Protokoll
1991/92:48
Företogs val av ordförande, ersättare för ordföranden, sex ledamöter och
sex suppleanter i valprövningsnämnden.
Talmannen meddelade att valberedningen hade berett valet av valpröv-
ningsnämnd och därvid enhälligt beslutat om gemensamma listor för valen
av ledamöter och suppleanter i valprövningsnämnden. Även i övrigt förelåg
enhälliga förslag. Förslagen framgick av en i kammaren utdelad promemo-
ria.
Från valberedningen hade inkommit protokollsutdrag beträffande val av
ordförande och ersättare för ordföranden samt de gemensamma listorna be-
träffande val av ledamöter och suppleanter.
Kammaren valde - för tiden från valet till dess nytt val av valprövnings-
nämnd ägt rum - till
ordförande i valprövningsnämnden
ordföranden i arbetsdomstolen Olof Bergqvist
ersättare för ordföranden i valprövningsnämnden
regeringsrådet Lars Tottie
De avlämnade gemensamma listorna för val av ledamöter och suppleanter
i valprövningsnämnden upplästes av talmannen och godkändes av kamma-
ren, varvid befanns att följande personer, vilkas namn i här angiven ordning
upptagits på resp, lista, för tiden från valet till dess nytt val av valprövnings-
nämnd ägt rum valts till
ledamöter i valprövningsnämnden
hovrättspresident Håkan Winberg
Kurt Ove Johansson (s)
Birger Hagård (m)
organisationssekreterare Sten Olsson
Ylva Annerstedt (fp)
1 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 48
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ulla Pettersson (s)
suppleanter i valprövningsnämnden
Jerry Martinger (m)
Sören Lekberg (s)
tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Ingegerd Sahlström (s)
organisationschef Susann Torgerson
f.d. riksdagsledamoten Tore Claeson
Företogs val av en suppleant i socialförsäkringsutskottet.
Kammaren valde i enlighet med valberedningens förslag till
suppleant i socialförsäkringsutskottet
Liisa Rulander (kds)
Justerades protokollet för den 12 december.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1991/92:81 till socialutskottet
Förslag
1991/92:15 till konstitutionsutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Finansutskottets betänkande 1991/92:FiU10
Skatteutskottets betänkande 1991/92:SkU13
Talmannen meddelade att finansutskottets betänkande FiU9 samt nä-
ringsutskottets betänkanden NU10, NU14 och NU15 skulle avgöras i ett
sammanhang efter avslutad debatt.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1991/92:FiU9 Avveckling av löntagarfonderna (prop. 1991/92:36).
Anf. 1 ROLAND SUNDGREN (s):
Fru talman! Det betänkande om löntagarfonderna som vi i dag har att be-
handla gäller en avveckling av löntagarfondstyrelserna och inrättandet av en
awecklingsstyrelse.
Redan under våren 1991 presenterade den socialdemokratiska regeringen
ett förslag om att löntagarfonderna i sin nuvarande form skulle avvecklas.
Det förslaget innebar att de fem AP-fonderna och de fem löntagarfonderna
skulle slås samman till fem lika stora fonder. Fonderna skulle vara fristående
och få små, självständiga styrelser. Fonderna skulle få rätt att placera i fastig-
heter, obligationer, aktier och andra värdepapper. De skulle ha ungefär
samma placeringsmöjligheter som försäkringsbolag och värdepappersfon-
der. Detta var ett förslag som bättre skulle trygga framtidens pensioner och
samtidigt öka tillgången på riskkapital för svenskt näringsliv, så att dess ut-
byggnad och framtid därmed skulle främjas.
Detta förslag drog den borgerliga regeringen tillbaka efter valet och kom
i stället med den proposition vi nu har att behandla, som innebär att lönta-
garfondernas tillgångar vid utgången av 1991 skall överföras till förvaltning
av en awecklingsstyrelse, vilken skall förvalta dessa tillgångar till dess de
helt har utskiftats.
Vi socialdemokrater anser att för svensk ekonomi, för det nödvändiga
sparandet i samhället, för en effektivare kapitalmarknad och för att uppnå
det som vi alla är överens om, nämligen att ATP-systemet måste stärkas, så
är det förslag den socialdemokratiska regeringen framlade vida överlägset
det förslag den borgerliga regeringen nu som ett första steg kommit med.
Vad regeringen kommer med i sitt andra steg vet vi ännu inte helt. Men i
denna till innehållet smått religiösa proposition tar man upp vissa tanke-
gångar om hur löntagarfondernas samlade tillgångar kan tänkas användas,
bl.a. till en överföring till sparpremier i allemanssparandet. Vi har i dessa
dagar fått uppleva att en PM har upprättats i finansdepartementet, i vilken
det föreslås att man, om man sparar 2 400 kr. skall få en extra sparpremie på
50 % av det beloppet, om pengarna får vara kvar till 1997. Det finns också
tankar om att bilda stiftelser som främjar forskning och utbildning. Finansut-
skottet framför dock i detta betänkande att det inte nu finns någon som helst
anledning för riksdagen att ta ställning till fondernas användning, utan att
regeringen får återkomma till riksdagen i den frågan.
Löntagarfonderna tillskapades bl.a. för att förstärka pensionssystemet,
och enligt det socialdemokratiska förslaget skulle de tidigare löntagarfon-
derna nu utgöra en integrerad del av AP-fonderna. Alla partier är i dag rö-
rande överens om att ATP-systemet behöver förstärkas. Mot den bakgrun-
den är det fullkomligt obegripligt varför fonderna skall awecklas och utskif-
tas ur pensionssystemet. Löntagarna har avstått löneutrymme för att stärka
pensionssystemet och för att på sikt garantera sina pensioner.
Avveckling av
löntagarfonderna
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
Den borgerliga regeringen har dessutom i sin ekonomisk-politiska propo-
sition anmält att man avser att tillsätta en parlamentarisk beredning för att
se hur man kan stärka ATP-systemet. Att i detta läge samtidigt ange att man
har för avsikt att dra bort 22 miljarder från ATP-systemet är synnerligen in-
konsekvent. Detta har också värderade ledamöter av denna kammare tyckt,
exempelvis Daniel Tarschys, folkpartiet. Han skriver i Dagens Industri: Låt
löntagarfonderna skapa samförstånd i pensionsfrågan! En bra pensionsre-
form har större effekt på sparandet än den nu föreslagna fondavvecklingen.
Det skulle underlätta översynen av pensionssystemet om regeringen avstod
från att dra bort de 20 miljarderna från ATP-systemet.
Förre statsministern Thorbjörn Fälldin har varit inne på liknande tanke-
gångar.
Samtidigt som regeringen nu vill avveckla löntagarfondsstyrelserna, tar
man i det här betänkandet bort möjligheterna för fjärde och femte fondsty-
relserna att delegera rösträtt för aktier till de fackliga organisationerna - nå-
got som ett enhälligt näringsutskott 1973 uttalade sig för, och som man också
i betydande utsträckning har utnyttjat. Det har alltså gått så långt i det hö-
gerdominerade Sverige, att de anställda inte längre räknas till näringslivet.
Jag kan inte tolka det på annat sätt. Jag upplever att vi är ljusår från det
skede då folkpartiet - 1974 - tog initiativ till en utredning om löntagarfonder
och samtidigt hade långtgående förslag på det företagsdemokratiska områ-
det, om hälftenrepresentation i företagens styrelser.
Detta och hela den proposition vi nu behandlar, samt en mängd övriga
förslag som den högerdominerade regeringen lagt fram i höst, eller aviserat,
är uttryck för en fientlighet mot löntagarna och de fackliga organisationerna
som, om den får fortsätta i den här takten, t.o.m. kan få Thatchers åtgärder
mot brittisk fackföreningsrörelse att förblekna. Och ändå befinner vi oss i
ett land där fackföreningsrörelsen aldrig har tvekat i sin inställning att man
skall vara med och stärka produktiviteten i vårt näringsliv. Även löntagar-
fonderna hade starka inslag som innebar att man skulle öka näringslivets
riskkapital, få till stånd ett uthålligt riskkapital och ett ökat sparande i eko-
nomin. Vi kan också peka på det ansvar som fackföreningsrörelsen tagit i
den fråga som har varit mest besvärlig för svensk ekonomi, nämligen kost-
nadsutvecklingen, genom att man ställt upp på ett tvåårigt Rehnbergsavtal.
Som tack för detta skall nu löntagarnas pengar, som är till för att stärka
deras framtida pensioner, delas ut till andra ändamål. Samtidigt höjer man
A-kasseavgifterna, slopar avdragsrätten för fackföreningsavgifter, inför ka-
rensdagar, tar bort stödet till MBL-utbildning och annan facklig utbildning,
och försämrar anställningstryggheten.
Nu skall det alltså markeras att det finns två sorters folk i Sverige - lönta-
gare och kapitalägare. Kapitalägare skall få sänkta förmögenhetsskatter och
arvsskatter, slopad omsättningsskatt på aktier, sänkta kapitalbeskattningar
och reavinstskatter. Och de som har råd att på egen hand spara skall premie-
ras med löntagarfondspengar. Detta är något som också Ny Demokrati har
reagerat mot. I sin motion har Ny Demokrati tyckt att det är ansvarslöst och
orättfärdigt att på det här sättet dela ut pengar till dem som har råd att spara.
Det är min förhoppning att Ny Demokrati står kvar vid denna uppfattning.
Avslutningsvis, fru talman: I dessa tider av avveckling av löntagarfonder,
statliga företag och myndigheter, och införande av privatiseringar, är det lätt
att instämma med författaren Torgny Karnstedt. I en krönika inför 1992 skri-
ver han att vi har att vänta oss ett ”blått nytt år”, där vi trots avvecklingen
av alla statliga verk kanske får några nya, kanske ett ”inbillningsinstitut” som
skall vända sig till alla dem som fortfarande går omkring och inbillar sig att
alla människor har ett lika värde.
Fru talman! Jag vill med detta avstyrka regeringens proposition om av-
veckling av löntagarfonderna och yrka bifall till de tre socialdemokratiska
reservationer som fogats till betänkandet.
Anf. 2 LARS-OVE HAGBERG (v):
Fru talman! I dag skall alltså löntagarfonderna gå i graven, enligt den rege-
ringsproposition som vi har att behandla. Men de verkligt ansvariga för da-
gens läge är, som jag ser det, egentligen de som gjorde de här löntagarfon-
derna så tandlösa att de inte har haft den förankring som de borde ha på den
svenska arbetsmarknaden.
Samtidigt som löntagarfonderna blev tandlösa utlöste de den verkliga
klasskampen på 1970-talet och i början av 1980-talet. Man kan säga att
denna kamp kulminerade i 4 oktober-rörelsen, där överklassen verkligen
mobiliserade hela sin kraft. Storföretagen fick med sig småföretagen och
lyckades ta hand om opinionen. Man kan fundera över varför det gick så.
Ursprunget till dagens debatt ligger alltså hos Rudolf Meidner och den de-
batt som vi hade på 1960- och 1970-talet om de anställdas inflytande och
makt och som resulterade i medbestämmandelagen, lagen om anställnings-
skydd och lagstiftningen på miljöområdet. Meidners utgångspunkt var att
det gällde ett led i en ekonomisk demokrati. Vi kommer aldrig ifrån att ett
land inte kan halta när det gäller demokratin. Att försöka stadfästa att demo-
kratin vilar på det enskilda ägandet i den form som finns i storföretagen i
dag - det kommer aldrig att lyckas.
Rudolf Meidner tog upp tre områden som är oerhört väsentliga, kanske
inte minst från dagens utgångspunkt, när vi ser att det är problem med till-
växten i hela den industraliserade världen. Det gällde att engagera hela kraf-
ten hos folket, nämligen arbete och investeringar, ägande och ekonomisk
fördelning, makt och demokrati.
Själva den konstruktion som Meidner föreslog var visserligen helt omöj-
lig, för den byggde på en automatik - att de arbetande i vinstrika företag helt
plötsligt skulle få ett inflytande. Men att makten, inflytandet och demokratin
i arbetslivet var helt avgörande, det hade Meidner klart för sig. Att man se-
dan inte mobiliserade fackföreningsrörelsen, hela arbetarrörelsen och en
stor del av andra skikt i samhället för denna oerhört viktiga del i demokratin,
det är en annan sak.
Jag tror att just detta är morgondagens stora stridsfråga. Som socialist ser
jag det som oerhört väsentligt att makten i arbetslivet ligger hos de anställda
och ingen annanstans. Vi är som sagt på väg åt ett helt annat håll i dag. Med
hjälp av regeringen - med andra åtgärder i fördelningspolitiskt syfte - försö-
ker nu den starka kraften på arbetsmarknaden, Svenska arbetsgivareföre-
ningen, att verkligen uttunna det inflytande som de anställda har i form av
sitt eget inflytande och sina fackliga organisationer. Det är stridsrop som
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
kanske inte är så framgångsrika. De kan väcka den svenska arbetarrörelsen
till att, efter 20 års slummer, se vart vi är på väg och gå till motangrepp.
Skall man ställa en stor del av de anställda i produktionen av varor och
tjänster vid sidan av verkligt inflytande och makt över utvecklingen, kom-
mer inte den tillväxt vi ibland talar om och ger olika innebörd att kunna fort-
sätta i det här landet. Då kommer vi att få ytterligare problem. Jag tror inte
att den här typen av klassklyftor kommer att gynna svensk ekonomi.
De löntagarfonder riksdagen fattade beslut om 1983 blev inte vad man ur-
sprungligen hade syftat till. Det blev en urvattnad kompromiss som inte till-
fredsställde någon. Det är därför som vi från vänsterpartiet säger att det
egentligen inte finns någon anledning att strida för den här konstruktionen.
Den har aldrig haft någon förankring. Det inflytande jag tagit upp här tidi-
gare får ske på annat sätt.
Det är naturligtvis, som också Roland Sundgren var inne på, mycket av
en symbolfråga när regeringen nu skall avveckla löntagarfonderna. Man har
egentligen jättelika problem med vad man skall göra av dessa drygt 20 mil-
jarder kronor som är bundna i det svenska näringslivet. Hur i hela friden
skall man egentligen använda dessa pengar? Vad skall avkastningen vara?
Det är helt klart att det finns saker att lägga pengarna på. Det är kanske det
som striden kommer att stå om i morgon.
Den process som regeringen är inne i, i samband med Svenska arbetsgiva-
reföreningens framstötar, är naturligtvis en stridsförklaring mot den svenska
arbetarrörelsen i dess helhet.
Mot denna bakgrund anser vi från vänsterpartiet att det inte finns något
egentligt skäl att försöka omvandla dagens löntagarfonder till någonting an-
nat. Vi har stött den socialdemokratiska idén som lades fram i en proposi-
tion, som nu är tillbakadragen, om att dessa medel skall in i pensionssyste-
met. Det kan stärka pensionssystemet, dvs. det kollektiva pensionssystemet
och inte något av förre statsministern Fälldins förslag. Det är naturligtvis helt
riktigt med tanke på att dessa pengar tagits från löneutrymmet. Svagheten i
löntagarfonderna var ju att man skulle avstå löneutrymme, det ingick i den
solidariska lönepolitiken, som det hette.
När vi nu kommer till nästa skede, då riksdagen med stor säkerhet kom-
mer att rösta för att avveckla löntagarfonderna, vet inte riksdagen vad det
skall bli av dessa drygt 20 miljarder kronor, vilket måste vara en oerhörd
brist inte minst i beslutsunderlaget. Men vi har fått en del vinkar om detta.
Inte minst har reservanterna och även vi från vänsterpartiet fått klart för oss
vad vi vill använda medlen till. Men regeringen har antytt att pengarna skall
gå till, som Roland Sundgren nämnde, de välbeställda som kan spara eller
kanske till forskningsstiftelser. Går inte pengarna till pensionssystemet är
det helt nödvändigt att regeringen åtminstone har klart för sig att det här
• landet har någon form av kris och att den ser till att pengarna hamnar i infra-
strukturen eller i investeringar för vår framtid. Det är ett minimum av ansvar
att regeringen inser det.
En utdelning via sparpremiesystemet skulle ytterligare utvidga klyftorna i
samhället. Regeringen får gärna göra bort sig för min del. Men den borde i
alla fall ha en sådan känsla för landet att den inser att en sådan åtgärd inte
skulle främja någon form av sammanhållning, tillväxt och ansvar för svenskt
näringsliv.
För vänsterpartiets del yrkar jag bifall till den särskilda meningsyttringen
från vänsterpartiet och instämmer i de reservationer som socialdemokra-
terna avgett.
Anf. 3 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Den 21 december 1983 beslutade en majoritet av socialdemo-
krater och kommunister att införa löntagarfonder. Det skedde efter en hård
och uppslitande inrikespolitisk strid. Det avspeglade sig inte minst i den riks-
dagsdebatt som föregick beslutet. Debatten sträckte sig över två dagar med
108 anmälda talare, dvs. nära nog en tredjedel av kammarens ledamöter.
Riksdagen införde fonderna med en knapp majoritet - 164 röster mot 158
och 21 nedlagda.
I samband med den socialdemokratiska regeringens proposition konstate-
rade centern att löntagarfondsbeslutet stod i strid med:
- hela den icke-socialistiska oppositionen
- hela det svenska näringslivet
- betydande delar av fackföreningsrörelsen
- och sist men inte minst en klar majoritet av svenska folket.
I en partimotion framhöll centern att partiet säger kategoriskt nej till lön-
tagarfonder och kommer ”om förslaget genomförs att arbeta för ändrade
majoritetsförhållanden---så att löntagarfondssystemet omedelbart kan
avvecklas”.
Löntagarfonderna infördes dock. Men i dag, nästan precis åtta år efter be-
slutet om införandet, står riksdagen i begrepp att fatta beslut om att avveckla
löntagarfonderna. Det är ett mycket viktigt beslut. Det är en milstolpe och
ett besked om att fondsocialismens och kollektivismens dagar är över i Sve-
rige.
Av de ursprungliga planerna på löntagarfonder - Meidnerfonderna, som
i bl.a. LO-tidningen entusiastiskt kommenterades med rubriken: ”Med fon-
derna tar vi över successivt” - blev, trots allt, en betydligt beskedligare va-
riant - men även den en konfiskatorisk och samhällsekonomiskt skadlig
företeelse. Ingen förefaller i dag riktigt nöjd med löntagarfonderna - inte
ens upphovsmännen och de partier som stod bakom införandet. Och undra
på det.
Det verkliga syftet med att införa löntagarfonderna var att överföra makt
och ägande över stora delar av näringslivet till statliga fonder som fackför-
eningarna skulle ha ett avgörande inflytande över.
Fonderna motiverades med att de skulle underlätta den solidariska löne-
politiken, dämpa löneökningstakten, bidra till en jämnare förmögenhetsför-
delning, öka utbudet av riskkapital, öka sparandet i ekonomin och stärka
pensionssystemet.
Fru talman! Det finns inget stöd för att löntagarfonderna dämpat löneök-
ningarna och förbättrat företagens konkurrenskraft. Ökade skatter leder
inte till lägre lönekrav, och medlemmarna i de fackliga organisationerna sän-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
ker inte sina löneanspråk i utbyte mot aktieinnehav som inte står under deras
personliga kontroll. Benägenheten att hålla tillbaka lönekraven är däremot
betydligt större i samband med s.k. personliga andel-i-vinst-system då aktie-
innehavet knyts till den enskilda individen. Detta är ett system som centern
och många andra partier är förespråkare av.
Det är också tveksamt om löntagarfonderna haft någon som helst positiv
fördelningspolitisk effekt.
Företagens tillgång på riskkapital har heller inte förbättrats i och med lön-
tagarfonderna. 90% av fondkapitalet har tagits ur företagen. Av fondmed-
len har också 90 % använts för att köpa ut gamla ägare. Endast 10 % av med-
len har använts för köp av nyemitterade aktier eller för att på annat sätt öka
riskkapitaltillgången. Osäkerheten om villkoren för företagande i Sverige
har samtidigt ökat. Det i sin tur har hämmat riskkapitaltillgången. Summa
summarum har fonderna försämrat tillgången på riskkapital i näringslivet.
Fonderna skulle slutligen ha stärkt pensionssystemet. Men även detta är
en felsyn. Fondernas tillskott till pensionssystemet har under de gångna åren
varit försvinnande litet.
Regeringen har nu lagt fram förslag om att löntagarfondsstyrelserna av-
skaffas fr.o.m. årsskiftet. Finansutskottet har instämt i regeringens förslag.
Jag är som ordförande i finansutskottet mycket tillfreds med att vi har en
majoritet i utskottet för en fondavveckling.
Avvecklingen skall tillgå så att den blir definitiv och processen irreversi-
bel. I ett första steg avskaffas löntagarfondsstyrelserna. Detta sker redan
från den 1 januari 1992. Förvaltningen av tillgångar och skulder i löntagar-
fondsstyrelserna övertas då av en awecklingsstyrelse. Det blir sedan aweck-
lingsstyrelsens uppgift att förbereda en total utskiftning av de förvaltade
medlen. Detta sker i ett andra steg. Förslag om det framläggs av regeringen
före 1992 års utgång, men målet är att tillgångarna slutgiltigt skall vara ut-
skiftade senast den 1 juli 1994.
I socialdemokraternas motion sägs att fonderna är en del i allmänna pen-
sionsfonden och att fondernas tillgångar inte bör användas för andra ända-
mål än för pensioner. Motionärerna föreslår ett förtydligande om detta i AP-
fondens reglemente. Liknande tankegångar finns också i vänsterpartiets mo-
tion.
Socialdemokraternas principiella inställning innebär en felsyn. Löntagar-
fondernas medel tillhör i dag i formell mening pensionssystemet - ja. Där-
emot härstammar fondmedlen ur en tvångsvis uttagning av vinstskatt och ar-
betsgivaravgifter. Principiellt borde därför pengarna betalas tillbaka till före-
tagen. Men det är av praktiska skäl inte möjligt. Formerna för utskiftningen
kommer därför att avgöras senare. Det finns anledning att noggrant fundera
över på vilket sätt det skall ske. Den promemoria som presenterades av fi-
. nansdepartementet häromdagen, som jag tror Roland Sundgren kommente-
rade, ser jag inte som ett definitivt beslut. Den karaktären av tvångsspa-
rande bör bli föremål för ytterligare överväganden.
Det framtida reglementet för AP-fonden bör, enligt utskottets mening, bli
föremål för en samlad bedömning då förslag om fondmedlens utskiftning är
aktuell. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionerna från socialde-
mokraterna och vänsterpartiet.
Fru talman! Riksdagen beslutar i dag om en stund att avskaffa löntagar-
fonderna. Det är utomordentligt tillfredsställande. Låt oss hoppas att vi för
framtiden slipper denna typ av socialistiskt och kollektivistiskt experiment
som inslag som skall prägla vår samhällsekonomi. Löntagarfonderna hör
inte till framtiden utan till gårdagen.
Centern, och många andra, vill se en marknadsekonomi med miljömässiga
och sociala hänsynstaganden, präglad av decentralisering, blomstrande
företag - inte minst småföretag - och ett starkt enskilt sparande. Den social-
demokratiskt inspirerade lösningen har i allt väsentligt varit den rakt mot-
satta.
Vi bör arbeta för att motverka såväl statlig som privat maktkoncentration.
Därför är statlig maktkoncentration via kollektiva löntagarfonder inte bättre
än den privata maktkoncentrationen. Socialdemokraternas doktrin om den
svenska modellen har byggt på teorin om balanserade maktkoncentratio-
ner - ett tänkande som är helt främmande för mig och många med mig. Sta-
tens grundläggande näringspolitiska uppgift är att skapa goda förutsätt-
ningar för företagandet inkl, ett väl fungerande och stabilt regelverk. Statligt
ägande av stora delar av näringslivet försämrar effektiviteten i ekonomin.
Staten skall inte både ställa upp reglerna och vara aktör på marknaden. Det
är att sitta på en stol för mycket.
Den nya regeringen har insett framtidens möjligheter. Fondsocialistiska
inslag avvecklas, det personliga sparandet främjas, personliga andel-i-vinst-
system främjas likaså och småföretagsverksamheten stimuleras. Det är, fru
talman, rätt väg att gå för framtiden.
Fru talman! Fondernas tillkomst inramades med poetiska inslag. Lika na-
turligt är det då att inför dagens beslut skicka med en vers:
Här fälls inte mången tår,
när fonderna i graven går,
förutom någon direktör,
vars karriär vi säkert stör.
Det sker utan större kamp och strid,
innan vi far hem för julefrid.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i finansutskottets betänkande
och avslag på reservationerna och meningsyttringen från vänsterpartiet.
Anf. 4 ROLAND SUNDGREN (s) replik:
Fru talman! Centern var emot införandet av löntagarfonder. Centern var
också emot införandet av ATP och den fondbildning som då följde. Så här i
efterhand måste man väl ändå kunna konstatera vad det betytt för utveck-
lingen av det svenska samhället med hela den enorma utbyggnaden av infra-
strukturen, bostadsbyggandet, svenskt näringsliv under 60-talet och det upp-
byggda offentliga eller kollektiva sparandet som AP-fonderna innebar. Nu
föreslår vi att löntagarfonderna skall in i det systemet. Jag tror att det också
skulle betyda väldigt mycket för svensk ekonomi om vi utvecklade AP-fon-
derna på det sättet. Jag kan inte förstå varför centern är motståndare till det.
Det är ju också ett sätt att trygga pensionerna ordentligt. Jag vill fråga Per-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
10
Ola Eriksson om inte han också anser att det är mycket viktigt att trygga
pensionerna.
Sedan kan man alltid föra en diskussion om vilka pengar det gäller. Peng-
arna har tagits ur produktionen. Därmed är det pensionärernas pengar som
vi skall förvalta på bästa sätt. Nu nämnde Per-Ola Eriksson att detta inte haft
några positiva fördelningseffekter. På slutet åberopade han också Kjell-Olof
Feldt med ett poetiskt inslag.
Kjell-Olof Feldts bok citeras ju ganska ofta, och han skriver där bl.a. att
det som man såg som ett av de mest positiva inslagen - som en följd av deval-
veringen och den ökning av förmögenheterna som den innebar när det gällde
aktier och fastigheter - var att också de svenska medborgarna fick del av
denna förmögenhetsbildning genom löntagarfonderna.
Sedan hade jag tänkt att ställa ytterligare en fråga, men nu svarade Per-
Ola Eriksson på den. Han ansåg för sin del att det premiesparande som är
föreslaget inte är något definitivt. Det kändes tryggt att höra. Då vill jag
fråga honom, som vill att det skall finnas en mångfald inom näringslivet: Var-
för bara stimulera aktiesparandet? Det finns ju också en kooperativ sektor.
Anf. 5 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Roland Sundgren och jag kan säkert vara överens om mycket
och diskutera kooperationsfrågor och de kooperativa företagens roll i sam-
hället. Men när det gäller sparandet och ägandet i näringslivet tror jag att
det går en klar skiljelinje mellan mig och Roland Sundgren. Roland Sund-
gren och socialdemokraterna väljer den statliga vägen, den kollektivistiska
vägen, men jag väljer att prioritera och favorisera det enskilda sparandet.
Ett ekonomiskt system och en finansiell marknad som byggs upp med kol-
lektivistiska instrument blir ett sårbart samhälle och en sårbar marknad. Det
svenska samhället skulle nog ha stått betydligt starkare under år av problem
om vi hade haft ett större inslag av enskilt sparande och ett stort hushållsspa-
rande i samhället i stället för fondsparande och det institutionella sparandet.
När det gäller pensionssystemet har regeringen nu tillsatt en parlamenta-
risk arbetsgrupp, som också har börjat arbeta, för att forma ett pensionssy-
stem i framtiden. Jag skall inte föregripa den diskussionen och det arbete
som görs där. Jag tror ändå att den väg som socialdemokraterna valde i slutet
på 50-talet med ATP-systemet hade stora brister. Det har också socialdemo-
kraterna insett. Det är inte den rättvisa väg som man måste ha i ett pensions-
system. Det bör i stället ligga en ordentlig grundpension i botten. Den kan
man därefter bygga vidare på efter eget intresse och egna prioriteringar. På
den punkten har vi anledning att återkomma senare under nästa år när den
parlamentariska arbetsgruppens förslag är färdigt.
Anf. 6 ROLAND SUNDGREN (s) replik:
Fru talman! Jag tror att man på det här sättet kan skilja ut olika former av
sparande, t.ex. privatsparande, enskilt sparande eller offentligt sparande.
Jag tror att ett offentligt sparande långsiktigt är tryggare för samhället. En
demokratisk styrning av det sparandet ger möjligheter och förutsättningar
för bl.a. infrastrukturinvesteringar, investeringar i högre utbildning och
forskning osv. på ett mycket långsiktigare och tryggare sätt.
Jag har vidare alltid haft svårt att förstå varför anhängare av en fri mark-
nad inte kan acceptera att det finns så många aktörer att den ekonomiska
makten blir väl spridd. De fem AP-fonderna skall ju på inget sätt störa mark-
nadsekonomin. En löntagarfond får äga på sin höjd 5 % av röstvärdet i ett
börsbolag. Sammanlagt kan det bli högst 25 %.
Det är viktigt att det i en marknadsekonomi finns en mångfald, av lönta-
garfondsägda pengar, av privat sparande, av pensionssparande i olika för-
säkringsbolag, inom kooperativ sektor och även inom statlig sektor. Jag tror
att den mångfalden är betydligt mer utvecklande för marknadsekonomin.
Anf. 7 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! AP-fonderna ingår ju i den föreställningsvärld som Roland
Sundgren står för, och de skall där vara ett instrument för balansering av
olika maktkoncentrationer. Införandet av löntagarfonderna och penning-
satsningarna för att favorisera AP-fonderna har varit ett sätt för socialdemo-
kraterna att balansera den privata maktkoncentrationen, men jag tror inte
på ett samhälle där man möter en maktkoncentration med en annan. Vi
måste under 90-talet finna andra former, och det måste ske genom uppbygg-
nad av ett enskilt sparande och genom främjande av det enskilda ägandet
och av de mindre och medelstora företagen.
De framtida pensionerna och pensionärernas standard på sikt kan vidare
tryggas bara genom att vi får en högre tillväxt i ekonomin. Genom att vi får
ett effektivare näringsliv och en bättre produktion får vi också resurser för
att klara våra åtaganden gentemot pensionärerna och för att satsa på infra-
strukturinvesteringar i vägar, utbildning, forskning osv.
Anf. 8 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Jag vill först rätta Per-Ola Eriksson - historiebeskrivningen
skall väl ändå vara korrekt. Vad jag ville framhålla i mitt inlägg var att väns-
terpartiet kommunisterna inte stod för kompromissen eller det dåliga inför-
andebeslutet 1983. Av röstredovisningen framgick att 21 ledamöter hade lagt
ned sina röster. Historieskrivningen ger vid handen att vpk inte stod för det
slutgiltiga förslaget utan hade ett eget förslag, som mera byggde på Rudolf
Meidners ursprungliga lösning.
Det är intressant att notera att det för Per-Ola Eriksson när han diskuterar
hur fonderna har verkat tydligen är viktigt att lönekraven skall hållas till-
baka. Det skulle i förlängningen vara intressant att diskutera hur det skulle
bli på arbetsmarknaden, om man ständigt hade system som håller tillbaka
lönekraven. Hur skulle det bli med tillväxten och med entusiasmen i arbetsli-
vet, om man ständigt tillämpade sådana system?
Vad gäller frågan vilka dessa pengar tillhör känner väl alla som har någon
erfarenhet av 80-talets förhandlingar till att löntagarfondsinbetalningarna i
varje förhandling har räknats av mot intäkterna från produktionen. Att vi
ändå har haft en jättestor löneglidning är en helt annan fråga.
Den kanske mest intressanta frågan för en centerpartist - Per-Ola Eriks-
son var ju inte bara talesman för utskottet utan berättade även att centern
har en linje och ett förflutet i detta sammanhang - är följande: Hur vill cen-
tern gynna de anställdas inflytande i företagen framöver? Hur skall man
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
11
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
12
göra, Per-Ola Eriksson, för att bryta den privata maktkoncentrationen?
Kanske får vi nu en liten inblick i hur regeringen skall bryta den oerhört ano-
nyma marknad som styr vår penningpolitik och våra investeringar framöver.
Per-Ola Eriksson säger enligt sitt partis program att man skall demontera
varje form av statlig maktkoncentration och samtidigt också attackera den
privata maktkoncentrationen. Denna har ju aldrig varit så stor som nu. Hur
skall Per-Ola Eriksson i sitt internationella tänkande, nu också med en posi-
tiv syn på EG, kunna bryta dess enorma maktkoncentration, som kommer
att bestämma över svenskt näringsliv framöver? Det vore intressant att få
svar på den frågan i detta skede, när löntagarfonderna skall avvecklas och vi
skall ta ställning till vad vi skall göra med deras resurser.
Anf. 9 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Mycket kort: Jag tror inte att Lars-Ove Hagberg lyssnade rik-
tigt på min inledning. Jag sade faktiskt att det lades ned 21 röster i voteringen
om införandet av löntagarfonderna, och jag vet att det var vänsterpartiet
kommunisterna som stod för dessa röster. Vänsterpartiet kommunisterna
hade ett annat alternativ, men det alternativet var inte bättre än det förslag
som vi röstade om, utan det var etter värre.
Så över till avräkningsfrågan. Jag tror inte att någon facklig förhandlare i
samband med de senaste årens löneförhandlingar har sagt att avräkningar
skulle göras på grund av löntagarfondssystemet. Ingen enskild löntagare har
nämligen känt sig vara delaktig i de aktier som har funnits i fonderna. Ett
system som möjliggör detta måste utformas på ett annat sätt.
Hur skall man bryta den privata maktkoncentrationen, frågade Lars-Ove
Hagberg. Jag har delvis svarat också på den frågan: genom att främja ett
enskilt ägande, genom satsning på mindre och medelstora företag och ge-
nom en helt annan näringslivsstruktur.
Det var vidare intressant, fru talman, att höra Lars-Ove Hagberg säga att
den privata maktkoncentrationen aldrig har varit större än nu. Det har i så
fall inträffat efter nio år av socialdemokratiskt maktinnehav, under de se-
naste åren med stöd av vänsterpartiet kommunisterna.
Anf. 10 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Med anledning av det som sist sades vill jag framhålla att det
kan diskuteras varifrån stödet har kommit. Det som framför allt har känne-
tecknat 1980-talets politik är väl att stödet till socialdemokratin har kommit
från annat håll. Den har i avgörande frågor helst sökt sitt stöd hos folkpartiet
och centern.
Jag menar alltså att maktkoncentrationen aldrig har varit större än nu.
Dessutom är vi helt beroende av den marknad som bestäms av de stora aktö-
rerna.
Per-Ola Eriksson tog upp det som skedde 1983. Han sade tidigare att det
var vi som stod bakom detta, och det var bara det som jag ville rätta till.
Dessutom var inte vårt förslag värre, utan det hade större förankring
bland de lokala makthavarna, i form av de lokala fackliga organisationerna,
de anställda och företagen, vilket också var Meidners ursprungstanke.
Vad gäller avräkningen är det ju inte så att ekonomerna just i dag har dykt
upp på arenan med sin styrka. Minst under hela den senaste 20-årsperioden
har ekonomerna tagit fram ett avräkningsutrymme. Det utrymmet har, Per-
Ola Eriksson, figurerat i varje avtalsförhandling. Även om jag inte instämt
i bedömningen av utrymmets storlek, har detta ändå figurerat i det samman-
hanget, och man har under årens lopp förhandlat inom ramen för detta s.k.
utrymme. Därmed har detta system också varit med i avtalsförhandlingarna.
Jag frågade Per-Ola Eriksson: Elur skall man avveckla den privata makt-
koncentrationen? Svaret blev att man skall satsa på de små och medelstora
företagen. Tror Per-Ola Eriksson verkligen själv på att vi i Sverige skulle
satsa på de små och medelstora företagen och låta de stora jättarna vara?
Min fråga är egentligen: Vad gör man från regeringens sida åt de stora makt-
monopolen? Är det inte här bara fråga om ett fagert tal för att dölja det som
det egentligen handlar om, nämligen att man skall underordna sig en mark-
nad med dessa starka aktörer?
Anf. 11 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! När den dåvarande socialdemokratiska regeringen i decem-
ber 1983 här i kammaren - mot folkflertalets vilja - drev igenom beslutet
om löntagarfonder, avslutade jag mitt inledande anförande i debatten på föl-
jande sätt:
”Jag lovar att vi moderater inte skall förtröttas i vår kamp mot fondsocia-
lismen. Och när det åter blir borgerlig majoritet i Sveriges riksdag, då av-
skaffas fonderna och då sprids åter ägandet bland de enskilda människorna.
Det löftet kommer vi att hålla!”
Det är naturligtvis med stor tillfredsställelse jag konstaterar, så här nästan
på dagen åtta år senare, att vi nu står inför detta löftes uppfyllelse. Det enda
tråkiga är att det skulle behöva dröja så länge och att vi därför inte kunde
avbryta den utskrivning av särskilda fondskatter som nyligen fullbordades.
Redan dagen efter riksdagens fondbeslut för åtta år sedan tillsatte de tre
borgerliga partierna en gemensam arbetsgrupp med uppgift att planera för
löntagarfondernas avveckling. Gruppen lade sedan fram sitt förslag på års-
dagen av fondbeslutet, och det omsattes i en trepartimotion, undertecknad
av de tre borgerliga partiledarna. Likartade motioner har sedan under årens
lopp väckts under den allmänna motionstiden.
Redan från början angavs som det första steget och det väsentligaste insla-
get i avvecklingen - vid sidan av fondskatternas avskaffande - att fondbyrå-
kratin i form av styrelser och kanslier skulle befrias från sina arbetsuppgifter.
Det är det steg vi står inför i dag. De anställda kan inte gärna påstå att de
inte varit varslade i tid. Så har de ju också med fondstyrelsernas hjälp skaffat
sig avgångsersättningar som överträffar det mesta som förekommit på
svensk arbetsmarknad.
En något mera komplicerad och tidskrävande uppgift än fondbyråkratins
avveckling är att hantera de tillgångar som finns i fondsystemet. Under årens
lopp har vi betonat att tre grundläggande krav härvid måste vara styrande.
För det första skall avvecklingen vara definitiv. Det skall med andra ord inte
vara möjligt att på nytt socialisera medlen och återskapa löntagarfonderna.
För det andra får inte aktiebörsen utsättas för kraftig kurspress, vilket ute-
sluter en utförsäljning i syfte att ta fram likvida medel. För det tredje skall
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
13
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
14
möjligheterna stärkas att varaktigt uppnå en hög tillväxt i den svenska eko-
nomin. Detta uppnås genom att fondmedlen utnyttjas för att stimulera en-
skilt sparande i riskvillig form och för att via fristående stiftelser främja
forskning.
Fondmotståndet är således, fru talman, av gammalt datum. Det nya i si-
tuationen är på sätt och vis att ingen längre försvarar löntagarfonderna. Soci-
aldemokraterna vill också avveckla dem i nuvarande form. Men i gengäld
vill de av det samlade kapitalet i ATP-systemet bygga upp fem nya superfon-
der. Det är inte underligt att detta väcker gillande hos det vänsterparti som
enligt Lars-Ove Hagberg funnit löntagarfonderna för tandlösa. Jag tycker
samtidigt att det är något som Roland Sundgren borde begrunda, nämligen
om detta verkligen kan vara ett gott betyg för de tankar som förs fram.
En av de allra viktigaste konsekvenserna av valutgången i år var att detta
hot om kraftigt förstärkt fondsocialism avvärjdes. Jag måste få fråga Roland
Sundgren och andra fondförespråkare: Hur kan någon efter att ha sett vart
socialismen har lett i öststaterna planera och hålla fast vid denna socialise-
ringsaktion utan motstycke i vårt land? Jag hoppas att socialdemokraterna,
när fonderna väl avskaffats, snabbt och tyst begraver sina tankar på att an-
vända pensionsfonder som socialiseringsinstrument.
På senare tid har socialdemokraterna gärna gjort vilseledande jämförelser
med privata pensionsförsäkringar. Roland Sundgren tog också upp den frå-
gan. Det heter att AP-fonden bör få samma rätt som försäkringsbolagen att
köpa aktier. Men enskilda livbolag får inte placera i aktier till den del som
svarar mot deras försäkringstekniska skuld. I ATP finns det inget annat än
den sortens åtaganden. Det framgår av att ATP-pensionens storlek inte på-
verkas av avkastningen på fondmedlen. Hela uppläggningen är vilseledande.
Som finansutskottets ordförande Per-Ola Eriksson nyss framförde kan
trygghet på ålderdomen bara skapas genom en god ekonomisk tillväxt. Det
når man inte med socialistisk politik. Det har vi sett rika exempel på och
belägg för på senare tid. Den ägar- och maktkoncentration som blir följden
ger motsatt resultat. Socialdemokraternas planer på superfonder är därför i
själva verket det största hotet mot framtidens pensioner. Den rätta vägen är
i stället att sprida sparandet och ägandet bland de enskilda medborgarna. Då
finns det verkligen skäl att tala om löntagarnas pengar.
Jag upprepar vad jag tidigare sagt, nämligen att frågan om sparandets om-
fattning, och särskilt dess fördelning, kommer att utgöra den avgörande
ideologiska skiljelinjen i 1990-talets svenska politik. Från borgerlig utgångs-
punkt är det naturligt att ägandet inte skall koncentreras till staten och facket
och att sparandet, till den del det inte sker i företagen, skall ligga hos de
enskilda hushållen. Det är i detta ljus som awecklingsplanens inriktning på
individuella sparpremier skall ses. Vid sidan av allemansfonder har det un-
der senare tid även tillkommit unit-Iink-försäkringar, vilka i det fortsatta ar-
betet bör kunna övervägas som alternativa mottagare av medborgarnas spar-
insatser och därmed också deras fondandelar.
Ny Demokrati skisserar i en motion hur fondmedlen skulle kunna över-
föras till en investeringsbank med inriktning på miljöfrämjande åtgärder,
inte minst i Östersjön, samt riskkapitalförsörjning i små och medelstora
företag. Dessa mål är viktiga, men de kan förstås uppnås på andra vägar,
vilket framgår av t.ex. regeringsförklaringen och den nyligen avlämnade
småföretagspropositionen. Det är ett regeringsförslag som vi skall diskutera
senare i dag i kammaren.
Förslaget om en investeringsbank kräver ingen kurspressande aktieför-
säljning. På det viset skulle det fungera. Men det lider av svagheten att till-
gångsmassan hålls samlad och därmed åter kan socialiseras. Dessutom blir
det svårt att fördela bankens aktiekapital på dem som en gång tvingats svara
för inbetalningen av fondskatter. Det var en fråga som Per-Ola Eriksson
också tog upp. Men konstruktionen bör närmare analyseras i samband med
det fortsatta beredningsarbetet i finansdepartementet.
Fru talman! Min avslutande replik för åtta år sedan till dåvarande finans-
minister Kjell-Olof Feldt, som just satt i bänken och filade på sin berömda
dikt, slutade med följande utfästelse:
”Om socialdemokraterna, mot folkets vilja, inför fonder blir det en bor-
gerlig riksdagsmajoritets första uppgift att avskaffa dem. Oavsett vad som
har hänt och sagts i det förgångna, kommer vi att enigt genomföra detta i
framtiden.”
Det är därför med en känsla av stor lättnad och glädje som jag, i syfte att
sätta det bortre parentestecknet om socialdemokraternas fondexperiment,
yrkar bifall till hemställan i finansutskottets betänkande nr 9 och avslag på
samtliga reservationer.
Anf. 12 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Jag kan inte låta Lars Tobissons påstående stå helt oemotsagt.
Lars Tobisson gör en riktig iakttagelse om att vi från vänsterpartiet inte har
varit så särskilt förtjusta över löntagarfonderna såsom de har varit utfor-
made. Men i stället för, Lars Tobisson, att dela ut pengarna till dem som
redan kan spara, och därmed öka klyftorna i samhället, har vi sagt att peng-
arna skall sättas in i pensionssystemet. Detta är det enkla ställningstagande
som vi för vår del har gjort.
Vidare var i fonddebatten frågan om socialism och öststatssocialism ett av
de viktigaste inslagen, ett av de viktigaste argumenten emot dessa fonder.
När jag talar om socialism avser jag ett helt annat inflytande, nämligen det
inflytande som de arbetande - de anställda - har i arbetslivet vid produktion
av varor och tjänster. Detta är egentligen det ursprungliga begreppet som en
gång lanserades av socialister. Det var inte fråga om att en borgerlig statsap-
parat skulle äga det hela och förmena människor att köpa aktier. Det var
inte detta som skulle vara socialism, utan socialismen är möjligheterna för de
anställda och deras fackliga organisationer att utöva inflytande. Det är något
helt annat.
I det sammanhanget är det intressant att Lars Tobisson och regeringen
bjuder upp till denna framtidsdebatt där man, som jag sade i mitt första in-
lägg, helt öppet och ärligt säger att nu skall vi öka klyftorna, nu skall vi t.o.m.
minska det inflytande som finns för de anställda. Då går man ju, Lars Tobis-
son, en väg som kommer att öka spänningarna i samhället.
Det är då också intressant att dessa fonder och sparsystem som nu växer
fram är tämligen anonyma för den som köper en aktie i någon av fonderna.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
15
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
16
Han är ganska anonym i den fond som förvaltas av dessa proffs på markna-
den.
Jag ser därför, Lars Tobisson, inget större inflytande för de anställda när
det gäller att göra en insats i den konkurrensutsatta delen av det svenska
näringslivet för att utveckla det genom denna typ av sparande och ”infly-
tande” som regeringen nu kan tänka sig att arbeta för.
Anf. 13 ROLAND SUNDGREN (s) replik:
Fru talman! Lars Tobisson säger att en av de stora striderna under 90-talet
kommer att vara en strid mellan enskilt och offentligt sparande. Jag förstår
inte varför det inte kan vara både-och. Det finns ju behov av ett ordentligt
pensionssparande, och j ag tycker att det mycket väl kan ske i den form enligt
vilken det socialdemokratiska förslaget har utformats.
Jag hoppas att Lars Tobisson är överens med mig om att det är viktigt att
vi tryggar pensionerna. Pensionssparande är kanske det mest värdefulla spa-
randet, och för den enskilde är det väl mest motiverande att spara till pensio-
nen.
Det skulle vara intressant att höra vad Lars Tobisson har för åsikt om ex-
empelvis Daniel Tarschys artikel. I den här situationen, när vi lever i ett ef-
terindustriellt samhälle, kan vi inte på samma sätt som vid konstruktionen av
ATP-systemet på 50- och 60-talen räkna med väldigt kraftiga BNP-ökningar.
Dessa ökningar blir naturligtvis osäkrare i ett tjänstesamhälle. Jag kan
mycket väl tänka mig en kombination med någon form av ett premiereserv-
system. Det är väl sådana tankegångar som bl.a. Daniel Tarschys är inne på,
och det skulle som sagt vara intressant att höra vilken syn moderaterna har
på den frågan.
Jag måste säga att jag faktiskt finner jämförelsen mellan öststaterna och
svensk socialdemokrati oförskämd. Det centrala i svensk socialdemokrati -
och där har alltid den avgörande striden stått mellan socialdemokraterna och
kommunisterna - är ju vakthållandet om demokratin. Under demokratin
kan det också finnas en biandekonomi med mycket starka inslag av mark-
nadshushållning. Vi menar att det på en fri marknad skall finnas många aktö-
rer för att den ekonomiska makten skall vara spridd.
Jag tror att i den mån man menar att socialism är förstatligande, så finns
det inget i socialdemokratins historia som visar att vi socialdemokrater skulle
ha förstatligat mest i det här landet. Vi kan peka på att de stora förstatligan-
dena har faktiskt skett när landet har haft borgerliga regeringar, inte minst
nu senast 1976 och 1982 då det gällde SSAB, alltså stålindustrin.
Anf. 14 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Roland Sundgren frågar om vi inte kan ha både offentligt och
privat sparande. Det är detta som är svårigheten. Vi kan bara ha ett visst
mått av sparande - det kan vara litet mer eller litet mindre, men sparandet
skall ha en viss omfattning i ekonomin. Den inriktning som socialdemokra-
terna har, att prioritera kollektivt offentligt sparande förutsätter en överbe-
skattning som i sin tur tränger undan, förstör, det enskilda sparandet. Det är
precis detta vi har sett under senare år, när man talat om att det har varit
budgetöverskott. Man har byggt upp det offentliga sparandet, men på andra
sidan har det enskilda sparandet, hushållssparandet, inte bara blivit noll utan
det har blivit negativt. Människorna har försökt försvara sig mot den här
överbeskattningen som satts in.
Här låg i bilden inte bara det som har presenterats som socialdemokrater-
nas ståndpunkt rörande de fem superfonderna utan också LOs planer, krav,
att fondstyrkan skulle ökas tre gånger - detta genom uttag av ytterligare för-
höjda skatter, som i sin tur skulle trycka ner det enskilda sparandet. Det är
ingen tvekan om att detta är avsiktligt. Den politiken leder fram till en socia-
listisk ekonomi, för då finns det inga enskilda medel att avdela till investe-
ringar, och i den mån någonting kan räddas flyttar det ut ur landet. Det var
den utvecklingen som var på väg när - som tur var - de borgerliga partierna
kunde ta hem segern i det senaste valet och vända utvecklingen. Jag är över-
tygad om att detta också innebär att Sverige mera definitivt rör sig tillbaka
in i de västliga marknadsekonomiernas krets.
Roland Sundgren undrar om man inte ändå kan tänka sig att de här med-
len används för pensionsändamål. Ja, det egendomliga är ju att socialdemo-
kratin under slutet av 50-talet och början av 60-talet slogs för att ATP skulle
bli ett fördelningssystem och alltså inte innehålla premiereserver, inte inne-
hålla några fonderade medel. Sedermera har detta blivit en stor sak att föra
upp, och det är ingen tvekan om att fonderna i dagens läge är betydligt större
än vad som motiveras av önskemålet att ha en buffert. Jag har ingenting
emot att man överväger att fondmedlen används just för pensionssyften,
men jag tror inte att den stundande omläggningen av ATP-systemet kommer
att kunna genomföras så snabbt att den ger upphov till möjligheter att sätta
in fondmedel där. Dessutom föreställer jag mig faktiskt att ATP förblir ett
fördelningssystem och att den kompletterande trygghet som därutöver be-
hövs får lösas via premiereservmetoden, med kompletterande tilläggsförsäk-
ringar.
Jag sade också i mitt tidigare anförande att sedan den ursprungliga aweck-
lingsplanen utformades och man satsade på allemansfonder har vi också fått
unit-link-försäkringar. Där tillämpas just detta som Ägarfrämjandet och Da-
niel Tarschys varit inne på, att det skall vara individuella pensionsfonder.
Det är väl värt att överväga i fortsättningen, Roland Sundgren.
Anf. 15 ROLAND SUNDGREN (s) replik:
Fru talman! Vi slogs för ett fördelningssystem. Det var ju motiverat av att
man då snabbare kom upp i ordentliga pensioner för pensionstagama - i an-
nat fall hade det dröjt väldigt länge. Den fonduppbyggnad som därmed
skedde har också varit till stor fördel för Sverige.
Det system som socialdemokraterna föreslår innebär en effektivare av-
kastning när det gäller AP-fonderna. Detta betyder exempelvis att uttaget
bara på avkastningen kan bli ca 2 000 kr. mindre per anställd och år. Det
kan också uttryckas så, att pensionerna kan bli 6 000-7 000 kr. högre. Det är
ganska egendomligt att man säger nej till ett system som på det sättet effekti-
vare skulle ge en avkastning av pensionssparandet.
Fördelningen mellan kollektivt och enskilt sparande kan alltid diskuteras.
Men det är ingen tvekan om att det kollektiva sparandet är stabilare och
långsiktigare. Det enskilda sparandet blir mer spekulativt och osäkert. Det
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 48
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
18
finns en amerikansk ekonom som har uttalat sig om de stora fördelar som
det ändå innebär med ett kraftigt offentligt sparande. Paul Krugman är en
av de ekonomer som man mer och mer lyssnar till.
Han har uppmärksammats även för att han säger att man inte kan klara
produktionsökningar genom skattesänkningar och privatiseringar. Det är
också något som jag tror att den borgerliga regeringen bör lyssna ordentligt
på.
Anf. 16 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Man kan naturligtvis inte säga att de superfonder som social-
demokraterna tänker sig skulle ge en effektivare avkastning. Långsiktigt ger
alla placeringsformer egentligen samma avkastning. Om man placerar i ak-
tier kan man räkna med en värdestegring som tidvis kan ge ett bättre utfall,
men där finns alltid ett riskmoment som skall vägas in. Rent ekonomiskt och
långsiktigt skall det bli ungefär samma utfall av olika placeringsalternativ.
När man räknar fram resultatet baseras det på uträkningen av aktiekur-
serna under en mycket gynnsam period, nämligen 1980-talet. Jag sitter själv
i ett privat livbolags styrelse och vet därför hur dåligt det under den senaste
tiden har varit att ha pensionspengar placerade i svenska aktier. Det är nå-
gonting som man nu undviker. Det är alltså inte den allena saliggörande lös-
ningen.
Till bevis för föreställningen att offentligt sparande skulle vara mer lång-
siktigt och så mycket nyttigare åkallar Roland Sundgren en amerikansk pro-
fessor som han höjer till skyarna. Det är en person som har dykt upp i en
intervju och som åberopas från vänsterhåll i Sverige. Jag antar att han har
framträtt på våra breddgrader därför att han har väldigt svårt att få gehör för
sina synpunkter i sitt eget land och av det skälet hoppas att han skall ha en
chans att komma fram på vår kant. Jag kan försäkra att den typen av utsagor
inte har stora möjligheter att nå framgång i våra överväganden vad beträffar
den framtida användningen av fondmedlen.
De vädjanden som nu framförs om ett samförstånd rimmar ganska dåligt
med hur det gick till när fonderna infördes. I valrörelsen 1982 förklarade
Olof Palme att han skulle söka en lösning i brett samförstånd. Då talade man
om inviduella andelar, man skulle ha direkta val av styrelseledamöterna, och
man lyckades tona ned kritiken. När valet väl var vunnet vidtog något som
vi kallade för den tysta brådskans tid, då man mycket smart, snabbt och hem-
ligt drev igenom fondbeslutet - bl.a. lade man fram förslag dagen före mid-
sommarafton - trots att man var medveten om att det klart stod i strid med
folkflertalets vilja.
Mot den bakgrunden kan man inte bestrida vår rätt att göra verklighet av
vad vi en gång lovade, nämligen att avskaffa det här systemet, detta så
mycket mer som jag minns Kjell-Olof Feldts ord: Ni var emot ATP också,
men det dröjde inte länge förrän ni accepterade det. På samma sätt kommer
ni att acceptera löntagarfonderna. - Det har vi inte gjort, och det visar vi nu.
Anf. 17 CARL B HAMILTON (fp):
Fru talman! Det beslut som riksdagen står i begrepp att fatta är ett histo-
riskt beslut. Avskaffandet av löntagarfonderna innebär slutet för en minst 20
år gammal tanke, framförd i en motion från Metallindustriarbetareförbun-
det till 1971 års LO-kongress och upprepad i nya former så sent som vid den
senaste LO-kongressen.
Då, på 1970-talet, men även senare, presenterades fonderna av föresprå-
karna oftast som en fråga om teknikaliteter, som ett instrument för att
komma till rätta med olika problem i samhällsekonomin. Under en period
påstods löntagarfonderna vara bra mot s.k. övervinster i näringslivet, och
några år senare var fonderna receptet för att komma till rätta med ”under-
vinsterna” i näringslivet. Därefter skulle fonderna rädda den ”solidariska lö-
nepolitiken”, utjämna förmögenhetsfördelningen och införa ”ekonomisk
demokrati” på lokal nivå.
Det under senare år mest använda argumentet har dock varit ”pensio-
nerna” och ATP-systemets reformbehov. Fonderna, som under 1970-talet
sades skola ligga i det arbetande folkets händer, flyttades i 1980-talets social-
demokratiska retorik över i hela folkets händer, för att på 1990-talet flyttas
till helt nya händer, nämligen det pensionerade folkets händer.
Att samma instrument - löntagarfonderna - enligt sina upphovsmän varit
lämpligt för att lösa helt olika samhällsproblem och vid olika tillfällen på-
ståtts kunna ägas av olika grupper demonstrerar att det centrala intresset för
fondanhängarna inte har varit att lösa de angivna problemen utan att få till-
gång till ett nytt instrument - fonder - för att överföra makt och inflytande
över svenskt näringsliv till fackföreningsrörelsens funktionärer. ”Successivt”
skulle man ”ta över”, för att citera LO-tidningen.
I valrörelsen 1991 diskuterade vi de senaste uppslagen, som alltjämt syftar
till kollektivisering av företag och placering av dem under facklig kontroll.
Som så många gånger förr kläds tankarna i tekniska resonemang om place-
ringsregler m.m.
Efter 20 års utredande och stridande är dock - förhoppningsvis - dessa
återkommande strävanden att kollektivisera ägandet av produktionsmedlen
i Sverige förvisat till historiens skräphög.
Dock - så länge som fackföreningsrörelsen, genom socialdemokratin, dri-
ver frågan måste ett antal villkor uppfyllas i samband med avvecklingen, och
de anges också i propositionen:
1. En återkollektivisering av aktierna i dagens löntagarfonder skall vara
omöjlig. Därför måste avvecklingen vara oåterkallelig till sin natur. Det skall
vara omöjligt för en eventuell framtida s-regering att återföra aktierna till ett
nytt löntagarfondssystem eller ett system som med statens hjälp överför
makt och inflytande över kapitalförvaltning och investeringsbeslut till fack-
liga funktionärer.
2. Den definitiva avvecklingen måste av samma skäl ske snabbt och vara
avslutad senast våren 1994.
3. För att säkerställa dels konsumentintresset, dels samhällets intresse av
effektiv kapitalanvändning, bör det lokala fackets rösträtt försvinna, såsom
anges i propositionen.
Från konsumenternas synpunkt bör nämligen producentintressen vara po-
litiskt och fackligt svaga, och facket - precis som en näringslivsorganisation -
är i detta sammanhang bevakare av producentintresset, icke av något med-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
borgar- eller samhällsintresse. Ett starkt lokalt fackligt inflytande tar sig -
naturligt nog - lätt uttryck i värnande av sysselsättningen i specifika företag
snarare än av långsiktig sysselsättning och lönsamhet på orten eller natio-
nellt. Ett starkt fackligt inflytande i fråga om kapitalförvaltning - observera
alltså, som kapitalförvaltare! - kommer lätt i motsättning till ansträngning-
arna att genom en effektiv kapitalanvändning nå en högre svensk tillväxttakt
och därmed också till tanken på säkrade pensioner.
Anledningen är naturligtvis att Sverige måste få fler och mer lönsamma
företag för att landets ekonomi skall kunna uppfylla den i särklass viktigaste
förutsättningen för goda pensioner, nämligen att under kommande år få upp
den erbarmligt dåliga ekonomiska tillväxttakten.
I dag är pensionsavgifterna ca 19 % av lönesumman. Om vi gör tankeexpe-
rimentet att 1990-1991 års tillväxttakt ökade till O-tillväxt och ekonomin se-
dan stannade i denna stagnation i 25 år - vilket i och för sig är högst osanno-
likt med Anne Wibble som finansminister - skulle den uttagna avgiften år
2015 vara mer än dubbelt så hög som i dag, ca 43 %. En så hög uttagssiffra
är ekonomiskt destruktiv och politiskt orimlig. Alltså: Om vi i Sverige inte
får upp tillväxten till 2-3 % per år blir, med dagens pensionssystem, nuva-
rande pensionsåtaganden omöjliga eller mycket svåra att uppfylla.
Ett viktigt sätt att få upp tillväxttakten genom att reformera pensionssyste-
met är att skapa ett starkare samband mellan avgifter och förmåner, dvs. ett
system som har en mer försäkringsmässig - aktuarisk - konstruktion än da-
gens ATP-system. Det kan gälla att förlänga intjänandetiden i grundpensio-
nen och att i ATP-systemet ta bort eller starkt minska inslagen av beskatt-
ning och skattekilar och i stället införa avgifter som motsvarar aktuariskt ut-
räknade pensionsförsäkringspremier.
Vilken roll kan dagens löntagarfonder spela i sammanhanget? Rent eko-
nomiskt knappast någon alls. Den skuld i form av ackumulerade pensions-
åtaganden som ATP-systemet bågnar under har uppskattats till mellan 3 000
och 4000 miljarder kronor. Det är alltså de krav som vi alla i aktiv ålder har
på systemet att leverera till oss när pensionstiden är inne. Även om löntagar-
fondernas samlade tillgångar på 22 miljarder kronor är en betydande summa
för ett hushåll, och t.o.m. för en finansminister, är den dock i detta samman-
hang närmast småpotatis.
Vad jag nu säger är närmast en personlig ståndpunkt, som jag har stöd för
av flera i riksdagsgruppen. Om det skulle visa sig möjligt att över blockgrän-
sen nå enighet om ett införande av ett aktuariskt utformat pensionssystem,
i kombination med en hyfsad grundpension lika för alla, ja, i så fall är det
värt att pröva tanken på att låta fondmedlen bli en grundplåt i ett nytt försäk-
ringsmässigt uppbyggt pensionssystem. Men då krävs snabbhet. Det gäller
att före valet 1994 utrusta varje pensionsberättigad medborgare med ett indi-
viduellt pensionskonto i ett privat försäkringsbolag eller i riksförsäkringsver-
ket, för att på kontot på ett oåterkalleligt sätt placera och bygga upp enskilda
människors privata pensionskapital.
Fru talman! Jag instämmer avslutningsvis i Per-Ola Erikssons och Lars To-
bissons yrkanden.
20
Anf. 18 STEFAN ATTEFALL (kds):
Fru talman! Jag som ung och ny riksdagsledamot får nu vara med om ett
historiskt ögonblick i Sveriges riksdag och i vår omvärld. Sovjetunionen upp-
hör som stat, fick vi veta på nyheterna i morse, samma dag som vi här i riks-
dagen skall besluta om en avveckling av de kollektiva löntagarfonderna.
Det är två händelser som på ett sätt faktiskt har med varandra att göra.
Det är inte så att löntagarfonderna har inneburit öststatssocialism i Sverige.
Vi skall inte använda den typen av överord. Men de svenska löntagarfon-
derna och den sovjetiska centralplanerade ekonomin, som nu kraschlandat,
bygger faktiskt på samma grundfilosofi. Det är tron på att staten vet bäst, att
politiker kan dirigera fram välstånd och misstron mot den enskilda männi-
skans förmåga och vilja att ta ansvar för sig själv och sin omgivning.
Skillnaden mellan kristdemokrati och socialism är på den här punkten
mycket tydlig. Kristdemokratin vill inte ta ifrån människan hennes ansvar,
utan stat och kommun skall stödja och uppmuntra henne till ett personligt
och gemensamt ansvarstagande. Debatten om vem som skall sköta sparan-
det i ekonomin är ett bra exempel på detta. Frågan är om det är staten som
i första hand skall göra det eller om det är enskilda hushåll. Här går alltså en
viktig skiljelinje.
Löntagarfondsdebatten har varit ett politiskt stridsämne under lång tid.
Det beror på den ideologiska laddning som frågan har. Ett fondsystem som
tar pengar från företag som går bra för att under statlig och facklig kontroll
köpa upp företag, innebar att ett allvarligt socialiseringsinstrument skapa-
des. Nu blev konstruktionen och den praktiska tillämpningen av fondsyste-
met inte så allvarlig som en del fondkritiker från början befarade. Men det
berodde inte på att den kritik som vi från olika håll riktade mot löntagarfon-
derna var felaktig. Jag tror snarare att det var tack vare kritiken som fond-
epoken i Sverige blev en period som vårt land kom undan med blotta för-
skräckelsen. Hade socialdemokraterna och LO fått härja fritt i denna fråga,
då tror jag faktiskt att skadorna på den svenska ekonomin hade blivit betyd-
ligt större än vad som nu blev fallet. Jag tror att vi ofta glömmer bort den
dimensionen i debatten. Kritiken mot förslaget här har betytt en hel del.
Då löntagarfonderna infördes angavs sex olika motiv till dem. De skulle
vara till för att underlätta den solidariska lönepolitiken, dämpa löneöknings-
takten, bidra till en jämnare förmögenhetsfördelning, öka utbudet av riskka-
pital, öka sparandet i ekonomin och stärka pensionssystemet. Bara det fak-
tum att det angavs så många olika skäl för löntagarfondernas införande ska-
pade misstänksamhet. Det finns nämligen inga system i världen och för öv-
rigt inga enskilda personer heller som klarar av flera olika uppgifter samti-
digt. I bästa fall blir resultatet halvdant.
Fru talman! Ser vi tillbaka på dessa åtta år med löntagarfonder kan vi kon-
statera att de inte klarade någon av sina uppgifter - inte ens halvhjärtat. Per-
Ola Eriksson och andra talare har utvecklat detta, varför jag inte skall för-
djupa mig i ämnet.
Jag tror att just insikten om misslyckandet med löntagarfonderna är orsa-
ken till att socialdemokraterna så radikalt har kovänt i frågan. Var finns de-
ras stolta försvar för löntagarfonderna? Var finns pläderandet för de sex mo-
tiven för att bibehålla och utveckla fondpolitiken? Det vore rimligt av social-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
21
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
demokraterna att plädera för dem om man trodde på dem. I stället är det
knäpptyst. Inte ett ord sägs om de gamla motiven i socialdemokraternas mo-
tion. Vad vi får höra är långa utläggningar om att fondsystemet är en del av
pensionssystemet och att pengarna skall användas för att stärka ATP-syste-
met. Ett konstlat biargument 1984 har blivit ett huvudargument 1991. Pen-
sionernas framtid avgörs inte av de ca 20 miljarder i engångsbelopp som
eventuellt skall sättas in i ATP-systemet enligt socialdemokraterna, utan den
avgörs av att samhällsekonomin fungerar och att det totala sparandet ökar.
Min fråga till socialdemokraterna är därför: Skäms ni för vad ni sade 1983
och 1984 samt dessförinnan? Varför håller ni i er motion inte fast vid de ur-
sprungliga motiven till införandet av löntagarfonder? Eller kan ni kanske här
i kammaren erkänna att löntagarfonderna var ett misslyckande?
Vad vi nu skall satsa på, enligt kds och den nya regeringens mening, är att
stimulera hushållens sparande. Vi skall stimulera vinstdelning på företags-
nivå och ge näringslivet fasta och förutsägbara spelregler. Då främjar vi ut-
vecklingskraften i landet, och då får vi också upp sparandet. Vi ökar trygghe-
ten för de gamla och infriar löftena om höjda pensioner till dem. Vi får också
en sund och dynamisk marknadsekonomi.
I dag tar vi i denna kammare ett viktigt steg på den nya kurs som Sverige
slagit in på. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till hemställan i finansutskot-
tets betänkande 9.
Anf. 19 ROLAND SUNDGREN (s) replik:
Fru talman! Stefan Attefall frågar om vi socialdemokrater skäms för de
motiv som vi angav 1984 för löntagarfondernas införande. Jag tycker att Ste-
fan Attefall borde skämmas litet grand för sitt anförande här. Det var verkli-
gen fyllt av floskler.
Stefan Attefall säger vidare att vi socialdemokrater bygger på samma
grundfilosofi som i öststatsländerna, dvs. att staten vet bäst. Men på markna-
den finns statliga företag, kooperativa företag och även företag med inslag
av aktier från pensionssparare via fondsystemet. Beslut fattas i demokratiskt
valda styrelser, vilket man knappast kan säga när det gäller många privatka-
pitalistiska företag där besluten fattas i slutna rum. Vi får nu betala kreditför-
luster som på ett år har blivit lika stora som det samlade löntagarfondskapita-
let.
Löntagarfonderna har gett riskkapital till svenskt näringsliv. De har också
utgjort ett stöd till de små och medelstora företagen. Löntagarfonderna har,
som Kjell-Olof Feldt skriver i sin bok, bidragit till en bättre förmögenhets-
fördelning i det svenska samhället. Alla medborgare fick del av den enorma
förmögenhetsökning som skedde. Det råder inget tvivel om att fonderna har
stärkt pensionssystemet. Nu finns det 22 miljarder i fonderna.
Kds följer alltid moderaterna, är knäpptysta och kommenterar inte ett ord
av det moderaterna säger. Kds är tydligen med på att dela ut sparpremier till
dem som har råd att spara. Till dem som har skall vara givet, till dem som
intet har skall allt tas ifrån. Vi har ju fått en bibel att läsa i, och det är kanske
den regeln som kristdemokraterna nu följer.
22
Anf. 20 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Fru talman! Roland Sundgren kommenterade vad jag sade om gemensam
grundfilosofi. Vad jag sade var att det inte har blivit öststatssocialism i Sve-
rige, och det vill jag gärna betona. Det är inte så jag vill argumentera. Social-
demokraternas filosofi tycks vara att allt skall skötas uppifrån. Sparandet
skall ligga i statens regi, och man vill dirigera mycket av den ekonomiska
utvecklingen. Många håller säkert med mig om att det finns en sådan grund-
filosofi i socialismen, även om den har tillämpats olika extremt i skilda delar
av vår värld.
Jag frågade om ni skämdes för de sex olika motiven vid införandet av lön-
tagarfonderna. Man hade väntat sig att ni i er motion åtminstone skulle ha
redogjort för motiven till löntagarfondernas införande och för hur utveck-
lingen har varit under de senaste åtta åren. Har ni varit stolta över löntagar-
fonderna? I stället för ni fram ett av de motiv som kom fram i slutfasen av
löntagarfondsdebatten 1983, dvs. att stärka ATP-systemet. Ni har lagt hela
tonvikten vid detta och gjort fondfrågan till en pensionsfråga. Det var inte
alls det ursprungliga motivet för löntagarfondernas införande. Inte ett ord
säger ni om de övriga motiven i er motion; det är bara att läsa innantill. Det
verkar som om ni över huvud taget inte vill prata om dessa motiv. Det görs
ingen som helst utvärdering.
En annan sak gäller förmögenhetsfördelningen i samhället. Under 1980-
talet skedde en förmögenhetsomfördelning från vanliga sparare till lånta-
gare, från vanliga löntagare till kapitalägare genom den devalveringspolitik
socialdemokraterna förde. Det är bara att studera verkligheten så får vi sva-
ret på hur ni har lyckats med löntagarfondssystemet.
Anf. 21 ROLAND SUNDGREN (s) replik:
Fru talman! Stefan Attefall säger att vi vill att allt skall styras uppifrån.
Men under senare år har besluten i skilda företag flyttats allt närmare männi-
skorna. Kristdemokraterna vill nu ta bort en del av detta beslutsfattande. De
fackliga organisationerna i företagen skulle ju få vara med om beslutsfattan-
det beträffande användningen av den fjärde och femte AP-fonden. Vi social-
demokrater är anhängare av att besluten fattas på rätt nivå. I mycket stor
utsträckning skall besluten enligt vår mening fattas så nära människorna som
möjligt.
Vi är inte enbart ute efter att stärka pensionssystemet, men vi anser detta
vara synnerligen viktigt i och med att man vet att pensionssystemet kommer
att bli utsatt för stora påfrestningar omkring år 2010. Då blir fyrtiotalisterna
pensionärer, och det blir en kraftig ökning av antalet pensionärer. Det är ett
problem som vi redan nu måste diskutera. Därför är det viktigt att slå vakt
om det kapital som finns i löntagarfonderna och se till att avkastningen blir
effektiv. Men vi säger också att löntagarfonderna bidrar till ett mycket vär-
defullt riskkapital för utveckling av svenskt näringsliv. Pengarna kommer i
väsentlig grad att också bidra till att svensk industri i den internationella
värld som vi lever i kan bli kvar i svensk ägo. Det är också en mycket viktig
sak. När så många företag nu flyttar ut sina beslut till andra länder, är det
viktigt att ha ett kapital som kan bidra till att företag stannar kvar i landet.
Man kan alltid diskutera om förmögenhetsfördelningen skulle ha varit
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
23
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
24
ännu sämre om inte löntagarna fått del av den här förmögenheten via fon-
derna. Det är något som Kjell-Olof Feldt konstaterar i sin bok.
Anf. 22 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Fru talman! Roland Sundgren undrar om inte förmögenhetsfördelningen
hade varit ännu sämre om inte löntagarfonderna hade funnits. Tillåt mig be-
tvivla den saken. Det kunde knappast ha blivit sämre än vad verkligheten nu
visar.
Vad så gäller frågan om att stärka pensionssystemet kommer vi inom kds
aktivt att arbeta för en bra lösning på pensionsfrågan. I den pensionsbered-
ning som nyligen har tillsatts anser jag att det skall föras ett öppet resone-
mang om den saken. Carl B Hamilton framförde i sitt inlägg en del intres-
santa idéer om hur man kan hitta bryggor mellan partierna i den här frågan.
Själv är jag mycket öppen för hur löntagarfondsmedlen skall användas för
att stärka sparandet och för att åstadkomma en långsiktig och god utveckling
av näringslivet i Sverige.
Hur vill då vi öka inflytandet för den enskilda människan? Vi handlar helt
i enlighet med den kristdemokratiska subsidiaritetsprincipen, som går ut på
att flytta besluten närmare de enskilda människorna. Däremot skall de inte
flyttas närmare höga fackliga funktionärers kanslier. De enskilda männi-
skorna måste ges möjlighet och stimulans att spara för att kunna klara tillfäl-
liga svackor i ekonomin och för att kunna forma sitt liv efter eget huvud och
egen förmåga. Men vi vill också ha ett vinstdelningssystem i de lokala företa-
gen. Vi vill stärka små och medelstora företags möjligheter att utvecklas.
Dessutom måste också lokala fackliga organisationer ges möjligheter att
verka. I det socialdemokratiska Sverige har utvecklingen snarast drivits mot
att centrala kanslier med sina fackliga företrädare liksom andra centrala or-
gan givits ett stort inflytande. Det har enligt min mening inte varit en riktig
utveckling. På den punkten har vi skiljaktiga uppfattningar.
Anf. 23 BO G JENEVALL (nyd):
Fru talman, ärade ledamöter! Det är ett historiskt beslut som vi skall fatta
i dag, nämligen beslutet att avveckla löntagarfonderna. De flesta av oss an-
ser nog att dessa fonder aldrig skulle ha kommit till. Beslutet att införa dem
var ur flera synpunkter tvivelaktigt. Men det är historia, och i dag gäller det
att skriva det första kapitlet i den nya historien.
Vi är naturligtvis överens med regeringen om att avveckla löntagarfon-
derna, men vi har en något annan syn på hur kapitalet skall användas. Det
är särskilt glädjande att se att ansvarig minister har suttit i kammaren under
hela debatten och - förmodar jag - noga lyssnat på vad som sagts.
Har man lyckats samlat in 22 miljarder, även om det skett på tvivelaktiga
» grunder och kanske t.o.m. inte helt lagligt - en del jurister anser det - bör
man inte skingra kapitalet utan använda det med förnuft. Som framgår av
vår motion och särskilda yttrande i det aktuella betänkandet vill vi använda
pengarna till bl.a. följande:
Vi vill till att börja med privatisera kapitalet. Vi anser i likhet med rege-
ringen att det skall ske genom ett beslut som inte går att riva upp. Kapitalet
kan i princip återföras till dem som en gång har betalat in det. Det har sagts
att detta av praktiska skäl inte är möjligt. Vi tvivlar på det, inte minst med
tanke på att det finns en effektiv byråkrati i detta land. Låt oss använda oss
av den med förnuft i detta sammanhang. Det är nämligen väl dokumenterat
vilka som har betalat in pengarna, och det bör inte vara någon större konst
att spåra dem. Pengar som har betalats in av företag som har köpts upp, för-
svunnit eller gått i konkurs kan man samla i en pott och göra något förnuftigt
för.
Vi föreslår vidare att man skall låta det samlade löntagarfondskapitalet,
delvis eller gärna till fullo, utgöra egenkapital i vad vi vill kalla för den pri-
vata investeringsbanken. Förslagsvis 10 % av kapitalet kan omvandlas till
aktiekapital. Aktierna kan proportionellt delas ut till dem som har ställt me-
del till förfogande.
I vår motion har vi försökt skapa öppningar för olika förslag. Man kan
tänka sig att delar av kapitalet omvandlas till någon form av folkaktier. Ge-
nom att använda löntagarfondernas kapital på detta sätt, alltså som egenka-
pital i en bank, behöver man inte skingra kapitalet. Det kan lätt formeras
genom att man låter banken låna upp fyra fem gånger det egna kapitalet. Det
skulle ge en kapitalstark bank med hög soliditet, som skulle bli en betydande
tillgång för små och medelstora företags kapitalförsörjning. Det skulle vi-
dare ge mycket positiva och nödvändiga signaler till hela marknaden och för-
modligen påverka de etablerade bankernas kreditgivning till kunderna.
Vi vill att investeringsbanken skall ha två huvudinriktningar, nämligen att
satsa på miljöfrämjande åtgärder och ge nya små och medelstora företag till-
gång till riskvilligt kapital för framtida satsningar. En annan fördel med en
bank är att kapitalet som huvudsakligen består av börsaktier inte behöver
skingras utan kan utgöra bankens egenkapital, vilket naturligtvis kräver en
lagändring. Eftersom det finns 3,5 miljarder i likvida medel i det samlade
löntagarfondskapitalet kan man snabbt komma i gång.
Vad är det då som hindrar att förslaget kan genomföras, eftersom det i
varje fall borde stämma väl överens med regeringens politiska inrikting? Ja,
det enda verkliga hindret är troligen den politiska ”retoriken”, kring vilken
jag skulle vilja uppehålla mig en stund.
I ett företag måste man snabbt anpassa sig till förändringen av marknaden,
kunder, teknik och lagar och andra samhällsförändringar annars får det
snabbt allvarliga konsekvenser-ja, kanske rent av konkurs. Men i politiken
verkar retoriken många gånger viktigare än förnuftiga och pragmatiska be-
slut grundade på föreliggande fakta, men jag hoppas att jag har fel.
Jag är född optimist och har faktiskt sett tydliga tecken på att vi kan få
visst gehör för våra tankar i den fortsatta behandlingen av detta ärende. Re-
toriken kanske trots allt inte är orubblig.
Avslutningsvis vill jag komma med några kommentarer till det som har
sagts i debatten. Roland Sundgren sade att vi hade ansett det vara ansvars-
löst att fördela pengarna såsom regeringen har föreslagit. Det har vi inte
sagt. Vi har sagt att det kan vara tvivelaktigt ur fördelningspolitiska synvin-
klar.
Lars-Ove Hagberg sade att det var svårigheter att göra av med pengarna.
Det tycker jag är ett ganska märkligt yttrande.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Avveckling av
löntagarfonderna
25
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
26
Per-Ola Eriksson framhöll att det måste bli en definitiv avveckling. Vårt
förslag är verkligen definitivt. Det här kan inte återkomma.
I övrigt kan jag instämma med de andra talarna. Fru talman! Jag vill yrka
bifall till hemställan i finansutskottets betänkande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1991/92:NU10 Privatisering av statligt ägda företag, m.m. (prop. 1991/92:49
och 1991/92:69 samt skr. 1991/92:20).
Anf. 24 BO FINNKVIST (s):
Fru talman! Jag började som riksdagsledamot år 1982 och blev då supple-
ant i näringsutskottet. Jag minns att den mest akuta frågan, som vi fick ägna
mycket tid åt under hösten 1982, gällde den nödlidande statliga företagssek-
torn. En del av de företag som den borgerliga riksdagsmajoriteten hade
övertagit under 70-talet var i omedelbart behov av stora kapitaltillskott för
att undvika konkurs. I dag, efter nio år med socialdemokratisk regering, går
de statliga företagen bra. De gav staten en inkomst på drygt 20 miljarder
kronor förra året. De statliga företagen är alltså en betydande inkomstkälla.
Under socialdemokratisk ledning har denna företagssektor vänts från en för-
lustaffär till en betydande vinstaffär till statens förmån.
Ett mödosamt strukturarbete har bedrivits, där omsorgen om en företags-
mässigt sund utveckling stått i förgrunden. I detta arbete har ingått att från
fall till fall bredda ägandet genom att låta privata intressen få ett inflytande
i de statliga företagen, liksom att sälja statliga företag när så ansetts motive-
rat. Den omsorgen bör gälla också i fortsättningen. Då säkerställs ett ägande
som upprätthåller konkurrensen och motverkar maktkoncentrationen.
För att den statliga industrin skall ge bästa möjliga resultat måste staten
uppträda som aktiv ägare. Ett led i detta arbete var bildandet av förvalt-
ningsbolaget Fortia 1990.
Den borgerliga regeringen tar nu första steget i ett omfattande system-
skifte. Man föreslår utförsäljning av aktier i 35 namngivna statliga företag
samt avveckling av förvaltningsbolaget Fortia. Man ödelägger därmed nio
års framgångsrikt arbete med dessa företag. Man planerar att sälja aktier för
ca 10 miljarder kronor per år under en lång tid framöver. Näringsministern
har uttalat att om det blir svårt att avyttra så mycket aktier på marknaden,
kommer staten att rabattera priset på aktierna för att säkerställa försälj-
ningen. Detta har framgått av artiklar i massmedia.
En utförsäljning av statliga företag i den skala som man har tänkt sig skulle
enligt vår mening i ett slag ta i anspråk en stor del av det riskkapital som
behövs för det övriga näringslivet, inte minst för de små företagen. Det
skulle också leda till en utarmning av lands- och glesbygden, där dessa före-
tag i allmänhet är lokaliserade. Det gäller inte minst en avyttring av statens
vattenfallsverk, domänverket samt LKAB. Dessa företag är mest kopplade
till av staten ägda naturrikedomar.
Förändringar i det statliga företagsägandet måste prövas från fall till fall
och inte genomföras som en ideologisk aktion och framför allt inte som en
realisation. Utgångspunkten skall vara att skapa bästa möjliga förutsätt-
ningar för varje företag och bästa möjliga ekonomiska resultat för staten.
Den socialdemokratiska politiken har lyckats med att förena dessa två
målsättningar. Den borgerliga regeringen tror sig inte om att kunna klara
detta. Det är den enda slutsats man kan dra av förslaget om utförsäljning.
Förslaget om utförsäljning innebär också att man vill frånta riksdagen allt
inflytande över organisation och verksamhet i de statliga företagen. Rege-
ringen skall sköta allt med hjälp av en tillkallad kommission. Nuvarande nä-
ringsministern Per Westerberg, som nu finns här i kammaren, har som riks-
dagsledamot kritiserat denna ordning i många debatter om statliga företag.
Är verkligen den borgerliga regeringen beredd att ikläda sig rollen som för-
valtningsbolag med professionell styrelse? Det blir resultatet av denna ny-
ordning. Det kommer i praktiken att ta tiotals år att sälja ut företagen, och
under den tiden bör dessa företag, liksom tidigare, ha en aktiv ägare.
Om riksdagen ger regeringen det föreslagna bemyndigandet innebär det
också att riksdagen frånhänder sig möjligheten att vara med och bestämma
om vad inkomsterna från eventuella försäljningar skall användas till. Med
vår uppläggning, dvs. den nuvarande ordningen, kan vi besluta detta, från
fall till fall.
Riksdagen kommer, om man ger det föreslagna bemyndigandet, att av-
säga sig rätten till inflytande över statens egendom. Har majoriteten verkli-
gen tänkt den tanken fullt ut? Det blir en minoritetsregering som kommer
att förfoga fritt över statligt ägda, mycket omfattande naturrikedomar.
Från socialdemokratiskt håll avvisar vi regeringens förslag om privatise-
ring av statligt ägda företag, som det presenteras i proposition 69. Vi anser
att staten även fortsättningsvis skall kunna äga och driva företag. Det hind-
rar inte att vi kan tänka oss fortlöpande förändringar i det statliga ägandet,
såsom försäljning av företag helt eller delvis till privata intressen, då så anses
motiverat.
Den rundgång som ligger i regeringens förslag kan vi inte acceptera. Skat-
tebetalarna har ju redan varit med om att bygga upp många viktiga samhälls-
funktioner, som sedan organiserats i företags- eller affärsverksform. Som ex-
empel kan nämnas gruv-, skogs- och stålnäringarna, post- och televerk samt
eldistribution. Nu vill regeringen privatisera de statliga företagen bl.a. ge-
nom att erbjuda enskilda personer i vårt land, dvs. skattebetalarna, att köpa
aktier i företagen. Skattebetalarna skall alltså än en gång vara med och be-
tala de statliga företagen.
Vi föreslår att regeringen återkommer till riksdagen med ett nytt förslag
om hur staten i fortsättningen skall bli ännu aktivare som företagsägare.
Jag yrkar avslag på proposition 69 och bifall till reservationerna 1 och 2 till
betänkandet.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
27
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
28
Anf. 25 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Vänsterpartiet vill se ett samhälle med ekonomisk mångfald,
där det finns en blandning av olika ägarformer, där det finns samhällsegen-
dom, kooperativ och privat företagsamhet. Allt detta behövs. Vi behöver en
ekonomi med starka demokratiska inslag. Vi behöver en ekonomi som är
underordnad ekologiska lagar. Makt och inflytande skall utövas genom
ägande, lagstiftning och konkurrens på marknader.
Mot den bakgrunden anser vi att ett statligt ägande är motiverat och att
även ett utökat statligt ägande kan motiveras, t.ex. med att det behövs en
motvikt till den starka privata maktkoncentrationen inom det svenska nä-
ringslivet. Det kan motiveras med att statligt ägande automatiskt medför en
demokratisk, rättvis fördelning av förmögenhetstillväxten. Överskott, av-
kastning av verksamheten, går in till statskassan och fördelas rättvist ut till
medborgarna. Värdestegringen ligger kvar i den gemensamma egendomen.
Det är självklart, med vår utgångspunkt, att den privata maktkoncentra-
tionen inom svenskt näringsliv måste brytas upp. Vi tycker inte att det är
motiverat att diskutera om staten skall äga 50,25 eller 10 % inom ett företag
eller inom en sektor. Det viktiga är att de här tre delarna, privat, kooperativt
och samhällsägt, kan balansera varandra så att ingen sektor får dominera
alltför mycket. Det är också rimligt att det statliga ägandet, som i dag finns
i en mängd olika former, från helägande till över hälftenägande till minori-
tetsposter, framför allt är till för att ge insyn i verksamheterna.
Vissa områden i svenskt näringsliv är speciellt intressanta. Man kan säga
att de är strategiska ur ett långsiktigt försörjningsperspektiv, och då menar
jag ett sådant perspektiv där man väger samman ekologiska, ekonomiska,
sociala och regionala hänsynstaganden. Råvarutillgångar, viss basindustri,
framtidsbranscher är exempel på sådana områden, sådana strategiska sekto-
rer, där det är motiverat med ett starkt samhälleligt engagemang. Korvfabri-
ker, hotell eller läskedrycksföretag kan knappast betecknas som strategiska.
Långsiktigt samhälleligt engagemang kan finnas ändå.
Det kan vara vettigt att ha kvar t.ex. Procordia, när företaget ger avkast-
ning efter de satsningar som staten har gjort. Men sett på sikt är det rimligt
att staten gör sig av med den typen av engagemang och använder de pengar
man får in till satsningar inom nya områden, i framtidsbranscher.
Statligt ägande bör och måste vara aktivt. Det innebär att det finns ett en-
gagemang direkt i företagens verksamhet. Man bryr sig om hur det går för
dem. Man satsar på dem som har framtiden för sig och drar sig ur de bran-
scher som inte längre är framtidsbranscher, som bör avvecklas.
Vänsterpartiet har genom sin medverkan vid tillkomsten av förvaltnings-
bolaget Fortia underlättat ett sådant aktivt ägande, och vi tycker att Fortias
verksamhet bör fortsätta och vidareutvecklas.
Det är av många olika skäl nödvändigt med ett aktivt, engagerat statligt
ägande, därför att det statliga ägandet konkurrerar alltid med det privata.
Det bästa argumentet mot samhällsägande, mot statligt ägande, är dåligt
skötta statliga företag. Vi kräver alltså att de statliga företagen sköts bra och
engagerat och att det görs framtidssatsningar. För att detta skall kunna ske
måste de verka i konkurrens. För att detta skall kunna ske krävs det att de
anställda i företagen har inflytande över verksamheten.
Det talas i många av de propositioner som regeringen har lagt fram under
hösten om vikten av att få fart på produktiviteten. Väldigt sällan, nästan ald-
rig, nämns de anställda som en resurs, inte heller det stora produktivitetspro-
blemet, nämligen att man i företagandet inte tar till vara de resurser som de
anställda utgör fullt ut. Det enda sättet att göra det på är att demokratisera
strukturen, ledningen inom företagen.
Regeringen har ingen förståelse för värdet av statligt ägande. Man säger i
sin proposition, och utskottet säger i betänkandet, att statligt ägande inte är
förenligt med en väl fungerande marknadsekonomi. Detta är i grunden fel.
Det är snarast så att statligt ägande är en förutsättning för en väl fungerande
marknadsekonomi, just som balans, som motvikt, till ett privat ägande, som
många gånger blir alltmer anonymt, alltmer institutionaliserat, där banker
och försäkringsbolag går ihop, där ägandet i stor utsträckning sker genom
fonder - ett mycket anonymt ägande.
Vi delar inte heller regeringens onyanserade syn på statens tillgångar. Det
är skillnad, Per Westerberg, mellan att äga å ena sidan skog, malm och vat-
ten och å andra sidan korv- eller läskedrycksfabriker. Tidigare borgerliga re-
geringar har insett detta. De har ansett det motiverat att säkra ett svenskt
ägande av naturresurser. Den politik som regeringen håller på att föra kan
mycket väl leda till ett utländskt övertagande av naturresurser, ett utländskt
övertagande med starka utländska statliga inslag.
Regeringens politik är extremistisk med en onyanserad nyliberal syn utan
förståelse för demokratiskt ägande. Tidigare borgerliga regeringar har sett
det här på ett annat sätt. Man har tagit sitt ansvar under lågkonjunktur och
försökt överbrygga lågkonjunkturen och hjälpa till att strukturera om bran-
scher. Ibland har man haft framgång, men ibland har man misslyckats. Som
jag sade tidigare har man försökt säkra naturtillgångarna.
Den proposition om privatisering av statlig egendom som regeringen har
lagt fram är ett hafsverk. Det finns ingen motivering till att just de namn-
givna 35 företagen skall försäljas. Inte heller finns det någon beskrivning av
företagen, och ibland undrar man om regeringen egentligen har vetat vad
den vill sälja. Exemplet statens bakteriologiska laboratorium gör en sådan
fråga berättigad. Näringsutskottet har varit tvunget att vända sig till rege-
ringskansliet med frågan: Vad är det som ni egentligen vill sälja? Därefter
har regeringen fått ta sig en funderare för att sedan komma tillbaka och säga
att det väl egentligen inte gällde hela verksamheten utan delar av den. Men
delarna är inte i sådant skick att de kan säljas just nu. Bakteriologiska labo-
ratoriet måste först omstruktureras.
Avslutningsvis skall jag säga några ord om Vattenfall. Vattenfall har om-
bildats till ett statlig bolag. Nu vill regeringen att Vattenfall inte skall behöva
vända sig till riksdagen för att begära tillstånd till stora investeringar. Jag
tycker att detta är ett dåligt förslag, eftersom Vattenfall är en stor aktör på
kärnenergimarknaden. Det finns beslut i Vattenfalls investeringsprogram
som går ut på att man skall bygga om kärnkraftsreaktorer inifrån. Ger man
Vattenfall fria händer att agera, finns det en uppenbar risk att vi får nya kärn-
kraftsaggregat i de gamla, särskilt med tanke på att kärnteknikutredningen
i sitt betänkande inte anser sig kunna lägga fram något förslag som förbjuder
nyinvesteringar i produktions- och effekthöjande syfte. Regeringens utta-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
29
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
30
lande att det är mest praktiskt att den får fria händer att sälja ut arbetsplatser
för bortåt 120 000 anställda är djupt odemokratiskt.
Som jag sade inledningsvis vill vi gärna medverka till ett aktivt och effek-
tivt statligt ägande, där man flyttar ägarengagemanget från bransch till
bransch, från företag till företag, där man avvecklar och där man gör nysats-
ningar. Men det är ett oavvisligt krav att detta sker med demokratisk kon-
troll genom riksdagsbeslut. Jag tar bestämt avstånd från förslaget att ge rege-
ringen fria händer att sköta utförsäljningen, ett beslut med verkan under
lång tid framöver, som det står i näringsutskottets betänkande.
Med detta, herr talman, vill jag yrka avslag på propositionen och bifall till
de socialdemokratiska reservationerna.
Anf. 26 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Herr talman! Vi har i dag hört mycket om dagens historiska betydelse,
och det är otvivelaktigt en dag av stort politiskt och även historiskt intresse.
Riksdagen skall i dag fatta beslut om att äntligen avveckla löntagarfonderna
och besluta om en ny småföretagspolitik, upphäva regler om utländska för-
värv av svenska tillgångar, ge Sverige en skattepolitik för tillväxt och slutli-
gen, vilket vi just nu debatterar, ge regeringen rätt att privatisera hela eller
delar av det statliga ägandet i 35 företag med tillsammans en omsättning på
uppemot 120 miljarder och med ungefär 115 000 anställda, varav huvudde-
len i Sverige.
Det är i dag som vi lägger om kursen och tar det första stora steget bort
från planhushållning och politisk styrning. Det är i dag vi tar det första stora
steget fram mot en marknadsekonomi, byggd på privat företagsamhet och
fylld av dynamik och förväntningar.
Det är värt att notera att samma år som socialdemokraterna i Sverige ge-
nomdrev sina löntagarfonder - år 1983 - for den nuvarande näringsminis-
tern, jag och några till till London för att studera privatisering av statlig verk-
samhet. Ända sedan dess har moderata samlingspartiet tillsammans med
centern och folkpartiet i motioner krävt utförsäljning av statliga företag.
Förslagen har under årens lopp finslipats, och i dag ligger här i riksdagen ett
färdigt regeringsförslag för godkännande.
Herr talman! Otvivelaktigt skulle Sverige ha sett annorlunda ut, om vi
1983 hade omdanat Sverige till en marknadsekonomi i stället för att driva
socialiseringen vidare.
Det är också värt att notera att åtta år efter löntagarfondernas bildande,
och efter allt som hänt med socialismen i Östeuropa, står fortfarande social-
demokraterna som försvarare av statliga fonder och som i rätt hög grad mot-
ståndare till privatisering av statlig verksamhet.
Ett statligt ägande är anonymt. Äganderollen kan inte utövas på samma
kraftfulla sätt som i ett privat och dynamiskt näringsliv. Mycket av ägarkapi-
talet i de statliga företagen har inte varit tillräckligt smidigt och har därför
blivit bundet i stagnerande verksamheter.
Nya idéer och nya marknadsmöjligheter är lättare att förankra i dyna-
miska ägarmiljöer. Tyvärr måste man konstatera att de statliga företagen
inte tillhör denna miljö. Ett starkt yttre tryck mot ett företag och ett hot mot
ett företags existens har på det privata området ofta lett till att förändringar
drivits fram via ägarskiften. I statligt ägda företag har detta yttre tryck kun-
nat balanseras mot den goda statens givmildhet och därmed inte lett fram till
nödvändiga anpassningar av gällande affärsidéer till ny strategi i vad gäller
modern teknik och ny marknadsorganisation. Staten - kanske i högre grad
socialdemokraterna - har varit mera kompetenta som konservatorer än som
produktoch företagsutvecklare.
En privatisering är ett steg bort från den förstelning av ägarkapitalet som
präglat mycket av det socialdemokratiska synsättet under decennier här i
Sverige.
Vi fyra borgerliga partier som stöder regeringens förslag vill komma bort
från ett samhälle där förhandlingar och maktutövning - ja, t.o.m. hot -
många gånger blir viktigare för framgång än idérikedom och skapande för-
måga, kunskaper och vilja att konkurrera på marknaden.
Regeringens förslag till privatisering av en stor del av statlig verksamhet
är ett led i att förstärka mångfalden, det enskilda ägandet och konkurrensen.
Det som Sverige behöver, herr talman, är mera av dynamik och mindre av
stillastående. Sverige behöver mera av konkurrens och mindre av monopol
och starka oligopol. Sverige behöver mera av privat företagande och mindre
av statlig styrning och statligt företagande.
Det förvånar att den socialdemokratiska minoriteten inte har tagit till sig
de förändringar som gått över världen. Socialismens förlegade syn präglar
socialdemokraternas motion, där man kan läsa följande: ”Det är ett natio-
nellt intresse att de naturtillgångar som Vattenfall förvaltar ägs av staten och
att verksamheten står under regeringens och riksdagens överinseende.”
Detta låter mer som klassisk sovjetisk musik från förra hälften av 1900-talet.
I socialdemokraternas partimotion är man negativ till att ge regeringen
rätten att utan riksdagens hörande i varje enskilt fall sälja ut hela eller delar
av statliga företag. Man tror att den borgerliga regeringen skall vräka ut före-
tagen genom en realisation och att vinsterna skall hamna i privata aktieäga-
res händer. Man kommer också enligt socialdemokraterna att dränera mark-
naden på riskvilligt kapital och därmed göra det svårt för andra företag att
få riskvilligt kapital.
Det här är, herr talman, helt fel. Vem tror att en borgerlig regering skall
rea ut statens tillgångar och dränera marknaden på riskkapital, när det är
precis tvärtom. Det är riskkapital som saknas och som nu skall skapas genom
alla de åtgärder som den nuvarande regeringen vidtar på en lång rad områ-
den.
Ett marknadsmässigt pris skall givetvis sättas på de aktier som säljs i de
statliga företagen och där priset baseras på nuvarande och förväntade vinst-
utsikter. Det fina i detta är att pengarna skall kunna användas till att inve-
stera i infrastruktur, vägar, järnvägar, flyg och mycket annat som behövs,
eftersom vi har alltför mycket av rost och röta i det svenska samhället. Detta
leder till arbete för många under byggnadstiden och bidrar till snabbare och
billigare kommunikationer för svensk industri.
Herr talman! Sverige är äntligen på rätt väg.
Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag på
reservationerna och på vänsterpartiets yrkande om bifall till den i betänkan-
det infogade meningsyttringen.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
31
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
32
Anf. 27 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag under om Per-Richard Molén och resten av den svenska
befolkningen lever i samma verklighet. Per-Richard Molén säger att Sverige
i dag är en utpräglad planekonomi, ett samhälle fullt av rost och röta och ett
samhälle i upplösning.
Det finns säkert brister i det svenska samhället. Men att Sverige i dag
skulle vara en planekonomi av sovjetisk 50-talstyp, det är väl en litet märklig
beskrivning. Jag skulle därför vilja att Per-Richard Molén utvecklar dessa
tankegångar. Vad är det i svenskt beslutsfattande, i svensk näringslivsstruk-
tur, i svenskt ägande, i svenskt inflytande, i svenska kommuner och i svenska
landsting som är av sovjetisk planekonomityp? Jag vill att detta skali göras
fullständigt klart, eftersom Per-Richard Molén är företrädare för det allt do-
minerande regeringspartiet, nämligen moderata samlingspartiet.
Det som behandlas i dag handlar tydligen inte om sakförhållanden och
inte om att skapa effektivt ägande utan om att göra ett slags politisk borgerlig
revolution som bygger på en förvrängd verklighetsuppfattning. Jag tycker
att detta är oerhört uppskakande och skrämmande.
Anf. 28 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Det är väl ganska lätt att konstatera att det Sverige som vi i
dag har är ett land i obalans. Vi har på många håll dåliga vägar och dåliga
kommunikationer. Vi har en sjukvård som i mycket hög grad lider av stora
brister och långa köer. Vi har kommunala vattenledningssystem som kräver
stora och många års insatser. Mycket av detta visar på behovet av tillgång till
ett kapital i infrastruktur.
Att det har blivit på detta sätt, beror på den socialistiska politik som har
förts, där man mera har satsat på olika reformer och på det sättet inte har
skapat det kapital som har behövts för att bygga upp och investera i en fram-
tid. Det är därför som detta steg tas.
Det som vi nu ser i Sverige är precis samma sak som man ser i de östeuro-
peiska länderna. De går igenom en fruktansvärt bekymmersam omställ-
ningsprocess. Men vi har också här i landet fått en liten del av samma konse-
kvenser beroende på en felaktigt förd socialdemokratisk och socialistisk po-
litik, för att infoga även Rolf L Nilsons parti i detta sammanhang. Det är
dessa konsekvenser som vi i dag får uppleva.
Anf. 29 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Nu talar Per-Richard Molén om obalans. Det är litet annor-
lunda. Det var inte detta som jag frågade om. Jag frågade vad det var i det
svenska systemet, i den svenska politiken och i det svenska ägandet av nä-
ringslivet i dag som är planekonomi av öststatstyp och t.o.m. av gammal öst-
statstyp.
Stora delar av industrin har ju förstatligats av borgerliga regeringar. Bas-
näringarna och naturtillgångarna överfördes, som jag sade, tidigt till staten
av borgerliga regeringar. Under den förra stora konjunkturnedgången för-
statligades en stor del av det som i dag är statligt genom den borgerliga rege-
ringens försorg i det vällovliga syftet att överbrygga en konjunktursvacka
och hjälpa till med omstruktureringen. Var det som Nils G. Åsling och andra
ministrar och borgerliga politiker bedrev i själva verket en från Moskva ledd
konspiration för att införa planekonomi och socialism i Sverige? Det kan väl
inte vara Per-Richard Moléns avsikt att hävda detta.
Anf. 30 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Vi har i dag i princip ett sjukvårdsmonopol i Sverige som har
väldigt mycket av samma mönster som det som finns i Östeuropa. Vi har
löntagarfonder och en lång rad andra statliga fonder med ett starkt fackföre-
ningsmässigt inflytande som också stämmer mycket väl överens med själva
den socialistiska uppbyggnaden. Och vi har en stor statlig sektor som på ett
mycket avgörande sätt styr verksamheten i Sverige och som inte frigör de
privata och dynamiska krafter som vi i dag så väl behöver i Sverige.
Jag tror inte att de politiska myndigheterna har vare sig information eller
möjligheter när det gäller att bedöma investerings- och produktionsbeslut i
enskilda branscher och företag. Jag tror att det är en mycket olycklig utveck-
ling om en grupp människor, politiker och ämbetsmän, med mycket liten
kompetens och med mycket dålig information om alternativa produkter,
produktionsteknik och försäljningsmöjligheter försöker ge sig på att sköta,
driva och utveckla en statlig sektor. Det gäller då inte minst de statliga före-
tagen.
Förste vice talmannen anmälde att Rolf L Nilson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 31 BO FINNKVIST (s) replik:
Herr talman! I Sverige är det, som Rolf L Nilson redan har konstaterat,
borgarna som har varit de verkliga socialisterna. Men egentligen är den stat-
liga företagssektorn i Sverige väldigt liten. Många länder - och jag tänker då
på länder som normalt inte betecknas som socialistiska - har mycket mer av
naturrikedomar. I Canada exempelvis är ca 90 % av all mark i statlig ägo.
Per-Richard Molén talade om ett besök i England som gjordes 1983. Efter
det besöket vill i varje fall inte moderaterna - han räknade upp några bättre
människor - fortsätta med de här affärerna. De har lagt sig till med en idé
som på den tiden gällde i England och som fortfarande är rådande inom före-
tagsvärlden där. Men den idén ställer jag inte upp på.
Jag tycker faktiskt att de borgerliga partierna, även om det tar emot,
kunde uttala sig i berömmande ordalag om de statliga företagen. Det går
nämligen inte att bevisa att de svenska statliga företagen som grupp i dag går
sämre än de privata företagen. Om de som vill sälja ut de statliga företagen,
och det är ju vad borgarna vill göra, i stället går ut och säger att de statliga
företagen i dag går bra, skulle det vara möjligt att få bra betalt för dessa. När
man ständigt och jämt skämmer ut de här verksamheterna - det kan vara i
talarstolar, i tidningsinlägg osv. - medverkar man till att värdet på samhällets
egendom sjunker. Därigenom medverkar man ju till att den ekonomiska si-
tuationen i vårt land försämras, och denna är ju redan något bekymmersam.
Jag uppmanar Per-Richard Molén att ge oss en beskrivning av hur de stat-
liga företagen resultatmässigt egentligen går i förhållande till de privata före-
tagen. Vi i utskottet har fått en redovisning i det avseendet, och jag tycker
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 48
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
34
att den redovisningen väl överensstämmer med den beskrivning av de här
företagen som jag tidigare har fått. Således finns det egentligen inte någon
anledning för staten att snabbt sälja ut företag. Tvärtom kan det vara bra att
ha några inkomstkällor.
Anf. 32 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Det är nog riktigt att många av de statliga företagen i dag går
bra, och det gör också väldigt många privata företag. Vi kanske skall be-
gränsa oss till tiden fram till 1990. I stor utsträckning är orsaken att vi har
haft en exceptionell högkonjunktur under hela 80-talet. Det är i nuvarande
situation, där konjunkturen går ner och efterfrågan på produkter avtar, som
problem uppstår.
Vi kan ju redan se svaghetstecken hos ASSI, NCB och SSAB, som har
problem. Av erfarenhet vet vi att de statliga företagen många gånger av sta-
ten som passiv ägare får kapital enbart när de hamnar i en bekymmersam
situation. Och ännu svårare är det att få kapital för utveckling och satsningar
på framtiden. Det är just i det avseendet som det många gånger finns en skill-
nad mellan det anonyma statliga ägandet och det privata dynamiska ägan-
det.
Det behövs ett betydligt större ägarengagemang samt möjligheter att
flytta ägarkapitalet från en grupp eller en ägare till andra ägare. Det är det
som är dynamik, och det här är ett exempel på de brister som finns när det
gäller statligt företagande.
Herr talman! Bo Finnkvist tog också upp frågan om riskkapital. Han an-
förde glesbygden, LKAB och Vattenfall som exempel just i fråga om ris-
kerna med en utförsäljning och en dränering av marknaderna när det gäller
riskkapital.
Vidare ansåg Bo Finnkvist att en utförsäljning av LKAB och Vattenfall,
kanske till utländska ägare, i viss mån skulle förändra och begränsa den
svenska nationens styrka. Ungefär så uppfattade jag det hela.
Men LKAB, med sina malmtillgångar, ligger ju kvar som tidigare. I dag
spelar det egentligen inte någon roll om det är privat eller statligt ägande.
Mot den bakgrunden bör man välja det ägande som är mest dynamiskt. Det
är min, och många har samma uppfattning som jag, övertygelse att det är
just det privata ägandet som gäller i det sammanhanget.
Vattenkraften liger också kvar. Om Vattenfall ombildas till bolag och i viss
mån privatiseras kan inte det heller spela särskilt stor roll när det gäller detta
med en framgångsrik drift av de här företagen.
Anf. 33 BO FINNKVIST (s) replik:
Herr talman! Per-Richard Molén räknade upp ett antal statliga företag
som i daggår dåligt. Men jag kan räkna upp hundratals, ja, kanske tusentals,
privata företag som går dåligt - om det är sådant som vi skall ägna oss åt.
Just nu har vi en lågkonjunktur. I all synnerhet berörs företag som är verk-
samma inom de näringsgrenar som så att säga ligger nära råvaran. Jag tänker
alltså på basindustrin, som har problem. Och problem har man alltid när det
är lågkonjuntur.
För att klara ut en del av problemen med kapitaltillskott och annat som
Per-Richard Molén här nämnt bildades Förvaltningsbolaget Fortia. Detta
tas nu bort. De frågor som jag nämnde i mitt anförande tidigare här kommer
alltså åter att hamna hos departementet. Borttagandet av det här förvalt-
ningsbolaget innebär ju inte att man kommer ifrån de problem som finns när
det gäller den vidare driften av företagen. Det kommer att ta tiotals år att
sälja ut alla här aktuella företag, och under den perioden måste de förvaltas
på ett bra sätt och, hoppas jag, utvecklas. Men det har vi kommit ifrån. Det
är den faran som vi har pekat på. Såvitt jag förstår har en del, åtminstone
var det så tidigare, av den nuvarande regeringen anslutit sig till oss som me-
nar att regeringen inte skall syssla med sådana här frågor. I stället bör det
vara proffs som har hand om sådant här. Den ordningen införde den social-
demokratiska regeringen, men den skall nu frångås.
Det talas om försäljning. Ja, det är säkert möjligt att sälja företag. Men
det kommer att ta väldigt lång tid att sälja hela den här företagssektorn. Ris-
ken är dessutom stor att följderna av ett sådant här agerande blir att de före-
tag säljs som i dag går bra. Det är ju dessa som är säljbara. Det betyder att
den statliga företagssektorn om något år, när de bästa företagen har sålts ut,
återigen kommer att uppvisa ett synnerligen dåligt resultat, vilket i sin tur
gör att värdet på hela företagsgruppen sjunker.
Jag tycker att det skulle vara bättre, om man nu skall genomföra försälj-
ningen, att hantera detta som ett normalt stort företag. Man går inte ut och
annonserar om försäljning varje dag, utan man säljer till ett bra pris när det
finns intresserade köpare. Det kunde vara en intelligent uppläggning av de
här affärerna, som också ekonomiskt sett skulle vara bättre för samhället.
Anf. 34 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får erinra om att enligt de debattregler vi nu har kommit överens om,
skall replikskiftena ske från ledamöternas bänkar.
Anf. 35 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Bo Finnkvist säger att avsikten enbart är att sälja de företag
som går bra. Det är inte så det går till. Man kan sälja företag som går bra,
men det finns också många gånger starka motiv just för att överlåta statliga
företag med problem till andra, gärna privata intressenter, som har bättre
förutsättningar att med sina affärsidéer utveckla och skapa den trygghet för
de anställda som Bo Finnkvist så varmt talar om.
Staten har en utomordentligt fin möjlighet till inflytande och påverkan
utan att behöva äga. Riksdagen fattar beslut om lagar och regler och kom-
mer framöver att besluta om en konkurrenslagstiftning som i väldigt mycket
kommer att ange ramarna för olika typer av verksamheter. Det tycker jag är
riktigt och bra. På det sättet behöver inte Bo Finnkvist känna sig så orolig
över att vi skall få uppleva någon form av privatisering som skall leda till
nackdelar för den svenska nationen, för den ekonomiska utvecklingen och
den ekonomiska tillväxten, tvärtom.
Förste vice talmannen anmälde att Bo Finnkvist anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
35
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
36
Anf. 36 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Staten har ett stort ansvar för ett väl fungerande näringsliv.
Marknadsekonomin är inte någon ekonomi där djungelns lag råder eller
skall råda. Staten har stora uppgifter när det gäller att fastställa reglerna, att
övervaka att de följs. De svårigheter som många länder i Östeuropa och u-
länder i stort antal i dag möter när de försöker att få fart på sin ekonomi är
just att det finns en för svag stat, som inte har möjlighet att ge riktlinjer för
näringslivet och se till att reglerna följs, vilket är grunden för att marknads-
ekonomin skall fungera väl.
Staten har också enligt min uppfattning, och säkert även enligt många and-
ras, en annan stor uppgift. Det är att se till att de utmärkt fina frukter som
en väl fungerande marknadsekonomi ger upphov till också fördelas på ett
rimligt sätt i det samhälle där alla är med och drar sitt strå till stacken, så att
vi inte får alltför stora skillnader mellan olika grupper i samhället. Jag tycker
att man skall observera att det också finns exempel på, i och för sig väl funge-
rande, marknadsekonomier - jag tänker bl.a. på Förenta staterna och Stor-
britannien - där man inte ser den fördelning som gör att samhället präglas
av den rättvisa som jag och mitt parti, folkpartiet liberalerna, anser grund-
läggande väsentligt för ett gott samhälle.
Statens uppgifter, det vill jag understryka, är ingalunda obetydliga när det
gäller att åstadkomma en väl fungerande marknad.
Men, herr talman, vad staten inte bör göra det är att själv driva verksam-
het inom områden där det finns och skall finnas en fungerande konkurrens.
Att driva denna tanke är inte, det säger jag särskilt till Bo Finnkvist, att kriti-
sera de människor som med skicklighet och duglighet arbetat och arbetar
inom statliga företag. Det är inte dem det är fel på, absolut inte. Men syste-
met är fel. Det är fel tänkt när de gäller principerna och utgångspunkterna.
Jag vill illustrera den tanken med vad som hänt på kreditmarknaden under
året. Självfallet har, precis från de utgångspunkter jag har angett, staten ett
stort ansvar för att Sverige skall ha en väl fungerande kreditmarknad, för
förtroendet för den kreditmarknaden, inom och utom landet. Det är ett upp-
drag för staten som den skall sköta med skicklighet och oväld. Men att klara
den viktiga uppgiften underlättas inte när staten själv genom att äga en av
storbankerna är en huvudaktör på marknaden.
Visst går det att säga att Nordbanken skall arbeta på samma villkor som
de andra bankerna. Det har sagts många gånger också. Men det håller inte.
Det visar det som har hänt under året alldeles påtagligt. Självfallet ser de
som tittar på vårt land utifrån att staten äger Nordbanken. De tillmäter det
en särskild betydelse. När Nordbanken går dåligt, riskerar att gå i konkurs,
är det inte bara det ägaransvar som en normal ägare måste ta som staten
tvingas ta, utan det är ansvaret för den trovärdighet som utlandet tillmäter
det svenska kreditväsendet i dess helhet som står på spel. Då måste staten/ä-
garen både ta ägaransvaret, vilket staten också har gjort efter den borgerliga
regeringens tillkomst - detta icke sagt som polemik mot den tidigare rege-
ringen, men det var faktiskt den här regeringen som gjorde det - och huvud-
ansvaret, just beroende på att banken är ett statligt företag.
Detta är alltså en principiellt felaktig modell. Den är lika felaktig på andra
områden, vilket visas av den illustration som jag har gett av kreditväsendet.
Staten skall inte driva företag inom verksamhetsgrenar där det finns och
skall finnas konkurrens.
Därför, herr talman, är det besked som riksdagen i dag ger till det svenska
samhället i dess helhet ett mycket viktigt besked. Innebörden är just den att
man går in för en ny princip. Och principen är inte, som kan hända mina
vänner från den socialdemokratiska sidan har utmålat den, att staten inte
skall ha ett ansvar. Principen är att staten skall ta sitt ansvar för det som är
statens uppgift och överlåta åt de enskilda aktörerna på marknaden att ta det
ansvar som är deras inom de ramar som staten har satt upp.
Jag har, herr talman, den fasta övertygelsen att detta beslut är viktigt
också därför att det blir ett bestående beslut. Min bedöming är att den prin-
cip som jag här har försökt att ge uttryck för i grunden delas av flertalet av
dem som tillhör det socialdemokratiska partiet i dag. När den dagen en gång
kommer då man får en växling vid makten på nytt, och socialdemokraterna
till äventyrs sitter i regeringsställning, kommer de inte att vilja återhämta
detta och på nytt börja ett förstatligande av det svenska samhället eller gå in
och äga delar av näringslivet som är konkurrensutsatta. De kommer säkert
också, med den utveckling som äger rum i världen och med det omtänkande
som sker inom partiet, att finna att de här principerna, gamla grundläggande
liberala principer, som folkpartiet liberalerna har drivit stenhårt i generatio-
ner, är riktiga, att de ligger fast för att de är kloka och behöver användas för
att vi skall få det samhälle som vi vill ha.
Det är, herr talman, vad jag skulle säga.
Sedan har jag en liten kommentar till Bo Finnkvists första inlägg. Han på-
stod att användningen av de pengar som staten får in genom dessa försälj-
ningar inte skulle bli föremål för riksdagens prövning. Riksdagen skulle av-
stå från att se vart pengarna tar vägen. Det är inte sant. Användningen av
de pengar som staten får in på försäljning av statliga företag skall, när peng-
arna väl skall användas, bli föremål för prövning i riksdagen. Utgiftsbesluten
måste fattas av riksdagen nu som alltid tidigare.
Tack, herr talman!
Anf. 37 BO FINNKVIST (s) replik:
Herr talman! Det sista som Hadar Cars sade om hur pengarna skall använ-
das och vilket inflytande riksdagen kommer att ha stämmer inte med vad jag
läst i betänkandet och i propositionen. Man ger ju egentligen ett bemyndi-
gande till regeringen att använda pengarna i viss utsträckning till att putsa
upp företag - om jag får uttrycka mig så - eller till att göra investeringar. Det
är vad det beslut som nu kommer att fattas innebär.
Enligt förteckningen över alla företag som skall säljas - 35 stycken - var
inte Nordbanken med. Hadar Cars ägnade en ganska lång tid av anförandet
åt just problemen med Nordbanken. Jag instämmer; det är mycket allvarliga
problem. Men jag vill också påstå att det tyvärr finns flera banker och kredit-
institut som har liknande problem. Jag tycker inte att man skall tala alltför
mycket om det.
Det är bra att Hadar Cars tycker att staten skall ta sitt ansvar. Jag hoppas
att han med det instämmer i det jag vill säga, att de statliga företagen går
bra, de är i princip välskötta och skall va'", dyra om de skall säljas. Det är
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
37
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
den inställning som vi i partiet har. Vi har aldrig sagt nej till försäljningar
eller förändringar över huvud taget, men vi tycker att de skall genomföras
på ett ordnat sätt. Det skall inte få ske på ideologiska grunder, som förmodli-
gen kan leda till realisation.
Jag vill upprepa att det inte är socialdemokraterna som har socialiserat
företagen i Sverige. Hadar Cars sade att vi skulle återinföra den principen
när vi åter kommer i regeringsställning. Men med tanke på vad som har hänt
förr är risken stor att det i dag med en borgerlig regering blir flera statliga
företag. Det vill jag inte tro på, men historiskt sett kan det bli så.
Anf. 38 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Bo Finnkvists anförande tyder på att mitt påstående alldeles
nyss om att socialdemokraterna inte kommer att försöka ändra på den poli-
tik som riksdagen kommer att lägga fast i dag när och om de kommer tillbaka
i regeringsställning har fog för sig.
Beträffande den i och för sig lilla fråga som Bo Finnkvist och jag för dis-
kussion kring här, nämligen hur pengarna skall användas, står det i närings-
utskottets betänkande att de aktuella investeringarna i vederbörlig ordning
kommer att underställas riksdagens godkännande. Om pengarna alltså kom-
mer att användas till investeringar i något avseende, kommer riksdagen att
på nytt få vara med och ta ställning till riktigheten i de förslag som regeringen
lägger fram. Om pengarna inte skall användas till investeringar, måste de
rimligtvis användas för att betala av statsskulden. Något annat alternativ ges,
såvitt jag förstår, inte. Det står också i betänkandet. Så på den punkten, Bo
Finnkvist, tror jag att vi kan ge oppositionen fullständig försäkran om att
riksdagens auktoritet över användningen av pengarna inte kommer att gå
förlorad.
38
Anf. 39 BO FINNKVIST (s) replik:
Herr talman! Hadar Cars undrar hur vi skulle göra med de statliga företa-
gen om vi kom i regeringsställning igen. Vi kommer att återinföra den ord-
ning som gäller i dag. Den har varit mycket framgångsrik, som jag kunde
påpeka i mitt huvudanförande. De statliga företagen har utvecklats på ett
väldigt bra sätt under de nio år då socialdemokraterna har suttit i regeringen.
Det är inget tvivel om det. Risken är dock stor, som jag nämnde tidigare, att
det kommer att bli bekymmer med en del företag om man börjar sköta dem
från departementen.
Jag vidhåller mitt resonemang om användningen av pengarna och riksda-
gens inflytande där. Vissa delar av förslaget innebär att regeringen kommer
att fritt få förfoga över vissa pengar till investeringar i företag. Så har jag
tolkat det.
Anf. 40 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Vi hörde Bo Finnkvist i ett tidigare inlägg säga att socialde-
mokraterna inte hade några ideologiska skäl för det ena eller det andra utan
kunde tänka sig att sälja statliga företag osv. Jag tolkade det som ett uttryck
för förståelse för riktigheten i de grundläggande principer som präglar det
utskottsutlåtande som riksdagen nu skall ta ställning till.
Anf. 41 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Det är lätt att hålla med Hadar Cars när han säger att staten
inte bör gå in när det gäller verksamheter inom sektorer där det finns flera
privata aktörer och en väl fungerande konkurrens. Så långt kan jag hålla
med honom. Men att ha det som någon helig oomkullrunkelig princip att
staten inte skall äga och driva verksamheter inom konkurrensutsatta sekto-
rer är att gå för långt. Den typen att principbryteri är farlig och troligen skad-
ligt för ekonomin.
Visst kan staten vara verksam inom branscher och sektorer av näringslivet
där det finns konkurrens - och detta med framgång - och finnas kvar där
med sitt engagemang under förutsättning att det är välskötta företag som ger
god avkastning. Staten bör givetvis kunna ha ett stort ägande inom den kon-
kurrensutsatta kraftsektorn. Där finns alldeles uppenbart ett samhälleligt in-
tresse av ett starkt statligt och kommunalt ägande. Det handlar om för folk-
försöijningen väldigt grundläggande frågor.
Jag förstår inte hur Hadar Cars kan ställa sig helhjärtat bakom betänkan-
det och propositionens fribrev till regeringen. Vad är det för konkurrens på
bilprovningens område som i så fall skulle motivera att staten sålde ut denna
verksamhet? Vem är konkurrenten till statens hundskola, som man vill sälja,
Hadar Cars? Är inte Hadar Cars argumentation ett bra stöd för tanken att
dessa verksamheter skall ligga kvar hos samhället?
Slutligen: Intresset för demokrati - jag är övertygad om att Hadar Cars
har ett sådant - och intresset för riksdagens inflytande borde väl göra Hadar
Cars skeptisk till det fribrev som regeringen vill ha. Försäljningen av Procor-
dia skedde på vanligt sätt genom riksdagen. Det gick hyfsat smidigt, inte på
något vis till förfång för affären.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
Anf. 42 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Är det någon av oss två som har gått långt, är det min medde-
battör. Det är ju roligt att höra en gammal kommunist tala om att det inte
ligger något egenvärde i statligt ägande, och att det inte finns några starka
skäl till att staten skall gå in och vara ägare i konkurrensutsatta sektorer. Det
är ganska ljuvliga tongångar, vill jag säga. Det visar också hur grundläg-
gande riktig den ideologiska utgångspunkten, som är bl.a. min, är i förhål-
lande till den ideologiska utgångspunkt som en gång var min meddebattörs.
Rolf L Nilson tog upp viktiga frågor om folkförsörjningen. Den skulle
vara ett motiv för att jordbruket skulle förstatligas. Såvitt jag förstår är jord-
bruket grundläggande för folkförsörjningen. Då måste man väl kräva att
jordbruket skall förstatligas, eller hur? Om man säger att det är viktigt att
staten har en ägarandel i kraftförsöijningen, måste det vara absolut nödvän-
digt att staten äger hela det svenska jordbruket. Med det resonemanget
skulle man kunna dra dessa slutsatser. Men det slipper jag, för jag har inte
de utgångspunkterna.
Herr talman! I fråga om bilprovning skall staten se till att de bestämmelser
som staten har utfärdat för de bilar som trafikerar våra vägar kontrolleras
genom bilprovningsföretag. Det finns ingen orsak till att staten skall stå som
ägare och att det skall vara statstjänstemän som utför arbetet med att kon-
trollera bilar. Det är reglerna som skall vara statens. Kontrollen kan mycket
39
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
väl utföras i privat regi. Mera komplicerat än så är det egentligen inte, men
det är uppenbart att det är förfärligt svårt för gamla kommunister att lära
om, i varje fall när det gäller slutändan i det ekonomiska systemet.
Anf. 43 ROLF L NILSON (v) replik
Herr talman! Jag fick inget svar på frågan om vem som var konkurrent till
statens bilprovning eller till hundskolan, men det hade jag knappast heller
förväntat mig.
Jag har intrycket att min uppfattning om värdet av statligt ägande i Vatten-
fall delas av dem som har skrivit propositionen. Man säger ju att staten bör
vara kvar som helägare i Vattenfall för överskådlig framtid. Dessutom säger
man att staten bör vara kvar som betydande ägare under ännu längre tid.
Omprövning är viktigt, Hadar Cars. Jag erkänner att jag har omprövat
mycket. Något av det viktigaste som jag har lärt mig är nog försiktigheten
med att driva principer för långt, att tro på den goda, enkla lösningen på
sammansatta problem. Hadar Cars har placerat sig själv i den goda princi-
pens fälla, när han hävdar marknaden som den enkla och självklara lös-
ningen till de samhälleliga ekonomiska problemen. En mer nyanserad, verk-
lighetsnära beskrivning av de konkreta problem vi står inför är nog nödvän-
dig ur demokratisk synvinkel, eftersom det möjliggör den politiska dialog
som behövs, dvs. ett meningsutbyte där man är överens om hur verkligheten
ser ut, vilka problemen är och där man kan föreslå olika lösningar.
Det är därför som jag blir så upprörd när jag hör borgerliga debattörer
som gör en fullständigt verklighetsfrämmande beskrivning av det svenska
samhället och den svenska ekonomin. De rycker nämligen undan grunden
för ett meningsfullt politiskt samtal och därmed också för konstruktiva poli-
tiska lösningar.
Anf. 44 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Inom en väl fungerande demokrati, där folkvalda politiker
har förmåga att sätta upp ramar inom vilka näringslivet skall agera, är jag
övertygad om att marknadsekonomin utgör det i särklass bästa instrumentet
för att åstadkomma god ekonomi med samhällets knappa resurser och för
att se till att man kan skörda de frukter som på ett rimligt sätt - också med
hjälp av staten - bör fördelas så, att samtliga medborgare får del av dem.
Det är en princip som jag är beredd att kämpa för, och det gläder mig om
Herr Nilson är på väg att anammma den principen, även om det sker från
mer principlösa utgångspunkter.
Slutligen vill jag än en gång återkomma till bilprovningen och hundskolan.
Så länge staten äger bilprovningen och hundskolan finns det mycket få förut-
sättningar för konkurrens. Men om staten säljer dessa delar och sedan över-
vakar att man utför de tester som krävs för att bilen skall få köras på svenska
vägar, eller om staten kanske genom sin efterfrågan ser till att det föds fram
och uppfostras hundar som kan vara till nytta på de områden där sådana be-
hövs, är jag övertygad om att detta kommer att fungera i en marknadseko-
nomi på ett riktigt, ekonomiskt och klokt sätt. Det är min utgångspunkt. När
det gäller hundarna kan vi kanske skälla vidare.
40
Anf. 45 KARIN STARRIN (c):
Herr talman! Det här är en mycket viktig dag. Det är en mycket viktig
markering som görs den här onsdagen den 18 december för att visa att den
nu sittande regeringen och majoriteten i denna kammare tror på näringslivet
och på att den tillväxt som vi nu så väl behöver kan tillskapas i näringslivet.
Det är nu dags att renodla rollerna. Varför skall staten äga företag som i
stor utsträckning agerar på den fria marknaden? Äger man för ägandets
skull, eller är det för att man anser att det är viktigt att ha en stor tillgång i
balansräkningen? De statliga företagens brokiga sammansättning visar ju att
de olika förvärven och ägandet inte heller har skett utifrån några vägledande
principer. I motsats till Rolf L Nilson vill jag betona att det måste finnas en
rättvis konkurrens för att vi skall få en fungerande marknadsekonomi. Jag
kan inte påstå att konkurrensen i dag är rättvis, eftersom staten har två rol-
ler, vilka nu måste renodlas. Staten skall naturligtvis dra upp riktlinjerna och
stifta lagar med olika inriktningar, t.ex. från skattesynpunkt och miljösyn-
punkt. Det är viktigt att vi vet att företagandet sker i enlighet med lagstift-
ningen i miljöhänseende.
Staten behöver emellertid inte bedriva verksamhet i näringslivet, för det
gör näringen själv bäst på det absolut mest effektiva sättet. Det behövs alltså
en rättvis konkurrens och även ett ökat engagemang. I höstens allmänpoli-
tiska debatt sade jag också att jag tror att lösningen för dagens svenska eko-
nomi ligger i ett ökat engagemang. Det är klart att detta är mycket förenklat
uttryckt, men vi behöver öka engagemanget, vilket vi gör om ägandet sprids,
om allmänheten och om t.ex. de anställda får bli delägare i det företag som
man arbetar i.
Det beskrivs noggrant i betänkandet och i den proposition som regeringen
har avgett, att utförsäljningen i första hand skall ske till de anställda, så brett
som det är möjligt. Jag vill påstå att ett fritt ägande skapar tillväxt - precis
tvärtemot vad som står att läsa i den socialdemokratiska motionen. Jag vill
fråga Bo Finnkvist: Står Bo Finnkvist verkligen bakom påståendet i den so-
cialdemokratiska motionen om att ”för att tillväxten i svensk industri skall
stimuleras under 1990-talet är det angeläget att de statliga företagen i huvud-
sak bibehålls”? Jag tror inte på att vi skapar tillväxt på det sättet.
Vi säger också i betänkandet och i propositionen att mark och skog skall
säljas till i huvudsak dem som ligger närmast brukandet, t.ex. arrendatorer
eller företag i branschen som finns i närheten. Försäljningen skall utsträckas
under en lång tid. Staten skall alltså inte sälja för säljandets skull. Staten
skall sälja för att åstadkomma en större tillväxt i de olika företagen. Det be-
hövs en hel del omstruktureringar i de olika företagen innan det är dags för
försäljning.
Ett annat viktigt syfte med propositionen och betänkandet är att vi frigör
kapital. Det är viktigt. I stället för att binda kapital i passivt ägande skall vi
skapa kapital och möjliggöra ytterligare satsningar i viktiga infrastrukturella
investeringar.
Från centerns sida sade vi i valrörelsen att det är dags att modernisera Sve-
rige. Jag håller med Per-Richard Molén och Hadar Cars när de talar just om
vikten av att höja nivån på infrastrukturinvesteringarna. Det behövs också
för att företagen skall få en ökad tilltro till svensk ekonomi och till svenskt
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
41
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
42
samhälle. Samhällets uppgift är att skapa förutsättningar för näringslivet att
verka. Man måste ha vägar, järnvägar, högskolor och andra möjligheter till
utbildning för att kunna få en effektivitet i näringslivet.
Herr talman! Jag vill sammanfatta med att säga att staten inte skall äga för
ägandets skull. Staten skall naturligtvis inte heller sälja för säljandets skull.
Staten skall sälja för att skapa rättvis konkurrens, öka engagemanget och
frigöra kapital. Detta är ett viktigt beslut, som visar att nu sittande regering
vågar stå fast vid de besked som vi gick ut med i valrörelsen. Därför yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 46 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag undrar om inte Karin Starrin har missuppfattat avsikten
med propositionen eller också har industriministern inte informerat henne
om avsikten. Det uppenbara syftet är väl att sälja för säljandets skull. Hu-
vudsyftet är att bli av med det statliga ägandet för att det är dåligt i sig. Så
har jag uppfattat det. Jag har fått den uppfattningen stärkt av det som har
sagts av Per-Richard Molén och i viss mån av Hadar Cars.
Karin Starrin sade att det inte finns några skäl till att staten äger företag i
en marknadsekonomi eller i konkurrensutsatta sektorer. Jag kan räkna upp
ett stort antal sådana skäl.
Staten kan äga för att man skall upprätthålla produktionssystem som är
hotade, t.ex. den teknik som finns inom den svenska gruvnäringen.
Staten kan äga av demokratiska skäl, nämligen för att man på så sätt skall
kunna påverka ekonomin vid allmänna val.
Staten kan äga därför att det är ett sätt att stärka de anställdas inflytande.
Staten kan äga för att det rör sig om satsningar som kräver mycket stora
kapitalinsatser eller dyra utvecklingskostnader.
Det kan vara motiverat att staten äger därför att det är ett nationellt in-
tresse att ha kontroll över viss produktion.
Staten kan äga av regionalpolitiska skäl. Det borde inte vara Karin Starrin
främmande.
Staten kan äga för att rädda sysselsättningen, såsom Nils G Åsling gjorde
när han var industriminister.
Staten kan äga för att motverka privat maktkoncentration.
Staten kan också äga för att skapa ny och uthållig produktion med högt
teknikinnehåll.
Detta är nio argument för att staten mycket väl kan äga företag även inom
konkurrensutsatta sektorer.
Anf. 47 KARIN STARRIN (c) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med Rolf L Nilson om att staten kan äga. Vi
har under hela den senare delen av 1900-talet sett staten successivt gå in som
delägare när det så behövs. Men det är viktigt att förstå i nuläget att vi inte
vill ha den uppbyggnaden av svenskt näringsliv. Vi kan inte tycka att det
är förenligt med en rättvis konkurrens. Det är precis det vi vill skapa ute i
näringslivet: en rättvis konkurrens. Rolf L Nilson kan inte påstå att det blir
rättvis konkurrens i dag när staten spelar flera olika roller. Staten skapar la-
gar och inriktar bestämmelser på olika nivåer och verkar samtidigt som ak-
tör. De två rollerna går inte att förena rent principiellt. Därför skall vi så
långt det är möjligt renodla statens roll.
Anledningen till att jag säger att vi inte skall sälja för säljandets skull är
också att vi skall sälja vid rätt tillfälle och till rätt pris. Vi skall på ett effektivt
och bra sätt realisera den förmögenhet som man har byggt upp. De anställda
och de mer intresserade får större möjligheter att påverka, att engagera sig,
när de får chans att bli delägare. Här är det verkligen fritt fram för att skapa
ytterligare engagemang. Det är också en punkt i detta betänkande som är
mycket viktig, ökat engagemang.
Jag har inte missförstått propositionen och betänkandet. Jag tycker att det
är statens ansvar att se till att samhället får möjligheter att fungera, och på
detta sätt använder vi tillgångar mer direkt. Vi ökar investeringarna i infra-
strukturen, skapar bättre vägar och kommunikationer, satsar på högsko-
lorna etc. Jag tycker att jag nu ser den lösning som innebär att staten sköter
sin roll och näringslivet sköter sin. Då skapar vi den tillväxt som vi så väl
behöver.
Anf. 48 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Karin Starrin, huvudskälet till denna proposition är att nyli-
beralerna i moderata samlingspartiet och i viss mån i folkpartiet avskyr stat-
ligt ägande som sådant och av programmatiska skäl vill avskaffa det. Detta
är huvudskälet. Det råder inget tvivel om det.
När det gäller konkurrensen tror jag att det är ett falskt argument och en
falsk motsättning när man hävdar att staten, som är lagstiftare genom riksda-
gen, inte samtidigt kan vara ägare. De områden där det är verkliga problem
med konkurrens inom industrin och näringslivet i övrigt är där det finns stora
privata eller kooperativa företag. Vi kan som ett aktuellt exempel ta
oljebranschen, som diskuterades här i kammaren för några veckor sedan.
Där finns överenskommelser om priser, där finns motvilja mot att sänka ben-
sinpriserna trots påtagliga sänkningar av världsmarknadspriserna.
Vi har i näringsutskottet många gånger haft diskussioner om konkurren-
sen inom livsmedelssektorn. Företrädare för Karin Starrins parti har då med
emfas hävdat att man måste se till lantbrukskooperationens alldeles speciella
arbetsförhållanden, som ”motiverar” minskad konkurrens.
Byggsektorn, privat dominerad, är en annan sektor där anbudskarteller
och andra former av bristfälligt fungerande konkurrens pressar upp priserna
och därmed boendekostnaderna för vanligt folk.
Vi har exempel från EG-marknaderna. Där har stora svenska privata före-
tag varit engagerade i prisöverenskommeler - konkurrenshämmande åtgär-
der - och blivit ålagda att böta för detta och upplösa sådana överenskommel-'
ser.
Inte är det framför allt staten som har verkat konkurrenshämmande. Slut-
satsen av det jag har sagt skulle snarast vara att privat ägande är svårförenligt
med fungerande konkurrens.
Anf. 49 KARIN STARRIN (c) replik:
Herr talman! Jag vill noga betona att centerpartiet deltar i regeringen, och
regeringen i sin helhet står bakom den här propositionen, vilken nu resulte-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
43
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
44
rat i ett bra betänkande, som riksdagen står inför att fatta beslut om. Jag
behöver inte i det här läget försvara vare sig moderaterna eller folkpartiet,
men jag vill betona att centern är för att vi nu skall utförsälja statliga företag.
Vi har åkt runt i hela Sverige under valrörelsen och framhållit att Sverige
behöver moderniseras, att Sverige behöver repareras. Och för att vi skall
kunna få fram kapital till de viktiga infrastrukturella investeringarna behövs
en försäljning av statliga företag.
Det är alltså fråga om en prioritering - var vi lägger den samlade förmö-
genhet som skattebetalarna nu har bidragit med. I vårt parti är vi helt överty-
gade om att skattebetalarna får den största valutan av sina inbetalade skatter
genom att få åka på bra vägar och med fungerande järnvägsförbindelser, och
att vi på så sätt tillsammans kan bygga upp Sverige. Det är ett av skälen till
att vi tycker att det nu är viktigt att vi säljer ut statliga företag.
Så återigen till konkurrensen. Det är klart att det finns olika lägen när
detta måste diskuteras. Det är därför jag säger att vi noga skall avväga när
säljandet skall verkställas. Vissa företag behöver omstruktureras för att vi
skall veta att det går till enligt de regler som vi så klart har fastställt. Jag
tycker att Rolf L Nilson måste kunna hålla med om att det nu är dags att
renodla rollerna på marknaden, så att vi inte får den hopblandning som vi
har i dag, att staten spelar båda rollerna - att dels bestämma riktlinjerna,
dels också utöva verksamheter.
Anf. 50 BO FINNKVIST (s) replik:
Herr talman! Karin Starrin frågade mig om jag står bakom skrivningen i
vår motion, vilket jag givetvis gör. Bakom den skrivningen ligger att vi befa-
rar att utförsäljningen av statliga företag i så stor skala som det här handlar
om kommer att innebära en alltför stor belastning på riskkapitalmarknaden
i landet. Det kan menligt påverka annan verksamhet. Samtidigt tar man ju
också bort löntagarfondskapitalet, som också är ett riskkapital. Den här
åsikten har vi inom det socialdemokratiska partiet.
Karin Starrin talar mycket bra, tycker jag, om hur det fungerar. Men då
hon säger att staten får två roller när man äger företag, vill jag framhålla
att vi har försökt komma bort från detta genom att vi har bildat exempelvis
förvaltningsbolaget Fortia. Det innebär ju att man fjärmar företagen från
regeringen. Men nu tar man dem tillbaka - det ligger ju i det här beslutet.
Man återinför den gamla ordningen. Då gardet inte bara att resonera så, att
nu fattar vi beslut om att sälja det statliga företagandet i dag - det är väl
troligt att det blir majoritetens beslut. Det kommer ju att ta tiotals år, som
jag har sagt. Företagen måste skötas under den perioden, och såvitt jag kan
förstå kommer de att skötas från departementen. Den borgerliga regering-
ens förslag om den här förändringen innebär egentligen att man återgår till
en ordning som Karin Starrin inte tycker om.
Anf. 51 KARIN STARRIN (c) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med Bo Finnkvist om att det är svårt att tala
med varandra med ryggen mot varandra. Jag känner också att man vill ha
litet ögonkontakt, när vi nu försöker förklara hur vi tolkar det här betänkan-
det.
Jag har definitivt inte samma uppfattning som socialdemokraterna nu har
och som man ger uttryck för i sin motion. Att vi för att skapa tillväxt i vårt
land behöver ha statligt ägda företag - det är absolut inte den matematiska
ekvation som jag får att gå ihop. Det är i stället oerhört viktigt att ge närings-
livet de signaler som näringslivet behöver i nuläget - att vi tror på svenskt
näringsliv och svenskt företagande, och att vi naturligtvis ser att verksamhet
kan bedrivas i olika företagsformer. Detta har vi också varit inne på i de här
olika diskussionerna. Men det är i företaget som tillväxten sker. När man
sitter med dubbla roller, är det inte riktigt sjyst, inte riktigt rätt gentemot
den övriga företagarvärlden, att man på så sätt eventuellt kan påverka olika
kommande beslut, olika kommande lagstiftningar. Det kan uppfattas - och
det uppfattas - som en orättvis konkurrens. Ett av huvudsyftena, när vi nu
kan genomföra de krav som inte minst vi i centern har haft sedan länge, är
att sälja ut statliga företag för att på så sätt få loss ökat kapital för att göra
de behövliga investeringarna.
Anf. 52 BO FINNKVIST (s) replik:
Herr talman! Jag tror inte att Karin Starrin och jag blir överens i den här
frågan. Men jag hävdar fortfarande att regeringens förslag innebär att man
egentligen får en förstärkning av de dubbla rollerna, att man för tillbaka
företagen till departementen i framtiden.
I sitt förra anförande talade Karin Starrin om engagemang. Jag kan dock
konstatera att i varje fall vi två och övriga ledamöter i riksdagen inte kan
engagera oss i dessa frågor längre om vi bifaller förslaget från regeringen.
Då lägger vi hela bestämmanderätten hos regeringen.
Anf. 53 KARIN STARRIN (c) replik:
Herr talman! Jag vill inte riktigt tro det Bo Finnkvist säger i det här läget,
nämligen att ni skulle tappa det politiska engagemanget för de olika frågorna
i fortsättningen om betänkandet får gehör i riksdagen. Jag hoppas att jag
missförstod Bo Finnkvist. Han formulerade sig så att jag förstod det på detta
sätt.
Det jag eftersträvar är ett ökat engagemang i företagandet. Vi lyssnade till
LKABs representanter under en föredragning i näringsutskottet. De beto-
nade på fråga efter fråga, att vad de gärna ser är engagerade ägare. Det är
den kontakten och kommunikationen man efterlyser och bedömer att man
får när man finner andra ägare än just staten.
När det gäller frågan om de dubbla rollerna måste jag be Bo Finnkvist att
läsa betänkandet en gång till. Det står klart och tydligt hur vi vill använda
de medel som vi får loss genom att sälja företag. De skall dels användas för
investeringar i infrastrukturen, dels för investeringar i andra verksamheter
och dels för amortering av statsskulden. Det står klart och tydligt att investe-
ringarna, precis som vi hört i andra replikomgångar i dag, skall underställas
riksdagen för godkännande. Men när detta är gjort är naturligtvis statens
engagemang avslutat. Jag kan inte tolka det som att man då fortfarande spe-
lar dubbla roller. Nej, nu är det dags att renodla rollerna.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
45
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
Anf. 54 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Det är nu 15 år sedan jag skrev den första rapporten om pri-
vatiseringar av statliga företag till moderata ungdomsförbundets stämma på
hösten 1976. Det var en av vår egen partiledning vid den tidpunkten inte
alldeles uppskattad rapport, men den har blivit det under senare tid. Jag har
ända sedan början av 1980-talet fått ett massivt stöd inom mitt eget parti men
även från de övriga borgerliga partierna för att genomföra en privatisering
av statliga företag.
Det är naturligt att detta att vi vill sälja statliga företag är en ideologisk
fråga. Det är en ideologisk fråga för hela den fria världen, som tror på en fri
och konkurrenskraftig marknadsekonomi. Det är därför som vi ser i näst in-
till vartenda land i den fria världen hur man nu genomför olika typer av pri-
vatiseringsprogram.
Det är samma ideologi som nu får fransmännen och franska socialister att
gå fram med omfattande privatiseringar i franskt näringsliv liksom spanska
socialister, engelska konservativa och politiker av många olika politiska rikt-
ningar över hela den fria världen.
Skälen härtill är kanske inte så konstiga. Har man väl sagt att statliga före-
tag skall skötas på exakt samma villkor som motsvarande privata företag,
finns heller inget skäl till att företagen i sig längre skall vara statliga. Då finns
det alla skäl att använda skattebetalarnas medel på saker som skattebeta-
larna bättre behöver.
Skälen till privatisering har tidigare redogjorts för här i kammaren ett an-
tal gånger, men de förtjänar att kort upprepas. Vi har för det första som mo-
tiv och vilja att få en bred ägarspridning av de statliga företagen till anställda
och hela svenska folket. Man får fatta beslut i varje enskilt fall så att man får
den bästa ägarstrukturen som ger förutsättningar att utveckla företaget och
göra det så konkurrenskraftigt och framgångsrikt som möjligt.
Vi vill för det andra ha en mycket klar fördelning av rollerna. Vi har när-
mast sett skräckexempel i detta avseende i hanteringen av Nordbanken un-
der valrörelsen. Den som bestämmer reglerna skall vara separerad från den
som skall leva under reglerna, annars får man den förvirring som vi har sett
exempel på.
För det tredje har vi från hela den västliga världen erfarenheter av hur
privatiserade f.d. statliga företag har blivit avsevärt effektivare efter det att
de har kommit ut på den privata marknaden. Det ser vi inte minst i Storbri-
tannien där man gjorde mycket stora årliga statliga tillskott till de gamla
statsföretagen. Nu har man inte bara fått köpeskillingar för dessa företag,
utan har utomordentligt stora skatteintäkter när man kan beskatta de bety-
dande vinster som dessa företag numera genererar.
För det fjärde, som jag tidigare sade: Varför skall företagen vara statliga
när de likaväl kan vara privata och arbeta på samma villkor? Det finns andra
saker som svenska staten och svenska folket behöver bättre för att kunna
återskapa den ekonomiska tillväxten i Sverige, som minskar och har minskat
de senaste åren, och även kunna öka produktiviteten. Vi är då tillbaka vid
den utomordentligt dåliga utveckling som normala svenska löntagare har
haft under den senaste 20-årsperioden. Nettoökningen av lönen efter skatt
46
och inflation har under de senaste 20 åren varit näst intill försumbar. Det har
rört sig om någon tiondels procent per år.
Vi behöver återskapa tillväxten och produktiviteten. Det är därför som
vi genomför privatiseringarna. Då behöver vi inget statligt holdingbolag av
Fortias modell som skall styra det statliga företagandet och öka statligt ägar-
engagemang.
Vi tror heller inte att kompetensen hos en f.d. statssekreterare och ett de-
partementsråd från industridepartementet tillför någon nämnvärd ny kraft,
utan det är snarast fråga om ett socialistiskt maktinstrument.
Vi har sagt oss att vi skall genomföra privatiseringarna så professionellt vi
kan med hänsyn tagen till de erfarenheter man har vunnit i en lång rad län-
der. Vi skall se till att styrelserna i dessa bolag blir professionella och att det
inte sitter mängder av allmänrepresentanter i styrelserna.
Ägarrepresentanterna i bolagsstyrelserna skall arbeta för att företagen
skall bli så konkurrenskraftiga och privatiseringsdugliga som möjligt. Rege-
ringen har därför till kommande torsdag och fredag inkallat ett antal extra
bolagsstämmor i ett antal av de helägda statliga bolagen för att förändra sty-
relserna i denna riktning, minska det politiska inflytandet, öka professiona-
lismen och se till att statens ägarrepresentanter ser till vad staten och ägaren
vill åstadkomma.
Regeringen kommer även att tillsätta en privatiseringskommission efter
fransk modell, något som även de franska socialisterna använder sig av, med
oberoende personer med mycket stor kompetens som kan avgöra om det är
rätt köpare och rätt prissättning som föreslås. Det är ett sätt att försöka få
riktiga industriella lösningar vilka ökar utvecklingskraften och konkurrens-
kraften för de företag som skall privatiseras. Vi vill samtidigt ta till vara sta-
tens förmögenhetsmassa så att vi får ett ökat kapital att använda till andra
angelägna uppgifter av typen strukturinvesteringar i järnvägar, vägar, tele-
kommunikationer och flygplatser.
Vi kommer att använda oss av rådgivare och all den sakkunskap som kan
finnas för att detta skall ske på ett så riktigt och bra sätt som möjligt ur såväl
företagens som de anställdas synvinkel och med hänsyn till statens förmö-
genhetsmassa. Regeringen har inte för avsikt, som framgår av propositio-
nen, att privatisera några monopol, utan det är fråga om verksamhet som i
dag är utsatt för konkurrens eller kommer att bli det inom en snar framtid.
Regeringen har för avsikt att starta med detta program redan under våren
för att utnyttja tiden så bra som möjligt. Jag tycker därför att det vore posi-
tivt om oppositionen och Bo Finnkvist kunde bestämma sig för hur det står
till med de statliga företagen. Nu senast under hans huvudanförande var de
i så gott skick och så välskötta att de var hur bra som helst och kunde säljas
för goda värden. Partikolleger till Bo Finnkvist säger att de är i så dåligt skick
att det i princip inte går att sälja ett enda. Det skulle underlätta för debatten
om man bestämde sig för i vilket skick de statliga företagen är.
Sedan vore det också riktigt att vi talade om rätta värden på avkastningen
från de här bolagen. Det blir något patetiskt när man i avkastningen på dessa
20 miljarder plockar med sådana kassapjäser som Penninglotteriet, telemo-
nopolet, Vin- & Spritcentralen och Systembolaget. De står för lejonparten
av de här pengarna. Det sjunker ihop till en bråkdel av den summa som har
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
47
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
48
nämnts när det gäller avkastningen på de statliga företagen. Jag tror inte hel-
ler att vi försämrar värdet på de statliga företagen när vi ibland har kritiska
synpunkter på hur de har skötts. Vi sätter i stället i gång omvandlingskraften
och förmågan att få dem bättre konkurrensutsatta och därmed i bättre skick
steg för steg. Det man gör genom att framföra kritik och synpunkter är möjli-
gen att man försämrar värdet på de socialdemokratiska aktierna inför kom-
mande val. Jag tror att det egentligen är där skon klämmer.
Vi kommer inte, som har påståtts, att sälja ut de här företagen till några
lågpriser. Vi kommer att ta ut marknadsvärdet. Men precis som den förre
socialdemokratiske industriministern Thage G Peterson fick göra, får man
lämna obligatoriska rabatter i samband med introduktioner när man skall gå
ut på marknaden som vilket annat företag som helst. Dessa rabatter är inte
särskilt stora, men de är nödvändiga för att man skall kunna få fram köpare
och breda ägandespridningar som kan nå så många människor som möjligt.
Vi har valt en metod att gå till riksdagen och begära en generell fullmakt.
Vi vill ha ett godkännande från riksdagen för detta. Man har inte, som det
var diskussion om i näringsutskottet tidigare, motsatt sig de regler som gällt
i konstitutionsutskottet, att när riksdagen en gång har bestämt sig för att
köpa skall riksdagen också vara med om att sälja. Vi har tidigare kritiserat
detta när den tidigare socialdemokratiska regeringen har åsidosatt den prin-
cipen. Även den tidigare regeringen kom ju så sent som i våras och begärde
ganska generella fullmakter för att man skulle få stuva om i den statliga före-
tagsgruppen.
Herr talman! Nu genomför vi privatiseringar som skall stärka utvecklings-
kraften och som skall stärka företagen och deras anställdas förmåga att ut-
vecklas väl och bli starka och konkurrenskraftiga. Det skall ge landet tillväxt
och ökad produktivitet, något som vi ser som absolut nödvändigt för att vi
skall kunna ta oss ur nuvarande ekonomiska problem. Några andra baktan-
kar finns inte.
Anf. 55 BO FINNKVIST (s) replik:
Herr talman! Näringsministern sade att vi måste bestämma oss för hur de
här företagen mår. Jag har nog, i mitt anförande eller i en replik kanske, sagt
att risken är stor för att man säljer det som går bra i en sådan situation, efter-
som det är detta som är säljbart. Därmed har jag också sagt att en del av de
statliga företagen går bra och går an att sälja. Jag har alltså redan gett ett
svar på det här.
När det sedan gäller detta med avkastningen påminner jag mig att jag såg
en rubrik i en stor dagstidning för någon vecka sedan där det stod att Procor-
dias vinst räddar Volvo. Det var alltså en rubrik. Så kan statliga företag i en
del fall beskrivas i dag. Det är bra och då skall vi säga det. Jag har försökt
att uppmana andra borgare till detta att vi skall säga att de statliga företagen
är bra, eftersom de då också är mer värda. Det är vi alla betjänta av.
Fortia har ju också en styrelse och där sitter en del människor. De kan
nog inte beskrivas som f.d. statssekreterare och liknande. En del kommer
faktiskt ifrån näringslivet.
Sedan nämnde också Per Westerberg Nordbanken. Jag vet att det finns
privatbanker som tyvärr kanske har ännu större problem.
Jag kan inte förstå vad det är för mening med att sälja ut domänverkets
stora markinnehav. Jag förstår mig inte på det. Hur mycket är det värt? Vad
kan staten tjäna på detta? Vad innebär det för nackdelar för de människor
som bor inom dessa områden? Vad kan den här marken användas till?
Anf. 56 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Fru talman! Vi fick ett klarläggande från Bo Finnkvist om att det finns
både bra och dåliga statliga företag. Då är åtminstone den punkten utredd.
Det kan vara positivt för debatten.
Jag har också noterat att Procordia går bra och att man för närvarande
har goda vinstutvecklingar. Därför är det en lämplig privatiseringskandidat.
Staten är ju också minoritetsägare i Procordia. Det sköts huvudsakligen via
andra styrelserepresentanter i bolaget.
När det gäller Fortia är det ju faktiskt så att den verkställande ledningen,
verkställande direktör och vice verkställande direktör, är en gammal stats-
sekreterare för statliga företag och ett departementsråd. Det är säkert inget
fel på dem som personer, men jag tror inte att man skapar några stora om-
vandlingskrafter där. Vi vill ha professionella styrelser i vaije enskilt företag
som kan driva dem mot privatisering med mycket entydiga mål och där man
icke har något annat än strikt kommersiell verksamhet för ögonen när man
bedriver verksamheten.
Nordbanken var dessutom ett utomordentligt gott exempel på hur svenska
staten blandade ihop sina tre roller att vara inspektör över de finansiella
marknaderna, att uppsätta reglerna för hur man skulle bete sig på de här
marknaderna och samtidigt vara ägare till den krisdrabbade banken. Det
rörde man ihop på ett sätt som var mycket besvärande för alla inblandade.
Det visar att man inte bör sitta på många stolar om man skall kunna uppträda
med någon auktoritet på de här marknaderna. Det råder nog inget tvivel om
att det inte är någon tillfällighet att vi driver privatiseringsfrågan i Sverige
när man gör det i vartenda land i hela den fria världen i dag. Det finns snart
inte ett land som inte gör det i den ena eller den andra formen.
När det gäller domänverket och vad man skall göra med markinnehavet
skall vi naturligtvis utnyttja det på bästa sätt för att kunna tillvarata tillväxten
och utvecklingspotentialen. Redan nu under innevarande år driver man ju
försäljningar av delar av domänverkets mark. Man skall förstärka genom att
göra kompletteringsförsäljningar av både skogsbruk och jordbruk ute i gles-
bygden för att stärka sysselsättningen och utvecklingskraften. Jag tror att det
är någonting positivt. I ett senare skede är vi självfallet beredda när det gäl-
ler sådan mark som inte berörs av detta och som inte kan hjälpa enskilda,
att försöka skapa andra ägare som i bästa möjliga mån kan ta till vara den
potential som finns i domänverket.
Anf. 57 BO FINNKVIST (s) replik:
Herr talman! Jag har förut sagt att jag är lika bedrövad som säkert Per
Westerberg och övriga ledamöter här i kammaren är över det som har hänt
inom svenskt kreditväsende. Till grund för det ligger ju många år av en icke
lämplig spekulation av dem som har mycket pengar att spekulera med. Detta
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
4 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 48
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
50
uppträder också i privata banker. Sedan vill jag inte säga något mer om
detta.
Den ordning som nu återinförs när det gäller de statliga företagen innebär
väl egentligen att det blir litet svårt att få till de här professionella styrel-
serna. Det kan ju inte vara så lätt att gå ut och fråga: Vill du sätta dig i styrel-
sen för det här företaget? Det skall säljas nästa halvår. Jag tror att det blir
svårt att få tag på bra folk även i ledningen i och med att man har lagt upp
arbetet på det här viset.
Vi står här och talar som om de statliga företagen skall säljas ut inom en
snar framtid. Det kommer ju att ta tiotals år. Det är minst lika intressant att
diskutera hur dessa företag skall skötas under nästkommande tioårsperiod.
Det handlar säkert om den tidsperioden. Men vi talar enbart om försälj-
ningen.
Anf. 58 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Denna proposition handlar i väldigt stor utsträckning om
försäljningen. Jag kan förstå att det under en socialistisk regim kan vara vissa
problem om man, som vissa av Bo Finnkvists kolleger, vill fatta beslut i bo-
lagsstyrelserna som innebär att departementet eller riksdagen skall dirigera
investeringar i den ena eller andra riktningen. Jag kan försäkra att man då
skapar problem. Det är så vi absolut inte vill sköta detta. Företagen skall
skötas på strikt kommersiella villkor, som vilka andra bolag som helst på
marknaden. Vi skall också se till att de stora bolag som är lämpade för att
komma ut på marknaden gör det så snart som möjligt.
Jag kan vidare försäkra Bo Finnkvist om att det är utomordentligt mycket
lättare att hitta kvalificerade ledamöter som får agera på strikt kommersiella
villkor och på ett normalt sätt enligt aktiebolagslagen i stället för att ta order
från departement eller riksdag om de beslut som skall fattas.
Jag tycker även att det finns anledning att notera en av de debatter som vi
kommer att föra senare i dag när vi skall göra förändringar i förvärvslagstift-
ningen. Hade Bo Finnkvist och hans kamrater inom socialdemokratin sett
till att upphäva förvärvslagstiftningen på ett tidigare stadium, hade vi inte i
samma utsträckning fått en spekulationsekonomi, inte minst på fastighets-
marknaden, utan fått en betydligt lugnare utveckling mera lik den som man
har haft i andra delar av Europa.
Till sist, herr talman: När det gäller riskkapitalförsörjningen är vi helt
överens om att det vi föreslår är helt genomförbart i Sverige. Vi har sett hur
man har gjort i andra länder och jämfört med riskkapitalmarknadens storlek
där och den totala ekonomin, och vi har justerat in oss med hänsyn till hur
långt vi kan gå i Sverige.
Vi gör också förändringar i förvärvslagstiftningen och i aktiebolagslagen
när det gäller beskattningen, vilket skapar förbättrade förutsättningar. Vi
stimulerar riskkapitalbildningen genom ett ökat sparande. Dessutom kom-
mer, som framgår av propositionen, inte allt att säljas över den ordinarie
marknaden.
Förste vice talmannen anmälde att Bo Finnkvist anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 59 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Först en kommentar som gäller min replikväxling med Karin
Starrin. Jag tycker att Per Westerbergs inlägg var en alldeles utmärkt bekräf-
telse på att jag hade rätt i det jag sade om vad som ligger bakom försäljnings-
propositionen. Sammanfattningsvis är det en extremistståndpunkt inom det
egna partiet som har flyttats in i centrum och gjort sig gällande. Jag tror att
detta är riktig nyliberalism.
Per Westerberg har en frasuppsättning som går ut på att han skall göra
det som är bra och undvika det som är dåligt. Han skall föra in kompetens i
styrelser, och han drar sig inte för nedlåtande omdömen om personer som
har varit engagerade i den statliga verksamheten.
Detta tvingar mig att kommentera hans eget val av kolleger. Vi i näringsut-
skottet bjöds i förra veckan på middag ute på Haga - tack för maten! - och
presenterades för ett par av de politiskt sakkunniga, vars främsta merit, om
jag fattade det hela riktigt, var att det hade tagit lång tid för dem att bli fär-
diga med sina studier och att det var ett tecken på att de hade haft roligt
när de studerade. Det är alltså den typen av kompetens som Per Westerberg
bygger den här lågprismarknadspolitiken för den statliga företagsamheten
på.
Jag tror att det finns all anledning att vara orolig när nu nyliberalerna har
tagit makten och vill sälja ut. Jag är orolig för att det blir realisation och
för den överdrivna tilltron till proffsstyrelser av typen styrelserna i Nobel,
Nyckeln, Gota Bank och andra framgångsrika privata företag. Jag hade med
glädje sett en konstruktiv debatt om vad staten bör äga och inte äga, om var
investeringar och avvecklingar skall göras och om vilka framtidsbranscher
som man skall satsa på. Jag vet att Per Westerberg är intresserad av också de
områdena.
Anf. 60 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Nu är väl egentligen Rolf L Nilson tillbaka i den gamla plan-
hushållningens grundtankegångar, att staten skall planera och ange både vad
som är framtidsbranscher och vilka företag som skall läggas ned och vilka
som skall startas. Jag håller med om att det radikalt avviker från det sätt vi
vill föra politiken på.
Det är möjligt att Rolf L Nilson kan kalla det som vi håller på med för
extremism, men i så fall är man i dag i större delen av den fria världen extre-
mister- man håller ju där överallt på med privatiseringar. Den som anklagar
dessa personer för att vara extremister kan kanske under sådana förhållan-
den själv anses vara extremisten i sammanhanget. När i princip hela den fria
världen, oavsett om det gäller borgerliga eller socialistiska partier, gör priva-
tiseringar för att få loss skattebetalarnas pengar till mera angelägna investe-
ringar, är det inte fråga om någon extremism, Rolf L Nilson. Det är fråga
om ett klokt tänkande, som syftar till att utnyttja skattebetalarnas pengar på
ett betydligt bättre sätt än att låsa dem för någon form av politisk centralpla-
nering, för att gå in i framtidsbranscher och annat.
Jag vill även notera att det är mycket svårt att definiera framtidsbranscher.
I varenda bransch, oavsett om den är en framtidsbransch eller inte, finns det
både bra och dåliga företag. De misslyckanden som skett, inte minst inom
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
51
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
52
svenskt statligt företagande, inträffade just när man hade tron på att det
fanns framtidsbranscher som man skulle gå in i, medan man snabbt skulle
dra sig ur de andra.
Detta är en centralplanering och planhushållning som inte hör hemma här.
Den har redan misslyckats i så många andra länder.
Anf. 61 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag trodde att Per Westerberg och jag var överens om att en
aktiv ägare lämnar misslyckade projekt eller projekt som inte har framtiden
för sig. En sådan ägare byter ut styrelser och skaffar fram kapital för nya
investeringar. Här har - det är mycket väl dokumenterat - det statliga ägan-
det brustit. Staten har inte varit en aktiv ägare i denna betydelse, på det sätt
som skulle vara motiverat.
Jag tror att tillkomsten av Fortia och de markeringar som gjordes i sam-
band med detta har en god framtidsinriktning och visar att man har tagit de
här problemen på allvar. När det gäller framtidsbranscher har jag läst press-
meddelanden från Per Westerberg om informationsteknologi - om s.k. IT-
verksamhet och om IT 2000. Det gäller här branscher som Per Westerberg
anser vara framtidsbranscher, värda att satsa på. Jag delar den uppfatt-
ningen, och staten har där satsat pengar med viss framgång. Liknande sats-
ningar bör göras inom andra branscher. Det finns t.ex. för litet samhälleligt
engagemang i bioteknikbranschen. Det är viktigt att samhälleligt ägande
skall ha samma rätt att misslyckas som privat ägande har. Det är alltså inte
nödvändigtvis uttryck för systemfel när man misslyckas med projekt eller när
man gör satsningar som expertisen trodde på men som visar sig vara felak-
tiga.
Det kan vara fel att ligga kvar för länge, att inte dra sig ur i tid och gå över
till annan verksamhet eller korrigera sina strategier. Debatten om samhälle-
ligt ägande och samhälleliga satsningar är en intressant och spännande poli-
tisk debatt, betydligt mera fruktbar för den svenska ekonomin och den
svenska produktiviteten än ett programmatiskt utförsäljande till privata in-
tressenter till underpriser som ökar privat maktkoncentration och som för-
svårar konkurrensen.
Anf. 62 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Det är alldeles riktigt att man skall ha ett aktivt ägande, men
det bör utövas av dem som leker med egna pengar eller som har fått förtroen-
det att sköta andras pengar. Vad Rolf L Nilson vill göra är att på traditionellt
statligt, socialistiskt maner leka med skattebetalarnas pengar och försöka
satsa dem i den ena branschen efter den andra, något som nu har förkastats
i land efter land, inte minst i de socialistiska staterna. Det finns inga politiska
motiv för att driva denna typ av experimenterande med skattebetalarnas
pengar.
Företag skall driva det aktiva ägandet, och de skall göra det på egna meri-
ter och på marknadsekonomisk grund. Detta har visat sig totalt överlägset
den planmässiga socialistiska hushållningen.
Det är riktigt att det inte är något systemfel om det blir fel i den ena eller
andra investeringen. Det är alldeles riktigt. Men det är inte vi i vare sig de-
partement eller riksdag som skall ägna oss åt sådant. Låt dem som själva
riskerar sina pengar eller har förtroendet att riskera andras pengar på frivillig
väg pröva det som har varit så framgångsrikt.
Det är alldeles riktigt att vi skall sätta upp generella ramar för informa-
tionsteknologi osv. Vi skall se till att vi driver på grundforskningen och hjäl-
per till att ta fram tillämpad forskning, dvs. få fram spjutspetsteknologier.
Men det är den vanliga marknadsekonomin som skall få göra utvärderingen
om företag är beredda att satsa, tro på idéerna och vidareutveckla dem. Det
är det som har drivit utvecklingen så väl framåt under senare århundraden.
Förste vice talmannen anmälde att Rolf L Nilson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 63 BRUNO POROMAA (s):
Herr talman! Det skulle uppfattas som ett svek bland gruvarbetarna i
Malmfälten om jag, som den ende gruvarbetaren och den ende anställde i
LKAB i riksdagen, inte gav något till känna inför kammaren om vad gruvar-
betarna tycker och tänker om ett återprivatiserat LKAB.
Det är kanske inte många som känner till att LKAB en gång i tiden var
helt privatägt. Det var i böljan av detta århundrade. Med hjälp av den dåva-
rande högerledaren Arvid Lindmans försorg blev företaget halvstatligt re-
dan 1907 i samband med att riksdagen antog ett avtal om LKABs framtida
ägarskap. Arvid Lindman ansåg att staten borde ha ett avgörande inflytande
över dessa naturrikedomar. Det var också han som gjorde det möjligt för
staten att sedermera överta också den resterande delen av LKABs ägarskap.
Åtminstone i det fallet, vill jag påstå, var Arvid Lindman en mer klok och
förutseende man än dagens högerledare och de ungmoderater som för 15 år
sedan lade grunden för dagens beslut, till vilka statsrådet hör.
Den 1 oktober 1957 utnyttjade också staten den möjlighet som Arvid
Lindman hade skapat. Då inlöstes Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelö-
sunds aktier med hjälp av det riksdagsbeslut som fattats tidigare. I motsats
till dagens beslut föregicks detta av en sakkunnigt verkställd utredning, som
föreslog att staten begagnade sin avtalsenliga rätt till inlösen av stamaktier.
Denna proposition är, som har sagts tidigare, ett hastverk och ingalunda ett
genomtänkt förslag jämfört med det tidigare beslutet om förstatligande. Det
här förslaget bottnar i ungmoderaternas idéer, till vilka folkpartiet och cen-
tern av lojalitetsskäl har anslutit sig.
Den naturresurs som gruvarbetarna i Malmfälten bearbetar är ändlig, dvs.
den tar slut en gång. En malmfyndighets livslängd avgörs antingen av den
geologiska eller den ekonomiska livslängden. Erfarenheterna från tidigare
gruvnedläggningar visar att den ekonomiska livslängden alltid har varit be-
tydligt kortare än den geologiska. I början av 1980-talet befann sig LKAB i
den situationen, att den dåvarande borgerliga regeringen med sin handlings-
förlamning ansåg den ekonomiska livslängden vara passerad.
Som tur var fick vi en annan regering 1982. Det var en handlingskraftig
socialdemokratisk regering som visade det ägaransvar som en privat ägare
aldrig mäktat med. Man vidtog kraftfulla åtgärder för att förlänga malmfyn-
digheternas ekonomiska livslängd. Det skedde genom en rekonstruktion av
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
53
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
54
företaget, sänkta arbetsgivaravgifter, sänkta fraktkostnader på järnvägen,
och med hjälp av devalveringen ökade man värdet av LKABs produkter ute
på världsmarknaden. Med ett annat ägande vid den tidpunkten hade många
av dessa åtgärder med all säkerhet uteblivit - med de konsekvenser detta
inneburit för såväl de anställda som de berörda kommunerna.
Det var också de sociala skälen som låg till grund för Arvid Lindmans ställ-
ningstagande liksom för utredningen som föregick LKABs förstatligande.
Varken i propositionen eller i utskottets betänkande finns några som helst
klara skäl som talar för att ett privatägt LKAB är att föredra före ett sam-
hällsägt. Man talar om ett breddat ägande. Det bredast tänkbara ägandet är
väl det samhälleliga ägandet. I ett sådant företag är vi alla svenska medbor-
gare lika stora ägare.
Allt tal om att ge de anställda och hushållen möjlighet till ägande vill jag
närmast betrakta som ett hån mot dem. Hur skall de ha råd att avstå från sin
hushållskassa medel för inköp av aktier, även om den nuvarande finansmi-
nistern anser att alla löntagare skulle ha en årslön i sparade medel?
LKAB står i dag inför omfattande investeringar för en framtida överlev-
nad. Beslut kommer att fattas om förhoppningsvis bl. a. investering i ny hu-
vudnivå och ett nytt kulsinterverk. Huvudnivån kan man inte lokalisera nå-
gon annanstans än i själva gruvan. Moléns inlägg vittnade om stor okunnig-
het när han förklarade att det inte spelade någon större roll vem som var
ägare för LKAB. Gruvorna ligger nu där de ligger. Men vad är det som säger
att det är en självklarhet att kulsinterverket skall lokaliseras i Malmfälten?
Det kan mycket väl hamna någonstans i närheten av LKABs kunder ute på
kontinenten. Där har man kanske lägre krav på miljön eller andra smärre
kostnadsfördelar. I ett statligt företag har vi alltid betydligt större möjlighet
att påverka beslutens slutgiltiga utformning än i privata företag. De möjlig-
heterna blir definitivt inte större med eventuellt utländskt ägande och med
utländska ledamöter i företagets styrelse.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis citera föredragande departements-
chefen från 1907: ”Länge har den önskan hysts att staten själv måtte komma
i besittning av ifrågavarande malmfält.”
Herr talman! Vi i Malmfälten hyser samma önskan som föredragande de-
partementschefen angav 1907, nämligen att staten skall vara ägare till Malm-
fälten och därmed LKAB, varför jag yrkar bifall till reservationerna.
Anf. 64 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Jag skall inte gå i debatt om Bruno Poromaas socialistiska
vision om att regering och riksdag skall gå in och fatta delbeslut eller påverka
LKAB. Det får stå för honom, och vi har olika grundläggande syn på de
delarna.
Jag betraktar LKAB som ett gruvföretag, precis som Boliden - som är
privatägt. LKAB har tidigare med framgång agerat med privata ägare.
Vi vill försöka öka LKABs konkurrenskraft med hjälp av mer intresserade
och kommersiella ägare som kan ta till vara lönsamma investeringar, förse
företaget med kapital och kunnande och få styrelsen i LKAB så professionell
som möjligt. Vi är ute efter att förbättra och stärka LKAB. Till skillnad från
tidigare regeringar kommer vi ordentligt att gå i clinch för att klara ut frågan
om malmbanan. Dä kan man slippa den del som egentligen är som en stryp-
snara kring LKABs framtid. Det gäller att få ner fraktkostnaderna, öka kon-
kurrenskraften och ge LKAB en betydande potential för framtiden.
Herr talman! Till sist: Det här är inget hastverk. Vi har hållit på med detta
i 15 år. I de borgerliga partierna var vi under åtta års tid helt ense om dessa
riktlinjer i trepartimotioner. Det finns ingen anledning att säga att detta är
ett hastverk. Man kan vara kritisk, men något hastverk är det absolut inte.
Det är som sagt heller inte fråga om någon extremism, eftersom man i prakti-
ken har funnit att den här typen av privatiseringar i dag genomförs över hela
den fria världen.
Anf. 65 BRUNO POROMAA (s) replik:
Herr talman! Vi har olika syn på saker och ting. Det är jag helt övertygad
om, och dagens diskussion vittnar också om att vi har väldigt olika uppfatt-
ning om saker och ting.
Det här är, som jag bedömer det, ett hastverk. Man gjorde i början på 50-
talet en grundlig utredning före förstatligandet. I utredningen pekade man
på de sociala skälen. Vi har nu kommit ungefär 40 år närmare den tidpunkt
då gruvan skall läggas ned, och de sociala skälen skulle enligt mitt förme-
nande vara betydligt större i dag än i böljan på 50-talet.
I den situation vi befinner oss i länet, med en permanent hög arbetslöshet,
har vi lärt oss att sätta vår tilltro till socialdemokrati och statlig företagsam-
het. Det privata har alltid visat en kyla gentemot Norrbotten, och det kan
man också avläsa i valresultatet. På grund av de borgerligas privatiserings-
planer vann vi socialdemokrater faktiskt valet i Norrbotten. Men tyvärr är
vi norrbottningar alltför få för att kunna se till att vi får en annan och mer
förståndig regering än den vi har i dag.
Anf. 66 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Den bästa garantin för längsta möjliga livslängd och bästa
möjliga ekonomiska villkor för LKAB är ett privat ägande som tar till vara
den potential som finns. Planhushållning är sällan någon sådan garanti, det
tycker jag historien mycket enkelt har lärt oss.
Anf. 67 BRUNO POROMAA (s) replik:
Herr talman! Näringsministern svarar inte på frågan: Vem skall ta det so-
ciala ansvaret den dag när malmen är slut? Är det de privata ägarna, eller
skall ni, om ni råkar ha regeringsmakten vid den tidpunkten, då socialisera
förlusterna?
Anf. 68 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! När företag försvinner är det alltid staten som får ta ansva-
ret. Detta gäller i fråga om LKAB precis på samma sätt som i fråga om andra
företag. Jag tror dock att vi med privata ägare kan öka LKABs livslängd vä-
sentligt, och därmed har vi också större förutsättningar för en fortsatt fram-
gång i Kirunaområdet.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
55
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
Anf. 69 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Detta betänkande om privatisering av de statliga företagen
innehåller en rad fördomar från den borgerliga majoritetens sida om den
statliga verksamheten. Det gäller t.ex. skrivningarna om att en privatisering
skulle öka näringsfriheten och konkurrensen. Över 90 % av landets närings-
liv är ju redan privatägt, och endast några få procent är i statlig ägo.
Att lyssna på t.ex. näringsministerns anförande, där han talar om en ökad
frihet genom privatisering av de statliga företagen, är därför märkligt. Det
är ju i stället på det sättet att många anställda just i de statliga industrierna -
både helägda och delägda - i dag upplever en väldig oro inför det faktum att
dessa planer finns och att kammaren snart skall gå till beslut i ärendet.
I ett avseende har utskottsmajoriteten träffat rätt, nämligen när man skri-
ver att det ofta har funnits speciella orsaker till att staten har engagerat sig i
olika bolag. Det gäller inte minst i vårt nordligaste län och i fråga om sats-
ningarna på basindustrierna. Om inte staten hade satsat stora resurser i våra
gruvor i malmfälten, i skogsindustrin och i stålbranschen hade vi säkert inte
klarat av den internationella konkurrensen. Det statliga ägandet inom stål-
och gruvbranscherna har ju framtvingats, eftersom de tidigare privata
ägarna inte klarade av dessa långsiktigt motiverade och stora investeringar.
Ibland har ett blandägande varit nödvändigt, som t.ex. när Svenskt Stål
bildades. Det skedde då en omfattande strukturering av hela den svenska
handelsstålsindustrin. Resultatet blev nuvarande SSAB, med statligt majori-
tetsägande men med ett betydande privat ägande. Detta är alltså en form av
ägande som kan vara nödvändig när en hel bransch struktureras. Men man
hade naturligtvis inte klarat av dessa förändringar utan statlig medverkan.
I betänkandet sägs det, att det om staten uppträder som företagsägare
finns en omedelbar risk för att en osund konkurrenssituation kan uppstå.
Denna risk ter sig närmast komisk om man ser på verkligheten, t.ex. i vårt
nordligaste län, där tre av fyra industriarbetare är anställda i statliga företag.
I Norrbotten har staten bildat stommen i industristrukturen helt beroende
på att intresset för att investera i naturtillgångar har varit begränsat från de
privata, kapitalstarka grupperna i landet.
Det finns mycket gott om utrymme för nyföretagande i t.ex. Norrbottens
län vid sidan om det statliga företagandet. Vi välkomnar alla former av
ägande, men vi vill heller inte äventyra den sysselsättning vi har i dag när nu
de borgerliga av ideologiska skäl vill sälja ut de statliga företagen. Vid en
privatisering finns ju ansenliga risker för att stora utländska kapitalintressen
köper upp omfattande delar av basindustrierna i avsikt att föra delar av pro-
duktionen eller delar av kunnandet ut ur landet från de regioner där vi redan
i nuläget har betydande svårigheter att upprätthålla sysselsättningen.
Att, som t.ex. Karin Starrin från centern och andra, demonstrera en sådan
. naiv syn på detta att man tror att de anställda på något sätt genom köp av
aktier skulle kunna få vara med och styra utvecklingen i företagen är ju i det
närmaste otroligt.
Nej, låt inte detta ske. Vi har inte råd att på detta sätt spela roulett med
sysselsättningen i våra tunga industribranscher, branscher som har överlevt
och utvecklats just genom det statliga engagemanget. Det kan aldrig inne-
56
bära ökad frihet att privatisera de statliga företagen och äventyra sysselsätt-
ningen för tusentals anställda i de berörda företagen.
Med detta, herr talman, vill jag i likhet med Bo Finnkvist yrka bifall till
de socialdemokratiska reservationerna.
I detta anförande instämde Ewa Hedkvist Petersen (s).
Anf. 70 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Jag vill bara notera det motsägelsefulla i Sten-Ove Sund-
ströms anförande. Först sade Sten-Ove Sundström att 90 % av näringslivet
är privat. Sedan sade han att det finns en risk att de företag som i dag råkar
vara statliga kan bli uppköpta av utländska företag - det gäller tydligen bara
företagen i Norrbotten - och sedan flyttade utomlands.
Det är inte så det fungerar, och det tror jag att Sten-Ove Sundström är
mycket väl medveten om. Det är i stället företagens egen konkurrenskraft,
förmåga att konkurrera och att utvecklas bra som säkrar arbetstillfällena.
Flera tidigare industriministrar har ju också uttryckt att de statliga företagen
skall agera och arbeta på exakt samma villkor som motsvarande privata. På
så sätt kommer de också att agera rationellt, och det är vad vi vill säkerställa
genom att göra dessa företag privata, genom att ge dem de fördelar som ett
privat ägande har och som kan utveckla företagen och stärka konkurrens-
kraft och utvecklingskraft hos företag även i Norrbotten.
Anf. 71 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att näringsministerns inlägg var mycket märkligt.
De tunga basindustrier som jag nämnde är ju faktiskt i dag utsatta för en
ordentlig internationell konkurrens, och de är också ledande inom resp, om-
råde. Jag kan inte se att t.ex. LKABs konkurrensförmåga ytterligare skulle
förbättras genom en privatisering. Det är ju tvärtom just genom den statliga
medverkan i uppbyggnaden av industristrukturen i företagen som man har
klarat den internationella konkurrensen. De privata ägarintressena klarade
ju inte av att utveckla stålindustrin, och därför tvingades staten in som aktör
på området. Det finns i fråga om dessa företag flera fall där vi med säkerhet
inte hade haft kvar våra traditionella näringar -1.ex. gruv-, stål- och skogs-
industri - om inte staten hade medverkat. Att privatisera dessa företag är
alltså ett direkt hot mot deras utveckling och mot deras möjlighet att vara
med i den internationella konkurrensen.
Anf. 72 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Jag noterar att vi har diametralt motsatta uppfattningar.
Visst har det funnits exempel på att staten varit med, exempelvis vid SSABs
bildande, men man var också en av huvudaktörerna i sammanhanget. När
man tvingas satsa pengar är det också naturligt att man så snart som möjligt
försöker återvinna pengarna för skattebetalarna genom en privatisering.
Driver man företag så effektivt som möjligt skapar man också grundförut-
sättningarna att expandera och utvecklas i positiv riktning. Vi har erfarenhet
av att man gör det bättre i privat regi än i statlig.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
57
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
Anf. 73 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag har alltid haft svårt att förstå varför den borgerliga ideo-
login bara medger att staten skall gå in kortsiktigt, som städgumma. När sta-
ten har rätat upp företag och branschstrukturer och när verksamheten är lön-
sam igen skall staten enligt borgerlig ideologi överlåta kapitalet till de pri-
vata!
När skattebetalarna satsar i verksamheter och får företagen på fötter
borde de också få skörda de långsiktiga vinsterna av dessa insatser och inte
behöva överlåta dem till stora kapitalintressen.
Anf. 74 JAN ANDERSSON (s):
Herr talman! I går behandlade riksdagen frågan om en bolagisering av
statens hundskola. Den förra regeringen lade fram en proposition som inne-
bär att ett bolag med en statlig aktiemajoritet, 51 %, bildas. Motiven åter-
finns i propositionen.
Staten kommer att inneha en aktiemajoritet i bolaget, vilket ger riksdagen
möjligheter att besluta om en inriktning av hundproduktionen som kan om-
fatta hänsynstagande till vissa samhällsmål, t.ex. tillräckligt antal ledarhun-
dar för synskadade, tillräckligt antal polishundar, narkotikahundar, m.m.
Om detta var ledamöterna i riksdagen i går fullständigt eniga.
I dag behandlar vi ett förslag som innebär att detta av riksdagen i går fat-
tade beslut rivs upp. Låt mig fråga de borgerliga ledamöterna i näringsut-
skottet som, förmodar jag, fanns med i går: Vad har hänt över natten som
gör att det beslut som vi i går fattade inte längre skall äga giltighet? Jag hop-
pas att någon av er kan svara.
Till Per Westerberg skulle jag vilja ställa frågan: Vilka konsekvenser får
en utförsäljning av statens hundskola med tanke på de avnämare som finns,
dvs. personer som är synskadade, polisen, m.m.?
För att svara på det måste man bedöma hur marknaden ser ut. I dagsläget
är det så att skulle statens hundskola säljas ut får vi ett privat monopol, vars
verksamhet helt och hållet indirekt kommer att betalas av samhället via an-
slag: anslagen till de synskadade, anslagen till polisen för bl.a. polishundar
och narkotikahundar.
Jag skulle vilja säga att den inställning som industriministern visar är syn-
nerligen dogmatisk. Jag läste i Svenska Dagbladet i dag att Bengt Wester-
bergs tal i går innehöll en passus som han strök och aldrig använde. Där stod
det att de socialdemokratiska dogmatikerna nu drog sin sista suck. Han
valde att inte använda den. Jag skulle vilja föreslå Bengt Westerberg att an-
vända den i ett annat tal, riktat till några av hans regeringskolleger, som visar
upp en dogmatism av ett slag som socialdemokraterna aldrig någonsin har
gjort sig skyldiga till.
Varken privat företagsamhet eller statlig företagsamhet kan ju vara ett
självändamål. Man måste faktiskt titta på verksamheterna var och en för sig.
När det gäller statens hundskola vore det i dagsläget och inom överskådlig
tid alldeles tokigt att sälja ut verksamheten till privata intressen. Det kom-
mer att stå staten dyrt via anslagsverksamhet.
Med detta vill jag yrka bifall till de socialdemokratiska reservationerna.
58
Anf. 75 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort.
Statens hundskola har satts upp på listan för att bolagiseras och för att i
ett senare skede kunna privatiseras. Vi har mycket entydigt sagt att det inte
är monopolverksamhet som kommer att privatiseras; vi kommer att se till
att det finns konkurrens innan privatisering är aktuell.
Anf. 76 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Eftersom statens hundskola trots allt står på listan undrar
jag om näringsministern kan göra någon bedömning av när en sådan situa-
tion skulle kunna uppstå. Annars är det väl ändå ganska meningslöst att sätta
upp statens hundskola på listan?
Anf. 77 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Svaret är: Nej, det kan jag inte göra, eftersom statens hund-
skola lyder under socialdepartementets domvärjo och det är socialdeparte-
mentet som ansvarar för att detta skall genomföras. Att det finns med på
listan beror på att målsättningen är utomordentligt entydig - det visar vart
vi syftar och vart vi vill.
Anf. 78 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att målsättningen är synnerligen oklar.
Dessutom tyder näringsministerns svar på att han inte har den ringaste
aning om hur verksamheten i dag bedrivs och hur marknaden ser ut, i Nor-
den och i Europa.
Anf. 79 GÖRAN HÄGGLUND (kds):
Herr talman! Vi kristdemokrater har under många år förordat att vissa
statliga företag skall utförsäljas för att frigöra medel, bl.a. för angelägna
satsningar på t.ex. det infrastrukturella området. För oss - liksom för hela
parlamentet, tror jag - är det en historisk dag när vi i dag behandlar den
proposition och det betänkande som nu är uppe till debatt. Det är det delvis
från olika utgångspunkter; jag har förstått att oppositionen är mycket be-
kymrad över det här, medan vi i majoriteten är mycket tacksamma för att vi
i dag kommer till beslut i den här frågan.
Nu påböijas alltså arbetet på att vända utvecklingen från en fortgående
centralisering med en allt större andel av statligt ägande i näringslivet till en
decentralisering av ägandet och en övergång till att i större utsträckning
bygga på ett personligt ansvarstagande.
För oss kristdemokrater är en av de grundläggande principerna något som
vi kallar subsidiaritetsprincipen, dvs. att beslut i samhället skall fattas på
lägsta möjliga effektiva nivå. Då tycker jag att det är oerhört angeläget att
peka på hur detta kommer till uttryck bl.a. när det gäller att försöka bryta
ned de här mastodonterna i samhället.
I betänkandet berörs 35 företag med omfattande statligt ägande. Aktierna
i dessa företag föreslås säljas. Den grundläggande synen bakom de åtgärder
som föreslås är att statens roll skall vara att stifta lagar och skapa goda förut-
sättningar för företagandet. Om staten driver företag finns det en uppenbar
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
59
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
60
risk för en osund konkurrens. Det är svårt, anser vi, att vara både domare
och ägare till det ena av de två eller flera lag som finns på banan. Så är det i
stor utsträckning inom svenskt näringsliv i dag, där staten har ett så omfat-
tande ägande.
Som framgår av betänkandet har staten 7 affärsverk och minst hälften av
aktiekapitalet i 45 aktiebolag och 6 kreditinstitut. De statliga företagen äger
i sin tur helt eller delvis eller innehar minoritetsandelar i ungefär 450 bolag.
Det är alltså en omfattande verksamhet, som jag tror vinner mycket på att
bedrivas i andra former.
Herr talman! Min uppfattning är att företag drivs bäst av den som har ett
personligt intresse i företaget. Det aktivt personligt decentraliserade ägan-
det och ansvarstagandet har visat sig vara den bästa drivkraften för tillväxt
och välstånd. Det är därför angeläget att betona vikten av att de anställda
får möjlighet att bli delägare i de företag som de arbetar i. Jag tror att an-
svarstagande och arbetsmotivation ökar genom sådana åtgärder.
Det statliga ägandet kan i sig innebära problem för företag, bl.a. när nytt
kapital fordras för att utveckla verksamheten. Ett privat aktiebolag kan som
bekant genomföra t.ex. en nyemission för att tillförsäkra sig nödvändigt ka-
pital för en expansion. Det är inte möjligt för ett statligt ägt företag, om man
behöver ytterligare resurser för att expandera.
De nya medel som staten historiskt sett har skjutit till för sina företag har
gått till företag som befunnit sig i en uppenbar krissituation. Avgörande för
kapitaltillskotten har inte varit företagens långsiktiga utvecklingsmöjligheter
och därmed förmåga att skapa trygga arbetstillfällen, utan det har snarare
varit fråga om att undvika akuta problem, vilka i det långa perspektivet
skulle ha gjort det omöjligt att säkra arbetstillfällena.
Jag vill inte påstå att det är enkelt och går snabbt att genomföra en privati-
sering av det slag som här föreslås. Flera av de företag som nämns i betän-
kandet kommer att behöva ombildas till bolag, och vissa av dem behöver
genomföra omstruktureringar innan de blir attraktiva på marknaden. Det
ligger också ett bekymmer i att vi på dagens marknad kan ha problem med
att få fram riskvilligt kapital. Arbetet med att decentralisera ägandet kom-
mer alltså att ta en viss tid i anspråk.
För att möta den här typen av problem har regeringen föreslagit och riks-
dagen beslutat och beslutar om åtgärder som vitaliserar svensk ekonomi.
Man vill inte och får inte se situationen som statisk. Genom åtgärder beträf-
fande sparande, skatter och regelverk skapas bättre förutsättningar för ett
ökat företagande och för att nya medel ställs till riskkapitalmarknadens för-
fogande. Därför tror jag att det statiska synsätt som präglar reservationerna
kommer att visa sig vara fullständigt felaktigt.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hemställan i näringsutskottets
betänkande 10.
Anf. 80 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! I sitt anförande talar Göran Hägglund om mastodonter som
skall brytas ned. Det är litet svårt att förstå vilka mastodonter det är. På den
upprättade listan finns förvisso företag med flera tusen anställda, men där
finns också företag med noll eller bara två anställda. Jag undrar om Göran
Hägglunds uppfattning om mastodonter som skall brytas ned också sträcker
sig till de privata storföretagen. Är det kds generella politik att företag skall
brytas ned i små beståndsdelar? Vilken storlek är i så fall lagom på ett kds-
företag? Är det företag med 500 anställda, 1 000 anställda eller något annat
antal? Var sätter ni gränsen?
Göran Hägglund talar som alla kds-ledamöter om subsidiaritetsprincipen.
Jag har litet svårt att förstå hur den kommer in i sammanhanget. En omfat-
tande försäljning av statliga företag skall alltså leda till ett ökat inflytande
nära de anställda och andra berörda i företaget. I det paket av åtgärder som
de borgerliga partierna föreslår ligger ju hårda ingrepp mot de fackliga orga-
nisationerna. Frågan är om man över huvud taget bryr sig om de anställdas
inflytande. Oftast gör man det inte. Jag kan alltså inte se att det direkta infly-
tandet hos de berörda kommer att öka genom denna försäljning.
Det är vidare så märkligt att ägarspridning ökar sannolikheten för makt-
koncentration. Detta påpekades för länge sedan av Vladimir Ilitj Lenin som
en strategi för privata företagare att utöva makt genom att binda så litet kapi-
tal som möjligt. Det är väl vad också vi har att förvänta oss. Stora maktgrup-
per i det svenska näringslivet, möjligtvis också internationella maktgrupper,
kommer att öka sin makt medan de små ägarnas och de enskilda personernas
makt och inflytande kommer att minska, trots att deras ägande ökar.
Anf. 81 GÖRAN HÄGGLUND (kds) replik:
Herr talman! Det handlar faktiskt om en mastodont. I mitt anförande
nämnde jag att det i detta fall handlar om flera statliga verk, om 45 aktiebo-
lag, 6 kreditinstitut och 450 olika bolag. Sammantaget är detta en masto-
dont, även om den inte har nått det format som skulle tilltala Rolf L Nilson.
Rolf L Nilson undrar om vi kristdemokrater också vill bryta ned de privata
storföretagen. Ja, vi vill göra det på så sätt att vi stimulerar ägande i företag
samt sparande i aktier och i andra former för att fler människor skall bli del-
aktiga i näringslivets utveckling.
Rolf L Nilson efterfrågar också den ideala bilden av ett kds-företag. Vi
har ingen sådan idealbild. Jag tror att det är nyttigt med många ägare, men
det vore olyckligt att säga att ett företag skall ha den eller den strukturen
resp, storleken. Staten skall sätta upp ramar för företagsamheten och stimu-
lera människor till ett spritt ägande. Det tror jag samhället vinner på.
Dessutom åberopar Rolf L Nilson den gamle husguden Lenin, som på nytt
tas till heders. Det är möjligt att Lenin har påvisat att decentralisering kan
vara en strategi för stora ägare att skapa sig större makt. Jag tror dock att
det snarare är bättre att företag drivs i privata former. Alternativet är nämli-
gen, om man nu skall låta pendeln slå åt Rolf L Nilsons håll, att företagen
drivs i statlig regi. Då lär den enskilda människan få ett minimalt inflytande.
Det blir inte den tillväxt och det välstånd som vi önskar i vårt samhälle.
Anf. 82 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag har i mitt huvudanförande och i tidigare replikväxlingar
ganska väl redogjort för hur jag ser på ägandet som ett blandat ägande. Som
en kommentar till den här Lenin-parentesen kan jag säga att Wallenbergarna
i Sverige byggt upp sitt maktinnehav enligt den beskrivna modellen, själv-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
61
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
62
klart i moderniserad form. Det har visat sig att det inte längre är helt riskfritt
att äga med så litet bundet eget kapital som möjligt.
Om det är ont eller gott med stora statliga företag och andra stora företag
är en komplicerad frågeställning. Jag kan instämma i konstaterandet att Vat-
tenfall är en koloss. Miljörörelsen och antikärnkraftsrörelsen har hävdat att
Vattenfall bör brytas ned och nya ägare komma in. Det tror jag är riktigt men
ändå inte helt riskfritt. Som det sägs i propositionen får vi en internationell
elmarknad där Vattenfall är ett av de stora företagen i Europa som kan och
bör konkurrera på en öppen europeisk elmarknad. Det tror jag leder till
högre elpriser i Sverige, men det är nog ändå motiverat. Det blir i bästa fall
ett effektivare resursutnyttjande. Om Vattenfall bryts ned i mindre enheter
försvinner samtidigt de internationella konkurrensfördelarna. I det läget får
man bestämma sig för om Vattenfall skall vara ett svenskt lokalt företag med
begränsad räckvidd eller om Vattenfall skall utnyttja möjligheten att vara en
gigant, ett internationellt konkurrenskraftigt energitjänstföretag. Själv vet
jag inte riktigt på vilket ben jag står i det avseendet.
Anf. 83 HANS STENBERG (s):
Herr talman! Regeringens förslag om att riksdagen skall ge regeringen
fullmakt att sälja statliga företag är uppenbarligen mer grundat på borgerlig
ideologi än på sunt ekonomiskt tänkande. Regeringen liknar i det här av-
seendet i mycket hög grad de gamla stalinister som de borgerliga företrä-
darna annars så gärna jämför sina politiska motståndare med.
Det är inte så att vi socialdemokrater avvisar försäljning av statliga företag
i alla lägen. Det kan i vissa fall vara berättigat att sälja företag, t.ex. för att
få en effektivare företagsstruktur inom en koncern. Men regeringens förslag
innebär i praktiken att man generellt säljer ut statliga företag för att därige-
nom delvis täppa till de hål i statsbudgeten som skapas av bl.a. de skatte-
sänkningar för höginkomsttagare och företag som regeringen genomför. Re-
geringens förslag innebär också att statens inkomster från de statliga företa-
gen kommer att minska. Det medför i sin tur att vi skjuter de ekonomiska
problemen framför oss till kommade generationer. Enligt vårt sätt att se är
detta inte en ansvarsfull ekonomisk politik, eftersom den innebär att statens
inkomster på sikt kommer att minska.
Det är enligt min uppfattning helt förkastligt att sälja företaget Vattenfall
till privata intressen. Energiproduktionen i ett land kan inte betraktas som
vilken handelsvara som helst, utan det är ett nationellt intresse att se till att
Sverige har en bra energiförsörjning i landets alla delar. Större delen av den
svenska energiproduktionen sker i dag i privata företag. Inom många områ-
den råder därför i praktiken ett privat monopol på elkraft. Konsumenten kan
nämligen inte välja att köpa sin elkraft från någon annan elleverantör. Efter-
som det inte finns några praktiska möjligheter att bryta den monopolsitua-
tionen, är det nödvändigt att det finns åtminstone ett energiproducerande
företag som står under statlig kontroll.
År 1980 hölls en folkomröstning, där det beslutades att kärnkraften skall
avvecklas i Sverige. Enligt folkomröstningens beslut skall under de närmaste
20 åren den elproduktion som i dag sker med hjälp av kärnkraft ersättas med
annan elproduktion. Den här gigantiska omställningen är inte betingad av
marknadskrafterna utan en följd av ett politiskt beslut. Ingen betvivlar väl
att det kommer att behövas ett omfattande mått av politisk styrning för att
åstadkomma den omställningen, om den inte skall få katastrofala konse-
kvenser för vissa industrigrenar och regioner. I det läget är det helt förkast-
ligt att staten skall avhända sig det mest effektiva kontroll- och styrmedel
som staten har på energiområdet, vilket en försäljning av Vattenfall faktiskt
innebär. Mot den bakgrunden är det mycket svårt att förstå varför rege-
ringen föreslår en försäljning av Vattenfall.
Den elintensiva industrin har mycket stor betydelse för den regionala ba-
lansen och även för handelsbalansen i stort. Om den industrin skall vara
långsiktigt konkurrenskraftig är det nödvändigt med en stabil utveckling av
energikostnaderna. Det är nödvändigt att man ger industrin långsiktiga kon-
trakt för energiförsörjningen till priser som gör det möjligt att konkurrera
internationellt. Sådana långsiktiga elavtal är i praktiken mycket svåra att
åstadkomma utan en viss politisk styrning. Om man från elleverantörerna
lägger rent företagsekonomiska aspekter på kontraktstidens längd innebär
det regelmässigt mycket korta kontraktstider för de elintensiva företagen.
Detta innebär att ingen hänsyn tas till de enorma samhällsekonomiska kost-
nader som skulle uppkomma om den elintensiva industrin slogs ut. Därför
är det samhällsekonomiskt mycket lönsamt att behålla Vattenfall som ett
statligt företag. Att sälja ut Vattenfall till privata intressen innebär att vi av-
händer oss ett mycket viktigt instrument när det gäller att genomföra folk-
omröstningens beslut, utan att äventyra den elintensiva industrins fortlev-
nad.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och 2 av Axel Andersson
m.fl.
Anf. 84 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Jag skall försöka fatta mig kort. Folkomröstningens beslut,
som har tolkats i trepartiuppgörelsen och sedermera i regeringsdeklaratio-
nen, omfattar alla bolag oavsett om de är privata eller statliga. Den omställ-
ning som måste ske kommer att ske överallt.
Jag tror att Hans Stenberg fullständigt har missuppfattat allt när det gäller
elmarknaden. Vi är på väg mot en konkurrens inom hela elmarknadsområ-
det. Det finns klara indikationer och beslut inom EG om att man steg för
steg under 90-talet skall skapa en ren marknadsekonomi med konkurrerande
kraftgenererande och kraftdistribuerande bolag, där man har offertprinci-
per. Det är redan genomfört i Storbritannien. Vi har själva i denna kammare
redan tagit de första besluten när vi bolagiserat Vattenfall och brutit ut stam-
nätet. Under våren återkommer vi med en elmarknadsproposition i den här
riktningen.
Anf. 85 HANS STENBERG (s) replik:
Herr talman! Jag har inte alls missuppfattat hur elmarknaden fungerar.
Jag håller med näringsministern om att det sker en omställning i stora delar
av Europa. Men i de flesta stater förekommer också en indirekt eller direkt
subvention av elpriserna för den elintensiva industrin. För den elintesiva in-
dustrin i Sverige är det här ett stort bekymmer. Det gäller dels kostnadsläget,
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
63
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
64
dels kontraktstidernas längd. Jag har i andra sammanhang sett att näringsmi-
nistern har påstått att kontraktstidernas längd inte innebär något större be-
kymmer, men de facto är det så. I förlängningen är det ett regionalpolitiskt
problem. Den elintensiva industrin är i mycket hög grad knuten till Norr-
landslänen och skogslänen. Förutom de stora exportinkomster de lämnar till
landet har de en enormt stor regionalpolitisk betydelse.
Jag anser därför - som jag har skrivit i min motion, vilken jag hoppas att
näringsministern har läst - att staten borde behålla Vattenfall som ett statligt
företag och dessutom ge Vattenfall direktiv att verka för att man skall få
långsiktiga elkontrakt för de elintensiva företagen. Det är nödvändigt för att
man skall kunna trygga jobben och exportinkomsterna i framtiden.
Anf. 86 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! EG har beslutat att man skall genomföra vad man kallar ett
common carrier system with third party access under 1993-1996. Det kan
bli vissa förseningar. Det innebär att man får ett konkurrenssystem, en
marknadsekonomi, när det gäller elförsörjningen. Det innebär att man kny-
ter samman och samkör elsystemen i hela Europa. Man kräver vad man kal-
lar transparens, dvs. att man skall kunna se vilka elpriser resp, kund betalar,
så att det verkligen kan bli en fungerande marknadsekonomi. Det här skapar
en gemensam prissättning på el i en fungerande marknad.
Jag tror precis som Hans Stenberg att vi självfallet måste se till att vår elin-
tensiva industri får energi till konkurrenskraftiga priser. Det förutsätter att
vi får den marknadsekonomi som jag tror är den bästa garanten. Det är ge-
nom bra priser vi kan konkurrera, men grunden för vårt välstånd är framför
allt att vi är duktiga på det vi gör.
Anf. 87 HANS STENBERG (s) replik:
Herr talman! Jag tror att det kommer att uppstå bekymmer när det gäller
kontraktstidernas längd. Priserna kan hamna på en vettig nivå om alla före-
tag skall konkurrera på lika villkor. Såsom det har varit hittills har många
företag ute i Europa inte alls konkurrerat på samma villkor som de svenska
företagen. I vissa andra länder har dessa företag fått ganska kraftigt subven-
tionerade elpriser.
När det gäller kontraktstidernas längd tror jag inte att EG har något att
erinra mot att vi behåller Vattenfall som ett statligt företag och ger direktiv
för att se till att avtalen får vettiga tider. Vi skall faktiskt inte bara konkur-
rera med Europa. Omvärlden utanför Europa är mycket stor. En stor del av
våra konkurrenter, även inom stålindustrin, finns utanför Europa. Det gäller
i ännu större utsträckning pappers- och massaindustrin, som är extremt ener-
giberoende och har sina största konkurrenter i Canada och USA.
Anf. 88 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! När man hör denna debatt får man intrycket att socialdemo-
kraterna skulle stå för något slags planekonomi. Så är det icke. För borger-
ligheten, och speciellt för moderaterna, är marknadsekonomin ett mål i sig.
För oss är den ett medel. Här går en klar skiljelinje, som märkts ganska tyd-
ligt i debatten i dag.
Jag skulle vilja säga några ord om SSAB, som tidigare varit privatägt.
Domnarvets Jernverk, som då ägdes av Stora, kördes fullständigt i botten
som järnbruksföretag. Sedan tog staten över, och man har på ett mycket
framgångsrikt sätt skött investeringarna i detta företag. I dag är SSAB det
lönsammaste stålföretaget i Europa. Alltså har staten klarat sitt ägarskap på
ett mycket bra sätt.
Nu säger näringsministern att man har analyserat riskkapitaltillgången och
att det går att få fram de pengar som behövs för att privatisera de statliga
företagen. Jag kan inte med hundraprocentig säkerhet säga emot näringsmi-
nistern i det avseendet. Jag har dock mycket svårt att se den svenska ägare
till stålindustri som har tillräckligt med kapital för att trygga de långsiktiga
investeringarna i en så kapitaltung bransch som stålindustrin.
Det finns en trend till att det privata kapitalet överger stålindustrin. Vi har
exemplet med Stenberg, som säljer Speedsteel till en fransk ägare. Vi har
Johnson-koncernen, där det finns tecken på att man vill dra sig ur sitt enga-
gemang i Avesta.
Ett mycket tungt argument från näringsministern när det gäller privatise-
ring är att man skall ha professionella styrelser. Jag har svårt att se att t.ex.
SSAB-styrelsen lider brist på professionalism.
Jag har genom åren haft en litet annorlunda syn på statligt företagande än
den gamla socialdemokratiska regeringen hade. Där var man noga med att
renodla rollen; det skulle vara en strikt kapitalistisk syn på företagens lön-
samhet. För mig är det naturligt att ett statligt företag skall se litet längre än
näsan räcker och att samhällsintressen måste finnas med. Därmed säger jag
icke att staten skall driva olönsamma företag, men man har ett ansvar som
är annorlunda än det kapitalistiska.
Med tanke på den syn som näringsministern har på statligt företagande
undrar jag: Kommer näringsministern att skriva till den franska regeringen
och uppmana den att privatisera Kloster Speedsteel, eftersom den tilltänkta
ägaren är ett statligt franskt företag?
Jag tror på SSABs framtid om man har en långsiktig och ansvarstagande
ägare. Jag befarar att med en privatisering kommer det att gå illa för SSAB
på några års sikt.
Anf. 89 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Det var en direkt fråga om jag skulle skriva till min franske
kollega. Nej, det behövs inte. De franska socialisterna är redan på gång med
att sälja en del av det statliga ägandet och minska det, och med att sätta ett
stort antal av de statliga företagen på börsen. De har alltså i den delen en
likartad syn.
Anf. 90 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik:
Herr talman! Det kan hända att näringsministern har rätt när det gäller
den franska regeringen - det kan jag inte bedöma - men näringsministern
hade inga invändningar mot mitt resonemang vad gällde statens roll som
ägare för SSAB.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 48
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
Anf. 91 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Jag vet inte hur många gånger jag under den här debatten
skall upprepa vad jag sagt tidigare, men för Bengt-Ola Ryttars skull kan jag
göra det en gång till.
Jag anser att statliga företag skall drivas på exakt samma villkor som mot-
svarande privata. Det är detsamma som mina socialdemokratiska företrä-
dare har sagt, i vart fall i ord. Därmed, anser jag, kan de lika gärna vara
privata.
Det är riktigt att det har skett stora investeringar inom SSAB i Borlänge.
I min valkrets Oxelösund har SSABs investeringar varit avsevärt mindre.
SSAB Oxelösund har närmast varit mjölkkon, där man tagit pengarna.
Det kanske har varit rätt, men jag tror det är riktigt att man skall sköta
det kommersiellt. Då kan staten lika gärna använda pengarna till saker som
höjer hela svenska folkets förmåga att utvecklas och det svenska näringsli-
vets förmåga att konkurrera och skapa välstånd. Det är sådant som skapar
tillväxt, ökar produktiviteten. Det är detta vi behöver i Sverige men har
misslyckats med så mycket under de senaste 20 åren.
Anf. 92 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik:
Herr talman! Den borgerliga regeringen har ju fått väljarnas mandat att
fullfölja sin politik och sin syn på näringspolitiken. Men jag befarar att väl-
jarna kommer att bli ganska kalla om fotterna när de upptäcker de konse-
kvenser detta kommer att ha för människorna runt om i det här landet, inte
minst för människorna i Borlänge.
Anf. 93 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Bengt-Ola Ryttar låter som man gjorde inom labour-partiet
under en stor del av 1980-talet. Numera har man i stor utsträckning accepte-
rat de genomförda privatiseringarna och t.o.m. uttryckt en viss positivism
inför att de genomförts.
Anf. 94 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag och en kollega har i en motion yrkat avslag på den av
regeringen begärda fullmakten att sälja ut 35 statliga företag och verk.
I motionen säger vi att den grundläggande idén för statligt ägande var att
staten skulle ha inflytande på industrier som grundade sig på landets basre-
surser. Detta nämns också i regeringens proposition.
Till det vill jag också lägga den stora roll som de statliga företagen spelat
och fortfarande spelar för vissa delar av landet.
Jag kan fortsätta med att ställa frågan till alla: Hur skulle t.ex. Norrbotten
ha sett ut i dag om inte de statliga företagen funnits?
Samtidigt vill jag också framhålla att det givetvis inte kan vara en för alltid
gällande princip att alla nuvarande företag och verk i statligt ägande oförän-
derligt förblir så. Men då gäller självfallet också motsatsen, och detta enligt
min mening i ännu högre grad. Det kan inte heller vara riktigt och rätt att
med ett beslut delegera rätten att utan motiv i det enskilda fallet privatisera
verken och företagen. Tvärtom måste det ju vara ett samhällsintresse att
66
samhället på vissa områden har ett avgörande inflytande. Som exempel vill
jag nämna Vattenfall och den elenergiförsörjning man där sköter om.
Debatten här i dag har varit lång. Alla argument både från regeringshåll
och från oppositionen är flera gånger använda. Jag skall därför förlänga de-
batten med att i korthet beröra bara ett område.
Jag skulle vilja fråga: Vad är det som driver regeringspartierna att privati-
sera domänverket? Det kan inte vara någon allmän kapitalistisk princip. I
det superkapitalistiska USA äger staten ca 30 % av skogsmarken, i Tyskland
ca 50 % osv. Listan kan göras lång.
Jag skulle vilja fråga: Varför denna nit att avhända staten ett ägande och
ansvar för ca 20% av landets skogsmark? Det har ju tvärtom ur flera syn-
punkter varit till både nytta och nöje att vi haft det statliga ägandet av denna
mark. Vad skulle det t.ex. ha kostat att inlösa den skogsmark som nu är av-
satt till reservat och nationalparker? Hur blir det förresten med de områdena
efter en privatisering? Jag ser i yttrandet från jordbruksutskottet att den bor-
gerliga majoriteten haft vissa våndor inför det här.
Jag är inte emot en viss utförsäljning av statlig mark - det har skett tidi-
gare, lika väl som inköp. Men då måste det finnas särskilda skäl. Utöver ar-
ronderingsskäl kan rent regionalpolitiska skäl finnas för att människor i gles-
bygden får möjlighet att köpa skogsmark och skaffa sig sysselsättning. Nu
finns det kanske anledning att avvakta den senaste utförsäljningen och se
efter vilka det var som fick möjlighet att köpa. Men vad jag kan förstå hand-
lar det inte om detta utan om att bolagisera, privatisera och sälja aktier.
Vad som nu kan hända är t.ex. att våra två stora skogsägarblock i landet
lägger beslag även på statens nuvarande skogsinnehav. Det är t.o.m. många
av regeringspartiernas medlemmar och väljare som inte vill stödja den ut-
vecklingen. Jag vill påstå att det är många enskilda skogsägare som inte är
betjänta av en sådan utveckling.
Det är möjligt att man sprider ägandet genom att sälja aktier i och privati-
sera domänverket, men jag vill påstå att denna ägandeform kommer att kon-
centrera bestämmandet till några få personer. Det är den verklighet som rå-
der.
Herr talman! Det finns många skäl att tänka till i den här frågan och fun-
dera ytterligare över vad man är i färd med att göra. Det är i hastigt mod
som dumheterna görs. Mitt råd till regeringen är: Visa era muskler på ett
annat sätt!
Anf. 95 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Svaren på John Anderssons frågor har jag redovisat ett par
gånger tidigare under debatten, men jag skall göra det än en gång för John
Anderssons skull.
Anställda i statliga bolag skall ha samma rättigheter och skyldigheter som
i motsvarande privata bolag. Jag är helt övertygad om att privatägda företag,
drivna på strikt kommersiella villkor, ger de tryggaste jobben och har den
bästa utvecklingskraften.
När det gäller domänverket finns det riktlinjer för hur försäljningen av
mark skall ske. Man skall kompettera befintliga jord- och skogsbrukares
egendomar för att ge bättre sysselsättning i glesbygden, man skall låta arren-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
67
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
datorer köpa sina gårdar och man skall även avstycka naturreservat m.m.
och överföra dem till naturvårdsfonden. Det kommer även att föras över en
del fallrättigheter till en ny myndighet, och därmed kommer ganska bety-
dande delar av områden som har naturvårdsintresse alltid att vara kvar i stat-
lig ägo.
Anf. 96 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det där låter bra, men det fordras nog att man tänker efter
litet mer. Om man skall sälja ut domänverkets hela skogsareal, är frågan
vilka som kommer att köpa den skogsmarken. Det pågår nu en utförsäljning,
och jag tror att det skulle vara nyttigt att se efter vilka som köper denna
mark.
Prisprövningen är gjord, och förvärvslagen är borttagen, och det är i stort
sett fritt fram för vem som helst att köpa skogsmark. Trots att man nu säljer
ut det man på domänverkshåll kallar de små enheterna - det är små skiften
som ligger illa till - vet jag att de betingar priser i miljonklassen. Och vilka i
glesbygden har i dag, med den dåliga lönsamheten i skogsbruket, råd att gå
in och köpa den skogsmarken?
Risken är uppenbar att det blir de stora skogsblocken som lägger beslag
på marken. Det finns en befogad oro bland de enskilda skogsägarna - alla
de 250 000 - för att de i framtiden får möta ännu större motparter då det
gäller att sälja virke, om dessa stora skogsblock kommer över även domän-
verkets markinnehav. Det är den verklighet som man kan befara.
Anf. 97 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Man kan naturligtvis alltid plocka fram skräckscenarier. Vi
har riktlinjer, och de är inte desamma som de den avgångna socialdemokra-
tiska regeringen hade vid sina försäljningar.
När det gäller skogsägarblocken vågar jag nog säga att deras intresse är
minimalt. Det råder snarast en betydande oro inom skogsägarleden för att
marken håller på att tappa allvarligt i värde. Anledningen till debatten om
Karlsborg och Vallvik är att det kan vara svårt att över huvud taget avsätta
virke, och därmed kommer också priserna på mark att vara därefter.
Anf. 98 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Historien har väl lärt oss att även det vi många gånger har
kallat skräckscenarier har blivit verklighet. Och ingenting säger att närings-
ministern skulle ha rätt i det här fallet. Jag tror att det finns all anledning att
fundera vidare över, om det inte är ett samhällsintresse att staten förfogar
över en viss del av vår skogsmark.
Jag vill åter poängtera att i de fall t.ex. människor i skogsbygderna kan
komplettera skogsinnehav, skall man vara öppen för sådana förändringar.
Men om man helt plötsligt bjuder ut så här mycket skogsmark vill jag påstå
att det inte finns någon möjlighet för människorna i glesbygden att köpa
denna skogsmark. Vad som händer utöver detta är att en mängd människor
i skogsbygderna blir arbetslösa - de förlorar ju sin arbetsgivare.
68
Anf. 99 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Det här kanske är den sista debatten i riksdagen där vi beslu-
tar om stålindustrin. Näringsministern och jag har under årens lopp deltagit
i många gemensamma debatter här om stålet.
När jag blev invald i riksdagen 1970 var jag anställd av Domnarvets Jern-
verk, och jag är nu anställd av SSAB, som i huvudsak är statligt. Kommer
jag, näringsministern, när jag 1992 går tillbaka till mitt civila arbete, om
mina planer går i lås, att arbeta åt ett privat företag? Är det den utvecklings-
farten vi skall räkna med? Mina arbetskamrater säger naturligtvis: Skall vi
köpa det här igen, efter alla uppoffringar, efter alla statliga insatser?
Det som har bekymrat mig är frågan om det finns kapital till det här. Är
det nu småspararna som skall betala, som skall spara i SSAB-aktier, eller är
det någon stor sparenhet som skall göra det? Pengarna tas ju av de samlade
tillgångarna för investeringar i landet, och vad är det då som offras?
Jag skulle inte tro att det är någon större vits för Sverige som nation, för
Sveriges utveckling, att detta sker. Det som skulle kunna vara någon vits är
ju att det förs in kapital i landet, att det kommer en utländsk ägare. Det är
det som är den stora faran.
Om jag satt i näringsministerns soffa och funderade över det här och jag
skulle göra det på hans villkor, skulle jag inte gärna vilja ta av det sparande
som finns i samhället i övrigt, utan jag måste nog söka mig ut på den interna-
tionella marknaden. Regeringen har sagt att det nu skall göras utländska in-
vesteringar här.
Jag har inte samma positiva bild av SSABs kraft om några år som Bengt-
Ola Ryttar har. Det behövs offensiva investeringar, en ny syn. Vissa investe-
ringar borde ha gjorts redan i dag.
Då är frågan till näringsministern: Kommer den delegation som skulle ta
hand om det här att kräva garantier av köparen att verksamheten kommer
att fortsätta?
Kommer man att pröva köparen så noggrant att företaget kan överleva i
Sverige? Finns det ett sådant intresse? Eller är det av rent kommersiellt in-
tresse som man gör utförsäljningen? Det är oerhört viktigt för en sådan här
basnäring. Finns det något intresse hos regeringen, departementet och dele-
gationen att garantera verksamheten framöver?
När det gäller inflytande och den tidigare debatten om löntagarfonder vill
jag säga att endast köpstarka arbetare som har fått någonting över eller kan-
ske har goda familjeförhållanden kan köpa en och annan aktie i sitt eget
företag. Det inflytande som därigenom skapas är som sagt inte särskilt stort.
Resultatet torde bli att man upplever det som om besluten fattades ännu
längre bort.
Anf. 100 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Jag vill göra ett förtydligande till Lars-Ove Hagberg. Jag tror
inte att en privat ägare orkar med att göra de investeringar som behövs i
Domnarvets Jernverk. Däremot tror jag att man med ett fortsatt statligt
ägande kan orka med detta. Man torde inte kunna klara produktionen utan
nyinvesteringar.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
69
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Anf. 101 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Jag delar Bengt-Ola Ryttars bedömning.
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
70
Anf. 102 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Jag vill replikera Bengt-Ola Ryttars ganska sensationella på-
stående. Uppenbarligen är man från socialdemokratisk sida beredd att ac-
ceptera att SSAB skall göra investeringar som inte tillgodoser normala lön-
samhetskrav. Då har man ändå släppt in 52 % privat ägande. Man trampar
på minoritetsaktieägarna och andra sparare, om man inte skall vara kom-
mersiell längre utan skall ta andra, samhälleliga hänsyn. Om socialdemokra-
terna har denna syn kan jag förstå skepticismen mot statligt företagande.
Anf. 103 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Det finns två perspektiv på företagande. Det ena är att det
skall vara vinstgenererande. Det andra är att det skall skapa arbete, välstånd
och trygghet. Om man drar ut konsekvenserna av detta resonemang finner
man att ett superkapitalistiskt system, som näringsministern förespråkar, i
alla dess beståndsdelar inte är bra för vare sig tryggheten eller sysselsätt-
ningen.
När ett företag fattar investeringsbeslut, är naturligtvis återbäringspers-
pektivet väldigt viktigt. Ett företag med staten såsom ägare kan ha några års
längre perspektiv än ett privatkapitalistiskt företag. Det är bra för trygghe-
ten och sysselsättningen.
Anf. 104 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Det är fortfarande lika sensationellt att socialdemokraterna
vill frångå normala kommersiella krav på ett börsnoterat men statligt domi-
nerat företag. Det är egentligen att trampa mycket allvarligt på de etiska
principer som gäller för börsnoterade bolag och även för den dominerande
ägarens beteende.
Dessutom var det mycket beklämmande för SSAB att man kom att hamna
i en form av industristödsmentalitet som var mycket allvarlig för SSABs för-
måga att exportera och inte bli utsatt för olika typer av blockad för att man
inte arbetar under strikt kommersiella villkor, ett krav som ställs runt om i
världen för att man skall få komma in på marknaderna.
Anf. 105 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Visa mig var de oerhört preciserade regler finns som närings-
ministern hänvisar till! De kan inte bestå i olika tidsperspektiv på något eller
några år.
Jag vill fråga: Tror näringsministern att Domnarvets Jernverk hade funnits
kvar i dag om Stora eller någon annan privat ägare hade stått kvar och vi inte
hade haft en statlig mellanperiod?
Anf. 106 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Näringsministerns svarsprofil visar att han egentligen inte
vill svara på den fråga som är väsentlig: Kommer departementet eller delega-
tionen att se till att det skapas garantier för fortsatt verksamhet även efter
en utförsäljning eller kommer det att bli strikt kommersiellt framöver? Det
är ju det den stora oron gäller. Om man kan vända sig bara till utländska
intressen - och om det skall vara någon vinst med den linje som Per Wester-
berg företräder måste det bli så - finns denna oro. Kommer man att arbeta
för denna inriktning eller inte? Det är dags att få ett svar på den frågan, om
man skall kunna stilla oron. Dessutom måste jag göra den bedömningen att
man med dagens statliga ägande och styrelse har större möjligheter att inve-
stera än med en utländsk ägare. Den bedömningen kan jag stå för i dagens
läge.
Anf. 107 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Det är en väldig skillnad mellan dagens förhållanden och för-
hållandena i Sverige och Europa för tio år sedan, då stora delar av stålindu-
strin' oavsett nation, råkade ut för en allvarlig kris och kom att få ett omfat-
tande industristöd. Man har försökt sanera bort möjligheterna för länder att
tävla och konkurrera med industristöd. Konkurrensen skall ske på strikt
kommersiell grund.
Jag är något upprörd över att man vill att statligt dominerade börsnote-
rade bolag inte längre skall arbeta på kommersiell grund utan på annan
grund. Det är allvarligt.
Till Lars-Ove Hagberg vill jag säga att de flesta affärer när det gäller stål är
nationella affärer av typ SSAB. Förmodligen kommer det att förbli så under
överskådlig framtid. SSAB skall och måste såsom börsnoterat bolag arbeta
på strikt kommersiell grund. Det är den bästa garantin för framgång och
tryggade arbetstillfällen. Varken regering, riksdag eller departement kan ga-
rantera jobben i statliga eller privata företag. Den enda garantin för trygga
jobb är att företagen är konkurrenskraftiga och lönsamma. Det sker bäst i
privat regi.
Anf. 108 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Jag tycker att näringsministern övertolkar mig högst väsent-
ligt. Jag tar inte avstånd från att man skall verka på marknadens villkor. Men
vad jag tar avstånd från är en framtida situation där SSABs fortbestånd skall
vara beroende av mycket kortsiktiga vinsthänsyn. Vad jag kräver av en ägare
till SSAB är långsiktighet och uthållighet. Det går inte att vara verksam i
stålbranschen utan ett långt perspektiv.
Anf. 109 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Det råder väl inget tvivel om att man helst skall jobba lång-
siktigt. Får man bort industristödet inom stålbranschen inom hela Europa -
och där är man på god väg - får man till stånd den fria konkurrensen. Att
vara duktig på att göra stål innebär att man kan konkurrera och skapa trygga
jobb. Men då kan man inte ta andra hänsyn än strikt kommersiella. Annars
råkar man på handelshinder och då äventyrar man jobben än mer.
Anf. 110 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Regeringen lägger fram en proposition om utförsäljning av
statliga företag för tio miljarder per år. Skall delegationen ha något ansvar
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Privatisering av
statligt ägda
företag, m.m.
71
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
72
och skall den ge tusan i att sälja ut företag om de skulle råka i kris? Eller är
det något tvång att en utförsäljning skall ske? Vilken princip är mest vägle-
dande? Jobben eller utförsäljningen?
Anf. 111 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! SSAB skall vara duktigt. Företaget är duktigt och skall ges
chansen att vara duktigt. Det är detta det handlar om.
Anf. 112 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Kravet på de statliga företagen vid privatisering är - precis
som det står i propositionen och som jag har sagt ett stort antal gånger under
denna debatt - att det krävs starka företag. Man vill ha industriellt riktiga
lösningar, som ger tryggare arbetstillfällen än i dag och ökad utvecklings-
kraft.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1991/92:NU14 Ny småföretagspolitik, m.m. (prop. 1991/92:51 delvis och
förs. 1991/92:12).
Anf. 113 MATS LINDBERG (s):
Herr talman! I näringsutskottets betänkande 14 om en ny småföretagspoli-
tik behandlas ett antal frågor. Sten Östlund kommer i ett senare inlägg att ta
upp de delar av propositionen där arbetsmarknadsfrågorna behandlas.
Socialdemokraterna har alltid sett som ett av politikens huvudinslag att
utveckla näringslivet så att full sysselsättning och ekonomisk tillväxt ger
grunden för den sociala välfärdspolitiken. Detta sker genom den ekono-
miska politiken och näringspolitiken men också genom insatser som direkt
riktar sig till småföretagen eller till företag i vissa regioner. Småföretagen
stimuleras främst genom att utvecklingshinder undanröjs. De största hind-
ren är ofta brist på kompetens och riskkapital.
Vi har i dag ett läge med en internationell lågkonjunktur som slår hårt
mot Sverige samtidigt som den ekonomiska tillväxten upphört. Det är därför
viktigt att utvecklingskraften hos våra småföretag tas väl till vara och att till-
komsten av nya småföretag kraftigt stimuleras. Detta bör ske genom en fort-
satt utveckling av den småföretagspolitik som socialdemokratin har stått för
under lång tid.
Tyvärr innebär regeringens proposition i stället en avrustning av småföre-
tagspolitiken. I andra propositioner föreslås sänkta skatter och förändringar
i arbetsrättslagstiftningen. Regeringens förslag innebär att tidigare riktade
insatser för att utveckla småföretagen nu ersätts av s.k. generella stimulan-
ser, där framför allt skattepolitiken ses som ett huvudinslag. Det kommer att
uppstå ett vakuum innan de nya åtgärderna ger ett positivt genomslag, om
de någonsin gör det. Detta kommer att vara till stor nackdel för småföreta-
gen, som behöver handlingskraft för att vända ekonomin och skapa tillväxt
i vårt land.
Herr talman! Vi socialdemokrater genomförde under föregående år i sam-
arbete med folkpartiet en ny skattereform i syfte att åstadkomma en förenk-
ling av skattelagstiftningen samtidigt som en mera rättvis beskattning skedde
av kapital i förhållande till arbetsinkomst. Vi ser dock brister i den nuva-
rande förmögenhetsbeskattningen. Det gäller de alltför höga skattesatserna,
men i lika höggrad den splittrade behandlingen av olika slags tillgångar. Men
vi socialdemokrater tror inte att man genom att sänka några skatter löser alla
problem för småföretagen.
När det gäller nyföretagandet visar jämförelser mellan olika länder att
Sverige ligger väl framme trots skillnader i skattesystem och att vi har varit
framgångsrika när det gäller nyföretagande, och detta gäller inte minst Norr-
landslänen.
Herr talman! Det viktigaste hindret för företagen i dag är utan tvivel bris-
ten på riskvilligt kapital, detta trots att stora insatser har gjorts för att elimi-
nera denna brist.
Stora delar av det riskvilliga kapitalet skall under normala förhållanden
komma från banksystemet. Genom finansieringskrisen, och i viss mån ge-
nom ökade kapitaltäckningskrav, har en betydande åtstramning skett inom
banksystemet. Detta minskar i hög grad företagens möjligheter att erhålla
riskvilligt kapital. Den av regeringen nu föreslagna förändringen av riskkapi-
talmarknaden, där de hittills använda medlen och institutionerna skall be-
gränsas eller avvecklas, ter sig aningslös med tanke på de rådande förhållan-
dena ute på marknaden.
I propositionen föreslås att de regionala riskkapitalbolagen och Småföre-
tagsfonden skall finnas kvar till vidare. Detta tycker vi är bra. Vi har inte
heller några invändningar mot att fonden fortsättningsvis förvaltas av Före-
tagskapital AB. Det kan också vara positivt att privata delägare kan komma
in i riskkapitalbolagen för att tillföra kunnande och mera pengar. Jag konsta-
terar med tillfredsställelse att tre av de borgerliga partierna som ingår i rege-
ringen sedan föregående år har ändrat uppfattning när det gäller riskkapital-
bolagen.
Avslutningsvis vill jag, herr talman, ta upp frågan om utvecklingsfonderna
och Norrlandsfonden. När det gäller utvecklingsfondernas verksamhet kan
ingen bortse från de kunskaper och den betydelse som de har haft i positiv
bemärkelse för utvecklingen av småföretag i Sverige. Inte minst kombinatio-
nen av rådgivnings- och utlåningsmöjligheter har varit till stor hjälp för ut-
vecklingen i de svenska småföretagen, och denna roll har en tendens att öka.
Därför är det vår uppfattning att utvecklingsfondernas utlåningsmöjligheter
skall finnas kvar. Däremot är vi öppna för att diskutera olika låneformer.
Det står också klart att småföretagen och de berörda organisationerna be-
tonar vikten av utvecklingsfondernas betydelse. Det finns också ett ökat be-
hov av samordning och optimering av tillgängliga resurser. Det verkar som
om vi i Sverige, i förhållande till andra länder, gör större åtskillnad mellan
offentlig och privat verksamhet, och det är svårare att få till stånd ett samar-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
73
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
74
bete mellan dessa aktörer. Denna brist på samordning drabbar i första hand
nyföretagaren, eftersom han har svårt att hitt rätt mellan olika intressenter.
Vi avvisar däremot på det bestämdaste regeringens förslag om indragning
av 200 milj.kr. från Norrlandsfonden. Norrlandsfonden tillkom genom att
vinstmedel från LKAB avsattes till fonden för att skapa en bättre infrastruk-
tur och skapa ett ökat småföretagande i Norrlandslänen. Norrlandsfonden
har under åren betytt oerhört mycket för de norrländska företagen. Det är
därför obegripligt hur man i en situation med stora brister i riskkapitalför-
sörjningen konfiskerar 200 milj.kr. från Norrlandslänen, då företagen i den
besvärande lågkonjunkturen kommer att ha stora behov av riskkapital för
de framtida investeringarna.
Erfarenheten visar också att kapitalet i expansiva perioder söker sig bort
från de mer riskfyllda satsningarna inom småföretagen. Det skapar en ryck-
ighet i tillförseln av kapital, vilket är till nackdel för en långsiktig strategisk
utveckling. Vill man därför åstadkomma en långsiktig och gynnsam tillväxt
bör man tillförsäkra sig ett jämnt tillflöde av riskkapital. I denna roll har
Norrlandsfonden varit mycket effektiv. Det är därför obegripligt att rege-
ringen nu föreslår att det norrländska näringslivet skall dräneras på 200
milj.kr. i ett läge då behoven aldrig har varit större.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till den socialdemokratiska
reservationen.
Anf. 114 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Under ett par år har vi diskuterat småföretagsfrågor i kam-
maren när näringsutskottets näringspolitiska betänkanden har varit uppe till
behandling. Detta område av näringspolitiken har fått stor uppmärksamhet.
Och under den korta period som jag har varit med i detta sammanhang har
det gjorts kraftfulla markeringar av den föregående regeringen men också
av samtliga oppositionspartier på detta område, markeringar som har gått ut
på att man har insett småföretagens centrala roll i den omstrukturering och
omvandling av det svenska näringslivet som nu pågår.
Det är många delfrågor som har fått uppmärksamhet. Vi har t.ex. upp-
märksammat den besvärliga situation som många Verkstadstekniska små-
företag har hamnat i när de har blivit underleverantörer till stora företag som
Volvo och Saab. De har spelats ut mot varandra, och de har kommit i ett
olyckligt beroendeförhållande till en köpare.
Det är ett konkret existerande problem, och här måste vi finna en lösning.
Olika lösningar har också föreslagits. Jag tänker på t.ex. den Verkstadstek-
niska delegationen, som skulle vara en hjälp när det gäller att utveckla nya
produkter och därmed öppna större marknader för de Verkstadstekniska
företagen.
De aktuella företagen och problemen nämns inte i regeringens proposi-
tion. Men de har tagits upp i andra sammanhang. Näringsministern och rege-
ringen har då så att säga flaggat för att den Verkstadstekniska delegationen i
förtid skulle läggas ned. Den skulle alltså inte få slutföra sitt arbete. Jag
tycker inte att det är att på ett konstruktivt sätt angripa de problem som små-
företagen står inför.
Det är rimligt att en delegation av det här slaget får arbeta tiden ut. Sedan
får en utvärdering av verksamheten göras. Dessutom måste en rättvis be-
dömning göras. Därefter får man dra lärdom av vunna erfarenheter.
Även andra områden har uppmärksammats. Det gäller de teknikbaserade
företagen och det teknikbaserade nyföretagandet. Här finns väl kända pro-
blem när det gäller riskkapitalförsörjningen. Mera konkret uttryckt består
detta arbete i att överbrygga en period - det handlar om ett antal år - då man
rimligen inte, även om det handlar om en skicklig företagsledare, forskare
eller utvecklare eller om den som har goda marknadsförutsättningar, kan
uppnå lönsamhet och medverka till en rimlig avkastning på insatt kapital.
Det tar nämligen tid att utveckla produkter och att bearbeta en marknad.
Det tar helt enkelt tid innan man får fram någonting som kan säljas. Här
behövs det riskvilligt kapital.
Redan för ett par år sedan konstaterades det i näringsutskottet att den pri-
vata riskkapitalmarknaden inte kunde tillgodose behoven av sådant kapital.
Den socialdemokratiska regeringen och den dåvarande industriministern
föreslog då att regionala riskkapitalbolag skulle inrättas med speciell inrikt-
ning på den teknikbaserade småföretagsamheten.
Vänsterpartiet var det enda parti som då var för den här idén. Visserligen
hade vi invändningar mot det sätt på vilket kapital skulle skaffas fram. Jag
återkommer senare till den saken. Vi tyckte att idén i alla fall var värd att
pröva. Jag delar Mats Lindbergs glädje över att man även i de borgerliga
partierna har insett att det är värt att pröva den här idén, att det är värt att
gå vidare med den.
Om riskkapitalbolagen har det också sagts att dessa skulle vara öppna för
annat kapital och även för privatkapitalet, om sådant fanns tillgängligt. Syf-
tet var att få i gång en fungerande riskkapitalmarknad. Det här bemöttes rätt
hånfullt, det måste jag påminna om, från de borgerliga partiernas sida. Man
såg denna verksamhet som en sorts socialisering av småföretag. Man såg
verksamheten som ett löntagarfondsliknande övertagande av småföretag.
Likaså har man behandlat Småföretagsfonden på ett föraktfullt sätt. Jag
tycker att denna inställning är rätt orimlig, speciellt med tanke på hur svårt
det är att få fram riskvilligt kapital. Mot den bakgrunden är det bra att man
nu har en annan inställning.
Centern och vänsterpartiet var överens om att det sätt på vilket den social-
demokratiska regeringen skaffar fram kapital till riskkapitalbolagen - nämli-
gen genom indragning av medel från utvecklingsfonderna - var olyckligt. Vi
motsatte oss detta.
Historien, för att ta till en klyscha, har väl visat att vi hade rätt. Kapitalet
i utvecklingsfonderna behövs ju. När det inte finns något konkret förslag
framtaget som kan förverkligas på marknaden är det nog oklokt att direkt så
att säga flagga för att vi skall begränsa och senare ta bort utvecklingsfonder-
nas möjligheter att låna pengar. Representanter för utvecklingsfonderna har
på ett övertygande sätt visat att man gör stor nytta genom att även de här
fonderna ställer upp med det riskkapital som så väl behövs. Man kan säga
att utvecklingsfonderna är den hävstång som behövs för att bankerna med
mindre risker kan gå in och erbjuda kapital, och det här är nödvändigt.
Jag har flera gånger här i talarstolen sagt, och det har också Lars Bäck-
ström sagt i skatteutskottet och även i andra skattedebatter, att vi i vänster-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
75
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
76
partiet är beredda att gå in i diskussioner om hur man kan underlätta för
småföretagande och hur man kan få fram kapital för att stimulera denna ut-
veckling som verkligen är nödvändig.
Jag tycker att vi har visat öppenhet. Men någon motsvarande öppenhet
från regeringens sida finns inte. I stället kan man tala om ett, skulle jag vilja
säga, principrytteri. Vidare kan det konstateras att centern har backat. Man
har släppt de välmotiverade ståndpunkter som tidigare förekom inom cen-
tern. Nu går man in i fållan.
I propositionen finns det en del synpunkter som inte resulterar i konkreta
förslag. Det finns nämligen markeringar om att man vill inskränka de fack-
liga rättigheterna för anställda i småföretag. Detta säger man samtidigt som
man säger sig vilja lätta på beskattningen för kapitalägarna, för dem som
redan har det gott ställt. Motivet är att dessa genom lättnader i fråga om
beskattningen skall bli mera villiga att gå in med kapital i småföretagen.
Jag menar att det är en ganska provocerande klasspolitik att behandla de
anställda så här. På ett ganska brutalt sätt undandrar man alltså de anställda
deras rättigheter samtidigt som man gynnar kapitalägarna, de välbeställda.
Detta är olyckligt, jag upprepar det, speciellt i småföretagarsammanhang.
Där är det ofta en mycket nära kontakt mellan anställd och företagare. Den
anställde kan vara både anställd och löntagare. I nästa ögonblick kan den
anställde vara företagare. Ofta förenas de båda rollerna hos en och samma
person. Det finns således en ömsesidig förståelse för den andras problem.
Att genom lagstiftningsåtgärder, genom skattestimulans och genom att in-
skränka de fackliga rättigheterna provocera fram onödiga motsättningar
mellan löntagare och småföretagare menar jag är omotiverat och djupt
olyckligt.
Med detta, herr talman, yrkar jag avslag på propositionen och bifall till
den aktuella meningsyttringen. Det innebär att jag yrkar bifall också till den
socialdemokratiska reservationen.
Anf. 115 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Små företag har stor betydelse. Det är en gammal känd de-
vis. Men de små företagen har inte fått det erkännande, den uppmärksamhet
och de förutsättningar som de förtjänat. Tyvärr har de små företagen inte
alltid haft de rätta förutsättningarna att födas, växa och utvecklas i Sverige.
Det känns därför skönt att nu få vara med och dra upp nya fåror, så att vi
får en ny och bättre näringspolitik och en bättre småföretagarpolitik.
Det är inte så, att jag vill klaga på vad svenskt näringsliv har uträttat. Det
råder inget tvivel om att Sverige har varit, och är, en betydande industrina-
tion, trots de svårigheter som vi haft att brottas med.
Det är många faktorer som medverkat till att Sverige har varit framgångs-
rikt internationellt sett. Även om Sverige är en liten nation har svenska före-
tag, företagsledare, arbetare, köpmän och ingenjörer samt svenska produk-
ter och varor låtit tala om sig i en hel värld.
Under de senaste åren har de svenska företagen halkat efter jämfört med
företagen i andra OECD-länder, bl.a. beroende på en felaktig ekonomisk
politik. Detta har också lett till att vi nu har en negativ tillväxt. Industripro-
duktionen väntas i år falla med hela 5 %.
Detta är allvarligt. Det är därför viktigt att ta nya tag och se till att svenskt
näringsliv återtar sin tätposition i internationella sammanhang. För detta be-
hövs både en ny näringspolitik och en ny småföretagarpolitik. Det är detta
som den nya regeringen nu har föreslagit.
Vi måste stimulera till att svenska företagsinvesteringar i betydligt större
omfattning sker i vårt land. Under en stor del av 80-talet har vi kunnat se hur
svenska företag har investerat utomlands, främst i EG-länderna. Det är i och
för sig en naturlig företeelse med tanke på den integrationsprocess som på-
går. Men då borde det också vara naturligt med utländska intressens investe-
ringar i Sverige. Men så har inte varit fallet. Det beror bl.a. på de ekono-
miska förhållanden som har rått här i landet.
För att växla in på ett nytt spår, mot en positiv utveckling måste satsningar
nu ske på små och medelstora företag. I Sverige finns i dag drygt en halv
miljon företag, inkl, jord- och skogsbruk. Av dessa är 99,5 % företag med
färre än 200 anställda. Antalet småföretag utanför jordbrukssektorn är
ungefär 390 000. Av de nya arbetstillfällen som har skapats under den se-
naste femårsperioden kan man finna att större delen finns i småföretagen.
Nyföretagandet har legat på 5-7 % i Sverige de senaste åren. Det kan man
kanske tycka är en hyfsad nivå, om man inte jämför med t.ex. Tyskland och
Frankrike, som har en nivå på 10-11 %. Man förstår då att det är önskvärt
och nödvändigt med ett högre nyföretagande även här i Sverige.
Nyföretagandet har förvisso visat en positiv trend, men även antalet kon-
kurser har ökat. Många företag har helt enkelt inte haft de rätta chanserna
att klara sig. Därför är det av största vikt för Sveriges ekonomiska utveckling
att små- och nyföretagandet får en renässans under 90-talet. Det är i de före-
tagen som de nya arbetstillfällena kommer att skapas.
Det är småföretagen som skall bli ekonomins spjutspets mot framtiden.
Att ge småföretagen goda förutsättningar är också den bästa åtgärden för att
motverka arbetslösheten. Därför har också den nya regeringen vidtagit en
rad åtgärder som stimulerar småföretagen och nyetableringen. Det är också
det som detta betänkande handlar om.
Man kan dela upp förslagen i olika avsnitt, som jag i korthet skall beröra.
Det handlar om:
- förbättrad rättssäkerhet,
- en effektiv konkurrens,
- sänkt skattetryck,
- en effektiv riskkapitalmarknad,
- ändrade lagar och regler, så att de stämmer överens med småföretagens
behov,
- nyetablering och Europakontakter.
Den förbättrade rättssäkerheten vill vi uppnå genom att äganderätten och
näringsfriheten skrivs in i grundlagen. Regeringen kommer att tillsätta en
parlamentarisk kommitté som skall utreda denna fråga. Även den s.k. nega-
tiva föreningsrätten skall utredas. Jag skall inte fördjupa mig i denna fråga
nu. Vi får säkerligen möjlighet att återkomma i detta ärende efter det att
utredningen har utförts. Men det är betydelsefullt att redan nu konstatera att
den nya regeringen ger viktiga signaler med avsikten att stärka den enskilda
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
77
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
äganderätten och näringsfriheten genom att grundlagsfästa dessa rättigheter
och friheter.
Det är viktigt att en effektiv konkurrens skapas i privat och offentlig verk-
samhet. Här har konkurrensförhållandena en avgörande betydelse för möj-
ligheterna att stärka den svenska ekonomin. Genom EES-avtalet kommer
vi att ingå i ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde med enhetliga kon-
kurrensregler för den gränsöverskridande handeln. Regeringen kommer
därför under våren med förslag om en förstärkt konkurrenspolitik.
Likaså kommer det att bli lättare och enklare att etablera butiker. Detta
kommer att ske genom en ändring i plan- och bygglagen. Bl.a. kommer den
lokala konkurrensen att stimuleras genom friare etableringsmöjligheter för
handeln, i synnerhet för livsmedelshandeln. Näringsfrihet och en effektiv
konkurrens skall främjas i kommunernas planering.
Det kommer också att bli enklare att starta företag inom den offentliga
sektorn, t.ex. när det gäller barnomsorg och äldreomsorg. Vi hade en sådan
debatt här i går.
Skattetrycket sänks. Här kommer det in en rad olika konkurrensbefräm-
jande åtgärder. Bl.a. har vi redan beslutat om sänkt moms på resor, hotell,
restauranger och turism.
En annan åtgärd är att förmögenhetsbeskattningen på arbetande kapital
kommer att slopas. Förmögenhetsskatten i övrigt kommer att sänkas. Avsik-
ten är att den skall slopas fr.o.m. 1995 års taxering. Begränsningsregeln
kommer att sänkas från 75 % till 55 %.
Arvs- och gåvoskatten sänks för att komma i nivå med den som gäller i
andra länder med likvärdiga förhållanden. Högsta skattesatsen blir 30 %
fr.o.m. nästa år. Detta kommer att bl.a. kraftigt underlätta generationsväx-
lingar.
Likaså kommer skogsvårdsavgiften att slopas fr.o.m. den 1 juli nästa år.
Även den allmänna löneavgiften slopas vid utgången av detta år. Det finns
också en rad andra åtgärder, som föreslås i propositionen Skattepolitik för
tillväxt. Den kommer att debatteras senare i dag.
Regeringen utreder också den framtida beskattningen för enskilda nä-
ringsidkare. Även här väntas ett förslag inom kort.
Som sagts av tidigare talare är en effektiv riskkapitalförsörjning mycket
viktig och väsentlig. Det är en av de viktigaste frågorna att få lösta. Vi vet
att det har varit svårt att få riskvilligt kapital till småföretagssektorn. Till-
gången på riskkapital för små och medelstora företag behöver öka i en bety-
dande omfattning. Därför föreslår regeringen nu en successiv uppbyggnad
med framför allt generellt inriktade åtgärder. Regeringen håller på att
snabbutreda någon form av villkorslån, liknande de tyska EKH-lånen. De
här lånen är en form av garantier till banker som lånar ut till företag. Det
ställs samtidigt krav på de företag som får dessa lån. Man kräver t.ex. budget
och affärsplaner samt ställer krav på utbildning.
Företagen får samtidigt en viktig samtalspartner, eller om man så vill ett
bollplank, där man kan testa olika idéer för sitt företag. I detta arbete kom-
mer utvecklingsfonderna att ha mycket stor betydelse. Jag vill i detta sam-
manhang även uttala att utvecklingsfonderna har en stor betydelse och även
78
framdeles kommer att ha en stor betydelse för utvecklingen av våra småföre-
tag.
Ytterligare ett arbete för att hitta nytt riskkapital håller man nu på med i
regeringskansliet. Man ser över möjligheterna att skapa nya skattestimulan-
ser för privatpersoner som vill satsa pengar i småföre tagssektorn. Det kom-
mer också ett förslag på lokal aktiehandel, som ytterligare kommer att sti-
mulera riskkapitalförsöijningen för småföretagen i hela landet.
I avvaktan på att allt detta nya skall bli färdigt att träda i kraft, måste vi
även ha en bro kvar till den gamla finansieringen. Därför kommer både ut-
vecklingsfonderna och Norrlandsfonden att fortsätta med sin utlåning. Den
indragning från utvecklingsfonderna som har aviserats - det har inte be-
stämts något datum när detta skall ske - tror jag att det är klokt att avvakta
med tills kreditmarknaden har blivit bättre.
Riskkapitalbolagen var centern och de andra borgerliga partierna emot
för att staten skulle gå in och äga företagen. Nu är detta ett faktum. Men vi
skall försöka att få in fler privata intressenter undan för undan. Riskkapital-
bolagen kommer att starta sin verksamhet omedelbart, vilket också tillför
systemet nya medel. De 600 miljoner som skulle ha tillförts Stiftelsen små-
företagsfonden under åren 1992-1995 kommer redan 1992 att utbetalas till
stiftelsen. Stiftelsens medel kommer att förvaltas av Företagskapital AB,
som ägs gemensamt av bankerna och staten. Jag vill också tillägga att vi från
utskottets sida förutsätter att de nya riskkapitalbolagen kommer att med-
verka vid finansiering av småföretag i glesbygd, liksom av kunskapsintensiva
företag vid högskolor.
För övrigt gäller det nu att få fram en förenkling av regler och att onödiga
regler tas bort. Det är nödvändigt att minimera uppgiftslämnandet från små-
företagen. Olika lagar måste helt enkelt anpassas till de små företagens vill-
kor.
Med de olika förbättringar som den borgerliga regeringen och utskottsma-
joriteten nu föreslår samt med de ytterligare åtgärder som regeringen håller
på att arbeta fram, kommer småföretagen att få ett helt nytt klimat att arbeta
i. Vi måste skapa sådana förutsättningar att småföretagen kan få bedriva sin
verksamhet så att de genererar sådana överskott att de med egna medel kan
finansiera både utveckling och tillväxt.
Vi tror på de enskilda företagarna, uppfinnarna och entreprenörerna.
Därför vill vi ge dem en chans att utveckla sin kreativitet. Genom satsningar
på många lönsamma och aktiva småföretag kan vi växla in på en ny väg mot
en positiv utveckling. Det är en sådan utveckling som den nya regeringen
satsar på. Det är också i de små företagen som de flesta nya arbetsplatserna
kommer att tillskapas. Därför är också en satsning på småföretagen den
bästa vägen för att skapa sysselsättning, välfärd och därmed framtidstro.
Jag vill härmed yrka bifall till näringsutskottets förslag och avslag på reser-
vationen.
Anf. 116 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Av Kjell Ericssons anförande drar jag två slutsatser. Delsvar
det uppmuntrande att regeringen har tagit intryck av den massiva kritik som
har riktats mot det ganska ogenomtänkta förslaget till riskkapitalförsörjning
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
79
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
80
och mot de signaler som skickats ut om riskkapitalförsörjning i pressuttalan-
den och i propositionen. Det är bra om det kommer att fortsätta att finnas
fungerande utvecklingsfonder framöver tills man har hittat ett nytt system
som kan fungera. Dels är det bra att den nya regeringen i allt väsentligt, för-
utom en del flaggviftande, fortsätter den inslagna småföretagarvänliga poli-
tiken, som vi har varit överens om.
I propositionen och i betänkandet beskrivs ju inte ett småföretagande i
kris, utan snarast ett småföretagande som är rätt livaktigt men som står inför
flaskhalsar och problem framför allt när det gäller riskkapitalförsörjningen.
Jag kan tycka att propositionen och betänkandet är en aning motsägelse-
fulla. Å ena sidan talar man om ett mycket stort nyföretagande. Å den andra
säger man att det måste bli fart på nyföretagandet. Det framgår av proposi-
tionen och betänkandet att det man egentligen menar är att små företag bör
kunna växa till.
Jag kan också konstatera att man i fråga om EKH-lånen resonerar annor-
lunda än man resonerar i fråga om etableringskontroll, som vi diskuterat i
flera sammanhang i näringsutskottet. Ingrepp, företagsidéer, kunnande och
vägledning vid nyetablering har av de borgerliga partierna betraktats som
hinder för nyetablering. Det gäller tydligen inte EKH-lånen.
Anf. 117 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill faktiskt påpeka att det var den förra socialdemokra-
tiska regeringen och riksdagsmajoriteten som beslutade om indragningen
från både utvecklingsfonderna och Norrlandsfonden. Vi försöker nu med en
ny inriktning att stimulera till nödvändig försörjning av riskkapital. Det
kommer inte heller att rivas några broar innan vi har fått fram en ny och
bättre riskkapitalförsörjning. Det kommer t.ex. nästa år att finnas minst 300
miljoner mer som riskkapital hos utvecklingsfonderna, Norrlandsfonden och
riskkapitalbolagen än vad som finns i år. Till det kommer ytterligare medel
från Småföretagsfonden. De medel som skall betalas in till staten kommer
att få betalas in under en lång tid. Jag vet att regeringen är villig att diskutera
under vilken period dessa inbetalningar skall ske.
Vi räknar med att de nya EKH-lånen kommer att införas redan nästa år.
Ärendet skickas ut på remiss i februari enligt de uppgifter jag har fått. Flera
skattestimulanser aviseras för att få fram riskkapital.
Sammantaget är det många positiva saker på gång. Men vi måste komma
ihåg att även om det kommer att finnas uppemot 4 miljarder hos olika aktö-
rer, är det ändå en ringa del av kakan. Det finns i dag ca 1 000 miljarder i
lånekapacitet i vårt banksystem. Det gäller att få en sund ekonomi så att vi
kan pressa räntorna. Sedan gäller det att få sådana rutiner att småföretagen
kan få sitt kapitalbehov täckt genom normala bankförbindelser. Dagens si-
tuation, med bankkriser och annat, har gjort att det är svårt för många att få
nya krediter. Men där måste vi jobba på.
Rolf L Nilson säger att det inte är någon ny inriktning. Jag tycker att det
är en mycket klar ny inriktning; det är en helt ny färdriktning. Med nya gene-
rella stimulanser, skattelättnader, skapas förutsättningar för att starta före-
tag som kan växa och utvecklas i vårt land. Inte minst att starta företag har
varit svårt, det vet vi. Men också att växa har varit svårt på grund av de skat-
teregler som vi har haft. Det har skrämt företagare ut ur landet bl.a. vid ge-
nerationsväxling. Alla de åtgärder som föreslås är ett led i en ny färdriktning
och en ny småföretagspolitik.
Anf. 118 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Verkligheten talar mot Kjell Ericssons påstående att det
skulle vara svårt att starta småföretag. Skrivningarna i propositionen och i
betänkandet motsäger Kjell Ericsson. Där talas i stället om mycket intensivt
nyföretagande de senaste åren.
Vi är väl överens om att det är bra om bankerna kan fylla sina viktiga funk-
tioner och försörja småföretag med riskvilligt kapital. Vi tycks också vara
överens om att utvecklingsfonder, riskkapitalbolag m.fl. är nödvändiga häv-
stänger för att få bankerna att ta sitt ansvar.
Jag undrar på vilket sätt ändringar i plan- och bygglagen som saknar prak-
tisk betydelse underlättar för småföretagande. Jag undrar också hur symbol-
handlingar av typ att föra in äganderätten i grundlagen underlättar för små-
företagande. Småföretagarnas äganderätt har väl knappast varit hotad. Det
är, vad jag kallar, flaggviftande och inte konstruktivt problemlösande.
Anf. 119 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! När det gäller nyföretagande i Sverige sade jag i mitt anför-
ande att det utgjort 5-7 % de senaste åren. Det kan i och för sig tyckas vara
hyfsat, men jämfört med omgivningen - i Tyskland och Frankrike är det 10-
11 % - är det ringa. Vi måste komma upp på samma nivå som andra länder.
Det här är en av orsakerna till det hela. Vi har haft ett stort nyföretagande,
men konkurserna har också varit många, beroende på bl.a. en ekonomisk
politik som inte gett förutsättningar att överleva. Företagen har inte kunnat
utvecklas och växa. De nu föreslagna åtgärderna leder till att man får möjlig-
heter till det i fortsättningen.
Att ändringar i plan- och bygglagen inte skulle ha betydelse förstår jag
inte. I dag kan man i ett affärsområde ha kunnat begränsa det till en viss del
av handeln, men det kan man inte göra i fortsättningen. Är det handel så är
det handel, och då får olika företag konkurrera fritt. Man kan inte sätta det
ena framför det andra, utan det är fri konkurrens. Fri konkurrens är nyttig
för företagare och kunder.
När det gäller äganderätten skall vi ha klara långsiktiga spelregler, så att
företagarna vet vad de har att rätta sig efter. När man satsar på ett företag i
Sverige skall man kunna veta att man äger det företaget, att staten inte kan
gå in. Det bästa för oss är att få livskraftiga och lönsamma aktiva småföretag,
där det finns engagerade ägare. Det är också det bästa för de anställda. Ökat
engagemang och ökad stimulans för företagandet är vad förslaget syftar på.
Andre vice talmannen anmälde att Rolf L Nilson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 120 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! När man hör Kjell Ericsson blir man något oroad. Jag vet
inte hur många gånger han har sagt: ”jag tror”, ”vi tror”, ”regeringen tror”
när det gäller småföretagarnas riskkapital.
6 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 48
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
82
Det frestar mig att hänvisa till vad Hans Alfredson sade en gång: Jag tror
på Robert Lind i Kramfors.
Det är nämligen så, Kjell Ericsson, att småföretagen i dag har stora pro-
blem med riskvilligt kapital. Jag skulle därför vilja fråga Kjell Ericsson vad
jag skall säga till företagare som behöver riskkapital för att kunna utvecklas,
när finansiering inte kan ordnas av bankerna på grund av den kris och åt-
stramning som bankerna i dag upplever. Finansieringen för t.ex. företagen i
Norrlandslänen har upp till 60-70 % skett genom bankerna. Norrlandsfon-
den har svarat för den resterande delen. I dag är förhållandet det motsatta.
Frågan till Kjell Ericsson blir: Vad skall jag svara? I dag finns det faktiskt
inte kapital. Kjell Ericssons räkneexempel, att vi nu har får ytterligare 300
miljoner i riskkapital, håller inte. Det är framför allt inte sant i Norrlandslä-
nen, där riskkapitalet i stort sett är slut både i utvecklingsfonden och i Norr-
landsfonden.
Anf. 121 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill än en gång påpeka att det var den gamla socialdemo-
kratiska regeringen som beslutade om indragning från utvecklingsfonderna
och Norrlandsfonden. Vi vet att dagens situation är besvärlig, till följd av
bl.a. bankkriser och den förda ekonomiska politiken. Men då måste man
skapa ett bättre system, och det är vad den nya regeringen håller på med
genom att sätta in generella åtgärder och genom att föreslå ett nytt EKH-lån,
ett förslag som under vintern skall sändas ut på snabbremiss. Under tiden så
rivs inga broar. Man kommer i stället att diskutera hur övergången skall se
ut. Men det är viktigt att på olika sätt underlätta möjligheterna att få fram
kapital, både från bankerna och från de övriga aktörer som finns på markna-
den. Den största lånkapaciteten finns i bankerna, där det finns 1 miljard.
Man måste alltså än så länge använda sig av de vägar som man hittills har
använt, men det måste till en förstärkning, och det är nödvändigt att man
snabbar på. Den nya regeringen har lagt fram många förslag till åtgärder för
att få fram riskkapital. Det gjorde inte den gamla regeringen. Det är nu fråga
om en ny situation. Besvärligheterna med riskkapital har pågått hela det här
året och längre än så.
En annan fråga handlar om regionalpolitiken. Det här betänkandet hand-
lar visserligen inte om regionalpolitik, men i olika områden där det är be-
kymmersamt - i stödområdena, i glesbygden - kommer det kanske att bli
nödvändigt med åtgärder som ligger utanför detta. Arbetsgivaravgifterna
kommer att sänkas för företag i stödområdena, och det kommer att införas
olika lättnader. Men då rör det sig om regionalpolitiskt betingade medel,
som vi får diskutera vid ett annat tillfälle.
Anf. 122 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Kjell Ericsson svarade inte på frågan, och det hade jag kan-
ske inte heller väntat mig.
Jag kan inte säga till några företagsledare att ni får vänta tills utredningen
om EKH-lån är klar. Det måste finnas riskkapital. Det är också oerhört vik-
tigt att vara medveten om att det är både företrädare för regeringen och re-
presentanter för utskottsmajoriteten som har sett till att den uppkomna si-
tuationen kommer att leda till att företagen inte överlever den här perioden,
då riskkapitalet försvinner.
Kjell Ericsson sade att riskkapitalet inte försvinner med en gång. Om det
finns ansvarsfulla ledningar i utvecklingsfonderna och i Norrlandsfonden,
kan ju inte de låna ut det kapital som regeringen har beslutat att dra in. Eller
är det så att Kjell Ericsson uppmanar utvecklingsfonderna och Norrlands-
fonden att låna ut kapital som regeringen redan har beslutat att dra in?
Anf. 123 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Om man hade följt den gamla regeringens förslag om riskka-
pital, hade det funnits 3,25 miljarder att användas till riskkapital i utveck-
lingsfonderna, i Norrlandsfonden och i riskkapitalbolagen. Med den nya re-
geringens förslag kommer det att finnas 3,55 miljarder att låna ut under
1992. Till detta kommer ytterligare medel från Småföretagsfonden. Det är
detta som gör att det faktiskt kommer att finnas mer riskkapital tillgängligt
än vad det hade gjort om socialdemokraterna hade regerat.
Som jag sade så river vi inga broar förrän vi har fått fram den nya. Men
med så många olika stimulanser på gång kommer förslagen att genomföras
ganska snabbt. Under tiden finns ju de gamla finansieringsmöjligheterna.
Dessutom måste vi driva en ekonomisk politik som gör det möjligt att ut-
nyttja det normala banksystemet, för det är den rätta vägen att gå i olika
avseenden. Hittills har det varit svårt. Men detta visar att det nu finns mera
pengar hos de aktörer som är aktuella i detta sammanhang än vad som tidi-
gare var fallet.
Andre vice talmannen anmälde att Mats Lindberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 124 OLLE LINDSTRÖM (m):
Herr talman! I regeringsförklaringen den 4 oktober sägs att det är av
största vikt för Sveriges ekonomiska utveckling under 90-talet att små- och
nyföretagandet får en renässans. Det är i dessa företag som de nya möjlighe-
terna och de nya jobben finns. Det är nyföretagandet som måste bli ekono-
mins spjutspets mot framtiden.
Näringsutskottets betänkande Ny småföretagspolitik innefattar en rad åt-
gärder som underlättar och förbättrar företagandets villkor. Jag skall åter-
komma till detta.
Den ekonomiska politik som förts under hela 80-talet i Sverige har inte
varit till gagn för vårt näringsliv, och särskilt inte för småföretagen. Trots åtta
års högkonjunktur har företagen inte haft möjlighet att avsätta resurser för
att möta en konjunkturnedgång. Redan under det första året som konjunk-
turen vek uppstod stora problem. Många företag är i kris, eller i vart fall näst
intill.
De oerhört stora belastningar som socialdemokraterna genom höga skat-
ter och myndighetsregleringar har utsatt företagen för under 80-talet har lett
till nedläggningar, arbetslöshet och också till ett rekord i antal konkurser.
Det är nu hög tid att förändra synen på företagande och att inse hur viktigt
det är med fungerande företag, inte minst när det gäller de små företagen.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
83
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
84
Förutom skattesänkningar av skilda slag är förbättrad rättssäkerhet, för-
enklade regelverk och effektiv riskkapitalmarknad viktiga frågor som tas
upp i betänkandet.
För oss moderater har äganderätt och näringsfrihet alltid betytt mycket.
Därför ser vi fram emot att detta kan genomföras och skrivas in i vår grund-
lag.
Den enskilda äganderätten är skyddad i Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som Sverige har
anslutit sig till. Det är därför mycket märkligt att socialdemokraterna alltid
har motarbetat och fortfarande motarbetar den enskilda äganderätten.
En annan viktig och mycket angelägen åtgärd är att minska de påtving-
ande regelsystem av skiftande slag som gäller för företag. En aldrig sinande
ström av blanketter och uppgiftsskyldigheter upplevs av småföretagarna som
ett problem.
Utgångspunkten måste vara att regelgivningen skall vara restriktiv och att
småföretagens situation och administrativa kapacitet skall beaktas vid regel-
förändringar. En reformering av arbetsrättslagstiftningen är till gagn, både
för arbetsgivare och arbetstagare.
Möjligheten till förlängd provanställningstid och förändring av turord-
ningen vid uppsägning kommer att ha positiva effekter på småföretagares
vilja och möjlighet att nyanställa medarbetare.
Riskkapitalförsöijningen är en annan ingrediens för att uppmuntra och
möjliggöra nya företagsetableringar. Viss indragning av kapital från Norr-
landsfonden och utvecklingsfonderna har kritiserats i de motioner som soci-
aldemokrater har avgivit.
I samband med avvecklingen av löntagarfonderna tillförs faktiskt riskka-
pitalbolagen 600 milj.kr. Därmed ökar man i stället för att minska riskkapi-
talförsörjningen, åtminstone på kort sikt.
Vidare måste man beakta att de skattesänkningar som vi nu genomför ger
företagen möjlighet att bygga upp ett eget kapital för nya investeringar.
Denna möjlighet har i stort sett varit utesluten, eller i varje fall starkt be-
gränsad, på grund av den högskattepolitik som den förra regeringen förde
under hela 80-talet. Utvecklingsfonderna och Norrlandsfonden har otvivel-
aktigt haft, och har fortfarande, betydelse för de små företagens investe-
ringsbehov och även vid nyetableringar.
De löntagarfonder som vi nu avskaffar och som bl.a. skulle ha ökat utbu-
det av riskkapital har snarare dränerat än tillfört kapital till småföretagen.
Jag är övertygad om att det inte bara är i Norrbotten som landstingens,
kommuners och företagens inbetalningar till löntagarfonderna till stor del
har använts till annat än vad de var avsedda för. Jag tänker då på aktieköp i
utländska företag, vilket inte var angivet i riktlinjerna för löntagarfonderna.
Det är promille av fondkapitalet som har investerats i vårt län. Därmed
har företagen dränerats på kapital, som i stället kunde ha använts i det egna
företaget.
Förslaget om förändring av riskkapitalförsörjningen tillsammans med öv-
riga skattelättnader och förslag som regeringen har lagt fram innebär totalt
sett ökade resurser för investeringar i och utveckling av de små företagen. I
betänkandet saknas återinförandet av rätten till kvittning mellan olika för-
värvskällor. Målsättningen måste vara att återkomma under 1992 i den frå-
gan och med ytterligare förbättringar för småföretagen. Det är de som utgör
spjutspetsen för framtiden.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på de
socialdemokratiska reservationerna och meningsyttringen från vänsterpar-
tiet.
Anf. 125 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag utgår från att Olle Lindström och jag känner till närings-
livet i Norrland bäst. Därför vill jag ägna litet tid åt den frågan.
Olle Lindström tog upp skattefrågan och gjorde ett stort nummer av den.
Problemet i norrländskt näringsliv är framför allt den låga lönsamheten.
Skatten har, vad jag kan förstå, i få fall varit ett problem.
Det gäller inte bara de små företagen utan också de relativt stora företa-
gen. Många företag som har stått i kö för medel från Norrlandsfonden är
företag som har haft behov av uppbyggnad och riskvilligt kapital för långsik-
tiga satsningar. Jag kan ta några exempel. Älvsbyhus och Norrfrys är två
företag som tillsammans med Norrlandsfonden har utvecklats mycket bra.
Tack vare Norrlandsfondskapital och kompetens i ledningen hos dessa före-
tag har de utvecklats till att bli mycket starka och kraftigt lönsamma företag.
Det är dessa insatser som borgerliga majoriteten vill dränera på pengar.
Framför allt Ny Demokrati och kds borde vara litet försiktiga med att gå in
i det arbetet.
Anf. 126 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Mats Lindberg säger att det är lönsamheten som har varit
dålig. Det är klart att det inte bara är företagsbeskattningen som har spelat
en roll, utan även de skyhöga skatter vi har på energi och olja, som är tio
elva gånger högre än i jämförbara industriländer i vår omvärld. Det har gjort
att man har dränerat företag på pengar som skulle kunna ha använts, dvs.
ett visst riskkapital.
Däremot kan jag hålla med Mats Lindberg om att Norrlandsfonden och
även utvecklingsfonderna har betytt en del. Men det kan de göra också i fort-
sättningen. Jag vill påpeka att vi ökar riskkapitalförsörjningen i stället för att
minska den, som Mats Lindberg påstår.
Anf. 127 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vill mycket kort be att Olle Lindström uppger några län-
der där energipriset för småföretag är mer än tio gånger lägre.
Anf. 128 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Jag sade energibeskattningen. I det fallet är det uppenbart
att vi ligger mycket högre än jämförbara länder i Europa.
Anf. 129 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Regeringspropositionen om en ny småföretagarpolitik är sä-
kert ett av de viktigaste ärenden riksdagen har att ta ställning till under höst-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
85
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
sessionen. Innehållet speglar mycket av den systemförändring som den bor-
gerliga regeringen avser att driva.
Vi skall veta att under den tidigare ekonomiska politiken under 80-talet
drevs företagens investeringar utomlands så till den milda grad att under en
treårsperiod - jag tror att det var 1984-1987 - skapade svensk industri utom-
lands över 100 000 nya sysselsättningstillfällen. Naturligtvis är en del av dem
så att säga litet EG-lokaliserade, men långt ifrån alla.
I allt väsentligt delar Ny Demokrati de tankegångar och förslag regeringen
för fram i propositionen. Att främja småföretagsamheten och det enskilda
initiativet är helt enkelt en ekonomisk nödvändighet för att klara Sverige ur
det krisläge vi befinner oss i. Men vi måste parallellt med mer långsiktigt
verkande åtgärder som vi har hört om - sänkningar av kapital-, förmögen-
hets-, arvs- och gåvoskatten -, genomföra andra åtgärder, som snabbt med-
verkar till att förbättra förutsättningarna för småföretag och därmed syssel-
sättning.
Låt oss först se på konkurrenspolitiken. Vi ser verkligen fram emot de för-
slag som regeringen har utlovat om en ny förstärkt konkurrenspolitik och en
skärpt lagstiftning. Kom ihåg att i propositionen sägs att den skall träda i
kraft redan den 1 juli 1992, herr näringsminister! Detta gäller också avregle-
ring och lagändringar som öppnar konkurrensmöjligheter inom den offent-
liga sektorn.
En viktig del i konkurrenspolitiken är också den utlovade skrivningen av
PBL. Den kommer att garantera fri etableringsrätt inom detaljhandeln för
frifräsarna, dvs. lågprisbutiker. Vi i Ny Demokrati är alldeles särskilt ange-
lägna om att det snart blir klart.
Vi kan också se fram mot en ny konkurrensmyndighet. Det är utlovat i
regeringens riktlinjer i propositionen att den kommer redan under 1992.
Så över till riskkapitalmarknaden, om vilken det har ordats en hel del.
Försörjningen med riskvilligt kapital är kanske det mest angelägna i rege-
ringens förslag till ny småföretagarpolitik. Näringsutskottet har främst be-
handlat utvecklingsfonderna, Småföretagsfonden, Norrlandsfonden och
riskkapitalbolagens förutsättningar att medverka i den regionala riskkapital-
försörjningen. Även om riskkapitalföretagens ägarförhållanden kommer att
förändras bör dessa enligt regeringens mening drivas vidare enligt hittillsva-
rande riktlinjer. Här skall alltså inte uppstå någon lucka.
Regeringskravet på inbetalning av kapital till staten från t.ex. utvecklings-
fonderna kan ses som alarmerande för småföretagens lånemöjligheter, det
kan jag hålla med om. Denna åtgärd skulle emellertid bl.a. kompenseras på
så sätt att Småföretagsfonden skulle tillföras 600 milj.kr. under 1992 att för-
delas på riskkapitalföretagen, inkl. Norrlandsfonden. Enligt uppgift skulle
detta innebära att riskkapitalbolagen skulle förfoga över mer pengar nästa
år jämfört med 1991. Det är mot den bakgrunden som vi är överens med
regeringen om de föreslagna åtgärderna i denna del av riskkapitalförsörj-
ningen.
Dessa åtgärder skulle också kompletteras med villkorslån enligt den tyska
EKH-modellen, tjatas det om. Det är oerhört viktigt. Frågan är bara hur
snabbt vi kan emotse regeringens förslag till en lösning. Enligt uppgift skulle
86
det redan finnas en skrivning klar om detta. Kanske kan näringsministern ge
besked i den frågan.
Ny Demokrati anser inte att propositionsförslaget till riskkapitalförsörj-
ning är tillräckligt i dessa avseenden. Därför kommer vi med flera förslag
som snabbt skulle kunna förbättra småföretagens situation när det gäller be-
hovet av kapital. Det tar vi upp i samband med den efterföljande behand-
lingen av skatteutskottets betänkande. Det som till synes inte finns av riskvil-
ligt kapital kan ändå komma fram, genom att man stimulerar de enskilda
mindre småföretagarna att satsa i sina egna företag med sparat kapital eller
genom vissa skatteförändringar. Till detta återkommer jag i skattedebatten.
Så över till frågan om provanställning, som också ligger med i detta paket.
Småföretagen skulle också kunna ge ett värdefullt bidrag till främst ung-
domssysselsättningen, om regeringen verkligen snabbt kom till skott och
kunde lägga fram ett förslag om tolv månaders provanställning. Det har vi
också fört fram som en tankegång i utskottsbetänkandet. Jag vet att det finns
något som kallas ILO-konventionen och att det är en fråga om uppsägning
först den 1 juni. Men vänta inte med den uppsägningen, utan gör den i god
tid!
Sjuklönereformen berör också småföretagarna. Det hörde vi redogöras
för och diskuteras i går. Avslutningsvis vill jag uttrycka förhoppningen att
den nya sjuklönereformen med kompletterande försäkring inte kommer att
bli en kvarnsten runt halsen på svensk småindustri. Jag är litet rädd för det.
Men regeringen har lovat att noga följa utfallet av denna viktiga reform. Det
är av avgörande betydelse för vilket klimat vi kommer att ha den närmaste
tiden inom småföretagsmarknaden.
Herr talman! Som framgår av de framförda synpunkterna är vi i Ny Demo-
krati i stort sett överens med regeringen när det gäller förslagen i småföreta-
garpropositionen.
Anf. 130 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Det är tveksamt på vilket sätt de stora investeringarna utom-
lands under högkonjunktur och överhettning i Sverige inverkar menligt på
investeringar i småföretag här. Det är en komplicerad historia, som borde
redas ut ordentligt och som man borde dra lärdom av.
Det som Bengt Dalström säger om konkurrenspolitik tror jag att alla i hu-
vudsak instämmer i. Jag vill ändå betona att nuvarande formulering av plan-
och bygglagen inte är ett hinder för fri och effektiv konkurrens. Den kan och
skall användas bl.a. för att främja konkurrens men också för att ta hänsyn
till andra viktiga samhällsintressen.
Jag är speciellt intresserad av att höra om Bengt Dalström kan lova att Ny
Demokrati vakar över och garanterar att riskkapitalförsörjningen till de små
och medelstora företagen inte försämras eller riskeras innan EKH-lån har
införts, innan den normala bankfinansieringen fungerar tillfredsställande
och innan privat kapital kommer in i de regionala riskkapitalbolagen. Efter-
som småföretagarpolitiken är en hjärtesak för Ny Demokrati, skulle det vara
välgörande att höra att ni ställer upp som garanter för att den borgerliga re-
geringen inte genomför sådana förslag till finansiering eller stör riskkapital-
försörjningen så att det är menligt för småföretagarpolitiken innan man har
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
87
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
något alternativ. Jag skulle vara tacksam för ett klart och rakt svar på den
frågan.
Anf. 131 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! PBL har uppenbarligen, om den är skriven som föregående
talare säger, inte tillämpats på avsett sätt. Då krävs det ett förtydligande som
gör att vi får den fria konkurrens som vi menar med etableringsrätt och möj-
lighet för småföretagen. Jag är övertygad om att vi kommer att få det. Jag är
alltså inte nöjd med den nuvarande skrivningen, vilket ni tycks vara från er
sida.
Att säga att Ny Demokrati skulle framstå som garant för riskkapitalför-
sörjningen här i landet vore väl litet förmätet av oss. Däremot har vi genom
vårt framträdande här i dag velat betona att vi kommer att aktivt jaga rege-
ringen i alla de frågor som kommer att kunna påverka försörjningen av risk-
villigt kapital. Det är därför man senare här i dag kommer att höra att vi har
ytterligare kompletterande förslag som skall garantera att det inte blir detta
vakuum som man är rädd för, om det införs ytterligare skattelättnader för
småföretagen. Jag ber att få återkomma till detta i skattedebatten.
Vi kan naturligtvis inte framstå som garant, men vi kan framträda och tala
om precis vad vi vill. Vi kommer att jobba stenhårt och jaga regeringen med
biåslampa i de här avseendena.
Anf. 132 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Positionen som vågmästare, Bengt Dalström, som avgör var
majoriteterna hamnar, ger ett litet parti möjligheter att få sina hjärtefrågor
tillgodosedda. Det ger alltså en större makt än vad numerären egentligen
visar. Eftersom riskkapital till småföretag är en av dessa profilfrågor som Ny
Demokrati har fört fram och eftersom det finns konkreta förslag till hur man
skall kunna söija för riskkapitalförsörjningen framöver till dess att andra sy-
stem kan sjösättas, ligger bollen hos Ny Demokrati.
Ni har möjlighet att tillfredsställa era kärntrupper, era väljargrupper, ge-
nom att göra en sådan markering och genom att klart och tydligt säga att ni
inte kommer att tillåta försämringar av riskkapitalförsörjningen förrän ett
nytt system sjösätts. Är ni beredda att utnyttja er maktposition på detta kon-
struktiva sätt?
Anf. 133 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Jag tror inte att vi behöver göra det så som föregående talare
framförde det. Än så länge måste vi lita på regeringen. I det här avseendet
har man klart skrivit att arbetet kring det riskvilliga kapitalet med anknyt-
ning till utvecklingsfonderna och Småföretagsfonden etc. skall pågå som hit-
. tills. Man har angivit i en riktlinje att det skall avvecklas på ett visst sätt, men
takten i detta kommer väl regeringen själv, med den kompetens den har, att
få ta ställning till. Regeringen är säkert inte betjänt av ett vakuum i det av-
seendet.
Tredje vice talmannen anmälde att Rolf L Nilson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 134 Näringsminister PER WESTERBERG (in):
Herr talman! Arvet efter den gamla socialdemokratiska regeringen när
det gäller småföretagspolitiken är inte särskilt skojigt. Krisen på riskkapital-
marknaderna har allvarligt förvärrats av den gamla regeringens politik. Ge-
nom att vägra att upphäva förvärvslagstiftningen - det skall vi förmodligen
göra i dag - har man skapat en osund marknad i Sverige, som dämt upp en
hel del problem både på riskkapitalmarknaden och på fastighetsmarknaden.
Detta har bl.a. varit starkt bidragande till den bankkris vi i dag kan se resul-
tatet av.
Den svenska småföretagspolitiken med socialdemokratisk stämpel har lett
till att vi har ett ganska stort antal särregler som gäller just de små företagen.
Det finns motsvarande särregler utomlands också, men särreglerna utom-
lands är till för att gynna småföretagen och ge dem särskilt goda grundförut-
sättningar att arbeta under. Detta har jag påpekat ett antal gånger. Särlag-
stiftningen i Sverige har haft rakt motsatt verkan, nämligen hårdare regler
för småföretagen och fler begränsningar än vad som gäller för övriga företag.
Därmed har man kommit att föra en politik som inte gynnat de små och nya
företagen.
Detta har också lett till att man inte har kunnat konsolidera de små företa-
gens kapitalförsörjning. Detta har lett till att vi har rätt många stora och rätt
många små företag, men vi har en småföretagsstruktur som gör att det inte
finns några som växer och blir medelstora och så småningom stora. Detta
har gjort att vi i Sverige har fått ett underskott på medelstora företag. Att
det uppkommit kan vi till mycket stor del klandra den gällande lagstiftningen
på området för. Jag tror inte att det är någon överdrift att säga att vi i Sverige
under de gångna åren förmodligen har haft Västeuropas hårdast beskattade
småföretag.
Det är därför vi nu har lagt fram ett mycket omfattande förslag med di-
rekta förslag som kan genomföras från den 1 januari samt ett antal förslag
som kan genomföras under det kommande kalenderåret för att stärka de
små företagens arbetssituation. Vi aviserar förslag om grundlagsföränd-
ringar såväl när det gäller äganderätten som när det gäller näringsfriheten, i
likhet med ett stort antal länder i den övriga fria världen. Det skapar stabili-
tet och slår fast att det är näringsfriheten och marknadsekonomin som är
grunden för både demokratin och välståndsökningen.
Vi har även velat lägga in den negativa föreningsrätten i denna grundlags-
förändring. Vi tillsätter i dagarna en kommitté för att ta fram nya förslag till
förändringar inom arbetsrättens område. Vi har inte kunnat lägga konkreta
förslag i de propositioner vi nu diskuterar, på grund av att de måste lagråds-
remissas och att man i vissa fall måste säga upp ILO-konventioner vid vissa
fastställda datum. I och med att vi vill behålla rättstryggheten, av förklarliga
skäl, innebär det begränsningar för när vi kan genomföra de förändringar i
arbetsrätten som vi anser att det finns skäl att göra med hänsyn speciellt till
de mindre företagens situation. Vi genomför förslag till förändringar i be-
skattningen - förhoppningsvis med beslut i dag - även när det gäller riskkapi-
talförsörjningen och avregleringen. Men det är inte nog med dessa förslag
som vi har lagt i propositionerna.
Vi har för avsikt att gå vidare för att steg för steg förbättra de små företa-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
89
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
90
gens situation och att ändra klimatet. Att ändra inställningen från sittande
regering och riksdag ger en mycket positiv och uppskattande syn på de små
företagens betydelse för svenskt näringsliv och på svensk förmåga till tillväxt
och ökad produktivitet. Vi behöver inte minst vända riskkapitalflödena från
Sverige, varifrån alltför mycket riskkapital har flödat ut under 1989 och 1990
till kontinenten. Vi har fått tillbaka väldigt litet riskkapital. Det bevisar di-
rekt att företagsklimatet i Sverige inte har varit konkurrenskraftigt jämfört
med våra viktigaste konkurrentländer.
Vi föreslår och - vilket jag hoppas - riksdagen fattar beslut om några mi-
nuter att vi skall få ett avskaffande av förmögenhetsskatten på arbetande ka-
pital. Men vi har tagit den fulla debatten om förmögenhetsskatten som hel-
het. Det gör vi utifrån strikt konkurrenssynvinkel. I Sverige har vi ju haft en
situation där förmögenhet placerad där den gör nytta och skapar arbetstill-
fällen, nämligen i riskkapital och småföretag, har varit mycket hårt beskat-
tad, medan förmögenhet som placerats i fastigheter, jordbruk och dotterbo-
lag utomlands i praktiken inte haft någon förmögenhetsskatt. Det har lett till
fel allokering av kapital, det har lett till fel utveckling i samhället och även
bidragit till spekulationsekonomin som sådan. Vi menar att man skall se till
att få konkurrenskraftig beskattning på de områden där pengarna gör den
bästa nyttan, nämligen i småföretagen och på riskkapitalmarknaderna. Där
skapar de arbetstillfällen och där skapar de nya konkurrenskraftiga indu-
strier. Det är därför vi tar striden och diskussionen om förmögenhetsskatten
som helhet. Vi måste få en konkurrenskraftig förmögenhetsskatt och en
konkurrenskraftig realisationsvinstskatt jämfört med vad som gäller i våra
viktigaste konkurrentländer.
Fr.o.m. den 1 januari 1992 ökar vi riskkapitalförsörjningen för de mindre
företagen jämfört med vad socialdemokrater och vänsterpartister genom-
drev föregående vår. Vi ser till att vi helt och hållet tömmer Småföretagsfon-
den på pengar och för över dem till de nuvarande statliga riskkapitalföreta-
gen. Därmed ökar vi deras kapital för att kunna stötta och även bredda deras
förmåga att inte bara tillföra eget kapital, utan även ge ett antal olika former
av lån för att kunna öka försörjningen av riskkapital till småföretagen. Sam-
tidigt gör vi en stegvis privatisering av de statliga riskkapitalen. Vi tar det
som en del av avvecklingen av löntagarfondsystemet i och med att Småföre-
tagsfonden kommer från löntagarfondssystemet.
Vi har sagt att en tredjedel av dessa pengar skall gå till någon form av
spetsuniversitet. Vi har sagt att avkastningen från de här riskkapitalföreta-
gen skall gå till stiftelser runt dessa universitet. På detta sätt tar vi bort sta-
tens inblandning i det hela och får strikt kommersiellt verkande riskkapital-
företag, gärna med en ökande andel direkt privat kapital i dem. Framför allt
skär vi av statsmakten från dem.
Under kommande år kommer vi att lägga förslag till en form av villkorslån
som har varit grunden för alla s.k. venture capital-företag utomlands. Det är
ett sätt att se till att vi får kapital till långsiktiga projekt och riskprojekt i de
små företagen som överbryggar klyftan mellan olika typer av forskning och
teknisk utveckling och kommersiella idéer. Vi gör det efter utländsk före-
bild.
Under februari månad kommer vi att presentera förslaget till s.k. eget ka-
pital-lån, där vi ånyo försöker gifta samman kapital med kunnande, för att
på det sättet stärka de mindre företagens förmåga att konkurrera. Där kom-
mer vi att ha en form av statliga lånegarantier, men man ställer också litet
krav på de nya företagarna att de skall kunna uppvisa någon form av affärs-
plan och budget. Man ställer även en form av bollplank till förfogande, t.ex.
en gammal företagare eller en gammal entreprenör som kan fungera som
rådgivare och hjälpledare till den som skall starta och driva ett företag. Det
har visat sig oerhört framgångsrikt när det gäller att driva fram småföreta-
gandet i Västtyskland. Jag är helt övertygad om att med en stegvis övergång
till ett sådant system i Sverige kommer vi att få motsvarande positiva effek-
ter.
Vi gör en del avregleringar också. I plan- och bygglagen tar vi bort en del
detaljregleringar genom att skapa möjligheter till överklagande. Därmed
skapar man förutsättningar för en väsentligt friare etableringsrätt. Den kom-
mer att innebära att olika typer av försök att stoppa lågprisbutiker inte
längre kommer att vara möjliga.
Vi har även lagt en avregleringsplan på statistiska centralbyrån. Vi har
också börjat titta på rättssäkerheten i skattesystemet, inte minst med Alv-
gard-fallet som exempel. Vi skall självfallet hålla en effektiv beskattning,
men den skall vara rättssäker. Vi försöker bryta upp offentliga monopol. Vi
kommer att göra omfattande förändringar i konkurrenslagstiftningen för att
få den mer EG-anpassad och dessutom mer effektiv, så att vi får en ökande
andel konkurrens på svensk marknad.
Vi gör alltså ett stort antal åtgärder. Man kan bara konstatera att stora
delar av Företagarnas riksorganisations småföretagarprogram därmed redan
har uppfyllts av den sittande regeringen. Vi har prioriterat småföretagen. Vi
har klart sagt ut att de mest skadliga skatterna i dag faktiskt träffar småföre-
tagen. Därför måste vi ta itu med dem först på dagordningen. Vi vill satsa på
ökad tillväxt. Vi vill satsa på ökad produktivitet. Därför måste vi återskapa
utvecklingskraften i de små och mindre företagen och ge dem möjligheter
att utvecklas och öka i storlek.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
Anf. 135 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 136 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Det är litet märkligt att höra Per Westerbergs historieskriv-
ning beträffande krisen på riskkapitalmarknaden, bankkrisen och en mängd
andra kriser - tandvärk och liknande - som orsakade av de förvärvsregler
som gäller i Sverige. Det är fråga om ett anmälningsförfarande. Man skall
anmäla när man vill köpa ett företag eller en fastighet, och såvitt jag förstår
har hittills ingen som bett att få köpa blivit förvägrad detta. Möjligtvis har
man rensat bort en del oseriösa spekulanter, som har dragit sig för att begära
tillstånd, men det är nog mest en välgärning.
Det stora problemet, obalansen mellan svenska investeringar i utlandet
och utländska investeringar i Sverige, har varit föremål för en utfrågning i
näringsutskottet. Mot bakgrund av vad som framkom vid denna utredning
91
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
92
är såvitt jag förstår Per Westerbergs uppgifter här utan faktaunderlag. Det
är prat rakt ut i luften.
Att skattesänkningar var moderat småföretagarpolitik visste vi redan
förut, men nu är det fråga om grundlagsändringar. Varför plockar man upp
sådant som nyliberala filosofer har lämnat bakom sig för fyra till fem år se-
dan och kommer dragande med sådant i efterhand i Sverige? Varför dessa
symbolhandlingar, som inte har någon praktisk betydelse och som framstäl-
ler tillståndet i Sverige som om ägandet vore hotat, som om det vore en av
de största fasorna, helt överskuggande arbetslöshet och annat sådant i det
svenska samhället?
Varför den här inriktningen på att göra Sverige till ett u-land på arbetsrät-
tens område, denna utpräglat antifackliga politik? Varför detta hänvisande
till ett dåligt företagsklimat, när ett sådant hänvisande är utan faktaunder-
lag? Frågan om det dåliga näringslivsklimatet i Sverige har debatterats fram
och tillbaka, utan och innan, i Svenska Dagbladet under ett års tid, och det
har inte kunnat visas att klimatet i Sverige är dåligt, snarast att man bransch
för bransch ligger hyfsat till jämfört med relevanta konkurrentländer. Varför
provocera fram klasskonfrontation när det inte är nödvändigt, Per Wester-
berg?
Anf. 137 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! När det gäller näringsklimatet tycker jag att riskkapital-
strömmarna själva talar sitt helt entydiga språk. När riskkapitalet flyr landet,
när investeringarna görs utomlands i stället för i Sverige, när neddragningar
sker av personalstyrkan i Sverige i samma företag som man sedan expande-
rar utomlands, visar det entydigt att det inte är ett bra näringsklimat i Sverige
utan att man föredrar att producera i andra länder. Det är allvarligt, för det
skapar arbetslöshet och leder till att de nyaste och modernaste anläggning-
arna kommer att förläggas utanför Sverige. Vi måste ändra de strömmarna,
och det är mycket viktigt att vi klarar återhämtningen i den svenska ekono-
min.
Arbetsrätten i all ära - det finns delar av den som är mycket besvärande
för de mindre företagen. Den är anpassad för de stora företagen, som har
betydligt större resurser och möjligheter att komma till rätta med proble-
men. Beträffande arbetsrätten kommer det ju också att genomföras en ut-
redning, där man försöker ta fram ett bra förslag, som skall tillgodose både
de anställdas och de små företagarnas krav.
När det gäller symbolhandlingarna förstår jag att en gammal kommunist,
numera vänsterpartist, ryggar för att få äganderätt och näringsfrihet in-
skrivna i grundlagen. Det är en symbolhandling som verkligen visar att vi
tror på och värnar om näringsfriheten och om marknadsekonomin. Dessa
värden får man inte trampa på genom enkla lagändringar. De bör därför
också grundlagsskyddas.
När det gäller förvärvslagstiftningen är det faktiskt så, Rolf L Nilson, att
de hinder som i praktiken har funnits för utlänningar att köpa näringsfastig-
heter i Sverige och som under lång tid ledde till att svenskar kunde köpa
utomlands medan utlänningar inte fick köpa i Sverige, har medfört att vi fått
en internationellt sett hög prisnivå. Det gjorde att bankerna gick för långt i
utlåning och det skapade också en del av den finansiella kris som vi nu har.
Även det förhållandet att man inte hade ett så stort inflöde från utlandet till
svensk riskkapitalmarknad ledde till att vi fick en för hög värdering i förhål-
lande till vad som gällde på andra länders marknader. Hade vi tidigare tagit
bort förvärvslagstiftningen, hade vi fått en betydligt jämnare utveckling, och
då hade vi också kunnat se till att krisen i riskkapitalförsörjningen och på
bankmarknaderna hade kunnat bli mindre än den som vi nu har träffats av
och som särskilt drabbar småföretagen.
Anf. 138 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Vi försökte ju, Per Westerberg, att reda ut frågan om inve-
steringsströmmarna i våras, och såvitt jag förstår var det dels ingen som rik-
tigt insåg vad som dolde sig bakom statistiken, dels ingen som begrep vad
den gick ut på. Man konstaterade det faktum att det gjordes betydligt större
investeringar av svenskar i utlandet än av utlänningar i Sverige och att det
hade varit så under lång tid. Man var också överens om att det här inte var
riktigt bra.
Men i detta framstod också med en oerhörd tyngd t.ex. Storas köp av
Feldtmuhle, ASEA Brown Boveris övergång till att bli ett schweiziskt bolag,
fastighetsinvesteringar och annat. Hur skall man tolka detta? Skall man
tolka det så att Stora köper Feldtmuhle snarare än att Feldtmuhle köper
Stora, och är det ett svaghetstecken i svensk ekonomi och företagsamhet?
Det är väl snarare ett tecken på att svenska företag är starka, vill vara mark-
nadsledande och köper upp konkurrenter för att befästa sin ställning. Att
man sedan dessutom har gjort det med ojusta metoder är en annan sak.
Jag tycker att det är litet orimligt att förvänta sig, om det är det Per Wester-
berg gör, att investeringar i Sverige finansierade med utländskt kapital skall
vara lika stora som svenska investeringar ute i Europa. Den europeiska
marknaden är så oerhört mycket större än den svenska, och många svenska
företag tjänar på att ligga nära marknaderna. De har sina stora marknader i
Europa. Hemmamarknaden är en betydande, men ändå inte dominerande
del. Därför är ett borttagande av förvärvslagstiftningen inte en konkret
kraftfull åtgärd för att skapa ett bra småföretagarklimat eller för att hjälpa
småföretagen, utan detsamma som att sparka in öppna dörrar. - På det här
viset kan jag också klara av en del av argumentationen i anslutning till nästa
betänkande.
Anf. 139 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Investeringsströmmarna är intressanta, och det gick mycket
väl att bryta ned dem steg för steg under de hearingar som på vårt initiativ
gjordes under våren i näringsutskottet. Det är intressant när Volvo drar ned
med ett antal tusen arbetare på Torslanda och i stället lägger över produktio-
nen till sin belgiska fabrik, beroende på att man där har högre produktivitet
och väsentligt lägre produktionskostnader. Man har exakt samma problem
inom Saab-Scania och inom Electrolux. Det är ett tecken på att svensk indu-
stri förlorar konkurrenskraft, och det är allvarligt.
Jag ser än mer allvarligt på de uppvaktningar - jag har personligen fått en
sådan i dag - som vi får från många av de fackliga organisationerna, som
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
93
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
94
pekar pä riskerna för att företag som har anläggningar i flera nationer lägger
investeringarna där de är mest lönsamma. Det gäller verkligen att se till att
svensk konkurrenskraft och svenskt näringsklimat kan leva upp till denna
utmaning, så att vi får de bästa och effektivaste anläggningarna i Sverige, de
som kan motivera de högsta lönerna i framtiden.
Vidare är det faktiskt så att jag vill ha lika mycket riskkapital tillbaka till
Sverige från Europa. Vi är inte så jätteduktiga på att spara i Sverige att vi
med hjälp av vårt sparandeöverskott kan exportera vårt riskkapital till
Europa. Vi behöver också få strömmar tillbaka. Om vi kan få det, blir det
ett kvitto pä att vårt land ånyo blivit konkurrenskraftigt och intressant som
investeringsnation. Det skulle visa att vi inte bara exporterar arbetstillfällen
utan även importerar sådana, och det tror jag skulle vara bra.
Tredje vice talmannen anmälde att Rolf L Nilson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 140 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Näringsministern gör gällande att Sverige har ett småföreta-
garklimat som inte är och inte har varit positivt. De utredningar som har
gjorts under den senaste tiden visar dock att Sverige har haft en bra småföre-
tagarpolitik. Det är såvitt jag förstår endast f.d. Västtyskland som kan visa
upp ett högre antal småföretag än Sverige.
Näringsministern menade också att vi är motståndare till förändringar. Jag
vill påstå att den socialdemokratiska politiken är mycket positiv till föränd-
ringar när det gäller småföretag och har varit det under många år. Det är
också därför som vi har haft en bra småföretagarpolitik i Sverige. Vi är dess-
utom fortfarande beredda att diskutera olika förslag till förändringar. Men
vad vi vänder oss emot är att man nu kategoriskt gör förändringar utan att
ta konsekvenserna av vad dessa innebär för småföretagens försörjning med
riskkapital under den tid då utredningen skall arbeta och lägga fram sina för-
slag.
Anf. 141 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! För att ta det sista först: Vi ökar fr.o.m. årsskiftet andelen
riskkapital i förhållande till det gamla systemet, som socialdemokraterna
står för. Jag vill än en gång upprepa att det blir en ökning genom att vi ställer
hela Småföretagsfonden direkt till riskkapitalföretagens förfogande.
Dessutom kan det inte sägas att det är ett positivt småföretagarklimat när
småföretagen beskattas hårdare än motsvarande stora företag. Detsamma
gäller när beskattningen av reavinster och arbetande kapital är hårdare än
för småföretagens konkurrenter utomlands. Riskkapitalförsörjningen är
uppbyggd nästan helt på statliga institutioner i stället för på en privat riskka-
pitalmarknad, som kan se till att man verkligen också får en tillväxt i små-
företagen, så att de blir medelstora. Då kan den svenska företagsstrukturens
”timglas”, med rätt många stora och rätt många små men mycket få medel-
stora företag förändras.
Det är inte heller ett bra småföretagarklimat när man i praktiken har en
form av yrkesförbud inom stora delar av vad som i dag kallas offentlig sektor,
där produktionen hela tiden utförs av offentliga institutioner. Man bör se till
att småföretagen får arbeta även där. Det räcker inte med bara vackra ord
om småföretagen. Det gäller att övergå från ord till handling, och det är det
som vi har gjort.
Anf. 142 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Det har förts en lång debatt i frågan om riskkapitalet har
ökat eller minskat. Det är helt klart att om regeringen har misslyckats med
någonting, är det med att få ut budskapet om var pengarna finns. Ingen har
faktiskt för oss i utskottet kunnat bevisa att riskkapitalet har ökat. Om man
utgår från att löntagarfondernas pengar inte har varit disponibla som riskvil-
ligt kapital, kan man nog säga att det har blivit mer riskvilligt kapital, men
vad vi ser ute i verkligheten är de pengar som finns disponibla för insatser
till småföretag. De pengarna har inte ökat utan minskat.
Anf. 143 Näringsminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Jag tror att Mats Lindberg nu börjar närma sig sanningen. I
och med att vi öppnar Småföretagsfonden helt för riskkapitalföretagen kan
vi den 1 januari direkt öka riskkapitalförsörjningen för de mindre företagen.
Det är vidare ni som bär det tyngsta ansvaret för den oreda som vi har
fått på de finansiella marknaderna, där förvärvslagstiftningen är en starkt
bidragande orsak till den oreda som har uppstått. Jag vill inte säga att det är
det enda. Det är långtifrån så. Men det är en starkt bidragande orsak.
Jag noterar angående diskussionen om utvecklingsfonderna att det är
fråga om ett lånekapital på 1 miljard kronor. Men i banksystemet är det fak-
tiskt 1 000 miljarder kr. Det är där som problemet måste lösas. Vi skall själv-
klart träffa ledningarna för bankerna och reda upp en del frågor. Där råder
inte brist på kapital i banksystemet. Däremot råder det brist på lönsamhet,
och där är för stora kreditförluster.
Tredje vice talmannen anmälde att Mats Lindberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 144 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Jag tycker mig ha anledning att säga att det är historiska da-
gar och veckor som vi nu går igenom. Nu börjar det systemskifte och den
operation tillbakarullning som moderaterna gick till val på 1985 och som vi
från socialdemokratisk sida tog en ordentlig match om. Moderaterna förlo-
rade på kuppen.
Nu har de borgerliga lyckats komma tillbaka. Vid valet 1985 smög folkpar-
tiet och centerpartiet omkring som små älvor och klarade sig undan tumul-
tet. Nu sitter de i regeringen och hjälper moderaterna att genomföra opera-
tion tillbakarullning.
En av de propositioner som innehåller förslag i denna riktning behandlas
just nu. Flera har varit uppe till diskussion under dagen och under denna
vecka.
I detta betänkande från näringsutskottet behandlas en proposition med en
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
95
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
96
rad förslag berörande många områden. Jag skall kommentera de delar som
arbetsmarknadsutskottet har haft anledning att yttra sig över.
Propositionen har namnet En ny småföretagspolitik. Det är en rubriksätt-
ning som är missvisande. Den borde ha haft namnet En återgång till en gam-
mal företagspolitik. Det är vad det handlar om. Det här är en återgång till 50-
och 60-talens regelverk, som här aviserats särskilt på arbetsrättens område.
Förslaget om utredning för att fritt tillåta vinstgivande arbetsförmedling
utgör planer på en tillbakagång till 30-talsförhållanden. De missförhållanden
som då förekom ledde till att samhället tog över. Nu skall vi, om regeringen
får råda, dithän på nytt. I denna proposition aviseras dessutom det befängda
förslaget att den negativa föreningsrätten skall övervägas i utredning.
När det gäller arbetsrätten utarbetade den tidigare socialdemokratiska re-
geringen direktiv för en parlamentarisk utredning.
Målsättningen skulle vara ett fortsatt demokratiskt arbetsliv med ett verk-
ligt inflytande för löntagarna och deras fackliga organisationer. En övergri-
pande ambition var att finna regler som stimulerar till att kollektivavtal träf-
fas om ett konkret och decentraliserat inflytande för löntagarna. Beträffande
lagstiftningen om anställningsskydd framhölls i direktiven att det var angelä-
get att befästa lagens grundläggande principer.
Vi anser att utredningen skall bedrivas efter de direktiven från socialde-
mokratiskt håll.
I regeringens proposition om småföretagspolitiken anmäls nu att rege-
ringen kommer att ändra i direktiven och ge utredningen i uppdrag att med
förtur behandla vissa frågor rörande småföretagen, nämligen
-vidgad möjlighet till provanställning,
- förbud mot blockad mot företag utan anställda,
- avskaffande av vetorättsreglerna i medbestämmandelagen,
- förändra turordningsreglerna vid uppsägning, samt
-minskad skyldighet för arbetsgivare att betala skadestånd.
Det här är förslag som går på tvärs mot den ambition som kom till uttryck
i den förra regeringens direktiv till den arbetsrättsliga utredningen. Men de
faller väl i linje med de yrkanden som redovisas i skriften ”SAFs uppfattning
om den framtida arbetsrätten”. Regeringens politik kommer att leda till att
löntagarnas inflytande över sitt arbete i stället för att utvecklas pressas till-
baka, och ambitionen är klart att försvaga anställningsskyddet. SAF, Indu-
striförbundet och Företagarnas riksorganisation är att gratulera. Det är en-
ligt vad som nu avisras deras program som nu skall genomföras.
Arbetsgivarnas intressen skall stärkas på bekostnad av de anställdas trygg-
het och försvagning av deras fackliga organisationer. Förslag som avser att
komma åt de fackliga organisationerna återfinns inte bara i den proposition
vi behandlar i detta betänkande, utan de återfinns också i andra propositio-
ner som skall behandlas under hösten.
Jag skall inte förneka att det ligger en viss logik i förslagen så till vida, att
de anställdas intressen blir svåra att trycka tillbaka om inget görs åt de fack-
liga organisationernas styrka.
Jag tycker egentligen att förslagen är absurda. Problemen på arbetsmark-
naden är inte att löntagarna har för bra anställningsskydd och för mycket
att säga till om. I stället är det att i en marknadsekonomi kunna få så bra
anställningsskydd som möjligt och i en alltmer internationaliserad värld
kunna uppnå ett verkligt medbestämmande i sitt arbete.
För att genomföra den nödvändiga förnyelsen av arbetslivet behövs mer
av samarbete mellan parterna, inte mindre. Det gäller då att öka förutsätt-
ningarna för ett sådant samarbete, inte minska dem. Regeringen slår av
ideologiska skäl in på fel väg när man vill rubba balansen mellan parterna
genom att försvaga löntagarnas ställning.
Jag har i tidigare debatter under gångna år ibland av moderaternas tales-
man i arbetsrättsliga frågor påståtts låta som om jag talat från LO-kongres-
sens talarstol. Den samsyn som jag inte har någon anledning att förneka har
rått mellan oss socialdemokrater och fackföreningsrörelsens - inkl, tjänste-
männens - organisationer, kan dock aldrig ha överträffats av det som nu rul-
lar fram i texter i regeringens propositioner. De skrivs uppenbarligen med
karbonpapper från programmen författade på arbetsgivarsidan. Det är bara
att läsa dem och jämföra.
Vi socialdemokrater måste i regeringsställning ta hänsyn till såväl lönta-
garnas berättigade intressen som företagandets villkor. Den borgerliga ma-
joriteten som vi nu har i riksdag och regering gynnar eller tror sig gynna ensi-
digt arbetsgivarintressena. Löntagarna bryr man sig tydligen inte om.
Det borde man göra även i en borgerlig regering av följande enkla anled-
ning.
Problemen för de små och medelstora företagen har under senare hälften
av 80-talet varit att de har haft svårt att rekrytera arbetskraft - i synnerhet
ungdom. De har haft svårt att konkurrera med de större företagen när det
gäller löner och andra anställningsvillkor, arbetsförhållanden och utveck-
lingsmöjligheter. Våra ungdomar ställer allt högre krav på att arbetet skall
vara utvecklande, innehålla möjligheter till befordran, resor m.m. Mot den
här bakgrunden anser vi att det är negativt för småföretagens utveckling för
framtiden om en anställning där innebär ett sämre anställningsskydd och
medinflytande än i de större företagen.
Herr talman! Så sent som i våras beslutade riksdagen om en ny arbetsför-
medlingslag som träder i kraft den 1 januari 1992 - alltså om några veckor.
Lagen innebär bl.a. att uthyrning av arbetskraft, som nu är förbjuden, tillåts
inom vissa ramar, att vinstsyftande arbetsförmedling tillåts beträffande höga
chefer och att arbetsmarknadens parter så gott som fritt får etablera s.k. or-
ganisationsförmedlingar inom de områden de själva tycker är viktiga. AMS
skall utöva tillsynen.
De flesta länder i Europa har mycket noggranna regler för arbetsförmed-
ling. Det gäller även länder som i princip tillåter privata vinstsyftande arbets-
förmedlingar, t.ex. Storbritannien. Mycket stränga tillståndsregler gäller
där.
Nu aviserar regeringen att arbetsförmedling i vinstsyfte skall bli tillåten i
Sverige. Av vad som skrivits och sagts kan man bara befara att det är det
som anges i den gemensamma borgerliga reservationen till betänkandet från
arbetsmarknadsutskottet i våras, då den lag som skall träda i kraft vid års-
skiftet behandlades, som skall gälla. Det sades då att det bör övervägas om
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 48
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
det över huvud taget krävs någon särskild lag som reglerar arbetsförmed-
lingen.
Då skulle det bli fritt fram för vilka som helst att sätta i gång. Som åtmin-
stone de litet mer erfarna ledamöterna i våra utskott känner till finns det
ganska gott om skrupelfria personer inom denna sektor. Våra erfarenheter
från gråfirmorna som härjat på området talar sitt tydliga språk.
Ett betydande saneringsarbete har utförts på området med stöd av veto-
rätten i medbestämmandelagen, till gagn inte minst för det seriösa företa-
gandet.
Nu kan det bli fritt fram att tjäna pengar i vårt land på arbetsförmedling
och uthyrning av arbetskraft. Man föreslår också att vetorättsreglerna i med-
bestämmandelagen skall ses över i syfte att avskaffa dem. Men enligt lag
ställs det noggranna krav och skall göras noggrann prövning av den som skall
få tillstånd att hyra ut bilar.
I vår politik har arbetsförmedlingarna en central roll, liksom det fackliga
inflytandet.
Båda dessa roller ifrågasätts nu av regeringen. Vi skall enligt regeringen
ha en allmän arbetslöshetsförsäkring. Hur skall det bli med fackets roll i
denna? Skall fackets ingående kännedom om de lokala förhållandena tas till
vara eller skall den också offras av ideologiska skäl? Nu skall det tillåtas pri-
vata vinstsyftande arbetsförmedlingar, som naturligtvis kommer att få stora
konsekvenser för AMS, arbetsförmedlingarna och för den av riksdagen be-
slutade arbetsmarknadspolitiken. Jag kan inte se några andra möjligheter.
Herr talman! I den här propositionen sägs det att den nya småföretagspoli-
tiken måste bli ekonomins spjutspets mot framtiden. Den tydligaste spjut-
spetsen som finns i de förslag som nu behandlas av riksdagen i det här betän-
kandet och i andra under denna dag och denna vecka, är den spjutspets som
riktas mot löntagarna och mot löntagarnas organisationer.
Anf. 145 GÖRAN HÄGGLUND (kds):
Herr talman! Den svenska välfärden vilar på ett näringsliv som långsiktigt
förmår att hävda sig i den internationella konkurrensen. Jag hoppas att da-
gens beslut angående betänkandet om en ny småföretagspolitik kan inne-
bära ett startskott för en ny kultur, en ny syn på företagande och företagan-
dets villkor. Det är intressant att studera hur de regioner i landet där det
finns många mindre företag präglas av detta. Där uppstår nya småföretag.
Där inspirerar de mindre företagen andra att starta egna verksamheter. Jag
tror att detta i viss mån är en, låt oss kalla det, kulturfråga. Jag anser det vara
av största vikt för vårt land att denna småföretagsamhetens kultur breder ut
sig ytterligare, framför allt i de delar av landet där man i dag är beroende av
ett eller ett par stora företag.
Småföretagen är de företag som kommer att expandera och skapa nya ar-
betstillfällen i vårt land.
En hörnsten i all framgångsrik företagspolitik är ändrade och bättre skat-
teregler för småföretagen. Skattepolitiken kommer att behandlas senare i
dag. Men jag vill ändå nämna något om förmögenhetsbeskattningen på arbe-
tande kapital som nu kommer att avskaffas. Detta är en för de mindre företa-
98
gen mycket angelägen åtgärd. Denna skatt inbringar till staten relativt små
belopp, men effekterna för de små företagen är många gånger förödande.
Den nuvarande skattekonstruktionen innebär att företagen tvingas till att
ta ut medel ur företagen. De beläggs med sociala avgifter och skatt dras.
Dessa pengar skulle i stället, med hjälp av den samhällsekonomiska multipli-
katoreffekten, kunna utgöra grunden för nysatsningar, investeringar och nya
arbetstillfällen.
I regeringsdeklarationen redovisar regeringen avsikten av avskaffa hela
förmögenhetsskatten på några års sikt. Det tillsammans med beskedet om
att arvsskatten skall lindras kommer säkerligen att bidra till att flera entre-
prenörer och idérika människor väljer att bo kvar i Sverige. Det här är inte
viktigt bara för att detta gynnar dem själva, utan också för att det gagnar
arbetsmarknaden och hela Sveriges ekonomi. Det innebär säkert att fler
kommer att våga ta det steg som det innebär att starta ett eget företag.
Det är också viktigt att regelverket för de mindre företagen förenklas.
Många företagare tycker, med rätta, att alltför mycket av deras arbetstid åt-
går till administrativa sysslor när de vill ägna sin tid till det som de verkligen
behärskar.
Sparandet måste gynnas, inte minst för att vi skall få fram mer riskvilligt
kapital. Alltför länge har de som lånat till konsumtion varit vinnare medan
de som har sparat i realiteten har sett sitt kapital minska i värde. Den skatte-
reform som genomfördes var ett steg i rätt riktning, men det fordras ytterli-
gare steg för att ge individuellt sparande bättre villkor. Ett gediget sparande
hos de svenska hushållen skapar tillgång till kapital, som kan bidra till att
tillfredsställa företagens behov av kapitaltillskott. Utan sparande som kana-
liseras via ett effektivt kreditsystem kan företagen inte verkställa väl behöv-
liga investeringar. Detta tillsammans med det som diskuterats tidigare, de
s.k. EKH-lånen, innebär nödvändiga åtgärder för att få till stånd ett bättre
fungerande system för nyinvesteringar.
Herr talman! För att vi skall kunna klara av framtidens behov inom sjuk-
vård och äldreomsorg, framtidens pensioner och nödvändiga satsningar
inom t.ex. utbildningssektorn och på infrastrukturområdet, fordras en nä-
ringspolitik som förmår ta till vara enskilda människors kreativitet och initia-
tivkraft. För att de resurserna skall skapas krävs framtidstro och optimism,
och jag tror att det betänkande som i dag behandlas kan bidra till detta.
Jag vill med detta korta inlägg yrka bifall till utskottets hemställan i nä-
ringsutskottets betänkande.
Anf. 146 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort.
Näringsminister Per Westerberg driver med kraft sin politik, och det gör
han mycket bra, det vill vi stryka under.
Vi är vidare helt överens om den kanske viktigaste frågan, nämligen kapi-
talförsörjningen för små och medelstora företag.
Jag har ett par frågor till näringsministern. Jag undrar: Varför vill rege-
ringen dränera Norrlandsfonden på en del av dess kapital? Vi vet ju alla att
man inom fonden gör ett bra arbete.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ny småföretags-
politik, m.m.
99
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Upphävande av
regler om utländska
företagsförvärv
m.m.
100
En annan fråga i sammanhanget är följande: Hur kan man ta kapital från
en stiftelse?
Jag antar att näringsministern av sin kollega Bo Lundgren har blivit infor-
merad om vårt förslag att inrätta en privat investeringsbank med kapital från
löntagarfonderna. På det sättet kan vi verkligen få kraft, och vi får i så fall
en privat finansieringsform i stället för en summa av staten. En annan fördel
är att det faktiskt i det samlade löntagarfondskapitalet finns 3,5 miljarder i
likvida medel. Man skulle med andra ord kunna få en rivstart, och det skulle
ge väldigt kraftfulla signaler till näringslivet om vad regeringen vill göra. Vi
för ju en dialog kring detta, och jag hoppas att vi skall komma någon vart.
Till sist skulle jag bara vilja säga att jag tycker att det vore klädsamt om
socialdemokraterna i sina s.k. ambitioner avseende svenskt näringsliv och
våra löntagare kunde ansluta sig till oss övriga och en enig riksdag och för
omväxlings skull kunde uttala sig positivt.
Anf. 147 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Beslutet om indragning av 200 milj.kr. från Norrlandsfonden
är fattat av en tidigare riksdag, det fattades nämligen i våras i samband med
beslutet om startande av statliga rikskapitalföretag. Vi har sett till att vi till
riskkapitalföretagen har återfört mer pengar genom att plocka småföreta-
garfonden på allt kapital på en gång för att på det sättet se till att vi klarar
riskkapitalförsörjningen på det i nuvarande situation minst dåliga sättet.
Det går att ta pengar från en stiftelse via förhandlingar. Det gäller både
utvecklingsfonderna och Norrlandsfonden. Det finns alltså teknik för detta.
Vad gäller en privat investeringsbank har vi valt att driva frågan om vill-
korslån. Det har varit den princip som har använts inom industrifonden för
att tillgodose riskkapital i särskilt riskfyllda projekt. Det har varit stora före-
tag av Volvos och Saab Scanias typ som tidigare har fått villkorslån. Jag tror
att det första företag som fick ett sådant lån var Uddeholm, när företaget
kom i kris för 10-15 år sedan.
Vi vill nu bredda detta till att gälla hela marknaden så att alla skall kunna
lämna denna typ av villkorslån. Riskkapitalförsörjningen kommer då att bli
väsentligt bättre. Vi kommer att återvända till riksdagen med förslag på hur
vi skall se till att lånen verkligen kommer småföretagen till del och att de
avser denna typ av långsiktigare utvecklingsprojekt, som är särskilt centrala.
Anf. 148 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag tror att vi har en betydande samsyn, det som skiljer är
väl mer formaliteter. Jag vill bara nämna att villkorslån naturligtvis kan stäl-
las även av en investeringsbank.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1991/92:NU15 Upphävande av regler om utländska företagsförvärv m.m.
(prop. 1991/92:71).
Anf. 149 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag har i en replikväxling med Per Westerberg redovisat en
del av de argument som gör att jag tycker att denna förändring av förvärvs-
lagstiftningen inte brådskar. Det finns efter vad jag kan se egentligen inga
praktiska, konkreta hinder för utlänningar att förvärva fast egendom eller
svenska företag. Det finns inget krav från EG eller i enlighet med EES-avta-
let som gör att det brådskar.
Det pågår nu en översyn av lagen om fastighetsförvärv, och den översynen
skall vara klar under våren. Även detta gör brådskan omotiverad.
Detta är anledningen till att vi i en motion har yrkat avslag på propositio-
nen. Det finns frågor som inte är behandlade men som vi menar är ange-
lägna. Det gäller de anställdas inflytande vid ägarbyte. Man borde ta till vara
den tid som bevisligen finns för att behandla sådana och andra centrala frå-
gor.
Jag skall inte yrka bifall till meningsyttringen till detta betänkande, utan
jag vill bara markera att detta är den åsikt som vänsterpartiet har. På detta
sätt kan vi dra ned på voteringstiden litet grand.
Anf. 150 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets hemställan
med anledning av den framlagda propositionen.
Regeringspropositionen om upphävande av regler om utländska företags-
förvärv, och övriga i propositionen upptagna transaktioner, är en naturlig
följd av den nödvändiga omorientering av svensk ekonomisk politik som nu
sker. Näringsutskottets majoritet mottar propositionen med tillfredsstäl-
lelse.
Jag vill använda ett enkelt bildspråk och hävda att Sverige inte kan bo på
Europas vindsvåning, levande sitt eget ekonomiska liv i disharmoni med hu-
set i övrigt och samtidigt sjungande ”den ljusnande framtid är vår”.
Detta handlar om nödvändigheten av att fullt ut genomföra de nödvändiga
liberaliseringar som förordas av den moderna handelsteorin. För att uppnå
de omfattande synergieffekter som erhålls från internationell handel krävs
en klar och fullständig liberalisering av de nationella marknaderna. Fria
marknader förutsätter vissa villkor, där hög transparens, ett minimum av
transaktionskostnader och stor rörlighet mellan produktionsfaktorer är vik-
tiga komponenter.
Detta betyder att Sverige bör erbjuda minst samma möjligheter till de län-
der som avreglerat sina marknader gentemot våra.
Snedvridningar på en marknad, i form av felaktiga priser eller andra hin-
der, ger absolut felaktiga signaler och påverkar omedelbart andra markna-
der. Avreglering däremot leder till att snedvridningarna minimeras.
Man kan också säga att det handlar om ett korrekt handlande ur moraliskt
perspektiv. De avreglerade marknader som andra länder erbjuder Sverige
skall vi välkomna och skyndsamt återgälda. Frihet och ansvar hör ihop. Sve-
rige måste klart markera att man kommer att visa samma öppenhet som de
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Upphävande av
regler om utländska
företagsförvärv
m.m.
101
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Upphävande av
regler om utländska
företagsförvärv
m.m.
andra avreglerade - och just nu avreglerande - länderna, framför allt i den
Europeiska gemenskapen, för närvarande gör. För den som hoppas på fram-
tida EG-medlemskap är de föreslagna lagändringarna en nödvändig åtgärd.
Man kan också anföra effektivitetsskäl som delmotiv för godkännande av
propositionen.
För att upprätthålla tillväxtkraft kan det vara nödvändigt att förvärva eller
sälja företag eller delar av företag. Den komplicerade process som omger ett
företagsförvärv omgärdas alltid av ett intensivt och diskret arbete. Ibland är
tidsperspektivet av mindre betydelse, men ofta krävs en snabb handlägg-
ning. Att fråga en myndighet om tillstånd för att förvärva ett annat företag
blir lätt ett funktionshinder. Uppgifter kan läcka ut, processen kan dra ut på
tiden, och även om myndigheter brukar bevilja tillstånd kan man inte bortse
från att det osäkerhetsmoment som tillståndsprocessen utgör på ett eller an-
nat sätt påverkar en transaktion.
Nytillskott av kapital är ytterligare ett argument som kan anföras.
Den, som jag hoppas, kommande tillväxtboomen bland våra små och me-
delstora företag kommer att kräva omfattande volymer av riskkapital. Där-
för är det av avgörande betydelse att utländska intressenter får tillfälle att
förvärva aktier i svenska företag på samma villkor som gäller för svenskars
köp av utländska företag.
Den långsiktiga planen - som vi har diskuterat i dag - på privatisering av
35 stora svenska statliga bolag kommer likaså att kräva omfattande rörelser
av kapital.
Rolf L Nilson har i sin meningsyttring skrivit att det finns fog för allvarlig
kritik. Så småningom landar han på att detta gäller tandlösa lagar som är att
likna vid öppna dörrar. Hoppsan! Jag tror minsann att vänstern lägger krok-
ben för sig själv.
Jag vill sammanfatta med att säga att det är viktigt för hela nationen att
Sverige öppnar sig för likvärdig tvåvägskommunikation inom näringslivet.
Herr talman! Att Sverige överger en skadlig och onödig protektionism är
också viktigt för hela nationen.
Att Sverige öppnar dörrar för effektiv riskkapitalförsöijning, även från
andra länder, är av vitalt intresse och en trovärdighetsfråga i en alltmer inter-
nationaliserad marknad.
Anf. 151 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Man bör ge det här dess rätta proportioner. Det är faktiskt
så att lagstiftningen inte har varit något hinder och att det inte är någon
brådska med förändringen - en förändring blir säkert nödvändig, möjligtvis
ett avskaffande av hela förvärvslagstiftningen.
Jag tycker inte heller att man skall romantisera andra länders benägenhet
att överlåta centrala industrier till utländska ägare. De har metoder att ga-
rantera det inhemska ägandet, de har metoder och kommer att utveckla nya
metoder att utestänga oönskade ägare. Det här är ingen söndagsskola, det är
ingen som bjuder med öppna armar, utan det är fråga om starka ekonomiska
intressen, som slår vakt om sitt. Därför tycker jag att vi skall ta det lugnt,
utreda och föra in sådant som de fackliga organisationerna länge har krävt,
102
nämligen information, rådrum och delaktighet i beslutsfattandet när det gäl-
ler ägarbyten.
Anf. 152 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Det där med söndagsskola får stå för Rolf L Nilson själv.
Han medger att de här sakerna kommer att behöva förändras - frågan är
bara vad som skulle behöva föranleda längre väntetid.
Rolf L Nilson skriver att det finns möjlighet också till en tvåårig anpass-
ning vid ett EES-avtal. Jag vill bara påpeka att det inte är en minimitid - det
är i själva verket en maximitid.
Genomförandet av de här lagändringarna nu ger en positiv signal till
marknaden att Sverige välkomnar nya intressenter, för det gör vi. Tvekan nu
ger en negativ signal om att Sverige är tvingat till åtgärder. Det ligger alltså
i vårt intresse, Rolf L Nilson, att ge tydliga och positiva signaler till markna-
den.
Anf. 153 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag delar inte uppfattningen att man från svensk sida skall
stå med mössan i hand och buga inför den stora europeiska grannen EG.
Jag tycker att man skall slå vakt om sitt och göra de anpassningar som är
nödvändiga, om man tycker att de är bra. Jag vill inte gå så långt att jag för-
ordar den italienska modellen, som innebär att man går med på allting och
sedan inte inför det i den egna lagstiftningen - det tycker jag är att gå för
långt. Men i ett sådant här internationellt förhandlingsspel tycker jag fak-
tiskt att det kan vara en poäng att på ett kraftfullt sätt slå vakt om sina egna
intressen och inte omedelbart göra sig av med fördelar utan att det krävs av
en.
Anf. 154 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Jag vill bara poängtera att det inte finns någon här som står
med mössan i handen.
Rolf L Nilson skriver i sin meningsyttring att det här är ett antal symbol-
handlingar och att de därför inte bör genomföras. Det är en mycket märklig
men inte desto mindre intressant argumentation. Symbolhandlingar brukar
annars tillmätas stort värde, inte minst när en nations parlament står bakom
dem.
Jag utgår från att det här är ett uttryck för det sedvanliga markerandet av
vänsterns ovilja att delta i att utveckla den europeiska gemenskapen. Men
man kanske också bör tillägga att detta nu programlösa parti är det som ge-
nom åren i riksdagen mest fått nöja sig med symbolhandlingar, även i frågor
där handlingskraft hade varit betydligt mer verkningsfullt.
Anf. 155 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag tycker inte att man i onödan skall syssla med symbol-
handlingar -jag tycker att man skall syssla med konkret politik.
Jag polemiserade mot Roland Lébens argumentation, som sträckte sig be-
tydligt längre än förslagen i propositionen. Det är förklaringen till denna
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Upphävande av
regler om utländska
företagsförvärv
m.m.
103
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Upphävande av
regler om utländska
företagsförvärv
m.m.
104
skenbara diskrepans mellan min meningsyttring och vad jag sade i min re-
plik.
Anf. 156 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Får jag bara helt kort konstatera att om det här bara skulle
vara en symbolhandling skulle jag inte vilja sätta ”bara” framför det - i så
fall är det en viktig sådan.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande finansutskottets betänkande 1991/92:FiU9 samt
näringsutskottets betänkanden 1991/92:NU10, NU14 och NU15.
Mom. 1 (avslag på propositionen)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 137 för reservation 1 av
Hans Gustafsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Margareta Viklund (kds) anmälde att hon avsett att rösta ja men marke-
rats ha avstått från att rösta.
Mom. 2 (användningen av fondernas tillgångar)
Utskottets hemställan bifölls med 293 röster mot 12 för meningsyttringen
av Lars-Ove Hagberg. 7 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (organisationen av fonderna)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 136 för reservation 2 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 4 (överlåtelse av rösträtt till lokal facklig organisation)
Utskottets hemställan bifölls med 179 röster mot 138 för reservation 3 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 2 (riktlinjer för verksamheten vid Vattenfall AB, m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Axel Andersson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 6 (privatisering av statligt ägda företag, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 138 för reservation 2 av
Axel Andersson m.fl.
Sven-Olof Petersson (c) anmälde att han avsett att rösta ja men att röst-
ningen inte registrerats.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (utvecklingsfondernas och Norrlandsfondens finansieringsverksam-
het och ägandet av riskkapitalbolagen m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 140 för reservationen av
Axel Andersson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, skat-
teutskottets betänkanden SkUlO, SkU8, SkU6, SkU7, SkU9, SkUll och
SkU12, beslöt kammaren på förslag av tredje vice talmannen att de fick före-
tas till avgörande i ett sammanhang sedan debatten i dessa ärenden avslutats.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1991/92:SkU10 Skattepolitik för tillväxt (prop. 1991/92:60).
Kammaren biföll tredje vice talmannens förslag om att betänkandet skulle
avgöras efter endast en bordläggning.
Anf. 157 LARS HEDFORS (s):
Herr talman! Vi skall nu behandla proposition nr 60 om skattepolitik för
tillväxt. Det fordras inte mycket fantasi för att associera till en moderat valaf-
fisch när man ser utanverket på propositionen. Det fattas egentligen bara ett
par flaxande fåglar för att det moderata valbudskapet skall träda fram i all
sin tydlighet.
Herr talman! När man öppnar propositionen och läser den, så finner man
mycket riktigt att det är ett moderat valbudskap. Det framgår med all önsk-
värd tydlighet. Här staplas det ena moderata skatteförslaget ovanpå det
andra: Sänkt skatt på kapitalinkomster, avskaffad skatt på förmögenhet,
sänkt skatt på arv och gåva, sänkta företagsskatter osv., osv. Det är med
andra ord klassiska moderatkrav.
Det nya är att övriga borgerliga partier så reservationslöst ställer upp på
dessa krav. Folkpartiet frångår utan att blinka viktiga principer i skatterefor-
men. Borta är principen om lika beskattning av kapital och arbete, principen
om likformighet och principen om att förebygga skatteplanering och mot-
verka skattekrediter. Borta är också de fördelningspolitiskt viktiga förslagen
om höjt barnbidrag och investeringsbidrag till bostadsbyggandet.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
105
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
106
Centern tycks också vara med på noterna. Glömt är allt prat i valrörelsen
om fördelningspolitisk rättvisa, och glömda är de stolta parollerna om att
man i skattepolitiken angriper oss socialdemokrater från vänster. Jag skulle
vilja fråga centerns talesman i denna debatt, om han verkligen tycker att han
angriper oss från vänster när han nu medverkar till att sänka skatten på för-
mögenheter, arv och kapitalinkomster samtidigt som han förmenar barnfa-
miljerna en höjning av barnbidragen och sänker investeringsbidraget till bo-
stadsbyggandet.
Fördelningspolitik tycks över huvud taget inte stå högt i kurs hos den bor-
gerliga regeringen. Någon analys av de fördelningspolitiska konsekvenserna
av propositionens skatteförslag finns inte. Jag tror inte att ordet fördelnings-
politik ens nämns i propositionen. Varför skulle det egentligen göra det?
Förslagen är så långtifrån fördelningspolitisk rättvisa som man över huvud
taget kan komma.
Konsekvensanalyser är över huvud taget sällsynta i de borgerliga försla-
gen. Det gäller inte bara denna proposition. Det gäller praktiskt taget alla
höstens skattepropositioner. Torftigheten på det här området borde vara be-
svärande för Bo Lundgren som under sin tid som vice ordförande i skatteut-
skottet gjorde sig känd för att i alla möjliga och omöjliga sammanhang efter-
lysa just konsekvensanalyser.
Var är konsekvensanalyserna nu, Bo Lundgren? Ni hänvisar t.ex. ständigt
till internationella förhållanden i allmänhet och förhållandena inom EG i
synnerhet. Men var är analysen och redovisningen av dessa förhållanden?
Ja, inte i propositionen i varje fall. Är det kanske rent av så att det egentligen
inte finns något entydigt internationellt budskap till Sverige när det gäller
hur vi skall anpassa oss till omvärlden på skatteområdet? Naturligtvis är det
så. Inte heller i EG finns det någon gemensam skattepolitik. Där kan skillna-
derna mellan de olika medlemsländernas skattepolitik vara större än mellan
Sverige och ett enskilt EG-land. Och arbetet med harmoniseringen av skat-
tesystemen inom den gemensamma marknaden går trögt, mycket trögt, och
Sverige är därför inte heller utsatt för något allmänt tryck för att sänka sin
skattenivå.
Och var är analyserna av förslagens statsfinansiella effekter? Jo visst, det
finns beräkningar av vad varje skattesänkning kostar staten. Men effekterna
av dessa kostnader då? Hur blir det med budgetunderskottet t.ex.? Och om
nu budgetunderskottet växer, hur blir det då med förtroendet för kronan?
Leder det till valutautflöde och räntehöjningar? Om allt detta finns inte ett
ord i propositionen? Nu har dock verkligheten sprungit i fatt Bo Lundgren
och vi sitter så att säga med facit i hand. Misstron mot kronan är stor, valu-
tautflödet har varit stort och räntan har stigit kraftigt.
Nu skall det i ärlighetens namn sägas att det finns andra faktorer som
också verkar i denna riktning. Men regeringens många ofinansierade skatte-
sänkningsförslag är naturligtvis en starkt bidragande orsak.
Och vilka är det som drabbas? Jo, villaägarna naturligtvis, som ju dess-
utom drabbas av andra av regeringens åtgärder. Men det drabbar också i
allra högsta grad småföretagarna - den grupp som regeringen i alla samman-
hang säger sig vilja värna om. Jag skulle tro att mången småföretagare upple-
ver propositionens rubrik ”Skattepolitik för tillväxt” som ett rent hån. För
småföretagaren är nivån på räntan oerhört mycket viktigare än några tusen-
lappar i förmögenhetsskatt på det arbetande kapitalet.
Det finns över huvud taget ingenting som säger, att sänkta skatter och av-
gifter för kapitalägare, höginkomsttagare och företagare leder till några dy-
namiska effekter i ekonomin. Det tycks snarare vara tvärtom. Den typen av
gåvor och favörer till redan välbeställda människor förefaller - åtminstone
om man jämför med förhållandena i USA - ha en dämpande effekt på till-
växten. Om inte alla tecken slår fel, så är det just detta vi nu har att se fram
emot även i Sverige. Det framgår också av konjunkturinstitutets senaste rap-
port.
Vi socialdemokrater avvisar därför de flesta av propositionens förslag. För
oss är det viktigt att slå vakt om skattereformens huvudprinciper. Vi tror
nämligen att skattereformen är bra för Sverige och den svenska ekonomin.
Den bidrar till en effektivare och bättre finansiering av välfärden. Den gyn-
nar arbete och sparande och därmed också tillväxten i ekonomin. Den mot-
verkar skatteplanering och osunda transaktioner. Den skapar rättvis beskatt-
ning av arbete och kapital, osv.
Vi strävade efter en bred parlamentarisk förankring av reformen. Därför
gjorde vi upp med folkpartiet i den fromma förhoppningen att skatterefor-
men skulle stå pall för det mesta, inkl, ett regeringsskifte.
Så blev det inte. Folkpartiet står inte fast vid vår överenskommelse. Mode-
raterna driver igenom sin vilja på punkt efter punkt. I den situationen kan vi
socialdemokrater inte längre känna oss bundna av överenskommelsen. Vi är
fria att föreslå åtgärder som åtminstone återställer en del av den fördelnings-
politiska balans varom vi tidigare var överens med folkpartiet.
Därför föreslår vi nu en justering av uppräkningen av den s.k. brytpunk-
ten i skatteskalan så att de som har inkomster över denna brytpunkt får en
något mindre skattesänkning än de annars skulle ha fått. Detta innebär
också ökade statsinkomster på i runda tal 2,3 miljarder kronor.
Det finns anledning att något uppehålla sig vid centerns minst sagt märk-
liga agerande i denna fråga. Före valet menade Olof Johansson att skattere-
formens uppräkning av brytpunkten var ”ett slag i ansiktet på låginkomstta-
garna” och att denna uppräkning borde ändras i stort sett så som vi socialde-
mokrater nu föreslår. Då kunde man ju förvänta sig att centerpartiet efter
valet skulle ansluta sig till vårt förslag. Men ingalunda. Nu utdelar man den
ena örfilen efter den andra till låginkomsttagarna. Detta tycks dock inte ske
utan viss vånda och inre konvulsioner i centern, för centerns talesman i skat-
tefrågor uttalade så sent som för någon månad sedan stor sympati för vårt
förslag. Men modet svek honom och han rättade snabbt in sig i det moderata
skatteledet. Min fråga till Ivar Franzén blir därför: Hur kommer det sig att
ni centerpartister har en typ av fördelningspolitik före valet och en annan
efter?
I övrigt tänker jag inte ta upp tiden med att kommentera varje socialdemo-
kratisk reservation. Vi yrkar avslag på förslaget om sänkt arvs- och gåvo-
skatt. Vi yrkar avslag på alla förslag om sänkt skatt på kapitalinkomster. Vi
yrkar också avslag på förslaget om sänkt - och på sikt avskaffad - förmögen-
hetsskatt. Här föreslår vi i stället att denna skatt skall reformeras i enlighet
med principerna för skattereformen, dvs. basen för skatten måste breddas
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
107
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
samtidigt som skattesatsen sänks. Förslag till en sådan reform utarbetades i
regeringskansliet på den socialdemokratiska regeringens tid. Vi menar också
att det är i det fortsatta arbetet med en sådan reform som det särskilda pro-
blemet med skatten på företagens arbetande kapital bör lösas. För vår del
är vi inte främmande för tanken att detta skall ske på ett för småföretagen
gynnsamt sätt.
Vi avvisar också förslagen på företagsbeskattningens område. På en punkt
instämmer vi dock i regeringens förslag. Det gäller beskattningen av skade-
försäkringsföretagen. Här föreslår regeringen på begäran av riksdagen åt-
gärder som leder till en bättre konkurrensneutralitet mellan ömsesidiga bo-
lag och aktiebolag. Detta är bra, och vi tillstyrker förslaget.
Sammanfattningsvis: Vi avvisar regeringens samtliga förslag utom på en
punkt. Motiven för detta är klassiskt socialdemokratiska: Omsorg om för-
delningspolitisk rättvisa, omsorg om statsfinanserna och omsorg om välfär-
den.
Så till allra sist: Vi står bakom alla socialdemokratiska reservationer, men
jag yrkar här bifall till reservationerna 1 -4, 8, 10, 11, 13, 15, 20 och 23.
108
Anf. 158 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Det är långt lidet på den här debattdagen, och kanske någon
tycker att det är ett lidande att kammaren skall behöva debattera så länge
och intensivt när alla känner majoritetsförhållandena. Alla vet väl redan att
regeringen driver en orättvis fördelningspolitik och att oppositionen inte för-
står att det behövs bättre tillväxt.
Men kammardebatterna hör till riksdagens viktigaste uppgifter. Debatten
är ingen dekoration, utan den är demokratins grund.
Herr talman! Regeringens budskap kan sammanfattas i följande: Sverige
behöver ekonomisk tillväxt. Sverige behöver därför en skattepolitik för till-
växt. Genom riktade skattesänkningar kan riksdagen ge Sveriges ekonomi
en stimulans - något av en ny start.
Håller dessa utsagor för en granskning? Mitt svar som företrädare för
vänsterpartiet är ett entydigt ja.
Visst behövs det bättre tillväxt. Om man inte bejakar tillväxt i ett läge när
arbetslösheten växer och BNP faller håller man sig inte till verklighetens
värld.
Tillväxt handlar om att producera mer varor och tjänster med oförändrad
insats av arbetstid. Det är bra om man klarar av det. Tillväxt handlar om att
se till att fler människor kan delta i samhällsbygget, i produktionen av varor
och tjänster - kort och gott full sysselsättning. Det är vi för.
Skattepolitikens främsta uppgift är att finansiera offentliga utgifter, men
visst måste man se till att man inte genom skattepolitiken beskär möjlighe-
terna för ekonomisk tillväxt. Skatterna skall gynna arbete och sparande. Det
är givet - något annat är omöjligt.
Kan skattesänkningar på kapital och arbetskraft öka investeringsviljan?
Ja, självklart, i varje fall i det korta perspektivet.
Om detta är vi säkert överens, men där slutar också vår enighet. Denna
enighet innebär inte att regeringens politik är den enda möjliga, inte ens att
regeringens politik är riktig.
I dag skall vi föra en debatt om skattepolitik och inte en ekonomisk debatt,
men det är viktigt att göra dessa klarlägganden, så att vi får en debatt om var
åsikterna skiljer sig och inte en debatt om självklarheter.
Regeringens recept för tillväxt är att sänka skatterna. Vi i vänstern har en
annan strategi. Vänstern menar att vi i Sverige skall sträva efter att dela det
goda i samhället. Rättvisa är ingen välfärdssjukdom, inget hot mot tillväx-
ten.
Det borde vara en självklarhet att konstatera att det inte är riksdagen som
skall skapa något att fördela. Det är ute på verkstadsgolven, kontoren och
vid ritborden som välfärden byggs. När de som jobbar känner att de får del
av de vinster som skapas ökar arbetsglädjen, stärks viljan och förutsättning-
arna att jobba effektivare.
På 1980-talet trodde många politiker att de skulle skapa tillväxt genom att
på politisk väg höja vinsterna. Man manipulerade med valutakurser genom
offensiva devalveringar. Det skapade ingen uthållig tillväxt. Vinsterna steg,
men inte produktiviteten i önskvärd omfattning. I stället fick landet uppleva
en överhettning och en finanskarusell, som har lagt grunden till dagens eko-
nomiska problem.
På 1980-talet var vänsterpartiet ensamt om denna kritik. I dag delar de
flesta denna analys.
Men regeringen driver trots det en variant på den konstgjorda andningens
politik. Nu väljer man ett annat instrument, nämligen skattepolitiken, i stäl-
let för valutapolitiken. Men grundtanken är densamma: Politiska beslut skall
höja vinster och avkastningsnettot.
Vi i vänsterpartiet säger följande.
Sverige har att lösa långsiktiga strukturproblem. Det finns inga ekono-
misk-politiska genvägar för att lösa dessa problem. I dag behövs ett katego-
riskt besked till såväl företagsledare som löntagare, att politikerna har insett
detta. Endast den politiker kan skapa långsiktig trovärdighet som slutar lova
att man har någon trollformel för tillväxt - några sådana finns inte.
Det här är ett tufft besked, och det måste kombineras med ett löfte om att
inte lämpa fördelningspolitiken över bord fastän det blåser.
En gång kallade en folkpartiledare facken för kravmaskiner. I dag kan vi
med betydligt större rättvisa kalla Svenska arbetsgivareföreningen för just
en kravmaskin. Maskin är kanske ett svagt ord. Med tanke på alla de avläg-
gare som finans- och företagsvärlden skapat för att få gehör för sina åsikter
är kravindustri kanske en bättre beteckning.
På 1970-talet började kravindustrin sitt arbete. Den 4 oktober blev deras
kampdag. Kraven var då: Slopa löntagarfonderna, privatisera statens före-
tag och sänk skatterna!
I dag, herr talman, den 18 december 1991, fem dagar före jul, får de sin
önskelista uppfylld. I dag hålls lilla julafton för företag och förmögna. Jul-
bordet dukas upp, och notan betalas av regering och riksdag, dvs. skattebe-
talarna. Löntagarfonderna slopas, statliga företag skail privatiseras och skat-
terna sänks.
Dagens beslut innebär att skatterna sänks med ca 5,6 miljarder. För några
veckor sedan slopades omsättningsskatten på aktier. Det var ett inkomst-
bortfall på ca 2 miljarder. Bara dessa två dagars borgerliga majoritet i riksda-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
109
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
110
gen har kostat statskassan ca 8 miljarder. Detta beslutar riksdagen i ett läge
när budgetunderskotten växer dramatiskt.
I dag kan jag konstatera, herr talman, att dessa skattesänkningar inte ger
någon tillväxt. Det är såväl fel tidpunkt som fel skatter som sänks, t.o.m. om
man skulle hoppas på en tillfällig real stimulans av ekonomin. Då skulle man
välja andra skatter.
Det är i stället dessa skattesänkningar tillsammans med ökande budgetun-
derskott som bidrog till räntechocken den 5 december. Det är dessa under-
skott som skall finansieras med karensdagar och andra indragningar, bl.a.
i kommunsektorn. I praktiken sprider regeringen och riksdagsmajoriteten
krissymptomen i industrisektorn till kommun- och byggsektorn.
I går slopades räntelånesystemet. Det beslutet ökar statens utgifter för bo-
stadssubventionerna samtidigt som det ökar boendekostnaderna. Det är ett
synnerligen oklokt beslut i rådande budget- och konjunkturläge.
Genom dagens skattesänkningar tvingas regeringen till drastiska nedskär-
ningar i januaribudgeten - detta för att hålla nere räntan.
Men på samma sätt som 4 oktober-kommittén demonstrerade på Slotts-
backen, demonstrerade i förra veckan Stockholms byggnadsarbetare. Han-
dikapprörelsen protesterar redan mot väntade nedskärningar. Det är nog så,
herr talman, att regeringssidans representanter får önska sig hörselskydd i
julklapp, om de skall kunna möta de protester som kan följa på budgetned-
skärningarna.
Man kunde tro att SAF-sidan var nöjd med dagens skattesänkningar, men
så är inte fallet. SAF fortsätter att ställa nya krav: Sänk arbetsgivaravgifterna
med 4-5 % per år under fyra år! Som SAF säger, kostar det bara ca 80 mil-
jarder - det är lappri.
Nej, herr talman, uthållig tillväxt skapas inte genom ofinansierade skatte-
sänkningar. På kort sikt kan de ge en viss stimulans, men på lång sikt leder
de bara till budgetunderskott samt en högräntepolitik, och det är tillväxt-
hämmande.
Vi i vänsterpartiet har en långsiktig väg för en uthållig tillväxt. Den inne-
bär bl.a. följande:
1. En politik för frihandel, och detta såväl med EG-området som med
andra handelsområden inkl, den tredje världen.
2. Fasta spelregler för företag och, jag betonar, för löntagarna. Företa-
garna måste äntligen fås att förstå att politikerna inte kan lösa industrins pro-
blem genom inre devalveringar eller andra skattesänkningar. Då kanske de
förstår att det inte finns någon annan väg att öka produktiviteten än att för-
nya arbetslivet och att låta de anställda vara med och styra och kontrollera
sin arbetssituation. Då krävs reformer inom arbetsrätten och satsningar på
bättre arbetsmiljö. Då blir det åter attraktivt att jobba i industrin.
3. En aktiv fördelningspolitik. I dag är inflationen under hygglig kontroll.
En dålig fördelningspolitik eller åtstramningspolitik gentemot hushållen ska-
par en fördelningsbomb som riskerar att brisera, om inte förr så under 1993
när Rhenbergsavtalen löper ut. Och då går det nog åt pipsvängen med infla-
tionen.
4. Budgetbalans, dvs. kontroll över budgetunderskotten. Det och beva-
randet av en välfärdspolitik kräver ett relativt högt skatteuttag, i dag ca 55 %
av BNP. Jag menar att ett sådant skatteuttag är rimligt i dag och att det på
sikt kan tas ned i takt med en ökad tillväxt. Men det kan inte gå före tillväx-
ten. Då skapas ett underskott som hotar den önskvärda tillväxten.
5. Med en sådan politik kan en rimlig räntenivå upprätthållas. Det gynnar
tillväxten.
6. Satsningar på utbildning och forskning.
7. Investeringar i infrastruktur.
8. En fungerande social trygghet för alla gör att människor vågar och har
möjlighet att byta arbetsplats och bostadsort och bejaka de förändringar som
förnyelsen av landets produktionsresurser kräver.
9. Till sist - inte minst men dock till sist - en skattepolitik för rättvisa och
tillväxt. I vänsterpartiets värld är detta inte någon motsättning utan två sidor
av samma sak. Enligt vänsterpartiets mening skall skattesystemet bidra till
att stärka såväl tillväxten som fördelningspolitiken. Men vi vägrar att tro att
skattepolitiken kan vara motorn för att skapa en uthållig tillväxt, speciellt
om det handlar om, som i den moderata tappningen, ofinansierade skatte-
sänkningar.
Vi har i motion Sk22 återigen redovisat hur vi vill reformera skattesyste-
met. Jag vill korta ner mitt anförande genom att hänvisa till denna motion.
Men där finns skattepolitiska principer som tillgodoser såväl tillväxt som
rättvisekrav.
Fru talman! Vänsterpartiet yrkar avslag på proposition 1991/92:60 i de
flesta delarna. Vi instämmer i flertalet av socialdemokraternas reservationer
och ställer därjämte några yrkanden här i kammaren. Det gäller momenten
1, 2, 4, 5, 9, 10, 17 och 25 i utskottets hemställan. Såvitt jag förstår är våra
yrkanden utdelade till kammarens ledamöter.
Yrkandena har följande lydelse:
1. beträffande fortsatt utvärderings- och utredningsarbete rörande skat-
terna att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sk22 yrkande 1 och med
anledning av motion 1991/92:Sk21 yrkande 1 och proposition 1991/92:60 som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen 1991/92:Sk22 yr-
kande 1 anförts angående tillsättande av en parlamentarisk utredning med
uppgift att föreslå justeringar i skatteomläggningen,
2. beträffande inkomstskatteskalan för 1992 att riksdagen med anledning
av motionerna 1991/92:Sk22 yrkande 8-11 och 1991/92:Fil5 yrkandena 2-5
och med avslag på motion 1991/92:Sk21 yrkande 2 hos regeringen begär att
den lägger fram förslag till ändrad skatteskala m.m. i enlighet med motio-
nerna 1991/92:Sk22 yrkandena 8-10 och 1991/92:Fil5 yrkandena 2-4,
4. beträffande förmögenhetsskatten fr.o.m. 1993 års taxering och avveck-
ling fr.o.m. 1995 års taxering att riksdagen med bifall till motion
1991/92:Sk22 yrkande 2 i denna del och med anledning av proposition
1991/92:60 i denna del och motionerna 1991/92:Sk21 yrkande 3 i denna del
och 5 i denna del, 1991/92:N12 yrkande 2 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motion 1991/92:Sk22 anförts rörande en
översyn av förmögenhetsbeskattningen,
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
111
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
112
5. b&lräitanåe. förmögenhetsskatten på arbetande kapital att riksdagen med
bifall till motion 1991/92:Sk22 yrkande 2 i denna del och 3 och med anledning
av proposition 1991/92:60 i denna del och motionerna 1991/92:Sk21 yrkande
3 i denna del och 5 i denna del hos regeringen begär en översyn av beskatt-
ningen av arbetande kapital och återkommer med ett förslag i enlighet med
vad som anförts i motion 1991/92:Sk22,
9. beträffande tillkännagivande angående arvs- och gåvobeskattningen i
framtiden att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sk22 yrkande 4 och
med anledning av motion 1991/92:Sk21 yrkande 4 som sin mening ger rege-
ringen till känna vad som i motionen 1991/92:Sk22 anförts rörande arvs- och
gåvobeskattningen,
10. beträffande sänkt beskattning av hushållssektoms kapitalinkomster att
riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sk22 yrkande 5 och med anledning
av proposition 1991/92:60 i denna del och motion 1992/92:Sk21 yrkande 5 i
denna del som sin mening ger regeringen till känna vad som i motion
1991/92:Sk22 anförts rörande en allmän översyn av kapitalbeskattningen,
17. beträffande skatteuttaget från företagssektorn att riksdagen med bifall
till motion 1991/92:Sk22 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts angående en ny utredning om företagsbeskatt-
ningen,
25. beträffande skogsvårdsavgiften att riksdagen med bifall till motion
1991/92:Sk22 yrkande 7 och med anledning av proposition 1991/92:60 i
denna del och med avslag på motion 1991/92:Sk21 yrkande 5 i denna del hos
regeringen begär förslag till slopande av skogsvårdsavgiften i enlighet med
vad som anförts i motion 1991/92:Sk22.
Under moment 1 ställer vi yrkande angående principerna för hur skatte-
systemet borde reformeras.
Under moment 2 föreslår vänsterpartiet att skatteskalorna för 1992 juste-
ras. Det är uppenbart orimligt att ge full kompensation för skatteomlägg-
ningens prishöjande effekter till höginkomsttagare samtidigt som motsva-
rande kompensation inte ges till andra grupper, t.ex. pensionärer. Detta är
så uppenbart stötande att det borde inses av alla och envar. Jag tror att det
inses, men man är inte villig att ta konsekvenserna av denna insikt. Vänster-
partiet föreslår därför att skatteskalorna inte skall räknas upp med fullt kon-
sumentprisindex utan att avdrag görs för skatteomläggningen för att få sym-
metri i systemet. Vi föreslår att grundavdraget skall höjas efter samma be-
räkningsgrund som gäller för skatteskalorna. Det är ju rimligt att man har
samma logik för båda systemen.
Av fördelnings- och statsfinansiella skäl föreslår vänsterpartiet dessutom
att grundavdraget slopas för inkomster över brytpunkten, dvs. för de in-
komster där statsskatt skall utgå. Med vänsterpartiets alternativ för skatte-
skalans uppräkning innebär detta att grundavdrag inte skall utgå för inkoms-
ter över 185 000 kr. under 1992.
Under momenten 4 och 5 redovisar vi förslag till reformering av förmö-
genhetsbeskattningen och föreslår en lättnad vad gäller beskattningen av
s.k. arbetande kapital, dvs. förmögenhet bunden i företag. Det sista är ett
av de få områden där vi kan förvänta oss vissa positiva effekter av en lindrad
beskattning. Fördelningspolitiskt uppvägs detta av vårt förslag om slopat
grundavdrag för högre inkomstskikt.
Under momenten 9,10 och 17 redovisar vi i vänsterpartiet alternativen till
förändringar av arvs- och gåvobeskattningen, kapitalinkomstbeskattningen
och företagsbeskattningen.
Slutligen framlägger vi av regional- och näringspolitiska skäl förslag under
moment 25 angående ett slopande av skogsvårdsavgifterna under vissa förut-
sättningar, nämligen att medel i annan ordning reserveras för att täcka de
insatser som tidigare har finansierats med dessa avgifter.
Med detta, fru talman, har jag redovisat vänsterpartiets principiella in-
ställning till en skattepolitik för tillväxt. Vårt alternativ är: En skattepolitik
för rättvis fördelning och tillväxt.
Anf. 159 PETER KLING (nyd):
Fru talman! En stor del av våra pensionärer lever i dag under mycket
knappa förhållanden. Omkring 70 000 klarar inte ens att leva över existens-
minimum utan tvingas att gå till det sociala för att tigga pengar. Detta är
mycket förnedrande med tanke på att dessa pensionärer har slitit och arbetat
hela sitt liv.
Dessutom håller vårt ATP-system på att urholkas. Sjukvården för denna
grupp blir bara sämre och sämre med längre köer och färre platser på ålder-
domshem och långvårdsinrättningar.
Med hänsyn till dessa fakta, fru talman, menar vi i Ny Demokrati att den
särskilda löneskatten på 21,85 % bör slopas för de pensionärer som har ork
att fortfarande arbeta efter en uppnådd ålder av 65 år.
Beträffande beskattningen av pensionsmedel både när det gäller avtals-
och när det gäller privata pensionsförsäkringar vill jag framföra följande syn-
punkter från Ny Demokrati.
Ett långsiktigt sparande anses i de flesta länder vara mycket positivt och
värt att stimulera. Den föreslagna skatten på 10 % ser vi såsom en konfiska-
tion av pensionsmedel som inte kommer att främja ett positivt sparande i
framtiden. Beskattningen av dessa medel bör ligga på 0 % fr.o.m. beskatt-
ningsåret 1993.
Nu vet jag att flera av mina riksdagskolleger har grabbat tag i framförva-
rande ryggstöd för att hoppa upp såsom nyrostade popcorn och begära replik
för att angripa Ny Demokrati och påstå att partiet är ansvarslöst och bara
kommer med skattesänkningar utan att visa någon form av finansiering.
Fru talman! Här kommer flera förslag till finansiering av nämnda skatte-
sänkningar.
Återinför skatten på 12,87 % på hotell- och restaurangnäringen. Detta ger
staten en inkomstförbättring på tre miljarder. Halvera hemspråksundervis-
ningen och spara en halv miljard. Se till att man hanterar flyktingproblemati-
ken på rätt sätt så att de stackare som väntar på asylbehandling mellan ett
och fem år i den s.k. pipelinen slipper att göra detta. En halvering av denna
väntetid vore inte någon orimlighet. Staten skulle då spara minst tre miljar-
der av den totala flyktingkostnaden, som enligt officiella och inofficiella ut-
räkningar uppgår till mellan 7 och 14 miljarder. Dessa tre åtgärder skulle ge
statskassan en intäkt och en besparing på minst 6,5 miljarder.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
113
8 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 48
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
Med dessa förslag till finansiering, fru talman, vill jag yrka bifall till reser-
vationerna 14, 22 och 19 och avslag pä propositionen i motsvarande delar.
Om reservation 19 som behandlar vissa avdragsfrågor kommer min kollega
Bengt Dalström att tala senare under denna debatt.
Anf. 160 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Innan jag anklagar Peter Kling för att vara ansvarslös när det
gäller finansieringen, skall jag anklaga honom för att vara synnerligen vårds-
lös med orden. Han sade ungefär att pensionärerna kommer att tvingas att
gä till det sociala för att tigga pengar.
Det är verkligen att svärta ned den sociala verksamheten. Det är inte fråga
om att tigga, utan det är fråga om en rättighet som varje svensk har om han
eller hon tillfälligtvis skulle komma på obestånd.
När det gäller skattereformens effekter för pensionärerna pågår det ett
mycket intensivt utvärderingsarbete. Vi har sagt att om det vid denna utvär-
dering skulle visa sig att skattereformen slår hårt mot pensionärerna är vi
beredda att vidta åtgärder. Och vi har faktiskt redan gjort det i fråga om det
kommunala bostadstillägget. Men, Peter Kling, försök vara litet varsam med
orden i sådana känsliga frågor.
Beträffande finansieringen lyckades Peter Kling efter många om och men
att få fram 6,5 miljarder. Då använde han sig av en sänkning av turistmomsen
som en inkomst. Men det finns inte någon ansvarskännande människa som
accepterar detta resonemang. 6,5 miljarder fick ni fram, men det är ju fråga
om kanske 10-14 miljarder som skall finansieras. Var är de andra miljar-
derna?
Ny Demokrati brukar ibland sprida vänligheter om oss socialdemokrater
genom att hänvisa till djurvärlden. Jag skulle vilja påstå att Ny Demokratis
representant gör sig skyldig till en avancerad form av strutspolitik.
Anf. 161 PETER KLING (nyd) replik:
Fru talman! Jag står fortfarande fast vid att pensionärerna får gå till det
sociala och tigga pengar, eftersom de tyvärr inte kan leva på utredningar.
När det gäller turistmomsen tog jag speciellt upp hotell- och restaurang-
momsen, eftersom vi vet att 10 000 människor har mist sina jobb på grund
av denna och att ungefär 1 000 företag har gått i konkurs. Därför räknar vi
med att en sänkning av turistmomsen skall ge en inkomst till staten på unge-
fär 3 miljarder. Det är nämligen på det sättet, Lars Hedfors, att om 10 000
människor har jobb i stället för att gå arbetslösa ger detta ungefär 1 miljard
till staten, om man räknar med att arbetslöshetsunderstöd betalas ut till
dessa människor när de inte har jobb.
Sedan har vi en export när det gäller hotell och restaurang på 17 miljarder.
Den tror vi skulle kunna öka med ca 30 % och därigenom innebära inkoms-
ter till staten.
Anf. 162 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Turistmomsen har vi diskuterat för en vecka sedan. Och då
stod det väl klart för de flesta, möjligen med undantag av Peter Kling, att de
114
4 miljarder som ert förslag skulle kosta inte går att få fram genom något slags
dynamiska effekter.
Det är också på det sättet att det finns väldigt många skäl till att turistnä-
ringen just nu har problem. Vi vet inte vilka dessa skäl är. Det pågår en ut-
redning om det. Man undersöker detta mycket noga. 1991 är ännu inte slut.
Därför är det alldeles för tidigt att dra sådana slutsatser. Ni är fortfarande
skyldiga att tala om hur ni skall plocka fram de 14 miljarderna.
Anf. 163 PETER KLING (nyd) replik:
Fru talman! Då kan jag bidra till denna utredning genom att säga att unge-
fär 13 000 personer har mist sina jobb och att 1 000 företag har gått i konkurs,
om det kan vara till någon nytta för Lars Hedfors utredning.
Skattebortfallet i samband med momshöjningen är faktiskt konstaterad.
Jag tror faktiskt på branschföreträdarna när det gäller detta bortfall.
Anf. 164 KJELL JOHANSSON (fp):
Fru talman! Det kändes nästan litet makabert att höra Lars Hedfors stå
här och fördöma folkpartiet liberalerna för svek mot skattereformen efter
socialdemokraternas valtaktiska spel som gjorde att en av de viktigaste prin-
ciperna, nämligen den om en enhetlig mervärdeskatt, försvann före valet.
Nu föreslår han att en annan bärande princip skall försvinna, nämligen den
om inflationsuppräkning, plus 2 % real ökning av det belopp som utgör bryt-
punkten. Det är ytterligare ett grundskott mot grundprinciperna. Låt oss
sluta med denna debatt, Lars Hedfors. Ni är inte några änglar på den punk-
ten. Ni har faktiskt brutit denna överenskommelse.
När ni socialdemokrater nu har detta yrkande, vad tänker ni då ge i stället,
eller skall ni bara komma med stora förändringar hela tiden? Vilka skatteför-
slag i denna proposition tänker ni gå med på?
Lika makabert tycker jag att det känns att lyssna till Lars Bäckström som
står här och ger goda råd om hur svensk ekonomi skall rehabiliteras. Lars
Bäckström var ju till för något år sedan representant för det ekonomiska sy-
stem som har gjort fullständig bankrutt inför världens ögon. Tala med litet
mindre bokstäver, Lars Bäckström.
Fru talman! Sedan en tid före valet har småföretagen haft en central roll i
den politiska debatten. Under valrörelsen kunde man från snart sagt varje
talare höra att Sveriges framtid är beroende av dess småföretag. Socialdemo-
kraterna sällade sig till denna kör. Säkerligen har landets småföretagare
sträckt på sig av uppskattning inför dessa erkännanden. Detta är nog bra,
men det räcker inte med ord. Det krävs handling också.
Den proposition som vi nu behandlar, och jag tänker tala om den proposi-
tion som vi faktiskt har på dagordningen, är ett uttryck för det senare. Och
det handlar inte bara om att småföretagen skall få bättre förutsättningar utan
att hela näringslivet skall få det. Sparande och riskvilliga investeringar måste
också stimuleras. Detta är helt nödvändigt om vi i Sverige skall förmå att
upprätthålla det välfärdsbygge som i dag knakar betänkligt i sina fogar.
Som vanligt sätter sig socialdemokraterna på bakhasorna när det gäller
åtgärder av det här slaget. Möjligen kan de säga ett och annat ord. Men när
det gäller småföretagen talar de om gåvor och favörer. De föreslår en höj-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
115
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
116
ning av förmögenhetsskatten på arbetande kapital, vilket föreslogs i den de-
partementspromemoria som Lars Hedfors talade sig varm för. Socialdemo-
kraterna har inget lärt av den ekonomiska stagnation som de själva har
framkallat - i vart fall förmår de inte att dra några vettiga slutsatser av denna
lärdom. Envetet slår de vakt om diskriminerande skatteregler, främst rik-
tade mot små och medelstora företag.
De partier som nu ingår i regeringen gick till val på att först sänka de skat-
ter som är mest skadliga för ekonomin. Nu är vi där. Syftet med förslagen i
denna proposition är att bryta den ekonomiska stagnationen och lägga grun-
den för en ny period av tillväxt, företagande och utveckling i Sverige. Propo-
sitionen är en i en rad av propositioner som alla har detta syfte.
Fru talman! Sverige har en internationellt sett hög förmögenhetsskatt.
T.o.m. socialdemokraterna medger i sin motion att skatten har drivit för-
mögna personer utanför landets gränser. Däremot tror socialdemokraterna
inte att detta har inverkat på dessa personers investeringar i Sverige. Det är
ingen särskilt intelligent förmodan. Självfallet har den påverkat den verk-
samhet som dessa personer har drivit eller har varit beredda att starta i Sve-
rige. Sammantaget har skattesystemet drivit framgångsrika, högutbildade
och kreativa personer utanför landets gränser i en omfattning som har varit
närmast tragisk för vårt land. Och det har, vilket har kommit bort i debatten,
med en hundraprocentig effektivitet hållit förmögna och framgångsrika ut-
länningar borta från Sverige. Regeringen och de partier som står bakom re-
geringen har för avsikt att ändra på dessa förhållanden.
Förmögenhetsskatten har sannolikt varit kontraproduktiv - dvs. den har
berövat landet mer skatteintäkter än den tillfört. Ett avskaffande av skatten
kommer att öka sysselsättningen och välfärden i Sverige.
Speciellt skadlig och orättvis har förmögenhetsskatten på arbetande kapi-
tal i mindre och medelstora företag varit. T.o.m. för vänsterpartiet tycks det
numera ha gått upp ett ljus. Men inom småföretagen skall man nog inte ha
alltför stora förväntningar med anledning av den här nyvunna insikten.
Dessutom har den alltför stark anknytning till valrörelsen både i tid och i
rum.
Socialdemokraterna är pålitliga bromsare. Så fort det gäller en orättvisa
gentemot landets småföretagarkår är man beredd att gömma frågan bakom
utredningsmaskineriet - hur självklar och enkel frågan än är. Fråga efter
fråga har man på detta sätt under årens lopp sopat under mattan. Även
denna gång försöker man göra det. I den motion som man väckt säger man
nej, nej, nej. Dessutom kräver man utredning.
Fru talman! Proposition 60 är oerhört innehållsrik. Jag hinner inte beröra
hela dess innehåll i det här anförandet. Det får därför bli några axplock. Res-
ten får jag återkomma till i mina repliker.
Bibehållandet av begränsningsregelns nivå vid 75 % innebar att vissa in-
komsttagare trots skattereformen inte fick sänkt skatt. Detta rättas nu till
genom propositionens förslag om en sänkning till 55 %. Procentsatsen har
valts med hänsyn till variationen i kommunalskatteuttag.
När förmögenhetsskatten avskaffas blir regeln överflödig. Den kommer
därför att vara avskaffad fr.o.m. 1995 års taxering.
Vid en internationell jämförelse framstår den svenska arvs- och gåvobe-
skattningen som mycket härd. Samtidigt är det uppenbart att möjligheten att
arbeta för sitt livsverk och att överföra en betydande del av detta på sina
efterkommande är en av drivkrafterna i vårt ekonomiska system. När arvs-
och gåvoskatten utformas måste man ha detta faktum för ögonen. Om en
konfiskatorisk arvs- och gåvobeskattning infördes, skulle risken vara uppen-
bar att praktiskt taget alla yrkesverksammas liv omvandlades till en produk-
tiv och uppbyggande fas följd av en destruktiv och förbrukande fas.
Därför är det kloka åtgärder att dels sänka den nuvarande beskattningen
enligt propositionens förslag, dels se över den framtida arvs- och gåvobe-
skattningen.
Redan då skattereformen diskuterades på partinivå diskuterades nivån för
kapitalbeskattningen. Vid den hearing som skatteutskottet hade med anled-
ning av den förestående reformen ställde både jag själv och vår nuvarande
skatteminister Bo Lundgren frågor om synen på en skattesats om 30 % på
kapitalinkomster.
Såväl riksbankens företrädare Lars Hörngren som dåvarande statsrådet
Erik Asbrink framhöll den stora betydelsen av en internationell anpassning
av skatteuttaget inom kapitalsektorn. Jag tolkar det som en beredskap för
en sänkning.
Erik Asbrink sade:
”Ett mycket känsligt område är onekligen kapitalbeskattningen, där vårt
internationella beroende blir allt större och våra möjligheter att avvika från
omvärlden blir allt mindre.
Jag kan alltså mycket väl tänka mig att vi inom en inte alltför avlägsen
framtid får vara beredda att se över kapitalbeskattningen i ett internationellt
sammanhang.”
I sitt svar till mig tilläde Erik Asbrink: ”Vi får följa utvecklingen uppmärk-
samt.”
Jag är inte främmande för tanken att Erik Asbrink, om han i dag hade haft
ansvaret för dessa saker, skulle ha kommit fram till att något behöver göras -
och då just det som nu sker. Att han sedan inte skulle ha fått dagens socialde-
mokrater, med Lars Hedfors i spetsen, med sig är en annan sak.
Att det brinner i knutarna betyder mindre för Lars Hedfors. Det är tur att
vännen Lars inte är brandchef i Markaryd. Om någon hade ringt för att kalla
på brandkåren skulle han säkert ha svarat: Ja, vi kommer, men först skall vi
utvärdera branden.
Oavsett hur det förhåller sig, fru talman, tycker jag att det kan vara värt
att ha det som jag nyss erinrat om i tankarna när frågan om en sänkning av
skattesatsen för fysiska personers och dödsbons kapitalinkomster från 30 till
25 % skall bedömas. Det handlar här om att stärka Sveriges position i kon-
kurrensen om investeringskapital.
Uppenbarligen finns det motiv för en ännu lägre skattesats. Men inte
minst inverkan på boendekostnaderna ger oss anledning att skynda lång-
samt.
Redan nu kan man förutsätta att sparandet kommer att öka genom den
här åtgärden. Därmed blir det en förbättring när det gäller tillgången på risk-
villigt kapital. Samtidigt ökar tryggheten beträffande spararna.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
117
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
118
Även rörligheten på bostadsmarknaden påverkas positivt när skatten vid
fastighetsförsäljningar minskar.
För att kapitalmarknaden inte skall hållas tillbaka är det angeläget att den
lägre skattesatsen får gälla fr.o.m. årsskiftet vid aktieförsäljningar samt för
kapitalförsäkringar och värdepappersfonder.
I propositionen föreslår man också att avkastningsskatten på pensionsme-
del sänks till 10 %, och denna skattesats skall sålunda gälla såväl privata för-
säkringar som tjänstepensionsförsäkringar. Förslaget innebär en avsevärd
förenkling av hela systemet och en större rättvisa mellan privat tecknade för-
säkringar och tjänstepensioner.
De regler för ränteavdragsbegränsning i inkomstskatteslaget kapital som
beslutats är mycket komplicerade. Det är också utomordentligt betungande
för skattemyndigheterna att administrera och tillämpa reglerna. 1 proposi-
tionen föreslås därför att full kvittningsrätt skall finnas mellan ränteutgifter
och alla slag av kapitalinkomster. Den nuvarande ordningen med full resp,
kvoterad avdragsrätt omvandlas och överförs till beräkning av skattereduk-
tion för underskottet. Skattereduktionen blir 25 % för underskott på upp till
100 000 kr. och 18 % på överstigande belopp.
De nya reglerna ökar möjligheterna till riskvilligt sparande och innebär
avsevärda förenklingar.
Fru talman! Vissa mycket viktiga delar av det svenska skattesystemet
hanns inte med i det hektiska arbetet med skattereformen.
En sådan viktig del är beskattningen av enskild näringsverksamhet och
handelsbolag. Det finns också andra frågor som är aktuella här. Men efter-
som skatteministern befinner sig i kammaren går jag inte in på dessa. Inte
heller skall jag beröra frågan om flyktingpolitiken. Uppriktigt sagt begriper
jag inte vad den frågan har här att göra. När det gäller mervärdeskatten har
jag endast en stillsam undran. Om det nu är så, att det går att tjäna 3 miljar-
der på en sänkning av skatten till hälften, varför i all världen tar man då inte
bort skatten helt? Då skulle man ju tjäna 6 miljarder.
Ny Demokrati kräver i en motion att frågan om kvittningsrätten skall un-
dersökas beträffande underskott i näringsverksamhet gentemot inkomst av
tjänst. En personlig liten kommentar är då att det skulle vara en ganska dålig
affär. Man skulle då tappa socialavgifterna. För egen del tycker jag att det
borde gå att komma fram till en bättre lösning. Jag vill dock understryka att
också jag tycker att frågan är viktig.
Den som läser skatteutskottets betänkande och de socialdemokratiska re-
servationerna - sådana finns på nästan varenda punkt - kan inte undgå att
lägga märke till att det är två i det närmaste diametralt motstående uppfatt-
ningar om svensk ekonomi som här kommer till uttryck. Socialdemokra-
terna säger nej till praktiskt taget varenda regeringsförslag. Fortsatt utvärde-
rings- och utredningsarbete är vad man förordar. Man förmår inte lyfta
blicken så pass mycket att man märker att det för oss som lever och verkar
finns en omvärld. Detta påverkar oss och ställer krav på vårt handlande.
Som ett eko från gångna tider försöker man nu frammana det gamla klasspö-
ket. Man kritiserar regeringens försök att anpassa utgifterna till inkoms-
terna. Bakom sitt tal om fördelningspolitik och rättvisa försöker man dölja
att den socialdemokratiska politiken har fört oss in i den stagnation som nu
råder, att vi helt enkelt inte längre tjänar in den levnadsstandard som vi hål-
ler oss med. Man noterar att driftiga människor lämnar landet, att förmögen-
hets- och kapitalbeskattningen är långt hårdare jämfört med hur det är i vår-
omvärld och att satsningarna sker i utlandet. Men man bryr sig inte.
Fru talman! Hotet mot vår välfärd är inte att vi tvingas skjuta upp en barn-
bidragshöjning eller något liknande.
Hotet är att vi sitter med armarna i kors - jag tror faktiskt att även social-
demokraterna inser detta - när vi i stället behöver ordinera en mycket besk
medicin.
Hotet mot vår välfärd är inte en sänkt kapitalskattesats.
Hotet mot vår välfärd är det bristande förtroendet, med åtföljande speku-
lation beträffande den svenska kronan och åtgärder i form av räntehöjning
som vi tvingas till för att återskapa ett förtroende.
Hotet är inte att vi slopar förmögenhetsskatten på arbetande kapital.
Hotet är att vi förhalar arbetet på att få fram ett vettigt skattesystem för de
minsta företagen, enskild näringsverksamhet och handelsbolag så, att inga
satsningar sker i de här företagen.
Hotet är inte att vi får hjulen att snurra och att vi får fart på Sverige.
Hotet är att vi inbillar svenska folket att tro att allt är bra om vi bara bibe-
håller skattetryck, kapitalskatter och förmögenhetsskatter på en högre nivå
än vad som gäller i andra länder - dvs. att vi på det sättet kan klara välfärden
i vårt land.
Den metoden har vi provat. Nu behövs det något annat - men inte därför
att de mest välbärgade skall få det bättre, utan därför att hela svenska folket
skall få det bättre.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i skatteutskottets betänkande
10 och avslag på samtliga reservationer. Jag yrkar också avslag på de yrkan-
den som framställts av Lars Bäckström.
Anf 165 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Kjell Johansson är sannerligen inte någon nyansernas mäs-
tare. Han inledde sitt anförande med att använda ord som makabert och val-
taktiskt spel. Därmed syftade han på vår inställning till momsen på mat och
vår inställning till den allmänna momsnivån.
Jag skall be att få citera vad Kjell Johansson sade i debatten här i riksdagen
den 28 maj om just de förslagen, så får vi se vem som har ägnat sig åt valtak-
tiskt spel i det här sammanhanget. Så här sade Kjell Johansson om de här
förslagen:
”Nu tänker ni socialdemokrater lägga fram ett förslag som är nästan iden-
tiskt med det förslag som KIS” - kommittén för indirekta skatter - ”lät Sören
Wibe se på. Och ni gör det tvärtemot allt förnuft och bättre vetande.”
Det är precis det förslag som Kjell Johansson nu ställer upp på, mot allt
förnuft och bättre vetande, tydligen. Detta sade han alltså före valet. Efter
valet sade han någonting helt annat. Tala om valtaktik! Tala om, ja, jag höll
på att använda ordet makabert jag också.
Sedan kommer Kjell Johansson in på ett av sina favoritämnen, nämligen
småföretagen och att de måste gynnas. Det kan vi hålla med om litet till
mans, att de måste gynnas. Han går särskilt in på förslaget om att avskaffa
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
119
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
120
förmögenhetsskatten på arbetande kapital. Då skulle jag vilja ställa en fråga
till Kjell Johansson. Jag hoppas att han skall kunna ge ett svar. Varför, Kjell
Johansson, gjorde ni ingenting åt detta när ni hade regeringsmakten under
åren 1976-1982?
Jag skall friska upp Kjell Johanssons minne litet genom att tala om att fö-
retagsskattekommittén då lade fram ett förslag för regeringen som innebar
att man skulle avskaffa beskattningen på arbetande kapital.
Vad hände? Jo, finansministern sade ungefär så här: Det kan vi aldrig ac-
ceptera. Det är fördelningspolitiskt felaktigt, och det är onödigt nu när vi har
genomfört en marginalskattereform. Lägg märke till likheterna med dagens
situation!
Vem var finansminister? Jo, det var Rolf Wirtén, folkpartiet. Vem var in-
dustriminister? Jo, det var Nils G. Åsling, centerpartiet. Varför avvisade ni
det förslaget då, när ni kan ställa upp på det nu?
Jag upprepar det jag sade i mitt anförande. Vi är beredda att titta på detta,
och göra det i en positiv anda i samband med en översyn av hela förmögen-
hetsbeskattningen.
Anf. 166 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman! Frågan om mervärdeskatten på mat är faktiskt ganska enkel.
Det finns en riksdagsmajoritet som har beslutat att detta förslag skall genom-
föras. Den riksdagsmajoriteten finns i Sveriges riksdags kammare just nu.
Därför lägger regeringen fram detta förslag. Konstigare är det inte.
Jag vet inte om vi på grund av frågan om arbetande kapital skall dra i väg
debatten så långt. Den situation som rådde då var att man hade genomfört
en ganska kraftig sänkning av skatten på arbetande kapital, när man strax
tidigare hade reducerat företagsförmögenheten till 30 %. Att göra ytterli-
gare en sänkning i det läge som då rådde och som var ytterst besvärligt eko-
nomiskt hade väl tett sig litet utmanande. Det var skälet.
Konsekvensen i de här frågorna tycker jag inte att ni skall tala om över
huvud taget. Ni talar om skattesubventioner och att inte låta kapital konkur-
rera på lika villkor. Därmed går ni emot en förändring av förmögenhetsbe-
skattningen. Vad finns det för logik i detta som ni anför i er motion, när vi i
själva verket avskaffar förmögenhetsskatten nu? Då blir det en perfekt neu-
tralitet på det här området. Men ni säger att ni går emot förslaget för att det
inte är konkurrensneutralt.
I sitt anförande nämnde Lars Hedfors avdrag för fackavgifter. Låt mig
säga så här. Det vi gör nu är att införa en ordning som är lika för arbetsgivare
och för anställda. I grunden är inte skattevillkoren lika därför att utfallande
konfliktersättning för arbetsgivarsidan är skattepliktig. Med den konkurrens
vi håller oss med i skattesystemet måste därför de avgifterna vara avdrags-
gilla. Det medger vi också. Däremot skall inte avgifterna för anställda vara
avdragsgilla när inte heller utfallande ersättning är det. Det som däremot
skall vara avdragsgillt är mätningsavgifter och sådant. Det har vi också sett
till att de blir.
Anf. 167 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Kjell Johanssons resonemang om momsen är något av det
egendomligaste jag har hört i den här kammaren. Han säger ungefär så här:
Det finns en riksdagsmajoritet emot vår inställning, alltså ställer vi upp på
den andra inställningen. Detta kallar jag för höjden av opportunism. Har ni
inga egna uppfattningar att driva? Ni måste väl kunna stå för det som ni har
sagt före valet. Annars måste ni ta risken att bli beskyllda för svek. Jag minns
vilket ramaskri det blev från Anne Wibbles sida när Erik Åsbrink förde fram
detta förslag. Hon t.o.m. krävde att Erik Åsbrink skulle avgå. Jag har inte
hört någon ännu som har krävt att Bo Lundgren skall avgå. Det kanske vore
på sin plats att kräva det, Kjell Johansson.
Problemet med det arbetande kapitalet är att olika typer av förmögenhet
värderas olika högt beskattningsmässigt och följaktligen beskattas olika
hårt. Det skapar inlåsningseffekter och skatteplanering. Det ni gör nu är att
förstärka de effekterna, åtminstone övergångsvis, för det är inte förrän 1995
som ni skall avskaffa förmögenhetsskatten helt och hållet.
Vårt förslag förutsätter att vi behöver en förmögenhetsbeskattning av för-
delningspolitiska och statsfinansiella skäl. Vi anser att det är rimligt att ha
det. Det rör sig om en hel del miljarder. Men vi måste se till att alla typer av
förmögenheter beskattas ungefär lika hårt för att undvika skatteplanering
och för att undvika inlåsningseffekten. Det menar vi att man måste se över.
Vi måste reformera förmögenhetsbeskattningen åt det hållet.
Anita Johansson kommer in på frågan om fackavgifterna i ett senare
ärende. Kjell Johansson har tydligen spårat in på ett annat ärende. När han
påstår att man nu försöker göra beskattningen lika mellan arbetsgivare och
arbetstagare, vill jag bara säga att det förslag som föreligger här gäller ar-
betstagarna. Det finns inget förslag som gäller arbetsgivarna. Hur kan vi veta
att det kommer ett förslag på den punkten?
Anf. 168 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman!”Höjden av opportunism”, sade Lars Hedfors, och:”Jag begri-
per inte det här sveket” osv. Men jag förstår inte det, för den socialdemokra-
tiska regeringen har väl också effektuerat riksdagsbeslut. Det är ju inget
konstigt med det. Då har den socialdemokratiska regeringen gjort sig skyldig
till svek efter svek i så fall. Det har man gjort gång på gång.
Vi gick ut i valrörelsen och sade att vi skulle acceptera detta under förut-
sättning att vi får någonting att säga till om under nästa period. Vi kommer
inte att sätta oss emot, sade vi, men däremot kommer vi att se till att även
turistmomsen och momsen på resor sänks. Det löftet till väljarna har vi hållit
hundraprocentigt.
Fru talman! Lars Hedfors försökte i sitt anförande att få det att se ut som
om det handlar om att regeringen försöker gynna en liten grädda av kapital-
ägare på vanliga löntagares bekostnad, som om alla i det här landet skulle få
det bra om dessa fick betala högre skatter. Det är att söka föra svenska folket
bakom ljuset.
Låt mig påminna om vad ni själva konstaterade när tanken dök upp att
man skulle genomföra en skattereform. Låt mig läsa ur den idéskiss ”Enk-
lare skatter för rättvisa och tillväxt” som ni själva gav ut i arbetets begynnel-
se:”Om skatteuttaget skärptes till högsta möjliga nivå, dvs. 100 %, för in-
komster över 200 000 kr., skulle det ändå inte ge mer än drygt 3 miljarder kr.
i ökade skatteintäkter. I praktiken skulle naturligtvis denna inkomstökning
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
121
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
122
utebli och förbytas i en inkomstminskning, eftersom de på så sätt beskattade
arbetsinsatserna i stort sett skulle upphöra. Därmed skulle också våra möj-
ligheter att finansiera den generella välfärden försämras.”
Det ni själva konstaterade var helt nödvändigt i inledningen till skattere-
formen vi håller på med nu. Men då bedriver ni en oblyg kampanj för att
desinformera svenska folket, men Sverige blir inte fattigare därför att högin-
komsttagare får litet måttligare skatter i Sverige och kan flytta hem så att
man kan börja beskatta dem här hemma. De kan i stället bli goda skattedra-
gare. Sverige blir fattigare om vi driver dessa människor utanför landets
gränser, människor som har visat sig vara mästare på att förse oss med billiga
bostäder, möbler, kläder, blommor, mästare i tennis, boxning, skidåkning,
bordtennis, tandläkare i stora skaror - inte har vi utbildat dem för att de
skulle öppna praktik i Sydtyskland. Vi har en annorlunda politik, Lars Hed-
fors, nu än den som har kostat oss en krympande välfärd.
Talmannen anmälde att Lars Hedfors anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 169 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Kjell Johansson berörde vänsterpartiet i sitt anförande. Kjell
Johansson hann kanske inte tänka igenom sin senaste replik, därför ursäktar
jag honom förlöpningen att jag skulle ha representerat något ekonomiskt
system som har havererat. Jag har aldrig blivit invald i någon församling som
representant för något ekonomiskt system utan för ett politiskt parti. Men
Kjell Johansson kan också ha rätt. Jag tror att jag 1971 som gymnasist hade
funderingar om att planekonomin nog kunde fungera. Det var bara litet se-
nare som folkpartiet lanserade krav på löntagarfonder och liberala ungdo-
mar krävde att de anställda skulle ha alla styrelseposter i aktiebolag. Så man
kan ju tillåtas att bli klokare. Men det här var som sagt ett tag sedan. Sedan
dess har jag inte representerat något ekonomiskt system, Kjell Johansson,
utan ett politiskt parti. Det tror jag Kjell Johansson också gör.
Till saken: Jag gav inga goda råd, utan jag redovisade ett realistiskt
vänsteralternativ för en uthållig ekonomisk tillväxt. Det har inte Kjell Jo-
hansson kunnat redovisa som företrädare för regeringen i skattepolitik för
tillväxt. Där har man en rad ofinansierade förslag, som skadar den ekono-
miska balansen och hotar tillväxten. Då tycker man naturligtvis att det är
besvärligt om någon annan part har ett uthålligt alternativ.
Det är riktigt att det finns problem på skatteområdet mellan stora och små
företag. Stora företag i Sverige betalar mycket mindre skatt än småföretag.
Där har vi många gånger krävt ett tillkännagivande för att råda bot på pro-
blemen. Men det är inte heller så att skatter är det absolut avgörande för
småföretag. Som Kjell Johanssons partiledare sade i SAF-Tidningen i våras
har Sverige kanske världens lägsta bolagsskatter. Nu tror jag att Bengt Wes-
terberg tog i litet, för det finns säkert länder där skatten är ännu lägre. Han
kan nog ha rätt när det gäller OECD-området - så långt kan han ha rätt.
Därför är inte grundbulten för att få fart på Sveriges ekonomi att sänka skat-
terna, speciellt inte på de områden där ni vill sänka.
Kjell Johansson och jag var hos Svenska arbetsgivareföreningen den 13
november 1991. Där redovisades en analys av regeringens förslag, och man
fann att det hjälpte litet men att det var arbetsgivaravgifterna som skulle sän-
kas om man vill ha en verklig effekt. Kjell Johansson var alltså närvarande,
men han har inte gått på den nämnda linjen, för det skulle innebära påfrest-
ningar på budgeten. Det är nog därför man inte vågar ta i så mycket som
SAF vill.
Hur stort underskott är Kjell Johansson villig att acceptera? 80 miljarder
talas det om som kommande budgetunderskott. Det skulle innebära en
underskottskvot på 5 % av BNP. Skattekvoten är 55 %. Hur stor under-
skottskvot har vi råd med i det här landet? Den frågan vill jag höra Kjell
Johansson besvara, för till sådana stora underskott leder det som Kjell Jo-
hansson föreslår.
Anf. 170 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman! Det underskott som vi i dag har i den svenska budgeten kan
rimligtvis inte ha tillkommit som en följd av den proposition som regeringen
nu lagt fram. Syftet men denna proposition är att se till att det inte blir något
underskott i fortsättningen, att se till att vi får en helt annorlunda politik än
den som Lars Bäckström har ställt upp för. Vi gör det genom att ge småföre-
tag bättre villkor än vad de har haft, att inte som Lars Bäckström har gjort
år efter år säga nej till en rättvis beskattning för småföretag som ligger i nivå
men stora företag. Det är vad vi gör.
Fru talman! För att kunna fira jul skulle jag faktiskt gärna vilja ha ett be-
sked av Lars Bäckström. Han sade att grundavdraget inte skall utgå för in-
komster över 185 000 under 1992. Innebär det att om man tjänar 185 001 kr.,
så skall man gå miste om ett avdrag på 10 000 kr.? Jag antar att det var lögn,
därför att det i er motion står något helt annat. Där står det att ni vill ha en
avtrappning av grundavdraget på samma sätt som grundavdraget trappas av
mellan 10 000 och 18 000 upp till en viss summa. Då innebär det, Lars Bäck-
ström, att om man gör detta kommer vi att ha en skattesats när det gäller
statsskatten på 23 % upp till 275 000 kr. i stället.
Min enkla fråga till Lars Bäckström är: Varför i all världen kan man inte
sätta skattesatsen till 23 % i det skiktet i stället och slippa ett system som gör
att ingen inkomsttagare kommer att kunna vara i stånd att räkna ut sin egen
skatt? Hur i all världen kan ni påstå att dessa 3 % skulle ge mer än 2 % i
realskydd? Det förstår inte jag. Det måste vara ekonomiskt omöjligt att det
förhåller sig på det viset.
Anf. 171 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag vill rekommendera Kjell Johansson att ännu en gång läsa
vår motion, där vi säger att avdraget skall tas bort för inkomster över bryt-
punkten och då får trappas av innan man har nått brytpunkten. Det betyder
att man höjer marginalskatten för inkomster över drygt 150 000 kr. till ca
40 %. Jag ljuger aldrig, utan jag redovisar våra förslag ärligt och öppet. Före
skatteomläggningen var marginalskatten för samma inkomstläge 61 %. Nu
skulle marginalskatten sjunka till 40 %, och vi ansåg att den säkningen var
tillräckligt stor för dessa inkomstskikt.
För att det skall bli en fördelningspolitisk effekt vill vi sedan gå vidare och
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
123
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
124
sänka mervärdeskatten på livsmedel, vilket tillgodoser de fördelningspoli-
tiska krav som vi har.
Vidare: Det som jag sade om underskottskvoten är väldigt viktigt. När Per
Westerberg arbetade på Industriförbundet gav han 1983 ut en liten skrift,
som handlade om vikten av att hålla nere budgetunderskotten. De inneva-
rande budgetunderskotten beror till en del på den skatteomläggning som
Kjell Johansson medverkade till, eftersom finansieringssidan har brustit.
Men nu väntar nya underskott under kommande år genom de ofinansierade
skattesänkningar som bl.a. Kjell Johansson kommer att kunna driva igenom
i dag.
Om man räknar med ett teoretiskt underskott nästkommande budgetår på
80 miljarder, blir underskottskvoten 5 % av BNP. Kjell Johanssons partile-
dare har mycket klokt sagt: Befria Sverige från retorik och överdrifter! Och
häromdagen uttalade han i Aftonbladet att vi nog får behålla ett ganska högt
skatteuttag. Han talar inte om några ofinansierade skattesänkningar i dessa
skrifter, men i verklighetens värld genomdriver Anne Wibble och folkpartiet
ofinansierade skattesänkningar. Jag vill då fråga Kjell Johansson: Vad skall
skattekvoten ned till? Jag anser att den bör ligga kvar på 55 %. Vad anser
Kjell Johansson? Vilken nivå på underskottskvoten anser Kjell Johansson
vara acceptabel? Jag anser det icke vara acceptabelt att gå under 5 %. Redan
5 % är för mycket för att man skall kunna ha en uthållig tillväxt. Stora under-
skott driver upp räntenivån och hotar småföretagarna.
I det liberala nyhetsmagasinet, nr 49, med rubriken ”Örn mobiliserar”,
som vi har fått oss tillsänt, sägs det i en artikel att det hela inte är så enkelt.
Visst är skatterna viktiga, men det är inte tillräckligt, säger VD-n för Sveri-
ges mekanförbund. Det finns större insikter t.o.m. bland företagarna om att
det inte finns någon gordisk knut som kan användas för att lösa alla problem.
Återigen, Kjell Johansson: Vad är er linje när det gäller underskottskvo-
ten?
Anf. 172 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman! Syftet med hela politiken är ju att det skall bli en tillväxt i det
svenska samhället som skall kunna bidra till att vi så småningom kan få
svensk ekonomi i balans. Tillväxt är det enda sättet. Det går inte att bara
höja skatter, som Lars Bäckström nästan har utnämnt sig till svensk mästare
på - jag skall återkomma till det. Jag läste ju högt alldeles nyss ur socialde-
mokraternas idéskrift att man före skattereformen kunde åstadkomma
3 miljarder, om man tog allt som varenda människa tjänade här i landet över
200 000 kr. plus den skatt som har betalats på inkomster därunder - 3 miljar-
der! Denna summa har självfallet ökat nu, eftersom det har genomförts en
marginalskattereform, men summan är fortfarande nästan totalt försumbar
när det gäller svenskt underskott. Det handlar inte om det svenska under-
skottet, utan om att få fart på den svenska ekonomin.
Jag måste säga att jag inte begriper mig på vänsterpartiets politik. Jag
trodde att ni skulle plåga dem som ligger över brytpunkten genom att sänka
grundavdragen för det inkomstskiktet, men ni vill plåga industriarbetare
som tjänar från 150 000 kr. upp till 185 000 kr. Marginalskatten kommer då
i detta skikt att bli oerhört betungande. Jag skall gärna hjälpa till att för-
medla till svenska folket att ni i vänsterpartiet riktar den här skattehöjningen
enbart emot svenska industriarbetare som ligger i lönelägen från 150 000
kr. - jag förmodar att ni får gå ner litet, för annars blir det en ganska saftig
höjning. Det är dessa industriarbetare som får betala. Jo, jag tackar jag!
Talmannen anmälde att Lars Bäckström anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
(forts.)
Kammaren beslöt kl. 17.54 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
10 § (forts.) Skattepolitik för tillväxt (forts. SkUlO)
Anf. 173 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! När denna debatt inleddes kände jag en viss spänning inför
att i dessa den politiska omprövningens dagar få se om också skattehöjarpar-
tiernas representanter - jag tänker naturligtvis på Lars Hedfors och Lars
Bäckström - hade omprövat sina tidigare kända ståndpunkter. Jag hade vissa
förhoppningar om det när jag såg Lars Hedfors stå i talarstolen och med
högra handen vifta med den förtjänstfulla proposition som heter Skattepoli-
tik för tillväxt och som har ett blått trevligt omslag. Det är klart att den röda
färgen i många avseenden har flagnat av under de senaste åren, det kan man
gott säga.
Sedan blev jag emellertid besviken. När jag lyssnade på Lars Hedfors fick
jag nämligen höra den gamla retoriken. Vi levde fortfarande i den bästa av
världar, det fanns knappt några problem som behövde åtgärdas, och den po-
litik som förts under 80-talet hade kanske gett upphov till en del mindre pro-
blem, men det var ingenting man behövde göra något åt. Det var ungefär på
det sättet man kunde uppleva Lars Hedfors. Högskattesamhällets dämpande
effekt på ekonomin och annat fanns det ingen som helst insikt om.
Efter Lars Hedfors kom Lars Bäckström upp i talarstolen, och då kände
jag återigen förhoppningarna stiga. Jag noterade att Lars Bäckström började
bra, att han snabbt kom upp på startblocken men rätt snart föll tillbaka i
loppet, kroknade totalt och tvangs bryta. Jag säger inte detta därför att jag
också har ansvar för idrottsfrågorna, men det är så jag upplevde det hela -
en början till analys om tillväxtens betydelse för människor och om hur man i
realiteten genom skattepolitik också kan påverka tillväxten. Lars Bäckström
gjorde misstaget att anta att våra förslag till skattesänkningar var ofinansie-
125
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
126
rade„I så fall skulle det kunna finnas vissa problem, men så är det inte, Lars
Bäckström. De är tvärtom väl finansierade, och det innebär att man får de
positiva effekter Lars Bäckström faktiskt efterlyste.
Jag blev alltså besviken. Jag noterade att bortsett från att vänsterpartiet
nu har insett att skatten på arbetande kapital bör sänkas och att skogsvårds-
avgiften bör slopas, råder det total brist på förståelse för vad som har ställt
till Sveriges ekonomiska problem.
Att vi har ekonomiska problem torde ju vara uppenbart för var och en.
Vi hör dagligen talas om nedläggningar och konkurser. Detta får effekt på
tillväxttakten i ekonomin. Vi har en arbetslöshet som ökar alltför kraftigt;
den ökar oerhört kraftigt. Om något år kan man räkna med att den öppna
arbetslösheten ligger på 4,5 %, och därtill kommer ytterligare 3-3,5 % ar-
betslösa som är sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Att inte ha
ett arbete att gå till på morgonen är en tragedi för dem som drabbas. Det
innebär ekonomiska förluster för dessa människor, och det innebär en kost-
nad för oss alla som betalar skatter, eftersom vi måste finansiera de åtgärder
som behövs för att hjälpa de människor som drabbas av arbetslöshetens gis-
sel.
Sammantaget innebär detta också att vi har en budgetutveckling som är
skrämmande. Den gamla regeringen bedömde i våras att budgetunderskot-
tet för innevarande budgetår skulle landa på ungefär 4 miljarder kronor. För
en tid sedan fick vi en beräkning som tydde på att det skulle bli ungefär 40
miljarder. Häromdagen var siffran 50 miljarder. Siffran avser innevarande
budgetår, för vilket ju socialdemokraterna har det hela och fulla ansvaret,
och det är självklart att detta också faller över på nästa budgetår, dvs. det
blir utgångsläget för den nya regeringens budgetarbete.
Det här är inga effekter av några ofinansierade skatteförslag, för det finns
inga sådana. Det här är effekter av brister i den ekonomiska politik som soci-
aldemokraterna har bedrivit sedan 1982. Man genomförde direkt efter det
att man tog över regeringsmakten en rekordstor devalvering, och sedan vid-
tog man inga som helst strukturåtgärder för att rätta till de problem som
fanns i svensk ekonomi förrän man tvangs till en omvändelse under galgen
och fick lov att genomföra en skatteomläggning och vissa andra reformer,
som redan tidigare - långt tidigare - hade förespråkats av partier som i dag
ingår i den nya regeringen. Men man gjorde detta motvilligt, man gjorde det
under galgen.
Under 80-talet steg skattetrycket från 50 till 56-57 %. Man genomförde
skatteförändringar som skapade osäkerhet för näringslivet och naturligtvis
påverkade investeringsbenägenheten negativt. Man hade ingen kontroll på
utgiftssidan. Sjukförsäkringsutgifterna steg under 80-talet från 22 miljarder
till 41 miljarder. Arbetsskadeförsäkringen steg från 1 miljard till 10 miljar-
der. För närvarande kan vi beräkna att bostadssubventionerna är i storleks-
ordningen 50 miljarder kronor utöver de förhållandevis höga hyror som
människor måste betala.
När jag lyssnar till Lars Hedfors frågar jag mig om inte socialdemokra-
terna och Lars Hedfors vet vad de faktiskt har ställt till med. Lars Hedfors
talar mycket om fördelningspolitik. Men inser inte Lars Hedfors att det vikti-
gaste är att se till att vi har något att fördela? Det är ju oerhört centralt att
se till att få tillväxt i ekonomin, att bryta den stagnation socialdemokraterna
har förorsakat. Målet för en regering måste ju vara att förbättra för männi-
skorna och att se till att motverka arbetslöshet. Det gör man inte med den
politik som socialdemokraterna har fört.
Det krävs alltså en tillväxtbefrämjande politik, som stimulerar och inte
motverkar arbete, företagande och sparande. Den politiken måste också
kombineras med en stram finanspolitik, som gör att den offentliga sektorn
inte tränger ut resurser från den nödvändiga uppbyggnaden av industrin, det
som kommer att kunna betala den framtida välfärden.
Jag skall ge några exempel för att visa på tillväxtens centrala betydelse.
Om vi i Sverige under perioden 1983 -1991 hade haft en tillväxttakt motsva-
rande den genomsnittliga tillväxttakten för OECD-länderna hade vi haft en
bruttonationalprodukt, en produktion att disponera, som hade varit 25 000
kr. högre per capita än vad den är i dag. Det innebär ungefär 1 000 kr. i måna-
den efter skatt per person i Sverige.
Ett annat exempel, som är mer närliggande, visar vad som skulle ha kun-
nat hända om vi under åren 1990, 1991 och 1992 i Sverige hade haft en två-
procentig tillväxt i stället för den sammantagna nolltillväxt som vi i bästa fall
kommer att uppleva till följd av att socialdemokraterna har misskött den
ekonomiska politiken. Hade vi kunnat ha denna tvåprocentiga tillväxt, hade
produktionsvärdet under 1992 blivit mer än 80 miljarder större än vad som
nu kommer att bli fallet. Av dessa 80 miljarder skulle varje hushåll - med
nuvarande skattekvot - i genomsnitt ha fått disponera ytterligare 9 000 kr.
Detta visar vilken central betydelse tillväxttakten har för hushållens eko-
nomi.
Tillväxten och möjligheten till tillväxt beror på en del av de faktorer jag
nämnde tidigare: stimulans, arbete, företagande och sparande. Det i sin tur
påverkar ränteutvecklingen. Lars Hedfors tog upp risken för att ränteläget
med en släpphänt finanspolitik skulle bli högre än det egentligen borde be-
höva vara. Men detta är ju vad som har blivit följden av att socialdemokra-
terna har tillåtit budgetunderskottet att öka såsom man har gjort.
Man kan då visa hur mycket ränteläget betyder inte bara för industrin -
där det ju är en självklarhet att det med höga räntor blir färre investeringar
och därmed färre jobb i framtiden - utan också för hushållen. Ett genom-
snittligt hushåll i Sverige har en skuldsättning på mellan 350 000 och 400 000
kr. Det innebär att en 2 % för hög räntenivå kostar det genomsnittliga hus-
hållet ungefär 6 000 kr. i extrautgifter efter skatteeffekt. För den som köper
ett gammalt hus i Stockholmsområdet och får ta över ett lån på 700 000 kr.
rör det sig om 10 000 kr. efter skatteeffekt. Räntan har stor betydelse för den
samhällsekonomiska utvecklingen. Den har självfallet också stor betydelse
för de enskilda hushållen.
Tillväxttakten måste öka. Vi måste föra en politik som är så stram att vi
kan dra ned ränteläget. Det är uppgifterna för den nya regeringen.
Huvuddragen i den ekonomiska politiken blir då reformerade transfere-
ringssystem, som i sin tur kommer att ge produktivitetsutveckling genom sti-
mulans av arbete och sparande. Den reformeringen av transfereringssyste-
men skapar också utrymme för successiva skattesänkningar, som i sin tur är
viktiga för tillväxttakten.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
127
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
128
Prioriteringen när det gäller det tillgängliga skatteutrymmet är naturligtvis
också given. I första hand gäller det att genomföra tillväxtfrämjande skatte-
sänkningar, och i andra hand - det kan ibland gå hand i hand med vad som
gäller för den första punkten - gäller det att genomföra sådana skatteföränd-
ringar som gör att vi fullt ut kan utnyttja EG-medlemskapets möjligheter
från den 1 januari 1995, de åtgärder som måste vidtas för att vi skall kunna
fungera i EG-systemet.
Innevarande år togs det sista steget i det som kallas århundradets skattere-
form. När det gäller skattereformen fanns det en bred enighet i många av-
seenden. När det gäller bolagsskattereformen var vi överens om en sänkning
av skattesatsen, en breddning av basen, bl.a. genom att vi tog bort en del
inslag som utgick från en politisk styrning av investeringar, för att ta ett
exempel. Vi var överens om en förenkling av inkomstslagen, inkl, den sepa-
rata kapitalinkomstbeskattning som vi nu får fr.o.m. 1991, och om sänkta
skattesatser, bl.a. för att motverka skatteplanering och skatteflykt.
Dessa grundläggande principer bakom skattereformen ligger fast. De pro-
blem som fanns med den nu genomförda skattereformen var att kapitalin-
komstbeskattningen och kapitalbeskattningen generellt var alldeles för
höga, vilket - som Kjell Johansson sade - också framfördes i samband med
utfrågningen i skatteutskottet våren 1990, när det här diskuterades i riksda-
gen.
Det är dessutom så att vi totalt sett har för högt skatteuttag. Vi måste göra
en neddragning av skatteuttaget.
De skatteförslag som nu behandlas ligger i linje med de problem som fanns
redovisade i skatteutskottets utfrågning - att dra ned kapitalskatteuttaget till
en nivå som närmar sig vad vi måste ha för att klara oss i internationell kon-
kurrens när det gäller kapital.
Det är också så att många av skatteförslagen inte berördes i skattere-
formshänseende - arvs- och gåvoskatt, förmögenhetsskatt, för att ta några
exempel.
I propositionen framläggs förslag om att slopa skatten på arbetande kapi-
tal omedelbart.
För att undvika snedvridningar - det var Lars Hedfors själv inne på - och
för att skapa lika förutsättningar för förmögenheter oavsett vilken typ av för-
mögenhet det rör sig om slopas också förmögenhetsskatten generellt. Detta
i sin tur förbättrar möjligheterna till kapitalbildning, till sparande och inve-
steringar i Sverige. Vi slipper uppleva att människor flyttar från Sverige där-
för att de har haft goda idéer och lyckats. De människorna kan i fortsätt-
ningen stanna kvar och förbättra våra ekonomiska förutsättningar. Samma
argumentering kan föras när det gäller arvs- och gåvobeskattningen.
Det är också fråga om att förändra kapitalinkomstbeskattningen i riktning
mot det som är rimligt i ett internationellt perspektiv. I det sammanhanget
måste vi naturligtvis - som vi har gjort - ta särskild hänsyn till bostadskonsu-
menterna. Men icke förty förstärker vi genom den sänkning som vi föreslår
från 30 till 25 % motiven för sparande och minskar motiven för låntagande,
något som också gynnar den ekonomiska utvecklingen.
Bortsett från det som nu föreslagits finns det anledning för regeringen att
gå vidare. Vi kommer också att lägga fram förslag när det gäller småföreta-
gens beskattning. I morgon överlämnas ett utredningsbetänkande som visar
hur man skall förbättra avsättningsmöjligheterna och konsolideringsmöjlig-
heterna för egenföretagare och hur man skall kunna skapa möjligheter för
dem att få en rimlig beskattning av den del av avkastningen som gäller kapi-
talet, där de har varit diskriminerade.
Det finns anledning att se över företagsbeskattningen i övrigt för att för-
enkla och ännu mer förbättra konkurrenskraften gentemot andra länder. Vi
måste från skattemässig synpunkt bedöma vad som behöver göras för att få
till stånd en förbättrad riskkapitalförsörjning. På den punkten kommer för-
slag också att föreläggas riksdagen.
Vi måste naturligtvis överväga de första stegen av vad som behöver göras
med tanke på det kommande EG-medlemskapet. Kiiometerskatten är en
sak som får diskuteras, självfallet också mervärdebeskattningen. Detta har
klart angivits i regeringsförklaringen.
Herr talman! Syftet med alla dessa åtgärder på skatteområdet och de åt-
gärder i andra avseenden som vidtas av regeringen är ett: det är ett försök
att sanera den svenska ekonomin efter de år då socialdemokraterna inte vid-
tog några som helst åtgärder för att förbättra möjligheterna till en långsiktigt
uthållig tillväxt i ekonomin. Utan tillväxt klarar vi inte pensionerna. Utan
tillväxt klarar vi inte att trygga välfärden. Det är den nya regeringens ambi-
tion att faktiskt kunna trygga välfärden, att kunna se till att sjuka och gamla
får den vård, den omsorg och det ekonomiska utrymme som de behöver. Det
kan vi inte göra med den tillväxtfientliga politik som tidigare har förts. Det
kan vi bara göra genom en tillväxtfrämjande skattepolitik och en tillväxt-
främjande politik i övrigt.
Anf. 174 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Bo Lundgren använde en del av sitt anförande till att angripa
den socialdemokratiska politiken under åren 1982-1991. Det är honom obe-
taget att göra det, och det är väl rätt naturligt att han ”glömde bort” väsent-
liga delar av det som hände under den tiden.
Han ”glömde bort” att vi i den svenska ekonomin mellan 1982 och 1990
hade en tillväxt på i genomsnitt 2%. Han ”glömde bort” att det under den
tiden skapades 300 000 nya jobb. Han ”glömde bort” att reallönerna steg
kraftigt, till skillnad från perioden dessförinnan, då de sjönk. Han ”glömde
bort” att arbetslösheten sjönk från 3 1/2% till ungefär 2%. Han ”glömde
bort” att vi under samma tid fick ned budgetunderskottet från 90 miljarder
kronor till ungefär 0 kr.
Sedan ägnade Bo Lundgren en stor del av sitt anförande åt att sjunga till-
växtens lov. Vi är nog många som är villiga att stämma in i den kören. Det
är bara det, Bo Lundgren, att regeringens politik leder åt precis motsatt håll.
Era skattesänkningsförslag är inte finansierade, Bo Lundgren. Om de är
det - tala då om hur ni tänker finansiera dem! Om ni inte finansierar dem
leder det till budgetunderskott, till högre ränta och i förlängningen till ar-
betslöshet, det som Bo Lundgren säger att han inte vill ha.
Dessutom förstärker ni de tendenserna kraftigt genom att ge er på boen-
det och boendekostnaderna, så att antalet bostäder som kommer att produ-
ceras nästa år halveras; antalet minskar från 40 000 till 20 000. Och bostads-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
129
9 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 48
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
130
byggandet är en motor i den svenska ekonomin. Det är mycket allvarligt att
ni försummar den motorn. Konsumtionen för vanligt folk kommer att
sjunka, och kommunerna kommer att klämmas åt och få svårigheter att ut-
vecklas. I så fall måste ni nog anklaga och rannsaka er själva.
Slutligen återkom Bo Lundgren till sitt gamla tema. Sverige har en inter-
nationellt sett hög kapitalskatt, sade han. Det är en sanning med mycket stor
modifikation. Det är en ungefär lika slarvig analys av de internationella för-
hållandena som den ni har gjort i er proposition. Vissa kapitalskatter är in-
ternationellt sett höga - det är riktigt, Bo Lundgren. Men ser man på hela
kapitalskattenivån kan man inte säga att vi ligger rekordhögt, i varje fall inte
om man väger in företagsbeskattningen, där Sverige ligger mycket väl till
internationellt sett. Vi kommer att få se resultatet av det i form av ökade
investeringar i Sverige.
Anf. 175 Statsrådet BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! I fråga om just kapitalbeskattningens höjd har det gjorts
analyser som redovisats i Sverige. De visar att vi låg högt redan före skatte-
omläggningen. Efter skatteomläggningen ligger vi i topp eller nästintill i
topp. Det finns nog anledning för Lars Hedfors att närmare studera dessa
analyser.
Jag gjorde egentligen inget angrepp på den socialdemokratiska politiken,
men jag ville påvisa bristerna i den politiken i förhoppning om en ompröv-
ning. Låt mig ställa en som jag tycker intressant fråga till Lars Hedfors. Jag
har som ledamot i denna kammare under ett antal år hört socialdemokrater
säga att de skall sänka skattetrycket därför att det är rimligt och riktigt att
göra det. Men nu säger Lars Hedfors att skatterna skall vara lika höga som
de alltid har varit, kanske t.o.m. litet högre. Tror Lars Hedfors att höga skat-
ter och kanske ännu högre skatter än för närvarande skapar tillväxt i ekono-
min? Det hade varit konstigt om man inte kunnat åstadkomma en viss be-
gränsad men fortfarande alltför låg tillväxttakt i ekonomin när man genom-
förde en rekorddevalvering på 16 % 1982, knappt ett år efter det att den då-
varande regeringen 1981 genomförde en devalvering på 10%. Det var en
nedskrivning av den svenska kronan på ungefär 26 %. Det är klart att det i
samband med den internationella konjunkturuppgång som startade i USA
och Storbritannien fanns möjligheter för Sverige - och dessa möjligheter ut-
nyttjades - att hänga på. Men det skedde till priset av att man inte vidtog
några andra strukturåtgärder.
Det hjälpte inte att budgetunderskottet tillfälligt rättades till när vi nu på
nytt har ett accelererande budgetunderskott, och det underskottet ökar i en
mycket snabbare takt än tidigare därför att ni inte vidtog nödvändiga åtgär-
der. Det är viktigt att påpeka detta.
Det är alldeles uppenbart att regeringen för en politik som syftar till ökad
tillväxt. Den enda kritik i sak som Lars Hedfors för fram mot skatteförslagen
är att de, som han säger, inte är finansierade. I den budgetproposition som
regeringen presenterar kl. 10.00 den 10 januari kommer de skatteförslag
som hittills har lagts fram liksom de skatteförslag som kan komma att läggas
fram att vara finansierade till sista öret. Det kan jag försäkra Lars Hedfors.
Olika åtgärder, som i sig leder till högre produktivitet, kommer att vidtas.
Vi kanske därför kan bortse från resonemanget om finansiering. Har Lars
Hedfors några andra sakinvändningar mot att skattetrycket sänks för att öka
tillväxten?
Vi ger oss på boendekostnaderna, säger Lars Hedfors. Det säger han som
representant för det parti som åren 1987-1989 lät byggkostnaderna stiga
med mer än dubbelt så mycket som konsumentprisindex. Ni försökte dölja
kostnadsstegringen genom ökade subventioner. Ni har sett till att svenska
folket inte bara betalar sina hyror direkt, utan ni ger också 50 miljarder i
olika former av subventioner. Det är en orimlig ordning som vi måste rätta
till.
Lars Hedfors säger att det skall byggas 40 000 lägenheter om året. Är det
verkligen hans mening? Anser socialdemokraterna att vi, trots att så många
lägenheter står tomma, skall bygga 40 000 nya om året för att kunna ge ut
mer pengar i subventioner?
Anf. 176 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Nu återkommer Bo Lundgren med det oförsiktiga talet om
det höga skattetrycket i Sverige internationellt sett och att kapitalbeskatt-
ningen är så hög. Det finns analyser, säger Bo Lundgren, som visar detta.
Varför hemlighåller han dessa analyser? Varför finns de inte med i proposi-
tionen, som över huvud taget kännetecknas av ett slarv och ett hafs som vi i
skatteutskottet inte har upplevt på länge. Vad gäller kapitalbeskattningen
och dess storlek måste man också se till hur företagsbeskattningen är utfor-
mad i Sverige. Vi har en internationellt sett mycket gynnsam företagsbe-
skattning i landet. Det är något som verifieras av många företagsledare.
Percy Barnevik på ABB och Christer Zetterberg på Volvo säger att det på
nytt är ett gynnsamt skatteklimat i Sverige för investeringar och utveckling.
Slutligen påstår Bo Lundgren att vi socialdemokrater vill ha en högre
skatt. Vi har inte i den här debatten föreslagit ett högre skattetryck. Bo
Lundgren frågar också om ett högre skattetryck leder till tillväxt. Det gör
det kanske inte, men den sänkning av skattetrycket som ni föreslår leder de-
finitivt inte till någon tillväxt. Vi kan bara ta del av situationen i USA där
man under den senaste tioårsperioden konsekvent har gått in för att ge hög-
avlönade och kapitalägare skattefavörer. Inte har tillväxten ökat där.
Jag föreslår att Bo Lundgren studerar vad en av de mer framträdande
USA-ekonomerna, nämligen Paul Krugman, skriver. Han har mycket tydligt
visat att den politiken inte ger någon tillväxt. Det är fel väg att gå. Inte heller
det borgerliga förslaget, om det genomförs, kommer att ge någon tillväxt.
Dessutom är det djupt orättvist att gynna kapitalägare och höginkomstta-
gare med en sänkning av förmögenhetsskatten samt arvs- och gåvoskatten.
Samtidigt försämrar man möjligheterna för ”vanliga” människor att försörja
sig. Det blir ett kallt och hårt samhälle som den borgerliga regeringen skapar
genom bl.a. sin skattepolitik. Klyftorna mellan olika samhällsgrupper ökar.
Tro mig, Bo Lundgren! Ett sådant samhälle är inte trevligt att leva i för nå-
gon, inte ens för dem som gynnas av skattesänkningar på kapital.
Låt mig ännu en gång fråga Bo Lundgren: Hur tänker ni finansiera ert
skatteförslag? Ingen har ännu sett något förslag till finansiering, och ingen
tror på vad ni säger i den delen. Marknaden gör det inte, därför att den vet
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
131
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
132
att motsättningarna i den borgerliga regeringen är så stora att det blir svårig-
heter att genomföra besparingsförslagen. Det är motsättningar i försvarspo-
litiken, i fråga om presstödet, beträffande sjukförsäkringen osv. Tala om hur
ni skall klara av besparingarna i det klimatet!
Anf. 177 Statsrådet BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Det är ingen som hemlighåller några analyser. Vi skulle na-
turligtvis i budgetpropositionen kunna lämna en förteckning på skattelittera-
tur som finns tillgänglig och som man rimligen bör ta del av. Det är rapporter
från olika svenska forskningsinstitut och rapporter och skrifter från olika ut-
ländska forskningsinstitut. Eftersom jag vet att Lars Hedfors följer skattede-
batten rent allmänt förutsätter jag att han är medveten om det som är all-
mängiltigt och känt vad gäller skatteanalys.
Propositionen, som är utarbetad av mycket kompetent och skicklig perso-
nal på skatteavdelningen i finansdepartementet, kännetecknas alls inte av
vare sig slarv eller hafs. Det är en genomarbetad och tekniskt tillräckligt bra
produkt för att också Lars Hedfors skulle kunna acceptera den, om han hade
tillräcklig klarsyn och insåg att det behövs skatteförändringar för att få fart
på svensk ekonomi.
Det kommer inte att vara det ringaste problem att finansiera våra skatte-
förslag. Redan i den proposition som presenterades denna höst har vi anvisat
en del av finansieringen. Vi har också redovisat exempelvis förändringar i
sjukförsäkringssystemet som kommer att leda till förutom produktivitetsför-
bättringar också ett utrymme för skattesänkningar. Dessa kommer vi fullt ut
att redovisa i budgetpropositionen den 10 januari.
Jag håller med Lars Hedfors om att företagsbeskattningen i Sverige är all-
deles utmärkt. Möjligen kan det bero på att den är utformad enligt de princi-
per som angavs i en moderat partimotion i januari 1985. Då talade vi faktiskt
om att man borde sänka skattesatsen för bolagen ned till 30 %, slopa investe-
ringsfondssystemet och göra ytterligare en del begränsningar. Det var krav
som jag drev tvärsigenom i företagsskatteutredningens arbete, även när vi
diskuterade kassaflödeskatter och mycket annat. Vi har alltså en bra före-
tagsbeskattning. Den bygger på idéer som vi moderater helt ställer upp på,
även om man kan diskutera enskildheter. Men summan av kapitalbeskatt-
ningen är betydligt högre i Sverige än i andra länder.
Vad tror Lars Hedfors att det beror på att framgångsrika företagsledare,
utan namns nämnande, har lämnat Sverige? Är det klimatet här, eller kan
det möjligen vara skatteklimatet? Det är naturligtvis det senare. Den höga
förmögenhetsbeskattningen och den extremt höga gåvo- och arvsbeskatt-
ningen, betydligt högre än i exempelvis Danmark och Norge, har gjort sitt
till. Med det nuvarande förslaget från regeringen kommer vi ned på ungefär
samma nivå som man har i Danmark och Norge.
Hur ser det då ut i dag? Socialdemokraterna har haft chansen under nio
år. Vad har ni åstadkommit, och hur ser det ekonomiska läget ut nu? Hur är
det med tillväxten, som både Lars Hedfors och jag tycker är central och vik-
tig? Har vi någon tillväxt i ekonomin? Nej, det har vi inte. Vi har inte ens en
nolltillväxt, utan en negativ tillväxt. Produktionen minskar. Självklart kom-
mer enskilda människor att känna av detta, eftersom en socialdemokratisk
regering har fört den politik som skapat en negativ tillväxt och förorsakat en
minskad produktion. Det kan vi inte göra något åt annat än att föra en politik
som syftar till att vända utvecklingen. Det gäller att se till att vi inte får en
allt större arbetslöshet. Trots att det tar tid måste vi vända den tragiska ar-
betslöshetsutvecklingen. Det kan bara ske genom att vi skapar bättre förut-
sättningar för framför allt mindre och medelstora företag men också för
andra företag. Men socialdemokraterna säger på varje punkt nej till de möj-
ligheter som finns att skapa förutsättningar för tillväxt.
Förste vice talmannen anmälde att Lars Hedfors anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 178 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Statsrådet Lundgren sade att jag tillhör skattehöjarpar-
tierna. Det gör jag inte. I dag har vi en skattekvot på ungefär 55 %. Vänster-
partiets målsättning i budgetarbetet är att Sverige bör ha kvar denna skatte-
kvot under 1992. Det betyder således ingen skattehöjning.
Även jag uppehöll mig länge i mitt anförande vid behovet av tillväxt. Det
är helt riktigt att det behövs en tillväxt. Statsrådet Bo Lundgren tog ett ex-
empel. Jag har också ett exempel. Om vi antar att BNP ökar med 2% per
år, vilket är ett rimligt antagande, kan vi sänka skattetrycket med 10 procent-
enheter fram till sekelskiftet. Det är utmärkt. Det förutsätter att utgifterna
ligger still. Men det är en sak.
Statsrådet Bo Lundgren liknade mig vid en löpare som startar på samma
utgångspunkt som andra, nämligen med behovet av tillväxt. Han säger att
jag sedan bryter loppet. Ja, det gör jag. Jag vill inte följa med i det spår som
Bo Lundgren drar upp med ofinansierade skattesänkningar. Det loppet bry-
ter jag givetvis. Jag vill råda statsrådet att i det här loppet inte bete sig som
om han är ute på ett slags orientering där man kan strunta i vilken ordning
man tar kontrollerna i. I så fall går det snett i idrottsutövandet. Man kan inte
ta skattesänkningen först och sedan låta det gå som det går med finansie-
ringen efter hand. Då irrar man runt i den här banan, och det blir inget gott
resultat.
Nu säger statsrådet att han skall finansiera. Jag tror honom på hans ord.
Men frågan är hur, det är det som är problemet. I går hörde vi ett annat
statsråd, fru Wibble, säga att 666 kr. i månaden skall man finansiera när det
gäller ett hushåll med två barn och man och fru. Det är ganska mycket. Fi-
nansieringsformerna, t.ex. karensdagarna, ger upphov till fördelningsprob-
lem. Vi får fördelningsspänningar. Som jag sade i mitt tidigare anförande har
vi nu inflationen något så när under kontroll. Om vi har en dålig fördelnings-
politik brister alla lojaliteter, och vi kommer att få en våldsam huggsexa år
1993. Då går det som jag sade i mitt tidigare anförande åt pipan med infla-
tionsbekämpningen. Den brasa som man förbereder kan bli mycket farlig.
Det kan bli en präriebrand vad gäller inflationen. Vi får då ingen kontroll
över budgetunderskotten, vi får räntechocker och inflation. Då är man rent
av tillbaka i det gamla stagflationssyndromet. Det vore anmärkningsvärt att
återvända dit. De flesta länder har tagit sig därifrån.
Regeringen borde visa näringslivet att det finns fasta spelregler. Det skall
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
133
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
134
inte bli några stimulanser via skattesänkningar. Den nuvarande moderata
partiledaren citerade produktivitetsdelegationen och sade att den är ett stöd
för moderat politik. Men vad sade Klas Eklund? Jo, han sade att inte strävar
näringslivet efter produktivitet. Det strävar efter lönsamhet, en asfalterad
väg framåt. Den vägen skall inte statsrådet bereda med ofinansierade skatte-
sänkningar, inte heller med finansierade.
Anf. 179 Statsrådet BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Produktivitetsdelegationen visar att skattetaket måste sän-
kas på vissa områden, bl.a. när det gäller kapitalbeskattningen. Det är ett
viktigt och centralt område. Andra områden, som vi kan lämna därhän för
tillfället, nämns också.
Det är i och för sig intressant att föra en debatt med Lars Bäckström. Han
inser att för att få tillväxt måste man kanske göra någonting. Det räcker inte
bara med att låta bli att göra någonting över huvud taget. Vi har i dag pro-
blem med en obefintlig, negativ tillväxt. Där ser vi resultatet av den socialde-
mokratiska politiken. Den håller alltså inte.
Vi anvisar vägen. Vi vill förbättra produktivitetsmöjligheterna genom för-
ändringar i transfereringssystemet. Det skapar utrymme för de skattesänk-
ningar som exempelvis produktivitetsdelegationen anser vara nödvändiga.
Det är bra.
Vad vill vänsterpartiet göra egentligen? Återigen har vi fått kritik från
Lars Bäckströms sida. Han talar om att problemet är att det är fråga om ofi-
nansierade skattesänkningar. Det är inte fråga om ofinansierade skattesänk-
ningar. Det gäller skattesänkningar som är fullt ut finansierade. De är dess-
utom finansierade genom åtgärder som i sig själva innebär att tillväxtens för-
utsättningar ökar. Vi får en dubbelverkande effekt. Då kan vi få en tillväxt.
Det är viktigt att komma ihåg att Lars Bäckström och jag är överens om
att vi måste sänka kapitalbeskattningen. Lars Bäckström talar om fördel-
ningspolitiken. Fördelningspolitik är emellertid något som vi bör diskutera
utifrån ett övergripande perspektiv. Vi måste se till att man i dag tar ett an-
svar för dem som blir arbetslösa. Den viktigaste fördelningspolitiska åtgär-
den är nog att hjälpa dem som inte längre har ett jobb, så att de klarar sig
ekonomiskt och så snart som möjligt får ett nytt jobb. Vi måste då ha tillväxt
i ekonomin och genomföra de produktivitetsförbättrade åtgärderna och
skattesänkningarna. Det är nödvändigt. Om vi skall kunna undvika spän-
ningar mellan olika grupper måste vi ha tillväxt så att alla kan få en realtill-
växt av sina inkomster. Det får vi inte utan tillväxt. Då har vi egentligen ing-
enting nytt att fördela, och då får vi spänningar.
Vi kommer då tillbaka till frågan hur man skall få fart på tillväxten. Vi
har lagt fram förslag på utgiftssidan och inkomstsidan om avregleringar och
förenklingar som syftar till att få i gång ekonomin och öka tillväxten i ekono-
min. Socialdemokraterna säger att det inte är några problem och att man
inte skall göra något alls. Vänsterpartiet tvekar. Man går upp i startblocken
och inser sedan plötsligt att man har en vägg framför sig. Det är den mörka
väggen, socialismen, som fortfarande präglar vänsterpartiet. Man tycker att
man egentligen borde sänka skatter och rensa i transfereringssystemen, men
det kan man inte göra eftersom det strider mot ideologin. Det är Lars Bäck-
ströms dilemma. Han inservad som borde göras, men han är inte beredd att
lägga fram de förslagen.
Anf. 180 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jo, jag inservad som behöver göras, och jag har också redo-
visat alternativ till vad som måste göras. En av de saker som måste göras, är
att inte göra någonting - i den meningen att vi skall ge fasta spelregler för
löntagare och arbetsgivare. Det vore oerhört väsentligt, för då skulle man
veta att det nu inte återstår något annat än att satsa på produktivitetshöjande
åtgärder ute i företagen, på verkstadsgolven. Det blir ingen kavalleripatrull
från regering och riksdag som kommer att höja produktiviteten. Det kan inte
politiker göra. Det kan bara företagen göra. Det krävs då att man förnyar i
arbetslivet och skapar nya arbetsorganisationer. Vi politiker kan inte skapa
ökad produktivitet. Det skall folket i företagen göra. Men man skall inte hel-
ler trolla och påstå att man genom skattesänkningar kan göra detta. Då ska-
par man förväntningar ute i näringslivet på att politikerna väl ordnar saken
som vanligt. Fasta spelregler är oerhört viktigt.
Jag håller med statsrådet om att det är utmärkt med avregleringar och att
man skall minska på monopol och kartellbildningar. Men varför lade ni t. ex.
ned konkursutredningen? Vi vet att man i dag arbetar med konkurser som
en medveten metod för att förstöra marknaden. Regeringen lade ned kon-
kursutredningen, som hade kunnat vara verksam. Ni har föranstaltat och in-
dikerat att ni tänker mjuka upp de förslag som lades från den utredning som
skulle stärka konkurrensen, konkurrensutredningen. Det finns mycket att
göra i det sammanhanget. Men när man stimulerar dessa krafter måste man
hela tiden utgå ifrån fördelningsaspekten för att hålla inflationen under kon-
troll. Den punkten missar ni på regeringssidan.
T.o.m. vissa krafter inom SAF inser att det är på det här sättet. I SAF-
tidningen skriver man om att karensdagarna gjorde danskarna sjukare.
Inom SAF finns t.o.m. människor som inser detta. En annan rubrik i SAF-
tidningen är: ”Nu måste företagen städas uppifrån”. Ja, företagen måste stä-
das uppifrån. Det gjorde man i Saab Automobil, och då höjde man produkti-
viteten. Man slutade vara en kravindustri och jobbade i och på verkstadsgol-
vet.
Kan Bo Lundgren säga ett definitivt nej till Svenska arbetsgivareföre-
ningen och tala om att det inte blir någon intern devalvering eller sänkta ar-
betsgivaravgiften med fyra fem procentenheter? Kan Bo Lundgren lova det?
Det vore oerhört välgörande när det gäller att visa att det nu råder fasta spel-
regler.
Anf. 181 Statsrådet BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Intern devalvering innebär att man sänker arbetsgivaravgif-
ten samtidigt som man höjer momsen. Det ger samma effekter som en deval-
vering, som höjer priserna i Sverige men sänker priserna utomlands på
svenska produkter. Någon sådan åtgärd är inte aktuell. Det är självklart att
det inte är så.
Lars Bäckström säger att det viktigaste är att inte göra något alls. Vad hän-
der om man inte gör något? Jo, då händer detsamma som har hänt under
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
135
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
136
ett antal år. Andra industrier än Volvo bestämmer sig då för att investera
utomlands. Volvo tillverkar eller sätter samman sin modell 850 i Belgien,
inte i Göteborgsområdet. Det är orimligt. Ett svenskt bilföretag borde rimli-
gen jobba i Sverige.
Det som händer om man inte gör någonting är att allt fler entreprenörer i
Sverige, liksom de som startade Tetrapak eller Ikea, bosätter sig med sitt
kunnande utanför Sveriges gränser. Det är fullkomligt orimligt att vi skall ha
det så. Då får vi fortsatta problem. Då hjälper det inte med att på ett eller
annat sätt reglera inom Sveriges gränser. Vi måste skapa bättre förutsätt-
ningar för tillväxt. Det tror jag de allra flesta i Sverige i dag inser.
Då måste vi vidta vissa åtgärder. Vi måste göra förändringar i de offentliga
utgifterna så att vi får en bättre produktivitetsutveckling. Vi måste göra för-
ändringar i den offentliga sektorns verksamhet genom effektiviseringar, så
att vi inte tränger ut resurser från investeringar i näringslivet. Vi måste avre-
glera ekonomin. Vi måste skapa utrymme - vilket vi gör - genom effektivise-
ring i offentlig sektor och förändringarna av transfereringarna för strategiskt
viktiga skattesänkningar som är inriktade på att förbättra tillväxtmöjlighe-
terna. Det måste kunna bli så att en person som har en idé och vill utveckla
den i Sverige och är beredd att satsa tid och pengar för att göra det, eftersom
det kan löna sig, så att han kan få njuta av att ha lyckats bygga upp ett företag
som inte bara ger staten skatteintäkter från vederbörande utan också från
alla dem som får jobb i företaget. Det är den typen av förutsättningar vi
måste skapa. Vi måste ta bort diskrimineringen av småföretagare på många
områden.
När det sedan gäller fördelningspolitiken är det självklart att i ett land med
tillväxt är det de svagaste som gynnas i första hand. I ett land med tillväxt
kan vi klara arbetslösheten. Vi slipper situationen som när en god vän till
mig ringde i dag och säger: Jag blev arbetslös i går, jag fick reda på att jag
inte har något jobb längre. Det är inte en speciellt rolig situation. Det kan
också hända en ledamot av riksdagen, och det är inte roligt då heller, även
om det är väljarnas utslag och man vet förutsättningarna.
Detta är allvarligt. Den viktigaste fördelningsåtgärd vi skulle kunna enas
om att vidta är att få i gång tillväxten, så att vi på sikt kan dra ned arbetslös-
heten och ge både gamla och unga trygga jobb. Det klarar vi bara genom att
göra någonting, bl.a. sänka skatterna.
Förste vice talmannen anmälde att Lars Bäckström anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 182 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Alla är vi medvetna om att vi måste ta ut skatt för att finan-
siera den gemensamma sektorn som utför en rad uppgifter som ingen av oss
är beredd att avstå ifrån. Vi vet samtidigt att all beskattning innebär ingrepp
i ekonomins funktionssätt. Det finns skatter/avgifter som medvetet utformas
för att styra i en bestämd riktning. Energiskatterna skall, utöver att vara en
inkomstkälla för staten, främja effektivare energianvändning och övergång
till förnybar energi. Denna styrning kan innebära vissa kostnadsökningar i
dag, men bättre miljö och ekonomi på litet sikt.
Det finns också skatter som mycket markant verkar direkt hämmande på
en positiv ekonomisk utveckling. I skatteutskottets betänkande om ”Skatte-
politik för tillväxt” finns ett flertal förslag som reducerar eller avskaffar skat-
ter som har stor negativ effekt på den ekonomiska utvecklingen. Jag skall
redovisa ett par exempel.
Skogsvårdsavgiften kom en gång till för att finansiera bidrag till en förbätt-
rad skogsvård. Den var då sannolikt ett användbart medel för att främja
skogsbruket i stora delar av Sverige. Efter hand har återföringen av skogs-
vårdsavgiften till näringen blivit alltmer marginell och i södra Sverige utan
praktisk effekt. Skogsvårdsavgiften har därmed övergått till en ren straffbe-
skattning av Sveriges viktigaste naturtillgång och i särklass viktigaste export-
vara. Skogsvårdsavgiften höjer kostnaden för 40% av Sveriges nettoexport
och alla förstår vilken negativ effekt detta har i nuvarande konjunkturläge.
Skogsvårdsavgiften är både orättvis och produktionshämmande och måste
därför avskaffas vilket också sker i två steg. Detta innebär bifall till ett
mycket gammalt centerkrav.
De flesta småföretagare har inga större förmögenheter, utan kämpar in-
tensivt för att uppnå rimlig lönsamhet och undvika alltför stor skuldbelast-
ning. Med denna utgångspunkt kan det synas märkligt att lägga så stor vikt
vid att avskaffa förmögenhetsskatten på arbetande kapital i småföretagen.
För småföretagarna är det av största vikt att ha rimlig tillgång på eget kapi-
tal. Det ger stabilitet och möjlighet till utveckling och anpassning. Det är
sannolikt så att inget kapital är mer nyttigt i produktionen än det som finns
i producerande småföretag. Att då ”brandskatta” detta - med en förmögen-
hetsskatt som inte är avdragbar och därför kräver flerdubbelt uttag ur företa-
get för att kunna betalas - är en mycket dålig affär för staten och inte i
svenska folkets intresse. Även denna åtgärd är ett gammalt centerkrav som
jag med tillfredsställelse i dag ser genomfört.
Den allmänna sänkningen av förmögenhetsskatten, gåvo- och arvsskatten
är också åtgärder som syftar till att få mer arbetande kapital kvar i Sverige
och öka möjligheterna för fysiska personer att på rimliga villkor överlåta
företag till nästa generation. Vad detta betyder i ökad sysselsättning och ef-
fektivare produktion är självklart inte lätt att bestämt förutse, men att effek-
terna blir positiva är uppenbart.
Samtidigt är det också uppenbart att de som är rika har de största förde-
larna av dessa åtgärder. Utnyttjas dessa fördelar rätt så kommer dock alla
att ha fördel av detta genom ökad sysselsättning och en ökad och effektivare
produktion.
En åtgärd som skapat en betydande debatt är sänkningen av kapitalbe-
skattningen från 30 % till 25 % den 1 januari 1993. Många av oss har ännu
inte vant oss vid den helt fria kapitalmarknaden och vad detta innebär i ökad
rörlighet av kapitalet. Av de tre traditionella produktionsfaktorerna, natur-
tillgångar, arbete och kapital så är kapitalet det mest rörliga. Arbetskraft har
kulturella bindningar, beroende av bostäder och infrastruktur. Det finns be-
tydande trösklar för arbetskraftens rörlighet, och det finns många skäl för
att inte medvetet sänka dessa. Naturtillgångarna kan i princip inte flyttas
utan att det i samband med exploateringen och den flyttningen innebär
ökade kostnader. Kapital kan däremot röra sig med ljusets hastighet via
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
138
avancerade elektroniska system. Makten över kapitalet är starkt koncentre-
rad, och ett litet land är mera en sprattelgubbe, där någon annan drar i snö-
ret, än den som mot gällande lönsamhetsbegrepp kan styra kapitalström-
marna. Det kan sägas och tyckas mycket om både denna totala rörlighet av
kapitalet och maktkoncentrationen över kapitalet, men har vi ansvar för
framtiden så måste vi se till att Sverige blir ett bra land för arbetande kapital.
Sparandet i Sverige måste öka för att vi skall få balans i Sveriges utrikesaf-
färer. Den sänkta kapitalbeskattningen främjar sparande och minskar lön-
samheten i att låna. Detta stämmer väl med centerns idéer, men samtidigt
innebär det stora belastningar för många vanliga människor med begränsade
resurser som tvingas att lånefinansiera t.ex. sin bostad. Dessa problem måste
noga beaktas, och en rättvis fördelningspolitik är viktig inte bara ur rättvise-
synpunkt, utan också för att klara en låg inflation och en viss reallöneutveck-
ling trots låga lönelyft. Det är viktigt att i den samlade skattepolitiken ta hän-
syn till alla dessa viktiga funktioner.
Jag skulle också besvara en fråga. Lars Hedfors saknade angreppen från
vänster från centern.
Jag vill bara uppmana Lars Hedfors att också fundera över att han nu spe-
lar liksom på en annan planhalva än före valet, och det kräver en helt annor-
lunda prestation från centerns sida för att lyckas med dessa vänsterangrepp.
Lars Hedfors har kanske inte helt tänkt bort detta, men det är den nya situa-
tionen som ändå gör det betydligt svårare.
Det är självklart att centern har precis samma ståndpunkter nu som före
valet. Det vore oss fjärran att driva två sorters politik. Men det är också lika
uppenbart att man i ett regeringssamarbete måste både ge och ta. Sedan vi
har drivit vår fråga måste vi också vara beredda på att ge och stå för regering-
ens politik. Det innebär att vi inte lika tydligt, inte lika entydigt, i varje läge
kan redovisa våra ståndpunkter. Men de finns där, och vi gör vad vi kan för
att påverka politiken i den riktningen. Det kan Lars Hedfors lita på.
Anf. 183 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Jag blir något konfunderad över Ivar Franzéns senaste inlägg
i debatten. Han säger att centern har precis samma ståndpunkt nu som före
valet. Men trots detta röstar centern uppenbarligen tvärtemot ståndpunkten
som man hade före valet. Det man tycker och de principer man har ställt upp
på före valet är alltså inte viktiga för centern längre. Nu är det viktigare att
gå in i den moderata skattefållan. Jag måste säga att det bör vara ganska
genant för Ivar Franzén och centern att på det viset frångå heliga principer.
Jag har inte hört ett ljud från Ivar Franzén när det gäller vårt förslag om
brytpunkten, som han själv - jag såg och hörde det i Sveriges Television -
tyckte var ett bra förslag men som han ändå röstar emot här i riksdagen.
Folkpartisterna brukar anklagas för att vara kluvna, och jag undrar vad cen-
terpartisterna är. Det verkar vara rena schizofrenin, för att klippa till rejält.
Sedan talar sig Ivar Franzén också varm för ökad tillväxt och ökad syssel-
sättning. Men på vilket sätt leder den proposition som vi behandlar i dag till
ökad tillväxt? Det är faktiskt precis tvärtom - det visar konjunkturinstitutets
senaste rapport. Seriösa, vetenskapliga undersökningar visar också att den
här typen av skattesänkningar, av förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskat-
ten samt kapitalinkomstbeskattningen, inte leder till någon tillväxt. Detta
faktum att man ger några få välbärgade människor skattesänkningar, på vil-
ket sätt leder det till tillväxt? Det som möjligen kan leda till tillväxt är en
beskattning som är så pass förmånlig för företagandet att folk finner det in-
tressant att investera. Det är precis det vi har i Sverige i dag.
Anf. 184 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Jag ägnade större delen av mitt anförande åt att visa på hur
vi har fått igenom en rad principiellt viktiga centerkrav. Jag tyckte att det var
det bästa svaret på Lars Hedfors upprepade anklagelser för att vi ger upp.
Det är inte så. Man måste både ge och ta. Och lika väl som moderaterna har
fått svälja en hel del som de inte helhjärtat applåderar måste givetvis också
centern göra detta. Jag ser inte någon kluvenhet i detta, utan det är sakpoli-
tik. Vi har fått med mycket av det som vi anser är viktigt.
Jag har också försökt förklara hur vi ser på dessa skattesänkningar, som
av naturnödvändighet, på samma sätt som de marginalskattesänkningar som
Lars Hedfors har medverkat till, i första hand gynnar dem som tjänar mera.
Det är precis samma problematik för er, Lars Hedfors, som för oss när vi
skall göra dessa ställningstaganden. Men det gäller självfallet att väga sam-
man effekterna.
Jag har också försökt att ganska klart beskriva vad som krävs av oss för att
vi skall behålla ett arbetande kapital i Sverige. Utan det är all vår kunskap
och allt vårt arbete allvarligt handikappat, och det kan vi inte ta ansvar för
inför framtiden.
Sedan tyckte jag att det var litet underligt att kräva att en proposition,
innan man har beslutat om den, skall ha gett mycket klara och tydliga utslag
i konjunkturinstitutets rapport. Såvitt jag vet tar man bara med beslutade
åtgärder i sitt underlag-så har jag uppfattat konjunkturinstitutets föredrag-
ningar. Det är kanske att begära litet för mycket, Lars Hedfors, att vi skall
kunna uttolka resultaten innan beslutet är fattat.
Anf. 185 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Om jag inte tar alldeles fel så finns förslagen om boendet,
kommunerna och människors minskade möjligheter att konsumera inräk-
nade i konjunkturinstitutets rapport.
Ivar Franzén säger, litet patetiskt, att centerpartisterna minsann har fått
med en hel del av sina förslag i den här propositionen. Jag skulle vilja vara
litet biblisk och säga att detta möjligen är smulor från den rike mannens
bord. Det är moderat skattepolitik och ingenting annat som ni får ställa upp
på.
När det gäller den rättvisa skattepolitiken vill jag fråga: Tycker Ivar Fran-
zén att det är rättvist att en löntagarfamilj med två barn förlorar 3 000 kr. per
år, som ett resultat av avskaffandet av skattereduktionen på fackförenings-
avgiften, fördubblad ersättning till arbetslöshetsförsäkringen och en senare-
läggning av höjningen av barnbidraget? Samtidigt tjänar en person som har
en förmögenhet på 40 milj.kr. genom det här förslaget 0,6-1,2 milj.kr. per
år - det beror litet på inkomstförhållandena i övrigt.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
139
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
140
Tycker Ivar Franzén att detta är en rättvis fördelningspolitik, som han kan
ställa upp på och som han försvarade före valet?
Anf. 186 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Det är självfallet inte särskilt svårt att hitta motstående ex-
empel där både Lars Hedfors och jag kan säga att det icke tycks vara rättvist.
Men kapitalbeskattningen är en fråga som kräver en hel del förklaring och
information.
Om det inte finns tillräckligt med arbetande kapital till rimlig kostnad
kommer kanske den här tvåbarnsfamiljen att höra till de arbetslösa, vilket
är betydligt värre än dessa andra åtgärder som vidtas. En ökad sysselsätt-
ning, en rimlig produktionsökning, en god hushållning med resurser - den
helheten är mycket viktig för att det skall kunna skapas tillgångar som kan
fördelas på ett rättvist sätt.
Jag tror att det leder litet fel, Lars Hedfors, att binda sig vid de enskilda
exemplen och fråga om detta är rättvist eller inte rättvist. Det är fråga om
vad den samlade politiken leder till, vilka möjligheter tvåbarnsfamiljen suc-
cessivt får i en bättre situation, genom de uppoffringar som vi alla måste
bära. Tyvärr blir det de vanliga människorna som drabbas hårdare i detta
skede, men förhoppningsvis kommer de - och inte bara centern - senare att
få de stora, smakliga smulorna, som kommer att vara till gagn.
Jag tror att hela centern står bakom mig när jag säger att våra ambitioner
när det gäller fördelningspolitiken på intet sätt har blivit mindre. Vi försöker
se helheten och jobba för att den totala politiken skall bli sådan - det ser vi
som vår uppgift - att den vanliga svenska familjen får det bättre efter hand.
Men då måste vi verkligen arbeta oss fram till de resultat som krävs för detta.
Förste vice talmannen anmälde att Lars Hedfors anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 187 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Vi har tidigare här i dag diskuterat småföretagens omedel-
bara behov av exempelvis riskkapitalförsörjning. Vi i Ny Demokrati tror
inte att det räcker med de tidigare traditionella lånemöjligheter som här har
varit på tapeten: Utvecklingsfonden, Småföretagarfonden och riskkapital-
bolagen. Inte heller EKH-lånen tror vi kommer att täcka de behov som
finns. Vi tror på lösningar som skulle ytterligare motivera och stimulera
främst alla de entreprenörer och företagare som vi vill se inom service- och
tjänstesektorn, inte minst inom den offentliga förvaltningen. Dessa företag
har inte många anställda, men de kommer att bli väldigt många förhopp-
ningsvis.
Tidigare i debatten har vi till olika företrädare för regeringen fört fram
dessa tankegångar. Men vi framhärdar. Vi vill återigen upprepa de möjlighe-
ter som regeringen tydligen ställer sig kallsinnig till att ytterligare utreda. Vi
har då föreslagit att regeringen snabbutreder flera skattelättnader. Det gäller
exempelvis kvittningsmöjligheten, dvs. att den som bedriver näringsverk-
samhet med tjänsteinkomst får kvitta ett eventuellt underskott i näringsverk-
samheten mot tjänsteinkomsten.
För att stimulera till investeringar föreslår vi att företagen skall få rätt att
avsätta hälften av vinsten till en reservfond, som sedan kan användas när
en större investering behöver genomföras. Detta skulle minska företagens
beroende av bankerna, inte minst i dagens situation då bankerna stenhårt
drar in krediterna. Visavi just småföretagen är detta en intressant lösning.
Sj älvständighet och möjlighet till egenfinansiering är viktiga faktorer för ent-
reprenörer och småföretagare.
Ytterligare ett sätt att stimulera småföretagarinitiativet är att medge av-
dragsrätt för ekonomiska satsningar i eget företag, speciellt inom service-
och tjänstesektorn. Där har man stora problem med att få fram riskkapital
från banker och finansinstitut. Genom att medge avdrag i den privata dekla-
rationen för satsningar i det egna fåmansbolaget, skulle man på ett enkelt
sätt lösa problemet med riskvilligt kapital till våra tusentals småföretag.
Vi kan bara hoppas att vi med våra förslag kan få regeringen att ta tag i
dessa uppslagsändar. De tre förslag som jag här har framfört ligger med i de
yrkanden som Peter Kling tidigare har ställt beträffande vår motion N16,
yrkandena 1, 2 och 6.
Anf. 188 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Med anledning av det senaste anförandet vill jag redovisa att
regeringen, som framgår av den proposition som nu behandlas, för närva-
rande arbetar med ytterligare förbättringar när det gäller de mindre och me-
delstora företagens kapitalförsörjning och arbetssituation rent allmänt sett.
En grundläggande förutsättning måste dock vara att det vi talar om är före-
tag som normalt kommer att kunna uppfylla lönsamhetskravet, dvs. kan ge
den avkastning av arbete och av investerat kapital som är motiverad och som
gör att man av sig själv driver företaget. Ett problem kan vara t.ex. att man
har så liten vinst vid en igångsättning att man inte kan finansiera verksamhe-
ten fullt ut. Det kan vara svårt att finansiera den kreditmässigt. Det kan vara
en lång utvecklingsperiod, som gör att risken är större och det blir svårt att
finansiera verksamheten.
Alla dessa saker diskuteras och utreds för närvarande inom departemen-
tet, bl.a. kvittning av underskott, vilket jag tidigare har nämnt i kammaren.
Det är viktigt att komma ihåg att sådana förslag kommer, dessutom förslag
som syftar till att egenföretagarnas konsolideringsmöjligheter förbättras
jämfört med aktiebolagens och att deras kapitalavkastning inte drabbas av
en arbetsinkomstbeskattning utan just av en kapitalbeskattning.
Anf. 189 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Kan skatteministern här möjligen antyda hur dessa tanke-
gångar ligger förankrade i tiden? När kan man emotse konkreta förslag, som
just tar fasta på den typ av småföretagsamhet som jag här har talat om?
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattepolitik för
tillväxt
Anf. 190 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Under 1992.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 15 §.)
141
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Inkomst av tjänst
142
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1991/92:SkU8 Inkomst av tjänst (prop. 1991/92:48).
Kammaren biföll förste vice talmannens förslag om att betänkandet skulle
avgöras efter endast en bordläggning.
Anf. 191 ANITA JOHANSSON (s):
Herr talman! I propositionen föreslås att skattereduktion för fackföre-
ningsavgifter avskaffas av principiella och statsfinansiella skäl. Enligt propo-
sitionen är det av samma skäl motiverat att arbetsgivarnas kostnader för or-
ganisationsverksamheten tas bort, men detta avser regeringen att åter-
komma till under våren 1992. Tydligen har den borgerliga regeringen inga
betänkligheter att försämra för vanligt folk. När det gäller arbetsgivarna så
tassar man i ullstrumporna.
Vi socialdemokrater anser att löntagarnas fackliga avgifter har ett direkt
samband med tjänsten. Lagstiftningen på arbetsmarknaden har medfört
ökade uppgifter för löntagarnas fackliga organisationer, vilket i sin tur har
lett till höjning av medlemsavgifterna. Det är så, Filip Fridolfsson, att förde-
lar av den fackliga verksamheten omfattar alla arbetstagare. Och jag tycker
att det är bra att vi har starka parter på arbetsmarknaden.
När det gäller arbetsgivarnas fackliga kostnader anser vi - i motsats till vad
som anförs i propositionen - att det skulle strida mot gällande principer att
vägra avdrag för företagens avgifter till organisationer som har till uppgift att
bevaka deras intressen i egenskap av arbetsgivare. I samband med tidigare
utredningsarbete har man dessutom konstaterat att ett avskaffande av av-
dragsrätten för arbetsgivarna skulle medföra avgränsningsproblem och
andra svårigheter i den praktiska tillämpningen. Den av regeringen före-
slagna ordningen innebär därför att man riskerar att snart vara tillbaka i ett
system med en skattemässig favorisering av arbetsgivarnas fackliga kostna-
der. En sådan ordning kan givetvis inte accepteras.
Regeringen har uppmärksammat dessa problem utan att precisera hur de
skall kunna klaras. Regeringens förslag om en slopad avdragsrätt för arbets-
givare och löntagare, som enligt vår uppfattning är illa underbyggt och prin-
cipiellt felaktigt, borde i alla fall ha presenterats vid ett och samma tillfälle,
Filip Fridolfsson.
När det gäller de statsfinansiella effekterna av förslaget bör dessa bedö-
mas mot bakgrund av de fördelningspolitiska och statsfinansiella effekterna
av de olika förslag som regeringen har lagt fram. Regeringen har föreslagit
betydande skattesänkningar, vilket vi har hört här under en lång stund, för
höginkomsttagare och hushåll med stora förmögenheter. Dessa skattesänk-
ningar skall bl.a. finansieras med det slopade fackavdraget för vanliga med-
lemmar. För en heltidsarbetande fackligt ansluten industriarbetare innebär
regeringens förslag en skattehöjning med ca 620 kr. per år. I ljuset av dessa
och andra försämringar, inte minst av den sociala välfärden, framstår det slo-
pade fackavdraget som en helt oacceptabel omfördelning till löntagarnas
nackdel. Det var synd att inte moderaterna i valrörelsen talade om dessa
skattehöjningar.
Herr talman! Jag vill nämna några ord om förmånsbeskattningen. Vi har
i ett särskilt yttrande pekat på några problem i förmånsbeskattningen. Lik-
formigheten och neutraliteten i skattesystemet har ökat, och vi har fått en
effektivare beskattning. Men, som Anita Modin har framfört i en motion,
vissa detaljer i de nya reglerna om beskattning av förmåner i tjänst har dock
medfört diskutabla effekter.
Tillämpningen av reglerna för förmånsbeskattningen har ibland medfört
svårbegripliga konsekvenser. Reglerna har också påverkat sysselsättningen
bl.a. i restaurangbranschen.
Herr talman! Det står i propositionen och i utskottets betänkande att
denna fråga skall tas upp vid en översyn. Vi avvaktar denna översyn.
Till sist vill jag säga något om frequent flyer-rabatterna. Jag vet att denna
fråga har varit under behandling i finansdepartementet, men Bo Lundgren
saknade tydligen modet att lägga fram förslaget. I stället snickrades det ihop
en fyrpartimotion med Rolf Clarkson som första namn.
Herr talman! Mycket har jag varit med om under mina tolv år i detta hus,
men detta tar nog priset.
Bakgrunden är att ett utländskt flygbolag erbjuder sina resenärer ett slags
trohetsrabatt, som innebär att resenärerna belönas med ett antal poäng varje
gång de väljer att flyga med samma bolag. Ett visst antal hopsamlade poäng
medför sedan att resenären kan få flygresa, hotellrum, hyrbil eller annan för-
mån gratis eller till rabatterat pris i samband med semestern. Jag ser att herr
talmannen ser fundersam ut, och det har jag också varit.
Riksskatterverket har helt riktigt uppgivit att en förmån av detta slag är
skattepliktig om den grundar sig på tjänsteresor som arbetsgivaren har beta-
lat.
Jag tycker att detta förslag är både stötande och utmanande. Det är en
förmån till maktelitens olika grupper. Det här förslaget tar priset. Det är ett
grundskott mot skattereformens bärande principer om likformig skatt på lön
och andra ersättningar.
Kontrollproblem för utländska flygbolag kan givetvis inte vara ett tillräck-
ligt starkt skäl för skattefrihet. Samma argument skulle kunna användas för
andra typer av inkomster och förmåner, t.ex. lön från utländska arbetsgi-
vare.
Förslaget kommer, Filip Fridolfsson, att leda till omfattande smittoeffek-
ter. Vem kan efter detta motstå skattelättnader för andra löneförmåner,
vilka kan motiveras på liknande sätt.
Dessa skattelättnader är inte heller någon lösning på de företagsekono-
miska problem som SAS för tillfället har.
Jag tycker, herr talman, att detta är borgerlig politik i sin prydno.
I samma betänkande tar ni ifrån vanliga arbetare skattereduktionen för
fackföreningsavgiften, 620 kr., och ger direktörer och andra jetsetmänniskor
skattefria förmåner. Jag säger som Fabian Månsson: Vet hut, vet sjufalt hut!
Med det anförda yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Inkomst av tjänst
143
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Inkomst av tjänst
144
Anf. 192 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Föregående talare har argumenterat väl och utförligt kring
dessa frågor. Jag skall därför fatta mig tämligen kort.
Vi från vänsterpartiet ansluter oss till de reservationer som är avgivna av
socialdemokraterna. Vi ställer oss även bakom det särskilda yttrande som
finns i betänkandet.
Jag vill dock göra några korta kommentarer. Avdragsrätten för fackföre-
ningsavgifter har nyligen reducerats. Den gången lade vänsterpartiet fram
förslag som innebar att reduktionen inte blev fullt så kraftig.
Denna avdragsrätt infördes för att skapa symmetri mot att arbetsgivarsi-
dan hade denna avdragsrätt. Nu skall man skapa symmetri genom att ta bort
den för bägge parter. Symmetrin är viktig i detta sammanhang, och den var
det när denna avdragsrätt infördes, eftersom vi vet att arbetsgivarsidan an-
vände en stor del av medlemsavgifterna till att bedriva ett oerhört påkostat
s.k. informationsarbete och opinionsskapande arbete för allmänpolitiska
ståndpunkter. Det är bl.a. en av orsakerna till att vi i dag har de nuvarande
majoritetsförhållandena i riksdagen.
Men när man i nuvarande läge säger att denna rätt skall tas bort för bägge
parter - behovet är kanske inte lika stort för arbetsgivarna nu när de har
fått det som de vill - hade det varit rimligt att avskaffa den för bägge parter
samtidigt. Men det gör man inte.
I Svenska arbetsgivareföreningens tidning står det att det är oklart hur frå-
gan om avdrag för avgift till arbetsgivarorganisation skall lösas. Det sägs vi-
dare att besked kommer att lämnas tidigast sommaren 1992. Och hur lagför-
slaget då kommer att se ut vet ingen.
I denna kammare vet vi alltså inte i dag om det kommer att skapas en fak-
tisk symmetri eller inte. Det är höljt i dunkel tills vi har sett förslagen. Därför
är det orimligt att fatta ett beslut som innebär att man tar bort denna av-
dragsrätt för den ena sidan. Samtidigt säger man: Hur vi gör med den andra
sidan får vi se.
Vissa delar av arbetsgivarnas avgifter kommer även i fortsättningen att
vara avdragsgilla. Om det kommer att råda likformighet eller inte beror på
hur dessa gränsdragningar kommer att göras.
Anita Johansson har redan sagt att detta sker, med mycket osäkra och hal-
tande argument, i ett fördelningspolitiskt sammanhang då man sänker skat-
ter i storleksordningen 6 miljarder för förmögna och för företag. Och man
kan inte se några påtagliga effekter på tillväxten i ekonomin. Samtidigt fi-
nansieras det med åtgärder som slår mot hushållen. Det är då det blir oac-
ceptabelt.
Jag vill även säga något om frequent flyer-rabatterna. Och jag tycker att
kammarens ledamöter bör observera att lagrådet i sitt protokoll anför många
betänkligheter mot åtgärderna. Jag citerar ur lagrådets protokoll:
”Lagrådet kan inte underlåta att i detta sammanhang erinra om att ett av
huvudsyftena med den just genomförda skattereformen varit att åstad-
komma att beskattningen av arbetsinkomster blir neutral---.”
Man kan nog säga att det är ett politiskt ställningstagande som ligger utan-
för lagrådets kompetensområde.
Intressantare är kanske vad lagrådet skriver om brottsbalkens regler om
mutbrott och bestickning. Lagrådet indikerar klart att man i detta samman-
hang rör sig i utmarkerna av vad som kan vara acceptabelt. Lagrådet skriver:
”Det kan visa sig nödvändigt att vidta särskilda åtgärder, bl.a. inom den
offentliga sektorn, för att säkerställa att systemet får en från olika synpunk-
ter acceptabel tillämpning. Det är emellertid knappast en uppgift för skatte-
lagstiftningen att i det nu aktuella hänseendet svara för gränsdragningen
mellan vad som är acceptabelt och otillbörligt. Å andra sidan är det enligt
lagrådets mening viktigt att skattefrihetsregeln inte ges en sådan utformning
att den kan ge intryck av att lagstiftaren på detta område lämnat sitt godkän-
nande till förfaranden som är angripbara enligt brottsbalkens och marknads-
föringslagens regelsystem.”
Detta är anmärkningsvärt. Och jag tror, herr talman, att om statstjänste-
män började utnyttja frequent flyer-rabatter, skulle det nog kunna handla
om att de går över gränsen när det gäller bestickning och mutbrott. Men
detta skall tydligen kunna tillämpas inom andra samhällssektorer. Då tror
jag att man har gått för långt. Därför bör kammaren bifalla den socialdemo-
kratiska reservationen i detta avseende.
Slutligen vill jag ta upp måltidssubventionerna. När kammaren fattade be-
slut om detta sade vänsterpartiet att det är rimligt att någon typ av skattesub-
vention vidmakthålls för att man skall upprätthålla att de anställda kan äta
lunch på arbetsplatserna. Vi kommer att återkomma till denna fråga i sam-
band med allmänna motionstiden och vid andra överväganden.
Anf. 193 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! I kväll i denna debatt, i detta nu, debuterar jag som talesman
i ett skatteutskottsärende. Jag är ju inte ny i riksdagen, men jag är ny i skatte-
utskottet. Därför känns det litet högtidligt i kväll.
Men jag upplever en annan sak också. Under många år har jag talat för
motioner och reservationer. Jag har gjort det under årtionden. I dag talar jag
för ett regeringsförslag, och jag trivs med att vara på den segrande sidan.
Eftersom jag befinner mig i en politisk församling, skall jag göra deklaratio-
nen att jag hoppas att vi får ha en borgerlig regering i framtiden i det här
landet och att ”sossarna” skall sitta på oppositionsbänken. Det är bäst för
landet om vi får ha det så.
Så till mitt verkliga ärende i talarstolen. Jag skall säga några ord om det
aktuella betänkandet, nämligen skatteutskottets betänkande nr 8. Frågan
har rubricerats Inkomst av tjänst.
Jag skall först säga några ord om avdragsrätten för avgifter till fackför-
eningar. Den här frågan är inte ny. Man kan få en känsla av att de som har
varit uppe tidigare är nästan chockerade över att regeringen har lagt ett så-
dant förslag. Den här frågan har vi i riksdagen diskuterat år efter år. Frågan
är inte ny.
Vi moderater har deklarerat vår uppfattning och har menat på att skatte-
avdrag för sådana avgifter är principiellt fel. I propositionen framgår det att
det är en grundläggande princip att kostnader för föreningsavgifter inte skall
beaktas vid beskattningen, dvs. att avdrag inte skall medges. Det har vi sagt.
Mera dramatiskt är det inte, men det är ett tungt vägande skäl för att under-
stryka propositionens riktighet på den punkten.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Inkomst av tjänst
145
10 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 48
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Inkomst av tjänst
Sedan finns det irritation över att regeringen inte har lagt något förslag vad
gäller företagens avgifter. Men det står klart och tydligt att förslag angående
avgifter för företagen kommer under våren 1992. Så Anita Johansson och
Lars Bäckström kan vara lugna. Ta det bara lugnt. På den punkten skall jäm-
ställdhet råda.
Jag tror att jag skall sluta med argumenteringen på den här punkten. Det
här räcker även för replikskiftet. Jag kommer att säga samma sak där.
Sedan finns det en nyhet i debatten. I propositionen förs den finansiella
delen fram. Det handlar om att spara in drygt 1 miljard kronor. I förra
veckan var socialdemokraten Bo Forslund uppe i en debatt. Han var i elden.
Jag lyssnade till debatten, och jag tyckte att det som sades var sensationellt.
Jag läste sedan i snabbprotokollet vad han sade. Han sade att socialdemo-
kraterna har ett ekonomiskt ansvar även i opposition. Utgifterna skall finan-
sieras. Det är en hederskod för socialdemokraterna.
Det låter väldigt fint när man säger så. Jag tycker att vi borde tänka på det
när vi diskuterar den här frågan.
Jag skall inte säga så mycket om det särskilda yttrandet om förmånsbe-
skattningen. Tre motionärer har väckt en motion om knöligheterna i för-
månsbeskattningen av lunchsubventioner. Här har socialdemokraterna i ut-
skottet varit inne på att lägga en reservation. Men de vek sig när de såg vilken
bra skrivning det var i propositionen och i utskottets betänkande. De är här
redan bönhörda. Likafullt avger de ett särskilt yttrande som är nästan iden-
tiskt innehållsmässigt med vad som sägs i utskottsbetänkandet. Det här är
helt onödigt och utgör en slags profilering som man inte behöver bry sig om.
Det framgår redan av utskottets skrivning.
Nu sprack mina noteringar på grund av Anita Johanssons utfall i frågan
om frequent flyer-rabatterna. Hon tappade besinningen.
Den här frågan har varit litet besvärlig att handlägga. Vi har lagt ner stor
omsorg på att lösa denna fråga. Det märkliga är att socialdemokraterna har
varit inne på att acceptera detta i långa stycken.
Sedan kom remissvaret från lagrådet. Det är vi i majoriteten som begärt
remissen - inte socialdemokraterna.
Vi har nu läst och läst. Men slutsatsen av detta är, att lagrådet ger oss ett
förslag till lagstiftning. Det skulle inte lagrådet göra om man där ansåg att
detta förslag i grunden är fel. Det begriper väl varenda riksdagsman. Jag
trodde det. Men tydligen gör inte Anita Johansson det.
Anita Johansson sade att hon hade varit med om en hel del under sina 12
år i riksdagen. Men det här tar priset. Då har inte Anita Johansson varit med
om mycket.
Själva grundmeningen med vår uppbackning av Rolf Clarksons och de öv-
riga motionärernas motion är omtanken om SAS. SAS klarar inte konkur-
rensen utan denna möjlighet att liksom alla andra flygbolag få ge denna tro-
hetsrabatt. Det har klart deklarerats att SAS existens står på spel. Flera
hundratals, kanske tusentals, människor kan bli arbetslösa. Då säger Anita
Johansson att en del förmögna människor kan vinna eller tjäna på att de kan
få resa då och då.
Herr talman! På den här punkten har vi moderater också rätt. Vi är måna
146
om en stor mängd arbetstillfällen som riskerar att försvinna. Vi slår vakt om
dem. Vi gör det inom lagens ram.
Jag skall sluta nu. Jag har blivit för långrandig.
Men jag vill understryka för riksdagens ledamöter, ni som sitter i kamma-
ren och ni som kanske tittar på intern-TV, att vi har till 100 % uppfyllt lagrå-
dets förslag till hur skrivningen skall se ut så att man är ”vit” på den punkten.
Jag skall inte citera. Det här kan ledamöterna själv läsa.
Herr talman! Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på reservatio-
nen.
Det här var mitt inlägg, och jag är klar för repliker i bänken.
Anf. 194 ANITA JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag kanske borde ha hälsat Filip Fridolfsson välkommen till
skattedebatterna. Ursäkta att jag glömde det, men vi har känt varandra så
länge. Välkommen till skattedebatterna här i kammaren.
Till skillnad mot Filip Fridolfsson hoppas jag verkligen att Saida, sierskan
i Café Sundsvall, Umeå, Luleå eller vad det heter, får rätt i att den här rege-
ringen kommer att avgå kring påsktiden 1992.
Jag håller med om det Bo Forslund sade i debatten förra veckan, att vi har
ansvar i vårt parti. Vi gör ingen överfinansierad budget, utan vi tar ansvar
krona för krona. Däremot försöker vi att föra en fördelningspolitik som he-
ter duga. Vi gör inte det ni har gjort denna svarta onsdag i Sveriges riksdag.
Jag kallar den här onsdagen oerhört svart: löntagarfonder, utförsäljning av
statliga företag, skattereduktionen, skattesänkningar för de rika osv. Men
från vanliga löntagare skall man, Filip Fridolfsson ta 1 miljard kronor, och
man tänker inte tala om hur man på motsvarande sätt tänker göra när det
gäller arbetsgivaren. Så är det Filip Fridolfsson.
Det var bra att Filip Fridolfsson ändå sade att trohetsrabatterna var en
besvärlig fråga. Jag förstår inte på vad Filip Fridolfsson grundar föreställ-
ningen om att vi skulle anta det här förslaget. Det är en ren lögn som Filip
Fridolfsson framför i kammaren. Jag blev upprörd bara jag hörde talas om
detta. Jag kan för mitt liv inte ställa upp på att vi skall ge de här jetset-männi-
skorna ytterligare favörer i samhället.
Vi var faktiskt överens om i utskottet att vi skulle skicka den här eländiga
motionen till lagrådet. När jag sedan fick läsa lagrådets svar tänkte jag, att
nu tar de väl sitt förnuft till fånga. Jag skall inte trötta kammaren med att
citera ur lagrådets yttrande. Men jag kan hänvisa till det. Det är en mycket
spännande läsning. Jag kan också konstatera att den borgerliga majoriteten
inte tog ett dugg intryck av det lagrådet hade sagt.
Anf. 195 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Ledamoten Filip Fridolfsson sade att vi i oppositionen skulle
ta det lugnt. Nu gör väl aldrig en opposition det. Filip Fridolfsson vet att man
inte kan ta det alltför lugnt. Då får man aldrig glädjen av att sitta på andra
sidan, och den glädjen vill även jag få uppleva någon gång. Jag kan nog inte
ta det riktigt lugnt så länge vi har den här regeringen. Men jag är inte heller
jätteförskräckt, för en konstruktiv oppostion kan hindra en hel del.
Men att ta det lugnt var just vad vi ville att regeringen skulle göra och lösa
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Inkomst av tjänst
147
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Inkomst av tjänst
148
båda frågorna samtidigt, inte förivra sig och förila sig genom att ta fackföre-
ningsavgifterna först och sedan bida sin tid med arbetsgivarnas avgifter.
Hade regeringen tagit det litet lugnare och löst båda frågorna samtidigt,
hade kanske vi i oppositionen också kunnat ta det litet lugnare. Hade vi se-
dan fått förslaget mer fördelningspolitiskt riktigt är det möjligt att vi hade
kunnat acceptera lösningen i ett annat sammanhang.
Man säger i SAF-Tidningen att problemet för regeringen blir att fastställa
vad som är konfliktändamål och avdragsgill service och vad som är organisa-
tionskostnader. Just att vi inte vet hur regeringen kommer att lösa detta gör
att det finns risker för att man inte skapar symmetri.
Vad gäller frequent flyers kan jag kanske t.o.m. tycka att det av konkur-
rensskäl är rimligt att SAS delar ut sådana här rabatter. Jag är litet osäker
på den punkten. Men visst, vi måste kanske leva i den verkligheten ibland.
Men varför skall detta vara skattefritt? Det är det som är haken. Om man
delar ut rabatten till dem som åker tio eller fem gånger med samma flygbolag
kan vara okej. De får sig en gratisresa till Florida eller Yokohama. Det kan
väl vara trevligt för dem att få resa dit. Litet missunnsam är jag dock. Men
varför skall det vara skattefritt att resa gratis jorden runt? Det kan jag inte
förstå. Det tycker jag att Filip Fridolfsson skall förklara för mig. Kan han
det blir jag lugn, men jag är osäker på att Filip Fridolfsson kan det.
Anf. 196 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! När jag hörde en framstående socialdemokratisk taleskvinna
sätta sin tilltro till det en sierska, Saida, någonstans uppe i Norrlandssko-
garna, har sagt om att den här regeringen skall avgå vid påsk kommande år,
tar man sig för pannan. Vi tar mer seriöst på den här uppgiften än att an-
vända de argumenten i debatten. I varje fall gör jag det. Jag vill ha en saklig
sådan. Jag tror nämligen att svenska folket kommer att önska ha den här
regeringen kvar. Det är min absoluta uppfattning.
Sedan gör Anita Johansson en affär av att jag sade att detta var en besvär-
lig fråga. Det är väl inget fel i att jag har sagt det. Det var en besvärlig fråga.
Problemet innehöll en del ”knäckfrågor”. Men dem löste vi ju. Vi har väl
haft många frågor som har varit besvärligare än den här. Det vet Anita Jo-
hansson. Det var som om jag skulle vara ute på svag is när jag sade att det
här var en besvärlig fråga. Tvärtom visar det att vi är ett seriöst utskott, som
verkligen tar jobbet på allvar.
De olika principiella synpunkter vi har på den här frågan står klara för
Sveriges riksdag, dem känner vi till. Jag vill i varje fall understryka att moti-
vet för trohetsrabatterna, frequent flyers-rabatterna, är SAS möjlighet att
fortsätta som flygbolag. Det är huvudmotivet för detta. Vi menar att det
finns några som får en favör genom att de troget flyger med detta bolag.
Detta får man ta, när man följer lagrådets råd till 100 %.
Jag kan inte läsa upp hela utskottsbetänkandet, men jag kan ta tre rader.
Vi som är i majoritet skriver så här: ”Utskottet, som även i övrigt godtar
lagrådets synpunkter i dessa hänseenden,” - det har vi tidigare relaterat -
”utgår från att de av SAS planerade rabatterna kommer att utformas inom
ramen för de nu angivna principerna.” Det är alltså principer angivna av lag-
rådet. Vad begär ni mera? Jag fattar inte detta. När vi har ”köpt” lagrådets
uppmaning till punkt och pricka och vi tar lagrådets preciserade lagrådstext
till lagstiftning, då säger socialdemokraterna och vänsterpartisten Bäck-
ström att detta är skandal. Hut, sjufalt hut! Var det så Anita Johansson sade?
Anf. 197 ANITA JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag hoppas till skillnad från Filip Fridolfsson att den här re-
geringen snarast skall försvinna. Den här dagen, den svarta onsdagen i Sveri-
ges riksdag, visar verkligen vilken löntagarfientlig regering vi har fått.
Jag har kostat på mig att ringa runt till en del människor för att diskutera
frågan om trohetsrabatterna. Jag har bl.a. ringt till luftfartsverket. Jag skall
bara citera litet av det de säger:
”Internationell luftfart bygger på avtal mellan de olika länderna. I Sveri-
ges avtal med andra länder ingår att resevillkoren skall godkännas av luft-
fartsverket. Frequent flyer-rabatter är en del av prissystemet. Luftfartsver-
ket har inte godkänt sådana rabatter. Frågan har över huvud taget inte prö-
vats av verket.
Det kan också ifrågasättas om inte rabatter av detta slag strider mot mut-
lagstiftningen, marknadsföringslagen och konkurrenslagen.”
Det är för mig ganska viktiga ord, Filip Fridolfsson.
Till slut, herr talman, är det bara att konstatera att den här regeringen
skall sätta facket på svältkur. Allt har varit planerat och förberett. Egentli-
gen kan man bara gratulera Svenska arbetsgivareföreningen och Dagens Ny-
heter. Jag tror det var Lars Bäckström som nämnde tidigare att det var lilla
julafton för SAF. Man skulle kanske hitta ännu större ord för vad som kom-
mer att hända den här dagen.
Anf. 198 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Väldigt kort en fråga till Filip Fridolfsson om frequent flyer-
rabatter. Anser Filip Fridolfsson att statstjänstemän, t.ex. riksdagens tjäns-
temän, skall kunna utnyttja dessa rabatter? Det kan vara upplysande att få
svar på den frågan.
Det är riktigt att man från moderat sida genast såg till att försvaga facket.
Dagens beslut kan bidra till det. Med den stigande arbetslöshet som nu är på
gång söker sig å andra sidan människorna till fackföreningarna i alla fall. Jag
tycker att man skall värna om fackföreningar och organisationer på bägge
sidor av arbetslivet. Det är viktigt för balansen i samhället.
Anf. 199 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Den fråga som Anita Johansson ställde om frequent flyer-
rabatter visste jag skulle komma, så jag har svar på den frågan också. Om
luftfartsverket skulle ha framgång med sin synpunkt att detta är fel, då drab-
bas inte bara SAS utan alla andra, och då är konkurrensneutraliteten åter-
ställd. Då är det inga problem. Det har ingenting med lagstiftning att göra.
Lars Bäckström frågade om frequent flyer-rabatter för riksdagsmän. Om
vi, vilket vi naturligtvis skall göra, följer lagrådets riktlinjer skall uppgifter
om dessa gå via riksdagens förvaltningskontor. Kontoret skall alltså veta om
dem. Lagrådets påpekande är ju att alla sådana fria resor skall gå via arbets-
givaren. Riksdagens förvaltningskontor uppfyller alltså lagrådets krav, för
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Inkomst av tjänst
149
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skatt på etanol,
m.m.
150
förvaltningskontoret vet vilka riksdagsmän som är ute och flyger eftersom vi
flyger så mycket. Vetskapen om detta är hundraprocentig.
Därmed, herr talman, tror jag att jag har klarat av alla meddebattörer.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 15 §.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1991/92:SkU6 Skatt på etanol, m.m. (prop. 1991/92:67).
Anf. 200 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Det är i princip ett enigt utskott som tar två viktiga delsteg
som innebär en mer miljöanpassad beskattning. När riksdagen beslutar att
befria etanolen från skatt då den används för ren etanoldrift av motorfordon,
är det ett steg i rätt riktning för en bättre miljö och för principen att biobräns-
len skall vara skattefria.
Det hade självklart varit bra om riksdagen redan nu kunnat skattebefria
all biobaserad drivmedelsetanol och därmed främja en mer massiv satsning
på förnybara bränslen, men det stora budgetunderskottet lägger hinder i vä-
gen för detta. Det är viktigt att komma ihåg att man alltid måste ta första
steget innan man tar det andra. Det är bättre med ett steg i rätt riktning, som
kan utgöra grunden för kommande steg, än att ställa så omfattande krav att
ingenting händer. Stillastående blir då ofta lika med tillbakagång.
Utskottet gör en tydlig markering av viljan att gå vidare i sin kommentar
till centermotionen av Lennart Daléus och Elving Andersson. Utskottet
konstaterar att direktiven till biobränslekommissionen ger uttryck för en
uppfattning om biobränslenas betydelse som väl överensstämmer med den
uppfattning som förs fram i centermotionen. Därför förutsätter utskottet att
regeringen kommer att beakta de synpunkter som framförs i motionen utan
något särskilt uttalande av riksdagen.
Vindkraften är förnybar och miljövänlig energi. Förnybar energi är fram-
tidens energi. God miljö är av stort värde. Det finns en bred enighet i riksda-
gen om att ökad användning av förnybar energi är ett måste om vi skall
kunna begränsa utsläppen av koldioxid och andra s.k. växthusgaser.
När frågan om beskattningen av små och medelstora vindkraftverk be-
handlades i riksdagen våren 1991 var de ledamöter som konkret handlade
frågan överens om att vindkraftverk upp till 500 kW skall vara befriade från
- elskatt. Motiven är vindkraftens miljöfördelar och vikten av att öka använd-
ningen av förnybar energi. Eftersom elskatten är en konsumtionsskatt, krävs
någon form av återbetalning eller miljöbonus för att denna totala skattefri-
het skall kunna åstadkommas. Den enorma arbetsbelastningen under vår-
riksdagen gjorde att det inte fanns tid för att göra nödvändiga lagändringar.
Därför blev det en beställning till regeringen med ett uttalande där man inte
helt klart redogjorde för att skattefriheten även borde omfatta yrkesmässigt
distribuerad elström frän vindkraftverk. Regeringens förslag behöver därför
så småningom kompletteras.
I motionen Skl7 redovisar Harry Staaf och jag den komplettering som
krävs för att nå denna fullständiga skattefrihet. Nu pågår på regeringens
uppdrag en översyn av lagregler m.m. för den småskaliga vindkraftsproduk-
tionen. Det är därför ändamålsenligt, vilket utskottet också framhåller, att
frågan om återbetalning eller miljöbonus behandlas i detta sammanhang så
att riksdagen under våren får möjlighet att ta ställning till ett mer fullständigt
och väl berett förslag. Denna fråga har tagits upp i flera motioner.
I en meningsyttring från en suppleant redovisas förslag till den lagändring
som krävs för att åstadkomma återbetalning av elskatten som miljöbonus för
vindkraftsproducerad elström. Lagförslaget är, såvitt jag förstår, korrekt och
kunde ur den synpunkten utgöra underlag för riksdagens beslut. Samtidigt
finns det dock också andra aktuella lag- och regeländringar avseende t.ex.
transitering som berör den småskaliga vindkraftsproduktionen. Det är en
uppenbar fördel att samordna alla aktuella lag- och regeländringar som be-
rör den småskaliga vindkraftsproduktionen. Det är skälet till att jag i dag
yrkar avslag på meningsyttringen från suppleant.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hemställan i SkU6 och avslag
på meningsyttringen från suppleant.
Anf. 201 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! I Rolf L Nilsons frånvaro tar jag till orda i denna fråga. Rolf
L Nilson från vänsterpartiet har väckt en motion som jag har ställt mig
bakom i form av en meningsyttring. Ivar Franzén, som alldeles säkert vill
röra sig i samma riktning som vänsterpartiet, och det är helt korrekt, sade
att det är bättre att ta ett steg än inget alls. Det är naturligtvis helt riktigt.
Nu kan det diskuteras om det ens är fråga om att det är ett helt steg som
tas. Visserligen rör det sig, som en berömd tänkare har sagt, men det är tvek-
samt om det rör sig om ett helt steg.
I den meningsyttring som vi från vänsterpartiet har, har vi sagt att dagens
vindkraftverk är så pass lönsamma att det räcker med en skattelättnad, en
miljöbonus på ungefär 20 öre/kWh, för att man skall få till stånd ett effekti-
vare utnyttjande av vindkraften.
Det första steget bör vara att vindkraftsproducerad el tillförs en miljöbo-
nus på 7,2 öre/kWh.
Ett andra steg bör vara att regeringen återkommer med ett förslag om mil-
jöbonus som komplettering till elskattebefrielsen, så att den totala miljöbo-
nusen blir 20 Öre/kWh.
Det är dessa två steg som vi vill ta. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till
den meningsyttring av suppleant som finns fogad till skatteutskottets betän-
kande nr 6.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 15 §.)
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skatt på etanol,
m. m.
151
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattetillägg
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1991/92:SkU7 Skattetillägg (prop. 1991/92:43).
Anf. 202 BRUNO POROMAA (s):
Herr talman! Till grund för regeringens proposition om skattetillägg m.m.
har legat den tidigare socialdemokratiska regeringens promemoria benämnd
Några frågor om skattetillägg m.m.
Om den nuvarande regeringen utan egna tillägg eller förändringar hade
följt promemorian, hade det för vårt vidkommande kanske inte funnits an-
ledning foga några reservationer till detta betänkande. Vi är dock beredda
att acceptera vissa av förändringarna, såsom t.ex. att fyllnadsinbetalning av
preliminär skatt får ske en månad senare än vad som är fallet i dag utan att
kvarskatteavgift tas ut.
Den här förändringen innebär för statskassan visserligen en ränteförlust
på drygt 50 milj.kr., som man väl från regeringen, i likhet med så mycket
annat, kommer att tillskriva det konto som ni kallar ”den tidigare socialde-
mokratiska regeringens ansvarslösa ekonomiska politik”. Främsta skälet till
att vi kan godta denna förändring är riksskatteverkets bärande synpunkt på
att det för riksskatteverket är en omöjlighet att sända ut informationsmate-
rial till de skattskyldiga före den 18 januari. Man föredrar i stället att datu-
met för fyllnadsinbetalning fastställs till den 18 februari.
Herr talman! Vi socialdemokrater har vid skilda tillfällen varit kritiska,
inte bara mot innehållet i propositionerna som lagts fram under hösten. Ef-
fekterna på statsbudgeten har varit synnerligen ytligt belysta. Här föreslås
bl.a. en ytterligare förlängning och framför allt en utvidgning av reglerna om
ett lägre preliminärskatteuttag. Effekterna anges som obetydliga i proposi-
tionen, och det skulle vara intressant att veta var gränsen för obetydliga ef-
fekter går. Det här kommer också att medföra att man årligen får göra be-
dömningar och antaganden med hänsyn tagen till den ekonomiska utveck-
lingen.
Regeringen föreslår också en ny befrielsegrund när det gäller skattetillägg
och andra sanktionsavgifter. Enligt vårt förmenande finns det redan i dag
vida möjligheter att medge befrielse. Regeringens förslag bidrar till en ännu
större osäkerhet om reglernas tillämpning, och framför allt kan de på sikt
medföra att enskilda skattskyldiga bedöms olika, vilket skulle vara mycket
olyckligt. Vi har också i stort sett samma invändningar mot regeringens för-
slag om eftertaxering. Det här kommer att medföra att den preventiva bety-
delsen av risken att råka ut för eftertaxering minskar. Reglerna förenklas
inte heller, och principen att skatt skall fastställas så likformigt och riktigt
som möjligt kommer att åsidosättas.
I propositionen aviseras det också om tillsättande av utredning som skall
leda till att den enskildes rättssäkerhet förbättras. På det området har
mycket gjorts av den tidigare socialdemokratiska regeringen, och vill ni till-
sätta en ny utredning, motsätter vi oss inte detta, men då vill vi i gengäld att
152
man verkligen beaktar behovet av ytterligare förenklingar och också vikten
av att skattemyndigheterna kan bedriva en effektiv kontrollverksamhet.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till de tre reservationer som
är fogade till detta betänkande.
Anf. 203 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Till skatteutskottets betänkande nr 7 har vänsterpartiet fogat
en meningsyttring. I andra frågor har vi ställt oss bakom den s.k. general-
klausulen mot skatteflykt. Vi anser att den fyller en viktig funktion i lagstift-
ningen, och att detta lagutrymme kan bidra till att begränsa skatteflykt och
skatteundandragande. Denna ståndpunkt har den borgerliga sidan absolut
inte delat. Man har sagt att det inte går att ha lagar med så vid tillämpning.
I det här betänkandet hänvisar dock de borgerliga till en del lagparagrafer
med vida tillämpningsområden. Man skall nog vara försiktig med oprecisa
lagparagrafer, men ibiand kan sådana behövas. Generalklausulen behövs
som en preventiv åtgärd mot avancerat skatteundandragande och avancerad
skatteflykt. Men har man den åsikten bör man också inse att det finns fall då
den skattskyldige drabbas på ett obilligt sätt.
Det fanns ett fall där en metallarbetare eftertaxerades tio år efter det att
händelsen hade ägt rum. Han hade uppgivit sina traktamenten och gjort sina
avdrag. Sedan blev han som den ende i arbetslaget eftertaxerad och riske-
rade att förlora sin villafastighet. Sådana fall är uppenbart stötande och där
kan det behövas ett slags ”nödbromsparagrafer”. Därför har vi i vår me-
ningsyttring uttalat att ”rättssäkerheten för den skattskyldige kan å andra
sidan i vissa fall behöva stärkas, t.ex. i vad avser möjligheten till eftergift av
skattetillägg samt förusättningarna för eftertaxering”.
Vi hade varit beredda att tillstyrka propositionens förslag i den del som
handlar om eftertaxering, efterbeskattning och efterprövning, att sådant inte
får ske om ett beslut skulle framstå som uppenbart oskäligt. Men man måste
dra gränserna någonstans.
I betänkandet och i propositionen nämns ett fall där detta borde kunna
tillämpas: I propositionen anges t.ex. att det skulle vara uppenbart oskäligt
”att en intäkt som tidigare allmänt ansetts ej vara skattepliktig efter avgö-
rande av regeringsrätten bedömts vara skattepliktig”. En sådan tolkning av
begreppet ”uppenbart oskälig”, att en dom fallit i regeringsrätten, kan vi inte
biträda, för det är inte ”uppenbart oskäligt” att regeringsrätten har fällt ett
utslag, utan då börjar det likna skäligt.
Av dessa skäl och med hänvisning till vad som har anförts i reservation 2
biträder vänsterpartiet reservationerna från socialdemokraterna i detta av-
seende. Vi ansluter oss även till de ståndpunkter som redovisas och den hem-
ställan som föreslås i reservation 3. För övrigt har Bruno Poromaa tidigare
argumenterat på ett sätt som jag i det stora hela kan ansluta mig till.
Om man på någon punkt hade formulerat sig litet mer stringent, hade vi
kunnat stödja delen vad gäller eftertaxering, men det kan vi inte nu såsom
betänkandet är utformat.
Anf. 204 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! I det betänkande vi nu debatterar behandlas regeringens
proposition 1991/92:43. Regeringen föreslår i denna proposition dels några
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattetillägg
153
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattetillägg
154
anpassningar av gällande lagstiftning till skattereformen, dels några upp-
mjukningar av bestämmelserna.
Anpassningarna har sin utgångspunkt i bl.a. de förändringar av inkomst-
slagen som genomfördes i skattereformen. Uppmjukningarna har sin ut-
gångspunkt i den skillnad i synen på skattebetalarnas ställning inför staten,
som ofta har kommit fram vid debatter mellan de socialistiska och de icke-
socialistiska partierna i riksdagen. Denna skillnad kommer nu till uttryck i
att förslagen läggs fram när socialdemokraterna har försatts i opposition.
Utskottet är pä en del punkter enigt. Beroende på den pressade tidssitua-
tionen avstår jag från att gå in på alla förslagen.
Vi menar att förslagen är ganska naturliga. Ett förslag går t.ex. ut på att
skattetillägg skall utgå med 20 % i stället för 40 % när det handlar om perio-
diseringsfel, dvs. att den skattskyldige inte har haft för avsikt att undandra
sig beskattning utan bara har haft en annan uppfattning om till vilket år in-
komsterna borde hänföras.
Det som socialdemokraterna inte har kunnat acceptera är att fyrpartirege-
ringen föreslår att skattetillägg inte skall få påföras och att eftertaxering inte
skall få utföras om det framstår som uppenbart oskäligt. Socialdemokraterna
och vänsterpartiet tycker alltså att man både skall kunna eftertaxera och ta
ut skattetillägg, även om det framstår som uppenbart oskäligt. Det är i san-
ning ett mycket underligt men för all del också ett upplysande ställningsta-
gande.
Så vida lagparagrafer kan man inte ha, sade Lars Bäckström. Men om man
hade kunnat förutse de situationer i vilka ett sådant här behov skulle uppstå
hade man självfallet kunnat lagstifta direkt och räkna upp dem. Problemet
är ju att detta inte går.
Lars Bäckström invände också emot att det faktum att regeringsrätten be-
slutar att en transaktion som alltid tidigare varit skattefri helt plötsligt skall
vara skattepliktig skulle föranleda att man tillämpar den nya lagstiftningen.
Jag förstår inte vad som är så ohemult i detta. Om hela det svenska skatteeta-
blissemanget har ansett att en företeelse inte är skattepliktig, om den skatt-
skyldige har redovisat detta korrekt, deklarerat och lämnat alla uppgifter
och om skattemyndigheten har taxerat honom som om detta vore skattefritt,
kan det då verkligen vara skäligt att fem år senare eftertaxera vederbörande?
Jag tycker att detta var en ganska svag förklaring från Lars Bäckströms sida.
Jag menar att detta är ett i allra högsta grad angeläget fall, där det är alldeles
uppenbart att det behövs en ventil.
Socialdemokraterna och även vänsterpartiet har också invändningar då
det gäller uttaget av socialavgifter. Som framgått av Bruno Poromaas anför-
ande vill man återgå till det uttag av preliminärskatt för dem som har B-skatt
som gällde tidigare, dvs. 120 %. Detta motsvarar en årlig nominell inkomst-
ökning på 10 %. Jag kan förstå att socialdemokraterna envisades med att ta
ut en sådan kraftigt förhöjd preliminärskatt när man satt i regeringsställning.
Man lät ju både inflation och löner rusa i väg helt okontrollerat. Vi har en
litet annorlunda syn på detta, och denna låter vi komma till uttryck genom
att vi sänker uttaget till 110%.
Jag skulle faktiskt, herr talman, vilja fråga Bruno Poromaa vad han skulle
säga om förvaltningskontoret helt plötsligt började ta ut 10 % högre prelimi-
närskatt på riksdagsledamöternas löner varje år. Jag ställer frågan i hopp om
att göra det enklare för Poromaa att sätta sig in i skattebetalarnas situation.
Några ord om årsskiftesbetalningar. Förslaget i propositionen, som i den
här delen enhälligt har tillstyrkts av skatteutskottet, innebär att man fr.o.m.
den 1 januari 1992 inför en strikt tillämpning av kontantprincipen när det
gäller inkomst av tjänst. De nya reglerna går ut på att en inkomst eller utgift
anses belöpa på det inkomstår under vilket den blivit tillgänglig för lyftning
resp, utbetalats. Möjligheten att hänföra förskottslöner i slutet av december
till nästföljande år resp, efterskottslöner i början av januari till det före-
gående året slopas.
I fråga om årsskiftet 1991-1992 föreslås ingen särskild övergångsbestäm-
melse. Detta ger upphov till problem för vissa företag och anställda. Proble-
met gäller huvudsakligen större företag, som till ett stort antal anställda av-
ser att betala ut förskottslöner i slutet av december i år eller efterskottslöner
i början av januari nästa år. De härföretagen har räknat med att i sina rutiner
tillämpa de äldre bestämmelserna om årsskiftesbetalningar även vid det in-
stundande årsskiftet, och de har nu svårigheter att ställa om sina rutiner.
Det förslag till ändringar på denna punkt, som jag hoppas vid det här laget
har delats på ledamöternas bänkar, går ut på att den skattskyldige på begä-
ran skall få tillämpa äldre bestämmelser avseende årsskiftesinbetalningar i
anslutning till nästa årsskifte. En sådan begäran får anses ha blivit gjord i
och med att han eller hon i deklarationen nästa år anger årets inkomster
exkl. den berörda förskottslönen i december eller inkl, det efterskott som
uppburits i januari 1992. Någon förändring i LSK beträffande kontrollupp-
gifterna behövs inte.
Herr talman! Jag yrkar således bifall till skatteutskottets hemställan i be-
tänkande nr 7 med det ändringsförslag rörande årsskiftesbetalningar som nu
förhoppningsvis har delats på ledamöternas bänkar och som har följande ly-
delse:
6. beträffande lagförslagen att riksdagen med bifall till utskottets hemstäl-
lan i övrigt beslutar att ikraftträdandebestämmelsen till förslaget om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas fr.o.m. 1992 års
taxering.
I fråga om intäkter som uppburits och utgifter som erlagts i anslutning till
1. årsskiftet 1990-1991 gäller punkt 4 av anvisningarna till 41 § i dess ly-
delse den 30 juni 1990,
2. årsskiftet 1991 -1992 gäller punkt 4 av anvisningarna till 41 § i dess ly-
delse den 1 juli 1990, om den skattskyldige begär det.
Jag yrkar också avslag på samtliga reservationer och på meningsyttringen.
Anf. 205 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Jag sade att jag för vänsterpartiets del kunde överväga att
stödja förslaget om att man när en eftertaxering är uppenbart oskälig skall
kunna låta bli att göra denna. Men om t.ex. skattemyndigheten har drivit en
fråga till regeringsrätten, skattemyndigheten vinner i ärendet och det kon-
stateras att det är fråga om skattepliktig inkomst och att en eftertaxering
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattetillägg
155
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Skattetillägg
156
alltså skall ske, och det sedan - efter det att dom har fallit - ändå slutar med
att det i alla fall, trots domslutet, inte sker någon eftertaxering, skulle det
nog i allmänhetens ögon framstå som mycket underligt, ja rent av som en
uppenbart oskälig tillämpning av domslut och lagar. I det fallet, med en så-
dan vid tolkning av begreppet ”uppenbart oskälig” kan jag ej tillstyrka för-
slaget. Däremot gav jag ett annat exempel där jag menar att paragrafen
borde ha kunnat vara tillämplig.
Anf. 206 BRUNO POROMAA (s):
Herr talman! Kjell Johansson och de andra borgerliga ledamöterna använ-
der många gånger med viss förkärlek begreppen socialistiska och icke-socia-
listiska partier. Det gjorde Kjell Johansson också nu. Jag skulle vilja att de
nu, efter den s.k. svarta onsdagen, byter begrepp och kallar sig själva för
kapitalistiska partier, så kan vi kalla oss för icke-kapitalistiska partier.
Kjell Johansson frågade vad jag skulle säga om riksdagens förvaltnings-
kontor helt plötsligt skulle börja dra 120% i preliminärskatt i stället för
110%. Ni har ju nu genomdrivit så många förslag om ökad tillväxt. Ni tror
väl på era förslag? Nu kommer vi alla att tjäna mer än tidigare, och då finns
det väl ingen anledning att sänka preliminärskattenivån.
I övrigt vill jag, herr talman, tillstyrka det förslag som har delats ut i kam-
maren och Kjell Johanssons yrkande. Det yrkandet verifierar också det som
jag sade i mitt anförande, att regeringens propositioner - inte bara den här
utan också många andra - har varit hastverk. Det är propositioner med väl-
digt stora brister. Utskotten har - också vi inom skatteutskottet - fått göra
många förändringar även i andra betänkanden. Man har helt enkelt inte ana-
lyserat konsekvenser, och det har också funnits andra bristfälligheter.
Anf. 207 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! Om man förordar en uppräkning av preliminärskatteuttaget
med 120 % tror man inte på tillväxt - då tror man på inflation. Den signalen
vill vi inte ge. Skattereformen har till syfte att medge en vettig lönebildning
i vårt land och att stimulera till att hålla inflationen i schack. Vi räknar med
att detta skall ske.
Jag fick inget svar på frågan om riksdagsledamöternas löner. Detta är inte
i och för sig så konstigt. Vi kunde under många år inte övertyga er socialde-
mokrater om att det var oskäligt att sätta sista datumet för fyllnadsinbetal-
ningen till den 18 januari, trots att den skattskyldige då inte ens hade fått
sina inkomstuppgifter och trots att landets rörelseidkare då inte hade någon
som helst möjlighet att känna till sitt årsresultat. Kunde vi inte det, kan vi
naturligtvis inte övertyga er om detta heller.
Här talades det om en ränteförlust på 50 milj.kr. Ja, det går för er före en
anständig behandling av skattebetalarna. Det gör det inte för oss. Först när
riksskatteverket talat om att det här var omöjligt gav ni er.
Till Lars Bäckström vill jag säga följande. Det exempel som Lars Bäck-
ström anförde gällde att det plötsligt kom upp ett fall där man tidigare enligt
kutym eller etablerad praxis inte ansett att skattskyldighet förelåg. Då förut-
sätter jag att man inte heller kommer att tillämpa den här lagstiftningen. Det
står ingenstans att man skall göra det efter en dom. Det är fråga om en möj-
lighet när resultat annars framstår som uppenbart oskäligt, när man genom
alla år har haft en viss tolkning av lagen och helt plötsligt ändrar den utan att
den skattskyldige på minsta sätt har kunnat förutse det och när andra männi-
skor inte kommer att omfattas av den skattehöjning som blir resultatet. Då
blir det fråga om ett godtycke. För sådana fall tycker jag definitivt att man
bör kunna ha en sådan här ventil.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 15 §.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1991/92:SkU9 Reavinster på bostadsrätter (prop. 1991/92:54).
Anf. 208 GUNNAR NILSSON (s):
Herr talman! I det här aktuella betänkandet tillstyrker utskottsmajorite-
ten en proposition om slopande av den s.k. genomsynen i reglerna för rea-
vinstbeskattning av bostadsrätter. Avskaffandet av genomsynen avser såväl
huvudregeln som takregeln för vinstberäkning.
Regeln om genomsyn infördes i samband med skattereformen i avsikt att
skapa en likformig och neutral reavinstbeskattning för bostadsrätter och eg-
nahem.
Genomsyn innebär att bostadsrättsinnehavaren vid vinstberäkningen ef-
ter en försäljning skall ta upp, inte bara sin egen insats och erhållet vederlag
i vinstberäkningen utan även bostadsrättens andel av föreningens nettoskuld
eller nettoförmögenhet. Detta är en nödvändig förutsättning för att beskatt-
ningen av bostadsrätter skall bli likformig med den som gäller för bgnahem.
Regeln om genomsyn har dock utsatts för kritik för att den är alltför teore-
tisk, administrativt krånglig och svår att förstå för den enskilde bostadsrätts-
havaren. Med anledning av kritiken har den förra regeringen genomfört en
utredning om beskattningsfrågorna i boendet, där bl.a. genomsynsfrågan
analyserats.
Utredningen konstaterar att reglerna om genomsyn vid beräkning av rea-
vinst för bostadsrätter är principiellt riktiga och en förutsättning för att klara
en likformig beskattning av bostadsrätter och egnahem. Vid beräkning av
reavinst enligt huvudregeln, som gäller beräkningen av den faktiska vinsten,
är genomsynsreglerna emellertid komplicerade och i praktiken svåra att till-
lämpa.
Utredningen föreslog därför ett slopande av genomsyn vid tillämpningen
av huvudregeln. De problem som en slopad genomsyn kan leda till från kapi-
talbeskattningssynpunkt bör den sittande bostadsrättsvärdekommittén
kunna lösa inom ramen för sitt uppdrag. I denna del följer regeringen i pro-
positionen utredningens förslag, och vi tillstyrker också att genomsynen slo-
pas vid tillämpning av huvudregeln.
När det gäller takregeln, som innebär att vinsten beräknas som 30 alterna-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Reavinster på
bostadsrätter
157
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Reavinster på
bostadsrätter
tivt 60 % av vederlaget, anser vi i likhet med utredningen att det finns starka
skäl för att behålla genomsynen. Genomsynen är ett väsentligt inslag för att
klara den uttalade målsättningen om en enhetlig och likformig beskattning.
De tidigare nämnda beräkningssvårigheterna föreligger inte heller vid till-
lämpningen av takregeln, då det endast gäller att fastställa andelen av för-
eningens nettoskuld eller nettoförmögenhet vid försäljningstillfället.
Ett slopande av genomsynen i det här sammanhanget leder till stora orätt-
visor i bostadsbeskattningen med en betydligt förmånligare beskattning för
bostadsrätter än för egnahem.
Ett slopande av genomsynen vid huvudregeln beräknas medföra ett in-
komstbortfall på 20 milj.kr. under 1991 och bedöms därefter vara kostnads-
mässigt neutralt. Ett slopande av genomsynen vid takregeln ger däremot ett
årligt inkomstbortfall på 250 milj.kr.
Regeringen har i propositionen inte med ett ord berört hur detta inkomst-
bortfall skall finansieras. Det blir bara ytterligare ett i raden av ofinansierade
skatteförslag som regeringen lagt fram under hösten och som har skapat stor
oro för räntehöjningar och hot om sociala nedskärningar.
Man säger inte heller någonting om vilka effekter en sådan snedvridning
av likformigheten i skattesystemet kan förväntas ge eller hur man skall korri-
gera dem. Det enda regeringen uppnår med denna ofinansierade skattesänk-
ning är ett växande budgetunderskott, orättvisor och olikformighet i bo-
stadsbeskattningen och en uppluckring av bärande principer i skattesyste-
met.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen och avslag på utskottets
hemställan i motsvarande del.
Anf. 209 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! Det betänkande som vi nu diskuterar gäller regeringens pro-
position 1991/92:54 om att slopa genomsynsreglerna vid reavinstbeskatt-
ningen av bostadsrätter. Gunnar Nilsson har ganska väl redogjort för hur
reglerna fungerar.
Reglerna har utsatts för omfattande kritik. De har medfört omfattande
arbete både för föreningarna och för de skattskyldiga. Även om de varit teo-
retiskt riktiga har de av många uppfattats så, att man betalar skatt på för-
eningens skuld.
Propositionen har varit på remiss till bostadsutskottet, som yttrat sig över
den och därvid ansett att reglerna med rätta kritiserats för att de är svåra att
förstå och tillämpa. Bostadsutskottet tillstyrker att genomsynsreglerna slo-
pas både när det gäller huvudregeln och när det gäller takregeln.
I och med att genomsynsreglerna upphör återinförs tidigare gällande be-
stämmelser om avdragsrätt för kapitaltillskott.
Här föreslår utskottet ett tillägg i 26 § 4 mom. lagen om statlig inkomst-
skatt, som reglerar att kapitaltillskottet skall ha använts för ett bestämt för-
bättringsarbete för att det skall vara avdragsgillt.
De föreslagna bestämmelserna skall gälla vid 1992 års taxering med möj-
lighet för den skattskyldige att tillämpa gällande regler för skattskyldighet
som inträtt under 1991.
158
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan, som innebär bifall
till propositionen och avslag på motionen.
Anf. 210 GUNNAR NILSSON (s):
Herr talman! Jag förstår att Harry Staaf inte har läst utredningen om skat-
teregler för ny bostadsfinansiering m.m., Ds 1991:38. Jag kan rekommen-
dera den departementspromemorian för läsning. Vi har också tagit del av
kritiken när det gäller genomsynsreglerna. Vi har låtit utreda dem, och vi
har undanröjt svårigheterna. Utredningen anser att man bör behålla genom-
synen vid tillämpning av takreglerna.
Jag citerar följande rader ur utredningen för att klarlägga förhållandet yt-
terligare: ”Anledningen till detta är att genomsynen är principiellt riktig och
att de ovan redovisade praktiska komplikationerna inte föreligger när det
endast handlar om att bestämma nettoförmögenheten eller nettoskulden vid
försäljningstillfället.---En annan omständighet som talar för att behålla
genomsynen vid tillämpning av takreglerna är att dessa eljest skulle bli avse-
värt mer förmånliga än motsvarande regler för egnahem. Ett bibehållande
av genomsynen vid takregeln är också motiverat av att beskattningen skall
bli densamma i det fallet att en bostadsrätt avyttras för 100 000 kr. och skul-
dandelen är 1 milj.kr. och i det fallet att bostadsrätten avyttras för 1,1
milj.kr. och att skulden finns hos säljaren.” Det gäller således att slå vakt om
likformigheten i beskattningen.
För någon vecka sedan tog utskottsmajoriteten ett initiativ. Med åbero-
pande av likformigheten av beskattningen beredde man ägarna av andelslä-
genheter bättre avdragsmöjligheter. Varför finns inte detta rättvisepatos nu
när det gäller betydligt större grupper och där likformigheten i beskatt-
ningen hotas? Varför denna oförmåga och bristande pedagogiska ambition
när det gäller att försvara likformigheten och skattereformen i detta fall?
Anf. 211 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! Jag kan försäkra Gunnar Nilsson om att jag har tagit del av
utredningen om skatteregler för ny bostadsfinansiering. Det är riktigt att den
utredningen inte föreslår att genomsynsreglerna skall tas bort vid takregeln.
Det föreslår däremot propositionen. Som jag nämnde har både bostadsut-
skottet och skatteutskottet tillstyrkt detta.
Jag tror inte att bostadsrättsinnehavare upplever det här som någon större
orättvisa. Jag tror att man relaterar beskattningen till den egna insatsen. Om
man skall räkna in föreningens skuld, upplever man att man betalar skatt på
den. Man upplever det så även om det är oriktigt. Jag tycker därför att det
här förslaget är bra.
Anf. 212 GUNNAR NILSSON (s):
Herr talman! Jag kan bara konstatera att här föreligger ett klart fall av
snedvridning av likformigheten. Det förvånar mig att det i denna regerings-
koalition inte finns någon som försvarar de bärande principerna i skattere-
formen.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Reavinster på
bostadsrätter
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 15 §.)
159
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Dubbelbeskattnings-
avtal med
Nederländerna,
Singapore och
Republiken Korea
160
Föredrogs
skatteutskottets betänkanden
1991/92:SkUll Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Singapore och
mellan Sverige och Republiken Korea (prop. 1991/92:45) samt
1991/92:SkU12 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Nederländerna
(prop. 1991/92:62).
Andre vice talmannen meddelade att skatteutskottets betänkanden
SkUll och SkU12 skulle debatteras gemensamt.
Anf. 213 KARL HAGSTRÖM (s):
Herr talman! I betänkandena SkUll och SkU12 behandlas dubbelbe-
skattningsavtal mellan Sverige och Singapore, Korea och Nederländerna.
Jag skall i mitt inlägg begränsa mig till det som socialdemokraterna och såvitt
jag förstår vänstern tycker är väsentligt.
Om man tar bort rätten till progressionsuppräkning enligt lagen, skulle det
innebära att Sverige ensidigt och utan någon motprestation avstår från en
rättighet som tillkommer oss i förhandlingarna med resp. land. Vi socialde-
mokrater är medvetna om att det i det enskilda fallet inte har någon större
praktisk betydelse. Men med hänsyn till Utt motsvarande förslag har lagts
fram i proposition nr 62 och skatteutskottets betänkanden nr 11 och 12,
framstår det emellertid som om regeringen i denna fråga har slagit in på en
ny linje som strider mot de grundläggande fördelningsprinciperna som det
progressiva beskattningssystemet bygger på.
Herr talman! Jag vill påpeka att utskottet i bred enighet, förutom mode-
rata samlingspartiet, har ställt sig bakom progressionsklausulen otaliga
gånger när vi har diskuterat dubbelbeskattningsavtal. Det här gäller även
avsteg som har gjorts i de nordiska avtalen för dubbelbeskattning. Alla par-
tier utom moderata samlingspartiet är överens.
Vi tycker inte att det är någon bra ursäkt att åberopa undantagen med de
nordiska länderna när vi känner till de särskilda förhållanden som råder
inom Norden. Vi tycker att det är att gå ifrån all rimlig konsekvens när vi i
övrigt tillämpar progression. Vad är det för rättvisa när en inkomst av tjänst
progressionsbeskattas medan en annan inkomst inte har progressionsupp-
räkning?
Med detta korta inlägg, herr talman, vill jag yrka bifall till reservationerna
i dessa betänkanden.
Anf. 214 CARL FREDRIK GRAF (m):
Herr talman! Som framgår av betänkandet är vi tämligen eniga på samtliga
punkter. Vi är dock inte eniga om progressionsklausulen. I detta avseende
förefaller det som om socialdemokraterna och vänstern håller fast vid ett fis-
kalt tänkande, som jag faktiskt trodde att vi har lämnat bakom oss. I sin re-
servation medger t.o.m. socialdemokraterna att det inte har någon praktisk
betydelse om man genomför det som reservationen avser att genomföra.
Därför är det angeläget att jag för fram några av de argument som ligger till
grund för vårt ställningstagande.
Det viktigaste är att det rör sig om ett mycket litet antal personer. Det
handlar i allmänhet om utländska medborgare som har bosatt sig i Sverige
efter pensionen och som då har inkomst av tjänst vid sidan av ordinarie lön.
Om man tillämpar det förslag som socialdemokraterna har redovisat i sin
reservation, innebär det dels en ökad byråkrati, dels att kostnaderna för att
driva in skatten sannolikt vida överstiger den skatteintäkt som kommer sta-
ten till godo. Såvitt jag har förstått har denna klausul i de fall den har tilläm-
pats icke sällan lett till felaktigt fastställande av skattesatser för den enskilde.
Av utskottets betänkande framgår även ett annat argument. Skattesat-
serna i Sverige har blivit lägre, vilket gör att klausulen får ännu mindre bety-
delse. Eftersom Karl Hagström var generös och hade ett kort inlägg, begrän-
sar jag mig till dessa argument och yrkar bifall till utskottets majoritetsför-
slag.
Anf. 215 KARL HAGSTRÖM (s):
Herr talman! Jag avsåg att det inte har någon större betydelse i det en-
skilda fallet. Det är helt rätt, och det står jag fast vid. Däremot är det en
mycket viktig principiell fråga i de kommande internationella skatteavtal
som vi kommer att upprätta med andra stater. Det är inte okänt att vi i Sve-
rige alltmer kommer att internationaliseras. Vi kommer att ha den här typen
av inkomster i allt större utsträckning. Det vore oklokt om Sverige ensidigt
skulle försöka avskaffa de progressioner som vi har som princip.
Anf. 216 CARL FREDRIK GRAF (m):
Herr talman! När det gäller rättviseaspekten tycker jag att det är mera
rättvist att skattemyndigheterna kan ägna sin tid åt att ta in skatt där det ger
något för staten. I det här fallet rör det sig om helt försumbara summor. Jag
tycker därför att det är riktigt att göra såsom majoriteten har sagt i betänkan-
det.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Dubbelbeskattnings-
avtal med
Nederländerna,
Singapore och
Republiken Korea
Företogs till avgörande skatteutskottets betänkanden 1991/92:SkU10,
SkU8, SkU6, SkU7, SkU9, SkUll och SkU12.
Mom. 1 (fortsatt utvärderings- och utredningsarbete rörande skatterna)
Först biträddes reservation 1 av Lars Hedfors m.fl. med 136 röster mot
12 för det av Lars Bäckström under överläggningen framställda yrkandet i
motsvarande del. 153 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 172 röster mot 122 för reserva-
tion 1 av Lars Hedfors m.fl. 9 ledamöter avstod från att rösta.
161
11 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 48
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Mom. 2 (inkomstskatteskalan för 1992)
Först biträddes reservation 2 av Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del med
126 röster mot 11 för det av Lars Bäckström under överläggningen fram-
ställda yrkandet i motsvarande del. 174 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 175 röster mot 137 för reserva-
tion 2 av Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del.
Mom. 3 (förmögenhetsskatten vid 1992 års taxering)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Lars Hedfors
m.fl. - bifölls genom uppresning.
Mom. 4 (förmögenhetsskatten fr.o.m. 1993 års taxering och avveckling
fr.o.m. 1995 års taxering)
Först biträddes reservation 4 av Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del -
som ställdes mot det av Lars Bäckström under överläggningen framställda
yrkandet i motsvarande del - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 177 röster mot 135 för reserva-
tion 4 av Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 5 (förmögenhetsskatten på arbetande kapital)
Utskottets hemställan - som ställdes mot det av Lars Bäckström under
överläggningen framställda yrkandet i motsvarande del - bifölls med ackla-
mation.
Mom. 8 (skatteskalorna vid arvs- och gåvobeskattningen, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 137 för reservation 8 av
Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del.
Mom. 9 (tillkännagivande angående arvs- och gåvobeskattningen i framti-
den)
Utskottets hemställan - som ställdes mot det av Lars Bäckström under
överläggningen framställda yrkandet i motsvarande del - bifölls med ackla-
mation.
Mom. 10 (sänkt beskattning av hushållssektorns kapitalinkomster)
Först biträddes reservation 10 av Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del -
som ställdes mot det av Lars Bäckström under överläggningen framställda
yrkandet i motsvarande del - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 176 röster mot 137 för reserva-
tion 10 av Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del.
Mom. 11 (sänkt reavinstskatt på aktier m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 11 av Lars Hedfors
m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
162
Mom. 13 (avkastningsskatten på pensionsmedel)
Först biträddes reservation 13 av Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del
med 136 röster mot 23 för reservation 14 av Peter Kling i motsvarande del.
152 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 174 röster mot 137 för reserva-
tion 13 av Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att
rösta.
Mom. 14 (slopande av ränteavdragsbegränsningen)
Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 136 för reservation 15 av
Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del.
Mom. 17 (skatteuttaget från företagssektorn)
Utskottets hemställan - som ställdes mot det av Lars Bäckström under
överläggningen framställda yrkandet i motsvarande del - bifölls med ackla-
mation.
Mom. 19 (vissa avdragsfrågor m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 25 för reservation 19 av
Peter Kling. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 20 (slopande av den allmänna löneavgiften)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 20 av Lars Hedfors
m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 21 (uttaget av särskild löneskatt)
Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 24 för reservation 22 av
Peter Kling. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 23 (slopande av socialavgifter på vinstandelsmedel)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 23 av Lars Hedfors
m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 25 (skogsvårdsavgiften)
Utskottets hemställan - som ställdes mot det av Lars Bäckström under
överläggningen framställda yrkandet i motsvarande del - bifölls med ackla-
mation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (fackföreningsavgifter, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 136 för reservation 1 av
Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del.
Mom. 3 (frequent flyer-rabatter)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 138 för reservation 2 av
Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
163
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
164
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 4 (el som produceras i vindkraftverk)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Lars Bäck-
ström i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (oskäliga skattetillägg m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Lars Hedfors
m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 3 (oskäliga eftertaxeringar m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 137 för reservation 2 av
Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del.
Mom. 4 (preliminär B-skatt för uppbördsåret 1992/93)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Lars Hedfors
m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 6 (lagförslagen)
Det av Kjell Johansson under överläggningen framställda yrkandet bifölls
med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 135 för reservationen av
Lars Hedfors m.fl.
Mom. 3 (progressionsuppräkning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservationen av Lars Hedfors
m.fl. i motsvarande del - bifölls genom uppresning.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 3 (progressionsuppräkning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservationen av Lars Hedfors
m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, jord-
bruksutskottets betänkande JoU8 samt finansutskottets betänkanden FiU6,
FiU7 och FiU8, beslöt kammaren på förslag av andre vice talmannen att de
fick företas till avgörande i ett sammanhang sedan debatten i dessa ärenden
avslutats.
Ändrad instans-
ordning enligt
bilavgaslagen
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1991/92:JoU8 Ändrad instansordning enligt bilavgaslagen (prop.
1991/92:47).
Anf. 217 LENA KLEVENÄS (s):
Herr talman! Jordbruksutskottet tillstyrker enhälligt regeringens förslag
till ändrad instansordning enligt bilavgaslagen. Överklaganden av beslut om
dispensavgift skall efter den 1 jan 1992 ske till kammarrätten i stället för till
regeringen. Det verkar vara en bra förändring.
Med anledning av propositionerna har dock de borgerliga partierna i två
olika motioner föreslagit generösare importregler för s.k. hobbybilar och att
dispensavgifter ej bör tas ut.
Motionerna är visserligen avstyrkta av utskottet, men i sin motivering för-
utsätter den borgerliga majoriteten att motionerna ändå skulle beaktas i
samband med den översyn av bilavgaslagen som pågick i miljödepartemen-
tet.
Vårt skäl för att avstyrka motionerna är stramare. Vi vill ingalunda med-
verka till generösare regler för import av bilar för hobbyändamål, eftersom
vi vill att det även i fortsättningen skall vara ett begränsat antal bilar som
befrias från kravet på avgasrening. Bilismen är redan vårt mest svårlösta mil-
jöproblem och inga åtgärder som ökar utsläppen kan accepteras.
Det finns tendenser till att man inte längre ser så allvarligt på bilismens del
i utsläppen av miljöskadliga ämnen. Det här är bara ett exempel och det
måste motverkas. Jag kan inse att enskilda hobbybilar i vissa fall kan ha en
god avgasrening, men vi måste ha regler som är restriktiva och då kan man
inte börja släppa efter på de begränsningar som finns. De små diffusa utsläp-
pen kan inte anses försumbara. Sammantagna utgör de ett stort problem och
bilismens skadliga effekter på miljön är mycket svåra att komma till rätta
med.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen
även av det skälet att den borgerliga majoritetens yttrande i vissa delar är
165
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ändrad instans-
ordning enligt
bilavgaslagen
166
inaktuell. Miljödepartementet har redan presenterat sin översyn utan att ha
beaktat motionerna. Vår reservation däremot står sig gott.
Anf. 218 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Naturvårdsverket beslutar i olika fall om dispensavgifter i
samband med att man beviljar undantag från det regelverk som finns rö-
rande avgasbestämmelser. Nu har regeringen i en proposition föreslagit att
man, om man vill överklaga detta beslut, i fortsättningen skall göra det hos
kammarrätten i stället för hos regeringen. Det är då ett led i en process när
det gäller ändrad distansordning, en process som i och för sig har omfattat
också andra myndigheter. Ingen har haft något att invända mot detta förslag
från regeringen.
I samband med att denna proposition lades fram i riksdagen väcktes ett
antal motioner, som även föregående talare berörde och som tar upp andra
aspekter på avgasbestämmelserna. Syftet med dessa motioner är att under-
lätta importen av bilar som inte uppfyller gällande avgasbestämmelser.
Jordbruksutskottet konstaterar i sitt betänkande att regelverket kring
dessa avgasbestämmelser är ganska krångligt. Det är naturligtvis inte till-
kommet bara för att krångla till tillvaron för människor i detta land utan för
att försöka hävda behovet av en god avgasrening på bilar och samtidigt möj-
ligheten att kunna bevilja undantag i väldigt speciella enskilda fall, t.ex. när
man för med sig den egna familjebilen från ett annat land.
Detta har lett till att regelverket har blivit ganska svåröverskådligt. Av
denna anledning pågår en översyn. Som vi nyss hörde har man t.o.m. kom-
mit så långt med denna översyn att den redan är avslutad.
Vi från vänsterpartiet har inte tyckt att det i detta sammanhang finns an-
ledning att tillstyrka dessa motioner eller att jordbruksutskottet skulle
föregå översynen av regelverket och så att säga framhålla att översynen skall
ske i den riktning som motionärerna föreskriver. Vi tycker att det är bra att
översynen har skett ganska förutsättningslöst.
Min uppfattning är att den majoritetsskrivning som finns på denna punkt
är ganska slarvig och egentligen inte uppfyller de krav som man har anled-
ning att ställa på ett av riksdagens utskott. Utskottet skriver:
”Utskottet har dock konstaterat att detaljbestämmelserna om dispensför-
farandet är svårtillgängliga och att de i många fall uppfattats som ett uttryck
för krångel och byråkrati i ärenden som berör enskildas fritidsintressen eller
personliga förhållanden i övrigt.”
Jag tycker att detta är ett ganska märkligt sätt av ett riksdagens utskott
att uttrycka sig på. Här handlar det ju ingalunda om människors personliga
förhållanden i övrigt, utan det handlar om avgasbestämmelser för personbi-
lar. Det är inte heller uttryck för krångelbyråkrati i syfte att krångla till tillva-
ron för människor i största allmänhet, utan det är en olycklig konsekvens av
att man har försökt förena många olika intressen.
Jag tycker att detta sätt att uttrycka sig på från utskottets sida är ett uttryck
för en slarvig och litet nonchalant inställning som jag anser är opassande.
Det vore mer lämpligt att man avvaktade den utredning som pågår. Om se-
dan de som har väckt dessa motioner tycker att det finns anledning att åter-
komma i frågan kan de göra det i något annat sammanhang. Vi i vänsterpar-
tiet anser därför att det skulle ha varit bättre om utskottet hade avstyrkt mo-
tionerna, vilket man ju gör med en mer stram skrivning som finns uttryckt i
reservationen i detta betänkande, en reservation som vi i vänsterpartiet an-
sluter oss till.
Anf. 219 PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! När det gäller överklagandet skiljer sig de olika partierna
inte åt i utskottet, utan vi är alla överens.
I två motioner anförs att dispensavgiften på bilar som har likvärdiga eller
bättre avgasrening jämfört med de svenska nationella reglerna inte skall tas
ut.
I en motion anförs att import av bilar av 1976-1988 års modeller skall un-
derlättas. Enligt de nuvarande reglerna är det nästan omöjligt att importera
sådana fordon. Motionären vill att man skall uppfylla de tidigare A 10-reg-
lerna. Motionären anför också att dispensavgiften på 7 000 kr. inte bör utgå.
Vidare anför motionären att dispensavgiften för amatörbyggen skall av-
skaffas. Det handlar om endast 60 fordon om året.
Vi är överens om att reglerna är svårtillgängliga. Vi är också överens om
att det finns anledning att se över bestämmelserna. Det finns inga skilda me-
ningar i detta sammanhang.
Vad vi däremot inte är överens om, vilket Annika Ahnberg berörde, är
den skrivelse som innehåller krångel och byråkrati. Annika Ahnberg ut-
tryckte det som att skrivelsen var slarvig. Men många människor uppfattar
detta som krångel och onödig byråkrati. Det måste man respektera. När
detta ses över bör sådana regler som uppfattas som byråkratiska och krång-
liga tas bort.
Vi är inte heller överens om att regeringen skall beakta motionerna i sam-
band med översynen. Jag förstår egentligen inte varför ni inte kan ställa er
bakom detta. De delar som motionären tar upp innefattas ju i det begrepp
som vi var överens om.
Lena Klevenås sade att det handlade om ett begränsat antal bilar. Hon var
rädd för att hobbybilarna skulle medverka till miljöförstöringen. Det spelar
väl kanske inte någon roll om vi har dem här i Sverige eller i Amerika. Vi
talar ju om ett globalt problem. Men Lena Klevenås kanske får förklara vil-
ken roll det spelar om bilarna körs i Amerika eller i Sverige.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i jordbruksutskottets betän-
kande.
Anf. 220 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Patrik Norinder känner tydligen inte till att miljödeparte-
mentet redan har gjort sin översyn och att yttrandet från majoriteten därför
är inaktuellt. Av det skälet borde man dra tillbaka det. Det är även av sak-
skäl ett dåligt yttrande.
Jag tycker att det är märkligt att man i en proposition där en ändrad in-
stansordning avseende bilavgaslagen behandlas passar på tillfället att skriva
positivt om motioner i vilka det anförs att man vill rucka på de restriktioner
som gäller bestämmelser om miljöskadliga utsläpp från bilismen. Vi vill inte
på något sätt medverka till att det tillkommer fler bilar i Sverige på vilka
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ändrad instans-
ordning enligt
bilavgaslagen
167
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Andrad instans-
ordning enligt
bilavgaslagen
168
dessa skarpa krav på avgasrening inte har ställts. Vi har naturligtvis ansvar
för de bilar som importeras till och körs i Sverige. Vad andra länder gör kan
ju inte vi påverka här i Sveriges riksdag.
Anf. 221 PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! Jag känner till detta, och det bevisar bara att den motion
som är väckt äger sin giltighet och att det var nödvändigt med en översyn.
Vissa delar har man redan fattat beslut om, och det är bra.
Detta är ett globalt problem. Många bilar som nu importeras uppfyller väl
de svenska och internationella reglerna, och de har ibland t.o.m. bättre av-
gasrening. Miljöskälet därvidlag kan man alltså inte ta någon hänsyn till.
Anf. 222 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Jag hade strukit mig från talarlistan eftersom detta ärende
var utagerat i och med att denna utredning var klar. Men jag tyckte att det
som har sagts här är hårresande, och därför begärde jag ordet.
Lena Klevenås och Annika Ahnberg står här och talar om att det är bra
att detta steg har tagits. Jag tycker att detta är hemskt att höra. Det finns
200 000 bilintresserade i Sverige som blir mycket upprörda av detta. Men
Annika Ahnberg skulle väl helst vilja att alla cyklade. Men alla i Sverige vill
inte cykla, och då skall man acceptera att det finns olika tycke och smak i det
här landet.
Anf. 223 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Nu är visserligen herr Max Montalvo ute och cyklar, och som
cykelvän borde jag kanske vara glad över det. Men jag tycker ändå att hans
inhopp och påhopp i denna debatt var ganska märkligt.
Det är alldeles sant att regelverk som innebär onödigt krångel och onödig
byråkrati bör avskaffas. Men det faktum att regelverk i sig är krångliga och
innebär omfattande administrativ hantering, innebär ju inte alltid att de kan
avskaffas.
Jag tycker att det är ganska viktigt att vi har ett regelverk som innebär att
vi ställer hårda krav på bilars avgasutsläpp. Jag tror också att även om impor-
ten i dag av bilar som inte uppfyller dessa avgasregler är av ringa omfattning,
kan det naturligtvis, om man lättar på regelverket, och människans uppfin-
ningsrikedom är ju oändlig, leda till att även en annan import än den som
avser det fåtal bilar som det i dag handlar om kommer till stånd, och det vore
olyckligt. Därför tycker jag inte att man skall göra en översyn utifrån det
uttalade syfte som motionärerna har, utan man skall göra en översyn utifrån
syftet att de höga miljöambitionerna skall bevaras men att rimlig hänsyn
ändå skall kunna tas till enskilda människors väldigt specifika behov.
Det hade inte varit något fel om jordbruksutskottet i detta läge hade för-
hållit sig mer neutralt till motionerna. Därför anser jag fortfarande att den
skrivning som jordbruksutskottets majoritet drev igenom är slarvig till sitt
innehåll och inte värdig ett riksdagens utskott.
Anf. 224 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Jag vill bara säga att anledningen till att man behöver ändra
denna instansordning är att det har blivit så många överklaganden på grund
av dessa dumma regler. Det är därför som regeringen har tröttnat på att be-
handla dessa överklaganden och i stället vill skicka över dem till en annan
instans. Om det hade funnits bättre regler hade man sluppit denna ändring
av instansordning.
Dessutom anser jag att man inte skall missunna folk att hålla på med en
hobby bara för att man skall tala om miljön in absurdum. Man skall i stället
försöka rena globalt, så att det blir någon effekt.
Anf. 225 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Jag blev litet förvånad när Annika Åhnberg gick upp i talar-
stolen och sade det hon sade. Nu har det visserligen diskuterats om man är
ute och cyklar eller ej när frågan handlar om en bilavgaslag. Jag är förvånad,
för det kommer litet olika signaler från vänsterpartiet.
Jag hade tillfälle att lyssna på nyheterna på TV i dag. Där visade det sig
komma många olika signaler från vänsterpartiet när det gäller EG-frågan.
I valrörelsen fick vänsterpartiet, representerat av sin partiledare Lars
Werner, svara på frågor om just detta område. Han sade att den samman-
lagda skatten bör minska och hanteringen förenklas. Det är väl om något
ett argument för att det råder för mycket krångel och byråkrati på det här
området.
Vidare säger Lars Werner angående importregler, att när det gäller en bil
som endast är ett hobbyexemplar, och vars miljöpåverkan är försumbar, kan
importförbudet hävas.
I dag står Annika Ahnberg här och säger att detta inte går. Vad är det som
gäller när vänsterpartiets partiledare svarar, och vad är det som gäller när
Annika Ahnberg säger något här i riksdagen?
Anf. 226 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Det är självklart, Max Montalvo, att människor skall ha rätt
att bedriva hobbyverksamhet. Men det är väl lika självklart att man skall
bedriva en sådan hobbyverksamhet, liksom man skall bedriva alla annan
verksamhet, yrkesmässig osv., utifrån höga miljöambitioner.
Angående vad vår partiledare sade i valrörelsen, kan jag nu inte riktigt
förhålla mig till det. Jag kan bara utgå från den behandling som vi i jord-
bruksutskottet har gjort av den här propositionen och de motioner som hör
till den.
Jag tycker att det är rimligt att göra en översyn av det krångliga regelver-
ket. Men det är inte rimligt att riksdagens jordbruksutskott föregår den över-
synen och talar om vad den skall leda till för resultat. Det tycker jag är ett
enkelt och självklart förfaringssätt, som vi i andra sammanhang i riksdagen
brukar bekänna oss till.
Anf. 227 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Jag tycker att vi tar vårt ansvar. Det är många som vill sätta
in en katalysator i en gammal bil. Men om de gör det går inte bilen igenom
besiktningen. Då blir det körförbud på bilen. Det är inte alltid så lätt att följa
reglerna.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Ändrad instans-
ordning enligt
bilavgaslagen
169
|
Prot. 1991/92:48 18 december 1991 |
Överläggningen var härmed avslutad. |
|
Anslag till |
17 § Anslag till vissa investeringar m.m. Föredrogs 1991/92:25 delvis). Anf. 228 SONIA KARLSSON (s): Herr talman! I betänkande nr 6 behandlar finansutskottet förslag på till- I en reservation som är fogad till betänkandet har vi socialdemokrater fö- De 900 milj.kr. som återstår till investeringar och anläggningsarbeten bör I betänkandet konstaterar utskottet i sin helhet att det inte finns någon Tidigareläggningen av investeringarna är en nödvändig åtgärd, och denna Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservationen som är Anf. 229 BENGT WITTBOM (m): Herr talman! Finanutskottets betänkande nr 6 behandlar ett okomplicerat Skälet till att vi denna gång inte finansierar med hjälp av upplåning från |
170
föreslås inte att beteckna som investeringar utan mer som utrutningsanslag,
och för det tredje är det bråttom.
Utskottsmajoriteten och reservanterna skiljer sig på den punkten och på
en ytterligare punkt som Sonia Karlsson tog upp. Det gäller 50 milj.kr. i an-
slag till s.k. samlingslokaler. Vad vi förstår handlar det främst om stimulan-
ser för att bygga fler Folkets hus. Det tror vi inte stimulerar tillväxten i Sve-
rige.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 230 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! Bengt Wittbom säger att det är bråttom, och vi är överens
om att pengarna skall så fort som möjligt användas för tidigareläggning av
investeringarna.
Men det verkar som om regeringen har haft bråttom med propositionen.
Man har inte på något vis talat om varför man lägger detta förslag och varför
man frångår ett tidigare regeringsbeslut. Det är en sak att hänvisa till att en
tredjedel av kostnaderna går till utrustning och liknande, dvs. 30 %. A andra
sidan är det 70 % som går till investeringar, som skulle ske med hjälp av upp-
tagning av lån i riksdgäldskontoret.
Jag tycker fortfarande att jag inte har fått någon nöjaktig förklaring till
varför man inte ens i propositionen kunde nämna något om detta. Den är
mycket tunn.
Anf. 231 BENGT WITTBOM (m):
Herr talman! Förklaringen är mycket enkel. Det är klart att det är bråttom
när en ny regering tar över ansvaret för en exploderande arbetslöshetskris
skapad av dålig socialdemokratisk ekonomisk politik. Det väsentliga och
viktiga är inte antalet förklaringar i olika förslag från regeringen i propositio-
ner, utan det är att någonting händer snabbt för att ta hand om det ni har
ställt till med.
Anf. 232 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! Om vi skall ha en diskussion om vem som har ställt till det
och hur dålig ekonomin är, tror jag att talmannen skulle bli besviken på oss.
Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen.
En stor del av de 50 milj.kr. skall gå till bygdegårdar och inte till Folkets
hus.
Jag vill understryka att vi socialdemokrater, precis som utskottsmajorite-
ten, anser att det med hänsyn till arbetsmarknadsläget är mycket viktigt med
en tidigareläggning av investeringarna. Tvisten gäller finansieringen. Det
hade funnits skäl att redovisa varför man frångår ett enhälligt beslut som har
antagits tidigare. Större delen av dessa pengar skall användas till investe-
ringar.
Anf. 233 BENGT WITTBOM (m):
Herr talman! Jag håller med Sonia Karlsson i hennes uppfattning om tal-
mannens inställning till längden av debatten.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Anslag till
vissa investe-
ringar m.m.
171
|
Prot. 1991/92:48 18 december 1991 |
Överläggningen var härmed avslutad. |
|
1990 års folk- och |
18 § 1990 års folk- och bostadsräkning Föredrogs 1991/92:25 delvis). Anf. 234 IAN WACHTMEISTER (nyd): Herr talman! Detta ärende handlar om ytterligare miljoner till folk- och I den här kammaren skall det talas - i regel alldeles för mycket - om miljar- 8,8 miljoner och 8,2 miljoner och andra belopp som dessa är väl ingenting Vi tackar för komplimangen. Det är nämligen typiskt för Ny Demokrati. För att uttrycka sig på ett folkligt, burleskt sätt, som i varje fall skulle nå På ren prosa: Folk- och bostadsräkningen var ett grovt slöseri med skatte- I personnumrens land är vi faktiskt redan räknade. Vi vet var vi bor och I riksdagen, menar jag, måste vi beivra slöseri med andra människors Vi måste också beivra onödiga dumheter och, tycker vi inom Ny Demo- Jag yrkar alltså bifall till reservationen avseende Anslaget C 15. Anf. 235 OLLE SCHMIDT (fp): Herr talman! Det kan inte vara obekant, inte ens för lan Wachtmeister, |
|
172 |
om den fattades i denna kammare. |
När riksdagen debatterade frågan i våras - då handlade det om anslags-
framställning-framförde de borgerliga reservanterna uppfattningen att FoB
skulle förekomma högst vart tionde år, inte som nu vart femte år. Denna
tidsintervall ligger också väl i linje med vad som gäller internationellt.
I samma reservation, lan Wachtmeister, framhölls också att den genom-
förda folkräkningen var onödig, att den utgjorde ett exempel på överdriven
insamling av personliga uppgifter, där den enskildes integritet blev ifråga-
satt.
Vi är alltså, herr talman, mycket kritiska mot att folk- och bostadsräk-
ningen över huvud taget genomfördes. Men att nu, som lan Wachtmeister
tycks föreslå, helt avstyrka de omfördelningar av anslaget som här föreslås,
skulle innebära att det arbete som hittills har lagts ned till dryga kostnader,
det håller jag med om, har gått helt förlorat. Nu rör det sig nämligen om
slutbearbetning av det inkomna materialet. Det handlar alltså inte om att ge
SCB några extra pengar, utan om tillstånd att omfördela mellan verksamhe-
ter och år. Kommunerna, som har ålagts att samla in materialet, i vissa kom-
muner under protester, skulle verkligen bli dubbelt snuvade om vi stoppade
det fortsatta arbetet med FoB 90. De skulle verkligen, för att använda lan
Wachtmeisters ord, bli blåsta.
Först får alltså kommunerna betala bortåt 80 milj.kr. av den totala kostna-
den på 180 milj.kr. I Malmö, som jag kommer ifrån, handlar det om 3
milj.kr. Sedan får man inte ut något av de här miljonerna, inga uppgifter,
ingen bearbetad statistik. Det är väl ändå inte rimligt, lan Wachtmeister?
Ian Wachtmeister sade själv att de ökade kostnaderna har åsamkats på
grund av att man inte har fått in uppgifterna. Det krävdes påminnelser, med
tryckande av nya blanketter till 550 000 personer. Det kostade sammanlagt
8,8 miljoner. Den civila olydnaden blir i detta fall en extra kostnad, som vi i
den här församlingen förhoppningsvis har i åtanke när nästa FoB skall disku-
teras.
Herr talman! För kammarens kännedom kanske jag kan nämna att 97,5 %
har besvarat frågorna, dvs. 6 783 000 personer. 2,5 % har med andra ord inte
svarat. Motsvarande siffra för 1985 var 1,2 %. Det största bortfallet fanns i
lan Wachtmeisters hemtrakter, 4,8 % i Stockholms län. I vissa stadsdelar i
Stockholms innerstad, måhända där nämnde man bor, är bortfallet ca 10 %.
Men det finns mer laglydiga personer. I många komuner ligger svarsfrekven-
sen på 98-99 %.
Herr talman! Denna FoB har kritiserats. Jag har full förståelse för kriti-
ken. Räkningen hade aldrig behövt genomföras. I detta avseende är vi över-
ens. Min entusiasm inför att försvara FoB 90 är alltså ytterst begränsad. Men
nu har den genomförts och skall rimligen också slutföras. Jag yrkar därför
bifall till hemställan i FiU7, där utskottsmajoriteten stöder regeringens för-
slag till omfördelning av medlen.
Anf. 236 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Herr Schmidt, om det var i Vasastan, där jag bor, som 10 %
inte ställde upp på detta, utan idkade civil olydnad, skulle jag vara mycket
hedrad. Jag konstaterar med glädje att tidigare 1,2 % nu har blivit 2,5 %.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
1990 års folk- och
bostadsräkning
173
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
1990 års folk- och
bostadsräkning
174
Men om man försökte göra om denna räkning igen, skulle nog siffran bli
10 % över hela landet.
Om man gör ett misstag, säger man alltför ofta: Ja, ja, det är ett misstag,
men vi skall fortsätta i alla fall. Vi måste kasta in mer pengar. Man kastar
goda pengar efter dåliga. Som jag sade förut är det lätt att hålla på med detta
när det är andras pengar. Jag tycker fortfarande att det är lika fel. Jag tycker
också att det är bra att folkpartiet fortsätter att vara liberalt, dvs. står upp
för den mänskliga friheten och integriteten.
Mitt yrkande står självfallet kvar och stärks egentligen av det som före-
gående talare sade. Man var alltså på många håll emot denna folk- och bo-
stadsräkning från början. Bra. Jag hoppas att det inte blir aktuellt att besluta
om en ny sådan. Då kommer vi att bli rätt många som säger nej.
Anf. 237 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Nej, lan Wachtmeister, vi skall inte ha någon ny folk- och
bostadsräkning, precis som jag sade. Men vi måste rimligen få slutföra den
som vi har samlat in material till. Jag kan bara se till min egen kommun, där
vi pressade fram dessa tre miljoner. Skulle vi då i slutskedet inte kunna få ut
något av det? Det tycker jag inte är ett rimligt resonemang.
Jag delar kritiken mot att folk- och bostadsräkningen har genomförts. Det
sätt som man genomförde undersökningen på kunde ha varit annorlunda. I
det avseendet är vi helt överens. Men att i det här läget helt stoppa arbetet,
vore att verkligen snuva kommuner på pengar och de insatser som man hit-
tills har gjort.
Anf. 238 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Jag tycker att man skall använda sig av det material som
finns. Det blir ett ungefär lika dåligt och ointressant resultat som om man får
det kompletterade materialet.
Det finns någonting som heter ”garbage in, garbage out”, vilket betyder
skräp in, skräp ut. Det kommer att bli resultatet även av den här undersök-
ningen.
Anf. 239 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Jag delar inte den uppfattningen. Jag tycker att det är allde-
les orimligt att man skall slösa med pengar på det viset, både i våra kommu-
ner och i den här kammaren. De 180 miljoner det handlar om har nästan helt
anslagits, slutskedet har nåtts, man har fått in alla uppgifter och skall börja
bearbeta dem. Vi vet inte, lan Wachtmeister, om man inte kan få ut något
gott av materialet. Något skulle ändå kunna komma fram, exempelvis om
fattiga pensionärer. Även lan Wachtmeister kunde kanske vara intresserad
av att veta var och hur de bor. Det skulle kunna komma fram någon sådan
uppgift. Men allt detta skulle gå förlorat om vi i dag sade nej i kammaren.
Det vore ett oklokt och dumt beslut. Det vore slöseri med skattebetalarnas
medel, lan Wachtmeister.
Anf. 240 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Jag anser inte att mitt förslag vore något slöseri. Tvärtom
vore det ett sätt att spara pengar.
Jag konstaterar bara att en attitydförändring nog har skett, inte bara ute i
den s.k. verkligheten, utan även i den här kammaren, så att vi slipper få nya
sådana här räkningar. Vi är faktiskt överens, Olle Schmidt och jag, om att
detta är skräp.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 19 §.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1991/92:FiU8 Den statliga fastighetsförvaltningen och ombildningen av
byggnadsstyrelsen, m.m. (prop. 1991/92:44).
Anf. 241 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Herr talman! Bakgrunden till det här ärendet, som handlar om ombild-
ningen av byggnadsstyrelsen och organisationen av den statliga fastighetsför-
valtningen, har vi bl.a. i ett riksdagsbeslut från i våras. Därefter har en ar-
betsgrupp i regeringskansliet arbetat med frågan. Efter regeringsskiftet har
vi nu fått en proposition. Det är att beklaga att arbetsgruppens resultat inte
har varit ute på remiss. Däremot har självfallet propositionen varit ute på
remiss inom riksdagen. Bl.a. har förvarsutskottet, utbildningsutskottet och
kulturutskottet yttrat sig.
Jag kan konstatera att den första bild som man fick av propositionen, som
är något slarvig och i sina stycken en mycket dålig produkt, stärks av det som
kan läsas av remissvaren från nämnda utskott. Det förstärks också av det
sätt på vilket finansutskottet har hanterat frågan. Det är inte mindre än fem
tillkännagivanden som utskottet gör i enighet. Därutöver finns inskrivet en
del förutsättningar för den fortsatta behandlingen av frågan.
Det finns en del saker som är politiskt kontroversiella - allt är ju inte admi-
nistration. Det som är politiskt kontroversiellt har vi självklart från socialde-
mokratiskt håll framfört våra synpunkter på i reservationer. Vi har i en reser-
vation talat om att vi inte kan se det rationella i att från lönsamhetssynpunkt
sälja ut statens fastighetsinnehav rakt över. Vi har framfört synpunkter på
detta i reservation 2 och tycker att man mycket väl kan hålla ihop en myndig-
het som nu föreslås bli två skilda enheter, en stabs- och en servicemyndighet.
Vi tycker att det är litet märkligt att det skall skapas en särskild myndighet
för fastighetsförvaltningen, och det resonerar vi om i reservation 3.
Jag skall, herr talman, för tids vinnande inte utveckla min talan utöver att
här yrka bifall till den första reservationen. Jag avstår från att lägga något
yrkande på de två andra reservationerna, men det betyder inte att vi frånträtt
vår uppfattning. Det gör jag bara för att vinna tid.
Anf. 242 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Som framgick av Per Olof Håkanssons anförande föreslogs
i den förra regeringens sista komplctteringsproposition en decentralisering
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Den statliga fastig-
hetsförvaltningen
och ombildningen
av byggnadsstyrel-
sen, m.m.
175
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Den statliga fastig-
hetsförvaltningen
och ombildningen
av byggnadsstyrel-
sen, m.m.
176
och bolagisering av statens lokalförsörjning och fastighetsförvaltning. Ut-
spelet var lika välkommet som det var överraskande. Det var tankar som
vi moderater drivit här i riksdagen sedan mitten 1980-talet men alltid fått
underkända av den dåvarande socialistiska majoriteten. Finansutskottets so-
cialdemokratiska ledamöter hade dock av allt att döma svårt att hänga med
i de snabba svängarna i våras. Pikant nog fick vi i våras en debatt och omröst-
ning här i kammaren, där socialistsidan avslog moderata motionsyrkanden
som var likalydande med de förslag som regeringen några dagar tidigare lagt
fram i kompletteringspropositionen.
Den proposition 44 som vi nu behandlar fyller i detaljer i det principbeslut
som riksdagen fattade före valet. Den förelåg i allt väsentligt färdig i finans-
departementet vid tiden för regeringsskiftet. Trots detta - och trots att det
från vänsterhåll inte förekom någon invändning i våras - yrkar nu socialde-
mokraterna i reservation 1 avslag på förslaget. Det som upprör dem mest är
att bolagiseringen öppnar möjligheter för privatisering. Men denna utveck-
ling var antydd redan i den egna kompletteringspropositionen. Den är i
själva verket en ofrånkomlig konsekvens av att statliga myndigheter efter
tillkomsten av ramanslag ges frihet att själva svara för sin lokalhållning. Kon-
kurrens med privata lokaluthyrare tvingar staten att effektivisera sin verk-
samhet på fastighetsområdet, och då kan naturligtvis inte försäljningar till
utomstående uteslutas. Självfallet är det å andra sidan inte aktuellt med att
sälja ut statens fastighetsinnehav rakt över, som Per Olof Håkansson ut-
tryckte det.
Jag har länge hävdat att det är angeläget att bryta upp byggnadsstyrelsens
monopol på lokalförsörjning åt statliga myndigheter. Den hittillsvarande
ordningen har medfört att byggnadsstyrelsen sökt placera myndigheter i stat-
lig ägda fastigheter, även om det skett till en högre kostnad än på den öppna
marknaden. Myndigheterna å andra sidan har saknat anledning att hålla
nere sina lokalkostnader, eftersom den erbjudna lokalen framstått som en
fri resurs och de inte själva kunnat nyttiggöra en besparing som kunde ha
uppnåtts genom lokalbyte.
Finansutskottet tillstyrker nu riktlinjerna i propositionen. Vissa fackut-
skott, som beretts tillfälle att avge yttranden, har på många punkter föresla-
git tillkännagivanden angående det fortsatta reformarbetet. Det gäller sär-
skilt fastigheter för utbildnings- och kulturändamål. Vad beträffar universi-
teten bör givetvis strävan vara att förvaltningen decentraliseras. Men att helt
överföra äganderätten till universiteten blir, som det är i dag, inte möjligt
förrän dessa givits en mera fristående ställning i enlighet med regeringens
intentioner.
Trots att ett enhälligt finansutskott var berett att vidarebefordra de före-
slagna tillkännagivandena till regeringen, väckte socialdemokraterna i sin
rädsla för privatisering så sent som vid slutjusteringen av betänkandet för-
slag om remiss av ärendet till bl.a. lagrådet. Karaktären av försenande sken-
manöver framstår som uppenbar med hänsyn till att det i propositionen inte
ens finns något lagförslag att granska. Syftet måste ha varit att genom miss-
bruk av en regel som syftar till minoritetsskydd fördröja riksdagsbehand-
lingen, så att ett genomförande vid nästa budgetårs ingång inte skulle vara
möjligt. Nu träffades i stället den uppgörelsen att regeringen får återkomma
till riksdagen med en redovisning av sina planer sedan dessa hunnit utformas
mera i detalj. Jag utgår från att vi då kan ha en diskussion i ärendet mera i
detalj. Strävan skall emellertid vara att den avsedda förändringen träder i
kraft den 1 juli nästa år med sikte på att vara i huvudsak genomförd till föl-
jande årsskifte.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reser-
vation 1.
Anf. 243 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Finansutskottet har tagit intryck av vad jag, Christer Lind-
blom och Kenth Skårvik har skrivit i en motion och av vår kritik när det gäl-
ler hanteringen av högskolornas och universitetens lokaler. Vi är faktiskt
mycket nöjda med att det blivit fyra tillkännagivanden där det krävs bättre
beslutsunderlag innan man är beredd att acceptera att högskolornas lokal-
förvaltning förändras. Finansutskottet har därmed, anser vi motionärer, vi-
sat respekt både för högskolornas särart och för tidigare beslut i denna kam-
mare samt även lyssnat på högskolornas företrädare och beaktat deras erfa-
renheter.
Vi anser att organisationskommittén nu bör knyta till sig verksamhetsan-
svariga från högskolan och därmed kunna återkomma till riksdagen med ett
förslag som ger högskolorna en reell möjlighet att på eget ansvar hantera
sina lokaler såsom en del av de samlade resurser som står till högskolornas
förfogande för den verksamhet som de skall bedriva, dvs. både grundutbild-
ning och forskning.
Därmed är vi nöjda och ser fram emot att till våren få ta ställning till ett
nytt förslag i frågan.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande jordbruksutskottets betänkande 1991/92:JoU8
samt finansutskottets betänkanden 1991/92:FiU6, FiU7 och FiU8.
Mom. 1 (dispensavgift och undantag enligt bilavgaslagstiftningen)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 176 röster mot 137 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservationen av Göran Persson m.fl. 1 ledamot avstod från att
rösta.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (anslaget till C 3. Vissa investeringar m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 134 för reservationen av
Hans Gustafsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
12 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 48
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Den statliga fastig-
hetsförvaltningen
och ombildningen
av byggnadsstyrel-
sen, m.m.
177
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Förslag till ny
lagstiftning för
kabelsändningar
m.m.
178
Mom. 2-4
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (anslaget C15. Folk- och bostadsräkningar)
Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 25 för reservationen av
Bo G Jenevall. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (riktlinjer för statens fastighetsförvaltning och lokalförsörjning)
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 137 för reservation 1 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom 2-13
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren att ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträden skulle
företas till avgörande vid morgondagens arbetsplenum.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU19 Förslag till ny lagstiftning för kabelsändningar m.m. (prop.
1991/92:53).
Anf. 244 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Riksdagen skall i morgon besluta om en ny lag för kabel-
sändningar. Lagen är tänkt som en temporär lösning i avvaktan på de utred-
ningar som nu arbetar. Att en korrigering och teknisk anpassning av den
gamla kabellagen till vår nya yttrandefrihetsgrundlag var av nöden stod klart
redan för den socialdemokratiska regeringen. Ett färdigt lagrådsbehandlat
förslag fanns då den borgerliga regeringen trädde till.
I detta läge går regeringen in och gör genomgripande förändringar - alls
icke menade som temporära i en annars temporär lag och alls icke motive-
rade av en anpassning till rättsläget efter den 1 januari. Man föreslår under
sekretess och i brådska reklam i radio och TV i s.k. egensändningar i kabel-
nät.
Lagrådet, som bör höras i frågor som berör yttrandefriheten, åtsidosätts.
Som KU-ledamot talade Birgit Friggebo med vördnad om lagrådet. Som
kulturminister ignorerar hon detsamma. På KUs initiativ lagrådsgranskas
ändringarna i propositionen.
Vi socialdemokrater har allvarliga invändningar mot de gjorda ändring-
arna. Ändamålsenligheten i reklamreglerna har inte utretts eller på annat
sätt prövats. Ett nytt medium - radion - öppnas för reklam. Åsiktsreklam
och reklam riktad till barn blir tillåten. Däremot stramas reglerna åt så att
ideella föreningar skall fortsätta att sända program på existensminimum och
fråntas möjligheter till reklamintäkter. En skön soppa således.
Förslaget har heller inte förberetts i parlamentarisk samverkan. Regering-
ens hantering av frågan är klandervärd. Detta är hård kritik, och den är be-
rättigad. I decennier har vi trots varierande regeringskonstellationer försökt
åstadkomma konsensus i mediefrågor. Dessa frågor berör i hög grad vår ytt-
randefrihet och dess gränser. Misstanken är befogad att regeringen med ett
beslut om reklam i kabel banar väg för ett omtänkande vad gäller reglerna
för reklam i den markbundna TV-kanalen. Hur skall man annars tolka det
pressmeddelande där det sägs att reklamreglerna i de lokala TV-kanalerna
skall vara desamma som för den tredje markkanalen?
Varför har Birgit Friggebo haft så bråttom att ändra i propositionen? Kriti-
ken emot regeringsbeslutet om M3 - den nya markbundna kanalen - har
varit förödande stark och mångskiftande. Ett sammanslaget TV 3 och TV4
med ett reklamförsäljningsbolag gemensamt med satellit-TV3 ger ett
enormt övertag på annonsmarknaden; man kan själv sätta priserna. Medie-
mogulen Stenbeck dyker upp som en hydra med många huvuden. Han är
storintressent i TV, radio, tidningar, hårdvaror, m.m.
Riskerna för maktkoncentration och åsiktsmonopol är överhängande. Ef-
fekterna på pressen har inte utretts. Vad innebär reklam i kabel förutom den
reklam vi redan har för möjligheten för mindre tidningar att fortsätta att exi-
stera?
Om avtalet mellan staten och M 3 uppfyller de krav riksdagen uppställt vet
vi riksdagsledamöter tills vidare inte. Är de regionala satsningarna, kultur-
och samhällsprogrammen i farozonen? Blir det några svenskproducerade
teaterföreställningar? En del av denna kritik skall antagligen tystas om re-
klam i kabel snabbt införs.
I TV-beredningen rådde en bred enighet om att åsiktsreklam från demo-
kratisk synpunkt var förkastlig. I beslutet från i våras hade folkpartiet och
moderaterna avfallit från tidigare ståndpunkt. Centern, som i alla tänkbara
och otänkbara sammanhang agerat uppstickare mot den förda regeringspoli-
tiken, lyder nu helt mattes röst och har inga invändningar vare sig när det
gäller åsiktsreklam eller när det gäller reklam riktad till barn. Jag företräder
Sveriges största parti, som ur ett krasst ekonomiskt perspektiv skulle vinna
mest på att släppa fram åsiktsreklam. Men vi är motståndare till att någon
oemotsagd skall föra fram sina åsikter. TV- och radiomedierna skall vara
öppna för en allsidig debatt i religiösa och politiska ämnen. Ingen skall få ett
propagandaövertag på grund av att man kan köpa sig tid.
Att släppa fram reklam riktad till barn är det verkliga lågvattenmärket i
propositionen. Mindre barn kan inte skilja på reklambudskap och andra
budskap. Reklam riktad till barn har blivit en speciell industri kallad licen-
sing-TV 3 har t.o.m. en egen avdelning som sysslar med licenser. Det hand-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Förslag till ny
lagstiftning för
kabelsändningar
m.m.
179
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Förslag till ny
lagstiftning för
kabelsändningar
m.m.
180
lar om en kontinuerlig rundgång, där olika produkter säljer varandra. TV-
serien säljer boken, boken säljer leksaker, leksaker säljer tröjan, tröjan säl-
jer serien. Här kommer radion in som ytterligare ett förstärkningsmedel. Att
en stor leksakskedja säger att turtlarna blir julens bästsäljare kan inte för-
våna någon.
I en reservation tar vi upp ägarkoncentrationen i kabelsändarföretag. Ut-
skottsmajoriteten viftar alltför lättvindigt bort frågan genom att säga att man
utgår från att detta ägnas uppmärksamhet i en bredare översyn. Vi ser allvar-
ligt på en fortgående ägarkoncentration inte bara när det gäller Stenbecks-
imperiet utan även i kabelsändningarna. Bakom bolaget Svensk Radiout-
veckling står ett fyrtiotal storstads- och regionaltidningar som tänker starta
en reklamfinansierad radiokanal. I USA, där annars kapitalismen ges fria
tyglar, finns liksom i många andra länder långtgående restriktioner. I Finland
är samverkan mellan fler än tre kommersiella radiostationer förbjudet.
Till sist en fråga: Blir det över huvud taget någon parlamentarisk bered-
ning av mediefrågorna?
Herr talman! Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna.
Anf. 245 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Rubriken på mitt anförande lyder: Kabellagen behövs inte -
inte heller kabelnämnden.
Ny Demokrati vill gå tillbaka till tiden före 1939, då det var fritt att sända
i tråd. Det året - 1939 - förbjöds trådsändningar av säkerhetspolitiska skäl.
Men efter kriget tog man inte bort lagen, och när TV kom i mitten av 1950-
talet behöll man förbudet och då av konkurrensskäl - ingen skulle få konkur-
rera med det statliga monopolet Sveriges Radio.
Andra skäl till att Sveriges Radio skulle ha ensamrätt till sändningar var
bristen på frekvenser, det faktum att staten sedan länge hade reglerat sänd-
ningarna samt att man ville styra innehållet i programmen.
Vi kan i dag konstatera att motiven för att reglera kabelsändningar inte
längre finns, eftersom det inte råder brist på frekvenser i kablar. Och den
principiella ensamrätten för Sveriges Radio har upphört, så konkurrensskä-
let finns alltså inte längre. Med andra ord - kabellagen behövs inte.
Politikerna har dock ett skäl kvar till att de vill reglera, och det är att de
själva inte vill släppa greppet över radio och TV. De försöker i det längsta
att hänga sig kvar, men teknikutvecklingen har successivt tvingat till reträtt
när det gäller ensamrätten för Sveriges Radio att sända och att släppa in re-
klam. Via satelliter når all världens television i dag in i de svenska vardags-
rummen, vare sig politikerna vill det eller inte. Men man framhärdar. Man
vill inte ge upp den makt som ligger i att styra och ställa i radio och TV. Den
nya kabellagen är tyvärr inte det enda exemplet på detta.
Systemet med lokala kabelsändarföretag skall skrotas, anser Ny Demo-
krati. För det första borde inte sådana här korporativistiska anordningar
ligga i linje med regeringspartiers regeringsförklaring. För det andra tvingar
systemet kabelnätägare att upplåta kanaler till lokala kabelsändarföretag.
Vi ifrågasätter om inte den tvångsupplåtelsen av privategendom står i strid
med regeringsformen. Vi anser att de lokala kabelsändarföretagen, precis
som varje annan juridisk person eller enskild, kan förhandla med nätägaren
om att få disponera en kanal och, liksom andra, fritt få finansiera sina sänd-
ningar med reklam.
Jag har faktiskt roat mig med att ringa runt till ett antal lokala kabelsän-
darföretag och fråga vad de tycker om den nya kabellagen. Så här låter det:
- Den är ett steg i rätt riktning, men otillräcklig. För ideella föreningar är
produktionen för dyr. Problemets lösning är reklam.
- Ideella pengar, och programmen blir därefter.
- Reklam är enda intäktsmöjligheten, vi behöver anställa två personer.
-Att göra TV är kostsamt.
-Vi behöver reklaminkomster. De ideella föreningarna har inte pengar,
vilja, intresse eller kunskap.
- Släpper man in reklam i kabel skall det vara lika för alla. Vi överlever inte.
- Det går inte bra i dag. Vi har näsan precis över vattenytan. Vi behöver
reklam.
Hör här en annan röst:
- Hälften av föreningarna fifflar för att få det att gå ihop. Företag sponsrar.
Det handlar om smygreklam, och den skall vara väl dold, för annars kom-
mer kabelnämnden. Hyckleriet står en upp i halsen. Fifflandet står i pro-
portion till hur rimliga man tycker att lagarna är. Nu har man skrivit om
radiolagen så att den tillåter reklam i Sveriges television. Om den, som är
i allmänhetens tjänst, skall få sända reklam - varför får inte vi? Vi lokala
kabelsändarföretag är små fattiga statister, som skall leva renlärigt utan re-
klam. Det är komiskt. Vi är gisslan på renhetens altare.
Så här låter det bland Sveriges lokala kabelsändarföretag. Ett företag som
jag frågade tyckte dock att det var bra som det var, men det har kommunala
bidrag och har haft utvecklingsstöd från kabelnämnden. Vidare sänder det i
ett område där det saknas lokaltidning.
Jag frågade ett företag varför staten har infört det här med lokala kabel-
sändarföretag. ”Du vet”, svarade han, ”det är sådant här gulligt politiskt
tänkande - man tror att så länge man får något gratis producerar man. Det
går inte att göra TV på idealitet. Ingen satsar för man får ingenting tillbaka.”
De flesta lokala kabelsändarföretag producerar taffliga program, om de
över huvud taget producerar några, och tittarunderlaget är litet. Man kan
konstatera att systemet med lokala kabelsändarföretag är ett politiskt miss-
foster som man med det snaraste bör avskaffa. Släpp reklamen fri och låt
kabelsändarföretagen finansiera sig som de vill! Krångligare än så är det fak-
tiskt inte.
Annonsreglerna i kabellagen kan vi inte heller acceptera. Föreskrifterna
är löjliga mot den bakgrunden att alla TV-sändningar som når Sverige via
satellit har liberalare regler. Varför tillåts inte svensk reklamfinansierad TV
konkurrera på samma villkor som den utländska som sänder i Sverige? Det
enda vettiga vore ju att samordna bestämmelserna om reklam med Europa-
konventionen om gränsöverskridande television och motsvarande EG-di-
rektiv samt Internationella handelskammarens regler för reklam, som också
det svenska näringslivet har antagit.
Om systemet med lokala kabelsändarföretag avskaffas behövs inte heller
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Förslag till ny
lagstiftning för
kabelsändningar
m.m.
181
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Förslag till ny
lagstiftning för
kabelsändningar
m.m.
kabelnämnden. I stället föreslår Ny Demokrati att samma system införs som
gäller övervakning av pressens verksamhet. Det skulle innebära att annons-
sändningar övervakas av KO och marknadsdomstolen. Sändningarnas öv-
riga innehåll skulle då övervakas genom att de sändande stationerna bildar
en egen opinionsnämnd. Ingripanden mot svårare yttrandefrihetsbrott regle-
ras ju från den 1 januari 1992 i yttrandefrihetsgrundlagen.
Sammanfattningsvis säger Ny Demokrati: Kabellagen behövs inte. Slopa
systemet med lokala kabelsändarföretag, harmonisera annonsreglerna med
omvärldens och avskaffa kabelnämnden!
Herr talman! För Ny Demokrati yrkar jag bifall till reservationen, som
avser vårt förstahandsyrkande och som säger att kabellagen inte behövs. För
den händelse yrkandet avslås har vi i särskilt yttrande meddelat att vi kom-
mer att stödja utskottsmajoritetens mening.
(Applåder.)
Anf. 246 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Eftersom jag tänkte på den här debatten tittade jag särskilt
noga på reklaminslagen i gårdagens dokumentärprogram om maffian i TV 3.
Jag tittade på den nakna damen som gjorde reklam för något duschmedel,
och jag tittade också på reklamen för gymnastiksittdonet Abdominizern och
på ett par svala kvinnohänder som omslöt en vacker platt mansmage av en
typ som får småfeta medelålders män att känna sig obehagliga till mods. Jag
kunde också konstatera att TV 3 bröt mot konventionen om gränsöverskri-
dande television, som stadgar maximalt ett reklaminslag per 45-minuterspe-
riod i ”filmer och liknande verk”.
Jag skulle helst vilja avskaffa all reklam i TV. Ändå har jag med åren blivit
mer tveksam till generella reklamförbud, eftersom satelliterna ändå inte kan
stängas ute och eftersom våra reklamfria kanaler redan anpassat sig ganska
långt till den strömlinjeformning som är den reklamfinansierade TV-ns kän-
nemärke.
Men förslaget som vi nu har framför oss kommer inte att öka mångfalden
i etermedia. Särskilt allvarligt är det att man även nu tänker tillåta åsiktsrek-
lam i TV. I en ledare i Dagens Nyheter den 8 november befarar man att detta
innebär att politisk reklam också är på gång i den tredje markkanalen och
att detta riskerar att leda till en ytligare valkampanj 1994.
Jag ser med bävan fram emot att få se Carl Bildt till häst med blågula fanor
i inslag av den typ som Ronald Reagan vann valen på i USA, eller på att få
se den enkle fotbollsgrabben Ingvar lattjande med bollen mitt i sportnyhe-
terna.
Men om nu en majoritet driver igenom reklam i TV så vill vi vänsterpartis-
ter verka för att så goda förutsättningar som möjligt skapas för den kvarva-
rande reklamfria TV-n. Det innebär att det måste tas fram pengar till både
reklamfria rikskanaler och reklamfria lokalkanaler, som båda måste vara så
fristående som någonsin är möjligt från politisk kontroll och penningstarka
intressegrupper. En rimlig finanseringskälla skulle kunna vara den av re-
klamskatteutredningen 1988 föreslagna skatten på reklam i radio och TV.
Man måste också underlätta för små idéella föreningar att driva reklamfri
182
lokal-TV, sä att inte det sedvanliga lokala etablissemanget tar över alla dessa
kanaler.
Man kan också befara att nätägarna kommer att försöka lägga alla sorters
hinder i vägen för de lokala kanaler som inte kommer att vara lönsamma för
dem. Tekniskt kunniga människor har förklarat för mig att man exempelvis
kan lägga in oönskade sändarföretag på frekvenser som är mer eller mindre
hopplösa att få in i delar av sändningsområdet.
Det är av detta skäl som vi föreslår att man skall göra ett tillägg i kabelsän-
darlagens 6 § med innebörden att nätägarna åläggs att se till att de boende i
fastigheter som är anslutna till kabelnätet på ett tillfredsställande sätt kan ta
emot sändningar även vad gäller de lokala reklamfria sändarföretagen.
Jag är litet förvånad över att de andra partierna i utskottet inte har velat
ta upp denna fråga. Det måttliga intresset för maktkoncentration i media
bland framför allt liberaler förvånar också. I en frågedebatt med Thage G
Peterson sade kulturminister Friggebo: ”Vi upplever inte ökade koncentra-
tionstendenser när det gäller medierna.” Detta säger hon efter det att en un-
dersökning av Stig Hadenius och Augustin Erba Odescalchi visat att ägar-
koncentrationen inom svensk dagspress ökat under hela 80-talet. Bonniers
har ökat stadigt och är nu uppe i 23 % med DN, Expressen och Dagens Indu-
stri. Och nu köper storägarna inom pressen och etermedia in sig i varandra.
Stenbeck äger exempelvis helt eller delvis den nya markbundna TV kana-
len TV 1000, Medviks förlag-som ger ut tidningen Z-samt radio Z. Utöver
detta kontrollerar han företag i alla TV-led som program- och reklamfilm-
produktion, kabeldistribution, satellitkommunikation, textning av TV-pro-
gram, parabolförsäljning m.m.
Ett annat exempel med intresse i min egen hemstad: Hjörnegruppen är
dagspressens tredje största ägargrupp efter Bonniers och A-pressen och har
8,3 % av dagspressen genom helägande GP, hälftenägande av Idag och del i
Sydsvenska Dagbladet. De är också delägare i kommanditbolagen Liberal
Dagspress Invest samt Liberala Tidningar, som i sin tur äger en rad lokalt
dominerande tidningar i olika delar av landet. GP och de andra stora dra-
karna ger sig nu in i reklamradiobranschen, och jag ser med oro fram emot
den dag då Lars Hjörne styr både pressen, TV och radion i Göteborg.
I Tyskland och i USA - som verkligen inte är föregångsland på medieom-
rådet i andra avseenden - har man lagar som förbjuder ett alltför omfattande
ägande av olika sorters massmedia. Lagarna används visserligen sällan, men
det finns exempel på att de har använts. Det mest kända exemplet är när
man förbjöd tidningskungen Rupert Murdoch att äga både tidning och radio
i några amerikanska storstäder.
Det är glädjande att socialdemokraterna i utskottet har varit positiva till
vår motion i denna del. Vi ansluter oss till förslaget att man tillsätter en par-
lamentarisk beredning för att studera utländska erfarenheter och ge förslag
till åtgärder. Det är förvånande att utskottet inte ens har kunnat tillmötesgå
denna ganska blygsamma begäran, även om man kanske skall vara litet tack-
sam för att utskottsmajoriteten säger sig vilja uppmärksamma frågan.
Den nya informationsteknologin ger oerhörda möjligheter att fördjupa
demokratin och skapa mångfald. Den ger lika oerhörda möjligheter att kon-
centrera makt och befrämja enfald. Tänk er för innan ni trycker på knap-
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Förslag till ny
lagstiftning för
kabelsändningar
m.m.
183
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Förslag till ny
lagstiftning för
kabelsändningar
m.m.
184
parna, ärade ledamöter. Voteringen skall visserligen äga rum i morgon bitti
så ni kanske har hunnit glömma detta, men jag säger det i alla fall.
Anf. 247 BJÖRN VON DER ESCH (m):
Herr talman! I mer än 60 år har svenska folket fått höra att det fria ordet
i etermedia bara kan garanteras genom statligt etermonopol. Den utveckling
mot fria etermedia ute i Europa som påbörjades i slutet av 70-talet har gått
Sverige nästan spårlöst förbi. När så plötsligt öststaternas saga var all och vi
stod där ensamma med vår mediafilosofi, insåg vi att något måste göras för
skams skull.
Det blev inte lätt. Alltsedan Olof Palme som kommunikationsminister
fann för gott att ta med sig etermediafrågorna till utbildningsdepartementet
har politiseringen av radio/TV varit satt i system. Tänk om motsvarande
skulle ha skett med vår fria press!
När förre kulturministern hösten 1990 stolt förklarade att vi har den friaste
radion i världen överensstämde det självfallet med den socialistiska ideolo-
gin som han företrädde. Följdriktigt hade också partisekreterare Bo Tores-
son tidigare varnat sitt parti för att hamna i en situation där man förlorar
kontrollen över massmedia och därmed opinionsbildningen.
Dessa uppfattningar har trängt djupt ner i den svenska politikersjälen.
Fortfarande kan man höra att frihet för vissa leder till ofrihet för andra. Där-
med blir fri radio/TV ett hot mot den enskilde.
Alltför många politiker tror fortfarande att valfrihet uppnås endast genom
statliga restriktioner och förbud. Fri radio och TV är för dessa ofta liktydigt
med vad som kallas den ”italienska situationen”, dvs. kaos i etern. Att resten
av Europa, inkl, våra nordiska grannländer, aldrig varit i närheten aven ”ita-
liensk situation” spelar ingen roll.
Om nu svenska politiker till varje pris måste ha en särskild lag för kabel-
sändningar, kunde man väl sett sig om i världen för att se hur radio/TV fun-
gerar där. I utlandet har man lång erfarenhet av fria etermedia - fria i bemär-
kelsen att de inte är statskontrollerade och utformade enligt de internatio-
nella överenskommelser som också Sverige förpliktat sig att följa.
En sådan utblick skulle ha resulterat i en helt annan, om ens någon kabel-
lag alls. Vår ambition att lagstiftningsvägen med censur reglera etablering,
programmens innehåll och utformning, finansieringsmöjligheter osv. är unik
och dess värre också konventionsvidrig på avgörande punkter.
Förklaringen är enkel. Kabellagen är i allt väsentligt en produkt av den
förra regeringens socialistiska ideologi. De lättnader i gällande kabellag som
gjorts är framtvingade av annan lagstiftning eller ett erkännande av faktiska
förhållanden. Så blev t.ex. förbudet mot reklam i egensändningar absurt när
det inte längre gick att förbjuda vidaresändning av satellitkanaler.
Dessutom har uppenbarligen den brådska med vilken kabellagen hante-
rats bidragit till allvarliga brister i reformeringen.
Att ett så betydelsefullt betänkande presenterades KU-ledamöterna
knappt två timmar före utskottets beslut leder ofelbart till att bristfälligheter
får passera opåtalade. Lägg därtill att sedvanligt remissförfarande ej föreva-
rit.
Således har i lagens förarbeten i sista minuten införts en skrivning ”att pro-
gramföretagen utan särskild kostnad för själva mottagningen” skall tillhan-
dahålla viss rundradiosändning.
Innebörden av denna till synes oskyldiga formulering visar sig nu kunna
medföra kostnader för kabelföretagen på hundratals miljoner kronor, om
därmed också avses erforderliga tekniska installationer, vilket man befarat
att utskottet kan ha avsett. Att utskottet endast avser programavgift, borde
därför klart ha framgått.
Förhållandet är en direkt följd av brådska och uteblivet remissförfarande.
Berörda intressenter som därför begärde företräde inför KU för att påpeka
oklarheter i lagförslaget har inte kunnat beredas tillfälle därtill.
Där förbud kan vidmakthållas har man inte givit upp. Lokala kabelsändar-
företag som utnyttjar utrymme gratis har belagts med generellt reklamför-
bud. Detta trots vad som uttalades när yttrandefrihetsgrundlagen antogs. Då
förnekades varje tanke på att en borgerlig regering skulle utnyttja möjlighe-
ten till generellt reklamförbud. Tre månader senare har man gjort det med
sedvanlig förklaring: Man vill vidga yttrandefriheten!
Lokala kabelsändarföretag som inte har råd att ens betala för den kanal
de använder har väl i rimlighetens namn större behov att få inkomster till sin
verksamhet än andra. Ändå drabbas just dessa av generellt reklamförbud.
De redan stora tillåts bli större medan de små - och kanske oppositio-
nella - skall förbli små. Känns bilden igen från cirkusen runt TV 4?
Kabellagens reklambestämmelser går med sina förbud och restriktioner
långt utöver vad som stadgas i de internationella konventioner som Sverige
anslutit sig till. Det motiveras med att annars kan framtida avvägningar för-
svåras.
Vad då framtida avvägningar! Vågar man inte säga framtida förbud, för
det är vad det handlar om?
Varje påpekande att reklamförbuden strider mot internationella konven-
tioner avfärdas med att de länge förekommit i vårt land och inte bedöms
oförenliga med Europakonventionen. Bedöms av vem? Lagrådet undvek att
bedöma just detta. Någon annan torde inte heller ha gjort det!
Däremot har man i Grekland helt nyligen tvingats upphäva ett förbud mot
reklam i TV för barnleksaker. Inför utsikten att målet skulle dras inför EG-
domstolen upphävde den grekiska regeringen rådande förbud. I Sverige tve-
kar man inte att i stället gå motsatt väg.
EGs motivering saknar inte intresse. Genom reklamförbudet försvårades
utländsk konkurrens, och de inhemska konsumenternas valmöjligheter
drabbades. Dessutom låg den inhemska prisnivån högre än i övriga konkur-
rentländer, till men för konsumenterna.
Kabellagen präglas av en grundmurad ovilja att frigöra etermedia från po-
litisk styrning. I stället för att utgå från hur politikerinflytandet över ra-
dio/TV kan minskas utan att komma i konflikt med lagar och konventioner,
har ambitionen varit att inte släppa en millimeter mer makt än nödvändigt -
och inte ens det.
För att inskränkningar av yttrandefriheten skall få ske räcker det inte
längre att de är godtagbara enligt svensk grundlag. Sverige har förpliktigat
sig att de också skall vara ”nödvändiga i ett demokratiskt samhälle”.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Förslag till ny
lagstiftning för
kabelsändningar
m.m.
185
13 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 48
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Förslag till ny
lagstiftning för
kabelsändningar
m.m.
Skulle emellertid riksdagen för en gångs skull vilja uppfylla detta sist-
nämnda kriterium blir det inte mycket kvar av kabellagen.
Är det kanske denna insikt som föranleder påpekandet att förslaget en-
dast syftar till en temporär lösning av lagstiftningsfrågan? Det låter för bra
för att vara sant.
(Applåder)
Anf. 248 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! För att inte Björn von der Esch skall lockas till någon mot-
replik skall jag bara hålla med om att det gick för fort i utskottet.
Den egentliga avsikten med min replik är att jag glömde att yrka bifall till
meningsyttringen. Det gör jag nu.
Anf. 249 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! De förslag som behandlas i detta betänkande är ju till stor
del föranledda av att yttrandefrihetsgrundlagen träder i kraft den 1 januari.
Dessutom innehåller den aktuella propositionen en rad förslag som på olika
sätt ökar friheten för radio- och TV-sändningar.
Kravet på tillstånd för lokala kabelsändningar tas bort. Det blir tillåtet att
sända reklam och sponsrade program också i s.k. egensändningar. Regle-
ringen för ljudradion blir mindre omfattande.
Det är viktigt att framhålla att de regler och begränsningar som föreslås
för reklam i huvudsak överensstämmer med konventionen om gränsöver-
skridande TV-sändningar samt EGs direktiv med vissa föreskrifter om TV-
sändningar.
På ett speciellt område har vi skärpt reglerna. Det gäller att det blir förbju-
det att i TV-reklam rikta sig till barn under tolv år. Varken den ena eller
andra konventionen gör det omöjligt för ett land att skärpa bestämmelserna.
Vår inställning att förbud skall råda för alkohol- och tobaksreklam är väl
känd och också stadfäst i reglerna för den nya marksända TV-kanalen.
Med hänvisning till Björn von der Eschs anförande kan det påpekas att
moderaterna inte har reserverat sig på någon punkt i detta betänkande. Det
kan finnas anledning att fråga om moderaterna har ändrat sig. Det verkade
så av detta anförande.
Över huvud taget kan man säga att reglerna för reklam och sponsring så
som de beskrivs i denna proposition i allt väsentligt stämmer överens med
det som blev riksdagens beslut för den nya TV-kanalen.
Reklaminslagen skall tydligt avgränsas. Högst 10 % av sändningstiden per
dygn får utgöras av reklam. Annonserna skall placeras mellan programmen.
Tiden är begränsad till åtta, högst tio minuter per timme, etc. Allt detta är
välkända regler och bestämmelser för reklamsändningar.
Två viktiga skyldigheter för nätinnehavare har skrivits in i den nya lagen.
Den ena är att de skall se till att de boende i anslutna fastigheter har tillgång
till etersändningar som sker med stöd av 5 § första stycket i radiolagen, dvs.
i praktiken Sveriges Radios program och i fortsättningen också den tredje
markbundna kanalens. Eftersom det också uppkommit diskussion om vill-
koren för hur nätinnehavaren skall tillhandahålla dessa sändningar har ut-
186
skottet gjort en tydlig markering i lagtexten om att denna service skall till-
handahållas utan kostnad för själva mottagningen.
Den andra skyldigheten gäller att tillhandahålla utrymme för en lokal ka-
nal. Det föreslås att de lokala sändningarna skall skötas av lokala kabelsän-
darföretag. Det framhålls också att ett sådant lokalt kabelsändarföretag i sin
sändningsverksamhet skall sträva efter vidast möjliga yttrande- och informa-
tionsfrihet. Syftet är alltså att göra det möjligt att låta olika intressen och
meningsinriktningar komma till tals i verksamheten.
Propositionen innehåller inte något generellt förbud mot reklam i egen-
sändningar. Dock finns det ett reklamförbud för de företag som ges ställning
som lokala kabelsändarföretag. Det kan inte vara rimligt att ett företag dels
skall kunna finansiera sin verksamhet med reklam, dels kunna utnyttja sin
ställning som lokalt kabelsändarföretag och få kanalen gratis.
Den som väljer att driva sitt sändarföretag på kommersiell grund skall
hänvisas till att förhandla med nätinnehavaren om sändningsutrymme på af-
färsmässiga villkor.
Det skall liksom hittills vara kabelnämnden som skall pröva vilket lokalt
företag som skall få tillgång till den fria kanalen, eller, om det är aktuellt,
vilka som skall dela på den. För att undvika att ge något företag monopol
skall rätten till en kanal endast gälla för en begränsad tid. Man har valt att
stanna för det som gäller nu, dvs. tre år.
När det gäller reservationerna försöker socialdemokraterna reservera sig
mot att reklam i kabelsändningar tillåts, samtidigt som de ondgör sig över att
den inte släpps helt fri. En sådan inställning faller ju på sin egen orimlighet.
I propositionen skrivs tydligt in att ändringar skall göras endast om de
framstår som självklara eller brådskande. Detta tar socialdemokraterna till
intäkt för att inga ändringar skall göras alls. Men de förslag som vi nu skall
fatta beslut om är just av detta slag. De är både självklara och brådskande.
Att ha ett reklamförbud kvar för vissa sändningar samtidigt som vi medger
inrättande av en reklamkanal och samtidigt som varje hem i Sverige kan ta
in mellan 10 och 35 kanaler med reklam är ju att sticka huvudet i busken.
Alltså är detta en ändring som är fullständigt självklar.
Catarina Rönnung glömde för övrigt att tala om att lagrådet vid sin gransk-
ning inte alls hade några invändningar eller anmärkningar mot att reklam
tillåts.
I övrigt hänför sig ändringarna till kriteriet brådskande för att se till att vi
inte på vissa områden skall ha ett laglöst tillstånd eller lagregler som strider
mot yttrandefrihetsgrundlagen när den träder i kraft vid nyår.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan på alla punkter och
avslag på samtliga reservationer.
Anf. 250 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Ett laglöst tillstånd hade det icke blivit med den proposition
som redan den socialdemokratiska regeringen hade färdig i byrålådan, klar
att lägga fram. Den var också avpassad till den nya yttrandefrihetsgrundla-
gen.
Vi förstår att det har varit mycket brådskande för Birgit Friggebo att göra
dessa ändringar, framför allt därför att det var viktigt för regeringen att
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Förslag till ny
lagstiftning för
kabelsändningar
m.m.
187
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Förslag till ny
lagstiftning för
kabelsändningar
m.m.
188
dämpa den kritik från alla möjliga håll och av alla möjliga anledningar som
åstadkoms när Birgit Friggebo ganska lättvindigt gav koncession till M3, dvs.
det sammanslagna TV 3 och TV 4. Tacka sjutton för att det då var bråds-
kande att få fram andra reklamintressenter! Man har inte heller brytt sig om
att över huvud taget se efter vilka koncentrationstendenser som finns på den
lokala kabelsidan. Man har inte brytt sig om hur pressen har påverkats.
Men vad vi direkt vänder oss emot är att förslaget inte har beretts under
parlamentarisk samverkan. Jag har en enda fråga till Ylva Annerstedt: Blir
det eller blir det inte någon parlamentarisk beredning i fortsättningen när
det gäller mediefrågorna? Skall man nu från regeringens sida frångå vad som
i decennier gällt i detta parlament, nämligen att försöka nå politiskt samför-
stånd i mediefrågor? Hur ämnar regeringen göra i denna mycket viktiga
fråga?
Anf. 251 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Catarina Rönnung har alldeles rätt i att det var mycket ange-
läget för oss att snabbt få till stånd en förändring som innebar ett ökande av
friheten i radio och kabel-TV.
Vi har ju olika uppfattningar om reklam. Socialdemokraterna har i åratal
blockerat alla försök att åstadkomma en frihet att sända reklam. Det är först
sedan verkligheten har kört över er fullständigt med satellitsändningar som
ni under galgen har ändrat uppfattning.
När det gäller den parlamentariska beredningen sägs tydligt i propositio-
nen att det kommer en sådan så småningom. Men i detta skede har det varit
oerhört angeläget att snabbt få till stånd dessa ändringar.
Anf. 252 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Jag vill tacka Ylva Annerstedt för det sista hon sade, att det
kommer en parlamentarisk beredning. Detta skall vi verkligen ta fasta på.
Vi förväntar oss att regeringen tar sedvanliga kontakter med oppositionen i
frågan.
Anf. 253 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Jag vill först och främst understryka att ett av regeringspar-
tierna nu klart har deklarerat att man snabbt kommer att tillsätta en parla-
mentarisk beredning för radiomedias fortsatta hanterande. Det innebär
alltså att riksdagen därmed står fast vid den mycket breda enighet som har
varit. Jag konstaterar att Ylva Annerstedt klart uttalat detta, och jag utgår
ifrån att hon talar för regeringen på denna punkt.
Jag begärde ordet när Björn von der Esch sade att det finns vissa politiker
som fortfarande tycks tro att valfrihet endast uppnås genom restriktioner
och förbud.
Den senaste stora förbudsmakerskan på denna arena var allt regeringens
kulturminister. Hon har om reklam i radio sagt att hon inte ser någon anled-
ning att tillåta reklam inom närradion. Jag kan inte tolka detta på något an-
nat sätt än att Björn von der Esch tar avstånd från kulturministern på denna
punkt. Anser Björn von der Esch att vi bör tillåta reklam också inom när-
radion?
Får jag principiellt också slå fast en socialdemokratisk mediesyn i detta
sammanhang. Den politik vi företräder syftar till att vidga yttrandemöjlighe-
terna. Det innebär t.ex. att det är rimligt att se till att också närradion får
rimliga möjligheter att kunna verka för framtiden. Det innebär också att vi
vill medverka till att förhindra att ett fåtal ägargrupper - på bekostnad av
mångfalden - kan lägga under sig ett dominerande inflytande på denna
marknad.
Mångfalden är i yttrandefrihetssammanhang ett värde i sig. Den innebär
t.ex. att när man börjar diskutera om samägande i vid utsträckning mellan
kommersiella radiostationer och tidningar, så finns det anledning att fundera
ett par gånger på om man inte skulle gå på en amerikansk modell, som för-
bjuder multimediaägande. Det skulle vara intressant att höra hur Björn von
der Esch ser på det koncept som är upplagt från SRUs sida, både när det
gäller denna kombination av ägande, som tidigare Johan Lönnroth varit inne
på, och när det gäller net work-principen.
Min huvudfråga är dock om moderata samlingspartiet, i motsats till Birgit
Friggebo, säger att vi skall tillåta reklam i närradio.
Anf. 254 BJÖRN VON DER ESCH (m):
Herr talman! Svaret på den första frågan är självfallet ja. Det skall vara
reklam i närradio.
När det gäller mångfalden delar jag helt uppfattningen att mångfalden är
bland det allra viktigaste i sammanhanget. Det är kanske inte helt lätt att få
fram mångfald, men man skall självfallet sträva efter det.
Vad slutligen gäller SRU vet jag inte riktigt vad det i slutändan blir av det,
så det är jag inte beredd att ta ställning till nu. Det andra är kanske svar nog.
Anf. 255 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Jag vill fråga Björn von der Esch om mångfalden inte bara
skall gälla i medier som radio och TV, utan också i pressen. Jag antar att han
menar det. Är han då villig att se till att vi får ett rejält partistöd till tidningar
som är andrahandstidningar? Är han villig att stödja kulturtidskrifter som
har svårt att finansiera sin verksamhet på egen hand? Dessa kulturtidskrifter
kanske för fram udda opinionsyttringar, men de är viktiga för mångfalden
och för yttrandefriheten. Sådana kulturtidskrifter är kanske inte kommer-
siellt gångbara.
När jag har hört Björn von der Esch och Harriet Colliander framträda som
ett slags yttrandefrihetens apostlar har det alltid gällt en yttrandefrihet där
man släpper in mycket starka kommersiella intressenter på marknaden. Då
står man upp för en yttrandefrihet som jag aldrig har hört någon represen-
tant för något högerparti vurma för när det gäller kulturtidskrifter eller
mångfald i pressen. Inte heller har jag hört någon av dem värna om yttrande-
friheten och om en utökad meddelarrätt mellan enskilda, t.ex. mellan en an-
ställd och ett företag. Det är yttrandefrihetsfrågor där man får en reell ytt-
randefrihet, inte bara från kapitalets sida, utan från andra intressenters, från
medborgares sida. Vad är egentligen er yttrandefrihet värd när det kommer
till kritan? Är det bara den kommersiella yttrandefriheten som är intressant
för er, eller står ni för en reell, viktig och riktig yttrandefrihet?
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Förslag till ny
lagstiftning för
kabelsändningar
m.m.
189
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Förslag till ny
lagstiftning för
kabelsändningar
m.m.
Anf. 256 INGVAR SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag konstaterar, inte utan ett visst nöje, att regeringen i den
här frågan har hamnat i mitten. Vi har Ny Demokrati och Björn von der
Esch på ena kanten och socialdemokraterna och vänstern på den andra. Det
är kanske en bra linje att hamna någonstans där i mitten. När jag hör Björn
von der Esch har jag svårt att tro att han tillhör något regeringsparti.
Detta med en kabellag är inte något unikt socialistiskt experiment, som
bara hör hemma i Sverige eller i socialistiska stater. Föregångaren på det här
området har faktiskt varit USA. Där har man en Cable Communications Po-
licy Act från 1984 och ställer just upp bakom möjligheten att etablera sådana
här accesskanaler som skall vara reklamfria när kabeloperatörer söker kon-
cession. Det finns inte något reklamförbud, utan kabelnäten har möjlighet
att sända reklamkanaler. Men det som man här öppnar för är krav på någon
reklamfri kanal, där åsikter av olika slag kan föras fram.
Det är min bestämda åsikt att det inte är bra att blanda kommersiell re-
klam med åsiktsreklam, som det ofta är fråga om, t.ex. i närradio eller i den
typ av allemans-TV som de lokala kabelsändarföretagen skall ägna sig åt.
Anf. 257 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse Björn von der Eschs upp-
riktiga deklaration att han står för att han vill medverka till att vidga yttran-
demöjligheterna och öka mångfalden, att han här i riksdagen uttalar sig för
att det skall finnas möjligheter till reklam i närradion.
Jag konstaterar att Ylva Annerstedt förutsätter att man nu snabbt tillsätter
en parlamentarisk beredning. I linje med det vill jag fråga Björn von der
Esch om det också är den uppfattning som moderaterna står för, dvs. om de
står fast vid riksdagsbeslutet från i våras.
Eftersom Ingvar Svensson nu uppenbarligen på något sätt utnämner sig
till företrädare för regeringen i den här frågan i och med att han exkluderar
moderaterna i detta sammanhang, är det rimligt att fråga också honom: Står
Ingvar Svensson och hans parti för uppfattningen att det nu snabbt skall till-
sättas en parlamentarisk beredning? Det är lätt att svara ja eller nej på den
frågan.
Anf. 258 BJÖRN VON DER ESCH (m):
Herr talman! Vad gäller yttrandefriheten och om man är beredd att slå
vakt om och hjälpa kulturtidningar och mindre tidningar är det självfallet en
ekonomisk fråga. Man kan inte stötta varje liten tidning - det är en total
omöjlighet. Ekonomin spelar alltid en roll, men man skall inte försvåra för
dem som vill driva någonting. Det är det man gör när man förbjuder just de
minsta föreningarna, såsom närradioföreningar, som har svag ekonomi.
Det går kanske litet för långt om vi börjar diskutera lex Bratt.
Men man kan bara tänka sig hur det skulle vara om politikerna, vi här,
styrde och ställde med annonser i Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter.
Vi skulle tala om för dem hur stora de skulle vara, vad som fick stå i tidning-
arna, hur många sidor de fick ha, vilket spridningsområde de fick ha. Det
vore helt orimligt. Varför skall vi då göra det just med etermedia? Det är
190
politikerna i Sverige som har detta nästan som ett skräckscenario, att eter-
media skall släppas fria.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 19 december.)
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas den 19 decem-
ber.
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1991/92:82 Ändringar i uppbördslagens regler om överföring av skatt till
främmande stat
Skrivelse
1991/92:79 Redogörelse för tillämpningen av lagen (1989:530) om åtgärder
för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlag)
Förslag
1991/92:14 Riksdagens revisorers förslag angående militära och civila heli-
koptrar för sjuktransporter
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 16 december
1991/92:76 a.v Sten Andersson i Malmö (m) till kommunikationsministern om
taxinäringen:
För en tid sedan avreglerades taxinäringen. Taxibranschen skulle konkur-
rensutsättas och man hoppades på bättre service och lägre kostnader för
kunderna. Till delar har dessa förhoppningar infriats, men samtidigt har av-
regleringen också fått negativa följder.
Seriösa taxiföretag utsättes för konkurrens av ”trottoarstrykare” och
andra oseriösa aktörer där uteblivna inbetalningar av moms, skatter och ar-
betsgivaravgifter blivit ett konkurrensmedel. Detta har aldrig varit me-
ningen med avregleringen!
Nu verkar det tyvärr som om man spekulerar i konkurser och använder
lönegarantin som ett medel att stärka sin konkurrenskraft. Att lönegarantin
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Förslag till ny
lagstiftning för
kabelsändningar
m.m.
191
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
finns är bra, men att den används såsom nu sker inom taxibranschen gynnar
ingen. I slutändan blir det skattebetalarna som får bära kostnaderna och det
har aldrig varit avsikten.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta i syfte att underlätta seriös
verksamhet inom taxinäringen?
1991/92:77 av Karin Israelsson (c) till kommunikationsministern om postens
taxesystem för föreningslivet:
I ett brev till ideella organisationer har postverket meddelat, att det avser
att avskaffa nu gällande regler om föreningspost. Samtidigt meddelas att
brev under 20 gram kostar 2:30 kr., samt att posten kommer att avkräva 4:60
kr. för brev som väger 21 -100 gram. Dock att man kan kvartalsvis efter en
omständlig administrativ procedur betala tillbaka 50 % av inbetalt belopp.
För att få denna förmån skall man göra följande:
* märka breven med avsändare och ett B
* frankera breven med fullt porto 4:60
* räkna dem och fylla i en av posten fastställd blankett
* lämna in brev och följesedel i kassan på postkontoret tillsammans med
abonnenmangskortet
* skicka följesedlarna varje kvartal till posten, som sedan skall betala ut
pengarna.
Ifrågavarande hantering verkar medföra avsevärt ökade administrativa in-
satser för såväl posten som föreningslivet. För en organisation, som sänder
1 000 brev per kvartal, innebär detta att postverket lånar gratis 2 300 kr. utan
ränta per kvartal. Postverket har tidigare ålagt föreningslivet en kostnad
med 1:50 kr. för varje postgirotalong.
I regeringsförklaringen uttalade regeringen sitt stora stöd för svenskt orga-
nisations] iv.
Jag vill därför fråga kommunikationsministern:
Vilka mål har postverket fått för att förverkliga regeringens intentioner?
Anser kommunikationsministern att den ovan angivna administrativa pro-
cessen vittnar om administrativ effektivitet?
24 § Kammaren åtskildes kl. 23.56.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 § anf. 25 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 64 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 124 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 158 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.54,
192
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 203 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
/Gunborg Apelgren
193
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
1 § Val av valprövningsnämnd............................. 1
2 § Val av suppleant i socialförsäkringsutskottet............... 2
3 § Justering av protokoll................................. 2
4 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 2
5 § Förnyad bordläggning............................■..... 2
Meddelande om samlad votering........................... 2
6 § Avveckling av löntagarfonderna......................... 3
194
Finansutskottets betänkande FiU9
Debatt
Roland Sundgren (s)
Lars-Ove Hagberg (v)
Per-Ola Eriksson (c)
Lars Tobisson (m)
Carl B Hamilton (fp)
Stefan Attefall (kds)
Bo G Jenevall (nyd)
Beslut fattades efter 9§
7 § Privatisering av statligt ägda företag, m.m................. 26
Näringsutskottets betänkande NU10
Debatt
Bo Finnkvist (s)
Rolf L Nilson (v)
Per-Richard Molén (m)
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Hadar Cars (fp)
Karin Starrin (c)
Näringsminister Per Westerberg (m)
Bruno Poromaa (s)
Sten-Ove Sundström (s)
Jan Andersson (s)
Göran Hägglund (kds)
Hans Stenberg (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
John Andersson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Beslut fattades efter 9 §
8§ Ny småföretagspolitik, m.m............................. 72
Näringsutskottets betänkande NU14
Debatt
Mats Lindberg (s)
Rolf L Nilson (v)
Kjell Ericsson (c)
Olle Lindström (m)
Bengt Dalström (nyd)
Näringsminister Per Westerberg (m)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Sten Östlund (s)
Göran Hägglund (kds)
Bo G Jenevall (nyd)
Beslut fattades efter 9 §
9§ Upphävande av regler om utländska företagsförvärv m.m..... 100
Näringsutskottets betänkande NU15
Debatt
Rolf L Nilson (v)
Roland Lében (kds)
Beslut................................................ 104
Finansutskottets betänkande FiU9
Näringsutskottets betänkande NU10
Näringsutskottets betänkande NU14
Näringsutskottets betänkande NU15
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Beslut om samlad votering................................ 105
10 § Skattepolitik för tillväxt.............................. 105
Skatteutskottets betänkande SkUlO
Debatt
Lars Hedfors (s)
Lars Bäckström (v)
Peter Kling (nyd)
Kjell Johansson (fp)
(forts.)
Ajournering........................................... 125
Återupptagna förhandlingar............................... 125
10 § (forts.) Skattepolitik för tillväxt (forts. SkUlO)............ 125
Statsrådet Bo Lundgren (m)
Lars Hedfors (s)
Lars Bäckström (v)
Ivar Franzén (c)
Bengt Dalström (nyd)
Beslut fattades efter 15 §
11 § Inkomst av tjänst................................... 142
Skatteutskottets betänkande SkU8
Debatt
Anita Johansson (s)
Lars Bäckström (v)
Filip Fridolfsson (m)
Beslut fattades efter 15 §
12 § Skatt på etanol, m.m................................. 150
Skatteutskottets betänkande SkU6
Debatt
Ivar Franzén (c)
195
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Lars Bäckström (v)
Beslut fattades efter 15 §
13 § Skattetillägg.......................................
Skatteutskottets betänkande SkU7
Debatt
Bruno Poromaa (s)
Lars Bäckström (v)
Kjell Johansson (fp)
Beslut fattades efter 15 §
14 § Reavinster på bostadsrätter............................
Skatteutskottets betänkande SkU9
Debatt
Gunnar Nilsson (s)
Harry Staaf (kds)
Beslut fattades efter 15 §
15 § Dubbelbeskattningsavtal med Nederländerna, Singapore och
Republiken Korea.................................
Skatteutskottets betänkanden SkUll och SkU12
Debatt
Karl Hagström (s)
Carl Fredrik Graf (m)
Beslut................................................
Skatteutskottets betänkande SkUlO
Skatteutskottets betänkande SkU8
Skatteutskottets betänkande SkU6
Skatteutskottets betänkande SkU7
Skatteutskottets betänkande SkU9
Skatteutskottets betänkande SkUll
Skatteutskottets betänkande SkU12
Beslut om samlad votering................................
16 § Ändrad instansordning enligt bilavgaslagen...............
Jordbruksutskottets betänkande JoU8
Debatt
Lena Klevenås (s)
Annika Åhnberg (v)
Patrik Norinder (m)
Max Montalvo (nyd)
Jan Sandberg (m)
Beslut fattades efter 19 §
17 § Anslag till vissa investeringar m.m......................
Finansutskottets betänkande FiU6
Debatt
Sonia Karlsson (s)
Bengt Wittbom (m)
Beslut fattades efter 19 §
18 § 1990 års folk- och bostadsräkning.......................
Finansutskottets betänkande FiU7
152
157
160
161
165
165
170
172
196
Debatt
lan Wachtmeister (nyd)
Olle Schmidt (fp)
Beslut fattades efter 19 §
19 § Den statliga fastighetförvaltningen och ombildningen av bygg-
nadsstyrelsen, m.m................................. 175
Finansutskottets betänkande FiU8
Debatt
Per Olof Håkansson (s)
Lars Tobisson (m)
Margitta Edgren (fp)
Beslut................................................ 177
Jordbruksutskottets betänkande JoU8
Finansutskottets betänkande FiU6
Finansutskottets betänkande FiU7
Finansutskottets betänkande FiU8
Prot. 1991/92:48
18 december 1991
Beslut om uppskjuten votering............................. 178
20 § Förslag till ny lagstiftning för kabelsändningar m.m......... 178
Konstitutionsutskottets betänkande KU19
Debatt
Catarina Rönnung (s)
Harriet Colliander (nyd)
Johan Lönnroth (v)
Björn von der Esch (m)
Ylva Annerstedt (fp)
Åke Gustavsson (s)
Ingvar Svensson (kds)
Beslut skulle fattas den 19 december
21 § Beslut om fortsatt ärendebehandling den 19 december....... 191
22 § Bordläggning...................................... 191
23 § Anmälan om interpellationer
1991/92:76 av Sten Andersson i Malmö (m) om taxinäringen. 191
1991/92:77 av Karin Israelsson (c) om postens taxesystem för
föreningslivet 192
197
gotab 40459, Stockholm 1992