Protokoll
1991/92:62
Justerades protokollet för den 6 februari.
Talmannen anmälde att Anders Björck (m) avsagt sig uppdraget att vara
ombud i Europarådets parlamentariska (rådgivande) församling.
Kammaren biföll denna framställning.
Från statsrådet Alf Svensson hade följande skrivelse inkommit:
Till riksdagen
Med hänvisning till riksdagsordningens 6 kap. 1 § får jag meddela att jag
på grund av utrikes resa inte har möjlighet att besvara Alf Wennerfors inter-
pellation nr 86 om biståndet till Uganda inom föreskriven tid. Interpellatio-
nen kommer att besvaras den 27 februari 1992.
Stockholm den 11 februari 1992
Alf Svensson
Anf. 1 TALMANNEN:
Vid inledningnen av det trafikpolitiska avsnittet av den allmänpolitiska
debatten i morgon eftermiddag lämnar kommunikationsminister Mats Odell
information om investeringar i vägar och järnvägar för ökad sysselsättning
och tillväxt. I anslutning till informationen får ledamöterna tillfälle att ställa
kompletterande frågor.
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 62
|
Prot. 1991/92:62 12 februari 1992 |
4 § Allmänpolitisk debatt |
Partiledardebatt
|
A llmänpolitisk |
Anf. 2 INGVAR CARLSSON (s): |
|
Partiledardebatt |
Fru talman! Den borgerliga regeringen kallar sin politik för den ”enda” Socialdemokraterna har styrt Sverige i 53 av de senaste 60 åren. Under de Vi har haft ett betydande inflytande i vårt land, men vi gör för den skull Som regering, som politiker ställs man inför många vägval, men inte den Redan efter tre månader vid makten kunde statsministern ge besked: Det Bengt Westerberg meddelade ungefär samtidigt att han böljade tvivla på Kan statsministern ge besked här i dag: Kommer den borgerliga fyrparti- En majoritet av svenska folket visade i valet att de ville ha just den här Uppriktigt sagt: Jag tror inte att väljarna ville ha en regering som skapar Däremot trodde väljarna på Olof Johansson när han fem dagar före valet Carl Bildt! Står Carl Bildt fast vid detta besked till svenska folket? Lägre Väljarna trodde också Bengt Westerberg när han lovade miljarder till de Och de litade på kds löften om kraftiga satsningar på vård och äldreom- Och framför allt trodde säkert många på försäkringarna att en borgerlig Budskapet var ju så enkelt: Om vi sänker skatterna, så blir det fler jobb. |
2
Om vi sänker skatterna, så har vi råd med lika bra - ja, bättre - välfärd. Om
vi sänker skatterna, så blir det större valfrihet för alla.
Det är klart att jämfört med dessa löften lät det inte särskilt lockande när
vi socialdemokrater sade i valrörelsen ...
Var så god, herrarna får gärna sitta ned! Det går bra. Det är lättare att
lyssna då. Jag kan inte göra någonting åt att ni inte kan påkalla talmannens
uppmärksamhet. Det får ni klara av själva.
Ni klarar inte ens av att påkalla talmannens uppmärksamhet, hur skall ni
då klara av att styra Sverige?
Det är klart att jämfört med dessa löften var det inte särskilt lockande när
vi socialdemokrater sade i valrörelsen: Vi lovar inga stora skattesänkningar
och inga nya reformer. Det har vi inte råd med. Som läget är måste vi först
och främst se till att inte fler blir arbetslösa, att den välfärd och trygghet vi
har inte urholkas och att de resurser vi kan skrapa ihop används för investe-
ringar och utbildning som kan ge nya jobb och få fart på ekonomin igen.
Löftet om skattesänkningar för dem som har aktier och förmögenheter
har regeringen infriat med råge.
Nu skall dessa skattesänkningar betalas med en lång rad försämringar,
som konsekvent och hårdhänt drabbar dem som har små ekonomiska margi-
naler.
De skall betalas med:
- försämringar för äldre genom slopad delpension
- försämringar för barnfamiljer genom uteblivet barnbidrag,
- försämringar för lågutbildade genom neddragningar på vuxenutbild-
ningen,
- försämringar för den stora gruppen löntagare genom en fördubbling av
avgifterna till A-kassan och slopad rätt att dra av fackföreningsavgiften
och därmed i praktiken höjd inkomstskatt - de grupperna får höjda skat-
ter - och
- försämringar i kommunerna av barnomsorg, äldreomsorg, skolor och
kollektivtrafik.
Detta är den ”enda”vägen. Eventuella invändningar mot att dessa försäm-
ringar är orättvisa eller ineffektiva viftar regeringen irriterat bort.
Det spelar ingen roll att landets stora löntagarorganisationer, både på LO-
och på tjänstemannasidan, visar hur orättvist karensdagar skulle slå mot
dem som har de tyngsta och sämst betalda jobben.
Det spelar ingen roll att statistiska centralbyrån har räknat ut att bespa-
ringarna inte blir ens hälften av vad regeringen sagt och kalkylerat med.
Och, fru talman, det spelar inte ens någon roll att till och med Svenska
arbetsgivareföreningen nu är skeptisk till karensdagar ur företagens synvin-
kel.
Regeringens politik är den ”enda” vägen, är det ständiga budskapet.
Vi socialdemokrater har presenterat en helt annan politik. Under hela 80-
talet gick vi på tvärs mot utvecklingen i länderna omkring oss. Medan arbets-
lösheten där låg på 8-12 % fanns det jobb i Sverige, och arbetslösheten var
låg. I dag är fler än 200 000 människor arbetslösa i vårt land - 35 000 är lång-
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
tidsarbetslösa, och en tredjedel av dem är unga, mellan 20 och 24 år. Enligt
regeringens egna prognoser kommer arbetslösheten att drivas upp ytterli-
gare under detta och nästa år. I detta allvarliga läge måste en regering
handla. Det är nu som det krävs insatser. Det är nu som utvecklingen måste
vändas, och det måste ske kraftfullt.
Vi socialdemokrater har lagt fram ett program som i ett första steg pressar
tillbaka arbetslösheten till 3 % i stället för att låta den rusa upp mot 5-6%.
Detta är fullt möjligt att göra utan att budgetunderskottet stiger och utan
att den låga inflationen äventyras. 1 % öppet arbetslösa, 45 000 människor,
kostar ungeför 5 miljarder kronor i kontantstöd. Varför skall dessa pengar
inte i stället användas till att ge tusentals människor utbildning och jobb?
Vi vill använda tre medel för att få ned arbetslösheten. Det första är bygg-
sektorn. Vi behöver inget ökat byggande, säger regeringen. Det är riktigt att
vi inte behöver bygga 70 000 nya lägenheter som vi gjorde under rekordåret
1990. Men vi behöver även i fortsättningen bygga nytt, och vi behöver fram-
för allt bygga om och underhålla. Nu finns det ledig kapacitet för att rusta
upp alla de skolor där rappningen hänger ned från taken, där mögel och fukt
gör duscharna omöjliga att använda, där ventilationen är dålig och där hela
inredningen behöver en rejäl uppfräschning.
I detta läge väljer regeringen emellertid i stället att dra in de 300 milj.kr.
som vi kan använda för att få en bättre skolmiljö. Nu skulle kommunerna
kunna bygga nytt och bygga om för att äldre skall få valfrihet i boendet, som
alla talar om och som i praktiken innebär att det måste byggas fler ålder-
domshem, fler små sjukhem, fler egna rum i långvården och skapas större
tillgänglighet för rörelsehindrade, m.m. Det var det första medlet.
Det andra medlet som vi vill använda för att skapa jobb är investeringar.
Det finns vägar runt om i landet som behöver byggas ut och underhållas. Det
finns alltså inte bara en väg, utan det finns många vägar som behöver byggas
ut och underhållas. En rejäl upprustning av inlandsvägen skulle betyda
mycket för skogslänen. Och vi behöver bygga ut järnvägen och förbättra kol-
lektivtrafiken i storstäderna. Kommunikationsminister Mats Odell kom nyli-
gen med beskedet att han direkt kan skaka fram 8 miljarder kronor för inve-
steringar i vägar och järnvägar. Det är bra. Men om detta är riktigt, och om
detta är nya pengar, innebär det en omläggning av hela regeringens ekono-
miska politik. Kan vi få en kommentar av statsministern till detta här i dag?
Det tredje som vi socialdemokrater vill satsa kraftfullt på är utbildning.
Gymnasiereformen skall självfallet påböijas. Vuxenutbildningen behövs
mer än någonsin. Och vi vill satsa ytterligare på arbetsmarknadsutbildning
och nästan en halv miljard kronor på kompetenshöjning för dem som jobbar
i små och medelstora företag. Sammanlagt vill vi använda 1,5 miljarder kro-
nor mer än regeringen på utbildning, kompetenshöjning och kultur.
Finansminister Anne Wibble försvarade enligt tidningsuppgifter nedskär-
ningar i vuxenutbildningen med att komvux främst är till för dem som har
hus i Spanien och som vill lära sig spanska. Det avslöjar hur litet en del av
de borgerliga statsråden vet om vanligt folks vardag.
Om man kortfattat vill beskriva skillnaden mellan regeringens budget och
det socialdemokratiska alternativet kan man säga att regeringen lägger peng-
arna på att sänka skatterna för dem som har det bäst och betala ut arbetslös-
hetsunderstöd. Vi socialdemokrater vill använda pengarna till att minska ar-
betslösheten, upprätthålla den sociala tryggheten och bygga för framtiden.
Vi tror inte att sänkta skatter leder till ökad tillväxt. Vi stöder oss på den
utveckling som vi har sett i länder som har prövat den metoden. Vi har lyss-
nat på en av USA:s främsta nationalekonomer som säger att det enda som
med säkerhet sker när skatten sänks för de välbeställda är att de rika blir
rikare och de fattiga blir fattigare.
Vi tycker att det är något underligt med hela tanken att de rika skulle
jobba bättre och göra större insatser om de får ännu mer, medan vanliga lön-
tagare måste få det sämre för att jobba bättre. Den typen av gammal och
orättvis högerpolitik leder inte till ökad tillväxt. Den leder bara till att orätt-
visorna blir större och samhällsklimatet hårdare.
Vi får säkert höra här i dag att socialdemokraterna vill höja skatterna. Det
är fel. Vi vill återställa den viktiga fördelningsprofilen i skattereformen ge-
nom att omfördela skattebördan. Det gör vi genom att föreslå att barnbidra-
get höjs, som det var tänkt, med en dryg tusenlapp per barn och år och ge-
nom att de som har höga inkomster och stora förmögenheter får betala mer
i skatt. Något höjt skattetryck är det inte fråga om. Men med så kraftfulla
satsningar och dessutom med ett nej till regeringens försämringar måste väl
utgifterna öka och inkomsterna minska med den socialdemokratiska politi-
ken, kanske någon frågar sig. Nej, det blir inte så. Vi går en annan väg. Vi
spär inte på några utgifter i onödan. Vi fördelar dem på ett annat sätt. Vi har
ett annat bostadsfinansieringssystem. Vi fortsätter att ha ansvar för helhe-
ten.
Sammanlagt presenterar vi en budget som är starkare än regeringens. Det
är en budget som vi om så behövs är beredda att regera på i morgon dag. Ja,
den behövs förstås, men frågan är om vi får chansen. Vi tänker litet längre
fram än ett år i taget. Den största tillgång som vi har i dag är att den socialde-
mokratiska regeringen lyckades pressa ned inflationen. Sverige stärker just
nu sin konkurrenskraft tack vare Rehnbergsavtalet, och därför är det så vik-
tigt vad som händer när avtalet löper ut.
Vi säger nej till den borgerliga politiken. Vi tror inte att arbetslöshet ska-
par tillväxt och att orättvisor skapar ökad trygghet. Vi tror inte att den enda
vägen leder till ökat välstånd, inte ens för dem som nu kan öka sina förmög-
heter och sin standard rejält. Vi är, fru talman, övertygade om att ett rättvist
samhälle i det långa loppet är bra för alla medborgare.
(Applåder)
Anf. 3 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Låt mig först svara på Ingvar Carlssons konkreta fråga om
handikappreformer.
För det första har vi i budgetpropositionen aviserat en proposition, och
vi återkommer till riksdagen inom kort med en proposition om ett förstärkt
vårdbidrag. Detta har vi föreslagit i riksdagen år efter år men fått nej av soci-
aldemokraterna och övrig riksdagsmajoritet. En mycket konkret fråga till
Ingvar Carlsson är: Är ni beredda att nu vara med och genomföra detta
första steg i en reformering för de handikappade som är så viktig?
För det andra återkommer vi så småningom med ett förslag till en mer
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
omfattande handikappreform. Den kommer naturligtvis i första hand att få
budgeteffekter fr.o.m. nästa budgetår, alltså inte det år som vi nu diskuterar
utan 1993/94. Men detta förslag kommer att läggas fram och är också aviserat
i budgetpropositionen. Att vi inte kan lägga fram förslaget tidigare beror på
att den tidsplan som Ingvar Carlsson och hans regering hade gjort upp inte
har gjort det möjligt att driva på detta arbete snabbare än vi nu faktiskt gör.
Låt mig, fru talman, också ta upp det som sades om den ekonomiska poli-
tiken. Tvärtemot vad Ingvar Carlsson säger leder det socialdemokratiska
förslaget till högre skatter, högre utgifter och ökat budgetunderskott. Och
detta är helt fel politik i dag.
Den politik som vi nu lägger fast kommer att få effekter, framför allt under
1993 och i viss mån även under 1994.
Vad tror vi om det ekonomiska läget då? Ja, vår bedömning är att den
internationella konjunkturen kommer att vända i år och att vi i Sverige kom-
mer att märka det under 1993 och 1994. Då är det helt fel att satsa på expan-
sion, eftersom det är detsamma som att beställa ny inflation, snabba löneök-
ningar och försämrad konkurrenskraft. Därför är det viktigt att nu visa ut-
hållighet i den ekonomiska politiken.
Huvudproblemet för Sverige har under lång tid varit att vi har fört en fel-
aktig stabiliseringspolitik. Ingvar Carlsson vägrade som statsminister att
strama åt ekonomin när det behövdes 1988, och helst ännu tidigare. När åt-
stramningen väl kom 1990 var det egentligen för sent. Möjligen har effekten
av det varit att lågkonjunkturen har spätts på. Men att nu, när vi står inför
en vändning i konjunkturen, satsa på expansion är en helt felaktig politik.
En annan sak är vad vi kortsiktigt gör. Det är självklart att vi skall satsa
på arbetsmarknadspolitiska åtgärder, tidigarelagda investeringar osv. Rege-
ringen har lagt fram sådana förslag och återkommer med ytterligare förslag.
På den punkten finns det, såvitt jag förstår, inte några djupa skiljaktigheter
mellan partierna här i riksdagen. Det grundläggande är att inte nu föra en
politik som i verkligheten innebär att vi återigen får hög inflation och urhol-
kad konkurrenskraft. I stället måste vi sikta mot balans. Då måste man höja
blicken och se åtminstone ett år framåt i tiden. Den förmågan saknar social-
demokraterna för närvarande.
Anf. 4 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Vårdbidraget ingår i vår budget. Vi är alltså för ett vårdbi-
drag. Rent allmänt tror jag, Bengt Westerberg, att det skulle vara betydligt
lättare att genomföra en bra handikappolitik tillsammans med socialdemo-
kraterna än det skulle vara att genomföra en sådan tillsammans med mode-
raterna, som - med Bengt Westerbergs egna ord - är ett hot mot välfärden.
Handikapputredningen spelade en mycket stor roll i Bengt Westerbergs
valrörelse. Handikapporganisationerna hyllade Bengt Westerberg. Då lo-
vade blivande finansminister Wibble på ett valmöte blivande socialminister
Westerberg: Du skall få handikappreformen bums.
För mig betyder ”bums” genast. Vad betyder ”bums” för Bengt Wester-
berg och Anne Wibble?
Skattetrycket sjunker med den socialdemokratiska ekonomiska politiken
inte lika kraftigt som det skulle göra med den borgerliga regeringens politik.
Där har ju moderaterna tagit över, och den skattepolitiken är ett hot mot
välfärden. Det har jag visat på i mitt inledande anförande i dag.
Att tala om att man inte skall späda på något när inflationen hotar att gå
upp mot 5-6 % anser jag vara ansvarslöst gentemot landet som helhet. Dess-
utom tycker jag att det är utmanande gentemot dem som hotas av arbetslös-
het.
Bengt Westerberg kan inte komma ifrån att han för ungefär tre veckor se-
dan sade att han själv inte tror på kungstanken i den borgerliga regeringens
ekonomiska politik. Jag instämmer i Bengt Westerbergs slutsatser beträf-
fande Paul Krugmans bok. Men jag tycker att det är märkligt att Bengt Wes-
terberg är biträdande statsminister i en regering som har lagt fram en finans-
plan, vars kungstanke han själv tar avstånd från. Det är därför som jag säger
att Bengt Westerberg ibland för mig är något av ett mysterium som politiker.
Jag tycker om det som han säger. Men jag förstår inte att han är med i den
här regeringen.
Nu försöker Bengt Westerberg tona ned det hela. Men det var inte fråga
om en förflugen tanke. Det här sades inte en gång, utan det sades flera
gånger. Och det var inte bara jag som hörde det. Hela Sveriges journalistkår
hörde det som sades och var mycket intresserad. Det är därför som Bengt
Westerbergs attack på den socialdemokratiska politiken saknar trovärdig-
het.
Vi har lagt fram en detaljerad budget. Vi har lagt fram en försörjnings-
plan, som är överskickad till finansdepartementet och som har granskats där.
Vi har inte fått några som helst anmärkningar beträffande våra beräkningar.
Det finns ett utrymme i dag för att bedriva en djärvare ekonomisk politik.
Jag anser att det är felaktigt och farligt att i dagens läge bedriva en åtstram-
ningspolitik av det slag som den borgerliga regeringen för.
Till slut, fru talman, vill jag säga: Det var vi som tog ner inflationen. Det
var vi som genomförde Rehnbergsavtalet. Det här är den borgerliga rege-
ringens största tillgång i dag. Men det räcker inte. Det behövs även i övrigt
en förnuftig politik.
Anf. 5 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Det är mycket bra om socialdemokraterna äntligen accepterar
vårdbidraget. Ingvar Carlsson kan inte förneka att socialdemokraterna år ef-
ter år har sagt nej till förslag från oss om en förbättring. Det krävdes ett rege-
ringsskifte, och det krävdes en samverkan mellan de borgerliga partierna för
att det skulle bli en förbättring av vårdnadsbidraget.
På samma sätt förhåller det sig, det är jag ganska övertygad om, när det
gäller handikappreformen. Socialdemokraterna har ju inte haft den djärvhet
som har krävts för nödvändiga omprioriteringar för att få utrymme för de
här viktiga handikappsatsningarna. Vi kommer att genomföra denna reform
så snabbt som det över huvud taget är praktiskt möjligt. Men eftersom soci-
aldemokraterna medgett ett ovanligt lång remisstid för den här utred-
ningen - remisstiden gick ju inte ut förrän vid årsskiftet - har det inte varit
praktiskt möjligt för oss att lägga fram en proposition nu i vår. Om det var
avsiktligt eller om det var något annat som låg bakom från socialdemokrater-
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
nas sida vet jag inte. Vi kommer i varje fall att lägga fram en proposition i
riksdagen som bygger pä handikapputredningens förslag.
Ingvar Carlsson säger att man kan acceptera en inflation pä 5-6 %. Möjli-
gen är det arbetslösheten som han är orolig för. I verkligheten är risken stor
att de vinster som vi har gjort i form av en lägre inflation går förlorade, om
vi nu för en expansiv politik med siktet inställt pä 1993-1994. Det är natur-
ligtvis alltid ett politiskt problem att åtgärder diskuteras som kommer att få
effekt i ett annat konjunkturläge.
Därför är det lätt att peka på situationen nu och säga att vi borde fatta
andra beslut för att påverka dagens situation. Men det är alltså inte den vi
påverkar, utan vi påverkar den situation som råder ett eller två år framåt i
tiden.
Erfarenheterna av socialdemokratisk stabiliseringspolitik på 1980-talet är
ju utomordentligt dåliga. Ingvar Carlsson och jag har haft en mängd debatter
under årens lopp om stabiliseringspolitiken. Ett mycket allvarligt misstag,
som också påtalas av produktivitetsdelegationen, var att man avstod från att
strama åt ekonomin 1988, ja, egentligen ännu tidigare. Produktivitetsdele-
gationen pekar i själva verket ut detta som en av huvudorsakerna till Sveri-
ges eftersläpning. Att Ingvar Carlsson nu skall komma och undervisa om hur
stabiliseringspolitik skall bedrivas tycker jag är litet övermaga, med hänsyn
till den mycket dåliga ”record” som han har på det här området.
Till sist några ord om skattetrycket. Ja, det är sant att jag inte tror - och
jag tror inte att någon annan heller gör det - att det finns något direkt sam-
band mellan det totala skatteuttaget och tillväxten. Däremot är det uppen-
bart att det beträffande vissa enskilda skatter och den ekonomiska utveck-
lingen finns ett samband. Ingvar Carlsson och jag samt våra partier har till-
sammans genomfört en skattereform som syftar just till en omfattande skat-
teomläggning med bl.a. sänkta marginalskatter. En av utgångspunkterna för
genomförandet av den reformen har varit att vi tror att den skall få gynn-
samma effekter på den ekonomiska tillväxten. Hur man gör skatteuttaget
spelar självfallet en roll för tillväxten. Jag tror att det också är Paul Krug-
mans bestämda övertygelse.
Anf. 6 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Även när det gäller gruppen handikappade är det med all sä-
kerhet så, att den gruppen tack vare socialdemokratiska insatser under 53 av
de 60 senaste åren har det bättre än motsvarande grupp i omvärlden.
Det blir helt grotest när Bengt Westerberg här försöker göra gällande att
vi först nu har börjat intressera oss för de handikappade. Vi har faktiskt ge-
nomfört en mängd reformer som har gjort att de här människornas tillvaro
trots allt har blivit alltmer människovärdig. En hel del har vi gjort tillsam-
mans med folkpartiet. Men moderaterna har väldigt sällan varit med och
hjälpt till på den punkten.
Vi socialdemokrater säger alltid: Först resurser, sedan reformer. Det
tyckte vi även i den senaste valrörelsen. Först skall vi veta att vi har pengar.
Poängen var att folkpartiet sade att pengar redan fanns. Avdragsrätten för
fackavgiften är borttagen. Det finns således en finansiering. Men nu säger
Bengt Westerberg att det inte längre finns en finansiering. Det är detta som
jag tycker är allvarligt. De handikappade litade faktiskt på Bengt Wester-
berg.
Vi var överens, Bengt Westerberg, med folkpartiet och er representant
om remisstidens längd. Kom inte här i kammaren och insinuera att vi har
utsatt en remisstid för att förhindra en reform. Vill ni kan ni lägga fram en
proposition i vår. Men problemet är att ni saknar resurser. Kom inte och skyll
på några remisstider i detta sammanhang. Det är ynkedom, uppriktigt sagt.
Det är över huvud taget ett problem för denna regering att den före valet,
som jag visade konkret i mitt inledningsanförande, strödde löften om skatte-
sänkningar och reformer omkring sig. Därför kan ni inte nu uppfylla ens de
mest heliga löften. Jag skall om en stund gärna ta en debatt med övriga bor-
gerliga partiledare, var och en på sin punkt, för ni har alla ert syndaregister.
Det är i den fällan ni nu sitter.
Jag gjorde en felsägning då jag talade om en inflation på 5-6 %. Jag me-
nade självfallet, som Bengt Westerberg också förstod, en arbetslöshet på
5-6 %. Om vi har en arbetslöshet som håller på att gå upp emot den euro-
peiska nivån på 8-10 % och vi vet hur svårt det är att pressa ned arbetslöshe-
ten när den en gång har nått en hög nivå, menar jag att det är en grundläg-
gande uppgift för den ekonomiska politiken att sätta in alla tänkbara resur-
ser för att bekämpa denna arbetslöshet. Det finns enligt våra, med ekono-
mers hjälp, gjorda kalkyler ett utrymme för att satsa djärvare än den borger-
liga regeringen gör. Uppenbarligen har man sådana tankar nu, som framförs
via Mats Odell. Men det innebär i så fall en omläggning av regeringens eko-
nomiska politik som är anmärkningsvärd.
Anf. 7 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Ingvar Carlsson har en blygsam framtoning som person. Men
när han läser upp tal är det en annan attityd som kommer fram.
Socialdemokraterna har regerat det här landet i 53 av 60 år, men hyser inte
tillstymmelsen till skuld för det som har hänt under den här perioden, inte
ens för de senaste nio åren. Låt mig med anledning av det som Ingvar Carls-
son sade alldeles i inledningen av sitt anförande, att alla har fått del av dessa
framsteg, tala om rekordlistan över 80-talets fördelningspolitik.
Skillnaderna i disponibel inkomst ökade. Särskilt påtagligt ökade inkoms-
terna i de översta skikten. Då skedde också en betydande omfördelning från
yngre till äldre hushåll. Då hade de ekonomiskt sett svagaste grupperna
också den svagaste ekonomiska utvecklingen. Då ökade lönespridningen.
Då ökade löneskillnaderna mellan kvinnorna och männen, och då bröts
trenden mot en jämnare fördelning av förmögenheterna.
Detta är fördelningspolitiskt facit av socialdemokratins senaste nio rege-
ringsår. Det återfinns i den fördelningspolitiska bilagan till finansplanen.
Det är en fruktansvärd vidräkning med den sortens fördelningspolitik som
är dold, dvs. som är en följd av jättedevalveringen i böljan av 80-talet och
de åtgärder som man vidtog därefter, utan att angripa roten till det onda,
utan att våga vidta de strukturförändringar i svensk ekonomi som är nödvän-
diga för att stoppa denna utveckling.
Det är i dag som vi möter konsekvenserna av den här politiken på ett vik-
tigt område. Det är den ständigt stigande arbetslösheten, som är en katastrof
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
för landet. Vill Ingvar Carlsson påstå att den ökande arbetslösheten i dag
inte har någon som helst grund i den politik som har förts under de tidigare
nio åren? I så fall är det en sensation som vi har rätt att få del av i kammaren.
Anf. 8 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Nej, Olof Johansson, det är inte jag som påstår att vi står för
den enda vägen. Det är den nya borgerliga regeringen som säger att det bara
finns en väg. Vi har tagit ansvar för 80-talet. Det förekom en del som jag
skulle ha velat se annorlunda, bl.a. resultatet av klippekonomin. Vi borde
ha tagit skattereformen före avregleringen av kapitalmarknaden.
Men det finns också oerhört mycket positivt att redovisa från 80-talet,
bl.a. en ungefär 20-procentig reallönestegring, den låga arbetslösheten jäm-
fört med omvärlden samt en lång rad reformer, bl.a. höjningen av barnbidra-
get från 3 000 till 9 000 kr. Det hade varit 10 000 kr. nu, om vi inte hade fått
regeringsskifte.
Centern och Olof Johansson argumenterar ofta med värme, styrka och en-
gagemang för en bättre fördelningspolitik. Jag respekterar den delen av cen-
terpartiet och det engagemanget. Jag tror att centern och socialdemokra-
terna tillsammans har gjort en hel del på den punkten i det förgångna. Men
inte heller här får jag det att gå ihop med företrädaren för detta parti. Efter
att ha angripit socialdemokraterna från vänster i valrörelsen, vad gör cen-
tern? Jo, man sätter sig i en moderatledd regering, som driver en stenhård
högerpolitik. Jag ser inte att centern får igenon någonting på fördelningsom-
rådet. Centern viker sig uppenbarligen för moderaterna på punkt efter
punkt. Det beklagar jag. Jag hoppas att det kommer andra tider, så att vi
får möjligheter att samarbeta över blockgränserna, för det samarbetet har i
realiteten avbrutits i dag. Under min tid som statsminister gick det att driva
ett samarbete över blockgränserna.
Jo, lågkonjunkturen skulle även med en socialdemokratisk regering ha
lett till en ökning av arbetslösheten i Sverige. En ökning hade i själva verket
påbörjats före regeringsskiftet. Det tar vi ansvaret för. Det var långt ifrån de
tal som vi upplever ute i Europa, men ändå tillräckligt för att vi skulle känna
största oro för detta.
Det jag nästan med förtvivlan ser är att den nuvarande regeringen genom
sina åtgärder på byggområdet medvetet, måste jag säga, ökar arbetslöshe-
ten. Det är åtgärder som slår inte bara mot byggnadsarbetare, utan också
mot en mycket större sektor. Dessutom anser jag att regeringen inte är till-
räckligt djärv när det gäller att utnyttja det utrymme och den kapacitet som
finns i dagens ekonomi. Vi har, enligt min mening, visat att vi skulle kunna
pressa ned arbetslösheten mot de tre procenten i stället för att låta den fort-
sätta att gå upp mot de fem procenten. Det är det, fru talman, som jag tycker
är så allvarligt.
Anf. 9 Miljöminster OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Ingvar Carlsson påstår att vi i den här regeringen inte har ge-
nomfört någonting. Ni har under hösten klagat på att det har gått för fort.
Hur skall ni ha det egentligen?
10
Det vi har åstadkommit av vårt valprogram på skatte- och ekonomiområ-
det är i varje fall följande saker:
Sänkt matmoms, om Ingvar Carlsson kommer ihåg den frågan.
Sänkt moms på persontransporter. Det var ett gammalt centerförslag.
Sänkt moms på den kontraproduktiva turistbelastningen för att få ned kost-
naderna.
Skatten på skogsvårdsavgifter tas bort. Den är orättvis och är inte längre en
avgift. Den har mer och mer blivit en skatt.
Borttagande av förmögenhetsskatten på arbetande kapital i mindre företag.
De stora företagen har inte haft någon belastning av detta.
Detta är rättvisereformer på punkt efter punkt.
Låt mig när det gäller byggandet säga att Ingvar Carlsson säkert kommer
ihåg att centern var det första partiet som 1987 påpekade de stora risker som
landet tog på sig med den begynnande överhettningen i Stockholmsregio-
nen. Vi föreslog åtgärder. Så småningom anslöt ni er till kraven på investe-
ringsavgifter. Men utvecklingen hade gått för långt, och överhettningen var
ett faktum. Kostnadsspiralen skenade. Detta har därefter varit en av de
främsta inflationsmotorerna i svensk ekonomi.
Det är bl.a. detta som vi lider av i dag. Det är en konstlad byggkonjunktur
som inte har någon grund i verkligheten. Det är därför som vi i dag ser
tomma lokaler överallt i denna region, där det skulle byggas alltmer.
Låt mig till sist säga något om energiskatterna. Som Ingvar Carlsson också
kommer ihåg gällde ett av förslagen i skattereformen energimomsen. Det
överfördes 6 miljarder kronor i energiskattebelastning från företagen till
hushållen. Sedan tillsatte socialdemokraterna en utredning med Lennart
Hjalmarsson som utredare, som föreslår ytterligare 4 miljarder kronor i
sänkta energiskatter.
Jag säger precis som det är: Jag har inte hotat att avgå, men jag vägrar att
ta ansvar i en regering för en socialdemokratisk politik utan miljöansvar, för
i den utredning som ni tillsatte finns inte en tillstymmelse till en miljökonsek-
vensbeskrivning. Det är en skandal!
Anf. 10 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag skall inte fördjupa mig i Olof Johanssons avgångshot. Jag
hörde i går i Ekot att Olof Johansson sade att han minsann inte hade tänkt
att avgå. Han sade att hans avsikt bara var att säga att den här frågan, dvs.
sänkt energiskatt, är så viktig att någon annan borde sitta vid spakarna. Är
det någon mer än jag som inte begriper skillnaden?
Den regering som nu sitter, Olof Johansson, har lagt fram förslag till skat-
tesänkningar för höginkomsttagarna, för förmögenhetsägarna. Tidigare har
centern bekämpat och kritiserat detta, framför allt när det gäller högin-
komsttagarna. Samtidigt föreslår man karensdagar, borttagande av delpen-
sionen, som ju inte är en gårdagens reform utan i hög grad en framtidsre-
form, och en sexdubbling av egenavgifterna till arbetslöshetskassan. Det in-
nebär ju för en löntagarfamilj 6 000-8 000 kr. per år, samtidigt som högin-
komsttagarna får kraftiga skattesänkningar. Det får jag inte att stämma med
vad centern har sagt i skattefrågan tidigare.
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Däremot vill jag gärna ge centern ett erkännande för matmomssänk-
ningen. Det var centern och vänsterpartiet som drev denna fråga. Vi hade
uppfattningen att man i första hand skulle satsa på barnbidraget, och det
gjorde vi också. Vi drev upp det från 3 000 kr. till 9 000 kr. Men när valet
kom att stå mellan en generell sänkning av momsen med 1,5% och en sänkt
matmoms, tyckte vi att det var riktigare att genomföra en generell sänkning.
Det var då beslutet kom, Olof Johansson. Vi kan väl vara överens om att det
blir en sänkt matmoms. Men de två herrarna längst fram i statsrådsbänken,
Carl Bildt och Bengt Westerberg, hyllas nu av sju eller åtta lyxkrogar med
”Tack Bengt”, ”Grattis Carl” osv., för att de har sänkt momsen på maten och
att det skall bli billigare på lyxkrogarna. Lyxkrogar eller inte, det är jag inte
intresserad av. Det viktiga är att vi fick en sänkt matmoms. Där gjorde cen-
tern och vänsterpatiet en god insats. Socialdemokraterna såg till att det blev
genomfört. Jag förstår inte att Carl Bildt och Bengt Westerberg nu kan vara
med i en färg-TV-sändning utan att rodna efter uppbackningen av dessa
lyxkrogar. Jag tror inte att ni klarar nästa valrörelse med sådant eldunder-
stöd.
Sedan vill jag ändå säga till Olof Johansson att en viktig orsak till att bo-
stadsbyggandet i nyproduktion säckar ihop, för det är vad som sker, är att
man tar bort investeringsbidraget. Det kan rimligen inte centern tycka om.
Tvärtemot vad ni lovade i valrörelsen sker nu chockhöjningar av hyrorna,
precis som jag förutsade. Det slår hårt mot byggandet och därmed sysselsätt-
ningen.
Anf. 11 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Före valet behövde ingenting göras, enligt Ingvar Carlsson.
Då hade vändpunkten infunnit sig, ja, den infann sig nästan vaije vecka. Nu
förstår jag varför. Det var ett sätt att tala om att ekonomin var sämre än
vad vi någonsin kunde ana. Därför talades det om vändpunkt. Nu finns det
tydligen hur mycket pengar som helst för Ingvar Carlsson. Det är impone-
rande.
Jag kan inte låta bli att litet fundera över avsnittet om skolorna. Rapp-
ningen hänger från taket, mögelsvamparna tränger utmed väggarna, fukten
dryper, inredningen behöver en rejäl uppfräschning och ventilationen är då-
lig. Vad är det för ett samhälle som ni har lämnat efter er egentligen? Har
det här eländet inträffat helt och hållet efter den 4 oktober, under den period
då det talas om den enda vägen? Har inte några mögel- eller fuktskador fun-
nits och duschar havererat under den tredje vägens period, kanske den breda
vägens period?
Jag vill påstå att det inte är tyst från vare sig kds eller regeringen beträf-
fande vården. En kommission med mycket genomlysande direktiv kommer
att tillsättas. Regeringen tar sig an ett av vårt lands absolut viktigaste fråge-
komplex, vårdfrågorna, inför vilka den socialdemokratiska regeringen fak-
tiskt stod handfallen därför att den tredje vägen hade blivit en återvänds-
gränd.
12
Anf. 12 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! En komplimang till Alf Svenssons debattkonst. Det kan inte
vara lätt att försvara den här regeringen, men Alf Svensson gjorde ett skick-
ligt drag i sin argumentering.
Det är alltså så att de allra flesta skolor är bra och i utmärkt skick, men
det finns ett antal skolor där underhållet har eftersatts på ett utomordentligt
allvarligt sätt. Vi har sett TV-bilder och hört reportage, och vi vet av kom-
munalpolitiker att det förhåller sig på en del skolor här och var ute i landet
på det sätt som jag beskrev. Vi har nu ett utomordentligt tillfälle att rätta till
detta. Vi hade avsatt för en tioårsperiod medel för successiva miljöinsatser
för att klara av saken. Men ni drar in det anslaget just i denna konjunktursi-
tuation. Det är för mig obegripligt, framför allt om man samtidigt basunerar
ut att man skall ha Europas bästa skola. Då är det någonting som inte stäm-
mer.
Det är faktiskt så, Alf Svensson, att den budget som vi har presenterat är
4 miljarder kronor starkare än den borgerliga budgeten. Vi har underställt
den finansdepartementets granskning. Vi har inte fått några anmärkningar
på våra siffror. Det är en budget där vi dessutom satsar mer för sysselsätt-
ningen. Det är en budget som kommer att leda till en snabbare återhämtning
konjunkturmässigt. Tillväxten kommer att bli större. Det är sist men inte
minst en budget med ökad rättvisa.
Beträffande vändpunkten: Vi åstadkom den när det gäller inflationen. Vi
åstadkom den när det gäller att dra ner kostnaderna. På den punkten är jag
orolig för att ni med de åtgärder som slår så hårt mot löntagarna kommer att
försvåra en uppföljning av Rehnbergsavtalet. Jag vädjar till regeringen:
Tänk igenom de konsekvenser som ligger litet längre fram än ett år. Det
kommer en tid efter detta då vi skall ha nya förhandlingar på arbetsmarkna-
den, förhoppningsvis i en ny förhandlingskonstruktion. Om det upplevs så
att det bedrivs en konsekvent orättvis politik, kommer det att bli utomor-
dentligt svårt att fortsätta den framgångsrika politik som vi nu har slagit in
på.
Till sist vill jag säga att visst är också den internationella konjunkturen
mycket djup. Jag förstår regeringens problem på den punkten. Återhämt-
ningen i Förenta Staterna och i Storbritannien har inte kommit i gång så som
man hade räknat med. Det är därför som en kraftfullare ekonomisk politik
är så önskvärd och nödvändig.
Anf. 13 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Ingvar Carlsson och jag är säkert överens om att det finns
många skolor som är utomordentliga. De som är i miserabelt skick blev det
inte precis nu eller under de senaste fyra månaderna. Det var det som jag
gärna ville ha sagt.
Också jag tror att det går att späda på konsumtionen nu, men det är min
övertygelse - och den må man ha en viss respekt för, även från det stora mäk-
tiga socialdemokratiska partiet - att vi måste ha det längre perspektivet
framför oss. Det saknades ofta under den socialdemokratiska regimens da-
gar. Jag kan omöjligt tro att den socialdemokratiska budgeten i ett längre
perspektiv är den lyckosamma.
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
13
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
14
Det finns åtskilligt mer att ta upp av det som Ingvar Carlsson förde fram.
Det låter så väldigt enkelt och bra att säga att man skall fördela 100 milj.kr.
till inlandsvägen, för det ger arbeten. Javisst, men socialdemokraternas age-
rande när det gäller televerkets taxesättning medförde att många människor
blev friställda. Det var en märklig cirkelgång för att skaffa fram arbeten eller
vidmakthålla sysselsättning i t.ex. Norrland.
Anf. 14 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Den här debattordningen har sina fördelar, för den ger en
möjlighet att ta upp en del intressanta perspektiv.
Vi har noterat att flera regeringsledamöter har talat om det långa perspek-
tivet. Jag kan försäkra att jag som statsminister upplevde det problemet. Ni
är, liksom vi socialdemokrater var, en minoritetsregering. Jag förhandlade
med några av er i mycket svåra situationer för att just åstadkomma en nöd-
vändig stabiliseringspolitik. Ett problem med vår nuvarande författning är
att det är svårt att bilda starka majoritetsregeringar som kan få gehör i riks-
dagen för de impopulära besluten. Det är ett problem som är väl värt att
diskutera, både här och kanske ännu mer i andra sammanhang. Det finns en
risk för att man får igenom beslut för sent.
Jag anser att under vår regeringstid borde det ha satts in stabiliseringspoli-
tiska åtgärder tidigare. Centerpartiet och vi socialdemokrater gjorde ett för-
sök. Under våren 1989 genomfördes det obligatoriska sparandet, som kriti-
serades oerhört hårt. Nu så här i efterhand vill jag säga att detta kom att
bli en av de mer verkningsfulla stabiliseringspolitiska åtgärderna. Under en
brinnande högkonjunktur fick människor lämna ifrån sig en köpkraft som
annars hade gått till inflation. Nu, under lågkonjuktur, får man tillbaka
pengarna och kan använda dem till saker som man önskar i ett läge då de i
stället förbättrar och stimulerar ekonomin. Så, Alf Svensson, visst är detta
ett problem och visst finns här en fråga som vi bör diskutera i olika former.
Skoldebatten handlar naturligtvis om väldigt mycket mera än om dessa
skolpengar. Skolpengarna är en del i det hela. För oss socialdemokrater
handlar skoldebatten också om utbyggnaden av de treåriga linjerna för dem
som i dag har den kortaste utbildningen. Vi tycker att det är väldigt beklag-
ligt att detta beslut nu bromsas upp.
Det handlar om rätten till vuxenutbildning, inte minst för de kvinnor som
i sin ungdom inte fick den utbildning som de hade önskat. Denna fråga är
oerhört viktig för oss socialdemokrater. Om det är en omsvängning på gång
inom regeringen, är jag den första att hälsa detta med tillfredsställelse. Jag
avvaktar med spänning ytterligare besked på den punkten.
Vidare handlar skoldebatten om folkbildningen som i många avseenden
har gjort Sverige till ett unikt land. Folkbildningen är en bred utbildning för
stora grupper som inte via den vanliga skolan fick den utbildning som de
hade önskat. Låt oss se till att inte den viktiga delen i den svenska modellen
slås sönder.
Anf. 15 LARS WERNER (v) replik:
Fru talman! Jag har ingen avgörande invändning mot den beskrivning som
Ingvar Carlsson har gett av den borgerliga regeringens politik. Jag delar upp-
fattningen att den mycket öppet bedriver en löntagarfientlig politik, där det
grövsta förslaget är karensdagar som hårdast drabbar dem som har störst
ohälsa och därmed dessutom har dålig ekonomi. De kommer att plundras
när det införs karensdagar. Jag skall återkomma till den frågan.
Det är en fråga som jag vill ställa till Ingvar Carlsson. Regeringen aviserar
att man vill höja strejkböterna mycket kraftigt, enligt medieuppgifter till ett
normalskadestånd på ca 2 000 kr. Försämringarna för arbetslöshetskassorna
slår också hårt mot fackets ekonomi. Det är därför viktigt att det finns fack-
liga organisationer som är pådrivande för att skapa en bättre arbetsmiljö som
förebygger förslitning och utslagning av människor. LO har förklarat att man
är motståndare till förslaget om höjda strejkböter. Men det är något para-
doxalt att den borgerliga regeringens förslag enligt LO-tidningen ligger nära
det förslag som den förra socialdemokratiska regeringens utredare lade
fram, den s.k. Nicklassonska utredningen. Detta gör mig litet bekymrad,
och det är därför som jag vill fråga Ingvar Carlsson: Avvisar Ingvar Carlsson
och socialdemokraterna förslaget om höjda strejkböter?
Anf. 16 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt att den socialdemokratiska regeringen tillsatte
den s.k. Nicklassonska utredningen - Nicklasson var tidigare ordförande i
ett stort LO-förbund - för att se över spelreglerna på arbetsmarknaden. Ut-
vecklingen på arbetsmarknaden var inte i alla delar tillfredsställande. Därför
ansåg vi det motiverat att tillsätta en sådan utredning. Som utredare anlita-
des en av de mest ansedda fackliga ledarna. Utredaren har lagt fram ett antal
förslag om hur enligt hans mening förbättringar bör åstadkommas. Innan vi
bestämmer oss definitivt skall vi noga gå igenom dessa förslag, och vi kom-
mer att ha nära kontakter med de fackliga företrädarna och arbetsmarkna-
dens parter. Men en höjning av strejkbeloppet till 2 000 kr. anser jag vara
utesluten.
Anf. 17 LARS WERNER (v) replik:
Fru talman! Jag tackar för det beskedet. Utgångspunkten i Nicklassons
utredning andas enligt min mening uppfattningen att folk tycker att det är
roligt att strejka. Det förhåller sig ju precis tvärtom, för ibland är det nöd-
vändigt att strejka. Det är det sista vapen som man har att ta till. Att då tro
att konflikter på arbetsmarknaden kan lösas genom höjda strejkböter - det
talas om en höjning på upp till ett par tusen kronor - är fullkomligt orimligt.
Jag nöjer mig med beskedet här i dag. Vi får säkert tillfälle att återkomma
till frågan.
Anf. 18 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Den finurliga debattordningen ger mig inte rätt att säga nå-
gonting förrän nu, om det är någon som har undrat över tystnaden. Jag har
tänkt att inleda med några betraktelser kring politiken och politikernas an-
svar.
Det som har slagit mig under den senaste tidens politiker- och mediapsy-
kos är inte folks reaktioner. Det är inte heller medias reaktioner, för så
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
15
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
16
mycket annat var inte att vänta. Det är ledarnas reaktioner. Jag talar nu om
det som brukar kallas den svenska rasismen.
Vad är det för sorts ledarskap, där ledarna inte kan medge ett litet fel hos
sig själva, i sina egna beslut? Var är självkritiken bakom de moraliserande
pekfingrar som lyfts mot det svenska folket, som faktiskt inte har begått
några illdåd? Vad finns det för logik i att politiken skulle ha varit rätt, när
man samtidigt själv konstaterar att resultatet av politiken är katastrofalt?
Med det minsta lilla sunda förnuft kan var och en konstatera att det har
varit fel på invandrarpolitiken. Men kan det verkligen konstateras att det har
varit fel på det svenska folket? Har folk inte rätt att ifrågasätta sina ledares
politik i en demokrati? Har de inte i en demokrati rätt att begära att politiker
skall ta upp de frågor som de själva tycker är angelägna och har velat få upp
på dagordningen under många år?
Det finns någonting som heter att föregå med gott exempel, och exemplets
makt är stor. Tänk er om Sveriges politiska ledare samfällt kunde gå ut och
säga ungefär så här:
”Den senaste tidens händelser visar att något har gått fel. Alltså måste vi
åtgärda detta. Efter att ha lyssnat på era synpunkter och era förslag kommer
vi nu att snabbt se över de regler och normer som formulerar invandringspo-
litik och flyktingmottagning, så att vi alla kan bli överens om en politik som
är rättvis och realistisk. Vi - dvs. politikerna - lovar alltså att göra vårt bästa.
Nu får ni lova att göra ert, både gamla och nya svenskar. Tänk efter, ta det
lugnt! Vi lever alla i en demokrati och en rättsstat som vi vill försvara till
varje pris.”
Statsministern kunde inte säga så i sitt TV-tal till folket. Talet var bra, men
ingen regering har lyssnat på folks oro och synpunkter i dessa frågor hittills.
Låt oss hoppas att man gör det nu.
Direkt beklämmande blir situationen emellertid när några av självgodhe-
tens överstepräster tar avstånd från sin egen politiks resultat utan att ta av-
stånd från politiken och samtidigt passar på att lägga ansvaret för alla pro-
blem och den tragiska utvecklingen på någon annan - för säkerhets skull,
antydningsvis Ny Demokrati. Ny Demokrati, som alltså har existerat i ett år,
varav fyra månader i riksdagen, och som hela tiden har yrkat på att man skall
ta upp dessa frågor på bordet, öppet behandla dem, ge fakta, inte vara rädd
för sanningen, diskutera utan skällsord, i motsats till att sopa alltihop under
mattan!
Det vi har sagt hela tiden är väl vad Bengt Westerberg, Pierre Schori,
Georg Andersson & Co själva så småningom kommer fram till. Ändå har
Andersson och Schori i tal och skrift haft oförskämdheten att insinuera att
vettvillingars mord och mordförsök har ett samband med Ny Demokrati.
Pierre Schori kommer inte så långt nu för tiden, så han fick göra sitt utta-
lande i Piteå i stället för på Cuba. Men det lät inte bättre för det.
Jag skulle vilja föreslå allihop - Westerberg, Schori, Georg
Andersson & Co - att läsa Ny Demokratis partimotion nr 77 om invand-
ringspolitik och flyktingfrågor och tala om vad de anser vara fel i den. Vi
ställer gärna upp på en saklig diskussion. Men, mina herrar, vi går inte med
på att vi skall bära skulden för den politik ni tillsammans har utformat.
Innan vi kommit in i riksdagen sades det att vi skulle förstå mycket bättre
när vi varit med en stund, och det gör vi nu. Vi förstår faktiskt varför och
hur politikerförakt uppkommer. Det här är inte bättre än vi trodde. Det är
värre. Inte en rak puck så långt ögat når. Och ännu värre än att ni skyller på
oss är att ni också skyller på och pekar finger mot det svenska folket. Alla
gör fel utom ni själva. Det är inte ledarskap.
Så en annan sak. Vi lever i en värld. I Ny Demokrati ser vi ett tydligt och
intressant samband mellan miljö, omvärld, u-hjälp och sysselsättning. Det
enda man behöver göra är att flytta ut i den verklighet som i bokstavlig me-
ning tränger sig på Sverige och vars existens svenska politiker tidigare litet
motvilligt erkänt.
Så här resonerar vi: Den värsta miljön och det största hjälpbehovet i vårt
hörn av jordklotet finns på andra sidan Östersjön. Alltså skall vi satsa på
miljön i de baltiska staterna, i Polen, i S:t Petersburgsområdet osv. Miljön
är ju global, åtminstone i alla högtidstal. Låt oss därför sätta pengarna där
de ger störst effekt. Jag vågar påstå att det finns exempel på att de ger hundra
gånger större effekt i Baltikum än i svenska marginalinvesteringar - för vårt
vatten och vår luft också.
Hjälp våra grannar att komma i gång! Här kan miljösatsningarna kombi-
neras med satsningar i infrastrukturen. Ge all tänkbar hjälp till självhjälp!
Ta emot folk från dessa områden! Skicka arbetare och experter till dem, så
att de kommer i gång! Det är brist på livets förnödenheter där borta. Det är
alltså inte ett hot om att något skall hända - det håller på att hända. Vi måste
se till att de inte ger upp. Det är även vår sak att förhindra massutvandring
från våra grannländer.
Hela Östeuropa behöver i dag byggas upp. Man saknar där byggingenjö-
rer, byggmaskiner och skickliga byggjobbare. Här är just den sortens männi-
skor arbetslösa. Det första regeringen behövde göra är att sätta till export-
krediter, att skapa exportkreditgarantier.
För om vi lyfter blicken över vassruggen i vår egen lilla ankdamm finns det
fantastiska möjligheter - möjligheter som kan betyda tiotusentals jobb för
svenskar, riktiga jobb, inte sysselsättning, och en fantastisk motivation i vet-
skapen om att man gör något bra, att man hjälper sina grannar att bygga upp
en framtid. Det kanske rent av skulle ge oss den vision vi behöver om vår
roll i världen, nu när den tidigare rollen som världssamvete på bekväm par-
kett långt borta från händelserna är slutspelad, vilket publiken säkert är
tacksam för.
Låt oss samtidigt göra slut på det fatala resonemanget att ju mer pengar
man gör av med, desto duktigare är man. Skandalprojekt blir inte bättre av
att de är dyrare. En byråkrati blir inte bättre av att den slukar mer pengar.
Många tidigare SIDA-anställda har hört av sig till oss, och deras iakttagel-
ser stämmer med våra egna. Flera i vår lilla riksdagsgrupp har nämligen ar-
betat i u-länder - som läkare, jobbare, arbetsledare, med totalt ungefär 20
års erfarenhet. Ju mer man vet och hör, desto mer upprörd blir man över att
enprocentsmålet görs till något heligt, över att skattebetalarnas pengar skall
vräkas i väg på ogenomtänkta projekt till hjälp för politiska system och dik-
tatorer, med påståendet att vi bara hjälper människor.
Det är skattebetalarnas pengar som används -14 miljarder, minsann. I de-
cember höll regeringen på att falla på 1,1 miljard. Är det något som behöver
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 62
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
18
granskas och omprövas så är det u-hjälpens inriktning och omfattning och
dess metoder.
Och för säkerhets skull vill jag säga: Om vi satsar två, tre eller fyra gånger
så mycket i Baltikum som regeringen tänkt sig, så tar vi inte pengarna från
Afrika. Vi tar dem från skattebetalarna, precis som all hjälp, alla bidrag,
politikernas och riksdagsmännens löner osv. kommer från skattebetalarna.
Om man ger ett land 700 milj.kr. ett år och året efter ger det 600 milj.kr.,
har man inte tagit 100 milj.kr. från det landet. Man har givit det landet ytter-
ligare 600 milj.kr. Det tycks vara svårt med både ord och plus och minus
ibland.
Arbetslösheten i Sverige har nämnts här. Visst går det att göra någonting
åt den, men skapa inte sysselsättning. Det har vi sett förut. Landstingen och
länsstyrelserna är fulla av byråkrater. Det är inte detta det handlar om. Det
handlar om riktiga jobb. Tidigarelägg investeringar i infrastruktur, järnvä-
gar, vägar och flygplatser. Se vad de gör i Europa och vilken hoppfull håg
och vilken fantasi det finns där nere. Där talar man om tåg som går med en
hastighet av mellan 400 och 500 km/tim. Man talar om motorvägar som skall
gå runt hela Östersjön osv. Här sitter vi och talar om att kunna bygga ut
någon liten snutt och satsa 100 milj. kr.
Inom ROT-sektorn, dvs. reparations- och ombyggnadssektorn, behöver
mycket göras, och sätt fart nu! Det finns en mängd exempel. Det har redan
talats om det i debatten. Men se till att det blir konkurrens överallt. Se till
att det blir konkurrens inom byggindustrin och byggmaterialindustrin.
Rensa också i de fördyrande normerna. Vårt byggande är bland de dyraste i
världen, om inte det dyraste. Byggkostnaderna fördyrades med 20 miljarder
kronor utöver den allmänna kostnadsfördyringen under de senaste två åren.
Grip möjligheterna utomlands, dem som jag redan har nämnt, för svenska
byggjobbare! Se över det här med ungdomslöner! Ställ upp för det och ordna
det. Det kan ni som är här, med era förbindelser. Förlängd provanställning
är en självklarhet. En investerings- och utvecklingsbank som skapar krediter
till bra och nya företag har vi också nämnt.
Så över till livet här hemma. Vi lever i en värld, och den är inte lätt nu när
vi tvingas se hur den ser ut på nära håll. Då är det desto viktigare att vi gör
det bästa av vår egen lilla värld. Ny Demokratis förslag till ett öppnare, bil-
ligare och enklare samhälle där folk lättare kan träffas och umgås fnissade
och fnös man åt. Det är ju inte politik, hette det. Vi upprepar vårt förslag,
och vi tror på vårt recept. Tänk på att t.o.m. den upphetsade diskussionen
om främlingsfientlighet kanske skulle förklinga i en sådan miljö! Vårt sam-
hälle behöver bli mjukare, öppnare och billigare. Ensamheten bara ökar och
ökar. Hänsyn till andra skapas inte av snåriga bestämmelser, skatt på nöjen,
lapplisor, förbud och kontroller i det som borde vara människors privatliv.
När det gäller regeringspolitiken i allmänhet kan vi väl säga att socialismen
har lämnat avskrädeshögar efter sig. Nu tävlar man om vem som är mest
liberal. Det är tydligen folkpartiet. Det låter möjligen bättre än moderata
samlingsliberalerna. I höst har vi kunnat lyssna till dessa käcka digitallibera-
ler och det tal som ljuder ut över landet från regeringens automatiska tele-
fonsvarare. Det finns nog vissa brister, i alla fall låter det så.
Inte heller den här regeringen vågar nämligen sig på den egna sfären. Man
vågar sig inte på partistöd, presstöd, organisationsstöd, landsting och all-
sköns verk och myndigheter. Ja, det är klart att man naggar litet odygdigt i
kanten för att göra en liten markering, eller vad det heter.
Med digital teknik kan man bygga upp ganska goda hjärnor, men det be-
hövs också hjärta i politiken, det vi kallar hänsyn till andra. Det handlar om
att hjälpa dem som har det sämst. Det handlar om att stärka den lille mot
den store, människan mot myndigheterna. Det handlar om att snabbt åt-
gärda direkta orättvisor som uppkommit genom s.k. misstag. Fattigpensio-
närerna är ett talande exempel på detta. Det handlar om rättvisa i form av
exempelvis inkomstprövade barnbidrag. Det handlar egentligen om att
tänka efter vem man arbetar åt.
Våra uppdragsgivare är en mängd människor som en gång vart tredje år
kallas väljare. Det är inte SAF, LO, TCO, Hyresgästföreningen, Konsum
eller ICA. Vårt land bebos inte av kollektiv, av hyresgäster, löntagare, ar-
betsgivare, konsumenter osv. Sverige bebos av människor, av individer. De-
mokrati är folkstyre, elefanterna får förlåta. Det gör de nog. Eller vad tror
fru talman?
(Applåder)
Anf. 19 LARS WERNER (v):
Fru talman! Till Sverige har det i alla tider kommit människor från andra
länder långt ifrån, människor som har berikat vårt samhälle med sin kultur
och sitt arbete. I äldre tider var det ofta brukens valloner och finska svedje-
bönder. I modern tid har infödda svenskar och invandrare stått sida vid sida
i uppbyggnaden av svensk industri.
Många har kommit hit för att arbeta när vi har bett om det. Kom ihåg när
värvningspatrullerna från arbetsgivarna var ute Norden och Mellaneuropa
på 50-talet och bad folk komma hit. Under senare tid har många kommit i
flykt från förföljelse och krig.
Vi som nation kan med stolthet minnas namn som Raoul Wallenberg eller
Bernadottes vita bussar efter andra världskriget. Men i sanningens namn
finns det också dunkla stunder från den här tiden, som när Sverige utläm-
nade människor som sökte en fristad här före och under kriget, eller när in-
skränkta akademiker talade om stopp för judeimporten.
För snart 20 år sedan sökte sig människor från Chile till vårt land på flykt
undan Pinochets knektar. Sedan dess har det kommit flyktingar från krigen
i Mellanöstern. Just nu kommer det medmänniskor på flykt från striderna i
det forna Jugoslavien. Man kommer från många håll, men det är ändå bara
en bråkdel av alla på flykt som söker sig till vårt land.
De har sökt en fristad. Vi har kunnat ge den utan större uppoffring. De
flesta svenskar, ja jag påstår en överväldigande majoritet ställer upp för vår
flyktingpolitik. Otaliga är de tillfällen där arbetskamrater och grannar enga-
gerat sig för flyktingarnas sak.
Men det finns undantag. Det har vi upplevt. Och även begränsade sådana
är allvarliga nog. När det sedan går så långt som till våld och mord, då är det
mer än nog. Då känner man både ilska, vanmakt och skam. Vi kan aldrig
acceptera att det meningslösa våld som drabbar helt oskyldiga människor
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
19
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
20
skall ha en plats i det här landet. Men nu skjuter galningar mot människor
som kommit hit för att söka tiygghet och fristad.
Galningen, eller galningarna, må vara ensam, men har eggats och hetsats
till sina dåd av det främlingsfientliga klimat som alltmer har förmörkat vår
himmel.
Alla människor som uttalat mer eller mindre främlingsfientliga grodor,
och det är många, bör nog i dag betänka ordens valör. Orden har vuxit till
stämningar utan hämningar. I detta är alltför många medskyldiga. Här finns
individer med obetänksamma uttalanden, politiker med okänsliga beslut och
myndigheter med en byråkratisk och hårdnackad inställning.
Det finns en sak att göra och som särskilt de som uttalat främlingsfientlig-
het måste göra. Det är att skärpa sig och ändra sig. Alla kan säga: Hat och
våld skall aldrig få en fristad i vårt land.
Fru talman! Regeringen är i otakt med tiden. Regeringen följer uppenbar-
ligen inte statschefens motto ”För Sverige i tiden”. Det ser vi när regeringen
i tider av arbetslöshet försämrar för folkhögskolor, stoppar gymnasieskolan
och försöker beskära den kommunala vuxenutbildningen.
Att nedskärningarna dessutom sker med verklighetsfrämmande argument
visar än tydligare att regeringen marscherar i otakt med tiden. Påståendet -
det har sagts tidigare - att kommunal vuxenutbildning är lyxundervisning vi-
sar på okunnighet.
Utbildning är en framtidssatsning för hela samhället. För enskilda indivi-
der är utbildning en viktig chans, och i tider av arbetslöshet är utbildning den
bästa förberedelsen för ljusare tider. När regeringen i dag försöker skära ner
i utbildning och skola förstår man att regeringen inte kommit särskilt långt i
insikt om vad som är bra för Sverige i tiden.
Min bedömning att regeringen är i otakt med tiden förstärks när man ser
de försämringar av sjukförsäkringarna som skall genomföras. Karensdagar
är fel väg att komma till rätta med sjukdomar och dåliga arbetsmiljöer. Ka-
rensdagar drabbar fel grupper, nämligen de svaga.
Införandet av karensdagar har kritiserats av alla fackliga organisationer
och numera t.o.m. av Svenska Arbetsgivareföreningen, låt vara inför hotet
att få höjningar av arbetsgivaravgifterna. Men ändå vill regeringen driva ige-
nom sina idéer. Jag menar att detta visar att regeringen är i otakt med tiden
och tycks satsa mer på ideologi och karens än på politik och kompetens.
Regeringspolitiken har fördyrat byggandet och skapat en hög byggarbets-
löshet, som regeringen tycker är normal. Gå ut och fråga byggnadsarbetarna
om de tycker att den är normal! När byggmarknaden går ner, när spikandet,
gjutandet, murandet och målandet upphör får det effekter inom hela indu-
strin - fönstertillverkare och möbelfabrikanter, hela byggnadsindustrin,
drabbas direkt och omedelbart. Med fördyringar för byggnadsindustrin är
regeringen åter i otakt med tiden.
Regeringen vill som påbröd på detta också försämra bostadssubventio-
nerna, vilket ger ytterligare negativa effekter på byggandet och inte minst
rekordhyror nästa år.
Vi har alltså i dag ett läge där man inte har något system för hur långiv-
ningen och låneformerna för byggandet skall se ut. Jag måste fråga statsmi-
nistern och regeringen: Hur länge skall det här pågå?
Samtidigt genomdriver regeringen skattesänkningar för höginkomstta-
garna. Skattepolitiken är orättvis och har försämrat finanserna, ökat budget-
underskottet och skapat osäkerhet i räntepolitiken. Budgetbomben är inte
ens tidsinställd, den bara exploderar.
I otakt med tiden är också regeringens satsning på militära rustningar.
Satsning på försvaret och ökat budgetunderskott var en politik som be-
drevs av Reagan och Thatcher i början av 80-talet, men som nu överges av
allt fler länder, men inte Sverige. Här skall JAS-projektet få mer pengar.
Regeringen är inte ens i takt med världens nedrustningspolitik.
Europapolitiken visar likaså regeringens ofullkomlighet. Stater som Ös-
terrike och Schweiz ställer krav på trafiken genom sina länder. Man vägrar
att acceptera fler och tyngre lastbilar och kräver tågtransporter för att
skydda miljön. Men Sveriges kommunikationsmininster går motsatt väg, vä-
gen bakåt i miljöhänseende.
Svensk Europapolitik präglas av undergivenhet. Tidigare har de borger-
liga partierna låtit påskina att det är EG som ställer krav på oss att vi skall
förändra skattepolitiken, och med hänvisning till påstådda EG-krav ville de
borgerliga ändra skatterna. Detta har varit fel, men är ett typexempel på den
undergivenhet som präglat inställningen till EG.
Men i fråga om EG och skatter har jag nu noterat att Bengt Westerberg
kommit längre än regeringen i övrigt i insikt om att vi i stort kan bedriva
samma skattepolitik som vi har haft här i Sverige eller den skattepolitik som
Sveriges riksdag vill att vi skall ha.
De förändringar vi vill genomföra bestämmer vi i huvudsak över själva,
och jag hoppas att regeringen i övrigt skall komma till samma insikt. Att
gömma sig bakom förmenta EG- eller Europakrav är en inställning som jag
menar är både fel och feg mot opinionen.
• Sammanfattningsvis är det lätt att konstatera att regeringen på rader av
områden är i otakt med tiden.
Fru talman! Några ord också om Volvo-Procordia-affären, där jag så här
långt vill göra två anmärkningar.
För det första: När regeringen ville lägga ner ASSI Karlsborg utanför Ka-
lix sade näringsministern att det var marknaden som nu skulle få råda. Mark-
naden ville, enligt näringsmininstern, inte ha ASSI Karlsborg. Näringsminis-
terns höga princip var att marknaden skulle avgöra.
Denna princip varade ända tills Volvo-Procordia-affären dök upp. Då
hörde man ingenting längre om principen att marknaden skulle avgöra.
Min slutsats är att den här principen inte finns. Den fanns och finns bara
när det passar. I verkligheten är politiken principlös, åtminstone för den här
regeringen.
För det andra: Volvo-Procordia-affären har sagts bli en konstig blandning
av godisbilar och plåtbilar, flygmotorer, läsk och medicin. Av detta blev
plötsligt för näringsministern en princip, som går ut på att det inte är bra med
alltför blandade företag, att man skall undvika blandningar.
Låt mig bara få erinra, för den som inte är så minnesgod men som tror att
det är en princip att undvika blandning i företagen, att det var ganska nyligen
som moderater och folkpartister förespråkade och föreslog att barnstugor,
daghem och barntillsyn skulle startas och drivas av ett känt dammsugarföre-
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
21
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
22
tag, lett av en bekant direktör som har sålt rätt mycket dammsugare i sina
dagar. Det skulle ske under firmanamnet Pysslingen, i sanning en blandning
av elektriska produkter och barntillsyn. Men detta motarbetades inte utan
understöddes å det livligaste av moderater och folkpartister.
Min slutsats är återigen att principen inte finns. Den finns bara när det
passar. Politiken är principlös för regeringen.
Det må kanske vara en händelse att det var Wallenbergföretaget Electro-
lux som skulle starta Pysslingen och att det är Wallenberginspirerade Curt
Nicolin som styr över den privatiseringskommission som regeringen nu för
tiden lyssnar till.
Curt Nicolin är själv ordförande i Incentive, som har 14 olika företag inom
5 olika affärsområden. Pojken med guldbyxorna, näringsminister Per Wes-
terberg, fungerar i dag som ett slags 90-talets Pinoccio, där det är Nicolin
som håller i trådarna. Pinoccio hade också lång näsa.
I kommunerna ser vi nu följderna av nedskärningarna: försämringar som
drabbar barn, barnavård, ungdomar och undervisning.
Låt mig avsluta med att säga, fru talman: Barnen är ändå vår framtid. I
tider av bankskandaler och konkurser behöver vi satsa på framtidens männi-
skor, inte försätta framtiden och barnen i konkurs.
(Applåder)
Anf. 20 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Visst är det kaxigt av regeringen att tala om den enda vägen.
Det ingår i ”digitalliberalismen”. Jag förstår att en del inte riktigt uppfattar
vad detta är. Den består av små bitar som sprutar fram, den ena efter den
andra.
Men den tidigare regeringen var lika kaxig när den talade om den tredje
vägen, som gick rakt in i en öken. Kanske lösningen ligger i den andra vägen,
den som ser olika ut i olika väder och i olika tider.
Jag vill fråga Lars Werner: Vilken väg är det egentligen som vänstern nu-
mera tänker sig när det ligger ruinhögar här och var i spåren? Det skulle
glädja mig mycket att få höra det.
Nästa fråga är: Vad har Lars Werner för uppfattning om presstödet? Att
driva partiorgan, vare sig det är A-press eller Svenska Dagblad, tycks vara
mycket besvärligt och mycket dyrt. Anser vänsterpartiet att det är rätt att
skattebetalarna skall stå för fiolerna?
Anf. 21 LARS WERNER (v) replik:
Fru talman! Ian Wachtmeister talar om ruinhögar. Det är illa nog som det
är, och det är illa nog som det kan bli, men några ruinhögar har vi väl ännu
inte här. Jag förstår vad han menar, men den tiden är förbi, Wachtmeister,
när man kunde klara sig undan en debatt om svenska förhållanden med hän-
visning till utlandet. Det tåget har gått.
Vilken väg vill vi gå? Jo, vi menar att man måste driva en rättvis fördel-
ningspolitik. Det är det första.
Om ett land befinner sig i kris, då kan man inte låta de sjuka betala för det
genom karensdagar, försämra för människor som måste stanna hemma för
sjukt barn, försämra deltidspensionerna för folk som har slitit ett helt liv och
vill avsluta sin arbetsinsats på ett vettigt sätt. Man kan inte låta de sämst be-
talda löntagarna vara med och betala för höginkomsttagarna och näringsli-
vet.
Man måste satsa på strukturinvesteringar. Man kan inte medvetet skapa
en byggarbetslöshet i landet, när vi har många eftersatta behov, bl.a. på järn-
vägsområdet.
Det är mitt svar på den frågan.
Sedan till frågan om presstödet. Det är ju litet märkligt att den frågan
ställs till mig i de här dagarna. Hade Wachtmeister ställt den frågan när vi
tvingades lägga ned vår enda tidning för ett par år sedan, hade jag svarat
samma sak som i dag: Det är fullkomligt orimligt att arbetarrörelsen icke
skall ha råd att ge ut tidningar, samtidigt som Svenska Dagbladet får presstöd
som närmar sig 40 milj.kr. om året.
Anf. 22 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Det gläder mig att Lars Werner var överraskad av att han fick
frågor, men jag menar att även små partier kan ha synpunkter som det har
sitt intresse, om inte för kammaren så dock för andra, att känna till.
Lars Werner vet precis vilka ruinhögar jag talar om, och min fråga hand-
lade faktiskt om vägen bort ifrån dem. Jag fick ett visst svar, men jag skulle
vilja fråga en sak till, och då om energiskatten.
Vänstern, socialdemokraterna m.fl. stöder ju på allt sätt - eller låtsas
stödja - sysselsättningen, den äkta sysselsättningen. Vad händer då, om vi i
Sverige har energiskatter som är så höga att internationella företag flyttar ur
landet?
Nästa fråga: Miljösatsningen så som jag föreslog tidigare, nämligen att
den görs på andra sidan Östersjön, där den ger mångfaldigt större effekt
även för oss, vad säger ni om den?
Jag kanske sedan får höra vad de andra säger som är litet större.
Anf. 23 LARS WERNER (v) replik:
Fru talman! Miljösatsningen och stödet till länderna på andra sidan Öster-
sjön står vi på allt sätt bakom. Jag tror nämligen att ett av de bästa sätten att
hjälpa Estland, Lettland, Litauen och delar av Ryssland är att satsa på den
teknik som vi kan här i landet. Det tycker jag att man skall göra så fort som
möjligt.
Men på den här punkten borde kanske Alf Svensson ha någonting att säga.
Han kunde ju samtidigt berätta varför det tog så lång tid att få fram litet
olja till Estland. Det kunde vara intressant för kammaren. Men jag är alltså
överens med dem som tycker att det är bra att satsa på länderna på andra
sidan Östersjön.
Sedan var det frågan om energiskatterna. Jag tillhör inte regeringen - jag
har inte hotat med att avgå en gång. Den frågan får man ju ställa till Olof
Johansson, som säger att han aldrig har hotat med att avgå bara för att rege-
ringen vill sänka energiskatterna. Men, Olof Johansson, jag läser också
Land. Jag är läskunnig och ser bra ännu.
Jag har samma uppfattning som Olof Johansson i sakfrågan, att man inte
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
23
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
24
kan sänka energiskatterna om man inte satsar på nya energislag, på bio-
bränslen. Det är mitt svar, men bättre svar kan kanske Olof Johansson ge.
Anf. 24 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Regeringen har klart och tydligt visat att den vill att Sverige
skall slå in på en ny kurs.
Det gäller den ekonomiska politiken. Vi måste få tillbaka tillväxten, och
vi måste få tillbaka jobben. Då måste skatter sänkas, och då måste företa-
gandet återupprättas. Efter den tredje vägens misslyckande kommer den
enda vägens nödvändighet. Det är bara så vi kan komma ur den höga arbets-
löshet som misslyckandet på 1980-talet nu har drivit fram.
Det gäller valfriheten i välfärdspolitiken. Steg för steg kommer vi att ge
större frihet att välja barnomsorg, skola, sjukvård, äldreomsorg. Socialde-
mokratisk politik misstrodde medborgarna. Vi vill göra dem myndiga också
i valet av sin välfärd.
Det gäller miljöpolitiken. Sverige tillhör nu de pådrivande länderna inför
FN:s stora miljökonferens i Rio de Janeiro i juni. Vi kommer att lägga om
energibeskattningen så att den får en klarare miljöprofil. Vi kommer att för-
bättra miljölagarna.
Det gäller rättstryggheten. Vår inställning till våldet är oförsonlig. Vi
kommer att stärka polisens resurser. Vi kommer att göra det möjligt att fak-
tiskt förbättra tryggheten för många som känt och känner sig utsatta för det
ökade våldet, oavsett vilka de är.
Det gäller skolan. Vi kommer med vår politik att ge Sverige Europas bästa
skola. Att vi nu satsar så hårt på ungdomsskolan och på högskolan visar styr-
kan i den politiken. Skolan kommer att få nya och bättre läroplaner.
Det gäller också utrikespolitiken. Det är ett klart och tydligt erkännande
av den nya europeiska identiteten i svensk utrikespolitik att Sverige senare
kommer att överta ordförandeskapet i den europeiska samarbets- och säker-
hetskonferensen.
På alla dessa områden innebär vår politik ett klart och tydligt brott mot en
gammal socialdemokratisk politik som så tydligt hade kört fast och stagne-
rat. Ingvar Carlsson sade i sitt inledningsanförande att den socialdemokra-
tiska regeringen inte hade den enda lösningen. Nej, det hade den inte. Den
försökte i stället med den tredje lösningen, och det visade sig inte vara någon
lösning det heller.
Det oppositionsaltemativ som vi har att möta i den ekonomiska politiken
är inte så där värst mycket att skryta med. 1991, det år som ligger bakom oss,
blev tyvärr ännu ett förlorat år i Sveriges ekonomiska utveckling. Socialde-
mokraterna lovade ett i böljan av året, men vi tvingades alla i slutet att kon-
statera att resultatet blev ett annat. Det kan diskuteras i hur hög grad detta
var ett oplanerat misslyckande för deras ekonomiska politik eller i hur hög
grad det var ett planerat försök att lura väljarna under valrörelsen.
Var verkligen Allan Larsson en så usel finansminister att han trodde på
alla sina ständiga vändpunkter? Trodde han och Ingvar Carlsson på alla
vändpunkterna, med de konsekvenser för tilltron till deras förmåga att driva
ekonomisk politik som detta måste medföra, eller var det bara ett försök att
slå dunster i ögonen på väljarna, med de konsekvenser för tilltron till social-
demokraternas politiska uppriktighet som detta måste medföra? Jag skall
inte besvara frågan. Jag låter den hänga i luften. Kanske Ingvar Carlsson har
något bidrag till historiebeskrivningen på den punkten.
Nu har vi fått del av socialdemokraternas förslag till ekonomisk politik
1992, inför det kommande budgetåret och inför det kommande kalender-
året. Deras budskap är enkelt och klart: Beskatta Sverige ur krisen! Skat-
terna skall enligt socialdemokraterna höjas med ca 9 miljarder kronor 1993.
Det innebär en rejäl skattechock som inte kan undgå att drabba möjlighe-
terna till ekonomisk återhämtning och drabba de möjligheterna mycket hårt.
Ingvar Carlsson säger ständigt att han inte tror att sänkta skatter ger eko-
nomisk tillväxt. Men om han skall försöka lansera någon teori som går ut på
att höjda skatter ger ekonomisk tillväxt, tror jag att han ger sig ut i ett moras
ur vilket han inte kan ta sig.
En skattechock av den här storleksordningen kommer att bromsa Sverige.
Det verkar som om socialdemokraterna inser delar av detta - när man tittar
på detaljerna i deras politik. Vissa av de skattesänkningar vi föreslog i hös-
tas, och som socialdemokraterna protesterade emot, accepterar de nu - dock
utan presskonferenser.
I höstas var det fel att sänka turistmomsen. Nu är det acceptabelt och bra
att sänka turistmomsen. Vi hälsar socialdemokraterna välkomna till denna
nya uppfattning. Då var avskaffad aktie-oms ett mycket förfärande exempel
på en skattesänkning som bara kom de s.k. kapitalägarna till del. Nu accep-
teras den sänkningen i tysthet i det socialdemokratiska budgetalternativet.
Vi hälsar socialdemokraterna välkomna till även denna uppfattning.
Jag är fullt och fast övertygad om att så kommer det att fortsätta. I smyg
kommer socialdemokraterna att tvingas att acceptera den ena delen efter
den andra av regeringens politik, därför att deras alternativ inte kommer att
hålla.
Jag skulle kunna fortsätta min genomgång i detalj av det socialdemokra-
tiska ekonomisk-politiska alternativet. Det handlar i grunden om en skatte-
chock om ca 9 miljarder kronor. Det finns inget sätt att få en så kraftig skat-
techock att bara drabba vissa. Skall man höja skatter med 9 miljarder kronor
drabbar det alla, eftersom det drabbar ekonomin, tillväxten och arbetstillfäl-
lena. Så är det. Det innebär dessutom ökade subventioner, bidrag och andra
offentliga utgifter med ca 8 miljarder kronor. Klassisk socialdemokratisk bi-
drags- och subventionspolitik! Som om det var höjda skatter och ökade of-
fentliga utgifter som krävdes för att lösa Sveriges ekonomiska problem!
Hade det varit höjda skatter och ökade utgifter som kunde få fart på tillväx-
ten och sysselsättningen i Sverige, hade Sverige inte haft några ekonomiska
problem i dag. Det är exakt den politik socialdemokraterna förde på 1980-
talet, och det är exakt den politik som har fört Sverige in i tillväxtkrisen. Det
är exakt den politik som har gett dagens sysselsättningsproblem.
Sedan finns det ett försök att få denna ekvation att gå ihop med en konstig
konstruktion att ta ca 5 miljarder kronor från statshypotekskassan. Det är
det enstaka största och märkligaste förslaget i den socialdemokratiska skugg-
budgeten.
Sådana luftaffärer fungerar inte. Sådana konstiga affärer gör inte vi. Men
att socialdemokraterna ägnar sig åt sådana affärer har vi, måhända, kunnat
Prot. 1991/92:62
12 februari J992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
25
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
notera under de senaste dagarna. Men som bekant fungerade inte det heller.
Den typen av luftaffärer kommer vi inte att tillåta i statens budget. Det är
illa nog att dessa affärer kan få konsekvenser på andra områden där ni har
möjlighet att genomföra dem.
Jag har talat om att vår ekonomiska politik är den enda vägen efter miss-
lyckandet för socialdemokraternas tredje väg under 1980-talet. Det ifråga-
sätts av socialdemokraterna, men det bekräftas av verkligheten.
På sina håll sägs det att den nya regeringen fullföljer i några delar den om-
läggning av den ekonomiska politiken som inleddes redan under den social-
demokratiska perioden. Det ligger en viss kärna av sanning i detta. Från hös-
ten 1990 och framåt intill dess att valfebern grep tag i dem, fanns det en be-
gynnande insikt hos den socialdemokratiska regeringen om att saker och ting
måste göras annorlunda. Det fanns formuleringar i finansplaner. Det fanns
saker som sades, även om de sällan fullföljdes i den faktiska politiken.
När devalveringsvägen definitivt stängdes, och när inflationsbekämp-
ningen i det följande sattes i högsätet, och när ansökan om medlemskap i
den Europeiska gemenskapen lämnades in, var valet av den enda vägen i
den ekonomiska politiken i realiteten träffat. Man kanske inte till fullo insåg
det, och man kanske inte var beredd att ta konsekvenserna av det man litet
plötsligt tvingades till. Men så var det i alla fall.
Att detta mot bakgrund av misslyckandet från 1980-talet skulle leda till
övergångssvårigheter, insåg man också. Kjell-Olof Feldt talade strax före sin
avgång om det kommande ”stålbadet” för den svenska ekonomin. Lands-
organisationen skrev följande i sitt remissutlåtande om den ekonomiska po-
litiken som regeringen skisserade i 1990 års långtidsutredning: Om man skall
följa LU 90:s rekommendationer för anpassning av valuta och räntepoliti-
ken, samt anpassning av budgetpolitiken till konkurrentländerna, är inte en
så begränsad höjning av arbetslösheten från drygt 1,5 % till drygt 2 % tro-
värdig. Enligt LO kan det i värsta fall handla om en arbetslöshet på 5-6 %.
Detta uttalade LO våren 1990 om den långsiktiga omläggning av den eko-
nomiska politiken som då förbereddes inom socialdemokratin och som fak-
tiskt stapplande började genomföras hösten 1990. Socialdemokraterna hade
inte kraften, men det var dit de var på väg. Jag sade då, att mot bakgrund av
misslyckandena låg det tyvärr åtskilligt i det LO sade.
I det här perspektivet är det långsiktigt oroande att det största opposi-
tionspartiet så fjärmat sig från den omprövning man påbörjade i regerings-
ställning. Om inte socialdemokraterna är beredda att ompröva högskattepo-
litiken och högutgiftspolitiken nu när industrin mer än någonsin behöver ut-
rymme för att expandera, och hushållens standard trots den ekonomiska kri-
sen utvecklas hyggligt, när kan de då egentligen inse att den gamla politiken
ledde fel och att det behövs en ny politik för att klara Sverige ur krisen?
Ingvar Carlsson säger i sitt anförande att deras politik innebär inga ökade
utgifter. Det är klart att den gör! Det är massvis av ökade utgifter. Men att
han säger detta är ett hälsotecken. Det visar att han har litet dåligt samvete
för sitt förslag.
Ingvar Carlsson säger också att detta innebär inget höjt skattetryck. Men
det är alldeles fel. Det är klart att det innebär ett höjt skattetryck. Det är en
26
massiv skattechock. Men att han tvingas säga detta är i alla fall bra. Det visar
att han har litet dåligt samvete för den politik han tvingas att lägga fram.
Det är frapperande hur socialdemokraterna undviker att tala om de verk-
liga problemen och uppehåller sig i en gammal värld.
Ingvar Carlsson talade i dag om katastrof och om byggkrisen. Det gör han
ofta, och det är ett par av hans favorituttryck. Krisen skall nu hävas med
hjälp av nya subventioner i miljardklassen. Bidrag och stödåtgärder skall
sättas in efter varandra. Men det är precis den återvändsgränd som socialde-
mokraterna har fört in svensk bostadspolitik i. Sådana åtgärder skulle bryta
den faktiskt glädjande utveckling som nu finns med minskade kostnader för
nyproduktionen.
Kostnaderna för nyproduktionen av lägenheter sjunker nu i storleksord-
ningen 15-20 %. Vi kanske är på väg mot den situation då det går att bygga
bostäder i Sverige som människor har råd att bo i. Under socialdemokratins
tid har man låtit bygga nya bostäder som knappt någon har haft råd att flytta
in i. Vad det är för långsiktigt värde i det kan på sitt sätt ifrågasättas.
Men det som förundrar mig är att industrikrisen knappt alls nämns. Stän-
digt är det byggkrisen, men aldrig industrikrisen. Ändå är det denna indu-
strikris som är allvarlig för den långsiktiga välfärdsutvecklingen. Den har va-
rit smygande sedan mitten av 1980-talet, och den har varit galopperande un-
der 1990-talet. Den slår ut hundratusentals arbetstillfällen i små, medelstora
och stora företag. Det beror på att den svenska ekonomin har förlorat i kon-
kurrens och utvecklingskraft.
Detta måste vi ändra på! Det kan aldrig ske med hjälp av ökade skatter,
regleringar och statlig styrning.
Socialdemokraterna talar alltid om att fördela välstånd. Ordet tillväxt
fanns inte i Ingvar Carlssons anförande. Men man kan inte fördela det som
inte skapas.
Just nu, i början på 1990-talet, sjunker den svenska ekonomin som en följd
av era misslyckanden. Att skapa ett nytt välstånd är den avgörande uppgif-
ten för 1990-talet. Det är inte sedelpressarna i Tumba pappersbruk som är
grunden för det svenska välståndet. Det är en fungerande industri, ett nä-
ringsliv med fritt och ansvarskännande företagande, med en fungerande
marknadsekonomi och med ett enskilt ägande, som ger oss tillbaka det väl-
stånd som misslyckandet för den socialdemokratiska politiken nu satt i fråga.
Vi skall skapa välstånd. Sedan kan vi fördela - men först skapa.
(Applåder)
Anf. 25 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Vi har just nu upplevt, vågar jag påstå, något mycket märkligt
i riksdagens historia. I en allmänpolitisk debatt har det alltid varit så, att
statsministern har redovisat regeringens politik - motiv, argument, inne-
håll - och möjligen mot slutet, de sista minuterna, använt någon tid för att
debattera oppositionens förslag. Vi har nu lyssnat på en statsminister som
använt 95 % av sin inledning till att kritisera socialdemokraternas politik och
praktiskt taget inte haft ett ord att säga om sin egen regerings politik. Detta
är kanske det mest förkrossande omdömet om denna regering, som Carl
Bildt talar om som den bästa regeringen i Sveriges historia.
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
27
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
28
Jag kommer ändå att i min replik göra ett försök att få något svar från
denna regering. Därför frågar jag: Kommer den borgerliga fyrpartirege-
ringen att fortsätta att sänka skatterna med 10 miljarder kronor per år? Och
vad skall ni i så fall ytterligare skära ned på? Ställer de tre övriga partierna
upp på detta, Carl Bildt?
I Ekot vid midsommartiden förra året fick Carl Bildt frågan: Ni lovar alltså
att alla skall få lägre hyror? Ja, absolut, svarade Carl Bildt. Efter det har
ni vidtagit åtgärder som kommer att innebära chockartade hyreshöjningar i
nyproduktionen. Ändå har Carl Bildt mage att från denna talarstol påstå att
det skall bli billigare inflyttningshyror i nyproduktionen. Kan man få en enda
representant för byggentreprenörerna - jag begär inte att det skall vara en
företrädare för HSB eller hyresgästerna i övrigt, men för någon av de privata
byggentreprenörerna - att bekräfta vad statsministern har sagt från denna
talarstol? Då skall jag bjuda Carl Bildt på en rejäl middag på en av lyxkro-
garna. Och jag kan försäkra att jag inte löper någon som helst risk att behöva
gå på de krogarna - det tänker jag inte göra.
Kan vi få en kommentar från statsministern om kommunikationsminis-
terns besked om att det skall satsas 8 miljarder mer för investeringar i järnvä-
gar? Är detta korrekt, är det ju ett sensationellt besked. Det är en omlägg-
ning av regeringens hela ekonomiska politik. Jag tog upp detta i min inled-
ning. Statsministern har inte ett ord att säga om denna jätteinvestering. Han
råskäller på socialdemokraterna i stället.
Och hur blir det med de 20 miljarderna i pensionsfonderna, de pengar som
pensionärerna och löntagarna vill ha till pensioner? Carl Bildt! Uppträd som
statsminister i nästa replik!
Anf. 26 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Ingvar Carlsson blir påtagligt besvärad när man börjar ifråga-
sätta den socialdemokratiska politiken. Själv har han de senaste veckorna
och månaderna, så fort han har fått någon möjlighet att kommentera rege-
ringens politik, använt uttrycket ”nationell katastrof’ eller ”katastrof”. Jag
har haft anledning att ifrågasätta om Ingvar Carlsson kommer att se en kata-
strof när den verkligen inträffar - mot bakgrund av hur ofta han har använt
detta uttryck.
När man tar till sådana kraftuttryck som han har använt under de senaste
veckorna och månaderna, får man nog finna sig i att ens eget alternativ blir
nagelfaret. Och fakta är: Detta är 9 miljarder kronor i höjda skatter. Det
skulle bromsa Sverige. Det är en politik som skulle dämpa tillväxten. Jag
vågar påstå att tillväxtpolitiken är ett svart hål i socialdemokratin - den finns
inte. Socialdemokraterna skall ständigt fördela saker, men de kan inte skapa
dem. Och Sveriges problem just nu är att vi inte skapar tillgångar. Då kan vi
inte heller fördela dem på det sätt som socialdemokraterna gör.
Ökade offentliga utgifter hjälper inte heller. Det är ett faktum att kostna-
derna i nyproduktionen på bostadssektorn nu sjunker. Ni trissade upp ny-
produktionskostnaderna. Nu sjunker de, på grund av en rad åtgärder. Det
är bra att så är fallet.
Så till de frågor som ställts. När det gäller bostadspolitiken är det en nöd-
vändig, smärtsam anpassning som nu sker, efter den uppblåsning som före-
kom under högkonjunkturåren. Det leder också till en dämpad kostnadsut-
veckling, till en mer balanserad utveckling av byggsektorn.
När det gäller pensionerna pågår det samtal mellan regeringspartierna och
oppositionen. Socialdemokraterna har nyligen sagt att de inte är intresse-
rade av en uppgörelse, åtminstone i närtid. Men låt mig säga detta: Vi vill
inte använda AP-fonderna till att äga företag. Vi skall använda AP-fonderna
till att säkra pensioner. Det kan vara besked nog.
Beträffande infrastrukturfrågorna - om det är gamla eller nya pengar - vill
jag säga att man kan räkna på litet olika sätt. Men jag kan försäkra Ingvar
Carlsson att denna regering kommer att anslå pengar för att satsa på infra-
struktur. Det har sin betydelse för regionalpolitiken och för sysselsättnings-
politiken. Men det har framför allt sin betydelse för tillväxtpolitiken. Ni har
eftersatt infrastrukturen under tio år. Det kommer att krävas tio år för att
återställa den eftersläpning vad gäller modern infrastruktur som socialdemo-
kratin har lämnat kvar.
Anf. 27 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Ordet kaos, som jag använde om byggnadsområdet, var inte
mitt. Det var rubriken på Svenska Dagbladets förstasida i lördags. Om Carl
Bildt anser att det är att svartmåla, ber jag honom vända sig till Svenska Dag-
bladets ansvariga ledning; Mats Svegfors är väl inte helt obekant.
Att återställa den nivå på förmögenhets- och kapitalbeskattning som
Bengt Westerberg och jag var överens om i skattereformen, det kallar stats-
ministern en skattechock - och han nickar nu. Det innebär att hans biträ-
dande statsminister har varit med om att genomföra en skattechock i det här
landet. Jag tror att det räcker med att konstatera att den som använder
starka ord i sammanhanget är nog Carl Bildt.
Carl Bildt säger att medborgarna skall bli myndiga i valet av sin välfärd.
Ja, det tycker jag. Då kan jag inte förstå hur denna regering kan förvägra de
människor som har arbetat ett helt liv och vill, på rimliga ekonomiska villkor,
trappa ner arbetstillvaron till en pensionärstillvaro. Det gäller väl en av de
viktigaste valfrihetsreformer som man kan tänka sig. Det är inte en reform
som tillhör ett gammalt samhälle, det är en valfrihetsreform som tillhör
framtidens samhälle.
Det är mycket svårt att få Carl Bildt att tala om den egna politiken - även
i det senaste inlägget. Men han har ju ett favoritämne, nämligen våld och
kriminalitet.
Jag gör, fru talman, ett sista försök.
I valrörelsen gjorde moderaterna våldsbrotten till en stor sak. Det var an-
klagelser om svängdörrar på Kumla och löften om att i moderaternas Sverige
skulle bovarna sitta inne och människorna kunna vistas tryggt ute.
Nu skjuts människor på gatorna. Rån mot personer, butiker, banker och
postkontor sker så gott som dagligen. Vapen blir allt vanligare. Vad gör ni
från moderaternas sida egentligen mer än att prata?
Anf. 28 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Först ber jag Ingvar Carlsson om ursäkt för att jag glömde
svara på en av hans frågor. Men det kanske inte gjorde så mycket, eftersom
han själv hade glömt bort det.
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
29
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
30
Ingvar Carlsson frågade om vi kommer att fortsätta sänka skatterna med
10 miljarder kronor om året. Svaret på den frågan är: Ja, vi kommer att fort-
sätta sänka skatterna. Det finns åtskilliga skatter som försämrar Sveriges
konkurrenskraft i det nya Europa och som måste sänkas mer eller mindre
kraftigt. Om sänkningen skall bli på 5, 10 eller 15 miljarder kronor får vi
återkomma till. En sak är emellertid klar: Vi kommer att fortsätta sänka
skatter.
Tanken att man skulle kunna klara av Sveriges problem genom den typ av
skattechock som socialdemokraterna förordar, är denna regering fullstän-
digt främmande. Försök sedan inte bagatellisera bort dessa 9 miljarder ge-
nom att säga att det bara är fråga om en enstaka skatt. Det är ett batteri av
skatter som ni vill höja, bl.a. de skatter som ligger på de små och medelstora
företagen.
De skattesänkningar vi har genomfört accepteras numera t.o.m. av väns-
terpartiet, för att nu säga något vänligt om Lars Werner innan vi får möjlig-
het att göra motsatsen. Men socialdemokraterna är fortfarande kvar i sitt
motstånd mot detta.
Så till våldsbrotten. Vad gör vi? En sak som vi måste göra och som vi gör
är att åter ge polisen resurser så att man kan hävda rättssamhället.
Låt mig ta ett konkret exempel. Ni skar ner resurserna till polisen. Ni
minskade polisutbildningen. Ni gjorde så att det blev polisbrist. Ett mycket
konkret exempel på detta är att man tvingades dra in polisstationen i Rin-
keby. Det var inte bra. Det är klart att det skall finnas en polisstation i Rin-
keby så att de människor som bor där kan känna trygghet.
Nu förbättrar vi situationen, och ett resultat av detta är att polisen nu pla-
nerar för ett återupprättande av en kvarterspolisverksamhet i t.ex. Rinkeby.
Rinkeby är förvisso inte hela Sverige, och jag vill inte alls påstå att vi har löst
problemen med våldsbrott i hela Sverige, men låt detta lilla exempel bli ett
exempel som visar att vi har ändrat kurs. Ni tvingades stänga polisstationer
där medborgarna behövde skydd. Vi kan återupprätta den verksamhet med
kvarterspoliser som är en trygghetsgaranti och den första frontlinjen mot
den våldsbrottslighet som drabbar enskilda människor.
Anf. 29 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Politiken är förunderlig. Den f.d. statsministern uppmanar
den nuvarande statsministern att uppträda som statsminister. Folk tycker
nog att det vore bättre om de svarade på varandras frågor.
Med anledning av det presstöd som ingen vågar tala om kan vi konstatera
att partiorganet Svenska Dagbladet går dåligt, att A-pressen går i konkurs
och att Arbetet är till salu. Eftersom Ny Demokrati går väsentligt bättre än
Svenska Dagbladet överväger vi att lägga ett bud på tidningen Arbetet. Det
vore väl trevligt!
Så några frågor till statsministern. Stämmer det att skattetrycket hämmar
den ekonomiska tillväxten och att skattetrycket måste sänkas för att ge en-
skilda människor större frihet att själva disponera över sina inkomster?
Stämmer det att skatterna måste anpassas till EG? Detta står nämligen i nå-
got som heter Ny start för Sverige och som var ganska vanlig läsning för ett
tag sedan.
Är det väsentligt att sänka arbetsgivaravgifterna för att Sveriges konkur-
renskraft skall stärkas och därmed sysselsättningen? Dess värre måste den
frågan ställas - det får väl ske senare i debatten - även till vice statsministern,
eftersom statsministern och hans vice tycks ha olika uppfattningar i denna
ytterst fundamentala fråga.
Avser regeringen att sänka energiskatten? Den energiförädlande industrin
i Sverige är i dag till stor del internationell. Det är inte en inhemsk svensk
industri, utan den är internationell, och den kan mycket lätt flytta utom-
lands. Självplågeri av typen Europas högsta energiskatt kan äventyra tiotu-
sentals jobb. Hur klarar regeringen av det? Jag ställer frågan till statsminis-
tern, även om den kanske skulle ställas till någon i hans fyrklöver.
Hur kommer regeringen att göra det lättare för ungdomar att få arbeten?
Kommer regeringen att med sina kontakter jobba fram ett system med ung-
domslöner, förlängd provanställningstid, som då inte bara gäller ungdomar,
m.m.?
Ny Demokrati hävdade under valrörelsen att det svenska skattetrycket på
sex år skulle kunna sänkas från 57 till 47 % av BNP. Detta påstående har
dragits 45 000 gånger av media, som inte så gärna vill lyssna. Jag vill därför
fråga: Vore det orealistiskt, herr statsminister? Är det inte i själva verket
nödvändigt att genomföra detta om vi skall in i ett Europa där skattetrycket
ligger på 40 %?
Anf. 30 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Ian Wachtmeister är beredd att lägga ett bud på Arbetet. Jag
hänvisar detta till andra. Låt mig bara säga att jag i denna härva med viss
förvåning noterade att A-pressen för några år sedan gjorde affärer med nå-
got bokförlag inom Europeiska arbetarpartiet - om nu denna uppgift är rik-
tig. Jag lämnar emellertid detta därhän.
Så svar på lan Wachtmeisters frågor. Självfallet är det nödvändigt att
sänka vissa skatter för att få fart på tillväxten. Det är ju vad denna regeringen
har gjort, och det är vad denna regeringen avser att fortsätta med. Det inne-
bär, som Bengt Westerberg har påpekat, inte att varje skattesänkning eller
varje skattesats har samma betydelse ur tillväxtbefrämjande synvinkel. Det
finns skattesatser, t.ex. momsen, som i detta sammanhang inte har någon
större betydelse. Det kan finnas andra skäl att sänka momsen. Men sett just
i tillväxtperspektivet och i det europeiska perspektivet är det framför allt
skatter på företagande, på skapande och på det som ger oss tillväxten som
är av betydelse, och det är dessa skatter vi kommer att fortsätta att sänka.
Redan i regeringsförklaringen från den 4 oktober förra året står det att
energiskatterna skall anpassas till den europeiska nivån. Det innebär att vi
nu tittar på möjligheterna att genomföra den anpassningen samtidigt som vi
skall ha en tydligare miljöprofil.
Det här är vi inte alldeles ensamma om. Det pågår en betydande diskus-
sion inom EG. EG-kommissionen har presenterat ett förslag, som har varit
föremål för ställningstagande från EG:s miljöministrar. Man avvaktar ett
slutgiltigt ställningstagande från EG:s ministerråd någon gång under våren.
Detta skapar ett bra underlag för den förändring av den svenska energibe-
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
31
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
32
skattningen som är nödvändig både av hänsyn till konkurrenskraft och till-
växt och av hänsyn till den miljöpolitiska profilen.'
De olika arbetsmarknadspolitiska frågor som lan Wachtmeister tog upp
är, som bekant, föremål för prövning.
Självfallet kan skatter sänkas, och självfallet kan man också sänka skatte-
trycket. Det har regeringen visat. Låt mig bara sända med budskapet att det
inte är fullt så enkelt som att flytta ölbackar. Det kräver faktiskt en bered-
skap att ompröva existerande utgiftsprogram, och det kräver en insikt om
att det finns offentliga utgifter som är värdefulla och som är nödvändiga både
för välfärden och för den tillväxt som vi är så angelägna om.
Anf. 31 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Ölbackarna fick folk att förstå, vilket kanske inte den här
debatten får i sin helhet. Turistmomsen är precis lika dum som världens
högsta energibeskattning. Det är nämligen också ett självplågeri.
Jag ställer nu två frågor till Carl Bildt. Fråga nr 1: Finns det anledning,
anser statsministern, att ompröva u-hjälpen med tanke på det som har hänt
under många år? Fråga nr 2: Tänker statsministern låta regeringens experter
objektivt analysera Ny Demokratis förslag till en investerings- och utveck-
lingsbank baserad på en del av löntagarfondernas tillgångar, så som Carl
Bildt ställde i utsikt när hans prestige hängde på ett barnbidrag?
Kloka människor inom bank- och industrivärlden anser att förslaget är
mycket intressant, eftersom effekten av bankkrisen mildras, småföretagen
får kredit, nya företag startas, utvecklingsprojekt finansieras, osv. Man kan
rent av vid horisonten skönja ett drag under galoscherna.
Är det så svårt att se till sak? Måste man se till person? I så fall kan Carl
Bildt få förslaget av oss. Vi kan ta avstånd från det, bara ni får skägget ur
brevlådan. Det här handlar nämligen om vad som är bra för Sverige, inte för
Carl Bildt, inte för Ingvar Carlsson och inte för mig.
Anf. 32 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Vi är självfallet beredda att låta s.k. experter objektivt ana-
lysera även detta förslag. Jag vill gärna säga att det är vår ambition att låta
underkasta samtliga förslag som kommer fram från oppositionspartiernas
sida vad vi kan kalla en objektiv analys. Det finns ingen anledning att i förväg
förkasta något förslag. Vi gör en sådan granskning, och den kommer i sinom
tid att redovisas.
Bara några korta kommentarer till de övriga frågor som lan Wachtmeister
tog upp. Vår inställning till biståndspolitiken är väl känd. Det pågår en för-
ändring av inriktningen av svenskt bistånd med en starkt ökad betoning av
vikten av medborgerliga fri- och rättigheter, av demokrati och av en mark-
nadsekonomisk utveckling. Det är faktorer som har tillmätts alltför liten be-
tydelse i svensk biståndspolitik under gångna decennier.
Turistmomsen är en viktig fråga. Fjällvärlden står för en mycket viktig del
av den svenska turismen, och den stod i centrum för fjolårets diskussion om
turistmomsen. Vi har nu föreslagit och genomfört åtgärder som de facto går
längre än några åtgärder som jag tror att Ny Demokrati har föreslagit.
Vi har sänkt turistmomsen med 7 procentenheter. Det var en väsentlig
sänkning. Det kan alla som är i turistbranchen intyga. Därutöver har vi nu
lagt fram förslag om att sänka den allmänna löneskatten med 10 procenten-
heter i hela det inre stödområdet. För de turistföretag som betyder så mycket
för sysselsättningen i inlandet ger detta en större total ekonomisk effekt än
de ursprungliga förslag om turistmomsen som bl.a. Ny Demokrati stod för.
Förste vice talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt ytterligare replik.
Anf. 33 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! Jag kan tyvärr inte återgälda statsministerns vänliga ord. De
frågor vi diskuterar i dag ligger på ett sådant plan att de inte inbjuder till det.
Men kanske är det så att Carl Bildt med sina vänliga ord har förväxlat mig
och lan Wachtmeister. Till Wachtmeister måste man ju tala vänligt, eftersom
han ingår i regeringsunderlaget.
De frågor som vi nu diskuterar är allvarliga. Vi kan ta bostadsfrågan som
exempel. I valrörelsen fångade moderata samlingspartiet röster med bl.a.
lockelsen att hyrorna skulle sänkas om moderaterna kom till makten. Nu är
ni vid makten. Det var fagra, moderata löften, och de bidrog säkert till att
ni vann valet. Men efter valsegern har det visat sig vad de moderata löftena
var värda. Det blev höjda hyror. Till nästa årsskifte kommer hyrorna att öka
ytterligare med minst 400 kr. Hur det skall bli nästa år törs jag inte tänka på.
Ytterligare rekordhöjningar har antytts. Det här är ingenting som jag själv
påstår, utan det tillstår även moderata politiker.
Huvudpunkten i Carl Bildts olika uttalanden var följande: med sänkt fas-
tighetsskatt utlovades hyressänkningar, med hyressänkningar lockades rös-
ter och med röster vanns valet. Carl Bildt, berätta nu för oss i kammaren hur
sänkt fastighetsskatt påverkar hyrorna t.ex. i det nybyggda bostadsbestån-
det!
Nu blir det inga hyressänkningar. Det blir hyreshöjningar. Moderaterna
har svikit. Vänsterpartiet och socialdemokraterna hade förra våren en över-
enskommelse som innebar att hyrorna skulle kunna hållas på en rimlig nivå.
Med det beslutet hade hyreshöjningarna begränsats och hyresgästerna hade
inte drabbats på det sätt som de nu gör.
Men det beslutet har de borgerliga partierna rivit upp som en av de första
åtgärderna. Det ersätts nu av en moderat politik med brutna löften och
högre hyror. Kan ni verkligen se era väljare i ögonen i dag när ni får frågor
om detta? Ni har skapat ett kaos, och ni har skapat och kommer att skapa
hyreshöjningar. Medför inte det att ni drar slutsatsen att ni kanske borde
återskapa ett bostads- och byggnadsdepartement? Där kunde Birgit Frig-
gebo, Knut Billing och Agne Hansson gemensamt tala om vilken som är re-
geringens bostadspolitik.
Anf. 34 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Vad inträffade på bostadspolitikens område under den före-
gående mandatperioden? Jo, vi fick under den treårsperioden hyreshöj-
ningar på i genomsnitt 50 %. Under denna period inträffade således de kraf-
tigaste hyreshöjningar som Sverige migveterligt har haft under efterkrigsti-
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
3 Riksdagens protokoll 199H92. Nr 62
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
34
den. Vi fick en kostnadsökning i nyproduktionen som medförde att det vis-
serligen byggdes en del, men det var mycket svårt att få någon - om vederbö-
rande inte var utomordentligt förmögen - att med egna pengar betala de
kostnader som var förknippade med att bo i de bostäder som byggdes.
Detta är inte en acceptabel politik. Vi kan ändra detta bara genom att av-
reglera, vilket vi har gjort, genom att öka konkurrensen - det håller vi på att
göra - och genom att långsiktigt komma bort från det subventionsberoende
som finns inom bostadsbranschen. Det var felaktigt med regleringar och sub-
ventioner inom jordbrukspolitiken. Där gjordes en avreglering. Det är på
samma sätt felaktigt med subventioner och regleringar inom bostadspoliti-
ken när det drivs så långt som det har gjort.
Jag noterade att Lars Werner i en replik till lan Wachtmeister sade att den
tid är passerad då det gick att diskutera med vänsterpartiet och tala om de
utländska exemplen. Det trodde måhända jag också intill dess att jag i tid-
ningen i går läste om de stödinsatser som har förekommit från det sovjetiska
kommunistpartiets sida, även gentemot det svenska vänsterpartiet. I åratal
har vänsterpartiet moraliserat mot privat sjukvård och sagt att det är förfär-
ligt, att det inte får förekomma och att det måste stoppas. Men nu får vi reda
på att man hade tillgång till nomenklaturans privata kliniker i det kommunis-
tiska Sovjetunionen.
Detta var ingenting som inträffade förr i världen. Av Kenneth Kvist får vi
nu reda på att detta accelererade under Gorbatjovs period. Då fick man från
vänsterpartiets sida möjlighet att sända personer till Sovjetunionen för att
”bada i särskilt gynnsam lera”.
Detta reser en del frågor angående arten av relationerna mellan vänster-
partiet och det sovjetiska kommunistpartiet. Det reser dessutom en del frå-
gor angående moralen i den politiska agitationen. Hur kan man agitera mot
privat sjukvård i Sverige när man accepterar nomenklaturans privata klini-
ker i Moskva?
Sedan en parentetisk fråga: Kom de tillbaka efter att ha sänkts ner i den
sovjetiska leran?
Anf. 35 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! Nej, dess värre kom inte alla tillbaka, Carl Bildt. Jag läste
för ett tiotal år sedan i tidningen Norrskensflamman att den eller den avled
under hälsoresa till Sovjetunionen. Men skämt åsido tycker jag att det är
litet grovt när Carl Bildt försöker insinuera att vi har tagit emot pengar från
det sovjetiska partiet. Kan han visa upp papper på det skall jag gärna ta en
diskussion om det, men det går inte att finna några sådana papper. Det är
riktigt att vi har erbjudits att skicka folk på sjukresor förvissa specialbehand-
lingar. På samma sätt har vårt parti tillsammans med andra tagit emot männi-
skor från Sovjetunionen för behandling här i Sverige, dock inte i samma ut-
sträckning.
Jag fick inget svar på mina frågor om hyreshöjningarna nästa år och den
hyres- och bostadspolitik ni vill bedriva. Min fråga är fortfarande: Vad blir
resultatet av den bostadspolitik som ni säger er vilja föra när det gäller hy-
rorna nästa år och i framtiden? När får vi t.ex. ett system som ersätter det
som ni rev upp för att hålla hyrorna nere? Hur länge skall vi vänta? Eller
tänker ni möjligen gå vidare och slopa resten av räntebidrag och subventio-
ner, som har antytts bl.a. av Knut Billing, vilket i sin yttersta konsekvens
innebär hyreskostnader på över 20 000 kr. i månaden? Är det vad vi har att
vänta?
Frågan är fortfarande, Carl Bildt: Hur kan man gå ut och lova hyressänk-
ningar genom sänkt fastighetsskatt? Än en gång, Carl Bildt: fastighetsskat-
ten påverkar inte det nybyggda beståndet.
Till sist: Regeringen Bildt har inte bekymrat sig om att föra en sysselsätt-
ningsskapande politik. Regeringen påstår att den för den enda vägens poli-
tik. Om det vore på det viset, att alla de uppoffringar som vi nu ställs inför
åtminstone skulle ha det goda med sig att arbeten tryggades, kunde man ju
fundera på saken. Men min uppfattning är att regeringens politik inte bara
är orättvis utan också leder till ökad arbetslöshet. Regeringen hävdar att det
är skattesänkningarna som är det viktiga. Men de skattesänkningar som ni
har genomfört har ju i första hand kommit att omfatta kapital- och förmö-
genhetsbeskattningen.
Jag tror faktiskt Carl Bildt på hans ord när han säger: Vi skall fortsätta att
sänka skatterna. Ja, det tror jag. Men tala då om för oss: För vilka skall ni
sänka skatterna? Skall ni fortsätta att sänka skatten för höginkomsttagare
och kapitalägare, som ni hittills har gjort?
Anf. 36 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Lars Werner är emot att man sänker skatter på kapital. Jag
tror att det grundar sig på att han liksom åtskilliga andra är litet kvar i en
förlegad marxistisk världsbild. När vi sänker förmögenhetskatten på det ar-
betande kapitalet i de små och medelstora företagen, något som är accepte-
rat av Lars Werner, innebär det naturligtvis en sänkning av kapitalbeskatt-
ningen. Men kapital är företag, och företag är sysselsättning och jobb, som
ger inkomster och välfärd. Utan kapital stannar landet. Har vi för hög kapi-
talbeskattning drivs dessutom kapitalet ut ur landet till andra länder. Det var
ju det som inträffade under slutet av 80-talet när investeringsströmmarna
gick ut ur Sverige. Men vi fick inte tillbaka någonting, och därmed utarma-
des vår industriella bas.
Vi måste i Sverige ha en kapitalbeskattning som är konkurrenskraftig i ett
europeiskt perspektiv - annars får vi aldrig några investeringar. Utan inve-
steringar får vi inte några jobb, och utan jobb får vi ingen välfärd. Den gamla
marxistiska retoriken leder alldeles fel. Den leder i sin förlängning till exakt
den typ av misär som vi har sett i länder som ännu tydligare sitter fast i marx-
ismens garn.
Så till förbindelserna mellan vänsterpartiet och det f.d. sovjetiska kommu-
nistpartiet. Jag har inte insinuerat att det i modern tid funnits några ekono-
miska förbindelser av subventionskaraktär mellan sovjetiska kommunistpar-
tiet och vänsterpartiet. Det förefaller uppenbart och i och för sig föga förvå-
nande att omfattande penningtransaktioner har skett till bl.a. Arbetarpartiet
kommunisterna. Det är häpnadsväckande i sig, men det är ingenting man
kan lasta Lars Werner för.
Däremot noterar jag att Kenneth Kvist har bekräftat att vänsterpartiet har
haft tillgång till speciella sovjetiska sjukhusresurser. Detta må ha varit för-
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
35
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
36
svarbart i det enskilda fallet, men jag vet inget annat svenskt politiskt parti
som har haft tillgång till den kommunistiska nomenklaturans privata kliniker
i Sovjetunionen. Detta visar trots allt att förbindelserna mellan det sovje-
tiska kommunistpartiet och det svenska vänsterpartiet långt in i modern tid
haft en mycket speciell och nära karaktär.
Förste vice talmannen anmälde att Lars Werner anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 37 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig böija med att ta upp den handske som lan Wacht-
meister tidigare kastade, nämligen synen på invandringen. Jag har läst flera
av de motioner som Ny Demokrati har väckt här i riksdagen om invand-
ringen, bl.a. en av de motioner som lan Wachtmeister själv har skrivit under
där han säger att det behövs en debatt utan skällsord. Samtidigt går han upp
här i talarstolen och kallar andra för självgodhetens överstepräster.
Det finns även andra motioner om invandringen som är intressanta. En
del är tämligen intetsägande. I motionshögen finns det t.ex. motioner om att
man skall stoppa invandringen under ett eller flera år, och det finns motioner
om att man skall folkomrösta om invandringen. När jag lägger ihop de här
motionerna förmodar jag att Ny Demokratis tanke är att vi skall gå ut och
fråga människor: Skall vi stoppa invandringen under ett eller flera år, ja eller
nej ? Det skulle vara intressant att få veta hur lan Wachtmeister i så fall skulle
rekommendera människor att rösta och vad han själv kommer att rösta på
när han får ta ställning till frågan om vi skall stoppa invandringen under ett
eller flera år.
Detta är en ganska orimlig tanke. Att flyktingar kommer till Sverige beror
inte i första hand på förhållandena i Sverige utan på förhållandena i dessa
människors hemländer. De bryter inte frivilligt upp för att söka lyckan i Sve-
rige trots att de har det ganska bra hemma. De kommer kanske därför att det
är krig i deras hemländer eller för att de är förföljda på grund av sin politiska
övertygelse eller sin religiösa tro. Det är det som får människor att lämna
vänner, släktingar, kära saker, bostäder och allting och ta sig den långa vägen
till Sverige och be om en ny livschans här.
Det är självklart att vi, som i detta internationella perspektiv är privilegie-
rade, ändå skall kunna ta emot dessa människor och säga: Visst, vi skall ge
er en ny livschans. Jag tycker att det är det minsta vi kan bjuda på. Det är
rimligt att vi ger dem en livschans mot att de ger oss resten av sitt liv.
Om man nu ordnade en sådan här mystisk folkomröstning skulle det för
mig vara självklart att säga nej till Ny Demokratis krav på att stoppa invand-
ringen. Men jag är som sagt nyfiken på vad lan Wachtmeister själv svarar på
den frågan.
Herr talman! Länge dominerades den svenska EG-debatten av frågan om
Sveriges neutralitetspolitik och huruvida det med hänsyn till den över huvud
taget var möjligt att tänka sig ett svenskt medlemskap i EG.
Fram till hösten 1990 ansåg en majoritet av de politiska partierna i Sverige
och ledamöterna i denna kammare att neutralitetspolitiken var ett definitivt
hinder för medlemskap. Men då svängde, som alla vet, på några veckor upp-
fattningen, och bara ett drygt halvår senare lämnade Ingvar Carlsson in Sve-
riges medlemsansökan till EG.
Utvecklingen i Europa under det dryga år som har gått sedan riksdagen
fattade sitt viktiga principbeslut har bidragit till att ytterligare minska den
svenska säkerhetspolitikens betydelse i det här sammanhanget. I stället har
intresset av naturliga skäl kommit att fokuseras till frågor som inte tidigare
har diskuterats särskilt mycket i den svenska EG-debatten.
Hur går det med demokratin i EG, är en fråga som man ställer sig. Hand-
lar EG bara, som författaren P. O. Enquist skrev i en debattartikel i Expres-
sen häromdagen, om att ge mer makt åt en politisk elit? Är hela idén med
EG i själva verket ute, förverkad?
Vad kommer svenskt EG-medlemskap att betyda för de svenska skat-
terna, för arbetslösheten, för välfärdspolitiken, för alkoholpolitiken, för
jämställdheten mellan kvinnor och män, för flykting- och biståndspolitiken
och mycket annat? De här frågorna ställs av naturliga skäl mot bakgrund av
att förhållandena i flertalet europeiska länder avviker ganska kraftigt från
dem som råder i Sverige.
Låt mig, herr talman, först anföra några synpunkter på detta med EG och
demokratin.
EG har sannerligen inte tillkommit, eller vuxit, för att tillgodose någon
maktelit utan för att hantera i hög grad verkliga problem. Det har inte minst
handlat om att genom ekonomiskt samarbete säkerställa freden i Europa
och att säkra demokratin i de forna diktaturerna Spanien, Portugal och
Grekland.
I många sammanhang har i själva verket det politiska samarbetet släpat
efter. Maktutredningen, som avgav sitt betänkande för ett och ett halvt år
sedan, skrev: ”Ett av de stora problemen för dagens demokrati är att demo-
kratins institutioner är nationella, under det att samhällsproblemen snabbt
håller på att förvandlas från nationella till övernationella.”
Politiker har med andra ord inte styrt utvecklingen utan snarast reagerat
på nationella konflikter, gränsöverskridande miljöförstöringar, internatio-
nellt företagande och mycket annat.
En rad sådana här frågor måste hanteras i internationellt samarbete. Hur
det samarbetet skall organiseras kan man alltid diskutera, och det förs också
en sådan diskussion fortlöpande i olika i internationella organ, även inom
EG. Här ställs i EG-debatten sådana vitala frågor som om den europeiska
demokratin skall vara baserad på principen en man - en röst eller om natio-
nerna också i framtiden skall spela någon roll.
Något enkelt svar finns inte på dessa frågor. Däremot kan man inte hävda
att internationellt samarbete och överstatliga organisationer självklart inne-
bär någon försämring av demokratin. Tvärtom kan det ses som en vidgning
av demokratin om sådana organ upprättas som kan ta itu med problem som
är för stora för nationalstaten att hantera.
Samtidigt syftar den s.k. närhetsprincipen, som nu har slagits fast i Maast-
richt, till att förhindra att alla frågor lyfts upp till EG-nivå. Politiska frågor
skall hanteras på den nivå där de hör hemma. I praktiken kan vi se att samti-
digt som många frågor lyfts upp till exempelvis EG-kommissionen eller mi-
nisterrådet och alltså tas upp på internationell nivå skjuter man ner frågor
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
37
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
till en mera lokal nivå. Det visar att detta inte bara är en princip på papperet,
utan det är vägledande också i det praktiska politiska arbetet.
Internationellt samarbete har förekommit och förekommer - som jag an-
tydde - i många olika former. Det är självklart att olika organisationer kan
spela en viktig roll i det här samarbetet. Men ingen kan förneka att EG har
utvecklats till den mest kraftfulla och betydelsefulla internationella organisa-
tionen i Europa.
Demokratin tvingas alltid till en avvägning mellan individers deltagande
och effektiviteten i det man vill uppnå. Det här sker inte bara på internatio-
nell nivå utan också i kommuner och landsting, alltså på nationell nivå här i
Sverige. Det är närmast självklart att när besluten flyttas upp sker det en
utspädning av den enskildes makt. Men att ha litet makt eller litet inflytande
över viktiga beslut kan vara väsentligare än att ha absolut makt över ganska
betydelselösa beslut.
Det finns ingen som föreställer sig att Sverige, ens där befolkningen till
äventyrs står helt samlad, kan diktera beslut som skall fattas inom den Euro-
peiska unionen, men i kraft av erfarenheter och goda argument kan vi på-
verka besluten. Det kan faktiskt vara betydelsefullt ibland att ha litet påver-
kan över just sådana här viktiga beslut. Ofta är det bättre att 350 miljoner
människor tar ett halvt steg i rätt riktning än att 8 eller 9 miljoner människor
tar ett helt steg.
Nå, herr talman, hur kommer det då att gå med alla de andra frågorna
som jag nämnde - med skatterna, alkoholpolitiken, välfärden, jämställdhe-
ten osv.?
Låt mig på en gång slå fast att när vi liberaler förespråkar ett svenskt med-
lemskap i EG så gör vi inte det därför att vi tycker att förhållandena i EG-
ländema i alla avseenden är bättre än vad de är här och därför att vi gärna
skulle vilja se en anpassning av Sverige till något slags genomsnittlig nivå
inom EG.
På ett område skulle jag t.o.m. vilja säga att det finns alldeles särskild an-
ledning till eftertanke, och det gäller alkoholpolitiken. När gränserna öpp-
nas är det realistiskt att räkna med att det kan bli svårt att använda prisinstru-
mentet på det sätt som vi hittills har gjort i svensk alkoholpolitik. Det är
beklagligt därför att prisinstrumentet är mycket effektivt - detta visar all
forskning och alla utredningar som har gjorts på området.
Om nu prisinstrumentet används mindre måste det naturligtvis leda till att
andra alkoholpolitiska åtgärder får användas desto mer, t.ex. information
och restriktioner i tillgängligheten. Det vore därför exempelvis helt fel att i
detta läge avskaffa försäljningsmonopolet. Om man skulle överlåta alkohol-
försäljningen till kommersiella krafter skulle det med all säkerhet leda till en
uppgång i alkoholkonsumtionen och därmed i alkoholskadorna.
Alkoholskatterna kan vi alltså tvingas sänka när gränserna öppnas. Det
kommer säkert att krävas också andra anpassningsåtgärder på skatteområ-
det. Men det finns ingenting som tyder på att vi skulle tvingas till sådana
förändringar att den svenska välfärdspolitiken skulle vara hotad.
I själva verket är det min övertygelse att kraven på skattesänkningar sna-
rast skulle bli större, om Sverige valde att stanna utanför EG. Då skulle vi
38
tvingas ta i ännu mer för att övertyga svenska företag att stanna i Sverige och
att i än högre grad ta i för att övertyga utländska intressen att investera här.
Visst finns det för oss mycket att lära i andra europeiska länder. Men det
är också uppenbart att på många områden har vi nått längre än andra, och
vi har viktiga kunskaper och erfarenheter i bagaget med oss in i EG.
Vår internationellt sett framgångsrika drogpolitik - och då tänker jag
också på narkotikapolitiken - är ett exempel på det. Arbetslinjen i arbetslös-
hetspolitiken är ett annat, vår jämställdhetspolitik ett tredje, och det går na-
turligtvis att räkna upp många fler. Jag kan nämna bl.a. äldreomsorgen, där
jag tror att vi faktiskt har en hel del att lära ut. Det finns givetvis stora brister
och problem i svensk äldreomsorg, och dessa försöker vi nu ta itu med på
olika sätt, men det finns också mycket som är bra. Vi har en unik erfarenhet
i Sverige genom att samtidigt ha den högsta kvinnliga förvärvsfrekvensen
och den största andelen personer över 65 år i världen.
Men andra länder närmar sig nu Sverige i bägge dessa avseenden. Ande-
len äldre ökar. Vissa länder kommer under de närmaste tio åren t.o.m. att
passera Sverige och alltså få en större andel personer över 65 år. Samtidigt
ökar i många länder kvinnors krav på förvärvsarbete och på ekonomiskt obe-
roende. Det blir alltmer omöjligt att, som hittills ofta har varit fallet i många
länder, lösa den här svåra ekvationen genom att förlita sig på att kvinnor
utan ersättning skall ta hand om de äldre.
Redan i dag finns det många länder som sneglar på hur vi i Sverige har
löst problemen. De ser hur vi har byggt ut barn- och äldreomsorgen och hur
kvinnor får lön för det arbete som de utför. Detta har lett till att Sverige i
dag har ett högre skattetryck än flertalet andra länder - dock inte högre än
alla andra länder. Det är naturligtvis bra om skattetrycket kan sänkas - det
är ibland t.o.m. nödvändigt - men vi kan också räkna med att andra länder,
på grund av den utveckling som jag nyss har beskrivit, kommer att närma sig
Sverige, vilket är viktigt i sammanhanget.
Det finns enligt min mening ingen anledning att på något sätt ge upp den
svenska välfärdspolitiken när Sverige närmar sig EG - tvärtom. Arbetet för
en bättre barn- och äldreomsorg liksom för ökad jämställdhet mellan kvin-
nor och män skall intensifieras. Även om vi har nått långt i internationell
jämförelse är vi ännu långt från de mål som vi själva har satt upp.
Herr talman! Den debatt om EG som nu börjar komma i gång i Sverige är
nyttig och nödvändig. Det finns förvisso rader av frågor som vi skall disku-
tera, många frågetecken att räta ut, men ingenting talar för att vi har anled-
ning att ompröva vårt beslut att eftersträva svenskt EG-medlemskap.
Tvärtom är det angeläget att Sverige så snart som möjligt får inflytande över
och blir en integrerad del i den spännande och dynamiska process som nu
pågår ute i Europa.
(Applåder)
Anf. 38 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tyckte det var värdefulla och bra synpunkter som Bengt
Westerberg hade i slutet av sitt anförande om äldreomsorgen och kvinnornas
ställning. De skiljer sig naturligtvis flagrant från den den ideologiska syn som
moderaterna har på den stora och den lilla världen. Bengt Westerberg kunde
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
39
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
40
bygga under sin ståndpunkt med jämförelser utomlands, och jag vill säga att
vi på den punkten gör likartade bedömningar.
Jag läste ett anförande som Bengt Westerberg höll vid en konferens med
Stockholms socialförvaltning den 14 januari i år, och innehållet är så pass
sensationellt att jag innan jag börjar diskutera det vill citera det och fråga
Bengt Westerberg om det är korrekt. Han säger:
”1 allmänna ordalag är det lätt att ropa på nedskärningar för att få ut-
rymme för skattesänkningar - men när man konkretiserar handlingsmöjlig-
heterna tystnar skallen.
Skall vi skära ned på barnbidragen? Nej, vi skall i stället öka stödet till
barnfamiljerna genom vårdnadsbidrag eller förlänga föräldraförsäkringen!
Skall vi skära ned på pensionerna? Nej, vi skall i stället höja pensionerna
för de sämst ställda pensionärerna!
Skall vi sänka ersättningen i sjukförsäkringen? Nej, även två karensdagar
är för mycket!”
Bengt Westerberg säger alltså att även två karensdagar är för mycket!
”Skall vi skära ned på skolan? Nej, vi måste satsa mer resurser på våra
ungdomar. Det är en investering i framtiden!
Skall vi minska räntesubventionerna till bostäder eller begränsa värdet av
ränteavdragen? Nej, nu får det inte bli dyrare att bo!”
Är detta anförande, som jag har fått i min hand, korrekt citerat, Bengt
Westerberg?
Anf. 39 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Ingvar Carlsson citerade ur ett anförande där jag använde
en inte helt ovanlig teknik, nämligen att spela upp en dialog, där jag ställde
ett antal retoriska frågor och försökte referera de frågorna. Det finns många
som säger att vi skall sänka skatterna och dra ner mycket på den sociala väl-
färden, och då försöker man konkretisera detta och frågar: Vad är det ni vill
dra ner på? Är det barnbidragen, är det sjukförsäkringen, eller vad är det?
Då får man ofta till svar: Nej, inte just det, något annat.
Det var det jag ville illustrera. Det var för övrigt ingen i publiken som
missförstod detta på något sätt, utan alla begrep precis vad det var fråga om.
Jag har också skickat ut anförandet till massmedia, som inte heller har miss-
förstått det. Det krävs nog att man läser det som fan läser Bibeln för att miss-
förstå det. Jag såg att Birgitta Dahl hade läst det på samma sätt som Ingvar
Carlsson gjorde och skickat ut det över TT för säkerhets skull. Jag hoppas
att hon skickade ut resten av anförandet också.
Det jag säger i mitt anförande är ju sant, dvs. att vad man än pekar på så
möts man av reaktionen: ”Det går inte.” Eftersom vi är övertygade om att
det är nödvändigt att ta ner de offentliga utgifterna tvingas vi fatta en del
sådana här beslut, men vi möter naturligtvis motstånd. Säger vi ”karensda-
gar”, rusar socialdemokrater och andra ut och säger: ”Det skall vi inte ha.”
Annorlunda lät det, när vi på våren 1990 talade om åtstramning i svensk
ekonomi - då var Ingvar Carlsson mer öppen för tanken på karensdagar -
men nu har han ju blivit oppositionspolitiker.
Räntesubventionerna är ett annat exempel. Det är uppenbart att vi måste
skära ner räntesubventionerna till bostäder, men vi kommer att möta ett
starkt motstånd. Många människor kommer att ställa sig upp och säga att
det inte går att göra på det här sättet.
När Ingvar Carlsson och jag nu ändå fick en dialog i detta skede, vill jag
också passa på att säga att det påstående som han tidigare gjorde, om att de
skattehöjningar som socialdemokraterna vill genomföra skulle vara i linje
med den skattereform som vi hade kommit överens om, inte är sant. Det
kan finnas en eller annan liten skattehöjning som har med skattereformen att
göra, men den stora mängden har det inte. Där finns bl.a. en stor skattehöj-
ning som direkt strider mot vad Ingvar Carlsson och jag kom överens om,
nämligen urholkningen av reallöneskyddet, som ger 1,5 miljarder kronor. I
övrigt handlar det framför allt om att skärpa förmögenhetsskatten, att införa
sociala avgifter på vinstandelar och andra saker som vi ingalunda har kommit
överens om tidigare. Av de 8 miljarderna är det alltså minst 7 miljarder som
inte har ett dugg med skattereformen att göra. Det som Ingvar Carlsson tidi-
gare sade på den punkten var inte korrekt.
Jag vill också, för att fortsätta vår dialog från tidigare, understryka att de
löften som vi i folkpartiet liberalerna och jag personligen har givit de handi-
kappade kommer att uppfyllas. Jag hälsar Ingvar Carlsson välkommen på
vagnen, äntligen.
Anf. 40 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Nu har vi alltså fått bekräftat att mitt citat var ett korrekt
återgivande av anförandet. Jag fann innehållet så anmärkningsvärt att jag
inte ville bötja polemisera mot det utan att först ha klarat ut detta. Nu säger
Bengt Westerberg att det är mer retoriska frågor, men i stycket ovanför det
jag citerade sägs följande:
”Att många av nedskärningarna väcker kritik är inte att förundras över.
Den debatten skall vi ta. Men reaktionerna borde få också dem som före-
språkar mycket omfattande skattesänkningar att besinna sig. Protesterna
skulle bli än mer högljudda, och välgrundade, om vi försökte minska utgif-
terna med tiotals miljarder kronor till.”
Det är precis detta som regeringen, statsministern och, om jag förstår det
rätt, finansministern utlovar. Carl Bildt har i alla fall i debatten i dag bekräf-
tat att det är detta det är fråga om.
Jag delar alltså i och för sig Bengt Westerbergs uppfattningar här, men jag
får det inte att gå ihop. Jag tror att det är farligt om man i så grundläggande
frågor ger dubbla budskap till allmänheten och alla andra som bedömer ut-
vecklingen. Regeringen måste här inom sig snabbt klara ut vad det är som
gäller.
Jag tror, herr talman, inte att jag är ensam om att ha uppfattat detta anför-
ande av Bengt Westerberg som ett klart socialliberalt inlägg, som uttrycker
en stark oro för att nedskärningar på tiotals miljarder kronor kommer att
hota centrala delar av välfärdspolitiken. Det är bra, men det stämmer inte
med en moderat skattepolitik. På den punkten måste regeringen alltså
snabbt klara ut var den i verkligheten står. Jag nöjer mig med detta i dag.
Anf. 41 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Självfallet skall regeringen återkomma med preciseringar
när det gäller besparingar under de kommande åren, men låt mig gärna tala
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
42
om för Ingvar Carlsson vad som oroar mig. Det är den situation som social-
demokraterna har försatt oss i när det gäller den ekonomiska politiken. Se-
dan några år tillbaka är det en total stagnation i svensk ekonomi, vilket av-
sätter effekter i form av en ökande arbetslöshet, ett stigande budgetunder-
skott och en rad andra problem.
Om detta fortsatte skulle vi naturligtvis aldrig klara av att slå vakt om den
välfärd som vi vill slå vakt om. Även om det är kärvt nu skall vi se till att vi
skapar utrymme för en del mycket angelägna reformer, t.ex. vårdbidraget.
Det är nonsens att säga, som Ingvar Carlsson förut gjorde, att det inte har
funnits utrymme för det under alla år när vi hade högkonjunktur men att det
nu plötsligt finns utrymme. Ja, det finns utrymme därför att vi har skapat
det genom omprioriteringar. Felet med er politik är att ni inte vill göra de
omprioriteringarna - därför har ni hela tiden sagt nej till den här angelägna
handikappreformen.
På samma sätt kommer det att bli när vi lägger fram förslag om den stora
handikappreformen - vi kommer att skapa utrymme för den genom omprio-
riteringar. Många av de förslagen har vi för övrigt redan presenterat i budget-
propositionen.
Vi kan inte fortsätta med ekonomisk stagnation, utan vi måste lägga om
politiken. Vi har lärt oss, bl.a. av produktivitetesdelegationen, som ju var
en utredning som socialdemokraterna tillsatte, att om vi inte kan klara av
stabiliseringspolitiken kommer Sverige att halka efter. Därför är det så oer-
hört viktigt att vi när vi nu utformar den ekonomiska politiken har klart för
oss att effekterna av de beslut som vi nu fattar kommer under 1993 och 1994 -
de skall inte verka i det konjunkturläge som vi nu har utan i ett kommande
läge. Vi utformar politiken med den utgångspunkten och med sikte på att få
i gång tillväxten för att kunna slå vakt om och utveckla välfärden.
Anf. 42 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Vore man elak skulle man fråga om det finns något parti vars
moral ligger högre än folkpartiets och, om så inte är fallet, om det någonsin
har funnits det. Men det skall jag inte göra. I stället skall jag ta upp några
andra mycket viktiga frågor.
Bengt Westerberg talade om våra motioner om invandringsproblemati-
ken. I motion nr 77, som är en partimotion, återfinns våra attityder och våra
förslag. Det vore bra om de publicerades, om vi t.ex. kunde få in dem i någon
av era tidningar, men det är minsann inte lätt! Det är nämligen mycket kloka
förslag.
Westerberg talade i stället om ett par andra motioner, som är individuella.
Även riksdagsmän är individer - det kanske förvånar en del, men det är fak-
tiskt sant. De har rätt att väcka individuella motioner. I en har motionären
sagt: ”Stoppa invandringen tillfälligt!” Det återgav naturligtvis inte Wester-
berg - det passar ju inte så bra. ”Folkomrösta om invandringen!”
De motionerna gick vidare till utskottet därför att det är nyttiga frågeställ-
ningar för utskotten att diskutera och därför att folk ute i verkligheten tänker
och frågar just så, och då skall vi ge svar - vi är nämligen till för att ge svar
på folks frågor och inte bara på en massa frågor som vi själva hittar på. De
har valt oss för att göra detta.
När det gäller folkomröstningsfrågan hoppas jag personligen verkligen att
flyktingpolitiken så småningom får en så klok utformning att det blir fullstän-
digt onödigt att ha någon folkomröstning - jag vill inte ha någon folkomröst-
ning.
Sedan skulle jag vilja fråga om Bengt Westerberg anser att svenska folket
har större skuld till de nu aktuella invandrarproblemen än regering, riksdag,
invandrarverk och andra myndigheter. Är det alltså folkets fel, eller har det
begåtts något fel högre upp? Litet självkritik på den punkten tycker jag att
det vore trevligt att få höra någon gång.
Tycker - för att ta några konkreta exempel - Bengt Westerberg att det
vore riktigt att utvisa utländska medborgare som upprepat begår grova brott
i Sverige? Det är ett konkret förslag som återfinns i vår partimotion. Det
vore intressant att få veta.
Är Westerberg, folkpartiet och regeringen medvetna om att hemspråksun-
dervisningen, som enligt riksrevisionsverkets analyser kostar skattebeta-
larna 1,3 miljarder, medför större svårigheter för de invandrade skolbarnen
att följa grundskoleutbildningen och alltså har gjort det svårare för dessa ele-
ver att komma in i det svenska samhället och få en rimlig chans för sin fram-
tid?
Hemspråksundervisningen är betydligt viktigare än komvux och annat,
och den måste nu värnas. Varför skall just hemspråksundervisningen vär-
nas? Hur resonerar man då?
Tycker inte Bengt Westerberg att det vore bättre om vi hälsade våra nya
landsmän välkomna genom att låta dem lära sig svenska språket, svenska
seder och bruk, svenska lagar och attityder?
Till sist, herr talman: Vad skulle Bengt Westerberg själv göra om han av
någon okänd anledning hamnade som invandrare i Nya Zeeland - skulle han
då begära utbildning i svenska? Destinationen kan, om den inte passar herr
Westerberg, ändras till exempelvis Irak.
Anf. 43 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag konstaterar att lan Wachtmeister inte har haft tillfälle att
läsa Ny Demokratis egna motioner, och jag kan förstå det - jag vet att det
är många motioner att läsa under den allmänna motionstiden. Men faktum
är att John Bouvin, en av de personer som har skrivit under den s.k. partimo-
tionen, som också lan Wachtmeister har signerat, har skrivit under även ett
par andra motioner. Man får väl ändå anta att en förnuftig person som tillåts
skriva under partimotionen också anses förnuftig och klok i andra samman-
hang.
Denne Bouvin har tillsammans med en annan ledamot begärt folkomröst-
ning. Det är bra att lan Wachtmeister tar avstånd från det. Men han har dess-
utom i en särskild motion, fristående från förslaget om folkomröstningen,
föreslagit att man skall begränsa invandringen under ett eller flera år till ett
absolut minimum. Det var inte fråga om någon tillfällighet, utan ”under ett
eller flera år till ett absolut minimum”. Min fråga är om lan Wachtmeister
delar den uppfattningen eller inte.
Så ställde lan Wachtmeister den något underliga frågan: Är invandrings-
problemen folkets eller regeringens fel? Det är väl vare sig folkets eller rege-
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
43
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
44
ringens fel att det uppstår problem. Att det kommer flyktingar till Sverige
beror ju, som jag sade förut, på att det finns problem i andra länder. Det
beror på att människor lever i diktaturer och att det rasar krig på många håll
i världen. Det är därför de här människorna kommer hit. De har kommit
från Latinamerika, från Mellanöstern och på senare tid från det gamla Jugo-
slavien - det är Kosovoalbaner och andra som har kommit hit därför att det
där råder oro; de är rädda om sitt eget skinn, om sina familjer, om sina barn.
Det är därför de kommer hit och ber att vi skall ge dem en ny livschans.
Att det sedan kan uppstå problem är självklart, och det är ingen som har
blundat för dem. Allt det här talet om att vi har lagt locket på är bara snack.
Vi har fört den här debatten i många år, långt innan lan Wachtmeister bör-
jade sin politiska karriär, och vi kommer att fortsätta att föra den debatten.
Men då är det naturligtvis vår skyldighet som politiker, oavsett om vi sitter
i regeringen eller tillhör oppositionen, att försöka förklara för de människor
som ännu inte vet det, varför flyktingar kommer hit och vilka problem flyk-
tingar stöter på. Men det är naturligtvis också vår uppgift att förklara för
invandrare och flyktingar vilka regler, vilka normer, vilka värderingar som
gäller i Sverige, för att underlätta deras anpassning till det svenska samhäl-
let. Men jag tycker inte att det är den rollen som lan Wachtmeister försöker
kreera. Med försåtliga antydningar uppmuntrar han och många andra perso-
ner från Ny Demokrati i stället de flyktingfientliga stämningar som finns. På
den punkten vill jag ge Pierre Schori och Georg Andersson alldeles rätt, om
det var det de hade skrivit.
Om jag skulle emigrera till Nya Zeeland skulle jag försöka lära mig att tala
engelska, vilket jag tror att man huvudsakligen gör där. Men samtidigt skulle
jag tycka att det vore ganska trevligt att hålla kontakt med mitt gamla land,
och framför allt skulle jag se till att mina barn fick chans att läsa svenska så
att de kunde läsa svenska författare och tala med sin farmor och farfar, sin
mormor och morfar och mycket annat som de kan ha glädje av. Och det
tycker jag också att vi skall unna de invandrarbarn som kommer till Sverige.
(Applåder)
Anf. 44 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Vi unnar också invandrare i Sverige att tala sina språk. Frå-
gan gällde, om vi skulle använda skattebetalarnas pengar, som inte räcker
till komvux och allt möjligt annat, till det och värna just det.
Det som har sagts om våra partimotioner och andra motioner har jag re-
dan besvarat - jag tänker inte göra det en gång till.
De försåtliga antydningarna och angreppen på oss är häpnadsväckande.
Bengt Westerberg upprepar alltså det som tidigare Schori, han själv och
Georg Andersson givit uttryck för. Bengt Westerberg anser att det finns en
likhet mellan nynazismen i Tyskland och Ny Demokrati i Sverige - det lät
han nämligen påskina i sina vänliga välkomstord här i riksdagen när riksda-
gen öppnade i höstas. Jag måste då ställa frågan till honom direkt, om han
vidhåller detta, och jag vill ha svar på den. Jag tycker det är ett groteskt på-
stående.
Sedan tycker jag att man skall ta fram de siffror som finns och inte dölja
dem bakom en massa fraser. Det är det som ligger i vårt förslag: Plocka fram
statistiken! Vi vet att vi från 1989 till 1991 tagit emot 150 000 flyktingar i Sve-
rige. Det sägs aldrig. Varför sägs inte det? 10 000 av dem var FN-flyktingar.
Tala om sådant här! Sopa det inte under mattan! Diskutera det öppet! Då
väcks också folks förtroende. Då behöver man inga folkomröstningar. Då
kommer man fram till en politik som alla kan stå för. Vi är med på en sådan
vettig politik. Vi är inte skenheliga. Vi inser att det här är ett problem därför
att väljare i Sverige har sagt att det är ett problem.
Anf. 45 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag vet mig inte ha dragit några paralleller mellan nynazis-
terna i Tyskland och Ny Demokrati. Det enda jag har sagt - och där tycker
jag att jag står på mycket fast grund - är att det inom Ny Demokrati finns
mycket invandrarfientliga stämningar. Det är uppseendeväckande när par-
tiets partiledare i riksdagen på en direkt fråga inte kan svara om han anser
att invandringen skall begränsas till ett absolut minimum under ett eller flera
år utan säger att han redan har kommenterat detta, vilket han inte har gjort.
Jag tycker att lan Wachtmeister missförstår sin roll såsom svensk parla-
mentariker, när han tror att det viktigaste är att tala om att för många in-
vandrare och flyktingar kommer till Sverige i stället för att ge sig ut på fältet
och förklara för dem som till äventyrs inte riktigt har förstått varför männi-
skor kommit hit. Han bör förklara att det är bakgrunden i flyktingarnas hem-
länder som gör att de kommer hit, att dessa människor är helt inställda på
att göra en bra insats i sitt nya hemland och att alla invandrare som har kom-
mit hit också gör det.
Varför inte ta ett annat grepp, som jag försökte ta när vi uppträdde tillsam-
mans på Skansen häromdagen: Förklara för människor att vi faktiskt är in-
vandrare allihop, fast några kom hit för 8 000-9 000 år sedan. De har ätt-
lingar som har glömt bort att deras förfäder var invandrare. Vi sitter alla i
samma båt. Det borde vara självklart för oss som har funnits här länge och
som haft förmånen - jag vill verkligen understryka att det är en förmån - att
växa upp i detta fredliga och välmående Sverige att hjälpa människor som
har kommit hit såsom flyktingar. Jag hoppas att lan Wachtmeister innan
denna mandatperiod har gått kan ta sig samman och ställa upp på den rätta
sidan och inte fortsätta att uppmuntra invandrarfientliga krafter.
Förste vice talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 46 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! Det var egentligen en annan fråga som jag tänkte ta upp,
men det skall jag göra i nästa replik.
Med anledning av det senaste replikskiftet vill jag säga att jag många
gånger under de senaste året har haft anledning att uttala mig positivt om
Bengt Westerbergs rakryggade hållning mot rasism och främlingsfientlighet.
Det är viktigt att ledande politiker vågar utmana dem som utnyttjar rädsla
och okunskap för att uppmuntra främlingsfientlighet och antidemokratiska
stämningar. Rädsla, oro och skräck är jordmånen för främlingsfientlighet.
Syftet för dem som vill skapa denna osäkra situation är uppenbart: det
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
45
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
46
ger möjlighet för antidemokratiska krafter att få genomslag för sitt budskap.
Metoden är att angripa oskyldiga. Skall vi lyckas slå vakt om vårt öppna och
demokratiska samhälle, är det fundamentalt att uppträda tolerant och be-
tona alla människors lika värde. Jag vill gärna ha detta sagt efter Bengt Wes-
terbergs inlägg.
Jag vill också ta upp en annan fråga. Till Sverige har under de senaste åren
kommit människor från olika länder, vilkas kultur och religion skiljer sig av-
sevärt från vårt levnadsmönster. Detta sätter naturligtvis vår tolerans på
prov. I dag är t.ex. islam en betydande och växande religion även i vårt land.
Därför blir jag litet fundersam och orolig, när jag ser att regeringen på sina
håll sätter kristendomen såsom överordnad andra trosläror. Regeringen hål-
ler på att ge kristendomen en särställning i skolan.
I regeringens förslag till en översyn av läroplanen heter det att skolan skall
bygga på kristen etik. Författaren P. C. Jersild varnade för detta i en krönika
i Dagens Nyheter i söndags. Han skrev: ”Kristen etik är en speciell form av
etik som arbetar med förutsättningen att kristna värden är överlägsna andra
värdesystem.” Därför vill jag fråga: Tror inte Bengt Westerberg att detta kan
uppfattas såsom skrämmande för människor som tillhör andra religioner?
För mig och Bengt Westerberg och många andra spelar detta kanske inte
någon större roll. Men för många människor för vilka religionen är ett funda-
mentalt värde i livet kan nog detta uppfattas såsom skrämmande. Är det inte
dags att göra en översyn av regeringens läroplansöversyn?
Jag vill även ställa en fråga beträffande handikapputredningen: Jag vet att
Bengt Westerberg är positiv till denna utrednings förslag, men hur skall för-
slagens genomförande betalas?
Anf. 47 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Det råder i regeringen ingen oenighet om att religionsfrihet
är en viktig princip och att man i skolan skall undervisa om olika religioner.
Jag tycker att det är ganska självklart att den kristna etiken och de kristna
värdena spelar en viktig roll i vårt samhälle. Sverige har varit ett kristet land
under lång tid. Även vi som inte själva bekänner oss till kristendomen har
självfallet blivit påverkade av detta. Vi har lärt oss en del om kristendomen
i skolan. Det finns i kristendomen levnadsregler som är viktiga även för Lars
Werner och mig och en del andra personer som inte själva är bekännande
kristna. Det är ganska rimligt att man i skolan berättar om detta.
I direktiven till läroplanskommittén står det nu inte, om jag minns rätt,
riktigt så som Lars Werner sade, utan det betonas att det är kristen etik och
humanistiska värden som man skall ta hänsyn till. Det får väl anses täcka
mycket av den kristna tradition som jag tycker att det är rimligt att man un-
dervisar om i den svenska skolan.
Lars Werner frågade om finansieringen av handikappreformerna. Vi har i
den nuvarande budgeten föreslagit en lång rad av besparingar. De kommer
att blomma ut fullt ut nästa år. Karensdagarna är ett exempel och föränd-
ringen av arbetsskadeförsäkringen ett annat. Det finns många fler sådana
exempel. Handikappreformen, som vi aviserar, är finansierad flera gånger
om. Pengarna skall räcka till mer än så. De skall räcka till att minska budget-
underskottet samt till andra angelägna reformer. Finansieringen är i prakti-
ken redovisad redan i den budget som vi har lagt fram. Mer precist får vi
återkomma till detta, när vi lägger fram budgeten för 1993.
Anf. 48 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! Det är möjligt att jag har läst annorlunda än Bengt Wester-
berg om kristendomen och dess särställning. Jag känner mig i så fall litet lug-
nare efter Bengt Westerbergs besked. Men det får vi säkert tillfälle att disku-
tera detta flera gånger.
Åter till handikapputredningen. Det har i sommar förts en debatt mellan
förre socialministern Bengt Lindqvist och Bengt Westerberg om hur handi-
kapputredningens utmärkta förslag skall finansieras. Ena gången hävdade
Bengt Westerberg att det är minskningen av avdragsrätten för fackförenings-
avgifter som skall betala. Andra gången skulle de pengarna användas för att
finansiera skattereformen. Detta går inte ihop. Jag har litet svårt att förstå
hur man kan öronmärka pengar. Jag tror att det var litet lättsinnigt av Bengt
Westerberg att från böljan gå ut och säga att det var just pengarna från fack-
föreningsmedlemmarna som skulle betala handikappreformen.
Jag vill så ta upp en annan fråga, som också har med handikapp att göra.
Jag deltog tillsammans med andra representanter för partierna i en panelde-
batt för en tid sedan. En av frågorna var hur man skulle kunna bryta de ut-
vecklingsstördas isolering. Föreningen för utvecklingsstörda barn och
Landstingsförbundet drev för en tid sedan en kampanj för att få flera kon-
taktpersoner. Det gav ganska bra resultat. Jag frågade under denna debatt
om inte också FUB borde ges möjlighet att driva en liknande kampanj och
då kanske ha föreningslivet såsom målgrupp. Och varför inte en liknande
kampanj riktad till arbetslivet och näringslivet? Den gången svarade Bengt
Westerbergs partisekreterare Peter Örn positivt. Nu vill jag fråga partileda-
ren, regeringsledamoten och socialministern om han är beredd att ställa me-
del till förfogande för en sådan kampanj.
Anf. 49 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Om igen vill jag säga följande om finansieringen av handi-
kappreformen. Vi liksom övriga partier fick en fråga från handikappförbun-
den, HCK, inför valet. Vi svarade att vi tyckte att det var lämpligt att finan-
siera detta exempelvis genom att ta bort skattereduktionen för medlemsav-
gifter i fack- och arbetsgivarföreningar men att vi självfallet var öppna för
att diskutera annan finansiering. Vi ville inte i något tänkbart parlamenta-
riskt läge fälla reformen på grundval av oenighet om finansieringen. Men det
kändes ändå angeläget att vi, samtidigt som vi sade ja till handikapprefor-
men, vågade lyfta fram en besparing som också gav en del motstånd och en
del fiender.
Vi har tidigare sett många exempel på att man har vägrat diskutera finan-
sieringen av stora reformer. Därför har de hela tiden skjutits på framtiden.
Ett illustrativt exempel är vårdbidraget. Ingvar Carlsson bekräftade nyss att
socialdemokraterna inte har genomfört det, därför att socialdemokraterna
inte har sett några möjligheter över huvud taget till omprioriteringar i de
statliga budgetarna under de senaste sex åren. Det är klart att ingenting hän-
der på reformsidan om man inte är beredd att omprioritera och om det dess-
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
47
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
48
utom är besvärliga ekonomiska tider. Men självfallet har vi varit öppna för
att diskutera andra nedskärningar. Och nu föreslår regeringen en lång rad
olika nedskärningar som skapar det nödvändiga resursutrymmet för att
denna reform skall kunna genomföras. Det tycker jag är bra, och jag hoppas
att vi får ett brett stöd för detta här i kammaren.
Sedan ställde Lars Werner en konkret fråga om möjligheterna att hjälpa
utvecklingsstörda med ytterligare projekt. I grunden är jag mycket positiv.
Den kampanj som de har bedrivit för att värva kompisar har fått finansiellt
stöd från allmänna arvsfonden, och det är de resurser som vi förfogar över.
Vi ger FUB och andra handikapporganisationer mycket hjälp den vägen.
Och jag skall gärna säga att även tidigare regeringar har gjort det. Om det
kommer in förslag från FUB om att driva kampanjer riktade till föreningsli-
vet eller näringslivet, kommer vi självfallet att pröva också dessa förslag i
positiv anda.
Förste vice talmannen anmälde att Lars Werner anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 50 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Att slå vakt om det egna - om traditioner och kultur, sitt
arv - är mänskligt och naturligt. Men att slå vakt om det som står oss nära
får aldrig innebära skygglappar mot omvärlden eller bli till fientlighet mot
andra männniskor, vilket har berörts här i debatten. När så sker kan det ofta
bero på inskränkthet, brist på perspektiv eller på rädsla. I värsta fall beror
det på värderingen att människor har olika värde.
De rasister som begår våldshandlingar är kriminiella, fega och ynkliga. Vi
fördömer och avskyr deras gärningar. I olika behandling och olika värdering
av människor finns det alltid en grogrund för våld. Därför är den rasism som
vi känner från historien blodsdränkt. Därför är rasism i grunden en vålds-
ideologi. Därför är den omänsklig, måste fördömas och isoleras - även ge-
nom lag när så är möjligt.
Nu delar vi alla ansvaret att tända eldar - eldar som varnar, eldar som
väcker; kunskap, engagemang och inlevelseförmåga. Nu gäller det medmän-
niskors värde, rättigheter, trygghet - och liv. Nu gäller det att sätta gränser
som visar att vi bryr oss om.
Centern står för bärkraftig och uthållig tillväxt. Det gäller att ta till vara
hela landets kapacitet och att göra investeringar som håller också på sikt -
både ekonomiskt och ekologiskt. Det gäller att hushålla - att rätta munnen
efter matsäcken och att inte leva över sina tillgångar. Det är sund ekonomi.
Det var centerns besked före valet, och det är den politik som vi medverkar
till i regeringsställning.
Det är också centern som, i valrörelse, regeringsförhandlingar och rege-
ringsarbete, driver kravet på rättvis fördelning, men det är självklart att det
måste finnas något att fördela: sänkt moms på det för dagen nödvändiga -
maten, resorna till och från jobbet, boendet. Nu är detta ett faktum. Princi-
pen om enhetlig moms är bruten.
Centerns argument för denna politik är ideologiska: Alla måste vara del-
aktiga - både i skattesänkningarna, som ger mer kvar i den egna plånboken,
och i ansvaret för att skapa balans i landets ekonomi. Alla måste veta att alla
behövs när landets ekonomi skall bringas i balans. Alla måste kunna leva på
sin lön. Därför är rättvis fördelning en nyckel till en ekonomisk politik, där vi
alla är beredda att respektera strama tyglar och har förståelse för nödvändig
förnyelse, även när den innebär åtstramning och nedskärning i välfärdssyste-
met.
Centerrörelsen kan aldrig någonsin acceptera arbetslöshet som ett medel
i den ekonomiska politiken. Och där ligger också en viktig motivering till att
man måste ägna sig åt omprioriteringar, nämligen för att frigöra de resurser
som behövs för att bekämpa arbetslösheten. Arbetet är en del av männi-
skans värdighet. Arbetslösheten medför alltid kostnader - i form av resurs-
slöseri, mänskligt lidande och kronor och ören för samhället.
Vi har nu det svåraste konjunktur- och arbetsmarknadsläget sedan 1930-
talets depressionsår. Det kräver att arbetsmarknadspolitiken får de medel
som kan användas effektivt. Det kräver sänkning av arbetsgivaravgifter för
fler branscher och verksamheter i de mest utsatta regionerna i vårt land, vil-
ket regeringen har föreslagit. Nu förbereds också en proposition för att ge
ungdomar arbete. Vi kan aldrig tillåta att ungdomarna stängs ute i kylan,
lämnas i långtidsarbetslöshet och socialbidragsberoende. Det är arbetslinjen
som skall gälla. Den måste sätta sin prägel också på bostads- och byggpoliti-
ken. Nu, när åtgärder uppenbart är nödvändiga, är det god ekonomi att inve-
stera i vägar och järnvägar och att tidigarelägga ofrånkomliga om- och till-
byggnader. För att nu snabbt få fram investeringar med sysselsättningsef-
fekt, måste mindre och väl spridda projekt prioriteras. De stora projekten
har en benägenhet att aldrig bli färdiga i tid. Den inriktningen ger jobb till
anläggningsarbetare, entreprenörer och mindre företag med outnyttjad ma-
skinpark och outnyttjade fordon.
Politikernas uppdrag är att skapa goda förutsättningar för alla medbor-
gare. Vi i centerrörelsen vill göra alla till samhällsbyggare. Det är en del av
vår decentraliseringsideologi.
Kampen för de många människomas delaktighet i samhället måste fort-
sätta. Det kräver decentralisering. Det kräver förnyelse och fördjupning av
demokratin. Folkstyret måste stärkas, bl.a. genom att rollen för politiker
renodlas. Vi politiker skall ge uttryck för människors visioner, idéer och krav
på ett bättre samhälle. Vi skall vara människomas företrädare och forma
färdriktningen och spelreglerna.
Alla medborgare skall veta att bra barnomsorg och bra vård, äldreomsorg
och fullgott stöd för handikappade finns att tillgå, men att tjänsterna skall
kunna tillhandahållas även utanför den offentliga verksamheten. Vi i cen-
tern välkomnar både kooperativa och enskilda initiativ. Den förnyelsen är
på väg, framdriven av människors behov och av människor i samverkan, och
den nya regeringen öppnar nya möjligheter. Nu förbereds, helt enligt rege-
ringsförklaringen, förslag om vårdnadsbidrag till småbarnsfamiljerna. Det
kan bli en vägvisare till förnyelse av fler gemensamma offentliga verksamhe-
ter. Dessutom ger arbetet med ett nytt pensionssystem förhoppningar om
högre grundpension, lika för alla, dvs. ökad grundtrygghet.
Ansvaret för skador på jordens ozonskikt, för försurning och död i skogar
och vatten, för ökenspridning eller för laglösa bioteknikexperiment - eller,
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
4 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 62
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
50
om man så vill, positivt uttryckt, ansvaret för marken och den biologiska
mångfalden, för skydd av urskogar, hagar och våtmarker och värdefulla älv-
sträckor, ansvaret för frisk luft och rent vatten - uppfattas ofta som enbart
långsiktiga perspektiv. Så är det inte. Ansvaret är omedelbart, annars ökar
vi bara miljöskulden.
Men vi måste tillägna oss ett nytt sätt att hantera miljöansvaret. Tiden är
förbi då miljöpolitik främst var att reagera och reparera i efterhand. Vi
måste förebygga miljöskador. I planering och vid beslut måste miljökonse-
kvenserna bedömas och vara utslagsgivande. Det är bl.a. därför som jag med
ett sådant eftertryck har reagerat när det plötsligt har lagts fram utredningar
som totalt saknar denna del, och som dessutom ingick i direktiven. Jag tän-
ker återigen på den Hjalmarssonska utredningen. Varje verksamhet och
varje vara måste kunna fungera i samklang med naturen - det är målet.
Det är fråga om ett systemskifte - i ordets rätta bemärkelse. Vi måste
ställa krav på att de råvaror som sätts in i produktionsprocesserna kommer
från naturens kretslopp och kan återföras dit. Det fordrar en ny avfallspoli-
tik, där ansvaret för detta med att bekosta avfallshanteringen läggs redan i
de första leden i produktionskedjan - en politik som ger ekonomiska incita-
ment att välja ren produktion. Energianvändningen måste anpassas till mil-
jön. Vi måste välja energiformer som så att säga flödar och förnyas. En lång-
siktigt hållbar utveckling förutsätter att vi utgår från vad naturen kan bära.
Nu måste vi börja bygga kretsloppssamhället.
Det internationella miljöarbetet blir allt viktigare. Sverige har en stor roll.
Men det gäller bara om vi är beredda att gå före - att ta till vara våra fördelar,
vår kunskaps- och utbildningsnivå, forskarsamhället, de många tekniskt
avancerade företagen och våra stora förnybara resurser - och bara om vi är
beredda att visa solidaritet.
Vi måste vara beredda att använda marknaden. Det förutsätter rätt pris
på miljön och välinformerade konsumenter som väljer miljövänligt. Därmed
kan byråkratin minska och lagarna bli effektivare. Ekologisk balans är en
förutsättning för en långsiktigt bärkraftig och uthållig tillväxt. Men miljön är
så mycket mer. Den kan bli drivkraften för ekonomin. Miljövärden kan ald-
rig vara en belastning - att samla på sig en miljöskuld är däremot en belast-
ning. När Japan nu anammar den här linjen bör också vi kunna göra det. En
bra miljö är en positiv konkurrensfaktor. Men vi kan inte begära att de fat-
tiga länderna skall prioritera miljö framför mat för dagen - så långt är det
riktigt. Därför måste Sverige liksom andra rika länder vara pådrivande be-
träffande solidariskt samarbete.
Jag tänker då på bl.a. Riokonferensen i år och på den Östersjökonferens
som äger rum i början av april och som syftar till att skärpa också miljöpoliti-
ken i Europa. Den 21 februari t.ex. blir det ju i miljövårdsberedningens regi
en stor utfrågning om EG, EES-avtal och miljöpolitiken.
Det nordiska samarbetet förnyas och fördjupas. I ett öppet och demokra-
tiskt Europa är det viktigt att vi i Norden lägger ner kraft och koncentrerar
oss på de områden som ger den nordiska länderkretsen dess särprägel. Det
gäller kultursamarbetet. Det gäller välfärdspolitiken, arbetsmarknadspoliti-
ken och jämställdheten. Det gäller inte minst en politik för regional balans -
något som är helt avgörande för nordiska länder med vidsträckta geografiska
områden som är glesare befolkade än centrala och södra Europa, men som
har samma behov av att kunna hävda sig på en alltmer integrerad Europa-
marknad.
Centerns vision är ett Europa utan nya barriärer - med respekt för olika
länders olika val av former för samverkan med grannländer och grannekono-
mier. Ingen skall kunna tvivla beträffande grunden för den svenska säker-
hetspolitiken, som ligger fast - alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i
krig. Ur den synvinkeln är det bra med tre alliansfria stater - Österrike, Fin-
land och Sverige - som samtidigt förhandlar om förutsättningarna för EG-
medlemskap. Därtill kan Finland och Sverige gemensamt tydliggöra sina re-
gionala förutsättningar och krav. De regionala hänsynen inom EG måste få
nya, kompletterade kriterier. Det är ett krav vid finska och svenska EG-för-
handlingar. I Sverige skall medlemskapsfrågan slutligt avgöras av svenska
folket - efter en demokratiskt anständig beslutsprocess.
Den böljade dåligt som en fotnot i ett krispaket, som ett sätt att blidka
marknaden. Låt oss hoppas att den slutar bättre, i en tydlig och avgörande
folkomröstning efter en ordentlig utbildnings- och studieperiod. Demokra-
tin får inte slarvas bort.
Anf. 51 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag inte på något sätt betviv-
lar Olof Johanssons miljöpatos. Det är säkert rätt att ha en miljöprofil, och
vi behöver alla ha en sådan. Men är det då inte ett väldigt bra förslag att alla
pengar läggs där de verkligen ger effekt, dvs. att de läggs på insatser på andra
sidan av Östersjön? Att det samtidigt ger jobb här i Sverige och innebär ett
bättre liv för alla är väl inte att beklaga.
Vi här har nått ganska långt. Låt oss därför göra någonting där!
Det lär krävas 40 miljarder kronor i investeringar om Östersjön skall ren-
sas. Det räcker inte att vi vidtar åtgärder här. Vi måste hjälpa till på andra
håll också.
Det gäller stora frågor, framtidsfrågor. Det är viktigt att vi ser till den bild
man har av oss ute i världen och att vi förstår vad det egentligen är som vi
skall göra och vad vi kan göra. Verkligheten har kommit inpå knutarna för
Sveriges del. De stora frågorna i dag gäller svält, stora folkvandringar, be-
folkningsexplosioner osv.
Låt mig sedan ställa ytterligare två frågor.
Den ena frågan handlar om självplågeriet i ert skatteprogram. Centern är
egentligen emot turistmomsen. Det har vi lyckats förstå. Men varför är man
då för energiskatt och höga miljöavgifter? Man bör kunna inse att sådant
enbart leder till att produktionen flyttar utomlands, till att vi får köpa pro-
dukter utomlands som är tillverkade utan fördyrande pålagor och skatter.
Hur många jobb vill centern alltså offra för att verka ”grön”?
Nästa fråga: Tycker Olof Johansson att det är rimligt att diskutera ett ut-
nyttjande av löntagarfonderna där man dels skapar ett spritt ägande över
hela landet - det handlar alltså om privatisering -, dels kan använda dem till
aktiv och påtaglig hjälp till småföretag? Jag tänker då på nya företag, företag
på centralorter och, inte minst, företag i glesbygder men också på nya spän-
nande projekt. Eller är ni i centern fixerade vid en fyra år gammal gemensam
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
51
|
Prot. 1991/92:62 12 februari 1992 |
partimotion med bonussparande, universitetsstiftelser och vad det nu kan |
|
A llmänpolitisk |
Anf. 52 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c): Herr talman! Det är litet svårt att förstå det resonemang som lan Wacht- |
|
Partiledardebatt |
meister ständigt återkommer till. Till varje pris, även till ett högt miljöpris, En poäng med den nya regeringens politik är ju att vi har försökt att få Frigörelsen i Öst- och Centraleuropa har gett oss en chans som vi inte har Förra veckan var jag på besök där nere. Jag kan bara förmedla en ögon- Skall vi sätta upp en motsättning mellan å ena sidan insatser som är bety- Det som lan Wachtmeister kallar för självplågeriet gäller en helt annan Anf. 53 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik: Herr talman! Jag talade inte om Kenya. Det hoppas jag att de flesta övriga I det läget måste vi prioritera, alltså säga vilka åtgärder som är viktigast Det vi säger är att man skall satsa pengarna där de gör den största effek- |
52
i Sverige, skall man givetvis vidta dem någon annanstans. Det är det jag vill
säga.
Det ansvar som gör att Olof Johansson tycker att det är bra att ha miljöav-
gifter, energiskatter och allt möjligt handlar också om jobben. I dag talar vi
mycket om arbetslöshet. I den energiintensiva industrin hotar man faktiskt
med att det kan försvinna 10 000 jobb, om vi har för höga energiskatter. Då
får vi inte vara så dumma att vi bara skjuter det ifrån oss och säger att de har
fel. Där har vi en verklighet att ta itu med. Vi skall inte straffa oss själva.
Skall vi göra någonting med svensk industri är det väl att hjälpa den och inte
att försöka stjälpa den.
Anf. 54 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Låt mig återkomma till energiskatterna. Regeringen har re-
dan vidtagit åtgärder. Vi har sänkt taket för nedsättning inom energiintensiv
industri från 1,7 % till 1,2 % av försäljningsvärdet. Det har vi bl.a. gjort ef-
tersom den finska devalveringen påverkade oss och av konkurrensskäl.
Men av vilket skäl skall man försöka konstruera skattesystemet enbart ut-
ifrån konkurrensaspekten, när vi alla i dagligt tal, och i middagstal, talar
vackert om att upprätthålla miljöambitionen? Varför inte försöka kombi-
nera dessa saker? Jag anser att det är möjligt. Jag har ställt den frågan till en
del intressenter. Jag utgår från att det kommer ett och annat svar så små-
ningom, när de har tänkt igenom saken. Jag tycker att det är helt avgörande
för Sveriges trovärdighet.
Här har alltså EG sneglat på Sverige. Vi har åberopat i energiöverenskom-
melsen att vi har en med EFTA och EG gemensam klimatstrategi, om utplå-
ning av koldioxidutsläpp fram till år 2000. Den skulle alltså inte gälla längre.
Enligt min uppfattning är det den som gäller. Det är den som EG fortfarande
kämpar med. Frågan är om de inom EG kommer att kunna ena sig i slutet
av maj. Detta i sin tur avgör mycket av möjligheterna att över huvud taget
nå några framgångar med en klimatkonvention i Rio två veckor därefter. Så
ser sammanhangen ut. Se sammanhangen, lan Wachtmeister! Sverige har
anledning att visa vägen och visa att det är möjligt att hantera miljön på ett
anständigt sätt, samtidigt som man värnar om konkurrenskraften. Det är an-
ledningen till att jag debatterar detta område.
Det är märkligt att det hänvisas så litet till Japan i det här sammanhanget.
Det är ett av de mest konkurrenskraftiga länderna i världen, med de högsta
energikostnaderna. Hur kan det komma sig att just Japan satsar så enormt
på att miljön skall vara drivande i framtiden, att MITI lägger fram ett hund-
raårsprogram med detta syfte. Det vore bra om vi började lära oss någonting
av vad energieffektivitet innebär, både för miljö och för konkurrenskraft.
Japanerna har minsann en del att lära ut.
Frågan om löntagarfonderna, som ställdes förut, får jag återkomma till.
Förste vice talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 55 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! Den borgerliga regering som centern ingår i genomför på det
sociala området karensdagar, försämrad delpension och funderar på att höja
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
54
pensionsåldern. Lovade inte centern under valrörelsen, Olof Johansson, att
behålla delpensionen?
Man föreslår sämre sjukersättning vid barnledighet. Man skjuter upp
barnbidragshöjningen, trots att centern brukar säga att man värnar just om
pensionärer och barnfamiljer.
På skolans område senarelägger man den treåriga gymnasieskolan för alla.
Beslutet om den förändringen var vi i vänsterpartiet, socialdemokraterna
och centern för ett år sedan i princip överens om. Man tar bort stimulansbi-
draget till upprustning av arbetsmiljön i skolorna. Man drar in pengar från
folkbildningen, vilket drabbar många folkhögskolor i glesbygden. Man för-
söker skära ned stödet till den kommunala vuxenutbildningen. Är detta cen-
terpolitik, Olof Johansson?
Regeringen har kylt ned byggsektorn, framför allt genom att inte ge be-
sked om bostadsfinansieringen. Bara på en punkt är man tydlig. Det har vi
talat om. Man höjer boendekostnaderna. Genom minskade ränteavdrag och
minskade investeringsbidrag slår regeringen både mot hyresgäster och egna
hem. Är detta centerpolitik?
Mycket mer kunde sägas. Regeringen vill bygga Öresundsbron, behålla
skattereformens orättvisa skatteskalor, som centern tidigare protesterade
mot. Man fortsätter att försämra för kommunerna, vilket drabbar vård och
omsorg. Det talade centern mycket om och mot i valet.
Den här uppräkningen kunde fortsätta. Jag skall inte fråga om Olof Jo-
hansson är säker på att den här politiken är i linje med centerrörelsens själ.
Det får han klara ut själv. Men tror inte Olof Johansson att många väljare är
förvånade över de här omsvängningarna. Måste priset vara så högt för att få
sitta i den här regeringen?
Anf. 56 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag kan svara kort och rakt på Lars Werners fråga. Nej, det
är inte centerpolitik. Men det är en nödvändig politik för att restaurera den
svenska ekonomin. Gör man det inte på det här sättet, vet Lars Werner lika
väl som jag att det alltid är de svagaste i samhället som drabbas. Det är t.ex.
de som blir arbetslösa. Det är de utsatta regionerna. Den som inte har för-
stått sambandet mellan utgifter och inkomster i statsbudgeten kan jag förstå
resonerar så enkelt som Lars Werner gör, lyfter fram den ena sidan, som om
det vore av ond vilja man försöker skapa balans i statens affärer.
Det är inte regeringens avsikt, utan det är att visa att man genom att rätta
mun efter matsäcken, som jag sade i mitt huvudanförande, kan undvika så-
dana katastrofer som vi med jämna mellanrum har haft under den gångna
valperioden och som Lars Werner då kritiserade: ständigt återkommande
valutautflöden, räntechocker med högre boendekostnader som följd. Det är
att stoppa huvudet i sanden att inte inse att Sverige är en öppen och sårbar
ekonomi beroende av omvärlden. Då måste man vara beredd att också skära
i välfärden även när det gör ont för att inte hamna i ett ännu värre elände.
Som jag redogjorde för tidigare i ett replikskifte med Ingvar Carlsson är
inte fördelningspolitik så enkel att hantera och var inte heller det med den
tidigare politiken. Effekterna, resultaten var egentligen förödande. Hela 80-
talet innebar ökande klyftor i samhället och mer av spekulation, fel männi-
skor samlade på sig de stora förmögenheterna. Har inte Lars Werner dragit
någon enda slutsats av hela 80-talets misstag?
Vi visar konkret hur man måste göra även om det gör ont. Vi är beredda
att ta ansvaret för det. Självfallet är inte det vår politik, utan vi vill bygga
välfärden starkare. Men när man tar över en situation där saker och ting är
i obalans krävs att man också är beredd att göra det obehagliga.
Anf. 57 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! Jag hade inte väntat mig att Olof Johansson skulle säga att
det var centerns politik. Han är ytterst medveten om att det inte är det. Jag
frågade bara litet lågmält om det inte var ett väldigt högt pris för centern och
Olof Johansson att ta på sig allt detta. Nu säger Olof Johansson att det är
nödvändigt om man skall ta ansvar, för annars blir folk arbetslösa. Men det
blir de ju med den politik som regeringen för. Tro inte att det är av ond vilja,
men det kan inte vara omedvetet som man för en politik som gör att arbets-
lösheten ökar som den gör nu.
Jag drar alltså den slutsatsen att ni är medvetna om att det är ett högt pris
för att sitta med i regeringen.
Fel människor samlade på sig förmögenheterna, säger Olof Johansson.
Vad har ni då gjort åt detta? Jo, ni har sänkt förmögenhetsskatten. Det är
precis tvärtemot vad ni borde ha gjort.
Det är riktigt att vårt parti går emot de flesta av regeringens besparingar.
Men vi redovisar samtidigt en rad egna sparalternativ och omprioriteringar.
Vi menar att det är felaktigt i både konjunktur- och strukturpolitiskt hän-
seende att försöka lösa landets ekonomiska problem genom att sänka skat-
terna främst på kapitalinkomster och förmögenheter, så som ni har gjort från
regeringens sida. Industrins problem beror inte på ett för lågt hushållsspa-
rande i dag. I dagsläget gäller det i högre grad att hålla uppe efterfrågan.
Den politiken var ni tidigare överens om.
Anf. 58 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Just det, Lars Werner, det gäller att hålla uppe efterfrågan.
Just den här månaden utbetalas ca 8 miljarder kronor. Vi har aldrig tvekat att
fatta impopulära beslut. Den här gången var det helt rätt, som också Ingvar
Carlsson sade. En av de få saker under 80-talet som man verkligen lyckades
med var att dra in köpkraften under högkonjunkturen för att ha möjlighet
att stimulera efterfrågan under lågkonjunkturen. Det är nu det. Det var cen-
tern med om i hög grad.
För att fullfölja arbetslinjen krävs blod, svett och tårar. Trots detta är det
mycket som det inte går att hejda på kort sikt. Jag tror att Lars Werner som
är en tänkande person inser att man inte svänger den här tanken på fyra må-
nader. Det är alltså en orättvis beskyllning när man försöker rikta en sådan
kritik mot den nuvarande regeringen. Det är en långsiktig process som har
gått fel under nästan hela 80-talet. Man har inte lyckats åstadkomma de
strukturförändringar som borde ha gjorts tidigare, och man har dessutom
fått ett negativt fördelningspolitiskt resultat på köpet.
För att klara balansen i ekonomin och för att få fram de resurser som krävs
för att upprätthålla arbetslinjen så långt det är möjligt i denna situation, att
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
55
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
inte använda arbetslösheten som ett medel i den ekonomiska politiken,
krävs naturligtvis omprioriteringar. Det krävs att man skär ner någon annan-
stans. Jag har svårt att se vad det är för grupper i samhället som är svagare
än de som förlorar sina jobb, som slås ut från arbetsmarknaden. Är det nå-
gon som säger att vi inte skall skydda de grupperna i första hand, försöka
skapa nya jobb, att återupprätta deras självkänsla och att inte slösa med
mänskliga resurser och öka mänskligt lidande? Det är vad det handlar om
nu.
Eftersom vi har en öppen ekonomi, kan vi aldrig bortse från att där kapita-
let får de mest attraktiva villkoren, dit går också kapitalet. Är det då konstigt
att stora mängder av i Sverige hoparbetat kapital under 80-talet satsades i
andra länder när de kunde ha skapat sysselsättning och investeringar här
hemma? Är det något fel i det, Lars Werner?
Förste vice talmannen anmälde att Lars Werner anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 59 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag har många gånger erinrat mig en iskall januarinatt 1987.
Min fru och jag hade varit i Stockholm och kom hem sent med flyg till Jönkö-
ping och Gränna. Vi trodde förstås när vi sprang upp till lägenheten att det
som vanligt skulle vara varmt och skönt, att pannan skulle ha arbetat och så
att säga skickat runt värmande vatten i elementen som den brukar. Men det
visade sig att pannan var så inställd att den inte klarade sin uppgift när det
var så gränslöst kallt ute. Möblerna stod där de hade placerats, mattorna låg
på plats, tavlorna hängde på sina krokar, men ingenting av inredningen
kunde kompensera kylan, den råa atmosfären i lägenheten.
Jag har tänkt på den här känslan, den där oväntade upplevelsen, åtskilliga
gånger de senaste veckorna. I dag när vi byter åsikter om innehållet i budget-
propositionen handlar debatten naturligtvis om hur folkhemmet skall inre-
das materiellt, hur vi skall bevara standarden ute i våra städer och kommu-
ner, hur vi skall få ekonomin att fungera och ge oss större resurser att fördela
och berika tillvaron med.
Men om vi inte får det goda klimatet, om vi förlorar värmen, omtanken,
respekten, känslan för varandras värde och värdighet, hur skall vi då kunna
glädja oss åt den materiella rikedomen? Jag hoppas verkligen att ingen enda
får för sig att misstolka det jag säger och vända det till att jag skulle förringa
det materiellt goda. Det är icke någon verklighetsflykt jag förespråkar. Det
är blott och bart den insikt som vi alla torde ha men inte sällan frikopplar
den politiska debatten ifrån, nämligen att tryggheten, glädjen, trivseln, det
som berikar livet inte har någon absolut relation till vår materiella standard.
Det är uppmuntrande att så många människor och organisationer i så
många kommuner och sammanhang demonstrerar för solidaritet, för en
människosyn som ger alla ett och samma värde, ett okränkbart värde.
Samtidigt är det nära nog ofattbart att vi i vårt land, där kyrkor och sam-
fund, där politiska partier och fackföreningar, där folkrörelser och organisa-
tioner verkat för demokratins värden i decennier skall behöva uppleva den
56
absoluta nödvändigheten av demonstrationer mot människoförakt och främ-
lingsfientlighet.
Under de senaste veckorna har Elie Wiesels ord återigen fått aktualitet.
Fredspristagaren har vid flera tillfällen sagt att det är likgiltigheten som är
farligast.
Jag har väldigt svårt för att se det rimliga i att nu försöka framstå som
störst, bäst och vackrast, eller med andra ord: försöka partipolitisera debat-
ten, när invandrar- och flyktingfientliga stämningar gör sig gällande och när
rädsla och ängslan breder ut sig. Kunde det inte vara på sin plats att vi alla
som partier, som individer tog på oss ett ansvar för den svenska likgiltighe-
ten? Är den typiskt svensk? Nej, det tror jag inte alls, men den finns förvisso
i Sverige. Det finns kanske anledning att fundera över om den inte rent av
har tilltagit i vårt land. Är det möjligen så, att en ensidigt omhuldad materia-
lism, en övertro på statens möjligheter och resurser, ett ointresse för de små
naturliga gemenskaperna, ett omhuldande av det kvantitativa och centralise-
rade kan skapa jordmån för just likgiltigheten? De frågorna måste få ställas.
Har vi månne litet till mans gått omkring och inbillat oss att det blott och
bart är staten som bildligt talat driver värmen runt i folkhemmet och ser till
att trivseln existerar och tryggheten upplevs väl? Som om vi som individer,
som människor, inte måste ta på oss den självklara uppgiften att skapa sam-
hällsklimatet!
Jag tycker att det är alldeles utomordentligt att vi har ett miljödeparte-
mentet. Ingen av oss har någon annan uppfattning, såvitt jag förstår, än att
vi måste värna våra livsbetingelser mer och bättre än vad som under gångna
år har varit fallet. Men i vilket departement, i vilka sammanhang, i vilka riks-
dagsdebatter funderar vi över hur vi skall värna om den inre miljön, hur vi
skall motverka de krafter som brutaliserar barns sinnen, de krafter som
lockar och påverkar till förakt för svaghet, till förhärligandet av våld och all-
sköns råhet?
En del av oss såg nog TV-programmet Svar direkt i går kväll. Jag har läst
redaktör Simas artikel i Expressen. Den som tror att våldsvågen i video och
film inte för oss bort från medmänskliga känslor sitter nog fast i en förödande
aningslöshet.
Jag vet mycket väl att det i den här kammaren finns de som tror att jag
tror att det är förbud och lagstiftning som löser alla problem. Jag har aldrig
trott det, och gör det inte heller i dag. Men jag är helt bergfast övertygad om
att likgiltigheten löser problem än mindre.
Som lärare hajar jag alltid till när jag hör att vi skall få Europas bästa
skola. Jag har inte alls tänkt polemisera mot uttrycket, men varje gång jag
hör det tänker jag att det givetvis är utomordentligt viktigt och angeläget
med kunskaper, men en skola blir aldrig riktigt bra om man inte får lära sig
att leva, och barn måste få växa upp under sådana förhållanden att de mäktar
tillgodogöra sig undervisning. Skolan spelar givetvis en oerhört stor roll för
oss alla och för hela samhället. Men den klarar inte alla uppgifter ensam. Jag
är övertygad om att det är just i de små naturliga gemenskaperna, av vilka
familjen är den mest naturliga, som vi i synnerhet måste ta på oss ansvaret
att lära varandra medmänsklighet, lära respekt och hänsyn. Där kan vi - om
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
57
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
58
jag får uttrycka det så - impregnera oss mot den råhet och de föraktets im-
pulser som många, alltför många, får utstå i vardagslivet.
Visst finns det familjer och små nära relationer som inte fungerar, som
inte är vad de borde vara. Det är för övrigt min uppfattning att de felfria
individerna inte existerar och att vi aldrig når fram till det perfekta samhäl-
let. Men om vi varken vågar eller vill se de små naturliga gemenskapernas
möjligheter och ansvar, vad skall vi då ersätta dessa med? Vi vet ju att man
i de kommunistiska staterna skulle klara sig utan både äktenskap och familj.
Kollektivet skulle råda och fostra. Det är inte enbart ekonomin och miljön
som har kollapsat i de forna kommunistiska rikena. Det har också respekten
för människans värde och värdighet gjort. Till en del kan detta tillskrivas just
föraktet för familjen och för de små naturliga gemenskaperna. När nu nya
demokratier skall byggas upp i Östeuropa, så var så säkra på att detta också
kommer att kräva respekt för och tilltro till en annan familjepolitik, en an-
nan etik och människosyn än den ursprungligt kommunistiska.
Herr talman! Det här långa resonemanget om temperaturen, om klimatet
i folkhemmet innebär inte - det vill jag gärna understryka igen - att jag vill
bortse från kronors och procenttals betydelse för vardagens verklighet. Vi
kristdemokrater har självfallet haft svårt för att svälja en del av budgetpro-
positionens innehåll. Det är inte svårt att hitta förslag eller indragningar som
man helst skulle vilja slippa föra till torgs. Men det är övertygelsen om att
det sämsta av allt hade varit att ingenting göra, att låta svensk ekonomi skena
utför som den gjorde och övertygelsen om att någonting måste göras som
fått oss att ställa upp på de åtgärder som vi tror på sikt skall räta upp ekono-
min och därmed medverka till att fördelningspolitiken inte blir så skev som
den skulle ha blivit om regeringen satt sig på åskådarläktaren och enbart följt
förloppet.
Herr talman! Jag kan inte låta bli att också försöka mig på att något vidga
perspektivet. Jag tror faktiskt att det är hälsosamt eller besinnande att åt-
minstone någon gång ställa ut Sverige i ett internationellt perspektiv. Ord
som ”katastrof” passar på inga vis i världen in på våra svenska förhållanden,
om man menar att det skall finnas något ord över att använda för förhållan-
dena på södra halvklotet. Den del av budgeten som jag har ett speciellt an-
svar för understryker regeringens vilja att inte glömma de verkligt fattiga och
arma. Och låt mig i detta sammanhang än en gång deklarera att Sverige och
EG aldrig blir trygghetens boningar, om vi glömmer vår ofrånkomliga utma-
ning att ge oss i kast med den s.k. nord-syd-dialogen. Det är förstås solidari-
teten, respekten för medmänniskan - som jag inledningsvis talade om - som
i första hand skall driva oss, men det är verkligen också insikten om att fram-
tida generationers överlevnad och säkerhet fordrar att fattigdomen lyfts av
de många länderna på södra halvklotet, som måste motivera oss.
Det sades här tidigare i debatten att vi inte tar pengarna från Afrika om
vi minskar biståndet och att biståndspengarna tas från skattebetalarna. Det
handlar inte om att ta härifrån eller därifrån, utan om en naturlig vilja att
hjälpa dem som verkligen har det bekymmersamt, att försöka göra något åt
det oavvisliga faktum att 40 000 barn dör av svält och umbäranden varje dag.
Världsbanken har räknat ut - om vi nu vill ta till oss siffran - att i-ländernas
protektionism och tullmurar berövar u-länderna ca 100 miljarder USA-dol-
lar varje år, medan den samlade u-hjälpen från i-länderna uppgår till ungefär
hälften. Då kan vi räkna ut vem som tar, om det uttrycket skall användas.
Herr talman! Jag tror att vi alla är rörande överens om att arbetslösheten
är ett gruvligt gissel. Den arbetslöse byggnadsarbetaren kan omöjligt finna
tröst i påstånden om att byggandet nu har nått sina rimliga proportioner.
Ungdomar som efter sina studier och sin utbildning får uppleva att de inte
efterfrågas, inte behövs i samhället, förlorar naturligtvis lätt sina framtids-
drömmar. Pensionären som inte får den vård och omsorg hon eller han har
rätt till, behöver och givetvis skall ha, kan inte heller känna trygghet bara
för att andra gör det. Det är än mer angeläget att det nu görs satsningar,
rejäla satsningar, på infrastrukturen. Det ger arbete och det främjar resurs-
tillväxten.
Jag är också övertygad om att vi alla vill se till att inte Sveriges framtid,
vår ungdom, förlorar framtidstron. Detta kräver arbetsmarknadspolitiska
insatser, och jag menar att regeringen också står för de insatserna.
Vi skall inte skönmåla, men låt oss avstå från att svartmåla. Trots alla bris-
ter, trots allt som borde vara annorlunda i vårt samhälle, påstår jag att Sve-
rige har en materiell standard som vi gott kan tala väl om och som vi inte
skall smutskasta eller anstränga oss att ställa fram i den dystraste dager.
Herr talman! Det är, som det har sagts tidigare, för att få fart på Sverige,
för att fler arbetstillfällen skall skapas, för att resurser skall kunna plockas
fram till äldreomsorg, för att vårt land skall kunna hävda sig gentemot om-
världen, som budgeten innehåller en del besk medicin - inte för att det beska
skulle ha ett värde i sig.
(Applåder)
Anf. 60 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Vi har också inom Ny Demokrati en naturlig vilja att hjälpa
och att göra vårt bästa. Vi ställer gärna stora krav på Sverige, på svenskarna
och på vår omvärld. Vad vi talar om är hur - vi talar om metoder och ifråga-
sätter vad man har gjort.
Jag vill ställa några enkla frågor. Anser Alf Svensson att SIDA:s organisa-
tion är effektiv? Han kan förbigå den frågan; det brukar ni ju göra när det
är svårt.
Har de 100 miljarder som satsats de senaste tio åren på u-hjälp höjt lev-
nadsstandarden i något mottagarland och i så fall vilket? Håller Alf Svensson
med om att svensk u-hjälp har använts för att hjälpa diktatorer och enparti-
stater? På vilken väsentlig punkt har denna socialdemokratiska u-hjälpspoli-
tik ändrats genom den nya regeringens tillträde? Länderna är desamma, re-
gimerna också. Det är fortfarande Mogambique, Tanzania, Angola, Nicara-
gua, Vietnam och hela raddan - 19 eller möjligen 20 stycken.
Anser Alf Svensson att Ny Demokrati är medskyldigt till de nidingsdåd
som på sistone begåtts i Sverige? Jag ställer den frågan därför att Bengt Wes-
terberg använde chansen att oemotsagd framföra vissa grova förolämp-
ningar mot mig personligen och mot Ny Demokrati om att han delar de utta-
landen som har gjorts av Georg Andersson, tidigare invandrarminister, i Ex-
pressen och av Pierre Schori i Piteå. Om jag hade tid skulle jag gärna läsa
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
59
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
upp vad som där har sagts. Men det kanske är bekant, i varje fall för Alf
Svensson.
Jag skulle vilja säga att Alf Svensson är den ende som har tagit på entre-
prenad och velat införa etiken i politiken. Dessutom vet Alf Svensson ganska
väl vem jag är. Vad säger då Alf Svensson om dessa förlöpningar? Är Alf
Svensson nöjd med att ha en kompis i regeringen som insinuerar att jag
skulle vara medskyldig till mord? Själv tar jag mig för pannan, även om den
är stor, och undrar: Är Sveriges ledning så inkompetent att den inte kan
handskas med akuta och kroniska samhällsproblem utan att utse en synda-
bock, och för säkerhets skull en som bara har funnits i ett par månader, sam-
tidigt som den vägrar att inse sitt eget ansvar?
Jag hävdar återigen att det är systemet det är fel på, inte folk. Jag skulle
vilja be att få Alf Svenssons kommentar även i den frågan.
Anf. 61 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag har aldrig försökt monopolisera något tal om moral och
etik - aldrig. Jag har hundratals gånger sagt att inget parti kan göra det. Jag
tror däremot att det är viktigt att vi vaktar på våra ord och våra ställningsta-
ganden så att dessa inte kan tas till intäkt. Vi menar inte alltid att de skall
göra det. Men om vi inte vaktar på vår tunga, kan den antända en stor skog,
även om så inte var meningen.
Ian Wachtmeister sade förut i sitt inlägg, när vi talade om u-hjälp, att
pengar ”vräks i väg på ogenomtänkta projekt”. Det är klart att ett sådant
påstående lätt tas till intäkt för att vi skall sluta med u-hjälpen, för att vi inte
skall kasta bort en massa miljarder där.
Ian Wachtmeister sade också: ”Vi tar inte pengarna från Afrika, vi tar dem
från svenska skattebetalare.” Är inte det ett sätt att uppamma motsättningar
mellan svenska skattebetalare och dem som verkligen lever långt under en
normal standard? Det är den typen av uttryck som jag tycker att man skall
fundera på innan man slungar ut dem från riksdagens talarstol.
Ian Wachtmeister sade att i politik behövs det också hjärta. Det är rätt.
Men håll inte detta hjärta isolerat till norra halvklotet! Låt det också slå för
det södra! Där tycker jag att jag saknar engagemang helt från lan Wacht-
meisters sida.
Det råder inget tvivel om att vi har gjort fel när det gäller en del satsningar
i biståndshänseende, precis som det görs felsatsningar i Sverige inom nä-
ringsliv, offentlig sektor osv. Det är lätt att hitta missgreppen när man har
med u-länder att göra, där administrationen inte finns på något påtagligt sätt
och där korruption existerar. Men den lilla svaga människan där måste vi
försöka nå. Hon har inte alltid valt sin regim.
Vi har i den nya regeringen verkligen understrukit nödvändigheten av att
stödja marknadsekonomi, demokratisering och politisk pluralism. Det är
lättare att understryka de målen i dag, efter det kalla krigets dagar, än det
har varit tidigare.
Felsteg har begåtts. Men de felstegen får inte tas till intäkt för att vi skall
lämna våra fattiga medmänniskor, hungrande, törstande, döende därhän.
60
Anf. 62 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Etiken är viktig. Jag vill inte säga något nedsättande om eti-
ken. Jag tycker att Alf Svensson är viktig också. Men saker och ting måste
också stämma.
Vi glömmer aldrig världens fattiga, säger vi jämt. Det tycker jag inte att
vi skall göra heller. Men samtidigt har vi ganska lätt att glömma våra egna.
Varje miljon som vi har gett till olika schweiziska bankkonton och mutskan-
daler och annat som både Alf Svensson och jag vet har hänt - är de viktigare
än fattigpensionärernas läge i Sverige t.ex.?
Jag skulle vilja fråga en annan sak. Är det etiskt att misstänkliggöra dem
som avslöjar det som pågår ute i världen inom SIDA:s organisation? Det
är ganska kusligt att man misstänkliggör folk som påtalar direkta tjänstefel,
missbruk och skandaler.
Omigen kommer vi tillbaka till det som är vårt fel och som vi måste rätta
till: Högt upp finns bara ofelbarheten. Där nere någonstans gör alla männi-
skor fel. Jag tror inte på det. Jag har samma patos att vilja hjälpa - jag skulle
helst vilja hjälpa hela världen. Men det måste göras på ett klokt sätt.
Det finns många saker i vår biståndspolitik som är skandalösa. Jag förstår
t.ex. inte varför vi hjälper en kommunistregim i Vietnam. Vi har ju varit med
och hurrat för att kommunismen har ramlat i världen. Det är ologiskt och
inkonsekvent. Men Alf Svensson är bra som person.
Anf. 63 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Först talar lan Wachtmeister om hur eländigt allt är som jag
har med att göra. Sedan säger han att jag är bra som person. Jag vet inte
riktigt hur jag skall tolka det.
Vi fick också veta att det satsats miljoner på schweiziska bankkkonton.
Nu har inte lan Wachtmeister någon ytterligare replik, men jag vill ändå säga
att det är förfärligt. Vi vill naturligtvis veta vem som har gjort det.
Jag vill ta upp ett konkret exempel, för att tala om vad mitt hjärta slår så
varmt för. För ett par dagar sedan kom statssekreteraren Alf T Samuelsson
hem från Mogambique. Det jag talar om nu är verkligheten, den som lan
Wachtmeister talar om. Alf T Samuelsson var väldigt illa berörd av den fat-
tigdom han sett. Bl.a. hade han sett en kvinna i slummen som var illa polios-
kadad och hade två små barn. Hon fick med hjälp av något slags eländig
rullstolsmekanism ta sig till ett arbete flera kilometer bort varje morgon och
hem på kvällen. De små barnen fick klara sig bäst de kunde, i ett plåtskjul
utan vatten och utan toalett. Det var närmare 65 grader varmt när han var
där, trodde han. Han frågade hjälparbetarna i Mogambique vad det skulle
kosta att ge kvinnan ett enkelt hus. De sade att man skulle kunna bygga ett
hus för 9 000 kr. i en annan del av staden Maputo. Han åkte hem. En kväll
var han på övning med en biåsorkester som han är med i. Efter övningen
gjorde de en insamling och tog upp pengar till merparten av huset.
Det är det hjärtat vi måste ha! En del pengar kan vi väl ta via statsbudge-
ten - så bra har vi det väl - så att vi kan hjälpa dem som ingenting har. Vi
skall inte ställa dessa arma människors situation mot pensionärers eller vård-
behövandes i Sverige. Det förvånar mig att lan Wachtmeister inte kan ta sig
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
61
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
ur detta. Då skapar vi ett samhällsklimat som inte är värdigt en demokrati
där solidaritet och omtanke om medmänniskan skall vara värnade.
62
Utbildning m. m.
Anf. 64 LENA HJELM-WALLEN (s):
Herr talman! För en f.d. biståndsminister är det frestande att ansluta där
partiledardebatten just slutade. Men på dagordningen står nu utbildnings-
frågor, och jag skall alltså tala om detta.
Det håller på att hända mycket i skolan just nu. De två moderata utbild-
ningsministrarna gör vad de kan för att i rasande takt återinföra en gammal-
dags skola av typ kunskapsfabrik. Därifrån skall minutiöst mätta och vägda
produkter komma ut i form av elever med betygsatt ämneskunnande.
Den borgerliga regeringen vill nu kasta överbord betydelsefulla utgångs-
punkter i svensk skola som att lärande skall utgå från eleven och att skolan
skall vara en plats där barn får utvecklas på ett allsidigt sätt. Att den borger-
liga regeringen är på tvärs med skolforskningen tycks inte bekymra de ansva-
riga ministrarna. Man är väl också på tvärs med det Alf Svensson sade för
en stund sedan, nämligen att skolan skall lära eleverna att leva. Ett råd till
Alf Svensson borde vara att han nog skall se upp med vad som är på gång
inom utbildningsdepartementet nu. Där är det nämligen annat ljud i skällan.
Nu skall det vara kunskap som är lätt att mäta. Betyg skall sättas redan i
skolans första årskurser. Därmed avslöjas en syn på barns utveckling och lä-
rande som är främmande för många av oss. Till skillnad mot regeringen kan
vi nämligen se hur unga människor aktivt arbetar med att skaffa sig kun-
skap - inte för betygens skull, utan helt enkelt för att de vill lära sig. Också
unga människor kan faktiskt inse, själva eller med de vuxnas hjälp, att kun-
skap är viktigt.
Nu skall det skapas en skola där ämnen som slöjd, hemkunskap och barn-
kunskap inte längre passar. De skall inte förbli obligatoriska ämnen. Detta
är också ett avslöjande besked som säger mycket om de borgerliga partiernas
kunskapssyn. För oss socialdemokrater är dessa ämnen självklara i den
svenska skolan. Eleverna behöver både praktiskt estetiska ämnen och de
mer teoretiska ämnena för sin allsidiga utveckling.
Nu är det den teoretiska ämneskunskapen som skall gälla. Att låta ele-
verna lära sig utifrån helheter som verkligheten består av är inget de mode-
rata ministrarna tror på. I stället framhävs traditionella ämnen uppbyggda
enligt akademiska discipliner. Det som i skolan har kallats för ämnesövergri-
pande undervisning, t.ex. för att behandla miljöfrågor, skall nu reduceras så
långt det går.
Nu skall skolan inte längre sträva efter att hålla samman den naturoriente-
rande resp, den samhällsorienterande undervisningen i helheter, på skol-
språk kallad blockundervisning. I andra länder är detta något självklart. I
USA och Storbritannien undervisas det i Science resp, social Science. Men i
Sverige skall vi nu göra som i de gamla kommuniststaterna, dvs. ämnesspe-
cialisera skolan. Det är faktiskt lika dumt som det låter.
Nu skall också - helt följdriktigt - den gamla ämneslärarutbildningen åter-
upplivas. Denna utbildning passade kanske en gång i världen för lärare i den
gamla realskolan, men den har mycket litet med dagens skola att göra.
Sammantaget kan vi se hur moderaterna i spetsen för regeringen nu går
fram på bred front och försöker återgå till 60-talets skola. Syftet är att åter-
upprätta ett övergivet ämneslärarsystem med traditionell ämnesuppdelning
och ett realskoleinnehåll. Men vem tänker på eleverna och på deras möjlig-
heter att arbeta och skaffa sig kunskap?
Oron är nu stor ute i skolorna. Protesterna hörs alltmer från lärare, elever,
föräldrar, lärarutbildare och skolforskare. Det är nu hög tid att se till att re-
geringens planer på så omfattande förändringar av skolan inte smygs ige-
nom, utan blir föremål för en omfattande debatt.
Andra frågor som kommer att få sin belysning här under dagen, hoppas
jag, är alla besparingsförslag som regeringen har på skolans område liksom
den privatiseringsdrive som nu sköljer över den svenska skolan. Partierna
inom regeringen tycks vara oense om detta, men det är de moderata minist-
rarna som styr. Att det finns en oenighet och splittring kan innebära att pro-
testerna ibland kan få gehör.
Just nu tycks det vara fallet vad gäller besparingen på komvux. Jag tror
inte att det här blir det sista regeringsförslaget där de moderata utbildnings-
ministrarna får bakläxa av såväl den allmänna opinionen som av riksdagen.
Herr talman! Den förra allmänpolitiska debatten hölls några dagar före
FN-dagen den 24 oktober. Jag inledde då mitt anförande med att uppmana
skolorna att göra FN-dagen till en manifestation mot rasism och främlings-
fientlighet.
Tyvärr är behovet att uppmärksamma detta än större i dag. Glädjande nog
ägnar sig lärare och elever i de flesta skolor åt dessa frågor för att genom
kunskap minska främlingsrädslan och öka förståelsen för flyktingskap och
andra kulturer. Men mer kan och behöver göras. Vi socialdemokrater före-
slår därför att 10 milj.kr. extra skall anslås för att förstärka skolans arbete på'
temat ”Rör inte min kompis”. Skolan har unika möjligheter att gå i brä-
schen. Därför tycker jag att den 21 februari bör göras till en manifestation
för inlevelse, förståelse, medkänsla och solidaritet. Det krävs nu en bred
samling kring detta budskap i vår skola.
Anf. 65 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! Kunskap är makt säger ett gammalt talesätt. All makt åt fol-
ket, är ett annat uttalande som jag ivrigt instämmer i, eftersom det definierar
själva fundamentet för demokrati. Makt är något positivt när den är baserad
på kunskap och stramt tyglad av de grundläggande värderingar som vi kallar
vår västerländska civilisation. De värderingar som vi ofta kallar kristen etik
och humanism.
Kunskap är makt! Tyvärr gäller inte det omvända, att makt är kunskap.
Ledsamt nog finns det i dagens Sverige många exempel där makten utövas
utan kunskaper och utan respekt för individen. Jag tänker naturligtvis på den
oerhörda makt som opinionsbildare har. Opinionsbildare som journalister,
politiker och lärare. Det finns många djupt beklämmande inslag i dagens s.k.
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
63
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
64
debatt som den förs av en del företrädare för dessa kategorier. Tyvärr, herr
talman, hittar vi exempel även i detta vördade beslutsrum.
Det blinda och ensidiga engagemanget för en ädel sak är minst lika föröd-
ande som fördomarna mot samma sak. Kampen mot enfalden och dess ivriga
budbärare, även i massmedia, är den viktigaste kampen.
För att uppmuntra kunskapsutvecklingen inom journalistkåren har vi som
obekant lagt fram en partimotion om frivillig auktorisation av journalister.
Den pågående debatten om komvux och folkbildningen har många paral-
leller med debatten om rasism. Den präglas också av osaklighet, illvilja,
dolda motiv, misstänkliggöranden och ren och skär okunnighet. Trots att den
till stora delar förs av skol- och utbildningsfolk som förväntas vara någor-
lunda upplysta och kunniga.
Det finns naturligvis ingen i denna kammare som är emot folkbildning och
vuxenutbildning. Självklart inte! Däremot är vi en del som är emot slöseri
och ineffektivitet - alldeles särskilt när det är medborgarnas pengar som för-
slösas. Sverige har redan världens dyraste skola per elev räknat, men gu-
darna skall veta att vi långt ifrån har den bästa och effektivaste skolan, eller
högskolan.
Ännu har ingen verksamhet effektiviserat och kvalitetssatsat utan konkur-
rens och yttre press. Omvandlingstryck kallas det i dag. Skolan och dess per-
sonal behöver ett mycket högt omvandlingstryck. Här räcker det inte med
en biåslampa i baken, det krävs en tjutande jetmotor på toppvarv med tänd
efterbrännkammare. Luttrade skolpolitiker talar desillusionerat om tröghe-
ten och inkröktheten inom skolans skyddade värld.
Det är dags att vakna, Sveriges lärare! Vi skall ha Europas bästa skola,
och då måste vi få Europas bästa lärare och skolfolk. Den egna bekvämlighe-
ten måste vika för sådant som präglar konkurrerande kunskapsföretag och
kunskapsmiljöer, nämligen kreativitet, kvalitet, hög kompetens, viljan att
skapa något nytt och bättre, viljan att se möjligheterna i stället för hindren,
viljan att söka nya okonventionella lösningar osv.
Att förneka att det finns en mycket stor effektiviseringspotential och ett
stort utrymme för kvalitetshöjningar inom utbildningsvärlden är djupt okun-
nigt eller inkompetent.
Komvux utgör ett väsentligt inslag i vårt utbildningssystem, men bedrivs
förvisso till en del i former som inger starka betänkligheter. Jag vill därför
understryka kommunernas stora och hela ansvar att tillse att det marginellt
minskade sektorsbidraget inte drabbar eleverna i komvux, utan i stället utlö-
ser kreativitet och effektivt nytänkande. Resultatet får självfallet inte bli att
motiverade och ambitiösa komvuxelever som presterar goda studieresultat
står utan studiemöjligheter.
Det är inte heller någon hemlighet att det inom folkbildningen finns en
både välvuxen och vildvuxen flora av aktiviteter som knappast kan kallas för
utbildning, lika väl som det finns ensidigt indoktrinerande folkhögskolor.
Det får icke vara alla medborgares skyldighet att betala dylika företeelser.
De skall naturligtvis betalas av dem som finner dem värda att betala för.
Investeringar i högkvalitativ utbildning är en satsning på framtida välstånd
och utveckling både för den enskilde medborgaren och för samhället. Vi
applåderar den inriktning som regeringen föreslår.
Det är dock med viss oro - och inte så liten förvåning - som vi noterar
diverse partitaktiska och yrkesegoistiska piruetter i bl.a. komvux- och folk-
bildningsdebatten från enskilda riksdagsledamöter i regeringspartierna. Dy-
lik illojalitet har vi alltid funnit synnerligen klandervärd och omogen.
Kostnadseffektiviteten och undervisningskvaliteten inom invandrarunder-
visningen är utomordentligt låg. Detta har framkommit i flera objektiva stu-
dier, och vi efterlyser krav från regeringens sida på effektivitet även inom
detta område.
Dess värre hyser vi inga större förhoppningar om att snabbt få en ändring
till stånd. Heliga kor har det alltid varit svårt att få en saklig diskussion om-
kring - åtminstone med dem som helgonförklarat kossorna.
(Applåder)
Anf. 66 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Man skall allt vara bra långt ifrån skolans vardag och verklig-
het när man uttrycker sig som Stefan Kihlberg. Men står man tillräckligt
långt ifrån det hela kan man naturligtvis tala om skolan som en skyddad
miljö, om hur lärarna bara bryr sig om sin egen bekvämlighet och om det
starka omvandlingstryck ”med turbo” som nu behövs.
Så snart man kommer in i en skola och ser vad som försiggår handlar det
ju om människor, relationer och en skapande process, och där passar inte de
här ”turbomotorerna” - med eller utan efterbrännkammare - särskilt bra.
Det måste vara människor som kan ge mycket av sig själva och som arbetar
hårt, och det är också sådana som finns där.
Och nog har det funnits ett omvandlingstryck i den svenska skolan. Det
protesterades ju också ganska mycket mot det hårda omvandlingstrycket,
och det märkte inte minst den socialdemokratiska regeringen. Nej, jag tror
att man får gå fram på ett helt annat sätt än det som Stefan Kihlberg talar
om.
Det blir också avslöjande när man talar om komvux och tror att man kan
ta bort 25 % av det statliga anslaget, som det nu är beräknat, utan att det
skall få någon effekt. Jag har sedan förslaget lagts fram mött hundratals kom-
vuxstuderande och även läst många brev från dem. Jag har fått se vilken be-
tydelse den här utbildningen har för dem, men också vilket resultat regering-
ens förslag leder till.
Många kommuner kan på grund av detta förslag inte starta en enda ny
gymnasial komvuxutbildningskurs till hösten. Att då tala om att man kan
garantera komvuxstuderande utbildning är nonsens. Det kommer man inte
att klara med det förslag som nu föreligger. Man kan inte trolla i detta sam-
manhang, utan verkligheten måste gälla. Den verkligheten kan man få sig till
livs om man besöker komvuxenheter, och det skulle jag vilja rekommendera
Stefan Kihlberg att göra.
Anf. 67 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Det är nästan rörande att bli omyndigförklarad av Lena
Hjelm-Wallén. Det är inte bara så att jag har jobbat som lärare-också inom
komvux -, utan så sent som för en vecka sedan hälsade jag på hos komvux i
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
5 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 62
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
66
Hallsberg. Låt oss bölja, Lena Hjelm-Wallén, med att åtminstone respek-
tera varandras kunskaper, inte bara omyndigförklara varandra.
Jag är också pappa till tre barn, men har varit asocial nog att placera dem
i något som socialdemokraterna har försökt likvidera sedan lång tid tillbaka,
nämligen Samskolan i Göteborg, som enligt samstämmiga uppgifter, även
från kloka socialdemokrater i Göteborg, är stadens bästa skola. Man har där
bl.a. fått slåss mot Lena Hjelm-Walléns partibroder Lennart Bodström, som
gjorde allt för att ta kål på den skolan.
Men konkret kan vi konstatera att det inte bara är jag som tycker att sko-
lan har en kolossal potential. En av Sveriges mera framstående ledarskaps-
forskare har anfört skolan som ett skräckexempel på total brist på ledarskap.
Han tvekar inte en sekund att kalla den ett moras, och det är tyvärr riktigt.
I många skolor kan man över huvud taget inte tala om ledarskap.
Den s.k. skolledarutbildningen, som försökte räta upp litet av det här, an-
ses bland fackfolk vara ett skräckexempel, en av de mest urusla ledarutbild-
ningar som har presterats i vårt land, men naturligtvis inte den billigaste.
Socialdemokraterna har ofta hyllat kunskapsföraktet, och många av dagens
samhällsproblem är ett direkt resultat av detta. De s.k. reformerna och am-
bitionerna har inte sällan präglats mer av ideologiskt önsketänkande och
drömmar om socialismens välsignelser än av kunskaper och respekt för alla
medborgare, även icke LO-medlemmar. Tyvärr hittar vi nog de värsta ex-
emplen just inom utbildningsområdet.
Vad gäller den s.k. skolforskningen: Titta på skolforskning utomlands,
Lena Hjelm-Wallén! Man har där forskare av en litet annan kaliber än vad
vi i Sverige kan generera, beroende på att vi har kvalitetsproblem även på
högskolor och universitet, med bristande forskarresurser och annat. Allt
detta hänger ihop, tyvärr.
Anf. 68 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Jag vill vad gäller ledarskapsfrågorna nog ge Stefan Kihlberg
delvis rätt. Där kunde det förvisso vara bättre ställt än vad det fortfarande
är. Vi har en ledarstruktur och ett sätt att leda skolan som skulle kunna för-
ändras ganska mycket.
När sedan Stefan Kihlberg går tillbaka till ett skriftligt material för att
komma med elakheter mot socialdemokratin säger han att vi har ett kun-
skapsförakt och att vi inte bryr oss om utbildning. Det begrepp som han bör-
jade tala om, ”kunskap är makt”, har för socialdemokratin stått som i eld-
skrift. Det var de som inte hade haft tillgång till kunskap som en gång grun-
dade arbetarrörelsen, och de fick genom åren lära sig vad kunskap betyder.
Har man inte tillgång till pappas plånbok för att få makt och myndighet, får
man skaffa sig kunskaper. Det har vi lärt oss inom arbetarrörelsen. Det är
något som arbetarklassen verkligen har fått lära sig.
Sedan har vi fortsatt att kämpa för utbildning åt alla. Det är grundläg-
gande för oss, och nu gäller det också att kämpa för rätten till utbildning för
de vuxna kortutbildade, det som nu är ifrågasatt. Det blir ifrågasatt om man
skär ned resurserna på det sätt som regeringen föreslår. Flera regeringspar-
tier vill tydligen inte längre vara med, men förslagen får uppenbarligen fullt
stöd av Ny Demokrati.
Anf. 69 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Vi är helt överens om att kunskaper är nyckeln till praktiskt
taget allting, men just därför, Lena Hjelm-Wallén: Titta i backspegeln! Pro-
blemen inom den svenska skolan i dag kan väl rimligen inte någon ha större
ansvar för än det parti som enligt den socialdemokratiske partiledaren har
regerat under 43 av de senaste 50 åren. Jag skulle skämmas över att se resul-
tatet av detta.
Jag tvivlar inte på de goda föresatserna, men det är uppenbart för var och
en vad resultatet har blivit. Om det nu vore sant att ni värnar om kunskaper
på det sätt som angavs, varför har ni systematiskt förhindrat pedagogiska
experiment utanför kollektiv- och planekonomiska lösningar och systema-
tiskt förföljt privatskolor, enskilda skolor och fristående skolor?
Att Samskolan i Göteborg klarade sig, berodde på att den stöttades av
vänstern och socialdemokraterna lokalt, för där hade man upptäckt att
denna skola tog sig an just problembarn som den vanliga skolan inte klarade.
Den gjorde det bra och gör det fortfarande. Det är precis det här som vi vill
åstadkomma genom att tillåta många olika varianter.
Vi var på Handelshögskolan i går och fick höra Staffan Burenstam Linder
berätta att det finns bara en sak som genererar hög kvalitet inom utbildnings-
väsendet, och det är konkurrens och valfrihet. Det vill vi ha för alla - vuxna,
kvinnor, LO-medlemmar, alla medborgare i Sverige.
Anf. 70 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Det är väldigt populärt i skolorna att formulera rim av det
slag som också förekom under valrörelsen, och då kan man ju säga så här:
Alla i kammaren debatterar skola utom Per,
för han är inte här.
Men Beatrice
får förklara politiken på något vis.
Herr talman! För oss i vänsterpartiet handlar skolan inte bara om att ge
eleverna s.k. baskunskaper. Vi menar att det inte räcker med att ha som mål
att barnen skall få lära sig räkna, läsa och skriva. Vi tycker att det är alldeles
för låga ambitioner. Det uttrycker också en snedvriden syn på lärare, elever
och annan personal i skolan vad gäller deras förmåga.
Att definiera kunskap som något som finns bara inom snäva ämnesgränser
är ett bevis för torftig bildningsuppfattning. Det är att säga att bildning i sig
inte har särskilt stort egenvärde. Det är att vägra att se att elever, lärare,
föräldrar och skolpersonal är individer. Det är att blunda för att människor
i skolan har olika erfarenheter och funderingar, som kan återspeglas i sko-
lan, om vi verkligen vill. Därför är det fel att tro att profilering i skolverk-
samhet kan stämplas in på en hel skola. Det är i klassrummet profilering av
en samlad verksamhet sker bäst.
I dag utvecklas utbildningspolitiken på många områden tvärt emot vad vi
inom vänstern vill. Vi menar bl.a. att utbildningspolitik är ett viktigt område
för att söka fördjupa demokratin och eftersträva rättvisare fördelning i det
samhälle vi lever i. Och det gör man definitivt inte bäst genom att skära ner
komvux och folkhögskoleverksamheten. Därför säger vi nej till regeringens
nedskärningspolitik på skolans område. Dessa områden borde snarare byg-
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
67
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
gas ut i ett modernt och kulturellt välutvecklat samhälle. Var det Europas
bästa skola det hette i oktober 1991?
Vi anser att skolan är en god investering för samhället, att barn och ungdo-
mar är vårt samhälles verkliga tillgångar. En sådan utgångspunkt innebär
bl.a. att vi hävdar att vuxna har ansvar för att skolmiljön är så god som möj-
ligt. Därför fördömer vi regeringens indragning och borttagande av pengar
som skulle gå till upprustning av arbetsmiljön i våra skolor, en förlust på
drygt fyra miljarder kronor för skolan.
Detta är en näst intill oansvarig skolpolitik. Det är en sämre form av
dubbla budskap till både elever och andra i skolan. Mot skyldigheter såsom
skolplikten måste svara vissa rättigheter. En sådan rättighet är en bättre ar-
betsmiljö i skolan. Och denna nedskärning gör regeringen i tider av fruktans-
värt hög byggarbetslöshet. Det är häpnadsväckande. Var det Europas bästa
skola det hette i oktober 1991?
Vi vill förbättra undervisningens kvalitet. Särskilt i gymnasieskolan är
detta nödvändigt. Speciellt angeläget är detta för att bidra till att bryta den
sociala snedrekryteringen till högskolestudier. Vi arbetar dessutom för en
kraftig ökning av antalet studenter som går vidare till högskolan och helst
forskarstudier. Detta behöver Sverige.
Regeringen motarbetar våra ambitioner. Regeringen försvårar bl.a. en
hög kvalitet inom de naturvetenskapliga och tekniska utbildningarna på
gymnasienivån genom att ta bort utrustningsbidraget till sådan utbildning i
gymnasieskolan. Vidare försämrar regeringen möjligheten för fler ungdo-
mar att gå vidare till högskolestudier genom att bromsa upp reformeringen
av gymnasieskolan. Var det Europas bästa skola det hette i oktober 1991?
Herr talman! Jag återkommer i repliker om de mer immateriella system-
skiften som nu aviseras för skolans del från regeringen.
Avslutningsvis vill jag göra två konstateranden. För det första drabbar re-
geringens nedskärningspolitik på skolans område framför allt de människor
som redan har svårt att hävda sin rätt i det svenska utbildningssystemet. För
det andra kan jag efter mer än tio år som aktiv utbildningspolitiker här i riks-
dagen konstatera följande.
Vi har eftersträvat så breda samförståndslösningar som möjligt inom ut-
bildningspolitiken. Vi har kunnat åstadkomma flera goda uppgörelser i riks-
dagens utbildningsutskott och i denna kammare. Ofta har centern och även
folkpartiet varit med i den gemensamma majoriteten. Men under hela 80-
talet har moderaterna bedrivit en konfrontationspolitik på skolans område.
Nu iscensätts denna politik och blir en realitet genom att moderaterna skapat
fullständig kontroll över utbildningsdepartementet.
Det är bara att beklaga detta systemskifte. Det är inte till gagn för skolut-
vecklingen i en kulturnation. Att inte slöjd, barnkunskap och hemkunskap
hör hemma i en kulturnation har jag väldigt svårt att förstå.
Allra sist: Nydemokraten Kihlberg hävdade att man skall vara försiktig
med fakta. Ja, jag tycker också att man skall försöka vaska fram det som är
alldeles rätt och riktigt. När Kihlberg hävdar att Sverige har världens dyraste
skola, tror jag att han är illa ute i fråga om fakta. Faktum är att vi har inte
ens Nordens dyraste skola, om man får tro statskontorets utredningar.
68
Anf. 71 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Jag beklagar om statens egna utredningsorgan och myndig-
heter har fel. Jag kan inte gå i god för hur det är med den saken. Möjligen
är jag blåögd, men jag litar på de uppgifter jag får från svenska statliga myn-
digheter. Det är de som har försett oss med materialet.
Offentlig statistik visar att Sverige har världens dyraste skola - per elev
räknat, det är viktigt. USA investerar naturligtvis fler kronor, men per elev
räknat har Sverige världens dyraste utbildning.
Jag blir trött när jag hör den i mitt tycke väldigt grova förenklingen att en
given summa pengar ger en given kvalitet. Minskar man summan pengar,
sänker man kvaliteten, heter det. Jag tvekar inte att kalla det för ett ganska
enfaldigt och förenklat resonemang, för det är naturligtvis inte så - det vet
var och en som kan hantera exempelvis sin egen veckopeng. T.o.m. små barn
lär sig att köpa godis eller vad det nu är där de får mer för pengarna, och det
är vad det handlar om.
Det resonemang som Björn Samuelson gör sig till tolk för är utbrett i den
offentliga sektorn i Sverige, inte minst inom skolvärlden: Minskar man peng-
arna, så sjunkter kvaliteten. Men den som påstår det vet inte mycket om
effektivitet och rationalisering.
Skulle Volvo resonera på det sättet - där har man dragit ner avsevärt mer
än 10-15 % i rationaliseringar - hade företaget dragit den minst sagt obegå-
vade slutsatsen att då skulle det inte längre tillverka några bilar eller, enligt
en litet mildare variant, strunta i att sätta in baksäten och nöja sig med att
montera bara tre hjul. En sådan bil går ju inte att sälja! Nej, men det är
precis så den offentliga sektorn har jobbat i decennier.
Man låter konsumenten/kunden eller skolbarnen drabbas, och så får man
de bisarra effekterna att man drar in på skolmjölk och skolböcker, när man
i stället skall ge sig på produktiviteten hos lärarna, administrationen och att
försöka hitta nya lösningar, med det självklara målet att eleverna/kunderna
inte skall drabbas.
Vi tycker att det är oetiskt och omoraliskt att inte ständigt sträva efter att
få maximal utdelning för pengarna, speciellt när det är andras pengar.
Anf. 72 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag trodde och tror fortfarande att statskontoret tillhör de
offentliga myndigheter och verk som finns i Sverige. Jag vet inte om det är
annorlunda numera.
Man pratar om en process hos människor och gör jämförelser med Volvo.
Jag har svårt att sätta likhetstecken mellan en bilfabrik och verksamheten i
en skola. Jag skulle vilja ha litet närmare förklarat för mig vad Kihlberg ser
för likheter mellan levande människor, barn, och ett monteringsband för att
framställa en automobil.
Självfallet vill vi inte slösa bort samhällets pengar. Men vår syn på utbild-
ning och vilken effekt den kan ha för ett samhälles utveckling skiljer sig helt
från den som Ny Demokrati har.
Vi menar att utbildnings- och skolverksamhet kan vara ett instrument för
att utjämna klyftor i ett samhälle. Det är därför som vi säger att vuxenutbild-
ningen inte behöver mindre pengar än i dag. Okej, det kan finnas områden
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m. m.
69
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m. m.
70
inom vuxenutbildningen där pengarna skulle kunna användas litet mer ef-
fektivt.
Men när det gäller vuxenutbildningen i Sverige är det fråga om det sam-
lade behovet. Här kan man se vad t.ex. statens industriverk sade för ett år
sedan i sin utredning om den samlade kompetensen ute i industrin. Det talar
för att egentligen gå åt det motsatta hållet. Det behövs ett ökat antal kronor
att satsa på den svenska vuxenutbildingen.
Det är slöseri att inte ta till vara människors önskan om egen utvecklad
kompetens och kunskap, när den drivkraften finns utan konkurrens.
Anf. 73 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Ja, visst finns kraften och viljan till utveckling, att växa redan
från början, hos vaije människa som föds i hela denna värld. Men det tråkiga
är att denna växtkraft upphör för många när de träffar på den svenska grund-
skolan. Det upprör mig i mitt innersta.
Ibland pratar man om kokosnötter. De ser ganska livlösa ut. Men om de
kommer i rätt miljö är de inte livlösa. Då utvecklas de och växer ganska
snabbt. Det finns tyvärr många sådana kokosnötter i den svenska skolan.
Det beror på att miljön inte stimulerar till utveckling.
Jag tror inte att det är någon skillnad på Björn Samuelsons och mitt synsätt
när det gäller att ge vaije människa denna chans att utvecklas. Skillnaden är
att jag vill gå så mycket längre och tror att det går att skapa en utvecklings-
kraft och kvalitet som gör att människor kan utvecklas mer - om det finns
en valfrihet för människorna att välja mellan bra och högkvalitativa utbild-
ningar.
Vad beror det på att i varje studie av utbildningar, vare sig det är på försko-
lenivå, grundskolenivå, gymnasienivå eller på akademisk nivå, är det nästan
undantagslöst de privata konkurrensutsatta utbildningarna som visar upp
den i särklass högsta kvaliteten? Det är ingen tillfällighet. Det vet Björn Sa-
muelson också. Handelshögskolan i Stockholm anses utan konkurrens ha
den bästa akademiska utbildningen för civilekonomer. Det är något som er-
känns på de andra högskolorna. Vad är orsaken? Jo, den är uppenbar.
Vi ser samma sak i alla länder där denna situation finns. Hade det varit så
väl att vi hade tagit vara på de pengar som investerats, hade vi haft en mycket
bättre utbildning.
Anf. 74 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Ett så generellt påstående som att växtkraften upphör när
unga människor börjar i den svenska grundskolan ställer jag inte upp på. Jag
tycker att det är slarvigt av en ansvarig utbildningspolitiker att häva ur sig
något sådant.
Stefan Kihlberg säger att problem löses med hjälp av konkurrens. Men
konkurrens förutsätter, till slut, vinnare och förlorare. Jag skulle vilja att
Stefan Kihlberg vid något senare tillfälle utvecklar det påståendet.
Vid vilken nivå på anslagen till den svenska skolan går smärtgränsen? Hur
mycket mindre behöver den svenska skolan i anslag? Räcker det inte med
de 5 miljarder kronor skolan förlorade under 80-talet?
Vi vet att det finns stora behov inom skolans område. Det har vi hävdat
frän vänsterpartiets sida. Det handlar om arbetsmiljön, utrustningen och lä-
romedlen. Vi har lagt fram en rad förslag när det gäller t.ex. att reda upp
eländet med lektionspassen.
Låt skolorna få vara självförvaltande. Släpp in unga människor i plane-
ringen av skolans verksamhet. Det tycker vi gott kan vara en del av inlär-
ningsprocessen - inte en belastning. Det här är exempel på ökad effektivitet.
Men det är också exempel på ökad delaktighet. En ökad delaktighet går inte
ihop med en ökad konkurrens, som bl.a. Ny Demokrati vill ha.
Tredje vice talmannen anmälde att Stefan Kihlberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 75 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Den utbildningspolitiska debatten präglas för ögonblicket
mest av regeringens budgetproposition. Det är naturligt att det är så. Budge-
ten är ju, vare sig man vill det eller inte, en viktig fråga även för utbildningen.
Trots att staten inte längre står ens för huvuddelen av de totala kostnaderna
för grundskolan och det frivilliga skolväsendet, är givetvis riksdagens beslut
och signaler av stor betydelse.
Regeringens ambitioner när det gäller utbildningen är höga. Det totala
anslaget ökar. Vi slår vakt om barn- och ungdomsutbildningen, och vi åstad-
kommer en kraftfull satsning på högre utbildning och forskning. Skälen för
detta är uppenbara.
Alla barn i vårt land skall garanteras en god grundutbildning. Vi skall ha
en modern vidareutbildning inom gymnasieskolan. De beslut om en ny gym-
nasieskola som riksdagen fattade förra året ligger fast. Min bedömning är att
kommunerna i förväntad omfattning påbörjar införandet fr.o.m. nästa läsår.
Behovet av att utöka antalet platser inom universitets- och högskoleut-
bildningar är också väl dokumenterat. Produktivitetsdelegationens betän-
kande påpekar brister med dagens situation. Man konstaterar att industrian-
ställda i Sverige har lägre utbildning än kolleger i andra konkurrentländer,
att antalet utexaminerade från högskolan är relativt litet, att en oproportio-
nerligt stor andel av de högskoleutbildade går till den offentliga sektorn och
att systemet för dimensionering av den högre utbildningen är stelt. Det är
uppenbart att arbetet för att ge Sverige en ny start måste inkludera en kraft-
full satsning på högskolan.
För att kunna prioritera barn, ungdom och högskola inom de ramar som
regeringen bedömt att ekonomin tål, har vi tvingats spara. Regeringens för-
slag innebär bl.a. besparingar på den kommunala vuxenutbildningen och an-
slaget till folkbildning. När det gäller komvux görs besparingen på sektorsbi-
draget, som ges till kommunerna för utbildning. Det handlar för kommu-
nerna om en neddragning av sektorsbidraget med 1 %. Räknar man på kom-
vux totala kostnader, ligger den föreslagna neddragningen på 10-15 %. För-
slaget påverkar kommunerna olika beroende på komvux omfattning och
struktur. En hel del av de exempel som tas upp i debatten inkluderar dess-
utom icke oväsentliga kommunala besparingsförslag på sagda utbildning.
Det gör naturligtvis effekterna ganska stora.
För folkbildningsverksamhetens del handlar besparingen om 306 milj.kr.
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m. m.
71
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m. m.
72
av ett totalt anslag om 1,842 miljarder kronor. För såväl folkhögskolor som
studieförbund är givetvis varje besparing kännbar. Men besparingar är alltid
kännbara och trots allt nödvändiga i det ekonomiska läge som Sverige befin-
ner sig i. Debatten om de olika budgetförslagen får vi säkert anledning att
återkomma till.
Riksdagens absolut viktigaste uppgift när det gäller utbildningspolitiken
är inte budgeten, utan att fastställa och följa upp de nationella målen för
undervisningen. Det är riksdagen som skall ange ramarna för den utbild-
ningsverksamhet som skall bedrivas.
Jag är övertygad om att den uppgiften har blivit än mer väsentlig med an-
ledning av den omfattande decentralisering av skolväsendet som pågår. Det
gäller givetvis alla skolformer, men framför allt grundskolan.
Den allmänna skolplikten ålägger oss ett mycket stort ansvar. I den stund
vi bestämde oss för att ta i anspråk nästan nio år av varje barns liv, tog vi
också på oss plikten att kunna se varje sextonåring i ögonen på avslutnings-
dagen. När vi gör det, skall eleven och skolan vara överens om att det har
varit väl använd tid som berikat och utvecklat alla de förutsättningar som
finns i varje barn. Vi har icke nått dit än! Men att göra det är en bra definition
på vad vi menar med att skapa Europas bästa skola.
De nya direktiven till läroplanskommittén är centrala. Morgondagens
skola måste ge bättre studieresultat än dagens. Kunskapsnivåerna skall hö-
jas. Men det är inte det enda som skall åstadkommas. Vi måste dessutom se
till att skolans innehåll ger eleverna rätt kunskaper i ett föränderligt sam-
hälle. Om vi skall klara det, behöver vi kunniga lärare. Ingenting kan vara
viktigare. Men vi måste dessutom se till att läroplanerna utformas så, att un-
dervisningen tar hänsyn till barns och ungdomars utveckling och inlärnings-
förmåga.
Viktiga frågor som nu skall analyseras är om undervisningen i främmande
språk kan tidigareläggas och hur språkkunskaperna kan fördjupas hos alla
elever. En annan fråga gäller om undervisningen i naturvetenskapliga och
tekniska ämnen bör tidigareläggas. Det finns forskning som visar på att un-
dervisningen i dessa ämnen i dag böljar för sent och att det framför allt är
till nackdel för flickorna. Detta och mycket annat skall läroplanskommittén
fundera över.
Jag vill speciellt framhålla två punkter där regeringen är väldigt tydlig.
Den ena gäller likvärdigheten i undervisningen, och den andra elevernas för-
hållande till sina studier. När det gäller likvärdigheten har vi övertygats om
att det är väsentligt att statsmakten är tydlig och klar i relationerna till sko-
lorna. Därför avskaffas blockundervisningen i läroplanen, som i framtiden
skall ange ämnen och minsta garanterad undervisningstid för vaije ämne.
När det gäller elevernas förhållande till sina studier är det min och rege-
ringens bestämda mening att skolarbetet förutsätter elevinflytande och elev-
ansvar. Anledningen är uppenbar. Inte ens landets duktigaste lärare kan ge
eleverna kunskaper, utan dem måste var och en, ofta med stor möda, skaffa
sig själv. Läraren kan visa vägen, motivera och förklara fakta och samband.
Det här gör att elever måste betraktas som subjekt i skolan. Den ordning
som gör att elever i dag upplever minskat inflytande i takt med stigande ålder
skall ändras. Det är det här resonemanget som gör det viktigt att alla elever
ges möjlighet att välja något ämne eller något moment själva. Jag är överty-
gad om att det ger ökad glädje och motivation för skolarbetet. Men elever-
nas ansvar måste tas på allvar. Eleven har rätt att få veta vilka mål som har
satts för undervisningen och rätt att få de egna resultaten bekräftade. Ökade
möjligheter att göra egna tillval och rätt utformade betyg kommer att vara
ett sätt att uppnå de här viktiga principerna.
I höst kommer betygsberedningens och läroplanskommitténs förslag att
föreligga. Innan dess kommer riksdagen att ha behandlat bl.a. propositionen
om lärarutbildning och rätten att välja skola.
Vi skall skapa Europas bästa skola. I det arbetet framhåller regeringen
kunskapsförmedlingens betydelse, och jag vill i dag passa på att understryka
det. Ibland framställs nämligen kunskapsskolan som någonting mindre vik-
tigt. Föraktfullt talar man om faktakunskaper och hävdar att sammanhang,
helheter och värderingar är så mycket viktigare. Men det finns inget motsats-
förhållande. Helheten förutsätter delarna, och delarna blir meningslösa utan
sammanhang. Jag påstår att kunskaper, gedigna ämneskunskaper, är navet i
ett civiliserat samhälle.
De senaste veckorna har vi bevittnat en rad brutala och meningslösa dåd,
präglade av främlingsfientlighet. Vad är detta egentligen uttryck för, om inte
en allvarlig brist på kunskaper och bildning? Det är ett utslag av den osäker-
het och ovilja som många känner inför det annorlunda och avvikande. Öp-
penhet, tolerans och vidsynthet, ja rent av nyfikenhet inför det okända och
en vilja att utforska detta vandrar alltid hand i hand med kunskaper och bild-
ning. Den som fjärmar sig från fakta kommer alltid att vara mer eller mindre
inskränkt i sitt sinne.
Därför skall skolan göra eleverna förtrogna med mänsklighetens gemen-
samma historia lika väl som vår egen, med olika religioner och olika kultu-
rer. Skolan skall ge alla språk, språk som vi kan använda i kommunikation
med varandra. När jag lyssnade på biståndsdebatten tänkte jag: Hur skall
människor kunna känna solidaritet och medmänsklighet om de inte vet hur
förhållandena faktiskt är i omvärlden?
Herr talman! En skola som ger alla elever gedigna kunskaper har aldrig
varit viktigare att eftersträva än i dag. Jag ser fram emot de synpunkter och
idéer och även den konstruktiva kritik som jag hoppas kommer att framföras
i debatten här i dag.
(Applåder)
Anf. 76 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Vice statsministern har ju nu gått ut och sagt att han vill ha
backning från riksdagens sida i fråga om vuxenutbildningen. Det vore intres-
sant att av Beatrice Ask få höra, med hur mycket man vill ha backning.
Det gäller att ha kunniga lärare, säger Beatrice Ask. När vi i utbildningsut-
skottet arbetade med förslaget till ny lärarutbildning - det är inte det förslag
som kom från regeringen och som sedan blev riksdagens beslut - sade mode-
raterna att det var fel och att man nog ansåg att man kunde ha kvar den
gamla lärarutbildningen.
Nu uppfattar jag en kritik gentemot skolan och kunnigheten hos lärarna
från Beatrice Ask. Detta gäller ju i så fall de gamla lärarna, de som har varit
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
73
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
verksamma ända fram till i höst, när väl den första kullen av den nya sortens
lärare gick ut. Om det brister i kunskapsöverföring tror jag inte att det allde-
les självklart beror på vilken lärarutbildning man har, den nya eller den
gamla.
Jag tycker inte heller om att man säger att den svenska skolan brister så
kraftigt när det gäller ämneskunskaper. Jag har inte den uppfattningen. Jag
har själv varit verksam inom skolan. Jag har själv gått igenom grundskolan,
och jag har barn som går i skolan.
Däremot är den svenska skolan känd för att vi lyckats med en internatio-
nellt sett mycket hög bildningsnivå. Det är något som vi skall vara rädda om,
eftersom också det har effekter. Slå nu inte sönder denna gemensamhet ge-
nom att, som ni skriver på s. 8 i budgetpropositionen, lyfta in nivån ”excel-
lens”.
Vi vill från vänsterpartiet att pengarna från löntagarfonderna skall gå in i
och förstärka pensionssystemet. Vi förstår att det i riksdagen inte finns en
majoritet för det förslaget. Nu sägs det att en del av dessa medel skall gå till
forskning och högre utbildning. Om man nu vill sötja för en utveckling av
högskolan, vore det då inte på sin plats att också grundskolan och gymnasie-
skolan finge ta i anspråk en del av de medel som eventuellt lösgörs när man
nu, om man får tro Beatrice Ask, ändå tvingas att göra nedskärningar när
det gäller arbetsmiljön och utrustningsbidraget till gymnasieskolan? Detta
hänger ju ihop, det är fråga om kommunicerande kärl.
Anf. 77 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Regeringen ägnar sig inte åt att kritisera dagens skola, men
det finns enskilda saker som vi tycker att man skall kritisera. Vi har många
bra skolor i Sverige, men vi har också många som fungerar mindre bra. Vad
det handlar om när vi diskuterar bl.a. lärarnas kunskap är inte att vi kritise-
rar det som är eller det som var i går, utan vi konstaterar att det förmodligen
inte räcker till för morgondagen. Vi talar om en läroplan som skall gälla in
på 2000-talet.
Jag skall ta ett enda konkret exempel. Vare sig man har gått den gamla
eller den nya lärarutbildningen för barn i de lägre årskurserna saknar man
gedigen utbildning i främmande språk, och någon sådan kan vi kanske inte
heller begära. I barnens språkmiljö förekommer det en väldans massa ut-
ländska ord. Jag uppfattar och inbillar mig att det för den lärare som skall
stödja barns språkutveckling - vare sig man nu skall undervisa i engelska
tidigt eller inte - och arbeta med dessa barn i morgondagens samhälle, som
kommer att vara än mer internationellt, är en brist att inte ha en bättre grund
att stå på när det gäller språkkunskaperna. Det är en typ av kunskaper som
jag tror att man måste förstärka i lärarutbildningen för att utbildningen skall
motsvara morgondagens krav. Jag är övertygad om att ni kan finna många
fler exempel.
Det pågår en diskussion om vad man skall göra med fondpengarna, och
det finns mer än ett förslag - det kan man konstatera. Jag tror att det är vik-
tigt att faktiskt hålla fast vid att man skall satsa på högre utbildning och forsk-
ning, men jag kan försäkra Björn Samuelson om, att om det är något jag
74
ägnar mig åt så är det att göra allt som går för att se till att vi värnar barn- och
ungdomsutbildningen. För mig finns det absolut ingenting som är viktigare.
Bengt Westerberg har sagt att han är tveksam till besparingarna i fråga om
komvux. Även jag såg på TV i går. Nu har vi i dag haft en allmänpolitisk
debatt. Faktum är att vi har diskuterat komvux och en hel del annat mer än
en gång i regeringen; vi för en mycket konstruktiv debatt där. Jag har inte
haft möjlighet att diskutera eventuella nya intressanta förslag på det här om-
rådet. Vi skall ha regeringssammanträde i morgon, och jag tänkte att vi då
skulle ta upp den diskussionen. Regeringen känner sig dock inte låst i alla
lägen, även om jag i detta fall inte kan tänka mig att ta pengar ifrån barn och
ungdomar för att lägga på komvux.
Anf. 78 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra om att när vi införde den här duellmetoden var vi också
överens om att vi i görligaste mån skulle ta repliker från våra bänkar för att
spara tid vid långa förhandlingar.
Anf. 79 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag är snabb och rask.
Detta med språkkompetensen som Beatrice Ask tar upp är intressant. Jag
tycker att språket är mycket viktigt. Det talar om varifrån du kommer, var
du befinner dig, vem du är och kanske t.o.m. vart du är på väg - vem vet?
När man talar om vikten av att öka utbildningsutbudet och kompetensen
i främmande språk vill jag framhålla att det är anmärkningsvärt att modera-
terna under hela den tid som har gått sedan vi fattade beslut om den nya
lärarutbildningen har varit ett av de partier som konsekvent har motsatt sig
förslag från mitt parti och centerpartiet om att ge de s.k. tidigarelärarna
kompetens i engelska. Det är mycket märkligt.
Anf. 80 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Beatrice Ask har många vackra ord att säga om målet för
skolan och om allt det hon vill genomföra. Det finns nog anledning att in-
stämma i det mesta. Det tycks mig emellertid som om hon på något sätt inte
förstod konsekvenserna av sitt eget handlande. Alla dessa vackra ord om
målen stämmer inte överens med åsikten att man skall ämnessplittra skolan,
återföra gammal traditionell ämneslärarutbildning, ha lätt mätbara kunska-
per och börja betygsätta eleverna redan från årskurs 1.
På väsentliga områden kommer den allsidiga utveckling av eleverna som
vi önskar att omöjliggöras genom att t.ex. ämnena slöjd och hemkunskap
försvinner. Jag skulle vilja höra litet synpunkter på det från Beatrice Ask.
Det är klart att Beatrice Ask inte vill tala så mycket om kostnader och
statsbidrag. Det är bra att Beatrice Ask säger att gymnasiereformen skall
genomföras. Den skall dock genomföras med en besparing på 583 miljoner
enligt regeringens eget förslag i budgetpropositionen. Vad blir det då för
kvalitet på reformen?
Beatrice Ask talar om nödvändiga besparingar. Gäller detta fortfarande
komvux? Här finns så många olika besked från regeringens sida att jag
tycker att det vore klädsamt om skolministern i riksdagens allmänpolitiska
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
75
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
76
debatt kunde ge ett besked i den frågan. Eller tänker hon bara avvakta den
fanflykt som nu sker från den tidigare regeringslinjen och se hur det blir?
Anf. 81 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! När det gäller gymnasiereformen gör vi ingen besparing.
Däremot skjuter vi på ökningen av anslaget ett år. Flera kommuner som jag
har varit i kontakt med kommer att genomföra de saker vi hade tänkt trots
det här beslutet. Jag tror fortfarande att det kommer att hålla.
Lena Hjelm-Wallén säger att jag använder många vackra ord, och hon tror
inte att jag förstår konsekvenserna av vårt handlande. Hon är kritisk till att
vi inte vill ha block i läroplanen utan i stället ämnen. Om jag vore socialde-
mokrat skulle jag vara litet självkritisk. Vad har hänt med blocken? Jo, det
visar sig att elever på vissa skolor helt missar ett ämne.
Göteborgs universitet har gjort en mycket intressant undersökning. En
tredjedel av eleverna på mellanstadiet hade inte fått den samhällskunskaps-
undervisning som de skulle ha. I andra fall fann man att eleverna inte hade
fått den undervisning i religionskunskap som riksdagen hade uttalat att de
skulle få. Så här slår det fram och tillbaka.
Om man från riksdagen bestämmer sig för att vissa moment eller ämnen
är centrala, är det mycket viktigt att man tydligt anger det och ser till att det
går att utvärdera att eleverna faktiskt har fått dessa kunskaper. Detta inne-
bär inte - vilket jag faktiskt trodde att Lena Hjelm-Wallén förstod - att lä-
rarna nödvändigtvis skall undvika att samarbeta med varandra, tvärtom. Jag
har aldrig hört att någon som tycker att tema- eller blockundervisning är cen-
tral anser att det skulle ge eleverna mindre kunskaper. Tvärtom säger många
att det är ett bra sätt att undervisa på. Det är fullt möjligt och ofta säkerligen
nödvändigt. Det är fråga om tydligheten från riksdagens sida, och det gäller
att garantera att alla barn får vissa kunskaper. Det är detta som läroplansar-
betet handlar om. Det är huvudpoängen med att se till att vi får tillbaka äm-
nena.
Många lärare blir bekymrade när de har gjort sin terminsplanering, efter-
som det dyker upp en mängd aktiviteter som inkräktar på lektionstimmarna.
Det ger ingen riktig ordning. Därför vill jag nu använda samma metod som
min socialdemokratiske företrädare införde på gymnasiet, dvs att ha en ga-
ranterad undervisningstid. Det är bra att säga att man i alla fall skall hinna
med vissa avsnitt. Det ger lärarna förutsättningar att göra en bra planering.
Det tycker jag är mycket bra.
Diskussionen om teoretiska och praktiska ämnen är oerhört sorglig. Flera
talare har pratat om slöjd, hemkunskap och barnkunskap. I direktiven säger
vi ingenting annat än att läroplanskommittén skall fundera över konsekven-
serna av om några ämnen icke kommer att vara obligatoriska ämnen i framti-
den. Skälet är att om allt skall vara precis som det är i dag, kommer vi inte
att få något utrymme för ökat tillval. Jag skall i ett senare inlägg återkomma
med synpunkter på frågan om praktiska och teoretiska ämnen. Den behöver
nog redas ut.
Anf. 82 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Jag tror verkligen att den behöver redas ut. Hela Skol-sve-
rige har uppfattat regeringens signal att slöjd och hemkunskap inte längre
skall återfinnas som obligatoriska ämnen. Vill Beatrice Ask dementera det,
skall ingen bli gladare än jag.
Man får kanske vara både glad och nöjd med att skolministern säger att
man inte skall förbjuda lärarna att undervisa utifrån verkligheten eller på ett
ämnesövergripande sätt. Jag hade väl inte heller trott att det var fråga om
ett förbud. Signalen från regeringen är helt klart att man vill satsa på det
ämnesuppsplittrade och ämnesindelade. Det systemet kan man se mycket
tydligt i de gamla kommuniststaterna, medan länder som USA och Storbri-
tannien inte alls har det på områdena naturorientering och samhällsoriente-
ring. Det här är signaler som går igen både i läroplansarbetet och när man
vill riva upp lärarutbildningen, som fungerar väl därför att man vill ha en
annan.
Det är i detta sammanhang som jag inte tror att skolministern riktigt för-
står konsekvenserna av de ord hon som skolminister uttalar och vilka signa-
ler de innebär ute på fältet och i alla sammanhang där utbildning planeras
och genomförs.
Det förvånar mig att skolministern säger att det inte är fråga om någon
besparing på gymnasieskolan med 583 milj.kr. Jag har också ifrågasatt att
besparingen skulle vara så stor. Men jag läser innantill i propositionen. Där
står det att det är en besparing på 583 milj.kr. Vill skolministern ändra det
kan vi få ju ett sådant där ändringspapper som vi ofta får till utskottet och
där regeringen säger att den har haft fel.
Anf. 83 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Det är irriterande att få höra att man ingenting begriper,
men det får man väl stå ut med.
Jag kan läsa innantill i direktiven till läroplansutredningen. Det är viktigt
att riksdagens ledamöter känner till detta. I direktiven sägs följande: ”Kom-
mittén skall vidare belysa konsekvenserna av om vissa av de nuvarande obli-
gatoriska ämnena förs över till de ämnen som kan erbjudas inom ramen för
elevernas personliga val eller inom ramen för den profilering den enskilda
skolan väljer.” Att få konsekvenser belysta är för mig inte liktydigt med att
ämnena skall avskaffas eller att de är oviktiga, utan det är att visa ett in-
tresse. Kommittén har också om den har lust möjlighet att generellt titta på
ämnen. Detta har av vissa ämnesföreträdare tolkats så, att det är de tre äm-
nen som Lena Hjelm-Wallén nämner som utpekas. Det får stå för dem. Men
jag tycker att det är viktigt att i ett läroplansarbete få konsekvenser av olika
varianter belysta.
När det sedan gäller diskussionen om teoretiska och praktiska ämnen vill
jag bemöta de synpunkter som har framförts. Vi har bett om exempel på
kursplaner för svenska, matematik och fysik tillsammans med läroplansför-
slaget. Vi har också framhållit en del av de s.k. praktiska eller icke-teoretiska
ämnenas betydelse. Jag tror att de flesta moderna skolmänniskor tycker att
uppdelningen i praktiska och teoretiska ämnen är föråldrad. Det är fel att
hävda att hemkunskap är ett praktiskt ämne men biologi ett teoretiskt. Men
tyvärr ser det många gånger ut så i klassrummen.
Modern biologiundervisning innebär mycket sällan att läsa en bok sittan-
des i en bänk dag ut och dag in, utan undervisningen sker mycket ofta i form
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
77
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
78
av exkursioner där man arbetar praktiskt och upptäcker natur och lär sig hur
saker och ting hänger ihop och fungerar. Hemkunskap innehåller förutom
matlagning, vilket är centralt, en hel del om konsumentfrågor, lagstiftning,
hur olika kemiska produkter fungerar osv. Det är fel att dela in ämnen så
kategoriskt.
Om det är någonting man bör ta upp en diskussion om så är det naturligt-
vis: Hur får vi undervisningen att bli sådan att eleverna generellt blir mer
aktiva och känner att de är subjekt i skolarbetet? Det är ett problem som
finns i många ämnen och på flera stadier. Jag tycker att den här uppdelningen
är föråldrad och felaktig. Jag är övertygad om att man måste utveckla alla
sinnen för att åstadkomma riktigt bra resultat i skolarbetet.
Anf. 84 CHRISTER LINDBLOM (fp):
Herr talman! Regeringen gav redan vid sitt tillträde i höstas signaler om
satsning på skola och högre utbildning för att stärka Sverige som kunskaps-
nation. Målsättningen är Europas bästa skola. Skolan skall nu mer prioritera
det som den är bäst på - nämligen att förmedla kunskap. Under senare år av
socialdemokratiskt styre har det blivit en obalans mellan skolans olika upp-
gifter. Detta har gett våra lärare allt mindre tid till verklig kunskapsförmed-
ling. Men nu är det dags att ändra på det. Samtidigt vill jag vända mig emot
förenklade omdömen som ”flumskola” å ena sidan och ”korvstoppning” å
den andra. Vår skola av i dag svarar inte mot den första beteckningen, och
den skola vi vill skapa svarar inte mot den andra.
Vi vill införa ett nytt betygssystem, där betygen bättre mäter kunskap och
är målrelaterade. Jag är övertygad om att betygen behövs - både för motiva-
tion och information - och att de skall sättas tidigare än som görs i dag. Per-
sonligen tycker jag att det dessutom skulle vara intressant att pröva möjlig-
heten att införa ett separat flitbetyg, som en gång i tiden fanns, som en stimu-
lans till kunskapsmässigt lågpresterande men ändå ambitiösa elever. Att
springa fort kan vara stort, men att springa så fort man kan, kan vara större!
Jag tror däremot inte på betyg för elever på lågstadiet. Dessa barn har
fortfarande en nyfikenhet och glädje i lärandet, och jag tror helt enkelt inte
att merparten av dem är mogna för betyg. Folkpartiet har sedan länge före-
slagit att betyg skall ges från årskurs 6 och att de skall ha fler steg än i dag.
I samband med betygsberedningens arbete och de nya direktiven har det
diskuterats kring betyg i ordning och uppförande. Jag tror inte att det är rätt
metod att komma till rätta med enskilda elevers disciplinproblem. När så-
dana uppstår är det helt otillräckligt och felaktigt att enbart skicka hem ett
papper med en viss siffra eller bokstav på när terminen är slut. Sådana situa-
tioner måste åtgärdas omedelbart, och hemmen måste kontaktas kontinuer-
ligt om utvecklingen för att kunna ta sitt ansvar. Stökighet är ofta ett tecken
på att den stökige inte mår bra. Samtidigt är det oerhört viktigt för hans kam-
rater att det råder ordning och reda i klassrummet, och det är uppenbart att
betyg i ordning och uppförande inte löser disciplinproblemen.
Folkpartiet liberalerna har medverkat till riksdagens beslut om flexibel
skolstart. Nu tycker vi att det är dags att gå vidare och sänka skolpliktsåldern
till sex år. Det är viktigt att framhålla att pedagogiken naturligtvis måste an-
passas till sexåringarnas förutsättningar. Vi vill inte göra sexåringar till sjuå-
ringar - vi vill på bästa sätt ta till vara barns kunskapshunger och nyfikenhet,
det hjärnforskaren David Ingvar kallat ”hjärnans engångschans”. Därför
bör även vi i Sverige, i likhet med vad som gäller i många andra länder, sänka
vår skolpliktsålder.
Sänkt skolpliktsålder motiverar i sin tur ett tionde obligatoriskt skolår.
Kunskapsmassan i grundskolan är i dag så stor att en tioårig grundskola re-
dan av detta skäl är starkt motiverad. Inte minst gäller detta den aviserade
satsningen på en kvalitetshöjning av språkkunskaperna. Om inte skolplikten
förlängs kommer de barn som i dag börjar skolan vid sex års ålder att vara
bara 14-15 år då de skall välja studieinriktning eller söka sig ut på arbets-
marknaden. Jag tror inte att det skulle vara problemfritt om elever lämnade
grundskolan ett år yngre än i dag. Det är ytterligare ett skäl till att grundsko-
lan bör bli tioårig.
I vår kommer den aviserade propositionen om skolpeng. Avsikten är att
fristående skolor äntligen skall få samma förutsättningar som allmänna sko-
lor, dvs. bli berättigade till kommunala bidrag. Regeringen har utlovat ett
skolpengssystem som ger elever och föräldrar rätt att välja vilken skola ele-
ven skall gå i. Detta kommer att få positiva effekter för eleverna, t.ex. i form
av:
- ett ökat engagemang från föräldrarnas sida
- större möjligheter för lärarna att utvecklas
- högre kvalitet i skolorna genom en positiv konkurrens om eleverna
- en ökad flexibilitet och möjlighet till profilering
Tidigare har det varit omöjligt att driva friskolor utan terminsavgifter, då
dessa skolor antingen inte alls fått eller fått otillräckliga kommunala eller
statliga bidrag. Men det finns en uppenbar risk för ökad segregation om fri-
skolor som blir berättigade till skolpeng dessutom kan ta ut terminsavgifter.
Det kan t.ex. leda till att vissa skolor därmed får finansiella resurser att
”köpa” de bästa lärarna. Alla barn skall genom skolpengsreformen få de
möjligheter som tidigare varit förbehållna de mest välbeställda. Plånboken
får aldrig styra valet av offentligt finansierad skola. Det är framför allt barn
med särskilda behov och handikapp av olika slag som behöver valfriheten.
Friskolor som får ersättning efter samma beräkningsgrunder som offentliga
bör därför i princip inte ha rätt att därutöver ta ut terminsavgifter.
Låt mig till slut, herr talman, få säga några ord om ämnena slöjd och hem-
kunskap. Det finns många skäl till att dessa ämnen bör vara obligatoriska -
praktiska, kulturhistoriska och pedagogiska skäl. Att lära sig att rätt hantera
verktyg, redskap och maskiner, blandat med teoretisk undervisning, gör det
lättare att klara av enkla, vardagliga problem, samtidigt som motoriken trä-
nas och praktiska inslag i skolundervisningen varvas med teoretiska. Forsk-
ningsrön visar att just denna värvning ger en optimal inlärning, eftersom
båda hjärnhalvorna aktiveras. Jag tror därför att det är bra om mångfalden
även får gälla pedagogiken.
Anf. 85 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det här med flitbetyg var någonting nytt som nu eventuellt
skulle införas. Det vore intressant att få en närmare förklaring av hur fliten
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
79
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
80
skulle värderas hos de enskilda eleverna, som har så olika förutsättningar,
önskningar och idéer och som är individer.
Det sades också att skolpengen skulle lösa många av de problem som finns
i skolan genom möjligheten att välja skola. Nu tror inte jag det, och jag kom-
mer att återkomma till det längre fram i debatten.
Det finns en principiell fråga som hänger ihop med detta, och det är frågan
om avgifter, som tidigare berördes. Fristående skolor - jag ställer mig frå-
gande till begreppet; skulle de andra skolorna vara ofristående? - skulle i
princip inte ha rätten att ta ut terminsavgifter. Jag vill ha ett förtydligande
på den här punkten. Skulle det finnas möjligheter att ta ut avgifter för andra
saker inom skolans ram, och i så fall för vilka?
Om man betalar för någonting, vilken rättighet har man då själv som föräl-
der och elev gentemot skolan när det gäller den tjänst som utbjuds till priset
av en viss avgift? Vilka möjligheter skall finnas framöver för samhället, som
går in med skattemedel, att göra en revision i olika skolor och se hur peng-
arna används? Det måste ju till syvende och sist finnas någon som är politiskt
ansvarig i demokratisk mening för hur man använder skattemedel. Redan
tidigare var vi ju i den skolpolitiska debatten överens om att ett effektivitets-
mått gäller också för anslag till skolans område.
Det vore intressant att få ett förtydligande från folkpartiets sida i dessa
frågor, för de är principiellt viktiga. De är viktiga ur en demokratiaspekt i
stort, men de är också viktiga ur en demokratiaspekt för den enskilde eleven
och den enskilda föräldern, nämligen när det gäller för dessa att avgöra vil-
ken möjlighet att välja skola de skall ha.
Anf. 86 CHRISTER LINDBLOM (fp) replik:
Herr talman! Jo, det är riktigt, Björn Samuelson, att det här handlar om
principiella frågor. Låt mig först berätta vad jag tycker och tänker om ett
flitbetyg.
Det är egentligen ingenting nytt, utan det är en mycket gammal företeelse.
Jag tror att det - för två nummer sedan - i Skolledaren fanns en historik över
olika betygssystem. Att jag skulle vilja ha denna fråga prövad beror på att
det är så som både Björn Samuelson och jag väl vet, att det finns elever som
kämpar hårt men som kanske ändå inte lyckas enligt de vanliga måttstock-
arna. Man skulle kunna uppmuntra dessa elever genom att ge ett flitbetyg,
alltså genom att ha dels ett betyg som värderar kunskaperna, dels ett betyg
som är någon form av flitbelöning. Detta är någonting som man skulle kunna
ta upp i debatten och fundera över.
Jag är inte beredd att rekommendera att så skulle ske. Jag tycker att det
skulle kunna vara ett inslag i en debatt, när man ändå håller på att diskutera
och omvärdera betygen i skolan.
Avgifter för kost och logi i specialskolor är också en principfråga. Jag
tycker, som jag sade i mitt anförande, att det i princip skall vara så att man
inte kan ta ut avgifter, om man får offentliga bidrag fullt ut. Att jag sade ”i
princip” beror på att jag kan tänka mig - jag har inget konkret exempel - att
man i exempelvis skolor med internatstruktur skulle kunna ha möjlighet att
kompensera sig för de ökade kostnaderna för eleverna när det gäller kost
och logi. Möjligtvis skulle detta också kunna gälla för specialutrustning på
specialskolor osv. Men principen är att en offentligt finansierad skola inte
skall kunna överkompensera sig med terminsavgifter.
Anf. 87 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag kan inte ställa upp på att man nu skulle införa någon
form av flitbetyg, för jag tror inte att de elever som Christer Lindblom och
jag närmast tänker på är särskilt betjänta av att få ett särskilt betyg när det
gäller flit. Skulle det vara något slags alternativ till betyg i övrigt, eller hur
är det tänkt, Christer Lindblom? Jag förstår inte det här riktigt.
De elever som har det särskilt kämpigt i skolan behöver inte ha fler domar-
klubbor slagna i skallen på sig. Jag tror att de själva vet, liksom föräldrarna,
vilken kraft och energi de tvingas lägga ner för att hänga med hjälpligt. Det
är bättre med ett uppmuntrande ord en eller annan gång i veckan eller kan-
ske varje dag. Det värmer mer, och det skjuter på bättre.
Särskilt när det gäller den obligatoriska skolan, som är påbjuden medelst
skolplikt, är det viktigt att vi säger ifrån att vi inte kan tillåta införande av
avgifter. Och jag skulle vilja vidga detta till att gälla gymnasieskolan. Även
om den inte är obligatorisk formellt så är den det dock reellt.
Här får vi renodla på något sätt. Har de avgifter får det vara avgifter fullt
ut, om det nu skall finnas sådana här möjligheter, eller också är det en fri
skola, där man kan gå in om man så vill, utan att för den sakens skull behöva
teckna checkkredit hos någon bank, ifall det nu finns någon bank som har
pengar kvar.
Anf. 88 CHRISTER LINDBLOM (fp) replik:
Herr talman! När det gäller debatten om avgifter och skolpeng förutsätter
jag att vi har möjlighet att komma tillbaka till saken när propositionen så
småningom presenteras. Det är litet lättare att utifrån de utgångspunkterna
diskutera frågorna.
Jag tycker ändå att jag har klargjort vilka principer som bör finnas. Jag
har inte sagt, Björn Samuelson, att vi skall införa ett flitbetyg, utan jag har
sagt att man skall ta upp saken. Personligen tycker jag att man skall ta upp
frågan i debatten när man ändå diskuterar betyg, eftersom det är någonting
som har funnits tidigare.
Jag kan inte förstå hur man så ensidigt kan tro att detta skall användas som
en klubba att slå i huvudet på dem som kunskapsmässigt inte är riktigt fär-
diga. Det handlar just om att de som har det jobbigt skulle kunna få, inte en
klubba i huvudet utan en blomsterkvast på grund av att de har kämpat och
gjort det bästa de kan. Som jag sade i mitt inlägg kan det vara bra att springa
fort, men det kanske t.o.m. kan vara bättre att springa så fort man kan. Det
är detta jag vill premiera - inte slå någon klubba i huvudet på den som inte
kan springa särskilt fort.
Tredje vice talmannen anmälde att Björn Samuelson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 89 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Jag möter många människor som är oroliga för den föränd-
ring av skolan som den borgerliga regeringen är i färd med att genomföra.
6 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 62
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
82
Vi är rädda att det är elitskolor man tänker skapa, säger man. Vad händer
med de barn som har särskilda behov? frågar man. Hur blir det för skolorna
i glesbygden? frågar folk i mitt hemlän.
Det är inte underligt att oron finns. Skolministern säger att man vill att
antalet privatskolor skall bli fler och fler och så småningom utgöra var femte
skola. Skolpengen kombinerad med skolavgifter skulle förstärka utveck-
lingen mot en segregerad skola. Så vill vi inte ha det.
Herr talman! Den skola vi har i dag erbjuder en utbildning för alla barn
och - det bästa av allt - oavsett var barnen bor och oavsett deras ekonomiska
och sociala bakgrund. Skolan står sig också väl i internationella jämförelser,
och de senaste årens reformer har dessutom syftat till att göra skolan ännu
bättre. Det är denna skola människor inte vill bli av med.
Vi socialdemokrater vill ge alla elever rätt till en likvärdig utbildning. För
att uppnå detta hävdar vi fyra bärande principer:
1. Skolan är hela samhällets angelägenhet. För både barnet och samhället
är det mycket viktigt att kunskapsnivån hos det enskilda barnet är hög.
En likvärdig utbildning innebär att geografiska, sociala eller ekonomiska
faktorer inte skall hindra barnens utbildningsmöjligheter. Alla skolor i
hela landet skall leva upp till högt ställda kvalitets- och kunskapskrav.
2. Skolan skall sätta eleven i centrum. Varje elev skall mötas med respekt
och intresse, och vaije barns egna möjligheter skall tas till vara. Kön,
klass och etnisk bakgrund skall därför aldrig få vara ett hinder för barnens
möjlighet att utveckla sina egna förutsättningar. Den svenska skolan är
en skola tvärsöver sociala grupper och klasser, och vår skola har på detta
sätt bidragit till att minska de sociala spänningarna. Det måste vara en
uppgift för skolan också i framtiden.
3. Alla skolor skall ha hög kvalitet. Alla elever skall ha rätt till den bästa
utbildningen. Barn och ungdomar har rätt till en harmonisk, trygg och
utvecklande ungdomstid. Det måste innebära att skolan skall vara lust-
fylld, glädjerik och trygg. Barnen har också rätt till välutbildade och en-
gagerade förebilder i skolan, dvs. lärare som har stöd från samhälle och
föräldrar.
4. Skolan skall utbilda utifrån barnets villkor. Skolans huvudsakliga uppgift
är att ge kunskaper och färdigheter. I dag vet vi att barns möjligheter och
förmåga till inlärning har ett nära samband med deras allmänna välbefin-
nande och t.ex. med hur de utvecklas motoriskt. Det är på det som bar-
nens kunskapsinhämtande måste grundas. Det här har också integrerats
i pedagogiken i den svenska skolan. Utöver detta anser vi att skolan skall
fostra. Barn och ungdomar tillbringar mycket tid utanför hemmet i olika
former av samhällsomsorg, och därför måste också skolan bidra till bar-
nens fostran.
Herr talman! Detta är de fyra socialdemokratiska hörnstenarna i vårt för-
svar av den likvärdiga skolan. Med dessa principer som grund vill vi garan-
tera alla barn och ungdomar rätt till den bästa skolan, likvärdig för alla.
När människor är oroliga för att regeringen håller på att införa elitskolor,
vet jag också att de tycker att det skorrar illa med talet om att skapa Europas
bästa skola. Människor i vårt land går inte med på att skapa orättvisor.
Regeringen har deklarerat att den vill skapa Europas bästa skola, men vad
det innebär i praktiken har vi inte sett. Jag hävdar att det är mycket prat utan
innehåll.
Inte vill man väl skapa Europas bästa skolmiljöer, när man tar bort bidra-
get för upprustning av skollokaler? Sammanlagt 4 miljarder vill man dra från
den uppgiften. Inte prioriterar man barn på det sättet, Beatrice Ask!
Inte är det Europas bästa skola man skapar, när man samtidigt drar in
pengar från kommunerna, som ju skall driva skolor.
Inte är det Europas bästa skola man skapar, när man vill återgå till en gam-
mal lärarutbildning, som var passé för länge sedan. Inte blir det lättare att se
16-åringarna i ögonen med dessa åtgärder!
Jag vill avslutningsvis ytterligare beröra skolpengen. I diskussionen om
valfrihet i skolan talar den borgerliga regeringen om behovet av en s.k. skol-
peng, men trots att regeringen har gjort frågan om skolpengen till ett av sina
stora huvudnummer har vi inte sett så mycket av den, inte ens i budgetpropo-
sitionen. Jag vet att det skall komma en proposition.
I dag har vi ett statsbidragssystem som innebär att man tar ekonomiska
hänsyn till vaije barns behov och till att det kan förändras. I moderatstyrda
kommuner har det numera blivit vanligt att kalla dessa pengar som går ut till
skolorna för skolpeng. Det är naturligtvis fritt att kalla det vad man vill, men
om det innebär att resurstilldelningen till skolorna ändras, så att man inte tar
hänsyn till elevers, klassers och skolors olika behov, kan vi inte acceptera
detta. Är det så skolministern vill ha det?
Människors oro för en segregerad skola är mot den här bakgrunden befo-
gad. Jag vill fråga Beatrice Ask vad hon har att säga till dessa människor.
Till sist måste jag säga, herr talman, att jag reagerar mot tendensen i de-
batten, att jämföra barn med löpande bandet på Volvo och mot talet om flit-
betyg i skolan. Jag tycker inte att man skall prata om barn på det sättet. Det
handlar faktiskt om människor i utveckling.
Anf. 90 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Först vill jag säga till Ewa Hedkvist Petersen, att de männi-
skor som har röstat borgerligt och som tror på den politik vi driver också är
människor. Det låter som om det bara skulle vara en viss sort som tillhörde
den kategorin, och det är fel.
När det gäller statsbidraget till grundskolan är det litet okunnigt att hävda
att man med det tar särskilt stor hänsyn till enskilda barns behov, vilket på-
stods från talarstolen. Det nya statsbidraget, som infördes av den förra rege-
ringen, är oerhört schabloniserat, och det är nog ute i kommunerna som man
tvingas hitta fördelningsnycklar för att kunna ta hänsyn till barns behov. Det
är något som jag är mycket angelägen om när man utformar skolpengen lo-
kalt, så att handikappade barn och andra inte kommer på undantag.
Frågan om att välja skola är oerhört central, och jag skulle vilja påstå att
den politik som fördes av socialdemokraterna skapade segregation. Det är
någonting sjukt i ett skolsystem som är så beskaffat att det bara är den som
har möjlighet att med beskattade pengar betala avgifter och som kan välja
en skola med en annan pedagogisk inriktning eller en skola som i sin arbets-
form har någonting som man tror på för sina egna barns utbildning.
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
83
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
Det här vill vi ändra på. Vi anser att alla skall kunna välja skola, och vi tror
att det är mycket viktigt att varje barn har rätt till den bästa utbildningen.
Jag tycker att Ewa Hedkvist Petersen snubblar litet grand när hon resone-
rar om det här. Den bästa utbildningen för varje barn är inte samma utbild-
ning för var och en. Förutsättningen är mycket känsla för att barn är olika, i
fråga om utvecklingsnivå, intressen, m.m. Vad som behövs är mångfald och
variation, möjlighet till enskilda val, mycket av profil och hänsyn till varje
individ, om vi skall åstadkomma den bästa utbildningen för varje barn. Det
är det regeringens politik syftar till att göra möjligt.
Jag håller inte heller med om uttalandet att skolan skall fostra, om det
sägs så där generellt. Huvudansvaret för barnens fostran åvilar enligt min
uppfattning föräldrarna, och det skall ske ett samarbete mellan hem och
skola när det gäller fostran. Det behövs ett vuxenkontrakt mellan hem och
skola, som innebär att vi ger barn och ungdomar rätt signaler om hur vi skall
leva tillsammans i detta samhälle.
Jag är förundrad över den rädsla för utvärdering som framskymtar både i
Ewa Hedkvist Petersens och i en del andra socialdemokraters inlägg. Hur
kan ni tala om likvärdig utbildning över hela landet, hur kan ni ha så höga
ambitioner, när ni är så förtvivlat rädda för att ta reda på om det lyckas?
Anf. 91 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talman! Det är viktigt att reda ut vad skolpengen skulle kunna inne-
bära. Människor är oroliga för att skolsystemet skall bli segregerat. De är
rädda för att få skolor där man, bl.a. med hjälp av avgifter, kan skaffa sig
fördelar och där den likvärdiga utbildningen inte kan genomföras. Detta är
en oro som finns hos människor, och den måste tas på allvar.
Vi har ännu inte sett propositionen om en skolpeng, och innan den läggs
fram är det viktigt att debattera vad ett sådant system skulle kunna innebära.
Det är precis som Beatrice Ask säger, att statsbidragssystemet är schabloni-
serat, och bidraget som går ut till kommunerna grundas på vissa villkor. Men
sedan fördelar kommunerna ut pengarna till skolorna, och det sker utifrån
de behov som finns i olika bostadsområden och hos olika elever. Det vi befa-
rar att det moderatledda utbildningsdepartementet har tänkt föreslå är ett
system där staten beskär kommunernas möjligheter att verkligen fördela
pengarna efter behov.
Vad annat är det man vill med skolpengen? Varför talar man annars om
en skolpeng, som ibland t.o.m. skall vara lika för alla? Hur skall man då
kunna tillgodose alla barns behov, behov som förändras och som är mycket
olika i olika bostadsområden? Beatrice Ask har inte gett någon klarhet om
detta. Jag vill på det här sättet flagga för den oro som finns för att det skall
leda till ett mycket segregerat system.
Om skolpengen dessutom kombineras med skolavgifter kan det, precis
som vi har hört av den folkpartistiske representanten, ytterligare förstärka
en segregering. Det är intressant att notera den divergens som finns mellan
regeringspartiernas syn i frågan.
Vi säger från socialdemokratiskt håll att frågan om skolavgifter måste ut-
redas ordentligt innan vi tar ställning, så att de inte medverkar till ett segre-
84
gerat skolsystem, där barnen, som vi skall bygga samhället på, kommer i
kläm och där vi inte kan ge alla barn en bra och likvärdig skolutbildning.
Anf. 92 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag förstår att många i Ewa Hedkvist Petersens omgivning
blir bekymrade, eftersom det är så uppenbart att grunderna för riksdagens
beslut förra året om att alla skall kunna välja skola inte har nått fram till
socialdemokraterna. Ett av skälen till att majoriteten i riksdagen beslutade
att fristående och offentliga skolor skulle få en likvärdig hantering ekono-
miskt var att man ville ge alla barn möjlighet att välja skola. Det är att värna
likvärdigheten, som icke har funnits i det socialdemokratiska skolsystemet.
Det var en brist, ett problem. Jag hoppas att Ewa Hedkvist Petersen hälsar
de socialdemokrater hon möter där hemma att det var ett av grundskälen.
Det kommer en proposition i mars där vi reder ut principerna.
Jag förstår inte heller varifrån man får detta att jag skulle ha uttalat mig
om hur många friskolor det skall vara eller att man skall ha exakt samma
krontal. Jag har från riksdagens talarstol många gånger den senaste tiden
förklarat hur väsentligt jag anser det vara att man hittar fördelningsnycklar
som tar hänsyn till att elever har olika behov - jag hoppas slippa säga det
flera gånger. Det kan man lugna människor med. Grunden för den borger-
liga politiken är just att vi respekterar att barn är olika, det finns olika behov
och att alla skall ha rätten och möjligheten att välja skola. Detta har varit
två problem med den socialdemokratiska politiken som vi tänker avskaffa.
Anf. 93 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talman! Först och främst vill jag slå fast att den socialdemokratiska
regeringen har lagt fram förslag till Sveriges riksdag om elevers rätt att välja
skola. Det är vi eniga om i Sveriges riksdag, och det var vi innan Beatrice
Ask satte sig i regeringen. Det är viktigt; Beatrice Ask är ute på hal is när
hon påstår att det inte ingår i den socialdemokratiska skolpolitiken.
Eleverna skall ha rätt att välja skola. Men vi sade i det riksdagsbeslut som
vi fattade i våras om fördelning av medel till privata skolor - det vill jag gärna
påpeka för Beatrice Ask - också att pengarna skall fördelas efter behov, ef-
ter de behov som de elever har som finns även i de fristående skolorna. De
fristående privata skolorna har ingen frizon som gör det möjligt för dem att
säga att de skall ha ett visst antal pengar. - Det innebar riksdagsbeslutet.
Vi befarar att skolpengen kan innebära att det blir en sådan frizon, där de
privata skolorna kan hävda att de elever som väljer dem skall ha med sig en
viss summa pengar som inte är behovsprövad. Den saken är viktig när nu
regeringen håller på att skriva propositionen om den s.k. skolpengen. Det
är på något sätt det som är brännpunkten.
Sedan sade Beatrice Ask att hon inte förstod varifrån jag har fått uppgiften
om ett visst antal privatskolor. Jag har här en artikel från Länstidningen i
november, där det står.
Beatrice Ask tog också upp frågan om fördelningsnycklar, alltså frågan
om hur pengarna skall fördelas till alla skolor, även privatskolorna. De för-
delningsnycklar som vi har i dag tycker vi fungerar bra - barnen får den un-
dervisning de behöver efter behov. Vi har förfinat det systemet.
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m. m.
85
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
Vi befarar att moderaterna i regeringen kommer att föreslå fördelnings-
nycklar som innebär att man sätter prislapp på eleven, att tjänstemän och
kanske styrelser får prismärka elever beroende på vilka behov de har, bero-
ende på vilket handikapp de har, beroende på vilka resurser man tror att
barnen kräver och att man tvingas göra det individ för individ. Ett sådant
system vill vi inte vara med om. Det är också sådant som ligger till grund för
människors oro.
Jag hoppas verkligen att den proposition som nu kommer inte späder på
den oro som människor känner och inte späder på utvecklingen mot en seg-
regerad skola i Sverige. Vi måste slå vakt om den likvärdiga skolan för alla
elever över hela landet.
Anf. 94 CHRISTINA LINDERHOLM (c):
Herr talman! En skola som tillgodoser elevernas behov av kunskaper och
krav på delaktighet och inflytande - hur ser den ut? Jag skall göra ett axplock
bland det som just nu känns angeläget att betona och från några områden
där ytterligare utveckling och insatser kan behövas.
Det finns i dag ett entydigt kommunalt ansvar för skolans organisation och
fördelningen av resurser till den enskilda skolan. I många kommuner har ut-
vecklingen fortsatt genom att vaije rektorsområde eller skolenhet har fått
ett ökat ansvar och rektor ökade befogenheter. Det finns i dag stora möjlig-
heter att forma skolans innehåll och organisation fritt när den statliga regel-
styrningen försvunnit. Hur man i kommunerna skall nå målen för skolan
skall definieras i de kommunala skolplanerna. Jag förutsätter att skolverket
i sin granskning av skolan uppmärksammar innehållet i dessa, liksom i de
lokala arbetsplanerna, och hur de mål som finns i dem uppfylls.
Det är ändå viktigt att markera att riksdag och regering fortfarande har
viktiga styrfunktioner på skolans område. En likvärdig skola för alla är må-
let. Vi här beslutar om skollag och läroplan. Lärarutbildningen är ett annat
viktigt styrinstrument, liksom skolledarutbildningen. Skolverket skall följa
utvecklingen och utvärdera. Det ger oss ett fortsatt stort ansvar för att skolan
verkligen fullgör sitt uppdrag gentemot eleverna.
En skola för alla var den socialdemokratiska modellen. Nu finns en, som
det kan tyckas, liten nyansskillnad men en oerhört viktig sådan: en skola för
alla. Det innebär att skolan skall kunna erbjuda vaije elev möjlighet att ut-
vecklas och ta till sig kunskaper efter sina förutsättningar. Likvärdighet får
aldrig innebära likformighet. Det innebär tvärtom att det måste finnas
mångfald, skolor med olika pedagogik och olika profil, och möjlighet för för-
äldrar och elever att välja skola. Samma förutsättningar måste då gälla för
olika skolformer - kommunala och fristående. Men även inom en skola skall
olika arbetsätt kunna existera: olika metoder, olika pedagogik, olika grupp-
storlekar och olika stödinsatser, allt efter elevernas behov. Det är vårt upp-
drag, vårt ansvar, att se till att möjligheterna och utrymmet finns.
Vad är en bra skola? Det är en skola som kännetecknas av stor professio-
nalitet hos lärarna, tydligt ledarskap hos rektorerna, medinflytande och
medansvar för elever och föräldrar. En bra skola är en skola där eleverna
visas respekt, där deras individuella särart är en tillgång som ges möjlighet
86
att utvecklas i konstruktivt samspel med andra i gruppen och under lärares
ledning.
Finns då denna goda karamell? På många håll sker ett utvecklingsarbete
där strävan är att uppfylla läroplanens mål, men exemplen måste bli fler.
Skolorna har en entydig uppgift, och det är att uppfylla skollagen, av vilken
läroplanen är en del. Därför behövs skolor med betydligt mer mångfald, sko-
lor som tillgodoser behoven hos flickor och pojkar, stökiga och lugna, teore-
tiker och praktiker, svenska och invandrade elever, sådana som vill gå fort
fram och sådana som behöver längre tid och/eller mer stöd.
För att komma dithän krävs ett antal åtgärder. En del har regeringen re-
dan markerat i budgetpropositionen och i direktiv till läroplanskommittén.
Jämställdheten skall bli bättre, dvs. flickors möjlighet till en skola som tillgo-
doser deras sätt att tänka och ger dem möjlighet att hävda sig bättre, en skola
där det finns pedagogik som också tillgodoser flickors behov. Forskning visar
att flickor får mindre tid, att flickor underordnar sig, att flickor är bra elever
om de är tysta och snälla. Pojkar får och tar utrymme. För att ändra på det
behövs utbildning och fortbildning. Särskilda flickgrupper kan vara en mo-
dell.
Läroplansdirektiven anger att kommittén skall överväga om nuvarande
stadieindelning kan överges. Det är bra - då skapas förutsättningar för ett
flexibelt arbetssätt, där elevens mognad blir mer avgörande. Många hinder
finns i dag fortfarande för att utveckla arbetssätt och metoder i grundskolan.
Stadieindelningen är ett sådant.
Ett annat är indelningen i klasser. Skolan har inte genomgått någon större
organisatorisk förändring sedan folkskolan infördes för 150 år sedan. Det
handlar fortfarande mycket om en lärare en klass, trots att läroplaner, fram-
för allt Lgr 80, pekat på behovet av förändrat arbetssätt, bl.a. genom lärar-
lag. I dag finns inga formella hinder för andra arbetssätt. Nu handlar det om
att gå vidare och ge reella möjligheter.
Hemkunskap och slöjd behövs, liksom grundläggande kunskaper som att
läsa, skriva och räkna, samt faktakunskaper. Tillsammans bildar de en hel-
het som gör tillvaron begriplig för eleverna. Då måste också möjligheten fin-
nas att arbeta ämnesintegrerat och ämnesövergripande. Ökade forskningsin-
satser, skolverkets uppföljning och utvärdering, lärar- och skolledarutbild-
ning är instrument som står till förfogande för riksdag och regering. Låt oss
tillvarata dessa.
Till sist, herr talman! Föräldrarnas betydelse för en bra skola kan inte be-
tonas starkt nog. Därtill vill jag bara konstatera att mångfald, flexibilitet,
delaktighet och inflytande är förutsättningar för att eleverna skall få de kun-
skaper som krävs i ett föränderligt samhälle.
Anf. 95 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag kan instämma i mycket i Christina Linderholms anför-
ande. Det är inte underligt, för mycket av det hon kräver är tillgodosett i den
läroplan som i dag gäller för grundskolan och som vi har haft ambitionen att
förtydliga och utveckla, bl.a. här i riksdagen. Vi och centern har varit över-
ens i många övergripande skolpolitiska frågor.
Ändå reser hennes anförande ett par frågor. Den första är: Jag fick den
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
87
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
88
uppfattningen att centern numera tycker att det kommunala huvudmanna-
skapet för lärarna är bra - eller? Den andra är: Hur ser centern på förslaget
om skolpeng, nödvändigheten av att fördela resurserna efter elevernas olika
behov samt rätten att ta ut avgifter i skolan?
Vi har fått en viss bild av synen på avgifter när det gäller ett annat rege-
ringsparti, nämligen folkpartiet. Jag vill nu rikta samma fråga till centern.
Detta avgör just det som Christina Linderholm underströk, nämligen likvär-
digheten i det svenska skolsystemet.
Anf. 96 CHRISTINA LINDERHOLM (c) replik:
Herr talman! Den nuvarande läroplanen är bra. Det finns många bra saker
i den. Men vi måste också se till att tillvaron runt omkring skolan utvecklas.
En av de detaljer som jag pekade på är att vi i skolan har stadieindelning
och klassindelning, vilket fungerar såsom ett hinder för en utveckling mot
förändrade arbetssätt.
Det kommunala huvudmannaskapet har vi. Jag är inte beredd att föreslå
att vi skall ändra tillbaka till någonting annat. Nu skall vi utveckla det vi har.
Det är viktigt att vi har en mångfald av skolor med olika inriktningar både
pedagogiskt och profileringsmässigt. Det är angeläget att så många sorters
skolor som möjligt kan ges samma chanser att finnas sida vid sida. Också det
ger föräldrar och elever större förutsättningar att välja efter behov. Jag kan
ange kooperativa skolor såsom ett exempel i detta sammanhang. Förutsätt-
ningarna måste vara likvärdiga, annars rycker man undan benen för den ena
eller andra skolformen.
Självfallet är det kommunernas och skolverkets ansvar att utvärdera det
totala skolväsendet i Sverige. Då ingår alla skolor. Åtminstone i Stockholm,
som jag känner till, har skolstyrelsen tagit ansvar även för de fristående sko-
lorna i staden, också om de har haft olika förutsättningar.
Avgifter i grundskolan är centern pricipiellt motståndare till. En förutsätt-
ning för en likvärdig skola som inte differentierar mellan olika elevers möj-
ligheter att välja är en avgiftsfri skola. Det har vi inte i dag, men det bör vara
principen.
Anf. 97 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Min fråga var om centern tycker att det är bra för skolans
utveckling att ha ett kommunalt huvudmannaskap för lärartjänsterna. Ser
centern några utvecklingsmöjligheter i det faktum att ansvarsfrågan nu är
samlad?
Det gläder mig att Christina Linderholm så klart och tydligt deklarerar att
hon och centern är motståndare till avgifter i grundskolan. Det betyder att
vi från vänsterpartiet kan påräkna centerns stöd för vårt förslag i utbildnings-
utskottet om att man skall lagstifta mot avgifter inom den obligatoriska skol-
verksamheten. Vi är tacksamma för ett sådant stöd.
När det gäller skolpengen tycker jag nog att Christina Linderholm var litet
otydlig. I utredningen SOU 1988:20 ”En förändrad ansvarsfördelning och
styrning på skolområdet” var centern starka motståndare till just skolpeng.
Centern skrev:
”Grundresurserna för undervisning kan inte individrelateras, eftersom
eleverna inte undervisas en och en utan i klasser och grupper. Undervis-
ningen i en klass kostar lika mycket antingen klassen är stor eller liten. Vid
en och samma kostnad per klass kan därför kostnaden per elev variera avse-
värt.”
Står centern inte längre fast vid denna uppfattning? Har verkligheten i det
svenska samhället förändrats så på fyra år att centern nu är beredd att kasta
en sådan här socialt ansvarstagande ståndpunkt över bord?
Anf. 98 CHRISTINA LINDERHOLM (c) replik:
Herr talman! Elever skall få kosta olika mycket. En förutsättning för att
alla behov skall bli tillgodosedda är sjävfallet att alla får en likvärdig utbild-
ning. Jag ser ingen motsättning mellan vad jag säger här och vad centern har
framfört vid tidigare tillfällen. Möjligen kan man säga att vi till skillnad från
det parti som Björn Samuelson företräder sysslar med att utveckla vår skol-
politik och se framåt. Förändringar i omvärlden gör att man måste fundera
på olika alternativ och nya lösningar, vilket inte behöver betyda att man
överger grundprincipen.
När det gäller avgifter i skolan har jag sagt helt entydigt att grundskolan
skall vara avgiftsfri. Det är emellertid inte alltid så i dag. När man talar om
avgifter, måste man veta vad man menar. Jag anser att böcker som är nöd-
vändiga för undervisningen samt skolmat och undervisning skall vara fria
från avgifter. Däremot finns det skolor där man får tillgång till datorer och
annan undervisningsmateriel utöver det vanliga. Jag har inte sett att någon
sådan skola har tackat nej till ett förstärkt stöd. Jag har på något ställe sett
att en kontorsmöbelfirma har betalat ny möblering av klassrum. Om detta
förhindrar en likvärdig utbildning, har vi olika uppfattningar om vad det är.
Andre vice talmannen anmälde att Björn Samuelson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 99 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talman! Christina Linderholm sade angående den s.k. skolpengen
att elever skall få kosta olika mycket utifrån deras behov. Och vi kan alla
konstatera att elever har olika behov och kostar olika mycket. Men beträf-
fande den mångfald som Christina Linderholm beskriver är frågan hur peng-
arna skall fördelas. Jag skulle vilja veta om Christina Linderholm i ett even-
tuellt skolpengssystem, där statsbidraget skall följa varje elev ut till skolan,
ser att det finns någon risk för den integritetskränkning som vi befarar, i och
med att man tvingas värdera vaije individ för att få detta att fungera efter
behov. Vilka råd har centern gett till den moderata skolministern i denna
fråga vid de interna regeringspartisamtalen? Det vore mycket intressant att
få veta det.
Dessutom undrar jag vad Christina Linderholm och centern tror att Sveri-
ges föräldrar skulle tycka om ett sådant förfarande. Tror Christina Linder-
holm och centern att Sveriges föräldrar skulle tycka att det inte alls vore inte-
gritetskränkande om vi hade ett sådant system?
Jag har läst vad en annan centerrepresentant har uttalat i Lärarförbundets
tidning om skolpengen. Och jag tycker att det som Christina Linderholm nu
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
89
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
90
säger inte riktigt överensstämmer med vad som står i denna tidning eller med
tidigare uttalanden från centern. Därför vore det mycket intressant att nu
få höra vilka råd som centern har gett till de moderata representanterna i
utbildningsdepartementet.
Anf. 100 CHRISTINA LINDERHOLM (c) replik:
Herr talman! Jag vet inte om det kränker elevernas integritet att de får
sina behov tillgodosedda. Jag uppfattar inte vad det är som skulle vara inte-
gritetskränkande. Det är kommunernas skyldighet att fördela resurserna ef-
ter behov till olika skolor. Och då skall man göra en värdering utifrån de
kunskaper som finns i den enskilda skolan om vilka behov som finns av extra
stöd till elever, osv.
Utan att ha läst propositionen - jag vill betona att vi ännu inte har sett
propositionen om skolpeng, och det är lättare att debattera den när vi har
ordalydelsen i den - kan jag inte säga varför man inte skulle använda samma
system när det gäller fristående skolor, att man anger behoven och fördelar
pengarna på ett likvärdigt sätt. Det är ju i dag som det är olikheter mellan
de fristående skolorna. Jag kan inte förstå att Waldorfpedagogiken, som gör
mycket nytta för många barn med särskilda behov, skulle värderas lägre än
vilken kommunal skola som helst i samma kommun. Det är detta som jag
menar med att skolpengen måste utgå från samma principer och att det där-
för är ett kommunalt ansvar. Men jag vill, som sagt, reservera mig för texten
i den kommande propositionen. Och det finns möjlighet att debattera den
propositionen längre fram under våren.
Anf. 101 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talman! Det som jag är intresserad av att få veta är vad centern tycker
och vad centern står för i detta sammanhang. Som jag har sagt tidigare har
vi i riksdagen fattat beslut om att även de privata skolorna skall få del av
statsbidraget efter behov.
Moderaterna i utbildningsdepartementet säger att de vill ha en s.k. skol-
peng. Då frågar jag vad en skolpeng är. Vi socialdemokrater befarar att det
handlar om att man, för att tillgodose de olika behoven, måste värdera vaije
individ och sätta något slags koefficient och en prislapp på vaije elev. Jag
menar att detta kan bli integritetskränkande.
Jag undrar därför fortfarande vad centern tycker. Tror centern att Sveriges
föräldrar skulle tycka att detta är något som de verkligen vill ha?
Anf. 102 CHRISTINA LINDERHOLM (c) replik:
Herr talman! Jag har vid det här laget en rätt betydande kunskap om vad
Sveriges föräldrar tycker, men det är tydligen ett stort problem för Ewa Hed-
kvist Petersen. Sveriges föräldrar vill vara delaktiga i sina barns skolgång.
Sveriges föräldrar vill ha möjlighet att välja skola utifrån de förhållanden och
de principer som de anser vara mest betydelsefulla för sina barns skolgång.
Att det skulle vara integritetskränkande att man har valfrihet och att det
finns flexibilitet i skolsystemet förstår jag inte. Jag har mycket svårt att se att
man i ett sådant system skulle behöva värdera vaije enskild elev. Ett antal
miljarder har ju fördelats till skolan under gångna år utan att man har värde-
rat vaije enskild elev. Men det kanske är bra att man ser litet mer till indivi-
dens behov. Det är inte omöjligt. Men jag kan inte avgöra vad Ewa Hedkvist
Petersen egentligen menar med sin fråga.
Andre vice talmannen anmälde att Ewa Hedkvist Petersen anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 103 INGVAR JOHNSSON (s):
Herr talman! Den senaste tidens diskussion om vuxenutbildningen har be-
lyst hur mycket en andra chans till utbildning betyder för mångas drömmar
om ett rikare liv och ett bättre jobb.
Vi socialdemokrater har gjort klart att vi vill att vuxna även i framtiden
skall ha goda möjligheter till studier. Vårt besked är därför att vuxenutbild-
ningen skall utvecklas och inte avvecklas.
En vuxenutbildning som står fri och bygger på de studerandes egna fria
val och önskningar betyder mycket för individen och är en omistlig del av
vårt svenska samhälle.
Vår satsning på vuxenutbildning står i skarp kontrast till regeringens för-
slag. Inte på något annat område gör regeringen så stora nedskärningar som
på vuxenutbildningsområdet. Jag tycker att nedskärningen av vuxenutbild-
ningen är en del i moderaternas klassmässiga politik, en politik som går ut
på att ge gåvor till de rika och skära ned på det som gäller de människor som
har de största behoven.
Nedskärningarna av vuxenutbildningen har mötts av mycket kraftiga pro-
tester från dem som drabbas. Men de studerandes försök till en dialog med
regeringen har bara mötts av oförstående och nedsättande uttalanden. Talet
om lyxkurser i spanska och nedvärdering av folkhögskolans folkbildningsin-
sats är bevis på både förakt och dålig kunskap.
Per Unckel sade en gång följande här i riksdagen om nedskärningar av
komvux: Men nu är kalaset över. Och Carl-Johan Wilson sade följande om
de studerande: De utnyttjar komvux låga kurskostnader för att där göra sina
egna möbler, sy kläder, o.d.
Diskussionen om vuxenutbildningen har också visat att det är Per Unckel
själv som driver på för att försämra för de vuxenstuderande. Detta är mycket
lätt att se om man tittar på hans tidigare insatser på området.
När Per Unckel för tio år sedan blev moderaternas talesman i utbildnings-
frågor föreslogs genast mycket kraftiga nedskärningar av komvux. Sedan
lämnade Per Unckel riksdagen, och redan följande år föreslog hans parti
mindre nedskärningar.
När Per Unckel nu upphöjts till utbildningsminister blir hans första åtgärd
ett dråpslag mot vuxenutbildningen. Hur hårt Per Unckel själv driver på när
det gäller nedskärningarna framgår tydligt av vad han sagt under de senaste
veckorna.
Jag tycker att man skall tala klartext i den politiska debatten. De vuxenstu-
derande drabbas nu av att vårt land fått en utbildningsminister som inte för-
står de vuxnas behov av utbildning.
Nu är frågan här i riksdagen om ni borgerliga riksdagsledamöter vågar
säga ifrån till en bakåtsträvande utbildningsminister. Är det viktigare att
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
91
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
92
rädda studierna för tiotusentals vuxenstuderande än att rädda Per Unckel
från ett nederlag?
Denna fråga finns det särskild anledning att ställa till centern, som före
valet faktiskt lovade att satsa mer på vuxenutbildning men som nu i rege-
ringsställning vill skära bort en hel miljard från statsbidragen.
Nu har centern skrivit en helt obegriplig motion. Centern ger där inget
som helst löfte om att pengarna skall lämnas tillbaka. I går var det några
andra som talade om att man kanske skulle skära ned något mindre. Det är
naturligtvis ett tecken på att man håller på att mjukna också inom folkpartiet
och moderaterna. Men inga som helst löften eller besked har hittills givits
till de studerande.
Uppriktigt sagt tycker jag att de borgerliga partierna bedriver ett ovärdigt
spel med de vuxenstuderande. Nu är det faktiskt på tiden att dessa får be-
sked.
Tänker ni vara med på att återställa anslagen till de vuxenstuderande eller
inte? Tänker ni vad gäller komvux rösta för vår motion och därmed med-
verka till att de 350 miljonerna lämnas tillbaka till de vuxenstuderande?
Allt annat än ett ja som svar på den frågan innebär enligt min mening att
ni tänker fortsätta att trixa och spela med de vuxenstuderande.
Jag frågar samtliga meddebattörer - även om en del har lämnat kamma-
ren:
Skall centern återföra de 350 miljonerna?
Skall folkpartiet återföra de 350 miljonerna?
Till Ingrid Näslund, som är kvar här i kammaren, ställer jag också frågan:
Skall kds återföra de 350 miljonerna?
Slutligen frågar jag ministern: Skall moderaterna medverka till att de 350
miljonerna återförs?
Jag tror att närmare 200 000 vuxenstuderande med intresse och spänning
väntar på svar på de sista frågorna.
Anf. 104 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Först och främst vill jag säga att andra statsråd får tåla för
sig.
Sedan vill jag säga att jag tycker att det är dåligt av socialdemokraterna
att ta upp det beryktade s.k. uttalandet från finansministern om lyxkurser i
spanska. Chefredaktören på den tidning som skrev om det här har bett om
ursäkt. Finansministern har ju aldrig uttryckt sig på det omtalade viset. Det
har också förekommit en del andra uttalanden. Det finns väl en och annan
ledamot i Sveriges riksdag och även en och annan bland allmänheten som
inte kan så mycket om vuxenutbildning eller som inte förstår särskilt bra vad
den betyder och hur den fungerar. Men jag tror att det skulle vara fel att
inbilla sig att det här är grunden för den politik som vi har fört och som vi
kommer att föra.
Skälet till att regeringen har lagt fram förslag till besparingar på vuxenut-
bildningens och folkbildningens områden är att vi, inom de ramar som gällt,
har känt att det har varit nödvändigt att prioritera barn, ungdom och högre
utbildning som jag tidigare har sagt.
Anledningen till att vi har den här debatten är, naturligtvis, bl.a. att det
inte går att spara på hela den kommunala vuxenutbildningen. 50 % är ju lag-
stadgad undervisning som man inte kommer ifrån. I övrigt varierar struktu-
ren.
Jag menar att vi i den här diskussionen inte får glömma bort att det finns
ett betydande utrymme för effektivisering. Riksdagen har ju beslutat om en
reformering av den grundläggande vuxenutbildningen som kommer att inne-
bära att resurserna kan utnyttjas bättre.
Vidare har vi tagit bort de regleringar som har gjort att det varit omöjligt
för den kommunala vuxenutbildningen att samarbeta med den kommunala
gymnasieskolan. Där har en ändring skett. Det finns alltså en del saker som
man kan göra.
Jag tycker också att man skall ha klart för sig att vi talar om en skolform
som innebär att en majoritet av eleverna studerar på deltid. Det är alltså inte
fråga om ett dråpslag mot en hel del människor, vilket man skulle kunna tro,
som drabbas av arbetslöshet i och med besparingar på det här området.
Icke desto mindre anser jag som utbildningspolitiker att all typ av utbild-
ning är värdefull. Det är väsentligt att man så långt som möjligt försöker
finna former för besparingar som inte i onödan försätter eleverna i en prekär
situation.
Jag tror att det var företrädaren för Ny Demokrati som tidigare sade att
man skulle se till att besparingarna inte drabbar undervisningen. I stället
skulle man försöka inrikta sig på byråkratin, lokalkostnaderna och mycket
annat i det sammanhanget. Det är naturligtvis riktigt.
Samtliga partier har fått frågan hur man ställer sig till ett återförande av
de 350 miljonerna osv. Men jag tycker att den intressanta frågan i det här
sammanhanget är varifrån socialdemokraterna tänker ta alla pengar. Hur
skall ni finansiera alla löften som ni slänger omkring er? Har ni en sedelpress
i någon källare, eller hur bär ni er åt?
Vi försöker att inom gällande ramar - låt vara att de är ganska snäva -
finna någorlunda bra former för undervisningen. Ni däremot bara lovar och'
lovar. Men behöver man inte ta ansvar gör man kanske heller inte det.
Anf. 105 INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller ekonomin har vi ett starkare budgetalternativ
än regeringen genom att vi vill ha något mindre skattesänkningar för högin-
komsttagare. Dessutom går vi inte med på kraftiga skattesänkningar för ka-
pitalägare.
Det var intressant att höra Beatrice Ask hänvisa till vad Ny Demokrati
sagt. Jag lade märke till att en person här i kammaren satt och applåderade
när Beatrice Ask höll sitt inledningsanförande, och det var en person från
Ny Demokrati. Jag tycker att det säger en del om det sällskap som modera-
terna har hamnat i.
Beatrice Ask talar jämt och ständigt om att grundskolan och gymnasiesko-
lan skall prioriteras. Men det är inte sant. Ni har ju i princip 300 miljoner
mindre för miljösatsningar i grundskolan med tanke på vad vi beslutade om
i våras. Vidare är era satsningar på gymnasieskolan mindre än vad vi beslu-
tade om i våras.
Jag har ett väldigt talande exempel från en debatt i förra veckan. En
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
93
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
mamma, som var vuxenstuderande, blev mycket arg på en moderat för den-
nes argumentering i det här sammanhanget. Hon sade: Jag tycker att det är
ovärdigt att ni ställer mina behov av utbildning mot mina barns behov. Ni
försöker få mig att ha dåligt samvete, därför att jag vill förlänga och förbättra
min tidigare dåliga utbildning. Jag skulle alltså ta resurser som mina barn i
stället borde ha i skolan.
Jag tycker inte att vi skall sätta de svagaste i samhället i motsats till var-
andra, alltså de som har de största behoven i vårt samhälle.
Anf. 106 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Politikers uppgift är, tyvärr, väldigt ofta att ställa olika behov
mot varandra. För mig är det en absolut självklarhet att i första hand värna
barn- och ungdomsutbildningen. Det innebär inte att jag anser att vuxenut-
bildningen är oviktig eller att den är något som vi inte skall satsa på.
I ett givet läge där man tvingas välja kommer i vaije fall jag alltid att se till
att först och främst barn och ungdomar får sina behov tillgodosedda.
94
Anf. 107 INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Herr talman! Beatrice Ask och regeringen har ställt olika behov mot var-
andra. Det handlar dels om kapitalägarnas, de förmögnas, behov av att få
sänkta skatter, dels om de kortutbildades behov av att få utbildning. Det
framstår ganska klart att ni har valt att satsa på kapitalägarna.
Bortsett från de sociala motiveringarna finns det väldigt mycket som är
helt obegripligt i fråga om regeringens ståndpunkt.
Ni talar om att fler elever skall till högskolan. Men ni stänger dörrarna för
dem som behöver komplettera sina kunskaper.
Här säger vi att internationalisering och EG är viktiga. Men ni stänger dör-
rarna för många av dem som behöver förbättra sina språkkunskaper.
Här talar ni om jämställdhet. Men ni stänger dörrarna för många av de
kvinnor som behöver förbättra sin utbildning.
Här säger ni att hela Sverige skall leva. Men ni vidtar åtgärder som innebär
att utbildningsmöjligheterna i glesbygden ganska kraftigt försämras och som
ger en negativ effekt.
Det hela går inte ihop. Allt detta visar att den politik som ni bedriver är
obegriplig.
Sedan några ord om de olika förslag till nedskärningar som folkpartiet och
moderaterna genom åren har haft. Till och från har det varit fråga om väldigt
stora nedskärningar. Det finns mycket att säga om den lista över nedskär-
ningar som finns. Det snällaste jag kan komma på att säga är att den här
listan visar att för moderaterna har vuxenutbildningen varit den sista regle-
ringsposten i allt budgetarbete. Vuxenutbildningen har fått det som råkat bli
över. Det visar hur framför allt moderaterna, men ofta också folkpartiet,
värderar de vuxnas behov av utbildning.
Anf. 108 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Vi stänger inga dörrar. Men många av dem som söker utbild-
ning vid komvux är elever som kommer från grundskola och gymnasium,
men som inte har fått den undervisning där som de hade behövt. Det tycker
jag är sorgligt. Det är också därför som det är viktigt att först och främst se
till att vi rättar till där och inte drar ned på resurserna. Det är därför den här
prioriteringen är central.
Det var inte riktigt detta vi diskuterade nyss, men när vi diskuterar kom-
vuxbesparingen skall vi också ha med, när det nu sägs att vi sparar så mycket,
att vi faktiskt gör ansenliga satsningar på det arbetsmarknadspolitiska områ-
det. Vuxenutbildning är inte enbart komvux. Vi har också arbetsmarknads-
utbildning och annat som innebär en kompetenshöjning. Där har vi fortfa-
rande en diskussion i gång om hur pengar skall fördelas. Det gäller ansenliga
summor.
Andre vice talmannen anmälde att Ingvar Johnsson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 109 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Vad är det som gör en skola till en bra skola? Det är inte bara
människor som utstrålar något som omgivningen mer eller mindre medvetet
registrerar. En familj, ett företag, en institution präglas av en viss atmosfär,
en anda som inte bara de som är familjemedlemmar, de som arbetar på före-
taget eller de som leder det upplever. Även en tillfällig besökare kan ofta få
en upplevelse av vilken anda som råder på en institution eller i en familj.
Detta är också tillämpligt inom skolans värld.
Man behöver inte vistas länge i en klass, i en skolkorridor, på ett lärarrum
förrän man får ett intryck eller en upplevelse av den anda som råder där. Inte
minst barn och ungdomar är mycket känsliga för utstrålning och atmosfär.
Därför är det oerhört viktigt att vi tänker på vad vi har för atmosfär i våra
skolor.
Jag skulle redan nu vilja deklarera att vi inte har haft en likartad atmosfär
i alla de skolor och alla de klasser som har funnits och finns i dagens skola i
Sverige. Detta har kunnat skifta oerhört mycket från klass till klass, från
skola till skola, beroende på olika förutsättningar och olika personligheter
som har mötts i dessa klassrum och i dessa lärarrum. Vi kommer inte heller
i fortsättningen att ha en anda som genomsyrar vaije klassrum och varje
skola i framtidens Sverige. Vi får alla arbeta för att det skall vara en sådan
anda som vi själva vill vistas i och som vi vill att våra barn och våra barnbarn
skall vistas i. Det kommer att bli vårt gemensamma ansvar.
Ett bygge må vara aldrig så bra, men om grunden inte håller vet vi att hela
byggnaden raseras. Den grund vi kristdemokrater anser nödvändig för både
förskola och skola, och jag skulle också vilja säga för vår barnomsorg, har
aldrig varit den relativismens värdeneutralitet som tidigare regeringar har
nöjt sig med att ha i vårt land.
Ända sedan partiet bildades 1964 har kds outtröttligt hävdat att både för-
skola och skola måste förankras i en klart uttalad etik, den kristna etiken. Vi
har också sagt att det är grunden för det svenska demokratiska samhället.
Där får eleven erbjudas en referensram för olika livsfrågor. Vi har också
trott på att det med en uttalad etik i grunden är lättare att visa förståelse för
svaga och utsatta, för minoritetsgrupper, samt att den kristna etiken kan ge
råd och vägledning i det vardagliga livet och i synen på samhället. Nu kan vi
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m. m.
95
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
96
med glädje konstatera att detta faktiskt har blivit hela regeringens politik.
Det har vi sett i dokument efter dokument som handlar om hur skolan skall
vara.
Men nu väntar det viktiga arbetet att förankra orden i verkligheten. Vad
innebär en skola förankrad i den kristna etiken? Det innebär att vi så gott vi
kan, både genom våra handlingar och genom våra ord, som vuxna försöker
att lära barnen vad som är rätt och fel. Men detta räcker ingalunda.
Skolans förankring i kristna grundvärderingar får betydelse på alla områ-
den. Skolan som helhet skall präglas av den kristna människosynen. Barn
med olika begåvning och ursprung måste därför behandlas med samma om-
sorg och kärlek. Skolan skall reagera skarpt mot all diskriminering av både
barn och vuxna. Det har talats mycket om diskriminering av människor som
kommer från andra länder, och jag håller med i allt gott som har sagts i den
vägen. Sådan diskriminering måste vi med all kraft vända oss emot. Men
jag tror också att vi måste vända oss mot diskriminering av människor som
kommer från olika grupper i det här landet. Det gäller både dem som har en
lägre och dem som har en högre ställning än vi själva har.
Jag skulle också vilja säga att vi kanske många gånger även borde vara mer
varsamma när vi kommer från olika partier och talar om varandra. Det är så
lätt att sätta en etikett på människor, och därmed har man ramat in personen
i fråga och är på det klara med alla uppfattningar som den personen förvän-
tas hysa i kraft av det parti som han tillhör. Det kanske är något att tänka på
när vi vidarebefordrar värderingar till våra barn.
Undervisningen skall läggas upp så att den fostrar till solidaritet i enlighet
med den gyllene regeln. Om eleverna skall kunna tränas till osjälviska insat-
ser och lära sig att förstå och själva tillämpa de här värderingarna, måste de
i skolan värdesättas som unika individer. En medvetenhet om att man har
ett egenvärde och att man behövs skall förmedlas till vaije elev. Solidariteten
måste också övas praktiskt. Det kan vi visa på många olika sätt.
Jag vill också nämna att jag anser att kunskap är någonting oerhört viktigt
i skolan. Det har faktiskt sagts från alla håll här. Därmed vill vi inte ha en
elitskola om det skulle innebära något negativt. Vi måste ha en skola där
även eliten trivs. En skola för alla är en skola också för eliten, men den är
inte bara anpassad till eliten och den kanske inte i första hand är anpassad till
eliten, utan den är anpassad till alla barns behov, som jag förut har uttryckt.
Det är en demokratisk rättighet för alla människor att få lära sig så mycket
som möjligt i den skola vi har, och här måste vi hjälpa alla barn.
Anf. 110 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag har fyra frågor som jag vill ställa till kds.
Fråga ett: Anser kds att det kommunala huvudmannaskapet för lärarna är
bra, eller anser man att det är dåligt? Om det är dåligt, är kds då berett att
riva upp beslutet om huvudmannaskapet?
Fråga två gäller komvux: Är kds berett att återföra de 350 milj.kr. som
regeringen i budgetpropositionen skär ned komvux verksamhet med?
Fråga tre gäller skolpengen: Vilken principiell ståndpunkt har kds när det
gäller skolpeng och avgifter? Skall det vara möjligt att också avgiftsbelägga
vissa tjänster och annat i grundskolan och gymnasieskolan?
Fråga fyra handlar om att välja skola: Om det finns en skola med någon
form av konfessionell profil och jag som elev skulle vilja gå dit med den här
skolpengen, skulle jag kunna säga: Ni är tvungna att bedriva undervisning i
de olika ämnena enligt läroplanen, ni måste följa den, men jag vill inte delta
i en del procedurer eller riter som ni har för er. Kan den skolan förvägra mig
inträde, om jag har skolpeng och står och knackar på dess dörr?
Det här är problem som vi kommer att ställas inför framöver. Det är jag
ganska så säker på.
Anf. 111 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! Jag skall försöka att komma ihåg alla de frågor som Björn
Samuelson ställde till mig.
Först frågan om huvudmannaskapet för skolan. Jag tycker att frågan hör
ihop med en av de andra frågorna, så jag skulle vilja slå ihop dem. Det vi i
många år har vänt oss emot i skolan är att man inte haft frihet att välja skola -
det har inte funnits samma ekonomiska förutsättningar. Min och vår syn i
kds på skolpengen är att skolpengen skall vara till för att ge alla möjligheter
att välja skola, att man alltså med hjälp av skolpengen skall ha samma förut-
sättningar att välja även en fristående skola.
Jag tror att de flesta barn i Sverige förmodligen även i framtiden kommer
att gå i den kommunala skolan. I USA, där det i många år har varit möjligt
att välja en fristående skola även om man har betalat sina skolavgifter själv,
går 11 % i ”independent schools”, skolor med viss profil, t.ex. en religiös
profil. Resten går faktiskt i allmänna skolor.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi får en skolpeng. Jag tycker att
den måste vara konstruerad så, att de fristående skolorna inte skall behöva
kämpa med större ekonomiska svårigheter än vad den allmänna skolan får
göra. Det skall alltså vara på lika villkor.
Vilken konstruktion skolpengen skall få kan vi diskutera. En skola i kom-
munen måste ju se till att alla får utbildning. Vad kostar det mera? Det
tycker jag att man skall kunna räkna ut i så fall. Någon här tog upp att man
kan räkna in i skolpengen om det blir extra kostnader på grund av t.ex. funk-
tionshinder eller inlärningssvårigheter hos en elev när det gäller att läsa och
skriva. En del tyckte att det var integritetskränkande. Där skulle jag vilja
säga att det beror helt på hur man gör det. En skola behöver inte relatera
det till varje elev, så att det blir synligt, men man kan meddela att det blir
si och så mycket extra kostnader. Sedan får skolverket kontrollera att det
stämmer. Men vi vill inte ha för mycket byråkrati.
Jag tycker alltså att det skall vara fullt ekonomiskt likvärdiga förutsätt-
ningar att gå i den skola som föräldrarna och barnet väljer som i den kommu-
nala.
Beträffande den sista frågan vill jag säga att det vore underligt om man
valde en kristen skola om man absolut inte vill bli ”utsatt för” att t.ex. be en
bön i den skolan. Det är ju inte alldels säkert att det görs i skolan. Men om
man tycker att en sådan skola är väldigt fin på något annat sätt så att man
ändå väljer den, så tror jag att man kan låta bli att delta i bön - jag tror att
varje individ respekteras där. Det är så jag ser det, och jag vill gärna åter-
komma till detta vid något tillfälle.
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 62
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
98
Anf. 112 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag ställde frågan därför att det här problemet har uppdagats
i bl.a. Danmark, där man alltså förvägrat elever att gå i de konfessionella
skolorna. Det kan hända att jag av närhetsprincip eller därför att jag tycker
att undervisningen i skolan i övrigt är fullgod väljer denna skola, men jag
vänder mig som sagt kanske inte mot ett visst håll vid en viss tidpunkt. Det
är procedurer som jag inte vill delta i, eftersom de egentligen ligger vid sidan
av själva undervisningen.
Det är väldigt viktigt att vi slår fast detta från början.
Jag fick inget svar på frågan huruvida lärartjänsterna skall vara kommu-
nalt eller statligt reglerade.
Det var ytterligare en aspekt där jag inte fick något svar, och det gäller
rätten att ta ut avgifter. Jag vill gärna ha svar.
Jag har ställt dessa frågor till centerns och folkpartiets representanter. Jag
har fått ett bra svar från folkpartiet. Nu ställer jag alltså samma frågor till
kds.
Anf. 113 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! Jag skall avsluta med det jag började med i min förra replik.
Jag kan naturligtvis inte gå ut och föreskriva vad de fristående skolorna skall
ha för program, för då skulle de inte längre vara några fristående skolor. Det
blir naturligtvis fråga om att göra ordentliga programförklaringar och tala
om vad man gör i skolan. Sedan får man ta ställning till det. Men att det
skulle vara något tvång - som ju är olämpligt - kan jag inte föreställa mig.
Däremot kan jag säga att många elever i dagens skola får vara med om
mycket som de inte upplever som särskilt bra. Jag kan exempelvis nämna
elever som kommer från en kristen miljö, där de kanske inte alls är vana vid
att höra svordomar, men som sedan i skolan hör sådana av kamrater och ofta
av lärare. De kan uppleva det som integritetskränkande.
I detta pluralistiska samhälle får man kanske vänj a sig vid en del kulthand-
lingar som utövas av olika människor med olika utgångspunkter. Det kanske
är nyttig träning i att respektera varandra. Om man då skulle behöva lyssna
till ett bibelord i en klassrumssituation, tror jag inte att man skulle få någon
större skada av det heller. Ens integritet skulle säkert klara det lika bra som
barnen nu får klara av att vara omgivna av väldigt mycket svordomar exem-
pelvis i skolan.
I fråga om vem som skall betala lönerna vill jag säga att jag tycker att kom-
munen skall göra det. Men det kan säkert finnas även andra konstruktioner.
Vi får se närmare på det. Jag är inte beredd att ta ställning till det nu. Jag
tycker inte att det är något fel i om kommunerna vill betala de fristående
skolornas lärarlöner.
Björn Samuelson frågade vidare om vi kan tänka oss avgifter i skolan. Jag
tycker att alla skall ha precis lika förutsättningar med den skolpeng som man
får. Då behövs inga avgifter. Man skall alltså inte vara njuggare mot de fristå-
ende skolorna än man är mot den kommunala skolan.
Andre vice talmannen anmälde att Björn Samuelson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 114 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Det har varit intressant att lyssna på Ingrid Näslund, liksom
tidigare på Christer Lindblom och Christina Linderholm.
Det kommer fram en del viktiga åsiktsskillnader mellan å ena sidan dessa
representanter för kds, folkpartiet resp, centern och å andra sidan represen-
tanten för den moderatledda utbildningspolitiken. Det gäller exempelvis sy-
nen på avgifter i skolan. Där finns ett mer eller mindre starkt avståndsta-
gande från dessa partier, medan vi har hört att regeringen skulle acceptera
avgifter.
Flera har tagit avstånd från att slöjd och hemkunskap inte längre skulle
vara obligatoriska. Den inställningen har vi också från socialdemokratisk
sida.
Jag fick intrycket att centern, vilket är positivt, vill arbeta med ämnesin-
tegrering och ämnesövergripande undervisning på samma sätt som socialde-
mokraterna. Ingrid Näslund tyckte jag var inne på det också.
Det hade varit bra om fler hade tagit upp betygsfrågan, men där har vi i
alla fall från folkpartiet fått ett besked om att man tycker att betyg inte skall
ges före årskurs sex. Det hälsar jag positivt.
Jag tycker att det är litet underligt att exempelvis Ingrid Näslund, och även
andra, låter bli att gå in i diskussionen om kostnader. Skolministern får en-
sam försvara nedskärningarna av skolstatsbidragen. Här har ju faktiskt alla
regeringspartier ett ansvar. Jag skulle gärna vilja att Ingrid Näslund kom-
menterade det något.
Skolministern sade tidigare att hon inte rakt av ville acceptera begreppet
att skolan skall fostra. Det är det gamla begrepp som Britt Mogård myntade.
Jag skulle vilja att Ingrid Näslund kommenterade detta, för här finns en
ganska stor skillnad mellan vad de övriga regeringsföreträdarna och kds
förde fram.
Vi vill ju alla att skolan skall förmedla så mycket kunskap som möjligt och
bidra till en så allsidig utveckling för eleverna som möjligt. Det som debatten
handlar om är hur detta skall gå till.
Anf. 115 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! När det gäller betygen vill jag först deklarera att så länge det
inte har lagts fram någon proposition och så länge regeringen inte är överens
om vad den skall innehålla, anser jag att frågan är öppen för diskussion. Bea-
trice Ask framförde ju här tidigare att det är nu vi skall vädra åsikterna. När
betygsberedningen är klar går den naturligtvis ut på remiss, och sedan får vi
då vädra åsikterna om hur vi skall ställa oss.
Jag har svårt att se att betyg skulle ha någon funktion att fylla när det gäller
att bedöma så små barn som lågstadiebarn, särskilt inte för barnens egen del.
Jag tror inte heller att det är någon mening för föräldrarna. Men det har ju
inte sagts, utan bedömningen skall kanske i stället utgöras av ett omdöme.
Jag anser emellertid att det är viktigt, även inom lågstadiet, att föräldrarna
får en mycket klar information om hur barnet lyckats med att tillgodogöra
sig baskunskaperna, dvs. läsa och skriva. Vi kan inte fortsätta att släppa barn
från lågstadiet utan att dessa färdigheter har uppnåtts. Alla resurser måste
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
99
|
Prot. 1991/92:62 12 februari 1992 |
sättas in för att hjälpa barn som inte lärt sig läsa och skriva. I det samman- |
Man hör ofta talas om detta med sociala faktorer i skolan och att man skall
|
A llmänpolitisk |
ta hänsyn till dem. Det har visat sig i flera undersökningar att det viktiga är |
|
Utbildning m.m. |
föräldrar och lärare kommer överens om att försöka hjälpa barnet till kun- Jag tror att man måste komma in redan på lågstadiet. Informationen får Personligen anser jag-och det har kds tagit upp i sitt program - att årskurs Jag återkommer till de frågor som jag inte har hunnit med att kommen- Anf. 116 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik: Herr talman! Det är tydligen litet svårt att komma ihåg detta med kronor Det var positivt att höra Ingrid Näslunds synpunkter på betygen, att inte Också jag anser att det är mycket viktigt att föräldrar och lärare samverkar Det är litet synd att Ingrid Näslund inte gick vidare och kommenterade Anf. 117 INGRID NÄSLUND (kds) replik: Herr talman! Jag börjar med kronorna och örena, så jag inte glömmer När det gäller besparingarna i gymnasiet - om nu dessa skall kallas bespa- |
|
100 |
och annat är färdiga innan man sätter i gång, så att det inte blir något hast- |
verk. Om kommuner ändå vill sätta i gång har de den friheten. Jag tycker
inte att det var någon katastrof att man gjorde dessa besparingar. Det är min
uppfattning.
I fråga om att spara in på skolmiljö är det nog få i denna församling som
har talat så mycket om skolmiljö som jag har gjort. Jag har jämfört skolmil-
jön i Göteborg med de absolut sämsta offentliga miljöer som finns: spårvag-
narna i Göteborg och tunnelbanan i Stockholm. Där är det nedklottrat och
nedsmutsat, och ingen människa vill vistas i dessa miljöer. Så illa har det varit
i storstäderna, men det är inte lika illa överallt. Det är regeringens sak att
följa upp om det är så illa, inte minst i storstadskommunerna, att man inte
kan fullfölja den renovering som har påbörjats. I annat fall får regeringen
t.ex. nästa år se till att skadan repareras. Vi kan inte fortsätta att ha en sådan
skolmiljö som vi har haft tidigare. Sedan får det räcka med de insatser som
har gjorts i år. Det är ju en stor summa pengar som har avsatts.
Beträffande hemkunskap och slöjd anser jag att dessa ämnen mycket väl
försvarar sin plats i skolan, men inte heller på detta område finns det något
färdigt förslag. Det sitter en beredning som så småningom skall komma fram
till någonting som sedan skall diskuteras. Hemkunskap är oerhört viktigt för
den allmänna överlevnaden. Numera är nästan alla mammor ute och jobbar.
Därför är det väldigt viktigt att deras barn klarar att själva sköta sitt hushåll
när de kommer hem från skolan. Dessutom är det viktigt att barnen får lära
sig hur riktig kost skall se ut, så att vi inte förfaller till att bli lika feta som
t.ex. amerikanarna är nu för tiden. Även slöjd är väldigt viktigt. Under min
egen skoltid upplevde jag dessa ämnen som någonting avstressande och fint,
som avbrott från alla teoretiska ämnen.
Jag vill gå ett steg längre i fråga om ämnesintegrationen. Det är väl inte
sagt att allting skall förbli vid det gamla. Hittills har det varit blockundervis-
ning, men nu skall man gå ett steg till. Även humanistisk och naturveten-
skaplig inriktning skall integreras. Det är väldigt viktigt att få in humanis-
tiska ämnen i naturvetenskapen. Man skall alltså gå ett steg längre, och det
kan man göra inom ämnenas ram. Det är bra att det blir en differentierad
ämnesindelning, men detta skall inte hindra integrationen mellan SO- och
NO-ämnena.
Anf. 118 INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Herr talman! Ingrid Näslund har nu fått frågan av mig, Björn Samuelson
och av Lena Hjelm-Wallén om hur hon ställer sig när det gäller kommunal
vuxenutbildning. Ingrid Näslund har haft ordet i 18 minuter, men hon har
inte med ett ord lyckats beröra denna fråga.
Under den senaste tiden har det kommit väldigt många telefonsamtal och
brev. Dessutom har jag träffat många människor ute på möten och debatter.
Därför har jag en mycket klar bild av vad representanter för kds, folkpartiet
och centern förespråkar vid olika möten om komvux. Ingrid Näslunds bedö-
vande tystnad här i kammaren står i skarp kontrast mot de besked hon ger
till människor ute i landet, nämligen att det här med komvux nog skall ordna
sig. Jag vill därför upprepa frågan: Skall ni se till att de 350 milj .kr. återställs
till komvux eller inte?
Som jag uppfattade det av den föregående diskussionen accepterar Ingrid
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
101
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
102
Näslund nedskärningarna av bidragen till skolmiljön. Det går dåligt ihop
med vad Ingrid Näslund sade inledningsvis, nämligen att det är viktigt att vi
har en fin och bra skola. Om Ingrid Näslund nu får ytterligare tre minuter
på sig - då har hon haft ordet i sammanlagt 21 minuter - hoppas jag att det
kan bli åtminstone en kommentar till det här med komvux.
Anf. 119 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! Jag hade faktiskt tänkt att spara detta med komvux till Ing-
var Johnsson, eftersom han huvudsakligen uppehöll sig vid det i sitt anför-
ande tidigare. Jag tyckte därför att det var riktigast att den repliken gick till
honom. Jag hade inte alls tänkt låta bli att svara. Jag har försökt att få ordet
tidigare i detta ämne och i flera andra, men jag har fått ge mig till tåls. Jag
tycker att debattreglerna kanske inte är helt solklara ur pedagogisk syn-
punkt. Nu får Ingvar Johnsson också ge sig till tåls, tills jag hinner svara på
hans fråga. Det skall jag göra nu.
Jag tycker att komvuxundervisningen är oerhört viktig. Jag anser att de
människor som på grund av att skolsystemet tyvärr inte har fungerat så att
de har fått den utbildning de behövt och har velat få i grundskola och i gym-
nasium, skall kunna få en chans även i fortsättningen. Många av dem har
gått i grundskola och t.o.m. gymnasium.
Jag vill också ha sagt att jag tror att det finns en del luft, att vi kan effektivi-
sera en del. Jag har ett exempel från Göteborg, där man bedrev undervisning
inom komvux på en ingenjörsutbildning för åtta elever. Tvärsöver gatan
hade en vanlig skola också åtta elever i motsvarande utbildning. Båda var på
dagtid, och utbildningen tog ett år. Där kan man rationalisera. Jag vet att det
i andra fall kanske inte går lika lätt, där man t.ex. läser snabbare på komvux.
Men jag tror att det även där finns möjligheter till samköming.
Jag tror att regeringen är så förståndig att man inte kommer att låta elever
som har påbörjat en värdefull utbildning avbryta den. Det är ju många som
befarar detta, som de skriver i sina brev eller kort. Jag tror att man i det fallet
kommer att använda arbetsmarknadspengar. Det är inte något löfte som jag
har fått. Jag talar om den goda tilltro som jag har till regeringen. Jag tror
inte att man låter dessa elever gå via AMS och AMU, så att man måste för-
sörja dem, utan man är nog så klok att man låter dem gå direkt på något
sätt. Då slipper man försörja dem och det blir mer arbetsmarknadspengar att
använda även på andra områden.
Anf. 120 INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Herr talman! Det var mycket vackra ord, men vad jag förstår ett nej till
att återställa bidraget, de 350 miljonerna. Det kan inte hjälpas att jag kom
att tänka på ett citat ur en bok, som jag tror att Ingrid Näslund läser ibland.
”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” Man skulle kunna säga att rös-
ten var Ingrid Näslunds, men händerna är Per Unckels.
Anf. 121 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! Det finns olika sätt att citera Bibeln. För all del, jag får väl
ta det som det kommer och tänka på det. Goda ord skall man alltid tänka på
och begrunda på olika sätt.
Det är inte min sak att avgöra på vilken väg dessa pengar kommer kom-
vuxeleverna till del. Jag sitter nämligen inte i regeringen. Som jag har för-
stått saken har alla departement fått i uppgift att spara, och det är väl det
som har åstadkommit svårigheterna.
Jag tror inte att vare sig den ena eller den andra har velat spara på detta,
utom där man kan effektivisera. Det vill väl ni också göra, hoppas jag. Ni
vill väl inte att pengar skall rinna bort i onödan, att man skall ha onödigt små
klasser t.ex.? Däremot är jag övertygad om att de som är inne i en värdefull
utbildning eller just skall påbörja sådan skall få göra det. Jag kan inte tänka
mig att man skulle välja att dessa människor gick ut i arbetslöshet. Så ratio-
nella som exempelvis moderater brukar vara, kan jag svårligen tro att de vill
betala mer pengar för dessa människor.
Anf. 122 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Statsbidragen till folkbildningen minskas med 306 miljoner
och komvux blir av med 350 miljoner, om regeringen får som den vill. Den
svenska vuxenutbildningen och folkbildningen står inför en katastrof. De ar-
betslösa, handikappade och korttidsutbildade är inte längre värda en andra
chans. Nu skall utbildning åter bli ett privilegium för den intellektuella me-
delklassen, tycks det moderatstyrda utbildningsdepartementet mena.
Eftersom det tidigare har talats om komvux kommer jag att uppehålla mig
mest vid folkhögskolornas och studieförbundens del av vuxenutbildningen
och folkbildningen.
Ett av folkbildningens särmärken är att den tar människors egna erfaren-
heter och intressen som utgångspunkt för lärandet. Det är en av anledning-
arna till att den mestadels når så bra resultat, är så effektiv eller produktiv,
för att nu använda ord som har slungats fram och tillbaka här i kammaren i
dag.
En folkhögskolekurs börjar ofta som ett uppbrott, från arbetslöshet eller
långtidssjukskrivning, och blir en böljan till ett annat och rikare liv. Utbild-
ning ger självförtroende och handlingsberedskap inför livet. Det är inte för
inte som begreppet allmän medborgerlig bildning fortfarande är en bra eti-
kett på folkhögskolornas och studieförbundens verksamheter.
Trots stora skol- och utbildningssatsningar de senaste decennierna är ut-
bildningsklyftorna fortfarande djupa. De följer bl.a. av ålder, kön och klass.
Klasstillhörigheten spelar här t.o.m. förmodligen större roll än på andra om-
råden.
Den högre utbildningen har förblivit ett reservat, ganska svåråtkomligt för
dem som inte är uppvuxna i en studievan tradition.
Det tar lång tid att reformera ett helt utbildningsväsende. Nu cementerar
regeringen utbildningsklyftorna. Det är klasspolitik och ingenting annat, och
en ovanligt rå sådan.
Om inte möjligheterna till vuxenutbildning består blir resultatet att utbild-
ningsklyftorna ökar i takt med att den allmänna ungdomsutbildningen blir
bättre. Maktutredningen och utredningen ”Att vidga deltagandet i kulturli-
vet” visar att snedfördelningen beträffande deltagandet i kulturlivet snarare
har ökat på senare tid. Det är de redan kulturaktiva som har blivit ännu mer
aktiva. På motsvarande sätt ökar utbildningsklyftorna.
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
103
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
104
Med regeringens utbildningspolitik, där tonvikten läggs på de teoretiska
gymnasielinjerna, högskolor och forskning, förstärks skillnaderna. Men
samhället behöver väl utbildade människor på alla nivåer. Arbetslivet för-
ändras och samhällsutvecklingen går allt snabbare. Goda kunskaper i all-
männa ämnen är därför nödvändiga för att hänga med i såväl jobbet som
samhällsfrågorna och debatten.
Det talas ibland om vilket land som har den bästa eller sämsta utbild-
ningen. Man har ibland berömt sig av att Sverige skulle ha den bästa vuxen-
utbildningen. Det må vara hur som helst med det. I vårt land är det bara
56 % av den arbetande befolkningen som har gymnasiekompetens. I USA
är motsvarande siffra 84 %.
Nedskärningarna av komvux och folkbildningen stryper möjligheten till
den kompetensgivande vuxenutbildningen. Om regeringens förslag går ige-
nom kommer det att bli hart när omöjligt för de utbildningsmässigt redan
missgynnade att komma i kapp.
Herr talman! Vi har i vårt land över en halv miljon människor mellan 40
och 60 år som endast har 7-årig folkskola eller motsvarande. Det är nästan
en halv miljon människor som har 20 år kvar i arbetslivet till pension, som
skall finnas med i den allt hårdare konkurrensen. Det borde vara en heders-
sak för ett rättvist och demokratiskt samhälle att ge dem möjlighet att kom-
plettera sin skolutbildning.
Folkbildningen och komvux är naturligtvis inte ofelbara eller alltigenom
heliga verksamheter. Det förekommer självfallet både en och annan slent-
rianmässig folkhögskolekurs och kanske t.o.m. någon meningslös studiecir-
kel och möjligen också dåliga komvuxkurser. Men det här är ju inte regeln.
Det är undantaget. De eventuella brister som finns inom vuxenutbildningen
motverkas naturligtvis inte av nedskärningar i verksamheten, snarare
tvärtom.
Visst kan det förekomma att en och annan höginkomsttagare slinker med
på en studiecirkel eller en komvuxkurs. Men det är väl knappast ett skäl för
att skära ner folkbildningen med 306 milj.kr. och anslaget till komvux med
350 milj.kr. Om t.ex studieförbunden får minskade anslag, som de naturligt-
vis får i konsekvens med det här, och tvingas ta ut högre cirkelavgifter drab-
bar det inte de rika som har råd att betala för sina språkstudier eller vad det
kan vara. Det drabbar alla dem som inte har råd att betala och som alltså
även fortsättningsvis får stå utan.
För övrigt vill jag bara påminna om att folkbildningens anslag under det
här verksamhetsåret redan har minskats med drygt 100 milj.kr.
Anf. 123 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Herr talman! För den som starkt vill verka för kultur, utbildning, huma-
nism och etik är statsverkspropositionen ytterst glädjande. Här presenteras
förslag beträffande utbildning, kultur och forskning som präglas av kvalitet.
Här skisseras åtgärder som skall ge oss en mycket bättre skola i vilken be-
greppen kunskap, bildning och fostran får en självklar central roll och där
läroplanen åter ger utrymme för humanism och kristen etik. Därtill ger pro-
positionens utbildnings-, kultur- och forskningsavsnitt ett tydligt Europaper-
spektiv.
För den som tror pä utbildning och kultur är dessa förslag värdefulla. De
bidrar starkt till att förändra och förbättra det svenska kulturklimatet. De
får effekter i ett samhälle som alltför länge kommit att präglas av socialde-
mokratins och socialismens materialistiska synsätt och som präglats av statlig
styrning och reglering i andra termer än etikens och humanismens.
Herr talman! ”Bildning är vad som blir kvar när vi glömt allt vi lärt oss”,
heter det i ett citat, ”Repetition är all kunskaps moder”, i ett annat. Dessa
citat leder mig över till ett resonemang om folkbildning och vuxenutbildning.
Utbildningspropositionen innehåller också synpunkter på och förslag be-
träffande vuxnas möjligheter att inleda eller fortsätta studier. Inom den sek-
torn har vi en del av hjärtat i svenskt förenings- och organisationsliv. Här
finns folkhögskolorna som givit generationer av människor kunskaper, bild-
ning och färdigheter. Här finns den skolkompletterande komvuxverksamhe-
ten och här finns den fria och självständiga vuxenutbildningen som sker inom
studieförbunden med kvalificerade lärare och stark uppmärksamhet på pe-
dagogikens möjligheter. Till denna sektor bör också räknas AMU och dess
arbetskvalificerande utbildning.
Inom ramen för utbildningen totalt väljer regeringen att satsa mer och
kraftfullt på ungdomsskolan och högskolorna. Det känns fel att kritisera
detta. Det kommer snarare som en nödvändig och önskvärd åtgärd när år-
tionden av socialdemokratisk skolpolitik misslyckats och fått oacceptabla
konsekvenser.
Jag tycker också att det är märkligt när socialdemokrater och vänsterpar-
tister här i kammaren så hårt kritiserar aviserade besparingar inom vuxenut-
bildningen. De glömmer då att det är deras egen politik som skapat enorma
ekonomiska problem i vårt land och att sanering och besparing blir nödvän-
dig. Jag tycker att regeringen kan ta kritik från det hållet lugnt.
Herr talman! Däremot är det rimligt att uppmana regeringen att lyssna på
de röster som talar för kvalitet och bredd i folkbildningens, vuxenutbildning-
ens och folkhögskolornas verksamhet. De många uppvaktningarna bör mö-
tas med respekt. De avspeglar en stark känsla för något man tror på och vill
fortsätta med.
Som moderat, värdekonsevativ och borgerlig vill jag med visst eftertryck
och tydlig adress säga att en fördjupad analys av konkurrensförhållanden,
ekonomisering och kvaliteter inom de fyra vuxenutbildningssektorerna be-
hövs de närmaste åren.
Den offentliga sektorns AMU och komvux bör jämföras med, och balan-
seras mot, den fria sektorns folkhögskolor och studieförbund. Mycket talar
för att samma attityd som regeringen har till privata daghem, privata vård-
hem och privata entreprenader också visas studieförbund och folkhögskolor.
Dessa arbetar ju på en konkurrensutsatt sektor där endast deras egna kvali-
teter avgör resultaten. De finansieras delvis, men inte helt, av skattemedel.
Herr talman! Här är det inte de totala bidragens storlek som främst bör
diskuteras, utan arbetsförutsättningar och konkurrens, så att inte folkhög-
skolor och studieförbund jämt får stå tillbaka för den offentliga sektorns
komvux och AMU.
Herr talman! Därtill vill jag positivt kommentera att regeringen i proposi-
tionen framfört att studieförbunden bör ges möjlighet att bedriva kompe-
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
105
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
106
tensgivande studier. Med denna möjlighet, och med den i växande utsträck-
ning aktuella uppdragsutbildningen, kommer studieförbunden, med deras
pedagogiska kvaliteter och deras breda och erfarna lärarkrafter, att på ett
omfattade sätt kunna gå in och hjälpa och komplettera ungdomsskolan,
AMU, komvux, företag, landsting och kommuner. Detta känns som en ut-
maning och en möjlighet för den som är starkt engagerad i och tror på folk-
bildningen.
Jag vill också uppmärksamma regeringen på vilken bred och erfaren infor-
mationsgivare studieförbunden är när det nu mycket snart blir aktuellt att
genomföra informationskampanjer och studier kring EG och Europaproble-
matiken inför folkomröstningen. Jag har egna erfarenhetr från den stora in-
formationskampanj som genomfördes 1968-1970 inför enkammarriksdagen
och där huvuddelen av information och studier skedde genom och i studie-
förbunden. Den blev bred och bra.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag uppmana till att genom detta och ge-
nom andra positiva åtgärder ta till vara det enskilda initiativet och det per-
sonliga ansvarstagandet inom bildningsverksamheten.
Anf. 124 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Göran Åstrand talar med kluven tunga. Å ena sidan talar
han lyriskt om folkbildningens kvaliteter och innehåll. Å andra sidan försva-
rar Göran Åstrand nedskärningarna med 15 % på folkbildningen. Jag får
inte det att gå ihop. Jag förstår att moderaterna tycker att det är en bra poli-
tik att sanera samhällsekonomin genom att skära ner på folkbildningen med
15 % och sedan också minska skatten för höginkomsttagare, ge lägre arvs-
och gåvoskatt, lägre förmögenhetsskatt och bolagsskatt.
Men detta är egentligen inte ett stort problem för mig att förstå. Vad jag
inte begriper är om centern och kds ställer sig bakom detta. De talade ju så
lyriskt om folkbildningen före valet.
Anf. 125 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra om att replikrätten gäller Göran Åstrands anförande.
Anf. 125a ELISABETH PERSSON (v) forts, replik:
Jag vill också påminna Göran Åstrand litet grand om vad som har sagts
tidigare. Profilering och mångfald har varit någonting som skulle uppmunt-
ras. Om Göran Åstrand håller med mig om att man, när det gäller utbild-
ning, inte kan hitta något bättre än folkbildning, är det då försvarligt att
skära ned den möjligheten till kompetensgivande utbildning i den situation
som Sverige befinner sig i nu?
Jag skulle kunna rada upp en del andra exempel på vad som har sagts här,
men Göran Åstrand har ju själv lyssnat. Hur kommer Göran Åstrand att
rösta den dagen det här kommer på bordet? Kommer Göran Åstrand att
ställa sig bakom vänsterpartiets motion som inte vill tillåta några nedskär-
ningar för folkbildningen?
Anf. 126 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:
Herr talman! Man kan närma sig folkbildningens problem från många
olika håll. Det är märkligt när Elisabeth Persson närmar sig folkbildningen
utifrån frågan om skattefinansieringen. För mig handlar det om kulturklimat
och villkor för folkbildningen i ett kulturklimat som regeringen nu försöker
förändra och förbättra med en rad olika positiva åtgärder. Det borde vara
glädjande för Elisabeth Persson och alla andra som säger sig värna om folk-
bildningen att den åtgärden vidtas. I ett längre perspektiv är det oerhört
mycket viktigare än hur stor andel av en skattefinansiering som en regering
anslår.
Jag kommer solidariskt att rösta med en regering som bidrar till det här
förbättrade kulturklimatet, men jag kommer samtidigt, vilket framgår av
mitt anförande, under de kommande åren att diskutera den svåra avväg-
ningen mellan den offentliga sektorns bägge vuxenutbildningssektorer, dvs.
komvux och AMU, å ena sidan och folkhögskolorna och folkbildningen å
andra sidan - den som jag står på. Det är en diskussion och en analys som vi
redan har igångsatt och som vi skall fullfölja.
Jag vill avslutningsvis till Elisabeth Persson säga att man inte avbryter nå-
gon kompetensgivande utbildning, utan man inleder sådana. En av de
många positiva sakerna i propositionen är att man ger studieförbunden en
efterlängtad möjlighet att bedriva kompetensgivande studier.
Anf. 127 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Det var Göran Åstrand som gjorde påståendet beträffande
ekonomin. Jag vill hävda att om det någonstans finns ett gott kultur- och
utbildningsklimat inom det svenska utbildningsgebitet, är det just på folk-
högskolorna. Frågan är: Skall man kunna behålla detta klimat där eller ej?
Vad skall exempelvis Dalarö Folkhögskola göra om man där tvingas att
lägga ned utbildningen för sina handikappade elever för att klara de nedskär-
ningar i miljonklassen som blir aktuella i och med nedskärningsförslaget?
Vad skall Vadstena Folkhögskola göra med de kvinnliga elever som äntli-
gen fått möjlighet att skaffa sig en utbildning för att komma tillbaka efter
lång arbetslöshet, sjukskrivning osv.?
Av de 132 folkhögskolor som vi har i landet kan ingen fortsätta den utbild-
ningsverksamhet som de har bedrivit i det klimat som rått, om det inte kom-
mer att finnas pengar att bedriva kursverksamhet med. Man kan inte ratio-
nalisera eller effektivisera mer än man redan har gjort. Jag vill påminna om
att folkbildningen under innevarande år självmant har tagit på sig ett sparbe-
ting på 100 milj.kr. Man kan på det hållet inte klara en ytterligare 15-procen-
tig nedskärning. Under sådana förhållanden blir det i stället fråga om direkt
nedläggning, inget annat.
Att studieförbunden nu i teorin har möjlighet att anordna kompetensgi-
vande utbildning kan inte vara annat än bra, men det har inte ett dyft att
göra med de föreslagna besparingarna tvärtom. Det är en utvecklingsprocess
som folkbildningen själv har tagit initiativ till, och det tycker vi självfallet är
bra. Men frågan är: Hur skall de klara att anordna dessa kurser? Vilken del
av den befintliga verksamheten är det som man vill skära bort med den 15-
procentiga neddragningen? Jag skulle tycka att det vore ärligt och redigt att
få svar på det.
Sedan kan vi gå ut till alla dem som har protesterat och säga: Du och du
skall inte få den andra chans som folkbildningen ka ge dig. Den och den kan
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
107
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
108
möjligen få vara kvar, men ni andra får försöka att klara er själva. Jag garan-
terar att dessa personer inte går tillbaka till något lyxliv, utan i allmänhet till
arbetslöshet, långtidssjukskrivning eller liknande.
Anf. 128 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:
Herr talman! Som kravmaskin fungerar Elisabeth Persson alldeles ut-
märkt. Det framförs krav på skattefinansiering av allt. Kom då ihåg var bo-
ven i detta drama finns! Det är en politik som stötts av vänsterpartiet och
förts av socialdemokraterna och som lett till att vi i dag har en ekonomisk
situation som kräver besparingar.
Jag har i mitt anförande, som Elisabeth Persson lyssnade på, sagt att det
finns en rad positiva ting i den proposition som det nu handlar om. De är
viktigare än skattefinansieringen.
Jag har också sagt att jag vill ha en analys av avvägningen mellan den of-
fentliga sektorns organ och den fria sektorns organ. Den analysen kommer
naturligtvis att göras, men att här bara vara kravmaskin och tala om skattefi-
nansieringens välsignelser ställer jag inte upp på. Det är inte det som folk-
bildningen i första hand behöver. Folkbildningen behöver ett bra kulturkli-
mat, möjlighet att arbeta inom olika sektorer, där bl.a. den kompetensgi-
vande utbildningen blir viktig, möjlighet att bedriva uppdragsutbildning och
att komplettera skola, företag och kommuner med en kulturell entreprenad.
Detta är vad folkbildningen behöver, och det synes den också få.
Andre vice talmannen anmälde att Elisabeth Persson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 129 STINA GUSTAVSSON (c):
Herr talman! Jag skall först något beröra den högre utbildningen och där-
efter gå in på folkbildningen, som just har debatterats.
För att Sverige skall hävda sig som en framgångsrik industrination måste
den högre utbildningen erhålla kraftfulla förstärkningar. Detta har vi från
centerns sida varit överens med regeringen om. Också de av centern tidigare
framförda förslagen om utökning av högskolornas antagningskapacitet med
12 000 årsstudieplatser för den kommande treårsperioden har anammats.
Detsamma gäller förslag om ökade resurser för lokaler och utrustning och
om att nu påskynda omvandlingen av utbildningsbidrag till doktorandtjäns-
ter.
Den större frihet och självständighet för högskolorna som regeringen ef-
tersträvar för att, som utbildningsministern och skolministern uttrycker det,
bli Europas bästa, får inte leda till att skolorna blir isolerade från näringsliv
och samhälle. Så säger t.ex. skolexperter inom EG att vad både högre utbild-
ning och forskning beträffar så behövs en nära samverkan med arbetsliv och
myndigheter.
Detta synsätt har också åberopats när ett s.k. nätverksuniversitet diskute-
rats i sydost, dvs. en samverkan mellan högskolorna i Växjö, Kalmar och
Karlskrona/Ronneby. Centerföreträdare i riksdagen har i några år pekat på
behovet av ökad samverkan mellan grundutbildning och forskning. När nu
samtliga riksdagsledamöter från Kronobergs, Kalmar och Blekinge län för
andra året går samman i gemensam motion om ett framtida nätverksuniver-
sitet ligger detta helt i linje med centerns syn på den högre utbildningen.
En samverkan mellan de tre nämnda högskolorna har påbörjats inom stra-
tegiska nyckelområden, som gemensamma administrativa system, persona-
lutveckling och informationsförsörjning. Jag tycker att det under 1991 har
pågått ett intensivt arbete på förtroendemanna-, tjänstemanna- och institu-
tionsnivå för att förbereda och inlämna en gemensam anslagsframställning
inför den forskningsproposition som skall framläggas för riksdagen 1993.
Därmed kan man säga att arbetet med ett ”sydostuniversitet” går in i en
mer operativ fas, med insatser för samordning, opinionsbildning och mark-
nadsföring. De strävanden som åstadkommits vid de tre högskolorna bör
riksdagen så småningom ställa sig bakom. I annat fall tycker jag att riksdagen
motverkar det nationella syftet, eftersom vi så väl behöver fler högskoleut-
bildade i Sverige. Inte minst behövs det fler sådana i den region i landet som
har den lägsta högre utbildningen.
Jag tycker att regeringen är värd all uppmuntran i sina ansträngningar att
förbättra kvaliteten i skolan och likaså när den vill ge högskolorna större fri-
het, men enligt min mening är det ett steg tillbaka om man inte samtidigt
tar till vara möjligheterna till vidare studier genom vuxenutbildningen och
folkbildningen.
Det torde också vara dålig samhällsekonomi att inte i det besvärliga läge
som råder på arbetsmarknaden se till att såväl komvux som folkhögskolor
kan verka fullt ut. Det handlar i flertalet fall om utbildning för dem som be-
höver skaffa sig en grundutbildning som de av någon anledning inte fått eller
kunnat tillägna sig tidigare.
Vårt lands folkrörelse- och folkbildningstradition är med sitt rika före-
ningsliv och sin demokratiska uppbyggnad en av hörnstenarna för demokra-
tin. Genom beslut i riksdagen förra året fick folkbildningsverksamheten gå
över från statens regelbok till en egen målstyrd verksamhet. Därmed fick
såväl folkhögskolor som studieförbund möjligheter att anpassa verksamhe-
ten efter de intentioner som riksdagen fastställt och till de lokala behov som
finns i tätorter och på landsbygd.
Den diskussion som nu pågår intensivt kring folkbildningen med anled-
ning av regeringens budgetförslag till verksamheten har satt folkbildningen
i fokus. Debatten speglar också något av synen på folkbildning. För min del,
och också för mitt partis del, vill jag betona den höga utbildningskompetens
och förmåga som folkhögskolorna har att forma kurser efter de studerandes
behov.
Folkhögskolorna är viktiga redskap för möjligheten att höja kompetensni-
vån för dem som behöver läsa in grundskole- och gymnasiekompetens.
Många ungdomar söker sig nu denna väg till fortsatt utbildning. Studieför-
bunden har t.ex. tagit på sin lott att ordna verksamhet för handikappade.
Det är en verksamhet som, utöver den betydelse den har för deltagarna, är
mycket kostnadseffektiv jämfört med liknande verksamheter i regi av stat
eller kommun.
Herr talman! Med det anförda vill jag ha sagt att en satsning på folkbild-
ning är en klok satsning.
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
109
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
110
Tidigare i dag ställdes till centern en fråga som inte blev besvarad. Jag
skall be att få svara på den nu.
Ingvar Johnsson frågade hur vi kommer att ställa oss till regeringens bud-
getförslag när det gäller folkbildningen. Vi gör som vi brukar göra. Förslaget
har kommit till kulturutskottet, och dit har också hänvisats en rad motioner.
Det skulle förefalla mig märkligt om inte Ingvar Johnsson och socialdemo-
kraterna i övrigt i detta skeende gärna såg att även deras motioner blir seriöst
behandlade. Förslaget är bordlagt och återkommer nästa vecka.
Anf. 130 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Till Stina Gustavsson vill jag säga följande. Den 5 juni förra
året beslutade en majoritet bestående av socialdemokraterna, vänsterpar-
tiet, centern och miljöpartiet här i riksdagen om ett fast treårigt anslag för
folkbildningen. Vi var överens om att det här skulle möjliggöra folkbildning-
ens, folkhögskolornas och studieförbundens långsiktiga planering för nysats-
ningar och utveckling av verksamheten. Vi var alla överens om att prioritera
utbildningsbehovet för de korttidsutbildade, de arbetslösa, de handikappade
och invandrarna.
Vi vet hur det gått med detta. Av skäl som har angivits här tidigare har
åtminstone centern funnit anledning att överge det här beslutet. Nu verkar
man dock tack vare de påtryckningar som kommit utifrån landet beredd att
tänka om.
Jag är dock orolig för att det här är en omvändelse under galgen, något
som kan få mycket olyckliga konsekvenser. Jag skulle vilja höra vad Stina
Gustavsson tycker om det som det ryktas om, nämligen att man först skulle
skära ned verksamheten med 110 miljoner för folkhögskolorna och 170 mil-
joner för studieförbunden och sedan föra tillbaka litet pengar från arbets-
marknadsdepartementet eller AMU-utbildningen till folkhögskolan för att
där anordna särskilda kurser för arbetslös ungdom.
Om det blir på det här sättet, tycker Stina Gustavsson alltså att det är rim-
ligt att först rycka undan fotterna för de korttidsutbildade, handikappade,
invandrare och kvinnor som nu äntligen har påbörjat sina studier, att däref-
ter anordna särskilda kurser för arbetslös ungdom och att sedan ge ett vagt
löfte om att när konjunkturerna blir bättre återskapa den tidigare verksam-
heten?
Är inte detta att gå den bakvända vägen? Vad tycker centern?
Anf. 131 STINA GUSTAVSSON (c) replik:
Herr talman! Det var en riktig redovisning som Elisabeth Persson gjorde
av det beslut som vi tog förra året i stor enighet i Sveriges riksdag. Såvitt jag
minns avgavs inte någon reservation, däremot ett särskilt yttrande om sättet
att fördela pengar tre år framåt i tiden.
Elisabeth Persson målade sedan upp en scenario enligt vilket allt elände
skall drabba oerhört många människor och frågar vad jag för min del anser
om detta.
Jag säger som jag sade från kammarens talarstol, att det här regesingsför-
slaget inte är så märkligt. Förra året fick vi ett förslag från den socialdemo-
kratiska regeringen som blev bordlagt gång efter gång, och så småningom
lade socialdemokraterna tillsammans med vänstern och även vissa andra
partier fram andra förslag.
Jag tycker att vi nu i kulturutskottet seriöst skall granska de motioner som
väckts dels från oppositionspartierna, dels också från regeringspartierna. Jag
har också erfarit att många motioner som har gått till arbetsmarknadsutskot-
tet behandlas på precis samma sätt.
Under tiden som förhandlingar pågår är det ju kutym att man inte tar ställ-
ning i ena eller andra riktningen. Att man sätter sig ned och förhandlar med
varandra tycker jag ändå är ett bevis för att man vill göra något och vill få ut
någonting positivt av en sådan diskussion.
Anf. 132 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag är glad att ni har börjat förhandla, men jag är rädd för
att det kan bli ett förslag som går i den riktning jag skisserat, att man först
river ner och tar bort och omöjliggör den verksamhet som existerar, för att
sedan lägga litet plåster på såren som man har rivit upp. Jag tror att vi kan
bli överens om att det vore en väldigt olycklig utveckling, om det blev på det
sättet.
Nu hoppas jag att Stina Gustavsson i de här förhandlingarna kommer att
stå bakom allt vackert som har sagts om folkbildningen, både det som sades
förra våren i samband med beslutet den 5 juni och det vi har fått höra i dag.
Det är inget bra sätt för de handikappade, för korttidsutbildade, för kvin-
norna, de arbetslösa och invandrarna att man först river ner, för att sedan
eventuellt lägga på en liten byggkloss.
Jag tolkar Stina Gustavsson som att hon kommer att medverka till att
pengar ograverade skall gå tillbaka till folkbildningen, att fördelas av studie-
förbunden själva i enlighet med de riktlinjer som vi var överens om i våras.
Anf. 133 INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Herr talman! Det var bra att Stina Gustavsson hade uppfattat min fråga
och också försökte svara på den, men det var ju inget svar. Jag fick inte svar
på frågan om man tänker lägga tillbaka de 350 miljonerna till komvux eller
om man tänker lägga tillbaka pengarna till folkbildningen.
Jag vill ändå säga, när jag nu diskuterar med en centerpartist, att under de
nio senaste åren har centerpartiet de flesta år kommit med överbud när det
gäller folkbildning och vuxenutbildning. Det gjorde man så sent som före
senaste valet. Därifrån har ni gått till att nu, för att citera tidningen Land,
dra ner sammanlagt en hel miljard på vuxenutbildningen.
Jag har haft förmånen att debattera med Larz Johansson före valen såväl
1985 som 1988 och 1991, och jag har då sagt: Tänk, om det nu blir en regering
ihop med moderaterna! Kommer då löftena om vuxenutbildningen att gälla?
,1985 och 1988 fick jag ganska självsäkra svar. 1991, när vårt parti hade så
dåliga opinionssiffror, gick centerns ledande företrädare i utbildningsfrågor
ut och har sedan inte visat sig under någon av debatterna om vuxenutbild-
ningen. Det talar sitt tydliga språk.
Stina Gustavsson säger att det är kutym att vi för diskussioner och inte
låser oss. Det tycker jag är viktigt, men så säger ni banne mig inte till männi-
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
111
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
skorna ute i bygderna! Ute i debatter och vid telefonsamtal försöker ni säga
att ni har ett bättre förslag än vad socialdemokraterna har.
Då är frågan: Tänker ni höja de fasta anslagen? Eller är det någon sorts
tillfällig lösning med arbetsmarknadspengar som ni tänker göra och ändå dra
ner de fasta anslagen? Jag tror uppriktigt sagt att folkbildningen håller för
centern år 1991 på att bli vad Barsebäck blev för centern 1976.
Anf. 134 STINA GUSTAVSSON (c) replik:
Herr talman! Vi får väl se hur det blir med det sista som Ingvar Johnsson
talade om i sitt senaste inlägg.
Låt mig säga att jag får svara Ingvar Johnsson precis på samma sätt som
jag fick svara Elisabeth Persson, nämligen att förhandlingar pågår. Vad det
blir för resultat får ni faktiskt ge er till tåls med. Jag tycker inte att det är så
märkvärdigt att man för diskussioner och att man seriöst behandlar motio-
ner. Jag anser att vi har en skyldighet att göra detta.
Jag kan bara erinra Ingvar Johnsson om från kulturutskottet förra året hur
socialdemokraterna gång på gång bordläde frågor kring det ekonomiska
ställningstagandet. Det gällde bl.a. Riksteatern och de regionala museerna.
Då finner jag det inte så märkvärdigt att också den nuvarande regerings-
konstellationen försöker hitta en så bra lösning som möjligt. Jag tycker att
det är en skyldighet vi har som ledamöter i kulturutskottet.
Anf. 135 INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Herr talman! Det är ju så enkelt det här. Det finns socialdemokratiska mo-
tioner och vad jag förstår också motioner från vänsterpartiet. Om man vill
lägga tillbaka pengarna, är det bara att lyfta fingret och rösta på de motio-
nerna.
Jag hoppas naturligtvis att det skall bli centerns ståndpunkt så småningom,
så att de vuxenstuderande av alla kategorier får tillbaka sina pengar. Men
beskeden hastar, anser jag, och jag tycker att det är viktigt att de olika rörel-
ser som centern nu gör i frågan inte är till bara för att lugna den ganska hets-
iga opinion som självklart finns hos dem som drabbats av ett dråpslag och
sedan löper risk att inte få en uppräkning av de fasta anslagen.
Anf. 136 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Vad är det för fel på folkrörelsestuket? Jag skall tala om folk-
rörelserna och deras roll i samhället, därför att jag är djupt oroad. En del
folkrörelser har problem, men framför allt dyker allt fler propåer upp om att
försvåra arbetet för folkrörelserna, särskilt för dem som har anknytning till
arbetarrörelsen.
Det bäst organiserade angreppet på statens stöd till folkrörelserna står
Den nya välfärden för.
Vad är då Den nya välfärden? Det är en professionell lobbygrupp för nyli-
berala idéer. Dess utredningar har inspirerat bl.a. Ny Demokratis politik.
Vem står bakom Den nya välfärden? Organisationen leds av Patrik Engel-
lau och G Rune Berggren och har, enligt egen uppgift, ”inga andra inkoms-
ter än medlemsavgifterna och eventuella bidrag”. Ja, man har förstås också
112
pengarna från Näringslivets fond, som betalar alla de utredningar som Den
nya välfärden gör under förespegling att företräda medborgarna.
”På egna ben” är en sådan utredning. Den kräver att statens stöd till folk-
rörelserna skall skäras ned med 4 miljarder. Det är drygt hälften av nuva-
rande bidrag, med den definition Den nya välfärden har. I folkrörelsebidra-
gen ingår då 1,9 miljarder till humanitärt bistånd utomlands, 1,4 miljarder
till studieförbunden och 2 miljarder till lönebidragsanställda.
Hur vill då Den nya välfärden utforma statens stöd? Jo, bidragen skall er-
sättas med rätt till privata skatteavdrag för gåvor till av staten godkända or-
ganisationer och föreningar. De föreningar som ger rätt till skatteavdrag
skall givetvis definieras så att allt sådant som luktar politik inte godkänns.
Utan gåvor som är skattefria för givarna blir också exempelvis pensionärs-
och handikapporganisationer, invandrarorganisationer och organisationer
som förvaltar och äger samlingslokaler.
Den nya välfärden har säkert inspirerat nydemokraterna Laila Strid-Jans-
son och Arne Jansson att i en riksdagsmotion kräva att staten skall special-
granska Folkets hus-rörelsen och att stödet till Folkets hus skall begränsas
till ett minimum. Varför pekar de ut endast en av tre organisationer som för-
valtar samlingslokaler? Och varför den organisation som står arbetarrörel-
sen nära?
Herr talman! Just föreningslokaler, förvaltade av föreningarna själva, är
av fundamental betydelse för ett vitalt föreningsliv. I ett projekt kallat Idé på
sikt, som tidigare studerade folkrörelsernas framväxt och framtid, jämförde
Gunnar Nelker i en uppsats deras utveckling i Sverige med folkrörelsernas
utveckling i övriga Europa. Hans slutsats blev entydigt att tillgången till lo-
kaler var avgörande för folkrörelsernas styrka i Sverige.
Det är alltså de många egna lokalerna som har gjort att folkrörelserna i
Sverige kunnat förbli starka och väsentliga i ett bra samhälle. Det förstår
Näringslivets fond, det förstår Den nya välfärden och dess ombud i riksda-
gen. Därför är det viktigt för dem att angripa just stödet till samlingslokaler.
Samma insikt ligger bakom angreppen på folkbildningen. Man vet att
folkbildningen rymmer mycket av vitalitet, av bred demokratisk förankring,
av möjlighet för de många människorna. Den nya välfärden vill därför be-
gränsa studieförbunden till att vara enbart konkurrerande entreprenörer
inom den reguljära utbildningen, i ädel tävlan på marknadsplatsen med pri-
vata utbildningsföretag. Det är ganska fjärran ifrån den idylliska bild som
exempelvis Göran Åstrand målade upp här. Ack, så litet man då vet om folk-
lig bildning!
Herr talman! Förslagen som riktas mot folkrörelserna blir inte bättre av
att de påstås framförda av omtanke om folkrörelserna. Den nya välfärden
vet inte bäst.
Och moderaterna vet inte heller bäst, när de i sann marknadsekonomisk
anda förkunnar att ”vi måste komma bort från folkrörelsestuket”. Tvärtom,
det är folkrörelserna som bidragit till att myndigförklara människor i Sve-
rige. Det är folkrörelserna som är styrkebältet för demokratin i Sverige. Ar-
bete i olika föreningar i demokratiska former är också i framtiden vitalt för
det svenska samhället.
Moderaten Ulf Kristersson har också fel, när han på sin ”nysvenska” för-
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 62
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
114
kunnar att ”exit är bättre än voice”. Jag tror tvärtom på deltagandedemo-
krati, inte på att rösta med fotterna och ställa sig utanför. Att delta och dis-
kutera, att kompromissa och påverka, det är genuint folkrörelsearbete. Det
goda samhället behöver folkrörelserna!
Anf. 137 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Vi kommer med vår politik att skapa Europas bästa skola,
sade statsministern tidigare i dag, och skolministern har upprepat det slagor-
det som visat sig på många punkter, också när det gäller högskolan, helt
sakna innehåll.
Medge att denna väg mot Europatoppen är både slirig, slingrig och slä-
pande! Den går via nedskärningar av världens bästa vuxenutbildning och
folkbildning och uppskjutande av gymnasiereformen. I stället för att främja
kvalitetskraven motverkas ju dessa genom att antalet behöriga sökande till
högskolestudier reduceras.
Vad är det för konsekvens och logik i att föreslå en kraftig utökning av
högskolans dimensionering, samtidigt som många sökande berövas möjlig-
heten att påbörja högskolestudier? En undersökning om de studerandes
bakgrund vid komvux i Malmö visade att 69 % av de studerande angav kom-
petens för högskolan som mål för sina komvuxstudier.
Följden av detta borgerliga hasardspel blir sannolikt också en ökning av
den sociala snedrekryteringen.
Var landar Unckel med sin luftballong? frågar tidskriften LUM, organ för
Lunds universitet. Med denna fråga ställs hela den genomideologiserade
moderata offensiven på utbildnings- och forskningsfronten i en blixtbelys-
ning. Moderaternas s.k. frihetsrevolution på högskolefronten har med folk-
partiets, centerns och kds goda minne hittills lett till två verkliga frontalkolli-
sioner med den samlade universitets- och högskolevärlden.
Det började med förslaget om att bilda ett särskilt aktiebolag för utbild-
ningsfastigheter. Förslaget att fastigheterna skall kunna säljas på kommer-
siella villkor kan få helt orimliga konsekvenser för det stora antal högskole-
byggnader som uppförts med donationsmedel. Efter en socialdemokratisk
motion och uppvaktning av rektorskonferensen kommenderade Unckel ge-
vär i hand, reträtt! Klavertrampet visar ändå att regeringen inte litar på uni-
versitetens och högskolornas förmåga att själva förfoga över sina lokaler.
Minst lika dåligt förankrat är regeringens sällsynt illa underbyggda propo-
sition om förändringar av myndighetsstrukturen inom högskole- och studie-
stödsområdet. Bl.a. föreslår regeringen - hör och häpna! - en nedläggning
av forskningsrådsnämnden, FRN.
Hur kan centern, folkpartiet och kds över huvud taget vara med och disku-
tera ett så ovanligt illa genomarbetat och genomtänkt förslag?
FRN har blivit något av en internationell förebild när det gäller kunskaps-
utveckling. Man har byggt upp ett vidsträckt mångvetenskapligt nätverk
med viktiga förbindelselänkar mellan de natur- och humanvetenskapliga
områdena. Nämndens banbrytande insatser för kvinno- och jämställdhets-
forskning är värda att särskilt uppmärksammas. Jag hoppas att de många
borgerliga motionärer, inte minst kvinnor, som nu talar sig varma för fortsatt
och utvidgat stöd till kvinno- och jämställdhetsforskning, är beredda att göra
gemensam sak med socialdemokraterna och fälla det olycksaliga förslaget
om att lägga ner en nämnd som inte bara mött ett grundmurat förtroende i
forskarvärlden utan som rönt uppskattning också i mycket breda samhälls-
grupper.
En annan omhuldad borgerlig tanke är att omvandla våra universitet och
högskolor till stiftelser. Universitetet i Umeå, som har någon form av ”het
linje” direkt till utbildningsdepartementet, har utsetts till att bli s.k. försöks-
kanin. Men intresset för stiftelseidén tycks såväl i Umeå som på andra håll
vara, minst sagt, synnerligen svalt.
Det är nu hög tid för utbildningsministern och borgerliga utbildningspoliti-
ker att klart och tydligt tala om vad det är för ofrihetens murar och törnesnår
som omgärdar högskolevärlden, och som bara kan undanröjas genom att
universitet och högskolor omvandlas till stiftelser.
Vad blir de rättsliga konsekvenserna av en sådan omvandling? I högskole-
utbildningen förekommer myndighetsutövning i form av examination, be-
tygsättning och disciplinära åtgärder. Hur skall dessa frågor lösas i stiftelsens
form? Vad händer med offentlighetsprincipen, JO:s och JK:s tillsyn? Kan
beslut överklagas? Och sist men inte minst: Hur skall erforderliga kapitalre-
surser kunna mobiliseras? Skall högskolans verksamhet bedrivas genom av-
kastning på eget kapital, krävs att ett engångsbelopp på i runda tal 1 000 mil-
jarder kronor avsätts. Högskolans årliga omsättning uppgår till ca 15 miljar-
der, och den reala avkastningen torde inte kunna beräknas till mer än 2-3 %
i ett mycket långt perspektiv.
Som synes är den borgerliga s.k. frihetsrevolutionen på högskoleområdet
omgärdad med åtskilliga frågetecken.
I själva verket befinner sig våra universitet och högskolor redan i en dyna-
misk förnyelseprocess - en process som socialdemokratin både bejakat och
befrämjat.
Anf. 138 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! I mitt inledningsanförande pekade jag på en del saker angå-
ende högskoleutbildningen som produktivitetsdelegationen har tagit fram.
Det finns väl dokumenterade behov av att utvidga antalet platser inom hög-
skolan och en del reformer, som nu håller på att genomföras.
Jag beklagar att Per Unckel inte är här i dag. Han är ute på ett annat upp-
drag som också är mycket centralt. Men jag skulle gärna vilja kommentera
två saker.
Den ena gäller forskningsrådsnämnden, som föreslogs läggas ned. Det är
alldeles riktigt att ett sådant förslag har dykt upp. Bakgrunden till det försla-
get var en ganska bestämd uppfattning om att det på olika institutioner och
andra ställen i utbildningsväsendet fanns goda möjligheter att ändå klara av
det forskningsrådsnämnden gör. Men förslaget har skapat mycket oro, vilket
framfördes i det senaste inlägget. Det gör att det i dag finns en samstämmig-
het bland de borgerliga partierna att justera förslaget. Det var aldrig me-
ningen att kasta ut något barn med badvattnet. Tvärtom, jag har själv lyssnat
på en debatt här i kammaren där just kvinnoforskning osv. har tagits som
exempel på forskning som inte får gå förlorad. Jag tror att det finns möjlighet
här i riksdagen att hitta någon form för att värna den tvärvetenskapliga
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m. m.
115
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
116
forskningen. Jag tycker att det är litet märkligt att man måste vara så upp-
rörd över detta.
Bengt Silfverstrand säger att intresset för stiftelseidén är svagt. Det är en
idé som måste prövas. Den här regeringen är inte så beskaffad att vi tycker
att det är fruktansvärt om det visar sig att en idé inte håller eller att alla inte
är engagerade. Idén måste prövas och diskuteras. Skulle det visa sig att idén
inte är bra, får vi hitta andra vägar. Men den strävan regeringen har är enty-
dig. Vi vill öka självständigheten på olika områden för universitet och hög-
skolor. Vi söker former för detta.
Nyligen har det kommit ut en diskussionspromemoria - som inte alls är
regeringens. Där finns idéer och infall för att skapa diskussionen ute på uni-
versitet och högskolor så att det sedan kan skapas underlag för prövningen.
Det vore logiskt, med tanke’på hur vi decentraliserar skolväsendet i övrigt,
att ge universitet och högskolor ökad beslutsrätt över sin egen verksamhet.
Anf. 139 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Låt mig först notera att grundvalarna till de reformer och
den dimensionering av högskolan som det nu är fråga om har lagts fast av en
tidigare riksdag med en socialdemokratisk regering - låt vara, och det är bra,
i mycket stor politisk enighet. Det häpnadsväckande är att man låter detta
framstå som en stor reform samtidigt som man skär ner på vuxen- och gym-
nasieutbildningen och försämrar basen för den kvalitet som krävs för den
högre utbildningen.
Vidare har vi samstämmigheten mellan de borgerliga partierna. Det är
fantastiskt. I ett pressmeddelande från utbildningsdepartementet talar rege-
ringen om vad de borgerliga partierna i utbildningsutskottet skall tycka.
Först sägs att forskningsrådsnämnden skall läggas ned. Sedan visar det sig
att det inte finns någon förankring för förslaget. Det möts med ett kompakt
motstånd av de grupper i samhället som en borgerlig regering och borgerliga
partier ofta lutar sig mot. De vill inte ha förslaget. Vad gör man då? Samti-
digt som förslaget får ligga kvar när det gäller information och utrustning,
säger man att det är bra med tvärvetenskap. Sedan föreslår man i fyrpartimo-
tionen ett nytt tvärvetenskapligt råd, som man några dagar tidigare inte ville
höra talas om. Egentligen är det väl bara en trepartimotion, om vi är rätt
underrättade. Centern är inte alls intresserad av förslaget. Hur nu det har
gått till? Men det får ni klara av inom familjen.
Vad är detta för politik, fru skolminister? Förklara närmare vad det är som
har skett under tiden och varför det skall bildas något som man tidigare inte
ville ha.
Vidare har vi frågan om stiftelser. Den måste också klaras ut. Först skulle
jag vilja ha ett klart svar på vad intentionen är. I olika sammanhang har föl-
jande framkommit. I regeringsdeklarationen talas om fristående stiftelser. I
en interpellationsdebatt i riksdagen handlar det, förstås, bara om stiftelser.
Litet senare används termen icke-statliga universitet - något som man senare
tar avstånd från genom att deklarera att staten skall garantera den högre ut-
bildningens och forskningens fristående ställning i förhållande till olika sär-
intressen.
I en annan piruett, i ett annat sammanhang, säger Per Unckel, att väl fun-
gerande privata universitet kommer i framtiden att fungera som riktkarlar
för att motverka orättmätigt politiskt inflytande över högre utbildning.
Om det med privata universitet avses stiftelser är oklart. Vad innebär, Be-
atrice Ask, orättmätigt politiskt inflytande på högskolor och universitet?
Anf. 140 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Man föreslår ändringar i förslag som har presenterats, när
man inte tillhör ett parti som inte klarar av att ta till sig nya synpunkter och
argument.
Den här regeringen består av fyra partier. Vi har ett rikt inre liv. Vi skäms
inte över det, utan vi är ganska stolta över det. Det händer att vi ibland får
ge och ta. Jag tror att det i längden är ett sätt att komma fram till bättre
beslut och resultat än vad vi annars skulle göra. Jag tycker att det är ett gene-
rellt svar.
Flera socialdemokrater har i debatten påpekat att inte alla detaljer stäm-
mer. Det vore märkligt om det vore så med olika partier i regeringen.
Vidare har vi frågan om stiftelser och vad som är otillbörligt politiskt infly-
tande. Under en tid har man då och nu upplevt att politiker har fattat beslut
som har berört den högre utbildningen, dvs. universitets och högskolors
verksamhet, som inte alltid har stämt överens med vad man har upplevt som
absolut nödvändigt eller riktigt ute på skolorna.
Jag tror att det på de utbildningsanstalter där landets kanske bästa kompe-
tens finns måste finnas betydande befogenheter att faktiskt fatta beslut om
utbildningens innehåll och uppläggning och om hur man skall organisera sin
verksamhet. Jag tror att den dynamik vi kan åstadkomma om vi kan göra de
utbildningsenheterna mer självständiga är betydelsefull för utvecklingen av
den högre utbildningen generellt.
Anf. 141 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Det sista statsrådet sade var väl inte särskilt klargörande.
Det var ett sådant allmänt och vackert tal som alla kan ställa upp på. Det
tonläge och det tonfall som Beatrice Ask nu använde står i och för sig i
mycket bjärt kontrast till den sakligt inriktade konfrontationspolitik som
moderaterna för.
Svara i stället på frågorna! Varför tycker man i ena stunden att det är fult
med tvärvetenskapliga råd som har samhällsrelevans och där inte bara fors-
kare är representerade utan där man också har en koppling till allmänheten?
Låt mig nämna FRN:s mycket fina och i breda lager uppskattade informa-
tionsverksamhet med källaserier, som har gett en stor grupp människor möj-
lighet att tränga in i de mycket ofta komplicerade frågor som rör energipoli-
tik, miljöförstöring, osv. Detta finns inte med i den på diktat från utbild-
ningsdepartementet i hast hoprafsade motion, som några borgerliga politi-
ker i utbildningsutskottet har tvingats skriva på för husfridens skull.
Även om det i en så här viktig diskussion - vilket också är mycket beklag-
ligt-inte finns företrädare för centern och folkpartiet närvarande, måste jag
i hederlighetens namn ställa följande frågor, fastän det är möjligt att de för-
blir obesvarade: Vad är det nu som gäller? Är det det som sägs i den fyrparti-
motion som väckts på diktat från utbildningsdepartementet och som bl.a.
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
1Y1
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
Larz Johansson står bakom, dvs. att FRN skall slopas? Eller är det det som
sägs i den motion som har väckts av vår värderade tredje vice talman Bertil
Fiskesjö från centern och som på punkt efter punkt överensstämmer med
synpunkter i den socialdemokratiska motionen, nämligen att forskningsråds-
nämnden är bra och att den skall finnas kvar också i fortsättningen? De frå-
gorna tarvar faktiskt ett svar inom den allra närmaste tiden.
Anf. 142 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag tror att det även i stridens hetta är viktigt att ha klart för
sig att varken regeringen eller några statsråd någonsin har ansett att det är
fult med tvärvetenskap. Däremot har moderata företrädare haft uppfatt-
ningen att det inte var nödvändigt att behålla just FRN för att värna den
typen av forskning. Vi har så småningom blivit övertygade om att det kanske
var litet blåögt, och vi har också förstått att det nog finns anledning för riks-
dagen att se annorlunda på den frågan.
Förste vice talmannen anmälde att Bengt Silfverstrand anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 143 WIDAR ANDERSSON (s):
Herr talman! Kristina Nordin från Söderhamn, som är lärare i hemkun-
skap och har varit det sedan 1972, är en av de många medborgare som har
tagit kontakt med mig i frågan om direktiven till läroplanskommittén. Frå-
gan har tidigare under dagen varit uppe till diskussion här i kammaren, men
jag tycker att Kristina Nordins synpunkter är så viktiga att jag trots allt vill
använda mina minuter här till att föra fram dem.
Kristina Nordin talar om att det skall utredas huruvida de praktiska äm-
nena hem- och barnkunskap samt slöjd skall vara kvar i grundskolan i fort-
sättningen. Skolministern har varit något irriterad över de här diskussio-
nerna tidigare under dagen. Hon menar att man inte skall spjärna emot ut-
redningsdirektiv och frågar om man inte skall få utreda, modernisera och
förändra. Jo, alldeles självfallet skall man det. Men är detta något så mo-
dernt och framåtriktat att utreda? Är det inte så att det bakom ganska oskyl-
diga utredningsdirektiv döljer sig ganska mörka och bakåtsträvande krafter
i vårt samhälle, krafter som gärna vill se en elitskola utan plats för praktiskt
tjafs? Dessa krafter är, i varje fall som jag ser det, fruktansvärt omoderna
och omodernt förskräckliga.
När jag bedömer Kristina Nordins och andras inlägg försöker jag göra det
utifrån mina egna och andras djupt mänskliga kluvenhet inför förändringar.
Ofta är det ju så att vi är positiva när förändringarna gäller bara ”i princip”.
Vi kan som exempel ta riksdagsmäns inställning till förändringar av utskotts-
indelningar eller antalet ledamöter i riksdagen. De flesta av oss är mycket
positiva till att det skall förändras och förnyas. Men skulle förändringen in-
nebära att våra platser kanske inte längre skulle finnas kvar, är vi plötsligt
negativa, om inte i princip så i sak.
Jag har försökt bedöma Kristina Nordins inlägg utifrån det att hon vill för-
svara sin utbildning, sitt arbete, sina vanor och sin trygghet. Det finns för-
118
visso inslag av detta, naturligtvis, men jag tycker ändå att hon och de med-
borgare som har fört fram detta har någonting mycket viktigt att säga.
Dessutom vet vi att föreningen av teori och praktik är otroligt viktig. Själv
har jag under många många år arbetat på Hasselakollektivet med halvdags-
skola, där ungarna läser in två och tre årskurser på grundskolan under ett år
just genom föreningen av teori och praktik.
Att vi nu bjuder motstånd mot de här direktiven tycker jag att skolminis-
tern skall ta på allvar. Det handlar inte bara om Kristina Nordin. Jag har
precis läst Per Ahlmarks bok om Herbert Tingsten och hans samlade skrifter.
Den heter Tyranniet begär förtroende. Bl.a. skriver Herbert Tingsten
mycket tankeväckande och minst av allt omodernt att ”demokrati innebär
just att man i ideologisk mening saknar mål”. Det handlar om att man hela
tiden eftersträvar att söka de bästa lösningarna, och för vår del, som valda
ledamöter, handlar det om att söka de bästa lösningarna för alla medborgare
och att inte försöka fösa in medborgarna på någon speciell enda väg eller
mot något speciellt enda mål.
Jag läser också gärna Arthur Koestler, en författare som var mycket viktig
för mig när jag bildade mig en uppfattning om omvärlden. Han beskriver sin
väg ut ur kommunismens utopi väldigt fint. Han säger: Från den skenbara
klarheten till famlandet i mörker. Han gick från en modell där alla lösningar
var klara till ett famlande och till ett sökande efter de bästa lösningarna.
Dessa damer - Kristina Nordin m.fl. som har hört av sig till mig - och
dessa herrar, Herbert Tingsten och Arthur Koestler, har något viktigt att
säga. Bl.a. säger de att det inte finns någon enda väg.
Det finns därför, skolministern, anledning att bjuda motstånd även mot
oskyldiga direktiv till en läroplanskommitté. Jag hoppas att skolministern
beaktar det och förstår att det inte bara handlar om hävdandet av några omo-
derna egenintressen. Jag hoppas att skolministern lyssnar på orden från Kri-
stina Nordin, att hon lyssnar på Herbert Tingsten och att hon lyssnar på Ar-
thur Koestler. Det dessa damer och herrar har att säga är nämligen långt
ifrån omodernt. Tack!
Anf. 144 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Det är många med Kristina Nordin via Widar Andersson
som har framfört synpunkter och berikat mina kunskaper om både hemkun-
skap och annat. Självfallet tar vi dem på allvar. Jag vidhåller ändå att man
inte skall bjuda så mycket motstånd mot att analysera konsekvenserna av
vissa förändringar. Det är nämligen det som läroplansdebatten handlar om.
Eftersom Widar Andersson berättar vilka böcker han läser kan jag säga
att det för mig finns ett antal författare och forskare som är oerhört centrala
när det gäller inlärning: Matti Bergström, David Ingvar, Buchanan, m.fl.
Dessa visar på ett mycket belysande sätt betydelsen av att förena teori och
praktik, att man måste lära sig att arbeta med alla sinnen för att riktigt förstå
och hantera saker. Jag tror att det är oerhört viktigt att ha detta klart för sig
när man skall forma en ny läroplan. Det måste påverka vad vi skall ha för
ämnesstruktur, vilka moment vi skall ha och hur pedagogiken skall se ut.
Däremot tror jag - vilket jag har påpekat i den här debatten - att det är
föråldrat och omodernt att utgå ifrån en gammaldags uppfattning om vilka
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Utbildning m. m.
119
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Utbildning m.m.
120
ämnen som är teoretiska och vilka som är praktiska. När man säger att hem-
kunskap är ett praktiskt ämne medan biologi är ett klassiskt teoretiskt ämne
är det fel - jag har sagt det tidigare i debatten - i den moderna skolan. Ämnet
hemkunskap innehåller många praktiska inslag, men man ägnar sig också åt
konsumentlagstiftning, kemi m.m. Ämnet biologi i den moderna undervis-
ningen utgörs till stor del av exkursioner och praktiskt arbete där man lär sig
att förstå hur naturen fungerar. Vi måste ha sådan vidsynthet när vi jobbar
med detta. Då är det naturligtvis också viktigt att analysera vad som dyker
upp i den här debatten.
Jag tror inte att man skall vara så rädd för att hantera den konsekvensut-
redning som man har bett läroplansförfattarna att försöka skaffa fram. Jag
tror nämligen att det är mycket centralt att vi ger eleverna en skola för mor-
gondagen, som respekterar att det är eleverna som måste göra huvudarbetet
i inlärningen. När vi ställer det kravet på dem och ger dem möjligheter i form
av den ledning och inspiration som bl.a. lärare kan ge, måste vi också visa
att vi tror att de kan ta ansvar. Det innebär att vi måste skapa litet utrymme
för deras tillval och deras möjlighet att få inflytande över hur de skall arbeta.
Vi måste ha mångfald och variation. Jag tror också att vi i riksdagen måste
vara benägna att inte säga att allt, 100 % av schemat, skall vara obligatoriskt,
utan att det kanske skall finnas ett utrymme att välja ett ämne som det i dag
inte är möjligt att välja.
Anf. 145 WIDAR ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag anser att allt skall kunna utvärderas och belysas. Det
måste vi hela tiden vara beredda att göra, särskilt nu när vi befinner oss i en
period av stark modernisering och förändring.
Mitt motstånd handlar om att alla medborgare skall kunna hänga med på
det tåget. Det som gör mig mest orolig - inte bara i den här frågan - är att vi
är på väg att åka ifrån en mängd medborgare. Jag vet att de praktiska äm-
nena, oavsett hur de är utformade, har mycket stor betydelse för inlär-
ningen. Jag vet också att det finns ganska starka intressen i samhället - även
om skolministern kanske inte är den främste företrädaren för dem - som ta-
lar om praktiskt tjafs och som bara vill ha språk, ekonomi eller teknik. För
att språk, ekonomi, teknik och alla andra väsentliga ämnen skall komma alla
till del krävs en stor del av praktik i skolan. Det är detta jag vill trycka på.
Det är detta som Kristina Nordin m.fl. har påpekat och som är det centrala.
Därför vill jag bjuda motstånd.
Anf. 146 Statsrådet BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Jag vill gärna avsluta den här debatten med något som jag
sade i mitt inledningsanförande. Vi har tagit på oss ett mycket stort ansvar
när vi har sagt att vi skall ha skolplikt. Vi tar i anspråk nio år av ett barns liv.
Min ambition är att när barnen är 16 år och slutar skolan skall vi kunna se
dem i ögonen. Eleven och skolan skall då vara överens om att det har varit
väl använd tid, att eleven har utvecklats och känner att han/hon har fått den
utbildning som behövs för att utveckla de egna förutsättningarna.
Det innebär att man måste försöka åstadkomma en skola för alla, vilket
vi tyvärr inte riktigt har i dag. Det är en av definitionerna på vad vi menar
när vi talar om att skapa Europas bästa skola. Det inkluderar förståelse för
det som Widar Andersson tar upp om att det finns elever som kanske behö-
ver mera av praktik än andra och att vi måste ha variation i vår skola.
Invandrarpolitik
Anf. 147 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Rasismen förekommer på många håll i världen, men inte i
Sverige - det är så många har trott och tänkt. Vi har sett hur rasismen och
främlingsfientligheten breder ut sig i övriga Europa och har tänkt att sådant
inte är möjligt i Sverige. För många har den senaste tidens händelser varit
ett brutalt uppvaknande.
Det finns ingen patentmedicin mot främlingsfientligheten och rasismen,
som måste bekämpas på många sätt, både i stort och i smått. De flesta av oss
är med rätta upprörda och förskräckta över vad som hänt den senaste tiden.
De många våldsdåden har fungerat som en väckarklocka och fått människor
att reagera och också visa att vi inte accepterar rasistiska illdåd och vålds-
brott som begås mot människor med annan hudfärg.
De senaste årtiondenas stora invandring har naturligtvis inneburit en för-
ändring av det svenska samhället. Vi har fått nya etniska, nationella och reli-
giösa grupper. Av Sveriges drygt 8 miljoner människor har över 1 miljon in-
vandrarbakgrund, dvs. de är antingen första eller andra generationens in-
vandrare. Sverige är med andra ord i dag ett mångkulturellt land.
Det ställer också krav på tolerans, öppenhet och kunskap hos oss alla. Vi
måste kunna föra en öppen debatt om invandringen och dess villkor och pro-
blem. Vi måste också våga diskutera vår invandrar- och flyktingpolitik utan
att de som har kritiska synpunkter blir beskyllda för att vara främlingsfient-
liga eller rasistiska.
I regeringsförklaringen sades att ”främlingsfientligheten och rasismen
skall bekämpas”. Vad som har saknats är förslag till åtgärder.
Nåväl, regeringen har nu i alla fall efter lång tid motvilligt och efter stort
opinionstryck äntligen förmått sig att presentera förslag till åtgärder. En del
förslag är bra, och de flesta förslagen är långsiktiga. Det behövs naturligtvis.
Att förändra attityder tar sin tid.
Men många väntar på att någonting skall göras nu. Det har sagts inte minst
från invandrarna själva att det behövs åtgärder nu.
Det finns hos människor just nu en beredskap och ett sug efter kunskap
och information. Den beredskapen borde tas till vara just nu och inte om
t.ex. ett halvår.
Man måste också fråga sig hur invandrarna har det i dag och hur de mår.
Många mår dåligt, särskilt barn. Många är rädda, rädda för att gå ut, rädda
för att gå till arbetet. Många fruktar för sitt liv.
Därför är det initiativ som de kristna socialdemokraterna och föreningen
Stoppa rasismen tagit mycket bra. Deras upprop ”På vakt mot rasism” inne-
bär att frivilliga skall finnas i affärer och med sin närvaro skydda invand-
rarna.
I regeringens budget föreslås 10 milj.kr. för insatser mot främlingsfientlig-
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
In vandrarpolitik
121
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
het, rasism och antisemitism. 10 miljoner är inte särskilt mycket pengar för
en så här viktig angelägenhet. Avsikten är, sade Birgit Friggebo här i kam-
maren i förra veckan, att stimulera ett arbete på brett plan för att stödja de
goda krafter som finns. Vad menas med goda krafter? Är folkrörelserna och
bildningsförbunden sådana goda krafter?
Folkrörelsernas arbete mot främlingsfientlighet och för medmänsklighet
och solidaritet har en oerhört stor betydelse. Det är bra med satsningar från
myndigheter, och sådana behövs också i många fall, men de kan aldrig er-
sätta det dagliga enträgna arbete som bedrivs på arbetsplatsen, i bostadsom-
rådet eller i föreningslivet.
Från socialdemokratiskt håll föreslår vi att folkrörelserna och bildnings-
förbunden skall gå i spetsen för en kampanj för ökad förståelse och med-
mänsklighet. Vi har motsatt oss en neddragning av anslagen till folkbildning.
Det är inte rimligt, anser vi, att samtidigt som regeringen anslår pengar till
kampanjer som kanske folkrörelserna skall driva, skär man ner anslaget.
Invandrarministern, som också är kulturminister, borde ta hjälp av kultur-
arbetarna i en snabb och aktiv insats mot rasismen och främlingsfientlighe-
ten.
I det mångkulturella Sverige är det bildningsförbunden som sprider aktivi-
teter. Inom studieförbunden genomförs ca 100 000 kulturevenemang vaije
år. Det gör ungefär 600 000 arbetstillfällen för konstnärer och kulturarbe-
tare.
Tänk att kunna använda kulturarbetare i kampen mot främlingsfientlighet
och rasism! Vilka opinionsbildande krafter skulle inte det kunna vara! Att
med sångens, musikens och teaterns hjälp lära oss om andra människor och
i teaterns form kanske få våra fördomar speglade.
Men ett av de viktigaste sätten att bekämpa främlingsfientligheten är att
se till att alla människor har ett arbete, att alla upplever social rättvisa. I ett
samhälle där människor vet att de kan få jobb, kan försöija sig, känna social
trygghet och tillförsikt inför framtiden, där har rasismen svårt att finna fot-
fäste.
Anf. 148 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Herr talman! I höstas när jag för första gången stod i denna talarstol var
ämnet rättstrygghet. Jag kunde den gången konstatera att det endast fanns
fem talare anmälda i ämnet rättstrygghet. Jag var förvånad över förhållan-
det. Jag dristade mig att fråga om detta ämne var ointressant att debattera
för kammarens ledamöter. I anförandet sade jag bl.a. att det handlade om
att värna den enskilda människan, så att hon skall känna sig trygg ute på våra
gator och torg.
I den här debatten är det desto fler talare, och även om rubriken är annor-
lunda nu berör den saker som jag tidigare har tagit upp men som i dag är
högst aktuella.
I dag är vi mitt uppe i en känsloladdad debatt om rasism, en debatt som
naturligtvis är ångestfylld för de människor som känner sig drabbade. Men
den är minst lika ångestfylld för alla medborgare i samhället. Det kan inte
finnas någon normalt fungerande människa som inte känner vanmakt inför
122
det som har inträffat. Att skjuta på en vilt främmande medmänniska, det är
en barbarisk handling. Det är galenskap helt enkelt.
Under mitt första anförande, herr talman, påtalade jag en del brister i re-
geringsförklaringen på grund av att den inte innehöll något om dessa rela-
tionsstörningar människor emellan som i dag inger stark oro inför framtiden.
Jag gjorde det mot bakgrunden att jag kommer från ett praktiskt yrkesliv
där brottsförebyggande arbete varit mitt stora intresse. Inför min debut på
denna politiska arena kände jag behovet av att återspegla de strömningar
som jag upplevde vara så påtagliga i samhällslivet.
Härmed tar jag mig friheten att citera ur snabbprotokollet från den 17 ok-
tober beträffande rättstrygghet.
Jag sade bl.a.:
”Vad jag saknar, och som jag vill passa på tillfället att ta upp, är att rege-
ringen måste ge polisen mer resurser att kartlägga och förebygga så att inte
de fascistiska och nynazistiska tendenser som är på frammarsch i Europa får
större fotfäste i vårt samhälle. Vi får inte heller glömma bort att förebygga
rasism.”
Jag ställde en direkt fråga till justitieministern angående resurser mot ny-
nazism, nyfascism och liknande. I pressen har vi kunnat läsa att rikspolissty-
relsen begärt att få medel till just sådan verksamhet. Mot bakgrund av det
som inträffat hoppas jag att justitieministern och regeringen i övrigt medver-
kar till att de begärda medlen anslås för ändamålet. Eftersom justitieminis-
tern inte heller i dag är närvarande får jag skicka budskapet vidare med kul-
turminister Birgit Friggebo.
Med facit i handen, kan jag nu bara konstatera att mina värsta farhågor
besannades. Jag varnade för utvecklingen. Samtidigt hade jag som nämnts
konstaterat att just rättstrygghet inte var ett intressant ämne. I dag är enga-
gemanget desto bättre, om än litet sent.
Men nu måste vi se framåt. Som landets främsta politiska representanter
har vi gemensamt det yttersta ansvaret för att finna lösningar på problemati-
ken. Därför borde det naturliga vara att prestigelöst diskutera och analysera
samt därefter vidtaga åtgärder.
Herr talman! Rasism är en våldsideologi, och därför måste den hållas i
schack. Medlen bör utredas så att man inte handlar förhastat. En öppen de-
batt kan i förlängningen skapa ett stort tryck så att rasism förträngs som so-
cial realitet.
Den öppna debatten måste tillåta att människor får ge uttryck för sin even-
tuella kritik av en invandrarpolitik som i mångt och mycket inte har varit
trovärdig utifrån olika aspekter. I den debatten får man inte slarvigt använda
ordet rasism, framför allt inte som en stämpel på synpunkter som framförs
utifrån den erfarenhet och uppfattning som olika människor har. Låter man
inte människor lufta den oro och främlingsrädsla som det egentligen handlar
om, jäser den under ytan, och dolska och mörka tankar föds.
En politik som gör människor på våra flyktingförläggningar till fysiska och
psykiska vrak, vilket många gånger leder till apati samt alkohol- och drog-
missbruk, eller tvingar fram så drastiska åtgärder som inspärrning av flyk-
tingbarn, en sådan politik, herr talman, är inte human. Den är ovärdig vårt
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
In vandrarpolitik
123
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
samhälle. Anledningen till en sådan behandling måste vara att vi saknar re-
surser att ta till vara de invandrare vi tar emot.
Mot bakgrund av mitt engagemang för dessa frågor är det en annan märk-
lig företeelse som jag inte kan underlåta att kommentera. Vår partiledare
lan Wachtmeister berörde detta under förmiddagens partiledardebatt. Det
är det sätt, på vilket vissa väl etablerade politiker tror sig kunna lösa proble-
men. Dessa reser land och rike runt och sprider fördomar, precis som de an-
klagar andra för att göra. Eller hur skall man tolka Pierre Schoris och Georg
Anderssons utspel?
Med all respekt för dessa herrars intellekt och kunnande finner jag det
fullkomligt obegripligt att Pierre Schori i Piteå, ca 100 mil härifrån men bara
5 mil från min bostadsort, i mycket generella ordalag indirekt anklagade mig
som ledamot för Ny Demokrati för att sprida fördomar, förtal och förakt för
andra. I undertoner är jag enligt Pierre Schori medskyldig till det som händer
bland invandrarna.
Pierre Schoris uttalande är litet väl magstarkt, speciellt mot bakgrund av
vad jag försökt bidraga med, dvs. att jag har talat om vad man måste före-
bygga och komma till rätta med. I stället borde han välkomna alla förslag
som kan leda till förbättringar. Vårt parti kan ju inte anklagas för den politik
som tidigare regeringar drivit och som i dag kritiseras även från invandrar-
håll.
Nej, jag önskar bara att vi alla ledamöter här i denna kammare gemensamt
kan bidraga till ett konstruktivt arbete för att förbättra förhållandena.
Anf. 149 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Också detta är en debatt med många talare. Många kommer
att beskriva situationen, den oro och rädsla som finns osv.
Jag vill uppehålla mig litet kring det faktum att lika rättigheter och lika
skyldigheter skall gälla för alla som är bosatta i detta land. Det har varit ett
återkommande och starkt uttalat krav i tal och debatter och har framförts
som ett hela folkets gemensamma rättvisekrav: Lika rättigheter, lika skyldig-
heter. Nu förs en debatt i frågan, om vi skall lagstifta om förbud mot rasis-
tiska organisationer, och det är bra. Det är bra med en bred debatt i en så
viktig fråga.
Torsdagen den 23 maj 1991 fattade riksdagen beslut om en terroristlag,
som endast gäller utländska medborgare. När lagen antogs använde dåva-
rande statsrådet i sitt anförande i kammardebatten mordet på premiärminis-
tern i Indien som exempel på att terroristlagen behövdes. Den som mördade
Gandhi tillhörde en av landets minoriteter och var tillika medborgare i In-
dien. Om man skulle översätta det till svenska förhållanden, kan vi konsta-
tera att om samerna skulle välja att med terror föra sin kamp för etniska
rättigheter, skulle vi ändå inte ha någon hjälp eller användning av den nya
lagen, eftersom den bara kan tillämpas på utländska medborgare.
En annan sak som har framkommit i den debatt som nu förs är faran med
att inte reagera - faran med att låta saker ske. Under Holmérs jakt på kurder
var det många som borde ha reagerat, många som bara lät det ske. Likadant
är det med terroristlagen - i ett rättssamhälle borde debatten, inte minst i
124
massmedia, ha varit omfattande. Vi borde ha ifrågasatt lagförslaget och tit-
tat mycket noggrannare på det.
Lika skyldigheter - lika rättigheter och en öppen och ärlig debatt. I för-
middags kunde vi lyssna till lan Wachtmeister som hänvisade till Ny Demo-
kratis motion i flyktingfrågor. Det var synd att ingen verkade ha läst den mo-
tionen. Den består av elva hemställanspunkter. Åtta av dem gäller sådant
som redan är beslutat, redan är genomfört, eller också är det hemställans-
punkter av typen invandrar- och flyktingpolitiken bör präglas av en öppen
och ärlig debatt.
Vem är det som inte är öppen, vem är det som inte är ärlig? I den något
förvirrade debatten om invandrar- och flyktingpolitik säger alla partier att
de som behöver skydd på de grunder som uttalas i FN:s och Europarådets
konventioner skall få stanna. Det säger Ny Demokrati också. Siffran för det
antal som får asyl i Sverige enligt de nämnda konventionerna, som vår asyl-
politik helt bygger på, är inte upphetsande - under 13 000 personer har varit
genomsnittet under de fyra senaste budgetåren. Vi är nära 8,5 milj, männi-
skor här i landet; det blir ungefär 13 personer på 8 500 varje år. Då börjar
jag fundera vad det är man egentligen är ute efter. Vi har en annan siffra som
avser anknytning, adoptivbarn och arbetskraftsinvandring. Den siffran var
för fjolåret 21 991. Är det där som Ny Demokrati vill ha förändringar? Gå
då upp och säg det, så får vi ta den debatten.
Min son gifte sig i fjol med en brasilianska. Hon ingår i fjolårets siffra. Vill
man förhindra att människor bosatta i det här landet skall ha möjlighet att
gifta sig med personer utanför landet som sedan också kan bosätta sig i Sve-
rige? Gäller det att svenskar inte skall ha möjlighet att adoptera barn från
utlandet? Kom då och säg det. Skall vi ha en öppen och ärlig debatt förväntar
man sig att det inte görs sådana här svepande uttalanden, utan att man verk-
ligen går in i debatten och använder sig av de sakargument som finns.
Lika rättigheter - lika skyldigheter.
Anf. 150 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag har en systerdotter som är en mycket trevlig och vacker
flicka, brun i hyn och med svartlockigt hår. Hennes pappa är svart. Själv är
Linda så svensk som hon någonsin kan vara. Men hon är annorlunda.
Jag har frågat Linda om hon någon gång har känt sig mobbad därför att
hon är annorlunda. Nej, säger hon, det tycker jag aldrig att jag har varit.
Hennes mamma säger att Linda har väldigt många kompisar, både svenska
och utländska.
Men i dag tycker Linda faktiskt att det känns otryggt, och hennes kamrater
av olika nationaliteter vill inte gå ensamma ute om kvällarna. De är rädda.
Förra lördagen tvingades jag vänta ett par timmar på ett nattåg i Halls-
berg. Allt var förstås stängt utom en grillkiosk där två trevliga syrianska poj-
kar skulle arbeta till kl. 3 på natten. Det vill inga svenskar göra, var deras
kommentar, och det ligger förvisso någonting i det. Jag fick ett fint samtal
med de här grabbarna över min nattliga hamburgare. - De kände sig också
oroliga.
Gemensamt för de här ungdomarna är att de tror att den senaste tidens
våldshandlingar begåtts av några få vettvillingar som fått för sig att de skall
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
125
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
126
förfölja och skada människor som är annorlunda. De anser - och det gör jag
också - att detta är dåd som genomförts av enstaka människor. Det är inte
ett uttryck för någon utbredd rasism.
Den oro som nu skapas måste naturligtvis tas på allvar, och vi måste - och
vi skall - med all kraft vända oss mot alla våldsdåd av vad slag de vara må
och vem de än riktar sig mot.
Det som händer och har hänt är avskyvärt! Ett fritt öppet samhälle kan
aldrig tillåta att våldsgärningar begås mot någon människa som vistas i detta
land!
Därför är det så viktigt att vårt rättsväsende får de resurser som behövs
för att de skyldiga skall gripas, dömas och få sina straff.
Den senaste tiden har inte minst massmedia försökt förmedla bilden av en
tilltagande rasism i vårt land. Vad är då rasism? Ja, jag har gått till ordböck-
erna och funnit att det är en åskådning som hävdar att vissa raser är över-
lägsna andra och att raserna därmed bör ha olika ställning i samhället.
Om vi ser till den definitionen torde antalet rasister i Sverige vara tämligen
litet. En forskare som ägnat tio år åt att studera dessa frågor uppgav härom-
dagen att antalet rasister kanske är något hundratal.
Herr talman! Låt oss vara varsamma med orden. Vi får inte missbruka
ordet rasism! Det ordet skall brukas för det trots allt lilla fåtal som är rasister.
Däremot finns en rädsla hos människor för det som är okänt och främ-
mande som vi inte får blunda för. Vi måste låta människor tala öppet om de
problem som finns utan att behöva bli kallade invandrarmotståndare, sade
Percy Barnevik häromdagen.
Jag delar den uppfattningen, och ett par av mina kolleger har, tycker jag,
sagt detsamma. Det är bättre att diskutera och försöka förstå än att mästra
dem som vi kanske tycker har ”felaktiga” åsikter. Låt oss i stället ge en fullö-
dig information om vad som gäller. Det är en sådan information som bl.a.
regeringen nu föreslår. Fortfarande finns det många fördomar om invandrar-
nas villkor.
Inte minst vi som i riksdagen sysslar med invandrarfrågorna har anledning
att fråga oss varför det bästa inte blev vidare bra, som Gunvor Arnér sade,
trots att vi menade så väl.
Socialförsäkringsutskottet skall nu anordna en hearing med bl.a. forskare
för att få ledning för vårt fortsatta arbete. Hittills har faktiskt debatten präg-
lats mest av asylpolitik. Jag håller med Maud Björnemalm när hon säger att
vi nu också måste mera ta reda på hur våra nya svenskar har det i sitt nya
hemland och vad vi kan göra för att ge dem en god start och motverka främ-
lingsfientlighet.
Frågor som vi bör ställa oss är:
* Har vi satsat för mycket på storskaliga, kollektiva lösningar?
Det är rimligt att asylsökande kan bosätta sig hos släktingar och be-
kanta i stället för att bo på förläggning t.ex.
* Har vi ”skyddat” flyktingarna för mycket, glömt att de är starka männi-
skor som förmått fly från våld och terror?
De asylsökande bör så snart som möjligt få ett riktigt arbete och ar-
betskamrater som blir ett stöd vid anpassningen till ett nytt liv i ett nytt
land.
* Har vi tagit konsekvenserna av den fria arbetsmarknad som vi förordar
för egen del, nu när vi står på tröskeln till Europa?
* Varför talar vi inte klarspråk och ställer tydliga krav?
Att ställa krav är att bry sig om. Vi måste göra klart att invandrarna -
de nya svenskarna - inte skall särbehandlas och att svensk lag skall gälla
i Sverige. Vi skall fördöma dåliga handlingar, oavsett vem som utför
dem.
Rasistiska handlingar skall naturligtvis bestraffas!
Herr talman! I debatten efterlyses ofta - även här i dag - de konkreta för-
slag som skall lösa alla problem. Jag vill erinra om att vi moderater i åratal
har föreslagit en del av de åtgärder som nu genomförs av den borgerliga re-
geringen. Det har bl.a. ställts krav på förbud mot rasistiska organisationer,
och jag vill redan nu säga att jag är mycket tveksam till en sådan lagstiftning.
Demokratins styrka är väl ändå öppenhet och fri debatt. Vi får inte skapa
en miljö där vi ”skuffar” undan de tvivelaktiga elementen och ger dem en
möjlighet att utöva en underjordisk verksamhet.
Låt mig till sist med skärpa framhålla att det finns kulturskillnader som vi
inte bara skall acceptera utan också erkänna att de berikar oss i hög grad.
Utan våra invandrare skulle vår tillvaro bli mycket fattigare.
Anf. 151 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Häromdagen åkte jag med en taxichaufför från Gamla Stan
till Arlanda. Han granskade mig ingående när han tog min vita folkparti-
väska och jag steg in i bilen och sjönk ner i baksätet. ”Skönt, då är du inte
en så’n”, sade han. ”Så’n vad då?” frågade jag och förstod inte vad han me-
nade. Då berättade han att kunden före mig hade varit en människa som
slängt ur sig en massa vidrigheter, okvädinsord och beskyllningar om invand-
rarnas leverne och lämnat honom med en betalning som var långt under
taxan med orden: ”Du är inte värd mer!” Min chaufför menade att det var
hopplöst att göra något åt det där, och för resten var han rädd - kanske inte
så mycket för sin egen skull, som han sade, utan för sin familj, som han efter
lång väntan hade fått till Sverige för ett år sedan. Vad är det egentligen för
land som jag har tagit dem till? frågade han. Något entydigt svar kunde jag
faktiskt inte ge.
Så här får det inte vara i Sverige. Svenskar är i allmänhet varken rasister
eller främlingsfientliga, men många är avvaktande mot det som är främ-
mande, och en del blir rädda, därför att de har svalt en massa myter, och
det allvarliga är att de verkliga rasisterna får näring av de där myterna som
florerar.
En myt är denna: ”De tar våra jobb, de snor våra pengar och sociala för-
måner.” Det är tyvärr vanliga argument från hederliga svenskar. Det handlar
om okunskap!
Flertalet invandrare är vuxna, och de kostar skattebetalarna mellan
200 000 och 500 000 kr. En infödd svensk medborgare kostar skattebetalarna
mellan 1 och 1,5 milj.kr i barnbidrag, omsorg, skola osv.
Invandrarna har ökat andelen invånare i produktiv ålder. Utan invand-
ringen skulle andelen pensionärer vara mycket högre, och vaije löntagare
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
In vandrarpolitik
127
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
128
skulle alltså ha behövt arbeta betydligt mer för att få ihop medel för pensio-
ner, äldreomsorg, sjukvård osv.
Halva arbetsstyrkan vid exportindustrierna Volvo, SKF, SAAB och Erics-
son är invandrare. De togs in i landet under högkonjunkturen - då Sverige
annars lidit stor brist på arbetskraft - och medverkade till att ackumulera det
kapital som nu krävs för att möta lågkonjunkturen.
Bara en av fem invandrarakademiker har ett arbete på rätt nivå, visar en
enkät som SIPA, Swedish International Professional Association, gjort
bland sina medlemmar. Var femte flykting som kommer till Sverige har hög-
skoleutbildning. Ett sätt att underlätta för invandrare är att ge dem möjlig-
het till de preparandkurser på universitet som erbjuds gäststuderande, och
ett annat sätt är att i ökad utsträckning ge dem möjlighet till praktik och
provanställningar. Tvåspråkighet borde också kunna räknas som en merit
när man tillsätter vissa tjänster inom vård, omsorg och utbildning.
Herr talman! Egentligen tycker jag att det är synd att manifestationen den
21 februari inte blir det bevis på invandrarnas betydelse som den kunde ha
blivit, om bara invandrare hade manifesterat. Alla vi andra, svenskfödda
kan ju varje dag visa vår solidaritet med invandrare och flyktingar.
En annan myt är att ”Sverige är svenskt”. Politiskt och socialt är Sverige
relativt homogent. Kulturellt har vi en rik skatt av ”svenskhet” att bevara
och vidareutveckla. Det har jag fått klart för mig inte minst nu när jag sitter
i kulturutskottet. Men etniskt är vi faktiskt en ”blandning”. Kanske har vi
hittills varit alldeles för historielösa för att förstå det. Faktum är att invand-
ringen i ”modern” tid har pågått sedan 1500-talet, ja, kanske tidigare än så.
Jag hoppas att Sveriges historielärare inser sin enorma betydelse i kampen
mot fördomar och främlingsfientlighet. Egentligen borde de gå ut med en
proklamation för bättre kunskaper om ”svenskhetens” verkliga väsen. Då
kanske rasisterna t.o.m. lät Karl XII slumra i frid, krigskungen som härs-
kade över ett Stormaktssverige med massor av etniska grupper och som fak-
tiskt förde befäl över en genuin ”invandrararmé” av soldater med olika här-
komst.
En tredje myt är: ”Vissa ’folk’ är 'bättre’ än andra.” Detta är i grunden ett
rasistiskt argument, byggt på total missuppfattning av den moderna biolo-
gins och genetikens resultat. Det finns inte och har aldrig funnits några ”rena
raser”. Tvärtom är arten homo sapiens olika etniska grupper runt om på pla-
neten oerhört lika varandra, rent genetiskt. Skillnaderna är ytterst små och
gäller nästan enbart fysiologiska egenskaper.
Jag sätter som gammal lärare helt naturligt min tilltro till utbildningen och
menar att inte minst förskole- och grundskolepersonal fyller en viktig funk-
tion när det gäller att få våra barn att förstå värdet av att leva i ett mångkultu-
rellt samhälle. Maud Björnemalm sade att det var litet med 10 milj.kr till
ungdomsorganisationerna för att ta egna initiativ mot främlingskap och ra-
sism. Det är i alla fall bättre än ingenting.
Herr talman! Det finns flera myter att diskutera och bekämpa. Samtidigt
får ingen av oss blunda för problem som kan förekomma. Tystnad och likgil-
tighet är grogrund för missförstånd och fördomar. Att visa omsorg om och
kärlek till dem som flyr undan våld och krig till vårt land är inte att vara
”mjäkig”.
Anf. 152 RUNE BACKLUND (c):
Herr talman! Under den senaste tiden har vi i värt land fått uppleva ett
antal mycket råa våldsdåd riktade mot invandrare. Vi känner alla avsky inför
det som hänt. I ett demokratiskt och öppet samhälle skall naturligtvis alla
invånare kunna känna trygghet. Ingen skall behöva känna sig hotad till liv
eller egendom. Vi centerpartister har under flera år här i kammaren lagt
fram förslag med åtgärder mot våld och våldstendenser i vårt samhälle. Det
arbetet fortsätter vi med nu i regeringsställning.
De våldsdåd som nu skett är fortsättningen på en utveckling vi har kunnat
se under några år. Med jämna mellanrum uppträder serier av öppet våld och
trakasserier mot invandrare och flyktingar. Vi har all anledning att fundera
över vilka mekanismer det är i vårt samhälle som frambringar individer som
har ett sådant hat mot människor med annan hudfärg, religion eller kultur
att de är beredda att skada och döda.
Jag tror det skulle vara mycket värdefullt om man ingående analyserade
samtliga våldsbrott som skett mot invandrare under de senaste åren för att
se om man kan finna några gemensamma faktorer som varit utlösande för
våldsaktionerna. En sådan analys skulle kunna vara ett värdefullt komple-
ment när vi skall ta ställning till ett eventuellt förbud mot rasistiska organisa-
tioner. I flera av våldsbrotten figurerar dessa organisationer i bakgrunden.
Herr talman! Som riksdagsledamot får man ta emot många brev och sam-
tal om flykting- och invandrarfrågor. Åtskilliga av dessa samtal inleds med
de från insändarsidorna så välkända orden: ”Jag är inte rasist, men ...”. I
dessa kontakter med allmänheten spårar jag ofta, bakom de inledande hårda
orden, en rädsla man känner inför något främmande som man inte kan på-
verka eller kontrollera.
Jag tror att det i vårt land finns en ganska stor grupp av människor som
känner att förändringarna både i vårt land och i omvärlden går så snabbt att
man inte hinner med. Det gör att man känner sin trygghet och framtid hotad.
Och då blir allt främmande, inkl, främmande människor, ett hot.
Sverige befinner sig i en brytningsperiod mellan gårdagens förhållandevis
isolerade Sverige och morgondagens, då vi är en mer integrerad del av värl-
den. På 60- och 70-talen flyttade världen via TV-rutan in i folks vardagsrum,
brukar man säga. På 80-talet flyttade världen in i grannlägenheten, i skolan
och på kaféet. Plötsligt fanns det flera språk, kulturer och religioner vid si-
dan av det man var van vid.
En del av den främlingsovilja och främlingsfientlighet som vi kan se ute i
samhället tror jag har sin bakgrund i att förändringen har gått så snabbt att
man inte hunnit ta till sig det nya man möter ute i samhället, än mindre ac-
ceptera det. Då kanaliseras oron och rädslan i allmän främlingsfientlighet.
Man ger invandrarna och flyktingarna skulden för samhällsproblem eller för
sådant som man ogillar i samhället. Det mönstret har vi kunnat se många
gånger i historien.
Herr talman! Man kan inte lagstifta bort människors oro och rädsla. Jag
tror att det enda sätt som vi kan lösa detta problem på är att ha en så öppen
debatt som möjligt.
Men hur löser man upp rädsla, och hur avlivar man fördomar? Ja, ser man
på hur debatten om flykting- och invandrarpolitiken har förts i vårt samhälle
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
129
9 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 62
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
130
kan man konstatera att debatten förts mellan ”svenskar”. Men de som berörs
mest och som har de bästa svaren på många oroliga svenskar frågor, invand-
rarna, kommer sällan till tals i den debatten.
Jag tror att vi i debatten ibland har tagit på oss en beskyddarroll som inte
alltid gagnar invandrarna. Det är faktiskt invandrarna själva som bäst kan
bemöta fördomar om brottslighet, om skälen till sin flykt och andra saker
som ofta vänds mot flyktingar och invandrare. Det måste vara bättre att oro-
liga svenskar får svar på sina frågor från källan och inte via ombud. Trovär-
digheten ökar på det sättet, tror jag.
Herr talman! Om jag skulle ge ett råd till kulturminister Birgit Friggebo
om hur hon skall använda de 10 miljoner som avsätts till åtgärder mot främ-
lingsfientlighet, vore det: Använd en del av de pengarna till att ge Sveriges
invandrare större möjligheter att själva bemöta fördomar och ge svar på
rädda svenskars frågor! Ge invandrarna en bättre status och en större mega-
fon i debatten. Först då kan vi få en fruktbärande dialog mellan de två grup-
per i vårt land som i dag känner rädsla för grannen.
Anf. 153 LUSA RULANDER (kds):
Herr talman! I förra veckan var jag i Ryssland tillsammans med sex andra
parlamentariker. Det var en upplevelse på många olika sätt. De judar som
vi träffade där var positiva till de förändringar som har skett genom åren men
kom snart nog in på det som oroade dem allra mest. De befarade att den
oordning och den osäkerhet som just nu råder kan komma att förorsaka så
stora ekonomiska problem att människor svälter. Som alltid när det uppstår
problem och människor svälter letar man efter syndabockar - det har man
gjort i tusentals år. Judarna har fått vara syndabockarna i många länder i
många årtionden. Det är det som man är rädd för.
Den problemställningen känner vi igen. Det är de - invandrarna, judarna,
minoriteterna - som pöbeln vill skuldbelägga när ett lands ekonomi inte fun-
gerar, när arbetslösheten ökar och när inflationen äter upp de eventuella re-
serverna. Sveriges regering och riksdag har ett utomordentligt stort ansvar
för att komma till rätta med de ekonomiska brister som finns i Sverige just
nu. Det skall inte behöva bli lika illa som i Ryssland. De ambitioner som
man uttalat i regeringsdeklarationen och som nu har följts upp i budgetpro-
positionen anser jag vara lovande, men det är bara ett steg på vägen.
Rädslan för det främmande och okända skapar fientlighet, och det är det
som skapar rasism. Okunnighet är ytterligare en av de faktorer som bidrar.
Mycket har sagts om dessa frågor i dag. Jag skall inte upprepa allt det - vi
som är här känner väl till det. Men jag vill ändå repetera något om språkets
betydelse, eftersom Ny Demokratis ledare ständigt ondgör sig över barns
självklara rätt att få lära sig sitt eget modersmål.
Att hemspråksundervisningen ständigt och jämt förkastas och ställs mot
andra utgiftsposter såsom lan Wachtmeister har gjort är djupt olyckligt.
Hemspråket - det vi kallar modersmålet - har stor betydelse för en persons
utveckling och kulturella identitet. Det är ett sätt att få bekräftat att det är
legitimt att vara invandrare.
Men hemspråksundervisningen och undervisningen i svenska som andra
språk måste naturligtvis meddelas parallellt med varandra. De kan inte bara
ses som språklektioner. I ett verkligt utbyte av ett språk måste man också
väva in den kulturella betydelse som orden har. Det faktum att man vet att
orden betyder detsamma vem som än uttalar dem motverkar främlingsrädsla
och rasism. Här är skolan ett utmärkt instrument för att föra över positiva
normer och värderingar från vår kultur till andra kulturer och även för oss
att ta emot andras kulturer och förstå dem. Om vi ger invandrarungdomarna
en rejäl chans att bekanta sig med både sin och vår kultur redan i skolan har
vi verkligen sett till att ge dem en bra start och motverkar också eventuellt
våld mellan svenska och invandrade ungdomar. Får de inte den chansen i
skolan - var skall de då få den?
Det är angeläget att komma ihåg att valet av undervisning i föräldrarnas
hemspråk skall göras av hemmet och inte av skolan eller samhället. Om hem-
språksundervisningen kan bidra till goda relationer mellan barn och föräld-
rar under några generationer är det väl värt priset och bidrar dessutom till
en god integrering i det svenska samhället.
I vår tid pågår världshistoriens största folkomflyttningar. Skillnaderna i
ekonomisk standard mellan industriländerna och utvecklingsländerna ökar.
Politiska konflikthärdar finns över hela jorden.
Under överskådlig tid kommer det därför att finnas ett ”invandringstryck”
på Sverige - i synnerhet om vårt lands rykte som en stabil demokrati som
värnar människovärdet består och om standardskillnaderna fortsätter att
öka.
Inga människor kan ytterst säga att de äger sin del av jorden - man endast
förvaltar sin del, och det under en tid. Därför bör Sverige öka ansträngning-
arna att inom Europa verka för en mer generös och om möjligt likformig
bedömning av flyktingar som kommer till de europeiska länderna.
Vidare bör Sverige ta initiativ till samordnade europeiska åtgärder för att
om möjligt göra preventiva eller humanitära insatser direkt i eller nära flyk-
tingarnas hemländer. Jag vet att Sveriges riksdag och regering redan har
gjort en del - det finns mer att göra, och det finns mycket i motionsfloden
där de kraven upprepas.
Skulle Sverige få ett närmare samarbete med eller medlemskap i EG kan
detta bidra till att ytterligare öka människors rörlighet mellan de samarbe-
tande staterna. Vi måste därför ha en hög beredskap för relativt snabba för-
ändringar av invandringens omfattning och sammansättning.
Anf. 154 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Eftersom jag fick äran att bli omnämnd i det föregående an-
förandet vill jag gärna kommentera det. Det handlade alltså om hemspråks-
undervisningen.
Vi säger att visst är hemspråksundervisningen helt okej - det är inga pro-
blem med det. Vad det handlar om är om vi skall betala 1,3 miljarder kronor,
dvs. 1 300 milj.kr., av skattebetalarnas pengar för detta ändamål, när vi vet
att effekten av hemspråksundervisningen, enligt riksrevisionsverket och
andra oförvitliga myndigheter, är att de barn som får den har det svårare i
den svenska skolan.
Borde vi inte i stället göra det lättare för de nya svenskarna att komma in
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
131
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
132
i det svenska samhället? Det är detta det handlar om. Jag hoppas att mitt
ställningstagande är klart nog.
I övrigt hänvisar jag till vad jag redan har sagt i denna fråga och försökt
förklara för den icke obekante herr Westerberg.
Anf. 155 LUSA RULANDER (kds) replik:
Herr talman! Det är ingen ära att bli omnämnd i detta sammanhang. Det
är bara en upplysning.
Vi, säger lan Wachtmeister, tar av skattebetalarnas pengar för att ge en
undervisning som inte är bra och som inte hjälper ungdomarna. Men det är
en total missuppfattning. Jag hävdar, som jag också sade i mitt anförande,
att det är oerhört viktigt att bli bekräftad, att vara tillåten, att vara invand-
rare och att vara tvåspråkig.
Vi tar ju av skattebetalarnas pengar till all undervisning, i engelska,
franska, svenska eller vilket språk det än är. Skulle det vara finare att lära
sig ett språk som man inte talar hemma än att först lära sig sitt eget moders-
mål, sedan det landets språk där man bor och sedan ytterligare komplettera
med andra språk som är behövliga för att man skall kunna arbeta i sitt yrkes-
liv? Det finns redan invandrarungdomar som på ett mycket bra sätt sköter
utlandskontakter, därför att de kan både landets kultur och landets språk.
De återvänder alltså till sitt ursprungsland och gör utmärkta affärer mellan
Sverige och sitt förra hemland.
Anf. 156 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Vi skall väl ändå i Sverige se till att de människor som kom-
mer hit kommer in i vårt samhälle. Jag säger omigen att det inte handlar om
att förbjuda någonting. Det handlar om huruvida vi skall betala för denna
hemspråksundervisning. Det finns massvis med angelägna frågor och ända-
mål som vi kan satsa dessa pengar på. Vi skall se till att dessa människor
kommer in i det svenska samhället, lär sig svenska seder och bruk och det
svenska språket. Är det någonting som har visat hur angeläget detta är, är
det väl den senaste tidens händelser. Att då bita sig fast i bordskanten och
säga att hemspråksundervisningen skall värnas är brist på realism.
Anf. 157 LUSA RULANDER (kds) replik:
Herr talman! Bristande realism tycker jag kanske att lan Wachtmeister
står för just nu. Om dina barn inte hade fått lära sig svenska, därför att du
talar svenska, hade det väl ändå framstått såsom ganska märkligt. Hur kan
man fostra sina barn, om man inte kan prata med dem?
Hemspråksundervisning handlar inte om vuxnas undervisning. Hem-
språksundervisningen riktar sig till barn. Vuxnas undervisning handlar om
undervisningen på komvux eller i studiecirklar, där man får lära sig vuxen-
svenska. Det är oerhört viktigt att barn och föräldrar kan kommunicera för
att man skall undvika t.ex. rasistiska bråk ute på stan. Kan föräldrarna inte
kommunicera med sina barn på rätt språk, kan de faktiskt inte prata med
sina barn och undervisa dem om hur det svenska samhället fungerar, även
om de skulle veta det.
Det finns ingen motsättning i detta att man lär sig sitt eget modersmål och
svensk kultur. Där kommer det jag sade om svenska såsom andraspråk in
såsom en oerhört värdefull del. Där har vi missat mycket i Sverige. Vi har
sett svenska såsom andraspråk såsom någonting ganska oväsentligt. Vi har
trott att det räcker med vanlig svenska.
Ian Wachtmeister talar hela tiden om pengarna. Invandrarna betalar fak-
tiskt skatt. De har rätt att få denna undervisning både för sig och för sina
barn. Jag är själv ett invandrat barn. Jag var sju år när vi flyttade till Sverige.
Jag hade inga möjligheter att påverka detta. Jag fick inte heller någon hem-
språksundervisning utan klarade min skolgång litet måttligt. Jag har fått ta
igen detta vid vuxen ålder.
Redan då - för många år sedan - sade människor till oss: Ni som inte beta-
lar skatt har väl råd att göra en massa roliga saker? Men vi har aldrig legat
samhället till last på något sätt. Likväl gick det rykten om att utlänningar -
som det hette på den tiden - inte betalade skatt och inte gjorde rätt för sig.
Sådant prat sätts i gång. Men påståendet att de människor som behöver just
sitt modersmål eller har en annan kultur i bakgrunden skulle utgöra en sär-
skild börda är helt osant. Det är fel att sprida sådana rykten och få det att
låta som om invandrarna är en belastning när de är en tillgång. Får de denna
hjälp, kommer de mycket fortare in i det svenska samhället, eftersom de då
ges möjligheter. Jag hävdar bestämt att hemspråksundervisningen och
svenska såsom andraspråk skall åtföljas. De får inte förväxlas.
Förste vice talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 158 TORGNY LARSSON (s):
Herr talman! Så har det hänt ännu en gång. I natt skedde ytterligare ett
bombdåd riktat mot invandrare, denna gång mot en kroatisk föreningslokal.
Mönstret upprepas. På plats efter plats utförs handlingar, riktade mot män-
niskor från andra länder. Runt om i vårt land begås illdåd, där gärningsmän-
nen hinner undan utan att polisen kan gripa dem. Hur länge skall detta få
fortsätta? Vad är det för samhälle som vi håller på att få? Vad skall vi göra
för att vända denna trend? Vilka åtgärder skall vidtas av oss politiker, av
samhällets beslutande organ och av de politiska och andra organisationer
som vi tillhör? Vad skall vi göra som enskilda människor och vilka förvänt-
ningar skall vi ställa på enskilda personer i kampen mot invandrarfientlighe-
ten?
Det är naturligtvis så - det skall vi vara ärliga och våga säga - att det är
lättare att ställa frågor än att finna bra svar. Det är lättare att notera andras
fumliga misstag än att själv finna de goda lösningarna. För det finns givetvis
inga lätta lösningar när det gäller den främlingsfientlighet som håller på att
breda ut sig. Men det är självklart, som tidigare talare har sagt, nödvändigt
att vi sätter till alla krafter för att bekämpa de stämningar som nu med förfä-
rande snabbhet breder ut sig. Det är därför som så många är besvikna på den
passivitet som statsministern har visat. Ibland måste landets statsminister gå
i bräschen, även om det inte är till fördel för det egna partiet. Mot den bak-
grunden vill jag rikta ett tack till riksdagens talman, som tillsammans med
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
133
10 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 62
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
134
Stockholms Domkyrkoförsamling har tagit initiativ till den manifestation
som riksdagen skall genomföra om en stund.
Vad skall vi då göra för att bekämpa främlingsfientligheten? Det är som
sagt lättare att fråga än att svara, men det befriar oss inte från att försöka
vidta åtgärder. Flera har sagt att vi måste ta reda på hur invandrarna har det.
Jag håller gärna med om detta. Vi måste ställa flera frågor till dem som har
förståelse för främlingsfientligheten. Hur tänker de?
Inte långt från den plats där en kroatisk lokal på Hisingen i Göteborg nu
i natt blev utsatt för bombdåd har muslimer velat bygga en moské. Eftersom
jag själv bor i närheten, har jag kunnat notera argumenten mot detta bygge.
Människor som jag tidigare har lärt känna såsom goda värnare av alla männi-
skors lika värde har nu ändrat attityd, vilket har förvånat och ibland t.o.m.
förskräckt mig. Många av dessa människor anser sig själva inte vara främ-
lingsfientliga, men de bidrar ändå genom sin passivitet till att underlätta eller
ibland t.o.m. underblåsa dessa stämningar.
Man säger att moskébygget väl kan ske i någon annan stadsdel, t.ex. på
andra sidan älven. I allmänhet är man helt okunnig om att det sedan cirka
tio år finns en moské i en annan del av staden. Man säger att det blir trafik-
störningar med den placering som moskén är tänkt att få. Somliga säger att
man visserligen inte har någonting emot muslimer men att man ändå upp-
skattar den person som leder kampen mot moskébygget, därför att han är
den lille mannen som vågar säga ifrån mot makthavarna. Ytterligare ett ar-
gument mot moskébygget som ofta framförs är att man inte kan acceptera
den kvinnosyn som muslimerna står för. Till detta kommer även rädslan för
jobben, en verklighet för många människor i dessa tider då jobben blir allt-
mer hotade.
Vi kan förvisso diskutera orsakerna till främlingsfientligheten. Vi kanske
inte helt kommer till klarhet om skälen, men det befriar oss inte från skyldig-
heten att försöka så långt möjligt ta reda på vilka stämningar som frodas.
Vi måste försöka identifiera denna främlingsfientlighet och ta den på all-
var. Det går inte att föra samtal med galningar, inte heller med fanatiker.
Däremot är det en skyldighet för oss att föra samtal med de många männi-
skor som i varierande utsträckning är avvaktande och kanske begynnande
fientliga. Vi måste försöka komma i dialog med dem för att lyssna men också
för att förklara vilka värden som vi vill värna om och stå för.
Vi får inte huka oss. Vi måste föra samtal, och vi måste lyssna. Men vi
måste också argumentera för alla människors lika värde. Vi måste ut och
värna dessa värden.
Maud Björnemalm har nämnt exempel på åtgärder som behöver vidtas.
Och det fordras många åtgärder, och de behövs nu. Det går inte att vänta ett
halvår. Det krävs åtgärder från samhällets sida men också från enskilda och
organisationer.
Anf. 159 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Med anledning av att statsministern angreps för att inte tidi-
gare ha gått ut i debatt, vill jag bara stillsamt till Torgny Larsson säga att Carl
Bildt faktiskt vid flera tillfällen före den aktuella debatten har diskuterat in-
vandrarfrågorna, bl.a. den 11 december i denna kammare. Carl Bildt har
talat om framför allt det enskilda ansvaret, om att vi skall ställa upp som
goda medmänniskor gentemot varandra.
Anf. 160 TORGNY LARSSON (s) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis alldeles riktigt som Gullan Lindblad sä-
ger, att statsministern har uttalat sig i olika sammanhang tidigare. Det som
jag i detta sammanhang på ett lågmält sätt ville göra var att uttrycka den
besvikelse som många, inte bara i denna kammare utan över huvud taget
runt om i landet, har känt. Men jag noterar att statsministern under den se-
naste veckan har tagit en rad initiativ, och det tycker jag är bra. Jag hoppas
att han kommer att fortsätta med det.
Anf. 161 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Som jag sade i mitt anförande har väl mycket i denna debatt
trissats upp av massmedia. Vår statsminister kanske inte vid alla tillfällen när
media kräver det av honom skall stå upp i debatten. Jag tycker att det är
betydligt mer värdefullt att han har engagerat sig i den invandrarpolitiska
debatten kanske långt tidigare än flera andra i denna kammare.
Anf. 162 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Invandring och invandrare är ord som har fått en infekterad
innebörd och som givit en infekterad debatt. Varför har det blivit på det sät-
tet? Behöver det vara på det sättet? Är vi invandrarfientliga i Sverige? Är
svenskarna ett rasistiskt folk?
Ja, det är frågor som vi ställer till varandra, det är frågor som massmedia
ställer, och det är frågor som politiker ställer. Men är svenskarna verkligen
rasister? Frågan - som ju är retorisk-vill jag besvara med ett rungande nej.
Jag tycker att vi svenskar kan känna stolthet över våra värderingar och vårt
beteende. Några i ett samhälle har alltid annorlunda värderingar och avvi-
kande åsikter. Om sådana värderingar och åsikter leder till trångsynthet mot
dem som är annorlunda eller leder till kriminella handlingar, skall vi självfal-
let fördöma och beivra detta. Men kriminalitet kan vi endast häva marginellt
med upplysning och debatt - här måste polis och rättsväsende se till att vi
alla får känna den trygghet som en rättsstat skall ge.
Är vi verkligen invandrarfientliga? Jag tror att en utomordentligt stor ma-
joritet av det svenska folket kan betecknas som allmänt invandrarvänliga,
men många ifrågasätter samhällets sätt att hantera de problem som ofta upp-
står när människor från andra kulturer, med andra sedvänjor, med ett främ-
mande språk, osv., kommer till ett nytt land. Någon ifrågasätter kanske in-
vandringens omfattning, en annan kriminaliteten bland invandrare, en
tredje kostnaderna för invandringen och en fjärde den byråkrati och det re-
gelverk som omger invandringsfrågorna. Men många har också positiva erfa-
renheter av invandring. Man vet vilken betydelse invandringen har haft för
vår ekonomi. Man vet vad invandringen betytt för att öka insikten om och
förståelsen för andra kulturer, m.m.
Men varför har det då blivit som det har blivit? Kan vi göra något åt den
situation som vi har i dag? Självfallet kan vi förändra dagens situation till det
bättre, men vi måste göra något nu, inte skjuta problemen framför oss och
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
135
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
136
inte sopa problemen under mattan. Men det allra väsentligaste är att alla
måste hjälpas åt, både de som är positiva och de som är negativa till den
nuvarande invandringspolitiken. Det väsentliga måste vara att vi hjälps åt på
ett konstruktivt sätt, att vi pekar på det som är bra men också tar fram förslag
på sådant som kan göras bättre. Och mycket kan göras bättre. Jag vill i det
följande peka på några förändringar som kan göras och som kanske måste
göras.
Först och främst det viktigaste. Prioritera invandrarnas sociala anpass-
ning. Invandrarna måste så snabbt som möjligt bli ”svenskar”. För att und-
vika invandrarrädsla och invandrarfientlighet, men också för att undvika
kommande problem och svårigheter för invandrarna själva, är den sociala
anpassningen utomordentligt viktig. Problemen växer oss annars snart över
huvudet. Invandrarna måste först och främst lära sig tala svenska. Det är
den allra viktigaste anpassningen. I den kommun som jag kommer ifrån har
man svenskundervisning 16 timmar i veckan. Många lärare och elever anser
detta vara alldeles för litet. Ett annat bekymmer är att svenskundervisningen
inte är obligatorisk. Många hemmavarande invandrarkvinnor som inte har
någon arbetslivskontakt har i dag inga som helst kunskaper i svenska. Hur
skall de någonsin kunna smälta in i svensk miljö? Nej, villkora beslutet om
permanent uppehållstillstånd med ett krav på tillräckliga baskunskaper i
svenska och i samhällskunskap. Invandrarna får ett konkret mål - han eller
hon får inte stanna här om vederbörande inte klarar det prov som uppställts.
Särskilt för invandrare från helt annorlunda kulturer än vår egen är det vik-
tigt att få baskunskaper i hur vårt samhälle fungerar och vilka värderingar vi
har. Men ställ krav. Ett krav borde vara närvaroplikt vid svenskundervis-
ningen. Koppla denna närvaroplikt till invandrarnas sociala förmåner.
En annan koppling till undervisningen i svenska och samhällskunskap
borde vara att invandrarna några timmar varje vecka pryade på arbetsplatser
där de fick möjlighet att träffa svenskar, träna sin knaggliga svenska - ja, att
över huvud taget komma ut i samhället. De kunde hjälpa till på sjukhus, i
lekskolor, personalintensiva industrier, parkförvaltningar, m.m. På pryoar-
betsplatsen kunde man kanske tänka sig att införa något slags fadderverk-
samhet. Kreativa människor finner säkert intressanta lösningar. Men det vä-
sentliga är att vi på alla sätt hjälper till att integrera invandrarna i den
svenska miljön.
En annan sektor i samhället där vi måste finna andra lösningar är hem-
språksundervisningen. De som i dag får hemspråksundervisning är barn,
men inte bara barn, Liisa Rulander, utan även vuxna som inte är läskunniga.
Hemspråksundervisningen lär kosta samhället 1,3 miljarder per år och be-
drivs i ett drygt åttiotal språk. År 1990 deltog 77 000 elever i hemspråksun-
dervisningen. Huvudproblemet med hemspråksundervisningen är dock inte
själva kostnaden, även om den är oerhört stor, utan det faktum att den för-
svårar anpassningen till ett nytt land och till ett nytt språk. Låt invandrarna
själva ta ansvaret för sin hemspråksundervisning om de vill bibehålla eller
öka sina kunskaper i sitt ursprungsspråk. Men att vi alla gemensamt skall
vara med och betala invandrarnas hemspråksundervisning kan inte vara rik-
tigt, när vi vet att det hämmar elevernas möjligheter att snabbt integreras i
det svenska samhället.
Ett problem som man gärna sopar under mattan i den allmänna debatten
är kriminaliteten bland invandrare. Varför lägger vi inte korten på bordet
och sedan försöker finna lösningar på problemet? Brottsligheten bland in-
vandrare är större än bland svenskar. Brottsligheten är ändå kanske inte en
följd invandrarnas sociala arv utan mera av att de inte känner ett socialt
tryck. På mindre orter är det sociala trycket stort, medan det förhåller sig
tvärtom i storstäder. Invandrarna har ofta förutfattade meningar om Sve-
rige, att det är landet med andra sexuella normer, med vänliga poliser, med
trevliga fängelser, med generösa frigivningsregler och med socialförsäkrings-
normer av en omfattning som de aldrig hade kunnat drömma om. Den som
gör sig skyldig till allvarlig brottslighet bör omedelbart utvisas. Undantag
skall ges endast för dem som faller under det s.k. flyktingbegreppet enligt
1951 års Genévekonvention.
Ett sidoproblem inom polisen är bekymret att i dag bli av med dem som
skall utvisas. Det gäller brottslingar men också människor som inte beviljats
asyl i Sverige. Ofta har de som skall bli föremål för utvisning kastat alla iden-
tifikationshandlingar, vilket gör det svårt att hantera utvisningarna. Det
finns mängder av fall där två eller tre poliser eskorterar den som skall utvi-
sas, men där följden blir att de tvingas åka tillbaka till Sverige, därför att
mottagarlandet vägrar släppa in den utvisade. Detta är särskilt vanligt vid
utvisningar till Libanon. Detta problem måste få en lösning.
Jag vill avsluta med följande. Sluta kalla svenskar för rasister. Vi är inte
det. Sluta kalla vanliga människor som känner misstänksamhet och oro mot
främmande kulturer, raser och religioner för rasister. De är inte det. Tole-
rans mot människor med annat utseende, annat beteende och annat språk
måste grundläggas i uppfostran. Det är inte fel på människorna. Det är fel
på systemen. Kalla inte den för rasist eller invandrarmotståndare som vill
lyfta fram problemen. Låt oss i stället som stolta svenskar gemensamt för-
söka lösa problemen.
(Applåder)
Anf. 163 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Lars Moquist talade inledningsvis om frågor som man ställer
sig. Han berörde också varför det har blivit som det har blivit.
Jag vill fråga er i Ny Demokrati: Varför ställer Ny Demokrati olika grup-
per mot varandra? Varför ställer Ny Demokrati pensionärerna och kostna-
derna för pensionärer, sjukvård, barnomsorg osv. mot kostnaderna för flyk-
tingmottagning? Det finns en mening med det förfarandet - en grupp appel-
lerar man till, och en annan grupp vänder man sig mot.
Hemspråksundervisningen skulle jag i stället vilja kalla för modersmåls-
undervisning. Den faller under konventionen om de mänskliga rättighe-
terna, Europakonventionen. Det handlar om rätten till det egna modersmå-
let.
Jag efterlyser forskarrapporter av vilka framgår att det för dem som fått
modersmålsundervisning har varit svårare att komma in i det svenska sam-
hället. Det finns väldigt många forskarrapporter som visar på motsatsen. Be-
träffande Sverige har vi Hansegårds rapport från mitten av 50-talet som
gällde en del av vår inhemska befolkning, nämligen tornedalsfinnar. Vidare
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
In vandrarpolitik
137
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
finns det en utmärkt forskare som heter Skutnab Kangas, som har presente-
rat många forskarrapporter inte bara från Sverige och Finland utan också,
och framför allt, från Canada.
På samma sätt är det med brottsligheten. Skall man tala om att människor
med invandrarbakgrund är mera brottsbenägna, måste man också visa på
fakta. BRA har en sådan undersökning, och den är väldigt bred. Om man
skall hänvisa till den, får man faktiskt ärligt hålla sig till de siffror som där
redovisas. Vidare måste man studera forskarrapporten litet närmare innan
man sprider så här svepande formuleringar omkring sig.
Anf. 164 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Berith Eriksson tar upp några frågor och hänvisar till olika
forskarrapporter. Naturligtvis finns det en mängd olika rapporter med vilkas
hjälp man kanske kan bevisa både det ena och det andra.
En av de frågor som Berith Eriksson tar upp handlar om den absoluta rät-
ten till hemspråksundervisning. Det är alldeles riktigt att det är som hon sä-
ger när det gäller dem som betraktas som flyktingar enligt Genévekonven-
tionen 1951. Den gruppen är viss hemspråksundervisning förbehållen. Men
här handlar det om en hemspråksundervisning som ges till många grupper i
samhället.
När det gäller frågan om huruvida brottsligheten är bevisad kan jag säga
att det finns en mängd fakta som visar att det faktiskt är fler bland invand-
rarna som begår brott i Sverige. Jag hävdar, och det har jag sagt i mitt huvud-
anförande här, att det inte beror på arv, dvs. att de så att säga skulle vara
mer eller mindre brottslingar när de kommer hit. Det kan i stället vara situa-
tionen i Sverige som gör dem till brottslingar. Det sociala trycket på de här
människorna kan vara så stort att de inte har samma motivation när det gäl-
ler att hålla sig på rätt sida om lagen.
Jag tror att jag skall låta mig nöja med detta.
Anf. 165 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Först och främst vill jag när det gäller modersmålsundervis-
ningen säga att rätten till sitt modersmål väl inte bara gäller dem som kommit
hit på grundval av FN:s flyktingkommission. Det är struntprat.
Vilken tur för oss att ester, letter och litauer kan bygga broar till Baltikum
åt oss. Vilken tur att de haft möjlighet att behålla sitt språk och sin kultur.
Enligt tillgänglig statistik begås 85 % av alla brott i Sverige av svenskar.
5 % av de återstående 15 % brotten utförs av internationella ligor som rör
sig mellan olika länder. Av resterande 10 % utgör nästan hälften - 44 % -
nordiska medborgare. Beträffande övriga kan man konstatera att det är
fråga om något högre tal än för genomsnittet av den övriga befolkningen.
Men om man tränger längre in i materialet och studerar vilket samhällsskick
de här människorna tillhör, alltså samhällsskiktet utslagna människor, finner
man att det inte rör sig om någon överrepresentation.
Tittar man på statistiken för ungdomar finner man t.o.m. att invandrar-
ungdomarna är mindre brottsbenägna än s.k. svenska ungdomar.
138
Anf. 166 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill bara hänvisa till det som Berith Eriksson tog upp i sitt
första anförande, nämligen att det finns en mängd punkter i Ny Demokratis
motion om invandringspolitik som skulle vara gammal skåpmat. Väldigt
mycket skulle också redan vara genomfört.
Men detta med att vi har dåliga kunskaper i många av de här frågorna
berörs i den aktuella motionen. Vi vill att det skall finnas ett behov av en
öppen och ärlig debatt och att den sker i en bred parlamentarisk kommitté,
en invandrar- och flyktingpolitisk kommitté. Jag tror att både vi i denna
kammare och andra ute i samhället kan behöva bli mera medvetna om de
problem som finns, så att vi kan föra en debatt utifrån fakta.
Jag hoppas att den aktuella motionen vinner riksdagens gehör och att vi
kan få fakta på bordet, så att vi kan föra en seriös debatt och ta fasta på de
problem som finns i detta sammanhang.
Förste vice talmannen anmälde att Berith Eriksson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 167 LUSA RULANDER (kds) replik:
Herr talman! Ja, fakta på bordet det är att varje människa har ett unikt
värde. Vem kan sätta sig över vem, oavsett bostadsort - oavsett om det är i
Sverige eller utomlands? Rätten till vårt eget språk måste vi väl ha, obe-
roende av språkgrupp eller nationalitet.
Den diktatoriska tonen hos Lars Moquist tycker jag är mycket skräm-
mande. Jag kan inte förstå att en sådan skall behövas i denna kammare. I
sak kan mycket gott sägas om det Lars Moquist har sagt. De som kommer
hit skall självfallet lära sig så mycket som möjligt om vårt land och vår kultur.
Men det betyder inte att vi kan påtvinga någon något. Inte heller en svensk
kan påtvingas att lära sig allt om samhällsekonomi eller samhällskunskap el-
ler tvingas att perfekt behärska svenska språket. Vi skulle ju inte behöva
grundvux om alla som bor i Sverige, som är svenskar, kunde allt detta.
Min fråga till Lars Moquist blir: Vem räknas som invandrare skyldig att
flytta härifrån om vederbörande begår brott eller inte kan landets språk och
allt det som räknats upp här? Var går gränsen? Handlar det om att man skall
ha bott här i tio eller femton år? Och är det möjligt att få vara kvar här om
man kommit hit redan när man var ett barn? Måste mina barn som har både
svensk och utländsk förälder flytta om de begår brott? Var går gränsen i det
fallet?
Anf. 168 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Som svar på frågan om vilka kunskaper som krävs för att
man skall få stanna kvar i Sverige vill jag säga att det naturligtvis behövs ett
prov som är lämpligt avpassat i förhållande till det som man vill uppnå. Det
gäller att ha en viss förståelse för det svenska samhälle som man har kommit
till och att man på något sätt kan kommunicera och ta del av den information
som finns på svenska.
När det gäller brottsligheten finns det ju redan i dag vissa regler om utvis-
ning. Det handlar om en tvåårsgräns när det gäller brottslighet. Man kan bli
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
139
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Invandrarpolitik
140
utvisad, och man kan bli dömd till minst två års fängelse. Det kan gälla t.ex.
grov stöld. Jag kan inte exakt säga vad det är för brott som kan leda till just
två års fängelse. Det finns i alla fall en reglering på det här området.
Sådana frågor som vi nu debatterar och som vi kanske saknar tillräckliga
kunskaper om kunde utvecklas i en parlamentarisk utredning eller kom-
mitté.
Anf. 169 LUSA RULANDER (kds) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med om att det behövs en parlamentarisk kom-
mitté som verkligen tar fram de här frågorna och dammar av fördomar mot
invandrare och mycket annat. Det är helt tydligt efter debatten i dag och
efter en längre tid tillsammans med Ny Demokrati att vi behöver en parla-
mentarisk kommitté, där nydemokraterna får vara med och höra vad som
sägs. Inte bara det, jag välkomnar den utfrågning som skall komma angå-
ende de här frågorna. Där kan också forskare och de som verkligen har fakta
i bagaget delge oss sina kunskaper.
Jag kan också tillstå att systemet för hemspråksundervisningen till en del
är felaktigt. Undervisningen ges under annan lektionstid, så eleverna missar
lektioner i andra ämnen. På grund av det bidrar den här undervisningen till
sämre resultat i skolan, men det beror inte på att eleverna får hemspråksun-
dervisning, utan på att de får den på fel tid och missar andra ämneskunska-
per under den tiden. Jag ger dig alltså rätt i att systemet till en del kan vara
felaktigt. Men det måste väl vara lätt att ändra, i stället för att ta bort hem-
språksundervisningen för dem som behöver den.
Den parlamentariska kommittén är vi helt överens om.
Anf. 170 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Det finns mycket man skulle kunna säga om Lars Moquists
anförande, men tiden börjar bli knapp. Vi skall genomföra en manifestation
om en stund.
Jag vill bara säga att detta var ett skolexempel på hur mani förtäckta orda-
lag sprider fördomar. Lars Moquist talar om att om man inte klarar svensk-
provet skall man inte få stanna i Sverige. Man skall alltså utvisas. De männi-
skor som i dag får uppehållstillstånd är flyktingar. De har alltså av olika skäl
fått lov att fly från sitt land. Till vilket land skall de då utvisas, Lars Moquist?
Anf. 171 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Jag har sagt att för de invandrare som uppfyller flyktingbe-
greppet enligt Genévekonventionen gäller inte det som vi nu har talat om.
Enligt de konventioner som vi själva har varit med och skrivit under har vi
accepterat att det skall vara på ett visst sätt. Det måste vi tillgodose.
Anf. 172 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! I Ny Demokratis Sverige gäller inga som helst humanitära
skäl för att få uppehållstillstånd.
Anf. 173 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Självfallet är det inte på det sättet.
Det vi menar främjar en bra utveckling i Sverige och förhållandet mellan
invandrare och svenskar är att invandrarna så snabbt som möjligt blir
svenskar, antar vårt språk, ser till att man vävs in i våra seder. Man undviker
på det sättet att skapa motsättningar mellan dem som ursprungligen finns i
Sverige och dem som har invandrat till Sverige. Annars får vi en grogrund
där det uppstår stämningar av den kaliber som vi nu har märkt i massmedia
och som finns hos vissa grupper.
Förste vice talmannen anmälde att Maud Björnemalm anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 174 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! En förutsättning för att Sverige skall vara framgångsrikt i
solidariteten med världens flyktingar och kunna ställa stora krav på andra
länder med lågt flyktingmottagande är att vårt land föregår med gott exem-
pel i vår egen flyktingpolitik. Detta har riksdagen tidigare vid upprepade till-
fällen uttalat, även om det kanske inte har skett under de senaste åren.
Det är emellertid med stor tillfredsställelse jag konstaterar att det s.k. 13
december-beslutet har upphävts.
Mycket allvarligt är att människor med rasfördomar och en flyktingfientlig
inställning betraktar eftergifter och avsteg från solidarisk flykting- och in-
vandrarpolitik som framgångar, vilket tyvärr stimulerar till ökad främlings-
fientlighet.
Låt mig peka på ett antal åtgärder som jag anser måste vidtas utöver det
jag nyss nämnde om en solidarisk flykting- och invandrarpolitik. Det gäller
att förstärka undervisningen i alla skolor om rasism och främlingshat. Vi som
lever i ett demokratiskt samhälle måste självklart hävda informationens och
upplysningens betydelse. Det är välkommet att regeringen föreslagit ett an-
slag på 10 milj.kr. för att motverka rasism och flyktingfientlighet, men belop-
pet är ändå ganska anspråkslöst. Vi har i en motion från socialdemokratiska
ledamöter föreslagit en höjning till 20 miljoner.
I den borgerliga ministärens regeringsförklaring talas det om att hem-
språksundervisningen värnas. Men i kommuner runt om i landet minskas
hemspråksundervisningen kraftigt. Det finns rapporter om en 30-procentig
minskning och mer.
Det behövs en snabb utvärdering av hur hemspråksundervisningen funge-
rar. Det gäller nu att förstärka insatserna för att säkra en fortsatt hemspråks-
undervisning. Jag vill i det här sammanhanget nämna att det finns rapporter
från institutet för framtidsstudier om att den pedagogiska forskningen enty-
digt bekräftar verksamhetens centrala betydelse för invandrarbarnens ut-
veckling.
När det gäller brottsligheten finns det en alldeles ny rapport, även om det
finns de som ifrågasätter vetenskapliga rapporter när de inte passar. Men det
är viktigt att hänvisa till forskarna Hans von Hofer vid SCB och Henrik
Tham vid institutet för social forskning, som har lagt fram en utförlig rapport
om detta. Den rapporten belyser inte att det finns skillnader i fråga om
brottslighet mellan invandrare och andra, men det finns vissa frågetecken
när det gäller vissa typer av grov brottslighet. Det finns all anledning att stu-
dera den här rapporten närmare.
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
In vandrarpolitik
141
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
142
Det gäller givetvis att genomföra sådana förändringar i samhället att själva
grogrunden och orsakerna till rasism och rasfördomar kan förminskas. Jag
skall inte gå närmare in på det, utan ta upp en annan fråga som jag tycker är
viktig och som i det allmänna talet inte berörs tillräckligt. Det räcker tyvärr
inte med nuvarande åtgärder. De måste kombineras med en skärpt lagstift-
ning. Det är allmänt accepterat att vi sedan lång tid bestraffar hets mot folk-
grupp och att vi därigenom även inskränker yttrande- och tryckfrihet. Det
borde därför inte vara så märkligt att göra en begränsad inskränkning i orga-
nisationsfriheten. Skyddet mot rasistiska organisationer måste förstärkas.
Den organiserade rasismen, som nu kan arbeta och i praktiken verkar både
ovan och underjord, är vida farligare än den enskilda.
Det är just ett sådant förslag som en statlig utredning med Hans Stark i
spetsen nyligen lagt fram. Det tar fasta på brottslighet av det här slaget, med
inslag av våld, hot och tvång. Jag tycker exempelvis att Vitt ariskt motstånd
är en organisation som i laga ordning måste bekämpas med rättsväsendets
fulla resurser.
Diskrimineringsutredningens utredning, under ordförandeskap av Leif
Blomberg, bör inte avvisas, men jag tycker att man i första hand bör över-
väga att genomföra Starks förslag. Om det inte skulle visa sig vara tillräckligt
bör Blombergs förslag prövas. Jag vill kraftigt understryka att inget av de
här förslagen går in på att begränsa åsiktsfriheten.
Remisstiden för Starks utredning är mycket lång. Jag vet att Birgit Frig-
gebo inte kan svara på detta. Men jag tycker att det var märkligt att den
gjordes så lång.
Till slut vill jag, i den situation som råder, säga att det är mycket angeläget
att inte bara sätta in resurser mot rasistisk och invandrarfientlig brottslighet
i ett akut läge. Det gäller verkligen att ge högsta prioritet åt bekämpandet
av den här brottsligheten varaktigt och permanent. Då behöver man inte
drabbas av de här obehagliga överraskningarna. Det finns mycken underlå-
tenhet på det här området, både inom polis och inom andra delar av rättsvä-
sendet. Man kunde ha varit mycket bättre beredd på den situation som, till
en dels överraskning, uppstått under den senaste tiden.
Anf. 175 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Kulturminister Birgit Friggebo har meddelat att hon av tidsskäl inte kom-
mer att delta i debatten. Jag erinrar om den manifestation som skall starta
på Riksplan om en liten stund.
(forts, prot. 63)
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 11 februari
1991/92:103 av Hans Göran Franck (s) till statsrådet Bo Lundgren om hyres-
lagskommitténs förslag till ny hyreslag, m.m.:
Den 30 januari 1992 beslutade regeringen att lägga ned 1989 års hyreslags-
kommitté. I november förra året avlämnade kommittén ett delbetänkande
om en ny hyreslag.
Enligt direktiven skulle kommittén också utreda hyresgästinflytande vid
ombyggnad, lagstiftningen om bostadsförvaltning och tillstånd till förvärv av
hyresfastighet. I direktiven hette det:
Med anledning bl.a. av vad riksdagen uttalat om en översyn av den lag-
stiftning som syftar till att motverka bristfällig förvaltning av hyresfastigheter
har en genomgång gjorts inom bostadsdepartementet av olika frågor som
aktualiserats i sammanhanget. Arbetet har resulterat i olika överväganden
och förslag som dokumenterats i ett antal promemorior. I dessa promemo-
rior berörs bl.a. följande punkter.
Hyresgästinflytande vid ändrings- och förbättringsåtgärder. Ett förslag tas
upp om att hyresvärden får s.k. primär förhandlingsskyldighet enligt 5 § hy-
resförhandlingslagen (1978:304) i fråga om ändrings- och förbättringsåtgär-
der som berör husets bostadsutrymmen eller som väsentligt påverkar boen-
demiljön. Skyldigheten föreslås gälla oberoende av om åtgärderna är bygg-
lovspliktiga eller ej.---
Bostadsförvaltningslagen. Reglerna om inlösen av hyresfastighet i bo-
stadsförvaltningslagen föreslås utformade så att inlösen inte längre behöver
föregås av tvångsförvaltning. Enligt förslaget är det hyresnämnden som skall
lämna tillstånd till inlösen. Samtidigt föreslås att bestämmelsen om expro-
priation vid vanvård enligt 2 kap. 7 § expropriationslagen (1972:719) upp-
hävs. —
Tillstånd till förvärv av hyresfastighet. Riksdagen har hos regeringen be-
gärt en översyn av lagen om förvärv av hyresfastighet m.m. vad gäller åtgär-
der för att förmå en köpare av en hyresfastighet eller den som förvärvat ak-
tier eller andelar i ett fastighetsägande bolag att anmäla förvärvet till kom-
munen inom föreskriven tid.---
Kommittén skulle också genomföra den översyn som riksdagen begärt.
Lagstiftningen kunde behöva ses över också i andra avseenden. Kommittén
skulle därför undersöka om den nuvarande regleringen är tillräcklig för att
tillgodose de syften som ligger bakom lagstiftningen och föreslå de föränd-
ringar som föranleds av undersökningen.
I anledning av det anförda får jag fråga statsrådet Bo Lundgren:
1. När avser regeringen att framlägga förslag beträffande hyreslagskommit-
téns betänkande (SOU 1991:86)?
2. Varför har regeringen beslutat nedlägga hyreslagskommittén och hur av-
ser regeringen att lösa de problem som anges i direktiven?
1991/92:104 av Hans Göran Franck (s) till utrikesministern om utvecklingen
i Ryssland och i OSS:
Det finns både positiva och negativa tendenser i utvecklingen i Ryssland,
det ledande landet i OSS. Enligt uppgift har nu alla politiska fångar frigetts
och en viss försiktig humanisering har skett inom kriminalvården. Men orim-
ligt långvariga straff utdöms fortfarande och några planer på att avskaffa
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
143
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
144
dödsstraffet finns inte inom den ryska regeringen. Rättssäkerhet och rätts-
trygghet är fortfarande allvarliga problem.
Den demokratiska utvecklingen är inte säkrad. De politiska motsättning-
arna skärps till följd av den djupgående ekonomiska krisen. Prishöjningarna
har varit drastiska. Det råder ett ekonomiskt kaos, som lett till att stora delar
av produktion och kommunikationer inte fungerar. Den allmänna uppfatt-
ningen är att levnadsförhållandena inte varit så allvarliga för de breda lagren
av befolkningen sedan tiden närmast efter andra världskriget.
Brottsligheten, särskilt den ekonomiska och organiserade, har ökat dras-
tiskt. Ett mycket stort antal åklagare och poliser har i hämndaktioner mör-
dats under det senaste året.
Det militär-industriella komplexet tilldrar sig allt större intresse och kan
spela en stor roll i den fortsatta utvecklingen. Omkring 1,7 miljoner männi-
skor i S:t Petersburg, som är engagerade i eller beroende av militärindustrin,
befinner sig i ett mycket utsatt läge till följd av den politiska, ekonomiska
och militära krisen.
Utarmningen av befolkningen hotar att förvärras till följd av massarbets-
löshet. De internationella humanitära insatserna har ökat men får bara
mycket begränsade effekter, trots atf de når mottagarna i större omfattning.
Få utländska investeringar och projekt av större betydelse har kommit till
stånd. Den politiska och ekonomiska instabiliteten är alltför stor för att
locka seriösa utländska investerare.
Särskilt besvärande är den omfattande korruptionen som av allt att döma
breder ut sig i ökad utsträckning. De långtgående planerna på privatisering
inom praktiskt taget alla samhällsområden och näringsgrenar skapar stark
oro inom stora befolkningsgrupper. Marknadsekonomin fungerar inte i brist
på konkurrens och socialt verksamma begränsningar och insatser.
Motsättningarna inom OSS är påtagliga och hotar att förlänga krisen i be-
rörda länder.
På grund av det anförda, som bygger på iakttagelser under en nyligen före-
tagen studieresa, får jag fråga utrikesminister Margaretha af Ugglas:
1. Hur bedömer regeringen utvecklingen i Ryssland och inom OSS?
2. Vilka åtgärder avser regeringen att vidta på det internationella planet och
för Sveriges egen del för att främja en förstärkt demokratisk och ekono-
misk utveckling?
3. Är regeringen beredd att göra särskilda insatser i S:t Petersburgsområ-
det?
4. Avser regeringen att ta nya humanitära initiativ?
Anmäldes att följande fråga framställts
den 10 februari
1991/92:378 av Björn von der Esch (m) till statsrådet Reidunn Laurén om
reklamsändningar i närradio:
Av förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen framgår att den i 1 kap. 12 §
2 st. föreskrivna möjligheten till reklamförbud i radio endast kan riktas mot
s.k. public service-företag.
Trots detta sker fortlöpande myndighetsingripanden mot närradiostatio-
nerna som sänder reklam. Myndigheten åberopar närradiolagens 10 § som
står i uppenbar strid med yttrandefrihetsgrundlagen.
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att undanröja de hinder som på
myndighetsnivå reses mot reklamsändningar i närradio?
7§ Kammaren åtskildes kl. 18.41.
Förhandlingarna leddes
avtalmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 29 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 59 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 94 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 141 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Barbro Karlsson
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
145
|
Prot. 1991/92:62 12 februari 1992 |
Innehållsförteckning Onsdagen den 12 februari |
1 § Justering av protokoll................................. 1
2§ Avsägelse.......................................... 1
3 § Meddelande om svar på interpellation 1991/92:86 ........... 1
Meddelande om information från regeringen.................. 1
Talmannen
4§ Allmänpolitisk debatt................................. 2
Partiledardebatt................................... 2
146
Ingvar Carlsson (s)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Lars Werner (v)
lan Wachtmeister (nyd)
Statsminister Carl Bildt (m)
Utbildning m.m.................................... 62
Lena Hjelm-Wallén (s)
Stefan Kihlberg (nyd)
Björn Samuelson (v)
Statsrådet Beatrice Ask (m)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
Christer Lindblom (fp)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Christina Linderholm (c)
Ingvar Johnsson (s)
Ingrid Näslund (kds)
Elisabeth Persson (v)
Göran Åstrand (m)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Stina Gustavsson (c)
Göran Magnusson (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Widar Andersson (s)
Invandrarpolitik................................... 121
Maud Björnemalm (s)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Berith Eriksson (v)
Gullan Lindblad (m)
Charlotte Branting (fp)
Rune Backlund (c)
Liisa Rulander (kds)
Ian Wachtmeister (nyd)
Torgny Larsson (s)
Lars Moquist (nyd)
Hans Göran Franck (s)
Förste vice talmannen
(forts, prot. 63)
5 § Anmälan om interpellationer
1991/92:103 av Hans Göran Franck (s) om hyreslagskommit-
Prot. 1991/92:62
12 februari 1992
téns förslag till ny hyreslag, m.m.................... 142
1991/92:104 av Hans Göran Franck (s) om utvecklingen i Ryss-
land och i OSS................................. 143
6 § Anmälan om fråga
1991/92:378 av Björn von der Esch (m) om reklamsändningar i
närradio...................................... 144
147
gota b 40918, Stockholm 1992