Onsdagen den 25 mars
Kl. 9.00-17.05
Protokoll
1991/92:84
Statliga företag
Anf. 1 TALMANNEN:
Vid arbetsplenum torsdagen den 9 april kan voteringar förekomma även
efter kl. 18.00.
Justerades protokollet för den 19 mars.
Föredrogs och hänvisades
Skrivelse
1991/92:145 till utrikesutskottet
Talmannen meddelade att näringsutskottets betänkanden NU17 och
NU18 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1991/92:NU17 Statliga företag (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 2 BO FINNKVIST (s):
Fru talman! Vi har nyligen haft en lång debatt om de statliga företagen.
De farhågor som då framfördes från vårt håll har tyvärr besannats.
Avsaknaden av förvaltningsbolag visade sig vara speciellt olycklig i sam-
band med diskussionerna om Volvo och Procordia. I normalfallet kan led- 1
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 84
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
ningen för ett företag sköta denna typ av förhandlingar tills det finns i varje
fall en skiss att presentera. I detta fall var förvirringen total. Vem skulle man
prata med? Förvaltningsbolaget var ju nedlagt. Näringsministern fick givet-
vis stor publicitet genom att uppträda som den stora experten i fråga om vad
som var bäst för både Volvo och Procordia. Man kan fråga sig om det verkli-
gen är på det viset näringspolitiken skall skötas av den borgerliga regeringen.
Den borgerliga regeringen har fått ett bemyndigande från riksdagen att
sälja ut 35 statliga företag. Det finns tyvärr en majoritet för denna politik,
och det får vi acceptera från socialdemokratiskt håll, även om vi inte tycker
att det är en vettig politik. Man kan ändå fråga sig hur företagen skall förval-
tas under utförsäljningstiden. Det handlar säkert om tiotals år.
Den socialdemokratiska regeringens politik var mycket lyckosam inom
detta område. De statliga företag som vid maktskiftet 1982 var i mycket då-
ligt skick utmärker sig nu, efter en framgångsrik förvandlingsprocess, som
de framgångsrikaste i landet inom ett antal branscher.
Exempel på detta är Procordia och SSAB. Dessa företag skall nu säljas på
grund av att staten enligt den borgerliga regeringen inte kan sköta företag.
Det stämmer inte. Det som har hänt efter 1982 är ett bevis på motsatsen.
Men jag kan hålla med om att det verkar stämma bra in på borgerliga rege-
ringars sätt att sköta de statliga företagen.
En stor företagsgrupp med tiotusentals anställda är utbjuden till försälj-
ning på ideologiska grunder, inte på grund av att det är bra för företagen och
de anställda. Under tiden skall man inom företagen leva i ovisshet om hur
framtiden ser ut.
Även om jag inte tror mig om att kunna på långa vägar lika mycket i denna
fråga som näringsministern tror sig om, vill jag nog varna för att sköta före-
tag på det här sättet. Att driva ett företag med målsättningen att det skall
säljas så fort som möjligt har aldrig varit särskilt lyckosamt.
Förslaget att återinrätta ett förvaltningsbolag har på den korta tid som gått
sedan december fått ännu högre aktualitet av det som hänt. Bemyndigandet
till regeringen om utförsäljning bör också återkallas. Vi sätter oss inte emot
förändringar som är industriellt riktiga, exempelvis diskussionerna mellan
Volvo och Procordia, men vi kräver att företagen skall ha bra ägare. Detta
krav ställer vi också på staten, inte minst med hänsyn till de anställda.
Att basera en statlig politik på detta område på ett beslut som fattades på
en kongress för Moderata ungdomsförbundet under 70-talet är minst sagt
äventyrligt. Näringsministern beskrev i den förra debatten i denna fråga idén
till denna politik på det viset. Man kan också fråga sig om övriga i regeringen
ingående partier deltog i kongressen.
Utförsäljning i den omfattning som det nu är fråga om kommer också att
ta i anspråk en alltför stor del av det riskkapital som är tillgängligt och som
det övriga näringslivet nu är i behov av. I motion 274 efterlyses också en ingå-
ende analys av försäljning av olika företag. Vi ansluter oss till förslagen i
denna motion. Förslagen i denna och i ett antal andra s-motioner kommer att
belysas ytterligare av andra deltagare som kommer efter mig i denna debatt.
Fru talman! Jag vill nämna ytterligare några frågor.
Den nu aktuella frågan om en privatisering av SSAB och hur den hanteras
är också ett exempel på felaktig politik på detta område. Företaget är ett av
de bästa stålföretagen i Europa. Det är å andra sidan ett företag som är
mycket konjunkturkänsligt. Ett sådant företag är inte lämpligt att säljas ut
till anställda och allmänhet i småposter. Det behöver starka ägare, som kan
stå ut med konjunktursvackor. Staten är en sådan ägare.
En annan fråga är konkurrensförhållandena för den kvarvarande varvs-
industrin. Även denna fråga behandlas i det här betänkandet. Enligt vår me-
ning måste detta problem uppmärksammas på ett annat sätt än vad som är
fallet i dag. Stöd till enskilda fartygsprojekt kan i dag utgå på en högre nivå
inom EG än i Sverige. Vi anser att regeringen bör verka internationellt för
att skapa likvärdiga konkurrensvillkor inom detta område. Riksdagen bör
göra ett uttalande till regeingen i denna fråga.
Regeringen bör också, i stället för att sälja ut statens naturrikedomar, se
över möjligheterna att bilda en statlig skogskoncern för att effektivisera och
stärka företagen inom detta område. Det handlar då om domänverket, ASSI
och NCB.
Fru talman! Det var något om speciella frågor och speciella motioner som
vi har tagit upp och som andra talare efter mig kommer att säga mer om.
Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 2 och 3, som är fogade till näringsut-
skottets betänkande nr 17.
Anf. 3 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Vi har hamnat i den litet märkliga situationen att de enda som
ser frågan om det statliga ägandet av industrier som en stor ideologisk fråga
är den nuvarande regeringen med dess profilparti Moderaterna och den
främste talesmannen i dessa frågor, industriminister Per Westerberg. Inom
oppositionen ser vi snarast frågan om det statliga ägandet av industriföretag
och tjänsteföretag mera på ett praktiskt sätt, som en fråga om lämplighet.
Det kan av olika skäl vara lämpligt att staten äger viktiga produktionsmedel.
När ekonomiska historiker beskriver det statliga ägandet tycks de vara
överens om att det statliga ägandet i Sverige i mycket liten utsträckning har
uppkommit som en följd av ideologiska ställningstaganden och ideologiska
markeringar. Det finns en del sådana markeringar. Det gäller t.ex. LKAB.
Man var främst från högerhåll intresserad av att bevara naturtillgångar i na-
tionell ägo, i svensk ägo. Detta ledde successivt fram till att LKAB blev stat-
ligt och kom att äga malmfält och gruvor uppe i Norrbotten. Det var ett rim-
ligt och bra ställningstagande.
Andra företag, framför allt den största delen av de företag som nu är i
statlig ägo, blev statliga sent. De förstatligades under den förra lågkonjunk-
turen av den dåvarande borgerliga regeringen som ett uttryck för krispolitik,
för överbryggning av en lågkonjunktur. Då kan det tyckas märkligt att den
nuvarande, nya borgerliga regeringen vill driva en politik som går tvärt emot
föregångarnas på så sätt att man nu, under en lågkonjunktur, försöker sälja
ut ett stort aktieinnehav till vad som rimligtvis måste vara dåliga priser.
Det var enligt min uppfattning framsynt av den tidigare borgerliga rege-
ringen att ställa upp och försöka brygga över krisen och vara med och om-
strukturera den svenska industrin. Det är knappast framsynt att av ideolo-
giska skäl göra dåliga affärer, som den nya borgerliga regeringen tycks för-
söka göra.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
I debatten i höstas redogjorde jag i stora drag för den uppfattning Vänster-
partiet har i fråga om statligt ägande. Vi tycker att det är rimligt att svenska
staten helt eller delvis äger företag. Man kan se olika skäl till detta. Det är
rimligt att det finns ett engagemang i basindustrier, i naturtillgångar och i
teknologiska spetsområden, framtidsområden. Det kan också vara rimligt
att man har ett ägande inom andra områden, där staten får bra avkastning
på insatt kapital. Inom sådana områden är det emellertid inte ett värde i sig
att staten äger företag. Vi har också sagt att vi gärna ser att det blir en diskus-
sion om vad staten bör äga. Vi ser gärna att staten köper resp, säljer företag,
och det skall göras efter en analys av vaije objekt.
Det förelåg en sådan situation före regeringsskiftet. Vaije större objekt
skulle prövas av riksdagen. Förvaltningen av statens ägande, statens aktier,
sköttes på armlängds avstånd från regeringen genom det förvaltningsbolag
som Socialdemokraterna tog initiativ till och som Vänsterpartiet var med om
att inrätta.
Vi tror att det var en bra ordning, och vi tycker att utvecklingen fram till
i dag har visat att det hade varit ett lämpligt sätt att sköta statens ägande även
nu.
Det här hade kunnat förhindra den röra som regeringen tillsammans med
Volvoledningen har skapat i affären Volvo-Procordia. Frågan om att even-
tuellt skaffa stabila, långsiktiga ägare till SSAB hade kunnat hanteras på ett
rimligt sätt utan att man behövde trolla med knäna - som industriministern
verkade försöka göra, nämligen att få en eventuell försäljning 1994 att se ut
som en försäljning 1992.
Det är inte lämpligt att sälja ut under en lågkonjunktur. Det är tveksamt
om det över huvud taget under den kommande 10-20-årsperioden är lämp-
ligt att sälja ut statliga företag i stor skala och på så vis konkurrera om riskka-
pital som finns tillgängligt i Sverige men också i Europa.
När vi ser oss omkring kan vi se att det finns oerhört stora investeringsbe-
hov. Det råder en konkurrens om kapitalet. Vi fick en påminnelse om denna
situation så sent som i går med tanke på haveriet i kärnkraftsreaktorn i Sos-
novyj Bor utanför S:t Petersburg. Detta gjorde tydligt för oss att det råder
ett enormt investeringsbehov i ny energiproduktion för Europa. Det är fut-
tigt att för prestigens skull konkurrera om kapitalet bara för att man av ideo-
logiska skäl vill sälja ut svenska statliga företag.
Kontentan av det jag har sagt är att Vänsterpartiet kräver en återgång till
det tidigare systemet, där vaije objekt behandlas för sig av regering och riks-
dag. Vi ställer oss bakom kravet på ett återupprättande av ett statligt förvalt-
ningsbolag som hanterar aktierna och statens ägande i den vardagliga delen.
Vänsterpartiet har inte väckt motioner om den svenska varvsindustrin.
Men jag har ställt mig bakom kravet på att man uppmärksammar konkur-
rensförhållandena för den återstående svenska varvsindustrin. Det är främst
situationen för Cityvarvet i Göteborg som har föranlett det här ställningsta-
gandet. Varvet har kommit i en sämre situation än nödvändigt, eftersom
andra länder i Europa tycks subventionera varvsindustrin mer än vad som
görs i Sverige. Det är knappast rimligt att ett svenskt varv skulle behöva
komma i ett underläge på grund av sådana subventioner. Det är därför natur-
ligt att se över situationen.
Sammanfattningsvis önskar jag en återgång till det gamla systemet med en
hantering av det statliga ägandet där vaije objekt vårdas för sig. Riskdagen
tar sedan ställning till ökat ägande, försäljning eller hanterande i ett förvalt-
ningsbolag.
Anf. 4 ROLF DAHLBERG (m):
Fru talman! Den 18 december hade vi en stor debatt i kammaren med an-
ledning av regeringens proposition i ärendet. Företrädare för samtliga de
fyra regeringspartierna deltog i debatten och framförde då hur de såg på stat-
ligt ägande. Därför är det förvånande när Bo Finnkvist ifrågasätter om det
är enbart den moderata delen av regeringen och riksdagen som står bakom
regeringens syn på statligt företagsägande.
I debatten framkom det tydligt hur regeringspartierna ser på frågan. Sta-
tens viktigaste uppgift inom näringspolitiken är att med hjälp av lagstiftning
ange de ramar som skall gälla för aktörerna på den svenska marknaden. Na-
turligtvis skall det ske en övervakning av att regler och bestämmelser efter-
levs.
Exempel på sådan lagstiftning är konkurrenslagstiftningen. Vi vet, för öv-
rigt, att regeringen skall lägga en proposition med förslag till skärpning av
konkurrenslagstiftningen och anpassning till EG:s regler.
En annan lagstiftning som är viktig för aktörerna på marknaden är skatte-
lagstiftningen. Staten griper in på annat sätt, ger stöd och hjälp till olika
branscher i näringslivet, ger stöd till forskning och utveckling och skapar be-
stämmelser för utrikeshandeln, osv. Här är statens uppgift mycket viktig och
stor.
Däremot är det ingenting som säger att staten själv dessutom skall agera
på marknaden som ägare till företag. Inom idrottens värld är det självklart
att domaren inte deltar i själva spelet. Samma regler bör naturligtvis gälla i
det här sammanhanget. Den liknelsen är bra. Staten har sin roll, och aktö-
rerna på marknaden har en annan roll.
Ett annat argument som framkom vid debatten den 18 december var att
staten oftast inte är någon bra ägare till företag. Staten är som ägare passiv
och anonym. Det finns många exempel på att staten genom åren som ägare
har agerat mycket olyckligt. Vi har väl ännu inte glömt de enorma satsning-
arna på Stålverk 80, varvsindustrin osv.
I den hårdnande internationella konkurrens som svenskt näringsliv i fram-
tiden kommer att möta är det oerhört viktigt med aktiva ägare till de svenska
företagen. Det skall vara ägare som kan agera kraftfullt i den dynamiska
värld som möter dem på den internationella marknaden. I den situationen
är staten faktiskt inte särskilt lämpad att vara ägare och aktör.
Ett annat argument som framfördes i debatten var frågan om ägarsprid-
ning. Där skiljer sig naturligtvis synen mellan de socialistiska partierna och
de övriga partierna här i kammaren. Regeringspartierna företräder en upp-
fattning att det är bra om de enskilda människorna får möjlighet att äga. Vi
här i riksdagen skall på olika sätt underlätta för de enskilda människorna att
bli större ägare till t.ex. andelar i näringslivet än vad de har möjlighet till i
dag. Ett sätt att underlätta är att sänka skatterna så att människorna får mera
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
pengar över att själva hantera. Här får enskilda människor möjlighet att gå
in som enskilda ägare i det som tidigare var statliga företag.
I första hand, och det är viktigt, skall det här gälla de anställda i företagen.
De tillhör prioriteringsgrupp 1. Staten erbjuder de anställda att bli ägare i
företagen. Är inte det en bra åtgärd? Nej, säger Bo Finnkvist. Rolf Nilson
håller naturligtvis inte heller med. Det är bättre att det anonyma kollektivet,
staten, är ägare.
I andra hand skall de enskilda medborgarna erbjudas att gå in som ägare
i företagen - helt frivilligt naturligtvis. Men många kommer säkert att säga
att det är en bra placering av deras sparpengar. De blir ägare i SSAB eller
LKAB osv. Det här är ett annat viktigt argument i debatten.
Ett tredje viktigt argument, som jag tycker att såväl socialdemokrater som
vänsterpartister borde instämma i, är att inkomsterna från försäljningarna -
som inte skall vara utförsäljningar i form av en realisation, utan företagen
skall säljas till marknadens pris - skall staten placera om i strategiska infra-
struktursatsningar. De är så oerhört viktiga för näringslivet i framtiden. Det
är fråga om förbättrade vägar, järnvägar, telekommunikationer, flygplatser
osv.
Trots att vi vet att staten har svårt att få fram investeringspengar på annat
sätt, säger socialdemokraterna och vänsterpartisterna nej. Ni tar på er ett
stort ansvar när ni undandrar staten möjligheten att placera om och investera
i sådant som är viktigt för Sverige och näringslivet i framtiden.
Vidare görs det ett stort nummer av att regeringen har låtit avveckla för-
valtningsbolaget Fortia. Det hade varit bra att ha Fortia kvar vid förhand-
lingarna med Volvo och vid samgåendet Volvo-Procordia.
Det är djärvt av främst socialdemokraterna att ta detta som exempel. De
vet hur den affären handlades. Volvoledningen tog kontakt med den social-
demokratiska ledningen och fick i förväg stöd för att genomföra affären -
som hade betytt att skattebetalarna hade förlorat ca 6 miljarder kronor. Bo
Finnkvist säger att det hade gått smidigt och lätt att genomföra affären om
Fortia hade funnits kvar. Det hade naturligtvis gått ännu lättare om den
gamla socialdemokratiska regeringen hade varit kvar. Då hade det inte varit
några bekymmer alls, och då hade skattebetalarnas pengar strötts ut.
Det var tur att vi nu hade en regering som var vaken och insåg att detta
inte var rätt och att det måste ske en ordentlig prövning. Därför var det tur
att förvaltningsbolaget Fortia hade avvecklats. Regeringen hade därför allt i
sin hand. Det var inte någon black om foten för staten att regeringen var
aktiv och satte stopp för den svindelaffär som vid den tidpunkten var på gång
med skattebetalarnas medel.
Fru talman! Valet i höstas visade att en stor majoritet av svenska folket -
förutom regeringspartierna räknar jag in Ny demokrati - ville ha en föränd-
ring av den förda politiken. De ville ha större frihet för de enskilda männi-
skorna, större möjligheter till privat ägande och lösningar som alternativ till
de kollektiva lösningar som finns inom stat och kommun i dag. De sade nej
till en fortsatt socialdemokratisk regering och ville i stället ha förändringar.
Här är en viktig del i den förnyelse som nu sker, när regeringen och riksda-
gen har beslutat att statliga företag skall övergå i privat ägo, i en takt som
kan visa sig lämplig och där människor skall få möjlighet att enskilt bli ägare
till företag.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i näringsutskottets betänkande
nr 17 och avslag på de tre reservationer som är fogade till betänkandet.
Anf. 5 BO FINNKVIST (s) replik:
Fru talman! Det var mycket det här.
Jag sade aldrig att det skulle ha gått smidigt och lätt att göra affären mellan
Volvo och Procordia. Däremot sade jag att om förvaltningsbolaget varit kvar
skulle det kanske ha funnits en skiss till affären innan man gick ut med det
hela. Nu verkar det i alla fall för mig, som följde affären genom massmedia,
som om det var svårt för Volvo att hitta en samtalspartner i och med att alla
frågor av den art vi talar om hamnat på departementet. Jag tycker - och det
tror jag många människor gör - att det är olyckligt när två företag, som får
sägas höra till Sveriges mest framgångsrika, vill göra en affär som de för sin
del tycker är vettig, hamnar i det läget att man inte har någon att prata med.
Så blev det tyvärr, och det är inte bra.
Jag kan påpeka att Stålverk 80 blev aldrig någonting, så det var ingen fel-
satsning. Vad gäller statliga företag kontra privata finns det ett antal exempel
även inom den privata sektorn på att det görs felsatsningar.
Rolf Dahlberg för den borgerliga regeringens talan, och det är fråga om
en ideologisk syn på saken. Resonemanget kan inte grunda sig på matematik
och ekonomi e.d. Det går naturligtvis an att säga att vi skall sälja ut statliga
företag och använda pengarna till infrastruktursatsningar. Men det går väl
lika bra att behålla företagen, när de ger vinst, och använda vinstpengarna
till att satsa i infrastruktur. Om den som köper företagen verkligen köper till
rätt pris, så köper han inte till ett högre pris än att det går att låna pengarna.
Det ligger liksom ett värde, en avkastning, i detta som innebär att staten lika
gärna kan behålla företagen.
Orsaken finns alltså inte där, utan orsaken är helt enkelt att man bekänner
sig till en ideologi - eller nästan en religion, tycker jag det verkar som - att
staten inte skall äga företag, för detta är inte lämpligt. Jag tycker det är
bättre för företagen och definitivt för de anställda och de orter där företagen
ligger, att vi diskuterar saken på helt andra grunder - utifrån vad som är bra
för företagen och de anställda. Och staten är ibland en bra ägare.
Anf. 6 ROLF DAHLBERG (m) replik:
Fru talman! Först några ord om Volvo-Procordia.
Bo Finnkvist säger att det är två stora företag som vill göra en affär. Det
var naturligtvis så att Volvo ville göra affären. Däremot visade det sig att
åtminstone den stora delägare som staten var i Procordia inte kunde accep-
tera det bud som Volvo lade på det statligt delägda Procordia. Så blev det
ingen affär vid den tidpunkten, och sedan har man förhandlat. Vi vet än i
dag inte om det slutgiltigt blir en affär eller inte.
Jag tror att det faktum att man fick förhandla med näringsdepartementet
inte var något större bekymmer rent tekniskt och förhandlingsmässigt, utan
bekymret var naturligtvis att Volvo hade gjort upp affären på egen hand och
utformat ritningen för det stora projektet samt förväntade sig att regeringen
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
skulle godtaga budet. När regeringen inte gjorde det uppstod ett visst tu-
mult. Men detta kan inte regeringen lastas för, utan faktum är, som jag sade
tidigare, att det var bra att vi hade en vaken regering som såg till att man
stoppade den affär som var på gång och som inte var bra för staten som ägare
av delar av Procordia.
Bo Finnkvist säger att Stålverk 80 var ingen felsatsning, för den blev aldrig
av. Men faktum är ju att staten lade ner enorma pengar uppe i Luleå. Har
Bo Finnkvist inte varit i Luleå och sett resterna efter Stålverk 80? Det var
fråga om enorma investeringar med skattebetalarnas pengar som aldrig kom
till någon nytta alls. Det var naturligtvis en felsatsning - detta kan inte förne-
kas.
Vidare säger Bo Finnkvist att det blir en ideologisk debatt där regerings-
partierna till varje pris vill sälja ut statliga företag. Det är inte sant. Rege-
ringen säger ju, och det står även i riksdagsbeslutet av den 18 december, att
företagen kan säljas och bjudas ut på marknaden i den takt som är lämplig.
Här kommer man alltså inte att till vaije pris pressa ut företagen till försälj-
ning, om det visar sig att något företag inte är attraktivt.
Anf. 7 BO FINNKVIST (s) replik:
Fru talman! Det är svårt att hinna med allt på tre minuter, men jag får väl
ta en del av det jag erinrar mig även från Rolf Dahlbergs föregående inlägg.
Det handlar mycket om Volvo-Procordia-affären. Beskyllningar har
framförts även mot den socialdemokratiska partiledningen att den var med
och diskuterade och att regeringen inte skulle ha fått samma informationer.
Det här är ju fel alltihop. Från vårt håll har det aldrig framförts några syn-
punkter på att aktierna skall säljas billigt. Däremot vill jag för min del påstå
att om det kommer två inom svenskt näringsliv högt ansedda företag och
vill göra någonting gemensamt - företag som är framgångsrika och har bra
ledningar - bör man ta ett sådant förslag på allvar. Det kan faktiskt ligga
något vettigt i det, för här rör det sig om människor som är experter på att
driva företag. Jag tror att det har varit - och kanske t.o.m. blir, det vet vi
inte än - en lyckosam affär.
Vad beträffar ägarspridningen i SSAB hävdade jag i mitt första inlägg att
då det gäller företag av den här arten krävs ägare som är uthålliga. Också
Rolf Dahlberg underströk för resten i sitt huvudanförande betydelsen av
kraftfulla ledare för sådana här företag. Det är inte alls säkert att det är
lämpligt att sälja ut aktierna i småposter. I många länder äger staten den här
typen av industrier därför att staten anses vara lämplig ägare till basindustri.
Jag vill upprepa att det inom det privata näringslivet finns ett antal exempel
på felsatsningar. Det gäller i synnerhet felsatsningar som man fattade beslut
om i mitten av 70-talet. Vid den tiden kom också idén om Stålverk 80 till.
Den blev aldrig genomförd. Men det är klart att det kostar pengar att förbe-
reda. Det håller jag med om.
Anf. 8 ROLF DAHLBERG (m) replik:
Fru talman! Det är riktigt som Bo Finnkvist säger att en del av de företag
som är aktuella är så stora att det krävs att det åtminstone delvis finns större
uthålliga ägare i dem. Det motsäger inte det jag sade tidigare att man skall
ge de anställda och allmänheten, svenska medborgare, möjlighet att köpa
aktier. De bör få företräde i vissa fall. Men det är klart att regeringen är väl
medveten om att i en del av företagen behövs stora uthålliga ägare. Här kan
det naturligtvis framöver bli fråga om såväl svenska som utländska ägare.
Det kommer ändå att finnas möjligheter för alla svenska medborgare som
vill satsa sparpengar i de nuvarande statliga företagen. Det finns ett stort
antal företag på den bemyndigandelista som regeringen fick den 18 decem-
ber. En del av dem är små företag som kanske säljs direkt till privatpersoner,
medan andra kommer att bjudas ut över börsen eller på annat sätt. Man kan
också få en blandad ägarstruktur, där man får någon som går in och blir en
större delägare i företaget och sedan har man en viss spridning av aktierna
till allmänheten.
Volvo utgör i dag den stora folkaktien i Sverige. Sveriges största företag
klarar sig ändå bra, trots att man har en så pass bred spridning av ägandet
som man har i Volvo. De visar väl att det går att kombinera de här två ägarty-
perna i de företag som framöver kommer att utbjudas på marknaden. Jag
tror att det finns stora förutsättningar för att man skall få en bra ägarstruktur
efter försäljning om man följer det upplägg som regeringen har gått in för.
Det förslag regeringen har kommit med i det sammanhanget verkar vara
klokt.
Anf. 9 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! Rolf Dahlberg använde sig av en idrottsliknelse om att doma-
ren inte skall spela med. Jag kan kontra med en annan liknelse när det gäller
förvaltning av det statliga ägandet. Jag tror att det är bättre att man har ett
statligt förvaltningsbolag än att man har ett oldboyslag från Wallenberg som
sköter de svenska företagen. Det visar sig nu också när försäljningen har kört
fast. Det är vad som har skett. Man gick ut ideologiskt att man skall privati-
sera i en takt av cirka tio miljarder om året. Detta är eller var regeringens
målsättning. Man hade uppenbart inte tagit hänsyn till att det finns partner
i de delägda företagen som har synpunkter på företagens framtid. Jag tänker
på Volvo-Procordia-affären.
Man har inte tagit hänsyn till att vissa företag mår bäst av att ha en uthållig,
stor och stabil ägare. Jag tänker på LKAB och SSAB och att ledningen -
främst i LKAB - har sökt sådana partner men inte hittat någon. Jag tycker
då att det är litet märkligt att staten, som bevisligen är en sådan stabil, lång-
siktig ägare i LKAB och SSAB, som uppfyller alla dessa kriterier skall gå ur
sitt ägarskap i en lågkonjunktur. Det är inte rimligt. Det enda rimliga är att
staten står kvar som ägare i LKAB och SSAB, åtminstone tills man har kom-
mit in i en högkonjunktur och har hittat en stabil ägare. Risken är då att man
får en kandidat som representerar statligt ägande från något annat land. Då
föredrar jag faktiskt att man har kvar den svenska staten som ägare framför
den tyska, franska, finska, engelska, japanska eller vilken annan stat som nu
kan bli inblandad.
Försäljning och privatisering - som påstås ha varit framgångsrik, åtmin-
stone till viss del i England och Frankrike - har ägt rum under en exempellös
högkonjunktur. Vi är nu inne i en mycket djup lågkonjunktur. Det är alltså
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
Prot. 1991/92:84 dumt att sälja nu. Därför är det helt onödigt att kräva försäljning med tio
25 mars 1992 miljarder år 1992.
Statliga företag
Anf. 10 ROLF DAHLBERG (m) replik:
Fru talman! Jag delar Rolf L Nilsons uppfattning på en punkt, nämligen
att man inte skall sälja ut företag i en situation då värdet understiger det rik-
tiga marknadsvärdet. Därför har regeringen gjort ett sådant upplägg som
den har gjort när det gäller SSAB. Man har parerat detta genom det pro-
spekt som man har gått ut med för det första privatiseringsföretaget - som
blev SSAB.
Nu säger Rolf L Nilson att regeringen har sagt att försäljningarna skall
inbringa ungefär tio miljarder per år. Det är riktigt. Men man har inte sagt
att det vaije år skall komma in tio miljarder. Under en tioårsperiod skall
intäkterna till staten vara i genomsnitt tio miljarder.
Rolf L Nilson säger vidare att privatiseringen har kört fast för regeringen.
Regeringen har sedan beslutet fattades i riksdagen haft tre månader på sig.
På den korta tiden har man lyckats få fram och gå ut med det första företa-
get - SSAB. Man har haft de förhandlingar som Volvo-Procordia-affären
har krävt. De har naturligtvis tagit tid och delvis något förskjutit tidspla-
nerna. Man måste konstatera att regeringen på tre månader har lyckats
komma ut med det första företaget på marknaden. Det tycker jag är mycket
snabbt gjort. Man har också sagt att budet på nästa företag kommer att läg-
gas i höst. Det betyder att man har en takt i försäljningarna på två större
företag per år. Däremellan kan man naturligtvis förhandla om mindre före-
tag, där en försäljning är enklare att genomföra.
Liknelsen med oldboyslaget var egentligen inte så bra. Den är i sak fel.
Det är inget Walienberglag, även om ni från vänstern gärna vill beteckna det
så. Här finns företrädare för många olika kategorier, bl.a. Aktiespararnas
förening. Det är således en blandad kommission.
Anf. 11 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! Om vi skalar av alla dekorationer på SSAB-affären, Rolf
Dahlberg, finner vi att man säger att man kanske skall sälja SSAB 1994, om
man får rätt pris. Mer än så är väl inte den hårda kärnan i den affären. Det
är ingen rivstart - och det är jag glad för. Det enda rimliga är att staten står
kvar som den långsiktige, ansvarsfulle ägaren.
En del av den ideologiska överbyggnaden var att ägandet skulle spridas,
att de anställda skulle gå in. Men vad händer när man då lanserar LKAB
som ett försäljningsobjekt? Gruvtolvans folk far i taket, och Per Westerberg
vågar inte åka upp och träffa dem därför att han är rädd att han skall bli
ovettigt bemött. Han kan alltså inte möta dem som i princip skulle vara hans
förmånstagare.
De anställda på SSAB har, vad jag förstår, inget stort intresse av den här
affären, som den har presenterats. TVärtom har kommentarerna varit
mycket tveksamma, och man är intresserad av att ha staten kvar som ägare.
Det här med ägarspridning försvinner alltså alltmer ut i dimmorna, dels där-
för att rätt mycket var dekoration, dels därför att de som ägandet skulle spri-
10
das till inte vill bli ägare och de som eventuellt vill troligen inte har pengar
för att bli ägare.
Det tar nog 10-15 år att bygga upp ett privat sparande så att man kan få
en rejäl grupp enskilda ägare. De som då står kvar är institutioner - dvs. ett
anonymt privat ägande - stora svenska kapitalförvaltare, utländska institu-
tioner. Det sker alltså en övergång från ett samhälleligt, delvis demokratiskt,
kontrollerat ägande till ett privat, koncentrerat, fullständigt odemokratiskt
ägande. Det här är en återvändsgränd. Det är att göra regeringspolitik och
att sätta landets intressen åt sidan för privata intressen och för ett ideologiskt
och ekonomiskt tillfälligt mode.
Anf. 12 ROLF DAHLBERG (m) replik:
Fru talman! Erfarenheterna från utlandet visar att det tar ganska lång tid
att genomföra sådana här förändringar av statliga företag, när de skall bli
privata. Därför är det konstigt att Rolf L Nilson hävdar att regeringen har
haft väldiga bekymmer med det här och har kört fast, när man kan peka på
att den på tre månader har kommit fram med det första företaget på markna-
den.
Jag förstår bakgrunden till Rolf L Nilsons olika inlägg. Han sade nämligen
i sitt första inlägg att det är helt galet att bjuda ut företag till försäljning i
nuvarande lågkonjunktur och att det förmodligen inte kommer att vara nå-
got lämpligt läge under de närmaste 20 åren framöver. Det visar att det är
hans stora förhoppning att det aldrig kommer att vara något bra läge för sta-
ten att erbjuda medborgarna att bli delägare i de statliga bolagen. Med den
ideologi som Rolf L Nilson har förstår jag att det är en förhoppning som
han när inom sig, att detta måste gå snett, att det bara blir bekymmer för
regeringen och att det inte blir någonting av det hela. Jag tror att Rolf L
Nilson kommer att bli besviken.
Regeringen är fast övertygad om att detta är riktigt och att man kommer
att följa den plan som man har gjort. Man kommer att två gånger om året
gå ut på marknaden och till hugade spekulanter erbjuda större företag till
privatisering. Här kommer det säkert att finnas många bland de svenska
medborgarna som ställer upp och tycker att detta är ett bra sätt att placera
sina sparade medel.
Sedan kan man naturligtvis diskutera om facket och andra organisatio-
ner - kanske Rolf L Nilson närstående - lokalt, t.ex. i Kiruna, agerar mycket
kraftfullt för att sprida ut budskapet att detta inte är bra, att de anställda
kommer att få det mycket sämre om staten lämnar LKAB. Det är klart att
sådan agitation gör att många där uppe blir tveksamma, men jag tror att de
anställda innerst inne inte har något emot att få erbjudandet om att bli del-
ägare i företaget och på det viset också kunna påverka företagets vidareut-
veckling i framtiden.
Talmannen anmälde att Rolf L Nilson anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 13 BO BERNHARDSSON (s):
Fru talman! I vårt land pågår nu ett systemskifte. Regeringen och landets
borgerliga kommunpolitiker säger att det man genomför är en frihetsrevolu-
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
tion. Andra - till dem hör jag själv - fruktar att Sverige har böljat marschen
in i ett hårt och djupt orättvist två tredjedelssamhälle.
Stat, landsting och kommuner planerar och genomför, på borgerligt initia-
tiv, omfattande utförsäljningar och privatiseringar. Marknaden har upphöjts
till politisk religion. Snart sagt alla problem tror man sig kunna lösa genom
att marknadsstyra och privatisera.
Till det mest anmärkningsvärda i det som sker hör regeringens och de bor-
gerliga partiernas ointresse av att analysera och kritiskt diskutera konse-
kvenserna av sina olika förslag. I svepande ordalag predikas, som i majorite-
tens skrivningar i det betänkande som vi nu diskuterar, fördelarna med pri-
vatiseringspoli tiken.
I betänkandet hävdas alltså bl.a. att marknadsekonomin inte kan stärkas,
att näringsfriheten inte kan öka och att konkurrensen inte kan främjas om
man har ett omfattande statligt ägande av företag.
Därmed är för det första själva utgångspunkten fel. Vi har inget omfat-
tande statligt ägande av företag i Sverige.
För det andra är det fullt möjligt att tänka sig väl fungerande marknader
där det finns olika former av ägande; privat, statligt och kooperativt. Ja,
olika ägarformer är t.o.m. ett sätt att hävda just mångfald och konkurrens.
Det är förstås också fullt möjligt, ja, t.o.m. ganska vanligt, att en sektor
som är helt dominerad av privata företag i själva verket saknar sund konkur-
rens.
Det senare leder den eftertänksamme till den slutsatsen att ägarfrågan är
av underordnad betydelse om avsikten just är att få till stånd ökad konkur-
rens. Det viktiga är i stället att skärpa konkurrenslagstiftningen och att avre-
glera.
De borgerligas ovilja att i förväg analysera och diskutera konsekvenserna
av den generella privatiseringspolitiken är påfallande. Dogmatism är ett tyd-
ligt inslag i politiken på det näringspolitiska området, liksom ute i landets
borgerligt styrda kommuner.
Fru talman! I motion N274, som jag själv och Bengt Silfverstrand är upp-
hov till, kräver vi att en statlig privatiseringsutredning tillsätts. Vi menar att
det inte räcker att ha Medborgarnas Offentliga Utredningar eller publikatio-
ner från andra av näringslivets lobbyorganisationer som underlag för det po-
litiska handlandet. Vi menar att det är högst rimligt att riksdagen beslutar
att själv ordentligt utreda konsekvenserna av så pass omfattande föränd-
ringar som nu planeras och som delvis redan genomförts i stat och kommu-
ner. Men detta bör göras innan man privatiserar. Efteråt är det för sent.
Det handlar om att belysa vilka konsekvenserna blir för näringsliv och
ekonomi. Det handlar om hur demokrati och inflytandemöjligheter kommer
att påverkas. Det handlar om hur våra möjligheter att värna sysselsättningen
i glesbygden påverkas, om vi låser oss fast vid en dogmatisk princip att staten
bara skall ställa upp regler för näringslivet - eller vara domare som Rolf
Dahlberg uttryckte det - men aldrig agera som ägare. Det handlar om hur
rättssäkerheten för den enskilde påverkas. Det sistnämnda gäller främst följ-
derna av omfattande privatiseringar på det kommunala området av sjukvård
och social verksamhet.
12
Jag skall ge några konkreta exempel på vad som borde belysas i en utred-
ning, eller för all del i olika utredningar.
En första självklar uppgift vore att ta till sig och kritiskt granska de inter-
nationella erfarenheterna av omfattande privatiseringar. Sådana erfarenhe-
ter finns inte minst i Storbritannien.
Det kan på förhand bl.a. konstateras att man klart måste skilja mellan å
ena sidan försäljning av konventionella industribolag och å andra sidan pri-
vatisering av statliga verk och offentliga verksamheter, som normalt inte ar-
betar och inte heller skall arbeta på strikt marknadsmässiga villkor. Men
några sådana distinktioner kan vara svåra att spåra i det borgerliga privatise-
ringskonceptet.
Med samma bekymmerslösa inställning föreslås privatisering av korvfabri-
ker, skogar och myndighetsutövning.
En andra och synnerligen angelägen uppgift vore att speciellt belysa hur
en redan sviktande riskkapitalmarknad påverkas av omfattande utförsälj-
ningar av statliga företag. Innebär inte en sådan utförsäljning, liksom mot-
svarande privatiseringar som sker i kommunerna av redan väl fungerande
offentlig verksamhet, att kreativitet, riskkapital och politisk kraft slösas bort
i ett nollsummespel som varken ger nya jobb eller ny tillväxt? Hade inte
dessa resurser gjort bättre nytta om de satsats på att stödja och utveckla be-
fintliga och nya exportinriktade industriföretag och småföretag?
Ett tredje frågeområde att belysa vore vilka effekterna för skattebetalarna
kan tänkas bli, om vi som en följd av privatiseringen får privata servicemono-
pol och karteller på områden där den fria marknaden är satt ut spel och där
den också skall vara satt ur spel.
Huvudämnet för dagens privatiseringsdebatt i kammaren är förstås staten
och de statliga företagen. Men i motionen, som alltså i sin helhet behandlats
i näringsutskottet, tas också privatiseringen i kommunerna upp. Också på
det området finns en rad frågor kring och risker med privatisering, frågor
och risker som borde belysas innan man handlar.
Ett sådant område som särskilt nämnts i motionen rör rättssäkerheten. En
rubrik i Dagens Nyheter för några dagar sedan löd: Privat sjukvård är laglöst
land. Framstående jurister hävdar att privatiseringen saknar stöd i gällande
lagstiftning. Professor Lotta Westerhäll är en av dem. Hon konstaterade för
en tid sedan i en artikel i Kommun-Aktuellt att ”privatisering inte får ske
på rättssäkerhetens bekostnad”. Borde inte också detta tas på allvar och bli
föremål för utredning?
Jag har gett några exempel på varför det finns skäl att tillsätta en privatise-
ringsutredning eller att utreda frågorna i flera olika utredningar. Andra skäl
finns redovisade i motionen.
Vi socialdemokrater är övertygade om att ett sådant utredande skulle ge
starka argument mot den generella privatiseringspolitiken och argument för
biandekonomin, den svenska modellen och den offentliga sektorn. Detta
borde inte hindra de borgerliga ledamöterna att säga ja till ett utredande,
om de nu tror på sina egna idéer.
Fru talman! I detta hus har betydligt mindre frågor grundligt utretts. Det
är därmed knappast en överloppsgärning att kräva att också ett systemskifte
skall utredas ordentligt.
Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
14
Anf. 14 ROLF DAHLBERG (m) replik:
Fru talman! Bo Bernhardsson tar upp en som jag tycker viktig fråga som
tangerar frågan om statliga företag, nämligen kommunala företag och kom-
munala verksamheter. Där är det ofta en monopolsituation i dag. Vi har från
mitt partis sida genom åren drivit ett mycket ingående krav på att man skall
släppa fram alternativ till de kommunala verksamheterna för att få valfrihet
och prispress på utbudet på olika områden. Det kan gälla barnomsorg, äldre-
vård osv. där kommunerna, ofta socialdemokratiskt ledda, har tagit över
alltmer i egen regi.
Jag tycker att det finns anledning att debattera dessa frågor och att ge stöd
från riksdagens sida till kommuner och även landsting, som nu ändå har en
ny syn och är villiga att släppa fram alternativ på olika områden. Det kan
finnas anledning att i en utredning titta på vad man kan göra för att under-
lätta detta och vad det kan få för effekter.
Däremot tror jag inte alls att det, som Bo Bernhardsson säger, finns en
risk för att det skall uppstå privata servicemonopol. I dagens situation är ju
de kommunala servicemonopolen dominerande. Alternativen är fortfarande
få.
Här behövs alltså en stimulans till kommunerna för att ändra. Jag tror att
Bo Bernhardsson och jag är överens om att konkurrens behövs ur olika syn-
punkter, dels ur valfrihetssynpunkt, dels ur kostnadssynpunkt, så att man
kan jämföra vad det skulle kosta att driva verksamheter på annat sätt, t.ex.
i privat regi.
Anf. 15 BO BERNHARDSSON (s) replik:
Fru talman! Vi är inte riktigt överens om att konkurrensbegreppet skall
användas inom t.ex. sjukvård, barnomsorg och social verksamhet, där ju
faktiskt marknaden inte skall vara utgångspunkten. Det råder inte mark-
nadsmässiga förhållanden på dessa områden. Därför tycker jag inte heller
att det är särskilt relevant att tala i termer som har sitt ursprung i en liberal
syn på hur marknaden skall fungera. Alternativ skall finnas, och kostnads-
press skall finnas, men inte konkurrens i den vanliga meningen.
Nu säger Rolf Dahlberg att det kanske kan finnas skäl att utreda. Men
poängen i min kritik var just att man borde ha gjort detta innan man hand-
lade. Man satte i gång en omfattande privatiseringsvåg innan man gick ut och
talade om - detta gäller framför allt moderaterna - att allting skulle sättas på
marknaden.
Att utreda en fråga innebär att man tänker efter, att man lyssnar på olika
synpunkter innan man handlar. Jag är rätt övertygad om att hade den borger-
liga regeringen gjort det, innan den satte i gång sina privatiseringskampan-
jer, hade utredandet, diskussionerna och debatten lett till att det hade ska-
pats en opinion för att ställa in alltihop.
När det gäller statliga företag borde man i förväg ha insett att man inte hur
som helst säljer ut stora industrikoncerner. Precis som jag har varit inne på
tidigare bör sådana koncerner och storföretag ha stabila, tydliga och starka
ägare. Då tror jag också att man hade kommit fram till att riskkapitalet be-
hövs just för nya satsningar och inte för att köpa upp företag som vi redan
gemensamt äger. Man hade också kommit fram till att kraften måste läggas
ned på att skapa nya jobb och ny tillväxt, inte på att privatisera verksamhet
i stat och kommuner, som redan fungerar väl. Det är inte vad framtiden nu
kräver av oss, utan det är nysatsningar, tillväxtskapande åtgärder och nya
jobb.
Anf. 16 ROLF DAHLBERG (m) replik:
Fru talman! Jag talade om den kommunala sektorns verksamhet, som tan-
gerar de statliga företagens verksamhet.
Statliga utredningar har naturligtvis inte direkt tagit ställning till om det är
bra för staten att äga företag eller om det är bra att de statliga företagen blir
privatiserade. Däremot har vi studerat effekten av motsvarande åtgärder i
andra länder ute i Europa, där man har erfarenheter av att privatisera stat-
liga företag. Som exempel kan nämnas Storbritannien och också Frankrike,
där ju presidenten är av samma partifärg som Bo Bernhardsson. Man har
öppet gjort utförsäljningar och sedan utvärderat resultatet, som visar att det
var ganska bra att göra så här. Det finns alltså erfarenheter utifrån som vi
kan ta lärdom av.
Bo Bernhardsson sade att de kommunala verksamheterna inte skall utsät-
tas för konkurrens. Däremot bör det finnas alternativ, för det tycker han är
bra - numera anser man tydligen det inom socialdemokratin. Det är bra att
Socialdemokraterna har ändrat sig på den här punkten, och att de i alla fall
kan tänka sig privata alternativ. Men så säger de: De privata alternativen får
dock inte konkurrera. Detta är något underligt, fru talman. Vid en konkur-
rens får man ju möjlighet att jämföra hur verksamheten sker i den kommu-
nala regin resp, i det privata alternativet. Vad kostar det hos kommunen,
och vad kostar det hos det privata alternativet? Denna konkurrens - om man
nu skall kalla det för konkurrens - om barn, äldre eller vilka nu verksamhe-
ten rör måste ändå komma till stånd i den här situationen. Bo Bernhardsson
måste ändå inse att så blir fallet. Det kan väl inte vara något större fel att få
klarlagt hur de olika alternativen står sig mot varandra.
Anf. 17 BO BERNHARDSSON (s) replik:
Fru talman! Om ni har tagit del av erfarenheterna från Storbritannien, vet
ni också att de inte är enbart positiva. Det finns skäl att inta en kritisk håll-
ning.
Rolf Dahlberg sade att man även inom den offentliga sektorn, sjukvård
och omsorg, kan tänka sig att konkurrera om barn och äldre. Poängen med
min invändning mot att använda konkurrensbegreppet är att äldreomsorg
och sjukvård icke skall ut på marknaden. Vård och omsorg kan inte fungera
som en marknad så länge samhället subventionerar och betalar via skatter.
Så måste det också vara. I ett sådant läge är det inte fråga om en marknadssi-
tuation, och då tycker jag inte heller att man skall använda konkurrensbe-
greppet, eftersom det för tankarna just till en marknad där man köper, säljer
och konkurrerar om äldre och barn.
Anledningen till att det inte rör sig om en marknad är att det handlar om
tre aktörer. Det är en aktör som betalar, dvs. vi alla via skattsedeln, en annan
aktör som konsumerar och har behoven samt en tredje aktör som bara pro-
ducerar. Det råder således ingen marknadssituation. Därför kan man inte
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
15
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
16
pressa priser på samma sätt som i en idealisk marknadssituation. Erfarenhe-
terna från t.ex. USA visar ju också att ett system med en kombination av
offentligt betalande och privatisering i stor omfattning leder till att kostna-
derna drivs upp just för att man har gjort en felbedömning. Det är inte fråga
om någon marknadssituation, och det skall det inte heller vara.
Anf. 18 BRUNO POROMAA (s):
Fru talman! Jag har tillsammans med de övriga socialdemokratiska leda-
möterna från Norrbotten i en motion föreslagit att riksdagen återkallar det
tidigare fattade beslutet om ett bemyndigande för regeringen att privatisera
LKAB. Utskottet föreslår avslag på motionen bl.a. med motiveringen att
privatisering av statliga företag leder till ökad konkurrens. Då frågar man sig
onekligen: Vem skall LKAB konkurrera med i Sverige? Numera är LKAB
i stort sett det enda järnmalmsföretaget av avgörande betydelse i det här
landet. När det gäller LKAB har erfarenheterna hitintills visat att det har
varit till fördel för företaget med ett statligt ägande just på grund av den ut-
ifrån kommande konkurrensen.
På 50- och 60-talen och en bit in på 70-talet var LKAB ett av världens
största järnmalmsföretag. Vid den tidpunkten var man under en lång period
prisledande och man gjorde väldigt goda vinster. Men så småningom fick
man bittert erfara den tilltagande konkurrensen, i första hand från de brasi-
lianska och de australiska gruvföretagen. Denna konkurrens nådde sin kul-
men i början av 80-talet, och om vi då inte hade haft en socialdemokratisk
regering och om företaget hade varit privatägt, hade vi i dag med sannolika
skäl icke haft det solida företag där uppe som vi i dag har - ett företag som
bättre än många andra har klarat av denna lågkonjunkturs svårigheter.
Jag har på skilda sätt motarbetat en privatisering av LKAB. Jag har ställt
frågor till näringsministern, och jag har motionerat vid två tillfällen. Dess-
utom har jag anmält handläggningen av det här ärendet till konstitutionsut-
skottet, för jag anser att handläggningen och beredningen helt enkelt är en
nonchalans mot tidigare fattade riksdagsbeslut när det gäller förstatligande
av LKAB. Jag blir mer och mer övertygad om riktigheten av de insatser som
vi socialdemokratiska ledamöter från länet har gjort i den här frågan.
Det är sällan eller aldrig som man i länet möter människor - med få un-
dantag - som stöder regeringen i privatiseringsfrågan. Med få undantag,
sade jag, och då tänker jag i första hand på den moderate gruppledaren i
kommunfullmäktige i min hemkommun Kiruna, som i en tidningsintervju
förklarade sig beredd att för 3 000 kr. köpa aktier i LKAB. Det var sannerli-
gen inte mycket att komma med. Antingen har han inte råd med mer, och
då skall han inte tillhöra Moderaterna, eller också tror han sig inte om att få
acceptabel avkastning på sitt satsade kapital.
Jag skulle vilja föreslå er som är anhängare av ett privatägt LKAB att läsa
och begrunda docent Gunnar Ahlströms krönika De mörka bergen, som
handlar om de lappländska malmfälten. Då kommer ni förhoppningsvis till
insikt om varför människorna i Malmfälten definitivt inte vill ha ett privatägt
LKAB.
Krönikan är en skildring om de lappländska malmfältens öden, om de in-
ternationella spekulationerna kring Sveriges ”Monte Cristo”, om engels-
männens dristiga järnvägsbyggande och om Riksgränsbanans tillkomst. Den
skildrar bolagsepoken med skilda ägare, vilka alla endast hade ett intresse,
nämligen att göra stora och snabba klipp. Den skildrar underliga rykten om
finansiella förehavanden när det gäller gruvor och skogar, som kallades
”mutsedelsindustrin”, och malmexporten, som kallades ”en skandalös nä-
ringsgren”. Då figurerade både stora och små företagare, banker och kredit-
institut i tvetydiga sammanhang. Alltmer växte det en opinion mot dessa
förehavanden. Det här resulterade i den dåvarande högerledarens Arvid
Lindmans regeringsaktion 1907. Han ansåg att träsket måste saneras, och
Malmfälten ställdes under statens kontroll. Det var också Arvid Lindman
som gjorde det möjligt för staten att överta den resterande delen av LKAB,
vilket skedde 1957.
Fru talman! I motsats till det beslut som riksdagen fattade i december förra
året om bemyndigande till regeringen att sälja statens aktier i bl.a. LKAB
föregicks beslutet om förstatligandet av en lång och väl genomförd utred-
ning. I denna föreslogs att staten skulle begagna sin avtalsenliga rätt att in-
lösa stamaktierna. Ett av de främsta skälen angavs vara de sociala. Utred-
ningen framhöll att den naturresurs som gruvarbetarna bearbetade en gång
skulle ta slut, och då måste också ägaren ta ett ansvar för de anställda och
för de berörda kommunerna Kiruna och Gällivare. Det är två kommuner
som har vuxit upp kring gruvindustrin och som lever av denna. Ett sådant
ansvar kunde bara staten ta, framhölls det, och följaktligen skulle staten
också vara ägare till gruvföretaget.
Staten har redan vid ett tillfälle visat sitt ansvar, och det var efter rege-
ringsskiftet 1982. Då rekonstruerades LKAB, som var nedkört ekonomiskt.
Arbetsgivaravgifterna sänktes i länet, och fraktkostnaderna för LKAB på
järnvägen halverades. Med andra ägarförhållanden vid den tidpunkten hade
med all säkerhet dessa åtgärder uteblivit, med allt vad detta skulle ha inne-
burit för alla berörda, såväl för de anställda som för kommunerna.
Det beslut som riksdagen fattade strax före jul är enligt allas mening i länet
en ideologisk aktion. Det är ett beslut som visar att man saknar omsorg och
omtanke om företaget, liksom om de anställda och de berörda kommu-
nerna. Beslutet var ogenomtänkt och grundade sig på en stämma hos ung-
moderaterna för 10-15 år sedan. Jag känner efter privatiseringen en speciellt
stor oro för Malmbergsgruvan. Jag frågar mig: Finns det exempelvis ut-
rymme för Malmbergsgruvan i ett privatägt LKAB med de krav som de nya
ägarna kommer att ställa på avkastning på satsat kapital? Malmbergsgruvan
arbetar under betydligt svårare förhållanden än exempelvis gruvan i Kiruna.
Fru talman! Inget annat län i det här landet berörs tillnärmelsevis så
mycket av regeringens privatiseringsiver som Norrbotten. I inget annat län
är heller motståndet så stort som i Norrbotten mot regeringens privatise-
ringar, och det av förståeliga skäl.
Många länsbor känner också en stor bitterhet över att intäkterna från
dessa realisationer av statliga företag icke kommer länet till del. Det är
många som känner samma bitterhet som Albin Neander på 20-talet redo-
gjorde för i Kirunaskildringen ”Vainio”. Jag citerar: ”Norrbotten, särskilt
finnbygden, är en efterbliven och mindervärdig landsända. Visserligen finns
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
2 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 84
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
18
där stora naturrikedomar, men de höra sörlänningarna till. Infödingarna ha
ingenting med dem att skaffa.”
Fru talman! Jag yrkar avslutningsvis bifall till den socialdemokratiska re-
servationen om de statliga företagen, eftersom den tillmötesgår vårt förslag
i motionen.
Anf. 19 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Det nu avgivna betänkandet om utförsäljningen av de statliga
företagen är i fråga om argumentationen om möjligt ännu mer torftigt och
ytligt än propositionen. I denna hette det att staten var olämplig som före-
tagsägare, eftersom det är staten som uppställer spelreglerna för företagen.
Vi har hört samma argumentation i dag. Statens roll skulle inskränkas till
en förstärkning av marknadsekonomin och konkurrensen, hette det. Bara
beträffande Norrbottens län uppskattar man att de statliga företag som skall
säljas har ett marknadsvärde på uppemot 40 miljarder svenska kronor.
T.o.m. i länder som ofta framhålls som exempel på länder med en fram-
gångsrik marknadsekonomi är man mer rädd om den nationella förmögen-
heten än den svenska borgerliga regeringen är. Hävdar utskottsmajoriteten
att marknadsekonomin i t.ex. USA, Canada, Storbritannien och Frankrike
har skadats på grund av det statliga ägandet, inte minst när det gäller pro-
duktiv skogsmark?
Nej, tvärtom pekar många exempel på att just privatisering av offentlig
egendom har lett till stora problem för både nationer och befolkningsgrup-
per. För 20 år sedan privatiserade man i Canada all vattenkraft för att få
pengar till infrastruktur. Då var tongångarna i Canada desamma som de nu
är i Sverige. Här i Sverige kan man lika gärna säga att pengarna behövs för
att bekosta stödet till jordbruket i EG i framtiden eller för att sänka skat-
terna för höginkomsttagare och kapitalägare. Hittills har inte pengarna
märkts ut på något klart och entydigt sätt. I Canada köptes huvudparten av
vattenkraften av amerikanska kapitalister. På kort tid kördes kraftverken i
botten och elpriserna mångdubblades. Därefter tvingades det kanadensiska
folket att tvångsinlösa kraftverken i och för upprustning efter den ameri-
kanska rovdriften.
Så har det blivit på många ställen runt om i världen, inte minst när det
gäller gruvdrift i tredje världen. Här har vi också exempel på att svenska
intressen har varit inblandade.
När man som jag har varit aktiv i politiken i 30 år kan man inte anse annat
än att fraser som att staten bara skall ställa upp spelregler inte är något annat
än en skönmålning av verkligheten. Vi ställer ju upp sådana regler. Vi har
en banklagstiftning och en lagstiftning beträffande andra finansiella institu-
tioner som säger att man inte får låna ut pengar utan säkerhet. Men vi vet ju
att man under hela 80-talet sysslade med just sådant. Detta ledde sedan till
den tragiska situation som många banker befinner sig i i dag. Staten med sin
bankinspektion orkade ju inte ta itu med problemen och såg dem inte heller
tillräckligt klart.
I verklighetens värld är det tvärtom så, att de stora nationella företagen
ofta är ekonomiskt och även politiskt starkare än många mindre stater. Så-
dana företag, liksom andra privatkapitalistiska företag, kan i sina avtal med
regeringar och andra företag ställa upp villkor för sina investeringar. Vidare
kan de teckna avtal med fackföreningar som de själva har skapat för att
hindra anställda att organisera sig själva. De medverkar vid störtandet av
regeringar, korrumperar politiker och fackföreningsledare och bedriver en
långsiktig planering för att styra politiken så att den gynnar dem själva. Na-
turligtvis bildar de också dolda karteller och samverkar öppet för att hos in-
ternationella organisationer och nationer driva igenom beslut och egentligen
konspirera mot marknadeij. Enbart lagstiftning rår inte på dessa fenomen.
Man kan inte heller med bästa vilja i världen säga att den oreglerade mark-
nadsekonomin löser alla problem för världens folk. T.o.m. i de rika OECD-
länderna lever bortåt 100 miljoner människor i fattigdom, arbetslöshet och
utslagning, och ofta lever de just i utslagna industriregioner.
Kampen för en fungerande marknadsekonomi är inte bara en kamp för att
maximera kapitalavkastningen. Det är också en kamp för makt åt de lönear-
betande och egendomslösa, för fördelningspolitik och regional balans och
för människors valfrihet och mot arbetslöshet.
För att upprätthålla stabilitet i ekonomin, minska beroendet av starka ka-
pitalintressen, upprätthålla nationell självständighet på centrala områden,
främja en regional balans och få till stånd långsiktiga och uthålliga investe-
ringar behövs normalt en statlig sektor inom industrin så länge man inte har
funnit någon annan demokratisk ägandeform.
Fru talman! Jag skall sedan säga några ord om SSAB, och då särskilt om
Luleåverken. Det finns grund för att tro på tillverkning av stål och stålpro-
dukter i Luleå, men vi får inte heller glömma de problem och svagheter som
finns. Det dyra koksverket, kraven på miljöinvesteringar i miljardklassen på
relativt kort sikt, långa fraktvägar för ämnen till kunder, låg vidareföräd-
lingsgrad och svårigheter att behålla kompetent personal hör till dessa svag-
heter. Inom några år kommer nya koncessionsförhandlingar sannolikt att be-
röra denna del av SSAB, och nya krav kommer att ställas. Närheten till mal-
men, en erfaren arbetarstam och framgångar med kvalitetsförbättringar hör
till styrkan.
I kraft av de internationella kraven på miljön och minskade koldioxidut-
släpp diskuteras nu även globalt höjda koldioxidavgifter. Svensk stålindustri
kan komma att tvingas betala miljöavgifter på hundratals miljoner om inte
ny teknik som innebär mindre utsläpp av koldioxid och andra föroreningar
tas fram. Troligen bromsar USA denna utveckling ett tag framöver.
Vänsterpartiet har hävdat att Sverige borde bli ett föregångsland när det
gäller miljövänlig råstålsproduktion. Vi har pekat på att den högsvavliga ol-
jan efter förgasning borde kunna renas och användas för att ersätta industri-
kol i stället för att den exporteras till andra länder, som vi sedan anklagar för
att släppa ut föroreningar med hjälp av vår olja.
Tyvärr har intresset för sådana projekt varit svagt. Vi kan konstatera att
forsknings- och utvecklingsinsatserna i svensk stålindustri hittills har utgjort
hälften av motsvarande insatser i t.ex. Japan.
Behovet av såväl kortsiktiga miljöinvesteringar i stålindustrin som långsik-
tiga investeringar i ny teknik pekar, tillsammans med alla andra faktorer, på
att stålindustrin behöver en stor, stark och handlingskraftig ägare. Och fort-
farande är en naturlig sådan ägare den svenska staten. Lägg därtill det regio-
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
19
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
20
nalpolitiska ansvar som staten tagit på sig även i regeringsdeklarationen från
den 4 oktober 1991.
På grund av det regionalpolitiska ansvaret finns det också en alternativ
kostnad för den arbetslöshet som kan bli följden om man tappar greppet
över situationen i Norrbottens län, en arbetslöshet som inom några år kan
rusa upp mot 10, 20 eller 30 %, på samma sätt som den gjort i alla andra
drabbade industriområden i OECD-världen. De kostnader som uppstår be-
ror naturligtvis på arbetslösheten och det behov av folkomflyttningar som
kan om dessa dogmatiska privatiseringsdrömmar förverkligas och sedan går
snett.
Fru talman! Jag har även väckt en motion i denna fråga, där det sägs att
beslutet att realisera de statliga företagen, som har betydelse för den regio-
nala balansen, särskilt i Norrbottens län, måste återkallas.
Jag yrkar därför bifall till reservation 1.
Anf. 20 OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Innan jag går in på de statliga företagen skulle jag vilja säga
till Bruno Poromaa att det inte är någon fara, även om den moderata grupp-
ledaren i Kiruna inte har mer än 3 000 kr. att köpa aktier för. Moderaterna
tar faktiskt emot alla även om de inte har 3 000 kr.
I flera decennier har de statliga monopolen och det statliga ägandet i
svenskt näringsliv varit alltför stort. Staten äger i dag ett femtiotal aktiebo-
lag, av vilka flertalet är moderbolag i koncerner. Hel- och delägda statliga
företag äger andelar i ca 450 bolag. Det innebär att staten är en mycket viktig
och stor aktör på marknaden, vilket inte är vare sig önskvärt eller nödvän-
digt.
Staten skall enligt min uppfattning sätta upp ramar och spelregler, vilket
har sagts tidigare i dag, men företagandet kan andra sköta, och sköta det
bättre. Det är för de allra flesta uppenbart att man inte skall agera på flera
planhalvor, och ibland dessutom vara domare. Därför är det nödvändigt att
renodla statens roll och sprida ägandet.
Erfarenheten visar att staten aldrig har varit en aktiv och engagerad ägare.
Det är endast i akuta krissituationer som staten ibland gått in med kapital
och ibland med andra insatser.
Alla företag behöver aktiva och intresserade ägare som har kompetens
och framtidsvisioner. Privatiseringen innebär att företagen kan få mer aktiva
och engagerade ägare, vilket stärker livskraften och effektiviteten. Vid ak-
tieförsäljningen skall de anställda i företagen och allmänheten vara de
främsta målgrupperna. På det sättet kan ägandespridning ske.
Privatiseringarna skall givetvis också vara bra för skattebetalarna. Försälj-
ningarna skall ske till marknadsmässiga priser. Rätt pris och rätt industriell
lösning är nödvändiga förutsättningar för att försäljningen skall komma till
stånd.
Försäljningen ger staten betydande intäkter som behövs för investeringar
i sådan infrastruktur som ytterligare höjer den nationella konkurrenskraften
och tillväxten i vår ekonomi. I det ekonomiska läge som Sverige befinner sig
i just nu är detta utomordentligt nödvändigt och viktigt.
Under de senaste tio åren har resurser saknats för investeringar i bl.a.
järnvägar, vägar och övriga kommunikationer. Genom försäljningen skapas
nu möjligheter att förändra detta. Satsningar i infrastrukturen är viktiga för
den ekonomiska tillväxten och för ökad företagsamhet.
Reservanterna skriver att en försäljning av bl.a. LKAB skulle innebära ett
hot mot sysselsättningen i Malmfältskommunerna.
Eftersom det är politisk enighet om att de statliga företagen skall leva på
samma villkor och på samma sätt som de privata företagen, är ju ett sådant
påstående inte relevant.
Reservanterna tror tydligen inte att de statliga företagen är konkurrens-
kraftiga, eftersom de anser att staten måste gå in om marknaden sviker eller
går ned.
Vi vet ju av erfarenhet att statliga ingripanden inte är någon lösning. Hur
var det med de statliga varven? Trots mångmiljardstöd under många år då
man försökte rädda varven, gick det inte mer än en kort tid innan man ändå
var tvungen att lägga ned varven.
Reservanterna och socialdemokraterna särskilt i Norrbotten säger också
att en försäljning skulle innebära en utarmning av landsbygden och glesbyg-
den. Ingenting kan vara felaktigare. Det finns inget belägg för att ett statligt
ägande skulle innebära förbättringar för glesbygden. Det är faktiskt på det
sättet att det är enskilda företag och enskilda människor, småbrukare, skogs-
brukare, m.m. som till stor del upprätthåller landsbygden och glesbygden.
Enligt socialdemokraterna på Norrbottensbänken skulle alla världens
olyckor inträffa och drabba oss om de statliga företagen privatiserades. Gi-
vetvis är det ett helt felaktigt antagande.
Det finns nämligen exempel på att så inte är fallet. Jag vill peka på SSAB.
Även om SSAB nu inte är privatiserat i sin helhet har det ändå introducerats
på börsen. Mer än 50 % av aktierna såldes faktiskt. I dag äger staten 47 %.
Det blev ingen katastrof, utan det har faktiskt bara blivit bättre.
Jag förstår självfallet att socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan
godta sådana här försäljningar. Likväl är det här ett mycket viktigt inslag och
en möjlighet att återigen få i gång hjulen. Det ger oss också ekonomisk till-
växt. Dessutom är det den enda möjligheten för oss att klara våra infrastruk-
tursatsningar. Under mycket lång tid har vi haft eftersläpningar på detta om-
råde. Vi har inte klarat vare sig investeringar eller underhållet av våra vägar.
Det är således helt nödvändigt att vi klarar dessa saker, och det gör vi genom
att staten får intäkter.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till näringsutskottets hemställan
och avslag på de socialdemokratiska reservationerna.
Anf. 21 BRUNO POROMAA (s) replik:
Fru talman! Olle Lindström säger att det är många andra som vill köpa
aktier i LKAB. Han pekar bl.a. på hushållen. Men hur skall hushållen ha
råd att köpa aktier?
Visserligen har finansminister Anne Wibble sagt att varenda hushåll i
detta land åtminstone skall ha sparade medel motsvarande en årslön. Men
hur uppnås sådana resultat när hushållsekonomin ideligen naggas i kanten?
Jag tror inte att hushållen har så stora möjligheter att köpa LKAB-aktier
eller andra aktier.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
21
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
Med tanke på det som Olle Lindström här har sagt skulle jag också vilja
fråga: Sköts LKAB verkligen dåligt? Jag tycker att LKAB är ett exempla-
riskt och välskött företag. Olle Lindström för ett ideologiskt resonemang och
gör gällande att ett privatägt LKAB skulle skötas bättre. Det skulle vara
fråga om mer engagerade ägare.
Jag vill peka på situationen för LKAB i början av 80-talet. Med ett annat
ägande skulle LKAB ha gått i konkurs. Om vi då inte hade fått en socialde-
mokratisk regering som ingrep i det statliga företaget, skulle LKAB inte vara
det solida företag som det är i dag eller ge de anställda den trygghet som det
ger.
Sedan kan jag peka på t.ex. domänverket. I dag har domänverket i Norr-
botten ungefär lika mycket av skogsbilvägar som det allmänna vägnätet. Om
domänverket privatiseras blir säkerligen den första erfarenheten för norr-
bottningarna att det finns en vägbom över den skogsbilväg som de varit vana
vid att åka på när de varit på väg ut till skogen för att plocka bär eller jaga.
Från min egen barndom erinrar jag mig den tid då det privata hade hand
om eldistributionen på landsbygden. Räddningen såg man i att det statliga
Vattenfall övertog distributionen. Nu fungerar det mycket bra. Så bra skulle
det inte fungera med ett privat ägande.
Jag bävar för den dagen då exempelvis Vattenfall är privatägt och man
skall reinvestera i nya ledningar på landsbygden. Hushållen där kommer inte
att ha råd att betala vad det kostar. Tack vare att Vattenfall är statsägt finns
det trots allt möjligheter att bibehålla elströmmen.
Anf. 22 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Vad gäller frågan om LKAB är bra skött eller inte vill jag säga
att också jag tycker att företaget under senare tid skötts mycket bra. Det
visar också företagets resultat. Men det har ju funnits tider då det inte har
varit lika bra.
Man kan faktiskt se en symmetri här. Under den tid då man visste att det
fanns fallskärmar och möjligheter till statligt stöd behövde man inte an-
stränga sig särskilt mycket. Så har också varit fallet när det gäller SSAB, tidi-
gare NJA. Jag tror att man i 33 år hade så att säga röda siffror. Man visste
att det alltid var möjligt att få hjälp om sådan behövdes. Efter den tiden, in
på 80-talet, har även socialdemokraterna ansett att de statliga företagen skall
drivas på precis samma villkor som de privata företagen. Då började de här
företagen plötsligt ge större vinster.
Mot den bakgrunden tycker jag att allt talar för en fortsättning på samma
sätt. Även om det blir privat ägande tycker jag alltså att det inte finns skäl
att oroa sig. Vi ser ju att intresset när det finns ett privat ägande är större än
när ett stort kollektiv agerar ägare.
Eftersom det inte är någon större skillnad, som Bruno Poromaa säger,
mellan privat och statligt ägande, finns det väl ingen anledning för staten att
ha pengar i ett bolag när pengarna behövs för andra investeringar.
Domänverket och skogsbilvägarna nämndes också. Under lång tid har det
i artiklar i Norrbottenstidningar skrivits att en utförsäljning från statens sida
av domänverket skulle innebära att skogsbilvägar stängdes av. Människorna
22
där uppe skulle inte ha tillgång till vatten, frisk luft, natur osv. Ingenting
kunde vara sämre än en försäljning.
Men det finns faktiskt flera andra stora markägare i Norrbotten vid sidan
av domänverket, även om det senare är stort. Det är då fråga om SCA,
MoDo och privata skogsägare. Inte är det trots det något problem för männi-
skorna att komma ut i naturen, att färdas på skogsbilvägar eller att plocka
bär - och det gäller hela Norrbotten, oavsett vem som är ägare.
Det är nonsens att det skulle vara något fel i det privata ägandet.
Sedan till frågan om hushållen och deras möjligheter att köpa aktier i
LKAB. Självfallet måste hushållen anpassa sin ekonomi. Jag tror inte att vi
skall vara förmyndare över hushållen. De klarar säkert det här utan att vi
bekymrar oss. Dessutom får hushållen andra möjligheter genom olika för-
ändringar - skattesänkningar m.m. Därför tror jag att det så småningom blir
ett spritt ägande i LKAB.
Anf. 23 BRUNO POROMAA (s) replik:
Fru talman! Olle Lindström pekar på resultaten och på tider då dessa inte
har varit bra. Ja, visst har det funnits tider då de inte har varit bra. Men då
var det väldigt bra att staten var ägare. Tänk om privata intressen hade varit
ägare då det gick dåligt! Då skulle situationen för såväl berörda kommuner
som de anställda ha varit ytterst bekymmersam. Tacka således lyckans
stjärna för att staten har varit ägare till LKAB! Många andra malmfältsbor
har samma uppfattning som jag.
Olle Lindström framställer nästan som vulgärpropaganda de farhågor som
vi haft för ett privatägande i de statliga företagen. Så är ingalunda fallet. Vi
måste ju tala om hur det kommer att bli om staten förlorar sitt ägande.
Det bredaste ägandet är faktiskt det samhälleliga ägandet. Då äger jag och
Olle Lindström lika mycket av LKAB, Vattenfall osv. Och då behöver vi inte
bekymra oss för aktieutdelningar o.d., utan sådant sköts automatiskt.
Vidare vill jag säga att jag inte tror på Per Westerbergs guldaktie. Han har
ju gjort gällande att staten skall behålla en guldaktie som ger möjlighet till
inlösen av företaget den dagen då malmen är slut.
De sociala skälen har legat till grund för människornas uppfattning att äga-
ren den dagen då malmen tar slut - förr eller senare blir det så - måste ta
också det sociala ansvaret. Jag tror inte att ägarna, om företaget är privatägt,
i det läget tar något som helst ansvar när det gäller konsekvenserna. Även
då blir det samhället som får ta det ansvaret. Därför är det lika bra att sam-
hället är ägare och uppbär vinster under den tid då verksamheten är vinstrik.
Anf. 24 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Bruno Poromaa säger att det var tur att staten ägde LKAB
under en tid då det gick sämre. Men om det hade varit privat ägande kanske
man hade förutsett detta och jobbat med det litet i förtid. Man hade kanske
planerat för att det skulle komma sämre år och även lagrat upp litet reserver
för att klara den tiden. Så är det i de flesta företag.
Om vi sedan går över till att tala om domänverket, hör vi Bruno Poromaa
fortsätta att säga att det inte är fråga om någon vulgärpropaganda. Men man
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
23
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
24
har sagt att det är nationaltillgångar som säljs ut och att det mer eller mindre
skulle rasera möjligheten för norrbottningarna att komma ut i naturen.
Jag vill säga till Bruno Poromaa att den socialdemokratiska regeringen
krävde högre avkastning av bl.a. domänverket, vilket medförde att domän-
verket sålde ut en hel del skogsmark. Det är tydligen på det sättet att om
man skall sälja ut större andelar av domänverket eller privatisera domänver-
ket, då är det förkastligt, men om man säljer ut bara en liten del, då går det
bra. Jag tycker inte att den här ekvationen alls går ihop. Det är inget som
tyder på att det privata skogsägandet i Norrbotten eller i någon annan del
av landet skulle innebära försämringar för allmänheten. Det är ett felaktigt
synsätt.
Anf. 25 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! I Canada ägs inte mindre än 95 % av skogsarealen av samhäl-
let, i USA ungefär 28 %. I västra Tyskland äger förbundsrepubliken 30 % av
skogsmarken, och motsvarande siffra för Storbritannien är hela 50 %. Det
måste ha inneburit avsevärda skador på marknadsekonomin i de här län-
derna, om det resonemang som man för i Sverige också gäller där. Är det
inte så, Olle Lindström? Eller är det kanske bra att staten äger produktiv
skogsmark i de här länderna?
Försäljningen av SSAB sker i sämsta tänkbara situation, när man är inne
i en lågkonjunktur och stålproduktionen sjunker. De stora företagen dras
med överkapacitet. Det skulle nu också behövas avsevärda miljöinveste-
ringar och framtidsinvesteringar i SSAB Luleå. Nu värderas SSAB Luleå till
ungefär 400 milj .kr., vilket är betydligt mindre än det värderades till i början
av 80-talet, när SSAB skapades.
Om enskilda ägare, anställda och hushållen i Sverige, inte köper de här
aktierna, återstår med säkerhet större utländska kapitalinvesterare. Vad
vore mer logiskt än att SSAB köptes upp för den här billiga penningen, och
att man sålde den utrustning som finns där - förmodligen med en god vinst,
för man kan nog sälja till litet mer än skrotvärdet - för att sedan ta över en
marknad på 1,5 miljoner ton ämnen vid en befintlig anläggning, kanske nå-
gonstans i Europa eller någon annanstans. Det är en sådan utveckling som
Olle Lindström vill vara med och ta risken för.
Anf. 26 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Fru talman! När det gäller det statliga ägandet av skog tycker jag inte att
de här jämförelserna har någon relevans alls.
För att domänverket skall kunna förändras blir det utförsäljning till viss
del, men förmodligen blir det ett stort Domän AB kvar. Även om aktierna
fördelas i detta Domän AB, kommer skogen och naturtillgångarna att finnas
kvar och vara en bra resurs för våra skogsindustrier. Därför är det självklart
att vi även skall privatisera domänverket. Det är det viktiga för att renodla
statens roll. Än en gång: Staten skall inte äga företag.
Bengt Hurtig målar upp ett scenario för SSAB. Men metodiken för den
här försäljningen har redan redovisats, och den ger garantier för att det som
Bengt Hurtig talar om inte kan ske. Man säljer obligationer för att också
senare, när konjunkturen har vänt, kunna lösa aktier i företaget. Detta inne-
bär att vi garanterar att företaget inte kan säljas ut under en lågkonjunktur.
Därför tycker jag att det inte finns någon anledning att påstå att SSAB skulle
riskera att komma ut på marknaden på ett sätt som skulle leda till att det
lades ned.
Men jag förstår uttalandet, eftersom Bengt Hurtig under flera år har mot-
satt sig att någonting görs åt situationen. Jag vet att Bengt Hurtig även var
emot börsintroduktionen av SSAB. Vi har ju sett att det endast har inneburit
fördelar för SSAB och de anställda. Därför tycker jag inte att det finns någon
anledning att spela upp ett scenario där utländska ägare skulle gå in och
lägga ned SSAB. Det är bara att måla upp en skräckbild som inte finns i
verkligheten.
Anf. 27 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Med de regler som nu gäller är den utveckling som jag har
beskrivit för SSAB inte helt utesluten.
Olle Lindström utvecklade inte närmare vad det var för skillnad mellan
störningar av marknadsekonomin i Sverige och i andra länder när det gällde
statligt ägande av produktiv skogsmark.
Ibland sägs det att de företag som vi nu skall sälja ut skall ge möjligheter
att investera i infrastruktur - vägar, järnvägar och telekommunikation - bl.a.
i Norrbotten. Låt oss nu säga att man säljer de här företagen för 4 miljarder
per år i tio år. Efter den tiden är pengarna naturligtvis slut, eftersom man
har investerat dem i infrastruktur. En del av de här företagen har i praktiken
lagts ned, vilket har skett i en rad andra länder när man har privatiserat.
Då kan vi stå med en infrastruktur, som inte behöver försörja en lika stor
industriverksamhet som tidigare. Vi har alltså fått liknande effekter som i
f.d. kolonier i u-länder. De har byggt motorvägar och flygplatser som nu står
och förfaller därför att investeringarna i industrin inte har kommit till stånd.
I stället borde den avkastning som finns i de här statliga företagen använ-
das dels för investeringar och utveckling av dessa företag, dels naturligtvis
till stärkande av infrastrukturen. I detta syfte har vi många gånger föreslagit
att en återföring av delar av vinsten från vattenkraften till länet borde var ett
sätt att lösa kapitalförsörjningen för småföretag och andra i länet. Det här
har inte Moderaterna velat medverka till. Det är något som jag beklagar.
Anf. 28 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Fru talman! I vilken mån ägandet av skogen skulle innebära ett hinder
tycker jag är en fråga som Bengt Hurtig ser på ett felaktigt sätt. Vi säger att
man måste sälja ut företagen för att få pengar till infrastrukturinvesteringar.
Det är bara att flytta statens ägande från företag till infrastruktursatsningar
som är viktiga.
Sedan säger Bengt Hurtig att man i stället för att ta pengar från försäljning
av företagen till infratruktur skulle ha kvar företagen och ta avkastningen
från dem till dessa investeringar. Men hur har det varit, i vaije fall under de
senaste tio åren? Man har hela tiden minskat på infrastruktursatsningarna.
Man har inte ens klarat av det program som man har fattat beslut om. Man
har haft mindre pengar även till att underhålla våra investeringar. Det har
hela tiden varit en brant kurva nedåt.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
25
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
26
Det här måste vi förändra, om vi skall få en etablering av nya företag. Det
finns heller ingenting som tyder på, vare sig i andra länder eller i Sverige, att
de privata företagen skulle läggas ner för att gynna andra regioner. Tvärtom
är det ju i dag gynnsamt att investera även i norr. Därför tycker jag inte att
det finns anledning att oroa sig.
Talmannen anmälde att Bengt Hurtig anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 29 REYNOLDH FURUSTRAND (s):
Fru talman! Skälet till att jag har begärt ordet i den här debatten är att jag
som många andra kommer från en landsända där det finns många statliga
företag. En av kommunerna i Sörmland, där jag bor, är Oxelösund. Det do-
minerande företaget i den kommunen är det delstatliga SSAB, ett välskött
företag med duktig personal. Det har mycket gott renommé.
Men jag upplever att människor som jobbar i det företaget och i andra
statliga företag i dag inte mår speciellt bra. De känner sig på något sätt ankla-
gade för att göra ett sämre jobb. Staten skall inte äga, staten skall inte driva
företag, säger den nuvarande regeringen. Och vi får respektera det. Den ma-
joritet som finns i den här kammaren är sådan att man kan lägga ner i stort
sett vilka företag som helst och ändra väldigt mycket.
Det har man gjort tidigare. Det är inget nytt. Vi hade borgerliga rege-
ringar mellan 1976 och 1982 som också sysslade med företagsaffärer. Jag
skall nämna något exempel på hur det gick till då.
SSAB blev statligt 1977/78. Den dåvarande borgerliga regeringen köpte
över Grängeskoncernen och Stora Kopparberg, två företag som fram till ol-
jekrisen hade gått förhållandevis hyggligt. Oljekrisen slog väldigt hårt fram-
för allt mot den typen av företag, och då trädde den dåvarande borgerliga
regeringen in och räddade Gränges och Stora Kopparberg från att göra kon-
kurs. Det är verkligheten.
Den här affären gick på någon miljard kronor. Man gick faktiskt så långt
för att rädda Grängesberg att TGOJ:s tågbana såldes två gånger så att
Gränges fick ordentligt med pengar.
Nu när vi så att säga har facit i handen funderar människor naturligtvis:
Hur kommer det att gå till den här gången då? Blir det så mycket annorlunda
nu? Är det inte så att de som har kapital i det här landet kommer att bli de
som tjänar mest på att staten säljer företag? Det blir samma visa, fast åt
andra hållet.
Det som har hänt under 80-talet och det som den socialdemokratiska rege-
ringen lade sig vinn om var att strukturera om framför allt SSAB till att bli
världens modernaste och ett mycket välskött stålföretag, som i dag är oer-
hört starkt på marknaden, bra strukturerat, med goda förutsättningar för att
överleva på en marknad som sannolikt kommer att växa framöver.
Det gigantiska projekt som man nu är i färd med att genomföra, att priva-
tisera de statliga företagen, garanterar inte att det blir speciellt annorlunda
egentligen. Vad man nu gör kan liknas vid vad som hände i England, där
man också privatiserade delar av de statliga företagen. Man gick ut och sade
att de anställda naturligtvis skulle få köpa aktier i företagen. Men det har de
anställda fått göra i SSAB fram till nu också. Aktierna i de engelska statliga
företagen som köptes av de anställda föll sedan så att de inte blev speciellt
mycket värda.
Den metod som den svenska regeringen nu vill tillämpa, att man säljer
obligationer med inlösen 1994, är en ny typ av riskkapitalanskaffning som vi
inte känner till från något annat håll.
I England förlorade löntagarna som hade köpt aktier. När aktiekursen
föll, kunde köpstarka kapitalägare köpa de aktierna till lägre pris. Det var
förmånligt för dem. De hade råd. Risken är uppenbar att vi kan hamna i en
liknande situation också här hemma.
SSAB och de andra statliga och delstatliga företagen är inte dåligt skötta.
De har goda framtidsförutsättningar, om de får verka under lugna och stabila
förhållanden. Jag är inte dogmatisk och menar att staten i alla avseenden
måste äga företag, men jag menar att det inte är fel att staten är en stark och
duktig delägare, precis som staten är i SSAB, Procordia m.fl. företag. Där-
för tycker jag att det verkar litet märkligt när man från moderat håll faktiskt
nästan enbart av dogmatiska skäl vill att staten skall göra sig av med sina
företag.
De anställda i de här företagen ser staten som en bra ägare. De är inte
rädda för staten som ägare. De anställda vill vara med och vidareutveckla
företagen tillsammans med sina ägare, i det här fallet staten och privata in-
tressenter.
När vi utformar industripolitiken, skall vi tala om för marknaden vad vi
tycker att marknaden skall agera utifrån. Sverige skiljer sig i det avseendet
från andra länder. Det har omvittnats tidigare från talarstolen att man i
USA, i Japan och i EG nu mer och mer börjar titta på hur man vill att mark-
naden skall utvecklas och i vilken mån politiska beslut betyder någonting för
marknadens utveckling. Här gör man tvärtom.
Här säger regeringen: Vi skall inte lägga oss i marknaden! Men det är ju
nys att säga något sådant. Följden blir bara att andra politiska krafter lägger
sig i marknaden, och det är precis detta den nuvarande regeringen vill hjälpa
till med.
Herr talman! Jag ber med detta att få instämma i yrkandena om bifall till
reservationerna 1, 2 och 3.
Anf. 30 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Som framgått av tidigare inlägg i den här debatten, fortsätter
den borgerliga regeringen att förbereda utförsäljning av för svenska folket
så värdefull fast egendom.
I alla de motioner som väckts med invändningar mot regeringens förslag
ställs krav på återkallande av det bemyndigande som regeringen med hjälp
av Ny demokrati skaffade sig under december månad och återupprättande
av det statliga förvaltningsbolaget. En anledning till mitt inlägg är att det här
för mig är en oerhört viktig fråga, och en annan anledning är naturligtvis att
jag är delaktig i motionerna.
Den nu påbörjade utförsäljningsivern och privatiseringshysterin kommer
att bli förödande för många orter och regioner. Som exempel kan nämnas
den norra delen av landet, därifrån jag kommer, där vi har LKAB, Domän-
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
27
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
28
verket, Satellitbild och Vattenfall. Titta exempelvis på Satellitbild, som i dag
ägs av svenska staten med franska staten som delägare. Det är en väl funge-
rande verksamhet, och att svenska staten även fortsättningsvis bör stå som
majoritetsägare känns naturligt och också angeläget av trovärdighetsskäl
gentemot franska staten.
Ett annat exempel är statens skogar, som har debatterats tidigare här. Den
svenska statens skogar är, vilket erfarenheter från andra länder visar, en ga-
rant för ett fritt friluftsliv, en allemansrätt av svensk modell. De talare som
påstått något annat, bl.a. Olle Lindström, bör göra en utblick och titta på
vilka motiv som finns för statligt ägande i övriga länder. Lyssna gärna på
Bengt Hurtig också!
Olle Lindströms inlägg ger mig frossa på ryggen, när jag hör med vilket
lättsinne en sådan här fråga kan tas av en vald parlamentariker från ett län
där statligt ägande har spelat så stor roll.
Att sedan tala om spritt ägande i ett läge då det kollektiva indirekta ägan-
det frodas, då aktiesparfonder och pensionsstiftelser tar över! Man har un-
der ett antal år lurat anställda i svenska företag att köpa konvertibler. Sedan
har företagen gått i konkurs och de pengar som satsats blivit helt värdelösa.
Man skall inte lura svenska folket till att spela med hushållsmedel!
Nej, Olle Lindström, försök med något annat motiv. Övriga motiv som
har framförts för ett privat ägande är egentligen rena floskler.
Herr talman! Statliga företag går bra och är väl skötta, som många talare
före mig har sagt. De har en vinst på 20 miljarder och sysselsätter 100000
människor. Näringsministern har genom riksdagsbeslut fått klartecken att
privatisera 35 statligt ägda företag. Det är stora kapitalvärden som detta ex-
periment handlar om, som nu ministern och hans departementspojkar och
-flickor skall leka med. Det är närmast en skandal.
Här har fyra borgerliga partier med hjälp av Ny demokrati gett näringsmi-
nistern möjlighet att genomföra sina ungdomsdrömmar. Det handlar inte om
något annat än ideologiska skäl. Några andra vettiga motiv har inte framförts
i kammaren, varken av utskottsmajoritetens företrädare eller någon annan
företrädare för de borgerliga partierna.
Det statliga företagsägandet har tillkommit dels för att skydda viktiga na-
turtillgångar som skog, malm och vatten, dels av sysselsättningsskäl och re-
gionalpolitiska skäl. Det har vi haft stor fördel av i Norrland. SSAB går bra.
SSAB, LKAB, Domänverket - de flesta statliga företag - är i dag mycket
välskötta och kan jämföras med övrig industri i landet. Att då sätta i gång en
omfattande utförsäljning ter sig märkligt.
Olle Lindström om någon borde ha i åtanke vad som nu händer i Norrbot-
ten. Privatägda företag visar där ett oansvar som inte är av denna värld. Man
köper upp ett företag, förbinder sig för 15 år och lägger ner efter 3 år. Man
kastar ut människorna. Marknadskrafterna tar ingen hänsyn till folket. Det
är kapitalet det handlar om. Öppna ögonen, Olle Lindström!
Att utförsäljningen inte kommer att leda till ägarspridning är jag helt över-
tygad om. Det antagandet finns även med stor osäkerhet hos utskottsmajori-
teten. Däremot kommer en utförsäljning att ta en stor del av riskkapitalet i
anspråk, riskkapital som just nu behövs för övrigt näringsliv.
Herr talman! Att ge ministern så stor makt i en för landet så viktig fråga
anser jag vara fel. Det är att visa respektlöshet mot Sveriges riksdag, att inte
ge den huvudansvaret. Samma respektlöshet för Sveriges riksdag visar nä-
ringsministern genom att utebli då en så stor och viktig fråga debatteras i
kammaren.
Regeringen visar återigen samma respektlöshet inför de massiva protester
som framförts från fackföreningsrörelse och allmänhet. Jag har stor förstå-
else för den olust och avsky som de människorna känner vid tanken på att
dessa välskötta företag och framför allt våra nationaltillgångar skall säljas ut
av borgerliga ideologiska skäl.
Herr talman! Med detta yrkar jag avslag på utskottets hemställan och bi-
fall till samtliga reservationer som fogats till betänkandet.
Anf. 31 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Egentligen har ingenting nytt framkommit i Leif Marklunds
anförande. Det finns ändå en del saker som jag återigen måste påpeka. Det
är välkänt att Leif Marklund har denna uppfattning. Den ligger t.o.m. något
till vänster om den uppfattning som Socialdemokraterna på riksplanet har.
Leif Marklund säger att man lurar människorna att spela med hushålls-
pengarna när de köper aktier. Jag undrar om det finns någon i denna lokal
eller i hela Sverige som kan anse att det skulle vara att spela med hushålls-
pengar att köpa aktier. Visserligen kan man förlora och vinna pengar. Men
att det skulle vara ett spel och att någon blir lurad till det låter ganska märk-
ligt.
Han säger också att inga vettiga motiv har framkommit för att sälja dessa
företag. Jag vill då erinra om att det är sagt att vi anser att det är nödvändigt
att renodla statens roll. En spridning av ägandet ger livskraftiga företag och
skapar utrymme för tillväxtfrämjande investeringar i infrastrukturen. Det är
nödvändigt att vi klarar den delen för att också få nya företagsetableringar.
Leif Marklund säger, mycket riktigt, att vi har välskötta statliga företag.
Det skall vi vara stolta över. Det är bra. Men det hindrar inte att man kan
ha andra ägare till aktierna i sådana företag.
Jag vill än en gång säga att vi flyttar kapital som staten äger från företag
till nödvändiga investeringar med framtidsvisioner, alltså viktiga investe-
ringar för att få i gång hjulen, för att få tillväxt i vår ekonomi. Det är endast
på det sättet vi klarar vår omsorg och vår övriga verksamhet i landet. Vi vet
att det inte är så lätt i dag.
Leif Marklund säger att j ag skall öppna ögonen och att j ag skall ha i åtanke
vad som händer i Norrbotten. Det som händer i Norrbotten i dag är inte
extremt jämfört med vad som händer i andra delar av landet. Det sker ned-
läggningar av företag även i andra delar av Sverige. Vi hoppas att det går att
lösa detta med Ovako i Luleå. Jag förstår att det är det Leif Marklund syftar
på. Det som har skett är beklagligt. Men det finns möjligheter att förändra
det.
Än en gång, det finns ingenting som säger att privat ägande i dessa företag
skulle vara sämre. Det är tvärtom. Överallt i vår omvärld ser vi att man i
land efter land förändrar strukturerna och ser till att det blir mer av privat
ägande, t.o.m. i länder som tidigare har haft kommunistiska diktaturer.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
29
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
30
Anf. 32 LEIF MARKLUND (s) replik:
Herr talman! Det är en mycket märklig argumentering som Olle Lind-
ström för fram. Konvertibler som de anställda har köpt och som de lånat
stora pengar till, har lett till stora tragedier för många familjer i dag. I dag
försöker man fortfarande slå dunster i ögonen på svenska folket och säga att
en utförsäljning skall bredda ägandet genom att de anställda skall få möjlig-
heter att köpa in sig. Jag vill uppmana Olle Lindström att gå till SSAB:s an-
ställda och ta reda på med vilken entusiasm de vill köpa in sig i företaget. De
lånade pengar och köpte in sig vid en tid då allt gick bra. Nu är aktierna
betydligt mindre värda. Det är sanningen, Olle Lindström.
Jag uppmanar Olle Lindström än en gång att öppna ögonen och se på vad
som händer runt omkring och inte bara titta vad som står i partiboken om
vilken ideologi som gäller. Man måste se verkligheten runt omkring sig.
Olle Lindström försöker göra gällande att man bara flyttar statens pengar
och bygger vägar för dem. Nej, Olle Lindström, det gör man inte. Här flyttar
man statens förmögenhet till de redan välbeställda. Jag är helt övertygad om
att det kommer att bli en maktkoncentration som inte är av denna världen.
Olle Lindström har med sina tre fyra borgarbröder ingen garanti för att
pengarna kommer att gå till infrastrukturen. Finansministern säger att dessa
pengar skall fylla på statskassan och gå till underskottet.
Kanske skall en utförsäljning av svenska folkets gemensamma egendom
bidra till att lösa de likviditetsproblem i statskassan som ni skapade, genom
den stora julklapp ni delade ut i december månad till kapitalägare och för-
mögna människor här i landet, med stora skattesänkningar. Det börjar visa
sig alltmer att det är på det sättet. Det är mycket beklagligt.
Olle Lindström sade att det inte kom fram något nytt i mitt inlägg. Det är
ganska förståeligt. Det är många som har talat före mig. Det som kommer
fram är att vi känner en oerhörd avsky för vad som är på väg att hända här i
landet. Den dag det står klart vad som har hänt, torde svenska folket visa en
ganska föraktfull min mot den förödelse som man är på väg att ställa till med.
Anf. 33 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Leif Marklund säger att det är svårt med ägarspridningen
med tanke på att konvertibleroa och aktierna i SSAB inte har gett så stor
utdelning. Det är klart att om man som Leif Marklund och Socialdemokra-
terna i Norrbotten fortsätter att svartmåla allt som händer vid en privatise-
ring, så kan det få den följden. Men jag tror ändå att folk är klokare än så
och vet att det finns ett värde i att investera i aktier - särskilt i de företag
beträffande vilka Leif Marklund och jag är så överens om att de för närva-
rande är väl skötta och går bra.
Leif Marklund säger att vi skulle vara beredda att skicka över de här peng-
arna från företagen till välbeställda i samhället. Det är ju groteskt att påstå
det. Han vet mycket väl att riksdagsbeslutet innebär att dessa pengar skall
satsas i infrastruktur och i andra hand användas för att minska statsskulden.
Jag vet inte vilka han räknar som välbeställda i samhället - om det är staten
eller de som gör jobbet med satsningarna på infrastruktur. Men det där
måste han ha fått totalt om bakfoten.
Sedan säger Leif Marklund att han känner avsky för det som håller på att
hända. I och för sig kan jag förstå det mot den bakgrund som han målar upp.
Vi har ju skilda uppfattningar i den här frågan. Leif Marklund företräder
staten och menar att staten är det enda rätta; staten skall vara dominant
ägare av näringslivet i Sverige, staten skall vara dominerande på i stort sett
alla områden. Vi har en annan uppfattning, och jag anser framför allt att
ingenting tyder på att det innebär någon försämring om staten inte agerar
som ägare av företag, utan allt tyder på att det skulle vara en förbättring.
Anf. 34 LEIF MARKLUND (s) replik:
Herr talman! Ytterligare en gång måste jag få påpeka att jag tror att Olle
Lindström inte har några som helst belägg för att en ägarspridning kommer
att ske. Allt talar ju för den maktkoncentration som sker via indirekt ägande,
via kollektiva ägarformer som finns ute i samhället, där kapitalägarna i dag
står för den största koncentrationen. Det är den verklighet som vi lever i,
och det borde även Olle Lindström inse.
Sedan är det ju helt groteskt att han här försöker göra gällande att jag
skulle stå för uppfattningen att staten skall äga allt. Det är ett löjligt påstå-
ende, Olle Lindström. I dag äger staten ca 7 % av det svenska näringslivet.
Det är en liten, liten andel, som i stort sett innebär en maktbalans i många
led, och som också behövs för att kunna hålla kontroll över vad som sker.
Jag vill alltså direkt säga att jag inte står för uppfattningen att staten skall
äga allt, utan jag anser naturligtvis att det är en biandekonomi som skall stå
som garant för den svenska utvecklingen även i framtiden. I de länder där
Olle Lindströms ekonomiska filosofi ligger till grund för utvecklingen har
även 80-talet, som har varit så gynnsamt för svensk biandekonomi och för
svensk utveckling, visat sig vara betydligt sämre; vi kan se på Amerika och
England. Det är den modellen som Olle Lindström nu vill tvinga på det
svenska samhället. Det är en utveckling som kommer att leda till större seg-
regation, ökad fattigdom, sämre bostäder och sämre skolor. Jag tycker att
det är synd att man skall tillåta att ett så välskött land som Sverige försämras.
Men med den rivstart som den borgerliga regeringen har gjort - och som nu
delvis har kommit av sig - är vi på väg till ett samhälle med betydligt större
kyla, där solidaritet och gemenskap för välfärden inte längre kommer att
råda.
Förste vice talmannen anmälde att Olle Lindström anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 35 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Det är nog ganska typiskt att det från regeringsunderlaget
bara är Moderaterna som är företrädda i den här debatten i dag. Det tror jag
är ett tecken på att det finns en ambivalens inför den här frågan i de andra
regeringspartierna. Det är ju den moderata mytbildningen som man nu för-
söker göra verklighet av.
Stålindustrin är en bransch som fungerar i ett utomordentligt hårt klimat.
Den är konjunkturkänslig, och därmed krävs det stabila ägare i denna
bransch om man skall kunna överbrygga konjunkturnedgångar, om man
skall kunna ha siktet klart inställt på framtiden.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
31
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
32
Vi har upplevt en tid då SSAB i Borlänge var privatägt; det var Stora som
då ägde SSAB. Skulle Stora ha fortsatt som ägare, så hade vi inte haft något
SSAB alls i dag - det råder nog inget tvivel om det.
Det förvånar mig att ingen av de borgerliga riksdagsledmöterna från Da-
larna är här och deltar i denna debatt i dag. Olle Lindström från Norrbotten
företräder regeringen i den här regionala debatten, och det borde någon från
Dalarna också har gjort.
Lennart Fremling bor i Borlänge. Han har förklarat att det är bra med en
privatisering av SSAB; det är också bra om utländska köpare går in. Vad
som skrämmer mest i Borlänge är faktiskt att några utländska köpare skall
gå in och lägga ner verksamheten för att tillförsäkra sig marknadsandelar.
Den dag detta skräckscenario kanske blir verklighet, då vill jag se de borger-
liga kamraterna på Dalabänken i ögonen och fråga varför de var så passiva i
dag.
Över hälften av de anställda på SSAB i Borlänge har hittills skrivit på pro-
testlistor mot den här privatiseringen. Därmed torde det stå ganska klart att
det inte är någon grupp som kommer att bli något slags dominerande ägare
i det framtida SSAB. Företagsledningen gillar heller inte den modell som
industriministern har anvisat för SSAB:s ägarstruktur. Man vill ha en stabil
och stark ägare. Det kan tänkas att det framgent finns lösningar på den pri-
vata sidan som kan vara riktiga för SSAB - men icke med den strategi som
nu lagts upp.
Herr talman! Det är allvarigt för ett land när näringspolitiken är dålig. Det
är också mycket allvarligt för landet när vi har en industriminister som har
tappat sin auktoritet i näringslivet.
Jag vill yrka bifall till s-reservationerna till detta betänkande.
I detta anförande instämde Inger Hestvik och Leo Persson (båda s).
Anf. 36 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag är medveten om att det kan fresta kammarens tålamod
att jag går upp och lånar denna talarstol ytterligare några minuter. Men jag
känner mig föranledd att göra det efter att ha lyssnat till bl. a. Rolf Dahl-
bergs och Olle Lindströms inlägg.
Rolf Dahlberg talade om de enorma investeringar som gjordes när man
förberedde Stålverk 80 och som inte kom till någon nytta. Det är inte sant.
Huvuddelen av de investeringar som då gjordes i framför allt samhällsplane-
ring och bostadsbyggande, dagis, vägar och gator har visst kommit till nytta.
Låt vara att investeringarna kom litet tidigare än man hade tänkt sig när man
gjorde upp planerna för Stålverk 80. Men huvuddelen av investeringarna har
kommit till nytta. De är samhällsinvesteringar och inte investeringar i form
av byggnader och andra saker, vilket man kan föreställa sig sker vid plane-
ring av stålverk.
Olle Lindström kunde ha tagit sin partikamrat i örat och rättat honom på
denna viktiga punkt, eftersom Olle Lindström har bättre kännedom på detta
område. Att argumentera på det sätt som Rolf Dahlberg här gjorde föder
bara fördomar om samhällsvinvesteringar i övrigt, och jag tycker att vi skall
avhålla oss från det i denna kammare.
Ibland kan det naturligtvis vara motiverat att ändra ägarförhållanden i
olika företag. Det kan finnas behov av investeringskapital, strukturföränd-
ringar i branschen och finnas möjlighet att tillgodogöra sig branschkunskap
m.m. Men nu avser de borgerliga att ändra ägarförhållandena i bl.a. företag
som har blivit statliga till följd av att de tidigare privata ägarna inte lyckades
med att driva företagen. Det är en väsentlig skillnad.
Svenskt Stål hade säkerligen inte funnits i dag om inte staten haft ett majo-
ritetsägande. Det har historien lärt oss. Privatisering av enbart ideologiska
skäl därför att vissa högerpolitiker inte gillar statlig verksamhet över huvud
taget kan komma att kosta många arbetstillfällen i många viktiga branscher.
Det är dessutom angeläget inte minst för de blivande aktieägarna i Svenskt
Stål AB att detta företags affärer och skadeståndskrav gentemot nedlägg-
ningshotade Ovako Profiler klaras upp innan det sker en ändring i ägarför-
hållandena. Svenskt Stål står ju först på den utförsäljningslista som rege-
ringen har sammanställt.
SSAB kommer att rikta stora skadeståndskrav gentemot SKF-ägda Ovako
Profiler för ett brutet råstålsavtal som gäller ca 400 000 ton stål. Det kan
handla om intäktsminskningar på totalt ca 400-450 milj.kr för SSAB. Det är
därför ojust mot eventuella blivande aktieägare att inte städa bort de lik som
kan finnas i garderoben innan någon form av s.k. ägarspridning eller privati-
sering äger rum.
Om inte SSAB och SKF kommer överens, och om inte SSAB snabbt kan
finna köpare i denna lågkonjunktur för att förhindra detta stora produk-
tionsbortfall, kan det innebära att SSAB:s vinst nära på uteblir under de
kommande åren. Det är en synnerligen olämplig tidpunkt att privatisera
företaget när inte affärerna mellan SKF, Ovako Profiler och SSAB har kla-
rats ut.
Oavsett vad man tycker om själva privatiseringen, om sådan kommer att
ske, måste den i så fall ske med klara papper. De blivande aktieägarna måste
bli informerade om vilka risker som föreligger när inte SSAB:s skadestånds-
krav gentemot SKF och Ovako Profiler är avgjorda. Ett uteblivet skade-
stånd till SSAB kan innebära stora förluster för företaget.
Herr talman! Låt mig till sist konstatera att det inte bara är skälen för en
privatisering av SSAB som är grumliga. Också tidpunkten är mycket illa
vald.
Anf. 37 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Jag har begärt ordet för att något kommentera behandlingen
av min motion om reparationsvarvens konkurrenssituation. Jag skrev den
motionen för att ge uppmärksamhet åt det läge och de konkurrensvillkor
som råder för det lilla som är kvar av varvsindustrin i detta land och då sär-
skilt i Göteborg.
Jag tog för givet att det lilla stöd som fortfarande utgår, och som är mycket
långt ifrån vad konkurrenterna i andra länder kan tillgodoräkna sig, skulle
få vara kvar. Jag såg det nästan som en självklarhet. Men hos utskottets ma-
joritet har den tanken inte vunnit gehör.
Det som nu är på väg att ske kan vara den sista stenen som läggs på bör-
dan. Det gäller exempelvis för Cityvarvet i Göteborg. Man kan hamna i en
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Statliga företag
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 84
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
34
situation där ett blygsamt statligt stöd för verksamheten i stället får ersättas
med stora utgifter för ökad arbetslöshet. Arbetslösheten är redan tillräckligt
hög, inte minst i Göteborg, där den ligger på 4-5 %.
Detta bekymrar inte majoriteten. Efter att ha lyssnat på debatten här i
dag, kan jag bara konstatera att något ideologiskt mer oförsonligt sällan har
avlyssnats i denna kammare när det gäller förslag till beslut.
Nu skall Celsius säljas ut. Företaget står i varje fall på utförsäljningslistan.
Den lilla del av den ursprungliga verksamheten inom Celsius - som ju här-
stammar från Svenska varv och i förlängningen från Götaverken och Eriks-
berg, tidigare privatägda företag som den borgerliga regeringen på 70-talet
förstatligade - som nu finns kvar i Göteborg, kommer inte att ha en sportslig
chans att kunna fortsätta i konkurrens med den verksamhet på området som
bedrivs i andra länder.
Tyvärr uppmärksammas kanske inte debatter i denna kammare på det sätt
som borde ske, åtminstone inte i den del av landet jag kommer från. Men
detta är något som är synnerligen uppseendeväckande för oss som kommer
från Göteborg.
Herr talman! Även om jag förstår att de företrädare för regeringspartierna
som kommer från Göteborg kommer att rösta för majoritetens förslag är jag
ändå nöjd med att ingen av dem har deltagit i debatten och försvarat vad
som nu kommer att ske.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 4 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1991/92:NU18 Mineralförsöijning (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 38 MATS LINDBERG (s):
Herr talman! Det utskottsbetänkande vi nu behandlar berör framtiden för
en näringsgren som i vårt land har månghundraåriga anor.
Gruvnäringen har haft och har alltjämt en mycket stor betydelse för sam-
hället, speciellt i sysselsättningssvaga regioner. Alla anställda känner i dag
en mycket stor oro. Det gäller dem som arbetar med prospektering men
också dem som arbetar i gruvor, smältverk och förädlingsindustrin. Nu vill
regeringen göra den verksamheten uddlös genom att avskaffa statens med-
verkan i prospekteringen.
Den för näringens framtid genom prospekteringen helt avgörande råvaru-
försörjningen skall staten enligt majoritetsförslaget inte längre ta något an-
svar för. Det betyder att Sverige blir unikt, för att ta till ett språkbruk som
regeringspartierna ofta använder.
Jag undrar om de som nu bildar majoritet i näringsutskottet är på det klara
med konsekvenserna av sitt förslag. Jag undrar om ni inser att förslaget inne-
bär
- att den s.k. fältprospekteringen, som är långt mer kostsam och innebär
långt större risktagande än gruvföretagens prospektering i befintliga gru-
vors närhet, i stort sett upphör,
- att prospekteringen efter industrimineral upphör,
- att NSG:s framgångsrika agerande mot utländska gruvföretag avbryts,
- att den viktiga regionalpolitiska satsning som den statliga prospekte-
ringen har inneburit under senare år nu avvecklas - NSG satsade under
fjolåret 30 milj.kr i Västerbotten och 20 milj.kr. i Norrbotten på just
malmletning,
- att hundratalet SGAB-arbeten i Malå, Luleå och Uppsala får avveck-
las, och inte minst
- att ett oersättligt prospekteringskunnande skrotas.
Jag vill därför fråga utskottsmajoritetens talesman: Är ni medvetna om att
ert förslag får alla dessa konsekvenser?
Herr talman! NSG har inför utskottet redovisat resultatet av statens pro-
spektering. Det har åtminstone fått utskottet att inte upprepa regeringens
uppfattning att den statliga prospekteringen inte har givit tillfredsställande
resultat.
Sju fyndigheter är färdigprospekterade och klara för exploatering. Två av
dem är redan utarrenderade. Resultaten av samarbetet med utländska och
svenska företag är mycket goda. I fjol satsade företagen 10 milj.kr. och i år
12,6 milj.kr. i dessa NSG-projekt. Allt detta vill nu Moderaterna, Folkpar-
tiet, Centern, kds och Ny demokrati avveckla.
Majoriteten har struntat i de varningar och protester som kommit främst
från de nordligaste länen, men också från Bergslagen, samt från kommuner,
näringsfolk och anställda.
Staten skall inte längre medverka i prospektering. Det är den ideologiska
signalen från moderate näringsministern Per Westerberg. Man har varit
tvungen att göra vissa eftergifter för att få igenom detta tvivelaktiga förslag.
Man har låtit utreda ett SGU-Nord, en utlokalisering av SGU-verksamheten
till Malå. När utredaren konstaterade att SGU inte hade några karterings-
planer i övre Norrland, måste han redovisa att det inte fanns underlag och
arbetsuppgifter för en SGU-filial. Då sökte man andra lösningar.
De borgerliga regeringspartierna i utskottet presenterade en ny garnering
av nedläggningsförslaget. Det redovisas nu i betänkandet. SGU:s generaldi-
rektör har i ett ”GD informerar” redovisat att det är SGU som har fått arbeta
fram det här förslaget.
Det ter sig därför konstigt att SGU inte nämns i den uppräkning av in-
komna förslag och synpunkter som utskottet gör i inledningen av betänkan-
det. Utskottets talesman kan kanske skapa klarhet i på vems uppdrag SGU
har agerat.
Garneringen av nedläggningsförslaget innebär att ytterligare 10 milj.kr.
per år skall satsas för att SGU skall bedriva kartering i norra delarna av
landet. Det innebär också att ett mineralkontor skall tillskapas, troligen i
Malå. Dit skall kvarvarande NSG-material flyttas. Vad detta innebär i verk-
ligheten vill jag ha besked om nu.
Var kommer den utökade karteringsverksamheten för 10 milj.kr per år
att lokaliseras? Blir det till mineralkontoret i Malå eller till SGU i Uppsala?
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
35
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
36
Kommer såväl ledning som personal på mineralkontoret verkligen att lokali-
seras till Malå?
Den andra frågan ställer jag utifrån erfarenheterna av vad som hänt med
det borrkärnearkiv som lokaliserades till Malå. Resultatet av denna lokalise-
ring blev att chefen för arkivet fortfarande är kvar i Uppsala.
Herr talman! Jag kan försäkra dem som om en stund tänker tiycka på ja-
knappen för en avveckling av den statliga prospekteringen om att oron är
stor, främst i Malå och Luleå men också i Norrland i övrigt, för att de än en
gång skall bli vilseförda när det gäller en lokalisering.
I Socialdemokraternas reservation till betänkandet poängterar vi att pro-
spektering efter malmer och andra mineraler är ett nödvändigt inslag i vårt
lands gruvverksamhet - utan råvara dör gruvindustrin snabbt. Vi godtar inte
regeringens förslag till ändrade riktlinjer för nedläggningen av den statliga
prospekteringen.
Vi motsätter oss att statens gruvegendom säljs ut. Vi har redovisat hur en
fortsatt prospektering skall finansieras. Vi föreslår också en fortsatt satsning
på mineraljakten och en samordning av den i Norrlandsfondens regi. Vi öns-
kar också en utredning av sammanslagningen av bergmästerierna.
Detta är huvuddragen i de socialdemokratiska reservationerna. Jag yrkar
bifall till reservationerna 1 och 4, men står självfallet även bakom reservatio-
nerna 2 och 3.
Anf. 39 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Gruvverksamheten i vårt land har en flerhundraårig tradi-
tion. Det är ingen tillfällighet. Om man ser till förutsättningarna för att finna
mineral- och malmförekomster finns det två länder i Europa som ligger bäst
till, nämligen Sverige och Spanien.
Redan Olaus Magnus sade i sina texter i ”Historia om de nordiska folken”
att: ”De nordiska ländernas grufor äro ganska många, stora, olikartade och
rika. De äro många, ty de förekomma och bearbetas rikligt i dalar och berg,
ofta alldeles intill hvarandra. De äro olikartade, ty de innehålla dels silver,
dels koppar eller brons, dels stål, dels järn.”
Jag har velat göra denna historiska tillbakablick därför att ett sådant om-
döme inte kommer att hålla länge till om beslutet här i dag blir att det statliga
prospekteringsstödet upphör, dvs. om fyrklöverregeringen och dess mark-
trupper får som de vill.
Den svenska malmreserven av sulfidmalmer befinner sig i snabb avtapp-
ning. Den kommer att vara helt tömd år 2000 även med ett årligt tillskott av
5 % till kända reserver. Utan detta årliga tillskott på 5 % beräknas de kända
reserverna vara utbrutna redan 1996.
Nu skall man väl inte ta till stora ord, men att ur det perspektivet dra bort
det statliga prospekteringsstödet är en nationell skandal. De flesta bedö-
mare, kanske med undantag av regeringen och utskottsmajoriteten, anser
nog att detta beslut också är slutet på en flerhundraårig näring.
Det är också en mycket märklig argumentation som förs fram när prospek-
teringsstödet skall avvecklas. I propositionen sägs att den statliga prospekte-
ringsverksamheten inte varit tillfredsställande om man ser till tillskapande
av nya exploaterbara fyndigheter. Men det fungerar ju inte på det sättet när
man letar malm och mineraler. Det innebär ju inte att man kan förvänta sig
en fyndighet för t.ex. varje satsade 10 eller 100 milj.kr.
Är det rena okunskapen som är orsak till en sådan argumentation? Då är
det ju generande för regeringen. Eller har man inte hittat något bättre skäl?
Ja, i så fall är det lika bedrövligt.
Verkligheten är ju den att prospektering i allra högsta grad handlar om
riskpengar. Om det statliga stödet dras in kommer det inte att ersättas av
andra. Detta bör kammarens ledamöter ha vetskap om när de snart skall
avgöra frågan.
Vägen fram till en gruva är lång. Först måste en kartering ske, sedan fält-
prospektering, närprospektering och gruvprospektering. När regeringen nu
säger att staten skall stå för basinformationen, nämligen karteringen, inne-
bär detta i verkligheten att kedjan bryts.
Det som gruvbolagen satsar på är gruvprospektering och till en del närpro-
spektering. Detta innebär att den stora delen av fältprospekteringen och
närprospekteringen upphör. Detta mellanled utgör också det stora riskta-
gandet och kan lämpligen jämställas med övriga infrastrukturella insatser
som samhället står för.
De nu föreslagna åtgärderna kommer, som jag tidigare nämnt, att få all-
varliga konsekvenser på nationell, regional och lokal nivå. Vi har i vårt land
en lång prospekteringstradition, och vi har byggt upp ett stort kunnande
inom en rad områden. Det handlar bl.a. om mineralogi, geologi, geofysik,
geokemi, elektronik, hydraulik, pulvermetallurgi, maskinteknik och borr-
ningsteknik. Inom dessa områden intar svensk vetenskap och svenska före-
tag en framstående internationell position, och ett slopande av de statliga
prospekteringsinsatserna innebär också ett direkt hot mot denna.
På regional nivå innebär de föreslagna åtgärderna ett direkt hot mot bergs-
hanteringen i övre Norrland. Skelleftefältet utgör en av Europas mest intres-
santa mineralprovinser. Vem är beredd att satsa på en långsiktig prospekte-
ring om staten upphör med sina insatser? De föreslagna åtgärderna står ju
också i ett direkt motsatsförhållande till de strävanden som sägs finnas för
att bygga upp infrastrukturen i de tre nordligaste länen. Vidare skulle försla-
get leda till en snabb utarmning av svensk prospekteringskompetens och ra-
sera utbildningen inom bergshanteringen.
Vi motionärer från Vänsterpartiet motsätter oss att den statliga prospekte-
ringsinsatsen upphör. Vi motsätter oss också att den statliga gruvegendomen
avyttras. Vi kan inte se några fördelar av ett sådant handlande.
Visst bör man se över organisationen av den statliga prospekteringen. Det
är ett krav som vi tidigare har framfört. I dag lägger en statlig myndighet,
NSG, ut prospekteringsuppdrag på ett statligt vinstdrivande konsultbolag,
SGAB. Bilden kompliceras ytterligare av att SGU, som har ett visst pro-
spekteringskunnande, tidvis uppträder som aktör inom detta verksamhets-
område. De här nämnda förhållandena som har kritiserats och debatterats,
och därför borde rimligen dessa ses över i stället för att man drar in prospek-
teringsstödet.
I en sådan översyn bör enligt vår mening strävan vara att en aktör skapas
och att lokalisering av denna sker till Malå i Västerbotten.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till mom. 3 i den meningsyttring
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
37
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
som är fogad vid betänkandet. I likhet med Mats Lindberg står jag självfallet
bakom hela meningsyttringen och även de två reservationer som socialde-
mokraterna har fogat till betänkandet.
Jag vill också till slut säga att jag här saknar mina borgerliga kolleger på
Västerbottensbänken. Jag skulle till dem ha velat ställa frågan om de vill
vara med om att utdela detta dråpslag mot länets gruvnäring och mot Malå.
Jag tänker framför allt på Ulla Orring, som i tidningsartiklar har framhållit
att alla konstruktiva insatser måste göras för att rädda jobben i Malå. Var
finns Ulla Orring i dag? Ulla Orring har sagt att vi inte kan ställa Malå kom-
mun inför helt nya spelregler. Jag skulle ha velat ställa frågan: Är detta tomt
prat eller allvarligt menat?
Anf. 40 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! De geologiska förutsättningarna för att finna brytvärda
malm- och mineralförekomster i Sverige är mycket stora. Det finns ett stort
intresse för de möjligheter som ligger gömda i den svenska geologin, inte
minst från utlandet. Men hittills har företagen till stor del undvikit att satsa
och investera i Sverige. Även nya engagemang från inhemska företag har
varit alltför få, trots att det har funnits statligt prospekteringsstöd.
En avgörande orsak till tveksamheterna hos aktörerna är bristerna i den
geologiska kartproduktionen.
Första ledet i prospekteringskedjan är att ta fram ett geologiskt basunder-
lag för områden som har en god malmpotential. Det är här staten har ett
alldeles särskilt stort ansvar.
Vi vet att utländska prospekteringsföretag investerar i Sverige bara om
underlag i form av geologisk information finns tillgängligt. Det är detta före-
tagen frågar efter - inte efter statligt prospekteringsstöd. För svenska pro-
spektörer är tillgång till geoinformation lika viktig.
Därför inriktar vi oss nu på att de statliga insatserna på prospekteringsom-
rådet skall inriktas på en kraftig förstärkning av det första ledet i prospekte-
ringskedjan.
Den geofysiska flygmätningen får en förstärkning så att karteringstakten
snabbas upp. År 2002 skall 75 % av landets yta vara färdigkarterad. Detta
gagnar såväl prospektering som samhällsintressen i övrigt, vilket vi ser som
en klar fördel.
För de mest intressanta malmregionerna i Västerbottens län och Norrbot-
tens län sätter vi upp målet att ett modernt och heltäckande geologiskt mate-
rial skall finnas färdigt så snart det är fysiskt möjligt, nämligen år 2010.
Denna kartering inriktas främst på sådan geoinformation som är direkt vä-
sentlig som underlag för prospekteringsbeslut. SGU får ökade anslag för att
klara denna målsättning.
För att ytterligare öka möjligheterna för gruv- och mineralföretagen att få
tillgång till geomaterialet inrättas ett särskilt mineralkontor, vars uppgift blir
att samla geoinformation som i dag finns spridd på olika ställen i landet till
en geocentral. Det material som i dag finns hos NSG skall överföras till det
nya mineralkontoret.
Avsikten med att samla all geoinformation till ett ställe är att underlätta
38
för prospekteringsintressenterna att få tillgång till det geomaterial som de
behöver som underlag för väl underbyggda prospekteringsbeslut.
Mineralkontoret skall aktivt marknadsföra materialet och fungera som ett
serviceorgan. För utländska företag inom branschen skall mineralkontoret
fungera som den naturliga inkörsporten till engagemang i Sverige.
Inom SGU finns i dag ett rikt mått av kunskap och kompetens på geoom-
rådet, och en mängd geoinformation som är viktig för en prospektör finns i
SGU:s databaser. Det nya mineralkontoret kommer därför att ingå som en
del i SGU.
När det gäller var kontoret skall vara placerat anser vi att det skall lokali-
seras till den del av landet där prospekteringspotentialen är mest lovande, i
Västerbotten. Närmare bestämt skall kontoret ligga i Malå. Särskilda medel
skall anslås till datautrustning, så att kommunikationen mellan SGU:s data-
baser och mineralkontoret blir effektiv.
Staten har också ett övergripande ansvar för kunskapsutvecklingen inom
den geologiska forskningen.
Det är viktigt att det program för prospekteringsinriktad forskning som
NUTEK för närvarande har hand om kan fortsätta. Detta är en bland flera
geovetenskapliga forskningsfrågor som kommer att tas upp i 1993 års forsk-
ningsproposition.
Inom statens ansvarsområde ligger också minerallagstiftningen. Rege-
ringen har nyligen lagt fram ett förslag om bl.a. anknytningen till naturre-
surslagen. Regeringen har aviserat ytterligare en översyn av minerallagen i
syfte att stimulera till prospektering.
Regler i lagstiftningen som direkt motverkar lusten till prospekteringseng-
agemang skall ses över. Senast i höst kommer regeringen att föreslå sådana
ändringar i lagen som behövs för att ta bort nuvarande bromsklossar.
Kronoandelssystemet är ett exempel. Att staten har rätt till hälftenandel i
ett gruvprojekt, utan något som helst ekonomiskt åtagande, är en regel som
verkar avkylande på investeringslusten. Inte minst utländska prospektörer
tänker sig för mer än en gång när man inser vilka rättigheter staten har skaf-
fat sig. Att avskaffa kronoandelssystemet blir en signal till marknaden att
prospekterings- och gruvsatsningar blir mer lönsamt i Sverige i framtiden.
Det vi nu åstadkommer är att vi skapar incitament för svenska och ut-
ländska prospekteringsföretag att vilja investera i Sverige. Vi sänder ut nya
signaler. Det gör däremot inte socialdemokraterna och vänsterpartiet i Sve-
riges riksdag. Jag kan bara konstatera att vi har olika uppfattning om statens
roll, här som i andra sammanhang, när det gäller näringspolitik.
Visst är det, som det står i s-reservationen, ett systemskifte. Även om vi -
tack och lov - befinner oss på en annan nivå, så finns det paralleller till sy-
stemskiften på andra sidan Östersjön när det gäller synen på relationerna
mellan statsmakten och näringslivet.
Statens roll är att skapa bästa möjliga förutsättningar för företag att be-
driva verksamhet i Sverige. Statens uppgift är varken att äga eller att driva
företag. Det är inte heller en statlig uppgift att ge stödpengar till vissa bran-
scher. Detta gäller även på det område vi nu diskuterar.
Socialdemokraterna, som räds förändringar, vill ha kvar statligt stöd till
prospektering, trots att erfarenheterna varit så nedslående. Trots den föröd-
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
39
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
ande kritiken mot den statliga prospekteringen och NSG:s prospekterings-
verksamhet vill socialdemokraterna fortsätta i i stort sett samma gamla hjul-
spår med ett nytt statligt bolag och med nya årliga tillskott från skattebeta-
larna till prospekteringsstöd.
Allt detta är redan prövat. Resultatet är inte efterföljansvärt, och, mina
herrar, det är inte näringen som protesterar.
I en situation då svensk gruvnäring, precis som annan svensk industri,
lider av rekordhögt skattetryck och kostnadsläge och mycket annat som var
utmärkande för den tredje vägens politik, är det viktigare än någonsin att
Sverige får en ny gruv-, mineral- och prospekteringspolitik, som stimulerar
prospektörer och företag till nya engagemang.
Med dagens riksdagsbeslut öppnar vi dörrarna för ett bättre klimat för in-
tresserade prospektörer.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reser-
vationerna.
Anf. 41 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Att avveckla prospekteringen får förödande konsekvenser
för gruvnäringen och därigenom också för Sverige. Det får dessutom föröd-
ande konsekvenser för den personal som finns inom gruvnäringen. Inte med
ett ord tog Karin Falkmer upp den fråga jag ställde om detta.
Man kastar nu den kompetens som finns i Sverige när det gäller prospekte-
ring på soptippen utan att tänka sig för vad det kostar att återskapa den.
Jag tror att det, som Karin Falkmer säger, är fråga om ett systemskifte.
Men Sverige är faktiskt det land med gruvverksamhet där staten redan i dag
har de minsta insatserna. Det är möjligt att Karin Falkmer och moderaterna
har rätt, men det är underligt att alla andra länder har en annan uppfattning.
Karin Falkmer säger också att näringen anser att det som man nu genom-
för är riktigt. Inte heller det är sant. Det finns inte så oerhört många företag
i Sverige som bedriver gruvnäring. Jag har varit i kontakt med de flesta av
dem, och de tycker inte att det här är klokt.
Självfallet måste den prospektering vi bedriver i dag vara effektiv, och vi
har i det sammanhanget också sagt att vi är beredda att föra diskussioner om
förändringar i den hanteringen. Inte heller detta nämner Karin Falkmer med
ett enda ord.
Jag undrar därför: Hur ser moderaterna på den här frågan vad gäller kun-
skapen och vad gäller de anställda? Vilka konsekvenser är de borgerliga par-
tierna beredda att ta av sitt agerande nu?
Anf. 42 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Vi renodlar vad som är företagens uppgift och vad som är
statens. Detta kommer inte att leda till att det blir färre prospekteringsinsat-
ser, utan det är mycket möjligt att det t.o.m. kommer att bli mer. T.ex. Boli-
den kommer att fortsätta med sin prospektering. Boliden, som har tagit
emot 30 % av det prospekteringsstöd som har kommit genom NSG:s pro-
gram, hör till dem som stödjer regeringen i denna fråga.
Mats Lindberg säger att det av länderna i världen bara är Sverige som inte
40
har något prospekteringsstöd. Detta är fel. Ett i detta sammanhang så viktigt
land som Australien har inget statligt prospekteringsstöd.
Staten är inte i dag ensam om att prospektera. De företag som i dag bedri-
ver prospektering kommer att fortsätta. Att det för tillfället inte bedrivs mer
prospektering på detta område beror dels på det jag sade i mitt huvudanför-
ande, dvs. att det inte finns något ordentligt basunderlag att tillgå, dels på
gamla försyndelser när det gäller vår företagsförvärvslagstiftning, men detta
har vi ju nu klarat av. Vi har alltså öppnat Sverige och gjort det möjligt för
utländska företag att engagera sig här. Med den gigantiska satsning vi nu gör
på att få fram nytt material för prospekteringsinsatser, kommer den kompe-
tens som Mats Lindberg talar om att få fullt upp att göra.
Anf. 43 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra att Boliden skulle öka sina pro-
spekteringsinsatser i och med detta förslag. Det skall bli skojigt att följa upp
den saken.
Jag skulle också vilja ta upp en annan fråga. Oroar det inte Karin Falkmer
att man nu inrättar ett mineralkontor i Malå med tanke på det som har hänt
när det gäller kärnborrkontoret och med tanke på förflyttningen av chefen
för borrkärnearkivet? Det är ju ändå oerhört litet pengar som satsas i det
nya mineralkontoret. Är detta inte i själva verket litet kosmetika för att
rädda ansiktet på ett antal moderater, folkpartister och centerpartister i Väs-
terbotten? Är det inte det som är anledningen till denna mycket blygsamma
satsning på ett mineralkontor? Jag undrar också om Karin Falkmer kan ga-
rantera att detta mineralkontor byggs upp i Malå.
Anf. 44 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Vi gör nu i Västerbottens län och i Norrbottens län en
mycket kraftig satsning på kartering. Det kommer att skaffa fram ytterligare
sysselsättning i de länen. Men det är inte främst av den anledningen vi gör
denna satsning, utan anledningen är att det här underlaget är så väsentligt
viktigt för gruv- och mineralindustrin för framtiden. Det kommer nämligen
i förlängningen att ge fler sysselsättningstillfällen även längre fram i tiden.
Mineralkontoret satsar vi på för att göra detta till ett effektivt kontor, som
skall kunna samla in allt material som finns på olika håll och kanter, uppda-
tera det och se till att vi får ett modernt geomaterial som prospekteringsun-
derlag och att det marknadsförs såväl inom som utom landet. Detta kommer
att locka till nya prospekteringsengagemang.
Vi säger att detta skall ligga i Malå beroende på att det där redan i dag
finns en hel del som man kan tillgodogöra sig i det här sammanhanget, och
det vet Mats Lindberg lika bra som jag.
Förste vice talmannen anmälde att Mats Lindberg anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 45 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! I mitt anförande undrade jag om det var rena okunskapen
som var orsaken till förslaget och den argumentation som man för fram. Ef-
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
41
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
ter att ha åhört Karin Falkmers anförande har jag nästan blivit övertygad om
att så är fallet.
Vi har nu fått beskedet att det skulle vara bristen på basinformation som
gör att olika bolag inte prospekterar. Det är verkligen förbluffande. Jag und-
rar vilka som har lämnat de uppgifterna. Erfarenheten sedan lång tid visar
att när staten ökar sin insats ökar också bolagen sin prospektering, och när
staten minskar sina insatser följer insatserna från bolagens sidan automatiskt
med nedåt.
Så det här med SGAB i Malå. Resultatet blir att den kunskap och de erfa-
renheter som finns försvinner. De personer i Malå som håller på med det här
är ju uppsagda nu. Att då säga att karteringen skall vara en ersättning för att
man tar bort stödet till prospekteringen vittnar också om stor okunnighet.
Här måste jag också påpeka att Sverige vid en internationell jämförelse
satsat mycket litet redan som det har varit. Orsaken till det är också att det
inte är några bolag som går in och tar den risken.
Självfallet kan man ha åsikten att staten inte skall bidra med några pengar
här utan att bolagen får ställa upp med slantarna. Men det är ju på grund av
det förhållandet att de inte gör det som staten har gått in och bidragit med
pengar. Det är anledningen till stödet.
Såväl representanterna för Centern, för Folkpartiet liberalerna och för
Moderata samlingspartiet som för Kristdemokratiska samhällspartiet i Malå
säger att den grundläggande uppfattning som förslaget är baserat på är orea-
listisk, nämligen att gruvföretagen av egen kraft skulle vara beredda att fi-
nansiera det risktagande som all prospektering innebär. Kan det vara därför
att de bor nära verkligheten, därför att de har kunskaperna som de skriver
under ett sådant uttalande?
Anf. 46 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Det är inte gruvföretagen som har protesterat mot regering-
ens förslag!
För övrigt undrar jag om John Andersson har läst riksdagens revisorers
enorma kritik mot NSG och prospekteringsstödet. De kom fram till att det
väsentliga att satsa på är det första ledet i prospekteringskedjan. Det är det-
samma som chefen för Boliden skriver i en tidningsartikel, det är detsamma
som de utländska företagen säger när de tar kontakt med Sverige: Vi vill ha
ett bra underlag - då kommer vi in och prospekterar själva.
Jag undrar också om John Andersson är medveten om vad prospekte-
ringsstödet har inneburit i kostnader. NSG:s insatser i prospekteringsstödet
skapade 80 arbetstillfällen. Om man slår ut det stöd som har runnit ut på
antalet arbetstillfällen finner man att vaije sådant arbetstillfälle kostade
747 000 kr. Så kan vi inte fortsätta.
Det vi nu gör är att företa förändringar för att få ett bättre klimat - det gör
vi på det näringspolitiska området i dess helhet med vår politik. Dessutom
gör vi denna gigantiska satsning på Västerbottens län och Norrbottens län,
som exklusivt är inriktad på att få fram bättre underlag, som prospekterings-
företagen kan använda. Vi gör det möjligt för dem att få det lättillgängligt
genom att skapa ett mineralkontor i Malå.
42
Anf. 47 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag måste verkligen protestera då Karin Falkmer säger att
man gör en gigantisk satsning i Malå när man nu drar bort prospekteringsstö-
det på 40 - 50 miljoner, lägger ut 10 miljoner i stället och avskedar folk i
Malå. Detta är en gigantisk satsning! Vi undanber oss sådana gigantiska sats-
ningar till Västerbotten framdeles. Vi stoppar inte länge för sådana sats-
ningar.
Det är ju inte så att Västerbotten är en vit fläck på kartan när det gäller
karteringen. Jag har sedan länge mycket goda kontakter med dem som nu
berörs, så jag vet att det finns områden som är karterade. Men jag har inte
sett att några bolag har rusat till de områdena för att lägga ut pengar på att
prospektera. Nej, inte alls! - Så var det med den saken.
Karin Falkmer säger, med hänvisning till vad revisorerna har sagt, att den
statliga prospekteringsverksamheten har misslyckats. Riksdagsrevisorerna i
all ära, men då det gäller att bedöma prospekteringsverksamhet och gruvnä-
ring tror jag nog inte att de är de rätta att bedöma vad som är rätt eller fel.
Jag vill återigen påpeka att det verkar som om regeringen och regerings-
partierna tror att man kan få fram ett visst resultat per insatt krona. Det är
inte på det sättet. Man går ut och letar malm, och det är inte säkert att man
hittar någon malm. Är det då misslyckat? Nej, man har ju gjort ett försök,
och det visade sig att det inte fanns någon malm där. Det är otroligt att rege-
ringen kan bygga upp ett förslag på argumentationen, att man hittills inte
har lyckats hitta så många fyndigheter i förhållande till insatsen i pengar.
Då det gäller satsningen på 100 000 kr. som Falkmer räknade upp vill jag
säga att vi har ett exportvärde från gruvnäringen som, skulle jag tro, ligger
på 6 å 7 miljarder kronor. I förhållande till det är det inte stora slantar som
satsas på att hitta nya fyndigheter - tvärtom. Jag vill åter påminna om att det
vid en internationell jämförelse är en mycket låg summa som satsas här i
landet i förhållande till produktionen.
Anf. 48 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Det är uppenbarligen inte lätt att tillfredsställa västerbott-
ningar! Den satsning som vi gör på att få fram geomaterial innebär 10 miljo-
ner extra i 18 år - det är 180 milj.kr. Satsningen skulle säkerligen ha varit
större om det över huvud taget hade varit fysiskt möjligt att jobba fram det
geomaterialet snabbare.
Vår politik är framåtsyftande. Vi gör detta för att få fram material som kan
användas av prospektörerna och som de frågar efter. Vi reparerar härigenom
försyndelser av den gamla regeringen, som inte har sett till att Sverige har
ett modernt geomaterial på det här området.
Vi satsar nu kraftigt inom ett område som Socialdemokraterna gruvligt
har försummat. Vi drar in på ett annat område, där Socialdemokraterna och
vänsterpartierna här i riksdagen bildligt talat låtit pengarna rinna ut i sanden.
Förste vice talmannen anmälde att John Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
43
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
44
Anf. 49 BRUNO POROMAA (s):
Herr talman! Det händer mycket inom svensk gruvindustri för närva-
rande. Det mesta är tyvärr av negativt slag, och det senaste inslaget är rege-
ringens förslag om en avveckling av prospekteringsverksamheten och nämn-
den för statens gruvegendom; i förlängningen blir det också en avveckling
av SGAB:s Division prospektering. En kompensation med inrättande av ett
mineralkontor kallas av utskottets taleskvinna för en stor satsning för gruvin-
dustrin.
Gruvbrytningen resulterar förr eller senare alltid i att malmreserverna i de
bearbetade fyndigheterna tar slut och att man tvingas att stänga dessa. För
att långsiktigt kunna upprätthålla en produktion är det därför nödvändigt att
kontinuerligt tillföra branschen nya fyndigheter. Prospekteringsverksamhe-
ten är därför en livsavgörande förutsättning för den svenska gruvindustrins
framtid.
Antalet svenska gruvor har under de senaste åren drastiskt minskat. Orsa-
ken till detta finns att söka i trytande malmreserver och låga metallpriser.
Totalt hade vi 43 gruvor i drift 1977, medan endast 24 gruvor bröts under
1990. Flera av dem som fortfarande är i drift har en mycket osäker framtid,
och för några har beslut redan fattats om nedläggning. Men glädjande nog
finns det också fyndigheter som har nyöppnats eller återupptagits under de
senaste åren.
Antalet anställda inom näringen har under 90-talet i det närmaste halve-
rats, då i dag drygt ca 6 000 människor är sysselsatta inom branschen.
Om inga nya fyndigheter tillförs gruvbranschen kommer inom loppet av
några år endast järnmalmsgruvorna i malmfälten och Aitikgruvan i Norrbot-
ten att vara i drift. Om några år skulle således tre gruvor vara verksamma.
Följaktligen finns det mycket stora behov av insatser, om den svenska
gruvnäringen skall överleva, och här brådskar det. Men i stället väljer rege-
ringen motsatt väg och föreslår att man skall lägga ned nämnden för statens
gruvegendom och upphöra med den statliga prospekteringen.
Som den ende gruvarbetaren i riksdagen har jag all anledning att känna
stor oro för näringens framtid. Jag måste erkänna att jag personligen inte
ens är nöjd med mina partivänners reservation i näringsutskottet. Men jag
förstår deras resonemang - de har genom kompromisser försökt rädda det
som räddas kan.
Utsikterna att vinna gehör för vår motion är tämligen minimala, varför jag
är nödsakad att yrka bifall till reservationen - av två onda ting väljer man
dock det minst onda.
Om utskottets förslag antas av riksdagen kommer förutsättningarna för
SGAB:s prospekteringsverksamhet helt att försvinna, då all statlig prospek-
tering upphör. Prospekteringen kommer att ersättas av en utökad kartering
i Norr- och Västerbotten, och verksamheten kommer att läggas under SGU.
Utökad kartering i all ära! Men det behövs också fortsatt prospektering.
Kartering och prospektering utesluter inte varandra.
Det svenska urberget är mycket intressant. I Sverige finns Europas största
järnmalmsgruva, guldgruva, koppargruva och blygruva. Det finns således,
enligt mitt förmenande, behov av många fler hål i den svenska backen. Sve-
rige är faktiskt inte så perforerat som utskottsmajoriteten gör gällande.
Anf. 50 STEFAN ATTEFALL (kds):
Herr talman! Vi kan konstatera att 1980-talets prospekteringspolitik inte
har varit framgångsrik. I motsats till vad John Andersson sagt har staten ökat
sina insatser för att subventionera och stödja prospekteringsverksamhet.
Samtidigt har gruvbolagen minskat sina insatser. Stora pengar har satsats.
Men det har gett få nya gruvor och få nya arbetstillfällen. Det finns också ett
utbrett missnöje med organisationen och NSG:s sätt att arbeta. Vi kan även
se många exempel på att karteringen har varit bristfällig, och det har t.o.m.
funnits exempel på kartor från 1930-talet som skall fungera som underlag för
gruvintressenter. Det är klart att de kartorna behöver moderniseras.
Det krävs åtgärder för att stimulera gruvnäringen, det krävs en ekonomisk
politik i allmänhet som gynnar företagsamhet, och det krävs bättre villkor
för näringslivet att kunna stå på egna ben och skapa resurser för att klara
den egna råvaruförsörjningen. Vidare krävs det åtgärder som underlättar
och uppmuntrar företagens egna prospekteringsinsatser, genom att tillhan-
dahålla basinformation och underlagsmaterial - en prospekteringens infra-
struktur.
Jag och riksdagsledamöter från Centern, Moderaterna och Folkpartiet i
Västerbotten blev inte helt nöjda med näringsministerns förslag i budgetpro-
positionen. Det var två problem som vi upplevde inte var helt lösta. Det ena
gällde den långsiktiga utvecklingen för gruvnäringen. Det andra gällde de
akuta problemen i Malå kommun.
Det positiva i regeringens budgetförslag var ett förslag om en ökning av
anslagen till den geofysiska flygmätningen med 4 milj.kr. Karin Falkmer har
utvecklat de frågorna. Därmed får prospekteringen, som är beroende av så-
dan geoinformation, snabbare tillgång till den, och kostnaden per ytenhet
kan sänkas väsentligt.
Utskottet går nu vidare och föreslår en ökning av anslaget till den prospek-
teringsinriktade karteringen till 10 milj.kr. per år. Resurserna skall styras till
just baskarteringen i Norr- och Västerbotten. Därmed kommer underlaget
för gruvföretagens egna prospekteringsinsatser att främjas på ett långsiktigt
sätt.
Det andra positiva i utskottets förslag till förändring av näringsministerns
förslag är att ett mineralkontor bör etableras i Malå. Därmed skapas en orga-
nisation som kan samla in, uppdatera och bearbeta information som är rele-
vant för prospekteringen, samt tillhandahålla och marknadsföra information
för gruvintressenter - inhemska och utländska.
Med mineralkontoret skapas också förutsättningar för att bibehålla kom-
petens på mineralområdet i Malå. Omstruktureringen av prospekterings-
verksamheten drabbar därmed inte Malå lika hårt som annars skulle bli fal-
let. SGAB i Malå får också rimliga förutsättningar att omstruktureras.
Utskottet har alltså förbättrat näringsministerns förslag på ett positivt sätt.
För gruvnäringens långsiktiga framtid och för Malå som ort är detta ett klart
steg framåt jämfört med det förslag som först presenterades. Vi kristdemo-
krater har också varit aktiva på olika sätt för att få till stånd förbättringen.
Nu hänger mycket på hur näringsdepartementet och SGU hanterar de
praktiska frågorna när det gäller karteringsverksamheten och uppbyggnaden
av mineralkontoret. Det gäller för SGU att tillvarata den kompetens som
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
45
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
46
finns i Malå. Det gäller att se till att karteringsmaterialet inte bara samlas in
och analyseras i Malå utan att det också behålls på platsen och finns tillgäng-
ligt där. Mineralkontoret måste bli en relativt självständig del av SGU -
ungefär som Bergmästeriet är en egen enhet i dag inom SGU. Om mineral-
kontoret skulle bli någon form av B-avdelning till SGU i Uppsala, riskerar
riksdagens beslut att bli förfelat.
Anledningen till att jag har väckt denna fråga är att SGU:s sätt att hantera
just kartering för prospekteringsändamål hittills inte har varit tillfredsstäl-
lande. Jag tror att jag kan göra mig till tolk för alla regeringspartiers repre-
sentanter från Västerbottens län när jag säger att vi kommer att noggrant
följa det praktiska fullföljandet av riksdagens beslut. Vi kommer alltså att
bevaka att intentionerna i de beslut riksdagen skall fatta blir förverkligade.
Socialdemokraterna riktar kritik mot den av utskottet framarbetade lös-
ningen. De vill utreda vidare. De visar i sitt yttrande en stor förkärlek för
NSG som organisation, även om de numera kan tänka sig andra organisa-
tionsformer. Men för det senare visade de inte något större intresse i höstas.
Då var NSG det bästa på jorden. Men tydligen har insikten kommit om att
den gamla strukturen var misslyckad.
Problemet är att Socialdemokraterna vill fortsätta i stort sett i gamla hjul-
spår, som knappast långsiktigt löser vare sig gruvnäringens eller Malås akuta
problem. Nej, tvärtom. Det nya bolag som Socialdemokraterna vill skall
sköta de statliga prospekteringsinsatsema kan tydligen ligga litet var som
helst. Malå pekas inte ut. I Socialdemokraternas reservation framgår det att
det kan bli ”till en ort i något av de områden som är mest intressanta från
prospekteringssynpunkt”.
Hur förklarar ni för malåboma, Mats Lindberg, att ni kan tänka er att pla-
cera den nya organisation som ni förespråkar på en annan ort än Malå? I era
tidigare attacker mot oss i regeringspartierna har just situationen i Malå varit
ett av huvudnumren. Men ni vågar inte gå lika långt som utskottet går när
det gäller att peka ut orten som den nya verksamheten skall ligga på.
Herr talman! Med den betydande förbättring av regeringens förslag som
utskottet arbetat fram anser jag att förslaget är godtagbart, både för gruvnä-
ringen som sådan och för Malå kommun. Den omstrukturering som sker
kommer ändå att skapa problem för malåborna, och det är beklagligt. Men
den osäkerhet som präglat den här frågan sedan i höstas blir inte mindre av
att, som Socialdemokraterna föreslår, frågan utreds vidare. Följs Socialde-
mokraternas linje kan det sluta med att Malå inte får någonting. Nu gäller
det att se till att det praktiska fullföljandet av utskottets riktlinjer blir så bra
som möjligt för Malå kommun och för gruvnäringen.
Jag anser dock att regeringen inte får stanna vid dagens beslut när det gäl-
ler ambitionen att främja en stark och långsiktig gruvnäring i vårt land. Som
vi har pekat på i vår motion finns ytterligare uppslag som borde övervägas
av regeringen.
Statliga insatser inom FoU-verksamhet inkl, geokompetens vid universitet
och högskolor bör effektiviseras och förstärkas. Inrättande av någon form
av resultatutjämningsfond i boksluten, dit gruvbolagen kan avsätta icke be-
skattade medel till prospekteringsverksamhet, bör också övervägas. Alter-
nativt bör arrendeavgifterna för gruvverksamhet kunna avskrivas mot upp-
komna kostnader för prospektering och gruvundersökningar. Det finns en
del andra idéer som bör utredas och utvecklas ytterligare som berör olika
departementsområden i regeringen.
Herr talman! Med dessa synpunkter yrkar jag bifall till utskottets hemstäl-
lan.
Anf. 51 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Stefan Attefalls svepande omdöme om NSG vittnar om en
okunskap. NSG:s roll och verksamhet har präglats av långsiktighet. Därför
går det inte att bara säga att verksamheten har varit olönsam. Man måste se
till vilka uppgifter NSG har haft.
NSG är den enda organisation som har arbetat med industrimineral. Da-
gens beslut, som Stefan Attefall deltar i, innebär ett avslut på prospekte-
ringen över industrimineral. Det är ingen annan som gör sådant i Sverige.
Det finns all anledning att upprätthålla en sådan prospektering i Sverige.
Vidare har vi Stefan Attefalls fråga om Socialdemokraternas ställningsta-
gande till vilken ort som skulle gälla. Det finns kvar en stor prospekterings-
verksamhet som fortfarande anses representera den högsta kompetensen på
området. Den kompetensen finns i Luleå och Malå. Därför kommer den
verksamheten i stor utsträckning att finnas kvar.
Vi tror inte att all kunskap på området finns i utskottet. Det finns anled-
ning att tala med både avnämarna och köparna i en större utsträckning än
vad som kan göras i utskottet. Därför har vi inte fastställt vilken ort som
verksamheten skall finnas på. Men vi har sagt att den skall vara i det område
där verksamheten bedrivs, och det måste vara så nära Malå det går att
komma utan att säga ordet.
Anf. 52 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Jag skall inte säga att min kunskap på det här området är
fullständig på något sätt. Min auktoritet på området kanske något stärks av
att min morfar har varit kollega till Bruno Poromaa i gruvan i Kiruna.
Jag har emellertid försökt sätta mig in i de här frågorna, särskilt under det
gångna halvåret. Jag har pratat med en lång rad människor. De enda som
har talat gott om NSG som organisationsform har varit Socialdemokratena.
Näringslivet, människorna i Malå m.fl. har sagt att den här formen inte har
varit bra. Det är den kritiken jag har tagit till mig. Jag har nämligen bedömt
att dessa människor kan det här minst lika bra som Socialdemokraterna i
riksdagen, om inte bättre.
Jag noterar att Mats Lindberg inte ger något klart besked om Malå kom-
mer att få den organisation som socialdemokraterna vill utreda under en viss
tidsperiod. Vi vet inte heller hur lång den är. Det kan sluta litet grand hur
som helst. Nu skall det ligga så nära Malå som möjligt. Det är i alla fall något
starkare än förslaget i reservationen.
Den osäkerhet som man sprider kring Malå som kommun är större än den
osäkerhet som har uppstått på grund av, tycker jag, det alltför snåla beskedet
från regeringen och näringsministern. Det ger i alla fall en klar signal inför
det beslut vi skall fatta i riksdagen om att det här finns någonting att bygga
vidare på. Här skapar man förutsättningar för att utveckla något, och det
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
47
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
48
kommer att skapa en situation som medför att många jobb kan behållas i
Malå och att man kan behålla den kompetens som finns. Det ser jag som
mycket positivt.
Omstruktureringar och förändringar är alltid smärtsamma, oavsett om
man med en socialdemokratisk skolminister lägger ner skolöverstyrelsen el-
ler om man med en moderat näringsminister gör förändringar i gruvprospek-
teringen. Det gäller att se till att det här blir så bra som möjligt. Jag tycker
att vi har kommit en bra bit på vägen med det besked utskottet ger.
Anf. 53 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Det som regeringen nu föreslår, Stefan Attefall, gäller 5
milj.kr. Det rör sig om några få anställda. I Malå finns i dag ett sextiotal
anställda. Vi måste ha litet proportioner i det vi talar om.
Det är ingen gigantisk satsning, som Karin Falkmer säger. Vi skall vara
medvetna om att NSG under förra året hade en insats på 30 milj .kr. Vi måste
hålla oss till de siffror som det är fråga om. Det är ett mycket litet kontor.
Jag vill hävda att det är kosmetika, och att det är detta som det handlar om.
Jag vidhåller det jag sade tidigare. Det görs litet grand för att rädda ett
antal ledamöter från Västerbotten. Det är ingen stor satsning. Det är en sats-
ning på ett litet antal anställda.
Anf. 54 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Jag skall inte tolka Karin Falkmer, men jag tror att ordet
”gigantisk” mera avsåg karteringsinsatsema än själva anslaget till kontoret.
Mats Lindberg, man måste se det här i sin helhet. Det handlar om pengar
för själva driften av kontoret och den verksamhet som redan finns där, och
det handlar om karteringssatsningarna. Som jag påpekade i mitt anförande
bör mineralkontoret få en viktig roll i sammanhanget.
Jag tror också att SGAB har stor potential att utvecklas som mera av ett
traditionellt konsultbolag gentemot gruvnäringen. Därmed kan också
SGAB:s befintliga verksamhet i och för sig krympa, men den kanske inte
behöver krympa så mycket som de värsta scenarierna innebär. Det finns
nämligen också möjlighet att sälja tjänster och därmed stå på egna ben. Men
visst kommer det att innebära neddragningar i Malå. Det är bekymmersamt,
och det är självfallet en sak som oroar mig. Samtidigt inser jag att det gamla
systemet och den gamla organisationen långsiktigt inte är någonting positivt.
Vi kan inte bara pumpa in pengar i en verksamhet som inte har fungerat. Vi
måste hitta nya vägar. Jag tycker att utskottet har kommit en bra bit på den
vägen.
Förste vice talmannen anmälde att Mats Lindberg anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 55 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag tror att Stefan Attefall skall vara litet försiktig med sina
uttalanden. En herre vid namn Thure Lindblom som representerar kds i
Malå har skrivit under en skarp protest mot förslaget att slopa all statlig pro-
spektering. Han säger klart och tydligt att den uppfattning som förslaget är
baserad på är orealistisk. Hänvisningen till vad man säger i Malå tycker jag
var mycket olycklig.
Sedan till bristerna i prospekteringen. Det har nu hävdats från två håll. Ta
då och tala om vilket resultat som skulle ha varit tillfredsställande. Ni säger
hela tiden att prospekteringen inte har varit tillfredsställande. Man har inte
hittat nog många fyndigheter. Ni kan väl nämna ungefär hur många fyndig-
heter man skulle ha hittat med de här insatserna för att det skulle vara till-
fredsställande.
Jag betvivlar inte att Attefall och de övriga ledamöterna på Västerbottens-
bänken från regeringspartierna har försökt att påverka industriministern.
Det tror jag säkert, men jag vet hur svårt det är att påverka honom.
Det mineralkontor man nu får med kanske 18 anställda kan väl inte vara
en gigantisk satsning om man samtidigt avskedar 62 människor med gedigna
kunskaper och erfarenheter av att leta malm. De skickar man i väg. Vad är
det för en satsning? Kan det vara ett resultat att yvas över?
Stefan Attefall sade att kontoret i Malå inte skall bli något B-kontor. Che-
fen för SGU i Uppsala har redan uttalat sig i tidningen och sagt att SGU skall
anställa tio geologer för pengarna. Har Attefall och de övriga ledamöterna
på Västerbottensbänken i det borgerliga blocket försäkrat sig om att de tio
som Carlsson säger att han skall anställa verkligen anställs i Malå, eller kom-
mer de att anställas i Uppsala?
Vi vet hur det gick med chefstjänsten i borrkärnearkivet. Efter många år
uppmanade Westerberg SGU att begära att tjänsten inte skulle behöva pla-
ceras i Malå. Det blev resultatet. Det kanske går på samma sätt med lokal-
kontoret.
Anf. 56 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Min partikamrat Thure Lindblom i Malå reagerade när de
första beskeden kom. Han har inte reagerat på det förslag som utskottet har
kommit med nu. Man reagerar självfallet som lokalpolitiker och kräver för-
ändringar. Jag har naturligtvis varit i kontakt med både honom och andra.
Att vi har skrivit en motion och agerat i frågan beror bl.a. på att jag delar
en del av reaktionen. Det gäller att försöka hitta lösningar i ett framtidsper-
spektiv. Man kan inte bara fortsätta i gamla hjulspår för att just nu rädda ett
antal arbetstillfällen på en viss plats. Det gäller att hitta långsiktiga lösningar
som är hållbara. Det är detta som har varit strävan från oss som har motione-
rat men också från utskottets sida, som jag har upplevt det. Det är det som
är intressant i sammanhanget.
Det skall bli mycket intressant att följa SGU:s sätt att hantera den här frå-
gan. Det finns klara direktiv i utskottets skrivning. Men som i all annan verk-
samhet handlar det om hur man praktiskt genomför saker, vilken typ av
människor man anställer och hur man organiserar verksamheten. Det är
mycket viktigt att se till att Malå får del av kompetensen, så att det inte blir
någon halvmesyr. Jag vill höja ett varningens finger, och jag kommer att ha
ett öga på utvecklingen.
Frågan om chefen för borrkärnearkivet är ett bra exempel på den kritik
som skall riktas mot den förra regeringen. Det var den som borde ha åtgär-
dat den biten. Det är en diskussion som har förts under flera års tid. De nuva-
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 84
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
50
rande regeringspartiernas företrädare i Västerbotten har försökt få chefen
till Malå, men de har inte fått något stöd av den socialdemokratiska rege-
ringen.
Problemet är att de här frågorna har skötts så dåligt. Eftersom man inte
har vidtagit nödvändiga åtgärder tidigare, hamnar vi i den här situationen
just nu när vi har en bekymmersam lågkonjunktur. Det är så på alla områden
i samhällslivet. De nödvändiga förändringar som vi tvingas göra nu sker i en
lågkonjunktur. De skulle ha skett i en högkonjunktur, då man lätt skulle ha
kunnat skapa nya arbetstillfällen för de människor som måste flytta på sig.
Det är det dilemmat vi befinner oss i när det gäller mineralprospekteringsfrå-
gorna, NSG:s verksamhet i SGAB i Malå osv. Det är den bistra verklighet
vi lever i.
Om dessa problem bör man snarare ta en diskussion med socialdemokra-
terna än med mig.
Anf. 57 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Kan man nu när Stefan Attefall har sin sista replik kvar få
en riktig redogörelse över hur ett tillfredsställande resultat skulle ha sett ut
när det gäller den statliga prospekteringsverksamheten? Jag har frågat flera
gånger, men det är omöjligt att få ett svar. Om man kan konstatera att verk-
samheten har varit otillfredsställande måste man också kunna svara på hur
den skall se ut för att vara tillfredsställande, om man nu vet precis hur det
här skall ordnas upp i framtiden. Det är ju det ni påstår er veta.
Självfalllet är jag för långsiktiga lösningar. Jag kan också hålla med om att
man behöver förändra. Jag har själv skrivit motioner tidigare här i riksdagen
om att man skall förändra just den här verksamheten och få en aktör på fäl-
tet. Den aktören skall självfallet finnas i verksamhetsområdet. Men det är
ju inte det man får, om man som plåster på såren kanske får ett B-kontor.
Man kan få 18 anställda på lokalkontoret i Malå samtidigt som man
skickar i väg 60 personer som har den samlade kunskapen och erfarenheten
efter många års arbete med att hitta nya mineraler. Det är otroligt att man
kan säga att det rör sig om gigantiska satsningar och att man därmed finner
långsiktiga lösningar.
Jag tycker att Stefan Attefall i slutomgången, så att hela kammaren får
veta, skall svara på hur ett tillfredsställande resultat skulle ha sett ut. Nu har
man tydligen hängt upp hela förslaget på att resultatet inte har varit tillfreds-
ställande. Då måste man självfallet kunna säga hur det skulle ha varit för att
vara tillfredsställande. Jag utgår från att verksamheten i så fall skulle ha fått
fortsätta.
Anf. 58 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Jag kan självfallet inte ge exakta besked om hur ett tillfreds-
ställande resultat av olika insatta pengar och olika verksamheter ser ut. Jag
konstaterar bara att mellan 1975 och 1987 har vi satsat 1,3 miljarder i pro-
spekteringsverksamhet. Mellan 1983 och 1990 har vi satsat 816 milj.kr., vil-
ket i dags dato har resulterat i 80 gruvjobb.
Med de intryck jag har fått efter att ha talat med olika intressenter, nä-
ringen och de som arbetar med detta och efter att ha hört kritiken mot hur
det har fungerat, kan jag inte dra någon annan slutsats än att det här inte har
varit en tillfredsställande lösning. Jag tar inte på mig större uppgifter än att
jag konstaterar att jag inte upplever att det har varit en tillfredsställande lös-
ning. Om John Andersson tycker att det här är rätt utdelning på insatta
pengar, förstår jag hans argumentation här i kammaren. Jag har en något
annan uppfattning.
Problemet för John Andersson är att han i slutomröstningen har att välja
mellan två förslag för Malås del. Det gäller att vi skall satsa på ett mineral-
kontor. Det innebär att vi kan behålla en del av kompetensen på orten.
SGAB kan få en chans att omstruktureras och bli mer av ett säljande kon-
sultbolag gentemot de privatintressenter som vill utnyttja deras tjänster. Det
skapas då en del arbetstillfällen i Malå. Alternativet är att fördröja osäkerhe-
ten i Malå genom att utreda vidare enligt socialdemokratisk modell. Då vet
man inte ens om det blir något kvar i Malå i framtiden när socialdemokra-
terna har utrett färdigt och olika orter har slagits om var den nya organisatio-
nen skall finnas enligt den socialdemokratiska modellen. Det tycker jag är
en sämre lösning. Därför kommer jag att tillstyrka utskottets förslag.
Förste vice talmannen anmälde att John Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 59 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Jag vill bölja med att yrka bifall till reservation 1, även om
den inte fullt ut lever upp till mina motionskrav.
När det gäller gruvverksamhet har vi, så länge människor har funnits i det
som i dag är Sverige, hämtat resurser ur marken. Det böljade med sten, och
det fortsatte med mineral. Nu är det risk för att den epoken är slut i Bergsla-
gen. Grängesbergsgruvan, som ingen vet hur länge den har använts, står
stilla i dag. Gruvan i Falun, som också har en oerhört lång historia, skall det
inte brytas mera i.
Det här är en illustration av hur pass långsiktig gruvhantering kan vara. I
Bergslagen finns det i dag oräkneliga nedlagda gruvor men få i drift. Därför
måste man självfallet satsa på att skapa förutsättningar för ny gruvdrift, och
då måste man kunna leta reda på malmen. Baskartering är bra, och det be-
hövs insatser på det området. Det har gjorts för litet i Sverige på den kanten.
Det här är åtgärder på lång sikt, och medan man väntar på resultatet av dem
riskerar gruvnäringen att helt och hållet dö ut i Bergslagen. Då försvinner
kunnandet och en kultur.
I svensk näringspolitik är huvudbudskapet till marknaden i dag: Ta för er!
Svenska folket bjuder! Men i det här ärendet tror jag inte att marknaden
kommer att ha någon nytta av den signalen, eftersom förutsättningarna för
gruvnäringen försämras så radikalt genom det regeringsförslag och det ut-
skottsbetänkande som vi nu behandlar.
Anf. 60 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Ärade ledamöter! Jag tillhör också dem som har min förank-
ring i gruvnäringen, i min farmor Kata Dalström, som klättrade i Bergsla-
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
51
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Mineralförsörjning
gens gruvor i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Hon skulle kanske
med intresse ha tagit del också av den här debatten.
Som representant för Ny demokrati i näringsutskottet har jag anslutit mig
till utskottets majoritet, efter rätt djupa diskussioner, som jag upplever det.
Efter att ha lyssnat på debatten här, exempelvis på John Andersson, kän-
ner jag mig förvånad över att man inte ser sambanden i stort, att det tidigare
inte har funnits förutsättningar i landet för att bryta och för att intressera nya
gruvföretag att komma till oss. Vi har haft ett relativt sett dåligt underlag,
och det måste förbättras. Framför allt har vi inte haft några incitament till
lönsamhet, så länge som kronoandelssystemet suger upp 50 % av den vinst
som ett gruvföretag skall arbeta med. Det skapar knappast någon motivation
för industrin.
Nu är dessa hinder undanröjda, och vi får en bättre, uppdaterad kartering
samt en möjlighet till bättre lönsamhet. Vi skapar alltså nya förutsättningar,
eftersom de gamla förutsättningarna inte har gett oss någon lönsam gruvin-
dustri, som vi har hört i många inlägg i dag. Lösningen med ett mineralkon-
tor, troligen i Malå, ser vi som en naturlig lösning, där det finns klart angivna
regler för att resurserna skall disponeras för kartering, för att ge underlag
för industrin, framför allt utländsk industri, att bli intresserad av prospekte-
ring, som man själv driver i egen regi till egna kostnader. Det ser vi som vä-
sentligt.
Vi har framför allt biträtt utskottets hemställan mot den bakgrunden att
vi utgår från att mineralkontorets verksamhet skall baseras på och byggas
upp på den kompetens som finns där uppe, och därefter skall man arbeta
vidare. Vi kommer verkligen att se till att man utnyttjar den kompetensen.
Framför allt blir det sedan en fråga om att marknadsföra resultatet av mine-
ralkontorets verksamhet, vilket vi har angivit i ett särskilt yttrande. Vi vill
lägga 1 milj.kr. på marknadsföringen av den nya inriktningen och det nya
material som man får i händerna när det gäller svensk gruvindustri.
Anf. 61 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten, men jag vill ändå säga till
Bengt Dalström, att medan gräset växer dör kon. Jag tror att han är så pass
gammal att han vet det.
Ni i Ny demokrati utgår från att saker och ting kommer att ske så som ni
tänker. Jag skulle vilja varna för sådana fromma förhoppningar.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande näringsutskottets betänkanden 1991/92:NU17 och
NU18.
Näringsutskottets betänkande NU17
Mom. 1 (privatiseringen av statligt ägda företag, m.m.)
Utskottes hemställan bifölls med 176 röster mot 138 för reservation 1 av
Anita Gradin m.fl.
Mom. 2 (förvaltningsbolag för de statligt ägda företagen)
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 137 för reservation 2 av
Anita Gradin m.fl.
Mom. 4 (konkurrenssituationen för den svenska varvsindustrin)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 136 för reservation 3 av
Anita Gradin m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Kungl. hov- och
slottsstaterna
Näringsutskottets betänkande NU18
Mom. 1 (riktlinjer för den statliga prospekteringen och avveckling av nämn-
den för statens gruvegendom)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 137 för reservation 1 av
Anita Gradin m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 3 (stöd till prospektering m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 294 röster mot 20 för meningsyttringen
av Rolf L Nilson i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 8 (mineraljakt)
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 138 för reservation 4 av
Anita Gradin m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, kon-
stitutionsutskottets betänkande KU28, justitieutskottets betänkanden
JuU7, JuU13, JuU14, JuU15 och JuU16 samt lagutskottets betänkanden
LU20, LU21, LU22 och LU23, beslöt kammaren på förslag av förste vice
talmannen att de fick företas till avgörande i ett sammanhang sedan debatten
i dessa ärenden avslutats.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU28 Kungl. hov- och slottsstaterna (prop. 1991/92:100 delvis).
53
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Sexuella övergrepp
mot barn, m.m.
54
Anf. 62 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Jag tror att det var tre år sedan vi senast hade en debatt om
den kungliga hovstaten, närmare bestämt den 8 mars 1989. Catarina Rön-
nung försvarade då den dåvarande regeringens förslag om att öka anslaget
med 11 %. Som argument använde hon bl.a att de lågavlönade som arbetar
på slotten måste få ordentliga lönehöjningar. Det kan man ju tycka också
nu. Men enligt det föreliggande förslaget skall anslaget höjas med ytterligare
ca 27 %, jämfört med budgetåret 1990/91. Med all nödvändig underdånig
respekt undrar jag om det möjligen inte är så, att också kungahuset måste
följa Rehnbergavtalet.
Ett extra anslag under innevarande budgetår motiverades med ett ökat
antal statsbesök. Varför ligger man då kvar på den högre nivån också nu?
Jag undrar om man möjligen kan få en förklaring.
Hur är det för övrigt med den kungliga produktiviteten och kostnadskon-
trollen? Kommer t.ex. hovleveranserna att behöva följa den planerade
skärpta upphandlingsförordningen? Såvitt jag kan förstå av EES-avtalet be-
tyder det att det här med kungl. hovleverantör blir någonting synnerligen
tveksamt. Kungen är ju en statlig inrättning, och statliga monopol gillar man
inte vare sig i EG eller i EES-avtalet, sägs det.
Också de kungliga slotten får ett mycket stort påslag. Vi anser att det är
väldigt viktigt att slå vakt om vårt gemensamma kulturarv, även i form av de
kungliga slotten. Men som den nuvarande regeringens företrädare ofta och
gärna brukar framhålla i alla möjliga sammanhang kunde det kanske vara
bra med en viss konkurrens även på det här området.
Vårt förslag innebär att pengarna lämnas över till kulturmiljövården, och
att man där får prioritera mellan olika angelägna projekt och därefter lämna
ut arbetsuppgifterna till den som mest effektivt kan utföra den nödvändiga
vården av de kungliga slotten.
Med det anförda vill jag yrka bifall till min meningsyttring, som finns fo-
gad till konstitutionsutskottets betänkande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1991/92:JuU7 Sexuella övergrepp mot barn, m.m. (prop. 1991/92:35).
Anf. 63 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Riksdagen föreläggs nu ett förslag som av lagrådet har be-
tecknats ”närmast som onödigt”. Lagrådet ifrågasätter också behovet och
lämpligheten av att i den nu aktuella lagtexten särskilt ange att offrets låga
ålder skall utgöra en försvårande omständighet. Det är alltså justitieutskot-
tets betänkande i anledning av en proposition om sexuella övergrepp mot
barn, som nu är föremål för kammarens behandling.
Innan jag vidare utvecklar de reservationer som Socialdemokraterna har
avgett, vill jag säga att det inte råder någon oenighet om det självklara i att
det allmänna måste skydda barn och ungdomar mot sexuella övergrepp, så-
väl när gärningsmannen har använt våld eller tvång av något slag som i andra
fall. Det goda syftet med regeringens förslag skall inte ifrågasättas, men de
metoder som regeringen och utskottsmajoriteten anvisar leder inte till att
barnen får ett bättre skydd.
Offrets låga ålder skall enligt de allmänna reglerna i brottsbalken om
straffmätning och påföljdsval beaktas. Det är mot den bakgrunden som lag-
rådet anser att en ändring av 1 och 4 §§ i kapitlet om sexualbrott är onödig.
Frågan inställer sig också varför inte ändringen även skall omfatta de två
mellanliggande paragraferna om sexuellt tvång resp, sexuellt utnyttjande.
Varför behövs det inte någon lagändring på dessa punkter?
Också Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat sig emot att man
skall införa begreppet låg ålder som en försvårande omständighet vid sexu-
ellt utnyttjande av underårig. Hovrätten säger att ”det finns inget behov av
det föreslagna tillägget och att det närmast framstår som egenartat att i en
bestämmelse som avser skydd för underåriga särskilt nämna offrets låga ål-
der”.
Det finns också några motioner i vilka man vänder sig emot regeringens
förslag på den här punkten, dvs. ”låg ålder” som rekvisit. Christina Linder-
holm och Karin Israelsson, Centern, samt Gullan Lindblad och Barbro Wes-
terholm, Moderata samlingspartiet resp. Folkpartiet liberalerna har på goda
grunder motionerat mot regeringens förslag. De stöder sig helt på det reso-
nemang som lagrådet för om det onödiga i att genomföra den här lagänd-
ringen.
Det finns också hos majoriteten i utskottet en stor tveksamhet till rege-
ringens förslag och utskottets eget betänkande, bl.a. när det gäller begreppet
låg ålder i 1 och 4 §§.
Man är så osäker, från majoritetens sida, att man anser det som angeläget
att effekterna av ändringen av lagstiftningen noga måste följas. Man anser
att lämpliga lagstiftningsåtgärder måste övervägas om lagstiftningen leder
till svårigheter i den praktiska tillämpningen eller till andra olägenheter.
Varför skall en lagstiftning genomföras om man måste skapa sådana
reservutgångar som majoriteten nu talar om? De farhågor som majoriteten
uttalar är precis det resonemang som bl.a. lagrådet har fört kring det onödiga
i att göra den här förändringen av de aktuella paragraferna.
Jag yrkar därmed bifall till reservation 1 i betänkandet.
När det gäller reservation 2, skulle ett bifall direkt innebära en beställning
hos regeringen av en straffskärpning för brottet sexuellt utnyttjande. Straff-
maximum för sexuellt utnyttjande skulle alltså nå samma nivå som för våld-
täkt.
En enig riksdag har tidigare uttalat sig för att en översyn borde ske. Det
är flera år sedan riksdagen enhälligt uttalade sig för att man borde ha samma
straffmaximum för sexuellt utnyttjande som för våldtäkt. Det är därför när-
mast obegripligt att man inte nu tog chansen att korrigera lagstiftningen på
den här punkten i propositionen i den riktning som det folkvalda parlamen-
tet har uttalat sig för.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Sexuella övergrepp
mot barn, m.m.
55
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Sexuella övergrepp
mot barn, m.m.
Utskottsmajoriteten har i det här betänkandet egentligen samma uppfatt-
ning, nämligen att man borde höja straffmaximum. Det framgår av texten
på s. 13 i betänkandet, där man - trots att man tillstyrker propositionen utan
höjning av straffmaximum - skriver så nära ett avstyrkande av förslaget som
man rimligen kan komma, utan att man därför avstyrker förslaget. I och med
det öppnas ytterligare en reservutgång.
Den i riksdagen som nu i omröstningen vill medverka till att riksdagen
klart skall uppmana regeringen att återkomma med förslag om höjt straff-
maximum för sexuellt utnyttjande bör nu ta chansen och rösta för reserva-
tion 2.
Jag utgår i vaije fall från att folkpartisten Olle Schmidt, som har motione-
rat i samma riktning, kommer att stödja den socialdemokratiska reservatio-
nen.
I anslutning till propositionen har det också väckts ett antal motioner an-
gående preskriptionstider när det gäller sexualbrott. Ganska många ledamö-
ter har motionerat om väsentliga förlängningar av preskriptionstiderna. Jag
tycker att det intressant att notera hur man motionerar och hur man röstar.
Och jag konstaterar att från Ny demokratis sida har Karl Gustaf Sjödin,
Anne Sörensen, Peter Kling, Harriet Colliander, John Bouvin, lan Wacht-
meister och Christer Windén motionerat om väsentliga förlängningar av pre-
skriptionstiderna. Sten Söderberg är också med på motionerna. För Centern
har Ingbritt Irhammar och Karin Starrin motionerat i samma riktning och
för Kristdemokraterna Margareta Wiklund.
Det som är intressant i majoritetsförslaget är att man - eftersom brottet
sexuellt utnyttjande i riksdagens intresse gradindelas utan att man höjer
straffsatserna - får ett straffmaximum på två år i stället för fyra år för sexuellt
utnyttjande, och fyra år när brottet är grovt.
Den här maximeringen till två år innebär också att preskriptionstiden för
detta brott sänks. Det framstår som något egenartat att motionärer som klart
har uttalat sig för väldiga förlängningar av preskriptionstiderna nu riskerar
att rösta på ett sådant sätt att man medverkar till en förkortning av preskrip-
tionstiderna för sexualbrott.
Denna insikt borde leda till ett stödjande av reservationen 2 för att und-
vika en sänkning av preskriptionstiden för det aktuella brottet från fem år till
två år. Jag uppmanar motionärer och andra som är intresserade av förlängda
preskriptionstider att stödja reservation 2, till vilken jag yrkar bifall.
Jag avslutar mitt anförande med att ställa några frågor till majoritetsföre-
trädaren:
Varför är det så viktigt att genomföra onödiga lagändringar som kan leda
till svårigheter i dömandet? Ändringarna är dessutom inkonsekventa. Varför
är det så viktigt att negligera riksdagens tidigare uttalande om att straffmaxi-
mum för sexuellt utnyttjande bör vara detsamma som för våldtäkt? Varför
är det så viktigt att lagstifta på ett sådant sätt att preskriptionstiden kortas
från fem till två år för sexuellt utnyttjande? Och den sista frågan vilken måste
intressera Moderaterna alldeles särskilt: Varför bryr sig utskottsmajoriteten
inte om lagrådets uppfattning i den här frågan? Lagrådet säger ju att denna
lagstiftning är onödig.
56
Anf. 64 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Det är justitieutskottets betänkande nr 7, som behandlar
bl.a. sexuella övergrepp mot barn, som vi nu har börjat diskutera.
De ändringar som regeringen har föreslagit, och som utskottet tillstyrker,
syftar bl.a. till att stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnytt-
jade i sexuella sammanhang. De syftar också till att i strafflagstiftningen yt-
terligare markera allvaret i sexuella övergrepp.
Bestämmelserna om sexualbrott finns i 6 kap. brottsbalken och fick sin
nuvarande utformning år 1984.1 januari år 1989 upprättades en PM i depar-
tementet, som utmynnade i vissa förslag till lagändringar efter bl.a. uttalan-
den här i riksdagen och efter ett antal motioner.
Dels gällde det gränsdragning mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande.
Dels gällde det skillnaden i straffskalan mellan sexuellt umgänge med barn
och sexuellt umgänge med syskon. Det lämnades också vissa andra förslag,
som bl.a. syftar till att markera det allvar med vilket sexuellt övergrepp mot
barn måste ses.
Propositionen, som ligger till grund för betänkandet, bygger på departe-
mentspromemorian och remissbehandingen av densamma. Förslagen syftar
alltså, som jag nyss nämnde, bl.a. till att stärka skyddet för barn och ungdo-
mar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och till att även i strafflag-
stiftningen ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn.
Offrets låga ålder förs nu in som en omständighet, som skall beaktas sär-
skilt vid bedömandet av om ett sådant brott är grovt. En sådan omständighet
föreslås även vid betraktande av våldtäkt vara om den som begått gärningen
visat särskild hänsynslöshet.
Herr talman! Enligt gällande bestämmelse skall man, vid bedömandet av
om en våldtäkt varit grov, särskilt beakta om våldet varit livsfarligt eller om
den som har begått gärningen har tillfogat offret allvarlig skada eller allvarlig
sjukdom eller annars visat särskild råhet.
Som grovt brott skall även sexuellt utnyttjande av underårig räknas, om
den som har begått brottet har handlat särskilt hänsynslöst. Regeringsförsla-
get, som utskottet tillstyrker i betänkandet, tillför offrets låga ålder som en
omständighet som kan kvalificera gärningen som grov.
Göran Magnusson stöder sig i sitt anförande helt på att lagrådet har haft
vissa invändningar. Man påpekar bl.a. att det finns två åldersgränser i brotts-
balken, nämligen 18 år och 15 år, i nuvarande 6 §. Lagrådet anför att det kan
skapa osäkerhet om till vilken i kapitlet angiven åldersgräns offrets låga ål-
der skall relateras. I utskottet har vi diskuterat detta och haft viss förståelse
för vad lagrådet har anfört. Men precis som justitieministern anser vi inte
att den farhågan väger så tungt att den skulle utesluta den mycket viktiga
markeringen låg ålder. Vi utgår ifrån och anser att domare och nämndemän
i varje enskilt fall på ett riktigt sätt kan tolka vad uttrycket låg ålder betyder.
Mörkertalet när det gäller övergrepp mot barn och ungdomar är mycket
betydande. Trots att antalet anmälda fall har ökat högst betydligt visar
många undersökningar och väldigt många rapporter att det är fråga om ett
skrämmande mörkertal. Vi vet också att ett barn som blivit utnyttjat sexuellt
oftast känner sig medansvarigt och att problemen växer och blir ännu större
och svårare, om barnet sedan inte heller blir trott eller om man inte kan in-
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Sexuella övergrepp
mot barn, m.m.
57
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Sexuella övergrepp
mot bam, m.m.
gripa, t.ex. beroende på att brottet har blivit preskriberat. Därför kommer
vi att begära en översyn av preskriptionstiderna, vilket jag skall återkomma
till.
Många barn och ungdomar far illa, och det är vår skyldighet att göra allt
vad vi kan för att värna, skydda och hjälpa dessa utsatta ungdomar. Det är
även mot den bakgrunden ytterst viktigt att markera hur allvarligt utskottet
ser på sexualbrott och på sexuella övergrepp mot barn och ungdomar.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till hemställan i betänkandet och av-
slag på reservation 1 under mom. 1 i hemställan.
När det gäller reservation 2 om sexuellt utnyttjande under mom. 2 i hem-
ställan, yrkar jag även här bifall till utskottets skrivning och avslag på reser-
vationen, och jag gör det av bl.a. följande skäl.
I nuvarande paragraf om sexuellt utnyttjande föreskrivs straffansvar för
den som förmår någon till sexuellt umgänge genom att otillbörligt utnyttja
att personen i fråga är psykiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd. Högsta
domstolen har fastslagit att uttrycket ”förmår” kräver att gärningsmannen
varit aktiv fysiskt eller psykiskt för att det sexuella umgänget skall bli av.
Regeringsförslaget innebär att straffansvar föreskrivs för den som har sexu-
ellt umgänge med person genom att utnyttja att denna lider av psykisk stör-
ning. Detsamma föreslås gälla om offret befinner sig i vanmakt eller i annat
hjälplöst tillstånd.
Det sistnämnda, herr talman, är inte den minst viktiga förändringen. Vi
har alla kunnat läsa om eller hört talas om hur unga flickor, som har varit för
berusade för att freda sig, har blivit sexuellt utnyttjade, ibland av flera män
och ibland med kroppslig skada som följd, där de unga flickornas liv faktiskt
har varit i fara.
Jag vill slutligen, herr talman, ta upp frågan om preskriptionstiderna för
sexualbrott som riktar sig mot barn. Göran Magnusson påpekade i sitt inled-
ningsanförande att preskriptionstiderna kan komma att förkortas. Detta an-
ser inte heller utskottet vara en riktig väg.
Vi vet ju att barn många gånger har mycket svårt att föra sin talan. Vi vet
att det ofta dröjer ända upp i tonåren eller rent av ännu längre innan ett barn
som har varit utsatt för sexuellt övervåld kan berätta om sin vånda. Det onda
visar sig som regel på ett helt annat sätt. Det kan vara genom skolk, dåligt
uppförande, oro, depression eller liknande. Små barn kan ha djupa depres-
sioner.
Denna vetskap har utmynnat i att utskottet har bett om en särreglering i
vissa fall. Vi har noterat effekterna i preskriptionshänseende i ändringen av
6 kap. 2 och 3 §§. Därför efterlyser vi en översyn av gällande regler såvitt rör
6 kap. brottsbalken om sexualbrotten när det gäller preskriptionsbestäm-
melserna.
Man kan naturligtvis pröva olika vägar, men översynen bör ha syftet att
de nuvarande åtalspreskriptionstiderna förlängs. Och översynen kan natur-
ligtvis även omfatta annan brottslighet om det av systematiska skäl bedöms
lämpligt.
Jag yrkar alltså bifall till hemställan i betänkandet i dess helhet och avslag
på samtliga motioner och reservationer.
58
Jag skall mycket kortfattat även besvara de frågor som Göran Magnusson
ställde.
Jag anser inte att denna förändring är onödig. Jag anser att det är en
mycket tydlig markering och viljeinriktning att föra in barns låga ålder som
ett särskilt allvarligt kriterium att ta hänsyn till vid domsförhandling.
Preskriptionstiderna har jag redan berört. Vi förväntar oss en snar be-
handling, och vi förväntar oss en total översyn, därför att det mycket väl kan
vara på det sättet att alla preskriptionstider när det gäller sexuella övergrepp
mot små barn behöver förlängas ytterligare just med anledning av att detta
dyker upp så sent i livet och att det som regel är först i tonåren som de allvar-
liga problemen börjar rullas upp. Och det är förödande för många ungdomar
att först bli förrådda och utsatta för sexuella övergrepp i ungdomen och se-
dan kanske inte bli trodda eller råka ut för att ingen kan göra något åt det
som har hänt därför att tiden har gått ut.
Anf. 65 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill först beträffande frågan om att samhället måste mar-
kera sin inställning och klart ta barnens parti i dessa sammanhang återigen
understryka att det inte råder någon oenighet om detta. Diskussionen behö-
ver därför inte uppehålla sig vid mörkertal och annat, eftersom vi är överens
om att en rad insatser skall göras i detta sammanhang.
När man argumenterar för en förändring beträffande låg ålder har man ju
missat själva poängen i resonemanget, nämligen att denna ändring är onödig
och inte leder till att domstolarna på något annat sätt ser på frågan vilket
straff som skall utmätas och vilka andra insatser som skall göras.
Detta tycker jag mer är att betrakta som ett sätt att markera ett slags poli-
tisk handlingskraft. Men i realiteten innebär detta inte att barnen får ett ökat
skydd. Däremot kan möjligen politikerna känna sig mer tillfredsställda med
sitt arbete. Men jag tycker inte att lagstiftningen skall användas till denna
typ av aktiviteter.
Jag har gett Birgit Henriksson ett exemplar av mina frågor så att hon kan
läsa dem. Och jag vill peka på att frågan varför man inte går på utskottets
tidigare resonemang om straffmaximum för sexuellt utnyttjande är obesva-
rad. Birgit Henriksson svarade inte heller på frågan varför man inte bryr sig
om lagrådets uppfattning i dessa sammanhang.
När det gäller begreppet låg ålder är det angeläget att lyfta fram ett par
saker. Både justitieministern och andra säger att det är svårt att definiera
vad låg ålder är i förhållande till de åldersgränser som redan finns i lagstift-
ningen. Det är det ena resonemanget som man kan föra. Det andra resone-
manget är att om det är så viktigt att införa begreppet låg ålder, undrar jag
varför det skall föras in i endast två av de fyra paragrafer som är aktuella.
Och varför skall låg ålder inte föras in när det gäller t.ex. misshandelslagstift-
ningen? Där är det uppenbarligen på det sättet att man skall förlita sig på
brottsbalkens bestämmelser när det gäller straffmätning och påföljdsval.
Dessa bestämmelser är, precis som lagrådet säger, tillräckliga för att låg ålder
eller andra omständigheter, särskilt skyddslöst eller värnlöst barn, skall
kunna beaktas när man bedömer om ett brott är grovt eller ej. Det är alltså
en helt onödig lagstiftning som man här inför.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Sexuella övergrepp
mot barn, m.m.
59
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Sexuella övergrepp
mot bam, m.m.
60
Till sist, herr talman, vill jag säga att jag tycker att det är något egenartat
att med sådan emfas tala för en förlängning av preskriptionstiderna och se-
dan starkt tillskynda ett beslut som innebär en förkortning av preskriptions-
tiden vid visst sexualbrott. Jag tycker alltså att det är en mycket märklig upp-
läggning när det gäller det politiska agerandet.
Anf. 66 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att jag var mycket tydlig när jag beskrev bakgrun-
den och talade om varför vi ansåg att kriteriet låg ålder var så viktigt. Ibland
är det nödvändigt att ge tydliga hänvisningar och riktlinjer i fråga om hur
den lagstiftande församlingen har tänkt sig handhavandet.
Jag är fullt övertygad om att man i domstolar väl har förstått särskilt vad
begreppet låg ålder kan innebära.
Göran Magnusson frågar varför det är så viktigt att lagstifta så, att pre-
skriptionstiden kortas. Jag har redan i mitt inledningsanförande påpekat att
det var viktigt att lagstifta nu för att visa en viljeinriktning, för att visa hur
allvarligt vi ser på dessa saker. Samtidigt får vi, Göran Magnusson, en total
översyn av samtliga preskriptionstider här och eventuellt en förlängning -
som de facto kan bli resultatet av denna översyn. Dessa saker tycker jag alls
inte är motstridiga. Det står t.o.m. att vi vill ha en skyndsam översyn.
Varför bryr sig varken regeringen eller utskottsmajoriteten om lagrådets
uppfattning? Det är den fjärde skrivna frågan till mig. Ja, Göran Magnus-
son, det är precis det som jag har förklarat. Jag har ju sagt att vi i utskottet
har bedömt kriteriet låg ålder som oerhört viktigt. Vi vet i dag att mörkerta-
len är mycket stora. Det är ju många unga människor som drabbas. Därför
har vi velat fästa särskild uppmärksamhet på de här kriterierna.
Anf. 67 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller preskriptionstiden för brottet sexuellt utnytt-
jande är det själva gradindelningen av brottet, utan att straffmaximum höjs,
som leder till denna inkonsekvens. Justitieutskottet har uttalat sig för en höj-
ning av straffmaximum, i nivå med vad som gäller för våldtäktsbrott. Där-
med kunde inte nuvarande situation för majoriteten undvikas, nämligen att
man talar för förlängda preskriptionstider samtidigt som preskriptionstiden
i visst fall kortas.
Så till frågan huruvida man bryr sig om lagrådet eller ej. Faktum är att
man inte bryr sig om vad lagrådet säger. Man driver igenom förslaget om låg
ålder. Men samtidigt har man tagit så pass mycket intryck av debatten att
man öppnar den utgång som jag tidigare har talat om. Om lagstiftningen le-
der till svårigheter i den praktiska tillämpningen, alltså till olägenheter - man
måste ju följa vad som här gäller - måste lämpliga lagstiftningsåtgärder vid-
tas. Det är väl en utomordentligt svag grund för riksdagen när det gäller att
fatta beslut om lagändringar. Man måste alltså för den ändring som skall gö-
ras gardera sig med sådana fallskärmar att majoriteten med i viss mån bibe-
hållet politiskt anseende kan komma ifrån en felaktig lagstiftning.
Varför skall inte begreppet låg ålder föras in i de andra paragraferna? Var-
för behöver det inte finnas med i exempelvis lagstiftningen om misshandel?
Birgit Henriksson säger att riksdagen vill ge tydliga anvisningar beträf-
fande begreppet låg ålder och offrets person. Ja, men det har riksdagen gjort
i samband med den nyligen utförda revisionen av bestämmelserna om straff-
mätning och påföljdsval. I det sammanhanget skall just låg ålder beaktas.
Dessutom finns det ett utslag från högsta domstolen. För bara någon månad
sedan gjorde högsta domstolen, just med hänvisning till de bestämmelserna
i brottsbalken, en straffskärpning. Jag tror att det gällde misshandel av ett
litet barn. Man utgick från barnets låga ålder, särskilda skyddslöshet m.m.
Jag vidhåller att det här är en onödig lagstiftning. Barnets situation för-
bättras inte. Möjligen tillfredsställer denna lagstiftning en eller annan politi-
ker med tanke på dennes anseende i och med att vederbörande kan peka på
de förändringar här som vi har gjort. Men i sak betyder dessa förändringar
alls inte särskilt mycket - för att inte säga att de betyder noll och ingenting.
Det väsentliga verkar vara att man vill peka på att riksdagen faktiskt har
gjort någonting. Men jag tycker inte att lagstiftningen skall användas på det
sättet. Denna skall i stället utformas på ett sådant sätt att ändringar görs när
sådana verkligen behöver göras.
Anf. 68 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:
Herr talman! Jag anser att jag har besvarat Göran Magnussons frågor. Jag
tror inte att vi kommer särskilt mycket längre i den här debatten.
Göran Magnusson säger att vi garderar oss med fallskärmar när vi begär
en översyn. Jag tycker nog att det tvärtom är klokt att göra det - och kanske
vore det klokt av riksdagen att göra det fler gånger - speciellt som det här är
ett relativt okänt område. Mörkertalen är ju mycket stora. Dessutom är det
under de senaste åren som många av de här fallen och den här utvecklingen
har blivit kända.
Mot den bakgrunden är det ibland klokt att göra en revision, något som
inte skall behöva vara alltför besvärligt.
Sedan vill jag säga att jag inte riktigt förstår Göran Magnussons resone-
mang i slutet av sitt förra inlägg. Han sade ju att lagstiftningen inte innebär
några förändringar, att man därmed inte har åstadkommit någonting. Men i
så fall förstår jag inte, Göran Magnusson, varför socialdemokraterna inte
kan bifalla förslaget. Det borde ju vara totalt ofarligt från allas synpunkt.
Jag tror, som sagt, inte att vi kommer längre i den här debatten. Vi är alltså
inte överens på denna punkt. Jag har redovisat utskottets resonemang. Med
detta är debatten slut för min del.
Andre vice talmannen anmälde att Göran Magnusson anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 69 LUSA RULANDER (kds):
Herr talman! Jag tycker att Birgit Henriksson på ett utmärkt sätt har redo-
visat utskottets syn på den här frågan. Därför skall jag inte säga allt det som
jag hade tänkt ta upp här.
Däremot vill jag något bemöta Göran Magnusson, som tycker att vi har
så bråttom med att vidta - som han säger - onödiga åtgärder.
Den här propositionen har det faktiskt varit mycket angeläget att ta ställ-
ning till. Det hindrar inte att lagstiftningen växlar, att farten växlas upp så
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Sexuella övergrepp
mot bam, m.m.
61
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Sexuella övergrepp
mot bam, m.m.
småningom. Men jag tror inte att det hade varit lyckligt att vänta eller att
skicka tillbaka propositionen. De barn som råkar ut för de problem som det
här är fråga om blir allt fler. Därför är det viktigt att vi vågar ta ställning.
Själv har jag tyckt att begreppet låg ålder är en synnerligen bra insats när
det gäller den aktuella lagparagrafen. Jag har nämligen jobbat väldigt
mycket med barn som har blivit utsatta för incest när de var små. Det finns
faktiskt advokater och domare som inte har klart för sig att små barn som
inte kan tala om sina problem kanske far ännu mera illa än större barn, som
faktiskt så småningom kan tala för sig. Det är ganska stor skillnad mellan en
fjortonårig flicka eller pojke och en fyraårig flicka eller pojke.
Visst kan det, som lagrådet invänder, vara svårt att bedöma vad som är låg
ålder. Jag tror ändå att det är viktigt att vi politiker ger de dömande domarna
eller advokaterna som skall försvara de här barnen ytterligare vägledning.
Det gäller då den attityd som vi skall inta till dessa saker, dvs. att det är fråga
om allvarliga brott.
Justitieutskottet har tagit ställning till frågan om tiden för åtalspreskrip-
tion skall förlängas. I dag gäller att ingen påföljd får ådömas med mindre
den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom viss bestämd
tid. Denna tid är enligt 35 kap. 1 § brottsbalken tio år från det brottet be-
gicks, om det svåraste straffet för gärningen är högre än två års fängelse men
inte överstiger åtta års fängelse. Alla brott i brottsbalken med denna straff-
sats har samma preskriptionstid. Det förekommer inga särregleringar. I skat-
tebrottslagen har man dock valt att införa särskilt anpassade preskriptionsti-
der.
Justitieutskottet vill inte förkasta ett förslag som innebär en särreglering
även i brottsbalken. För vissa brott måste annan preskriptionstid komma i
fråga. Speciellt vad gäller sexuella övergrepp finns en risk att brottet inte
uppdagas förrän offret nått vuxen ålder. Det är oerhört viktigt att komma
ihåg hur fort tiden går och hur lång tid det tar, för barn liksom för vuxna, att
bearbeta känslor och inträffade händelser. Det utsatta barnet talar av rädsla
inte om vad som har skett. Först som vuxen kan skuldkänslorna bearbetas
och det är möjligt att öppet tala om den vuxnes missbrukande av förtroende.
Utskottet har därför förordat en översyn beträffande preskriptionstiden för
sexualbrott i 6 kap. brottsbalken.
Därför vill jag säga till slut att det är viktigt att barnens värnlösa situation
särskilt uppmärksammas vid brott som våldtäkt samt sexuellt utnyttjande av
underårig. Där är jag övertygad om att vi har hela riksdagen bakom oss. Att
särskilt betona detta vid beaktandet av vad som skall anses vara en grov gär-
ning är nödvändigt, då dessa brott oftast innebär ett livslångt psykiskt li-
dande för offret. Att dessutom ge offret möjlighet till upprättelse genom att
förlänga preskriptionstiden vid sexuella övergrepp markerar ytterligare sam-
hällets allvarliga syn på dessa brott.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reser-
vationerna.
Anf. 70 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Får jag först återigen peka på att delar av det här förslaget
innebär en förkortning av preskriptionstiderna. Om det blir en förlängning
vet vi först efter det att man har studerat frågan i utredningen och sett vilka
överväganden som kan göras. Jag tycker fortfarande att det är mycket egen-
artat att man förkortar preskriptionstiden samtidigt som man talar om att
den egentligen bör förlängas. Det handlar inte om en förlängning på ett eller
annat år, utan motionärerna talar om 2O-25-åriga preskriptionstider.
Eftersom jag hävdar att lagstiftningen inte ändrar någonting, kunde jag
naturligtvis säga att det inte spelar någon roll om vi bifaller förslaget eller
ej. Men poängen i Socialdemokraternas resonemang, och det som stöds av
lagrådet och flera andra remissinstanser, är att man inte skall genomföra den
här typen av lagstiftning. När man säger att Socialdemokraterna kan biträda
förslaget för att det inte spelar någon roll, tycker jag att man egentligen slår
spiken i kistan i denna fråga. Om en lagstiftning i praktiken inte spelar någon
större roll, är det uppenbart att man skall avstå från att över huvud taget
genomföra den.
Att det sedan finns problem kring arbetet med lagstiftning rörande sexu-
ella övergrepp mot små ban tror jag att vi från Socialdemokraternas sida är
de första att hålla med om. Men man löser inte det problemet genom den
här typen av vad jag skulle kunna kalla symbollagstiftning. Det är andra in-
satser som skall till, bl.a. utbildning av juridisk personal; domare, polisper-
sonal, åklagare. Socialdemokraterna har i annat sammanhang föreslagit att
domstolsverket skall få 5 milj.kr. mer i utbildningspengar. Det kanske vi kan
få majoritet för i riksdagen efter den här debatten. Det är på de områdena
som insatserna från samhällets sida i första hand skall göras, inte genom att
göra symboliska förändringar i lagstiftningen.
Får jag återigen fråga: Hur skall domstolarna bedöma den omständighe-
ten att låg ålder skall beaktas vid våldtäkt men inte vid sexuellt utnyttjande?
Det blir konsekvenserna av den lag som majoriteten nu är beredd att genom-
föra. Hur skall domstolarna tolka det förhållandet?
Får jag också till sist om preskriptionstiderna säga att de som vill ha längre
preskriptionstider bör stödja reservation 2. Den leder till ett bättre förhål-
lande på det här området och dessutom till ett direkt uttalande från riksda-
gens sida till regeringen om att man skall höja straffmaximum för sexuellt
utnyttjande. Själva ärendet har bäring på det mycket tragiska sexualbrott
som begicks uppe i Norrland mot en redlöst berusad flicka. Det finns anled-
ning att riksdagen nu ser till att få en lagstiftning som vad gäller straffmaxi-
mum är i samklang med människors rättsuppfattning.
Anf. 71 LUSA RULANDER (kds) replik:
Herr talman! Jag tyckte nog att Göran Magnusson till en del replikerade
Birgit Henriksson också.
Jag tycker likafullt inte att det ligger någon motsats i det som vi talar om.
Man kan både ta med olika saker i den lagtext som finns nu och utbilda män-
niskor. Jag har själv motionerat om mer utbildning vad gäller incestfrågorna
bland all sådan personal som kan tänkas ha med sådana frågor att göra. Men
det är inte det som vi diskuterar i dag. Det kommer vi tillbaka till så små-
ningom, när vi skall besluta om andra delar av propositionen.
Jag hävdar fortfarande att det är oerhört viktigt att vi till vissa delar gör
de dömande uppmärksamma på vad som gäller och vad som skall gälla. Pre-
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Sexuella övergrepp
mot barn, m.m.
63
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Sexuella övergrepp
mot barn, m. m.
64
skriptionstiden är det oerhört viktigt att man ser över snarast. Jag tror ändå
att det som sägs i utskottets betänkande är korrekt och att det till fullo kom-
mer att tillgodose de behov som finns för närvarande. Sedan är det ingenting
som hindrar att vi fortsätter att jobba med de här frågorna. Men jag tror inte
att vi skall skjuta på det här beslutet ännu längre utan att göra någonting.
Det är viktigt att vi åtgärdar det som finns att åtgärda just nu, att vi fortsätter
arbetet och tar upp frågan igen. Jag tror inte att det finns någonting som
hindrar det.
Anf. 72 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Får jag först konstatera att för utskottsmajoriteten betyder
lagrådets synpunkt ingenting i den här frågan. Det är helt enkelt bara att
köra över den.
Lagrådet har inte haft någon uppfattning om att detta skulle var rätt eller
fel ur någon slags allmän synpunkt, utan man säger att lagändringen är onö-
dig, olämplig och att den ställer till besvär. Det var därför jag frågade Liisa
Rulander varför man inte i de mellanliggande §§ 2 och 3 skall göra samma
förändring om låg ålder. Det är väl lika angeläget att ett skyddslöst, värnlöst
barn som utsätts för sexuellt utnyttjande har samma skydd i lagstiftningen
som det barn som utsätts för exempelvis våldtäkt.
Anf. 73 LIISA RULANDER (kds) replik:
Herr talman! Det är ganska stor gradskillnad mellan våldtäkt och sexuellt
utnyttjande.
Enligt lagrådsremissen skulle det alltså vara onödigt att göra denna för-
ändring av lagen. Det är uppenbart att det inte är onödigt eftersom man fort-
farande dömer utifrån felaktiga premisser. Det är därför man måste ta in for-
muleringen om låg ålder. Det uppfattas inte alltid att barn kan var olika i
olika åldrar.
Anf. 74 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Sexuella brott mot barn är, efter mord och dråp, ett av våra
grövsta brott. De kan klassificeras som stöld av en barndom.
Sexuella övergrepp mot barn är kanske också de mest tabubelagda brott
som finns. Både pojkar och flickor drabbas.
Barn tillhör en svag grupp i samhället. De har få eller inga möjligheter
att själva hävda sina intressen och att påverka sin situation. De är ofta helt
beroende av närstående och andra vuxna. Men barn har trots sin hjälplöshet
samma inneboende värdighet och värde som övriga medlemmar i samhället
och samma okränkbara rättigheter.
Den faktiska förekomsten av barnmisshandel och sexuella övergrepp är
helt okänd. Olika undersökningar från skilda länder under de senste tio åren
visar att 5-15 % av alla kvinnor och 3-8 % av alla män före 18 års ålder har
varit utsatta för påtvingad sex av en vuxen.
Trots den dolda brottsligheten, ökade i Sverige mellan åren 1987 och 1988
antalet polisanmälda våldtäkter och grova våldtäkter mot barn under 15 år
med 80 %. Offren var både flickor och pojkar. 90-95 % av förövarna var en
person som barnet kände väl.
Om man antar att det i en oselekterad befolkning av vuxna är ungefär
10 % som utsatts för sexuellt våld, så är antalet avsevärt mycket högre i en
population med t.ex. prostituerade kvinnor. Av flickorna på Malmskillnads-
gatan här i Stockholm har nästan alla varit utsatta för sexuella övergrepp
som barn. I gruppen psykiskt långtidssjuka kvinnor intagna för psykiatrisk
vård finns en mycket hög frekvens av sexuella övergrepp, 40-60 %. Ser vi på
gruppen hetsätare och anorektiker, finner vi också där ett ganska skräm-
mande högt antal sexbrottsoffer, ca 50 %.
Lidandet är således inte avslutat i och med att övergreppet upphör för per-
sonen som varit offer. Dessa offer bär med sig ärr i psyket under resten av
sina liv. Det är vanligt, som jag redan varit inne på, att de utvecklar ett själv-
destruktivt beteende, får psykosomatiska problem, trassliga relationer och
problematisk sexualitet.
I den så kallade Eskilstunamodellen, som funnits sedan 1982, finns en sär-
skild grupp som arbetar för att snabbt och skonsamt hjälpa barn som utsatts
för sexbrott och andra våldshandlingar. I gruppen ingår polis, åklagare, soci-
alsekreterare, barnpsykolog, läkare, kurator, vuxenpsykolog och personal
från frivårdsmyndigheten. Många bevis finns för att gruppens arbete lyckats
mycket väl. Där samarbete finns mellan myndigheter blir sexbrotten synliga,
och man kan hjälpa framför allt de drabbade barnen i ett tidigt skede.
Det har tyvärr visat sig att offret i dag ofta blir sämre behandlat av rättsvä-
sendet än den brottsmisstänkte. Det budskap som samhället många gånger
ger barn som utsatts för övergrepp är att det verkar vara en grövre handling
att anklaga någon för ett brott än att utsätta någon för ett brott. Det är en
katastrof för ett barn, då en incestmisstänkt förälder eller annan som begått
brott mot barnet frias i domstolen. Ändå händer det så ofta.
Rättsväsendet och andra instanser som möter barn som far illa behöver få
mer kunskap om hur barn som är offer för sexuella övergrepp skall tas om
hand. Såväl utredare som beslutsfattare på alla nivåer, inkl, domstolar,
måste ha kunskaper för att kunna tolka brottsberättelser från barn för att
rätt kunna hantera dem.
Det borde vara tillräckligt med det ofta livslånga psykiska, fysiska och so-
ciala trauma många fått genom att ha blivit utsatta för sexuella övergrepp.
Att sedan också se att samhället tillåter förövaren att gå fri från straff, för
att det gått några år mellan brottet och anmälan, är ett oerhört svek mot
offren.
Samhället har hitintills inte prioriterat bekämpningen av sexuella över-
grepp av barn. Trots detta har Sverige generellt sett ändå en bra lagstiftning
för barn. Både barn och vuxna har fått en starkare rätt som brottsoffer. De
har t.ex. rätt till målsägandebiträde.
I jämförelse med tidigare gällande bestämmelser om sedlighetsbrott inne-
bär de nu gällande bestämmelserna ett ökat skydd för barn och ungdomar
mot sexuella övergrepp. På en viktig punkt är det emellertid av stor bety-
delse att få till stånd en ändring i lagstiftningen. Detta gäller preskriptionsti-
derna vid incestbrott. Jag är en av de motionärer som har åberopats inled-
ningsvis här i dag.
I dag går de flesta incestbrottslingar fria. Möjligheten att döma någon för
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Sexuella övergrepp
mot barn, m.m.
5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 84
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Sexuella övergrepp
mot barn, m. m.
66
incestbrott enligt 6 kap. i brottsbalken preskriberas när det gäller avkomling
efter fem år och när det gäller syskon efter två år.
De barn som utsätts för sexuella övergrepp hinner i de flesta fallen inte
tala om vad som har skett, innan preskriptionstiden är ute. De måste få ord
för vad de vill berätta, innan vi vuxna begriper vad de vill förmedla. Det
betyder att de med den nuvarande lagstiftningen ofta inte kan få full upprät-
telse och ekonomisk hjälp att söka adekvata terapiformer. De förlorar rätten
till skadestånd.
Jag är glad för den positiva skrivning som justitieutskottet har gjort i be-
tänkandet om en översyn av preskriptionstiden för incestbrott. Jag kan i fjär-
ran se en ljusning för de incestdrabbade barnen, även om vägen till en total
förbättring av deras situation ännu syns ganska lång.
Herr talman! Jag har inget annat yrkande än bifall till utskottets hemstäl-
lan.
Anf. 75 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Efter Margareta Viklunds mycket engagerade inlägg är det
inte mycket jag har att tillägga. Jag vill bara ytterligare understryka det vä-
sentliga i att man förutsättningslöst gör en översyn av preskriptionstiderna.
Preskriptionstiden skall kanske inte räknas från den dag handlingen
skedde, eftersom det ibland är mycket svårt att veta vid vilken ålder barnet
utsattes för sexuellt övervåld. Kanske skall preskriptionstidens utgång i stäl-
let anknytas till åldern - när offret fyller 25, 30 eller 40. Det är just den över-
synen som vi vill ha, för det är bl.a. detta vi tycker är väsentligt.
Anf. 76 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Det är möjligt att vi för stunden har tömt ut det här ämnet
och att det inte är meningsfullt att diskutera längre. Jag har inte heller
mycket att invända mot Margareta Viklunds engagerade inlägg, men jag vill
ändå säga att det här lagstiftningsärendet inte undanröjer några av de pro-
blem och svårigheter som Margareta Viklund talar om. Utgångspunkten för
mina inlägg i den här debatten har ju varit att de lagändringar som vi Social-
demokrater har reserverat oss mot är onödiga.
I fråga om preskriptionstiderna uppstår då den situationen, förmodar jag,
att både Margareta Viklund och Birgit Henriksson kommer att rösta på ett
sådant sätt att preskriptionstiden förkortas, samtidigt som man talar om för-
längning.
Birgit Henriksson gör en nyansering av saken och vill ha en förutsättnings-
lös utredning. Detta innebär såvitt jag förstår att Moderaterna också kan se
framför sig att det faktiskt inte behövs några förändringar av preskriptionsti-
derna, för i annat fall är ju utredningen enligt mitt sätt att se inte förutsätt-
ningslös.
Jag tycker alltså att det är fel om företrädarna för riksdagsmajoriteten ef-
ter att ha drivit igenom onödiga lagändringar reser hem var och en till sin
valkrets och säger att nu har de ökat skyddet för barn när det gäller sexuella
övergrepp genom att göra ändringar i lagstiftningen.
I realiteten har man inte gjort någonting, utan man får i stället rikta in sig
på andra insatser, exempelvis utbildning för den personal som handlägger de
här frågorna, upplysning rent allmänt och förebyggande arbete. Jag ser fram
emot det stöd som jag kan få för Socialdemokraternas inställning att det
måste till ökade anslag för utbildning. Man kan då använda dem också på
det här området.
Anf. 77 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Jag är väl medveten om att det förslag som justitieutskottet
har lagt fram inte löser alla de problem som finns på området. Men jag tycker
ändå att förslaget är att gå en bit på vägen.
Jag anser, och jag ville påpeka det också i mitt huvudanförande, att pro-
blemet är så stort, så vidsträckt och så djupt att det fordrar inte bara ändring
av lagen utan också en annan inställning, en annan attityd. Framför allt ford-
rar det utbildning av dem som handlägger ärenden som rör barn, så att vi lär
oss att tolka deras språk.
Jag ser, som jag sade tidigare, att det justitieutskottet nu föreslår ändå är
en bit på vägen mot en ännu bättre lösning. Jag är glad att den här frågan
har kommit upp i riksdagen, för den behöver väckas och belysas på många
olika sätt.
Anf. 78 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Jag vill bara ha en kort replik till Göran Magnusson. När jag
sade att jag vill ha en förutsättningslös utredning, hänvisade jag faktiskt till
hur man kan lösa frågan om den längre preskriptionstid som det också talas
om i texten.
Jag talade om ifall man skulle räkna antalet år från brottets begående eller
ifall man skulle räkna tiden från en viss åldersgräns. Det var detta jag me-
nade, icke att det kan stanna vid de lägre kriterier som Göran Magnusson
talade om.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1991/92:JuU13 Anslag till justitiedepartementet m.m. (prop. 1991/92:100
delvis).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Sexuella övergrepp
mot barn, m.m.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Anslag till åklagar-
väsendet
1991/92:JuU14 Anslag till justitiekanslern (prop. 1991/92:100 delvis).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1991/92:JuU15 Anslag till Svensk författningssamling m.m. (prop.
1991/92:100 delvis).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1991/92:JuU16 Anslag till åklagarväsendet (prop 1991/92:100 delvis).
Anf. 79 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Jag vill bölja med att yrka bifall till reservationen och i övrigt
till utskottets hemställan.
I detta betänkande är Socialdemokraterna och utskottsmajoriteten över-
ens om det mesta. Det finns en punkt där vi avviker. Det gäller anslaget till
ekobrottsutbildning för åklagare.
I budgetpropositionen tonar justitieministern ner kampen mot ekobrotts-
ligheten. Vårt förslag att lägga 1,5 miljon extra på ekobrottsutbildning för
åklagarna är en markering av hur viktigt vi anser detta vara.
Ekobrott är en djupt skadlig verksamhet i samhället. Det konstateras
också i utskottsbetänkandet. Speciellt nu i en lågkonjunktur känner de se-
riösa företagen av när de skall konkurrera med företag som bedriver oseriös
verksamhet. Detta har man också sett inom näringslivet. Det har kommit
allt tydligare signaler från näringslivet att vi måste stävja ekobrottsligheten.
Det verkar som om det blev en överraskning för justitieministern, att det var
så pass starka känslor även i näringslivet mot ekobrottsligheten.
Det är en lönsam verksamhet för samhället att bekämpa ekobrott. Bara i
mitt hemlän tar man in 100 milj.kr. till staten vaije år. Pengarna hamnar
dock inte på polisens eller åklagarnas konton, utan de går in i statskassan.
Därför ser vi det som ytterst angeläget att åklagare och andra befattningsha-
vare inom rättsväsendet är väl utbildade för att klara de svåra utrednings-
uppgifter de har när det gäller ekobrott.
Jag yrkar än en gång bifall till reservationen.
68
Anf. 80 JERRY MARTI NG ER (m):
Herr talman! Med anledning av det som Bengt-Ola Ryttar sagt skall jag
kommentera den del av föreliggande betänkande som behandlar den ekono-
miska brottsligheten.
Denna brottslighet är mycket allvarlig. I sina nyare former äventyrar den
mycket viktiga intressen. Påståenden om att den ekonomiska brottsligheten
enbart drabbar det allmänna och inte enskilda människor är felaktiga.
I ett större perspektiv förhåller det sig självfallet på det sättet att ekono-
miska brott som riktas mot stat eller kommun ytterst slår tillbaka mot en-
skilda individer, inte minst i deras egenskap av skattebetalare.
Ekonomiska brott innebär många gånger också att brottslingen skaffar sig
konkurrensfördelar. En näringsidkare som sköter sina affärer på ett heder-
ligt sätt blir offer för den ekonomiska brottsligheten, när han konkurreras ut
av en annan näringsidkare som använder sig av olagliga metoder.
Man får inte tro att ekonomiska brott bara är skattefusk. Den typ av eko-
nomisk brottslighet som består i olika former av bedrägeribrott, försking-
ringsbrott, konkursbrott och trolöshetsbrott är väl så viktig i sammanhanget.
I dessa fall är det just enskilda individer och företag som drabbas mest.
Den ekonomiska brottsligheten genererar en mängd andra brott, inte säl-
lan hot, misshandel och mord. Den som studerat den grövsta ekobrottslighe-
ten vet att utpressare och torpeder härjar friskt i de här sammanhangen. När
det är riktigt stora pengar med i bilden finns det fler personer än man tror
som är beredda att hota en skatterevisor på länsstyrelsen eller ta livet av en
affärskontakt eller någon annan som fått reda på litet för mycket.
Jag säger detta för att understryka att den ekonomiska brottsligheten inte
enbart handlar om brott som begås vid skrivbordet. Ekobrottsligheten är
många gånger så sammanflätad med annan brottslighet att ett ekobrott i
många fall kan uppdagas genom nog så konventionella arbetsmetoder. Det
behövs inte alltid en specialutbildad ekoåklagare eller ekopolis för att finna
den första ledtråden till ett ekobrott. Detta är något som ofta glöms bort i
den politiska debatten.
Även för att minska den ekonomiska brottsligheten är det alltså nödvän-
digt att ha bra polis- och åklagarresurser rent allmänt. Samtidigt är det natur-
ligtvis väsentligt att de personer som har att ta befattning med utredning och
bedömning av ekobrott har erforderlig utbildning.
Rikspolisstyrelsen och riksåklagaren överlämnade för någon månad sedan
till regeringen en utredning angående bl.a. frågan om utbildning när det gäl-
ler ekonomisk brottslighet. Utredningens förslag är för närvarande föremål
för övervägande i regeringskansliet.
Även om det nuvarande budgetsystemet medger en betydande frihet för
myndigheterna att prioritera inom de ramar som statsmakterna anger, skulle
det naturligtvis vara bra om det fanns möjlighet att ge ytterligare anslag till
åklagarväsendet. Detta har emellertid inte varit möjligt i rådande budget-
läge.
Herr talman! Bengt-Ola Ryttar säger att kampen mot den ekonomiska
brottsligheten har tonats ned i årets budgetproposition. Visserligen nämndes
inte ekobrottsligheten särskilt i budgetpropositionen. Men det betyder inte
att bekämpningen av den typen av brottslighet skall upphöra. Jag anser
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Anslag till åklagar-
väsendet
69
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Anslag till åklagar-
väsendet
70
emellertid att det vore värdefullt att se över den nuvarande prioriteringsord-
ningen. Det är ju inte särskilt meningsfullt att ha den prioritering som Social-
demokraterna alltid förordat. Ni socialdemokrater har sagt att prioritering
skall ske beträffande ekobrottslighet, narkotikabrottslighet, våldsbrottslig-
het och ungdomsbrottslighet samt att detta inte får leda till att kampen mot
den övriga brottsligheten eftersätts. En sådan prioriteringsordning kan man
inte ha. Då blir prioriteringen meningslös.
Det vore faktiskt värt att diskutera om det är klokt att statsmakterna över
huvud taget prioriterar olika delar av brottsbekämpningen annat än genom
själva lagstiftningen. Redan i vaije brottsparagraf finns ju en typ av priorite-
ringsanvisning, genom att där anges en viss straffskala. Utgångspunkten
borde nog i stället vara att polis och åklagare, i ett läge då dess resurser är
hårt pressade, gör prioriteringar med utgångspunkt från varje brotts straff-
värde, vilket skulle innebära att ett allvarligt brott alltid skall gå före ett
mindre allvarligt brott.
Huvudregeln måste vara att vaije brott som upptäcks och faller under all-
mänt åtal skall åtgärdas. Vad det handlar om är att staten måste ställa nöd-
vändiga resurser till de brottsbekämpande myndigheternas förfogande. Och
på den punkten har Socialdemokraterna minsann inte gjort någon större in-
sats.
Det är bl.a. den socialdemokratiska polispolitiken under 1980-talet som
gjort att polisen fortfarande befinner sig i en svår kris.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i justitieutskottets betänkande
1991/92:JuU16.
Anf. 81 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Jerry Martinger höll med om att det inte är samma priorite-
ring av ekobrottsligheten i årets budgetproposition. Samtidigt säger han att
bekämpningen av ekobrott icke skall upphöra. Nej, fattas bara. Men den
plädering som Jerry Martinger inledde med, när han beskrev vådan av den
här sortens kriminalitet, kan jag till fullo instämma i - den förtjänar faktiskt
hög prioritet i brottsbekämpningen.
Med vår budgetteknik, och med precis samma budgetförutsättningar som
moderaterna haft, har vi ändå resurser att lägga 1,5 miljoner på extra utbild-
ning för åklagarna på just det här området.
Anf. 82 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Bengt-Ola Ryttar hörde kanske inte riktigt vad jag sade. Jag
framhöll att det inte finns pengar till ytterligare utbildning av åklagarna och
att det är meningslöst att ha en prioritering som prioriterar allting. Och jag
ifrågasätter om man över huvud taget skall ha en särskild prioriteringsord-
ning. Man skall kanske bara prioritera efter brottets straffvärde. Gör man
på det sättet, så kommer de ekonomiska brotten automatiskt att hamna högt
upp i prioriteringen, eftersom det i allmänhet handlar om höga straff för den
typen av brott.
Socialdemokraterna har alltid förespråkat att man skall prioritera allting.
Jag upprepar än en gång hur man har velat prioritera. Man har sagt att priori-
tering skall ske beträffande våldsbrottsligheten, ungdomsbrottsligheten,
narkotikabrottsligheten och den ekonomiska brottsligheten, men att detta
icke får innebära att kampen mot annan brottslighet eftersätts. En sådan
prioriteringsordning är fullständigt omöjlig. Den är meningslös; man kan
inte prioritera allting. Det var därför som jag argumenterade på det sätt som
jag gjorde.
Anf. 83 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Jag tycker att det var en bra prioritering som gällde under
/
den socialdemokratiska tiden.
Man har redan noterat detta ute i den praktiska verksamheten. Det finns
klara signaler om att man kommer att prioritera ned ekobrottsbekämp-
ningen.
Jerry Martinger är ju själv åklagare och torde ha stora kontaktytor in i de
här organisationerna. Om Jeriy Martinger lyssnar, tror jag att han kommer
att få signaler som visar att vi är på fel väg.
Anf. 84 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Jag tycker inte att det var en bra prioritering som man hade
under den socialdemokratiska tiden. Man hade då den situationen att poli-
sen mycket sällan hade möjlighet att ägna sig åt brott som hade begåtts di-
rekt mot enskilda personer, t.ex. när någon människa hade blivit nedslagen -
just på grund av att man var så hårt styrd av andra prioriteringar, just på
grund av att man hade så många mannar sittande, utredande exempelvis
ekonomiska brott av den art som kanske inte var så otroligt brådskande, när
gamla fru Johansson låg och blödde på gatan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU20 Anslag till patentverket m.m. (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 85 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Ärade ledamöter! Minns ni, som jag, en av de mer klatschiga
valparollerna från valrörelsen i somras? Befria Sverige, stod det på en del
affischer. Jag tycker att det var en ganska fyndig formulering. Visserligen
framgick det inte frän vad Sverige skulle befrias, men en kvalificerad giss-
ning är att det bl.a. gällde onödiga lagar och förordningar.
Efter valsegern i september förra året har regeringen inte heller varit sen
att röra om i grytan Sverige. Här byts generaldirektörer, här ändras utred-
ningsdirektiv, och nya ordförande tillsätts. I många fall är det lätt att förstå
att man vill ta tillfället i akt och i görligaste mån sätta sin stämpel på landet,
och att i detta också ligger att man ändrar tidigare beslut eller lagar som i
regeringens tycke har en alltför utpräglad socialdemokratisk prägel.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Anslag till patent-
verket m.m.
71
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Anslag till patent-
verket m.m.
72
Vad har nu detta med lagutskottets betänkande om anslag till patentverket
m.m. att göra? frågar ni er säkert. Jo, bakom det där ”m.m.” döljer sig ett
av de mer uppmärksammade ärenden som riksdagen har haft, nämligen la-
gen om skydd för företagshemligheter, eller lex Bratt, som den snart kom att
heta i folkmun. Vi är många som förväntade oss att just lex Bratt skulle vara
bland det allra första som en regering med folkpartister i skulle intressera sig
för och föreslå ändringar i.
Det var så långt tillbaka som i slutet av 70-talet som den dåvarande folk-
partistiska regeringen tillsatte en utredning som kanske skulle komma fram
till ett förslag om att ändra den gamla lagen om illojal konkurrens, som hade
åtskilliga år på nacken. Denna utredning blev inte klar förrän det hade blivit
maktskifte 1982. Intresset i remissomgången för utredningsbetänkandet var,
kan man nog lugnt konstatera, mycket ljumt. De stora fackförbundens enga-
gemang var närmast obefintligt. Sedan vet vi vad som hände. Ett justitiede-
partement under ideliga byten av ministrar snodde ihop en proposition, som
man väl förmodade skulle gå igenom utan större uppmärksamhet. Men det
dröjde inte länge förrän massiv kritik bredde ut sig och gjorde mos av detta
förslag, som nu blivit känt som lex Bratt. Inte minst folkpartiets kritik var
synnerligen genomtänkt och välgörande i den här omgången.
Det gick så långt att den socialdemokratiska regeringen övervägde att dra
tillbaka lagförslaget. Men det var tydligen saker som kom emellan, så denna
kloka åtgärd blev aldrig genomförd. Propositionen omarbetades. Men nu
hade det gått så mycket prestige i frågan att man till varje pris ville ha igenom
förslaget. Vänsterpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet fick igenom att lag-
förslaget vilade ett år. Men det hela slutade - trots den massiva kritiken -
med att lagen om företagshemligheter drevs igenom. Det var en lag som
ingen hade begärt, ingen ville ha och ingen är betjänt av.
Nu har det snart gått två år sedan detta hände.
Vänsterpartiet har inte ändrat uppfattning om lex Bratt. Vi anser fortfa-
rande att det är fullständigt orimligt att om en anställd misstänker att arbets-
givaren har gjort sig skyldig till ett brott, så måste den anställde själv i förväg
kunna avgöra om det föreligger skälig misstanke om brott, enligt rättegångs-
balkens terminologi. Det betyder att om den anställde delger någon sina
misstankar, måste denne veta om brottet är så grovt att det renderar fängelse
eller liknande straff om den misstänkte fälls. Är graden av misstanke lägre,
riskerar den anställde att göra sig skyldig till brott mot lagen om företags-
hemligheter.
Vänsterpartiet anser fortfarande att det är orimligt att om en anställd t.ex.
känner till eller misstänker att gifttunnor grävts ned på ett fabriksområde,
måste denne ta ställning till hur giftigt innehållet är innan han för fram sin
misstanke. Är giftet inte tillräckligt starkt, riskerar avslöjandet att bli ett lag-
brott.
Vi i Vänsterpartiet trodde dessutom att framför allt Folkpartiet stod fast
vid sin kritik mot lex Bratt.
Vi trodde att lex Bratt var en av de lagar som Folkpartiet i regeringsställ-
ning först skulle göra något åt.
Vi trodde på Bengt Harding Olsons engagemang i frågan när han gång på
gång sade att lagen läcker som ett såll.
Vi trodde att den fria opinionsbildningen i samhället var något som en bor-
gerlig regering ville värna om.
Herr talman! Vi vill gärna fortsätta att tro detta. Därför öppnar vänster-
partiet nu en möjlighet att få en lösning på de allra största problemen i lagen
om skydd för företagshemligheter. Jag yrkar därför bifall till meningsytt-
ringen av John Andersson till lagutskottets betänkande nr 20.
Anf. 86 BENGT KINDBOM (c):
Herr talman! Lagutskottets betänkande 20 behandlar flera ärenden. In-
nan jag går in på det ärende som Elisabeth Persson har tagit upp, och som
är föremål för en särskild meningsyttring, vill jag beröra ett par konstateran-
den som utskottet gör i andra delar.
Patentärenden är viktiga för näringslivet. De är kanske speciellt viktiga
för små och medelstora företag där ofta innovationer sker. I den del av bud-
getpropositionen som behandlas i det här sammanhanget finns målsätt-
ningen för patent- och registreringsverkets arbete vad gäller handläggnings-
tider m.m.
Utskottet har godtagit dessa handläggningstider men vill understryka vik-
ten av att handläggningstider för patentärenden är så korta som möjligt och
att de i vaije fall inte överskrider handläggningstiderna vid europeiska pa-
tentverket. Det finns anledning att framöver följa utvecklingen på detta om-
råde.
I övrigt yrkas bifall till propositionens förslag i dessa delar.
En annan fråga som har varit uppmärksammad i den allmänna debatten
är firmaregistrering. Ett stort antal lokalradiostationer och närradiostationer
har registrerats som firmanamn för ett annat företag. Firmalagen ger ett visst
skydd för namn på ideella föreningar, men det är inte ett fullständigt skydd,
och det utnyttjas då i annat sammanhang.
Utskottet är medvetet om detta problem och anser att det inte är en bra
ordning. Det kommer framöver att införas ett rikstäckande och enhetligt re-
gister över handelsbolag och ekonomiska föreningar under 1993-1995. Ut-
skottet anser att någon lagstiftning inte behöver genomföras nu. Det pågår
också ett utredningsarbete om lagstiftning för ideella föreningar.
Vi tycker det är viktigt att regeringen följer den vidare utvecklingen så att
inte ett antal ideella föreningar måste tillgripa utvägen att gå till domstol för
att få rättelse när deras namn har antagits på felaktiga grunder och blivit regi-
strerat när det använts av annan.
Herr talman! Slutligen till den särskilda meningsyttringen från vänsterpar-
tiet. Det noteras att det finns ett legitimt behov av att företagshemligheter
kan skyddas. Hur lagstiftningen om skydd för företagshemligheter har till-
kommit har beskrivits av Elisabeth Persson. Det fördes en lång diskussion i
riksdagen som ledde till ett under ett år vilande lagförslag. Så småningom
har efter kompletteringar från lagutskottet lagen antagits.
Det är 2 § som här är av intresse. Den innebär att om man röjer någonting
om ett företag blir straff- och skadeståndsreglerna inte tillämpliga om något
kan misstänkas utgöra brott på vilket fängelsestraff kan följa, eller kan anses
utgöra annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse.
Lagen har varit i kraft sedan den 1 juli 1990. Det har visserligen riktats
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Anslag till patent-
verket m.m.
73
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Anslag till krono-
fogdemyndigheterna
kritik från Vänsterpartiet mot förslaget. Men det har såvitt utskottet känner
till inte framkommit något som tyder på att reglerna skulle vara otillfreds-
ställande. Därför avstyrker utskottet motionen.
Jag noterar slutligen en sak som står i den särskilda meningsyttringen,
nämligen att nackdelarna med den nuvarande lagens lydelse belyses av att
den utgjorde ett hinder i meddelarskyddskommitténs arbete med att för-
stärka och utvidga meddelarskyddet.
Detta stämmer inte. Kommittén lade fram ett betänkande vari detta med-
delarskydd var tillgodosett. Det som gjorde att förslaget inte ledde vidare
var remissopinioner och andra politiska överväganden. Meddelarskydd-
skommittén hade tagit med både företag och organisationer i sitt förslag.
Inte minst de stora intresseorganisationerna på arbetsmarknaden hade en
klart negativ inställning till detta lagförslag. Detta förhållande har alltså inte
alls utgjort något motiv för meddelarskyddskommittén att lägga fram ett för-
slag.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU21 Anslag till kronofogdemyndigheterna (prop. 1991/92:100 del-
vis).
Anf. 87 OWE ANDRÉASSON (s):
Herr talman! I lagutskottets betänkande 1991/92:21 behandlas frågan om
anslag till kronofogdemyndigheterna. Arbetsbelastningen på kronofogde-
myndigheterna i hela landet är oerhört stor och arbetet tidskrävande. Vid
flertalet myndigheter får man arbeta på övertid för att på ett tillfredsstäl-
lande sätt kunna hålla undan för alla de arbetsuppgifter som väntar på sin
lösning.
Konkurserna i landet har ökat onormalt. Detta har flera orsaker, men
framför allt beror det på den lågkonjunktur som landet befinner sig i liksom
på tidigare satsningar på väl optimistiska projekt under senare delen av 1970-
talet och därefter. Man kan konstatera att under denna tid har även mindre
seriösa företag etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden.
Under en följd av år har man uppmärksammat att den ekonomiska brotts-
ligheten blivit mer utbredd även i vårt land. Det har vi hört talas om tidigare
här i dag i riksdagen. Den ekonomiska brottsligheten utgör ett stort hot mot
en sund marknadsekonomi. Seriösa företag får svårt att klara sig samtidigt
som man inte konkurrerar på lika villkor. Det blir inte de bästa och mest
livskraftiga företagen med de skickligaste företagsledningarna och medarbe-
tarna som utvecklas och blir stora på marknaden, utan de som är mer eller
mindre oseriösa.
Utvecklingen på detta område har gått för långt. Det kan inte vara fören-
ligt med god företagssed att de som anmäls för ekonomisk brottslighet alltför
ofta kan fortsätta med sin verksamhet medan de som följer lagstiftningen
slås ut från arbetsmarknaden.
Undersökningar visar att det finns brottsmisstankar när det gäller mer än
hälften av de företag som går i konkurs. Brottsligheten vid konkurser leder
till ett ökat merarbete vid många av de svenska myndigheterna, inte minst
vid kronofogdemyndigheterna.
För några år sedan omorganiserades kronofogdemyndigheterna från 81
till 24 distrikt. Dessa distrikt följer i stort sett länsgränserna. I varje distrikt
skall det finnas en specialindrivningsmyndighet. Denna enhet skall arbeta
med de svåraste indrivningsfallen. Vi socialdemokrater vill framhålla bety-
delsen av att kronofogdemyndigheternas specialindrivningsenheter priorite-
ras och att de får ytterligare resurser.
Herr talman! Vi föreslår därför att ytterligare några miljoner satsas på att
förstärka specialindrivningsenheterna. De har haft en synnerligen tung ar-
betsbelastning alltsedan de tillkom. Den verksamhet som bedrivs inom spe-
cialenheterna är ytterst värdefull. De ytterligare medel som vi socialdemo-
krater vill ställa till förfogande bör användas till utbildning och till en välbe-
hövlig personalförstärkning.
Det är oerhört värdefullt om vi på specialenheterna över hela landet, har
personal med goda och allsidiga kunskaper i de uppgifter de skall handlägga.
Om de därutöver har en god personkännedom är detta ytterligare en merit.
Dessa förutsättningar, tillsammans med andra åtgärder, skulle kunna bidra
till att den ekonomiska brottsligheten på sikt minskas i landet.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till den till lagutskottets be-
tänkande 1991/92:21 fogade reservationen.
Anf. 88 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag hade bara tänkt att
nämna några siffror vilka är tillräcklig argumentation för att höja det här
anslaget.
Först vill jag nämna att riksskatteverket i sin anslagsframställan begärde
944,5 milj.kr. Man säger att man har gjort en besparing på 6 milj.kr. när det
gäller anslaget till kronofogdemyndigheterna. Regeringen har föreslagit 613
milj.kr. för budgetåret 1992/93. För budgetåret 1991/92 var motsvarande
summa 694 milj. kr.
Om man ser på utgifterna för kronofogdemyndigheterna budgetåret
1990/91 var de 848 milj.kr. RSV begär ett tillskott för summarisk process
med 71 milj.kr., för utsökningsmål 15,4 milj.kr. och för inventarier och tele-
växlar 6,7 milj.kr. Summan blir 93,1 milj.kr. Till den summariska processen
anvisar regeringen endast 10 milj.kr.
Nu säger man i utskottet att anslagen ökar med 100 milj.kr. Samtidigt sä-
ger man att anslaget kan minska med 70 milj.kr. Anslaget ökar och minskar
samtidigt. Detta torde vara en matematik i den högre skolan. I verkligheten
minskar anslaget med regeringens förslag. Även med vårt förslag minskar
anslaget.
Då kan man fråga sig om det är befogat att de får ytterligare resurser. Man
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Anslag till krono-
fogdemyndigheterna
75
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Anslag till krono-
fogdemyndigheterna
har en mycket stor arbetsbelastning pä kronofogdemyndigheterna, som Owe
Andréasson säger. De hinner inte komma till rätta med de problem som
finns i dag. Konkurser har ju blivit ett kokurrensmedel. Ett sätt att konkur-
rera ut andra företag är att tillskapa en konkurs och sälja billigt osv. Krono-
fogdemyndigheterna hinner inte med.
Jag har här en datalista som är tre centimeter tjock. Det är en lista över
dem som har skulder på minst en miljon kronor. 2 575 personer i den här
datalistan har en skuld på sammanlagt nio miljarder kronor.
Riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har gjort en utredning där de nämner
att 5 000 skalbolag nu finns i kronofogdemyndigheternas hantering. Flertalet
av dem ingår i härvor av ekonomisk brottslighet. Dessa 5 000 är sammanlagt
rättsförda för drygt sex miljarder kronor i skatter och avgifter.
Herr talman! Allt detta borde egentligen medföra att vi förde en allvarlig
diskussion om att ytterligare höja det här anslaget. Beräkningar visar ju att
varje handläggare inom exekutionsväsendet drar in ca 1 milj.kr. till staten
och 400 000 kr. till enskild sökande. Vaije handläggare driver alltså i genom-
snitt in ca 1,4 milj.kr. till enskilda och staten. Bl.a. med tanke på den arbets-
löshet som finns i dag skulle det vara mycket lönande för både staten och
regeringen om man placerade en del av de arbetslösa på kronofogdemyndig-
heternas kansli.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till den meningsyttring som jag
har fogat till betänkandet.
Anf. 89 STIG RINDBORG (m):
Herr talman! Ledamöter! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Årets budgetförslag innebär i den här delen en resursförstärkning på 100
milj.kr. Det beror på att man tar in icke oväsentliga belopp genom avgif-
terna. Man får alltså in mer pengar genom avgiftsfinansiering. Detta är skä-
let till att vi har ett budgetförslag som ger större resurser till kronofogdemyn-
digheterna.
Vi har också den uppfattningen - den redovisades redan när utsökningsla-
gen infördes - att myndigheten själv skall prioritera. Det ankommer inte på
oss i utskott och riksdag att besitta en sådan kunskap att vi i alla hänseenden
kan sköta det. Vi tror att det är riktigare och blir bättre när myndigheten
själv prioriterar.
Det har talats om hur den ekonomiska brottsligheten florerar. Det har här
tidigare talats om den procentuella andelen brottsliga konkurser. Med 30 års
erfarenhet som konkursförvaltare kan jag säga att det finns en liten procent
grov brottslighet i konkurserna. Antalet konkurser där det förekommer
brott visar att det är ett fåtal människor som ägnar sig åt denna grova brotts-
lighet. De skall bekämpas. Det är något som ett rättssamhälle måste sätta in
resurser på, precis som när det gäller all annan brottslighet.
Det har föreslagits i detta budgetförslag där man i förhållande till inneva-
rande år ökar resurserna för kronofogdemyndigheterna med 100 milj.kr.
Till detta kommer att justitieministern i bil. 3 till budgetpropositionen
framhåller att ytterligare åtgärder för att motverka ekonomisk brottslighet
övervägs. Jag upplever att regeringen ser oerhört allvarligt på den ekono-
76
miska brottsligheten och sätter in resurser för att åstadkomma att den verkli-
gen beivras.
Det talas ofta om att ekonomisk brottslighet drabbar staten, men om man
undersöker vilka som förlorar på konkurserna finner man att staten på grund
av att den har en prioriteringsrätt på sina fordringar ofta får in sina pengar i
konkurserna. Däremot har underleverantörer och andra mer oprioriterade
fordringsägare, som står för den stora mängden av fordringar, ytterligt små
möjligheter att få utdelning.
Ur samhällets synpunkt, för de enskilda människorna, är det därför ange-
läget att de här resurserna verkligen koncentreras, och vi menar att det sker
bäst genom att myndigheterna får denna anslagsökning och genom att de får
klart för sig att regeringen ser allvarligt på frågan och skall återkomma. Om
de själva får disponera dessa resurser skapas också en självkänsla på myndig-
heterna.
Anf. 90 OWE ANDRÉASSON (s):
Herr talman! Det är riktigt, som här sägs, att vi en gång i lagutskottet har
uttalat att det är kronofogdemyndigheterna själva som skall prioritera. Vi
socialdemokrater har mer intresserat oss för de ganska nyinrättade specialin-
drivningsenheterna inom kronofogdemyndigheterna. Vi vill att litet mer av
resurser sätts in på dessa enheter, som inte är prioriterade.
Gjorda utredningar visar att det förekommer en stor ekonomisk brottslig-
het, men att det inte i så många fall är fråga om stora belopp. Av utredningar
gjorda för några år sedan framgår att det kan ligga ekonomisk brottslighet
bakom 75 % av de företag som har gått i konkurs.
Det är riktigt, som Stig Rindborg säger, att det inte är staten som förlorar
mest på dem utan företagare och enskilda personer. Vi tycker för vår del att
det är viktigt att även enskilda personer får sin rätt här i samhället. Enligt
vår mening bör därför specialindrivningsenheterna vid kronofogdemyndig-
heterna få större resurser för att utbilda personal och för att kunna ta hand
om vinsterna.
Anf. 91 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag skall villigt erkänna att jag inte har vare sig den kunskap
eller den inblick på det här området som Stig Rindborg har. Därför har jag
fått förlita mig på uppgifter från annat håll.
Stig Rindborg nämnde att det inte skulle förekomma så mycket av fusk i
samband med konkurser. En doktorsavhandling som presenterades i SAF-
tidningen förra året visar att skattefuskande företag har mer än 30 % lägre
kostnader och kan hålla ca 25 % lägre priser. Därav dras slutsatsen att skat-
tefusket för många företag har blivit det främsta konkurrensmedlet och att
marknadsmekanismerna sätts ur spel genom fusket och denna osunda kon-
kurrens. Detta leder i sin tur till ett ytterligare ökat skatteundandragande.
Information som jag har inhämtat från flera håll gör att jag har kommit
fram till att vi behöver ge kronofogdemyndigheterna ytterligare medel. Jag
tyckte också att det framgick av Stig Rindborgs anförande att han egentligen
var inne på samma linje.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Anslag till krono-
fogdemyndigheterna
77
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Anslag till krono-
fogdemyndigheterna
Anf. 92 STIG RINDBORG (m):
Herr talman! Jag vill bara kort understryka att resursförstärkningen upp-
går till 100 milj.kr. i förhållande till läget innevarande år. Jag menar att de
myndigheter som får detta själva kan destinera de förstärkningar som be-
hövs.
När det sedan gäller brott säger jag att det är ett fåtal personer som ägnar
sig åt grov brottslighet i samband med konkurser. Merparten av dem som
driver företag och sedan hamnar i konkurs är sjysta och ärliga människor.
Den uppfattningen grundar jag på min egen erfarenhet. Däremot anmäler
vi som fungerar som förvaltare vid konkurser sådana när det kan finnas skäl
att misstänka brott, men det är då inte annat än i de fall som jag har talat om
fråga om någon grov brottslighet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU22 Anslag till bokföringsnämnden, m.m. (prop. 1991/92:100 del-
vis).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU23 Ekonomiska föreningar, m.m.
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
78
Företogs till avgörande konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU28, justitieutskottets betänkanden 1991/92:JuU7, JuU13,
JuU14, JuU15 och JuUlö samt lagutskottets betänkanden 1991/92:LU20,
LU21, LU22 och LU23.
Konstitutionsutskottets betänkande KU28
Mom. 1 och 2 (anslaget till Kungliga hovstaten, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 18 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU7
Mom. 1 (rekvisitet låg ålder)
Utskottets hemställan bifölls med 179 röster mot 125 för reservation 1 av
Ulla-Britt Åbark m.fl. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (sexuellt utnyttjande m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 136 för reservation 2 av
Ulla-Britt Åbark m.fl.
Mom. 3-8
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU13
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU14
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU15
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU16
Mom. 1 (anslag till riksåklagaren m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 133 för reservationen av
Ulla-Britt Åbark m.fl.
Mom. 2-4
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU20
Mom. 1-9
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 10 (skyddet för företagshemligheter)
Utskottets hemställan bifölls med 293 röster mot 19 för meningsyttringen
av John Andersson.
Lagutskottets betänkande LU21
Först biträddes reservationen av Maj-Lis Lööw m.fl. - som ställdes mot
meningsyttringen av John Andersson - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 179 röster mot 132 för reserva-
tionen av Maj-Lis Lööw m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Anslag till krono-
fogdemyndigheterna
Lagutskottets betänkande LU22
Utskottets hemställan bifölls.
79
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Lagutskottets betänkande LU23
Utskottets hemställan bifölls.
Nordiskt samarbete
80
Beträffande de på föredragningslistan återstående ärendena, utrikesut-
skottets betänkanden UU9, UU10 och UU14, socialutskottets betänkande
SoU14, skatteutskottets betänkande SkU23, trafikutskottets betänkande
TU12 samt arbetsmarknadsutskottets betänkande AU10, beslöt kammaren
på förslag av andre vice talmannen att de fick företas till avgörande i ett sam-
manhang sedan debatten i alla dessa ärenden avslutats.
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU9 Verksamheten inom Europarådet (redog. 1991/92:3 och skr.
1990/91:165).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU10 Nordiskt samarbete (redog. 1991/92:4).
Anf. 93 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Det nordiska samarbetet har både starka och svaga sidor.
Till de starka sidorna hör framför allt lagstiftningssamarbetet och det som
man lyckades uppnå politiskt under 50- och 60-talen, då de stora och grund-
läggande nordiska samarbetsavtalen slöts. Passfriheten inrättades, en fri ar-
betsmarknad infördes, konventionen om gemensam nordisk social trygghet
ingicks och det s.k. nordiska kulturavtalet träffades.
Det är i dag lätt att glömma bort att de här avtalen i vissa fall faktiskt går
betydligt längre än vad som hittills gällt inom EG. Man kan kanske invända
att framstegen inom det nordiska samarbetet inte är så märkliga, men man
måste ändå komma ihåg att samarbetet har varit möjligt trots att de nordiska
staterna valt olika säkerhetspolitiska lösningar och trots att Danmark nu-
mera sedan länge är medlem i EG.
Den nordiska modellen kan väl därför sägas vara ett samarbete som byg-
ger på att utveckla det som är gemensamt men som samtidigt tolererar att
länderna väljer olika vägar i andra avseenden. I den här meningen kan kan-
ske det nordiska samarbetet bli en förebild för de länder i Öst- och Central-
europa som frigjort sig från de kommunistiska banden och söker nya samar-
betsvägar.
Samtidigt som integrationsprocessen i EG pågår ordentligt har det nor-
diska samarbetet visat sina svaga sidor. När människor, kapital, varor och
tjänster rör sig betydligt friare i Västeuropa och när de öst- och centraleuro-
peiska staterna sökt inspiration och kontakter har de nordiska samarbetsor-
ganisationerna varit alltför passiva. De förhandlingar som har förts och de
kontakter som har knutits har till största delen skett utan deras medverkan.
Vad blir det då kvar av det nordiska samarbetet i det framtida Europa? Är
det nordiska samarbetet otidsenligt? I Folkpartiet liberalerna tror vi inte det.
Vi har identifierat en rad områden där det nordiska samarbetet utomordent-
ligt väl passar för fortsatt arbete och också kan intensifieras.
Det gäller då framför allt nordbors rättigheter, där det fortfarande finns
en lång rad hinder för det fria utbytet över gränserna. Det gäller forskarut-
byte, det gäller studentutbyte, det gäller det nordiska lagstiftningssamarbe-
tet, trafik, miljö, ja, en lång rad områden, där ett nordiskt samarbete har sin
givna plats. Inte minst när det gäller insatserna i Öst- och Centraleuropa är
det nordiska samarbetet viktigt.
Vid den senaste sessionen i Helsingfors var resultatet av diskussionerna
ändå att Norden skall visa en ökad öppenhet utåt. Tidigare har det ju varit
väldigt svårt att diskutera internationella frågor i Nordiska rådet. Man skall
också ha ett mer aktivt anslag både när det gäller arbetet mot Europa och
när det gäller Baltikum.
Glädjande var också det engagemang som visades från de nordiska stats-
ministrarna för den nordiska saken. Eftersom Nordiska rådet är en rådgi-
vande församling krävs ju beslut i de nationella parlamenten, och det krävs
en uppbackning av beslutsfattarna på hemmaplan för att råden som Nor-
diska rådet ger skall få genomslag. Bl.a. därför har vi väckt den motion som
utrikesutskottet har behandlat.
Jag tycker kanske att utskottet i betänkandet har en defensiv hållning och
inte vågar säga så mycket om den nordiska tanken och betydelsen av den.
Man ägnar sig mer åt att säga att vi får vänta och se vad EES-avtalet ger, vi
måste vänta och se hur det nordiska samarbetet skall anpassas.
Jag vill ändå erinra om att det faktiskt finns en lång rad områden där man
inte alls behöver avvakta EES-avtalet eller övriga Europaaktiviteter för att
intensifiera det nordiska samarbetet. Också här finns det anledning att
erinra om den nordiska samhörigheten när det gäller kultur, språk, syn på
välfärd och social trygghet, som det är viktigt att understryka och vidareut-
veckla. Jag skulle alltså ha önskat att utskottet hade varit litet mer offensivt
när det gäller att förverkliga det nordiska samarbetet, också genom konkreta
beslut.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motion 520.
Anf. 94 INGER KOCH (m):
Herr talman! Sedan utskottets betänkande med titeln Nordiskt samarbete
skrevs har Nordiska rådets 40:e session i Helsingfors ägt rum. Ylva Anner-
stedt nämnde också det. Det var denna session som så många av oss hoppa-
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Nordiskt samarbete
6 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 84
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Nordiskt samarbete
82
des skulle bli ett första steg på vägen ut ur den stagnation som präglat det
nordiska samarbetet under de senaste åren.
I ett Europa statt i omvandling är det nödvändigt att söka ett nytt innehåll
även i det nordiska samarbetet. Framtiden tillhör det europeiska samarbe-
tet. Det är som en del av detta övernationella europeiska samarbete som vårt
nordiska samarbete kan finna sin framtid. Att ställa sig vid sidan av detta
samarbete är att ställa sig vid sidan av en möjlighet att vara med och forma
framtiden. Det är det europeiska engagemanget som är nyckeln till vår nor-
diska framtid. När nu både Sverige och Finland ansökt om medlemskap i
EG, kan man säga att Norden håller på att ta steget in i det övriga Europa.
Sovjetunionens sönderfall, bildandet av nya självständiga stater, och fram-
för allt de tre baltiska staternas frihet, har öppnat nya möjligheter för ett
nordiskt samarbete även österut.
Det baltiska investeringsprogram som de nordiska regeringarna lade fram
under Helsingforssessionen är ett konkret exempel på detta nya samarbete.
Programmet innebär ett ekonomiskt stöd till små- och medelstora företag i
Baltikum för att stärka företagsamheten. Det är en av grundförutsättning-
arna för att skapa en stabil marknadsekonomi i dessa länder.
Andra tänkbara nordiska samarbetsprojekt är insatser för att avhjälpa de
värsta av de mycket allvarliga säkerhetsproblem som finns i de sovjetbyggda
kärnkraftverken. Gårdagens olycka vid kärnkraftverket utanför S:t Peters-
burg visar hur angeläget detta är.
Ett samarbete mellan länderna kring Östersjön för att lösa de stora miljö-
problemen utgör också ett naturligt objekt för det nordiska samarbetet. Allt
detta är en utmaning och en möjlighet som kommer att bidra till en ny dyna-
mik i Norden.
Herr talman! Det steg in i den europeiska unionen som Norden nu tar,
vilket också innebär ett samarbete inom de utrikes- och säkerhetspolitiska
frågorna, och det nya samarbetet med länderna kring Östersjön, ger oss
möjligheter till ett helt nytt nordiskt samarbete inom den vidare europeiska
ramen. Det är med hjälp av detta europeiska samarbete och de nya uppgif-
terna som Europa står inför som det nordiska samarbetet kan förnyas och
utvecklas.
Anf. 95 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Jag vill för ordningens skull yrka bifall till hemställan i utri-
kesutskottets betänkande.
Utrikesutskottet delar helt den positiva värdering av det nordiska samar-
betet som både Ylva Annerstedt och Inger Koch gav uttryck för. Men vi fin-
ner inte skäl att göra de uttalanden som begärs i motionen 520. Vi besvarar
yrkandena med ett positivt resonemang som helt överensstämmer med mo-
tionens andemening.
Anf. 96 MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Ylva Annerstedt yrkar ju bifall till sin motion, vilket är som
att slå in öppna dörrar. Utskottet framför i betänkandet att frågorna diskute-
rades vid Helsingforssessionen. Ministerrådet gjorde en genomgång av vad
EES-avtalet har för innebörd för nordiskt samarbete. På den grundvalen har
ekonomiska utskottet lagt fram ett betänkande. Nordiska rådet har antagit
betänkandet, och nu går processen vidare. Vid den session som skall hållas
i Århus skall vi förhoppningsvis fatta beslut. Då kommer en del förslag att
behandlas som bl.a. gäller nordbors rättigheter - som Ylva Annerstedt också
har nämnt. Det är viktiga frågor för alla nordister att driva.
När vi i Nordiska rådet har bestämt oss för en handlingsordning som det
skall fattas beslut om i Århus, vore det konstigt att lyfta ut några enstaka
punkter här.
Processen går, precis som Daniel Tarschys säger, i den anda som Ylva An-
nerstedt har lyft fram. Jag tycker att det är bra att vi är eniga. Men det är att
slå in öppna dörrar när man kritiserar utskottet för att vara passiv i denna
fråga.
Anf. 97 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Det är utomordentligt att man i ekonomiska utskottet har
bestämt sig för att frågorna skall behandlas i Århus. Men det utgör inget hin-
der för oss i det nationella parlamentet att tillstyrka dem.
Jag erinrade tidigare om att vad Nordiska rådet beslutar utgör rekommen-
dationer till de nationella regeringarna. Förr eller senare måste det fattas ett
beslut i det nationella parlamentet. Det är inget som hindrar att Sverige är
först.
Anf. 98 INGER KOCH (m):
Herr talman! Jag tycker att det är viktigt med en korrekt tågordning. Nor-
diska rådet skall först få komma med förslag som sedan de nordiska parla-
menten skall fatta beslut om. Vi skall inte göra tvärtom. Sveriges utrikesut-
skott skall inte tala om för Nordiska rådet vad rådet skall besluta. Det är
viktigt att komma ihåg det.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU14 Vissa anslag m.m. inom utrikesdepartementets område
(prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 99 MAJ BRITT THEORIN (s):
Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till den socialdemokratiska
reservationen. Motivet härtill är följande.
Den breda samstämmigheten om säkerhetspolitikens mål och inriktning
har vuxit fram i en öppen debatt mellan olika åsiktsriktningar och intressen.
I den kunniga och medvetna debatten är Folkrörelsesveriges medverkan av-
görande.
Under en lång följd av år har till information, studier och forskning om
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdepar-
tementets område
83
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Vissa anslag m. m.
inom utrikesdepar-
tementets område
fred och nedrustning anslag beviljats dels som grundbidrag, dels som pro-
jektbidrag. Riksdagen beslöt 1986/87 på förslag av Socialdemokraterna,
Folkpartiet och Centern att i etapper räkna upp anslaget till 25 milj.kr. Där-
efter har riksdagen uttalat ”att anslaget F 3 på sikt bör öka till att motsvara
en promille av försvarsanslaget.”
1990/91 gjordes en uppräkning till 26 milj.kr. Anslaget frystes för inneva-
rande år på samma nivå av statsfinansiella skäl, men utrikesutskottet bekräf-
tade sin principiella syn på det s.k. promillemålet.
Moderaterna begärde förra året, som enda parti i riksdagen, en sänkning
av dessa 26 milj.kr. med 16 milj.kr. med argumentet att föreningslivet inte
bör bli beroende av riktade bidrag från statsmakterna.
Nu föreslår regeringen en minskning med 2 milj.kr., vilket innebär en
minskning av fredsrörelsens anslag med 8 % - samtidigt som trossamfunden
får en uppräkning med 3 %, ungdomsorganisationerna med 4 %, nykter-
hetsorganisationerna med 5 % och kvinnoorganisationerna med 4 %. Kan-
ske än mer anmärkningsvärt är att de frivilliga försvarsorganisationerna får
en ökning med 12 %. Det är alldeles klart var regeringens prioriteringar nu
finns. De är i vart fall inte hos fredsrörelsen och till stöd för studier och infor-
mation om fred och nedrustning.
Vi socialdemokrater godtar inte denna nerdragning av fredsrörelsens an-
slag. Här har vi också stöd från Sveriges Fredsråd, som är ett samarbetsorgan
för fredsrörelserna. De anger tre skäl mot en nedskärning.
För det första lever vi i en tid av global nedrustning med historiska möjlig-
heter till fred. De krafter som har gått i spetsen för dessa idéer måste ges
resurser att arbeta vidare med studier och information.
För det andra betyder de stora ideella insatserna i fredsrörelsen att F 3-
anslaget är en kostnadseffektiv metod att föra ut kunskap och initiera debatt
om svensk utrikespolitik.
För det tredje är fredsrörelsen folkbildande och stärker demokratin ge-
nom att engagera allmänheten i internationella frågor.
Vi socialdemokrater menar att riksdagen dessutom bör uttala dels att or-
ganisationerna som erhåller grundbidrag bör få dessa uppräknade med 10 %
med motsvarande minskning av projektbidragen, dels att inriktningen om en
promille av försvarsanslaget till F 3 ligger fast.
Utskottet noterar att regeringen bl.a. i ljuset av de förändrade storpoli-
tiska förutsättningarna för nedrustningspolitiken vill göra en översyn av an-
slagen, utvärdera användningen och utarbeta riktlinjer för framtida utnytt-
jande. Därmed vill utskottets majoritet inte göra något uttalande om F 3-
anslagets storlek.
I mina ögon är det något underligt att först sänka anslaget, sedan inte ta
ställning till den principiella hållning riksdagen tidigare intagit att en pro-
mille av försvarsanslaget skall gå till fredsinformation, men ändå försöka
rädda själen genom ett uttalande att ett betydande stöd också i fortsätt-
ningen skall utgå. Rimligen borde man väl ha väntat med att sänka anslaget
tills man bestämt sig för vad man vill. Vet man inte det? Men höja anslagen
till frivilliga försvarsorganisationer med 12 %, det visste regeringen att den
ville.
84
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till den socialdemokratiska reser-
vationen nr 3.
Anf. 100 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Sveriges andel av Nordiska ministerrådets budget uppgår till
250 milj.kr. Det är mycket pengar, anser säkert många - orimligt mycket
pengar, tycker vi i Ny demokrati. Somliga anser kanske att man får en hel
del för dessa 250 miljoner, andra tycker tvärtom.
Nordiska rådet har säkerligen många vällovliga avsikter. Man vill främja
nordiskt samarbete inom en mängd olika områden. För att hantera detta har
man byggt upp en egen byråkrati. Man har byggt upp drygt 160 institutioner.
Man arbetar inom 34 olika sektorer och bara inom kulturområdet finns det
49 institutioner.
Är det rimligt att bygga upp en organisation av detta format? Är det rim-
ligt att skattebetalarna i Norden skall hjälpa varandra med att bekosta en
mängd olika institutioner och en mängd olika projekt även när institutionen
främst betjänar ett enda lands intressen? Är det riktigt och rimligt att
svenska skattebetalare skall vara delbetalare för t.ex. Nordens hus i Reykja-
vik och på Färöarna eller Nordens institut på Grönland och på Åland?
Uppfinningsrikedomen är ju enorm och ämnesområdena oändliga inom
vilka man vill lämna rekommendationer om gemensamt nordiskt agerande
eller gemensam nordisk syn. Delegaterna inom Nordiska rådet har stora am-
bitioner. Man för fram allt fler frågor för nordiskt samarbete. Antalet nya
förslag eller motioner från delegaterna i Nordiska rådet är kanske för en och
annan en måttstock på den egna kreativiteten. Men hur ofta leder detta till
resultat? Hur ofta skulle man inte på ett snabbare och effektivare sätt ha
kunnat föra fram de här frågorna i sitt eget parlament och direkt kunnat på-
verka sin egen regering, som utan samrådsförfarande i Nordiska rådet kun-
nat ta kontakt med andra nordiska länders regeringar? Här har man inrättat
ett nordiskt råd för att parlamentarikerna skall tro att de har något att säga
till om. Men i själva verket är ju rådsdelegaternas makt mycket ringa. Det
är mera ett spel för galleriet - ett dyrt spel.
Vi i Ny demokrati vill gå en annan väg. Vi vill förenkla och avbyråkrati-
sera. Vi anser att verksamheten är ineffektiv och förlegad. Kanske har vi
också rätt när vi i vår motion 1991/92:U305 säger att verksamheten följs med
ett cocktailbetonat intresse. De nordiska regeringarna har i vart fall inte ve-
lat ge Nordiska rådet en beslutande funktion. Om man vågade göra det
skulle verksamheten följas med ett helt annat intresse. Att ha ett rådgivande
nordiskt råd anser vi vara slöseri med skattebetalarnas pengar.
Om Nordiska rådet skall bestå vill vi att man skall koncentrera sig på ener-
gi- och miljöfrågor samt samordna biståndsarbetet med våra baltiska gran-
nar. Konsekvenserna i Norden av EES-avtalet kunde också inrymmas i Nor-
diska rådets arbetsuppgifter.
Vi i Ny demokrati vill minska Nordiska rådets roll i det nordiska samarbe-
tet radikalt. Vi anser att nordiskt samarbete är värdefullt, men att samrådet
och erfarenhetsutbytet borde ske i andra former, t.ex. genom direktkontakt
mellan de nordiska regeringarna eller genom direktkontakt mellan institu-
tioner inom ett och samma verksamhetsområde. Vi föreslår en minskning av
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Vissa anslag m. m.
inom utrikesdepar-
tementets område
85
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdepar-
tementets område
86
anslaget till Nordiska ministerrådet med 80 % och föreslår ett anslag på 50
milj.kr. i stället för yrkade 250 milj.kr.
Jag yrkar därför, herr talman, bifall till reservation 1 från Ny demokrati
och avslag på utskottets hemställan under mom. 19.
Herr talman! När det gäller anslagen under punkten F, Nedrustnings- och
säkerhetspolitiska frågor, kan man konstatera att regeringen föreslår en höj-
ning av anslagen i förhållande till innevarande budgetår med 6,2 milj.kr. -
från 80,5 till 86,7 miljoner. Detta gör man i en tid av global avspänning, i en
tid när vi fått uppleva Tysklands återförening, öststaternas demokratisering
och Warszawapaktens upplösning och Sovjetunionens sönderfall. Jag är
medveten om att allt inte är frid och fröjd - konflikten i Jugoslavien inger
oro, utvecklingen i f.d. Sovjetunionen kan också komma att gå i en riktning
som inte är önskvärd. Men i en tid av svångsremspolitik, med Rehnbergsav-
tal, med ökande arbetslöshet, med ekonomiska bekymmer för många män-
niskor i vårt eget land - då föreslår regeringen att man skall satsa än större
anslag inom det nedrustnings- och säkerhetspolitiska området. Visserligen
drar man ned anslaget för information, studier och forskning med 2 miljoner,
men man nästan fördubblar anslaget till ESK. Höjningen av ESK-anslaget
från drygt 5 miljoner till 10 milj.kr. motiveras med att tre nya sekretariat
inrättas ute i Europa och att anslaget endast är Sveriges obligatoriska bidrag
till ESK:s mötes- och informationsverksamhet inkl. ESK:s kommunikations-
system.
Jag tycker att Sverige skulle föregå med gott exempel och verka för en
begränsning av delegationernas storlek samt även försöka få övriga länder
inom ESK att inte medverka till att det byggs upp en enorm byråkrati lik-
nande den inom FN:s ram. Många fattiga länder har ju inte råd att betala
alla dessa sekretariat, alla dessa organisationer. Man har ibland svårt att be-
tala för sina egna delegater. Det lär väl sluta med att vi rika svenskar får
betala när andra inte klarar av det. Nej, bromsa utbyggnaden av alla dessa
internationella organisationer.
Vi i Ny demokrati anser att hela F-anslaget skall minska med 25 %, vilket
innebär en reducering av totalanslaget från drygt 86 miljoner till 65 milj.kr.
Jag yrkar därför bifall även till reservation 2 från Ny Demokrati, avseende
mom. 38, 39, 40, 43, 44 och 46 och avslag på utskottets hemställan under
dessa moment.
Anf. 101 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Från Ny demokrati brukar vi få höra att vi inte skall ha så
mycket samarbete med och inte ge så mycket bistånd till länder som ligger
långt bort från vårt land, utan att vi skall koncentrera oss mera på kontak-
terna med våra grannar. Mot den bakgrunden är det ganska chockerande att
få höra att Ny demokrati i stort sett vill avveckla det nordiska samarbetet.
Det är egentligen vad Ny demokratis yrkande innebär. Man skär ner de an-
slag vi har för nordiskt samarbete med 80 % - man tar bort 200 miljoner.
Detta är i praktiken att lägga en död hand över det nordiska samarbete vi
har på väldigt många olika områden.
Lars Moquist vill ge sken av det mest rör sig om byråkrati. Jag tror att
många människor vet att så inte är fallet. Det nordiska samarbetet finns
inom mänga, många olika sektorer. Det innebär att yrkesfolk, experter,
människor med olika intressen, människor med olika kunskaper i de nor-
diska länderna kan ha kontakt, kan förkovra sig, kan diskutera med var-
andra, kan lära av varandras erfarenheter. Det nordiska samarbetet har varit
en oerhört rik källa för utveckling i alla vära länder och har stor betydelse
för vår förmåga att förnya politiken, att förnya tänkandet, att utveckla hela
vårt samhällsliv. Det vore, tycker jag, en katastrofal dumhet att nu skära
bort det nordiska samarbetet från vår budget.
Jag yrkar med dessa ord, herr talman, avslag på Ny demokratis förslag på
denna punkt.
Ny demokrati vill också skära bort en väldig massa forskning och annan
verksamhet på det säkerhetspolitiska området. Det tror jag även är mycket
oklokt. Över huvud taget går det som en röd tråd genom Ny demokratis yr-
kanden att man vill ha mindre pengar till forskning, mindre pengar till tän-
kande, mindre pengar till kunskap - att man vill ha mindre underlag, kort
sagt, för klokt beslutsfattande. Jag tror, herr talman, att detta är ett ytterst
oklokt tänkande.
Jag yrkar avslag på Ny demokratis förslag även på den punkten.
Jag delar Maj Britt Theorins höga uppskattning av fredsorganisationernas
verksamhet. Det utförs mycket värdefullt arbete bland folkorganisationer
som sysslar med fred och säkerhet, och utskottets majoritet uttalar även upp-
skattning av detta arbete och tillstyrker regeringens förslag att 24 miljoner
skall beviljas till stöd för det arbetet. Socialdemokraterna har i flera år varit
överens med övriga partier om att en neddragning kan ske. Man har frusit
anslaget i fjol och man är med om en frysning även i år. Inriktningen när det
gäller anslaget är alltså densamma som regeringens i reala termer, men det
är en skillnad på 2 miljoner. Detta är självfallet en hel del pengar - dock är
det en gradskillnad snarare än en artskillnad mellan regeringens förslag på
den här punkten och Socialdemokraternas förslag.
Självfallet är det här anslaget viktigt och värdefullt.
Regeringen aviserar nu en översyn av anslaget, där man vill se hur det har
använts under de år som har gått. Vi menar i utskottets majoritet att det är
värdefullt att en sådan översyn sker. När den har skett finns det underlag för
fortsatta resonemang om hur det här stödet lämpligen bör utformas.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan på samt-
liga punkter.
Anf. 102 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis en mycket stor skillnad på om man med-
vetet sänker ett anslag med två miljoner eller om man låter det vara oföränd-
rat och fryser det. Vi hade inte mera pengar att ge till fredsrörelsen, men vi
var inte beredda att sänka anslagen till fredsrörelsen, vilket regeringen nu
gör.
Anledningen till min och Socialdemokratins oro är mycket tydlig. Nu lig-
ger anslagen, utrikespolitiken och freds- och nedrustningspolitiken i Mode-
raternas händer. Jag påpekade också tidigare att Moderaterna förra året be-
gärde en neddragning med 16 miljoner av detta anslag, just med hänsvisning
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdepar-
tementets område
87
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdepar-
tementets område
88
till att föreningslivet inte skall bli beroende av riktade bidrag ifrån statsmak-
ternas sida.
Innan översynen är gjord är det litet underligt att gå med på detta. Det är
dock en signal som man från majoritetens sida har gjort till fredsrörelserna
att det inte längre är fråga om en promille.
Om jag kunde räkna med att utskotets majoritet garanterade att den in-
ställning som riksdagen tidigare har intagit om att en promille av försvarsan-
slaget skall gå till fredsinformation och fredsstudier, skulle jag vara nöjd om
det fanns en sådan deklaration från majoritetens sida. Min fråga till Daniel
Tarschys är följande: Kan man tänka sig att ni när ni har gjort er översyn är
beredda att säga att det är en rimlig princip och att man skall hålla fast vid
den? Informationsarbete i demokratisk ordning om fred och nedrustning be-
hövs även i fortsättningen, även om nedrustningsprocessen har startat i
Europa.
Det är litet bakvänt att först sänka anslaget, sedan göra en översyn, däref-
ter säga att man kommer tillbaka och ändå vilja rädda sitt samvete med att
säga att man nog trots allt tycker att det här är viktigt för annars kanske
fredsrörelsen blir litet förtvivlad. Utan någon diskussion och översyn har
man utrymmme att höja de frivilliga försvarsorganisationernas anslag med
12 %. Det är också en klar signal.
Anf. 103 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Jag har litet svårt att följa med Maj Britt Theorin när hon först säger att
Moderaterna vill ha tio miljoner kronor till detta. I nästa ögonblick säger
hon att det är tydligt att det är Moderaterna som styr i den här frågan. Jag
tycker att vi har etablerat som faktum i den här debatten att regeringen före-
slår 24 miljoner. Det påminner faktiskt, Maj Britt Theorin, mera om den
ståndpunkt som några andra partier än Moderaterna har intagit.
Det är väl ändå klart att en s.k. frysning också innebär en neddragning av
det reala innehållet i det här stödet. I fjol, med den inflation som Socialde-
mokraterna höll landet med, innebar det här en real minskning på 8-9 % av
anslaget. Denna minskning föreslår Socialdemokraterna bör fortsätta. Man
vill fortfarande frysa anslaget. Socialdemokraterna föreslår en real neddrag-
ning av anslaget under tre år. Då kan man självfallet vända frågan tillbaka
till Maj-Britt Theorin: Om det nu är bakvänt att sänka anslaget först och
utreda sedan, varför följer Socialdemokraterna den linjen? Det gör ni up-
penbarligen.
Anf. 104 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Herr talman! Nej, så enkelt är det inte. Varje vanlig enkel svensk kan
räkna ut att 2 miljoner mindre är 2 miljoner mindre. 26 miljoner är 26 miljo-
ner, och 24 miljoner är 2 miljoner mindre. Så enkelt är det.
Vi vill gärna höja anslaget till fredsrörelserna. Vi anser att det behövs.
Men vi har ännu inte haft utrymme att gå ut med mera pengar än vad vi har
gjort hittills. Däremot har vi definitivt inte varit beredda att höja anslagen
till frivilliga försvarsorganisationer, alla andra organisationer och allt annat
föreningsliv i samhället samtidigt som man sänker anslaget till fredsrörelsen.
Det är den signalen som den nya regeringen ger.
Jag får ta Daniel Tarschys inlägg som en garanti för att det inte kommer
att bli några prutningar på anslagen till fredsrörelserna, eftersom han så klart
markerade att man tar avstånd från moderaternas vilja att sänka till 10 miljo-
ner. Jag hoppas att det även kommer att gälla när vi går in i nästa budgetbe-
redning. Men för säkerhets skull är det nog klokast att rösta på den socialde-
mokratiska reservationen om man vill slå vakt om fredsrörelsen i det här
landet.
Anf. 105 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag gratulerar Maj Britt Theorin till att leva i en värld utan
inflation. Det gör saker och ting mycket enklare. Men för oss andra som fak-
tiskt lever i en värld med inflation är det helt klart att om man under ett år
då inflationen är 8-9 % fryser ett anslag, innebär det en real minskning med
lika många procent. Det skedde således en real minskning under förra året.
I år, när regeringen har fått litet ordning på inflationen och vi är nere vid
3-4 % inflation, innebär självfallet en frysning av det slag som Socialdemo-
kraterna föreslår en mindre neddragning än tidigare. I det avseendet har ni
ändrat politiken. Det är en mindre neddragning i ert förslag i år än vad det
var tidigare, men det är fråga om neddragningar under samtliga år. Om ni
under tre år har samma nominella nivå, blir det självfallet en stadig neddrag-
ning.
I detta avseende är vi nog lika goda kålsupare. Det är litet olika nivå på
neddragningarna, och det kan man självfallet tvista om. Som jag sade tidi-
gare, herr talman, är detta en gradskillnad och ingen artskillnad.
Anf. 106 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Daniel Tarschys antar här att vi i Ny demokrati tror att hela
Nordiska rådets anslag i stort sett består av byråkrati. Att det inte är på det
sättet tror jag har framgått av bl.a. tidningsartiklar där jag själv har uttalat
mig och av en rad intervjuer i Sydsverige.
Vi anser att flertalet institutioner kan bestå. Men vi anser inte att de skall
bestå under paraplyorganisationen Nordiska rådet. Varje land för sig bör få
sköta sina egna affärer. Om Danmark t.ex. vill ge ett bidrag till en institution
som finns i Sverige är det okej och man får göra det. Man bestämmer sig då
för att man vill subventionera den här institutionen.
Vår tanke är inte att man skall dra ned på alla dessa institutioner. Jag vet
inte exakt hur stor del som administrationen i Nordiska rådet utgör. Det bru-
kar ligga mellan tre och fem procent och jag antar att det är en liknande siffra
inom Nordiska rådet. Jag har ingen annan uppfattning. Jag har läst mycket
noga om vilka institutioner som finns. Vår idé inom Ny demokrati är helt
enkelt att vi tycker att vaije land bör stå för sina kostnader och sin budget.
Anf. 107 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Det var mycket glädjande att höra att Ny demokrati vill slå
vakt om det nordiska samarbetet, men att man anser att varje land bör stå
för sina egna kostnader. Lars Moquist sade att om man har en institution i
Sverige så bör man betala den i Sverige. Har man en institution i Danmark
så bör man betala den i Danmark.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdepar-
tementets område
89
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdepar-
tementets område
90
Får jag ställa följande raka fråga. I Uppsala, i Sverige, har vi t.ex. Nor-
diska Afrikainstitutet, som vi hittills har betalat för på egen hand och via
Nordiska ministerrådet. Menar Lars Moquist att vi bör betala detta genom
större anslag från Sveriges riksdag så att vi kan täcka kostnaderna ordentligt
från svensk sida utan att behöva gå omvägen via Nordiska ministerrådet?
Anf. 108 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Vi vill faktiskt lägga ned hela Nordiska Afrikainstitutet. Vi
anvisar över huvud taget inga anslag till den verksamheten. Om man anser
att forskningen behövs - det finns bl.a. en biblioteksverksamhet som man
har ansett skall leva kvar - föreslår vi att verksamheten förs över på andra
institutioner i Sverige. Det kan gälla Svenska institutet, SAREC m.fl. orga-
nisationer. Dessa organisationer skall i sin tur inte få motsvarande anslags-
höjningar. Man skall göra besparingar. Man skall dra ned kostnaderna med
ett belopp som motsvarar anslaget till Nordiska Afrikainstitutet. Om jag
minns rätt var det ungefär 6 milj.kr.
Anf. 109 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Den modell som Lars Moquist har ställt upp för att rädda
det nordiska samarbetet börjar knaka i fogarna redan i den första repliken.
Först säger han att man skall ta bort pengar från det nordiska samarbetet
och att det skall hanteras på nationell nivå. När jag sedan pekar på ett exem-
pel, säger han att vi inte skall ge anslag till den här inrättningen utan det skall
vi ta över några andra anslag. Forskningen vid Nordiska Afrikainstitutet kan
t.ex. föras över till SAREC.
Lars Moquist, är det möjligen inte så att ni även har föreslagit en kraftig
minskning av anslaget till SAREC?
Herr talman! Det är i själva verket så att Ny demokrati vill skära ned an-
slagen över hela brädet. Det kommer att leda till att det nordiska samarbetet
kollapsar. Mycket värdefull vetenskaplig forskning och kulturellt samarbete
kommer att kollapsa. Vi skulle därmed också få avsevärt sämre underlag för
de beslut vi skall fatta i den här riksdagen.
Tredje vice talmannen anmälde att Lars Moquist anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 110 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Jag har valt att lyfta fram två motioner som behandlas i det
betänkande vi nu diskuterar, och de handlar om kidnappningshotade barn
och behovet av att rekrytera kvinnor till toppbefattningar inom bl.a. FN.
Även om rättssäkerheten för barn generellt inte alltid är den vi önskar, är
rättsskyddet för de kidnappningshotade barnen på intet sätt tillfredsstäl-
lande. Det hotet gäller ofta barn med en förälder från ett annat land.
Det finns ingen tillförlitlig statistik över hur många barn som förts bort till
utlandet, men enligt vissa uppgifter lär vaije år anmälas ett par hundra fall.
Trots att det rör sig om en relativt begränsad grupp, innebär varje bortför-
ande av ett barn ett stort mänskligt lidande.
Trots att Sverige har anslutit sig till två internationella konventioner som
gäller olovligt bortförande av barn, Europarådskonventionen och 1980 års
Haagkonvention, är möjligheterna begränsade för svenska myndigheter att
hjälpa de barn som bortförts till länder som inte har undertecknat dessa kon-
ventioner. Det är därför viktigt att Sverige genom sina kanaler i FN och
andra sammanhang gör intensiva ansträngningar för att förmå de länder som
inte undertecknat konventionerna att ratificera dem.
Det är bra med alla de åtgärder UD genom sina olika kanaler har gjort
och ämnar fortsätta att göra, för att ge dessa barn rätt till båda sina föräldrar
och båda föräldrarnas kulturer. Mänskliga rättigheter gäller också dessa
barn.
Men det måste också gå att förebygga olovligt bortförande av barn. I det
arbetet tror jag att hela samhället måste engageras mer. Det handlar åter-
igen, som jag har sagt i ett annat sammanhang här i dag, om att i stor ut-
sträckning kunna tolka barns sätt att uttrycka sig både genom tal och
kroppsspråk. Det handlar i stor utsträckning om lyhördhet.
En ökad kompetens hos socialtjänsten, barnhälsovården och barnomsor-
gens personal så att de bättre kan bistå vid konflikter mellan föräldrar med
olika kulturell bakgrund kan vara ett sätt att förebygga att barn rövas bort.
Det har visat sig, att i de fall där kidnappningsrisken är överhängande har
fri umgängesrätt utdömts i alltför stor utsträckning. Det finns anledning att
följa upp de bortrövade barnen utifrån den aspekten också. I de fall därbort-
rövningsrisken är stor bör det exempelvis finnas ökade möjligheter att döma
till umgänge med barn under överinseende av en kontaktperson. Det kan
ytterligare vara ett sätt att skydda dessa barn från att rövas bort.
Herr talman! Kvinnans situation i världen återkommer som ett ständigt
tema. En gång kan det handla om hennes bortrövade barn, en annan gång
om hennes möjligheter till toppbefattningar inom internationella organisa-
tioner.
Kanhända har herr talmannen och ledamöterna i kammaren liksom jag
vid olika referat i massmedia om internationella möten observerat hur få,
knappast några, kvinnor som finns med vid de bord där internationella frå-
gor avgörs. Särskilt tydligt blev detta för mig när FN:s nye generalsekrete-
rare hälsades välkommen till Generalförsamlingen och invigdes i sitt nya äm-
bete. En stor ring av mörkklädda män från olika länder omgav honom. En
enda kvinna, troligtvis en sekreterare, fanns långt bak i ledet för att vara till
hands om hon behövdes. Vid den sekreterarreform som generalsekreteraren
nyligen utförde försvann dessutom två kvinnor med toppbefattningar i FN.
Vi som i Sverige på många olika sätt arbetar för jämställdhet och männi-
skors lika värde känner oss ganska nedstämda av sådana bilder och situatio-
ner, särskilt om man då betänker att en grupp människor, kvinnorna, i u-
länderna svarar för mer än hälften av jordbruksproduktionen. I Afrika sva-
rar de för 70 % av den. De svarar för huvuddelen av försörjningen av energi,
huvudsakligen ved, och för försörjningen av vatten.
Familjesammanhållning, barns hälsa och utbildning i de länderna kan vi
ofta tacka kvinnorna för. Detta har de uppnått utan att i stor utsträckning ha
tillträde till krediter eller äganderätt till den mark som de brukar och trots att
en mängd kulturella, sociala, ekonomiska och juridiska hinder systematiskt
diskriminerar dem.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Fissa anslag m.m.
inom utrikesdepar-
tementets område
91
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdepar-
tementets område
92
Denna grupp människor är 600 miljoner kvinnor som bor på landsbygden
i u-länderna.
Stora slumområden har växt upp under de senaste årtiondena runt de
flesta städerna i u-länderna. Undersökningar pekar på att omkring 70 % av
familjerna i många av dessa slumområden endast har ett familjeöverhuvud -
en kvinna.
Det är ett fantastiskt betyg att kvinnor klarar uppgiften som ekonomisk
källa och social och kulturell bärare, trots att de har alla odds emot sig. De
arbetar i genomsnitt 25 % mer än männen och tjänar i genomsnitt 40 %
mindre.
Kvinnor kan inte isoleras från den ekonomiska verkligheten, som om de
vore små öar i världen. Kvinnan utgör den ekonomiska verkligheten inte
bara i u-länderna utan också i i-länderna. Den informella sektorn, där kvin-
nan är den dominerande, är en realitet som inte redovisas i statsbudgetar och
bruttonationalprodukter men som ändock finns där.
Roten till fattigdom och umbäranden för exempelvis 600 miljoner kvinnor
på landsbygden i u-länder ligger i de systematiska brotten mot kvinnors
mänskliga rättigheter.
Kvinnornas egna organisationer måste stärkas, t.ex. Garmeen Bank i
Bangladesh, möjligheter måste skapas för bättre representation i beslutande
församlingar på både nationell och internationell nivå. Det är hög tid att
släppa in kvinnan på framskjutande platser. Hon måste få sin jämställda
plats för att hjälpa världen både socialt och ekonomiskt.
Genom att vidga begreppet mänskliga rättigheter att också gälla kvinnans
situation ges möjligheter att internationellt påverka attityderna till kvinnan
och hennes möjligheter inom produktion, utbildning, ekonomi, sociala åta-
ganden, osv.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets skrivningar om de bortrövade
barnen och om kvinnors representation i internationella organ samt till ut-
skottets yrkanden i övrigt.
Anf. 111 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Ärade ledamöter! Det torde finnas få som inte i dag är med-
vetna om den stora roll som Taiwan kommit att spela. Taiwan, eller Republi-
ken Kina, är vår näst största handelspartner i Asien efter Japan, med en han-
delsomsättning på ungefär 6 miljarder kronor. Landet har haft stora fram-
gångar. Det har blivit något av en ekonomisk stormakt. Man har en låg infla-
tion, på ungefär 2 %. Det är en stabil demokrati. Man har en valutareserv
på inte mindre än 425 miljarder kronor.
Det särskilt intressanta med Taiwan är inte minst vad som förestår på 90-
talet. Man har antagit en sexårsplan, där inte mindre än 3 000 miljarder kro-
nor skall investeras. Det gäller energiförsörjningen, ett fjärde kärnkraft-
verk, stora miljöinvesteringar, transporter och telekommunikationer etc.
Det finns naturligtvis all anledning för Sverige att ha så goda relationer
som möjligt till Republiken Kina, till Taiwan. Dess värre har det kommit in
grus i maskineriet, genom att Sverige en gång erkände Kommunistkina och
Republiken Kina då tillämpade principen att avbryta diplomatiska relatio-
ner med de stater som hade erkänt Kommunistkina. Att Kina är odelbart
torde vara en av de få satser som både kommunisterna och Republiken Kinas
företrädare är överens om.
Emellertid har allt fler stater på senare tid kommit att föredra att ha för-
bindelser med Republiken Kina i stället för Kommunistkina. Flera afri-
kanska och latinamerikanska stater hör till dem. Efter det brutala förtryck
som avslöjades i Kommunistkina, inte minst på Himmelska Fridens torg,
skall det understrykas att anhängarna av att ha kontakter med Republiken
Kina har fått ytterligare vatten på sin kvarn. De utländska representations-
kontoren - flertalet industriländer torde ha sådana kontor i Taipei - har sär-
skilda privilegier, av ungefär samma slag som en normal ambassad har.
Också från Republiken Kinas sida har man rest krav på ömsesidighet, att
också andra länder med vilka man har ekonomiska och kulturella förbindel-
ser skall ge kineserna motsvarande lättnader. Detta har man ävenledes för-
sökt tillmötesgå inom åtskilliga av de europeiska staterna.
Vi har också ändrat vår status, i det att vi numera, från att tidigare ha haft
ett privat handelskontor, har ett handelskontor i Taipei som har fått halvoffi-
ciell ställning. Det står formellt under Exportrådets regi, och där utfärdar
man viseringar och andra handlingar som kan behövas.
I motion 306, som utrikesutskottet nu har behandlat, krävs att man om
möjligt skall ge Republiken Kinas handelskontor i Sverige en ställning mot-
svarande en ambassads eller i varje fall försöka åstadkomma lättnader.
Motionen avstyrks förunderligt nog av utrikesutskottet. Man hänvisar till
en motsvarande behandling förra året. Att det då kunde finnas en majoritet
för ett avstyrkande är kanske begripligt. Socialister av olika schatteringar
kanske inte kände någon större glädje över de förbindelser som hade upprät-
tats med en av de största ekonomiska makterna i Asien. Men vad finns det
för anledning nu att inta en lika stelbent attityd? Det kan knappast finnas
några ideologiska övertygelser. Tvärtom gör man nu allt vad man kan för att
stimulera handelsutbyte och kulturellt utbyte med Republiken Kina.
Vad händer då? Jo, man hänvisar till Wienkonventionen. Jag citerar orda-
grant ur utrikesutskottets betänkande, där utskottet konstaterar ”att hittills-
varande svensk tillämpning av Wienkonventionen om diplomatiska förbin-
delser inte är förenlig med motionärens förslag”. Ja, det tror jag! Men det är
just den hittillsvarande svenska tillämpningen av konventionens regler som
motionärerna vänder sig emot. Det är där vi vill få bort stelbentheten. Det
är ungefär som att säga: Den här dörren skall förbli stängd därför att den är
stängd. Det är en alldeles fantastisk logik som man har lyckats åstadkomma
från utrikesutskottets sida.
Man skulle önska att det kunde bli en bättring relativt snart och att man
inte föll för den stelbenta formalism som uppenbarligen har dikterats från
utrikesdepartemenets sida. Men det tar naturligtvis tid att forma om utrikes-
departementet. Det arbetet har nu inletts, och jag hoppas att det skall kunna
gå litet fortare i framtiden. Det kan väl inte vara så att det tas speciell hänsyn
till Kommunistkina, som är en av de få kvarvarande kommuniststaterna i
världen. Nu skall visserligen näringsminister Westerberg åka till Kommunist-
kina. Det kommer väl att balanseras på ett bra sätt genom att statsrådet
Odell ställer sig i spetsen för en industridelegation till Republiken Kina. I
vaije fall hoppas vi att det kommer att uppfattas på det sättet.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Vissa anslag m. m.
inom utrikesdepar-
tementets område
93
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdepar-
tementets område
94
Förr eller senare kommer naturligtvis den här saken att rättas till. Det är
bara det att det alltid skall behöva ta så förfärligt lång tid i det här landet.
Republiken Kina har upprättat förbindelser med bl.a. Lettland. Det är nå-
got förvånande att det som går bra i Riga inte går i Stockholm. Det borde
naturligtvis bli en ändring där så att vi kan få en större flexibilitet i vårt um-
gänge med andra stater.
Jag yrkar bifall till motion 306.
I detta anförande instämde Ulf Melin (m).
Anf. 112 NIC GRÖN VALL (m):
Herr talman! Det ligger naturligtvis ett visst pikanteri i att moderaten
Grönvall försvarar utskottet mot moderaten Birger Hagårds motion. Men
det finns också en viss reson i det förhållandet. Moderaten Nic Grönvall,
som i flera handelsdebatter ställt samma krav som moderaten Hagård nu
ställer, har hamnat i ett sådant beråd att han representerar en regering, och
den regeringen har att följa spelregler som riksdagsmän nödvändigtvis inte
behöver följa.
För att börja med det sista ämnet skulle jag vilja säga - och det tar emot
att behöva göra det - till statsvetaren Hagård att folkrätten trots allt är den
dominerande faktorn i utrikespolitikens vardag. Folkrätten fastlägger krite-
rier för bl.a. erkännandet av stater. Det är alltså inte nödvändigtvis en akt
av socialistisk vilja att erkänna Kommunistkina som folkrättsligt subjekt,
utan det är effekten av att man tillämpar den över hela jorden tolkade folk-
rätten.
När det nu är så som Birger Hagård sade, att dessa båda Kinastater har
uppfattningen att de båda är ett och att vi av folkrättsliga skäl har erkänt
Kommunistkina, begränsar vi vår handlingsfrihet rent dogmatiskt när det
gäller att gå den enda vägen fram för ett erkännande av Taiwan. Det ligger
en svårighet i detta, eftersom det ur Taiwans grundläggande politiska syn-
punkt är angeläget att upprätthålla kravet på att Taiwan är en del av detta
enda Kina. Det är en grundläggande faktor i hela Taiwans situation. Skulle
vi förringa betydelsen av Taiwans deklaration i detta hänseende genom att
göra någon typ av erkännandeaktion gentemot Taiwan, skulle vi i relationen
till Kommunistkina egentligen bara skada Taiwans internationella ställning.
Jag skulle önska att herr Hagård kunde biträda riksdag och regering med
att tillsammans med företrädare för Taiwan försöka finna former som är
folkrättsligt acceptabla för att ge just det eftertryck och den betydelse som
vi alla här i landet tillmäter handelsrelationerna med Taiwan och Taiwans
betydelse som aktör i det internationella etablissemanget. I Taiwan ser vi
bl.a. en aktör i det betydelsefulla etablissemang som kallas för idrottsrörel-
sen. Det är möjligt att idrottsrörelsen kan hjälpa oss att finna en väg till en
lösning på detta problem, som verkligen är ett problem - jag delar Birger
Hagårds uppfattning därvidlag.
Herr talman! Jag vill med några ord beröra F 3-anslaget. Det har talats
en del om moderater här. Eftersom moderater inte är ett tillräckligt precist
begrepp för att få replik, tillåter jag mig att i ett anförande beröra F 3-ansla-
get.
Det utskottet nu säger är någonting utomordentligt sunt, nämligen att
man skall göra en översyn, utvärdera och därefter ange riktlinjer. Det sägs i
betänkandet att man skall tillhandahålla ett betydande anslag för fredsrörel-
sernas verksamhet.
Jag vill säga att det egentligen räcker med att läsa budgetpropositionens
bilaga över utrikesdepartementet och ta del av den användning av F 3-ansla-
get som varit praxis under de gångna åren för att man skall förstå att denna
översyn är mycket angelägen. Vi moderater - jag antar att den uppfatt-
ningen delas av dem som vi delar regeringsansvaret med - anser att kopp-
lingen av automatik i anslagsstorlek inte är önskvärd. Effektiv användning
av statens anslagna medel är det normerande. Beträffande en effektiv an-
vändning av de anslag som skall gå till dessa organisationer kan vi gärna stå
bakom utskottets skrivning. Det får gärna bli betydande anslag, men det
måste vara effektivt använda medel.
Anf. 113 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Jag konstaterar att min gode vän moderaten Nic Grönvall
har blivit gisslan. Men det hindrar väl ändå inte att vi skall kunna uppnå ett
visst samförstånd.
Nic Grönvall hänvisar till att man av folkrättsliga skäl inte skulle kunna ge
Taiwans handelskontor vissa särrättigheter i Sverige. Jag förstår inte riktigt
vad han kan mena med det. Jag vill understryka att det inte är tal om att man
skulle erkänna Republiken Kina fullt ut. Det har ingen krävt, och man krä-
ver det inte heller från Republiken Kinas sida. Däremot är det den hittillsva-
rande svenska tillämpningen av Wienkonventionen som kan ifrågasättas.
Det är ju möjligt för fransmän, italienare och andra att ge lättnader av olika
slag, t.ex. skattefrihet och möjlighet att inköpa skattefri sprit till handels-
kontoret - det kan vara nog så användbart - eller andra lättnader, exempel-
vis när det gäller visering. Det är många affärsmän och turister som i ökande
utsträckning kommer från Taiwan och besöker Sverige. Om man nu kan un-
derlätta för dem bör man naturligtvis göra det.
Jag skulle önska att man från UD:s sida gjorde en ordentlig kartläggning
över hur andra länder hanterar sina relationer till Republiken Kina och vilka
lättnader de anser sig kunna ge. Det borde väl inte vara främmande för Sve-
rige att följa samma regler som man följer i andra länder, inte minst i andra
europeiska länder.
Anf. 114 NIC GRÖNVALL (m):
Herr talman! Jag instämmer i detta herr Birger Hagårds anförande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Vissa anslag m. m.
inom utrikesdepar-
tementets område
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Köp av persontrafik
96
1991/92:SoU14 Kompensation till ensamföräldrar med anledning av slopad
skattereduktion (prop. 1991/92:81).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1991/92:SkU23 Ändringar i 19 § kommunalskattelagen (1928:370) (prop.
1991/92:100 delvis och 1991/92:81 delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1991/92:TU12 Köp av persontrafik (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 115 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Under en följd av år har det under anslaget Köp av interre-
gional persontrafik på järnväg skett en åtstramning. De senaste två budget-
åren har anslaget minskat, och nu skärs det ned ytterligare. Jag hade befarat
en ännu större neddragning, men beloppet hamnade på 549 milj. kr. Det
finns ett program som SJ har att följa. SJ skall försöka spara pengar genom
bl.a. en viss oregelbundenhet i trafiken. Vissa tågpar skall ställas in, och tå-
gen skall passera en del stationer utan att stanna. Detta innebär en minskad
kvalitet och ett minskat förtroende för SJ, eftersom man kan upptäcka att
vissa tåg inte går som man enligt tidtabellen haft anledning att tro. Dessutom
har några bansträckor upphört att trafikeras med persontrafik, vilket också
framgår av en del andra motioner.
Samordningen med andra operatörer på transportområdet - länstrafiken,
bussar osv. - har också sina brister. Det hänger ihop med det sparmål som
SJ har ålagts. Vi i vårt parti anser att det finns möjlighet att öka anslaget med
ytterligare 100 milj. kr.
Jag vill alltså yrka bifall till min meningsyttring när det gäller anslaget Köp
av interregional persontrafik på järnväg.
Anf. 116 ROLF CLARKSON (m):
Herr talman! Bengt Hurtig har i en meningsyttring fogad till trafikutskot-
tets betänkande nr 12 förklarat att han vill att anslaget skall ökas med 100
milj. kr. Som företrädare för utskottet avstyrker jag hans förslag.
Det finns emellertid en sak i Bengt Hurtigs meningsyttring som man kan
se mer positivt på, nämligen den mening som lyder: ”Det bör ankomma på
regeringen att ge den statliga upphandlingskommittén nya riktlinjer så att
ytterligare tågtrafik kan upphandlas i nära samråd med lokala och regionala
intressenter.” Detta är tankegångar som vi för övrigt i utskottet är positivt
inställda till.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i trafikutskottets betänkande
nr 12 i dess helhet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1991/92:AU10 Uppsägning av ILO-konvention nr 96 angående avgiftskrä-
vande arbetsförmedlingsbyråer (prop. 1991/92:89).
Anf. 117 MONICA ÖHMAN (s):
Herr talman! Riksdagen skall nu ta ställning till en uppsägning av ILO-
konvention nr 96 angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
Man kan säga att det inte är någon helt vanlig företeelse, att ett land säger
upp konventioner som man har ställt sig bakom. Av de drygt 5 500 ratifika-
tioner som stater har gjort av olika ILO-konventioner under årens lopp är
det endast 59 som har sagts upp. I flertalet fall rör det sig om diktaturregimer
eller högerregeringar, som utan speciella skäl velat göra sig av med besvär-
liga internationella åtaganden.
Det normala förfarandet är att verka för en ändring, om en medlemsstat
av något skäl finner en konvention svår att tillämpa. Sverige har inte vare sig
nu eller tidigare begärt hos ILO att den aktuella konventionen skall tas upp
för revidering. Än mindre har Sverige verkat för att få stöd för en sådan be-
gäran. Man kan inte få en ändring till stånd om man inte begär det.
En uppsägning från Sveriges sida av konventionen kommer att väcka stor
internationell uppmärksamhet. Sverige anses av många som ett föregångs-
land i ILO-sammanhang. Det finns också risk för att Sverige härigenom legi-
timerar andra länder att utan godtagbar anledning säga upp konventioner
som man av olika skäl tycker är obekväma. Det finns dessutom en uppenbar
risk för att Sverige får svårare att göra sin stämma hörd i ILO-sammanhang.
Herr talman! Man kan fundera över varför regeringen lägger fram detta
förslag om att säga upp konventionen. Jag har verkligen försökt att läsa både
propositionen och utskottsmajoritetens skrivning i betänkandet, men jag
kan inte påstå att jag har kommit till någon klarhet.
Man säger att nuvarande system inte fungerar. Vidare sägs det att arbets-
förmedlingsmonopolet har spelat ut sin roll samt att ingenting talar för att
arbetsförmedling drivs bäst och mest rationellt enbart i form av ett offentligt
monopol. Samtidigt framgår det också att regeringen, vilket även utskotts-
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Uppsägning av
ILO-konvention
nr 96 angående
avgiftskrävande
arbetsförmed-
lingsbyråer
7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 84
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Uppsägning av
ILO-konvention
nr 96 angående
avgiftskrävande
arbetsförmed-
lingsbyråer
98
majoriteten ställer sig bakom, anser att det är viktigt att Sverige har en hel-
täckande offentlig förmedling.
Enligt mitt förmenande talar man mot sig själv, och det vore ju tacksamt
om Elver Jonsson kunde förklara för denna kammare vad man egentligen
menar.
Finns det något behov av privata förmedlingar? Såvitt jag känner till har
man inte analyserat den frågan, ej heller har man några uppfattningar om
vilka konsekvenserna blir för den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Kan El-
ver Jonsson ge oss svaret? Finns det behov av privata förmedlingar?
Hur många förmedlingar tror Elver Jonsson att vi skall få? Kommer vi att
få en bättre fungerande förmedling för våra handikappade, eller för våra tu-
sentals arbetslösa ungdomar? Eller kan det vara så, att vi får se nya livskraf-
tiga förmedlingar växa upp i Norrbotten?
Om det nu finns behov av komplement till dagens arbetsförmedling, ja, då
finns också den möjligheten med den lagändring som ägde rum vid årsskiftet
1991/92. Om parterna inom ett avtalsområde är överens om behovet av en
privat förmedling, skall AMS bevilja tillstånd till en sådan verksamhet. Vad
lagen förbjuder, utom i vissa angivna fall, är privat vinstsyftande förmedling.
Det hade väl ändå varit bra om man hade avvaktat och fått erfarenhet av
hur arbetsförmedlingarna och arbetsmarknaden fungerar med den nya lag-
stiftningen, som bara har gällt några månader. Elver Jonsson, varför så
bråttom?
Nu verkar det som att den borgerliga regeringen har ett nytt sätt att ar-
beta. Först bestämmer regeringen vad man skall göra, och sedan skall man
se efter hur det skall gå till. Det är ett arbetssätt som helt accepterats av den
borgerliga majoriteten i denna kammare.
Jag vill påstå att vi i postfacken i dag har fått ett bevis på att det är på det
här sättet. Vi har nämligen fått ett pressmeddelande från arbetsmarknadsde-
partementet, som talar om att landshövding Birger Bäckström har utsetts till
att leda utredningen om avreglering av monopolet på arbetsförmedlingarna,
detta innan Sveriges riksdag har fattat beslut därom.
Herr talman! Denna dag i kammaren inleddes med en debatt om privatise-
ring och den avslutas med samma tema. Efter att ha gått igenom propositio-
nen och utskottsmajoritetens betänkandetext, kan jag inte finna att det finns
några sakliga skäl till förslaget. Detta är återigen en ny form av privatisering
av ideologiska skäl.
Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservation som är fogad till
utskottets betänkande.
Anf. 118 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Låt mig böija med att hålla med Monica Öhman och säga
att det är litet konstigt att vi redan i postfacken har fått uppgift om vem som
skall bedriva den här utredningen innan beslut har fattats. Det är en litet
konstig situation. Jag har inte varit med om att det har blivit på det här sättet
under de år som jag har varit med här. Men, som man brukar säga: Nya kvas-
tar sopar bäst.
Jag tänker ställa en del frågor till Elver Jonsson angående detta betän-
kande. Jag börjar med att citera ur betänkandet under rubriken Utskottets
överväganden: ”Utskottet vill understryka att en väl utbyggd offentlig för-
medling blir än viktigare med ökande arbetslöshet. Det finns dock ingenting
som talar för att arbetsförmedling bedrivs bäst och mest rationellt enbart i
form av ett offentligt monopol - något som de internationella erfarenheterna
också tyder på. Privata eller andra fristående förmedlingar bör såsom fram-
hålls i propositionen kunna innebära goda alternativ i många fall genom att
servicen till både arbetssökande och arbetsgivare skulle kunna förbättras.”
Att säga ”skulle kunna förbättras” betyder en liten osäkerhet, tycker jag.
Man kan inte i denna proposition och i utlåtandet peka på var någonstans
som det har blivit bättre - allting tyder på motsatsen. I de fall där arbetsför-
medlingar har privatiserats, har det inneburit att folk får betala för att för-
söka få ett arbete.
Varför skall man nu riva upp en väl fungerande arbetsförmedling, när man
inte kan peka på några konkreta bevis på att det skulle innebära någon för-
bättring? Det kan väl inte vara på det sättet att internationellt arbete är bra
endast så länge det inte strider mot den borgerliga ideologin eller gynnar den
vanliga arbetaren. Jag anser att allt som är skrivet i betänkandet och ageran-
det i övrigt pekar åt detta håll.
Internationellt fackligt samarbete skall slås sönder och samman. Jag ser
det som ett uttryck för en rent ideologisk fråga. Man skall bevisa att den
offentliga verksamheten skall bort, och man skall oavsett verksamhetens art
eller dess uttryck privatisera.
Hur skall det gå i framtiden om arbetsförmedlingen skall ta arbetsgivaran-
svar för de unga som skall ut på arbetsplatspraktik? Man påstår i det ut-
skottsbetänkande som behandlar den typen av frågor att arbetsgivarna skall
ha huvudansvaret. Vem blir då arbetsgivare? Blir det den offentliga sektorn,
som vi skall slå sönder, eller blir det den nya privata sektorn? Kanhända blir
någon så lyckligt lottad att han får två arbetsgivare. Det förhållandet skulle
också vara helt unikt.
Dessa frågor måste ställas i relation till varandra, när man säger att det
skall vara på det här sättet. De kontakter som vi i arbetsmarknadsutskottet
har haft med Göte Bernhardsson tyder på att det i dag inte går att införa ett
arbetsgivaransvar samtidigt som personalstyrkan minskas och arbetslöshe-
ten ökar.
Situationen blir än värre om förslaget går igenom med tanke på de progno-
ser som AMS ställer i dag, nämligen att arbetslösheten kommer att öka ytter-
ligare. Det är en utveckling som i stället blir en avveckling. De arbetslösa
skall betala för att få ett arbete. Det kan väl aldrig bli på samma sätt som i
Latinamerika, nämligen att de arbetslösa måste muta vissa tjänstemän för
att framledes få ett fungerande arbete.
Betänkandet är dåligt underbyggt. Det finns ingen som helst anledning att
i dag göra denna typ av konstruktion. Arbetsförmedlingen är, för dem som
går utan arbete och som har en god kontakt med arbetsförmedlingen, en
plats där man får tilltro till varandra och där man får ventilera sina problem.
Denna möjlighet skall nu i dag slås sönder, och det beklagar jag verkligen.
I och med detta, herr talman, yrkar jag bifall till vår meningsyttring, som
stämmer överens med den socialdemokratiska reservationen.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Uppsägning av
ILO-konvention
nr 96 angående
avgiftskrävande
arbetsförmed-
lingsbyråer
99
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Uppsägning av
ILO-konvention
nr 96 angående
avgiftskrävande
arbetsförmed-
lingsbyråer
Anf. 119 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! I detta betänkande föreslår arbetsmarknadsutskottet att vi
skall bifalla propositionen som innebär att Sverige säger upp 1949 års ILO-
konvention nr 96 angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
Eftersom det inte har sagts tidigare, kan det väl nu sägas att Internatio-
nella arbetsorganisationen ILO redan år 1933, för nära 60 år sedan, antog
en konvention om avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer. I Sverige ratifi-
cerades konventionen år 1935, och samma år antogs arbetsförmedlingsla-
gen, som trädde i kraft år 1936.
ILO-konventionen har en lång historia, vilket naturligtvis inte enbart får
vara skälet till att vi vill ha förändringar till stånd, men visst spelar tidsaxeln
ändå en roll.
Konventionsbestämmelserna syftar till att inskränka och reglera arbetsför-
medling. Konventionen reviderades år 1949 genom konvention nr 96, vilken
vi nu står i färd med att ta ställning till, och Sverige ratificerade den året
därpå.
Främst två skäl låg bakom den reform som genomfördes år 1935. Det ena
skälet var missförhållanden som rådde inom området för den yrkesmässigt
bedrivna förmedlingen - de övervakande myndigheterna hade haft svårt att
komma till rätta med dessa problem. Det andra skälet var att staten hade
kommit att utöva en alltmer omfattande, reglerande och understödjande so-
cial verksamhet. Behov hade uppstått av en vidgad och mer ingående känne-
dom om det vid varje tillfälle aktuella läget på arbetsmarknaden.
Dessa skäl för ett förbud mot förvärvssyftande arbetsförmedling förelig-
ger enligt utskottet inte längre. Starka fackliga organisationer samt arbets-
rättslig och social skyddslagstiftning innebär garantier mot de missförhållan-
den som år 1935 motiverade förbudet.
I dag finns det en väl utbyggd offentlig arbetsförmedling, och utskottet
betonar att, i dagens läge med stigande arbetslöshet, en väl utbyggd och
fungerande arbetsförmedling är viktigare än någonsin. Det är statens uppgift
att svara för en effektiv och offentlig arbetsförmedling. Det är därför angelä-
get att än en gång understryka att en god och kostnadsfri service skall tillhan-
dahållas hela landet. Detta kan betraktas som ett delsvar till både Karl-Erik
Persson och Monica Öhman. Jag återkommer senare till ytterligare ett par
punkter.
Det finns inget som säger att arbetsförmedling bedrivs bäst och mest ratio-
nellt enbart genom offentligt monopol. Privata och andra fristående förmed-
lingar bör kunna innebära goda alternativ i många fall, genom att servicen
till både arbetssökande och arbetsgivare borde kunna förbättras.
På så sätt kan också de offentliga arbetsförmedlingarna stimuleras i sitt
arbete. Vi får en ökad mångfald och den enskilde får en större valfrihet.
Detta kan väl knappast vara hinder för vare sig socialister eller vänsterpartis-
ter.
Det kan i detta sammanhang finnas anledning att erinra om att förslaget
om att häva arbetsförmedlingsmonopolet stöds av personer med hög kompe-
tens också utanför denna kammare. Om Monica Öhman och Karl-Erik Pers-
son talar med arbetsmarknadsstyrelsens högste ansvarige, nämligen general-
100
direktören själv, skall de finna att han flera gånger har uttalat att arbetsför-
medlingsmonopolet mycket väl skulle kunna avskaffas.
Nu svartmålar socialdemokrater och vänsterpartister. Och Monica Öh-
man säger att hon inte har kunnat få någon klarhet. Hon frågade retoriskt
om det finns behov av kompletterande arbetsförmedlingar. Svaret är enligt
utskottets mening ja. Hon frågade vidare hur många sådana det finns behov
av. Det får väl delvis ge sig. Men vi vet ju att arbetsförmedlingarna i dagens
situation har upp över öronen mycket att göra.
Monica Öhman säger att denna möjlighet finns redan i dag. Ja, det gör
den, men med en mycket snäv aktionsradie. Och när detta skall beredas får
man inte glömma bort att det i direktiven mycket tydligt framgår att det
handlar om att detta skall syfta till en bättre fungerande arbetsmarknad. Mot
den skrivningen har jag för min del inget att erinra.
Därför kan utskottet inte dela de farhågor som man i motioner från Social-
demokraterna och Vänsterpartiet har fört fram, bl.a. att Sveriges anseende
skulle bli skamfilat om konventionen sades upp.
Trots att en översyn av konventionen har aktualiserats av Internationella
arbetsbyrån har ILO:s styrelse valt att ta upp andra ämnen på dagordningen
för årets arbetskonferens. Det betyder att översynsarbetet med andra ord
inte har särskilt hög prioritet.
Sammanfattningsvis måste jag konstatera att samhällsutvecklingen har
medfört att konventionens regler har kommit att framstå som mycket föråld-
rade.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationen.
Anf. 120 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Elver Jonsson får gärna kalla mig socialist; det skäms jag inte
för.
Vi har i betänkandet fått en historiebeskrivning, som den som är intresse-
rad kan ta del av. Och jag vill bara tillägga att det finns vissa saker som kan
bli bättre med åren.
Arbetsförmedlingen, som jag har kommit i kontakt med både som riks-
dagsledamot och innan jag kom till riksdagen, har faktiskt utvecklats sedan
1935. Och jag tycker att den har utvecklats på ett bra sätt och alltså inte stått
stilla.
Nu talar även Elver Jonsson om mångfalden för den arbetslöse. Såvitt jag
förstår är den som är arbetslös inte ute efter mångfald utan efter ett arbete.
Jag kan inte se att mångfalden skulle göra att den som söker ett arbete först
skall gå till den privata arbetsförmedlingen, där han inte får något jobb, och
sedan till den offentliga, där det inte heller finns något jobb.
I dagens situation när det inte finns några arbeten skall man privatisera
och skapa mångfald. Det kanske finns några som kan nappa på detta, vilket
leder till en viss ökning av sysselsättningen. Men jag tror inte att det kommer
att ge utslag i arbetslöshetssiffrorna att man privatiserar. Det finns ingen som
helst anledning till att försöka skapa en konstruerad mångfald, som detta
kommer att bli.
Någonstans måste ju pengar till detta tas. Nu hävdar Elver Jonsson att det
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Uppsägning av
ILO-konvention
nr 96 angående
avgiftskrävande
arbetsförmed-
lingsbyråer
101
8 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 84
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Uppsägning av
IL O-konvention
nr 96 angående
a vgiftskrä vande
arbetsförmed-
lingsbyråer
102
inte skall vara den som söker arbete som skall betala detta, utan det skall
vara helt gratis. Dä är frågan: Vad har man åstadkommit? Det kanske blir
en annan färg på arbetsförmedlingsskylten. Men innehållet skulle bli exakt
detsamma. Jag tycker att färgen på arbetsförmedlingsskylten skulle tilltala
Elver Jonsson, eftersom den är blå. Och vi kan väl inte få en privat arbetsför-
medling med röd skylt.
Anf. 121 MONICA ÖHMAN (s):
Herr talman! Elver Jonsson säger att detta komplement behövs nu när ar-
betslösheten ökar. Han talar också om en god och kostnadsfri service i hela
landet.
Jag kanske inte gör riktigt samma tolkning som Karl-Erik Persson. Jag tol-
kar nog detta som att det är den offentliga delen av arbetsförmedlingen, som
enligt utskottstexten skall finnas kvar, som skall vara kostnadsfri över hela
landet och att det sedan kommer att finnas en gräddfil för dem som har
pengar att betala med och för dem som kanske redan är välutbildade och
som har det relativt gott ställt. Det kan ju i rimlighetens namn aldrig vara på
det sättet att våra ungdomar och deltidsanställda kvinnor, de verkligt lågav-
lönade i detta land, skall böija betala för att få den service som det innebär
att få ett jobb förmedlat.
Sedan må jag i dessa arbetslöshetens tider säga, Elver Jonsson, att om jag
skulle vara arbetsförmedlare i dag skulle jag känna mig ganska sur på den
borgerliga majoriteten. När denna majoritet säger att dagens arbetsförmed-
lingar inte fungerar, tycker jag att det är ett hån mot de människor som gör
ett fantastiskt jobb i dag för att försöka få detta att så att säga gå runt.
Anf. 122 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Monica Öhman har tidigare, precis som Karl-Erik Persson,
sagt att detta är en stor ideologisk fråga. Och jag böljar snart tro dem. Nu
säger nämligen Monica Öhman att arbetsförmedlarna måste se det som ett
hån att det nu talas om alternativ och mångfald. Men detta är inte mer origi-
nellt än att vi strävar efter detta på t.ex. sjukvårdens område, skolans om-
råde och på flera andra av samhällsservicens områden. Jag kan inte förstå
att någon kan ha känt sig förfördelad.
Tvärtom har det på t.ex. sjukvårdens område visat sig att det har blivit ett
komplement. Låt vara att det har varit ganska smala strimmor i verksamhe-
ten, men det har varit nyttiga pilotprojekt som har gjort att också den offent-
liga verksamheten har stimulerats till en kvalitetshöjning och till ett bättre
utbud för dem som den skall betjäna.
Nu är Monica Öhman litet bekymrad över att detta skall bli en gräddfil,
men jag tror inte det. Gräddfilen fanns nämligen så länge den socialdemo-
kratiska regeringen hade stort inflytande och detta var helt och hållet förbju-
det. Då fanns det en gräddfil som innebar att man var långt inne i departe-
mentet med sin head hunter-verksamhet. Då var ett sådant omdöme tillämp-
ligt.
I slutet av sin regeringsperiod gav socialdemokraterna med sig genom att
vara med om en förändring, men den var mycket snävt hållen, och den kom-
mer inte att tillgodose de behov som de arbetssökande har.
Herr talman! Jag vill även ta upp något av det som Karl-Erik Persson ta-
lade om. Han kanske gör en logisk kullerbytta, när han säger att fler arbets-
förmedlare inte ger några fler arbetstillfällen. Det kan naturligtvis vara rik-
tigt, eftersom det inte skapar fler jobb. För detta krävs andra insatser på nä-
ringspolitikens och samhällsekonomins områden. Men samtidigt säger han
att arbetsförmedlarna har alldeles för mycket att göra. Detta går inte riktigt
ihop.
Visst har arbetsförmedlarna mycket att göra. De har t.o.m. för mycket att
göra. Och då skulle detta faktiskt innebära en viss avlastning.
Uppdraget som utredaren har fått är att förmedlingen skall stärkas i alla
sina goda delar och skall förbättras. Att det sker under mångfaldens fana
tror jag att även socialister på sikt kommer att inse är ganska bra.
Anf. 123 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Jag skall inte förlänga denna debatt så mycket mer, eftersom
vi förmodligen ändå inte kommer någonstans.
Elver Jonsson gjorde emellertid ett erkännande, vilket jag tycker var bra,
nämligen att detta är en ideologisk fråga. Jag tycker att det är klädsamt att
Elver Jonsson gör det. Och flera borgerliga talesmän borde tala om att
många av förslagen är rent ideologiska frågor. Man utarbetar förslagen ut-
ifrån sin ideologi och inte utifrån något annat. Den krassa verkligheten har
egentligen ingen betydelse. Det är ideologin som går före. Och det var kläd-
samt av Elver Jonsson att säga detta.
Även privata arbetsförmedlingar har inneburit kostnader för dem som va-
rit arbetslösa. Elver Jonsson vet mycket väl att det har varit så.
Jag frågade: Hur skall det gå för arbetsförmedlingen och för dem som skall
ha arbetsgivaransvaret för de arbetspraktiserande ungdomarna i framtiden?
Det vore väldigt intressant att få ett besked på den punkten. Jag tror faktiskt
att ansvaret blir tungt.
Jag menar att arbetsförmedlingarna i dag har oerhört mycket att göra och
så kommer det att vara framöver också. Det beror på den ökande arbetslös-
heten. Lösningen är faktiskt inte att privatisera vissa arbetsförmedlingar.
Om Elver Jonsson funderade över dessa saker och för en liten stund strun-
tade i ideologin, skulle han förstå att det är som jag säger, dvs. att jag har
rätt i den delen.
Anf. 124 MONICA ÖHMAN (s):
Herr talman! Jag säger som Karl-Erik Persson. Äntligen har vi fått ett er-
kännande. Detta är alltså en ideologisk fråga.
Jag återkommer till talet om att det här är ett hån mot förmedlarna. I den
text som Elver Jonsson och hans borgerliga bröder och systrar har skrivit
under sägs det att dagens system inte fungerar. Det är just det som jag tycker
är ett hån mot dem som försöker göra ett jättejobb i dag, som försöker för-
medla så många arbeten som möjligt och hjälpa alla människor som har be-
hov av insatser från arbetsförmedlingen.
Jag tycker nog att vi skulle kunna kosta på oss att ge det jobb som arbets-
förmedlarna gör ett bättre betyg. Vi får alltså inte bara säga att det inte fun-
gerar.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Uppsägning av
IL O-kon vention
nr 96 angående
avgiftskrä vande
arbetsförmed-
lingsbyråer
103
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Uppsägning av
ILO-konvention
nr 96 angående
a vgiftskrä vande
arbetsförmed-
lingsbyråer
104
För två år sedan besökte arbetsmarknadsutskottet just en förmedling som
bestod av en privat och en offentlig del. Jag tror inte att någon av oss var
speciellt imponerad av hur bekymmersamt det var på den här förmedlingen.
Man sade klart och tydligt till oss att det var de som hade det bättre ställt -
de som hade en bra utbildning och goda förutsättningar - som vände sig till
den privata delen av förmedlingen. Men invandrare, lågutbildade eller per-
soner som kanske hade en del andra bekymmer fick den offentliga delen ta
hand om. Jag hoppas verkligen att det inte är vad man haft i tankarna när
man ville införa det här systemet.
Sista raderna i utskottsbetänkandets skrivning tycker jag andas panik. Gör
vi inte detta nu får vi vänta tio år till. Så fungerar regelverket när det gäller
att säga upp konventioner.
Detta är riktigt belysande för varför man lägger fram det aktuella försla-
get.
Anf. 125 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Jag håller med om att det här är en ideologisk fråga. Men
hellre väljer jag en liberal framgångsväg än ett socialistiskt stillastående, som
gör att man inte får det hela att fungera på erforderligt sätt i en föränderlig
tid.
För att vara tillräckligt tydlig vill jag, Monica Öhman, upprepa att det inte
är fråga om något hån mot de förmedlare som gör ett mycket fint jobb. Om
det fanns en konflikt här förvånar det mig att den förra regeringen lade fram
ett förslag som tillåter, låt vara mycket snävt och smalt, en alternativ och
kompletterande förmedling. Rimligtvis skulle man ha avstått om man hade
sett det hela från den utgångspunkt som Monica Öhman talar om.
Herr talman! Jag valde AMS-chefen som kronvittne när det gällde att visa
på hur man skulle kunna skrota ett förmedlingsmonopol och det ändå skulle
kunna bli bra. Han har i alla fall inte uppfattat det här som ett hån mot verk-
samheten. Det handlar återigen, ärade kammarledamöter, inte om att rasera
något som fungerar väl. Grunden för verksamheten ligger fast. Men vi skall
bygga ut systemet med väl fungerande och goda komplement.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan i betänkan-
det.
Anf. 126 MONICA ÖHMAN (s):
Herr talman! Om förmedlarna gör ett bra jobb, Elver Jonsson, varför skri-
ver ni då att det inte fungerar?
Anledningen till vår lagändring var att det visade sig att det fanns vissa
grupper som hade behov av en förmedling på annat sätt. Det var nödvändigt
för att systemet skulle fungera.
I princip kan det finnas förmedlingar i dag för speciella yrkesgrupper. Om
den fackliga organisationen och arbetsgivarparten är överens om att vi ex-
empelvis måste ha en speciell förmedling för läkarna, begär man det hos
AMS. AMS ger tillstånd och övervakar att det hela fullföljs på ett riktigt sätt.
Den möjligheten finns alltså.
Jag tycker att argumenten är ganska dåliga. Ni vet ju inte hur många för-
medlingar det kan bli fråga om. Ni vet inte hur det kommer att fungera. Efter
det att vi har beslutat om att upphäva den här konventionen - jag antar näm-
ligen att det beslutet kommer att fattas - skall ni utreda hur det här skall
fungera.
Anf. 127 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Avslutningsvis vill jag bara säga att det är intressant att no-
tera att socialdemokraterna har underkänt 1935 års lag genom sina förslag
om förändringar här. Något som kammaren möjligen har glömt är att den
dåvarande regeringen och socialdemokraterna i arbetsmarknadsutskottet
icke var överens om hur det skulle ske. Det kan vara en viktig upplysning.
Det visar ju på svårigheter också i det socialdemokratiska partiet när det gäl-
ler synen på dessa saker.
Återigen vill jag säga: Det handlar om att förbättra, icke om att rasera.
Därför vidhåller vi vårt yrkande om bifall till utskottets hemställan i betän-
kandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande utrikesutskottets betänkanden 1991/92:UU9,
UU10 och UU14, socialutskottets betänkande 1991/92:SoU14, skatteutskot-
tets betänkande 1991/92:SkU23, trafikutskottets betänkande 1991/92:TU12
samt arbetsmarknadsutskottets betänkande 1991/92:AU10.
Utrikesutskottets betänkande UU9
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU10
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till yrkandena 1-3 och 5-9 i motion
U520 av Ylva Annerstedt m.fl. - bifölls med acklamation.
Utrikesutskottets betänkande UU14
Mom. 6 (Taiwans representation i Stockholm)
Utskottets hemställan - som ställdes mot motion U306 av Birger Hagård
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 19 (Nordiska ministerrådet)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 22 för reservation 1 av
Lars Moquist. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 38, 39, 43, 44 och 46 (utredningar inom det nedrustnings- och säker-
hetspolitiska området, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 283 röster mot 22 för reservation 2 av
Lars Moquist i motsvarande del.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Uppsägning av
IL O-kon vention
nr 96 angående
avgiftskrävande
arbetsförmed-
lingsbyråer
105
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
106
Mom. 40 (information, studier och forskning om freds- och nedrustnings-
strävanden m.m.)
Först biträddes reservation 3 av Pierre Schori m.fl. i motsvarande del med
129 röster mot 22 för reservation 2 av Lars Moquist i motsvarande del. 151
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 152 röster mot 130 för reserva-
tion 3 av Pierre Schori m.fl. i motsvarande del. 22 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 41 (målet för F3-anslagets storlek)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 131 för reservation 3 av
Pierre Schori m.fl. i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU14
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU23
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU12
Mom. 1 (anslag till Köp av interregional persontrafik på järnväg)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 15 för meningsyttringen
av Bengt Hurtig. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 2-6
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU10
Först biträddes reservationen av Ingela Thalén m.fl. - som ställdes mot
meningsyttringen av Karl-Erik Persson - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 176 röster mot 128 för reserva-
tionen av Ingela Thalén m.fl.
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1991/92:105 Lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan so-
cialförsäkring och hälso- och sjukvård
Motionerna
med anledning av prop. 1991/92:111 Statens ansvar för skador som orsakas
av polishundar m.m.
1991/92:L16 av Anders Svärd (c)
med anledning av förs. 1991/92:17 Riksdagens revisorers förslag angående
granskningen av de statliga affärsverkskoncernerna
1991/92:T14 av Stina Eliasson (c)
1991/92:T15 av Leo Persson (s)
1991/92:T16 av Bengt Hurtig (v)
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 24 mars
1991/92:154 av Ingbritt Irhammar (c) till miljöministern om FN:s internatio-
nella miljökonferens i Rio:
Vid barntoppmötet i september 1990 i New York lovade 71 regerings- och
statschefer i en särskild barndeklaration att före år 2000 åstadkomma ge-
nomgripande förbättringar. FN enades om en barnkonvention, som skulle
skydda barnen och ta till vara deras rättigheter.
Trots att det knappt är två år sedan FN enades om denna barnkonvention,
når oss upprörande rapporter om gatubarnens situation världen runt. I Rio
i Brasilien, där FN:s miljökonferens skall hållas fortsätter gatubarnen att
misshandlas, tvingas till prostitution och mördas, trots att barnkonventionen
har ratificerats av Brasilien.
Gatubarnen i Rio har hamnat i fokus, men inte för den hjälp och det stöd
de så väl skulle behöva från samhället, utan på grund av att de kallblodigt
skjuts till döds av dödsskvadroner där polisen säges vara inblandad. Enligt
uppgift har över 7 000 gatubarn i Brasilien skjutits ihjäl de senaste fyra åren.
Mördandet har inte utretts på ett seriöst sätt av myndigheterna.
Inför FN:s miljökonferens har morden och trakasserierna trappats upp.
Syftet anges bl.a. vara behovet av att städa bort barnen som anses utgöra
”störande” inslag i gatubilden när världens regeringar samlas i Rio under
FN:s flagg.
Insatserna för gatans barn måste handla om hjälp till ett bättre och männi-
skovärdigare liv - inte om att ta livet ifrån dem. FN får inte acceptera detta.
De enskilda länder som anser sig civiliserade måste agera.
I ett frågesvar i riksdagen den 10 mars 1992 anförde statsrådet Alf Svens-
son bl.a. följande: ”De övergrepp och mord på gatubarn i Brasilien som be-
gås står i strid med den mest grundläggande mänskliga rättigheten, nämligen
rätten till liv. Ett tungt ansvar vilar därför på den brasilianska regeringen att
se till att sådana övergrepp omedelbart stoppas.”
Statsrådet påpekade också att miljökonferensen i Rio gav Sverige möjlig-
heter att med de konferensansvariga och övriga brasilianska ansvariga påtala
det oacceptabla förhållandet att gatubarn mördas. Alf Svensson lovade att
regeringen fortsättningsvis skulle ”följa” frågan.
I skrivande stund är olika länders representanter samlade i FN i New York
till det sista förberedande mötet inför miljökonferensen. Enligt min mening
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
107
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
108
måste Sveriges regering agera och kraftigt protestera mot det som händer i
Rio, så att våldet mot gatubarnen stoppas.
I annat fall är inte Brasilien ett värdigt värdland för FN:s internationella
miljökonferens, som har till uppgift att främja utvecklingen bland jordens
fattiga och slå vakt om utrotningshotade djur och växter som miljöförstör-
ingen hotar överlevnaden för.
Mot denna bakgrund vill jag fråga:
Hur ”följer” regeringen upp frågan?
Ämnar miljöministern vidta några åtgärder för att försöka få miljövårds-
konferensen flyttad från Rio, om inte det meningslösa dödandet av gatubarn
omgående upphör i landet?
1991/92:155 av Maj Britt Theorin (s) till försvarsministern om JAS-projektet:
Det kalla kriget är slut. En dramatisk och positiv ändring i internationella
relationer har inträffat i Europa. Sovjetunionen är upplöst och Warszawa-
pakten existerar inte längre. Mycket kraftig konventionell nedrustning pågår
i Europa. Något reellt militärt hot mot Sverige kan inte längre redovisas var-
ken av ÖB eller regeringen.
Det kalla krigets slut gör det möjligt att frigöra enorma resurser - pengar,
människor och materiel, som fortfarande är nerplöjda i överdimensionerade
militärapparater.
Förutsättningarna för fredlig konfliktlösning och fortsatt kraftig nedrust-
ning är unikt goda, något som avspeglar sig i NATO:s kraftiga minskningar -
mellan 1990 och 1991 med 16,2 % - liksom Tysklands och OSS mycket kraf-
tiga minskningar som omfattar såväl militärutgifter som styrkornas numerär.
I regeringens försvarsproposition sägs bl.a. att det överraskande storanfal-
let mot Centraleuropa numera är avskrivet, att NATO:s och Västs minskade
militärutgifter kommer att bestå och följas av ytterligare nedskärningar, att
Rysslands möjligheter att attackera Sverige från hav eller över land knappast
finns längre och att de ryska styrkorna i norr är otillräckliga för mer omfat-
tande offensiva operationer.
Att i detta läge öka de direkta försvarsanslagen i Sverige med 7,3 miljarder
kronor under fem år och göra låsningar för mycket kraftigt höjda försvars-
kostnader därefter i form av JAS delserie II, JAS III, nya ubåtar och ytfartyg
och nya stridsvagnar, går på tvärs med utvecklingen i hela det övriga Europa.
Förseningarna och fördyringarna är avsevärda för JAS-projektet. I propsi-
tionen sägs:
”Det ekonomiska och tidsmässiga läget inom projektet hos industrigrup-
pen JAS är ansträngt. De verkliga upparbetade kostnaderna för typarbetet
överstiger de förkalkylerade kostnaderna samtidigt som betydande förse-
ningar föreligger. Industrins kostnader för att genomföra projektet kommer
att överskrida förkalkylerad slutkostnad med miljardbelopp.”
Kostnadsökningarna för delserie II är enligt propositionen 9,3 miljarder
kronor. Kostnadsbedömningen om 57,8 miljarder kronor i prisläge februari
1991 grundar sig på delserie 1 och 2, dvs. 140 flygplan till år 2002 samt ut-
vecklingen av JAS 39B.
Propositionen säger också att det enligt föreliggande offerter krävs ytterli-
gare resurser till JAS, som bl.a. skall tas via intecknande av medel för perio-
den 1992-1997 och via en eventuell export, något som är mycket ovisst. För
1992-1997 behövs ytterligare medel. Regeringen säger att godtagbara af-
färsmässigavillkor kan uppnås i nu aktuella avtal.
När JAS-beslutet togs under den borgerliga regeringen 1982 med fem rös-
ters övervikt, sade socialdemokratin nej; förslaget vilade på bristfälligt un-
derlag. Socialdemokratin krävde att utöver vad som från tekniska, ekono-
miska och kommersiella synpunkter skulle ingå i ett avtal som är godtagbart
från statsmakterna borde följande villkor gälla för JAS:
- Inga löften om framtida anslagsökningar för försvarsmakten får ske,
- JAS skall hålla sig inom 24,9 miljarder kronor i prisläge februari 1981,
fram till sekelskiftet,
- Om allvarliga problem uppstår måste staten ha rätt att avbryta projektet.
Industrin måste ta en inte oväsentlig ekonomisk risk,
- Något nytt projekt för utveckling av flygplan är inte aktuellt efter JAS.
Industrin måste därför inrikta sig mot i huvudsak civil produktion,
- Skulle det vara möjligt med hänsyn till den militärpolitiska situationen i
vår omvärld att genomföra en nedrustning får också JAS givetvis om-
prövas.
I den socialdemokratiska propositionen 1983, då JAS accepterades,
skedde det genom att dessa villkor på nytt slogs fast.
När riksdagen beslöt att satsa på JAS-projektet 1982 beskrevs det som ett
litet, billigt svenskt alternativ till dyra utländska stridsflygplan. Sedan dess
har kostnaderna ökat drastiskt. Industrigruppen har begärt ett 50% högre
pris än tidigare avtalat för att bygga delserie II. Men i avtalet mellan staten
och industrigruppen från 1982 finns ett ”takpris” som inte får överskridas för
delserie II.
Utvecklingen och den första delserien om 30 plan skall enligt avtalet leve-
reras till ett fast pris. Det var detta fasta pris som fick politikerna att gå med
på JAS-projektet. Om detta kommer att ske i enlighet med uppgjort kon-
trakt är mycket tveksamt.
Industrigruppen JAS har inte uppfyllt villkoren i kontraktet och projektet
har redan vida överstigit de kostnadsramar som avtalats.
Enligt teknisk expertis kan Viggenplanen modifieras med JAS-teknik och
livstidsförlängas till långt fram på 2000-talet. En av riksdagens kunnigaste
försvarspolitiker hävdar att om vi ”avstår från att återigen skrota fullt an-
vändbara maskiner sjunker behovet av JAS-plan fram till sekelskiftet från
140 till omkring 80 plan. Därefter behövs en tillförsel av omkring 12 plan per
år i stället för 18.”
I propositionen smygs nu in ytterligare beställningar av JAS, i en enda me-
ning: ”Fortsatta flygplansleveranser efter delserie II förutsätts.” Någon mer
information ges inte till riksdagen, som i demokratisk ordning skall fatta be-
slut om det framtida försvaret.
Riksdagen har aldrig tagit ställning till fler än 30 plan resp, en maximal
ram för 140 plan. Att flygvapnet och flygindustrin hela tiden räknat med över
300 plan är något annat. Enligt ÖB bör JAS produceras i minst 300 exemplar
för att löna sig. Det kräver väsentligt höjda försvarsramar. Om så inte sker
bör projektet avbrytas, enligt ÖB.
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
109
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Enligt Svenska Dagbladet finns en tredje delserie av JAS med som en eko-
nomisk förutsättning i den offert för delserie II, som nu förhandlas mellan
industrigruppen JAS och FMV, en offert som riksdagen inte får ta ställning
till eller informeras om.
Enligt FMV ingick i ursprungsplanerna för JAS-projektet att flygvapnet
skulle tillföras inte mindre än 355 nya plan. De beräknades 1988, också enligt
FMV, kosta 116,5 miljarder kronor, enligt flygvapnet 126 miljarder kronor.
Det är således minst 300 plan och inte bara 110 nya flygplan som nu skall
kontrakteras, något som riksdagen inte informerats om och inte beslutat om.
Vid ett beslut om delserie II av JAS utan förbehåll binder sig riksdagen såle-
des inte bara för de redovisade 57,8 miljarder kronorna utan för väsentligt
högre kostnader, minst 120 miljarder kronor, enligt Svenska Dagbladet.
Enligt uppgift krävs redan till mitten av 1990-talet ytterligare 10 miljarder
kronor om delserie III skall utvecklas.
Mot bakgrund härav vill jag ställa följande frågor till försvarsminister An-
ders Björck:
1. Förutsätter kontraktet för JAS II (110 plan) en beställning om ytterli-
gare JAS-plan?
2. Hur många plan i så fall och till vilket pris?
3. Hur många JAS-divisioner planerar regeringen?
4. Är det samhällsekonomiskt försvarbart att skrota fullt funktionsdugliga
Viggar för att få plats med JAS?
Socialdemokratiska riksdagsgruppens skrivelse anmäld den 24 mars:
Till talmannen
I en debatt i riksdagen i februari redovisade vice statsminister Bengt Wes-
terberg regeringens uppfattning att en ytterligare åtstramning av den
svenska ekonomin behövdes 1993 och 1994 och att en sådan förbereddes i
regeringens kansli. Regeringens bedömning var att det inte skulle finnas till-
räckligt med ledig arbetskraft för att industrin skall kunna rekrytera den per-
sonal den behöver nästa år. Därför skulle den inhemska efterfrågan behöva
stramas åt ytterligare, utöver vad som redan beslutats.
Arbetsmarknadsstyrelsen redovisade i förra veckan sin prognos över läget
på arbetsmarknaden framöver, med den politik som nu är beslutad och
känd. AMS bedömning är att den öppna arbetslösheten kommer att uppgå
till 7 procent nästa sommar.
Det är därför angeläget att finansministern ger besked: På vilket sätt kom-
mer regeringen att lägga om den ekonomiska politiken för att förhindra att
den av AMS förutsedda ökningen av arbetslösheten blir verklighet?
110
Den socialdemokratiska riksdagsgruppen hemställer om debatt torsdagen
den 26 mars enligt de nya regler som partierna kommit överens om för Ak-
tuell debatt. Riksdagsgruppen företräds i denna debatt av Allan Larsson.
Stockholm den 24 mars 1992
För den socialdemokratiska riksdagsgruppen
Jan Bergqvist
25 § Kammaren åtskildes kl. 17.05.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 29 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. voteringen efter anf. 61,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. voteringen efter anf. 92 och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
TOM T:SON THYBLAD
/Barbro Karlsson
111
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
Innehållsförteckning
Onsdagen den 25 mars
Meddelande om sammanträdet torsdagen den 9 april........... 1
Talmannen
1§ Justering av protokoll................................. 1
2 § Hänvisning av ärende till utskott........................ 1
Meddelande om samlad votering........................... 1
3§ Statliga företag...................................... 1
Näringsutskottets betänkande NU17
Debatt
Bo Finnkvist (s)
Rolf L Nilson (v)
Rolf Dahlberg (m)
Bo Bernhardsson (s)
Bruno Poromaa (s)
Bengt Hurtig (v)
Olle Lindström (m)
Reynoldh Furustrand (s)
Leif Marklund (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Sten-Ove Sundström (s)
Sten Östlund (s)
Beslut fattades efter 4 §
4§ Mineralförsörjning................................... 34
Näringsutskottets betänkande NU18
Debatt
Mats Lindberg (s)
John Andersson (v)
Karin Falkmer (m)
Bruno Poromaa (s)
Stefan Attefall (kds)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Bengt Dalström (nyd)
Beslut................................................ 52
Näringsutskottets betänkande NU17
Näringsutskottets betänkande NU18
Beslut om samlad votering................................ 53
5§ Kungl. hov- och slottsstaterna.......................... 53
112
Konstitutionsutskottets betänkande KU28
Debatt
Johan Lönnroth (v)
Beslut fattades efter 14 §
6 § Sexuella övergrepp mot barn, m.m....................... 54
Justitieutskottets betänkande JuU7
Debatt
Göran Magnusson (s)
Birgit Henriksson (m)
Liisa Rulander (kds)
Margareta Viklund (kds)
Beslut fattades efter 14 §
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
7 § Anslag till justitiedepartementet m.m..................... 67
Justitieutskottets betänkande JuU13
Beslut fattades efter 14 §
8 § Anslag till justitiekanslern............................. 67
Justitieutskottets betänkande JuU14
Beslut fattades efter 14 §
9§ Anslag till Svensk författningsamling m.m................. 68
Justitieutskottets betänkande JuU15
Beslut fattades efter 14 §
10 § Anslag till åklagarväsendet............................ 68
Justitieutskottets betänkande JuU16
Debatt
Bengt-Ola Ryttar (s)
Jerry Martinger (m)
Beslut fattades efter 14 §
11 § Anslag till patentverket m.m........................... 71
Lagutskottets betänkande LU20
Debatt
Elisabeth Persson (v)
Bengt Kindbom (c)
Beslut fattades efter 14 §
12 § Anslag till kronofogdemyndigheterna.................... 74
Lagutskottets betänkande LU21
Debatt
Owe Andréasson (s)
John Andersson (v)
Stig Rindborg (m)
Beslut fattades efter 14 §
13 § Anslag till bokföringsnämnden, m.m..................... 78
Lagutskottets betänkande LU22
Beslut fattades efter 14 §
14 § Ekonomiska föreningar, m.m........................... 78
Lagutskottets betänkande LU23
Beslut................................................ 78
Konstitutionsutskottets betänkande KU28
Justitieutskottets betänkande JuU7
Justitieutskottets betänkande JuU13
Justitieutskottets betänkande JuU14
Justitieutskottets betänkande JuU15
Justitieutskottets betänkande JuU16
Lagutskottets betänkande LU20
Lagutskottets betänkande LU21
113
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
114
Lagutskottets betänkande LU22
Lagutskottets betänkande LU23
Beslut om samlad votering................................
15 § Verksamheten inom Europarådet.......................
Utrikesutskottets betänkande UU9
Beslut fattades efter 21 §
16 § Nordiskt samarbete..................................
Utrikesutskottets betänkande UU10
Debatt
Ylva Annerstedt (fp)
Inger Koch (m)
Daniel Tarschys (fp)
Mats Hellström (s)
Beslut fattades efter 21 §
17 § Vissa anslag m.m. inom utrikesdepartementets område......
Utrikesutskottets betänkande UU14
Debatt
Maj Britt Theorin (s)
Lars Moquist (nyd)
Daniel Tarschys (fp)
Margareta Viklund (kds)
Birger Hagård (m)
Nic Grönvall (m)
Beslut fattades efter 21 §
18 § Kompensation till ensamföräldrar med anledning av slopad skat-
tereduktion.......................................
Socialutskottets betänkande SoU14
Beslut fattades efter 21 §
19 § Ändringar i 19 § kommunalskattelagen...................
Skatteutskottets betänkande SkU23
Beslut fattades efter 21 §
20 § Köp av persontrafik.................................
Trafikutskottets betänkande TU12
Debatt
Bengt Hurtig (v)
Rolf Clarkson (m)
Beslut fattades efter 21 §
21 § Uppsägning av ILO-konvention nr 96 angående avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer.............................
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU10
Debatt
Monica Öhman (s)
Karl-Erik Persson (v)
Elver Jonsson (fp)
Beslut................................................
Utrikesutskottets betänkande UU9
Utrikesutskottets betänkande UU10
80
80
80
83
95
96
96
97
105
Utrikesutskottets betänkande UU14
Socialutskottets betänkande SoU14
Skatteutskottets betänkande SkU23
Trafikutskottets betänkande TU12
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU10
22 § Bordläggning...................................... 106
23 § Anmälan om interpellationer
1991/92:154 av Ingbritt Irhammar (c) om FN:s internationella
miljökonferens i Rio............................. 107
1991/92:155 av Maj Britt Theorin (s) om JAS-projektet .... 108
24 § Aktuell debatt den 26 mars: Åtgärder mot den ökande arbetslös-
heten ........................................... 110
Prot. 1991/92:84
25 mars 1992
115
gotab 41200, Stockholm 1992