till skatteutskottet
1991/92:92 till finansutskottet
1991/92:95 till utbildningsutskottet
1991/92:117 till skatteutskottet
1991/92:118 till finansutskottet
1991/92:123 till konstitutionsutskottet
1991/92:125 bil. 1 till utrikesutskottet
bil. 2 till försvarsutskottet 1
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 89
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
bil. 3 till socialutskottet
bil. 4 till trafikutskottet
bil. 5 punkt 2 till arbetsmarknadsutskottet
bil. 6 till utbildningsutskottet
bil. 7 till jordbruksutskottet
bil. 8 till arbetsmarknadsutskottet
bil. 9 punkt 1 till kulturutskottet
punkt 2 till socialförsäkringsutskottet
bil. 10 till näringsutskottet
bil. 12 till jordbruksutskottet
propositionen i övrigt till finansutskottet
1991/92:129 till skatteutskottet
1991/92:133, 134 och 135 till näringsutskottet
1991/92:138 till socialförsäkringsutskottet
1991/92:139 till lagutskottet
1991/92:151 till socialförsäkringsutskottet
1991/92:152 till socialutskottet
1991/92:157 till utbildningsutskottet
1991/92:163 till trafikutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Skatteutskottets betänkanden 1991/92:SkU18 och SkU20-SkU22
Trafikutskottets betänkande 1991/92:TU24
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1991/92AU13 Regionalpolitiken (prop. 1991/92:100 delvis och förs.
1990/91:19).
Anf. 1 GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Den borgerliga regeringens ekonomiska politik skapar väx-
ande problem i hela landet. Svångremmen minskar efterfrågan, vilket för-
djupar den redan kraftiga lågkonjunkturen. Tydligast kommer detta till ut-
tryck inom byggnadsverksamheten. Där är arbetslösheten nu uppe i 17-
18 %, med regionala variationer uppemot 30 %. Och utvecklingen fortsätter
i samma riktning. Stagnationen på byggmarknaden medför allvarliga konse-
kvenser också inom en rad andra sektorer i samhället. Dessa förhållanden
påverkar naturligtvis också regionalpolitiken.
Regionalpolitikens syfte är ju att skapa mer likvärdiga förutsättningar i
skilda delar av landet. Det råder bred enighet om formuleringarna av målen
för regionalpolitiken, men avgörande är vilka konkreta åtgärder som vidtas.
Arbetsmarknadsministern upprepar i nästan varje anförande som han håller,
åtminstone i dem som jag har hört, att ”hela Sverige skall leva”. Denna slo-
gan, hämtad ur regeringsdeklarationen, har fått karaktären av besväijelse
eller trollspö. Men i politiken är det till sist bara gärningar som är värda nå-
gonting, och hittills har regeringens insatser inte förbättrat situationen, utan
alldeles tvärtom.
I propositionen konstateras nu att de medel som avsätts för direkta regio-
nalpolitiska insatser endast marginellt kan påverka den regionala utveck-
lingen. Så långt kan vi vara överens. Men därmed är inte sagt att dessa insat-
ser är betydelselösa. Vi socialdemokrater menar att det är felaktigt att nu
minska anslaget till lokaliseringsbidrag, och det s.k. länsanslaget bör också
ökas utöver regeringens förslag. På dessa områden föreslår vi förstärkningar
med 200 resp. 170 milj.kr.
Men om nu de direkta regionalpolitiska insatserna är av begränsat värde
för att man skall kunna uppnå regional balans, måste det finnas andra insat-
ser som betyder mer, och det är i dessa hänseenden som meningsskiljaktig-
heterna är mest framträdande mellan regeringen och oss socialdemokrater.
Vi hävdar att den allmänna ekonomiska politiken måste ändras för att det
skall kunna skapas förutsättningar för en bra regionalpolitik. God regional-
politik uppnås inte genom att man ökar arbetslösheten till en hög nivå i hela
landet, vilket sker nu. Visserligen sägs det allmänt att svårigheter är lättare
att fördra, om de delas av alla, men jag försäkrar att ingen glesbygdsbo i
skogslänen mår bättre av att arbetslösheten ökar kraftigt i storstadsregio-
nerna, vilket nu är fallet.
Jag vill utan att vara fullständig nämna ett antal åtgärder, ett antal områ-
den, där insatser behöver göras för att minska den regionala obalansen.
För det första: Utbildning och forskning är av grundläggande betydelse
för en positiv utveckling. Därför måste utbildningspolitiken användas som
ett regionalpolitiskt instrument. Regeringens nedskärningar inom komvux
och folkbildning kommer att få negativa regionalpolitiska effekter. De byg-
der som tidigare har varit eftersatta i fråga om utbildning har nu det största
behovet av vuxenutbildning för att människorna så att säga skall få en andra
chans i livet. Då spelar komvux, folkbildning och folkhögskolor en avgö-
rande roll. Därför är det också från regionalpolitisk utgångspunkt felaktigt
att nu göra kraftiga nedskärningar på dessa områden. Vi socialdemokrater
motsätter oss detta. Regeringens idéer om att överlämna högskolorna till
privata stiftelser torde också få negativa effekter för de mindre högskolorna.
Vi har ett gemensamt ansvar för fördelning av resurser till utbildning och
forskning, och det ansvaret skall vi ta i regering och riksdag.
För det andra: I en lång rad motioner krävs det en ökad satsning på ut-
byggnad av infrastruktur, främst av vägar och järnvägar. Den socialdemo-
kratiska regeringen inledde ett mycket ambitiöst program på de här områ-
dena i syfte att öka tillväxten och förbättra miljön. Nu behövs dessa åtgärder
också för att hjälpa till att överbrygga lågkonjunkturen. De redan beslutade
åtgärderna måste nu förstärkas och vidtas med beaktande av sysselsättnings-
situationen i olika delar av landet. Och de måste påskyndas, inte förhalas,
som nu sker i vissa fall.
Ett socialdemokratiskt förslag som skulle få stor omedelbar betydelse är
en ökning av insatserna för underhåll av vägar. Här föreslår vi för nästa bud-
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
getår en satsning med 1,2 miljarder kronor. Detta förslag behandlas för när-
varande i trafikutskottet. Jag hörde häromdagen att arbetsmarknadsminis-
tern i budgetförhandlingar med finansministern hade krävt 5 miljarder till
vägsatsningar. Om detta är sant, hoppas jag att hans partivänner i trafikut-
skottet stöder vårt förslag. Då skulle arbetena kunna sättas i gång i alla delar
av landet, och jag vet att man är redo att sätta spadar i jorden.
För det tredje: Basnäringarna skogsbruk och gruvhantering, malmbryt-
ning, har stor betydelse för utveckling och sysselsättning i områden som be-
rörs av regionalpolitiken. Detsamma gäller en rad statliga bolag.
Av dogmatiska skäl eftersträvar regeringen nu att privatisera och sälja ut,
slumpa bort, dessa gemensamma tillgångar.
Riksdagens borgerliga majoritet gav häromdagen regeringen stöd för att
avveckla det statliga engagemanget i gruvprospektering. Någon hänsyn till
de regionala konsekvenser som detta får har man uppenbarligen inte tagit.
Regeringen bryr sig inte om att försöka analysera sådana ovidkommande ef-
fekter som sysselsättning och regional utveckling när den övergripande mål-
sättningen om privatisering skall tillgodoses, och det är allvarligt.
För det fjärde: Regeringen måste tillse att statliga verk, myndigheter och
bolag organiserar sin verksamhet så att regionalpolitiska hänsyn blir beak-
tade. Här krävs att det sker en bättre samordning och att arbetet präglas av
en helhetssyn.
Jag vill peka på några exempel. Det är bekant att regeringen umgås med
planer på att privatisera televerket. Vilka effekter kan det få i fråga om ser-
vice och kostnad för telekunder i Sorsele, Sveg, Torsby och på andra orter?
Är det någon som tror att televerkets privata aktieägare är intresserade av
investeringar i glesbygderna?
Häromdagen fick jag ett brev från vänner i Norsjö kommun, som inte lig-
ger långt från arbetsmarknadsministerns bostadsort. Där hotas man nu i
vissa byar av att berövas den dagliga postdistributionen. Brev och tidningar
varannan dag upplevs nog av de flesta som en helt oacceptabel situation. Re-
geringens politik leder till kraftig utglesning av postens kontorsnät och för-
sämrad service i glesbygd. En sådan utveckling måste förhindras.
För det femte: Regeringens olika ministrar måste bättre samordna sina
strävanden. Samtidigt som arbetsmarknadsministern försäkrar att hela Sve-
rige skall leva, så rycker näringsministern brödet ifrån vissa bygder. Namn
som Kalix och Malå påminner om det.
Nya myndigheter skall så långt som möjligt lokaliseras utanför Stock-
holmsregionen, har vi sagt. Det har arbetsmarknadsutskottet understrukit
många gånger. Och jag gissar att arbetsmarknadsministern fortfarande häv-
dar denna princip. Men när det nya folkhälsoinstitutet skall bildas, då finner
socialministern ingen annan plats än centrala Stockholm. Därför skärper ut-
skottet nu tonen. Kan man hoppas att det har någon effekt på regeringen?
Småföretagspolitiken är viktig, säger regeringen, och det understryker ut-
skottet. Riskkapitalförsörjningen skall ordnas. Men samtidigt berövar rege-
ringen Norrlandslänen hundratals miljoner kronor i riskkapital genom att
bl.a. plundra Norrlandsfonden. T.o.m. den annars så regeringstrogna Väs-
terbottens-Kuriren reagerade häromdagen inför detta med en ilsken kom-
mentar. Detta strider, sade man, helt mot regeringens fagra tal.
Nu har vi en proposition på riksdagens bord om försvarspolitiken som in-
nebär problem i många bygder. Några insatser från regeringen aviseras inte
för att regionalpolitiskt klara av de problem som en neddragning av försva-
rets organisation innebär.
Det är några exempel på behovet av en bättre samordning inom regerings-
kansliet, mellan ministrarna och departementen.
Det är mycket som inte är sig likt. Varje år under de senaste nio åren har
den nuvarande arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund stått här i talarsto-
len och krävt omfattande insatser i regionalpolitiken. Det har gällt utvidg-
ning av stödområdena. Valåret 1991 krävde centern att många orter skulle få
en bättre situation genom att räknas in i stödområde 1 eller 2. Nu konstaterar
arbetsmarknadsministern förnöjt att den stödområdesindelning som beslu-
tades våren 1990 skall ligga fast.
Centern har ständigt krävt ökade länsanslag. Nu föreslås en nominell upp-
räkning med blygsamma 2,5 %. Och utskottsmajoriteten uttrycker något be-
svärat förhoppningen att regeringen senare skall komma på bättre tankar.
Regeringen minskar lokaliseringsbidraget med 200 milj.kr. Är det uttryck
för regeringens uppgivenhet att den inte tror att det skall finnas behov, att
det inte skall finnas ansökningar och att det inte skall finnas företag som är
beredda att satsa i regioner där lokaliseringsbidrag kan utgå?
I de många motioner som väckts ställs väldigt stora förhoppningar på in-
satser från länsstyrelsernas sida. Vi socialdemokrater föreslår därför en ök-
ning av länsanslaget med 170 milj.kr.
När det gäller förslaget om nedsättning av sociala avgifter, menar vi att
den stödformen bör koncentreras till stödområde 1, där man har allra störst
behov av stöd. Varje utvidgning av ett stöd till ytterligare områden minskar
den styrande effekten för de mest behövande. Den relativa fördelen av ett
stöd minskar ju genom att stödområdet vidgas.
Som vi sade i 1990 års beslut bör nedsättningen av sociala avgifter i första
hand gälla verksamheter som i fråga om lokalisering kan påverkas av stödet.
Regeringens förslag fyller inte detta syfte.
Fru talman! Socialdemokraternas syn på regionalpolitikens allmänna in-
riktning finns sammanfattad i reservation 1, och våra krav i fråga om mer
omfattande anslagsökningar i reservationerna 4 och 5.1 vår strävan att ratio-
nalisera också riksdagens arbete begränsar jag mig till att yrka bifall till dessa
tre reservationer.
Avslutningsvis vill jag säga att i ett antal motioner, som tyvärr kommit att
remitteras till arbetsmarknadsutskottet, behandlas konkreta förslag som hör
hemma i annat fackutskott. Det gäller bl.a. utbildnings- och trafikfrågor. Vi
har därför i detta sammanhang avstått från yrkanden. Den socialdemokra-
tiska ståndpunkten kommer att redovisas närmare när motsvarande förslag
behandlas i resp, fackutskott.
Anf. 2 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Fru talman! Märkliga äro politikens vägar. I dag står jag i denna kammare
för att yrka bifall till motioner skrivna av representanter för så gott som alla
partier i Sveriges riksdag. Detta är en, enligt mitt förmenande, i sanning
mycket märklig situation.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
Nu förhåller det sig så att representanter för Socialdemokraterna, Cen-
tern, Kds och Ny demokrati har skrivit om samma ämne, nämligen om stöd-
områdesindelningen vad beträffar Åre och Bräcke. Moderaterna och Folk-
partiet har också skrivit om detta, men de har ett något annorlunda yrkande.
Det är alltså sex politiker från lika många partier som har skrivit om
samma ämne. Det märkliga är att inte någon enda ledamot från dessa partier
biträtt sina egna motioner.
Ännu märkligare är det att politikerna från de här berörda partierna redan
på förhand visste att deras motioner skulle röstas ned av det egna partiet.
Som nydemokrat ställer man då följande fråga: Varför skriver man motio-
ner?
Är det möjligen så illa med detta motionsskrivande att det bara är till för
att få en blänkare i lokalpressen, som talar om hur duktig vederbörande poli-
tiker varit? Tänk om man ägnade sig åt lika improduktivt arbete i företagen.
Då skulle Sverige stanna.
Ny demokrati är tydligen det enda ärliga partiet, som står för sina motio-
ner och kämpar för deras innehåll. Ny demokrati avser ej att som andra par-
tier spela ett spel för gallerierna och när det gäller bara lägga sig ned utan
kamp.
Vi tycker att beslut skall fattas så nära människorna som möjligt. Inom
varje län vet man betydligt bättre hur anslagen skall fördelas än vi gör på
riksnivå.
När så representanter för näringslivet besöker Sveriges riksdag och ber
politikerna se till att man antingen själv får ta ansvar för sitt företag inom
ramen för länsanslaget eller att det blir en uppflyttning till stödområde 1,
säger vissa politiker att det är ”jättebra” och naturligt. Politikerna lovar att
de skall motionera och arbeta för att detta skall uppnås.
Som jag sagt tidigare är alltså denna försäkran lika sann som dikten ibland
är. Det är inte förvånande att tilltron till politiker är mindre än ringa.
Den näringslivsrepresentation som jag åsyftar är delegationen från Åre
och Bräcke i Jämtland. Såväl landshövdingen som kommunalråd och nä-
ringsidkare ingick i denna.
Vet politiker alltid bäst?
Näringslivet i Sverige befinner sig i kris. Egentligen skulle, av önskemålen
att döma, så gott som alla delar av Sverige behöva inplaceras i stödområden.
Detta är naturligtvis en omöjlighet.
Underlätta i stället för företagen. I åratal är det bara offentlig sektor som
gällt.
Nu, med facit i hand, måste man komma till insikt om att det, om ett
blomstrande näringsliv saknas, inte heller blir någon välfärd att fördela.
Det finns 522 000 småföretag i Sverige. 90 % av dessa har 0-20 anställda.
Av egen erfarenhet vet jag att man, om villkoren förbättrades för småföreta-
gen, skulle kunna skapa tusentals nya, riktiga jobb.
En kvinnlig sågverksägare från Jämtland är ett exempel på hur orättvis
stödområdesindelningen är. Den här kvinnan vill enbart att hennes företag
får konkurrera på lika villkor - egentligen skulle det alltså inte vara något
stöd alls.
Två kilometer från den här kvinnans företag ligger ett annat sågverk, som
tillhör stödområde 1. Detta innebär att nivån för prissättningen beträffande
det här företagets produkter är en helt annan genom alla stöd.
Det här är en fullkomligt absurd situation. Detta är bara ett exempel på
hur orättvist stödområdesindelningen slår.
Eftersom uppenbara orättvisor förekommer speciellt i Jämtland och så
många politiker från flertalet partier tydligen har samma åsikt, torde det
vara rimligt att uppnå en majoritet för att Åre och Bräcke kommuner flyttas
upp till stödområde 1.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall, eftersom ingen annan har gjort det,
till motionerna A427 av Nils-Olof Gustafsson och Margareta Winberg från
Socialdemokraterna, A422 av Stina Eliasson från Centerpartiet, A479 av
Stefan Attefall och Jan Erik Ågren från Kds, A474, i berörda delar, av Tage
Påhlsson från Centerpartiet samt A439 av mig och Arne Jansson i Ny demo-
krati. Jag yrkar alltså bifall till reservation 3.
Med stort intresse kommer jag att följa voteringen i detta ärende. Jag upp-
manar den svenska pressen att efter voteringen begära en utskrift av vote-
ringslistan. Det blir kanske årets intressantaste läsning när det gäller denna
kammare.
Till sist, fru talman, hoppas vi i Ny demokrati innerligt att det som sägs i
följande uttryck inte slår in: Detta åre’ bräcker staten Bräcke-Åre.
Anf. 3 KARL-ERIK PERSSON (v):
Fru talman! Sverige är ett land i obalans. Den kapitalistiska samhällsut-
vecklingen skapar ständigt nya kriser. På något år har högkonjunkturen med
överhetting, spekulation och arbetskraftsbrist i storstadsområdena förbytts i
motsatsen. Lågkonjunkturen är här, och arbetslösheten ökar som aldrig förr.
Klassklyftorna vidgas, och kvinnornas möjligheter att delta i arbetslivet på
lika villkor som männen har försämrats.
Svängningarna i konjunkturen påverkar också den regionala utveck-
lingen. Obalansen mellan olika regioner blir tydligare. I de delar av Sverige
där arbetslösheten var hög också under högkonjunkturen är situationen när-
mast katastrofal i dag.
Den nya regeringens utförsäljning av statliga verk och bolag utgör ytterli-
gare ett hot mot glesbygden.
Förutom de problem som lågkonjunkturen för med sig har vi Sveriges håll-
ning i EG-frågan, vilken redan har fått konsekvenser för Norrland och vissa
delar av Bergslagen. Marknadsekonomins aktörer och de stora företagen
reagerar på ”EG-signalerna”. Och den osäkerhet som finns beträffande Sve-
riges möjligheter att bedriva en aktiv regionalpolitik har redan resulterat i
att livskraftiga företag i norra Sverige och i Mellansverige läggs ner eller flyt-
tar sin verksamhet söderut.
I stället för att se Sverige som en helhet med olika regioner som komplet-
terar varandra har regering och en riksdagsmajoritet okritiskt anammat ka-
pitalets behov av koncentration. Detta har i sin tur lett till uppfattningen att
glesbygden är tärande och bidragsberoende.
Enligt den uppfattning som vi i Vänsterpartiet har handlar de regionalpoli-
tiska stöden och åtgärderna inte om allmosor utan om en rättvis fördelning
av landets resurser och om en ersättning för de ekonomiska värden som pro-
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
duceras i nämnda områden. Därtill kommer att livskvaliteten i de här områ-
dena upplevs vara bättre och att miljöförstörelsen där är mindre än den är i
riket i övrigt.
Regionalpolitiken får inte ses såsom avskild från övriga politikområden. I
några motioner presenterar Vänsterpartiet förslag till åtgärder som, om de
förverkligades, skulle leda till en regional utjämning.
Den centralisering som marknadskrafterna skapar ger negativa effekter i
form av en utflyttning från landsbygd och glesbygd samt en koncentration av
människor och arbetstillfällen till storstadsområdena. För att åstadkomma
en korrigering beträffande marknadens negativa effekter måste de ekono-
miska instanserna i landet få redskap för att hävda de regionalpolitiska må-
len. De demokratiska instanserna - kommuner, landsting och riksdag -
måste kunna åstadkomma en korrigering beträffande koncentrationstenden-
serna.
Det krävs åtgärder inom många olika områden för att de regionalpolitiska
målen skall kunna uppnås. Det handlar om ny- och reinvesteringar inom
järnvägs-, väg-, data-, tele- och energisektorerna. Det gäller också sådana
områden som forskning, utbildning, vård och omsorg samt social service. Vi-
dare krävs det åtgärder bl.a. beträffande VA-system, renhållning och natur-
vård.
Fru talman! Förslaget om ett borttagande av statsbidraget till skogsbilvä-
gar innebär också en försämring av infrastrukturen inom de regionalpolitiska
stödområdena. Med tanke på de långa avstånden i Norrlands inland erbju-
der skogsbilsvägnätet genvägar, och därmed kortas avstånden mellan byar
och samhällen.
Regionalpolitiken är könsblind. Vänsterpartiet har under tidigare år kriti-
serat framlagda budgetpropositioner och pekat på bristen på ett kvinnoper-
spektiv. Tyvärr måste vi konstatera att den kritiken fortfarande är berätti-
gad. När det gäller t.ex. det regionalpolitiska företagsstödet konstaterar ar-
betsmarknadsministern att den kvoteringsregel som finns inte efterlevs. Men
detta faktum föranleder inga åtgärder.
Kvoteringsregeln säger att minst 40 % av alla nya arbetstillfällen skall för-
behållas vartdera könet. Men på de arbetsplatser som tillkommit med hjälp
av det regionalpolitiska företagsstödet är endast 30 % kvinnor.
Fortfarande saknas det förslag till förändringar av budgetanslagen som in-
nebär att kvinnors kunnande prioriteras utifrån kvinnornas annorlunda erfa-
renheter. Regionalpolitikens utformning har missgynnat kvinnorna. Det
mesta av stödet har gått till typiskt manliga områden. I budgetpropositionen
föreslås inga grundläggande förändringar i fråga om detta synsätt.
Vi i Vänsterpartiet menar att det regionalpolitiska stödet måste ompriori-
teras och att det under kommande år i större utsträckning skall gå till kvin-
norna. Läget just nu är ju kritiskt i många inlandskommuner. Där är det
kvinnorna som flyttar först. Kvinnorna kommer att bli nästa stora grupp som
förlorar sina arbeten i kommuner och landsting, när regeringen drar en
tvångströja över kommunerna genom sin indragning av kommunala skatte-
medel.
Det som skrivs i det nu aktuella betänkandet angående kvinnornas situa-
tion är att NUTEK har fått i uppdrag att forska kring möjligheterna att
åstadkomma en förbättring i olika delar av landet.
Frågan är då: När kommer det något förslag från NUTEK som innebär att
den situation som man förespråkar skulle bli en förbättring för kvinnor?
Man konstaterar också i betänkandet att företagsstödet, som i dag försvin-
ner, och den regionalpolitik som man för skall stämma med det som gäller
inom EG och EFTA. Frågan är: Vad finns det för garanti för att det stöd till
regionalpolitiska åtgärder som man nu förespråkar kommer att godkännas
vid ett eventuellt EG-medlemskap? För min del hoppas jag att det aldrig blir
verklighet. Den inriktning som man i dag inte kan presentera någonting om
ligger som en blöt filt över den delen av regionalpolitiken.
Fru talman! Den förändring som man eventuellt trodde att man skulle se
med den nya regeringen i spetsen tycker jag har lyst med sin frånvaro. Det
enda man talar om i dag, vilket också Georg Andersson nämnde, är att hela
Sveige skall leva. Frågan är av vad, när man ser indragningarna, den stora
och ökande arbetslösheten samt den avtagande befolkningsutvecklingen,
framför allt i inlandskommunerna.
Den som är intresserad av att se befolkningsutvecklingen i de olika kom-
munerna har en bra sammanställning i slutet av detta betänkande. Där kan
man också se hur arbetslösheten ökat ganska drastiskt under en kort tid.
Det som jag trodde skulle kunna vara regeringens mål var att räkna upp
länsanslagen. De har tagit i anspråk en stor del av det arbete som har före-
kommit i arbetsmarknadsutskottet. Länsanslagen har inte räknats upp. Det
trodde jag var möjligt för oss att få göra, för länsanslagen spelar för vissa
kommuner en avgörande roll.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till min meningsyttring avseende
mom. 1, 2,19, 20 och 48 samt till motion A452 av Bertil Måbrink. Den har
jag missat i utskottsbehandlingen.
Därefter vill jag också komma till det som Laila Strid-Jansson var inne
på, nämligen att man skriver motioner för den hemmavarande pressen. Jag
tycker också att hennes uttalande var litet konstigt. Laila Strid-Jansson hade
en möjlighet att vid utskottsbehandlingen reservera sig för Bertil Måbrinks
motion A452, eftersom Laila Strid-Jansson är en av dem som har skrivit på
den motionen. Det är lätt att stå här i talarstolen och kritisera andra. Man
måste komma ihåg att om man är med på en motion som behandlas av det
egna utskottet bör man kanske reservera sig, särskilt om man skall stå i kam-
marens talarstol och kritisera andra för att icke ha gjort på detta sätt.
Anf. 4 ANDERS G HÖGMARK (m):
Fru talman! Arbetsmarknadsutskottets regionalpolitiska betänkande är i
år litet ovanligt. Det innehåller väldigt få reservationer. Av det kan man dra
slutsatsen att det egentligen råder ganska bred enighet om regionalpolitiken
och om inriktningen framöver. Samtidigt skall man väl vara ärlig och även
säga att det är ett gott betyg åt oppositionen att man har visat disciplin när
det gäller olika former av reservationer. Det tycker jag faktiskt kan vara ett
gott föredöme och en förebild även för andra utskotts agerande.
Intrycket kvarstår att det råder en stor och bred enighet om regionalpoliti-
ken. Dels är man enig om målen - arbete, service och god miljö, oaktat bo-
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
10
stadsort i landet dels förekommer faktiskt en ganska bred uppslutning
kring inriktningen av regionalpolitiken.
I den proposition som regeringen föreläde riksdagen, och som utskottet
ansluter sig till, markeras just helhetssynen. Jag tror att det är utomordent-
ligt angeläget att vi slår vakt om den. Hela Sverige skall leva. Det innebär
att storstadsregioner får en ärlig chans att utvecklas, och att vi i Sverige drar
nytta av den dynamik och den kapacitet som finns i storstadsregionerna.
Samma omdöme gäller självfallet också glesbygden och de olika delar av
landet som inte har storstadsregioner. Hela Sverige skall leva. Det är inte
bara en fråga om att fördela resurser. Det är också en uppgift för politiker
och andra att se till att det finns förutsättningar för alla regioner att få utveck-
las. Man kan dra nytta av deras olika tillgångar.
Jag har många gånger tidigare sagt, på samma sätt som vi skriver i utskot-
tets betänkande, att det gäller att se till helheten och att regionalpolitiken i
snäv bemärkelse bara kan svara för en del av den här uppgiften. Det gäller
givetvis närheten och tillgängligheten i form av goda kommunikationer. Det
gäller en hög kompetens i olika regioner i form av utveckling av utbild-
ningen. Det gäller kostnadsläget, och det är viktigt. Utan ett rimligt kost-
nadsläge, rimliga skatter och avgifter - det må var inom landet eller i olika
regioner - kommer inte regionerna och inte landet att ha en chans att utveck-
las. Det gäller givetvis också det kreativa klimatet, som är otroligt viktigt.
En dynamisk småföretagsamhet är också otroligt viktig för att det kreativa
klimatet skall klaras. På samma sätt betyder en god boendemiljö och en god
livsmiljö mycket.
Socialdemokraterna har en reservation om inriktningen. Det brukar alltid
oppositionen ha. Man fullföljer därvid en viss tradition. Men man kan fråga
sig vad det är som Socialdemokraterna reserverar sig till förmån för. De är
litet otåliga över att infrastruktursatsningarna inte går tillräckligt fort. Det
finns väl en och annan som känner en viss oro och en viss besvikelse över
detta, trots att regeringen verkligen lägger manken till. Man kan fråga sig
vad det beror på att inte denna infrastruktursatsning kommer i gång så
snabbt. Man talar om dålig planeringsberedskap, att det är svårt att få fram
objekten.
Fru talman! En liten tanke infinner sig. Vad beror det på att planeringsbe-
redskapen är så dålig? Kanske beror det på att man på 80-talet hade för dålig
framförhållning hos de myndigheter och verk som sysslade med detta. Den
som då hade ansvaret för kommunikationsdepartementet, Georg Anders-
son, är den som i dag mest yvigt talar om denna dåliga beredskap. Kanske
ett litet uns av klädsam självbetraktelse skulle vara på sin plats, Georg An-
dersson. I sin egenskap av tidigare departementschef bär Georg Andersson
ett stort ansvar för att en del av projekten inte har tillräckligt god framför-
hållning.
Socialdemokraterna talar också om behovet av att bygga ut den högre ut-
bildningen och gör gällande att just Socialdemokraterna skulle vara det parti
som har burit det adelsmärket. Jag har en stark känsla av att de försummel-
ser, just inom den högre utbildningen, som vi ser i dag är orsakade av att
Socialdemokraterna hade för dålig framförhållning för den högre utbild-
ningen under 80-talet. Även där bär man ansvaret. Regeringen har nu satt
sig före att öka den högre utbildningen, att få fram Europas bästa skola. Jag
är alldeles övertygad om att det arbetet kommer att ge god frukt. Jag kan
lugna Georg Andersson på den punkten.
När det gäller utförsäljning av statlig verksamhet tar man exempel från
domänverket. Jag är alldeles övertygad om att om man på ett mycket tidi-
gare stadium hade sålt ut delar av domänverkets skogsinnehav, inte minst i
norra Norrlands inland, hade många enskilda sågverksägare haft en mycket
större möjlighet att kunna få leveranser från enskilda skogsägare och haft en
större möjlighet att bygga upp sin lilla verksamhet. Därför är det riktigt att
regeringen säljer ut och på detta sätt ger större valfrihet och större möjlighe-
ter för näringen där uppe.
Sedan har Socialdemokraterna - visserligen i en annan reservation, men
den har på något sätt kopplats ihop med inriktningen av verksamheten - kri-
tiserat regeringens politik. Man talar om vikten av småföretagsamheten.
Den uppfattning man där ger uttryck för delar jag. Men sedan säger man att
regeringens allmänna politik och politiken just för småföretagsamheten inte
gagnar småföretagen. Det ni menar, Georg Andersson och Socialdemokra-
terna, är att när regeringen föreslår en avveckling av löntagarfonderna, tar
bort skatten på arbetande kapital, gör en översyn av arbetsrätten, för att den
skall kunna vara smidigare och enklare att hantera för småföretagen, skulle
småföretagen inte önska detta för sin utveckling.
Jag skall ned till Markaryd om några dagar och tala inför småländska små-
företagare. Jag skall ge dem beskedet att Socialdemokraterna önskar åter-
föra löntagarfonderna, önskar återföra skatten på arbetande kapital och inte
är intresserade av förenklingar i arbetsrätten. Är det detta budskap, Georg
Andersson, som jag skall förmedla till småländska småföretagare, som är
vana att utveckla och förkovra sig samt skapa välstånd i de bygder där de
lever? Var vänlig och bekräfta om det är på det sättet, så skall jag vara bud-
bärare. Jag är inte övertygad om att det uppskattas, men det är Georg An-
derssons problem.
Fru talman! Stödsystemet som föreslås i propositionen och som utskottet
ansluter sig till innebär en fortsättning av ett förenklat stödsystem, som vi
fattade beslut om år 1990. Det innebär också att vi försöker begränsa stödet
så mycket som möjligt, även om vi nu gör en viss utvidgning av nedsätt-
ningen av sociala avgifter i stödområde 2 med en viss branschutvidgning.
Socialdemokraterna är oroade över vad man på den här punkten säger i
EG. Jag är helt medveten om att man kan ha synpunkter på detta. Är det
Georg Anderssons uppfattning att vi, innan vi går in i förhandlingar med EG
om sådana här saker, fullständigt måste nollställa oss och därefter börja att
förhandla? Min uppfattning är att vi skall vidhålla att just de här åtgärderna
kan vara bra för den del av Sverige som är glest befolkad. Därefter får vi föra
förhandlingar, om EG till äventyrs skulle ha synpunkter på detta.
Georg Anderssons och Socialdemokraternas modell är uppenbarligen att
lägga sig platt på marken innan man går till förhandlingar. Det är en ganska
märklig inställning.
När det gäller lokaliseringsbidraget och Socialdemokraternas kritik mot
anslagsnivån vill jag framhålla att det har varit en god tradition att löpande
följa önskemålen om lokaliseringsbidrag. Om det sedan skulle visa sig att
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
11
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
det kommer in ansökningar därutöver, kommer regeringen naturligtvis att
ha möjlighet att i skilda sammanhang återkomma om det skulle visa sig er-
forderligt. Jag är alldeles övertygad om att regeringen inte har uppfattningen
att man i det här läget skall hålla tillbaka investeringar.
När det gäller stödområdets gränser, som berördes i ett inlägg av Laila
Strid-Jansson, är det alldeles uppenbart att det finns många kommuner som
skulle vilja räknas till stödområdet. Till politikens charm hör faktiskt att
prioritera och inte bara gå ut på farstukvisten och höja fingret för att känna
efter vad som är populistiskt. Att bete sig som Laila Strid-Jansson gör är lika
populistiskt som när enskilda ledamöter och flera ledamöter från olika par-
tier i samma län aktivt försöker skapa opinion i Sveriges riksdag i syfte att
lyfta fram sin landsända.
Det tillhör just politikens uppgifter att bilda opinion och att påverka opi-
nionen. Den är inte en gång för alla given. Och det är alldeles uppenbart
att det sättet att driva politik på är vanligt förekommande i västerländska
demokratier. Politiker från olika landsändar och olika enskilda ledamöter
söker skapa opinion inom sitt parti, inom utskott och inom riksdagen för just
den ståndpunkt som han eller hon har. Det handlar om en långsam, tålmodig
process, och det är inte särskilt enkelt att kunna uppvisa resultat på en eller
annan dag eller ett eller annat år. Det tar sin tid, och de partier som är kvar
i riksdagen kommer givetvis på sikt att vinna gehör för sina synpunkter om
de är förnuftiga.
I det här läget har vi i utskottet valt att låta stödområdet förbli oförändrat,
även om jag kan hålla med Laila Strid-Jansson om att det alltid kommer att
finnas avgränsningsproblem med detta stödsystem. Även jag, och jag tror de
flesta, kände mycket starkt för den kvinnliga sågverksägare i Jämtland som
förklarade hur hon hade det. Jag tror att vi kan vara ganska överens om att
den här typen av problem skapas om man bygger ut stödsystem i för hög
grad, vilket skulle kunna medföra att den fria, den ärliga, konkurrensen på
lika villkor sätts ur spel.
Fru talman! När det gäller glesbygdstödet tillstyrker utskottet en lång rad
förslag från regeringen om höjningar av maximigränser för att ge glesbygden
ytterligare möjlighet att utvecklas på det sätt som uppenbarligen Georg An-
dersson och jag är helt överen om. Vi har konstaterat att länsanslaget i dag
ligger på en hög nivå. Det ligger inte, Georg Andersson, på en hög nivå av
det skälet att Socialdemokraterna i regeringsställning under 1980-talet lade
fram propositioner om höjningar - länsanslaget har höjts med nästan 400 %
under tio år - utan det beror till allra största delen på att den dåvarande op-
postionen, vid fyra tillfällen, lyckades få igenom rejäla höjningar av länsan-
slaget, tvärtemot uppfattningen i Georg Anderssons parti, Socialdemokra-
terna.
Om vi hade legat kvar på socialdemokratisk nivå, på den nivå som länsan-
slaget då låg på, hade det säkert funnits skäl till att genomföra rejäla höj-
ningar. Nu ligger anslaget på dryga miljarden, och vi kommer dessutom att
genomföra en del studier av hur länsanslaget har använts. Synpunkter av
olika slag har framkommit om att det har brukats väl och att det har brukats
mindre väl. Det finns anledning att invänta resultaten av dessa utredningar
12
och även resultaten av utredningarna som görs inom departementet för att
därefter gå vidare.
Låt mig, fru talman, säga att vi just beträffande länsanslaget, med dess
konstruktion med stor frihet för de enskilda länen att fatta beslut som gagnar
den regionala utvecklingen, är utomordentligt överens. Möjligheten därför
har väsentligt utökats tack vare att den gamla oppositionen på 80-talet, den
som nu sitter i regeringsställning, var vital och framsynt nog att driva upp
länsanslaget, tvärtemot Socialdemokraternas vilja.
I utskottet förekommer det, som Karl-Erik Persson var inne på, ett reso-
nemang om insatser för kvinnor i glesbygden. I samband med att länsstyrel-
serna hanterar länsanslagen är det viktigt att man är uppmärksam och verkli-
gen lyfter fram projekt som betyder mycket för kvinnor och kvinnors syssel-
sättning. Jag är alldeles övertygad om att under dagens debatt kommer flera
inlägg med den inriktningen. Jag ser positivt på en sådan syn.
Det har talats om utlokalisering av olika statliga verksamheter. Vi har haft
motioner om utlokalisering av hela SCB till Örebro. I utskottet har man tack
vare riksdagens revisorers skrivelse i anledning av boverkets utlokalisering
till Karlskrona diskuterat inriktningen.
Vid många tidigare tillfällen har utskottet uttalat sin uppfattning att man
framför allt när det gäller ny statlig verksamhet skall pröva utlokaliseringsor-
ter utanför Stockholmsregionen. Lokaliseringen skall dock vara väl genom-
tänkt, vilket jag inte direkt vill påstå att utlokaliseringen av boverket till
Karlskrona var. Det finns emellertid anledning att understryka vad utskottet
tidigare har sagt om detta. Personligen är jag mer tilltalad av att få något
slags funktionsdecentralisering, dvs. att generellt, oaktat vilket verk och vil-
ken myndighet det gäller, försöka få mer och mer av beslutskraften nedflyt-
tad från den nationella nivån till den regionala nivån. Det är just genom att
själva kunna fatta beslut, att vara beslutsfähiga, som regionerna ute i landet
har en möjlighet att utvecklas efter sina egna förutsättningar.
Fru talman! Nu kommer jag in på ett avsnitt som jag personligen tycker
att vi skulle ha utvecklat litet mer i betänkandet och debatterat litet mer,
nämligen regionernas Europa. Jag tror att regionens betydelse mer och mer
framöver kommer att debatteras i kammaren när vi för diskussioner om re-
gionalpolitik. Det är inget tvivel om att i Europa regionbegreppet har varit
kolossalt viktigt århundradena igenom, med kanske en liten parentes under
de senaste 150 åren. Vi ser nu överallt hur initiativ tas för att lyfta upp regio-
nen och regionens betydelse. Kontakter skapas, och samarbetsprojekt inom
regioner, mellan regioner, inom landet och över nationsgränserna lyfts fram.
I Sverige ser vi t.ex. hur Storstockholmsregionen utvecklas med Mälarda-
len och med dragningar mot Finland över Östersjön. Vi ser hur Västsverige
utvecklas med Göteborgsregionen, Malmö-Lund-regionen med Köpen-
hamn samt Sydostsverige med kontakter i Baltikum. På något vis rullas
Europas historia tillbaka. Man ser litet grand av de naturliga kopplingar som
fanns före de stora krigen i Europa under 1900-talet. Detta är utomordenligt
viktigt och bra, och det ger en möjlighet för olika regioner att få utvecklas
efter just sina egna förutsättningar.
Man kan säga att EG-samarbetet markerar en dimension av Europa, näm-
ligen strävan efter enhet och hegemoni. Genom århundradena har den strä-
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
13
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
14
van alltid funnits, alltsedan romartiden, Karl den store, Habsburgriket och
Napoleontiden, medan utvecklingen i regionernas Europa speglar den andra
bilden av Europa, nämligen mångfaldens Europa. Jag är alldeles övertygad
om att det finns en fruktbar dynamik mellan de här två olika strävandena.
Vissa beslut förs upp på hög nivå, medan merparten av besluten fattas ute i
regionernas Europa.
För att anknyta till en aktuell debatt i Sverige om regionindelningen, vill
jag nämna att det finns två parallella processer. Man kan höra diskussioner
om hur vi skall dela upp det här landet i framtiden. Det talas i dag om att
länen är för små. Funderingar finns om huruvida det är möjligt att ändra den
regionala indelningen. Processen är stel och trång. Det går trögt att ändra
1634 års länsgränser. Det har vi fått erfara.
Den trögheten i processen skall emellertid ställas mot en annan när regio-
ner - det må vara Västsverige som söker kontakt med olika EG-regioner -
grupperar sig. Den processen går betydligt fortare på många andra områden
i Sverige. Det är intressant att studera vilken process som påverkar vilken.
Jag är ganska övertygad om att detta, med den dynamik som finns i den
marknadsorienterade processen, där ekonomisk-politiskt kulturella faktorer
styr, kommer att påverka oss här i riksdagen, när vi förr eller senare kommer
att få diskutera de administrativa gränserna för Sverige.
Fru talman! Sammanfattningsvis: Jag är alldeles övertygad om att det är i
regionernas Europa, med regionen som bas, som möjligheterna för framti-
den finns. Det finns anledning att tro att vi får ett mycket väl utvecklat stor-
stadsregionssamarbete, där exempelvis Stockholms-, Göteborgs- och Mal-
möregionerna söker sina kontakter utåt i Europa med motsvarande regioner
där - och det finns ett dynamiskt kraftfält i det - på samma sätt som andra
regioner finner sina samarbetspartner. Det är i Europas regioner som Euro-
pas framtid ligger. Det är där den kulturella mångfalden finns, särarten och
identiten. Där är Europas själ, och det finns all anledning att ha detta i min-
net.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 5 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Anders G Högmarks inlägg präglades rätt mycket av själv-
godhet, tycker jag. Alla brister och fel berodde på den gamla regeringens
dåliga planering. Var det något som var bra berodde det på den förträffliga
tidigare oppositionen. Den visan har vi hört många gånger, men den blir inte
bättre och sannare av att den upprepas i sådana tongångar som Anders G
Högmark använde.
Sedan konstaterade han att det inte var så många reservationer nu som
tidigare. Det beror framför allt på att oppositionen tidigare var väldigt splitt-
rad, med centerpartister på ena sidan och moderater och folkpartister på den
andra. Nu har det hela samordnats under moderaternas ledning. Det är hu-
vudorsaken till att det inte är så många reservationer.
Vi har inriktat oss på några principiella punkter. Jag försökte i ett resone-
mang på fem punkter utveckla behovet av samordning mellan olika politik-
områden. Det hade varit fruktbart om Anders G Högmark hade försökt ta
upp en analys.
Infrastrukturfrågorna bär jag ett väldigt stort ansvar för. Jag är ganska
stolt över vad jag och den socialdemokratiska regeringen åstadkom. Vi
åstadkom faktiskt ett trendbrott och satte väldigt mycket i händerna på den
nya regeringen med ett stort antal beslut att gå i verkställighet med. Vi har
föreslagit ytterligare 1,2 miljarder för att förbättra vägunderhållet. Det be-
hövs nu mer än någonsin också av sysselsättningsskäl. Se till att moderaterna
stödjer förslaget i trafikutskottet, för då får vi i gång en mängd arbeten av
stor regionalpolitisk betydelse runt om i landet.
Utbildningen bär vi också ett ansvar för. Ja, det gör vi med stolthet när det
gäller utbyggnaden av vuxenutbildningen, grundskolan och högskoleutbild-
ningen. När ni nu börjar skära i vuxenutbildningen, konstaterar vi att det är
ett allvarligt ingrepp mot den regionala utvecklingen och förstärker regio-
nala obalanser.
Anders G Högmark påstår att det hade varit bättre för skogslänen om man
tidigare hade sålt ut naturtillgångarna. Jag vill hälsa Anders G Högmark väl-
kommen ut i våra bygder i skogslänen för att tala med människorna. En
verklighetsförankring skulle inte skada Anders G Högmark i det hänseen-
det.
Anders G Högmark tror tydligen att en försämring av arbetsrätten skulle
vara bra för regionalpolitiken och småföretagen. Skall även sänkta löner,
som SAF pläderar för, gagna regionerna ute i landet? Det vore intressant att
få svar på den frågan.
Låt mig med anledning härav säga att jag betackar mig för att Anders G
Högmark skulle vara min budbärare ute i bygderna. Vi för ut vårt budskap
med kraft och frimodighet, inte med den förvanskning som Anders G Hög-
mark ger åt det.
Anf. 6 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Fru talman! Jag skall gärna ta upp några av de punkter som Georg Anders-
son nämnde här.
För det första kan vi slå fast att vi utan en vettig ekonomisk politik, utan
en småföretagspolitik som småföretagen upplever som bra, rättvis och fram-
åtsyftande aldrig kommer att få någon utveckling av småföretagen. Om vi
inte får någon utveckling av småföretagen, kommer många av landets regio-
ner att förtvina. Det är därför som regeringen nu helhjärtat satsar på små-
företagspolitiken. Det är därför som vi tillmötesgår önskemålet att avskaffa
löntagarfonderna, ta bort skatten på arbetande kapital och göra, Georg An-
dersson, en översyn av arbetsrätten. Det handlar inte om att ta bort arbets-
rätten. Vi gör en översyn för att se om vissa regler och regelsystem kan för-
ändras så att de kan upplevas som funktionella och lättare att hantera.
Georg Andersson har tydligen inställningen att skatt på arbetande kapital
är bra för småföretagen, att löntagarfonderna fyller en viktig funktion för
småföretagen. Jag ställde en fråga om detta, och jag vill ha besked. Försva-
rar Georg Andersson detta att skatten på arbetande kapital skall tas tillbaka,
så förmedlar jag det, för Georg Andersson lär väl knappast göra det.
När det för det andra gäller utbildningen tycker jag att det finns stora bris-
ter i den högre utbildningen i Sverige i dag. Det tänker regeringen nu repa-
rera. Har socialdemokraterna kommit på bättre tankar och är nu införstådda
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
15
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
16
med att vi behöver satsa mer på den högre utbildningen, att vi gemensamt
kan göra detta, då lär det inte finnas någonting att gräla om. Jag har svårt
att begripa att det skulle vara någon större politisk konst att göra det.
Beträffande utförsäljning av naturtillgångar: Jag har varit uppe i Väster-
botten och i andra Norrlandslän, även om jag inte bor där, och lyssnat på
dem som driver små sågverk för att få veta hur de ser på den något enahanda
ägarstrukturen, att skogsråvaran är fixerad kring ett fåtal ägare, framför allt
domänverket, och vilka prolem det skapar i vissa situationer. Jag är alldeles
övertygad om att Georg Andersson är medveten om det. Eljest borde han
verkligen studera sin hemtrakt litet bättre.
Anf. 7 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Anders G Högmark talar om vettig ekonomisk politik. Men
den politik som ni driver innebär ju stagnation. Det sker en väldig ökning av
arbetslösheten i hela landet. Vad är det som är vettigt i det? Det skärper
naturligtvis också problemen i de tidigare utsatta regionerna, och det är
detta som vi nu diskuterar.
Ni satte i gång en ny start för Sverige, som skulle vara en rivstart. Men det
innebär att arbetslösheten ökar dramatiskt. Det är fritt fram för arbetslös-
hetskurvorna.
Småföretagen skulle gynnas väldigt mycket. Men när jag har talat med
småföretagare har de klagat högljutt över att de inte får låna pengar. Det
finns inget riskkapital. Bankerna har stramat åt, och det finns inga andra
som hjälper till. Vad hjälper det då att man lovar att de får bygga upp eget
kapital framdeles? Man kommer ju inte i gång med att åstadkomma egen
kapitaluppbyggnad. Så dränerar ni också Norrlandsfonden, som var ett vik-
tigt instrument i skogslänen.
Jag upprepar min fråga: Inkluderar en försämrad arbetsrätt en lönesänk-
ning i skogslänen och andra utsatta regioner, där det enligt SAF är trivsamt
att bo men där man måste acceptera lägre löner för att få någon sysselsätt-
ning?
När jag talade om högre utbildning var det med en reflektion kring den
inriktning som ni har inom det moderata utbildningsdepartementet. Ni vill
överlämna den högre utbildningen till stiftelser eller privata intressenter.
Det tror jag vore ett hot mot de mindre högskolorna och deras utvecklings-
möjligheter, för där är det inga privata intressenter som är beredda att satsa.
Vi är beredda att satsa på en förstärkning av den högre utbildningen med
2 000 nya utbildningsplatser. Ge stöd åt det förslaget, så underlättar vi också
på arbetsmarknaden.
Slutligen: Vad ligger det för ökad sysselsättning i att släppa domänverkets
skogar till trottoarbönder? Det blir inte bättre för små sågverk ute i byg-
derna. Jag känner ganska väl domänverkets verksamhet ute i skogslänen och
tror att den är till stor gagn för sysselsättningen där.
Allra sist: Anders G Högmark nämnde länsanslaget. Det har varit så stora
ökningar tidigare tack vare den borgerliga oppositionen, att det nu inte be-
hövs någon ökning. Nu kan man genomföra en rejäl minskning. Det belopp
som nu föreslås kommer faktiskt att innebära det. Men nu är behoven större
än någonsin. Skall man med tidigare insatser motivera det faktum att man
nu bromsar upp ökningen och t.o.m. reducerar anslaget? Är det så vi skall
tolka Anders G Högmarks inlägg?
Anf. 8 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Fru talman! Det är alldeles riktigt att regeringen nu skördar frukterna av
den tidigare regeringens ekonomiska politik, under vilken man fullständigt
tappade greppet över kostnadsutvecklingen, inflationen och annat. Det är
ingen hemlighet att detta nu lett till ökad arbetslöshet och utslagning av indu-
strin, där tiotusentals jobb försvinner varje kvartal. Vi vill ändra den av Soci-
aldemokraterna tidigare förda politiken och satsa på de produktiva, ska-
pande krafterna, men mindre på fastigheter och spekulation, vilket var kän-
netecknande för den socialdemokratiska ekonomiska politiken under 80-ta-
let.
Georg Andersson! Får jag medan vi fortsätter replikskiftet besked om hu-
ruvida Socialdemokraterna nu vill återinföra skatten på arbetande kapital,
om riksdagen avskaffar den? Är det Socialdemokraternas budskap att man
vill återinföra löntagarfonderna? Det är en kort och enkel fråga, och jag hop-
pas att Georg Andersson kan svara på den.
Jag har sagt att vi skall se över arbetsrätten. Jag har inte sett att Moderata
samlingspartiet eller något annat av regeringspartierna föreslår lönesänk-
ningar i Norrland. De tankar som andra intresseorganisationer driver får de
svara för. Georg Andersson får utbyta tankar om det när han träffar dem.
Beträffande utbildningen kan det hända att stiftelseformen passar bättre
på ett ställe och mindre bra på ett annat. Men låt oss då pröva nya idéer!
Varför är Socialdemokraterna så konsekvent kritiska och negativa till nya
tankar och idéer? Om man kunde få andra intressenter att satsa på vissa av
dem, skulle statsmakterna kanske få större möjligheter att gå in på de områ-
den som utomstående intressenter inte vill inrikta sig på. Det finns en möjlig-
het till mångfald, experiment och utveckling även på detta område, något
som Socialdemokraterna dock konsekvent argumenterar emot.
Domänverkets utförsäljning är uppenbarligen också en ideologisk fråga.
Georg Andersson tycker inte om att staten skall avhända sig egendom. Vi
har en annan inställning. Det är både en ideologisk och en praktisk fråga.
Jag är övertygad om att det på sikt finns många vinster att hämta om det blir
en större bredd på ägarkategorierna, inte minst i Norrlands inland. Vi skulle
på sikt få en större dynamik på detta sätt.
När det gäller länsanslaget är det ju klart och entydigt att den socialdemo-
kratiska regeringen under 80-talet beviljade mycket små ökningar eller inga
ökningar alls. Vi drev upp anslaget med 300-400 % under en tioårsperiod.
Nu avvaktar vi utvecklingen och användningen av pengarna. Finns det an-
ledning att gå vidare kommer den nuvarande regeringen säkert att fortsätta
med detta.
Talmannen anmälde att Georg Andersson anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 9 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag givetvis står bakom samtliga
moment i min meningsyttring, även om jag inte röstar bifall till dem.
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 89
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
18
Jag vill också gå in i Anders G Högmarks och Georg Anderssons diskus-
sion om utförsäljning och privatisering av statliga verk. Det skulle vara in-
tressant att få veta vilken garanti det finns för att man på den vägen ökar
regional balans och skapar fler jobb. Vad bygger man den teorin på? Jag tror
att det är en from förhoppning att det skulle leda till mera jobb och ökad
regional balans.
Jag tror i stället att detta, som Anders G Högmark senast var inne på, är
en stor ideologisk fråga, framför allt för moderaterna, inte i första hand en
sysselsättningsfråga. Det är också klädsamt att Anders G Högmark säger
detta. Denna diskussion kommer i ett helt annat läge, om man utgår från att
det gäller rent ideologiska frågor. Det kan också framdeles i kammaren vara
intressant att man äntligen diskuterar ideologi och inte sysselsättning.
Anders G Högmark gav också uttryck för sina fromma förhoppningar i
frågan om EG:s regionalpolitik. Jag vill då ställa en fråga som jag tidigare
har försökt att få svar på: Vad kommer det att kosta Sverige, om vi eventuellt
går med i EG? Jag har aldrig fått något svar på den, men nu kan jag kanske
för en gångs skulle få det. Anders G Högmark, som är en så varm föresprå-
kare för EG, måste veta om ett medlemskap kostar oss någonting. Eller me-
nar han, som vissa tycks göra, att det är EG som skall ansluta sig till Sverige?
Jag tror faktiskt att det är tvärtom.
Jag har talat med Jens Peter Bonde, som sitter i EG-parlamentet, och han
säger att EG-medlemskapet är en dyr affär för exempelvis Danmark. Det
kommer inte att bli billigare för Sverige.
Anders G Högmark var också inne på situationen för kvinnorna i glesbyg-
den. Det är bra att han är bekymrad över kvinnornas situation i glesbygd och
den utflyttning som förekommer. I utskottsbetänkandet framförs en from
förhoppning att NUTEK skall komma med besked och forskning om hur
man skall kunna komma till rätta med dessa problem. Men vad det skall leda
till och vilka förslag som skall läggas fram skriver man ingenting om. Det är
litet svagt. Jag tror inte att man kan hjälpa kvinnorna i glesbygden att bo
kvar eller att flytta tillbaka med hjälp av fromma förhoppningar. Det krävs
konkreta åtgärder för att få till stånd den utveckling som Anders G Högmark
talar om.
Anf. 10 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Fru talman! Karl-Erik Persson och även Georg Andersson uttalade sig för-
klenande om ideologiska förtecken i politiken. Jag har den uppfattningen att
vi här i riksdagen driver politik från olika utgångspunkter och värderingar.
Det är väl ingen hemlighet att Moderata samlingspartiet, Folkpartiet, Cen-
terpartiet och kds har en klar uppfattning när det gäller statligt ägande visavi
privat ägande. Vi tror att betydligt mer av enskilt ägande är till gagn för lan-
dets utveckling.
Man kan också undra om det är för litet statligt ägande uppe i Norrland
som har skapat de problem som man där har. I motsatt fall skulle vi egentli-
gen leva i ett fruktansvärt armod i Småland, med tanke på att man där har
så litet statligt ägande. Kanske gäller det omvända sambandet: att för
mycket av statligt ägande har lagt en död hand över utvecklingen i Norrland.
Vi ser även att det i Blekinge har förekommit mycket av statligt engage-
mang. Blekinge utgör något av ett undantag från den i övrigt hyggliga ut-
vecklingen i södra Sverige.
Man kan alltså fråga sig om det finns en koppling mellan alltför stort stat-
ligt engagemang och problem i näringslivet. Inte heller är nog regeringen
främmande för att det finns ett sådant samband. Därför vill vi gradvis öppna
för att släppa in nya ägargrupper. Jag är alldeles övertygad om att detta kom-
mer att vara en riktig utveckling på sikt.
Vad sedan gäller kostnaden för att gå med i EG tror jag inte att det finns
någon här, och inte heller regeringen, som kan avgöra det. Däremot är jag
alldeles övertygad om att det kostar långt mer att stå utanför. Det är egentli-
gen den frågan som man först måste ta i betraktande. Jag är övertygad om
att det kommer att kosta mycket mera att stå utanför, att befinna sig långt
ute i Europas utkant och inte vara med i den fredsprocess och det samarbete
över nationsgränserna som nu pågår och skall fortsätta ute i Europa.
Jag och som jag tror hela utskottet delar uppfattningen att för att den ut-
präglade glesbygden, framför allt Norrlands inland, skall ha en chans att
överleva måste man ge de yngre kvinnorna där en chans att känna en delak-
tighet. De ganska snäva värderingar som i dag finns i glesbygden måste ersät-
tas med mer kvinnobejakande värderingar. De yngre kvinnorna måste få en
möjlighet att uppleva att de har en möjlighet att vara kvar i stället för att bara
flytta. Jag är övertygad att om man inte lyckas med det, kommer glesbygden
blixtsnabbt att avfolkas och ha mycket liten chans att utvecklas.
Anf. 11 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är en helt korrekt beskrivning att vi skall ha
ideologiska skiljaktigheter. Utifrån dem skall vi försöka forma en politik.
Men man har på ett uppenbart sätt försökt att dölja detta under en längre
tid. Det är faktiskt först nu som man har börjat tala om ideologiska frågor.
Det är bra att man gör det.
Beträffande utförsäljning av statliga verk skall jag ge ett exempel som jag
känner bättre till än domänverket. Låt mig peka på LKAB. Med vilka skulle
LKAB konkurrera på ett mer effektivt sätt om företaget blev privat? I dag
konkurrerar man med hela världens gruvindustri och överlever bra. Hur
skulle konkurrenssituationen bli bättre i LKAB om man sålde ut företaget
till privata intressenter? Det skulle vara intressant att få veta det. Inom hela
gruvindustrin, framför allt den i Kiruna, skulle man vara intresserad av att
få veta med vilka man då skulle konkurrera.
Man kan inte säga att LKAB skall konkurerra med andra gruvföretag i
Sverige, för det finns faktiskt inga andra järnmalmsgruvor kvar. Söderut har
det funnits gruvindustri i Dannemora, men den har nu lagts ner. Staten var
involverad där också. Det går alltså inte att åstadkomma att LKAB utsätts
för större konkurrens inom landet.
Sedan över till EG-frågan. Det är väldigt intressant det här. Med stort ef-
tertryck slår Anders G Högmark fast att vad EG-medlemskapet kommer att
kosta oss vet han inte, men han vet att det kommer att kosta oss en fantastisk
massa att stå utanför.
Ingenstans finns det några pengar med i bilden. Jag tycker att vad vi får
höra är en from förhoppning och en spekulation. Ingen, vare sig i regeringen
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
19
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Region alpolitiken
eller här, vet vad det kommer att kosta, men Anders G Högmark vet absolut
bestämt att det kommer att kosta mer att stå utanför. Det är egentligen ett
fantastiskt synsätt, tycker jag.
På politikens alla områden är det precis samma sak. Man spekulerar och
talar om med buller och bång att det kommer att kosta mer att stå utanför
än att vara med, men man kan aldrig presentera siffror någonstans. Det är
inte underligt att svenska folket är helt förvirrat, och jag tycker att det vore
klädsamt att inte vara så självsäker som Anders G Högmark är i den här
situationen.
Anf. 12 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Fru talman! Jag skulle kunna åberopa ett antal källor som uppskattar kost-
naden till si eller så många miljarder kronor. En del kostnadsposter vet vi
ganska säkert vad de kommer att innebära, men helhetsintrycket är att det
kostar mer att stå utanför än att vara med.
Man kan diskutera hur mycket som går att mäta i pengar, men det finns
också andra dimensioner i detta. Jag tycker att dessa lätt kommer bort, när
EG-motståndarna drar i gång sin kampanj, att den ursprungliga tanken med
EG och Europasamarbetet var: Aldrig mera krig på den kontinent som hade
härjats av förödande krig två gånger under 1900-talet.
Om nu inte Sverige skulle vara med, skulle Karl-Erik Persson och EG-
motståndarna kunna säga att då borde inte de och de och de hellervara med.
Till sist står vi där utan ett samarbete i Europa. Historien har lärt Europa -
och även Karl-Erik Persson, hoppas jag - att utan ett genuint samarbete,
som inte bara bygger på att olika dokument utväxlas mellan stater, kommer
vi aldrig att varaktigt kunna säkra freden i hela Europa. Med den frigörelse-
process som äger rum österut finns det unika tillfällen för den här kontinen-
ten att verkligen bygga ett samarbete för fred och kulturell och ekonomisk
utveckling för framtiden.
Det är väldigt lätt att tala om vad det kostar och inte kostar i kronor och
ören, men det finns en vision om fredens och kulturens utvecklande i
Europa. Den visionen bejakar vi moderater, och regeringen har som en av
de viktigaste punkterna i regeringsförklaringen just att utveckla Europa.
Det är bra att det nu kommer fram, säger Karl-Erik Persson, att det finns
ideologiska förtecken. Ja, det är det väl uppenbart att det finns. Om vi är
övertygade om att en politik i enlighet med vår ideologi - enskild äganderätt,
enskilda initiativ, lägre skatter - är bra för hela Sverige, för storstadsregio-
ner, för landsbygd och för glesbygd, är det klart att vi markerar vår ideologi.
Jag är också övertygad om att på sikt kommer en utförsäljning av statliga
företag, med flera intressenter i SSAB, att ytterligare utveckla företaget som
i dag är ett välskött företag. Regeringen säljer bara ut välskötta företag, för
det är de som har möjlighet att fortsätta att klara den internationella konkur-
rensen. Det avgörande i den frågan är om verksamheten är utsatt för ett in-
ternationellt konkurrenstryck. Det är då företagen har en chans att utvecklas
och bli bra.
Talmannen anmälde att Karl-Erik Persson anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 13 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Mitt gamla utskott, arbetsmarknadsutskottet, har ställt upp
helhjärtat på regeringens förslag till regionalpolitik för nästa år. Det tycker
jag är trevligt.
Jag vill inleda med att säga att alla regioners positiva utveckling är en vik-
tig del i en ekonomisk politik för tillväxt och god miljö. Därvid är det spe-
ciellt viktigt att bredda våra mindre arbetsmarknader. De måste göras allsidi-
gare och mera robusta. Därför vill jag också understryka att regionalpoliti-
ken måste vara långsiktig och konsekvent, oberoende av konjunkturläget.
Vi måste alltså fortsätta med att bredda de mindre arbetsmarknaderna.
Vi måste rikta blickarna mot de områden som i dag upplever ett sviktande
befolkningsunderlag som gör att servicenivån hotas, detta trots de mycket
mycket svåra sviter som vi nu upplever efter 80-talets inflations- och spekula-
tionsekonomi.
Sedan är det också mycket viktigt, inte minst nu när det är litet jobbigt på
många ställen i vårt land, att man upplever att regionalpolitiken är rättvis.
Jag anser det viktigt att riksdagen som sådan, oberoende av ledamöternas
bostadsort, känner stor förståelse för att bygder som av olika skäl haft det
jobbigt inte glöms bort. Det här gör att man måste uppmärksamt följa alla
regioner, kommuner och t.o.m. kommundelar i mycket ytstora kommuner.
Staten och myndigheterna måste ha detta i tankarna i sitt dagliga arbete.
Våra regionalpolitiska anslag är, om man ser dem i förhållande till stats-
budgetens omslutning, inte så stora, någonting på 0,75 procentenheter, men
det är viktiga anslag. Nu pekar utskottet på, liksom regeringen, att det är
mycket beroende på hur man arbetar inom olika samhällssektorer, om man
får en god regional utveckling eller inte, och det vill jag verkligen under-
stryka. Bra vägar, goda järnvägar över hela landet är en grund. Det är också
viktigt med utbildning, forskning, våra små regionala högskolor, osv.
Småföretagarpolitiken är också av avgörande vikt, för skall vi bygga upp
robusta arbetsmarknader spelar småföretagen en avgörande roll. Låt mig
säga att detta har vänstern upptäckt, eftersom man där inte tycker att vi skall
plåga våra småföretag med skatter på arbetande kapital.
I vänsterpartiet har man förstått att våra småföretagare skall jobba med
vad de är bra på, nämligen att producera. De skall inte behöva vara oroliga
på halvtid för hur de skall skydda sitt arbetande kapital. De skall inte behöva
anlita alla världens revisorer och advokater för att göra det, utan de skall
producera. De skall ge nya jobb. De skall modernisera sina företag.
Det är egentligen för bedrövligt att detta begriper inte svensk socialdemo-
krati, det stora partiet i opposition här. Detta som egentligen är en grund för
att ta Sverige ur den svacka som ni har ställt till med under er regeringstid,
ihop naturligtvis med andra skyldiga.
Det är också mycket viktigt att telekommunikationer, post m.m. fungerar
med en heltäckande och fullgod service över landet. Det tillhör helhetssy-
nen. Televerkets höga tekniska nivå är egentligen grunden för de 60 tjänste-
företag som har flyttat ut till en serie småorter och där upplever att de är
mera produktiva än om de skulle ha valt alternativa lokaliseringsorter.
Därför är det också hemskt konstigt att socialdemokraterna velat för-
hindra en sänkning av rikstaxorna och minskat investeringarna i skogslänen
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
21
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
22
med ca 1 miljard. Det är dålig regionalpolitik. Det är dåligt regionalt ansvar.
Dessutom är det en förfärlig otjänst mot televerket. Får verket inte anpassa
sina rikstaxor nedåt, vilket är väldigt bra för de perifera företagen, så inne-
bär det att televerket kommer att förlora sina riks- och utlandssamtal till
andra aktörer. Det är där konkurrensen finns, inte på lokalsamtalen. Men
jag hoppas på stegvisa tillnyktringar.
Att utveckla ny teknik är viktigt, för det gör att företagen blir mindre be-
roende av bosättningsort. Det går att bedriva kvalificerad verksamhet i stort
sett över hela vårt land. Företagsamheten går också i många fall mot rätt
små företag, småskalighet. Här finns en väldig grund för att utveckla alla
regioner, om den politiska viljan finns. I vår regeringsförklaring finns den
politiska viljan.
I detta sammanhang vill jag också peka på att framöver kommer alla stat-
liga utredningar som har betydelse för den regionala utvecklingen att få i
direktiven sig tillsagt att de skall beakta det här och redovisa vad som händer
regionalt på grund av utredningens förslag. Den ordningen borde ha varit
införd för länge länge sedan. Nu kommer förslag om detta, och det är bra.
Sedan vill jag också säga att när man nu i den situation som ärvts från 80-
talet och med en tung internationell lågkonjunktur upplever det besvärligt
på de flesta ställen i vårt land, är det ändå viktigt att komma ihåg de områden
där det böljar bli glest och det hänt så mycket från 60-talet och framåt att
servicenivån är hotad. Det är värt litet speciell uppmärksamhet att se till att
man inte kommer i det läget att det hotet blir verklighet.
Jag vill också beröra EG litet grand. Jag kommer ju ihåg ett antal förslag
från den tidigare socialdemokratiska regeringen, där nedskärningar på re-
gionalpolitikens område motiverades med EG. Georg Andersson är inte
främmande för hur det motiverades att man försökte skära ned fraktstödet,
som är så väldigt viktigt för företag som ligger långt bort.
Nu hörde jag samma sak när det gällde sänkta arbetsgivaravgifter för
tjänsteföretag och ytterligare något litet i ett något utökat område. Detta är
att sakna självförtroende, eller att man inte vill. Det torde väl vara att man
inte vill.
De nordiska länderna har nu satt ledande tjänstemän på det regionalpoli-
tiska verksamhetsområdet att diskutera och till ministrarna lämna förslag till
hur vi skall argumentera för vår glesbygd med våra mycket långa avstånd.
Det kan bli dyrare infrastruktur där det är glest. Vi måste få en förståelse för
att vi skall kunna driva en aktiv och stark regionalpolitik för att utveckla hela
landet. Men detta skall också vara ett underlag för de länder som blir med-
lemmar i EG utifrån vilket de kan diskutera uttag ur de stora fonder som
man där bygger upp för regionalpolitiken.
Här vill jag säga att det egentligen är rätt intressant att läsa dokumentet
Europa år 2000, där EG som sådant uttalar en stark känsla för sina perifera
områden. Det är icke bara fråga om det man ser i vissa dokument som har
framarbetats under tidigare regering men som nu presenterats.
Jag vill med anledning av Georg Anderssons inlägg också säga följande.
Han börjar tideräkningen den 4 oktober 1991. Det är inte särskilt riktigt. Vi
har fått statistik från OECD över olika länders utveckling 1990/91. Det är ur
svensk synvinkel ingen rolig läsning. EG-länderna och OECD håller uppe
nivån för sin industriproduktion hela vägen fram till valdagen, kära socialde-
mokrater, medan vi i Sverige har en oerhört brant nedförsbacke 1990 och
1991 helt på egen hand.
Var och en som har sett dessa kurvor, som bygger på internationellt mate-
rial, måste om det finns en heder i debatten acceptera att oerhört många av
Sveriges bekymmer är hemlagade. Om man skulle acceptera detta skulle re-
geringen i denna kammare möta en opposition som litet mer konstruktivt
försökte rätta till misstagen från 80-talet. Det har stor betydelse om Sverige
är i form, har rätt kostnadsläge och en väl avvägd politik i övrigt.
Detta gällde industriområdet. Men låt mig också beröra byggbranschen,
eftersom socialdemokraternas talesman tog upp den frågan. Byggbranschen
hölls uppe fram till valdagen genom att man byggde kontor för miljarder kro-
nor som sedan stod tomma och likaså 40 000 lägenheter. Det är just detta låt
oss kalla det idiotbyggande som är en av huvudanledningarna den finansiella
situationen för bankerna i dag och som gör det svårt för företagen att få risk-
kapital. Det kostar Sverige en onödigt hög ränta. Detta parat med 80-talets
brist på regionalpolitik, överskott och överhettning gör att jag tycker att op-
positionen skall använda relativt små ord. De saker som lett till kurvornas
utseende ligger så nära i tiden att de är omöjliga att förneka.
När det sedan gäller de s.k. stödområdena, som jag personligen vill be-
nämna resursområden eftersom de så kraftfullt bidrar med positiva saker i
svensk ekonomi, har ett antal ansökningar kommit in till departementet om
högre placering eller placering i ett tillfälligt stödområde. Detta kommer att
prövas under april månad. Vi kommer då inte bara att pröva de ärenden där
man har ansökt, utan vi kommer att upprätta en förteckning i turordning
över hur olika kommuner och regioner har det och utifrån detta bedöma om
det är berättigat med en tillfällig placering eller inte.
Jag vill avslutningsvis beröra de sänkta socialavgifterna på fyra näringsom-
råden i stödområde 2. Det finns gott om socialdemokratiska kommunalråd i
dessa trakter. Jag har mött en rätt stark kritik för att sänkningen inte omfat-
tade fler näringar. Jag förstår inte varifrån socialdemokraterna har fått sin
stora inspiration i detta ämne. Inte är det från den egna partiorganisationen.
Om man studerar stödområde 1 och 2 upptäcker man att väldigt många av
kommunerna i stödområde 2 har likartade problem som de i stödområde 1.
Men stödområde 1 är prioriterat, och därför får de i de flesta fall sänkta ar-
betsgivaravgifter medan de i 2:an får färre saker, men det är rätt viktigt för
deras utveckling.
Sedan vill jag när det gäller det centrala lokaliseringsanslaget också på-
peka att denna riksdag på förslag från regeringen så sent som före jul fattade
beslut om ett tilläggsanslag på 200 milj.kr. Det finns möjligheter att åter-
komma om anslaget inte räcker till
Allra sist till länsanslagen. I pengar är det en liten ökning som har föresla-
gits, men i köpkraft är det en väsentlig ökning. Nu är inflationen låg och det
finns ledig kapacitet som gör att man upphandlar byggobjekt 20, 30, 40 %
billigare. På samma sätt upphandlar man också maskinella investeringar
klart billigare. Detta gör att man egentligen får ut mycket mer av kommande
års länsanslag än av innevarande års länsanslag.
Eftersom jag ser att jag har 40 sekunders taletid kvar vill jag också säga
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
23
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
följande. Skall hela landet leva och utvecklas är det också viktigt att man
på 90-talet underhåller nätet av mindre vägar på ett bättre sätt än under 80-
talet.
Anf. 14 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Börje Hörnlund efterlyste heder i debatten. Jag vill då kontra
med följande: Det gäller att föregå med gott exempel, herr Hörnlund.
Börje Hörnlund hade nu ett mer dämpat tonläge än tidigare i oppositions-
ställning. Det beror väl framför allt på att han nu sitter i Moderaternas rege-
ring och får försöka samordna sig med dem som han tidigare anklagade hårt.
Sviterna från 80-talet är ett ständigt återkommande resonemang från
Börje Hörnlund vad man än diskuterar. I hans inlägg handlade det inte sär-
skilt mycket om regionalpolitik, utan det var en mer allmän ekonomisk poli-
tik som Böije Hörnlund ägnade sig åt. Man kan då fråga sig vad Börje Hörn-
lund gjorde för att minska spekulationen under 80-talet, som han anser att
vi bär ett så stort ansvar för. Fick vi på ett vettigt sätt någon hjälp med att
genomföra de åtstramningsförsök vi gjorde i regeringsställning? Vi var då i
minoritet liksom ni är nu.
Böije Hörnlund talar om vägar och järnvägar över hela landet. Men det
räcker inte med ord. Här på riksdagens bord ligger ett förslag om att omedel-
bart besluta om 1,2 miljarder för ökat vägunderhåll. Under valrörelsen åkte
Böije Hörnlund runt i varenda by och lovade förbättringar avvägar. Jag vet
det, eftersom jag hade anledning att något följa Börje Hörnlunds förehavan-
den på den tiden. Vad har de fått ut av de löftena? Nu yrkar trafikutskottet
avslag på det förslaget. Är det nu så, som det har stått i tidningarna, att Böije
Hörnlund har krävt och räknat med att få 5 miljarder i kompletteringspropo-
sitionen till väginvesteringar och vägunderhåll, vore det intressant att få be-
sked om det av Börje Hörnlund i dag. Det skulle minsann något förändra
debattläget.
Sedan till televerket som Börje Hörnlund ständigt flyr till i anklagelser
mot oss. Se upp, Böije Hörnlund: Tillämpa heder i debatten! Nu upprepar
han att socialdemokraterna skulle ha föranlett att televerkets investeringar i
skogslänen minskar med 1 miljard. Det är inte sant, Böije Hörnlund. Jag
befarar att t.o.m. Börje Hörnlund vet att det inte är sant, och det är mycket
allvarligt.
Televerket har beslutat att fullfölja sina investeringsplaner. De åtstram-
ningar som gjordes i form av taxejusteringar, vilket ledde till förlängningen
av tidigare taxa, beslutade Börje Hörnlund själv om i regeringsställning strax
före årsskiftet. Återkom med ett vettigt förslag till utveckling av teletaxorna
för ett rundare Sverige och ni har vårt stöd.
Slutligen till transportstödet. Jag har mycket att säga om det. Nu säger
Böije Hörnlund i sin proposition att han inte föreslår någon ökning av trans-
portstödet. Skälet är främst en förväntad nergång i den ekonomiska aktivite-
ten samt att man räknar med att inte behöva betala ut transportstöd till före-
tag som försätts i konkurs. Räknar ni med ett fortsatt stort antal konkurser
så att det inte behövs så mycket stöd till transporterna?
24
Anf. 15 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Tyvärr innebär sviterna efter 80-talet och den internationella
lågkonjunkturen att cirka hundratalet företag varje vardag går i konkurs.
Det är tråkigt. Det sker nu en anpassning av svenskt kostnadsläge. Denna
utveckling måste brytas. Men så är situationen för närvarande, och det måste
beaktas på olika sätt.
Det var många som åkte runt i valrörelsen, Georg Andersson. De stora
namnen kastade sig närmast ut i panik under augusti månad. De gick ut så
snabbt att vissa byggnadsmässigt skulle komma i gång under kommande
högkonjunktur. Där har regeringen genom Mats Odell omfördelat så att 4
miljarder kommer att framflyttas. Dessa satsningar kommer i hög utsträck-
ning att ske under 1992-93 i stället. Det är jag som arbetsmarknadsminister
mycket glad åt.
Anf. 16 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Förutom heder kräver vi litet anständighet i debatten. Att
strunta i att använda sin tid till att svara på några frågor är att inte leva upp
till kravet på anständighet i en viktig regionalpolitisk debatt. Det har tidigare
varit något av en huvudfråga för Börje Hörnlund. Nu håller han ett långt
mässande anförande och vägrar sedan att diskutera sakfrågorna om telever-
ket.
Vad tror Böije Hörnlund händer vid en privatisering och utförsäljning av
televerket? Vad har det för regionalpolitiska konsekvenser? Vad har en bo-
lagisering av posten för regionalpolitiska konsekvenser? Jag har här ett brev
från en vän i Norsjö som jag nämnde i mitt anförande. Där har man fått
uppgifter från posten om att fr.o.m. den 1 april 1992, det är i dag, kommer
distributionen av post att minskas från nuvarade sex dagar i veckan till tre
dagar i veckan. Det är ett dramatiskt och tufft besked till ett antal byar i
Norsjö kommun mitt i Västerbottens län. Vad har Börje Hörnlund som an-
svarig för regionalpolitiken att säga om detta utifrån regionalpolitiska syn-
punkter?
Skogsägare rasar mot regeringen. Bidrag till skogsvägar försvinner. Så står
det i gårdagens Dagens Industri. Det här har regeringen ställt till med. Lan-
dets 200 000 skogsägare rasar. Regeringen är på väg att avskaffa det snart
sextioåriga statliga stödet till utbyggnad av Sveriges största vägnät, dvs.
skogsbilvägarna. Vad får det för regionalpolitiska konsekvenser? Det är
detta vi måste diskutera när vi diskuterar regionalpolitiken och inte sväva ut
i allmänna filosofier.
Ni gör naturligtvis ett stort nummer av nedsättningen av de sociala avgif-
terna. De finns mycket att säga om det. Vi vill bl.a. peka på att de insatser
vi gör i regionalpolitiken måste syfta till att öka sysselsättningen, befrämja
nyetablering osv. Nu vidgar man och sprätter ut litet pengar till jordbruk,
skogsbruk, jakt och fiske. Blir det fler jägare och fiskare i Lycksele, Norsjö
och trakterna där omkring med detta?
Vilka byråkratiska komplikationer medför rekreationsverksamhet samt
kulturell serviceverksamhet med undantag av bibliotek, personlig service-
verksamhet med undantag för varmbadhus? Vem är det som begriper det
här? Detta basuneras ut som en mycket epokgörande stödverksamhet för att
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
25
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
26
få fart på glesbygden samtidigt som man vägrar att höja länsanslaget. Det
minskar i realiteten. Man skär ner lokaliseringsstödet med 200 milj.kr. Se-
dan säger ni litet lättsinnigt att behövs det mer kommer ni tillbaka. Ni klagar
ju över att ni har brist i kassan nu. Blir det mera pengar sedan?
Anf. 17 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Jag går upp i talarstolen så att jag både ser klockan och Georg
Andersson i ögonen.
När det gäller televerket och teletaxorna var det den regering som Georg
Andersson tillhörde som lade ett förslag till denna kammare och till denna
riksdag om att televerket fortsättningsvis skall få sköta sina taxor. När de
sedan lade ett förslag om att sänka långväga taxor - det är regionalpolitiskt
mycket viktigt - skulle televerket enligt Socialdemokraterna inte få ha den
möjligheten.
Sedan gäller det posten och tele. När jag började på arbetsmarknadsde-
partementet hade jag en serie frågor och interpellationer från en hel del frå-
geställare som sitter i kammaren i dag. De pekade på att man under Georg
Anderssons tid i kommunikationsdepartementet som ansvarig, hade förbe-
rett och arbetat fram förslag om en regionalisering. Då valde man inte de
svagare länshuvudstäderna, utan de starkaste länshuvudstäderna. Jag är
övertygad om att jag och regeringen kommer att titta mycket ordentligt på
hur man skall klara den regionala bilden på ett bättre sätt.
När det sedan gäller de nedsatta socialavgifterna har jag faktiskt varit i
en hel del av dessa kommuner. De är mycket nöjda. De ser möjligheter på
tjänsteföretagsområdet. De ser möjligheter för att vissa jordbruk ändå blir
kvar i området. Det är inriktat på mycket kvinnlig serviceverksamhet. Det
är faktiskt mycket lätt att förstå sig på.
Vi kan ta Västerbotten som exempel. Vi är ju därifrån båda två. Där begär
de tio inlandskommunerna att de alla skall behandlas lika. Det har vi inte
kunnat göra eftersom vi inte har haft pengar till det, men de har fått nedsätt-
ningar på vissa viktiga saker. Georg Andersson läser väl tidningarna hem-
ifrån. De är mycket nöjda med förslaget.
Talmannen anmälde att Georg Andersson anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 18 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Fru talman! Låt mig börja med detta med infrastruktursatsningar. Det är
litet märkligt att nästan varenda minister i den här regeringen talar om de
stora behoven av att komma i gång med infrastruktursatsningar för att skapa
jobb. Det är väl bara arbetsmarknadsministern som talar om regional ba-
lans. Men man ser ingenting av dessa satsningar ännu. Det kan inte vara så
att det inte finns förslag och projekt som man skulle kunna komma i gång
med.
Vad jag vet fattar man beslut om ett bärighetsprogram för tung 1 astbilstra-
fik. Det ligger fast. Nu är jag inte så imponerad av detta bärighetspaket. Man
skulle utöka tonnaget för tung lastbilstrafik till 60 ton. Jag tror att man i stäl-
let skulle ha omprioriterat en del av pengarna för att komma i gång med in-
frastruktursatsningar. Men det går inte att bara prata fram de här förslagen
och tankegångarna. Vi är väl alla eniga om att det är detta som skall komma
i gång och bidra till att sysselsättningen för framför allt en del av byggnadsar-
betarkåren ökar.
Nu ser vi också en tendens till stora nedskärningar inom transportsektorn.
Det gäller framför allt lastbilstrafiken. Åkerinäringen befinner sig i kris.
Den kommer att drabbas oerhört hårt nu om man inte kommer i gång med
satsningar. Om det inte finns någonting att transportera finns det ingen möj-
lighet för åkeribranschen att finnas kvar. Det kommer också till slut att gå ut
över SJ:s verksamhet. Transporterna kommer att minska där.
När det sedan gäller detta med EG och att man skall ha långa avstånd och
kallt klimat skulle jag kunna vara litet ironisk och säga att om vi inte stoppar
växthuseffekten, kommer vi inte att kunna hävda kallt klimat längre. Jag vill
inte ironisera på det viset, men det ligger nära till hands. Jag tror att detta
bara är en förhoppning. Det kommer inte att leda någonstans. När det gäller
stora avstånd kan man också säga att storleken har ingen betydelse. Detta
är en förhoppning man har för att driva in Sverige i en EG-harmonisering,
utan att vi över huvud taget är där ännu. Detta kan bli en plundring av Sve-
rige, samtidigt som den här privatiseringsvågen också går över landet.
Jag ställde en fråga till Anders G Högmark när det gäller privatiseringar
framför allt i fråga om LKAB. Jag skulle kunna upprepa den frågan till ar-
betsmarknadsministern. Finns det någon möjlighet för privata intressen att
skapa ett mer konkurrenskraftigt företag, om LKAB privatiseras? Som det
är i dag har man hela världsmarknaden.
Anf. 19 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Infrastrukturinvesteringarna i det paket som riksdagen beslu-
tade om i december månad kommer att byggas upp under 1992 till 95 % Jag
har inte i minnet när de större objekten skall sättas i gång, men de flesta går
i gång under 1992 och en del under första kvartalet 1993. Det kommer att
synas mer och mer, Karl-Erik Persson.
När det gäller regionalpolitik och EG vill jag säga följande. Vi anser, såvitt
jag förstår, att EES-avtalet i princip är klart. I och med det har vi blickarna
på oss när det gäller det sätt på vilket vi bedriver regionalpolitik. Det motive-
rar i och för sig att de nordiska länderna har satt i gång ett arbete.
Jag hade EG:s regionalpolitiskt ansvarige på besök på departementet. Vi
hade ett intressant samtal. Han spärrade upp ögonen litet när vi talade om
att det i det inre stödområdet bor en person på vaije kvadratkilometer, me-
dan det i EG bor i genomsnitt 150 personer på varje kvadratkilometer. Jag
tror att han förstod att det finns skäl för Sverige att diskutera de regionala
utvecklingsfrågorna.
EG har en regionalpolitisk fond på 100 miljarder ecu. Det är jättepengar-
varje ecu motsvarar i runda tal 7:50 kr. Om vi blir medlemmar, och om
Norge eller Finland blir medlemmar, och vi kan motivera med väl förbe-
redda åtgärder att vi får en penningström tillbaka, så kan väl inte Karl-Erik
Persson ha något emot det, som den kloka karl han normalt är. Det måste
vara klokt.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
27
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
28
Anf. 20 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag skall erkänna att jag tillhör dem som är EG-motståndare
och hoppas att vi aldrig kommer in där.
Låt oss börja med infrastruktursatsningarna. Jag hoppas verkligen att det
är ett löfte att infrastruktursatsningar kommer i gång under 1992. Helst
skulle de komma i gång nu i sommar. Annars riskerar vi att AMS prognoser
när det gäller framför allt arbetslösheten skall slå in. Där talas om att arbets-
lösheten från augusti kommer att vara uppe i 6 %. Kan man komma i gång
med detta, kan effekterna lindras. Man skulle kanske kunna gå från ord till
handling. Det är dags.
EES-avtalet är inte klart. Det är ingen som vet i dag om det blir klart, om
det blir verklighet. Något som är konstigt är att vi är det land som anpassar
oss mest till EG, innan EG har fattat sina egna beslut. Är inte det en konstig
situation? Vi är så välanpassade vi kan bli. Det är bara det att vi inte vet vad
vi anpassar oss till. Sägs det något i Bryssel, skyndar vi oss och ändrar på
nästan allting, för att eventuellt tillfredsställa någon.
Låt mig avsluta med att referera en insändare i Aftonbladet. Där skrevs
att skattereformen var bra för låginkomsttagare och pensionärer, att EG är
bra för kvinnor och Norrland och att boxning är bra för hjärnan.
Anf. 21 ISA HALVARSSON (fp):
Fru talman! Expertkommittén för regional utveckling har för Långtidsut-
redningens räkning gjort en bedömning av vad genomförandet av den inre
marknaden skulle kunna medföra för den regionala balansen. Man säger att
glesbygden kan gynnas om den ekonomiska tillväxten blir större. Man säger
också att främjandet av marknadslösningar och begränsningar av de natio-
nella monopolen, t.ex. på teleområdet, naturligtvis förändrar förutsättning-
arna för glesbygden, men att framtida marknadslösningar inte behöver inne-
bära att glesbygdens förutsättningar för tillväxt försämras.
Man pekar i utredningen också på att skillnaderna mellan olika landsdelar
i dag är väsentligt mindre i Sverige än i andra europeiska länder. Tack vare
ökad invandring och högre födelsetal ökade befolkningen i samtliga länsty-
per under andra hälften av 80-talet. Tyvärr är de inomregionala obalanserna
fortfarande stora. I utredningen pekas på att i det som tidigare var stödom-
råde A, B och C fortsatte befolkningsminskningen under hela 80-talet, un-
der hela högkonjunkturen.
I utredningen påpekas att den offentliga servicens betydelse för sysselsätt-
ningen ökar med tätorternas storlek. En genomgång görs av sju typkommu-
ner. Den visar att den offentliga sysselsättningen spelar störst roll för univer-
sitetsstaden och residensstaden. Den offentliga sysselsättningens roll är
minst i utkantsorten.
Vi folkpartister vill att regionalpolitiken skall öka den enskildes möjlighe-
ter att fritt välja arbete och bostadsort. Vi vill att det skall finnas en likvärdig
ekonomisk, social och kulturell standard över hela landet.
Vi har i flera år kämpat för att regionalpolitiken skall decentraliseras till
regional nivå och att de små företagen skall sättas i centrum. Vi är överty-
gade om att det är genom lokal mobilisering som vi når de bästa resultaten.
Regionalpolitiken skall bygga på människors initiativförmåga, skaparkraft
och idérikedom, en öppenhet för variationer, stor flexibilitet och möjlighet
till olika lösningar i olika delar av landet.
Det är glädjande att vi nu får till stånd satsningar på regionalpolitiken.
Anslagen till regional utveckling höjs, likaså länsanslagen. Länen kan för-
dela mer pengar inom sitt län, till delar som de anser behöver det bäst. Ut-
över detta kommer systemet med sänkta sociala avgifter att komma fler
branscher till del, något vi folkpartister länge arbetat för. En breddning av
systemet med sänkta socialavgifter kommer att underlätta för många att
kunna stanna kvar i sin hembygd. Återinförandet av lokaliseringslånen var
efterlängtat ute i länen. Det är också bra att ansvaret för besluten i samtliga
servicebidragsärenden nu skall överlåtas till länsstyrelserna.
Totalt höjs anslagen till regionalpolitiska insatser med 300 milj.kr. eller 13
%. Detta om något visar att de borgerliga partiernas intentioner är att värna
om regionalpolitiken. Men trots att de totala regionalpolitiska anslagen upp-
går till mer än 2,6 miljarder kronor kan de inte ensamma uppfylla de regio-
nalpolitiska målen.
Regionalpolitik är också att se till att det över hela landet finns ett väl ut-
byggt kommunikationsnät. Det är att se till att alla i Sverige i största möjliga
mån får tillgång till ett gott kulturutbud. Vissa flyttningsstudier visar att av-
saknad av kulturutbud är en väsentlig faktor när man skall förklara varför
många personer frivilligt lämnar hembygden för att bosätta sig i storstä-
derna. Regionalpolitik är att se till att den sociala välfärden är väl utbyggd i
alla hörn av landet.
Utbildningen är viktig, eftersom en god kvalitet på utbildning, speciellt
högre utbildning, skapar förutsättningar för företag att etablera sig. När de
regionala högskolorna byggdes ut handlade det mest om att öka människors
tillgång till högre utbildning på nära håll. I dag har de regionala högskolorna
i växande utsträckning profilerat sig genom att inrikta sin verksamhet på re-
gionala behov. De regionala högskolorna spelar en viktig roll som ett kun-
skapscentrum, där företag och myndigheter får tillgång till tillämpad forsk-
ning, till utvecklingsarbete, till utredningsverksamhet och naturligtvis till ut-
bildning.
En väl fungerande jordbrukspolitik är en annan förutsättning för en fram-
gångsrik regionalpolitik. Det är oerhört viktigt att vi kan behålla och för-
stärka de kombinationsjordbruk som finns kvar. Risken är annars stor för en
ytterligare avfolkning av landsbygden.
Herr talman! Ett område som är extra viktigt inom regionalpolitiken är
jämställdheten. Det får inte bli så att kvinnor i stor utsträckning tvingas flytta
från sin hembygd därför att de inte får jobb där. Och det är extra viktigt att
nya småföretag inom t.ex. serviceyrken kan skapas, eftersom det av tradi-
tion är där som kvinnorna dominerar.
Tidigare i år hade ett stort antal landsbygdskvinnor en konferens här i hu-
set för att stödja och stimulera landsbygdskvinnornas lokala utvecklingsar-
bete. Man påpekade att konventionellt utbildade och inriktade rådgivare
tycks ha svårt för att uppfatta kvinnliga signaler eller respektera kvinnlig
verksamhet. Hur skall man annars tolka det faktum att endast 3 % av pro-
jektstödet går till kvinnor?
Forskaren Gunilla Bjerén har i en skrift om Kvinnor i Värmlands glesbygd
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
29
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
konstaterat att ”på samma sätt som storstaden har kommit att bli normen för
samhället, så är mannen normen för människan”. Hon skriver vidare att i
alla samhällen är det de dominerande som anger tonen, och i det svenska
samhället är det medelålders män i medel- och överklassen, bosatta i storstä-
derna, som är de dominerande.
Detta påstående är verkligen värt att fundera på. Det är bra att regeringen
nu har uppdragit åt NUTEK att både analysera villkoren för kvinnors företa-
gande och att utarbeta ett åtgärdsprogram för att främja kvinnors företa-
gande i stödområdet.
Kvinnorna behöver stöd och stimulans till sina försöksverksamheter. De
här verksamheterna kommer på sikt att ge både arbete och försörjningsmöj-
ligheter. Det finns tyvärr fortfarande alltför mycket kvar av jantelagen i vårt
samhälle!
Herr talman! Utskottet har avstyrkt samtliga motionsyrkanden om ändrad
stödområdesindelning med motiveringen att denna indelning inte bör ändras
alltför ofta. Karlskoga, Degerfors, Storfors och Kristinehamns kommuner
är en gemensam lokal arbetsmarknad i östra Värmland och man har också
samarbete över länsgränsen. De här kommunerna ligger ju i landskapet
Värmland, men i två olika län, Värmlands och Örebro. Kommunerna är ge-
nom regeringsbeslut inplacerade i ett tillfälligt stödområde t.o.m. den 30
juni i år. Regionen har drabbats synnerligen hårt av strukturomvandlingen
och av den svaga arbetsmarknaden, och detta bekräftas genom befolknings-
utvecklingen. Regionen har under de tio senaste åren minskat sin befolkning
med närmare 5 000 personer.
Det sker en betydande arbetspendling mellan kommunerna Kristine-
hamn, Karlskoga, Degerfors och Storfors. Exempelvis Storfors kommun sä-
ger sig vara lika beroende av utvecklingen i Kristinehamn som av utveck-
lingen i den egna kommunen. På samma sätt är de övriga tre kommunerna i
hög grad avhängiga av varandra för att få en större och en mer differentierad
arbetsmarknad.
I regionen är av tradition verkstadsindustrin överrepresenterad. Försvars-
materiel- och annan tillverkningsindustri dominerar den privata arbetsmark-
naden. Kommunerna arbetar målmedvetet på att komplettera arbetsmark-
naden med etablering av företag i framtidsinriktade branscher, främst inom
privat tjänstesektor. De gör denna komplettering för att stabilisera arbets-
marknaden i regionen. I det sammanhanget upplever kommunerna att det
är nödvändigt att det finns regionalpolitiskt stöd tillgängligt.
I det betänkande som vi nu avhandlar skriver utskottet att man inte förbi-
ser de problem som finns i östra Värmland. Utskottet pekar på möjligheten
för regeringen att placera en kommun i s.k. tillfälligt stödområde. De
nämnda kommunerna är som sagt inplacerade i tillfälligt stödområde t.o.m.
den 30 juni i år, och jag vill uppmana arbetsmarknadsministern att förlänga
inplaceringen av Kristinehamn, Storfors, Degerfors och Karlskoga i tillfäl-
ligt stödområde.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 22 MARIANNE JÖNSSON (c):
Herr talman! Som framgår av debatten råder det ingen stor oenighet mel-
lan partierna om målen för regionalpolitiken. Det har vi hört många gånger
i kammaren; ingenting skiljer de tidigare debatterna från den som vi för i
dag. Vi menar att alla människor i det här landet skall, oavsett var de bor,
ha tillgång till arbete, service och god miljö. Detta har sagts från talarstolen
tidigare.
Hela Sverige skall leva, som det står i ingressen till det regionalpolitiska
avsnittet i regeringsförklaringen. Det må vara att Georg Andersson tycker
att det här låter som en besvärjelse och att det framstår som något slags troll-
spö. Men vad då? Det är bra att ha en sådan enande besvärjelse att samlas
kring. Det är bra också om det verkar som ett trollspö.
Det krävs åtgärder inom en rad politikerområden för att vi skall få en bra
och balanserad utveckling i vårt land. Jag vill bara anföra några exempel på
vad den nya regeringen har föreslagit - sådant som vi också delvis fattat be-
slut om här i riksdagen.
I december fattade riksdagen beslut om en ny småföretagarpolitik. Vi i
Centern har alltid framhållit småföretagens stora betydelse för en mer balan-
serad närings- och bebyggelseutveckling över hela landet. Det måste finnas
goda förutsättningar för de små och medelstora företagen - det har vår ar-
betsmarknadsminister på ett utmärkt sätt föredragit här. Det är där själva
basen för utvecklingen finns och det är där möjligheterna till nya jobb ligger.
Inom alla samhällssektorer måste man hjälpa till och väga in resursfördel-
ningen när man beslutar om sin verksamhet. Gör man inte detta hjälper det
inte med aldrig så många bra småföretagarepaket eller regionalpolitiska an-
slag. Infrastruktur som har nämnts här-vägar, järnvägar, tele- och datakom-
munikationer, skolor, högskolor, forskning vid de små högskolorna - är nå-
got oerhört viktigt. Därför är det med stor glädje vi ser att det har varit möj-
ligt att här i kammaren fatta beslut om vägar och järnvägar. Nya platser på
högskolan kommer. Det blir en förstärkning av forsknings- och utvecklings-
verksamheten vid elva mindre och medelstora högskolor i Norrland, i Bergs-
lagen, i sydöstra Sverige och i Borås. Det är sådana åtgärder som föreslås
från olika departement, från olika verksamhetsområden, just för att ge
bättre regional balans - allt i enlighet med regeringsdeklarationen.
Herr talman! I mitt anförande vill jag uppehålla mig vid tre områden, dels
länsanslaget och dess betydelse för regionalpolitiken, dels kvinnors möjlig-
heter att få del av länsstyrelsernas projektmedel, som tidigare talare också
har uppehållit sig vid, och dels länsövergripande projekt för att frambesvärja
regional utveckling och samarbete över länsgränserna.
Länsanslaget har stor betydelse. Under de tio år som det har varit i bruk
har vi nogsamt fått märka detta i våra regioner. Man kan åstadkomma
mycket med länsanslaget, och länsstyrelserna har fått allt större frihet att dis-
ponera anslaget efter de behov de ser i sina län. Det är viktigt; det är nära
människorna och nära verksamheterna man skall fatta sina beslut.
I år får länsanslaget en mycket betydande höjning. Socialdemokraterna
vill ytterligare räkna upp det med 170 miljoner. Denna senkomna generosi-
tet förvånar, därför att så sent som i fjol reserverade sig Socialdemokraterna
mot den höjning som då föreslogs från oppositionen. Förhållandet var det-
samma 1983, 1987 och 1988. Man kan säga att det är oppositionens roll att
opponera, men det kan också tyda på ett förändrat sinnelag och en annan
inställning till länsanslagets goda verkningskraft och effektivitet.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
31
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
32
Den regionala projektverksamheten har ökat i volym sedan länsstyrel-
serna fått större frihet att disponera dessa medel, och den starka ökningen
kan vara ett memento. Projektverksamheten har ökat i volym på bara ett
budgetår från 154 till 408 milj .kr. Föredraganden anser i budgeten att det är
mycket viktigt att just dessa projektmedel blir en resurs för regional utveck-
ling och kommer glesbygd och landsbygd till del. Därför anser jag och ut-
skottets majoritet att det är mycket viktigt och befogat att NUTEK får göra
en analys och en utvärdering.
En mycket liten del av de regionala projektmedlen går till verksamheter
som berör kvinnor. Så litet som 3 % av länsstyrelsernas projektmedel har
specialdestinerats för kvinnoprojekt. Detta är mycket otillfredsställande. Vi
anser att det skall vara kvinnliga förtecken på regionalpolitiken - ”utan jän-
tor dör bygden”, som de säger i Norge. Det är mycket angeläget att kvin-
norna får viktiga uppgifter på sina hemorter för att utveckla landsbygden.
Det måste NUTEK ta upp i sin utvärdering, och NUTEK måste få i uppdrag
att genomföra det, som har efterlysts av några talare tidigare.
Innan jag går in på den tredje avdelningen, beträffande regionsamarbetet,
vill jag bara säga ett par ord om medel till Mörbylånga sockerbruk och den
avveckling som där nu är ett faktum, eftersom jag ser att Lena Öhrsvik är
anmäld på talarlistan. Pengar är inte något problem just nu, utan det är idéer
och initiativ som vill till. Fyra arbetsgrupper arbetar med att få fram olika
projekt, och de har till viss del lyckats. 55 av bruksarbetarna har kommit i
annan verksamhet. Trots att jag var en så stor pessimist när vi beslutade om
nedläggningen av Mörbylånga sockerbruk i maj i fjol, ser jag nu en ljusning
i det mörker som då tycktes råda.
Herr talman! Sydöstra Sverige blev ett begrepp i och med 1987 års regio-
nalpolitiska kommitté. Fungerande regioner i samspel. Sydöstra Sverige om-
fattar Kronobergs, Kalmar och Blekinge län, och vi har mer och mer funnit
att det är genom samverkan som vår region kan vinna styrka och kraft. Vi
har stora problem i landsdelen. Näringslivet är ensidigt och föråldrat, och
det är mycket som återstår att göra. Vi har underleverantörer till främst bil-
industrin, och det förvärrar problembilden.
Länsstyrelserna i sydöstra Sverige har nu gått samman i olika projekt för
att på olika sätt i samverkan stärka näringslivet med olika åtgärder. Länen
har kommit att inta en strategisk position, där man ser det framtida samarbe-
tet över Östersjön, där man ser sin roll mellan öststaterna och EG. Tidigare
var havet ett band som skilde oss åt, men nu förenar det. Flera projekt som
är inriktade mot detta nya samarbete är nu på gång och mellan de tre länen.
Vi har ett samarbete med NUTEK, och det är en projektverksamhet som
riktar sig till länens underleverantörer. De medel som är anslagna i budgeten
för länsövergripande projekt kan här komma väl till pass. Kommunförbun-
det i Kalmar län har gjort en särskild projektstudie av vad EG betyder för
Kalmar län, och där intar bl.a. upphandling en framskjuten plats i dokumen-
tet. Det har visat sig få stor betydelse för många av vårt läns företagare. Av
de medel som vi får via länsanslaget har vi beslutat att fördela en del till ett
särskilt EG-kontor mitt i länet.
Som tidigare nämnts, har utbildning och forskning en avgörande betydelse
för en regions utveckling. Vi arbetar tillsammans i de tre länen och de tre
högskolorna i Kalmar, Karlskrona/Ronneby och Växjö kring en idé om ett
nätverksuniversitet, och det har betytt otroligt mycket för vår region. För-
troendemän, tjänstemän, lärare vid högskolorna och ansvariga inom nä-
ringslivet samlas kring detta projekt, som vi ser som ett utvecklingsområde
utifrån 2000-talets omvärldsbehov. Vi har lagt tyngdpunkten i forsknings-
programmet på ett tjugotal ”founding professors”, som skall samverka med
sina speciella profilområden. Växjö har sina småföretag, Kalmar har miljön
och Karlskrona/Ronneby har datateknik.
Hela detta samarbete får spridningseffekter. Vi känner att vi får ett nytt
avstamp, en ny plattform inför framtiden. Näringslivet har på ett helt nytt
sätt slutit upp kring högskolorna - något som vi tidigare har saknat i vår del
av landet - och ser det uppkomna samarbetet som en stor möjlighet för sin
utveckling och sin framtid.
Jag kanske har uppehållit mig litet väl mycket vid utbildning och forsk-
ning, men eftersom jag anser att det är nyckeln till framtiden, det som öpp-
nar nya vägar för en regions utveckling, ville jag tala särskilt om det.
”Fungerande regioner i samverkan” - det var ett bra namn som den regio-
nalpolitiska utredningen tog när den beslutade att utreda regionalpolitikens
framtid för detta land. Det är just vad det hela handlar om: samverkan i
fungerande regioner. Det är vad vi har uppfattat som mycket väsentligt i vår
del av landet och som vi nu, med detta i ryggen, skall gå vidare med.
Med det anförda, herr talman, ber jag att få yrka bifall till hemställan i
arbetsmarknadsutskottets betänkande AU13.
Anf. 23 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Herr talman! Det har tidigare sagts här i kammaren, och det tål att sägas
igen, att det råder i stort sett politisk enighet om de regionalpolitiska målen.
Ett viktigt sådant mål är att det, oavsett var man väljer att bosätta sig i vårt
vackra avlånga land, skall finnas tillgång till arbete, till samhällelig service
och till en god miljö. Det är fråga om att Sverige skall vara beboeligt från
norr till söder.
När man tar del av kammarens behandling av 1989/90 års urgåva av arbets-
marknadsutskottets betänkande AU13 kan man konstatera att inriktningen
på regionalpolitiken där lades fast för 90-talet. Ett av de bärande argumen-
ten i inriktningen var då, och är det i dag, att politiken skall främja en balan-
serad befolkningsutveckling. Men för att människor skall välja att bosätta
sig i t.ex. Norrlands inland måste det finnas förutsättningar för en rimlig in-
komst. Det är ingen skillnad, utan det är precis samma villkor som gäller för
en familj som väljer att slå ner sina bopålar i mina hemtrakter i Kronobergs
län, som brukar räknas till glesbygden i Alvesta kommun.
Skillnaden ligger möjligen i avstånden. Milen tycks vara längre när man
färdas i Norrland i jämförelse med Småland.
I den lågkonjunktur av snålblåst, för att inte sägande isande polarvind,
som nu blåser över och genom vårt land bör även tidigare använda stödfor-
mer ånyo komma till heders. Nytt är därför i årets betänkande återinföran-
det av lokaliseringslån, om än i något begränsad form i jämförelse med tidi-
gare. Jag tror att det är både välbetänkt och bra, och jag tillstyrker det.
Vidare föreslås en utökad nedsättning av socialavgifterna med tillsam-
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 89
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
mans 190 milj.kr. Socialdemokraterna reserverar sig mot den föreslagna ut-
ökningen av såväl branscher som antal kommuner i delar av stödområde 2.
Jag kan inte förstå det. Förslaget berör områden i Norrland och Svealand
som verkligen behöver stöd för att de regionalpolitiska målen skall ha någon
chans att infrias. Jag hävdar därför att förslaget om nedsatta socialavgifter
torde vara väl balanserat och tillstyrker det.
Herr talman! För att nå de regionalpolitiska målen räcker det inte med de
insatser och förslag som betänkandet omfattar, dvs. det betänkande vi nu
debatterar och skall fatta beslut om. Det måste till insatser från flera av de
övriga politikområdena utöver de regionalpolitiska. Jag vill därför peka på
ett par beslut som kammaren har fattat tidigare. Det är beslut som jag menar
är av stor regional betydelse.
Det första beslutet är momssänkningen. Den prissänkning som den lägre
momsen tillsammans med nedsättningen av socialavgifter i stödområdena
ger möjlighet till, torde ha avgörande betydelse för turistnäringen i Norr-
lands inland.
Det andra beslutet är riksdagens beslut om en ny småföretagspolitik, for-
mulerad i regeringens proposition 1991/92:51 från hösten 1991. Där talas om
lägre skattetryck, om tillgång till riskvilligt kapital m.m. Det är genom att
skapa förnuftiga ramar för de små företagen, oftast familjeföretag, som de
regionalpolitiska satsningarna kan ge den effekt vi så hett eftersträvar, oav-
sett vilket parti vi företräder i riksdagen.
Ytterligare torde det förtjänas att nämnas att de satsningar på vägar och
kommunikationer som dels förbereds, dels inom en förhoppningsvis nära
framtid kommer i gång också är av stor regionalpolitisk betydelse. Det är
bra. Men jag förväntar mig dessutom att få se och höra inte bara de stora
objektens Höga visa. Det är inget fel på de stora objekten, men de verkligt
snabba resultaten, med i stort sett omedelbar igångsättning, görs av de
många små projekten som finns i de flesta länen och som bara väntar på fi-
nansieringen. De är också infrastruktursatsningar av stor betydelse, inte
minst för alla de produkter från mindre orter som skall ut på riksvägarna för
transport till köpare och mottagare.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i arbetsmarknadsutskottets
betänkande AU13.
Anf. 24 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag noterar att Harald Bergström talar varmt för utvidg-
ningen av nedsättningen av socialavgifter till stödområde 2. Om detta är så
viktigt och betydelsefullt för utvecklingen i dessa områden, varför omfattar
detta inte tillverkningsindustrin? Det är den som är lokaliseringsbar. Ned-
sättningen av socialavgifter i stödområde 2 skall nu omfatta sådant som inte
är flyttbart och som redan pågår inom området - och som alltså inte tillför
något nytt. Det gäller t.ex. jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel, jakt och
fiske. Är det angeläget att just peka ut dessa områden och förbise tillverk-
ningsindustrin?
34
Anf. 25 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Det är klart att det hade varit bättre med ett förslag att sänka
avgifterna i större områden. Helst skulle jag vilja ha dem väck helt och hål-
let, Georg Andersson! Men jag vet att det är omöjligt. Det är en orimlighet.
Nu får vi se vad detta ger. I första hand tror jag att detta har stor betydelse
för turistnäringen. Det är en av de bärande näringarna i stödområden i Norr-
land. Låt oss försöka se vart detta bär hän. Jag förordar det som utskottet
föreslår.
Anf. 26 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Harald Bergström säger att det är en orimlighet att utvidga
ytterligare. Det får alltså ske en avvägning. Om ni menar att i avvägningen
avstå från att höja länsanslaget, ger ni alltså stöd till befintlig verksamhet
som inte utökas eller omlokaliseras utan bara är ett allmänt verksamhets-
stöd. Är det detta som har den starkaste utvecklingspotentialen? Vore det
inte bättre att satsa de 190 milj.kr. på länsanslag eller lokaliseringsbidrag så
att det går att få till stånd någon ny aktivitet i dessa områden?
Anf. 27 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! När jag sade att det var orimligt att ta bort socialavgifterna,
menade jag att generellt ta bort dem. Det här gäller en satsning just för stöd-
områdena. Ja, Georg Andersson, de 190 milj.kr. skulle kanske göra en god
effekt för att främja nyföretagande. Men vi vet vad vi har i många turistnä-
ringar. När det gäller att få fart på ny verksamhet skall det också tas fram
entreprenörer. Det skall finnas sådana som vill och kan satsa. Jag menar att
sänkningen av socialavgifterna främst riktar sig till företag som redan är i
gång.
Anf. 28 INGER HESTVIK (s):
Herr talman! I Kopparbergs län böljar nu arbetslösheten krypa innanför
skinnet på oss masar och kullor. Vi har arbetslöshetssiffror på nästan 5 % i
snitt för länet. Det är en fördubbling jämfört med förra årets februarisiffror.
Det mest tragiska är att var tionde ungdom går arbetslös.
Ja visst, våra basnäringar har omstrukturerats och ny teknik har kommit i
bruk. Båda åtgärderna har varit helt nödvändiga. Men de har betytt att ar-
betstillfällen har försvunnit.
Tyvärr har tidigare regionalpolitiska satsningar nu börjat dras bort från
länet. Jag tänker på vägverket, som på grund av sin nya organisation med-
verkar till att arbetstillfällen försvinner. Falun bedömdes inte som ett till-
räckligt bra lokaliseringsalternativ för det nya regionkontoret, och Borlänge
förlorar 200 arbetstillfällen till följd av decentraliseringen av arbetsuppgifter
från huvudkontoret till regionerna.
Televerkets och postverkets nya regionala organisation får samma effekt.
Motsätter vi oss då denna omstrukturering? Nej, naturligtvis inte. Vi an-
ser däremot att styrelser som av riksdag och regering fått så stora befogenhe-
ter, som många nu har, måste åläggas ett stort ansvar för bl.a. regionalpoliti-
ken.
När t.ex. vägverkets huvudkontor minskar genom att verksamheter förs ut
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
35
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
36
i de olika regionerna, måste staten ta ett ansvar för att den dränering bygden
utsätts för kompenseras med andra verksamheter.
På vilket sätt kan man då kompensera ett bortfall i verksamhet? Jo, genom
t.ex. förbättrade transporter, utökade kommunikationer, satsning på utbild-
ning och genom att tillföra högskolan fasta forskningsresurser.
Som region får vi nu inte heller själva lägga oss platt på marken och se på
hur utarmningen fortgår. Vi måste hitta nya utvecklingsmöjligheter. Vi kan -
jag nämner det som ett exempel - ta till vara den potential som ligger i att
utveckla Borlänge till ett centrum för transportteknik och kommunikation.
Vi ligger väl framme i den utvecklingen, och motorn i denna liksom på så
många andra områden är högskolan Falun/Borlänge.
Vi socialdemokrater från Kopparbergs län har i några motioner framhållit
betydelsen av att ha tillgång till högskoleutbildning av bra kvalitet och av
att fasta forskningsresurser tillförs även de små och medelstora högskolorna.
Motionerna behandlas naturligtvis i utbildningsutskottet, men dessa fakto-
rer är av så stor betydelse för all regional utveckling att de måste framhävas
även i denna regionalpolitiska debatt.
Det är genom samverkan mellan flera högskolor som man kan få den bas
för kunskapsutveckling och forskning som är nödvändig i dagens samhälle.
För vår del har samarbetet mellan högskolorna Falun/Borlänge och Gävle/-
Sandviken pågått sedan 1989 och är långt framskridet, liksom samarbetet
med skogshögskolan i Garpenberg. Den senare lyder under Sveriges Lant-
bruksuniversitet i Uppsala, SLU.
I Gävle/Dala-regionen finns nu totalt 800 forskarutbildade. Inom storföre-
tagen och de statliga verken finns koncentrationer av FoU-kompetens inom
vissa bestämda områden. I Gävle finns statens institut för byggforskning och
skogshögskolan i Garpenberg, som vardera har ca 100 forskare och 8 resp.
9 professorer. Vi har därför stora möjligheter att i samverkan och inom ett
antal profilområden bygga upp fungerande forskningsmiljöer. Redan nu har
det pågående planeringsarbetet lett till att det växer fram regionalt anpas-
sade idéer för att uppnå egna mål och för att möta de krav som en ny om-
världssituation ställer.
Mitt i all denna positiva utveckling dyker det plötsligt upp orosmoln.
Verksamheten vid statens lantbruksuniversitets avdelning i Garpenberg, i
Hedemora kommun, har blivit föremål för utredning. Vi som känner till
verksamheten i Garpenberg anser att den utredningen är dålig. Den har sett
en aning ensidigt på situationen vid SLU i Uppsala och vid skogshögskolan
i Garpenberg.
Enligt utredningen bör skogshögskolan i stort sett avvecklas. Verksamhe-
ten med all denna forskning skall tillföras Uppsala. Fina institutioner skall
skrotas, bra forskningsarbete förstöras! Man undrar: Varför?
Är denna centralisering verkligen byggd på äkta forskningspolitiska ställ-
ningstaganden? Eller är skälet att Uppsala har överkapacitet därför att den
del av skogsfakulteten som ligger där har svårt att rekrytera doktorander?
Ja, det ger utredningen inte svar på. Men den ger inte heller minsta antydan
om de regionalpolitiska konsekvenser som en flytt skulle få.
Utredningen bryter på dessa sätt mot de riktlinjer som regeringen dragit
upp, dels i regeringsdeklarationen, där uttrycket ”Hela Sverige skall leva”
finns med, dels i budgetpropositionens bil. 11, där det står: ”För att ytterli-
gare betona statliga utredningars ansvar för att belysa regionalpolitiska kon-
sekvenser av sina förslag, kommer jag senare att föreslå regeringen att ett
generellt direktiv införs som föreskriver att sådana analyser skall redovisas.”
Garpenberg fick sin skogsvetenskapliga fakultetsavdelning genom riks-
dagsbeslut i början av 70-talet. Den regionalpolitiska aspekten var då vägle-
dande. Den regionalpolitiska betydelsen är inte av mindre vikt i dag.
Vi har i länet själva gjort utredningar som visar att det går att bygga upp
en struktur som även SLU i Garpenberg har nytta av. Man kan säkra sin
vetenskapliga utveckling utan att SLU drar på sig de kostnader som en flytt
innebär.
Vad är det då som säger att den miljö som stora SLU i Uppsala kan er-
bjuda är bättre än den miljö som erbjuds i Garpenberg med den närhet till
utbildningar för ekonomer och ingenjörer som vår högskola kan erbjuda?
Jag anser att utredningen måste antingen kastas i papperskorgen eller
kompletteras med en regionalpolitisk analys. Den måste dessutom komplet-
teras med en ekonomisk analys - det tror jag att skattebetalarna kräver.
Herr talman! Det jag vill ha sagt med mitt anförande här i dag är att man i
planeringen för den fortsatta utvecklingen av våra högskolor och universitet
förutom rent utbildnings- och forskningspolitiska aspekter även måste väga
in de regionalpolitiska. Att göra regionalpolitiska överväganden är inte det-
samma som att utarma våra utbildningscentra på det vetenskapliga området.
Tvärtom kan det innebära en extra injektion för verksamheten och höja kva-
liteten. Det bör beaktas när den forskningspolitiska propositionen inom en
snar framtid läggs på riksdagens bord.
De erfarenheter jag har fått genom att jag sett verkningarna av olika loka-
liseringsbeslut gör mig en aning fundersam. Ibland kommer tanken: Har vi
gett styrelserna i våra statliga verk och institutioner för stort inflytande över
utveckling och lokalisering? Vi måste kanske från riksdagens sida lägga ett
större ansvar på styrelserna, ålägga dem att ta de regionalpolitiska hänsyn
som både den nuvarande och den förra regeringen ålade dem. Affärsmässig-
het eller krav på hög vetenskaplig standard utesluter inte att regionalpoli-
tiska hänsyn tas.
Herr talman! Så till ett helt annat ämne - till kvinnor i skogslänen, till vår
situation och våra krav.
Den motion som vi socialdemokratiska kvinnor från skogslänen lämnat
med förslag till åtgärdspaket har blivit styvmoderligt behandlad liksom öv-
riga kvinnomotioner. Över huvud taget är den politik som den borgerliga
regeringen för direkt kvinnofientlig. Den gör det svårt för i synnerhet skogs-
länens unga flickor att stanna kvar i sina hembygder.
Den treåriga gymnasieskolan är viktig. Den ger en inträdesbiljett till ar-
betsmarknaden. Utan den blir många utan kompetens för att komma in på
högskolan. Många blir utan yrkesutbildning. Den vill regeringen skjuta på
framtiden eller lasta över på ekonomiskt hårt trängda kommuner.
Den kommunala vuxenutbildningen - viktig för alla som bara har gått i
grundskolan eller har tvåårigt gymnasium, viktig för de kvinnor som skall
omskolas från ett kroppsligt tungt arbete, viktig för de kvinnor som inte hann
med att skaffa sig en yrkesutbildning innan de bildade familj, särskilt viktig
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
37
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
38
i skogslänen med den låga utbildningsprofil som vi där har - vill regeringen
nästan helt skrota.
Jag tänker också på nedskärningarna i offentliga sektorn - skolan, barn-
omsorgen, äldreomsorgen, vården. Vilka skall vårda, vilka skall lära ut,
vilka skall ta hand om? Vilka skall ha ett eget arbete att gå till, en egen trygg-
het, utan beroende av en man, vilka skall få egen pension som det går att leva
på? Visst blir det tungt att var kvinna, i skogslänen, i Sverige - i synnerhet nu
när det är en borgerlig regering.
Listan på våra krav i motionen kan göras längre, men den listan blir egent-
ligen ett krav på regeringsskifte. Ett borgerligt styrt Sverige är inget bra land
för kvinnor att leva i - det ser vi allt tydligare dag för dag.
Egentligen borde de krav som förs fram från skogslänskvinnorna behand-
las som ett paket här i riksdagen, som ett regionalpolitiskt paket för kvinnor.
Det går inte att isolera och behandla utbildning för sig, barnomsorg för sig,
tillgången till arbete för sig och tillgången till kultur- och fritidsaktiviteter för
sig. Det går inte att isolera och behandla behov av körkort, av kollektivtra-
fik, av distansutbildning och av folkbildning var för sig.
Ingen kvinna kan stanna kvar och bilda familj på en ort som uppfyller bara
en del av kravpaketet. Det behövs en helhetssyn på kvinnors villkor i gles-
bygd, i skogslänen.
Med detta framför jag min och skogslänskvinnornas förhoppning om att
vi i framtida beslut av olika slag kan räkna med att de regionalpolitiska
aspekterna alltid tas med i de avvägningar som måste göras.
Jag ser att Anders Högmark har kommit in i kammaren. Jag kan då inte
avstå från att kommentera en av hans tidigare repliker. Han sade att det be-
hövs kvinnobejakande attityder i Norrlands inland, om unga kvinnor skall
stanna kvar där. Ja, Anders Högmark, attityder förändrar ingenting! Nej,
det som behövs för skogslänens utveckling är åtgärder. Det bevisar bara att
nuvarande regering helt saknar insikt om glesbygdskvinnornas situation.
Men vi hoppas att syndarna inte skall vakna för sent.
Anf. 29 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag kan inte hålla med om att den borgerliga regeringens
politik skulle vara kvinnofientlig. Däremot behöver kvinnorna allmänt sett
ökat stöd, och en attitydförändring behövs. Jag förstår inte riktigt hur man
kan förneka det. Det sägs av alla kvinnoforskare av alla möjliga schatte-
ringar och kategorier att inställningen till kvinnor och kvinnors företagande
måste ändras. Det pekar vi på i utskottet.
Det måste vara något fel när 3 % av projektstödet går till kvinnor, medan
97 % går till män. Attityden att mannen är en norm har tyvärr funnits och
finns i vårt samhälle. Landsbygdskvinnorna menar själva att det krävs att
man har utbildade människor och rådgivare som kan uppfatta de här kvinn-
liga signalerna samt att kvinnlig verksamhet måste respekteras.
Som det nu är uttrycker sig kvinnor på ett annat sätt. De har inte så stora
projekt och begär inte så mycket pengar. Därför ser man litet fundersamt
och tvivlande på deras verksamhet.
Det är bra att NUTEK analyserar det här. NUTEK kan också behöva få
sig en tankeställare om hur man behandlar kvinnor.
Jag vill också påpeka vad Bengt Dennis fnös åt häromveckan. Han sade
att man inte kan tala om en åtstramningspolitik när staten har ett underskott
på 70 miljarder kronor.
Anf. 30 INGER HESTVIK (s) replik:
Herr talman! Jag måste vidhålla att den här regeringen driver en kvinno-
fientlig politik. Det görs angrepp på den offentliga sektorn. Man skär ner
statsbidraget till kommunerna. Vi ser dagligen hur kommuner går in för be-
sparingar. Jag kan nämna Uppsala och Huddinge som exempel. Det är inga
hemligheter för oss.
När det t.ex. gäller den kommunala vuxenutbildningen kan ingen förneka
att det är den borgerliga regeringen som har dragit ner på den och att man
har gjort det på ett sådant sätt att just kvinnornas möjligheter till utbildning
kommer i fara. Det är mest kvinnor inom den kommunala vuxenutbild-
ningen liksom inom folkbildningen.
Man skall ha goda rådgivare, säger Isa Halvarsson. Men det värsta är att
rådgivarna för det mesta är män. Vi måste se till att vi får kvinnliga rådgivare
så att de kan uppfatta de signaler som Isa Halvarsson efterlyser.
De småprojekt som kvinnor startar är viktiga. Det är synd att bara 3 % av
pengarna skall komma kvinnor till del. Alla kvinnor oavsett parti måste hjäl-
pas åt att stärka det här.
Vi måste också hjälpas åt med att öka kvinnorepresentationen i den här
kammaren. Tyvärr är det bara Socialdemokraterna som har ökat sin kvinno-
representation vid det senaste valet. Vi får se till att det blir en ändring. Jag
tror att vi oavsett parti har en gemensam plattform att stå på. Men i den
direkta politiken finns betydande skillnader. Jag vidhåller, Isa Halvarsson,
att en borgerlig politik inte är bra för kvinnorna.
Anf. 31 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med om att det är viktigt att vi kvinnor över
parti-och blockgränserna hjälps åt att arbeta för att stärka kvinnans situa-
tion på alla möjliga områden i vårt samhälle.
I det här betänkandet vill vi från majoritetens sida införa nedsättning av
sociala avgifter på områden som skulle gynna kvinnor.
Vi har ärvt en ekonomisk situation av Socialdemokraterna, och det är
detta som gör att den ekonomiska situationen är som den är. Det avgörande
är ändå att man långsiktigt får en förändring av den svenska ekonomin, så
att vi kan ta oss ur den eländesvandring som vi har varit ute på under de
senaste åren.
När det gäller komvux och folkhögskolorna måste man ha i minnet att de
borgerliga partierna här i riksdagen har utökat anslagen med 300 milj.kr.
Den nedskärning som kvarstår skall mycket väl kunna utgöra en press för att
verksamheten skall rationaliseras.
Jag håller med om att kvinnor behöver utbildning. Det är viktigt av vi ge-
nomförde de här förändringarna och ökade anslagen till både folkhögskolor
och komvux.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
39
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
40
Anf. 32 INGER HESTVIK (s) replik:
Herr talman! Det låter nu och när övriga borgerliga riksdagsledamöter
pratar om vuxenutbildningen som om ni har räddat vuxenutbildningen för
all framtid. Det har ni inte. Det ni talar om är en mycket liten förbättring
jämfört med hur det var tidigare. Det är bara för det året.
Jag möter kvinnorna ute i våra bygder som har mycket låg utbildningspro-
fil, t.ex. i Kopparbergs län. Vi har stora behov av just vuxenutbildningen.
Dessa kvinnor kan inte skaffa sig sådan utbildning. De har stora skulder som
de inte har möjlighet att betala av på grund av att de inte kommer in och får
slutföra sin utbildning inom den kommunala vuxenutbildningen.
Det här är dagens allvar. Jag tycker inte att Isa Halvarsson och övriga bor-
gerliga ledamöter här i kammaren kan slå sig för bröstet och säga att de har
räddat den kommunala vuxenutbildningen. Men jag hoppas att ni kan
komma tillbaka nästa år och ta bort alla besparingar.
En mycket stor grupp är drabbad, eftersom så stor del av vuxenutbild-
ningen är uppbunden av lagar. Grundskoleutbildning, grundvux, måste t.ex.
ske först, och sedan kommer gymnasieutbildning, yrkesutbildning, omskol-
ning osv. Det här slår i verkligheten betydligt hårdare än det verkar göra om
man bara ser till siffrorna.
Nedsättandet av sociala avgifter kan se mycket vackert ut, men vi har sagt
nej till det ifrån de socialdemokratiska kvinnorna. Vi anser att vi då blir be-
traktade som en andra klassens arbetskraft. Vi vill vara med i samhället på
samma villkor som män. Vi fortsätter med denna strävan.
Isa Halvarsson hoppas att den svenska ekonomin är på rätt väg. Det hop-
pas jag också. Den var väl på rätt väg redan i och med Rehnbergsavtalen,
som den förra regeringen fick igenom efter ganska stort motstånd på många
håll. Vi får hoppas. God ekonomi för Sverige är också bra för skogslänens
kvinnor.
Andre vice talmannen anmälde att Isa Halvarsson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 33 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Inger Hestvik kommer med ett grundfalskt påstående, näm-
ligen att den nuvarande regeringens politik är klart kvinnofientlig. Det sak-
nar all grund. Jag vill påstå att om det är något landets kvinnor skall hoppas
är det att den nuvarande regeringen får fortsätta att driva sin politik under
både denna och kommande mandatperioder för att ge kvinnorna ytterligare
bättre möjligheter framöver.
Jag tog upp kvinnofrågorna i korthet i mitt första inlägg. Jag är nämligen
övertygad om att - jag tror att Inger Hestvik och jag kan dela den uppfatt-
ningen - ifall flykten av flickor och unga kvinnor från landsbygden och gles-
bygden fortsätter på samma sätt som under gångna årtionden, så kommer
det att bli utomordentligt svårt att få en levande landsbygd och att hålla gles-
bygden någorlunda utvecklad.
Jag är övertygad om att värderingarna hos framför allt de unga pojkarna,
manssamhället i glesbygden, behöver ändras eller åtminstone breddas med
andra värderingar som skulle medföra att flickor och unga kvinnor tycker att
de får ut något av att bo kvar. Samtalen från resor i många landsbygdskom-
muner vittnar mycket ensidigt om att unga flickor kanske inte bara älskar
bilar, jakt, fiske, jord och skog, utan att det finns andra dimensioner i tillva-
ron. Jag tror att de värderingarna måste ändras.
Det är också intressant att se att EG satsar ganska stora summor, ett par
hundra miljoner, på att vidga värderingsbegreppen på landsbygden för att
motverka den kvinnoflykt som till mycket stor del beror på att mycket öppna
och klarsynta flickor och unga kvinnor uppfattar värderingarna som för
trånga.
Den socialdemokratiska politiken, med dess ensidiga koppling till just den
offentliga sektorn, som i stort sett skall ha monopol på ett antal service- och
vårdområden, har också beskurit, nästan hindrat kvinnorna från att komma
in och förverkliga sina idéer utifrån sin professionella yrkeskunskap. Den
nya regeringen vill, genom att bryta upp de offentliga vård- och servicemo-
nopolen och möjliggöra en större mångfald, ge kvinnorna en möjlighet att
förverkliga sina idéer och tankar utifrån sin kunskap. Uppfattar man det på
det sättet, Inger Hestvik, att det endast är genom att ha kommunala, offent-
liga vård- och servicemonopol som man kan utveckla kvinnornas idéer, vär-
deringar och drömmar om framtiden, då tror jag att man skall ta ett samtal
med många av dem som önskar större valfrihet och större pluralism i det här
sammanhanget.
Från den lilla världen hemma har jag fått den bestämda uppfattningen att
kvinnorna har en viss förmåga till helhetssyn, som vi kanske saknar. Denna
förmåga tror jag är viktig inte minst när det gäller utvecklingen av glesbyg-
den och de små samhällena, och jag ser därför med stor glädje på att det
satsas mer på de olika kvinnoprojekten.
Anf. 34 INGER HESTVIK (s) replik:
Herr talman! Jag tror nog att de flesta kvinnorna i vårt samhälle ser den
offentliga sektorn som en väldig trygghet när det gäller barnomsorg, när det
gäller vård och när det gäller skola, och de ser det som en trygghet också ur
den synpunkten att det är den offentliga sektorn som ger dem arbete. Jag
tycker att det är bra att kvinnor kan starta eget, att man kan bilda koopera-
tiv, osv., men jag tror inte att vi skall försnäva kvinnors möjligheter att delta
på arbetsmarknaden bara till att de kan arbeta inom den offentliga sektorn.
Vi måste skapa möjligheter för kvinnor som gör att de, precis som gossarna
i samhället, kan utbilda sig också till andra yrken och få fler yrken att välja
på. Det måste vara vårt främsta mål.
Det är klart att vi skall ändra på attityder, och det är viktigt att vi får riktiga
attityder. Men det får inte stanna vid att vi bara ändrar attityderna, utan nå-
got måste också ske. Det Anders G Högmark nu tog upp om EG:s stasning
på kvinnor är jättebra. Jag menar att EG på många områden har en bättre
kvinnopolitik än vad vi har, och detta gäller i synnerhet den borgerliga rege-
ringens politik, som jag inte kan acceptera. Jag tror - precis som många
gånger tidigare har sagts här i kammaren och som har skrivits i tidningar -
att den borgerliga regeringen är ett mycket större hot mot kvinnorna än EG.
Anders G Högmark säger också att vi skall har ett levande landskap. Jo
visst, men det är ju inte bara det levande landskapet vi lever för, utan männi-
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
41
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
skor som lever i det landskapet skall också ha rätt att bo kvar där. Det är inte
bara vi som kommer dit och semestrar någon gång då och då som skall ha
rätt att njuta av landskapet, utan det skall också de människor som lever
där ha. Vi måste se till att de människorna blir fullvärdiga medlemmar i det
svenska samhället.
Anders G Högmark säger att regeringen inte för en kvinnofientlig politik.
Tag då fram något område där ni har gjort något väldigt bra för kvinnorna!
Ett område är redan nämnt, nämligen privatiseringen av offentlig service,
men jag tycker inte att det ger så särskilt stor anledning att sätta en fjäder i
hatten. Vad annat har den borgerliga regeringen gjort för kvinnorna?
Anf. 35 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Det är glädjande att höra att Inger Hestvik bekänner att det
även på det här området finns mycket positivt inom EG. Både majoritet och
minoritet av Sveriges riksdag har säkert en del att lära där, och det är ju av
den anledningen vi vill fortsätta att fördjupa och utveckla detta samarbete.
Det kan ju vara bra att Inger Hestvik till sitt förbund och sin kvinnoorganisa-
tion sänder signaler om att det finns mycket att lära inom EG. Jag förväntar
mig nu en del intressanta inlägg om detta på olika ställen och med Inger
Hestvik som avsändare. Då deltar vi gemensamt i upplysningsarbetet kring
detta. Det finns säkert en del som inte förstår hur bra EG är i det avseendet.
Det är klart att kvinnor i dag känner att tryggheten framför allt finns inom
den offentliga sektorn om de bara har den offentliga sektorn som arbetsgi-
vare. Socialdemokraternas politik har ju gått ut på att i princip inte tillåta
andra arbetsgivare inom vård- och serviceområdet, och då är man självfallet
beroende av en enda arbetsgivare. Vi vänder oss emot detta. Vi vill ha fler
arbetsgivare, som kan samverka och konkurrera på likartade villkor. Då
kommer kvinnorna att ha en större valfrihet, och det vill vi ge kvinnorna.
Detta är ett exempel på en kvinnovänlig politik, om man skall använda det
uttrycket.
Självfallet är det också viktigt att det sker en reformering inom den offent-
liga sektorn, så att kvinnorna får en större möjlighet att påverka och att ut-
veckla sina idéer. Den offentliga sektorn har varit väldigt hierarkiskt upp-
byggd, det tror jag att Inger Hestvik kan instämma i, och många goda idéer
som har kommit just från kvinnorna har inte haft en chans att komma upp i
hierarkin.
Moderata samlingspartiet har ett stort antal kvinnor som sitter i ledningen
för kommunstyrelserna i de största kommunerna runt om i landet. Det är väl
ett tecken så gott som något på att den politik vi driver, gärna ofta i samver-
kan med de övriga borgerliga partierna, upplevs som bra och som bra för
kvinnor. Vi driver en politik i helhetens och i hela landets intresse, och det
finns all anledning för kvinnorna att bejaka den.
Anf. 36 INGER HESTVIK (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt att vi kan förändra mycket för kvinnornas si-
tuation på arbetsmarknaden och i den offentliga sektorn. Vi har från vårt
parti sagt att vi måste se till att personalen ute i den offentliga sektorn får
42
större delaktighet bl.a. i sin arbetsorganisation. Jag hoppas att detta så små-
ningom kan genomsyra även den privata sektorn.
Vi talar här om hur kvinnor leder kommuner, men man kan också tala om
hur kvinnor väljer parti. I de opinionssiffror som nu har blivit kända ser det
inte alltför ljust ut för vissa partier. Mitt parti är glädjande nog på uppgång.
Om vi tittar på vad kvinnorna anser om de olika partierna kan vi konstatera
att det bland kvinnorna är 6 % fler som röstar på det socialdemokratiska par-
tiet, medan det bland män är 8 % fler som röstar på Moderaterna. Av detta
kan vi konstatera att Moderata samlingspartiet för en politik som är bra för
män och att det socialdemokratiska partiet för en politik som är bra för kvin-
nor.
Andre vice talmannen anmälde att Anders G Högmark anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 37 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Arbetsmarknadsutskottet skriver i sitt betänkande att det
är viktigt att regionalpolitiska hänsyn tas när åtgärder utformas inom t.ex.
arbetsmarknads-, närings-, trafik- och utbildningsområdet. Jag delar den
uppfattningen, men jag anser att utskottet inte har tagit de regionalpolitiska
hänsyn som behövs när det gäller Örebro län. Där behövs större regionalpo-
litiska satsningar. Arbetslösheten är mycket hög. De senaste siffrorna visar
på 5 %.
Vi riksdagsledamöter från Örebro län har i motioner visat på de problem
som finns men också föreslagit åtgärder för att komma till rätta med proble-
men. Motion A412 gäller åtgärder i Hällefors och Ljusnarsbergs kommuner.
Båda dessa kommuner tillhör de orter i Bergslagen som drabbats mycket
hårt av strukturrationaliseringar.
Hällefors har varit ett brukssamhälle under flera hundra år. Ensidigheten
i näringslivet är stor. 85 % av de sysselsatta verkar inom järn- och stålindu-
strin. Ensidigheten och sårbarheten förstärks också genom att kommunens
största arbetsgivare, Ovako Steel, ensamt svarar för 60 % av industrisyssel-
sättningen. Läget på arbetsmarknaden är mycket oroande.
Hällefors problem är av den arten och den storleken att det krävs stora
arbetsmarknads- och regionalpolitiska insatser. För att minska beroendet av
ett enda dominerande företag och för att näringslivet skall kunna breddas
måste arbetet inriktas på att få fram nya företag, men framför allt gäller det
att utveckla och stödja de företag som redan finns i kommunen.
I Ljusnarsberg kan man säga att de stora rationaliseringarna inom järn-
och stålindustrin skedde under 70- och 80-talen. Trots stora satsningar på
utveckling av näringslivet har sysselsättningen minskat kraftigt.
Befolkningsprognoserna är negativa, även om den allmänna lågkonjunk-
turen just nu medverkar till en minskad utflyttning. Men lågkonjunkturen
har också förvärrat situationen för nyetablerade företag i kommunen.
Kommunens målsättning är att ha ett differentierat näringsliv och en ar-
betsmarknad som kan sysselsätta både kvinnor och män. Arbetslösheten i
Ljusnarsberg är för närvarande landets högsta och ungdomsarbetslösheten
är nu över 30 %. Risken finns att den kommer att öka ytterligare.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
43
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
44
I vår motion skriver vi att det finns anledning att i Hällefors och Ljusnars-
berg pröva en nedsättning av socialavgifterna med 10 %. Vi anser dessutom
att det finns mycket tungt vägande skäl för att både Hällefors och Ljusnars-
bergs kommuner, som nu är inplacerade i stödområde 2, skall inplaceras i
stödområde 1.
I vår motion A421 om Karlskoga och Degerfors föreslår vi en permanent
inplacering av Karlskoga och Degerfors i stödområde 2. Dessa kommuner
är fram till den 30 juni tillfälligt inplacerade i stödområde 2.
Degerfors är också en bruksort med en stor och dominerande industri,
Degerfors Jernverk, som ägs av Avestakoncernen. Jernverket har genom-
gått och genomgår fortfarande stora rationaliseringar med en minskning av
sysselsättningen som följd. Och precis som på andra bruksorter är sysselsätt-
ningsmöjligheterna starkt begränsade.
Degerfors är också ur arbetsmarknadssynpunkt starkt beroende av för-
svarsindustrin i Karlskoga. Från Degerfors till Karlskoga arbetspendlar ca
1 000 personer varje dag, och av dem arbetar 700 i försvarsindustrin i Karl-
skoga.
Den besvärliga arbetsmarknadssituation som råder i Karlskoga och orsa-
kerna till den är väl kända, bl.a. de stora nedskärningarna inom försvarsin-
dustrin. Där behövs nu alternativa verksamheter.
Herr talman! Vi har, som jag har sagt tidigare, föreslagit åtgärder för att
man skall komma till rätta med problemen i länet. Men jag är inte nöjd med
utskottets behandling av våra länsmotioner. Jag tycker att de har behandlats
slentrianmässigt, och jag anser också att det finns brister i insikten hos ut-
skottet om den allvarliga situationen för Örebro län, och speciellt för dessa
kommuner. För att råda bot på detta, vill jag härmed inbjuda arbetsmark-
nadsutskottet till ett besök i Örebro län, och då framför allt till Hällefors och
Ljusnarsberg.
Anf. 38 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag kan inte låta bli att replikera Maud Björnemalm, efter-
som Inger Hestvik nyss sade att Socialdemokraterna anser att en nedsättning
av sociala avgifter innebär att man klassar arbetskraften som en andra klas-
sens arbetskraft. Därför måste jag fråga Maud Björnemalm om hon menar
att de som arbetar i Hällefors och Ljusnarsbergs kommuner är en andra klas-
sens arbetskraft.
Anf. 39 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Naturligtvis inte. Men det har gjorts så många satsningar när
det gäller Hällefors och Ljusnarsberg att vi från länet anser att det i nuva-
rande besvärliga situation för dessa kommuner finns anledning att göra även
denna satsning med sänkta socialavgifter. Och det har ingenting att göra med
hur man klassar människor.
Anf. 40 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Den slutsats som Maud Björnemalm kom fram till kommer
naturligtvis vi i de borgerliga partierna fram till också när det gäller arbets-
kraft på andra orter, där vi föreslår en nedsättning av de sociala avgifterna.
Det är inte fråga om någon andra sortens arbetskraft, utan det är fråga om
att man underlättar för verksamheter på dessa orter.
Anf. 41 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Jag tror inte att Isa Halvarsson har förstått situationen i Häl-
lefors och Ljusnarsberg ordentligt. Man har och har haft ett mycket ensidigt
näringsliv som har varit beroende av järn- och stålindustrin.
För att kunna utveckla dessa kommuner har man alltså satsat på andra
näringar. Och det är för att man i denna lågkonjunktur skall ge dessa nya
företag en chans att fortsätta sin verksamhet och få en stabil verksamhet som
vi från länet har varit beredda att frondera mot vårt parti. Vi vill nämligen
ge dessa nya företag möjligheter att utvecklas. Och vi vill med detta också
ge människor möjlighet att stanna kvar i Hällefors och Ljusnarsberg och få
arbete.
Anf. 42 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Det är två motioner som tas upp i detta betänkande som jag
vill säga några ord om, nämligen A452 om Gävleborgs län och A447 om Ble-
kinge län. Dessa län har likartade problem, trots att de ligger så långt ifrån
varandra. Trots att Karl-Erik Persson har yrkat bifall till dessa motioner,
skall jag för säkerhets skull göra det en gång till.
Ingen i denna kammare kan vara okunnig om att situationen på arbets-
marknaden i dessa två nämnda län inte har förbättrats sedan vi för ett år
sedan debatterade regionalpolitiken här i riksdagen. Det har skett en drama-
tisk försämring.
Man kan säga att motion A452 om Gävleborgs län är historisk på det sättet
att den är undertecknad av samtliga sju partier som representerar Gävle-
borgs län i riksdagen. Detta tycker jag understryker hur allvarlig situationen
är i länet.
Denna motion ger också uttryck för att det över partigränserna går att for-
mulera ett antal konkreta krav som, om de förverkligas, skulle innebära en
offensiv politik mot arbetslöshet och för utveckling av länet. Att jag står som
första namn på denna motion, beror på att jag är s.k. ålderman i länsgrup-
pen. Om någon undrar så har man detta system. Hans Lindblad eller Karl
Hagström kunde lika gärna ha stått som första namn. Men nu har man alltså
denna ordning, dvs. att den som är äldst i gänget har vissa förmåner eller
förpliktelser, vilket man nu vill kalla det.
I denna motion finns förslag om infrastruktursatsningar och ökade sats-
ningar på högre utbildning. Vi vet att Gävleborgs län ligger mycket dåligt till
när det gäller den högre utbildningen. Vi har en högskola som mycket väl
skulle kunna byggas ut betydligt.
I motionen finns det också krav på, eller förslag om, utveckling av befintlig
basindustri i länet. Bl.a. talar vi om vidareförädling, som måste föregås av
forskning och utveckling av nya produkter. Vi talar om satsningar på och
stöd till skogsindustrien utveckling. Det finns även många andra krav.
Vi vill ha en ny fångvårdsanstalt i Hudiksvall eller en ombyggnad av den
befintliga. Såvitt jag förstår kommer det även i fortsättningen att finnas ett
antal människor i det här landet som då och då behöver vistas på en fång-
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
45
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
46
vårdsanstalt beroende på att de har gått vid sidan om lagen. Den fångvårds-
anstalt som finns i Hudiksvall är dålig.
Vi vill ha 114, Hälsinge regemente, kvar. Den frågan kommer så små-
ningom tillbaka för debatt här i riksdagen - jag tror att det är i början av
juni - och beslut kommer att fattas dagen innan riksdagen skall besöka
Gävle. De som kommer att rösta för en nedläggning kommer säkert att få
ett trevligt bemötande, hoppas jag, i Gävle.
Vissa infrastruktursatsningar skall ske i Gävleborgs län i enlighet med den
motion som vi väckte i januari, bl.a. när det gäller järnvägen. Förhoppnings-
vis kommer det att innebära att det om inte alltför lång tid kommer att bli
ett snabbtåg mellan Stockholm och Sundsvall och mellan Sundsvall och
Stockholm. Vi tackar för den insatsen. Men jag tror att vi samtliga är överens
om att det inte på något sätt är tillräckligt. Det behövs oerhört mycket mer
av satsningar i länet.
Även i motion MT1 tar jag upp satsningar inom infrastrukturen. Det gäl-
ler järnvägar, vägar, telekommunikationer, osv. Jag nämner utbildningen,
jordbruket och miljön. Alla dessa förslag är naturligtvis viktiga och betydel-
sefulla även för Blekinge.
Utskottsmajoriteten har i och för sig inte några större invändningar mot
de olika förslagen. Så är det i dag om man tittar i utskottsbetänkandet, och
så var det också i tidigare års utskottsbetänkanden.
I arbetsmarknadsutskottets betänkande 1989/90:13 har man skrivit unge-
fär så här: När det gäller inriktningen av regionalpolitiken måste också må-
len fyllas med ett konkret innehåll.
Det säger man i dag också. Ja, visst är det här bra. Jag har alltså inget att
invända på den punkten. Men jag ser inte mycket av detta i utskottsmajorite-
tens skrivning. I väldigt många motioner från ledamöter i olika partier finns
det däremot många bra och konkreta förslag, vilka utskottet efter en klapp
på axeln avstyrker.
Utskottsmajoriteten använder ytterligare många vackra ord i det betän-
kande som vi nu behandlar. Där står det t.ex.: Flertalet politikområden-jag
vill tillägga att jag känner igen arbetsmarknadsministerns vokabulär - har
betydelse för den regionala utvecklingen. Det är därför viktigt att regional-
politiska hänsyn tas när åtgärder utformas inom exempelvis arbetsmark-
nads-, närings-, trafik-, skatte-, utbildnings- och forskningsområdena.
Jag kan också stryka under att detta är viktigt. Men hur är det i verklighe-
ten? Televerkets ledning far ju nu fram som busar när det gäller varsel och
avskedanden. Det senaste budet är att 3 100 människor skall kastas ut i ar-
betslöshet. Först utnyttjade televerkets ledning detta med att man inte fick
höja taxorna som ett argument för att det var nödvändigt att kasta ut flera
tusen människor i arbetslöshet. Trots att det argumentet inte höll kommer
man nu med sitt tal om nedskärningar, vilka kommer att omfatta just 3 100
personer.
Bl.a. Norrland, Bergslagen och Blekinge kommer att drabbas. Men det
föreligger inte någon brist på investeringsobjekt inom telesektorn. Inte hel-
ler råder det brist på pengar - under förutsättning att staten prutar när det
gäller de 7,2 miljarder som televerket måste leverera in till statskassan under
1992.
Detta problem kan lösas. Det finns alltså oerhört viktiga investeringso-
bjekt. Det som sagts här måste förverkligas - om man nu menar allvar med
sitt tal om att man skall utveckla och satsa på tjänstesektorn, inte minst i
Norrland och Bergslagen. Goda kommunikationer och teleteknik hänger ju
samman med lokaliseringen av en tjänstesektor exempelvis till Norrland.
Man kan inte säga en sak i ett sammanhang och sedan motarbeta när det
gäller televerkets möjligheter att fortsätta med sitt arbete med sådana här
nödvändiga investeringar.
Posten är en annan statlig verksamhet som nu helt struntar i att också re-
gionalpolitiska hänsyn skall tas i samband med olika förändringar och verk-
samheter.
Om jag inte tar alldeles fel har riksdagen fastlagt att man också skall väga
in regionalpolitiska argument t.ex. i samband med att förändringar och sats-
ningar görs. Mig veterligt har riksdagen inte ändrat på det förhållandet -
ingen vågar väl komma med förslag.
Vad är det som posten nu gör? Jo, nu föreslår man att postterminalerna i
Bollnäs och Gävle skall läggas ner. Verksamheten skall i stället centraliseras
och förläggas till Uppsala. Vart tog detta med de regionalpolitiska skälen
vägen?
Såvitt jag förstår finns det inte några som helst hållbara ekonomiska kalky-
ler från postens sida för en sådan här centralisering. Fortfarande handlar det
om ett förslag. Därför är det viktigt att vi i riksdagen agerar. Men det behö-
ver även, naturligtvis, de fackliga organisationerna göra, liksom de männi-
skor som bor på de orter som eventuellt drabbas av det förändringsarbete
som postverket håller på med. Självfallet skulle det inte vara så dumt om
utskottsmajoriteten och arbetsmarknadsministern visade att det finns nå-
gonting konkret bakom de vackra målsättningarna beträffande regionalpoli-
tiken, vilka jag här talat om.
Nu är det ju möjligt att visa om man menar allvar med sitt tal om målsätt-
ningarna för regionalpolitiken, om man menar allvar när man säger att hela
Sverige skall leva och att alla - oavsett bostadsort - skall ha likvärdig service,
tillgång till arbete osv. Nu kan man alltså se till att det som de statliga affärs-
drivande verken planerar att göra verkligen förhindras - dvs. att deras planer
skrinläggs.
Sedan har vi de privata företagen. Naturligtvis är det svårare att komma
åt dessa och att ställa krav på dem. I och för sig kan krav behöva ställas. De
privata företagen är ju naturligtvis inte ett dugg bättre i dessa sammanhang.
Jag tycker att de statliga företagen och verken ändå borde kunna föregå med
gott exempel.
I detta anförande instämde Hans Lindblad (fp), Karl Hagström (s),
Raimo Pärssinen (s) och Laila Strid-Jansson (nyd).
Anf. 43 KENT OLSSON (m):
Herr talman! Till att börja med yrkar jag bifall till arbetsmarknadsutskot-
tets hemställan i dess betänkande nr 13.
Som många talare här tidigare i dag har sagt är enigheten mycket stor i
riksdagen vad gäller regionalpolitiken.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
47
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
Visserligen yrkar oppositionen på litet mer pengar i anslag än vad rege-
ringen gör. Men detta är inte speciellt oväntat. Socialdemokraterna vill ju
ganska ofta att det skall anslås mera pengar.
Att antalet arbetslösa har ökat i hela Sverige, att antalet varsel har ökat
och att framför allt arbetslösheten bland unga har ökat i hela landet är
mycket bekymmersamt. Den socialdemokratiska högskattepolitiken samt
det faktum att nödvändiga strukturförändringar inte gjordes under högkon-
junkturen är exempel på orsaker till att det blivit som det blivit.
Regeringens småföretagarpolitik och ekonomiska politik kommer på sikt
att innebära minskad arbetslöshet. Beslut har fattats om en ny småföretagar-
politik. Det har bestämts att löntagarfonderna och även skatten på arbe-
tande kapital skall tas bort. Sänkningen av momsen bl.a. när det gäller ho-
tell- och restaurangbranschen, campingar, stugbyar och kommunikationer
kommer att ge positiva effekter för både vinter- och sommarturistorter men
också i övrigt. Men tillväxten i ekonomin är också en väldigt viktig faktor.
I väntan på effekterna av nämnda åtgärder behövs det ett regionalpolitiskt
stöd liksom satsningar på infrastruktur, kommunikationer, utbildning och
forskning. Det är också vad regeringen nu arbetar med.
Det är väldigt viktigt att vi satsar på kommunikationerna. Kanske blir jag
i det här sammanhanget litet mer provinsiell, liksom en del talare tidigare
här har varit.
Regeringen har alltså beslutat om satsningar på en utbyggnad av E 6:an.
Jag tänker då på förbifarten på sträckan från Ljungskile till Uddevalla. Vi
tycker att det är mycket bra att detta beslut har fattats.
Sedan hoppas vi på en satsning längre uppåt också, dvs. att man skall fort-
sätta med att i snabbt tempo bygga ut E 6:an i riktning mot Svinesund och
Oslo liksom sträckan genom Halland och Skåne ner mot Köpenhamn. De av
er här som har färdats på E 6:an i norra Bohuslän kan konstatera att det är
fråga om en mycket dålig väg. Vägen är krokig, och på långa sträckor får
man bara köra med en hastighet av 50 km i timmen. Det är dessutom mycket
trafik på den här sträckan, framför allt under sommaren. En hel del olyckor
inträffar faktiskt. Hastigheterna är alldeles för höga.
Näringslivet i norra Bohuslän missgynnas genom att det tar extremt lång
tid för transporter till Göteborg och kontinenten. Det gäller hela året men
framför allt under sommarperioden. Det är alltså viktigt att man får med
dessa saker i samband med den satsning som vi i Västsverige hoppas på -
med Göteborg som centrum och med de nya regionerna nära Europa.
Så övergår jag till ett annat avsnitt. Det finns ju ett stort antal motioner
om stödområdesindelningen. En del av tidigare talare här i dag har talat om
den saken. Vidare finns det ett par motioner där det talas om att Strömstad,
Tanum och norra Bohuslän skall kunna bli ett tillfälligt eller särskilt stödom-
råde.
Här noterar jag att arbetsmarknadsministern i propositionen, och även
här i talarstolen tidigare, säger att han under april ämnar göra en översyn
av de tillfälliga stödområdesplaceringarna och återkomma med eventuella
förslag till förändringar. Detta är bra.
Arbetslösheten är hög i många delar av Sverige, vilket sagts tidigare och
48
vilket vi också har hört från talarstolen. Låt mig även ge ett par exempel från
Bohuslän.
Vi har i Lysekil i dag en arbetslöshet på 5 %. Räknar man in de människor
som är föremål för olika typer av åtgärder kommer vi upp i 10,7 %. Det är
alltså nästan en form av Norrlandsproblematik som vi då noterar i ett om-
råde som man normalt sett talar om som expansivt, nämligen Göteborg och
Bohuslän. Det är viktigt att man, när man talar om Göteborg och Bohuslän,
noterar att det finns två delar. Även om vi har hög arbetslöshet i Göteborg
är den än större i glesbygdsområdena i norra Bohuslän. Där är den ett stort
problem.
Anslagsfördelningen på länen bestäms av regeringen och en liten vädjan
till regeringen är att man i detta fall inte glömmer Bohuslän. De problem
som vi har i västra Sverige är i många fall inte mindre än de problem som
man har i Norrland eller uppe i Dalarna.
Låt mig till sist få göra en liten randanmärkning som rör Maud Björne-
malm, även om hon har gått. Det är intressant att Socialdemokraterna säger
att de vill ha en sänkning av arbetsgivaravgifterna, trots att Socialdemokra-
terna har gått emot det förslaget. Den fråga man ställer sig är varför Maud
Björnemalm inte hade talat med Georg Andersson innan Socialdemokra-
terna avgav sin reservation.
Anf. 44 LENA ÖHRSVIK (s):
Herr talman! Då går vi från västkusten till ostkusten. En sådan här dag
staplas problem på varandra. Jag skall späda på med några sådana från Kal-
mar län. Men jag skall också, precis som Maud Björnemalm tidigare gjorde,
komma med några förslag.
Problembilden i vårt län är ganska väl belyst i många utredningar genom
tiderna. Den senaste är regionalekonomiska kommitténs utredning 1987.
Vi har haft en längre period av utflyttning. Vi har en genomsnittsålder som
är bland de högsta i landet. Vi har en inkomstnivå som ligger ungefär 10 %
under riksgenomsnittet. Vi har ett lågt skatteunderlag, en låg utbildnings-
nivå och vi befinner oss i en viss kommunikationsskugga. Detta tog man fasta
på i regionalekonomiska kommittén, och man föreslog därför att sydöstra
Sverige skulle vara ett av de tre geografiskt prioriterade områdena framöver.
Sedan dess har det hänt mer saker. Sockernäringen läggs ned helt i vårt
län. Avregleringen av jordbruket berör oss mycket starkt, eftersom vi har
mycket av basnäringarna inom jord- och skogsbruket. Livsmedelsindustrin
är stark i vårt län. Den är redan utsatt för stora förändringar. Den manuella
glasindustrin har betydande problem. Vi har också, som andra har nämnt,
drabbats av förändringar i den statliga regionala förvaltningen, t.ex. när det
gäller televerket, posten och sådana saker.
Jag övergår så till våra förslag. Vi har bl.a. lagt fram en motion, där vi
föreslår att man skall få starta ett projekt för företagsutveckling. Man skall
alltså kunna gå in med konsultinsatser för att stärka företagens förmåga till
långsiktig överlevnad. I betänkandet säger man bara att anslaget kan använ-
das för regionala utvecklingsinsatser, eftersom man nu har friare regler för
sådant.
Visst kan man det, men problemet är att det anslaget är för litet. Det finns
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 89
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Region alpolitiken
ute i de olika länen många goda förslag som nu får läggas i papperskorgen.
Nog hade det varit litet klädsamt med Marianne Jönssons stöd i utskottsbe-
handlingen, särskilt med tanke på alla starka ord som tidigare har använts i
vårt län, i valrörelser och i andra debatter, när det gällt den regionalpolitiska
satsningen, som alltid tidigare har varit för liten.
Det andra förslaget som jag hade väntat mig Marianne Jönssons stöd för
i utskottsbehandlingen gäller glesbygdsstödets inriktning. I den frågan finns
motioner från oss socialdemokrater samt från Moderaterna, Kds och Folk-
partiet i länet. I motionerna tar man avstånd från den inriktning som anges
i budgetpropositionen. Där slås nämligen fast att länsstyrelserna helt bör av-
stå från att ge glesbygdsstöd till kommunernas tätorter eller orter av lik-
nande typ.
För Kalmar län är glesbygdsstödet den enda tillgängliga regionalpolitiska
åtgärden. Som jag redovisat tidigare har vi på en mängd områden mycket
ogynnsamma statistiska data i förhållande till andra län. Det gäller befolk-
ningsutvecklingen, åldersstrukturen, utbildningsnivån, inkomstnivån osv.
Vi har i länet, vid fördelningen av glesbygdsstöd, uteslutit samtliga tätor-
ter med mer än 2 000 invånare. Ytterligare en reducering har skett när det
gäller den närmaste glesbygden intill tätorterna. Vi har just nu 88 tätorter
jämnt spridda över länets yta. Om regeringens definition skulle gälla, åter-
står för länet en mycket liten yta som glesbygd. De områdena rymmer endast
några få procent av länets befolkning. Med ett sådant betraktelsesätt skulle
Kalmar län i huvudsak sakna glesbygd. Detta överensstämmer varken med
befolkningens eller med vår uppfattning om länets förhållande. I själva ver-
ket råder en ganska stor överensstämmelse när det gäller levnadsbetingelser
och service mellan den rena glesbygden och de mycket små tätorterna.
Antal företag som får glesbygdsstöd är för närvarande 90 per år. De livs-
kraftiga projekten kommer i regel från de mindre tätorterna. Om man ute-
sluter möjligheten till glesbygdsstöd för företagen i de här små tätorterna,
kan man riskera en kvalitativ försämring av tillgängliga projekt.
Med tanke på vårt läns utsatta situation är det viktigt att glesbygdsstödet
inte minskar. Jag tycker att det är rimligt att man även i fortsättningen lokalt
får rätt att definiera begreppet glesbygd enligt tidigare riktlinjer. Jag hoppas
att de utvärderingar som utskottet nu hänvisar till pågår skall ge länen rätt
att utan centrala statliga pekpinnar definiera begreppet glesbygd.
Marianne Jönsson tog tidigare upp Mörbylånga sockerbruk och sade att
det inte var pengar som saknades. Det är första gången jag hör en centerpar-
tist säga att det i Kalmar län finns tillräckligt med pengar för sysselsättnings-
insatser och regional utveckling. Detta skall jag noga anteckna och spara.
Vårt motionskrav handlar om ett uppdrag till regeringen, så att man gör
särskilda insatser till dess annan sysselsättning har skapats. Det gäller alltså
ansvarsfrågan och att sysselsättningsfrågan inte släpps förrän man har till-
fredsställande lösningar. Jag önskar att jag kunde vara lika optimistisk som
Marianne Jönsson, men med den ekonomiska politik som nu förs i vårt land
minskar möjligheterna till ersättningsindustri betydligt.
Det är beklagligt att inte utskottet har tagit fasta på våra förslag. Vi tror
på dem, herr talman, och vi kommer att upprepa dem.
50
Anf. 45 MARIANNE JÖNSSON (c) replik:
Herr talman! Får jag börja med glesbygdsstödet, Lena Öhrsvik. Om Lena
Öhrsvik hade läst de protokoll som vi riksdagsledamöter får för kännedom
från länsstyrelsen om vi inte är ledamöter i länsstyrelsen, hade Lena Öhrsvik
fått ta del av att länsstyrelsen har tagit avstånd från det som riksdagsledamö-
terna informerades om vid vår länsträff. Man hade nämligen gjort en alldeles
för snäv tolkning. Det är kommuncentra det gäller och inga andra orter i
länet. Därför måste jag fråga Lena Öhrsvik om hon inte ställer upp på den
definition av glesbygd som vi har formulerat här i riksdagen och som riksda-
gen har ställt sig bakom. Vi anser att de här medlen inte skall komma själva
kommuncentret till del, utan glesbygd och landsbygd till godo.
När det gäller ersättningsindustri för Mörbylånga sockerbruk skall jag be
att få betona vad jag tidigare sade. Jag sade just nu. Just nu, i den lågkon-
junktur som råder, är det inte pengar som är problemet när det gäller att
skaffa ersättningsindustri för Mörbylånga sockerbruk. Det är inte meningen
att detta stöd skall gå till andra insatser för sysselsättningsskapande åtgärder
i Kalmar län, utan det är just ersättningsindustri för Mörbylånga sockerbruk
som det avser. Där har vi i årets budget förslag om att det regionalpolitiska
stödet på 12 miljoner skall delas jämnt mellan sockerbruket och länsansla-
get. Det blir 6 miljoner på vardera. Sedan har vi de 1,75 miljoner som tidi-
gare har gått till arealstöd till lantbrukarna. Det går nu direkt in i länsansla-
get. Sockerbolaget har anslagit 10 miljoner för att hjälpa till att finna alterna-
tiv sysselsättning.
Här sätter fyra grupper, med landshövdningen som ordförande, till alla
klutar för att hitta ersättningsindustri och alternativ. Det är naturligtvis inte
lätt i den lågkonjunktur som vi befinner oss i, och som Lena Öhrsvik nog är
medveten om att vi har hamnat i - inte oförskyllt, men på grund av både
yttre omständigheter och det sätt som landet har styrts på under en längre
tid.
Därför menar jag med detta att jag inte alls är nöjd med de regionalpoli-
tiska medel som vi har fått. Men jag inser att vi måste dela upp medlen soli-
dariskt över landet. Vi får vara nöjda. Vi har till vår sydostregion fått, och
det är klart otillfredsställande, 4-5 % av den totala tilldelningen av stöd som
har gått till länsanslagen. Detta gäller under en tioårsperiod, varav Lena
Öhrsviks parti har varit vid makten i nio år. Jag anser att stödet är klart otill-
fredsställande och det har jag kanske med ett högt tonläge delgivit väljare
och länsbor i olika sammanhang.
I övrigt vill jag säga till Lena Öhrsvik att jag ställer mig bakom den pro-
blembild som hon tecknar av länet. Jag har själv använt samma argument.
Anf. 46 LENA ÖHRSVIK (s) replik:
Herr talman! Marianne Jönsson behöver inte undervisa mig om hur
många miljoner som går hit eller dit. Det står redan i vår motion. Det hand-
lade inte om det. I motionen om Mörbylånga sockerbruk tas ansvarsfrågan
upp. Vi menar att det är viktigt att inte vare sig riksdag eller regering släpper
taget förrän man har sett att det finns tillfredsställande lösningar. Det var
vad motionen gällde.
När det gäller tilldelning av medel till regionalpolitiska insatser eller andra
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
51
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
52
insatser, kommer jag mycket noga att följa Marianne Jönssons verksamhet
och uttalanden framöver, när hon nu har en annan ansvarsposition än tidi-
gare. Jag kan påminna om det paket som kom häromdagen när det gäller
satsningar på vägar, osv. Hela sydostregionen fick inte en enda krona. Det
handlar här om en satsning i storleksordningen 4-5 miljarder kronor.
Anf. 47 MARIANNE JÖNSSON (c) replik:
Herr talman! Först till det här med att inte släppa taget. När det gäller
att finna ersättningsindustri till Mörbylånga sockerbruk, är jag den första att
erkänna att vi som politiker har ansvar därför.
Jag har beklagat den här nedläggningen. Lena Öhrsvik vet själv hur tu-
rerna i vårt län har gått. Beslutet fattades utan att vårt parti och vissa läns-
företrädare från Lena Öhrsviks parti ville det. Vi får emellertid finna oss i
beslutet, och vi har lämnat över ärendet. Vi har ju förtroende för att våra
länsföreträdare, med landshövdingen i spetsen, driver detta ärende med stor
energi i förhoppning om att nya arbetstillfällen ges.
Jag vill dock än en gång upprepa att vi nu har den allra sämsta tänkbara
situation att hitta ersättningsindustri på denna ö i denna lågkonjunktur.
Öland är ju helt beroende av sitt jordbruk med dess binäringar. Vi har nu fått
ett generöst ekonomiskt bidrag så att bönderna och sockerbruksarbetarna är
nöjda. De får rikligt med medel för att transportera sockerbetor till Skåne.
Pengar saknas det verkligen inte. Däremot saknas det människor med krea-
tiva idéer och människor som vill satsa. Vi efterlyser företagssatsningar.
Lena Öhrsvik berörde i sin replik paketet som kom häromdagen. Jag är
inte heller nöjd med det paketet. Vi får nu med alla till buds stående medel
påverka vår regeringen, så att den i detta sammanhang uppmärksammar
våra problem i sydost. De problemen är inte mindre än inlandskommuner-
nas och Bergslagens problem. Det har den regionalpolitiska kommittén sla-
git fast, vilket vi framhåller som ett mycket starkt argument.
Anf. 48 LENA ÖHRSVIK (s) replik:
Herr talman! Med Marianne Jönssons många ord om att det saknas kreati-
vitet och idéer, osv., borde hon ju stödja vårt förslag om ett projekt för före-
tagsutveckling. Vi skulle då kunna hjälpas åt att göra någonting åt det här
problemet. Jag hoppas att Marianne Jönsson tänker över förslaget. Vi kan
kanske få hennes stöd nästa gång det blir aktuellt att behandla det.
Andre vice talmannen anmälde att Marianne Jönsson anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 49 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! I dessa ekonomiskt kärva tider är det kanske mer än någon-
sin nödvändigt med en aktiv regionalpolitik. Det har också regeringen tagit
fasta på.
I en tid när man på många olika områden måste hålla igen, har regeringen
föreslagit en icke oväsentlig höjning av det regionalpolitiska anslaget. Det är
bra.
I detta betänkande finns det ett flertal positiva förslag att peka på. t.ex.
det utvidgade området för nedsättning av socialavgifter. Det är till hjälp för
både befintliga och nystartade företag, främst för inlandet och norra Värm-
land. På dessa orter behövs det åtgärder av både selektiv och generell art.
Inom det utvidgade området är det främst tjänstenäringen och jord- och
skogsbruket som omfattas av den här nedsättningen.
En annan del som jag anser vara av stor betydelse är återinförandet av
lokaliseringslånen. Vid tidpunkten för det regionalpolitiska beslutet år 1990
när dessa lån avskaffades fanns det nästan obegränsat med medel hos ban-
kerna. I dag är som bekant förhållandena helt annorlunda. De senaste årens
dramatiska kreditförluster har gjort att det är svårt att erhålla tillräcklig fi-
nansiering för olika projekt, inte minst när det gäller projekt i stödområden.
Det är därför bra att lokaliseringslånen återinförs. Det kommer att behövas
ytterligare riskkapital, och regeringen kommer senare med förslag när det
gäller t.ex. nyetableringslån.
För att stödja småföretag och verksamheter ute i glesbygd är glesbygds-
stöd ett bra stimulansmedel. I vad avser glesbygdsstödet har det skett en re-
jäl uppjustering. Högsta belopp för avskrivningslån har t.ex. höjts till
450 000 kr. och för uthyrningsstugor föreslås ett högsta belopp på 75 000 kr.
Sist men inte minst har servicebidraget till lanthandeln höjts till 100 000 kr.
Sammantaget har det gjorts betydande satsningar i regionalpolitiken.
När det gäller regionalpolitik är det väsentligt att ge småföretag förutsätt-
ningar att starta, växa och utvecklas. De förslag till en ny småföretagarpoli-
tik som vi tog ställning till i riksdagen före jul var en böljan till en bättre
näringspolitik. I förslagen fanns inslag av slopande av skatten på arbetande
kapital, slopande av skogsvårdsavgiften, sänkning av arvs- och förmögen-
hetsskatten m.m. Förslag om en lindrigare beskattning av egenföretagare
och handelsbolag bereds dessutom liksom införande av kvittningsrätten och
flera andra saker. Det gäller alltså att skapa ett positivt klimat för småföreta-
gen, vilka är spjutspetsen för en framtida god utveckling. Satsning på små-
företag är egentligen det bästa vapnet mot arbetslöshet.
När det gäller stödområden har jag, och fler med mig, motionerat om att
kommunerna Kristinehamn, Storfors, Degerfors och Karlskoga skall flyttas
till stödområde 2. De här kommunerna har ett mycket besvärligt arbets-
marknadsläge, och de är för närvarande inplacerade i tillfälligt stödområde.
Regionen har drabbats hårt av strukturomvandling - bara i Karlskoga har
det försvunnit 8 000 arbetstillfällen och ytterligare 4 000 är hotade, och en
omfattande minskning av arbetstillfällen planeras i Rörverket i Storfors, De-
gerfors Jernverk, Björneborgs Jernverk och Saab-Scania m.fl. Utskottet har
avstyrkt den här motionen med motiveringen att stödområdesindelningen
inte alltför ofta bör förändras, utan en mer långsiktig bedömning bör gälla.
Jag får finna mig i det.
Det finns emellertid anledning att påpeka att de här kommunerna har
stora bekymmer, och att det är viktigt att regeringen är observant på detta
när ministern till våren ser över det här med tillfälliga stödområden. Det är
viktigt att dessa kommuner också i fortsättningen kommer att inplaceras i
tillfälligt stödområde.
Det finns också många andra områden i Värmland som har drabbats hårt
av arbetslöshet, vilket vi emellertid får återkomma till vid ett annat tillfälle.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
53
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
Regionalpolitik omfattar också mycket annat, som satsningar på kommu-
nikationer, utbildning m.m. För Värmlands del är det viktigt att det kommer
att ske satsningar på vägar och järnvägar. Vägarna E 18, 45:an, 61:an och
62:an har stora investeringsbehov, och en rad glesbygdsvägar behöver också
upprustas. Det är viktigt att det kan ske så snabbt som möjligt. Järnvägs-
sträckorna Stockholm-Oslo och Karlstad-Charlottenberg har också stora in-
vesteringsbehov. Det är nödvändigt att den kortaste järnvägssträckan mel-
lan två huvudstäder håller en god standard.
Till kommunikationer hör också telekommunikationer. Även på det här
området är det nödvändigt med omfattande investeringar. Tyvärr stoppades
televerkets taxehöjningar, vilket gjorde att televerkets investeringar i Värm-
land till stora delar inte blev av. Det innebär att flera kommuner inte får sina
AXE-växlar.
När det gäller utbildningsfrågorna vill jag nämna högskolan i Karlstad,
som är en stor motor för hela länet. Att höja just utbildningsnivån och kom-
petensen är inte minst viktigt med tanke på integrationen med EG. Det är
bra att högskolan tillförs nya resurser, och mer kommer att behövas.
Slutligen, herr talman, är det viktigt att ha en fungerande jordbruksnä-
ring, om hela Sverige skall leva. Det är därför med tacksamhet som jag kan
konstatera att regeringens förslag till stöd för jordbruket i norra Sverige har
höjts till den nivå som beslutades av riksdagen år 1990.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 50 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag håller helt med om det som Kjell Ericsson sade beträf-
fande de vägar som man behöver satsa på i Värmland och beträffande det
bedrövliga med de satsningar som uteblev genom att televerket inte fick höja
teletaxorna.
Det visade sig tyvärr omöjligt att få utskottet att gå med på en permanent
stödområdesplacering för de fyra kommunerna Kristinehamn, Storfors, De-
gerfors och Karlskoga. Inget parti ville rucka på principen att vänta ett tag
med en förändring av stödområdesindelningen. I utskottets skrivning lycka-
des man dock få in att utskottet inte förbiser de problem som finns i östra
Värmland, liksom i andra regioner med uttalade svårigheter. Det påpekas
även att regeringen har möjlighet att inplacera kommuner i s.k. tillfälligt
stödområde. Denna möjlighet har också jag sagt att arbetsmarknadsminis-
tern bör ta till vara.
Anf. 51 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Jag håller med Isa Halvarsson här. I och med att det inte går
att få dessa kommuner inplacerade i stödområde 2, är nästa steg tillfälligt
stödområde. I detta läget är det bra att det här ses över så fort som möjligt,
så att man i de aktuella kommunerna kan få besked och vet hur man skall
planera. Det är bra med långsiktiga lösningar. Jag nöjer mig med utskottets
förslag.
Anf. 52 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Kjell Ericsson talade om att televerket inte kommer att inve-
stera i den tidigare planerade takten och att beslutet om att televerket inte
hade frihet från den 1 januari 1992 att självt fastställa sina taxor skulle ha
medfört en drastisk nedskärning av investeringarna. Båda dessa påståenden
är falska och felaktiga. Det har också bekräftats i den senaste tidens förhand-
lingar inom televerket när det gäller permitteringar att de aviserade permit-
teringarna inte har med dessa frågor att göra. Det är vissa strukturella och
konjunkturella skäl som har gjort att televerket överväger att dra ned på in-
vesteringstakten.
Nu vidhåller man att man skall investera i tidigare planerad takt. Jag
tycker ändå det är viktigt att få ut den informationen. Om nu Centerpartiet
tror att man har några politiska poäng att tjäna på att måla upp en falsk bild
som säger att televerket inte kommer att investera i skogslänen, kan jag bara
säga att det kommer att skapa negativa förtecken för skogslänen och indu-
strins intresse att investera där. Vi bör i stället markera att televerkets inve-
steringar skall ske i tidigare planerad takt. Det innebär, och det måste rege-
ringen se till, att också näringslivet i skogsbygderna får tillgång till en mo-
dern teleteknik.
Anf. 53 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Jag bor som bekant i ett skogslän, Värmland. Omedelbart
efter det här beslutet kontaktades länsstyrelsen i Värmland, som fick beske-
det att det tyvärr på grund av beslutet inte går att genomföra planerade inve-
steringar i Värmland. Det var en rad företag som skulle investera i vårt län -
vi skulle bl.a. få AXE-växlar - men allt sköts upp till framtiden. Den direkta
orsaken till detta var att man inte fick ändra taxorna. Det beskedet gick di-
rekt till länsstyrelsen.
Anf. 54 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag beklagar att televerket har spelat ett så högt spel i denna
fråga och medverkat till en sådan uppfattning. Nu har regeringen och de bor-
gerliga partierna utnyttjat detta till max. Det har skadat och skadar skogslä-
nen och glesbygderna.
När det nu avslöjats och när televerket kastat masken, som det heter i se-
naste numret av Statsanställd, är det väl angeläget för oss alla att försöka
beskriva fakta och inte skapa intrycket att televerket nu överger skogslänen.
Det kommer i så fall att innebära att också näringslivet överger skogslänen.
Anf. 55 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Vi har definitivt inte försökt göra politik av den här saken.
När vi fick det här beskedet på länsstyrelsen var alla partier lika ledsna över
det. Det viktiga är att få investeringar i glesbygden - där håller jag helt med
Georg Andersson - så snart som möjligt för att bygga ut televäxlar och olika
telekommunikationer. Det är väsentligt i alla delar av vårt län och i många
andra skogslän.
Som sagt: I det här fallet fick vi ett klart besked om orsaken. Det är ingen-
ting som vi vill göra politik utav. Vi vill ha investeringar till stånd. Det är det
viktigaste för oss.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
55
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
56
Anf. 56 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Socialdemokraterna från Värmland har i motion A456 be-
skrivit arbetsmarknadsläget i länet och också lämnat förslag till åtgärder för
att förbättra sysselsättningen. Tyvärr har inte utskottet tagit fasta på våra
förslag.
Särskilt bekymmersamt är det, som påpekats tidigare av Kjell Ericsson,
att Kristinehamn, Storfors, Karlskoga och Degerfors inte placeras in i stöd-
området. De här kommunerna är tillfälligt inplacerade i stödområdet. Situa-
tionen har tyvärr inte förbättrats, och det är därför nödvändigt att i den över-
syn som nu aviseras av regeringen och som kommer under våren placera
dessa fyra kommuner in i stödområdet.
Den tillfälliga inplaceringen upphör den 30 juni i år. Att dagens betän-
kande inte innehåller besked om hur fortsättningen blir skapar naturligtvis
stor ovisshet i de fyra berörda kommunerna.
Kristinehamn, Karlskoga, Degerfors och Storfors utgör en gemensam ar-
betsmarknad, och förändringar i näringsstrukturen på en av orterna påver-
kar de övriga. Enkelt uttryckt: Det som händer i Karlskoga får återverk-
ningar på de tre övriga kommunerna.
Det räcker inte att de här kommunerna är tillfälligt placerade i stödområ-
det. För närvarande utgår ju inte sysselsättningsbidrag. Strukturen i dessa
kommuner är sådan att vi har alldeles för få tjänsteföretag. Man etablerar
sig inte gärna inom tjänstesektorn i den här delen av landet, eftersom man
inte kan dra nytta av sysselsättningsbidrag.
Situationen i östra Värmland är för närvarande dyster. Varsel presenteras
varje vecka. Inga nyanställningar förekommer. Vid de arbetsplatsbesök som
jag gjort under den senaste tiden har det framkommit att man alldeles up-
penbart är undersysselsatt. Orderböckerna är mycket tunna.
Byggarbetslösheten i Värmland är för närvarande 21 %. Skogsarbetarna
har ungefär lika hög arbetslöshet. Var fjärde skogsarbetare i norra Värmland
går utan jobb. Nu är det flera stora hotell som står inför konkurshot, och
vägstationer dras in.
Situationen i Hagfors är minst sagt bekymmersam. Där gäller varsel 340
anställda. Vi har tidigare i flera motioner och anföranden här i kammaren
anfört att regeringen måste ta ansvaret för situationen.
Mest skrämmande är ändå de varsel som ligger och som aviseras inom den
offentliga sektorn. Det handlar om kommunanställda och landstingsan-
ställda. Det är kvinnor inom vård och omsorg som inte längre har en trygg
anställning på grund av indragningarna i kommun och landsting. Det är na-
turligtvis en effekt av de minskade inkomster som kommunerna kommer att
få, när den borgerliga regeringen skall dra in höga belopp från den offentliga
sektorn. I norra Värmland varslades för några dagar sedan 325 sjukvårdsan-
ställda. Hos oss är besvikelsen naturligtvis stor när vi förra veckan fick be-
skedet att regeringen inte beviljat medel till Laxfond Vänern.
Vi är oroade över vad som kommer att hända med Vänersjöfarten. Efter
de utredningar som gjorts är det nödvändigt att gå från ord till handling. Det
har tidigare varit debatt här i kammaren om denna fråga.
Goda och funktionella kommunikationer är naturligtvis en förutsättning
för att näringslivet skall kunna utvecklas. När det gäller de värmländska
järnvägarna måste därför förbindelsen Kil-Charlottenberg förstärkas. Gör
man inte det, finns det stor risk för att vi förlorar länken till Oslo. Vi skall
naturligtvis i stället stärka möjligheterna att fördjupa samarbetet i en ny
europeisk region.
I höst kommer snabbtåg att trafikera linjen Stockholm-Karlstad. Det är
en positiv infrastruktursatsning. Men vi behöver också en ny flygplats för att
ersätta den gamla, som är utdömd och som inte går att bygga ut. En ny flyg-
plats kräver finansiering från staten. Det finns flera vägprojekt som ligger
färdiga att påbörjas, men statsbidrag saknas. Kunde vi sätta i gång med de
här färdigprojekterade vägbyggena skulle arbetslösheten kunna minskas.
Infrastruktur är också utbildning. Den förra regeringen föreslog att Värm-
land skulle bli försökslän för att förlänga gymnasieskolans tvååriga yrkeslin-
jer till treåriga linjer. Försöket har slagit mycket väl ut, och vi kommer i
Värmland att successivt utbilda en mycket kompetent arbetskraft. Men vi
ser med förskräckelse på nedskärningarna inom vuxenutbildningen. Jag in-
stämmer i det som anfördes här tidigare av Inger Hestvik när hon talade om
vuxenutbildningen och dess betydelse för kvinnor i skogslänen.
För att Värmland skall bli en konkurrenskraftig landsända krävs också att
högskolan får examensrätt för den nya magisterexamen. Om det inte blir så,
kommer vår högskola att degraderas och inte locka till sig vare sig studenter
eller lärare som ser sambandet grundutbildning-forskning som en förutsätt-
ning för utbildning av hög kvalitet.
Värmland är ett län med mycket goda förutsättningar. Vi har egentligen
ett centralt läge, en välutbildad arbetskraft, oerhörda tillgångar av orörd och
vacker natur. Vi vårdar och utvecklar vårt kulturarv, och teater- och musikli-
vet blomstrar. Bildkonstnärer flyttar mycket gärna till vårt län. Vi har lyckats
att ställa om vårt näringsliv från de gamla brukens tid till diversifierad och
mångsidig sysselsättning.
Värmland behöver också insatser från stat och regering. Det gäller utloka-
liseringar av ny statlig verksamhet. Det gäller stöd till utbyggnad av infra-
strukturen och utveckling av högskolan.
Herr talman! Det mest akuta, som jag ser det, är att regeringen vid det
aviserade förslaget om stödområdesindelningen tar hänsyn till situationen i
dessa fyra kommuner, Kristinehamn, Storfors, Karlskoga och Degerfors.
Anf. 57 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Det finns mycket i Kristina Svenssons beskrivning av Värm-
land och Värmlands problem som jag kan instämma i. Nu lever vi i en låg-
konjunktur som är internationellt beroende och förvärras av de strukturpro-
blem som vi har i vårt land.
När man från socialdemokratiskt håll talar om en stram nedskärning är
det ändå fråga om en budget som inte är i balans utan har ett underskott
med 70 miljarder. Långtidsutredningen, som alldeles nyss kom, är inte precis
författade av borgerliga företrädare, men där visar man på att den avgörande
förutsättningen för att svensk ekonomi långsiktigt skall komma stärkt ur den
här processen är att den kommunala konsumtionsökningen stoppas, att
verksamheterna rationaliseras med hjälp av konkurrens och ökad egenbetal-
ning samt att de stora sociala försäkringssystemen görs om. Att man inte
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
57
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
bara kan ösa på i den kommunala ekonomin beror ju inte på ren illvilja, utan
vi måste helt enkelt för att klara den långsiktiga situationen, och också för
att förbättra för kvinnorna på sikt, föra en annan ekonomisk politik.
T.o.m. Kjell-Olof Feldt har nyss skrivit att ifall den officiella socialdemo-
kratiska ekonomiska politik som nu förs skulle omsättas i handling, skulle
det vara livsfarligt för Sverige. Jag tycker att Kristina Svensson skulle tänka
på det.
Anf. 58 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det mycket handlar om hur man fördelar resur-
serna, Isa Halvarsson. Jag skulle vilja veta vad hon vill säga till de 325 perso-
ner, varav säkert 300 är kvinnor, i norra Värmland som nu har blivit varslade
och förmodligen kommer att förlora sina jobb.
Jag är helt på det klara med att man måste se över offentlig verksamhet
och driva den rationellt, men jag kan aldrig acceptera att vi i ett sådant län
som Värmland inte skulle ha den offentliga verksamheten som bas för vård
och omsorg.
Anf. 59 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Regeringen har i sina arbetsmarknadspolitiska målsätt-
ningar klart uttalat att man inte kommer att tolerera långtidsarbetslöshet och
att den skall gå hand i hand med den ekonomiska politiken, som verkligen
syftar till att få fart på Sverige.
De treåriga gymnasieutbildningarna i Värmland fortgår. Vi har från ut-
skottens sida i riksdagen föreslagit att 300 milj.kr. skall läggas på för komvux
och folkhögskolor. Det innebär en viss besparing, men vi menar att det
måste finnas ett omvandlingstryck också på dessa sektorer.
Till och med Berit Rollén på AMU tycker faktiskt att omvandlingstrycket
är för litet. Hon menar att man skulle kunna rationalisera mycket mera. På
kort sikt vet vi inte om det kan ske, och vi har därför föreslagit dessa ytterli-
gare 300 milj.kr. till komvux och folkhögskolor, just med tanke på kvin-
norna.
Anf. 60 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra om att anföranden som ledamöterna håller ute i salen skall
framföras från den egna bänken.
Anf. 61 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Jag kan instämma i mycket av det som Isa Halvarsson har
sagt i repliken till Kristina Svensson. Vad gäller problembeskrivningen av
vår lågkonjunktur, våra strukturproblem och vår dåliga ekonomi vill jag
peka på att vi nu har 70 miljarder i budgetunderskott. Då går det inte att ösa
ut hur mycket som helst, utan man måste se efter vad man kan spara in på.
Detta leder till förslag om en del nya möjligheter. Kommunerna har fått möj-
ligheter att starta alternativ med privata inslag.
Det är helt klart att den offentliga vården och omsorgen kommer att vara
basen också i fortsättningen i Värmland, men det ges nu möjligheter till pri-
58
vata inslag häri, och jag tror att både de som skall ha vård och omsorg och
de som bedriver den kommer att ha nytta av detta på sikt.
Jag tror inte att utbildningen på de treåriga linjerna har påverkats i Värm-
land, utan den pågår precis som vanligt.
När det gäller komvux vill jag peka på att man har återfört 300 miljoner
dels till komvux, dels till folkhögskolorna.
Jag kan hålla med Kristina Svensson om att Värmland har goda förutsätt-
ningar. Vårt län ligger bra till. Vi har bra människor och kreativa krafter, och
vi skall klara av svårigheterna, trots att det är jobbigt just nu. Jag håller
också med om att vi måste arbeta vidare med utlokaliseringen av statlig verk-
samhet. Det är likadant med utvecklingen av högskolan, som vi är överens
om. Det finns inga som helst meningsskiljaktigheter i den frågan.
Jag vill vidare beträffande vägprojekten säga att många av dem tyvärr inte
är färdigprojekterade. Riksväg 61 förbi Kil är ett stort projekt, som inte blir
färdigprojekterat förrän i början av nästa år. Därefter kan man börja bygga.
På många ställen är projekteringen inte färdig, och i de sammanhangen
måste vi driva på.
Anf. 62 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! I mitt anförande tog jag upp utbyggnaden av den treåriga
gymnasieskolan i Värmland som ett mycket positivt fullskaleförsök. Det är
en av de positiva faktorer som gör att Värmland kommer att ha en mycket
väl utbildad arbetskraft.
När det gäller komvux, folkhögskolorna och folkbildningen, dvs. vuxenut-
bildningen, är nedskärningar att vänta. Detta drabbar mycket hårt dem vilka
som vuxna vill skaffa sig utbildning och som i förlängningen vill satsa på en
ny yrkesverksamhet.
Jag vet att man i utskottet har försökt att förbättra det ursprungliga försla-
get, men fortfarande kvarstår stora brister. Egentligen har ni såvitt jag för-
står bara flyttat om pengar.
Situationen inom den offentliga verksamheten är mycket allvarlig i Värm-
land. Det gäller inte bara i landstinget, som står för det varsel i norra Värm-
land som jag har talat om, utan i de flesta kommuner. Det är kvinnor inom
vård och omsorg som drabbas av detta, och de har inte några alternativ. Jag
förstår inte vilka privata alternativ som kvinnorna i norra Värmland har. Det
vore bra att få veta det här.
Det är intressant att ni inte nämner någonting om hur vi t.ex. skulle kunna
få ned den stora byggarbetslöshet som vi har i Värmland. Det finns möjlighe-
ter att t.ex. sätta i gång skolprojekt. Det finns skolor som verkligen har be-
hov av renovering, men det behövs statsbidrag för att dessa projekt skall
komma i gång.
Anf. 63 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Det är bra att vi kan ha de treåriga gymnasieutbildningarna
i Värmland. Det är nytt för oss och kan höja kompetensnivån på olika nivåer,
både inom gymnasieskolan och inom högskolan.
När det gäller komvux har utskottet föreslagit att medel skall återföras till
denna, så att i princip de studier som tidigare bedrevs inom komvux och folk-
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
59
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
60
högskolor kan fortsätta. Med en viss effektivisering kan man i princip bibe-
hålla utbildningen oförändrad. Det är bra att utskottet har ändrat detta. Med
det ursprungliga förslaget hade man kanske hamnat snett, men med den nu
föreslagna ändringen kommer det att gå bra.
Byggarbetslösheten är ett bekymmer. Man skall inte bygga nya lägenheter
i detta läge. Många sådana och många kontor står tomma i dag. Däremot är
det mycket på gång när det gäller reparationer. Det finns många exempel
i Värmlandskommunerna på att skolor och vårdhem skall byggas om, och
landstinget skall göra likadant. Därtill kommer en hel del ROT-projekt.
Mycket kommer alltså att sättas i gång under den närmaste framtiden.
Anf. 64 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Det är utmärkt att Kjell Ericsson lovar att det kommer att
sättas i gång en hel del projekt i Värmland inom byggnadssektorn, både skol-
projekt och ROT-projekt.
Jag har inte talat om att det skulle byggas nya bostäder, utan om att det
finns ett behov av att restaurera och renovera det befintliga beståndet. Inom
det befintliga beståndet finns det också mycket stora behov av att förnya
t.ex. vatten- och avloppsledningar, projekt som skulle kunna realiseras om
det fanns pengar för detta.
Anf. 65 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Det är vanligt, och det sker även i dag, att man i den regio-
nalpolitiska debatten avgränsar regionerna i län. Jag tänker frångå den va-
nan och säga några ord om en länsövergripande region, den som brukar kal-
las norra inlandet.
Det är en region som under mycket lång tid har fått vidkännas en mycket
stor befolkningsminskning. Detta har självfallet fått till resultat att det i vissa
områden är långt kvar till regionalpolitikens mål, nämligen att ge människor
tillgång till arbete, service, bostad, kultur och god miljö oavsett var de bor i
landet. I utskottets betänkande finns länsvisa redovisningar bl.a. av befolk-
ning och arbetslöshet. En redovisning av vad som skett inom norra inlandet,
gärna över en lång period, skulle ha visat på de verkliga obalanserna i regio-
nalpolitiken.
Nu kan det även räcka med att visa på de skillnader som man kan finna
om man delar upp mitt hemlän, Västerbotten, i kustland och inland. Länet
som helhet har haft en mycket bra befolkningsökning, hela 9 000 personer
under en tioårsperiod. Men de åtta inlandskommunerna har under samma
period haft en befolkningsminskning med 2 200 personer, trots att kommu-
nerna under de senaste åren kunnat förbättra sina siffror genom att ta emot
flyktingar. Det har varit skiftande takt i avflyttningen från denna region,
men det har pågått en ständig avflyttning sedan 1950-talet.
Man brukar peka på olika åtgärder som sätts in för att hjälpa de regioner
som har problem. Visst förekommer det sådana åtgärder, och vi har här stöd-
områden med olika stödformer, men nog är det en berättigad fråga om det
inte råder obalans mellan de åtgärder som vidtas inom regionalpolitikens
ram och den förda politiken i övrigt. Att både bygga och riva samtidigt har
ju aldrig medfört att huset blivit färdigt.
Något som förenar det länsöverskridande området norra inlandet är att
våra traditionella basnäringar haft och fortfarande har en stor betydelse för
regionen.
Riksdagens beslut förra veckan att den statliga gruvprospekteringen
skulle upphöra var ett beslut som på flera sätt står i motsättning till de regio-
nalpolitiska målen och till det som man säger sig vilja uppnå med alla de
åtgärder man sätter in. För det första kan detta beslut vara början på slutet
för en hundraårig näring. Det var inte enbart fråga om ett regionalt intresse,
utan gruvnäringen har självfallet också ett nationellt intresse.
I det norra inlandet får beslutet omedelbara konsekvenser för inlands-
kommunen Malå, där ett sextiotal personer mister sina jobb. Hur det blir
när nuvarande gruvor nedläggs och inga nya öppnas, kan man bara sia om.
Nog borde det väl ha varit i överensstämmelse med den regionala målsätt-
ningen att man fortsatt med den statliga prospekteringen.
Förändrade villkor för skogsbruket kan också få svåra följder för den här
regionen. Vi är nu dessutom inne i en lågkonjunktur. Skogsavverkningarna
kommer att upphöra först i de områden som ligger längst bort från industrin.
Det är ett förhållande som vi kanske måste godta, för så fungerar markna-
den. Men regeringen har ju också föreslagit att man skall ta bort en del bi-
drag som utgår till skogsbruket, bl.a. bidraget för byggande av skogsvägar.
Det är ett förslag som jag tycker är felaktigt, ur flera synpunkter. I ut-
skottsbetänkandet talas det mycket om att satsa på infrastruktur. Att bygga
skogsvägar är just en sådan satsning. Satsningar inom skogsbruket skulle
kunna bli en viktig beståndsdel både när det gäller att uppnå de regionalpoli-
tiska målen och för att i nuvarande läge lindra den höga arbetslösheten.
Tyvärr ser vi här liksom inom andra sektorer att besluten går emot var-
andra. Det finns ytterligare propåer om ändrade villkor för skogsbruket.
Bl.a. talas det om att virket skall betalas fritt industrin. Skulle det bli verklig-
het, att skogsbruket i inlandet skulle betala frakten av virket, då kommer
den definitiva dödsstöten att utdelas mot denna näring i inlandet.
Skogsnäringen svarar i dag för ett årligt exportnetto på över 50 miljarder
kronor. Nog borde det få till resultat att åtgärder på detta område fick större
utrymme inom regionalpolitiken än vad som i dag är fallet.
De statliga företagen, som för norra inlandet har betytt och fortfarande
betyder mycket för sysselsättning och överlevnad, skall nu säljas ut och pri-
vatiseras. Här har man åter fattat ett beslut utan att fundera över vad det
innebär regionalpolitiskt. Man borde ju ha funderat åt det andra hållet, näm-
ligen hur man skulle kunna i ännu högre grad använda dessa statliga företag
för att göra regionala insatser. Från vattenkraftens vinster skulle man ha
kunnat ge återbäring till kommunerna, för att t.ex. utveckla näringslivet.
Domänverket skulle kunna ges en aktivare roll på ett flertal områden, göra
insatser på regionalpolitikens område.
Herr talman! En dag vaije år diskuterar riksdagen regionalpolitik och de
insatser som görs - ja, även de åtgärder som lyser med sin frånvaro. Hur
skulle det vara, om regionalpolitikens målformulering fick utgöra en led-
stjärna för de beslut som fattas under riksmötets övriga dagar? Förvisso
skulle detta innebära helt förändrade förutsättningar för norra inlandet, kan-
ske för hela vårt land.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
61
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
Anf. 66 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Sverige är ett land i Europa, inte ett isolat för sig. De stora
städerna har genom världshistorien alltid varit centra för den utveckling och
den kultur vi har fått. Atén, Rom, Florens, Paris och New York är exempel
på detta. Men även på nationell nivå kan man se precis samma bild.
Sverige behöver få i gång tillväxten igen, och där behövs förvisso också de
starka regionerna. Det kommande EU, den europeiska unionen, innebär för
Europas del slutet på nationalstatsepoken. Det är storstadsregionerna som
kommer att bli centra, oberoende av nationsgränserna, och de behövs.
Vad är det som skapar tillväxt och styrka i en region? Det är framför allt
universiteten för forskning och utveckling, det är infrastruktur för männi-
skors möten och då främst flyg, och det är kreativitetsskapande kulturliv.
Det är detta som blir nyckelfrågorna under nästa sekel.
Storstadsutvecklingen är en kärnfråga, och man får inte urholka storstads-
regionerna, om vi skall garantera en tillväxt i det här landet. De är nu i kris
med stor arbetslöshet och rader av konkurser. De kan inte urholkas mer. De
måste få möjligheter att utvecklas igen.
Vi har en enda stark storstadsregion i vårt land, och det är Stockholm-
Arlanda-Uppsala-axeln. Den har varit nyckeln till Sveriges framgångar,
men den är ingen outsinlig mjölkkossa. Det finns en framsynt moderat
Stockholmsmotion i år som hade varit värd ett bättre öde än den avsågning
som den har fått i utskottet.
Skåne i förening med Sjaslland kan med Öresundsbrons tillkomst bli Euro-
pas femte K-region, om den får möjligheter till den utvecklingen. Göte-
borgsregionen har också goda utvecklingsmöjligheter.
Att ge de här resurscentra en möjlighet till att bli kreativitetspooler och
utvecklingscentra måste vara det viktigastQ inslaget i en politik för starka re-
gioner i det kommande Europa, och det skapar i sin tur resurser för hela
landet. Det ger möjligheter att skapa välfärd och utveckling i alla delar av
vårt land.
Nya produkter skapas och utvecklas i kreativa miljöer, i storstadsregioner,
men tillverkningen kan sedan spridas över hela landet.
Den vänliga men till intet förpliktigande skrivning som min motion har
fått i utskottet är jag väldigt tacksam för, men den löser inte problemet med
att skapa regioner som kan konkurrera ute i Europa. Storstadsregionerna
måste åter få utvecklingsmöjligheter - för hela landets skull. Det är inga
märkvärdigheter som behövs, och de är inte särskilt resurskrävande heller.
Forskningsresurserna måste koncentreras till universiteten och de stora
högskolorna, om de skall skapa tillräcklig kreativ massa och ge grund för
goda och kraftfulla forskarbyar. Öresundsbron, som är självbärande, måste
också fram för Skåneregionens utveckling, och flyget måste släppas fritt och
befrias från monopolet. En regional översyn som ger oss naturliga och större
regioner med bättre planeringsmöjligheter måste till.
En ny regional indelning för nästa sekels behov, inte för 1600-talets, är
nödvändig för att optimera den här utvecklingen. Den behövs för att inte de
nuvarande statliga decentraliseringsåtgärderna skall bli okoordinerade och
förfelade. Men den behövs framför allt för att ge möjlighet till en samordnad
62
planering för framtiden av kreativitetspooler, tillverkningscentra och rekrea-
tionsområden inom regionerna.
Glesbygdsstödet behövs, men det får inte kväva de regioner som skall stå
för den tillväxt vi så väl behöver i landet. Det är de som ger oss råd även till
den konventionella regionalpolitiken.
En regionalpolitik som ger tillväxtmöjligheter i storstadsregionerna är
faktiskt i dag den viktigaste form av regionalpolitik som vi kan bedriva. Hela
Sverige skall leva, även storstäderna, i den framtida europeiska gemenska-
pen, precis som Anders G Högmark sade.
Anf. 67 KARL HAGSTRÖM (s):
Fru talman! I detta betänkande behandlas regionalpolitiken i de delar som
bl.a. är så viktiga för Gävleborgs län.
I Gävleborgs län har vi de stora tunga basindustrier som Sverige har haft
så stor nytta av i vårt samhällsbygge. I ett län som har den typen av näringsliv
är det inte okänt, att om man skall vara konkurrenskraftig måste man struk-
turrationalisera. Det är ett av leden i åtgärderna för att stärka den internatio-
nella konkurrensen.
Men för framtiden behövs även andra insatser av mer nationell karaktär.
Då tänker jag på infrastrukturåtgärder såsom järnvägar, vägar, utbildning
och en rättvis fördelning av utlokaliseringar av olika slag för att motverka de
i vissa fall negativa effekter som uppstår i industrilän där strukturföränd-
ringar är nödvändiga men slår hårt mot sysselsättningen.
Herr talman! Utlokalisering är en metod i regionalpolitiken. Även den här
gången kan Gävleborgs län åse hur utlokalisering, som är det komplement
som behövs, går oss förbi till förmån för storstadsintressen. Ett exempel på
detta är placeringen av folkhälsoinstitutet.
Även denna gång kan Gävleborgs län åse hur högskolans lokalbehov
schakras bort i samband med den planerade nedläggningen av I 14. Det är
förödande för ett industrilän som behöver en bra och än bättre utbildning av
olika orsaker.
Som industrilän har vi fört statistik som bl.a. visar att vår utbildningsnivå
är bland de lägsta i hela landet. Det finns färdiga planer på en ny- och ut-
byggnad av högskolan i Gävle-Sandviken. Nu får man kanske vänta till år
1994 och 1995 innan det mycket sämre alternativet för kasernsplacering kan
genomföras. Vi är förtvivlade, herr talman.
När det gäller de av både den förra och den nuvarande regeringen anvi-
sade medlen för infrastruktursatsningar på järnväg med snabbtåg mellan
Stockholm och Sundsvall och vägförförbättringar av E 4:an på sträckan Sö-
derhamn-Hudiksvall är det fråga om bra projekt. De är redan beslutade.
Men vi är inte nöjda med den låga penningnivån, inte minst för sysselsätt-
ningens skull. Dessa omfattande projekt är av stort värde för vårt län.
Herr talman! Den stora nedgången inom byggsektorn är också mycket
oroande för vårt län. Gävleborgs län har nu så stor åderlåtning att det finns
stor risk för att de åtaganden som behövs för samhällsbygget av infrastruktu-
ren karaktär inte kan genomföras av egen kraft, utan krafter måste komma
utifrån. En sådan åtgärd är inte någon bra lösning ur någon synpunkt för ett
bra industrilän.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
63
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
64
Herr talman! Jag kan inte låta bli att än en gång betona behovet av infra-
strukturinvesteringar i Gävleborgs län. Som alltid när en lågkonjunktur
drabbar vårt land visar sig Gävleborgs län mycket sårbart. Länet har i dag
landets högsta arbetslöshet. Värst är det för byggnadsarbetarna där arbets-
lösheten ligger på omkring 30 %. De är tätt följda av ungdomsgrupperna.
Den höga arbetslösheten är dock inte enbart ett resultat av lågkonjunktu-
ren. Den kan till betydande del hänföras till de långsiktiga strukturella pro-
blem som vi har i Gävleborgs län.
Länets storföretag genomför stora omstruktureringar av verksamheten.
Det senaste exemplet är Stora Cell AB, som i början av januari i år varslade
500 anställda i Skutskär och Norrsundet om uppsägning. Massafabriken i
Vallvik läggs ned. Televerkets, vägverkets och postverkets regionkontor i lä-
net har lagts ner och flyttats från länet. Inom loppet av senaste året har 480
arbetstillfällen försvunnit.
Totalt har under det senaste året nära 5 000 personer i Gävleborgs län för-
lorat sina arbeten. Under innevarande vinter och vår beräknas ytterligare
2 000 tillkomma. En arbetslöshet på 7 % eller därutöver är tyvärr en dyster
realitet senare i vår om inte kraftfulla motåtgärder nu sätts in.
Hela Sverige skall leva! Den formuleringen är ett citat från förra höstens
regeringsförklaring, och den har använts flitigt här i kammaren. Dessutom
har riksdagen vid flera tillfällen slagit fast allas rätt till arbete var man än bor
i landet. Det är långtgående och riktiga regionalpolitiska mål som förpliktar.
Samhällets - statens - ansvar är stort för att detta politiskt övergripande mål
skall kunna uppfyllas i alla delar av Sverige.
Anf. 68 REYNOLDH FURUSTRAND (s):
Herr talman! Dagligen kan jag och andra sörmlänningar läsa i våra tid-
ningar och höra på lokalradiosändningar. Vi får rapporter om ett ökat antal
företagsnedläggelser, arbetslöshet och ungdomar som flyr länet på grund av
dåliga utbildningsmöjligheter.
Arbetskraften flyr staden, skriver tidningen Folket i Eskilstuna och kon-
staterar att det framför allt är ungdomar mellan 18 och 24 år som söker sig
från kommunen i hopp om att få utbildning eller arbete på annat håll. Situa-
tionen är ungefär likadan i alla de andra kommunerna.
Från länsarbetsnämnden får vi uppgifter som talar om för oss att arbetslös-
heten kostar länet 7 milj.kr. om dagen. Vi upplevde ungefär samma förhål-
landen under slutet av 70-talet. Så här kan det inte få fortsätta. Människors
oro ökar. Risken för passivisering och håglöshet är mycket påtaglig.
Herr talman! Jag talade för någon tid sedan med en arbetslös byggnadsar-
betare. Han är en av 881 arbetslösa, eller 23,8 %, inom byggbranschen. Han
berättade att hans fru kommer att bli arbetslös om någon månad och att den
23-årige sonen, som också han är byggnadsarbetare, blir arbetslös efter som-
maren. Den 19-åriga dottern som går ut ur gymnasiet kommer också hon att
mötas av arbetslöshet.
I december förra året saknade 7 000 sörmlänningar arbete och 3 500 var
föremål för olika former av arbetsmarknadsåtgärder. Till detta, herr talman,
skall läggas att 3 000 jobb helt har försvunnit under de senaste åren. Det
handlar då om arbeten som aldrig mer återkommer.
Vad är det då som orsakar denna mycket svåra och allvarliga situation?
Det är framför allt två faktorer, dels en mycket kraftig strukturomvandling,
dels ett allt sämre konjunkturläge.
Herr talman! Fortfarande förestår stora omställningar inom länets nä-
ringsliv och på arbetsmarknaden. Vårt läns näringsliv präglas mycket starkt
av en basindustri med tyngdpunkten lagd inom järn- och stålområdet. De
mindre företagen i länet är i huvudsak underleverantörer till de större till-
verkningsindustrierna inom bl.a. bil- och försvarsmatrielindustrin. Det är in-
dustrier som mycket väl vet vad kriser vill säga. Denna ensidiga struktur ger
mycket begränsade expansions- och utvecklingsmöjligheter.
Vad som behövs är en utveckling mot en mer sammansatt näringslivsstruk-
tur som kommer att bli helt avgörande för länets framtid.
Herr talman! Det är utifrån det här perspektivet som regionalpolitiska in-
satser blir helt avgörande. Det krävs helt enkelt en strategi för att bryta den
nedgång som vi nu är inne i. Det bör vara en strategi som gör att omställ-
ningar kan ske i socialt acceptabla former och att den långsiktiga konkur-
rensförmågan stärks.
Vi har i vår motion A417 pekat på åtgärder som vi socialdemokrater me-
nar behövs för att utveckla och inte avveckla vårt län. Det handlar om utbild-
ning. Fler utbildningsvägar måste bli tillgängliga. Det gäller områden som
ökad lärarutbildning, fler ingenjörsutbildningar med inriktning mot el,
kemi, miljö och ekologi samt utbildningar inriktade mot socialt arbete.
Vi behöver ta ett helhetsgrepp när det gäller verksamheten vid Studsvik
Energiteknik för att ta till vara de forskningsresurser som finns för att ut-
veckla en bred verksamhet med inriktning på miljö/teknik och energi/miljö.
Vi behöver se till att kortare högskolekurser kan erbjudas på flera orter i
vårt län.
Herr talman! En bra regionalpolitik kräver också bra kommunikationer.
Kommunikationerna är en nyckelfråga för Sörmlands utveckling. Det berör
alla de stora transportområdena väg, järnväg, flyg och sjöfart. Vi kan kon-
statera att det föreligger mycket stora investeringsbehov framför allt inom
väg- och järnvägsnäten. De två stora Europavägarna E 3 och E 4 samt övriga
riksvägnätet sammantaget är fortfarande det sämsta i hela vårt land.
Herr talman! Om vi vill låta fler orter som Katrineholm, Flen och Ving-
åker få leva och utvecklas behövs det satsningar på vägar och förbifarter som
gör att man i dessa kommuner inte begränsas i sitt utvecklingshänseende,
utan får möjligheter att leva vidare och bli bättre. Vi behöver se till att Svea-
landsbanans förverkligande ges högsta prioritet för att Eskilstuna skall
kunna överleva och utvecklas som en viktig ort i Mälardalen.
Herr talman! Jag tvingas tyvärr konstatera att knappast något av det som
vi fört fram i vår motion har hörsammats. Nu handlar det mer om att privati-
sera och sälja ut viktiga gemensamma resurser. Men den politiken, herr tal-
man, löser inte de problem som vårt län står inför.
Jag sade i min inledning att arbetslösheten i Sörmland kostar 7 milj.kr. om
dagen. Om jag räknar om detta innebär det att det har tickat ut 30 000 kr.
mer för arbetslösheten under den tid som jag har talat. Låt mig ge ett gott
råd till regeringen. Se till att man pratar litet mindre och handlar litet mer.
Det skulle faktiskt ge bättre resultat.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 89
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
66
Jag har med det här inlägget velat peka på några av de mycket allvarliga
problem som föreligger i mitt hemlän. Jag har velat peka på de åtgärder av
regionalpolitisk karaktär som vi socialdemokrater menar behövs för att
vända pessimism till optimism. Det är åtgärder som ger både arbete, bra ut-
bildning och bra kommunikationer. Det är åtgärder som utvecklar våra kom-
muner och gör det möjligt att leva, bo, verka och utbilda sig i Sörmland.
Herr talman! Jag ber att få instämma i de socialdemokratiska reservatio-
nerna som lämnats till detta betänkande.
I detta anförande instämde Alf Egnerfors (s).
Anf. 69 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Jag ber att få inleda med att instämma i Bertil Perssons an-
förande när det gäller vikten av att satsa på storstadsregionerna och skapa
möjligheter för dem att växa.
I det här betänkandet behandlas motion A434 som handlar om Skåne och
Skånes förutsättningar. Alla de fyra liberala riksdagsledamöterna från Skåne
står bakom motionen. Jag vet att det kanske inte är så vanligt att gå upp och
tala om en motion av det här slaget, men jag dristar mig ändå att göra det.
Jag tycker nämligen, herr talman, att motionen med alla sina olika förslag
har behandlats lättvindigt i utskottet.
Motionen och förslaget spänner över ett vitt fält, dvs. självklart över ar-
betsmarknads- och regionalpolitik, men också över utbildning, forskning,
turism, kultur, miljö och kommunikationer. Motionen innehåller 32 olika yr-
kanden, varav 30 nu behandlas av arbetsmarknadsutskottet. Jag tycker att
det här förfarandet är märkligt och har svårt att förstå handlingssättet, även
om jag är ny i riksdagen. Jag tycker inte att riksdagen har behandlat våra
förslag på ett belysande sätt. Det känns något lättvindigt.
Herr talman! När detta är sagt skulle jag vilja kommentera motionen nå-
got. En kungstanke i regeringens regionalpolitik som flera varit inne på är
att hela Sverige skall leva. Det betyder att besluten i regering och riksdag
skall ge möjlighet för alla delar av vårt avlånga land att utvecklas. Ingen
landsända skall missgynnas och ingen landsända skall favoriseras. Det hand-
lar i hög grad om att ta till vara de regionala möjligheter som finns. Man
brukar kalla det en regional mobilisering. Det är bra.
Jag har i flera sammanhang poängterat hur viktigt det är att Sverige då
också får ett nytt regionalt styre med färre regler och mindre centralmakt.
Vi måste få mer regional demokrati. Allt kan inte och skall inte styras från
Stockholm. Därför föreslår vi i den här motionen att Skåne skall bli ett fri-
landskap eller en friregion.
Det finns självfallet frågor av nationell betydelse som skall lösas i den här
församlingen. När så sker är det viktigt att devisen Hela Sverige skall leva
också ges ett innehåll. Jag tycker att det har varit si och så med det hittills.
En landsända som på senare år har fått lida på grund av tidigare goda tider
är just Skåne. Alltför ofta har vi skåningar bemötts lätt överseende när vi
krävt en rättvisare fördelning av statens totala kaka.
Skånskt näringsliv har genomgått en hårdför strukturomvandling. I dag
är närmare 18 000 personer öppet arbetslösa och drygt 20 000 personer är
sysselsatta i olika AMS-åtgärder. Arbetslösheten i Malmö och Helsingborg
är faktiskt högre än i flera av skogslänen.
Herr talman! Det är därför som vi i Skåne nu också vill ha vår rimliga del
av de satsningar som regering och riksdag är beredda att göra. Det handlar
om att bygga ut infrastrukturen med vägar och järnvägar, satsa på forskning
och utbildning och sprida kulturen över hela vårt land. Nu behövs verkligen
stora insatser för att ge Sverige och Skåne en ny start. Tyvärr måste jag då
konstatera att Skåne inte fick en enda krona av regeringens senaste infra-
strukturpaket. Det kritiserade jag kommunikationsministern för i förra
veckan.
Öresundsbron verkar nu äntligen komma, även om vissa statsråd tydligen
fortfarande försöker sätta käppar i hjulen för den. Väg- och järnvägsnätet i
Skåne måste rustas upp, inte minst som en förberedelse inför bron. Några
exempel på projekt som kan komma i gång mycket snabbt är elektrifieringen
av järnvägen Malmö-Ystad-Simrishamn, en motorväg Lund-Gårdsstånga
på E 66, fr.o.m. i dag tror jag att den heter något annat, förbättringar av
det nuvarande motorvägsnätet, en ny ringled kring Ystad, satsningar på flera
mindre vägar och förbättringar på Sturups flygplats. Det är alltså saker som
kan komma i gång på en gång.
Herr talman! Staten har det övergripande ansvaret för högre utbildning
och forskning. En av nycklarna till framgång för vårt land och en möjlighet
att öka produktiviteten är förkovran. Det gäller också förkovran på den
högre nivån. Här har universitets- och högskoleutbildningarna i Lund,
Malmö och Kristianstad och den härtill kopplade forskningen en mycket stor
betydelse. En fortsatt positiv utveckling av Lunds universitet är betydelse-
fullt för hela Sydsveriges utveckling, i synnerhet nu när konkurrensen hård-
nar i det nya Europa.
Herr talman! Tillåt mig slutligen ta upp fördelningen av det statliga kultur-
anslaget. Min motion handlar nämligen om det också. Operan och Drama-
ten får i årets budgetförslag nästan 400 milj.kr. vilket är drygt 30 milj.kr. mer
än de sammanlagda bidragen till landets regionala och lokala teater-, dans-
och musikinstitutioner. Som skånsk jämförelse kan nämnas att Malmö stads-
teater får ca 45 milj.kr. i statligt bidrag nästa år och Dramaten får ca 145
milj.kr. Helsingborgs symfoniorkester får i dag ungefär 7 milj.kr. Stock-
holms konserthusstiftelse får 23,5 milj.kr.
Detta är skillnader som i mitt tycke är orimligt stora. Vi behöver ett le-
vande kulturliv över hela landet. De statliga kulturpengarna behöver därför
fördelas mer rättvist. Ett konkret sätt att få ett mer jämlikt utbud av teater
och musikteater är att nationalscener skall kunna inrättas också utanför hu-
vudstaden.
Herr talman! I det nya Europa formas slagkraftiga regioner och nations-
gränser rivs. I detta perspektiv ter det sig än viktigare att Sveriges skilda re-
gioner får ökat självstyre. Men det räcker inte bara med eget ansvar och möj-
lighet att bestämma själv. Skall det bli någon verklighet av uttrycket Hela
Sverige skall leva, måste också de statliga medlen fördelas på ett rättvisare
och rimligare sätt.
Skåne har länge hamnat i strykklass. Nu vill vi ha vår beskärda del. Det är
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
67
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
68
inte bara i Norrbotten som missnöjet gror. Också skåningar är på krigsstigen
mot centrala beslutsinstanser.
Herr talman! Jag tror att riksdagen har all anledning att ta de regionala
ropen på allvar.
Anf. 70 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Jag har i sak ingenting att invända mot Olle Schmidts be-
skrivning av behovet att utveckla södra Sverige. Inom parentes sagt tror jag
att Sydsverige har en utomordentligt viktig roll att spela framöver i regioner-
nas Europa. Det var framför allt Olle Schmidts inledning som jag tänkte be-
röra. Han tyckte att motionen med de 32 yrkandena hade fått en något lätt-
vindig behandling i utskottet.
Vi har i år haft den modellen att vi har fått samtliga yrkanden till arbets-
marknadsutskottet, oavsett vilket fackutskott de egentligen berör. Det har
kanske varit en mindre lyckosam princip. Det har skapat problem av detta
slag för vårt utskott, när motioner har inrymt en lång rad yrkanden som kan-
ske skulle ha kommit till kulturutskottet eller andra utskott. Det är skälet.
Sedan kan man alltid diskutera vilken modell som är den bästa. Vi har i år
funnit att detta är en mindre bra modell. Det kan finnas anledning för dem
som hanterar fördelningsfrågorna att ta fasta på detta. Det är inte fråga om
någon nonchalans, utan det har blivit en följd av en teknik som har varit
mindre framgångsrik.
Anf. 71 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Jag ber att få tacka Anders G Högmark för denna förklaring.
Det känns bra att också utskottet har uppmärksammat dessa problem. Jag
har inte så många månader i riksdagen bakom mig. Men innan jag tog mig
an att skriva denna motion, hade jag bibringats uppfattningen att yrkandena
delades mellan utskotten och behandlades separat. Så har nu inte skett. Det
är klart att jag, när jag tittar igenom yrkandena med olika förslag, känner
det som att de behandlas i några meningar och avfärdas av utskottet. Jag
inser arbetsmarknadsutskottets bekymmer, men jag tycker inte att det känns
riktigt bra.
Jag får ta det som en lärdom till nästa år och se till att väcka, om inte 32
olika motioner, så i varje fall ett mycket högre antal motioner. Jag tror dock
att det för läsvärdet och måhända även för sättet att behandla motionerna
på i riksdagen, inte i alla sammanhang är nödvändigt att skriva så många
motioner. Det kan vara bra att sammanställa problem i en motion. Vi får
överväga från vår sida och följa de riktlinjer och regler riksdagen har i detta
sammanhang.
Anf. 72 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag skall något kommentera den diskussion som har förts
tidigare i dag när det gäller Europeiska gemenskapen eller Europeiska unio-
nen. Där lever i dag ungefär 45 miljoner människor i fattigdom, enligt EG:s
eget sätt att mäta. Vissa forskare hävdar att andelen fattiga i detta område
ökar.
Arbetslösheten har stigit i princip under hela 80-talet och håller sig nu om-
kring 10 %. Arbetslösheten slår inte minst hårt mot tidigare starka industri-
regioner i mellersta England, i Bremenområdet i Västtyskland, i södra Bel-
gien, i Baskien i norra Spanien osv.
Borttagandet av handelshinder och tullar gynnar frihandel och ekonomisk
tillväxt, som vi nu mäter tillväxt. Men den ekonomiska integrationen för
också med sig ökade regionala klyftor och klyftor mellan människor.
Den tidigare regionalpolitiken inom EG har inte förmått påverka denna
utveckling. För att inte de ökade klyftorna inom området skulle leda till
oöverbryggbara motsättningar, har regionalpolitiken efter Enhetsakten
skärpts sedan 1987. Trots denna skärpning tycks, enligt tillgänglig statistik,
klyftorna ha fortsatt att öka, mätt i genomsnittlig köpkraft per invånare. Det
tar förmodligen en viss tid innan även dessa insatser ger resultat.
Inkomstskillnaderna mellan olika regioner är med våra mått mätt ofant-
liga. I de två rikaste regionerna är den genomsnittliga inkomsten fyra fem
gånger större än i de två fattigaste regionerna. Där kan man tala om inkomst-
klyftor. I de tio sämsta regionerna var arbetslösheten 1989 i snitt 23 %, me-
dan den var bara 3 % i de tio bästa regionerna.
Den marknadsorientering och de skärpta konkurrenskrav på samhällelig
verksamhet som nu prioriteras av regeringen kommer med stor sannolikhet
att leda till ökade regionala klyftor, om inga motåtgärder vidtas. När statlig
verksamhet inom domänverket, Vattenfall, televerket, postverket, SJ och
flygtrafiken avregleras, kommer möjligheten att föra över vinster från lön-
samma delar av verksamheten till mindre lönsamma att kraftigt begränsas.
Sådana delar ligger ofta inom stödområdet och andra utsatta regioner. Det
har också flera talare i dag berört, bl.a. Bertil Måbrink.
Dessutom vidtar regeringen en rad åtgärder som ökar osäkerheten om
framtiden i stora delar av landet. Utförsäljningen av de statliga basindustri-
erna är en sådan åtgärd. En annan åtgärd är slopandet av den statliga mine-
ralprospekteringen som leder till att sulfidmalmsgruvorna inom några år ty-
nar bort. Särskilt Norrbottens och Västerbottens län drabbas av denna ut-
veckling. De ständiga kraven på nedskärning av offentlig verksamhet inom
kommuner och landsting skapar osäkerhet inte bara bland offentliganställda
utan också bland en mängd privata entreprenörer, som är beroende av den
offentliga verksamheten. Manipulerandet med riskkapitalförsörjning har
också förvirrat småföretagarna och försvagat regionalpolitiken.
Det vi sett hittills av den konkreta EG-anpassningen i Sverige har innebu-
rit nedskärningar och försvagningar på en rad områden.
Senfärdigheten när det gäller att få i gång infrastruktursatsningar av regio-
nalpolitisk betydelse bidrar också till svårigheterna. Enligt Vänsterpartiets
krav borde under det kommande budgetåret några hundra miljoner ytterli-
gare kunna satsas inom infrastrukturområdet i den nordliga regionen.
I Norrbottens län är det få som kan försvara den nuvarande stödområdes-
indelningen, där Älvsbyns kommun, Markbygdens kyrkobokföringsdistrikt
samt Edefors och Gunnarsbyns församlingar i Bodens kommun tillförts stöd-
område 2 utan närmare motivering. Likaså hamnade dessa områden utanför
den särskilda utvidgningen av området för nedsättning av socialavgifter,
trots att de har stora likheter med andra, mer lyckosamma områden i andra
län. Jag vill på denna punkt yrka bifall till Karl-Erik Perssons meningsyttring
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
69
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
70
avseende moment 13, som gäller Älvsbyns kommun, vilket innebär ett bifall
till Leif Marklunds, Per-Ola Erikssons och min motion i detta ärende.
Särskild uppmärksamhet borde ägnas situationen i kommuner som Kalix
och Arjeplog. På den senare orten diskuteras flera projekt, däribland etable-
ring av ett center för rehabilitering av arbetsskadade. Jag hoppas att den sär-
skilda Aijeplogsgruppen som tillsatts ägnar särskild omsorg åt den frågan.
Målsättningen för Aijeplogsgruppen borde vara att återskapa minst lika
många arbetstillfällen som de som nu försvinner på grund av att gruvbryt-
ningen upphör.
Moment 60 i betänkandet, där Norrbottensfrågorna behandlas, är så kon-
struerat att yrkanden som egentligen inte är motsatta i texten ställs mot var-
andra. I flera fall kommer emellertid mina yrkanden att behandlas i annan
ordning, när vi behandlar televerket, SJ osv. Jag avstår därför från yrkande
i detta sammanhang. Självfallet stöder hela mitt parti de yrkanden rörande
Norrbottens län som avses i detta moment.
Anf. 73 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! För mig som norrbottning är det angeläget att gå upp i denna
regionalpolitiska debatt. Det är viktigt att än en gång peka på att vi i den
regionalpolitiska debatten måste ha en helhet. Man måste se på regionerna
och länen som helheter, där man skall skapa livsvillkor för människorna, så
att de kan arbeta och bo och känna att de trivs och kan bo kvar. Debatten i
dag har visat att många pekar på denna helhetssyn på regionalpolitiken.
Man kan inte låta hela landet leva enbart genom särskilda medel över re-
gionalpolitiska anslag. Det krävs att man också lägger stor vikt vid att det
finns service, arbete, kommunikationer och utbildning. Det handlar här om
beslut under många olika anslag i statsbudgeten. Man måste alltså målmed-
vetet se till att alla delar av landet har dessa möjligheter.
Det jag nu säger har sagts många gånger i dag. Det sägs också mycket fint i
den socialdemokratiska reservationen. Även borgerliga företrädare har sagt
detta. Vi ser ändå att de regionala klyftorna i Sverige nu kan öka betydligt.
Det beror på att den borgerliga regeringen på många olika sätt föreslår åtgär-
der som vi vet inte främjar en regional balans och inte heller främjar möjlig-
heterna att arbeta och bo i alla delar av landet.
Den borgerliga regeringen vill dra in pengar från kommunerna. Det inne-
bär att möjligheterna för kvinnor att få arbete i alla kommuner, i inlands-
kommuner, beskärs. Som norrbottning vet jag hur viktigt det är att det finns
offentlig service. Jag vet hur viktigt det är för speciellt kvinnorna. Jag är där-
för mycket oroad över den framtid som många kommuner går till mötes, om
de borgerliga partiernas förslag får slå igenom.
Socialdemokraterna på Norrbottensbänken har skrivit en motion där vi
har försökt ha denna helhetssyn på länet och den regionala utvecklingen.
Vi har tagit upp många förslag som jag tycker är väl värda att beakta. Jag
återkommer till det. Dessförinnan vill jag peka på vad som händer just nu i
Norrbotten.
Arbetslösheten ökar. Det har kommit prognoser för landet där det sägs
att arbetslösheten kan öka till uppåt 6-7 %. Arbetsmarknadsministern säger
att det inte skall få ske. Men i Norrbotten har vi nu en arbetslöshet på uppåt
5 %. Det skulle ha varit intressant att få höra vad arbetsmarknadsministern
säger om det. Vi är snart uppe i 6 %. Han säger att det inte skall få ske, att
vi kommer upp till de siffrorna.
Byggarbetslösheten är betydligt högre än 5 % i Norrbotten. Väldigt
många byggnadsarbetare är arbetslösa. De besparingar som nu skall ske
inom komvux och folkbildning kommer att innebära att möjligheterna till
vuxenutbildning, att minska klyftorna mellan unga och vuxna i utbildning,
beskärs. Detta sker samtidigt som man pratar om en helhetssyn.
Vi har industrikriser. De flesta känner till Ovako och andra industrikriser
som, om de får blomma ut, kommer att innebära mycket stora svårigheter
för Norrbotten.
I förra veckan beslutade den borgerliga majoriteten här i riksdagen att
lägga ner prospekteringsverksamheten. Det innebär att ett tjugofemtal an-
ställda vid SGAB i Luleå kommer att sägas upp. I detta sammanhang vill jag
säga att det är viktigt att den kompetens som finns vid SGAB i Luleå tas till
vara, när man nu skall bygga upp det mineralkontor som blev den kompro-
miss som skulle slita den borgerliga interna striden om prospekteringen. Här
finns en kompetens hos SGAB som det är mycket viktigt att ta vara på nu.
I den socialdemokratiska Norrbottensmotionen har vi pekat på just basin-
dustriernas betydelse. Vi motsätter oss också en utförsäljning av naturtill-
gångarna i Norrbotten, som betyder väldigt mycket för vårt län.
Vi har pekat på högskolans betydelse. Vi behöver bredda högskolans
verksamhet. Vi behöver få en lärarutbildning för årskurserna 4 till 9.
Vi har pekat på hur viktigt det är att se till att ungdomar får arbete även i
Norrbotten. Här pågår ett mycket intressant samarbete mellan länsarbets-
nämnden och de lokala facken, där man använder otraditionella åtgärder.
Det har gett goda resultat. Men om arbetslösheten går i höjden riskerar ung-
domarna att drabbas speciellt hårt. Här måste ges möjligheter till åtgärder.
Till slut vill jag ta upp frågan om utlokalisering. Vi tycker att det är viktigt
att utlokaliseringen fortsätter när det skapas nya myndigheter. Riksdagen
har inte rivit upp beslutet att nya myndigheter skall utlokaliseras. Den verk-
samheten måste fortsätta.
Sedan vill jag göra en kommentar till Olle Schmidt. Han säger att i Norr-
botten gror missnöjet. Jo, missnöjet gror, men inte alltid. Det beror på vil-
ken centralmakt man har. När vi hade en socialdemokratisk regering hade
vi visserligen åtskilligt att säga, men vi kände i alla fall stöd från den central-
makten. Det är faktiskt, tyvärr, en annan situation nu.
Anf. 74 PER STENMARCK (m):
Herr talman! Nästan alla riksdagens regionalpolitiska debatter handlar
om problem, men en ny politik kan öppna för nya möjligheter. Det är främst
i det perspektivet som framtiden skall ses.
Regionalpolitik kostar alltid pengar. Det brukar det göra när man skall ta
fram krispaket för att lösa problem. Möjligheter kräver investeringar, och
investeringar kräver också pengar, men rätt utnyttjade kan de ge en god av-
kastning.
Skåne är en region som också har problem och svårigheter. Många struk-
turkriser har kännetecknat utvecklingen under de senaste decennierna. Det
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
71
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
72
har gällt den nu till stora delar nedlagda varvsindustrin och gummiindustrin.
Textil och konfektion blomstrade för inte alltför länge sedan. Varje år drab-
bas jordbruksnäringen av nya nedläggningar. Totalt sett är detta en utveck-
ling som påverkat hundratusentals människor.
Men det viktiga i dagsläget är att blicka framåt och se till de utvecklings-
möjligheter som finns.
Det finns ett antal saker som kan komma att påverka utvecklingen i Skåne
under de närmaste decennierna.
Det första och viktigaste är det beslut som riksdagen och det danska folke-
tinget fattade i juni 1991 om att bygga en bro mellan Malmö och Köpen-
hamn.
För Skånes del kommer Danmark och framför allt Själlandsområdet att
utgöra det viktigaste närområdet. Denna närhet har varken vi eller dans-
karna utnyttjat i tillräcklig utsträckning.
Att bron inte redan står klar beror enbart på senfärdighet på båda sidor
om Öresund. Med den process som nu är i gång bör en kombinerad väg- och
järnvägsförbindelse över Öresund kunna stå klar i slutet av 1990-talet. En
sådan direktförbindelse till kontinenten kommer i och för sig att få stor bety-
delse för Skånes framtida utveckling som en framgångsrik region. Detta har
också arbetsmarknadsutskottet påpekat i sitt betänkande.
Med färjetrafikens utveckling över Östersjön och med en bro över Öre-
sund blir det också nödvändigt med ett utbyggt järnvägssystem i Sydsverige.
Det är glädjande att en utbyggnad av västkustbanan nu pågår. Så små-
ningom kommer denna att ha dubbelspår hela sträckningen mellan Göte-
borg och Malmö. Detta är ett klart framsteg.
Det hade varit ännu bättre om regeringens satsning på utbyggd väg- och
järnvägstrafik dessutom hade inneburit en nödvändig satsning på elektrifie-
ring av järnvägen mellan Malmö och Ystad. På sikt kommer detta att bli nöd-
vändigt. Det kommer att underlätta för den godstrafik som så småningom i
allt större utsträckning kommer att söka vägar genom det gamla Östeuropa.
Tidigare i debatten har påtalats det anmärkningsvärda i, att i den stora
satsning på infrastruktur i form av vägar och järnvägar som presenterades
för någon vecka sedan gick inte en krona till Skåne.
Avregleringen av flyget, som förhoppningsvis nu ligger väldigt nära i ti-
den, är ett tredje område som kan komma att få stor betydelse för Skånes
framtida utveckling. Därmed skapas möjlighet till konkurrens på inrikesfly-
get och till mer av direktflyg på utlandet. Det kortar avstånden både inom
och utom Sverige.
Det är vidare också hög tid att vi börjar se Skåne som den region den är.
Inom Skåne finns tre landsting, två länsstyrelser och ett stort antal kommu-
ner, men det finns ingen som representerar regionen som helhet. Detta är
ett allt större problem, som kan komma att isolera oss i det snabbt framväx-
ande nya Europa.
I detta nya Europa handlar det inte primärt om att centralisera besluten,
utan om att decentralisera dem. Efter EG:s toppmöte i Maastricht har den
s.k. subsidiaritetsprincipen skrivits in i EG:s egen fördragstext. Den skapar
möjligheter för enskilda regioner att påverka sin egen situation och att sam-
arbeta med regioner i andra länder.
Detta har vi en alltför liten beredskap för i Sverige. Exakt hur detta skall
lösas vet förmodligen ingen i dag. Men det som borde kunna vara en fram-
komlig väg är att låta exempelvis Skåne, och för den delen kanske ytterligare
någon del av vårt land, bli friregion. Inom denna ram borde regionen själv
få möjlighet att dels besluta i frågor som rör rent regionala funktioner, dels
besluta i delar av frågor som i dag beslutas av statliga organ.
Herr talman! På båda sidor om Öresund finns avancerad vetenskaplig
forskning. I olika sammanhang har påvisats att om denna verksamhet inte-
greras till en sammanhängande kunskapsregion kan denna få en samman-
lagd tyngd som motsvarar de allra mest framstående forskningsregionerna i
Europa.
För Skåne och för Sverige som helhet är detta utomordentligt viktigt. Skå-
nes demografiska tyngdpunkt är inte Stockholm, utan Malmö-Köpenhamn.
Framtidsregionen är Öresundsregionen och inte en korridor mellan Stock-
holm och Uppsala.
Det bör vara möjligt att uppnå en positiv utveckling inom ett område som
innehåller universitetsstäderna Lund, Malmö, Köpenhamn och Roskilde,
fyra stora sjukhus med avancerad medicinsk forskning, två moderna flyg-
platser som kan utgöra varandras komplement och en bro för väg- och järn-
vägstrafik som binder samman allt detta.
Att vi hittills inte nått dessa resultat beror enbart på att vi inte varit be-
redda att göra de nödvändiga satsningarna. Framtiden får utvisa om vi under
1990-talet kommer att ta till vara de möjligheter som står till buds. I annat
fall kommer även framtida regionalpolitiska debatter att handla mer om pro-
blem än om möjligheter.
Anf. 75 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Per Stenmarck pratar om subsidiaritetsprincipen och om att
regionerna inom Europa skall få klara sin utveckling genom ökat självstyre.
Men regionerna i Europa, liksom regionerna i vårt land, har väldigt olika
förutsättningar. Somliga regioner har stora befolkningskoncentrationer och
en högteknologisk industri, och andra regioner har industriområden som slås
ut. Det här mönstret känner vi väl igen från hela OECD-världen.
Är det inte en avsevärd risk, Per Stenmarck, om det inte finns en övergri-
pande, styrande hand över de regioner som skall sköta sig själva, för att vissa
regioner får en mycket hög tillväxt medan andra hamnar i bakvattnet?
Anf. 76 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Låt mig först och främst säga att det inte är tal om att av-
veckla någon nationalstat. Jag utgår från att Sverige kommer att finnas kvar
även i fortsättningen och ha ett övergripande ansvar för mycket som kommer
att inträffa i vårt land i framtiden.
Det är bara att konstatera, som Bengt Hurtig säger, att det är mycket olika
förutsättningar i olika delar av landet. Men låt oss då dra nytta av de olika
förutsättningarna! Låt oss skapa en möjlighet för alla dessa olika regioner
att utvecklas var och en för sig! Jag är övertygad om att vi kommer att kunna
dra nytta av att de får utvecklas fritt, och kanske inte på det sätt som hittills
har skett i vårt land.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
73
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
74
Anf. 77 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Det vi hittills har sett i vårt land när det gäller påverkan av
den övergripande regionalpolitiken är att EG-politiken har använts som ar-
gument för att halvera stödområdets storlek, för att minska de maximala ni-
våerna när det gäller lokaliseringsbidrag och även för att minska transport-
stödet. Det minskar naturligtvis möjligheten att stärka förutsättningarna
centralt i våra regioner, som hotas av att bli eftersatta.
Det går inte att lämna över ansvaret till enskilda regioner som av olika skäl
är på tillbakagång. Man måste, som EG också ursprungligen har tänkt sig,
gå in med centrala fonder och central styrning för att balansera de här regio-
nerna mot varandra, så att utvecklingen inte blir så olika. Hittills har det
blivit våldsamt stora klyftor inom EG.
Anf. 78 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Det som vi hittills har sett, Bengt Hurtig, är en centralstyr-
ning från Stockholmsregionen, inte en styrning från EG, inte en regional ut-
veckling. Det är den regionala utvecklingen som jag tycker att vi nu skall
öppna för, och det var därför som jag i mitt anförande talade om att vi kanske
borde skapa möjligheter för några av dessa regioner att utvecklas som s.k.
friregioner, för att pröva hur utvecklingen blir där och se om vi kan omsätta
det i större skala därefter. Jag är övertygad om att vi alla skulle vara betjänta
av det och att det skulle kunna skapa en god utvecklingsmöjlighet inför fram-
tiden.
Tredje vice talmannen anmälde att Bengt Hurtig anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 79 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Jag tänkte uppehålla mig vid ett förhållande som gäller om-
struktureringen av det militära försvaret och försvarsindustrin. Vänsterpar-
tiet anser att vi bör minska det militära försvaret. Förbandsnedläggningar
och minskade beställningar till krigsindustrin är i sig önskvärda, men det
medför naturligtvis problem. En hel del kommuner är extremt beroende av
försvarets verksamhet, både vad gäller själva förbanden och vad gäller indu-
striernas verksamhet.
I betänkandet säger majoriteten att det finns en handlingsberedskap in-
byggd i arbetsmarknads- och regionalpolitiken. Det är självklart - fattas
bara annat. Frågan är om den handlingsberedskapen räcker till för de åtgär-
der som dels är genomförda, dels kommer att genomföras. De räcker alltså
inte. Det är inte handlingsberedskapen i sig utan hur kvalificerad den är och
vilka effekter den kan få som är avgörande.
Svensk industri behöver kvalificerade samhällsbeställningar. Ett exempel
på det är JAS-projektet. Vi menar att den största betydelsen naturligtvis inte
är försvarspolitisk; Sverige behöver inte ett så kvalificerat vapensystem för
att kunna hävda vårt territorium och vår självständighet. Däremot behöver
svensk industri objekt för att utveckla teknik. JAS-projektet är perfekt ur
den synpunkten.
Viktiga delar av teknikutveckling, liksom i övriga delar av industrivärlden,
sker genom försvarsindustrin. När vi minskar på försvarsindustribeställ-
ningar behövs ett planerat och långsiktigt arbete, där försvarsindustrins ka-
pacitet överförs till civila områden. Marknaden kommer inte att göra det,
inte heller den traditionella arbetsmarknadspolitiken och regionalpolitiken.
Det här gäller den långsiktiga utvecklingen.
Vad kan vi då säga om den handlingsberedskap som finns inbyggd och dess
förmåga att lösa kortsiktiga problem? Ja, även där kan vi se att effekten är
otillräcklig. Karl-Erik Persson nämnde t.ex. de effekter som nedläggningen
av I 3 i Örebro har fått för bygden. Självfallet skulle den här handlingsbered-
skapen då ha kommit till uttryck, men icke - inte ens den självklara möjlig-
heten att lokalisera SCB:s totala verksamhet vill utskottsmajoriteten disku-
tera.
Det är alltså så att den handlingsberedskap som finns inbyggd i arbets-
marknads- och regionalpolitiken inte räcker, varken till den långsiktiga eller
till den kortsiktiga utvecklingen, och när det gäller omstruktureringen av
svensk försvarsindustri krävs åtgärder av ett helt annat slag i fråga om lång-
siktighet och planering från samhällets sida.
Anf. 80 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Ewa Hedkvist Petersen har i sitt inlägg utvecklat regionalpo-
litikens betydelse för ett län som Norrbotten och även utvecklat innehållet i
den motion som vi på Norrbottensbänken har skrivit tillsammans. Jag kom-
mer därför i mitt inlägg att begränsa mig till motion A403.
Den behandling som Älvsbyns kommun i Norrbottens län har fått av för-
fattaren till propositionen om regionalpolitik är förvånande, för att inte säga
mycket märklig, avseende förändringen av stödområdesindelningen och
nedsättningen av arbetsgivaravgifterna. Det framgår också av propositionen
att länsstyrelsen ytterligare bör uppstrama möjligheterna att få glesbygds-
stöd, vilket kommer att strypa Älvsbyns möjlighet att överleva i framtiden.
En sådan tillämpning kommer att slå mycket hårt mot kommunen.
Den föreslagna utformningen innebär bl.a. att nedsättningen av arbetsgi-
varavgiften skall utvidgas att omfatta huvuddelen av stödområde 2, dock
inte Älvsbyn. Det förvånar mig stort. Med denna utformning av förslaget
blir Älvsbyn den enda kommunen i de fyra nordligaste länen som är kvar i
stödområde 2. Därmed blir inte Älvsbyns kommun berättigad till en ytterli-
gare sänkning av arbetsgivaravgiften till 10 %.
Frågan om inplacering i stödområde 1 har tidigare varit föremål för be-
handling i kammaren, bl.a. då regionalpolitiken var föremål för en proposi-
tion 1990. Vid detta tillfälle skrev utskottet att Älvsbyn borde behandlas ge-
neröst när det gällde lokaliseringsbidrag.
Under våren 1991 var frågan åter föremål för en utskottsbehandling. Då
avslogs min motion med motiveringen att för kort tid hade gått och att det
var svårt att göra en bedömning av hur det hade slagit för Älvsbyn.
Då nu frågan om inplaceringen i stödområde för Älvsbyn åter är föremål
för kammarens behandling, avstyrks motionen med en ännu svagare motive-
ring än tidigare. Nu är motiveringen att regeringen förutom att tillfälligt pla-
cera en kommun i stödområde även kan lämna högre lokaliseringsbidrag.
Det är i princip samma sätt som tidigare, men med en utspridning och utvidg-
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
75
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
76
ning av stödområdesindelningen, något som gör mig mycket förvånad över
motiveringen.
Då man tittar på listan över kommuner som kommer att omfattas av en
nedsättning av arbetsgivaravgiften med 10 %, är det för mig helt obegripligt
att inte Älvsbyn finns med. I dag råder en situation i Älvsbyn som minst sagt
inte är ljus. I dagarna kommer 80 anställda att varslas i den största industrin,
nämligen Älvsbyhus. Den av regeringen tillskapade osäkerheten kring bo-
stadsfinansieringen har gjort att efterfrågan minskar, om den inte helt upp-
hör.
Herr talman! Förhoppningen att det var ett misstag att Älvsbyn inte var
med på listan är borta. Företrädare från Älvsbyn har framfört en hemställan
till utskottet för att uppmärksamma utskottet på att Älvsbyn kanske har
glömts bort i skrivningen - men utan resultat. Dessutom har min motion av-
styrkts. Det är påfallande klart att Älvsbyn har ställts utanför.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motion A403, som därmed sammanfaller
med Bengt Hurtigs yrkande i tidigare inlägg.
Anf. 81 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag undrar vad det är för ödets nyck som gör att det är just
den 1 april som ett ärende tas upp som handlar om arbetsmarknad och regio-
nalpolitik, och som sträcker sig över så vida fält och stora områden att det
nästan är omöjligt att föra en sådan debatt.
Det jag vill diskutera rör min region, Stockholm, som jag tycker är mycket
eftersatt i en rad olika avseenden. Men man kan fundera över hur debatten
läggs upp. Här går var och en upp i talarstolen och talar för sitt län eller om-
råde eller utifrån en viss aspekt. Jag kan inte se var den röda tråden finns i
dag eller hur debatten skulle kunna föras på annat sätt. Men det kan anstå
till ett annat år och en annan första april att ha en annan dagens ordning.
Herr talman! Jag tror att vi stockholmare i gemen är oerhört stolta över
att leva i Stockholmsregionen. Vi tycker att vi har en bra hembygd. Ofta
talar man här i riksdagen om sina hemlän, men då är det andra delar av Sve-
rige som nämns. Stockholm lyfts sällan fram. Det finns mycket positivt att ta
fasta på i Stockholmsregionen. Vänsterpartiet vill på olika sätt medverka till
att lyfta fram Stockholmsregionen.
Men jag hoppas att ingen inbillar sig att Stockholmsregionen skulle vara
särskilt gynnad i en rad avseenden. Vi vet att arbetslösheten i Stockholms
län i dag påminner om situationen i Norrland. Stockholm står inte långt ef-
ter. Kanske är arbetslösheten procentmässigt lägre. Men i dag är omkring
40 000 personer arbetslösa i Stockholms län. Vi vet också att det är just ung-
domar i vårt län som drabbas. I dag rör det sig om närmare 10 000 ungdomar.
I prognoser framkommer det att det inom en snar framtid kan röra sig om
att 11 000 ungdomar i Stockholms län står utan arbete. Jag behöver inte gå
in på vilka katastrofala följder det här kan få på sikt. Det vet ni alla om.
Vi kan gå vidare och titta på socialbidragen. Stockholms kommun och
kranskommunerna i Stockholms län hör till de kommuner i landet vilkas
kostnader för socialbidragen ökar kraftigt. När man jämför 1991 med 1990
rör det sig om en ökning på omkring 20 %. Vi vet även där att ungdomarna
står för den största ökningen - särskilt i Stockholms stad.
Det finns undersökningar som har sett över myterna om stockholmarna,
t.ex. att stockholmarna skulle ha det särskilt bra ekonomiskt. Det har visat
sig att levnadsomkostnaderna för stockholmarna är avsevärt mycket högre
än vad de är för människor med samma inkomster och boendemiljö i andra
delar av vårt land.
Vi vet också att Stockholm får betala en hel del extra för den sociala ut-
slagning som råder i stora delar av länet.
Som stockholmare är jag naturligtvis oerhört oroad över den kommunal-
ekonomiska utredningen. Nu finns det de som säger att de redovisade effek-
terna inte kommer att bli så kraftiga som det aviserades från böljan. Men
även 1 % nedskärning i kommunernas ekonomi är tillräckligt allvarligt.
För Stockholms stad har det för budgeten 1993 diskuterats en nedskärning
på 700 milj.kr. Var och en förstår vad det kommer att innebära när det gäller
nedskärningar på den sociala servicen.
I söderkommunerna i Stockholms län, Huddinge och Haninge, diskuteras
i dag katastrofala nedskärningar. Barnstugor, bibliotek och annan kommu-
nal service kan komma att läggas ner. Det är just den typ av service som
skulle behöva förstärkas för dem som mest behöver den.
I den kommunalekonomiska kommittén har det förts en diskussion om att
slopa den inomregionala skatteutjämningen. Där skulle de söderkommuner
som har dålig ekonomi belastas ytterligare. Jag tycker att det är att frånta
landstinget möjligheten att stärka fattiga kommuner gentemot starka.
Vänsterpartiet har väckt en motion. Jag yrkar inte bifall till den, men jag
vill hävda att den inte har blivit särskilt väl beaktad. Regeringen måste nu
satsa på ROT-program och att bygga ut kollektivtrafiken - alltså inte vänta
på att Dennisöverenskommelsen med tyngdpunkt på motorvägar och motor-
leder i väster- och österled i första hand skall tillgodoses. Den kollektiva tra-
fiken bör stärkas.
Flera talare har varit inne på kvinnoperspektivet när det gäller budget,
glesbygd och att leva i olika delar av vårt län. Jag tycker att kollektivtrafiken
i Stockholms län i allra högsta grad kommer in i den diskussionen. Det är
framför allt kvinnor som åker kollektivt och som skulle vara betjänta av att
få en bättre kollektivtrafik.
Vi i Vänsterpartiet har också lyft fram skärgårdsfrågor i motionen. Stock-
holm är inte ensamt om att ha en vacker skärgård. Det finns en hel rad för-
slag i vår Stockholmsmotion som skulle förbättra skärgårdsmiljön. Men det
krävs också att de avarter av skärgårdstrafik som finns i dag åtgärdas och att
man rustar upp bryggor m.m.
Jag slutar mitt anförande här, och jag vill hänvisa till vår motion. Där finns
en rad yrkanden. Jag tycker inte att motionen i tillräcklig grad har blivit
beaktad. Jag hoppas att frågorna återkommer i andra utskott och att de kan
få en mer reell behandling.
Jag vill gärna hänvisa till en socialdemokratisk motion av Anita Johansson
m.fl. som också pekar på viktiga insatser för just kvinnor i Stockholms län.
Anf. 82 ELVY SÖDERSTRÖM (s):
Herr talman! I utskottets övervägande kan vi läsa att arbetslösheten i Väs-
ternorrlands län i februari 1992 var 4,8 %, vilket innebär en ökning med två
procentenheter i förhållande till samma tid förra året.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
I stället för att arbetslösheten har ökat med två procentenheter, kan vi
konstatera att arbetslösheten i det närmaste har fördubblats i vårt län. Räk-
nar vi in dem som är föremål för någon form av åtgärder kommer vi upp
i 14 000 personer som saknar fast arbete i vårt län. Vidare framgår det av
betänkandet att Västernorrland har haft en negativ befolkningsutveckling
under perioden 1980-1991. Minskningen ligger på 2,5 %.
Ja, så inleder utskottet sina motiv för att avstyrka motionerna A420 och
A428. Man måste medge att det är något besynnerligt. Insikten om situatio-
nen i vårt län finns, men insikten om vilka åtgärder som måste vidtas saknas.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen prioriterade regionalpolitiska
insatser i Västernorrland. Som exempel kan jag nämna omlokaliseringen av
Linjeflygs bokningskontor till Örnsköldsvik, Folksams etablering i Kram-
fors, etableringen av SJ:s biljettcentral i Ånge, etableringen av statens insti-
tut för handikappfrågor i skolan i Härnösand och byggandet av Deltavägen.
Vi i Västernorrland utgick från att den nuvarande borgerliga regeringen
skulle fullfölja den ambitionen. Men vi har ännu inte kunnat se några exem-
pel på detta.
Herr talman! Det mycket svåra arbetsmarknadsläget i Västernorrland
kräver snabba åtgärder för att pressa tillbaka arbetslösheten.
Västernorrland har en betydande exportindustri, en industri som bidrar
med en betydande del av landets exportnetto. För att denna industri i framti-
den skall ha liknande konkurrensvillkor som industrin i övriga delar av
landet krävs att infrastrukturen byggs ut.
Herr talman! Västernorrlands infrastruktur har brister som utgör ett hin-
der för ytterligare utveckling i vårt län. De områden som det rör sig om är
en förstärkning och utbyggnad av järnvägsnätet, ett förbättrat vägnät, för-
bättrade telekommunikationer samt en utbyggnad av högskoleutbildningen.
Avgörande för näringslivets utveckling i Västernorrland är att kommuni-
kationerna förstärks och byggs ut i vårt län. Detta är inte minst viktigt för
utvecklingskraften i de mindre, befintliga företagen och för nystartade före-
tag.
Herr talman! När kommunikationsminister Mats Odell presenterade rege-
ringens infrastrukturpaket tvingades vi i Västernorrland inse att regeringen
endast satsar 50 miljoner av 4 miljarder på vårt län. I torsdags sade kommu-
nikationsministern i en debatt här i kammaren: ”När det gäller Västernorr-
lands län har för väg E 4 endast två startklara objekt redovisats. Det ena är
Vedabron. Det projektet låg så sent i december att — det var bättre att nu
använda de pengarna till projekt som kan komma i gång. Dessa pengar har
hamnat huvudsakligen i Gävleborgs län, till en utbyggnad av E 4.” - ”Veda-
bron återkommer vi till”, tilläde kommunikationsministern i slutet av sitt an-
förande. Det andra projektet när det gällde E 4 i Västernorrland nämnde
kommunikationsministern inte alls.
Jag ställer mig frågan: När och hur skall regeringen komma tillbaka? Vi
vet att regeringen tänker finansiera kommande infrastruktursatsningar med
att sälja ut statliga företag. Med tanke på den konjunktur som råder lär det
dröja innan regeringen får loss dessa pengar.
Alla de arbetslösa människor som finns i Västernorrland har inte tid att
78
vänta på dessa pengar. Inte heller har näringslivet tid att vänta på dessa inve-
steringar. Det är nu som de måste till.
Herr talman! I debatten tidigare i dag sade arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund att inlandsvägarna måste rustas upp. Det instämmer jag och soci-
aldemokraterna i. Men kommunikationsminister Mats Odell sade i debatten
i torsdags att han var förhindrad att använda Kl-anslaget till upprustning av
inlandsvägarna. Om det blir pengar över på Kl-anslaget kanske han skulle
kunna använda delar av det anslaget, men det var bara ”om”. Därför bör
Börje Hörnlund tala med Mats Odell och se till att regeringen satsar på upp-
rustning av inlandsvägarna.
Herr talman! Hägglunds i Örnsköldsvik och Sunds Defibrator i Sundsvall
har ansökt om exportkrediter för export till Ryssland m.fl. öststater. Dessa
ansökningar har lagts på hög, och ingenting händer. Med generösare syn på
exportkrediter till öststatsexport skulle länet få ett värdefullt tillskott av ar-
betstillfällen. Företagen skulle kunna sätta i gång produktionen i full skala
redan i morgon. Det skulle också ge arbetstillfällen och hjälp till självhjälp i
Ryssland och övriga öststater. Detta är också ett måste för en utveckling av
demokratin i dessa länder.
Herr talman! Vi i Västernorrland vill nu att regeringen presenterar åtgär-
der som visar att Västernorrland får fortsatt prioritet i regionalpolitiken.
Satsa på utbyggnad av infrastrukturen i vårt län! Det är en klok och bra inve-
stering, inte bara för Västernorrland utan för hela Sverige.
Anf. 83 HANS STENBERG (s):
Herr talman! Precis som Elvy Söderström nyss sade ökar arbetslösheten
i Västernorrland dramatiskt. Vi har nu snart 5 % av arbetskraften i öppen
arbetslöshet. I dag går var fjärde byggnadsarbetare i Västernorrland arbets-
lös. Vi har också en mycket snabb ökning av arbetslösheten. Det värsta är
att länsarbetsnämnden förutskickar att den ökningen kommer att fortsätta,
så att vi hösten 1993 kommer att ha nära 8 % arbetslöshet i vårt län.
Det här är som alla förstår helt oacceptabla siffror. Jag tycker också att
man skall komma ihåg att det bakom dessa procentsatser döljer sig männi-
skor, människor som kanske kommer att ha svårt att behålla sin bostad, som
tvingas sälja villor, tvingas sälja bostadsrätter och flytta till mindre lägenhe-
ter, familjer som inte kommer att kunna ta med sina barn på en vanlig semes-
ter, därför att de inte har råd, vanliga människor som kommer att få sitt själv-
förtroende förstört därför att de känner att de inte längre behövs på arbets-
marknaden; vi vet vilka sociala problem en sådan situation kan föra med
sig. - Jag tycker att man skall hålla detta i minnet när man pratar om arbets-
löshet.
I det här läget är det nödvändigt att det snabbt vidtas åtgärder för att
komma till rätta med situationen. Därför såg vi från Västernorrlands sida
fram mot det mycket omtalade infrastrukturpaket som regeringen skulle
komma med. Men när Mats Odell äntligen presenterade det blev vi verkli-
gen djupt besvikna.
Trots att vi i Västernorrland har landets sämsta vägnät fick vi inte en krona
till våra vägar. Trots att vi har ett järnvägsnät som är i stort behov av upprust-
ning fick vi mycket små resurser till det också.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
79
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
80
Vägverket i Västernorrland har tagit fram en lista på både stora och små
projekt som kan startas med kort varsel - några om bara någon månad men
alla på listan inom ett år. Det är helt enkelt inte sant när regeringen säger att
anledningen till att Västernorrland inte fick några infrastrukturpengar är att
det inte fanns några färdiga projekt. Det finns det.
Förutom de investeringar som behövs i infrastrukturen finns det i länet
ett stort behov av upprustning av skolor och äldreboende, investeringar som
kommunerna skulle göra om de hade ekonomiska möjligheter till det. Men
när regeringen i det här pressade läget går ut och lägger sparkrav på kommu-
nerna och aviserar nya sparkrav skapar det naturligtvis en sådan osäkerhet
att de investeringarna inte kommer till stånd.
Vi har också ett stort behov av upprustning av bostäder - i vårt län som i
alla län i princip. Också där skapar den osäkerhet som råder om den framtida
bostadspolitiken en situation som gör att bostadsföretagen inte vågar satsa
och göra de investeringar som är nödvändiga när det gäller boendet.
Herr talman! Jag vill avsluta med att ta upp en för Västernorrland mycket
viktig fråga när det gäller den långsiktiga utvecklingen, och det är frågan om
utvecklingen av högskolan. Vi har under senare år haft en mycket positiv
utveckling för högskolan i Sundsvall/Härnösand. Denna positiva utveckling
bröts tvärt i samband med regeringsskiftet.
Om vi skall kunna utveckla Mellannorrland till en livskraftig region är det
nödvändigt att vi får en stark högskola. Det är nödvändigt att vi på sikt kan
utveckla högskolan i Sundsvall/Härnösand till ett universitet med fasta forsk-
ningsresurser, gärna i samarbete med högskolan i Östersund.
Herr talman! Det är nödvändigt att det blir praktiska resultat av regering-
ens vackra tal om satsning på vägar och järnvägar även för Västernorrlands
del. Det är nödvändigt att kommunerna får praktiska möjligheter att genom-
föra de upprustningar av skolor och äldreboende som det finns så stort behov
av. Det är nödvändigt att vi får klara besked om bostadspolitiken och att vi
får en bostadspolitik som gör det möjligt för oss att rusta upp våra bostäder.
Sist men inte minst behöver vi en omläggning av utbildningspolitiken så
att det åter satsas på de små och medelstora högskolorna. Det är viktigt att vi
kan utveckla högskolan i Sundsvall/Härnösand till ett universitet med fasta
forskningresurser.
Anf. 84 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Herr talman! Efter att under dagen noga ha övervägt, ber jag att få yrka
bifall till motion A452, den s.k. Gävleborgsmotionen.
Anf. 85 BIRGITTA WISTRAND (m):
Herr talman! Det är många som har talat om Sverige i dag. Jag vill tala om
Stockholm. Stockholm är en stad med många möjligheter, och det är Sveri-
ges huvudstad. Men det är inte bara ett centrum - centrum för utbildning
och mycket annat. Det är också min hembygd. Det är här jag har gått i skola.
Det är här jag har levt. Det är här jag hör hemma och har mina rötter. Jag
tycker att det är viktigt att se på Stockholm som en stad för vanliga männi-
skor att leva och bo i.
Den fientlighet som finns mot Stockholm har förvånat mig mycket i kam-
maren. Det är som om vi skulle ha fått för mycket av allting. Jag håller med
om att Stockholm är en stad präglad av både dynamik och många möjlighe-
ter. Men det är också viktigt att Stockholm fungerar på det här sättet. Det
är särskilt viktigt att Stockholm är konkurrenskraftigt gentemot andra stor-
städer i Europa. Det har inte bara regionalt och lokalt intresse. Det är ett
riksintresse.
Stockholm är i många avseenden faktiskt en motor i hela utvecklingen i
många andra delar av Sverige. Därför betyder en positiv utveckling för
Stockholmsregionen inte ett hot mot andra delar av landet, utan det är bra
för hela Sverige. Det som är bra för Stockholm är också bra för Sverige.
Trots detta har statsmakterna ofta behandlat Stockholm mycket fientligt
under 80-talet. Riksintresset av olika investeringar har förnekats. Vi har fått
särskilda straffskatter som riktar sig mot Stockholm. Man har sagt att stor-
städerna inte har några särskilda problem, trots att de verkligen har det. På
detta sätt har vår region, och den stora tjänstesektorn vi har här, påverkats
negativt.
Det är därför mycket bra att den nya regeringen har lagt om politiken för
tillväxt, sänkta skatter, ökad valfrihet och med krafttag mot brottsligheten.
Det är till stor glädje för oss stockholmare. Det är emellertid viktigt att
denna kursomläggning även gäller den allmänna attityden till storstäder så
att alla känner att Stockholm behövs.
Jag vill verkligen hålla med om att vi är gynnade på många sätt i Stock-
holm. Vi har en relativt hög skattekraft. Vi har tillgång till en stor och varie-
rad arbetsmarknad och ett rikligt utbud av service och kultur. Vi har många
utbildningstillfällen.
Däremot är det mycket sällan någon från statsmakternas sida tar upp våra
speciella problem och de höga sociala kostnader och miljökostnader som vi
har här i Stockholm. Vi har större andel arbetsresor, högre boendekostnader
än övriga landet, och vi tvingas köa till vård och omsorg. Vi betalar driften
för en rad stora institutioner av riksintresse. Vi löper större risk att utsättas
för brott. Det är därför viktigt att en sådan här storstadsfaktor beaktas i rege-
ringspolitiken, t.ex. vid utformning av statsbidrag.
Därför är det nu också betydelsefullt att se på Stockholmsregionen inför
ett framtida EG. Som jag sade i min inledning - det som är viktigt för Stock-
holm är också viktigt för Sverige. I ett integrerat Europa kommer Stock-
holmsregionen att spela en stor roll. Det vet vi. Vi vet att Mälardalen har ett
strategiskt läge.
Av produktivitetsdelegationens rapport framgår att Stockholmsregionen,
Mälardalen enkannerligen, kommer på tionde plats när det gäller regionin-
komst per invånare. Det är betydelsefullt att vi kan behålla den särställ-
ningen och fortsätta att utveckla Stockholm.
Jag läser därför med viss besvikelse att motion A455 avstyrks, som handlar
om att man skall göra ett uttalande om Stockholmsregionens betydelse för
tillväxten i hela landet.
Jag vill bara tala om att det är klart att vi kommer att fortsätta att arbeta
för att få hela riksdagen att se att Stockholmsregionen faktiskt har en stor
betydelse för hela landet.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
6 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 89
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
82
Anf. 86 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag har inte hört någon uttrycka fientlighet mot Stockholms-
området i den här debatten i kammaren. Det är självklart att vi måste ha en
huvudstad och att en hel del funktioner måste vara samlade där.
I utkantsregionerna i landet har vi lyckats lösa en hel del av problemen
inom den offentliga sektorn genom att ta ut den skattesats som folk gärna
vill ha för att upprätthålla en offentlig service. Denna skatt är både tre och
fyra kronor högre än skatten i Stockholm. Invånarna i Stockholm har således
fortfarande en marginal för att kunna förbättra sin offentliga service.
När det gäller produktivitetsdelegationen vill jag minnas att en av ledamö-
terna häromkvällen uttalade sig i TV och tyckte att det bästa kanske hade
varit om det här inte hade skrivits, eftersom det inte hade gett ett rättvisande
resultat av de verkliga förhållandena.
Anf. 87 BIRGITTA WISTRAND (m) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att det är ett mål för Sverige att öka skatterna.
Vad jag talar om är att Stockholm behövs som tillväxtregion och att vi som
bor och verkar i Stockholm skall ha möjlighet att utvecklas här i landet.
Stockholm har betydelse för hela Sverige. Det är därför betydelsefullt att vi
får fortsätta att utveckla Stockholm till något ännu bättre än vad det är, t.ex.
till kulturhuvudstad år 2000.
Anf. 88 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Det finns inget vetenskapligt bevis för att låga skatter ger
bättre tillväxt. Det kan t.o.m. vara så att man i de delar av landet där man
har högre inkomst per capita och bättre produktivitet än Stockholm, har kos-
tat på en bättre infrastruktur och kommunal service och därför fått en bättre
tillväxt. Det är också något att fundera över.
Jag vill också minnas, att när det gäller den regionalpolitiska utredningen
som gjordes inför den stora propositionen 90, tog man hänsyn till de totala
statliga insatserna i olika regioner. Stockholm låg i en av topparna, eftersom
en hel del statliga myndigheter och institutioner finns i Stockholm.
Anf. 89 BRUNO POROM AA (s):
Herr talman! Jag har i en motion under den allmänna motionstiden upp-
märksammat den situation som råder på arbetsmarknaden inom en viss, spe-
ciell region, nämligen den nordligaste regionen i vårt avlånga land - Kare-
suando församling och de norra delarna av Pajala kommun, som jag i motio-
nen kallar nordöstra Norrbotten. Det här området tillhör faktiskt också vårt
land.
På drygt tre rader avfärdar utskottet min motion med motiveringen att det
här området tillhör stödområde 1. Därmed tillhör området den region som
är högst prioriterad när det gäller regionalpolitiska insatser, anser utskottet,
och således behövs enligt utskottet inga ytterligare åtgärder. Den samman-
fattningen kan man göra av utskottets skrivning.
Den här regionen uppvisar i dag den i särklass högsta arbetslösheten i
landet - i stort sett var tredje arbetsför människa står utanför den ordinarie
arbetsmarknaden. Då är icke placeringen av regionen i stödområde 1 till fyl-
lest. Det är således 30 % - ni hörde rätt, det var inte 3 % utan 30 % - som
står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Sysselsättningen i den här re-
gionen, den lilla sysselsättning som finns, upprätthålls i stor utsträckning ge-
nom Samhall, som är den största industrin i regionen, genom olika arbets-
marknadspolitiska åtgärder och givetvis genom en krympande offentlig sek-
tor.
Som den nordligaste rösten i den här församlingen anser jag det vara syn-
nerligen angeläget att den här regionen ej får utarmas, och det gör den om
man inte vidtar några extraordinära åtgärder.
Ragnar Lassinantti, en känd profil tidigare i den här församlingen och se-
dermera landshövding, gjorde på sin tid många gånger från riksdagens talar-
stol gällande att Sveriges riksdag har ett speciellt ansvar för den här regionen
alltsedan drottning Kristinas tid. Det var nämligen hon som såg till att den
här sista svenska utposten i norr hade en bofast befolkning. Om inte åtgärder
vidtas för den här bygden så att människorna på orten kan finna sitt leve-
bröd, finns det i längden inga förutsättningar för den här regionen att över-
leva.
Jag har icke för avsikt att yrka bifall till min motion, då det inte finns förut-
sättningar för några framgångar gentemot ett enigt utskott, utan jag får väl
på nytt aktualisera de här problemen på annat sätt. Jag har exempelvis varje
gång vi fått en ny arbetsmarknadsminister genom en enkel fråga aktualiserat
problemen i regionen, och varje gång har jag i stort sett fått samma svar från
det berörda statsrådet. Det är således med stort intresse jag ser på svaret på
min kommande fråga från den nye arbetsmarknadsministern.
Anf. 90 ANDERS G HÖGMARK (m):
Herr talman! Den debatt vi nu och under många år har fört, har av många,
ofta med litet nedlåtande ton, benämnts som hembygdens dag. Det blir en
blandning av att utskottsföreträdarna talar för helheten, avvägningen mellan
argumenten i olika motioner, och att enskilda motionärer med all kraft argu-
menterar just för sin sak, och ibland känner motionärerna kanske en viss
vanmakt över att utskottet har så svårt att lyssna och framför allt att ta fasta
på deras argument och omsätta dem i handling.
Det ligger emellertid i systemets natur i ett centraliserat samhälle, där väl-
digt mycket är statligt reglerat och där centralmakten fattar ganska många
av besluten, att denna spänning mellan regioner och centralmakt uppstår.
Nu börjar, herr talman, nya vindar blåsa, vilket flera talare redan har upp-
märksammat. Detta speglar debatter och utveckling i det framtida Europa.
På något sätt får regionerna, regionernas företrädare och deras argument en
ökad legitimitet även i parlamentet, och det tror jag är utomordentligt värde-
fullt.
Jag tror att det var Per Stenmarck som tidigare i debatten sade att regio-
nalpolitiken har varit väl mycket fixerad vid problemen och fördelningen av
givna resurser. I stället borde regionalpolitiken ta fasta på de möjligheter
som finns ute i olika regioner och på det sättet utveckla mångfalden och se
det som en tillväxtfaktor. Även Bertil Persson och Birgitta Wistrand har varit
inne på just de nya regionbegreppen, där regionerna Stockholm och Sydsve-
rige utvecklas. Detta gäller givetvis också för Västsverige, vilket Kent Ols-
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Regionalpolitiken
83
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Konsumentpolitiska
frågor m.m.
84
son talade om. Jag tror att den här debatten kommer mer och mer och att
just dagens debatt bildar någon form av vattendelare mellan det gamla och
det nya, och jag och - tror jag - många med mig välkomnar detta.
Om vi ökar avregleringen och minskar den statliga regleringen behöver
vi dessutom, herr talman, inte tala så mycket om regionernas utveckling i
framtiden. Då får nämligen regionerna automatiskt en legitimitet och en be-
hörighet att fatta beslut om sin egen framtid. Det ligger i linje med det vi
kallar regionernas Europa, och i den utvecklingen har alla regioner med sina
förutsättningar en möjlighet att spela en aktiv roll. Den utvecklingen hälsar
jag med stor tillfredsställelse.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (regionalpolitikens allmänna inriktning)
I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 1 av Ingela Thalén
m.fl. med 120 röster mot 13 för meningsyttringen av Karl-Erik Persson i mot-
svarande del. 153 ledamöter avstod från att rösta.
(forts, s. 110)
På grund av ett tekniskt fel på voteringsanläggningen beslöt kammaren på
förslag av tredje vice talmannen att voteringen om arbetsmarknadsutskot-
tets betänkande AU13 skulle fortsättas i samband med den votering som
skulle äga rum efter behandlingen av de ärenden som upptogs i följande be-
slut om samlad votering.
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, lagut-
skottets betänkanden LU24, LU25, LU26 och LU34, konstitutionsutskot-
tets betänkande KU31 samt justitieutskottets betänkande JuU17, beslöt
kammaren på förslag av tredje vice talmannen att de fick företas till avgö-
rande i ett sammanhang sedan debatten i dessa ärenden avslutats.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU24 Konsumentpolitiska frågor m.m. (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 91 BENGT KRONBLAD (s):
Herr talman! Konsumentpolitikens inriktning lades fast av riksdagen re-
dan under våren 1986. Denna inriktning gäller fortfarande och har nära an-
knytning till årets budgetproposition samt lagutskottets betänkande
1991/92:24 som vi nu diskuterar.
Vi socialdemokrater prioriterar en tydlig inriktning på hushållsekono-
miska frågor. Särskilt svaga grupper skall stödjas. Fler skall engageras i kon-
sumentfrågorna. Där skall folkrörelsernas roll betonas. Inte minst viktiga är
de prispressargrupper som LO-distrikt och PRO bildat och som aktivt arbe-
tar mot prishöjningar såväl i grossist- som i handelsleden eller i samband med
höjningar av avgifter i banker. Så sent som för några veckor sedan försökte
ju olika led höja priserna på konsumentens bekostnad. Det är därför viktigt
att den lokala verksamheten utökas och utvecklas.
Målet för konsumentpolitiken skall vara att stödja hushållen att effektivt
utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på markna-
den. För att det målet skall uppnås krävs det en samverkan mellan olika par-
ter.
I Sverige finns det ett bra skydd för konsumenterna. I den svenska model-
len löses många konsumentproblem genom förebyggande verksamhet, som
bl.a. har formen av förhandlingar med näringslivet både centralt och lokalt.
Givetvis kan vi inte klara av allt genom förebyggande åtgärder. Det be-
hövs också en väl utbyggd lagstiftning. Målet för den socialdemokratiska
konsumentpolitiken skall alltså vara att stödja hushållen i deras strävan att
effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på
marknaden. Konsumentpolitiken skall sålunda tydligare inriktas på hushålls-
ekonomiska frågor, särskilt på frågor om hushållens baskonsumtion.
Herr talman! Jag skall så något kommentera skrivningen i betänkandet
och de reservationer som fogats till detta betänkande om konsumentpoli-
tiska frågor.
I en motion från moderate ledamoten Stig Rindborg framförs kritik mot
utvecklingen av den svenska konsumentpolitiken, vilken bygger på att kon-
sumenten skall ha en stark ställning enligt en solidarisk socialdemokratisk
politik. Enligt motionären är det angeläget att ge regeringen hans avsikt till
känna, dvs. att främja marknadsekonomin, där en fungerande pris- och pre-
stationskonkurrens utgör konsumentskyddets viktigaste garant.
Det uttalande som görs i föreliggande budgetproposition om vikten av
konkurrens för en väl fungerande marknad till gagn för konsumenterna ty-
der på att regeringen anser att den framtida konsumentpolitiken skall grun-
das på ett marknadsekonomiskt synsätt.
Herr talman! Detta synsätt vänder vi socialdemokrater oss emot på det
bestämdaste.
Några kommentarer när det gäller de socialdemokratiska reservationerna.
Först något om översynen av konsumentpolitiken.
Vi socialdemokrater delar motionärernas uppfattning, vilken kommer till
uttryck i motion 1991/92:L712, när det gäller betydelsen av EFTA:s minister-
deklaration på konsumentområdet. Enligt vår mening bör regeringen vid ut-
formningen av direktiven till den aviserade utredningen särskilt beakta vad
som däri framförs.
Också när det gäller yrkande 2 i nämnda motion delar vi motionärernas
uppfattning om nödvändigheten av att konsumentverket ges möjligheter att
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Konsumentpolitiska
frågor m.m.
85
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Konsumentpolitiska
frågor m.m.
86
omedelbart börja arbeta med de inför EG-anpassningen strategiska frå-
gorna.
Behovet av resurser för att konsumentverket skall kunna ta vara på
svenska konsumenters intressen inom ramen för ett EES-avtal bör, tycker vi
socialdemokrater, särskilt uppmärksammas av regeringen.
Sedan något om den reservation som handlar om en utvärdering av miljö-
märkningen. Vi socialdemokrater ser allvarligt på det faktum att det i bud-
getpropositionen inte finns någon närmare utvärdering av det arbete som
hittills bedrivits i fråga om miljömärkningen. I linje med vad som anförs i en
av motionerna anser vi socialdemokrater att det vore värdefullt om en sådan
utvärdering kom till stånd - särskilt mot bakgrund av den kritik som bl.a. i
massmedia framförts mot verksamheten.
Enligt vår mening bör regeringen omgående ta initiativ i det här samman-
hanget och därefter redovisa sina bedömningar och eventuella förslag till
riksdagen. Den omständigheten att EG:s miljöministrar kommit överens om
en förordning om miljömärkning inom EG utgör inte skäl för att en utvärde-
ring i enlighet med motionen inte skall komma till stånd.
Beträffande den obligatoriska miljöfarlighetsmärkningen vill jag fram-
hålla att vi socialdemokrater anser det vara ytterst positivt om produkter i
större omfattning än som för närvarande är fallet kan märkas med avseende
på vilka miljöfarliga ämnen de innehåller. Enligt vår mening är tiden nu mo-
gen att överväga sådana föreskrifter.
Vi socialdemokrater anser att det ingalunda är självklart att sådana före-
skrifter skulle uppfattas som tekniska handelshinder. Inom EG har miljöint-
ressen godtagits som grund för särbestämmelser.
Mot bakgrund av det som här anförts anser vi att den här frågan kräver
ytterligare övervägande. Det bör ankomma på regeringen att föranstalta om
en utredning, som får i uppdrag att närmare belysa frågan och att avlämna
erforderliga förslag till riksdagen.
Beträffande reservationen om extrapriser vill jag säga att det enligt vår
mening är mycket angeläget att konkurrenskommitténs förslag till åtgärder
mot extrapriser snarast leder till lagstiftning.
Som framhålls i motionen, och det framgår också av konkurrenskommit-
téns betänkande, används systemet med extrapriser i en omfattning och på
ett sådant sätt som är helt oacceptabelt från konsumentsynpunkt.
Sålunda saluförs vissa varor alltid till extrapris. Prisinformationen blir där-
för helt missvisande. I likhet med motionärerna anser vi att tiden nu är mo-
gen för en genomgripande sanering när det gäller extrapriserna och liknande
prissättningar.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag om de åtgär-
der som behöver vidtas för att det skall vara möjligt att åstadkomma den
sanering som är nödvändig när det gäller extrapriserna.
Angående konsumenternas avbetalningsrätt har vi, efter att ha prövat en
mängd olika skäl, ställt oss bakom förslaget om att konsumenterna bör ha en
i princip ovillkorlig rätt att avbeställa ett köp. Riksdagen erinrade emellertid
samtidigt om att det självfallet är angeläget att regelsystemet utformas så, att
näringsidkarna inte drabbas av några förluster på grund av avbeställningar.
Vidare är det viktigt, framhöll riksdagen, att reglerna inte uppmuntrar
konsumenterna till oöverlagda köp. Näringsidkarna borde därför ha rätt till
ersättning när avbeställning sker. I enlighet med riksdagsbeslutet ansågs för-
slaget i propositionen vad gäller ersättningsrättens generella omfattning in-
nebära en fullt godtagbar avvägning mellan de olika intressen som det hand-
lade om i den här frågan.
Enligt vår mening har inte några nya omständigheter tillkommit som bör
föranleda att riksdagen nu frångår sina tidigare ställningstaganden beträf-
fande avbeställningsrätten enligt den nu gällande konsumentköplagen.
Herr talman! Vi socialdemokrater understryker vikten av vad som fram-
förs i alla de fem reservationer som är fogade till betänkandet. Med tanke
på riksdagens arbete yrkar jag härmed bifall till reservationerna 2, 3 och 4
samt avslag på utskottets hemställan i motsvarande moment. I övrigt yrkar
jag bifall till utskottets hemställan i betänkandet.
(forts.)
Då kammarens tekniska anläggning fortfarande inte fungerade tillfreds-
ställande beslöt kammaren kl. 15.20 på förslag av förste vice talmannen att
ajournera förhandlingarna under fem minuter.
Förhandlingarna återupptogs kl. 15.25.
7§ (forts.) Konsumentpolitiska frågor m.m. (forts. LU24)
Anf. 92 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Vänsterpartiets representant i lagutskottet var inte närva-
rande när det här betänkandet justerades. Därför kan man av betänkandet
inte utläsa hur vänsterpartiet ser på de här frågorna. Jag vill därför inled-
ningsvis säga att vi yrkar bifall till samtliga reservationer till betänkandet. Vi
står också bakom de yrkanden från vänsterpartiet som finns med i motioner
som behandlas i betänkandet. Men jag tänker endast yrka bifall till yrkande
8 i vår partimotion Jo646, som handlar om miljömärkningsstyrelsens sam-
mansättning.
Elisabeth Persson skall senare tala om en del av de saker som är berörda
i detta betänkande. Jag tänker tala om framför allt två aspekter, dels den
som har med miljömärkningen att göra, dels den som har att göra med ett
utökat ekonomiskt stöd till konsumentorganisationer, med utgångspunkt i
det beslut som fattades i samband med att riksdagen beslutade om en ny livs-
medelspolitik.
Jag skulle först gärna vilja säga att vi i Vänsterpartiet menar att konsu-
mentpolitiken är ett mycket viktigt område. Det kommer att bli ännu vikti-
gare i framtiden, därför att vi, egentligen oavsett om Sverige blir medlem i
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Konsumentpolitiska
frågor m.m.
87
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Konsumentpolitiska
frågor m. m.
88
EG eller inte, står inför en period med ökad internationalisering på många
olika områden. Detta kommer att ställa krav på konsumenterna, att de är
medvetna och har ett bra underlag för att göra medvetna val när det gäller
olika produkter, att de har tillgång till god information. Detta förutsätter att
vi från samhällets sida kan avsätta resurser för samhällets myndigheters ar-
bete på detta område. Det gäller t.ex. konsumentverket.
Men vi ser också med oro på att man i många kommuner, hårt trängda av
det svåra ekonomiska läget, känner sig nödda och tvungna att dra ned just
på de lokala konsumentrådgivarnas verksamhet. Vi tycker att det är mycket
oroande, för det är en verksamhet som det finns ett mycket stort och ökande
behov av inför framtiden.
Men det behövs också i den här tiden av internationalisering resurser för
de ideella konsumentorganisationerna, särskilt i ett uppbyggnadsskede. Det
är så, måste vi konstatera, att konsumentrörelsen i Sverige befinner sig på
ett uppbyggnadsstadium. Det finns några väl etablerade konsumentorgani-
sationer. Men det finns också många nya, som bedriver ett viktigt arbete,
men som har svårt att avsätta resurser t.ex. för internationella kontakter
med motsvarande organisationer. Det internationella samarbetet är av allra
största betydelse, om konsumentorganisationerna skall kunna fungera som
effektiva lobbyister för sina intressen, både när det gäller EFTA och när det
gäller EG samt i andra internationella sammanhang.
När riksdagen beslutade om en ny livsmedelspolitik, anslog man också
pengar - det var efter en motion från vänsterpartiet - för just konsumentpoli-
tiskt arbete i ideella organisationer på livsmedelspolitikens område. Vi har
från Vänsterpartiets sida föreslagit att man nu skulle utöka de resurserna,
att man skulle gå upp från 2 milj.kr. till 5 milj.kr. Vi tycker att det är ett i
sammanhanget marginellt belopp, men av allra största betydelse, både för
det internationella samarbetet och för möjligheterna att anordna kurser,
konferenser och olika typer av verksamheter här i landet. Vi tycker att det
är beklagansvärt att vi inte har fått gehör för det kravet.
Sedan skulle jag vilja säga några ord om miljömärkningen. Det finns mo-
tioner både från Vänsterpartiet och från Socialdemokraterna. Vi kräver att
man skall se över det svenska miljömärkningsarbetet och fundera på om man
inte skall förändra miljömärkningsstyrelsens sammansättning. Den är nu
partssammansatt. Där finns många olika intressen; Industriförbundet, kon-
sumentintressen, m.fl. Man har försökt att jämka ihop alla. Erfarenheterna
efter två år är inte så goda. Man borde se över om man kanske skulle ha
någon annan typ av sammansätting. Styrelsen skulle kanske inte vara parts-
sammansatt. Konsekvensen av denna partssammansättning är bromsande.
Socialdemokraterna begär en översyn. I betänkandet sägs det att det inte
är aktuellt att göra någon översyn nu, med hänsyn till att man inom EG hål-
ler på att diskutera fram ett frivilligt miljömärkningssystem. Jag tycker att
det visar en beklagansvärd passivitet inför det arbete som bedrivs i EG. Det
är just under denna period som man har möjligheter att komma med svenska
förslag på området, utvärdera vårt eget arbete, se vad som är bra och vad
som behöver förbättras, för att sedan föra de kraven vidare i de internatio-
nella sammanhangen. Detta är ytterligare ett utslag av passivitet, att man
bara vill vänta och se. Dessutom är EG:s system frivilligt och står alltså på
inget sätt i motsättning till de nationella system som växer fram. Jag tycker
att det är beklagligt att utskottet inte har valt ett mer aktivt förhållningssätt
till detta.
Vi har också från Vänsterpartiets sida velat att man skulle anvisa resurser
till miljömärkningsstyrelsen. Tanken är att verksamheten skall finansieras
med avgifter på de produkter som blir miljömärkta. Men eftersom arbetet
går så sakta och man inte har lyckats åstadkomma så många konkreta resul-
tat, får man heller inte in några resurser för att finansiera verksamheten. Vi
menar att samhället därför under ytterligare en tid måste stötta detta arbete,
så att det kan intensifieras och inte drar ut ytterligare på tiden. Ur konsu-
mentperspektiv är det mycket angeläget att man har en bra miljömärkning.
Herr talman! Jag nöjer mig med detta och yrkar som sagt bifall till motion
Jo646 yrkande 8. Även i övrigt står vi bakom Vänsterpartiet förslag och jag
yrkar bifall till reservationerna till betänkandet.
Anf. 93 MARGARETA GARD (m):
Herr talman! Konsumentpolitiken är ett av de områden som genom EES-
avtalet med nödvändighet kommer att samordnas med EG:s regelsystem.
Konsumentpolitik handlar om varor och tjänster, som genom närmandet till
EG kommer att röra sig fritt över gränserna. Konsumenterna kommer att få
tillgång till större utbud av varor och tjänster, och konkurrensen mellan olika
företag kommer att öka. Det gynnar konsumenterna genom lägre priser och
bättre kvalitet.
Marknadsekonomin kommer att få större genomslag när marknaden blir
större. På flera för konsumenten viktiga områden är konkurrensen alltför
begränsad i dag. Sveriges anslutning till EG kommer att gynna svenska kon-
sumenter.
Vid det besök som utskottet gjorde härförleden hos konsumentverket
framgick att verket ligger väl framme i förberedelserna för en EG-anpass-
ning av konsumentpolitiken. Verket har under senare år intensivt och fram-
gångsrikt deltagit i det internationella arbetet.
Regeringen förutskickar i budgetpropositionen att en kommitté kommer
att tillsättas för att se över konsumentfrågorna, dels med tanke på EES-avta-
let, som förpliktar EFTA-länderna att i sin nationella lagstiftning införa de
EG-regler som omfattas av avtalet, dels med tanke på en skärpt konkurrens-
lagstiftning och avreglering.
Jag skulle sedan, herr talman, vilja ta upp de fem socialdemokratiska re-
servationer som har fogats till betänkandet.
Sammanfattningsvis kan sägas om de tre första att regeringen följer de frå-
gor som tas upp i reservationerna, och att det därför inte behövs något utta-
lande från riksdagen. Kravet på obligatorisk miljömärkning skulle i vissa fall
kunna uppfattas som ett tekniskt handelshinder, och då vet vi att det kom-
mer motåtgärder från EG-länderna, vilket kan skada svensk export. Det är
verkligen inte någon önskvärd situation i nuläget.
I reservation nr 4 vill Socialdemokraterna lagstifta mot extrapriser. Att
lagreglera prissättning leder till prisstelhet, som på sikt missgynnar konsu-
menterna. Det förvånar mig att Socialdemokraterna driver den här frågan.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Konsumentpolitiska
frågor m.m.
89
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Konsumentpolitiska
frågor m.m.
90
Det finns nämligen ingen bättre prisreglering än en väl fungerande mark-
nadsekonomi.
I reservation nr 5 motsätter sig Socialdemokraterna en eventuell översyn
av avbeställningsrätten för varor och tjänster, som majoriteten begär att re-
geringen skall ta ställning till. Jag vill påminna Bengt Kronblad om att avbe-
ställningsrätten kan leda till att man ingår oöverlagda köpeavtal, att respek-
ten för ingångna avtal luckras upp och, inte minst, att oönskade effekter kan
uppstå på grund av att högre handpenning kommer att krävas vid köp av
beställningsvaror.
Herr talman! Jag yrkar avslag på reservationerna och bifall till utskottets
hemställan.
Till slut vill jag säga några ord till Annika Åhnberg, som kräver mer
pengar till konsumentorganisationerna. För några veckor sedan aviserade
Arla prishöjningar på vissa produkter som inte var utsatta för konkurrens.
Det ledde till stora protester hos befolkningen, med hot om bojkott av pro-
dukterna. Arla nödgades dra tillbaka prishöjningen. Detta stärker min in-
ställning till att den bästa konsumentpolitiken är marknadsekonomin, där
konsumenternas egna val avgör sortiment, pris och kvalitet. Jag tycker att
det är ett väldigt gott exempel på att konsumenterna kan klara detta själva.
Vi politiker behöver inte organisera allt, inte dela ut pengar till allt, utan det
finns ett inbyggt intresse hos konsumenterna att se vad man får för sina
pengar och välja varor därefter. Vi hoppas detta förhållande kommer att ut-
vecklas ännu mer när vi kommer in på EG-marknaden.
Anf. 94 BENGT KRONBLAD (s) replik:
Herr talman! Margareta Gard säger att det är bra med konkurrens. Det
är givetvis utmärkt med konkurrens, men det måste också vara på det sättet
att konsumenten kan tillgodogöra sig konkurrensen. Det kan man genom
bl.a. en prismärkning som visar vad varorna kostar. Vid flera tillfällen har
Margareta Gard och hennes parti varit motståndare till en sådan typ av
märkning.
Margareta Gard säger också att regeringen följer de frågor som tagits upp
i de första reservationerna. Det är bra. Vi vill även att man kommer till kon-
kreta lösningar för konsumentens bästa. Det är för dessa grupper som vi so-
cialdemokrater arbetar.
Extrapriser kan inte vara till nackdel för konsumenten sägs det. Det kan-
ske de inte är, om man verkligen ser att priserna är lägre. Som det är i dag
får emellertid konsumenten betala väsentligt mycket mera på grund av all
den administration som ligger bakom extrapriser. Vissa utredningar visar att
kostnaderna för extrapriser, reklam och marknadsföring kring detta är mel-
lan 12 och 15 miljarder kronor för konsumenterna. Vi menar att en rak låg
prissättning i slutledet leder till en bättre prisbild, till förmån för konsumen-
ten.
Anf. 95 MARGARETA GARD (m) replik:
Herr talman! Först skulle jag vilja påpeka att Bengt Kronblad i sitt anför-
ande sade att Socialdemokraterna bestämt vänder sig mot marknadseko-
nomi. Vad jag kan förstå måste det innebära att Socialdemokraterna fortfa-
rande förordar planekonomi. Det vore bra om Bengt Kronblad ville ut-
veckla detta.
Om det är planekonomi som man skall fortsätta med, tycker jag faktiskt
att det i dessa dagar är anmärkningsvärt, när vi ser hur de länder som har
haft planekonomi kämpar för att kunna gå över till ett marknadsekonomiskt
system. I dessa länder tycker man nu att marknadsekonomi är den enda vä-
gen till ett samhälle som kan försöija dem med varor och tjänster.
Bengt Kronblad säger även att vi moderater har gått emot prismärkning.
Ja, artikelprismärkning tycker vi inte är särskilt bra. Det finns så många
andra sätt att märka varor på. Det är också så, att när man kräver att varje
artikel skall vara prismärkt hämmas den utveckling som redan är på gång i
butikerna. Det finns många olika system för att klara kontroll av priserna,
system som leder till fortsatt utveckling. Vi vill inte hämma den utveck-
lingen. I slutänden leder ju detta till målet, nämligen så låga priser som möj-
ligt.
Anf. 96 BENGT KRONBLAD (s) replik:
Herr talman! I mitt anförande pekade jag på den uppfattning som Stig
Rindborg från Moderaterna framförde. Han säger med kraft att man bör ha
ett marknadsekonomiskt synsätt rakt ut på konsumenternas bekostnad. Och
nu undrar Margareta Gard om jag därmed står för planekonomi. Självfallet
har aldrig socialdemokratin stått för någon planekonomi, däremot en balan-
serad marknadsekonomi, där också konsumenterna har ett inflytande. Det
är där skiljelinjen mellan Margareta Gard och mig, mellan Moderater och
Socialdemokrater, går.
Anf. 97 MARGARETA GARD (m) replik:
Herr talman! Det framställdes inte som en balanserad marknadsekonomi,
utan Bengt Kronblad tog med kraft avstånd från marknadsekonomi. Det var
detta som jag tyckte var mycket märkligt.
Vi kan väl ändå vara överens om, Bengt Kronblad, att det är med hjälp av
marknadsekonomi som vi kan få billiga varor och bättre kvalitet. Konsumen-
ten väljer själv varan och väljer på så sätt bort det som är dåligt. Det är ju
vad vi egentligen vill åstadkomma. Det valet, emellertid, skall konsumenten
göra. Vi skall inte sitta här i riksdagen och styra konsumenterna till något,
utan det skall vara upp till var och en att avgöra. Behoven hos oss är ju så
olika. Mångfalden är viktig även när det gäller konsumentpolitik.
Förste vice talmannen anmälde att Bengt Kronblad anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 98 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vet inte om Margareta Gard och jag definierar mark-
nadsekonomi på samma sätt. När ett monopolistiskt företag som Arla går ut
och föreslår prishöjningar och det motas av en väldigt stark konsumentopi-
nion, är det inte precis ett uttryck för att marknadsekonomin fungerar väl.
Det är ett uttryck för någonting annat. I och för sig tycker jag att det är
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Konsumentpolitiska
frågor m.m.
91
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Konsumentpolitiska
frågor m.m.
92
mycket bra att det blev en proteststorm, och att Arla drog tillbaka de till-
tänkta prishöjningarna.
Det är också mycket bra att vi har kommit fram till att livsmedelsområdet
skall avregleras. Jag har tidigare i den här kammaren haft anledning att kon-
statera att det inte precis har varit de varma marknadsanhängarna som har
drivit den processen, utan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, medan
t.ex. Moderaterna och Centerpartiet - Folkpartiet faktiskt undantaget - var
nog så angelägna om att få behålla ett mycket invecklat och komplicerat re-
gleringsförfarande, som nogsamt skyddade producenterna från alla kontak-
ter med konsumenterna och deras krav.
Nog talat om det. Rent ut sagt tycker jag att det är oförskämt att säga till
konsumenterna i det här landet: Det är så här som det skall gå till. Ni får
protestera, och sedan kommer man att ändra sig. Jag tycker faktiskt att man
som konsument har rätt att kräva stöd från samhället. Vid ett studium av
marknaden, är det då konsumenten eller konsumentens motpart som är den
svagare parten? Utan tvivel är det konsumenten, som inte har tillgång till
alla de resurser som handel, grossister och producenter har, dvs. att göra re-
klam, att marknadsföra, osv.
Det är inte orimligt att begära att några miljoner kronor avsätts för att
konsumentorganisationer skall kunna få råd att arrangera konferenser och
seminarier samt skaffa sig underlag för ett aktivt konsumentarbete. Det är
ett aktivt konsumentarbete som skall vara den huvudsakliga drivkraften
framöver när det gäller att hävda kraven på bra kvalitet och bra produkter.
Det håller jag med om. Man kan, som sagt, inte frånhända sig ansvaret från
samhällets sida med att lugnt säga att det kommer att ordna sig och att kon-
sumenterna kommer att protestera när det föreslås olämpliga prishöjningar.
Tänk efter! Under vilka omständigheter lever människor? Man har inte så
stor del av sin tid över till aktivt konsumentarbete. Det är yrkesverksamhet,
familj och en lång rad andra engagemang som upptar ens tid. Enligt min upp-
fattning kan inte samhället frånhända sig ansvaret för att stödja konsumen-
terna.
Anf. 99 MARGARETA GARD (m) replik:
Herr talman! Jag håller med Annika Åhnberg när det gäller monopolställ-
ningen för vissa livsmedel. Det vore bra om den kommer bort, därför att vi
då kan få litet konkurrens även här.
Jag vill emellertid återkomma till att det faktiskt är så, att konsumenterna
i andra länder organiserar sig själva och på så sätt bygger upp den organisa-
tion som de vill ha. Det är ett mycket bra sätt, eftersom det inte sker en styr-
ning uppifrån utan kommer från konsumenterna själva. Det är något som vi
skall stimulera.
Om nu Annika Åhnberg inte accepterar exemplet med mjölken och Arla,
kan jag nämna ett annat fall, som vi hade för något år sedan. Det upptäcktes
att vissa blöjsorter inte var särskilt miljövänliga, vilket ledde till att inga
mammor köpte dessa blöjor. Man blev tvungen att ta bort blöjorna ur sorti-
mentet. Företaget blev tvunget att tillverka mer miljövänliga blöjor. Det här
är ett bra exempel på vad konsumenter kan åstadkomma med sitt val av
vara. Låt oss se till att det kan växa upp frivilliga organisationer, och som
kan organisera sig på sitt eget sätt. Då tror jag att vi kan få en både stark och
bra konsumentrörelse.
Anf. 100 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Det är verkligen en sanning med modifikation att det i andra
länder byggs upp konsumentorganisationer utan något samhälleligt stöd.
Inom EG avsätts resurser just för konsumentpolitiskt samarbete. Det förs
visserligen nu en diskussion, eftersom konsumentorganisationerna där
tycker att man drar ned på stödet i allför drastisk omfattning.
Det är inte så att man har lämnat konsumentorganisationerna utan stöd
och möjligheter att bedriva sitt samarbete. Jag tycker nog att vi också i Sve-
rige måste bidra till att det ideella konsumentarbetet ges goda möjligheter
att fungera. Jag tycker att det är bra med aktivistarbete. De exempel som
Margareta Gard gav på aktioner där konsumenterna har lyckats hävda sina
intressen är bra, men de speglar inte den verklighet som man som konsument
möter varje dag. Jag tror att man ofta - jag känner det själv och känner
många som upplever det likadant - som konsument känner sig maktlös inför
många av de situationer som man möter dagligen och där man inte kan upp-
amma ett väldigt starkt tryck och få tusentals andra att engagera sig. Man är
som konsument den svagare parten. Man behöver stöd från samhället för att
kunna bygga upp de starka konsumentrörelser som vi tydligen är överens om
behövs och som det också finns stort intresse för.
Det är naturligtvis inte så att samhället kan kommendera fram dessa rörel-
ser. De finns, men de behöver åtminstone initialt resurser för att kunna gå
vidare och stärka sig. Jag tror att vi alla, konsumenterna givetvis men också
deras motpart samt samhället, tjänar på att ha en effektiv och skicklig konsu-
mentrörelse med goda resurser som kan företräda sina intressen och tvinga
fram förbättringar från motparten när sådana behövs.
Jag tycker fortfarande inte att argumentationen mot det utökade anslaget
är särskilt övertygande. Tvärtom tror jag att dessa pengar skulle kunna be-
tyda väldigt mycket just nu när vi går mot en ökad internationalisering och
när vi vet att vi har sådana regler på livsmedelsområdet att konsumenten inte
ens har rätt till en god ursprungsmärkning av varorna. Importerade livsme-
del märks med Sverige som ursprungsland i stället för det korrekta ur-
sprungslandet. Då är man som konsument i underläge, när man inte ens har
lagar och regelverk på sin sida. Så dessa resurser finns det stort behov av.
Anf. 101 MARGARETA GARD (m) replik:
Herr talman! Jag skulle först vilja säga till Annika Åhnberg att man i Eng-
land och USA har frivilliga konsumentorganisationer, och de är starka.
Beträffande samhällets stöd får faktiskt konsumentverket i budgeten 2
miljoner till konsumentorganisationer. Det gäller att fördela medlen rätt och
riktigt så att alla organisationer som behöver stöd får det. Men jag tror inte
att det är en mängd pengar från riksdag och regering som löser konsument-
problemen. Jag tror faktiskt att de löser sig genom att konsumenterna själva
tar itu med dem. Konsumentverket har en ganska bra upplysningscentral. Så
det är inte så att konsumenterna inte är upplysta i olika frågor.
Jag kan hålla med Annika Åhnberg om det hon sade om livsmedelspoliti-
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Konsumentpolitiska
frågor m.m.
93
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Konsumentpolitiska
frågor m.m.
94
ken. Men det förekommer ju redan varumärkning och deklarationer, och de
kanske kan utökas på något sätt. Vi får se när vi kommer in i EG hur det
blir. Där finns gemensamma EG-regler. Konsumentverket håller nu på att
se över dem för att se vad vi kan göra i Sverige för att ta till oss det som är bra.
Det tycker jag att vi skall ge konsumentverket en eloge för. Verket ligger väl
framme när det gäller att följa den internationella verksamheten på områ-
det.
Anf. 102 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! I avsnittet om prisinformation i det här betänkandet skrivs:
”Motioner med yrkanden om förbud mot extrapriser eller åtgärder i syfte
att begränsa användningen av sådan prissättning har behandlats av riksdagen
flera gånger tidigare.”
Herr talman! Det är verkligen sant. Extrapriset tenderar att bli något av
en långkörare här i riksdagen, för vi är många som sedan flera år tillbaka
med i det närmaste avsmak åsett hur handeln i sin kamp om kunderna utnytt-
jat extrapriser som lockbete. Det lockbetet har blivit förfärligt dyrt och nå-
got som egentligen ingen vill ha, vare sig detaljister eller konsumenter. Det
är ett lockbete som för med sig en förfärlig mängd direktreklam och omöjlig-
gör sund priskonkurrens och prisjämförelse.
Vänsterpartiet har år efter år återkommit med motioner med förslag om
sanering av extraprissystemet. Jag är verkligen glad att kunna konstatera att
hela den socialdemokratiska gruppen i riksdagen nu sällat sig till ledet av
kritiker av extraprismarknaden.
Vi luras att tro att vi handlar billigt när vi i själva verket får betala mycket
dyrt för rabattkuponger, varor med extrapris och all den reklam som detta
för med sig. Det här systemet, som är omkring 30 år gammalt, har med tiden
tappat allt förnuft. De flesta konsumenter och seriösa detaljister önskar bort
det. Då kan man fråga sig: Varför fortsätter vi? Det handlar om något slags
ond cirkel. Alla måste vara överens om att slopa extrapriserna samtidigt, an-
nars skulle det inte gå, anses det. Uppenbarligen är det så att konkurrensen
mellan de olika livsmedelskedjorna är så stark och intensiv, att det har varit
omöjligt att träffa en sådan branschöverenskommelse. Därför, herr talman,
krävs det faktiskt riktlinjer som riksdagen utformar för att vi alla skall kunna
bli av med det här systemet.
Reglerna för vad som får kallas extrapris går i korthet ut på att en varas
pris får kallas extrapris om det ligger minst 10 % under det ordinarie priset
och om varan säljs till det priset tillfälligtvis och under en kortare tid. Ett
extrapris förutsätter alltså ett ordinarie pris som är känt, kontrollerbart och
jämförbart.
Men precis som Bengt Kronblad tidigare poängterade är det inte alldeles
ovanligt med extrapriser som är högre än ordinarie priser. Vissa varor säljs
nästan ständigt med röda prislappar på. Toppen, eller kanske botten bero-
ende på hur man ser det, av det här orimliga prissättningssystemet fick jag
se i Norrköping strax före jul. En butik där skyltade med stora banderoller
där det stolt deklarerades: Allt till extrapris. Den skylten satt uppe under
hela julhandeln, alltså närmast en och en halv månad. Det visar om något
hur missbrukade de ursprungliga reglerna och överenskommelserna är. Över
80 % av allt kaffe och fryst kyckling säljs till extrapris. Närmare 75 % av all
falukorv - en inte så ovanlig rätt på de svenska borden - säljs till extrapris.
Vi har alltså för länge sedan tappat begreppet ordinarie och jämförbart pris.
Herr talman! Det finns en mycket bred opinion som önskar bort detta,
som är irriterad, som vet och inser hur kostnadskrävande det är. Man kan
nämna olika siffror och undersökningar. Konsument-Ekot förfärade åtmin-
stone halva Sverige för något halvår sedan när man påstod att extraprismärk-
ningen kostar konsumenterna ungefär 10 miljoner om året. Jag kan inte gå
i god för det beloppet, och det spelar egentligen inte så stor roll. Men att
prismärkningen och allt som därtill hör fördyrar för oss konsumenter och att
det är konsumenten som får betala är alldeles uppenbart.
Jag vill sluta med att säga att jag är litet betänksam över vad utskottet skri-
ver i betänkandet, nämligen att bruket av extrapriser inom dagligvaruhan-
deln numera tycks vara i avtagande. Att man inte är intresserad av att göra
någonting åt det försvaras därmed.
Herr talman! Jag undrar om lagutskottets värderade medlemmar och ut-
skottsmajoriteten över huvud taget rör sig ute i detaljhandeln. Jag tycker
inte att det finns någonting som tyder på att missbruket tenderar att minska
eller vara i avtagande - tvärtom, dess värre.
Jag yrkar bifall till reservation 4, där det sägs att regeringen bör ta sitt an-
svar och snarast komma med förslag till åtgärder som behövs för att åstad-
komma en nödvändig sanering. Så vill jag säga att vi i Vänsterpartiet ställer
oss bakom reservation 5 om konsumentens avbetalningsrätt, men jag har
inte för avsikt att yrka bifall till den.
Anf. 103 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Jag har i motion L720 velat belysa ofoget att bensinbolagen
inte ger bilisterna tydlig information om aktuellt bensinpris. Det måste vara
en rättighet för konsumenten att få tydlig prisinformation innan köp sker.
Bensinbolagen är i full gång med att byta ut baspriset på blyfri bensin på
skyltstolpen mot information om vilka kontokort som accepteras eller vilka
tider bensinstationen har öppet.
Utskottet har avfärdat problemet med att säga att prisinformationslagen,
som träder i kraft i dag, kommer att undanröja detta problem. Men med
tanke på motororganisationers och bilisternas kamp i den här frågan och att
ingenting händer anser jag att riksdagen i bilisternas intresse bör ge bensin-
bolagen en knäpp på näsan eller ett förtydligande, eftersom de inte känner
till den nya lagen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.
Anf. 104 BENGT KRONBLAD (s):
Herr talman! När det gäller prisinformation vill jag till riksdagens proto-
koll få med att det som framförs i motionen är mycket viktigt och att det
enligt prisinformationslagen föreligger en skyldighet att ge sådan informa-
tion. Det är därför bra för konsumenten att vi fick majoritet i riksdagen för
några månader sedan för att slå vakt om konsumentens rätt att bli informe-
rad om priset i handeln.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Konsumentpolitiska
frågor m.m.
95
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Livsmedelskontroll
m.m.
96
Anf. 105 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Det tråkiga är att den verkar vara luddigt formulerad, efter-
som man så sent som i går har fortsatt med att ta ned skyltar. Det är bekläm-
mande, och jag menar att man måste reagera på den här punkten.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU25 Livsmedelskontroll m.m. (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 106 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Jag har i min motion yrkat på att förändringar skall göras i
livsmedelskontrollen. De erfarenheter som jag har fått genom att bl.a. följa
ärendet om dispens för försäljning av opastöriserad mjölk har gjort mig ännu
mer övertygad om att det är en nödvändig utveckling.
På den ena sidan står den lille, i detta fall Sven och Inga Pettersson i Dör-
röd i Skåne, och på den andra sidan storebror, myndigheten livsmedelsver-
ket och dess chef Arne Kardell.
Sven och Inga har under lång tid enträget kämpat för att få sälja opastöri-
serad mjölk på samma sätt som bönder i Tyskland har möjlighet att göra.
Det har resulterat i att storebrors företrädare blivit mycket uppretade. Nivån
i den debatt som uppstått påminner om de metoder som nomenklaturan på
andra sidan Östersjön en gång använde.
Kontentan är att tolkningen av livsmedelslagens bestämmelser skall följas
av laglydiga medborgare. Den bonde som ifrågasätter tolkningar och söker
dispens skall straffas. I det aktuella fallet finns vitesförelägganden om totalt
240 000 kr.
Så sent som för några veckor sedan fanns fortfarande denna enkelspåriga
inställning hos livsmedelsverket. Det är skrämmande att verket på alla sätt
vill skydda mejerinäringens särintressen och monopol. I stället behöver vårt
jordbruk och vår livsmedelsindustri medarbetare som ser möjligheter i en
utveckling av nya produktionssätt och distributionsmetoder.
Det föråldrade synsättet att storebror alltid har rätt ifrågasätts nu av
många medborgare. Jag anser att den som motsätter sig en anpassning av
en småskalig produktion arbetar med alltför snäva ramar. Mejeriföretagens
makt behöver balanseras. Det kan ske genom att nya metoder får möjlighet
att prövas.
Det har kommit till min kännedom att opastöriserad mjölk t.o.m. används
av konsumenter som naturläkemedel. Ett bakteriehämmande enzym som
finns i färsk mjölk kan vara förklaringen till de lyckade försök som har ge-
nomförts. Vi bör ta till vara sådana upptäckter och ge konsumenterna till-
gång till ett fritt val när det gäller opastöriserad mjölk.
Herr talman! Låt oss ge konsumenterna möjlighet att välja vilken mjölk
de vill konsumera och var de skall köpa den. Jag yrkar med detta bifall till
min motion L716.
Anf. 107 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! I detta betänkande från lagutskottet behandlas dels vissa av-
snitt i budgetpropositionens bil. 10, dels några motioner väckta under all-
männa motionstiden vilka behandlar olika livsmedelsfrågor. Det är motio-
nerna om livsmedelskontrollen som jag avser att säga några ord om.
Jag anser att vi i vårt land har en rigorös livsmedelskontroll, och jag tycker
att vi har en bra lagstiftning när det gäller djurhållning. Vi har bestämmelser
som jag tror går längre än i något annat land. Det här innebär att vi har en
produktion och hantering av våra livsmedel som kostar mer än vad som är
fallet i andra länder. Detta är en merkostnad som vi har varit villiga att ta,
och enigheten har varit stor när det gällt att strama upp lagstiftningen på
detta område.
Mot denna bakgrund framstår det som helt orimligt att man skall få impor-
tera livsmedel som det inte ställts samma krav på och som inte utsätts för
samma kontroll som livsmedlen i Sverige. Inför en sådan situation känner
sig konsumenten vilsen och frågande. Även de som står för produktionen,
jordbrukarna, ställer sig undrande.
Frågan om kontroll av och bestämmelser för de importerade livsmedlen
har också sedan lång tid varit föremål för många riksdagsmotioner. Det har
alltså inte varit svårt för utskottsmajoriteten att hänvisa till tidigare avslags-
yrkanden och till skäl som anförts för dessa. Det som gör det omöjligt att
ställa samma krav på importerade livsmedel som vi har på de svenska är att
detta definieras som ensidiga handelspolitiska åtgärder eller som olika typer
av handelshinder från Sveriges sida.
Jag trodde i likhet med några centerpartister som motionerat i frågan att
det är av omtanke om människorna som vi har denna rigorösa kontroll. Jag
trodde också att det var av omtanke om djuren som vi stramat upp lagstift-
ningen kring djurhållningen. Nu får vi veta att detta är handelshinder. De
argument som här redovisats kan väl inte tolkas på annat sätt.
Den naturliga följdfrågan blir: Är våra stränga bestämmelser helt onö-
diga? Det måste ju vara så när inte samma krav ställs på de importerade livs-
medlen.
Utöver vårt parti har några centerpartister med Lennart Brunander i spet-
sen motionerat om de här frågorna. Den centerpartistiska motionen är
mycket välskriven och saklig, och den utmynnar i gamla centerkrav, men den
har inte ens fått stöd hos den centerpartistiske utskottsledamoten.
Jag förvånas många gånger över hur centern nu i regeringsställning gång
på gång överger den politik som partiet stått för. Från min tid i jordbruksut-
skottet var Lennart Brunander och jag överens i många frågor, vilket även
resulterade i reservationer. Jag har vid tidigare tillfällen i år fått anledning
att påpeka detta, och nu har vi åter en fråga där centern har övergett en
ståndpunkt. Att det så många gånger handlar om frågor på jordbrukets och
livsmedelspolitikens område förvånar mig ännu mer.
Jag hade åtminstone trott att någon av Lennart Brunander, Lennart Da-
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Livsmedelskontroll
m.m.
7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 89
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Livsmedelskontroll
m.m.
98
léus, Karin Starrin eller Stina Gustavsson nu skulle ha varit här och försvarat
sina motioner.
Herr talman! Eftersom jag inte hade möjlighet att närvara när detta betän-
kande justerades, finns ingen meningsyttring redovisad från min sida. Detta
vill jag nu rätta till genom att yrka bifall till vår motion, och inte bara till
den, utan även till de två centerpartimotioner som likaledes avstyrkts under
mom. 3 i betänkandet.
Anf. 108 PER STENMARCK (m):
Herr talman! Det betänkande som vi nu behandlar står ett enigt lagutskott
bakom. Jag skall därför fatta mig tämligen kort.
I detta betänkande behandlas de i budgetpropositionen föreslagna ansla-
gen till statens livsmedelsverk och täckande av vissa kostnader för köttbe-
siktning. Låt mig få beröra de motioner som tagits upp av tidigare talare här.
Några av dessa motioner behandlar frågan om importerade livsmedel, och
det yrkas att samma höga kvalitetskrav skall ställas på dessa som på livsme-
del producerade inom Sverige.
Jordbruksutskottet har tidigare behandlat liknande krav och avstyrkte då
liknande yrkanden, bl.a. därför att ensidiga handelspolitiska åtgärder inte
ansågs vara någon framkomlig väg för Sverige i det internationella samarbe-
tet på livsmedelskontrollens område. Dessutom framhöll jordbruksutskottet
att motionskraven stred mot Sveriges åtaganden inom ramen för GATT-
samarbetet.
Lagutskottet har i sin bedömning anslutit sig till vad jordbruksutskottet
tidigare kommit fram till. Dessutom följs dessa frågor nu av konsumentbe-
redningen, som har till uppgift att följa och utvärdera 1990 års livsmedelspo-
litiska beslut. Beredningen framhåller bl.a. att skälen till våra handelspoli-
tiska åtaganden är att vi själva skall kunna exportera utan att andra länder
sätter upp hinder för oss.
Jag tror att man skall ha klart för sig att det är en konkurrensfördel som
vi har när vi ställer större krav än vad som kanske ofta är fallet i andra länder.
Denna fördel finns det anledning att utnyttja både inom vårt land och när vi
exporterar. Detta har vi förmodligen större nytta av än att sätta upp ytterli-
gare särregler för oss själva.
I en motion av Claus Zaar från Ny demokrati tas frågan upp om den opas-
töriserade mjölken. Detta är onekligen ett ärende som har haft många turer
under en följd av år. Jordbruksutskottet behandlade frågan för inte särskilt
länge sedan och framhöll då att det är viktigt att vi ställer stora livsmedelshy-
gieniska krav. Det utgår jag ifrån att vi alla är överens om. Men samtidigt
framhöll utskottet också att det är viktigt att ta till vara de positiva effekterna
av småskalig livsmedelsproduktion.
I någon mån föreligger det en målkonflikt mellan dessa båda krav som
jordbruksutskottet menade borde närmare undersökas. Utskottet förordade
därför en förutsättningslös översyn av bestämmelserna om bl.a. pastörise-
ring av mjölk. Ett skäl till detta var, menade man, att det som kan bli resulta-
tet av en sådan översyn kan få stor betydelse för den småskaliga livsmedels-
produktionen och teknikutvecklingen på området.
Regeringen har som en följd av detta nu tillsatt den här utredningen, som
bl.a. skall se över pastöriseringen av mjölk. Målsättningen är att främja den
småskalighet som Claus Zaar tar upp i sin motion. Eftersom utredningen är
avsedd att vara klar redan den 1 november i år, finns det knappast någon
anledning att föregripa vad den kommer fram till.
Jag ber med detta, herr talman, att få yrka bifall till lagutskottets hemstäl-
lan i dess helhet.
Anf. 109 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Per Stenmarck åberopar skälen för att vi skall ha mycket
strängare regler och bestämmelser för livsmedelsproduktionen i Sverige än
vad vi kräver av de importerade livsmedlen. Argumenten blir inte starkare
för att man upprepar dem flera gånger.
Per Stenmarck säger att det är en konkurrensfördel att vi har strängare
bestämmelser och att vi inte behöver ytterligare särregler. Nu var det ju inte
tal om några ytterligare särregler. Det har inte skrivits några motioner där
det yrkats på detta, utan vad det handlar om är att ställa samma krav på de
importerade livsmedlen som vi har på de svenska.
Här handlar det ju också om produktionskostnader. För vissa livsmedel
kan det vara betydande skillnader i produktionskostnader, beroende på
vilka bekämpningsmedel man får använda, vilken djurhållning man får till-
lämpa, osv osv.
Jag är inte så säker på att våra bestämmelser kommer att vara en konkur-
rensfördel. Om människorna lever under knapphetens kalla stjärna, tror jag
inte att kvaliteten är vad de ser till i första hand. Det är troligen inte det
förhållandet att livsmedlen är producerade i Sverige som blir avgörande, när
man står vid köttdisken eller i någon annan avdelning i affären, utan det
torde nog bli priset som avgör vilken vara man köper.
Jag tror att Per Stenmarck fäster alldeles för stora förhoppningar vid att
Sverige skall kunna använda vår strängare kvalitetskontroll som en fördel i
konkurrensen, om vi mot all förmodan skulle komma med i EG.
Anf. 110 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Det måste, som jag ser det, vara betydligt bättre att söka
påverka de internationella regelsystem som finns inom ramen för GATT el-
ler EG och på många andra sätt.
John Andersson ställde en fråga inledningsvis, där han undrade: Är våra
stränga bestämmelser helt onödiga? Nej, tvärtom. De är en fördel. De är till
fördel för oss själva, och i det sammanhanget tror jag att det är väldigt viktigt
att vi använder bestämmelserna som en konkurrensfördel för oss själva.
Om vi ställer höga kvalitetskrav på svenska produkter - av miljöskäl, av
djurskyddshänsyn, som ett konsumentintresse eller vad det nu kan vara - är
detta faktiskt ett försälj ningsargument som kan vara en konkurrensfördel för
vår inhemska produktion när vi exporterar den. Precis som det är hos oss,
finns det en stor andel konsumenter även i andra länder som är beredda att
betala för att få hög kvalitet. Hög kvalitet har vi ju därmed på de svenska
varor som vi försöker sälja till utlandet.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Livsmedelskontroll
m.m.
99
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Livsmedelskontroll
m.m.
Anf. 111 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag återkommer till frågan om konkurrensfördelar. Utöver
de funderingar jag hade i min förra replik vill jag säga att det kanske inte är
så lätt för konsumenten att välja en svenskproducerad vara, när man inte vet
från vilket land varan kommer. Köttfärsen kanske är gjord på importerat
kött som har malts i Sverige. En rad sådana omständigheter gör att det kan
bli problematiskt.
Sedan vidhåller jag att det måste finnas skäl till att vi har mycket hårdare
krav än andra länder. Jag finner då inga skäl att acceptera att vi skall impor-
tera livsmedel utan att ställa samma krav på dessa.
Vi skall nu gå in i EG och påverka förhållandena, är det tänkt, t.ex. då det
gäller livsmedelsproduktion, djurhållning osv. Våra 8 miljoner människor
mot EG:s nuvarande 350 miljoner blir väl ungefär som om det är 30 minus-
grader ute och jag öppnar fönstret för att utjämna utetemperaturen. Det är
nog ungefär vad det kommer att handla om.
Anf. 112 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av Claus Zaars anförande.
Ny demokrati är ju ett parti som tycker om att göra det enkelt för sig. Men
jag tror uppriktigt sagt att det i längden inte är ett hållbart sätt att bedriva
politik. Frågan om den opastöriserade mjölken är ett typexempel på en fråga
där Ny demokrati försöker att göra det enkelt för sig och förenkla diskussio-
nen i en ganska komplicerad fråga.
Frågan om den opastöriserade mjölken sönderfaller i två delar. Det hand-
lar om en myndighets sätt att sätta sig på folk. Jag tror att vi är många som
delar uppfattningen att livsmedelsverket är en sådan samhällskoloss som
ganska ofta beter sig fel och som med hjälp av lagar och regelverk försöker
hindra och hämma utvecklingsprocesser i stället för att stimulera och be-
främja dem.
Ni i Ny demokrati är varken ensamma eller först om att konstatera detta
eller försöka göra någonting åt det. Jag tror också att om livsmedelsverket i
det här fallet agerat med litet mera klokskap hade det inte behövt bli så
många problem för enskilda människor och så mycket väsen och ståhej kring
denna fråga. Det är det ena.
Riksdagen har sagt att man skall se över regelverket för småskalig livsme-
delsproduktion. Det handlar alltså inte bara om att pastörisera eller inte pas-
törisera mjölk. Det finns en lång rad andra saker när det gäller samhällets
regelverk, avgifter för kontroll osv., hur stora lokaler skall vara, hur de skall
vara utrustade, den monopoliserade strukturen osv. Det finns många orsa-
ker till att det är svårt för ny småskalig livsmedelsproduktion att hävda sig.
Riksdagen har beslutat att man skall göra en översyn. Jag tycker att det litet
grand är slöseri både med egna och andras resurser i riksdagen att då på nytt
väcka en fråga som riksdagen bara för någon månad sedan har fattat ett be-
slut om.
Det andra är själva metoden att inte pastörisera mjölk. Det är verkligen
inte som Claus Zaar säger, nämligen att detta är en ny metod. Det var så
man gjorde innan man hade kommit på, att om mjölken pastöriserades häm-
100
made man tillväxten av en lång rad sjukdomsframkallande bakterier. Det är
alltså ingen nyhet.
Ur konsumentperspektiv är det ytterst tveksamt att det är odelat positivt
att man går från att pastörisera mjölk tillbaka till att inte göra det. Det är inte
heller så att det är just pastöriseringsprocessen som förhindrar en småskalig
produktion. Det finns ganska små och ekonomiskt rimliga pastorer som av
någon outgrundlig anledning inte tidigare har marknadsförts i Sverige - det
kanske fanns de som inte var så intresserade av det - men som däremot har
marknadsförts i andra länder fastän de tillverkas av svenska företag.
Visst skall människor ha rätt att välja den opastöriserade mjölken. Men
då skall det verkligen vara ett medvetet val. Då skall den produceras och
tillhandahållas på ett sådant sätt att det inte sker någon sjukdomsalstring.
Mjölken har inte lika lång hållbarhetstid och den tål inte lika långa transpor-
ter som den mjölk som blir pastöriserad.
Det kan heller inte vara rimligt att man t.ex. använder den i skolbespis-
ningar eller den typ av storhushåll där inte alla som konsumerar den är med-
vetna om vad det är för val de faktiskt gör när de dricker mjölken. Nog kan
det finnas anledning att se över regelverket. Men jag tycker att det är rätt
olyckligt att just detta med pastörisering av mjölk har fått bli en symbolfråga
när det gäller den småskaliga livsmedelsproduktionen. Det finns många
andra problem som är viktigare att fokusera.
Jag tror vi alla kommer att tjäna på en fortsatt god hygien vid produktio-
nen av mjölk. Utskottet har fattat ett klokt beslut när man inte på nytt har
tagit upp en fråga där riksdagen nyligen har fattat ett beslut.
Anf. 113 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Detta är ett mycket aktuellt ärende. Jag har refererat till ett
fall med en lantbrukare, och där har jag försökt att ta reda på saker och ting.
En utredning har gjorts för att pröva en dispens, och ärendet kommer att
avgöras av regeringen antingen nu på torsdag eller nästa vecka. Det har tagit
en oerhört lång tid. Detta är ett sätt att sätta press på regeringen så att någon-
ting händer.
När det gäller själva pastöriseringen av mjölk och behandlingen av mjölk
skall man inte tro att allt som tidigare är sagt är allena saliggörande. Det
finns enzymer i mjölk. De kan sägas ha en bakteriehämmande effekt. Det
innebär att man behåller kvaliteten på mjölken med hjälp av dessa enzym
under en begränsad period om den inte är pastöriserad. Däremot finns det
metoder för att få en längre hållbarhet så att man kan få fram en småskalig
produktion.
Vi vänder oss i vårt parti mot dessa stora jättar vilka har diskuterats tidi-
gare i dag. Arla är en utav dem. De går ut ensidigt och skall höja priserna
för konsumenterna. Vi vill ge konsumenterna alternativ. Ett av de alternati-
ven är just att få tillgång till opastöriserad mjölk, som nu t.o.m. har visat sig
ha läkande effekter. Jag tycker inte att det är något dåligt alternativ att ta
fram i debatten.
Anf. 114 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Det beslut som regeringen inom den närmaste framtiden
skall fatta i den här frågan berörs nog inte av att det på nytt har väckts en
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Livsmedelskontroll
m.m.
101
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Livsmedelskontroll
m.m.
102
motion i riksdagen som man sedan skall hantera och fatta beslut om. Det är
två olika processer. Jag tror inte att man tjänar den eventuellt goda saken
genom att hantera frågan på det här sättet. Det tror jag däremot att man gör
genom att noga sätta sig in i sakfrågorna. Av Claus Zaars utläggningar om
mjölken och dess enzymer förstår jag att det ännu återstår en hel del att göra
på det området för Ny demokrati.
Jag delar uppfattningen att det är viktigt både att förändra den monopolis-
tiska strukturen, vilket inte riktigt hör till det ärende vi här diskuterar, och
att se till att undanröja hinder för småskalig livsmedelsproduktion över hu-
vud taget. Till den delen är vi ense.
Jag tycker att det är synd att pastörisering av mjölk får bli symbolfrågan
och att den hanteras på ett så förenklat och ytligt sätt. Det är ur konsument-
perspektiv viktigt att befrämja den småskaliga livsmedelsproduktionen men
också att behålla höga krav på livsmedelshygien.
Såvitt jag kan bedöma är pastörisering av mjölk ett stort framsteg. Det
skulle vara beklagligt om man gick tillbaka i utvecklingen och trodde att man
vann någonting när det gäller att vara naturnära eller miljövänlig genom att
sluta att pastörisera mjölken. Det är beklagligt om den uppfattningen skulle
få någon djup förankring. Visst skall möjligheten finnas för dem som väldigt
gärna vill ha opastöriserad mjölk, men större än så tycker jag inte att diskus-
sionen skall behöva bli.
Anf. 115 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Jag tackar Annika Åhnberg för det hon sade i den sista me-
ningen i sitt inlägg. Det skall finnas möjligheter. Det är det vi är ute efter.
Man skall inte trycka ner nya alternativ. Det är ett viktigt ställningstagande
att våra nyföretagare inom jordbruket skall känna att de har stöd för att
pröva nya alternativ utan att bli nedtryckta av myndighetspersoner som till
slut tror att de har makt utöver all annan. Vi måste få en balans när det gäller
deras utövande av storebrorsfasoner.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU26 Upphovsrättsliga frågor.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU34 Länskronofogdemyndigheternas styrelser.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU31 Riksdagen och dess myndigheter m.m. (prop. 1991/92:100
delvis).
Anf. 116 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Rubriken på mitt anförande lyder: Även riksdagen måste
spara i svångremstider.
Det är lågkonjunktur och strukturell kris i Sverige. Alla myndigheter,
kommuner och privata företag måste spara, rationalisera och effektivisera
verksamheten - men riksdagen anser sig inte behöva göra det. Det är an-
märkningsvärt att politikerna i styrelsen för Sverige inte har infört ett spar-
beting för sig själva när de kräver det av alla andra.
Bil. 16 till budgetpropositionen 1992 upptar anslagen Al till A9 för riksda-
gen samt anslagen Bl till B4 för riksdagens myndigheter.
Vi i Ny demokrati har i vår reservation till budgetförslaget yrkat på 5 %
nedskärning av driftsbudgeten motsvarande ca 30 milj.kr. Besparingarna har
föreslagits på anslaget A3 - Bidrag till studieresor, A4 - Bidrag till IPU och
RIFO m.m., A5 - Bidrag till partigrupper, A6 - Förvaltningskostnader, A8 -
Riksdagens byggnader, och A9 - Riksdagstrycket. Vi har också föreslagit en
nedskärning med 5 % av anslagen till riksdagens myndigheter.
Detta är vad konstitutionsutskottets majoritet, dvs. alla utom jag, tillät
mig att ta upp i reservationen. Jag hade nämligen inte motionerat med anled-
ning av budgetförslaget.
När budgeten skulle behandlas i utskottet kom förvaltningskontoret och
redogjorde för förslaget och svarade på utskottets frågor. Informationen för-
anledde mig att tränga närmare in i underlagsmaterialet och problematiken.
Jag blev medveten om förhållanden som föranledde mig att föreslå konstitu-
tionsutskottet att ta initiativ till riksdagen. Men jag körde då huvudet i en
enig utskottsvägg - Nej, inga utskottsinitiativ.
Eftersom jag inte fått föra fram mina förslag till utskottsinitiativ någon an-
nanstans tänker jag göra det här i talarstolen.
Förvaltningskontoret har ett budgetsystem som kallas nollbas. I detta
finns posterna upptagna i s.k. paket som har olika prioritet. Om förvalt-
ningsstyrelsen skulle bestämma sig för att spara 5 % skulle man lätt se vad
olika neddragningar skulle få för effekt på verksamheten.
Jag har i min reservation mer schablonmässigt lagt ut nedskärningar på
5 %. Men jag vet att dessa nedskärningar kan göras mer grannlaga utifrån
nollbassystemet. Jag ville därför att riksdagen skulle uppdra åt förvaltnings-
kontoret att återkomma med en sparplan.
Riksdagen och dess
myndigheter m. m.
103
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Riksdagen och dess
myndigheter m.m.
104
Detta förslag vann inte utskottets gehör eftersom utskottet anser att det
inte finns utrymme för besparingar. Men det finns ytterligare en anledning,
fast den är av annan karaktär, som gör det problematiskt att gå till riksdagen
och begära en sparplan. Man är nämligen inte beredd att kritisera förvalt-
ningsstyrelsen. Det är en ståndpunkt som jag inte kan dela. Jag återkommer
senare till den frågan.
Själva budgetunderlaget är svårt för en utomstående att tränga in i efter-
som driftkostnaderna, i strid mot god praxis, är sammanlagda med investe-
ringar i maskiner och fastigheter. Jag föreslog därför att riksdagens redovis-
ningssystem skall ändras så att drift och investeringar hålls isär. Detta är ett
föga kontroversiellt förslag som jag tycker att utskottet hade kunnat ställa
sig positivt till. Förvaltningskontoret har nämligen samma uppfattning som
jag om redovisningssystemets brister.
Riksdagen har under de senaste åren investerat 50 milj.kr. i datautrust-
ning, och för 1992/93 äskas ytterligare 20 milj .kr. Skall investeringarna fort-
sätta i samma takt?, frågar sig vän av ordning. För att få svar på frågan före-
slog jag därför en treårsplan för datainvesteringar liksom för investeringar i
riksdagens säkerhetssystem, som man nu äskar ytterligare 12 milj.kr. till. Till
saken hör att riksdagen för en tid sedan till budgeten 1991/92 beviljade 5,7
milj.kr. i tiläggsanslag för säkerhetsanläggningen.
En treårig investeringsplan är enligt min mening inget ohemult förslag.
Men det tyckte uppenbarligen utskottet. Det är snarare märkligt att man inte
har en flerårsplan. Med framförhållning i planeringen slipper man tilläggsäs-
kanden av det här slaget.
Beträffande riksdagens totala budget ville jag också att riksdagen skulle
uppdra åt förvaltningskontoret att vid framläggandet av nästa budget pre-
sentera en treårsbudget.
Förvaltningskontoret har en besvärlig mellanställning när det gäller att
jämka mellan en förvaltningsstyrelse som består av ledamöter som inte alltid
sätter ekonomisk sparsamhet i förgrunden och övriga ledamöter som inte
alla alltid är så noga med att jaga kostnader på den egna arbetsplatsen. Riks-
dagen beviljar själv sina anslag. Eftersom det inte finns någon som håller
tummen i ögat på riksdagen, ville jag att man skall anlita en utomstående
kompetens med erfarenhet av företagsrationalisering. En sådan person
skulle kunna bistå i arbetet med att ta fram en realistisk sparplan samt över
huvud taget se över verksamheten inom förvaltningen.
Men inte heller detta förslag vann gehör. I det här sammanhanget vill jag
fråga Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna
och Vänsterpartiet varför de motsätter sig att spara i den egna verksamheten
när alla andra är tvungna att göra det.
Utifrån min horisont i riksdagen vet jag att det går att spara. Som exempel
kan nämnas att 54 lokalvårdare städar för mycket. Ledamöterna kan bädda
sina egna sängar. Man kan åka taxi mellan Arlanda och riksdagen för 200 kr.
i stället för avtalade 375 kr. Riksdagstrycket kan delas mer sparsamt. Nu får
alla allt, och det mesta går tillbaka i retur. Kostnaden på 5 milj.kr. för tid-
ningen Från Riksdag och Departement är inte rimlig.
I bilagan till budgetförslaget redovisas vilka personalbehov som finns.
Samtidigt säger man att en successiv omfördelning av de samlade personalre-
sursema på sikt skall kunna tillgodose de redovisade behoven. Trots detta
söker riksdagen nu en biträdande säkerhetschef på långtidsvikariat med
möjligheter till fast anställning. Jag är övertygad om att uppgifterna skulle
kunna delegeras ut på den 17 man starka fast anställda säkerhetsstyrkan.
Eftersom förvaltningsstyrelsen består av riksdagsledamöter med talman-
nen som ordförande riktar övriga ledamöter inte gärna någon kritik mot för-
valtningsstyrelsens beslut. Att kritisera talmannen tillhör inte heller god ton.
För att på ett enkelt sätt lösa detta problem anser vi att talmannen bör upp-
höra att vara ordförande i förvaltningsstyrelsen. Talmannen är rikets andra
person och skall som sådan ges en sådan integritet att han eller hon står över
personalärenden och affärstransaktioner. En utomstående styrelseordför-
ande med tidigare erfarenhet från riksdagsarbetet kan vara ett lämpligt alter-
nativ. Jag föreslog därför en ändring i riksdagsordningen som säger att tal-
mannen inte längre skall vara självskriven ledamot i förvaltningsstyrelsen.
Inte heller detta förslag mötte något bifall i utskottet.
Som sammanfattning vill jag säga att riksdagen måste föregå med gott ex-
empel. Om vi inte här kan visa nationen att vi kan rationalisera och förbil-
liga, hur skall vi då kunna uppfattas som trovärdiga när vi kräver bespa-
ringar, och kraftiga sådana, inom kommuner, statliga myndigheter och de-
partement?
Herr talman! Jag återkommer nu avslutningsvis till min reservation som
innebär nedskärningar på sammanlagt 30 milj .kr. Jag yrkar härmed bifall till
min reservation.
Anf. 117 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 118 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Demokrati kostar pengar. För att kunna genomföra besluts-
processen på ett vettigt sätt och för att kunna ge vettiga arbetsvillkor till riks-
dagens ledamöter är det klart att det behövs service bakom. Då kan man
ställa frågan om vi vältrar oss i lyx och överflöd. Är vår sekreterarhjälp för
omfattande och våra politiska assistenter talrika som sandkornen i öknen?
Riktigt så förhåller det sig kanske inte, som var och en vet som har blivit vald
till denna ädla församling.
Vi har i själva verket brist på det mesta. Lokalerna är alltjämt för trånga.
Riksdagen utvidgar nu successivt. För närvarande går det tre riksdagsleda-
möter på en sekreterare. Jag tror inte att Harriet Colliander menar att vi
skall skära ner ytterligare på det. Det är snarare så att vi behöver hjälp av
inte minst politiska assistenter, något som förts fram gång efter annan, för
att göra det möjligt för riksdagsledamöterna att verka på ett effektivare och
bättre sätt.
Om man granskar förslagen till nedskärningar från Ny demokrati finner
man snart att det är ett rätt populistiskt förslag som inte har särskilt mycket
substans. Här talas det t.ex. om att skära ned på studieresor. Är detta någon-
ting som man verkligen vill göra allvar av, i en tid när vi går mot en alltmer
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Riksdagen och dess
myndigheter m. m.
105
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Riksdagen och dess
myndigheter m.m.
106
ökande internationalisering? De belopp som står till förfogande här svarar
tvärtom inte alls mot det faktiska behov som finns.
Skall vi upphöra med språkutbildning för ledamöterna? Det är något som
också är angeläget ur internationaliseringssynpunkt. Nej, jag tror inte att
man kan säga att vi har en alltför god service. Det är snarare så att servicen
behöver förbättras hela tiden.
Om vi ser på det rent tekniska området är det väl alldeles uppenbart att
datoriseringen inte är något som vi skulle vilja avbryta. Vilka ledamöter skall
inte utrustas med persondator, telefax och mobiltelefon? I stället skall man
väl använda de tekniska hjälpmedlen för att förbättra för ledamöterna så
mycket som möjligt.
Ett annat område där Harriet Colliander och Ny demokrati vill dra ner
gäller IPU och RIFO. Nu är det så att Sverige har åtagit sig värdskapet för
den internationella parlamentariska unionen i september. Detta är inte nå-
gonting som man kan hoppa av utan vidare. RIFO, samverkan mellan riks-
dagsledamöter och forskare, är inte heller ett område som vi vill inskränka
på i en situation där man i stället ropar på större och bättre samverkan mel-
lan just politiska beslutsfattare och dem som ägnar sig åt forskningsverksam-
het.
För övrigt kan man när det gäller fastigheter och lokaler konstatera att Ny
demokratis inträde i den svenska riksdagen alldeles självklart har kostat en
del slantar. Det skall det också göra enligt mitt förmenande. Ny demokrati
skall naturligtvis ha samma fullgoda service som vi andra.
Om vi jämför med andra länders parlament kan vi inte säga att vi är sär-
skilt väl tillgodosedda. Det är tvärtom. Om vi ser på Bundestag kan vi kon-
statera att det finns mycket som återstår att göra här i Sverige. Vi kan natur-
ligtvis göra som mitt parti har föreslagit och skära ner antalet ledamöter, men
det är inte en fråga som står på dagordningen i dag. Därför vill jag inte heller
fortsätta att diskutera den.
Det är däremot alldeles uppenbart att det finns ett område där vi kanske
skulle kunna spara på ett ganska enkelt sätt. Det gäller riksdagstrycket. Ju
mindre vi talar desto mindre riksdagstryck går det åt som kostar pengar.
Herr talman! Därför skall jag nu sluta mitt anförande med att yrka bifall
till utskottets hemställan.
Anf. 119 BIRGITTA WISTRAND (m):
Herr talman! I måndags stod jag här i kammaren och diskuterade andelen
kvinnor och män inom högskolan med bl.a. Per Unckel och Barbro Wester-
holm. Då sade utbildningsministern att det var viktigt med kvinnor och män
i forskningen. Det var viktigt med kvinnor och män över huvud taget. Han
skulle göra allt som stod i hans makt för att få in fler kvinnor.
Nu när vi skall fatta beslut om riksdagen och dess myndigheter roade det
mig att titta litet grand på hur det står till med andelen kvinnor och män inom
riksdagsförvaltningen och de olika parlamentariska kommittéer och grupper
som finns inom riksdagen. Då kunde jag se att det inte stod så mycket om
jämställdhetsarbetet. Det stod litet grand i förvaltningens verksamhetsberät-
telse i höstas. Där står också att det finns en jämställdhetskommitté, ingen-
ting annat.
Jag har tagit fram en del uppgifter och jag skulle gärna vilja att de kommer
till kännedom här i kammaren. Jämställdheten i den inre riksdagsförvalt-
ningen är faktiskt inte särskilt bra.
Ledningen består i dag bara av män. Vi har en kammarsekreterare och
tre biträdande. Samtliga är män. Av utskottens sexton kanslichefer är två
kvinnor. Förvaltningskontoret leds av en manlig direktör. Det finns tretton
enhetschefer, varav två är kvinnor. Vid de senaste tillsättningarna som jag
har sett har man valt män. Det finns alltså inte någon seriös ansträngning att
få ändring på den här obalansen, vad jag förstår.
Sedan gick jag vidare och tittade på de parlamentariska kommittéerna och
arbetsgrupperna. I den s.k. riksdagsutredningen finns det tre kvinnor av tio
ledamöter. Där är talmannen ordförande, och där har vi alltså en kvinna.
Det finns en kvinnlig expert där, resten är män. Lokalkommittén består av
sex män och två kvinnor. Tre män är experter. Arbetsgruppen för ledamöter-
nas bostäder har fem manliga ledamöter och två kvinnliga. Det är fyra män
som är experter. Biografikommittén består enbart av män. Det är fem leda-
möter och fem tjänstemän.
Om man tittar på löneskillnaderna kan man se att 90 % av dem som finns
på chefslöneplanet är män och 10 % kvinnor.
Jag vill inte säga att detta borde ha stått i betänkandet eller att detta skulle
ha tagits upp, men jag tycker att det är en intressant information i kamma-
ren. Jag hoppas att det är lika viktigt med jämställdhet och kvinnor i riksdag-
förvaltningen som vi tycker att det är i den högre utbildningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1991/92:JuU17 Terroristlagstiftningen (skr. 1991/92:79).
Anf. 120 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Vänsterpartiet har inte skrivit någon motion med anledning
av årets redogörelse av hur terroristlagen har använts. Jag beklagar. Det be-
ror på tidsbrist från min sida.
Vi har varit, och är fortfarande, starkt emot den här lagen. Vi anser inte
att man skall ha en särlagstiftning som bara kan användas på människor som
inte har svenskt medborgarskap. Resultatet av det blir bl.a. att man ger sig-
naler om att människor som inte är svenska medborgare är så farliga att man
behöver en särskild lagstiftning just för dem. Dessutom anser vi att brotts-
balkens lagar och utlänningslagen är tillräckliga för att lagfora eller avvisa
personer. Vi anser även att en särlagstiftning leder till rena absurditeter i till-
lämpningen.
Jag tänker uppta kammarens tid med att gå in på det sistnämnda. I rege-
ringens skrivelse och i utskottets betänkande står en enda mening om hur
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Terroristlagstiftningen
107
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Terroristlagstiftningen
lagen har använts. Det står där: ”Regeringen har under perioden med stöd
av terroristlagen utvisat fyra personer med palestinskt ursprung tillhörande
palestinska organisationer eller verkande för sådana.”
Bakom den meningen döljer sig en familjetragedi som vi politiker från
Uppsala och även vår ärkebiskop som finns i Uppsala med flera har engage-
rat oss i. En av de fyra som nämns utvisades i juli 1990 därför att han var
bror till en man som begått terroristdåd. Men hans bror var svensk medbor-
gare och kunde därför inte utvisas, utan avtjänar nu livstidsstraff här i Sve-
rige.
Den utvisade mannen är gift med en svenska. De har även en son, som
han ännu inte har fått träffa. Mannen studerade i Sandviken när han greps.
Han tilläts inte ta kontakt med sin fru för att meddela att han gripits. Frun
anmälde efter någon dag mannen som försvunnen. När hon kontaktade poli-
sen i Uppsala, fick hon svaret att de inte visste något och att hon skulle gå
hem och vakta telefonen. Efter ytterligare efterforskning fick hustrun veta
var han fanns och varför. Sedan följde en tid på häktet i Uppsala, närmare
bestämt en och en halv månad. Det rådde inga besöksförbud, varken för
hustrun eller andra bekanta. Redan då agerade polisen som om det inte
fanns någon terroristrisk. Två av de andra som avses i skrivelsen var man-
nens föräldrar, två gamla och sjuka människor som inte heller kan beskrivas
som terrorister.
Mannen utvisades till Syrien, där han fängslades. Han blev till slut fri ge-
nom mutor. Hans hustru och många andra har vädjat att han skall ges möjlig-
het att återförenas med sin familj. Vid samtal med säpo har uttalats att man
nog inte anser att mannen själv skulle utgöra en risk som framtida terrorist.
Man anger som skäl att man befarar att han kan utnyttjas av de grupper där
hans bror är medlem. Det tycker jag inte är ett fullgott skäl för att splittra
en familj. Han har erbjudit sig att underkasta sig vilka restriktioner som helst
för att få leva med sin familj. I november ansökte han om ett treveckorsvi-
sum till Sverige, för att få se sin lille son. Också då ställde ärkebiskopen upp.
Möjligheten för säpo att ha kontakt och att kontrollera den eventuella risk-
faktorn är ganska given, med all den uppmärksamhet som fallet har fått.
Jag har, som sagt, inte varit i personlig kontakt med alla dem som utvisats
eller på annat sätt blivit föremål för denna lags användning. Men de fall som
jag har fått insyn i är tillräckliga för att jag än en gång vill uttala att den typ
av lagstiftning som det här är fråga om inte är värdig en rättsstat. De fallen
gäller denna man, hans gamla föräldrar och även de kurder som drabbades
av lagens bestämmelser. Många av dem blev psykiskt knäckta och är för-
störda för livet.
Jag uppmanar den nya regeringen att avskaffa lagen. Jag uppmanar ut-
skottet att mera noggrant undersöka hur lagen har använts. Jag vill också
att en domstol får bedöma trovärdigheten i misstankarna mot mannen i det
enskilda fallet som jag kort redogjort för. Misstankarna går ut på att han
skulle förbereda sig mentalt för att begå framtida terroristbrott eller att det
finns risk för att han kan utnyttjas i sådant syfte. Som det nu är, hamnar varje
ansökan som görs på samma ställe hos säpo, och det finns uppenbara risker
för att prestigeskäl får styra.
108
Anf. 121 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan, att denna regering-
ens skrivelse till riksdagen om tillämpningen av den s.k. terroristlagen från
den 1 juli 1990 t.o.m. den 30 juni 1991, läggs till handlingarna.
Det är ett enigt utskott som står bakom denna hemställan, vilket Berith
Eriksson påpekade. Det finns inte heller någon meningsyttring av suppleant
bifogad. Inte heller Berith Eriksson hade något annat yrkande än bifall till
utskottets hemställan, även om hon framförde kritiska synpunkter, en del
mycket kritiska, på tillämpningen av lagen.
Herr talman! Tyvärr är inte världen sådan den borde vara. Den är sådan
den är. Det är därför vi i Sverige liksom i andra länder har en lagstiftning om
hur vi skall förebygga våldsdåd med internationell bakgrund.
Regeringen brukar varje år lämna en redogörelse över hur gällande be-
stämmelser tillämpas. Det är en sådan traditionell redogörelse som utskot-
tets betänkande handlar om. Av den framgår bl.a. att fyra personer har utvi-
sats, att ingen hemlig teleavlyssning ägt rum och att antalet internationella
terroristdåd har sjunkit. Det kan bero på den förhöjda beredskapen, på ett
omfattande internationellt samarbete i dessa frågor och på demokratise-
ringen i Sovjetunionen och i Östeuropa. Vår slutsats är dock att vi tyvärr
måste ha de särskilda regler som terroristlagstiftningen innebär, trots att det
internationella läget ljusnat ur denna synvinkel. Vi behöver terroristlagstift-
ningen alltjämt.
Jag yrkar än en gång bifall till utskottets hemställan.
Anf. 122 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Vi måste ha en terroristlag liksom andra länder, säger Lars
Sundin. Det är det vi inte har. Jag kommer inte på rak arm ihåg vilka länder
vi måste gå till för att hitta en liknande lag, men det var bland de f.d. öststa-
terna.
Polis, militär och säkerhetspolis vill naturligtvis ha så vittgående befogen-
heter och utrymme för sitt agerande som möjligt. Men i en rättstat är det
sedan det folkvalda parlamentet som skall dra gränserna.
Här nöjer sig utskottet och parlamentet med några korta meningar från
säpo om att lagen behövs och en mening om hur den har använts.
Det borde finnas en instans som kunde pröva ärenden av det slag som det
jag redogjorde för. Hållbarheten i säpos agerande borde kunna prövas.
Denna lag sätter alla andra lagar ur spel, både vår svenska grundlag och de
internationella konventioner om mänskliga rättigheter som vi har under-
tecknat. Det leder till rättsvidriga beslut, vilket jag redogjorde för i mitt
första inlägg, beslut som inte hör hemma i en rättsstat. Jag kan inte riktigt se
vad upplösningen av det gamla Sovjetunionen har att göra med utvisningen
av de fyra personer som skrivelsen avsåg.
Anf. 123 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Nu har den terroristlag som Berith Eriksson kritiserar ersatts
av en ny lag, en lag om särskild utlänningskontroll. Det är den lagen som
den nya regeringen arbetar efter. Nästa år får vi ta ställning till hur den nya
lagen har tillämpats.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Terroristlagstiftningen
109
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Terroristlagstiftningen
110
På en punkt kan jag möjligen gå Berith Eriksson till mötes. Det står i ut-
skottets betänkande på s. 5 att utskottet anser att framgent bör dessa redogö-
relser hållas på minst samma nivå vad gäller både redovisning av konkreta
enstaka händelser och analys av den internationella utvecklingen. Däri lig-
ger en viss kritik. Det får inte bli knapphändigare än det är. Det bör tvärtom
bli en fylligare redovisning.
Anf. 124 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Det kan väl knappast bli en sämre redovisning än i dag. Det
gör ingen skillnad att man har bytt namn på lagen, som man gjorde i fjol.
Det är fortfarande en särlagstiftning som är helt överflödig och helt absurd.
Överläggningen var härmed avslutad.
FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att felet på voteringsapparaten berodde på att vi testar en
ny programvara i voteringsdatorn.
Vi återgår nu emellertid till att votera med den gamla programvaran.
Företogs till avgörande arbetsmarknadsutskottets betänkande
1991/92:AU13 (forts från 6 §), lagutskottets betänkanden 1991/92:LU24,
LU25, LU26 och LU34, konstitutionsutskottets betänkande 1991/92:KU31
samt justitieutskottets betänkande 1991/92:JuU17.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU13 (forts.)
(betr, kontrapropositionsvoteringen, se s. 84)
Mom. 1 (regionalpolitikens allmänna inriktning)
I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 166 röster mot 128
för reservation 1 av Ingela Thalén m.fl.
Mom. 2 (omlokalisering av SCB)
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 16 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 13 (inplacering i stödområde 1 av Älvsbyns kommun)
Utskottets hemställan bifölls med 274 röster mot 18 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 16 (inplacering i stödområde 1 av Bräcke och Åre kommuner)
Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot 26 för reservation 3 av
Laila Strid-Jansson. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 19 (inplacering i stödområde 2 av Karlskoga och Degerfors kommu-
ner)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Karl-Erik
Persson i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 20 (inplacering i stödområde 1 av Ljusnarsbergs och Hällefors kom-
muner)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Karl-Erik
Persson i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 38 (anslag till Lokaliseringsbidrag)
Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 130 för reservation 4 av
Ingela Thalén m.fl.
Mom. 39 (anslag till Regionala utvecklingsinsatser)
Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 130 för reservation 5 av
Ingela Thalén m.fl.
Mom. 48 (anslag till infrastrukturåtgärder)
Utskottets hemställan bifölls med 262 röster mot 15 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 16 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 55 (åtgärder i sydöstra Sverige)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Karl-Erik
Persson i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 58 (åtgärder i Bergslagslänen)
Utskottets hemställan bifölls med 242 röster mot 45 för utskottets hemstäl-
lan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion A452 av Bertil
Måbrink m.fl. 8 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU24
Mom. 11 (miljömärkningsstyrelsen)
Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 13 för utskottets hemstäl-
lan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion Jo646 av Lars
Werner m.fl. i motsvarande del.
Mom. 12 (utvärdering av miljömärkningen)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 126 för reservation 2 av
Maj-Lis Lööw m.fl.
Mom. 13 (obligatorisk miljöfarlighetsmärkning)
Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot 129 för reservation 3 av
Maj-Lis Lööw m.fl.
Mom. 15 (information om bensinpriser)
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 21 för motion L720 av
Max Montalvo.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
111
|
Prot. 1991/92:89 1 april 1992 |
Mom. 16 (extrapriser) Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot 129 för reservation 4 av |
|
Anslag till brotts- |
Övriga moment |
|
m.m. |
Utskottets hemställan bifölls. Lagutskottets betänkande LU25 Mom. 3 (importförbud för vissa livsmedel m.m.) Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 25 för motionerna L717 Mom. 5 (opastöriserad mjölk) Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 21 för motion L716 av Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. Lagutskottets betänkande LU26 Utskottets hemställan bifölls. Lagutskottets betänkande LU34 Utskottets hemställan bifölls. Konstitutionsutskottets betänkande KU31 Mom. 3-6, 8 och 9 (bidrag till studieresor, m.m.) Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 21 för reservationen av Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. Justitieutskottets betänkande JuU17 Utskottets hemställan bifölls. Beslut om uppskjuten votering På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som 13 § Anslag till brottsskadenämnden m.m. Föredrogs |
|
112 |
justitieutskottets betänkande |
1991/92:JuU18 Anslag till brottsskadenämnden m.m. (prop. 1991/92:100
delvis).
Anf. 125 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! I det här betänkandet, Anslag till brottsskadenämnden m.m.,
har vänsterpartiet en motion där vi anser att brottsofferjourerna bör få 2 mil-
joner mer än regeringen och utskottet föreslår.
I betänkandet avstyrks vår motion med motiveringen att man anser att ni-
vån är väl avvägd. Jag vill då ställa frågan: Avvägd mot vad? Det är i alla fall
inte en avvägning som är gjord gentemot det behov som finns.
För närvarande finns det 50 brottsoffeijourer i landet, men målet som
bl.a. Brottsofferjourernas riksförbund har satt upp är 118. Med ökat antal
jourer ökar också kostnaderna för nödvändig utbildning och vägledning.
Även om det gäller ett frivilligt och mänskligt engagemang behövs det insikt
och kompetens för att kunna möta människor som befinner sig i chocktill-
stånd.
Att framställa och sammanställa materia] för information till olika institu-
tioner som exempelvis försäkringsbolag, skolor, etc. kostar också mycket
pengar. Bara att framställa en videofilm kostar minst 100 000 kr.
Tycker man verkligen - och det gör ju utskottet - att brottsofferjourverk-
samheten är betydelsefull, bör man nu också satsa på full utbyggnad så fort
som möjligt och inte segdra den här utvecklingen. Det var kanske skillnad
när man just hade börjat bygga upp brottsoffeijourer, men nu har riksför-
bundet kompetens, och man har också modeller för hur det skall gå till att
starta nya jourer.
Jag yrkar härmed bifall till vänsterpartiets motion Ju516.
Anf. 126 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Brottsskadenämnden prövar ärenden enligt brottsskadelagen
om ersättning för skador på grund av brott. Dessutom betalas bidrag till
brottsofferjourerna ur nämndens anslag.
Brottsskadenämndens verksamhet har vuxit kraftigt. De senaste åren har
statens utgifter för ersättning för skador på grund av brott i det närmaste
fördubblats. Årets anslag innebär också en ökning.
Vänsterpartiet vill att anslaget till brottsofferjourerna ökas med 2 miljoner
utöver den miljon regeringen föreslagit. Låt mig då först säga att brottsoffer-
jourerna har fått de medel de äskat och vad de själva bedömt som nödvän-
digt för att fortsätta utvecklingsarbetet vid brottsofferjourerna och utbygg-
naden av dem. Målet - minst en brottsofferjour i varje polisdistrikt - närmar
sig därmed. Det är viktigt att ge statligt bidrag till brottsofferjourerna, men
vi får inte glömma att brottsofferjourernas styrka mycket ligger i ett ideellt
och frivilligt mänskligt engagemang. Med detta yrkar jag avslag på motion
Ju516.
I betänkandet framhålls också hur viktigt det är att de rättsvårdande myn-
digheternas arbete har en inriktning som syftar till att förebygga brott och
till att ge hjälp och stöd till personer som blivit brottsoffer. Polisens brotts-
förebyggande roll betonas samt åtgärder för att stärka familjens ställning i
syfte att motverka brottslighet, missbruk och andra former av sociala pro-
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Anslag till brotts-
skadenämnden
m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 89
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Anslag till brotts-
skadenämnden
m.m.
114
blem. I justitiedepartementet har också en arbetsgrupp tillsatts vars uppgift
bl.a. är att samordna och främja utvecklingsarbetet på det brottsförebyg-
gande området.
Enskilda människor som utsätts för brott bör sättas i centrum för polisens
och övriga samhällets omsorg. Brottsoffrens utsatta situation måste bättre
uppmärksammas. I det sammanhanget vill jag påpeka att en översyn av la-
gen om målsägandebiträde pågår.
I två motioner, från centerpartiet och socialdemokraterna, framhålls att
framför allt sexuella övergrepp på barn kan få förödande konsekvenser för
barnens utveckling och bidra till att de själva blir socialt störda och ofta i sin
tur misshandlare eller misshandlade. Därför måste terapiinsatser sättas in
så fort som möjligt. Incestoffren bör få sina terapikostnader betalda, anser
motionärerna.
Möjligheterna att få kostnader för psykoterapi betalade ur den allmänna
sjukförsäkringen är begränsade. Flertalet patienter med behov av psykote-
rapi är därför hänvisade till den privata vården, som inte omfattas av det
offentliga försäkringssystemet. Dock finns vissa möjligheter för brottsoffer
att få ekonomiskt bidrag till psykoterapi, bl.a. enligt brottsskadelagen. Det
förekommer regelbundet att brottskadenämnden ersätter kostnader för psy-
koterapi, där terapibehovet uppstått på grund av sexualbrott.
Tilläggsdirektiv har också lämnats till kommittén om ideell skada. I den
kommittén övervägs en förändring av ersättningsnivån och regelverket vid
skadestånd till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott, som inte bara
ger utrymme för kompensation för lidande utan också hjälp till en förändring
av livssituationen. Det är viktigt att brottsoffren får information om dessa
möjligheter till terapihjälp.
I motioner från Moderaterna, Folkpartiet och Centern väcks frågan om
en central brottsofferfond enligt förslagsvis belgisk modell. Där betalar de
medborgare som begår brottsliga handlingar och döms enligt brottsbalken
eller specialstraffrätten 500 kr. till en central brottsofferfond. Medel ur fon-
den används sedan till hjälp- och stödinsatser för brottsoffren eller till be-
handlingsinsatser för att förhindra återfall bland gärningsmännen. Rege-
ringen bör utreda frågan om inrättande av en central brottsofferfond, anser
motionärerna.
Av flera skäl verkar det rimligt att de som döms för brott får bidra till att
reparera skador på grund av brott. De bör också bidra till åtgärder som syf-
tar till att förebygga brottslighet. Det ligger bl.a. en pedagogisk poäng i att
bötesmedel skall kunna användas för brottsskadestånd, uttalade utskottet.
Frågan om en brottsofferfond är värd att överväga närmare, säger utskottet
vidare. I betänkandet förutsätts att detta kommer att ske inom ramen för
det arbete som redan pågår inom justitiedepartementet i arbetsgruppen om
brottsförebyggande åtgärder.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets hemställan i betänkandet.
Anf. 127 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har också talat med folk på brottskadenämnden. Äskan-
det har gjorts i enlighet med vad de förutsatte kunde vara troligt mot bak-
grund av tidigare medelstilldelning. Riksdagen kan emellertid ge dem en
möjlighet att snabbare bygga ut verksamheten. Nu har man 50 jourer, och
det har tagit fyra är. Med den ökningstakten skulle det ta ytterligare fyra år
innan man har nått det uppställda målet.
Brottsofferjourerna är erkänt värdefulla. Riksdagen borde därför vid det
här laget se till att det finns lika tillgång och lika möjligheter över hela landet.
Anf. 128 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Fru talman! Berith Eriksson och jag är överens om att brottsofferjourerna
utför ett mycket viktigt och fint arbete. Brottsofferjourernas riksorganisa-
tion, BOJ, är mycket bra på att bistå jourernas verksamhet och uppbyggna-
den av dem och gör ett fantastiskt arbete.
Det är emellertid ett faktum att man har äskat just den summan man har
fått. Att man i efterhand säger att om man hade kunnat få mer hade väl det
också varit bra, vill jag inte bestrida. Jag är säker på att man skulle säga så
på väldigt många myndigheter. Vi har tillmötesgått de önskemål som har
framställts från riksorganisationen. Vi hoppas nu att man skall arbeta vidare
och bygga upp verksamheten. Vilken hastighet man skall ha för att uppnå
målet med minst en brottsofferjour i vatje polisdistrikt är en senare fråga.
Nu gäller det att man skall använda de medel man har fått. Det är just den
summa som vi i fjol ansåg vara den som de skulle få. Den förra regeringen
hade föreslagit 500 000 till uppbyggnad, varpå vi utökade med ytterligare
500 000 vid behandlingen i riksdagen. De fick den miljon som de då önskade.
Nu fortsätter vi på den linjen.
Anf. 129 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Som Ingbritt Irhammar känner till var vi med på att göra det
möjligt att fördubbla summan i fjol. Redan då prutade man en halv miljon
för att vi skulle bli eniga. Vi hade även då äskat ytterligare två miljoner i
enlighet med de signaler som vi hade fått av dem.
Utbyggnadstakten beror på medelstilldelningen. Även kvaliteten beror på
medelstilldelningen. Jag kvarstår naturligtvis med mitt yrkande.
Anf. 130 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Fru talman! Jag har respekt för att Vänsterpartiet yrkar som det gör. Sam-
tidigt krävs en förklaring på varifrån ni tar pengarna. Så som jag har förstått
det sker det en omfördelning inom brottskadenämndens totala anslag. Detta
framgår åtminstone av motionen och betänkandet. Det är då intressant att
få veta vad ni drar ned på i stället.
Talmannen anmälde att Berith Eriksson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 131 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Alla politiska partier i denna riksdag är överens om att den
som utsätts för brott och lider skada skall kunna få viss ersättning för detta.
Vi är också överens om att brottsoffrens situation på ett bättre sätt måste
uppmärksammas och att samhällets stöd till brottsoffren på olika sätt måste
förbättras.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Anslag till brotts-
skadenämnden
m.m.
115
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Anslag till brotts-
skadenämnden
m.m.
116
Genom ökade anslag till brottsskadenämndens verksamhet och stöd till
uppbyggandet av brottsoffeijourer runt om i landet har riksdagen velat visa
hur viktiga dessa frågor är. Under den socialdemokratiska regeringstiden
fördubblades anslagen mellan år 1988 och 1991.
Enligt uppgifter pågår nu ett utredningsarbete i regeringskansliet som syf-
tar till att ytterligare stärka brottsoffrens ställning och möjligheter att stötta
dessa personer vid rättsliga processer. Den utredning som den socialdemo-
kratiska regeringen tillsatte 1991 kommer enligt uppgift att föreslå ett bättre
stöd till svenskar som utsätts för brott utomlands, bl.a. kvinnor som utsatts
för våldtäkt.
Detta är bra och ligger väl i linje med den politik som vi Socialdemokrater
förespråkar.
Socialdemokraterna har inte lämnat någon reservation till det här betän-
kandet, eftersom vi i huvudsak delar de uppfattningar som utskottet företrä-
der.
I en fråga har vi dock avgivit ett särskilt yttrande. Det gäller frågan om
inrättande av en brottsofferfond. Vi motsätter oss inte att man utreder frå-
gan om en brottsofferfond, men vi har starka betänkligheter kring bl.a. hur
finansieringen skulle kunna ske.
Man kan i och för sig fråga sig vad nyttan med en brottsofferfond skulle
vara. I dag har vi en brottskadenämnd som har till uppgift att besluta om
ersättningar till dem som lidit skada till följd av brott. Jag har svårt att se på
vilket sätt en fond skulle tillföra något nytt som inte brottskadenämnden re-
dan i dag kan fullgöra. Men det är möjligt att jag inte har fått tillräckliga
uppgifter i ärendet för att se det nya i en sådan fond.
Men vår tveksamhet rör finansieringen av en fond. Vår utgångspunkt är
att stödet till brottsoffer inte skall vara beroende av brottsutvecklingen i
landet och de eventuella medel som kan flyta in genom speciella avgifter el-
ler böter. Vi menar att vi på politisk väg skall bestämma hur mycket vi är
beredda att anslå till brottskadeinsatser.
De motioner som finns i ärendet och som förespråkar inrättandet av en
brottsofferfond menar att något slags extraböter om 500 kr. skall tas ut av
dem som döms. Man skulle, som en liten utvikning, kunna säga att det är en
ny form av punktskatt som skulle införas. Jag är litet nyfiken på att höra vad
majoriteten säger om det. Regeringens allmänna skattepolitik är ju negativ
till införandet av nya punktskatter och till att höja skattetrycket. Men detta
kanske är ett sidospår.
De förslag och de funderingar som finns i motionerna gör att man måste
ställa sig en del frågor. Skall alla typer av brott kunna betinga samma
summa? Skall mord eller dråp jämställas med exempelvis stöld? Hur skall
man lösa indrivningen av extraböterna? Det finns ju redan i dag vissa pro-
blem med att få in de vanliga böterna.
Med en sådan konstruktion blir risken i längden stor att brottskadeersätt-
ningar och brottsofferverksamheten blir beroende av brottsfrekvensen, an-
talet dömda och förmågan att driva in de penningsummor som det är fråga
om.
Socialdemokraternas principiella inställning är att denna viktiga verksam-
het till stöd för brottsoffren skall finansieras över statsbudgeten. Med en så-
dan finansieringsordning blir det också tydligt för medborgarna hur de olika
politiska partierna här i Sveriges riksdag prioriterar stödet till brottsoffren.
Man kan då också utkräva ett politiskt ansvar, vilket är svårare att göra med
en brottsofferfond.
Fru talman! Socialdemokraterna motsätter sig inte en utredning av försla-
get om en brottsofferfond, men vi vill, som vi påpekat i vårt särskilda ytt-
rande, redan nu markera vår tveksamhet inför de tankar som finns om finan-
sieringen av en sådan.
Anf. 132 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Till Kent Carlsson och dem som tvivlar på en brottsofferfond
vill jag säga att det står helt klart att regeringen anser att stöd till brottsoffer
skall finansieras över statsbudgeten och att det skall vara det grundläggande.
Låt oss se förslaget som något intressant att titta på. Det är inte i första hand
tänkt som ytterligare en skatt, utan låt oss i stället kalla det en pedagogisk
avgift, eller låt oss t.o.m. kalla det en miljöavgift, om vi nu skall leka med
ord.
Det här systemet finns nu i Belgien, och man funderar också på att införa
det i Holland. Erfarenheterna från Belgien är att många bland gärningsmän-
nen har uttalat att det kändes bra att delvis få göra rätt för sig och få vara
med om att bygga upp en brottsofferfond, som dels kan ge bidrag till ytterli-
gare insatser utöver det som är statsfinansierat, dels kan gå till gärningsmän-
nen själva och ge en förbättrad rehabilitering, vilket vi ju i dag vet är den
stora bristen på det här området i Sverige.
Det är ett faktum att det är en opposition, den tidigare opposition som i
dag är i regeringsställning, som när det har gällt att genomföra förbättringar
av brottsoffrens villkor under senare år har drivit den förra regeringen, den
regering som Kent Carlsson tidigare representerade, framför sig. Vi har tidi-
gare i opposition drivit Socialdemokraterna framför oss och åstadkommit
ständiga förbättringar för brottsoffren. Jag tänker då på sådant som förbätt-
rat målsägandebiträde och förbättrat skydd för kvinnor genom besöksför-
budslagen och trygghetslarm - ja, det finns mängder av förslag, t.ex. det vi
talade om senast, nämligen ett ökat stöd till brottsofferjourerna. Det var op-
positionen som drev igenom och förbättrade stödet till brottsoffren också på
det området. Låt oss hoppas att den centrala brottsofferfonden skall kunna
gå i samma riktning. Det får utredningen visa.
Anf. 133 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Jag får påminna Ingbritt Irhammar om att vi nu har en annan
regering som företräds av Ingbritt Irhammar och att det är de förslag som
den regeringen har lagt fram som vi nu debatterar. Att den socialdemokra-
tiska regeringen lade fram en mängd mycket bra förslag och satte i gång en
mängd utredningar som den borgerliga regeringen nu tyvärr kan skörda
frukterna av, får man faktiskt inte glömma bort, Ingbritt Irhammar.
Kanske kan man kalla en sådan här avgift på 500 kr. för en pedagogisk
avgift. Det finns trots allt en mängd frågetecken. Är det t.ex. rimligt att den
som begår ett smärre brott skall betala samma avgift som den som begår ett
grövre brott? Jag tror att det finns andra sätt för brottslingar att göra rätt för
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Anslag till brotts-
skadenämnden
m.m.
117
9 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 89
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Anslag till brotts-
skadenämnden
m.m.
sig, som är betydligt viktigare ur pedagogisk synpunkt. Det kan exempelvis
vara att brottslingen får möta brottsoffret eller att man får göra rätt för sig
på brottsplatsen.
Med den finansieringsmodell som förespråkas i en del av de här motio-
nerna finns en risk att vi politiker på litet sikt kan smita ifrån det ansvar vi
ändå har att se till att det finns tillräckligt med pengar för brottsskadeersätt-
nigar, för betalning av uppbyggande av brottsoffeijourer och för annan verk-
samhet. Jag menar att en risk med ett sådant här finansieringsförslag är att
vi politiker på litet sikt kryper undan vårt ansvar att ur statsbudgeten ta fram
de pengar som behövs för att driva en bra verksamhet.
Anf. 134 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Vi i regeringspartierna ämnar inte smita ifrån något ansvar för
nuvarande och kommande stöd till brottsoffer. Tvärtom tar vi nu detta an-
svar, precis som vi gjorde när vi var i opposition. Jag tog upp vad som hänt
tidigare, att vi även i opposition förbättrade stödet till brottsoffren utöver
vad den socialdemokratiska regeringen gjorde, för att visa att vi även tidi-
gare lyckades med detta. Vi tänker nu fortsätta på samma väg.
Jag blev litet förvånad över att Kent Carlsson sade att vi nu ”tyvärr” driver
igenom förslag som innebär förbättringar för brottsoffren. Det är väl ändå
litet cyniskt. Det är väl bra att ni lade fram vissa förslag, och det är väl bra
att vi dessutom har förbättrat vissa förslag. Det är väl också bra att vi genom-
driver era tidigare förslag om vi gör det i syfte att förbättra brottsoffrens si-
tuation.
Anf. 135 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Jag skall kommentera den utredning som tillsattes under den
socialdemokratiska regeringen. Självfallet hade jag önskat att vi efter valet
förra året hade haft en socialdemokratisk regering, som hade kunnat få ta
del av utredningens förslag och genomföra dem. Jag har nämligen, framför
allt via massmedia, hört talas om bra förslag. Av dessa är den i mitt tycke
viktigaste frågan stödet till svenska brottsoffer utomlands. Vad jag sade var
alltså inte någon invändning mot sakförslaget, men jag hade önskat att vi
här hade haft en socialdemokratisk majoritet som hade kunnat driva igenom
förslagen.
Återigen något om frågan om brottsofferfonden. Man kan se det som att
vi på det här viset får litet extra pengar och kan göra litet mer insatser. Det
går faktiskt om man har politisk vilja att göra prioriteringar och att på annat
sätt ta in pengar för att klara av nödvändiga satsningar på brottsskadeersätt-
ningsverksamheten och utbyggnaden av olika frivilliginsatser. Det finns all-
tid en risk med att införa den sorts punktskatter som det här ändå är fråga
om, nämligen att vi här i riksdagen då smiter ifrån en del av det ansvar som
vi har att visa hur vi prioriterar den här typen av viktig verksamhet i förhål-
lande till annan. Det är av den anledningen vi har markerat att vi är tvek-
samma till den finansieringsform som nämns i motionerna men att vi givetvis
är beredda att se på frågan när den kommer tillbaka efter att ha utretts. Vi
vill redan nu markera den tveksamheten.
118
Anf. 136 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Jag kan då påminna Kent Carlsson om att utskottet i förra
årets betänkande var enigt om att det kunde vara av stor pedagogisk bety-
delse för den som var dömd för ett brott att kunna betala en viss avgift. Soci-
aldemokraterna stod då bakom detta, och det gör ni även nu, medan ni är
litet tveksamma beträffande finansieringen. Det har jag respekt för.
Kent Carlsson är stolt över Socialdemokraternas förslag att vi skall ge
rättshjälp och stöd åt brottsoffer utomlands. Då får jag återgå till historie-
skrivningen. Det kan inte vara så lätt för Kent Carlsson att känna till hur
detta började, men det var faktiskt med en centermotion för två år sedan,
som följdes upp av Folkpartiet för ett år sedan. Eftersom ingenting hände
hos den socialdemokratiska regeringen blev det två år i rad ett tillkännagi-
vande om att stödet till brottsoffer utomlands skulle förbättras. Det är det
förslaget som nu har resulterat i ett förslag från den borgerliga regeringen.
Vi har alltså drivit frågan i två år i opposition, och nu kommer förslaget, det
förslag ni inte lyckades genomföra.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 april.)
Kammaren beslöt kl. 17.59 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1991/92:JuU19 Anslag till rättshjälp m.m. (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 137 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! Utskottet har behandlat många motioner som tar upp ersätt-
ning till nämndemän. Det råder stor enighet om att dagens ersättning är all-
deles för låg och att nämndemännens ekonomiska villkor utgör ett stort hin-
der när det gäller nämndemannakårens allsidiga sammansättning.
Den 15 maj 1991 gav riksdagen regeringen till känna att regeringen borde
ta initiativ till en utredning om ersättningsnormerna för nämndemän. Ut-
gångspunkt för den utredningen skulle enligt utskottet vara den nya kommu-
nallagen, enligt vilken förtroendevalda skall ha rätt till skälig ersättning för
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Anslag till rätts-
hjälp m. m.
119
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Anslag till rätts-
hjälp m. m.
120
den arbetsinkomst samt de pensions- och semesterförmåner som de förlorar
när de fullgör sina uppdrag.
Domstolsverket har fått utredningsuppdraget, och direktiven tar sikte på
de önskemål som framställdes i riksdagsbeslutet. Uppdraget skall vara slut-
fört senast den 1 juni i år.
Herr talman! Nämndemännens Riksförbund har fått sig tilldelat 350 000
kr. av domstolsverket för innevarande budgetår. Anslaget är avsett för att
göra det möjligt för tidningen Nämndemannen att komma ut. Från dessa
medel skall också tas bidrag för nämndemännens studiebesök. Om hela an-
slaget skulle gå till studiebesök blir det mellan 40 och 50 kr. per nämndeman.
Vi har ca 7 500 nämndemän i landet.
Domstolsverket har hemställt om att 5 milj .kr. skall anvisas i budgeten
1992/93 för information till nämndemän. Nya nämndemän måste få grund-
läggande kunskaper om sin roll i rättskipningen, och samtliga nämndemän
behöver fortbildning.
Enligt domstolsverket krävs en särskild informationsdag för de nämnde-
män som berörs av den nya organisationen för handläggning av socialförsäk-
ringsmål. De extrapengar som riksdagen anvisade efter valet 1988 och som
skulle användas till information är slut, och de har använts väl. Även borger-
liga riksdagsmän anser att nya pengar måste anslås till utbildning av nämnde-
män.
Jag skall läsa några rader ur Birgit Henrikssons motion: ”Information och
utbildning är mycket viktig. Med tanke på den omfattande nya lagstiftningen
gällande psykiskt sjuka behövs även tillfällen för diskussioner och utbild-
ning.” Hon anser att 5 nya miljoner behövs redan i vår.
Åke Carnerö, kds, har liksom Birgit Henriksson erfarenhet av nämnde-
mannauppdraget och föreslår att medel skall avsättas för utbildning.
Filip Fridolfsson, Moderaterna, skriver att det är otillfredsställande att
medel inte anslagits då det genom höstens val tillkommit ett ovanligt stort
antal nya nämndemän.
Folkpartisterna Ulla Orring, Erling Bager och Hans Lindblad anser att
ökade ekonomiska medel till informationsinsatser måste avsättas genom
omfördelning inom domstolsverkets budget.
Centerpartisterna Birgitta Hambraeus och Stina Eliasson säger i sin mo-
tion att det självfallet är nödvändigt att tillräckliga resurser ställs till förfo-
gande så att nämndemännen skall få den kunskap som behövs för att bära
det svåra ansvaret att medverka vid domstolens beslut.
Inte en krona har deras partikamrater i justitieutskottet velat anslå, trots
att det tillkommit ca 2 000 nya nämndemän.
Vi socialdemokrater föreslår att riksdagen anvisar 1 milj.kr. budgetåret
1992/93 för information till nämndemän. Frågan om informations- och ut-
bildningsinsatser måste, anser vi, uppmärksammas även framgent i det lö-
pande budgetarbetet. Förutom att informationsbehovet är stort tror vi att
det är lättare att främja en allsidig rekrytering och därmed få in fler unga
människor, om utbildningsinsatserna är tillräckliga. Kunskap ger trygghet i
detta ansvarskrävande uppdrag. Nämndemännen har en mycket stark ställ-
ning i den dömande verksamheten.
Företrädare för de borgerliga partierna, inte minst Moderaterna, betonar
i alla andra sammanhang rättstrygghet och rättssäkerhet. När det kommer
till kritan vill utskottsmajoriteten inte ens ge 1 milj.kr. för en informationsin-
sats som bevisligen behövs.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.
Anf. 138 CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! I det betänkande som vi nu behandlar är utskottets ledamö-
ter överens om det mesta. Socialdemokraterna avviker på en punkt ifrån ut-
skottsmajoriteten, och det gäller ett anslag, utöver vad regeringen föreslagit,
på 1 milj.kr. för information till nämndemän.
Jag misstänker att anledningen till det socialdemokratiska yrkandet kan
vara några spektakulära fall på senare tid, då nämndemän i några uppmärk-
sammade mål fallit för det massmediala trycket och gjort uttalanden som de
inte borde ha gjort. Detta kan man emellertid inte ta till intäkt för att en
hel kår på inemot 8 000 personer skulle sakna kunskaper om sekretess och
tystnadsplikt.
För det första skall det slås fast att en nämndeman har ett lekmannauppd-
rag. Någon mer organiserad eller permanent verksamhet som syftar till
egentlig juridisk utbildning är därför varken nödvändig eller lämplig. Nämn-
demannen skall inte vara ett slags halvjurist.
För det andra ankommer det främst på den domstol där nämndemannen
tjänstgör att svara för det grundläggande behovet av utbildning för nyvalda
nämndemän. Så sker också i praktiken. Domstolsverket har bl.a. tagit fram
informationsmaterial som riktar sig till nämndemän och som tingsrätterna
därvid använder.
För det tredje är Nämndemännens Riksförbund mycket aktivt när det gäl-
ler utbildningsinsatser för sina medlemmar. Förbundet tilldelas medel för
ändamålet över domstolsverkets anslag. För innevarande budgetår uppgår
detta anslag till 350 000 kr. Även lokalt sker viss utbildning och en ganska
omfattande studiebesöksverksamhet i nämndemannaföreningarna.
Utskottets majoritet har därför - med rätta - funnit att de här redovisade
utbildningsinsatserna får anses tillräckliga. Utskottet har tidigare behandlat
liknande frågor, senast i betänkandet 1989/90:JuU24. I detta av riksdagen
godkända betänkande gjorde utskottet samma bedömning. Oppositionen
har inte tagit fram något skäl som i dag borde föranleda en annan bedöm-
ning.
Jag tycker att det borde vara en viss tröst och källa till tillfredsställelse för
Sigrid Bolkéus att det inte bara är socialdemokratiska motioner som ut-
skottsmajoriteten har avstyrkt, utan jämväl borgerliga sådana.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reser-
vationen.
Anf. 139 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! Jag vill först upplysa Christel Anderberg om att vi inte syss-
lar med spektakulära åtgärder när det gäller rättsväsendet och inte heller i
övrigt. Jag tycker att det var ett dåligt argument.
De 350000 kr. som domstolsverket har avsatt är avsedda för tidningen
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Anslag till rätts-
hjälp m. m.
121
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Anslag till rätts-
hjälp m.m.
Nämndemannen och för studiebesök. Därutöver finns det inga pengar i detta
sammanhang.
Christel Anderberg vidhåller att de utbildningsinsatser som görs är till-
räckliga, att rättssäkerheten är tryggad och att inga ytterligare pengar be-
hövs. Det står vidare i betänkandet att utskottet i november 1989 konstate-
rade att nämndemännen vid praktiskt taget alla tingsrätter tack vare de 5
miljonerna fått utbildning, men detta skulle inte vara något att ta fasta på i
dag. Men ungefär 25 % av dem som fick denna utbildning har slutat, och vi
har nu ca 2 000 nya nämndemän.
Vi socialdemokrater litar helt på att domstolsverket och Nämndemännens
Riksförbund har gjort rätt bedömning när de anser att utbildningsbehovet är
stort. Deras avsikt hade varit att, om pengar hade anslagits, anordna en sär-
skild informationsdag. Det räcker inte att man på många platser har infor-
merat nyvalda.
Christel Anderberg hänvisar till informationsmaterial, filmer och annat
som räknas upp i betänkandet. Visst har domstolsverket gett ut ett aktuellt
informationsmaterial för nämndemän, men finns det något mer än de omar-
betade broschyrer som domstolsverket annonserar om? Tryckt information
kan aldrig ersätta muntlig information, som ger möjlighet till frågor och en
dialog.
I samband med nämndemännens kongress i april skall vi ägna en dag åt
uppföljning och information till nämndemän. Men dit kommer bara ett
hundratal av de ca 7 500 nämndemännen.
Det stämmer att Nämndemännens Riksförbund och nämndemannaföre-
ningarna är mycket aktiva. De bedriver utbildning, bl.a. studiecirklar, men
de kan inte erbjuda den kostnadsfritt. Problemet är dock - och nu vill jag
att Christel Anderberg skall lyssna - att utbildningsmaterialet måste fräschas
upp. Nämndemännens Riksförbund har inte pengar till att bekosta detta.
De filmer som nämns i betänkandet och de informationshäften som utde-
las till varje nämndeman är bra och fyller ett behov inte bara inom domstols-
väsendet, utan efterfrågas också på skolor och socialförvaltningar. Men un-
der projektets gång har det upptäckts att det behövs en lärobok i rättshistoria
från 1100- och 1200-talen och framåt. Professor Kjell Åke Modéer har ma-
nuset till denna klart, men pengar till tryckkostnaderna saknas.
Också detta hör till paketet. Så nog behövs den miljon som vi har föresla-
git. Att tala om rättssäkerhet och utbildning går bra, men här blir det inte så
mycket mer än vackra ord från utskottsmajoriteten.
Anf. 140 CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! Jag vill bara erinra om att med hjälp av de pengar som åter-
står av de 5 miljoner som riksdagen anslog hösten 1988, ca 500000 kr., är
framställningen av bl.a. filmer fortfarande i gång. Man får föreställa sig att
det är ett fräscht material som domstolsverket i samarbete med Nämnde-
männens Riksförbund tar fram.
Enstaka övertramp från nämndemän i massmedialt intressanta mål ändrar
inte min uppfattning att våra nämndemän är mycket kompetenta, kloka,
kunniga och engagerade personer. Det är inte så att nämndemän har större
122
utbildningsbehov än andra politiskt valda uppdragstagare. Förhållandet är
kanske snarare det omvända.
Anf. 141 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! Det är alldeles riktigt att dessa filmer är ett fräscht material,
men de ersätter inte det behov som finns av att få en utbildningsdag för att
träffas och diskutera. De informationsinsatser som ni stöder er på är inte
tillräckliga.
Det finns nyvalda nämndemän som utan muntlig information har satts att
döma. Möjligen har de läst någon broschyr. Detta framhålls i ledaren i det
första numret 1992 av tidningen Nämndemannen.
Visst är nämndemännen kompetenta, men det skall inte få förekomma att
någon som sätter sig ned för att döma i en domstol bara har läst en broschyr.
I artikeln ställs frågan: Kan detta vara bra för rättssäkerheten? Vi ställer
oss samma fråga.
I samma artikel refereras också en intervju med justitieminister Gun
Hellsvik i Jönköpings-Posten. Hon säger där att ökad rättssäkerhet är rege-
ringens främsta mål. Hon är också mycket nöjd över att hennes departement
har behandlats allra bäst i budgeten. Men i denna budget finns det trots talet
om vikten av ökad rättssäkerhet inte ett öre för information till de många
nya nämndemännen.
Jag vill att ni skall tänka efter. Det finns inte ens pengar till att ta fram
aktuellt studiematerial till studiecirklarna för nämndemän. Cirklarna är väl-
digt välbesökta, och där behövs nytt material.
Det är beklagligt att det nog i praktiken är klart att den miljon som vi soci-
aldemokrater föreslagit till information för nämndemän inte kommer att be-
viljas av kammaren. Men jag skall inte förlänga debatten utan bara säga att
jag tycker att det här är ett mycket bra exempel på när snålheten bedrar vis-
heten.
Anf. 142 CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! Det är naturligtvis inte så, Sigrid Bolkéus, att utskottets ma-
joritet anser att den utbildning som nämndemännen får i dag är tillräcklig.
Det finns nämligen ingenting som heter tillräckligt mycket utbildning. Alla
yrkeskategorier efterfrågar alltid mer utbildning, och det kan vara mycket
berättigade krav.
Men jag vidhåller min egen och utskottsmajoritetens uppfattning att
nämndemännens utbildning får anses tillräcklig med hänsyn till det samhälls-
ekonomiska läge som vi nu befinner oss i. Det finns inte större utrymme för
insatser på det området just nu. Ingen skulle vara gladare än jag, om det så
småningom öppnades sådana ekonomiska möjligheter.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 april.)
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Anslag till rätts-
hjälp m.m.
123
|
Prot. 1991/92:89 1 april 1992 |
15 § Djurförsök |
|
Fin ansinspektionen m.m. |
Föredrogs Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut skulle fattas den 2 april.) 16 § Finansinspektionen m.m. Föredrogs Anf. 143 LEIF MARKLUND (s): Herr talman! Det betänkande vi nu har att behandla gäller bl.a. regering- I betänkandet behandlas också fyra motioner, tre socialdemokratiska och När det gäller motionerna N201, N207 och N245, alla socialdemokratiska, I motion N260, med moderat stämpel, föreslås att statens och kommuner- I den reservation som vi socialdemokrater har fogat till betänkandet säger Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan |
124
Anf. 144 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag tänkte säga några ord om en socialdemokratisk motion
av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand, N207, som behandlas i betänkan-
det. Motionärerna begär en sådan ändring av finansbolagslagen att man där
inför regler motsvarande dem som gäller för banker. Det innebär regler som
föreskriver att bolagen får lämna krediter endast mot betryggande säkerhet,
och vidare handlar det i huvudsak om begränsning av s.k. enhandsengage-
mang.
Finansbolagskrisen kom före krisen i fastighetsbolagsbranschen, som i sin
tur kom före bankkrisen. Finansbolagskrisen kom så pass tidigt att man har
hunnit utreda den och se var bristerna finns. Utredaren, som har lämnat
ifrån sig ett betänkande, en departementsskrivelse, konstaterar att om mark-
naden på det här området skall fungera väl, ställs det krav på alla aktörer.
Han konstaterar i princip att alla har brustit, även lagstiftarna.
Lagstiftarna har brustit genom att lagstiftningen för finansbolag har varit
sådan att vidlyftiga affärer, kreditengagemang mot bristande säkerhet eller
för stora satsningar på få kunder, har varit möjliga och i det klimat som fanns
uppmuntrats. Därför är det väl motiverat att göra de förändringar som före-
slås i motionen och som föreslås av utredaren.
Nu sägs det från utskottsmajoriteten att det arbetet är på gång i regeringen
och att man kan förvänta sig en proposition. Jag tycker inte att riksdagen
skall nöja sig med detta. Det har varit en del propositioner på gång i rege-
ringen som av olika skäl, kanske bl.a. att det är en koalitionsregering, har
stött på patrull och försenats. Jag tycker att det är väl motiverat att riksdagen
gör en markering i enlighet med motionen.
Jag tänker nöja mig med att säga det här och yrkar bifall till meningsytt-
ringen vid mom. 3.1 övrigt instämmer jag i den socialdemokratiska reserva-
tionen och det yrkande som Leif Marklund framförde.
Anf. 145 OLLE LINDSTRÖM (m):
Herr talman! Detta betänkande från näringsutskottet berör finansinspek-
tionens verksamhet och ramanslag för budgetåret 1992/93.
Finansinspektionen bildades den 1 juli 1991 genom sammanslagning av
bankinspektionen och försäkringsinspektionen. Uppgiften är att utöva till-
syn över finansiella institutioner och marknader. Till dess att den nya organi-
sationen utvärderats föreslås oförändrat ramanslag, vilket också utskottet
har tillstyrkt.
Fyra motioner som berör inspektionens verksamhet har behandlats av ut-
skottet, och jag skall kort kommentera dessa.
I motionerna N201 och N245 efterlyses åtgärder för att stärka småsparar-
nas ställning på kapitalmarknaden. Motionärerna kräver också en bättre in-
formation och konsumentupplysning.
Finansinspektionen har bl.a. till uppgift att följa utvecklingen och främja
allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom bankväsen-
det. Därför har inspektionen utarbetat en särskild konsumentpolicy. Där
sägs det att de nya förutsättningar som råder på de finansiella marknaderna
kräver bättre information, avtalsvillkor och prissättning. Samverkan sker
med konsumentverket och näringsfrihetsombudsmannen i dessa frågor.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Finansinspektionen
m.m.
125
10 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 89
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Finansinspektionen
m.m.
Inspektionen har vidare utgivit en marknadsöversikt som presenterar
olika former av banksparande - bankkonton, olika typer av fondsparande
osv. - där det också anges räntevillkor.
Utskottet vill ändå understryka betydelsen av en bred konkurrens på fi-
nansområdet, framför allt för att konsumenternas ställning på marknaden
skall tillvaratas.
I motion 207 ställs krav på en skärpning av bankrörelse- och finansbolags-
lagstiftningen. När det gäller bankerna finns redan föreskrifter i bankrörel-
selagen om hur kreditgivningen skall bedrivas. Det som hänt på senare tid
med stora kreditförluser för bankerna beror inte på en bristfällig lag utan
snarare på hanteringen av utlåning m.m.
Motsvarande regler för finansbolagen finns däremot inte. Mot bakgrund
av den kris som drabbat vissa finansieringsbolag har en utredning genom-
förts. Utredningsbetänkandet samt en begäran från finansinspektionen om
enhetliga sanktioner inom tillsynsområdet bereds för närvarande i finansde-
partementet. En proposition med förslag till ny reglering av finansbolagens
verksamhet väntas bli förelagd riksdagen under 1992.
I motion 260 föreslås att statens och kommunernas rätt att utse represen-
tanter i bankernas styrelser samt statens vetorätt vid val av ordförande i
bankstyrelser skall avskaffas. Motioner med samma inriktning och innebörd
har behandlats tidigare i riksdagen. I en reservation från socialdemokraterna
i utskottet anges motsatt uppfattning. De anser att nuvarande bestämmelser
bör bibehållas.
Enligt utskottets mening skall statens tillsyn av bankväsendet främst ut-
övas av finansinspektionen och riksbanken. Det finns principiella skäl som
talar emot att regeringen skall godkänna affärsbankernas val av styrelseord-
förande. Leif Marklund berörde detta och ställde också en fråga. Som ytter-
sta konsekvens skulle det t.o.m. kunna vara så att det inträffar lojalitetskolli-
sioner vid sådana tillfällen. Av detta skäl bör staten ha en renodlad roll, näm-
ligen tillsyn över gällande bankrörelselag och dess föreskrifter.
Det har aviserats att det kommer en proposition under 1992 med förslag
till ändring av banklagstiftningen, bl.a. som en anpassning till EG. I anslut-
ning härtill överväger finansdepartementet ändringar av just dessa bestäm-
melser, vilket innebär att det kan bli förändringar. Det får vi se längre fram
under detta år när förslaget kommer. Förslaget väntas bli förelagt riksdagen
under senare delen av 1992.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på den socialdemokra-
tiska reservationen samt meningsyttringen av Rolf L Nilson, Vänsterpartiet.
Anf. 146 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Uttrycket ”dubbla lojaliteter för staten” tycker jag mig
känna igen. Är det uttrycket det enda motiv som finns? Moderaterna an-
vände det när det gällde utförsäljning av statliga företag. Nu använder man
det också när det gäller det offentligas ledamöter i bankernas styrelser. Det
är ett oerhört magert motiv som Olle Lindström försöker göra sig till tolk
för. Här nämns också ”starka principiella skäl”.
Det finns säkert andra skäl, Olle Lindström. Han skulle nog må bra av att
126
säga att de är rent ideologiska. Här skall ingen insyn finnas i kapitalmarkna-
den.
När det gäller bankrörelselagens bakomliggande motiv har bankerna via
lag fått tillstånd att sköta inlåning från allmänheten samt utlåning i olika for-
mer. Nog vore det mycket märkvärdigt om man skulle kunna avhända of-
fentligheten möjlighet att ha insyn över de medel som banken har tillåtelse
att låna in och sedan låna ut.
De diskussioner som förs i bankernas styrelser är ofta ganska konstruk-
tiva. De kan gälla etik. Jag utgår från att de i dag gäller räntegapet. Det är
en debatt som det offentligas ledamot kan föra i en bankstyrelse, eftersom
de som har pengar i banken kan riskera att få betala kreditförlusterna.
Anf. 147 OLLE LINDSTRÖM (m):
Herr talman! Det jag sade, Leif Marklund, var att det som yttersta konse-
kvens kan uppstå lojalitetskollisioner. Vi har en finansinspektion och riks-
banken som är till för att utöva tillsyn över bankerna. Därför behöver vi inte
ha dubbla funktioner. Det leder bara till att man litar på varandra, och så
kanske vi får de effekter vi inte vill ha. Om staten påverkar tillsättande av
bankledning får den vidkännas ett större ansvar, och man tar ifrån finansin-
spektionen ett visst ansvar i detta fall. Det är därför viktigt att inte fler in-
stanser har ansvaret.
Insynen skall finansinspektionen sköta. Det tror jag också att man kan
göra. Nu har ännu inte någon utvärdering gjorts eftersom finansinspektio-
nen har funnits under så kort tid. Men vi kanske får en sådan så småningom.
Anf. 148 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Motiven blir vagare och vagare. Om man ser sig runt om-
kring i det svenska samhället är de offentligt utsedda ledamöterna allmänt
accepterade inom affärsbankerna, men de är däremot inte allmänt accepte-
rade bland de moderata ledamöterna i Sveriges riksdag.
Den här frågan har drivits i kammaren år efter år. Det märkliga är att de
attacker som kommer, de kommer inifrån riksdagen och inte från allmänhet
eller affärsbanker.
Anf. 149 OLLE LINDSTRÖM (m):
Herr talman! Det offentligas representanter i bankstyrelser accepteras sä-
kert från alla håll. Det är inte därför som vi vill ändra reglerna. Det finns
ännu inget förslag, men förmodligen kommer det något i den vägen. Framför
allt skall man inte ta ifrån finansinspektionen dess uppgift, utan den skall
sköta kontrollen. Insyn kan man få på annat sätt.
Om man är vald som det offentligas representant i en bankstyrelse kan
man ändå inte konkurrera med finansinspektionens insyn eller snarare över-
syn. Det är därför viktigt att man renodlar rollen, och så vill vi ha det. Vi vet
att socialdemokraterna har en annan uppfattning. Men i detta fall visar det
sig även på kommunal nivå, särskilt i mindre kommuner och på mindre orter
där det inte finns så många företag, att man kommer i lojalitetskonflikt. Det
är inte bra, och det skall vi undvika.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Finansinspektionen
m.m.
127
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Vissa utrikes-
handelsfrågor
128
Anf. 150 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Bankinspektionens tillsynsverksamhet och den offentligt ut-
sedda ledamotens roll i en bankstyrelse fyller två skilda funktioner. Insynen
är en sak, och tillsynen en annan.
Det vore på sin plats att man när det gäller formuleringen ”starka princi-
piella skäl” talar om vad Moderaternas tanke är: Här skall den fria markna-
den och kapitalet gå fritt från allmänhetens insyn. Det är kapitalet och mark-
naden som man vill skydda.
Anf. 151 OLLE LINDSTRÖM (m):
Herr talman! Om det är som Leif Marklund påstår har finansinspektionen
misslyckats. Det hoppas väl ändå inte någon att den skall göra.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 april.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1991/92:NU21 Vissa utrikeshandelsfrågor.
Anf. 152 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! I Sverige anser vi att alkoholmissbruket är ett av våra största
sociala problem. För att minska alkoholens skadeverkningar förs en relativt
restriktiv alkoholpolitik. Begränsningar i tillgänglighet och marknadsföring
anses vara betydelsefulla delar för att hålla tillbaka alkoholkonsumtionen
och därmed de skador som alkohol och tobak för med sig.
På tobaksområdet har det skett en radikal omsvängning i vårt land från ett
mycket utbrett tobaksbruk till betydande minskningar. Uppmärksammade
rättsfall om passiv rökning har bl.a. lett till att offentliga miljöer i stor ut-
sträckning blivit rökfria - och allt fler offentliga platser blir det.
Det finns alltså en stor medvetenhet hos svenska folket och en betydande
enighet här i kammaren om de skador som bruk och missbruk av alkohol och
tobak medför. Det konstiga är att denna medvetenhet är såsom bortblåst när
det gäller vår export av dessa produkter. Vi vill gärna att andra människor
skall använda svensk alkohol och tobak i så stor omfattning som möjligt.
Vi går så långt att vi med alla medel vill prångla ut våra riskprodukter till
mindre utvecklade länder och folk, detta trots att vi mycket väl vet att dessa
folk är långt mindre upplysta om vilka skador de riskerar att få. Även i län-
der där dessa varor inte ingår i landets egen kultur satsar svenska statsägda
företag, t.ex. AB Vin & Sprit och Svenska Tobaks AB, mångmiljonbelopp
på att marknadsföra sina produkter.
Jag vet att de mera alkoholtillvända motståndarna här i kammaren alltid
försöker att försvara exportmetoderna med att det är upp till resp, mottagar-
land att avgöra vilken marknadföring som är tillåten där. Det är inte Sveriges
riksdags sak att bestämma marknadsföringslagarna i andra länder.
Jag tycker att det är ett dåligt försvar. Jag anser inte heller att vi skall lägga
oss i andra länders lagar i alltför stor utsträckning. Men det gör vi redan,
inom parentes sagt, i flera andra avseenden. Vi deltar i ekonomiska sanktio-
ner för att påverka länders regimer och lagar osv.
Det här handlar inte om att sätta sig över andras lagar. Det handlar endast
om att Sverige skall avstå från att utnyttja alla möjligheter så långt det går.
Det finns i dag etiska regler för hur marknadsföring får ske internationellt
när det gäller försvarsmateriel, barnmat och läkemedel. I fallen barnmat och
läkemedel övervakas den reglerade marknadsföringen av Världshälsoorga-
nisationen, WHO, som också har beslutat om den.
I reservationerna till det här betänkandet föreslår vi att regeringen bör
göra en översyn av vilka riktlinjer som skall råda för vår egen marknadsfö-
ring av alkohol och tobak utomlands. Till grund för dessa reservationer lig-
ger motioner av Barbro Westerholm, Elver Jonsson, Hans Lindblad och Ro-
land Larsson. En måttligare marknadsföring skulle öka förtroendet för Sve-
riges pådrivande policy i internationella sammanhang när det gäller att värna
om människors liv och hälsa.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till båda reservationerna och till
övriga delar i betänkandet.
Anf. 153 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Det här betänkandet visar upp en kompakt enighet om att
den svenska handelspolitiken skall bygga på fri handel. Jag vill ändå markera
ett antal problemområden som är förknippade med den fria handeln.
Det gäller de problem man ställs inför när det finns olika typer av miljö-
regler, när länder befinner sig på olika utvecklingsstadier och när det finns
en iver att nå välstånd. Vi vet mycket väl att snabb tillväxt och utnyttjande
av naturresurser ofta leder till svåra miljökonsekvenser.
När det gäller den fria handeln finns det på många håll i världen en oro för
att en allt friare handel också kan leda till export och import av miljöpro-
blem. De rika länderna kan försöka exportera miljöfarliga varor och sina
miljöproblem till utvecklingsländer. U-länder kan frestas att nå välstånd ge-
nom att inte ta hänsyn till globala miljöaspekter på ett rimligt sätt i sin pro-
duktion och i sin export.
Det här har behandlats och lyfts fram på ett förtjänstfullt sätt av svenska
representanter i internationella handelssammanhang och i GATT-samman-
hang. Vänsterpartiet är mycket angeläget att uppmärksamheten på miljö-
problemen, förbud mot s.k. grön dumpning, dvs. export av miljöfarliga va-
ror förs in i internationella handelsavtal. Det markeras också i den menings-
yttring som jag har till det här betänkandet. Jag kommer dock inte att yrka
bifall till meningsyttringen rörande det momentet. Jag står givetvis bakom
åsikterna, men jag kommer inte att yrka bifall till det för att förenkla och
förkorta själva voteringsproceduren.
En annan fråga är det sätt på vilket varor produceras. Det är också en
gammal diskussion i handels- och utvecklingssammanhang. Svensk tekoin-
dustri har bl.a. uttryckt oro för att få konkurrera på ett som man tycker orätt-
vist sätt med länder där produktion av textilier och konfektion sker under
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Vissa utrikes-
handelsfrågor
129
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Vissa utrikes-
handelsfrågor
130
oacceptabla sociala förhållanden. Det kan gälla barnarbete eller arbetstider
och arbetsmiljöer som inte skulle accepteras här.
Detta är också ett allvarligt problem. Det har observerats och lyfts fram i
internationella sammanhang, på senare tid främst av Sverige och USA i
GATT. Men där verkar det som om intresset för just de här frågorna har
kommit i bakgrunden för det stigande miljöintresset. Det är olyckligt. Detta
är frågor som måste drivas parallellt. Det är frågor som måste understrykas.
Jag tycker att det är rimligt och meningsfullt att riksdagen här gör ett tillkän-
nagivande till regeringen om vikten av att driva de här sociala frågorna i de
internationella handelssammanhang där Sverige är representerat.
Den sista punkten som jag skall ta upp är frågan om Norden som hemma-
marknad. Jag har i utskottet ställt mig bakom ett yrkande i en folkpartistisk
motion från utrikesutskottet. Den vill lyfta fram arbetet för att stärka den
nordiska handeln. Detta arbete har pågått under lång tid. Det har gjorts väl-
formulerade deklarationer om hur viktigt det är att underlätta handeln mel-
lan de nordiska länderna och undanröja alla onödiga handelshinder. Men
man kan konstatera att det arbetet inte har kommit speciellt långt.
Ungefär hälften av de handelshinder som har funnits tidigare finns kvar.
Många av dem är onödiga. Det verkar som om de stora partierna har satt sin
tillit till den europeiska integrationen, ett eventuellt svenskt medlemskap i
EG och ett EES-avtal, som om detta skulle lösa våra problem med handels-
relationer till grannländerna. Jag tycker inte att man skall acceptera att han-
deln med våra nordiska grannländer underordnas det europeiska integra-
tionsarbetet. Satsningen på en ökad nordisk marknad och en friare nordisk
handel har ett värde i sig, och den måste intensifieras. Därför anser vi i Väns-
terpartiet att det också här är rimligt att göra ett tillkännagivande till rege-
ringen med en sådan innebörd.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till meningsyttringen som rör
mom. 3 beträffande socialklausul och mom. 6 beträffande Norden som hem-
mamarknad.
Anf. 154 JAN BACKMAN (m):
Herr talman! Det betänkande vi just nu diskuterar spänner över ett antal
utrikeshandelspolitiska områden. Även om det behandlar många olika frå-
gor är det ändå inte heltäckande. Både frågor rörande handeln med tekova-
ror och frågan om statens roll i den exportfrämjande verksamheten kommer
att bli föremål för egna betänkanden längre fram.
Utskottet är när det gäller huvudavsnittet om handelspolitikens inriktning
helt enigt. Vi har lyckats uppnå denna enighet med såväl propositionen som
s- och v-motioner som underlag. Denna totala uppslutning kring den politik
som Sverige för närvarande för i såväl GATT som UNCTAD är i många hän-
seenden positiv. Även uttalandet att Sverige inom ramen för ett medlemskap
i EG kommer att fortsätta att driva en politik för global frihandel och verka
för ett med omvärlden vidgat samarbete i övrigt, har gjorts av ett enigt ut-
skott. Det innebär att den frihandelsvänliga inställning som regeringen, före-
trädd av utrikesministern, gav uttryck för vid den utrikespolitiska debatten i
kammaren i februari, också delas av utskottet. Denna enighet är säkert
också en viktig anledning till att de svenska företrädarna vid UNCTAD:s
nyligen avslutade åttonde session har kunnat agera med stort eftertryck och
framgångsrikt hävdat de svenska ståndpunkterna. Jag avstår därför nu från
att kommentera detta avsnitt ytterligare.
Avsnitten om miljöklausul resp, socialklausul i internationella handelsav-
tal har föranlett meningsyttringar från Vänsterpartiet. Miljöfrågornas bety-
delse för handelsutbytet är just nu föremål för stor uppmärksamhet inom
såväl GATT som OECD och UNCTAD. Inom EG har miljöintresset skärpts
under senare år. EG-domstolen har redan slagit fast att miljöhänsyn kan in-
nebära avvikelser från principen om fri handel. Denna regel har bl.a. Dan-
mark utnyttjat när det gäller förpackningar för läskedrycker. Det finns alltså
anledning att tro att Sveriges ansträngningar att uppnå fullvärdigt medlem-
skap i EG är den bästa garantin för att vi skall undvika att miljöproblemen
via handelsutbytet flyttar över gränserna.
Även utskottets i övrigt eniga uppfattning om Norden som hemmamark-
nad har Vänsterpartiet ställt sig vid sidan av i sin meningsyttring. Inte ens
det faktum att målen för det nordiska samarbetet genom ett EES-avtal kom-
mer att uppnås i en vidare europeisk ram, eller att två tredjedelar - inte hälf-
ten, som Rolf L Nilson sade - av de konkreta handelshinder som konstatera-
des vid en inventering 1984 och 1985 har undanröjts har gjort intryck på
Vänsterpartiets utskottssuppleant. Siffrorna är hämtade från utskottets eget
betänkande NU1, som har behandlats tidigare under detta riksmöte.
Det ärende där enigheten har varit svårast att uppnå, av protokollen att
döma inte bara vid detta riksmöte utan många år tidigare, har varit frågan
om marknadsföring och export av alkoholdrycker och tobaksvaror. Reserva-
tionerna i dessa avsnitt präglas av en från 70- och 80-talen kvarvarande upp-
fattning av Sverige som världssamvete, som det enda land som verkligen har
lösningen på världsproblemen.
Att inte ge svenska exportföretag, även de statligt ägda, möjlighet att rätta
sig efter de regler, de traditioner och den kultur som finns på de olika export-
marknaderna förefaller lika absurt som att vi inte skulle kräva att de företag
som vill exportera hit skall rätta sig efter våra regler och förhållanden. Man
kan föreställa sig reaktionerna om importerade cigarettmärken skulle un-
dantas från kravet på varningstext på paketen, bara för att motsvarande reg-
ler inte finns i tillverkningslandet. Jag tror inte heller att en från utlandet
direkt importerad antirökkampanj eller kampanj för minskad alkoholkon-
sumtion skulle bli någon större framgång, om den oförändrad överfördes till
Sverige.
Skall reglerna på något sätt samordnas, måste detta ske inom ramen för
internationella organ och genom internationella överenskommelser. Det har
också tidigare varit svensk politik. Vi bör fortsätta att delta både i det alko-
holpolitiska åtgärdsprogram som utformas i internationellt samarbete, bl.a.
inom WHO, och i det aktionsprogram mot cancer som har inletts inom EG,
ett program i vilket Sverige deltar som fullvärdig medlem.
De enskilda företagen, vare sig de är statligt ägda eller ej, skall även fort-
sättningsvis kunna verka utifrån förutsättningen att varje lands riksdag och
regering är bäst skickade att utforma det landets marknadsföringsförutsätt-
ningar och att de i sina exportansträngningar gör rätt som rättar sig efter
dem. Väljer man dessutom, som Procordia United Brands AB har gjort när
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Vissa utrikes-
handelsfrågor
131
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Vissa utrikes-
handelsfrågor
132
det gäller tobaken, att anta egna etiska riktlinjer som vägledning för mark-
nadsföringen, torde ytterligare åtgärder från riksdagen vara utomordentligt
oönskade och onödiga.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkande NU21
och avslag på där förekommande reservationer och meningsyttringar.
Anf. 155 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill understryka vad jag sade i mitt anförande, att jag
inte anser att det nordiska handelssamarbetet skall vara underordnat eller
en bieffekt av ett europeiskt samarbete. Vad som händer med EES-avtalet
är oklart. Vad ett eventuellt EG-medlemskap kommer att innebära är också
oklart. Jag vill understryka att det inte är självklart att Island går med i EG.
Det är inte självklart att Norge går med i EG. Värdet av ett öppet, fritt och
jämlikt samarbete med våra nordiska grannländer är oerhört stort. Det
måste understrykas. Utskottet har konstaterat att det nordiska samarbetet
har ställts åt sidan. Det har nedprioriterats i förhållande till de europeiska
frågorna.
Jag är inte heller övertygad om att Jan Backman har rätt när han säger att
den bästa garantin för att värna miljöregler och en miljövänlig handel är ett
svenskt medlemskap i EG. Det är snarare så att man får kämpa mycket hårt
för att få miljöhänsyn respekterade i EG-sammanhang. Det är inte alls nå-
gon självklarhet. Jag har snarast intrycket att tyngden i miljöargumenten är
oerhört mycket större i Sverige och i den svenska debatten än inom EG.
Jag vill understryka för Jan Backman vad många har konstaterat, nämli-
gen att det finns mycket starka protektionistiska inslag i EG. Man är mån
om en fri och öppen marknad inom organisationen men betydligt mindre en-
gagerad och intresserad när det gäller att bryta ner tullmurar mot omvärl-
den.
Anf. 156 JAN BACKMAN (m) replik:
Herr talman! När det gäller det nordiska samarbetet vill jag bara citera
vad utskottet skrev i sitt betänkande NU1: ”Ett program för det nordiska
samarbetet efter år 1992 avses bli framlagt för Nordiska rådet---. Det kan
komma att koncentreras till två aspekter, nämligen dels EES-avtalets konse-
kvenser för de nordiska länderna, dels prioriteringarna och organisationen
för det nordiska samarbetet.” Man arbetar alltså med dessa frågor i Nordiska
rådet. Jag är säker på att även Islands intressen kommer att finnas med i
bilden.
Det är just synen på protektionism inom EG som gör att denna typ av
klausuler - miljöklausuler och socialklausuler - kommer att fungera som
handelshinder och ytterligare stödja de protektionistiska inslagen snarare än
verka för frihandel. Det är kanske det som gör att man måste iaktta en viss
återhållsamhet.
Anf. 157 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! När det gäller det nordiska samarbetet tycker jag att den
svenska riksdagen kan ge Nordiska rådet en vänlig knuff framåt på den in-
slagna vägen. Det kunde vara motiverat.
När det gäller protektionismen inom EG sade Jan Backman i sitt anför-
ande att utskottet är helt och hållet enigt om att Sverige skall verka för fri-
handel inom EG, även som medlem i EG. Det tyder på att samtliga partier
är uppmärksamma på problemet att det inte är en självklarhet med en ut-
veckling mot fri handel utåt.
Det är inte oproblematiskt att göra begränsningar av handeln grundade på
miljöhänsyn och sociala hänsyn. De kan användas som handelshinder. Där-
för måste dessa penetreras noga och genomföras på ett sätt som alla inblan-
dade parter accepterar i internationella sammanhang - i GATT, UNCTAD
och OECD. Här har Sverige gjort förtjänstfulla insatser och fått ganska stort
gehör när det gäller miljöaspekterna. Sverige har gjort förtjänstfulla insatser
när det gäller socialklausulerna tillsammans med USA, men inte fått samma
gehör. Därför behövs intensifierade ansträngningar främst på det området.
Anf. 158 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Om tre partier här i riksdagen tycker att vi skall vara litet
mer återhållsamma när det gäller marknadsföring av alkohol och tobak, in-
nebär det inte att vi vill vara ett världssamvete. Däremot måste vi ha ett sam-
vete för vad vi själva åstadkommer och vilken sorts marknadsföring Sverige
bedriver utomlands.
Vi har inte lösningen på alla problem. Men de argument jag förde fram
var att vi inte sätter oss över andras lagar, utan vi låter bli att utnyttja hela
det lagliga utrymmet. Man måste inte föra en så hänsynslös marknadsföring
som sker i dag. Jag tror inte att detta är de mest angelägna varorna att intro-
ducera i länder där de inte redan är en kultur. Jag tror också att man skall
vara återhållsam även i andra länder.
Jan Backman säger att vi skall samordna reglerna i WHO och på andra
ställen. Det skall vi naturligtvis göra. Sverige arbetar där aktivt på att få till
stånd etiska regler av olika slag. Vi har i Sveriges riksdag antagit en rekom-
mendation från WHO att vi skall försöka minska alkoholkonsumtionen med
25 % här hemma. Såvitt jag vet har många eller kanske de flesta av EG-län-
derna gjort detsamma, och många andra länder också. WHO arbetar med
det målet. Sverige är med där. Vi driver ett arbete i WHO som innebär att
vi skall minska konsumtionen och värna hälsa och liv och ha mindre av vissa
produkter - det handlar om barnmat och vissa läkemedel, som vi har fått
regler för, och även de produkter vi har diskuterat. Skall vi samtidigt med
det driva den mest utstuderade marknadsföring som kan tänkas, för att få ut
så mycket som möjligt av svensk alkohol till andra länder? Det är dubbelmo-
ral och ingenting annat.
Jag är ledsen och besviken över att Moderaterna är det parti som nu här i
riksdagen hindrar att regeringen får göra denna översyn av marknadsförings-
regierna. Det hade varit bra om den kommit till stånd. Det är synd att Mode-
raterna går emot.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Vissa utrikes-
handelsfrågor
Anf. 159 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! I stora drag vill jag instämma i utskottets bedömning av de
frågor som vi nu diskuterar. Jag vill också ta tillfället och tacka Gudrun Nor-
133
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Vissa utrikes-
handelsfrågor
134
berg för det tidigare inlägget i denna fråga. Jag delar helt de åsikter hon har
framfört. Låt mig bara fylla på med ytterligare några tankar.
Sverige är ett, i europeiskt perspektiv, stort land till ytan men ett litet land
ur befolkningsperspektiv. Ändå kan det inte anses betydelselöst att vi har en
egen linje i vissa frågor där vi åtminstone vill försöka vara vägledande. Våra
möjligheter att vara inflytelserika påverkas i hög grad av vår förmåga att
strategiskt välja frågor att driva med egen profil och så att säga ligga före i
tiden.
Enligt min och kds uppfattning tillhör just alkohol- och tobaksfrågorna ett
område där man i andra länder nu börjar diskutera på ett sätt som ger oss
anledning till viss uthållighet, och kanske t.o.m. fortsatt seriös profilering, i
vår svenska linje. Många svenska debattörer har, på ett ibland raljerande
sätt, hyllat det förhållningssätt till alkohol som en del andra länder har.
Min värderade utskottskollega Jan Backman talar här om 70- och 80-tals-
stil, med Sverige som världssamvete i fråga om alkohol och tobak. Det vore
bra med ett klargörande, om Jan Backman har en liknande attityd i andra
frågor där vi har enats om vissa restriktioner, av skäl som vi själva här i Sveri-
ges riksdag valt att definiera. Det gäller, som nämnts, barnmat, läkemedel
och vapenexporten.
Nej, herr talman, detta är en illa vald tid för sådana tongångar. I många
länder börjar man nu på allvar att diskutera vad alkoholen och tobaken kos-
tar samhället på olika sätt. Detta gäller även krassa frågor om pengar och
påfrestningar inom sjukvården. Dessutom kan man väga in de omätbara fa-
milj esociala konsekvenserna och mycket mera därtill.
I Sverige har vi äntligen kommit dithän att vi skall utreda en del av den
här problematiken och skaffa oss en bättre inblick i hur barnen har det i
hundratusentalet svenska hem där alkoholen behärskar föräldrarna i stället
för det motsatta, att föräldrarna behärskar alkoholen.
Detta måste sägas i detta sammanhang! Just nu konstaterar vi att det inte
är endast Sverige som är inne i ett, för dessa frågor, viktigt skede. Då är det
olyckligt att vi tillåter en nästintill ohämmad marknadsföring av alkohol och
tobak utomlands, inte minst våra egna statliga monopolföretags marknads-
föring. Samtidigt håller vi fast vid WHO:s mål om en minskad konsumtion
av dessa varor fram till år 2000.
Marknadsföringen i USA:s julrusch av en flytande produkt, som av re-
klammakarna med förföriska bilder bedömdes som absolut och nödvändig
för julgran, julpynt och glädje m.m., vari mina ögon stötande och i avsaknad
av all god etik. Bakom detta stod vår svenska, statligt kontrollerade mono-
polverksamhet. Gratisbjudningar på Tokyos gator kan också nämnas som ett
lågvattenmärke. Exemplen kan staplas på behovet av att från riksdagens
sida ha synpunkter på denna typ av produkter även utanför Sveriges gränser.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till reservationerna 1 och 2 och
därmed bifall till motionerna N222 och N276 i berörda delar.
Anf. 160 JAN BACKMAN (m):
Herr talman! Självfallet står både moderaterna och jag bakom att Sverige
och svenska företag följer internationella överenskommelser. Det finns
ingen anledning att misstänkliggöra oss på den punkten. Att våra ledamöter
i de utskott som handskas med sociala frågor är med och driver och påverkar
de förhållanden som gäller i Sverige är också helt självklart, men det är inte
det den här frågan gäller.
Vin & Sprit är inte ett monopolföretag utomlands, och man följer i alla
länder där man verkar de regler som har satts upp i resp. land. Både i USA
och i Japan måste de berörda organen, regering och riksdag, själva få be-
döma vilken omfattning och inriktning deras alkoholpolitik skall ha. Det
enda vi kan göra är att rätta oss efter den i den situation som just nu gäller
där. Förändras den kommer självfallet också den svenska exportmarknads-
föringsinsatsen att förändras.
Anf. 161 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Tack för klargörandet! Vi har ändå möjlighet att påverka
och villkora inom ramen för svensk lagstiftning i en del avseenden, och så
långt vi har den möjligheten i dessa frågor bör vi, enligt min uppfattning,
använda oss av den. Jag tror, som sagt var, att det här är frågor där vi vinner
respekt i andra länder och där vi har anledning att vara litet extra varsamma
just nu.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 april.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1991/92:NU27 Utlänningars rätt att idka näring i Sverige (prop. 1991/92:88).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 2 april.)
Anmäldes att följande fråga framställts
den 31 mars
1991/92:617 av Bert Karlsson (nyd) till statsrådet Reidunn Laurén om social-
tjänsten och sekretesslagstiftningen:
För en tid sedan rymde en mördare från en fångvårdsanstalt. Mördaren
uppsökte socialtjänsten och fick socialbidrag. Socialtjänsten visste om att
mannen var en förrymd mördare men skyddade honom med hjälp av sekre-
tesslagstiftningen.
Min fråga till statsrådet är vilka åtgärder som statsrådet tänker vidta för
att detta ej upprepas.
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Vissa utrikes-
handelsfrågor
135
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
20 § Kammaren åtskildes kl. 20.05.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 § anf. 21 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 57 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 91 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. voteringen efter anf. 124,
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.57 och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
I Gunborg Apelgren
136
Onsdagen den 1 april
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
1 § Utökning av antalet suppleanter i arbetsmarknadsutskottet.... 1
2 § Val av suppleant i arbetsmarknadsutskottet................ 1
3§ Justering av protokoll................................. 1
4 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 1
5 § Förnyad bordläggning................................. 2
6 § Regionalpolitiken.................................... 2
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU13
Debatt
Georg Andersson (s)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Karl-Erik Persson (v)
Anders G Högmark (m)
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Isa Halvarsson (fp)
Marianne Jönsson (c)
Harald Bergström (kds)
Inger Hestvik (s)
Maud Björnemalm (s)
Bertil Måbrink (v)
Kent Olsson (m)
Lena Öhrsvik (s)
Kjell Ericsson (c)
Kristina Svensson (s)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
John Andersson (v)
Bertil Persson (m)
Karl Hagström (s)
Reynoldh Furustrand (s)
Olle Schmidt (fp)
Bengt Hurtig (v)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Per Stenmarck (m)
Jan Jennehag (v)
Leif Marklund (s)
Eva Zetterberg (v)
Elvy Söderström (s)
Hans Stenberg (s)
Birgitta Wistrand (m)
Bruno Poromaa (s)
Beslut (mom. 1 delvis; se även besluten efter 12 §).............
84
137
Prot. 1991/92:89 Beslut om samlad votering................................ 84
1 april 1992 7 § Konsumentpolitiska frågor m.m.......................... 84
Lagutskottets betänkande LU24
Debatt
Bengt Kronblad (s)
(forts.)
Ajournering........................................... 87
Återupptagna förhandlingar............................... 87
7 § (forts.) Konsumentpolitiska frågor m.m. (forts. LU24)....... 87
Annika Åhnberg (v)
Margareta Gard (m)
Elisabeth Persson (v)
Max Montalvo (nyd)
Beslut fattades efter 12 §
8§ Livsmedelskontroll m.m............................... 96
Lagutskottets betänkande LU25
Debatt
Claus Zaar (nyd)
John Andersson (v)
Per Stenmarck (m)
Annika Åhnberg (v)
Beslut fattades efter 12 §
9 § Upphovsrättsliga frågor............................... 102
Lagutskottets betänkande LU26
Beslut fattades efter 12 §
10 § Länskronofogdemyndigheternas styrelser................. 102
Lagutskottet betänkande LU34
Beslut fattades efter 12 §
11 § Riksdagen och dess myndigheter m.m.................... 103
138
Konstitutionsutskottets betänkande KU31
Debatt
Harriet Colliander (nyd)
Förste vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Birger Hagård (m)
Birgitta Wistrand (m)
Beslut fattades efter 12 §
12 § Terroristlagstiftningen................................ 107
Justitieutskottets betänkande JuU17
Debatt
Berith Eriksson (v)
Lars Sundin (fp)
Förste vice talmannen
Beslut................................................ 110
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU13 (forts, från 6§)
Lagutskottets betänkande LU24
Lagutskottets betänkande LU25
Lagutskottets betänkande LU26
Lagutskottets betänkande LU34
Konstitutionsutskottets betänkande KU31
Justitieutskottets betänkande JuU17
Prot. 1991/92:89
1 april 1992
Beslut om uppskjuten votering............................. 112
13 § Anslag till brottsskadenämnden m.m..................... 112
Justitieutskottets betänkande JuU18
Debatt
Berith Eriksson (v)
Ingbritt Irhammar (c)
Kent Carlsson (s)
Beslut skulle fattas den 2 april
Ajournering........................................... 119
Återupptagna förhandlingar............................... 119
14 § Anslag till rättshjälp m.m............................. 119
Justitieutskottets betänkande JuU19
Debatt
Sigrid Bolkéus (s)
Christel Anderberg (m)
Beslut skulle fattas den 2 april
15 § Djurförsök........................................ 124
Jordbruksutskottets betänkande JoUlö
Beslut skulle fattas den 2 april
16 § Finansinspektionen m.m.............................. 124
Näringsutskottets betänkande NU19
Debatt
Leif Marklund (s)
Rolf L Nilson (v)
Olle Lindström (m)
Beslut skulle fattas den 2 april
17 § Vissa utrikeshandelsfrågor............................ 128
Näringsutskottets betänkande NU21
Debatt
Gudrun Norberg (fp)
Rolf L Nilson (v)
Jan Backman (m)
Roland Lében (kds)
Beslut skulle fattas den 2 april
18 § Utlänningars rätt att idka näring i Sverige................ 135
Näringsutskottets betänkande NU27
Beslut skulle fattas den 2 april
19 § Anmälan om fråga
1991/92:617 av Bert Karlsson (nyd) om socialtjänsten och sek-
retesslagstiftningen .............................. 135
139
gotab 41237, Stockholm 1992