Föredrogs och hänvisades
Proposition
1991/92:96 till jordbruksutskottet
Motionerna
1991/92:A6 till arbetsmarknadsutskottet
1991/92:Ju8 och Ju9 till justitieutskottet
1991/92:L15 till lagutskottet
Protokoll
1991/92:74
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1991/92:FiU20 Den ekonomiska politiken och budgetregleringen (prop.
1991/92:100 bil. 1).
Anf. 1 HANS GUSTAFSSON (s):
Fru talman! Årets finansdebatt sker i en besvärlig situation. En djup och
envis lågkonjunktur drar fram i industriländerna. I dess spår följer en be-
gränsad och ibland t.o.m. negativ tillväxt, men framför allt en hög och ytterst
påfrestande arbetslöshet, som också här hos oss är på väg att nå en omfatt-
ning som hittills varit oss främmande. Det är en påfrestning, naturligtvis i
första hand för dem som drabbas av arbetslösheten, men också för samhället
i sin helhet.
En av våra främsta företagsledare, som har för vana att uttrycka sig litet
korthugget, sade: Jag har svårt att se att det kan bli bättre om det är färre
som arbetar i landet. Det är nog ett korrekt påpekande. Därför är det klokt
att se till att så många som möjligt är i arbete. Det är bra för individerna och
det är bra för samhället. Även vid en sviktande efterfrågan finns det mycket
som behöver utföras i ett modernt samhälle. Jag skall strax återkomma till
detta, men först några mer allmänna synpunkter.
Den som följer de vanliga informationskanalerna kan lätt få intrycket att
vi egentligen är osams om allting, men så är det inte. På flera väsentliga om- 1
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 74
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
råden föreligger en betydande samstämmighet. Det gäller t.ex. beskriv-
ningen av den internationella ekonomiska utvecklingen, Europapolitiken,
behovet av en stram finanspolitik, att inflationen hålls nere och att vi för en
tillväxtfrämjande politik.
Det är framför allt på två viktiga områden som vi företräder en politik som
är annorlunda än den som framgår av regeringens förslag. Det ena har att
göra med sysselsättningen och det andra med hur vi fördelar de resurser som
vi förfogar över.
Det skall inte bestridas att regeringen gör betydande ekonomiska insatser
genom arbetsmarknadspolitiken. Men det hjälper föga om det samtidigt förs
en politik som hela tiden leder till ökad arbetslöshet. Regeringen säger sig
vilja satsa på en tillväxtskapande politik men agerar på ett sätt som i stället
leder till stagnation, för att inte säga tillbakagång och som i onödan ökar
arbetslösheten och driver upp kostnaderna för kontantunderstöd och andra
åtgärder.
Att i ett läge där en besvärlig lågkonjunktur hotar sysselsättningen minska
efterfrågan på arbetskraft är oacceptabelt. Det finns vare sig i dag eller för
de närmaste åren skäl för en sådan politik. Kostnadsutvecklingen är under
kontroll och det finns inget hot mot denna, under förutsättning att rege-
ringen avstår från att föra en löntagarfientlig politik som skapar en svårartad
avtalsrörelse.
Till det mest orimliga hör regeringens bostads- och byggpolitik. Nu går
17 % av byggjobbarna arbetslösa. En viss arbetslöshet hade antagligen varit
ofrånkomlig som en följd av lågkonjunkturen och en något överdimensione-
rad byggsektor. Men att förstärka dessa tendenser genom en valhänt bo-
stadspolitik och en slapp byggpolitik är med förlov sagt ovanligt lättsinnigt.
Först avskaffas bostadsdepartementet, och det må vara, men sedan splittras
dessa viktiga frågor upp på minst fem olika departement, och ingen har
längre ett sammanhållet ansvar och en samlad överblick.
Sedan säger regeringen att vi skall riva upp gällande bostadsfinansierings-
regler, men vi vet inte vad som skall sättas i stället. Det skall utredas. Men
byggandet är en ovanligt långsiktig verksamhet. De som bygger måste veta
hur den långsiktiga finansieringen ser ut.
Ovanpå detta har regeringen vidtagit åtgärder, t.ex. en kraftig reducering
av investeringsbidraget, som ökar boendekostnaderna betydligt. Samtidigt
kan man i massmedia se att den av regeringen utsedda utredningsmannen
tänker föreslå sådana förändringar i bostadsfinansieringssystemet att hyran
för en trerumslägenhet efter några år skulle uppgå till 10 000 kr. per månad,
dvs. nästan hela bruttoinkomsten för en normal löntagare. Det är nästan så
att man tar sig för pannan och undrar om man har hamnat på en absurd tea-
ter i stället för i politiken.
Ibland hör man att Sverige är färdigbyggt. Det är det inte och det kommer
det aldrig att vara. Inget samhälle som vill utvecklas kan avstå från att bygga
och investera. Alla utredningar ger vid handen att med en rimlig bostads-
kostnadsutveckling behöver vi långsiktigt bygga 35 000-40 000 lägenheter.
Bostadskommittén kom fram till 38 000. Men det är klart att om en trerums-
lägenhet skall kosta 10 000 kr. i månaden, kan byggjobbarna lämna in både
hammare och såg.
Vi vet att det finns stora uppdämda behov av åtgärder i vårt nuvarande
bostadsbestånd och vi vet att det kommunala underhållsberget bara växer.
Det är en orimlig politik att betala ut miljarder i kontantunderstöd när det
finns nyttigt arbete att utföra. Det är nu det skall byggas, när kostnaderna är
låga, inte när kostnaderna stiger igen.
Det sägs ibland att om vi vidtar åtgärder nu skulle det inte finnas några
resurser när konjunkturen går uppåt igen. Med byggsektorn är det precis
tvärtom. Om byggsektorn eroderas till halva sin kapacitet, vilket har be-
dömts som inte osannolikt, kommer det omedelbart att leda till att vi vid den
första uppgången i konjunkturerna får en ny överhettning på byggmarkna-
den och en kraftig ökning av byggkostnaderna.
Byggsektorn intar en nyckelroll. Den sysselsätter 600 000 människor. Den
har utomordentligt stora multiplikatoreffekter. Den svarar för nära 20 % av
bruttonationalprodukten och, vilket kanske inte så många vet, 20 % av hela
verkstadsindustrins produktion går till byggsektorn. Jag skulle nästan våga
säga att det inte går att få fart på Sverige om vi inte har fart i byggsektorn.
Be därför regeringen, Per-Ola Eriksson, att göra någonting och att göra det
nu. Det vore bra för byggsektorn, för byggindustrin och för Sverige. Det
kommer att hjälpa till att få fart på hjulen.
Den andra frågan där vi socialdemokrater företräder en annan uppfatt-
ning än regeringen gäller fördelningspolitiken. Allt oftare hör man företrä-
dare för den borgerliga sfären försvara sina åtgärder med att de tyvärr är
nödvändiga på grund av det statsfinansiella läget. Jag hörde utbildningsmi-
nistern säga att det var nödvändigt att dra in 350 miljoner från vuxenunder-
visningen, trots att han tyckte att det var en mycket värdefull verksamhet.
Så hörde jag en företrädare för Moderaterna säga att det var nödvändigt att
företa mycket allvarliga försämringar av äldreomsorgen i Malmö på grund
av det statsfinansiella läget och det kommunalekonomiska läget, sedan man
sänkt kommunalskatten, så förklarades införandet av karensdagar, indrag-
ning av pengar från kommunerna och det ena efter det andra.
Det är naturligtvis så att det ekonomiska läget är besvärligt både för staten
och för kommunerna, och detta kan tvinga oss till åtgärder och inskränk-
ningar som vi alla helst skulle vilja undvika.
Men man kan inte hävda, som utbildningsministern och andra gör, att det
ekonomiska läget är så ansträngt att det krävs välfärdsförluster av dem som
har största behovet av välfärden, samtidigt som stora överföringar sker till
grupper som är i ett bättre läge. Det är inte rimligt att ge skattesänkningar i
storleksordningen 9 miljarder till huvudsakligen kapitalägare, aktieägare
och egenföretagare och att göra inskränkningar för löntagare, äldre och
barnfamiljer.
Om det är så - och det är det naturligtvis - att våra resurser är begränsade,
är det särskilt viktigt att fördelningen av resurserna sker från sociala utgångs-
punkter och inte från doktrinära.
Hur länge, Stefan Attefall, kan kds och en så socialt engagerad person i er
riksdagsgrupp som Jerzy Einhorn acceptera en sådan politik? Att vinna
några taburetter men förlora sin själ kan inte vara bra så länge. Jag vill inte
uttrycka mig lika brutalt som Lars Ahlin gjorde när han mottog Ivar Lo Jo-
hansson-priset, men nog borde ni ha litet problem med samvetet. Det ni
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
medverkar till kan varken vara särskilt socialt eller kristet. Jag trodde att det
gällde att bära varandras bördor och inte att skjuta över dem på andra.
Det är dessutom så enligt finansplanen att ni skall fortsätta att sänka skat-
ten med uppemot 10 miljarder per år. För att klara detta skall ni fortsätta
att dra in pengar från kommunerna. Det kommer att slå hårt mot de viktiga
välfärdsinsatser som kommuner och landsting svarar för.
Visst skall vi fortsätta att effektivisera, förnya och förbättra den offentliga
sektorn allt vad vi kan. Men det räcker knappast för att dels klara ökande
anspråk på kommuner och landsting, dels ge ett utrymme för kraftiga indrag-
ningar, vilket regeringen föreslår. Att flytta utgifterna från den offentliga
sektorn till den privata sektorn löser inga problem, utan det skapar problem
med bristande solidaritet i samhället.
Jag har uppfattat motiven för era skattesänkningar så att om kapitalägarna
får sänkta skatter skulle det bli bättre fart på tillväxten. De som får dessa
skattesänkningar skulle bli mer benägna att arbeta och ta större risker, som
om de redan tagna inte skulle räcka. Löntagarna skall arbeta mera, bli mer
kreativa genom att deras levnadsvillkor försämras. Det är en slutsats som är
obegriplig för alla dem som inte är invigda.
Det finns inte heller något som talar för att den avsedda effekten kommer
att uppnås. Det ger i vart fall inte så stor effekt som om pengarna hade fått
vara kvar och förvandlats till efterfrågan hos dem som dessutom behöver
dem för nödvändiga utgifter. Även i detta avseende går doktrinära föreställ-
ningar före ett rationellt handlande.
Jag tror att den borgerliga fyrpartiregeringen snart kommer att upptäcka
att dess nästan religiösa tro på att marknadskrafterna förmår lösa också vik-
tiga samhällsproblem är ogrundad. Det går nog bäst om vi enligt svensk be-
prövad tradition använder marknaden till det som marknaden är bra på och
samhället till det som samhället är bra på. Marknadskrafterna i sig leder inte
till ett humant och solidariskt samhälle. Ett sådant kan inte heller uppnås
genom en sorts ickepolitik.
Att ha en regering som har som sin främsta uppgift att verka för att politi-
kerna skall lägga sig i så litet som möjligt och för att marknaden skall ta över
så mycket som möjligt kommer inte att förverkliga ett humant och ett gott
samhälle. Det har vi, trots den korta tid som regeringen arbetat, redan sett
prov på. Vi betackar oss för en fortsättning.
Fru talman! Slutligen ber jag att få yrka bifall till reservationerna 1, 3-6,
8 och 9.
Anf. 2 BO G JENEVALL (nyd):
Fru talman! Vi har gjort, och gör, det möjligt för regeringen att föra sin
politik.
Jag är övertygad om att regeringen är medveten om det. Vi försöker att ta
det stora ansvar som det innebär när man i många och viktiga frågor är den
som fäller avgörandet.
Det flesta viktiga frågor är tyvärr blockskiljande, och det innebär lås-
ningar. Det ger oss naturligtvis utomordentliga möjligheter att påverka be-
sluten. Jag skulle ändå vilja se en mer pragmatisk hållning i arbetet i riksda-
gen.
Hans Gustafsson var något inne på det. Hans Gustafsson är väl en av de
största pragmatiker som vi har, en av de fina gamla gråsossarna.
Jag tycker att vi skall arbeta på ett annat sätt i utskotten. Utskotten är,
som alla vet, forum där man klubbar igenom beslut, men det är väldigt svårt
att över huvud taget få i gång en diskussion. Diskussioner förs i stället utan-
för utskotten, i korridorer, i förmöten osv.
Det vore nyttigt att komma från de låsningar som blockpolitiken ger. Det
finns nämligen både nyttiga och bra förslag hos alla - oavsett blocktillhörig-
het. Låt oss släppa litet på prestigen. Låt oss inte snubbla på retoriken. Låt
oss försöka ta fram förnuftiga förslag.
Det är allmänt bekant att vi stödjer regeringen till väsentlig del. Vi vill
avancera snabbare. Vi vill vara litet tuffare i vissa sammanhang, och vi vet
att det är svårt att skrapa på de olika anslagen. Alla särintressen kommer
genast fram när man trampar in på deras mark.
Regeringen genomför emellertid en systemförändring, vilken vi också står
bakom. Vad som har komplicerat bilden är att regeringen med besk medicin
försöker genomföra ett slags politik samtidigt som vi har den kanske värsta
lågkonjunkturen någonsin - i varje fall i mannaminne. Det måste leda till att
man får tänka litet annorlunda och fatta litet annorlunda beslut.
Våra arbetslösa är ju en resurs - inte något annat - och den resursen måste
vi få utnyttja. Jag vet inte hur vi betraktar den egentligen, men den slösas
ofta bort. När vi betalar för människor, vilket vi naturligtvis skall göra, skall
vi också se till att något blir uträttat.
Man kan jämföra med företagsvärlden som vi, som kommer därifrån, kan-
ske känner till mera. I varje sunt arbetande företag finns alltid ett antal s.k.
egna arbeten liggande på lager, färdiga för att sättas i gång. I de flesta verk-
samheter förekommer det svängningar i konjunkturen eller anhopningar av
arbetsuppgifter. Det innebär ledig personal emellanåt. Den personalen sät-
ter man inte på bänken eller - ännu värre - skickar hem och betalar för, utan
man ser till att den får utföra nödvändiga underhållsarbeten. Det finns alltid
sådana möjligheter.
Med den insyn jag hittills har haft tycker jag att staten rent allmänt och
historiskt har väldigt dåliga förberedelser för dåliga tider. Vi har ändå en cy-
kel med hög- och lågkonjunkturer. Det kan vara olika intervall på dem, men
de kommer alltid. Man vet att det kommer en lågkonjunktur efter en hög-
konjunktur. Varför har man inte förberett sig och gjort de nödvändiga förbe-
redelserna för att så att säga kunna trycka på knappen, när de dåliga tiderna
faller in? Nu börjar man i stället utreda vad man skall göra för något. Vad
blir då resultatet? Ja, det har vi sett gång på gång. När man är färdig med
förberedelsearbetet och när arbetet med de satsningar som skall göras på
t.ex. infrastrukturen kommer i gång, har konjunkturen börjat vända uppåt.
Det innebär att man i stället spär på inflationen.
Jag skulle verkligen vilja föreslå, oavsett vilken regering som sitter, att den
gör dessa förberedelser. Det är litet sent påtänkt nu, men desto snabbare
måste vi agera. Det finns saker, det är jag helt övertygad om, som man med
litet mindre byråkrati kan komma i gång med.
Alla investeringar som vi gör i infrastrukturen är lönsamma på sikt. De
kan lånefinansieras och behöver alltså inte gå över budgeten. Vi kan an-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
vända företagens kreativitet. Vi kan låta företagen vara med i finansierings-
upplägget. Vi kan erbjuda dem möjligheter på olika sätt, vara litet okonven-
tionella i detta sammanhang.
Låt oss använda de arbetslösa som en resurs. Då får vi göra vissa undantag
och fatta vissa dispensbeslut. Vi har väckt motioner i denna riktning. Jag har
talat om dem flera gånger under de senaste veckorna med arbetsmarknads-
ministern. Det var glädjande att i torsdags höra att i varje fall ett av de för-
slag som vi har väckt faktiskt letj till ett beslut i regeringen. Det är ju roligt.
Vi vet att regeringen månar om företagens möjligheter långsiktigt. Det är
bra, och det ställer vi helhjärtat upp på. Men de måste också få chans att
överleva fram tills det blir resultat av den förda politiken. Den är rätt och
riktig, och den måste vi genomföra, men det tar tid innan de positiva effek-
terna uppstår.
Sedan har vi det här problemet med bankerna. Gud vet var det kommer
att sluta någonstans. Jag vet inte vad finansministern kan ha för informatio-
ner, men de informationer vi får från olika håll är skrämmande. Det verkar
som att vi än så länge bara har sett toppen på ett isberg vad gäller bankernas
förluster. Vart skall det i så fall barka i väg för dem som skall använda ban-
kerna som en källa för att få sitt drift- och riskkapital?
Vi har ställt ett förslag, som är väl bekant för regeringen och förmodligen
också för kammaren, om att använda en del av löntagarfondernas kapital till
att inrätta en investeringsbank. Den skulle ha just den effekt som jag efterly-
ser, nämligen en snabbinsats. Detta kapital består visserligen nästan helt av
börsaktier, men det har t.ex en likviditetsdel på ca 3,5 miljarder, vilket skulle
kunna innebära en omedelbar insats. Dessutom är det en fördel att ha det i
form av en bank, eftersom en bank kan låna upp fyra fem gånger sitt eget
kapital och skulle kunna bli en betydande resurs.
Jag är övertygad om att detta skulle få väldigt positiva effekter på markna-
den. Det är positiva signaler som marknaden behöver. Marknaden fungerar
som vi människor, den måste få positiva signaler. Som sagt är jag övertygad
om att det skulle bli en våldsamt positiv signal till marknaden om man tillät
en sådan här bank. Det skulle också vara ett slags biåslampa bakom de redan
etablerade bankerna, som över en natt skulle få en annan syn på sina kunder
och inte vara så negativt inställda. De är naturligtvis i princip inte negativt
inställda till att låna ut pengar till sina kunder, men nu har vi sett den hemska
pendeleffekten. Bankerna har lånat ut pengar till fel ställen och gjort stora
förluster. En stor del av deras kreditmöjligheter har därmed låsts.
Jag vill verkligen be finansministern att tänka en gång extra och försöka
diskutera detta med sina regeringskolleger. Vi ställer gärna upp på dessa dis-
kussioner. Vi har funderat mycket på detta, och vi har diskuterat med mark-
nadens folk. Vi har mycket att komma med därvidlag.
Den nya stora organisationen för småföretagarna är nu helt plötsligt inne
på att eventuellt starta en egen bank. Det hörde vi i nyheterna bara för ett
par dagar sedan. Det är allvarliga funderingar. Jag hörde dessutom på nyhe-
terna för bara en liten stund sedan att Volvo funderar på att starta en intres-
seförening för sina löntagares pengar. Det är ytterligar en bank som i så fall
är på väg att uppstå. Där rör det sig om 17 miljarder.
Sedan något positivt: Hongkong-börsen går upp. Hongkongs största bank
har visat ett lysande resultat. Låt oss ta detta som ett tecken på att konjunk-
turen är på väg att förbättras.
Litet om budgetperioderna. Vi har budgetperioder som skär halvårsvis,
medan Europa, som vi snart skall in i, har sina budgetperioder kalendersår-
svis. Det har även våra nordiska grannar. Det har pågått diskussioner om
sådant länge, såvitt jag förstår, och jag tycker att det vore förnuftigt att införa
detta i Sverige så fort som möjligt inför vår anpassning till EG.
Vi återkommer ofta också till fattigpensionärernas situation, inte minst
pensionärernas förmögenhetssituation och förmögenhetsskatt. Det är
ganska fantastiskt - det har j ag sagt förut i riksdagen - att se vem som betalar
mest förmögenhetsskatt. Merparten av förmögenhetsskatten kommer från
våra pensionärer. Jag tycker att det är en tankeställare, när vi samtidigt har
en grupp pensionärer som t.o.m. lever under existensminimum. Det är en
skamfläck som vi snabbt gemensamt borde göra någonting åt.
Sedan några ord till Hans Gustafsson. Han är en klok man som jag beund-
rar, och mycket av det han sade skulle kunna passa in i dagens politik, även
om det har socialdemokratisk färg. Däremot tycker jag kanske att socialde-
mokraterna låst sig litet grand i byggfrågan. Vi har fått en för stor byggsek-
tor. Det är smärtsamt att dra ner på den, men det måste vi göra. Det är ingen-
ting att göra åt det. Men det stora problemet inom byggsektorn och orsaken
till att vi har fått så hemska priser är att det saknas konkurrens inom byggom-
rådet. Det är någonting som verkligen måste åtgärdas. Jag håller med Hans
Gustafsson om att vi naturligtvis skall använda byggsektorns resurser till att
göra det som skall göras nu. Sätt fart på ROT-programmet, och sätt fart på
reparationer av skolor och annat. Låt företagen vara med och privatfinan-
siera detta.
Vi är uppenbarligen överens om att det är nödvändigt att bygga ålder-
domshem. Låt de stora byggföretagen bygga, bekosta och hyra ut ålder-
domshem. Då kommer vi snart att få tillräckligt med ålderdomshem, och vi
kommer att få dem till priser som jag tror är lägre än om man gjorde på ett
annorlunda sätt.
Vi har nu väldigt bra förutsättningar för att få hit utländska investerare.
Vi har en bra struktur, välutbildad personal osv., men vi behöver vidta mer
aktiva åtgärder för att få hit dessa investerare. De vet inte hur bra det är här,
om vi inte talar om det för dem på ett kraftfullt sätt. Låt oss lägga litet pengar
på detta, och låt oss skicka rätt sorts människor ut i världen för att tala om
vilka möjligheter det finns här i landet, inte minst med hänsyn till att vi nu
skall gå in i EG.
I utskottsbetänkandet står det en del underligheter angående turismen.
Det förefaller inte som att man kan få folk att förstå att om skatterna sänks
på världens största näring, blir det en effekt. Det blir naturligtvis en ökad
försäljning, dvs. det kommer hit fler människor, vilket i stället leder till
större skatteintäkter. I utskottet har man kommit fram till motsatsen.
När det gäller kommunerna håller jag inte med Hans Gustafsson. Det
finns en betydande rationaliseringspotential i kommunerna och väldigt
mycket att göra. Det är smärtsamt för kommunerna nu när det skall till ett
nytänkande. Utskottet skall på torsdag och fredag diskutera med kommu-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
nerna, och då skall vi ta upp dessa frågor. I detta sammanhang efterlyser jag
kommuninnevånarna och deras idéer i diskussionen.
Fru talman! Jag ser att min taletid håller på att ta slut. Jag vill därför yrka
bifall till reservation 2 under mom. 1, reservation 7 under mom. 10 och i
övrigt till utskottets hemställan.
Anf. 3 LARS-OVE HAGBERG (v):
Fru talman! Är regeringspartierna överens om att bekämpa arbetslöshe-
ten? Den frågan måste ställas, för om så är fallet, varför gör ni ingenting?
Ni kritiserade ju den socialdemokratiska regeringen före valet för bristande
ågärder, vilket var fullt riktigt. Social demokraterna var mycket nonchalanta.
De hade bl.a. anpassat politiken och begränsat antalet beredskapsarbeten.
Inom parentes kan man säga att SAP efter valet ju har i opposition nyktrat
till litet grand. Om man hade gjort det tidigare, hade det kanske inte blivit
något regeringsskifte.
Nu varnar alla - även de som tidigare varit väldigt extrema - för en hög
permanent arbetslöhet i det här landet. I morse kunde vi t.o.m. höra förre
moderatledaren varna för ungdomsarbetslösheten i Stockholm. Han kritise-
rade regeringen för att den skjuter upp det tredje gymnasieåret. Orsaken till
dessa varningar är att man ser att arbetslösheten börjar komma i nivå med
EG-ländernas.
Det finns nu ca 200 000 arbetslösa, och vi är på väg mot 5-6 % arbetslös-
het, säger en del. Den här ökningen överraskar tydligen regeringen i dess
strategi att först slå till med en rivstart och sedan låta konjunkturen lösa re-
sterande problem. Endera var detta en medveten politik, eller också var det
en politik som är ett uttryck för de rikas arrogans. Vi får se hur det blir i
förlängningen av denna politik.
När de med kapital och förmögenheter har fått sina skattesänkningar och
vanligt folk har fått sina snytingar med försämringar, uppstår frågan: När
kommer resultatet av den här geniala politiken?
Vilken kraft i samhället skall få fart på hjulen? Kommer de anställda att
jubla av skaparkraft och arbetsglädje, när de känner försämringarna in på
bara ryggen och när de ser att kapitalet får skattelättnader? Finns det inom
regeringspartierna och inom regeringen någon som kan ge ett exempel på att
man i något land har ökat klyftorna och samtidigt bekämpat arbetslösheten?
Det finns naturligtvis bara en väg att gå för den här regeringen, och då ser
man förstås inga andra alternativ. Regeringens fixering vid inflationsbe-
kämpningen verkar bli dess egen bumerang. Berthold Brecht sade: ”Man
kallade på arbetskraft men det kom människor”. De arbetslösa är männi-
skor.
Man kan fråga sig vilket syftet är med denna strategi, soro bl.a. går ut på
att krympa kommunernas verksamhet. Vad är det egentliga syftet? Det kan
ju inte vara någon konkurrens om de reala resurserna, dvs. de arbetande
människorna, eftersom industrin samtidigt minskar sin personal och progno-
serna pekar på att personalen i värsta fall under en treårsperiod minskas med
200 000 anställda.
Vad finns det då för motsättning i det här samhället? Barnskötare, förskol-
lärare, undersköterskor, sjuksköterskor, komvuxlärare och andra gör sina
insatser i kommunerna för den totala infrastrukturen och för att få samhället
att fungera. Jag kan inte förstå det, men kanske någon från regeringen kan
förklara vad det kan vara för vits med att låta dessa människor gå arbetslösa,
samtidigt som övriga arbetstagare går arbetslösa.
I min kommun är detta fullständigt obegripligt. Det kan ju inte bli kvar en
enda anställd inom industrierna, varken inom SSAB eller någon annan, om
Borlänge kommun samtidigt ger 300 anställda sparken.
Det är rent parodiskt när finansministern - jag tror att det var här i kam-
maren - uppmanar kommunerna att bygga, eftersom priserna hade pressats,
samtidigt som regeringen vill håva in 7,5 miljarder från kommunerna. Vad
blir det då av dessa tillfällen till upprustningar i en kärv ekonomisk tid för
kommunerna? Skandalen var fullständig när regeringen avskaffade stimu-
lansbidraget till skolupprustningar.
Nej, det kan inte vara rimligt att ge ytterligare 20 000-40 000 sparken un-
der nästa år, samtidigt som man skall dra in 7,5 miljarder. Den indragningen
borde inte ske. I stället borde man se till att folk har arbete. Det existerar
ingen konkurrens om de reala resurserna.
Det stora problemet är egentligen den låga ekonomiska aktiviteten på
hemmamarknaden. Regeringens politik innebär en direkt åtstramning, lik-
som även sparandet, kapitalbeskattningen och sparstimulanserna. I det här
sammanhanget har centern ett stort problem. Att införa tvångssparandet un-
der en högkonjunktur skulle ju vara en väldigt god konjunkturpolitik, dvs.
tvångssparandet skulle utgöra en stimulans under lågkonjunktur. Nu är cen-
tern med på att gynna sparande i en tid då man egentligen skall vara måttlig
med sparandet. Samtidigt har sparandet naturligtvis en baksida, om man
vänder på slanten, och det är detta systemskifte, dvs. att dagens offentliga
utgifter skall gå via försäkringar och annat för den som har råd att spara ge-
nom sjukförsäkringar, pensionsförsäkringar o.d. Detta är ett systemskifte,
men resultatet blir arbetslöshet. Att skjuta upp barnbidragshöjningen, öka
avgifterna till A-kassan och ta bort fackföreningsavdraget är åtstramande i
denna konjunktur när allt fler blir arbetslösa.
Vi i vänsterpartiet anser att åtgärder såsom att återställa sjukförsäkringen
och ta bort momsen på kollektivtrafik och turism kan vara sysselsättnings-
befrämjande. Jag instämmer helt i det som Hans Gustafsson sade om byg-
gandet. Man bör sätta fart på ROT-programmet för skolor, VA-nät och äld-
reomsorgen. Som jag ser det finns det egentligen inga hinder, bara politiska
hinder. Dessutom bör man införa räntelånesystemet.
Om jag har förstått innebörden av regeringens enda väg syftar den till till-
växt. Med arbetslösheten i ryggen vill jag då fråga: Får alla del av den här
tillväxten med den fördelning som den har? Eller blir det som i övriga indu-
striländer som har prövat denna väg, att det är några som får stå utanför?
De får nådegåvor i form av socialbidrag eller ersättning från A-kassa. Får
dessa människor egentligen vara med? Det är kanske ett av de stora fråge-
tecknen när det gäller regeringens politik.
Regeringens plan innehåller också en särskild bilaga om miljöpolitik. I
fråga om tillväxten och dess effekter finns det dock inga direkt tydliga in-
grepp i den ekonomiska politiken från regeringens sida, något som skulle så
att säga tillfredsställa de ekologiska värdena och miljömålen.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
10
Man har gjort detta till en bilaga, vilket väl är ganska typiskt i dag. Man
sätter nämligen tillväxten i centrum. Jag kan i regeringens politik inte se att
man gör några ingrepp när det gäller produktionen, produkterna, avfalls-
hanteringen, kommunikationerna eller samhället i övrigt som innebär ett in-
gripande i dagens tillväxtnormer, som ju skapar den miljöförstöring som
finns i nästan alla led.
Om jag skall hårdra det hela tycker jag att regeringens politik andas att
man gärna vill ha miljöåtgärder och miljöpolitik, men först en rejäl miljöför-
störing.
Är tillväxt möjlig för alla på en marknad? Jag var nyss inne på detta. Den
marknad som vi nu har, och som omhuldas i hela världen, med mycket stor
arbetslöshet och mycket stora klyftor i fråga om förmögenheter och inkoms-
ter förstärks i det här landet. Och inom produktionen, bland dem som be-
stämmer vad som skall produceras, ökar makten och koncentreras till några
få grupper. Inflytandet för de anställda begränsas alltmer, och regeringens
åtgärder på alla plan tyder på att de anställdas inflytande skall begränsas.
Det är de som har makten som skall bestämma vilka av de anställda som
eventuellt skall få inflytande. Det är bland de människor som skall köpa pro-
dukterna på denna marknad som de stora inkomstklyftorna finns.
Som jag tidigare har sagt till finansministern och Folkpartiet i en debatt så
rimmar detta oerhört illa med de gamla socialliberala tankarna. Det fanns
många ideologer inom liberalismen som ansåg att en marknad ändå förut-
satte en någorlunda jämn inkomst- och förmögenhetsfördelning i samhället.
Vi är på väg åt rakt motsatt håll.
Vi från vänsterpartiet försöker precisera vad som kan känneteckna en
marknad med social grund. Vi menar att jämlika inkomster och förmögen-
heter och ett demokratiskt arbetsliv är en förutsättning för en marknad i ba-
lans.
En annan fråga när det gäller tillväxten som måste vara central är att indu-
strin skall ta fart. Investeringar, och då helst nyinvesteringar, krävs ju och,
enligt vänsterpartiets och många andras uppfattning, med en kunskapsinten-
siv inriktning.
Kan detta ske, och kommer det att ske i Sverige, eller kommer vi att bli
ett låglöneland som skall garantera företagen höga vinster? Något svar från
regeringen får vi inte. Regeringen säger att politiken skall syfta till investe-
ringar framöver. Det vore mycket bra med ett svar på hur den kunskapsin-
tensiva industrin skall komma till Sverige. På vilka grunder skall den inve-
stera i Sverige? Skall det ske genom att man ser till att ägarna gynnas, att
löner och kostnader är låga, eller kräver investeringar i modern teknik en
oerhört bred kunskap i arbetslivet och ett mycket demokratiskt inflytande
och en mycket demokratisk arbetsorganisation? Vi anser att Sverige kan ha
ett trumfkort i världen när det gäller att över huvud taget överleva som indu-
strination. Vi menar att detta är ett absolut måste om vi skall hävda oss på
den internationella marknaden, oavsett om vi är med i EG eller inte.
Vänsterpartiets alternativ till den förda politiken är att vi anser att man
framför allt måste hålla sysselsättningen uppe. I vårt budgetförslag utgår vi
från att skattekvoten är på samma nivå som den var före den borgerliga rege-
ringens skattesänkningar. Enligt vårt budgetalternativ ökar inte budgetun-
derskottet, trots att vi vill satsa på jobb, en effektivare arbetsmarknadspoli-
tik och ökad utbildning.
Vi anvisar också en helt annan skattepolitik. Vi vill inte ha skattesänk-
ningar på kapitalinkomster. Vi tror inte att det sätter fart på ekonomin.
Vi avvisar också regeringens försämringar för de arbetande, t.ex. när det
gäller karensdagar, tandvårdsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och vuxen-
utbildning. Vi motsätter oss också avskaffandet av delpensionen och indrag-
ningar från kommunerna. Det är omöjligt att begripa att regeringen tafsar
på delpensionen i detta läge.
Vårt förslag syftar till att arbetslösheten skall bekämpas. Vi föreslår att
beredskapsarbetena ökar kraftigt och att det skall finnas en ungdomsgaranti
för ungdomar under 25 år. Vi föreslår vidare en kraftig förstärkning av regio-
nalpolitiken och fler utbildningsplatser. Vi säger också nej till besparingar
inom komvux. Vi anser i stället att komvux bör få ökade anslag.
Insatserna för nya jobb bör ske genom ROT-program, genom borttagande
av turistmomsen, genom att det inte sker indragningar från kommunerna,
genom infrastruktursatsningar som måste ske omedelbart och genom trafik-
satsningar.
Vi vill ha en rättvis fördelning till hushållen genom att föräldraförsäk-
ringen förlängs och genom att pensionsstillskottet till låginkomstpensionä-
rerna höjs. Vi vill också genomföra en barnbidragshöjning. Vi vill slopa
momsen på fjärrvärme och kollektivtrafik. Vi vill ta från de rika, bl.a. genom
att slopa grundavdraget för höginkomstagarna. Vi anser att marginalskatten
för inkomster över 250 000 kr. skall höjas och att kapital- och förmögenhets-
skatterna skall skärpas.
Vad vi från vänsterpartiet saknar hos regeringen är en plan för om och hur
den skall bekämpa arbetslösheten. Är inflationsbekämpningen överordnad
alla andra åtgärder?
Flera ekonomer har påpekat, inte minst LO-ekonomen Dan Andersson,
att en ökning av arbetslösheten har ytterst marginell effekt på inflationsbe-
kämpningen.
Regeringen vill väl inte bara göra någon insats för ungdomarna? Rege-
ringen är skyldig att redovisa hur arbetslösheten skall minska. Om det fanns
någon moral och etik i politiken, borde regeringen, om den inte kan vidta
kraftfulla åtgärder eller halvera arbetslösheten, fundera över om den inte
skall utlysa nyval i detta läge. I valrörelsen var nämligen flera av de nuva-
rande regeringspartierna mycket aktiva när det gällde att kritisera den sit-
tande regeringen för en tilltagande arbetslöshet.
Jag yrkar bifall till den meningsyttring som jag har fogat till betänkandet.
Anf. 4 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Det blåser snålblåst över Sverige. Obalansen i ekonomin och
lågkonjunkturen sätter djupa spår. Till denna mandatsperiods viktigaste
uppgift hör därför att stabilisera samhällsekonomin. Nu behövs det en kon-
sekvent ekonomisk politik med långsiktiga mål, som innehåller god miljö,
regional balans och rättvis fördelning. Om jag förstod Hans Gustafsson rätt
när han höll sitt lågmälda anförande tidigare, instämmer han i inriktningen
och dessa mål.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
11
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
12
Den ekonomiska stagnationen måste brytas. De offentliga utgifternas an-
del av BNP måste minska och prioriteras för vård, utbildning och omsorg.
Investeringarna skall prioritera infrastruktur, utbildning, forskning och mil-
jöförbättringar. De skatte- och avgiftsfinanserierade systemen måste refor-
meras och sparandet stimuleras.
Nu måste Sverige återupprättas som en framgångsrik tillväxt- och företa-
garnation med en stark och växande ekonomi. Det måste bli lönsamt att in-
vestera och driva företag. Vi måste säkra en varaktigt låg inflationstakt. Vi
måste skapa förutsättningar för en långsiktigt lägre räntenivå. Höga räntor
hämmar investeringar och driver upp kostnaderna för företagare, jordbru-
kare, hyresgäster och villaägare.
Det råder, fru talman, bred enighet i finansutskottet om att den ekono-
miska politiken måste ha denna inriktning. Regeringen får således stöd för
sin politik av finansutskottet, som inte på en enda punkt avvikit från den av
regeringen föreslagna politiken.
Det behövs alltså djärva grepp. Opinionsmässigt kan vissa åtgärder före-
falla lockande. Men de skulle inte långsiktigt medverka till att den svenska
ekonomin återfår sin fulla kraft. Kortsiktiga åtgärder, motiverade av de pro-
blem som lågkonjunkturen skapar, måste ligga i linje med en långsiktig stra-
tegi för den ekonomiska utvecklingen.
Den konkurrensutsatta sektorn har en nyckelroll i fråga om den här strate-
gin. Därför kan den offentliga sektorn inte fortsätta att växa. Sverige skall
vara en ledande industrination med en betydande export. Företagen måste
få svängrum för att kunna möta den internationella konkurrensen. Det är
genom företagandet som vi skapar tillväxt, utveckling och välfärd. Landets
alla industriarbetare har nytta av konkurrenskraftiga företag.
Viktiga åtgärder har redan vidtagits för att stimulera företagssektorn och
ekonomin. En del tillväxthämmnade skatter t.ex. har reducerats eller slo-
pats. Turistmomsen har sänkts. Den allmänna löneavgiften har slopats. La-
gar och regler skall förenklas och småföretagsanpassas. Riskkapitalmarkna-
den för småföretag skall vidgas. Åtgärder för att stimulera konkurrensen är
på väg. Det, Hans Gustafsson, är den rätta vägen när det gäller att skapa nya
jobb.
Genom en långsiktig ekonomisk politik kan vi få resurser för välfärdsut-
vecklingen. Men vi måste också göra omprioriteringar för att värna de sämst
ställda grupperna. Det är solidaritet. Trots en hård budgetprövning har det
skapats utrymme för en förstärkning av stödet till handikappade. Anslagen
till infrastruktur, utbildning och miljö höjs. Regionalpolitiken förstärks och
utvecklas. Insatserna också för de fattiga länderna förstärks. Åtgärder för
att hjälpa Baltikum samt Öst- och Centraleuropa prioriteras.
Fru talman! Arbetslösheten får aldrig bli ett medel i den ekonomiska poli-
tiken. Den principen slås fast både i regeringsdeklarationen och i finanspla-
nen. Det är en princip som vi i centern under mycket lång tid har hävdat,
bl.a. manifesterad i den s.k. krisuppgörelsen i början av 1930-talet.
Arbetslösheten måste således bekämpas. På kort sikt sker det genom ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder. Därför ökar nu anslagen till just sådana åt-
gärder. Dessutom skapas nya platser vid universitet och högskolor.
Samhället måste med alla medel underlätta situationen för dem som blivit
arbetslösa och bidra till att tiden kan utnyttjas på ett meningsfullt sätt, t.ex.
genom utbildning.
Nya åtgärder föreslås inom arbetsmarknadsområdet. Ungdomspraktik-
platser skall inrättas. Emellertid möter förslaget kritik från organisationer
som står Socialdemokraterna nära. Tyvärr föredrar man att ungdomar lär sig
att leva på bidrag i stället för att värna möjligheterna till arbetslivserfarenhet
och de därigenom ökade chanserna på arbetsmarknaden. Har Hans Gustafs-
son och Allan Larsson samma negativa inställning som LO till förslaget om
praktikplatser?
Mycket tyder på att vi går mot ett sysselsättningsläge som är allvarligare
än det läge som rådde när finansplanen fastställdes. Därför är det viktigt att
åtgärder vidtas för att få fart på investeringarna i t.ex. infrastruktur. Arbetet
med upprustningen av både vägnätet och järnvägsnätet måste påskyndas.
Men kommunerna kan också medverka genom en tidigareläggning av upp-
rustningen av skolor, vårdinrättningar osv. Det är bara att sätta i gång med
det arbetet. Det krävs inte alltid insatser från riksdagen och regeringen. Ini-
tiativkraft och uppfinningsrikedom måste också finnas ute i kommunerna.
Vi står nu på tröskeln till en period med privatisering av statliga företag,
som syftar till ett breddat ägande och till att livskraftiga företag skapas. De
pengar som försäljningen av statliga företag ger skall användas främst till in-
vesteringar i infrastrukturen. Det ger nya jobb runt om i landet.
I vissa regioner är den statliga företagssektorn mer omfattande. Många
kan därför känna sig osäkra på vad privatiseringen innebär. För att privatise-
ringen skall få ett brett folkligt stöd är det viktigt att en stor del av det kapital
som frigörs vid försäljning av statliga företag verkligen investeras i infra-
struktur i utsatta regioner. På det sättet kan försäljningen få mycket positiva
effekter för den regionala utvecklingen och när det gäller bekämpningen av
arbetslösheten.
Finanspolitiken måste vara stram. Den måste bidra till att inflationen
långsiktigt förblir på en låg nivå liksom till att budgetunderskottet kan be-
mästras. Skattehöjningar är inte ett alternativ, då de försämrar förutsätt-
ningarna för tillväxten. Därför måste finanspolitiken bygga på att de offent-
liga utgifterna begränsas.
Utgiftsminskningar är nödvändiga också när det gäller att skapa utrymme
för fortsatta skattesänkningar. Regeringens preliminära bedömning på den
här punkten är att det behövs skattesänkningar om i storleksordningen
10 milj årder kronor per år fram till mitten av 1990-talet. Finansutskottet stäl-
ler sig bakom denna preliminära bedömning men vill betona att skattesänk-
ningarnas omfattning måste avvägas mot den aktuella ekonomiska situatio-
nen från år till år.
De fortsatta skattesänkningarna måste, förutom att de skall vara tillväxt-
främjande, vara fördelningspolitiskt acceptabla. Även om skattesänkningar
är viktiga måste de vägas mot behovet av resurser för social trygghet. Vi be-
höver t.ex. resurser för vård av barn, gamla och sjuka.
Inom ramen för det kommande skattesänkningsutrymmet bör, som vi i
Centern har föreslagit, en reducering av byggmomsen prövas. Det skulle bi-
dra till att byggandet stimuleras och till att byggandet blir billigare. Även av
arbetsmarknadspolitiska skäl finns det motiv för en sådan åtgärd.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
13
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
Vi behöver också tydliga besked när det gäller lånefinansieringen för bo-
stadsbyggandet, och här kommer förslag inom kort. Det behövs ett system
som gör det möjligt för människorna att bo i bostäder som har en rimlig stan-
dard.
I finansplanen lyfts miljöfrågornas betydelse fram. Det är bra att miljöpo-
litiken lyfts fram som ett prioriterat område och att sambandet mellan eko-
nomi och ekologi markeras. Nu sätts det ett pris på miljön. De kostnader
som har orsakat miljöskador blir således synliga.
Miljöhänsynen måste prägla samhällets utveckling i hela dess vidd. Som
medel för att driva utvecklingen mot ett ekologiskt bärkraftigt samhälle skall
ekonomiska styrmedel användas i större utsträckning inom den marknads-
ekonomiska ramen.
Av någon underlig anledning yrkar Socialdemokraterna avslag beträf-
fande riktlinjerna för de ekonomiska styrmedlen i miljöpolitiken. I den so-
cialdemokratiska reservationen i detta sammanhang sägs bl.a.: ”Nya styrme-
del kan införas när så bedöms lämpligt.”
Därför vill jag fråga: När är det enligt Socialdemokraterna lämpligt att
sätta in styrmedel? Hur dålig skall miljön behöva bli innan Socialdemokra-
terna accepterar ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken som har den inrikt-
ning som regeringen har föreslagit?
Jag tolkar faktiskt Socialdemokraternas yrkande om avslag beträffande
regeringens ambitiösa miljölinje som ett uttryck för den betongpolitik som
så ofta präglat Socialdemokraterna. Detta beklagar jag.
Socialdemokraterna gör en mycket kortsiktig bedömning av den ekono-
miska situationen. I går skrev Allan Larsson i en debattartikel att huvudpro-
blemet i svensk ekonomi för närvarande är den svaga efterfrågan.
Svag efterfrågan brukar vara karakteristiskt för en lågkonjunktur. Visst är
våra problem delvis konjunkturbetonade. Men till stor del är de fortfarande
strukturellt betingade. Vi brottas faktiskt med arvet efter socialdemokratin.
Det gäller i mångt och mycket de transfereringssystem som är automatiskt
verkande och som automatiskt leder till högre kostnader i ekonomin.
Den tredje vägens politik från 1980-talet var ingen framkomlig väg för att
komma till rätta med de strukturella problemen. Den blev om något en åter-
vändsgränd. Ändå menar Socialdemokraterna att den fortfarande är ett al-
ternativ för att föra Sverige ur den ekonomiska krisen.
Jag vill påstå att Socialdemokraternas budgetalternativ rymmer många
brister. De åtgärder som föreslås är delvis gamla bekanta. Man vill möta
framtiden med gårdagens lösningar. Det är en repris på den politik som väl-
jarna röstade bort i fjol, och den håller inte i dag.
Bl.a. föreslår Socialdemokraterna ökade offentliga utgifter och att fler
kontor och lägenheter skall byggas för att i princip ”läggas på lager” för fram-
tida behov. Men vem skall bo i de lägenheterna när vi i dag har betydande
överskott? Vem skall hyra kontoren, och vem skall betala?
Höjda skatter är Socialdemokraternas alternativ.för att finansiera offent-
liga utgifter. Men förutom höjda skatter föreslår de att 5 miljarder av Stads-
hypoteks kapital skall konfiskeras! Denna delsocialisering av Stadshypotek
är en engångsåtgärd och förstärker bara statsbudgeten vid ett enda tillfälle,
14
men skulle, om den vinner riksdagens gehör, skada finansieringen av bo-
stadsbyggandet.
Det finns anledning att fråga: Vilka företag och institutioner står härnäst
på listan för att socialiseras? Vilka framtida skattehöjningar ämnar Socialde-
mokraterna avisera?
I Socialdemokraternas motion om den ekonomiska politiken framgår att
de anser att en reformering av den offentliga sektorn är nödvändig, men först
längre fram. Alltså än en gång: vänta och se.
Vidare avser man att på sikt sänka skattetrycket i svensk ekonomi. Sats-
ningen inom bostadssektorn motiverar man med att det på sikt finns behov
av fler och bättre bostäder och lokaler.
Jag kan, fru talman många gånger känna respekt för s-politiken, men på
den här punkten framstår den som en förkortning för strutspolitik. Man
stoppar huvudet i sanden i stället för att ta itu med existerande problem nu.
Varför denna väntan, Hans Gustafsson? Det är nu som åtgärderna behövs.
Väntar vi längre, finns det inget som talar för att omställningen skulle bli
mindre smärtsam, utan snarare tvärtom.
Den omställning av samhällsekonomin som påbörjats måste fullföljas med
den inriktning som finansutskottet nu har tillstyrkt. Lillemor Thalin kom-
menterade detta arbete i Handelsbankens senaste konjunkturrapport med
att ”den knaggliga vägen är den enda som just nu verkar farbar”. Och knagg-
ligt kan det kanske verka. Resultaten av strukturförändringarna kommer vi
att kunna erfara till fullo om något år. Det är en nödvändig investering för
framtiden - för att ge trygga arbeten, för att skapa regional balans, för att
skapa rättvisa och få resurser till välfärd.
Med de orden, fru talman, ber jag att få yrka bifall till finansutskottets
hemställan och avslag på samtliga reservationer och den särskilda menings-
yttringen.
Anf. 5 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Fru talman! Jag lyssnade med intresse till Per-Ola Eriksson. I den första
delen av hans anförande hade jag svårt att finna underlag för en replikväx-
ling, eftersom det han sade förefaller vara hämtat från något färdigtryckt
program. Men i slutet av anförandet blev Per-Ola Eriksson mera personlig.
Då blir han alltid betydligt intressantare, och han ställde flera spännande frå-
gor. Han frågade: Varför skall man vänta? Det är ju nu det behöver göras!
Och så hade jag stått och hållit ett tal för Per-Ola Eriksson i 14 minuter, där
jag hade försökt fråga: Varför sätter ni inte i gång?
Det är ju ni som inte blir färdiga med någonting. Här har en kommunika-
tionsminister lovat att vi skall göra investeringar i infrastruktur för 8 miljar-
der. Nästa gång kommer man ner till 4 miljarder - och det har inte blivit
någonting än. Varför sätter ni inte i gång byggandet - och bostadsbyggan-
det - Per-Ola Eriksson? Ni vill väl inte att det skall vara oppositionen som
beslutar om det? Det räcker väl att vi ber er dag efter dag att göra någonting.
Jag vände mig till Per-Ola Eriksson personligt och sade: Be regeringen sätta
i gång, och gör det nu! Vi har inte råd att låta folk gå arbetslösa, när det finns
vettiga saker att göra.
Vem skall bo i bostäderna? frågar Per-Ola Eriksson. Om han hade lyssnat
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
15
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
pä sin partiledare, så hade Per-Ola Eriksson inte behövt ställa frågan. Olof
Johansson stod i den här kammaren och skällde som en bandhund för att vi
inte byggde tillräckligt många lägenheter. Och Olof Johansson sade att stäl-
ler man upp, med en meters lucka, alla dem som vill ha en lägenhet, så räcker
kön från Stockholm till Uppsala. Han gick alltså an som attan för att vi inte
byggde tillräckligt med bostäder.
Nu, säger Per-Ola Eriksson, är det för mycket bostäder. Hur är det i Cen-
terpartiet? Att ni inte vet vad ni vill kan jag förstå. Men ni vet inte om var-
andra heller.
Och vem är det som har sagt att det inte skall rationaliseras och förnyas i
den offentliga sektorn nu, Per-Ola Eriksson? Aldrig har vi sagt det. Vi har
hållit på i tio år med att förnya både den statliga offentliga sektorn och den
kommunala sektorn. Det arbetet måste få fortsätta.
Det är alldeles riktigt att det finns en hel del kvar att göra på den här punk-
ten. Men dessa rationaliseringar räcker inte för att dels klara förändringar
när det gäller antalet äldre i landet, och andra krav som ställs på den offent-
liga sektorn, dels ge pengar till att sänka skatterna - och till att regeringen
skall kunna sänka statsskatter genom kommunala pengar. Det kommer inte
att gå. Det kommer att innebära att man raserar välfärden. Och det är ytter-
ligt beklämmande att höra de reportage som nu kommer, bl.a. från Malmö
kommun, om hur man försämrar äldreomsorgen och sänker skatterna i stäl-
let för att ta ansvar för medborgarna.
Jag skall återkomma till den andra frågan.
Anf. 6 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att Socialdemokraterna står och väntar och inte
har insett att vi behöver gripa tag i de strukturella problemen i den svenska
ekonomin.
Jag skulle vilja efterlysa mer av engagemang från Socialdemokraternas
sida, att man deltar i arbetet med att reformera samhällsekonomin och ser
över de system som ibland automatiskt bidrar till att skapa de ekonomiska
problemen - de automatiskt verkande utgiftssystemen.
Socialdemokraterna gör det alldeles för enkelt för sig. Visserligen är Hans
Gustafsson gammal bostadsminister. Men att fixera den ekonomiska politi-
ken vid bostadsbyggandet och hävda att bostadsbyggandet skall vara ett me-
del för att få fart på Sverige - det är i dag fel väg.
Jag vet inte om Hans Gustafsson tror på SCB. Men enligt SCB:s uppgifter
står ca 40 000 lägenheter tomma i dag. Det är dubbelt så många som enligt
tidigare beräkningar. Mot den bakgrunden finns det ingen anledning att
satsa pengarna på just bostadsbyggandet. Regionalt kan det förstås finnas
ett behov, men totalt sett för hela landet finns det inte något sådant behov.
Under slutet av 80-talet medverkade Socialdemokraterna till att bygga
dyra kontorslokaler, som i dag gapar tomma i storstäderna - och inte bara
där. Denna byggandets väg, som Socialdemokraterna anvisade tidigare, hål-
ler inte på 1990-talet.
Jag delar Hans Gustafssons uppfattning om behovet av att snabbt komma
till skott för att få fart på investeringar i vägar och järnvägar. Där behövs det
16
åtgärder. Varje dag som går utan att vi vidtar åtgärder på den punkten är en
förlorad dag.
Därför utgår jag från att ansvarig minister i regeringen medverkar till att
snabbt få fram resurser på det här området. Det finns också anledning att
med tillförsikt se framtiden an. Jag tror att Hans Gustafsson om någon vecka
kommer att få svar på dessa frågor. Genom att satsa pengar till investeringar
i vägar, järnvägar och bättre kommunikationer får vi också jobb över hela
landet.
Anf. 7 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Fru talman! Per-Ola Eriksson säger att han har intrycket att Socialdemo-
kraterna står och väntar, och det är sant. Vi väntar på regeringen och Center-
partiet. Sätt fart!
Sedan tar Per-Ola Eriksson upp byggandet och säger: Vi skall inte bygga
lägenheter, men det vill socialdemokraterna, fastän vi har 40 000 tomma lä-
genheter. Det var inte det jag sade, Per-Ola Eriksson. Jag sade att det finns
ett stort uppdämt behov att upprusta de lägenheter som byggdes i miljonpro-
grammet för 30 år sedan. Det finns, som Per-Ola Eriksson också vet, ett
kommunalt ”underhållsberg” i form av skolor, byggnader, ledningar osv.
Sätt i gång med att göra något åt det!
Man kan inte, Per-Ola Eriksson, ha en exakt balans i bostadsbyggandet
vid varje tillfälle. När vi har överskott eller brist på bostäder rör det sig om
en halv procent av det totala bostadsbeståndet. Det går inte att styra detta
vare sig med marknadskrafter eller samhällskrafter, utan byggandet måste
vara långsiktigt. Det ger trygghet för dem som behöver bostäder och trygg-
het för jobbarna. Det är det billigaste sättet.
Man har räknat ut att Sverige med nuvarande invandring behöver bygga i
storleksordningen 35 000-40 000 bostäder om året. Det är väl ingen männi-
ska som vill plädera för att vi skall bygga det som inte behövs. Det finns till-
räckligt mycket av det som behövs. Det går sannolikt inte att få ordentlig
fart på Sverige - Per-Ola Eriksson ställde en fråga om detta - om vi inte får
fart på byggsektorn.
Till sist säger Per-Ola Eriksson att vi skall delta i arbetet med att rekon-
struera ekonomin. Jag vet inte vad som menas med detta. Sannningen är att
vi Socialdemokrater lägger fram ett budgetförslag som innebär 4 miljarder
mer än det som regeringen lagt fram. Vi har låtit räkna på det, och ingen har
kunnat finna att det är något fel i uträkningen.
Vi har sett till att Sverige har återvunnit sin konkurrenskraft. Inflationen
är i dag av fullgod ”europaklass”. Lönekostnadsutvecklingen är tack vare
Rehnbergskommissionen, som ni var emot, hälften av den i Västtyskland.
Sedan säger Per-Ola Eriksson: Ni har byggt kontor i Stockholm och på
andra håll som nu står tomma. Det är ju marknadskrafterna, Per-Ola Eriks-
son, som har bestämt det! Det finns inte ett beslut i Sverige som säger att
man skall bygga kontor och ingen annan reglering än byggnadsplanlagen.
I den spekulationsekonomi som förekommit på marknaden har det oupp-
hörligt byggts kontor. Vi försökte att stoppa det genom att införa investe-
ringsavgifter. De borgerliga partierna var emot det. Ni talade om socialise-
ring och elände, utom Centern som ställde sig bakom detta.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 74
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
18
Anf. 8 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag anser att Hans Gustafsson just nu minns litet dåligt. Det
var vi från Centern som under flera år krävde att Socialdemokraterna skulle
vidta åtgärder för att stoppa expansionen på byggsektorn i Stockholmsområ-
det och storstadsområdena. Det var hit ni drog arbetskraften från övriga de-
lar av landet, inte minst från Bergslagen, Dalarna och Gävleborg, men även
från mitt hemlän Norrbotten.
Under 80-talet skedde en överexpansion som innebar att vi fick en kost-
nadsexplosion i hela den svenska ekonomin. Det var genom ert byggande i
storstadsområdena som kostnaderna drevs upp i andra sektorer. Det var det
som gjorde att vi fick en för stor kostym inom byggmarknaden.
Nu vet jag att Socialdemokraterna av och till erkänner att detta var en fel
väg och att en stor del av den överkapacitet som finns inom byggandet beror
på åtgärderna som vidtogs under andra hälften av 80-talet. Vi ställde krav
på en investeringsavgift. Det mötte ett kompakt motstånd från Socialdemo-
kraterna under många år. Till slut fick vi en sådan, men det var mycket sent.
Jag vill säga att det var alltför sent.
Fru talman! Jag vill till sist beröra något som Hans Gustafsson nämnde
i sitt inledningsanförande, nämligen fördelningspolitiken. Det är viktigt att
ekonomin struktureras med de fördelningspolitiska aspekterna som rikt-
märke. Jag vågar hävda att detta sker. Vad det nu handlar om är att få inve-
steringar i näringslivet för att få tillväxt och resurser till handikappade, till
sjukvården och åldringsvården och även för att trygga pensionerna.
Vi som är friska och inte behöver så mycket vård kan i det läget avstå en
del av våra resurser för att få pengar över till dem som verkligen behöver
vård. Detta är riktig fördelningspolitik och också solidarisk politik. Det
tycker jag att Socialdemokraterna bör ta till sig.
Om vi skall få ett välstånd i detta land måste vi ha tillväxt i ekonomin. En
tillväxt i ekonomin får vi genom lönsamma investeringar inom näringslivet
och företag som kan konkurrera på den internationella marknaden. Då
krävs en reformering av skatte- och avgiftssystemet. Där har vi börjat ett
ordentligt saneringsarbete som var nödvändigt efter socialdemokraternas
nio år vid den politiska makten.
Talmannen anmälde att Hans Gustafsson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 9 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Av detta replikskifte framstod det som att de enda som enligt
regeringen inte behöver vara solidariska ur fördelningssynpunkt är kapital-
och förmögenhetsägarna. Jag kan inte dra någon annan slutsats. De har fått
storkovan, och andra har fått piskan på ryggen.
Per-Ola Eriksson sade att det var viktigt med långsiktiga mål för miljö- och
regionalpolitik. Men jag saknade arbete åt alla. Var finns det i regeringens
politik?
I mitt inledningsanförande tog jag upp tvångssparandet och konjunktur-
politiken. Hur är det nu, Per-Ola Eriksson? Centerns partiledare säger att
det är god konjunkturpolitik att strama åt ekonomin i högkonjunktur och
stimulera i lågkonjunktur. Vad regeringen nu gör och Per-Ola Eriksson för-
svarar innebär jättelika sparstimulanser som knappast leder till att vi får en
sund efterfrågan på den svenska arbetsmarknaden. Det leder i sin förläng-
ning till arbetslöshet. Det borde i det läget vara rimligt om centern har någon
mening om detta.
I utskottsbetänkandet kritiserar utskottsmajoriteten vänsterpartiet för att
vårt förslag till anslag för höja pensionstillskottet för de sämst ställda pensio-
närerna inte skulle ge några tillväxtmöjligheter. Per-Ola Eriksson har år ef-
ter år sagt att fattigpensionärerna skulle få minst 90 000 kr. framöver. Alla
har väl haft den föreställningen att centerpartiet skulle se till att fattigpensio-
närerna skulle få det bättre.
När vänsterpartiet så kommer med ett ynka litet förslag om att i tre etap-
per öka pensionstillskottet till ett helt basbelopp är det plötsligt inte alls för-
enligt med den politiken. Får ni slakta allt i er egen politik, Per-Ola Eriks-
son? Är det målet en låg inflation som tydligen får råda över hela politiken?
Nu skröt Per-Ola Eriksson över att regeringens politik kommer de handi-
kappade till del. Jag har på arbetsförmedlingen upptäckt att just de handi-
kappade har det som allra svårast i detta läge om man inte skapar arbete.
Far inte de handikappade oerhört illa framöver med denna stora arbetslös-
het, Per-Ola Eriksson?
Samma sak är det med kommunerna. Hur kan centern och Per-Ola Eriks-
son försvara en politik som i grunden raserar en stor del av många kommu-
ners möjligheter att ha en välfärd och en rättvis fördelning? Jag är förund-
rad.
Anf. 10 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag vet inte om Lars-Ove Hagberg nickade till en stund under
mitt inledningsanförande då jag talade om full sysselsättning. Om han nu
gjorde det skall jag be att få upprepa vad jag sade: Arbetslöshet får inte vara
ett medel i den ekonomiska politiken. Den principen slås fast både i rege-
ringsdeklarationen och finansplanen. Det är en princip och ett mål som vi
arbetar för i regeringen och i denna kammare.
En del i att skapa arbete åt alla i alla delar av landet är att öka ansträng-
ningarna för att få fart på investeringarna i de mindre och medelstora företa-
gen. Det är genom en bättre näringspolitik - inte genom den storskaliga stat-
ligt baserade företagspolitiken som Lars-Ove Hagberg med förkärlek bekän-
ner sig till - och satsningen på mindre och medelstora företag med nya pro-
dukter med konkurrenskraft som vi kan tävla med andra företag på världs-
marknaden.
Det handlar också om att vi satsar mer på regionalpolitiken. Resurserna
till regionalpolitiken räknas upp med 13 %, vill jag minnas. Dessutom sänks
arbetsgivaravgifterna i en större del av Norrlands inland. Detta sker i syfte
att skapa arbete åt människor i regionalt utsatta områden.
Reduceringen av vissa skatter och avgifter för företagen sker med fördel-
ningspolitiska motiv. Enbart genom att få konkurrenskraftiga företag kan vi
få jobb till löntagarna och trygga arbetstillfällen som kan skapa förutsätt-
ningar för andra åtgärder i samhället. Vi får resurser till utbildning, till att
klara barnomsorgen, sjukvården och mycket annat.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
19
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
Slutligen till frågan om pensionerna. En arbetsgrupp arbetar för närva-
rande med ett förslag till att reformera pensionssystemet. I detta arbete
kommer också hela grundpensionssystemet att beaktas. Jag är övertygad om
att Lars-Ove Hagberg kommer att bli mycket tillfreds när resultatet av arbe-
tet presenteras.
Anf. 11 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Om jag nickade till så slog Per-Ola Eriksson dövörat till. Jag
frågade hur det var med konjunkturpolitiken. Hur var det med partiledaren
Olof Johanssons uttalanden? Det är egentligen en skam att man inte kan gå
fattigpensionärerna till mötes i en sådan liten grad i detta läge när de har
drabbats negativt av skatteomläggningen och har en mycket pressad situa-
tion.
Sedan till frågan om principer. Principer i all ära, men drar man i det här
pressade arbetsmarknadsläget där kommunerna har mycket stora uppgifter
förutom de ordinarie in dessa pengar, kommer de områden som Per-Ola
Eriksson ville värna om att drabbas. De reala resurser i form om människor
som vill in på dessa områden hindras av den politik som regeringen nu före-
träder.
Min förkärlek för stora företag är mycket begränsad. Jag ser till den priva-
tisering som skall ske framöver och det riskkapital som finns i Sverige. Om
man skall sälja ut statliga företag, måste man låsa in en del riskkapital för
friska nya investeringar i infrastruktur i statens regi. Dessa saker ställs emot
varandra. Det Per-Ola Eriksson säger är att man skall sälja ut de statliga
företagen, och då försvinner pengarna till de friska nya framtidsinvestering-
arna i infrastruktur från småspararna och de andra som skall spara. Vi måste
ha plats för båda dessa saker. Detta är en ganska bakvänd politik.
Som jag ser det har regionalpolitiken för närvarande igen större framgång.
Regionalpolitiken består i dag i stort sett bara av stöd. I dag bestäms regio-
nalpolitiken, Per-Ola Eriksson, av var de stora företagen vill lokalisera sig.
Anf. 12 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Allan Larssons beramade vändpunkt infann sig inte ens under
förra årets sista kvartal. I jämförelse med den förhållandevis måttliga ned-
gång som inträffade utomlands blev 1991 från svensk synpunkt riktigt uselt.
Totalt krympte vår ekonomi med drygt 1 %. Industriproduktionen minskade
med 5,5 %, och näringslivets investeringar sjönk nästan 15 %. Mot den bak-
grunden är det inte underligt att arbetslösheten steg kontinuerligt under
året. Därmed utfärdades det slutliga underbetyget till den tredje vägens poli-
tik.
Även om vi nu har en ny borgerlig regering, är den gällande statsbudgeten
tillkommen under socialdemokratiskt styre och kommer faktiskt att fortsätta
att vara så fram till den 1 juli i sommar. Även det budgetförslag som vi i vår
behandlar här i riksdagen bär i stora delar prägeln av att ha förberetts före
valet. Dessa institutionellt inbyggda förseningar gör det inte särskilt lätt att
snabbt ge en i övrigt trögmanövrerad skuta ny kurs och bättre fart. Med de
givna förutsättningarna får arbetet med att omstrukturera Sveriges ekonomi
20
sägas ha kommit i gång på ett bra sätt. Nu gäller det för regering och riksdag
att fullfölja med kraft och konsekvens.
Utifrån får vi inte mycket draghjälp. Den väntade uppgången i USA och
Storbritannien dröjer samtidigt som en avmattning satt in i Japan och Tysk-
land. Tillväxten i OECD-länderna väntas ändå bli 1,5 % i år och 2,5 % nästa
år. Men det räcker inte för att redan 1992 lyfta utvecklingen av den av struk-
turella svagheter plågade svenska ekonomin över nollstrecket. Till industri-
krisen kommer nu en byggkris som förvärrar problemen inom det finansiella
systemet och som driver upp arbetslösheten ytterligare.
Svårigheterna är av en sådan art att de inte kan avhjälpas med några enkla
grepp. Den borgerliga regeringspolitiken syftar till att återupprätta Sverige
som tillväxt- och välfärdsnation. Det förutsätter att konkurrenskraften för-
bättras genom att prisutvecklingen och kostnadsnivån pressas ned. Därtill
måste utvecklingskraften i ekonomin frigöras. Det är dessutom viktigt att
även kortsiktiga åtgärder ligger i linje med den långsiktiga strategin.
Mottagandet av årets finansplan har på det hela taget blivit gott. Ränteni-
vån justeras nedåt, och på aktiebörsen har hittills i år en viss uppgång note-
rats. Dessa försiktiga utslag av tillförsikt inför framtiden kan säkert också
hänföras till att budgetförslaget med den där föreslagna besparingsramen
helt och fullt har godkänts av finansutskottets majoritet.
I den aktuella bild av ekonomin som onekligen domineras av kristecken
kan dessutom nu vissa ljuspunkter urskiljas. Sålunda ger utrikeshandeln ett
bättre utfall än väntat. Även om detta till stor del är en följd av den låga
aktiviteten i ekonomin, medför det sjunkande underskottet i bytesbalansen
att upplåningsbehovet utomlands avtar. Inflationen ligger nu snarast under
europeisk genomsnittsnivå, vilket betyder att medborgarna även med
mycket begränsade löneökningar får förbättrade disponibla inkomster. Med
tanke på alla rapporter om utbrett elände och stigande nöd i det svenska
samhället finns det anledning att besinna att den privata konsumtionen fort-
farande växer - om än långsamt - och att hushållen dessutom finner det möj-
ligt att öka sitt sparande. Den sistnämnda förändringen bidrar naturligtvis
till att underlätta finansieringen av budgetunderskottet, eftersom det i allt
väsentligt kan ske på hemmaplan och i egen valuta.
Liksom regeringen säger sig Socialdemokraterna i sin partimotion och i
reservationen till finansutskottets betänkande på lång sikt vilja minska de
offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten och sänka skatte-
trycket. Men dessförinnan skall den inhemska efterfrågan stimuleras genom
att de offentliga utgifterna tillåts öka. Konsekvensen i det resonemanget blir
ju inte precis klarare av att man sedan med hjälp av skattehöjningar påstår
sig få fram ett budgetunderskott som är mindre än vad som redovisas i fi-
nansplanen.
Fru talman! I den här andan höll Hans Gustafsson en plädering för mer
byggande. Jag måste fråga Hans Gustafsson vad det är som skall byggas. Är
det kontor? De står tomma runt om i landet. Är det varuhus? Jag tror att de
håller på att utrymmas på åtskilliga håll också. Är det industrilokaler? Ja,
det kan hända, eftersom de ofta är skräddarsydda. Men det finns också gott
om tomma sådana. Är det kommunalhus? Jag tror inte det heller. Den ex-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
21
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
22
pansionen har vi bakom oss. Man kan alltid tala om att offentliga lokaler
behöver underhållas, men då kommer frågan vem som betalar i dessa tider.
Naturligtvis skall vi satsa på infrastrukturen, men det är inte som på 30-
talet när man skickade ut folk med spadar och spett. Det gick åt mycket ar-
betskraft. Nu är det stora, tunga och komplicerade maskiner. De skall syssel-
sättas. Det är bra. Vi arbetar på det. Men det kan kanske inte bli så mycket
bot mot arbetslösheten.
När det gäller bostäderna har vi den högsta boendekonsumtionen i värl-
den. Det gäller både yta och standard. Det har drivits fram med subventio-
ner i socialdemokratisk politik under många år. Beslutet att dämpa den här
överkonsumtionen togs redan i skattereformen som Socialdemokraterna ju
stod bakom. Man fortsatte ändå att driva på bostadsbyggandet långt över de
35 000-40 000 lägenheter om året som Hans Gustafsson anger som en norm
mitt i överhettningen i slutet på 80-talet. Vem skall nu bygga bostäder när vi
snabbt går mot ett växande lägenhetsöverskott? Vem tar på sig detta? Vem
bygger över huvud taget en fastighet när man vet att värdet när den står fär-
dig är betydligt lägre än produktionskostnaden?
Socialdemokraterna håller fast vid sitt räntelånesystem. Jag vill påstå att
det är de absolut sämsta förutsättningar som nu råder, med låg inflation och
mycket hög nominell ränta, för att gå in på räntelånesystem. Det borgar för
mycket stora statsutgifter för de realräntebidrag som sedan skulle följa.
Det är intressant att notera att när vi nu arbetar med utformningen av ett
nytt bostadsfinansieringssystem finns det inte någon på marknaden, inte ens
hyresgästernas organisationer, som vill ha det räntelånesystem som Hans
Gustafsson ser som lösningen.
Nej, Hans Gustafsson, den paroll som uttalades av finansutskottets vice
ordförande om att det inte blir fart på Sverige utan fart på byggsektorn, vill
jag vända på. Utan fart på Sverige blir det ingen fart på byggsektorn. Det är
i den ändan vi måste börja. Det förvånar mig att så mycket utrymme ägnas
åt byggfrågorna, när det ändå är i industrin som friställningarna sedan länge
pågår. Det är där vi behöver få i gång verksamheten.
Fru talman! Det framgår tydligt av det arbete vi haft med finansplanen i
finansutskottet att Socialdemokraterna är ovana att uppträda som opposi-
tionsparti. Redovisningen av det egna budgetalternativets ekonomiska ef-
fekter är mycket ofullständig. Man avvisar besparingar som ingår i regering-
ens budgetförslag, t.ex. gentemot kommunerna, men låter inte detta på-
verka sitt eget budgetsaldo. Dessutom upprepas illusionsnumret att dra in
fem miljarder kronor från Stadshypotek, vilket - utöver den utmanande
konfiskation åtgärden var redan när den fördes fram förra våren - nu fram-
står som ett attentat mot detta utsatta kreditinstituts överlevnadsmöjlighe-
ter. Vi har just berört svårigheterna inte minst när det gäller bostadsfinansie-
ringen, men också övrig fastighetsfinansiering, som Stadshypotek numera
ägnar sig åt.
I verkligheten är det socialdemokratiska budgetalternativet - trots höjda
skatter på sparande och företagande - avsevärt svagare än det budgetförslag
som en majoritet i finansutskottet ställt sig bakom. Skulle deras expansiva,
men samtidigt investeringsfientliga, politik vinna gehör kommer valutaoron
med åtföljande räntehöjningar som ett brev på posten.
I stället gäller det nu att beslutsamt gå vidare på den av regeringen in-
slagna vägen. De långsiktiga målen får inte äventyras genom socialdemokra-
tiskt inspirerade avsteg som ger felaktiga signaler. Inom denna ram skall se-
dan allt göras för att lindra effekterna av konkurser och friställningar. Men
alla berörda-bl.a. bankfolk, byggföretag och bypolitiker-måste lära sig att
det inte i längden går att upprätthålla, och än mindre förbättra, den levnads-
standard vi vant oss vid i Sverige om vi inte får i gång den ekonomiska tillväx-
ten. Detta är och måste förbli det allt överskuggande målet.
Den viktigaste politiska uppgiften de närmaste åren blir att förbereda in-
trädet i den europeiska gemenskapen genom skattesänkningar och andra åt-
gärder som stärker Sveriges konkurrensförmåga i vid mening. Uppmunt-
rande tecken har redan börjat framträda utomlands på att den borgerliga
regeringens kursomläggning väckt intresse för investeringar i vårt land. Ef-
tersom utflödet av svenskt placeringskapital till andra länder samtidigt har
avtagit och bytesbalansen som nämnts förbättrats, ser utvecklingen av bas-
balansen, basic balance med en teknisk term, inte alls lika skrämmande ut
som under de socialdemokratiska regeringsåren. Det är i stort sett som det
skall vara, i balans. Inom kort lämnar regeringen en redovisning för vilka
ytterligare åtgärder på skattesidan som krävs för den ofrånkomliga anpass-
ningen till förhållandena i vår omvärld. Först på listan står bl.a. omläggning
av energibeskattningen och avskaffande av kilometerskatten.
Den nödvändiga övergången från en höginflations- till en låginflations-
ekonomi har i Sverige fördjupat den recession som i mildare form drabbat
även omvärlden. Det finns naturligtvis alltid en risk att en sådan deflations-
process urartar i regelrätt depression. Det främsta hotet just nu kommer från
påfrestningarna på det finansiella systemet. Förra årets kreditförluster på
uppemot 50 milj årder kronor väcker farhågor för att vi är på väg in i en norsk
situation, men utan detta lands oljeinkomster, vilka där gjort det möjligt för
staten att nödtorftigt hålla de finansiella företagen under armarna.
Liksom i vårt grannland härrör problemen här hemma i stor utsträckning
från fastighetssidan. En viktig uppgift blir därför att försöka skapa ett golv
mot vilket värdefallet kan bottna. Händelseutvecklingen visar det orimliga i
påståendet att skatten på fastigheter alltid kan höjas, eftersom dessa inte kan
försvinna utomlands. Men fastighetskapitalet kan uppenbarligen försvinna,
och även den verksamhet som fastigheterna är avsedda för.
Det är naturligtvis alldeles orimligt att vi ännu under 1992 har en tillfällig
förhöjning av fastighetsskatten på kommersiella lokaler i syfte att - som det
hette när den beslutades - dämpa den spekulativa värdestegringen. Det är
ett utomordentligt exempel på hur svårt det är att bedriva aktiv konjunktur-
politik med skattevapnet som instrument. Även om denna extra pålaga upp-
hör vid nästa årsskifte, blir det i längden omöjligt att som nu ta ut en hög
fastighetsskatt på lokaler som står outhyrda och därför inte ger några intäk-
ter. Jag utgår ifrån att regeringen återkommer till dessa frågor senast i kom-
pletteringspropositionen.
Fru talman! Samtidigt som jag än en gång understryker vikten av att det
besparingsprogram som återfinns i regeringens budgetproposition passerar
riksdagsbehandlingen ograverat, yrkar jag bifall till hemställan i finansut-
skottets betänkande nr 20 i dess helhet.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
23
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
24
Anf. 13 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Fru talman! Lars Tobisson sade att den kraftigt ökande arbetslösheten
som man kunnat konstatera under senare tid är det verkliga och slutliga bevi-
set på ett misslyckande för den tredje vägens politik. Då måste jag fråga Lars
Tobisson hur det är i Danmark, Finland, Tyskland, Holland, Belgien, Frank-
rike och England som har en dubbelt så hög, och ibland tre gånger så hög,
arbetslöshet som vi. Beror det på att de också fört tredje vägens politik eller
har de det så dåligt för att vi för tredje vägens politik? Det skulle vara intres-
sant att få höra hur det hänger ihop. Sanningen är den att den tredje vägens
politik har lett fram till att vi har den lägsta arbetslösheten, inte den högsta
som Lars Tobisson försökte göra gällande.
Sedan säger Lars Tobisson att han med tillfredsställelse har konstaterat att
även Socialdemokraterna så småningom vill minska den offentliga sektorns
utgifter. Det är alldeles riktigt, men vi vill inte göra som Lars Tobisson tycker
att man skall göra och först sänka skatterna och sedan se efter hur man skall
få ner utgifterna. Vi vill börja i den andra ändan och sträva efter att effektivi-
sera, rationalisera och förbättra den offentliga sektorn för att därigenom
möjligen skapa ett utrymme för att sänka skatterna. Det är skillnaden.
Sedan återkom Lars Tobisson till frågan om vem som skall bygga och vem
som skall betala. Bostäder är investeringar som det tar 75-100 år att för-
bruka. Man kan inte ha ett bostadsbyggande som avgörs i sexmånadersinter-
valler. Man måste ha ett ganska långsiktigt perspektiv på den verksamheten
och försöka att skaffa sig en långsiktig uppfattning. Då uppstår problemet
att vi ibland kommer att ha tomma lägenheter och ibland en överefterfrågan
på lägenheter.
Lars Tobisson frågade, om jag uppfattade honom rätt: Vem skall då be-
tala? Att bygga innebär kostnader i samhället för hus, fabriker och andra
anläggningar som skall förräntas, värmas upp och underhållas. Vem som be-
talar den kostnaden är en fördelningspolitisk fråga. Samhällskostnaden är
precis lika stor, om vi låter den som sist efterfrågar huset betala hela kostna-
den eller om vi fördelar den.
Enda sättet att bli av med denna samhällskostnad är att sluta bygga, sluta
att underhålla fastigheterna, sluta att förränta dem. Så fort vi investerar i
framtiden får vi denna kostnad, och det är en fördelningspolitisk fråga hur
denna kostnad skall betalas.
Det är orimligt, Lars Tobisson, att den som i dag går ut på marknaden och
efterfrågar en bostad skall förränta ett belopp som är 10-20 gånger större än
det som vi behöver förränta som byggde hus på 60-talet. Därför behövs ett
system för att omfördela kostnaderna, om vi skall kunna upprätthålla ett
byggande.
Anf. 14 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Hans Gustafsson började med att referera till Danmark och
Storbritannien och talade om hög arbetslöshet där. Danmark är, tycker jag,
ett bra exempel. Låt mig påminna om hur det gick till när den borgerliga
regeringen fick ta över. Ekonomin var så misskött av Socialdemokraterna att
Anker Jörgensen t.o.m. fick ge upp, och han gjorde det utan strid, utan att
begära nyval. Han lämnade över och sade: Försök att klara av det här!
Det har tagit lång tid, men man beskriver nu Danmark som det verkligt
lyckade exemplet på restaurering av en usel ekonomi. Så dålig är inte Sveri-
ges ekonomi. Så skuldsatta utomlands är vi inte. Men jag tycker att det är
väl värt att studera Danmark som ett exempel på hur lång tid det kan ta att
råda bot på en hög arbetslöshet, skapad genom en felaktig socialdemokra-
tisk politik.
Sedan säger Hans Gustafsson att han vill visst minska de offentliga utgif-
terna, men inte som moderaterna vill genom att först sänka skatterna. Nej,
vad Socialdemokraterna vill göra är att först öka utgifterna som en förbere-
delse för att sänka dem. Jag kan inte få det att gå ihop. Hur kan Socialdemo-
kraterna tro att skatterna kan höjas med nära tio miljarder 1993? Går det
att beskatta Sverige ur krisen? Hur kan man tro att vi råder bot på Sveriges
problem genom att höja subventioner, bidrag och andra offentliga utgifter
med minst lika mycket?
Om det vore höjda skatter och ökade offentliga utgifter som satte fart på
tillväxten och sysselsättningen, skulle vi inte ha några problem i vårt land,
utan då skulle ekonomin blomstra. Men så är det som bekant inte. Tvärtom
är detta slags politik orsaken till våra problem, och därför är det så nödvän-
digt att sänka skatter och att skapa utrymme för det genom att minska de
offentliga utgifterna och avreglera.
Sedan kommer Hans Gustafsson tillbaka till det som är favoritämnet för
dagen: bygga, framför allt bygga bostäder. Jag upprepar att vi har med sub-
ventioner, inspirerade av Socialdemokraterna, drivit fram en överkonsum-
tion av boende som ni socialdemokrater ingrep mot genom utformningen av
skattereformen. Den gjorde det relativt sett dyrare att bo, och människor
har börjat anpassa sig till detta genom att inte efterfråga större, dyrare bostä-
der i den utsträckning som skedde tidigare.
Vi skall ha klart för oss att det inte räcker med att sysselsätta ledig arbets-
kraft genom att bygga. Sedan skall fastigheterna hållas i gång, som sagt, i
hundra år. Driften skall betalas, och vi kan inte hålla en högre boendestan-
dard i vårt land än vad människor är beredda att själva betala och göra det
med sina egna inkomster.
Anf. 15 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Fru talman! På min fråga hur tredje vägens politik i Sverige kunde skapa
en två tre gånger så stor arbetslöshet i England, i Danmark och på andra håll
svarade Lars Tobisson att det var så förfärligt uselt i Danmark, därför att
man hade haft en socialdemokratisk regering, och att det har tagit så väldigt
lång tid att reparera skadorna.
Jag vet att det tar lång tid. Jag vet hur det var när vi övertog en usel eko-
nomi efter er 1982. Det tog åtta-nio år att reparera, och det gjorde vi samti-
digt som vi sett till att arbetslösheten har hållit sig på en unikt låg nivå.
Att ta arbetslösheten i Sverige, som har den högsta sysselsättningen i värl-
den, som ett uttryck för ett misslyckande av tredje vägens ekonomiska poli-
tik, när alla avancerade industriländer runt omkring oss har två eller tre
gånger så hög arbetslöshet, är med förlov sagt ett ovanligt illa valt argument
från Lars Tobissons sida.
Låt mig sedan fortsätta med det som Lars Tobisson tog upp senast, huru-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
25
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
26
vida det var byggandet som skulle få fart på Sverige eller om det var industrin
som borde sätta fart på byggandet. Det är den gamla diskussionen om hönan
och ägget, så att säga.
Situationen är den, Lars Tobisson, att i Sverige är 80 % av byggandet på
något sätt samhällsanknutet. 40 % är kommuner och staten, 40 % är bo-
stadsbyggandet och 20 % är det övriga. Därför är byggandet så oerhört bero-
ende av den hållning som vi intar, medan näringslivet inte befinner sig i det
läget utan har andra utgångspunkter. Därför är det både vår skyldighet och
vår möjlighet att skapa förutsättningar för byggandet.
Det behöver byggas, och byggnader behöver underhållas. Det finns ett
”underhållsberg” på den kommunala sidan när det gäller bostäderna. Det
går inte att försvara att låta 17-20 % gå arbetslösa och betala ut miljarder i
arbetslöshetsunderstöd, när det finns nyttiga ting att göra.
Min taletid är ute, så jag skall be att få återkomma vid senare tillfälle.
Anf. 16 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Det är häpnadsväckande att höra Hans Gustafsson säga att
han vet att det tar tid att reparera misstag i ekonomin, för det tog nio år
för Socialdemokraterna att göra det efter den borgerliga regeringsperioden.
Menar verkligen Hans Gustafsson att den ekonomi som ni överlämnade till
oss efter senaste valet - och som människor uppenbarligen hade insett inte
höll - var någonting som var reparerat och satt i stånd igen?
Det är ju fullkomligt omöjligt att föreställa sig att det kan vara uppfatt-
ningen, när vi har en negativ tillväxt i landet sedan åtskillig tid tillbaka och
under överblickbar tid framöver. Kom ihåg att arbetslösheten hade börjat
stiga långt före regeringsskiftet i höstas. Vi hade förutsagt att det skulle ske.
Vi vet att arbetslöshet kommer sent i det ekonomiska förloppet. Vi såg
redan i slutet av 80-talet att den politik som Socialdemokraterna förde måste
leda till ökad arbetslöshet, större än vad vi har upplevt tidigare i modern tid,
och vi har blivit sannspådda. Arbetslösheten fortsätter att växa även sedan
politiken nu lagts om, och tyvärr kommer det att dröja innan den tillväxt som
kommer förmår att absorbera den strukturella arbetslöshet som uppkommit.
Vi skall göra allt för att lindra svårigheterna för dem som drabbas, men vi
kommer inte att återfalla i en politik som stimulerar efterfrågan, för att få
till stånd konstlade jobb. Det är utbudssidan som skall frigöras, och det sker
genom förbättrad konkurrenskraft, genom att vi satsar på utvecklingskraf-
ten. Det är den vägen, genom en expansion av naturliga jobb, som vi kan
råda bot på arbetslösheten.
Sedan måste jag återkomma till hur ni hanterar er oppositionspolitik.
Ni tvingades mot slutet av er regeringstid till en omläggning: sänkta margi-
nalskatter, sänkt kompensation i sjukförsäkringen, kommunalt skattestopp,
inställd förtida avveckling av kärnkraften, närmande till EG, anknytning av
kronan till ecun. Allt detta var bra, men det var borgerlig politik. Finansmi-
nistern fick avvisa propåer från LO om att stimulera ekonomin från efterfrå-
gesidan.
Men nu när ni Socialdemokrater är i opposition är det dags igen. Då kan
ni inte hålla er. Ni är medvetna om att den politik regeringen för är den enda
vägen. Men det måste framstå som om ni har något eget att komma med och
att ni snabbt kan råda bot på de problem ni själva har skapat. Därför blir det
denna politik som är så full av motsägelser.
Jag vill citera ur det pressmaterial ni har skickat ut: ”Politiken skall inrik-
tas på att successivt sänka de offentliga utgifternas andel av BNP. Det kräver
ett fortsatt arbete med att effektivisera de offentliga verksamheterna och de
offentliga utgiftssystemen. En sådan politik skapar möjligheter att på sikt
sänka skattetrycket.”
Jättebra! Men så kommer det: ”Mot den bakgrunden bör en ökning av de
offentliga utgifterna med 1 % 1993 vara en väl avvägd nivå.”
Det här säger väl allt om hur Socialdemokraternas politik håller ihop.
Talmannen anmälde att Hans Gustafsson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 17 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Jag blev nyfiken när Lars Tobisson i sitt svar till Hans Gustafs-
son sade att det inte är byggandet som är intressant utan industrin. Det är
där arbetena förloras. Lars Tobisson talade om att pressa prisnivåerna och
kostnaderna och från någonstans frigöra utvecklingskraften.
Då blev jag nyfiken. På vilket sätt frigörs denna utvecklingskraft och vad
består den av? Är det en utvecklingskraft som å ena sidan kräver ännu lägre
löner och ännu högre vinster? Eller är det en utvecklingskraft som å andra
sidan kräver en oerhört vidare kompetens i samhället - inte bara av några få
utan av många? Eller är det en utvecklingskraft som anser att arbetslivet
skall vara organiserat inom denna industri?
Det här handlar ju ändå om att vi har en strukturkris i dag, som bl.a. beror
på den tredje vägens politik och inlåsningseffekt. Nya impulser och idéer
kommer fram. Vad skall de baseras på? Vad är drivkraften till dessa nya in-
vesteringar framöver, Lars Tobisson?
Vad hör jag då från regeringen? Det är ju Lars Tobissons egna turbomi-
nistrar. En skall till vaije pris sänka skatterna - dvs. skatteministern.
Man funderar ibland om det över huvud taget finns några begränsningar.
Per-Ola Eriksson sade nyss att regeringens avvägning av att sänka skatterna
skulle göras med en viss finess med beaktande av hur omgivningen såg ut.
Men när man får höra dessa ministrar är allt rakt fram. Skatterna skall sän-
kas. Lars Tobisson säger själv att det gäller en anpassning till EG. Då blir
man fundersam och undrar om det ändå inte handlar om sänkta arbetsgivar-
avgifter och den interna devalveringen, som Moderaterna för fram. Är detta
utvecklingskraften? Det här borde vi diskutera, eftersom det är det verkligt
viktiga. Det vore oerhört bra att få svar på vad denna utvecklingskraft är.
En annan fråga som verkligen är intressant gäller utförsäljningen av stat-
liga företag. De är inte på något sätt misskötta på marknaden. Här är det
fråga om ideologiska skäl. Vad innebär detta för signaler? Skall man satsa i
statliga företag som redan fungerar, i stället för att ta igen den förlorade tiden
i industrin? I stället kör en av ministrarna stenhårt på linjen om utförsälj-
ning. Det måste i det här läget utgöra en felaktig signal som inte kan gynna
Sverige som industrination - oavsett om Sverige är med i EG eller står utan-
för.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
27
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
Anf. 18 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Styrkan i regeringens politik är, som har påpekats, överens-
stämmelsen mellan de långsiktiga målen och de kortsiktiga åtgärderna. Det
finns en påtaglig brygga mellan de långa och de korta perspektiven. Det gäl-
ler aktörernas tilltro till den ekonomiska politiken. Investerare och placerare
har många gånger blivit besvikna och lurade av den ekonomiska politiken.
De har trott på försäkringar om en stram finanspolitik som skulle hålla kost-
nadsutvecklingen under kontroll - men de har blivit lurade. De har trott på
försäkringar om att kronan inte skall devalveras - men de har blivit lurade.
Det här har lett till en utbredd misstro mot svensk ekonomisk politik. Det
betalar vi nu ständigt för genom en högre ränta i Sverige, som innehåller en
inte obetydlig riskpremie.
Om man för en ekonomisk politik som bygger på resonemanget att visser-
ligen behövs sänkta skatter, de skall sänkas så småningom, men först skall
de höjas, och visst behövs det bättre kontroll över de offentliga utgifterna,
de skall sänkas, men först höjs de, minskar tilltron och därmed ökar också
risken för räntechocker.
I det här perspektivet, när jag hör Hans Gustafsson och andra socialdemo-
krater, kommer jag närmast att tänka på Döbeln vid Jutas som bad om en
medicin ”som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig i dag på
mina ben”. Den medicinen behöver vi inte. Styrkan är att vi nu har kraft att
ta steg mot de nödvändiga långsiktiga målen.
Hans Gustafsson började med att säga att Sverige har stora problem. Sve-
rige är nu inne i en konjunkturnedgång. Jag noterade att i en av sina senaste
repliker sade han att Socialdemokraterna behövde åtta nio år för att repa-
rera svensk ekonomi efter de borgerliga regeringsåren. Han frammanar bil-
den att 1990-1991 var problemen lösta i svensk ekonomi. Sanningen är ju
den motsatta. I själva verket har det under lång tid funnits grundläggande
problem i svensk ekonomi. Mot slutet av 1980-talet och början av 1990-talet
blev de alltmer påtagliga.
Sverige har under lång tid haft en sämre växtkraft i ekonomin än andra
länder. Den upphörde helt de senaste åren. Sverige har haft stora bytesba-
lansunderskott, även under de år världskonjunkturen var lysande och nästan
allt som tillverkades gick att sälja till hyggliga priser. Även då, med undantag
för något enda år, hade Sverige underskott i bytesbalansen. Hela tiden led
landet under förväntningar om devalvering. Marknaderna fruktade risken
att svenska politiker skulle fatta beslut om devalvering. Ett tecken på dessa
problem var att Sverige nästan oavbrutet hade en högre inflation än andra
länder.
Det är därför viktigt att komma ihåg att Sveriges problem inte är lågkon-
junkturen. Lågkonjunkturen är ett av problemen. Men lågkonjunkturen
förstärks av de mera djupgående problemen.
Det finns en och annan ljusglimt i svensk ekonomi som har påpekats här.
Men jag menar att den ojämförligt viktigaste ljuspunkten är att Sverige har
en regering med en trovärdig ekonomisk strategi och med styrkan att genom-
föra denna strategi. Den politiken bygger inte på några besvärjelser om ima-
ginära vändpunkter, utan den bygger på handfasta förändringar i svensk eko-
nomi i marknadsekonomisk riktning.
Nu fullföljer vi först och främst de strukturförändringar som vi tvingade
den socialdemokratiska regeringen att initiera redan under förra valperio-
den. Lars Tobisson räknade nyss upp dem. Vi fullföljer den EG-ansökan
som Ingvar Carlsson lämnade in. Vi fullföljer intentionerna i skattereformen
genom att fortsätta att sänka skattesatser som är tillväxthämmande. Vidare
reformerar vi sjukersättningen. Vi följer upp ecu-anslutningen med en nöd-
vändig hårdvalutapolitik.
Till dessa strukturförändringar kommer också sådana som man inte till-
räckligt tog itu med på den socialdemokratiska tiden. Jag tänker först och
främst på förnyelsen av den offentliga sektorn. På det området skall vi nu
genomföra en omfattande avmonopolisering och avreglering, som kommer
att öka effektiviteten. Vi har också med större kraft tagit itu med besparings-
arbetet inom den offentliga sektorn för att öka möjligheterna att få kontroll
över de offentliga utgifternas utveckling.
Jag tycker inte att socialdemokratisk ekonomisk oppositionspolitik för
närvarande är särskilt trovärdig. Det märks ganska tydligt när man läser
t.ex. Socialdemokraternas reservationer att den oenighet som var så uppen-
bar under den socialdemokratiska regeringstiden fortfarande finns kvar.
Mitt i reservation 1 finns en mening som lyder: ”Möjligheterna att använda
finanspolitiken för att utjämna konjunktursvängningar är starkt begränsade
av vår ofullständiga kunskap om den framtida ekonomiska utvecklingen och
fördröjningar i politikens verkningar.”
Det är ett mycket intressant och riktigt påpekande, men det ter sig då litet
egendomligt att praktiskt taget hela Socialdemokraternas politiska agitation
nu är av konjunkturpolitiskt slag; Socialdemokraterna hävdar att regeringen
för en felaktig konjunkturpolitik. Man funderar på vilken konjunkturbe-
dömning Socialdemokraterna egentligen gör, eftersom den uppenbarligen
spelar en sådan central roll i hela deras uppläggning. Vi hörde ju ständigt
under förra året Allan Larsson säga att vändpunkten var nära, för att inte
säga passerad, men nu verkar vändpunkten så att säga helt och hållet ha för-
svunnit. Det är nämligen uppenbart att en hel del av de åtgärder Socialdemo-
kraterna vill sätta in kommer att få genomslag först i en tid då många tror att
konjunkturen har vänt uppåt.
Att döma av en del inlägg i debatten vidtar den borgerliga regeringen inga
åtgärder för att hålla arbetslösheten nere. I själva verket har regeringen ju
lagt fram omfattande sysselsättningspaket. Jag vill påpeka att nästan 1 mil-
jard kronor av statliga pengar under innvarande budgetår satsas på ombygg-
nader av skolor. Det var ett av de första beslut vi fattade efter valet. Trots
att vi har en del principiella invändningar av skolpolitisk natur mot den upp-
läggningen, i och med att vi nyss har kommunaliserat skolan, bestämde vi
oss för att av sysselsättningspolitiska skäl godkänna den proposition Göran
Persson lade fram före valet och som innebar att 900 milj.kr. satsas på allergi-
sanering och annat i skolor. Den här regeringen gör alltså en hel del.
Den bristande trovärdigheten i Socialdemokraternas agitation beror enligt
min mening också på de ganska tvivelaktiga bokföringsknep de ägnar sig åt.
Jag är personligen inte en lika dogmatisk motståndare som en del andra till
att ändra ägarförhållandena i Stadshypotek på det sätt som Socialdemokra-
terna förespråkar. Däremot tycker jag att det är närmast barnsligt att så att
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
29
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
30
säga blåsa upp den åtgärden till någonting viktigt i budgetpolitiken, eftersom
en sådan engångsåtgärd inte på något sätt kan göra en annan budgetpolitik
trovärdig.
Av Socialdemokraternas försörjningsbalans framgår att både den privata
och den offentliga konsumtionen skall öka. Det låter ju jättebra. Detta skall
ske genom en uppskrivning av BNP-prognosen. Tänk om det vore så enkelt!
Varför hade vi nästan två år före valet 1991 med praktiskt taget ingen tillväxt
om man bara kan bestämma sig för att helt enkelt höja BNP och på sätt öka
både den privata och den offentliga konsumtionen? Socialdemokraterna vill
åstadkomma detta genom att med lånade pengar sätt i gång offentliga arbe-
ten, men det är ju den vägen som har bidragit till att vi har så stora problem
här i landet.
Om det är så att bostadsbyggande och byggande över huvud taget sätter
fart på ekonomin, varför hade vi då inte lysande tillväxtsiffror i slutet av 80-
talet? Då talades det om överhettning i byggbranschen, men utvecklingen av
BNP var ändå utomordentligt blygsam. Detta faktum illustrerar det som
bl.a. Lars Tobisson har tagit upp här i debatten, nämligen att byggbranschen
inte kan dra upp Sverige ur den nuvarande ekonomiska svackan.
Jag tycker också att Socialdemokraterna är ute på ganska lösan sand när
de talar om fördelningspolitik. Jag brukar tänka på den valaffisch Socialde-
mokraterna hade inför valet 1985 med killen i cabrioleten med en dalmatiner
i baksätet och med budskapet ”Vi har klarat svensk ekonomi”. Efter detta
följde en inflations- och spekulationsvåg i svensk ekonomi, som åstadkom
enorma omfördelningar av förmögenheter. Det viktigaste steget i den rikt-
ningen hade Socialdemokraterna tagit redan på dagen för sitt makttillträde
efter valet 1982. Efter att ha vunnit valet på devisen ”Folkets väl går före
storfinansens” började de med en jättedevalvering som överförde tiotals mil-
jarder just från folket till storfinansen. Även det är en fördelningspolitisk
förändring av en helt annan klass än vad som finns med i några förslag som
vi har kommit med.
Låt oss alltså, även om det innebär en del påfrestningar, sätta in alla våra
åtgärder i ett långsiktigt mönster, nämligen att försvara den låga inflationen
och successivt förbättra vår konkurrenskraft. Hans Gustafsson sade här nå-
got i stil med att Socialdemokraterna inte prioriterar ned inflationsbekämp-
ningen, men jag har nu läst ett antal av era dokument och Allan Larssons
artikel i Dagens Nyheter, och det är odiskutabelt att det mycket bestämda
intryck man får är att ni anser att inflationsrisken är borta. Jag tror att det är
ett alldeles för kortsiktigt och farligt resonemang. Jag noterade också att Stig
Malm föreslog olika åtgärder därför att han fruktade att priserna skulle
”sticka iväg”. Jag tror att vi skall vara medvetna om att kampen mot inflatio-
nen vinner man aldrig en gång för alla, utan den måste hela tiden vara en
central del av ens ekonomiska strategi.
Herr talman! Det finns en del ekonomer som brukar påpeka att lågkon-
junkturer har sin betydelse i ett lands ekonomiska utveckling, och den vi just
nu är inne i utgör väl ett bra exempel på det. Nu avslöjas mycket av det sjuka
i 80-talets spekulationsekonomi. De inslag av pratbubblor och luftbubblor
som fanns i 80-talets framgångsmyter ersätts av en renässans för äldre, ro-
bustare sanningar. Det finns sällan några genvägar till framgång. Det är ar-
bete, kreativitet och känsla för kvalitet som skapar uthållig lönsamhet sna-
rare än roulettspel om förväntade värden, med allt högre insatser och större
risker.
Men lågkonjunkturer är alltid ett gissel. Många familjer har i dag en med-
lem eller en nära anhörig som går arbetslös. I andra familjer förgiftas stäm-
ningen av oro för att det lilla familjeföretaget skall gå i konkurs. Lågkon-
junkturer har ett högt mänskligt pris. De har också en märkvärdig förmåga
att prägla hela samhällsklimatet. Det är inte bara de ekonomiska baromet-
rarna som pekar på baisse när ekonomin går neråt. Debatt- och kulturklimat
får ett omisskännligt drag av domedag, fördelningskonflikter skärps, och
pessimismen breder ut sig. Alla dessa symtom fördjupas i vårt fall av de
strukturella problemen.
Lars Tobisson nämnde John Maynard Keynes, som ju har gått till historien
som en ekonom som intresserade sig mycket för hur man skall dämpa kon-
junktursvängningar. Som framgick av det citat från den socialdemokratiska
reservationen som jag anförde är möjligheterna att göra detta med de instru-
ment som vi nu har begränsade. Men det hindrar inte att det är en riktig
tanke att det alltid är ett samhällsorganisatoriskt misslyckande att människor
som vill arbeta inte får göra det.
Vi skall ha kvar våra höga ambitioner när det gäller att hävda den fulla
sysselsättningen. Vi skall åstadkomma det genom mer av internationell sam-
verkan, bl.a. för att undvika att konjunkturavmattningar blir onödigt ut-
dragna på grund av att regeringar bedriver något slags ekonomisk krigföring.
Vi skall också åstadkomma det genom att satsa på ett mera företags- och in-
vesteringsvänligt klimat, bl.a. genom att fullfölja inflationsbekämpningen.
Vi skall se till att vi har en väl fungerande arbetsmarknadspolitik, bl.a. ge-
nom att vid sidan av AMS verksamhet släppa fram privata arbetsförmed-
lingar. Vi skall naturligtvis ha en effektiv och rättssäker offentlig sektor och
en välfärdssektor som medverkar till att öka både rättvisan och friheten i
samhället.
Låt mig avsluta med att säga att regeringen och de borgerliga partierna
naturligtvis hade behövt stöd av Socialdemokraterna också för de obekväma
åtgärder som vi nu vidtar. Det hade ytterligare något stärkt förtroendet för
den ekonomiska politiken. Jag skulle ändå vilja vädja till er att, framför allt
av ett annat skäl, ta er en funderare över er uppläggning av politiken, nämli-
gen med tanke på förtroendet för politiken över huvud taget.
Jag tror att ni bidrar till en skepsis och en misstro mot det politiska och
demokratiska systemet genom att så snart som ni hamnar i opposition hoppa
av från den ansvarsfulla uppläggningen och ägna er åt mer opportunistisk
politik. Det vore bra både för ekonomin och för politiken om den förnyelse
av socialdemokratisk politik som man ibland har sett vissa tecken på fullfölj-
des också i opposition.
Jag yrkar bifall till finansutskottets hemställan.
Anf. 19 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan gärna instämma med Lars Leijonborg i att det vore
bra om vi alla tog ett ännu större ansvar för att upprätthålla och stärka politi-
kernas anseende, men man skall inte kasta sten om man själv sitter i glashus.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
31
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
Jag tror att det är större sannolikhet för att en granskning av de borgerliga
partiernas uppträdande före valet i höstas och de åtgärder som sedan har
vidtagits skulle medverka till att minska förtroendet för politikerna och poli-
tiken.
Vi behöver inte åberopa Bengt Westerbergs uppträdande mot Ny demo-
krati och de förhandlingar med Ny demokrati som ni i dag sitter i, utan kan
i stället peka på många andra frågor av fördelningspolitisk karaktär - vård-
nadsbidrag osv. Jag tror att det vore ganska rimligt om Lars Leijonborg först
ville försöka hålla rent i eget hus. När man anklagar andra för dålig moral
har man ofta svårt med sin egen.
Lars Leijonborg ville också ge intrycket att jag skulle göra gällande att alla
problem från 1990-1991 är borta. I så fall har jag blivit alldeles missförstådd.
Jag har aldrig velat göra gällande att alla problem är borta. Det finns pro-
blem i varje lands ekonomi, Lars Leijonborg. Även de länder som har en
bra tillväxt har problem med att hantera sin ekonomi. Det har vi i Sverige,
och jag är rädd för att vi kommer att fortsätta att ha det. Något idealläge,
där man kan sitta med armarna i kors och säga att allting är bra, existerar
inte vare sig hos oss eller på något annat håll.
Lars Leijonborg sade vidare, om jag uppfattade honom rätt, att det be-
svärliga inte är lågkonjunkturen utan de andra problem som vi har i vår eko-
nomi. Det viktigaste och det mest positiva är, som jag ser det, att vi har lyck-
ats komma till rätta med en kostnadsutveckling som var ytterligt skadlig och
oacceptabel för oss. Svensk industri återvinner konkurrenskraft varenda
dag. Vi har en lönekostnadsutveckling som är hälften av den tyska, och vi
har en inflation av god europeisk modell.
Även Lars Leijonborg måste väl medge att det är resultat också av den
socialdemokratiska regeringens politik. Inte var det ni som ställde upp
bakom Rehnbergkommissionen för att försöka åstadkomma en långsiktig
nedväxling av kostnadstrycket, utan det var vi och Centerpartiet som fick ta
det ansvaret.
Anf. 20 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! För att börja med det sista tror jag, och jag har en känsla av
att de flesta ekonomer instämmer i den bedömningen, att det faktum att vi
har haft en ganska låg lönekostnadsutveckling på senare tid beror dels på
den ekonomiska avmattningen, dels på skattereformen, vilken som bekant
Folkpartiet i hög grad låg bakom, dels möjligen marginellt också på Rehn-
bergkommissionen. Men denna har ju inte riksdagen att göra med. Det var
ju den socialdemokratiska regeringen som tillsatte den. Vi har i och för sig
inte haft några invändningar på den punkten, men man överdriver kraftigt
Rehnbergkommissionens effekt för att uppnå den lugnare lönekostnadsut-
vecklingen.
Man kan säkerligen hitta exempel på att alla partier före ett val har sagt
saker som de inte borde ha sagt. Jag hävdar dock att det finns en betydande
gradskillnad på detta område. Jag kan försäkra att vi i Folkpartiets ledning
har mycket omfattande diskussioner om huruvida det budskap som vi skall
gå ut med också är etiskt försvarbart, om huruvida vi kan stå för det och även
32
om vad som sker om vi skulle hamna i en situation där vi har att genomföra
det.
Den bild som Socialdemokraterna nu ger av det ekonomiska läget är att
bekymren praktiskt taget helt beror på konjunkturen, men då har man glömt
allt vad man har sagt tidigare när man har erkänt att vi har haft och har om-
fattande strukturproblem.
Låt mig säga några ord om den socialdemokratiska politiken i opposition,
t.ex. när det gäller att minska offentliga utgifter. Den budget som Allan
Larsson lade fram i januari 1991, den enda han fick lägga fram, slutade med
ett underskott på praktiskt taget 0 kr. Det visar sig nu att det kommer att bli
över 50 miljarder i underskott för det budgetår som den budgeten avsåg. Det
är tidernas prognosmiss. Jag tycker att även Socialdemokraterna skulle
känna ett ansvar för att i det läget begränsa offentliga utgifter, men san-
ningen är att vi har fått mycket litet stöd på den punkten.
Anf. 21 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Lars Leijonborg ifrågasatte vår vilja att medverka till att
hålla inflationen nere på en låg nivå med hänsyn till att vi föreslår en del
åtgärder i den konjunktursituation som nu föreligger. Men det är inte något
motsatsförhållande häremellan. Vi konstaterar att det i dag inte finns någon
kapacitetsbrist vare sig när det gäller arbetskraft eller produktionsresurser
som skulle göra att vi inte kan expandera på de områden där vi med samhäl-
lets medverkan kan åstadkomma en sådan expansion, t.ex. inom byggandet.
Att byggandet inte kan ersätta en expansion i näringslivet är väl självklart,
men om man inte kan uppnå det allra bästa, är det väl ingenting som hindrar
att man eftersträvar att uppnå det näst bästa.
Lars Leijonborg säger vidare att man får mycket litet hjälp när det gäller
att spara på de offentliga utgifterna och att hålla budgetunderskottet i
schack. Jag vet inte på vilken grund Lars Leijonborg drar den slutsatsen. I
den redovisning som vi har överlämnat både till finansdepartementet och till
finansutskottet har vi ett lägre budgetunderskott både för det kommande
budgetåret och för helår än vad regeringen har redovisat. Även när vi bortser
från de 5 miljarder till Stadshypotek som Lars Leijonborg tog upp har vi ett
bättre saldo än vad regeringen har.
Kan det tolkas så, att vi skulle vara ovilliga att vara med om att stärka de
offentliga finanserna?
Vad vi är emot är det sätt att dra in pengar på som ni har rekommenderat.
Ni har föreslagit slopande av förmögenhetsskatten på arbetande kapital,
sänkning av uttaget av inkomst- och förmögenhetsskatt, successivt slopande
av förmögenhetsskatten, sänkning av arvs- och gåvoskatten, sänkning av
skattesatsen på kapitalinkomster, sänkning av reavinstskatten på aktier och
på bostadsrätter osv. Jag kunde fortsätta att läsa ur finansutskottets lista.
Det är de 9 miljarderna jag talar om. Dessa skall man ensidigt överföra till
kapitalägarna i det här landet. Och så skall man ta pengarna från dem som
redan i dag har en nog så besvärlig situation genom att införa karensdagar,
sexdubbla ersättningen till arbetslöshetskassan, dra in på vuxenundervis-
ningen, ta bort deltidspensionen etc.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 74
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
34
Lars Leijonborg har uppfattat saken korrekt: den politiken ställer vi inte
upp på.
Anf. 22 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Vi är långsiktigt överens om att skatterna skall sänkas och att
utgifterna skall sänkas. Då föreslår vi för vår del ett antal utgiftssänkningar:
införande av karensdagar, förändringar i arbetslöshetsförsäkringen, föränd-
ringar i finansieringen av arbetslöshetsersättningen m.m. Praktiskt taget allt
detta säger socialdemokraterna nej till. I stället föreslår de högre skatter.
Vi får alltså inte på någon av punkterna stöd för de långsiktiga förslag som
båda sidor ändå säger sig vilja åstadkomma. Detta, tycker jag, har ett omiss-
kännligt drag av opportunism. Socialdemokraterna i opposition är inte be-
redda att fullfölja de åtgärder som de talade om i regeringsställning. San-
ningen är också den att några av de skattesänkningar som Hans Gustafsson
nu talade om var sådana som socialdemokraterna också hade långtgående
funderingar om att föreslå.
Jag vill påminna om det jag sade i mitt tidigare inlägg om den fördelnings-
politik ni förde med hög inflation och devalvering på 80-talet. Denna är verk-
ligen ingenting att önska tillbaka. Den politik vi bedriver lägger grunden för
en tillväxt och ger oss därmed förutsättningar att också slå vakt om en bra
fördelningspolitik framöver.
Förste vice talmannen meddelade att Hans Gustafsson anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 23 STEFAN ATTEFALL (kds):
Herr talman! I regeringens arbete - alltifrån den första propositionen till
dags dato - har de långsiktigt nödvändiga åtgärderna varit grunden för politi-
ken. För att trygga och utveckla välfärden, skapa utrymme för offensiva mil-
jösatsningar och konkreta insatser för världens fattiga har en rad beslut fat-
tats och förslag presenterats i syfte att åstadkomma en uthållig och varaktig
tillväxt i ekonomin. Många av förslagen och besluten har den karaktären att
de verksamt bidrar till att förbättra ekonomins funktionssätt. Syftet har varit
att komma åt de många och stora automatiska utgiftsökningar som finns in-
byggda i systemen - system vilkas träffsäkerhet ibland varit begränsad och
vilkas fördelningseffekter i praktiken inte blivit de avsedda.
Socialdemokraterna håller i sin ekonomiska motion med regeringen om
att strukturomvandlingen av ekonomin inte bör bromsas upp, och att den
ekonomiska politiken måste bidra till att hålla nere kostnadsutvecklingen
och förbättra konkurrenskraften. Regeringen, liksom Socialdemokraterna,
ser detta som centralt om sysselsättning och välfärd skall kunna bibehållas.
Socialdemokraterna framhåller också att det är nödvändigt att de offentliga
utgifternas andel av BNP successivt sänks och att penning- och valutapoliti-
ken inriktas på att värna kronans värde.
Men längre fram i den socialdemokratiska motionen kan man läsa att lägre
skattetryck skall åstadkommas genom höjda skatter. Mindre offentlig sektor
skall åstadkommas genom att kommuner lockas dra på sig långsiktiga drift-
kostnader. Mindre offentliga utgifter skall åstadkommas genom införande
av räntelån som bygger upp en framtida kostnadsbomb för staten. Låg infla-
tion skall åstadkommas genom en påspädning av den inhemska efterfrågan.
På papperet klarar Socialdemokraterna sitt eget budgetsaldo genom att nypa
fem engångsmiljårder från Stadshypotekskassan.
Det görs alltså knappast några försök av Socialdemokraterna att koppla
ihop den långsiktiga strukturpolitiken med förslagen till stabiliseringspoli-
tiska åtgärder. För ett lands regering måste det centrala vara att koppla ihop
de kortsiktiga åtgärderna med de långsiktiga. Annars blir det som för barnet
som kissar i byxorna - först tillfälligt varmt och skönt, sedan kallt och
hemskt.
Herr talman! Vi kristdemokrater är övertygade om att Socialdemokrater-
nas recept att möta Sveriges ekonomiska problem med mer skatter, ökad
offentlig sektor och mer av detaljregleringar inte främjar Sveriges utveckling
vare sig på kort eller på lång sikt. Alla i finansutskottet är också så insatta i
den ekonomiska politiken att de vet att beslut som riksdagen fattar i vår får
genomslag långt fram i tiden, liksom att dagens verklighet till stor del beror
på tidigare beslut.
Låt oss se tillbaka på 80-talet. Den inhemska förbrukningen hölls tillbaka
under första halvan av årtiondet, för att de resurser som skapades denna tid
skulle användas för sparande och förbättrad bytesbalans. Men sedan 1985
har Sverige förbrukat mer resurser än vad landet har producerat. Vi har levt
över våra tillgångar. Och det var den privata konsumtionen som stimulera-
des kraftigast.
Att viljan fanns hos åtminstone några i den socialdemokratiska regeringen
att fortsätta på den strävsamma vägen framgår inte minst av Kjell-Olof
Feldts bok. Men det Socialdemokratiska partiet förmådde inte gå vidare,
förmådde inte att under högkonjunkturåren reformera den offentliga sek-
torn och angripa de långsiktigt svällande utgiftssystemen. Socialdemokra-
terna ville aldrig inse att höga skatter ibland faktiskt kan vara av ondo. Och
det är samma visa som nu upprepas. Ni tog, under Allan Larssons ledning,
viktiga beslut de sista åren för att angripa de långsiktiga problemen. Kronans
koppling till ecun, ansökan om EG-medlemskap och prioriteringen av infla-
tionsbekämpningen är exempel på detta. Men nu i opposition hemfaller ni
åt den gamla trallen: mer skatter, mer riktade bidrag, begränsad valfrihet
o.s.v. Och i praktiken nonchalerar ni det faktum att en varaktigt låg inflation
är det bästa, ja det enda sättet, att klara en vettig fördelningspolitik och en
hög sysselsättning på sikt.
Hans Gustafsson sade i sitt inlägg att han var förvånad över att kds och
Jerzy Einhorn med tanke på det sociala engagemanget kan ställa upp på re-
geringens politik. Orsaken är att vi inser att det krävs en stabil ekonomi och
att vi inte kan leva över våra tillgångar om vi skall klara de höga sociala ambi-
tioner som vårt parti har.
Om vi tar sjukvården som exempel kan vi konstatera att vi fått till stånd
en översyn av sjukvårdens finansiering och organisation för att se hur Sve-
rige skall klara 90-talets stora behov och problem. Det handlar då inte om
att kasta in pengar under ett år i sjukvårdssystemet - det handlar om att se
över hela systemet för att undersöka hur vi under 90-talet skall klara de väx-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
35
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
36
ande behoven. Hur skall vi organisera sjukvården, hur skall vi klara finansie-
ringen, hur skall vi använda pengarna på ett bra och effektivt sätt?
Vi vet att statens och kommunernas ekonomi är kommunicerande kärl;
detta är ett direkt citat från Allan Larsson i höstas. Regeringen föreslår vissa
neddragningar, som kommer att presenteras i kompletteringspropositionen
längre fram. Socialdemokraterna ger då t.ex. genom Hans Gustafssons in-
lägg sken av att de är emot detta. Ert budgetförslag bygger på att ni accepte-
rar indragningarna, men ni skriver i texten litet mer allmänt att ni kan tänka
er andra former eller att ni kan överväga att spara på ett annat sätt. Frågan
måste då gälla: Vad vill ni socialdemokrater? Vill ni göra indragningar från
kommunerna för att klara statens dåliga ekonomi eller kan ni ordna finansie-
ringen av de 7,5 miljarderna på annat sätt? Och hur gör ni i så fall? Jag miss-
tänker att Stadshypoteks kassa är ganska tom efter det att ni har tagit dessa
första 5 miljarder.
Herr talman! Ny demokrati säger att partiet stöder regeringens politik i
allt väsentligt. Man vill bara att det skall gå snabbare med allting. Problemet
är bara att några konkreta förslag om hur detta skall gå till inte står att finna
i Ny demokratis motion. Tvärtom skulle Ny demokratis politik undergräva
stabiliteten i den svenska ekonomin på ett katastrofalt sätt. Att exempelvis
finansiera sänkningar av arbetsgivaravgifterna med engångspengar från ar-
betslivsfonderna är ett exempel på hur man inte bör göra för att gå snabbare
fram med något slags strukturomvandling.
Dessutom är det litet märkligt att se hur Ny demokrati sviker sina löften.
För några månader sedan ville Ny demokrati inte spara pengar genom att
skjuta på barnbidragshöjningen ett år. Nu vill de spara pengar på barnbidra-
gen genom att göra dem behovsprövade. I valrörelsen ville Ny demokrati ha
tre karensdagar. Nu vill de inte ha någon. I valrörelsen sade lan Wachtmeis-
ter att tre karensdagar var självklart - ”det inser ju varenda människa”, sade
han i TV. Nu är det lika självklart att i stället sänka ersättningsnivån under
14 dagar.
Problemet med Ny demokratis förslag är att det drabbar de långtidssjuka,
medan regeringens två karensdagar drabbar oss korttidssjuka. Genom hög-
kostnadsskydd skyddas dessutom de som har många insjuknandetillfällen.
Får Ny demokrati som de vill skall alla få bara två tredjedelar av sin lön un-
der de första 14 sjukdagarna. Det skulle slå hårt mot de svaga, och det tror
jag faktiskt att man begriper ute i verkligheten.
Herr talman! Vi befinner oss i ett bekymmersamt ekonomiskt läge, mitt i
det ”arbetslöshetens stålbad” som förre finansministern Kjell-Olof Feldt var-
nade för. Den stora arbetslösheten är oroande, inte minst risken för att allt
fler blir långtidsarbetslösa. Jag tror att vi alla är medvetna om de risker som
långvarig arbetslöshet medför på det mänskliga planet. Det finns all anled-
ning att ta detta på allvar. Satsningar på aktiva utbildningsinsatser, åtgärder
genom AMS, ungdomspraktikplatser, förbättrade villkor för småföretag och
investeringar i infrastruktur är viktiga ingredienser i regeringens politik för
att lindra just detta stålbad som den nya regeringen fått ta över. Framför allt
är det trots allt så att en politik som skapar goda förutsättningar för industri
och nyföretagande är den politik som kan skapa långsiktigt trygga arbetstill-
fällen och återge Sverige en position som en ledande industrination.
Herr talman! En sund och stabil ekonomi är livsviktigt för att vi skall
kunna förverkliga de höga sociala och miljömässiga ambitioner som vi krist-
demokrater har. Vi tror att en förutsättning för en fungerande marknadseko-
nomi är en gemensam etik, ett personligt ansvarstagande och ett förhåll-
ningssätt präglat av hederlighet och rättssäkerhet.
Vi är också medvetna om att det tar tid att räta upp en misskött ekonomi.
Ibland kan också de åtgärder man tvingas vidta upplevas som smärtsamma.
Men när konjunkturen vänder uppåt och Sverige har rustats att möta de nya
utmaningar som 90-talet bjuder på kommer nog alla att uppleva att det i sina
huvuddrag var en riktig politik som regeringen vågade föra.
Jag vill med detta yrka bifall till hemställan i finansutskottets betänkande
nr 20.
Anf. 24 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Det var litet överraskande att få kritik från den borgerliga
sidan, av Stefan Attefall. Jag trodde faktiskt att regeringspartierna var
ganska glada för att vi ändrade ståndpunkt den 5 december. Det gjorde vi
inte bara för att ändra ståndpunkt, utan därför att det ekonomiska läget var
mycket allvarligt. Allt var fokuserat på vad som skulle ske i finansutskottet
den dagen. Hade vi tjuraktigt stått fast vid vår ståndpunkt hade det sannolikt
fått mycket allvarliga konsekvenser för svensk ekonomi.
Jag medger att våra övriga förslag ofta är annorlunda, litet kontroversi-
ella, men vi vill försöka föra fram någonting nytt i politiken. Vi trodde kan-
ske i vår enfald att förslag skulle diskuteras, för och emot, och ventileras
i utskotten, men det förekommer över huvud taget ingen diskussion alls i
utskotten. Ställer man en fråga och begär en diskussion får man ingen sådan.
Förslag måste tillföras, och förslag måste debatteras. De kan vara bättre el-
ler mindre bra, men de tillför i alla fall någonting, och ofta kommer det något
gott av nya vinklingar.
Kds hade inte samma press på sig som vi när båda partierna kom in i riks-
dagen. Vi var tvungna att ta fram en helt ny ekonomisk politik, från praktiskt
taget ingenting. Det finns vissa saker där som inte riktigt hänger ihop och
vissa saker som kan verka naiva, men det är alltså vår första ekonomiska
politik som vi lägger fram. Jag lovar att den blir bättre nästa gång, men vi
kommer att fortsätta att lägga fram kontroversiella förslag och att försöka få
debatt om dem - jag hoppas att Stefan Attefall också deltar i de debatterna.
Anf. 25 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Till Bo G Jenevall vill jag säga att jag självfallet är tacksam
för att Ny demokrati stödde regeringens politik i höstas - det var viktigt för
tilltron till den ekonomiska politiken. Det är inte det jag kritiserar.
Vad jag vill peka på är bristen på konsekvens mellan valrörelsebudskapet,
framför allt när det gäller karensdagarna, och det budskap Ny demokrati nu
går ut med. I valrörelsen var tre karensdagar självklart - observera att det
var tre, inte två - och i dag är det lika självklart att ta fram en ny modell,
som slår hårdare mot de långtidssjuka.
Jag har full förståelse för att det kan vara tufft att skriva ihop ekonomiska
motioner på den korta tid som står till buds då man är ny i riksdagen. Jag
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
37
|
Prot. 1991/92:74 11 mars 1992 |
hjälpte själv Alf Svensson med de ekonomiska frågorna då han satt i riksda- |
detta.
|
Den ekonomiska |
Ambitionen att ha konsekvens i budskapet och en långsiktig linje kunde Anf. 26 BO G JENEVALL (nyd) replik: Herr talman! Jag skulle verkligen önska att det blev en debatt om de här Vi har inga låsningar, som andra har. Jag tror att de flesta partierna sitter När man skall fatta beslut har man ofta ett annat bakgrundsmaterial än Anf. 27 STEFAN ATTEFALL (kds) replik: Herr talman! Det vore klädsamt om Jenevalls mer ökmjuka framtoning Alla dessa tankar, exempelvis förslaget om karensdagar, har analyserats Förste vice talmannen anmälde att Bo G Jenevall anhållit att till protokol- Anf. 28 HANS GUSTAFSSON (s) replik: Herr talman! Stefan Attefall sade att det var svårt att finna några förslag |
|
38 |
förslag och då kan man ha en mening om den saken. |
Jag säger inte detta för att var kittslig mot Stefan Attefall, utan därför att
det är symtomatiskt för den hållning som kds intar. Kds vill framstå som ett
etiskt och socialt parti men ställer sig samtidigt på regeringssidan, där man
vill övergå till privatiseringar, marknadsekonomi och en orättfärdig fördel-
ningspolitik. I längden går det inte att ha två motstridiga ståndpunkter. Det
är en gammal kunskapsteoretisk sanning. Ni måste välja och ställa er an-
tingen på den ena sidan eller på den andra.
Stefan Attefall talade som en marknadsekonom. Det behövs en stark eko-
nomi, sade han. Men det råder väl inga delade meningar om det. Vi strävar
och kämpar väl alla och från alla partier, för att vi skall ha en bra tillväxt, för
att vi skall ha en stabil ekonomi. Har vi en stabil ekonomi är det naturligtvis
inte så svårt att fördela resurserna - det är när ekonomin är svag, när resur-
serna är små, som det är svårt att göra fördelningen. Det är då som stånd-
punkterna sätts på prov, det är då som solidariteten prövas, Stefan Attefall.
I det läget befinner vi oss nu. Vi har en dålig tillväxt, vi har inte så mycket
att fördela som vi skulle önska. Då är det viktigt att vi fördelar det vi har så
rättvist och bra som möjligt.
Jag hade i många år följt vad Jerzy Einhorn skrev och lyssnat till kds bud-
skap, och jag trodde därför att ni ville vara med och åstadkomma en solida-
risk fördelning av knappa resurser. Men jag finner att ni på punkt efter punkt
ställer upp på en politik som går i en annan riktning - jag läste tidigare upp
några punkter, och jag skulle kunna fortsätta. Den politiken går inte att för-
ena med ert budskap, Stefan Attefall.
Anf. 29 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Hans Gustafsson säger att jag har sagt att det inte finns några
förslag i den socialdemokratiska motionen. Jag känner inte igen det. Vad jag
försökte säga var att det inte finns någon koppling mellan långsiktiga och
kortsiktiga åtgärder. Det är det som är det allvarliga. Det har också flera
andra talare här sagt.
Jag tror på marknadsekonomin, men jag tror inte på en ohämmad mark-
nadsekonomi. Jag tror på en marknadsekonomi med sociala och ekologiska
ramar. Men jag tror att man måste bygga på marknadsekonomins unika och
effektiva sätt att fördela resurser och skapa resurser, för att man skall kunna
bygga upp ett bra välfärdssamhälle.
Hans Gustafsson sade att det är när resurserna är knappa som solidarite-
ten sätts på prov. Det är riktigt. När ekonomin är dålig måste man göra två
saker: Man måste se till att man får till stånd en sund, långsiktig och uthållig
utveckling, och det gör man genom att på olika vis sätta fart på ekonomin,
genom att inse vad sund, effektiv marknadsekonomi kräver. Men man måste
också se till att besparingarna inte slår mot de verkligt svaga, och de svaga
är för mig inte alla löntagare, alla barnfamiljer eller alla människor i Sverige,
utan det är de handikappade, som får ökade resurser i årets budget, det är
de fattiga människorna i u-länderna, som får mer i bistånd än vad de fick
av Socialdemokraterna, det är de långtidssjuka, som skyddas, och det är de
arbetslösa - vi försöker sätta in enorma resurser för att ge dem en socialt
vettig situation medan de är arbetslösa men också för att ge dem utbildning
och för att genom andra insatser skapa jobb.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
39
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
40
Det är detta det handlar om - att prioritera och lägga fram förslag som gör
att man inte slår mot dem som verkligen är utsatta. Vi vanliga människor får
då ta på oss karensdagen, utebliven avdragsrätt för fackföreningsavgiften,
etc., för att klara de ekonomiska problem som den här regeringen har fått ta
över.
Anf. 30 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Om man har den uppfattning som Stefan Attefall nu fram-
fört förstår jag inte hur man t.ex. kan vara med om att avskaffa möjlighe-
terna för folk att få delpension. Är det inte ganska rimligt att folk som har
jobbat och slitit och har det besvärligt får en rimlig chans att trappa ned sitt
yrkesverksamma liv? Vore det inte rimligare än att dela ut 9 miljarder till
höginkomsttagarna?
Är det ändå inte så att det bland de äldre är många som lever väldigt kna-
pert på grund av att de bara har folkpension och pensionstillskott och som
behöver vårt stöd och vår hjälp? I stället flyttar man över pengarna till kapi-
talägarna. Det kan inte vara så att kds sociala ambitioner bara gäller handi-
kappade och dem som bor utanför Sveriges gränser. Era sociala ambitioner
har ju åtminstone tidigare gått betydligt längre - ni har varit med om att vilja
ge en god omsorg åt människor i vårt samhälle.
Jag hoppas att jag inte missförstått Stefan Attefall. Han sade att han tror
på marknadsekonomin men inte helt och fullt, utan samhället måste ändå
ha ett betydande inflytande, om jag fattade honom rätt. I så fall måste jag
konstatera att kds har hamnat i fel regering. Det är inte de åsikterna som
omhuldas av regeringen.
Det är tvärtom så att den här regeringen vill föra en icke-politik. Dess
högsta mål är att politikerna skall lägga sig i så litet som möjligt och att mark-
naden skall ha så mycket som möjligt att säga till om. Det är målet för politi-
ken enligt vad regeringen själv säger: Politikerna lägger sig i för mycket - de
skall lägga sig i mindre - men marknaden skall ha mer att säga till om!
Om Stefan Attefall inte delar den uppfattningen har han bara bekräftat
vad jag inledningsvis sade, nämligen att det inte längre går för kds att vara
kvar där ni är, om ni inte skall göra avkall på era grundläggande principer.
Anf. 31 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Läser man regeringsförklaringen ser man, tycker jag, att det
där finns en klar grund för en marknadsekonomi med både sociala och eko-
logiska ramar. Jag tror att de förslag som redan har lagts fram och de som
kommer att läggas fram - det arbete som pågår - visar att detta är en uppfatt-
ning som omfattas av hela regeringen. Sedan kan det finnas litet olika tyngd-
punkter i regeringen; det kan dras åt litet olika håll, eftersom regeringen be-
står av fyra partier - det skall gärna erkännas - men det pågår en diskussion,
och jag tycker nog att den regeringsförklaring vi har visar att detta är den
uppfattning som man har samlats kring.
Hans Gustafsson är ju en skicklig debattör, och han kastar många påståen-
den omkring sig, t.ex. om 9 miljarder i skattesänkningar till kapitalägare.
Någon gång skulle vi kanske ha en diskussion om exakt vad de här skatte-
sänkningarna innehåller.
Ni har ju ställt upp på en del av de skattesänkningarna - ni avvisar ju inte
längre tanken på en sänkning av omsättningsskatten på aktiehandel, har jag
förstått. Det är ett ”bidrag till kapitalägarna” enligt socialdemokratisk reto-
rik som ni nu tydligen har accepterat. Många av de andra skattesänkningarna
är sådana som gör att vi kan få i gång småföretag och få bättre livskraft i
småföretagen, som skapar just jobb.
En del gäller skatter som har inneburit att svenska arbetstillfällen har flyt-
tats utomlands eller inte har startats i Sverige, därför att det har varit ogynn-
samt, utan har startats i andra länder. Under de nio år som ni hade makten
försvann 250 miljarder kronor från Sverige till utlandet för investeringar där,
därför att det var bättre avkastning på pengarna där, därför att det var bättre
förutsättningar att bedriva företagsamhet i exempelvis andra europeiska län-
der.
Den utveckling som skedde under 1980-talet är ingen utveckling som vi
kan vara nöjda med, utan vi måste skapa ett konkurrenskraftigt klimat för
näringslivet här också, om vi på sikt skall klara sysselsättning och välfärd.
Den insikten präglar kds, och jag tycker att den realismen är väsentlig.
När man pratar om stora skattesänkningar skall man också komma ihåg
att den största enskilda skattesänkningen var momssänkningen på mat, per-
sontransporter och turism - den var på 8 miljarder kronor.
Vi måste ha solidaritet också inom Sverige, sade Hans Gustafsson. Enligt
vad jag vet bor de handikappade, de långtidssjuka och de arbetslösa i Sve-
rige - de får stöd och de kommer att få stöd. Det pågår arbete på flera fronter
för att förbättra villkoren för just dem.
Problemet med socialdemokratin har varit att om de skall stödja t.ex. pen-
sionärer ger de generella bidrag till alla pensionärer, även dem som har det
relativt bra ställt, i stället för att rikta insatserna mot just dem som har det
svårt. Så tror jag att man måste lyfta upp fördelningspolitiken och göra den
mer träffsäker.
Men om vi inte får balans i ekonomin kommer vi aldrig att klara en vettig
fördelningspolitik. Som Lars Leijonborg sade, de stora förmögenhetsom-
flyttningarna gjorde ni med devalveringar och med den finanskarusell som
pågick de sista åren med er vid makten.
Anf. 32 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Sverige har mycket stora möjligheter inför framtiden. Våra
basindustrier är starka. Vi kan se hur företagen nu, när de relativa kostna-
derna förbättras, åter får chansen att ta order utomlands. De svenska tjäns-
teföretagen är omvittnat mycket effektiva. Jag tror att IKEA och Options-
mäklarna kommer att följas ut i Europa av många andra svenska företag.
Sverige är en liten öppen ekonomi. Vårt välstånd är historiskt och i framti-
den starkt beroende av att vi deltar intensivt i det internationella samarbetet
och arbetsfördelningen och att vi klarar oss bra i den internationella konkur-
rensen. Därmed blir det egentligen fel att resonera om internatonaliseringen
som vissa gör i termer av krav eller restriktioner. Öppna marknader är i
själva verket förutsättningen för välstånd i Sverige.
I den utveckling som nu sker ligger inte några hot utan i stället möjligheter.
Det gäller för Sverige att kunna delta aktivt i det ökande ekonomiska samar-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
41
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
42
betet både åt väster och åt öster. För att detta skall vara möjligt måste det ske
en omvandling av ekonomin under de närmaste åren, inte minst vad gäller de
offentliga utgifterna och skatterna. Om denna omvandling inte skulle
komma till stånd är de långsiktiga utsikterna till bevarat och höjt välstånd
väsentligt sämre.
I denna Sveriges framtid ligger således stora möjligheter. Men det kräver
att vi är beredda. Den svenska ekonomiska politiken måste uthålligt hålla
nere inflationen, vi måste se till att de konkurrensutsatta delarna av ekono-
min är i gott skick och har kapacitet så att de snabbt kan haka på och vinna
marknader när den internationella konjunkturen kommer i gång. Vi måste
stärka industri och konkurrensutsatta företag, inte i kortsiktig opinionskäns-
lighet på nytt ge stimulanser och extra bidrag till de delar av ekonomin som
är skyddade mot utländsk konkurrens -1.ex. byggande och kommuner.
Det är vi själva som har ansvaret för detta. Det är vi som avgör om Sverige
om några år skall vara en framgångsrik tillväxtnation eller om vi skall fort-
sätta att sacka efter i välfärdsutvecklingen.
För 20 år sedan hade Sverige en välfärd - om man mäter i bruttonational-
produkt per person - som var ca 10 % över genomsnittet för de industrialise-
rade länderna. 1990 hade vi sjunkit ner till ett läge där vår välfärd var ca 2 %
under detta genomsnitt.
Till mitten av 90-talet har regeringen satt upp målet att komma upp till
en tillväxt på minst europeisk genomsnittsnivå. Med vår tillgång på duktiga
löntagare och företagare, bra företag, goda råvaror och inte minst vår höga
kunskapsnivå borde detta vara självklart. Annars fortsätter utslagningen av
jobb samtidigt som vi inte klarar finansieringen av viktiga välfärdsåtagan-
den.
Välståndet i Sverige bygger på en exportledd tillväxt. En sådan är fram-
över realistisk bara om företagens utvecklingskraft förstärks. Det kräver en
politik som ger varaktigt låg inflation och varaktigt hög produktivitetsök-
ning. Dessa båda delar är nödvändiga. I båda dessa avseenden är en god
grund lagd - inflationen och inflationsförväntningarna är låga och produkti-
viteten ökar bättre än tidigare. Men för att tilltron till och förtroendet för
denna politik skall bestå krävs nu framför allt uthållighet i politiken. Avsteg
från denna strategi skulle mycket snabbt riskera nya valutaproblem och nya
räntehöjningar.
Höjda räntor är faktiskt det sista Sverige behöver nu. Vi har redan en
svensk riskpremie därför att omvärlden inte riktigt litar på vår uthållighet.
Därför har vi inte råd med några nya socialdemokratiska experiment. Om-
världens bristande tilltro och den svenska riskpremien är grundad på dålig
erfarenhet av bristande uthållighet av tidigare regeringar.
I den socialdemokratiska reservationen till det betänkande som är grund
för dagens debatt förordar man t.ex. höjda skatter på arbete och företa-
gande, ökade offentliga utgifter för bidrag till hushåll och kommuner och
subventioner till byggande. Detta s.k. recept har prövats förr i Sverige, och
det har inte fungerat. Det har faktiskt också prövats i andra länder där det
har gått dåligt. Jag kan nämna Frankrike som exempel.
När socialisterna fick makten i Frankrike i böljan av 1980-talet ville de
just genom ökade offentliga utgifter stimulera den inhemska efterfrågan och
minska arbetslösheten. Trots att Frankrike är en mycket större ekonomi och
är mindre beroende av utrikeshandel än Sverige blev resultatet dåligt. Infla-
tionen ökade, underskotten ökade både i utrikeshandeln och de offentliga
finanserna - och arbetslösheten fortsatte också att öka. Redan 1983 tving-
ades de franska socialisterna att slå till reträtt och lägga om politiken. Det är
den typen av hopp fram och tillbaka som de svenska socialdemokraterna nu
tyvärr gör sig skyldiga till och som starkt medverkar till frågetecken om ut-
hålligheten hos socialdemokraterna.
En utveckling som riskerar höjda räntor vore inte bara skadlig för landet.
Det skulle också vara förödande för alla de människor som har stora lån på
sina bostäder, t.ex. många barnfamiljer, liksom för alla de företagare som
redan kämpar med dagens räntebetalningar. Sammantaget är det faktiskt så
att en permanent räntehöjning med 1 procentenhet ökar kostnaderna för
företag, hushåll, stat och kommun med bortåt 5 miljarder kronor. Jag måste
säga att jag är förvånad över att Allan Larsson - som efter valutakriser i rege-
ringsställning medverkade till en omläggning av den ekonomiska politiken i
framsynt riktning - så snabbt har förvandlats till en orealistisk och kortsynt
och opinionskänslig oppositionspolitiker.
Herr talman! Nedväxlingen i inflationstakten är nödvändig men skapar
förvisso problem. Situationen på finans- och fastighetsmarknaden är, vilket
flera har nämnt tidigare i dag, allvarlig. 1980-talets inflationsbubbla har nu
definitivt spruckit. När man ser tillbaka kan man säga att Socialdemokrater-
nas 80-tal var yuppins årtionde. Socialdemokraterna gick till val i mitten av
detta årtionde med en affisch med en elegant ung man i en vit öppen sportbil
med dalmatinerhund i baksätet. Så såg den unga generationen vad devalve-
ringspolitik och inflation skapade, och så menade uppenbarligen socialde-
mokratin att det skulle vara. Förvandlingen till en låginflationsekonomi in-
för 90-talet är numera smärtsam just på grund av de socialdemokratiska
misstagen, inte minst överhettningspolitiken mot slutet av 80-talet. Men det
finns inte någon annan väg för att sanera ekonomin.
Från vissa håll hörs krav på stora ofinansierade sänkningar av arbetsgivar-
avgifterna. Inte heller sådana skulle ge det önskade resultatet. Däremot har
ju företagen själva just nu möjlighet att påverka sina kostnader genom att
förra årets extra löneökningar enligt det nu gällande avtalet skall räknas av
mot årets löneökning. Företagen bör alltså uppträda ansvarsfullt och hållfast
i avstämningen av Rehnbergavtalet och de förhandlingar som följer därefter.
Jag utgår från att Allan Larsson som fäster sådan vikt vid Rehnbergavtalet
instämmer i detta.
Jag vill också beröra några konkreta frågor som rests i debatten. Socialde-
mokraterna anklagar regeringen för hård finanspolitisk åtstramning. Det
står så i deras reservation. Detta är med förlov sagt nonsens. Förra året
ökade hushållens disponibla inkomst med över 4 % trots att produktionen
sjönk med litet drygt 1 %. I år ökar hushållens disponibla inkomster med
mer än 2 % trots att produktionen inte ökar alls. Även nästa år ökar disponi-
bel inkomst och privat konsumtion med mellan en halv och en procentenhet.
Detta är ingen hårdhänt åtstramningspolitik utan det är en neutral och väl
avstämd utomordentligt lämpad finanspolitik. Det vore tacknämligt om Al-
lan Larsson ändå kunde räkna innan han drar sina slutsatser.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
43
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
44
Socialdemokraterna hävdar också att regeringens politik slår hårt mot
kommunerna. Jag vill erinra om att den kommunala konsumtionen har ökat
rejält under hela 80-talet och även i början av 90-talet, en bra bit över 1 %,
som Socialdemokraterna själva förordar. Regeringens uppfattning är att ök-
ningen borde vara noll. Jag anser det fullständigt självklart att en utveckling
som inneburit att sysselsättningen under de senaste åren har minskat drama-
tiskt i industrin och den konkurrensutsatta sektorn och ökat i de skyddade
sektorerna inte är hållbar på sikt. Denna utveckling måste brytas.
Jag skulle gärna vilja fråga Allan Larsson hur i all sin dar han kan använda
samma pengar tre gånger. Det gäller just den aviserade indragningen av
pengar från kommunerna på 5-10 miljarder kronor under nästa år. Ni har
nämligen inte belastat budgetförslaget med den här posten, vilket med
gängse räkneregler borde innebära att ni accepterar indragningarna. Samti-
digt står det att ni inte gör det. Ni förespeglar byggverksamheten att peng-
arna skall användas till infrastruktur. Ni förespeglar de kommunalanställda
att samma pengar skall användas till vård och omsorg. Det skulle vara intres-
sant att höra hur samma pengar kan räcka till tre olika ändamål.
Det har också påståtts att regeringens ekonomiska politik äventyrar den
aktiva arbetsmarknadspolitiken. Detta är helt fel. Vi satsar betydande resur-
ser på infrastrukturinvesteringar, på ombyggnadsverksamhet och på sedvan-
lig aktiv arbetsmarknadspolitik enligt arbetslinjen. Jag är helt övertygad om
att detta är både riktigt och nödvändigt. Jag har framfört denna uppfattning
ett antal gånger. Det skulle ha varit trevligt och kanske något mer sannings-
enligt om det så småningom också hade noterats av dem som hävdar motsat-
sen.
Faktum är att på just den aktiva arbetsmarknadspolitikens område, på ar-
betslinjens område, är den nuvarande regeringen betydligt mer kreativ än
den tidigare. Vi har nu lämnat ett förslag till riksdagen om utbildningsplatser
i företag för ungdomar. Detta ger flera ungdomar möjlighet till meningsfull
verksamhet för samma pengar. Det är helt obegripligt, tycker jag, att Social-
demokraterna går emot detta. Allan Larsson har ju varit chef för AMS. Han
borde vara den förste att applådera en mer effektiv användning av den aktiva
arbetsmarknadspolitikens möjligheter.
Tidigareläggning av tillväxtbefrämjande väg-och järnvägsinvesteringar
har också nämnts. Som framgått kommer beslut om ytterligare tidigarelägg-
ning omgående. Det är bra att göra dessa investeringar nu, eftersom de ger
jobb och det blir billigare upphandling.
Samtidigt skall man vara medveten om att varje ny miljard i infrastruktur-
investeringar ger högst 1 000 nya jobb för bygg- och anläggningsarbetare.
Man skulle kunna få större omedelbar effekt - här skulle jag vilja ställa en
fråga till Allan Larsson - om man också kunde använda flerskift, helgarbete
och liknande, utan det kraftiga tillägg för obekväm arbetstid som finns i reg-
lerna i dag. Jag tycker att det är djupt beklagligt. Det går ut över de arbets-
lösa som inte får något jobb att vissa fackliga organisationer tycks måna mer
om OB-tilläggen än om jobben. Jag undrar om Allan Larsson delar denna
uppfattning. Det skulle vara en signal så god som någon om han i så fall
kunde ge uttryck för detta.
Herr talman! Det finns inga genvägar om Sverige skall lyckas återerövra
en plats bland de länder som utvecklas snabbt, med stigande välfärd. Den
internationella konkurrensen skapar stora möjligheter, men den sätter sam-
tidigt gränser för vår handlingsfrihet. Regeringens politik är den enda fram-
komliga vägen. Det är mycket glädjande att riksdagsmajoriteten föreslår bi-
fall till förslagen i finansplanen.
Anf. 33 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! När nu finansministern skall försvara regeringens politik,
kanske jag får ställa frågan till finansministern, eftersom den grå eminensen
i finansutskottet inte behagade svara på den.
Eftersom den centrala punkten för regeringen är att sätta fart på indu-
strin - man tycker att vi skall klara oss internationellt, ha öppna gränser,
m.m. - undrar jag vad utvecklingskrafter är för någonting. Jag kan läsa mig
till att det gäller kostnader. Produktiviteten har gått upp, säger finansminis-
tern, och talar om kunskapen. Men hur blir det med inflytandet i organisatio-
nen för dem som arbetar? Vad skall de ha för morot? Alla andra skall ha
morötter, nämligen de som har förmögenheter och kapital. Det är min stora
fråga. Vad är utvecklingskrafter? Är det lägre kostnader i Sverige?
I kommunerna är läget nästan barockt. I min hemkommun skryter led-
ningen med att man minskar antalet anställda med 300. Industrin minskar,
arbetslösheten ökar. Då säger finansministern att det inte är någon lösning
att de anställda är kvar i kommunen trots att det är problem med äldreom-
sorgen, barnomsorgen och servicen. Man måste spara överallt och dra in. Är
det en vettig politik att låta de människor som finns i kommunen gå arbets-
lösa?
Var finns de arbetsmarknadspolitiska insatserna för just dem som har ut-
bildat sig och nu är över 24 år? Var skall de vara någonstans? Industrin tar
inte emot dem, som jag har sett. Den tar bort personal. Var finns regeringens
insatser för de människorna?
Jag ser att finansministern nu skall tala inför sina egna kommunrepresen-
tanter den 22 mars. Hon skall då tala om för dem att det finns överskott i
kommunerna. Finansministern kanske kan övertyga sina egna, så att de talar
om för alla andra som verkar i kommunerna med dessa knappa resurser, att
det är rena hjärnspöken de har när de ser sig tvungna att pruta, avskeda män-
niskor och ha en bristande service. Det skall bli spännande att se vad folkpar-
tisterna kommer att säga efter den 22 mars.
Sedan är det frågan om sparandet. Är det verkligen en vettig politik att
låsa in de här pengarna i dag, när vi skulle behöva en efterfrågan i ekono-
min? Skall man då ge dessa fantastiska sparstimulanser?
Anf. 34 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Det finns inte så väldigt mycket som Lars-Ove Hagberg och
jag har gemensamma åsikter om. När jag lyssnade på hans anförande fann
jag en punkt. Den handlade om betoningen av kunskaper. Det tror jag är en
allmängiltig uppfattning. Det är bra att ha någon gemensam bas i arbetet.
Däremot känner jag en betydande skepsis inför merparten av det övriga
han sade. Han ställde en fråga, nämligen om vi inte egentligen borde upp-
muntra människor att konsumera och se till att de inte sparar så mycket. Vi
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
45
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
skall uppmuntra människor att slösa bort sina pengar, för den händelse de
har några, för att det skall bli efterfrågan inom landet. Detta skulle vara en
politik som direkt strider mot de långsiktiga önskemålen om att människor
skall ha egna sparmedel. Av lättförståeliga skäl delar jag inte Lars-Ove Hag-
bergs uppfattning på den punkten.
Han frågade också vad utvecklingskraft är. Jag förstår att utvecklingskraft
är ett svårt begrepp för en vänsterpartist. Det handlar just om själva kärnan
i en marknadsekonomi. Det handlar om vad det är som driver och förmår
enskilda människor, vare sig de är löntagare eller företagare, att pröva nå-
gonting nytt, att anstränga sig för att hitta framkomliga vägar vid problem,
att se möjligheter i stället för hot och att uppmärksamma alla små möjlighe-
ter till en bättre organisation eller ett bättre utfört jobb. Det bygger väldigt
mycket på morötter och det bygger naturligtvis på att det finns ett visst s.k.
omvandlingstryck. Man skall känna en liten piska också. Det är en kombina-
tion av morötter och piska. Med produktivitetsdelegationens termer kallas
det för drivkrafter och omvandlingstryck. Men det strider helt mot en sådan
planerad ekonomi som vänsterpartiet brukar föredra. Jag förstår att det
känns främmande. Jag tänker faktiskt inte försöka övertyga Lars-Ove Hag-
berg om marknadsekonomins fördelar. Jag har försökt förut utan framgång.
Kommunernas ekonomi tror jag kommer att diskuteras många fler gånger
i kammaren. Självklart har inte ett stort antal kommuner mängder med
pengar, som de inte vet vad de skall göra med.
Så fungerar det inte i verkligheten. Det vet också Lars-Ove Hagberg.
Pengar som finns går alltid åt. Frågan är: Vad används de till? Det går kanske
att använda pengarna på ett bättre sätt, så att det blir bättre utbyte av peng-
arna. Kanske behövs det mindre med pengar.
Vi kommer att lägga fram ett förslag i kompletteringspropositionen. Det
skall bli ett stort nöje att debattera med Lars-Ove Hagberg och andra om de
möjligheter som skapas på basis av förslaget.
Anf. 35 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Med anledning av vad som sist sades är det väl ganska an-
märkningsvärt att i det här konjunkturläget när det gäller kommuner som
har det besvärligt kasta ut människor i arbetslöshet. Detta blir ju effekten av
politiken med långsiktiga mål, trots att kommuner under en rad år har sparat
och effektiviserat. Jag tycker att detta har varit helt riktigt. Skattebetalarna
har rätt att få valuta för sina pengar.
Nu kommer vi till frågan om industrin och själva drivkraften. Vad är det
som har tillkommit? Jag blev inte riktigt klok på vad det gällde. Omvand-
lingstrycket skulle finnas, och då kan vi inte ha alltför låga kostnader. Man
skulle kunna hitta på allt möjligt. Vad är det som hindrar dagens företagare
att hitta på? Vad är det egentligen som ni säger? Jag vet vad marknadsekono-
mins drivkraft är. Det är ju vinsten för det enskilda företaget, den egna verk-
samheten och den egna kretsen. Lika främmande som jag är för detta, lika
främmande är tydligen finansministern och den borgerliga regeringen för
tanken att alla företag har arbetare som också behöver morot och inspira-
tion. Även de måste få del av vinsten. Detta blir ju inte resultatet, utan man
46
får piskan på ryggen. Man ser ju att andra behöver väldiga skattesänkningar,
medan man själv drabbas i varje läge.
Arbetsmiljö, arbetsorganisation och inflytande är ju regeringens glömda
frågor. Skall man kunna utnyttja den kunskap som vi alla är överens om skall
finnas, borde den också kunna hamna i företagen, hos människorna, inte
bara hos några få. Det skulle vara vår konkurrenskraft. Hittills har ingen
regeringsrepresentant riktigt kunna svara på vad man egentligen vill gynna i
industrin. I så fall blir det konkurrens med kommunerna. I det här läget och
under den här strukturomvandlingen kan det under överskådlig tid i alla fall
inte vara arbetskraften. Talar man om kunskap i ett nästa led, blir man ännu
mer förvånad när regeringen lägger fram ett förslag som går ut på en minsk-
ning av komvux. Detta motverkar ju skapandet av den utbildningsnivå som
skulle kunna finnas i våra företag. Det där kan väl, finansministern, ändå
inte vara någon tillväxtbefrämjande åtgärd.
Anf. 36 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag vill ge några synpunkter. Vad är det som driver männi-
skor i företagen, vare sig det gäller industri eller kommun? Jag vill peka på
två saker som jag tror är främmande för Lars-Ove Hagberg, men som är vik-
tiga.
Den ena saken gäller en mjukisfaktor, typ uppskattning på jobbet. Man
får vara med och bestämma på arbetet, man får utforma det efter sin egen
kompetens, och man får känna att man behövs. Någon frågar om man inte
är där när man är sjuk, osv. Man måste märka att man är en del av en arbets-
gemenskap. Det kan uttryckas på många olika sätt, men jag tror att det där
är en mycket viktig drivkraft när det gäller intresset att ändra och förbättra
förhållanden på jobbet.
Det andra gäller faktiskt helt vanliga ekonomiska saker, typ marginalskat-
ter. Man skall få något kvar om man råkar få högre lön. För företagen är det,
som Lars-Ove Hagberg påpekade, vinsten som är av intresse. Det är faktiskt
så, att vinsten är av intresse för alla. Tyvärr är det i dag alltför många arbets-
tagare som ser att företagens anställda råkar sämst ut när företagen går med
förlust. Anställda förlorar jobben. Så drivkraften är faktiskt någonting som
är av intresse för alla vare sig man är företagare, politiker eller anställd. Be-
träffande både de här sakerna - uppskattning på jobbet, rätt att bestämma
själv och de ekonomiska morötterna - har Lars-Ove Hagberg och jag helt
olika åsikter. Jag tror inte att jag kan övertyga honom utan vill bara framföra
mina synpunkter. Kanske har han kommit på bättre tankar om 30 år.
Anf. 37 ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med några ord om finansutskottets borgerliga
ledamöters insatser i den här debatten. Om det hade varit en brottnings-
match skulle ni ha blivit diskvalificerade på grund av mattflykt.
Ni har inte haft mycket att säga om er egen politik. Ni har talat om vår
politik och ägnat er åt att klaga och kritisera, precis som när ni var i opposi-
tionsställning, och ni har gett en grovt felaktig bild av vår politik.
Hur är det med er egen politik, hur förhåller det sig med målen som inte
finns uttryckta i finansplanen? Vilka medel tänker ni använda? Var är alla
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
47
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
48
de där frågorna som behandlas i massmedia? Det gäller frågor där ni är
osams om tagen. Ni hade chansen att i denna viktiga debatt ge besked om
vad som är er politik, men ni flydde och angrep oss.
Vi har inte så många gånger fått höra uttrycket den enda vägen. Det ver-
kar som om beslutsamhetens friska hy håller på att gå över i eftertankens
kranka blekhet. I dag finns det en mycket bred insikt om att den enda vägen,
regeringens ekonomiska politik, är en återvändsgränd. Allt fler håller med
oss socialdemokrater i vår kritik av denna politik - såväl löntagare och före-
tagare som ekonomiska experter och vanligt folk. Snart är det väl bara Carl
Bildt och Anne Wibble som är övertygade om att de ensamma av alla har
funnit den enda vägen, lösningen på Sveriges ekonomiska problem. Om nu
Anne Wibble och Carl Bildt själva vill vandra den enda vägen, skulle väl
ingen vilja neka dem det nöjet. Men nu är Anne Wibble finansminister och
Carl Bildt statsminister, och i denna kapacitet drar de hela Sveriges ekonomi
in i en återvändsgränd, en återvändsgränd med en hotande depression och
massarbetslöshet.
Ni var stöddiga i höstas. Då var det rivstart och väldiga skattelättnader för
förmöget folk, då var det svångrem för arbetare och tjänstemän. Nu ser vi
effekterna av er rivstart. Nu håller ni på att köra fast ordentligt. Nu tycks ni
ha hoppat upp i den långbänk som Thorbjörn Fälldin lämnade efter sig efter
sin regeringstid.
Anne Wibble måste förstå att såväl rivstarten som långbänken är till stor
skada för Sverige - rivstarten därför att ni rusar i väg utan att inse vad ni
ställer till med, långbänken därför att den innebär handlingsförlamning när
det verkligen behövs handlingskraft.
Jag skall visa vad långbänken och rivstarten innebär på fem för medbor-
garna viktiga områden, nämligen jobben, räntorna, matpriserna, hyrorna
och välfärden.
Jag skall börja med jobben, med sysselsättningen.
Sverige befinner sig i den unika positionen att ha en regering, som med
stor iver och övertygelse bekämpar en djup konjunkturnedgång med en en-
vis och hårdhänt åtstramning, inriktad på hushåll, byggande och kommuner.
I stället för att åstadkomma en ny start fördjupar ni lågkonjunkturen. Pessi-
mismen breder ut sig. Sverige krymper.
Åtstramningen har redan träffat arbetsmarknaden med stor kraft. Arbets-
lösheten ökar nu dramatiskt. Om inte politiken läggs om snabbt, kommer
arbetslösheten att inom något år uppgå till 5 %, kanske 6 %.
Mot detta har vi socialdemokrater protesterat ända sedan ni lade fram
”den enda vägens” politik.
Nu växer kritiken från löntagarna som drabbas av arbetslöshet, från tusen-
tals företagare som drabbas av åtstramningen i form av försämrade avsätt-
ningsmöjligheter.
Nu kommer kritiken också från era egna ekonomer. Lars Calmfors säger
i en intervju i senaste numret av LO-Tidningen att den borgerliga regeringen
är på väg att upprepa EG-ländernas misstag från 80-talet. Synen hos de flesta
internationella ekonomer har vänt sedan 80-talet.
Men Anne Wibble står envist kvar på 80-talets skansar och redutter. Det
är uppenbart att ni inte hade förstått vilka allvarliga följder som er politik
skulle komma att fä. Det har Hans Bergström i Dagens Nyheter visat i en
kritisk granskning av regeringens politik. Han skrev att partierna ”skall inte
efter tio år i opposition komma så tomhänta som nu de borgerliga i fråga om
analys av bostadsfinansieringen och åtskilligt annat”.
Ni visste inte vad ni ställde till med. Ni satte bostadsbyggandet och hela
byggbranschen i gungning. Ni skapade arbetslöshet, av oförstånd. Anne
Wibble har ett stort personligt ansvar för beslutet om att rasera bostadsfinan-
sieringen och för den situation som vi har i våra kommuner.
Bengt Westerberg sade här i riksdagen för ett par veckor sedan att det inte
behövs någon åtstramning nu, för arbetslösheten är så hög. Däremot behövs
det åtstramning 1993 och 1994, enligt Westerberg.
Det var ett märkligt resonemang. Det är ju så att åtstramningen redan bi-
ter hos hushållen, inom byggsektorn och hos kommunerna, som nu varslar
om uppsägningar som en följd av Anne Wibbles åtstramning. Upplands
Väsby, Finspång, Uppsala och många andra kommuner har räknat in Anne
Wibbles åtgärder och ser nu vad man måste vidta för åtgärder.
Hur skall det då inte bli 1993? Då är ju arbetslösheten ännu högre än den
är i dag, enligt regeringens egna prognoser. Då skall åtstramningen bli ännu
kraftigare, om vi skall tro Bengt Westerberg. Det är inte alls så som Anne
Wibble försöker säga här, att regeringen hävdar arbetslinjen när ni överger
arbetslinjen. Ni låter statsutgifterna öka dramatiskt när det gäller kontant-
stödet. Ni sätter in för få åtgärder på den aktiva sidan. Ni underminerar un-
dervisningen och utbildningen, de stora satsningar som behövs. Där skär ni
ner.
Vad är det för märklig ekonomisk teori som ligger bakom denna politik?
Hur hög måste arbetslösheten bli, innan ni inser att ni måste överge ”den
enda vägen”?
Nu måste Anne Wibble ge riksdagen och svenska folket ett klart besked
om jobben och arbetslösheten. Kommer ni att överge den enda vägen, eller
tänker ni uthålligt driva Sverige in i en depression?
Den andra fråga som jag skall ta upp gäller räntorna. Tack vare stabilise-
ringsavtalet fick vi förra året ner kostnadstrycket och prisstegringarna. Nu
är inflationsförväntningarna låga. Sverige är ett av de få länder som uppfyller
EG:s stränga krav på ekonomisk stabilitet, de krav som Europa skall upp-
fylla mot slutet av 90-talet för att kunna ingå i en ekonomisk union.
Med denna prisstabilitet borde räntorna kunna sjunka rejält. Men det har
inte skett. Räntorna är höga, och det drabbar både företag och hushåll. Det
finns inga ekonomiska skäl för så höga räntor.
Dagens Industris expert Olle Fahlén säger så här: ”Det är tydligt att place-
rarna på valutamarknaden inte har något stort förtroende för regeringens
ekonomiska politik. Om de hade det skulle vi inte behöva betala dem en så
hög ränta.” Så skrivs alltså i en näringslivstidning om regeringens ekono-
miska politik.
Kom ihåg också att räntemarginalen mot Europa var lägre vid regerings-
skiftet i höstas än vad den är i dag. Det är alltså ett politiskt pris som svenska
folket betalar för Anne Wibbles politik.
Min fråga blir därför: Hur länge skall svenska folket digna under räntebör-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 74
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
50
dan? När skall ni överge den enda vägen? Att vara uthållig på fel väg kan
leda in i en djup kris.
Den tredje frågan gäller matpriserna. Bondeägda Arla stod för förra veck-
ans fräckaste utmaning. Att höja priserna med 7 % på filmjölk och andra
varor, där Arla har ett reellt monopol, är en utmaning mot både Sveriges
löntagare-konsumenter och regering och riksdag.
Vad tänkte egentligen Bo Dockered och de andra bönderna på när de be-
stämde sig för denna prishöjarlinje? Insåg de själva att det var en utmaning?
Har de inte förstått att Sverige definitivt har växlat om från en inflationseko-
nomi till en ekonomi som är inriktad på stabila priser.
Varje företag som nu försöker utnyttja en monopolställning till att på nytt
sätta fart på inflationen måste räkna med att drabbas av häftiga reaktioner
från konsumenterna, massmedia och riksdagen.
Vad bondekooperationen gjorde var att rikta ett skott i vattenlinjen mot
alla de insatser som gjorts under de senaste åren för att göra slut på inflatio-
nen. Arias beslut var en ensidig åtgärd, som bröt upp samförståndet om sta-
biliseringsavtal och livsmedelspolitik.
Det är nu dags att vi här i riksdagen visar var skåpet skall stå. Vi måste nu
gå vidare och sänka gränsskyddet och skärpa konkurrensen, så att matpri-
serna kan hållas nere.
Var står Anne Wibble och Folkpartiet? Är ni beredda att fullfölja det sam-
arbete som vi hade i fjol om att sänka gränsskyddet? Kommer finansminis-
tern att ställa upp på konsumenternas sida eller på bondekooperationens?
Den fjärde frågan gäller hyrorna. I valrörelsen lovade Carl Bildt att hy-
rorna inte skulle öka när bostadssubventionerna skulle avvecklas. I stället
skulle fastighetsskatten sänkas, sade han. Anne Wibble försäkrade bestämt
att det inte skulle bli tal om några marknadshyror.
Nu kan vi se vad dessa löften var värda. Hyrorna kommer att öka dras-
tiskt, och fastighetsskatten kommer inte att avvecklas, men marknadshy-
rorna är på väg in.
Kjell-Olof Feldt har i DN skrivit några sanningens ord om regeringens bo-
stadspolitik. Han säger att det är ”tekniskt och fysiskt omöjligt att via fastig-
hetsskatten eliminera de ökade boendekostnader som följer av minskade el-
ler slopade räntebidrag och ränteavdrag.” Kjell-Olof Feldt drar slutsatsen
att ”det som var lögn före valet är lika lögnaktigt i dag. Moderata samlings-
partiets bostadspolitiska löften byggde på ett falsifikat. Det blir inte mindre
osmakligt av att man kallar de socialdemokrater för lögnare som försökte
påvisa detta.” Det skrev alltså Kjell-Olof Feldt. Lyssna på det, Lars Tobis-
son!
Nu är frågan vad det är för bostadspolitik som regeringen tänker föra. Hur
dyrt skall det bli att bo? Hur skall unga människor få råd att skaffa sig en
lägenhet eller ett eget hus? Hur skall det gå för de gamla, när regeringen
driver upp hyrorna? Hur många kommer att tvingas att lämna sina hem?
Kan Anne Wibble ge besked? Eller skall ni dra även denna fråga i lång-
bänk?
Min femte och sista fråga gäller skatterna och välfärden. Grundbulten i
regeringens ekonomiska politik är löftet att sänka skatterna med 10-15 mil-
jarder kronor per år.
Jag läste i tidningen häromdagen att regeringen skall samlas på Harpsund
för att utforma en långsiktig utgiftsstrategi, ”lus”, för att sänka utgifterna.
Hittills har ju regeringen lagt fast en långsiktig utgiftsstrategi bara på ett om-
råde, nämligen försvarets. Där var finansministern alldeles för mjuk i ny-
porna. Därför blir det nu en kraftig upprustning. Sverige blir - utöver Tur-
kiet - det enda land som rustar upp det militära försvaret när hela Europa
rustar ner.
Såvitt jag kan förstå måste en militär upprustning finansieras med en social
nedrustning. Ni lägger på 7,5 miljarder på försvaret, och ni drar in 7,5 miljar-
der från kommunerna. Det är barnomsorgen, skolan och äldreomsorgen
som får stå tillbaka när moderaterna skall ha pengarna till försvaret.
Hur skall ni finansiera alla de skattesänkningar som den moderate skatte-
ministern lovar ut varje vecka?
Vad skall nu hända med socialpolitiken sedan ni infört karensdagar och
avskaffat delpensionen? Vilka ytterligare försämringar i tryggheten planerar
ni? Eller är det som Bengt Westerberg säger, att det inte finns några mer
besparingar att göra på det sociala området? Då är grundbulten i regeringens
ekonomiska politik rubbad. Vad blir det då av allt tal om att genom stora
skattesänkningar sätta fart på Sverige?
Allt fler inser att den enda vägen är en återvändsgränd. Hur länge skall
det dröja innan Anne Wibble tar sitt förnuft till fånga och överger den enda
vägen? Ge oss ett besked och dra inte frågan i långbänk!
Herr talman! Sverige har de grundläggande förutsättningarna för en ny
period av tillväxt och nya arbetstillfällen. Men för att åstadkomma detta är
det nödvändigt med en radikal omläggning av den ekonomiska politiken. Vi
socialdemokrater har visat hur en sådan politik kan läggas upp. Vi har visat
att det med en ansvarsfull finanspolitik går att öka tillväxten och att pressa
ned arbetslösheten.
Jag vill yrka bifall till det socialdemokratiska alternativet för arbete, till-
växt och rättvisa, vilket presenteras i våra reservationer.
Anf. 38 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill fråga Allan Larsson vad han gjorde mellan kvart i tio
och kvart i tolv i dag. Då gav vi nämligen svar på alla de frågor som Allan
Larsson inledningsvis ställde. Det är möjligt att han då hade tankarna på
annat håll, för han har i alla fall inte lyssnat till de besked som vi gav.
Vi från samtliga fyra regeringspartier redogjorde för finansutskottets be-
handling av den ekonomiska politiken. Vi talade om att målet är att skapa
stabil ekonomi, en ekonomi som befrämjar utveckling i hela landet, som vär-
nar om miljön, som skapar regional balans och som slår vakt om den rättvisa
fördelningspolitiken. Vi visade på åtgärder för att dämpa kostnadsexplosio-
nen, som är ett arv från den socialdemokratiska regeringstiden. Vidare vi-
sade vi på vägen för att med investeringar ta oss ur den ekonomiska kris som
socialdemokraterna har skapat och som vi tyvärr i dag får dras med.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Allan Larsson: Har ni inte lärt er någon-
ting av 80-talet? Det var då som ni skapade de höga räntorna. De har inte
införts nu, utan det var då de infördes. Det var på 8O-talet ni skapade den
höga inflationen, som urholkade löntagarnas plånböcker. Ni skapade en
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
51
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
52
överhettning i ekonomin, som vissa regioner, och i synnerhet storföretagen,
tjänade på. Under 80-talet införde ni flyttlasspolitiken, då ni dammsög stora
delar av vårt land och flyttade människor från glesbygsd till storstadsområ-
den. Ni drev en politik till förmån för de starka och rika, de rika regionerna
och de stora företagen. Den politiken ledde Sverige in i en ekonomisk kris.
Det är dags, Allan Larsson, att höja blicken och se att den politik som ni då
förde är passé. Den tillhör det förgångna. Nu måste ni pröva nya vägar. För
inte 80-talets politik som en repris! Man kan spela in filmer och titta på vi-
deo, men den politik som ni förde under 80-talet innebar problem för Sve-
rige. Driv inte denna politik en gång till! Dra lärdom av det förgångna! Satsa
på framtiden!
Anf. 39 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Per-Ola Eriksson har ett svårt problem. Han vill gärna lyfta
fram målen för den ekonomiska politiken. Det var ett framsteg att det gjor-
des en beskrivning av målen i finansutskottets betänkande. Vi saknade ju en
beskrivning av dessa mål i finansplanen. Men problemet för Per-Ola Eriks-
son är att medlen som regeringen och den borgerliga majoriteten vill an-
vända inte leder till målen. Dessa medel leder till en återvändsgränd. När
man borde se till att människor får arbete, vidtar ni åtgärder som skapar ar-
betslöshet. Till en del är ni uppenbarligen omedvetna, som när ni slog sönder
bostadsfinansieringen. När ni sätter klackarna på kommunerna, måste ni
vara medvetna om att detta leder till de effekter som man nu kan se. Det
drabbar skolan, barnomsorgen och äldreomsorgen. Välfärden blir sämre,
samtidigt som arbetslösheten blir större. Detta är sanningen om er politik.
Det är viktigt för svensk ekonomi att det blir en bra utveckling när det
gäller kostnader och konkurrenskraft. Jag lade märke till att Per-Ola Eriks-
son lät som den gamla grammofonskivan. Han hade inte riktigt tagit till sig
vad Anne Wibble sade, att Sverige nu har en kostnadsutveckling och en in-
flationsnivå som gör att vi står oss betydligt bättre än tidigare. Jag tror att
det är viktigt att Anne Wibble säger detta, och att finansutskottets ordfö-
rande ser till att aktualisera sitt ordförråd. Omvärlden lyssnar till det som vi
i Sverige säger. Om Per-Ola Eriksson går på som han gör, kanske omvärlden
får för sig att Sverige håller på att förbereda sådana förändringar i politiken
som gör att man garderar sig för högre räntor.
Lägg om stil nu och ta ansvar för Sverige! Per-Ola Eriksson är ordförande
i finansutskottet. Lev upp till det ansvaret!
Anf. 40 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Till Allan Larsson vill jag säga att det ofta från socialdemo-
kraterna talas om att det behövs en radikal omläggning av den ekonomiska
politiken. Det är precis vad som pågår och vad som är på väg att ske, nämli-
gen att bygga någonting nytt. Den tredje vägens ekonomiska politik, som ni
använde er av, innebar att ni skapade den ekonomiska krisen i landet. Den
är vi nu på väg att reparera. Det kommer förstås att ta tid, för det gör man
inte på en kafferast. Det är kanske inte gjort på ett år, utan det kan ta flera
mandatperioder.
Jag vill upprepa den fråga som jag ställde till Allan Larsson i mitt inled-
ningsanförande. Först och främst anser jag att många av de förslag som soci-
aldemokraterna nu driver är opportunistiska och innebär kortsiktiga lös-
ningar, som inte skulle hålla om ni befann er i regeringsställning. De håller
kanske för Allan Larsson i oppositionsställning, men inte att regera efter.
Den vägen är prövad och stängd.
Med anledning av LO-kritiken mot förslaget att skapa arbeten för ungdo-
mar undrar jag om Allan Larsson delar LO:s uppfattning att det är bättre
för ungdomarna att leva på bidrag än att beredas möjlighet till arbetslivserfa-
renhet och praktik.
Jag tycker att det finns skäl att säga till Allan Larsson, att om man skall se
bakåt och vidta åtgärder, finns det risk för att det kan gå snett. Socialdemo-
kraterna säger ofta att vi skall vänta och se och att det blir bättre sedan. Var
det inte detta som ledde till konkursen för s-pressen för en tid sedan? Man
visste att inriktningen var fel - det var finansiella problem och lönsamhets-
problem -, men man vidtog inte nödvändiga åtgärder. Med andra ord behö-
ver inte socialdemokraterna söka sig så långt bort för att dra lärdom av vad
det innebär att skjuta upp problemen och inte ta itu med dem.
Vi tar itu med problemen. Nu skall vi rätta till svensk ekonomi, så att
svenska företag skall kunna konkurrera bättre på världsmarknaden, så att vi
skall få resurser för välfärdsutveckling, så att vi kan hålla nere inflationen
och räntorna samt så att löntagarna skall få mer pengar i plånböckerna.
Anf. 41 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Det pågår en omläggning av den ekonomiska politiken. Just
det, men 5-6 % arbetslöshet, är det den omläggning av politiken som ni är
på väg att åstadkomma? När Sverige av tradition har strävat efter full syssel-
sättning och vi har kraftfullt satsat på detta, väljer ni nu en annan väg. Ar-
betslösheten är högre än någonsin, och era prognoser visar att de kommer
att bli ännu högre. Och så säger ni att man inte skall göra någonting åt detta!
Vi hörde från Lars Tobisson att det inte får bedrivas någon aktiv ekonomisk
politik. Man får inte påverka efterfrågan. Det är bara utbudspolitik som gäl-
ler.
Vilka kortsiktiga åtgärder har vi föreslagit? Vi har föreslagit starkare sats-
ning på infrastrukturinvesteringar, där ni inte får någon fart på det hela. Är
det kortsiktigt att underhålla det bestånd som vi har av bostäder och byggna-
der?
Vi vill satsa på utbildning och kompetenshöjning, som är vår styrkefaktor
för framtiden. Det är där som man skall göra insatserna, men där skär ni
ned.
Svaret på Per-Ola Erikssons fråga om ungdomsinsatserna är att jag tycker
att ungdomar skall ha ett arbete och en lön att leva på. Ni har valt en metod
som innebär att det är bidrag som ungdomarna får och inte en lön och att de
därför inte heller får de rättigheter och skyldigheter som följer med ett ar-
bete. Det är skillnaden mellan oss. Ungdomar skall ha lön och arbete och en
lön att leva på. Det kommer vi att stå upp för, och förslag om det kommer
vi att redovisa här i riksdagen.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
53
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
54
Anf. 42 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! När man lyssnar till Allan Larssons anförande finner man
som enda möjliga slutsats att han är motståndare till det mesta av föränd-
ringar. Detta stämmer i och för sig inte med Hans Gustafssons inledningsvis
lågmält framförda anförande, där han började med att markera att det fanns
ett betydande mått av enighet på en rad punkter. Men det är väl med åsikter
inom socialdemokratin som med denna något ovanliga ekonomiska debatt,
nämligen att det socialdemokratiska partiet behöver två olika företrädare för
att kunna ge riktigt bra rättvisa åt de motsägelsefulla och inkonsistenta åsik-
ter som framförs i debatten. Sanningen är ju tyvärr den att det största oppo-
sitionspartiet inte har något sammanhängande ekonomisk-politiskt alterna-
tiv. Det har framförts av en rad talare redan, och jag tycker att det blev allde-
les uppenbart och för alla helt tydligt efter Allan Larssons anförande.
Jag kan möjligen tillägga att när det gäller just frågan om kommunerna,
som har varit uppe ett par gånger här i dag, skulle Socialdemokraterna fak-
tiskt behöva tre talare, eftersom de har tre olika åsikter. I det ena fallet sägs
att man inte skall försämra budgetsaldot, dvs. att man skall dra in dessa
pengar - 5-10 miljarder - till staten. I det andra fallet säger man att de skall
användas till bygginvesteringar. Och i det tredje fallet sägs att man skall an-
vända dem till vård och omsorg. Det skulle vara trevligt om Allan Larsson
ville tala om vilket av dessa tre alternativ som gäller.
Även om man har skrivna anföranden kan man tillåta sig någon liten flexi-
bilitet. Allan Larsson hade ett långt inlägg om att regeringen för en hårdhänt
åtstramningspolitik. Detta är ju inte sant, vilket jag hade sagt och i siffror
visat omkring en kvart tidigare. Skrivna anföranden är bra, men de skall i
någon mån vara inlägg i debatten också. Det är ju inte någon artikel man
skriver här i kammaren.
Den fråga som jag tycker är viktig att debattera gäller riskpremier i ränte-
förväntningarna. Där är det tyvärr på det sättet, Allan Larsson, att Sverige
aldrig tidigare har klarat övergången från en hög inflation till en låg inflation.
Det finns alltså en riskpremie, som Allan Larsson mycket riktigt har noterat,
och det vore märkvärdigt annars, och den beror på att placerare och investe-
rare ständigt har blivit lurade av tidigare regeringar, socialdemokratiska och
andra. De har blivit lurade i så måtto att de ursprungligen har trott på uthål-
lighet, men därefter har de blivit svikna. Därför krävs det nu en riskpremie.
Denna riskpremie understöds av den bristande uthållighet som Socialdemo-
kraterna uppvisar.
Socialdemokraterna ändrade politiken under intrycket av en valutakris
hösten 1990 till en ganska bra väg, nästan den enda vägen. När de sedan
förlorade regeringsmakten har de ändrat sig tillbaka till den traditionella so-
cialistiska expansionspolitiken med skattehöjningar och annat. Denna bris-
tande uthållighet är till skada för Sverige.
Anf. 43 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra att Anne Wibble tvår sina händer
och säger att det inte är någon åtstramningspolitik som regeringen bedriver.
Det kan man ju bara mäta på ett sätt, nämligen genom att se vilken effekt
politiken får på aktiviteten i ekonomin. I höstas sade ni att det skulle bli till-
växt under detta år. I januari, när ni presenterade prognoserna och hade räk-
nat in effekterna av er politik, fick ni visa att det blev sämre under 1992 och
att det blir ett mycket svagt 1993. Ni fick räkna upp arbetslösheten för både
detta och nästa år. Är inte detta en åtstramningspolitik? Vad är det annars
som ligger i ordet åtstramningspolitik? Har inte Bengt Westerberg rätt när
han säger att det är en åtstramningspolitik men att den inte får någon verkan
förrän 1993 och 1994? Vem har rätt; är det Bengt Westerberg, partiledaren,
eller Anne Wibble? Vem skall vi tro på?
Vad skall vi tro om Lars Calmfors, som väl inte är helt borta när det gäller
ekonomi, när han säger att denna politik är fel. Detta är 80-talspolitik, och
den är prövad. Inte trodde han att det skulle bli sådana effekter med en så-
dan arbetslöshet. På detta sätt kan man inte fortsätta. Vem skall vi tro på,
Anne Wibble eller Lars Calmfors, när han beskriver effekterna av denna po-
litik på detta sätt?
Sedan skulle jag vilja be Anne Wibble att vara litet flexibel och svara på
de frågor som jag ställde om matpriserna. Var står folkpartiet och var står
Anne Wibble i denna fråga, som är mycket viktig för konsumenterna och
där vi nu kan göra en insats genom att ta ett steg vidare och pressa ned gräns-
skyddet? Om Anne Wibble ställer upp på detta kan vi åstadkomma något
här i riksdagen som blir en lämplig reaktion på den utmaning som vi fick från
Arla och bondekooperationen i förra veckan.
Den andra fråga som jag också gärna vill ha ett svar på gäller hyrorna. Vad
är det nu som skall hända med bostadsfinansieringen? Hur högt kommer ni
att driva upp hyrorna? Kommer ungdomar att kunna skaffa sig en bostad?
Kan gamla bo kvar i sina lägenheter och i sina hus? Vad är det som förestår
på detta område, när ni skall genomföra moderaternas systemskifte och in-
föra marknadshyror? Låt oss få ett besked! Stå inte bara och hacka på oss,
utan ta nu litet ansvar och visa upp och argumentera för er egen politik och
tala om vad som ligger i förlängningen framöver. Det är dags att göra det nu,
Anne Wibble.
Anf. 44 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Allan Larsson ställde ett antal frågor. Jag skall svara kortfat-
tat på några av dem. Han åberopade Lars Calmfors. Lars Calmfors argu-
menterar för ganska betydande sänkningar av arbetsgivaravgifterna, men är
det detta som Allan Larsson vill ha? Det vore i så fall en tredje omgång av
de ekonomisk-politiska åsikter som han förfäktar.
Jag tolkar ändå Allan Larssons återkommande klagomål på åtstram-
ningen i den ekonomiska politiken, som man rimligen måste göra, som att
han vill ha mer stimulans. Jag är ledsen att behöva säga att detta recept med
stimulans med offentliga utgifter och annat är prövat i Sverige och i andra
länder - inte minst i Frankrike för ungefär tio år sedan, vilket jag talade om
i mitt tidigare inlägg. Men det fungerar inte. Allan Larsson kan stå och säga
tills han blir blå i ansiktet att han vill ha mer stimulans. Vad han därmed
säger är att han medvetet går in för att försämra trovärdigheten hos den
svenska ekonomiska politiken och därmed driver fram räntehöjningar och
försämrar möjligheterna för Sverige att få en positiv ekonomisk utveckling
under resten av 90-talet. Det är egentligen fullständigt häpnadsväckande.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
55
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
56
Jag har därför valt att inte riktigt tro på detta utan i stället tro att det var
något slags populistiskt uttryckssätt, därför att det låter bra. Men efter så
många framträdanden vore det bra om Allan Larsson förklarade sig medve-
ten om de begränsningar som ligger i att Sverige är en liten och öppen eko-
nomi. Det kan rimligen inte vara på det sättet, vilket jag utgår från, att Allan
Larsson har svängt också på den punkten, att han nu skall isolera Sverige
från omvärlden. Det vore ju i och för sig en logisk konsekvens av den politik
som han förespråkar. Men jag hoppas att det ändå är fel, eftersom det skulle
bryta upp en samsyn i riksdagen i många viktiga frågor, vilket jag sannerligen
skulle beklaga.
Så till gränsskyddsfrågan. Skall jag tolka Allan Larssons fråga så, att han
nu är beredd att bryta den ingångna jordbruksöverenskommelsen genom be-
slut lj.är i riksdagen? Vi i folkpartiet är inte beredda att göra det.
En annan fråga som jag tycker att Allan Larsson kunde ägna åtminstone
en tanke - jag vet ju att tiden är knapp - är de bristande möjligheterna för
kvinnor i den typ av ekonomi som Allan Larsson förespråkar. I den sortens
ekonomi minskar välfärden. Där tas inte regleringar bort inom den offent-
liga sektorn som sysselsätter många kvinnor. Och där finns inte möjligheter
till höjda löner för dem som har låga löner, dvs. främst kvinnor.
Allan Larsson förespråkar en politik som, rakt på sak, är utomordentligt
kvinnofientlig. Jag tycker alltså att detta faktum vore värt en tanke.
Slutligen, herr talman! Det bestående intrycket av den här debatten är att
oppositionen saknar alternativ. Det är därför utomordentligt vällovligt att
riksdagsmajoriteten gillar regeringens ekonomiska politik, vilken är väl be-
skriven i utskottsmajoritetens skrivningar.
Anf. 45 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Finansministern devalverar sitt värde när hon ger uttryck för
att det skulle saknas alternativ. Finansministern kan ju mycket väl läsa in-
nantill vad som sägs om den politik som vi står för och som vi vet kan pressa
ner arbetslösheten och åstadkomma en ökad tillväxt. Varje person som tar
sig före att läsa innantill märker det. Finansministern medverkar till att hen-
nes anseende minskar genom att använda sig av den här typen av uttryck.
Sedan något om detta med stimulanser i ekonomin. Vad är det som är så
farligt i det sammanhanget? När jag för ett år sedan lade fram budgeten, var
ett inslag i den att vi frisläppte investeringsfonderna. Det var en stimulansåt-
gärd för att påverka näringslivets investeringar. Jag hörde inte särskilt många
invändningar mot den åtgärden. Inte heller har jag hört att ni tänker upp-
häva vad som här gäller. Det är alltså en stimulansåtgärd som finns kvar.
I fjol fattade vi beslut om infrastruktursatsningar till ett belopp av ungefär
17 miljarder. Alla tyckte att det var bra. Det här är en viktig stimulans för
ekonomin, tillväxten och aktiviteten. Jag hoppas att den här regeringen kan
få i gång de projekt som vi då beslutade om och att man inte står på bromsen
alltför mycket. Det var ju också en stimulans för ekonomin. Jag har inte hört
någon säga att det skulle vara fel.
Vidare satsade vi förra året kraftigt på arbetsmarknads- och yrkesutbild-
ningen för att människor i stället för att gå arbetslösa skulle kunna öka sin
kompetens och kunna komma tillbaka till arbetslivet. Vi har nu fördubblat
yrkesutbildningen, och det är både utomordentligt bra och viktigt. Det är
också stimulanspolitik.
Vi inledde den typen av uppläggning av politiken förra året, och vi fullföl-
jer den i vårt ekonomiska alternativ. Men ni har gått i en annan riktning. Ni
har ställt er på bromsen. Ni har skurit ner beträffande den viktiga utbild-
ningen. Ungdomar som skulle gå in i gymnasieskolan och få det tredje året
skall nu gå ut i arbetslöshet. T.o.m. Ulf Adelsohn, landshövding i Stock-
holm, går - som vi kunde höra i radion i dag - ut i protest mot regeringens
politik på den här punkten. Det är således fler än vi som inser att det behövs
något annat än den förtorkade enda vägens politik.
Sverige skall vara en öppen ekonomi. Självfallet är det möjligt, även om
en politik drivs som är klokare än den som regeringen står för. Finansminis-
tern i Storbritannien lade i går fram en budget som han presenterade som
stimulanspolitik. Eller lyssna på USA:s president när han håller sitt stora tal
omfattande en rad åtgärder för att stimulera den amerikanska ekonomin.
Det här är inte något som är främmande för stora och öppna ekonomier, och
Sverige skall självfallet vara en sådan. Vi skall se till att ekonomin fungerar
väl. Men er politik är en återvändsgränd. Den leder till arbetslöshet. Risken
finns för en allvarlig fördjupning. Det är därför dags för er att tänka om.
Anf. 46 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Finansministern kan revalvera sitt anseende, vilket Allan
Larsson anser att hon devalverat, genom att lyssna till en del alternativ som
jag här kommer att framföra.
Häromdagen läste jag att medan Östeuropas kommunister socialiserat
sina länder har Sverige socialiserat människorna. Så kan det nog bli. Om
människor i 40 år får höra samma budskap, tror de på detsamma ända till
dess att de hör något annat och märker att det andra stämmer bättre överens
med vad de innerst inne tycker. Det är vad som har hänt i vår omvärld, i
Östeuropa och i länderna på andra sidan av Östersjön. Jag tror att det börjar
hända också här.
Förändringens vind har blåst över Europa. Den blåser också över oss,
även om vi fortfarande låtsas vara enbart iakttagare och helst från TV-fåtöl-
jen vill tala om hur andra skall göra. Men nu är det fråga om verkligheten.
I går kunde vi höra Lettlands premiärminister berätta om verkligheten.
Kanske ytterligare några under hans tal kom att förstå att vi faktiskt lever i
precis samma värld som Lettland, Estland, Litauen och Polen samt att våra
svårigheter och möjligheter hänger samman med våra grannländers. Vi
borde kanske ha en karta på väggen som vi ibland tittar på.
I dag har vi alltså finansdebatt. Då skall blickarna klädsamt riktas inåt -
gärna mot själva naveln - i det svenska systemet. Här skall någon tala om
den enda vägen. Andra skall tala om den tredje vägen och alla möjliga vägar
som leder till precis samma öken om vi inte förnyar oss, om vi i Sverige inte
blir effektivare, om vi inte slutar skatta ihjäl oss - jag sade inte skratta ihjäl
oss - och om vi inte stöder dem som skapar det välstånd som vi andra lever
på. Jag tänker då på dem som bakar den kaka som alla skall äta av. Det är
företagarna och de som arbetar, arbetarna inom näringslivet, som är de allra
viktigaste.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
58
Jag tror att vi allihopa måste inse att allting betalas av Svensson - dvs. alla
bidrag, alla offentliga löner, riksdagsmännens löner och omkostnader, ja,
det mesta som vi i den här kammaren käbblar om betalas av skattebetalarna.
Vidare går allting runt i den stora rundgångens rike. Bidragen kommer inte
uppifrån. De kommer från människorna själva och åker tillbaka igen. Detta
måste man här få in i sitt huvud. Detta måste alltså göras klart för männi-
skorna. Om någon lurar staten lurar vederbörande de andra, som i gengäld
får betala mer skatt för den här personen.
Socialförsäkringssystemet är något av det största, dyraste och viktigaste
som vi i Sverige har. Det är detta som är basen för vår välfärd, och det är det
som alla ömmar för och talar om. Vi har onekligen byggt upp ett välfärdssys-
tem. Men vi har också kunnat se hur det här systemet missbrukats, just där-
för att det inbjuder till missbruk. Här finns väldigt stora möjligheter till en
förändring, och här finns väldigt mycket pengar att tala om - skattebetalar-
nas pengar.
Låt oss för ett ögonblick ta del av följande förslag. Tänk er att man i Sve-
rige bara får full lön, 100 % lön alltså, när man arbetar, dvs. utför fullt ar-
bete. Det var inte konstigt att säga något sådant för några år sedan. Och tänk
er att man får 90 % lön om man är på väg från arbetslöshet till arbete genom
aktiv rehabilitering, yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning osv. samt att
man hamnar på 80 % vid passiv sjukfrånvaro, arbetslöshet, arbetsskada,
vård av sjukt barn etc. Låt oss alltså beakta det förslaget samtidigt som påpe-
kandet görs att alla socialförsäkringssystem görs lika, så att ingen skulle
tjäna på att sjukskriva ett barn i stället för sig själv. Det skulle inte ha någon
betydelse om man kallades för sjuk eller för arbetsskadad. Ingen skulle tjäna
på det. Ingen skulle heller förlora på det.
Ett tak bör också sättas. Taket kan givetvis variera beroende på vad man
anser sig ha råd med. Men om man satte det vid 7,5 basbelopp - vilket som
bekant förekommer i andra sammanhang - sä skulle man samtidigt se till att
de som verkligen har glädje av det här systemet är de som bäst behöver det.
Och vi har i detta förslag 67 % ersättning vid korttidssjukskrivning upp till
14 dagar dvs. inga karensdagar.
Om man hade ett sådant system, utarbetat och föreslaget i detalj av perso-
ner som är väl insatta i detta mycket snåriga komplex, så skulle det kunna
bli rättvist. Det skulle visa sig att det lönar sig att arbeta - och vi skulle alla
medge att det skall löna sig för dem som bygger vårt välstånd - och det skulle
inte löna sig att fuska.
Jag tror att människor i dag är beredda på den typen av förändring. Det
är en stor och viktig principiell förändring. Men jag tycker att det är sådana
stora frågor man skall kunna tala om i denna kammare. Genom att höja och
sänka nivåer, procenttal osv. kan man alltså anpassa det hela till vad Sverige
har råd med.
Deltagarna i den här debatten vet att vi måste göra något åt de otroligt
dryga kostnader som socialförsäkringarna medför. Det har varit ett stort pro-
blem för föregående regering, och det är säkerligen ett lika stort problem i
dag. Detta är jättefrågor som man måste attackera. Men då måste man också
vara beredd att diskutera nya grepp.
Arbetsskadeförsäkringen skenar i väg och kostar 30 miljarder, nästa år
kanske 50 - och det går vidare uppåt. Vi vet att garantilöner vid konkurser
är en specialare som används med fördel av bedragare. Det är ett perfekt
system att utnyttja, och det måste ändras - vilket är på gång.
Vi måste få ner skattetrycket. Vi kan inte finansiera allting med höjda
skatter, som Socialdemokraterna så gärna vill, för då har vi inte en chans i
Europa. Alltså måste vi göra någonting åt sådana här känsliga system som
socialförsäkringarna.
Låt mig sedan gå över till arbetsmarknaden i dag. Här har talats mycket
om hur viktigt det är att bygga. Och jag kan hålla med dem som säger det -
men inte därför att man bara skall bygga vad som helst och tro att någonting
blir bättre av det, utan därför att arbetslösheten i dag är störst och mest be-
svärande inom byggsektorn. Och byggsektorn är på väg rakt ner. Det finns
ju faktiskt saker som vi kan göra, och det gäller i ett sådant här läge att se
möjligheterna. När det gäller svårigheterna finns det många som kan hjälpa
oss att tala om hur omöjligt allting är. Men om vi alltså ser till möjligheterna,
så har ju här många gånger föreslagits att man verkligen skall sätta i gång
och bygga ålderdomshem - och skapa förutsättningar så att det byggandet
kan komma i gång snabbt. Det är bra, hur man än vrider och vänder på det.
Det är bra för de människor som kan få plats där, det är bra för samhällseko-
nomin, och det är över huvud taget bra, mänskligt, ekonomiskt och vad ni
vill.
Att verkligen få fart på byggandet av vägar, järnvägar och hela infrastruk-
turen - det tycks alla vara överens om. Men det är mycket svårt att också få
det att hända. Jag vet inte om regeringen har några problem just när det skall
hända saker. Jag skall inte vara stygg i fråga om båten med olja till Estland;
det blev ett tåg som kom från Moskva efter fyra veckor. Men det gäller alltså
att få saker att hända.
ROT-sektorn, dvs. reparation, ombyggnad, tilläggsisolering osv., är ju nå-
gonting som man bör dra i gång, eftersom det ändå måste göras. Kapitalför-
störing vill ju ingen människa ha, men det blir det om man inte underhåller
det man har. Därför kan man och bör man sätta fart på den sidan.
Men jag tycker också att vi åter skall vidga blicken litet och inte bara säga
att här är vår marknad, så ser vår arbetsmarknad ut, vårt land heter Sverige -
och något annat finns inte. Det är en konstig syn vi har, eftersom vi lever
med exportindustrier osv. som verkligen genererar vårt välstånd. Se då vad
det finns för marknad för oss, vilka möjligheter det finns ute i Östeuropa!
Där behöver de bygga hur mycket som helst. De behöver skickliga byggarbe-
tare, de behöver arbetsledare, ingenjörer, maskiner, allt möjligt.
Då säger en del: ”Ja, men vi är för dyra.” För det första: Om vi är produk-
tiva så är vi inte för dyra. För det andra: Man kan där sätta in pengar och se
till att vi inte blir för dyra. De pengarna kan man ta av det mycket egendom-
ligt använda u-hjälpsanslaget. Där finns alltså en möjlighet att få i gång byg-
gande och vara med om att göra någonting.
Vi måste lyfta blicken över vassruggen och titta ut från ankdammen på det
som händer runt omkring oss. Vi skall inte bara se att det är en ganska obe-
haglig verklighet där, utan också se att det är en verklighet som ger oss möj-
ligheter, och där vi kan spela en alldeles självklar roll - och en roll som jag
tror att alla människor skulle tycka om att vara med om att spela. Mycket
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
59
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
60
ofta är det vi själva som konstruerar de begränsningar och svårigheter vi an-
ser oss ha.
Ungdomsarbetslösheten är en annan viktig fråga. Visst går det att göra
någonting åt den. Ungdomar vill inte ha jobb av den typ man ofta tycks tala
om här, nämligen någon sorts garanterade arbeten som skall vara i 20 år. Om
man säger till en 18-åring att han skall få ett jobb för de närmaste 20 åren,
blir han ju vettskrämd. Ungdomarna vill ha jobb just nu. Det är billigare,
vettigare, klokare, normalare, och vad ni vill, att införa särskilda ungdoms-
löner. Det krävs egentligen bara ett avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Och det gäller då att se till att detta verkligen sker.
Vi kan inte då sitta och gäspa. Ni är inflytesrika, en del av er - Allan Lars-
son t.ex. Han vill ju visa var skåpet skall stå. Jag tycker att Allan Larsson då
skall visa LO och andra var skåpet skall stå när det gäller ungdomslöner, så
att de inte visar sitt särintresse - vilket skulle vara att visa bristande intresse
för hur det går för Sverige och Sveriges ungdomar genom att på något sätt
förbjuda sådana här saker. Är det kris, så är det viktigaste man kan göra -
det säger ju alla andra också - att göra någonting åt ungdomsarbetslösheten.
En annan möjlighet, som är lika aktuell hela tiden, har vi nämnt förut, och
jag vill nämna den igen därför att den har att göra med vår situation i dag.
Det gäller hur man använder löntagarfondspengarna. Det var ett otroligt
oväsen om att det nu skulle vara slut på de här fonderna. Sedan började man
i stället käfta om hur man skall använda pengarna. Men det är viktigt. Vi har
då ett förslag som vi gärna kan avstå; vi kan säga att det kommer från cen-
tern, om det gör det lättare för regeringen. Förslaget innebär att en del av
löntagarfonderna skall användas till en investeringsbank. Jag vill upprepa
vad det handlar om. Man tar 15 miljarder kronor av de börsnoterade aktier
som ligger i de här fonderna, sätter dem som tillgångsmassa i en bank, och
lånar in - som det heter på banken - 45 miljarder kronor. Då har man 60
miljarder, och då har man också en kapitaltäckningsgrad på 25 %. De van-
liga affärsbankerna har 8 %, och klarar knappt av det.
Vi skulle få den enda bank i Sverige som var ”triple A rated”, som det
heter på bankspråk - som hade tre stora A:n för att den är så stark, för att
den har så högt eget kapital. Den skulle kunna göra allt det som vi i dag
kräver av banksystem - och som vi inte klarar av. Den skulle kunna ge kredi-
ter till nya projekt, den skulle kunna satsa på småföretagare, den skulle se
till att småföretag dels kan komma i gång, dels utvecklas. Den skulle över
huvud taget kunna ge litet hoppfull håg och fantasi åt hela näringslivet - som
i dag möts av de vanliga bankerna med ”sorry, gubbe, du får ingen kredit
här, hur duktig du än är”.
Det här är alltså en sak som man kunde göra. Och man kan få ägarsprid-
ning, vilket givetvis är djupt tragiskt för socialdemokrater och vänsterpartis-
ter - men jag tycker att det är alla tiders. Det kan man få genom att de som
en gång bidrog med pengarna också skall få en del av aktiekapitalet. Sedan
skall hela svenska folket till ett subventionerat pris köpa aktier. Och snacka
om ägarspridning i så fall!
Detta är en enorm chans som vi har. I dag har vi en kreditkris. Den är
allvarlig för människor utanför detta hus. Vi har stigande arbetslöshet, vi har
problem på byggmarknaden, vi har problem med småföretag. Ett förslag
som faktiskt skulle hjälpa oss alla i det läget - det måste man ta på allvar och
se på mycket noga.
Småföretagarna tillhör dem som i dag misshandlas, vågar jag påstå. Jag
såg ett fall: Bara för att en person var småföretagare var han inte berättigad
till socialbidrag. Vi är inte till för att ta hand om småföretagare, meddelade
socialhjälpen.
Det skall vara alldeles extra starka skäl för det. Tänk om man hade den
hetsen mot någon annan folkgrupp och sade: Det här gäller inte för er.
Detta är människor som är sagolikt viktiga. Sänk deras arbetsgivaravgifter
eller gör någonting annat vettigt!
Fastighetsskatten har nämnts här av Lars Tobisson som tog upp den frå-
gan. Vi kan nu konstatera att det är någonting lurt med fastighetsskatten.
Genom skattens utformning och omfattning har de facto värdet på kommer-
siella byggnader och flerfamiljshus sänkts med lågt räknat 80 miljarder kro-
nor, dvs. 10 % av marknadsvärdet. Det är det som givit dominoeffekten där
fastighetsbolag och banker har fallit. Vem får till slut torka upp efter det?
Det är inte finansministern som får göra det, utan det får alla skattebetalare
göra.
Skall ni utreda någonting, fru finansminister, skall ni snabbutreda hur fas-
tighetsskatten kan tas bort, reduceras eller om man kan göra någonting an-
nat. Den är skadlig. Jag tycker att det skulle vara lätt för en borgerlig rege-
ring att förstå att det finns någonting som heter skadliga skatter.
(Applåder)
Anf. 47 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag vill börja med en kommentar till lan Wachtmeister. Det
är intressant att höra honom flytta miljarder i statsbudgeten fram och till-
baka med samma glädje som när det gällde ölbackar i valrörelsen. Problemet
är att det är litet mer allvarligt nu. Det skulle inte skada om det blev litet
bättre ordning på dessa miljarder fram och tillbaka så att det i någon mening
hänger ihop.
Herr talman! Jag begärde egentligen ordet då jag trodde att jag hade ytter-
ligare ett inlägg i replikskiftet med Allan Larsson.
Jag blev litet upprörd när Allan Larsson i slutet av sitt anförande föreföll
tro att Sverige är precis likadant som USA. Jag förstod då varför han så ofta
hänvisar till USA. Han menade att vi skulle titta på USA när man där stimu-
lerar privat konsumtion och liknande saker. Det skulle vi ta efter i Sverige.
Jag förstår nu också varför han med förkärlek citerar amerikanska ekono-
mer vilka utgår från amerikanska förhållanden när de säger hur man skall
göra och hur man inte skall göra.
Nu finns det en avgörande skillnad mellan Sverige och USA. Det finns i
och för sig många skillnader, men i rent ekonomiska termer har USA jämfört
med Sverige en mycket stor ekonomi. Man är praktiskt taget inte alls bero-
ende av utrikeshandel på det sätt som vi är i Sverige.
Sverige har en liten ”pluttekonomi” i jämförelse med USA, och vi är oer-
hört mycket mer utlandsberoende. Det skall vi vara glada för. Det välstånd
vi har i Sverige är baserat på att vi deltar i internationellt samarbete.
Tänk om bilar skulle produceras i Sverige till sådana kostnader som skulle
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
61
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
bli följden av att man bara producerade bilar för att sälja i Sverige. Det
skulle kosta en miljon eller mer att köpa minsta lilla åkdon. Vi skulle aldrig
kunna dricka kaffe eller äta bananer. Vår vardagsstandard är beroende av
att vi har denna möjlighet.
Detta innebär både fördelar och begränsningar. Jag förstår nu att Allan
Larsson inte riktigt har förstått att skillnaden mellan en liten öppen ekonomi
som i Sverige och en stor helt annorlunda ekonomi som i USA är just en
mer begränsad handlingsfrihet i fråga om finanspolitiskt manöverutrymme.
Även om det förefaller konstigt efter hans omläggning av den ekonomiska
politiken, kanske Allan Larsson inbillar sig själv att vi kan göra precis vad
som helst som skulle vara önskvärt om vi befann oss i en helt annan situation.
Men så är det inte.
Med hänsyn till de stora möjligheter som finns i deltagandet i den interna-
tionella arbetsfördelningen är det angeläget att få befäst att även Socialde-
mokraterna ser fördelarna i den internationaliseringsprocess som pågår och
anser dem vida överlägsna eventuella krav på anpassningar av skilda ting.
Detta ligger i ett beslut om ansökan om EG-medlemskap. Men det rör också
den mycket större frågan om Sverige skall fortsätta att aktivt verka för inter-
nationellt samarbete, frihandel, låga tullar och alla de ting som vi traditio-
nellt har verkat för.
Det är viktigt att få fastslaget att de positiva effekterna av en sådan utveck-
ling är mycket stora. Det är i själva verket den helt avgörande förutsätt-
ningen för att vi i Sverige har en hög levnadsstandard. Nu måste vi gå vidare
på den vägen, och vi måste ta hänsyn till detta när vi utformar den ekono-
miska politiken.
Det är där det motsägelsefulla kommer in. Allan Larsson har avlåtit ett
antal olika dokument om ekonomin till riksdagstrycket i detta betänkande
vilka landar i en mycket motsägelsefull slutsats. Det är därför viktigt och bra
att få på pränt att Socialdemokraterna ändå står fast vid Sveriges aktiva del-
tagande i det internationella samarbetet och de därmed följande förutsätt-
ningarna för den ekonomiska politikens utformning.
Anf. 48 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Jag kan trösta Allan Larsson med att Anne Wibble och
Bengt Westerberg bägge är med i Folkpartiet. Det har vi märkt nu. De försö-
ker nämligen alltid att värja sig mot att vi i Ny demokrati säger någonting.
De tycker också att det är väldigt bra att göra det genom att tala om ölbackar.
Eftersom fru Wibble är intresserad av ölbackar kan jag tala om att de var
djupt allvarligt menade, vilket andra människor i Sverige förstod. Jag erkän-
ner att det är ett mycket ovanligt grepp i svensk politik att tala så att folk
förstår, men vi tog i alla fall chansen. För finansministerns fortsatta beräk-
ningar och studier av ölbackar kan jag berätta att varje ölback representerar
250 000 människor.
Sedan tycker jag faktiskt, att om jag tar upp frågor som är viktiga för fi-
nanserna i Sverige - som inte handlar om Folkpartiet, Ny demokrati eller
något annat, utan om hela befolkningen i Sverige och våra levnadsvillkor -
borde man kunna få ett något annat svar än att detta inte är fråga om någon-
62
ting annat än ölbackar eller något annat - jag kunde inte höra så noga, och
det var kanske lika bra det.
Jag vill i stället höra vad er uppfattning är om förslaget om investerings-
banken, den utvecklingbank som skulle kunna rädda oss vid kreditkris och
annat. Detta anses av expertis, som även fru Wibble känner till, som ett
mycket intressant förslag. Men det bevärdigar ni inte ens med en kommen-
tar. Nu ber jag att få den kommentaren.
Om det finns möjlighet - men det är väl att föra det hela för långt - skulle
jag också be att få en kommentar till de förslag som hade att göra med arbets-
lösheten, byggverksamheten, chanserna utomlands och annat.
Anf. 49 ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Det gläder mig att Anne Wibble vill fortsätta debatten. Det
ger mig också chansen att ta upp något som Anne Wibble tidigare nedlå-
tande sade om att vi socialdemokrater var representerade av två talare i
denna debatt.
Jag fick nästan en känsla av att Anne Wibble ville sätta en munkavle på
mig för att jag hade kritiserat henne. Men hur är det på den borgerliga sidan?
Hur många har ni varit? Har Anne Wibble varit ensam? Nej, ni har varit sju
talare, och Folkpartiet, detta lilla parti, har inte nöjt sig med att låta finans-
ministern tala, utan har varit representerat av ytterligare en talare. Ni har
haft sammanlagt 100 minuter till era anföranden. Vi socialdemokrater har
fått 30.
Nu har det ryktats här i riksdagen att Ny Demokrati håller på att föröka
sig genom delning. Skall ni ha ytterligare en talare som skall företräda er
politik? Skall Anne Wibble ha John Bouvin som stödtrupp i fortsättningen i
finansdebatterna? Det verkar som om ni skulle behöva vara väldigt många
för att kunna försvara den politik som ni har och den återvändsgränd som ni
nu är inne i.
Låt mig svara på frågan om stimulanser. Jag log när jag hörde Anne Wibb-
les föreläsning. Här har vi under förra året dels lagt om politiken för att få
ner inflationen och varit mycket framgångsrika, vilket Anne Wibble har
medgett, dels satt i gång stimulanser på tre viktiga områden, nämligen inve-
steringarna i näringslivet, de offentliga investeringarna och utbildningen. Vi
fattade en serie beslut förra året för att dra upp aktiviteten.
Nu säger Anne Wibble att sådant är farligt därför att då får man valutakri-
ser och räntechocker. Men det som hände förra året var att vi sänkte ränteni-
vån kraftigt, vi minskade räntedifferensen till Europa och vi fick ett kraftigt
valutainflöde. Det åstadkom vi samtidigt som vi satte i gång den här typen
av stimulanser. De är viktiga för att man inte skall driva i väg, på det sätt
som ni gör, mot en arbetslöshet på 5-6 %. Man kan visst föra en politik som
bekämpar både inflationen och arbetslösheten. Det tragiska är att rege-
ringen inte har insett det och inte vill driva en sådan politik.
Anf. 50 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Det är faktiskt så, Allan Larsson, att det krävs ett litet mått
av fakta innan man ger sig in i en diskussion. Ingen har väl på något sätt
tvivlat på - många har faktiskt stått här många gånger om och pratat om det -
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
63
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
64
hur viktigt och bra det är med utbildning, arbetslinjen inom arbetsmarknads-
politiken och tidigarelagda infrastrukturinvesteringar. Vi har satsat bety-
dande medel på att förstärka den bristfälliga satsning som den socialdemo-
kratiska regeringen gjorde för ett år sedan just i detta avseende.
Det är faktiskt inte det som förespråkas i den socialdemokratiska motion
som nu ligger. Där är det en mer allmän expansion av hushållens köpkraft,
kommunernas utvecklingsutrymme och byggandet. Detta är tyvärr inte nå-
gon bra politik. Den har misslyckats förr, och den skulle göra det igen.
Jag är ledsen att Allan Larsson inte valde att svara på frågan om interna-
tionaliseringen utan i stället tog upp någon annan egendomlighet.
Anf. 51 ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Jag trodde att internationaliseringen var en retorisk fråga
eller möjligen ett sätt för Anne Wibble att fylla ut talartiden.
Är det någon som kan tvivla på våra avsikter, med de insatser vi har gjort
och tänker göra i framtiden på det internationella området när det gäller t.ex
handelsliberalisering och ekonomiskt samarbete? Jag tycker nästan att det
är litet genant att lyssna på Anne Wibbles förebråelser och bekymmer för
vår del. Håll i stället ordning på er egen riksdagsmajoritet! Här finns en del
krafter som kanske inte är så upplysta och intresserade av internationalise-
ringen. Håll ordning på egen planhalva! Kom inte och hacka på oss på det
sättet!
När det gäller stimulans fick vi höra från Lars Tobisson att det inte fick
förekomma någon efterfrågan. Det fick inte förekomma någon efterfrågepo-
litik, bara utbudspolitik. Nu börjar Anne Wibble att svänga och säga att visst
gör man det och det. Men ni gör inte tillräckligt, och ni gör saker som mot-
verkar detta. Varför drar ni ner på gymnasieskolan? Varför skall inte de ung-
domar som skall ha en yrkesutbildning kunna få en bättre sådan? Varför
skall de gå ut i arbetslöshet? Tala med Ulf Adelsohn om det inte duger att
tala med oss! Han har i dag gått ut och sagt att det blir allvarliga sociala pro-
blem i Stockholm när man driver den här politiken.
Vad är det för fel att dra på med infrastukturinvesteringarna? Det är en
del av den stimulans som vi förespråkar. Vad är det för fel att underhålla
byggnader i ett läge när det finns ett stort underhållsbehov? Ni har skurit ner
på de satsningar på skolan som var planerade. Ni har dragit in det som en
besparingsåtgärd. I stället kommer ni att betala ut jättelika belopp i kontant-
stöd till arbetslösa byggnadsarbetare och många andra. Det är en politik som
leder fel. Den leder till ökad arbetslöshet och till sämre tillväxt än man
kunde få för samma pengar.
Det ligger inte någon allmän utgiftsexpansion i vår politik. Den är väl av-
vägd och den ger en bättre tillväxt och lägre arbetslöshet än den som rege-
ringen står för. Det är dags för er att börja tänka om. Lyssna nu på de ekono-
mer som ifrågasätter er politik! Anne Wibble börjar bli ganska isolerad i sin
politik på det här området.
Anf. 52 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Det är alldeles utmärkt att Allan Larsson nu ansluter sig till
linjen om internationalisering. Jag hade hoppats att han skulle göra det. Jag
väntar bara på den tredje, eller möjligen fjärde omsvängningen, i fråga om
den ekonomiska politiken. Det är alldeles uppenbart att en anslutning till
internationaliseringen icke är förenlig med de förslag i den ekonomiska poli-
tiken med ökade skatter och ökade utgifter som han förespråkar. Men det
kan vi kanske ta en annan gång.
Anf. 53 ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Jag vet inte vad Anne Wibble menar med sin debatteknik
och att jag ansluter mig till internationaliseringen. Jag tillhör ett parti som
genom alla år har stått upp för en internationell samverkan i alla avseenden
och för en öppenhet när det gäller handeln. Vi har verkat för att riva tullmu-
rar. Vi har varit med och skapat EFTA och deltagit aktivt i GATT. Under de
senaste åren har t.ex. Mats Hellström och Anita Gradin gjort stora insatser
på det internationella området och tillvunnit Sverige en stor respekt. Då
kommer Anne Wibble och säger att det är bra att vi ansluter oss till dem.
Vad är det för debatteknik? Anne Wibble borde vara litet mån om sitt an-
seende och inte leka på det sättet.
Vi står upp för en internationalisering. Läs gärna vad vi har skrivit både i
budgetpropositionen i fjol och i vår motion nu. Där har vi just lyft fram detta
att en huvuduppgift för den ekonomiska politiken är att se till att Sverige
aktivt och framgångsrikt kan medverka i det ökade internationella utbytet.
Det är en grundpelare i vår ekonomiska politik, och den kommer vi att stå
fast vid vad än Anne Wibble försöker säga och ge intryck av.
Anf. 54 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Allan Larsson måste förstå att när man ger motstridiga bud-
skap skapas osäkerhet. Man har givit budskapet att man är för internationa-
lisering, och man är för en ekonomisk politik som är oförenlig med den
första ståndpunkten. Jag tolkar Allan Larssons upprepade anslutning till in-
ternationaliseringens välståndsbildande egenheter som att internationalise-
ringen är en övergripande faktor. Den tar över utformningen av den ekono-
miska politiken som den nu är utformad. Det gläder mig mycket.
Anf. 55 ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Anne Wibble måste förmodligen vara den enda i det här
landet som kan stå upp och säga att det är oförenligt med vår internationali-
sering om vi låter ungdomar gå ett år längre i gymnasieskolan i stället för att
gå ut i arbetslöshet. Hon påstår att om vuxna som inte har fått en bra utbild-
ning vill ta igen det och gå på komvux så står det i strid med internationalise-
ringen. Eller att underhålla och reparera vårt bostadsbestånd och våra bygg-
nader skulle stå i strid med internationaliseringen. Anne Wibble måste vara
tämligen isolerad och i stor brist på argument när hon kan förmå sig till att
göra sådana uttalanden. Detta skall vi gärna återkomma till.
Jag vill se när Anne Wibble kan mobilisera någon ekonomisk sakkunskap
som kan stå upp och säga att just de åtgärder som vi har föreslagit och som
gör att fler får utbildning och att fler kan höja sin kompetens, att vi underhål-
ler våra investeringar, att vi bygger nytt, att vi bygger ut vårt järnvägsnät och
våra broar står i strid med våra internationella förpliktelser eller det interna-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 74
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
tionella samarbetet. Det är självfallet inte så. Det är fullt förenligt att vara
för ett internationellt samarbete och ett internationellt utbyte och att se till
att vi har den kompetens och de investeringar som behövs för att vi också
skall klara konkurrensen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken)
Först biträddes reservation 2 av Bo G Jenevall med 20 röster mot 15 för
meningsyttringen av Lars-Ove Hagberg i motsvarande del. 259 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 1 av Hans Gustafsson m.fl. med 119 röster
mot 18 för reservation 2 av Bo G Jenevall. 160 ledamöter avstod från att
rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 163 röster mot 117 för reserva-
tion 1 av Hans Gustafsson m.fl. 15 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (privatisering)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 15 för meningsyttringen
av Lars-Ove Hagberg i motsvarande del. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 4 (ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken)
Först biträddes reservation 3 av Hans Gustafsson m.fl. med 119 röster mot
14 för meningsyttringen av Lars-Ove Hagberg i motsvarande del. 164 leda-
möter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 166 röster mot 119 för reserva-
tion 3 av Hans Gustafsson m.fl. 12 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 6 (högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 166 röster mot 131 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservation 4 av Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 7 (genomförande av en samhällskalkyl)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Lars-Ove
Hagberg i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 10 (allmänna riktlinjer för budgetregleringen)
Först biträddes reservation 7 av Bo G Jenevall med 26 röster mot 13 för
meningsyttringen av Lars-Ove Hagberg i motsvarande del. 253 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 6 av Hans Gustafsson m.fl. med 118 röster
mot 21 för reservation 7 av Bo G Jenevall. 157 ledamöter avstod från att
rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 166 röster mot 116 för reserva-
tion 6 av Hans Gustafsson m.fl. 14 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 11 (ramar för myndigheternas förvaltningskostnader)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 116 för reservation 8 av
Hans Gustafsson m.fl. 13 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 12 (avveckling av postgirots ensamrätt till de statliga betalningarna)
Först biträddes reservation 9 av Hans Gustafsson m .fl. med 115 röster mot
16 för meningsyttringen av Lars-Ove Hagberg i motsvarande del. 165 leda-
möter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 163 röster mot 121 för reserva-
tion 9 av Hans Gustafsson m.fl. i motsvarande del. 11 ledamöter avstod från
att rösta.
Mom. 13 (det statliga betalningssystemet, postgirots verksamhetsområde
m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Hans Gustafs-
son m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 14 (postverkets ersättning för service i glesbygd)
Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot 131 för reservation 9 av
Hans Gustafsson m.fl. i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Beträffande de på föredragningslistan återstående ärendena, lagutskottets
betänkande LU19, arbetsmarknadsutskottets betänkanden AU5, AU6,
AU8 och AU9, lagutskottets betänkande LU18, konstitutionsutskottets be-
tänkanden KU16, KU25, KU26 och KU29, skatteutskottets betänkanden
SkU16 och SkU17, försvarsutskottets betänkande FöU9 samt trafikutskot-
tets betänkanden TU7-TU9, beslöt kammaren på förslag av tredje vice tal-
mannen medge att de fick företas till avgörande i ett sammanhang sedan de-
batten i alla dessa ärenden avslutats.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU19 Internationella oljeskadefonden (prop. 1991/92:77).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Den ekonomiska
politiken och
budgetregleringen
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till arbets-
marknadsdeparte-
mentet m.m.
68
4 § Anslag till arbetsmarknadsdepartementet m.m.
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1991/92:AU5 Anslag till arbetsmarknadsdepartementet m.m. (prop.
1991/92:100 delvis).
Anf. 56 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Herr talman! I dag måste man spara pengar. Vi i Ny demokrati arbetar
oförtrutet med detta. Vid en översyn av Sveriges arbetsmarknadsråd fann vi
följande:
Sverige medverkar mycket aktivt i det internationella samarbetet på de
arbetsmarknadsområden som bedrivs inom ramen för bl.a. ILO:s och
OECD:s verksamhet. Detta arbete bedrivs inom ramen för arbetsmarknads-
departementets sedvanliga arbetsuppgifter. I arbetet inom ILO deltar repre-
sentanter för de mest representativa arbetsmarknadsorganisationerna. Or-
ganisationerna på arbetsmarknaden har också själva en omfattande bevak-
ning och uppföljning av utvecklingen i andra länder. I länder där de svenska
beskickningarna inte har särskilt utsända arbetsmarknadsråd sköts bevak-
ningen av hithörande personal.
Med hänsyn till det ekonomiska läget och behovet av att noggrant pröva
varje utgift över statskassan finns det anledning att ifrågasätta bibehållandet
av arbetsmarknadsråden inom utrikesförvaltningen. Med hänsyn till det in-
ternationella samarbete som bedrivs inom ILO, OECD och andra interna-
tionella organ och det arbete på det internationella planet som sker inom
ramen för arbetsmarknadsorganisationernas ordinarie verksamhet torde
den ytterligare verksamhet som kan erfordras på ett tillfredsställande sätt
kunna handläggas av annan befintlig personal vid de svenska beskickning-
arna i fråga.
Det är inte den svenska regeringen som styr övervärldens utveckling, som
många inom detta hus tydligen fortfarande tycks tro. Som upplysning för
många vill jag påpeka att vi måste anpassa oss efter hur vår omgivning ut-
vecklas och i vissa fall i stället vara förutseende och, om det går, ligga före
denna utveckling. Att referera till att ”så här har vi alltid gjort, och då gick
det bra” hör till en gången tid. Denna tid är ej aktuell längre.
År 1920 inrättades genom regeringens samt riksdagens beslut tre socialat-
tachébefattningar. Dåtida förutseende administratörer insåg sina misstag
och drog in dessa tjänster - två stycken redan år 1923 och den sista 1933. År
1959 föreslog LO samt SAF att det kanske vore klokt att inrätta särskilda-
socialattachébefattningar vid vissa svenska ambassader för att utröna Sveri-
ges konkurrenskraft mot utlandet. Föredragande statsråd delade uppfatt-
ningen men tilläde dock att den informationen fanns tillgänglig genom andra
källor. Statsrådet påpekade vilka kvalifikationskrav som skulle ställas. De
som kom i fråga skulle vara väl förtrogna med förhållandena på arbetsmark-
naden och inom socialpolitiken samt besitta goda språkkunskaper. Under
åren 1959 och 1960 inrättades två socialattachétjänster i Washington och
London, och under 1960-talet inrättades ytterligare två tjänster i Bryssel och
Bonn. År 1976 tillkom ett arbetsmarknadsråd i Canada, vilket sedemera
drogs in av besparingsskäl. År 1977 överfördes tjänsterna på förslag av SAF,
LO och TCO till arbetsmarknadsdepartementet och fick benämningen ar-
betsmarknadsattachéer, senare arbetsmarknadsråd.
Som tidigare framförts påpekade statsrådet att det tilltänkta arbetsmark-
nadsrådets utbildning borde stå i överensstämmelse med en utarbetad krav-
specifikation. Herr talman! Denna kravspecifikation, framställd i proposi-
tionen 1959:121, är helt åsidosatt. Detta påtalades redan i en rapport som
arbetsmarknadsdepartementet uppdrog åt en utredningsgrupp att göra och
som redovisades den 7 november 1985. Än i dag missbrukas tillsättningen av
arbetsmarknadsråden, trots att fakta har påpekats. Kritik påtalades även
mot arbetsmarknadsrådens rapporter. Milt sagt är dessa av mycket varie-
rande karaktär.
Märkligt nog rekryteras arbetsmarknadsråden enbart inom SAF, LO och
sedermera även TCO oavsett de sökandes kunskap och utbildning, och re-
kryteringen fördelar sig dessutom på ett ännu märkligare sätt väl avvägt mel-
lan förbunden. Utvecklingen har sprungit ifrån arbetsmarknadsrådens exis-
tensberättigande.
För att hålla Sverige informerat om händelser i utlandet som påverkar vårt
agerande inom handeln finns specialattachéer - observera att det är fråga
om specialister. Låt mig nämna några: försvarsattachéer, kulturråd, atta-
chéer för tull- och handelspolitiska frågor, finansråd, ekonomiska attachéer,
lantbruksråd, arbetsmiljöattachéer, industriråd, skogsindustriråd, bistånds-
kontorschefer, handelssekreterare, marknadssekreterare, pressattachéer,
teknisk-vetenskapliga attachéer, ambassadpredikanter, m.fl.,m.fl.
Enligt beräkningar från 1989/90 var antalet anställda inom utrikesförvalt-
ningen utomlands 1 438, varav 394 utsända handläggare, 193 utsända biträ-
den och 851 lokalanställda. Det kan nämnas att en utredning om utrikesför-
valtningens verksamhet tillsattes i september 1991, UD 1991:04.
Herr talman! Med tanke på vad som här framförts, vilket endast är delar
av verkligheten om arbetsmarknadsråden och det slöseri som här försiggår
med skattemedel, ber jag riksdagens ledamöter ta sitt ansvar och fatta beslut
om att avskaffa arbetsmarknadsråden i Washington, London och Bonn. Med
tanke på de pågående förberedelserna inför Sveriges inträde i EG kan det
finnas skäl att tills vidare behålla arbetsmarknadsrådstjänsten i Bryssel.
Detta ger skattebetalarna nästa budgetår en inbesparing på ca 2,4 milj.kr.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Ny demokratis reservation om medelsan-
visningen till arbetsmarknadsråd.
Anf. 57 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Herr talman! Jag vill böija med att yrka bifall till hemställan i arbetsmark-
nadsutskottets betänkande nr 5 på samtliga punkter. Jag skall endast kom-
mentera mom. 4 i betänkandet, som vi också har hört Ny demokratis företrä-
dare kommentera, nämligen arbetsmarknadsråden.
Vi har som vi har hört arbetsmarknadsråd i Bryssel, Bonn, London och
Washington. Jag hade förra veckan tillfälle att lyssna till en föredragning av
arbetsmarknadsrådet i Bryssel, Margit Wallsten. Hon gjorde en mycket god
föredragning, och jag kan svårligen tänka mig att en icke specialiserad am-
bassadtjänsteman kan genomföra en information lika bra som hon.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till arbets-
markna dsdeparte-
mentet m.m.
69
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Rättegången i ar-
betstvister och an-
slag till arbetsdom-
stolen m.m.
70
Jag har fått tillfälle att nu i riksdagsarbetet lära känna arbetsmarknadens
snåriga lagregler och arbetsmarknadens många olika moment när det gäller
bidrag och hela den flod som finns i Sverige av möjligheter att påverka ar-
betsmarknaden. Att då avskaffa en expert i t.ex. London anser jag vara helt
fel, särskilt som vi vet att det just var den del som berör den sociala dimensio-
nen och där arbetsmarknaden ingår som engelsmännen sade nej till i Maast-
richt-överenskommelsen. Vi behöver därför ha en specialist som bevakar
och tillför svensk utrikesförvaltning det kunnande, den vetskap och den kän-
nedom om villkoren i England som vi kan ha nytta av för att rätt bedöma
situationen i EG.
På samma sätt är det med Bonn. I Washington gäller det den stora ameri-
kanska supermaktens, den största konkurrentens, arbetsmarknad, som vi
har all anledning att bevaka.
Jag ser det alltså som oklokt att i detta läge avskaffa arbetsmarknadsrå-
den, och jag yrkar bifall till att riksdagen anvisar det anslag som behandlas
under mom. 4 i utskottets hemställan.
Jag yrkar, herr talman, också i övrigt bifall till arbetsmarknadsutskottets
hemställan i betänkandet nr 5.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1991/92:AU6 Rättegången i arbetstvister och anslag till arbetsdomstolen
m.m. (prop. 1991/92:84).
Anf. 58 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas förslag från regeringen
framlagda mot bakgrund av den mycket svåra arbetssituation som råder i
arbetsdomstolen. Förslagen har biträtts av utskottet. Den ena av de punkter
som det är värt att nämna är att regeringen vill ha utsträckta möjligheter till
delegation. Den andra är att en av topporganisationerna på arbetsmarkna-
den, SACO, nu får rätt att föreslå ordinarie ledamot i domstolen. På de här
punkterna får regeringen alltså utskottets stöd.
Därutöver har vi efter en ingående diskussion i utskottet föreslagit en ut-
ökning av möjligheterna att hantera de svårigheter som har påtalats både av
regeringen och av domstolen själv och som också vi själva har kunnat iaktta.
Vi föreslår att antalet ordförande i arbetsdomstolen kan få ökas med ytterli-
gare en domare.
Det finns anledning att anföra några synpunkter i detta sammanhang. Re-
geringen har lagt fram sitt förslag för att lätta AD:s arbetsbörda, som har
blivit allt tyngre under den senaste tiden. En orsak till detta är naturligtvis
situationen på arbetsmarknaden, med bl.a. ett stort antal uppsägningar. De
inkomna målen var under förra året 25 % fler än året före. Under januari
månad i år kom det in fler mål till AD än någonsin tidigare under en enstaka
månad.
Utskottet tog med anledning av detta initiativ till en ändring i arbetstvistla-
gen. Som jag nämnde handlar det om att domstolen ges rätt att öka antalet
ordinarie ordförande från högst tre till högst fyra. Regeringen förutsätts få
avgöra om möjligheten att utse en ytterligare ordförande skall utnyttjas. Att
utskottet öppnar den möjligheten ser vi som ett gott tillskott när man skall
bedöma vilken arsenal som man här behöver sätta in.
En annan synpunkt gäller diskussionen kring könssammansättningen i
jämställdhetsmål. I sådana fall är det liksom vid andra tillfällen angeläget
med en så jämn könsfördelning som möjligt. Detta har utskottet också upp-
repat flera gånger med anledning av motioner. Däremot tycker vi att det
skulle strida mot allmänna principer att låta den sak som målet gäller få på-
verka domstolens sammansättning. Därför har utskottet avstyrkt motioner
med krav på viss sammansättning i jämställdhetsmålen.
En ny mandatperiod för AD börjar löpa den 1 juli i år. När regeringen
infordrar namnförslag från arbetsmarknadens parter kommer man att un-
derstryka intresset av en ökad kvinnlig representation. Det är min förhopp-
ning, herr talman, att detta kommer att leda till en jämnare könssamman-
sättning framöver.
Vi slår i betänkandet också fast att det är ytterst angeläget att AD lever
upp till högt ställda krav på kvalitet i dömandet, att en enhetlig rättsutveck-
ling främjas, att tolkningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen utvecklas
och att en praxis som grundas på ett gott arbetsrättsligt normsystem utbildas.
Vi framhåller också att man inte bara skall ha en hög kvalitet i dömandet,
utan att AD också har som en mycket viktig uppgift att medverka till att
parterna får sina tvister lösta inom rimlig tid. Vi understryker också parter-
nas ansvar att innan en tvist hänskjuts till domstol ingående pröva förutsätt-
ningarna för en godvillig uppgörelse. Det är angeläget att detta sägs också
från kammarens talarstol.
Vidare bara ett par synpunkter på vänsterpartiets meningsyttring, som jag
förstår att det inte kommer att yrkas bifall till och som därmed kommer att
falla. Jag vill med anledning av den bara säga att inställningen från utskottets
sida är den att de möjligheter som 36 § avtalslagen ger att jämka eller under-
känna oskäliga klausuler är tillräckliga.
Jag tror att vänsterpartiet har bortsett från att skiljeklausuler även kan
vara till fördel för arbetstagaren. Förfarandet i skiljenämnderna är snabbt,
och det är inte offentligt. Det kan många gånger vara fullgod anledning att
föredra ett skiljeförfarande. Man skall observera att det i detta sammanhang
ofta är personer i företagsledande ställning som berörs.
Herr talman! Jag ber med detta att få yrka bifall till arbetsmarknadsut-
skottets hemställan i det enhälliga betänkandet nr 6.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Rättegången i ar-
betstvister och an-
slag till arbetsdom-
stolen m. m.
71
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till jäm-
ställdhet
72
6 § Anslag till jämställdhet
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1991/92:AU8 Anslag till jämställdhet (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 59 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Det slags arbete som kvinnor utför värderas mindre än det
arbete som män utför. Kvinnor arbetar mer än män, men har mindre betalt
för samma arbete och utför dessutom mycket mer oavlönat arbete än vad
män gör. Kvinnors erfarenheter är mindre intressanta. Kvinnor jobbar med
kvinnoprojekt, männen fattar beslut om de här projekten.
Att det är så här vet vi - eller borde veta vid det här laget.
Nytt är kanske för många att av samhällets samlade resurser kommer det
allra mesta männen till del - kvinnorna får nöja sig med det som blir över.
Som ett exempel kan jag ta barnomsorgen. Den är som bekant helt nöd-
vändig för att kvinnor skall kunna arbeta och försörja sig själva och inte vara
ekonomiskt beroende av någon annan. När den borgerliga regeringen, som
naturligtvis som allt annat betydelsefullt i samhället genomsyras av manliga
värderingar, skall spara för att, som man säger, kunna sänka skatterna med-
delar man: Vi har inte råd med dagens barnomsorg. Avgifterna är för låga,
den skattefinansierade delen är för stor. Nu kan vi inte använda de gemen-
samma samhällsresurserna på det här viset längre.
Med andra ord: Trots att kvinnor får en mindre del av den gemensamma
kakan, betydligt mindre än vad män får, ger man sig nu på en av de få sekto-
rer där en skattefinansiering verkligen kan sägas ha gynnat kvinnorna.
Ett annat exempel på en sådan snedfördelning är hur länsstyrelsernas re-
surser fördelas. Trots att man uttryckligen har sagt att jämställdheten skall
prioriteras, har bara 3 % - tre hundradelar - av länsstyrelsernas pengar för
regionalpolitiska åtgärder gått till kvinnoprojekt.
Eller varför inte ta idrotten eller den kommunala fritidssektorn som exem-
pel. Här är denna snedfördelning mycket uppenbar. Det är männen eller
pojkarna som får huvuddelen av resurserna, oavsett om dessa består av loka-
ler för fritidsaktiviteter och idrott, av ledarresurser eller av något annat.
Män tar och män får av den politiska makten och av våra gemensamma
resurser.
Nu har många börjat fundera över hur mycket av den här snedfördel-
ningen som har sina rötter i det traditionella nationalekonomiska tänkandet.
Man har frågat sig: Hur skulle en statsbudget se ut om man inte utgick ifrån
hur det alltid har varit utan man i stället utgick ifrån ett kvinnoperspektiv
och ett ekologiskt perspektiv? Hur skulle det se ut med statens affärer och
finanser om miljöfrågor, hushållning, rättvisa och jämlikhet fick bli viktiga
ledstjärnor i det budgetpolitiska arbetet? Hur skulle det se ut om man bör-
jade med att formulera målen och viljeinriktningen och sedan vidtog de åt-
gärder som behövs för att man skall närma sig eller nå målen, och slutligen
gjorde en fördelning utifrån de begränsade ramar som finns? Kanske fördel-
ningen skulle bli annorlunda, kanske det skulle falla ut litet mer av den ge-
mensamma kakan på för kvinnor viktiga områden än det gör i dag?
Vi i Vänsterpartiet tycker att det vore ett spännande projekt att ta fram en
sådan här budget. Men det låter sig naturligtvis inte göras i en handvändning.
Därför föreslår vi regeringen att avsätta särskilda projektpengar för att låta
en kommitté e.d. under en tvåårsperiod arbeta fram en sådan budget, ett
sådant alternativ. Naturligtvis skulle man använda det här materialet för att
jämföra med hur det ser ut enligt den vanliga ordningen och kunna dra lärdo-
mar av jämförelsen.
När det gäller jämställdhets- och rättvisefrågor måste man gå två vägar,
man måste göra två saker: dels måste man förtydliga och beskriva hur det
verkligen ser ut, beskriva ojämlikheter och orättvisor, dels måste man med
konkreta åtgärder arbeta för att öka jämlikheten och motverka orättvisorna.
Att ta fram en kvinnobudget och jämföra den med hur våra gemensamma
resurser verkligen fördelas uppfyller en del av det förstnämnda kravet, den
beskrivande delen. Vänsterpartiets förslag om ytterligare 3 milj.kr. till pos-
ten Särskilda jämställdhetsåtgärder att användas för konkreta olika jäm-
ställdhetsåtgärder, exempelvis i ungdomsskolan eller i kvinnoprojekt, fyller
visserligen i ringa mån men ändå det andra kravet.
Herr talman! Det är litet trist att den 8 mars knappt hinner övergå till den
9 mars förrän allt fagert tal om vikten av jämlikhet tycks glömt och begravet.
Kan det bero på att det inte kostar någonting att låta kvinnorna prata den 8
mars? I dag är det den 11 mars. Det har bara gått tre dagar sedan Kvinnoda-
gen, men majoriteten i arbetsmarknadsutskottet tycker att det är helt okej
att minska anslagen för särskilda jämställdhetsåtgärder jämfört med vad som
gällt tidigare. Och detta, herr talman, gör man när det jäser bland kvin-
norna. Missnöjet med den kapsejsade jämlikheten är tydligare än någonsin
tidigare, kvinnorepresentationen i riksdagen har minskat, löneskillnaderna
mellan män och kvinnor ökar och kravet på kortare arbetsdag viftas undan
som kvinnoflum - det är ingenting att ta på allvar. Undra på att många lockas
av tanken på ett nytt, kvinnodominerat parti.
Vi i Vänsterpartiet menar att det i dag, när vår bräckliga jämställdhet ho-
tas från alla håll och kanter, är synnerligen viktigt att riksdagen ger sitt stöd
åt olika jämställdhetsprojekt. Det är inte till fyllest, tycker vi, att som i ut-
skottsbetänkandet hänvisa till en utredning som skall undersöka orsakerna
till löneskillnaderna mellan män och kvinnor eller att hänvisa till den kom-
mitté som skall utreda skattereformen. Det må i och för sig vara bra att detta
görs, men det räcker inte.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till meningsyttringen i arbetsmark-
nadsutskottets betänkande nr 8.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till jäm-
ställdhet
Anf. 60 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Enigheten är förhållandevis stor i jämställdhetsfrågorna. At-
titydförändringar krävs på arbetsmarknaden, i hemmen och i politiken. Rik-
tiga attitydförändringar skapas när män och kvinnor respekterar varandra.
Kvinnans ställning stärks inte av den sorts jämställdhetsivrare som trodde att
samhället skulle bli mer jämställt om man avskaffade vanlig artighet, som att
hålla upp dörren eller hålla upp kappan för varandra. Bättre är att ta fram
jämförande statistik som FN gör, som görs i årets statsbudget och som Elisa-
beth Persson gjorde i sitt anförande. Jag skall inte upprepa de aktuella siff-
73
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till jäm-
ställdhet
74
rorna. De kan studeras i budgetpropositionen, bil. 12. Där anges bl.a. kvin-
nors lön i förhållande till mäns på fem stora avtalsområden, veckoarbetstid,
skillnad i arbetsinkomst för heltidsanställda och årstidsanställda, samman-
räknad inkomst av olika inkomstslag, inkomst efter skatt, genomsnittlig pen-
sionspoäng m.m.
Det är viktigt att JämO har resurser genom lagstiftningens utformning och
genom medel till uppföljning. Om JämO driver lönediskriminerande ämnen
och har möjlighet till framgång leder detta till att kvinnor flyttar fram sina
positioner vad gäller löneläget. JämO bör ha principiell tillsyn över hela ar-
betsmarknaden, även över arbetsplatser med kollektivavtal, för att få till-
räckligt underlag och kunna finna lämpliga lönediskrimineringsärenden. Jä-
mO:s resurser bör räcka både till den juridiska delen av arbetet och till infor-
mation som påverkar attityder. Det juridiska arbetet bör dock prioriteras.
JämO har tillgång till 6 miljoner, men förutom det finns ytterligare drygt
10 miljoner för jämställdhetsprojekt som fortsätter och löper vidare över
flera år. De medel som avsatts för jämställdhetsprojekt är faktiskt anmärk-
ningsvärt stora jämfört med de medel som avsatts för JämO. Det behövs inga
medel för att initiera jämställdhetsprojekt, som Vänstern säger i meningsytt-
ringen. De medlen finns redan. Elisabeth Persson verkar inte vara riktigt
informerad om hur det förhåller sig med de här 3 miljonerna. Dessa avser
det projekt som rörde kvinnlig representation i statliga organ, och det pro-
jektet skulle avslutas den 1 juli 1991 och har också avslutats. Då hade man
nått det mål som ställts upp och som var 31 %. Det är man inte nöjd med,
utan det kommer naturligtvis att tas nya initiativ på området.
Men jämställdhet handlar inte i första hand om JämO och JämO:s anslag,
utan kvinnors självförtroende, utbildning och insatser är också viktiga ting,
och inte minst hederlig prestationsbedömning. Hela resan kan inte tas i ett
enda steg. Men, och det är viktigt, rörelseriktningen måste gå framåt och
hastigheten måste öka.
Den materialistiska synen på jämställdhet - att jämställdhet sitter i
pengar - är bara en del av sanningen. Tyvärr tycks många tro att det är hela
sanningen. Även om man givetvis inte kan acceptera att kvinnor generellt
har lägre lön än män måste man samtidigt konstatera att lön skall motsvaras
av arbetsinsats och kompetens. Det är därför det är så väsentligt att öka
kvinnors kunskaper och yrkesmässiga erfarenheter. Det finns en nivå när
även den mest ovillige man tvingas acceptera kvinnlig kompetens. Men var-
för skall kvinnor behöva vara dubbelt så duktiga som män för att komma lika
långt? Jo, därför att mäns värderingar så länge har rått på arbetsmarknaden.
De är nu under uppluckring sedan kvinnorna gjort sitt massintåg på arbets-
marknaden och män måste vänja sig vid kvinnor som chefer och acceptera
kvinnors sätt att utöva chefskap, som ibland kan skilja sig från traditionellt
manligt sätt. Den här processen att skapa hög kvinnlig kompetens och få
män att acceptera det nya tar litet tid. Men den tiden bör man förkorta så
mycket det går, bl.a. med hjälp av en effektiv jämställdhetslagstiftning.
Det faktum att modersrollen så totalt har nedvärderats sedan makarna
Myrdals teorier vann terräng har drabbat många kvinnor. I stället för att ned-
värdera borde man uppvärdera vårdinsatsen och ta hänsyn till barnets behov
av sin mor, liksom givetvis av sin far. Barnet behöver båda föräldrarna. Bar-
nets behov av sina föräldrar måste ibland få prioriteras före arbetsmarkna-
dens behov av arbetskraft. Det stärker också kvinnans ställning i samhället.
Valfriheten när det gäller att satsa sina krafter på arbetsmarknad eller på
mänskliga investeringar i framtida generationer, som senare kommer sam-
hället till del, måste öka.
Kvinnors insatser har avgörande betydelse för samhället, och det är viktigt
att deras insatser belyses. Genom historien har kvinnors insatser nedvärde-
rats. Vi borde nu vara tillräckligt avancerade för att ta till vara och räkna
med båda könens insatser.
Det är därför värdefullt att man i budgetpropositionen särskilt belyser
kvinnors inkomster och pensionspoäng och att löneskillnaderna utreds i sär-
skild kommitté. Än viktigare är att framtida förslag skall belysas ur jäm-
ställdhetssynpunkt, vilket framgår av proposition 113, s. 17.
Med den inriktning budgeten har är det svårt att se behovet av en s.k.
kvinnobudget, som Vänstern vill ha, som enligt motiveringen skall grundas
på fred, barn och miljö. Budgeten innehåller för övrigt redan gröna räken-
skaper.
Kvinnor och män måste respektera varandra, erkänna varandras insatser,
samverka och ta vara på de specifika kvaliteter som finns hos båda könen.
Lyckas inte det, riskerar vi att få förslag om kvinnopartier, som skulle isolera
könen från varandra och sannolikt minska kvinnors förståelse för hur grund-
läggande ekonomin är för samhällets välstånd och för välfärden, och också
minska mäns förståelse för det osynliga arbetet. Risken är att könsbarriärer
skapas, och kvinnans ställning skulle sannolikt försämras.
Det vore en olycklig utveckling, som måste förhindras. Det sker bäst ge-
nom att man på arbetsmarknaden, i politiken och i hemmen får upp ögonen
för kvinnornas insatser och tillmäter dem ökat värde, vilket just görs på ett
nytt sätt i årets budget.
Därmed, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
vad avser anslagen till JämO, jämställdhetsåtgärder och bidrag till kvinnoor-
ganisationerna.
Anf. 61 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Charlotte Cederschiöld och jag har nog i flera avseenden
samma åsikter när det gäller vikten av att arbeta för jämställdhet, men när
det kommer till konkreta åtgärder låter hon precis som en del unga pojkar
och ekonomer i eller runt Vänsterpartiet, som så fort det blir tal om att göra
på ett annat sätt eller att pröva nya vägar frågar varför vi skall göra det, då
de tycker att de gamla, vanliga sätten är beprövade och bra, att en kvinno-
budget bara är tramsigt och att den vi har tidigare är bra.
Förslaget att låta en grupp arbeta fram en alternativ kvinnobudget har na-
turligtvis som målsättning att vara ett bra exempel att visa upp och jämföra
med. Det har verkligen inte trängt igenom hur orättvist resurserna är förde-
lade, vilka som drar den största nyttan av de fördelade medlen. På den vägen
skulle en kvinnobudget vara bra. Jag tror att en sådan också skulle vara bra
för den kommunala ekonomin. Det skulle säkert bidra till att det dök upp
en och annan ny insikt hos många av de manliga makthavarna, som slentrian-
mässigt arbetar på ett visst sätt med ekonomin.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till jäm-
ställdhet
75
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till jäm-
ställdhet
Det är också litet trist att höra Charlotte Cederschiöld säga att vi pratar,
att attityder måste förändras, att man måste gå till väga si och så - vad som
helst, bara det inte kostar pengar. De här ytterligare pengarna till JämO för
särskilda jämställdhetsåtgärder skulle kunna göra god nytta.
Jag är mycket väl informerad om att projektet med kvinnorepresentation
är avslutat. Problemet är att det inte finns några pengar för nya projekt i
JämO:s budget. De pengar som finns är redan bokade, som Charlotte Ce-
derschiöld sade, för projekt som löper på flera år. Det är väl inte så att det
inte finns några nya områden att arbeta på? Jag hoppas verkligen att Char-
lotte Cederschiöld inte har den uppfattningen. Det är alltså viktigt att det
tillförs nya medel, och de 3 milj.kr. som Vänsterpartiet har föreslagit skulle
kunna fylla en viktig funktion.
Anf. 62 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Jag har verkligen aldrig sagt att Elisabeth Perssons synpunk-
ter var tramsiga, att en kvinnobudget skulle vara tramsig - det är det sista
jag skulle säga. Däremot är det ganska svårt att konkret beräkna vad fred
betyder i kronor och ören. En av de punkter som skulle ingå i en kvinnobud-
get, enligt den motion som behandlas i detta betänkande, är just fred.
Grundidén är vi inte alls emot, utan vi har precis samma uppfattning i sak.
Det är bara det, att såsom motionen är skriven är det svårt att bifalla den,
men det är alldeles tydligt att vi vill belysa kvinnors insatser och kvinnors
ekonomiska betydelse i samhället.
Det kommer också nya projekt. Det finns alltså utrymme för sådana, när
pågående projekt successivt blir färdiga. Jag tog upp projektet med kvinnlig
representation i statliga organ, och man överväger nu en lämplig fortsättning
på det projektet, som är avslutat, eftersom man inte är nöjd trots att man
nådde målet. Nu sätter man upp nya mål och vill nå dem.
Det är inte alls så att vi inte vill göra någonting, utan tvärtom diskuterar
vi hur vi med alla tänkbara medel skall flytta fram kvinnors positioner ytterli-
gare. Det framgick också tydligt vid diskussionen i arbetsmarknadsutskottet
att det var den allmänna uppfattningen i alla partier - ingen motsatte sig det.
Anf. 63 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Vi är beredda att med alla tänkbara medel flytta fram posi-
tionerna, säger Charlotte Cederschiöld. Nej, jag tror inte att det är så. Ni är
beredda med alla tänkbara ord och vällovliga önskningar försöka göra nå-
gonting, men det skall inte finnas tillräckliga medel. Det är precis det jag vill
visa på. Den njugga behandlingen av förslaget om pengar till JämO visar att
samhället, regering och riksdag, inte är berett att i dag satsa pengar på detta.
Jag tycker att det är väl använda slantar att göra det.
Jag håller med Charlotte Cederschiöld om att det kan vara oerhört svårt
att föra in aspekter på fred i en budget, och om det bara är ordet fred som
hon hänger upp sig på är jag beredd att stryka det på en gång. I min motion
vill jag inte på något sätt ge sken av att det skall göras en genomgående pro-
jektbeskrivning. Vi skulle säkert kunna bli överens om hur det bör se ut.
Jag vill bara ta ett sista exempel på hur vanligt det är att traditionellt tän-
76
kande baserat på siffror styr vårt sätt att förhålla oss, och jag tar det som ett
argument för en kvinnobudget, som skulle vara annorlunda.
Det är mycket svårt att mäta barns fantasi, kreativitet och konstruktiva
förmåga. Det kan inte mätas med betyg, och det görs inte heller. Därför vär-
deras inte heller de här begåvningarna i skolan, och man går inte in för att
med kraft försöka utveckla just fantasin, kreativiteten och sådana ovanliga
färdigheter, trots att det är den förmågan som människor behöver ute i ar-
betslivet och som gör att de lyckas. Det är alltså sättet att mäta som låser oss
fast i ett visst sätt att utföra saker och ting, i detta fall i skolarbetet. Jag vill
påstå att det är på samma sätt när det gäller att fördela samhällets resurser.
Det som går att mäta styr också hur resurserna skall fördelas.
Anf. 64 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Man känner igen sig. Elisabeth Persson representerar ju vad
vi ibland kallar sedelpressarnas parti - det tycks finnas oanade källor att ösa
ur, utan att ha förståelse för de offentliga utgifternas betydelse för välstånd,
inte minst för kvinnors välfärd. Det gäller ju att hitta en lämplig balans men
också att se till att man driver frågorna framåt. Det har vi gjort, och det finns
ingen anledning att bråka om det avslutade projektet på 3 miljoner - det är
faktiskt avslutat. Det blir patetiskt att föra väsen om det.
Jag tror att Elisabeth Persson och jag har samma mål och samma syfte och
att vi vill till samma jämställda samhälle. Jag tror att vi skall utnyttja den
framtida bedömningen av de nya förslagen från jämställdhetssynpunkt. Där
kan vi i stället hitta gemensamma utgångspunkter för att driva kvinnors frå-
gor framåt.
Anf. 65 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Jag måste säga att ju mer Charlotte Cederschiöld pratar
desto oroligare blir jag och desto mindre tror jag att vi har gemensamt.
Precis som många kvinnor här i landet är jag djupt oroad över att den jäm-
likhet som vi under hårt motstånd ändå har uppnått här i landet är hotad.
Det behövs åtgärder på mängder av områden för att bevara den och för att
föra tankarna om och respekten för ett jämlikt samhälle vidare.
Jag tycker att det är löjligt att prata om sedeltryckeri i det här samman-
hanget. Vi har en liten institution i samhället, nämligen jämställdhetsom-
budsmannen, som har vissa medel till sitt förfogande för att arbeta med olika
projekt som en del av arbetet för en bevarad och utvecklad jämlikhet. Jag
undrar: Är verkligen moderaternas budget så bräcklig att det skulle barka
ända ned i avgrunden om utskottet beviljade ytterligare 3 milj.kr. till det?
Det tror jag knappast. Om det är på det viset är jag än mer oroad över vad
som komma skall i framtiden.
Anf. 66 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Projektet är ju redan avslutat, så det finns ingen anledning
att driva det. Det kommer ju nya jämställdhetsprojekt - det kommer Elisa-
beth Persson att bli varse.
Jag tycker att Elisabeth Persson är litet väl pessimistisk. Trots allt har vi
väl ändå flyttat fram positionerna? Det tycker i alla fall jag. Jag läste härom-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till jäm-
ställdhet
77
|
Prot. 1991/92:74 11 mars 1992 |
dagen att ett antal herrar, jag tror det var vid kyrkomötet i Eritrea, på 300- |
bra bit.
|
Anslag till jäm- |
Tittar vi på vad som har hänt i Sverige de senaste åren finner vi att vi vis- Det innebär inte att jag är nöjd, och det är viktigt att slå fram kvinnor Vi kan också se vilka statsrådsposter i den nya regeringen som innehas av Nej, var inte så pessimistisk! Det kommer nog att gå bättre med jämställd- Det har nyligen utsetts en sakkunnig i de här frågorna i regeringen, så jag Anf. 67 ELISABETH PERSSON (v): Herr talman! De kvinnor jag representerar tycker att lika viktigt som det Men så fort konjunkturerna sägs vika, så fort nedgången i ekonomin gör Den jämlikhet vi har arbetat för och uppnått - det tar ibland uppenbarli- |
|
78 |
eller representanter för det patriarkala samhället på för kvinnor viktiga re- |
former som vi har genomfört. Jag menar att vi tillsammans måste slå tillbaka
på alla fronter när det gäller detta, även om det kostar litet pengar, även om
det handlar om några hundratusen för nya projekt hit eller dit. Det är inte
ett motståndsarbete som drivs av sig självt, det är inte en motståndskamp
där det är tillfyllest med vackra ord och tal den 8 mars - det behövs en mängd
åtgärder.
Jag har yrkat bifall till vår meningsyttring-jag skall inte upprepa det hela.
Vi har i det här sammanhanget pekat på en liten sak som skulle kunna hjälpa
oss att se och tänka annorlunda, nämligen en kvinnobudget. Det finns en
massa andra projekt som är viktiga - dem skulle vi slåss för tillsammans.
Anf. 68 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Elisabeth Persson borde väl vara nöjd om den högsta graden
av förvärvsarbete bland kvinnor är det som kommer att ge kvinnorna den
optimala jämställdheten. I Stockholm förvärvsarbetar kvinnorna i större ut-
sträckning än männen, och småbarnsmammor har också högre förvärvsfre-
kvens än genomsnittet för kvinnor i övrigt.
Jag är inte helt säker på att alla enskilda kvinnor är så lyckliga över det
här, men Vänsterpartiet är antagligen lyckligt över det. Jag tror snarare
tvärtom - jag tror att man måste öka valfriheten och erkänna vårdarbetet,
erkänna att det tar tid, att barn behöver en insats, behöver kärlek och stöd.
Det arbetet skall erkännas, även ekonomiskt, och kvinnan skall själv kunna
välja.
Jag tror att det här samhället är jämställt nog för att kvinnor skall ha rätt
att själva träffa beslut om sitt eget liv, vilket man inte kan med den ekono-
miska styrning som har förts in här i landet under socialistpartiernas långa
innehav av makten.
När det gäller våldet vill jag säga att vi driver projekt mot det väldigt
starkt. Det löper just nu ett våldsbekämpningsprojekt i departementet med
full fart. Jag tycker att Elisabeth Persson skall titta närmare på det resultat
som man visar upp på jämställdhetsrådet - där finns en hel del som kvin-
norna kommer att kunna dra stor nytta av.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1991/92:AU9 Statlig personalpolitik (prop. 1991/1992:100 delvis).
Anf. 69 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas anslagen till den statliga
personalpolitiken.
Statens institut för personalutveckling - SIPU - har tills nu varit en central
servicemyndighet för kompetensutveckling inom statsförvaltningen. Dess
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Statlig personal-
politik
79
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Statlig personal-
politik
tjänster är efterfrågade och har ökat med 15 % årligen och är till 90 % in-
täktsfinansierade.
Ett mindre anslag över statsbudgeten har utgått för att täcka kostnaderna
för att bevaka statens behov av kompetensutveckling och för att öka de stat-
liga myndigheternas utnyttjande av utbildningsväsendet för personalutbild-
ning.
Även om kunderna till största delen kommer från den statliga sidan har
uppdragen successivt kommit att omfatta även uppdrag från kommuner och
landsting.
25 % av verksamheten går på export i form av utbildnings- och konsult-
tjänster. I Östeuropa ökar just nu dessa möjligheter väsentligt.
SIPU har hemställt att få ombildas till ett affärsverk och verka med upp-
dragsfinansierad verksamhet i det fortsatta arbetet med stödet till myndighe-
ternas förnyelsearbete. Därmed skulle stödet över statsbudgeten till verk-
samheten successivt kunna avvecklas under en treårsperiod.
Regeringen föreslår nu att SIPU redan från budgetåret 1992/93 skall upp-
höra som statlig myndighet. SIPU:s begäran om att få ombildas till affärsdri-
vande verk prövas inte. I stället anges att SIPU bör övergå till annan verk-
samhetsform och verka under annat huvudmannaskap utan att på något sätt
antyda hur eller vilket huvudmannaskap det handlar om.
Det framgår av skrivningarna att förslagen inte baseras på sakliga utan
principiella skäl.
En regering som i andra sammanhang säger sig arbeta för stora föränd-
ringar av den offentliga verksamheten lägger nu fram förslag som kommer
att skada förnyelsearbetet i den offentliga verksamheten. Jag kan inte finna
annat än att det enda sakliga skälet är att man av principiella motiv vill un-
derlätta privatisering av så mycket statlig verksamhet som möjligt.
Ett bra grepp kan ju då vara att slå undan benen på de servicefunktioner i
den offentliga verksamheten som bidrar till effektivitetshöjningar. Effektiva
statliga företag och offentliga verksamheter är svårare att angripa.
I vår reservation till betänkandet tar vi avstånd från regeringens förslag.
Jag yrkar bifall till reservationen och i övrigt till utskottets hemställan i be-
tänkandet.
Jag vill sluta med att ställa några frågor till regeringens och utskottets ta-
leskvinna. Under vilka andra former skall ni driva verksamheten i förutva-
rande SIPU vidare? Under vilket huvudmannaskap skall detta ske? Skall
statens institut för personalutveckling säljas ut?
Anf. 70 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Statens institut för personalutveckling, SIPU, upphör
fr.o.m. den 1 juli 1992. Den typ av stöd som SIPU sysslar med finns att köpa
på marknaden. Det är fel att staten då tillhandahåller sådan verksamhet,
som dessutom i möjligaste mån bör vara efterfrågestyrd.
Det omvandlingstryck i form av de ekonomiska förutsättningar som nu
råder har skapats av Socialdemokraterna - det är inte bara så att tillväxten
uteblir, utan våra samlade tillgångar krymper. Det är då ännu viktigare att
se till att varje krona blir effektivare använd.
Socialdemokraterna har med Hans Gustafsson som första namn motsatt
sig detta förslag. Det är inget som hindrar att personalen vid SIPU startar
eget. Den nya regeringen tillskyndar skapandet av nya företag och försöker
på alla sätt underlätta sådana initiativ.
Om SIPU enligt egen uppgift har 90 % av sin verksamhet uppdragsfinan-
sierad kan det knappast vara en oöverstiglig uppgift att antingen öka upp-
dragsverksamheten 10 % eller verka på 90 % av motsvarande omslutning.
Myndigheten har ju själv ansett att den bör upphöra. Det synes mig fullstän-
digt främmande att ifrågasätta dess bedömning i det här avseendet. Jag hål-
ler med om att det många gånger blir problem i samband med omvandling
och förändringar. Några allvarliga problem har man dock inte funnit.
Vi kan därför inte se någon anledning att ompröva beslutet. Ju snabbare
ett omvandlingstryck framtvingas, desto stökigare blir förändringarna. Men
det här har socialdemokraterna själva bidragit till genom att föra den ekono-
miska politik som de har gjort. Nu är det vi som får skynda oss för att få
ordning på det här.
Eftersom myndigheten själv anser att det bästa är den väg som regeringen
har föreslagit, nämligen en privatisering, har vi genomfört det.
Jag yrkar härmed bifall till utskottets hemställan vad avser betänkande
AU9.
Anf. 71 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Ja, Charlotte Cederschiöld, det gäller nog att skynda på om
vi skall få fart på verksamheten. Hur besvärligt det än kunde vara under den
sista delen av den socialdemokratiska regeringsperioden, hade vi i varje fall
inte en regering som satte totalstopp för stora delar av verksamheten i sam-
hället, vilket den borgerliga regeringen har lyckats göra under de senaste
fem månaderna. Nog vill det till insatser framöver om det skall bli någon
ordning på ekonomin i det här landet. Det är väl snarare rena katastrofut-
vecklingen vi står inför - inte går det framåt.
SIPU:s verksamhet är ett effektivt hjälpmedel och en servicefunktion i
den offentliga verksamheten. Därför är det naturligtvis inte av några andra
än principiella skäl ni vill avskaffa det här. Som jag sade i mitt inledningsan-
förande är en serviceverksamhet som hjälper till att göra den övriga delen
av den offentliga verksamheten effektivare naturligtvis inte önskvärd i era
ögon. Ju effektivare den offentliga verksamheten är, desto svårare är det att
angripa den och erbjuda privata alternativ.
När det gäller den statliga verksamheten är det litet annorlunda. Charlotte
Cederschiöld säger att de här tjänsterna finns att köpa på marknaden. Om
så är fallet, är det väl tveksamt om SIPU skulle ha kunnat öka sin verksamhet
med 15 % årligen. Det har naturligtvis varit dåligt ställt med konkurrensen,
eftersom den utvecklingen har kunnat ske. Det kanske hade varit bra om det
hade funnits en sådan. Den statliga verksamheten är emellertid någonting
annat än den privata. Det är skillnad på att bedriva verksamhet i statlig myn-
dighetsform där olika krav skall uppfyllas. Det är inte bara lönsamhets-, sä-
kerhets- och offentlighetskrav som skall tillgodoses i den verksamheten. Det
är inte särskilt många privata konsulttjänstföretag som kan erbjuda den ser-
vice som SIPU har kunnat göra. Om vi får råda skall SIPU kunna göra det
även i fortsättningen.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Statlig personal-
politik
6 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 74
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Friköp av histo-
riska arrenden
82
Däremot kan man ombilda SIPU till ett affärsdrivande verk, men SIPU
skall behållas för att utveckla den offentliga verksamheten.
Anf. 72 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! The present lies in the past, and the future lies in the present.
Nuet ligger i det förgångna, och framtiden ligger i nuet. Detta säger man ofta
i EG, och det ligger mycket i det.
Jag håller med Sten Östlund om att konkurrensen i vårt land fungerar syn-
nerligen otillfredsställande. SPK har visat att 39 branscher har usel konkur-
rens i det här landet. Det är naturligtvis allvarligt, och det håller vi på att
försöka göra något åt.
Att det är så här dåligt beror inte på den borgerliga regeringen. Det beror
på den tidigare socialdemokratiska regeringen. Därför har vi nu satt i gång
för att försöka ordna upp det här efter den socialdemokratiska regeringen. I
det omvandlingsarbetet finns också SIPU med som en del. Eftersom SIPU
är så kompetent som herr Östlund säger kommer det naturligtvis att klara
sig mycket bra på den framtida marknaden med en fungerande konkurrens.
Anf. 73 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Jag konstaterar att jag egentligen inte får några svar på mina
frågor. Charlotte Cederschiöld antyder att SIPU kan säljas ut till de an-
ställda, i vart fall är det tydligen utförsäljning det handlar om.
När det gäller konkurrens, Charlotte Cederschiöld, får vi stå för det vi har
gjort under våra år i regeringsställning. Det är möjligt att vi skulle ha klämt
åt lantbrukskorporationen litet hårdare. Men jag tror också att vi ganska
kraftigt skulle ha prövat sammanläggningen av SAS och Linjeflyg. Jag har
för mig att det har hänt en del saker på det området under den borgerliga
regeringens period.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU18 Friköp av historiska arrenden.
Anf. 74 OWE ANDRÉASSON (s):
Herr talman! Friköpsfrågan för historiska arrenden är verkligen historisk.
Under hela 1900-talet, men även tidigare, har försök gjorts - även på frivil-
lighetens väg - av arrendatorerna, framför allt av dem som är arrendatorer
under fideikommissen, att få köpa de arrendegårdar som de brukat i släkten
under ett flertal år. Frågan har under 1990-talet vid åtskilliga tillfällen genom
motioner diskuterats i utskott och riksdag utan att något resultat kunnat upp-
nås.
Under 1970-talet och framför allt under 1980-talet har frågan om friköp av
historiska arrenden aktualiserats av flera i riksdagen etablerade partier ge-
nom motioner och frågor. Trots dessa påtryckningar har frågan ännu inte
kunnat få sin definitiva lösning för de människor som i generationer drivit
friköpsfrågan för att kunna få ett eget brukande.
Frågan om friköpsrätt vid historiska arrenden är en av många frågor som
under en följd av år har intresserat och engagerat många riksdagsledamöter
från olika partier, bl.a. i motionsskrivande under den allmänna motionsti-
den. Så även i år. Dessa riksdagsledamöter har kommit i kontakt med arren-
datorerna och fått insikt i de problem som dessa arrendatorer kan ställas in-
för under sina verksamma år. Arrendatorerna, som är duktiga, engagerade
och intresserade jordbrukare, har stora problem beroende på att de själva
inte kan styra och ställa som de skulle kunna om de vore ägare till den jord-
bruksfastighet som de brukar i dag och som generationer före dem har bru-
kat.
Det vore till både nytta och glädje för frågans fortsatta behandling i riksda-
gen om ytterligare ledamöter av denna kammare, enskilda eller i grupp, tog
sig tid att engagera sig i denna fråga samt försökte sätta sig in i den situation
som flertalet av dessa arrendatorer har levt under i flera generationer. Ofta
hör man från talarstolar över hela vårt land, och även i denna kammare, talas
om rättvisa, solidaritet och frihet för alla. Varför skall detta inte också gälla
för de arrendatorer som är brukare av s.k. historiska arrenden?
Herr talman! Under 1970-talet tillsattes på förslag av lagutskottet en ut-
redning som skulle se över delar av arrendelagstiftningen. Även i fråga om
friköp av historiska arrenden skulle utredningen komma med förslag till lös-
ning. Så blev inte fallet. Man avstod från att komma med något konkret i
den del som berörde de historiska arrendena.
1983, även då på förslag av lagutskottet, tillkallades ytterligare en utred-
ning, denna gång med uppgift att komma med en utförlig redovisning av hur
en lagstiftning vid s.k. historiska arrenden skulle kunna utformas. Utred-
ningen avlämnade sitt förslag 1986, men man var inte enig om hur frågans
slutliga lösning skulle se ut.
Hösten 1989 behandlade lagutskottet några motioner med förslag om fri-
köp av historiska arrenden. Utskottets majoritet menade, vilket också blev
riksdagens beslut, att starka skäl talade för att en friköpsrätt för historiska
arrenden borde införas och att regeringen skulle återkomma med förslag till
lagstiftning.
Riksdagen beslutade också, på förslag av lagutskottet, att investeringsfrå-
gorna rörande arrendegårdar över huvud taget borde bli föremål för en ut-
redning och att regeringen därefter skulle återkomma till riksdagen med för-
slag.
Redan våren 1990 återkom regeringen med direktiv till ytterligare en ut-
redning med uppgift att utforma förslag till lagtext, som skulle ge arrendato-
rer vid s.k. historiska arrenden rätt att friköpa arrendestället. Vidare skulle
utredningen komma med förslag om hur man skyddar en jordbruksarrenda-
tors investeringar på arrendestället. I direktiven står att läsa att frågan om
lagtext vid friköp av historiska arrenden bör behandlas med förtur i ett del-
betänkande. Så har också blivit fallet.
Den 20 november 1991 överlämnades delbetänkandet till regeringen. Un-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Friköp av histo-
riska arrenden
83
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Friköp av histo-
riska arrenden
84
der den tid som gått sedan förslaget överlämnades borde lagtexten ha kunnat
remissbehandlas, och en proposition om friköp av historiska arrenden borde
ha kunnat ligga på riksdagens bord under våren 1992.
I majoritetens förslag till skrivning, lagutskottets betänkande
1991/92:LU18, som vi nu behandlar, står att läsa att ”förslag till friköpslag
för närvarande bereds inom regeringskansliet”. Låt mig vara litet tveksam
till denna beskrivning. Så sent som för bara några dagar sedan hade ingen-
ting gjorts för att med förslag till riksdagen påskynda ett genomförande av
en friköpslag gällande historiska arrenden.
Herr talman! Vi socialdemokrater menar på fullt allvar att frågan om fri-
köpsrätt vid historiska arrenden har utretts vid ett flertal tillfällen, nu senast
med en lagtext som fyller de krav som kan ställas på berörda parter. Efter
alla dessa år, när generationer odlat upp mark samt brukat och förbättrat
arrendeställen, är skälen för en friköpsrätt så starka, menar vi, att omedel-
bara lagstiftningsåtgärder är väl befogade och nödvändiga. Det finns i dag,
som vi ser det, inga uppenbara skäl att åter skjuta denna lagstiftning in i en
oviss framtid. Om riksdagen i dag följer reservanternas förslag tar vi ett stort
och avgörande steg mot solidaritet, rättvisa och frihet för människor som tro-
get, tålmodigt och målmedvetet under generationer arbetat med målsätt-
ningen att en gång kunna få friköpa den jordbruksfastighet där de haft sin
uppväxt, utkomst och sitt boende. Om riksdagen följer reservanternas för-
slag kommer en stor orättvisa snart att vara historia.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservationen till lagut-
skottets betänkande 1991/92:LU18.
Anf. 75 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Föregående talare redogjorde mycket ingående för frågan
om de historiska arrendena, varför jag tänker fatta mig mycket kort.
Jag vill understryka att frågan om friköpsrätten till historiska arrenden har
diskuterats många gånger här i kammaren. Det är en av de frågor som jag
personligen minns från den tid när jag kom till riksdagen, år 1979. Sedan
dess har frågan också varit föremål för flera offentliga utredningar.
Jag vill understryka att denna fråga är mycket angelägen för dem som be-
rörs, nämligen innehavarna av dessa arrenden. Å deras vägnar kan man be-
klaga att den här frågan, att få friköpa arrendena, hela tiden har förhalats.
Det är ju den nakna sanningen.
Jag tycker också att det är synd att Socialdemokraterna inte tidigare har
kommit till skott i denna fråga. Risken är nu uppenbar att frågan skjuts upp
på obestämd tid.
Jag måste också uttrycka min förvåning över den inställning till frågan som
man visar från den borgerliga sidan.
Om man får uttala en personlig åsikt, anser jag att den som brukar jorden
också skall äga den. Jag trodde att jag delade den uppfattningen med bor-
garna. Detta borde åtminstone vara fallet när det gäller arrenden som
sträcker sig över flera generationer. Jag har noterat att inte heller LRF har
den här synen på frågan, vilket förvånar mig.
Avslutningsvis skulle jag vilja ställa en fråga till majoritetens talesman.
Borde det inte vara dags att ta bort dessa rester av feodalsamhället?
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till den reservation som är fogad
till betänkandet.
Anf. 76 PER STENMARCK (m):
Herr talman! I flera omgångar under de senaste åren har frågan om friköp
av historiska arrenden behandlats i denna kammare. Frågan har också varit
föremål för flera offentliga utredningar.
En utredning, 1990 års arrendekommitté, pågår just nu. Den har avlämnat
ett delbetänkande, och vi väntar på att slutrapporten skall läggas fram, detta
för att arbetet i regeringskansliet därefter skall leda fram till en proposition
i frågan.
Arrendelagskommittén, som tio år tidigare avlämnade sitt slutbetän-
kande, nämligen 1981, berörde frågan om friköp av arrendeställen. Man
konstaterade att ett friköp var förenat med så stora nackdelar att dessa inte
uppvägde de fördelar som skulle komma vissa arrendatorer till del.
Med anledning av en riksdagsbegäran tillsattes den s.k. friköpsutred-
ningen. 1986 avlämnade den sitt betänkande, i vilket man avstyrkte stiftande
av lag om friköpsrätt för innehavare av historiska arrenden.
Man ville däremot överväga möjligheterna att förstärka skyddet för denna
arrendatorsgrupp och då framför allt skyddet med tanke på eventuellt gjorda
investeringar.
Vid remissbehandlingen förklarade sig det övervägande antalet remissin-
stanser dela utredningens uppfattning, dvs. att en lagstiftning om friköpsrätt
inte borde införas. Efter riksdagsbehandling tillsattes så småningom 1990 års
arrendekommitté, som fortfarande är i verksamhet. Kommittén avlämnade
ett delbetänkande med förslag till friköpslag.
Jag har, herr talman, nämnt dessa olika utredningar bara för att visa att det
faktiskt redan tidigare har gjorts utredningar. De som så önskat har kunnat
använda sig av dem i syfte att lägga fram förslag till tvångslag för historiska
arrenden. Den möjligheten har inte utnyttjats. De som har gjort utredning-
arna har inte önskat det, och i remissinstanserna har man inte haft någon
annan uppfattning. Självfallet hade det ändå varit möjligt att stifta en sådan
tvångslag. Det faktum att så ändå inte har skett skall nog närmast tolkas som
ett tecken på att ingen sådan vilja funnits.
Den år 1990 tillsatta arrendekommittén föreslår en särskild lag om fri-
köpsrätt för historiska arrenden. Enligt utredningens definition föreligger
ett historiskt arrende när det är sannolikt att den helt övervägande delen av
ett arrendeställe inte sedan den 1 januari år 1900 varaktigt brukats av fastig-
hetens ägare.
De beräkningar som har gjorts tyder på att vi med denna definition har ca
1 200 historiska arrenden i Sverige. De utgör ca 6 % av de helt arrenderade
företagen. Fideikommissen, dvs. privatpersoner, äger 600, eller hälften av
det totala antalet arrenden, kyrkan 200, likaså universiteten, staten mellan
70 och 80 och stiftelser ca 100.
Jag håller med alla dem som anser att det är hög tid för riksdagen att
komma fram till någon form av beslut i den här frågan. I det ställningsta-
gande som skall göras måste olika intressen vägas samman. Ett av dessa in-
tressen är skyddet för arrendatorn när det gäller gjorda investeringar under
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Friköp av histo-
riska arrenden
85
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Friköp av histo-
riska arrenden
86
arrendetiden. Ett annat intresse är skyddet för äganderätten. Regeringen
undersöker just nu möjligheterna att grundlagsreglera.
Frågan har under en stor del av 80-talet behandlats i åtskilliga utredningar.
Det anmärkningsvärda är inte att den nuvarande regeringen, som har haft
mindre än ett halvår till sitt förfogande, inte har lagt fram något förslag, utan
att den regering som tidigare satt vid makten under tre hela mandatperioder
aldrig lyckades prestera någonting i den här frågan.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Anf. 77 OWE ANDRÉASSON (s) replik:
Herr talman! Per Stenmarck säger att 1990 års arrendekommitté har lagt
fram ett delbetänkande angående lagtext, men att man vill avvakta denna
kommittés slutbetänkande, som gäller investeringsfrågorna.
Han säger också att den förra regeringen kunde ha gjort någonting i den
här frågan. Den uppfattningen delar jag; man kunde ha tänkt litet snabbare.
Att det blev på det här viset hade emellertid sina särskilda skäl.
Investeringsfrågorna gäller emellertid inte enbart historiska arrenden utan
arrenden över huvud taget. Det var anledningen till att den förra regeringen
i sina direktiv menade att man inte skulle fortsätta att förhala frågan om fri-
köp. Kommittén skulle i stället avge ett delbetänkande, vilket nu har skett.
Vad vi fordrar i vår reservation är att man skall skicka delbetänkandet ut
på remiss och omedelbart därefter komma tillbaka till riksdagen med ett för-
slag om friköp av historiska arrenden. Under den tiden har ju de partier som
är nya i riksdagen möjlighet att noga penetrera vad som har hänt tills propo-
sitionen kommer. Då har man också motionsrätt, rätt att komma med för-
slag. Vi vill att detta delbetänkande skickas ut på remiss omgående. Sedan
får man återkomma till riksdagen med en proposition.
Anf. 78 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Jag vill understryka att den utredning som just nu arbetar
och som skall vara klar till hösten är tillsatt av den socialdemokratiska rege-
ringen, inte av den borgerliga. Som jag ser det vore det en sak om det vore
en utredning som skulle sitta i fem år till. Men 1990 års arrendekommitté
skall faktiskt rimligtvis vara klar inom ett halvårs tid. Då bör vi också kunna
avvakta den tiden, innan vi gör ett definitivt ställningstagande. Efter alla de
möjligheter som faktiskt funnits för den regering vars parti Ove Andréasson
representerar är det inte alldeles orimligt om vi nu avvaktar ytterligare ett
halvår.
Låt mig avslutningsvis ställa en fråga till Owe Andréasson: Är Owe An-
dréasson övertygad om att en socialdemokratisk regering i det här läget hade
agerat annorlunda, dvs. hade den regeringen verkligen skickat delbetänkan-
det ut på remiss och därefter lagt fram ett förslag på enbart detta delbetän-
kande? Jag är inte helt övertygad om att så faktiskt skulle ha varit fallet.
Anf. 79 OWE ANDRÉASSON (s) replik:
Herr talman! Beträffande den fråga som Per Stenmarck ställde kan jag
säga att det var den förra regeringens förhoppning att delbetänkandet skulle
skickas ut på remiss och att man därefter skulle kunna komma med förslag.
Nu blev det en ändring av det hela. Men om Per Stenmarck tycker att den
socialdemokratiska regeringen kunde ha skött det bättre, behöver man inte
göra på samma sätt i den regering som nu sitter. Den har nu möjlighet att
visa att den vill slutföra frågan med historiska arrenden. Jag tycker att den
skall ta den chansen.
Anf. 80 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Jag kan nog säga till Owe Andréasson att jag har väldigt
höga tankar om den regering som sitter i dag, men Owe Andréasson har up-
penbarligen ännu högre tankar om den. Vi har i Sverige haft socialdemokra-
tiska regeringar i 51 av de senaste 60 åren. Varför har man då inte genomfört
denna förändring? Visserligen är det en handlingskraftig regering som vi har
i dag, men det är ändå att begära för mycket att det den socialdemokratiska
regeringen inte mäktade med under ett halvt sekel skall den borgerliga rege-
ringen klara av på bara fem månader.
Jag tycker att det finns en viss rimlighet i kravet att nu avvakta vad utred-
ningen slutgiltigt kommer fram till, att vi sedan får möjlighet till en rimlig
remisstid och att det därefter presenteras en proposition för riksdagen som
vi alla har möjlighet att ta ställning till. När det ändå har gått så lång tid med
alla dessa utredningar, tycker jag att vi faktiskt kan köra loppet till slut, in-
nan vi tar slutgiltig ställning här i riksdagen.
Förste vice talmannen anmälde att Owe Andréasson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 81 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! När riksdagen den 30 november 1989 med mycket klar majo-
ritet beslutade att brukare av s.k. historiska arrenden skulle få friköpa sina
gårdar, sade en av centerpartiets företrädare i debatten, Sven-Olof Peters-
son, bl.a. följande: ”Även kampanjen 'Hela Sverige skall leva’ talar för det
riktiga i att befolkningen på landsbygden ges möjlighet till utkomst och ar-
bete. Även med hänsyn till detta är det viktigt att den aktuella befolknings-
gruppen ges full bestämmanderätt över sin egen framtid.”
Jag utgår från att Sven-Olof Petersson och hans partivänner Stina Elias-
son, Marianne Andersson, Ingbritt Irhammar m.fl. centerpartister, liksom
folkpartisten Bengt Harding Olson och kds-motionären Tuve Skånberg står
kvar vid sin tidigare uppfattning om det rättmätiga i att avskaffa denna sista
rest av feodalsamhället och att ni mot denna bakgrund ger ert stöd åt den
socialdemokratiska reservationen.
Samma stöd räknar jag och Socialdemokraterna givetvis med att få från
. Bert Karlsson i Skara, Lars Andersson m.fl. nydemokrater, som dyrt och
heligt lovat att bl.a. torparna på Niclas Silfverschiölds Koberg skall få fri-
köpa sina torp.
Skall ni bli tagna på allvar, räcker det inte att krypa bakom den till intet
förpliktande majoritetstexten i utskottets betänkande om att inte föregripa
s.k. beredningsarbete i regeringskansliet. Här är det gamla ordspråket ”me-
dan gräset växer dör kon” verkligen på sin plats att återge.
Ty vad det handlar om är att riksdagen slår vakt om sin konstitutionella
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Friköp av histo-
riska arrenden
87
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Friköp av histo-
riska arrenden
trovärdighet och ser till att ett riksdagsbeslut som fattades för snart två och
ett halvt år sedan äntligen genomförs. Sker inte en sådan markering från
riksdagens sida, måste man tyvärr räkna med att hela frågan förpassas till
den eviga långbänken.
Eftersom Ny demokrati också i fråga om friköp av historiska arrenden för-
söker sitta på två stolar samtidigt, finns det skäl att säga något om den ägan-
derätt som vissa tycks oroa sig för.
Det handlar här inte om en inskränkning av någon annans äganderätt utan
om en utvidgning av äganderätten och en myndighetsförklaring av enskilda
människor, vilkas vardag i generationer till stor del styrts av feodalsamhällets
lagar. Det handlar om människors kamp för friköp av sina fädernegårdar och
därmed enskilt ägande för en större krets. Det handlar om brukarna i de
bygder som ställdes utanför de s.k. skatteköpsreformer som är grunden för
nästan all enskilt ägd jordbruksmark sedan århundraden tillbaka. De bör här
också påpekas att en fideikommissinnehavare inte äger jorden utan innehar
arrendestället med fideikommissrätt, vilket är en väsentlig skillnad.
I Ny demokratis särskilda yttrande finns en klar motsägelse. Först säger
man att rätten att begära friköp skall utvecklas via domstol och att rätten att
få ett korrekt och marknadsmässigt pris skall bevakas av domstol. Senare i
texten heter det att rättsläget är väl definierat. Detta går ju bara inte ihop.
Sanningen är ju den att arrendekommittén mycket klart löst detta lagtek-
niska problem. Den föreslagna lagen följer regleringen i expropriationsla-
gen, och arrendatorn skall som huvudregel betala ett belopp som motsvarar
fastighetens marknadsvärde. Då det dessutom finns en s.k. jordägarventil,
dvs. att friköp inte skall få ske om det av särskilda skäl skulle vara oskäligt
mot jordägaren, finns det inga som helst skäl att bekymra sig för rättssäker-
het och äganderätt.
Det handlar nu bara om god vilja och, Per Stenmarck, politiskt civilku-
rage.
Riksdagen skall ta ställning till principen om friköpsrätt. Det är allt som
vi skall besluta om. Den närmare utformningen av den slutliga lagtexten -
och då bl.a. lagens räckvidd i tiden - ankommer det på regeringen att verk-
ställa. Med denna precisering torde alla den obotfärdiges sista förhinder för
ett ja till en friköpsrätt vara sakligt undanröjda.
Man fick nästan det intrycket av vissa passusar i Per Stenmarcks anförande
att han uppträder som pådrivare i denna fråga gentemot, enligt hans egen
uppfattning, en senfärdig socialdemokratisk regering. Per Stenmarck har
mot denna bakgrund stora möjligheter att påskynda frågan genom att rösta
på den socialdemokratiska reservationen.
Det är alldeles felaktigt att tala om en utrednings slutgiltiga ställningsta-
gande. Detta är ett delbetänkande, Per Stenmarck, som är enhälligt. Ordfö-
randen och de två ledamöterna är helt överens. Det finns alltså inga sakliga
hinder kvar.
Herr talman! Allra sist: ”Hela landet skall leva”, sade Petersson i centern
för två och ett halvt år sedan. Snart får vi se om Andersson, Eliasson, Peters-
son, Harding-Olsson, Irhammar och Karlsson i Skara lever efter denna
88
stolta devis, eller om de i stället har börjat följa moderaternas fältrop: ”Hela
landet skall få veta att det lever!”
I detta anförande instämde Ingvar Johnsson (s).
Anf. 82 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Jag vet inte varför Bengt Silfverstrand nämnde just mig när
han talade om politiskt civilkurage. Jag har inte för avsikt att byta till någon
annan uppfattning i den här frågan än den jag tidigare har haft.
Varför har ni så bråttom just nu, Bengt Silfverstrand? Ni har ju haft alla
år på er att driva den här frågan och att driva den till ett slut. Jag kan bara
tolka detta som att det beror på att det faktiskt inte ens inom Bengt Silfver-
strands eget parti har funnits någon majoritet bakom den linje som Bengt
Silfverstrand själv väldigt länge har drivit.
Bengt Silfverstrand hänvisade till riksdagens beslut från 1989. Jag känner
till detta. Därefter har det hållits ett mellanliggande val. Det kan finnas en
möjlighet att det här i kammaren finns en annan uppfattning än den som
rådde före valet. Det vet vi ännu ingenting om, men det visar sig när vi skall
fatta det slutgiltiga beslutet.
Det här rör sig inte om en inskränkning av äganderätten, sade Bengt Silf-
verstrand. Vad är det då? Jo, det rör sig om en utvidgning av äganderätten
för den som i dag inte har någon äganderätt, förklarade han. Det är i och för
sig riktigt, men det här går ju ut över den som i dag har en sådan äganderätt.
Anf. 83 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Jag noterade en mycket intressant passus i Per Stenmarcks
inlägg. Han sade att det ju kan vara så, att den nuvarande riksdagsmajorite-
ten tycker annorlunda i den här frågan än vad den gamla majoriteten gjorde.
Det var oerhört intressant att få detta klarläggande. Under diskussionen i
lagutskottet har den borgerliga majoriteten som en förhalning hela tiden för-
sökt att knyta upp sin uppfattning till förhållandet att delbetänkandet skall
remissbehandlas och att det finns ytterligare en del av utredningen kvar.
Här kom det äntligen en bekännelse som många har gått och funderat
över, nämligen en bekännelse att den borgerliga majoriteten också i den här
frågan är djupt splittrad. I det avseendet är kanske det minst besvärande sät-
tet att ytterligare en tid skjuta hela frågan ifrån sig.
Per Stenmarck sade att det trots allt rör sig om en inskränkning i ägande-
rätten för vissa. I samtliga praktiska fall där enskilda arrendatorer har käm-
pat i decennier och längre för att få friköpa sina gårdar har inte ägaren en
sekund intresserat sig för dessa gårdar och byggnader. Ägarna har inte lagt
två strån i kors för att göra någon upprustning eller bidra till investeringar.
Praktiskt taget hela den ekonomiska insatsen har gjorts av arrendatorerna
själva. Det rör sig alltså om ett brukande som är identiskt med en ägande-
rätt, och därför undrar man: Varför åberopar man plötsligt i den sista skäl-
vande minuten innan denna friköpsrätt skall genomföras en äganderätt som
i praktiken inte utgör någon äganderätt, i synnerhet inte när det handlar om
fideikommiss? Per Stenmarck borde veta vilken rättslig grund som föreligger
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Friköp av histo-
riska arrenden
89
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Friköp av histo-
riska arrenden
90
för ett fideikommiss. Det rör sig alltså inte om den inskränkning av ägande-
rätten som Per Stenmarck försöker göra gällande.
Anf. 84 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Det är ganska fantastiskt att just Bengt Silfverstrand kan stå
här i kammaren och tala om förhalning. Vad har ni egentligen själva sysslat
med under alla år när det gäller den här frågan? Om den nu är så oerhört
viktigt för er som Bengt Silfverstrand säger, varför i hela fridens namn har
ni då inte gjort någonting åt detta under alla år? Ni hade minst 50 år på er
att genomföra detta. Vi har hittills haft fem månader på oss. I rimlighetens
namn borde vi få åtminstone litet mer tid på oss.
Bengt Silfverstrand sade att de borgerliga är djupt splittrade i den här frå-
gan. Det finns säkert olika meningar, någonting som vi kan se när vi läser
motioner från olika partier. Är ni själva då inte splittrade? Såvitt jag kan
bedöma är det den främsta anledningen till att ni inte har mäktat att ta itu
med den här frågan under alla dessa år. Därför säger jag än en gång: Låt oss
skaffa fram ett beslutsunderlag. Därefter är vi beredda att göra ett slutgiltigt
ställningstagande.
Avslutningsvis vill jag bara säga att det är fantastiskt att Bengt Silfver-
strand kan stå i riksdagens talarstol och tala om äganderätten som en sista
rest av feodalsamhället. Står Bengt Silfverstrand verkligen för detta? I så fall
är det något häpnadsväckande. Vad betyder egentligen äganderätten för
Bengt Silfverstrand? Jag är dess bättre övertygad om att han i det fallet inte
är representativ ens för sitt eget parti.
Anf. 85 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! För mig och socialdemokratin betyder äganderätten förmod-
ligen i det här fallet exakt detsamma som för Per Stenmarck och modera-
terna. Det är bara det att fideikommissrätt inte är någon äganderätt. Det
borde faktiskt en moderat ha tagit reda på innan han så dåligt utrustad på
föttern sanslöst ger sig in i en debatt på det här sättet.
Per Stenmarck sade att socialdemokraterna har förhalat den här frågan.
Man behöver bara gå till protokollet för att kunna konstatera att samtliga
socialdemokrater röstade för denna friköpsrätt 1989. Den reservation som
socialdemokraterna nu avgivit till lagutskottets betänkande kommer samt-
liga socialdemokrater att stödja. Vi hoppas bara på - och det är det avgö-
rande - att de borgerliga som stödde vårt förslag 1989 visar samma politiska
civilkurage i dag. Då kommer det att gå bra, och de arrendatorer som i dag
så hett eftersträvar att få friköpa sina gårdar kommer att få göra det. Om
man står fast vid den uppfattning som man tidigare har deklarerat, kommer
det här att gå vägen.
Slutligen efterlyser Per Stenmarck ett beslutsundelag. Också det är ganska
fantastiskt. Det finns ett beslutsunderlag, nämligen ett riksdagsbeslut. Från
konstitutionell synpunkt är Per Stenmarck förpliktad att följa riksdagsbe-
slut. Om han inte tycker om riksdagsbeslutet, får han plädera för någonting
annat i stället och lägga fram ett sakligt förslag som är annorlunda än det
socialdemokratiska. Det går inte ens för en moderat att i längden samtidigt
sitta på två stolar.
Förste vice talmannen anmälde att Per Stenmarck anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 86 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag har under ganska många år engagerat mig en del i den
här frågan om historiska arrenden, framför allt när det gäller de torpare un-
der Kobergs fideikommiss som velat friköpa sina torp. För de flesta av dessa
torpare handlar det inte om att köpa en jordbruksfastighet utan en större
tomt, där torparna och deras familjer har bott under generationer.
När beslutet fattades 1989 var glädjen stor hos dessa arrendatorer, som det
har beskrivits här tidigare. Jag vill verkligen fråga Bengt Silfverstrand, som
nu tar till brösttoner och kritiserar den här regeringen, varför ni var så sen-
färdiga med att lägga fram en proposition. Om ni inte trodde att en annan
regering hade något intresse av den här frågan, borde ni ha skyndat på för
att få den löst. Visst hade det varit möjligt, om bara viljan hade funnits. Skul-
den ligger helt klart hos socialdemokraterna. Det måste man säga.
Nu finns det i varje fall ett delbetänkande från den här utredningen som
har tillsatts. Ledamöterna är eniga. Jag anser att villkoren för friköpande är
så pass hårda att jag inte kan se att äganderätten skulle urholkas på något
sätt eller sättas ur spel. Jag kan också tänka mig en tidsbegränsad lag, så att
ingen ny arrendator skall kunna kvalificera sig till rätten till friköpande. Det
är ganska viktigt att rätten gäller just de arrendatorer som finns i dag. Jag är
medveten om att riksdagen inte kan spika datum för när regeringen skall
lägga fram propositioner, men jag vill ändå markera att ett snabbt beslut är
så pass angeläget för de människor som berörs att jag vill ansluta mig till
reservationen.
Anf. 87 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Glädjen var stor för Marianne Andersson den dag som en
stor riksdagsmajoritet beslutade att dessa arrendatorer skulle få friköpa sina
gårdar. Och jag försäkrar Marianne Andersson att glädjen blir ännu större
om riksdagen visar pondus och kraftfullhet att stå fast vid de beslut som man
en gång har fattat.
Marianne Andersson återkom till senfärdigheten. I motsats till företrä-
dare för borgerliga partier har vi inom socialdemokratin inget behov av att i
alla lägen uppträda som den ståndaktige tennsoldaten. Det har tagit för lång
tid, vilket även Ove Andréasson sade, men det har inte rått något tvivel om
vad vi har velat. Eftersom det var så stor debatt och så stor oro och även litet
förtäckta hot om anmälan av lagen till Europadomstolen, var det mycket vä-
sentligt att utformningen av lagen gjordes på ett ordentligt sätt. Därför till-
kom denna utredning.
Om man nu oroar sig för den socialdemokratiska senfärdigheten, kan man
stilla också den oron i dag genom att rösta på den socialdemokratiska reser-
vationen. Marianne Andersson har sagt att hon tänker göra det. Jag vill där-
för avslutningsvis fråga Marianne Andersson: Talar Marianne Andersson
enbart för sig själv eller talar hon för Centern i denna fråga? Den är av avgö-
rande betydelse, herr talman. Om det är Centern som döljer sig bakom
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Friköp av histo-
riska arrenden
91
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Friköp av histo-
riska arrenden
92
Marianne Anderssons anförande, kommer det att innebära att vi i och med
dagens beslut kommer att få friköpsrätten bekräftad.
Anf. 88 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill till Bengt Silfverstrand säga att om Socialdemokra-
terna hade lagt fram en proposition hade de kunnat utforma den. Nu kan de
inte styra över en proposition som riksdagen i och för sig kan besluta skall
läggas fram. Riksdagen kan inte bestämma tidpunkten. Så nog har Socialde-
mokraterna försuttit alla tillfällen att lösa denna fråga. Det kommer de ald-
rig ifrån.
Jag har deklarerat att min åsikt står för mig. Huruvida fler centerpartiser
röstar på samma sätt som jag kan jag inte redogöra för, utan det är deras sak.
Anf. 89 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Det är ytterligare en bekräftelse på att Centern inte riktigt
vet vilka uppfattningar man har i olika politiska frågor. Men det är väl ändå
på det sättet, Marianne Andersson, att det pågår diskussioner i den center-
partistiska gruppen, och man har väl diskuterat denna fråga? Jag har hört att
andra partier har haft den uppe till diskussion och har haft mer eller mindre
animerade debatter om den. Vi kan kanske få ett besked av Marianne An-
dersson, som väl ändå deltar i Centerns gruppmöten, vad man kom fram till
på det gruppmöte då denna fråga behandlades.
Marianne Andersson säger att vi från Socialdemokraternas sida inte kan
styra, eftersom vi inte lade fram en proposition tidigare. Jag har redan dekla-
rerat att den på något sätt borde ha kunnat läggas fram. Men det finns en
mycket stark förklaring till att man avvaktade den slutliga utredningen. Och
det positiva och nya var ju att en utredning för första gången blev enig i den
kontroversiella frågan om historiska arrenden. Och då förpliktar väl det,
Marianne Andersson, att Sven-Olof Petersson, som företräder Centern och
som var med i utredningen, har lagt fram dessa synpunkter. Väger inte ett
sådant ställningstagande som Sven-Olof Petersson har framfört tungt i Cen-
tern, Marianne Andersson?
Anf. 90 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Vad vi behandlar på våra gruppmöten och vilka ställningsta-
ganden som vi kommer fram till där är naturligtvis vår ensak. Om vi skall
hyfsa debatten något, vilket inte precis är Bengt Silfverstrands starka sida,
innebär ju ett uppskjutande inte ett ställningstagande i detta sammanhang,
utan det pågår en diskussion om huruvida beslutet skall fattas nu eller i ett
sammanhang. Det är ju detta som har diskuterats. Men jag anser för min del
att detta är en så pass viktig fråga att den bör avgöras snabbt. Det är detta
som är ställningstagandet.
Anf. 91 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Jag begär självfallet inte att Marianne Andersson här skall
ha några utläggningar om vilka ställningstaganden som Centern kommer
fram till. Men om man tillsätter en person, som uppenbarligen har Centerns
förtroende, i en utredning, och om denna utredning når det mycket positiva
resultatet att man över blockgränserna för första gången blir överens om be-
tydelsen av en friköpsrätt, tycker jag ändå att Marianne Andersson kunde
kosta på sig att tala om för kammarens ledamöter vilken effekt detta Peters-
sonska ställningstagande har fått på centerpartisterna. Det tycker jag ändå
att man kan begära. Om vi får detta besked kanske optimismen här i kamma-
ren ökar och rädslan i utskotten förbyts i en oförvägenhet och ett beslut i
frågan i dag.
Förste vice talmannen anmälde att Marianne Andersson anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 92 INGVAR JOHNSSON (s):
Herr talman! Jag har tillsammans med Bengt Silfverstrand motionerat i
frågan, och jag hade tänkt att nöja mig med att instämma i hans utomordent-
liga anförande. Men efter att ha lyssnat på Marianne Andersson kan jag inte
låta bli att lägga till några meningar.
Det är naturligtvis bra att Marianne Andersson har gjort detta ställnings-
tagande för torparna bl.a. på Koberg, som ju ligger i vår gemensamma val-
krets, och det är bra att hon tänker rösta på reservationen.
Jag har i valkretsen hört väldigt mycket om Marianne Anderssons aktivi-
teter i denna fråga. Men jag måste säga att jag på hemmaplan inte är särskilt
imponerad, eftersom det verkar som om det blir färre centerpartister än fler
som intar den ståndpunkt som Marianne Andersson har intagit. Marianne
Andersson har därför, menar jag, helt misslyckats med att övertyga sina par-
tivänner om att centerpartiet borde vara ett parti som tar ställning för de små
i samhället och inte ett parti som sätter friherrars och grevars intressen före
torparnas.
Anf. 93 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag vet inte hur mycket Ingvar Johnsson har hört, men det
är intressant att mina aktiviteter ändå märks ute i bygderna. Jag tycker att
det är bra att få det erkännandet.
När det gäller frågan om att jag skulle ha misslyckats med att övertyga
mina partikamrater, kan jag mycket väl säga med en gång att vi i vårt parti
har haft olika åsikter i denna fråga. Det hade vi förra gången den var aktuell,
och det har vi säkert nu också. Men just vid denna omröstning kan vi inte
lägga in ett absolut för eller emot ett friköpande i detta beslut. Det vill jag
gärna poängtera, eftersom frågan mer gäller tidpunkten än att avgöra själva
frågan, och detta är viktigt att slå fast.
Anf. 94 INGVAR JOHNSSON (s):
Herr talman! Jag tycker nog att Marianne Andersson i den diskussion som
har varit i valkretsen inte särskilt väl har kunnat skilja mellan vad hon tycker
själv och vad Centerpartiet som helhet tycker.
Jag anser nog att min kära bänkkamrat har hamnat i ungefär samma situa-
tion gentemot dem som äger stora jordar och dem som har förvaltaruppdrag
inom centerpartiet som en viss betjänt i ett annat parti har i förhållande till
sin greve.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Friköp av histo-
riska arrenden
93
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Riksdagens förvalt-
ningskon tors för-
slag om anslag på
tilläggsbudget till
statsbudgeten för
budgetåret 1991/92
94
Anf. 95 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! En sådan jämförelse är faktiskt ganska skrattretande. Jag
vill helt och hållet tillbakavisa detta. Det handlar faktiskt inte om stora jord-
ägare kontra de små människorna. Ingvar Johnsson vet mycket väl att vi i
Centerpartiet alltid har slagit vakt om de små i samhället, och det gäller även
i denna fråga. Sedan kan man ha litet olika uppfattningar om hur formerna
skall vara, och det kan vi ha i vårt parti.
Anf. 96 INGVAR JOHNSSON (s):
Herr talman! Det stämmer nog att Centerpartiet i opposition till och från
har tagit ställning för de små i samhället. I regeringsställning gör man det
mindre ofta. Men just med tanke på att man tidigare har tagit ställning för
de små är den ståndpunkt som Marianne Andersson tvingas erkänna att hen-
nes parti har intagit än mer förvånande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU16 Riksdagens förvaltningskontors förslag om anslag på tilläggs-
budget till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 (förg. 1991/92:13).
Anf. 97 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Rubriken på mitt anförande lyder: Låt oss göra riksdagen
kostnadsmedveten.
Riksdagens förvaltningskontor och förvaltningsstyrelse har lagt fram för-
slag om tilläggsbudget till riksdagens budget för innevarande budgetår, dvs.
för 1991/92.
Folkpartisten Hans Lindblad har skrivit en motion med anledning av för-
slaget som vi i Ny demokrati ansluter oss till.
Tilläggsbudgeten är på 12,3 miljoner, varav 3,7 miljoner hänför sig till
drift och 8,6 miljoner till investeringar.
Vi i Ny demokrati anser att det finns skäl att endast bevilja tilläggsanslag
för kostnader som man inte kunnat förutse när huvudbudgeten upprättades,
och de kostnaderna accepterar vi. Allt annat handlar om dålig planering.
- Vi accepterar bidraget till IPU-konferensen i Stockholm 1992.
- Vi accepterar ökade lokalkostnader i samband med valet.
- Vi accepterar stöd till datoriseringen i Estlands parlament, även om vi
anser att man hade kunnat ta de pengarna från biståndsanslaget.
Men:
- Vi accepterar inte de 5,7 miljonerna till reinvestering i säkerhetsanlägg-
ningen. Att man några månader in på det nya budgetåret begär tilläggs-
anslag för säkerhetsanläggningen visar att man inte har någon långsiktig
plan för den här investeringen. Vi efterlyser följaktligen en treårsplan för
investeringar.
- Vi accepterar inte heller tilläggsanslag för en ny informationsbroschyr. Vi
menar att man borde ha förutsett att rikdagsvalet skulle medföra föränd-
ringar och att man därför skulle ha äskat medel till en ny broschyr.
- Vidare accepterar vi inte tilläggsanslaget till JO-ämbetet. Det avser
600 000 kr. på datasidan och 260 000 kr. till bl.a. resor. Har man ingen
framförhållning får man hanka sig fram med den datorisering som man
har fram till nästa budgetperiod. Man får också resa mindre om man har
räknat fel på kostnaderna.
Jag är medveten om att det är svårt att vid en nedskärning värdera tyngden
av de olika anslagsposterna med tanke på den bristande information som vi
har fått, speciellt beträffande sådana tekniskt komplicerade projekt som
ADB-utrustningen och säkerhetsanläggningen. Det är nödvändigt att få ta
del t.ex. av en treårig investeringsplan för att rätt kunna värdera investe-
ringar.
Jag är emellertid medveten om att förvaltningskontoret har en svår mel-
lanställning när det gäller att jämka mellan en politisk styrelse som inte alltid
sätter ekonomin i förgrunden och ledamöter som inte alltid är så noga med
kostnaderna på den egna arbetsplatsen. Detta är bakgrunden till att jag i
reservationen aviserat ett kommande förslag om en från riksdagen fristående
utredning av verksamheten inom förvaltningskontoret och, vill jag tillägga,
även mera generellt inom riksdagen.
Konstitutionsutskottet har tidigare - men alltså inte den här gången - erin-
rat förvaltningsstyrelsen om det olämpliga i att begära tilläggsanslag för så-
dant som man rimligen borde ha kunnat förutse i det ordinarie budgetarbetet
och förutsatt att detta fortsättningsvis skulle beaktas. Det gör inte förvalt-
ningsstyrelsen, som består av politiker med säte i riksdagen.
I dagens kärva ekonomiska klimat måste alla spara, och staten uppmanar
offentliga sektorn till kraftiga sparbeting. Då måste riksdagen själv föregå
med gott exempel. Kan riksdagen inte själv klara ut hur det skall gå till, får
man ta hjälp utifrån och låta specialister se över riksdagens kostnadsstruktur.
Detta kommer Ny demokrati att yrka i samband med beslutet om riksdagens
budget för budgetåret 1992/93.
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till den av mig framställda reservatio-
nen.
Anf. 98 HANS LINDBLAD (fp):
Herr talman! I fjol yrkade jag i en motion avslag på förslaget om tilläggs-
stat för utgifter när det gäller riksdagen. De utgifterna, menar jag, hade kun-
nat förutses vid budgetbehandlingen. Det är i och för sig inte pengarna det
handlar om, utan det är fråga om principen.
Här försöker vi få ordning på Sveriges statsfinanser genom att uttala att
myndigheterna skall ha en framförhållning. De skall ha en treårsbudgete-
ring, och de skall kunna omprioritera. Men riksdagens egna verk kan få en
egen verksamhet.
Vid det aktuella tillfället uppfattade jag att konstitutionsutskottet sade att
det hade varit att föredra om kostnaderna i fråga hade kunnat förutses. Ut-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Riksdagens förvalt-
ningskontors för-
slag om anslag på
tilläggsbudget till
statsbudgeten för
budgetåret 1991/92
95
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Riksdagens förvalt-
ningskontors för-
slag om anslag på
tilläggsbudget till
statsbudgeten för
budgetåret 1991/92
skottet sade: Vi förutsätter att vad som i utskottet anförts beaktas i fortsätt-
ningen. Samma sak upprepas i år.
Det värsta här är JO-ämbetet. Det som JO-ämbetet föreslagit har nämli-
gen inte sakbehandlats av förvaltningsstyrelsen eller förvaltningskontoret.
Man har bara vidarebefordrat förslaget. Här har vi alltså exempel på en myn-
dighet, JO, som kan begära vad den vill hos riksdagen. Om man på en vanlig
myndighet skulle komma på att man ville ut och resa litet mera och man såle-
des ville ha tilläggsanslag, skulle svaret från det egna fackdepartementet
bums bli nej.
Men om man på fackdepartementet skulle ha varit så knasig att man sade
att det var tillåtet att resa mera, skulle det med all säkerhet ha blivit stopp
hos finansdepartementet. Om man där skulle ha varit så korkad att man inte
stoppade det hela, skulle riksdagen naturligtvis ha sagt att det inte beviljas
mera pengar för resor. Sådant skall man veta när budgeten görs. Men JO-
ämbetet kan begära mera och får också pengar!
JO-ämbetet är ju en jobbig myndighet och en ganska stor myndighet. Där
finns 50 anställda. Förmodligen är den här myndigheten rätt ineffektiv. Hälf-
ten av personalen är biträdespersonal. En chef har blivit avsatt, därför att
han var totalt hållningslös när det gällde ekonomin. Dessutom har man köpt
möbler, trots att pengar saknades. Att köpa något som man inte har pengar
till uppfattar jag som stöld. Nu säger JO-ämbetet att man vill ha pengar, så
att man kan resa mera. Man får pengar. Dessutom är det undermåligt på
ADB-sidan. Verksamheten fungerar inte. I det läget behöver man hjälp. Då
säger riksdagen att ADB-enheten skall inrätta en ny byrådirektörs- eller av-
delningsdirektörstjänst. Detta skall debiteras JO-ämbetet, och det är väl
okej. Men vartenda öre får man på tilläggsstat. Det rimliga är naturligtvis
att omfördela inom verksamheten. De som har sysslat med data får göra nå-
gonting annat. Men, som sagt, man får vartenda öre på tilläggsstat.
Jag menar att man därmed handlar i strid med väldigt elementära princi-
per. Naturligtvis skall man inom ramen för det anslag som beviljats fördela
mellan personal och annat. Annars handlar man i strid med väldigt enkla
principer - principer som gäller för statsförvaltningen i övrigt. Jag tycker att
det är besvärande att riksdagen direkt under sig har en myndighet som gång
på gång och år efter år behandlar sin ekonomi mycket illa. Och så här gör
alltså JO-ämbetet. Egentligen spelar det ingen roll vad det är för myndighet.
Varje myndighet skall ha ordning på sin ekonomi. Det är i varje fall ingen
poäng i att det här gäller JO-ämbetet, som ju i andra sammanhang har att
granska hur myndigheter och ämbetsverk sköter sig. JO-ämbetet visar alltså
på en utomordentligt dålig framförhållning. Det verkar vara kaos på den
myndigheten.
Jag har ingenting emot att man får hjälp med sina datamaskiner. Men det
är inte rimligt att riksdagen skall ge tilläggsanslag för detta ändamål.
Vad sedan gäller riksdagens egen verksamhet noterar jag att pengar bevil-
jats till informationsbroschyren två år i rad. Det är egentligen ett år för
mycket.
Herr talman! Jag yrkar bifall till föregående talares reservation.
96
Anf. 99 INGVAR SVENSSON (kds):
Herr talman! Det är klart att man kan kritisera detta med tilläggsanslag.
Givetvis får det inte bli en normal del i verksamheten att man på olika myn-
digheter ständigt kommer med krav på tilläggsanslag.
Det är heller inte en bra strategi att skjuta på nödvändiga investeringar.
Jag måste säga att jag har fullt förtroende för förvaltningskontoret och för-
valtningsstyrelsen när det gäller deras förmåga och kapacitet att tillse att or-
ganisationen och administrationen här i huset fungerar.
Mot den bakgrunden yrkar jag bifall till utskottsmajoritetens hemställan.
Anf. 100 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Också jag har mycket stort förtroende för förvaltningsstyrel-
sen och förvaltningen i detta hus. Men jag känner samtidigt ett behov av att
ge Hans Lindblad stöd i denna fråga.
Jag har själv suttit ett antal år i Göteborgs kommunstyrelse, och jag fick
då en och annan gång höra att jag var en gnet. Tjänstemännen runt omkring
mig brukade antyda det när jag klagade på olika detaljer som jag tyckte var
litet för dyra. Det är ju alltid litet jobbigare att ge sig på dem som man har
runt omkring sig. Man betraktas som en gnet. Jag är rädd att Hans Lindblad
kanske också har fått den stämpeln på sig litet grand när han här river i gent-
emot våra närmaste.
Det handlar här självfallet om struntsummor sett i det stora samman-
hanget. Men jag tror att det rent psykologiskt är viktigt att vi stödjer det
arbete som Hans Lindblad har lagt ner där han verkligen har penetrerat
dessa frågor. Också jag yrkar därför bifall till motionen, vilket innebär bifall
till reservationen från Ny demokrati.
Anf. 101 HANS LINDBLAD (fp):
Herr talman! Ingvar Svensson sade att det här inte får bli en vana. Men
det är ju en vana om det upprepas år efter år. När konstitutionsutskottet
förra året sade att detta inte skall upprepas så upprepas det lika fullt igen.
Jag har som känt inte fullt lika stort förtroende för förvaltningsstyrelsen
eller förvaltningsledningen här i huset. Men det är egentligen ointressant,
eftersom man sagt mig att man inte gör någon sakbehandling. Detta är ett
förslag som kommer från JO och som bara är vidarebefordrat. Förvaltnings-
styrelsen har inte tagit ställning och sagt om detta är rätt eller inte. Det är
formellt riktigt, men man tar inte ställning till om JO behöver resa mer. Där-
för kommer sakbehandlingen att åligga utskottet. Förvaltningsstyrelsen har
inte gjort en bedömning av o«i det här är rätt.
Dessutom står i betänkandet att utskottet inte har någon invändning mot
medelsberäkningen. Det har egentligen inte jag heller. Det är inte fråga om
beloppen och om det är för mycket eller för litet. Jag menar att man över
huvud taget inte skall få pengar via tilläggsstat för sådant som hade kunnat
förutses. Beloppet är för mig ointressant.
Det hela är en principiell fråga. Riksdagen lever i sin egen verksamhet inte
upp till det som grundlagen sagt sedan 1973 och som upprepats gång på gång,
nämligen att man i budgeten skall få en samlad bedömning av samtliga behov
och att tilläggsstat endast skall användas när det kommer till nya faktorer.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Riksdagens förvalt-
ningskontors för-
slag om anslag på
tilläggsbudget till
statsbudgeten för
budgetåret 1991192
7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 74
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till data-
inspektionen
98
Om vi inte inom riksdagens egen verksamhet lever upp till det blir det na-
turligtvis mycket svårt att hävda detta gentemot myndigheter. Detta är där-
för litet sedelärande. Om riksdagen själv följer bestämmelserna kan vi med
mycket större pondus gå ut och säga till myndigheterna: Ni måste ha fram-
förhållning och göra omprioriteringar. Ni skall inte kunna komma och be-
gära tilläggsanslag därför att ni är dåliga på att planera eller därför att ni inte
kan klara ert datasystem.
Det är principiellt mycket viktigt att riksdagen lever upp till det riksdagen
säger, dvs. att riksdagen gör som riksdagen lär.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)
10 § Anslag till allmänna val
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU25 Anslag till allmänna val ( prop. 1991/92:100 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)
11 § Anslag till datainspektionen
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU26 Anslag till datainspektionen (prop.1991/92:100 delvis).
Anf. 102 INGER RENÉ (m):
Herr talman! Elektro- och datatekniken har förändrat såväl arbetsliv som
privatliv mer och i betydligt snabbare takt än vad vi kunnat ana bara för
några år sedan. Datorn är snart var mans egendom och också var kvinnas.
Alla berörs vi av datoranvändningen, stundtals utan att vara riktigt med-
vetna om det.
Ny teknik väcker ofta oro hos många människor. Det är lätt att gripas av
rädsla för eventuella negativa sidor och glömma bort eller inte se de stora
utvecklingsmöjligheter som t.ex. datoriseringen ger. Det är därför väsentligt
dels att informera om data och datasäkerhet, dels att ha en tillsyn utformad
så att automatisk databehandling av personuppgifter inte upplevs medföra
otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet. Detta är datainspektio-
nens uppgift.
I detta sammanhang kan det vara lämpligt att titta i backspegeln och fun-
dera över varför Sverige har osedvanligt omfattande registrering av sina
medborgare. Svaret är de stora totalregistren som behövs inom den offent-
liga sektorn, och de utgör det stora hotet mot den personliga integriteten.
Mer av privat verksamhet inom skola, vård och omsorg kommer att minska
behoven av de stora registren, och det torde också öka enskilda människors
integritet.
Sveriges datalag är från 1973, och den är naturligtvis starkt föråldrad med
tanke på vad som har hänt inom området under snart 20 år. En ny datalag är
i vardande inom de närmaste åren. Det kommer att föreslås en helt ny inrikt-
ning för datainspektionens arbete. Tillståndsprövningen kommer att över-
ges, och myndigheten kommer att utöva sitt ämbete genom tillsyn. Finansie-
ringssystemet kommer att läggas om, och som en effekt av detta kommer
datainspektionen att slippa en del kamerala sysslor och mer kunna koncen-
trera sig på sin huvuduppgift, dvs. att uppehålla integritetsskyddet.
Det pågår dessutom sedan några år inom datainspektionen ett arbete med
att rationalisera handläggningen av ansökning om tillstånd att inrätta per-
sonregister. Särskilda registerlagar kommer att reglera ett stort antal områ-
den. Det kommer också att kraftigt förändra inriktningen på datainspektio-
nens verksamhet.
Det pågår alltså redan nu förändringar inom datainspektionen, och situa-
tionen kommer att bli än mer annorlunda om några år när den nya datalagen
träder i kraft. I detta läge är det naturligt att avvakta förändringsarbetet in-
nan man beslutar i en så viktig fråga som att öka personalstyrkan eller ändra
myndighetens arbetsinriktning. Det är därför ytterligt olämpligt att nu utöka
antalet tjänstemän, vilket föreslås i den socialdemokratiska motionen.
Jag yrkar bifall till reservationen och avslag på utskottets hemställan.
Anf. 103 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Datainspektionen fyller en mycket viktig funktion i vårt
samhälle. Det tror jag att alla i utskottet är överens om. Det gäller för datain-
spektionen att se till att automatisk databehandling av personuppgifter inte
medför otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet, och det är en
grannlaga uppgift.
Den omfattande datoriseringen har inneburit att datainspektionens verk-
samhetsområde har ökat betydligt. Meningen är att datainspektionen precis
som här tidigare sagts dels skall ge tillstånd, dels utöva tillsyn. Tillsynsarbe-
tet har kommit i kläm eftersom det kommit in så många anmälningar, och
tillståndsfunktionen har utökats våldsamt.
Detta har man uppmärksammat under långt tid. Redan i början av 80-talet
fanns planer på att göra förändringar på detta område. Men man kunde inte
enas om detta. Nu pågår, precis som Inger René sade, datalagsutredningen,
där flera av oss sitter med. Troligen kommer man att betona tillsynsverksam-
heten och tona ner tillståndsverksamheten. Vi i Folkpartiet anser att det är
mycket viktigt att man verkligen kommer åt de känsliga registren och beva-
kar den personliga integriteten.
Eftersom arbetet pågår tycker vi inte att det finns anledning att öka själva
ramen för datainspektionens arbete. Men om det finns behov av tillfälliga
förstärkningar finns den möjligheten. Datainspektionen har ju de senaste
åren levererat överskott till staten. Man har också ansökt om att få använda
de här överskotten. Den socialdemokratiska regeringen har de senaste åren
inte gett något besked huruvida man skulle få möjlighet till detta. En sådan
ansökan finns nu inne igen. Om man behöver detta för att t.ex. utöka till-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till data-
inspektionen
99
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till data-
inspektionen
synsverksamheten finns möjligheten att få tillstånd att disponera överskottet
under en viss tid. Vi tycker att det är rimligare att man förfar på det här sättet
eftersom utredningsarbetet pågår.
Det är först när vi här i riksdagen är överens om hur vi skall ha det med
datainspektionen och hur den skall vara organiserad som vi skall fastställa
organisationen för arbetet. Det är inget motiv att säga att detta inte kostar
staten någonting. För hur det än är så är ju de avgifter som kommer in till
datainspektionen kostnader som bärs av några.
Jag vill med detta instämma i Inger Renés anförande och yrka bifall till
reservationen och avslag på majoritetens förslag.
100
Anf. 104 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! I den socialdemokratiska motionen står det: ”Kraven på
ökad effektivisering av den offentliga sektorn kommer också att leda till krav
på samordning av olika databaserade informationssystem, inte minst inom
den kommunala sektorn.” Detta innebär ökade risker för den personliga in-
tegriteten.
Jag kan bara instämma i detta. Jag kan ta min egen hemkommun som ex-
empel. På senare tid har det varit en het debatt om spårvägen och deras re-
gister över fuskåkare i Göteborg. Det finns säkert många andra sådana ex-
empel.
Vad är då orsaken till den här typen av rationaliseringar och samordningar
av dataregister i kommunerna? Vad är grundorsaken till dessa ganska ex-
trema effektiviseringskrav? Jag skulle vilja påstå att en huvudanledning är
den statliga konfiskeringen av kommunernas pengar. Den har pågått under
både föregående och nuvarande regering.
Det är mot den här bakgrunden vi skall se inslaget i motionsförslaget att
man skall låta datainspektionen höja sina avgifter. Ingela Mårtensson tog
upp detta nu. Om man låter datainspektionen höja sina avgifter på de här
tjänsterna kan vi ju säga att staten med ena handen tar ifrån kommunerna
ytterligare pengar och samtidigt hötter med den andra näven och säger att
de skall passa sig för att införa olika integritetshotande datasystem.
Datainspektionen utför självfallet ett viktigt arbete. Men jag tror inte att
man skall ha en övertro på statlig kontroll. Det handlar nog ofta om att van-
ligt folk skall ha en vaksamhet mot detta.
Jag skulle också vilja polemisera mot Inger René som säger att en privati-
sering härpå något sätt skulle vara en hjälp att få bort dessa dataregister. Jag
skall ta ett litet exempel på det också. År 1975 avslöjades ett privat åsiktsre-
gister inom Göteborgs sjukvårdsförvaltning. Den person som ägnade sig åt
den här registreringen blev sedermera direktör på Volvo och ledde AB Vol-
voresultat, tror jag det hette. Där hade man bl.a. fullständig kontroll över
vilka det var som köpte aktier och inte köpte aktier i Volvos vinstdelningssys-
tem.
Jag tror att det är en oroande utveckling inom många svenska privatägda
storföretag att de har en ganska stark kontroll över de anställda och kanske
också andra kategorier som de av olika skäl vill ha kontroll över. Jag tror
inte att detta med privatisering skulle vara ett botemedel, snarare tvärtom.
Om datainspektionen skall prioritera, och det tvingas den självfallet att
göra, skulle jag vilja uppmana Kurt Ove Johansson och andra som sitter i
styrelsen att skärpa kontrollen av de privata storföretagen och vad som pågår
där.
Med detta vill jag yrka bifall till reservationen. Det innebär alltså samma
ställningstagande som det ursprungliga regeringsförslaget.
Anf. 105 INGER RENÉ (m) replik:
Herr talman! Johan Lönnroth tog ett exempel som är sorgligt i hela sin
skepnad. Men jag skulle vilja ta två andra exempel som visar att det faktiskt
är så att de stora totalregistren har gjort att vi registreras i större utsträckning
än i de allra flesta andra länder. Man kan dels titta på registermängden, som
är mycket större än i alla andra länder, dels titta på effekterna av detta.
Åtskilliga människor föredrar i dag att vända sig till privat sjukvård, för
att ta ett exempel, i stället för till den landstingsdrivna sjukvården därför att
de vill undvika att hamna i landstingens register.
Anf. 106 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Det finns en grundläggande skillnad, Inger René, mellan
privat och offentlig verksamhet. Det är faktiskt så att vi har någonting som
heter offentlighetsprincipen.
I Göteborgs kommunfullmäktige har man haft många genomlysande de-
batter om integriteten i datasystemen i kommunen. I de privata storföreta-
gen förekommer ingen liknande offentlig debatt. Det är en stor grundläg-
gande principiell skillnad. Vi har många kloka kommunalpolitiker som verk-
ligen försöker att hålla kontrollen på vad som händer i kommunen.
Anf. 107 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag skall inte lägga mig i diskussionen som har förts mellan
Lönnroth och René, men jag vill ändå understryka det som Lönnroth talar
om, nämligen de konsekvenser som det kan få för utvecklingen när den nya
kommunallagen träder i kraft. Datainspektionen har ju också ganska nyligen
undersökt de här frågorna och pekat på de svårigheter som kan uppstå när
det gäller just offentlighetsprincipen.
Detta är j u mycket väsentliga frågor som det sannolikt finns stor anledning
för oss här i riksdagen att komma tillbaka till. Det finns alltså en uppenbar
risk för att den öppenhet som finns här kan gå förlorad om man inte verkli-
gen ser om sitt hus. Detta har datainspektionen pekat på nu. Jag tror att man
har en presskonferens i dag kring just de här frågorna.
Sedan vill jag understryka att Sverige ju alltid har stått i främsta ledet när
det gäller datalagstiftning. Sverige fick sin datalag, som ett av de första län-
derna i världen, som Inger René sade, 1973. Samtidigt inrättades datain-
spektionen som i kraft av datalagen skall värna om medborgarnas personliga
integritet i datasamhället.
Datalagen och datainspektion tillkom på socialdemokratiskt initiativ. För
oss socialdemokrater är rätten till personlig integritet en hjärtefråga. Därför
slår vi vakt om datainspektionens möjligheter att bedriva en effektiv verk-
samhet. De politiska partier som nu sitter i regeringen, och som hade säte
i riksdagen när datalagen antogs, kom först senare att intressera sig för de
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till data-
inspektionen
101
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till data-
inspektionen
102
datapolitiska frågorna. Det förklarar måhända den dumsnålhet som rege-
ringspartierna nu visar upp beträffande anslagsramen till datainspektionen
för budgetåret 1992/93.
Trots att datalagen inte har så många år på nacken har den ändå genomgått
många förändringar. Det sammanhänger naturligtvis i hög grad med den
snabba tekniska utvecklingen på området och den ökade datoriseringen i
samhället. Kraven på ökad datasäkerhet och ett bättre skydd för den person-
liga integriteten har därför drivits hårt. Jag vill hävda att den socialdemokra-
tiska regeringen under andra hälften av 80-talet på grundval av data- och of-
fentlighetskommitténs förslag kunde förändra datalagen i en riktning som
stärkte den enskildes personliga integritet.
Att minska anslagsramen för datainspektionen med 0,5 %, som den bor-
gerliga regeringen nu föreslår, kan vid första ögonkastet förefalla vara en
marginell förändring, men vid närmare eftertanke är det snudd på skandal.
Det är bara att ta del av fakta. Antalet tillståndsärenden vid datainspektio-
nen ökar kontinuerligt liksom dessa ärendens svårighetsgrad.
Härtill kommer att mycket återstår innan datainspektionen kan uppnå det
mål för tillsynsverksamheten som antagits och som statsmakterna anslutit sig
till. Regering och riksdag har gång på gång understrukit att en aktiv tillsyns-
verksamhet är av fundamental betydelse för integritetsskyddet i samband
med personregistrering.
Mot den bakgrunden är den borgerliga regeringens förslag om en minskad
utgiftsram för datainspektionen något av ett dråpslag, får man väl säga, mot
den personliga integriteten.
En effektivisering av den offentliga sektorn liksom nya organisationsfor-
mer på olika samhällsområden kommer att medföra krav på en ökad sam-
ordning av databaserade informationssystem. Den här utvecklingen kom-
mer, som Johan Lönnroth påpekade, att bli mycket tydlig på den kommu-
nala sidan genom den administrativa omdaning som den nya kommunalla-
gen för med sig. Förväntade bransch- och strukturrationaliseringar på den
privata sektorn kommer ytterligare att förstärka den utvecklingen.
Det är lätt att inse att de här förhållandena sammantaget medför risker för
otillbörligt intrång i den personliga integriteten. I det läget kan man inte av-
stå från att ge datainspektionen en något ökad utgiftsram för att bemästra
situationen.
Vi anser att denna utgiftsram bör fastställas till 21 637 000 kr. för budget-
året 1992/93. Det är väl använda pengar, det vet vi. Därom vittnar de resurs-
ökningar till datainspektionen som riksdagen beslutat om under senare år,
då på förslag från den socialdemokratiska regeringen. Datainspektionen har
kunnat effektivisera sin verksamhet. Vi har som enskilda medborgare fått
ett bättre integritetsskydd, och registerhållarna har fått en bättre service.
Regeringens motiv för att minska datainspektionens utgiftsram är mycket
illa underbyggda. Den gemensamma reservationen från regeringspartierna
gör faktiskt saken ännu värre. Det måste, som jag ser det, vara genant att
behöva stå som undertecknare av ett så undermåligt dokument.
Man säger i reservationen att förändringar i datalagen skall förändra data-
inspektionens arbetssituation. Datalagsutredningen tillgrips som ett slagträ
från regeringspartiernas sida för att minska datainspektionens resurser. Jag
måste ställa frågan om på vilket sätt datalagsutredningen påverkar datain-
spektionens resursram för 1992/93.
Arbetet i datalagsutredningen pågår för närvarande. Vi som ingår i den
har haft några få sammanträden. Den kommer inte att vara klar förrän allra
tidigast i höst. Sedan vet alla att det är en lång process som förestår, innan
det ligger en proposition klar på riksdagens bord.
De praktiska effekterna för datainspektionens arbete av en ny datalag
kommer i bästa fall 1995. Man kan med andra ord inte skära i datainspektio-
nens utgiftsram för 1992/93 med motiveringen att vi har en ny datalag 1995
utan att det får negativa effekter för den personliga integriteten och för regis-
terhållarna.
Sedan hänvisar reservanterna till det statsfinansiella läget. Utan att ens
rodna på kinderna försöker de dölja det faktum att en höjd utgiftsram för
datainspektionen inte på något sätt påverkar statens budgetsaldo. Datain-
spektionen är en tusenkronorsmyndighet. Den utgiftsram som utskottsmajo-
riteten föreslår täcks av datainspektionens egna inkomster.
När det gäller den statsfinansiella effekten förhåller det sig precis tvärt-
emot vad reservanterna säger. Genom att snörpa åt resurserna för datain-
spektionen minskar man effektiviteten. Ärendebalansen ökar, och kostna-
derna för datainspektionens kunder ökar. De får helt enkelt vänta längre på
ett tillstånd och förlorar pengar på att inte få ta ett register i bruk. Det gäller
både den privata och den offentliga sektorn, som är datainspektionens kun-
der.
Genom att man minskar resurserna till datainspektionen på det sätt som
reservanterna och regeringen föreslår uppstår det negativa statsfinansiella
effekter. Den stora förloraren på den borgerliga regeringens njugghet mot
datainspektionen är medborgarna i Sverige och naturligtvis den personliga
integriteten genom att bl.a. tillsynsverksamheten och regelgivningsverksam-
heten blir lidande.
Hur det nu än går i voteringen i det här ärendet har dagens debatt åtmin-
stone haft den nyttan med sig att vi nu vet vilka partier som i både ord och
handling är beredda att värna den personliga integriteten.
Jag skulle också med några ord vilja kommentera det som Ingela Mårtens-
son var inne på. Hon säger att det skulle finnas möjligheter för datainspek-
tionen att gå till regeringen och nu få nya pengar inom den nuvarande utgifts-
ramen. Men, herre Gud, det är ju precis det som datainspektionen har gjort!
Datainspektionen har gått in med sin anslagsframställning till regeringen
och har nu fått beskedet att regeringen inte ens är beredd att ge datainspek-
tionen lika mycket resurser som den hade föregående år, utan man vill t.o.m.
skära i datainspektionens nuvarande resurser med 0,5 %.
Har Ingela Mårtensson uppgifter som utskottet i övrigt inte har haft? Har
Ingela Mårtensson fått några löften från regeringen om att datainspektio-
nen, om den går in med en ny anslagsbegäran, då också kommer att få de
pengar som vi pratar om? Om Ingela Mårtensson har sådana uppgifter, är
det mycket egendomligt att man från Folkpartiets sida i konstitutionsutskot-
tet inte var beredd att kasta fram dem under utskottsbehandlingen. Om så
skett, hade frågan kanske kommit i ett helt nytt perspektiv.
Jag tycker alltså att det är rimligt, med de uttalanden som Ingela Mårtens-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till data-
inspektionen
103
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till data-
inspektionen
104
son har gjort, att vi får besked: Har regeringen bestämt sig för att ge datain-
spektionen de pengar som vi har efterlyst? Då skulle vi debattera den här
frågan utifrån andra utgångspunkter, naturligtvis. Det vore intressant att få
svar.
Anf. 108 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Kurt Ove Johansson får det till att låta som om debatten gäl-
ler vem som bäst skyddar den personliga integriteten. Det är inte detta det
handlar om här.
Vad beträffar historien skulle jag vilja påminna om den insats som Kerstin
Anér har gjort i den här frågan under väldigt många år. När hon satt i riksda-
gen slog hon verkligen ett slag för den personliga integriteten och skyddet
för personer mot det intrång som kunde ske genom datorisering av personre-
gister etc. Men det är som sagt inte den frågan det gäller här.
Sedan vill jag ta upp frågan om den tillfälliga resursförstärkning som jag
talade om i mitt första anförande. Kurt Ove Johansson undrar om jag har
särskilda informationer som utskottet i övrigt inte har del av. Jag utgår ifrån
att Kurt Ove Johansson har läst vad han själv står bakom i utskottet. Högst
upp på s. 4 i betänkandet står precis det som jag sade, att datainspektionen
har lämnat in en ansökan om att få disponera överskottet.
Man får skilja mellan utgiftsramen, som riksdagen beslutar om, och möj-
ligheten att utnyttja ett överskott som datainspektionen levererar in till sta-
ten. Hela utskottet har i sin skrivelse fört fram - och vi har tagit upp det i vår
reservation - att det finns möjligheter till förstärkning på det sättet.
Regeringen har inte tagit ställning, och det står också på s. 4 att skrivelsen
för närvarande är föremål för övervägande inom regeringskansliet. Så jag
kan inte förstå att det skulle vara någon nyhet för Kurt Ove Johansson.
Det fanns många andra påhopp i Kurt Ove Johanssons inlägg, bl.a. att
målet för tillsyn inte har uppfyllts på länge och att möjligheterna att uppnå
det nu skulle försvåras. Det har inte kunnat uppfyllas under många år på det
sätt som var meningen med datainspektionen. Det gör också att frågan nu
är föremål för utredning i datalagsutredningen.
Vi brukar vanligtvis hantera ärenden så, att om det pågår en utredning
skall vi inte under tiden ändra en organisation. Det är klart att man kunde
ha en jätteapparat för att kunna kontrollera, men jag tror att vi är ganska
överens om att vi inte vill att datainspektionen skall bli något enormt kon-
trollorgan, utan att den skall fortsätta i ungefär den nuvarande storleken.
Jag tror också att man från inspektionens sida tycker att det inte är me-
ningen att man skall utvidga sig över alla gränser, utan det måste vara en
mindre apparat för att den skall fungera. Då gäller det att inom ramarna se
till att den fungerar på bästa sätt och att vi får ut det som vi önskar av inspek-
tionen.
Sedan är det ju fel att påstå att vi skulle försöka dölja att datainspektionen
är en tusenkronorsmyndighet. Det står också i skrivelsen som vi alla ställt
oss bakom. Det enda som vi inte är överens om är de två sista styckena på
s. 4 i betänkandet. Där vill vi från de borgerliga partierna ha en annan text
som finns i vår reservation. Så vi försöker verkligen inte dölja någonting.
Det är helt öppna kort. Det är bara det att vi drar litet olika slutsatser.
Anf. 109 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag hade nöjet att sitta med Kerstin Anér i datalagstiftnings-
kommittén och kan precis som Ingela Mårtensson lovorda de insatser som
Kerstin Anér gjorde. Hos henne fanns ett genuint intresse att skydda den
personliga integriteten.
Men det som gör mig litet besviken är att när den socialdemokratiska rege-
ringen tidigare om åren har givit datainspektionen ökade resurser, har det
närmast varit så att folkpartisterna här i riksdagen har stått upp och menat
att Socialdemokraterna har varit för njugga, trots att vi har givit datainspek-
tionen nya resurser. Nu sitter ni och frånhänder datainspektionen 0,5 %.
Det är alltså denna frontförändring från Folkpartiets sida som jag tycker är
utomordentligt beklaglig.
Sedan är det naturligtvis på det sättet, Ingela Mårtensson, att jag utomor-
dentligt noga har läst igenom handlingarna som vi diskuterar. Jag har också
sett formuleringen på s. 4 som Ingela Mårtensson åberopade. Det var bara
det att när jag ställde frågan till Ylva Annerstedt i konstitutionsutskottet,
om detta betydde att datainspektionen hade att räkna med nya resurser för
1992/93, fick jag svaret från Ylva Annerstedt att hon inte kunde gå i god för
detta men att det pågick diskussioner inom regeringen.
Det var därför jag tyckte att det var litet egendomligt. Ingela Mårtensson
kan tydligen stå här i talarstolen och lova att datainspektionen skall få nya
resurser, men Folkpartiets representant i utskottet kunde inte göra det när
vi behandlade frågan där, och det är en väldig skillnad.
Det här gäller, Ingela Mårtensson, en integritetsfråga. När man går ige-
nom de handlingar som ligger till grund för vår diskussion och vad datain-
spektionen har uttalat, finner man en klar varning för att om datainspektio-
nen får minskade resurser, som regeringen har föreslagit, kan inspektionen
inte upprätthålla den nuvarande nivån när det gäller tillsyn och snabbheten
i att behandla de tillståndsärenden som föreligger. Det här kommer att på
olika sätt slå hårt mot datainspektionens verksamhet.
Självfallet gäller att om man frånhänder en myndighet resurser, samtidigt
som myndighetens arbetsbörda ökar, inte minst på grund av riksdagsbeslut,
får det konsekvenser för de uppgifter myndigheten är satt att sköta - i det
här fallet att trygga den personliga integriteten.
Anf. 110 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag har inte sagt att datainspektionen kommer att få dispo-
nera överskottet. Jag säger att den möjligheten finns. Det framkommer i be-
tänkandet och i vår reservation, och förslaget behandlas för närvarande av
regeringen. Jag kan inte stå här och föregå ett regeringsbeslut. Det är upp
till regeringen att besluta.
När datainspektionen vände sig till den socialdemokratiska regeringen
fick man över huvud taget inga svar. Frågan bereds av den sittande rege-
ringen. Jag kan lova att svar kommer att lämnas. Men vad svaret skall inne-
hålla kan jag inte säga nu - som de flesta väl förstår.
Vidare har vi frågan om tillsynsarbetet. Vi kan vara överens om att det
arbetet inte har fungerat på flera år såsom det egentligen skulle göra. Det är
därför frågan behandlas i datalagsutredningen, dvs. att det måste bli en an-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till data-
inspektionen
105
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till data-
inspektionen
nan inriktning så att det inte blir en enorm kontrollapparat. Jag tror att vi är
överens om att denna apparat inte skall växa hur mycket som helst. Den skall
finnas i ett mindre omfång. Jag tyckte mig också förstå att datainspektionen,
när inspektionen besökte konstitutionsutskottet, ansåg att kontrollen skall
utföras i en något mindre omfattning. Men en prioritering måste ske av vad
som skall göras.
I dag finns ett enormt mörkertal när det gäller personregister. Det finns
kanske 300 000, en del säger ända upp till 500 000, personregister i Sverige,
varav 40 000 finns anmälda hos datainspektionen.
Därför är det angeläget att det finns möjlighet att utöva tillsyn i de särskilt
känsliga registren. Därför får frågan om tillstånd stå tillbaka. Jag tror att vi
kan vara överens om den saken. Frågan är hur tillsynen skall organiseras
framöver. Jag tycker inte att vi nu skall binda upp oss för att fast personal
skall anställas och nya lokaler anskaffas - som avsikten är med förslaget från
inspektionens sida och som Kurt Ove Johansson backar upp. Vi i Folkpartiet
liberalerna tycker att det är dumt att göra så när ändå inriktningen på inspek-
tionens verksamhet skall ändras.
Anf. 111 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Ingela Mårtensson talar egentligen emot sig själv. Samtidigt
som hon betonar att det finns ett stort mörkertal, har regeringen mage att
frånhända datainspektionen resurser. Det ställer Ingela Mårtensson upp på!
Samtidigt växer ärendemängden, samtidigt som ärenden blir allt svårare att
handlägga, och samtidigt som vi i riksdagen fattar beslut som innebär att vi
lägger ytterligare arbetsbörda på datainspektionen. Det är närmast ansvars-
löst att i ett sådant läge föreslå att datainspektionen skall få sämre resurser.
Det kommer naturligtvis att gå ut över den personliga säkerheten och den
personliga integriteten.
Ingela Mårtensson far faktiskt med osanning när hon talar om den social-
demokratiska regeringens sätt att behandla datainspektionen de senaste
åren. Hon säger att datainspektionen inte fick några nya resurser. Men det
var precis vad datainspektionen fick. Jag har ett papper här angående bud-
getåret 1989/90. Vad hände då? Jo, då föreslog den socialdemokratiska rege-
ringen att 600 000 kr. av överskottet som datainspektionen hade arbetat ihop
skulle få användas som resursförstärkning för att stärka datainspektionens
arbetsmöjligheter i olika sammanhang och höja kompetensen.
Det som var intressant då var, att när förslaget behandlades fanns det en
reservation fogad till utskottets utlåtande. Reservanterna tyckte att trots att
datainspektionens resurser utökades var vi för snåla, och de ville lägga på
ytterligare en miljon. Nu när de sitter i regeringsställning och har möjlighet
att påverka denna situation, har de glömt allt. Då går de så långt att de inte
ens nöjer sig med att låta datainspektionen få ha kvar sina tidigare resurser,
utan de frånhänder inspektionen 0,5 %.
Det är helt uppenbart att politiken på dataområdet, som Ingela Mårtens-
son gör sig till den främsta förespråkaren för, är från integritetssynpunkt en
fruktansvärt dålig politik.
106
Anf. 112 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag återgår igen till stycket högst upp på sidan 4 i betänkan-
det. Där står: ”Av skrivelsen, som är föremål för överväganden inom rege-
ringskansliet, framgår att tidigare skrivelser - 1989 och 1990 - angående dis-
position av tidigare överskott inte slutbehandlats.” Det är den text som
också Kurt Ove Johansson står bakom.
Vidare har vi frågan om mörkertalet. Visst är det otillfredsställande. Det
är just därför som frågan behandlas nu. Jag tycker att det är en viktig fråga
om vi skall överge anmälningsplikten. Jag har inte tagit slutlig ställning i den
frågan. Skall vi slopa tillståndsgivningen och i stället ha något slags anmäl-
ningsplikt och satsa resurserna på tillsyn?
Men under tiden vi diskuterar dessa frågor och kommer fram till hur vi vill
ha det, är det väl dumt att binda sig i fasta utgifter för utökad personal - det
är fråga om tre tjänster - plus ytterligare lokaler. När kravet på tillsyn ändå
inte har uppfyllts såsom vi skulle ha velat ha det, kan vi väl ha litet is i magen
och vänta till dess vi vet hur det skall bli. Sedan kan vi komma överens om
vilken organisation som behövs.
Sedan har vi de 0,5 %. Det finns väl också möjligheter att från inspektio-
nens sida göra vissa rationaliseringar. Hittills har vissa förändringar kunnat
göras, och vi utgår från att det fortfarande finns utrymme för rationalise-
ringar.
Anf. 113 INGER RENÉ (m):
Herr talman! Kurt Ove Johansson sade i början av sitt anförande att utök-
ningen av tre tjänster och den kostnad som det medför täcks av höjda avgif-
ter. I den text som motionären har använt sig av sägs att tjänsterna skall an-
vändas för utökad tillsynsverksamhet och inte för tillståndsverksamhet. Till-
syn ger inga ytterligare inkomster. Det är avgifterna för tillstånden som ger
inkomsterna. Det måste innebära att varje tillstånd kommer att kosta åtskil-
ligt mer.
Med tanke på att datainspektionen redan tidigare har varit försiktig med
att ta ut dessa avgifter, därför att inspektionen vet att dessa avgifter har be-
tytt mycket för små och stora föreningar, tycker jag att det är anmärknings-
värt att socialdemokraterna på detta sätt vill öka kostnaderna för dem som
får tillstånd.
Vidare har vi frågan om den allmänna generella nedskärningen. Vi lever
i ett mycket bekymmersamt ekonomiskt läge. Det finns säkert åtskilliga om-
råden som både Johansson och jag skulle vilja skona från budgetnedskär-
ningarna. Med tanke på det statsfinansiella läget måste samma krav på åter-
hållsamhet och fortsatta rationaliseringar respekteras inom alla verksam-
hetsgrenar - även inom datainspektionens område.
Anf. 114 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Inger René har fel också när hon säger att tillsyn inte ger
några nya pengar till datainspektionen. Jag fick intrycket att tillsyn bara kos-
tar pengar. Det är alldeles uppåt väggarna fel. I datainspektionens styrelse
vet vi att det de gånger vi har vidtagit tillsynsåtgärder har lett till att många av
de svarta områden som Ingela Mårtensson tidigare pratade om har kommit i
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till data-
inspektionen
107
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till data-
inspektionen
108
dagen. Det har inneburit att många ansökningar har kommit in, där man har
begärt tillstånd.
Egentligen vet Inger René inte vad hon pratar om. Det är alldeles uppen-
bart att hon har fel på denna punkt.
De som representerar regeringssidan i denna debatt skulle lyssna litet mer
på vad de personer som representerar dem i datainspektionen har sagt i
denna fråga. Lyssna på dem som har haft möjligheter att följa denna verk-
samhet, så skall ni se att vi är ganska ense om att en ökad resursram för data-
inspektionen verkligen är väl använda pengar. Jag vill påstå att en väl avvägd
resurstilldelning till datainspektionen också i hög grad bidrar till en förbätt-
ring av ekonomin i samhället. Genom att man tar datateknik till hjälp kan
man göra omfattande besparingar inte minst i den offentliga verksamheten.
Om datainspektionen inte får tillräckligt med resurser får den vänta med att
ta nya system i drift som är billigare och som skulle kunna spara många slan-
tar för kommuner och annan offentlig verksamhet, och även för privat verk-
samhet för den delen.
Jag vill påstå att en satsning av det slag som vi i utskottsmajoriteten före-
slår skulle vara väl använda pengar, som skulle få stor betydelse för samhälls-
utvecklingen också från ekonomisk synpunkt.
Anf. 115 INGER RENÉ (m):
Herr talman! Om jag skall dra en slutsats av Kurt Ove Johanssons mångor-
diga utläggning blir den att man tillsätter tjänster för tillsyn, men de kommer
att få användas för att behandla ansökningar om tillstånd, därför att vi får en
anhopning av nya ansökningar. Det som står i motionen är alltså en from
förhoppning.
Anf. 116 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag tror inte att Inger René skall försöka tolka vad jag säger.
Det ger jag bäst uttryck för själv.
Om man har följt denna verksamhet det allra minsta ser man att datain-
spektionen ända sedan den började sin verksamhet har haft svårt att leva
upp till målen för tillsynen. En förutsättning för att göra det är att datain-
spektionen kan behandla tillståndsansökningar inom rimlig tid. De resurser
som utskottsmajoriteten vill tillföra datainspektionen skall dirigeras till en
ökad tillsyn. Det har vi också understrukit i våra skrivningar. Om Inger René
hade bemödat sig om att ta del av vad utskottsmajoriteten verkligen har sagt
hade hon kunnat bespara sig det förra inlägget.
Anf. 117 INGER RENÉ (m):
Herr talman! Jag läser innantill. Det står att de tre tjänsterna skall använ-
das för tillsyn. Kurt Ove Johansson sade för ett par minuter sedan att denna
tillsyn kommer att generera många tillståndsansökningar. Då drar jag slut-
satsen att tjänsterna kommer att användas för tillståndsprövning.
Anf. 118 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Det som skiljer oss, och det är det väsentliga i dag, är att vi
vill ge datainspektionen möjligheter att leva upp till de målsättningar som
den har bestämt sig för och som syftar till att förbättra den personliga integri-
teten och ge service till offentliga myndigheter och privata, så att de kan ef-
fektivisera sin verksamhet. Ni vill för er del ta bort 0,5 % av datainspektio-
nens nuvarande resurser. Att med det som utgångspunkt hävda att man
skulle kunna klara både att sköta tillsynen och att inom en rimlig tid be-
handla ansökningar om tillstånd är alldeles felaktigt.
Jag kan bara uttrycka förhoppningen att denna kammare ställer upp på
utskottsmajoritetens förslag. Datainspektionen behöver dessa resurser för
att kunna leva upp till ett rimligt tillsynskrav och till de krav som denna kam-
mare har ställt på inspektionen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU29 Stöd till politiska partier (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 119 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! I ett modernt demokratiskt samhälle finns vissa självklarhe-
ter, bl.a. att gamla och sjuka bör och skall få hjälp som tack för vad de har
uträttat. Samhället skall givetvis inte tillåta någon misär. Skyddsnätet skall
ligga lika högt som medkänslan. Sådana utgifter är viktiga. Sådana beslut
skall vi fatta med förtjusning.
Vad är en miljard kronor som går till de politiska partierna? Vad är 500
milj.kr. som går till presstöd för att hålla vissa politiska partiorgan vid liv?
Vad är 13,5 miljarder, dvs. 13 500 000 milj.kr., i stöd till organisationer och
föreningar? Vad är 5 000 milj.kr. till landstingsbyråkratin?
Jo, det är att politikerna tar andras pengar, skattebetalarnas pengar och
utnyttjar dem för eget bruk.
Partistödet är alltså inte det största av dessa belopp, och framför allt inte
det partistöd som riksdagen direkt kan påverka. Men det används av poli-
tiska partier. Hur då? Jo, t.ex. till att smutskasta varandra. Det används för
att lyssna på varandra i kammaren - det kan vara flera personer närvarande
samtidigt. I dag är det nästan lika många här som uppe på läktaren. Det är
ovanligt bra. De andra sitter någon annanstans - obs. alltid arbetande! Parti-
stödet kan användas till att avlöna ombudsmän som åker omkring i landet.
Det kan användas till att göra groteska valaffischer, där man försöker snygga
upp en del, och till att skriva något konstigt på andra affischer. Det används
till att hålla kurser osv. - till att bygga upp ytterligare en apparat. Vi har fullt
av dem i Sverige.
Om man vill ha det på det viset så är det väl okej, kan man säga. Men,
herr talman, varför skall folk betala till det över skatten? Snarare borde man
betala direkt.
Vaije svensk - och då menar jag varenda levande person från en månads
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Stöd till politiska
partier
109
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Stöd till politiska
partier
110
ålder och uppåt - betalar 1 500 kr. om året i förenings- och organisationsav-
gifter till föreningar som de inte är med i själva. Det är det som kallas för
organisationsstödet. Ovanpå det kommer alla de andra beloppen. Då är man
uppe i 2 000 kr.
Vi har i dag kommit fram till att riksdagen i andra sammanhang skall
föregå med gott exempel. Det är viktigt. Det är viktigt att inte gå ut till andra
och säga: Nu skall ni skärpa er. Det skall bli litet hårdare tider. Men själva
skall vi be att få mera pengar att rulla oss i.
Vårt parti har föreslagit att man skall halvera partistödet snarast. Att ta
bort det med en gång skulle bli en sådan fruktansvärd chock att man antag-
ligen skulle få skicka in läkare här i lokalen för att klara av det. Halvera parti-
stödet snarast!
Sedan en ekologisk betraktelse. Det finns många intressanta små kryp i
ett träsk. Därför bör man vara mycket varsam när man dränerar träsk. Det
har jag lärt mig. Däremot finns det träsk som man inte skall vara varsam
när man dränerar. Det är politikens eget träsk. Där finns det alldeles säkert
mycket intressant som kommer fram, om man går till botten.
Med detta vill jag yrka bifall till Ny demokratis reservation.
Anf. 120 INGVAR SVENSSON (kds):
Fru talman! Ny demokrati och lan Wachtmeister har fört in ironi, sarkas-
mer och skämt i den politiska debatten kanske mer än någon annan. Man
kan säga att den traditionen fortsätter i just detta ärende.
När jag lyssnade till lan Wachtmeister undrade jag om det möjligen finns
en diskrepans mellan reservationens formuleringar och hans egna åsikter i
denna fråga. Jag fick inte det hela riktigt klart för mig. Ian Wachtmeister
yrkade bifall till reservationen, och jag får väl utgå från att den gäller som
grund för denna debatt.
Att stödet till de politiska partierna skulle uppgå till 800 milj.kr. är helt
felaktigt. Jag har tittat på siffrorna. De framgår för övrigt av propositionen
om det kommunala partistödet, som vi antog här i höstas. Jag har sett på
beloppet för 1991 till kommuner och landsting och de belopp som föreslås
för budgetåret 1992/93 på den statliga sidan, som inkluderar partigruppsstö-
det här i riksdagen, och jag kommer inte upp till mer än 561,9 milj.kr. Det
är en bra bit ifrån 800 milj.kr.
Det gäller att ha litet rimliga proportioner på siffrorna, för att citera reser-
vationen. Det gäller att försöka ansluta siffrorna till verkligheten. Det har
man inte lyckats med i reservationen.
Intressant är också att man i reservationen ansluter sig till principen att
det skall finnas ett partistöd. Det skulle man inte kunna tro när man lyssnar
till lan Wachtmeister, att det är en viktig princip för partiet. Det står klart
och tydligt i reservationen: ”Ett måttligt och välmotiverat partistöd skulle
säkert stödjas av en majoritet av väljarna.” Då kommer vi in på en debatt
som inte handlar om principerna utan om rimliga proportioner.
För min del anser jag, liksom utskottsmajoriteten, att det nuvarande stö-
det är väl avvägt. Personligen skulle jag kunna diskutera förändringar för
partier som har mindre än 4 % av väljarna - om man skall ha en regel om
2,5 % för statligt stöd eller om gränsen skall dras vid 1 %.
Det förslag som nämns i reservationen, att man skulle ge stöd till partier
som får 1 % i opinionsundersökningar, är ett stort skämt. Hur skulle man
formulera en lagstiftning på denna punkt? Skulle man tala om vilka institut
som vi kan utgå från? Skulle man i lagtexten föreskriva vilka kriterier som
skulle gälla, hur stort underlaget skulle vara osv.?
Skulle man också föreskriva vilka partier som skulle få valsedlar? Jag re-
presenterar ett litet lågstatusparti och vet att under en stor del av vårt partis
historia förekom vi inte på institutens valsedlar. Man fick fylla i blanka val-
sedlar. Det är en helt orimlig konstitutionell konstruktion att utgå från opi-
nionsundersökningar för statligt partistöd.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.
Anf. 121 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Ingvar Svensson menar att vi har använt oss av sarkasmer och
annat i dessa sammanhang. Det är alldeles riktigt, och det behövs i allra
högsta grad.
När det gäller beloppen hoppas jag att alla observerade att partistödet
bara var 561 milj.kr. Det skulle vara ”bara” i så fall. Jag vill påstå att det
beloppet är fel. Det tror jag att Ingvar Svensson vet om. Man har där nämli-
gen bara tagit med vissa belopp. Man har inte tagit med gratishyror, löner
till folk som är politiska sekreterare och allt vad det heter. När jag säger en
miljard är det ett ganska konservativt framräknat belopp för hela landet, för
kommuner, landsting och riksdag. Det är alltså inte ”bara” 561 miljoner, och
för övrigt är det heller inte så litet.
Vi har sagt att vi tror att folk accepterar ett måttligt partistöd. Detta är just
vad jag sade tidigare, nämligen att det gäller att föregå med gott exempel. Vi
måste visa att vi inte rullar oss i en massa pengar och har en massa löjligt
stora organisationer. Vi måste vara effektiva. Vi lever på andra människors
pengar. Med en halvering av partistödet tror jag att vi skulle visa vägen, det
vidhåller jag.
Ingvar Svensson sade att 1 % var ett stort skämt. Det var ju trevligt att
höra att Ingvar Svensson tyckte att något i detta var roligt. Men enprocents-
gränsen är inte alls något skämt. Kds vet och vi vet att fyraprocentsgränsen
och de bestämmelser som finns i dag ger en utomordentlig möjlighet att sätta
sig på de partier som vill lägga sig i leken. Om vi är för en levande demokrati
är vi givetvis för ett stöd till politiska rörelser som kommer i gång i stället för
att utnyttja våra 561 miljoner eller 1 000 miljoner till att trycka ner dessa
rörelser och säga till dem att de inte får något stöd eftersom också de börjar
bli litet av elefanter.
Vi tycker därför att detta är en bra metod, och vi har föreslagit att parti-
erna skall ha 1 % av väljarstödet och att det skall ha fastställts i tre på var-
andra följande opinionsmätningar. Om det villkoret är uppfyllt finns denna
företeelse, och partiet skall då ha möjlighet att konkurrera med övriga. Kon-
kurrens på lika villkor gäller i samhället, säger vi, och det säger också många
av regeringspartierna. Konkurrens på lika villkor skall också gälla inom poli-
tiken.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Stöd till politiska
partier
111
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Stöd till politiska
partier
Anf. 122 INGVAR SVENSSON (kds):
Fru talman! Det är hög tid att ändra på systemet, skriver man i reservatio-
nen, men det framgår inte efter vilka principer man vill ändra systemet. Vad
som är måttligt, på vilka nivåer man skall lägga sig, är något som vi kan dis-
kutera. Vad är då måtta? Är det måtta t.ex. att påstå att gratistjänsterna för
de politiska partierna och de politiska sekreterarna skall uppgå till över 400
milj.kr.? Om man hävdar det har man nog fel på sin räknesnurra.
Man skulle kunna diskutera enprocentskravet om det utgick från fasta kri-
terier, t.ex. resultatet i närmast föregående val. Det är den regel som gäller
för den officiella valservicen. Men för att få del av det statliga stödet till poli-
tiska partier gäller att man i närmast föregående val skall ha uppnått 2,5 %
av rösterna. Detta, lan Wachtmeister, hade vi i kds mycket stor glädje av
under den senaste mandatperioden, eftersom vi då hade passerat denna
gräns. Det var av stor betydelse för vår del. Att utgå från opinionsundersök-
ningar är däremot helt orimligt. Då måste man ju i lagtexten mycket klart
specificera vad som skall gälla för dessa opinionsundersökningar, eftersom
rena godtycket annars kan komma att styra partistödet. Tack för ordet!
Anf. 123 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Debatten handlar om vad som är måtta och vad som inte är
det. Om man räknar in diverse tjänster, hyror och annat är det aktuella be-
loppet en miljard. Många har räknat på detta, så jag tror inte att vi här behö-
ver bråka om det - vi kan möjligtvis göra det privat om herr Svensson vill.
Men det spelar inte någon större roll om det är fråga om 1 000 miljoner eller
900 miljoner - det är på tok för mycket. Vi i Ny demokrati, som också är
ett politiskt parti, som också har kostnader och som också är belastade med
diverse utgifter, föreslår att beloppet dras ner till hälften. Jag kan garantera
att väljarna skulle applådera om riksdagen kunde föregå med gott exempel
och göra detta.
Sedan till frågan om 1 % och opinionsmätningar. Gamla val är gamla. Det
är under mandatperioderna som nya opinioner dyker upp, och då skall vi
som sitter i riksdagen inte vara så rädda för dessa nya opinioner att vi använ-
der våra pengar till att sätta oss på dem. Vi tycker att vi skall vara litet flotta.
Man kan mycket väl mäta detta. Något utskott i riksdagen kan säkert tala
om precis vilken fråga folk skall svara på för att man skall få fram de uppgif-
ter man behöver. Vi har sagt att ett parti som i tre på varandra följande
SIFO-mätningar eller någon annan form av mätningar får minst 1 % kom-
mer med och får stöd för att delta i valkampen. Jag tycker faktiskt att det är
fair play.
Vi får inte vara för konservativa. Jag tycker att i alla fall Ingvar Svensson
här verkar litet rädd för att det skall komma något nytt. Men det skall man
ju inte vara i en demokrati. Det är ju tvärtom det som är det intressanta. Det
gamla som bara går av sig självt är väl inte så väldigt intressant.
Anf. 124 INGVAR SVENSSON (kds):
Fru talman! Det är då bara att konstatera att Ny demokrati förespråkar
statligt legitimerade opinionsinstitut. Skulle vi genomföra en neddragning
112
till hälften av de nivåer som gäller i dag, får vi kanske göra som Ny demo-
krati, dvs. skicka våra valsedelsförsändelser via Baltikum.
Anf. 125 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Det tycker jag faktiskt att ni skall göra! När vi gjorde det gav
vi massvis med människor där borta arbete. En hel del människor kunde
jobba i 14 dagar. Det var ett mycket bra sätt att agera.
Att mäta upp 1 % i en opinionsmätning är inget problem såvida man inte
vill göra det till ett problem. Släpp taget om bordskanten, och bit inte fast
er utan låt de andra, vilka de nu är, komma in! Det kan ju tänkas vara ett
kvinnoparti, och då kommer ni att ligga jättetaskigt till om ni har försökt
stoppa dem. Tänk om en massa rasande kvinnor kommer in här efter nästa
val i stället för Ny demokrati, som kom den här gången!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1991/92:SkU16 Anslag till skatteförvaltningen, m.m. (prop. 1991/92:100 del-
vis).
Anf. 126 BRUNO POROMAA (s):
Fru talman! Till det betänkande som nu behandlas har vi socialdemokra-
ter fogat en reservation på ett mycket viktigt område. Vi har tyvärr hos en
majoritet i utskottet inte vunnit någon som helst förståelse förvåra synpunk-
ter. Vad vi föreslår är som vi ser det måttliga men väl motiverade krav på
ökade insatser för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten.
Den ekonomiska brottsligheten har, som vi säger i vår reservation, tagit
en allvarlig utveckling i vårt land. Så gott som dagligen får svenska folket i
bl.a. massmedia rapporter om olika härvor som uppdagats bl.a. genom de
granskningar som utförs av skattemyndigheterna.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen nedlade ett intensivt arbete
på att komma åt den ekonomiska brottsligheten. För oss förefaller det an-
märkningsvärt - men icke förvånansvärt - att den nya borgerliga regeringen
i sin första budgetproposition inte på något sätt kan eller vill ange några som
helst åtgärder mot denna typ av brottslighet.
Genom skattereformen, som den borgerliga regeringen nu håller på att
punktera, har utrymmet för avancerad skatteplanering, skatteundandra-
gande och skattefiffel minskat. Att helt avskaffa möjligheterna till skatteun-
dandragande är inte möjligt. Därför är det nödvändigt att man på alla sätt
upprätthåller tilltron till skattesystemets rättvisa, och det gör man bäst ge-
nom att förstärka åtgärderna mot skattebrott.
Riksdagen kommer senare i vår att behandla en socialdemokratisk parti-
motion, där vi kräver en förstärkning av resurserna till polisen, kronofogde-
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till skatte-
förvaltningen,
m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 74
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till skatte-
förvaltningen,
m.m.
myndigheterna och åklagarna med sammanlagt 50 milj.kr. utöver vad rege-
ringen har föreslagit. I reservationen pekar vi på behovet av åtgärder för att
råda bot på de brister som finns hos skattemyndigheterna. Behovet av exem-
pelvis utbildning är stort. Vidare skulle vi gärna se att en särskild myndighet,
exempelvis riksskatteverket, fick ett övergripande ansvar för att samordna
skattemyndigheternas, tullverkets och kronofogdemyndigheternas an-
strängningar att angripa den ekonomiska brottsligheten.
Våra ytterst blygsamma krav avvisas alltså av utskottsmajoriteten. Moti-
vet för denna avvisning anges vara det statsfinansiella läget. Det kan väl inte
vara bärande skäl, ty erfarenheterna visar att förstärkningar i olika former,
som skapar möjligheter till ökad och framför allt effektiv kontroll, på sikt
kommer att ge betydande ökningar av statens inkomster. Åtgärderna kostar
mer än de genererar i inledningsskedet men kommer väl att betala sig inom
några få år. Det här är således enligt vårt förmenande en mycket bra investe-
ring inför framtiden.
Avslutningsvis vill jag säga att det säkerligen känns föga stimulerande för
dem som arbetar med att bekämpa den ekonomiska brottsligheten när rege-
ringen hos skattemyndigheten minskar en redan otillräcklig resurs för att
komma i nivå med andra myndigheters möjligheter att utreda brott.
Fru talman! Med det sagda yrkar jag bifall till reservation nr 1 som är fo-
gad vid detta betänkande.
Anf. 127 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Jag skulle vilja tala om skatten och betydelsen av att den visas.
Rent allmänt sett gäller det att veta vad man gör, att känna till fakta och
att se till att folk inte blir förda bakom ljuset av sina valda ombud. Det
svenska folket betalar mer skatt än något annat folk. Då måste det ju också
vara väldigt intressant att dessutom känna till hur, var, när och varför alla
dessa pengar används.
Anställda skall givetvis veta vad de själva kostar ur arbetsgivarens syn-
punkt. I stället har facken försökt förbjuda arbetsgivarna att informera om
löneskatt och arbetsgivaravgifter. Sådant skall så att säga smygas i väg. Kon-
sumenterna blir bara, om de är väldigt uppmärksamma, upplysta om själva
momsen, men de vet ingenting om de särskilda varuskatterna - om bensin-
skatt, tobaksskatt, spritskatt, maltskatt, energiskatt, reklamskatt, fordons-
skatt, kilometerskatt osv.
Konsumenterna säger t.ex., för att här använda ett djärvt ord i samman-
hanget: Oj, vad brännvinet har blivit dyrt! - Och då tror de verkligen att
brännvinet har blivit dyrt, men så är det inte, utan det är skatten som har
höjts.
Jag tycker att i ett högskattesamhälle där man har ambitionen att sänka
skatten skall man verkligen också tala om för alla hur hög den är, var den
ligger osv. Sedan kan folk själva avgöra om man skall tycka att skatteni-
våerna är lämpliga.
”Därav skatt” vore en ärlig information till konsumenterna. ”Därav skatt”
vore också ett mycket bra tillägg vid utbetalning av lön. Det finns, som ni
vet, när det gäller löneutbetalandet två sorters skatter: dels den som dras på
114
löneutbetalningsdagen och som det lämnas information om, dels den som
företagen får betala.
Det här är givetvis obehagligt för högskattesamhällets tillskyndare. Man
vill nämligen uppenbarligen smyga med skatten för medborgarna. Av de
sammanlagt litet drygt 800 miljarder kronor - 800 000 miljoner - som
svenska folket på ett eller annat sätt betalar in i skatt är 290 miljarder - alltså
290 000 miljoner - synliga. Det andra är icke synligt, utan finns bara inbakat
i andra siffror.
Fru talman! Det är ofta skumt när man inte ser. Jag vill därför yrka bifall
till reservation 3 vid mom. 10 i skatteutskottets betänkande nr 16.
Anf. 128 TALMANNEN:
Som information till kammarens ledamöter vill jag meddela att om vote-
ringarna inte har påbörjats kl. 17.50, blir det inte några voteringar i dag, utan
de uppskjuts till nästa vecka.
Anf. 129 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Jag kommer kanske att ta i anspråk något mer än mina sex
minuter, men å andra sidan skall jag korta ned mitt anförande om tullverket,
så det kommer att jämna ut sig i det stora hela.
I detta betänkande behandlas anslag till skatteförvaltningen. Det är inte
många som tycker att det är roligt att betala skatt. Men det blir å andra sidan
ännu bistrare om man sänker skatterna så att den generella välfärdspolitiken
ersätts med den starkes trygghet.
Det blir ännu mindre roligt att betala skatt om man får en känsla av att
vissa slipper undan från det som andra måste betala. Därför måste alla skat-
tesystem kombineras med en effektiv kontroll. Fru talman! Skatt utan kon-
troll är kollekt. Skatteförvaltningens devis är ”rätt skatt på rätt sätt”, dvs. att
ingen skattskyldig skall betala för mycket eller för litet i skatt.
Det är min övertygelse att merparten av de skattskyldiga, vare sig det rör
individer eller företag, gör rätt för sig. Svenskarna är inte ett folk av fifflare.
Vi skall därför inte hamna i ett överdrivet kontrollsamhälle. Jag kan gärna
tänka mig ett slags ”taxpayers’ charter”, som diskuteras i vissa anglosaxiska
länder - en traktat som klargör de skattskyldigas rättigheter. I den kan t.ex.
ingå rätten till en likformig prövning. Men det finns problem, och de växer
om inte en erforderlig kontroll upprätthålls.
Det finns problem på företagssidan. I en doktorsavhandling av Agneta
Enström, som presenterades i SAF-tidningen nr 38/91, klargörs att mark-
nadsmekanismerna sätts ur spel genom skattefusk, och en osund konkurrens
uppstår. Enström konstaterar att skattefuskande företag har mer än 30 %
lägre kostnader och kan hålla 25 % lägre priser.
Enström menar att för vissa företag har skattefusket blivit det främsta
konkurrensmedlet. Företagen hamnar i en ond cirkel. Det leder i sin tur till
ytterligare ökat skatteundandragande. Skatteundandragande leder till att
välskötta företag slås ut av mindre nogräknade konkurrenter. Fifflet leder
till lägre vinster för de seriösa företagarna och en höjd kostnadsnivå. Orsa-
ken härtill är att seriösa företag tvingas möta konkurrensen med satsningar
på marknadsföring, vilket leder till kostnadsökningar.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till skatte-
förvaltningen,
m.m.
115
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till skatte-
förvaltningen,
m.m.
116
Riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har i januari i år till regeringen över-
lämnat en utredning angående ekonomisk brottslighet. Också i den utred-
ningen är slutsatsen den att den ekonomiska brottsligheten är en hämsko på
den seriösa näringsverksamheten. Om den ekonomiska brottsligheten får
mer allmänt fäste riskerar på sikt hela branscher att snedvridas konkurrens-
mässigt.
Utredningen understryker också - tvärtemot vad många tycks tro - att
många enskilda drabbas direkt av en ekonomisk brottslighet. Leverantörer,
långivare och andra som gör stora förluster genom brott mot borgenärer kan
tvingas inskränka sin verksamhet eller t.o.m. gå i konkurs. Även när skadan
drabbar staten kommer den ytterst att drabba alla medborgare. Som exem-
pel kan nämnas utredningen om de 5 000 skalbolag som kronofogdemyndig-
heterna genomför. Flertalet ingår i härvor av ekonomisk brottslighet och är
sammanlagt restförda för drygt 6 miljarder kronor i skatter och avgifter.
Detta drabbar alla, inkl, seriösa företagare.
Detta har Vänsterpartiet tagit upp i en motion som kommer att behandlas
i annat sammanhang. I dagens betänkande behandlas ett socialdemokratiskt
motionsyrkande med likartade ståndpunkter som Vänsterpartiets, och jag
yrkar bifall till reservation nr 1 från Socialdemokraterna.
Det är synd att inte andra partier velat ställa upp på vänstersidans krav.
Det gäller både regeringen och Ny demokrati. Nu är väl Ny demokratis före-
trädare i den här debatten inte här längre. Han brukar efterlysa ett högt de-
battdeltagande och en hög närvaro i kammaren. Det är intressant att en leda-
mot som brukar efterlysa högt debattdeltagande inte själv är närvarande.
Jag tycker att det är synd. - Välkommen, herr Wachtmeister!
Det är synd att sådana ledamöter som lan Wachtmeister och Bert Karlsson
inte har stött det här motionsyrkandet. De vill ju vara småföretagarnas vän-
ner, och det är faktiskt den stora majoriteten av de seriösa småföretagarna
som drabbas värst av ekonomisk brottslighet - planerade konkurser osv. Här
kunde vi gemensamt göra något för småföretagarna. Men, tyvärr, man går
värdshus förbi.
Det är vidare bara att beklaga att inte de borgerliga partierna och inte ens
Socialdemokraterna ställt upp på vårt yrkande om 25 milj.kr. ytterligare till
skatteförvaltningen. Fru talman! Jag vill härmed yrka bifall till vår menings-
yttring under mom. 2.
25 miljoner kan tyckas som en liten summa - gör 25 miljoner mer eller
mindre någon skillnad? Ja, det skulle säkert gå att göra slut på mer medel
inom förvaltningen, men det finns ett verkligt behov av att vara sparsam med
allmänna medel. Det finns dock också ett talesätt som säger att snålheten
ibland kan bedra visheten.
Skatteförvaltningen har genom ett hårt effektiviseringsarbete förmått att
styra sina resurser dit de gör bäst nytta. Resurser har flyttats från hushåll
till företag, från små företag till stora företag, från små undandraganden till
väsentliga undandraganden. Om jag minns rätt, leder dessutom uppemot var
tredje rättelse från skattemyndigheten till att skattskyldiga får tillbaka
pengar. Också detta är viktigt. Det handlar inte bara om att dra in pengar
utan också om att ge tillbaka pengar till den skattskyldige som har betalat in
för mycket.
Men den gjorda prioriteringen har gjort att resurserna för den mer tradi-
tionella granskningen tunnats ut. Skatteförvaltningen arbetar nu med tämli-
gen - det är ett understatement - låga ambitionsnivåer, resp, höga belopps-
gränser när det gäller kontrollverksamheten. Fru talman! Om alla skattskyl-
diga visste hur de interna reglerna inom förvaltningen såg ut, skulle det på-
verka skattemoralen väsentligt.
Den tämligen lågmälda tidningen Svenska Dagbladet hade den 13 februari
på nyhetsplats följande rubrik: ”Alla deklarationer granskas inte”. Svenska
Dagbladet skriver: ”Frågan om alla deklarationer granskas är en för skatte-
myndigheterna känslig punkt. Länsskattechefen i Stockholm Bert Lindberg
säger att det officiella svaret måste bli att alla granskas. Skattedirektör Lars
Ingvar Persson, Kristianstad medger dock att detta inte sker.”
Tidningen fortsätter: ”Generaldirektör Lennart Nilsson håller delvis med
men han tvekar lite i ordvalet mellan granskning och kontroll. -1 någon sorts
mening tittar man ju på dem, men kontroll blir det ju inte av alla.”
Dessa citat skulle kunna platsa i TV-program som ”Glashuset” eller ”Sånt
är livet”. Jag vill inte måla i bjärta färger, fru talman, för det vore att upp-
mana till undandragande och olikformigheter. Men frågan är om inte stats-
makternas sparande på skattekontrollen redan gått så långt att snålheten be-
dragit visheten. Tage Påhlsson skall försvara utskottets skrivningar i detta
ärende, och jag förstår att han kommer att fullgöra sitt uppdrag. Men det
kommer ju dagar efter denna.
Min förhoppning i dagens debatt är förvisso inte att vinna voteringen, för
jag vet hur det kommer att gå. Min förhoppning är att meddebattörer som
Tage Påhlsson åtminstone efteråt skall börja fundera och sedan diskutera
med regeringspartierna i utskottet och internt se till att finansdepartementet
ger skatteförvaltningen rimligare arbetsvillkor.
Nästa februari är det kanske inte Svenska Dagbladet som gör en stillsam
artikel på inrikessidan, utan då är detta kanske en hårdvinklad nyhet i kvälls-
press och kommersiell TV. Då ångrar man nog på ansvarigt håll att man förli-
tat sig på en allt tunnare kedja av lojala tjänstemän och avslagit Vänsterpar-
tiets yrkande i dessa frågor. Men det finns, Tage Påhlsson, möjlighet att rätta
till sina fel, t.ex. redan i kompletteringspropositionen. Det är något som jag
förväntar mig.
Anf. 130 TAGE PÅHLSSON (c):
Fru talman! Efter detta brandtal av Lars Bäckström är jag faktiskt böjd
för att göra om mitt manus litet grand. Jag skall dock komma tillbaka till
honom.
Det har kommit på min lott att vara skatteutskottets talesman här i kam-
maren vid behandlingen av skatteutskottets betänkande 16 angående bud-
getpropositionen i den del som gäller anslag till skatteförvaltningen m.m.
Jag vill bara i korthet ge några kommentarer och motiveringar till utskottets
ställningstaganden.
Regeringens budgetförslag går ut på att öka anslaget för skatteförvalt-
ningen och exekutionsväsendet med ca 220 miljoner, och man förutsätter en
fortsatt rationalisering av verksamheten, bl.a. genom att anslå 1 % av resp,
anslag till effektivitetshöjande åtgärder inom myndigheterna.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till skatte-
förvaltningen,
m.m.
1Y1
9 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 74
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till skatte-
förvaltningen,
m.m.
118
Kontrollverksamheten och ett fortsatt genomförande av beslutade refor-
mer skall prioriteras. I första hand skall resurser frigöras för kontroll genom
revision och liknande med inriktning, liksom tidigare, på att komma till rätta
med väsentliga skatteundandraganden.
Utskottet gör den bedömningen, att skatteförvaltningen kommer att
kunna frigöra betydande resurser efter hand som rutinerna sätter sig när det
nya skattesystemet kommit i gång. Likaså bör det bli resurser över när man
har klarat av tillfälliga, mycket insatskrävande reformer av typ övertagande
av folkbokföringen, det tillfälliga obligatoriska sparandet m.m.
I reservationen av Lars Hedfors m.fl. ifrågasätts bl.a. regeringens och ut-
skottsmajoritetens ärliga vilja att komma till rätta med den ekonomiska
brottsligheten. Detta är mycket märkligt, men vi får ta det med ett visst
överseende - det finns inte så mycket att bedriva opposition emot, och då
måste man tydligen ta till små skamgrepp. Det ligger ju till så - vilket reser-
vanterna mycket väl känner till - att kampen mot den ekonomiska brottslig-
heten har en mycket bred uppslutning tvärs över partigränserna, och detta
genomsyrar även regeringsförslaget och utskottsbehandlingen.
Reservanterna vet också mycket väl att riksåklagaren och rikspolisstyrel-
sen har haft i uppdrag att i samråd undersöka vilka åtgärder som bör vidtas
mot ekonomisk brottslighet, och man har nyligen avlämnat en utredning
med förslag till åtgärder. Man har också gjort en kartläggning av detta kom-
plex. Utredningen behandlas för närvarande i justitiedepartementet, och det
har inte funnits någon anledning till ytterligare markering från utskottets
sida. Det kan erkännas att där finns utrymme för att ytterligare markera det,
men det står klart i texten i betänkandet.
Med andra ord, fru talman, anser utskottet att de anslag som regeringen
har föreslagit till riksskatteverket och övriga skattemyndigheter är väl av-
vägda.
Beträffande uppgifter från folkbokföringen har Marianne Jönsson och
Stina Eliasson i en motion påpekat de problem som uppstått för bl.a. hem-
bygdsrörelsen och andra som har anledning att få uppgifter ur folkbokför-
ingsregistret. Dessa problem har uppstått efter att folkbokföringen överför-
des från kyrkan till skattemyndigheterna.
Vi är i utskottet medvetna om de värdefulla insatser för lokalhistorisk
forskning m.m. som utförs av de här organisationerna. Vi inser också beho-
vet av att få snabba och korrekta uppgifter ur folkbokföringsregistret hos
myndigheter och andra organisationer samt hos allmänheten. En viktig av-
nämare är landsarkiven, som vill ha födelselängder.
Alla har problem, och inom riksskatteverket är man medveten om proble-
met och är därför i färd med att utarbeta rutiner för sökning och uppgiftsläm-
ning på ett enkelt sätt ur dessa register. Utskottet har haft kontakt med riks-
skatteverkets ledning och fått signaler om att man, så fort det är praktiskt
möjligt, kommer att införa rutiner som skall tillgodose allmänhetens och or-
ganisationernas önskemål, i linje med motionärernas önskemål. Vi avstyr-
ker därför motionen.
I betänkandet finns ett avsnitt om lägenhetsregister. Den intressanta al-
liansen Bert Karlsson från Ny demokrati och Vidar Andersson från Social-
demokraterna har motionerat om ett system med lägenhetsregister, vilket
har fått viss uppmärksamhet i press m.m. Det skulle läggas till grund för folk-
bokföring på lägenhet i stället för på fastighet. Syftet är att komma till rätta
med det bidragsfusk som nuvarande system inbjuder till, enligt motionä-
rerna.
Frågan är i och för sig inte ny, då den diskuterades redan i 1983 års folk-
bokföringskommitté. Man insåg i det sammanhanget, liksom vi i skatteut-
skottet gör i dag, att det - trots det för landets finanser vällovliga syftet -
finns uppenbara problem med förslaget. De tekniska förutsättningarna finns
inte, och integritetsfrågan är mycket knepig. I dagens läge finns således
ingen anledning att tillstyrka motionen - något som man kan läsa sig till att
reservanten Peter Kling också inser.
Vår entertainer lan Wachtmeister har i en motion begärt en utredning i
syfte att skapa ett system för redovisning av skatte- och avgiftsuttag. Vi
hörde honom plädera för det alldeles nyss, och han ville att skattesatsen
skulle specificeras på varor, tjänster och löner.
Inte heller detta är någon ny fråga, och skatteutskottet har behandlat den
i flera omgångar. Utskottet har gjort samma bedömning som tidigare år och
avvisat förslaget, bl.a. med hänsyn till att det innebär ett merarbete för före-
tagen. Ett obligatorium skulle vara ett ytterligare uppgiftslämnande som
småföretagare, butiksägare och andra inte skulle bli glada över. Det står ju
varje företagare fritt att på egen hand lämna de här uppgifterna, och det görs
också. Branschorganisationer har tryckt upp etiketter som klistras på faktu-
ror och annat just i detta syfte. I dag lämnar dessutom de flesta moderna
kassamaskiner i butikerna uppgift om t.ex. momsen.
Det vore helt orimligt om vi i dag, när vi på alla andra områden försöker
att avreglera och avbyråkratisera samhället och minska uppgiftslämnandet
från företag m.fl. för statistiska ändamål m.m., skulle införa regler av detta
slag. Det skulle innebära en ytterligare pålaga för småföretagarna. Jag finner
det ganska märkligt att ett parti som går fram med bl.a. att man skall för-
enkla, avbyråkratisera och röja upp i samhället föreslår en sådan här åtgärd.
Vi finner alltså ingen anledning att tillstyrka den motionen.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till hemställan i skatteutskottets betän-
kande och avslag på de tre reservationerna och den särskilda meningsytt-
ringen.
Anf. 131 BRUNO POROMAA (s) replik:
Fru talman! Jag vill något kommentera det som Tage Påhlsson sade om
vår reservation. Vi hade en s.k. hearing med riksskatteverkets ledning när
vi behandlade den här propositionen från regeringen, och enligt vad som
framkom vid det tillfället innebar budgeten en minskning av anslaget till
myndigheten med ca 50 milj.kr., dvs. en minskning med 1,5 %.
Nu försöker man fördela de här resurserna mellan de olika länsskattemyn-
digheterna, och man har då sagt att ingen länsskattemyndighet får förlora
mer än 5 %. Genom det får Stockholm, som enda länsskattemyndighet, en
resultatökning med 1,7 % eller 12 milj.kr. Det här innebär att det kommer
att ske uppsägningar och varsel av ca 200 personer med en ojämn fördelning.
Nu måste jag i ärlighetens namn säga att även vi gick in för besparingar,
men det var besparingar i kombination med andra åtgärder. Det var åtgärder
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till skatte-
förvaltningen,
m.m.
119
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till skatte-
förvaltningen,
m.m.
som försvårade skatteundandragande. Jag har en sammanställning som visar
att vi under de nio år som vi hade regeringsansvaret kunde anvisa 36 olika
åtgärder mot skattefusk, skatteflykt och skatteplanering. Märk väl att Mode-
raterna vid varje tillfälle gick emot våra förslag. Centern sade nej till 10 av
de 36 förslagen, och Folkpartiet sade nej till 13 av dem. I ett sådant läge
som vi har i dag, med en moderatdominerad regering, kommer man inte att
aktualisera några som helst förslag för att hejda den här utvecklingen.
Man känner en stark oro, och mot bakgrund av det har vi också i en parti-
motion sagt att vi i första hand skall prioritera polisen och kronofogdemyn-
digheten med anslag på ungefär 50 milj.kr. mer än vad regeringen föreslår,
och sedan kommer vi så småningom att aktualisera en anslagsökning för
skattemyndigheterna, då det är nödvändigt att öka resurserna för dem.
Anf. 132 TAGE PÅHLSSON (c) replik:
Fru talman! Bruno Poromaa kommer med en del siffror som jag inte di-
rekt kan verifiera. Minskningen på 50 miljoner får stå för honom.
Det förenklade skattesystemet kommer att medföra en betydande ratio-
nalisering i handhavandet av deklarationer och annat, och det kommer att
märkas, då man får resurser över. Detta ingår i hela paketet. Det gäller alltså
att omfördela resurserna inom skatteförvaltningen.
Apropå Lars Bäckströms brandtal kan jag passa på att nämna att det inte
är så illa som han får det att låta. Det finns ganska goda möjligheter att
granska deklarationer även i dag. Jag kan dessutom nämna att jag har många
års erfarenhet som skattefunktionär, som taxeringsnämndsordförande, och
jag vet vilka resurser man hade förr och hur man arbetade. Det har aldrig
varit aktuellt att granska varje deklaration, vilket jag hoppas att Lars Bäck-
ström inte anser.
Anf. 133 TALMANNEN:
Det finns möjlighet att replikera Lars Bäckström senare.
Anf. 134 TAGE PÅHLSSON (c) replik:
Fru talman! Jag ber om ursäkt.
Jag vill återigen peka på att det förenklade skattesystemet och de rationa-
liseringar som kommer att göras i det sammanhanget är det som skall vara
avgörande i fråga om att skapa mera resurser. Utskottet har också den upp-
fattningen att den ekonomiska brottsligheten skall bekämpas.
Anf. 135 BRUNO POROMAA (s) replik:
Fru talman! Det skulle vara intressant att veta om Tage Påhlsson har något
konkret att redovisa om sådana här åtgärder, i likhet med vad den socialde-
mokratiska regeringen gjorde för att råda bot på skatteundandragande och
skattefiffel. Det finns vissa utredningar som gör gällande att det är åtskilliga
miljarder som undanhålls.
Jag har personligen upplevt många sådana här olustiga händelser. Jag kan
exempelvis nämna vad jag hörde på en bensinstation när jag hade tankat och
stod bakom en åkare som hade handlat mat för åtskilliga hundratals kronor.
120
När vederbörande skulle betala frågade man i kassan om det skulle skrivas
upp som drivmedel. Sådant förkommer, och det måste stävjas.
I Stockholm har man i dag stora problem med taxirörelsen, restaurangrör-
elsen och byggverksamhet osv., så det är mycket angeläget att ni nu, när ni
har det politiska ansvaret i det här landet, vidtar åtgärder för att stävja detta.
Moralen i samhället kommer att raseras om ni inte gör någonting åt det.
Anf. 136 TAGE PÅHLSSON (c) replik:
Fru talman! Bruno Poromaa kanske inte lyssnade förut, men jag sade att
den utredning som riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har stått för just nu
ligger hos justitiedepartementet, och det kommer att hända saker med an-
ledning av den.
Jag måste bara fråga hur mycket den här regeringen skulle ha kunnat göra
åt det våldsamma skatteundandragandet - jag är medveten om att det sker -
under de fem månader som den har suttit. Vilka har suttit i regeringsställning
tidigare?
Talmannen anmälde att Bruno Poromaa anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 137 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Tage Påhlsson säger att det finns en bred uppslutning här i
kammaren om att bekämpa ekonomisk brottslighet - det tror jag alldeles
säkert. Jag tror att det egentligen finns en mycket bred majoritet för det. I
all synnerhet tror jag att jag och Tage Påhlsson är ense om det. Men Tage
Påhlsson sitter ju på en regeringsmajoritet, och jag tror inte att den breda
enigheten sträcker sig så att säga ända ut till alla kanter. Det är väl det som
är problemet med den här regeringen. Om jag minns rätt hade moderaterna
36 gånger gått emot åtgärder mot skatteundandragande enligt de siffror som
redovisades. Det är där problemet ligger med den regering vi har just nu.
Det är riktigt, som Tage Påhlsson säger, att vi inte skall överdriva. Jag sade
i mitt anförande att vi inte skall hamna i ett överdrivet kontrollsamhälle. Li-
tet sifferexercis: Skillnaden mellan vad riksskatteverket begär och vad rege-
ringen anvisar är ungefär 90 miljoner, när det gäller skatteförvaltningen 70
miljoner - det finns olika sätt att räkna. Vi har anvisat 25 miljoner. Inte ens
vi går dem alltså fullt ut till mötes. Men det är en miniminivå.
Om det vore så, Tage Påhlsson, att kontrollverksamheten under förra året
hade gått ned med 20 %, om det vore så att man hade en beloppsgräns på
10 000 kr. och inte brydde sig om det som understeg det beloppet, skulle
Tage Påhlsson då anse att man skall dra ned kontrollverksamheten genom
att minska antalet handläggare med 200, som Poromaa sade - i handlingarna
skriver riksskatteverket att 150 handläggare försvinner. Skulle Tage
Påhlsson vilja minska en kontrollverksamhet som redan under föregående
år har minskat med 20 %?
Nu säger inte jag att det är så, men tänk om det vore så! Och tänk om det
är så! Kan man då dra ned på verksamheten och kontrollnivån ytterligare?
Jag undrar vad Tage Påhlsson anser om det. Det är det här som är det vik-
tiga. Därför måste vi anslå de här 25 miljonerna.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till skatte-
förvaltningen,
m.m.
121
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till skatte-
förvaltningen,
m.m.
122
Det finns ett ytterligare skäl: Tidigare föreslog vi från skatteutskottet i
samband med kompletteringspropositionen 25 miljoner till Stockholm. Se-
dan drar man tillbaka det extra anslaget och säger att Stockholm skall lösa
det här genom att ta från andra förvaltningar, alltså fylla hål med hål. Det
går ju inte. Det är, som Bruno Poromaa här redogjorde för - jag behöver
inte upprepa det - redan så ansträngt. 25 miljoner är den miniminivå som
behövs för att upprätthålla en godtagbar nivå och inte ytterligare dra ned på
den redan neddragna kontrollverksamheten.
Anf. 138 TAGE PÅHLSSON (c) replik:
Fru talman! Det är ganska allvarligt att påstå att inte hela utskottet har
ett seriöst intresse att t.ex. bekämpa den ekonomiska brottsligheten, Lars
Bäckström. Det råder full enighet om vad som i det fallet sägs i betänkan-
det - det finns ingen som helst avvikelse. Att det har förekommit enstaka
avvikelser vid avgörandet av andra ärenden vill jag inte kommentera här.
Det är en väldig sifferexercis som Bäckström ägnar sig åt. Först och främst
har vi ett ekonomisk-finansiellt läge som gör att man måste hålla igen på alla
områden - det vet ju Lars Bäckström också. Det innefattar även det här om-
rådet. Här finns det, som jag har sagt förut, enligt vår bedömning en klar
potential för rationalisering inom skatteväsendet, för omfördelning av resur-
ser inom riksskatteverket. Dessutom är det så, om man nu skall behöva på-
peka det, att detta är ett förslagsanslag.
Anf. 139 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Tage Påhlsson talar om det statsfinansiella läget. Det är an-
strängt - det kan vara riktigt. Men nya handläggare inom skatteförvalt-
ningen innebär ju ingen nettokostnad för staten. Tvärtom - handläggarna
går garanterat med vinst, Tage Påhlsson; det vet ju ni också. Tage Påhlsson
säger ju att han har erfarenhet från skatteförvaltningen.
Men Vänsterpartiets krav innebär ingen utökad verksamhet. Vårt krav be-
tyder bara att man behöver säga upp färre handläggare än med regeringens
alternativ. Vi utökar inte verksamheten - vi minskar den något mindre än
vad regeringen gör. Även vårt förslag innebär ju en neddragning jämfört
med vad riksskatteverket anser är nödvändigt.
Riksskatteverket säger att man med dess eget budgetförslag, som innebar
att man begärde mellan 70 och 90 miljoner mer, drar ned med 150 årsarbets-
krafter. En av orsakerna är att man redan har lokalkostnader för budgetåret
1992/93 med 100 milj.kr. mer. Man kan inte rationalisera bort lokaler som
man redan har hyreskontrakt på - det är en omöjlighet.
Det är riktigt att man med ett enklare skattesystem kan sänka kostnaderna
på sikt, men just nu finns ju inte de rationaliseringsvinsterna - men det är
ändå just nu som ni gör besparingarna! Poängen i mitt resonemang är att
man på sikt kan spara pengar, men då får man först låta verksamheten sätta
sig. I år får man en ny organisation och ett nytt skattesystem, man tar in
folkbokföringen och man flyttar om, samtidigt som man redan har dragit
ned, och ni vill fortsätta att dra ned ytterligare. Det är inte en ansvarsfull
politik.
Sedan tror jag att intresse finns i hela utskottet, men det råder ju inte total
enighet - då hade det inte funnits reservationer. Det är det som är den
springande punkten. Intresset finns men inte handlingen. Och intresse är
nog bra, men det är ju ingen förlovning att man är intresserad - det är hand-
lingarna som räknas i politiken, inte bara viljan, även om den är en förutsätt-
ning för handlingarna. Så, Tage Påhlsson, i kompletteringspropositionen
finns möjlighet att göra bättre ifrån sig.
Anf. 140 TAGE PÅHLSSON (c) replik:
Fru talman! 25 miljoner låter mycket, Lars Bäckström, men det är mindre
än en halv procent av hela kakan, så det är inga stora förändringar som kan
ske med det beloppet.
Lars Bäckström nämnde själv folkbokföringen. Jag nämnde tidigare det
s.k. tvångssparandet, som nu är avklarat. Det är sådant som har krävt stora
resurser och som nu är borta, i varje fall när den nya budgeten kommer att
träda i kraft - det är ju 1992/93 års budget. Det får man också hålla i minnet.
Jag tror fortfarande att det kommer att lösa sig rätt bra. Lars Bäckström
har rätt när det gäller lokaler. Jag är faktiskt inte uppdaterad så att jag vet
om skattemyndigheterna så att säga har lokalöverskott. Det kan i och för sig
vara ett problem - det är jag medveten om. Men de rena driftskostnaderna
bör man kunna klara med den budget som regeringen har föreslagit och som
vi har tillstyrkt.
Talmannen anmälde att Lars Bäckström anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 141 BERT KARLSSON (nyd):
Fru talman! Man blir fullständigt förvirrad i den här lokalen. Här står
Bäckström och kritiserar Ny demokrati för att vi inte är intresserade av att
sätta åt dem som gör svarta affärer. Jag är väl en av dem som verkligen har
fört fram kritik när det gäller både taxi- och restaurangbranschen, där man
faktiskt tvingas att göra svarta affärer. Och varför? Jo, idiotiska politiska be-
slut. Det fordras naturligtvis folk på skatteförvaltningen - det inser jag
också - men det är ju inte det som är skälet till att det har blivit så här.
Man blir fundersam när man vet att representanterna för både Centerpar-
tiet och vpk har avstyrkt den motion som jag och Widar Andersson har väckt
och som faktiskt handlar om avancerat skattefusk. Där är det inte fråga om
några futtiga miljoner utan om 4-5 miljarder.
Om jag uppfattade det rätt sade herr Bäckström följande: Skatt utan kon-
troll är kollekt. Han propagerade också för att man skulle ha kontroll.
Jag brukar anföra ett paradexempel som jag tycker är mycket bra. Jag vet
att det ibland anses fult att angripa någon som inte kan gå i svaromål, men i
det här fallet behöver han faktiskt inte göra det - han har redan gjort det.
Jag tänker på Frangois Bronett. Han har aldrig betalat skatt i Sverige eller
någon annanstans, och det vet alla myndigheter. Man har i Sverige försökt
lösa det problemet sedan 1983, har det sagts - det är alltså i nästan tio år -
men har inte lyckats. Det är väldigt underligt; i Norge har man klarat det
här, i Danmark och Finland har man också klarat det, men inte i Sverige.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till skatte-
förvaltningen,
m.m.
123
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Anslag till skatte-
förvaltningen,
m.m.
124
Det är häpnadsväckande när man vet att det är 20 000-25 000 andra som gör
på samma sätt som Frangois Bronett.
Jag vet inte om lägenhetsregistrering är det enda sättet. Men jag och Wi-
dar Andersson tog kontakt med skatteförvaltningen i Stockholms stad och
frågade hur man skall göra för att komma åt det här problemet. Det är fak-
tiskt deras förslag. Det här var den enda möjligheten att se till att dessa män-
niskor betalar skatt.
Det är ganska fantastiskt att man kan gå ut till svenska folket och säga att
det gäller att vara lydig, betala skatt och sköta sig, när man låter en grupp
människor fungera på det här sättet - så öppet och så fräckt.
Man kommer alltså att legalisera skattefusk på det här sättet. Jag vet att
den här motionen inte kommer att gå igenom. Men jag kommer att starta
något annat. Som riksdagsman kommer jag att lära varenda företagare i Sve-
rige att göra exakt samma sak. Ni kommer inte att få in en krona i fortsätt-
ningen. Det här kommer också att göra mig till miljonär. Jag kommer nämli-
gen att ta betalt för den här tjänsten. Det är mycket enkelt.
Man har jagat våra tennisspelare så att de måste bo i andra länder. Men
dessa människor har man struntat totalt i. Jag förstår inte hur vpk och Social-
demokraterna kan gå ut och snacka om solidaritet i den här frågan och att
alla skall ha samma möjligheter. När registreringen kom på tal började man
genast snacka om ett kontrollsamhälle.
Jag vet att jag inte är för detta. Det är riktigt, och Ny demokrati tycker att
det är fel med onödig kontroll. I det här fallet är det faktiskt inte onödigt.
Jag kan inte förstå hur man kan säga till pensionärerna som knappt klarar
sig i dag att det inte finns några pengar. Jag kan inte heller förstå att rege-
ringen så fullständigt kan göra barnbidragsfrågan till en så stor fråga. Det
gällde kanske mellan en och en halv miljard och två miljarder. Man pratade
t.o.m. om regeringskris. Men samtidigt blundar man för det enorma skatte-
fusket som sker på det här fräcka sättet. Det slår alla rekord.
Som sagt skall jag se till att det här blir möjligt för alla. När skall man
införa möjligheter för svenska arbetare att kunna deklarera på heder och
samvete utan att någon kan kontrollera att det är riktigt. Det är faktiskt så
det går till. Hela svenska folket skall ha samma möjligheter och inte bara de
20 000-25 000 killarna som har lärt sig systemet.
Dessutom handlar det om bidragsfusket som är ganska stort. Man tycker
att det inte är någonting, men det är faktiskt fruktansvärt. Det är en av orsa-
kerna till att vi i dag har en främlingsfientlighet. Man vet att det finns männi-
skor som inte ens bor i Sverige som kvitterar ut 30 bidrag på samma lägenhet
utan att någon kan göra någonting.
Jag påstår att det är anmärkningsvärt om man avslår detta förslag, vilket
man förmodligen gör. Men det händer så mycket konstiga saker i den här
kammaren att jag inte blir förvånad.
Fru talman! Härmed yrkar jag bifall till reservation 2 i mom. 9.
(Applåder)
Anf. 142 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Det händer mycket konstigt i kammaren. Det hände konstiga
saker även innan Ny demokrati kom hit. I våras var en likartad fråga uppe
där jag som vänsterpartist - det heter Vänsterpartiet - stödde den motion
från en moderat riksdagsman från Göteborg, Hugo Hegeland, som tog upp
det här problemet. Motionären menade att kommunen skulle ha rätt att
överklaga folkbokföringsskrivningen.
Hugo Hegeland och Vänsterpartiet stod ganska ensamma i den här frå-
gan. Skatteutskottets nuvarande ordförande gick t.o.m. upp och sade att han
var glad att han inte längre var släkt med ledamoten Hegeland som hade
gjort så här. Det hände i våras. Vi har tagit upp problemet, tänkt på det och
försökt åtgärda det.
Vi kanske kan få en ny stödpatrull för den här idén och få en verklig möj-
lighet att överklaga folkbokföringsskrivningen. Den finns inte i praktiken i
dag. Däremot vill jag inte gå så långt som föregående talare, eftersom jag
tror att det kan leda till integritetsproblem, men det är en annan sak.
Sedan till den mera allmänna frågan om skatteundandragande och om det
beror på skattetrycket etc. Jag har frågat företrädare för OECD om det finns
några internationella studier, empiriska eller teoretiska, om att det finns ett
sådant samband. De svarar nej och att det i varje fall inte finns inom
OECD:s arkiv. Jag har också frågat riksskatteverket om det finns några så-
dana studier, och man svarar där nekande. Däremot är det en spridd tro att
det är så här, men det är också mest en tro.
Anf. 143 BERT KARLSSON (nyd):
Fru talman! Det är skönt att höra att Vänsterpartiet är på samma linje.
Jag hoppas naturligtvis att flera partier är det.
Jag skulle vilja ställa följande fråga till riksdagen: Ni vet förutsättningarna
för Frangois Bronett. Jag tar det exemplet eftersom det är så klart. Det här
har hållit på i 20 år. Tycker ni att det är riktigt att det kan gå till så här? Om
inte, vad skall vi göra?
Kom med andra förslag, men håll inte på i tio år till. Då kommer ni inte
att slippa mig i riksdagen. Då kommer jag att sitta kvar i tio år till. Jag har
sagt att jag skall se till att Frangois Bronett blir skattskriven i Sverige eller
Frankrike innan jag slutar med politik. Så snabba er på, så blir ni av med mig
tidigare.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 mars.)
På förslag av talmannen medgav kammaren med ändring av dagens tidi-
gare beslut dels att nu slutdebatterade ärenden skulle avgöras vid inled-
ningen av nästa arbetsplenum, dels att övriga på föredragningslistan återstå-
ende ärenden, skatteutskottets betänkande SkU17, försvarsutskottets be-
tänkande FöU9, trafikutskottets betänkanden TU7-TU9 skulle behandlas
vid nästa arbetsplenum den 18 mars.
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
125
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
126
Från Sten Söderberg (nyd) och Lars Andersson (nyd) hade inkommit föl-
jande skrivelse:
Till riksdagen
Vi får härmed meddela att vi utträtt ur Ny demokrati och vi får samtidigt
meddela att vi kvarstår i riksdagen.
Stockholm den 11 mars 1992
Sten Söderberg Lars Andersson
Skrivelsen lades till handlingarna.
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1991/92:85 Ny Kyrkolag
1991/92:K16 av Stina Eliasson (c)
1991/92:K17 av Lars Werner m.fl. (v)
1991/92:K18 av Liisa Rulander (kds)
1991/92:K19 av Göran Åstrand och Bertil Danielsson (m)
med anledning av prop. 1991/92:108 Statens roll i den exportfrämjande verk-
samheten vid Sveriges exportråd
1991/92:N26 av Anita Gradin m.fl. (s)
1991/92:N27 av Bengt Dalström (nyd)
1991/92:N28 av Rolf L Nilson (v)
Anmäldes att följande frågor framställts
den 10 mars
1991/92:472 av Bengt Silfverstrand (s) till miljöministern om restaurering av
Ringsjön:
Riksdagen beslutade 1984 på den dåvarande regeringens förslag att för-
klara Ringsjön i mellersta Skåne som särskilt föroreningskänsligt område.
Detta innebär att mera målmedvetna insatser har kunnat vidtas för att be-
gränsa utsläppen av bl.a. näringsämnen och därmed att förhindra en fortsatt
igenväxning av sjön. Ett moment återstår i det s.k. Ringsjöprojektet - utfisk-
ning av skräpfisk med trålare. Denna för sjöns slutliga räddning avgörande
miljöinsats riskerar nu att frysa inne bl.a. beroende på förväntad, men ute-
bliven ekonomisk insats från naturvårdsverkets sida.
Är regeringen beredd att tillskjuta erfoderliga ekonomiska resurser för att
fullborda det ur miljösynpunkt ytterst värdefulla Ringsjöprojektet?
1991/92:473 av Pierre Schori (s) till statsministern om FN:s resurser:
Förenta nationerna står nu inför sin viktigaste och största utmaning. Den
nye generalsekreteraren och hans stab har en utomordentligt svår uppgift
framför sig. Inte minst gäller det att kunna finansiera de elva fredsbevarande
operationer som världsorganisationens säkerhetsråd engagerat sig i. Kostna-
derna härför beräknas till 3,7 miljarder dollar under ett år.
Det vore en tragedi och ett misslyckande om inte de nödvändiga resur-
serna för att stärka freden och rädda människoliv kunde mobiliseras. Att det
går om man vill, visar mobiliseringen kring Gulfkriget. Detta kostade 1,7
miljarder dollar per dag.
Det är därför angeläget att utnyttja varje tillfälle att stärka FN:s ekono-
miska bas och att stödja generalsekreteraren i hans ansträngningar. Det gäl-
ler också att på olika sätt söka påverka de länder som häftar i skuld till FN.
USA har som störste gäldenär ett särskilt ansvar.
Tog statsministern upp frågan om FN:s resurser och USA:s uteblivna be-
talningar under samtalen med presidenten Bush?
18 § Kammaren åtskildes kl. 17.56.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 2§ anf. 18 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 46 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 73 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 119 (delvis)
och av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
ULF CHRISTOFFERSSON
/Barbro Karlsson
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
127
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
Onsdagen den 11 mars
1 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 1
2 § Den ekonomiska politiken och budgetregleringen........... 1
Finansutskottets betänkande FiU20
Debatt
Hans Gustafsson (s)
Bo G Jenevall (nyd)
Lars-Ove Hagberg (v)
Per-Ola Eriksson (c)
Lars Tobisson (m)
Lars Leijonborg (fp)
Stefan Attefall (kds)
Finansminister Anne Wibble (fp)
Allan Larsson (s)
lan Wachtmeister (nyd)
Beslut................................................ 66
Beslut om samlad votering................................ 67
3 § Internationella oljeskadefonden......................... 67
Lagutskottets betänkande LU19
Beslut skulle fattas den 18 mars
4 § Anslag till arbetsmarknadsdepartementet m.m.............. 68
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU5
Debatt
Laila Strid-Jansson (nyd)
Harald Bergström (kds)
Beslut skulle fattas den 18 mars
128
5 § Rättegången i arbetstvister och anslag till arbetsdomstolen m.m. 70
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU6
Debatt
Elver Jonsson (fp)
Beslut skulle fattas den 18 mars
6 § Anslag till jämställdhet................................ 72
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU8
Debatt
Elisabeth Persson (v)
Charlotte Cederschiöld (m)
Beslut skulle fattas den 18 mars
7 § Statlig personalpolitik................................. 79
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU9
Debatt
Sten Östlund (s)
Charlotte Cederschiöld (m)
Beslut skulle fattas den 18 mars
8 § Friköp av historiska arrenden........................... 82
Lagutskottets betänkande LU18
Debatt
Owe Andréasson (s)
John Andersson (v)
Per Stenmarck (m)
Bengt Silfverstrand (s)
Marianne Andersson (c)
Ingvar Johnsson (s)
Beslut skulle fattas den 18 mars
9 § Riksdagens förvaltningskontors förslag om anslag på tilläggsbud-
get till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 ............. 94
Konstitutionsutskottets betänkande KU16
Debatt
Harriet Colliander (nyd)
Hans Lindblad (fp)
Ingvar Svensson (kds)
Johan Lönnroth (v)
Beslut skulle fattas den 18 mars
10 § Anslag till allmänna val.............................. 98
Konstitutionsutskottets betänkande KU25
Beslut skulle fattas den 18 mars
11 § Anslag till datainspektionen........................... 98
Konstitutionsutskottets betänkande KU26
Debatt
Inger René (m)
Ingela Mårtensson (fp)
Johan Lönnroth (v)
Kurt Ove Johansson (s)
Beslut skulle fattas den 18 mars
12 § Stöd till politiska partier.............................. 109
Konstitutionsutskottets betänkande KU29
Debatt
lan Wachtmeister (nyd)
Ingvar Svensson (kds)
Beslut skulle fattas den 18 mars
13 § Anslag till skatteförvaltningen, m.m..................... 113
Skatteutskottets betänkande SkUlö
Debatt
Bruno Poromaa (s)
lan Wachtmeister (nyd)
Talmannen (om uppskjuten votering)
Lars Bäckström (v)
Tage Påhlsson (c)
Bert Karlsson (nyd)
Beslut skulle fattas den 18 mars
14 § Beslut om uppskjuten ärendebehandling................. 125
15 § Meddelande om ändrad partitillhörighet.................. 126
Prot. 1991/92:74
11 mars 1992
129
Prot. 1991/92:74 16 § Bordläggning...................................... 126
11 mars 1992 17 § Anmälan om frågor
1991:92:472 av Bengt Silfverstrand (s) om restaurering av
Ringsjön...................................... 126
1991:92:473 av Pierre Schori (s) om FN:s resurser......... 127
130
gotab 41087, Stockholm 1992