Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1991/92:47
Tisdagen den 17 december
Kl. 9.00
1 § Utökning av antalet suppleanter i
socialförsäkringsutskottet
Valberedningen hade enligt ett till kammaren
inkommet protokollsutdrag tillstyrkt att antalet
suppleanter i socialförsäkringsutskottet skulle
utökas från 19 till 20.
Kammaren biföll denna framställning.
2 § Meddelande om val av valprövningsnämnd
m.m.
Talmannen meddelade att val av
valprövningsnämnd samt val av en ytterligare
suppleant i socialförsäkringsutskottet kommer att
ske vid morgondagens sammanträde.
3 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 11 december.
4 § Hänvisning av ärende till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1991/92:76 till utbildningsutskottet
5 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1991/92:KU19
Finansutskottets betänkanden 1991/92:FiU6-FiU9
Skatteutskottets betänkanden 1991/92:SkU6,
SkU7, SkU9, SkU11 och SkU12
Trafikutskottets betänkande 1991/92:TU4
Jordbruksutskottets betänkande 1991/92:JoU8
Näringsutskottets betänkanden 1991/92:NU10,
NU14 och NU15
Meddelande om samlad votering
Talmannen meddelade att bostadsutskottets
betänkanden BoU9, BoU7 och BoU8,
lagutskottets betänkande LU14, försvarsutskottets
betänkanden FöU5 och FöU6,
socialförsäkringsutskottets betänkande SfU5 samt
socialutskottets betänkanden SoU9, SoU10,
SoU11 och SoU12 skulle avgöras i ett sammanhang
efter avslutad debatt.
6 § Bostadsbyggandets finansiering
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU9 Bostadsbyggandets finansiering
(prop. 1991/92:56).
Anf. 1 ULF LÖNNQVIST (s):
Fru talman! Luciadagen 1990 fattade riksdagen
beslut om ett nytt bostadsfinansieringssystem, ett
system som var väl förankrat i Bygg- och
Bostadssverige, ett system som skulle klara den
bostadsproduktion som vi har behov av. Bristerna i
det nu gällande bostadsfinansieringssystemet
rättades till, samtidigt som belastningen på
statsbudgeten dramatiskt kunde minska utan att
bostadsutgiften för den enskilde blev högre än med
dagens system.
Bygg- och Bostadssverige inrättade sig efter
riksdagens beslut. Man visste vad som skulle gälla.
Produktionen planerades efter det.
Trots varningar från branschen för det kaos som
skulle uppstå om man rev upp det beslutade
finansieringssystemet, som de borgerliga partierna
talat om, valde den borgerliga regeringen att lägga
fram ett sådant förslag som utskottsmajoriteten nu
har ställt sig bakom. Därmed har en fullständig
ovisshet skapats om vad som skall gälla på
bostadsfinansieringens område.
Precis det kaos som branschen varnade för har
uppstått. Bostadsbyggandet är långsiktigt. Man
måste veta vilka spelregler och förutsättningar som
gäller när lånen skall lyftas, om man skall våga sätta
i gång byggen. Regeringens handlande har lett till
att planerade byggen ställs på framtiden.
Bostadsbyggandet minskar dramatiskt.
Arbetslösheten i byggbranschen ökar.
För denna situation får den borgerliga regeringen
och den borgerliga utskottsmajoriteten ta det fulla
ansvaret. Det är obegripligt att man i en situation,
där det är problem med sysselsättningen inom hela
byggsektorn och där fortfarande ett stort antal
människor är behov av bostad, vidtar åtgärder som
stoppar bostadsbyggandet och ökar arbetslösheten.
Men det är precis vad regering och
utskottsmajoritet gör med dessa åtgärder.
Nu har direktiven till en utredning som skall ta fram
ett nytt finansieringssystem publicerats. Ur de vaga
direktiven kan egentligen bara en sak utläsas,
nämligen att subventionerna skall bort och att det
därmed blir dyrare att bo. Så ökar än mer oron och
ovissheten. Det här är tydligen regeringens och
utskottsmajoritetens signal till branschen. Då
bromsas byggandet ytterligare.
Också de övriga åtgärder som regeringen har lagt
fram förslag om och som utskottsmajoriteten ställer
sig bakom ökar kostnaderna för byggandet på
boendet. En vanlig trerumslägenhet i
nyproduktionen blir om dessa förslag genomförs
ungefär 1 500 kr. dyrare i månaden än om
räntelånesystemet genomförs. Jämfört med dagens
situation blir bostaden ungefär 350 kr. dyrare i
månaden. Kostnaderna i nyproduktionen är redan
höga. Det är otillständigt att lägga fram förslag som
ytterligare ökar dem och därmed utestänger stora
grupper från möjligheten att få den bostad som de
så väl behöver.
För ungefär ett år sedan skrev Olof Johansson och
Agne Hansson på DNs debattsida att vanligt folk
inte tål ytterligare höjningar av hyrorna och att
byggmomsen därför måste slopas. Detta krav
upprepade sedan både Olof Johansson och Agne
Hansson gång på gång i valrörelsen. Ja, Agne
Hansson gick t.o.m. så långt i Kristianstadsbladet
av den 5 september att han hävdade att hyran för
en normal trerumslägenhet skulle sänkas med 125--
175 kr. i månaden, om centern fick vara med och
bestämma. Det skulle kunna vara verklighet i vår
med en borgerlig regering, hette det. Jag vill fråga
Agne Hansson om centern är helt överkörd när det
gäller bostadspolitiken eller vad det är som har
hänt, eftersom Agne Hanssons handlande i dag
kommer att gå i direkt motsatt riktning mot vad han
och centerpartiet sade i valrörelsen.
Bland förslagen som kommer att medverka till
högre kostnader för byggande och boende finns
också den kraftiga reduktionen av
investeringsbidraget. Det skall sänkas från 9,3 %
till 3,1 %. Investeringsbidraget kom till för att
kompensera nybyggandet av bostäder på grund av
höjningen av mervärdeskatten. I radions
telefonväkteri den 5 september fick Olof Johansson
frågan om just investeringsbidraget. Han svarade
för centerpartiets räkning att centern vill sänka
momsen på allting som har med boendet att göra till
60 % av dagens nivå. Det skall vi, sade han,
finansiera genom att ta bort investeringsbidraget.
Nu reduceras investeringsbidraget kraftigt. Det ger
pengar till statskassan. Men vart tog sänkningarna
av byggmomsen vägen? Sänkningen skulle ju
finansieras med dessa pengar. Nu sänker ni
bidraget men glömmer bort att sänka momsen. Då
blir det dyrare att bygga. Är detta, Agne Hansson,
ett nytt område där centern är överkörd av
regeringens hantering av bostadspolitiken, eller är
det ett uttryck för att centern säger en sak i en
valrörelse och gör något helt annat när den fått del
i regeringsansvaret?
Ett genomgående tema såväl i regeringens
proposition som i den borgerliga
utskottsmajoritetens utlåtandetext är att olika s.k.
regleringar drivit upp kostnaderna för
bostadsbyggandet. Därför säger man sig vilja
genomföra långtgående åtgärder för en
avreglering. Det skulle, menar man, betyda att
kostnaderna dramatiskt kunde minska.
Fru talman! Den dryga hälft av det totala byggandet
i Sverige som är inriktat på näringslivets behov av
kontors- och företagslokaler styrs helt av
marknaden. Under perioden 1985--1990, då
överhettningen var som mest utpräglad på
byggområdet i vårt land var det
näringslivsbyggandet som drog i väg kraftigast.
Kraven på byggkapacitet -- arbetskraft och
material -- från näringslivets sida var så stora att vi
fick brist på arbetskraft och material. I alla
bristsituationer stiger kostnaderna. Så skedde
också vid det här tillfället. Näringslivet var för att få
fram den byggkapacitet som man ansåg sig behöva
beredd att betala det pris som branschen krävde. Så
blev näringslivsbyggandet tändvätskan i den
inflationsbrasa som drabbade byggsektorn. Detta
fick självfallet återverkningar också på
bostadssidan. Den skulle ju konkurrera med annat
byggande om tillgänglig kapacitet. Detta var
situationen. Det var alltså inte regelverken på
bostadsområdet som drev upp kostnaderna. Det
var marknadskrafternas fria spel på den oreglerade
delen av byggsektorn som var ledande.
För att säkerställa det bostadsbyggande som
behövdes för att tillgodose den stora efterfrågan på
bostäder fick den socialdemokratiska regeringen
begränsa annat byggande främst i storstäderna.
Vidare träffades en överenskommelse med
byggentreprenörer och byggherrar om att de skulle
ställa resurser till bostadsbyggandets förfogande
med målet att byggkostnaderna inte skulle stiga
kraftigare än inflationen. När detta var fullt
genomfört ledde det till att bostadsbyggandet
ökade till de högsta nivåer som vi haft sedan
miljonprogrammets dagar samtidigt som
kostnaderna för bostadsbyggandet dämpades och
låg i nivå med inflationen i övrigt. Åtgärderna var
alltså framgångsrika. Centern var i viss
utsträckning med på att sätta in sådana åtgärder,
men hade bara litet andra recept. Folkpartiet och
moderaterna reste däremot hela tiden motstånd.
Jag har velat säga detta därför att den som påstår
att kostnadsuppgången i bostadsbyggandet under
senare delen av 1980-talet berodde på olika
regleringar har fel. Kostnadsökningarna berodde
på den överhettning som de kraftiga kraven på
byggresurser från näringslivets sida ledde till.
Marknadskrafterna talade sitt språk.
De åtgärder som regeringen och
utskottsmajoriteten nu vill vidta i den s.k.
avregleringens namn -- borttagande av
markvillkoret och
produktionskostnadsprövningen -- leder inte till
lägre priser. De utvärderingar som boverket gjort
av såväl markvillkor som
produktionskostnadsprövning, visar tvärtom att
båda dessa åtgärder har lett till minskade kostnader
i byggandet. Regeringen och utskottsmajoriteten
vill nu ta bort markvillkor och
produktionskostnadsprövning. Regeringen vill
också ta bort den s.k. bostadsanvisningsrätten, dvs.
kommunernas möjlighet att ställa krav på att
bostäder som byggs med statlig belåning skall
kunna ställas till den gemensamma
bostadsförmedlingens förfogande. Regeringens
förslag är inte till fromma för bostadsförsörjningen
i vårt land. De leder inte till sänkta kostnader i
byggandet, men de leder däremot till att
kommunernas möjligheter att ta det ansvar för
bostadsförsörjningen som de är ålagda kraftigt
minskar. Det är en onödig klåfingrighet som
utskottsmajoriteten ställer sig bakom.
Vi anser att det finns anledning att genomföra
förenklingar i olika regelverk. Utgångspunkten bör
vara att det är funktionerna när det gäller olika krav
på boendet som är det viktiga, inte hur dessa
funktioner genomförs. Vi var på väg att genomföra
långtgående förändringar i denna riktning. Vi
kommer att vara beredda att positivt pröva sådana
förslag som kan komma att läggas fram. Men de
förslag som nu har presenterats har inte den
inriktningen och den innebörden. Det är därför
som vi har sagt nej till dem.
Utskottsmajoriteten förordar också att de
fördelaktiga bostadslånen och räntebidragen skall
få övertas av köparen om ett allmännyttigt
bostadsområde säljs ut. Vi säger nej till detta. Vi
gör det därför att vi anser att allmännyttan har en
viktigt funktion att fylla också i 1990-talets
Bostadssverige. Den sociala bostadspolitiken
måste få ligga fast. Den förutsätter att det finns
skilda upplåtelseformer. Såväl äganderätten som
bostadsrätten och hyresrätten behövs.
Den socialdemokratiska regeringen hade en
byggministergrupp. Dess uppgift var att genomföra
ungefär det som förordades i centerns motion på
detta område. Tyvärr har centern i utskottet gått
emot sin egen motion. Vi anser att en sådan grupp
har betydelse på byggområdet och för
verksamheten där. Det är orsaken till att vi nu ger
vårt stöd till centermotionen, så att den borgerliga
regeringen får ett likartat organ.
Fru talman! Socialdemokratin slår vakt om den
sociala bostadspolitiken. Alla människors rätt till
en bra bostad till rimlig kostnad är ett nödvändigt
mål för bostadspolitiken också under 1990-talet.
De förslag regeringen nu har lagt fram och som har
stöd av den borgerliga utskottsmajoriteten, är ett
allvarligt ingrepp i den sociala bostadspolitiken.
Fullföljandet av den försvåras avsevärt. De förslag
riksdagen i dag har att ta ställning till kommer, om
de genomförs, att skapa ett kaos i byggsektorn,
bromsa upp byggandet, förvärra arbetslösheten och
göra det dyrare att bo. Det är anmärkningsvärt att
utskottsmajoriteten har ställt sig bakom dessa
regeringsförslag.
Jag vill, fru talman, yrka bifall till de
socialdemokratiska reservationerna 1, 3, 4, 5 och 7.
Anf. 2 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Riksdagskollegor! Jag har under
perioder i mitt liv haft en återkommande dröm.
Den har handlat om en bostad som jag har kunnat
inreda och utforma precis efter mina egna
önskemål. Det har funnits plats både för en vävstol
och för samvaro med grannar, släkt och vänner, allt
i en god personlig förening.
Jag berättar om den här drömmen därför att jag
tror att jag inte är unik. Det är många människor
som i sina drömmar -- och nu talar jag inte bara om
de vakendrömmar som vi alla har om en bra bostad
utan även om drömmarna under natten -- utformar
sitt boende som de vill. Man kan naturligtvis tolka
drömmar, och bör göra det, psykologiskt, att
husen, bostäderna, står för helt andra delar i vårt
liv. Det gör de ibland. Men jag tror att det mycket
ofta handlar om att människan faktiskt vill påverka
sitt boende utifrån egna önskemål.
Efter förra höstens diskussioner om bostäder och
bostadsfinansiering och det beslut som vi fattade i
denna kammare den 13 december 1990, hade jag en
förhoppning om att komma tillbaka till denna
riksdag och få diskutera hur människornas
drömmar om en bra bostad skulle kunna
förverkligas, att vi på luciadagen 1990 fattat ett
beslut som skulle gälla framöver och att vi därmed
skulle kunna lämna finansieringsdelen och ha ett
hållbart bostadsfinansieringssystem för de
närmaste åren och lång tid framåt. Jag trodde att vi
då skulle kunna börja diskutera hur vi skall gå
vidare för att skapa ett boende i samklang med
naturen, i samklang med grannar och efter
människors egna önskemål. Och i detta
sammanhang tror jag att det inte handlar om
huruvida vi äger vår bostad eller hyr den eller över
huvud taget om upplåtelseformer. Det handlar om
hur vi skall kunna påverka vårt boende och utforma
det som vi vill, inte om vi äger bostaden eller inte.
Tyvärr kan jag konstatera att jag har kommit
tillbaka till riksdagen denna höst för att se
filmrullen rulla tillbaka. När man då skall se
reprisen på förra årets bostadspolitiska debatt
tycker jag att det blir en dålig repris, därför att
förhållandena har förändrats mycket sedan förra
hösten. Det är inte bara att visa filmen en gång till,
därför att publikens -- då menar jag inte enbart
plenissalen, utan jag tänker på det svenska folket,
den publik som vi har utanför och som är så berörd
av beslut som fattas här -- scen och villkor har
förändrats, och tyvärr till det sämre sedan beslutet
om räntelånesystemet fattades i december 1990.
De minnesgoda aktörer som var med vid debatten
förra året minns att vänsterpartiet anslöt sig och
hade varit med om att utforma förslaget till nytt
bostadsfinansieringssystem. Men vi hade också
vissa förslag till förbättringar av det. Våra förslag
gällde t.ex. borttagande av moms på fjärrvärme,
utagsskatt på eget arbete, bevarande av
förvärvslånen, dvs. för barnfamiljer med mycket
små inkomster för att de skulle få möjlighet att
skaffa ett eget hus. Men i stora drag anslöt sig
vänsterpartiet till räntelånesystemet och
uppfattade att det var ett system som skulle hålla
lång tid framöver.
Man kan då fråga varför det system som fortfarande
är i gång behövde förändras. Vissa orsaker var
mycket tydliga, och de har i vänsterpartiets ögon
accentuerats ytterligare. Det var subventionerna
som hade ökat mycket drastiskt, och huvuddelen av
subventionerna gick ut på att låginkomsttagare
överförde sina skatteinkomster, skatteavgifter, till
höginkomsttagares goda boende. Det var en orsak.
Men boendekostnaderna över huvud taget skjuter
i höjden. Målsättningen med en god bostad till en
rimlig kostnad står i allt fast och har ytterligare visat
sig behövas.
Jag måste tillstå att jag, när jag återkom till
riksdagen efter valet, trots allt hade vissa
förhoppningar om att de borgerliga partierna i viss
mån skulle komma till insikt om att
räntelånesystemet är ett system som håller över
tiden.
Jag är av den uppfattningen att regeringen, och
även den borgerliga majoriteten i riksdagen, i dag
helt klart är medskyldiga till att krisen inom bygg-
och bostadssektorn ytterligare förstärks. Jag undrar
vad ni i den borgerliga majoriteten egentligen har
att säga till de byggjobbare som demonstrerade här
den 11 december. För de här människorna är det
svårt att över huvud taget klara sig i dag. Det
befaras ju att det snart är 100 000 byggjobbare --
och i fotspåren av den arbetslösheten tusentals
sysselsatta inom andra delar av byggsektorn -- som
kommer att vara arbetslösa. Vi har tagit del av
siffror som visar på 13 % arbetslöshet i februari
1992. Under återstående delen av 1992 blir det
kanske uppemot 20 % som är arbetslösa. För mig
och övriga i vänsterpartiet är det helt oacceptabla
arbetslöshetssiffror. Det handlar ju om en bransch
där varje arbetsinsats behövs.
Den borgerliga kritiken mot räntelånesystemet går
bl.a. ut på att systemet inte håller vid låg inflation
och hög ränta. Jag kan inte tänka mig annat än att
det måste vara fråga om en bristande tilltro till den
egna regeringen och dess förmåga att föra en bra
ekonomisk politik. Höjningen av räntan under den
senaste tiden visar helt klart att tilltron till den
förda politiken inte kan vara särskilt stor. Jag
undrar, som sagt, varför de borgerliga partierna
inte visar en större tilltro till den förda politiken.
Vidare instämmer jag i Ulf Lönnqvists uttalanden
om regleringarna och krånglet. Vi i vänsterpartiet
är självfallet för avregleringar. Vi vill att det skall
vara så litet byråkrati som möjligt. Men när det
gäller propositionen och betänkandet uppfattar jag
inte att det handlar om en minskad byråkrati. I
stället vill man ta bort en rad viktiga villkor.
Därmed kommer det att bli sämre för dem som har
svårt att ta för sig på bostadsmarknaden.
Jag skulle vilja fråga er i centern varför ni inte har
stått fast vid ert goda förslag om en
byggkommission. Det hade ju gått att få en klar
majoritet här i riksdagen för det förslaget. Men ni
i centern har definitivt inte stått fast vid det egna
förslaget.
Så till kds och Ny Demokrati, som ju hela hösten
har haft möjlighet att följa den här diskussionen.
Jag skulle vilja fråga varför ni inte på något sätt
aktivt har tagit del i den här diskussionen. Ni har ju
enbart följt de andra borgerliga partierna, som är
äldre i gården. Ni har alltså följt deras förslag till
punkt och pricka och har inte haft någonting att
tillföra här. Finns det inget nytänkande eller något
drag under galoscherna vad gäller bostadsfrågan?
Är den frågan så oviktig för er som tillhör dessa nya
riksdagspartier att ni tycker att den över huvud
taget inte bör diskuteras?
I propositionen och även i betänkandet står det att
ett sätt att för framtiden garantera bra bostäder för
alla är att satsa på ett ökat bosparande. Vi i
vänsterpartiet tycker att det är ett bra förslag. Vi
tror också att det är nödvändigt att satsa på
bosparandet och att göra detta förmånligt, så att
människor med vanliga inkomster kan skaffa sig,
köpa sig, en bostad. Men det får inte bli så, att detta
är enda sättet att garantera bra bostäder. Jag tror
nämligen att det behövs olika upplåtelseformer och
att den fördelning mellan hyresrätt, bostadsrätt,
egnahem osv. som finns i Sverige i dag är rätt bra.
Däremot kan det behövas förändringar inom de
olika grupperna.
Bosparandet kan dock inte stå som modell för alla
i framtiden. Det kommer nämligen att visa sig att
inte alla människor har haft möjlighet att spara till
en egen bostad. Däremot har alla rätt till en egen
bostad.
Till slut vill jag säga att jag minns den kritik som har
förekommit och som var väldigt kraftig förra
hösten, då vi diskuterade räntelånesystemet. Det
var många olika intressenter -- alltifrån husbyggare
till olika bostadsföretag -- som hade invändningar.
Men nu när beslutet är fattat har man accepterat
förslaget. Nu tycker man att det är ett bra förslag.
Vad vi i utskottet under hösten hört från olika håll
är att krav har rests från byggmästare,
hyresgästföreningar m.fl. Man vill veta vad det är
för spelregler som gäller. Dessa har man inte hållit
sig till. Jag tycker att regeringen och den borgerliga
utskottsmajoriteten har ett mycket stort ansvar här.
Fru talman! Vi i vänsterpartiet vill att
propositionen skall avslås. Vi yrkar således avslag
på utskottsmajoritetens hemställan i föreliggande
betänkande. Jag skulle önska att vi under några år
framöver kunde slippa frågan om
bostadsfinanseringen på dagordningen. På det
sättet skulle vi i stället kunna ägna oss åt frågan om
hur människors drömmar om en bra bostad kan
förverkligas.
Vidare yrkar jag bifall till socialdemokraternas
reservationer samt till den meningsyttring från oss i
vänsterpartiet som är fogad till betänkandet.
Jag instämmer således i Ulf Lönnqvists yrkande
beträffande reservationerna 1, 3, 4, 5 och 7.
Anf. 3 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Det var intressant att lyssna till Ulf
Lönnqvist, som i den här debatten gör sin debut
som utskottsledamot. Ja, så här talar en f.d.
bostadsminister som har gått till historien som den
bostadsminister som har blivit världsmästare på att
höja hyror. Vad det handlar om är en 50-procentig
bruttohöjning på tre år och 130 % höjning sedan
1982. Men Ulf Lönnqvist har inte hela ansvaret för
vad som hänt under den här tiden. Det är klart att
det inte går att över en natt åstadkomma en
förändring -- om man nu vill undvika att enskilda
bostadskonsumenter drabbas av höga kostnader.
Denna debatt, fru talman, är den första
bostadspolitiska debatten här i kammaren efter
höstens val. Jag hälsar därför såväl nya som gamla
bostadsdebattörer välkomna. Bostadsutskottet är
ett utskott som har behållit kontinuiteten från
föregående mandatperiod vad gäller
personsammansättningen i stort. Det gäller såväl
utskott som presidium.
Jag tar detta som ett tecken på att de frågor som
utskottet handlägger och den arbetsgemenskap
som har funnits inte har avskräckt ledamöterna från
fortsatt arbete i utskottet. Det är min förhoppning
att vi skall kunna fortsätta på den inslagna vägen
också under den mandatperiod som vi har framför
oss.
Bostadspolitiken är viktig. Den påverkar varje
individs välfärd. Att få syssla med samhällsfrågor
som så i detalj angår varje människa i vårt land är
en stor förmån. Det gör att arbetet känns
angeläget, intressant och ansvarsfullt.
Valet medförde politiska förändringar och ett
regeringsskifte. Det innebär att min roll som
ordförande har förändrats i den meningen att jag
och mitt parti, centern, ingår i den konstellation
som nu har regeringsansvaret.
Som ordförande kommer jag, som hittills har varit
fallet, att arbeta för att vi skall kunna finna så breda
politiska lösningar som möjligt i de frågor som vi
har att syssla med. Jag välkomnar alla att vara med
i den dialogen. Detta säger jag trots att Ulf
Lönnqvist har kommit med i bilden. Han försöker
så att säga att blåsa upp sig och försvara de omöjliga
förslag som han tidigare i egenskap av
bostadsminister arbetat fram. Men jag säger detta
också därför att man i oppositionen skall veta att
man, om så önskas, kan delta i ett konstruktivt
arbete. Vi är beredda att lyssna till sakliga och
ansvarsfulla oppositionsförslag. Den traditionen
finns i utskottet, och jag tänker arbeta för ett
bibehållande av denna.
I den fråga som vi nu skall diskutera finns det en
klar skiljelinje i och med det förslag om räntelån
som började diskuteras redan 1989. Vi i centern,
och det gäller även moderaterna och folkpartiet,
har aldrig trott på räntelånen som en lösning på de
finansieringsproblem som i dag är förknippade med
boendet. Det trodde heller inte en majoritet av
svenska folket på i det senaste valet. Eftersom
räntelånen hade en central plats i valdebatten
måste man dra den slutsatsen.
Det här belyses också av hur de som själva bygger
har reagerat och tvekat inför räntelånen. Enligt den
dåvarande bostadsministern Ulf Lönnqvists
kalkyler skulle räntelånen innebära besparingar om
2,8 miljarder under innevarande budgetår genom
att de som bygger skulle fördröja och förlägga
avlyften av sina lån till efter årsskiftet 1992 för att
dessa skulle komma direkt in i räntelånesystemet.
Men i stället, det visar sig nu, ökar kostnaderna för
räntebidragen med 9 miljarder brutto detta
budgetår. Till stor del beror det på att alla som
bygger i år har försökt att göra avlyften så fort som
möjligt före årsskiftet, eftersom de har skrämts av
skuldfällorna och av ovissheten om de kostnader i
framtiden som räntelånen medför.
Därför drar vi, naturligtvis, slutsatsen, och därmed
fullföljer vi vårt vallöfte, att räntelånesystemet inte
skall införas.
Det är fullständigt fel att påstå att vi klarar
bostadssituationen och bostadsbyggandet genom
räntelånen. Utvecklingen har visat att våra tidigare
farhågor beträffande de mycket allvarliga bristerna
i räntelånesystemet har besannats. Det gör att det
är helt omöjligt att genomföra detta. Ingen
regering, och inte ens socialdemokraterna själva,
skulle ha kunnat fortsätta med ett sådant här system
under en längre tid. Systemet skulle förr eller
senare kollapsa. Med räntelånesystemet skulle vi
inte kunna garantera den bostadsförsörjning för
framtiden som behövs i vårt land.
Det visar sig nu, precis som vi tidigare har varnat
för, att räntelånesystemet är sådant att man inte
klarar av att hålla tillbaka den växande börda som
bostadsstödet i statsbudgeten i dag är. I stället för
en tänkt besparing nästa budgetår och under åren
därefter med hjälp av räntelånen skulle statens
kostnader öka mycket kraftigt som en följd av den
realräntesituation som vi nu befinner oss i. Om
räntelånen hade införts, skulle kostnaderna för
realräntebidrag ha ökat med i storleksordningen 18
miljarder kronor under de närmaste fem åren, med
utgångspunkt i nuvarande realräntesituation.
Räntelånen motverkar därmed alla strävanden att
föra en antiinflationspolitik, som ju från
kostnadssynpunkt är mycket viktig för boendet.
Systemet är därmed inte långsiktigt stabilt, vilket
betyder att räntelånesystemet skulle få allvarliga
konsekvenser både för bostadsförsörjningen och
för sysselsättningen den dag det havererar -- och så
skulle det ha blivit i en ekonomiskt och
sysselsättningsmässigt besvärlig nära framtid.
Räntelånen är omöjliga ekonomiskt i en situation
med höga realräntor. Vi är just nu inne i en sådan
period. Förra gången det var aktuellt att införa
räntelån stoppade den dåvarande bostadsministern
framlagda förslag. Det var så sent som 1986. Det är
kanske av visst värde att veta vad bostadsministern
då anförde för skäl för att inte införa räntelånen. Så
här skriver han i proposition 1986/87:48 på s. 48:
''Nuvarande samhällsekonomiska förutsättningar
är dock -- -- -- inte sådana att ett räntelånesystem
bör införas.'' Det är att märka att inflationen i
mitten av 1980-talet uppgick till 4 %. Detta innebär
en inflation av ungefär samma storleksordning som
den som noterats under de senaste 12 månaderna.
Under tolvmånadersperioden oktober 1990--
september 1991 uppgick inflationen till knappt
5 % -- effekten av skatteomläggningen borträknad.
Vad är det som gör att det nu skulle vara lättare att
införa räntelån? Situationen nu är ju exakt
densamma som 1986. Litar socialdemokraterna
inte på Hans Gustafssons bedömning vid den
aktuella tidpunkten? Eller är det något annat som
gör att ni socialdemokrater inte har samma
uppfattning som ni hade i ett tidigare skede? Och
varför genomförde ni inte räntelånen 1986 om
dessa var så bra som ni nu säger att de är?
Påståendet att räntelånesystemet skulle vara en
lösning på dagens kris på byggmarknaden -- i själva
verket har ju räntelånen starkt bidragit till den här
krisen -- håller inte på något sätt.
Situationen på bostadsmarknaden är nu mycket
allvarlig. Det är egentligen fullständigt meningslöst
att föra en debatt om vem som bär skulden
beträffande den här krisen. Jag avhåller mig från att
ta upp Ulf Lönnqvists tråd på den punkten i
debatten, även om han envisas med att rikta mycket
allvarliga anklagelser mot och att nedvärderande
fälla ett omdöme både om mig och centern och om
de förslag som vi står bakom. En sådan debatt
gagnar inte de boende som har drabbats av sådana
här problem. Det enda som jag vill säga i detta
sammanhang är att det är väl magstarkt att påstå att
den politik som lett fram till dagens situation har
varit framgångsrik. Det är ju vad man har påstått i
debatten tidigare, och det sägs också inledningsvis
i den socialdemokratiska reservationen. Menar
således socialdemokraterna verkligen att den
politik som har lett fram till dagens situation på
bostadsmarknaden har varit framgångsrik?
Situationen är allvarlig. Vi i centern tar situationen
på allvar. Om inte alla parter ser allvarligt på
utvecklingen inom bostads- och byggmarknaden
kan vi längre fram, till våren och under nästa höst,
råka mycket illa ut. Det är just för att markera detta
allvar som jag personligen, och även centern, gjort
så tydliga markeringar även gentemot våra partners
i koalitionsregeringen. Detta skall inte ses vare sig
så, att vi försöker göra oss till tolk för
överbryggningspolitik av gammal
socialdemokratisk subventionsmodell eller så, att
det skulle vara ett uttryck för att vi vill ställa oss i
spetsen för s.k. särintressen i fråga om någon form
av kravmaskin. Vad det är fråga om är att
omläggningen mot en annan och nödvändig
inriktning av bostadspolitiken inte får ske alltför
dramatiskt, så att vi därmed förlorar nödvändig
kapacitet i byggandet när konjunkturen så
småningom vänder.
Det är mot den bakgrunden som centerns motion
om inrättandet av en byggkommission skall ses. Nu
har regeringen aviserat att en kommission skall
tillsättas. Därmed är motionens krav tillgodosett,
och det är en klok åtgärd. Man har alltså lyssnat,
och det är förnuftigt. Parterna på bygg- och
bostadsmarknaden får nu möjlighet till en dialog
och ett informationsutbyte direkt med regeringen
om utvecklingen och kan följa denna. Eventuella
åtgärder kan således sättas in, om sådana skulle
vara påkallade.
Svaret på Eva Zetterbergs fråga är alltså att vi inte
brukar, och inte behöver, tillstyrka motioner i de
fall där regeringen redan har aviserat att man
tänker vidta åtgärder.
Inriktningen beträffande regeringens politik för att
komma ut ur den kostnadskris som byggandet och
boendet befinner sig i och för att därmed behålla en
långsiktig och stabil bostadsproduktion utan höga
toppar och djupa dalar är tydlig:
-- Det är en ekonomisk politik som syftar till att få
ner inflationen och också räntorna på sikt.
-- För att detta skall vara möjligt måste det finnas
en återhållsamhet beträffande de offentliga
utgifterna. Bostadssektorn är i dag en av de tyngsta
utgiftsposterna i och med de 54 miljarder som
statsbudgeten belastas med i form av
bostadssubventioner.
Förenklingar i regelsystemet skall snabba upp
byggprocessen och ge mer av direktkanaler mellan
bostadskonsumenter, byggare och fastighetsägare.
En överkapacitet i nybyggnationen skall
omfördelas mot mer av ombyggnadsverksamhet,
satsningar på äldreboende i kommunerna, på
statliga byggen och satsningar i trafikens
infrastruktur.
Med den åtgärdsinriktningen är räntelånen
fullständigt omöjliga. De äventyrar den
ekonomiska politiken och ger inte avsedda
besparingar i statsbudgeten, och de blockerar
ombyggnadsverksamheten.
Med de förslag som nu läggs fram återför man
kostnadsbilden i nyproduktionen till verkligheten
och undviker den överbelåningstaktik i
nybyggnadsproduktionen som tidigare används på
fastighetsmarknaden med åtföljande haverier både
på fastighetsmarknaden och på kreditmarknaden.
Det är därvid inte möjligt att i ett avlösningsskede,
med de kostnader i nyproduktionen som man
försökt dölja och skjuta på framtiden med
räntelånen, låta bostadskonsumenterna direkt
svara för alla kostnader. Den fördelning mellan
bostadskonsumenten ocn staten som ligger i
förslagen får anses rimlig.
Den oro som kan finnas gäller att marknaden inte
vet vilka finansieringsregler som skall gälla efter
1992, något som har tagits upp här i dag. Jag har
försökt att utverka en tvåårig övergångstid med
dessa regler, men det har avvisats. Det är synd. Å
andra sidan blir systemet känt redan under april
nästa år om utredningen håller givna tidsramar, och
det tror jag att den gör. Dessutom kan förändringen
redan avläsas i de beslut som vi kommer att fatta
nu, eftersom de innehåller flera steg i riktning mot
enhetssubvention och prioritet för att
subventionera enbart normalbostad och undvika
subventioner till överkostnader.
Med det anförda, fru talman, yrkar jag bifall till
utskottets hemställan under samtliga moment och
avslag på samtliga reservationer.
Anf. 4 ULF LÖNNQVIST (s) replik:
Fru talman! Agne Hansson sade att vi hade varit
världsmästare i hyreshöjningar. Sanningen är den,
Agne Hansson, att hyrorna i stort sett har följt
inflationsutvecklingen. Skattereformen gav folk
mer i plånboken, och då skulle man också ta på sig
en ökad del av kostnaderna i boendet. Den sortens
fördelning var ett led i själva skattereformen.
Nu säger Ange Hansson att situationen inte går att
förändra över en natt. En av de frågor som jag
ställde till Agne Hansson gällde detta, men jag fick
inget svar. Agne Hansson påstod i valrörelsen att
om bara centern fick vara med i en regering skulle
man se till att det blev en hyressänkning på
uppemot 200 kr. redan till våren. Jag begär inte att
Agne Hansson skall klara detta över en natt, men
det skulle vara välgörande att få veta hur Agne
Hansson skall klara det till våren.
Sedan vill jag ta upp frågan om den kritiska
situation som nu råder och som Agne Hansson
också berörde. För några dagar sedan skrev
Byggnadsarbetareförbundet till regeringen. Man
hade nämligen inte fått svar på tidigare brev. Man
skrev så här:
''Vi finner också att byggnadsarbetarna och
byggföretagens verklighet ger besked om att det är
de av regeringen under oktober och november
vidtagna åtgärderna
stopp för räntelån till bostadsbyggande
återgång till 1991 års finansieringsregler för 1992
minskning av investeringsbidraget till
bostadsbyggandet
uteblivet besked om finansieringsregler för 1992
och framåt
som medfört den nu mycket drastiska nedgången i
byggandet. Byggarbetslösheten var i slutet av
november värre än tio procent. Den sprider sig i allt
vidare ringar och beräknas redan i april 1992 vara
högre än tjugo procent.''
Har Agne Hansson något svar att ge till
byggnadsarbetarna, eller är dessa ute och talar i
ogjort väder? Är det så att de för med osanningar
när de vänder sig till regeringen med detta nödrop?
Jag tror att svenska byggnadsarbetare skulle vara
väldigt intresserade av att få höra vad
bostadsutskottets ordförande har att säga till dem
på denna punkt.
Agne Hansson säger gång på gång att centern
tydligt har markerat vad man vill. Men vad hjälper
det, Agne Hansson, när ni är med i en regering som
lägger fram dessa förslag? Ni är med i den
utskottsmajoritet som står bakom dessa förslag.
Detta är dessa förslag som enligt
byggnadsarbetarna har lett till den kaotiska
situation. Vi har pekat på det. Om Agne Hansson
inte tror på oss, lyssna åtminstone på vad
byggnadsarbetarna har att säga!
Jag ställde två frågor till Agne Hansson om
byggmomsen. Frågan var: När tänker ni infria
löftena om att sänka byggmomsen och använda de
medel som blev över när ni dramatiskt minskade
investeringsbidraget?
Anf. 5 AGNE HANSSON (c):
replik: Fru talman! Inte har jag sett någon 50-
procentig inflation under de senaste tre åren, även
om inflationen var kraftig under den tid då bl.a. Ulf
Lönnqvist hade regeringsmakten. Det finns väl
inget annat att säga än att boendekostnaderna har
ökat betydligt mer än vad inflationstakten har varit.
Det tror jag att alla är ense om.
När det gäller frågan hur vi skall hålla nere
kostnaderna för de boende är det att märka att de
förslag som vi nu lägger fram i propositionen på sikt
innebär lägre kostnader för de boende i
storleksordningen 2 miljarder kronor. Dessa är vi
nu beredda att ta ur statskassan för att rädda de
boende i framtiden från de ökade kostnader som ett
räntelånesystem innebär. Det är alltså fråga om att
lyfta av de kostnader som Ulf Lönnqvist nu direkt
vill lägga på de boende med räntelånen i framtiden
genom att låta skulderna och därmed hyrorna i
relation till skulderna växa. Vad vi gör är att vi
återför kostnaderna till verkligheten i byggskedet
så att vi kommer in i ett verklighetstänkande. Den
politik som vi har bedrivit hittills har inneburit att
man har dolt kostnaderna för att skjuta dem i
framtiden. Därmed kan naturligtvis byggbranschen
ta ut vilka kostnader som helst. Vi får aldrig en
press på kostnaderna. Det är därför som vi har fått
denna kostnadssituation.
Vi är beredda att värna om dem med eget boende
genom att nu göra en omorientering. Därmed får
vi på sikt ner kostnaderna. Man kan se de verkliga
kostnaderna och kan rätta sig därefter. Det kostar
en del, och det är därför som vi föreslår
övergångsregler och behåller en del av de regler
som tidigare hade tänkt införas med räntelånen. Vi
försöker att fördela det här på ett sådant sätt att de
boende naturligtvis tar på sig en del av kostnaderna
vid omfördelningsögonblicket. De kostnader som
nu ökar kommer man att ''få igen'' i form av lägre
kostnader längre fram. Totalt innebär det här alltså
inte någon kostnadshöjning. Därför håller
naturligtvis mitt resonemang från valrörelsen.
Totalt är det alltså inte fråga om någon ökad
boendekostnad.
Jag vill ställa en fråga till Ulf Lönnqvist: Vad tänker
Ulf Lönnqvist sätta i stället när räntelånesystemet
havererar? Är han beredd att ta den kostnad som
det kommer att bli för statskassan? Den kostnaden
kommer att bli betydligt högre om man inte gör den
omorientering som vi försöker genomföra.
Anf. 6 ULF LÖNNQVIST (s) replik:
Fru talman! Den omorientering som Agne
Hansson talar om måste vara det som i så fall leder
till att kostnaderna för boende i en vanlig
trerumslägenhet i nyproduktionen blir 1 500 kr.
högre i månaden när ni tar bort räntelånesystemet.
Det är sanningen, Agne Hansson. Jag förstår inte
vad det är för konstigt resonemang Agne Hansson
försöker föra med sig själv när säger att hans
åtgärder skulle leda till en sänkning av
boendekostnaderna. I förhållandet till nuläget
stiger kostnaderna för en vanlig trerumslägenhet i
nyproduktionen med 350 kr. i månaden. Det kallar
jag inte för hyressänkning, det kallar jag för
hyreshöjning.
Jag sade mycket tydligt, Agne Hansson, att
skattereformen innebar att människor fick mer i
plånboken, samtidigt som kostnaderna för boendet
steg. Om man skall föra en seriös debatt om
hyresutvecklingen, måste man också ta hänsyn till
att skattereformen medförde en sådan
omfördelning, dvs. mer i plånboken varav en del
skulle användas för att betala högre
boendekostnader.
Agne Hansson dömde ut räntelånesystemet. Han
talade om dess belastning på statsbudgeten
beroende på realräntan. Men då talar Agne
Hansson om en extrem situation, där er politik att
genomföra ofinansierade skattesänkningar ställt till
en oro på kreditmarknaden, som gjort att
riksbanken har varit tvungen att höja räntan
mycket kraftigt. Detta är naturligtvis en onormal
situation. Jag hoppas verkligen att regeringen med
sin politik kan rätta till förhållandet, så att man får
ned räntan till en mer rimlig nivå.
Den normala realräntan, Agne Hansson, ligger
mellan 4 % och 5 %. Det var precis dit vi var på god
väg att nå innan de senaste problemen, som ledde
till dessa dramatiska räntehöjningar, uppstod. Att
som Agne Hansson betrakta detta som något slags
natursituation anser jag vara utomordentligt
allvarligt. Om detta är signalen till de människor
som skall bygga och bo i vårt land, är det verkligen
illavarslande.
Jag hoppas att Agne Hansson är beredd att
medverka till sådana ekonomisk-politiska åtgärder
att det blir möjligt att på nytt få ned räntan till en
rimlig nivå.
Anf. 7 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis oerhört viktigt att
man kommer ned till helt andra realräntenivåer,
men av och till uppstår det situationer med höga
räntenivåer, vilket i historien har visats. Det är då
som belastningen på statsbudgeten blir så oerhört
stor, och det i ekonomiskt besvärliga lägen. Det är
därför som detta system är så orimligt. När de
ekonomiska tiderna är som svårast, blir
kostnaderna för bostadssubventionerna som högst.
Man borde kunna införa ett system där förhållandet
blir det omvända, om man skall kunna klara den
ekonomiska politiken. Det är egentligen detta som
är den stora nackdelen med räntelånesystemet.
När det gäller kostnaderna för boendet, använder
sig Ulf Lönnqvist av rena fantasibeloppen. Jag har
tagit del av boverkets kalkyler över de
kostnadshöjningar som blir aktuella i samband med
omläggningen. Höjningen ligger alltså på 273 kr. i
månaden för en hyresrätt på 80 m2. För ett
låntagarbyggt egnahem på 120 m2 uppgår
höjningen till maximalt 673 kr. i månaden -- och
detta är den största kostnadshöjningen som kan
uppstå. Jag vill upprepa att man längre fram får
igen dessa kostnadshöjningar i form av lägre hyror
än vad räntelånesystemet skulle ha inneburit. Med
räntelånesystemet höjs hyrorna hela tiden när
skulden växer.
Byggnadsarbetarna är oroliga, vilket jag förstår.
Men jag vill ändå påstå att den omläggning av
bostadspolitiken som nu sker syftar till att bibehålla
en stabil bostadsproduktion även i framtiden. Jag
vill peka på att lagen om byggmaterial som
godkänts i annat nordiskt land har förlängts ett år.
Det görs också förenklingar, vilket redan har visats
genom de försök som man har gjort i Stockhol och
Karlstad med enbeslutsärenden, som bidrar till att
byggkostnaderna har sänkts med 10 §. Genom att
ta bort dispensregler och jämställa
nybyggnadslåneräntan med ombyggnadsräntan
överförs det mera resurser till
ombyggnadssatsningar. Man skall övergå till
fonderingar i fråga om upprustningar, samtidigt
som räntelånen tas bort, de räntelån som
omöjliggör ombyggnad, eftersom det inte går att
rebelåna fastigheterna där skulden växer i takt med
värdet på fastigheten.
Slutligen föreslår vi att man skall ta bort spärren för
hyresgäster att få förvärva sina lägenheter i
allmännyttan. Även detta bidrar till att man kan
börja rusta och bygga om sin lägenhet. Dessutom
satsar vi på äldreboende, så här finns möjligheter
till sysselsättning.
Talmannen anmälde att Ulf Lönnqvist anhållit att
till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till
ytterligare replik.
Anf. 8 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag vill tacka Agne Hansson för svaret
vad gäller byggkommissionen. Det är bra att Agne
Hansson och centern är nöjda med att ha fått
igenom sitt förslag. Men både socialdemokraterna
och vi i vänsterpartiet har svårt att se att man har
tillgodosett motionens förslag. Det var en betydligt
bredare grupp som skulle ingå och man skulle
beakta både byggandet och bostadsproduktionen.
Jag vill dessutom ta upp ytterligare frågor, bl.a.
konkurrensvillkoret. Av vilken anledning vill inte
den borgerliga majoriteten ha kvar det? Det vore
väl bra att främja möjligheterna till konkurrens --
det trodde jag ingick i det borgerliga programmet?
Agne Hansson riktade på nytt kritik mot
räntelånesystemet. Räntelånesystemet är ju ett sätt
att ge sig ut på den allmänna kredit- och
lånemarknaden. Det trodde jag var en del av en
marknadsanpassning och en marknadsekonomi.
Men så förefaller det inte att vara för de borgerliga
partierna.
Agne Hansson tog upp vad det på lång sikt skulle
innebära att inte tillämpa räntelånesystemet. Man
skulle få mycket lägre hyror, sade han. Det har jag
svår att se. De nyproducerade bostäder som i dag
erbjuds är väldigt dyra. Vi vet att många, särskilt
barnfamiljer och låginkomsttagare, faktiskt tackar
nej till erbjudanden om bostad, därför att man inte
har råd att hyra en. I det område där jag bor, i
Skarpnäck, och i Hammarbyhöjden bygger man
väldigt trevliga nya lägenheter, men en
fyrarummare kostar i storleksordningen 7 000--
8 000 kr. Då måste man ju sätta in åtgärder som på
mycket kort sikt kan leda till förändringar.
Jag vill berätta för Agne Hansson att jag i går hade
besök av två tolvåriga flickor. För första gången i
mitt liv upplevde jag att få dessa frågor från flickor i
tolvårsåldern: Hur blir det med hyrorna? När införs
marknadshyrorna? Kommer vi, min ensamstående
mamma och jag, att ha råd att bo kvar? Har vi rätt
att få bo kvar i sta'n, om man -- som min mamma --
har vanliga inkomster? Jag kan försäkra Agne
Hansson att dessa flickors föräldrar var inga
vänsterpartister som var vana vid bostadspolitiska
diskussioner, utan flickorna var helt vanliga,
normala svenska ungdomar, som inte tidigare
intresserat sig speciellt mycket för bostadsfrågor,
men som nu känner att deras hem är hotade.
Jag anser alltså att Agne Hansson och den
borgerliga majoriteten inte har någonting att
komma med som kan ersätta räntelånesystemet.
Man har haft tre år i opposition på sig att få fram
ett alternativ, men man har inte kommit med något
förslag. I stället vill man försämra i det nuvarande
systemet, vilket vi vill förändra till det bättre.
Anf. 9 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Eva Zetterberg undrade vad som som
skulle hända om vi inte blir nöjda med
byggkommissionen. Ja, det får framtiden utvisa.
Det finns ingen anledning att här och nu diskutera
hypoteser.
Eva Zetterberg vill ta bort konkurrensvillkoret,
markvillkoret, produktionskostnadskontrollen och
anvisningsrätten, men syftet med allt detta är just
att snabba upp byggprocessen och få en
direktkontakt mellan producent och konsument --
allt för att kostnaderna skall kunna hållas nere.
Som jag sade är detta ett viktigt instrument för att
hålla nere kostnaderna, och effekten har redan
visat sig. Konkurrens skall inte skapas genom
lagstiftning, utan genom förenklingar på ett
naturligt sätt i de finansieringssystem som vi bygger
upp. Att man nu närmar sig en enhetssubvention
ger ju möjlighet till konkurrens, där den enskilde
som bygger sin bostad kan påverka kostnaderna
och utformningen av bostaden. Därmed kan
han/hon också välja vem som skall anlitas för att
bygga åt honom/henne. Det uppstår då en naturlig
konkurrens på byggmarknaden.
Det är alldeles riktigt att många får tacka nej till
en lägenhet, eftersom de inte har råd att bo där. Det
är alldeles riktigt, och det har vi länge kritiserat. De
senaste årens utveckling har lett fram till detta. De
som frågat Eva Zetterberg har kanske inte fått del
av den skattesänkning som skatteomläggningen
skulle ge och som Ulf Lönnqvist tidigare talade om.
Det är naturligtvis därför som man även i
fortsättningen måste föra en diskussion om att ta till
en momssänkning som ett nästa steg, och man får
fundera över om man kanske behöver göra detta
vid årsskiftet 1992-1993, när des senaste åtgärderna
kommer att träda i kraft.
Det finns inga förslag om marknadshyror, och det
är heller inte fråga om att införa sådana. När det
gäller alternativa finansieringsformer stakar
utredningens direktiv ut en väg mot enhetslån. Jag
förstår inte hur vänsterpartiet kan ställa sig bakom
ett system där man försöker dölja kostnaderna i
nyproduktionen, något som gynnar branschen så
att man där kan ta ut vilka byggpriser som helst.
Vilken lösning har Eva Zetterberg på det
problemet? Det är just detta som räntelånen så att
säga är världsmästare på, nämligen att dölja
kostnader som man sedan skjuter framför sig och
vilka de enskilda boende sedan får svara för.
Byggbranschen kan bygga hur dyrt som helst, och
det finns i detta fall ingen press på dem. Är det ett
system som kan vara intressant för vänsterpartiet?
Anf. 10 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Vi kommer att få se om det arbete som
byggkommissionen kommer att utföra blir bra eller
dåligt, Agne Hansson. Men jag anser att själva
konstruktionen inte stämmer med den bild som
centerpartiet självt målar upp i sin motion och som
vi från vänsterpartiet också var intresserade av att
få till stånd.
Agne Hansson påstår att räntelånesystemet skulle
dölja de verkliga kostnaderna och ge möjlighet till
en mer omfattande spekulation. Det Agne
Hansson tar upp här talar emot ett slopande av
konkurrensvillkoret. Det är till för att man skall få
möjlighet att se olika anbud och att de inte skall
vara oskäliga, utan den anbudsgivare som både har
den lägsta kostnaden och det bästa
boendealternativet skall få uppdraget.
Vitsen med räntelånen är att kostnaderna fördelas
över åren. Man bygger inte hus för att de skall stå i
två tre år utan för att de skall stå i många år. Det är
då rimligt att fördela kostnaderna över flera års tid.
Man bör självfallet också på andra sätt försöka
pressa kostnaderna inom byggbranschen.
När det gäller marknadshyror är det sant att det
inte finns ett förslag om sådana i det här
betänkandet. Men jag tycker att avståndet till
marknadshyror har knappats in, och jag undrar om
inte det blir nästa steg. De som i dag oroar sig
mycket över eventuella marknadshyror är
självfallet de människor som inte fått del av
skatteomläggningen och som inte alls upplever att
den har kommit dem till godo, utan att de
huvudsakligen fått räkna med ökade kostnader.
Jag vill till sist säga, Agne Hansson, att det låter
mycket bra när den borgerliga majoriteten
beskriver satsningen på ombyggnader och att rusta
upp hus. Men jag tycker det stämmer dåligt med
verkligheten. I den motion om den ekonomiska
politiken som vänsterpartiet har väckt har vi talat
om ett omfattande ombyggnadsprogram inom
exempelvis den offentliga sektorn för att reparera
och restaurera skolor, sjukhus osv. Det är fråga om
en stor satsning som både skulle leda till en bättre
arbetsmiljö och skapa arbeten, men vi har hittills
inte sett att den borgerliga regeringen är intresserad
av det förslaget. Regeringen vill inte göra
satsningar av den storleksordning som i dag skulle
behövas.
Anf. 11 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag vill till sist i denna debatt säga tre
saker till Eva Zetterberg.
För det första kan jag när det gäller de skilda
förslagen till utformning av kommissionen inte se
det på annat sätt än att man i den
socialdemokratiska reservationen kräver att även
parlamentariker skall delta. Från vår sida menar vi
att det skall föras en dialog med beslutsfattare i
regeringen och parterna på marknaden.
För det andra är det fråga om konkurrensvillkoret.
Hur förklarar Eva Zetterberg de enormt höga och
stigande byggkostnaderna under de senaste åren?
Konkurrensvillkoret har ju gällt. Vad har vi haft det
till? Har det lett till ökad konkurrens och sänkta
byggpriser?
Nej, sanningen är att vi fått den motsatta
situationen. Dessa lagregleringar har inte haft den
minsta effekt på kostnaderna, snarare har
kostnaderna pressats upp. Eller hur förklarar Eva
Zetterberg den bristande konkurrens som råder på
marknaden och de höga byggkostnaderna trots att
vi haft konkurrensvillkoret?
För det tredje, slutligen: marknadshyrorna. Jag vill
påstå att de förslag som vi nu skall fatta beslut om
är ett steg på vägen mot ett effektivare
bruksvärdesystem. Genom att allmännyttan nu mer
kommer att fungera under samma förhållanden och
i konkurrens med övriga på marknaden, blir
bruksvärdesystemet också effektivare.
Jag vill här peka på två saker. Nu får allmännyttan
vara med och svara för en kontantinsats på 5 % vid
byggnation, något som privata byggare tidigare har
fått göra. Man får möjlighet att avyttra fastigheter
och bygga nya fastigheter för att kunna fungera på
marknaden som vilket annat företag som helst.
Denna regel som tidigare funnits, att man inte
kunnat få statliga lån om man avyttrat till
hyresgästerna, har varit en tvångströja för
allmännyttan. Man har inte haft en möjlighet att
utveckla sig. Allmännyttan hade stagnerat och på
sikt inte alls kunnat fungera som en effektiv motor
för bostadsförsörjningen i kommunerna. Men
genom denna ändring får allmännyttan denna
möjlighet. Den kan fungera friare på marknaden
som vilket annat företag som helst, och därmed blir
bruksvärdesystemet också effektivare. Detta är
därför inte något steg mot marknadshyror, tvärtom.
Talmannen anmälde att Eva Zetterberg anhållit att
till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt
till ytterligare replik.
Anf. 12 BERTIL DANIELSSON (m):
Fru talman! Bostadsutskottets betänkande nr 9 är
viktigt vad de faktiska förslagen beträffar. -- nej till
räntelånesystem och inledningen till en avreglerad
och friare bostadspolitik.
Vad som jag dessutom särskilt vill fästa
uppmärksamheten på är att den gamla
genomreglerade politiken nu lider mot sitt slut.
Under många år och under många och stundom
heta kammardebatter har vi från moderat håll
envist velat avreglera, spara och släppa loss. Lika
envist har socialdemokraterna drivit
regleringskraven vidare. Det kan inte förnekas att
vi då och då har känt en viss uppgivenhet under alla
dessa år. Skall vi i Sverige för all framtid ha en
bostadsmarknad som är styrd av politiker? Dess
bättre är så inte fallet.
Mot denna bakgrund är det betänkande som
behandlas i dag inte bara viktigt för de enskilda
förslagens roll -- förslagen har även en symbolisk
innebörd. Äntligen bryts politikerinflytandet och
avreglering och ökad rörelsefrihet skymtar. Lex
Malmö försvinner, markvillkoret försvinner liksom
konkurrensvillkoret.
Produktionskostnadsprövningen upphör, och
styrningen av hur stort hus man får bygga sopas
undan. Den kommunala bostadsanvisningsrätten
upphör också. En anpassning görs till de faktiska
behoven och önskemålen vid byggande av
ålderdomshem. Sammantaget är dessa förslag ett
steg mot en avreglerad bostadsmarknad. Vi kan
förvänta flera förslag senare.
Det är viktigt att avregleringen inte stannar upp.
Dels är kraven på besparingar i statens utgifter
mycket stora, dels måste den politiska styrningen
av bostadsmarknaden -- liksom på andra politiska
områden -- minimeras. Erfarenheter av alla
hittillsvarande regleringar är minst sagt dåliga. I
annat fall skulle inte dagens problem ha uppstått. I
annat fall skulle vi inte haft en 50 procentig
hyreshöjning på tre år. Man kan inte reglera och
styra en marknad med socialistiska partiprogram.
Det är dags att begrava myten om att politiker kan
och vet bättre än de enskilda människorna.
Det är angeläget att den inledda avregleringen
fortsätter. Detta bör vara en bärande del i det
arbete som regeringens särskilde utredningsman
har att ta sig an. Lika angeläget är att ett förslag
snabbt presenteras, och därför har utredaren fått
endast några få månader på sig.
Avsikten med utredningen är inte, och får inte vara,
att rasera och riva ner. Även i framtiden skall alla
ha möjlighet att skaffa sig en god bostad. Ett
samspel måste uppstå mellan avregleringar,
bosparande, besparingar i statens utgifter och
skattesänkningar.
Med utgångspunkt i dagens system skall ett nytt
reformerat system formas. Dess karaktär måste
vara stabilt och långsiktigt. När den onödiga turen
med räntelån nu är avslutad, måste marknadens
aktörer kunna planera på lång sikt med regler som
är så litet styrande som möjligt. Det finns goda
förutsättningar att den nu inledda politiken leder
fram till detta mål.
Fru talman! Jag yrkar mot denna bakgrund bifall till
utskottets hemställan och avslag på
reservationerna.
Men dessutom, fru talman, vill jag något
kommentera Ulf Lönnqvists anförande tidigare i
debatten. Ulf Lönnqvist ägnade en stor del av sitt
anförande åt att fördela skuldbördan, och menade
att det är den nytillträdda borgerliga regeringens fel
att vi nu har problem på byggmarknaden.
Jag vill hävda att det i huvudsak är den
socialdemokratiska regeringen som bär ansvaret
för den uppkomna situationen. Det kan ju inte vara
så, att nio år med en socialdemokratisk regering
skulle betyda noll och intet, och att två månader
med borgerlig regering därefter skulle ha den
avgörande betydelsen för hur det ser ut på den
svenska bostadsmarknaden. Nej, det måste finnas
ett samband med de tidigare årens politik.
För det första kan vi konstatera att den ekonomiska
politiken har misslyckats under den
socialdemokratiska regeringens tid. Det underskott
som nu finns i statens affärer är långt större än vad
som kunde anas i september. Den svaga ekonomin
drabbar inte bara statens affärer utan även
enskilda. Det har lett till låg efterfrågan på
bostäder. Det går inte att bygga bostäder som ingen
efterfrågar. Grunden för detta ligger i den
ekonomiska politiken.
För det andra är vägen -- den genväg som leder fel --
över räntelånesystemet en av anledningarna till de
problem som nu har uppstått. Räntelånesystemet
bygger på den felaktiga föreställningen att man
bara skall ta hänsyn till de första årens
kostnadsutfall och blunda för att man rullar
kostnaderna framför sig i tiden. Ett system som
endast syftar till att locka marknadens aktörer
under de första två tre åren -- det är inte ett hållbart
system. Det måste skapas ett system som kan leva
över tiden och vara hållbart för alla som är
inblandade. Vi skall inte göra så att kostnaderna för
boendet vältras över på de boende längre fram i
tiden. Det är en politik som är alltför kortsiktig, och
det är skönt att den inte infördes.
För det tredje har det regel- och subventionssystem
som socialdemokraterna genomfört lett till att
kostnaderna har drivits upp och att vi har fått en
onormalt stor volym. Subventionerna har lett till
ökade kostnader -- det är en av huvudorsakerna.
För det fjärde kan det inte förnekas att den
internationella lågkonjunkturen har påverkat
utvecklingen på bostadsmarknaden. Men det har
en underordnad betydelse i det här perspektivet.
Med detta, fru talman, vill jag med kraft
tillbakavisa Ulf Lönnqvists påstående att den
borgerliga regering som har verkat i två månader
bär huvudansvaret för den uppkomna situationen.
Grunden till problemen ligger mycket långt tillbaka
i tiden.
Anf. 13 ULF LÖNNQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag vill än en gång, Bertil Danielsson,
referera vad byggnadsarbetarna sade -- att de
problem som de nu möter med den kraftigt ökande
arbetslösheten har sin främsta grund i de beslut som
fattats av regeringen under oktober och november.
Det är inte, Bertil Danielsson, socialdemokratin
som skapat den oro och den ovisshet som finns när
det gäller framtidens finansieringssystem; det är ni
som har gjort det. Det är inte socialdemokratin som
tar bort stora delar av investeringsbidraget; det är
ni som gör det. Det är inte socialdemokratin som
gjort de förändringar i de olika lånereglerna på
bostadsfinansieringsområdet som driver upp
kostnaderna i boendet; det är ni som gör det.
Det är de här åtgärderna, och främst oron och
ovissheten om vilket finansieringssystem som skall
komma att gälla, som gör att man drar ned på allt
byggande man i dag har möjlighet att dra ned på.
Det innebär en förvärrad arbetslöshet.
I denna debatt har hittills icke något sagts om vilka
åtgärder den borgerliga riksdagsmajoriteten vill
sätta in för att kunna klara sysselsättningen för
byggnadsarbetarna. I dag har de en 10-procentig
arbetslöshet, och det beräknas att arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna i april nästa år kommer
att vara uppe i ungefär 20 %. Man slår sönder en
hel bransch, man slår sönder yrkeskunnande, man
gör att unga människor som är på väg att lämna
skolan och komma ut i arbetslivet står utan jobb.
Det är ett tungt ansvar som ni tar på er genom
klåfingrigheten att ta bort räntelånesystemet.
Sedan säger Bertil Danielsson att det nuvarande
subventionssystemet vållar problem. Javisst, det
var ju därför vi försökte förändra detta system och
sätta något annat i stället. Nu fanns det ett system
som rättade till bristerna i nuvarande
finansieringssystem, som såg till att det fanns
förutsättningar för det långsiktiga byggande vi
behövde. Detta kunde vi klara genom en utjämning
av kostnaderna över tiden.
Då säger Bertil Danielsson att det är fel att utjämna
kostnaderna över tiden. Men i de direktiv till
översynen av bostadsfinansieringen som Bo
Lundgren lagt fram, sägs ju att den grundläggande
frågan vid alla bygginvesteringar är hur
kapitalkostnaden kan fördelas över tiden på sådant
sätt att de inledande årens utgifter hålls på en rimlig
nivå.
Anf. 14 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Fru talman! Inte helt oväntat håller Ulf Lönnqvist
inte med om den beskrivning som jag gav över den
uppkomna situationen. Men det är faktiskt så att
den socialdemokratiska regeringen bär
huvudansvaret för det som har hänt.
Hade man inte beslutat om det onödiga
räntelånesystemet, så hade alla dessa krångligheter
med ovissheten inte uppkommit. Då hade ett nytt
finansieringssystem, mot bakgrund av det system
som vi hittills har haft, kunnat utarbetas i något så
när lugn och ro. Det är den första och
grundläggande skillnaden.
Dessutom är det faktiskt den ekonomiska krisen
som har lett till att det finns en s.k. kris även i
byggsektorn. Det är det som gör att vi inte kan
bygga bostäder som ingen efterfrågar.
Jag vill fråga Ulf Lönnqvist: Skall vi bara blåsa på
med nya subventioner? Är det receptet från
socialdemokratiskt håll? Vi måste korrigera alla de
felaktigheter som den socialdemokraktiska
politiken har lett till. Det går inte att låtsas som om
ingenting hade hänt. Det finns ett underskott i
statens finanser som är av den omfattningen att vi
måste se över och rätta till.
Det är faktiskt inte så att ränelånesystemet skulle
lösa de här problemen; det är närmast att komma
ur askan i elden. Jag tycker att det är litet
oansvarigt att påstå att det innebär en normal
fördelning över tiden. Jag är helt övertygad om att
man inte, i den kampanj som pågått för att lansera
räntelånesystemet, har talat om de utomordentligt
stora och besvärande skuldökningar som många
boende kommer att drabbas av. Det är ingen
normal fördelning över tiden. Det är att bygga upp
en skuldfälla för de boende.
En normal fördelning av kostnaderna över tiden är
sund ekonomisk politik. Det kommer
utredningsmannen att titta litet närmare på. Jag
tycker att det är oansvarigt att locka in människor
i en skuldfälla i tro att man har kunnat trolla bort
kostnaderna.
Anf. 15 ULF LÖNNQVIST (s) replik:
Fru talman! Det är ganska magstarkt av Bertil
Danielsson att nu helt plötsligt påstå att ovissheten,
som branschen mycket riktigt påtalar och redovisar,
skulle ha sin grund i att riksdagen för ett år sedan
fattade beslut om ett räntelånesystem. Det var
precis tvärtom, Bertil Danielsson. Branschen
inrättade sig ju efter det systemet och
riksdagsbeslutet. Den vidtog sina åtgärder och
konstaterade att man nu skulle kunna genomföra
det planerade bostadsbyggandet så att de boende
fick rimliga kostnader.
Det är när ni nu plockar bort detta som
kostnaderna i nyproduktionen stiger på ett så
dramatiskt sätt att man inte längre vågar sig på att
bygga. Det finns naturligtvis inga boende som
klarar ökade boendekostnader på uppemot 1 500
kr. i månaden, vilket är skillnaden mellan det
förslag ni nu för fram och om räntelånesystemet fått
vara kvar. Det är där grunden till oron och
ovissheten ligger. Försök inte att krypa bakom
detta, Bertil Danielsson, utan ta nu ansvaret för det
ni ställer till med. Det är ni som ställer till det, det
gör inte vi.
Bertil Danielsson säger att man inte skall bygga
bostäder som ingen efterfrågar. Det som leder till
dessa problem och som gör att branschen inte vågar
bygga är det ni skapat, det ni ställer till med. De
ökade kostnader som era förslag leder fram till gör
att branschen inte vågar sätta igång byggena. Då får
vi arbetslöshet också inom byggsektorn. Jag saknar
fortfarande ett enda besked till byggnadsarbetarna
som svar på de nödrop de nu sänder ut. Vad vill ni
göra? Tänker ni sitta med armarna i kors och se på
hur en hel bransch slås sönder, hur yrkeskunnandet
bryts ned och hur vi får en situation där vi sedan,
när det behövs en kapacitetsuppgång, inte har
tillgång till den? Då får vi bygga upp detta igen med
mycket stora kostnader som följd.
Det var så ni ställde till det förra gången ni styrde
landet. Även då gick byggandet ned katastrofalt
som en följd av era åtgärder. Sedan blev det
kostnader när man skulle öka byggandet. Skall ni
ställa till det på ett likadant sätt en gång till? Det är
vad det handlar om Bertil Danielsson.
Anf. 16 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Fru talman! Jag nödgas konstatera att Ulf
Lönnqvist har en något svag
verklighetsuppfattning. Det verkar som om Ulf
Lönnqvist inte har en aning om att det går dåligt för
aktiebolaget Sverige, att budgetunderskottet ligger
på 80--90 miljarder kronor för innevarande
budgetår, att vi har arbetslöshet i vårt land och att
människor inte efterfrågar bostäder. Vi skall
tydligen köra på som vanligt, stimulera,
subventionera och reglera. Det är Ulf Lönnqvists
recept. Det är att blunda för verkligheten.
Den tiden är förbi då vi kunde subventionera och
styra oss ut ur dessa problem. Vad som behövs är
en stark ekonomi och en tillväxt som gör att
människor efterfrågar bostäder och andra varor
och produkter i samhället. Det kan inte
kommenderas fram genom att man reglerar mera,
subventionerar mera och skjuter kostnaderna
framför sig på ett oriktigt och orimligt sätt i ett
räntelånesystem. Det är vilseledande reklam att
påstå att kostnaderna sjunker. Att de gör det första
året är ett dåligt säljargument när man vet att
skuldbördan ökar år från år. Det är skönt att det
systemet försvinner.
Det bästa besked man kan ge till dem som nu inte
har jobb eller som riskerar att mista sina jobb, är
att vi skall skapa en sådan situation och en sådan
tillväxt i vårt land att vi kan öka produktionen. Då
kan vi producera varor som efterfrågas i Sverige
och i utlandet. Då kan fler få jobb och fler bo i
nybyggda eller renoverade lägenheter.
Talmannen anmälde att Ulf Lönnqvist anhållit att
till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till
ytterligare replik.
Anf. 17 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag skall inte upprepa allt det som Ulf
Lönnqvist har tagit upp här om krisen inom
byggbranschen. Det talar för sig själv. Jag vill bara
bekräfta den oro som jag tycker samtliga partier
borde känna inför den situation som vi har i dag
inom byggbranschen.
Jag tycker att det är märkligt när Bertil Danielsson
talar om den krisen och säger att man inte kan
bygga bostäder som inte någon efterfrågar. Det är
ingen av oss som har föreslagit det.
Om byggjobbarna och alla inom byggsektorn var en
grupp som var onödig borde vi i stället diskutera
omskolning och andra åtgärder. Nu är det ju inte
bara byggbranschens egna jobb det handlar om,
utan det handlar om att bygga bostäder som
behövs. Vi har redan tidigare i debatten varit inne
på att många familjer och ensamstående i dag
tackar nej till en bostad som de egentligen behöver
eftersom de inte har råd. Man behöver alltså bygga
fler bostäder -- bostäder till ett pris som människor
har råd att betala.
Bertil Danielsson tar upp frågan om man skall
behöva blåsa på med nya subventioner. Det hoppas
jag inte skall vara nödvändigt. Man skall bygga på
ett sådant sätt att människor har råd att betala med
sin egen inkomst.
Det är ju faktiskt regeringen själv som har skapat
en stor del av budgetunderskottet och den
ekonomiska situation vi diskuterar genom att t.ex.
lägga fram förslag om minskad förmögenhetsskatt
och minskad skatt på aktier osv. Det undandrar ju
staten dess inkomster. Därför är regeringen i högsta
grad medansvarig till den ekonomiska krisen.
När det gäller byggkrisen har det varit intressant för
mig att få en ny erfarenhet av hur byggare, fackliga
organisationer, statliga myndigheter,
länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd osv. har gått
ihop om gemensamma krav till oss i
bostadsutskottet och hur man tillsammans har
agerat för att försvara sin bransch. Som jag
uppfattar det har man gjort det inte enbart av
egenintresse, utan för att säkra arbetsmarknaden
och för att de är lika angelägna som vi andra om att
ha en bra bostadsproduktion.
Bertil Danielsson talar om att de här bostäderna
inte behövs, att det inte behöver se ut på det här
viset och att räntelånesystemet är fel. Är
moderaterna beredda att senare gå in med t.ex.
kraftigt höjda bostadsbidrag? Höjningen av
barnbidragen kommer ju inte att bli av. Men hur är
det med bostadsbidragen? Hur skall vi annars se till
att människor har råd att bo i den bostad de
behöver?
Anf. 18 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Fru talman! Det förtjänar kanske att åter
poängteras att nio socialdemokratiska regeringsår
med en exeptionell högkonjunktur har lett fram till
dagens kris. Förslag som ännu inte har beslutats av
Sveriges riksdag kan ju rimligtvis inte -- jag tänker
nu på kapitalbeskattningen -- ha frammanat den
kris som nu finns inom byggsektorn. Det går inte att
hävda detta. Det är viktigt att poängtera att vi har
problem vars ursprung ligger långt tillbaka i tiden.
Det kommer att ta tid att rätta till de fel som har
uppstått. Allt vad regeringen vidtar syftar till att få
Sverige på fötter igen. Det gäller att minska
beskattning av småföretagande för att stimulera
nya företag att växa upp, det gäller förändringar
och avregleringar. Att rätta till det som har gått
snett är huvudmålet för regeringens politik.
Jag föreställer mig att frågan om bostadsbidrag och
andra subventioner måste belysas i skenet av det
som utredningsmannen kommer fram till när det
gäller den nya bostadsfinansieringen och
bostadspolitiken över huvud taget. I hans direktiv
anges att det skall vara möjligt för alla att efterfråga
och bo i en god bostad även i framtiden. Här gäller
det inte att rasera något, utan att bygga vidare och
rätta till det som är fel. Vi skall bygga det som
efterfrågas, och vi skall bygga enkelt, effektivt och
till låga kostnader. Statens engagemang skall efter
hand begränsas. Vi måste göra besparingar även i
statens utgifter. Det är en av huvudpunkterna i den
kommande politiken.
Jag tror inte att det finns någon annan väg att gå.
Vägen över subventioner och regleringar är borta.
Den har inte visat sig framkomlig. I annat fall skulle
inte den här krisen ha uppstått i en högkonjunktur.
Jag tror att även Eva Zetterberg inser det.
Anf. 19 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Om Bertil Danielsson är så oroad över
statens finanser, har jag ändå svårt att förstå att han
delar uppfattningen att en hel del av de förslag som
kommer från regeringen och som undandrar staten
inkomster skulle vara bra. Jag kan mycket väl förstå
en del av de förslagen, som syftar till att öka
tillväxten, exempelvis göra det enklare för
småföretagare att investera och få fart på Sverige.
På den punkten har vi nog inga skilda
uppfattningar. Men en rad andra förslag som
regeringen har lagt fram kommer definitivt inte att
öka tillväxten utan leder i stället till att det privata
kapitalet ökar.
Vad gäller småföretagarna är det intressant att veta
att de i går kom in med en skrivelse, där de kräver
att regeringen och riksdagen skall se till att få fart
på byggandet i Sverige. Småföretagarna är alltså
oerhört oroade över den kris som finns inom
byggbranschen. Jag har svårt att se att regeringen
och den borgerliga majoriteten kan försvara sin
politik.
Jag vill återkomma till en uppfattning som Bertil
Danielsson framförde i början av sitt första
anförande, nämligen att politiker inte skall styra
bostadsmarknaden. Jag har svårt att förstå den
uppfattning som Bertil Danielsson här gör sig till
talesman för. Naturligtvis kan människor få välja
sina bostäder själva, men vill moderaterna
verkligen att bostadspolitiken i framtiden helt skall
skötas av marknaden, dvs. att Sveriges riksdag inte
skulle ha något ansvar för att se till att mottot ''en
god bostad till en rimlig kostnad för alla'' skall gälla
och inte heller för att de människor som har svårt
att själva skaffa den bostad de behöver och som är
beroende av bostadsförmedlingen eller någon
annan instans för att få den skall ha den
möjligheten? Skall man avhända sig alla instrument
för att få en någorlunda rättvis bostadssituation här
i landet?
Om det verkligen är detta som moderaterna menar,
tycker jag att de står för en skrämmande utveckling
och en i mycket asocial bostadspolitik. Det rimmar
illa med inriktningen på att skaffa fram bra
bostäder. Det har ingenting med avreglering att
göra. Vi har flera partier som är mycket angelägna
om att göra bostadsmarknaden så enkel och
överblickbar som möjligt och få bort onödig
byråkrati. Men det är inte detsamma som att man
inte skulle ha något politiskt inflytande över
bostadsmarknaden. På den punkten tycker jag att
det skulle vara intressant att få en ytterligare
förklaring av Bertil Danielsson.
Anf. 20 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Fru talman! Eva Zetterberg menar att politiker
skall styra exempelvis bostadsmarknaden, i varje
fall i större utsträckning än vad vi menar. Det är
intressant att notera den glidning från
vänsterpartiets sida som vi kan uppfatta när det
gäller statens inflytande över människors vardag.
Nu låter det som om vi inte skall styra så mycket,
men att vi väl ändå skall ha kvar en del styrning.
Min och, som jag förutsätter, även moderata
samlingspartiets uppfattning är att vi skall ange de
ramar inom vilka olika verksamheter skall
bedrivas. Vi politiker skall inte i detalj tala om och
exakt styra med regler och bestämmelser hur allt
skall utformas. Vi måste återlämna till
människorna möjligheterna att själva fälla viktiga
avgöranden. Det är kanske för en del ovant och
möjligen litet främmande att åter få bestämma över
hur bostäderna skall se ut och över andra delar i det
privata livet, men vi måste gå den vägen.
Vi politiker har ett ansvar för att människor som
har det besvärligt och som behöver stöd och hjälp
får det, och det kan vi sörja för bättre och
effektivare, om vi inte klampar in med regler och
subventioner på andra områden. Då kan vi
kraftsamla där det behövs. Ingen människa skall
lida nöd, utan alla skall kunna leva och bo bra i vårt
land, men vi skall inte i ovist nit hela tiden
detaljreglera och subventionera fram effekter som
vi ur politisk synvinkel anser vara önskvärda. Det
leder alltid fel.
Vi har en lång era av regleringar bakom oss. Den
har inte varit lyckosam utan har i många fall lett
alldeles fel. Vi måste bryta oss loss från detta
tänkande. Åtskilligt har redan hänt. I dag tar vi
viktiga steg i den riktningen, och jag förutsätter att
mer skall komma.
Ansvaret för oss politiker är inte bara att reglera
människors tillvaro utan också att begränsa
politikernas inflytande över människornas vardag.
Människorna är kapabla att själva avgöra långt mer
än vad Eva Zetterberg tycks tro.
Talmannen anmälde att Eva Zetterberg anhållit att
till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt
till ytterligare replik.
Anf. 21 DAN ERIKSSON i Stockholm
(nyd):
Fru talman! Under den allmänpolitiska debatten
var jag ensam talare anmäld under rubriken
Bostadspolitik. I kammaren var det 14 ledamöter
som lyssnade, varav 9 var nydemokrater. Eva
Zetterberg lyste med sin frånvaro, liksom övriga
ledamöter i bostadsutskottet. Inte heller regeringen
hade någon representant här. Jag tänkte då: Är det
så här man ser på bostadspolitik, är det verkligen
allvarligt. Det är därför trevligt att se att det i
kammaren nu, även om den inte är direkt välfylld,
finns åtminstone mer än dubbelt så många
ledamöter.
Eva Zetterberg efterlyste vår bostadspolitik, och
jag ber att få återkomma med ett antal motioner i
januari månad. Under tiden hoppas jag att Eva
Zetterberg får en god bok i julklapp, så att hon har
något att läsa. Så snart vi är klara skall jag
personligen överlämna ett exemplar av varje
motion.
Också vi i Ny Demokrati känner en stor oro för det
som händer på byggmarknaden, och vi tycker att
regeringen har varit flat. Det har inte hänt så
mycket. Det behövs snabba åtgärder, så att vi
kommer i gång och gör saker nu, inte senare, när
de åtgärder vi sätter in kan komma att bidra till en
ny överhettning. Vi har fått nog av det.
Hur framtidens bostadsmarknad skall bringas i
balans är en av de svåraste politiska uppgifter som
vi står inför att lösa. Bostadspolitiken fram till i dag
kan sägas ha varit en riktig soppa, med regler och
tung byråkrati som huvudingredienser.
Kortsiktighet och ryckighet har i alltför stor
utsträckning präglat de politiska besluten och
skapat osäkerhet på bostadsmarknaden. Tiden är
nu mogen att tänka litet längre än näsan räcker och
fatta beslut med lång varaktighet.
Antagligen är vi i denna kammare rörande överens
om att de människor som har de högsta
boendekostnaderna har det därför att deras bygg-
och kapitalkostnader är så höga.
När vi nu skall ta ställning till hur vi vill ha det i
framtiden med bostadsfinansieringen är det viktigt
att man är klar över hur det ser ut i dag och varför.
Det har länge funnits en ärlig vilja hos politiker att
skapa en bra bostadssituation för medborgarna.
Sverige har under efterkrigstiden satsat stora
resurser på att tillgodose efterfrågan på bostäder. I
dag är vi i Sverige världsmästare i antalet
lägenheter räknat per person. Vi har nästan en
lägenhet per varannan invånare. Inredning och
utrustningsstandard i våra bostäder är
genomgående hög. Trots allt detta upplever många
människor, inte minst 170 000 hushåll som står i
bostadskö i Stockholm, att vi har bostadsbrist.
Detta beror på att bostadspolitiken under en följd
av år genomsyrats av ett planekonomiskt tänkande
med dåligt resursutnyttjande som följd.
Bostadssektorn är en av de mest reglerade
sektorerna inom den svenska ekonomin.
I valrörelsen var jag ute i skolorna och pratade en
hel del bostadspolitik. Jag ställde ofta frågan: ''Hur
många är nöjda med dagens bostadspolitik?'' Av ca
5 000 tillfrågade elever var det en som sade sig vara
nöjd. En var nöjd! Detta är en viktig larmsignal till
oss politiker. Ungdomar är de som har fått ta mest
stryk. I centralorterna, i den mån de över huvud
taget kan få tag på en bostad, är de hänvisade till
nyproduktion i förort, dvs. de dyraste
lägenheterna.
Kostnaderna för att bygga och förvalta bostäder är
höga och ökar. Tillfälligtvis, när byggbranschen
befinner sig i både konjunkturell och strukturell
kris samtidigt, har vi fått bukt med de
accelererande byggkostnanderna. Vi har under en
följd av år subventionerat byggandet alltmer med
offentliga medel. Hyresskillnaderna mellan
nyproducerade och äldre lägenheter ökar och leder
till alltmer orättvis hyressättning. Det vore
intressant att höra om någon i denna kammare
tycker att det är rättvist att en nyproducerad
lägenhet i förort till Stockholm kan kosta intill
dubbelt så mycket som en mera attraktiv centralt
belägen lägenhet. Folk i allmänhet tycker i alla fall
inte det.
Ett av de grundläggande felen består i att staten
tagit över de boendes och bostadssökandes roll på
bostadsmarknaden. Statlig styrning genom
subventioner och administrativa regler har ersatt de
bostadssökandes egna värderingar och egna
bostadsval. Politiker och administratörer
bestämmer visserligen i all välmening åt
bostadskonsumenterna där ute. Resultatet har
dock blivit att arkitekturen i dag bestäms av
låneregler och inte av människors efterfrågan.
Därför ser de relativt nyproducerade bostäderna i
regel ut som en korsning mellan en fågelholk och en
skokartong. Regler och byråkrati missgynnar också
innovationer och alternativa lösningar.
Nu står vi inför att förändra bostadspolitiken
radikalt. Statens utgifter för räntesubventionerna
måste minska. Vid höga subventioner spelar det
inte så stor roll om ett fönster kostar 1 000 eller
3 000 kr., när staten betalar tre fjärdedelar av
räntekostnaderna. När man via skatter betalar sitt
eget och andras boende saknas snart incitament att
hålla byggkostnaderna nere. Under 1987--1990
ökade byggkostnaderna med 100 %. De
samhällsekonomiska investeringarna för byggandet
har under de senaste åren uppgått till ca 200
miljarder kronor per år. Hög
byggkostnadsutveckling påverkar därmed
inflationen kraftigt. Priserna på byggmateriel har
också rakat i höjden. Där råder rena botiquepriser
i dag.
När man pratar om bostadsfinansiering så glömmer
man ofta bort dem som köper eller bor i villa eller
bostadsrätt utan räntesubventioner, ett inte alltför
ovanligt fenomen i Sverige. De får betala dyrt för
inflationsdrivande politik. Den senaste
räntechocken talar sitt tydliga språk. Nu måste den
ekonomiska politiken bli stram och trovärdig, för
att vi skall få ner räntorna.
Subventionerna hamnar efter ett tag i alltför stor
utsträckning i fel fickor. Vi får dock betala för dem
fullt ut med höga skatter som också innebär höga
priser. Eftersom byggandet står, som jag sade
tidigare, för en mycket stor del av de totala
investeringarna, bidrar subventioner till en högre
inflation och därmed högre räntor än vad som
annars skulle ha varit fallet.
Därför måste vi lägga om den bostadspolitiska
kursen så att vi får incitament att hålla
byggkostnaderna nere. Konkurrensen är
naturligtvis viktig. Där finns det oerhört mycket att
göra i dag.
Korsvist ägande, kartellbildningar och
monopolliknande situationer är inte helt ovanliga.
Konkurrensriktig upphandling är i dag ett närmast
okänt begrepp. Byggkonsulterna är i de flesta fall
anställda och avlönade av byggbolagen. Vem som
tjänar på det är inte svårt att räkna ut.
Kunskapsnivån i beställarledet är för det mesta
generande låg. Det finns heller ingen utbildning på
området. Beställare, nyttjare och betalare är sällan
samma person. Har ni tänkt på varför så många
byggen blir dyrare än planerat? Fler och fler stora
byggbolag bygger mindre och mindre och agerar
mer och mer som mellanhänder i stället.
Rationaliseringar skapar välstånd. Konkurrens ger
alltid lägre priser och bättre service.
Byggbranschen har använt mindre pengar till
produktutveckling än jämförbara branscher.
Genom skattesänkningar minskar vi
byggkostnaderna. I dag är mer än hälften av
byggkostnaderna skatter. Av det följer stora
subventioner och en enorm rundgång av pengar.
Ett skattemässigt gynnat bosparande måste till
liksom borttagande av regleringar som fördyrar i
onödan.
Här finns det mycket att göra, och vi i Ny
Demokrati är inte så imponerade av de s.k.
borgerliga åren då vi fick friggeboden men inte så
mycket mer på det bostadspolitiska området. Det
vore trevligt att höra någon företrädare för de
borgerliga partierna utveckla det litet. Nu måste vi
ta tag i problemen från alla håll och kanter och göra
det bästa av situationen. Vi i Ny Demokrati ber att
få återkomma med motioner under allmänna
motionstiden.
Med anledning av det anförda blir slutsatsen:
Ett system där man från politikerhåll först
framkallat höga byggkostnader, hög
byggkostnadsutveckling och högt ränteläge, för att
sedan införa ett system där man lägger över de höga
kostnaderna på de boende, kan vi inte medverka
till.
Det finns inga enkla lösningar eller ett trollspö att
ta fram på det bostadspolitiska området. Vad som
gäller nu är att på allvar bekämpa den höga
inflationen och på sikt få ner räntorna samt att ta
tag i de höga byggkostnaderna. Det blir inte lätt och
det kommer att ta tid. Vi måste dock börja nu, för
ju längre vi väntar desto värre blir det.
Vi måste nu ta oss ur den återvändsgränd vi
befinner oss i med höga subventioner och höga
räntor. Det gör vi definitivt inte genom att köra
vidare in i gränden med räntelån. Därför yrkar jag,
fru talman, bifall till utskottets hemställan.
Anf. 22 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag tackar Dan Eriksson för
erbjudandet om ytterligare lektyr. Jag tycker inte
att brist på lektyr har varit mitt största problem,
men är det intressanta motioner, tar jag naturligtvis
gärna del av dem. Jag har också tagit del av Dan
Erikssons anförande om bostadspolitiken i den
allmänpolitiska debatten, fast jag tyvärr inte kunde
närvara själv just då.
Men vad jag närmast avsåg var bostadsutskottets
behandling av bostadsfinansieringen. Där tycker
jag inte att Ny Demokrati på något sett har tagit
aktiv del i diskussionerna. Jag tycker helt enkelt att
man har svalt de borgerliga partiernas kritik mot
räntelånesystemet helt okritiskt utan att ha gjort
någon egen bedömning av förslaget som sådant.
Naturligtvis gäller detsamma för kds. Jag tycker
inte att något av dessa partier har gjort en
självständig analys av räntelånesystemet.
Men jag skulle vilja hålla med Dan Eriksson i den
analys han sedan gör angående de problem som
finns på bostadsmarknaden. Vi har totalt sett en
hög bostadskonsumtion här i landet. Problemet är
att den är väldigt ojämnt fördelad, att det inte är
de som bäst behöver de största och mest välbyggda
husen som bor i dem.
Det finns en rad problem på bostadsmarknaden.
Det hör framför allt ihop med fördelningen. Men
det hör också ihop med att vi rustar gamla hus
dåligt -- villor, hyreshus och allmänna inrättningar.
Är Ny Demokrati lika intresserat av att ställa upp
på det förslag som vänsterpartiet och
socialdemokraterna har lagt fram om omfattande
ROT-program, dvs. upprustning av skolor och
sjukhus m.m.? Kommer Ny Demokrati i detta fall
att vara lika intresserat av att befrämja
byggbranschens situation?
Jag tycker att det är viktigt att få höra
meningsyttringar från Ny Demokrati på dessa
områden och att man visar ett intresse för att lösa
dessa bostadsfrågor.
Dan Eriksson i Stockholm talar också om vilka
problem som har funnits på bostadsmarknaden
under en lång tid och att det inte går att fortsätta in i
en återvändsgränd med hjälp av räntelånesystemet.
Jag anser att Ny Demokrati har missuppfattat
räntelånesystemet. Det här är en brytning mot den
tidigare bostadspolitiken, och det är ett försök att
ändra på subventionssystemet och att få ett
bostadsfinansieringssystem som håller på lång sikt i
stället för att fortsätta den väg som man nu är inne
på och ser ut att följa under rätt lång tid framöver.
Anf. 23 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd)
replik:
Fru talman! Jag kan inte tolka det här på något
annat sätt än att det är en stor underskattning av oss
om Eva Zetterberg tror att vi i Ny Demokrati inte
har gjort någon egen analys av bostadspolitiken.
Det kommer att framgå när vi väcker våra motioner
om det inte har framgått tidigare.
Jag håller med om att bostäderna är ojämnt
fördelade. Det beror bl.a. på de inlåsningseffekter
som har uppstått på grund av de regleringar som
har funnits. Det är fråga om ett dåligt
resursutnyttjande, där många människor
överkonsumerar medan andra står där utan någon
bostad alls.
Byggbranschen måste anpassa sig till en realistisk
nivå och inte till de nivåer som har funnits under de
senaste åren. Men det som nu håller på att hända är
farligt. Det är många som tidigare har sagt, att om
byggbranschen slås ut går stora värden till spillo. Vi
i Ny Demokrati vill inte bidra till det och givetvis
inte heller till någon stor arbetslöshet. Därför
tycker vi att det här är ett bra tillfälle att t.ex.
renovera skolor och bygga ålderdomshem. Där
kanske det går att finna någon lösning tillsammans.
Med räntelånen angriper man inte de verkliga
problemen. Räntelånen bidrar till inflationsbrasan
och accellererande priser. Med räntelån finns inga
incitament att hålla byggkostnaderna nere.
Kapitalkostaderna vältras över helt på de boende.
Räntelånen löser inte problemen, utan tvärtom
eldar de på inflationsbrasan, vilket gör att vi får
högre byggkostnader.
Anf. 24 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag tror att alla som är intresserade av
bostadspolitik är klara över att det har varit en
överhettad byggbransch och att det är nödvändigt
att något minska bostadsproduktionen. Det
handlar om att dra ner på produktionen med i
storleksordningen 10 000 lägenheter jämfört med
förra årets produktion. Men det vi diskuterar i dag
handlar inte om de siffrorna. Det handlar här om
att ha en produktion på enbart 20 000--30 000
lägenheter per år framöver. Det beror på att
villkoren inte är kända.
Jag är därför glad över att Dan Eriksson i
Stockholm och Ny Demokrati har insett att det
finns all anledning att vara oroad över situationen
på byggmarknaden och tar de signaler som finns på
allvar. Vi skall från politiskt håll försöka bidra till
att stimulera byggbranschen och se till att de
byggarbetare som har utbildning får arbeten --
arbeten som behövs för hela svenska folket.
Det var också roligt att även Ny Demokrati är
angelägna om att sätta igång ombyggnadsarbeten.
Jag ser fram emot att vi i vänsterpartiet kommer att
få stöd från Ny Demokrati för det förslaget
framöver.
Anf. 25 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd)
replik:
Fru talman! Ja, det är trevligt att kunna hitta
gemensamma punkter med vänsterpartiet. Det
händer inte så ofta. Jag tycker att det är viktigt att
vi alla hjälps åt och gör det bästa av situationen.
Det får inte gå för mycket politisk prestige i
resonemangen. Precis som många andra har
påpekat är det en oerhört viktig fråga.
Anf. 26 IVAR FRANZÉN (c):
Fru talman! Jag kan inte avstå från att göra några
korta kommentarer till dagens debatt och det nu
aktuella betänkandet.
Först och främst är det anmärkningsvärt att en f.d.
bostadsminister som Ulf Lönnqvist kan vara så
totalt oinformerad om verkligheten ute i landet.
Slopandet av räntelånen, hävdar Ulf Lönnqvist,
höjer hyran i en nyproducerad trea med 1 500 kr. i
månaden. Detta är sanningen i ett fåtal projekt som
är så dyra att de inte borde komma till stånd. De
som skriker högt över att räntelånen nu skall
försvinna, är de som uppför så dyra byggen att de
närmast måste lura på hyresgäster och köpare dessa
hus, dvs. med hjälp av räntelån skapa låga
kostnader nu men dubbelt så höga i framtiden.
Den garanterade räntan, Ulf Lönnqvist, höjdes i
och med förslaget om räntelånens införande från
3,4 till 3,75 %. Det innebär i sak att med hjälp av
räntelånesystemet subventionerar billiga och bra
byggen de dyra byggena.
En vanlig trea byggd inom 110-procentsgränsen,
vilket förekommer ute i landet, Ulf Lönnqvist, får
en högre kostnad på grund av räntelånet på ca 2 000
kr. per år, eller ca 160 kr. per månad. Det skulle
alltså bli billigare med de beslut som skall fattas i
dag. På samma sätt innebär en utbetalning av
räntebidragen redan vid inflyttningen motsvarande
kostnadssänkning per månad med ca 150 kr.
Ulf Lönnqvist pläderar här så väl för räntelånen.
Men det innebär att han driver upp kostnaden, och
han gynnar på det sättet de dyra byggena.
Kanske på grund av en lapsus kan de frifräsare som
finns i landet, och som har tyckt att Ulf Lönnqvists
fina räntelån är så värdelösa att de inte har velat
söka dessa, och har byggt för stort och på för dyra
tomter, nu kan få en extra julklapp på 500 000 till
600 000 kr. De får nu möjlighet att söka både
räntelån och investeringsbidrag. Det här borde
undvikas. Mitt förslag skulle här kunna vara -- om
jag skall lägga fram något förslag -- att bostadslån
får inte sökas för småhus om det egentliga
byggnadsarbetet på byggplatsen har påbörjats före
den 15 november 1991. Då undviker man den
onödiga kostnaden för staten på 100--200 milj.kr.
Jag skall inte lägga fram något sådant förslag nu
eftersom det inte är tillräckligt förberett. I stället
tror jag att det finns en annan möjlighet, nämligen
att kommunerna icke beviljar borgen till dessa s.k.
lyxbyggen. Därvid slipper man vid nuvarande
budgetläge en extra utgift som inte på något sätt
kan upplevas som motiverad eller rättvis.
Regeringen och utskottet, Ulf Lönnqvist, har varit
mer generös än vad jag tycker är lämpligt när det
gäller att byta ut det överreklamerade
räntelånesystemet. T.ex. har räntelån vid byggande
av garage bytts ut mot räntebidrag. Det innebär i
sak, mina kammarledamöter, att det ges
räntebidrag, för en 80 m2 lägenhet, på
garagekostnaden upp till 160 000 kr. Första året
betalas 13 000 kr. i räntebidrag för en garageplats --
i första hand i Storstockholm. Detta var sannolikt
en nödvändig åtgärd för att några stora byggprojekt
i Stockholm inte skulle behöva läggas ned.
Här ser vi vådan av ett räntelån som var mycket
överreklamerat och där man för att få låga
kostnader för staten i stället belastar
hyresgästerna -- de själva ovetande -- med mycket
höga kostnader.
Jag tror att Ulf Lönnqvist bör sluta med att göra
reklam för ett omöjligt lånesystem. Det är mitt
väsentliga budskap i dag.
Anf. 27 ULF LÖNNQVIST (s) replik:
Herr talman! Nej, Ivar Franzén, det här är inget
omöjligt system. Det finns två vägar att gå framåt
när det gäller finansieringen av byggandet.
Antingen tar man ut kostnaden för förräntningen
av kapitalet med en gång, eller också försöker man
lägga ut den över tiden. Väljer man att ta ut det
med en gång må man sedan diskutera hur stor del
den boende själv skall betala och hur stor del
samhället skall betala. Den debatten kan man alltid
föra.
Av de direktiv som nu föreligger och som skulle
leda fram till ett nytt finansieringssystem framgår
det mycket tydligt att statens del i alla fall skall bli
mindre och mindre, för att till slut försvinna. Det
innebär kraftigt ökade kostnader direkt för de
boende.
Räntelånesystemet är ett system som avser att
utjämna kostnaderna över tiden. Det är detta det
hela handlar om.
De förslag som den borgerliga regeringen lagt och
som utskottsmajoriteten står bakom innebär, Ivar
Franzén, när man räknar samman effekten av dem
att en vanlig trerumslägenhet blir ungefär 1 500 kr.
dyrare i månaden. Det exempel som vi räknat på är
det som regeringen har i sin egen proposition. Så
det går väl ändå inte att säga att vi har konstruerat
exemplet. Är exemplet konstruerat, så är det
regeringen som har gjort konstruktionen. Men kom
inte och säg, Ivar Franzén, att vi har räknat på ett
tokigt sätt i det här sammanhanget. Det blir så här:
En vanlig enkel trerumslägenhet på 80
kvadratmeter blir 1 500 kr. dyrare i månaden inom
nyproduktionen jämfört med om
räntelånesystemet hade fått vara kvar.
Anf. 28 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Tar man extrema
Stockholmsexempel får man det resultat som Ulf
Lönnqvist redovisar. Men jag redovisar vad som
händer ute i landet, och detta är inte enstaka
exempel. Det är mycket enkel matematik, och
matematiken är en exakt vetenskap, Ulf Lönnqvist.
Höjer man den garanterade räntan med 0,25 %
innebär det 20--25 kr. högre kostnad per
kvadratmeter.
Om vi betalar ut räntebidraget redan vid
inflyttningen i stället för att lägga det till lånet, och
alltså inte betalar det först när lånet skall utbetalas,
blir det också en kostnad på 20--25 kr. per
kvadratmeter. Detta visar att bra och billiga
bostäder -- och sådana kan man bygga i nuvarande
konkurrensläge -- klart gynnas av de beslut som
kommer att fattas i dag. Räntelånesystemet skulle
ha varit en uppenbar nackdel.
Jag vill också förtydliga mig när det gäller den här
extra julklappen. Jag är uppmanad att forcera så
mycket som möjligt, och därför blir mitt
resonemang kanske delvis obegripligt. Men genom
ett generellt slopande av regleringen och genom
villkoren för bostadslån vad gäller kommunens
beslut och länsstyrelsens godkännande får vi en
överlappning som är olycklig. De som står för de
lyxbyggen som det talats om får en extra julklapp,
något som sticker i ögonen på vanliga villabyggare,
som tycker att det är oförtjänt att de som ligger
bakom lyxbyggena skall få en halv miljon extra som
de aldrig har räknat med och som de inte behöver.
Men, Ulf Lönnqvist, matematiken är en exakt
vetenskap, och vad jag har sagt här är sanningen.
Anf. 29 ULF LÖNNQVIST (s) replik:
Herr talman! När det handlar om
kostnadsjämförelserna, så för Ivar Franzén fram
detta att bidraget betalas ut redan vid inflyttningen.
Det var tanken också i räntelånesystemet. Man har
tagit över detta.
Vidare talar Ivar Franzén om garagen och skildrar
vilken generositet man utvecklar. Ja visst, fram till
maj månad -- sedan är det stopp, sedan kommer de
här kostnadsökningarna i stället. Inte ens Ivar
Franzén anser väl att man över huvud taget inte
behöver ha några parkeringsanläggningar vid
bostadsbyggen.
Det är också en förändring när det gäller
räntetrappan, liksom när det gäller andelen av
bidragsunderlaget, där alla skall ha 95 %. De
åtgärderna sammantagna, plus den
omständigheten att investeringsbidraget så kraftigt
reduceras, leder fram till den kostnadsökning som
jag har pekat på. Och jag har använt mig av
regeringens eget exempel, för att slippa ifrån
beskyllningar att vi konstruerar exempel.
Slutligen är det på det sättet, Ivar Franzén, att det
skall kunna byggas bostäder över hela landet, och
människor skall ha råd och möjlighet att bo över
hela landet. Då måste man faktiskt ha
finansieringssystem där man accepterar att det kan
vara olika förhållanden vid byggen i olika delar av
landet.
Men det väsentliga, och det är det jag har slagit fast,
är att jämfört med dagens system så leder de
åtgärder man nu sätter in också till en
kostnadsökning. I förhållande till räntesystemet är
alltså kostnadsökningen egentligen mycket, mycket
större. Det är detta som är det allvarliga i en
situation, Ivar Franzén, där de här olika åtgärderna
skapat en oro på byggmarknaden som gör att man
skjuter på byggen. Man vet inte vad det hela skall
leda till, men redan det som man kunnat läsa ut --
och det är samstämmigt för branschen -- gör att
man säger: Då vågar vi inte sätta i gång byggena.
Om räntelånesystemet fortfarande fått gälla hade vi
kunnat sätta i gång, då hade vi kunnat bygga, då
hade vi kunnat klara en del av
sysselsättningsproblemen.
Och som ytterligare lök på laxen kommer ju att era
åtgärder leder till att även
ombyggnadsverksamheten fördyras kraftigt. Det
innebär att inte heller den vågar man sätta i gång
förrän man får de slutgiltiga beskeden. De besked
som nu lämnats driver upp kostnaderna i
ombyggnaden, vilket redovisats av
boendeorganisationerna inför utskottet. Det sker
på ett sådant sätt att man inte heller har att förvänta
sig den uppgång av ombyggnaden som vi skulle
behöva.
Anf. 30 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Det som jag anser vara det
grundläggande felet, och som jag tycker att Ulf
Lönnqvist går vid sidan om, är att med den höjda
garanterade räntan i stället för räntetrappan blir det
de bra och billiga bostäderna som får subventionera
de dyra. Detta är kostnadsdrivande, och därmed är
systemet i grunden felaktigt.
Med nuvarande upphandlingssituation -- jag vet
detta av erfarenhet -- är det väsentligt lägre
kostnader, och i dagsläget innebär inte ens den 95-
procentiga begränsningen någon egentlig
kostnadsökning jämfört med vad som var fallet i
den situation som rådde för ett år sedan. Jag är helt
säker på att talet om att det är borttagandet av
räntelånen som gör att man är så orolig på
byggmarknaden och därför stoppar byggena, är ett
sätt att försöka lägga skulden på någon, för
verkligheten är annorlunda.
Det är inte svårare i dag, med det system som vi nu
skall ta ställning till, att fatta ett byggbeslut, men
det är jättesvårt att över huvud taget fatta
byggbeslut, beroende på att vi på hyresmarknaden
har en årgång bostäder på lager. Detta trycker
situationen och skapar givetvis problem oavsett
vilket finansieringssystem som finns. Så kom inte
och säg, Ulf Lönnqvist, att hade räntelånesystemet
varit kvar, då hade det varit frid och fröjd på
byggmarknaden. Det är en totalt felaktig bild.
Anf. 31 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Jag skall helt kort be att få tillföra den
här debatten ytterligare en aspekt som inte någon
berört hittills.
Av kommittédirektiven framgår ingenting om hur
man skall hantera bostadsadministrationen i
framtiden. Många på de nuvarande
länssbostadsnämnderna känner stor oro för sin
framtid. Det är märkligt att man här kanske
smygrationaliserar bort länsbostadsnämnderna,
utan att de administrativa frågorna får en allsidig
belysning i en utredning.
Jag tycker att kommittédirektiven också skulle ta
upp frågor som rör den framtida
bostadsadministrationen, och jag hoppas att de
företrädare för regeringspartierna som nu finns här
i kammaren vill verka för att direktiven utökas att
även omfatta denna punkt. Som mångårig
bostadsbyråkrat finner jag den här frågan mycket
angelägen. Länsbostadsnämndernas personal har i
många år levt under hotet av en framtida
nedläggning, och jag tycker att de administrativa
frågorna är värda ett särskilt kapitel i den
kommande utredningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
7 § Ändring i lagen om byggnadsgaranti
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU7 Ändring i lagen om byggnadsgaranti
(prop. 1991/92:57).
Anf. 32 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Detta ärende från bostadsutskottet,
som handlar om en framflyttning av lagen om
byggnadsgaranti, kan tyckas mycket ringa och inte
förtjäna ens någon diskussion här i kammaren. Jag
tänker inte heller göra något längre inlägg i frågan,
men jag tycker att det är litet anmärkningsvärt att
utskottsmajoriteten vill göra denna framflyttning
av lagen. Jag ställer mig naturligtvis frågan, om det
bara gäller en framflyttning av lagen eller om det i
själva verket är så att man förbereder för att inte
låta lagen träda i kraft över huvud taget.
Det är mycket angeläget att vi får ett svar från
utskottsmajoriteten om vad man har för planer på
detta område, om det bara är en ren framflyttning
för att se vad den utredning som pågår kan tillföra,
eller om det är första steget mot att inte anta lagen.
Jag hoppas alltså att jag får ett klart och bestämt nej
till svar, eftersom det är många som jobbar inom
bostads- och byggbranschen som är angelägna om
att lagen kommer till stånd. Det finns stora brister
när det byggs hus i dag, och de som bygger har inte
kunnat ställas till ansvar.
Det är självklart att både vi i vänsterpartiet och
andra partiföreträdare hoppas på frivilliga
överenskommelser, men det har hittills inte gett det
utslag som skulle behövas för att man skall kunna
gå den vägen.
Jag upprepar min fråga till Agne Hansson och den
borgerliga majoriten: Är det här bara ett steg för att
så småningom inte behöva genomföra lagen över
huvud taget?
Anf. 33 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! I propositionen om ändring av lagen
om byggnadsgaranti föreslår regeringen att just
tidpunkten för tillämpningen skall flyttas fram från
den 1 januari nästa år till den 1 juli. Anledningen
till regeringens förslag är att det pågår en översyn
av de allmänna bestämmelserna för byggnads-,
anläggnings- och installationsentreprenader, som
kallas AB 72. Denna översyn pågår inom
Byggandets kontraktskommitté. Här behandlas
bl.a. ansvaret för sådana fel och skador som lagen
om byggnadsgaranti reglerar.
Konkreta förslag kommer att vara klara under
januari månad nästa år. Om de nya
bestämmelserna innebär ett godtagbart frivilligt
ansvar, som tryggas genom en försäkring, behövs
det inte någon lag om byggnadsgaranti. Regeringen
menar därför att denna översyn bör avvaktas.
Detta står utskottets majoritet bakom.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan och avslag på reservationen.
Anf. 34 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag tackar Siw Persson för svaret på
frågan. Jag kan bara konstatera att det i januari
återstår att se vad de förhandlingar som har ägt rum
inom branschen och regeringen kommer att ge. Jag
vill bara anmäla att jag tvivlar på att man har
tillräcklig grund för att frivilliga överenskommelser
skall vara möjliga, men vi får väl se vad regeringen
kommer att presentera.
Jag vill också yrka bifall till meningsyttringen, som
överensstämmer med reservationen i detta ärende.
Anf. 35 SIW PERSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag vill bara än en gång understryka
för Eva Zetterberg att det skall ligga konkreta
förslag i januari. Låt mig också samtidigt påpeka
vad som sades i propositionen om förslag till lag om
byggnadsgaranti, nämligen vikten av att få till stånd
en frivillig överenskommelse. Den arbetsgrupp
som jobbade med sjukahusproblematiken förordar
att problemen med ansvar för byggfel i första hand
löses genom frivilliga överenskommelser.
Låt mig också peka på att den övervägande delen
av de remissinstanser som närmast berörs av de
förslag vill ha frivilliga överenskommelser. Därför
är det viktigt att vi inväntar detta konkreta förslag.
Anf. 36 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vill bara tala om för Siw Persson
att många av dem som har jobbat just med
sjukahusproblematiken, bl.a. från
hyresgäströrelsen, är personer som har sett fram
mot att lagen skall träda i kraft och som fortfarande
hoppas att det skall bli regeringens och riksdagens
beslut.
Anf. 37 SIW PERSSON (fp) replik:
Herr talman! En av bristerna i lagförslaget var ju
att det bara täckte flerbostadshus. Låt oss hoppas
att den frivilliga överenskommelsen täcker lokaler,
där bl.a. skolor och dagis ingår, som också är
oerhört drabbade. Därför är det mycket viktigt att
vi inväntar det här förslaget.
Förste vice talmannen anmälde att Eva Zetterberg
anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 38 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Jag vill bara säga till Eva Zetterberg
att det här egentligen inte är ett dugg
anmärkningsvärt. När jag lyssnade på den tidigare
debatten fick jag nämligen ett intryck av att allt som
handlar om lagstiftning, om att ställa upp för
konsumenterna, är någonting som den nuvarande
regeringen inte bryr sig om.
När riksdagen så sent som i våras instiftade en lag,
med utgångspunkt från att det inte har hänt
någonting på detta område, sade bl.a.
folkpartisterna att man borde ta med också andra
lokaler, bl.a. daghem. Det argument som olika
bygginstanser framhävde när lagstiftningen
infördes var att frivilliga överenskommelser var på
gång. Men det hände ingenting, och då sade
riksdagen med bred majoritet att det därför var
viktigt att få fram denna lagstiftning.
Nu återkommer regeringen, ett halvår senare, och
föreslår att lagen inte skall träda i kraft därför att
branschen säger att man håller på med
överläggningar. Egentligen har det inte hänt
någonting.
Jag är alltså misstänksam, Eva Zetterberg.
Regeringen står inte på konsumenternas sida, utan
det är producenterna som skall styra. Därför får vi
naturligtvis uppmärksamt följa den här frågan. Vi
socialdemokrater -- och jag utgår från att det även
gäller vänsterpartister och andra -- vill inte ha en
massa lagstiftning som är onödig, men när vi ser att
det inte händer någonting tycker vi att det är viktigt
att fullfölja den lagstiftning som riksdagen
beslutade om så sent som i våras, för att ställa upp
på konsumenternas sida.
Därför yrkar jag bifall till reservationen.
Anf. 39 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Jag vill säga till Lennart Nilsson att
minnet är dåligt -- men det kanske är en fördel även
i detta sammanhang. I våras, när vi diskuterade
lagförslaget, var representanter närvarande i
utskottet och redovisade att man hade långt
framskridna förhandlingar just på det här området
men att man inte kunde ta fram konkreta förslag.
Det var anledningen till att bl.a. folkpartiet
bestämde sig för att gå med på den här
propositionen.
Nu kan man alltså visa att man har kommit ännu
längre med förhandlingarna, och i januari nästa år
kan man lägga handlingarna på bordet. Det är
anledningen till den uppskjutna lagen. Kom ihåg,
Lennart Nilsson, att vi fick information om detta i
våras!
Anf. 40 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt att branschföreträdarna
gjorde denna redovisning i samband med att vi
diskuterade lagstiftningen i våras. Men vi har inte
sett något resultat av de förhandlingarna. Vi har här
i riksdagen fattat beslut om att införa lagen från den
1 januari, och det är därför som det är så
anmärkningsvärt att man nu inte vill genomföra
lagen. Med utgångspunkt från den politik som inte
minst de som styr i regeringen, dvs. moderaterna,
vill föra, är det klart att man inte står på
konsumenternas sida, utan det handlar om
producentintressena.
Anf. 41 SIW PERSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag vill säga till Lennart Nilsson, som
jag sade till Eva Zetterberg, att den här lagen ger
bara skydd för flerbostadshus. Kan den frivilliga
överenskommelsen täcka in skollokaler och annat
är det ett stort steg i rätt riktning.
Dessutom innebär lagförslaget att man kan
försäkra bort problemen, och det är en stor risk
även i det. Det blir stora kostnadsökningar, och
risken finns att oseriösa företag försäkrar sig bort
från problematiken. Lagförslaget är ett försök i rätt
riktning, men det har stora brister.
Anf. 42 LENNART NILSON (s) replik:
Herr talman! Med utgångspunkt i Siw Perssons
uttalande att lagförslaget har brister är jag beredd
att diskutera förändringar i det som avhjälper de
bristerna. Förhoppningsvis är vi överens om att
lagen skall skydda konsumenterna.
Anf. 43 EWA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Med anledning av Lennart Nilssons
anförande vill jag bara säga att jag hyser samma oro
och misstänksamhet som socialdemokraterna. Jag
avvaktar och ser vad som kommer i januari.
Det är märkligt, Siw Persson, att det inte av
betänkandet från utskottet framgår att översynen
skall ske därför att man vill ha en bredare
tillämpning, så att lagen kan omfatta också sjuka
hus som används som dagislokaler och andra
offentliga lokaler. Det framgår inte alls av
betänkandet och har heller inte nämnts i den
diskussion som förts i den här frågan i utskottet. Jag
har inte propositionen med mig, men jag har inget
minne av att det framgår av den heller.
Är det syftet är det naturligtvis gott, men jag hyser
oro för att det inte är det som det är fråga om. Det
har hittills inte träffats några frivilliga
överenskommelser som har dugt på det här
området. Tills vi har sett sådana kräver vi att lagen
genomförs och att beslutet träder i kraft så snart
som möjligt.
Anf. 44 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Det är riktigt att det inte har kommit
fram några konkreta förslag ännu. Det kommer
förslag i början av nästa år, och det är anledningen
till att vi vill skjuta på propositionen -- så enkelt är
det, Eva Zetterberg.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
8 § Förslag om tilläggsbudget I
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU8 Förslag om tilläggsbudget I till
statsbudgeten för budgetåret 1991/92 (prop.
1991/92:25 delvis).
Anf. 45 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Bostadsutskottets betänkande 8, som
vi nu skall ta ställning till, handlar om stöd till icke
statliga kulturlokaler och stöd till de allmänna
samlingslokalerna.
Låt mig först säga att jag är glad över att vi har enats
om att öka ramen för de icke statliga
kulturlokalerna med 25 miljoner. Det är alltså fråga
om museer, teatrar och konsertlokaler som inte ägs
av staten. Man kan lämna bidrag både till
ombyggnad och till nybyggnad. Det finns ett stort
behov i landet av dessa insatser. Boverket har en
lång kö. Detta kommer också att främja
byggsysselsättningen.
Men tyvärr har vi inte blivit eniga på alla punkter i
betänkandet. I motioner både från oss
socialdemokrater och från centerpartiet finns det
förslag om ökade anslag till allmänna
samlingslokaler. Det finns många motiv till det.
Dels skulle det främja sysselsättningen på samma
sätt som stödet till de icke statliga kulturlokalerna,
dels finns det ute i landet ett stort behov av
samlingslokaler.
Vi har i debatten tidigare i dag fått klart för oss att
byggarbetslösheten har ökat dramatiskt på grund
av regeringens bostadspolitik. Varje tillskott skulle
naturligtvis förbättra läget. Det är här fråga om
projekt som inte kräver någon lång tid för
projektering och planering -- man skulle kunna
sätta i gång direkt.
Att det finns ett stort behov av olika slag av
samlingslokaler kan jag försäkra. Även här finns
det en lång kö vid boverkets
samlingslokaldelegation. Dessutom vet jag av
erfarenhet från mitt arbete i glesbygdsmyndigheten
att man ute i bygderna har många projekt på gång,
framför allt när det gäller att kunna samverka och
samutnyttja olika lokaler.
I kampanjen Hela Sverige skall leva var ett av de
vanligaste kraven och önskemålen att bygden
skulle behöva en samlingslokal där människor
kunde mötas. Det skulle sedan kunna vara en
motor i utvecklingen. Det finns också bra exempel
på att sådana satsningar genom samverkan av
många olika intressenter har kunnat få en bygd att
leva och att man kunnat bevara service och
arbetstillfällen.
Det är av stor betydelse för människor att man har
tillgång till lokaler där man kan mötas. Det skall
vara lokaler som är tillgängliga för alla. De måste
alltså vara tillgängliga även för människor med
rörelsehinder och andra handikapp. Det finns alltså
också ett stort behov av ombyggnationer.
Att moderaterna varit motståndare till
samlingslokalstödet vet vi från många års
ställningstaganden och debatter. Men att
folkpartiet och centerpartiet även i den här frågan
lägger sig platt för det moderata kravet är faktiskt
beklämmande. Framför allt centerpartiet har
åtminstone under den tid som jag har suttit i
riksdagen och haft tillfälle att lyssna till debatterna
varit den främsta vapendragaren för ett ökat stöd
till allmänna samlingslokaler. Centerns tal om
samlingslokalernas stora betydelse för
folkrörelseverksamheten och dess tal om att
folkrörelserna är en grundförutsättning för vårt
demokratiska system i Sverige instämmer vi
socialdemokrater helt i. Vi har faktiskt upplevt en
värdegemenskap i den folkrörelseanknytningen.
Men nu ser man sig från centerns sida tydligen
tvingad att göra ytterligare eftergifter för
moderaterna.
Herr talman! Det gör mig bekymrad för framtiden
att centern så lättvindigt går ifrån sina ståndpunkter
i en del av sina hjärtefrågor. Ett ökat stöd till
allmänna samlingslokaler skulle tillfredsställa både
behovet av mötesplatser för människor och
människors behov av arbete. Jag yrkar bifall till den
socialdemokratiska reservationen.
Anf. 46 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Britta Sundin har på ett bra sätt
framfört oppositionens uppfattning när det gäller
stödet till kulturlokaler och allmänna
samlingslokaler. Jag tycker inte att det finns
anledning att upprepa det. Jag vill därför bara tacka
Britta för det och säga att jag för vänsterpartiets
räkning instämmer i hennes synpunkter.
Härmed vill jag yrka bifall till meningsyttringen
från vänsterpartiet, som sammanfaller med
reservationen.
Anf. 47 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! I detta betänkande behandlas tre
frågeställningar. Det är först och främst regeringens
förslag i proposition 1991/92:25 om bidrag till ny-
och ombyggnad av icke-statliga kulturlokaler. Här
behandlas även regeringens förslag om att statens
bostadskreditnämnd skall få utnyttja en rörlig
kredit samt motionsförslag om stöd till allmänna
samlingslokaler.
Som en av åtgärderna för att främja
sysselsättningen föreslår regeringen att ramen för
beslut om bidrag för icke-statliga kulturlokaler
under budgetåret 1991/92 tillfälligt höjs med 25
milj.kr. till 50 milj.kr. Denna höjning bör användas
för stöd främst inom de län där investeringar i icke-
statliga kulturlokaler är särskilt angelägna från
arbetsmarknadssynpunkt. I förslaget till åtgärder
har också vägts in att efterfrågan på stöd till icke-
statliga kulturlokaler för närvarande är större än
tillgången på medel. Bostadsutskottet tillstyrker
också enhälligt förslaget i sitt betänkande.
Den andra frågan gäller statens
bostadskreditnämnd. Som en följd av att statliga
kreditgarantier införs för ny- och ombyggnad av
bostäder den 1 januari 1992 kommer statens
bostadskreditnämnd att inleda sin verksamhet vid
samma tidpunkt. Långsiktigt skall verksamheten
finansieras genom avgifter för utställda
kreditgarantier. Med hänsyn till att nämnden
inledningsvis kommer att belastas av vissa
kostnader av engångskaraktär bör den dock enligt
regeringsförslag ges möjligheter att utjämna sin
likviditet. Därför föreslås att nämnden får utnyttja
en rörlig kredit i riksgäldskontoret inom en ram om
50 milj.kr. Även detta förslag tillstyrker
bostadsutskottet enhälligt.
Herr talman! Vad gäller stödet till de allmänna
samlingslokalerna föreslås, som nämnts i debatten,
i tre motioner från socialdemokraterna och centern
att stödet skall utökas från nu gällande ram på 52
milj.kr. till 102 milj.kr.
I motiveringen för förslaget anförs bl.a. det stora
behovet av allmänna samlingslokaler och
samlingslokalsprojektens lämplighet ur
sysselsättningssynpunkt. Ökningen av
samlingslokalsstödet föreslås i motionerna Bo6 från
centern samt Fi8 från socialdemokraterna
finansieras genom överföring av medel från ett
under finansdepartementets huvudtitel uppfört
nytt anslag till vissa tidigarelagda statliga
bygginvesteringar.
Bostadsutskottet konstaterar att det i rådande
statsfinansiella läge inte finns utrymme för en
ökning av statsutgifterna med ett belopp av den
storleken och för det ändamål som föreslås i de nu
aktuella motionerna. En förutsättning för att stödet
till de allmänna samlingslokalerna skall kunna ökas
är därför att medel kan omdisponeras inom ramen
för en totalt sett oförändrad statsbudget. Förslag
med denna inriktning förs också fram i två av de nu
behandlade motionerna. Bostadsutskottet har dock
för sin del inte funnit det möjligt att göra de
omprioriteringar som erfordras för att de i
motionerna aktualiserade förslagen skall kunna
förverkligas.
Jag yrkar därför med denna hänvisning avslag på
motionerna Bo5 och Bo6 samt Fi8. Jag undrar om
socialdemokraterna och vänsterpartiet har andra
medel att anslå för denna typ av byggen, eftersom
de yrkar bifall till motionerna.
Anf. 48 BRITTA SUNDIN (s) replik:
Herr talman! Politik är att prioritera. Det är
faktiskt så, Erling Bager, att vi i vårt budgetförslag
har möjligheter att finansiera dessa 50 milj.kr. på
ett mycket bra sätt. Om Erling Bager vill ha tips
från mig om vad som kan förändras i regeringens
budget, så kan jag säga att ett sätt är att något
minska på de skattesänkningar som kommer
kapitalägare, aktieägare och andra välsituerade
grupper till del. De pengar som detta ger kan i
stället användas till exempelvis
samlingslokalsbyggen, som är mycket efterfrågade
ute i landet. Det kan också öka
sysselsättningsgraden.
Även om jag, när jag har talat om detta, mest har
utgått från förhållandena i landet i stort och från
inte minst glesbygdsperspektiv, eftersom jag har
erfarenheter därifrån, så betyder naturligtvis inte
det att jag menar att det inte också finns behov av
samlingslokaler i exempelvis Erling Bagers
Göteborg.
Vi har tidigare varit överens med folkpartiet om
anslag till samlingslokaler. I de flesta fall har
centern tyckt sig ha haft ytterligare medel till sitt
förfogande. Tyvärr måste jag nu konstatera att det
är det moderata synsättet på de allmänna
samlingslokalerna som har fått ge utslag i
bostadsutskottets förslag till beslut.
Anf. 49 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Låt mig först slå fast att den nya
regeringen har anslagit 900 milj.kr. för att
tidigarelägga statliga bygginvesteringar. I vårt
förslag till beslut i dag för vi också upp 50 milj.kr.
till icke-statliga kulturlokaler. Det är viktigt för att
ur inte minst arbetsmarknadspolitiska aspekter
snabbt få i gång arbetet.
Jag blir mycket förvånad när Britta Sundin säger att
hon kan tipsa om hur man får nya pengar. Jag
förutsätter att Britta Sundin har läst den
reservation som vi diskuterar här. Där kan man läsa
att socialdemokraterna skall finansiera dessa 50
milj.kr. för samlingslokaler på följande sätt:
Meningen är att de skall finansieras över
statsbudgeten genom en minskning av det under
finansdepartementets huvudtitel uppförda nya
anslaget till vissa tidigarelagda statliga
bygginvesteringar. Ni tillför alltså inga nya pengar
utan vill omdisponera pengar på det anslag som är
uppfört för att tidigarelägga statliga
bygginvesteringar. Jag vet inte om det är Britta
Sundins uppfattning att det är vi i utskottet som
bedömer vilka typer av fastigheter som skall tas
bort från den andra ramen som vi har tagit fram för
att få till stånd byggarbeten och tidigareläggande av
angelägna statliga byggen. Man kan ju i en
kammardebatt inte föra två linjer -- en som anges i
reservationen och en annan som omfattar helt
andra typer av förslag.
Anf. 50 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Självfallet har vänsterpartiet
finansierat sina förslag, Erling Bager. Vi går inte
fram med budgetförslag och föreslår
utgiftsökningar för riksdagen utan att samtidigt ha
klart för oss hur de skall finansieras. I den här
frågan finns olika finansieringsmöjligheter. Dels är
det nämnda anslag för statliga byggnadsinsatser,
som Britta Sundin och socialdemokraterna
hänvisar till, dels är det andra sätt på vilka pengar
kan tas fram.
Inom ramen för den skatteomläggning som
folkpartiet och andra partier har ägnat sig åt finns
det också pengar för staten att hämta. Det är också
ett tips. Det beror på vad man vill satsa på. Men
naturligtvis har vänsterpartiet en finansieringsplan.
Anf. 51 BRITTA SUNDIN (s) replik:
Herr talman! Naturligtvis är det vår avsikt, Erling
Bager, att alltid ha våra förslag finansierade. Det
har vi också i den här reservationen. Men eftersom
Erling Bager i sitt första anförande sade att
utskottet inte var berett att använda sig av de
finansieringsmöjligheter som vi har föreslagit i vår
reservation, har jag gett honom tips på andra
finansieringsmöjligheter. I övrigt vill jag säga att
den här frågan faktiskt är så angelägen att det är
synd att vi inte har lyckats klara av att ge
samlingslokalsdelegationen de pengar som behövs
för att ytterligare utöka byggandet av
samlingslokaler i landet.
Anf. 52 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Ibland är det faktiskt ganska svårt att
finna sätt att finansiera olika förslag. Det är ibland
ganska lätt för socialdemokraterna och
vänsterpartiet att hävda att det alltid finns sådana
typer av förslag.
Eva Zetterberg har i en meningsyttring instämt i
den socialdemokratiska reservationen om att
pengar skall omdisponeras från de ramar som
regeringen redan har angivit för att åstadkomma
tidigareläggande av statliga bygginvesteringar. Om
man biträder en sådan reservation, vilka andra
typer av byggen är det då man skall plocka ut? Är
det inte rimligt att regeringen och
arbetsmarknadsutskottet ägnar sig åt det slaget av
prioriteringar? Det är de som anger
huvudinriktningen. Vi i bostadsutskottet skall inte
föra fram att det är samlingslokaler i stället för
tingshus och andra slag av hus som är viktiga. Vi
anslår ramarna, men det skall ändå vara möjligt att
göra en sammanvägd bedömning av
arbetsmarknadspolitiken.
Låt mig åter sammanfatta. Den nya regeringen har
satsat 900 miljoner för att tidigarelägga statliga
bygginvesteringar. Därutöver läggs 50 miljoner
som skall satsas på icke-statliga kulturlokaler.
Arbetsmarknadsutskottet kan t.ex. gå in och göra
prioriteringar. Därutöver har regeringen alltid
möjlighet att gå in med snabba beslut och via
fullmakt få riksdagens godkännande av angelägna
beslut som rör sysselsättningen.
Anf. 53 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Det är glädjande att vi har kunnat
öka anslaget till upprustning av de icke-statliga
kulturlokalerna. Erling Bager har försvarat
utskottsskrivningen på ett utmärkt sätt. Det skulle
inte finnas någon anledning för mig att gå upp i den
debatten, om inte Britta Sundin hade gjort ett
ganska kraftigt angrepp på mig och centern. Jag vill
kommentera det något.
Jag vill gärna säga, Britta Sundin, att det här är en
eftergift åt de andra regeringspartierna. Det är
ingenting att hyckla med. Regeringspolitiken
fungerar så att man får prioritera i de frågor som
man diskuterar. Det här är en sådan fråga där vi
inte har vunnit gehör. Hade vi vunnit gehör för de
uppfattningar som vi har drivit, hade vi ökat stödet
till samlingslokaler. Så enkelt är det.
Det är vidare angeläget att framhålla att vi nu
diskuterar en prioritering av anslag. Det här är
ingen sysselsättningsfråga. Om man hade
prioriterat samlingslokalerna så hade
sysselsättningsåtgärderna fallit ut. Nu prioriteras
icke-statliga kulturlokaler för 50 miljoner och då
faller sysselsättningen ut där.
Som gammal samlingslokalsvän och
folkrörelsemänniska beklagar jag också att man
inte fick den här effekten när det gäller
samlingslokaler. Men det är inte märkligare än att
det inte gick att göra sådana omdisponeringar,
eftersom det har funnits objekt som har svarat mot
de summor som finns. Det är inte heller svårare än
det som har hänt tidigare i detta utskott och i denna
riksdag när socialdemokraterna har avslagit
motioner, bl.a. från mig och andra, om angelägna
satsningar på samlingslokaler med motiveringen att
det inte finns utrymme i budgeten. Det är precis så
det är nu.
Jag vill också erinra om att precis motsvarande
motionskrav fanns i våras att behandla i utskottet.
Den socialdemokratiska majoriteten avslog
motionskravet vid det tillfället. Det föranledde inte
mig att på något sätt anklaga socialdemokraterna
för att de svek samlingslokalerna eller
folkrörelsearbetet. Jag hade full förståelse för att
dessa resurser inte kan tas fram vid alla tillfällen.
Det här innebär inte heller att vi från centern sviker
folkrörelsearbetet eller samlingslokalerna när vi
inte har lyckats få gehör för dessa förslag vid detta
tillfälle.
Vi kommer fortsättningsvis att arbeta för att slå
vakt om folkrörelsernas roll i samhället och den
viktiga uppgift som de har, vilket jag gärna vill
understryka. Britta Sundin anklagar oss för svek.
Det vore bättre om vi i stället kunde ge oss in på en
debatt tillsammans om hur vi gemensamt i
framtiden skall kunna slå vakt om
samlingslokalerna och folkrörelsearbetet. Jag tror
att den debatten är betydligt mera fruktsam för
folkrörelserna i framtiden än en debatt där man
anklagar varandra för svek för att man vid ett eller
annat tillfälle inte har kunnat klara av att ge vissa
anslag eftersom ekonomin ser ut på det ena eller
andra sättet.
Anf. 54 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! När centern och socialdemokraterna
tidigare har varit överens om en fråga har vi kunnat
driva igenom den i riksdagen. Skillnaden i dag är att
även om centern och socialdemokraterna är
överens så är det moderaterna som styr, och det får
centern finna sig i.
I sitt inlägg talar Agne Hansson sig varm för
behovet av samlingslokaler. Min oro är ändock
berättigad över att det även fortsättningsvis
kommer att vara moderaternas politik som styr i
riksdagen. Jag undrar om det verkligen var detta
som svenska folket avsåg i sitt val i september.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
9 § Produktansvar
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU14 Produktansvar (prop. 1990/91:197).
Anf. 55 INGER HESTVIK (s):
Herr talman! Det betänkande som vi nu behandlar
i kammaren baserar sig på den socialdemokratiska
regeringens proposition 1990/91:197 om
produktskadelag, några motioner som väcktes med
anledning av propositionen samt några fristående
motioner.
Syftet med lagstiftningsförslaget i propositionen var
att reglera skadeståndsansvaret när det uppstår
personskador eller skador på egendom som tillhör
konsumenterna på grund av att produkterna inte
har varit så tillförlitliga som man som konsument
har rätt att kräva.
På de flesta punkter i lagförslaget är utskottet enigt.
Exempelvis anser vi liksom i propositionen att
skadeståndsansvaret för produktskador skall
omfatta skador som orsakas av lösa saker. Likaså
anser vi att den som tillverkat eller importerat en
skadegörande produkt i första hand skall vara
skadeståndsskyldig. Men också den som har sitt
varumärke eller namn på produkten skall vara
strikt ansvarig tillsammans med t.ex. importören
eller tillverkaren.
På en punkt anser ett enigt utskott att
propositionen borde haft en annan lydelse. Det
gäller förslaget att det strikta produktansvaret skall
begränsas till skador som orsakas av sådana
produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom
ramen för näringsverksamhet. Vi anser att
regeringen bör överväga om motsvarande regler
bör gälla även produkter som har tillverkats eller
importerats i en offentlig verksamhet. Likaså anser
vi att ikraftträdandet bör uppskjutas till den 1
januari 1993.
På några punkter intar vi socialdemokrater en
annan ståndpunkt än utskottsmajoriteten.
Den första punkten gäller utvecklingsskadorna,
som enligt betänkandet bör undantas från
produktansvar. För den som lidit skada är det
ganska ointressant om skadan har orsakats av en
produkt som har betraktats som helt säker vid
tillverkningstillfället eller inte. Har man fått en
personskada eller skada på sin egendom vill man ha
ett skadestånd. Vi tror inte heller att industrin
kommer att drabbas ekonomiskt av en sådan
ordning, eftersom det är tillverkarens skydlighet att
bevisa att det är en utvecklingsskada och att
skadeståndsskyldighet inte föreligger. Den
bevisföringen kan lätt bli lika dyr som
skadeståndet. För konsumenten skulle det
innebära ett försämrat skydd och i alla fall en
försening av ersättningen.
Vi delar åsikterna i den socialdemokratiska
propositionen, som anser att utvecklingsskadorna
skall omfattas av produktansvarslagen. Vi
socialdemokrater har därför reserverat oss mot
majoritetsskrivningen. Jag yrkar bifall till
reservation nr 1.
Den andra punkten där vi socialdemokrater har
reserverat oss gäller förslaget till jämkning vid
skadestånd. Vi anser liksom propositionen att
skadeståndslagens regler skall gälla även vid
produktskador. Det innebär att jämkning vid en
personskada endast får ske om den skadelidande
själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Den borgerliga majoriteten
i utskottet vill frångå skadeståndslagens regler och
jämställa personskador med sakskador. Det blir en
kraftig försämring av konsumentskyddet, och det
kan vi inte acceptera.
Än värre anser vi det förslag som kommer från
folkpartiet liberalerna vara, som innebär att
skadeståndslagens regler skall ändras så att de blir
EG-anpassade, dvs. försämrade för konsumenten.
I synnerhet är det uppseendeväckande med tanke
på att EG inte begär att ett land som har en för
konsumenten bättre skadeståndslagstiftning än EG
vid en harmonisering försämrar sitt lands
lagstiftning.
Jag yrkar med det anförda bifall till reservation nr
2.
I ett särskilt yttrande till betänkandet tar vi upp
frågan om namnet på den lag vi behandlar. I
propositionen föreslogs att den skulle heta
produktskadelag, eftersom den handlade om
skadestånd vid produktskador. Precis som vi har en
trafikskadelag och en miljöskadelag borde
produktskadelag vara ett namn som folk i gemen
förstår innebörden av. Utskottsmajoriteten delar
inte den åsikten, men vi tycker inte frågan är av
sådan vikt att vi bör reservera oss mot namnet.
Huvudsaken är att vi nu får en lag som klargör
ansvarsområdet och skadeståndsskyldigheten vid
produktskador.
Herr talman! Jag yrkar bifall till de två
socialdemokratiska reservationerna och i övrigt till
utskottets hemställan.
Anf. 56 BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! I ett rättssamhälle är orätten bannlyst
men för den skull inte utplånad. Det är oundvikligt
att vissa människor drabbas, blir offer i en eller
annan form. Vi har alldeles för många offer i vårt
samhälle: brottsoffer, människor som har blivit
utsatta för kriminella övergrepp, myndighetsoffer,
sådana personer som har skadats vid felaktig
myndighetsutövning samt medieoffer, som blivit
kränkta genom mediala angrepp.
Ett minimikrav är att de drabbade får en skälig
ersättning för sin skada. Det är här
skadeståndsrätten kommer in. Skadeståndsrätten
blir alltmer uppmärksammad. Successiva
förbättringar pågår för brottsoffer -- det är allmänt
bekant. I fråga om myndighetsoffer räcker det med
att hänvisa till det bekanta fallet Halvar Alvgard,
bilhandlaren i Vimmerby. I det fallet pågår nu en
utredningen för att något som skulle kunna kallas
lex Alvgard skall skapas. Efter detta är det nu dags
för företagen att ta ett utvidgat ansvar.
Herr talman! Den nya ansvarslagstiftningen, som vi
nu debatterar och behandlar, handlar om
produktansvar. Lagen omdöptes, som Inger
Hestvik har sagt, från produktskadelagen till
produktansvarslagen. Jag delar Inger Hestviks
uppfattning att detta kanske inte är den största
frågan som vi här skall debattera, och jag tänker
också avstå.
Den nya produktansvarslagen skärper avsevärt
företagens ansvar när det gäller skador som defekta
produkter har orsakat på person eller på
konsumentegendom. Huvudregeln är att
skadelidande har rätt till ersättning för åsamkade
skador. Skyldigheten åvilar då främst tillverkaren,
även om denne -- det är mycket angeläget att
understryka -- inte varit det minsta oaktsam. Detta
är vad juristerna med sitt språk kallar för strikt
ansvar. Det är en regel som är synnerligen sträng
mot företagarna, och den är till stor fördel för de
drabbade.
Huvudregeln har två begränsningsregler. Den ena
begränsningsregeln gäller utvecklingsskador. Med
detta avses skador som beror på säkerhetsbrister.
Detta begrepp har preciserats så, att det är fråga
om brister som inte ens främsta vetenskapliga
expertis kunde förutse vid tiden då produkten
sattes i omlopp. Om dessa brister senare -- kanske
flera år senare -- blir kända, visar sig vara farliga
och även orsakar skada undgår företagaren
skadeståndsansvar men -- och det är också viktigt
att tillägga -- endast om han kan bevisa att det är
fråga om en sådan skada. Detta är en tung
bevisbörda för företagaren, det är ett restriktivt
utformat undantag, och det utgör ingen nämnvärd
försvagning av konsumentskyddet.
Den andra begränsningsregeln gäller medvållande.
Om den skadade har varit medvållande är det
rimligt att jämkning sker, men detta bör inte gälla i
alla fall. I nu gällande svensk rätt kan jämkning ske
endast om den skadelidande varit grovt vårdslös. I
många europeiska länder jämkar man även vid
vårdslöshet som inte har varit grov. I gällande EG-
direktiv föreskrivs den europeiska modellen. Det
krävs här en utomordentligt grannlaga avvägning
mellan motstående intressen.
Vi i majoriteten i lagutskottet har funnit att det
behövs förnyade överväganden av den nya
regeringen; jag erinrar om att den proposition vi nu
behandlar är framlagd av den gamla och sedermera
avgångna regeringen. Vi är beredda att återkomma
med förslag. Det blir en EG-harmoniserad
jämkningsregel vid medvållande om inte starka
skäl talar däremot. Den nya regeln kommer i tid att
kunna tillämpas samtidigt med resten av lagen,
nämligen från den 1 januari 1993.
En annan punkt som är angelägen att framhålla är
att det finns en viktig kompletteringsregel i denna
lagstiftning. Den ger skydd även för skador som
orsakats av s.k. anonyma produkter, dvs. då det
inte framgår av produkten vem som är tillverkare.
I sådana fall blir den som tillhandahållit produkten
ansvarig. Ytterst blir det då fråga om säljaren i sista
distributionsledet. Härigenom -- och det är
angeläget att framhålla -- garanteras den
skadelidande en ersättning även i dessa fall, och det
blir omöjligt för företagen att kringgå denna
lagstiftning.
Vi bör också vara angelägna om att skapa en
nödvändig likformighet. Jag skall endast kort
beröra en punkt som är angelägen i detta
sammanhang. Det måste skapas en sådan
likformighet och rättvisa när det gäller ansvar för
importörer. Som läget är nu riskerar Sverige och
övriga EFTA-länder att diskrimineras. Jag skall
inte här i kammaren gå in i detalj på detta utan bara
konstatera att detta diskrimineringsproblem enligt
uppgift skall lösas genom det EES-avtal som nu mer
än någonsin hänger i luften. Jag nöjer mig därför
med att konstatera att frågan även ur denna
synpunkt noggrant måste följas.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att
produktansvarslagen är ett viktigt steg i rätt
riktning inom skadeståndsrätten. Resultatet har
blivit ett balanserat rättsläge, där företagarnas
ansvar har avvägts på ett korrekt sätt mot de
skadelidandes skydd mot skador genom s.k.
säkerhetsbrister. Men vi kan för den skull inte slå
oss till ro med detta. Det finns ett klart och uttalat
behov av fortsatt reformering. Inom EG pågår
arbetet med att förbättra
produktsäkerhetslagstiftningen men även med att
utsträcka företagsansvaret till deffekta tjänster.
Dessutom övervägs inrättande av ett centralt
skaderegister.
Svens rätt harmoniseras nu i produktansvarsdelen
till den bättre EG-rätten. Men vi måste fortsätta
arbetet inom EES och inom EG för att ytterligare
förbättra vår skadeståndsrätt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till lagutskottets
hemställan i dess betänkande nr 14.
Anf. 57 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Lagen om produktansvar är
välkommen. Den innebär ett förstärkt
konsumentskydd. Det finns dock ett område, där
konsumenten riskerar att nu få en sämre
behandling än tidigare, nämligen
läkemedelsområdet. Det har man insett i Finland,
där man har undantagit läkemedlen från en
motsvarande lag. I parlamentet i England pågår
just nu en diskussion om hur man skall kunna få en
bättre tingens ordning för patienterna än med en
lag av den typ som vi i dag skall fatta beslut om.
I min motion har jag uttalat förståelse för att man
vill följa EG-direktivet. Men man skall komma ihåg
att detta växte fram i ett område, där man inte har
vår läkemedelsskadeförsäkring. Inom EG får man
med en sådan här lagstiftning ett bättre skydd än
vad man har haft tidigare, medan vi har en annan
situation.
Jag vill erinra om att vår
läkemedelsskadeförsäkring växte fram i en tid, då
vi i Sverige började se samma utveckling som i
USA, nämligen långdragna, kostsamma
skadeståndsprocesser rörande uppkomna
läkemedelsbiverkningar, processer som genom den
tid som de tog också var mycket påfrestande för
patienterna.
I den tidsandan blev läkemedelsskadeförsäkringen
verklighet i Sverige den 1 juli 1978. Den var
välkommen. Genom den kunde patienterna efter
en snabb bedömning av sitt fall få snabb ersättning,
om läkemedelsbiverkningen bedömdes
ersättningsbar. Alla läkemedelsbiverkningar
ersätts nämligen inte. Vi vet på förhand att en del
patienter kommer att drabbas av komplikationer
under läkemedelsbehandlingen. Det som vi har
svårt att förutsäga är vilka patienter som råkar ut
för detta. Men det är en risk som man får ta,
eftersom konsekvenserna av att inte behandla ett
sjukdomstillstånd kan vara allvarligare än risken
för läkemedelsbiverkningar.
Inom WHO har professor Graham Dukes gjort en
bedömning av olika ersättningssystem för
läkemedelsbiverkningar. Han kom till den
slutsatsen att försäkringssystemet är att föredra
framför den typ av lagstiftning som riksdagen nu
skall fatta beslut om. Professor Dukes konstaterade
också att det är en väsentlig skillnad mellan
elkontakter, rakapparater och gräsklippare å ena
sidan och läkemedel å andra sidan.
I Sverige registreras läkemedel av
läkemedelsverket, som i sin bedömning väger
nyttan av läkemedel mot riskerna. Verket tar även
ställning till i vilken omfattning ett läkemedel kan
ha åsyftad effekt. Det finns ju rader av läkemedel
som inte har effekt på alla människor, beroende på
att vi människor är olika i vårt sätt att ta upp, bryta
ner och utsöndra läkemedel.
När nu denna lag antas av riksdagen, som går emot
remissinstanserna och avslår min motion, tycker
jag att det är viktigt att man vid tillämpningen av
lagen tar hänsyn till det som står i propositionen på
s. 102--109 om alla de begränsningar i
tillämpningen av lagen som lagstiftaren förutser.
Det måste gå ut en tydlig information till berörda
parter, inte minst till den läkemedelskonsumerade
allmänheten så att den inte invaggas i tron att allt är
ersättningsbart.
Min förhoppning är att
läkemedelsskadeförsäkringen kommer att bestå
och att produktansvarslagen inte behöver tas i bruk
på detta område när olyckor inträffar -- för det gör
de, hur säker läkemedelskontroll vi än har i detta
land.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
10 § Samhällets åtgärder mot allvarliga
olyckor
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1991/92:FöU5 Samhällets åtgärder mot allvarliga
olyckor (prop. 1991/92:41).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades under 16 §.)
11 § Tilläggsbudget I
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1991/92:FöU6 Tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1991/92 (prop. 1991/92:25 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 16 §.)
12 § Vissa socialförsäkringsfrågor
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SfU5 Vissa socialförsäkringsfrågor (prop.
1991/92:40 och 1991/92:72).
Anf. 58 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Jag gästspelar i detta ärende från
socialförsäkringsutskottet. Det är 15 år sedan sist.
Jag börjar med att yrka bifall till Berith Erikssons
meningsyttring samt till reservationerna 2 och 3, så
att detta klart framgår.
Detta ärende, som grundar sig på två propositioner,
innebär en fortsatt klappjakt på sjuka och skadade.
Jag kan inte underlåta att erinra om att den gamla
regeringen redan föregående höst började tala om
att de sjuka inte skulle vara värda vad de borde vara
värda. Nu fortsätter det. De nuvarande
regeringspartierna, antingen var för sig eller
tillsammans, har lovat att denna del av
transfereringarna i den svenska ekonomin
verkligen skall klämmas åt. Det finns i detta
sammanhang skadade och sjuka människor som på
sikt kommer att klämmas åt.
Arbetsskadeförsäkringen är trots att den kanske
har blivit för krånglig -- man kan tänka sig att se
över den, rationalisera den eller göra en rad andra
åtgärder -- ändå ett mått på tillståndet inom
arbetslivet. Om den helt skulle tas bort, hade vi
ingen mätare på tillståndet inom arbetslivet --
åtminstone ingen riktigt bra.
Man vill nu förlänga samordningstiden i
arbetsskadeförsäkringen från 90 till 180 dagar. Det
innebär naturligtvis en försämring i ekonomiskt
hänseende för den som är skadad. Samtidigt säger
man: Aha, att du får en hög ersättning förhindrar
rehabilitering. Detta påstår man utan något bevis.
Det är en tro att det är så här och att straff är den
enda möjliga vägen. Metoden med piska och morot
har blivit väldigt tydlig i svensk politik. Piska för
sjuka och skadade men morot för de välbeställda.
Jag måste säga att det finns en fördel med den
politik som i dag förs av regeringen --
klassintressena, klassklyftorna och det som
genererar därifrån, syns mycket tydligt i politiken.
Det är inga tvivel, och man behöver inte gå över
någon socialdemokratisk tanke om
medbestämmande och annat för att leta sig fram till
att det är detta som det handlar om. Det är piska på
den skadade, att den till varje pris skall
rehabiliteras. Och något ansvar i den miljö som
denna person har skadats finns knappast. Där finns
bara moroten. Men moroten leder bara till att
företagen kan öka sin lönsamhet. Det är där som
jag tror att den grundläggande skillnaden finns.
Och jag hoppas att det finns en bred opposition
inom socialdemokratin som också ser det på detta
sätt.
Jag ser också att vi har samma utgångspunkter som
socialdemokraterna när det gäller den framtida
utredningen om arbetsskadeförsäkringen, att
principen om att man skall ha full ersättning vid
skada skall råda. Såvitt jag förstår av direktiven till
den översyn som skall ske handlar det om att man
skall dra ned kostnaderna och spara på de skadade.
Vänsterpartiet har gått emot införandet av en
sjuklöneperiod. Vi anser att det är ett felaktigt
system. Det kan naturligtvis under vissa
förutsättningar vara effektivt. Men nu gäller det
alltså en ytterligare sänkning av
sjukförsäkringsavgifterna, och det säger vi nej till.
Vi ser nu att det är jättestora problem med detta,
och inte minst småföretagen klagar. Vi säger alltså
nej till en sänkning av sjukförsäkringsavgiften. Om
vi inte får gehör för detta, anser vi att
genomförandet av detta skjuts fram till den 1 juli.
Om man vore det minsta mån om dem som drabbas
av detta, småföretagen, skulle man naturligtvis
nappa på denna krok. Om man lägger om systemet
på detta sätt är det kanske inte småföretagen i sig
som drabbas, utan det är de sjuka som till syvende
och sist drabbas av systemet. Hela denna
omläggning, med de avviserade karensdagarna,
ingår i samma system i klappjakten på att göra det
sämre för de sjuka för att spara någonstans i
systemet, medan man gynnar sparande i
pensionsförsäkringar och annat. Men man vill inte
gynna dem som är sjuka eller de skadade. Det är en
mycket tydlig klasspolitik som kommer fram. Jag
välkomnar inte politiken men däremot tydligheten
i politiken.
Vi har också tagit upp frågan om grundpensionen i
en av våra motioner. Det är en oerhört viktig fråga
för de sämst ställda pensionärerna. Regeringen har
sagt att den skall se över denna fråga. Regeringen
har också tillsatt en grupp. Och biträdande
socialministern skall se över om det är ekonomiskt
möjligt, och om de sämst ställda pensionärerna har
det dåligt ställt. Jag har en bestämd känsla av att
man kan ödsla hur mycket sympati som helst på de
sämst ställda pensionärerna. Men resultatet
kommer att bli 90-talets svek. Detta säger jag på
hösten 1991, men jag är ganska övertygad om att
när de partier som gör detta skall ha stöd av dem
som tidigare inte har så att säga lagt sig ut för detta,
kommer det att bli de som har
pensionsförsäkringar, de välavlönade, m.fl. som
kommer att gå före de sämst ställda. Det är därför
som vi i vår meningsyttring framför vad vi anser att
riksdagen bör göra i detta sammanhang.
Med det anförda yrkar jag bifall till vänsterpartiets
meningsyttring, vilket även innebär bifall till
reservationerna 2 och 3.
Anf. 59 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Debattordningen har blivit litet
konstig beroende på kommunikationsproblem.
Hissarna här i huset fungerar tydligen inte
ordentligt. Men vi skall väl klara av det också.
Riksdagen fattade beslut i våras om två
omvälvande förändringar inom
socialförsäkringslagstiftningen, nämligen
införandet av en sjuklöneperiod samt en ny
rehabiliteringslag.
Verkligheten hade pressat fram dessa förändringar.
Sjukfrånvaron hade accelererat under 80-talet, och
antalet människor som bedömdes vara
arbetsskadade ökade på ett sätt som både ur
ekonomisk och mänsklig synpunkt -- och jag vill
understryka mänsklig synpunkt -- var helt
oacceptabelt.
Den här utvecklingen hängde i hög grad samman
med ändringar i lagstiftningen som genomfördes
under 70- och 80-talen. En lägre sjukersättning
under de första sjukdagarna under det senaste
halvåret har lett till en kraftig sänkning av
sjuktalen. Sjuklönen och
rehabiliteringslagstiftningen kommer säkerligen
också att förbättra förhållandena.
När så här stora förändringar genomförs skapas lätt
regler som inte är helt till fyllest, vilket också
framgår av utskottsbetänkandet 1991/92:SfU:5. Ett
sådant exempel är att reglerna för sjuklön och
sjukersättning vid utlandsvistelse är olika. Så kan
det givetvis inte vara. Utskottet uttalar sig därför i
enhällighet för en ändring på grundval av en motion
från moderaterna, folkpartiet, centern och kds.
Införandet av sjuklön ledde till en sänkning av
arbetsgivaravgifterna från 10,10 % till 8,20 %.
Samtidigt utsades att förändringen skulle vara
kostnadsneutral. I proposition 1991/92:72 föreslås
en ytterligare sänkning till 7,8 %. Att göra den här
typen av framtida beräkningar är svårt. Viktigt i
detta sammanhang är därför att man följer
kostnadsutvecklingen mycket noggrant, så att
eventuella sänkningar kan göras längre fram. Och
utskottet förutsätter att regeringen verkligen följer
kostnadsutvecklingen.
Småföretagen drabbas hårt om deras personal av
någon anledning under ett år drabbas av mycket
sjukdom. Vi kan tänka oss hur en influensaepidemi
kan slå. Av denna anledning infördes ett
återförsäkringsskydd för småföretagare
motsvarande 60 basbelopp eller 10 anställda.
Redan i våras ansåg de borgerliga att detta skydd
var för knappt, och vi krävde att det höjdes till 90
basbelopp och 15 arbetstagare. Så har också skett.
I detta stycke opponerar sig socialdemokraterna i
reservation 1. Att småföretagarnas förhållanden
aldrig tycks ha varit riktigt kända av
socialdemokraterna visar faktiskt utvecklingen
under de senaste decennierna.
Mycket av den ekonomiska kris som vi upplever i
dag -- vi kunde t.ex. läsa i tidningarna i morse att
BNP har minskat med 2,2 % under de tre första
kvartalen i år -- hänger samman med att vi inte har
förstått att man måste ha ett bra
småföretagarklimat i ett land för att få bra tillväxt.
Kritiken i reservation 1 får stå för sig själv. Att
värna om småföretagen i dagens läge är
nödvändigt. Och det är för övrigt mycket
förvånande att den förra regeringen under
sommaren inte alls satte i gång att förbereda
återförsäkringssystemet under den tid som den satt
kvar i regeringsställning. Nu har det blivit stora
förseningar beroende på detta, vilket går ut över
småföretagarna. Jag hoppas att de nås av
informationen att de bara skall anmäla sig till
försäkringskassorna eller eventuellt till privata
försäkringsbolag, om de väljer detta, för att klara
av sin försäkring före årskiftet. Jag yrkar avslag på
reservation 1.
Vänsterpartiet avvisar i princip införandet av en
sjuklöneperiod, vilket klart framgår av deras
meningsyttring. Det är gamla och kända
ställningstaganden.
Det var intressant att höra Lars-Ove Hagbergs
resonemang. Jag är alltid förvånad över att man
utgår från att andra människor har felaktiga motiv,
fula motiv, för de åtgärder som de vidtar. Vi kan
naturligtvis bedöma verkligheten på olika sätt. Det
är en sak. Men jag utgår alltid ifrån att människors
motiv är väl avvägda, att de vill det bästa.
Jag tror faktiskt inte att det från vår sida handlar
om en önskan att piska arbetare. Jag måste också
säga att talet om klasskampen är en förlegad
tankegång. Jag beklagar att det inte går att få en
mera saklig diskussion på den punkten. Jag yrkar
således avslag på vänsterpartiets meningsyttring.
En annan sak som har tagits upp är
grundpensionen. Jag vill påpeka, Lars-Ove
Hagberg, att vi i utredningen försöker göra allt som
går för att det skall bli bra förhållanden för de sämst
ställda pensionärerna. I riksdagen brukar vi
faktiskt avvakta pågående utredningar innan vi
börjar framföra kritik och tala om att det väl aldrig
blir några åtgärder. Det är alltså nödvändigt att
vänta tills vi har presenterat vår utredning och tills
regeringen har kommit med sin proposition.
Utskottet har varit enigt i fråga om en förbättrad
hantering av frågan om hur en ny sjukperiod skall
räknas. Reglerna i detta sammanhang är så att säga
trubbiga -- ja, kanske så trubbiga att de verkar
rehabiliteringshämmande.
Gullan Lindblad och några andra motionerade i
våras om ändringar i det avseendet, och nu
återkommer socialdemokraterna med förslag som
överensstämmer med tidigare krav från
moderaterna. Det är väldigt bra att vi är så eniga.
Hela utskottet bör således äras när nu utskottet
kräver att regeringen skall återkomma med förslag
som syftar till en bättre hantering härvidlag.
Arbetsskadeförsäkringen har varit ett växande
problem under de senaste tio åren.
Riksförsäkringsverkets chef har i olika
sammanhang konstaterat att varje sjukdom numera
i princip kan klassas som arbetsskada. Därför
föreslår regeringen i sin proposition 1991/92:40 en
förlängd samordningstid. Samordningstiden
föreslås alltså bli förlängd från 90--180 dagar. Det
är ett bra förslag. Förslaget innebär att vissa
rehabiliteringshinder undanröjs.
Försäkringskassorna får större möjligheter att klara
av sina problem, och de som verkligen behöver
rehablitering får sådan.
Socialdemokraterna har reserverat sig mot detta
förslag. Men även här tror jag att en omprövning
kommer att ske. Verkligheten talar nämligen sitt
tydliga språk. Jag måste säga att jag tycker att det
är synd att denna konservatism -- i ordets verkliga
bemärkelse -- har gjort att det inte har varit möjligt
att långt tidigare genomföra en förändring av
samordningstiden. Om så hade skett skulle långt
fler människor, tror jag, ha kunnat komma i arbete
och långt färre människor ha passiviserats i väntan
på att deras arbetsskadekrav behandlas. Där har vi
faktiskt riksförsäkringsverkets stöd. Dessutom har
riksdagens revisorer uttalat sig på liknande sätt.
I reservation 3 motsätter sig socialdemokraterna
vissa ändringar av direktiven i fråga om utredningar
av arbetsskadeförsäkringen. Detta framförs i
motion 1991/92:Sf3. Vad som behövs är en
genomgripande översyn av hela
arbetsskadeförsäkringen. På den punkten tror jag
att vi är ense. En sådan översyn är alltså nödvändig.
Låt därför utredningen arbeta i lugn och ro utifrån
de direktiv som den har fått!
Jag yrkar avslag på reservationerna 2 och 3 samt
bifall till hemställan i socialförsäkringsutskottets
betänkande 1991/92:SfU5 i dess helhet.
Anf. 60 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Först och främst vill jag kommentera
detta med småföretagen. Inom åtminstone en del
av småföretagen anser man att det kan bli besvärligt
att omedelbart köra i gång med det nya systemet.
När det gäller sjuklöneperioden kan man väl göra
följande reflexion. Här måste man tydligen inrätta
en försäkring för att klara sig. Det är faktiskt det
första man gör. När en period införs, vars syfte är
att förbättra arbetsmiljön och låta arbetsgivaren ta
sitt ansvar, måste man således börja med en
försäkring för en viss grupp. I någon mån visar det
att det här kanske inte är den bästa och effektivaste
metoden att förbättra hälsan hos människor i vårt
land, med tanke på arbetslivet.
Jag tror inte att motiven är felaktiga. Jag har
nämligen aldrig sagt att moderaterna har felaktiga
motiv. Vad jag däremot har sagt är att man har ett
visst intresse -- och jag tror inte alls att det är något
fel i det med tanke på vad det är man företräder.
Det framgår klart och tydligt i dag att klassklyftorna
ökar. Klyftorna mellan de välbeställda och dem
som har det sämst ökar alltså. Den diskussion som
förs både i Sverige och i Europa handlar just om hur
många som skall bli arbestlösa, hur många som
skall slås ut, i tvåtredjedelssamhället. Här är det
fråga om klassklyftor och ingenting annat! Nu är
dessa tydliga, för nu har vi en regering som gynnar
de mer välbeställda. Man tror att det är möjligt att
få fart på ekonomin -- och detta samtidigt som de
sjuka och arbetsskadade får sitta emellan. Detta är
ganska tydligt i dag. De gynnas nämligen som
betalar in pensionspremier t.ex. Även de som har
privata sjukförsäkringar kan gynnas i
skattehänseende. Men i det nu aktuella
sammanhanget klämmer man verkligen åt.
Ohälsan är alltså i högsta grad klassrelaterad. Inte
minst vad gäller karensdagarna är detta mycket
tydligt. Om karensdagar införs, blir det framöver
inte de välbeställda i samhället som får det största
obehaget, utan det får de som har det sämst, som så
att säga har den snävaste ekonomin och de svåraste
familjeförhållandena. Som jag tidigare har sagt
hälsar jag med tillfredsställelse att skillnaderna
klart och tydligt framgår. Men naturligtvis är den
här politiken som sådan inte särskilt välkommen.
Vad gäller grundpensionen brukar vi i riksdagen
tala om att människor får en chans. Jag kanske inte
skall polemisera särskilt mycket i det
sammanhanget. Men jag tillåter mig i alla fall att
uttrycka min mening. Jag tror nämligen att det här
blir 90-talets nästa svek mot pensionärerna -- med
tanke på den nuvarande politiska
sammansättningen, på viljan och på inriktningen.
Vårt agerande kan väl sägas vara ett uttryck för de
farhågor som finns.
Anf. 61 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Först något om småföretagens behov
av en återförsäkring. De företag som har få
anställda kan faktiskt drabbas väldigt olyckligt av
slumpen. Några av de få anställda som finns på ett
företag kan ju bli sjuka, och kanske också vid
upprepade tillfällen. Det här behöver alls inte ha ett
samband med arbetsmiljö o.d. Det behövs dock en
grupp med fler anställda för att det skall vara
möjligt att fördela riskerna. Det är ju också vad
idéen om försäkringar över huvud taget bygger på.
Vidare vet vi att arbetsförhållandena ofta är mycket
bättre och att tillfredsställelsen i arbetet ofta är
mycket större i små företag jämfört med vad som
är fallet i stora företag. Dessutom vill jag peka på
utformningen av den här försäkringen, som inte alls
gynnar företag som verkligen missköter sin
arbetsmiljö.
Det är viktigt att värna om de små företagen.
Företag med endast 15 anställa måste faktiskt
klassificeras som små företag.
I går satt jag med på ett möte i en bankstyrelse, och
jag måste säga att det är helt klart att småföretagen
i vårt land i dag befinner sig i en mycket tuff
situation. Därför tycker jag att vi skall göra så
mycket som möjligt för att bereda företagen goda
arbetsförhållanden. Om små företag gynnas tror
jag nämligen att också dem gynnas som herr
Hagberg brukar kalla för de sämst ställda. Det är
mycket viktigt att vi medverkar till en ökad tillväxt
i vårt land, att vi får en större kaka. Det handlar ju
om att vi alla skall få det bättre.
Det är inte klasskillnaderna som gör att det blir
olika förhållanden. Länder där folk verkligen lider
och har det dåligt ställt är fattiga länder. Det är
länder där det går bakåt i fråga om ekonomin, där
tillväxten minskar. Här blir det inte fler resurser,
och sådana behövs ju för att alla skall få det bättre.
Vår uppfattning är att det väsentliga är att vi får i
gång en tillväxt och att det blir ökade resurser. Det
handlar ju om att de svagaste pensionärerna,
arbetarna, tjänstemännen -- här måste jag tillägga
att det ute på företagen vanligtvis inte talas om
arbetare resp. tjänstemän utan om anställda -- och
företagarna får det bättre. Alla skall ha det bättre.
Men framför allt gäller det att se positivt på
framtiden.
Anf. 62 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Först något om småföretagen. Om
man verkligen vill värna om småföretagen gör man
dessa den största tjänsten om man, som vi säger,
åtminstone skjuter på detta till den 1 juli. Då
kanske vi får en trygghet i detta avseende.
När det gäller den förträffliga sjuklöneperiod som
här är aktuell tycker jag att det är litet egendomligt
att just företagen måste ha en försäkring, att man
måste försäkra sig mot det nya systemet som ju
skall vara så bra och som skall medverka till att våra
arbetsmiljöer blir mycket bättre. Dessutom sägs
det att vi här får en drivkraft och att det skall bli
bättre förhållanden.
En misstanke som många av de sjuka har är att hela
det här systemet egentligen är till för att man skall
spara. Man befarar att det är de sjuka som råkar illa
ut i och med detta, som man säger, goda system.
Det är väl vad som kommer fram här.
Jag vill framhålla att också jag ser mycket positivt
på småföretagen. Också jag tror alltså att
småföretagen i vårt land måste utvecklas. Vi är
gärna med i en debatt om tillväxten. Jag tror inte
att de sjuka eller de arbetsskadade skall straffas. I
stället handlar det om att skapa goda miljöer och en
bra arbetsorganisation. Det handlar alltså inte om
att gynna de redan välbeställda i vårt land och att
förse dem med kapital. Jag tror inte att vi därmed
skulle få en grogrund för tillväxt över hela vårt
land. I stället skulle bara några få gynnas.
Som jag ser saken kan det egentligen inte vara en
välgrundad mening att förlänga samordningstiden,
så att denna blir dubbelt så lång som tidigare -- om
det nu inte handlar om att man vill minska
kostnaderna.
Samtidigt skall ju regeringen också spara, och man
har väldigt stora bekymmer i det sammanhanget. I
det system som man har tänkt sig för dessa
besparingar finns ju det som här omtalas.
Det främsta motivet är kanske inte att man skall se
till de arbetsskadades intressen för rehabilitering.
Närmast är det här fråga om ett tvång.
Just när det gäller detta med morot och piska tror
jag att den arbetsskadade som vill bli rehabiliterad
bara kommer att känna av piskan. Morötterna får
någon annan äta. Det här gynnar således inte
tillväxten och inte heller transfereringssystemet,
som ju skulle omfattas av allt fler. Därmed skapas,
som sagt, ingen tillväxt framöver.
Jag tror alltså att vi är inne på fel väg och att det är
en felaktig inriktning med tanke på arbetet med att
få fart på utvecklingen i vårt land.
Anf. 63 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Först gäller det försäkringssystemet
och behovet av riskspridningen. Herr Hagberg
borde faktiskt läsa vad som sägs i dessa avseenden.
Ett företag med få anställda löper alldeles för stor
risk t.ex. vid en mycket svår influensaepidemi, med
tanke på allt vad en sådan kan medföra. Därför
finns det ett återförsäkringssystem.
När det gäller ett stort företag med kanske 1 000
anställda eller fler blir det däremot en större
riskspridning. Här behövs inte något
återförsäkringssystem. Detta är faktiskt elementärt
försäkringstänkande. Man kan inte, som herr
Hagberg gör, göra en koppling här och säga att vi
inte bryr oss om arbetsmiljön i småföretagen.
Vad gäller arbetsskadeförsäkringen har jag bl.a.
hänvisat till den utredning som riksdagens revisorer
har gjort och till vad riksförsäkringsverkets chef vid
åtskilliga tillfällen har sagt, nämligen: Såsom vår
arbetsskadelagstiftning är utformad nu kan i stort
sett varje människa åberopa arbetsskada och
faktiskt också få den godkänd som arbetsskada.
Det beror på ovanliga bevisprövningsregler. Det
beror på de kriterier som har funnits för
arbetsskada.
Detta är inte bra för de människor som åberopar
arbetsskadelagstiftningen. Det är alltför många
som faktiskt hade kunnat rehabiliteras snabbt och
som hade kunnat gå tillbaka till sina arbeten och
leva ett betydligt friskare liv. Men här korrumperar
lagstiftningen. Det är därför som vi måste ha en
översyn. En sådan är bra för alla, och helt klart
också för tillväxten i vårt land. Vi kan inte ha
transfereringssystem som blir så kostbara att de
faktiskt skadar goda transfereringssystem och en
god social standard i och med att de urgröper
tillväxten i vårt land. Därför tycker jag att vi
verkligen med optimism skall se fram emot den nya
utredningen, som bl.a. handlar om
arbetsskadeförsäkringen.
Talmannen anmälde att Lars-Ove Hagberg anhållit
att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt
till ytterligare replik.
Anf. 64 DORIS HÅVIK (s):
Herr talman! Jag beklagar att det blev en
omkastning i debatten, men det berodde på
kommunikationssvårigheter.
Låt mig börja mitt anförande med att citera ur
socialförsäkringsutskottets betänkande 5, där
utskottet behandlar regeringens proposition
1991/92:40. Där finns vissa kompletterande förslag
som har samband med de nya bestämmelserna om
rehabilitering och rehabiliteringsersättning som
skall träda i kraft den 1 januari 1992 och också om
sjuklönereformen som skall träda i kraft vid samma
tidpunkt.
''Enligt lagen -- -- -- om sjuklön -- -- -- har en
arbetstagare rätt att under de första fjorton dagarna
av ett sjukdomsfall -- -- -- behålla viss andel av den
lön och av de andra anställningsförmåner som han
går miste om till följd av sjukdomen. Andelen skall
normalt vara 75 % under de första tre dagarna med
sjuklön och 90 % under de återstående dagarna.
Arbetstagare som på grund av sjukdom kan antas
komma att vara borta från arbetet i särskilt stor
omfattning skall dock kunna få sjuklön med 90 % --
-- -- även för de första tre dagarna, och
arbetsgivaren skall ha rätt till ersättning från
sjukförsäkringen för kostnaderna -- -- --. -- -- --
Sjuklönesystemet gäller endast dem som omfattas
av ett anställningsförhållande, således ej
uppdragstagare eller egenföretagare. Företag med
få anställda ges möjlighet att försäkra sig hos
försäkringskassan mot de sjuklönekostnader över
en viss nivå som företaget kan drabbas av.''
Riksdagen har tidigare fattat beslut om att endast
arbetsgivare med en sammalagd lönesumma på
högst 60 basbelopp skall kunna försäkra sig hos
försäkringskassan mot sjuklönekostnaderna.
Utskottsmajoriteten föreslår i betänkandet en
höjning från 60 till 90 basbelopp. Vi från
socialdemokraterna ställer oss inte bakom detta,
utan har i reservation 1 anfört att det
grundläggande skälet för att ålägga arbetsgivarna
att svara för ersättningen till arbetstagaren under
de första fjorton dagarna vid ett sjukdomsfall har,
förutom syftet till att uppnå administrativa
förenklingar, varit att stimulera arbetsgivaren till
insatser som bl.a. förbättrar arbetsmiljön och
arbetsorganisationen och som därmed också avses
leda till en minskning av sjukfrånvaron. Sådana
insatser för arbetsmiljön bör ge direkt ekonomiskt
resultat hos företagen i form av minskade
kostnader för sjukfrånvaron. Denna stimulans bör
finnas också för små företag.
Motiven var det som anfördes i proposition
1990/91:181, att gränsen för vilka företag som skall
ges möjlighet att teckna en försäkring hos
försäkringskassan skall sättas ganska snävt. Vi
framhöll också då att förslagen i sjuklönelagen inte
innehöll några förbud vare sig för större eller för
mindre företag att teckna avtal med enskilda
försäkringsbolag för oförutsett höga
sjuklönekostnader. Jag vill härmed yrka bifall till
reservation 1, där vi står fast vid det gamla förslaget
om 60 basbelopp.
I reservation 2 har vi diskuterat samordningstiden.
I propositionen föreslås rakt upp och ned att
samordningstiden skall förlängas från 90 till 180
dagar och att denna ändring skall träda i kraft den
1 januari 1992. När det gäller samordningstiden har
vi haft diskussioner om att man skulle se över
arbetsskadeförsäkringen i dess helhet. Det var
också i direktiven till utredningen angivet vad man
skulle se över. Där fanns samordningstiden med i
bilden.
Jag finner det olyckligt att man nu rycker loss just
detta och lägger fram en proposition där man
särbehandlar samordningstiden utan att se över
arbetsskadeförsäkringen i dess helhet. Det finns
samband som kan vara mycket viktiga att ta upp till
diskussion i utredningssammanhang. Vi påpekar i
reservation 2 att vi vidhåller vår uppfattning om att
vi skall avstyrka propositionen i denna del, med de
motiveringar som jag här kort har anfört.
I reservation 3 tar vi upp översynen av
arbetsskadeförsäkringen på ett mera utvidgat sätt.
Det gäller hur man skall se på en arbetsskada.
Utskottet har i stor enighet två gånger uttalat att
den skada som har inträffat i arbetet skall ge högre
ersättning än annan skada. Inte minst nuvarande
ordföranden Gullan Lindblad, som kunde hänvisa
till sina erfarenheter från försäkringskassan i
Värmland där hon varit anställd och haft ansvar för
arbetsskadeförsäkringen, har pläderat mycket
starkt för att högre ersättning bör utgå för en skada
som inträffat i arbetet. Vi vidhåller detta. Vi gjorde
en beställning till regeringen där vi redogjorde för
vår uppfattning. I de direktiv som den förutvarande
regeringen gav 1991 sägs att en förvärvsarbetande
som skadar sig i arbetet bör ha ett obligatoriskt
starkt försäkringsskydd. Grundprincipen att
arbetsskadan skall ersättas med högre belopp än
andra skador bör därför bibehållas. Ett enhälligt
utskott ställde sig bakom detta. Den
socialdemokratiska regeringen tog detta ad notam
och skrev in det i direktiven.
I propositionen anges nu att en kommitté skall få i
uppdrag att göra en genomgripande översyn av hela
arbetsskadeförsäkringen. Med anledning därav
menar vi att principen att en arbetsskada bör
försättas i samma ekonomiskt sammanhang som
om skadan inte hade inträffat skall ligga till grund
för denna utredning. Därför menar vi att
utredningen bör ta upp det som ett enhälligt utskott
gjort beställning om. Jag yrkar bifall till reservation
3.
Det är bra att vi har en motion tillstyrkt som
handlar om att om man är sjuk och har haft en lägre
ersättning de första dagarna och därefter insjuknar
inom fem dagar, så räknas det som ett recidiv. Man
skall då inte få den lägre ersättningen igen. Den
bestämmelsen var hämmande ur
rehabiliteringssynpunkt och också med tanke på
viljan att göra ett arbetsförsök. Man vågar kanske
helt enkelt inte ta risken mot bakgrund av den
sänkta ersättningen.
Det är viktigt att vi har fått utskottet att ställa sig
bakom en motion, där vi klart talar om att även om
det vid sjukkontroll kommer fram oegentligheter
får icke diagnos eller andra omständigheter yppas,
såvitt det inte föreligger rent fusk, vilket vi
självfallet beivrar. Sådant kan naturligtvis
framföras.
Jag vill slutligen, herr talman, påpeka att vi har haft
ett långtdraget ärende till behandling i utskottet.
Det gäller neurosedynskadades rätt till kommunalt
bostadstillägg. Vi har, kan det tyckas, hårdhjärtat
avslagit framställningen under några år, men det
har varit helt beroende på att det har varit en
rättsprocess. Ärendet prövades i försäkringsrätten.
Sedan prövades det i försäkringsöverdomstolen.
Efter det att man har fått avslag även där ställde sig
ett enhälligt utskott bakom en beställning att detta,
som vi tycker, olyckliga utslag snart skall rättas till.
Nu vädjar jag till regeringen att regeringen tar upp
denna fråga mycket snart, man har väntat länge
nog. Ett besked har man i och för sig fått i form av
en beställning, men nu väntar vi på att ärendet
snarast behandlas -- gärna särbehandlas. Vi väntar
på ett förslag som vi kan ta slutlig ställning till här i
riksdagen.
Anf. 65 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Först och främst en kommentar till
de neurosedynskadades rätt. Jag tycker att det är
glädjande att vi nu kan fatta ett beslut. Äras skall
Evy Möller, numera framliden, dels Bo Nilsson
från Landskrona. Det gäller för oss att hålla fast vid
denna behandling av neurosedynskadade, även om
vi i andra sammanhang ändrar reglerna. Det är
alltid roligt när vi kommer överens om saker i
utskottet, även om det i det här fallet har tagit
väldigt lång tid.
Sedan finns det saker där vi inte är överens. Vad
gäller samordningen av arbetsskadeförsäkringen
med sjukförsäkringen har vi varit oeniga väldigt
länge. Vi har krävt att samordningstiden skall höjas
från 90 till 180 dagar. Många av de borgerliga
ledamöterna har erfarenheter från
försäkringskassan. De vet att detta är en bra
reform.
Vidare skulle jag vilja ta upp frågan om företag
med bara 15 anställda. Jag tror att det var
nödvändigt att göra på det viset som har föreslagits.
De som har 15 anställda är små sårbara företag.
Vad som är viktigt är -- jag förutsätter detta
naturligtvis -- att denna reform träder i kraft
samtidigt med reformen om sjuklöneperioden,
alltså den 1 januari 1992.
Den sista sak som jag vill ta upp gäller utredningen
om arbetsskadeförsäkringen. Jag tycker att det är
bra att det skall vara en förutsättningslös utredning.
Många regler behöver ses över. Enligt min
uppfattning genomfördes många olyckliga
reformer på 70-talet. Det har varit tvister om
huruvida det var försäkringsöverdomstolen som
genom praxisändringar gjorde att det blev ett
mindre lämpligt beslut eller om det låg i
lagstiftningen. För min del har jag gjort den
bedömningen att mycket låg i lagstiftningen. Här
finns som sagt olika synpunkter. Därför tycker jag
att utredningen skall ha fria händer att verkligen se
på problemen förutsättningslöst. Sedan kommer
naturligtvis de frågor som utredningen bör ta upp
att framföras till utredningen, men jag tycker inte
att det skall vara så många bundna mandat.
Anf. 66 DORIS HÅVIK (s) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis bra att
utredningen arbetar förutsättningslöst, men
möjligheterna att arbeta över hela fältet rycks nu
undan genom att det i propositionen föreslås att
samordningstiden förlängs från 90 till 180 dagar. En
prövning är därigenom utesluten.
Jag tycker nog att vi kunde vara eniga om -- som jag
sade från talarstolen tidigare -- att den enskilde vid
en arbetsskada skall hållas skadeslös. Vi har uttalat
detta mycket starkt vid två tillfällen. Det blev också
en riksdagsskrivelse, och i direktiven från den förra
regeringen hade man tagit detta ad notam. Nu finns
inte detta med. Margit Gennser kanske gärna vill
springa ifrån detta, men jag tycker att det skall
sägas rakt ut här och nu i denna debatt. Vi
formulerade det med kraft i utskottet för knappt ett
år sedan. Vare sig situationen för de skadade eller
förutsättningarna har väl inte förändrats på ett
sådant sätt att vi inte kan vidhålla vår uppfattning
på denna oerhört avgörande punkt.
Anf. 67 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! När det gäller förändringen av
samordningstiden är detta en mycket praktisk
förändring som skall underlätta handläggningen
hos försäkringskassorna. Man har haft förfärande
balanser på försäkringskassorna, vilket jag bl.a. har
sett från Malmökassan. Denna fråga har ventilerats
under lång tid, så den kommer därför inte att störa
utredningen på något påtagligt sätt.
Visst skall man ha ersättning för skador. Det är en
huvudprincip som vi säkert är överens om. Det är
inte detta som är det egentliga problemet i
lagstiftningen, utan det är vad som skall räknas som
arbetsskada, hur sambandet skall befästas, hur
bevisordningen skall vara osv. Dessa frågor måste
man titta mycket noga på. De är inte lätta att lösa,
och vi i Sverige har en avvikande ordning i
förhållande till arbetsskadeförsäkringar i andra
länder.
Jag tycker att direktiven är bra och
förutsättningslösa. De som sitter i utredningar har
verkligen möjlighet att föra upp väsentliga frågor
på dagordningen.
Anf. 68 DORIS HÅVIK (s) replik:
Herr talman! Jag förstår Margit Gennsers
bekymmer när det gäller samordningstiden, arbetet
på kassorna och övriga administrativa problem.
Men vi borde också för ett ögonblick föra in den
skadade personen, den som det gäller, i
diskussionen. Han får en väsentligt nedsatt
ersättning under längre tid och bör väl inte
glömmas bort i sammanhanget, även om
administrationen är krånglig.
Jag menar att regeringen klart bör säga ifrån i fråga
om skrivningen och det enhälliga uttalande som
utskottet har gjort om den arbetsskadades
möjlighet att få ersättning vid skada, dvs. hållas
skadelös, om man inte längre delar den
uppfattningen, för annars kvarstår ju denna
skrivning. Detta bör också prövas och vägas in i
utredningsmaterialet.
Jag gjorde en liten reflexion när vi diskuterade
möjligheterna att återförsäkra sig när det gäller 60
basbelopp, som nu enligt majoriteten i utskottet
blir ändrat till 90 basbelopp. Ibland undrar jag om
det egentligen var så angeläget att få en lagstadgad
sjuklön som det har framskymtat -- åtminstone är
inte småföretagarna särskilt angelägna. Det ringer
småföretagare till mig och grälar på mig för att vi
socialdemokrater har givit dem denna pålaga.
Småföretagarna tror nämligen att det är vi
socialdemokrater som har lagt fram detta förslag,
men vi har motarbetat förslaget fram till den
tidpunkt då det blir aktuellt med rehabilitering,
dvs. när man kan friställa resurser för rehabilitering
och man även inom företaget på grund av denna
sjuklönereform har möjligheter att medverka till en
bättre arbetsmiljö och ett lägre sjuktal. Därigenom
skulle företagen ha en ekonomisk uppgift och ett
ekonomiskt ansvar, vilket man nu är på väg att
försäkra bort. Jag frågar mig därför: Hur är det
med ansvaret om man inte ser att man får en
ekonomisk vinning genom att skapa en bättre
arbetsmiljö? Därom hyser jag tvivel och
utomordentligt stora farhågor, men vi får väl se hur
utfallet blir.
Förste vice talmannen anmälde att Margit Gennser
anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 69 JOHAN BROHULT (nyd):
Herr talman! Ärade ledamöter! När det gäller
arbetsskadeförsäkringen finns det en viktig sak att
påpeka, nämligen att man skall skilja mellan
arbetsskada och arbetsolycksfall.
Arbetsolycksfall är när man hugger av sig fingrar
och fötter, och det är självklart att en sådan skada
skall ersättas till 100 % -- om det gick att överskrida
100 % vore det ju bra.
Arbetsskada utgör den största gruppen, över 95 %
av alla fall som är berättigade till ersättning. I
arbetsskador ingår ofta muskel- och
skelettsjukdomar, t.ex. lumbago-ischias,
rygginsufficiens, cervical rhizopathi, dvs. skador i
rörelseapparaten, vilka kan ha uppkommit på
grund av arbetet, men som ändå kan ha
uppkommit. Det är då svårt att verifiera och
vederlägga vad orsaken till den etablerade skadan
är.
Det rör sig om ganska mycket pengar när det gäller
arbetsskadeförsäkringar, från 10 miljarder är
kostnaderna nu snabbt på väg uppemot 20, kanske
30 miljarder. Därför är det viktigt att vetenskapligt
analysera vad man kan göra för dessa patienter. Att
ge patienterna 100 % ersättning kan etablera dem i
en sjukskrivningsroll som de i det långa loppet inte
har nytta av. Det bästa är att patienterna
rehabiliteras och blir av med sina besvär.
Det har gjorts flera undersökningar, bl.a. en på
Volvo, där man har haft två grupper. En
kontrollgrupp har på vedertaget sätt behandlats
med muskelavslappande tabletter, vila och
sjukskrivning. I den andra gruppen har man aktivt
satsat på sjukgymnastik, fysikalisk terapi och aktiv
rehabilitering. Det stod helt klart att
behandlingsgruppen blev mycket bättre,
sjukdagarna var färre och frekvensen
sjukpensioneringar var mycket lägre.
Som Margit Gennser har påpekat är det väldigt
viktigt att avvakta de pågående utredningarna för
att man skall kunna ta ställning till detta mycket
svåra problem. Sedan måste man göra ett
ställningstagande där patienten ställs i centrum.
Anf. 70 DORIS HÅVIK (s) replik:
Herr talman! Jag vill bara reda ut några begrepp,
nämligen arbetsskada och arbetssjukdom. Den
senare kategorin bedöms i lagstiftningen som
arbetssjukdomar medan arbetsskada utgörs av
mera påtagliga skador. Det är uppenbart att den
tidigare regeringen, som tillsatte en kommitté för
översyn av dessa frågor, självfallet hade för avsikt
att se på dessa arbetssjukdomar, som många gånger
är mycket svåra.
Jag delar Johan Brohults uppfattning att det är
viktigt att göra defenitioner och få fram vad som
gäller. Det var väl avsikten att detta skulle tas med.
Som boende i Göteborg och socialpolitiker där har
jag tagit del av undersökningen från Volvo. Man
har gjort utredningar vid Volvo under flera år, och
den senaste är mycket intressant och kan vara
värdefull för många att ta del av, eftersom den ger
goda upplysningar om vad som egentligen händer
på en arbetsplats.
Anf. 71 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Jag går in i denna debatt mot
bakgrund av en aktuell tidningsartikel i Dagens
Nyheter av i dag, som jag strax skall återkomma
till.
Småföretagen är enligt regeringspolitiken
spjutspetsen när det gäller den nya ekonomiska
politiken. Att då genomföra den nya
sjuklönereformen med sänkt arbetsgivaravgift och
möjlighet till återförsäkring för småföretagen på
det sätt som antytts och delvis utformats i den takt
att sjuklönereformen skall genomföras redan den 1
januari, finner jag och Ny Demokrati tyvärr
anmärkningsvärt.
Jag citerar ur Dagens Nyheter: ''Landets
småföretagare rasar mot informationen kring det
nya sjuklönesystemet. -- -- --
Vid årsskiftet övertar arbetsgivarna det
ekonomiska ansvaret för personalens sjukfrånvaro
under de första två veckorna.
Ett av målen med denna förändring är att
arbetsmiljön ska förbättras så att sjukfrånvaron
totalt sett minskar.
Små och medelstora företag ska kunna teckna en
försäkring för att skydda sig mot alltför stora
kostnader i samband med de anställdas
sjukfrånvaro. Ett litet företag med få anställda kan
drabbas hårt vid till exempel en influensaepedemi.
Många småföretagare klagar nu över att de inte fått
någon som helst information från
riksförsäkringsverket om den nya försäkringen.
-- Det är rena rama skandalen, säger Arne
Johansson, tillförordnad VD på Företagarnas
riksorganisation och dess vice ordförande.
-- Försummelsen är allvarlig. Försäkringen börjar
ju inte gälla förrän två månader efter det att den
tecknats, konstaterar han.
Det skulle betyda att företag som i januari tecknar
sig för en försäkring får sitt försäkringsskydd först i
mitten av mars.
En förklaring till att någon information ännu inte
skickats ut är att riksdagen ännu inte beslutat vilka
företag som ska få teckna den särskilda
'sjukförsäkringen'. ''Det har riksdagen i och för sig
gjort genom höjningen av antalet basbelopp, som
innebär att detta kommer att gälla företag med
ungefär 20 anställda.''
Avslutningsvis sägs: ''Enligt vad DN erfar kommer
en skriftlig information om de nya sjukreglerna att
presenteras i januari.''
Riksdagen är beredd att fatta beslut om detta utan
att det finns klara besked och regler om hur denna
försäkring skall utformas och administreras. Det
finner vi i Ny Demokrati klandervärt och olyckligt.
Det kan inte vara en bra början på en ny
småföretagarvänlig politik.
Anf. 72 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Det vore bra om Bengt Dalström
hade varit här från början och dessutom hört på.
Låt mig gå tillbaka något i historien.
Arbetsgivarrepresentanterna i
sjukpenningkommittén, som lade fram sitt förslag
1982, slogs för en sjuklöneperiod och har framfört
detta krav under hela perioden fram till det att
beslut fattades.
Jag sade i mitt anförande att det var mycket
beklagligt att den tidigare socialdemokratiska
regeringen icke hade förberett försäkringen på det
sätt som borde ha gjorts. Jag sade också att det har
gått ut information där man säger: Se till att ni
meddelar försäkringskassan nu, och er försäkring
kommer att gälla från den 1 januari. Jag har sett det
på TV och i tidningar. Vi förutsätter också att det
gäller de 90 basbeloppen eller de 15 anställda.
Jag sade dessutom att det är mycket väsentligt att
man följer hur kostnaderna utvecklas inte minst för
småföretagen. Det är svårt att göra prognoser. Man
får göra justeringar efter hand.
Här har funnits önskemål från arbetsgivarna. Här
har funnits information. Tyvärr har den föregående
regeringen varit litet långsam. Jag är helt övertygad
om att denna reform kommer att fungera och att
den kommer att fungera bra från den 1 januari. Vi
har också lyssnat på småföretagarna. Vi har varit
väl medvetna om dessa problem och sett till att det
kommit ut information.
Anf. 73 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Jag vill bara replikera att jag är
medveten om att arbetsgivarna och utskottet har
fört vissa förhandlingar och att det finns ett
underlag som ligger till grund för detta betänkande
som riksdagen skall ta ställning till när det gäller
just dessa procenttal -- att arbetsgivaravgiften skall
sänkas med 2,3 % och försäkringen bedömes i
nuläget till 1,6 %. Men småföretagarna kommer att
få stå för kostnaden för de två första dagarna.
Karensdagarna är ju inte aktuella i nuläget.
Det finns nya beräkningar från
Arbetsgivareföreningen, som tyvärr speglar den
raska takt med vilken detta ärende har handlagts.
De visar på att detta kommer att kosta
småföretagen 6 miljarder, med de kostnader som
man har satt upp för försäkringen i nuläget och med
den aktuella sänkningen av arbetsgivaravgiften.
Jag noterar tacksamt vad föregående talare
nämnde, att regeringen nogsamt kommer att följa
utvecklingen. Det kommer att behövas.
Småföretagarna kommer att få stora ekonomiska
problem med anledning av denna reform.
Anf. 74 DORIS HÅVIK (s):
Herr talman! Det kan vara viktigt att nämna att
folkpartiet ansåg att detta skulle ha trätt i kraft
redan den 1 juli förra året. Det hade varit
utomordentligt svårt. Dessutom är detta en
angelägen fråga som kanske borde ha föranlett en
rivstart från den nya regeringen. Så har väl ändå
inte skett eftersom vi, först i dag, under den sista
veckan före juluppehållet i riksdagen, har
möjlighet att besluta om antalet basbelopp. Jag kan
förstå att det kan förvirra om man inte riktigt vet
vad som skall gälla. Den sista frågan om
försäkringar som är tecknade för företag med en
sammanlagd lönekostnad på 60 basbelopp per år
kan jag tyvärr inte ge ett svar på. Kanske någon
annan här vet hur det är tänkt i detta avseende.
Anf. 75 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag har själv småföretagarbakgrund.
Jag har suttit som ordförande i ett familjeföretag i
drygt tjugo år. Jag vet precis vad det är frågan om.
En sak vet jag, och det är att vi hade reda på hur
det var med vår personal. Vi hade kontakt med
personalen. På 70-talet blev vårt företag mindre på
grund av de rationaliseringar som behövde göras.
Då var företaget riktigt litet. Det var då mycket
sällsynt med långa sjukperioder. Därför är jag inte
särskilt rädd för denna reform. Men jag tror att det
är viktigt att man försäkrar de verkligt små
företagen med upp till 15 anställda för de extrema
händelser som ett långvarigt sjukfall eller en
epidemi kan innebära för företaget.
Det är svårt att beräkna kostnaderna och hur
mycket arbetsgivaravgifterna skall sänkas. SAF har
t.ex. haft andra siffror än Företagareförbundet.
När man skall göra en exakt antekalkyl måste man
alltid ta till med vissa marginaler. Därför sade jag
också mycket tydligt att utvecklingen måste följas.
Vi har socialministern här i kammaren, och jag
hoppas att man på socialdepartementet verkligen
följer utvecklingen, så att inte några större
olyckshändelser sker. Jag tror inte att några sådana
kommer att ske.
Jag hoppas att denna debatt dessutom har fört fram
informationen till företagarvärlden. Jag skulle vilja
föra ut följande från denna kammare: Har ni färre
än 15 anställda, se till att anmäla det till
försäkringskassan, så att ni får er återförsäkring!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
13 § Tilläggsbudget I
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1991/92:SoU9 Tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1991/92 m.m. (prop. 1991/92:25
delvis).
Anf. 76 JAN ANDERSSON (s):
Herr talman! I socialutskottets betänkande 9 om
tilläggsbudget I behandlas bolagiseringen av statens
hundskola. Den verksamheten har varit uppe till
diskussion i socialutskottet vid åtskilliga tillfällen.
Det problematiska har varit att produktionen av
ledarhundar ur socialutskottets synpunkt har varit
otillräcklig. Diskussionen har rört sig om vilken
organisationsform som är den mest lämpliga för att
upprätthålla produktionsmålet, både vad gäller
volym och kvalitet.
Den förra regeringen tillsatte en utredning, som
föreslog en bolagsbildning. Det skulle vara två
bolag: ett för avelsverksamheten och ett för själva
produktionen, med statligt majoritetsägande i båda
bolagen.
Själv besökte jag hundskolan förra våren för att
bättre kunna sätta mig in i verksamheten. De som
arbetar med verksamheten var själva positiva till
bolagsbildning. Vi diskuterade också de problem
som funnits när det gäller produktionens volym.
Jag fann dock att det hade skett vissa förbättringar.
Och själva kvaliteten på produktionen, dvs.
kvaliteten på ledarhundarna, är av allra yppersta
klass.
Dessutom fanns det skäl att diskutera hur det ser ut
på marknaden i övrigt. När det gäller ledarhundar
är marknaden i övrigt så gott som obefintlig ur
svensk synpunkt. Securitas, som nu lämnat över sin
verksamhet till annat bolag, försökte producera
ledarhundar, men Synskadades riksförbund
kasserade de två hundar som kom från Securitas.
Den produktion av ledarhundar som finns i Sverige
står statens hundskola för.
I regeringens proposition, som i själva verket är den
förra regeringens proposition, har man gått på
linjen att det skall vara ett bolag, och att detta bolag
skall ha statligt majoritetsägande. Motivet är
följande -- jag läser högt ur propositionen: ''Staten
kommer att inneha aktiemajoriteten i bolaget
vilket ger möjligheter för riksdagen att besluta om
en inriktning på hundproduktionen som kan
innefatta hänsynstagande till vissa samhällsmål.''
Vi har i utskottets betänkande strukit under detta
och sagt:
''Motiven för en ombildning av statens hundskola
till aktiebolag är enligt propositionen att tillgodose
kundernas behov och önskemål samt att
åstadkomma en positiv resultatutveckling.
Utskottet förutsätter att kundernas kvalitetskrav
upprätthålls också i den nya organisationen.''
Om detta var vi helt eniga i socialutskottet. Men det
dröjde bara en kvart tills enigheten försvann. Då
hade vi ett annat ärende på bordet, nämligen frågan
om privatisering av statens hundskola. Den
borgerliga gruppen hann på mindre än en kvart
byta ståndpunkt och förorda att regeringen skall
ges fullmakt att kunna privatisera statens
hundskola. Motivet att riksdagen skulle följa upp
vissa samhällsmål föll platt till marken.
I dag har vi att behandla socialutskottets
betänkande nr 9, och jag tror att riksdagen kommer
att enigt ställa sig bakom utskottets hemställan,
med det motiv som ligger bakom en statlig
aktiemajoritet: att riksdagen har ett ansvar för att
samhällsmålen skall kunna uppfyllas.
Men i morgon har vi ett annat betänkande, från
näringsutskottet, och det ser ut som om riksdagen
överger dessa principer -- om man följer
majoriteten i näringsutskottet. Gör man det, så
avsäger sig riksdagen möjligheten att tillgodose att
dessa samhällsmål kan uppfyllas.
Det kan ibland för politiker finnas skäl att ändra
uppfattning. Men det får vara någon måtta på
hastigheten när man ändrar sina motiv och
ståndpunkter. I socialutskottet skedde det på en
kvart. Om det blir som det ser ut, så sker det här i
riksdagen från en dag till en annan. Och framför allt
vill jag säga: Det finns inga sakliga skäl till att
riksdagen skulle frångå den inriktning som hittills
har gällt, dvs. att vi faktiskt har intresserat oss för
och följt upp målsättningen med verksamheten vid
statens hundskola.
Med detta vill jag yrka bifall till socialutskottets
hemställan. Och jag kommer i morgon att yrka
bifall till den socialdemokratiska reservationen
angående privatisering av de statliga företagen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
14 § Följdlagstiftning med anledning av den nya
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård m.m.
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1991/92:SoU10 Följdlagstiftning med anledning av
den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård
m.m. (prop. 1991/92:59).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 16 §.)
15 § Vissa läkares anställningsform m.m.
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1991/92:SoU11 Vissa läkares anställningsform
m.m. (prop. 1991/92:61).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 16 §.)
16 § Statsbidrag till alternativ barnomsorg
m.m.
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1991/92:SoU12 Statsbidrag till alternativ
barnomsorg m.m. (prop. 1991/92:65).
Anf. 77 MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Herr talman! Vi har en mycket bra barnomsorg i
Sverige. Under socialdemokratisk ledning har
förskolan utvecklats. Behoven börjar bli täckta.
Kvaliteten har höjts och valfriheten har ökat genom
mångfald i den kommunala barnomsorgen och
genom nya driftsformer. Allt detta har varit bra för
barnen.
Men nu hotas rättvisan och kvaliteten. Den
borgerliga regeringens proposition om valfrihet i
barnomsorgen är avslöjande i sin totala brist på
ställningstagande till barnomsorgens roll i barnens
och familjernas liv, men också i samhället. Den har
i stället fått formen av en näringspolitisk
proposition där fri etableringsrätt föreslås. Andra
nyckelord är effektivitet och vinst. Inte med ett ord
berörs barnen och deras rätt till barnomsorg med
god kvalitet.
Propositionens förslag när det gäller krav på
personalens utbildning, föräldraavgifter -- och brist
på förslag om hur rekryteringen av barn till
alternativa driftformer skall gå till -- öppnar vägen
för något helt annat än valfrihet och mångfald.
Vägen öppnas för en skiktad barnomsorg, för ett A-
och ett B-lag, för nedrustning och utförsäljning.
Detta kan vi socialdemokrater aldrig acceptera.
Därför säger vi nej till regeringens proposition.
Statsbidrag skall gå till barnomsorg där kvalitet och
rättvisa garanteras. Förslaget i propositionen
uppfyller inte de krav vi ställer på god barnomsorg.
Vi har i stället i vår partimotion och i våra
reservationer till utskottsbetänkandet redovisat
vårt förslag till en bra barnomsorg, som utgår från
barnens behov och villkor och där vi sätter kvalitet
och rättvisa främst.
Herr talman! I vårt moderna samhälle har
barnomsorgen en stor och viktig roll att spela. Dess
viktigaste uppgift är att ge alla barn grundläggande
kunskaper och erfarenheter inför vuxenlivet.
Barnen måste få bästa möjliga förutsättningar att
växa upp. Det är också barnomsorgens uppgift att
ge en trygg och god omsorg till barn vars föräldrar
förvärvsarbetar eller studerar. Tidig gruppsamvaro
och pedagogisk utvecklingsstimulans påverkar
barns utveckling i positiv riktning.
Barns villkor hänger nära samman med
föräldrarnas villkor, boende, barnomsorg, skola.
Ett väl fungerande socialt liv är av avgörande
betydelse och förutsätter relationer mellan
människor, rötter, hemkänsla. Samhörighet och
delaktighet kan utvecklas i bostadsområdet i
gemensamma angelägenheter som t.ex. rör
boendet, och i det lokala föreningslivet. En
decentraliserad offentlig verksamhet med
barnomsorg, skola, sjukvård, äldreomsorg verkar i
samma riktning -- att bygga upp levande
kommundelar med service nära människor. Det är
den version av det goda livet som vi
socialdemokrater ibland kallat Kvarteret
Framtiden.
Barn och ungdom utgör inte någon enhetlig social
eller kulturell grupp i vårt svenska samhälle.
Familjebakgrund, social, etnisk och religiös
tillhörighet och kön skapar stora skillnader. Över
300 000 barn i Sverige har invandrarbakgrund.
Invandrare och flyktingar berikar vårt samhälle
med sin kultur och sina traditioner, samtidigt som
kulturella skillnader kan bädda för
främlingsfientlighet och rasism. Förskola och skola
för alla barn är en viktig basresurs för både
integration och bevarande av kulturella olikheter,
men också för förståelse för varandras skilda
värderingar.
För gruppen barn med behov av särskilt stöd är en
sammanhållen barnomsorg en stor tillgång. En
barnomsorg som är tillgänglig för alla barn på lika
villkor är en garanti för att dessa barn får det stöd
de behöver utan att pekas ut och särskiljas.
Med det här i bagaget har det inte varit svårt för oss
socialdemokrater att välja väg. Vi har i många år
arbetat för en utbyggd barnomsorg med hög
kvalitet för alla barn, och vi har i långa stycken
lyckats väl. Vi har aldrig varit så nära full
behovstäckning som nu. Den glädjen kan vi dela
med andra partier som här i riksdagen varit med
och fattat de avgörande besluten. Jag tänker på
folkpartiet och vänsterpartiet. Därför känns det
extra trist att det är Bengt Westerberg som signerat
denna proposition.
Riksdagens beslut om en förskola för alla barn var
en bekräftelse på insikten om förskolans stora
betydelse för barn och föräldrar i vårt land.
Beslutet innebar också en viktig politisk
prioritering.
I dag ser de flesta föräldrar det som självklart att
det skall finnas en daghemsplats till deras barn när
de skall börja arbeta efter föräldraledigheten. De
flesta föräldrar anser att barnomsorgen är en
rättighet att få och en skyldighet för samhället att
tillhandahålla.
Herr talman! Nu vill vi socialdemokrater gå vidare
och ta nya steg framåt i arbetet för en god
barnomsorg till alla barn. Vi vill till skillnad mot
den borgerliga regeringen skapa garantier både för
kvalitet, rättvis fördelning och rätt till plats. Vi
kräver att all barnomsorg skall ha hög kvalitet,
både den kommunala och den som drivs i
alternativa former.
Sociala och pedagogiska mål med utgångspunkt
från 1 § i socialtjänstlagen skall styra innehållet i all
barnomsorg. Den personal som arbetar med
barnen måste ha sådan utbildning och erfarenhet
att barnens behov av omsorg och god pedagogisk
verksamhet kan tillgodoses. Lokalstandarden och
utemiljön måste vara bra. Barngruppernas
sammansättning och storlek måste vara väl avvägd.
Barnomsorgen bör i första hand finnas tillgänglig i
det område där man bor. Intagning till förskola bör
ske från den kommunala barnomsorgskön, eller
enligt regler som kommunen fastställer. Vi anser att
föräldraavgifterna i de alternativa verksamheterna
måste ligga i nivå med de avgifter som gäller i den
kommunala barnomsorgen. Ett system med fri
avgiftssättning innebär en begränsning i valfriheten
och en stor risk för segregation.
En första förutsättning för att statsbidrag skall utgå
till alternativ verksamhet är att den finns upptagen
i kommunens barnomsorgsplan. Genom den regeln
har kommunen i realiteten en vetorätt på området.
Kommunen skall också ha ett ansvar för att
verksamheten håller samma kvalitet som jämförbar
kommunal verksamhet.
I propositionen 1984/85:209 läggs principen om alla
barns rätt till barnomsorg fast. När vi nu står nära
målet, fullt utbyggd barnomsorg, bör denna rätt
läggas fast i en lag. En lagfäst rätt är närmast en
konsekvens av de övervägande som skedde i
samband med beslutet 1985. Lika självklart som att
vi har en allmän grundskola för alla barn i Sverige
måste det vara med en bra barnomsorg för alla
förskolebarn. Föräldrarna skall bestämma när
barnen skall börja, men samhället skall ha ett
ansvar för att planera för alla förskolebarn.
Alternativa driftsformer har utvecklats och
utvecklas i barnomsorgen. Då blir det mycket
angeläget att göra en samlad bedömning av
rättsläget. Dit hör garantier om rättssäkerhet,
regler för sekretess och likabehandlingsprincipen,
möjligheten till insyn och kvalitetsbedömning av
verksamheten. Dessa frågor behöver belysas, och
lagstiftningen måste ses över i syfte att undersöka
hur rättssäkerheten för barnen kan garanteras. Vi
socialdemokrater har i utskottet föreslagit
tilläggsdirektiv till socialtjänstkommittén. Tyvärr
tar inte utskottsmajoriteten lika allvarligt på denna
fråga som vi gör.
Herr talman! Sammanfattningsvis är inga av våra
krav om kvalitet, rättvis fördelning, rätt till plats
och lagstöd tillgodosedda vare sig i regeringens
proposition eller i utskottsbetänkandet. Det finns
anledning att känna oro för framtiden.
Regeringen sänker skatten på kapitalinkomster, tar
bort förmögenhetsskatten, sänker arvs- och
gåvoskatten och inför lättnader för kapitalägare
och höginkomsttagare. För att finansiera detta drar
man in ekonomiska resurser från löntagarna och
barnfamiljerna, från kommunerna och från
bostadsbyggandet. För regeringen tycks det
väsentliga på barnomsorgsområdet nu vara
privatiseringen i sig. Barnens behov kommer i
andra hand.
Folkpartiet som tidigare tillsammans med oss har
agerat för rättvisa och kvalitet i barnomsorgen, har
nu övergivit detta och låter moderaterna bestämma
inriktningen.
Centern och kds har tidigare hävdat att
statsbidragen till barnomsorgen skall användas till
vårdnadsbidrag. Men de tycks nu ha ändrat åsikt.
Privatisering av moderat modell är vad som nu
gäller. Det ställer de övriga regeringspartierna upp
på.
Det gör inte vi socialdemokrater. Vi står på barnens
sida, och det tänker vi fortsätta att göra, inte minst
i snål högervind.
Jag yrkar bifall till samtliga reservationer som är
fogade till betänkandet.
Anf. 78 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag skulle kunna instämma i det
mesta som Maj-Inger Klingvall sade. Detta är väl
en av de frågor där socialdemokraterna och
vänsterpartiet är helt överens. Det framgår också
av den meningsyttring som jag har avgett till
betänkandet.
Jag skall också, på mitt eget sätt, rikta mig till
socialministern. Till att börja med tycker jag att
rubriken på den här propositionen, Valfrihet i
barnomsorgen, snarast är ett fall för
konsumentombudsmannen. Detta handlar inte om
valfrihet -- god barnomsorg med god kvalitet för
föräldrar som efterfrågar det. Det handlar faktiskt
om rätten till fri etablering. Det är inte säkert att
det innebär samma sak. Jag vill snarare påstå att det
inte gör det, framför allt inte om det inte är
omgärdat av en rad regler, lagar, förordningar och
garantier för kvaliteten. Det är det inte i den här
mycket tunna och hastigt hopkomna propositionen.
Det finns många brister, och därför finns det all
anledning att säga nej till detta. Vi säger också nej
till det här.
Det handlar alltså om en etableringsrätt inom
barnomsorgsområdet och inte om valfrihet.
Framför allt handlar det inte om att det är barnens
behov som är utgångspunkten. Det handlar om att
få välja producent och att acceptera de producenter
som finns på marknaden. Det handlar om att köpa
sin falukorv på ICA, Konsum eller närbutiken, som
kanske har öppet längre. Det är väl ungefär
kontentan av detta.
Jag är övertygad om att detta inte kommer att råda
bot på det stora problemet inom barnomsorgen i
dag, nämligen brist på platser. Vi har ju debatterat
det här förut. Då har Bengt Westerberg sagt att det
här är så positivt i sig, och att det kommer att
frigöra så mycket kreativitet och verksamhetslusta,
att det kommer att blomma upp en mängd nya
barnomsorgsformer och driftsordningar. Det
kommer att bli ett större utbud. Jag förstår inte
riktigt hur detta går ihop. Pengarna som skall gå till
driften av detta ökar ju inte. Vad jag förstår är det
snarare så att de pengar som skall gå till detta,
driftsbidragen och de statliga bidragen, kommer att
minska.
Man drar ju ner på verksamheten i varenda
kommun. I den ekonomiska politik som regeringen
har aviserat, med indragningar på 10--15 miljarder
kronor per år från kommunerna, lär det knappast
vara så att bidragen till barnomsorgen kommer att
öka. Om barnomsorgsplatsernas antal skall öka
måste det bero på att man gör en kraftig höjning av
avgifterna och på det sättet kan erbjuda mer
barnomsorg. Det kommer i sin tur att leda till att
det blir de föräldrar som har tillräckligt mycket
pengar som kan tillgodogöra sig den barnomsorg
som finns. Jag kan inte få in i mitt huvud att det
kommer att fungera på något annat sätt.
Det finns också ett annat begrepp i detta som man
skulle kunna anmäla till
konsumentombudsmannen. Det är talet om att det
är en privatisering och att man skall driva
barnomsorg i privat regi. Det handlar ju inte om en
privat finansiering. Det handlar om att privatisera
skattepengar.
De pengar som jag och socialministern betalar i
skatt skall privatiseras i ett bolag där vi inte längre
kommer att ha någon insyn över hur de används.
En del kommer då att användas till barnomsorg i
aktiebolagsform.
En privat barnomsorg som skulle vara privat i
verklig bemärkelse kan ju vem som helst sätta i
gång, en egen verksamhet finansierad med privata
pengar. Det är alltså inte fråga om en privat
verksamhet utan om en privatisering av
skattepengar, vilkas användning undandras från
demokratisk insyn och kontroll. Det är en mycket
viktig anledning till att säga nej till detta.
Jag tror, som sagt, att det kommer att leda till en
ganska kraftig segregering. Det är inte bara
hypoteser, utan jag tycker att jag kan se detta redan
nu, när man i olika kommuner har satsat på
profilering av barnomsorg. Man har satsat på
differentierat öppethållande och på olika typer av
utbud. Detta har lett till fullständigt orimliga
situationer på många barnstugor i olika kommuner.
Föräldrar får teckna kontrakt med personalen och
tala om vilken tid som man tycker att barnen skall
vara där. På det sättet skall man erbjudas valfrihet,
dvs. att betala mindre om man vill ha barnen där
under kortare tid. Det anges då bestämda klockslag
för när man skall lämna och för när man skall hämta
barnen.
Men verkligheten ser inte alltid så
''klockslagsaktig'' ut. Man kan ju bli fördröjd en
kvart någonstans. Om man bor i storstaden kan
man fastna i en bilkö, eller man kan få ett viktigt
sammanträde som man måste gå på e.d. Det finns
föräldrar, framför allt kvinnor, som har vittnat om
oerhört stressade situationer, där de har fått kasta
sig i en taxi från jobbet för att med ilfart åka till
dagis och slita ut sitt barn före det klockslag som
man i kontraktet har skrivit in för hämtning av
barnet. Detta gör man också oavsett vad barnet är
sysselsatt med just då -- oavsett om julkalendern är
slut eller, snudd på, om barnet sitter på pottan.
Ungen skall ut innan klockan blir 5 över 12 -- annars
ifrågasätts det kontrakt som man har skrivit och
som innebär att man får en reducerad avgift.
Det här tänkandet, som är en del i den köp- och
säljfilosofi som den borgerliga regeringen föredrar
att kalla en valfrihetsrevolution, har väldigt litet att
göra med barns behov, och det har även mycket
litet att göra med föräldrars behov av att känna
trygghet för sina barn och av att på ett socialt
acceptabelt sätt kunna kombinera ett föräldraskap
med en yrkesverksamhet. Jag tycker att det borde
vara grunden när man ser på hur barnomsorgen
skall organiseras.
Det borde vara barnens behov som skall stå i
centrum, inte behovet av att anpassa barnomsorgen
till tjockleken på plånboken. Det är ju det som är
den avgörande skillnaden mellan hur vi från
vänstern och hur man från de borgerliga partierna
ser på vård och omsorg. Vi menar att vården och
omsorgen om barn och om gamla, social
omvårdnad över huvud taget, utbildning och kultur
är en samhällelig angelägenhet och att det finns ett
värde i att vi alla är med och betalar till den
verksamheten, så att den kan erbjudas lika för alla,
med lika god kvalitet, med lika stort utbud och med
lika stor tillgänglighet för alla den dag som man
behöver det, oavsett hur tjock plånboken är.
Det finns ett stort värde i att på det sättet solidariskt
finansiera den vård och omsorg som vi säkerligen är
överens om behövs. Jag hoppas också att vi skulle
kunna vara överens om att den skall utformas på ett
bra sätt med god kvalitet och utan att inkomsten
skall vara avgörande för hur man får del av den.
Den typ av s.k. privatisering och valfrihet som den
borgerliga regeringen nu vill skall råda inom vården
och omsorgen kommer med nödvändighet att leda
till att vi får en segregering, till att vården och
omsorgen kommer att se olika ut beroende på var
man bor, i storstad eller glesbygd, på föräldrarnas
arbetstider, t.ex. om de har flexibel arbetstid, och
på om de har andra möjligheter att pussla med. Till
syvende och sist kommer det avgörande att vara hur
mycket pengar man har.
Vi ser den utvecklingen redan i dag i kommunerna,
där man begränsar öppethållandet och tvingas
skära ned verksamheter därför att man inte har råd
och där man höjer avgifter, vilket ytterligare
begränsar tillgängligheten för många. Den statistik
som finns i dag visar att det i första hand är LO-
grupperna som inte längre kan använda sig av
barnomsorgen. Den utvecklingen är beklaglig, och
jag kan inte se annat än att propositionens förslag --
som jag nu inte mera i detalj skall gå in på --
kommer att inte bara permanenta den utvecklingen
utan också se till att utvecklingen i rasande fart går
mot en ökad segregering.
Jag tycker att det är beklagansvärt att behöva
debattera på det här sättet med Bengt Westerberg,
som ju är den som talar för solidaritet med en stark
känsla för de sociala frågorna och de svaga
grupperna i samhället. Det här förslaget rimmar illa
med inriktningen på att utgå från de svaga
grupperna. Vi är nog överens om att barnen inte
tillhör den mest röststarka gruppen i samhället.
Med detta vill jag yrka bifall till den meningsyttring
som jag har fogat vid detta betänkande. Jag står
naturligtvis bakom hela meningsyttringen, men jag
yrkar bifall till dess hemställan under mom. 1, 2 och
15.
Anf. 79 INGRID HEMMINGSSON (m):
Herr talman! Genom det beslut som vi fattar i dag
tar riksdagen ett steg mot ett rättvisare statsbidrag
till alla former av barnomsorg, oavsett huvudman,
och därmed mot större valfrihet för familjen. Jag
förstår när jag har lyssnat här till Gudrun Schyman
och Maj-Inger Klingvall att de antingen har fått en
hel del av det här om bakfoten eller föredrar att
tolka det på det sättet.
Motståndet från socialdemokrater och vänstern har
alltid varit stort, oavsett vilka alternativ till den
kommunala barnomsorgen som det har handlat
om. På senare tid har olika falanger inom
socialdemokratin försökt att göra om historien och
framställt sig som föregångare både till
föräldrakoopertiv och till personalkooperativ.
Dessa har ju i verkligheten tillkommit under stort
motstånd från den tidigare majoriteten.
Men vad anser socialdemokraterna i dag? Här tycks
det finnas flera olika åsikter. Det blir väl lätt så när
ett hårdnackat ideologiskt motstånd måste
omprövas.
Birgitta Dahls pressmeddelande angående den
socialdemokratiska motion som behandlas i dagens
betänkande bejakade statsbidrag till privata
daghem, trots att det i den socialdemokratiska
motionen yrkas avslag på detta. Det hela verkar
ytterst förvirrande.
Bo Toressons uttalande i pressen var positivt till att
statsbidrag skall ges även till privata daghem.
Reservationerna i betänkandet visar att
socialdemokraterna i utskottet inte vill stå för något
nytänkande, och de yrkar också avslag på
propositionen.
Sista ordet är tydligen inte sagt inom
socialdemokratin. Ännu ett f.d. statsråd har uttalat
sig i en annan riktning. Så sent som i söndags sade
Odd Engström i Rapport att han får medhåll ute
bland människor för att det var rätt att acceptera
statsbidrag till privata daghem. Det vore verkligen
intressant att få reda på vart socialdemokraterna är
på väg -- åt alla håll, eller vad annars?
Så till vad socialdemokraterna i utskottet anser i
övrigt. Huvudinnehållet i betänkandet är att
statsbidrag skall utgå även till enskilda daghem,
under förutsättning att vissa krav är uppfyllda. De
kraven är angivna i betänkandet och i
propositionen, och det är samma krav som tidigare
har gällt för den kommunala omsorgen.
Men socialdemokraterna presenterar sitt gamla
vanliga motargument, att omvårdnad inte kan ske i
vinstsyfte. Den vinst som socialdemokraterna
hänger sitt resonemang på är det överskott som
skall betala löner och andra omkostnader för
verksamheten. Något annat överskott lär det inte
bli, eftersom enligt propositionen avgiften inte
oskäligt får överstiga den kommunala avgiften. Det
är alltså inte, Maj-Inger Klingvall, fråga om någon
helt fri avgiftssättning.
Enligt socialdemokraterna uppfyller inte
propositionen kravet på god barnomsorg. Det har
vi hört många gånger här i dag.
Socialdemokraternas åsikt är ju att endast
politikerstyrd barnomsorg, alltså den som är under
offentlig kontroll, är s.k. god barnomsorg.
Vem vet bäst vad som är bra för barnen, politikerna
eller föräldrarna? Och det är ju inte bara föräldrar
som får underkänt av socialdemokraterna utan
även den personal som arbetar på daghemmen.
Barns behov ställs verkligen i första rummet i och
med att familjen får ett större inflytande över både
innehållet i och valet av barnomsorg. Jag kunde
faktiskt notera att varken Maj-Inger Klingvall eller
Gudrun Schyman i sina anföranden nämnde
föräldrarna eller gav föräldrarna någon position.
Familjer är väldigt olika och har olika önskemål.
Dessutom vet de bäst vad som är bra för barnen,
och det utgör en bra kvalitetskontroll.
Sedan finns det ju en offentlig kontroll redan i dag,
och den kommer att vara kvar. Enligt
socialtjänstlagen står även enskilda fritidshem och
daghem under tillsyn av socialnämnd och
länsstyrelse, och tillstånd för verksamheten skall
sökas hos länsstyrelsen.
Utskottets majoritet vill att riksdagen hos
regeringen skall begära förslag till ett mera
differentierat statsbidrag. Kommunala daghem
som har barnen inskrivna i åtta timmar får
maximalt statsbidrag, men enligt nuvarande
bestämmelser får ett privat daghem som har barn
inskrivna exempelvis sex timmar inte något
statsbidrag alls. Vi har begärt att regeringen snarast
skall komma med ett förslag som är rättvisare i
förhållande till öppethållandetiderna. Det kan ju
lokalt finnas behov av daghem med kortare
öppethållandetid än åtta timmar.
Visserligen förutsätter vi att det här beaktas i det
förslag som kommer med anledning av den
kommunalekonomiska utredningen. Vi anser dock
att det är så viktigt att det redan nu måste finnas
med i förutsättningarna för att stimulera fram flera
alternativ. Det innebär avslag på den
socialdemokratiska reservationen, som håller fast
vid det gamla systemet, grundat på det gamla
ideologiska tänkandet, som är förlegat i dag.
Vi kan ju bara beklaga att dagbarnvårdarnas egna
barn inte vid detta tillfälle kan erhålls statsbidrag.
Det är ett orimligt förhållande att två
dagbarnvårdare som byter barn med varandra kan
få statsbidrag men inte de som har egna barn
tillsammans med dagbarnen. Men det framtida
klumpbidraget till kommunerna kommer att göra
det möjligt för varje kommun att ge rättvisa bidrag
till alla former av barnomsorg.
En annan förändring som föreslås i betänkandet är
att personalkooperativ får anställa personal. Det
har ju hittills inte varit möjligt. Det krav som den
socialdemokratiska regeringen tillsammans med
vänstern drev igenom var att fast personal också
skulle vara delägare, en av flera onödiga
begränsningar som nu försvinner.
Det skall inte heller vara en skyldighet att ta barn
ur kommunens kö. Eftersom de alternativa
daghemmen ofta kan ha en särskild inriktning eller
pedagogik, måste det vara föräldrarnas val som
avgör. Det finns heller ingen anledning att lagstifta
om rätt till barnomsorg för alla som önskar. Genom
de långsiktiga mål som den borgerliga regeringen
har för familjerna att välja den barnomsorg de
önskar blir den lagstiftningen onödig.
Socialdemokraterna har i en reservation tagit upp
frågan om tilläggsdirektiv till
socialtjänstutredningen, vilket innebär en översyn
av det lagstöd som krävs för rättsäkerhet, sekretess
m.m. De direktiven skrevs av den
socialdemokratiska regeringen. Nu begär
socialdemokraterna själva tilläggsdirektiv.
Vi anser att de socialdemokratiska kraven ryms
inom den gällande lagstiftningen och de direktiv
som utredningen arbetar efter. Den text som finns i
betänkandet ger ytterligare tyngd åt vad som bör
ses över av utredningen. Där förutsätts att både
sekretess och rättssäkerhet tas upp.
Jag ser med tillförsikt fram mot resultatet av det
arbete som pågår i regeringskansliet för att
åstadkomma ett rättvisare system som ger föräldrar
möjligheter att helt och hållet ta egna beslut när det
gäller barnen. Det måste även innebära att de
själva skall ha möjlighet att ta hand om sina egna
barn under en tid som de anser vara bra för barnen
och för hela familjen.
Vänsterpartiets meningsyttringar sammanfaller till
stor del med socialdemokraternas reservationer.
Gudrun Schyman har också påpekat att här är man
ense.
I vänsterns värld är det planer och demokratisk
kontroll som gäller, och det innebär ökad
politikerstyrning. Det sätts inte stor tilltro till
föräldrar, annat än att de ingår i uttrycket
brukardemokrati. Men det blir ändå på
politikernas villkor.
Herr talman! Härmed yrkar jag bifall till utskottets
hemställan och avslag på reservationer och
meningsyttringar.
Anf. 80 MAJ-INGER KLINGVALL (s)
replik:
Herr talman! Den dag då våra krav på kvalitet, rätt
till plats och lagstöd har uppfyllts, kommer
driftsformen att vara av underordnad betydelse, för
då har vi byggt upp starka garantier för en bra
barnomsorg. Med det klarläggandet hoppas jag att
jag inte skall behöva få fler frågor om vad olika
företrädare för vårt parti har sagt.
Sedan till Ingrid Hemmingssons funderingar om
politikerstyrd barnomsorg. Föräldrar och personal
behöver ha stöd i sin verksamhet. Föräldrar och
personal kan inte stifta lagar och kan inte lägga fast
mål och riktlinjer, men det kan vi politiker som
representanter för föräldrarna göra. Det är bl.a.
sådana viktiga saker vi diskuterar här i Sveriges
riksdag. Föräldrar och personal kan däremot ha ett
mycket stort inflytande över verksamhetens
praktiska utformning.
Så några ord också med anledning av det Ingrid
Hemmingsson säger om daghemmens
öppethållandetider. Vi har ju daghem och
heldagsomsorg för att föräldrar skall kunna
förvärvsarbeta och studera. Det är väl självklart att
då måste de kunna jobba åtminstone sex timmar,
för att det skall fungera. Det har varit en väldigt
viktig princip, och den håller vi fast vid i vår
reservation.
Sedan skulle jag vilja ställa en fråga till Ingrid
Hemmingsson. Jag förstår att Ingrid Hemmingsson
har all anledning att vara nöjd med regeringens
proposition, för moderaterna har fått full
utdelning. Här får marknadskrafterna fritt
spelrum, utan några krav på kvalitet och rättvis
fördelning. Och allt det här döljs i en vacker
språkdräkt av valfrihet. Jag vill fråga Ingrid
Hemmingsson hur hon ser på valfriheten i det
moderatstyrda Malmö, där en av hennes
partikolleger är ansvarig för barnomsorgen.
Vi vet av SCBs undersökningar att 84 % av
föräldrarna vill ha plats på kommunala daghem för
sina barn. I Malmö har den borgerliga
kommunledningen sagt att all fortsatt utbyggnad av
barnomsorgen skall ske i privat regi, och dessutom
förväntas minst 25 % av nuvarande kommunala
barnomsorg gå över i privat regi. Är det detta som
är borgerlig valfrihet, Ingrid Hemmingsson?
Anf. 81 INGRID HEMMINGSSON (vpk):
Herr talman! Först måste jag säga att jag beklagar
att jag inte kunde höra allt Maj-Inter Klingvall
sade. Jag tror att högtalaranläggningen i kammaren
inte är den allra bästa. Men jag skall svara på det
jag har lyckats uppfatta.
När det blir den kvalitet som socialdemokraterna
ställer krav på skall de ansluta sig, säger Maj-Inger
Klingvall. Vad då till för någonting?
När det gäller kvalitet ger propositionen och
betänkandet tämligen klara besked om att det ställs
kvalitetskrav som sammanfaller med kraven inom
den kommunala omsorgen. Det har jag också
påpekat i mitt inledningsanförande. Vad är det för
andra kvalitetskrav? Jag misstänker att Maj-Inger
Klingvall menar att om personal och föräldrar får
mycket att säga till om kommer inte den politiska
kontrollen att kunna vara lika stor. Det är väl där vi
har de socialdemokratiska kvalitetskriterierna.
Det här är första gången jag har hört att det skulle
vara en trygghet för föräldrar och personal att
politiker bestämmer inriktningen på
verksamheten. Jag tycker att det är litet magstarkt
att säga det. Jag tror inte att det behövs mera än att
det är kommunens ansvar att tillhandahålla denna
barnomsorg.
Varför skall kommunen producera all denna
barnomsorg? Varför skall man inte kunna köpa
dessa tjänster? Det finns en oändlig mängd fördelar
med det. Jag tycker att detta är att underkänna de
människor som är intresserade och villiga att
engagera sig i daghemsverksamheten på privat
nivå. Det är att underkänna föräldrarna och den
personal som arbetar inom dessa daghem -- både de
privata alternativ som finns i dag och de som
kommer. Socialdemokraterna litar inte på vare sig
föräldrar eller personal.
Vidare har vi frågan om åttatimmarsregeln. Jag
tycker att den är alldeles för stelbent. När tillstånd
ges för att starta privata daghem är
förutsättningarna olika. Det finns orter i
glesbygden och kvarter i städer där det kanske inte
behövs åttatimmarsdaghem. Där kanske finns
många människor som har kortare arbetsdagar.
Sådant varierar under så att säga familjens liv.
Därför skall dessa möjligheter finnas. Den här
regeln kanske stoppar en del privata alternativ. Det
är orimligt att låsa sig fast vid att för en
åttatimmarsdag skall man få fullt statsbidrag och
vid en öppettid på sex timmar får man ingenting.
Anf. 82 MAJ-INGER KLINGVALL (s)
replik:
Herr talman! Vi socialdemokrater litar på föräldrar
och personal, men vi litar tyvärr inte på
moderaterna. Det är bakgrunden till att vi så starkt
understryker våra krav på kvalitet, rättvis
fördelning och lagstöd. Ingrid Hemmingsson
nämnde i sitt anförande att det behövs ingen
lagstiftad rätt. Jo, det är precis vad som behövs. I
dag mer än någonsin tidigare behövs det en
lagstiftad rätt till barnomsorg.
Ingrid Hemmingsson valde att inte på något sätt
svara på min fråga om hur borgerlig valfrihet ser ut.
Jag kan förstå henne. Det är rätt besvärligt.
Det moderata kommunalrådet i Malmö säger att
om man inte har fått plats efter två månader i kön
skall man få en kommunal barnomsorgspeng på
30 000 kr. och sedan själv försöka ordna
barnomsorgen. Jag tycker att det är moderat
cynism. Därför är socialdemokraternas krav på
kvalitet, rättvis fördelning, lagstiftning och lagstöd
så oerhört viktigt att hävda i det läge som vi i dag vi
befinner oss i.
Anf. 83 INGRID HEMMINGSSON (m)
replik:
Herr talman! Först och främst har vi regeringens
proposition, som har varit föremål för diskussion i
betänkandet. Det här är inte någon märkvärdig
fråga. Det är inte enbart ett moderat förslag, såsom
ni socialdemokrater vill hävda. Visserligen har vi
som parti drivit frågan hårt. Men alla borgerliga
partier har genom åren varit överens om att de
privata alternativen behövs. Det handlar om
alternativ som ger människor fler möjligheter att
välja på olika inriktningar och olika typer av
daghem. Vi har varit överens om det. Därför är det
alldeles självklart att en borgerlig regering som
första åtgärd lägger fram just denna proposition. Så
småningom kommer det fler förändringar.
Vidare har vi frågan om privat barnomsorg. Jag kan
inte detaljerna när det gäller Malmö och kan alltså
inte lägga mig i den diskussionen. Men jag vet, och
det sades t.o.m. häromdagen i Ekot, att efterfrågan
på privata alternativ inom barnomsorgen har ökat
otroligt mycket. Socialdemokraterna brukar alltid
säga att det finns ingen efterfrågan. Men tidigare
har det inte funnits några möjligheter, eftersom ni
socialdemokrater har haft ett så stort motstånd.
Det har varit ideologiska låsningar. Nu när folk
börjar upptäcka att det finns möjligheter att
påverka och välja kommer denna efterfrågan. Den
efterfrågan har kommit den senaste tiden.
Jag blir inte riktigt klok på vad det är för
kvalitetsbegrepp som socialdemokraterna vill föra
in i barnomsorgen som inte finns sedan tidigare och
som inte finns i propositionen eller talas om i
betänkandet. Vi alla tycker att det skall vara
kvalitet på barnomsorgen. Kvalitetskriterierna
finns nu precis som tidigare. Vad är det för nytt som
socialdemokraterna vill föra in? Det kan vara bra
att få ett innehåll i ordet kvalitet. Det räcker inte
bara att ropa efter kvalitet.
En större krets av människor, flera familjer, flera
föräldrar, vill ha ett ord med i laget om vad de
tycker är kvalitet just för deras barn och vilken
inriktning de tycker att det skall vara på
barnomsorgen.
Andre vice talmannen anmälde att Maj-Inger
Klingvall anhållit att till protokollet få antecknat att
hon inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 84 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag behöver inte oroa mig så mycket
för någon splittring inom socialdemokratin. Det är
kanske en splittring inom vänstern som Ingrid
Hemmingsson oroar sig för. Hur är det då på den
borgerliga kanten? Hur kommer det sig att det skall
vara en representant från varje parti som skall
diskutera i denna debatt? Har inte ni en gemensam
borgerlig regering som har en samlad syn på
barnomsorgen? Är ni möjligen splittrade i frågan
om vad som är god barnomsorg, hur den skall
finansieras, när vårdnadsbidragen skall införas
osv.? Det är möjligt att denna debatt kan reda ut
dessa frågor. Det har varit en del diskussioner,
förstår jag. En hel del centerpartistiska kvinnor var
för ett tag sedan arga på Bengt Westerberg. Det
kanske får blomma ut i denna debatt, och det vore
intressant att få höra.
Vidare har vi frågan om tillsynen och
socialtjänstlagen. En översyn görs nu av
socialtjänstlagen. Man diskuterar att ha ett
gemensamt måldokument både för barnomsorgen
och skolan. Vad jag förstår har man där aviserat att
det kanske inte skall vara obligatoriskt att upprätta
kommunala barnomsorgsplaner över huvud taget
framöver. Då blir det väldigt skralt med kontrollen
och tillsynen.
Ingrid Hemmingsson säger att det inte finns någon
anledning att lagstifta om rätt till barnomsorg,
eftersom den politik som de borgerliga nu driver
kommer att leda fram till så småningom -- jag vet
inte när -- att alla får rätt till barnomsorg.
Det är ett lustigt sätt att se på verktyget lagstiftning.
Det är som att lagstifta om det man inte vill ha. Men
man skall inte lagstifta om det man vill ha. Det
kommer man att uppnå ändå. Det förefaller mig
vara ett märkligt resonemang.
Sedan har vi vänsterns värld och att demokratisk
kontroll är det som gäller. Det är en riktig
beskrivning. Vi i vänsterpartiet vill gärna utveckla
demokratin. Vi vill att skattepengarna skall
användas på ett sådant sätt att man får demokratisk
insyn och kontroll. Vi tycker inte att det är att sätta
ett likhetstecken med att politikerna styr, dvs.
utför, barnomsorgen. Men det skall finnas en
demokratisk debatt som leder fram till att man
fattar beslut om de stora linjerna och att man fattar
beslut om att det skall finnas en rätt till barnomsorg
för alla barn. Sedan är det föräldrarna och
personalen som skall se till att dessa mål uppnås.
Vi i vänsterpartiet vill decentralisera
verksamheterna, och vi vill att besluten i mesta
möjliga mån skall ligga ute på barnstugorna. Men
här gäller det att se till att det över huvud taget finns
några pengar så att det i många kommuner blir
någon barnomsorg där föräldrar har möjlighet att
påverka. Enligt det här förslaget kommer det att bli
stängda bolagsrum.
Anf. 85 INGRID HEMMINGSSON (m)
replik:
Herr talman! Vi borgerliga för fram en gemensam
politik i kammaren. Vi är flera talare i dag eftersom
vi tycker att detta är en viktig fråga. Det här är en
mycket viktig ideologisk fråga. Vi tycker att detta
ändå är det första steget på väg mot att ge
föräldrarna större möjligheter och inflytande. Det
gäller även personal som vill arbeta på olika sätt.
Därför vill vi gärna delta i den här debatten allihop.
Den har tidigare hela tiden styrts från den
socialdemokratiska sidan, och vi har här i dag hört
vad det är för ideologi som ligger bakom. Nu är det
dags att bryta med den, och därför är det också
mycket angeläget att diskutera detta.
Gudrun Schyman vet mycket väl att vi inte är
splittrade i den här frågan. Sedan kommer nästa
steg, nästa steg och nästa steg i denna
valfrihetsrevolution, som vi får kalla den. Det
kommer senare, och det arbete som pågår inom
regeringskansliet med att planera fortsättningen
behöver ni inte vänta på här i kammaren, för det
kommer att presenteras under den närmaste tiden.
I sitt anförande försökte Gudrun Schyman
verkligen skrämma upp kammaren. Hon
redogjorde för ett skräckscenario när det blir fler
privata initiativ som kommunen kan köpa, och hon
visade en riktig vrångbild. Man kan undra vad det
är som ligger bakom detta.
Gudrun Schyman sade också att en demokratisk
tillsyn är vad man vill ha från vänsterns sida. Men
en demokratisk tillsyn brukar med vänsterns
språkbruk betyda att det är politikerna som håller i
tömmarna, och det i sin tur innebär att föräldrarna
får mindre att säga till om.
Jag kan inte förstå varför Gudrun Schyman inte kan
lita på de människor som är så engagerade och
intresserade att de vill starta olika typer av privata
dagis och erbjuda kommunen sina tjänster. Varför
litar inte vänstern på människor?
Det finns möjligheter till inflytande och kontroll.
Det finns flera orsaker till att det här är bra även för
dem som arbetar på dagis. En orsak är att man kan
välja arbetsgivare -- det kan man inte göra i dag --
och att man kan välja pedagogisk inriktning. Det
har visat sig att det blir mera kostnadseffektivt. Och
vad är det för fel i att föräldrarna får delta i arbetet
på dagis? Det fnyste Gudrun Schyman åt för en
stund sedan.
Anf. 86 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag vet inte om högtalaranläggningen
fortfarande krånglar -- man kan få det intrycket.
Vad jag sade var just att vi tycker att det är
föräldrarna och personalen som skall fatta de
avgörande besluten om hur, i konkret mening,
barnomsorgsverksamheten skall se ut på just den
barnstuga som det gäller. Då skall man utgå från de
behov som finns i den barngruppen. Man skall
naturligtvis utgå från personalens ambitioner. Om
man vill välja en särskild pedagogisk inriktning
skall man naturligtvis göra det. Det har ingenting
med den s.k. privatiseringen att göra. Det finns i
dag mängder av daghem som har en särskild
pedagogisk inriktning, som har valt att profilera sig
på ett särskilt sätt. Det har inte med frågan att göra.
Ingrid Hemmingsson sade att jag skrämmer upp
kammaren. Det jag berättade var scener ur
verkligheten, med mammor som kastar sig i taxi för
att hinna i tid och slita ut sina ungar innan
kontraktets tidsangivelse har löpt ut. Det handlade
också om att personalen tycker att det är mycket
olustigt att stå med tidtagarur i handen och känna
sig som polisen. Det är verkligheten, Ingrid
Hemmingsson, och om inte det kan skrämma upp
moderaterna är jag den första att beklaga det. Jag
tror att den här utvecklingen kommer att fortsätta,
med de förslag som ni lägger fram.
Det här blir en konstig debatt. Det som i dag
behövs inom barnomsorgen -- det skulle vi kunna
vara överens om -- är fler platser. Hur
åstadkommer man då fler platser med den största
tillgängligheten för dem som verkligen behöver
det? Jo, det måste vara genom att man utgår från
de faktiska behoven, och det måste vara genom att
man har så stor tillgänglighet som möjligt, så
mycket öppethållande som möjligt, så låga avgifter
som möjligt. Då måste ju de flesta människor
kunna använda sig av barnomsorgen. De som
använder sig av barnomsorgen behöver den, de
tycker att deras barn mår bra av den. De flesta
använder kommunal barnomsorg, som de är till
freds med. Efterfrågan på alternativen har varit låg.
Det är verkligheten.
Jag vill inte acceptera den s.k. privatiseringen, att
det bildas privata bolag, för att en del människor
skall ha möjlighet att göra vinster på de här mycket
legitima behoven. Jag kan förstå att människor vill
tjäna pengar, men jag tycker inte att man skall
använda den sektor som handlar om vård av och
omsorg om människor till att göra detta. Där skiljer
vi oss nog åt.
Anf. 87 INGRID HEMMINGSSON (m)
replik:
Herr talman! Det blir inte fler platser genom våra
förslag, säger Gudrun Schyman. Jag tror att det är
precis tvärtom, i och med att det nu blir konkurrens
och större möjligheter att komma med flera idéer.
Hittills har man satsat helt och hållet på de allra
dyraste platserna, dvs. de kommunala platserna.
Det grundar sig inte på att dyra platser har den
bästa kvaliteten, därför att det är annat som anger
kvalitet. Det har visat sig att det har inneburit
kostnadsnedsättningar att starta privata dagis. På
vissa dagis har föräldrarna kommit överens om att
hjälpa till. Det finns alltså olika sätt att pressa
kostnaderna utan att göra avkall på kvaliteten --
kvalitet kan inte mätas i pengar.
Eftersom vi i denna kammare ofta har diskuterat
detta vill jag bara säga: Låt människorna bestämma
själva! Nu har människor fått möjligheter att välja
dessa alternativa daghem, som kommer att växa
upp, trots vänsterns och socialdemokraternas
motstånd. När vi senare har facit i hand kan vi
diskutera detta. Jag är helt övertygad om att
efterfrågan på alternativ kommer att öka.
Familjerna kommer inte alls att vara nöjda med att
det är andra som bestämmer, utan de vill själva
välja.
Andre vice talmannen anmälde att Gudrun
Schyman anhållit att till protokollet få antecknat att
hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 88 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! För att undvika missförstånd, som
bl.a. Gudrun Schyman har velat påpeka, vill jag
säga att det här är en gemensam politik från den
borgerliga regeringen. Vi står alla bakom detta
förslag.
Jag vill också säga att barnens behov kommer först.
Föräldrarna skall myndigförklaras med just
förslaget om valfrihet. Vi kan äntligen
avmonopolisera barnomsorgen genom beslutet att
ändra villkoren för statsbidrag till kommunerna,
och verksamheten kan drivas av andra än en
kommun.
Det är för oss liberaler ett mycket viktigt steg som
nu skall tas: att få släppa in enskilda alternativ och
att dessutom få uppmuntra offentligt anställda som
vill starta eget. Drivkraften är inte alla gånger den
eventuella vinsten -- lön har man även för sitt
arbete i den kommunala verksamheten -- utan än
mer glädjn att få arbeta självständigt. Ändamålet är
till syvende och sist att underlätta för
barnfamiljerna i deras slitsamma vardag att få en
bättre och mer utbyggd barnomsorg -- större
valfrihet och enklare hantering. Och målet om
barnomsorg till alla som vill ha det ligger därigenom
fast.
Jag är övertygad om att detta beslut för pluralism
och mångfald inom barnomsorgen om några år
kommer att uppfattas helt naturligt. Redan nu har
platserna i de alternativa daghemmen,
föräldrakooperativ och andra, ökat. Det har
kommit en rapport från socialstyrelsen om detta.
Men fortfarande går i dag ca 95 % av alla barn i de
kommunala daghemmen. Här behövs
förändringar, och det kommer också att leda till en
ökad tillgång på barnomsorg, tvärtemot vad
Klingvall och Schyman här har sagt. Jag instämmer
helt i Ingrid Hemmingssons påståenden.
Herr talman! Det politiska arbetet består oftast av
en rad små steg, och först när de dras ut till många
års utveckling kan vi utvärdera resultaten och
effekterna för de enskilda människorna i vårt
samhälle. Så tror jag också att vi positivt kommer
att uppskatta den här reformen.
Dagens beslut blir både ett litet och ett stort steg.
Från att socialdemokraterna tidigare enbart kunnat
tänka sig barnomsorg i kommunal regi släppte de
häromåret loss och tillät personalkooperativ och i
våras även barnomsorg i kyrkans regi, trots mycket
segt motstånd under årens lopp. Men nu gör
socialdemokraterna halt inför det senaste steget --
att avskaffa lex Pysslingen ställer de inte upp för.
I Dagens Nyheter i dag står det att läsa att AB
Pysslingen med daghemmet Smörblomman i Nacka
kommer att lägga fram ett förslag om att överta
hela personalen och driva företaget på
totalentreprenad. Det här manar till efterföljd hos
många andra. Låt personalen få känna
arbetsglädje, jobba i ett eget företag och forma
verksamheten efter egna initiativ! Varför detta sega
motstånd från socialdemokraternas sida, som
manifesteras gång efter annan? Ibland kan man
nästan misstänka att socialdemokraterna inte tror
på personalen och inte heller på föräldrarna. Det
finns ett stort intresse i många kommuner av att
driva barnomsorg i privat regi i aktiebolagsform.
Herr talman! När nu regeringen föreslår -- och
utskottets majoritet har ställt sig bakom det -- att
villkoren för statsbidrag till kommunerna för
barnomsorg ändras så, att verksamhet i form av
daghem och fritidshem som drivs av annan än
kommun underlättas betyder det i klartext att lex
Pysslingen avskaffas.
I propositionen uppräknas också en rad regler för
denna verksamhet: Den skall bedrivas fortlöpande,
barnen skall vara inskrivna, tillstånd att inrätta
daghem eller fritidshem skall finnas i enlighet med
vad som stadgas i socialtjänstlagen, verksamheten
skall ingå i kommunens barnomsorgsplan,
personalen skall ha sådan utbildning att barnens
behov av omsorg och god pedagogisk verksamhet
kan tillgodoses och avgifterna får inte vara
oskäliga.
Men märkliga ting har inträffat under ärendets
beredning. Först sade socialdemokraternas
partisekreterare ja till förslaget och ansåg t.o.m. att
det var det mest spännande som hänt i
socialdemokraternas självprövning efter
valförlusten. Han hade tydligen lyssnat på Birgitta
Dahl, som också uttryckt detta. Toresson var riktigt
lyrisk och sade att socialdemokraterna skulle ha
givit upp motståndet och börjat tala om kvalitet i
stället. ''Det är en underordnad fråga vem som
sköter detta'', menade Toresson.
Som också här har relaterats gick förre vice
statsministern Odd Engström så sent som på
söndagskvällen ut med samma budskap.
Trots dessa uttalade ståndpunkter från en trio tunga
namn inom socialdemokratin gör
socialdemokraterna i socialutskottet följande
uttalande: De kan inte ställa sig bakom
propositionens förslag att statsbidrag skall kunna
utgå för barnomsorgsverksamhet som drivs i
aktiebolagsform i vinstsyfte. De menar att förslaget
inte fyller de krav som ställs på god barnomsorg.
De talar om risk för segregation med ett system
med fri intagning av barn utan beaktande av den
kommunala barnomsorgskön. De avstyrker
förslaget i propositionen om krav på personalen
samtidigt som de här framhåller att personalens
grundutbildning är en viktig kvalitetsfaktor.
Jag förstår inte det ställningstagandet. Vi kanske
kan få en förklaring till det senare i debatten.
När det gäller utbildningen framgår det klart och
tydligt av propositionen att samma krav ställs på
utbildning eller erfarenhet som för övrig i
barnsomsorgsplanen upptagen verksamhet. Vari
ligger då skillnaden?
Och vad menar ni med ''utan beaktande av den
kommunala barnomsorgskön''? Det är ett
antagande som ni gör. För att få tillstånd att driva
ett privat dagis måste ju kommunen ha beslutat att
verksamheten skall ingå i kommunens
barnomsorgsplan. I det fall som jag relaterade --
Smörblomman i Nacka -- skall i fortsättningen barn
tas även från den kommunala kön.
Det finns undantag -- det gäller de
personalkooperativa daghemmen; där behöver
man inte ta barn från dagiskön.
Nej, jag tycker att socialdemokraternas motstånd
tyder mest på att man inte vill pröva nya vägar och
använda resurserna på ett bättre sätt. Vi liberaler
har länge arbetat för att få bort den begränsning
som gjort det omöjligt att driva daghem i aktiebolag
och med vinstsyfte. För oss är det mycket viktigt att
slå vakt om kvaliteten i barnomsorgen, som inte
enbart handlar om tillsyn och förvaring. Vi vill
utveckla och tillvarata alla de pedagogiska
möjligheter som god barnomsorg kan erbjuda
föräldrar och barn. Skall dagens småbarnsföräldrar
kunna inrätta sina liv efter egna önskemål måste det
finnas en verklig valfrihet. Med dagens beslut tar vi
ytterligare ett steg på den vägen.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan i betänkandet och avslag på
reservationerna.
Anf. 89 MAJ-INGER KLINGVALL (s)
replik:
Herr talman! Det var synd att Ulla Orring inte
hörde vad jag sade i min första replik till Ingrid
Hemmingsson när det gällde statsbidrag till
alternativa driftformer. Jag får väl hänvisa till
protokollet, som kommer i morgon.
Det som Ulla Orring säger om att myndigförklara
föräldrarna är rent nonsens. I vårt land är väl
föräldrarna i allra högsta grad myndigförklarade.
Rätten till arbete för både män och kvinnor och bra
barnomsorg till alla barn skapar fria och
självständiga vuxna som kan ta ansvar både för sina
barn, sin familj, och för samhället.
Ulla Orring säger att personalen äntligen skall få
känna arbetsglädje i privata daghem. Vad är det för
någonting? Har Ulla Orring aldrig varit i
kommunal barnomsorg och mött den arbetsglädje
och den kreativitet som finns bland personalen i
våra kommunala daghem? I så fall rekommenderar
jag ett besök.
När det gäller föräldrakooperativ finns det inget
tvingande krav att ta barn ur kön, men det gör det
när det gäller personalkooperativ ända tills lex
Pysslingen eventuellt tas bort i enlighet med det
förslag som vi behandlar här i dag.
Jag skulle vilja ställa två frågor till Ulla Orring.
Varför yrkade Ulla Orring inte bifall till folkpartiets
kommittémotion om en lagstadgad rätt till plats i
barnomsorgen, som ni väckte under allmänna
motionstiden? Ett sådant lagförslag är det enda
som våra småbarnsföräldrar i dagens läge kan luta
sig mot för att kräva sin rätt till barnomsorg. Vad är
i så fall Ulla Orrings alternativ till lagstiftning för att
garantera rätten till barnomsorg?
Jag försökte av Ingrid Hemmingsson få reda på vad
som är borgerlig valfrihet, men jag fick inget svar.
Jag försöker med Ulla Orring.
Jag undrar: Gäller valfriheten för alla? Gäller den
för barn med fysiska handikapp? Gäller den för
invandrarbarn, gäller den för allergiska barn, gäller
den för extra livliga barn -- kort sagt, gäller den för
barn som har behov av särskilt stöd? Med den
borgerliga modell för barnomsorg som har
skisserats i propositionen kan man inte på något
sätt ålägga privata daghem att ta emot barn som
kräver litet mer. Vart skall de då ta vägen i
valfrihetens Sverige, vart skall de vända sig?
Tacksam för svar, Ulla Orring!
Anf. 90 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Jag måste instämma i det som
tidigare har sagts om högtalaranläggningen -- det
var väldigt svårt att höra vad Maj-Inger Klingvall
sade i början av sin replik. Jag skall ändå så gott jag
kan försöka svara på de frågor jag uppfattade.
Jag vill klart slå fast att barnens behov kommer
först. Jag tycker att det är viktigt att vi erkänner
detta och myndigförklarar föräldrarnas önskemål.
Det finns ett önskemål om privata alternativ.
Jag kan då gå in på den tredje fråga som Maj-Inger
Klingvall ställde, nämligen om valfriheten gäller för
alla. Det är självklart. Varken folkpartiet
liberalerna eller något annat parti här i kammaren
vill, tror jag, arbeta för någon segregering av barn.
Barnen skall ha samma möjligheter. Det tycker jag
är så självklart att jag inte förstår tanken bakom
frågan.
En annan fråga gällde alternativen i barnomsorgen.
Jag har både av erfarenhet och genom kunskap fått
klart för mig att föräldrarna efterfrågar alternativ.
Vi ser att vi genom alternativen kommer att få fler
daghem. Det kommer att vara fler som tar ett
ansvar för att sätta i gång daghems- och
barnomsorgsverksamhet.
Så till den första frågan, om lagstadgad rätt. Nu
finns ju en rätt för alla barn att delta i kommunal
barnomsorgsverksamhet från ett à ett och ett halvt
års ålder tills de börjar skolan. Genom att vi får
olika alternativ av barnomsorg kommer också fler
daghemsplatser att komma till. Jag tror att det
framför allt kommer att leda till att barnen i
glesbygd och på annat håll där det finns människor
som vill ta sådana här initiativ kommer att få en rätt
till barnomsorg som de i dag kanske inte har. Över
huvud taget tror jag att kvaliteten kommer att
stärkas genom ökad konkurrens.
Maj-Inger Klingvall tyckte att frågan om
arbetsglädje var fånig. Vad är det för någonting,
frågade hon. Det är klart att det är stor skillnad i
arbetsglädje om jag själv -- i samråd med
föräldrarna -- får vara med och utforma eller
påverka utformningen av den daghemsverksamhet
som jag skall vara chef för och göra det på ett
sådant sätt att den blir pedagogisk och bra för
barnen, eller om jag inte får det. Jag tror att det
finns stora utmaningar i det här förslaget, och jag
tror att det också kommer att ge stora fördelar.
Anf. 91 MAJ-INGER KLINGVALL (s)
replik:
Herr talman! Det är precis så det går till i den
kommunala barnomsorgen, att personalen och
föräldrarna är med och utformar verksamheten.
Jag vidhåller min rekommendation om ett besök
där.
Det finns ingen lagstadgad rätt till plats i
barnomsorgen, Ulla Orring. Jag utgår från att det
är därför som folkpartiet har krävt en sådan i sin
kommittémotion. Jag undrade då: Varför tillstyrkte
inte Ulla Orring i socialutskottet denna
kommittémotion, som är av utomordentligt stor vikt
för att garantera barn rätt till plats i barnomsorgen?
Ulla Orring sade att det är självklart att det finns
valfrihet och att även handikappade barn skall
kunna tas emot i privat barnomsorg. Men det finns
ju ingenting i den proposition som regeringen har
lagt fram och i det utskottsbetänkande som Ulla
Orring och majoriteten står bakom som på något
sätt kan ålägga ett privat daghem att ta emot ett
barn som har handikapp av något slag och som vi
vet kräver mycket mer resurser. Det förnämliga
med den sammanhållna barnomsorg som vi har i
vårt land är ju att alla barn får plats, oavsett behov.
Oavsett vad det kostar får de plats. Den synen på
barnomsorg är vi från socialdemokratisk sida
oerhört rädda om, och den vill vi utveckla vidare
genom vår partimotion och de reservationer som är
fogade till betänkandet.
Anf. 92 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att Maj-Inger
Klingvall har haft två repliker på mitt anförande
men ändå inte på något sätt har besvarat min fråga
om varför socialdemokraterna har gått ut med så
olika budskap. Socialdemokraternas
partisekreterare, Birgitta Dahl och Odd Engström
har sagt att man äntligen har släppt loss och kan
tillåta barnomsorg även i privat regi. Jag har inte
fått svar på min fråga varför de ser annorlunda på
saken än vad t.ex. Maj-Inger Klingvall gör. Det
visar den osäkerhet som råder inom
socialdemokratin i den här frågan. Denna
osäkerhet råder för övrigt inte bara inom det
socialdemokratiska partiet, utan jag tror att hela
svenska folket har förundrats över
socialdemokratins svängningar i uppfattningarna i
denna fråga.
Maj-Inger Klingvall tar med emfas upp frågan om
barn med särskilda behov. Det är sagt att det skall
utgå statsbidrag till den här verksamheten, som
även skall bedrivas i aktiebolagsform. Samma
regler skall naturligtvis gälla för den verksamheten
som för verksamheter som bedrivs i lokal regi. Det
är redan bestämt att medel skall satsas för barn med
särskilda behov, liksom medel skall satsas för den
fortbildning som personalen har behov av. Skall
personalen ha lägre eller högre kompetens, Maj-
Inger Klingvall? Var står socialdemokraterna i den
frågan? I propositionen och i betänkandet har vi
sagt att personalen i privat drivna daghem skall ha
en god utbildning precis som personal inom den
kommunala barnomsorgen skall ha. På dessa frågor
har jag inte fått något svar.
Andre vice talmannen anmälde att Maj-Inger
Klingvall anhållit att till protokollet få antecknat att
hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 93 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Nu har jag hört två anföranden från
representanter för den borgerliga majoriteten, och
båda har låtit likadant. Jag har förstått att många av
er velat yttra sig, eftersom frågan är så viktig. Man
kan därför tänka sig att ni har olika infallsvinklar
och ser på frågan ur olika aspekter för att verkligen
framhålla hur viktig den här. Men anförandena,
måste jag säga, har varit likartade.
Debatten är enligt min mening mycket förvirrad. Vi
säger delvis samma saker allesammans. Vi vill utgå
från barnens behov, vi tycker att alla barn skall ha
rätt till en god barnomsorg, att föräldrarna skall få
säga till om så mycket som möjligt, att också
personalen skall få göra det och själv få bestämma
över sitt arbete, kunna utvecklas i det och ges en
god utbildning samt få vidareutbildning. Vi vill
allesammans allt detta goda. Skillnaden ligger i hur
vi vill förverkliga allt detta. Ni tror att det kan ske
genom att privatisera skattepengar. Vi däremot tror
att ett medel att förverkliga detta är en demokratisk
och öppen verksamhet där alla har möjlighet att
delta.
Den valfrihet som ni talar om och det inflytande
som föräldrarna skall ha i verksamheten gäller i ert
resonemang bara de föräldrar som har tillgång till
barnomsorg som finns på vissa barnstugor,
barnstugor som har vissa öppettider och som tar ut
avgifter som dessa föräldrar har råd att betala. Det
inskränker möjligheterna för en hel del personer att
delta. Där har vi en annan stor skillnad. Skall alla
få vara med eller är det bara de som kan kvalificera
sig på olika sätt som får vara det? Det är enligt min
mening en avgörande skillnad. Frågan är också av
ideologisk art. Det är kanske bättre att vi diskuterar
den i stället för att säga samma saker hela tiden.
Försök att bryta ut vilka skiljelinjerna är mellan de
olika förslagen. Det handlar om synen på
demokrati och om synen på allas rätt att få vara
med och forma en verksamhet. Det handlar också
om att utgå från faktiska behov och från
värderingen att alla har rätt att få sina faktiska
behov tillgodosedda oavsett hur mycket pengar de
har i plånboken. Det är de avgörande frågorna.
Vad gäller frågan att all personal skall få arbeta som
den vill osv. så är det ju arbetsgivaren som sätter
proppar i hjulen. I detta fall är det kommunerna
som är arbetsgivare. Där finns tröga
kommunalpampar, inte så sällan av moderat,
folkpartistiskt eller centerpartistiskt slag, som inte
ser till att personalen får utvecklas ordentligt i
arbetet. De tror att de själva måste bestämma
allting. Vänd upp och ned på dessa hierarkiska
organisationer och låt de kvinnor som utför arbetet
också få bestämma om pengarna och hur de vill
arbeta. Då blir det faktiskt annorlunda.
Anf. 94 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Gudrun Schyman låter förvånad över
att vi tar till orda och diskuterar denna nya
familjepolitik. Jag tror faktiskt att det är viktigt att
göra det. Det sker nu en omläggning av
familjepolitiken, och vi diskuterar nu ett av de steg
som behöver tas. Under socialdemokraternas och
vänsterns majoritetstid gick det oerhört trögt att
förändra familjepolitiken. I mitt anförande sade jag
att det dröjde länge innan de gick med på att införa
personalkooperativ och föräldrakooperativ samt
barnomsorg i kyrkans regi. Det var inte att tänka
på, sade den förre socialministern Bengt Lindqvist.
Den förda familjepolitiken har inte varit bra. När
den nya regeringen i sin regeringsförklaring och på
annat sätt säger att det skall föras en ny
familjepolitik, så är vi både stolta och glada över att
få vara med att genomföra den. Jag förstår att det
smärtar socialdemokraterna och vänstern och att
de vill lägga hinder i vägen. Jag tycker faktiskt att
både Gudrun Schyman och Maj-Inger Klingvall
skall se det här som en utmaning till en förbättrad
familjepolitik. Det är vad det hela kommer att leda
till. Det kommer att föra med sig fler
barnomsorgsplatser, en mer flexibel barnomsorg,
och det kommer på alla sätt att bättre uppfylla
föräldrarnas krav.
Föräldrarna har det mycket jobbigt i dagens
svenska samhälle, något som även Mona Sahlin har
uttryckt. Vi måste försöka se till att de får det
bättre.
Gudrun Schyman talade om privatisering av
skattepengar. De pengar som skall gå till
barnomsorg i privat regi kommer att utgå bara om
vissa regler uppfylls. Pengarna kommer verkligen
inte att delas ut hur som helst. Man måste följa
kommunens barnomsorgsplan, ta barn från
barnomsorgskön osv. Socialtjänsten skall granska
om barnomsorgshemmen sköts på ett riktigt sätt.
Jag tycker faktiskt att ni skall ge upp ert motstånd.
Det vore värdigare både vänsterpartiet och
socialdemokraterna.
Även Gudrun Schyman måste erkänna att det är
roligare att arbeta i en egen resultatenhet där man
kan vara med och påverka en barnomsorg som är
till glädje för både barnen och föräldrarna och som
kan drivas på ett effektivt sätt. Jag klagar inte på
den barnomsorgspersonal som nu finns. I huvudsak
sköter den sitt jobb mycket bra, men det finns
också sådant som inte är så bra. Den nya ordningen
kommer att leda till större konkurrens i
barnomsorgen.
Jag tycker att ni skall rösta på vårt förslag. Då får
vi en bra familjepolitik.
Anf. 95 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag kan förstå att Ulla Orring tycker
detta. Hon tycker nog att det är bra om
vänsterpartiet och socialdemokraterna över huvud
taget inte hade några egna åsikter i dessa frågor
utan anslöt sig till den borgerliga familjepolitiken i
alla avseenden. Men nu gör vi inte det, och det har
vi goda skäl för. Vi tycker nämligen inte att den
familjepolitiken är bra.
Jag är inte förvånad över att så många av er har
anmält sig till denna debatt. Vad som däremot
förvånar mig är att ni allesammans säger ungefär
samma sak. Om ni kräver effektivitet och annat, så
kan ni kanske själva använda tiden på ett mer
konstruktivt och fruktbart sätt. Jag känner ingen
större smärta över att ni lägger hinder i vägen för att
barnomsorgen inte skall få fortsätta att drivas som
hittills. Vad jag saknar är indikationer på att den
blir bättre i den riktning som jag tycker gör att den
blir det.
Vi är överens om att den nuvarande barnomsorgen
i dag har brister. Jag anser inte att det är personalen
som inte gör ett bra jobb. I stället tycker jag att
bristerna finns hos arbetsgivarna, både staten och
kommunerna. Det brister därför att de inte ser till
att det finns tillräckligt med pengar, och det brister
därför att det är ett gubbvälde i många kommuner.
De inser inte de pedagogiska och kvalitetsmässiga
fördelarna med en bra barnomsorg. I stället tror de
att det handlar om barnpassning. Deras tidigare
erfarenhet var att hustrun var hemma och skötte
om barnen. Så ser det ut. Det är ett resultat av att
dessa gubbar många gånger sitter och bestämmer.
Det är också ett resultat av att man inte låter
personalen ta ansvar och själv utforma
verksamheten i samarbete med föräldrarna.
Jag kan inte se att det finns några garantier för att
en privat arbetsgivare är bättre i dessa avseenden.
Inte heller kan jag se att det finns några garantier
för att en privat arbetsgivare ger högre löner eller
satsar mer på utbildning osv. Det visar sig tvärtom
att just kvinnor inom offentlig sektor har de bästa
förmånerna, avtalen och lönerna.
Jag anser att en demokratisering av den sektor som
har hand om vård och omsorg i vårt samhälle är
nödvändig. Det handlar om kvinnokraft och
kvinnomakt. De som utför arbetet skall också
bestämma så mycket som möjligt över detsamma.
Därför måste det också fattas politiska beslut som
garanterar att det finns tillräckligt med pengar för
att över huvud taget bedriva denna verksamhet.
Det är dessa frågor som är intressanta, men den
föreliggande propositionen ger inga garantier för
att just de kommer att lösas.
Anf. 96 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Gudrun Schyman säger att vi skall
agera på ett konstruktivt och bättre sätt. Jag får
bolla den frågan tillbaka till henne. Jag uppfattar
inte att det har kommit något bättre och mer
konstruktivt förslag från vänsterpartiet. Man säger
nej och vill inte pröva något nytt; allt är tydligen bra
som det är. Samtidigt vet vi alla att det inte är det.
Vårt förslag går ut på att skapa en ökad valfrihet
inom barnomsorgen. Låt oss pröva detta och
därefter göra en utvärdering.
Den här daghemsformen har tidigare prövats i
Nacka kommun, dock inte fullt ut i form av ett
aktiebolag. Resultatet har varit mycket gott. Jag
har själv träffat en föreståndare för detta daghem
som vitsordar detta. Jag håller med Gudrun
Schyman om att vi skall se till att verksamheten blir
demokratisk med den kvinnokraft och kvinnomakt
som hon talar om. Det är detta som förslaget
kommer att leda till. Det har inte Gudrun Schyman
förstått. Tvärtom, Gudrun Schyman förnekar detta
och tror inte alls att det kommer att bli någon ökad
aktivitet bland kvinnor. Jag tror att det kommer.
Kvinnor är utbildade inom det här området. Många
kvinnor kommer att ta steget och starta en egen
barnomsorgsverksamhet.
Det sades att det finns brister hos arbetsgivarna och
att de inte låter personalen vara med och utforma
verksamheten. Det är självklart att det är så. Det är
därför det här är ett bra förslag. Låt oss pröva detta,
och låt oss mötas om några år för att se hur
resultatet blev. Jag är övertygad om att Gudrun
Schyman kommer att tycka att det var bra att vi fick
vara med och privatisera barnomsorgen. Vi
behöver fler sådana initiativ, och det kommer också
regeringen att ta.
Andre vice talmannen anmälde att Gudrun
Schyman anhållit att till protokollet få antecknat att
hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 97 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! Ulla Orring upprepar det Ingrid
Hemmingsson sade tidigare i debatten och många
andra har sagt under de senaste veckorna, nämligen
påståendet om skilda uppfattningar inom
socialdemokratin. Får jag med visst eftertryck
understryka att ingen av oss har ställt upp på det
villkorslösa accepterandet av daghem med
vinstintresse som regeringen och
regeringspartierna står för. Vi har i stället, i den
anda av konstruktiv oppositionspolitik som vi
arbetar i, i vår motion utvecklat det som borde ha
funnits i propositionen. Vi har redovisat vilka krav
på kvalitet, lagstöd och lagstiftad rätt till god
barnomsorg och verklig valfrihet för alla barn och
föräldrar som krävs för att också denna driftsform
skall kunna accepteras, eftersom den innebär
särskilda risker för missbruk. Detta är vår linje. I
den motion vi står för har vi dessutom på många
punkter höjt ambitionsnivån jämfört med vad som
hittills har gällt i barnomsorgen och
uppmärksammat de problem om rättssäkerhet och
integritet som behöver uppmärksammas.
Vi menar att det här har skett en utveckling av stor
betydelse, som också kunde ha banat vägen för en
bred lösning på dessa frågor och gjort slut på
ofruktbara konflikter. Vi känner stor oro inför att
alla borgerliga partier, inte bara moderaterna och
Ny Demokrati, har yrkat blankt avslag på våra
krav. Det fyller oss med oro över era verkliga
avsikter. Därför måste vi vidhålla vårt
avslagsyrkande. Men vi kommer, herr talman, att
fortsätta att arbeta för en konstruktiv lösning som
innebär att vi för barnomsorgen får de kvalitetskrav
och den lagstiftning som krävs för att garantera
valfrihet och mångfald åt alla, inte bara åt några på
de flestas bekostnad.
Anf. 98 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! I så fall är det som partisekreteraren
Toresson har sagt fel. Han menar att
socialdemokraterna skulle ha gett upp motståndet
och börjat tala om kvalitet i stället. Han har också
sagt att frågan om vem som sköter daghemmen är
underordnad. Det var således felaktigt.
Jag tror att många människor i Sverige som läste
det pressmeddelandet som gick ut från Birgitta
Dahl såsom talesman i de sociala frågorna,
uppfattade det som om socialdemokraterna ställde
upp på det här förslaget. Nu säger Birgitta Dahl att
man går ut i en konstruktiv opposition. Det enda
konstruktiva i den oppositionen när det gäller det
här förslaget är att man säger nej. Man säger blankt
nej till att det skall utgå statsbidrag för
barnomsorgsverksamhet som drivs i
aktiebolagsform. Det övriga man säger om att det
finns risk för segregation i ett system med fri
avgiftssättning och fri intagning av barn utan
beaktande av den kommunala barnomsorgskön är
bara påståenden. Det finns inget belägg för detta.
Om man läser propositionen och betänkandet
finner man att det är ganska klart uttalat att man
skall ta hänsyn till dessa frågor.
Krav på personalen tas upp särskilt. Jag blir inte
riktigt klok på vad man menar. Menar man att
personalen skall ha mindre eller mer utbildning? I
propositionen och i synnerhet i betänkandet tas
barnomsorgspersonalens utbildning upp. Man
säger att enskilda förskole- och fritidshem skall stå
under offentlig kontroll och omfattas av
bestämmelser i socialtjänstlagen och med stöd
därav i socialtjänstförordningen. Nej, jag,
folkpartiet liberalerna, andra partier och
människor ute i samhället uppfattar nog det här,
Birgitta Dahl, som om socialdemokraterna inte vill
ha någon förändring, utan att de vill att det skall
vara som det är. Det är stillastående, Birgitta Dahl.
Anf. 99 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! Jag har pressmeddelandet framför
mig. Det inleds med orden: ''Rättvisa, bra kvalitet
och mångfald skall prägla barnomsorgen. Barnens
behov och rättigheter skall sättas i främsta
rummet.'' Vi säger nej till propositionen, eftersom
den inte alls behandlar dessa krav och på några
viktiga punkter t.o.m. sänker dem. En
nyckelformulering som fanns förut om
kvalitetskraven och som löd ''utbildning och
erfarenhet'' har ändrats till ''utbildning eller
erfarenhet'' för att ta ett exempel. Utskottets
majoritet skriver att man nu tar bort restriktionerna
när det gäller organisationsformer, intagningsregler
och föräldraavgifter. Man går t.o.m. längre än
propositionen. Vi underkände propositionen
eftersom den inte tillgodosåg dessa krav. Vi
redovisade vad man borde göra för att kunna släppa
alla olika huvudmannaskap fria inom ramen för ett
system som medborgarna genom sina valda ombud
kontrollerar.
Jag har undrat mycket varför debatten har varit så
förvirrad. Man har sagt saker när det gäller mig och
andra som vi aldrig har sagt. Jag tror att det beror
på att det här finns två kulturer -- en borgerlig och
en socialdemokratisk. För den borgerliga är det
viktigaste att avdemokratisera, och då står
vinstintressen och annat också i centrum. Man har
aldrig tyckt om att samhället har hållit ihop den här
verksamheten. För oss är det barnen och
föräldrarna som står i centrum för arbetet med den
här frågan. Vi missförstår därför varandra och
lyssnar inte på varandra. Jag är faktiskt mycket
besviken över att folkpartiet, som vi tidigare
kunnat samarbeta med när det gäller barnomsorg
och jämställdhet, och centern, som vi har haft ett
bra samarbete med i fråga om en skola för alla, i
den här frågan helt har underordnat sig
moderaternas syn.
Anf. 100 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Om jag uppfattade Birgitta Dahl på
rätt sätt är det utbytet av ordet ''och'' mot ''eller''
som skiljer socialdemokraterna ifrån majoritetens
skrivning i utskottets betänkande. Jag måste säga
att det är mycket märkligt. Det är som att koka
soppa på en spik.
Här har vi ställt upp för barnens behov. Vi talar om
barnens behov och föräldrarnas möjligheter att
påverka daghemmen. Vi har varit starkt
pådrivande vid det beslut som fattades år 1985 om
principien att förverkliga rätten för alla barn att få
delta i kommunal barnomsorgsverksamhet från ett
och ett halvt års ålder till dess att barnen börjar i
skolan. Vi tycker att det är mycket viktigt att vi har
en barnomsorg för alla som kan tillgodose det
behov av valfrihet som finns. Jag tycker att
socialdemokraterna krånglar för att hindra en
utveckling. Jag förmodar att socialminister Bengt
Westerberg kommer att utveckla detta vidare i
kammaren.
Andre vice talmannen anmälde att Birgitta Dahl
anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 101 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Det är, som sagts tidigare här i
debatten, ett för barnomsorgen och framför allt för
barnfamiljerna principiellt mycket viktigt steg som
nu tas i och med detta betänkande.
Det är det första steget bort från det rigida och
dogmatiska regelsystem som socialdemokraterna
under sitt regeringsinnehav byggt upp kring det
gemensamma ansvaret för omvårdnaden av våra
barn.
Vi har, herr talman, förvisso en i allt väsentligt
mycket bra barnomsorg i vårt land. Något annat går
inte att påstå. Vi har också en mycket duktig och
kompetent personal inom barnomsorgen inom alla
yrkesgrupper. Allt detta måste vi vara rädda om.
I den valfrihet som nu skapas finns inte heller någon
som helst risk för att denna höga kvalitet inte skall
kunna upprätthållas även i framtiden. Så länge
samhället svarar för stora delar av finansieringen av
barnomsorgen har man också möjlighet att ställa de
kvalitetskrav som man vill ställa på såväl en
kommunal som en privat barnomsorg. Detta gäller
i lika hög grad barn med särskilda behov som andra
barn.
Nej, det är faktiskt tvärtom så att konkurrens och
valfrihet befrämjar god kvalitet. Såvida man inte
misstror föräldrarna om att ta ansvar för sina barn
kommer det att gälla även barnomsorgen. Jag vill i
det här sammanhanget säga att jag har svårt att
förstå vad det är för dunkla krafter som skulle
komma att släppas loss om kommunerna
tillsammans med föräldrarna -- och inte vi här i
riksdagen -- fick rätt att besluta om i vilka former
barnomsorgen skall bedrivas. Jag har svårt att
förstå på vad sätt de kommunala beslutsfattarna
och föräldrarna skulle vara mindre kompetenta att
besluta om detta än vad vi är. Jag är övertygad om
att föräldrar när de väljer barnomsorg för sina barn
är betydligt mer kräsna än vad t.ex. Gudrun
Schyman kan tänkas vara när hon väljer om hon
skall handla sin falukorv på Konsum eller på ICA.
Vill man inte ha privat barnomsorg, väljer man inte
heller privat barnomsorg. Det är ju det som är
grejen i det hela -- valfriheten gör ju också att man
kan välja bort detta alternativ.
Det finns med andra ord ingen motsättning mellan
mångfald och kvalitet. Däremot finns ett tydligt
samband mellan brist på valfrihet och höga
kostnader. Som regeringen uttrycker det är detta
det första steget i en valfrihetsrevolution -- i den
mån en revolution kan genomföras stegvis.
Fortfarande återstår emellertid flera viktiga och
avgörande steg bort från de socialdemokratiska
dogmerna. Det är bl.a. inte helt tillfredsställande
att statsbidragsreglerna inte redan i det första steget
ändras i enlighet med regeringsförklaringen så att
bidrag utgår även i de fall dagbarnvårdarna har sina
egna barn inskrivna som dagbarn i sitt eget
familjedaghem.
Detta kostar nu en del pengar -- visserligen inte så
mycket som anges i propositionen, men likväl
tillräckligt för att det på grund av den dåliga
ekonomi som socialdemokraterna lämnat efter sig
ännu måste anstå någon tid. Om inte förr, kommer
detta problem att lösas om den
kommunalekonomiska kommitténs förslag går
igenom här i riksdagen.
Det finns också ett otal andra exempel på hur
hittillsvarande regelsystem har hindrat flexibla
lösningar som skulle kunna göra barnomsorgen
ännu bättre. Bl.a. är det fortfarande inte möjligt för
t.ex. två dagbarnvårdare att slå sig ihop och
tillsammans bedriva verksamhet i en gemensam
lokal vid sidan av det egna hemmet. Däremot finns
det inget som hindrar att man har gemensamma
aktiviteter i något av familjedaghemmen, i
kvartersgården, i förskolan eller var det nu kan
vara. Detta måste nu ändras genom den påbörjade
revolutionen.
Herr talman! Någon fullständig valfrihet inom
barnomsorgen blir det inte förrän någon form av
vårdnadsbidrag införs. Arbetet med detta har nu
påbörjats inom regeringskansliet och är därför av
avgörande betydelse för barnfamiljerna. Det är i
detta sammanhang bara att konstatera att vi med
det här betänkandet tar ett första och principiellt
mycket viktigt steg bort från dogmatismens enfald
mot valfrihetens mångfald.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 102 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Roland Larsson frågar sig vilka
dunkla krafter som kommer att släppas loss. Jag är
av den uppfattningen att det är mycket dunkla
krafter som nu släpps loss, nämligen den borgerliga
regeringens ekonomiska politik, som innebär en
rasering av den sociala välfärden och som innebär
att man redan nu kan se att kommuner och
landsting håller på att rusta ned vård och omsorg,
inte minst barnomsorg. Detta har redan nu
inneburit stora besparingar och indragningar från
kommunerna på mellan 10 och 15 miljarder, och
det kommer också att bli fråga om ännu mer av
sådana besparingar. Detta gör också att det över
huvud taget inte blir några pengar över till att
statligt finansiera barnomsorg. Det är ju därför
man på detta sätt vill öppna för en privatisering och
en privat finansiering genom att göra det möjligt att
höja avgifterna utöver dagens nivå. Det är det som
kommer att bli resultatet, och detta är mycket
dunkla krafter för den som har som politisk
ambition att arbeta för ett samhälle där det råder
rättvisa, jämlikhet och solidaritet.
Anf. 103 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Det som Gudrun Schyman tar upp är
ett delvis ekonomiskt betingat problem. Att man
ute i kommunerna nu tvingas dra åt tumskruvarna
beror ju på att man drabbas av den
socialdemokratiska ekonomiska politiken på ett
sådant sätt att man inte längre har tillräckligt med
resurser för att kunna genomföra de ambitioner
man haft tidigare. Detta har inget att göra med
föräldrarnas och kommunernas frihet att välja hur
olika former av barnomsorg skall organiseras,
vilken driftform man skall ha, osv.
De dunkla krafter Gudrun Schyman talar om är
egentligen inget annat än att föräldrarna och
kommunerna tillsammans i bästa samförstånd får
avgöra om man skall ha ett privat alternativ eller
om man skall fortsätta med ett kommunalt sådant.
Föräldrarna kommer säkert att välja bort det
alternativ som de inte tycker är bra. Detta är i sig
ingen risk, och det har heller egentligen inte särskilt
mycket med den ekonomiska politiken att göra.
Anf. 104 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det är just vad det har. Om vi skall
ha en samhällsfinansierad vård och omsorg talar ju
riktlinjerna för den ekonomiska politiken -- som vi
beslutar om här -- om hur mycket pengar som då
skall gå till finansieringen av den vården och
omsorgen. Eftersom kommunerna numera genom
här politiskt fattade beslut inte har möjlighet att
höja sina skatter och att ha någon annan
ambitionsnivå än den som riksdagen föreskriver,
blir ju detta resultatet. Jag menar att den
ekonomiska politik som regeringen för innebär att
pengar dras bort från kommuner och landsting
samtidigt som man säger att det skall vara
skattestopp. Det enda sättet är då att höja
avgifterna. Det innebär att det till slut bara är de
som har mycket pengar som kan använda sig av den
vård och omsorg som finns.
Man kan ju säga att detta handlar om att vara
kräsen, på samma sätt som Roland Larsson trodde
att föräldrarna när det gäller barnomsorg var mer
kräsna än vad jag var när jag köpte min falukorv.
Men det som är avgörande för hur kräsen man kan
vara är ju faktiskt hur mycket pengar man har. Har
man inte så mycket pengar i plånboken kanske man
inte kan vara så kräsen. Har vi då en differentierad
vård och omsorg där den s.k. bättre kostar mer, får
ju den som inte har så mycket pengar hålla till godo
med det som är mindre bra. Det är ganska logiskt
att det blir på det sättet. Det är just det jag vänder
mig emot, skiktningen i samhället, de ökade
klyftorna som vi dessutom ständigt ser växa. Detta
är inte en utveckling som jag vill ha. Jag vill ha
precis raka motsatsen. Jag vill ha minskade klyftor.
Jag vill ha vård och omsorg som är lika för alla. Jag
tycker att avgifterna skall vara så låga som möjligt,
så att alla kan använda sig av den nödvändiga
vården och omsorgen.
Anf. 105 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Genom valfriheten ökar
konkurrensen. Genom konkurrensen kan
kostnaderna hållas nere. Genom att kostnaderna
kan hållas nere räcker pengarna till fler. Det är den
enkla formel som gäller på det här området såväl
som på andra. När man diskuterar olika
kvalitetsnivåer, skall man ha klart för sig att så
länge det mesta av barnomsorgen är
samhällsfinansierad, kommer också samhället att
kunna ställa de krav man vill ställa.
Det finns -- för att på nytt anknyta till Gudrun
Schymans falukorvsköp -- inget som säger att
falukorven skulle vara sämre i Konsum än på ICA.
Den smakar litet olika, och jag tycker att vi skall
ha möjlighet att välja mellan de båda sorterna. Den
kostar också litet olika, och även med tanke på det
tycker jag att det är bra att vi har frihet att välja.
Detta är i varje fall något som befrämjar
konkurrensen.
Andre vice talmannen anmälde att Gudrun
Schyman anhållit att till protokollet få antecknat att
hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 106 MAJ-INGER KLINGVALL (s)
replik:
Herr talman! Roland Larsson inledde med att säga
''så länge vi har en offentlig finansiering av
barnomsorgen''. Man undrar då direkt om
regeringen nu tänker sig något annat.
Roland Larsson sade också att vi har möjlighet att
ställa de kvalitetskrav ''som behövs''. Eftersom
propositionen inte ger möjlighet att ställa de
kvalitetskraven, kan jag inte tolka vad Roland
Larsson sade på något annat sätt än att det inte
behövs några kvalitetskrav.
Roland Larsson talar vidare om en
''valfrihetsrevolution''. Men det kommer ju,
Roland Larsson, att handla om hur tjock
plånboken är.
Roland Larsson sade också att med valfrihet får vi
konkurrens, och med konkurrens får vi sänkta
priser. Men det är faktiskt barn vi talar om, inte
bilframställning. Vi har redan märkt hur borgerliga
kommuner, inte minst här runt Stockholm, håller
på att höja avgifterna i den kommunala
barnomsorgen på ett så dramatiskt sätt att föräldrar
med vanliga inkomster helt enkelt inte har råd att
efterfråga någon plats. Är detta vad man avser med
valfrihet, konkurrens och sänkta kostnader? Det
skulle jag bra gärna vilja veta.
Anf. 107 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Måhända uttryckte jag mig något
slarvigt beträffande att det inte finns någon risk så
länge vi har offentlig finansiering. Det är ju snarare
ett konstaterande av att man när det finns en
offentlig finansiering kan ställa dessa kvalitetskrav.
Såvitt jag vet finns det inte från något håll några
ambitioner att ta bort den finansieringen.
Det är klart att man skall kunna ställa kvalitetskrav.
Det är givet. Det måste kommunerna kunna göra.
Men de bästa och mest rimliga kvalitetskraven
ställer föräldrarna själva utifrån sin kännedom om
sina barn. Det finns ingenting som talar för att ett
privat alternativ skulle leverera en sämre kvalitet
på omsorgen än den kommunala. På samma sätt
som det redan i dag finns olika kvalitetsnivåer inom
den kommunala barnomsorgen och i olika
kommuner, kommer det att finnas olika
kvalitetsnivåer även efter en sådan här reform.
Men det viktiga är att föräldrarna själva
tillsammans med kommunerna har att avgöra vad
de helst vill ha. Pengarna räcker dessutom på så sätt
längre. Ni försöker nu i det här sammanhanget att
föra in även det problem som består i att det saknas
pengar efter en slösaktig socialdemokratisk
regering.
Anf. 108 MAJ-INGER KLINGVALL (s)
replik:
Herr talman! Jag måste ändå få ställa ytterligare en
fråga till Roland Larsson beträffande
dagbarnvårdarnas egna barn. Jag har märkt att
Roland Larsson har varit oerhört engagerad i detta
ärende och har fört flera kammardebatter i ämnet,
den senaste för en kort tid sedan med Bengt
Westerberg. Det var väldigt intressant att höra att
Bengt Westerberg har använt till stor del samma
argument som förra statsrådet Bengt Lindqvist när
det gällde kostnadsdelen, dvs. att man får en
mycket stor kostnad utan att få en enda ny plats.
Roland Larsson, som var så glad när
regeringsförklaringen var färdig beträffande
dagbarnvårdarnas egna barn, har nu uppenbarligen
fått krypa till korset och acceptera dessa
motiveringar.
Anf. 109 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Regeringsförklaringen gäller
alltjämt. Någon från regeringen har inte påstått
något annat. Vad som nu har sagts är att detta inte
kan genomföras i nuvarande läge beroende på att
det kostar en del pengar, dock inte så mycket som
man påstår i propositonen. Jag vidhåller
fortfarande att det är en felsyn.
Jag har svårt att tro att vår nuvarande socialminister
har fört samma argumentation som Bengt
Lindqvist. Det har jag inte upplevt vid något
tillfälle tidigare. Det tror jag inte är riktigt. Det är
möjligt att man när det gällt att räkna pengarna har
utgått från det förhållandet att alla
dagbarnvårdares barn vid ett och samma tillfälle
skulle beredas plats och gå in i detta system på en
enda gång. Både Maj-Inger Klingvall och jag, vilka
har arbetat i den kommunala verksamhet, vet att
det inte fungerar så i praktiken. Det tror jag att vi
kan vara överens om.
Jag har räknat med att dessa problem försvinner av
sig själva den dag den kommunalekonomiska
kommitténs förslag genomförs. Då kommer
problemen inte att finnas kvar längre. Därför har
jag i dag accepterat att min motion har avstyrkts.
Det har jag tidigare deklarerat i annat
sammanhang.
Anf. 110 CHATRINE PÅLSSON (kds):
Herr talman, riksdagskolleger och statsråd! Det
känns oerhört positivt för oss såsom
kristdemokrater att en ny epok har börjat med en
ny attityd till barnomsorgen, en attityd där vi
tillsammans kommer att arbeta för mer valfrihet
och där varje familj kan välja den omsorgsform som
anses bäst för barnen och just den egna familjen.
Inget annat land har som Sverige hittills i så hög
grad socialiserat familjens funktioner. Stat och
kommun har under de senaste årtiondena satsat
omfattande resurser på en utbyggnad av den
offentliga barnomsorgen. Stora statliga och
kommunala insatser har ensidigt satsats på de
familjer som har velat och kunnat få del av den
offentliga barnomsorgen. De familjer som har
önskat satsa på eget alternativ har ställts helt utan
offentligt stöd och har naturligtvis ofta haft svårt att
förverkliga sin önskan.
Trots allt fagert tal om att våra barn är det finaste
och värdefullaste vi har, har barn inte sällan
betecknats såsom ''förvärvshinder'' t.o.m. i
offentliga dokument. Möjligheterna för föräldrar
att anpassa sitt yrkesarbete så att de själva får tid
och möjlighet att vårda och fostra sina egna barn
har snarare beskurits än skapats. Stat och kommun
har tydligen ansett att offentlig heltidsomsorg för
barnen skulle vara det normgivande och det av
samhället accepterade.
Det säger sig självt att de allra flesta föräldrar
känner sig otillräckliga och upplever tidsbrist när de
av enbart ekonomiska skäl tvingas förvärvsarbeta
heltid även under barnens förskoletid. Vi vet dess
värre att det inte bara är föräldrarna som far illa.
Också barns tankar och känslor finns
dokumenterade. Deras missnöje med föräldrarnas
trötthet, dåliga humör och upptagenhet framträder
tydligt. Barnens självförtroende påverkas av
föräldrarnas negativa stress, vilket lätt kan ge en
känsla av att ''vara i vägen''. Denna typ av
reaktioner från barnen borde i mycket större
utsträckning tillmätas politiskt intresse. Över
huvud taget måste politiken mer ta hänsyn till
barnens perspektiv. Det, mina vänner, gäller inte
bara i denna talarstol.
Om denna attitydförändring, som jag är glad över,
kan vi nu läsa i den regeringsförklaring som kom ut
den 4 oktober. Jag vill citera några stycken:
''Att ge bättre förutsättningar för trygga familjer
och för barnens uppväxt och omvårdnad i vårt
moderna samhälle är en av de allra viktigaste
uppgifterna för framtiden. Det är i de små nära
gemenskaperna som de flesta individer finner
trygghet och förankring. Här möter de uppväxande
generationerna kärlek och omtanke och fostras till
ansvarstagande för sina medmänniskor och sin
omvärld.
Familjepolitiken skall underlätta för föräldrarna att
själva välja den vård och fostran av barnen och den
arbetsfördelning som passar dem och barnen bäst.
Det innebär, att familjepolitiken skall främja både
valfrihet och jämställdhet mellan kvinnor och män.
Den som väljer att förvärvsarbeta skall ha
ekonomiskt utbyte av detta.
En ny familjepolitik syftar till att ge ökad valfrihet
för småbarnsföräldrar, att ge en möjlighet för mer
tid åt barnen och att i större utsträckning skapa
rättvisa villkor för alla delar av landet.
Om varje barnfamilj får möjlighet att lösa
barnomsorgen på det sätt den själv önskar skapas
större trygghet. Det innebär att det måste finnas
barnomsorg utanför hemmet av god kvalitet för
dem som vill ha det och bättre ekonomiska
möjligheter för dem som så önskar att stanna
hemma när barnen är små.''
Fyra partier står alltså bakom denna
regeringsförklaring.
Denna omläggning av familjepolitiken kommer
givetvis att ske stegvis av olika skäl. Det viktigaste
i dag för mig -- och borde vara det för alla -- är att
en grundläggande attityd- och prioritetsförändring
är på gång i den nya riksdagsmajoriteten och detta
till förmån för barnen och den egna familjen.
Familjen är det lilla samhället. Det säkraste sättet
att minska våld och kriminalitet, att motverka
rotlöshet och drogbruk är att ge ett bra stöd till hem
och familjer. Vi måste uppvärdera familjens roll.
Det är i de små nära miljöerna som vi kan skapa en
motkraft till den materialistiska människosyn som
egentligen föder egoism och hänsynslöshet.
Föräldrarnas kravlösa kärlek kan knappast ersättas
av något. Familjen blir vad man skulle kunna kalla
samhällets bästa och mest naturliga
solidaritetsskola. Därför är familjepolitiken ett av
de absolut viktigaste områdena i samhällsarbetet.
Familjepolitiken griper in i så gott som alla
sammanhang. Det är i familjegemenskapen som
värdemönster, normer och vägledande etik kan
överföras från generation till generation.
Herr talman! Sammanfattningsvis kan man
konstatera att den hittills förda
barnomsorgspolitiken utgör exempel på att det
offentliga i alltför hög grad har ingripit på ett
område som borde ha förbehållits familjen. Staten
skall naturligtvis garantera alla invånare säkerhet
och trygghet, men den skall inte uppträda som
förmyndare över familjen eller över t.ex.
föräldrarnas val av barnomsorg. Det får inte vara
statens eller kommunens uppgift att genom
ekonomiska regler fastslå att en viss
barnomsorgsform skall föredras framför en annan.
Det mest naturliga och självklara måste vara att
familjen själv får avgöra hur den vill ordna sin
barnomsorg. Statens uppgift är att på ett så flexibelt
sätt som möjligt anpassa sig till familjens önskemål.
Och i det arbetet, herr talman, vill vi
kristdemokrater vara med.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och
avslag på samtliga reservationer.
Anf. 111 MAJ-INGER KLINGVALL (s)
replik:
Herr talman! Chatrine Pålsson sade bl.a. att mera
av politiken skall ta hänsyn till barnen. Det är
naturligtvis engagemanget för barnen som ligger
bakom socialdemokratins krav på en bra
barnomsorg till alla barn, och vi vill nu ta flera steg
framåt.
Däremot kan jag inte säga att jag är särskilt
imponerad av det sätt på vilket regeringen har tagit
in barnen i sin hittills förda politik. För det första
vill jag peka på denna proposition, som saknar
sådana väsentliga delar som kvalitet och rättvisa.
För det andra vill jag peka på den ekonomiska
politik som nu har lett till en alltmer ökad
arbetslöshet och allt vad det betyder för situationen
i väldigt många familjer i Sverige i dag. För det
tredje vill jag peka på förslaget att inte höja
barnbidraget. Jag anser att detta är tre goda
exempel på en regering som inte tar hänsyn till
barnen. Jag tycker att det ser ut som om kds har
hamnat i fel regering, eftersom ni i kds hittills ju
inte har fått något gehör för era krav på
vårdnadsbidrag.
Jag har i flera sammanhang hört Bengt Westerberg
uttala att det inte går att motivera en omfördelning
av de statsbidrag som i dag går till barnomsorgen till
vårdnadsbidrag, eftersom barnomsorgen är
självfinansierande. De skatter som
småbarnsmammorna betalar in när de arbetar
räcker till för att finansiera subventionerna till
dagis. Inga pengar kan därför, enligt Bengt
Westerberg, tas från barnomsorgen till
vårdsnadsbidrag.
Jag undrar om Chatrine Pålsson som en företrädare
för denna fyrpartiregerings politik instämmer i
Bengt Westerbergs uttalande.
Anf. 112 CHATRINE PÅLSSON (kds)
replik:
Herr talman! Den första fråga som Maj-Inger
Klingvall ställde till mig gällde att vi skall ha barnen
i centrum. Jag vill därför ställa följande fråga: Tror
Maj-Inger Klingvall att det är bara på kommunala
daghem som barnen sätts i centrum? Barn är olika,
och familjer är olika, och kan behöva olika
omsorgsformer.
När det gäller satsningar på bl.a. barnbidrag vill jag
säga att om den socialdemokratiska regeringen inte
hade lämnat ett sådant konkursbo efter sig kanske
man redan nu hade kunnat satsa mera på barnen
och familjen. Men det framgår ju klart och tydligt
av regeringsförklaringen att den nuvarande
regeringen prioriterar detta även om den inte kan
göra det exakt nu.
Anf. 113 MAJ-INGER KLINGVALL (s)
replik:
Herr talman! Engagemanget för barnen finns
naturligtvis inte bara på de kommunala
daghemmen utan även i familjerna och i alla andra
alternativa barnomsorgsformer. Men det är så
oerhört viktigt att poängtera att vi
socialdemokrater vill vara med och utveckla detta
engagemang vidare.
84 % av Sveriges föräldrar önskar i dag en
kommunal daghemsplats till sina barn. Det tycker
vi är en oerhört viktig utgångspunkt när vi planerar
en bra barnomsorg för barnen i vårt land.
Jag får beklaga att kds stolta familjepolitik med
vårdnadsbidrag som man gick till val på inte har
blivit ens en tumme. Nu är kds faktiskt med och
beslutar om mer statsbidrag till privata daghem.
Anf. 114 CHATRINE PÅLSSON (kds)
replik:
Herr talman! Maj-Inger Klingvall talade om andra
alternativa barnomsorgsformer. Jag vill då fråga
varför socialdemokraterna inte har gett lika mycket
subventioner till dessa som till de kommunala
daghemmen om de ändå accepterar sådana.
Maj-Inger Klingvall sade att 80 % av föräldrarna
vill ha plats för sina barn i kommunal barnomsorg.
Jag läste en artikel om att 75 % av
småbarnsföräldrarna skulle vilja vara hemma under
de första åren med sina barn om de hade
ekonomiska möjligheter.
När det gäller den långsiktiga familjepolitiken vill
jag säga att den nuvarande regeringen har suttit i
regeringsställning i bara två månader, och sådana
uttalanden kan väl vänta tills det har gått ett år eller
två. Socialdemokraterna har ju varit i
regeringsställning bra mycket längre.
Tredje vice talmannen anmälde att Maj-Inger
Klingvall anhållit att till protokollet få antecknat att
hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 115 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Detta var en väldig drapa, Chatrine
Pålsson. Den gick ut på att Sverige har socialiserat
familjepolitiken så till den milda grad att det har
resulterat i våld och kriminalitet. Det tror jag ändå
är att ta till överord i denna debatt. Och jag tycker
att ni i kds har en tendens att göra det.
Utbyggnaden av barnomsorgen har svarat mot
faktiska behov. Dels har kvinnor behövts som
arbetskraft, dels har kvinnor också velat och vill
förvärvsarbeta. Jämlika kvinnor i dag skaffar sig en
utbildning och ser fram emot ett yrkesliv i
kombination med ett föräldraskap. Detta vill de
kunna klara av så bra som möjligt utan att behöva
stressa ihjäl sig. Och för att kunna utöva
föräldraskapet på ett bra sätt, och helst dela det
med barnens fäder, behövs det en utbyggd
föräldraförsäkring och sex timmars arbetsdag med
bibehållen lön, så att de kan minska arbetstiden.
Det krävs också en garanterad rätt till bra
barnomsorg till alla barn. Det är alltså den politiken
som kds borde rikta in sig på om de vill ha barnen i
centrum och inte på de drapor som brukar vara
förbehållna Svenska Dagbladets ledarsida. Där
brukar Mats Svegfors tala om att kvinnan skall
återerövra makten i familjen, för att få det att
framstå som något mycket positivt -- nu skall det bli
en ny era, och nu skall kvinnorna tillbaka till spisen
och föda barn. Och eftersom de ändå är där och
föder sina barn, kan de också ta hand om de gamla.
Detta brukar saluföras under beteckningen att
kvinnorna skall återerövra makten i familjen. Jag
betackar mig.
Anf. 116 CHATRINE PÅLSSON (kds)
replik:
Herr talman! Jag vill säga till Gudrun Schyman att
när jag höll mitt anförande började jag med att tala
om att man hade socialiserat familjen, och det står
jag fortfarande fast vid. Men i detta sammanhang
talade jag inte om att det hade lett till kriminalitet.
Däremot har jag sagt att en fungerande familj kan
motverka olika former av kriminalitet, våld,
rotlöshet och drogbruk. Och jag hoppas att Gudrun
Schyman anser att familjen åtminstone innebär en
suverän möjlighet att minska sådana tendenser.
Jag vill avslutningsvis säga till Gudrun Schyman att
om hon inte har något bra att läsa i kväll, kan hon
ta fram regeringsförklaringen och läsa om
familjepolitiken. Det skall nog vara lugnande och
skönläsning för kvällen.
Anf. 117 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag har svårt att tänka mig något mer
hårresande att läsa och något som skulle förstöra
min nattsömn så mycket som att läsa den borgerliga
regeringens regeringsdeklaration, särskilt när det
gäller familjepolitiken. Det skulle i så fall inte bli
många timmars sömn. Jag skulle snarare bli så
upprörd att jag inte skulle kunna sova över huvud
taget.
Jag har aldrig diskvalificerat familjen. Det vore
fullständigt nonsens. Jag är själv mamma. Jag är
förälder till två barn. Jag har levt som
ensamstående kvinna under lång tid, arbetat och
varit delaktig i samhällslivet i form av att ägna mig
åt politik, gå ut och dansa, m.m. Jag vet mycket väl
vad det handlar om. Jag tänker inte diskvalificera
mig själv som förälder. Det är klart att jag står för
kärleken till mina barn, men jag vill väldigt gärna
ha ett samhälle som bryr sig om hur det går för dem
och för mig och som ser till att vi har det bra, även
om jag inte har varit högutbildad utan tvärtom
arbetat i just den offentliga sektor, som har hand
om vård och omsorg men som tyvärr betalar mycket
dålig lön.
Anf. 118 CHATRINE PÅLSSON (kds)
replik:
Herr talman! Vi tycks vara överens om att familjen
är värdefull. Men vi har inte samma ideologiska och
politiska ståndpunkter, och det får vi väl acceptera.
Vi får väl var och en fortsätta att arbeta utifrån våra
egna synvinklar, och det vore kanske bra om vi
ibland försökte förstå varandras synvinklar och
lade den politiska prestigen litet åt sidan.
Anf. 119 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att
detta sammanträde skall fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 120 JOHAN BROHULT (nyd):
Herr talman, herr statsminister, ärade
riksdagsledamöter! I denna långa debatt har de fyra
regeringspartierna klart visat att det nu är slut på
ofriheten och orättvisan inom barnomsorgen. Vi
hälsar med tillfredsställelse att det nu kommer att
bli fritt fram också för privata initiativ och att det
kommer att bli valfrihet.
Jag har dock en invändning mot vad som sägs i
propositionen om att statsbidrag inte skall utgå till
dagbarnvårdares vård av egna barn utan endast till
vård av andras barn. Man anser att det skulle kosta
455 miljoner att låta statsbidrag utgå också till vård
av egna barn. Denna stora summa har ifrågasatts av
både moderater och kds-are. Själv tycker jag att
summan verkar väldigt stor. Bortsett från detta
tycker jag att det väl är en liberal rättighet att de
egna barnen behandlas på samma sätt som andra
barn. Det skulle kunna sägas att det, om man byter
barn, inte skulle bli någon vinst -- då skulle mina
barn skötas av någon annan, och jag skulle sköta
någon annans barn.
Jag hoppas alltså att det så småningom blir möjligt
att statsbidrag utgår även till vård av egna barn.
Herr talman! Trots den invändning som jag här har
gjort yrkar jag bifall till hemställan i
socialutskottets betänkande och därmed avslag på
samtliga motioner.
Anf. 121 MAJ-INGER KLINGVALL (s)
replik:
Herr talman! Helt kort vill jag säga till Johan
Brohult att hans argument är så dammiga att jag
inte tänker bemöta dem.
Men det finns en fråga här som är av större intresse.
Det stämmer ganska väl att statsbidraget till
dagbarnvårdares vård av egna barn skulle uppgå till
nästan en halv miljard. Det intressanta här är att Ny
Demokrati har väckt en motion där det står att
detta skall genomföras på en gång -- i strid med vad
som sägs i propositionen om att man får vänta tills
ekonomin blir bättre -- och att man samtidigt har
väckt en motion om en höjning av statsbidraget.
Denna höjning skulle finansieras genom att två
miljarder tas från statsbidraget för att gå till
barnomsorgen.
Jag undrar därför, Johan Brohult, hur detta skall
tolkas. Jag förmodar att det aldrig var meningen att
Ny Demokrati skulle vara med på en
barnbidragshöjning. Räntechocken kom därför
som en välbehövlig hjälp när det gällde att komma
undan framlagda förslag i den aktuella motionen.
Anf. 122 JOHAN BROHULT (nyd) replik:
Herr talman! Jag trodde inte att vi skulle debattera
barnbidraget i dag, då så mycket annat skall
debatteras.
För att ge ett svar här måste jag ändå säga att man,
när verkligheten förändras, måste kunna ta hänsyn
till det faktiska läget. Det blev ju en höjning av
diskontot med 6 %. Därför tycker jag verkligen att
man måste ta sitt ansvar. Man måste inse att det
skulle vara mycket värre för barnfamiljerna att få
höjda räntor än att gå miste om en höjning av
barnbidraget.
Därför gjorde vi vårt ställningstagande. Mot
bakgrund av det statsfinansiella läget, som gjort att
det blev en räntehöjning, måste vi backa
beträffande barnbidraget.
Anf. 123 MAJ-INGER KLINGVALL (s)
replik:
Herr talman! Det var inte i det sammanhanget som
jag ville ha ett svar. Vad jag undrade var hur Ny
Demokrati tänkt sig att finansiera det här.
Det är väldigt svårt att förstå vad man menar. I en
motion finns det förslag om en höjning av utgifterna
med en halv miljard när det gäller statsbidraget till
omsorgen. I en annan motion finns det förslag om
att 2 miljarder skall tas från statsbidraget för att gå
till barnomsorgen. Det hela går inte ihop, Johan
Brohult!
Anf. 124 JOHAN BROHULT (nyd) replik:
Herr talman! Jag anser inte att kostnaden blir 2
miljarder. Vidare vill jag säga att vårt ekonomiska
program måste ses i ett sammanhang. Under den
allmänna motionstiden kommer det att både
motioneras och debatteras. Men jag upprepar att
det inte går att rycka ut en sak från sitt sammanhang
och att säga att det inte finns pengar. Vi i Ny
Demokrati håller helt och hållet med
regeringspartierna vad gäller propositionen.
Tredje vice talmannen anmälde att Maj-Inger
Klingvall anhållit att till protokollet få antecknat att
hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 125 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag tar till orda med risk för att det
blir vissa upprepningar av tidigare redovisade
argument. Men eftersom det handlade om min
första proposition till riksdagen tar jag mig den här
friheten.
Utbyggnaden av barnomsorgen i Sverige har haft
ett par olika syften.
Ett syfte har varit att göra det möjligt i första hand
för småbarnsmammor att förena föräldraskap med
förvärvsarbete. Man kan säga att det syftet i stor
utsträckning har uppnåtts. När det gäller det
relativa antalet förvärvsarbetande mammor med
förskolebarn har det skett en ökning med mer än
65 % sedan början av 60-talet. Jag hävdar att
ingenting har betytt så mycket för kvinnors frihet
och oberoende -- möjligen med undantag av
införandet av den individuella beskattningen i
början av 70-talet -- som just utbyggnaden av
barnomsorgen.
Det andra syftet har varit att genom pedagogisk
gruppverksamhet ge de mindre barnen stöd och
stimulans i deras emotionella, sociala och
intellektuella utveckling. Jag måste säga att även
detta syfte i allt väsentligt har uppnåtts. Svensk
barnomsorg är således av hög kvalitet.
Regeringen har en i grunden positiv inställning till
barnomsorgen. Samma positiva inställning har
dock inte alla. Det finns fortfarande en del som är
övertygade om att dagis är dåligt för barnen. Men
det är få som går så långt som Ian Wachtmeister gör
och talar om apartheid på svenska.
Numera finns det flera svenska studier av hur barns
utveckling påverkas av olika tillsynsformer.
Resultaten visar inte på någon större skillnad
mellan barn som har varit hemma hos sin mamma --
eller möjligen, i undantagsfall, hos sin pappa -- och
barn som har varit hos dagmamma eller på dagis. I
den mån man över huvud taget kan se några
skillnader mellan de här grupperna är det snarast
fråga om ett positivt utfall för dagisbarnen. Det
innebär att den positiva inställning som vi i dag har
vilar på god vetenskaplig grund.
Herr talman! Regeringens familjepolitik syftar till
att ge barnfamiljerna ökad valfrihet. Därför vill vi
förbättra de ekonomiska förutsättningarna för dem
som väljer att stanna hemma när barnen är små.
Det är naturligtvis allra mest angeläget för dem som
i dag på grund av föräldraförsäkringens
konstruktion -- denna bygger ju på
inkomstbortfallsprincipen -- får mycket litet i
ersättning. I det sammanhanget vill jag passa på att
hälsa Mona Sahlin välkommen i den konstruktiva
debatt som redan påbörjats och som förs mellan
regeringspartierna på den punkten.
Vidare har vi redan nu i höst lagt fram det förslag
till ökad valfrihet inom barnomsorgen som just nu
diskuteras. För att valfriheten skall bli reell krävs
det en mångfald i utbudet i barnomsorg. Det
handlar om att så långt det är möjligt erbjuda en
dagmamma i de fall där detta föredras och att se till
att det finns dagisplatser för dem som föredrar
sådana.
Men det handlar också om att tillhandahålla dagis
med olika typer av profil. Det kan gälla olika
pedagogisk inriktning. Det talas ju ofta om
Montessori och Waldorf. Men det finns numera
också dagis där man gör särskilda satsningar på
t.ex. kultur och miljö. Man kan även säga att
kristna dagis har en alldeles speciell pedagogisk
inriktning.
Det kan vidare handla om dagis med olika
personalsammansättning. Pysslingen Förskolor
AB, som under de senaste åren i hög grad har
initierat dagisdebatten, satsar på att ha en personal
som enbart består av förskollärare.
Det kan även handla om olika sammansättningar
när det gäller barngrupperna. På en del dagis
föredrar man syskongrupper, medan man på andra
dagis föredrar åldersdifferentierade grupper.
Det kan också vara fråga om öppethållandetiderna.
Kommunförbundet går för närvarande ut med en
kampanj för ett bättre resursutnyttjande i fråga om
daghemmen. Man framhåller daghemmet
Månskenet i Rimbo i Norrtälje kommun som ett
föredöme. Där har man -- om det ordet nu får
användas -- produktdifferentierat. Man har alltså
avdelningar med olika öppethållandetider, vilka är
anpassade till föräldrarnas efterfrågan. Genom
denna produktdifferentiering med olika
öppethållandetider på olika avdelningar har man
lyckats pressa ned kostnaderna utan att kvaliteten
på något sätt försämras.
Jag hörde Gudrun Schymans skräckskildring här
om mammor och pappor som jäktar till dagis och
om barn som slits från lekar osv. Men jag måste
säga att jag inte kände igen mig vare sig med tanke
på de många besök på olika dagis som jag har gjort
eller med tanke på mina egna erfarenheter. Det är
klart att man som förälder måste passa tiderna vad
det gäller dagis. Något annat är inte riktigt
tänkbart. Den oerhört stora hets som Gudryn
Schyman talade om kan naturligtvis förekomma.
Men jag ser inte detta som något typiskt. Dessutom
har det mycket litet att göra med om verksamheten
bedrivs i kommunal eller privat regi. Gudryn
Schyman vet säkert av egen erfarenhet att man
ibland tvingas jäkta, även när man skall hämta barn
på kommunala dagis.
Nämnda differentiering, profilering, kan handla
om olika grader av föräldramedverkan och om
väldigt många andra saker.
En hel del av det här kan naturligtvis erbjudas --
och erbjuds redan i dag -- inom ramen för den
kommunala barnomsorgen. Men vi är övertygade
om att mångfalden främjas om de som vill bedriva
verksamhet i enskild regi har denna möjlighet.
Det råder inget tvivel om att det finns många
förskollärare och andra som anser sig bättre få
utlopp för sin fantasi och sitt engagemang om de
har möjlighet att driva ett dagis i egen regi i stället
för att vara anställda hos kommunen.
Gudrun Schyman talade också om detta med att
utnyttja kvinnokraften och kvinnomakten. Jag har
svårt att förstå varför vi inte skulle utnyttja också
kraften hos de kvinnor som har nämnda
värderingar och varför vi inte skulle ge dem den
makt som de själva ber om. Det handlar då om
kraven på att få styra dagis helt på egen hand.
Herr talman! Socialdemokraterna har sedan mitten
av 1980-talet, då den här debatten på allvar
blommade upp, motarbetat tanken på enskilda
alternativ. Bo Toresson har i tidigare citerade
intervju i Svenska Dagbladet sagt: Vi har hela tiden
varit systemförsvarare och glömt bort barnen i
sammanhanget.
Precis så har det varit. Det här systemförsvaret från
socialdemokraternas sida har kodifierats i kravet på
att barnomsorg inte får drivas i vinstsyfte. Med
utgångspunkt i denna formulering i
statsbidragsförordningar och i andra sammanhang
har man uteslutet ett antal driftformer. Trots det
ideologiska motståndet mot alla enskilda alternativ
har socialdemokraterna steg för steg och ytterst
motvilligt varje gång tvingats backa från sin
ursprungliga position. I det längsta har man motsatt
sig att exempelvis enskilda förskollärare får starta
eget och anställa personal. Det här
socialdemokratiska motståndet har kommit att
framstå som alltmer orimligt.
Dels har olika vinstmått mer eller mindre börjat
användas också inom offentlig verksamhet -- man
har sett det som ett bra sätt att främja en effektiv
användning av resurserna, något som ju också
socialdemokraterna inser är nödvändigt --, dels har
socialdemokraterna på andra sociala områden
accepterat enskilda alternativ, t.ex. inom
missbrukarvården.
Som jag framhåller i propositionen är vinster i
verksamheter som är utsatta för konkurrens och
där intäkterna är mer eller mindre givna -- vilket ju
är fallet när det gäller dagisverksamheten -- ett
uttryck för en kostnadseffektivitet. Detta måste
vara önskvärt, därför att alternativet till en effektiv
användning av resurserna är slöseri med
skattepengar.
Socialdemokraterna är nu uppenbarligen beredda
att överge denna sista bastion. Men då hänger de
upp sitt motstånd på att de inte anser sig ha fått
tillräckliga garantier för att enskilda alternativ
kommer att erbjuda barnomsorg av god kvalitet.
Det är svårt, tycker jag, att förstå hur
socialdemokraterna tänker. De som vill driva dagis
i egen regi har i regel starkt uttalade mål just när
det gäller kvaliteten.
Pysslingen Förskolor AB, som i mitten av 80-talet
provocerade fram den lagstiftning som vi nu vill
undanröja, är ett belysande exempel i detta
sammanhang. Det är just utifrån kvalitetsmålen
som man har velat sälja sina tjänster till
kommunerna.
Skälet till att de enskilda förskollärarna driver detta
med kvalitetsmålen så hårt är naturligtvis att de är
medvetna om att de bara är på det sättet som de kan
få några att bli intresserade av de tjänster som de
bjuder ut.
Till detta kommer den verksamhetskontroll som
såväl bidragsutbetalare, dvs. stat och kommun,
som föräldrar kan och kommer att utöva. När
socialdemokraterna -- jag läser deras reservationer
och motioner på det sättet -- vill gå längre och
formulera mycket strikta och detaljerade
bestämmelser, då riskerar de i stället att hämma
den utveckling av mångfald som vi i själva verket
eftersträvar. Vi vill just komma bort från den gamla
socialdemokratiska strävan att stöpa allt i samma
form.
När jag som social -- låt mig i detta sammanhang
gärna säga det -- barnminister har lagt fram det här
förslaget är det i förvissningen om att det är bra för
barnen. Det är barnen och inte systemet som är vår
utgångspunkt. För att det skall vara bra för barnen
och barnens föräldrar är det naturligtvis viktigt att
det också har ett stort inslag av gemensam
finansiering, vilket vi har understrukit i en rad olika
sammanhang, bl.a. i den regeringsförklaring som
avgavs den 4 oktober.
Socialdemokraterna anser att det är otillräckligt att
daghemmen har personal som har utbildning eller
erfarenhet som garanterar att barnen får den
nödvändiga pedagogiska stimulansen. De säger att
det behövs både utbildning och erfarenhet. Det är
faktiskt att gå längre än vad socialdemokraterna
hittills har gjort. Man har aldrig ställt några
formella utbildningskrav på den personal som
kommunerna har anställt. Fram tills nu har man
levt med det risktagande som man anser att det
innebär att ställa samma krav på enskilda alternativ
som man alltid har ställt på de offentliga
alternativen. Vi har menat att det vore dumt att
utesluta möjligheterna att det kan finnas personer
som har förvärvat erfarenheter på annat sätt än
genom formell utbildning på det här området och
skulle kunna komma med goda idéer som faktiskt
kan vara värda att pröva. Jag vill upprepa: Vi ställer
precis samma krav på personalen i de enskilda
alternativen som i den kommunala barnomsorgen.
Jag tror inte att socialdemokraterna anser att den
kommunala barnomsorgen har varit av så låg
kvalitet, även om man ofta har utnyttjat icke
utbildad personal, att det skulle vara ett skäl att
klassa den barnomsorgen ner på något sätt.
En annan invändning från socialdemokraternas håll
är att de inte säger sig kunna godta den risk för
segregering som det skulle innebära med att införa
ett system med fri avgiftssättning och fri intagning
av barn utan beaktande av den kommunala
barnomsorgskön. Det är, som framgår av
betänkandet, en felaktig beskrivning av vad som
står i propositionen. Ett av de villkor som vi ställer
upp för statsbidrag är i själva verket att utgifterna
inte avviker oskäligt från de kommunala. Sedan är
det en annan sak att de kommunala avgifterna på
olika håll i Sverige skiljer sig mycket kraftigt. Om
man jämför de kommuner som ligger lägst med
dem som ligger högst, finner man att de som ligger
högst ligger 400--500 % över de lägsta.
Socialdemokraterna har under alla år accepterat
mycket stora skillnader i avgiftsuttaget från
kommun till kommun. Då har vi tyckt att det är
rimligt att också kunna acceptera vissa skillnader i
avgiftsuttaget, men de får alltså inte vara oskäliga
avvikelser. Huruvida barnen skall tas ur kön eller
inte tycker vi är en sak som kommunerna får avgöra
när de skriver kontrakt och betalar ut bidrag till de
enskilda alternativen. Där det finns långa köer är
det naturligt att man säger till dem som skall
bedriva barnomsorg att de får ta barnen ur kön.
Men vårt mål är -- jag skall strax återkomma till
det -- att köerna skall försvinna. Då är detta
argument helt irrelevant. Det skulle ha varit det
redan nu om socialdemokraterna hade hållit sitt
gamla löfte att barnomsorgsköerna nu skulle vara
avskaffade.
Den risk till segregering som socialdemokraterna
har varnat för ligger framför allt i boendet. Man
kunde mot den bakgrunden fråga
socialdemokraterna om de verkligen accepterar att
människor bosätter sig hur som helst, eller om de
tycker att segregeringsrisken talar för en ökad
styrning på det området.
Herr talman! 1985 beslutade riksdagen att
barnomsorgen skulle byggas ut till
fullbehovstäckning. Från början skulle det ha skett
till ingången av innevarande år. Sedan sköt man
målet successivt framåt. När socialdemokraterna
lämnade regeringsmakten i höst hade man ännu
inte nått det mål som man hade sagt att man skulle
klara till 1991. Enligt den senaste
barnomsorgsundersökningen från SCB har vi
fortfarande köer på ungefär 60 000 barn. Det är
regeringens mycket bestämda uppfattning att
barnomsorgsköerna måste försvinna och att vi skall
få fullbehovstäckning. Det finns också inskrivet i
regeringsförklaringen. Det står dessutom där att
det skall vara barnomsorg av god kvalitet.
I sammanhanget vill jag nämna att det enligt vår
mening inte är acceptabelt att kapa köerna på det
sätt som många kommuner gör i dag, uppmuntrade
av den gamla socialdemokratiska regeringen,
genom att bara ge barnomsorg till barn som är över
18 månader. Det strider mot intentionerna i det
beslut som riksdagen fattade 1985.
Utbyggnaden och utvecklingen av barnomsorgen
har hämmats av de begränsningar för enskilda
alternativ som funnits i statsbidragsreglerna.
Genom att ändra på dessa stimulerar vi inte bara till
ökad mångfald utan också till en ökad utbyggnad
så att dagisköerna snabbare kan elimineras. Vi tror
också att en ökad konkurrens -- Roland Larsson var
inne på detta -- på det här området som på andra
kommer att medverka till att pressa kostnaderna.
Man levde länge i föreställningen att om man bara
hade ett visst antal barn i barnomsorgen föll
kostnaderna mer eller mindre automatiskt ut.
Gudrun Schyman förefaller fortfarande vara kvar i
denna föreställning. Hon sade att om man inte
tillskjuter mer pengar utan tar ut högre avgifter, blir
det inga fler platser. Det är självklart att resurserna
kan användas effektivare. Detta måste vara en
strävan också inom barnomsorgen.
Jag såg en färsk rapport från Kommunförbundet för
ett par veckor sedan där man redovisade bl.a.
bruttokostnaderna för barnomsorgen i alla Sveriges
kommuner. Det visade sig att variationerna år 1990
när det gäller dagisplatserna var mellan 47 000 kr.
och 90 000 kr. Men på den kommunala nivån, i den
enskilda barnstugan, var variationerna ännu större.
När det gällde dagbarnvårdare var variationen
mellan 38 000 och 82 000 kr. Detta visar med all
önskvärd tydlighet att det är stora variationer och
att det finns mycket att göra men att väldigt litet har
hänt på det här området. Jag är övertygad om att
ökad konkurrens mellan olika driftformer kan vara
ett sätt att få mer att hända.
Riksdagen kommer genom dagens beslut att öppna
nya möjligheter för alternativ inom barnomsorgen.
Det är ett mycket viktigt och mycket glädjande
steg. Men nu hänger det på kommunerna. De skall
vara djärva och släppa fram alternativen. Vi vet av
de oräkneliga telefonsamtalen under de senaste
veckorna att många redan ligger i startgroparna,
både kommuner och enskilda. Jag är övertygad om
att de som nu kör i gång kommer att bli rikligt
belönade när väljarna upptäcker att de på det sättet
får mer valuta för skattepengarna.
Anf. 126 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det är riktigt att mycket redan har
sagts i denna debatt, men det har väl ändå varit
intressant för socialministern att lyssna. Så tiden
skall väl inte anses förbrukad. Det är bra att höra
vad oppositionen har att säga. Själv har
regeringspartierna varit väl förberedda med talare.
Den reella valfrihet som Bengt Westerberg talar om
menar jag är en chimär. Det handlar inte om någon
reell valfrihet så länge behoven inte är upptäckta.
Först när det finns en plats för alla kan man i så fall
börja välja mellan olika typer av barnomsorg. Det
måste vara en överproduktion, om man nu skall
uttrycka sig i sådana termer, för att det skall finnas
den typen av reell valfrihet som Bengt Westerberg
talar om. Då skall det finnas ett utbud så att jag kan
gå runt och titta med mitt barn, öppna på dörrarna
och fråga hur det är och hur man arbetar inom de
olika barnomsorgsformerna. Men i vilka
kommuner ser det ut på det viset? Dessutom kan
man fråga sig om det över huvud taget är önskvärt.
Det är möjligt att någon form av valfrihet fungerar
i storstäder, men ute i glesbygden gör det definitivt
inte det. Den typen av köp- och säljfilosofi fungerar
inte överallt. Även om man, som Bengt
Westerberg, tycker om den kan den inte fungera i
praktiken.
Anf. 126 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det är riktigt att mycket redan har
sagts i denna debatt, men det har väl ändå varit
intressant för socialministern att lyssna. Så tiden
skall väl inte anses som förbrukad. Det är bra att
höra vad oppositionen har att säga. Själva har
regeringspartierna varit väl företrädda med talare.
Den reella valfrihet som Bengt Westerberg talar om
menar jag är en chimär. Det handlar inte om någon
reell valfrihet så länge behoven inte är upptäckta.
Först när det finns en plats för alla kan man börja
välja mellan olika typer av barnomsorg. Det måste
vara en överproduktion, om man nu skall uttrycka
sig i sådana termer, för att det skall finnas den typ
av reell valfrihet som Bengt Westerberg talar om.
Då skall det finnas ett utbud så att jag kan gå runt
och titta med mitt barn, öppna på dörrarna och
fråga hur det är och hur man arbetar inom de olika
barnomsorgsformerna. Men i vilka kommuner ser
det ut på det viset? Dessutom kan man fråga sig om
det över huvud taget är önskvärt. Det är möjligt att
någon form av valfrihet fungerar i storstäder, men
ute i glesbygden gör den definitivt inte det. Den
typen av köp- och säljfilosofi fungerar inte överallt.
Även om man, som Bengt Westerberg, tycker om
den kan den inte fungera i praktiken.
De ekonomiska diskussionerna begriper jag
faktiskt inte heller. Visst är det bra att man kan
spara pengar i den mån pengarna används på ett
felaktigt sätt. Då kan man naturligtvis få pengar
över till flera platser. Att den här propositionen
skulle innebära detta kan jag faktiskt inte se. Det
måste vara eftersträvansvärt att det inte är
plånboken som skall avgöra vilken typ av
barnomsorg som barnen skall få. Jag skulle väldigt
gärna vilja veta om Bengt Westerg delar denna
uppfattning och om han delar uppfattningen att det
inte är bra som det ser ut i dag med stora skillnader
mellan olika kommuner. Det beklagar jag. Jag
tycker att det skall vara enhetligt. Men den saken
blir inte bättre av att man spär på genom att säga
att de avgifter som de s.k. privata bolagen skall få
ta upp kan få vara litet högre. De skall bara inte få
vara oskäliga, vad det nu innebär. Vi skulle gärna
vilja veta det. Var går skälighetsgränsen? Vem är
den som bestämmer? Om man talar om tillgång och
efterfrågan är det ju så att så länge folk betalar är
det skäligt. Det innebär att de som har mycket
pengar kan betala mycket medan de som inte har
några pengar inte kan betala alls. Jag kan inte se
annat än att det ger segregation. Det är beklagligt.
Bengt Westerberg säger att det här är den första
propositionen till riksdagen. Om de kommer att se
ut så här i fortsättningen, skulle jag önska att den
också var den sista.
Anf. 127 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Vi får väl se om det blir den sista
propositionen, men det skulle jag inte tro. Jag har
ytterligare planer som jag hoppas kunna
återkomma till riksdagen med så småningom.
Jag vill svara direkt på Gudrun Schymans fråga att
inte heller jag tycker att plånboken skall få styra.
Huvuddelen av kostnaderna för barnomsorgen
liksom för flera andra sociala tjänster skall betalas
solidariskt skattevägen. Det är också regeringens
uppfattning och finns inskrivet i den
regeringsförklaring som Carl Bildt läste upp för
kammaren den 4 oktober. Där står också mycket
tydligt, vilket jag framhöll i mitt anförande, att ett
mål är att vi så snart som möjligt skall uppnå full
behovstäckning. Jag håller med Gudrun Schyman
om att vi innan vi har full behovstäckning inte kan
tala om valfrihet i egentlig mening. Den åtgärd som
vi nu vidtar skall dels bidra till att vi snabbare kan
nå full behovstäckning, därför att vi utnyttjar det
engagemang och den initiativkraft som finns bl.a.
hos många förskollärare, dels bidra till att vi kan få
större mångfald.
Sedan frågar Gudrun Schyman var i Sverige man
kan som mamma, pappa eller småbarnsförälder gå
omkring och titta på olika dagis och välja. Flera
kommuner har faktiskt nått så långt att de har full
behovstäckning och kan erbjuda denna möjlighet.
Jag besökte nyligen Staffanstorp, en sedan länge
borgerligt styrd kommun. Där har man full
behovstäckning och har satsat på profilerade dagis.
Där har man en sådan situation som Gudrun
Schyman beskriver. Föräldrarna kan gå runt och
titta på vad de olika dagisen har att erbjuda och vad
de har för profilering och kan välja det som passar
den egna familjen, det egna barnet bäst. Det tycker
jag är ett gott föredöme för andra kommuner i
Sverige.
Anf. 128 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det skulle vara en bra situation,
förutsatt att det är ungefär samma kostnader, att
jag får en garanterat bra barnomsorg, att det är
samma goda kvalitet överallt och att det inte är
plånboken som avgör vad jag väljer utan bara mitt
intresse för en särskild profilerad pedagogik. Jag
blev förvånad när Bengt Westerberg talade om att
vi nu skulle få flera olika pedagogiska inriktningar
och nämnde kristna daghem som om de skulle
innebära en särskild pedagogisk inriktning. Jag
trodde faktiskt att kristendomen var en religion och
inte en pedagogik.
Att huvuddelen av kostnaderna skall betalas
skattevägen solidariskt är vi överens om. Vad vi
inte är överens om är att den solidariska
skattefinansieringen skall undandras från offentlig
insyn och demokratisk kontroll, vilket jag tycker är
en huvudfråga när det gäller skattefinansierade
verksamheter.
Jag skulle vilja fråga Bengt Westerberg: Vad
händer om ett sådant solidariskt skattefinansierat
privatiserat bolag går i konkurs? Vem tar över och
vad händer då?
Anf. 129 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Påståendet att man skulle undandra
enskilda dagis från demokratisk kontroll är inte
korrekt. Det finns en rad verksamheter som drivs i
enskild regi, t.ex. enskilda vårdhem och
behandlingshem och som alla står under
demokratisk kontroll i den meningen att de som
betalar och de som ger tillstånd att driva
verksamheten också har ansvar för tillsynen av
verksamheten. Det är inte så att t.ex. enskilda
vårdhem eller föräldrakooperativa dagis eller andra
verksamheter är utan demokratisk kontroll, utan
det finns stora möjligheter att gå in och se vad de
sysslar med. Om man däremot med demokratisk
kontroll menar att politiska församlingar skall
besluta om detaljer i verksamheten, är inte det
syftet.
Även i fråga om de verksamheter som formellt står
under politiska nämnder, t.ex. kommunala
verksamheter, strävar vi efter att decentralisera
ansvar, budgetansvar och verksamhetsansvar, till
dem som är verksamma vid den enskilda
barnstugan och att ge dem betydligt större frihet. I
den meningen fjärmar vi oss från demokratisk
kontroll när det gäller detaljstyrning. Däremot har
vi självfallet alla möjligheter att gå in i offentliga
verksamheter, men också i enskilda verksamheter,
och se hur det går till och avgöra om verksamheten
drivs inom de uppställda ramarna. Jag tycker att
Gudrun Schyman har en felaktig föreställning om
hur det faktiskt fungerar.
Tredje vice talmannen anmälde att Gudrun
Schyman anhållit att till protokollet få antecknat att
hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 130 MAJ-INGER KLINGVALL (s)
replik:
Herr talman! Jag vill först göra några kommentarer
till det som Bengt Westerberg har sagt.
Bengt Westerberg sade att vi socialdemokrater
skulle ha glömt bort barnen. Det är precis det som
vi inte har gjort, och det vet Bengt Westerberg, som
också har varit med och fattat beslut här i riksdagen
om en förskola för alla barn. Det är för att vi har
varit så rädda om kvaliteten i barnomsorgen som vi
har sagt nej till statsbidrag för aktiebolag. Det är
bakgrunden.
Bengt Westerberg anförde några siffror. Han sade
att det finns 60 000 barn i kö. Jag vet inte var Bengt
Westerberg har hämtat sina siffror ifrån. Mina
siffror har jag hämtat från
barnomsorgsundersökningen, och de visar att den
totala efterfrågan på barnomsorg i oktober 1991 var
411 800 barn i kö, om man räknar bort barn som är
under ett år. Till dessa 411 800 barn finns det
410 000 platser, enligt de preliminära
statsbidragsansökningar som socialstyrelsen har
fått in. Närmare full behovstäckning än vad vi är i
dag har vi inte varit någon gång tidigare. Jag vill
däremot göra en reservation för det mycket
besvärliga arbetsmarknadsläge som vi just nu har
och som gör att vi inte kan stanna upp, utan det
kommer att behöva byggas fler
barnomsorgsplatser.
Bengt Westerberg sade vidare att vi
socialdemokrater inte anser att det finns tillräckliga
kvalitetsgarantier i den här propositionen. Det kan
ju faktiskt inte heller Bengt Westerberg egentligen
tycka.
Jag har under hösten samlat på mig en hel del
tidningsurklipp. Bengt Westerberg har talat bl.a. på
barnomsorgsmässan i Sollentuna. Han sade då att
''kvalitetskravet skall upprätthållas genom kravet
på att förskollärare måste leda verksamheten''.
Bengt Westerberg är också motståndare till fri
sättning av taxor: ''Enhetliga avgifter är i grunden
bäst, och de bör ligga på ungefär samma nivå som
taxan för de kommunala dagisen''. Däremot vill
Bengt Westerberg fundera vidare på om barn till
privata daghem skall tas från kommunens kö.
Bengt Westerbergs partivän som tidigare var
ordförande i socialutskottet, Daniel Tarschys, har i
en kommittémotion under den allmänna
motionstiden -- jag har åberopat den tidigare i
debatten -- pläderat för en lagstadgad rätt till plats
inom barnomsorgen.
I motionen står bl.a. att en lagstadgad rätt till
barnomsorg är en förutsättning för ett mindre
styrande statsbidragssystem eller ett system med
barnomsorgspeng till de föräldrar som
förvärvsarbetar eller studerar. På samtliga dessa
punkter, när det gäller utbildningskrav, avgifter,
köer och den lagstadgade rätten till plats, har
folkpartiet gjort en helomvändning. Det känns i
dag nästan litet som att vi lyssnar till sagan om
kejsarens nya kläder.
Bengt Westerberg talar på ett bra sätt väldigt
vackert om barnomsorg, men han har avgett en helt
avklädd proposition till riksdagen. Varför har
Bengt Westerberg gett upp de grundläggande
kraven på god kvalitet och rättvisa? Är detta Bengt
Westerbergs rätta ansikte? Jag vill inte tro det, och
jag undrar om han har tvingats till detta. Jag vill ha
ett svar.
Anf. 131 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag kan försäkra Maj-Inger Klingvall
att jag inte har tvingats till detta, utan jag har i
högsta grad gjort det frivilligt. Den demon som
Maj-Inger Klingvall målar upp är ju inte jag.
När jag lade fram mitt alternativ, hade jag som
utgångspunkt att det skall skapas fler alternativ för
barnfamiljerna och bättre kvaltiet för barnen.
Avsikten har självfallet inte varit att försämra
kvaliteten.
Det kommer att finnas ett antal enskilda dagis i
verksamhet redan om ett år. Det skulle vara ett
nöje för mig att ta med Maj-Inger Klingvall för att
titta på några av daghemmen. Då kan vi se om
kvaliteten är dålig. Jag har tidigare kommit med ett
liknande erbjudande till Maj-Inger Klingvalls
partivän Ines Uusmann, så vi kan kanske få ihop till
en liten gruppresa och åka runt och titta på enskilda
daghem för att se efter om kvaliteten på dessa
daghem är undermålig eller inte. Vi kan börja med
Smörblomman ute i Nacka, som det talades om
tidigare. Jag är helt övertygad om att
Smörblomman kommer att bli ett föredöme, inte
bara för enskilda alternativ utan också för många
kommunala daghem.
Maj-Inger Klingvall sade att jag hävdade att
socialdemokraterna hade glömt barnen. Jag tillät
mig att citera socialdemokraternas
partisekreterare, inte för att han är en auktoritet för
mig -- det är han verkligen inte -- utan för att han
möjligen är en auktoritet för Maj-Inger Klingvall. I
en intervju i Svenska Dagbladet för några veckor
sedan sade Bo Toresson: ''Vi har hela tiden varit
systemförsvarare och glömt bort barnen i
sammanhanget.'' Vidare: ''Vi hamnade på det här
sättet i en återvändsgränd, därför att vi blivit
systemförsvarare i stället för i det här fallet barnens
företrädare.'' Det är Bo Toressons omdöme om det
som Maj-Inger Klingvall och han har ägnat sig åt
under de senaste åren. Jag kan inte låta bli att säga
att jag tycker att det ligger någonting i detta, men
själva omdömet var Bo Toressons.
När det gäller barnomsorgskön visar den senaste
barnomsorgsundersökningen att det finns en kö på
ungefär 60 000 barn. På sina ställen är balansen
god -- ibland kan det t.o.m. finnas ett överskott av
platser, vilket gör att om man ser till riket som
helhet kan situationen i vissa fall se litet bättre ut.
Men det hjälper inte, för föräldrar kan inte flytta
hur som helst. De behöver dagis där de bor. När
undersökningen gjordes fanns det ett behov för
60 000 barn, som inte är tillgodosett. De siffror som
socialdemokraterna presenterade i valrörelsen
handlade bara om i vilken utsträckning man
tillgodosåg efterfrågan för barn över 18 månader.
Det räcker inte som ambition, utan vi måste kunna
erbjuda platser också för dem som är under 18
månader.
Anf. 132 MAJ-INGER KLINGVALL (s)
replik:
Herr talman! Det antal som jag redovisade
handlade inte om någon 18-månadersgräns, utan
gällde barn över ett år. Alla barn har självfallet rätt
till en bra barnomsorg, även barn under 18
månader. Det har jag sagt här i kammaren i tidigare
debatter.
Talet om att vi socialdemokrater har glömt bort
barnen instämde Bengt Westerberg i. Precis så har
det varit, sade han. Det var Bengt Westerbergs
uttalande som jag kommenterade genom att säga
att det inte har varit så.
Jag är ledsen, Bengt Westerberg, när det gäller
frågorna om kvalitet och rättvisa. Jag undrar varför
folkpartiet inte har -- åtminstone under
utskottsbehandlingen eller kanske när vi går till
omröstning -- kunnat ansluta sig till vår motion i det
avsnitt som handlar om att säkra kvaliteten i
barnomsorgen. Folkpartiet hade då blivit betydligt
mer trovärdigt i den här frågan.
Jag kan inte tolka detta annat än som att det är
moderaterna i den borgerliga regeringen som
bestämmer. Hur kan det annars komma sig att
folkpartiet yrkar avslag på sin egen motion om
lagstadgad rätt till barnomsorgsplats? Hur kan det
annars komma sig att Bengt Westerberg lägger
fram ett förslag som riskerar att slå sönder den
unika, sammanhållna barnomsorg som vi har byggt
upp här i Sverige? Hur kan det annars komma sig
att det inte står en rad i propositionen om hur
intagningen till de privata daghemmen skall ske?
Det betyder i praktiken att barn som har behov av
särskilt stöd kan förvägras plats. Hur blir det då
med de handikappade barnen, som Bengt
Westerberg i andra sammanhang vill slå vakt om?
I sin iver att privatisera har regeringen haft litet väl
bråttom när man har utarbetat den här
propositionen. Man har glömt bort att se efter hur
en god kvalitet skall kunna säkras och också att
undersöka hur barnens och föräldrarnas
rättssäkerhet skall kunna garanteras. Med andra
ord: propositionen är tyvärr ett dåligt hastverk. Det
vore klädsamt om regeringen kunde tillstå detta
och lova att återkomma med ett förslag som visar
hur de uppenbara bristerna kan rättas till.
Anf. 133 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Om Maj-Inger Klingvall, efter ett år
framåt i tiden då vi kan se ett antal exempel på
enskilda daghem, kan påvisa för mig att kvaliteten
i dessa daghem är sämre än kvaliteten i den
kommunala barnomsorgen, lovar jag att jag skall
ingripa. Jag hoppas att vi får tillfälle att diskutera
denna fråga någon gång nästa höst.
Maj-Inger Klingvall tog upp frågan om lagstadgad
rätt till barnomsorg. Jag vill inte alls avfärda denna
möjlighet, även om Maj-Inger Klingvalls argument
är något haltande, eftersom hon samtidigt säger att
det i stort sett inte längre finns någon kö. Då
behöver man ju inte ha någon lagstadgad rätt. Man
behöver inte införa sådan, om kön redan är
avskaffad. Som sagt, jag utesluter inte att vi kan
återkomma med ett förslag.
Nu öppnar vi för enskilda alternativ och därmed för
en både kvantitativ och kvalitativ utbyggnad av
barnomsorgen. Låt oss då vänta ett tag och se i fall
det finns behov av en lagstiftning. Jag bestrider inte
att behovet fanns så länge vi hade en
socialdemokratisk regering, men på den punkten
har det ju skett en förändring.
Jag vet inte om det gör någon skillnad om jag
instämmer med Bo Toresson eller om Bo Toresson
säger en sak. Maj-Inger Klingvall kan ju inte
polemisera med mig och säga att det är fel på
åsikten bara för att jag instämmer i den. Det måste
ha varit något fel på åsikten redan när Bo Toresson
uttalade den. Jag konstaterar att hans bedömning
på denna punkt är att socialdemokraterna inte
tillräckligt har tänkt på barnen utan varit
systemförsvarare. Den bild jag har av svensk
socialdemokrati i just denna debatt stämmer väl
med det som Bo Toresson säger.
Maj-Inger Klingvall har en mycket märklig syn på
detta med enskild verksamhet. Det är möjligt att vi
har vuxit upp under olika förhållanden. Jag är själv
uppvuxen med ett litet företag. Jag vet att hela
bilden av att det är kallt, hårt och obehagligt i ett
litet företag är helt felaktigt. Det finns mycket av
värme och positiv inställning.
Jag är helt övertygad om att alla de som kommer att
driva barnomsorg i enskild regi liksom de som
driver läkarmottagningar eller annan
vårdverksamhet i enskild regi kommer att se till att
det blir god kvalitet. De vet, i motsats till vad som
är fallet i mycket av den kommunala verksamheten,
att det är bara om de erbjuder god kvalitet som
människor köper deras tjänster. Redan i detta
ligger en kvalitetsgaranti som socialdemokraterna
aldrig har velat skapa. Till det kommer den
möjlighet som bidragsgivarna, dvs. stat och
kommun, har att övervaka verksamheten, precis
som man övervakar annan enskild vårdverksamhet.
På den punkten tror jag att Maj-Inger Klingvall kan
känna sig helt lugn. Jag är övertygad om att den
resa som jag hoppas vi får chans att göra nästa höst
kommer att ge mig goda möjligheter att visa Maj-
Inger Klingvall vad gott man kan åstadkomma med
enskild verksamhet.
Tredje vice talmannen anmälde att Maj-Inger
Klingvall anhållit att till protokollet få antecknat att
hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 134 BO HOLMBERG (s):
Herr talman! Jag vill som ordförande i
socialutskottet hälsa Bengt Westerberg välkommen
till riksdagen med sin första proposition. Jag har i
snart tio år kunnat följa hur folkpartiet har förhållit
sig till offentlig sektor och välfärd. Då har
folkpartiet varit i opposition och framlagt ett antal
ståndpunkter i riksdagsmotioner och debatt. Nu är
folkpartiet i regeringsställning, och då måste man
gå från att markera ståndpunkter till att presentera
en egentlig politik. Däremellan är det ett steg att ta
i precisering av avsikter.
En hel del av folkpartiets riksdagsmotioner har haft
karaktären av markeringspolitik i fråga om
ståndpunkter. Jag har mycket noga följt
folkpartiets program om förnyelse av offentlig
sektor. Ett av de mest svårfångade förslagen var ett
motionskrav att folkpartiet skulle sprida en ny form
av anda i offentlig verksamhet om man fick
chansen. Bengt Westerberg förstår säkert att det
inte är så lätt att formulera en egentlig politik
utifrån någon form av andlig materia.
Jag har också haft förståelse för att folkpartiet har
behövt kritisera socialdemokraterna för deras
välfärdspolitik. Sådana är politikens villkor. Men
jag har också konstaterat, vilket har glatt mig, att
Bengt Westerberg har gjort tydliga markeringar för
generell välfärdspolitik, mot nyliberala tendenser
som icke bygger på en strikt hållning för det lika
människovärdet. Här har folkpartiet å ena sidan,
som jag uppfattar det, stått för de grundvärderingar
som socialdemokratin har när det gäller generell
välfärd, offentlig finansiering och demokratisk
styrning. Å andra sidan har man starkt kritiserat de
nyliberala tendenserna.
Jag läste i Aftonbladet på Luciadagen, den 13
december, att Bengt Westerberg åter står upp för
solidaritet och jämlikhet. Det är viktigt, säger han.
Samtidigt kan man konstatera att Ulf Laurin och
andra inom SAF-högern vill kasta de
värderingarna, solidaritet och jämlikhet, på
sophögen. Socialministern får ursäkta att det
sprider sig en misstänksamhet inom våra
väljargrupper när folkpartiet säger sig stå för en
generell välfärd och samtidigt sätter sig i en mycket
SAF- och moderatstyrd regering. Vilket kommer
resultatet att bli?
Vi kommer från socialdemokratins sida i
socialutskottet att hålla fast vid den generella
välfärdspolitiken. Men vi kommer också att
försöka förnya oss i den meningen att vi lägger fram
en strategi som innebär att vi vill driva opposition
och granska regeringens propositioner i ett
perspektiv från yta till djup. Alltför mycket av
social- och sjukvårdsdebatten förs på ett plan av yta
och retorik. Eftersom välfärden är så viktig menar
vi att riksdagen måste få ett seriöst sakunderlag
innan man gör viktiga förändringar i social- och
sjukvårdspolitiken. Mot denna bakgrund skall jag
något förklara för Bengt Westerberg de
resonemang som ligger till grund för vår motion,
eftersom Bengt Westerberg hade svårt att förstå
vad vi menade.
Vi vill alltså ha, i ett djupperspektiv, sociala och
pedagogiska mål. Vi vill ha kvalitetssäkring och
avgifter som inte leder till att någon stängs ute.
Varför har vi då varit onödigt tjatiga på denna
punkt? Jo, därför att om man godtar ett system med
avgifter som är så pass höga att alla inte kan
efterfråga tjänsterna, åker vi in i en situation där
plånboken styr möjligheten att komma in.
Anledningen till att vi vill vara bestämda är att
motsvarande diskussion förs på skolans område.
Jag tror inte att socialdemokraterna kommer att ha
något emot en skolpeng. Däremot kommer vi att
vara motståndare till att man utöver skolpengen
skall öppna för så höga avgifter att det blir en
gräddfil för dem med pengar. Det är denna gräddfil
vi inte vill ha. Därför är vi en aning misstänksamma
när man är otydlig i fråga om avgifterna.
Vi har sett vad som nu händer i USA, där man har
avgiftsfinansiering av sjukvården. Tidigare slog
detta bara mot de s.k. utsatta grupperna. Nu
drabbas medelklassen. Nu blir det reaktioner i hela
USA. Därför är denna fråga om avgifter viktig för
vår del.
Vi vill också ha ett system för kvalitetssäkring,
eftersom vi har den uppfattningen att formen inte
är avgörande om man uppfyller kvalitetskraven.
Riksdagen står här inför en situation där vi måste
ge indikationer på vad vi menar med kvalitet. Här
vill vi inte, Bengt Westerberg, ha politiska åsikter
om vad som är kvalitet, vare sig de är moderata,
folkpartistiska eller socialdemokratiska. Vi vill ha
insikter om kvalitet. Jag tror att vi kommer att gå in
i en situation under 90-talet där vi på flera områden
inom socialpolitiken och sjukvården inte kan ha
den ordningen att riksdagen inte har nationella
kvalitetsindikationer. Hur skall vi annars kunna
utvärdera det hela? Det är den tanken som ligger
bakom vårt krav på kvalitet.
Jag skall avsluta med fyra frågor till Bengt
Westerberg. Kan det inte vara angeläget att stilla
vår oro, om vi menar samma saker när vi säger att
avgifterna skall vara någorlunda i nivå, och
regeringen säger att det inte får vara oskäliga
differenser? Tycker vi likadant här? Vi har ett
frågetecken på denna punkt.
Måste det inte bli så att regeringen uppdrar till det
nya institutet att ta fram indikationer för
kvalitetssäkring för att vi skall kunna göra
utvärderingar?
Vilken bedömning gör Bengt Westerberg, med de
indragningar som regeringen skall göra i den
ekonomiska politiken? Kommer det att finnas
pengar ute i kommuner och till statsbidrag för att
gå mot full behovstäckning?
Den 13 december skrev Bengt Westerberg följande
i Aftonbladet: ''Den svenska välfärdssektorn kan
inte jämföras med planekonomierna i de
socialistiska staterna eftersom Sverige i allt
väsentligt är en marknadsekonomi. Men till stor del
har den varit ett slags planekonomisk struktur inom
denna marknadsekonomi.'' Vilka inslag av
planekonomisk struktur är efter Bengt Westerbergs
proposition kvar inom svensk barnomsorg?
Anf. 135 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig kommentera de fyra frågor
som Bo Holmberg ställde. Men först vill jag gärna
säga när det gäller detta med skolpeng, att på den
punkten råder det inte några delade meningar
mellan oss. Det råder inte heller några delade
meningar mellan oss och skolminister Beatrice
Ask. På den punkten har hon varit ute och mycket
klart markerat att hon inte tycker att det är rimligt
att man tar ut avgifter utöver den här skolpengen.
Så till Bo Holmbergs fyra frågor. Det är möjligt att
vi menar samma sak när det gäller avgifterna. Det
är vår bestämda uppfattning att avgifterna skall
ligga ungefär på samma nivå som de kommunala.
Man kan dock tänka sig att kommunerna behandlar
ett sådant enskilt alternativ på ett negativt sätt.
Kommunerna står ju, genom sina bidrag, för en stor
del av finansieringen. Det är inte rimligt att man
stoppar verksamheten på den grunden. Staten har
under en lång följd av år varit ganska snål mot
enskilda skolor, t.ex. Waldorfskolor. De hade inte
kunnat existera om de inte hade fått ta ut avgifter
trots de statliga bidragen. Vi tycker att de har
tillfört någonting till den svenska skolan och för
många svenska elever. Det hade varit fel att gå in
och säga att de inte får ta ut dessa avgifter och driva
Waldorfskolorna.
Vi ser saken på ungefär samma sätt när det gäller
barnomsorgen, förutsatt att kommunerna ställer
upp och tillskjuter egna medel och vidarebefordrar
de statliga. Då finns det självfallet ingen anledning
att ha högre avgifter i enskilt driven verksamhet än
i offentlig. I själva verket tror jag att det snarare
kommer att bli tvärtom.
Bo Holmberg frågade också om kvalitetssäkringen.
Det är självklart att om stat och kommun går in
med stora bidrag skall man också utöva en tillsyn
över den verksamhet som man finansierar.
Vi vet ganska litet om hur vi skall utvärdera sociala
tjänster över huvud taget. Om Bo Holmberg
syftade på det centrum för utvärdering av social
metodik, det går under namnet CUS, vars tillkomst
vi kommer att föreslå i budgetpropositionen tycker
jag att det är en mycket god idé att detta centrum
också tittar på hur man skall utvärdera kommunal
barnomsorg och sprider kunskap om detta till både
offentliga och privata barnomsorgsproducenter.
Den tredje frågan gällde den fulla
behovstäckningen. Vår bestämda uppfattning är att
den ekonomiska politiken också gentemot
kommunerna skall drivas så att det finns utrymme
för full behovstäckning. Om man bygger ut dagis
och erbjuder barnomsorg till de föräldrar som inte
har, är det egentligen inte någon belastning för de
offentliga finanserna totalt sett, även om det kan
vara en fördelningsfråga mellan stat, landsting och
kommun.
Till sist gällde den fjärde frågan planekonomiska
strukturer inom den offentliga sektorn. Med det
förslag vi nu lägger fram på barnomsorgsområdet
har vi naturligtvis eliminierat huvuddelen av detta.
Nu blir det mera konkurrens på det här området
och större möjligheter till enskilda initiativ än vad
som har funnits tidigare. Därmed försvinner en
sådan planekonomisk struktur. Det har i själva
verket varit ett av syftena med den proposition vi
har framlagt.
Anf. 136 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Våra krav i den här motionen var
kanske inte så svåra och dunkla när vi får resonera
litet om dem, Bengt Westerberg. Man skulle
kanske kunna tänka sig att regeringen, i samband
med kommande budgetproposition, gav riksdagen
en redovisning för hur det ser ut på avgiftssidan. Då
behöver riksdagen inte fortsättningsvis diskutera
detta med åsikter, utan med insikter om hur det
verkligen ser ut. Då kan man kanske också få en
säkerhet på avgiftssidan som inte finns i
propositionen, men som vi har i vårt alternativ.
Uppgiften för CUS-institutet skall ju vara att
utvärdera kvalitet, men först måste man ju ha
indikationer för det. Då menar vi att regeringen
måste ge detta institut den uppgiften, dvs. först
indikationer och sedan utvärdering. Det skulle
passa utmärkt att börja med det konkret inom
barnomsorgens område.
När det gäller detta med hur förfärliga
socialdemokraterna har varit i sin planekonomi och
i sin sovjet -- Bengt Westerberg har inte påstått
detta, men många andra -- var det faktiskt inte
mycket av planekonomisk styrning i det system som
vi har i dag om det bara gäller detta med gränsen
till Pysslingen och om vi skulle få kvalitetskontroll i
övrigt.
Anf. 137 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Vi skall naturligtvis ta fram allt det
faktaunderlag vi kan hjälpa riksdagen med. Nu gör
ju Kommunförbundet ganska ambitiösa
sammanställningar när det gäller t.ex.
dagisavgifter. Där finns alltså redan de statistiska
sammanställningar som Bo Holmberg efterlyser.
Kvalitetsaspekten på barnomsorgen skall vi gärna
försöka belysa och främja på olika sätt. Jag tror att
de enskilda initiativ som kommer att komma fram
på det här området kan hjälpa oss att se hur vi kan
utveckla kvaliteten. Det är vår erfarenhet från
enskild vårdverksamhet på andra områden. Vi har
ingen anledning att tro att det inte skall bli likadant
när det gäller barnomsorg.
Jag minns fortfarande när Bo Holmberg och jag
hade våra duster här i riksdagen för ett antal år
sedan om precis detta ämne. Då försvarade jag
mycket konkret några enskilda förskollärares rätt
att få driva dagis. Bo Holmberg var mycket bestämt
emot. Dessa förskollärare har under de här fem sex
åren sedan de startade, fått driva verksamheten
under täckmantel av föräldrakooperativ för att
över huvud taget kunna driva verksamheten vidare.
Jag hade nöjet att träffa dessa damer för ett tag
sedan. De förklarade att de nu var mycket nöjda
när de kan bedriva detta i den verksamhetsform
som de hela tiden eftersträvat. Om Bo Holmberg
hade varit litet på alerten för sex år sedan hade vi
legat långt fram på det här området nu. Låt oss
hoppas att vi blir mer överens i framtiden.
Anf. 138 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Min uppgift i regeringen var inte att
lägga fram propositioner på det sociala området,
Bengt Westerberg. Det var socialministrarna som
skulle göra det. Jag hade uppgiften att vara
civilminister. Jag kan försäkra Bengt Westerberg
om att det kom en hel del förslag från
civildepartementet på förändringar av regelsystem
för att nå en mindre central styrning gentemot
kommun och landsting. Det ser vi nu resulatet av.
Anf. 139 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! Det betänkande vi nu debatterar
innehåller en del uppmuntrande saker. Jag tänker
då på majoritetsuppfattningen att det så
småningom skall bli en större rättvisa i
barnomsorgen så att också den omsorg som utövas
i det egna hemmet skall få ett stöd.
För den som följt barnomsorgsdebatten under ett
par årtionden är det uppenbart att det under åren
har skett stora förändringar i debatten. Dagens
betänkande nämner en del. Riksdagen beslutade
hösten 1990 att statsbidrag även skall lämnas för
barnomsorg i form av daghem och fritidshem som
ägs och drivs av personal. Litet längre fram var det
fritt fram för statsbidrag till den barnomsorg som
svenska kyrkan driver, dock inte fullt ut. I det här
betänkandet tas ytterligare ett steg i riktning mot
större rättvisa även för kyrkans deltidsförskolor
och andra deltidsförskolor som drivs av annan
huvudman än kommunerna.
Herr talman! Detta var egentligen inte orsaken till
att jag begärde ordet. Det var i stället några
synpunkter på statsbidraget till den tillsyn som
dagbarnvårdarna utför avseende sina egna
hemmavarande barn. Sådant statsbidrag har
hitintills inte utgått. Det kommer inte att utgå för
det närmaste året heller enligt utskottet.
Propositionen aviseras däremot att regeringen har
för avsikt att ändra statsbidragsreglerna så att
statsbidrag skall kunna utgå för dagbarnvårdarnas
egna barn på samma villkor som gäller för andra
yrkesarbetandes barn.
Jag har under lång tid intresserat mig för
dagbarnvårdarnas arbetsvillkor och den barntillsyn
som utförs i familjedaghem. Vi kan ha -- och har --
olika synsätt på olika barntillsynsformer. Jag anser
för min del att det var olyckligt att man i början av
1970-talet såg familjedaghemmen som något
övergående som skulle ersättas med daghem. I
gällande budget räknar vi med att det finns 116 000
förskolebarn i familjedaghem och drygt 47 000
platser för skolbarn i familjedaghem. Det var
således ingen realistisk attityd som intogs i början
av 70-talet.
Tyvärr kom detta negativa synsätt på
familjedaghemmen att bli vägledande under lång
tid. Det gällde satsningen på familjedaghem i fråga
om utbildning, fortbildning och satsning på
lekmaterial. I många kommuner är det fortfarande
så att familjedaghemmen är beroende av
arbetsledningens planeringsförmåga för att få den
längd på arbetsdagen som andra yrkesgrupper
betraktar som självklar.
Kristdemokraternas intresse för rättvisa i
barnomsorgen ledde fram till att kds i Linköping
tog upp detta med dagbarnvårdarnas barntillsyn för
egna barn i ett yttrande över kommunens
barnomsorgsplan. År 1983 var jag med om att,
tillsammans med numera hädangångne Sture
Nilsson, väcka en motion till Linköpings
kommunfullmäktige om att dagbarnvårdarna
skulle få del av kommunens barnomsorg på samma
villkor som andra yrkesgrupper. Det efterföljande
eniga kommunfullmäktigebeslutet innebar att
dagbarnvårdares barn från 6 månaders och upp till
12 års ålder kan erhålla kommunal barnomsorg
utifrån gällande köregler.
På det här sättet etablerades Linköpingsmodellen.
Den fick en efterföljare i Uppsalamodellen. Det
finns dock några skillnader. Jag vill nämna en. I
Uppsala kom modellen att användas som modell
för rekrytering av dagbarnvårdare under det att
man i Linköping mer framhöll rättvise- och
kvalitetsaspekterna. Jag tror att motståndarna till
barntillsyn för dagbarnvårdarnas egna barn skulle
tjäna på att någon gång verkligen analysera vad det
är frågan om. Genom att inte räkna
dagbarnvårdarnas egna barn hamnar man i någon
form av verklighetsflykt.
Jag har varit med om att i socialnämnden fatta
beslut om att man vid anställning av
dagbarnvårdare skulle räkna med de egna barnen
så att dessa tillsammans med de utifrån placerade
barnen i familjedaghemmet skulle hålla sig inom
den storlek som man rekommenderade för
barngruppen. Detta var alltså i början av 1980-
talet. Jag minns ännu hur journalisten Kristina
Rhen i Hallands nyheter 1983 beskrev hur en
dagbarnvårdare med två förskolebarn tvingades
lämna dagbarnvårdaryrket därför att hon inte
kunde försörja sig på den halva lön som blev
följden av att de egna barnen beaktades.
Av de utredningar som olika socialnämnder gjort
när kristdemokrater följt upp motioner om
Linköpings- och Uppsalamodellerna går det att
utläsa att många socialförvaltningar helt enkelt inte
räknar med de egna barnen när man placerar barn
utifrån. De betraktas som obefintliga. Detta
innebär naturligtvis att barngrupper i praktiken blir
större än vad man egentligen rekommenderar.
Det finns egentligen bara en bra lösning på det här.
Det är att man tillämpar samma system som rådde
i de skolor där jag fick min folkskoleundervisning.
Där förekom det att lärarna hade egna barn. Jag
hörde aldrig talas om att det skedde något avdrag
på lärarens lön. Jag hörde heller aldrig talas om att
man reducerade statsbidraget till de här skolorna.
Herr talman! Med det sagda yrkar jag bifall till min
motion 1991/92:So14 under mom. 9.
Anf. 140 MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Någon nämnde dåligt humör, trötthet
och negativ stress i debatten. Därför vill jag börja
med en liten annan vinkel och läsa någonting ur
boken, Mamma, jobbet och jag:
''Min mamma framför alla andra mammor! Det
brukar vara så hemma. Hon har långt ljust hår och
en klok hjärna. Fast hennes lediga tid rinner ut som
i ett timglas. Jobba och städa, fast ändå är hon inte
som andra mammor. Dessutom lagar hon god och
mättande mat.
Hon är medellängd, ungefär som ett normalt
kylskåp.
Pappa och jag hjälper till med det mesta.
Hon arbetar på Posten i stan. Den postterminalen
är nybyggd.
Förresten heter hon Maud. Hon är sekreterare på
sin avdelning. Hon sorterar kuvert, kuvert och
vykort varannan dag, natten eller kvällen. Jobbar
hon hemma på dagen, så städar hon, lagar mat och
vilar 5 minuter innan hon ska åka till jobbet. Ifråga
om pengar så får hon nog precis så det räcker till lite
extra. -- -- --
Om jag skulle få välja var jag skulle jobba när jag
blir ungefär 26 bast, så skulle jag öppna en egen
kiosk. Så mullig och kioskälskare som jag är. Vad
vore en stad utan kiosk?
När jag får barn, om jag får några, skulle jag vara
precis som min mamma och pappa är.
Jag är en liten fantasifull kille som drömmer om att
åka till Disneyland med min familj. Fast jag vågar
nog inte flyga dit för jag har aldrig flygit förut.
Så mitt liv är ditt som datt. Som alla andra
långstångar är, om jag får uttrycka mig så.
Så nu är min berättelse slut om min kramgoa
mamma med familj.''
Det var en litet annorlunda syn på hur livet kan
vara. Det var Jimmy, som går i femman, som
filosoferade om sitt liv på det här viset. Han är
ganska representativ: ganska nöjd, tänker litet
roligt och drömmer om framtiden.
Herr talman! Det är inte så enkelt att efter en så här
lång debatt ha några nya synpunkter. Jag
instämmer förstås i det som har anförts av Maj-
Inger Klingvall, men jag kan inte låta bli att något
kommentera de övriga inlägg som har gjorts. Jag
skall göra det genom att beskriva vad som sades.
Någon sade så här: Vill man inte ha privat
barnomsorg, så väljer man bort detta. Man gjorde
jämförelsen att den som vill köpa falukorv på
Konsum gör det, medan den som vill gå på ICA gör
det. Förutom det ganska cyniska i att jämföra
barnomsorg och falukorv vill jag påpeka att det
finns kvalitetskrav för falukorv. Inte all korv får
kallas falukorv, utan denna måste uppfylla vissa
kvalitetsnormer. Så är det inte med den
barnomsorg som de borgerliga nu försöker införa.
Någon annan sade: Föräldrar har det vansinnigt
jobbigt -- och det är riktigt. Men då kan man
fundera på följande fråga: Får de det mindre
jobbigt nu? På vilket sätt gör införande av
aktiebolag i barnomsorgen det mindre jobbigt för
föräldrarna? Jag bara undrar.
Någon sade så här: Det behövs förändringar.
Underförstått var att det förhållandet att så väldigt
många barn är på dagis att det måste förändras. Ja,
men om det nu är så att så många som 80 eller
kanske 90 % av föräldrarna själva vill anlita
kommunala dagis, skall man då tvinga dem till
någonting annat?
Det sades vidare att faktiskt också barn med
särskilda behov skulle få plats i den barnomsorg
som man är beredd att införa. Men var står detta?
Det har vi ännu i dag inte fått något besked om. Var
står det att de privata daghemmen har skyldighet
att ta hand om handikappade barn, invandrarbarn,
stökiga barn, kort sagt: barn med särskilda behov?
Det står ingenstans.
Det sades så här: Föräldrarna själva skall
bestämma. Javisst, men vilken makt har
föräldrarna visavi AB Daghem, om man inte
villkorar statsbidragen? Hur kan föräldrarna
påverka att daghemmet blir på ett visst vis, om man
nu tycker att kvaliteten är för låg?
Det sades dessutom: Det är inte nödvändigt med
lagstiftning, för de borgerliga partiernas långsiktiga
mål är att föräldrarna skall få välja familjepolitik
själva. Javisst, men vilken rätt har de föräldrar som
vill ha barnomsorg? De är ju en överväldigande
majoritet.
Det som vi debatterar i dag är en näringspolitisk
proposition. Man skulle lika gärna kunna tänka sig
att den handlade om att bolagisera televerket eller
att sälja ut domänverkets skogar.
Jag vill upprepa följande tidigare ställda fråga: Var
finns barnen i den här debatten, och varför skall vi
ha barnomsorg i vårt land? Är det för att kvinnor
skall få arbeta efter egna initiativ? Är det för att
kvinnor skall få en breddad arbetsmarknad? Är det
för att föräldrar skall få bestämma mer över sina
barn?
Vi socialdemokrater fullföljer nu den uppfattning
som vi har sedan många år tillbaka, trots att vi --
jag kanske skulle ha börjat med att säga det -- fått
diverse tillmälen för att vi nu försöker fullfölja den
politiken, som vi tror är bra för barnen. Vi har fått
tillmälen som ''cement'', ''dogmatisk'',
''demagogisk'', ''järnrumpa'', ''rigid'', ''förstelnad'',
''föråldrad'', ''icke nytänkande'' osv.
Vi gör det därför att vi sedan lång tid tillbaka
faktiskt har satt barnen i centrum.
Målen för vår barnomsorgspolitik är tre.
Det första är det sociala. Vi vet att barn fortfarande
växer upp i ojämlika miljöer, och barnomsorgen är
ett medel av flera att utjämna de klassskillnader
som finns.
Det andra är det pedagogiska. Världen är i dag inte
vad den var för 20 år sedan, och barn behöver nu
en bättre förberedelse och större kunskap inför
vuxenlivet än tidigare.
Det tredje är tillsynsbehovet. Genom en god
barnomsorg kan föräldrar förena föräldraskap och
förvärvsarbete.
De här tre målen är lika viktiga för oss, och de
ställer barnen i centrum. Jag kan uttrycka dem med
Victorias ord i samma bok, som jag för övrigt kan
rekommendera till läsning. Victoria säger:
''Jag är glad att mamma inte lyssnade på pappa när
han avrådde henne från studier och förvärvsarbete.
Jag skulle ha gått miste om mycket roligt om jag
inte fått vara med kompisarna hos dagmamman,
eller inte fått pröva på att klara mig själv och ta
ansvar under de spännande timmarna ensam
hemma.''
Jag trodde -- felaktigt, visade det sig -- precis som
Maj-Inger Klingvall att det fanns åtminstone ett
borgerligt parti i den här kammaren som delade
våra värderingar om jämställdhet och om barnens
behov, nämligen folkpartiet. Jag tycker att det är
beklagligt att folkpartiet även på den här punkten --
och kanske särskilt på den, eftersom jag tycker att
det är så ofantligt viktigt att barnen ställs i
centrum -- har lagt sig platt för de andra krafterna i
regeringen. Nog måste det kännas litet ynkligt för
de folkpartister som står bakom detta att reducera
den stora frågan om barns behov till en fråga om
man skall kunna sälja och köpa aktier.
Jag vill avsluta med några ytterligare barnröster
från boken. Linda, femteklassare, säger så här:
''Jag tänker ibland på framtiden. Efter min
utbildning vill jag ha en familj, ett fast jobb och
egen villa. Dagisplats åt mina barn. -- -- -- Jag
hoppas att alla ska slippa vara arbetslösa om några
år. Just nu är allt kaos i världen.''
Lena, som går på gymnasiet, säger så här:
''När jag var en liten snorig parvel tillbringade jag
en stor del av mina vardagar på dagis. Det gjorde
jag eftersom båda mina föräldrar arbetade heltid.
Jag led absolut inte av det. Tvärtom så var det att
gå till dagis det bästa jag visste.''
Jag yrkar avslag på propositionen och bifall till de
socialdemokratiska reservationerna.
Anf. 141 LENNART HEDQUIST (m):
Herr talman! Jag skall inte upprepa argumenten
för den ökade valfrihet i barnomsorgen som dagens
beslut skall leda till, utan instämmer därvidlag med
tidigare talare från regeringspartierna. Jag tänker i
stället ta upp den viktiga delfråga som också
Roland Larsson och Harry Staaf tidigare har berört
i sina inlägg, nämligen dagbarnvårdarnas rätt att
kunna få kommunal barnomsorg.
Dagens statsbidragsregler är ju starkt
diskriminerande på den punkten, och de försvårar
därmed för kommunerna att bygga ut
barnomsorgen på ett sätt som kan anpassas till de
lokala förutsättningarna. Rätt för dagbarnvårdare
att inräkna sina egna barn i barnomsorgen skulle ju
underlätta för småbarnsföräldrarna att temporärt
ta anställning som dagbarnvårdare och därmed
åstadkomma att ytterligare bra småbarnsplatser i
hemmiljö skapades.
Jag var själv som kommunstyrelseordförande i
Uppsala med om att utveckla den modellen i vår
kommun 1986--1988, och vi gjorde det då i
förvissning om att ett eventuellt regeringsskifte
1988 skulle leda till statsbidrag. Men på grund av
att statsbidragsbestämmelserna inte kom att ändras
blev den modellen naturligtvis
kommunalekonomiskt något tveksam, även om
den samhällsekonomiskt var riktig.
En sådan här modell, som också fanns i Linköping,
skulle bl.a. leda till att investeringar i nya lokaler
och utrustning till en del därmed kan undvikas i
många kommuner och att fler platser åstadkoms
inom en given ekonomisk ram.
Regeringsdeklarationen gav ett tydligt löfte om att
statsbidrag till dagbarnvårdares egna barn skulle
komma, och den reformen skulle ske i ett första och
omedelbart steg, som man uttryckte det. Dess värre
har sedan detta löfte skjutits framåt i tiden i den
proposition som vi behandlar i dag. Då åberopas
samhällsekonomiska och statsfinansiella skäl mot
reformen.
I ett antal motioner av ledamöter från
moderaterna, centerpartiet och kds ifrågasätts
starkt de beräkningar som görs i propositionen på
den här punkten. Det ter sig närmast litet patetiskt
att statsrådet Bengt Westerberg nu driver samma
argumentering som dåvarande statsrådet Bengt
Lindqvist genom åren drev i polemik mot just de
borgerliga partierna. Det verkar som om det sättet
att räkna, som med rätta ifrågasatts av de
borgerliga partierna här i riksdagen, nu gått i arv
inne i departementet till den nya socialministern.
Men det är ju inte mer rätt i dag än då.
Egentligen handlar den fråga vi diskuterar i dag om
när kommunernas förändringsarbete på den här
punkten skall släppas fram. Med
kommunalekonomiska kommitténs förslag, som ju
regeringen hänvisar till, kommer kommunerna att
ha full frihet att lägga upp barnomsorgen utan
styrande statsbidragsregler från 1 januari 1993. Då
kan det tyckas spela mindre roll med ett år, men så
är det faktiskt inte. Många kommuner kommer att
känna sig tvingade att göra fortsatta felsatsningar
ytterligare ett år, med dagens statsbidragsregler.
Jag besökte t.ex. förra veckan en kommun där man
ansåg sig behöva bygga upp nya dyra
småbarnsplatser på dagis i stället för att få fram
dessa platser med hjälp av Uppsalamodellen. Det
skulle man göra just på grund av de
diskriminerande statsbidragsreglerna.
Förändringsarbetet skjuts alltså upp och blir
dyrare.
Slutligen kan jag notera att i propositionen räknas
inte in kostnaderna för staten som kommer med de
nya platser som förmodligen fås fram genom det i
och för sig mycket positiva upphävandet av lex
Pysslingen, medan man däremot helt felaktigt
skriver upp kostnaderna för ett införande av
Linköpings-Uppsalamodellen, och det ter sig
ologiskt med de beräkningarna.
Med hänsyn till hur ärendet nu ligger till efter
utskottets behandling, avstår jag från att formellt
yrka bifall till min motion So11. Likväl upplever jag
att avsaknaden av nya statsbidragsregler på den här
punkten stör det positiva helhetsintrycket och att
regeringen därmed inte fullt ut bejakat sin egen
valfrihetsrevolution att gälla redan 1992 på det här
området. Jag hoppas att det blir bättre 1993, när ett
generellt bidragssystem förmodligen kommer att
gälla.
Anf. 142 BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Det kan finnas olika sätt att
sammanfatta en debatt av det här slaget. Efter det
besök som jag själv gjorde i ''verkligheten'' i
Helsingborg i går känner jag ett väldigt starkt
behov av att förmedla den förtvivlan och vrede jag
mötte bland alla dem som drabbas av vad den
borgerliga politiken faktiskt innebär. Den
förtvivlan och vrede jag mötte hos elever på skolan
som jag besökte, hos pensionärerna på
servicecentralen, hos lärarna och skolpersonalen,
hos vårdpersonalen säger sanningen om vad den
borgerliga majoriteten här kallar för
valfrihetsrevolutionen i välfärden men som inte är
någonting annat än en rivstart i rivningen av
välfärden.
Vad är det som pågår i Helsingborg? Jo, fr.o.m.
årsskiftet försvinner hela den normala kommunala
nämndorganisationen och ersätts av sex
servicenämnder, indelat efter bostadsområden och
på ett sådant sätt att man redan där skapar
segregation. Målet är att all kommunal verksamhet
skall privatiseras under nästa år, inkl. primärvården
som kommunen då tar över. Meningen är att både
primärvården och äldrevården skall avskaffa sig
själva i kommunal regi.
Det uttalade målet är vidare att på tre år skall all
kommunal verksamhet till sitt innehåll, oavsett
huvudman, mer än halveras. Med de
besparingskrav som ställs räknar man med att även
i låg- och mellanstadiet skall det bli 35--40 elever i
varje klass. Skolmåltiderna och vikarierna
försvinner.
Det moderata kommunalråd som nu har övertagit
makten, Jerker Swanstein, säger att om ett daghem
inte klarar sig i konkurrensen, får det väl gå i
konkurs. Vi kan fråga oss vilka daghem det är som
inte klarar sig i konkurrensen. Det blir de daghem
som får ta hand om barn som kostar mycket därför
att de har särskilda behov eller därför att deras
föräldrar har långa arbetsdagar och obekväma
arbetstider.
Den här politiken genomför man med stöd av Ny
Demokrati och framstegspartiet. Det har lett till att
folkpartiets ledande man Kjell-Arne Welin har
hoppat av alla uppdrag, i förtvivlan över den
högervridning både på central och kommunal nivå
som nu sker och vad det innebär för människorna.
Jag kan förstå honom, för han kanske trodde att
Bengt Westerberg menade allvar när han sade så
här förra året: ''Det moderata budskapet blir allt
tydligare och allt mer oroande. De offentliga
insatserna, dvs. välfärdsstaten, skall minskas.
Skatterna skall sänkas kraftigt och människor i
ökad utsträckning själva betala för välfärden. Detta
är för folkpartiet en oacceptabel politik. Vi
liberaler kommer aldrig att medverka till att den
genomförs.'' Vi kommer heller aldrig att göra det
med hjälp av Ny Demokrati, sade Bengt
Westerberg före valet.
Nu ser verkligheten ut så här på allt fler håll i
landet. Bengt Westerberg har inbjudit oss att resa
med honom och besöka de goda trevliga exemplen.
Jag skulle vilja inbjuda Bengt Westerberg och
andra på den borgerliga sidan att resa med oss och
besöka den verklighet som jag nu talar om och som
fyller mig med en sorts vit vrede och förtvivlan.
Det är naturligtvis för att skapa en gräns för att
sådant här inte nu sker som vi ställer de krav vi gör
om barnomsorgen i vår motion och som vi kommer
att fortsätta att bekämpa den förändring, det
verkliga ansikte, som den s.k.
valfrihetsrevolutionen har, när moderaterna får
styra.
Herr talman! Bengt Westerberg talade om en
verklighet som man skulle hoppas var sann. Han
sade att det behövs ingen rättighetslagstiftning, nu
när behoven snart är tillgodosedda. Köerna
kommer att försvinna -- särskilt nu, säger han, när
vi öppnar för andra alternativ. Ja, köerna kanske
försvinner, men inte därför att behoven försvinner
utan helt enkelt därför att vi återförs till ett
samhälle som vi trodde att vi hade lämnat för alltid.
Den politik som vi nu ser utvecklas fyller oss
socialdemokrater med förtvivlan och vrede men
också med mycket starkt självförtroende för det
som vi representerar och det som vi tänker slåss för,
rättvisa och solidaritet, och när det gäller det
ärende vi behandlar nu barnens behov av en trygg
uppväxt, av den bästa starten i livet.
Anf. 143 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Jag tänker inte gå in i någon
allmänpolitisk debatt med Birgitta Dahl. Den vita
vrede och den förtvivlan som Birgitta Dahl gör sig
till talesman för borde ha känts under hela det år
som snart har passerat.
Jag reagerar emellertid väldigt skarpt mot Birgitta
Dahls angrepp på Bengt Westerberg, när han inte
är närvarande i kammaren och inte kan svara.
Sedan kan jag trösta Birgitta Dahl med att Kjell-
Arne Welin har uppdrag i folkpartiet som han med
glädje tar på sig.
Anf. 144 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! För det första kunde Bengt
Westerberg ha stannat tills debatten var slut. Det
brukade jag göra som statsråd, även om jag måste
avstå från att framträda i radio.
För det andra är det i högsta grad befogat att sätta
in regeringens förslag i den verklighet som vi är
satta att försöka förändra och förbättra till
människors bästa.
Anf. 145 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Birgitta Dahl tycker att
socialministern kunde ha stannat kvar. Men av
talarlistan framgår inte att Birgitta Dahl skulle hålla
något anförande.
Jag kan också tala om att innan Bengt Westerberg
gick härifrån informerade han mycket noggrant
anmälda talare om att han hade ett
sammanträffande avtalat med Sveriges Radio.
Anf. 146 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! Vi skall inte stå och tramsa om
detaljer inför det som nu är så oerhört viktigt,
nämligen att vi har ett ansvar att se till att de beslut
vi fattar och den lagstiftning som vi fattar beslut om
är till skydd för människor och inte öppnar upp för
den nedrustning, den utförsäljning, den uppdelning
i samhället av gynnade och mindre gynnade som vi
trodde att vi för alltid hade kommit bort ifrån. Det
är ett faktum att den utveckling som jag har
beskrivit i dag pågår i många kommuner. Det är
inget fantasifoster.
Tredje vice talmannen anmälde att Ulla Orring
anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 147 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! Jag har blivit upplyst om av
kammarsekretariatet att min motion inte höll av
tekniska skäl, så jag kunde inte yrka bifall till den.
Då får jag väl finna mig i det och ta tillbaka mitt
yrkande. Och så får jag försöka bättra mig till nästa
gång.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande bostadsutskottets
betänkanden 1991/92:BoU9, BoU7 och BoU8,
lagutskottets betänkande 1991/92:LU14,
försvarsutskottets betänkanden 1991/92:FöU5 och
FöU6, socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SfU5 samt socialutskottets betänkanden
1991/92:SoU9, SoU10, SoU11 och SoU12.
Bostadsutskottets betänkande BoU9
Mom. 1 (räntebidrag för nya hus och för hus i
beståndet)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot
138 för reservation 1 av Oskar Lindkvist m.fl.
Mom. 4 (räntebidrag vid övertagande av
bostadshus från ett allmännyttigt bostadsföretag
m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot
138 för reservation 3 av Oskar Lindkvist m.fl.
Mom. 5 (räntestöd för lägenhetsunderhåll)
Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 4 av Oskar Lindkvist m.fl. -- bifölls med
acklamation.
Mom. 6 (slopande av markvillkoret, den
kommunala bostadsanvisningsrätten och
produktionskostnadsprövningen som krav för
statligt bostadsstöd)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot
138 för reservation 5 av Oskar Lindkvist m.fl.
Mom. 7 (slopande av konkurrensvillkoret som krav
för statligt bostadsstöd)
Utskottets hemställan bifölls med 296 röster mot 15
för meningsyttringen av Eva Zetterberg.
Mom. 9 (en kommission för bygg- och
bostadsområdet)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot
138 för reservation 7 av Oskar Lindkvist m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoU7
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot
136 för reservationen av Oskar Lindkvist m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.
Bostadsutskottets betänkande BoU8
Mom. 1 och 2
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 3 (stödet till de allmänna samlingslokalerna)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot
138 för reservationen av Oskar Lindkvist m.fl.
Lagutskottets betänkande LU14
Mom. 3 (utvecklingsskador)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot
139 för reservation 1 av Maj-Lis Lööw m.fl.
Mom. 7 (en särskild jämkningsregel i
produktionsansvarslagen)
Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 2 av Maj-Lis Lööw m.fl. -- bifölls med
acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Försvarsutskottets betänkande FöU5
Utskottets hemställan bifölls.
Försvarsutskottets betänkande FöU6
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU5
Mom. 6 (återförsäkring för sjuklönekostnader)
Utskottets hemställan bifölls med 184 röster mot
128 för reservation 1 av Birgitta Dahl m.fl.
Mom. 7 (sjukförsäkringsavgiften)
Utskottets hemställan -- som ställdes mot
meningsyttringen av Berith Eriksson i motsvarande
del -- bifölls med acklamation.
Mom. 8 (förlängd samordningstid inom
arbetsskadeförsäkringen)
Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot
137 för reservation 2 av Birgitta Dahl m.fl.
Mom. 9 (översyn av arbetsskadeförsäkringen)
Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 3 av Birgitta Dahl m.fl. -- bifölls med
acklamation.
Mom. 12 (höjd grundpension)
Utskottets hemställan bifölls med 295 röster mot
17 för meningsyttringen av Berith Eriksson i
motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU9
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU10
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU11
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU12
Mom. 1 (riktlinjer för statsbidrag till alternativa
dag- och fritidshem)
Först biträddes reservation 1 av Bo Holmberg m.fl.
med 126 röster mot 14 för meningsyttringen av
Gudrun Schyman i motsvarande del. 170 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 174
röster mot 138 för reservation 1 av Bo Holmberg
m.fl.
Mom. 2 (en plan för utbyggnaden)
Utskottets hemställan bifölls med 299 röster mot
13 för meningsyttringen av Gudrun Schyman i
motsvarande del.
Mom. 4 (personalen i förskolan)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot
137 för meningsyttringen av Gudrun Schyman i
motsvarande del.
Mom. 5 (personalinflytande och brukardemokrati)
Utskottets hemställan med godkännande av
utskottets motivering -- som ställdes mot utskottets
hemställan med godkännande av motiveringen i
reservation 3 av Bo Holmberg m.fl. -- bifölls med
acklamation.
Mom. 8 (statsbidrag till deltidsförskolor)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot
137 för reservation 4 av Bo Holmberg m.fl.
Mom. 9 (statsbidrag till dagbarnvårdares egna
barn)
Utskottets hemställan med godkännande av
utskottets motivering -- som ställdes mot utskottets
hemställan med godkännande av motiveringen i
reservation 5 av Bo Holmberg m.fl. -- bifölls med
acklamation.
Mom. 10--13 (dagbarnvårdares möjlighet att starta
föräldrakooperativ m.m.)
Utskottets hemställan med godkännande av
utskottets motivering -- som ställdes mot utskottets
hemställan med godkännande av motiveringen i
reservation 6 av Bo Holmberg m.fl. -- bifölls med
acklamation.
Mom. 15 (lagstadgad rätt till barnomsorg)
Först biträddes reservation 7 av Bo Holmberg
m.fl. med 126 röster mot 13 för meningsyttringen
av Gudrun Schyman i motsvarande del. 170
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 174
röster mot 138 för reservation 7 av Bo Holmberg
m.fl.
Mom. 16 (rättssäkerhet m.m. inom barnomsorg i
enskild regi)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot
138 för reservation 8 av Bo Holmberg m.fl.
Mom. 17 (godkännande av riktlinjer)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot
139 för reservation 2 av Bo Holmberg m.fl. i
motsvarande del.
Mom. 18 (nytt statsbidragssystem för
barnomsorgen)
Utskottets hemställan med godkännande av
utskottets motivering bifölls med 175 röster mot
126 för utskottets hemställan med godkännande av
motiveringen i reservation 9 av Bo Holmberg m.fl.
12 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Meddelande om information från regeringen
Anf. 148 TREDJE VICE TALMANNEN:
Vid kammarens sammanträde torsdagen den 19
december före partiledardebatten lämnar
kulturminister Birgit Friggebo (fp) information om
upphävande av 13 december-beslutet.
Beslut om samlad votering
Beträffande de på föredragningslistan närmast
upptagna ärendena kulturutskottets betänkande
KrU9, utbildningsutskottets betänkande UbU7,
trafikutskottets betänkanden TU5 och TU6,
näringsutskottets betänkande NU9, samt
arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4, beslöt
kammaren på förslag av tredje vice talmannen
medge att de fick företas till avgörande i ett
sammanhang sedan debatten i alla dessa ärenden
avslutats.
Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.
(Beslut fattades efter 22 §.)
17 § Tilläggsbudget I
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1991/92:KrU9 Tilläggsbudget I inom
utbildningsdepartementets område (prop.
1991/92:25 delvis).
§ 18 Tilläggsbudget I
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1991/92:UbU7 Tilläggsbudget I (prop. 1991/92:25
delvis).
Anf. 149 JAN JENNEHAG (v):
Fru talman! Jag yrkar bifall till meningsyttringen
beträffande mom. 3 och 4.
Den situation som råder på arbetsmarknaden gör
att förslagen till ytterligare utbildningsplatser på
högskolan är klart otillräckliga. Det finns få
tillfällen då en utökning av antalet platser är mer
motiverad än just nu. Inga bärande skäl talar för att
man bör avstå från en sådan åtgärd. Kapaciteten på
många linjer skulle kunna utnyttjas bättre för att
lösa många av de problem som vi står inför.
Anf. 150 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Man kan säga att vänsterpartiets
meningsyttring till detta betänkande tillhör
avdelningen överbud. Vänsterpartiet begär att det
i budgeten skall anslås medel för ytterligare 3 000
platser. Regeringen har redan avsatt medel till 2 000
platser. Vänsterpartiet anser således att antalet
platser skall utökas med 5 000 vid ett och samma
tillfälle. Hur behjärtansvärt man än tycker att detta
är, så är det inte tekniskt möjligt att genomföra
vänsterpartiets förslag. I och för sig är en utökning
av antalet platser bra, men man klarar inte av att
göra en så stor utökning på en enda gång. Det finns
varken lärarkrafter eller lokaler härför. Därför
anser jag inte att vänsterpartiets meningsyttring bör
tas på allvar.
Anf. 151 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Naturligtvis välkomnar jag
regeringens förslag att utöka planeringsramarna för
våra högskolor med 2 000 årsstudieplatser för
lokala och individuella linjer samt fristående
kurser, i dagligt tal benämnt LIF-anslaget. Vi
behöver höja kompetensnivån på de flesta
områden i landet med anledning av den skärpta
konkurrenssituation som uppstår om Sverige blir
medlem av EG. Sverige kan endast hävda sig som
högteknologiland, inte som producent av
lågförädlade basvaror.
Jag måste erkänna att jag studsade till av förvåning
när betänkandets undertecknare ansåg att
regeringens fördelning av platser var väl avvägd.
Högskolan i Jönköping har tilldelats 60 platser mot
yrkade 150 på LIF-anslaget. Jag blev minst lika
bestört som den rektor för en mindre högskola var
när han i Dagens Eko offentligt klagade sin nöd
över att ha tilldelats 100 platser som han inte visste
hur han skulle kunna använda. Sanningen är att
gammalt slentriantänkande och kanske brådska
varit vägledande när departementet fördelat de nya
högskoleplatserna.
I kompletteringspropositionen från i våras, som
vann riksdagens godkännande, sades om
utbildningsväsendet att det var viktigt för
verksamheten på alla nivåer att man övergick till en
mer mål- och resultatorienterad styrning. Om detta
uttalande hade varit departementets ledstjärna, då
skulle fördelningen av platser tett sig annorlunda.
UHÄ har i en rapport gjort en beräkning av hur
effektivt högskolorna i landet utnyttjar sig
tilldelade resurser. Högskolan i Jönköping
placerade sig på första plats. Vi är bäst av 26
högskolor vad gäller producerad poäng per
anslagskrona. Ändå placerade vi oss bland de
högskolor som fick den lägsta tilldelningen av
antalet platser. Var har den mål- och
resultatorienterade styrningen blivit av?
Vi har också det näst största söktrycket av samtliga
skolor. Högskolans tjänster är således efterfrågade.
Det som utbildningsministern antytt -- att
framtidens högskolor skall få sin egen profil i
konkurrens med andra och att studenterna skall
kunna göra friare individuella val -- står sig slätt i
dagens välfungerande högskola, om anslagen även
i fortsättningen blir för knappt tilltagna.
Ett av huvudnumren i den nya regeringens politik
för hösten var en småföretagssatsning. Denna
satsning gick mest ut på att erbjuda stora
skattelättnader för dessa företag. Man tycks ha
förbisett att fördjupad kunskap och utbildning är de
viktigaste faktorerna för att ge de mindre företagen
luft under vingarna och förmåga att utvecklas. Man
tycks också ha glömt att Jönköpings län är ett av de
småföretagstätaste i landet och att högskolan i
Jönköping skulle kunna vara den verkliga motorn i
denna utveckling med tillräckliga resurser.
Högskolan har strävat efter att få en linje för
grundläggande rättsutbildning med orientering till
EG. I väntan på denna utbildning har man ingått ett
samverkansprojekt med universitetet i Linköping.
Ännu har inte denna verksamhet, som skulle
finansieras över LIF-anslaget, kunnat komma i
gång, och skälet är brist på medel. I dag på
förmiddagen har Ekonomieko och de därpå
följande kortnyheterna uppmärksammat de
svårigheter som bara EES-avtalet för med sig för de
små företag som saknar juridisk kompetens att
tolka ny konkurrenslagstiftning.
Fru talman! Av det sagda framgår att jag är
missnöjd med departementets fördelning av
högskoleplatserna och utskottets följsamhet i
denna fråga. Jag tror dock på förnuftets seger över
segt slentriantänkande och hoppas att detta
kommer att avspegla sig i nästa budgetproposition
vad gäller anslagsfördelningen till landets
högskolor.
Anf. 152 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Låt mig säga till Catarina Rönnung att
regeringen ingalunda har ägnat sig åt
slentrianmässigt tänkande i denna fråga. Tvärtom
är det fråga om en förstärkning och en utökning av
antalet platser. Det är en långsiktig planering som
regeringen håller på med. Medlen har fördelats i ett
nationellt perspektiv på de olika högskolorna. Det
står helt klart att de mindre högskolorna har
gynnats i detta avseende. Det är helt naturligt att
enstaka högskolor kan ha ett och annat att säga
därför att man har en något annorlunda profilering
jämfört med de hänsyn som regeringen har att ta i
det nationella perspektivet. Jag tror därför att man
kommer att kunna bli tillgodosedd i ett senare
sammanhang. Men med det förslag som regeringen
har lagt fram har man hittat den bästa avvägningen
mellan de olika högskolorna vad gäller ökningen av
antalet platser. Så är även fallet när det gäller
Jönköping.
Anf. 153 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Jag delar inte Rune Rydéns
uppfattning om att just högskolan i Jönköping
skulle ha blivit väl tillgodosedd. Historiskt hör
högskolan i Jönköping till de medelstora
högskolorna. Relativt slentrianmässigt har man
alltid satsat på de stora universiteten och
högskolorna och de mycket små högskolorna på
orter som av regionala skäl behöver en utbyggnad.
På så sätt har Jönköping hamnat i en
mellanställning, som vi mycket djupt beklagar med
tanke på att Jönköpings högskola har många bra
idéer om hur man skall kunna fånga upp vad
småföretagen behöver för sin
kompetensutveckling. Jag tror att vi är ense över
partigränserna om att det är mycket viktigt att
småföretagen hjälps, inte bara med de
skattelättnader som man från regeringens håll har
kommit fram till utan även med den mycket viktiga
kompetensutvecklingen. På högskolan i Jönköping
har man planer, och åtminstone jag tycker att det är
mycket viktigt för regionen att de får förverkligas.
Anf. 154 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Till Catarina Rönnung vill jag bara
säga att när det gäller undervisning och utbildning
av småföretagare och det allmänna underlättandet
av småföretagarnas situation på utbildningssidan,
tycker jag att man gör många bra insatser -- inte
bara i Jönköping utan även på andra håll i landet.
Vi är säkert överens om detta.
När det gäller fördelningen av antalet platser vill
jag bara hänvisa till vad jag tidigare sade, nämligen
att regeringen har att se till det nationella
perspektivet. Ur enstaka högskolors synpunkt kan
detta möjligen se något annorlunda ut. Regeringen
har emellertid gjort en fördelning av dessa 2 000
platser på bästa sätt. Jag tror att det inte hade gått
att göra någon annan fördelning.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 22 §.)
19 § Tilläggsbudget I
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1991/92:TU5 Tilläggsbudget I inom
kommunikationsdepartementets område (prop.
1991/92:25 delvis).
Anf. 155 BIRGER ROSQVIST (s):
Fru talman! Detta betänkande från trafikutskottet
innehåller några reservationer från oss
socialdemokrater. De är med anledning av dessa
som jag har begärt ordet.
Regeringen yrkar på ett anslag på 1 500 milj.kr. för
vissa infrastrukturinvesteringar. Vi har för vår del
funnit att i detta yrkande innefattas vissa satsningar
på snabbtåg och järnväg på 400 milj.kr. Det är en
post som vi redan tidigare har behandlat och
anslagit medel till. Av denna anledning anser vi att
dessa 1,5 miljarder kan reduceras till 1,1 miljard
kronor. Vi tycker att det är viktigt att det sker
investeringar inom infrastruktursektorn, men vi
tycker samtidigt, som vi säger i vår reservation, att
det skall vara ordning och reda när man begär
anslag. Av vad jag har sagt framgår att ett bifall till
detta förslag skulle innebära att vi anslår medel två
gånger till samma objekt.
Från socialdemokratiskt håll finns krav på medel
för tidigareläggning av beställningar av sovvagnar
till SJ. SJ har beställt och fått ett antal sovvagnar
som har rönt mycket stor uppmärksamhet. De är
bra och bekväma, och de fyller mycket väl sin
funktion. Emellertid har det bara beställts ett visst
antal sovvagnar. Det fattas fortfarande moderna,
tidsenliga sovvagnar. Statens järnvägar skulle enligt
uppgift behöva ca 45 sovvagnar. Av olika skäl, mest
finansiella, har SJ bromsat beställningen av
sovvagnar. Det skall inte göras några beställningar
under de närmaste tre fyra åren enligt de planer
man har i järnvägsföretaget. Det innebär också att
det blir en lucka i beställningslistan hos vår
järnvägsindustri. Den får då permittera folk. När
dessa människor förhoppningsvis får andra jobb är
de borta från järnvägsindustrin. Om tre fyra år när
man skall sätta i gång med beställningarna igen
finns inte den fackmannamässiga kunskapen kvar i
industrin.
I stället för att skicka ut 80--100 man på en oviss
arbetsmarknad, tycker vi att det är bättre att SJ kan
få beställa dessa vagnar redan nu. På grund av
tidigareläggningen av det här vagnsmaterialet får
SJ ökade kapitalkostnader. Dessa kostnader anser
vi skall kunna täckas av arbetsmarknadsmedel eller
av de medel som vi har anvisat här. Det gäller
sysselsättningen i järnvägsverkstaden i
Örnsköldsvik, men det kan också gälla
järnvägsverkstäderna i Kalmar och kanske även på
något annat håll. Hela vår järnvägsindustri kan som
sagt försvinna om den under ett antal år inte har
tillräckligt med jobb och sysselsättning för sin
personal.
Det finns en fråga som har rests under
motionstiden, som glädjande nog ett enigt utskott
har ställt upp på. Georg Andersson har haft en
motion om insatser för att få till stånd
flygmöjligheter för mindre flygplan i Hemavan.
Det skulle främja turismen om man kunde komma
dit upp även med mindre flygplan. Frågan om
flygplatser i norr utreds. Vi anser liksom
motionären att även alternativet med en flygplats i
Hemavan skall komma med i det här
sammanhanget. Vi tror att en flygplats där kan ha
en viktig uppgift att fylla.
En fråga som vi har diskuterat intensivt, som har
kommit upp i debatten och som det fortfarande
svänger en del om gäller trafiken på den s.k.
inlandsbanan i norr. Riksdagen fattade ett beslut i
våras som innebar att de som skulle handha
trafiken, länshuvudmännen, fick 36 miljoner för att
fortsätta att köra persontrafik på banan alternativt
lägga upp trafiken med bussar. I utskottet ville man
utöka bidraget på så sätt att SJ fritt skulle ställa
vagnar till förfogande för den här trafiken. Men det
här räckte inte för att länstrafikhuvudmännen eller
kommunernas ekonomiska förening skulle anse att
de hade råd eller möjlighet att köra tåg för det
belopp och med de insatser som riksdagen var
beredd till. Följden blev att persontrafiken
upphörde, och trafiken lades över på bussar.
Länstrafikhuvudmännen får 36 milj.kr. för att köra
busstrafik på den långa vägen mellan Mora och
Gällivare. Busstrafiken kom i gång. Man skaffade
nya och bra bussar. Men genom ett annat
riksdagsbeslut anslogs sysselsättningsmedel så att
trafiken kunde komma i gång igen. Den upphörde
inte den 10 juni, utan den fortsatte fram till den 15
september. Under den tiden kostade kalaset 17
milj.kr., och det kom in 5--6 miljoner. Det fanns ett
statsbidrag genom arbetsmarknadsmedel på 6
milj.kr. Trafiken ledde ändå till en mycket stor
förlust under den tid som normalt anses vara
högsäsong och då många reser. Ca 15 000 personer
reste under dessa månader till den kostnad som jag
här har nämnt.
Vissa partier i riksdagen hade låst sig ganska
kraftigt för den här trafiken. I
regeringsdeklarationen sades att trafiken skulle
komma i gång. Den 31 oktober daterades en
proposition som lades på riksdagens bord. I denna
begärde kommunikationsministern riksdagens
bemyndigande att åter dra i gång trafiken. Det är
detta ärende vi behandlar i dag. Det gäller 100
milj.kr. dels för viss upprustning, dels för
underskott på trafiken. Trafiken skulle vara i gång
elva månader framåt. Propositionen dagtecknades
den 31 oktober. Den 1 november kl. 7.20 på
morgonen satt kommunikationsministern själv och
drog i gång det första tåget. Det som hände för sju
veckor sedan skall vi således ta ställning till nu. Vi
tycker att det är mycket anmärkningsvärt att det går
till på det här sättet. Riksdagen har i det här fallet
mer eller mindre förklarats onödig, och dessa
frågor får väl tas upp i annat sammanhang.
Trafiken är nu i gång, och antalet resenärer är inte
så stort att det förorsakar någon trängsel. Jag har
själv haft tillfälle att åka på banan, och den som var
ansvarig för att framföra motorvagnen var mycket
glad när jag och en kollega kom dit, eftersom han
då slapp sitta ensam och köra. Vi såg en del renar,
och vi såg en del grantoppar och litet snö, och det
var väl behagligt i och för sig. Men jämte på vägen
körde bussen, och också där satt några personer.
Två kommunikationsmedel -- buss och tåg --
konkurrerar alltså med varandra, och båda får
statsbidrag.
Vi socialdemokrater anser att det icke är förenligt
med ett ekonomiskt sunt tänkande att satsa dessa
100 milj.kr. på drift av denna järnvägssträcka.
Vi är med på att bidra med 100 milj.kr. i detta
område, men vi vill göra det genom att rusta upp
vägen i samtliga de län som berörs av väg 45, som
går praktiskt taget parallellt med inlandsbanan.
Berörda län är Kopparberg, Jämtland,
Västerbotten och Norrbotten. Vi har också efter
kontakter med vägverket i vår motion, som vår
reservation grundar sig på, kunnat peka ut olika
vägsträckor där vägförhållandena i dag är mindre
tillfredsställande men där man snabbt, redan nu i
vinter, kan dra i gång arbeten för att åtgärda
vägproblemen och också ge sysselsättning.
Vi yrkar alltså avslag på propositionen i denna del,
och vi yrkar i stället att pengarna skall användas för
upprustning av vägnätet.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till
reservationerna 1, 3 och 4 till trafikutskottets
betänkande nr 5.
Anf. 156 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Liksom den förra regeringen har den
nuvarande insett att infrastruktursatsningarna i vårt
land har legat på för låg nivå. 80-talets
spekulationsekonomi har skadat vårt land också i
detta avseende. Med den stigande arbetslösheten
och den sjunkande investeringsviljan borde det nu
vara läge för mycket kraftiga
infrastruktursatsningar i stället för att miljard efter
miljard betalas ut i arbetslöshetsersättning, kontant
arbetsmarknadsstöd och socialbidrag.
Det är givetvis bra med denna extra investering på
1 500 milj.kr., men vi menar att satsningarna även
på kort sikt borde kunna vara betydligt större och
dessutom ha en annan inriktning. Av dessa 1 500
milj.kr. är det bara 263 milj.kr. som går till den mest
energisnåla och miljövänliga delen av
transporttekniken, den spårbundna trafiken. Detta
förhållande är enligt vår mening oacceptabelt.
Varningarna för den fortsatta försurningen av mark
och vatten kommer nu tätt, senast i en
undersökning från naturvårdsverket. Trots
minskningarna av svavelutsläpp i vårt land kommer
inte nedfallet totalt att minska mycket. Detta beror
dels på införsel utifrån, dels på att vi i vårt land
fortsätter att släppa ut svaveldioxid.
Regeringen har ännu inte kunnat visa hur man fram
till 1998 skall uppnå målet att reducera utsläppen
av kväveoxider med 30 %. Under 80-talet har ingen
minskning skett, främst på grund av den kraftigt
ökade vägtrafiken. Om vi räknar med en 40-
procentig ökning av trafiken under de närmaste 20
åren, blir målet alltmer orealistiskt om ingen
avgörande förändring sker i fråga om
energitekniken, som används för att driva fram
motorfordon.
Vägtrafiken beräknas nu stå för hälften av
kväveoxidutsläppen, hälften av kolväteutsläppen
och 35 % av koldioxidutsläppen. Beslut som leder
till en ökning av biltrafiken kan av dessa skäl inte
accepteras av vårt parti.
Vi behöver inte i dag upprepa
Öresundsbrodebatten, men vi förutsätter att en
seriös miljöprövning kommer att ske och att även
andra grannländer än Danmark kommer att få vara
med och lägga fram sina synpunkter och att också
deras experter får göra sina röster hörda.
Vi måste ta forskarna på allvar när de hävdar att det
i en nära framtid kan ske dramatiska förändringar i
marken i samband med att pH-värdena sjunker
under en viss gräns. Giftiga metaller frigörs,
grundvattnet blir oanvändbart, och både växter och
djur dör. De medel vi i dag avstår från att investera
i spårbunden trafik kan vi i en nära framtid tvingas
använda i massiva kalkningsprogram i stora delar
av landet, och detta kan i sin tur ge oönskade
miljöeffekter.
Den spårbundna trafiken motiveras inte enbart av
miljö- och energiskäl. Även säkerhetsfrågorna
borde oftare framhållas. I Europa omkommer i dag
ungefär 55 000 människor per år, främst i
vägtrafiken. I vårt land har vi ca 800 dödsoffer och
tiotusentals trafikskadade. Jag har inte sett
siffrorna på antalet trafikskadade i Europa, men
skulle de vara av samma proportion som i vårt land,
rör det sig om ungefär en halv miljon människor
som trafikskadas varje år, främst i vägtrafiken.
Vi menar att också denna extrasatsning borde ha
haft en annan profil på grund av den anda som 1988
års trafikpolitiska beslut redovisade. Vi sade ju där
att medborgare och näringsliv i landets olika delar
skall tillförsäkras en säker och miljövänlig
trafikförsörjning till lägsta möjliga
samhällsekonomiska kostnad.
Vi har därför angett en nivå på i storleksordningen
1--1,2 miljarder för tidigarelagda och nya
satsningar på den spårbundna trafiken. Naturligtvis
är västkustbanan och utbyggnaden av dubbelspår
där ett av de mest angelägna projekten. Vi har
också understrukit att alla ansträngningar bör göras
för att utveckla den s.k. kombitrafiken och lyfta
bort en del långtradartrafik från vägarna.
Förutom anpassningen av södra stambanan för den
planerade snabbtågstrafiken på sträckan
Stockholm--Malmö, som nu tidigareläggs i och med
att 263 milj.kr. avsätts, är givetvis förberedelser för
snabbtågstrafiken runt Mälaren och upp till
Sundsvall angelägna. Krav på ostkustbanan, från
Sundsvall upp till Luleå, drivs med all rätt av
kommuner och andra intressenter. Kanske är även
förbindelser från Sundsvall via Östersund och
Trondheim till Oslo en framtidssatsning som vi
behöver diskutera.
I dagarna förs diskussioner mellan S:t Petersburg
och norska järnvägsintressen om godstrafik mellan
S:t Petersburg och Narvik via Haparanda. Troligen
kommer också rätt snart ett provtåg, eventuellt
med malm, att köras på den sträckan. Det blir då
nödvändigt med en ganska omständlig omlastning i
Haparanda på grund av de skilda spårvidderna och
på grund av att vi inte där har kommit oss för att
bygga en omaxlingsstation på samma sätt som man
har gjort på flera håll i Finland. En
omaxlingsstation i Haparanda och en upprustning
av Haparandabanan kan bli mer brådskande än vad
många har tänkt sig.
Vissa beräkningar som banverket har låtit göra
tyder på att antalet invånare per spårkilometer i
Nordkalotten faktiskt är lika stort som i
Mälardalen, om vi räknar in invånarna i
Murmanskregionen. Dessutom är
vägförbindelserna mycket dåliga. Tunga och
långväga transporter på Nordkalotten borde enligt
min mening bli föremål för särskilda studier och
satsningar.
Utvecklingen av det spårbundna transportsystemet
och nya handelsvägar kan i förlängningen också ge
inlandsbanan nya uppgifter på både person- och
godssidan. Vi hade velat att man i den utredning
som nu görs om inlandsbanan också hade vägt in de
framtida eventuella möjligheterna, så att banan
inte läggs ner på grundval av alltför kortsiktiga
bedömningar.
Självfallet stödjer vi också kraven på medel till
satsningar på sovvagnar på fjärrtågen upp till
Norrland.
Vi har godtagit de satsningar som nu görs på vissa
flygplatser i Norrland. Om det i framtiden blir
ökade möjligheter till snabbtågstrafik mellan
Sundsvall och Umeå kan flyget från Norrlands
inland få en annan karaktär och kanske bli en del
av flygförbindelserna med Kiruna, med betydligt
snabbare förbindelser med Stockholm som följd. I
detta sammanhang är det möjligt att Gunnarns
militärflygplats i stället kan bli en flygplats för stora
delar av Norrlands inland. Det har redan nu
ifrågasatts om inte en satsning på Gunnarns flygfält
på lång sikt vore klokare än satsningar på mindre
flygfält.
Jag vill med detta, fru talman, yrka bifall till
meningsyttringen i mom. 6 och 11.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 17.58 att ajournera
förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
19 § (forts.) Tilläggsbudget I (forts TU5)
Anf. 157 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Jag skall fatta mig föredömligt kort.
Tyvärr fick inte Ny Demokrati majoritet i utskottet
för sitt yrkande att anslå ytterligare 400 milj.kr. till
banverket för att snabba på utbyggnaden av södra
stambanan och snabbtågstrafiken på denna.
Banverket ville helt enkelt inte ha mer pengar. Man
klarade inte av att snabba på utbyggnaden. Detta
finner vi märkligt, eftersom det var information
från en av Sveriges främsta järnvägsexperter tillika
en av Sveriges duktigaste företagsledare som fick
oss att skriva denna motion.
Tydligen besitter inte nuvarande
banverksledningen den logistikkunskap som
behövs vid en forcerad järnvägsutbyggnad. Det
tycker vi nydemokrater är beklagligt.
För att markera vår inställning yrkar jag därför
avslag på trafikutskottets hemställan att endast
anslå 263 milj.kr. till södra stambanan och bifall till
vår reservation, där vi yrkar att ytterligare 400
milj.kr. anslås utöver de 263 miljonerna till en
tidigareläggning av snabbtågstrafiken på södra
stambanan.
Herr talman! Med andra ord yrkar jag bifall till
reservation nr 2. Eftersom vänsterpartiet är för en
snabb utbyggnad av järnvägen förutsätter jag att
vänstern stöttar mig i detta fall.
Anf. 158 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Det är med glädje som vi från
centerns sida noterar att vi har fått en majoritet i
utskottet att ställa upp på en fortsättning av trafiken
på inlandsbanan. Jag beklagar att Birger Rosqvist
använde en närmast raljant ton mot inlandsbanan.
Han påstår att han har åkt den -- det tror jag också
att han har gjort. Inlandsbanan i sin helhet går
genom halva vårt land. I regeringsdeklarationen
klargörs mycket tydligt att hela Sverige skall leva.
Då tycker jag inte att man skall behandla halva
Sverige på det sättet och säga att det inte är så noga
när det gäller inlandsbanan. Sverige består inte
bara av en Öresundsbro, storstadssatsningar och
snabbtåg osv., även om jag tillhör dem som såsom
storstadsbor talar om vikten av t.ex. snabbspår och
satsningar på järnvägen i detta avseende.
Jag tror att det är viktigt att det som majoriteten i
utskottet har sagt upplevs på ett sådant sätt att man
tar det på allvar. Både trafikutskottets vice
ordförande Rolf Clarkson och jag är flitiga gäster
på järnvägen och banverkets konferenser. Vi har
båda upptäckt att det i dag finns ett tilltagande
intresse ute bland enskilda människor, framför allt
bland industrins folk, och kommunerna, att
medverka till en aktiv järnvägspolitik. Det jag nu
säger, herr talman, gäller såväl gods- som
persontrafik. Eftersom både Rolf Clarkson och jag
liksom övriga i regeringspartierna tillhör dem som
tycker att det är viktigt att vi får konkurrensen på
spår är det viktigt att vi under detta rådrumsår inte
ger felaktiga signaler, att detta bara är något
tillfälligt. Vi räknar med att staten satsar på själva
banan. Men vi förutsätter att det blir aktiva insatser
från folket där uppe, så att bidragen när det gäller
pengar till drift av inlandsbanan kan bli så små som
möjligt.
Herr talman! Jag vill också påpeka att banverket
och SJ har sagt att därest banan blir bättre kan man
räkna med att det troligtvis blir en tilltagande
godstrafik på inlandsbanan. Därför skall man
naturligtvis när man bedömer de insatserna från
banverkets sida räkna med att det kan vara fråga
om hela banan. Det ställer också persontrafiken i
en annan dager.
Jag vill även utnyttja tillfället att säga att utöver att
svara för infrastruktursatsningarna är det också
statens uppgift att tillsammans med
länstrafikbolagen och industrierna satsa på att få
fram en ny typ av kollektivtrafikmedel, dvs. en typ
av lättare motorvagnar. Det vet Rolf Clarkson och
Birger Rosqvist och inte minst tidigare
kommunikationsministern. Det påpekas av
inlandsbanekommunerna att om de får en bättre
typ av tåg, får de också större möjligheter.
Kostnaden för det skall man inte lägga på
kommunerna. Om staten tillsammans med
länstrafikbolagen och industrierna tar fram sådana
alternativ ges ökade förutsättningar.
Herr talman! Det jag nu säger gäller egentligen inte
bara inlandsbanan, utan också övriga delar av
landet. Därför är det kolossalt viktigt att vi från
riksdagens kammare ger riktiga signaler, dvs.: Satsa
nu och gör det ordentligt, precis som övriga
Europa! Inlandsbanan skall inte undantas från
satsningar. Därför tycker jag att det är bra att
regeringen och nu också en majoritet i riksdagen
satsar på inlandsbanan och ger den en chans. Men
självfallet skall de som bor där uppe göra allt vad
de kan för att minska driftskostnaderna för
persontrafiken på inlandsbanan. Jag är också av
den uppfattningen att det är viktigt att vi får ner de
kostnaderna. Men låt oss skilja på investeringar och
driftskostnader och inte ge några negativa signaler
från denna kammare! Det tror jag är kolossalt
viktigt.
Anf. 159 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! I mitt inlägg kommer jag enbart att
uppehålla mig vid inlandsbanan. Jag tycker att det
är fantastiskt att vi än en gång här i riksdagen får
vara med om att diskutera inlandsbanan och dess
fortsatta framtid. Och den här gången är det en
positiv debatt, då vi får anslå pengar för dess
fortsatta drift. Det är en konsekvens av att vi har
fått en ny borgerlig regering och
regeringsförklaringen från den 4 oktober 1991, med
budskapet att hela Sverige skall leva, ett budskap
som i sin tur förutsätter olika åtgärder för en aktiv
regionalpolitik. Här kommer inlandsbanan med i
beslutsfattandet.
Det är inte bara jag utan hundratusentals
människor i Sverige som glädjer sig över
regeringens och riksdagens beslut, som det
kommer att bli i dag. Det är dels de som bor längs
inlandsbanan, dels de turister som genom banans
fortbestånd kan få uppleva en resa genom
Nordeuropas sista vildmark. Även för godstrafiken
är inlandsbanan viktigt, vilket Rune Thorén alldeles
nyligen påpekade.
Beslutet att avsätta 100 milj.kr. sker i syfte att ge
rådrum för inlandsbanan. Det är helt korrekt att ge
kommunerna längs inlandsbanan möjlighet att
planera för fortsatt trafikering, men man måste få
detta rådrum och pröva framtidsutsikterna.
Turerna har ju varit många och inkonsekventa
kring trafikeringen av banan. Varken den förra
socialdemokratiska regeringen eller
riksdagsmajoriteten ville ge Inlandskommunernas
Ekonomiska Förening en rimlig chans att överta
driften. Från folkpartiet liberalernas sida
protesterade vi skarpt mot detta mycket korta
varsel -- det rörde sig om tre månader innan
Inlandskommunernas Ekonomiska Förening skulle
få ta över driften. Vi ville låta inlandsbanan leva. Vi
ville redan i våras ge ett rådrum. Det är precis ett
år sedan Birgit Friggebo gjorde ett mycket skarpt
uttalande, då vi för första gången fick beskedet att
inlandsbanetrafiken nog skulle läggas ned. Vi vill
bevara inlandsbanan! Vi ser det som en möjlighet
för inlandskommunerna att överleva.
Den 10 juni skulle bli slutdatum för inlandsbanan,
men så blev det inte, som vi vet. Tack vare initiativ
i arbetsmarknadsutskottet kom en kompromiss till
stånd, vilket innebar att de tre nordligaste
länsstyrelserna ställde upp med 6 milj.kr. för att
rädda sommartrafiken, som har mycket stor
betydelse för turistnäringen i inlandet. Jag vill
särskilt nämna vår förre landshövding Sven
Johanssons insatser som engagerad och orädd
förespråkare för inlandsbanan. Nu får vi en ny
landshövding, Görel Bohlin, som också har uttalat
sitt intresse för inlandsbanan.
Herr talman! Socialdemokraterna hade totalt
missbedömt den kamp som pågick i den
norrländska glesbyden för att rädda banan. Över
45 000 namnunderskrifter insamlades, och folk gick
man ur huse för att rädda banan. Men oron fanns
också för vad som skulle hända efter den 15
september, när sommartrafiken skulle upphöra.
Men då fick vi en borgerlig regering som håller sina
löften!
Det vore fel att säga att det inte finns stora problem
kring den fortsatta driften -- men nu finns rådrum,
och det behövs. Självfallet kommer inlandsbanan
att överleva, men det kräver en stor portion av
nytänkande. T.ex. konstaterade jag själv i somras --
jag ordnar bl.a. gruppresor efter inlandsbanan -- att
marknadsföringen av banan var dålig för att inte
säga urusel, särskilt vad gällde att få information
om både tågtider och biljettpris. Här måste en ökad
samordning komma till. Däremot fanns alltid
uppgifter om busstider tillgängliga, och bussarna
går som bekant parallellt med inlandsbanetågen,
ett enormt slöseri som vi måste få bort. Trots detta
hinder hade tåget i genomsnitt 14 passagerare mot
bussens 2. Därmed tolkar jag intresset för tåget som
mycket positiv.
Det är hoppingivande att representanter för både
SJ och Inlandskommunernas Ekonomiska
Förening (IEF) samlats för att under tre dagar i
höst åka sträckan Mora--Gällivare. Man
undersökte behovet av och intresset för nya
satsningar. På varje station hade man
överläggningar med kommun- och
turistnäringsföreträdare för att få tips och
synpunkter och pröva nya idéer.
Redan nu har SJ och IEF beslutat att satsa på
specialtåg till Jokkmokks marknad och till
Vasaloppet. Det finns också massor av andra
arrangemang efter banan där man kan samordna
resande och aktiviteter. Varje år kommer t.ex. en
halv miljon vinterturister till Vemdalen och västra
Härjedalen. Här kan man försöka förmå turisterna
att åka tåg till Mora och därefter specialtåg efter
inlandsbanan.
Mindre daglig trafik men ökad satsning på
specialtåg är framtiden för inlandsbanan. Det
innebär stora utmaningar och möjligheter om viljan
finns. Jag tror att viljan finns och att konkreta
beslut kommer fram från Inlandskommunernas
Ekonomiska Förening. IEF vill hjälpa SJ med
verksamheten och även komma med egna förslag.
Anf. 160 ROLF CLARKSON (m):
Herr talman! Utskottets ordförande har tidigare
pläderat för de reservationer som han och hans
partikamrater har gjort i trafikutskottet vid
behandlingen av tilläggsbudget I. I sin första
reservation anför Birger Rosqvist att 400 milj.kr. av
de 1 500 milj.kr. som det nu är fråga om till
infrastruktursatsningar redan är anslagna av den
socialdemokratiska regeringen och tycker därför
att det räcker med 1 100 milj.kr.
I en annan reservation som Kenneth Attefors i Ny
Demokrati har skrivit vill han plussa på dessa 1 500
milj.kr. med ytterligare 400 milj.kr. Dessa båda
reservationer är alltså synnerligen oförenliga. Jag
yrkar nu avslag på dem och bifall till majoritetens
hemställan i betänkandet.
När det gäller en tidigareläggning av
sovvagnsbeställningarna har utskottets majoritet
uttalat sympati för att regeringen överväger om den
kan biträda statens järnvägar med något stöd för att
fortsätta att investera i dessa sovvagnar. De är ju
förvisso en mycket god del av SJs
framtidsmöjligheter.
Jag yrkar emellertid även avslag på den
reservationen och bifall till hemställan i utskottets
betänkande.
Sedan kommer vi till detta med att återuppta
persontrafiken på inlandsbanan. Där har
socialdemokraterna i sin reservation nr 4 yrkat att
de av regeringen föreslagna 100 milj.kr. i stället
skall användas till upprustning av väg 45 som går
parallellt med själva inlandsbanan. Jag vill inte
öppna någon ny inlandsbanediskussion i kväll. Vi
hade en långvarig och uppslitande sådan under
föregående riksmöte. Det är ju ingen hemlighet för
kammarens ledamöter att moderaterna den gången
stödde den socialdemokratiska regeringens förslag
om att inlandsbanan, efter en förhandling med den
ekonomiska föreningen för inlandskommunerna,
skulle övergå till att bli trafikerad med busstrafik på
landsväg under en tioårig avtalsperiod.
Man träffade detta avtal, och vi har alltså i dag ett
tioårigt avtal mellan staten och de
länstrafikhuvudmän i Norrland som är berörda av
inlandsbanan om att ersätta järnvägstrafiken med
busstrafik. Man har inköpt moderna
långfärdsbussar för detta ändamål. Efter valet har
den nya regeringskoalitionen kommit överens om
att återigen skapa ett rådrumsår för att bedöma
möjligheten att behålla järnvägstrafiken på
inlandsbanan. För detta har man avsatt 100 milj.kr.
Vi har, som moderata företrädare i trafikutskottet,
avgett ett särskilt yttrande där vi säger att vi med
anledning av den speciella omständighet som
därmed råder, i enlighet med
regeringsdeklarationen, går med på att man med
dessa 100 miljoner skapar ytterligare ett rådrumsår.
Jag vill dock mycket klart säga att det är stötande
att man har två statligt subventionerade
trafiksystem som konkurrerar parallellt med
varandra om trafikanterna i detta område. Vi i
moderata samlingspartiet anser att det avtal som
staten har träffat bör gälla i fortsättningen. Om det
finns möjlighet därtill bör inlandskommunerna
skapa en turisttrafik som är sponsrad av
kommunerna, landstingen och eventuellt även
privata intressenter. Vi kan inte tänka oss att staten
efter rådrumsårets utgång fortsätter att satsa på
parallella konkurrentlinjer som båda går med
underskott.
Det är mitt uppdrag från den moderata
riksdagsgruppen, som jag fick så sent som i
förmiddags, att säga detta i kammaren. Vi
betraktar alltså detta som ett rådrumsår. Vi ser
positivt på att inlandsbanan kan leva vidare som
turistbana i den regi som jag nyss har nämnt. Men
vi säger hit men inte längre när det gäller statliga
satsningar i den ena eller andra formen.
Anf. 161 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Jag kan bara hålla med Rolf Clarkson
när det gäller detta med inlandsbanan. Där stödde
jag helt den borgerliga sidan i utskottet. Däremot
tänkte jag inte stödja en socialdemokratisk motion
där man ville att vi skulle tidigarelägga
sovvagnsbeställningar om vi kunde få fram medel
från arbetsmarknadsverket så att det inte skulle
belasta statens järnvägars ekonomi. Nu fick den
borgerliga sidan mig att backa från detta, och vi fick
en stark skrivning i det här betänkandet. Jag
hoppas att Rolf Clarkson hjälper till att se till att
regeringen verkligen läser detta. Det står nämligen
så här: ''Utskottet förutsätter att regeringen
överväger åtgärder för att möjliggöra en
tidigarelagd anskaffning av sovvagnar.''
Detta är en s.k. stark skrivning, har jag lärt mig,
som regeringen egentligen inte läser, eftersom den
inte står på framsidan av betänkandet. Om nu Rolf
Clarkson hjälper mig och ser till att den läser detta
får vi se om det fungerar och om regeringen
verkligen läser den här lilla texten eller inte.
Anf. 162 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Jag tror att Rolf Clarkson och jag kan
vara överens. Vi tycker egentligen båda att det skall
vara konkurrens, men i det här fallet är det
tveksamt om man skall gå hur långt som helst,
speciellt med statliga medel.
Jag delar uppfattningen att man på något sätt under
det här rådrumsåret måste komma fram till att man
inte fortsätter att köra parallellt. Spåret är ju där
det är, men bussarna kan vara möjliga att utnyttja
på andra håll tillsammans med banan om det finns
en god vilja. Det kan gälla dels uppe i fjällen, dels
inåt inlandet. Det är inte jag som skall stå här och
dra upp riktlinjerna för detta, men det är viktigt att
man ser de samlade resurserna. Det är ju just med
de samlade resurserna som man kan åstadkomma
ett bra paket. Jag tror också att det är viktigt att SJ,
privata intressenter osv. får den här möjligheten.
Det var därför som jag använde huvuddelen av mitt
anförande tidigare till att säga att det är viktigt att
det finns något slags positiva signaler om att man
skall göra sitt bästa tillsammans och inte bara
konkurrera. Om man försöker att göra detta skall
vi stötta under det här året. Sedan får vi se vad som
händer nästa år. Min uppfattning är att vi skall
fortsätta att se till att vi har en bra bana, men vi kan
inte fortsätta att ge allt för mycket i statsbidrag till
en olönsam trafik.
Anf. 163 ROLF CLARKSON (m):
Herr talman! Jag tar med förtjusning emot den
utsträckta hand som Rune Thorén räcker fram. Jag
kan utan vidare beteckna oss båda som uppriktiga
järnvägsvänner. Att vara järnvägsvän är att vara
vän av satsningar där järnvägen har en funktion att
fylla. Järnvägen fungerar bäst som transportsystem
när det gäller persontrafik i tätbefolkade områden
och på inte alltför långa sträckor. Den fungerar
även undantagsvis när det gäller nattågen med
sovvagnar. Då fungerar den bra på längre sträckor
också.
Jag tror för min del, för att nu föra en trafikpolitisk
ideologisk diskussion, att Norrland i flera
avseenden är mer betjänt av att få ett bra flyg- och
vägtransportsystem och infrastruktursatsningar på
området än järnvägssatsningar av den typ som
inlandsbanan utgör. Det gäller alltså en lång
sträcka, 1 050 km, och en mycket liten befolkning
som kan utnyttja denna järnväg. Jag tror att vi på
det här viset kan nå fram till ett modus vivendi inom
fyrklövern. Det kan ge inlandsbanan den chans som
den är värd som turistbana, men utan statliga
satsningar på både landsvägs- och järnvägstrafik i
inlandskommunerna.
Anf. 164 BIRGER ROSQVIST (s):
Herr talman! Rolf Clarksons deklaration var i och
för sig intressant. Efter det här s.k. rådrumsåret,
som dock bara består av elva månader och kostar
100 milj.kr., kan han inte tänka sig att det skall
lämna några bidrag av statliga medel till fortsatt
trafik. Vi hade ganska många intressenter och
motintressenter i utskottet och lyssnade på vad de
hade att säga. Från dem som företrädde
Inlandskommunerna Ekonomisk Förening, som
driver trafiken och som avser att göra det också
fortsättningsvis, fick vi höra att även om man skulle
lyckas mycket bra i sin satsning på turisttrafik och
annat, tänkte man sig att det nog skulle komma att
behövas omkring 50 milj.kr. per år i bidrag för att
fortsätta trafiken.
Vid ett studiebesök som jag gjorde några veckor
senare i området samtalade jag med
järnvägspersonal, rälsbussförare och andra som var
mycket positivt engagerade i denna fråga. När jag
då undrade om de fortsättningsvis skulle klara sig,
om de fick 50 milj.kr. om året av staten, trodde de
knappast det. Det skulle nog behövas litet till.
I somras trafikerades banan av 15 000 turister.
Banan var föremål för ett mycket stort intresse på
olika sätt på grund av de ställningstaganden som
förekommit i riksdagen. Om man upprätthåller
trafiken för att främja turismen och om man kan
räkna med 20 000 turister per år i fortsättningen, till
en kostnad av 100 milj.kr., skulle vi få betala 5 000
kr. per resenär av skattemedel. Därtill kommer 36
milj.kr. för att bussarna skall rulla. Det är mycket
stora summor, och man kan fråga sig om inte så
mycket pengar kunde användas på ett bättre sätt för
att främja utkomstmöjligheterna för dem som skall
leva på turisterna i det här området.
Vi har nu från socialdemokratiskt håll också sagt att
det är bra om man kan anordna en sommartrafik,
men att det då skall ske under rimliga ekonomiska
förhållanden och att staten skall slippa stå som
finansiär när rådrumsåret är till ända. Det var, som
sagt, intressant att höra Rolf Clarksons deklaration
nyss att några statliga pengar inte är aktuella efter
rådrumsårets slut.
Anf. 165 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Jag vill bara till Rolf Clarkson säga
att vi kanske inte här i dag exakt skall ange vad det
skall vara för trafik på den här banan. Jag
förutsätter att såväl SJ och
inlandsbanekommunerna som andra intressenter --
BK Tåg och kanske också andra -- kommer att
framföra synpunkter och så småningom kan
komma fram till ett bra koncept för inlandsbanan.
Också Rail Forum har gett sig in i den här leken,
och jag tror inte att man därifrån engagerar sig av
nostalgiska skäl.
Jag är liksom Rolf Clarkson järnvägsvän. Jag tror
att nattågen kan vara något att satsa på och även att
godstågen säkerligen kan utvecklas. Jag nämnde i
mitt anförande nya typer av tåg. Jag har liksom
Birger Rosqvist, Rolf Clarkson och många andra
rest med inlandsbanan. Man skall, herr talman, inte
göra jämförelser mellan de tåg som i dag trafikerar
banan och nya och fina bussar. Jag arbetar också
med busstrafik och värderar den högt, men jag tror
att man med nya typer av tåg här också kan få en del
arbetspendling, naturligtvis inte efter hela sträckan
utan på vissa orter.
Låt folket där uppe fundera över det här och
komma fram till någonting. Vi skall försöka att
hjälpa till genom att få fram bättre och snabbare
tåg. Vi skall också se till att få en bra räls längs hela
sträckan. Jag tror att det är mycket viktigt för
godståg. Det finns också funderingar på annan typ
av trafik, kanske från Norge, ner genom Sverige
och sedan vidare.
På andra håll i Europa börjar man mer och mer att
rikta blicken mot järnvägar och även mot
vattenvägar -- som vi inte har tagit upp här -- inte
bara mot landsvägarna. Jag tycker att det skulle
vara helt felaktigt att i dag döma ut en järnväg som
redan finns och som sträcker sig genom halva
Sverige. Med andra mått mätt, jämfört med
kostnaderna för Öresundsbron, våra snabbspår
osv., är det småpengar vi talar om. Trots det är jag
villig att i dag säga att vi på sikt måste försöka få
ned bidraget till driften. Vi måste börja arbeta med
det. Däremot är jag inte rädd när det gäller att satsa
pengar på infrastrukturen i Norrland och dess
inland. Kom ihåg att det är från de landsdelarna
som vi får mycket av vårt lands exportöverskott!
Anf. 166 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Rolf Clarkson nämnde tidigare
Fyrklövern. Eftersom jag i sovvagnsärendet var
litet vacklande i utskottet, vill jag till kammarens
protokoll uttala att Fyrklövern kan räkna med oss
nydemokrater när det gäller inlandsbanan även
under rådsrumsåret.
Anf. 167 ROLF CLARKSON (m):
Herr talman! Utan att vilja förlänga debatten om
inlandsbanan vill jag bekräfta vad jag sade i mitt
huvudanförande: Det är ur moderat synpunkt
otänkbart att man efter rådrumsåret med statliga
subventioner skulle driva två parallella,
konkurrerande transportsystem, nämligen
inlandsbanan resp. busstrafiken. I det läget står vi
kvar vid det avtal som vi har träffat med
länshuvudmännen för den ordinarie
åretruntgående inlandstrafiken på vägarna.
Däremot kan jag utan vidare ånyo säga: Finns det
möjligheter att bedriva en turistverksamhet på
inlandsbanan som täcker såväl driftskostnaderna
som underhållskostnaderna och som kan utvecklas
sommartid, har vi naturligtvis ingenting emot det.
Vi tror tvärtom att en sådan järnvägsverksamhet
kan komma att uppmärksammas internationellt.
Men det skall också sägas att det skall mycket till
för att detta skall gå ihop.
När vi senast hade ett system av inlandsbanor i gång
kostade det 120 milj.kr. om året. Kanske kan man
förbilliga detta genom upphandling, som Rune
Thorén sade, tillsammans med BK Tåg och andra
konkurrenter till SJ. Kostnaderna kan måhända här
kapas med 30 %. Kanske kan man också underhålla
de delar av inlandsbanan som inte är godsbanor till
30 % lägre kostnader. Då kommer vi ned till en
totalkostnad per år för turisttrafiken om 80 milj.kr.
Säg att man då kommer fram till den uppfattning
som jag såg i ett pressklipp, att man skulle kunna
öka antalet resenärer från nuvarande 15 000 till
40 000. Då skulle kostnaden per resenär bli ca 2 000
kr.
Huruvida detta är en realistisk affärsinriktning är
svårt att säga, men man kan för vår del gärna få
försöka. Jag tror att framtiden ligger i en sådan
satsning som SJ gör på t.ex. sina snabbtåg på
dubbelspår på västkustbanan, med moderna
kommersiellt inriktade snabbtåg över huvud taget
och med ett bra transportsystem på godsbanesidan.
För övrigt måste en sann centerpartist, som vill ha
goda transporter även inne i glesbygderna, förlita
sig på vad vårt rika vägnät kan bjuda.
Anf. 168 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Jag gläder mig åt att Rolf Clarkson
har den inställningen att det nu gäller att ge
inlandsbanan den här chansen. Jag tycker att det är
synd att inlandsbanan inte fick den chansen av
riksdagen redan i våras. Vi behandlade denna fråga
någon gång i mars månad.
Jag tror att inlandsbanan kan överleva med hjälp av
ett nytänkande, med användande av det rådrum
som nu ges. Jag tror att SJ äntligen har börjat förstå
att det finns en mycket stark vilja från
inlandskommunerna att behålla driften och att
försöka göra det på ett så praktiskt och bra sätt som
möjligt.
Jag har åkt med inlandsbanan flera gånger under
det senaste året och talat mycket med SJs personal,
som har visat på olika lösningar. Det kan gälla
specialresor, privata resor och kortare turer. Jag
tycker att de skall ses som en ryggrad i denna
verksamhet.
Jag vänder mig liksom tidigare talare starkt emot
att vi skall ha två bolag: länstrafiken, som med
bussar skall trafikera precis den sträcka där tågen
går, och inlandsbaneföreningen. Det är en orimlig
ordning. Länstrafiken måste komma överens med
SJ eller med Inlandskommunerna Ekonomisk
Förening om ett ekonomiskt bärbart alternativ.
Sedan vill jag säga till Birger Rosqvist, att nu har
SJ äntligen fått en speciell person som skall handha
resorna på inlandsbanan. Jag vill bara referera vad
som stod i Dagens Nyheter häromveckan, där han
säger: Varje tågresenär subventioneras med 714
kronor, om man räknar på det högsta bidraget på
100 miljoner, och inte 7 000 kr. som vissa uppgifter
gör gällande. Om vi räknar med samma
subventionsgrad för bussarna, skulle de behöva ha
sju passagerare per tur, ty även bussarna
subventioneras.
Jag tycker att vi skall se klart och konkret på frågan
och se till att ge inlandsbanekommunerna den här
chansen till överlevnad. Det är en symbolfråga
också, viktig för inlandsbanekommunerna.
Anf. 169 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Jag skall naturligtvis inte förlänga
den här debatten alltför mycket. Jag vill bara säga
att jag har målat upp ett slags scenario. Man kan ha
nattåg och godståg, skaffa nya tåg, ordna
arbetspendling, snabba upp tågen, osv. Det är
egentligen inte jag som skall föreslå detta, utan det
får utredarna, kommunerna, SJ m.fl. göra.
Rolf Clarkson säger att banan bör nog i första hand
bibehållas för turisttrafik. Låt utredarna bedöma
vad som är rätt eller fel och sedan komma tillbaka!
Utskottet har inte uttalat sig vare sig för det jag
säger eller för det Rolf Clarkson säger, utan
utskottet har sagt: Okej, kom tillbaka och visa vad
som är möjligt.
Jag tycker att vi skall ge en positiv signal: Gör vad
ni kan, kom sedan tillbaka, och så får vi fatta ett
nytt beslut efter ett år. Jag hoppas att alla aktiva
krafter arbetar så bra de kan under det här året.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 22 §.)
20 § Upphävande av lagen om tillstånd till
överlåtelse av skepp
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1991/92:TU6 Upphävande av lagen om tillstånd till
överlåtelse av skepp (prop. 1991/92:64).
Anf. 170 BIRGER ROSQVIST (s):
Herr talman! Den s.k. flagglagen infördes 1977,
när det var en borgerlig regering förra gången och
kommunikationsministern var moderat.
Anledningen till att flagglagen infördes var att
under då rådande svaga sjöfartskonjunkturer, som
i och för sig har hållit i sig ända sedan dess, såldes
det ut i snabb takt ett betydande antal svenska
fartyg.
De såldes inte alltid till utländska intressenter, utan
det var svenska företag som bildade bolag i länder
som kunde tillhandahålla en för redarnas del
bekväm flagga, och så fortsatte man driften. Det
innebar att man kunde få annan besättning i
båtarna, få lägre lönekostnader, slippa ifrån
skatteproblem i Sverige och mycket annat av dessa
s.k. avarter som vi har i vårt land -- somliga kallar
det så.
Lagen infördes som en tillfällig lag, och vi har sedan
förlängt den två år i stöten, ibland kanske tre år.
Men för ett och ett halvt år sedan permanentades
lagen. Den skrevs om och gjordes inte längre
tidsbegränsad utan skulle gälla fortsättningsvis.
De borgerliga partierna har hela tiden varit emot
den här lagen. Det låter litet egendomligt, för den
infördes när vi hade en borgerlig regering. Vi
socialdemokrater hängde med den gången, och vi
hänger kvar fortfarande. Vi tycker att lagen
alltjämt har en funktion att fylla.
De premisser som vi har ansett väsentliga och som
anfördes som argument för att bibehålla lagen när
den gjordes permanent är bl.a. att vi anser, i
enlighet med de sjöfartspolitiska besluten, att det
skall finnas en svensk handelsflotta av rimlig
omfattning, alltså en handelsflotta under svensk
flagg, som är gripbar i händelse av situationer i
ofred när vi behöver handelsflottan för vår
försörjningsberedskap.
Nu sägs det i propositionen att det argumentet inte
längre har någon tyngd, för den utveckling som
under senare tid ägt rum i vår omvärld gör att vi inte
längre löper risk för avspärrning. Jag måste säga att
jag kunde inte låta bli att tänka på argumentationen
för mer pengar till försvaret, när jag läste det här.
När den moderata försvarsministern vill ha mycket
pengar till försvaret, är det fortfarande ofred i
världen. Vi lever inte alls i någon trygg och säker
situation, och då behöver försvaret mer pengar.
Men när det gäller flagglagen lever vi tryggt och
lugnt, och då kan vi åberopa det och avskaffa
flagglagen. Det betyder att den tröskel som
flagglagen har inneburit för försäljning av svenska
fartyg skulle tas bort.
I det beslut riksdagen skall fatta ligger inte bara det
enkla och raka att lagen antingen skall bibehållas
eller tas bort. Förslaget i propositionen är en fas i
ett spel, låt mig säga med tre enheter.
I propositionen talas det också om att det skall
komma en ny sjöfartspolitik som skall göra det
möjligt att driva svenska fartyg i ett s.k. särskilt
register, vilket innebär att redarna kan anställa
besättning på lokala avtal, dvs. avtal som
sammanfaller med dem som eventuellt kan finnas i
besättningarnas hemländer.
Det man sneglar på är öststater. Det kan vara både
nära öst och fjärran öst, det kan vara Indien och vad
som helst. Det är klart att där kan man få
besättningar till mycket låga kostnader, och så kan
man driva sjöfarten på ett mer lukrativt sätt än i
dag.
Men vi har också på socialdemokratiskt initiativ,
där för övrigt centerpartiet har hängt med, infört
den s.k. svenska modellen för sjöfartsstöd. När
andra länder avskaffade inkomstskatter och sociala
avgifter för de anställda ombord i fartyg, gick vi i
Sverige en annan väg. Vi har behållit de sociala
avgifterna, och vi har behållit besättningens
skyldighet att betala skatt. De ombordanställda har
alltså behållit sina bruttolöner.
Men som ett stöd för sjöfarten har skattepengarna
gått in till ett speciellt kontor, och så har de betalats
tillbaka till redarna. På det sättet har det blivit ett
system med återbetalning av skatt i stället för
skattebefrielse. Det har passat det svenska
systemet bättre, därför att alla våra sociala
förmåner -- sjukvård, pensioner och annat --
baseras på utbetald lön. Nu har de anställda på
fartygen haft bruttolöner, och de sociala
förmånerna har beräknats på dessa. Därigenom har
det inte spelat dem någon roll att vi har givit
sjöfarten en form av stöd som i realiteten för
redaren/arbetsgivaren har inneburit skattefrihet
och nettolöner för besättningen.
Det är ett system som folkpartiet och moderaterna
har gått kraftigt emot ända sedan det infördes. Nu
har de övertygat övriga regeringspartier om att
systemet skall bort, och man talar om att det skall
bort.
Vad som skall komma i stället har man inte klart för
sig. Därför säger man att eftersom vi inte vet vad
som skall hända och stödet, som man kallar det för,
till sjöfarten med all sannolikhet försvinner från
halvårsskiftet, måste redarna få möjlighet att sälja
ut eller flagga ut sina båtar. Annars blir det 30 à
40 % dyrare att driva dem under svensk flagg. Så i
beslutet om att upphäva flagglagen ligger i grund
och botten avsikten att införa s.k. internationella
register.
Det öppnar helt andra möjligheter för den som
bedriver sjöfart. Det här har praktiserats och
praktiseras i många andra länder, t.ex. i vårt
grannland Norge och i Danmark. Om det har varit
till gagn för sjöfolk behöver jag inte fråga. Jag vet
att det inte har varit bra. Många har blivit
arbetslösa, och de har ersatts med besättningar från
andra länder som av olika anledningar kan
acceptera att arbeta för en femtedel av den lön som
en skandinavisk eller europeisk sjöman accepterar.
Jag återupprepar att detta är ett steg för att bädda
för denna form av sjöfart. Det gäller löneförmåner
och även arbetsrättsliga förmåner -- även de är
tänkta att radikalt ändras för den som är anställd i
ett fartyg registrerat i det speciella registret.
Vi socialdemokrater säger bestämt nej till
införandet av ett sådant register. Vi vill bygga den
fortsatta sjöfartspolitiken på systemet med
återbetalning av skatter och sociala avgifter. Vi tror
att det är ett system som gott kan hävda sig i
konkurrensen i europeisk och även transatlantisk
sjöfart. Det innebär att de som är anställda på
fartygen får arbeta och leva under i stort sett samma
arbetsrättsliga, sociala och lönemässiga
förhållanden som övriga medborgare i vårt land.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen i
betänkande nr 6 från trafikutskottet. Det innebär
att jag yrkar avslag på proposition 1991/92:64.
Anf. 171 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Det kan tyckas att avskaffandet av
den s.k. flagglagen inte behöver betyda så stora
förändringar. Regeringen kan med hjälp av lagen
bevilja utflaggning av fartyg i precis vilken
utsträckning den önskar. Även en borgerlig
regering borde kunna ha intresse av att ha
inflytande över vilka fartyg som flaggas ut.
Dessutom har lagen en styrka för de
ombordanställda i och med att deras organisationer
har möjlighet att föra upp utflaggningsärenden till
regeringen. Sett som isolerat beslut borde denna
ordning därför kunna vara kvar. Men, som Birger
Rosqvist sade, det är just sammanhanget med
andra aviserade åtgärder som gör att förslaget
måste ses som en inledning till en helt ny
sjöfartspolitik som tidigare har haft ett moderat och
folkpartistiskt märke. Den politiken vet vi än allt
för litet om. Men vissa indikationer vartåt det lutar
har vi fått. I proposition nr 38, som behandlas på
torsdag, klargörs att sjöfartsstödet skall avvecklas
och att ett internationellt sjöfartsregister skall
inrättas för rederierna.
Det är uppenbart att en avveckling av sjöfartsstödet
utan att några andra åtgärder vidtas kommer att
leda till en omfattande utflaggning av fartyg och en
trolig förlust av tusentals arbetstillfällen inom
sjöfarten. Med hjälp av det internationella registret
kommer en del fartyg att kunna räddas kvar, men
med utländsk personal på hemlandsavtal och med
svensk befälhavare.
Registrering i det internationella registret skall vara
grund för uppsägning av svenska sjömän, enligt
redarnas önskemål. Sjömännens fackliga
organisationer skall inte längre ha rätt att vidta
stridsåtgärder när svenska avtal inte följs på
svenska båtar.
Tvister angående kollektivavtal med utländska
fackföreningar skall visserligen bedömas, enligt
redarnas önskemål, av svensk domstol. Men de
ombordanställdas talan skall föras av hemlandets
fackförening, som ofta saknar representation i
Sverige. Detta kan få till följd att dessa utländska
sjömän inte har någon som för deras talan.
Den utländska arbetskraften skall vidare undantas
från all svensk sociallagstiftning utom
arbetsskadelagen, enligt redarnas önskemål.
Självfallet luktar detta diskriminering lång väg. För
att undvika att diskrimineringen blir alltför
iögonfallande torde det bli nödvändigt att välja alla
anställda inom en viss yrkeskategori är från samma
land för att inte avtalen skall bli alltför olika.
Därmed kan systemet leda till massuppsägningar av
svenska ombordanställda. Diskriminering av det
här slaget torde strida mot andan i den svenska
regeringsformens 2 kap. 15 §.
Har man en gång infört denna princip på svenska
arbetsplatser till sjöss är steget inte långt till att
införa principerna också på landbacken. Då bäddar
vi verkligen för problem och konflikter på
arbetsmarknaden.
Det hänvisas ibland till att det danska
internationella registret är ett bevis på att antalet
inhemska ombordanställda i själva verket ökat i
och med införandet av ett internationellt register.
Det är möjligt att en viss ökning av antalet befäl
skett på grund av en viss inflaggning av en del fartyg
med danskt befäl under de få år som gått. Men för
drift- och ekonomipersonal har arbetstillfällena i
själva verket minskat enligt tillgänglig statistik.
Därför inger också det danska exemplet oro i de
ombordanställdas organisationer.
Herr talman! En del av oss minns också
beskrivningarna från de brandmän som först kom
ombord på den brinnande färjan Scandinavian Star
den 7 april 1990. Där fanns beskrivningar av hur
föräldrar hittades förkolnade knäböjande vid sina
sängar med armarna om sina likaledes förkolnade
barn. Där beskrevs hur brandsläckningsutrustning
hittades oanvänd, hur besättningen inte förstod
varandra på grund av språkproblem och hur
brandfarligt material hade legat på fel ställen. Till
beskrivningarna av katastrofen, där 158 människor
omkom, hör också bristen på flytvästar,
funktionsodugliga livbåtar och uteblivna
livbåtsövningar och brandövningar.
Personalen var anställd på ett muntligt
kollektivavtal med en korrupt portugisisk
fackföreningsledare. Till bilden hör också att
norska och danska sjöfartsmyndigheter visat ett
bristande intresse för säkerhetsfrågorna och en
okritisk hållning till redarkapitalet.
Exemplet Scandinavian Star, och många andra
exempel, visar med all önskvärd tydlighet att
marknadskrafterna inte är tillräckliga som
styrinstrument för sjöfarten och sjösäkerheten. Jag
får intrycket att alltför mycket av den
internationella sjöfarten bedrivs på ett otroligt
nonchalant sätt och att vi har anledning att förvänta
oss fler katastrofer av olika slag. Sjöfartsverket har
haft all anledning att skärpa sin granskning av
säkerhetsfrågorna efter katastrofen med
Scandinavian Star.
Det här innebär inte någon nedvärdering av
låglönebesättningar från tredje världen. Man t.ex.
konstaterat att de ofta inte fått nödvändig
språkutbildning för att säkert förstå muntliga och
skriftliga instruktioner och för att kunna
kommunicera med varandra när de kommer från
olika språkgrupper.
Vi har ett politiskt ansvar för att säkerhetsfrågorna
ägnas stor uppmärksamhet, inte minst vad gäller
färjetrafiken.
I dag har rederiverksamhet blivit en alltmer
spekulativ verksamhet, och därför tror jag att
riskerna till sjöss i själva verket blivit större än
tidigare. Frågan är om inte någon form av
etableringskontroll kommer att bli nödvändig.
Den nya sjöfartspolitik som nu förbereds rymmer
alltså många problem och hot som jag inte ännu sett
någon beskrivning på hur regeringen avser att
klara.
Tills vi fått klarhet i dessa frågor finns därför ingen
anledning att avskaffa lagen om överlåtelse av
skepp. Jag yrkar därför bifall till vår meningsyttring
i betänkande 1991/92:TU6.
Anf. 172 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Den 27 september levererades Argo
Pallas från varvet i Korea till Argonaut AB i
Stockholm. Ett systerskepp, Argo Thetis, kommer
att levereras omedelbart efter årsskiftet.
Detta är två exempel på de mycket stora
investeringar som i dag görs av svenska redare i
modernt, förtklassigt tonnage med höga krav på
säkerhet och ekonomi. De jämförelser som gjorts
här i debatten med Scandinavian Star betraktar jag
som helt irrelevanta.
Men Argo Pallas och hennes systrars hemort är i
Monrovia och inte i Stockholm, och Sveriges
största sjöfartsstäder är numera Monrovia och
Singapore. Varför väljer då svenska redare att i allt
större utsträckning bedriva sin verksamhet under
andra flaggor än den svenska? Den utländska
svenskägda flottan är i dag mer än tre gånger större
än den svenskregistrerade.
Det är av i huvudsak samma anledning som t.ex.
Volvo tillverkar fler lastbilar i fabriken i Gent än vid
Torslandaverken. Kostnadsläget i Sverige är
ofördelaktigt när det gäller att bedriva industriell
verksamhet, och i allt större utsträckning har
investeringarna gjorts i andra länder.
Den nya borgerliga regeringen har en klar ambition
att ändra på dessa förhållanden. Den klipp- och
spekulationsekonomi, som vi i dag kan se följderna
av, skall upphöra. Det skall åter löna sig att arbeta,
och det skall löna sig att bedriva industriell
verksamhet i Sverige. Det är i längden den enda
grunden för välståndet i landet.
Programmet Ny start för Sverige innebär även en
ny start för svensk sjöfart. Det skall vara naturligt --
och kännas som en förmån -- för en svensk redare
att segla under svensk flagg.
Den nya sjöfartspolitiken kommer att införas
gradvis. Den första förändringen som görs är det
beslut som kommer att fattas i ärende vi behandlar
i dag -- slopandet av flagglagen. En del följande
förändringar beträffande register och
arbetsrättsliga förhållanden är utlovade till senare
under våren.
Välstånd och goda arbetsplatser kan inte lagstiftas
fram, även om det fortfarande finns de som tror att
ekonomin fungerar så. Tanken bakom flagglagen
var att, om rederierna förhindrades att föra ut sitt
tonnage till andra länders register skulle de tvingas
att stanna kvar i Sverige och näringen därmed
bevaras här. Den tanken var fel, även om det var en
moderat kommunikationsminister vid tillfället. För
naturligtvis har det inte alls blivit så. Resultatet har
i stället blivit att Argo Pallas och hennes medsystrar
registrerats direkt under utländsk flagg.
Inför hotet om att bli ''inlåst'' i Sverige har man i
stället valt att göra praktiskt taget hela förnyelsen
av storsjöflottan under andra flaggor än den
svenska. Resultatet kan vi se i dag. Den
svenskflaggade flottan har blivit alltmer föråldrad,
och viktiga verksamhetsområden, t.ex.
kryssningsfarten, har helt övergivits av svenska
redare.
Det har sagts att ett borttagande av lagen skulle
innebära en gigantisk exodus av svenska skepp till
andra länder, och för svenska sjömän skulle endast
soppköken återstå på det sätt som
Sjöfolksförbundet demonstrerat på Avenyn i
Göteborg under de senaste veckorna.
Men den sjöfart som är olönsam under svensk flagg
kommer att försvinna ändå. Den kan inte lagstiftas
kvar. Sjöfarten är interntionell, och svenska redare
erhåller inte högre frakter än andra. Med en
bibehållen flagglag riskerar sjöfarten att helt
försvinna från Sverige -- så när som några enstaka
museala verksamhetsformer.
Den socialdemokratiska reservationen innebär nya
krav på statliga stöd och subventioner.
Socialdemokratisk industripolitik har genom hela
sin moderna historia kantats av havererade
stödprojekt. Stålverk, skeppsvarv, skogsindustrier,
jordbruk, byggnadsföretag och textilindustrier är
alla exempel på verksamheter där skattebetalarna
har offrat miljarder utan att den olönsamma
verksamheten ändå har gått att rädda. Den
näringsidkaren som vänjer sig vid att uppvakta
kanslihuset, i stället för att skaffa riktiga kunder,
har i längden ingen framtid.
Det svenska rederistödet, som Birger Rosqvist
hänvisar till, är just en sådan restprodukt från en
tidigare socialdemokratisk näringspolitik. Tron på
''den svenska modellen'' som ett framgångsrecept
omfattas numera endast av svenska
socialdemokrater, och knappt ens det!
Men varför skall då den svenskägda handelsflottan
vara svensk? Varför kan den inte fortsätta att segla
under Liberiaflagg?
Ja, herr talman, jag tycker att det finns ett
egenvärde i att svensk industri anser sig ha en fördel
av att uppträda i världen just som svensk.
Kanhända är detta ett utslag av omodern
nationalism, men jag tycker faktiskt så.
Men det finns också andra skäl. Om båten är
svensk, med svensk kapten, så kommer det också
att finnas svenska inspektörer, befraktare, mäklare
och rederitjänstemän. Svenska underleverantörer
kommer på ett naturligt sätt att anlitas och själva
sjöfartsnäringen bevaras i landet, även om inte hela
besättningen ombord på båten är svensk.
Om båtarna flaggas ut är risken att hela näringen
efter hand försvinner ur landet. Det blir
skeppshandlare i Holland, befraktare i New York,
försäkringsbolag i London och banker i Zürich som
på sikt tar över verksamheten. När de har gjort det
kan också huvudkontoret flytta, och sedan finns det
ingenting kvar. Jag tycker att det vore synd.
Det är också angeläget att slå fast att svenska skepp
skall omfattas av svensk lagstiftning, att tillsyn och
kontroll skall göras av svenska myndigheter och att
svenska konsulat och ambassader -- och inte
Liberias och Singapores -- skall företräda svenska
redare i utlandet vid behov.
Det finns ytterligare ett skäl. Sverige har alltid
verkat mycket aktivt i internationella sammanhang,
även inom sjöfartens område. När det gäller att
skapa bra regler med höga krav på säkerhet och
miljö vill jag hävda att vi har tillhört
föregångsländerna. Men i dessa sammanhang
värderas den svenska rösten efter hur stort tonnage
som vi representerar, och om då Liberia och
Singapore representerar den helt dominerande
delen av den svenska handelsflottan minskar våra
möjligheter att påverka utvecklingen.
Herr talman! Det finns många anledningar att se
förhoppningsfullt på den svenska sjöfartens
framtid. Regeringen har aviserat en rad åtgärder
som skall skapa förutsättningar för en bra, lönsam
och effektiv handelsflotta, som också ger bra
arbetsplatser för svenskt sjöfolk. Avskaffandet av
flagglagen är ett första steg i denna riktning.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till
hemställan i trafikutskottets betänkande och avslag
på reservationen och meningsyttringen.
Anf. 173 BIRGER ROSQVIST (s) replik:
Herr talman! Tom Heyman anlägger alltid en
mycket pessimistisk ton när han polemiserar i
frågor där vi socialdemokrater har en annan
uppfattning än han har. Han säger att de fartyg som
har stannat kvar under svensk flagg och fortfarande
drivs på svenskt sätt är museala och gamla föremål.
Har inte Tom Heyman varit ute i Värtahamnen,
nere vid Stadsgårdskajen, vid Grand Hotel, där det
ligger några små vackra båtar? Finlandstrafiken går
inte med några museiföremål, inte heller trafiken
mellan Göteborg och Kiel eller Frederikshavn,
utan det är moderna, bra båtar. Det finns också
lastfartyg som är nya och moderna.
Tom Heyman gick hårt fram i kritiken av den s.k.
svenska modellen, som har betytt återbetalning av
inbetald skatt till redarna. Den skulle inte ha haft
någon effekt, utan bara inneburit att fartygen har
förlorat svensk flagg. Det är inte på det sättet. Det
är fler fartyg och mer tonnage registrerade under
svensk flagg, fler sjömän anställda på svenska
fartyg med svenska avtal nu än det var innan vi
införde den s.k. svenska modellen 1989.
Jag vill upprepa att flagglagen inte infördes för att
sätta ett definitivt stopp, ett idiotstopp, för
utförsäljningen av svenska fartyg. Det var
omständigheter som gjorde att man var tvungen att
sälja fartyg. Om ett fartyg bytte ägare och fick en
ren utländsk ägare och det svenska ägarintresset
inte fanns kvar, var det ingenting som tvingade det
att stanna kvar i Sverige. Dessutom har det i andra
fall funnits dispensmöjligheter, så lagen har inte
varit någon definitiv snara kring redarens hals.
Jag vidhåller att detta steg, att avskaffa flagglagen,
är det första steget vi tar för att införa ett speciellt
internationellt register för svenska fartyg, där
möjligheter öppnas att anställa sjöfolk med
väsentligt andra avtal än svenskt sjöfolk har och
under väsentligt andra arbetsrättsliga förhållanden.
Det blir betydligt sämre för dem som skall utföra
jobbet.
Anf. 174 TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Jag är inte alls pessimistisk. Tvärtom
är jag mycket optimistisk beträffande svensk
sjöfarts framtid. Men det är riktigt att jag med visst
tvivel har sett den socialdemokratiska
industripolitiken och vart den har fört olika delar av
näringslivet inkl. sjöfarten.
Birger Rosqvist tar upp de moderna färjorna i
Finlandstrafiken, Kieltrafiken m.m., men de är
över huvud taget inte berörda -- inte heller av
sjöfartsstödet. Färjetrafiken har levt sitt eget liv i
sin kustnära verksamhet och har inte berörts av
förhållanden som rör storsjöfart eller annan sjöfart.
Vi kan också ganska enkelt konstatera att
medelåldern på t.ex. den svenska bulkflottan nu är
skrämmande hög. Vi kan vidare konstatera att
nästan alla investeringar i modernt tonnage har
skett under utländska register. Det är riktigt att det
har skett en viss tillväxt under det senaste året, men
det är till stor del en effekt -- t.o.m. helt och hållet --
av de skattemässiga fördelar som fanns kvar för ett
år sedan med avskrivningar på kontrakt och fonder.
Det är ingen lösning att fortsätta med den gamla,
svenska modellen, då den har lett fel. Jag ser fram
mot den nya sjöfartspolitik som regeringen har
aviserat, och jag tror att det blir bra tider för svensk
sjöfart och även för svenskt sjöfolk.
Anf. 175 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Tom Heyman målade i positiva
ordalag. Om vi tittar på Europa som helhet, där
mycket av den politik som ni förespråkar har förts,
ser vi att det under 80-talet har försvunnit
hundratusentals europeiska sjöfolksjobb, där
sjöfolket har ersatts av s.k. billig, lågavlönad
arbetskraft. Det fackligt-politiska inflytandet från
världens sjöfolk har i praktiken minskat på grund
av de fattiga förhållandena i tredje världen.
Lönerna har sjunkit med i genomsnitt 40 % för den
här kategorin sjöfolk. Vad jag förstår av Tom
Heymans anförande är att han tycker att det är en
bra utveckling.
Anf. 176 TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! När man debatterar med Bengt
Hurtig kunde det vara lätt att hänvisa till
utvecklingen för de handelsflottor som har haft
planerad hushållning och den typen av regelverk
som har styrt deras förhållanden. Ingen annanstans
har väl förhållandena varit så dåliga och lönerna så
låga.
När det gäller de löner som utbetalas på de s.k.
internationellt registrerade skeppen, vill jag gärna
till kammarens protokoll föra några uppgifter som
har redovisats för trafikutskottet så sent som förra
veckan. En befälhavare i Filippinerna tjänar för
närvarande 60 000 filippinska peso per månad. En
matros har en lön på 21 000 peso per månad. En
läkare i Filippinerna tjänar 6 000 peso per månad,
och en civilingenjör kommer upp till 12 000--15 000
peso per månad. Vi kan naturligtvis relatera hela
världen till vår lönenivå, men det är frågan om hela
världen går med på det. Ur filippinsk synpunkt är
det här utomordentligt välbetalda arbeten, och där
råder inte alls de svältförhållanden och
slavförhållanden som utmålas av Bengt Hurtig och
hans meddebattörer.
Anf. 177 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Om vi räknar om filippinska peso till
svenska kronor visar det sig att en matros får 3 500
kr. i månaden, kanske ännu lägre lön, medan en
europeisk matros kanske har motsvarande 10 000--
12 000 kr. i månaden. Det är då självklart att den
filippinske sjöman som jobbar tillsammans med
folk med dessa löner ifrågasätter om det finns
någon rättvisa i världen, och han vill naturligtvis
också ha hjälp från den europeiska
fackföreningsrörelsen i förhandlingarna. Det är
den typen av hjälp som Redareföreningen med det
här förslaget vill förhindra att de skall få, i och med
att ett avtal som är tecknat av en svensk part skall
betraktas som svenskt avtal. Det betyder att man
inte får vidta några stridsåtgärder på grund av
lönerna. Det är innehållet i den nya politik som ni
förespråkar.
Anf. 178 TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Det för ingenstans att tro att vi kan
utgå från svenska förhållanden, svenska löner och
svenska avtal som någon form av världslikare, som
alla andra skall rätta sig efter. Filippinerna är ett
stort land, och det filippinska sjöfolket, som har de
löner som jag redogjorde för, lever under
filippinska förhållanden. Den levnadsstandard som
de kan hålla i Filippinerna med deras kostnadsläge
överstiger vida de förhållanden som en
motsvarande matros på en svensk båt lever under.
Sedan finns det faktiskt även andra exempel på att
man har olika avtal på en och samma arbetsplats.
På SAS har vi det förhållandet i svenska flygplan
med blandade besättningar.
Tredje vice talmannen anmälde att Bengt Hurtig
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 179 LARS SVENSK (kds):
Herr talman! Debatten kring regeringens
proposition om den s.k. flagglagen har varit minst
sagt intensiv. Den har dessutom vidgats till att gälla
även rederistöd och internationellt fartygsregister.
Det finns naturligtvis en koppling, eftersom
regeringen i propositionen säger att man har för
avsikt att avskaffa rederistödet. Men vad
kammaren i dag skall ta ställning till är flagglagens
upphävande.
Jag förstår mycket väl den oro och det missmod
som finns i samband med förändringar som kan ske
i en näringsgren. Jag har själv under mina år i
näringslivet sett många branscher stöpas om. En
del har klarat sig och andra har försvunnit. En del
har lyckats leva vidare tack vare en kraftig
strukturomvandling, exempelvis stålbranschen,
som är den näring som jag själv känner bäst. Vi som
var anställda där har efteråt kunnat konstatera att
det som skedde nog var bäst att det hände när det
hände, trots att det var smärtsamt för många av oss.
Andra branscher har försvunnit trots kraftiga
statliga stöd, exempelvis varvsnäringen, som enligt
vad jag har hört fick 35 miljarder i stöd under 1970-
talet.
Svensk sjöfart utsätts för en stark internationell
påverkan, och konstigt vore det annars med tanke
på att också sjöfarten är synnerligen internationell.
Det påverkar bemanning, i det här fallet även
flagglagen. EES-avtalet -- vi utgår ändå från att det
kommer att träda i kraft -- gör att flagglagen enligt
vad jag förstår inte kan behållas. Herr talman!
Frågan är vilket som på sikt kommer att säkerställa
svensk sjöfart -- är det flagglagens behållande eller
dess avskaffande?
Vi har nu ett stort tonnage under byggnation, och
målsättningen är att få till stånd en ökad
inflaggning. Det är svårt i dag när man, som det
sägs från ägarhåll, inte vet om man fastnar i
tvångströjan och inte kan flagga ut fartygen igen,
om omständigheterna skulle kräva det. Syftet med
avskaffandet av flagglagen är, förutom EES- och
EG-avtal som kommer, att möjliggöra en
inflaggning.
I propositionen aviserar regeringen också, som jag
inledningsvis sade, att man har för avsikt att
avskaffa rederistödet. Det är en fråga som vi får ta
ställning till vid ett senare tillfälle. Från kds sida vill
jag bara kraftfullt understryka att konsekvenserna
för svenska sjömän vid en sådan förändring måste
beaktas på det sätt som skett och sker för anställda
inom andra branscher som drabbas.
Anf. 180 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Man manövrerar ett fartyg med hjälp
av roder, propellrar, ankare och förtöjningsgods.
Är fartyget försett med segel tar man även dessa till
hjälp. I trängre farvatten och hamnar brukar man
ofta utnyttja bogserbåtar för att underlätta
manövrering.
Tänk, herr talman, om vi kunde diskutera svenskt
handhavande av svenska fartyg i dessa termer. Nu
är det emellertid så att ekonomin är det första man
måste diskutera när man debatterar svensk sjöfart.
De svenska rederierna har i dag 90 fartyg till ett
värde av 25 miljarder kronor i beställning på olika
varv. Var och en kan begripa att inga redare
frivilligt sätter dessa fartyg under svensk flagg när
det finns en lag som förbjuder redarna att sälja sin
egendom till vem de vill. Alltså måste vi som första
åtgärd för att restaurera svensk sjöfart ta bort
flagglagen.
Personligen tycker jag att flagglagen är grotesk. Att
det kan ha funnits en lag som förbjuder en person
eller ett rederi att sälja sin egendom till vem eller
vilka han vill tycker jag är på gränsen till brott mot
de mänskliga rättigheterna.
Första steget blir alltså flagglagens borttagande.
Nästa steg bör bli att ett internationellt register
införs liknande det som finns i Danmark. Vi
nydemokrater ser det som ett måste om svensk
sjöfartsnäring skall konkurrera på lika villkor med
utländska rederier. Vad vi dock kommer att kräva
när detta register införs är att staten och redarna
noggrant bevakar de sociala konsekvenser -- det
nämnde också Lars Svensk -- som införandet av
registret eventuellt får. Man bör t.ex. bevaka hur
kontinuiteten i befälsutbildningen skall kunna
upprätthållas, vilka erbjudanden som de sjömän
som eventuellt blir uppsagda får, m.m.
De sjöfartspolitiska åtgärder som nu skall vidas
kommer förhoppningsvis att rädda den svenska
handelsflottan kvar under svensk flagg. Många
citerar Kjell-Olof Feldt, och det skall jag också be
att få göra. I sin bok skriver han: När obehagliga
saker behöver uträttas är det ofta för tidigt ur
politisk synpunkt, och när de kan uträttas är det
ofta för sent ur ekonomisk synpunkt.
Som sann sjöfartsvän hoppas jag att detta inte
stämmer med svensk sjöfart under svensk flagg.
Jag yrkar sålunda bifall till regeringens proposition
angående upphävandet av lagen om tillstånd till
överlåtelse av skepp, den s.k. flagglagen, och
avslag på reservationer och meningsyttringar.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 22 §.)
21 § Kreditupplysningslagen
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1991/92:NU9 Kreditupplysningslagen.
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 22 §.)
22 § Tilläggsbudget I
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottes betänkande
1991/92:AU4 Tilläggsbudget I till statsbudgeten för
budgetåret 1991/92 (prop. 1991/92:25 delvis).
Anf. 181 MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Sedan förra tillfället då riksdagen
debatterade arbetsmarknadsfrågorna och
arbetsmarknadspolitiken har läget på den svenska
arbetsmarknaden onekligen skärpts. Vi har i
många massmedia kunnat se att människor runt om
i landet i mycket mäktiga och även mycket
allvarliga demonstrationer, över partigränserna och
omfattande hela kommuner eller hela län -- många
av oss har själva också kunnat delta i dem -- visar
sin oro och ilska men också sin vilja att kämpa för
att bygden, orten, staden eller kommunen skall
kunna överleva. Det som politiken här i riksdagen
skall ge förutsättningar för är ju just att människor
skall kunna ha arbete och inkomst var någonstans
de i landet än bor. Det är vårt ansvar.
En del i den politik som skall ge förutsättningar för
jobb åt människor i vårt land är det som
betänkandet i dag handlar om, nämligen
arbetsmarknadspolitiken, den aktiva
arbetsmarknadspolitiken.
Jag har tidigare noterat att det i regeringens
deklarationer och i majoritetsskrivningen i detta
betänkande inte längre finns några uttalanden om
att arbete åt alla är målet för den ekonomiska
politik som regringspartierna bedriver.
Vi har vid många tillfällen tidigare diskuterat vilka
ingrepp som görs på andra områden inom politiken
som också får konsekvenser på arbetsmarknaden.
Jag undrar om man vet vad man gör inom
byggbranschen, som jag än en gång vill påminna
om. Det finns två möjliga förklaringar till att den
borgerliga regeringen hanterar de frågorna som
man gör. Den ena är att man vet att man mitt i en
lågkonjunktur ökar arbetslösheten och gör det
medvetet. Den andra är att man inte själv känner
till konsekvenserna av den politik som man
bedriver. Jag vet uppriktigt sagt inte vilken av de
båda förklaringarna som är värst.
Man ger sig också på många system när det gäller
arbetsmarknadspolitiken utan att analysera, på
vilket sätt de skall ingå i den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Det handlar om
förmedlingsmonopolet, det kan handla om A-
kassan och dess organisation.
Carl Bildt talar nu om en europeisk identitet. Man
kan ju litet försynt undra om den europeiska
identiteten nu också skall gälla vår svenska
arbetslöshet.
Vad vi anser om arbetsmarknadpsolitikens roll i
den ekonomiska politiken finns redovisat både i det
som den förra, socialdemokratiska, regeringen
gjorde och i reservationen till dagens betänkande,
där vi framför både vår principiella syn på
arbetsmarknadspolitiken och vilka politikområden
som måste omfattas. Jag vill ännu en gång betona,
att skall det vi i dag diskuterar, nämligen
arbetsmarknadspolitiken, över huvud taget kunna
spela den roll den skall, måste alla andra
politikområden riktas in på att vara med och bidra
till den fulla sysselsättningen. Det är det vår
allvarliga kritik mot regeringen gäller.
När vi nu diskuterar resurserna till
arbetsmarknadspolitiken är det ingenting att säga
om de förslag för regeringen som vi i dag har att ta
ställning till -- de är bra. Men frågan är: Räcker
det? Frågan är också: Vilka ambitioner är det de
skall räcka till?
På s. 10 i betänkandet säger utskottsmajoriteten att
utskottet tycker att det nu föreslagna
åtgärdspaketet är väl avvägt med hänsyn till de nu
konstaterade behoven. Det tycker jag är en något
märklig skrivning. Det har under ganska lång tid
varit känt att det inte är tillräckligt med de nu
föreslagna resurserna om man både vill behålla
dagens omfattning på arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och dessutom ha ambitionen att låta dessa
åtgärder omfatta fler människor. Vi har dessutom
fått signaler från media och andra håll om att
regeringen åtminstone har varit och kanske också
är beredd att tillföra mer resurser till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Om den saken
kan vi kanske få besked på torsdag efter det sista
regeringssammanträdet före jul. God jul,
arbetsmarknadsministern! Det kan väl inte, herr
talman, vara meningen att riksdagen i dag, tisdagen
den 17 december, skall rösta nej till förslaget om
mer resurser till arbetsmarknadspolitiska åtgärder
och därefter regeringen, torsdagen den 19
december, skall säga ja till mer resurser.
De resurser som vi har föreslagit och som finns
redovisade i betänkandet är till för att minska
ungdomsarbetslösheten. Det är resurser för att
skapa nya metoder och nya sätt att jobba, men det
är också resurser till AMS för att kunna hantera
ungdomsarbetslöshetens problem mer effektivt,
snabbt och långtgående. Ingen här i kammaren har
väl kunnat undgå att ta del av AMS redogörelser.
Man har de senaste veckorna alltmer visat, att om
man i olika län inte skall tvingas dra ned på
kapaciteten utan i stället utöka ambitionerna, då
måste det tillföras mer resurser, t.o.m. mer resurser
än de vi föreslår i vår reservation för att råda bot på
ungdomsarbetslösheten.
Om regeringen på torsdag denna vecka är beredd
att anslå mer resurser till AMS, då kommer vi
självfallet att stödja ett sådant förslag. Men det blir
pinsamt om riksdagen i dag säger nej till utökade
resurser och anser att de nuvarande räcker. Låt oss
här i kammaren ta chansen att i varje fall rösta ja
till reservation 2 som enbart handlar om utökade
anslag till AMS. Därmed visar vi att riksdagen har
framförhållning och tar ansvar. Jag hoppas vidare
att vi efter regeringssammanträdet på torsdag kan
få besked om hur regeringen ser på anslaget till
AMS.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1
och 2 i arbetsmarknadsutskottets betänkande 4.
Anf. 182 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! På s. 9 i arbetsmarknadsutskottets
betänkande 4 skriver utskottet så här: ''Den
omläggning av den ekonomiska politiken som
initierats efter regeringsskiftet avser att
återupprätta Sverige som en tillväxt- och
företagarnation med en stark och växande
ekonomi. En sådan politik skapar enligt utskottets
mening trygga jobb på sikt.''
Det kan väl hända att så blir fallet, men problemen
i dag är akuta. Därför är det litet bekymmersamt,
som också Mona Sahlin säger, att det inte står något
i betänkandet om den fulla sysselsättningens
politik. Är den ett överspelat kapitel? Det är enligt
vår mening inte tillfredsställande att medel inte
ställs till förfogande i dag. Situationen är ju akut.
Jag tror att de som i dag friställs på Ovako i Luleå
eller på Bofors i Karlskoga känner en stor ilska över
den passivitet som i dag råder. Samtidigt gör
företagare stora vinster på den förda
regeringspolitiken med skattelättnader. Hjulen
skulle ju börja rulla, men det har vi ännu inte sett
något av. Det är bra att arbetsmarknadsministern
åker land och rike runt för att bilda sig en
uppfattning om arbetsmarknadsläget, men han
kanske också bör ta med sig industriminister Per
Westerberg. Det förefaller ju som om den senare
har hand om de pengar som behövs för en aktiv
politik, framför allt när det gäller att främja
sysselsättningen.
De anslag som nu står till förfogande räcker inte.
Enligt AMS-chefen bör dessa anslag egentligen
fördubblas. Det bekymmersamma i sammanhanget
är att de fria marknadskrafterna nu skall få råda.
Somliga tror att allt därmed kommer att lösas av sig
självt. Det är ungefär som Sesam, öppna dig! Jag
tror faktiskt inte på det. Tidigare har inställningen
varit den att först skall moroten gälla. Räcker inte
det måste på ett eller annat sätt piskan fram för att
få fram investeringsviljan och därmed den starka
ekonomin, och de på sikt trygga jobben som man
skriver om. Visserligen är betänkandet omfattande
och innehåller många förslag och tankegångar, men
det är faktiskt det enda man kan utläsa i den här
delen. Om man inte har något mer att komma med,
då tror jag faktiskt att svenska arbetare får det
bekymmersamt framöver.
Regeringen tycks inte vilja satsa pengar till
industripolitiska åtgärder. När företag går överstyr
på ett eller annat sätt, då är det
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som vidtas. För
samhället, de arbetande och anställda blir
situationen bekymmersam om arbetslöshet är det
enda de har att se fram emot. De tycks inte kunna
få hjälp från något håll när det gäller att skapa nya
jobb och sysselsättning i befintliga företag. Det
behövs enligt min mening en kraftfull satsning för
att få svensk industri konkurrenskraftig. Jag tror
inte på idén att först lägga ned industrier och
därefter försöka få dem att återuppstå.
Frågan är om detta är en medveten satsning och
styrning från regeringen. Man tycks strunta i dessa
problem, som jag tycker är så angelägna att lösa.
Det är slöseri med mänskliga resurser att ha
arbetslösa oavsett var i landet de bor -- i
storstadsregioner eller i inlandet. När industrier
läggs ned på olika håll i Sverige blir kvalificerad
arbetskraft outnyttjad.
Den utbildning som det talas om är behjärtansvärd,
men människor måste få utbilda sig till ett arbete.
Det går inte att utbilda sig bara för utbildningens
egen skull. Människor undrar varför de skall
utbilda sig när de ändå inte kan få ett arbete. Många
människor är också i den åldern att de inte är
motiverade för vidareutbildning eller ny utbildning.
Beredskapsarbeten är ett bra sätt att få komma ut i
arbetslivet och slippa den passivitet man hamnar i
om man bara skall gå hemma och lyfta bidrag.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till våra
meningsyttringar under mom. 5 och 6 i detta
betänkande.
Anf. 183 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Det är svårt på den svenska
arbetsmarknaden. Under mer än ett år har det varit
en brant kurva uppåt när det gäller registrering av
öppet arbetslösa. Den utvecklingen startade på
hösten 1990 och dessutom i kombination med ett
rekordhögt antal varsel.
Vi i arbetsmarknadsutskottet är därför väl
medvetna om att det svenska arbetsmarknadsläget
är allvarligt och kräver åtgärder av olika slag.
Traditionellt har vi i svensk politik varit eniga om
formerna för arbetsmarknadspolitiken. De
åtgärder som krävs för att få en bättre
arbetsmarknad har i stort sett alla partier ställt sig
bakom. Så är det i princip och faktiskt även nu.
Det är alltså mycket i betänkandet AU4 som ett
enigt utskott står bakom, bl.a. bidrag för
handledare vid anställning av ungdomar eller regler
för bidrag till lönekostnader vid utbildning i
företag. Vidare har alla varit överens om
medelstillskott till regeringens utredningsarbete
samt om 275 milj.kr. extra till lönebidrag för
arbetshandikappade och 200 milj.kr. extra till
lokaliseringsbidrag.
När vi kommer in på arbetsmarknadspolitikens
inriktning och medelsbehov finns emellertid skilda
synsätt. En skillnad är att den nuvarande
utskottsmajoriteten betonar att jobben på sikt
endast kan tryggas med hjälp av en politik som
återupprättar Sverige som en tillväxt- och
företagarnation. En sådan politik har också inletts
av regeringen. Vidare menar vi att det viktiga nu är
att se till förutsättningarna som de är i verkligheten.
Vi anser att den politik som regeringen har
föreslagit är en politik som är förankrad i
verkligheten men också utgår från den
lågkonjunktur som faktiskt råder såväl i omvärlden
som i vårt eget land. Därför måste vi faktiskt räkna
med en tuff period framför oss.
I det nuvarande läget anser vi att det föreslagna
tillskottet på 3 285 milj.kr. till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder är en riktig och
rimlig bedömning. Skulle läget förändra sig
drastiskt måste man kunna gå in på nytt. Vi får inte
glömma bort att dessa medel läggs ovanpå de drygt
14 miljarder som riksdagen redan tidigare anslagit
till arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
innevarande budgetår. Sammanlagt blir det alltså
uppemot 18 miljarder kronor på detta anslag. Det
kan jämföras med de 9,5 miljarder som anslogs
föregående budgetår eller de 11,3 miljarder som
förbrukades då. Det är alltså, herr talman, fråga om
en mycket stor ökning, vilket naturligtvis i längden
påverkar effektiviteten i användningen av medlen.
Intressant är att konstatera att AMS-chefen Göte
Bernhardsson själv har sagt att den gränsen börjar
närma sig då effektivitetet och kostnader blir svåra
att hävda på en realistisk nivå.
Jag vill minnas att den föregående regeringen också
resonerade på detta sätt i den förra
budgetpropositionen. Man hade så att säga is i
magen och avvaktade utvecklingen samt menade
att det kunde bli anledning att ompröva
omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna vid senare tillfälle om så skulle behövas.
Bl.a. skulle sysselsättningsskapande åtgärder
såsom beredskapsarbeten användas restriktivt,
sade den dåvarande arbetsmarknadsministern. Är
det inte så, Mona Sahlin, att man i
regeringsställning har bättre möjligheter att
bedöma hela den komplicerade verkligheten och
avpassa åtgärderna därefter? Därför förordar vi,
liksom Mona Sahlin gjorde för ett år sedan, en
politik som utgår från verkligheten och som
anpassas till ändrade förhållanden. Utskottet har
utgått ifrån att regeringen utnyttjar sin
finansfullmakt, som uppgår till 2,5 miljarder
kronor och vid behov snabbt kan gå in med insatser
utöver de planerade åtgärderna. Nu ställer Mona
Sahlin frågan om det här räcker. Egentligen skulle
vi kunna säga nej. Inte ens det socialdemokratiska
tillskottet lär räcka till på längre sikt. Dessutom har
man gjort det originella att trots att man talar för
ett anslag som skulle ligga i nivå med vad
myndigheten har äskat följer man inte det utan
hittar på en annan nivå. Jag vill inte betvivla att den
också är ganska rimlig, men exaktheten är svår att
bedöma. Jag hävdar därför fortfarande att i det
korta perspektivet har regeringen gjort en rimlig
avvägning.
Jag skulle gärna vilja ge en eloge till den
motivskrivning som socialdemokraterna har i sin
reservation när det gäller inriktningen. Man talar
om att inriktningen i första hand bör vara att
ungdomar skall få arbete på den privata
arbetsmarknaden. Det är något helt annat än vad
socialdemokraterna pläderade för tidigare. För
några år sedan medverkade de till att vi närmast
fick en inlåsningseffekt på de offentliga
arbetsplatserna. Man säger att det här främst bör
ske på små och medelstora företag. Det är ljuv
musik för oss som har talat för det här i många år.
Skillnaden är bara att när man pläderar för
arbetstillfällen i de små företagen har man inte varit
beredd att skapa förutsättningar för att
småföretagen skall få det livsrum som är
nödvändigt för att de skall kunna leva och växa
vidare. Man avslutar med att utbildning bör komma
i fråga i andra hand och anställning i offentlig sektor
i sista hand. Ja, tala om nydaning och omprövning.
Jag upplever att detta är ett led i den omprövning
som man på socialdemokratiskt håll ändå håller på
med. När omprövningen går i den riktning som vi
tidigare har förordat från folkpartiet och andra
partier känns det fint att det nu sätts på pränt. Jag
vill därför ge en eloge till socialdemokraterna för
detta.
Vi i utskottet är, liksom reservanterna, mycket
uppmärksamma på ungdomsarbetslösheten. Vi är
överens om bidraget till handledare för ungdomar.
Det är helt klart att ungdomarna måste få en chans
i arbetslivet. Det skall vi jobba vidare med. Karl-
Erik Persson efterlyste att man skall ha möjlighet
att komma till ett arbete. I det sammanhanget
handlar det om att skapa förutsättningar i vårt
näringsliv så att nya arbetstillfällen uppstår. I det
korta perspektivet behöver vi naturligtvis den
aktiva arbetsmarknadspolitiken. Men långsiktigt
kan bara en positiv näringspolitik och en sund
samhällsekonomi klara att skapa arbetsplatser som
är värda namnet och som främjar tillväxt och
utveckling.
När det för övrigt gäller anslagskonstruktionen har
vi ''storanslaget'' som AMS kan disponera fritt för
olika åtgärder som är bäst i det enskilda fallet. Jag
vill därför varna litet för de tankar som finns i
reservationerna om att så starkt rikta in anslaget på
vissa punkter. Jag tror inte att man både kan ge en
så stor frihet och sedan styra det med en så stark
skrivning som reservanterna har tänkt sig.
I betänkandet trycker vi vidare på behovet av en
uppföljning av de olika åtgärderna. AMS
redovisningssystem är ännu inte anpassat till det
nya ''storanslaget'' eller till behovet av information
om utbildningsvikariaten. Vi måste självfallet råda
bot mot detta. Jag vill uppmärksamma kammaren
på att ett enigt utskott på s. 11 i betänkandet har
pekat på detta. Det är viktigt att vi får en
redovisning till riksdagen av hur uppföljningen går
till. Jag tror att det vore en möjlighet för oss att
kunna se på längre sikt. Det kan både regeringen
och riksdagen behöva.
Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till hemställan i arbetsmarknadsutskottets
betänkande AU4 i dess helhet.
Anf. 184 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Elver Jonsson sade att
arbetsmarknadspolitiken skall verka på kort sikt.
Det är jag helt medveten om. Näringspolitiken
skall verka på lång sikt. Om näringspolitiken inte
fungerar är arbetsmarknadspolitiken det
instrument vi skall använda. Sedan det här
betänkandet skrevs har det hänt en hel del. Det kan
väl inte ens Elver Jonsson ha undgått att märka.
Fler människor har hamnat i den situationen att de
har blivit arbetslösa eller uppsagda från sina
arbeten.
Elver Jonsson säger också att man skall ha is i
magen. Jag vet inte om jag håller med om det. Jag
tror att man kan bli magsjuk om man har is i magen
för länge. Jag tror inte att de som är öppet
arbetslösa och de som är varslade om uppsägning
nöjer sig med att höra att vi ifrån riksdagens sida
bara talar om att man skall ha is i magen och vänta.
De frågar säkert vad de skall vänta på. Jag tror att
många väntar på ett besked i dag om vilken
inställning man har ifrån regeringen och om
pengarna räcker. Man kan naturligtvis inte utbilda
hur många människor som helst. Man måste hitta
en sysselsättning åt dem. Jag tror därför att
näringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken
måste gå hand i hand. Det efterlyste jag i mitt
anförande.
Anf. 185 MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort med
tanke på att säkert fler än jag vill åka hem. Jag vill
dock ta upp två saker. År 1982 fick vi
socialdemokrater ganska ensamma försöka hitta
lösningar på ungdomsarbetslösheten. Jag måste
säga att det är samma sak i dag. Jag blir något
konfunderad när Elver Jonsson ger en sådan eloge
till våra förslag och säger att det är ljuv musik och
sedan yrkar avslag på allt. Om det är så ljuv musik,
måste Elver Jonsson vara litet tondöv. Annars
kanske han skulle yrka bifall till några delar av det
vackra budskapet.
Visst skall man ibland och ganska ofta både som
regeringsparti och som oppositionsparti ha is i
magen. Men när det börjar bli för kallt och när
också verkligheten visar att man har haft is i magen
länge nog och att det faktiskt behövs påfyllning av
arbetsmarknadspolitikens resurser, tycker jag att
det vore konstigt om riksdagen i dag skulle avslå
våra förslag och regeringen på torsdag skulle anslå
pengar. För mig är det ingen logik. Men det kanske
är för mycket begärt att regeringspolitiken i dag
skall vara logisk. Jag tycker fortfarande att
riksdagen i dag åtminstone bör bifalla
reservation 2.
Anf. 186 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Karl-Erik Persson säger att vi måste
låta arbetsmarknadspolitiken och näringspolitiken
gå hand i hand om vi skall få sysselsättning.
Egentligen är det detta jag försökte säga.
Problemet har varit att de metoder som
kommunisterna har anvisat under årens lopp inte
har klarat av detta. I dag har man bara att komma
med att man vill höja ett arbetsmarknadspolitiskt
anslag, vilket i det korta perspektivet är
nödvändigt. Det kommer att ske en sådan
förstärkning med över 3 miljarder kronor.
Mona Sahlin är ledsen över att jag inte yrkade bifall
till reservation nr 1. Det beror på att det i
reservationen finns ett avsnitt som jag inte ställer
upp på. Men det fanns några rader som jag ville ge
en eloge för, och det står jag fortfarande fast vid,
nämligen att socialdemokraterna nu talar i termer
som inte var möjliga för dem att framföra i tal eller
skrift för några år sedan. Den förändringen hälsar
jag med tillfredsställelse. Jag tror att den kan hjälpa
till så att vi kan få en bred uppslutning kring
arbetsmarknadspolitiken när det gäller att rädda
och hävda den arbetslinje som vi är överens om,
men kanske också för att komma fram till en
situation då vi främjar ett näringsliv som tryggar det
långsiktiga arbetet. Trots en exceptionell
högkonjunktur under 80-talet har ju
sysselsättningen inte kunnat hävdas. Vi har fått en
rekordhög arbetslöshet under det senaste året.
Vi har också kunnat konstatera att den tredje
vägens politik som socialdemokraterna bedrev har
havererat och nu måste överges.
Spekulationsekonomin under 80-talets
högkonjunktur som socialdemokraterna inte rådde
på eller hejdade måste vi också komma ifrån. Vi
måste hävda följande tre viktiga element -- arbete,
sparande och nyföretagande. Jag vill påstå, herr
talman, att den nya regeringen har tagit sikte på att
detta måste vara grunden för framtidens
arbetsmarknad. Jag yrkar fortfarande bifall till
hemställan i betänkandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande kulturutskottets
betänkande 1991/92:KrU9, utbildningsutskottets
betänkande 1991/92:UbU7, trafikutskottets
betänkanden 1991/92:TU5 och TU6,
näringsutskottets betänkande 1991/92:NU9 samt
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1991/92:AU4.
Kulturutskottets betänkande KrU9
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU7
Mom. 3 (planeringsramar för lokala och
individuella linjer samt fristående kurser)
Utskottets hemställan -- som ställdes mot
meningsyttringen av Björn Samuelson i
motsvarande del -- bifölls med acklamation.
Mom. 4 (anslagsbeloppet under Lokala och
individuella linjer samt fristående kurser)
Utskottets hemställan -- som ställdes mot
meningsyttringen av Björn Samuelson i
motsvarande del -- bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU5
Mom. 6 (anslag för investeringar i trafikens
infrastruktur)
Först biträddes reservation 2 av Kenneth Attefors
med 33 röster mot 16 för meningsyttringen av Bengt
Hurtig i motsvarande del. 258 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter biträddes reservation 1 av Birger Rosqvist
m.fl. med 126 röster mot 21 för reservation 2 av
Kenneth Attefors. 159 ledamöter avstod från att
rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 171
röster mot 126 för reservation 1 av Birger Rosqvist
m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 9 (tidigareläggning av sovvagnsbeställning)
Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 3 av Birger Rosqvist m.fl. -- bifölls med
acklamation.
Mom. 10 (återupptagen persontrafik på
inlandsbanan)
Utskottets hemställan bifölls med 186 röster mot
118 för reservation 4 av Birger Rosqvist m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.
Mom. 11 (inlandsbanans utvecklingsmöjligheter)
Utskottets hemställan bifölls med 291 röster mot
15 för meningsyttringen av Bengt Hurtig i
motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU6
Först biträddes reservationen av Birger Rosqvist
m.fl. -- som ställdes mot meningsyttringen av Bengt
Hurtig -- med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 171
röster mot 134 för reservationen av Birger Rosqvist
m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Näringsutskottets betänkande NU9
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4
Mom. 5 (inriktningen av arbetsmarknadspolitiken)
Först biträddes reservation 1 av Mona Sahlin m.fl.
med 126 röster mot 12 för meningsyttringen av
Karl-Erik Persson i motsvarande del. 168
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 169
röster mot 137 för reservation 1 av Mona Sahlin
m.fl.
Mom. 6 (anslag till B 2. Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder)
Först biträddes reservation 2 av Mona Sahlin m.fl.
med 127 röster mot 12 för meningsyttringen av
Karl-Erik Persson i motsvarande del. 168
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 170
röster mot 138 för reservation 2 av Mona Sahlin
m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
23 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Proposition
1991/92:81 Kompensation till ensamföräldrar med
anledning av slopad skattereduktion
Förslag
1991/92:15 Talmanskonferensens förslag om
inrättande av ett särskilt utskott för behandling av
den väntade propositionen om godkännande av
EES-avtalet m.m.
Finansutskottets betänkande
1991/92:FiU10 Inriktningen av den ekonomiska
politiken
Skatteutskottets betänkande
1991/92:SkU13 Andelshus
24 § Meddelande om SkU8 och SkU10
Anf. 187 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får anmäla att jag i morgon kommer att föreslå
kammaren att skatteutskottets betänkanden SkU8
och SkU10 skall avgöras efter endast en
bordläggning.
25 § Kammaren åtskildes kl. 21.11.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6
§ anf. 26 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf.
71 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 16 § anf.
107 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter till 18 §,
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen,
av förste vice talmannen t.o.m. 19 § anf. 167
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.