Tisdagen den 17 december
Protokoll
1991/92:47
1 § Utökning av antalet suppleanter i socialförsäkringsutskottet
Valberedningen hade enligt ett till kammaren inkommet protokollsutdrag
tillstyrkt att antalet suppleanter i socialförsäkringsutskottet skulle utökas
från 19 till 20.
Kammaren biföll denna framställning.
2 § Meddelande om val av valprövningsnämnd m.m.
Talmannen meddelade att val av valprövningsnämnd samt val av en ytter-
ligare suppleant i socialförsäkringsutskottet skulle ske vid morgondagens
sammanträde.
3 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 11 december.
4 § Hänvisning av ärende till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1991/92:76 till utbildningsutskottet
5 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1991/92:KU19
Finansutskottets betänkanden 1991/92:FiU6-FiU9
Skatteutskottets betänkanden 1991/92:SkU6, SkU7, SkU9, SkUll och
SkU12
Trafikutskottets betänkande 1991/92:TU4 1
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 47
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
Jordbruksutskottets betänkande 1991/92:JoU8
Näringsutskottets betänkanden 1991/92:NU10, NU14 och NU15
Meddelande om samlad votering
Talmannen meddelade att bostadsutskottets betänkanden BoU9, BoU7
och BoU8, lagutskottets betänkande LU14, försvarsutskottets betänkanden
FöU5 och FöU6, socialförsäkringsutskottets betänkande SfU5 samt socialut-
skottets betänkanden SoU9, SoUlO, SoUll och SoU12 skulle avgöras i ett
sammanhang efter avslutad debatt.
6 § Bostadsbyggandets finansiering
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU9 Bostadsbyggandets finansiering (prop. 1991/92:56).
Anf. 1 ULF LÖNNQVIST (s):
Fru talman! Luciadagen 1990 fattade riksdagen beslut om ett nytt bostads-
finansieringssystem, ett system som var väl förankrat i Bygg- och Bostads-
sverige, ett system som skulle klara den bostadsproduktion som vi har behov
av. Bristerna i det nu gällande bostadsfinansieringssystemet rättades till,
samtidigt som belastningen på statsbudgeten dramatiskt kunde minska utan
att bostadsutgiften för den enskilde blev högre än med dagens system.
Bygg- och Bostadssverige inrättade sig efter riksdagens beslut. Man visste
vad som skulle gälla. Produktionen planerades efter det.
Trots varningar från branschen för det kaos som skulle uppstå om man rev
upp det beslutade finansieringssystemet, som de borgerliga partierna talat
om, valde den borgerliga regeringen att lägga fram ett sådant förslag som
utskottsmajoriteten nu har ställt sig bakom. Därmed har en fullständig oviss-
het skapats om vad som skall gälla på bostadsfinansieringens område.
Precis det kaos som branschen varnade för har uppstått. Bostadsbyggan-
det är långsiktigt. Man måste veta vilka spelregler och förutsättningar som
gäller när lånen skall lyftas, om man skall våga sätta i gång byggen. Rege-
ringens handlande har lett till att planerade byggen ställs på framtiden. Bo-
stadsbyggandet minskar dramatiskt. Arbetslösheten i byggbranschen ökar.
För denna situation får den borgerliga regeringen och den borgerliga ut-
skottsmajoriteten ta det fulla ansvaret. Det är obegripligt att man i en situa-
tion, där det är problem med sysselsättningen inom hela byggsektorn och där
fortfarande ett stort antal människor är i behov av bostad, vidtar åtgärder
som stoppar bostadsbyggandet och ökar arbetslösheten. Men det är precis
vad regering och utskottsmajoritet gör med dessa åtgärder.
Nu har direktiven till en utredning som skall ta fram ett nytt finansierings-
system publicerats. Ur de vaga direktiven kan egentligen bara en sak utläsas,
nämligen att subventionerna skall bort och att det därmed blir dyrare att bo.
Så ökar än mer oron och ovissheten. Det här är tydligen regeringens och
utskottsmajoritetens signal till branschen. Då bromsas byggandet ytterli-
gare.
Också de övriga åtgärder som regeringen har lagt fram förslag om och som
utskottsmajoriteten ställer sig bakom ökar kostnaderna för byggandet på
boendet. En vanlig trerumslägenhet i nyproduktionen blir om dessa förslag
genomförs ungefär 1500 kr. dyrare i månaden än om räntelånesystemet ge-
nomförs. Jämfört med dagens situation blir bostaden ungefär 350 kr. dyrare
i månaden. Kostnaderna i nyproduktionen är redan höga. Det är otillstän-
digt att lägga fram förslag som ytterligare ökar dem och därmed utestänger
stora grupper från möjligheten att få den bostad som de så väl behöver.
För ungefär ett år sedan skrev Olof Johansson och Agne Hansson på DNs
debattsida att vanligt folk inte tål ytterligare höjningar av hyrorna och att
byggmomsen därför måste slopas. Detta krav upprepade sedan både Olof
Johansson och Agne Hansson gång på gång i valrörelsen. Ja, Agne Hansson
gick t.o.m. så långt i Kristianstadsbladet av den 5 september att han hävdade
att hyran för en normal trerumslägenhet skulle sänkas med 125 -175 kr. i
månaden, om centern fick vara med och bestämma. Det skulle kunna vara
verklighet i vår med en borgerlig regering, hette det. Jag vill fråga Agne
Hansson om centern är helt överkörd när det gäller bostadspolitiken eller
vad det är som har hänt, eftersom Agne Hanssons handlande i dag kommer
att gå i direkt motsatt riktning mot vad han och centerpartiet sade i valrörel-
sen.
Bland förslagen som kommer att medverka till högre kostnader för byg-
gande och boende finns också den kraftiga reduktionen av investeringsbidra-
get. Det skall sänkas från 9,3 % till 3,1 %. Investeringsbidraget kom till för
att kompensera nybyggandet av bostäder på grund av höjningen av mervär-
deskatten. I radions telefonväkteri den 5 september fick Olof Johansson frå-
gan om just investeringsbidraget. Han svarade för centerpartiets räkning att
centern vill sänka momsen på allting som har med boendet att göra till 60 %
av dagens nivå. Det skall vi, sade han, finansiera genom att ta bort investe-
ringsbidraget. Nu reduceras investeringsbidraget kraftigt. Det ger pengar till
statskassan. Men vart tog sänkningarna av byggmomsen vägen? Sänkningen
skulle ju finansieras med dessa pengar. Nu sänker ni bidraget men glömmer
bort att sänka momsen. Då blir det dyrare att bygga. Är detta, Agne Hans-
son, ett nytt område där centern är överkörd av regeringens hantering av
bostadspolitiken, eller är det ett uttryck för att centern säger en sak i en val-
rörelse och gör något helt annat när den fått del i regeringsansvaret?
Ett genomgående tema såväl i regeringens proposition som i den borger-
liga utskottsmajoritetens utlåtandetext är att olika s.k. regleringar drivit upp
kostnaderna för bostadsbyggandet. Därför säger man sig vilja genomföra
långtgående åtgärder för en avreglering. Det skulle, menar man, betyda att
kostnaderna dramatiskt kunde minska.
Fru talman! Den dryga hälft av det totala byggandet i Sverige som är inrik-
tat på näringslivets behov av kontors- och företagslokaler styrs helt av mark-
naden. Under perioden 1985-1990, då överhettningen var som mest utpräg-
lad på byggområdet i vårt land var det näringslivsbyggandet som drog i väg
kraftigast. Kraven på byggkapacitet - arbetskraft och material - från nä-
ringslivets sida var så stora att vi fick brist på arbetskraft och material. I alla
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
bristsituationer stiger kostnaderna. Så skedde också vid det här tillfället. Nä-
ringslivet var för att få fram den byggkapacitet som man ansåg sig behöva
beredd att betala det pris som branschen krävde. Så blev näringslivsbyggan-
det tändvätskan i den inflationsbrasa som drabbade byggsektorn. Detta fick
självfallet återverkningar också på bostadssidan. Den skulle ju konkurrera
med annat byggande om tillgänglig kapacitet. Detta var situationen. Det var
alltså inte regelverken på bostadsområdet som drev upp kostnaderna. Det
var marknadskrafternas fria spel på den oreglerade delen av byggsektorn
som var ledande.
För att säkerställa det bostadsbyggande som behövdes för att tillgodose
den stora efterfrågan på bostäder fick den socialdemokratiska regeringen be-
gränsa annat byggande främst i storstäderna. Vidare träffades en överens-
kommelse med byggentreprenörer och byggherrar om att de skulle ställa re-
surser till bostadsbyggandets förfogande med målet att byggkostnaderna
inte skulle stiga kraftigare än inflationen. När detta var fullt genomfört ledde
det till att bostadsbyggandet ökade till de högsta nivåer som vi haft sedan
miljonprogrammets dagar samtidigt som kostnaderna för bostadsbyggandet
dämpades och låg i nivå med inflationen i övrigt. Åtgärderna var alltså fram-
gångsrika. Centern var i viss utsträckning med på att sätta in sådana åtgär-
der, men hade bara litet andra recept. Folkpartiet och moderaterna reste
däremot hela tiden motstånd.
Jag har velat säga detta därför att den som påstår att kostnadsuppgången
i bostadsbyggandet under senare delen av 1980-talet berodde på olika regle-
ringar har fel. Kostnadsökningarna berodde på den överhettning som de
kraftiga kraven på byggresurser från näringslivets sida ledde till. Marknads-
krafterna talade sitt språk.
De åtgärder som regeringen och utskottsmajoriteten nu vill vidta i den s.k.
avregleringens namn - borttagande av markvillkoret och produktionskost-
nadsprövningen - leder inte till lägre priser. De utvärderingar som boverket
gjort av såväl markvillkor som produktionskostnadsprövning, visar tvärtom
att båda dessa åtgärder har lett till minskade kostnader i byggandet. Rege-
ringen och utskottsmajoriteten vill nu ta bort markvillkor och produktions-
kostnadsprövning. Regeringen vill också ta bort den s.k. bostadsanvisnings-
rätten, dvs. kommunernas möjlighet att ställa krav på att bostäder som byggs
med statlig belåning skall kunna ställas till den gemensamma bostadsförmed-
lingens förfogande. Regeringens förslag är inte till fromma för bostadsför-
sörjningen i vårt land. De leder inte till sänkta kostnader i byggandet, men
de leder däremot till att kommunernas möjligheter att ta det ansvar för bo-
stadsförsörjningen som de är ålagda kraftigt minskar. Det är en onödig klå-
fingrighet som utskottsmajoriteten ställer sig bakom.
Vi anser att det finns anledning att genomföra förenklingar i olika regel-
verk. Utgångspunkten bör vara att det är funktionerna när det gäller olika
krav på boendet som är det viktiga, inte hur dessa funktioner genomförs.
Vi var på väg att genomföra långtgående förändringar i denna riktning. Vi
kommer att vara beredda att positivt pröva sådana förslag som kan komma
att läggas fram. Men de förslag som nu har presenterats har inte den inrikt-
ningen och den innebörden. Det är därför som vi har sagt nej till dem.
Utskottsmajoriteten förordar också att de fördelaktiga bostadslånen och
räntebidragen skali få övertas av köparen om ett allmännyttigt bostadsom-
råde säljs ut. Vi säger nej till detta. Vi gör det därför att vi anser att allmän-
nyttan har en viktigt funktion att fylla också i 1990-talets Bostadssverige.
Den sociala bostadspolitiken måste få ligga fast. Den förutsätter att det finns
skilda upplåtelseformer. Såväl äganderätten som bostadsrätten och hyresrät-
ten behövs.
Den socialdemokratiska regeringen hade en byggministergrupp. Dess
uppgift var att genomföra ungefär det som förordades i centerns motion på
detta område, "tyvärr har centern i utskottet gått emot sin egen motion. Vi
anser att en sådan grupp har betydelse på byggområdet och för verksamhe-
ten där. Det är orsaken till att vi nu ger vårt stöd till centermotionen, så att
den borgerliga regeringen får ett likartat organ.
Fru talman! Socialdemokratin slår vakt om den sociala bostadspolitiken.
Alla människors rätt till en bra bostad till rimlig kostnad är ett nödvändigt
mål för bostadspolitiken också under 1990-talet. De förslag regeringen nu
har lagt fram och som har stöd av den borgerliga utskottsmajoriteten, är ett
allvarligt ingrepp i den sociala bostadspolitiken. Fullföljandet av den försvå-
ras avsevärt. De förslag riksdagen i dag har att ta ställning till kommer, om
de genomförs, att skapa ett kaos i byggsektorn, bromsa upp byggandet, för-
värra arbetslösheten och göra det dyrare att bo. Det är anmärkningsvärt att
utskottsmajoriteten har ställt sig bakom dessa regeringsförslag.
Jag vill, fru talman, yrka bifall till de socialdemokratiska reservationerna
1, 3, 4, 5 och 7.
Anf. 2 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Riksdagskollegor! Jag har under perioder i mitt liv haft en
återkommande dröm. Den har handlat om en bostad som jag har kunnat
inreda och utforma precis efter mina egna önskemål. Det har funnits plats
både för en vävstol och för samvaro med grannar, släkt och vänner, allt i en
god personlig förening.
Jag berättar om den här drömmen därför att jag tror att jag inte är unik.
Det är många människor som i sina drömmar - och nu talar jag inte bara om
de vakendrömmar som vi alla har om en bra bostad utan även om dröm-
marna under natten - utformar sitt boende som de vill. Man kan naturligtvis
tolka drömmar, och bör göra det, psykologiskt, att husen, bostäderna, står
för helt andra delar i vårt liv. Det gör de ibland. Men jag tror att det mycket
ofta handlar om att människan faktiskt vill påverka sitt boende utifrån egna
önskemål.
Efter förra höstens diskussioner om bostäder och bostadsfinansiering och
det beslut som vi fattade i denna kammare den 13 december 1990, hade jag
en förhoppning om att komma tillbaka till denna riksdag och få diskutera
hur människornas drömmar om en bra bostad skulle kunna förverkligas, att
vi på luciadagen 1990 fattat ett beslut som skulle gälla framöver och att vi
därmed skulle kunna lämna finansieringsdelen och ha ett hållbart bostadsfi-
nansieringssystem för de närmaste åren och lång tid framåt. Jag trodde att
vi då skulle kunna börja diskutera hur vi skall gå vidare för att skapa ett
boende i samklang med naturen, i samklang med grannar och efter männi-
skors egna önskemål. Och i detta sammanhang tror jag att det inte handlar
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
om huruvida vi äger vår bostad eller hyr den eller över huvud taget om upplå-
teiseformer. Det handlar om hur vi skall kunna påverka vårt boende och ut-
forma det som vi vill, inte om vi äger bostaden eller inte.
Tyvärr kan jag konstatera att jag har kommit tillbaka till riksdagen denna
höst för att se filmrullen rulla tillbaka. När man då skall se reprisen på förra
årets bostadspolitiska debatt tycker jag att det blir en dålig repris, därför att
förhållandena har förändrats mycket sedan förra hösten. Det är inte bara
att visa filmen en gång till, därför att publikens - då menar jag inte enbart
plenissalen, utan jag tänker på det svenska folket, den publik som vi har
utanför och som är så berörd av beslut som fattas här - scen och villkor har
förändrats, och tyvärr till det sämre sedan beslutet om räntelånesystemet fat-
tades i december 1990.
De minnesgoda aktörer som var med vid debatten förra året minns att
vänsterpartiet anslöt sig och hade varit med om att utforma förslaget till nytt
bostadsfinansieringssystem. Men vi hade också vissa förslag till förbättringar
av det. Våra förslag gällde t.ex. borttagande av moms på fjärrvärme, uttags-
skatt på eget arbete, bevarande av förvärvslånen, dvs. för barnfamiljer med
mycket små inkomster för att de skulle få möjlighet att skaffa ett eget hus.
Men i stora drag anslöt sig vänsterpartiet till räntelånesystemet och uppfat-
tade att det var ett system som skulle hålla lång tid framöver.
Man kan då fråga varför det system som fortfarande är i gång behövde
förändras. Vissa orsaker var mycket tydliga, och de har i vänsterpartiets
ögon accentuerats ytterligare. Det var subventionerna som hade ökat
mycket drastiskt, och huvuddelen av subventionerna gick ut på att lågin-
komsttagare överförde sina skatteinkomster, skatteavgifter, till höginkomst-
tagares goda boende. Det var en orsak. Men boendekostnaderna över huvud
taget skjuter i höjden. Målsättningen med en god bostad till en rimlig kost-
nad står i allt fast och har ytterligare visat sig behövas.
Jag måste tillstå att jag, när jag återkom till riksdagen efter valet, trots allt
hade vissa förhoppningar om att de borgerliga partierna i viss mån skulle
komma till insikt om att räntelånesystemet är ett system som håller över ti-
den.
Jag är av den uppfattningen att regeringen, och även den borgerliga majo-
riteten i riksdagen, i dag helt klart är medskyldiga till att krisen inom bygg-
och bostadssektorn ytterligare förstärks. Jag undrar vad ni i den borgerliga
majoriteten egentligen har att säga till de byggjobbare som demonstrerade
här den 11 december. För de här människorna är det svårt att över huvud
taget klara sig i dag. Det befaras ju att det snart är 100000 byggjobbare -
och i fotspåren av den arbetslösheten tusentals sysselsatta inom andra delar
av byggsektorn - som kommer att vara arbetslösa. Vi har tagit del av siffror
som visar på 13 % arbetslöshet i februari 1992. Under återstående delen av
1992 blir det kanske uppemot 20 % som är arbetslösa. För mig och övriga i
vänsterpartiet är det helt oacceptabla arbetslöshetssiffror. Det handlar ju om
en bransch där vaije arbetsinsats behövs.
Den borgerliga kritiken mot räntelånesystemet går bl.a. ut på att systemet
inte håller vid låg inflation och hög ränta. Jag kan inte tänka mig annat än
att det måste vara fråga om en bristande tilltro till den egna regeringen och
dess förmåga att föra en bra ekonomisk politik. Höjningen av räntan under
den senaste tiden visar helt klart att tilltron till den förda politiken inte kan
vara särskilt stor. Jag undrar, som sagt, varför de borgerliga partierna inte
visar en större tilltro till den förda politiken.
Vidare instämmer jag i Ulf Lönnqvists uttalanden om regleringarna och
krånglet. Vi i vänsterpartiet är självfallet för avregleringar. Vi vill att det
skall vara så litet byråkrati som möjligt. Men när det gäller propositionen
och betänkandet uppfattar jag inte att det handlar om en minskad byråkrati.
I stället vill man ta bort en rad viktiga villkor. Därmed kommer det att bli
sämre för dem som har svårt att ta för sig på bostadsmarknaden.
Jag skulle vilja fråga er i centern varför ni inte har stått fast vid ert goda
förslag om en byggkommission. Det hade ju gått att få en klar majoritet här
i riksdagen för det förslaget. Men ni i centern har definitivt inte stått fast vid
det egna förslaget.
Så till kds och Ny Demokrati, som ju hela hösten har haft möjlighet att
följa den här diskussionen. Jag skulle vilja fråga varför ni inte på något sätt
aktivt har tagit del i den här diskussionen. Ni har ju enbart följt de andra
borgerliga partierna, som är äldre i gården. Ni har alltså följt deras förslag
till punkt och pricka och har inte haft någonting att tillföra här. Finns det
inget nytänkande eller något drag under galoscherna vad gäller bostadsfrå-
gan? Är den frågan så oviktig för er som tillhör dessa nya riksdagspartier att
ni tycker att den över huvud taget inte bör diskuteras?
I propositionen och även i betänkandet står det att ett sätt att för framti-
den garantera bra bostäder för alla är att satsa på ett ökat bosparande. Vi i
vänsterpartiet tycker att det är ett bra förslag. Vi tror också att det är nöd-
vändigt att satsa på bosparandet och att göra detta förmånligt, så att männi-
skor med vanliga inkomster kan skaffa sig, köpa sig, en bostad. Men det får
inte bli så, att detta är enda sättet att garantera bra bostäder. Jag tror nämli-
gen att det behövs olika upplåtelseformer och att den fördelning mellan hy-
resrätt, bostadsrätt, egnahem osv. som finns i Sverige i dag är rätt bra. Där-
emot kan det behövas förändringar inom de olika grupperna.
Bosparandet kan dock inte stå som modell för alla i framtiden. Det kom-
mer nämligen att visa sig att inte alla människor har haft möjlighet att spara
till en egen bostad. Däremot har alla rätt till en egen bostad.
Till slut vill jag säga att jag minns den kritik som har förekommit och som
var väldigt kraftig förra hösten, då vi diskuterade räntelånesystemet. Det var
många olika intressenter - alltifrån husbyggare till olika bostadsföretag -
som hade invändningar. Men nu när beslutet är fattat har man accepterat
förslaget. Nu tycker man att det är ett bra förslag. Vad vi i utskottet under
hösten hört från olika håll är att krav har rests från byggmästare, hyresgäst-
föreningar m.fl. Man vill veta vad det är för spelregler som gäller. Dessa har
man inte hållit sig till. Jag tycker att regeringen och den borgerliga utskotts-
majoriteten har ett mycket stort ansvar här.
Fru talman! Vi i vänsterpartiet vill att propositionen skall avslås. Vi yrkar
således avslag på utskottsmajoritetens hemställan i föreliggande betän-
kande. Jag skulle önska att vi under några år framöver kunde slippa frågan
om bostadsfinanseringen på dagordningen. På det sättet skulle vi i stället
kunna ägna oss åt frågan om hur människors drömmar om en bra bostad kan
förverkligas.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
Vidare yrkar jag bifall till socialdemokraternas reservationer samt till den
meningsyttring från oss i vänsterpartiet som är fogad till betänkandet.
Jag instämmer således i Ulf Lönnqvists yrkande beträffande reservatio-
nerna 1, 3, 4, 5 och 7.
Anf. 3 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Det var intressant att lyssna till Ulf Lönnqvist, som i den här
debatten gör sin debut som utskottsledamot. Ja, så här talar en f.d. bostads-
minister som har gått till historien som den bostadsminister som har blivit
världsmästare på att höja hyror. Vad det handlar om är en 50-procentig brut-
tohöjning på tre år och 130% höjning sedan 1982. Men Ulf Lönnqvist har
inte hela ansvaret för vad som hänt under den här tiden. Det är klart att det
inte går att över en natt åstadkomma en förändring - om man nu vill undvika
att enskilda bostadskonsumenter drabbas av höga kostnader.
Denna debatt, fru talman, är den första bostadspolitiska debatten här i
kammaren efter höstens val. Jag hälsar därför såväl nya som gamla bostads-
debattörer välkomna. Bostadsutskottet är ett utskott som har behållit konti-
nuiteten från föregående mandatperiod vad gäller personsammansättningen
i stort. Det gäller såväl utskott som presidium.
Jag tar detta som ett tecken på att de frågor som utskottet handlägger och
den arbetsgemenskap som har funnits inte har avskräckt ledamöterna från
fortsatt arbete i utskottet. Det är min förhoppning att vi skall kunna fortsätta
på den inslagna vägen också under den mandatperiod som vi har framför oss.
Bostadspolitiken är viktig. Den påverkar varje individs välfärd. Att få
syssla med samhällsfrågor som så i detalj angår varje människa i vårt land är
en stor förmån. Det gör att arbetet känns angeläget, intressant och ansvars-
fullt.
Valet medförde politiska förändringar och ett regeringsskifte. Det innebär
att min roll som ordförande har förändrats i den meningen att jag och mitt
parti, centern, ingår i den konstellation som nu har regeringsansvaret.
Som ordförande kommer jag, som hittills har varit fallet, att arbeta för att
vi skall kunna finna så breda politiska lösningar som möjligt i de frågor som
vi har att syssla med. Jag välkomnar alla att vara med i den dialogen. Detta
säger jag trots att Ulf Lönnqvist har kommit med i bilden. Han försöker så
att säga att blåsa upp sig och försvara de omöjliga förslag som han tidigare i
egenskap av bostadsminister arbetat fram. Men jag säger detta också därför
att man i oppositionen skall veta att man, om så önskas, kan delta i ett kon-
struktivt arbete. Vi är beredda att lyssna till sakliga och ansvarsfulla opposi-
tionsförslag. Den traditionen finns i utskottet, och jag tänker arbeta för ett
bibehållande av denna.
I den fråga som vi nu skall diskutera finns det en klar skiljelinje i och med
det förslag om räntelån som började diskuteras redan 1989. Vi i centern, och
det gäller även moderaterna och folkpartiet, har aldrig trott på räntelånen
som en lösning på de finansieringsproblem som i dag är förknippade med
boendet. Det trodde heller inte en majoritet av svenska folket på i det se-
naste valet. Eftersom räntelånen hade en central plats i valdebatten måste
man dra den slutsatsen.
Det här belyses också av hur de som själva bygger har reagerat och tvekat
inför räntelånen. Enligt den dåvarande bostadsministern Ulf Lönnqvists kal-
kyler skulle räntelånen innebära besparingar om 2,8 miljarder under inneva-
rande budgetår genom att de som bygger skulle fördröja och förlägga avlyf-
ten av sina lån till efter årsskiftet 1992 för att dessa skulle komma direkt in i
räntelånesystemet. Men i stället, det visar sig nu, ökar kostnaderna för rän-
tebidragen med 9 miljarder brutto detta budgetår. Till stor del beror det på
att alla som bygger i år har försökt att göra avlyften så fort som möjligt före
årsskiftet, eftersom de har skrämts av skuldfällorna och av ovissheten om de
kostnader i framtiden som räntelånen medför.
Därför drar vi, naturligtvis, slutsatsen, och därmed fullföljer vi vårt val-
löfte, att räntelånesystemet inte skall införas.
Det är fullständigt fel att påstå att vi klarar bostadssituationen och bo-
stadsbyggandet genom räntelånen. Utvecklingen har visat att våra tidigare
farhågor beträffande de mycket allvarliga bristerna i räntelånesystemet har
besannats. Det gör att det är helt omöjligt att genomföra detta. Ingen rege-
ring, och inte ens socialdemokraterna själva, skulle ha kunnat fortsätta med
ett sådant här system under en längre tid. Systemet skulle förr eller senare
kollapsa. Med räntelånesystemet skulle vi inte kunna garantera den bostads-
försörjning för framtiden som behövs i vårt land.
Det visar sig nu, precis som vi tidigare har varnat för, att räntelånesyste-
met är sådant att man inte klarar av att hålla tillbaka den växande börda som
bostadsstödet i statsbudgeten i dag är. I stället för en tänkt besparing nästa
budgetår och under åren därefter med hjälp av räntelånen skulle statens
kostnader öka mycket kraftigt som en följd av den realräntesituation som vi
nu befinner oss i. Om räntelånen hade införts, skulle kostnaderna för real-
räntebidrag ha ökat med i storleksordningen 18 miljarder kronor under de
närmaste fem åren, med utgångspunkt i nuvarande realräntesituation.
Räntelånen motverkar därmed alla strävanden att föra en antiinflations-
politik, som ju från kostnadssynpunkt är mycket viktig för boendet. Syste-
met är därmed inte långsiktigt stabilt, vilket betyder att räntelånesystemet
skulle få allvarliga konsekvenser både för bostadsförsörjningen och för sys-
selsättningen den dag det havererar - och så skulle det ha blivit i en ekono-
miskt och sysselsättningsmässigt besvärlig nära framtid.
Räntelånen är omöjliga ekonomiskt i en situation med höga realräntor. Vi
är just nu inne i en sådan period. Förra gången det var aktuellt att införa
räntelån stoppade den dåvarande bostadsministern framlagda förslag. Det
var så sent som 1986. Det är kanske av visst värde att veta vad bostadsminis-
tern då anförde för skäl för att inte införa räntelånen. Så här skriver han i
proposition 1986/87:48 på s. 48: ”Nuvarande samhällsekonomiska förutsätt-
ningar är dock---inte sådana att ett räntelånesystem bör införas.” Det är
att märka att inflationen i mitten av 1980-talet uppgick till 4 %. Detta inne-
bär en inflation av ungefär samma storleksordning som den som noterats un-
der de senaste 12 månaderna. Under tolvmånadersperioden oktober 1990-
september 1991 uppgick inflationen till knappt 5 % - effekten av skatteom-
läggningen borträknad.
Vad är det som gör att det nu skulle vara lättare att införa räntelån? Situa-
tionen nu är ju exakt densamma som 1986. Litar socialdemokraterna inte på
Hans Gustafssons bedömning vid den aktuella tidpunkten? Eller är det nå-
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
got annat som gör att ni socialdemokrater inte har samma uppfattning som
ni hade i ett tidigare skede? Och varför genomförde ni inte räntelånen 1986
om dessa var så bra som ni nu säger att de är?
Påståendet att räntelånesystemet skulle vara en lösning på dagens kris på
byggmarknaden - i själva verket har ju räntelånen starkt bidragit till den här
krisen - håller inte på något sätt.
Situationen på bostadsmarknaden är nu mycket allvarlig. Det är egentli-
gen fullständigt meningslöst att föra en debatt om vem som bär skulden be-
träffande den här krisen. Jag avhåller mig från att ta upp Ulf Lönnqvists tråd
på den punkten i debatten, även om han envisas med att rikta mycket allvar-
liga anklagelser mot oss och att nedvärderande fälla ett omdöme både om
mig och centern och om de förslag som vi står bakom. En sådan debatt gag-
nar inte de boende som har drabbats av sådana här problem. Det enda som
jag vill säga i detta sammanhang är att det är väl magstarkt att påstå att den
politik som lett fram till dagens situation har varit framgångsrik. Det är ju
vad man har påstått i debatten tidigare, och det sägs också inledningsvis i
den socialdemokratiska reservationen. Menar således socialdemokraterna
verkligen att den politik som har lett fram till dagens situation på bostads-
marknaden har varit framgångsrik?
Situationen är allvarlig. Vi i centern tar situationen på allvar. Om inte alla
parter ser allvarligt på utvecklingen inom bostads- och byggmarknaden kan
vi längre fram, till våren och under nästa höst, råka mycket illa ut. Det är
just för att markera detta allvar som jag personligen, och även centern, gjort
så tydliga markeringar även gentemot våra partners i koalitionsregeringen.
Detta skall inte ses vare sig så, att vi försöker göra oss till tolk för överbrygg-
ningspolitik av gammal socialdemokratisk subventionsmodell eller så, att
det skulle vara ett uttryck för att vi vill ställa oss i spetsen för s.k. särintressen
i fråga om någon form av kravmaskin. Vad det är fråga om är att omlägg-
ningen mot en annan och nödvändig inriktning av bostadspolitiken inte får
ske alltför dramatiskt, så att vi därmed förlorar nödvändig kapacitet i byg-
gandet när konjunkturen så småningom vänder.
Det är mot den bakgrunden som centerns motion om inrättandet av en
byggkommission skall ses. Nu har regeringen aviserat att en kommission
skall tillsättas. Därmed är motionens krav tillgodosett, och det är en klok
åtgärd. Man har alltså lyssnat, och det är förnuftigt. Parterna på bygg- och
bostadsmarknaden får nu möjlighet till en dialog och ett informationsutbyte
direkt med regeringen om utvecklingen och kan följa denna. Eventuella åt-
gärder kan således sättas in, om sådana skulle vara påkallade.
Svaret på Eva Zetterbergs fråga är alltså att vi inte brukar, och inte behö-
ver, tillstyrka motioner i de fall där regeringen redan har aviserat att man
tänker vidta åtgärder.
Inriktningen beträffande regeringens politik för att komma ut ur den kost-
nadskris som byggandet och boendet befinner sig i och för att därmed be-
hålla en långsiktig och stabil bostadsproduktion utan höga toppar och djupa
dalar är tydlig:
- Det är en ekonomisk politik som syftar till att få ner inflationen och också
räntorna på sikt.
- För att detta skall vara möjligt måste det finnas en återhållsamhet beträf-
fande de offentliga utgifterna. Bostadssektorn är i dag en av de tyngsta ut-
giftsposterna i och med de 54 miljarder som statsbudgeten belastas med i
form av bostadssubventioner.
- Förenklingar i regelsystemet skall snabba upp byggprocessen och ge mer
av direktkanaler mellan bostadskonsumenter, byggare och fastighetsägare.
- En överkapacitet i nybyggnationen skall omfördelas mot mer av ombygg-
nadsverksamhet, satsningar på äldreboende i kommunerna, på statliga
byggen och satsningar i trafikens infrastruktur.
Med den åtgärdsinriktningen är räntelånen fullständigt omöjliga. De
äventyrar den ekonomiska politiken och ger inte avsedda besparingar i stats-
budgeten, och de blockerar ombyggnadsverksamheten.
Med de förslag som nu läggs fram återför man kostnadsbilden i nyproduk-
tionen till verkligheten och undviker den överbelåningstaktik i nybyggnads-
produktionen som tidigare använts på fastighetsmarknaden med åtföljande
haverier både på fastighetsmarknaden och på kreditmarknaden. Det är där-
vid inte möjligt att i ett avlösningsskede, med de kostnader i nyproduktionen
som man försökt dölja och skjuta på framtiden med räntelånen, låta bostads-
konsumenterna direkt svara för alla kostnader. Den fördelning mellan bo-
stadskonsumenten ocn staten som ligger i förslagen får anses rimlig.
Den oro som kan finnas gäller att marknaden inte vet vilka finansierings-
regler som skall gälla efter 1992, något som har tagits upp här i dag. Jag har
försökt att utverka en tvåårig övergångstid med dessa regler, men det har
avvisats. Det är synd. Ä andra sidan blir systemet känt redan under april
nästa år om utredningen håller givna tidsramar, och det tror jag att den gör.
Dessutom kan förändringen redan avläsas i de beslut som vi kommer att fatta
nu, eftersom de innehåller flera steg i riktning mot enhetssubvention och
prioritet för att subventionera enbart normalbostad och undvika subventio-
ner till överkostnader.
Med det anförda, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan un-
der samtliga moment och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 4 ULF LÖNNQVIST (s) replik:
Fru talman! Agne Hansson sade att vi hade varit världsmästare i hyreshöj-
ningar. Sanningen är den, Agne Hansson, att hyrorna i stort sett har följt
inflationsutvecklingen. Skattereformen gav folk mer i plånboken, och då
skulle man också ta på sig en ökad del av kostnaderna i boendet. Den sortens
fördelning var ett led i själva skattereformen.
Nu säger Ange Hansson att situationen inte går att förändra över en natt.
En av de frågor som jag ställde till Agne Hansson gällde detta, men jag fick
inget svar. Agne Hansson påstod i valrörelsen att om bara centern fick vara
med i en regering skulle man se till att det blev en hyressänkning på uppemot
200 kr. redan till våren. Jag begär inte att Agne Hansson skall klara detta
över en natt, men det skulle vara välgörande att få veta hur Agne Hansson
skall klara det till våren.
Sedan vill jag ta upp frågan om den kritiska situation som nu råder och
som Agne Hansson också berörde. För några dagar sedan skrev Byggnadsar-
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
11
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
12
betareförbundet till regeringen. Man hade nämligen inte fått svar på tidigare
brev. Man skrev så här:
”Vi finner också att byggnadsarbetarna och byggföretagens verklighet ger
besked om att det är de av regeringen under oktober och november vidtagna
åtgärderna
stopp för räntelån till bostadsbyggande
återgång till 1991 års finansieringsregler för 1992
minskning av investeringsbidraget till bostadsbyggandet
uteblivet besked om finansieringsregler för 1992 och framåt
som medfört den nu mycket drastiska nedgången i byggandet. Byggarbets-
lösheten var i slutet av november värre än tio procent. Den sprider sig i allt
vidare ringar och beräknas redan i april 1992 vara högre än tjugo procent.”
Har Agne Hansson något svar att ge till byggnadsarbetarna, eller är dessa
ute och talar i ogjort väder? Är det så att de far med osanningar när de vän-
der sig till regeringen med detta nödrop? Jag tror att svenska byggnadsarbe-
tare skulle vara väldigt intresserade av att få höra vad bostadsutskottets ord-
förande har att säga till dem på denna punkt.
Agne Hansson säger gång på gång att centern tydligt har markerat vad
man vill. Men vad hjälper det, Agne Hansson, när ni är med i en regering
som lägger fram dessa förslag? Ni är med i den utskottsmajoritet som står
bakom dessa förslag. Detta är dessa förslag som enligt byggnadsarbetarna
har lett till den kaotiska situation. Vi har pekat på det. Om Agne Hansson
inte tror på oss, lyssna åtminstone på vad byggnadsarbetarna har att säga!
Jag ställde två frågor till Agne Hansson om byggmomsen. Frågan var: När
tänker ni infria löftena om att sänka byggmomsen och använda de medel
som blev över när ni dramatiskt minskade investeringsbidraget?
Anf. 5 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Inte har jag sett någon 50-procentig inflation under de senaste
tre åren, även om inflationen var kraftig under den tid då bl.a. Ulf Lönnqvist
hade regeringsmakten. Det finns väl inget annat att säga än att boendekost-
naderna har ökat betydligt mer än vad inflationstakten har varit. Det tror
jag att alla är ense om.
När det gäller frågan hur vi skall hålla nere kostnaderna för de boende är
det att märka att de förslag som vi nu lägger fram i propositionen på sikt
innebär lägre kostnader för de boende i storleksordningen 2 miljarder kro-
nor. Dessa är vi nu beredda att ta ur statskassan för att rädda de boende i
framtiden från de ökade kostnader som ett räntelånesystem innebär. Det är
alltså fråga om att lyfta av de kostnader som Ulf Lönnqvist nu direkt vill
lägga på de boende med räntelånen i framtiden genom att låta skulderna och
därmed hyrorna i relation till skulderna växa. Vad vi gör är att vi återför
kostnaderna till verkligheten i byggskedet så att vi kommer in i ett verklig-
hetstänkande. Den politik som vi har bedrivit hittills har inneburit att man
har dolt kostnaderna för att skjuta dem i framtiden. Därmed kan naturligtvis
byggbranschen ta ut vilka kostnader som helst. Vi får aldrig en press på kost-
naderna. Det är därför som vi har fått denna kostnadssituation.
Vi är beredda att värna om dem med eget boende genom att nu göra en
omorientering. Därmed får vi på sikt ner kostnaderna. Man kan se de verk-
liga kostnaderna och kan rätta sig därefter. Det kostar en del, och det är
därför som vi föreslår övergångsregler och behåller en del av de regler som
tidigare hade tänkt införas med räntelånen. Vi försöker att fördela det här
på ett sådant sätt att de boende naturligtvis tar på sig en del av kostnaderna
vid omfördelningsögonblicket. De kostnader som nu ökar kommer man att
”få igen” i form av lägre kostnader längre fram. Totalt innebär det här alltså
inte någon kostnadshöjning. Därför håller naturligtvis mitt resonemang från
valrörelsen. Totalt är det alltså inte fråga om någon ökad boendekostnad.
Jag vill ställa en fråga till Ulf Lönnqvist: Vad tänker Ulf Lönnqvist sätta i
stället när räntelånesystemet havererar? Är han beredd att ta den kostnad
som det kommer att bli för statskassan? Den kostnaden kommer att bli be-
tydligt högre om man inte gör den omorientering som vi försöker genom-
föra.
Anf. 6 ULF LÖNNQVIST (s) replik:
Fru talman! Den omorientering som Agne Hansson talar om måste vara
det som i så fall leder till att kostnaderna för boende i en vanlig trerumslägen-
het i nyproduktionen blir 1 500 kr. högre i månaden när ni tar bort räntelåne-
systemet. Det är sanningen, Agne Hansson. Jag förstår inte vad det är för
konstigt resonemang Agne Hansson försöker föra med sig själv när säger att
hans åtgärder skulle leda till en sänkning av boendekostnaderna. I förhållan-
det till nuläget stiger kostnaderna för en vanlig trerumslägenhet i nyproduk-
tionen med 350 kr. i månaden. Det kallar jag inte för hyressänkning, det kal-
lar jag för hyreshöjning.
Jag sade mycket tydligt, Agne Hansson, att skattereformen innebar att
människor fick mer i plånboken, samtidigt som kostnaderna för boendet
steg. Om man skall föra en seriös debatt om hyresutvecklingen, måste man
också ta hänsyn till att skattereformen medförde en sådan omfördelning,
dvs. mer i plånboken varav en del skulle användas för att betala högre boen-
dekostnader.
Agne Hansson dömde ut räntelånesystemet. Han talade om dess belast-
ning på statsbudgeten beroende på realräntan. Men då talar Agne Hansson
om en extrem situation, där er politik att genomföra ofinansierade skatte-
sänkningar ställt till en oro på kreditmarknaden, som gjort att riksbanken
har varit tvungen att höja räntan mycket kraftigt. Detta är naturligtvis en
onormal situation. Jag hoppas verkligen att regeringen med sin politik kan
rätta till förhållandet, så att man får ned räntan till en mer rimlig nivå.
Den normala realräntan, Agne Hansson, ligger mellan 4 % och 5 %. Det
var precis dit vi var på god väg att nå innan de senaste problemen, som ledde
till dessa dramatiska räntehöjningar, uppstod. Att som Agne Hansson be-
trakta detta som något slags natursituation anser jag vara utomordentligt all-
varligt. Om detta är signalen till de människor som skall bygga och bo i vårt
land, är det verkligen illavarslande.
Jag hoppas att Agne Hansson är beredd att medverka till sådana ekono-
misk-politiska åtgärder att det blir möjligt att på nytt få ned räntan till en
rimlig nivå.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
13
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
14
Anf. 7 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis oerhört viktigt att man kommer ned till
helt andra realräntenivåer, men av och till uppstår det situationer med höga
räntenivåer, vilket i historien har visats. Det är då som belastningen på stats-
budgeten blir så oerhört stor, och det i ekonomiskt besvärliga lägen. Det är
därför som detta system är så orimligt. När de ekonomiska tiderna är som
svårast, blir kostnaderna för bostadssubventionerna som högst. Man borde
kunna införa ett system där förhållandet blir det omvända, om man skall
kunna klara den ekonomiska politiken. Det är egentligen detta som är den
stora nackdelen med räntelånesystemet.
När det gäller kostnaderna för boendet, använder sig Ulf Lönnqvist av
rena fantasibeloppen. Jag har tagit del av boverkets kalkyler över de kost-
nadshöjningar som blir aktuella i samband med omläggningen. Höjningen
ligger alltså på 273 kr. i månaden för en hyresrätt på 80 m2. För ett låntagar-
byggt egnahem på 120 m2 uppgår höjningen till maximalt 673 kr. i månaden -
och detta är den största kostnadshöjningen som kan uppstå. Jag vill upprepa
att man längre fram får igen dessa kostnadshöjningar i form av lägre hyror
än vad räntelånesystemet skulle ha inneburit. Med räntelånesystemet höjs
hyrorna hela tiden när skulden växer.
Byggnadsarbetarna är oroliga, vilket jag förstår. Men jag vill ändå påstå
att den omläggning av bostadspolitiken som nu sker syftar till att bibehålla
en stabil bostadsproduktion även i framtiden. Jag vill peka på att lagen om
byggmaterial som godkänts i annat nordiskt land har förlängts ett år.
Det görs också förenklingar, vilket redan har visats genom de försök som
man har gjort i Stockholm och Karlstad med enbeslutsärenden, som bidrar
till att byggkostnaderna har sänkts med 10 %. Genom att ta bort dispensreg-
ler och jämställa nybyggnadslåneräntan med ombyggnadsräntan överförs
det mera resurser till ombyggnadssatsningar. Man skall övergå till fonde-
ringar i fråga om upprustningar, samtidigt som räntelånen tas bort, de ränte-
lån som omöjliggör ombyggnad, eftersom det inte går att rebelåna fastighe-
terna där skulden växer i takt med värdet på fastigheten.
Slutligen föreslår vi att man skall ta bort spärren för hyresgäster att få för-
värva sina lägenheter i allmännyttan. Även detta bidrar till att man kan börja
rusta och bygga om sin lägenhet. Dessutom satsar vi på äldreboende, så här
finns möjligheter till sysselsättning.
Talmannen anmälde att Ulf Lönnqvist anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 8 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag vill tacka Agne Hansson för svaret vad gäller byggkom-
missionen. Det är bra att Agne Hansson och centern är nöjda med att ha fått
igenom sitt förslag. Men både socialdemokraterna och vi i vänsterpartiet har
svårt att se att man har tillgodosett motionens förslag. Det var en betydligt
bredare grupp som skulle ingå och man skulle beakta både byggandet och
bostadsproduktionen.
Jag vill dessutom ta upp ytterligare frågor, bl.a. konkurrensvillkoret. Av
vilken anledning vill inte den borgerliga majoriteten ha kvar det? Det vore
väl bra att främja möjligheterna till konkurrens - det trodde jag ingick i det
borgerliga programmet?
Agne Hansson riktade på nytt kritik mot räntelånesystemet. Räntelåne-
systemet är ju ett sätt att ge sig ut på den allmänna kredit- och lånemarkna-
den. Det trodde jag var en del av en marknadsanpassning och en marknads-
ekonomi. Men så förefaller det inte att vara för de borgerliga partierna.
Agne Hansson tog upp vad det på lång sikt skulle innebära att inte till-
lämpa räntelånesystemet. Man skulle få mycket lägre hyror, sade han. Det
har jag svår att se. De nyproducerade bostäder som i dag erbjuds är väldigt
dyra. Vi vet att många, särskilt barnfamiljer och låginkomsttagare, faktiskt
tackar nej till erbjudanden om bostad, därför att man inte har råd att hyra
en. I det område där jag bor, i Skarpnäck, och i Hammarbyhöjden bygger
man väldigt trevliga nya lägenheter, men en fyrarummare kostar i storleks-
ordningen 7 000-8 000 kr. Då måste man ju sätta in åtgärder som på mycket
kort sikt kan leda till förändringar.
Jag vill berätta för Agne Hansson att jag i går hade besök av två tolvåriga
flickor. För första gången i mitt liv upplevde jag att få dessa frågor från
flickor i tolvårsåldern: Hur blir det med hyrorna? När införs marknadshy-
rorna? Kommer vi, min ensamstående mamma och jag, att ha råd att bo
kvar? Har vi rätt att få bo kvar i sta’n, om man - som min mamma - har
vanliga inkomster? Jag kan försäkra Agne Hansson att dessa flickors föräld-
rar var inga vänsterpartister som var vana vid bostadspolitiska diskussioner,
utan flickorna var helt vanliga, normala svenska ungdomar, som inte tidigare
intresserat sig speciellt mycket för bostadsfrågor, men som nu känner att de-
ras hem är hotade.
Jag anser alltså att Agne Hansson och den borgerliga majoriteten inte har
någonting att komma med som kan ersätta räntelånesystemet. Man har haft
tre år i opposition på sig att få fram ett alternativ, men man har inte kommit
med något förslag. I stället vill man försämra i det nuvarande systemet, vilket
vi vill förändra till det bättre.
Anf. 9 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Eva Zetterberg undrade vad som som skulle hända om vi inte
blir nöjda med byggkommissionen. Ja, det får framtiden utvisa. Det finns
ingen anledning att här och nu diskutera hypoteser.
Eva Zetterberg vill ta bort konkurrensvillkoret, markvillkoret, produk-
tionskostnadskontrollen och anvisningsrätten, men syftet med allt detta är
just att snabba upp byggprocessen och få en direktkontakt mellan producent
och konsument - allt för att kostnaderna skall kunna hållas nere. Som jag
sade är detta ett viktigt instrument för att hålla nere kostnaderna, och effek-
ten har redan visat sig. Konkurrens skall inte skapas genom lagstiftning, utan
genom förenklingar på ett naturligt sätt i de finansieringssystem som vi byg-
ger upp. Att man nu närmar sig en enhetssubvention ger ju möjlighet till
konkurrens, där den enskilde som bygger sin bostad kan påverka kostna-
derna och utformningen av bostaden. Därmed kan han/hon också välja vem
som skall anlitas för att bygga åt honom/henne. Det uppstår då en naturlig
konkurrens på byggmarknaden.
Det är alldeles riktigt att många får tacka nej till en lägenhet, eftersom de
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
15
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
16
inte har råd att bo där. Det är alldeles riktigt, och det har vi länge kritiserat.
De senaste årens utveckling har lett fram till detta. De som frågat Eva Zet-
terberg har kanske inte fått del av den skattesänkning som skatteomlägg-
ningen skulle ge och som Ulf Lönnqvist tidigare talade om. Det är naturligt-
vis därför som man även i fortsättningen måste föra en diskussion om att ta
till en momssänkning som ett nästa steg, och man får fundera över om man
kanske behöver göra detta vid årsskiftet 1992-1993, när de senaste åtgär-
derna kommer att träda i kraft.
Det finns inga förslag om marknadshyror, och det är heller inte fråga om
att införa sådana. När det gäller alternativa finansieringsformer stakar utred-
ningens direktiv ut en väg mot enhetslån. Jag förstår inte hur vänsterpartiet
kan ställa sig bakom ett system där man försöker dölja kostnaderna i nypro-
duktionen, något som gynnar branschen så att man där kan ta ut vilka bygg-
priser som helst. Vilken lösning har Eva Zetterberg på det problemet? Det
är just detta som räntelånen så att säga är världsmästare på, nämligen att
dölja kostnader som man sedan skjuter framför sig och vilka de enskilda
boende sedan får svara för. Byggbranschen kan bygga hur dyrt som helst,
och det finns i detta fall ingen press på dem. Är det ett system som kan vara
intressant för vänsterpartiet?
Anf. 10 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Vi kommer att få se om det arbete som byggkommissionen
kommer att utföra blir bra eller dåligt, Agne Hansson. Men jag anser att
själva konstruktionen inte stämmer med den bild som centerpartiet självt
målar upp i sin motion och som vi från vänsterpartiet också var intresserade
av att få till stånd.
Agne Hansson påstår att räntelånesystemet skulle dölja de verkliga kost-
naderna och ge möjlighet till en mer omfattande spekulation. Det Agne
Hansson tar upp här talar emot ett slopande av konkurrensvillkoret. Det är
till för att man skall få möjlighet att se olika anbud och att de inte skall vara
oskäliga, utan den anbudsgivare som både har den lägsta kostnaden och det
bästa boendealternativet skall få uppdraget.
Vitsen med räntelånen är att kostnaderna fördelas över åren. Man bygger
inte hus för att de skall stå i två tre år utan för att de skall stå i många år. Det
är då rimligt att fördela kostnaderna över flera års tid. Man bör självfallet
också på andra sätt försöka pressa kostnaderna inom byggbranschen.
När det gäller marknadshyror är det sant att det inte finns ett förslag om
sådana i det här betänkandet. Men jag tycker att avståndet till marknadshy-
ror har knappats in, och jag undrar om inte det blir nästa steg. De som i dag
oroar sig mycket över eventuella marknadshyror är självfallet de människor
som inte fått del av skatteomläggningen och som inte alls upplever att den
har kommit dem till godo, utan att de huvudsakligen fått räkna med ökade
kostnader.
Jag vill till sist säga, Agne Hansson, att det låter mycket bra när den bor-
gerliga majoriteten beskriver satsningen på ombyggnader och att rusta upp
hus. Men jag tycker det stämmer dåligt med verkligheten. I den motion om
den ekonomiska politiken som vänsterpartiet har väckt har vi talat om ett
omfattande ombyggnadsprogram inom exempelvis den offentliga sektorn
för att reparera och restaurera skolor, sjukhus osv. Det är fråga om en stor
satsning som både skulle leda till en bättre arbetsmiljö och skapa arbeten,
men vi har hittills inte sett att den borgerliga regeringen är intresserad av det
förslaget. Regeringen vill inte göra satsningar av den storleksordning som i
dag skulle behövas.
Anf. 11 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag vill till sist i denna debatt säga tre saker till Eva Zetter-
berg.
För det första kan jag när det gäller de skilda förslagen till utformning av
kommissionen inte se det på annat sätt än att man i den socialdemokratiska
reservationen kräver att även parlamentariker skall delta. Från vår sida me-
nar vi att det skall föras en dialog med beslutsfattare i regeringen och par-
terna på marknaden.
För det andra är det fråga om konkurrensvillkoret. Hur förklarar Eva Zet-
terberg de enormt höga och stigande byggkostnaderna under de senaste
åren? Konkurrensvillkoret har ju gällt. Vad har vi haft det till? Har det lett
till ökad konkurrens och sänkta byggpriser?
Nej, sanningen är att vi fått den motsatta situationen. Dessa lagregleringar
har inte haft den minsta effekt på kostnaderna, snarare har kostnaderna
pressats upp. Eller hur förklarar Eva Zetterberg den bristande konkurrens
som råder på marknaden och de höga byggkostnaderna trots att vi haft kon-
kurrensvillkoret?
För det tredje, slutligen: marknadshyrorna. Jag vill påstå att de förslag
som vi nu skall fatta beslut om är ett steg på vägen mot ett effektivare bruks-
värdesystem. Genom att allmännyttan nu mer kommer att fungera under
samma förhållanden och i konkurrens med övriga på marknaden, blir bruks-
värdesystemet också effektivare.
Jag vill här peka på två saker. Nu får allmännyttan vara med och svara för
en kontantinsats på 5 % vid byggnation, något som privata byggare tidigare
har fått göra. Man får möjlighet att avyttra fastigheter och bygga nya fastig-
heter för att kunna fungera på marknaden som vilket annat företag som
helst. Denna regel som tidigare funnits, att man inte kunnat få statliga lån
om man avyttrat till hyresgästerna, har varit en tvångströja för allmännyttan.
Man har inte haft en möjlighet att utveckla sig. Allmännyttan hade stagnerat
och på sikt inte alls kunnat fungera som en effektiv motor för bostadsförsörj-
ningen i kommunerna. Men genom denna ändring får allmännyttan denna
möjlighet. Den kan fungera friare på marknaden som vilket annat företag
som helst, och därmed blir bruksvärdesystemet också effektivare. Detta är
därför inte något steg mot marknadshyror, tvärtom.
Talmannen anmälde att Eva Zetterberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 12 BERTIL DANIELSSON (m):
Fru talman! Bostadsutskottets betänkande nr 9 är viktigt vad de faktiska
förslagen beträffar - nej till räntelånesystem och inledningen till en avregle-
rad och friare bostadspolitik.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 47
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
18
Vad som jag dessutom särskilt vill fästa uppmärksamheten på är att den
gamla genomreglerade politiken nu lider mot sitt slut. Under många år och
under många och stundom heta kammardebatter har vi från moderat håll
envist velat avreglera, spara och släppa loss. Lika envist har socialdemokra-
terna drivit regleringskraven vidare. Det kan inte förnekas att vi då och då
har känt en viss uppgivenhet under alla dessa år. Skall vi i Sverige för all
framtid ha en bostadsmarknad som är styrd av politiker? Dess bättre är så
inte fallet.
Mot denna bakgrund är det betänkande som behandlas i dag inte bara vik-
tigt för de enskilda förslagens roll - förslagen har även en symbolisk inne-
börd. Äntligen bryts politikerinflytandet och avreglering och ökad rörelse-
frihet skymtar. Lex Malmö försvinner, markvillkoret försvinner liksom kon-
kurrensvillkoret. Produktionskostnadsprövningen upphör, och styrningen
av hur stort hus man får bygga sopas undan. Den kommunala bostadsanvis-
ningsrätten upphör också. En anpassning görs till de faktiska behoven och
önskemålen vid byggande av ålderdomshem. Sammantaget är dessa förslag
ett steg mot en avreglerad bostadsmarknad. Vi kan förvänta flera förslag se-
nare.
Det är viktigt att avregleringen inte stannar upp. Dels är kraven på bespa-
ringar i statens utgifter mycket stora, dels måste den politiska styrningen av
bostadsmarknaden - liksom på andra politiska områden - minimeras. Erfa-
renheter av alla hittillsvarande regleringar är minst sagt dåliga. I annat fall
skulle inte dagens problem ha uppstått. I annat fall skulle vi inte haft en 50
procentig hyreshöjning på tre år. Man kan inte reglera och styra en marknad
med socialistiska partiprogram. Det är dags att begrava myten om att politi-
ker kan och vet bättre än de enskilda människorna.
Det är angeläget att den inledda avregleringen fortsätter. Detta bör vara
en bärande del i det arbete som regeringens särskilde utredningsman har att
ta sig an. Lika angeläget är att ett förslag snabbt presenteras, och därför har
utredaren fått endast några få månader på sig.
Avsikten med utredningen är inte, och får inte vara, att rasera och riva
ner. Även i framtiden skall alla ha möjlighet att skaffa sig en god bostad.
Ett samspel måste uppstå mellan avregleringar, bosparande, besparingar i
statens utgifter och skattesänkningar.
Med utgångspunkt i dagens system skall ett nytt reformerat system for-
mas. Dess karaktär måste vara stabilt och långsiktigt. När den onödiga turen
med räntelån nu är avslutad, måste marknadens aktörer kunna planera på
lång sikt med regler som är så litet styrande som möjligt. Det finns goda för-
utsättningar att den nu inledda politiken leder fram till detta mål.
Fru talman! Jag yrkar mot denna bakgrund bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationerna.
Men dessutom, fru talman, vill jag något kommentera Ulf Lönnqvists an-
förande tidigare i debatten. Ulf Lönnqvist ägnade en stor del av sitt anför-
ande åt att fördela skuldbördan, och menade att det är den nytillträdda bor-
gerliga regeringens fel att vi nu har problem på byggmarknaden.
Jag vill hävda att det i huvudsak är den socialdemokratiska regeringen som
bär ansvaret för den uppkomna situationen. Det kan ju inte vara så, att nio
år med en socialdemokratisk regering skulle betyda noll och intet, och att
två månader med borgerlig regering därefter skulle ha den avgörande bety-
delsen för hur det ser ut på den svenska bostadsmarknaden. Nej, det måste
finnas ett samband med de tidigare årens politik.
För det första kan vi konstatera att den ekonomiska politiken har miss-
lyckats under den socialdemokratiska regeringens tid. Det underskott som
nu finns i statens affärer är långt större än vad som kunde anas i september.
Den svaga ekonomin drabbar inte bara statens affärer utan även enskilda.
Det har lett till låg efterfrågan på bostäder. Det går inte att bygga bostäder
som ingen efterfrågar. Grunden för detta ligger i den ekonomiska politiken.
För det andra är vägen - den genväg som leder fel - över räntelånesyste-
met en av anledningarna till de problem som nu har uppstått. Räntelånesys-
temet bygger på den felaktiga föreställningen att man bara skall ta hänsyn
till de första årens kostnadsutfall och blunda för att man rullar kostnaderna
framför sig i tiden. Ett system som endast syftar till att locka marknadens
aktörer under de första två, tre åren - det är inte ett hållbart system. Det
måste skapas ett system som kan leva över tiden och vara hållbart för alla
som är inblandade. Vi skall inte göra så att kostnaderna för boendet vältras
över på de boende längre fram i tiden. Det är en politik som är alltför kort-
siktig, och det är skönt att den inte infördes.
För det tredje har det regel- och subventionssystem som socialdemokra-
terna genomfört lett till att kostnaderna har drivits upp och att vi har fått en
onormalt stor volym. Subventionerna har lett till ökade kostnader - det är
en av huvudorsakerna.
För det fjärde kan det inte förnekas att den internationella lågkonjunktu-
ren har påverkat utvecklingen på bostadsmarknaden. Men det har en under-
ordnad betydelse i det här perspektivet.
Med detta, fru talman, vill jag med kraft tillbakavisa Ulf Lönnqvists påstå-
ende att den borgerliga regering som har verkat i två månader bär huvudan-
svaret för den uppkomna situationen. Grunden till problemen ligger mycket
långt tillbaka i tiden.
Anf. 13 ULF LÖNNQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag vill än en gång, Bertil Danielsson, referera vad byggnads-
arbetarna sade - att de problem som de nu möter med den kraftigt ökande
arbetslösheten har sin främsta grund i de beslut som fattats av regeringen
under oktober och november.
Det är inte, Bertil Danielsson, socialdemokratin som skapat den oro och
den ovisshet som finns när det gäller framtidens finansieringssystem; det är
ni som har gjort det. Det är inte socialdemokratin som tar bort stora delar
av investeringsbidraget; det är ni som gör det. Det är inte socialdemokratin
som gjort de förändringar i de olika lånereglerna på bostadsfinansieringsom-
rådet som driver upp kostnaderna i boendet; det är ni som gör det.
Det är de här åtgärderna, och främst oron och ovissheten om vilket finan-
sieringssystem som skall komma att gälla, som gör att man drar ned på allt
byggande man i dag har möjlighet att dra ned på. Det innebär en förvärrad
arbetslöshet.
I denna debatt har hittills icke något sagts om vilka åtgärder den borgerliga
riksdagsmajoriteten vill sätta in för att kunna klara sysselsättningen för bygg-
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
19
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
nadsarbetarna. I dag har de en 10-procentig arbetslöshet, och det beräknas
att arbetslösheten bland byggnadsarbetarna i april nästa år kommer att vara
uppe i ungefär 20 %. Man slår sönder en hel bransch, man slår sönder yrkes-
kunnande, man gör att unga människor som är på väg att lämna skolan och
komma ut i arbetslivet står utan jobb. Det är ett tungt ansvar som ni tar på
er genom klåfingrigheten att ta bort räntelånesystemet.
Sedan säger Bertil Danielsson att det nuvarande subventionssystemet vål-
lar problem. Ja visst, det var ju därför vi försökte förändra detta system och
sätta något annat i stället. Nu fanns det ett system som rättade till bristerna
i nuvarande finansieringssystem, som såg till att det fanns förutsättningar för
det långsiktiga byggande vi behövde. Detta kunde vi klara genom en utjäm-
ning av kostnaderna över tiden.
Då säger Bertil Danielsson att det är fel att utjämna kostnaderna över ti-
den. Men i de direktiv till översynen av bostadsfinansieringen som Bo Lund-
gren lagt fram, sägs ju att den grundläggande frågan vid alla bygginveste-
ringar är hur kapitalkostnaden kan fördelas över tiden på sådant sätt att de
inledande årens utgifter hålls på en rimlig nivå.
Anf. 14 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Fru talman! Inte helt oväntat håller Ulf Lönnqvist inte med om den be-
skrivning som jag gav över den uppkomna situationen. Men det är faktiskt
så att den socialdemokratiska regeringen bär huvudansvaret för det som har
hänt.
Hade man inte beslutat om det onödiga räntelånesystemet, så hade alla
dessa krångligheter med ovissheten inte uppkommit. Då hade ett nytt finan-
sieringssystem, mot bakgrund av det system som vi hittills har haft, kunnat
utarbetas i något så när lugn och ro. Det är den första och grundläggande
skillnaden.
Dessutom är det faktiskt den ekonomiska krisen som har lett till att det
finns en s.k. kris även i byggsektorn. Det är det som gör att vi inte kan bygga
bostäder som ingen efterfrågar.
Jag vill fråga Ulf Lönnqvist: Skall vi bara blåsa på med nya subventioner?
Är det receptet från socialdemokratiskt håll? Vi måste korrigera alla de fel-
aktigheter som den socialdemokraktiska politiken har lett till. Det går inte
att låtsas som om ingenting hade hänt. Det finns ett underskott i statens fi-
nanser som är av den omfattningen att vi måste se över och rätta till.
Det är faktiskt inte så att ränelånesystemet skulle lösa de här problemen;
det är närmast att komma ur askan i elden. Jag tycker att det är litet oansva-
rigt att påstå att det innebär en normal fördelning över tiden. Jag är helt
övertygad om att man inte, i den kampanj som pågått för att lansera räntelå-
nesystemet, har talat om de utomordentligt stora och besvärande skuldök-
ningar som många boende kommer att drabbas av. Det är ingen normal för-
delning över tiden. Det är att bygga upp en skuldfälla för de boende.
En normal fördelning av kostnaderna över tiden är sund ekonomisk poli-
tik. Det kommer utredningsmannen att titta litet närmare på. Jag tycker att
det är oansvarigt att locka in människor i en skuldfälla i tro att man har kun-
nat trolla bort kostnaderna.
20
Anf. 15 ULF LÖNNQVIST (s) replik:
Fru talman! Det är ganska magstarkt av Bertil Danielsson att nu helt plöts-
ligt påstå att ovissheten, som branschen mycket riktigt påtalar och redovisar,
skulle ha sin grund i att riksdagen för ett år sedan fattade beslut om ett ränte-
lånesystem. Det var precis tvärtom, Bertil Danielsson. Branschen inrättade
sig ju efter det systemet och riksdagsbeslutet. Den vidtog sina åtgärder och
konstaterade att man nu skulle kunna genomföra det planerade bostadsbyg-
gandet så att de boende fick rimliga kostnader.
Det är när ni nu plockar bort detta som kostnaderna i nyproduktionen sti-
ger på ett så dramatiskt sätt att man inte längre vågar sig på att bygga. Det
finns naturligtvis inga boende som klarar ökade boendekostnader på uppe-
mot 1 500 kr. i månaden, vilket är skillnaden mellan det förslag ni nu för fram
och om räntelånesystemet fått vara kvar. Det är där grunden till oron och
ovissheten ligger. Försök inte att krypa bakom detta, Bertil Danielsson, utan
ta nu ansvaret för det ni ställer till med! Det är ni som ställer till det, det gör
inte vi.
Bertil Danielsson säger att man inte skall bygga bostäder som ingen efter-
frågar. Det som leder till dessa problem och som gör att branschen inte vågar
bygga är det ni skapat, det ni ställer till med. De ökade kostnader som era
förslag leder fram till gör att branschen inte vågar sätta i gång byggena. Då
får vi arbetslöshet också inom byggsektorn. Jag saknar fortfarande ett enda
besked till byggnadsarbetarna som svar på de nödrop de nu sänder ut. Vad
vill ni göra? Tänker ni sitta med armarna i kors och se på hur en hel bransch
slås sönder, hur yrkeskunnandet bryts ned och hur vi får en situation där vi
sedan, när det behövs en kapacitetsuppgång, inte har tillgång till den? Då
får vi bygga upp detta igen med mycket stora kostnader som följd.
Det var så ni ställde till det förra gången ni styrde landet. Även då gick
byggandet ned katastrofalt som en följd av era åtgärder. Sedan blev det kost-
nader när man skulle öka byggandet. Skall ni ställa till det på ett likadant
sätt en gång till? Det är vad det handlar om Bertil Danielsson.
Anf. 16 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Fru talman! Jag nödgas konstatera att Ulf Lönnqvist har en något svag
verklighetsuppfattning. Det verkar som om Ulf Lönnqvist inte har en aning
om att det går dåligt för aktiebolaget Sverige, att budgetunderskottet ligger
på 80-90 miljarder kronor för innevarande budgetår, att vi har arbetslöshet
i vårt land och att människor inte efterfrågar bostäder. Vi skall tydligen köra
på som vanligt, stimulera, subventionera och reglera. Det är Ulf Lönnqvists
recept. Det är att blunda för verkligheten.
Den tiden är förbi då vi kunde subventionera och styra oss ut ur dessa pro-
blem. Vad som behövs är en stark ekonomi och en tillväxt som gör att männi-
skor efterfrågar bostäder och andra varor och produkter i samhället. Det kan
inte kommenderas fram genom att man reglerar mera, subventionerar mera
och skjuter kostnaderna framför sig på ett oriktigt och orimligt sätt i ett rän-
telånesystem. Det är vilseledande reklam att påstå att kostnaderna sjunker.
Att de gör det första året är ett dåligt säljargument när man vet att skuldbör-
dan ökar år från år. Det är skönt att det systemet försvinner.
Det bästa besked man kan ge till dem som nu inte har jobb eller som riske-
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
21
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
22
rar att mista sina jobb, är att vi skall skapa en sådan situation och en sådan
tillväxt i vårt land att vi kan öka produktionen. Då kan vi producera varor
som efterfrågas i Sverige och i utlandet. Då kan fler få jobb och fler bo i
nybyggda eller renoverade lägenheter.
Talmannen anmälde att Ulf Lönnqvist anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 17 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag skall inte upprepa allt det som Ulf Lönnqvist har tagit upp
här om krisen inom byggbranschen. Det talar för sig själv. Jag vill bara be-
kräfta den oro som jag tycker samtliga partier borde känna inför den situa-
tion som vi har i dag inom byggbranschen.
Jag tycker att det är märkligt när Bertil Danielsson talar om den krisen
och säger att man inte kan bygga bostäder som inte någon efterfrågar. Det
är ingen av oss som har föreslagit det.
Om byggjobbarna och alla inom byggsektorn var en grupp som var onödig
borde vi i stället diskutera omskolning och andra åtgärder. Nu är det ju inte
bara byggbranschens egna jobb det handlar om, utan det handlar om att
bygga bostäder som behövs. Vi har redan tidigare i debatten varit inne på
att många familjer och ensamstående i dag tackar nej till en bostad som de
egentligen behöver, eftersom de inte har råd. Man behöver alltså bygga fler
bostäder - bostäder till ett pris som människor har råd att betala.
Bertil Danielsson tar upp frågan om man skall behöva blåsa på med nya
subventioner. Det hoppas jag inte skall vara nödvändigt. Man skall bygga på
ett sådant sätt att människor har råd att betala med sin egen inkomst.
Det är ju faktiskt regeringen själv som har skapat en stor del av budgetun-
derskottet och den ekonomiska situation vi diskuterar genom att t.ex. lägga
fram förslag om minskad förmögenhetsskatt och minskad skatt på aktier osv.
Det undandrar ju staten dess inkomster. Därför är regeringen i högsta grad
medansvarig till den ekonomiska krisen.
När det gäller byggkrisen har det varit intressant för mig att få en ny erfa-
renhet av hur byggare, fackliga organisationer, statliga myndigheter, länsar-
betsnämnd, länsbostadsnämnd osv. har gått ihop om gemensamma krav till
oss i bostadsutskottet och hur man tillsammans har agerat för att försvara sin
bransch. Som jag uppfattar det har man gjort det inte enbart av egenintresse,
utan för att säkra arbetsmarknaden och för att de är lika angelägna som vi
andra om att ha en bra bostadsproduktion.
Bertil Danielsson talar om att de här bostäderna inte behövs, att det inte
behöver se ut på det här viset och att räntelånesystemet är fel. Är modera-
terna beredda att senare gå in med t.ex. kraftigt höjda bostadsbidrag? Höj-
ningen av barnbidragen kommer ju inte att bli av. Men hur är det med bo-
stadsbidragen? Hur skall vi annars se till att människor har råd att bo i den
bostad de behöver?
Anf. 18 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Fru talman! Det förtjänar kanske att åter poängteras att nio socialdemo-
kratiska regeringsår med en exceptionell högkonjunktur har lett fram till da-
gens kris. Förslag som ännu inte har beslutats av Sveriges riksdag kan ju rim-
ligtvis inte - jag tänker nu på kapitalbeskattningen - ha frammanat den kris
som nu finns inom byggsektorn. Det går inte att hävda detta. Det är viktigt
att poängtera att vi har problem, vars ursprung ligger långt tillbaka i tiden.
Det kommer att ta tid att rätta till de fel som har uppstått. Allt vad rege-
ringen vidtar syftar till att få Sverige på fötter igen. Det gäller att minska
beskattning av småföretagande för att stimulera nya företag att växa upp,
det gäller förändringar och avregleringar. Att rätta till det som har gått snett
är huvudmålet för regeringens politik.
Jag föreställer mig att frågan om bostadsbidrag och andra subventioner
måste belysas i skenet av det som utredningsmannen kommer fram till när
det gäller den nya bostadsfinansieringen och bostadspolitiken över huvud ta-
get. I hans direktiv anges att det skall vara möjligt för alla att efterfråga och
bo i en god bostad även i framtiden. Här gäller det inte att rasera något, utan
att bygga vidare och rätta till det som är fel. Vi skall bygga det som efterfrå-
gas, och vi skall bygga enkelt, effektivt och till låga kostnader. Statens enga-
gemang skall efter hand begränsas. Vi måste göra besparingar även i statens
utgifter. Det är en av huvudpunkterna i den kommande politiken.
Jag tror inte att det finns någon annan väg att gå. Vägen över subventioner
och regleringar är borta. Den har inte visat sig framkomlig. I annat fall skulle
den här krisen inte ha uppstått i en högkonjunktur. Jag tror att även Eva
Zetterberg inser det.
Anf. 19 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Om Bertil Danielsson är så oroad över statens finanser, har
jag ändå svårt att förstå att han delar uppfattningen att en hel del av de för-
slag som kommer från regeringen och som undandrar staten inkomster
skulle vara bra. Jag kan mycket väl förstå en del av de förslagen, som syftar
till att öka tillväxten, exempelvis göra det enklare för småföretagare att inve-
stera och få fart på Sverige. På den punkten har vi nog inga skilda uppfatt-
ningar. Men en rad andra förslag som regeringen har lagt fram kommer defi-
nitivt inte att öka tillväxten utan leder i stället till att det privata kapitalet
ökar.
Vad gäller småföretagarna är det intressant att veta att de i går kom in med
en skrivelse, där de kräver att regeringen och riksdagen skall se till att få fart
på byggandet i Sverige. Småföretagarna är alltså oerhört oroade över den
kris som finns inom byggbranschen. Jag har svårt att se att regeringen och
den borgerliga majoriteten kan försvara sin politik.
Jag vill återkomma till en uppfattning som Bertil Danielsson framförde i
början av sitt första anförande, nämligen att politiker inte skall styra bo-
stadsmarknaden. Jag har svårt att förstå den uppfattning som Bertil Daniels-
son här gör sig till talesman för. Naturligtvis kan människor få välja sina bo-
städer själva, men vill moderaterna verkligen att bostadspolitiken i framti-
den helt skall skötas av marknaden, dvs. att Sveriges riksdag inte skulle ha
något ansvar för att se till att mottot ”en god bostad till en rimlig kostnad för
alla” skall gälla och inte heller för att de människor som har svårt att själva
skaffa den bostad de behöver och som är beroende av bostadsförmedlingen
eller någon annan instans för att få en bostad skall ha den möjligheten? Skall
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
23
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
24
man avhända sig alla instrument för att få en någorlunda rättvis bostadssitua-
tion här i landet?
Om det verkligen är detta som moderaterna menar, tycker jag att de står
för en skrämmande utveckling och en i mycket asocial bostadspolitik. Det
rimmar illa med inriktningen på att skaffa fram bra bostäder. Det har ingen-
ting med avreglering att göra. Vi har flera partier som är mycket angelägna
om att göra bostadsmarknaden så enkel och överblickbar som möjligt och få
bort onödig byråkrati. Men det är inte detsamma som att man inte skulle ha
något politiskt inflytande över bostadsmarknaden. På den punkten tycker
jag att det skulle vara intressant att få en ytterligare förklaring av Bertil Da-
nielsson.
Anf. 20 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Fru talman! Eva Zetterberg menar att politiker skall styra exempelvis bo-
stadsmarknaden, i varje fall i större utsträckning än vad vi menar. Det är
intressant att notera den glidning från vänsterpartiets sida som vi kan upp-
fatta när det gäller statens inflytande över människors vardag. Nu låter det
som om vi inte skall styra så mycket, men att vi väl ändå skall ha kvar en del
styrning.
Min och, som jag förutsätter, även moderata samlingspartiets uppfattning
är att vi skall ange de ramar inom vilka olika verksamheter skall bedrivas.
Vi politiker skall inte i detalj tala om och exakt styra med regler och bestäm-
melser hur allt skall utformas. Vi måste återlämna till människorna möjlig-
heterna att själva fälla viktiga avgöranden. Det är kanske för en del ovant
och möjligen litet främmande att åter få bestämma över hur bostäderna skall
se ut och över andra delar i det privata livet, men vi måste gå den vägen.
Vi politiker har ett ansvar för att människor som har det besvärligt och
som behöver stöd och hjälp får det, och det kan vi sörja för bättre och effekti-
vare, om vi inte klampar in med regler och subventioner på andra områden.
Då kan vi kraftsamla där det behövs. Ingen människa skall lida nöd, utan
alla skall kunna leva och bo bra i vårt land, men vi skall inte i ovist nit hela
tiden detaljreglera och subventionera fram effekter som vi ur politisk synvin-
kel anser vara önskvärda. Det leder alltid fel.
Vi har en lång era av regleringar bakom oss. Den har inte varit lyckosam
utan har i många fall lett alldeles fel. Vi måste bryta oss loss från detta tän-
kande. Åtskilligt har redan hänt. I dag tar vi viktiga steg i den riktningen,
och jag förutsätter att mer skall komma.
Ansvaret för oss politiker är inte bara att reglera människors tillvaro utan
också att begränsa politikernas inflytande över människornas vardag. Män-
niskorna är kapabla att själva avgöra långt mer än vad Eva Zetterberg tycks
tro.
Talmannen anmälde att Eva Zetterberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 21 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Fru talman! Under den allmänpolitiska debatten var jag ensam talare an-
mäld under rubriken Bostadspolitik. I kammaren var det 14 ledamöter som
lyssnade, varav 9 var nydemokrater. Eva Zetterberg lyste med sin frånvaro,
liksom övriga ledamöter i bostadsutskottet. Inte heller regeringen hade nå-
gon representant här. Jag tänkte då: Är det så här man ser på bostadspolitik,
är det verkligen allvarligt. Det är därför trevligt att se att det i kammaren nu,
även om den inte är direkt välfylld, finns åtminstone mer än dubbelt så
många ledamöter.
Eva Zetterberg efterlyste vår bostadspolitik, och jag ber att få återkomma
med ett antal motioner i januari månad. Under tiden hoppas jag att Eva Zet-
terberg får en god bok i julklapp, så att hon har något att läsa. Så snart vi är
klara skall jag personligen överlämna ett exemplar av vaije motion.
Också vi i Ny Demokrati känner en stor oro för det som händer på bygg-
marknaden, och vi tycker att regeringen har varit flat. Det har inte hänt så
mycket. Det behövs snabba åtgärder, så att vi kommer i gång och gör saker
nu, inte senare, när de åtgärder vi sätter in kan komma att bidra till en ny
överhettning. Vi har fått nog av det.
Hur framtidens bostadsmarknad skall bringas i balans är en av de svåraste
politiska uppgifter som vi står inför att lösa. Bostadspolitiken fram till i dag
kan sägas ha varit en riktig soppa, med regler och tung byråkrati som huvud-
ingredienser. Kortsiktighet och ryckighet har i alltför stor utsträckning präg-
lat de politiska besluten och skapat osäkerhet på bostadsmarknaden. Tiden
är nu mogen att tänka litet längre än näsan räcker och fatta beslut med lång
varaktighet.
Antagligen är vi i denna kammare rörande överens om att de människor
som har de högsta boendekostnaderna har det därför att deras bygg- och ka-
pitalkostnader är så höga.
När vi nu skall ta ställning till hur vi vill ha det i framtiden med bostadsfi-
nansieringen är det viktigt att man är klar över hur det ser ut i dag och varför.
Det har länge funnits en ärlig vilja hos politiker att skapa en bra bostadssi-
tuation för medborgarna. Sverige har under efterkrigstiden satsat stora re-
surser på att tillgodose efterfrågan på bostäder. I dag är vi i Sverige världs-
mästare i antalet lägenheter räknat per person. Vi har nästan en lägenhet
per varannan invånare. Inredning och utrustningsstandard i våra bostäder är
genomgående hög. Trots allt detta upplever många människor, inte minst de
170 000 hushåll som står i bostadskö i Stockholm, att vi har bostadsbrist.
Detta beror på att bostadspolitiken under en följd av år genomsyrats av ett
planekonomiskt tänkande med dåligt resursutnyttjande som följd. Bostads-
sektorn är en av de mest reglerade sektorerna inom den svenska ekonomin.
I valrörelsen var jag ute i skolorna och pratade en hel del bostadspolitik.
Jag ställde ofta frågan: ”Hur många är nöjda med dagens bostadspolitik?”
Av ca 5 000 tillfrågade elever var det en som sade sig vara nöjd. En var nöjd!
Detta är en viktig larmsignal till oss politiker. Ungdomar är de som har fått
ta mest stryk. I centralorterna, i den mån de över huvud taget kan få tag på
en bostad, är de hänvisade till nyproduktion i förort, dvs. de dyraste lägenhe-
terna.
Kostnaderna för att bygga och förvalta bostäder är höga och ökar. Tillfäl-
ligtvis, när byggbranschen befinner sig i både konjunkturell och strukturell
kris samtidigt, har vi fått bukt med de accelererande byggkostnaderna. Vi
har under en följd av år subventionerat byggandet alltmer med offentliga
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
25
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
medel. Hyresskillnaderna mellan nyproducerade och äldre lägenheter ökar
och leder till alltmer orättvis hyressättning. Det vore intressant att höra om
någon i denna kammare tycker att det är rättvist att en nyproducerad lägen-
het i en förort till Stockholm kan kosta intill dubbelt så mycket som en mera
attraktiv centralt belägen lägenhet. Folk i allmänhet tycker i alla fall inte det.
Ett av de grundläggande felen består i att staten tagit över de boendes och
bostadssökandes roll på bostadsmarknaden. Statlig styrning genom subven-
tioner och administrativa regler har ersatt de bostadssökandes egna värde-
ringar och egna bostadsval. Politiker och administratörer bestämmer visser-
ligen i all välmening åt bostadskonsumenterna där ute. Resultatet har dock
blivit att arkitekturen i dag bestäms av låneregler och inte av människors
efterfrågan. Därför ser de relativt nyproducerade bostäderna i regel ut som
en korsning mellan en fågelholk och en skokartong. Regler och byråkrati
missgynnar också innovationer och alternativa lösningar.
Nu står vi inför att förändra bostadspolitiken radikalt. Statens utgifter för
räntesubventionerna måste minska. Vid höga subventioner spelar det inte
så stor roll om ett fönster kostar 1 000 eller 3 000 kr., när staten betalar tre
fjärdedelar av räntekostnaderna. När man via skatter betalar sitt eget och
andras boende saknas snart incitament att hålla byggkostnaderna nere. Un-
der 1987-1990 ökade byggkostnaderna med 100%. De samhällsekono-
miska investeringarna för byggandet har under de senaste åren uppgått till ca
200 miljarder kronor per år. Hög byggkostnadsutveckling påverkar därmed
inflationen kraftigt. Priserna på byggmaterial har också rakat i höjden. Där
råder rena botiquepriser i dag.
När man pratar om bostadsfinansiering så glömmer man ofta bort dem
som köper eller bor i villa eller bostadsrätt utan räntesubventioner, ett inte
alltför ovanligt fenomen i Sverige. De får betala dyrt för inflationsdrivande
politik. Den senaste räntechocken talar sitt tydliga språk. Nu måste den eko-
nomiska politiken bli stram och trovärdig, för att vi skall få ner räntorna.
Subventionerna hamnar efter ett tag i alltför stor utsträckning i fel fickor.
Vi får dock betala för dem fullt ut med höga skatter som också innebär höga
priser. Eftersom byggandet står, som jag sade tidigare, för en mycket stor
del av de totala investeringarna, bidrar subventioner till en högre inflation
och därmed högre räntor än vad som annars skulle ha varit fallet.
Därför måste vi lägga om den bostadspolitiska kursen så att vi får incita-
ment att hålla byggkostnaderna nere. Konkurrensen är naturligtvis viktig.
Där finns det oerhört mycket att göra i dag.
Korsvist ägande, kartellbildningar och monopolliknande situationer är
inte helt ovanliga. Konkurrensriktig upphandling är i dag ett närmast okänt
begrepp. Byggkonsulterna är i de flesta fall anställda och avlönade av bygg-
bolagen. Vem som tjänar på det är inte svårt att räkna ut. Kunskapsnivån i
beställarledet är för det mesta generande låg. Det finns heller ingen utbild-
ning på området. Beställare, nyttjare och betalare är sällan samma person.
Har ni tänkt på varför så många byggen blir dyrare än planerat? Fler och
fler stora byggbolag bygger mindre och mindre och agerar mer och mer som
mellanhänder i stället.
Rationaliseringar skapar välstånd. Konkurrens ger alltid lägre priser och
26
bättre service. Byggbranschen har använt mindre pengar till produktutveck-
ling än jämförbara branscher.
Genom skattesänkningar minskar vi byggkostnaderna. I dag är mer än
hälften av byggkostnaderna skatter. Av det följer stora subventioner och en
enorm rundgång av pengar.
Ett skattemässigt gynnat bosparande måste till liksom borttagande av re-
gleringar som fördyrar i onödan.
Här finns det mycket att göra, och vi i Ny Demokrati är inte så imponerade
av de s.k. borgerliga åren då vi fick friggeboden men inte så mycket mer på
det bostadspolitiska området. Det vore trevligt att höra någon företrädare
för de borgerliga partierna utveckla det litet. Nu måste vi ta tag i problemen
från alla håll och kanter och göra det bästa av situationen. Vi i Ny Demokrati
ber att få återkomma med motioner under allmänna motionstiden.
Med anledning av det anförda blir slutsatsen: Ett system där man från poli-
tikerhåll först framkallat höga byggkostnader, hög byggkostnadsutveckling
och högt ränteläge, för att sedan införa ett system där man lägger över de
höga kostnaderna på de boende, kan vi inte medverka till.
Det finns inga enkla lösningar eller ett trollspö att ta fram på det bostads-
politiska området. Vad som gäller nu är att på allvar bekämpa den höga infla-
tionen och på sikt få ner räntorna samt att ta tag i de höga byggkostnaderna.
Det blir inte lätt och det kommer att ta tid. Vi måste dock börja nu, för ju
längre vi väntar desto värre blir det.
Vi måste nu ta oss ur den återvändsgränd vi befinner oss i med höga sub-
ventioner och höga räntor. Det gör vi definitivt inte genom att köra vidare
in i gränden med räntelån. Därför yrkar jag, fru talman, bifall till utskottets
hemställan.
Anf. 22 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag tackar Dan Eriksson för erbjudandet om ytterligare lek-
tyr. Jag tycker inte att brist på lektyr har varit mitt största problem, men är
det intressanta motioner, tar jag naturligtvis gärna del av dem. Jag har också
tagit del av Dan Erikssons anförande om bostadspolitiken i den allmänpoli-
tiska debatten, fast jag tyvärr inte kunde närvara själv just då.
Men vad jag närmast avsåg var bostadsutskottets behandling av bostadsfi-
nansieringen. Där tycker jag inte att Ny Demokrati på något sätt har tagit
aktiv del i diskussionerna. Jag tycker helt enkelt att man har svalt de borger-
liga partiernas kritik mot räntelånesystemet helt okritiskt utan att ha gjort
någon egen bedömning av förslaget som sådant.
Naturligtvis gäller detsamma för kds. Jag tycker inte att något av dessa
partier har gjort en självständig analys av räntelånesystemet.
Men jag skulle vilja hålla med Dan Eriksson i den analys han sedan gör
angående de problem som finns på bostadsmarknaden. Vi har totalt sett en
hög bostadskonsumtion här i landet. Problemet är att den är väldigt ojämnt
fördelad, att det inte är de som bäst behöver det som bor i de största och
mest välbyggda husen.
Det finns en rad problem på bostadsmarknaden. Det hör framför allt ihop
med fördelningen. Men det hör också ihop med att vi rustar gamla hus då-
ligt - villor, hyreshus och allmänna inrättningar. Är Ny Demokrati lika in-
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
27
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
28
tresserat av att ställa upp på det förslag som vänsterpartiet och socialdemo-
kraterna har lagt fram om omfattande ROT-program, dvs. upprustning av
skolor och sjukhus m.m.? Kommer Ny Demokrati i detta fall att vara lika
intresserat av att befrämja byggbranschens situation?
Jag tycker att det är viktigt att få höra meningsyttringar från Ny Demo-
krati på dessa områden och att man visar ett intresse för att lösa dessa bo-
stadsfrågor.
Dan Eriksson i Stockholm talar också om vilka problem som har funnits
på bostadsmarknaden under en lång tid och att det inte går att fortsätta in i
en återvändsgränd med hjälp av räntelånesystemet. Jag anser att Ny Demo-
krati har missuppfattat räntelånesystemet. Det här är en brytning mot den
tidigare bostadspolitiken, och det är ett försök att ändra på subventionssys-
temet och att få ett bostadsfinansieringssystem som håller på lång sikt i stället
för att fortsätta den väg som man nu är inne på och ser ut att följa under rätt
lång tid framöver.
Anf. 23 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Fru talman! Jag kan inte tolka det här på något annat sätt än att det är en
stor underskattning av oss om Eva Zetterberg tror att vi i Ny Demokrati inte
har gjort någon egen analys av bostadspolitiken. Det kommer att framgå när
vi väcker våra motioner om det inte har framgått tidigare.
Jag håller med om att bostäderna är ojämnt fördelade. Det beror bl.a. på
de inlåsningseffekter som har uppstått på grund av de regleringar som har
funnits. Det är fråga om ett dåligt resursutnyttjande, där många människor
överkonsumerar medan andra står där utan någon bostad alls.
Byggbranschen måste anpassa sig till en realistisk nivå och inte till de ni-
våer som har funnits under de senaste åren. Men det som nu håller på att
hända är farligt. Det är många som tidigare har sagt, att om byggbranschen
slås ut går stora värden till spillo. Vi i Ny Demokrati vill inte bidra till det
och givetvis inte heller till någon stor arbetslöshet. Därför tycker vi att det
här är ett bra tillfälle att t.ex. renovera skolor och bygga ålderdomshem. Där
kanske det går att finna någon lösning tillsammans.
Med räntelånen angriper man inte de verkliga problemen. Räntelånen bi-
drar till inflationsbrasan och accellererande priser. Med räntelån finns inga
incitament att hålla byggkostnaderna nere. Kapitalkostaderna vältras över
helt på de boende. Räntelånen löser inte problemen, utan tvärtom eldar de
på inflationsbrasan, vilket gör att vi får högre byggkostnader.
Anf. 24 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag tror att alla som är intresserade av bostadspolitik är klara
över att det har varit en överhettad byggbransch och att det är nödvändigt
att något minska bostadsproduktionen. Det handlar om att dra ner på pro-
duktionen med i storleksordningen 10 000 lägenheter jämfört med förra
årets produktion. Men det vi diskuterar i dag handlar inte om de siffrorna.
Det handlar här om att ha en produktion på enbart 20 000-30 000 lägenheter
per år framöver. Det beror på att villkoren inte är kända.
Jag är därför glad över att Dan Eriksson i Stockholm och Ny Demokrati
har insett att det finns all anledning att vara oroad över situationen på bygg-
marknaden och tar de signaler som finns på allvar. Vi skall från politiskt håll
försöka bidra till att stimulera byggbranschen och se till att de byggarbetare
som har utbildning får arbeten - arbeten som behövs för hela svenska folket.
Det var också roligt att även Ny Demokrati är angeläget om att sätta i gång
ombyggnadsarbeten. Jag ser fram emot att vi i vänsterpartiet kommer att få
stöd från Ny Demokrati för det förslaget framöver.
Anf. 25 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Fru talman! Ja, det är trevligt att kunna hitta gemensamma punkter med
vänsterpartiet. Det händer inte så ofta. Jag tycker att det är viktigt att vi alla
hjälps åt och gör det bästa av situationen. Det får inte gå för mycket politisk
prestige i resonemangen. Precis som många andra har påpekat är det en oer-
hört viktig fråga.
Anf. 26 IVAR FRANZÉN (c):
Fru talman! Jag kan inte avstå från att göra några korta kommentarer till
dagens debatt och det nu aktuella betänkandet.
Först och främst är det anmärkningsvärt att en f.d. bostadsminister som
Ulf Lönnqvist kan vara så totalt oinformerad om verkligheten ute i landet.
Slopandet av räntelånen, hävdar Ulf Lönnqvist, höjer hyran i en nyproduce-
rad trea med 1500 kr. i månaden. Detta är sanningen i ett fätal projekt som
är så dyra att de inte borde komma till stånd. De som skriker högt över att
räntelånen nu skall försvinna, är de som uppför så dyra byggen att de när-
mast måste lura på hyresgäster och köpare dessa hus, dvs. med hjälp av rän-
telån skapa låga kostnader nu men dubbelt så höga i framtiden.
Den garanterade räntan, Ulf Lönnqvist, höjdes i och med förslaget om
räntelånens införande från 3,4 till 3,75 %. Det innebär i sak att med hjälp av
räntelånesystemet subventionerar billiga och bra byggen de dyra byggena.
En vanlig trea byggd inom 110-procentsgränsen, vilket förekommer ute i
landet, Ulf Lönnqvist, får en högre kostnad på grund av räntelånet på ca
2 000 kr. per år, eller ca 160 kr. per månad. Det skulle alltså bli billigare med
de beslut som skall fattas i dag. På samma sätt innebär en utbetalning av
räntebidragen redan vid inflyttningen motsvarande kostnadssänkning per
månad med ca 150 kr.
Ulf Lönnqvist pläderar här så väl för räntelånen. Men det innebär att han
driver upp kostnaden, och han gynnar på det sättet de dyra byggena.
Kanske på grund av en lapsus kan de frifräsare som finns i landet, och som
har tyckt att Ulf Lönnqvists fina räntelån är så värdelösa att de inte har velat
söka dessa, och har byggt för stort och på för dyra tomter, nu få en extra
julklapp på 500 000 till 600 000 kr. De får nu möjlighet att söka både räntebi-
drag och investeringsbidrag. Det här borde undvikas. Mitt förslag skulle här
kunna vara - om jag skall lägga fram något förslag -- att bostadslån inte får
sökas för småhus om det egentliga byggnadsarbetet på byggplatsen har på-
börjats före den 5 november 1991. Då undviker man den onödiga kostnaden
för staten på 100 - 200 milj.kr. Jag skall inte lägga fram något sådant förslag
nu eftersom det inte är tillräckligt förberett. I stället tror jag att det finns en
annan möjlighet, nämligen att kommunerna icke beviljar borgen till dessa
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
29
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
30
s.k. lyxbyggen. Därvid slipper man vid nuvarande budgetläge en extra utgift
som inte på något sätt kan upplevas som motiverad eller rättvis.
Regeringen och utskottet, Ulf Lönnqvist, har varit mer generös än vad jag
tycker är lämpligt när det gäller att byta ut det överreklamerade räntelåne-
systemet. T.ex. har räntelån vid byggande av garage bytts ut mot räntebi-
drag. Det innebär i sak, mina kammarledamöter, att det ges räntebidrag, för
en 80 m2 lägenhet, på garagekostnaden upp till 160 000 kr. Första året betalas
13 000 kr. i räntebidrag för en garageplats - i första hand i Storstockholm.
Detta var sannolikt en nödvändig åtgärd för att några stora byggprojekt i
Stockholm inte skulle behöva läggas ned.
Här ser vi vådan av ett räntelån som var mycket överreklamerat och där
man för att få låga kostnader för staten i stället belastar hyresgästerna - de
själva ovetande - med mycket höga kostnader.
Jag tror att Ulf Lönnqvist bör sluta med att göra reklam för ett omöjligt
lånesystem. Det är mitt väsentliga budskap i dag.
Anf. 27 ULF LÖNNQVIST (s) replik:
Herr talman! Nej, Ivar Franzén, det här är inget omöjligt system. Det
finns två vägar att gå framåt när det gäller finansieringen av byggandet. An-
tingen tar man ut kostnaden för förräntningen av kapitalet med en gång, el-
ler också försöker man lägga ut den över tiden. Väljer man att ta ut den med
en gång må man sedan diskutera hur stor del den boende själv skall betala
och hur stor del samhället skall betala. Den debatten kan man alltid föra.
Av de direktiv som nu föreligger och som skulle leda fram till ett nytt fi-
nansieringssystem framgår det mycket tydligt att statens del i alla fall skall
bli mindre och mindre, för att till slut försvinna. Det innebär kraftigt ökade
kostnader direkt för de boende.
Räntelånesystemet är ett system som avser att utjämna kostnaderna över
tiden. Det är detta det hela handlar om.
De förslag som den borgerliga regeringen lagt och som utskottsmajorite-
ten står bakom innebär, Ivar Franzén, när man räknar samman effekten av
dem att en vanlig trerumslägenhet blir ungefär 1500 kr. dyrare i månaden.
Det exempel som vi räknat på är det som regeringen har i sin egen proposi-
tion. Så det går väl ändå inte att säga att vi har konstruerat exemplet. Är
exemplet konstruerat, så är det regeringen som har gjort konstruktionen.
Men kom inte och säg, Ivar Franzén, att vi har räknat på ett tokigt sätt i det
här sammanhanget. Det blir så här: En vanlig enkel trerumslägenhet på 80
kvadratmeter blir 1 500 kr. dyrare i månaden inom nyproduktionen jämfört
med om räntelånesystemet hade fått vara kvar.
Anf. 28 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Tar man extrema Stockholmsexempel får man det resultat
som Ulf Lönnqvist redovisar. Men jag redovisar vad som händer ute i landet,
och detta är inte enstaka exempel. Det är mycket enkel matematik, och ma-
tematiken är en exakt vetenskap, Ulf Lönnqvist. Höjer man den garante-
rade räntan med 0,25 % innebär det 20-25 kr. högre kostnad per kvadrat-
meter.
Om vi betalar ut räntebidraget redan vid inflyttningen i stället för att lägga
det till lånet, och alltså inte betalar det först när lånet skall utbetalas, blir det
också en kostnadssänkning på 20 - 25 kr. per kvadratmeter. Detta visar att
bra och billiga bostäder - och sådana kan man bygga i nuvarande konkur-
rensläge - klart gynnas av de beslut som kommer att fattas i dag. Räntelåne-
systemet skulle ha varit en uppenbar nackdel.
Jag vill också förtydliga mig när det gäller den här extra julklappen. Jag är
uppmanad att forcera så mycket som möjligt, och därför blir mitt resone-
mang kanske delvis obegripligt. Men genom ett generellt slopande av regle-
ringen och genom villkoren för bostadslån vad gäller kommunens beslut och
länsbostadsnämndens godkännande får vi en överlappning som är olycklig.
De som står för de lyxbyggen som det talats om får en extra julklapp, något
som sticker i ögonen på vanliga villabyggare, som tycker att det är oförtjänt
att de som ligger bakom lyxbyggena skall få en halv miljon extra som de ald-
rig har räknat med och som de inte behöver.
Men, Ulf Lönnqvist, matematiken är en exakt vetenskap, och vad jag har
sagt här är sanningen.
Anf. 29 ULF LÖNNQVIST (s) replik:
Herr talman! När det handlar om kostnadsjämförelserna, så för Ivar Fran-
zén fram detta att bidraget betalas ut redan vid inflyttningen. Det var tanken
också i räntelånesystemet. Man har tagit över detta.
Vidare talar Ivar Franzén om garagen och skildrar vilken generositet man
utvecklar. Ja visst, fram till maj månad - sedan är det stopp, sedan kommer
de här kostnadsökningarna i stället. Inte ens Ivar Franzén anser väl att man
över huvud taget inte behöver ha några parkeringsanläggningar vid bostads-
byggen.
Det är också en förändring när det gäller räntetrappan, liksom när det gäl-
ler andelen av bidragsunderlaget, där alla skall ha 95 %. De åtgärderna sam-
mantagna, plus den omständigheten att investeringsbidraget så kraftigt re-
duceras, leder fram till den kostnadsökning som jag har pekat på. Och jag
har använt mig av regeringens eget exempel, för att slippa ifrån beskyll-
ningar att vi konstruerar exempel.
Slutligen är det på det sättet, Ivar Franzén, att det skall kunna byggas bo-
städer över hela landet, och människor skall ha råd och möjlighet att bo över
hela landet. Då måste man faktiskt ha finansieringssystem där man accepte-
rar att det kan vara olika förhållanden vid byggen i olika delar av landet.
Men det väsentliga, och det är det jag har slagit fast, är att jämfört med
dagens system så leder de åtgärder man nu sätter in också till en kostnadsök-
ning. I förhållande till räntesystemet är alltså kostnadsökningen egentligen
mycket, mycket större. Det är detta som är det allvarliga i en situation, Ivar
Franzén, där de här olika åtgärderna skapat en oro på byggmarknaden som
gör att man skjuter på byggen. Man vet inte vad det hela skall leda till, men
redan det som man kunnat läsa ut - och det är samstämmigt för branschen -
gör att man säger: Då vågar vi inte sätta i gång byggena. Om räntelånesyste-
met fortfarande fått gälla hade vi kunnat sätta i gång, då hade vi kunnat
bygga, då hade vi kunnat klara en del av sysselsättningsproblemen.
Och som ytterligare lök på laxen kommer ju att era åtgärder leder till att
även ombyggnadsverksamheten fördyras kraftigt. Det innebär att inte heller
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
31
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Bostadsbyggandets
finansiering
den vågar man sätta i gång förrän man får de slutgiltiga beskeden. De besked
som nu lämnats driver upp kostnaderna i ombyggnaden, vilket redovisats av
boendeorganisationerna inför utskottet. Det sker på ett sådant sätt att man
inte heller har att förvänta sig den uppgång av ombyggnaden som vi skulle
behöva.
Anf. 30 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Det som jag anser vara det grundläggande felet, och som jag
tycker att Ulf Lönnqvist går vid sidan om, är att med den höjda garanterade
räntan i stället för räntetrappan blir det de bra och billiga bostäderna som får
subventionera de dyra. Detta är kostnadsdrivande, och därmed är systemet i
grunden felaktigt.
Med nuvarande upphandlingssituation - jag vet detta av erfarenhet - är
det väsentligt lägre kostnader, och i dagsläget innebär inte ens den 95-pro-
centiga begränsningen någon egentlig kostnadsökning jämfört med vad som
var fallet i den situation som rådde för ett år sedan. Jag är helt säker på att
talet om att det är borttagandet av räntelånen som gör att man är så orolig
på byggmarknaden och därför stoppar byggena, är ett sätt att försöka lägga
skulden på någon, för verkligheten är annorlunda.
Det är inte svårare i dag, med det system som vi nu skall ta ställning till,
att fatta ett byggbeslut, men det är jättesvårt att över huvud taget fatta bygg-
beslut, beroende på att vi på hyresmarknaden har en årgång bostäder på la-
ger. Detta trycker situationen och skapar givetvis problem oavsett vilket fi-
nansieringssystem som finns. Så kom inte och säg, Ulf Lönnqvist, att hade
räntelånesystemet varit kvar, då hade det varit frid och fröjd på byggmarkna-
den. Det är en totalt felaktig bild.
Anf. 31 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Jag skall helt kort be att få tillföra den här debatten ytterli-
gare en aspekt som inte någon berört hittills.
Av kommittédirektiven framgår ingenting om hur man skall hantera bo-
stadsadministrationen i framtiden. Många på de nuvarande länssbostads-
nämnderna känner stor oro för sin framtid. Det är märkligt att man här kan-
ske smygrationaliserar bort länsbostadsnämnderna, utan att de administra-
tiva frågorna får en allsidig belysning i en utredning.
Jag tycker att kommittédirektiven också skulle ta upp frågor som rör den
framtida bostadsadministrationen, och jag hoppas att de företrädare för re-
geringspartierna som nu finns här i kammaren vill verka för att direktiven
utökas till att även omfatta denna punkt. Som mångårig bostadsbyråkrat fin-
nerjag den här frågan mycket angelägen. Länsbostadsnämndernas personal
har i många år levt under hotet av en framtida nedläggning, och jag tycker
att de administrativa frågorna är värda ett särskilt kapitel i den kommande
utredningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
7 § Ändring i lagen om byggnadsgaranti
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU7 Ändring i lagen om byggnadsgaranti (prop. 1991/92:57).
Anf. 32 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Detta ärende från bostadsutskottet, som handlar om en
framflyttning av lagen om byggnadsgaranti, kan tyckas mycket ringa och inte
förtjäna ens någon diskussion här i kammaren. Jag tänker inte heller göra
något längre inlägg i frågan, men jag tycker att det är litet anmärkningsvärt
att utskottsmajoriteten vill göra denna framflyttning av lagen. Jag ställer mig
naturligtvis frågan, om det bara gäller en framflyttning av lagen eller om det
i själva verket är så att man förbereder att inte låta lagen träda i kraft över
huvud taget.
Det är mycket angeläget att vi får ett svar från utskottsmajoriteten om vad
man har för planer på detta område, om det bara är en ren framflyttning för
att se vad den utredning som pågår kan tillföra, eller om det är första steget
mot att inte anta lagen. Jag hoppas alltså att jag får ett klart och bestämt nej
till svar, eftersom det är många som jobbar inom bostads- och byggbran-
schen som är angelägna om att lagen kommer till stånd. Det finns stora bris-
ter när det byggs hus i dag, och de som bygger har inte kunnat ställas till
ansvar.
Det är självklart att både vi i vänsterpartiet och andra partiföreträdare
hoppas på frivilliga överenskommelser, men det har hittills inte gett det ut-
slag som skulle behövas för att man skall kunna gå den vägen.
Jag upprepar min fråga till Agne Hansson och den borgerliga majoriten:
Är det här bara ett steg för att så småningom inte behöva genomföra lagen
över huvud taget?
Anf. 33 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! I propositionen om ändring av lagen om byggnadsgaranti fö-
reslår regeringen att just tidpunkten för tillämpningen skall flyttas fram från
den 1 januari nästa år till den 1 juli. Anledningen till regeringens förslag är
att det pågår en översyn av de allmänna bestämmelserna för byggnads-, an-
läggnings- och installationsentreprenader, som kallas AB 72. Denna översyn
pågår inom Byggandets kontraktskommitté. Här behandlas bl.a. ansvaret
för sådana fel och skador som lagen om byggnadsgaranti reglerar.
Konkreta förslag kommer att vara klara under j anuari månad nästa år. Om
de nya bestämmelserna innebär ett godtagbart frivilligt ansvar, som tryggas
genom en försäkring, behövs det inte någon lag om byggnadsgaranti. Rege-
ringen menar därför att denna översyn bör avvaktas. Detta står utskottets
majoritet bakom.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan och avslag
på reservationen.
Anf. 34 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag tackar Siw Persson för svaret på frågan. Jag kan bara
konstatera att det i januari återstår att se vad de förhandlingar som har ägt
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 47
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Ändring i lagen om
byggnadsgaranti
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Ändring i lagen om
byggnadsgaranti
34
rum inom branschen och regeringen kommer att ge. Jag vill bara anmäla att
jag tvivlar på att man har tillräcklig grund för att frivilliga överenskommelser
skall vara möjliga, men vi får väl se vad regeringen kommer att presentera.
Jag vill också yrka bifall till meningsyttringen, som överensstämmer med
reservationen i detta ärende.
Anf. 35 SIW PERSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag vill bara än en gång understryka för Eva Zetterberg att
det skall ligga konkreta förslag i januari. Låt mig också samtidigt påpeka vad
som sades i propositionen om förslag till lag om byggnadsgaranti, nämligen
vikten av att få till stånd en frivillig överenskommelse. Den arbetsgrupp som
jobbade med sjuka hus-problematiken förordar att problemen med ansvar
för byggfel i första hand löses genom frivilliga överenskommelser.
Låt mig också peka på att den övervägande delen av de remissinstanser
som närmast berörs av detta förslag vill ha frivilliga överenskommelser. Där-
för är det viktigt att vi inväntar detta konkreta förslag.
Anf. 36 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vill bara tala om för Siw Persson att många av dem som
har jobbat just med sjuka hus-problematiken, bl.a. från hyresgäströrelsen,
är personer som har sett fram mot att lagen skall träda i kraft och som fortfa-
rande hoppas att det skall bli regeringens och riksdagens beslut.
Anf. 37 SIW PERSSON (fp) replik:
Herr talman! En av bristerna i lagförslaget var ju att det bara täckte flerbo-
stadshus. Låt oss hoppas att den frivilliga överenskommelsen täcker lokaler,
där bl.a. skolor och dagis ingår, som också är oerhört drabbade. Därför är
det mycket viktigt att vi inväntar det här förslaget.
Förste vice talmannen anmälde att Eva Zetterberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 38 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Jag vill bara säga till Eva Zetterberg att det här egentligen
inte är ett dugg anmärkningsvärt. När jag lyssnade på den tidigare debatten
fick jag nämligen ett intryck av att allt som handlar om lagstiftning, om att
ställa upp för konsumenterna, är någonting som den nuvarande regeringen
inte bryr sig om.
När riksdagen så sent som i våras instiftade en lag, med utgångspunkt från
att det inte har hänt någonting på detta område, sade bl.a. folkpartisterna
att man borde ta med också andra lokaler, bl.a. daghem. Det argument som
olika bygginstanser framhävde när lagstiftningen infördes var att frivilliga
överenskommelser var på gång. Men det hände ingenting, och då sade riks-
dagen med bred majoritet att det därför var viktigt att få fram denna lagstift-
ning.
Nu återkommer regeringen, ett halvår senare, och föreslår att lagen inte
skall träda i kraft därför att branschen säger att man håller på med överlägg-
ningar. Egentligen har det inte hänt någonting.
Jag är alltså misstänksam, Eva Zetterberg. Regeringen står inte på konsu-
menternas sida, utan det är producenterna som skall styra. Därför får vi na-
turligtvis uppmärksamt följa den här frågan. Vi socialdemokrater - och jag
utgår från att det även gäller vänsterpartister och andra - vill inte ha en
massa lagstiftning som är onödig, men när vi ser att det inte händer någon-
ting tycker vi att det är viktigt att fullfölja den lagstiftning som riksdagen
beslutade om så sent som i våras, för att ställa upp på konsumenternas sida.
Därför yrkar jag bifall till reservationen.
Anf. 39 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Jag vill säga till Lennart Nilsson att minnet är dåligt - men
det kanske är en fördel även i detta sammanhang. I våras, när vi diskuterade
lagförslaget, var representanter närvarande i utskottet och redovisade att
man hade långt framskridna förhandlingar just på det här området men att
man inte kunde ta fram konkreta förslag. Det var anledningen till att bl.a.
folkpartiet bestämde sig för att gå med på den här propositionen.
Nu kan man alltså visa att man har kommit ännu längre med förhandling-
arna, och i januari nästa år kan man lägga handlingarna på bordet. Det är
anledningen till den uppskjutna lagen. Kom ihåg, Lennart Nilsson, att vi fick
information om detta i våras!
Anf. 40 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Det är riktigt att branschföreträdarna gjorde denna redovis-
ning i samband med att vi diskuterade lagstiftningen i våras. Men vi har inte
sett något resultat av de förhandlingarna. Vi har här i riksdagen fattat beslut
om att införa lagen från den 1 januari, och det är därför som det är så an-
märkningsvärt att man nu inte vill genomföra lagen. Med utgångspunkt från
den politik som inte minst de som styr i regeringen, dvs. moderaterna, vill
föra, är det klart att man inte står på konsumenternas sida, utan det handlar
om producentintressena.
Anf. 41 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Jag vill säga till Lennart Nilsson, som jag sade till Eva Zet-
terberg, att den här lagen ger bara skydd för flerbostadshus. Kan den frivil-
liga överenskommelsen täcka in skollokaler och annat är det ett stort steg i
rätt riktning.
Dessutom innebär lagförslaget att man kan försäkra bort problemen, och
det är en stor risk även i det. Det blir stora kostnadsökningar, och risken
finns att oseriösa företag försäkrar sig bort från problematiken. Lagförslaget
är ett försök i rätt riktning, men det har stora brister.
Anf. 42 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Med utgångspunkt i Siw Perssons uttalande att lagförslaget
har brister är jag beredd att diskutera förändringar i det som avhjälper de
bristerna. Förhoppningsvis är vi överens om att lagen skall skydda konsu-
menterna.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Ändring i lagen om
byggnadsgaranti
35
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Stöd till icke-
statliga
kulturlokaler m. m.
Anf. 43 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Med anledning av Lennart Nilssons anförande vill jag bara
säga att jag hyser samma oro och misstänksamhet som socialdemokraterna.
Jag avvaktar och ser vad som kommer i januari.
Det är märkligt, Siw Persson, att det inte av betänkandet från utskottet
framgår att översynen skall ske därför att man vill ha en bredare tillämpning,
så att lagen kan omfatta också sjuka hus som används som dagislokaler och
andra offentliga lokaler. Det framgår inte alls av betänkandet och har heller
inte nämnts i den diskussion som förts i den här frågan i utskottet. Jag har
inte propositionen med mig, men jag har inget minne av att det framgår av
den heller.
Är det syftet är det naturligtvis gott, men jag hyser oro för att det inte är
det som det är fråga om. Det har hittills inte träffats några frivilliga överens-
kommelser som har dugt på det här området. Tills vi har sett sådana kräver
vi att lagen genomförs och att beslutet träder i kraft så snart som möjligt.
Anf. 44 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Det är riktigt att det inte har kommit fram några konkreta
förslag ännu. Det kommer förslag i böljan av nästa år, och det är anled-
ningen till att vi vill skjuta på propositionen - så enkelt är det, Eva Zetter-
berg.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
8 § Stöd till icke-statliga kulturlokaler m.m.
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU8 Förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret
1991/92 (prop. 1991/92:25 delvis).
Anf. 45 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Bostadsutskottets betänkande 8, som vi nu skall ta ställning
till, handlar om stöd till icke statliga kulturlokaler och stöd till de allmänna
samlingslokalerna.
Låt mig först säga att jag är glad över att vi har enats om att öka ramen för
de icke statliga kulturlokalerna med 25 miljoner. Det är alltså fråga om mu-
seer, teatrar och konsertlokaler som inte ägs av staten. Man kan lämna bi-
drag både till ombyggnad och till nybyggnad. Det finns ett stort behov i
landet av dessa insatser. Boverket har en lång kö. Detta kommer också att
främja byggsysselsättningen.
Men tyvärr har vi inte blivit eniga på alla punkter i betänkandet. I motio-
ner både från oss socialdemokrater och från centerpartiet finns det förslag
om ökade anslag till allmänna samlingslokaler. Det finns många motiv till
det. Dels skulle det främja sysselsättningen på samma sätt som stödet till de
36
icke-statliga kulturlokalerna, dels finns det ute i landet ett stort behov av
samlingslokaler.
Vi har i debatten tidigare i dag fått klart för oss att byggarbetslösheten har
ökat dramatiskt på grund av regeringens bostadspolitik. Varje tillskott skulle
naturligtvis förbättra läget. Det är här fråga om projekt som inte kräver nå-
gon lång tid för projektering och planering - man skulle kunna sätta i gång
direkt.
Att det finns ett stort behov av olika slag av samlingslokaler kan jag för-
säkra. Även här finns det en lång kö vid boverkets samlingslokaldelegation.
Dessutom vet jag av erfarenhet från mitt arbete i glesbygdsmyndigheten att
man ute i bygderna har många projekt på gång, framför allt när det gäller att
kunna samverka och samutnyttja olika lokaler.
I kampanjen Hela Sverige skall leva var ett av de vanligaste kraven och
önskemålen att bygden skulle behöva en samlingslokal där människor kunde
mötas. Det skulle sedan kunna vara en motor i utvecklingen. Det finns också
bra exempel på att sådana satsningar genom samverkan av många olika in-
tressenter har kunnat få en bygd att leva och att man kunnat bevara service
och arbetstillfällen.
Det är av stor betydelse för människor att man har tillgång till lokaler där
man kan mötas. Det skall vara lokaler som är tillgängliga för alla. De måste
alltså vara tillgängliga även för människor med rörelsehinder och andra han-
dikapp. Det finns alltså också ett stort behov av ombyggnationer.
Att moderaterna varit motståndare till samlingslokalstödet vet vi från
många års ställningstaganden och debatter. Men att folkpartiet och center-
partiet även i den här frågan lägger sig platt för det moderata kravet är fak-
tiskt beklämmande. Framför allt centerpartiet har åtminstone under den tid
som jag har suttit i riksdagen och haft tillfälle att lyssna till debatterna varit
den främsta vapendragaren för ett ökat stöd till allmänna samlingslokaler.
Centerns tal om samlingslokalernas stora betydelse för folkrörelseverksam-
heten och dess tal om att folkrörelserna är en grundförutsättning för vårt
demokratiska system i Sverige instämmer vi socialdemokrater helt i. Vi har
faktiskt upplevt en värdegemenskap i den folkrörelseanknytningen. Men nu
ser man sig från centerns sida tydligen tvingad att göra ytterligare eftergifter
för moderaterna.
Herr talman! Det gör mig bekymrad för framtiden att centern så lättvin-
digt går ifrån sina ståndpunkter i en del av sina hjärtefrågor. Ett ökat stöd
till allmänna samlingslokaler skulle tillfredsställa både behovet av mötes-
platser för människor och människors behov av arbete. Jag yrkar bifall till
den socialdemokratiska reservationen.
Anf. 46 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Britta Sundin har på ett bra sätt framfört oppositionens upp-
fattning när det gäller stödet till kulturlokaler och allmänna samlingslokaler.
Jag tycker inte att det finns anledning att upprepa det. Jag vill därför bara
tacka Britta för det och säga att jag för vänsterpartiets räkning instämmer i
hennes synpunkter.
Härmed vill jag yrka bifall till meningsyttringen från vänsterpartiet, som
sammanfaller med reservationen.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Stöd till icke-
statliga
kulturlokaler m.m.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Stöd till icke-
statliga
kulturlokaler m. m.
38
Anf. 47 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! I detta betänkande behandlas tre frågeställningar. Det är
först och främst regeringens förslag i proposition 1991/92:25 om bidrag till
ny- och ombyggnad av icke-statliga kulturlokaler. Här behandlas även rege-
ringens förslag om att statens bostadskreditnämnd skall få utnyttja en rörlig
kredit samt motionsförslag om stöd till allmänna samlingslokaler.
Som en av åtgärderna för att främja sysselsättningen föreslår regeringen
att ramen för beslut om bidrag för icke-statliga kulturlokaler under budget-
året 1991/92 tillfälligt höjs med 25 milj.kr. till 50 milj.kr. Denna höjning bör
användas för stöd främst inom de län där investeringar i icke-statliga kultur-
lokaler är särskilt angelägna från arbetsmarknadssynpunkt. I förslaget till åt-
gärder har också vägts in att efterfrågan på stöd till icke-statliga kulturloka-
ler för närvarande är större än tillgången på medel. Bostadsutskottet tillstyr-
ker också enhälligt förslaget i sitt betänkande.
Den andra frågan gäller statens bostadskreditnämnd. Som en följd av att
statliga kreditgarantier införs för ny- och ombyggnad av bostäder den 1 ja-
nuari 1992 kommer statens bostadskreditnämnd att inleda sin verksamhet
vid samma tidpunkt. Långsiktigt skall verksamheten finansieras genom av-
gifter för utställda kreditgarantier. Med hänsyn till att nämnden inlednings-
vis kommer att belastas av vissa kostnader av engångskaraktär bör den dock
enligt regeringsförslag ges möjligheter att utjämna sin likviditet. Därför fö-
reslås att nämnden får utnyttja en rörlig kredit i riksgäldskontoret inom en
ram om 50 milj.kr. Även detta förslag tillstyrker bostadsutskottet enhälligt.
Herr talman! Vad gäller stödet till de allmänna samlingslokalerna föreslås,
som nämnts i debatten, i tre motioner från socialdemokraterna och centern
att stödet skall utökas från nu gällande ram på 52 milj.kr. till 102 milj.kr.
I motiveringen för förslaget anförs bl.a. det stora behovet av allmänna
samlingslokaler och samlingslokalsprojektens lämplighet ur sysselsättnings-
synpunkt. Ökningen av samlingslokalsstödet föreslås i motionerna Bo6 från
centern samt Fi8 från socialdemokraterna finansieras genom överföring av
medel från ett under finansdepartementets huvudtitel uppfört nytt anslag till
vissa tidigarelagda statliga bygginvesteringar.
Bostadsutskottet konstaterar att det i rådande statsfinansiella läge inte
finns utrymme för en ökning av statsutgifterna med ett belopp av den storle-
ken och för det ändamål som föreslås i de nu aktuella motionerna. En förut-
sättning för att stödet till de allmänna samlingslokalerna skall kunna ökas är
därför att medel kan omdisponeras inom ramen för en totalt sett oförändrad
statsbudget. Förslag med denna inriktning förs också fram i två av de nu be-
handlade motionerna. Bostadsutskottet har dock för sin del inte funnit det
möjligt att göra de omprioriteringar som erfordras för att de i motionerna
aktualiserade förslagen skall kunna förverkligas.
Jag yrkar därför med denna hänvisning avslag på motionerna Bo5 och Bo6
samt Fi8. Jag undrar om socialdemokraterna och vänsterpartiet har andra
medel att anslå för denna typ av byggen, eftersom de yrkar bifall till motio-
nerna.
Anf. 48 BRITTA SUNDIN (s) replik:
Herr talman! Politik är att prioritera. Det är faktiskt så, Erling Bager, att
vi i vårt budgetförslag har möjligheter att finansiera dessa 50 milj.kr. på ett
mycket bra sätt. Om Erling Bager vill ha tips från mig om vad som kan för-
ändras i regeringens budget, så kan jag säga att ett sätt är att något minska
på de skattesänkningar som kommer kapitalägare, aktieägare och andra väl-
situerade grupper till del. De pengar som detta ger kan i stället användas till
exempelvis samlingslokalsbyggen, som är mycket efterfrågade ute i landet.
Det kan också öka sysselsättningsgraden.
Även om jag, när jag har talat om detta, mest har utgått från förhållan-
dena i landet i stort och från inte minst glesbygdsperspektiv, eftersom jag har
erfarenheter därifrån, så betyder naturligtvis inte det att jag menar att det
inte också finns behov av samlingslokaler i exempelvis Erling Bagers Göte-
borg.
Vi har tidigare varit överens med folkpartiet om anslag till samlingsloka-
ler. I de flesta fall har centern tyckt sig ha haft ytterligare medel till sitt förfo-
gande. Tyvärr måste jag nu konstatera att det är det moderata synsättet på
de allmänna samlingslokalerna som har fått ge utslag i bostadsutskottets för-
slag till beslut.
Anf. 49 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Låt mig först slå fast att den nya regeringen har anslagit 900
milj.kr. för att tidigarelägga statliga bygginvesteringar. I vårt förslag till be-
slut i dag för vi också upp 50 milj.kr. till icke-statliga kulturlokaler. Det är
viktigt för att ur inte minst arbetsmarknadspolitiska aspekter snabbt få i gång
arbetet.
Jag blir mycket förvånad när Britta Sundin säger att hon kan tipsa om hur
man får nya pengar. Jag förutsätter att Britta Sundin har läst den reservation
som vi diskuterar här. Där kan man läsa att socialdemokraterna skall finan-
siera dessa 50 milj.kr. för samlingslokaler på följande sätt: Meningen är att
de skall finansieras över statsbudgeten genom en minskning av det under fi-
nansdepartementets huvudtitel uppförda nya anslaget till vissa tidigarelagda
statliga bygginvesteringar. Ni tillför alltså inga nya pengar utan vill omdispo-
nera pengar på det anslag som är uppfört för att tidigarelägga statliga byggin-
vesteringar. Jag vet inte om det är Britta Sundins uppfattning att det är vi i
utskottet som bedömer vilka typer av fastigheter som skall tas bort från den
andra ramen som vi har tagit fram för att få till stånd byggarbeten och tidiga-
reläggande av angelägna statliga byggen. Man kan ju i en kammardebatt inte
föra två linjer - en som anges i reservationen och en annan som omfattar helt
andra typer av förslag.
Anf. 50 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Självfallet har vänsterpartiet finansierat sina förslag, Erling
Bager. Vi går inte fram med budgetförslag och föreslår utgiftsökningar för
riksdagen utan att samtidigt ha klart för oss hur de skall finansieras. I den
här frågan finns olika finansieringsmöjligheter. Dels är det nämnda anslag
för statliga byggnadsinsatser, som Britta Sundin och socialdemokraterna
hänvisar till, dels är det andra sätt på vilka pengar kan tas fram.
Inom ramen för den skatteomläggning som folkpartiet och andra partier
har ägnat sig åt finns det också pengar för staten att hämta. Det är också ett
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Stöd till icke-
statliga
kulturlokaler m.m.
39
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Stöd till icke-
statliga
kulturlokaler m.m.
40
tips. Det beror på vad man vill satsa på. Men naturligtvis har vänsterpartiet
en finansieringsplan.
Anf. 51 BRITTA SUNDIN (s) replik:
Herr talman! Naturligtvis är det vår avsikt, Erling Bager, att alltid ha våra
förslag finansierade. Det har vi också i den här reservationen. Men eftersom
Erling Bager i sitt första anförande sade att utskottet inte var berett att an-
vända sig av de finansieringsmöjligheter som vi har föreslagit i vår reserva-
tion, har jag gett honom tips på andra finansieringsmöjligheter. I övrigt vill
jag säga att den här frågan faktiskt är så angelägen att det är synd att vi inte
har lyckats klara av att ge samlingslokalsdelegationen de pengar som behövs
för att ytterligare utöka byggandet av samlingslokaler i landet.
Anf. 52 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Ibland är det faktiskt ganska svårt att finna sätt att finansiera
olika förslag. Det är ibland ganska lätt för socialdemokraterna och vänster-
partiet att hävda att det alltid finns sådana typer av förslag.
Eva Zetterberg har i en meningsyttring instämt i den socialdemokratiska
reservationen om att pengar skall omdisponeras från de ramar som rege-
ringen redan har angivit för att åstadkomma tidigareläggande av statliga
bygginvesteringar. Om man biträder en sådan reservation, vilka andra typer
av byggen är det då man skall plocka ut? Är det inte rimligt att regeringen
och arbetsmarknadsutskottet ägnar sig åt det slaget av prioriteringar? Det är
de som anger huvudinriktningen. Vi i bostadsutskottet skall inte föra fram
att det är samlingslokaler i stället för tingshus och andra slag av hus som är
viktiga. Vi anslår ramarna, men det skall ändå vara möjligt att göra en sam-
manvägd bedömning av arbetsmarknadspolitiken.
Låt mig åter sammanfatta. Den nya regeringen har satsat 900 miljoner för
att tidigarelägga statliga bygginvesteringar. Därutöver läggs 50 miljoner som
skall satsas på icke-statliga kulturlokaler. Arbetsmarknadsutskottet kan
t.ex. gå in och göra prioriteringar. Därutöver har regeringen alltid möjlighet
att gå in med snabba beslut och via fullmakt få riksdagens godkännande av
angelägna beslut som rör sysselsättningen.
Anf. 53 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Det är glädjande att vi har kunnat öka anslaget till upprust-
ning av de icke-statliga kulturlokalerna. Erling Bager har försvarat utskotts-
skrivningen på ett utmärkt sätt. Det skulle inte finnas någon anledning för
mig att gå upp i den debatten, om inte Britta Sundin hade gjort ett ganska
kraftigt angrepp på mig och centern. Jag vill kommentera det något.
Jag vill gärna säga, Britta Sundin, att det här är en eftergift åt de andra
regeringspartierna. Det är ingenting att hyckla med. Regeringspolitiken fun-
gerar så att man får prioritera i de frågor som man diskuterar. Det här är en
sådan fråga där vi inte har vunnit gehör. Hade vi vunnit gehör för de uppfatt-
ningar som vi har drivit, hade vi ökat stödet till samlingslokaler. Så enkelt är
det.
Det är vidare angeläget att framhålla att vi nu diskuterar en prioritering
av anslag. Det här är ingen sysselsättningsfråga. Om man hade prioriterat
samlingslokalerna så hade sysselsättningsåtgärderna fallit ut. Nu prioriteras
icke-statliga kulturlokaler för 50 miljoner, och då faller sysselsättningen ut
där.
Som gammal samlingslokalsvän och folkrörelsemänniska beklagar jag
också att man inte fick den här effekten när det gäller samlingslokaler. Men
det är inte märkligare än att det inte gick att göra sådana omdisponeringar,
eftersom det har funnits objekt som har svarat mot de summor som finns.
Det är inte heller svårare än det som har hänt tidigare i detta utskott och i
denna riksdag när socialdemokraterna har avslagit motioner, bl.a. från mig
och andra, om angelägna satsningar på samlingslokaler med motiveringen
att det inte finns utrymme i budgeten. Det är precis så det är nu.
Jag vill också erinra om att precis motsvarande motionskrav fanns i våras
att behandla i utskottet. Den socialdemokratiska majoriteten avslog mo-
tionskravet vid det tillfället. Det föranledde inte mig att på något sätt an-
klaga socialdemokraterna för att de svek samlingslokalerna eller folkrörel-
searbetet. Jag hade full förståelse för att dessa resurser inte kan tas fram vid
alla tillfällen. Det här innebär inte heller att vi från centern sviker folkrörel-
searbetet eller samlingslokalerna när vi inte har lyckats få gehör för dessa
förslag vid detta tillfälle.
Vi kommer fortsättningsvis att arbeta för att slå vakt om folkrörelsernas
roll i samhället och den viktiga uppgift som de har, vilket jag gärna vill under-
stryka. Britta Sundin anklagar oss för svek. Det vore bättre om vi i stället
kunde ge oss in på en debatt tillsammans om hur vi gemensamt i framtiden
skall kunna slå vakt om samlingslokalerna och folkrörelsearbetet. Jag tror
att den debatten är betydligt mera fruktsam för folkrörelserna i framtiden än
en debatt där man anklagar varandra för svek för att man vid ett eller annat
tillfälle inte har kunnat klara av att ge vissa anslag eftersom ekonomin ser ut
på det ena eller andra sättet.
Anf. 54 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! När centern och socialdemokraterna tidigare har varit över-
ens om en fråga har vi kunnat driva igenom den i riksdagen. Skillnaden i dag
är att även om centern och socialdemokraterna är överens så är det modera-
terna som styr, och det får centern finna sig i.
I sitt inlägg talar Agne Hansson sig varm för behovet av samlingslokaler.
Min oro är ändock berättigad över att det även fortsättningsvis kommer att
vara moderaternas politik som styr i riksdagen. Jag undrar om det verkligen
var detta som svenska folket avsåg i sitt val i september.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
rrot. 1991/92:47
17 december 1991
Stöd till icke-
statliga
kulturlokaler m. m.
41
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Produktansvar
42
9§ Produktansvar
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU14 Produktansvar (prop. 1990/91:197).
Anf. 55 INGER HESTVIK (s):
Herr talman! Det betänkande som vi nu behandlar i kammaren baserar
sig på den socialdemokratiska regeringens proposition 1990/91:197 om pro-
duktskadelag, några motioner som väcktes med anledning av propositionen
samt några fristående motioner.
Syftet med lagstiftningsförslaget i propositionen var att reglera skade-
ståndsansvaret när det uppstår personskador eller skador på egendom som
tillhör konsumenterna på grund av att produkterna inte har varit så tillförlit-
liga som man som konsument har rätt att kräva.
På de flesta punkter i lagförslaget är utskottet enigt. Exempelvis anser vi
liksom i propositionen att skadeståndsansvaret för produktskador skall om-
fatta skador som orsakas av lösa saker. Likaså anser Vi att den som tillverkat
eller importerat en skadegörande produkt i första hand skall vara skade-
ståndsskyldig. Men också den som har sitt varumärke eller namn på produk-
ten skall vara strikt ansvarig tillsammans med t.ex. importören eller tillver-
karen.
På en punkt anser ett enigt utskott att propositionen borde haft en annan
lydelse. Det gäller förslaget att det strikta produktansvaret skall begränsas
till skador som orsakas av sådana produkter som tillverkas eller tillhanda-
hålls inom ramen för näringsverksamhet. Vi anser att regeringen bör över-
väga om motsvarande regler bör gälla även produkter som har tillverkats el-
ler importerats i en offentlig verksamhet. Likaså anser vi att ikraftträdandet
bör uppskjutas till den 1 januari 1993.
På några punkter intar vi socialdemokrater en annan ståndpunkt än ut-
skottsmaj oriteten.
Den första punkten gäller utvecklingsskadoma, som enligt betänkandet
bör undantas från produktansvar. För den som lidit skada är det ganska oin-
tressant om skadan har orsakats av en produkt som har betraktats som helt
säker vid tillverkningstillfället eller inte. Har man fått en personskada eller
skada på sin egendom vill man ha ett skadestånd. Vi tror inte heller att indu-
strin kommer att drabbas ekonomiskt av en sådan ordning, eftersom det är
tillverkarens skyldighet att bevisa att det är en utvecklingsskada och att ska-
deståndsskyldighet inte föreligger. Den bevisföringen kan lätt bli lika dyr
som skadeståndet. För konsumenten skulle det innebära ett försämrat skydd
och i alla fall en försening av ersättningen.
Vi delar åsikterna i den socialdemokratiska propositionen, som anser att
utvecklingsskadoma skall omfattas av produktansvarslagen. Vi socialdemo-
krater har därför reserverat oss mot majoritetsskrivningen. Jag yrkar bifall
till reservation nr 1.
Den andra punkten där vi socialdemokrater har reserverat oss gäller för-
slaget till jämkning vid skadestånd. Vi anser liksom propositionen att skade-
ståndslagens regler skall gälla även vid produktskador. Det innebär att jämk-
ning vid en personskada endast får ske om den skadelidande själv uppsåtli-
gen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Den borgerliga
majoriteten i utskottet vill frångå skadeståndslagens regler och jämställa
personskador med sakskador. Det blir en kraftig försämring av konsument-
skyddet, och det kan vi inte acceptera.
Än värre anser vi det förslag som kommer från folkpartiet liberalerna
vara, som innebär att skadeståndslagens regler skall ändras så att de blir EG-
anpassade, dvs. försämrade för konsumenten. I synnerhet är det uppseende-
väckande med tanke på att EG inte begär att ett land som har en för konsu-
menten bättre skadeståndslagstiftning än EG vid en harmonisering försäm-
rar sitt lands lagstiftning.
Jag yrkar med det anförda bifall till reservation nr 2.
I ett särskilt yttrande till betänkandet tar vi upp frågan om namnet på den
lag vi behandlar. I propositionen föreslogs att den skulle heta produktskade-
lag, eftersom den handlade om skadestånd vid produktskador. Precis som vi
har en trafikskadelag och en miljöskadelag borde produktskadelag vara ett
namn som folk i gemen förstår innebörden av. Utskottsmajoriteten delar
inte den åsikten, men vi tycker inte frågan är av sådan vikt att vi bör reser-
vera oss mot namnet. Huvudsaken är att vi nu får en lag som klargör ansvars-
området och skadeståndsskyldigheten vid produktskador.
Herr talman! Jag yrkar bifall till de två socialdemokratiska reservatio-
nerna och i övrigt till utskottets hemställan.
Anf. 56 BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! I ett rättssamhälle är orätten bannlyst men för den skull inte
utplånad. Det är oundvikligt att vissa människor drabbas, blir offer i en eller
annan form. Vi har alldeles för många offer i vårt samhälle: brottsoffer, män-
niskor som har blivit utsatta för kriminella övergrepp, myndighetsoffer, så-
dana personer som har skadats vid felaktig myndighetsutövning samt medie-
offer, som blivit kränkta genom mediala angrepp.
Ett minimikrav är att de drabbade får en skälig ersättning för sin skada.
Det är här skadeståndsrätten kommer in. Skadeståndsrätten blir alltmer
uppmärksammad. Successiva förbättringar pågår för brottsoffer - det är all-
mänt bekant. I fråga om myndighetsoffer räcker det med att hänvisa till det
bekanta fallet Halvar Alvgard, bilhandlaren i Vimmerby. I det fallet pågår
nu en utredning för att något som skulle kunna kallas lex Alvgard skall ska-
pas. Efter detta är det nu dags för företagen att ta ett utvidgat ansvar.
Herr talman! Den nya ansvarslagstiftningen, som vi nu debatterar och be-
handlar, handlar om produktansvar. Lagen omdöptes, som Inger Hestvik
har sagt, från produktskadelagen till produktansvarslagen. Jag delar Inger
Hestviks uppfattning att detta kanske inte är den största frågan som vi här
skall debattera, och jag tänker också avstå.
Den nya produktansvarslagen skärper avsevärt företagens ansvar när det
gäller skador som defekta produkter har orsakat på person eller på konsu-
mentegendom. Huvudregeln är att skadelidande har rätt till ersättning för
åsamkade skador. Skyldigheten åvilar då främst tillverkaren, även om
denne - det är mycket angeläget att understryka - inte varit det minsta oakt-
sam. Detta är vad juristerna med sitt språk kallar för strikt ansvar. Det är en
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Produktansvar
43
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Produktansvar
44
regel som är synnerligen sträng mot företagarna, och den är till stor fördel
för de drabbade.
Huvudregeln har två begränsningsregler. Den ena begränsningsregeln gäl-
ler utvecklingsskador. Med detta avses skador som beror på säkerhetsbrister.
Detta begrepp har preciserats så, att det är fråga om brister som inte ens
främsta vetenskapliga expertis kunde förutse vid tiden då produkten sattes i
omlopp. Om dessa brister senare - kanske flera år senare - blir kända, visar
sig vara farliga och även orsakar skada undgår företagaren skadeståndsan-
svar men - och det är också viktigt att tillägga - endast om han kan bevisa
att det är fråga om en sådan skada. Detta är en tung bevisbörda för företaga-
ren, det är ett restriktivt utformat undantag, och det utgör ingen nämnvärd
försvagning av konsumentskyddet.
Den andra begränsningsregeln gäller medvållande. Om den skadade har
varit medvållande är det rimligt att jämkning sker, men detta bör inte gälla
i alla fall. I nu gällande svensk rätt kan jämkning ske endast om den skadeli-
dande varit grovt vårdslös. I många europeiska länder jämkar man även vid
vårdslöshet som inte har varit grov. I gällande EG-direktiv föreskrivs den
europeiska modellen. Det krävs här en utomordentligt grannlaga avvägning
mellan motstående intressen.
Vi i majoriteten i lagutskottet har funnit att det behövs förnyade övervä-
ganden av den nya regeringen; jag erinrar om att den proposition vi nu be-
handlar är framlagd av den gamla och sedermera avgångna regeringen. Vi
är beredda att återkomma med förslag. Det blir en EG-harmoniserad jämk-
ningsregel vid medvållande om inte starka skäl talar däremot. Den nya re-
geln kommer i tid att kunna tillämpas samtidigt med resten av lagen, nämli-
gen från den 1 januari 1993.
En annan punkt som är angelägen att framhålla är att det finns en viktig
kompletteringsregel i denna lagstiftning. Den ger skydd även för skador som
orsakats av s.k. anonyma produkter, dvs. då det inte framgår av produkten
vem som är tillverkare. I sådana fall blir den som tillhandahållit produkten
ansvarig. Ytterst blir det då fråga om säljaren i sista distributionsledet. Här-
igenom - och det är angeläget att framhålla - garanteras den skadelidande
en ersättning även i dessa fall, och det blir omöjligt för företagen att kringgå
denna lagstiftning.
Vi bör också vara angelägna om att skapa en nödvändig likformighet. Jag
skall endast kort beröra en punkt som är angelägen i detta sammanhang.
Det måste skapas en sådan likformighet och rättvisa när det gäller ansvar
för importörer. Som läget är nu riskerar Sverige och övriga EFTA-länder att
diskrimineras. Jag skall inte här i kammaren gå in i detalj på detta utan bara
konstatera att detta diskrimineringsproblem enligt uppgift skall lösas genom
det EES-avtal som nu mer än någonsin hänger i luften. Jag nöjer mig därför
med att konstatera att frågan även ur denna synpunkt noggrant måste följas.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att produktansvarslagen är ett vik-
tigt steg i rätt riktning inom skadeståndsrätten. Resultatet har blivit ett ba-
lanserat rättsläge, där företagarnas ansvar har avvägts på ett korrekt sätt mot
de skadelidandes skydd mot skador genom s.k. säkerhetsbrister. Men vi kan
för den skull inte slå oss till ro med detta. Det finns ett klart och uttalat behov
av fortsatt reformering. Inom EG pågår arbetet med att förbättra produktsä-
kerhetslagstiftningen men även med att utsträcka företagsansvaret till def-
fekta tjänster. Dessutom övervägs inrättande av ett centralt skaderegister.
Svensk rätt harmoniseras nu i produktansvarsdelen till den bättre EG-rät-
ten. Men vi måste fortsätta arbetet inom EES och inom EG för att ytterligare
förbättra vår skadeståndsrätt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till lagutskottets hemställan i dess betän-
kande nr 14.
Anf. 57 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Lagen om produktansvar är välkommen. Den innebär ett
förstärkt konsumentskydd. Det finns dock ett område, där konsumenten ris-
kerar att nu få en sämre behandling än tidigare, nämligen läkemedelsområ-
det. Det har man insett i Finland, där man har undantagit läkemedlen från
en motsvarande lag. I parlamentet i England pågår just nu en diskussion om
hur man skall kunna få en bättre tingens ordning för patienterna än med en
lag av den typ som vi i dag skall fatta beslut om.
I min motion har jag uttalat förståelse för att man vill följa EG-direktivet.
Men man skall komma ihåg att detta växte fram i ett område, där man inte
har vår läkemedelsskadeförsäkring. Inom EG får man med en sådan här lag-
stiftning ett bättre skydd än vad man har haft tidigare, medan vi har en annan
situation.
Jag vill erinra om att vår läkemedelsskadeförsäkring växte fram i en tid, då
vi i Sverige böljade se samma utveckling som i USA, nämligen långdragna,
kostsamma skadeståndsprocesser rörande uppkomna läkemedelsbiverk-
ningar, processer som genom den tid som de tog också var mycket påfres-
tande för patienterna.
I den tidsandan blev läkemedelsskadeförsäkringen verklighet i Sverige
den 1 juli 1978. Den var välkommen. Genom den kunde patienterna efter
en snabb bedömning av sitt fall få snabb ersättning, om läkemedelsbiverk-
ningen bedömdes ersättningsbar. Alla läkemedelsbiverkningar ersätts näm-
ligen inte. Vi vet på förhand att en del patienter kommer att drabbas av kom-
plikationer under läkemedelsbehandlingen. Det som vi har svårt att förut-
säga är vilka patienter som råkar ut för detta. Men det är en risk som man
får ta, eftersom konsekvenserna av att inte behandla ett sjukdomstillstånd
kan vara allvarligare än risken för läkemedelsbiverkningar.
Inom WHO har professor Graham Dukes gjort en bedömning av olika
ersättningssystem för läkemedelsbiverkningar. Han kom till den slutsatsen
att försäkringssystemet är att föredra framför den typ av lagstiftning som
riksdagen nu skall fatta beslut om. Professor Dukes konstaterade också att
det är en väsentlig skillnad mellan elkontakter, rakapparater och gräsklip-
pare å ena sidan och läkemedel å andra sidan.
I Sverige registreras läkemedel av läkemedelsverket, som i sin bedömning
väger nyttan av läkemedel mot riskerna. Verket tar även ställning till i vilken
omfattning ett läkemedel kan ha åsyftad effekt. Det finns ju rader av läke-
medel som inte har effekt på alla människor, beroende på att vi människor
är olika i vårt sätt att ta upp, bryta ner och utsöndra läkemedel.
När nu denna lag antas av riksdagen, som går emot remissinstanserna och
avslår min motion, tycker jag att det är viktigt att man vid tillämpningen av
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Produktansvar
45
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Vissa social-
försäkringsfrågor
46
lagen tar hänsyn till det som står i propositionen på s. 102-109 om alla de
begränsningar i tillämpningen av lagen som lagstiftaren förutser. Det måste
gå ut en tydlig information till berörda parter, inte minst till den läkemedels-
konsumerande allmänheten så att den inte invaggas i tron att allt är ersätt-
ningsbart.
Min förhoppning är att läkemedelsskadeförsäkringen kommer att bestå
och att produktansvarslagen inte behöver tas i bruk på detta område när
olyckor inträffar - för det gör de, hur säker läkemedelskontroll vi än har i
detta land.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
10 § Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1991/92:FöU5 Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor (prop.
1991/92:41).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 16 §.)
11 § Tilläggsbudget I
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1991/92:FöU6 Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92
(prop. 1991/92:25 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 16 §.)
12 § Vissa socialförsäkringsfrågor
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SfU5 Vissa socialförsäkringsfrågor (prop. 1991/92:40 och
1991/92:72).
Anf. 58 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Jag gästspelar i detta ärende från socialförsäkringsutskottet.
Det är 15 år sedan sist. Jag börjar med att yrka bifall till Berith Erikssons
meningsyttring samt till reservationerna 2 och 3, så att detta klart framgår.
Detta ärende, som grundar sig på två propositioner, innebär en fortsatt
klappjakt på sjuka och skadade. Jag kan inte underlåta att erinra om att den
gamla regeringen redan föregående höst böljade tala om att de sjuka inte
skulle vara värda vad de borde vara värda. Nu fortsätter det. De nuvarande
regeringspartierna, antingen var för sig eller tillsammans, har lovat att denna
del av transfereringarna i den svenska ekonomin verkligen skall klämmas åt.
Det finns i detta sammanhang skadade och sjuka människor som på sikt
kommer att klämmas åt.
Arbetsskadeförsäkringen är, trots att den kanske har blivit för krånglig -
man kan tänka sig att se över den, rationalisera den eller göra en rad andra
åtgärder - ändå ett mått på tillståndet inom arbetslivet. Om den helt skulle
tas bort, hade vi ingen mätare på tillståndet inom arbetslivet - åtminstone
ingen riktigt bra.
Man vill nu förlänga samordningstiden i arbetsskadeförsäkringen från 90
till 180 dagar. Det innebär naturligtvis en försämring i ekonomiskt hän-
seende för den som är skadad. Samtidigt säger man: Aha, att du får en hög
ersättning förhindrar rehabilitering. Detta påstår man utan något bevis. Det
är en tro att det är så här och att straff är den enda möjliga vägen. Metoden
med piska och morot har blivit väldigt tydlig i svensk politik. Piska för sjuka
och skadade men morot för de välbeställda. Jag måste säga att det finns en
fördel med den politik som i dag förs av regeringen - klassintressena, klass-
klyftorna och det som genererar därifrån, syns mycket tydligt i politiken. Det
är inga tvivel, och man behöver inte gå över någon socialdemokratisk tanke
om medbestämmande och annat för att leta sig fram till att det är detta som
det handlar om. Det är piska på den skadade, att den till vaije pris skall reha-
biliteras. Och något ansvar i den miljö som denna person har skadats finns
knappast. Där finns bara moroten. Men moroten leder bara till att företagen
kan öka sin lönsamhet. Det är där som jag tror att den grundläggande skill-
naden finns. Och jag hoppas att det finns en bred opposition inom socialde-
mokratin som också ser det på detta sätt.
Jag ser också att vi har samma utgångspunkter som socialdemokraterna
när det gäller den framtida utredningen om arbetsskadeförsäkringen, att
principen om att man skall ha full ersättning vid skada skall råda. Såvitt jag
förstår av direktiven till den översyn som skall ske handlar det om att man
skall dra ned kostnaderna och spara på de skadade.
Vänsterpartiet har gått emot införandet av en sjuklöneperiod. Vi anser att
det är ett felaktigt system. Det kan naturligtvis under vissa förutsättningar
vara effektivt. Men nu gäller det alltså en ytterligare sänkning av sjukförsäk-
ringsavgifterna, och det säger vi nej till. Vi ser nu att det är jättestora pro-
blem med detta, och inte minst småföretagen klagar. Vi säger alltså nej till
en sänkning av sjukförsäkringsavgiften. Om vi inte får gehör för detta, anser
vi att genomförandet av detta skjuts fram till den 1 juli.
Om man vore det minsta mån om dem som drabbas av detta, småföreta-
gen, skulle man naturligtvis nappa på denna krok. Om man lägger om syste-
met på detta sätt är det kanske inte småföretagen i sig som drabbas, utan
det är de sjuka som till syvende och sist drabbas av systemet. Hela denna
omläggning, med de aviserade karensdagarna, ingår i samma system i klapp-
jakten på att göra det sämre för de sjuka för att spara någonstans i systemet,
medan man gynnar sparande i pensionsförsäkringar och annat. Men man vill
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Vissa social-
försäkringsfrågor
47
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Vissa social-
försäkringsfrågor
48
inte gynna dem som är sjuka eller de skadade. Det är en mycket tydlig klas-
spolitik som kommer fram. Jag välkomnar inte politiken men däremot tyd-
ligheten i politiken.
Vi har också tagit upp frågan om grundpensionen i en av våra motioner.
Det är en oerhört viktig fråga för de sämst ställda pensionärerna. Rege-
ringen har sagt att den skall se över denna fråga. Regeringen har också till-
satt en grupp. Och biträdande socialministern skall se över om det är ekono-
miskt möjligt, och om de sämst ställda pensionärerna har det dåligt ställt.
Jag har en bestämd känsla av att man kan ödsla hur mycket sympati som
helst på de sämst ställda pensionärerna. Men resultatet kommer att bli 90-
talets svek. Detta säger jag på hösten 1991, men jag är ganska övertygad om
att när de partier som gör detta skall ha stöd av dem som tidigare inte har så
att säga lagt sig ut för detta, kommer det att bli de som har pensionsförsäk-
ringar, de välavlönade, m.fl. som kommer att gå före de sämst ställda. Det
är därför som vi i vår meningsyttring framför vad vi anser att riksdagen bör
göra i detta sammanhang.
Med det anförda yrkar jag bifall till vänsterpartiets meningsyttring, vilket
även innebär bifall till reservationerna 2 och 3.
Anf. 59 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Debattordningen har blivit litet konstig beroende på kom-
munikationsproblem. Hissarna här i huset fungerar tydligen inte ordentligt.
Men vi skall väl klara av det också.
Riksdagen fattade beslut i våras om två omvälvande förändringar inom
socialförsäkringslagstiftningen, nämligen införandet av en sjuklöneperiod
samt en ny rehabiliteringslag.
Verkligheten hade pressat fram dessa förändringar. Sjukfrånvaron hade
accelererat under 80-talet, och antalet människor som bedömdes vara ar-
betsskadade ökade på ett sätt som både ur ekonomisk och mänsklig syn-
punkt - och jag vill understryka mänsklig synpunkt - var helt oacceptabelt.
Den här utvecklingen hängde i hög grad samman med ändringar i lagstift-
ningen som genomfördes under 70- och 80-talen. En lägre sjukersättning un-
der de första sjukdagarna under det senaste halvåret har lett till en kraftig
sänkning av sjuktalen. Sjuklönen och rehabiliteringslagstiftningen kommer
säkerligen också att förbättra förhållandena.
När så här stora förändringar genomförs skapas lätt regler som inte är helt
till fyllest, vilket också framgår av utskottsbetänkandet 1991/92:SfU5. Ett
sådant exempel är att reglerna för sjuklön och sjukersättning vid utlandsvis-
telse är olika. Så kan det givetvis inte vara. Utskottet uttalar sig därför i en-
hällighet för en ändring på grundval av en motion från moderaterna, folkpar-
tiet, centern och kds.
Införandet av sjuklön ledde till en sänkning av arbetsgivaravgifterna från
10,10 % till 8,20 %. Samtidigt utsädes att förändringen skulle vara kostnads-
neutral. I proposition 1991/92:72 föreslås en ytterligare sänkning till 7,8%.
Att göra den här typen av framtida beräkningar är svårt. Viktigt i detta sam-
manhang är därför att man följer kostnadsutvecklingen mycket noggrant, så
att eventuella sänkningar kan göras längre fram. Och utskottet förutsätter
att regeringen verkligen följer kostnadsutvecklingen.
Småföretagen drabbas hårt om deras personal av någon anledning under
ett år drabbas av mycket sjukdom. Vi kan tänka oss hur en influensaepidemi
kan slå. Av denna anledning infördes ett återförsäkringsskydd för småföreta-
gare motsvarande 60 basbelopp eller 10 anställda. Redan i våras ansåg de
borgerliga att detta skydd var för knappt, och vi krävde att det höjdes till 90
basbelopp och 15 arbetstagare. Så har också skett. I detta stycke opponerar
sig socialdemokraterna i reservation 1. Att småföretagarnas förhållanden
aldrig tycks ha varit riktigt kända av socialdemokraterna visar faktiskt ut-
vecklingen under de senaste decennierna.
Mycket av den ekonomiska kris som vi upplever i dag - vi kunde t.ex. läsa
i tidningarna i morse att BNP har minskat med 2,2 % under de tre första
kvartalen i år - hänger samman med att vi inte har förstått att man måste ha
ett bra småföretagarklimat i ett land för att få bra tillväxt. Kritiken i reserva-
tion 1 får stå för sig själv. Att värna om småföretagen i dagens läge är nöd-
vändigt. Och det är för övrigt mycket förvånande att den förra regeringen
under sommaren inte alls satte i gång att förbereda återförsäkringssystemet
under den tid som den satt kvar i regeringsställning. Nu har det blivit stora
förseningar beroende på detta, vilket går ut över småföretagarna. Jag hop-
pas att de nås av informationen att de bara skall anmäla sig till försäkrings-
kassorna eller eventuellt till privata försäkringsbolag, om de väljer detta, för
att klara av sin försäkring före årskiftet. Jag yrkar avslag på reservation 1.
Vänsterpartiet avvisar i princip införandet av en sjuklöneperiod, vilket
klart framgår av deras meningsyttring. Det är gamla och kända ställningsta-
ganden.
Det var intressant att höra Lars-Ove Hagbergs resonemang. Jag är alltid
förvånad över att man utgår från att andra människor har felaktiga motiv,
fula motiv, för de åtgärder som de vidtar. Vi kan naturligtvis bedöma verklig-
heten på olika sätt. Det är en sak. Men jag utgår alltid ifrån att människors
motiv är väl avvägda, att de vill det bästa.
Jag tror faktiskt inte att det från vår sida handlar om en önskan att piska
arbetare. Jag måste också säga att talet om klasskampen är en förlegad tan-
kegång. Jag beklagar att det inte går att få en mera saklig diskussion på den
punkten. Jag yrkar således avslag på vänsterpartiets meningsyttring.
En annan sak som har tagits upp är grundpensionen. Jag vill påpeka, Lars-
Ove Hagberg, att vi i utredningen försöker göra allt som går för att det skall
bli bra förhållanden för de sämst ställda pensionärerna. I riksdagen brukar
vi faktiskt avvakta pågående utredningar innan vi börjar framföra kritik och
tala om att det väl aldrig blir några åtgärder. Det är alltså nödvändigt att
vänta tills vi har presenterat vår utredning och tills regeringen har kommit
med sin proposition.
Utskottet har varit enigt i fråga om en förbättrad hantering av frågan om
hur en ny sjukperiod skall räknas. Reglerna i detta sammanhang är så att
säga trubbiga - ja, kanske så trubbiga att de verkar rehabiliteringshäm-
mande.
Gullan Lindblad och några andra motionerade i våras om ändringar i det
avseendet, och nu återkommer socialdemokraterna med förslag som över-
ensstämmer med tidigare krav från moderaterna. Det är väldigt bra att vi är
så eniga. Hela utskottet bör således äras när nu utskottet kräver att rege-
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Vissa social-
försäkringsfrågor
4 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 47
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Vissa social-
försäkringsfrågor
50
ringen skall återkomma med förslag som syftar till en bättre hantering här-
vidlag.
Arbetsskadeförsäkringen har varit ett växande problem under de senaste
tio åren. Riksförsäkringsverkets chef har i olika sammanhang konstaterat att
varje sjukdom numera i princip kan klassas som arbetsskada. Därför föreslår
regeringen i sin proposition 1991/92:40 en förlängd samordningstid. Samord-
ningstiden föreslås alltså bli förlängd från 90 till 180 dagar. Det är ett bra
förslag. Förslaget innebär att vissa rehabiliteringshinder undanröjs. Försäk-
ringskassorna får större möjligheter att klara av sina problem, och de som
verkligen behöver rehabilitering får sådan.
Socialdemokraterna har reserverat sig mot detta förslag. Men även här
tror jag att en omprövning kommer att ske. Verkligheten talar nämligen sitt
tydliga språk. Jag måste säga att jag tycker att det är synd att denna konser-
vatism - i ordets verkliga bemärkelse - har gjort att det inte har varit möjligt
att långt tidigare genomföra en förändring av samordningstiden. Om så hade
skett skulle långt fler människor, tror jag, ha kunnat komma i arbete och
långt färre människor ha passiviserats i väntan på att deras arbetsskadekrav
behandlas. Där har vi faktiskt riksförsäkringsverkets stöd. Dessutom har
riksdagens revisorer uttalat sig på liknande sätt.
I reservation 3 motsätter sig socialdemokraterna vissa ändringar av direk-
tiven i fråga om utredningar av arbetsskadeförsäkringen. Detta framförs i
motion 1991/92:Sf3. Vad som behövs är en genomgripande översyn av hela
arbetsskadeförsäkringen. På den punkten tror jag att vi är ense. En sådan
översyn är alltså nödvändig. Låt därför utredningen arbeta i lugn och ro ut-
ifrån de direktiv som den har fått!
Jag yrkar avslag på reservationerna 2 och 3 samt bifall till hemställan i soci-
alförsäkringsutskottets betänkande 1991/92:SfU5 i dess helhet.
Anf. 60 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Först och främst vill jag kommentera detta med småföreta-
gen. Inom åtminstone en del av småföretagen anser man att det kan bli be-
svärligt att omedelbart köra i gång med det nya systemet.
När det gäller sjuklöneperioden kan man väl göra följande reflexion. Här
måste man tydligen inrätta en försäkring för att klara sig. Det är faktiskt det
första man gör. När en period införs, vars syfte är att förbättra arbetsmiljön
och låta arbetsgivaren ta sitt ansvar, måste man således börja med en försäk-
ring för en viss grupp. I någon mån visar det att det här kanske inte är den
bästa och effektivaste metoden att förbättra hälsan hos människor i vårt
land, med tanke på arbetslivet.
Jag tror inte att motiven är felaktiga. Jag har nämligen aldrig sagt att mo-
deraterna har felaktiga motiv. Vad jag däremot har sagt är att man har ett
visst intresse - och jag tror inte alls att det är något fel i det med tanke på
vad det är man företräder.
Det framgår klart och tydligt i dag att klassklyftorna ökar. Klyftorna mel-
lan de välbeställda och dem som har det sämst ökar alltså. Den diskussion
som förs både i Sverige och i Europa handlar just om hur många som skall
bli arbestlösa, hur många som skall slås ut, i tvåtredjedelssamhället. Här är
det fråga om klassklyftor och ingenting annat! Nu är dessa tydliga, för nu har
vi en regering som gynnar de mer välbeställda. Man tror att det är möjligt
att få fart på ekonomin - och detta samtidigt som de sjuka och arbetsskadade
får sitta emellan. Detta är ganska tydligt i dag. De gynnas nämligen som be-
talar in pensionspremier t.ex. Även de som har privata sjukförsäkringar kan
gynnas i skattehänseende. Men i det nu aktuella sammanhanget klämmer
man verkligen åt.
Ohälsan är alltså i högsta grad klassrelaterad. Inte minst vad gäller karens-
dagarna är detta mycket tydligt. Om karensdagar införs, blir det framöver
inte de välbeställda i samhället som får det största obehaget, utan det får de
som har det sämst, som så att säga har den snävaste ekonomin och de svå-
raste familjeförhållandena. Som jag tidigare har sagt hälsar jag med tillfreds-
ställelse att skillnaderna klart och tydligt framgår. Men naturligtvis är den
här politiken som sådan inte särskilt välkommen.
Vad gäller grundpensionen brukar vi i riksdagen tala om att människor får
en chans. Jag kanske inte skall polemisera särskilt mycket i det samman-
hanget. Men jag tillåter mig i alla fall att uttrycka min mening. Jag tror näm-
ligen att det här blir 90-talets nästa svek mot pensionärerna - med tanke på
den nuvarande politiska sammansättningen, på viljan och på inriktningen.
Vårt agerande kan väl sägas vara ett uttryck för de farhågor som finns.
Anf. 61 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Först något om småföretagens behov av en återförsäkring.
De företag som har få anställda kan faktiskt drabbas väldigt olyckligt av
slumpen. Några av de få anställda som finns på ett företag kan ju bli sjuka,
och kanske också vid upprepade tillfällen. Det här behöver alls inte ha ett
samband med arbetsmiljö o.d. Det behövs dock en grupp med fler anställda
för att det skall vara möjligt att fördela riskerna. Det är ju också vad idén
om försäkringar över huvud taget bygger på.
Vidare vet vi att arbetsförhållandena ofta är mycket bättre och att till-
fredsställelsen i arbetet ofta är mycket större i små företag jämfört med vad
som är fallet i stora företag. Dessutom vill jag peka på utformningen av den
här försäkringen, som inte alls gynnar företag som verkligen missköter sin
arbetsmiljö.
Det är viktigt att värna om de små företagen. Företag med endast 15 an-
ställda måste faktiskt klassificeras som små företag.
I går satt jag med på ett möte i en bankstyrelse, och jag måste säga att det
är helt klart att småföretagen i vårt land i dag befinner sig i en mycket tuff
situation. Därför tycker jag att vi skall göra så mycket som möjligt för att
bereda företagen goda arbetsförhållanden. Öm små företag gynnas tror jag
nämligen att också de gynnas som herr Hagberg brukar kalla för de sämst
ställda. Det är mycket viktigt att vi medverkar till en ökad tillväxt i vårt land,
att vi får en större kaka. Det handlar ju om att vi alla skall få det bättre.
Det är inte klasskillnaderna som gör att det blir olika förhållanden. Län-
der där folk verkligen lider och har det dåligt ställt är fattiga länder. Det är
länder där det går bakåt i fråga om ekonomin, där tillväxten minskar. Här
blir det inte fler resurser, och sådana behövs ju för att alla skall få det bättre.
Vår uppfattning är att det väsentliga är att vi får i gång en tillväxt och att
det blir ökade resurser. Det handlar ju om att de svagaste pensionärerna,
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Vissa social-
försäkringsfrågor
51
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Vissa social-
försäkringsfrågor
arbetarna, tjänstemännen - här måste jag tillägga att det ute på företagen
vanligtvis inte talas om arbetare resp, tjänstemän utan om anställda - och
företagarna får det bättre. Alla skall ha det bättre. Men framför allt gäller
det att se positivt på framtiden.
Anf. 62 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Först något om småföretagen. Om man verkligen vill värna
om småföretagen gör man dessa den största tjänsten om man, som vi säger,
åtminstone skjuter på detta till den 1 juli. Då kanske vi får en trygghet i detta
avseende.
När det gäller den förträffliga sjuklöneperiod som här är aktuell tycker jag
att det är litet egendomligt att just företagen måste ha en försäkring, att man
måste försäkra sig mot det nya systemet, som ju skall vara så bra och som
skall medverka till att våra arbetsmiljöer blir mycket bättre. Dessutom sägs
det att vi här får en drivkraft och att det skall bli bättre förhållanden.
En misstanke som många av de sjuka har är att hela det här systemet
egentligen är till för att man skall spara. Man befarar att det är de sjuka som
råkar illa ut i och med detta, som man säger, goda system. Det är väl vad
som kommer fram här.
Jag vill framhålla att också jag ser mycket positivt på småföretagen. Också
jag tror alltså att småföretagen i vårt land måste utvecklas. Vi är gärna med
i en debatt om tillväxten. Jag tror inte att de sjuka eller de arbetsskadade
skall straffas. I stället handlar det om att skapa goda miljöer och en bra ar-
betsorganisation. Det handlar alltså inte om att gynna de redan välbeställda
i vårt land och att förse dem med kapital. Jag tror inte att vi därmed skulle
få en grogrund för tillväxt över hela vårt land. I stället skulle bara några få
gynnas.
Som jag ser saken kan det egentligen inte vara en välgrundad mening att
förlänga samordningstiden, så att denna blir dubbelt så lång som tidigare -
om det nu inte handlar om att man vill minska kostnaderna.
Samtidigt skall ju regeringen också spara, och man har väldigt stora be-
kymmer i det sammanhanget. I det system som man har tänkt sig för dessa
besparingar finns ju det som här omtalas.
Det främsta motivet är kanske inte att man skall se till de arbetsskadades
intressen för rehabilitering. Närmast är det här fråga om ett tvång.
Just när det gäller detta med morot och piska tror jag att den arbetsska-
dade som vill bli rehabiliterad bara kommer att känna av piskan. Morötterna
får någon annan äta. Det här gynnar således inte tillväxten och inte heller
transfereringssystemet, som ju skulle omfattas av allt fler. Därmed skapas,
som sagt, ingen tillväxt framöver.
Jag tror alltså att vi är inne på fel väg och att det är en felaktig inriktning
med tanke på arbetet med att få fart på utvecklingen i vårt land.
Anf. 63 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Först gäller det försäkringssystemet och behovet av risk-
spridningen. Herr Hagberg borde faktiskt läsa vad som sägs i dessa avseen-
den. Ett företag med få anställda löper alldeles för stor risk t.ex. vid en
52
mycket svår influensaepidemi, med tanke på allt vad en sådan kan medföra.
Därför finns det ett återförsäkringssystem.
När det gäller ett stort företag med kanske 1 000 anställda eller fler blir
det däremot en större riskspridning. Här behövs inte något återförsäkrings-
system. Detta är faktiskt elementärt försäkringstänkande. Man kan inte,
som herr Hagberg gör, göra en koppling här och säga att vi inte bryr oss om
arbetsmiljön i småföretagen.
Vad gäller arbetsskadeförsäkringen har jag bl.a. hänvisat till den utred-
ning som riksdagens revisorer har gjort och till vad riksförsäkringsverkets
chef vid åtskilliga tillfällen har sagt, nämligen: Såsom vår arbetsskadelag-
stiftning är utformad nu kan i stort sett varje människa åberopa arbetsskada
och faktiskt också få den godkänd som arbetsskada. Det beror på ovanliga
bevisprövningsregler. Det beror på de kriterier som har funnits för arbets-
skada.
Detta är inte bra för de människor som åberopar arbetsskadelagstift-
ningen. Det är alltför många som faktiskt hade kunnat rehabiliteras snabbt
och som hade kunnat gå tillbaka till sina arbeten och leva ett betydligt fris-
kare liv. Men här korrumperar lagstiftningen. Det är därför som vi måste ha
en översyn. En sådan är bra för alla, och helt klart också för tillväxten i vårt
land. Vi kan inte ha transfereringssystem som blir så kostbara att de faktiskt
skadar goda transfereringssystem och en god social standard i och med att
de urgröper tillväxten i vårt land. Därför tycker jag att vi verkligen med opti-
mism skall se fram emot den nya utredningen, som bl.a. handlar om arbets-
skadeförsäkringen.
Talmannen anmälde att Lars-Ove Hagberg anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 64 DORIS HÅVIK (s):
Herr talman! Jag beklagar att det blev en omkastning i debatten, men det
berodde på kommunikationssvårigheter.
Låt mig börja mitt anförande med att citera ur socialförsäkringsutskottets
betänkande 5, där utskottet behandlar regeringens proposition 1991/92:40.
Där finns vissa kompletterande förslag som har samband med de nya be-
stämmelserna om rehabilitering och rehabiliteringsersättning som skall träda
i kraft den 1 januari 1992 och också om sjuklönereformen som skall träda i
kraft vid samma tidpunkt.
”Enligt lagen---om sjuklön---har en arbetstagare rätt att under de
första fjorton dagarna av ett sjukdomsfall---behålla viss andel av den lön
och av de andra anställningsförmåner som han går miste om till följd av sjuk-
domen. Andelen skall normalt vara 75 % under de första tre dagarna med
sjuklön och 90 % under de återstående dagarna. Arbetstagare som på grund
av sjukdom kan antas komma att vara borta från arbetet i särskilt stor om-
fattning skall dock kunna få sjuklön med 90 %---även för de första tre
dagarna, och arbetsgivaren skall ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen
för kostnaderna---.---
Sjuklönesystemet gäller endast dem som omfattas av ett anställningsför-
hållande, således ej uppdragstagare eller egenföretagare. Företag med få an-
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Vissa social-
försäkringsfrågor
53
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Pissa social-
försäkringsfrågor
ställda ges möjlighet att försäkra sig hos försäkringskassan mot de sjuklöne-
kostnader över en viss nivå som företaget kan drabbas av.”
Riksdagen har tidigare fattat beslut om att endast arbetsgivare med en
sammanlagd lönesumma på högst 60 basbelopp skall kunna försäkra sig hos
försäkringskassan mot sjuklönekostnaderna. Utskottsmajoriteten föreslår i
betänkandet en höjning från 60 till 90 basbelopp. Vi från socialdemokra-
terna ställer oss inte bakom detta, utan har i reservation 1 anfört att det
grundläggande skälet för att ålägga arbetsgivarna att svara för ersättningen
till arbetstagaren under de första fjorton dagarna vid ett sjukdomsfall har,
förutom syftet att uppnå administrativa förenklingar, varit att stimulera ar-
betsgivaren till insatser som bl.a. förbättrar arbetsmiljön och arbetsorganisa-
tionen och som därmed också avses leda till en minskning av sjukfrånvaron.
Sådana insatser för arbetsmiljön bör ge direkt ekonomiskt resultat hos före-
tagen i form av minskade kostnader för sjukfrånvaron. Denna stimulans bör
finnas också för små företag.
Motiven var det som anfördes i proposition 1990/91:181, att gränsen för
vilka företag som skall ges möjlighet att teckna en försäkring hos försäk-
ringskassan skall sättas ganska snävt. Vi framhöll också då att förslagen i
sjuklönelagen inte innehöll några förbud vare sig för större eller för mindre
företag att teckna avtal med enskilda försäkringsbolag för oförutsett höga
sjuklönekostnader. Jag vill härmed yrka bifall till reservation 1, där vi står
fast vid det gamla förslaget om 60 basbelopp.
I reservation 2 har vi diskuterat samordningstiden. I propositionen före-
slås rakt upp och ned att samordningstiden skall förlängas från 90 till 180
dagar och att denna ändring skall träda i kraft den 1 januari 1992. När det
gäller samordningstiden har vi haft diskussioner om att man skulle se över
arbetsskadeförsäkringen i dess helhet. Det var också i direktiven till utred-
ningen angivet vad man skulle se över. Där fanns samordningstiden med i
bilden.
Jag finner det olyckligt att man nu rycker loss just detta och lägger fram
en proposition där man särbehandlar samordningstiden utan att se över ar-
betsskadeförsäkringen i dess helhet. Det finns samband som kan vara
mycket viktiga att ta upp till diskussion i utredningssammanhang. Vi påpe-
kar i reservation 2 att vi vidhåller vår uppfattning om att vi skall avstyrka
propositionen i denna del, med de motiveringar som jag här kort har anfört.
I reservation 3 tar vi upp översynen av arbetsskadeförsäkringen på ett
mera utvidgat sätt. Det gäller hur man skall se på en arbetsskada. Utskottet
har i stor enighet två gånger uttalat att den skada som har inträffat i arbetet
skall ge högre ersättning än annan skada. Inte minst nuvarande ordföranden
Gullan Lindblad, som kunde hänvisa till sina erfarenheter från försäkrings-
kassan i Värmland där hon varit anställd och haft ansvar för arbetsskadeför-
säkringen, har pläderat mycket starkt för att högre ersättning bör utgå för
en skada som inträffat i arbetet. Vi vidhåller detta. Vi gjorde en beställning
till regeringen där vi redogjorde för vår uppfattning. I de direktiv som den
förutvarande regeringen gav 1991 sägs att en förvärvsarbetande som skadar
sig i arbetet bör ha ett obligatoriskt starkt försäkringsskydd. Grundprincipen
att arbetsskadan skall ersättas med högre belopp än andra skador bör därför
54
bibehållas. Ett enhälligt utskott ställde sig bakom detta. Den socialdemokra-
tiska regeringen tog detta ad notam och skrev in det i direktiven.
I propositionen anges nu att en kommitté skall få i uppdrag att göra en
genomgripande översyn av hela arbetsskadeförsäkringen. Med anledning
därav menar vi att principen att en arbetsskada bör försättas i samma ekono-
miska sammanhang som om skadan inte hade inträffat skall ligga till grund
för denna utredning. Därför menar vi att utredningen bör ta upp det som ett
enhälligt utskott gjort beställning om. Jag yrkar bifall till reservation 3.
Det är bra att vi har fått en motion tillstyrkt som handlar om att om man
är sjuk och har haft en lägre ersättning de första dagarna och därefter insjuk-
nar inom fem dagar, så räknas det som ett recidiv. Man skall då inte få den
lägre ersättningen igen. Den bestämmelsen var hämmande ur rehabilite-
ringssynpunkt och också med tanke på viljan att göra ett arbetsförsök. Man
vågar kanske helt enkelt inte ta risken mot bakgrund av den sänkta ersätt-
ningen.
Det är viktigt att vi har fått utskottet att ställa sig bakom en motion där vi
klart talar om, att även om det vid sjukkontroll kommer fram oegentligheter
får icke diagnos eller andra omständigheter yppas, såvitt det inte föreligger
rent fusk, vilket vi självfallet beivrar. Sådant kan naturligtvis framföras.
Jag vill slutligen, herr talman, påpeka att vi har haft ett långdraget ärende
till behandling i utskottet. Det gäller neurosedynskadades rätt till kommu-
nalt bostadstillägg. Vi har, kan det tyckas, hårdhjärtat avslagit framställ-
ningen under några år, men det har varit helt beroende på att det har varit
en rättsprocess. Ärendet prövades i försäkringsrätten. Sedan prövades det i
försäkringsöverdomstolen. Efter det att man har fått avslag även där ställde
sig ett enhälligt utskott bakom en beställning att detta, som vi tycker, olyck-
liga utslag snart skall rättas till. Nu vädjar jag till regeringen att ta upp denna
fråga mycket snart - man har väntat länge nog. Ett besked har man i och
för sig fått i form av en beställning, men nu väntar vi på att ärendet snarast
behandlas - gärna särbehandlas. Vi väntar på ett förslag som vi kan ta slutlig
ställning till här i riksdagen.
Anf. 65 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Först och främst en kommentar till de neurosedynskadades
rätt. Jag tycker att det är glädjande att vi nu kan fatta ett beslut. Äras skall
dels Ewy Möller, numera framliden, dels Bo Nilsson från Landskrona. Det
gäller för oss att hålla fast vid denna behandling av neurosedynskadade, även
om vi i andra sammanhang ändrar reglerna. Det är alltid roligt när vi kom-
mer överens om saker i utskottet, även om det i det här fallet har tagit väldigt
lång tid.
Sedan finns det saker där vi inte är överens. Vad gäller samordningen av
arbetsskadeförsäkringen med sjukförsäkringen har vi varit oeniga väldigt
länge. Vi har krävt att samordningstiden skall höjas från 90 till 180 dagar.
Många av de borgerliga ledamöterna har erfarenheter från försäkringskas-
san. De vet att detta är en bra reform.
Vidare skulle jag vilja ta upp frågan om företag med bara 15 anställda. Jag
tror att det var nödvändigt att göra på det viset som har föreslagits. De som
har 15 anställda är små sårbara företag. Vad som är viktigt är - jag förutsätter
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Vissa social-
försäkringsfrågor
55
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Vissa social-
försäkringsfrågor
detta naturligtvis - att denna reform träder i kraft samtidigt med reformen
om sjuklöneperioden, alltså den 1 januari 1992.
Den sista sak som jag vill ta upp gäller utredningen om arbetsskadeförsäk-
ringen. Jag tycker att det är bra att det skall vara en förutsättningslös utred-
ning. Många regler behöver ses över. Enligt min uppfattning genomfördes
många olyckliga reformer på 70-talet. Det har varit tvister om huruvida det
var försäkringsöverdomstolen som genom praxisändringar gjorde att det
blev ett mindre lämpligt beslut eller om det låg i lagstiftningen. För min del
har jag gjort den bedömningen att mycket låg i lagstiftningen. Här finns som
sagt olika synpunkter. Därför tycker jag att utredningen skall ha fria händer
att verkligen se på problemen förutsättningslöst. Sedan kommer naturligtvis
de frågor som utredningen bör ta upp att framföras till utredningen, men jag
tycker inte att det skall vara så många bundna mandat.
Anf. 66 DORIS HÅVIK (s) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis bra att utredningen arbetar förutsätt-
ningslöst, men möjligheterna att arbeta över hela fältet rycks nu undan ge-
nom att det i propositionen föreslås att samordningstiden förlängs från 90 till
180 dagar. En prövning är därigenom utesluten.
Jag tycker nog att vi kunde vara eniga om - som jag sade från talarstolen
tidigare - att den enskilde vid en arbetsskada skall hållas skadeslös. Vi har
uttalat detta mycket starkt vid två tillfällen. Det blev också en riksdagsskri-
velse, och i direktiven från den förra regeringen hade man tagit detta ad no-
tam. Nu finns inte detta med. Margit Gennser kanske gärna vill springa ifrån
detta, men jag tycker att det skall sägas rakt ut här och nu i denna debatt.
Vi formulerade det med kraft i utskottet för knappt ett år sedan. Vare sig
situationen för de skadade eller förutsättningarna har väl inte förändrats på
ett sådant sätt att vi inte kan vidhålla vår uppfattning på denna oerhört avgö-
rande punkt.
Anf. 67 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! När det gäller förändringen av samordningstiden är detta en
mycket praktisk förändring som skall underlätta handläggningen hos försäk-
ringskassorna. Man har haft förfärande balanser på försäkringskassorna, vil-
ket jag bl.a. har sett från Malmökassan. Denna fråga har ventilerats under
lång tid, så den kommer därför inte att störa utredningen på något påtagligt
sätt.
Visst skall man ha ersättning för skador. Det är en huvudprincip som vi
säkert är överens om. Det är inte detta som är det egentliga problemet i lag-
stiftningen, utan det är vad som skall räknas som arbetsskada, hur samban-
det skall befästas, hur bevisordningen skall vara osv. Dessa frågor måste man
titta mycket noga på. De är inte lätta att lösa, och vi i Sverige har en avvi-
kande ordning i förhållande till arbetsskadeförsäkringar i andra länder.
Jag tycker att direktiven är bra och förutsättningslösa. De som sitter i ut-
redningar har verkligen möjlighet att föra upp väsentliga frågor på dagord-
ningen.
56
Anf. 68 DORIS HÅVIK (s) replik:
Herr talman! Jag förstår Margit Gennsers bekymmer när det gäller sam-
ordningstiden, arbetet på kassorna och övriga administrativa problem. Men
vi borde också för ett ögonblick föra in den skadade personen, den som det
gäller, i diskussionen. Han får en väsentligt nedsatt ersättning under längre
tid och bör väl inte glömmas bort i sammanhanget, även om administratio-
nen är krånglig.
Jag menar att regeringen klart bör säga ifrån i fråga om skrivningen och
det enhälliga uttalande som utskottet har gjort om den arbetsskadades möj-
lighet att få ersättning vid skada, dvs. hållas skadelös, om man inte längre
delar den uppfattningen, för annars kvarstår ju denna skrivning. Detta bör
också prövas och vägas in i utredningsmaterialet.
Jag gjorde en liten reflexion när vi diskuterade möjligheterna att återför-
säkra sig när det gäller 60 basbelopp, som nu enligt majoriteten i utskottet
blir ändrat till 90 basbelopp. Ibland undrar jag om det egentligen var så ange-
läget att få en lagstadgad sjuklön som det har framskymtat - åtminstone är
inte småföretagarna särskilt angelägna. Det ringer småföretagare till mig och
grälar på mig för att vi socialdemokrater har givit dem denna pålaga. Små-
företagarna tror nämligen att det är vi socialdemokrater som har lagt fram
detta förslag, men vi har motarbetat förslaget fram till den tidpunkt då det
blir aktuellt med rehabilitering, dvs. när man kan friställa resurser för reha-
bilitering och man även inom företaget på grund av denna sjuklönereform
har möjligheter att medverka till en bättre arbetsmiljö och ett lägre sjuktal.
Därigenom skulle företagen ha en ekonomisk uppgift och ett ekonomiskt
ansvar, vilket man nu är på väg att försäkra bort. Jag frågar mig därför: Hur
är det med ansvaret om man inte ser att man får en ekonomisk vinning ge-
nom att skapa en bättre arbetsmiljö? Därom hyser jag tvivel och utomor-
dentligt stora farhågor, men vi får väl se hur utfallet blir.
Förste vice talmannen anmälde att Margit Gennser anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 69 JOHAN BROHULT (nyd):
Hen talman! Ärade ledamöter! När det gäller arbetsskadeförsäkringen
finns det en viktig sak att påpeka, nämligen att man skall skilja mellan ar-
betsskada och arbetsolycksfall.
Arbetsolycksfall är när man hugger av sig fingrar och fötter, och det är
självklart att en sådan skada skall ersättas till 100 % - om det gick att över-
skrida 100 % vore det ju bra.
Arbetsskada utgör den största gruppen, över 95 % av alla fall som är be-
rättigade till ersättning. I arbetsskador ingår ofta muskel- och skelettsjukdo-
mar, t.ex. lumbago-ischias, rygginsufficiens, cervical rhizopathi, dvs. skador
i rörelseapparaten, vilka kan ha uppkommit på grund av arbetet, men som
ändå kan ha uppkommit. Det är då svårt att verifiera och vederlägga vad
orsaken till den etablerade skadan är.
Det rör sig om ganska mycket pengar när det gäller arbetsskadeförsäk-
ringar. Från 10 miljarder är kostnaderna nu snabbt på väg uppemot 20, kan-
ske 30 miljarder. Därför är det viktigt att vetenskapligt analysera vad man
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Vissa social-
försäkringsfrågor
57
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Hssa social-
försäkringsfrågor
kan göra för dessa patienter. Att ge patienterna 100 % ersättning kan eta-
blera dem i en sjukskrivningsroll som de i det långa loppet inte har nytta av.
Det bästa är att patienterna rehabiliteras och blir av med sina besvär.
Det har gjorts flera undersökningar, bl.a. en på Volvo, där man har haft
två grupper. En kontrollgrupp har på vedertaget sätt behandlats med
muskelavslappande tabletter, vila och sjukskrivning. I den andra gruppen
har man aktivt satsat på sjukgymnastik, fysikalisk terapi och aktiv rehabilite-
ring. Det stod helt klart att behandlingsgruppen blev mycket bättre, sjukda-
garna var färre och frekvensen sjukpensioneringar var mycket lägre.
Som Margit Gennser har påpekat är det väldigt viktigt att avvakta de på-
gående utredningarna för att man skall kunna ta ställning till detta mycket
svåra problem. Sedan måste man göra ett ställningstagande där patienten
ställs i centrum.
Anf. 70 DORIS HÅVIK (s) replik:
Herr talman! Jag vill bara reda ut några begrepp, nämligen arbetsskada
och arbetssjukdom. Den senare kategorin bedöms i lagstiftningen som ar-
betssjukdomar medan arbetsskada utgörs av mera påtagliga skador. Det är
uppenbart att den tidigare regeringen, som tillsatte en kommitté för översyn
av dessa frågor, självfallet hade för avsikt att se på dessa arbetssjukdomar,
som många gånger är mycket svåra.
Jag delar Johan Brohults uppfattning att det är viktigt att göra definitioner
och få fram vad som gäller. Det var väl avsikten att detta skulle tas med.
Som boende i Göteborg och socialpolitiker där har jag tagit del av under-
sökningen från Volvo. Man har gjort utredningar vid Volvo under flera år,
och den senaste är mycket intressant och kan vara värdefull för många att ta
del av, eftersom den ger goda upplysningar om vad som egentligen händer
på en arbetsplats.
Anf. 71 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Jag går in i denna debatt mot bakgrund av en aktuell tid-
ningsartikel i Dagens Nyheter av i dag, som jag strax skall återkomma till.
Småföretagen är enligt regeringspolitiken spjutspetsen när det gäller den
nya ekonomiska politiken. Att då genomföra den nya sjuklönereformen
med sänkt arbetsgivaravgift och möjlighet till återförsäkring för småföreta-
gen på det sätt som antytts och delvis utformats i den takt att sjuklönerefor-
men skall genomföras redan den 1 januari, finner jag och Ny Demokrati ty-
värr anmärkningsvärt.
Jag citerar ur Dagens Nyheter: ”Landets småföretagare rasar mot infor-
mationen kring det nya sjuklönesystemet.---
Vid årsskiftet övertar arbetsgivarna det ekonomiska ansvaret för persona-
lens sjukfrånvaro under de första två veckorna.
Ett av målen med denna förändring är att arbetsmiljön ska förbättras så
att sjukfrånvaron totalt sett minskar.
Små och medelstora företag ska kunna teckna en försäkring för att skydda
sig mot alltför stora kostnader i samband med de anställdas sjukfrånvaro.
Ett litet företag med få anställda kan drabbas hårt vid till exempel en influen-
saepidemi.
Många småföretagare klagar nu över att de inte fått någon som helst infor-
mation från riksförsäkringsverket om den nya försäkringen.
- Det är rena rama skandalen, säger Arne Johansson, tillförordnad VD
på Företagarnas riksorganisation och dess vice ordförande.
-Försummelsen är allvarlig. Försäkringen böljar ju inte gälla förrän två
månader efter det att den tecknats, konstaterar han.
Det skulle betyda att företag som i januari tecknar sig för en försäkring får
sitt försäkringsskydd först i mitten av mars.
En förklaring till att någon information ännu inte skickats ut är att riksda-
gen ännu inte beslutat vilka företag som ska få teckna den särskilda 'sjukför-
säkringen’. ” - Det har riksdagen i och för sig gjort genom höjningen av an-
talet basbelopp, som innebär att detta kommer att gälla företag med ungefär
20 anställda.
Avslutningsvis sägs: ”Enligt vad DN erfar kommer en skriftlig information
om de nya sjukreglerna att presenteras i januari.”
Riksdagen är beredd att fatta beslut om detta utan att det finns klara be-
sked och regler om hur denna försäkring skall utformas och administreras.
Det finner vi i Ny Demokrati klandervärt och olyckligt. Det kan inte vara en
bra början på en ny småföretagarvänlig politik.
Anf. 72 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Det vore bra om Bengt Dalström hade varit här från början
och dessutom hört på. Låt mig gå tillbaka något i historien. Arbetsgivarrep-
resentanterna i sjukpenningkommittén, som lade fram sitt förslag 1982, slogs
för en sjuklöneperiod och har framfört detta krav under hela perioden fram
till det att beslut fattades.
Jag sade i mitt anförande att det var mycket beklagligt att den tidigare so-
cialdemokratiska regeringen icke hade förberett försäkringen på det sätt
som borde ha gjorts. Jag sade också att det har gått ut information där man
säger: Se till att ni meddelar försäkringskassan nu, och er försäkring kommer
att gälla från den 1 januari. Jag har sett det på TV och i tidningar. Vi förutsät-
ter också att det gäller de 90 basbeloppen eller de 15 anställda.
Jag sade dessutom att det är mycket väsentligt att man följer hur kostna-
derna utvecklas inte minst för småföretagen. Det är svårt att göra prognoser.
Man får göra justeringar efter hand.
Här har funnits önskemål från arbetsgivarna. Här har funnits information.
Tyvärr har den föregående regeringen varit litet långsam. Jag är helt överty-
gad om att denna reform kommer att fungera och att den kommer att fun-
gera bra från den 1 januari. Vi har också lyssnat på småföretagarna. Vi har
varit väl medvetna om dessa problem och sett till att det kommit ut informa-
tion.
Anf. 73 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Jag vill bara replikera att jag är medveten om att arbetsgi-
varna och utskottet har fört vissa förhandlingar och att det finns ett underlag
som ligger till grund för detta betänkande som riksdagen skall ta ställning till
när det gäller just dessa procenttal - att arbetsgivaravgiften skall sänkas med
2,3% och försäkringen bedömes i nuläget till 1,6%. Men småföretagarna
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Vissa social-
försäkringsfrågor
59
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Plssa social-
försäkringsfrågor
kommer att få stå för kostnaden för de två första dagarna. Karensdagarna är
ju inte aktuella i nuläget.
Det finns nya beräkningar från Arbetsgivareföreningen, som tyvärr speg-
lar den raska takt med vilken detta ärende har handlagts. De visar på att
detta kommer att kosta småföretagen 6 miljarder, med de kostnader som
man har satt upp för försäkringen i nuläget och med den aktuella sänkningen
av arbetsgivaravgiften.
Jag noterar tacksamt vad föregående talare nämnde, att regeringen nog-
samt kommer att följa utvecklingen. Det kommer att behövas. Småföreta-
garna kommer att få stora ekonomiska problem med anledning av denna re-
form.
Anf. 74 DORIS HÅVIK (s):
Herr talman! Det kan vara viktigt att nämna att folkpartiet ansåg att detta
skulle ha trätt i kraft redan den 1 juli förra året. Det hade varit utomordent-
ligt svårt. Dessutom är detta en angelägen fråga som kanske borde ha föran-
lett en rivstart från den nya regeringen. Så har väl ändå inte skett eftersom
vi först i dag, under den sista veckan före juluppehållet i riksdagen, har möj-
lighet att besluta om antalet basbelopp. Jag kan förstå att det kan förvirra
om man inte riktigt vet vad som skall gälla. Den sista frågan om försäkringar
som är tecknade för företag med en sammanlagd lönekostnad på 60 basbe-
lopp per år kan jag tyvärr inte ge ett svar på. Kanske någon annan här vet
hur det är tänkt i detta avseende.
Anf. 75 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag har själv småföretagarbakgrund. Jag har suttit som ord-
förande i ett familjeföretag i drygt tjugo år. Jag vet precis vad det är frågan
om. En sak vet jag, och det är att vi hade reda på hur det var med vår perso-
nal. Vi hade kontakt med personalen. På 70-talet blev vårt företag mindre
på grund av de rationaliseringar som behövde göras. Då var företaget riktigt
litet. Det var då mycket sällsynt med långa sjukperioder. Därför är jag inte
särskilt rädd för denna reform. Men jag tror att det är viktigt att man försäk-
rar de verkligt små företagen med upp till 15 anställda för de extrema händel-
ser som ett långvarigt sjukfall eller en epidemi kan innebära för företaget.
Det är svårt att beräkna kostnaderna och hur mycket arbetsgivaravgif-
terna skall sänkas. SAF har t.ex. haft andra siffror än Företagareförbundet.
När man skall göra en exakt antekalkyl måste man alltid ta till med vissa
marginaler. Därför sade jag också mycket tydligt att utvecklingen måste föl-
jas. Vi har socialministern här i kammaren, och jag hoppas att man på social-
departementet verkligen följer utvecklingen, så att inte några större olycks-
händelser sker. Jag tror inte att några sådana kommer att ske.
Jag hoppas att denna debatt dessutom har fört fram informationen till
företagarvärlden. Jag skulle vilja föra ut följande från denna kammare: Har
ni färre än 15 anställda, se till att anmäla det till försäkringskassan, så att ni
får er återförsäkring!
60
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
13 § Ombildning av statens hundskola till aktiebolag
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1991/92:SoU9 Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92
m.m. (prop. 1991/92:25 delvis).
Anf. 76 JAN ANDERSSON (s):
Herr talman! I socialutskottets betänkande 9 om tilläggsbudget I behand-
las bolagiseringen av statens hundskola. Den verksamheten har varit uppe
till diskussion i socialutskottet vid åtskilliga tillfällen. Det problematiska har
varit att produktionen av ledarhundar ur socialutskottets synpunkt har varit
otillräcklig. Diskussionen har rört sig om vilken organisationsform som är
den mest lämpliga för att upprätthålla produktionsmålet, både vad gäller vo-
lym och kvalitet.
Den förra regeringen tillsatte en utredning, som föreslog en bolagsbild-
ning. Det skulle vara två bolag: ett för avelsverksamheten och ett för själva
produktionen, med statligt majoritetsägande i båda bolagen.
Själv besökte jag hundskolan förra våren för att bättre kunna sätta mig in
i verksamheten. De som arbetar med verksamheten var själva positiva till
bolagsbildning. Vi diskuterade också de problem som funnits när det gäller
produktionens volym. Jag fann dock att det hade skett vissa förbättringar.
Och själva kvaliteten på produktionen, dvs. kvaliteten på ledarhundarna, är
av allra yppersta klass.
Dessutom fanns det skäl att diskutera hur det ser ut på marknaden i övrigt.
När det gäller ledarhundar är marknaden i övrigt så gott som obefintlig ur
svensk synpunkt. Securitas, som nu lämnat över sin verksamhet till annat
bolag, försökte producera ledarhundar, men Synskadades riksförbund kas-
serade de två hundar som kom från Securitas. Den produktion av ledarhun-
dar som finns i Sverige står statens hundskola för.
I regeringens proposition, som i själva verket är den förra regeringens pro-
position, har man gått på linjen att det skall vara ett bolag, och att detta
bolag skall ha statligt majoritetsägande. Motivet är följande - jag läser högt
ur propositionen: ”Staten kommer att inneha aktiemajoriteten i bolaget vil-
ket ger möjligheter för riksdagen att besluta om en inriktning på hundpro-
duktionen som kan innefatta hänsynstagande till vissa samhällsmål.”
Vi har i utskottets betänkande strukit under detta och sagt:
”Motiven för en ombildning av statens hundskola till aktiebolag är enligt
propositionen att tillgodose kundernas behov och önskemål samt att åstad-
komma en positiv resultatutveckling. Utskottet förutsätter att kundernas
kvalitetskrav upprätthålls också i den nya organisationen.”
Om detta varvi helt eniga i socialutskottet. Men det dröjde bara en kvart
tills enigheten försvann. Då hade vi ett annat ärende på bordet, nämligen
frågan om privatisering av statens hundskola. Den borgerliga gruppen hann
på mindre än en kvart byta ståndpunkt och förorda att regeringen skall ges
fullmakt att kunna privatisera statens hundskola. Motivet att riksdagen
skulle följa upp vissa samhällsmål föll platt till marken.
I dag har vi att behandla socialutskottets betänkande nr 9, och jag tror att
Ombildning av
statens hundskola
till aktiebolag
61
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Ombildning av
statens hundskola
till aktiebolag
riksdagen kommer att enigt ställa sig bakom utskottets hemställan, med det
motiv som ligger bakom en statlig aktiemajoritet: att riksdagen har ett an-
svar för att samhällsmålen skall kunna uppfyllas.
Men i morgon har vi ett annat betänkande, från näringsutskottet, och det
ser ut som om riksdagen överger dessa principer - om man följer majoriteten
i näringsutskottet. Gör man det, så avsäger sig riksdagen möjligheten att till-
godose att dessa samhällsmål kan uppfyllas.
Det kan ibland för politiker finnas skäl att ändra uppfattning. Men det får
vara någon måtta på hastigheten när man ändrar sina motiv och ståndpunk-
ter. I socialutskottet skedde det på en kvart. Om det blir som det ser ut, så
sker det här i riksdagen från en dag till en annan. Och framför allt vill jag
säga: Det finns inga sakliga skäl till att riksdagen skulle frångå den inriktning
som hittills har gällt, dvs. att vi faktiskt har intresserat oss för och följt upp
målsättningen med verksamheten vid statens hundskola.
Med detta vill jag yrka bifall till socialutskottets hemställan. Och jag kom-
mer i morgon att yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen angå-
ende privatisering av de statliga företagen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
14 § Följdlagstiftning med anledning av den nya lagstiftningen om
psykiatrisk tvångsvård m.m.
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1991/92:SoU10 Följdlagstiftning med anledning av den nya lagstiftningen
om psykiatrisk tvångsvård m.m. (prop. 1991/92:59).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 16 §.)
15 § Vissa läkares anställningsform m.m.
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1991/92:SoUll Vissa läkares anställningsform m.m. (prop. 1991/92:61).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 16 §.)
62
16 § Statsbidrag till alternativ barnomsorg m.m.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1991/92:SoU12 Statsbidrag till alternativ barnomsorg m.m. (prop.
1991/92:65).
Anf. 77 MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Herr talman! Vi har en mycket bra barnomsorg i Sverige. Under socialde-
mokratisk ledning har förskolan utvecklats. Behoven börjar bli täckta. Kva-
liteten har höjts och valfriheten har ökat genom mångfald i den kommunala
barnomsorgen och genom nya driftsformer. Allt detta har varit bra för bar-
nen.
Men nu hotas rättvisan och kvaliteten. Den borgerliga regeringens propo-
sition om valfrihet i barnomsorgen är avslöjande i sin totala brist på ställ-
ningstagande till barnomsorgens roll i barnens och familjernas liv, men också
i samhället. Den har i stället fått formen av en näringspolitisk proposition
där fri etableringsrätt föreslås. Andra nyckelord är effektivitet och vinst.
Inte med ett ord berörs barnen och deras rätt till barnomsorg med god kvali-
tet.
Propositionens förslag när det gäller krav på personalens utbildning, för-
äldraavgifter - och brist på förslag om hur rekryteringen av barn till alterna-
tiva driftsformer skall gå till - öppnar vägen för något helt annat än valfrihet
och mångfald. Vägen öppnas för en skiktad barnomsorg, för ett A- och ett
B-lag, för nedrustning och utförsäljning.
Detta kan vi socialdemokrater aldrig acceptera. Därför säger vi nej till re-
geringens proposition. Statsbidrag skall gå till barnomsorg där kvalitet och
rättvisa garanteras. Förslaget i propositionen uppfyller inte de krav vi ställer
på god barnomsorg.
Vi har i stället i vår partimotion och i våra reservationer till utskottsbetän-
kandet redovisat vårt förslag till en bra barnomsorg, som utgår från barnens
behov och villkor och där vi sätter kvalitet och rättvisa främst.
Herr talman! I vårt moderna samhälle har barnomsorgen en stor och viktig
roll att spela. Dess viktigaste uppgift är att ge alla barn grundläggande kun-
skaper och erfarenheter inför vuxenlivet. Barnen måste få bästa möjliga för-
utsättningar att växa upp. Det är också barnomsorgens uppgift att ge en
trygg och god omsorg till barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar.
Tidig gruppsamvaro och pedagogisk utvecklingsstimulans påverkar barns ut-
veckling i positiv riktning.
Barns villkor hänger nära samman med föräldrarnas villkor, boende,
barnomsorg, skola. Ett väl fungerande socialt liv är av avgörande betydelse
och förutsätter relationer mellan människor, rötter, hemkänsla. Samhörig-
het och delaktighet kan utvecklas i bostadsområdet i gemensamma angelä-
genheter som t.ex. rör boendet, och i det lokala föreningslivet. En decentra-
liserad offentlig verksamhet med barnomsorg, skola, sjukvård, äldreomsorg
verkar i samma riktning - att bygga upp levande kommundelar med service
nära människor. Det är den version av det goda livet som vi socialdemokra-
ter ibland kallat Kvarteret Framtiden.
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
63
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
64
Barn och ungdom utgör inte någon enhetlig social eller kulturell grupp i
vårt svenska samhälle. Familjebakgrund, social, etnisk och religiös tillhörig-
het och kön skapar stora skillnader. Över 300 000 barn i Sverige har invand-
rarbakgrund. Invandrare och flyktingar berikar vårt samhälle med sin kultur
och sina traditioner, samtidigt som kulturella skillnader kan bädda för främ-
lingsfientlighet och rasism. Förskola och skola för alla barn är en viktig bas-
resurs för både integration och bevarande av kulturella olikheter, men också
för förståelse för varandras skilda värderingar.
För gruppen barn med behov av särskilt stöd är en sammanhållen barnom-
sorg en stor tillgång. En barnomsorg som är tillgänglig för alla barn på lika
villkor är en garanti för att dessa barn får det stöd de behöver utan att pekas
ut och särskiljas.
Med det här i bagaget har det inte varit svårt för oss socialdemokrater att
välja väg. Vi har i många år arbetat för en utbyggd barnomsorg med hög
kvalitet för alla barn, och vi har i långa stycken lyckats väl. Vi har aldrig
varit så nära full behovstäckning som nu. Den glädjen kan vi dela med andra
partier som här i riksdagen varit med och fattat de avgörande besluten. Jag
tänker på folkpartiet och vänsterpartiet. Därför känns det extra trist att det
är Bengt Westerberg som signerat denna proposition.
Riksdagens beslut om en förskola för alla barn var en bekräftelse på insik-
ten om förskolans stora betydelse för barn och föräldrar i vårt land. Beslutet
innebar också en viktig politisk prioritering.
I dag ser de flesta föräldrar det som självklart att det skall finnas en dag-
hemsplats till deras barn när de skall bölja arbeta efter föräldraledigheten.
De flesta föräldrar anser att barnomsorgen är en rättighet att få och en skyl-
dighet för samhället att tillhandahålla.
Herr talman! Nu vill vi socialdemokrater gå vidare och ta nya steg framåt
i arbetet för en god barnomsorg till alla barn. Vi vill till skillnad mot den
borgerliga regeringen skapa garantier både för kvalitet, rättvis fördelning
och rätt till plats. Vi kräver att all barnomsorg skall ha hög kvalitet, både
den kommunala och den som drivs i alternativa former.
Sociala och pedagogiska mål med utgångspunkt från 1 § i socialtjänstlagen
skall styra innehållet i all barnomsorg. Den personal som arbetar med bar-
nen måste ha sådan utbildning och erfarenhet att barnens behov av omsorg
och god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses. Lokalstandarden och ute-
miljön måste vara bra. Barngruppernas sammansättning och storlek måste
vara väl avvägd.
Barnomsorgen bör i första hand finnas tillgänglig i det område där man
bor. Intagning till förskola bör ske från den kommunala barnomsorgskön,
eller enligt regler som kommunen fastställer. Vi anser att föräldraavgifterna
i de alternativa verksamheterna måste ligga i nivå med de avgifter som gäller
i den kommunala barnomsorgen. Ett system med fri avgiftssättning innebär
en begränsning i valfriheten och en stor risk för segregation.
En första förutsättning för att statsbidrag skall utgå till alternativ verksam-
het är att den finns upptagen i kommunens barnomsorgsplan. Genom den
regeln har kommunen i realiteten en vetorätt på området. Kommunen skall
också ha ett ansvar för att verksamheten håller samma kvalitet som jämför-
bar kommunal verksamhet.
I propositionen 1984/85:209 läggs principen om alla barns rätt till barnom-
sorg fast. När vi nu står nära målet, fullt utbyggd barnomsorg, bör denna rätt
läggas fast i en lag. En lagfäst rätt är närmast en konsekvens av de övervä-
ganden som skedde i samband med beslutet 1985. Lika självklart som att vi
har en allmän grundskola för alla barn i Sverige måste det vara med en bra
barnomsorg för alla förskolebarn. Föräldrarna skall bestämma när barnen
skall börja, men samhället skall ha ett ansvar för att planera för alla förskole-
barn.
Alternativa driftsformer har utvecklats och utvecklas i barnomsorgen. Då
blir det mycket angeläget att göra en samlad bedömning av rättsläget. Dit
hör garantier om rättssäkerhet, regler för sekretess och likabehandlingsprin-
cipen, möjligheten till insyn och kvalitetsbedömning av verksamheten.
Dessa frågor behöver belysas, och lagstiftningen måste ses över i syfte att
undersöka hur rättssäkerheten för barnen kan garanteras. Vi socialdemo-
krater har i utskottet föreslagit tilläggsdirektiv till socialtjänstkommittén.
Tyvärr tar inte utskottsmajoriteten lika allvarligt på denna fråga som vi gör.
Herr talman! Sammanfattningsvis är inga av våra krav om kvalitet, rättvis
fördelning, rätt till plats och lagstöd tillgodosedda vare sig i regeringens pro-
position eller i utskottsbetänkandet. Det finns anledning att känna oro för
framtiden.
Regeringen sänker skatten på kapitalinkomster, tar bort förmögenhets-
skatten, sänker arvs- och gåvoskatten och inför lättnader för kapitalägare
och höginkomsttagare. För att finansiera detta drar man in ekonomiska re-
surser från löntagarna och barnfamiljerna, från kommunerna och från bo-
stadsbyggandet. För regeringen tycks det väsentliga på barnomsorgsområdet
nu vara privatiseringen i sig. Barnens behov kommer i andra hand.
Folkpartiet som tidigare tillsammans med oss har agerat för rättvisa och
kvalitet i barnomsorgen, har nu övergivit detta och låter moderaterna be-
stämma inriktningen.
Centern och kds har tidigare hävdat att statsbidragen till barnomsorgen
skall användas till vårdnadsbidrag. Men de tycks nu ha ändrat åsikt. Privati-
sering av moderat modell är vad som nu gäller. Det ställer de övriga rege-
ringspartierna upp på.
Det gör inte vi socialdemokrater. Vi står på barnens sida, och det tänker
vi fortsätta att göra, inte minst i snål högervind.
Jag yrkar bifall till samtliga reservationer som är fogade till betänkandet.
Anf. 78 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag skulle kunna instämma i det mesta som Maj-Inger Kling-
vall sade. Detta är väl en av de frågor där socialdemokraterna och vänster-
partiet är helt överens. Det framgår också av den meningsyttring som jag har
avgett till betänkandet.
Jag skall också, på mitt eget sätt, rikta mig till socialministern. Till att
börja med tycker jag att rubriken på den här propositionen, Valfrihet i barn-
omsorgen, snarast är ett fall för konsumentombudsmannen. Detta handlar
inte om valfrihet - god barnomsorg med god kvalitet för föräldrar som efter-
frågar det. Det handlar faktiskt om rätten till fri etablering. Det är inte sä-
kert att det innebär samma sak. Jag vill snarare påstå att det inte gör det,
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 47
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
66
framför allt inte om det inte är omgärdat av en rad regler, lagar, förordningar
och garantier för kvaliteten. Det är det inte i den här mycket tunna och has-
tigt hopkomna propositionen.
Det finns många brister, och därför finns det all anledning att säga nej till
detta. Vi säger också nej till det här.
Det handlar alltså om en etableringsrätt inom barnomsorgsområdet och
inte om valfrihet. Framför allt handlar det inte om att det är barnens behov
som är utgångspunkten. Det handlar om att få välja producent och att accep-
tera de producenter som finns på marknaden. Det handlar om att köpa sin
falukorv på ICA, Konsum eller närbutiken, som kanske har öppet längre.
Det är väl ungefär kontentan av detta.
Jag är övertygad om att detta inte kommer att råda bot på det stora proble-
met inom barnomsorgen i dag, nämligen brist på platser. Vi har ju debatterat
det här förut. Då har Bengt Westerberg sagt att det här är så positivt i sig,
och att det kommer att frigöra så mycket kreativitet och verksamhetslusta,
att det kommer att blomma upp en mängd nya barnomsorgsformer och
driftsordningar. Det kommer att bli ett större utbud. Jag förstår inte riktigt
hur detta går ihop. Pengarna som skall gå till driften av detta ökar ju inte.
Vad jag förstår är det snarare så att de pengar som skall gå till detta, drifts-
bidragen och de statliga bidragen, kommer att minska.
Man drar ju ner på verksamheten i varenda kommun. I den ekonomiska
politik som regeringen har aviserat, med indragningar på 10-15 miljarder
kronor per år från kommunerna, lär det knappast vara så att bidragen till
barnomsorgen kommer att öka. Om barnomsorgsplatsernas antal skall öka
måste det bero på att man gör en kraftig höjning av avgifterna och på det
sättet kan erbjuda mer barnomsorg. Det kommer i sin tur att leda till att det
blir de föräldrar som har tillräckligt mycket pengar som kan tillgodogöra sig
den barnomsorg som finns. Jag kan inte få in i mitt huvud att det kommer
att fungera på något annat sätt.
Det finns också ett annat begrepp i detta som man skulle kunna anmäla
till konsumentombudsmannen. Det är talet om att det är en privatisering och
att man skall driva barnomsorg i privat regi. Det handlar ju inte om en privat
finansiering. Det handlar om att privatisera skattepengar.
De pengar som jag och socialministern betalar i skatt skall privatiseras i
ett bolag där vi inte längre kommer att ha någon insyn över hur de används.
En del kommer då att användas till barnomsorg i aktiebolagsform.
En privat barnomsorg som skulle vara privat i verklig bemärkelse kan ju
vem som helst sätta i gång, en egen verksamhet finansierad med privata
pengar. Det är alltså inte fråga om en privat verksamhet utan om en privati-
sering av skattepengar, vilkas användning undandras från demokratisk insyn
och kontroll. Det är en mycket viktig anledning till att säga nej till detta.
Jag tror, som sagt, att det kommer att leda till en ganska kraftig segrege-
ring. Det är inte bara hypoteser, utan jag tycker att jag kan se detta redan
nu, när man i olika kommuner har satsat på profilering av barnomsorg. Man
har satsat på differentierat öppethållande och på olika typer av utbud. Detta
har lett till fullständigt orimliga situationer på många barnstugor i olika kom-
muner. Föräldrar får teckna kontrakt med personalen och tala om vilken tid
som man tycker att barnen skall vara där. På det sättet skall man erbjudas
valfrihet, dvs. att betala mindre om man vill ha barnen där under kortare tid.
Det anges då bestämda klockslag för när man skall lämna och för när man
skall hämta barnen.
Men verkligheten ser inte alltid så ”klockslagsaktig” ut. Man kan ju bli
fördröjd en kvart någonstans. Om man bor i storstaden kan man fastna i en
bilkö, eller man kan få ett viktigt sammanträde som man måste gå på e.d.
Det finns föräldrar, framför allt kvinnor, som har vittnat om oerhört stres-
sade situationer, där de har fått kasta sig i en taxi från jobbet för att med ilfart
åka till dagis och slita ut sitt barn före det klockslag som man i kontraktet har
skrivit in för hämtning av barnet. Detta gör man också oavsett vad barnet är
sysselsatt med just då - oavsett om julkalendern är slut eller, snudd på, om
barnet sitter på pottan. Ungen skall ut innan klockan blir 5 över 12 - annars
ifrågasätts det kontrakt som man har skrivit och som innebär att man får en
reducerad avgift.
Det här tänkandet, som är en del i den köp- och säljfilosofi som den bor-
gerliga regeringen föredrar att kalla en valfrihetsrevolution, har väldigt litet
att göra med barns behov, och det har även mycket litet att göra med föräld-
rars behov av att känna trygghet för sina barn och av att på ett socialt accep-
tabelt sätt kunna kombinera ett föräldraskap med en yrkesverksamhet. Jag
tycker att det borde vara grunden när man ser på hur barnomsorgen skall
organiseras.
Det borde vara barnens behov som skall stå i centrum, inte behovet av att
anpassa barnomsorgen till tjockleken på plånboken. Det är ju det som är
den avgörande skillnaden mellan hur vi från vänstern och hur man från de
borgerliga partierna ser på vård och omsorg. Vi menar att vården och omsor-
gen om barn och om gamla, social omvårdnad över huvud taget, utbildning
och kultur är en samhällelig angelägenhet och att det finns ett värde i att vi
alla är med och betalar till den verksamheten, så att den kan erbjudas lika
för alla, med lika god kvalitet, med lika stort utbud och med lika stor till-
gänglighet för alla den dag som man behöver det, oavsett hur tjock plånbo-
ken är.
Det finns ett stort värde i att på det sättet solidariskt finansiera den vård
och omsorg som vi säkerligen är överens om behövs. Jag hoppas också att vi
skulle kunna vara överens om att den skall utformas på ett bra sätt med god
kvalitet och utan att inkomsten skall vara avgörande för hur man får del av
den.
Den typ av s.k. privatisering och valfrihet som den borgerliga regeringen
nu vill skall råda inom vården och omsorgen kommer med nödvändighet att
leda till att vi får en segregering, till att vården och omsorgen kommer att se
olika ut beroende på var man bor, i storstad eller glesbygd, på föräldrarnas
arbetstider, t.ex. om de har flexibel arbetstid, och på om de har andra möjlig-
heter att pussla med. Till syvende och sist kommer det avgörande att vara
hur mycket pengar man har.
Vi ser den utvecklingen redan i dag i kommunerna, där man begränsar
öppethållandet och tvingas skära ned verksamheter därför att man inte har
råd och där man höjer avgifter, vilket ytterligare begränsar tillgängligheten
för många. Den statistik som finns i dag visar att det i första hand är LO-
grupperna som inte längre kan använda sig av barnomsorgen. Den utveck-
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
67
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
lingen är beklaglig, och jag kan inte se annat än att propositionens förslag -
som jag nu inte mera i detalj skall gå in på - kommer att inte bara perma-
nenta den utvecklingen utan också se till att utvecklingen i rasande fart går
mot en ökad segregering.
Jag tycker att det är beklagansvärt att behöva debattera på det här sättet
med Bengt Westerberg, som ju är den som talar för solidaritet med en stark
känsla för de sociala frågorna och de svaga grupperna i samhället. Det här
förslaget rimmar illa med inriktningen på att utgå från de svaga grupperna.
Vi är nog överens om att barnen inte tillhör den mest röststarka gruppen i
samhället.
Med detta vill jag yrka bifall till den meningsyttring som jag har fogat vid
detta betänkande. Jag står naturligtvis bakom hela meningsyttringen, men
jag yrkar bifall till dess hemställan under mom. 1, 2 och 15.
Anf. 79 INGRID HEMMINGSSON (m):
Herr talman! Genom det beslut som vi fattar i dag tar riksdagen ett steg
mot ett rättvisare statsbidrag till alla former av barnomsorg, oavsett huvud-
man, och därmed mot större valfrihet för familjen. Jag förstår när jag har
lyssnat här till Gudrun Schyman och Maj-Inger Klingvall att de antingen har
fått en hel del av det här om bakfoten eller föredrar att tolka det på det sät-
tet.
Motståndet från socialdemokraterna och vänstern har alltid varit stort,
oavsett vilka alternativ till den kommunala barnomsorgen som det har hand-
lat om. På senare tid har olika falanger inom socialdemokratin försökt att
göra om historien och framställt sig som föregångare både till föräldrakoo-
pertiv och till personalkooperativ. Dessa har ju i verkligheten tillkommit un-
der stort motstånd från den tidigare majoriteten.
Men vad anser socialdemokraterna i dag? Här tycks det finnas flera olika
åsikter. Det blir väl lätt så när ett hårdnackat ideologiskt motstånd måste
omprövas.
Birgitta Dahls pressmeddelande angående den socialdemokratiska mo-
tion som behandlas i dagens betänkande bejakade statsbidrag till privata
daghem, trots att det i den socialdemokratiska motionen yrkas avslag på
detta. Det hela verkar ytterst förvirrande.
Bo Toressons uttalande i pressen var positivt till att statsbidrag skall ges
även till privata daghem. Reservationerna i betänkandet visar att socialde-
mokraterna i utskottet inte vill stå för något nytänkande, och de yrkar också
avslag på propositionen.
Sista ordet är tydligen inte sagt inom socialdemokratin. Ännu ett f.d. stats-
råd har uttalat sig i en annan riktning. Så sent som i söndags sade Odd Eng-
ström i Rapport att han får medhåll ute bland människor för att det var rätt
att acceptera statsbidrag till privata daghem. Det vore verkligen intressant
att få reda på vart socialdemokraterna är på väg - åt alla håll, eller vad an-
nars?
Så till vad socialdemokraterna i utskottet anser i övrigt. Huvudinnehållet
i betänkandet är att statsbidrag skall utgå även till enskilda daghem, under
förutsättning att vissa krav är uppfyllda. De kraven är angivna i betänkandet
68
och i propositionen, och det är samma krav som tidigare har gällt för den
kommunala omsorgen.
Men socialdemokraterna presenterar sitt gamla vanliga motargument, att
omvårdnad inte kan ske i vinstsyfte. Den vinst som socialdemokraterna
hänger upp sitt resonemang på är det överskott som skall betala löner och
andra omkostnader för verksamheten. Något annat överskott lär det inte bli,
eftersom enligt propositionen avgiften inte oskäligt får överstiga den kom-
munala avgiften. Det är alltså inte, Maj-Inger Klingvall, fråga om någon helt
fri avgiftssättning.
Enligt socialdemokraterna uppfyller inte propositionen kravet på god
barnomsorg. Det har vi hört många gånger här i dag. Socialdemokraternas
åsikt är ju att endast politikerstyrd barnomsorg, alltså den som är under of-
fentlig kontroll, är s.k. god barnomsorg.
Vem vet bäst vad som är bra för barnen, politikerna eller föräldrarna? Och
det är ju inte bara föräldrar som får underkänt av socialdemokraterna utan
även den personal som arbetar på daghemmen.
Barns behov ställs verkligen i första rummet i och med att familjen får ett
större inflytande över både innehållet i och valet av barnomsorg. Jag kunde
faktiskt notera att varken Maj-Inger Klingvall eller Gudrun Schyman i sina
anföranden nämnde föräldrarna eller gav föräldrarna någon position. Famil-
jer är väldigt olika och har olika önskemål. Dessutom vet de bäst vad som är
bra för barnen, och det utgör en bra kvalitetskontroll.
Sedan finns det ju en offentlig kontroll redan i dag, och den kommer att
vara kvar. Enligt socialtjänstlagen står även enskilda fritidshem och daghem
under tillsyn av socialnämnd och länsstyrelse, och tillstånd för verksamheten
skall sökas hos länsstyrelsen.
Utskottets majoritet vill att riksdagen hos regeringen skall begära förslag
till ett mera differentierat statsbidrag. Kommunala daghem som har barnen
inskrivna i åtta timmar får maximalt statsbidrag, men enligt nuvarande be-
stämmelser får ett privat daghem som har barn inskrivna exempelvis sex tim-
mar inte något statsbidrag alls. Vi har begärt att regeringen snarast skall
komma med ett förslag som är rättvisare i förhållande till öppethållandeti-
derna. Det kan ju lokalt finnas behov av daghem med kortare öppethållan-
detid än åtta timmar.
Visserligen förutsätter vi att det här beaktas i det förslag som kommer med
anledning av den kommunalekonomiska utredningen. Vi anser dock att det
är så viktigt att det redan nu måste finnas med i förutsättningarna för att
stimulera fram flera alternativ. Det innebär avslag på den socialdemokra-
tiska reservationen, som håller fast vid det gamla systemet, grundat på det
gamla ideologiska tänkandet, som är förlegat i dag.
Vi kan ju bara beklaga att dagbarnvårdarnas egna barn inte vid detta till-
fälle kan erhålla statsbidrag. Det är ett orimligt förhållande att två dagbarn-
vårdare som byter barn med varandra kan få statsbidrag men inte de som har
egna barn tillsammans med dagbarnen. Men det framtida klumpbidraget till
kommunerna kommer att göra det möjligt för varje kommun att ge rättvisa
bidrag till alla former av barnomsorg.
En annan förändring som föreslås i betänkandet är att personalkooperativ
får anställa personal. Det har ju hittills inte varit möjligt. Det krav som den
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
69
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
70
socialdemokratiska regeringen tillsammans med vänstern drev igenom var
att fast personal också skulle vara delägare, en av flera onödiga begräns-
ningar som nu försvinner.
Det skall inte heller vara en skyldighet att ta barn ur kommunens kö. Ef-
tersom de alternativa daghemmen ofta kan ha en särskild inriktning eller pe-
dagogik, måste det vara föräldrarnas val som avgör. Det finns heller ingen
anledning att lagstifta om rätt till barnomsorg för alla som önskar. Genom
de långsiktiga mål som den borgerliga regeringen har för familjerna att välja
den barnomsorg de önskar blir den lagstiftningen onödig.
Socialdemokraterna har i en reservation tagit upp frågan om tilläggsdirek-
tiv till socialtjänstutredningen, vilket innebär en översyn av det lagstöd som
krävs för rättsäkerhet, sekretess m.m. De direktiven skrevs av den socialde-
mokratiska regeringen. Nu begär socialdemokraterna själva tilläggsdirektiv.
Vi anser att de socialdemokratiska kraven ryms inom den gällande lagstift-
ningen och de direktiv som utredningen arbetar efter. Den text som finns i
betänkandet ger ytterligare tyngd åt vad som bör ses över av utredningen.
Där förutsätts att både sekretess och rättssäkerhet tas upp.
Jag ser med tillförsikt fram mot resultatet av det arbete som pågår i rege-
ringskansliet för att åstadkomma ett rättvisare system som ger föräldrar möj-
ligheter att helt och hållet ta egna beslut när det gäller barnen. Det måste
även innebära att de själva skall ha möjlighet att ta hand om sina egna barn
under en tid som de anser vara bra för barnen och för hela familjen.
Vänsterpartiets meningsyttringar sammanfaller till stor del med socialde-
mokraternas reservationer. Gudrun Schyman har också påpekat att här är
man ense.
I vänsterns värld är det planer och demokratisk kontroll som gäller, och
det innebär ökad politikerstyrning. Det sätts inte stor tilltro till föräldrar,
annat än att de ingår i uttrycket brukardemokrati. Men det blir ändå på poli-
tikernas villkor.
Herr talman! Härmed yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag
på reservationer och meningsyttringar.
Anf. 80 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Den dag då våra krav på kvalitet, rätt till plats och lagstöd
har uppfyllts, kommer driftsformen att vara av underordnad betydelse, för
då har vi byggt upp starka garantier för en bra barnomsorg. Med det klarläg-
gandet hoppas j ag att j ag inte skall behöva få fler frågor om vad olika företrä-
dare för vårt parti har sagt.
Sedan till Ingrid Hemmingssons funderingar om politikerstyrd barnom-
sorg. Föräldrar och personal behöver ha stöd i sin verksamhet. Föräldrar och
personal kan inte stifta lagar och kan inte lägga fast mål och riktlinjer, men
det kan vi politiker som representanter för föräldrarna göra. Det är bl.a. så-
dana viktiga saker vi diskuterar här i Sveriges riksdag. Föräldrar och perso-
nal kan däremot ha ett mycket stort inflytande över verksamhetens praktiska
utformning.
Så några ord också med anledning av det Ingrid Hemmingsson säger om
daghemmens öppethållandetider. Vi har ju daghem och heldagsomsorg för
att föräldrar skall kunna förvärvsarbeta och studera. Det är väl självklart att
då måste de kunna jobba åtminstone sex timmar, för att det skall fungera.
Det har varit en väldigt viktig princip, och den håller vi fast vid i vår reserva-
tion.
Sedan skulle jag vilja ställa en fråga till Ingrid Hemmingsson. Jag förstår
att Ingrid Hemmingsson har all anledning att vara nöjd med regeringens pro-
position, för moderaterna har fått full utdelning. Här får marknadskrafterna
fritt spelrum, utan några krav på kvalitet och rättvis fördelning. Och allt det
här döljs i en vacker språkdräkt av valfrihet. Jag vill fråga Ingrid Hemmings-
son hur hon ser på valfriheten i det moderatstyrda Malmö, där en av hennes
partikolleger är ansvarig för barnomsorgen.
Vi vet av SCBs undersökningar att 84 % av föräldrarna vill ha plats på
kommunala daghem för sina barn. I Malmö har den borgerliga kommunled-
ningen sagt att all fortsatt utbyggnad av barnomsorgen skall ske i privat regi,
och dessutom förväntas minst 25 % av nuvarande kommunala barnomsorg
gå över i privat regi. Är det detta som är borgerlig valfrihet, Ingrid Hem-
mingsson?
Anf. 81 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:
Herr talman! Först måste jag säga att jag beklagar att jag inte kunde höra
allt Maj-Inger Klingvall sade. Jag tror att högtalaranläggningen i kammaren
inte är den allra bästa. Men jag skall svara på det jag har lyckats uppfatta.
När det blir den kvalitet som socialdemokraterna ställer krav på skall de
ansluta sig, säger Maj-Inger Klingvall. Vad då till för någonting?
När det gäller kvalitet ger propositionen och betänkandet tämligen klara
besked om att det ställs kvalitetskrav som sammanfaller med kraven inom
den kommunala omsorgen. Det har jag också påpekat i mitt inledningsanfö-
rande. Vad är det för andra kvalitetskrav? Jag misstänker att Maj-Inger
Klingvall menar att om personal och föräldrar får mycket att säga till om
kommer inte den politiska kontrollen att kunna vara lika stor. Det är väl där
vi har de socialdemokratiska kvalitetskriterierna.
Det här är första gången jag har hört att det skulle vara en trygghet för
föräldrar och personal att politiker bestämmer inriktningen på verksamhe-
ten. Jag tycker att det är litet magstarkt att säga det. Jag tror inte att det
behövs mera än att det är kommunens ansvar att tillhandahålla denna barn-
omsorg.
Varför skall kommunen producera all denna barnomsorg? Varför skall
man inte kunna köpa dessa tjänster? Det finns en oändlig mängd fördelar
med det. Jag tycker att detta är att underkänna de människor som är intres-
serade och villiga att engagera sig i daghemsverksamheten på privat nivå.
Det är att underkänna föräldrarna och den personal som arbetar inom dessa
daghem - både de privata alternativ som finns i dag och de som kommer.
Socialdemokraterna litar inte på vare sig föräldrar eller personal.
Vidare har vi frågan om åttatimmarsregeln. Jag tycker att den är alldeles
för stelbent. När tillstånd ges för att starta privata daghem är förutsättning-
arna olika. Det finns orter i glesbygden och kvarter i städer där det kanske
inte behövs åttatimmarsdaghem. Där kanske finns många människor som
har kortare arbetsdagar. Sådant varierar under så att säga familjens liv. Där-
för skall dessa möjligheter finnas. Den här regeln kanske stoppar en del pri-
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
71
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
72
vata alternativ. Det är orimligt att låsa sig fast vid att för en åttatimmarsdag
skall man få fullt statsbidrag och vid en öppettid på sex timmar får man ing-
enting.
Anf. 82 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Vi socialdemokrater litar på föräldrar och personal, men vi
litar tyvärr inte på moderaterna. Det är bakgrunden till att vi så starkt under-
stryker våra krav på kvalitet, rättvis fördelning och lagstöd. Ingrid Hem-
mingsson nämnde i sitt anförande att det behövs ingen lagstiftad rätt. Jo,
det är precis vad som behövs. I dag mer än någonsin tidigare behövs det en
lagstiftad rätt till barnomsorg.
Ingrid Hemmingsson valde att inte på något sätt svara på min fråga om
hur borgerlig valfrihet ser ut. Jag kan förstå henne. Det är rätt besvärligt.
Det moderata kommunalrådet i Malmö säger att om man inte har fått plats
efter två månader i kön skall man få en kommunal barnomsorgspeng på
30000 kr. och sedan själv försöka ordna barnomsorgen. Jag tycker att det
är moderat cynism. Därför är socialdemokraternas krav på kvalitet, rättvis
fördelning, lagstiftning och lagstöd så oerhört viktigt att hävda i det läge som
vi i dag vi befinner oss i.
Anf. 83 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:
Herr talman! Först och främst har vi regeringens proposition, som har va-
rit föremål för diskussion i betänkandet. Det här är inte någon märkvärdig
fråga. Det är inte enbart ett moderat förslag, såsom ni socialdemokrater vill
hävda. Visserligen har vi som parti drivit frågan hårt. Men alla borgerliga
partier har genom åren varit överens om att de privata alternativen behövs.
Det handlar om alternativ som ger människor fler möjligheter att välja på
olika inriktningar och olika typer av daghem. Vi har varit överens om det.
Därför är det alldeles självklart att en borgerlig regering som första åtgärd
lägger fram just denna proposition. Så småningom kommer det fler föränd-
ringar.
Vidare har vi frågan om privat barnomsorg. Jag kan inte detaljerna när
det gäller Malmö och kan alltså inte lägga mig i den diskussionen. Men jag
vet, och det sades t.o.m. häromdagen i Ekot, att efterfrågan på privata alter-
nativ inom barnomsorgen har ökat otroligt mycket. Socialdemokraterna
brukar alltid säga att det finns ingen efterfrågan. Men tidigare har det inte
funnits några möjligheter, eftersom ni socialdemokrater har haft ett så stort
motstånd. Det har varit ideologiska låsningar. Nu när folk börjar upptäcka
att det finns möjligheter att påverka och välja kommer denna efterfrågan.
Den efterfrågan har kommit den senaste tiden.
Jag blir inte riktigt klok på vad det är för kvalitetsbegrepp som socialde-
mokraterna vill föra in i barnomsorgen som inte finns sedan tidigare och som
inte finns i propositionen eller talas om i betänkandet. Vi alla tycker att det
skall vara kvalitet på barnomsorgen. Kvalitetskriterierna finns nu precis som
tidigare. Vad är det för nytt som socialdemokraterna vill föra in? Det kan
vara bra att få ett innehåll i ordet kvalitet. Det räcker inte att bara ropa efter
kvalitet.
En större krets av människor, flera familjer, flera föräldrar, vill ha ett ord
med i laget om vad de tycker är kvalitet just för deras barn och vilken inrikt-
ning de tycker att det skall vara på barnomsorgen.
Andre vice talmannen anmälde att Maj-Inger Klingvall anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 84 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag behöver inte oroa mig så mycket för någon splittring
inom socialdemokratin. Det är kanske en splittring inom vänstern som Ing-
rid Hemmingsson oroar sig för. Hur är det då på den borgerliga kanten? Hur
kommer det sig att det skall vara en representant från vaije parti som skall
diskutera i denna debatt? Har inte ni en gemensam borgerlig regering som
har en samlad syn på barnomsorgen? Är ni möjligen splittrade i frågan om
vad som är god barnomsorg, hur den skall finansieras, när vårdnadsbidragen
skall införas osv.? Det är möjligt att denna debatt kan reda ut dessa frågor.
Det har varit en del diskussioner, förstår jag. En hel del centerpartistiska
kvinnor var för ett tag sedan arga på Bengt Westerberg. Det kanske får
blomma ut i denna debatt, och det vore intressant att få höra.
Vidare har vi frågan om tillsynen och socialtjänstlagen. En översyn görs
nu av socialtjänstlagen. Man diskuterar att ha ett gemensamt måldokument
både för barnomsorgen och skolan. Vad jag förstår har man där aviserat att
det kanske inte skall vara obligatoriskt att upprätta kommunala barnom-
sorgsplaner över huvud taget framöver. Då blir det väldigt skralt med kon-
trollen och tillsynen.
Ingrid Hemmingsson säger att det inte finns någon anledning att lagstifta
om rätt till barnomsorg, eftersom den politik som de borgerliga nu driver så
småningom - jag vet inte när - kommer att leda fram till att alla får rätt till
barnomsorg.
Det är ett lustigt sätt att se på verktyget lagstiftning. Det är som att lag-
stifta om det man inte vill ha. Men man skall inte lagstifta om det man vill
ha. Det kommer man att uppnå ändå. Det förefaller mig vara ett märkligt
resonemang.
Sedan har vi vänsterns värld och att demokratisk kontroll är det som gäl-
ler. Det är en riktig beskrivning. Vi i vänsterpartiet vill gärna utveckla demo-
kratin. Vi vill att skattepengarna skall användas på ett sådant sätt att man
får demokratisk insyn och kontroll. Vi tycker inte att det är lika med att poli-
tikerna styr, dvs. utför, barnomsorgen. Men det skall finnas en demokratisk
debatt som leder fram till att man fattar beslut om de stora linjerna och att
man fattar beslut om att det skall finnas en rätt till barnomsorg för alla barn.
Sedan är det föräldrarna och personalen som skall se till att dessa mål upp-
nås.
Vi i vänsterpartiet vill decentralisera verksamheterna, och vi vill att beslu-
ten i mesta möjliga mån skall ligga ute på barnstugorna. Men här gäller det
att se till att det över huvud taget finns några pengar så att det i många kom-
muner blir någon barnomsorg som föräldrar har möjlighet att påverka. En-
ligt det här förslaget kommer det att bli stängda bolagsrum.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
73
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m. m.
74
Anf. 85 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:
Herr talman! Vi borgerliga för fram en gemensam politik i kammaren. Vi
är flera talare i dag eftersom vi tycker att detta är en viktig fråga. Det här är
en mycket viktig ideologisk fråga. Vi tycker att detta ändå är det första steget
på vägen mot att ge föräldrarna större möjligheter till inflytande. Det gäller
även personal som vill arbeta på olika sätt. Därför vill vi gärna delta i den
här debatten allihop. Den har tidigare hela tiden styrts från den socialdemo-
kratiska sidan, och vi har här i dag hört vad det är för ideologi som ligger
bakom. Nu är det dags att bryta med den, och därför är det också mycket
angeläget att diskutera detta.
Gudrun Schyman vet mycket väl att vi inte är splittrade i den här frågan.
Sedan kommer nästa steg, nästa steg och nästa steg i denna valfrihetsrevolu-
tion, som vi får kalla den. Det kommer senare, och det arbete som pågår
inom regeringskansliet med att planera fortsättningen behöver ni inte vänta
på här i kammaren, för det kommer att presenteras under den närmaste ti-
den.
I sitt anförande försökte Gudrun Schyman verkligen skrämma upp kam-
maren. Hon redogjorde för ett skräckscenario när det blir fler privata initia-
tiv som kommunen kan köpa, och hon visade en riktig vrångbild. Man kan
undra vad det är som ligger bakom detta.
Gudrun Schyman sade också att en demokratisk tillsyn är vad man vill ha
från vänsterns sida. Men en demokratisk tillsyn brukar med vänsterns språk-
bruk betyda att det är politikerna som håller i tömmarna, och det i sin tur
innebär att föräldrarna får mindre att säga till om.
Jag kan inte förstå varför Gudrun Schyman inte kan lita på de människor
som är så engagerade och intresserade att de vill starta olika typer av privata
dagis och erbjuda kommunen sina tjänster. Varför litar inte vänstern på män-
niskor?
Det finns möjligheter till inflytande och kontroll. Det finns flera orsaker
till att det här är bra även för dem som arbetar på dagis. En orsak är att man
kan välja arbetsgivare - det kan man inte göra i dag - och att man kan välja
pedagogisk inriktning. Det har visat sig att det blir mera kostnadseffektivt.
Och vad är det för fel i att föräldrarna får delta i arbetet på dagis? Det fnyste
Gudrun Schyman åt för en stund sedan.
Anf. 86 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag vet inte om högtalaranläggningen fortfarande krånglar-
man kan få det intrycket. Vad jag sade var just att vi tycker att det är föräld-
rarna och personalen som skall fatta de avgörande besluten om hur, i kon-
kret mening, barnomsorgsverksamheten skall se ut på just den barnstuga
som det gäller. Då skall man utgå från de behov som finns i den barngrup-
pen. Man skall naturligtvis utgå från personalens ambitioner. Om man vill
välja en särskild pedagogisk inriktning skall man naturligtvis göra det. Det
har ingenting med den s.k. privatiseringen att göra. Det finns i dag mängder
av daghem som har en särskild pedagogisk inriktning, som har valt att profi-
lera sig på ett särskilt sätt. Det har inte med frågan att göra.
Ingrid Hemmingsson sade att jag skrämmer upp kammaren. Det jag be-
rättade var scener ur verkligheten, med mammor som kastar sig i taxi för att
hinna i tid och slita ut sina ungar innan tiden i kontraktets tidsangivelse har
löpt ut. Det handlade också om att personalen tycker att det är mycket olus-
tigt att stå med tidtagarur i handen och känna sig som polisen. Det är verklig-
heten, Ingrid Hemmingsson, och om inte det kan skrämma upp moderaterna
är jag den första att beklaga det. Jag tror att den här utvecklingen kommer
att fortsätta, med de förslag som ni lägger fram.
Det här blir en konstig debatt. Det som i dag behövs inom barnomsorgen -
det skulle vi kunna vara överens om - är fler platser. Hur åstadkommer man
då fler platser med den största tillgängligheten för dem som verkligen behö-
ver det? Jo, det måste vara genom att man utgår från de faktiska behoven,
och det måste vara genom att man har så stor tillgänglighet som möjligt, så
mycket öppethållande som möjligt, så låga avgifter som möjligt. Då måste
ju de flesta människor kunna använda sig av barnomsorgen. De som använ-
der sig av barnomsorgen behöver den, de tycker att deras barn mår bra av
den. De flesta använder kommunal barnomsorg, som de är tillfreds med.
Efterfrågan på alternativen har varit låg. Det är verkligheten.
Jag vill inte acceptera den s.k. privatiseringen, att det bildas privata bolag,
för att en del människor skall ha möjlighet att göra vinster på de här mycket
legitima behoven. Jag kan förstå att människor vill tjäna pengar, men jag
tycker inte att man skall använda den sektor som handlar om vård av och
omsorg om människor till att göra detta. Där skiljer vi oss nog åt.
Anf. 87 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:
Herr talman! Det blir inte fler platser genom våra förslag, säger Gudrun
Schyman. Jag tror att det är precis tvärtom, i och med att det nu blir konkur-
rens och större möjligheter att komma med flera idéer. Hittills har man sat-
sat helt och hållet på de allra dyraste platserna, dvs. de kommunala plat-
serna. Det grundar sig inte på att dyra platser har den bästa kvaliteten, där-
för att det är annat som anger kvalitet. Det har visat sig att det har inneburit
kostnadsnedsättningar att starta privata dagis. På vissa dagis har föräldrarna
kommit överens om att hjälpa till. Det finns alltså olika sätt att pressa kost-
naderna utan att göra avkall på kvaliteten - kvalitet kan inte mätas i pengar.
Eftersom vi i denna kammare ofta har diskuterat detta vill jag bara säga:
Låt människorna bestämma själva! Nu har människor fått möjligheter att
välja dessa alternativa daghem, som kommer att växa upp, trots vänsterns
och socialdemokraternas motstånd. När vi senare har facit i hand kan vi dis-
kutera detta. Jag är helt övertygad om att efterfrågan på alternativ kommer
att öka. Familjerna kommer inte alls att vara nöjda med att det är andra som
bestämmer, utan de vill själva välja.
Andre vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 88 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! För att undvika missförstånd - bl.a. Gudrun Schyman har
velat påskina att regeringspartierna är splittrade i denna fråga - vill jag säga
att det här är en gemensam politik från partierna i den borgerliga regeringen.
Vi står alla bakom detta förslag.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
75
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
76
Jag vill också säga att barnens behov kommer först. Föräldrarna skall
myndigförklaras med just förslaget om valfrihet. Vi kan äntligen avmonopo-
lisera barnomsorgen genom beslutet att ändra villkoren för statsbidrag till
kommunerna, och verksamheten skall kunna drivas av andra än en kom-
mun.
Det är för oss liberaler ett mycket viktigt steg som nu skall tas: att släppa
in enskilda alternativ och att dessutom uppmuntra offentligt anställda som
vill starta eget. Drivkraften är inte alla gånger den eventuella vinsten - lön
för sitt arbete har man även i den kommunala verksamheten - utan än mer
glädjen att få arbeta självständigt. Ändamålet är till syvende och sist att un-
derlätta för barnfamiljerna i deras slitsamma vardag att få en bättre och mer
utbyggd barnomsorg, större valfrihet och enklare hantering. Målet om barn-
omsorg till alla som vill ha det ligger därigenom fast.
Jag är övertygad om att detta beslut för pluralism och mångfald inom barn-
omsorgen om några år kommer att uppfattas som helt naturligt. Redan nu
har platserna i alternativa daghem, föräldrakooperativ och andra, ökat. Det
har kommit en rapport från socialstyrelsen om detta. Men fortfarande går i
dag ca 95 % av alla barn i de kommunala daghemmen. Här behövs föränd-
ringar, och det kommer också att leda till en ökad tillgång till barnomsorg,
tvärtemot vad Klingvall och Schyman här har sagt. Jag instämmer helt i Ing-
rid Hemmingssons påståenden.
Herr talman! Det politiska arbetet består oftast av en rad små steg, och
först när de dras ut till många års utveckling kan vi utvärdera resultaten och
effekterna för de enskilda människorna i vårt samhälle. Jag tror att vi också
kommer att värdera den här reformen positivt.
Dagens beslut blir både ett litet och ett stort steg. Från att tidigare enbart
ha kunnat tänka sig barnomsorg i kommunal regi släppte socialdemokra-
terna häromåret loss och tillät personalkooperativ och i våras även barnom-
sorg i kyrkans regi, trots mycket segt motstånd under årens lopp. Men nu gör
socialdemokraterna halt inför det senaste steget - att avskaffa lex Pysslingen
ställer de inte upp för.
I Dagens Nyheter i dag står det att läsa att AB Pysslingen med daghemmet
Smörblomman i Nacka kommer att lägga fram ett förslag om att överta hela
personalen och driva företaget på totalentreprenad. Det manar till efterföljd
hos många andra. Låt personalen få känna arbetsglädje, jobba i ett eget före-
tag och forma verksamheten genom egna initiativ! Varför detta sega mot-
stånd från socialdemokraternas sida, som manifesteras gång efter annan?
Ibland kan man nästan misstänka att socialdemokraterna inte tror på perso-
nalen och inte heller på föräldrarna. Det finns ett stort intresse i många kom-
muner för att driva barnomsorg i privat regi i aktiebolagsform.
Herr talman! När nu regeringen föreslår - och utskottets majoritet har
ställt sig bakom det - att villkoren för statsbidrag till kommunerna för barn-
omsorg ändras så, att verksamhet i form av daghem och fritidshem som drivs
av annan än kommun underlättas, betyder det i klartext att lex Pysslingen
avskaffas.
I propositionen uppräknas också en rad regler för denna verksamhet: Den
skall bedrivas fortlöpande, barnen skall vara inskrivna, tillstånd att inrätta
daghem eller fritidshem skall finnas i enlighet med vad som stadgas i social-
tjänstlagen, verksamheten skall ingå i kommunens barnomsorgsplan, perso-
nalen skall ha sådan utbildning att barnens behov av omsorg och god pedago-
gisk verksamhet kan tillgodoses och avgifterna får inte vara oskäliga.
Men märkliga ting har inträffat under ärendets beredning. Först sade soci-
aldemokraternas partisekreterare ja till förslaget och ansåg t.o.m. att det var
det mest spännande som hänt i socialdemokraternas självprövning efter val-
förlusten. Han hade tydligen lyssnat på Birgitta Dahl, som också uttryckt
detta. Toresson var riktigt lyrisk och sade att socialdemokraterna skulle ha
givit upp motståndet och börjat tala om kvalitet i stället. ”Det är en under-
ordnad fråga vem som sköter detta”, menade Toresson.
Som också här har relaterats gick förre vice statsministern Odd Engström
så sent som på söndagskvällen ut med samma budskap.
Trots dessa uttalade ståndpunkter från en trio tunga namn inom socialde-
mokratin gör socialdemokraterna i socialutskottet ett uttalande som innebär
att de kan inte ställa sig bakom propositionens förslag att statsbidrag skall
kunna utgå för barnomsorgsverksamhet som drivs i aktiebolagsform i vinst-
syfte. De menar att förslaget inte fyller de krav som ställs på god barnom-
sorg. De talar om risk för segregation med ett system med fri intagning av
barn utan beaktande av den kommunala barnomsorgskön. De avstyrker för-
slaget i propositionen om krav på personalen samtidigt som de här framhål-
ler att personalens grundutbildning är en viktig kvalitetsfaktor.
Jag förstår inte det ställningstagandet. Vi kanske kan få en förklaring till
det senare i debatten.
När det gäller utbildningen framgår det klart och tydligt av propositionen
att samma krav ställs på utbildning eller erfarenhet som för övrig i barnom-
sorgsplanen upptagen verksamhet. Vari ligger då skillnaden?
Och vad menar ni med ”utan beaktande av den kommunala barnomsorgs-
kön”? Det är ett antagande som ni gör. För att få tillstånd att driva ett privat
dagis måste ju kommunen ha beslutat att verksamheten skall ingå i kommu-
nens barnomsorgsplan. I det fall som jag relaterade - Smörblomman i
Nacka - skall i fortsättningen barn tas även från den kommunala kön.
Det finns undantag - det gäller de personalkooperativa daghemmen; där
behöver man inte ta barn från dagiskön.
Nej, jag tycker att socialdemokraternas motstånd mest tyder på att man
inte vill pröva nya vägar och använda resurserna på ett bättre sätt. Vi libera-
ler har länge arbetat för att få bort den begränsning som gjort det omöjligt
att driva daghem i aktiebolag och med vinstsyfte. För oss är det mycket vik-
tigt att slå vakt om kvaliteten i barnomsorgen, som inte enbart handlar om
tillsyn och förvaring. Vi vill utveckla och tillvarata alla de pedagogiska möj-
ligheter som god barnomsorg kan erbjuda föräldrar och barn. Skall dagens
småbarnsföräldrar kunna inrätta sina liv efter egna önskemål måste det fin-
nas en verklig valfrihet. Med dagens beslut tar vi ytterligare ett steg på den
vägen.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan i
betänkandet och avslag på reservationerna.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
77
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
78
Anf. 89 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Det var synd att Ulla Orring inte hörde vad jag sade i min
första replik till Ingrid Hemmingsson när det gällde statsbidrag till alterna-
tiva driftsformer. Jag får väl hänvisa till protokollet, som kommer i morgon.
Det som Ulla Orring säger om att myndigförklara föräldrarna är rent non-
sens. I vårt land är väl föräldrarna i allra högsta grad myndigförklarade. Rät-
ten till arbete för både män och kvinnor och bra barnomsorg till alla barn
skapar fria och självständiga vuxna som kan ta ansvar både för sina barn, sin
familj, och för samhället.
Ulla Orring säger att personalen äntligen skall få känna arbetsglädje i pri-
vata daghem. Vad är det för någonting? Har Ulla Orring aldrig varit i kom-
munal barnomsorg och mött den arbetsglädje och den kreativitet som finns
bland personalen i våra kommunala daghem? I så fall rekommenderar jag
ett besök.
När det gäller föräldrakooperativ finns det inget tvingande krav att ta barn
ur kön, men det gör det när det gäller personalkooperativ ända tills lex Pyss-
lingen eventuellt tas bort i enlighet med det förslag som vi behandlar här i
dag.
Jag skulle vilja ställa två frågor till Ulla Orring. Varför yrkade Ulla Orring
inte bifall till folkpartiets kommittémotion om en lagstadgad rätt till plats
i barnomsorgen, som ni väckte under allmänna motionstiden? Ett sådant
lagförslag är det enda som våra småbarnsföräldrar i dagens läge kan luta sig
mot för att kräva sin rätt till barnomsorg. Vad är i så fall Ulla Orrings alterna-
tiv till lagstiftning för att garantera rätten till barnomsorg?
Jag försökte av Ingrid Hemmingsson få reda på vad som är borgerlig valfri-
het, men jag fick inget svar. Jag försöker med Ulla Orring.
Jag undrar: Gäller valfriheten för alla? Gäller den för barn med fysiska
handikapp? Gäller den för invandrarbarn, gäller den för allergiska barn, gäl-
ler den för extra livliga barn - kort sagt, gäller den för barn som har behov av
särskilt stöd? Med den borgerliga modell för barnomsorg som har skisserats i
propositionen kan man inte på något sätt ålägga privata daghem att ta emot
barn som kräver litet mer. Vart skall de då ta vägen i valfrihetens Sverige,
vart skall de vända sig? Tacksam för svar, Ulla Orring!
Anf. 90 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Jag måste instämma i det som tidigare har sagts om högtalar-
anläggningen - det var väldigt svårt att höra vad Maj-Inger Klingvall sade i
böljan av sin replik. Jag skall ändå så gott jag kan försöka svara på de frågor
jag uppfattade.
Jag vill klart slå fast att barnens behov kommer först. Jag tycker att det är
viktigt att vi erkänner detta och myndigförklarar föräldrarnas önskemål. Det
finns ett önskemål om privata alternativ.
Jag kan då gå in på den tredje fråga som Maj-Inger Klingvall ställde, näm-
ligen omvalfriheten gäller för alla. Det är självklart. Varken folkpartiet libe-
ralerna eller något annat parti här i kammaren vill, tror jag, arbeta för någon
segregering av barn. Barnen skall ha samma möjligheter. Det tycker jag är
så självklart att jag inte förstår tanken bakom frågan.
En annan fråga gällde alternativen i barnomsorgen. Jag har både av erfa-
renhet och genom kunskap fått klart för mig att föräldrarna efterfrågar alter-
nativ. Vi ser att vi genom alternativen kommer att få fler daghem. Det kom-
mer att vara fler som tar ett ansvar för att sätta i gång daghems- och barnom-
sorgsverksamhet.
Så till den första frågan, om lagstadgad rätt. Nu finns ju en rätt för alla
barn att delta i kommunal barnomsorgsverksamhet från ett ä ett och ett halvt
års ålder tills de börjar skolan. Genom att vi får olika alternativ av barnom-
sorg kommer också fler daghemsplatser att komma till. Jag tror att det fram-
för allt kommer att leda till att barnen i glesbygd och på annat håll där det
finns människor som vill ta sådana här initiativ kommer att få en rätt till
barnomsorg som de i dag kanske inte har. Över huvud taget tror jag att kvali-
teten kommer att stärkas genom ökad konkurrens.
Maj-Inger Klingvall tyckte att frågan om arbetsglädje var fånig. Vad är det
för någonting, frågade hon. Det är klart att det är stor skillnad i arbetsglädje
om jag själv - i samråd med föräldrarna - får vara med och utforma eller
påverka utformningen av den daghemsverksamhet som jag skall vara chef
för och göra det på ett sådant sätt att den blir pedagogisk och bra för barnen,
eller om jag inte får det. Jag tror att det finns stora utmaningar i det här
förslaget, och jag tror att det också kommer att ge stora fördelar.
Anf. 91 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Det är precis så det går till i den kommunala barnomsorgen,
att personalen och föräldrarna är med och utformar verksamheten. Jag vid-
håller min rekommendation om ett besök där.
Det finns ingen lagstadgad rätt till plats i barnomsorgen, Ulla Orring. Jag
utgår från att det är därför som folkpartiet har krävt en sådan i sin kommitté-
motion. Jag undrade då: Varför tillstyrkte inte Ulla Orring i socialutskottet
denna kommittémotion, som är av utomordentligt stor vikt för att garantera
barn rätt till plats i barnomsorgen?
Ulla Orring sade att det är självklart att det finns valfrihet och att även
handikappade barn skall kunna tas emot i privat barnomsorg. Men det finns
ju ingenting i den proposition som regeringen har lagt fram och i det ut-
skottsbetänkande som Ulla Orring och majoriteten står bakom som på något
sätt kan ålägga ett privat daghem att ta emot ett barn som har handikapp av
något slag och som vi vet kräver mycket mer resurser. Det förnämliga med
den sammanhållna barnomsorg som vi har i vårt land är ju att alla barn får
plats, oavsett behov. Oavsett vad det kostar får de plats. Den synen på barn-
omsorg är vi från socialdemokratisk sida oerhört rädda om, och den vill vi
utveckla vidare genom vår partimotion och de reservationer som är fogade
till betänkandet.
Anf. 92 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att Maj-Inger Klingvall har haft två repliker
på mitt anförande men ändå inte på något sätt har besvarat min fråga om
varför socialdemokraterna har gått ut med så olika budskap. Socialdemokra-
ternas partisekreterare, Birgitta Dahl och Odd Engström har sagt att man
äntligen har släppt loss och kan tillåta barnomsorg även i privat regi. Jag har
inte fått svar på min fråga varför de ser annorlunda på saken än vad t.ex.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
79
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
Maj-Inger Klingvall gör. Det visar den osäkerhet som råder inom socialde-
mokratin i den här frågan. Denna osäkerhet råder för övrigt inte bara inom
det socialdemokratiska partiet, utan jag tror att hela svenska folket har för-
undrats över socialdemokratins svängningar i uppfattningarna i denna fråga.
Maj-Inger Klingvall tar med emfas upp frågan om barn med särskilda be-
hov. Det är sagt att det skall utgå statsbidrag till den här verksamheten, som
även skall bedrivas i aktiebolagsform. Samma regler skall naturligtvis gälla
för den verksamheten som för verksamheter som bedrivs i lokal regi. Det är
redan bestämt att medel skall satsas för barn med särskilda behov, liksom
medel skall satsas för den fortbildning som personalen har behov av. Skall
personalen ha lägre eller högre kompetens, Maj-Inger Klingvall? Var står
socialdemokraterna i den frågan? I propositionen och i betänkandet har vi
sagt att personalen i privat drivna daghem skall ha en god utbildning precis
som personal inom den kommunala barnomsorgen skall ha. På dessa frågor
har jag inte fått något svar.
Andre vice talmannen anmälde att Maj-Inger Klingvall anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 93 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Nu har jag hört två anföranden från representanter för den
borgerliga majoriteten, och båda har låtit likadant. Jag har förstått att många
av er velat yttra sig, eftersom frågan är så viktig. Man kan därför tänka sig att
ni har olika infallsvinklar och ser på frågan ur olika aspekter för att verkligen
framhålla hur viktig den här. Men anförandena, måste jag säga, har varit
likartade.
Debatten är enligt min mening mycket förvirrad. Vi säger delvis samma
saker allesammans. Vi vill utgå från barnens behov, vi tycker att alla barn
skall ha rätt till en god barnomsorg, att föräldrarna skall få säga till om så
mycket som möjligt, att också personalen skall få göra det och själv få be-
stämma över sitt arbete, kunna utvecklas i det och ges en god utbildning samt
få vidareutbildning. Vi vill allesammans allt detta goda. Skillnaden ligger i
hur vi vill förverkliga allt detta. Ni tror att det kan ske genom att privatisera
skattepengar. Vi däremot tror att ett medel att förverkliga detta är en demo-
kratisk och öppen verksamhet där alla har möjlighet att delta.
Den valfrihet som ni talar om och det inflytande som föräldrarna skall ha
i verksamheten gäller i ert resonemang bara de föräldrar som har tillgång till
barnomsorg som finns på vissa barnstugor, barnstugor som har vissa öppetti-
der och som tar ut avgifter som dessa föräldrar har råd att betala. Det in-
skränker möjligheterna för en hel del personer att delta. Där har vi en annan
stor skillnad. Skall alla få vara med eller är det bara de som kan kvalificera
sig på olika sätt som får vara det? Det är enligt min mening en avgörande
skillnad. Frågan är också av ideologisk art. Det är kanske bättre att vi disku-
terar den i stället för att säga samma saker hela tiden. Försök att bryta ut
vilka skiljelinjerna är mellan de olika förslagen! Det handlar om synen på
demokrati och om synen på allas rätt att få vara med och forma en verksam-
het. Det handlar också om att utgå från faktiska behov och från värderingen
80
att alla har rätt att få sina faktiska behov tillgodosedda oavsett hur mycket
pengar de har i plånboken. Det är de avgörande frågorna.
Vad gäller frågan att all personal skall få arbeta som den vill osv. så är det
ju arbetsgivaren som sätter proppar i hjulen. I detta fall är det kommunerna
som är arbetsgivare. Där finns tröga kommunalpampar, inte så sällan av mo-
derat, folkpartistiskt eller centerpartistiskt slag, som inte ser till att persona-
len får utvecklas ordentligt i arbetet. De tror att de själva måste bestämma
allting. Vänd upp och ned på dessa hierarkiska organisationer och låt de
kvinnor som utför arbetet också få bestämma om pengarna och hur de vill
arbeta. Då blir det faktiskt annorlunda.
Anf. 94 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Gudrun Schyman låter förvånad över att vi tar till orda och
diskuterar denna nya familjepolitik. Jag tror faktiskt att det är viktigt att
göra det. Det sker nu en omläggning av familjepolitiken, och vi diskuterar
nu ett av de steg som behöver tas. Under socialdemokraternas och vänsterns
majoritetstid gick det oerhört trögt att förändra familjepolitiken. I mitt an-
förande sade jag att det dröjde länge innan de gick med på att införa perso-
nalkooperativ och föräldrakooperativ samt barnomsorg i kyrkans regi. Det
var inte att tänka på, sade den förre socialministern Bengt Lindqvist.
Den förda familjepolitiken har inte varit bra. När den nya regeringen i sin
regeringsförklaring och på annat sätt säger att det skall föras en ny familjepo-
litik, så är vi både stolta och glada över att få vara med att genomföra den.
Jag förstår att det smärtar socialdemokraterna och vänstern och att de vill
lägga hinder i vägen. Jag tycker faktiskt att både Gudrun Schyman och Maj-
Inger Klingvall skall se det här som en utmaning till en förbättrad familjepo-
litik. Det är vad det hela kommer att leda till. Det kommer att föra med sig
fler barnomsorgsplatser, en mer flexibel barnomsorg, och det kommer på
alla sätt att bättre uppfylla föräldrarnas krav.
Föräldrarna har det mycket jobbigt i dagens svenska samhälle, något som
även Mona Sahlin har uttryckt. Vi måste försöka se till att de får det bättre.
Gudrun Schyman talade om privatisering av skattepengar. De pengar som
skall gå till barnomsorg i privat regi kommer att utgå bara om vissa regler
uppfylls. Pengarna kommer verkligen inte att delas ut hur som helst. Man
måste följa kommunens barnomsorgsplan, ta barn från barnomsorgskön
osv. Socialtjänsten skall granska om barnomsorgshemmen sköts på ett riktigt
sätt. Jag tycker faktiskt att ni skall ge upp ert motstånd. Det vore värdigare
både vänsterpartiet och socialdemokraterna.
Även Gudrun Schyman måste erkänna att det är roligare att arbeta i en
egen resultatenhet där man kan vara med och påverka en barnomsorg som
är till glädje för både barnen och föräldrarna och som kan drivas på ett effek-
tivt sätt. Jag klagar inte på den barnomsorgspersonal som nu finns. I huvud-
sak sköter den sitt jobb mycket bra, men det finns också sådant som inte är
så bra. Den nya ordningen kommer att leda till större konkurrens i barnom-
sorgen.
Jag tycker att ni skall rösta på vårt förslag. Då får vi en bra familjepolitik.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
6 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 47
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
82
Anf. 95 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag kan förstå att Ulla Orring tycker detta. Hon tycker nog
att det är bra om vänsterpartiet och socialdemokraterna över huvud taget
inte hade några egna åsikter i dessa frågor utan anslöt sig till den borgerliga
familjepolitiken i alla avseenden. Men nu gör vi inte det, och det har vi goda
skäl för. Vi tycker nämligen inte att den familjepolitiken är bra.
Jag är inte förvånad över att så många av er har anmält sig till denna de-
batt. Vad som däremot förvånar mig är att ni allesammans säger ungefär
samma sak. Om ni kräver effektivitet och annat, så kan ni kanske själva an-
vända tiden på ett mer konstruktivt och fruktbart sätt. Jag känner ingen
större smärta över att ni lägger hinder i vägen för att barnomsorgen inte skall
få fortsätta att drivas som hittills. Vad jag saknar är indikationer på att den
blir bättre i den riktning som jag tycker gör att den blir det.
Vi är överens om att den nuvarande barnomsorgen i dag har brister. Jag
anser inte att det är personalen som inte gör ett bra jobb. I stället tycker
jag att bristerna finns hos arbetsgivarna, både staten och kommunerna. Det
brister därför att de inte ser till att det finns tillräckligt med pengar, och det
brister därför att det är ett gubbvälde i många kommuner. De inser inte de
pedagogiska och kvalitetsmässiga fördelarna med en bra barnomsorg. I stäl-
let tror de att det handlar om barnpassning. Deras tidigare erfarenhet var att
hustrun var hemma och skötte om barnen. Så ser det ut. Det är ett resultat
av att dessa gubbar många gånger sitter och bestämmer. Det är också ett
resultat av att man inte låter personalen ta ansvar och själv utforma verksam-
heten i samarbete med föräldrarna.
Jag kan inte se att det finns några garantier för att en privat arbetsgivare
är bättre i dessa avseenden. Inte heller kan jag se att det finns några garantier
för att en privat arbetsgivare ger högre löner eller satsar mer på utbildning
osv. Det visar sig tvärtom att just kvinnor inom offentlig sektor har de bästa
förmånerna, avtalen och lönerna.
Jag anser att en demokratisering av den sektor som har hand om vård och
omsorg i vårt samhälle är nödvändig. Det handlar om kvinnokraft och kvin-
nomakt. De som utför arbetet skall också bestämma så mycket som möjligt
över detsamma. Därför måste det också fattas politiska beslut som garante-
rar att det finns tillräckligt med pengar för att över huvud taget bedriva
denna verksamhet. Det är dessa frågor som är intressanta, men den förelig-
gande propositionen ger inga garantier för att just de kommer att lösas.
Anf. 96 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Gudrun Schyman säger att vi skall agera på ett konstruktivt
och bättre sätt. Jag får bolla den frågan tillbaka till henne. Jag uppfattar inte
att det har kommit något bättre och mer konstruktivt förslag från vänsterpar-
tiet. Man säger nej och vill inte pröva något nytt; allt är tydligen bra som det
är. Samtidigt vet vi alla att det inte är det. Vårt förslag går ut på att skapa en
ökad valfrihet inom barnomsorgen. Låt oss pröva detta och därefter göra en
utvärdering.
Den här daghemsformen har tidigare prövats i Nacka kommun, dock inte
fullt ut i form av ett aktiebolag. Resultatet har varit mycket gott. Jag har
själv träffat en föreståndare för detta daghem som vitsordar detta. Jag håller
med Gudrun Schyman om att vi skall se till att verksamheten blir demokra-
tisk, med den kvinnokraft och kvinnomakt som hon talar om. Det är detta
som förslaget kommer att leda till. Det har inte Gudrun Schyman förstått.
Tvärtom, Gudrun Schyman förnekar detta och tror inte alls att det kommer
att bli någon ökad aktivitet bland kvinnor. Jag tror att det kommer. Kvinnor
är utbildade inom det här området. Många kvinnor kommer att ta steget och
starta en egen barnomsorgsverksamhet.
Det sades att det finns brister hos arbetsgivarna och att de inte låter perso-
nalen vara med och utforma verksamheten. Det är självklart att det är så.
Det är därför det här är ett bra förslag. Låt oss pröva detta, och låt oss mötas
om några år för att se hur resultatet blev. Jag är övertygad om att Gudrun
Schyman kommer att tycka att det var bra att vi fick vara med och privatisera
barnomsorgen. Vi behöver fler sådana initiativ, och det kommer också rege-
ringen att ta.
Andre vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 97 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! Ulla Orring upprepar det Ingrid Hemmingsson sade tidigare
i debatten och många andra har sagt under de senaste veckorna, nämligen
påståendet om skilda uppfattningar inom socialdemokratin. Får jag med
visst eftertryck understryka att ingen av oss har ställt upp på det villkorslösa
accepterandet av daghem med vinstintresse som regeringen och regerings-
partierna står för. Vi har i stället, i den anda av konstruktiv oppositionspoli-
tik som vi arbetar i, i vår motion utvecklat det som borde ha funnits i proposi-
tionen. Vi har redovisat vilka krav på kvalitet, lagstöd och lagstiftad rätt till
god barnomsorg och verklig valfrihet för alla barn och föräldrar som krävs
för att också denna driftsform skall kunna accepteras, eftersom den innebär
särskilda risker för missbruk. Detta är vår linje. I den motion vi står för har
vi dessutom på många punkter höjt ambitionsnivån jämfört med vad som
hittills har gällt i barnomsorgen och uppmärksammat de problem om rättssä-
kerhet och integritet som behöver uppmärksammas.
Vi menar att det här har skett en utveckling av stor betydelse, som också
kunde ha banat vägen för en bred lösning på dessa frågor och gjort slut på
ofruktbara konflikter. Vi känner stor oro inför att alla borgerliga partier, inte
bara moderaterna och Ny Demokrati, har yrkat blankt avslag på våra krav.
Det fyller oss med oro över era verkliga avsikter. Därför måste vi vidhålla
vårt avslagsyrkande. Men vi kommer, herr talman, att fortsätta att arbeta för
en konstruktiv lösning som innebär att vi för barnomsorgen får de kvalitets-
krav och den lagstiftning som krävs för att garantera valfrihet och mångfald
åt alla, inte bara åt några på de flestas bekostnad.
Anf. 98 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! I så fall är det som partisekreteraren Toresson har sagt fel.
Han menar att socialdemokraterna skulle ha gett upp motståndet och börjat
tala om kvalitet i stället. Han har också sagt att frågan om vem som sköter
daghemmen är underordnad. Det var således felaktigt.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
83
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
84
Jag tror att många människor i Sverige som läste det pressmeddelande
som gick ut från Birgitta Dahl såsom talesman i de sociala frågorna, uppfat-
tade det som om socialdemokraterna ställde upp på det här förslaget. Nu
säger Birgitta Dahl att man går ut i en konstruktiv opposition. Det enda kon-
struktiva i den oppositionen när det gäller det här förslaget är att man säger
nej. Man säger blankt nej till att det skall utgå statsbidrag för barnomsorgs-
verksamhet som drivs i aktiebolagsform. Det övriga man säger om att det
finns risk för segregation i ett system med fri avgiftssättning och fri intagning
av barn utan beaktande av den kommunala barnomsorgskön är bara påstå-
enden. Det finns inget belägg för detta. Om man läser propositionen och
betänkandet finner man att det är ganska klart uttalat att man skall ta hänsyn
till dessa frågor.
Krav på personalen tas upp särskilt. Jag blir inte riktigt klok på vad man
menar. Menar man att personalen skall ha mindre eller mer utbildning? I
propositionen och i synnerhet i betänkandet tas barnomsorgspersonalens ut-
bildning upp. Man säger att enskilda förskole- och fritidshem skall stå under
offentlig kontroll och omfattas av bestämmelser i socialtjänstlagen och med
stöd därav i socialtjänstförordningen. Nej, jag, folkpartiet liberalerna, andra
partier och människor ute i samhället uppfattar nog det här, Birgitta Dahl,
som om socialdemokraterna inte vill ha någon förändring, utan att de vill att
det skall vara som det är. Det är stillastående, Birgitta Dahl.
Anf. 99 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! Jag har pressmeddelandet framför mig. Det inleds med or-
den: ”Rättvisa, bra kvalitet och mångfald skali prägla barnomsorgen. Bar-
nens behov och rättigheter skall sättas i främsta rummet.” Vi säger nej till
propositionen, eftersom den inte alls behandlar dessa krav och på några vik-
tiga punkter t.o.m. sänker dem. En nyckelformulering som fanns förut om
kvalitetskraven och som löd ”utbildning och erfarenhet” har ändrats till ”ut-
bildning eller erfarenhet” för att ta ett exempel. Utskottets majoritet skriver
att man nu tar bort restriktionerna när det gäller organisationsformer, intag-
ningsregler och föräldraavgifter. Man går t.o.m. längre än propositionen. Vi
underkände propositionen eftersom den inte tillgodosåg dessa krav. Vi redo-
visade vad man borde göra för att kunna släppa alla olika huvudmannaskap
fria inom ramen för ett system som medborgarna genom sina valda ombud
kontrollerar.
Jag har undrat mycket varför debatten har varit så förvirrad. Man har sagt
saker när det gäller mig och andra som vi aldrig har sagt. Jag tror att det
beror på att det här finns två kulturer - en borgerlig och en socialdemokra-
tisk. För den borgerliga är det viktigaste att avdemokratisera, och då står
vinstintressen och annat också i centrum. Man har aldrig tyckt om att sam-
hället har hållit ihop den här verksamheten. För oss är det barnen och föräld-
rarna som står i centrum för arbetet med den här frågan. Vi missförstår där-
för varandra och lyssnar inte på varandra. Jag är faktiskt mycket besviken
över att folkpartiet, som vi tidigare kunnat samarbeta med när det gäller
barnomsorg och jämställdhet, och centern, som vi har haft ett bra samarbete
med i fråga om en skola för alla, i den här frågan helt har underordnat sig
moderaternas syn.
Anf. 100 ULLA. ORRING (fp) replik:
Herr talman! Om jag uppfattade Birgitta Dahl på rätt sätt är det utbytet av
ordet ”och” mot ”eller” som skiljer socialdemokraterna ifrån majoritetens
skrivning i utskottets betänkande. Jag måste säga att det är mycket märkligt.
Det är som att koka soppa på en spik.
Här har vi ställt upp för barnens behov. Vi talar om barnens behov och
föräldrarnas möjligheter att påverka daghemmen. Vi har varit starkt pådri-
vande vid det beslut som fattades år 1985 om principen att förverkliga rätten
för alla barn att få delta i kommunal barnomsorgsverksamhet från ett och ett
halvt års ålder till dess att barnen böljar i skolan. Vi tycker att det är mycket
viktigt att vi har en barnomsorg för alla, som kan tillgodose det behov av
valfrihet som finns. Jag tycker att socialdemokraterna krånglar för att hindra
en utveckling. Jag förmodar att socialminister Bengt Westerberg kommer att
utveckla detta vidare i kammaren.
Andre vice talmannen anmälde att Birgitta Dahl anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 101 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Det är, som sagts tidigare här i debatten, ett för barnomsor-
gen och framför allt för barnfamiljerna principiellt mycket viktigt steg som
nu tas i och med detta betänkande.
Det är det första steget bort från det rigida och dogmatiska regelsystem
som socialdemokraterna under sitt regeringsinnehav byggt upp kring det ge-
mensamma ansvaret för omvårdnaden av våra barn.
Vi har, herr talman, förvisso en i allt väsentligt mycket bra barnomsorg i
vårt land. Något annat går inte att påstå. Vi har också en mycket duktig och
kompetent personal inom barnomsorgen inom alla yrkesgrupper. Allt detta
måste vi vara rädda om.
I den valfrihet som nu skapas finns inte heller någon som helst risk för att
denna höga kvalitet inte skall kunna upprätthållas även i framtiden. Så länge
samhället svarar för stora delar av finansieringen av barnomsorgen har man
också möjlighet att ställa de kvalitetskrav som man vill ställa på såväl en
kommunal som en privat barnomsorg. Detta gäller i lika hög grad barn med
särskilda behov som andra barn.
Nej, det är faktiskt tvärtom så att konkurrens och valfrihet befrämjar god
kvalitet. Såvida man inte misstror föräldrarna om att ta ansvar för sina barn
kommer det att gälla även barnomsorgen. Jag vill i det här sammanhanget
säga att jag har svårt att förstå vad det är för dunkla krafter som skulle
komma att släppas loss om kommunerna tillsammans med föräldrarna - och
inte vi här i riksdagen -- fick rätt att besluta om i vilka former barnomsorgen
skall bedrivas. Jag har svårt att förstå på vad sätt de kommunala beslutsfat-
tarna och föräldrarna skulle vara mindre kompetenta att besluta om detta än
vad vi är. Jag är övertygad om att föräldrar när de väljer barnomsorg för sina
barn är betydligt mer kräsna än vad t.ex. Gudrun Schyman kan tänkas vara
när hon väljer om hon skall handla sin falukorv på Konsum eller på ICA.
Vill man inte ha privat barnomsorg, väljer man inte heller privat barnom-
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
85
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
sorg. Det är ju det som är grejen i det hela - valfriheten gör ju också att man
kan välja bort detta alternativ.
Det finns med andra ord ingen motsättning mellan mångfald och kvalitet.
Däremot finns ett tydligt samband mellan brist på valfrihet och höga kostna-
der. Som regeringen uttrycker det är detta det första steget i en valfrihetsre-
volution - i den mån en revolution kan genomföras stegvis.
Fortfarande återstår emellertid flera viktiga och avgörande steg bort från
de socialdemokratiska dogmerna. Det är bl.a. inte helt tillfredsställande att
statsbidragsreglema inte redan i det första steget ändras i enlighet med rege-
ringsförklaringen så att bidrag utgår även i de fall dagbarnvårdarna har sina
egna barn inskrivna som dagbarn i sitt eget familjedaghem.
Detta kostar nu en del pengar - visserligen inte så mycket som anges i pro-
positionen, men likväl tillräckligt för att det på grund av den dåliga ekonomi
som socialdemokraterna lämnat efter sig ännu måste anstå någon tid. Om
inte förr, kommer detta problem att lösas om den kommunalekonomiska
kommitténs förslag går igenom här i riksdagen.
Det finns också ett otal andra exempel på hur hittillsvarande regelsystem
har hindrat flexibla lösningar som skulle kunna göra barnomsorgen ännu
bättre. Bl.a. är det fortfarande inte möjligt för t.ex. två dagbarnvårdare att
slå sig ihop och tillsammans bedriva verksamhet i en gemensam lokal vid
sidan av det egna hemmet. Däremot finns det inget som hindrar att man har
gemensamma aktiviteter i något av familjedaghemmen, i kvartersgården, i
förskolan eller var det nu kan vara. Detta måste nu ändras genom den påbör-
jade revolutionen.
Herr talman! Någon fullständig valfrihet inom barnomsorgen blir det inte
förrän någon form av vårdnadsbidrag införs. Arbetet med detta har nu på-
börjats inom regeringskansliet och är därför av avgörande betydelse för
barnfamiljerna. Det är i detta sammanhang bara att konstatera att vi med
det här betänkandet tar ett första och principiellt mycket viktigt steg bort
från dogmatismens enfald mot valfrihetens mångfald.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 102 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Roland Larsson frågar sig vilka dunkla krafter som kommer
att släppas loss. Jag är av den uppfattningen att det är mycket dunkla krafter
som nu släpps loss, nämligen den borgerliga regeringens ekonomiska politik,
som innebär en rasering av den sociala välfärden och som innebär att man
redan nu kan se att kommuner och landsting håller på att rusta ned vård och
omsorg, inte minst barnomsorg. Detta har redan nu inneburit stora bespa-
ringar och indragningar från kommunerna på mellan 10 och 15 miljarder,
och det kommer också att bli fråga om ännu mer av sådana besparingar.
Detta gör också att det över huvud taget inte blir några pengar över till att
statligt finansiera barnomsorg. Det är ju därför man på detta sätt vill öppna
för en privatisering och en privat finansiering genom att göra det möjligt att
höja avgifterna utöver dagens nivå. Det är det som kommer att bli resultatet,
och detta är mycket dunkla krafter för den som har som politisk ambition att
arbeta för ett samhälle där det råder rättvisa, jämlikhet och solidaritet.
86
Anf. 103 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Det som Gudrun Schyman tar upp är ett delvis ekonomiskt
betingat problem. Att man ute i kommunerna nu tvingas dra åt tumskru-
varna beror ju på att man drabbas av den socialdemokratiska ekonomiska
politiken på ett sådant sätt att man inte längre har tillräckligt med resurser
för att kunna genomföra de ambitioner man haft tidigare. Detta har inget att
göra med föräldrarnas och kommunernas frihet att välja hur olika former av
barnomsorg skall organiseras, vilken driftform man skall ha, osv.
De dunkla krafter Gudrun Schyman talar om är egentligen inget annat än
att föräldrarna och kommunerna tillsammans i bästa samförstånd får avgöra
om man skall ha ett privat alternativ eller om man skall fortsätta med ett
kommunalt sådant. Föräldrarna kommer säkert att välja bort det alternativ
som de inte tycker är bra. Detta är i sig ingen risk, och det har heller egentli-
gen inte särskilt mycket med den ekonomiska politiken att göra.
Anf. 104 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det är just vad det har. Om vi skall ha en samhällsfinansierad
vård och omsorg talar ju riktlinjerna för den ekonomiska politiken - som vi
beslutar om här - om hur mycket pengar som då skall gå till finansieringen
av den vården och omsorgen. Eftersom kommunerna numera genom här po-
litiskt fattade beslut inte har möjlighet att höja sina skatter och att ha någon
annan ambitionsnivå än den som riksdagen föreskriver, blir ju detta resulta-
tet. Jag menar att den ekonomiska politik som regeringen för innebär att
pengar dras bort från kommuner och landsting samtidigt som man säger att
det skall vara skattestopp. Det enda sättet är då att höja avgifterna. Det in-
nebär att det till slut bara är de som har mycket pengar som kan använda sig
av den vård och omsorg som finns.
Man kan ju säga att detta handlar om att vara kräsen, på samma sätt som
Roland Larsson trodde att föräldrarna när det gäller barnomsorg var mer
kräsna än vad jag var när jag köpte min falukorv. Men det som är avgörande
för hur kräsen man kan vara är ju faktiskt hur mycket pengar man har. Har
man inte så mycket pengar i plånboken kanske man inte kan vara så kräsen.
Har vi då en differentierad vård och omsorg där den s.k. bättre kostar mer,
får ju den som inte har så mycket pengar hålla till godo med det som är
mindre bra. Det är ganska logiskt att det blir på det sättet. Det är just det
jag vänder mig emot, skiktningen i samhället, de ökade klyftorna som vi
dessutom ständigt ser växa. Detta är inte en utveckling som jag vill ha. Jag
vill ha precis raka motsatsen. Jag vill ha minskade klyftor. Jag vill ha vård
och omsorg som är lika för alla. Jag tycker att avgifterna skall vara så låga
som möjligt, så att alla kan använda sig av den nödvändiga vården och om-
sorgen.
Anf. 105 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Genom valfriheten ökar konkurrensen. Genom konkurren-
sen kan kostnaderna hållas nere. Genom att kostnaderna kan hållas nere
räcker pengarna till fler. Det är den enkla formel som gäller på det här områ-
det såväl som på andra. När man diskuterar olika kvalitetsnivåer, skall man
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
87
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
88
ha klart för sig att så länge det mesta av barnomsorgen är samhällsfinansie-
rad, kommer också samhället att kunna ställa de krav man vill ställa.
Det finns - för att på nytt anknyta till Gudrun Schymans falukorvsköp -
inget som säger att falukorven skulle vara sämre i Konsum än på ICA. Den
smakar litet olika, och jag tycker att vi skall ha möjlighet att välja mellan de
båda sorterna. Den kostar också litet olika, och även med tanke på det
tycker jag att det är bra att vi har frihet att välja. Detta är i varje fall något
som befrämjar konkurrensen.
Andre vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 106 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Roland Larsson inledde med att säga ”så länge vi har en of-
fentlig finansiering av barnomsorgen”. Man undrar då direkt om regeringen
nu tänker sig något annat.
Roland Larsson sade också att vi har möjlighet att ställa de kvalitetskrav
”som behövs”. Eftersom propositionen inte ger möjlighet att ställa de kvali-
tetskraven, kan jag inte tolka vad Roland Larsson sade på något annat sätt
än att det inte behövs några kvalitetskrav.
Roland Larsson talar vidare om en ”valfrihetsrevolution”. Men det kom-
mer ju, Roland Larsson, att handla om hur tjock plånboken är.
Roland Larsson sade också att med valfrihet får vi konkurrens, och med
konkurrens får vi sänkta priser. Men det är faktiskt barn vi talar om, inte
bilframställning. Vi har redan märkt hur borgerliga kommuner, inte minst
här runt Stockholm, håller på att höja avgifterna i den kommunala barnom-
sorgen på ett så dramatiskt sätt att föräldrar med vanliga inkomster helt en-
kelt inte har råd att efterfråga någon plats. Är detta vad man avser med val-
frihet, konkurrens och sänkta kostnader? Det skulle jag bra gärna vilja veta.
Anf. 107 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Måhända uttryckte jag mig något slarvigt beträffande att det
inte finns någon risk så länge vi har offentlig finansiering. Det är ju snarare
ett konstaterande av att man när det finns en offentlig finansiering kan ställa
dessa kvalitetskrav. Såvitt jag vet finns det inte från något håll några ambitio-
ner att ta bort den finansieringen.
Det är klart att man skall kunna ställa kvalitetskrav. Det är givet. Det
måste kommunerna kunna göra. Men de bästa och mest rimliga kvalitetskra-
ven ställer föräldrarna själva utifrån sin kännedom om sina barn. Det finns
ingenting som talar för att ett privat alternativ skulle leverera en sämre kvali-
tet på omsorgen än den kommunala. På samma sätt som det redan i dag finns
olika kvalitetsnivåer inom den kommunala barnomsorgen och i olika kom-
muner, kommer det att finnas olika kvalitetsnivåer även efter en sådan här
reform. Men det viktiga är att föräldrarna själva tillsammans med kommu-
nerna har att avgöra vad de helst vill ha. Pengarna räcker dessutom på så sätt
längre. Ni försöker nu i det här sammanhanget att föra in även det problem
som består i att det saknas pengar efter en slösaktig socialdemokratisk rege-
ring.
Anf. 108 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Jag måste ändå få ställa ytterligare en fråga till Roland Lars-
son beträffande dagbarnvårdarnas egna barn. Jag har märkt att Roland
Larsson har varit oerhört engagerad i detta ärende och har fört flera kam-
mardebatter i ämnet, den senaste för en kort tid sedan med Bengt Wester-
berg. Det var väldigt intressant att höra att Bengt Westerberg har använt till
stor del samma argument som förra statsrådet Bengt Lindqvist när det gällde
kostnadsdelen, dvs. att man får en mycket stor kostnad utan att få en enda ny
plats. Roland Larsson, som var så glad när regeringsförklaringen var färdig
beträffande dagbarnvårdarnas egna barn, har nu uppenbarligen fått krypa
till korset och acceptera dessa motiveringar.
Anf. 109 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Regeringsförklaringen gäller alltjämt. Någon från rege-
ringen har inte påstått något annat. Vad som nu har sagts är att detta inte
kan genomföras i nuvarande läge beroende på att det kostar en del pengar,
dock inte så mycket som man påstår i propositonen. Jag vidhåller fortfa-
rande att det är en felsyn.
Jag har svårt att tro att vår nuvarande socialminister har fört samma argu-
mentation som Bengt Lindqvist. Det har jag inte upplevt vid något tillfälle
tidigare. Det tror jag inte är riktigt. Det är möjligt att man när det gällt att
räkna pengarna har utgått från det förhållandet att alla dagbamvårdares
barn vid ett och samma tillfälle skulle beredas plats och gå in i detta system
på en enda gång. Både Maj-Inger Klingvall och jag, vilka har arbetat i den
kommunala verksamheten, vet att det inte fungerar så i praktiken. Det tror
jag att vi kan vara överens om.
Jag har räknat med att dessa problem försvinner av sig själva den dag den
kommunalekonomiska kommitténs förslag genomförs. Då kommer proble-
men inte att finnas kvar längre. Därför har jag i dag accepterat att min mo-
tion har avstyrkts. Det har jag tidigare deklarerat i annat sammanhang.
Anf. 110 CHATRINE PÅLSSON (kds):
Herr talman, riksdagskolleger och statsråd! Det känns oerhört positivt för
oss såsom kristdemokrater att en ny epok har böljat med en ny attityd till
barnomsorgen, en attityd där vi tillsammans kommer att arbeta för mer val-
frihet och där vaije familj kan välja den omsorgsform som anses bäst för bar-
nen och just den egna familjen.
Inget annat land har som Sverige hittills i så hög grad socialiserat familjens
funktioner. Stat och kommun har under de senaste årtiondena satsat omfat-
tande resurser på en utbyggnad av den offentliga barnomsorgen. Stora stat-
liga och kommunala insatser har ensidigt satsats på de familjer som har velat
och kunnat få del av den offentliga barnomsorgen. De familjer som har öns-
kat satsa på eget alternativ har ställts helt utan offentligt stöd och har natur-
ligtvis ofta haft svårt att förverkliga sin önskan.
Trots allt fagert tal om att våra barn är det finaste och värdefullaste vi har,
har barn inte sällan betecknats såsom ”förvärvshinder” t.o.m. i offentliga do-
kument. Möjligheterna för föräldrar att anpassa sitt yrkesarbete så att de
själva får tid och möjlighet att vårda och fostra sina egna barn har snarare
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
89
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
90
beskurits än skapats. Stat och kommun har tydligen ansett att offentlig hel-
tidsomsorg för barnen skulle vara det normgivande och det av samhället ac-
cepterade.
Det säger sig självt att de allra flesta föräldrar känner sig otillräckliga och
upplever tidsbrist när de av enbart ekonomiska skäl tvingas förvärvsarbeta
heltid även under barnens förskoletid. Vi vet dess värre att det inte bara är
föräldrarna som far illa. Också barns tankar och känslor finns dokumente-
rade. Deras missnöje med föräldrarnas trötthet, dåliga humör och upptagen-
het framträder tydligt. Barnens självförtroende påverkas av föräldrarnas ne-
gativa stress, vilket lätt kan ge en känsla av att ”vara i vägen”. Denna typ av
reaktioner från barnen borde i mycket större utsträckning tillmätas politiskt
intresse. Över huvud taget måste politiken mer ta hänsyn till barnens per-
spektiv. Det, mina vänner, gäller inte bara i denna talarstol.
Om denna attitydförändring, som jag är glad över, kan vi nu läsa i den
regeringsförklaring som kom ut den 4 oktober. Jag vill citera några stycken:
”Att ge bättre förutsättningar för trygga familjer och för barnens uppväxt
och omvårdnad i vårt moderna samhälle är en av de allra viktigaste uppgif-
terna för framtiden. Det är i de små nära gemenskaperna som de flesta indi-
vider finner trygghet och förankring. Här möter de uppväxande generatio-
nerna kärlek och omtanke och fostras till ansvarstagande för sina medmänni-
skor och sin omvärld.
Familjepolitiken skall underlätta för föräldrarna att själva välja den vård
och fostran av barnen och den arbetsfördelning som passar dem och barnen
bäst. Det innebär, att familjepolitiken skal) främja både valfrihet och jäm-
ställdhet mellan kvinnor och män. Den som väljer att förvärvsarbeta skall
ha ekonomiskt utbyte av detta.
En ny familjepolitik syftar till att ge ökad valfrihet för småbarnsföräldrar,
att ge en möjlighet för mer tid åt barnen och att i större utsträckning skapa
rättvisa villkor för alla delar av landet.
Om vaije barnfamilj får möjlighet att lösa barnomsorgen på det sätt den
själv önskar skapas större trygghet. Det innebär att det måste finnas barn-
omsorg utanför hemmet av god kvalitet för dem som vill ha det och bättre
ekonomiska möjligheter för dem som så önskar att stanna hemma när bar-
nen är små.”
Fyra partier står alltså bakom denna regeringsförklaring.
Denna omläggning av familjepolitiken kommer givetvis att ske stegvis av
olika skäl. Det viktigaste i dag för mig - och borde vara det för alla - är att
en grundläggande attityd- och prioritetsförändring är på gång i den nya riks-
dagsmajoriteten och detta till förmån för barnen och den egna familjen.
Familjen är det lilla samhället. Det säkraste sättet att minska våld och kri-
minalitet, att motverka rotlöshet och drogbruk är att ge ett bra stöd till hem
och familjer. Vi måste uppvärdera familjens roll. Det är i de små nära mil-
jöerna som vi kan skapa en motkraft till den materialistiska människosyn
som egentligen föder egoism och hänsynslöshet. Föräldrarnas kravlösa kär-
lek kan knappast ersättas av något. Familjen blir vad man skulle kunna kalla
samhällets bästa och mest naturliga solidaritetsskola. Därför är familjepoliti-
ken ett av de absolut viktigaste områdena i samhällsarbetet. Familjepoliti-
ken griper in i så gott som alla sammanhang. Det är i familjegemenskapen
som värdemönster, normer och vägledande etik kan överföras från genera-
tion till generation.
Herr talman! Sammanfattningsvis kan man konstatera att den hittills förda
barnomsorgspolitiken utgör exempel på att det offentliga i alltför hög grad
har ingripit på ett område som borde ha förbehållits familjen. Staten skall
naturligtvis garantera alla invånare säkerhet och trygghet, men den skall inte
uppträda som förmyndare över familjen eller över t.ex. föräldrarnas val av
barnomsorg. Det får inte vara statens eller kommunens uppgift att genom
ekonomiska regler fastslå att en viss barnomsorgsform skall föredras framför
en annan. Det mest naturliga och självklara måste vara att familjen själv får
avgöra hur den vill ordna sin barnomsorg. Statens uppgift är att på ett så
flexibelt sätt som möjligt anpassa sig till familjens önskemål. Och i det arbe-
tet, herr talman, vill vi kristdemokrater vara med.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och avslag på samtliga reser-
vationer.
Anf. 111 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Chatrine Pålsson sade bl.a. att mera av politiken skall ta hän-
syn till barnen. Det är naturligtvis engagemanget för barnen som ligger
bakom socialdemokratins krav på en bra barnomsorg till alla barn, och vi vill
nu ta flera steg framåt.
Däremot kan jag inte säga att jag är särskilt imponerad av det sätt på vilket
regeringen har tagit in barnen i sin hittills förda politik. För det första vill jag
peka på denna proposition, som saknar sådana väsentliga delar som kvalitet
och rättvisa. För det andra vill jag peka på den ekonomiska politik som nu
har lett till en alltmer ökad arbetslöshet och allt vad det betyder för situatio-
nen i väldigt många familjer i Sverige i dag. För det tredje vill jag peka på
förslaget att inte höja barnbidraget. Jag anser att detta är tre goda exempel
på en regering som inte tar hänsyn till barnen. Jag tycker att det ser ut som
om kds har hamnat i fel regering, eftersom ni i kds hittills ju inte har fått
något gehör för era krav på vårdnadsbidrag.
Jag har i flera sammanhang hört Bengt Westerberg uttala att det inte går
att motivera en omfördelning av de statsbidrag som i dag går till barnomsor-
gen till vårdnadsbidrag, eftersom barnomsorgen är självfinansierande. De
skatter som småbarnsmammorna betalar in när de arbetar räcker till för att
finansiera subventionerna till dagis. Inga pengar kan därför, enligt Bengt
Westerberg, tas från barnomsorgen till vårdsnadsbidrag.
Jag undrar om Chatrine Pålsson som en företrädare för denna fyrpartire-
gerings politik instämmer i Bengt Westerbergs uttalande.
Anf. 112 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Den första fråga som Maj-Inger Klingvall ställde till mig
gällde att vi skall ha barnen i centrum. Jag vill därför ställa följande fråga:
Tror Maj-Inger Klingvall att det är bara på kommunala daghem som barnen
sätts i centrum? Barn är olika, och familjer är olika, och kan behöva olika
omsorgsformer.
När det gäller satsningar på bl.a. barnbidrag vill jag säga att om den social-
demokratiska regeringen inte hade lämnat ett sådant konkursbo efter sig
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
91
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
92
kanske man redan nu hade kunnat satsa mera på barnen och familjen. Men
det framgår ju klart och tydligt av regeringsförklaringen att den nuvarande
regeringen prioriterar detta även om den inte kan göra det exakt nu.
Anf. 113 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Engagemanget för barnen finns naturligtvis inte bara på de
kommunala daghemmen utan även i familjerna och i alla andra alternativa
barnomsorgsformer. Men det är så oerhört viktigt att poängtera att vi social-
demokrater vill vara med och utveckla detta engagemang vidare.
84 % av Sveriges föräldrar önskar i dag en kommunal daghemsplats till
sina barn. Det tycker vi är en oerhört viktig utgångspunkt när vi planerar en
bra barnomsorg för barnen i vårt land.
Jag får beklaga att kds stolta familjepolitik med vårdnadsbidrag som man
gick till val på inte har blivit ens en tumme. Nu är kds faktiskt med och beslu-
tar om mer statsbidrag till privata daghem.
Anf. 114 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Maj-Inger Klingvall talade om andra alternativa barnom-
sorgsformer. Jag vill då fråga varför socialdemokraterna inte har gett lika
mycket subventioner till dessa som till de kommunala daghemmen om de
ändå accepterar sådana.
Maj-Inger Klingvall sade att 80 % av föräldrarna vill ha plats för sina barn
i kommunal barnomsorg. Jag läste en artikel om att 75 % av småbarnsföräld-
rarna skulle vilja vara hemma under de första åren med sina barn om de hade
ekonomiska möjligheter.
När det gäller den långsiktiga familjepolitiken vill jag säga att den nuva-
rande regeringen har suttit i regeringsställning i bara två månader, och så-
dana uttalanden kan väl vänta tills det har gått ett år eller två. Socialdemo-
kraterna har ju varit i regeringsställning bra mycket längre.
Tredje vice talmannen anmälde att Maj-Inger Klingvall anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 115 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Detta var en väldig drapa, Chatrine Pålsson. Den gick ut på
att Sverige har socialiserat familjepolitiken så till den milda grad att det har
resulterat i våld och kriminalitet. Det tror jag ändå är att ta till överord i
denna debatt. Och jag tycker att ni i kds har en tendens att göra det.
Utbyggnaden av barnomsorgen har svarat mot faktiska behov. Dels har
kvinnor behövts som arbetskraft, dels har kvinnor också velat och vill för-
värvsarbeta. Jämlika kvinnor i dag skaffar sig en utbildning och ser fram
emot ett yrkesliv i kombination med ett föräldraskap. Detta vill de kunna
klara av så bra som möjligt utan att behöva stressa ihjäl sig. Och för att
kunna utöva föräldraskapet på ett bra sätt, och helst dela det med barnens
fäder, behövs det en utbyggd föräldraförsäkring och sex timmars arbetsdag
med bibehållen lön, så att de kan minska arbetstiden. Det krävs också en
garanterad rätt till bra barnomsorg till alla barn. Det är alltså den politiken
som kds borde rikta in sig på om de vill ha barnen i centrum och inte på
de drapor som brukar vara förbehållna Svenska Dagbladets ledarsida. Där
brukar Mats Svegfors tala om att kvinnan skall återerövra makten i familjen,
för att få det att framstå som något mycket positivt - nu skall det bli en ny
era, och nu skall kvinnorna tillbaka till spisen och föda barn. Och eftersom
de ändå är där och föder sina barn, kan de också ta hand om de gamla. Detta
brukar saluföras under beteckningen att kvinnorna skall återerövra makten
i familjen. Jag betackar mig.
Anf. 116 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Jag vill säga till Gudrun Schyman att när jag höll mitt anför-
ande böljade jag med att tala om att man hade socialiserat familjen, och det
står jag fortfarande fast vid. Men i detta sammanhang talade jag inte om att
det hade lett till kriminalitet. Däremot har jag sagt att en fungerande familj
kan motverka olika former av kriminalitet, våld, rotlöshet och drogbruk.
Och jag hoppas att Gudrun Schyman anser att familjen åtminstone innebär
en suverän möjlighet att minska sådana tendenser.
Jag vill avslutningsvis säga till Gudrun Schyman att om hon inte har något
bra att läsa i kväll, kan hon ta fram regeringsförklaringen och läsa om famil-
jepolitiken. Det skall nog vara lugnande och skön läsning för kvällen.
Anf. 117 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag har svårt att tänka mig något mer hårresande att läsa och
något som skulle förstöra min nattsömn så mycket som att läsa den borger-
liga regeringens regeringsdeklaration, särskilt när det gäller familjepoliti-
ken. Det skulle i så fall inte bli många timmars sömn. Jag skulle snarare bli
så upprörd att jag inte skulle kunna sova över huvud taget.
Jag har aldrig diskvalificerat familjen. Det vore fullständigt nonsens. Jag
är själv mamma. Jag är förälder till två barn. Jag har levt som ensamstående
kvinna under lång tid, arbetat och varit delaktig i samhällslivet i form av att
ägna mig åt politik, gå ut och dansa, m.m. Jag vet mycket väl vad det handlar
om. Jag tänker inte diskvalificera mig själv som förälder. Det är klart att jag
står för kärleken till mina barn, men jag vill väldigt gärna ha ett samhälle
som bryr sig om hur det går för dem och för mig och som ser till att vi har
det bra, även om jag inte har varit högutbildad utan tvärtom arbetat i just
den offentliga sektorn, som har hand om vård och omsorg men som tyvärr
betalar mycket dålig lön.
Anf. 118 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Vi tycks vara överens om att familjen är värdefull. Men vi
har inte samma ideologiska och politiska ståndpunkter, och det får vi väl ac-
ceptera. Vi får väl var och en fortsätta att arbeta utifrån våra egna synvinklar,
och det vore kanske bra om vi ibland försökte förstå varandras synvinklar
och lade den politiska prestigen litet åt sidan.
Anf. 119 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl . 19.00.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
93
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
Anf. 120 JOHAN BROHULT (nyd):
Herr talman, herr statsminister, ärade riksdagsledamöter! I denna långa
debatt har de fyra regeringspartierna klart visat att det nu är slut på ofriheten
och orättvisan inom barnomsorgen. Vi hälsar med tillfredsställelse att det nu
kommer att bli fritt fram också för privata initiativ och att det kommer att
bli valfrihet.
Jag har dock en invändning mot vad som sägs i propositionen om att stats-
bidrag inte skall utgå till dagbarnvårdares vård av egna barn utan endast till
vård av andras barn. Man anser att det skulle kosta 455 miljoner att låta
statsbidrag utgå också till vård av egna barn. Denna stora summa har ifråga-
satts av både moderater och kds-are. Själv tycker jag att summan verkar väl-
digt stor. Bortsett från detta tycker jag att det väl är en liberal rättighet att
de egna barnen behandlas på samma sätt som andra barn. Det skulle kunna
sägas att det, om man byter barn, inte skulle bli någon vinst - då skulle mina
barn skötas av någon annan, och jag skulle sköta någon annans barn.
Jag hoppas alltså att det så småningom blir möjligt att statsbidrag utgår
även till vård av egna barn.
Herr talman! Trots den invändning som jag här har gjort yrkar jag bifall
till hemställan i socialutskottets betänkande och därmed avslag på samtliga
reservationer.
Anf. 121 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Helt kort vill jag säga till Johan Brohult att hans argument
är så dammiga att jag inte tänker bemöta dem.
Men det finns en fråga här som är av större intresse. Det stämmer ganska
väl att statsbidraget till dagbarnvårdares vård av egna barn skulle uppgå till
nästan en halv miljard. Det intressanta här är att Ny Demokrati har väckt en
motion där det står att detta skall genomföras på en gång - i strid med vad
som sägs i propositionen om att man får vänta tills ekonomin blir bättre -
och att man samtidigt har väckt en motion om en höjning av barnbidraget.
Denna höjning skulle finansieras genom att 2 miljarder tas från statsbidraget
som i dag går till barnomsorgen.
Jag undrar därför, Johan Brohult, hur detta skall tolkas. Jag förmodar att
det aldrig var meningen att Ny Demokrati skulle vara med på en barnbi-
dragshöjning. Räntechocken kom därför som en välbehövlig hjälp när det
gällde att komma undan framlagda förslag i den aktuella motionen.
Anf. 122 JOHAN BROHULT (nyd) replik:
Herr talman! Jag trodde inte att vi skulle debattera barnbidraget i dag, då
så mycket annat skall debatteras.
För att ge ett svar här måste jag ändå säga att man, när verkligheten för-
ändras, måste kunna ta hänsyn till det faktiska läget. Det blev ju en höjning
av diskontot med 6 %. Därför tycker jag verkligen att man måste ta sitt an-
svar. Man måste inse att det skulle vara mycket värre för barnfamiljerna att
få höjda räntor än att gå miste om en höjning av barnbidraget.
Därför gjorde vi vårt ställningstagande. Mot bakgrund av det statsfinan-
siella läget, som gjort att det blev en räntehöjning, måste vi backa beträf-
fande barnbidraget.
Anf. 123 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Det var inte i det sammanhanget som jag ville ha ett svar.
Vad jag undrade var hur Ny Demokrati tänkt sig att finansiera det här.
Det är väldigt svårt att förstå vad man menar. I en motion finns det förslag
om en höjning av utgifterna med en halv miljard när det gäller statsbidraget
till barnomsorgen. I en annan motion finns det förslag om att 2 miljarder
skall tas från statsbidraget för att gå till barnbidragen. Det hela går inte ihop,
Johan Brohult!
Anf. 124 JOHÄN BROHULT (nyd) replik:
Herr talman! Jag anser inte att kostnaden blir 2 miljarder. Vidare vill jag
säga att vårt ekonomiska program måste ses i ett sammanhang. Under den
allmänna motionstiden kommer det att både motioneras och debatteras.
Men jag upprepar att det inte går att rycka ut en sak från sitt sammanhang
och att säga att det inte finns pengar. Vi i Ny Demokrati håller helt och hållet
med regeringspartierna vad gäller propositionen.
Tredje vice talmannen anmälde att Maj-Inger Klingvall anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 125 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag tar till orda trots risken för att det blir vissa upprepningar
av tidigare redovisade argument. Men eftersom det handlar om min första
proposition till riksdagen tar jag mig den här friheten.
Utbyggnaden av barnomsorgen i Sverige har haft ett par olika syften.
Ett syfte har varit att göra det möjligt i första hand för småbarnsmammor
att förena föräldraskap med förvärvsarbete. Man kan säga att det syftet i stor
utsträckning har uppnåtts. När det gäller det relativa antalet förvärvsarbe-
tande mammor med förskolebarn har det skett en ökning med mer än 65 %
sedan början av 60-talet. Jag hävdar att ingenting har betytt så mycket för
kvinnors frihet och oberoende - möjligen med undantag av införandet av
den individuella beskattningen i början av 70-talet - som just utbyggnaden
av barnomsorgen.
Det andra syftet har varit att genom pedagogisk gruppverksamhet ge de
mindre barnen stöd och stimulans i deras emotionella, sociala och intellek-
tuella utveckling. Jag måste säga att även detta syfte i allt väsentligt har upp-
nåtts. Svensk barnomsorg är således av hög kvalitet.
Regeringen har en i grunden positiv inställning till barnomsorgen. Samma
positiva inställning har dock inte alla. Det finns fortfarande en del som är
övertygade om att dagis är dåligt för barnen. Men det är få som går så långt
som lan Wachtmeister gör och talar om apartheid på svenska.
Numera finns det flera svenska studier av hur barns utveckling påverkas
av olika tillsynsformer. Resultaten visar inte på någon större skillnad mellan
barn som har varit hemma hos sin mamma - eller möjligen, i undantagsfall,
hos sin pappa - och barn som har varit hos dagmamma eller på dagis. I den
mån man över huvud taget kan se några skillnader mellan de här grupperna
är det snarast fråga om ett positivt utfall för dagisbarnen. Det innebär att
den positiva inställning som vi i dag har vilar på god vetenskaplig grund.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
95
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
96
Herr talman! Regeringens familjepolitik syftar till att ge barnfamiljerna
ökad valfrihet. Därför vill vi förbättra de ekonomiska förutsättningarna för
dem som väljer att stanna hemma när barnen är små. Det är naturligtvis allra
mest angeläget för dem som i dag på grund av föräldraförsäkringens kon-
struktion - denna bygger ju på inkomstbortfallsprincipen - får mycket litet i
ersättning. 1 det sammanhanget vill jag passa på att hälsa Mona Sahlin väl-
kommen i den konstruktiva debatt som redan påböljats och som förs mellan
regeringspartierna på den punkten.
Vidare har vi redan nu i höst lagt fram det förslag till ökad valfrihet inom
barnomsorgen som just nu diskuteras. För att valfriheten skall bli reell krävs
det en mångfald i utbudet i barnomsorg. Det handlar om att så långt det är
möjligt erbjuda en dagmamma i de fall där detta föredras och att se till att
det finns dagisplatser för dem som föredrar sådana.
Men det handlar också om att tillhandahålla dagis med olika typer av pro-
fil. Det kan gälla olika pedagogisk inriktning. Det talas ju ofta om Montes-
sori och Waldorf. Men det finns numera också dagis där man gör särskilda
satsningar på t.ex. kultur och miljö. Man kan även säga att kristna dagis har
en alldeles speciell pedagogisk inriktning.
Det kan vidare handla om dagis med olika personalsammansättning. Pyss-
lingen Förskolor AB, som under de senaste åren i hög grad har initierat da-
gisdebatten, satsar på att ha en personal som enbart består av förskollärare.
Det kan även handla om olika sammansättningar när det gäller barngrup-
perna. På en del dagis föredrar man syskongrupper, medan man på andra
dagis föredrar åldersdifferentierade grupper.
Det kan också vara fråga om öppethållandetiderna. Kommunförbundet
går för närvarande ut med en kampanj för ett bättre resursutnyttjande i fråga
om daghemmen. Man framhåller daghemmet Månskenet i Rimbo i Norr-
tälje kommun som ett föredöme. Där har man - om det ordet nu får använ-
das - produktdifferentierat. Man har alltså avdelningar med olika öppethål-
landetider, vilka är anpassade till föräldrarnas efterfrågan. Genom denna
produktdifferentiering med olika öppethållandetider på olika avdelningar
har man lyckats pressa ned kostnaderna utan att kvaliteten på något sätt för-
sämras.
Jag hörde Gudrun Schymans skräckskildring här om mammor och pappor
som jäktar till dagis och om barn som slits från lekar osv. Men jag måste säga
att jag inte kände igen mig vare sig med tanke på de många besök på olika
dagis som jag har gjort eller med tanke på mina egna erfarenheter. Det är
klart att man som förälder måste passa tiderna vad det gäller dagis. Något
annat är inte riktigt tänkbart. Den oerhört stora hets som Gudrun Schyman
talade om kan naturligtvis förekomma. Men jag ser inte detta som något ty-
piskt. Dessutom har det mycket litet att göra med om verksamheten bedrivs
i kommunal eller privat regi. Gudrun Schyman vet säkert av egen erfarenhet
att man ibland tvingas jäkta, även när man skall hämta barn på kommunala
dagis.
Nämnda differentiering, profilering, kan handla om olika grader av för-
äldramedverkan och om väldigt många andra saker.
En hel del av det här kan naturligtvis erbjudas - och erbjuds redan i dag -
inom ramen för den kommunala barnomsorgen. Men vi är övertygade om
att mångfalden främjas om de som vill bedriva verksamhet i enskild regi har
denna möjlighet.
Det råder inget tvivel om att det finns många förskollärare och andra som
anser sig bättre få utlopp för sin fantasi och sitt engagemang om de har möj-
lighet att driva ett dagis i egen regi i stället för att vara anställda hos kommu-
nen.
Gudrun Schyman talade också om detta med att utnyttja kvinnokraften
och kvinnomakten. Jag har svårt att förstå varför vi inte skulle utnyttja också
kraften hos de kvinnor som har nämnda värderingar och varför vi inte skulle
ge dem den makt som de själva ber om. Det handlar då om kraven på att få
styra dagis helt på egen hand.
Herr talman! Socialdemokraterna har sedan mitten av 1980-talet, då den
här debatten på allvar blommade upp, motarbetat tanken på enskilda alter-
nativ. Bo Toresson har i tidigare citerade intervju i Svenska Dagbladet sagt:
Vi har hela tiden varit systemförsvarare och glömt bort barnen i samman-
hanget.
Precis så har det varit. Det här systemförsvaret från socialdemokraternas
sida har kodifierats i kravet på att barnomsorg inte får drivas i vinstsyfte.
Med utgångspunkt i denna formulering i statsbidragsförordningar och i
andra sammanhang har man uteslutit ett antal driftformer. Trots det ideolo-
giska motståndet mot alla enskilda alternativ har socialdemokraterna steg
för steg och ytterst motvilligt varje gång tvingats backa från sin ursprungliga
position. I det längsta har man motsatt sig att exempelvis enskilda förskollä-
rare får starta eget och anställa personal. Det här socialdemokratiska mot-
ståndet har kommit att framstå som alltmer orimligt.
Dels har olika vinstmått mer eller mindre börjat användas också inom of-
fentlig verksamhet - man har sett det som ett bra sätt att främja en effektiv
användning av resurserna, något som ju också socialdemokraterna inser är
nödvändigt -, dels har socialdemokraterna på andra sociala områden accep-
terat enskilda alternativ, t.ex. inom missbrukarvården.
Som jag framhåller i propositionen är vinster i verksamheter som är ut-
satta för konkurrens och där intäkterna är mer eller mindre givna - vilket ju
är fallet när det gäller dagisverksamheten - ett uttryck för en kostnadseffek-
tivitet. Detta måste vara önskvärt, därför att alternativet till en effektiv an-
vändning av resurserna är slöseri med skattepengar.
Socialdemokraterna är nu uppenbarligen beredda att överge denna sista
bastion. Men då hänger de upp sitt motstånd på att de inte anser sig ha fått
tillräckliga garantier för att enskilda alternativ kommer att erbjuda barnom-
sorg av god kvalitet. Det är svårt, tycker jag, att förstå hur socialdemokra-
terna tänker. De som vill driva dagis i egen regi har i regel starkt uttalade
mål just när det gäller kvaliteten.
Pysslingen Förskolor AB, som i mitten av 80-talet provocerade fram den
lagstiftning som vi nu vill undanröja, är ett belysande exempel i detta sam-
manhang. Det är just utifrån kvalitetsmålen som man har velat sälja sina
tjänster till kommunerna.
Skälet till att de enskilda förskollärarna driver detta med kvalitetsmålen
så hårt är naturligtvis att de är medvetna om att det bara är på det sättet som
de kan få några att bli intresserade av de tjänster som de bjuder ut.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m. m.
7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 47
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
98
Till detta kommer den verksamhetskontroll som såväl bidragsutbetalare,
dvs. stat och kommun, som föräldrar kan och kommer att utöva. När social-
demokraterna - jag läser deras reservationer och motioner på det sättet -
vill gå längre och formulera mycket strikta och detaljerade bestämmelser, då
riskerar de i stället att hämma den utveckling av mångfald som vi i själva
verket eftersträvar. Vi vill just komma bort från den gamla socialdemokra-
tiska strävan att stöpa allt i samma form.
När jag som social - låt mig i detta sammanhang gärna säga det - barnmi-
nister har lagt fram det här förslaget är det i förvissningen om att det är bra
för barnen. Det är barnen och inte systemet som är vår utgångspunkt. För
att det skall vara bra för barnen och barnens föräldrar är det naturligtvis vik-
tigt att det också har ett stort inslag av gemensam finansiering, vilket vi har
understrukit i en rad olika sammanhang, bl.a. i den regeringsförklaring som
avgavs den 4 oktober.
Socialdemokraterna anser att det är otillräckligt att daghemmen har per-
sonal som har utbildning eller erfarenhet som garanterar att barnen får den
nödvändiga pedagogiska stimulansen. De säger att det behövs både utbild-
ning och erfarenhet. Det är faktiskt att gå längre än vad socialdemokraterna
hittills har gjort. Man har aldrig ställt några formella utbildningskrav på den
personal som kommunerna har anställt. Fram tills nu har man levt med det
risktagande som man anser att det innebär att ställa samma krav på enskilda
alternativ som man alltid har ställt på de offentliga alternativen. Vi har me-
nat att det vore dumt att utesluta möjligheterna att det kan finnas personer
som har förvärvat erfarenheter på annat sätt än genom formell utbildning på
det här området och skulle kunna komma med goda idéer som faktiskt kan
vara värda att pröva. Jag vill upprepa: Vi ställer precis samma krav på perso-
nalen i de enskilda alternativen som i den kommunala barnomsorgen. Jag
tror inte att socialdemokraterna anser att den kommunala barnomsorgen har
varit av så låg kvalitet, även om man ofta har utnyttjat icke utbildad perso-
nal, att det skulle vara ett skäl att på något sätt klassa ner den barnomsorgen.
En annan invändning från socialdemokraternas håll är att de inte säger sig
kunna godta den risk för segregering som det skulle innebära att införa ett
system med fri avgiftssättning och fri intagning av barn utan beaktande av
den kommunala barnomsorgskön. Det är, som framgår av betänkandet, en
felaktig beskrivning av vad som står i propositionen. Ett av de villkor som vi
ställer upp för statsbidrag är i själva verket att utgifterna inte avviker oskäligt
från de kommunala. Sedan är det en annan sak att de kommunala avgifterna
på olika håll i Sverige skiljer sig mycket kraftigt. Om man jämför de kommu-
ner som ligger lägst med dem som ligger högst, finner man att de som ligger
högst ligger 400 - 500% över de lägsta. Socialdemokraterna har under alla
år accepterat mycket stora skillnader i avgiftsuttaget från kommun till kom-
mun. Då har vi tyckt att det är rimligt att också kunna acceptera vissa skillna-
der i avgiftsuttaget, men de får alltså inte vara oskäliga avvikelser. Huruvida
barnen skall tas ur kön eller inte tycker vi är en sak som kommunerna får
avgöra när de skriver kontrakt och betalar ut bidrag till de enskilda alternati-
ven. Där det finns långa köer är det naturligt att man säger till dem som skall
bedriva barnomsorg att de får ta barnen ur kön. Men vårt mål är - jag skall
strax återkomma till det - att köerna skall försvinna. Då är detta argument
helt irrelevant. Det skulle ha varit det redan nu om socialdemokraterna hade
hållit sitt gamla löfte att barnomsorgsköerna nu skulle vara avskaffade.
Den risk för segregering som socialdemokraterna har varnat för ligger
framför allt i boendet. Man kunde mot den bakgrunden fråga socialdemo-
kraterna om de verkligen accepterar att människor bosätter sig hur som
helst, eller om de tycker att segregeringsrisken talar för en ökad styrning på
det området.
Herr talman! 1985 beslutade riksdagen att barnomsorgen skulle byggas ut
till fullbehovstäckning. Från början skulle det ha skett till ingången av inne-
varande år. Sedan sköt man målet successivt framåt. När socialdemokra-
terna lämnade regeringsmakten i höst hade man ännu inte nått det mål som
man hade sagt att man skulle klara till 1991. Enligt den senaste barnomsorgs-
undersökningen från SCB har vi fortfarande köer på ungefär 60000 barn.
Det är regeringens mycket bestämda uppfattning att barnomsorgsköerna
måste försvinna och att vi skall få full behovstäckning. Det finns också inskri-
vet i regeringsförklaringen. Det står dessutom där att det skall vara barnom-
sorg av god kvalitet.
I sammanhanget vill jag nämna att det enligt vår mening inte är accepta-
belt att kapa köerna på det sätt som många kommuner gör i dag, uppmunt-
rade av den gamla socialdemokratiska regeringen, genom att bara ge barn-
omsorg till barn som är över 18 månader. Det strider mot intentionerna i det
beslut som riksdagen fattade 1985.
Utbyggnaden och utvecklingen av barnomsorgen har hämmats av de be-
gränsningar för enskilda alternativ som funnits i statsbidragsreglerna. Ge-
nom att ändra på dessa stimulerar vi inte bara till ökad mångfald utan också
till en ökad utbyggnad så att dagisköerna snabbare kan elimineras. Vi tror
också att en ökad konkurrens - Roland Larsson var inne på detta - på det
här området som på andra kommer att medverka till att pressa kostnaderna.
Man levde länge i föreställningen att om man bara hade ett visst antal barn
i barnomsorgen föll kostnaderna mer eller mindre automatiskt ut. Gudrun
Schyman förefaller fortfarande vara kvar i denna föreställning. Hon sade att
om man inte tillskjuter mer pengar utan tar ut högre avgifter, blir det inga
fler platser. Det är självklart att resurserna kan användas effektivare. Detta
måste vara en strävan också inom barnomsorgen.
Jag såg en färsk rapport från Kommunförbundet för ett par veckor sedan
där man redovisade bl.a. bruttokostnaderna för barnomsorgen i alla Sveri-
ges kommuner. Det visade sig att variationerna år 1990 när det gäller dagis-
platserna var mellan 47 000 kr. och 90 000 kr. Men på den kommunala nivån,
i den enskilda barnstugan, var variationerna ännu större. När det gällde dag-
barnvårdare var variationen mellan 38 000 och 82 000 kr. Detta visar med all
önskvärd tydlighet att det är stora variationer och att det finns mycket att
göra men att väldigt litet har hänt på det här området. Jag är övertygad om
att ökad konkurrens mellan olika driftformer kan vara ett sätt att få mer att
hända.
Riksdagen kommer genom dagens beslut att öppna nya möjligheter för
alternativ inom barnomsorgen. Det är ett mycket viktigt och mycket gläd-
jande steg. Men nu hänger det på kommunerna. De skall vara djärva och
släppa fram alternativen. Vi vet av de oräkneliga telefonsamtalen under de
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
99
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m. m.
100
senaste veckorna att många redan ligger i startgroparna, både kommuner
och enskilda. Jag är övertygad om att de som nu kör i gång kommer att bli
rikligt belönade när väljarna upptäcker att de på det sättet får mer valuta för
skattepengarna.
Anf. 126 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det är riktigt att mycket redan har sagts i denna debatt, men
det har väl ändå varit intressant för socialministern att lyssna. Så tiden skall
väl inte anses som förbrukad. Det är bra att höra vad oppositionen har att
säga. Själva har regeringspartierna varit väl företrädda med talare.
Den reella valfrihet som Bengt Westerberg talar om menar jag är en chi-
mär. Det handlar inte om någon reell valfrihet så länge behoven inte är upp-
täckta. Först när det finns en plats för alla kan man börja välja mellan olika
typer av barnomsorg. Det måste vara en överproduktion, om man nu skall
uttrycka sig i sådana termer, för att det skall finnas den typ av reell valfrihet
som Bengt Westerberg talar om. Då skall det finnas ett utbud så att jag kan
gå runt och titta med mitt barn, öppna på dörrarna och fråga hur det är och
hur man arbetar inom de olika barnomsorgsformerna. Men i vilka kommu-
ner ser det ut på det viset? Dessutom kan man fråga sig om det över huvud
taget är önskvärt. Det är möjligt att någon form av valfrihet fungerar i stor-
städer, men ute i glesbygden gör de definitivt inte det. Den typen av köp-
och säljfilosofi fungerar inte överallt. Även om man, som Bengt Westerberg,
tycker om den kan den inte fungera i praktiken.
De ekonomiska diskussionerna begriper jag faktiskt inte heller. Visst är
det bra att man kan spara pengar i den mån pengarna används på ett felaktigt
sätt. Då kan man naturligtvis få pengar över till flera platser. Att den här
propositionen skulle innebära detta kan jag faktiskt inte se. Det måste vara
eftersträvansvärt att det inte är plånboken som skall avgöra vilken typ av
barnomsorg som barnen skall få. Jag skulle väldigt gärna vilja veta om Bengt
Westerberg delar denna uppfattning och om han delar uppfattningen att det
inte är bra som det ser ut i dag, med stora skillnader mellan olika kommuner.
Det beklagar jag. Jag tycker att det skall vara enhetligt. Men den saken blir
inte bättre av att man spär på genom att säga att de avgifter som de s.k. pri-
vata bolagen skall få ta upp kan få vara litet högre. De skall bara inte få vara
oskäliga, vad det nu innebär. Vi skulle gärna vilja veta det. Var går skälig-
hetsgränsen? Vem är det som bestämmer? Om man talar om tillgång och
efterfrågan är det ju så att så länge folk betalar är det skäligt. Det innebär
att de som har mycket pengar kan betala mycket, medan de som inte har
några pengar inte kan betala alls. Jag kan inte se annat än att det ger segrega-
tion. Det är beklagligt.
Bengt Westerberg säger att det här är den första propositionen till riksda-
gen. Om de kommer att se ut så här i fortsättningen, skulle jag önska att den
också var den sista.
Anf. 127 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Vi får väl se om det blir den sista propositionen, men det
skulle jag inte tro. Jag har ytterligare planer som jag hoppas kunna åter-
komma till riksdagen med så småningom.
Jag vill svara direkt på Gudrun Schymans fråga att inte heller jag tycker
att plånboken skall få styra. Huvuddelen av kostnaderna för barnomsorgen
liksom för flera andra sociala tjänster skall betalas solidariskt skattevägen.
Det är också regeringens uppfattning och finns inskrivet i den regeringsför-
klaring som Carl Bildt läste upp för kammaren den 4 oktober. Där står också
mycket tydligt, vilket jag framhöll i mitt anförande, att ett mål är att vi så
snart som möjligt skall uppnå full behovstäckning. Jag håller med Gudrun
Schyman om att vi innan vi har full behovstäckning inte kan tala om valfrihet
i egentlig mening. Den åtgärd som vi nu vidtar skall dels bidra till att vi snab-
bare kan nå full behovstäckning, därför att vi utnyttjar det engagemang och
den initiativkraft som finns bl.a. hos många förskollärare, dels bidra till att
vi kan få större mångfald.
Sedan frågar Gudrun Schyman var i Sverige man som mamma, pappa eller
småbarnsförälder kan gå omkring och titta på olika dagis och välja. Flera
kommuner har faktiskt nått så långt att de har full behovstäckning och kan
erbjuda denna möjlighet. Jag besökte nyligen Staffanstorp, en sedan länge
borgerligt styrd kommun. Där har man full behovstäckning och har satsat
på profilerade dagis. Där har man en sådan situation som Gudrun Schyman
beskriver. Föräldrarna kan gå runt och titta på vad de olika dagisen har att
erbjuda och vad de har för profilering och kan välja det som passar den egna
familjen, det egna barnet bäst. Det tycker jag är ett gott föredöme för andra
kommuner i Sverige.
Anf. 128 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det skulle vara en bra situation, förutsatt att det är ungefär
samma kostnader, att jag får en garanterat bra barnomsorg, att det är samma
goda kvalitet överallt och att det inte är plånboken som avgör vad jag väljer
utan bara mitt intresse för en särskild profilerad pedagogik. Jag blev förvå-
nad när Bengt Westerberg talade om att vi nu skulle få flera olika pedago-
giska inriktningar och nämnde kristna daghem, som om de skulle innebära
en särskild pedagogisk inriktning. Jag trodde faktiskt att kristendomen var
en religion och inte en pedagogik.
Att huvuddelen av kostnaderna skall betalas skattevägen solidariskt är vi
överens om. Vad vi inte är överens om är att den solidariska skattefinansie-
ringen skall undandras från offentlig insyn och demokratisk kontroll, vilket
jag tycker är en huvudfråga när det gäller skattefinansierade verksamheter.
Jag skulle vilja fråga Bengt Westerberg: Vad händer om ett sådant solida-
riskt skattefinansierat privatiserat bolag går i konkurs? Vem tar över, och
vad händer då?
Anf. 129 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Påståendet att man skulle undandra enskilda dagis från de-
mokratisk kontroll är inte korrekt. Det finns en rad verksamheter som drivs
i enskild regi, t.ex. enskilda vårdhem och behandlingshem, och som alla står
under demokratisk kontroll i den meningen att de som betalar och de som
ger tillstånd att driva verksamheten också har ansvar för tillsynen av verk-
samheten. Det är inte så att t.ex. enskilda vårdhem eller föräldrakooperativa
dagis eller andra verksamheter är utan demokratisk kontroll, utan det finns
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
101
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
stora möjligheter att gå in och se vad de sysslar med. Om man däremot med
demokratisk kontroll menar att politiska församlingar skall besluta om detal-
jer i verksamheten, är inte det syftet.
Även i fråga om de verksamheter som formellt står under politiska nämn-
der, t.ex. kommunala verksamheter, strävar vi efter att decentralisera an-
svar, budgetansvar och verksamhetsansvar, till dem som är verksamma vid
den enskilda barnstugan och att ge dem betydligt större frihet. I den me-
ningen fjärmar vi oss från demokratisk kontroll när det gäller detaljstyrning.
Däremot har vi självfallet alla möjligheter att gå in i offentliga verksamheter,
men också i enskilda verksamheter, och se hur det går till och avgöra om
verksamheten drivs inom de uppställda ramarna. Jag tycker att Gudrun
Schyman har en felaktig föreställning om hur det faktiskt fungerar.
Tredje vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 130 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Jag vill först göra några kommentarer till det som Bengt
Westerberg har sagt.
Bengt Westerberg sade att vi socialdemokrater skulle ha glömt bort bar-
nen. Det är precis det som vi inte har gjort, och det vet Bengt Westerberg,
som också har varit med och fattat beslut här i riksdagen om en förskola för
alla barn. Det är för att vi har varit så rädda om kvaliteten i barnomsorgen
som vi har sagt nej till statsbidrag för aktiebolag. Det är bakgrunden.
Bengt Westerberg anförde några siffror. Han sade att det finns 60 000 barn
i kö. Jag vet inte var Bengt Westerberg har hämtat sina siffror ifrån. Mina
siffror har jag hämtat från barnomsorgsundersökningen, och de visar att den
totala efterfrågan på barnomsorg i oktober 1991 var 411 800 barn i kö, om
man räknar bort barn som är under ett år. Till dessa 411 800 barn finns det
410 000 platser, enligt de preliminära statsbidragsansökningar som socialsty-
relsen har fått in. Närmare full behovstäckning än vad vi är i dag har vi inte
varit någon gång tidigare. Jag vill däremot göra en reservation för det mycket
besvärliga arbetsmarknadsläge som vi just nu har och som gör att vi inte kan
stanna upp, utan det kommer att behöva byggas fler barnomsorgsplatser.
Bengt Westerberg sade vidare att vi socialdemokrater inte anser att det
finns tillräckliga kvalitetsgarantier i den här propositionen. Det kan ju fak-
tiskt inte heller Bengt Westerberg egentligen tycka.
Jag har under hösten samlat på mig en hel del tidningsurklipp. Bengt Wes-
terberg har talat bl.a. på barnomsorgsmässan i Sollentuna. Han sade då att
”kvalitetskravet skall upprätthållas genom kravet på att förskollärare måste
leda verksamheten”. Bengt Westerberg är också motståndare till fri sättning
av taxor: ”Enhetliga avgifter är i grunden bäst, och de bör ligga på ungefär
samma nivå som taxan för de kommunala dagisen.” Däremot vill Bengt Wes-
terberg fundera vidare på om barn till privata daghem skall tas från kommu-
nens kö.
Bengt Westerbergs partivän som tidigare var ordförande i socialutskottet,
Daniel Tarschys, har i en kommittémotion under den allmänna motionsti-
102
den - jag har åberopat den tidigare i debatten - pläderat för en lagstadgad
rätt till plats inom barnomsorgen.
I motionen står bl.a. att en lagstadgad rätt till barnomsorg är en förutsätt-
ning för ett mindre styrande statsbidragssystem eller ett system med barnom-
sorgspeng till de föräldrar som förvärvsarbetar eller studerar. På samtliga
dessa punkter, när det gäller utbildningskrav, avgifter, köer och den lagstad-
gade rätten till plats, har folkpartiet gjort en helomvändning. Det känns i
dag nästan litet som att vi lyssnar till sagan om kejsarens nya kläder.
Bengt Westerberg talar på ett bra sätt väldigt vackert om barnomsorg,
men han har avgett en helt avklädd proposition till riksdagen. Varför har
Bengt Westerberg gett upp de grundläggande kraven på god kvalitet och
rättvisa? Är detta Bengt Westerbergs rätta ansikte? Jag vill inte tro det, och
jag undrar om han har tvingats till detta. Jag vill ha ett svar.
Anf. 131 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag kan försäkra Maj-Inger Klingvall att jag inte har tvingats
till detta, utan jag har i högsta grad gjort det frivilligt. Den demon som Maj-
Inger Klingvall målar upp är ju inte jag.
När jag lade fram mitt alternativ, hade jag som utgångspunkt att det skall
skapas fler alternativ för barnfamiljerna och bättre kvalitet för barnen. Av-
sikten har självfallet inte varit att försämra kvaliteten.
Det kommer att finnas ett antal enskilda dagis i verksamhet redan om ett
år. Det skulle vara ett nöje för mig att ta med Maj-Inger Klingvall för att titta
på några av daghemmen. Då kan vi se om kvaliteten är dålig. Jag har tidigare
kommit med ett liknande erbjudande till Maj-Inger Klingvalls partivän Ines
Uusmann, så vi kan kanske få ihop till en liten gruppresa och åka runt och
titta på enskilda daghem för att se efter om kvaliteten på dessa daghem är
undermålig eller inte. Vi kan börja med Smörblomman ute i Nacka, som det
talades om tidigare. Jag är helt övertygad om att Smörblomman kommer att
bli ett föredöme, inte bara för enskilda alternativ utan också för många kom-
munala daghem.
Maj-Inger Klingvall sade att jag hävdade att socialdemokraterna hade
glömt barnen. Jag tillät mig att citera socialdemokraternas partisekreterare,
inte för att han är en auktoritet för mig - det är han verkligen inte - utan
för att han möjligen är en auktoritet för Maj-Inger Klingvall. I en intervju i
Svenska Dagbladet för några veckor sedan sade Bo Toresson: ”Vi har hela
tiden varit systemförsvarare och glömt bort barnen i sammanhanget.” Vi-
dare: ”Vi hamnade på det här sättet i en återvändsgränd, därför att vi blivit
systemförsvarare i stället för i det här fallet barnens företrädare.” Det är Bo
Toressons omdöme om det som Maj-Inger Klingvall och han har ägnat sig åt
under de senaste åren. Jag kan inte låta bli att säga att jag tycker att det ligger
någonting i detta, men själva omdömet var Bo Toressons.
När det gäller barnomsorgskön visar den senaste barnomsorgsundersök-
ningen att det finns en kö på ungefär 60 000 barn. På sina ställen är balansen
god - ibland kan det t.o.m. finnas ett överskott av platser, vilket gör att om
man ser till riket som helhet kan situationen i vissa fall se litet bättre ut. Men
det hjälper inte, för föräldrar kan inte flytta hur som helst. De behöver dagis
där de bor. När undersökningen gjordes fanns det ett behov för 60000 barn,
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
103
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
104
som inte är tillgodosett. De siffror som socialdemokraterna presenterade i
valrörelsen handlade bara om i vilken utsträckning man tillgodosåg efterfrå-
gan för barn över 18 månader. Det räcker inte som ambition, utan vi måste
kunna erbjuda platser också för dem som är under 18 månader.
Anf. 132 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Det antal som jag redovisade handlade inte om någon 18-
månadersgräns, utan gällde barn över ett år. Alla barn har självfallet rätt
till en bra barnomsorg, även barn under 18 månader. Det har jag sagt här i
kammaren i tidigare debatter.
Talet om att vi socialdemokrater har glömt bort barnen instämde Bengt
Westerberg i. Precis så har det varit, sade han. Det var Bengt Westerbergs
uttalande som jag kommenterade genom att säga att det inte har varit så.
Jag är ledsen, Bengt Westerberg, när det gäller frågorna om kvalitet och
rättvisa. Jag undrar varför folkpartiet inte har - åtminstone under utskotts-
behandlingen eller kanske när vi går till omröstning - kunnat ansluta sig till
vår motion i det avsnitt som handlar om att säkra kvaliteten i barnomsorgen.
Folkpartiet hade då blivit betydligt mer trovärdigt i den här frågan.
Jag kan inte tolka detta annat än som att det är moderaterna i den borger-
liga regeringen som bestämmer. Hur kan det annars komma sig att folkpar-
tiet yrkar avslag på sin egen motion om lagstadgad rätt till barnomsorgs-
plats? Hur kan det annars komma sig att Bengt Westerberg lägger fram ett
förslag som riskerar att slå sönder den unika, sammanhållna barnomsorg
som vi har byggt upp här i Sverige? Hur kan det annars komma sig att det
inte står en rad i propositionen om hur intagningen till de privata daghem-
men skall ske? Det betyder i praktiken att barn som har behov av särskilt
stöd kan förvägras plats. Hur blir det då med de handikappade barnen, som
Bengt Westerberg i andra sammanhang vill slå vakt om?
I sin iver att privatisera har regeringen haft litet väl bråttom när man har
utarbetat den här propositionen. Man har glömt bort att se efter hur en god
kvalitet skall kunna säkras och också att undersöka hur barnens och föräld-
rarnas rättssäkerhet skall kunna garanteras. Med andra ord: propositionen
är tyvärr ett dåligt hastverk. Det vore klädsamt om regeringen kunde tillstå
detta och lova att återkomma med ett förslag som visar hur de uppenbara
bristerna kan rättas till.
Anf. 133 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Om Maj-Inger Klingvall, efter ett år framåt i tiden då vi kan
se ett antal exempel på enskilda daghem, kan påvisa för mig att kvaliteten i
dessa daghem är sämre än kvaliteten i den kommunala barnomsorgen, lovar
jag att jag skall ingripa. Jag hoppas att vi får tillfälle att diskutera denna fråga
någon gång nästa höst.
Maj-Inger Klingvall tog upp frågan om lagstadgad rätt till barnomsorg.
Jag vill inte alls avfärda denna möjlighet, även om Maj-Inger Klingvalls ar-
gument är något haltande, eftersom hon samtidigt säger att det i stort sett
inte längre finns någon kö. Då behöver man ju inte ha någon lagstadgad rätt.
Man behöver inte införa sådan, om kön redan är avskaffad. Som sagt, jag
utesluter inte att vi kan återkomma med ett förslag.
Nu öppnar vi för enskilda alternativ och därmed för en både kvantitativ
och kvalitativ utbyggnad av barnomsorgen. Låt oss då vänta ett tag och se i
fall det finns behov av en lagstiftning. Jag bestrider inte att behovet fanns så
länge vi hade en socialdemokratisk regering, men på den punkten har det ju
skett en förändring.
Jag vet inte om det gör någon skillnad om jag instämmer med Bo Toresson
eller om Bo Toresson säger en sak. Maj-Inger KlingvaH kan ju inte polemi-
sera med mig och säga att det är fel på åsikten bara för att jag instämmer i
den. Det måste ha varit något fel på åsikten redan när Bo Toresson uttalade
den. Jag konstaterar att hans bedömning på denna punkt är att socialdemo-
kraterna inte tillräckligt har tänkt på barnen utan varit systemförsvarare.
Den bild jag har av svensk socialdemokrati i just denna debatt stämmer väl
med det som Bo Toresson säger.
Maj-Inger Klingvall har en mycket märklig syn på detta med enskild verk-
samhet. Det är möjligt att vi har vuxit upp under olika förhållanden. Jag är
själv uppvuxen med ett litet företag. Jag vet att hela bilden av att det är kallt,
hårt och obehagligt i ett litet företag är helt felaktig. Det finns mycket av
värme och positiv inställning.
Jag är helt övertygad om att alla de som kommer att driva barnomsorg i
enskild regi liksom de som driver läkarmottagningar eller annan vårdverk-
samhet i enskild regi kommer att se till att det blir god kvalitet. De vet, i
motsats till vad som är fallet i mycket av den kommunala verksamheten, att
det är bara om de erbjuder god kvalitet som människor köper deras tjänster.
Redan i detta ligger en kvalitetsgaranti som socialdemokraterna aldrig har
velat skapa. Till det kommer den möjlighet som bidragsgivarna, dvs. stat och
kommun, har att övervaka verksamheten, precis som man övervakar annan
enskild vårdverksamhet. På den punkten tror jag att Maj-Inger Klingvall
kan känna sig helt lugn. Jag är övertygad om att den resa som jag hoppas vi
får chans att göra nästa höst kommer att ge mig goda möjligheter att visa
Maj-Inger Klingvall vad gott man kan åstadkomma med enskild verksamhet.
Tredje vice talmannen anmälde att Maj-Inger Klingvall anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 134 BO HOLMBERG (s):
Herr talman! Jag vill som ordförande i socialutskottet hälsa Bengt Wester-
berg välkommen till riksdagen med sin första proposition. Jag har i snart tio
år kunnat följa hur folkpartiet har förhållit sig till offentlig sektor och väl-
färd. Då harfolkpartiet varit i opposition och framlagt ett antal ståndpunkter
i riksdagsmotioner och debatt. Nu är folkpartiet i regeringsställning, och då
måste man gå från att markera ståndpunkter till att presentera en egentlig
politik. Däremellan är det ett steg att ta i precisering av avsikter.
En hel del av folkpartiets riksdagsmotioner har haft karaktären av marke-
ringspolitik i fråga om ståndpunkter. Jag har mycket noga följt folkpartiets
program om förnyelse av offentlig sektor. Ett av de mest svårfångade försla-
gen var ett motionskrav att folkpartiet skulle sprida en ny form av anda i
offentlig verksamhet om man fick chansen. Bengt Westerberg förstår säkert
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
105
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m. m.
106
att det inte är så lätt att formulera en egentlig politik utifrån någon form av
andlig materia.
Jag har också haft förståelse för att folkpartiet har behövt kritisera social-
demokraterna för deras välfärdspolitik. Sådana är politikens villkor. Men
jag har också konstaterat, vilket har glatt mig, att Bengt Westerberg har
gjort tydliga markeringar för generell välfärdspolitik, mot nyliberala tenden-
ser som icke bygger på en strikt hållning för det lika människovärdet. Här
har folkpartiet å ena sidan, som jag uppfattar det, stått för de grundvärde-
ringar som socialdemokratin har när det gäller generell välfärd, offentlig fi-
nansiering och demokratisk styrning. Å andra sidan har man starkt kritiserat
de nyliberala tendenserna.
Jag läste i Aftonbladet på Luciadagen, den 13 december, att Bengt Wes-
terberg åter står upp för solidaritet och jämlikhet. Det är viktigt, säger han.
Samtidigt kan man konstatera att Ulf Laurin och andra inom SAF-högern
vill kasta de värderingarna, solidaritet och jämlikhet, på sophögen. Social-
ministern får ursäkta att det sprider sig en misstänksamhet inom våra väljar-
grupper när folkpartiet säger sig stå för en generell välfärd och samtidigt sät-
ter sig i en mycket SAF- och moderatstyrd regering. Vilket kommer resulta-
tet att bli?
Vi kommer från socialdemokratins sida i socialutskottet att hålla fast vid
den generella välfärdspolitiken. Men vi kommer också att försöka förnya oss
i den meningen att vi lägger fram en strategi som innebär att vi vill driva
opposition och granska regeringens propositioner i ett perspektiv från yta till
djup. Alltför mycket av social- och sjukvårdsdebatten förs på ett plan av yta
och retorik. Eftersom välfärden är så viktig menar vi att riksdagen måste
få ett seriöst sakunderlag innan man gör viktiga förändringar i social- och
sjukvårdspolitiken. Mot denna bakgrund skall jag något förklara för Bengt
Westerberg de resonemang som ligger till grund för vår motion, eftersom
Bengt Westerberg hade svårt att förstå vad vi menade.
Vi vill alltså ha, i ett djupperspektiv, sociala och pedagogiska mål. Vi vill
ha kvalitetssäkring och avgifter som inte leder till att någon stängs ute. Var-
för har vi då varit onödigt tjatiga på denna punkt? Jo, därför att om man
godtar ett system med avgifter som är så pass höga att alla inte kan efterfråga
tjänsterna, åker vi in i en situation där plånboken styr möjligheten att
komma in. Anledningen till att vi vill vara bestämda är att motsvarande dis-
kussion förs på skolans område. Jag tror inte att socialdemokraterna kom-
mer att ha något emot en skolpeng. Däremot kommer vi att vara motstån-
dare till att man utöver skolpengen skall öppna för så höga avgifter att det
blir en gräddfil för dem med pengar. Det är denna gräddfil vi inte vill ha.
Därför är vi en aning misstänksamma när man är otydlig i fråga om avgif-
terna.
Vi har sett vad som nu händer i USA, där man har avgiftsfinansiering av
sjukvården. Tidigare slog detta bara mot de s.k. utsatta grupperna. Nu drab-
bas medelklassen. Nu blir det reaktioner i hela USA. Därför är denna fråga
om avgifter viktig för vår del.
Vi vill också ha ett system för kvalitetssäkring, eftersom vi har den upp-
fattningen att formen inte är avgörande om man uppfyller kvalitetskraven.
Riksdagen står här inför en situation där vi måste ge indikationer på vad vi
menar med kvalitet. Här vill vi inte, Bengt Westerberg, ha politiska åsikter
om vad som är kvalitet, vare sig de är moderata, folkpartistiska eller social-
demokratiska. Vi vill ha insikter om kvalitet. Jag tror att vi kommer att gå
in i en situation under 90-talet där vi på flera områden inom socialpolitiken
och sjukvården inte kan ha den ordningen att riksdagen inte har nationella
kvalitetsindikationer. Hur skall vi annars kunna utvärdera det hela? Det är
den tanken som ligger bakom vårt krav på kvalitet.
Jag skall avsluta med fyra frågor till Bengt Westerberg. Kan det inte vara
angeläget att stilla vår oro, om vi menar samma saker när vi säger att avgif-
terna skall vara någorlunda i nivå, och regeringen säger att det inte får vara
oskäliga differenser? Tycker vi likadant här? Vi har ett frågetecken på denna
punkt.
Måste det inte bli så att regeringen uppdrar till det nya institutet att ta fram
indikationer för kvalitetssäkring för att vi skall kunna göra utvärderingar?
Vilken bedömning gör Bengt Westerberg, med de indragningar som rege-
ringen skall göra i den ekonomiska politiken? Kommer det att finnas pengar
ute i kommuner och till statsbidrag för att gå mot full behovstäckning?
Den 13 december skrev Bengt Westerberg följande i Aftonbladet: ”Den
svenska välfärdssektorn kan inte jämföras med planekonomierna i de socia-
listiska staterna eftersom Sverige i allt väsentligt är en marknadsekonomi.
Men till stor del har den varit ett slags planekonomisk struktur inom denna
marknadsekonomi.” Vilka inslag av planekonomisk struktur är efter Bengt
Westerbergs proposition kvar inom svensk barnomsorg?
Anf. 135 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig kommentera de fyra frågor som Bo Holmberg
ställde. Men först vill jag gärna säga när det gäller detta med skolpeng, att
på den punkten råder det inte några delade meningar mellan oss. Det råder
inte heller några delade meningar mellan oss och skolminister Beatrice Ask.
På den punkten har hon varit ute och mycket klart markerat att hon inte
tycker att det är rimligt att man tar ut avgifter utöver den här skolpengen.
Så till Bo Holmbergs fyra frågor. Det är möjligt att vi menar samma sak
när det gäller avgifterna. Det är vår bestämda uppfattning att avgifterna skall
ligga ungefär på samma nivå som de kommunala. Man kan dock tänka sig
att kommunerna behandlar ett sådant enskilt alternativ på ett negativt sätt.
Kommunerna står ju, genom sina bidrag, för en stor del av finansieringen.
Det är inte rimligt att man stoppar verksamheten på den grunden. Staten har
under en lång följd av år varit ganska snål mot enskilda skolor, t.ex. Waldorf-
skolor. De hade inte kunnat existera om de inte hade fått ta ut avgifter trots
de statliga bidragen. Vi tycker att de har tillfört någonting till den svenska
skolan och för många svenska elever. Det hade varit fel att gå in och säga att
de inte får ta ut dessa avgifter och driva Waldorfskolorna.
Vi ser saken på ungefär samma sätt när det gäller barnomsorgen, förutsatt
att kommunerna ställer upp och tillskjuter egna medel och vidarebefordrar
de statliga. Då finns det självfallet ingen anledning att ha högre avgifter i
enskilt driven verksamhet än i offentlig. I själva verket tror jag att det sna-
rare kommer att bli tvärtom.
Bo Holmberg frågade också om kvalitetssäkringen. Det är självklart att
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
107
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
108
om stat och kommun går in med stora bidrag skall man också utöva en tillsyn
över den verksamhet som man finansierar.
Vi vet ganska litet om hur vi skall utvärdera sociala tjänster över huvud
taget. Om Bo Holmberg syftade på det centrum för utvärdering av social
metodik, det går under namnet CUS, vars tillkomst vi kommer att föreslå i
budgetpropositionen tycker jag att det är en mycket god idé att detta cent-
rum också tittar på hur man skall utvärdera kommunal barnomsorg och spri-
der kunskap om detta till både offentliga och privata barnomsorgsproducen-
ter.
Den tredje frågan gällde den fulla behovstäckningen. Vår bestämda upp-
fattning är att den ekonomiska politiken också gentemot kommunerna skall
drivas så att det finns utrymme för full behovstäckning. Om man bygger ut
dagis och erbjuder barnomsorg till de föräldrar som inte har, är det egentli-
gen inte någon belastning för de offentliga finanserna totalt sett, även om
det kan vara en fördelningsfråga mellan stat, landsting och kommun.
Till sist gällde den fjärde frågan planekonomiska strukturer inom den of-
fentliga sektorn. Med det förslag vi nu lägger fram på barnomsorgsområdet
har vi naturligtvis eliminerat huvuddelen av detta. Nu blir det mera konkur-
rens på det här området och större möjligheter till enskilda initiativ än vad
som har funnits tidigare. Därmed försvinner en sådan planekonomisk struk-
tur. Det har i själva verket varit ett av syftena med den proposition vi har
framlagt.
Anf. 136 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Våra krav i den här motionen var kanske inte så svåra och
dunkla när vi får resonera litet om dem, Bengt Westerberg. Man skulle kan-
ske kunna tänka sig att regeringen, i samband med kommande budgetpropo-
sition, gav riksdagen en redovisning för hur det ser ut på avgiftssidan. Då
behöver riksdagen inte fortsättningsvis diskutera detta med åsikter, utan
med insikter om hur det verkligen ser ut. Då kan man kanske också få en
säkerhet på avgiftssidan som inte finns i propositionen, men som vi har i vårt
alternativ.
Uppgiften för CUS-institutet skall ju vara att utvärdera kvalitet, men först
måste man ha indikationer för det. Då menar vi att regeringen måste ge detta
institut den uppgiften, dvs. först indikationer och sedan utvärdering. Det
skulle passa utmärkt att börja med det konkret inom barnomsorgens om-
råde.
När det gäller detta med hur förfärliga socialdemokraterna har varit i sin
planekonomi och i sin sovjet - Bengt Westerberg har inte påstått detta, men
många andra - var det faktiskt inte mycket av planekonomisk styrning i det
system som vi har i dag om det bara gäller detta med gränsen till Pysslingen
och om vi skulle få kvalitetskontroll i övrigt.
Anf. 137 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Vi skall naturligtvis ta fram allt det faktaunderlag vi kan
hjälpa riksdagen med. Nu gör ju Kommunförbundet ganska ambitiösa sam-
manställningar när det gäller t.ex. dagisavgifter. Där finns alltså redan de
statistiska sammanställningar som Bo Holmberg efterlyser.
Kvalitetsaspekten pä barnomsorgen skall vi gärna försöka belysa och
främja på olika sätt. Jag tror att de enskilda initiativ som kommer att komma
fram på det här området kan hjälpa oss att se hur vi kan utveckla kvaliteten.
Det är vår erfarenhet från enskild vårdverksamhet på andra områden. Vi har
ingen anledning att tro att det inte skall bli likadant när det gäller barnom-
sorg.
Jag minns fortfarande när Bo Holmberg och jag hade våra duster här i
riksdagen för ett antal år sedan om precis detta ämne. Då försvarade jag
mycket konkret några enskilda förskollärares rätt att få driva dagis. Bo
Holmberg var mycket bestämt emot. Dessa förskollärare har under de här
fem sex åren sedan de startade, fått driva verksamheten under täckmantel
av föräldrakooperativ för att över huvud taget kunna driva verksamheten
vidare. Jag hade nöjet att träffa dessa damer för ett tag sedan. De förklarade
att de nu var mycket nöjda när de kan bedriva detta i den verksamhetsform
som de hela tiden eftersträvat. Om Bo Holmberg hade varit litet på alerten
för sex år sedan hade vi legat långt fram på det här området nu. Låt oss hop-
pas att vi blir mer överens i framtiden.
Anf. 138 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Min uppgift i regeringen var inte att lägga fram propositioner
på det sociala området, Bengt Westerberg. Det var socialministrarna som
skulle göra det. Jag hade uppgiften att vara civilminister. Jag kan försäkra
Bengt Westerberg om att det kom en hel del förslag från civildepartementet
på förändringar av regelsystem för att nå en mindre central styrning gent-
emot kommun och landsting. Det ser vi nu resultatet av.
Anf. 139 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! Det betänkande vi nu debatterar innehåller en del uppmunt-
rande saker. Jag tänker då på majoritetsuppfattningen att det så småningom
skall bli en större rättvisa i barnomsorgen så att också den omsorg som ut-
övas i det egna hemmet skall få ett stöd.
För den som följt barnomsorgsdebatten under ett par årtionden är det up-
penbart att det under åren har skett stora förändringar i debatten. Dagens
betänkande nämner en del. Riksdagen beslutade hösten 1990 att statsbidrag
även skall lämnas för barnomsorg i form av daghem och fritidshem som ägs
och drivs av personal. Litet Jängre fram var det fritt fram för statsbidrag till
den barnomsorg som svenska kyrkan driver, dock inte fullt ut. I det här be-
tänkandet tas ytterligare ett steg i riktning mot större rättvisa även för kyr-
kans deltidsförskolor och andra deltidsförskolor som drivs av annan huvud-
man än kommunerna.
Herr talman! Detta var egentligen inte orsaken till att jag begärde ordet.
Det var i stället några synpunkter på statsbidraget till den tillsyn som dag-
barnvårdarna utför avseende sina egna hemmavarande barn. Sådant statsbi-
drag har hitintills inte utgått. Det kommer inte att utgå för det närmaste året
heller enligt utskottet. I propositionen aviseras däremot att regeringen har
för avsikt att ändra statsbidragsreglerna så att statsbidrag skall kunna utgå
för dagbarnvårdarnas egna barn på samma villkor som gäller för andra yrke-
sarbetandes barn.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
109
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
110
Jag har under lång tid intresserat mig för dagbarnvårdarnas arbetsvillkor
och den barntillsyn som utförs i familjedaghem. Vi kan ha - och har - olika
synsätt på olika barntillsynsformer. Jag anser för min del att det var olyckligt
att man i början av 1970-talet såg familjedaghemmen som något övergående
som skulle ersättas med daghem. I gällande budget räknar vi med att det
finns 116 000 förskolebarn i familjedaghem och drygt 47 000 platser för skol-
barn i familjedaghem. Det var således ingen realistisk attityd som intogs i
början av 70-talet.
Tyvärr kom detta negativa synsätt på familjedaghemmen att bli vägle-
dande under lång tid. Det gällde satsningen på familjedaghem i fråga om
utbildning, fortbildning och satsning på lekmaterial. I många kommuner är
det fortfarande så att familjedaghemmen är beroende av arbetsledningens
planeringsförmåga för att få den längd på arbetsdagen som andra yrkesgrup-
per betraktar som självklar.
Kristdemokraternas intresse för rättvisa i barnomsorgen ledde fram till att
kds i Linköping tog upp detta med dagbarnvårdarnas barntillsyn för egna
barn i ett yttrande över kommunens barnomsorgsplan. Är 1983 var jag med
om att, tillsammans med numera hädangångne Sture Nilsson, väcka en mo-
tion till Linköpings kommunfullmäktige om att dagbarnvårdarna skulle få
del av kommunens barnomsorg på samma villkor som andra yrkesgrupper.
Det efterföljande eniga kommunfullmäktigebeslutet innebar att dagbarn-
vårdares barn från 6 månaders och upp till 12 års ålder kan erhålla kommu-
nal barnomsorg utifrån gällande köregler.
På det här sättet etablerades Linköpingsmodellen. Den fick en efterföljare
i Uppsalamodellen. Det finns dock några skillnader. Jag vill nämna en. I
Uppsala kom modellen att användas som modell för rekrytering av dagbarn-
vårdare under det att man i Linköping mer framhöll rättvise- och kvalitets-
aspekterna. Jag tror att motståndarna till barntillsyn för dagbarnvårdarnas
egna barn skulle tjäna på att någon gång verkligen analysera vad det är frå-
gan om. Genom att inte räkna dagbarnvårdarnas egna barn hamnar man i
någon form av verklighetsflykt.
Jag har varit med om att i socialnämnden fatta beslut om att man vid an-
ställning av dagbarnvårdare skulle räkna med de egna barnen så att dessa
tillsammans med de utifrån placerade barnen i familjedaghemmet skulle
hålla sig inom den storlek som man rekommenderade för barngruppen.
Detta var alltså i början av 1980-talet. Jag minns ännu hur journalisten Kri-
stina Rhen i Hallands nyheter 1983 beskrev hur en dagbarnvårdare med två
förskolebarn tvingades lämna dagbarnvårdaryrket därför att hon inte kunde
försörja sig på den halva lön som blev följden av att de egna barnen räknades
in i barngruppen.
Av de utredningar som olika socialnämnder gjort när kristdemokrater
följt upp motioner om Linköpings- och Uppsalamodellerna går det att utläsa
att många socialförvaltningar helt enkelt inte räknar med de egna barnen
när man placerar barn utifrån. De betraktas som obefintliga. Detta innebär
naturligtvis att barngrupper i praktiken blir större än vad man egentligen re-
kommenderar.
Det finns egentligen bara en bra lösning på det här. Det är att man tilläm-
par samma system som rådde i de skolor där jag fick min folkskoleundervis-
ning. Där förekom det att lärarna hade egna barn. Jag hörde aldrig talas om
att det skedde något avdrag på lärarens lön. Jag hörde heller aldrig talas om
att man reducerade statsbidraget till de här skolorna.
Herr talman! Med det sagda yrkar jag bifall till min motion 1991/92:Sol4
under mom. 9.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
Anf. 140 MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Någon nämnde dåligt humör, trötthet och negativ stress i
debatten. Därför vill jag börja med en annan vinkel och läsa någonting ur
boken Mamma, jobbet och jag:
”Min mamma framför alla andra mammor! Det brukar vara så hemma.
Hon har långt ljust hår och en klok hjärna. Fast hennes lediga tid rinner ut
som i ett timglas. Jobba och städa, fast ändå är hon inte som andra mammor.
Dessutom lagar hon god och mättande mat.
Hon är medellängd, ungefär som ett normalt kylskåp.
Pappa och jag hjälper till med det mesta.
Hon arbetar på Posten i stan. Den postterminalen är nybyggd.
Förresten heter hon Maud. Hon är sekreterare på sin avdelning. Hon sor-
terar kuvert, kuvert och vykort varannan dag, natten eller kvällen. Jobbar
hon hemma på dagen, så städar hon, lagar mat och vilar 5 minuter innan hon
ska åka till jobbet. Ifråga om pengar så får hon nog precis så det räcker till
lite extra.---
Om jag skulle få välja var jag skulle jobba när jag blir ungefär 26 bast, så
skulle jag öppna en egen kiosk. Så mullig och kioskälskare som jag är. Vad
vore en stad utan kiosk?
När jag får barn, om jag får några, skulle jag vara precis som min mamma
och pappa är.
Jag är en liten fantasifull kille som drömmer om att åka till Disneyland
med min familj. Fast jag vågar nog inte flyga dit för jag har aldrig flygit förut.
Så mitt liv är ditt som datt. Som alla andra långstångar är, om jag får ut-
trycka mig så.
Så nu är min berättelse slut om min kramgoa mamma med familj.”
Det var en litet annorlunda syn på hur livet kan vara. Det var Jimmy, som
går i femman, som filosoferade om sitt liv på det här viset. Han är ganska
representativ: ganska nöjd, tänker litet roligt och drömmer om framtiden.
Herr talman! Det är inte så enkelt att efter en så här lång debatt ha några
nya synpunkter. Jag instämmer förstås i det som har anförts av Maj-Inger
Klingvall, men jag kan inte låta bli att något kommentera de övriga inlägg
som har gjorts. Jag skall göra det genom att beskriva vad som sades.
Någon sade så här: Vill man inte ha privat barnomsorg, så väljer man bort
detta. Man gjorde jämförelsen att den som vill köpa falukorv på Konsum gör
det, medan den som vill gå på ICA gör det. Förutom det ganska cyniska i att
jämföra barnomsorg och falukorv vill jag påpeka att det finns kvalitetskrav
för falukorv. Inte all korv får kallas falukorv, utan denna måste uppfylla vissa
kvalitetsnormer. Så är det inte med den barnomsorg som de borgerliga nu
försöker införa.
Någon annan sade: Föräldrar har det vansinnigt jobbigt - och det är rik-
tigt. Men då kan man fundera på följande fråga: Får de det mindre jobbigt
111
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
112
nu? På vilket sätt gör införande av aktiebolag i barnomsorgen det mindre
jobbigt för föräldrarna? Jag bara undrar.
Någon sade så här: Det behövs förändringar. Underförstått var att det för-
hållandet att så väldigt många barn är på dagis måste förändras. Ja, men om
det nu är så att så många som 80 eller kanske 90 % av föräldrarna själva vill
anlita kommunala dagis, skall man då tvinga dem till någonting annat?
Det sades vidare att faktiskt också barn med särskilda behov skulle få plats
i den barnomsorg som man är beredd att införa. Men var står detta? Det har
vi ännu i dag inte fått något besked om. Var står det att de privata daghem-
men har skyldighet att ta hand om handikappade barn, invandrarbarn, stö-
kiga barn, kort sagt: barn med särskilda behov? Det står ingenstans.
Det sades så här: Föräldrarna själva skall bestämma. Javisst, men vilken
makt har föräldrarna visavi AB Daghem, om man inte villkorar statsbidra-
gen? Hur kan föräldrarna påverka att daghemmet blir på ett visst vis, om
man nu tycker att kvaliteten är för låg?
Det sades dessutom: Det är inte nödvändigt med lagstiftning, för de bor-
gerliga partiernas långsiktiga mål är att föräldrarna skall få välja familjepoli-
tik själva. Javisst, men vilken rätt har de föräldrar som vill ha barnomsorg?
De är ju en överväldigande majoritet.
Det som vi debatterar i dag är en näringspolitisk proposition. Man skulle
lika gärna kunna tänka sig att den handlade om att bolagisera televerket eller
att sälja ut domänverkets skogar.
Jag vill upprepa följande tidigare ställda fråga: Var finns barnen i den här
debatten, och varför skall vi ha barnomsorg i vårt land? Är det för att kvin-
nor skall få arbeta efter egna initiativ? Är det för att kvinnor skall få en bred-
dad arbetsmarknad? Är det för att föräldrar skall få bestämma mer över sina
barn?
Vi socialdemokrater fullföljer nu den uppfattning som vi har sedan många
år tillbaka, trots att vi - jag kanske skulle ha börjat med att säga det - fått
diverse tillmålen för att vi nu försöker fullfölja den politiken, som vi tror är
bra för barnen. Vi har fått tillmålen som ”cement”, ”dogmatisk”, ”demago-
gisk”, ”järnrumpa”, ”rigid”, ”förstelnad”, ”föråldrad”, ”icke nytänkande”
osv.
Vi gör det därför att vi sedan lång tid tillbaka faktiskt har satt barnen i
centrum.
Målen för vår barnomsorgspolitik är tre.
Det första är det sociala. Vi vet att barn fortfarande växer upp i ojämlika
miljöer, och barnomsorgen är ett medel av flera att utjämna de klass-
skillnader som finns.
Det andra är det pedagogiska. Världen är i dag inte vad den var för 20 år
sedan, och barn behöver nu en bättre förberedelse och större kunskap inför
vuxenlivet än tidigare.
Det tredje är tillsynsbehovet. Genom en god barnomsorg kan föräldrar
förena föräldraskap och förvärvsarbete.
De här tre målen är lika viktiga för oss, och de ställer barnen i centrum.
Jag kan uttrycka dem med Victorias ord i samma bok, som jag för övrigt kan
rekommendera till läsning. Victoria säger:
”Jag är glad att mamma inte lyssnade på pappa när han avrådde henne
från studier och förvärvsarbete. Jag skulle ha gått miste om mycket roligt om
jag inte fått vara med kompisarna hos dagmamman, eller inte fått pröva på
att klara mig själv och ta ansvar under de spännande timmarna ensam
hemma.”
Jag trodde - felaktigt, visade det sig - precis som Maj-Inger Klingvall att
det fanns åtminstone ett borgerligt parti i den här kammaren som delade
våra värderingar om jämställdhet och om barnens behov, nämligen folkpar-
tiet. Jag tycker att det är beklagligt att folkpartiet även på den här punkten -
och kanske särskilt på den, eftersom jag tycker att det är så ofantligt viktigt
att barnen ställs i centrum - har lagt sig platt för de andra krafterna i rege-
ringen. Nog måste det kännas litet ynkligt för de folkpartister som står
bakom detta att reducera den stora frågan om barns behov till en fråga om
man skall kunna sälja och köpa aktier.
Jag vill avsluta med några ytterligare barnröster från boken. Linda, fem-
teklassare, säger så här:
”Jag tänker ibland på framtiden. Efter min utbildning vill jag ha en familj,
ett fast jobb och egen villa. Dagisplats åt mina barn.---Jag hoppas att alla
ska slippa vara arbetslösa om några år. Just nu är allt kaos i världen.”
Lena, som går på gymnasiet, säger så här:
”När jag var en liten snorig parvel tillbringade jag en stor del av mina var-
dagar på dagis. Det gjorde jag eftersom båda mina föräldrar arbetade heltid.
Jag led absolut inte av det. Tvärtom så var det att gå till dagis det bästa jag
visste.”
Jag yrkar avslag på propositionen och bifall till de socialdemokratiska re-
servationerna.
Anf. 141 LENNART HEDQUIST (m):
Herr talman! Jag skall inte upprepa argumenten för den ökade valfrihet i
barnomsorgen som dagens beslut skall leda till, utan instämmer därvidlag
med tidigare talare från regeringspartierna. Jag tänker i stället ta upp den
viktiga delfråga som också Roland Larsson och Harry Staaf tidigare har be-
rört i sina inlägg, nämligen dagbarnvårdarnas rätt att kunna få kommunal
barnomsorg.
Dagens statsbidragsregler är ju starkt diskriminerande på den punkten,
och de försvårar därmed för kommunerna att bygga ut barnomsorgen på ett
sätt som kan anpassas till de lokala förutsättningarna. Rätt för dagbarnvår-
dare att inräkna sina egna barn i barnomsorgen skulle ju underlätta för små-
barnsföräldrarna att temporärt ta anställning som dagbarnvårdare och där-
med åstadkomma att ytterligare bra småbarnsplatser i hemmiljö skapades.
Jag var själv som kommunstyrelseordförande i Uppsala med om att ut-
veckla den modellen i vår kommun 1986 -1988, och vi gjorde det då i förviss-
ning om att ett eventuellt regeringsskifte 1988 skulle leda till statsbidrag.
Men på grund av att statsbidragsbestämmelserna inte kom att ändras blev
den modellen naturligtvis kommunalekonomiskt något tveksam, även om
den samhällsekonomiskt var riktig.
En sådan här modell, som också fanns i Linköping, skulle bl.a. leda till att
investeringar i nya lokaler och utrustning till en del därmed kan undvikas i
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 47
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
114
många kommuner och att fler platser åstadkoms inom en given ekonomisk
ram.
Regeringsdeklarationen gav ett tydligt löfte om att statsbidrag till dag-
barnvårdares egna barn skulle komma, och den reformen skulle ske i ett
första och omedelbart steg, som man uttryckte det. Dess värre har sedan
detta löfte skjutits framåt i tiden i den proposition som vi behandlar i dag.
Då åberopas samhällsekonomiska och statsfinansiella skäl mot reformen.
I ett antal motioner av ledamöter från moderaterna, centerpartiet och kds
ifrågasätts starkt de beräkningar som görs i propositionen på den här punk-
ten. Det ter sig närmast litet patetiskt att statsrådet Bengt Westerberg nu
driver samma argumentering som dåvarande statsrådet Bengt Lindqvist ge-
nom åren drev i polemik mot just de borgerliga partierna. Det verkar som
om det sättet att räkna, som med rätta ifrågasatts av de borgerliga partierna
här i riksdagen, nu gått i arv inne i departementet till den nya socialminis-
tern. Men det är ju inte mer rätt i dag än då.
Egentligen handlar den fråga vi diskuterar i dag om när kommunernas för-
ändringsarbete på den här punkten skall släppas fram. Med kommunaleko-
nomiska kommitténs förslag, som ju regeringen hänvisar till, kommer kom-
munerna att ha full frihet att lägga upp barnomsorgen utan styrande statsbi-
dragsregler från den 1 januari 1993. Då kan det tyckas spela mindre roll med
ett år, men så är det faktiskt inte. Många kommuner kommer att känna sig
tvingade att göra fortsatta felsatsningar ytterligare ett år, med dagens statsbi-
dragsregler.
Jag besökte t.ex. förra veckan en kommun där man ansåg sig behöva
bygga upp nya dyra småbarnsplatser på dagis i stället för att få fram dessa
platser med hjälp av Uppsalamodellen. Det skulle man göra just på grund
av de diskriminerande statsbidragsreglerna. Förändringsarbetet skjuts alltså
upp och blir dyrare.
Slutligen kan jag notera att i propositionen räknas inte in kostnaderna för
staten som kommer med de nya platser som förmodligen fås fram genom
det i och för sig mycket positiva upphävandet av lex Pysslingen, medan man
däremot helt felaktigt skriver upp kostnaderna för ett införande av Linkö-
pings-Uppsalamodellen, och det ter sig ologiskt med de beräkningarna.
Med hänsyn till hur ärendet nu ligger till efter utskottets behandling, av-
står jag från att formellt yrka bifall till min motion Soll. Likväl upplever jag
att avsaknaden av nya statsbidragsregler på den här punkten stör det positiva
helhetsintrycket och att regeringen därmed inte fullt ut bejakat sin egen val-
frihetsrevolution att gälla redan 1992 på det här området. Jag hoppas att det
blir bättre 1993, när ett generellt bidragssystem förmodligen kommer att
gälla.
Anf. 142 BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Det kan finnas olika sätt att sammanfatta en debatt av det
här slaget. Efter det besök som jag själv gjorde i ”verkligheten” i Helsing-
borg i går känner jag ett väldigt starkt behov av att förmedla den förtvivlan
och vrede jag mötte bland alla dem som drabbas av vad den borgerliga politi-
ken faktiskt innebär. Den förtvivlan och vrede jag mötte hos elever på skolan
som jag besökte, hos pensionärerna på servicecentralen, hos lärarna och
skolpersonalen, hos vårdpersonalen säger sanningen om vad den borgerliga
majoriteten här kallar för valfrihetsrevolutionen i välfärden men som inte är
någonting annat än en rivstart i rivningen av välfärden.
Vad är det som pågår i Helsingborg? Jo, fr.o.m. årsskiftet försvinner hela
den normala kommunala nämndorganisationen och ersätts av sex service-
nämnder, indelat efter bostadsområden och på ett sådant sätt att man redan
där skapar segregation. Målet är att all kommunal verksamhet skall privati-
seras under nästa år, inkl, primärvården som kommunen då tar över. Me-
ningen är att både primärvården och äldrevården skall avskaffa sig själva i
kommunal regi.
Det uttalade målet är vidare att på tre år skall all kommunal verksamhet
till sitt innehåll, oavsett huvudman, mer än halveras. Med de besparingskrav
som ställs räknar man med att även i låg- och mellanstadiet skall det bli
35-40 elever i varje klass. Skolmåltiderna och vikarierna försvinner.
Det moderata kommunalråd som nu har övertagit makten, Jerker Swan-
stein, säger att om ett daghem inte klarar sig i konkurrensen, får det väl gå i
konkurs. Vi kan fråga oss vilka daghem det är som inte klarar sig i konkur-
rensen. Det blir de daghem som får ta hand om barn som kostar mycket där-
för att de har särskilda behov eller därför att deras föräldrar har långa arbets-
dagar och obekväma arbetstider.
Den här politiken genomför man med stöd av Ny Demokrati och fram-
stegspartiet. Det har lett till att folkpartiets ledande man Kjell-Arne Welin
har hoppat av alla uppdrag, i förtvivlan över den högervridning både på cen-
tral och kommunal nivå som nu sker och vad det innebär för människorna.
Jag kan förstå honom, för han kanske trodde att Bengt Westerberg me-
nade allvar när han sade så här förra året: ”Det moderata budskapet blir allt
tydligare och alltmer oroande. De offentliga insatserna, dvs. välfärdsstaten,
skall minskas. Skatterna skall sänkas kraftigt och människor i ökad utsträck-
ning själva betala för välfärden. Detta är för folkpartiet en oacceptabel poli-
tik. Vi liberaler kommer aldrig att medverka till att den genomförs.” Vi
kommer heller aldrig att göra det med hjälp av Ny Demokrati, sade Bengt
Westerberg före valet.
Nu ser verkligheten ut så här på allt fler håll i landet. Bengt Westerberg
har inbjudit oss att resa med honom och besöka de goda trevliga exemplen.
Jag skulle vilja inbjuda Bengt Westerberg och andra på den borgerliga sidan
att resa med oss och besöka den verklighet som jag nu talar om och som
fyller mig med en sorts vit vrede och förtvivlan.
Det är naturligtvis för att skapa en gräns för att sådant här inte nu sker som
vi ställer de krav vi gör på barnomsorgen i vår motion och som vi kommer
att fortsätta att bekämpa den förändring, det verkliga ansikte, som den s.k.
valfrihetsrevolutionen har, när moderaterna får styra.
Herr talman! Bengt Westerberg talade om en verklighet som man skulle
hoppas var sann. Han sade att det behövs ingen rättighetslagstiftning, nu när
behoven snart är tillgodosedda. Köerna kommer att försvinna - särskilt nu,
säger han, när vi öppnar för andra alternativ. Ja, köerna kanske försvinner,
men inte därför att behoven försvinner utan helt enkelt därför att vi återförs
till ett samhälle som vi trodde att vi hade lämnat för alltid.
Den politik som vi nu ser utvecklas fyller oss socialdemokrater med för-
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m.m.
115
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Statsbidrag till
alternativ barn-
omsorg m. m.
tvivlan och vrede men också med mycket starkt självförtroende för det som
vi representerar och det som vi tänker slåss för, rättvisa och solidaritet, och
när det gäller det ärende vi behandlar nu, barnens behov av en trygg upp-
växt, av den bästa starten i livet.
Anf. 143 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Jag tänker inte gå in i någon allmänpolitisk debatt med Bir-
gitta Dahl. Den vita vrede och den förtvivlan som Birgitta Dahl gör sig till
talesman för borde ha känts under hela det år som snart har passerat.
Jag reagerar emellertid väldigt skarpt mot Birgitta Dahls angrepp på
Bengt Westerberg, när han inte är närvarande i kammaren och inte kan
svara.
Sedan kan jag trösta Birgitta Dahl med att Kjell-Arne Welin har uppdrag
i folkpartiet som han med glädje tar på sig.
Anf. 144 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! För det första kunde Bengt Westerberg ha stannat tills de-
batten var slut. Det brukade jag göra som statsråd, även om jag måste avstå
från att framträda i radio.
För det andra är det i högsta grad befogat att sätta in regeringens förslag i
den verklighet som vi är satta att försöka förändra och förbättra till männi-
skors bästa.
Anf. 145 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Birgitta Dahl tycker att socialministern kunde ha stannat
kvar. Men av talarlistan framgår inte att Birgitta Dahl skulle hålla något an-
förande.
Jag kan också tala om att innan Bengt Westerberg gick härifrån informe-
rade han mycket noggrant anmälda talare om att han hade ett sammanträf-
fande avtalat med Sveriges Radio.
Anf. 146 BIRGITTA DAHL (s) replik:
Herr talman! Vi skall inte stå och tramsa om detaljer inför det som nu är
så oerhört viktigt, nämligen att vi har ett ansvar att se till att de beslut vi
fattar och den lagstiftning som vi fattar beslut om är till skydd för människor
och inte öppnar upp för den nedrustning, den utförsäljning, den uppdelning
i samhället av gynnade och mindre gynnade som vi trodde att vi för alltid
hade kommit bort ifrån. Det är ett faktum att den utveckling som jag har
beskrivit i dag pågår i många kommuner. Det är inget fantasifoster.
Tredje vice talmannen anmälde att Ulla Orring anhållit att till protokollet
få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 147 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! Jag har blivit upplyst om av kammarsekretariatet att min
motion inte höll av tekniska skäl, så jag kunde inte yrka bifall till den. Då
116
får jag väl finna mig i det och ta tillbaka mitt yrkande. Och så får jag försöka
bättra mig till nästa gång.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande bostadsutskottets betänkanden 1991/92:BoU9,
BoU7 och B0U8, lagutskottets betänkande 1991/92:LU14, försvarsutskot-
tets betänkanden 1991/92:FöU5 och FöU6, socialförsäkringsutskottets be-
tänkande 1991/92:SfU5 samt socialutskottets betänkanden 1991/92:SoU9,
SoUlO, SoUll och SoU12.
Bostadsutskottets betänkande BoU9
Mom. 1 (räntebidrag för nya hus och för hus i beståndet)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 138 för reservation 1 av
Oskar Lindkvist m.fl.
Mom. 4 (räntebidrag vid övertagande av bostadshus från ett allmännyttigt
bostadsföretag m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 138 för reservation 3 av
Oskar Lindkvist m.fl.
Mom. 5 (räntestöd för lägenhetsunderhåll)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Oskar Lindkvist
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 6 (slopande av markvillkoret, den kommunala bostadsanvisningsrät-
ten och produktionskostnadsprövningen som krav för statligt bostadsstöd)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 138 för reservation 5 av
Oskar Lindkvist m.fl.
Mom. 7 (slopande av konkurrensvillkoret som krav för statligt bostadsstöd)
Utskottets hemställan bifölls med 296 röster mot 15 för meningsyttringen
av Eva Zetterberg.
Mom. 9 (en kommission för bygg- och bostadsområdet)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 138 för reservation 7 av
Oskar Lindkvist m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoU7
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 136 för reservationen av
Oskar Lindkvist m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
117
|
Prot. 1991/92:47 17 december 1991 |
Leif Marklund (s) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha Bostadsutskottets betänkande BoU8 Mom. 1 och 2 Utskottets hemställan bifölls. Mom. 3 (stödet till de allmänna samlingslokalerna) Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 138 för reservationen av Lagutskottets betänkande LU14 Mom. 3 (utvecklingsskador) Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 139 för reservation 1 av Mom. 7 (en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Maj-Lis Lööw Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. Försvarsutskottets betänkande FöU5 Utskottets hemställan bifölls. Försvarsutskottets betänkande FöU6 Utskottets hemställan bifölls. Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU5 Mom. 6 (återförsäkring för sjuklönekostnader) Utskottets hemställan bifölls med 184 röster mot 128 för reservation 1 av Mom. 7 (sjukförsäkringsavgiften) Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Berith Mom. 8 (förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen) Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 137 för reservation 2 av Mom. 9 (översyn av arbetsskadeförsäkringen) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Birgitta Dahl |
118
Mom. 12 (höjd grundpension)
Utskottets hemställan bifölls med 295 röster mot 17 för meningsyttringen
av Berith Eriksson i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU9
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoUlO
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoUll
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU12
Mom. 1 (riktlinjer för statsbidrag till alternativa dag- och fritidshem)
Först biträddes reservation 1 av Bo Holmberg m.fl. med 126 röster mot 14
för meningsyttringen av Gudrun Schyman i motsvarande del. 170 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 174 röster mot 138 för reserva-
tion 1 av Bo Holmberg m.fl.
Mom. 2 (en plan för utbyggnaden)
Utskottets hemställan bifölls med 299 röster mot 13 för meningsyttringen
av Gudrun Schyman i motsvarande del.
Mom. 4 (personalen i förskolan)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 137 för reservation 2 av
Bo Holmberg m.fl. i motsvarande del.
Mom. 5 (personalinflytande och brukardemokrati)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering - som
ställdes mot utskottets hemställan med godkännande av motiveringen i re-
servation 3 av Bo Holmberg m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 8 (statsbidrag till deltidsförskolor)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 137 för reservation 4 av
Bo Holmberg m.fl.
Mom. 9 (statsbidrag till dagbarnvårdares egna barn)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering - som
ställdes mot utskottets hemställan med godkännande av motiveringen i re-
servation 5 av Bo Holmberg m.fl. - bifölls med acklamation.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
119
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Mom. 10-13 (dagbarnvårdares möjlighet att starta föräldrakooperativ
m.m.)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering - som
ställdes mot utskottets hemställan med godkännande av motiveringen i re-
servation 6 av Bo Holmberg m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 15 (lagstadgad rätt till barnomsorg)
Först biträddes reservation 7 av Bo Holmberg m.fl. med 126 röster mot 13
för meningsyttringen av Gudrun Schyman i motsvarande del. 170 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 174 röster mot 138 för reserva-
tion 7 av Bo Holmberg m.fl.
Mom. 16 (rättssäkerhet m.m. inom barnomsorg i enskild regi)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 138 för reservation 8 av
Bo Holmberg m.fl.
Mom. 17 (godkännande av riktlinjer)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 139 för reservation 2 av
Bo Holmberg m.fl. i motsvarande del.
Mom. 18 (nytt statsbidragssystem för barnomsorgen)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 175 röster mot 126 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservation 9 av Bo Holmberg m.fl. 12 ledamöter avstod från att
rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
120
Meddelande om information från regeringen
Anf. 148 TREDJE VICE TALMANNEN:
Vid kammarens sammanträde torsdagen den 19 december före partiledar-
debatten lämnar kulturminister Birgit Friggebo (fp) information om upphä-
vande av 13 december-beslutet.
Beslut om samlad votering
Beträffande de på föredragningslistan återstående ärendena, kulturut-
skottets betänkande KrU9, utbildningsutskottets betänkande UbU7, trafik-
utskottets betänkanden TU5 och TU6, näringsutskottets betänkande NU9
samt arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4, beslöt kammaren på för-
slag av tredje vice talmannen medge att de fick företas till avgörande i ett
sammanhang sedan debatten i alla dessa ärenden avslutats.
17 § Tilläggsbudget I
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1991/92:KrU9 Tilläggsbudget I inom utbildningsdepartementets område
(prop. 1991/92:25 delvis).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 22 §.)
18 § Anslag till högskolorna, m.m.
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1991/92:UbU7 Tilläggsbudget I (prop. 1991/92:25 delvis).
Anf. 149 JAN JENNEHAG (v):
Fru talman! Jag yrkar bifall till meningsyttringen beträffande mom. 3
och 4.
Den situation som råder på arbetsmarknaden gör att förslagen till ytterli-
gare utbildningsplatser på högskolan är klart otillräckliga. Det finns få tillfäl-
len då en utökning av antalet platser är mer motiverad än just nu. Inga bä-
rande skäl talar för att man bör avstå från en sådan åtgärd. Kapaciteten på
många linjer skulle kunna utnyttjas bättre för att lösa många av de problem
som vi står inför.
Anf. 150 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Man kan säga att vänsterpartiets meningsyttring till detta be-
tänkande tillhör avdelningen överbud. Vänsterpartiet begär att det i budge-
ten skall anslås medel för ytterligare 3 000 platser. Regeringen har redan av-
satt medel till 2 000 platser. Vänsterpartiet anser således att antalet platser
skall utökas med 5000 vid ett och samma tillfälle. Hur behjärtansvärt man
än tycker att detta är, så är det inte tekniskt möjligt att genomföra vänster-
partiets förslag. I och för sig är en utökning av antalet platser bra, men man
klarar inte av att göra en så stor utökning på en enda gång. Det finns varken
lärarkrafter eller lokaler härför. Därför anser jag inte att vänsterpartiets me-
ningsyttring bör tas på allvar.
Anf. 151 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Naturligtvis välkomnar jag regeringens förslag att utöka pla-
neringsramarna för våra högskolor med 2 000 årsstudieplatser för lokala och
individuella linjer samt fristående kurser, i dagligt tal benämnt LIF-anslaget.
Vi behöver höja kompetensnivån på de flesta områden i landet med anled-
ning av den skärpta konkurrenssituation som uppstår om Sverige blir med-
lem av EG. Sverige kan endast hävda sig som högteknologiland, inte som
producent av lågförädlade basvaror.
Jag måste erkänna att jag studsade till av förvåning när betänkandets un-
Anslag till
högskolorna, m.m.
121
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Anslag till
högskolorna, m.m.
122
dertecknare ansåg att regeringens fördelning av platser var väl avvägd. Hög-
skolan i Jönköping har tilldelats 60 platser mot yrkade 150 på LIF-anslaget.
Jag blev minst lika bestört som rektorn för en mindre högskola var när han
i Dagens eko offentligt klagade sin nöd över att ha tilldelats 100 platser som
han inte visste hur han skulle kunna använda. Sanningen är att gammalt
slentriantänkande och kanske brådska varit vägledande när departementet
fördelat de nya högskoleplatserna.
I kompletteringspropositionen från i våras, som vann riksdagens godkän-
nande, sades om utbildningsväsendet att det var viktigt för verksamheten på
alla nivåer att man övergick till en mer mål- och resultatorienterad styrning.
Om detta uttalande hade varit departementets ledstjärna, då skulle fördel-
ningen av platser tett sig annorlunda.
UHÄ har i en rapport gjort en beräkning av hur effektivt högskolorna i
landet utnyttjar sig tilldelade resurser. Högskolan i Jönköping placerade sig
på första plats. Vi är bäst av 26 högskolor vad gäller producerad poäng per
anslagskrona. Ändå placerade vi oss bland de högskolor som fick den lägsta
tilldelningen av antalet platser. Var har den mål- och resultatorienterade
styrningen blivit av?
Vi har också det näst största söktrycket av samtliga skolor. Högskolans
tjänster är således efterfrågade. Det som utbildningsministern antytt - att
framtidens högskolor skall få sin egen profil i konkurrens med andra och att
studenterna skall kunna göra friare individuella val - står sig slätt i dagens
välfungerande högskola, om anslagen även i fortsättningen blir för knappt
tilltagna.
Ett av huvudnumren i den nya regeringens politik för hösten var en små-
företagssatsning. Denna satsning gick mest ut på att erbjuda stora skattelätt-
nader för dessa företag. Man tycks ha förbisett att fördjupad kunskap och
utbildning är de viktigaste faktorerna för att ge de mindre företagen luft un-
der vingarna och förmåga att utvecklas. Man tycks också ha glömt att Jönkö-
pings län är ett av de småföretagstätaste i landet och att högskolan i Jönkö-
ping skulle kunna vara den verkliga motorn i denna utveckling med tillräck-
liga resurser.
Högskolan har strävat efter att få en linje för grundläggande rättsutbild-
ning med orientering till EG. I väntan på denna utbildning har man ingått
ett samverkansprojekt med universitetet i Linköping. Ännu har inte denna
verksamhet, som skulle finansieras över LIF-anslaget, kunnat komma i
gång, och skälet är brist på medel. I dag på förmiddagen har Ekonomiekot
och de därpå följande kortnyheterna uppmärksammat de svårigheter som
bara EES-avtalet för med sig för de småföretag som saknar juridisk kompe-
tens att tolka ny konkurrenslagstiftning.
Fru talman! Av det sagda framgår att jag är missnöjd med departementets
fördelning av högskoleplatserna och utskottets följsamhet i denna fråga. Jag
tror dock på förnuftets seger över segt slentriantänkande och hoppas att
detta kommer att avspegla sig i nästa budgetproposition vad gäller anslags-
fördelningen till landets högskolor.
Anf. 152 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Låt mig säga till Catarina Rönnung att regeringen ingalunda
har ägnat sig åt slentrianmässigt tänkande i denna fråga. Tvärtom är det
fråga om en förstärkning och en utökning av antalet platser. Det är en lång-
siktig planering som regeringen håller på med. Medlen har fördelats i ett na-
tionellt perspektiv på de olika högskolorna. Det står helt klart att de mindre
högskolorna har gynnats i detta avseende. Det är helt naturligt att enstaka
högskolor kan ha ett och annat att säga därför att man har en något annor-
lunda profilering jämfört med de hänsyn som regeringen har att ta i det na-
tionella perspektivet. Jag tror därför att man kommer att kunna bli tillgodo-
sedd i ett senare sammanhang. Men med det förslag som regeringen har lagt
fram har man hittat den bästa avvägningen mellan de olika högskolorna vad
gäller ökningen av antalet platser. Så är även fallet när det gäller Jönköping.
Anf. 153 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Jag delar inte Rune Rydéns uppfattning om att just högskolan
i Jönköping skulle ha blivit väl tillgodosedd. Historiskt hör högskolan i Jön-
köping till de medelstora högskolorna. Relativt slentrianmässigt har man all-
tid satsat på de stora universiteten och högskolorna och de mycket små hög-
skolorna på orter som av regionala skäl behöver en utbyggnad. På så sätt har
Jönköping hamnat i en mellanställning, som vi mycket djupt beklagar med
tanke på att Jönköpings högskola har många bra idéer om hur man skall
kunna fånga upp vad småföretagen behöver för sin kompetensutveckling.
Jag tror att vi är ense över partigränserna om att det är mycket viktigt att
småföretagen hjälps, inte bara med de skattelättnader som man från rege-
ringens håll har kommit fram till utan även med den mycket viktiga kompe-
tensutvecklingen. På högskolan i Jönköping har man planer, och åtminstone
jag tycker att det är mycket viktigt för regionen att de får förverkligas.
Anf. 154 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Till Catarina Rönnung vill jag bara säga att när det gäller un-
dervisning och utbildning av småföretagare och det allmänna underlättandet
av småföretagarnas situation på utbildningssidan tycker jag att man gör
många bra insatser - inte bara i Jönköping utan även på andra håll i landet.
Vi är säkert överens om detta.
När det gäller fördelningen av antalet platser vill jag bara hänvisa till vad
jag tidigare sade, nämligen att regeringen har att se till det nationella per-
spektivet. Ur enstaka högskolors synpunkt kan detta möjligen se något an-
norlunda ut. Regeringen har emellertid gjort en fördelning av dessa 2 000
platser på bästa sätt. Jag tror att det inte hade gått att göra någon annan
fördelning.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 22 §.)
19 § Tilläggsbudget I; kommunikationsdepartementet
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Tilläggsbudget I;
kommunikations-
departementet
123
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Tilläggsbudget I;
kommunikations-
departementet
124
1991/92:TU5 Tilläggsbudget I inom kommunikationsdepartementets om-
råde (prop. 1991/92:25 delvis).
Anf. 155 BIRGER ROSQVIST (s):
Fru talman! Detta betänkande från trafikutskottet innehåller några reser-
vationer från oss socialdemokrater. De är med anledning av dessa som jag
har begärt ordet.
Regeringen yrkar på ett anslag på 1 500 milj.kr. för vissa infrastrukturin-
vesteringar. Vi har för vår del funnit att i detta yrkande innefattas vissa sats-
ningar på snabbtåg och järnväg på 400 milj.kr. Det är en post som vi redan
tidigare har behandlat och anslagit medel till. Av denna anledning anser vi
att dessa 1,5 miljarder kan reduceras till 1,1 miljard kronor. Vi tycker att det
är viktigt att det sker investeringar inom infrastruktursektorn, men vi tycker
samtidigt, som vi säger i vår reservation, att det skall vara ordning och reda
när man begär anslag. Av vad jag har sagt framgår att ett bifall till detta för-
slag skulle innebära att vi anslår medel två gånger till samma objekt.
Från socialdemokratiskt håll finns krav på medel för tidigareläggning av
beställningar av sovvagnar till SJ. SJ har beställt och fått ett antal sovvagnar
som har rönt mycket stor uppmärksamhet. De är bra och bekväma, och de
fyller mycket väl sin funktion. Emellertid har det bara beställts ett visst antal
sovvagnar. Det fattas fortfarande moderna, tidsenliga sovvagnar. Statens
järnvägar skulle enligt uppgift behöva ca 45 sovvagnar. Av olika skäl, mest
finansiella, har SJ bromsat beställningen av sovvagnar. Det skall inte göras
några beställningar under de närmaste tre fyra åren enligt de planer man har
i järnvägsföretaget. Det innebär också att det blir en lucka i beställningslis-
tan hos vår järnvägsindustri. Den får då permittera folk. När dessa männi-
skor förhoppningsvis får andra jobb är de borta från järnvägsindustrin. Om
tre fyra år, när man skall sätta i gång med beställningarna igen, finns inte den
fackmannamässiga kunskapen kvar i industrin.
I stället för att skicka ut 80-100 man på en oviss arbetsmarknad tycker vi
att det är bättre att SJ kan få beställa dessa vagnar redan nu. På grund av
tidigareläggningen av det här vagnsmaterialet får SJ ökade kapitalkostnader.
Dessa kostnader anser vi skall kunna täckas av arbetsmarknadsmedel eller
av de medel som vi har anvisat här. Det gäller sysselsättningen i järnvägs-
verkstaden i Örnsköldsvik, men det kan också gälla järnvägsverkstäderna i
Kalmar och kanske även på något annat håll. Hela vår järnvägsindustri kan
som sagt försvinna om den under ett antal år inte har tillräckligt med jobb
och sysselsättning för sin personal.
Det finns en fråga som har rests under motionstiden och som glädjande
nog ett enigt utskott har ställt upp på. Georg Andersson har haft en motion
om insatser för att få till stånd flygmöjligheter för mindre flygplan i Hema-
van. Det skulle främja turismen om man kunde komma dit upp även med
mindre flygplan. Frågan om flygplatser i norr utreds. Vi anser liksom motio-
nären att även alternativet med en flygplats i Hemavan skall komma med i
det här sammanhanget. Vi tror att en flygplats där kan ha en viktig uppgift
att fylla.
En fråga som vi har diskuterat intensivt, som har kommit upp i debatten
och som det fortfarande svänger en del om gäller trafiken på den s.k. in-
landsbanan i norr. Riksdagen fattade ett beslut i våras som innebar att de
som skulle handha trafiken, länshuvudmännen, fick 36 miljoner för att fort-
sätta att köra persontrafik på banan, alternativt lägga upp trafiken med bus-
sar. I utskottet ville man utöka bidraget på så sätt att SJ fritt skulle ställa
vagnar till förfogande för den här trafiken. Men det här räckte inte för att
länstrafikhuvudmännen eller kommunernas ekonomiska förening skulle
anse att de hade råd eller möjlighet att köra tåg för det belopp och med de
insatser som riksdagen var beredd till. Följden blev att persontrafiken upp-
hörde, och trafiken lades över på bussar.
Länstrafikhuvudmännen får 36 milj.kr. för att köra busstrafik på den långa
vägen mellan Mora och Gällivare. Busstrafiken kom i gång. Man skaffade
nya och bra bussar. Men genom ett annat riksdagsbeslut anslogs sysselsätt-
ningsmedel så att trafiken kunde komma i gång igen. Den upphörde inte den
10 juni, utan den fortsatte fram till den 15 september. Under den tiden kos-
tade kalaset 17 milj.kr., och det kom in 5-6 miljoner. Det fanns ett statsbi-
drag genom arbetsmarknadsmedel på 6 milj.kr. Trafiken ledde ändå till en
mycket stor förlust under den tid som normalt anses vara högsäsong och då
många reser. Ca 15 000 personer reste under dessa månader till den kostnad
som jag här har nämnt.
Vissa partier i riksdagen hade låst sig ganska kraftigt för den här trafiken.
I regeringsdeklarationen sades att trafiken skulle komma i gång. Den 31 ok-
tober daterades en proposition som lades på riksdagens bord. I denna be-
gärde kommunikationsministern riksdagens bemyndigande att åter dra i
gång trafiken. Det är detta ärende vi behandlar i dag. Det gäller 100 milj.kr.
dels för viss upprustning, dels för underskott på trafiken. Trafiken skulle
vara i gång elva månader framåt. Propositionen dagtecknades den 31 okto-
ber. Den 1 november kl. 7.20 på morgonen satt kommunikationsministern
själv och drog i gång det första tåget. Det som hände för sju veckor sedan
skall vi således ta ställning till nu. Vi tycker att det är mycket anmärknings-
värt att det går till på det här sättet. Riksdagen har i det här fallet mer eller
mindre förklarats onödig, och dessa frågor får väl tas upp i annat samman-
hang.
Trafiken är nu i gång, och antalet resenärer är inte så stort att det förorsa-
kar någon trängsel. Jag har själv haft tillfälle att åka på banan, och den som
var ansvarig för att framföra motorvagnen var mycket glad när jag och en
kollega kom dit, eftersom han då slapp sitta ensam och köra. Vi såg en del
renar, vi såg en del grantoppar och litet snö, och det var väl behagligt i och
för sig. Men jämsides, på vägen, körde bussen, och också där satt några per-
soner. Två kommunikationsmedel - buss och tåg - konkurrerar alltså med
varandra, och båda får statsbidrag.
Vi socialdemokrater anser att det icke är förenligt med ett ekonomiskt
sunt tänkande att satsa 100 milj .kr. på drift av denna järnvägssträcka.
Vi är med på att bidra med 100 milj.kr. i detta område, men vi vill göra
det genom att rusta upp vägen i samtliga de län som berörs av väg 45, som
går praktiskt taget parallellt med inlandsbanan. Berörda län är Kopparberg,
Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Vi har också efter kontakter med
vägverket i vår motion, som vår reservation grundar sig på, kunnat peka ut
olika vägsträckor där vägförhållandena i dag är mindre tillfredsställande
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Tilläggsbudget I;
kommunikations-
departementet
125
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Tilläggsbudget I;
kommunikations-
departementet
126
men där man snabbt, redan nu i vinter, kan dra i gång arbeten för att åtgärda
vägproblemen och också ge sysselsättning.
Vi yrkar alltså avslag på propositionen i denna del, och vi yrkar i stället att
pengarna skall användas för upprustning av vägnätet.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 1, 3 och 4 till
trafikutskottets betänkande nr 5.
Anf. 156 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Liksom den förra regeringen har den nuvarande insett att in-
frastruktursatsningarna i vårt land har legat på för låg nivå. 80-talets spekula-
tionsekonomi har skadat vårt land också i detta avseende. Med den stigande
arbetslösheten och den sjunkande investeringsviljan borde det nu vara läge
för mycket kraftiga infrastruktursatsningar i stället för att miljard efter mil-
jard betalas ut i arbetslöshetsersättning, kontant arbetsmarknadsstöd och
socialbidrag.
Det är givetvis bra med denna extra investering på 1 500 milj.kr., men vi
menar att satsningarna även på kort sikt borde kunna vara betydligt större
och dessutom ha en annan inriktning. Av dessa 1 500 milj.kr. är det bara 263
milj.kr. som går till den mest energisnåla och miljövänliga delen av tran-
sporttekniken, den spårbundna trafiken. Detta förhållande är enligt vår me-
ning oacceptabelt.
Varningarna för den fortsatta försurningen av mark och vatten kommer nu
tätt, senast i en undersökning från naturvårdsverket. Trots minskningarna av
svavelutsläpp i vårt land kommer inte nedfallet totalt att minska mycket.
Detta beror dels på införsel utifrån, dels på att vi i vårt land fortsätter att
släppa ut svaveldioxid.
Regeringen har ännu inte kunnat visa hur man fram till 1998 skall uppnå
målet att reducera utsläppen av kväveoxider med 30%. Under 80-talet har
ingen minskning skett, främst på grund av den kraftigt ökade vägtrafiken.
Om vi räknar med en 40-procentig ökning av trafiken under de närmaste 20
åren, blir målet alltmer orealistiskt om ingen avgörande förändring sker i
fråga om energitekniken, som används för att driva fram motorfordon.
Vägtrafiken beräknas nu stå för hälften av kväveoxidutsläppen, hälften av
kolväteutsläppen och 35 % av koldioxidutsläppen. Beslut som leder till en
ökning av biltrafiken kan av dessa skäl inte accepteras av vårt parti.
Vi behöver inte i dag upprepa Öresundsbrodebatten, men vi förutsätter
att en seriös miljöprövning kommer att ske och att även andra grannländer
än Danmark kommer att få vara med och lägga fram sina synpunkter och att
också deras experter får göra sina röster hörda.
Vi måste ta forskarna på allvar när de hävdar att det i en nära framtid kan
ske dramatiska förändringar i marken i samband med att pH-värdena sjun-
ker under en viss gräns. Giftiga metaller frigörs, grundvattnet blir oanvänd-
bart, och både växter och djur dör. De medel vi i dag avstår från att investera
i spårbunden trafik kan vi i en nära framtid tvingas använda i massiva
kalkningsprogram i stora delar av landet, och detta kan i sin tur ge oönskade
miljöeffekter.
Den spårbundna trafiken motiveras inte enbart av miljö- och energiskäl.
Även säkerhetsfrågorna borde oftare framhållas. I Europa omkommer i dag
ungefär 55 000 människor per år, främst i vägtrafiken. I vårt land har vi ca
800 dödsoffer och tiotusentals trafikskadade. Jag har inte sett siffrorna på
antalet trafikskadade i Europa, men skulle de vara av samma proportion
som i vårt land, rör det sig om ungefär en halv miljon människor som trafik-
skadas varje år, främst i vägtrafiken.
Vi menar att också denna extrasatsning borde ha haft en annan profil på
grund av den anda som 1988 års trafikpolitiska beslut redovisade. Vi sade ju
där att medborgare och näringsliv i landets olika delar skall tillförsäkras en
säker och miljövänlig trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekono-
miska kostnad.
Vi har därför angett en nivå på i storleksordningen 1-1,2 miljarder för
tidigarelagda och nya satsningar på den spårbundna trafiken. Naturligtvis är
västkustbanan och utbyggnaden av dubbelspår där ett av de mest angelägna
projekten. Vi har också understrukit att alla ansträngningar bör göras för att
utveckla den s.k. kombitrafiken och lyfta bort en del långtradartrafik från
vägarna.
Förutom anpassningen av södra stambanan för den planerade snabbtågs-
trafiken på sträckan Stockholm - Malmö, som nu tidigareläggs i och med att
263 milj.kr. avsätts, är givetvis förberedelser för snabbtågstrafiken runt Mä-
laren och upp till Sundsvall angelägna. Krav på ostkustbanan, från Sundsvall
upp till Luleå, drivs med all rätt av kommuner och andra intressenter. Kan-
ske är även förbindelser från Sundsvall via Östersund och Trondheim till
Oslo en framtidssatsning som vi behöver diskutera.
I dagarna förs diskussioner mellan S:t Petersburg och norska järnvägsin-
tressen om godstrafik mellan S: t Petersburg och Narvik via Haparanda. Tro-
ligen kommer också rätt snart ett provtåg, eventuellt med malm, att köras på
den sträckan. Det blir då nödvändigt med en ganska omständlig omlastning i
Haparanda på grund av de skilda spårvidderna och på grund av att vi inte
där har kommit oss för att bygga en omaxlingsstation på samma sätt som man
har gjort på flera håll i Finland. En omaxlingsstation i Haparanda och en
upprustning av Haparandabanan kan bli mer brådskande än vad många har
tänkt sig.
Vissa beräkningar som banverket har låtit göra tyder på att antalet invå-
nare per spårkilometer i Nordkalotten faktiskt är lika stort som i Mälarda-
len, om vi räknar in invånarna i Murmanskregionen. Dessutom ärvägförbin-
delserna mycket dåliga. Tunga och långväga transporter på Nordkalotten
borde enligt min mening bli föremål för särskilda studier och satsningar.
Utvecklingen av det spårbundna transportsystemet och nya handelsvägar
kan i förlängningen också ge inlandsbanan nya uppgifter på både person- och
godssidan. Vi hade velat att man i den utredning som nu görs om inlandsba-
nan också hade vägt in de eventuella framtida möjligheterna, så att banan
inte läggs ner på grundval av alltför kortsiktiga bedömningar.
Självfallet stödjer vi också kraven på medel till satsningar på sovvagnar på
fjärrtågen upp till Norrland.
Vi har godtagit de satsningar som nu görs på vissa flygplatser i Norrland.
Om det i framtiden blir ökade möjligheter till snabbtågstrafik mellan Sunds-
vall och Umeå kan flyget från Norrlands inland få en annan karaktär och
kanske bli en del av flygförbindelserna med Kiruna, med betydligt snabbare
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Tilläggsbudget I;
kommunikations-
departementet
127
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Tilläggsbudget I;
kommunikations-
departementet
128
förbindelser med Stockholm som följd. I detta sammanhang är det möjligt
att Gunnarns militärflygplats i stället kan bli en flygplats för stora delar av
Norrlands inland. Det har redan nu ifrågasatts om inte en satsning på Gun-
narns flygfält på lång sikt vore klokare än satsningar på mindre flygfält.
Jag vill med detta, fru talman, yrka bifall till meningsyttringen i mom. 6
och 11.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 17.58 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
19 § (forts.) Tilläggsbudget I; kommunikationsdepartementet (forts.
TU5)
Anf. 157 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Jag skall fatta mig föredömligt kort.
Tyvärr fick inte Ny Demokrati majoritet i utskottet för sitt yrkande att an-
slå ytterligare 400 milj.kr. till banverket för att snabba på utbyggnaden av
södra stambanan och snabbtågstrafiken på denna. Banverket ville helt en-
kelt inte ha mer pengar. Man klarade inte av att snabba på utbyggnaden.
Detta finner vi märkligt, eftersom det var information från en av Sveriges
främsta järnvägsexperter, tillika en av Sveriges duktigaste företagsledare,
som fick oss att skriva denna motion.
Tydligen besitter inte nuvarande banverksledningen den logistikkunskap
som behövs vid en forcerad järnvägsutbyggnad. Det tycker vi nydemokrater
är beklagligt.
För att markera vår inställning yrkar jag därför avslag på trafikutskottets
hemställan att endast anslå 263 milj.kr. till södra stambanan och bifall till
vår reservation, där vi yrkar att ytterligare 400 milj.kr. anslås utöver de 263
miljonerna till en tidigareläggning av snabbtågstrafiken på södra stambanan.
Herr talman! Med andra ord yrkar jag bifall till reservation nr 2. Eftersom
vänsterpartiet är för en snabb utbyggnad av järnvägen förutsätter jag att
vänstern stöttar mig i detta fall.
Anf. 158 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Det är med glädje som vi från centerns sida noterar att vi har
fått en majoritet i utskottet att ställa upp på en fortsättning av trafiken på
inlandsbanan. Jag beklagar att Birger Rosqvist använde en närmast raljant
ton mot inlandsbanan. Han påstår att han har åkt den - det tror jag också
att han har gjort. Inlandsbanan i sin helhet går genom halva vårt land. I rege-
ringsdeklarationen klargörs mycket tydligt att hela Sverige skall leva. Då
tycker jag inte att man skall behandla halva Sverige på det sättet och säga att
det inte är så noga när det gäller inlandsbanan. Sverige består inte bara av
en Öresundsbro, storstadssatsningar och snabbtåg osv., även om jag tillhör
dem som såsom storstadsbor talar om vikten av t.ex. snabbspår och sats-
ningar på järnvägen i detta avseende.
Jag tror att det är viktigt att det som majoriteten i utskottet har sagt upp-
levs på ett sådant sätt att man tar det på allvar. Både trafikutskottets vice
ordförande Rolf Clarkson och jag är flitiga gäster på järnvägen och banver-
kets konferenser. Vi har båda upptäckt att det i dag finns ett tilltagande in-
tresse ute bland enskilda människor, framför allt bland industrins folk, och
kommunerna, att medverka till en aktiv järnvägspolitik. Det jag nu säger,
herr talman, gäller såväl gods- som persontrafik. Eftersom både Rolf Clark-
son och jag liksom övriga i regeringspartierna tillhör dem som tycker att det
är viktigt att vi får konkurrensen på spår är det viktigt att vi under detta råd-
rumsår inte ger felaktiga signaler, att detta bara är något tillfälligt. Vi räknar
med att staten satsar på själva banan. Men vi förutsätter att det blir aktiva
insatser från folket där uppe, så att bidragen när det gäller pengar till drift
av inlandsbanan kan bli så små som möjligt.
Herr talman! Jag vill också påpeka att banverket och SJ har sagt att därest
banan blir bättre kan man räkna med att det troligtvis blir en tilltagande
godstrafik på inlandsbanan. Därför skall man naturligtvis när man bedömer
de insatserna från banverkets sida räkna med att det kan vara fråga om hela
banan. Det ställer också persontrafiken i en annan dager.
Jag vill även utnyttja tillfället att säga att utöver att svara för infrastruktur-
satsningarna är det också statens uppgift att tillsammans med länstrafikbola-
gen och industrierna satsa på att få fram en ny typ av kollektivtrafikmedel,
dvs. en typ av lättare motorvagnar. Det vet Rolf Clarkson och Birger Ros-
qvist och inte minst tidigare kommunikationsministern. Det påpekas av in-
landsbanekommunerna att om de får en bättre typ av tåg, får de också större
möjligheter. Kostnaden för det skall man inte lägga på kommunerna. Om
staten tillsammans med länstrafikbolagen och industrierna tar fram sådana
alternativ ges ökade förutsättningar.
Herr talman! Det jag nu säger gäller egentligen inte bara inlandsbanan,
utan också övriga delar av landet. Därför är det kolossalt viktigt att vi från
riksdagens kammare ger riktiga signaler, dvs.: Satsa nu och gör det ordent-
ligt, precis som övriga Europa! Inlandsbanan skall inte undantas från sats-
ningar. Därför tycker jag att det är bra att regeringen och nu också en majo-
ritet i riksdagen satsar på inlandsbanan och ger den en chans. Men självfallet
skall de som bor där uppe göra allt vad de kan för att minska driftskostna-
derna för persontrafiken på inlandsbanan. Jag är också av den uppfattningen
att det är viktigt att vi får ner de kostnaderna. Men låt oss skilja på investe-
ringar och driftskostnader och inte ge några negativa signaler från denna
kammare! Det tror jag är kolossalt viktigt.
Anf. 159 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! I mitt inlägg kommer jag enbart att uppehålla mig vid in-
landsbanan. Jag tycker att det är fantastiskt att vi än en gång här i riksdagen
9 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 47
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Tilläggsbudget I;
kommunikations-
departementet
129
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Tilläggsbudget I;
kommunikations-
departementet
130
får vara med om att diskutera inlandsbanan och dess fortsatta framtid. Och
den här gången är det en positiv debatt, då vi får anslå pengar för dess fort-
satta drift. Det är en konsekvens av att vi har fått en ny borgerlig regering
och regeringsförklaringen från den 4 oktober 1991, med budskapet att hela
Sverige skall leva, ett budskap som i sin tur förutsätter olika åtgärder för en
aktiv regionalpolitik. Här kommer inlandsbanan med i beslutsfattandet.
Det är inte bara jag utan hundratusentals människor i Sverige som glädjer
sig över regeringens och riksdagens beslut, som det kommer att bli i dag. Det
är dels de som bor längs inlandsbanan, dels de turister som genom banans
fortbestånd kan få uppleva en resa genom Nordeuropas sista vildmark. Även
för godstrafiken är inlandsbanan viktigt, vilket Rune Thorén alldeles nyligen
påpekade.
Beslutet att avsätta 100 milj .kr. sker i syfte att ge rådrum för inlandsbanan.
Det är helt korrekt att ge kommunerna längs inlandsbanan möjlighet att pla-
nera för fortsatt trafikering, men man måste få detta rådrum och pröva fram-
tidsutsikterna.
Turerna har ju varit många och inkonsekventa kring trafikeringen av ba-
nan. Varken den förra socialdemokratiska regeringen eller riksdagsmajori-
teten ville ge Inlandskommunerna Ekonomisk Förening en rimlig chans att
överta driften. Från folkpartiet liberalernas sida protesterade vi skarpt mot
detta mycket korta varsel - det rörde sig om tre månader innan Inlandskom-
munerna Ekonomisk Förening skulle få ta över driften. Vi ville låta inlands-
banan leva. Vi ville redan i våras ge ett rådrum. Det är precis ett år sedan
Birgit Friggebo gjorde ett mycket skarpt uttalande, då vi för första gången
fick beskedet att inlandsbanetrafiken nog skulle läggas ned. Vi vill bevara
inlandsbanan! Vi ser det som en möjlighet för inlandskommunerna att över-
leva.
Den 10 juni skulle bli slutdatum för inlandsbanan, men så blev det inte,
som vi vet. Tack vare initiativ i arbetsmarknadsutskottet kom en kompro-
miss till stånd, vilket innebar att de tre nordligaste länsstyrelserna ställde upp
med 6 milj.kr. för att rädda sommartrafiken, som har mycket stor betydelse
för turistnäringen i inlandet. Jag vill särskilt nämna vår förre landshövding
Sven Johanssons insatser som engagerad och orädd förespråkare för inlands-
banan. Nu får vi en ny landshövding, Görel Bohlin, som också har uttalat
sitt intresse för inlandsbanan.
Herr talman! Socialdemokraterna hade totalt missbedömt den kamp som
pågick i den norrländska glesbyden för att rädda banan. Över 45 000 namn-
underskrifter insamlades, och folk gick man ur huse för att rädda banan.
Men oron fanns också för vad som skulle hända efter den 15 september, när
sommartrafiken skulle upphöra. Men då fick vi en borgerlig regering som
håller sina löften!
Det vore fel att säga att det inte finns stora problem kring den fortsatta
driften - men nu finns rådrum, och det behövs. Självfallet kommer inlands-
banan att överleva, men det kräver en stor portion av nytänkande. T.ex.
konstaterade jag själv i somras - jag ordnar bl.a. gruppresor efter inlandsba-
nan - att marknadsföringen av banan var dålig för att inte säga urusel, sär-
skilt vad gällde att få information om både tågtider och biljettpris. Här måste
en ökad samordning komma till. Däremot fanns alltid uppgifter om bussti-
der tillgängliga, och bussarna går som bekant parallellt med inlandsbanetå-
gen, ett enormt slöseri som vi måste få bort. Trots detta hinder hade tåget i
genomsnitt 14 passagerare mot bussens 2. Därmed tolkar jag intresset för
tåget som mycket positiv.
Det är hoppingivande att representanter för både SJ och Inlandskommu-
nerna Ekonomisk Förening (IEF) samlats för att under tre dagar i höst åka
sträckan Mora-Gällivare. Man undersökte behovet av och intresset för nya
satsningar. På vaije station hade man överläggningar med kommun- och tu-
ristnäringsföreträdare för att få tips och synpunkter och pröva nya idéer.
Redan nu har SJ och IEF beslutat att satsa på specialtåg till Jokkmokks
marknad och till Vasaloppet. Det finns också massor av andra arrangemang
efter banan där man kan samordna resande och aktiviteter. Varje år kommer
t.ex. en halv miljon vinterturister till Vemdalen och västra Härjedalen. Här
kan man försöka förmå turisterna att åka tåg till Mora och därefter specialtåg
efter inlandsbanan.
Mindre daglig trafik men ökad satsning på specialtåg är framtiden för in-
landsbanan. Det innebär stora utmaningar och möjligheter om viljan finns.
Jag tror att viljan finns och att konkreta beslut kommer fram från Inlands-
kommunerna Ekonomisk Förening. IEF vill hjälpa SJ med verksamheten
och även komma med egna förslag.
Anf. 160 ROLF CLARKSON (m):
Herr talman! Utskottets ordförande har tidigare pläderat för de reserva-
tioner som han och hans partikamrater har gjort i trafikutskottet vid behand-
lingen av tilläggsbudget 1.1 sin första reservation anför Birger Rosqvist att
400 milj.kr. av de 1 500 milj.kr. som det nu är fråga om till infrastruktursats-
ningar redan är anslagna av den socialdemokratiska regeringen och tycker
därför att det räcker med 1100 milj.kr.
I en annan reservation som Kenneth Attefors i Ny Demokrati har skrivit
vill han plussa på dessa 1 500 milj.kr. med ytterligare 400 milj.kr. Dessa båda
reservationer är alltså synnerligen oförenliga. Jag yrkar nu avslag på dem
och bifall till majoritetens hemställan i betänkandet.
När det gäller en tidigareläggning av sowagnsbeställningarna har utskot-
tets majoritet uttalat sympati för att regeringen överväger om den kan bi-
träda statens järnvägar med något stöd för att fortsätta att investera i dessa
sovvagnar. De är ju förvisso en mycket god del av SJs framtidsmöjligheter.
Jag yrkar emellertid även avslag på den reservationen och bifall till hem-
ställan i utskottets betänkande.
Sedan kommer vi till detta med att återuppta persontrafiken på inlandsba-
nan. Där har socialdemokraterna i sin reservation nr 4 yrkat att de av rege-
ringen föreslagna 100 milj.kr. i stället skall användas till upprustning av
väg 45 som går parallellt med själva inlandsbanan. Jag vill inte öppna någon
ny inlandsbanediskussion i kväll. Vi hade en långvarig och uppslitande sådan
under föregående riksmöte. Det är ju ingen hemlighet för kammarens leda-
möter att moderaterna den gången stödde den socialdemokratiska regering-
ens förslag om att inlandsbanan, efter en förhandling med den ekonomiska
föreningen för inlandskommunerna, skulle övergå till att bli trafikerad med
busstrafik på landsväg under en tioårig avtalsperiod.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Tilläggsbudget I;
kommunikations-
departementet
131
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Tilläggsbudget I;
kommunikations-
departementet
132
Man träffade detta avtal, och vi har alltså i dag ett tioårigt avtal mellan
staten och de länstrafikhuvudmän i Norrland som är berörda av inlandsba-
nan om att ersätta järnvägstrafiken med busstrafik. Man har inköpt moderna
långfärdsbussar för detta ändamål. Efter valet har den nya regeringskoalitio-
nen kommit överens om att återigen skapa ett rådrumsår för att bedöma
möjligheten att behålla järnvägstrafiken på inlandsbanan. För detta har man
avsatt 100 milj.kr. Vi har, som moderata företrädare i trafikutskottet, avgett
ett särskilt yttrande där vi säger att vi med anledning av den speciella om-
ständighet som därmed råder, i enlighet med regeringsdeklarationen, går
med på att man med dessa 100 miljoner skapar ytterligare ett rådrumsår.
Jag vill dock mycket klart säga att det är stötande att man har två statligt
subventionerade trafiksystem som konkurrerar parallellt med varandra om
trafikanterna i detta område. Vi i moderata samlingspartiet anser att det av-
tal som staten har träffat bör gälla i fortsättningen. Om det finns möjlighet
därtill bör inlandskommunerna skapa en turisttrafik som är sponsrad av
kommunerna, landstingen och eventuellt även privata intressenter. Vi kan
inte tänka oss att staten efter rådrumsårets utgång fortsätter att satsa på pa-
rallella konkurrentlinjer som båda går med underskott.
Det är mitt uppdrag från den moderata riksdagsgruppen, som jag fick så
sent som i förmiddags, att säga detta i kammaren. Vi betraktar alltså detta
som ett rådrumsår. Vi ser positivt på att inlandsbanan kan leva vidare som
turistbana i den regi som jag nyss har nämnt. Men vi säger hit men inte längre
när det gäller statliga satsningar i den ena eller andra formen.
Anf. 161 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Jag kan bara hålla med Rolf Clarkson när det gäller detta
med inlandsbanan. Där stödde jag helt den borgerliga sidan i utskottet. Där-
emot tänkte jag inte stödja en socialdemokratisk motion där man ville att vi
skulle tidigarelägga sowagnsbeställningar om vi kunde få fram medel från
arbetsmarknadsverket så att det inte skulle belasta statens järnvägars eko-
nomi. Nu fick den borgerliga sidan mig att backa från detta, och vi fick en
stark skrivning i det här betänkandet. Jag hoppas att Rolf Clarkson hjälper
till att se till att regeringen verkligen läser detta. Det står nämligen så här:
”Utskottet förutsätter att regeringen överväger åtgärder för att möjliggöra
en tidigarelagd anskaffning av sovvagnar.”
Detta är en s.k. stark skrivning, har jag lärt mig, som regeringen egentli-
gen inte läser, eftersom den inte står på framsidan av betänkandet. Om nu
Rolf Clarkson hjälper mig och ser till att den läser detta får vi se om det
fungerar och om regeringen verkligen läser den här lilla texten eller inte.
Anf. 162 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Jag tror att Rolf Clarkson och jag kan vara överens. Vi
tycker egentligen båda att det skall vara konkurrens, men i det här fallet är
det tveksamt om man skall gå hur långt som helst, speciellt med statliga me-
del.
Jag delar uppfattningen att man på något sätt under det här rådrumsåret
måste komma fram till att man inte fortsätter att köra parallellt. Spåret är ju
där det är, men bussarna kan vara möjliga att utnyttja på andra håll tillsam-
mans med banan om det finns en god vilja. Det kan gälla dels uppe i fjällen,
dels inåt inlandet. Det är inte jag som skall stå här och dra upp riktlinjerna
för detta, men det är viktigt att man ser de samlade resurserna. Det är ju
just med de samlade resurserna som man kan åstadkomma ett bra paket.
Jag tror också att det är viktigt att SJ, privata intressenter osv. får den här
möjligheten.
Det var därför som jag använde huvuddelen av mitt anförande tidigare till
att säga att det är viktigt att det finns något slags positiva signaler om att man
skall göra sitt bästa tillsammans och inte bara konkurrera. Om man försöker
att göra detta skall vi stötta under det här året. Sedan får vi se vad som hän-
der nästa år. Min uppfattning är att vi skall fortsätta att se till att vi har en
bra bana, men vi kan inte fortsätta att ge allt för mycket i statsbidrag till en
olönsam trafik.
Anf. 163 ROLF CLARKSON (m):
Herr talman! Jag tar med förtjusning emot den utsträckta hand som Rune
Thorén räcker fram. Jag kan utan vidare beteckna oss båda som uppriktiga
j ärnvägsvänner. Att vara järnvägsvän är att vara vän av satsningar där j ärn-
vägen har en funktion att fylla. Järnvägen fungerar bäst som transportsystem
när det gäller persontrafik i tätbefolkade områden och på inte alltför långa
sträckor. Den fungerar även undantagsvis när det gäller nattågen med sov-
vagnar. Då fungerar den bra på längre sträckor också.
Jag tror för min del, för att nu föra en trafikpolitisk ideologisk diskussion,
att Norrland i flera avseenden är mer betjänt av att få ett bra flyg- och väg-
transportsystem och infrastruktursatsningar på området än järnvägssats-
ningar av den typ som inlandsbanan utgör. Det gäller alltså en lång sträcka,
1050 km, och en mycket liten befolkning som kan utnyttja denna järnväg.
Jag tror att vi på det här viset kan nå fram till ett modus vivendi inom fyrklö-
vern. Det kan ge inlandsbanan den chans som den är värd som turistbana,
men utan statliga satsningar på både landsvägs- och järnvägstrafik i inlands-
kommunerna.
Anf. 164 BIRGER ROSQVIST (s):
Herr talman! Rolf Clarksons deklaration var i och för sig intressant. Efter
det här s.k. rådrumsåret, som dock bara består av elva månader och kostar
100 milj.kr., kan han inte tänka sig att det skall lämnas några bidrag av stat-
liga medel till fortsatt trafik. Vi hade ganska många intressenter och motint-
ressenter i utskottet och lyssnade på vad de hade att säga. Från dem som
företrädde Inlandskommunerna Ekonomisk Förening, som driver trafiken
och som avser att göra det också fortsättningsvis, fick vi höra att även om
man skulle lyckas mycket bra i sin satsning på turisttrafik och annat, tänkte
man sig att det nog skulle komma att behövas omkring 50 milj .kr. per år i
bidrag för att fortsätta trafiken.
Vid ett studiebesök som jag gjorde några veckor senare i området samta-
lade jag med järnvägspersonal, rälsbussförare och andra som var mycket po-
sitivt engagerade i denna fråga. När jag då undrade om de fortsättningsvis
skulle klara sig, om de fick 50 milj.kr. om året av staten, trodde de knappast
det. Det skulle nog behövas litet till.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Tilläggsbudget I;
kommunikations-
departementet
133
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Tilläggsbudget I;
kommunikations-
departementet
I somras trafikerades banan av 15 000 turister. Banan var föremål för ett
mycket stort intresse på olika sätt på grund av de ställningstaganden som
förekommit i riksdagen. Om man upprätthåller trafiken för att främja turis-
men och om man kan räkna med 20000 turister per år i fortsättningen, till
en kostnad av 100 milj.kr., skulle vi få betala 5 000 kr. per resenär av skatte-
medel. Därtill kommer 36 milj.kr. för att bussarna skall rulla. Det är mycket
stora summor, och man kan fråga sig om inte så mycket pengar kunde använ-
das på ett bättre sätt för att främja utkomstmöjligheterna för dem som skall
leva på turisterna i det här området.
Vi har nu från socialdemokratiskt håll också sagt att det är bra om man kan
anordna en sommartrafik, men att det då skall ske under rimliga ekonomiska
förhållanden och att staten skall slippa stå som finansiär när rådrumsåret är
till ända. Det var, som sagt, intressant att höra Rolf Clarksons deklaration
nyss att några statliga pengar inte är aktuella efter rådrumsårets slut.
Anf. 165 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Jag vill bara till Rolf Clarkson säga att vi kanske inte här i
dag exakt skall ange vad det skall vara för trafik på den här banan. Jag förut-
sätter att såväl SJ och inlandsbanekommunerna som andra intressenter - BK
Tåg och kanske också andra - kommer att framföra synpunkter och så små-
ningom kan komma fram till ett bra koncept för inlandsbanan. Också Rail
Forum har gett sig in i den här leken, och jag tror inte att man därifrån enga-
gerar sig av nostalgiska skäl.
Jag är liksom Rolf Clarkson järnvägsvän. Jag tror att nattågen kan vara
något att satsa på och även att godstågen säkerligen kan utvecklas. Jag
nämnde i mitt anförande nya typer av tåg. Jag har liksom Birger Rosqvist,
Rolf Clarkson och många andra rest med inlandsbanan. Man skall, herr tal-
man, inte göra jämförelser mellan de tåg som i dag trafikerar banan och nya
och fina bussar. Jag arbetar också med busstrafik och värderar den högt, men
jag tror att man med nya typer av tåg här också kan få en del arbetspendling,
naturligtvis inte efter hela sträckan utan på vissa orter.
Låt folket där uppe fundera över det här och komma fram till någonting.
Vi skall försöka att hjälpa till genom att få fram bättre och snabbare tåg. Vi
skall också se till att få en bra räls längs hela sträckan. Jag tror att det är
mycket viktigt för godståg. Det finns också funderingar på annan typ av tra-
fik, kanske från Norge, ner genom Sverige och sedan vidare.
På andra håll i Europa börjar man mer och mer att rikta blicken mot järn-
vägar och även mot vattenvägar - som vi inte har tagit upp här - inte bara
mot landsvägarna. Jag tycker att det skulle vara helt felaktigt att i dag döma
ut en järnväg som redan finns och som sträcker sig genom halva Sverige.
Med andra mått mätt, jämfört med kostnaderna för Öresundsbron, våra
snabbspår osv., är det småpengar vi talar om. Trots det är jag villig att i dag
säga att vi på sikt måste försöka få ned bidraget till driften. Vi måste börja
arbeta med det. Däremot är jag inte rädd när det gäller att satsa pengar på
infrastrukturen i Norrland och dess inland. Kom ihåg att det är från de lands-
delarna som vi får mycket av vårt lands exportöverskott!
134
Anf. 166 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Rolf Clarkson nämnde tidigare Fyrklövern. Eftersom jag i
sowagnsärendet var litet vacklande i utskottet, vill jag till kammarens proto-
koll uttala att Fyrklövern kan räkna med oss nydemokrater när det gäller
inlandsbanan även under rådrumsåret.
Anf. 167 ROLF CLARKSON (m):
Herr talman! Utan att vilja förlänga debatten om inlandsbanan vill jag be-
kräfta vad jag sade i mitt huvudanförande: Det är ur moderat synpunkt
otänkbart att man efter rådrumsåret med statliga subventioner skulle driva
två parallella, konkurrerande transportsystem, nämligen inlandsbanan resp,
busstrafiken. I det läget står vi kvar vid det avtal som vi har träffat med läns-
huvudmännen för den ordinarie åretruntgående inlandstrafiken på vägarna.
Däremot kan jag utan vidare ånyo säga: Finns det möjligheter att bedriva
en turistverksamhet på inlandsbanan som täcker såväl driftskostnaderna
som underhållskostnaderna och som kan utvecklas sommartid, har vi natur-
ligtvis ingenting emot det. Vi tror tvärtom att en sådan järnvägsverksamhet
kan komma att uppmärksammas internationellt. Men det skall också sägas
att det skall mycket till för att detta skall gå ihop.
När vi senast hade ett system av inlandsbanor i gång kostade det 120
milj.kr. om året. Kanske kan man förbilliga detta genom upphandling, som
Rune Thorén sade, tillsammans med BK Tåg och andra konkurrenter till
SJ. Kostnaderna kan måhända här kapas med 30 %. Kanske kan man också
underhålla de delar av inlandsbanan som inte är godsbanor till 30 % lägre
kostnader. Då kommer vi ned till en totalkostnad per år för turisttrafiken om
80 milj.kr.
Säg att man då kommer fram till den uppfattning som jag såg i ett press-
klipp, att man skulle kunna öka antalet resenärer från nuvarande 15 000 till
40000. Då skulle kostnaden per resenär bli ca 2000 kr.
Huruvida detta är en realistisk affärsinriktning är svårt att säga, men man
kan för vår del gärna få försöka. Jag tror att framtiden ligger i en sådan sats-
ning som SJ gör på t.ex. sina snabbtåg på dubbelspår på västkustbanan, med
moderna kommersiellt inriktade snabbtåg över huvud taget och med ett bra
transportsystem på godsbanesidan. För övrigt måste en sann centerpartist,
som vill ha goda transporter även inne i glesbygderna, förlita sig på vad vårt
rika vägnät kan bjuda.
Anf. 168 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Jag gläder mig åt att Rolf Clarkson har den inställningen att
det nu gäller att ge inlandsbanan den här chansen. Jag tycker att det är synd
att inlandsbanan inte fick den chansen av riksdagen redan i våras. Vi behand-
lade denna fråga någon gång i mars månad.
Jag tror att inlandsbanan kan överleva med hjälp av ett nytänkande, med
användande av det rådrum som nu ges. Jag tror att SJ äntligen har börjat
förstå att det finns en mycket stark vilja från inlandskommunerna att behålla
driften och att försöka göra det på ett så praktiskt och bra sätt som möjligt.
Jag har åkt med inlandsbanan flera gånger under det senaste året och talat
mycket med SJs personal, som har visat på olika lösningar. Det kan gälla
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Tilläggsbudget I;
kommunikations-
departementet
135
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Upphävande av
lagen om till-
stånd till över-
låtelse av skepp
136
specialresor, privata resor och kortare turer. Jag tycker att de skall ses som
en ryggrad i denna verksamhet.
Jag vänder mig liksom tidigare talare starkt emot att vi skall ha två bolag:
länstrafiken, som med bussar skall trafikera precis den sträcka där tågen går,
och inlandsbaneföreningen. Det är en orimlig ordning. Länstrafiken måste
komma överens med SJ eller med Inlandskommunerna Ekonomisk För-
ening om ett ekonomiskt bärbart alternativ.
Sedan vill jag säga till Birger Rosqvist, att nu har SJ äntligen fått en spe-
ciell person som skall handha resorna på inlandsbanan. Jag vill bara referera
vad som stod i Dagens Nyheter häromveckan, där han säger: Varje tågrese-
när subventioneras med 714 kr., om man räknar på det högsta bidraget på
100 miljoner, och inte 7 000 kr. som vissa uppgifter gör gällande. Om vi räk-
nar med samma subventionsgrad för bussarna, skulle de behöva ha sju passa-
gerare per tur, ty även bussarna subventioneras.
Jag tycker att vi skall se klart och konkret på frågan och se till att ge in-
landsbanekommunerna den här chansen till överlevnad. Det är en symbol-
fråga också, viktig för inlandsbanekommunerna.
Anf. 169 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Jag skall naturligtvis inte förlänga den här debatten alltför
mycket. Jag vill bara säga att jag har målat upp ett slags scenario. Man kan
ha nattåg och godståg, skaffa nya tåg, ordna arbetspendling, snabba upp tå-
gen, osv. Det är egentligen inte jag som skall föreslå detta, utan det får utre-
darna, kommunerna, SJ m.fl. göra.
Rolf Clarkson säger att banan bör nog i första hand bibehållas för turisttra-
fik. Låt utredarna bedöma vad som är rätt eller fel och sedan komma till-
baka! Utskottet har inte uttalat sig vare sig för det jag säger eller för det Rolf
Clarkson säger, utan utskottet har sagt: Okej, kom tillbaka och visa vad som
är möjligt.
Jag tycker att vi skall ge en positiv signal: Gör vad ni kan, kom sedan till-
baka, och så får vi fatta ett nytt beslut efter ett år. Jag hoppas att alla aktiva
krafter arbetar så bra de kan under det här året.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 22 §.)
20 § Upphävande av lagen om tillstånd till överlåtelse av skepp
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1991/92:TU6 Upphävande av lagen (1989:990) om tillstånd till överlåtelse av
skepp (prop. 1991/92:64).
Anf. 170 BIRGER ROSQVIST (sj.
Herr talman! Den s.k. flagglagen infördes 1977, när det var en borgerlig
regering förra gången och kommunikationsministern var moderat. Anled-
ningen till att flagglagen infördes var att under då rådande svaga sjöfartskon-
junkturer, som i och för sig har hållit i sig ända sedan dess, såldes det ut i
snabb takt ett betydande antal svenska fartyg.
De såldes inte alltid till utländska intressenter, utan det var svenska före-
tag som bildade bolag i länder som kunde tillhandahålla en för redarnas del
bekväm flagga, och så fortsatte man driften. Det innebar att man kunde få
annan besättning i båtarna, få lägre lönekostnader, slippa ifrån skattepro-
blem i Sverige och mycket annat av dessa s.k. avarter som vi har i vårt land -
somliga kallar det så.
Lagen infördes som en tillfällig lag, och vi har sedan förlängt den två år i
stöten, ibland kanske tre år. Men för ett och ett halvt år sedan permanenta-
des lagen. Den skrevs om och gjordes inte längre tidsbegränsad utan skulle
gälla fortsättningsvis.
De borgerliga partierna har hela tiden varit emot den här lagen. Det låter
litet egendomligt, för den infördes när vi hade en borgerlig regering. Vi soci-
aldemokrater hängde med den gången, och vi hänger kvar fortfarande. Vi
tycker att lagen alltjämt har en funktion att fylla.
De premisser som vi har ansett väsentliga och som anfördes som argument
för att bibehålla lagen när den gjordes permanent är bl.a. att vi anser, i enlig-
het med de sjöfartspolitiska besluten, att det skall finnas en svensk handels-
flotta av rimlig omfattning, alltså en handelsflotta under svensk flagg, som
är gripbar i händelse av situationer i ofred när vi behöver handelsflottan för
vår försörjningsberedskap.
Nu sägs det i propositionen att det argumentet inte längre har någon
tyngd, för den utveckling som under senare tid ägt rum i vår omvärld gör att
vi inte längre löper risk för avspärrning. Jag måste säga att jag kunde inte
låta bli att tänka på argumentationen för mer pengar till försvaret, när jag
läste det här.
När den moderata försvarsministern vill ha mycket pengar till försvaret,
är det fortfarande ofred i världen. Vi lever inte alls i någon trygg och säker
situation, och då behöver försvaret mer pengar. Men när det gäller flaggla-
gen lever vi tryggt och lugnt, och då kan vi åberopa det och avskaffa flaggla-
gen. Det betyder att den tröskel som flagglagen har inneburit för försäljning
av svenska fartyg skulle tas bort.
I det beslut riksdagen skall fatta ligger inte bara det enkla och raka att
lagen antingen skall bibehållas eller tas bort. Förslaget i propositionen är en
fas i ett spel, låt mig säga med tre enheter.
I propositionen talas det också om att det skall komma en ny sjöfartspoli-
tik som skall göra det möjligt att driva svenska fartyg i ett s.k. särskilt regis-
ter, vilket innebär att redarna kan anställa besättning på lokala avtal, dvs.
avtal som sammanfaller med dem som eventuellt kan finnas i besättningar-
nas hemländer.
Det man sneglar på är öststater. Det kan vara både nära öst och fjärran
öst, det kan vara Indien och vad som helst. Det är klart att där kan man få
besättningar till mycket låga kostnader, och så kan man driva sjöfarten på
ett mer lukrativt sätt än i dag.
Men vi har också på socialdemokratiskt initiativ, där för övrigt centerpar-
tiet har hängt med, infört den s.k. svenska modellen för sjöfartsstöd. När
andra länder avskaffade inkomstskatter och sociala avgifter för de anställda
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Upphävande av
lagen om till-
stånd till över-
låtelse av skepp
137
|
Prot. 1991/92:47 |
ombord i fartyg, gick vi i Sverige en annan väg. Vi har behållit de sociala |
ombordanställda har alltså behållit sina bruttolöner.
|
Upphävande av |
Men som ett stöd för sjöfarten har skattepengarna gått in till ett speciellt Det är ett system som folkpartiet och moderaterna har gått kraftigt emot Vad som skall komma i stället har man inte klart för sig. Därför säger man Det öppnar helt andra möjligheter för den som bedriver sjöfart. Det här Jag återupprepar att detta är ett steg för att bädda för denna form av sjö- Vi socialdemokrater säger bestämt nej till införandet av ett sådant regis- Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen i betänkande nr 6 från tra- Anf. 171 BENGT HURTIG (v): Herr talman! Det kan tyckas att avskaffandet av den s.k. flagglagen inte |
138
en borgerlig regering borde kunna ha intresse av att ha inflytande över vilka
fartyg som flaggas ut.
Dessutom har lagen en styrka för de ombordanställda i och med att deras
organisationer har möjlighet att föra upp utflaggningsärenden till rege-
ringen. Sett som isolerat beslut borde denna ordning därför kunna vara kvar.
Men, som Birger Rosqvist sade, det är just sammanhanget med andra avise-
rade åtgärder som gör att förslaget måste ses som en inledning till en helt ny
sjöfartspolitik som tidigare har haft ett moderat och folkpartistiskt märke.
Den politiken vet vi än allt för litet om. Men vissa indikationer vartåt det
lutar har vi fått. I proposition nr 38, som behandlas på torsdag, klargörs att
sjöfartsstödet skall avvecklas och att ett internationellt sjöfartsregister skall
inrättas för rederierna.
Det är uppenbart att en avveckling av sjöfartsstödet utan att några andra
åtgärder vidtas kommer att leda till en omfattande utflaggning av fartyg och
en trolig förlust av tusentals arbetstillfällen inom sjöfarten. Med hjälp av det
internationella registret kommer en del fartyg att kunna räddas kvar, men
med utländsk personal på hemlandsavtal och med svensk befälhavare.
Registrering i det internationella registret skall vara grund för uppsägning
av svenska sjömän, enligt redarnas önskemål. Sjömännens fackliga organi-
sationer skall inte längre ha rätt att vidta stridsåtgärder när svenska avtal inte
följs på svenska båtar.
Tvister angående kollektivavtal med utländska fackföreningar skall visser-
ligen bedömas, enligt redarnas önskemål, av svensk domstol. Men de om-
bordanställdas talan skall föras av hemlandets fackförening, som ofta saknar
representation i Sverige. Detta kan få till följd att dessa utländska sjömän
inte har någon som för deras talan.
Den utländska arbetskraften skall vidare undantas från all svensk social-
lagstiftning utom arbetsskadelagen, enligt redarnas önskemål. Självfallet
luktar detta diskriminering lång väg. För att undvika att diskrimineringen
blir alltför iögonfallande torde det bli nödvändigt att välja alla anställda
inom en viss yrkeskategori från samma land för att inte avtalen skall bli allt-
för olika. Därmed kan systemet leda till massuppsägningar av svenska om-
bordanställda. Diskriminering av det här slaget torde strida mot andan i den
svenska regeringsformens 2 kap. 15 §.
Har man en gång infört denna princip på svenska arbetsplatser till sjöss är
steget inte långt till att införa principerna också på landbacken. Då bäddar
vi verkligen för problem och konflikter på arbetsmarknaden.
Det hänvisas ibland till att det danska internationella registret är ett bevis
på att antalet inhemska ombordanställda i själva verket ökat i och med infö-
randet av ett internationellt register. Det är möjligt att en viss ökning av an-
talet befäl skett på grund av en viss inflaggning av en del fartyg med danskt
befäl under de få år som gått. Men för drift- och ekonomipersonal har arbets-
tillfällena i själva verket minskat enligt tillgänglig statistik. Därför inger
också det danska exemplet oro i de ombordanställdas organisationer.
Herr talman! En del av oss minns också beskrivningarna från de brandmän
som först kom ombord på den brinnande färjan Scandinavian Star den 7 april
1990. Där fanns beskrivningar av hur föräldrar hittades förkolnade knäbö-
jande vid sina sängar med armarna om sina likaledes förkolnade barn. Där
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Upphävande av
lagen om till-
stånd till över-
låtelse av skepp
139
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Upphävande av
lagen om till-
stånd till över-
låtelse av skepp
140
beskrevs hur brandsläckningsutrustning hittades oanvänd, hur besättningen
inte förstod varandra på grund av språkproblem och hur brandfarligt mate-
rial hade legat på fel ställen. Till beskrivningarna av katastrofen, där 158
människor omkom, hör också bristen på flytvästar, funktionsodugliga livbå-
tar och uteblivna livbåtsövningar och brandövningar.
Personalen var anställd på ett muntligt kollektivavtal med en korrupt por-
tugisisk fackföreningsledare. Till bilden hör också att norska och danska sjö-
fartsmyndigheter visat ett bristande intresse för säkerhetsfrågorna och en
okritisk hållning till redarkapitalet.
Exemplet Scandinavian Star, och många andra exempel, visar med all
önskvärd tydlighet att marknadskrafterna inte är tillräckliga som styrinstru-
ment för sjöfarten och sjösäkerheten. Jag får intrycket att alltför mycket av
den internationella sjöfarten bedrivs på ett otroligt nonchalant sätt och att vi
har anledning att förvänta oss fler katastrofer av olika slag. Sjöfartsverket
har haft all anledning att skärpa sin granskning av säkerhetsfrågorna efter
katastrofen med Scandinavian Star.
Det här innebär inte någon nedvärdering av låglönebesättningar från
tredje världen. Man har t.ex. konstaterat att de ofta inte fått nödvändig
språkutbildning för att säkert förstå muntliga och skriftliga instruktioner och
för att kunna kommunicera med varandra när de kommer från olika språk-
grupper.
Vi har ett politiskt ansvar för att säkerhetsfrågorna ägnas stor uppmärk-
samhet, inte minst vad gäller färjetrafiken.
I dag har rederiverksamhet blivit en alltmer spekulativ verksamhet, och
därför tror jag att riskerna till sjöss i själva verket blivit större än tidigare.
Frågan är om inte någon form av etableringskontroll kommer att bli nödvän-
dig.
Den nya sjöfartspolitik som nu förbereds rymmer alltså många problem
och hot som jag inte ännu sett någon beskrivning på hur regeringen avser att
klara.
Tills vi fått klarhet i dessa frågor finns därför ingen anledning att avskaffa
lagen om överlåtelse av skepp. Jag yrkar därför bifall till vår meningsyttring
i betänkande 1991/92:TU6.
Anf. 172 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Den 27 september levererades Argo Pallas från varvet i Ko-
rea till Argonaut AB i Stockholm. Ett systerskepp, Argo Thetis, kommer att
levereras omedelbart efter årsskiftet.
Detta är två exempel på de mycket stora investeringar som i dag görs av
svenska redare i modernt, förtklassigt tonnage med höga krav på säkerhet
och ekonomi. De jämförelser som gjorts här i debatten med Scandinavian
Star betraktar jag som helt irrelevanta.
Men Argo Pallas och hennes systrars hemort är i Monrovia och inte i
Stockholm, och Sveriges största sjöfartsstäder är numera Monrovia och
Singapore. Varför väljer då svenska redare att i allt större utsträckning be-
driva sin verksamhet under andra flaggor än den svenska? Den utländska
svenskägda flottan är i dag mer än tre gånger större än den svenskregistre-
rade.
Det är av i huvudsak samma anledning som t.ex. Volvo tillverkar fler last-
bilar-i fabriken i Gent än vid Torslandaverken. Kostnadsläget i Sverige är
ofördelaktigt när det gäller att bedriva industriell verksamhet, och i allt
större utsträckning har investeringarna gjorts i andra länder.
Den nya borgerliga regeringen har en klar ambition att ändra på dessa för-
hållanden. Den klipp- och spekulationsekonomi, som vi i dag kan se följ-
derna av, skall upphöra. Det skall åter löna sig att arbeta, och det skall löna
sig att bedriva industriell verksamhet i Sverige. Det är i längden den enda
grunden för välståndet i landet.
Programmet Ny start för Sverige innebär även en ny start för svensk sjö-
fart. Det skall vara naturligt - och kännas som en förmån - för en svensk
redare att segla under svensk flagg.
Den nya sjöfartspolitiken kommer att införas gradvis. Den första föränd-
ringen som görs är det beslut som kommer att fattas i det ärende vi behandlar
i dag - slopandet av flagglagen. En del följande förändringar beträffande re-
gister och arbetsrättsliga förhållanden är utlovade till senare under våren.
Välstånd och goda arbetsplatser kan inte lagstiftas fram, även om det fort-
farande finns de som tror att ekonomin fungerar så. Tanken bakom flaggla-
gen var att, om rederierna förhindrades att föra ut sitt tonnage till andra län-
ders register skulle de tvingas att stanna kvar i Sverige och näringen därmed
bevaras här. Den tanken var fel, även om det var en moderat kommunika-
tionsminister vid tillfället. För naturligtvis har det inte alls blivit så. Resulta-
tet har i stället blivit att Argo Pallas och hennes medsystrar registrerats di-
rekt under utländsk flagg.
Inför hotet om att bli ”inlåst” i Sverige har man i stället valt att göra prak-
tiskt taget hela förnyelsen av storsjöflottan under andra flaggor än den
svenska. Resultatet kan vi se i dag. Den svenskflaggade flottan har blivit allt-
mer föråldrad, och viktiga verksamhetsområden, t.ex. kryssningsfarten, har
helt övergivits av svenska redare.
Det har sagts att ett borttagande av lagen skulle innebära en gigantisk ex-
odus av svenska skepp till andra länder, och för svenska sjömän skulle endast
soppköken återstå på det sätt som Sjöfolksförbundet demonstrerat på Ave-
nyn i Göteborg under de senaste veckorna.
Men den sjöfart som är olönsam under svensk flagg kommer att försvinna
ändå. Den kan inte lagstiftas kvar. Sjöfarten är interntionell, och svenska
redare erhåller inte högre frakter än andra. Med en bibehållen flagglag riske-
rar sjöfarten att helt försvinna från Sverige - så när som några enstaka mu-
seala verksamhetsformer.
Den socialdemokratiska reservationen innebär nya krav på statliga stöd
och subventioner. Socialdemokratisk industripolitik har genom hela sin mo-
derna historia kantats av havererade stödprojekt. Stålverk, skeppsvarv,
skogsindustrier, jordbruk, byggnadsföretag och textilindustrier är alla exem-
pel på verksamheter där skattebetalarna har offrat miljarder utan att den
olönsamma verksamheten ändå har gått att rädda. Den näringsidkare som
vänjer sig vid att uppvakta kanslihuset, i stället för att skaffa riktiga kunder,
har i längden ingen framtid.
Det svenska rederistödet, som Birger Rosqvist hänvisar till, är just en så-
dan restprodukt från en tidigare socialdemokratisk näringspolitik. Tron på
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Upphävande av
lagen om till-
stånd till över-
låtelse av skepp
141
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Upphävande av
lagen om till-
stånd till över-
låtelse av skepp
142
”den svenska modellen” som ett framgångsrecept omfattas numera endast
av svenska socialdemokrater, och knappt ens det!
Men varför skall då den svenskägda handelsflottan vara svensk? Varför
kan den inte fortsätta att segla under Liberiaflagg?
Ja, herr talman, jag tycker att det finns ett egenvärde i att svensk industri
anser sig ha en fördel av att uppträda i världen just som svensk. Kanhända
är detta ett utslag av omodern nationalism, men jag tycker faktiskt så.
Men det finns också andra skäl. Om båten är svensk, med svensk kapten,
så kommer det också att finnas svenska inspektörer, befraktare, mäklare och
rederitjänstemän. Svenska underleverantörer kommer på ett naturligt sätt
att anlitas och själva sjöfartsnäringen bevaras i landet, även om inte hela be-
sättningen ombord på båten är svensk.
Om båtarna flaggas ut är risken att hela näringen efter hand försvinner ur
landet. Det blir skeppshandlare i Holland, befraktare i New York, försäk-
ringsbolag i London och banker i Ziirich som på sikt tar över verksamheten.
När de har gjort det kan också huvudkontoret flytta, och sedan finns det ing-
enting kvar. Jag tycker att det vore synd.
Det är också angeläget att slå fast att svenska skepp skall omfattas av
svensk lagstiftning, att tillsyn och kontroll skall göras av svenska myndighe-
ter och att svenska konsulat och ambassader - och inte Liberias och Singa-
pores - skall företräda svenska redare i utlandet vid behov.
Det finns ytterligare ett skäl. Sverige har alltid verkat mycket aktivt i inter-
nationella sammanhang, även inom sjöfartens område. När det gäller att
skapa bra regler med höga krav på säkerhet och miljö vill jag hävda att vi har
tillhört föregångsländerna. Men i dessa sammanhang värderas den svenska
rösten efter hur stort tonnage som vi representerar, och om då Liberia och
Singapore representerar den helt dominerande delen av den svenska han-
delsflottan minskar våra möjligheter att påverka utvecklingen.
Herr talman! Det finns många anledningar att se förhoppningsfullt på den
svenska sjöfartens framtid. Regeringen har aviserat en rad åtgärder som
skall skapa förutsättningar för en bra, lönsam och effektiv handelsflotta, som
också ger bra arbetsplatser för svenskt sjöfolk. Avskaffandet av flagglagen
är ett första steg i denna riktning.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till hemställan i trafikutskottets
betänkande och avslag på reservationen och meningsyttringen.
Anf. 173 BIRGER ROSQVIST (s) replik:
Herr talman! Tom Heyman anlägger alltid en mycket pessimistisk ton när
han polemiserar i frågor där vi socialdemokrater har en annan uppfattning
än han har. Han säger att de fartyg som har stannat kvar under svensk flagg
och fortfarande drivs på svenskt sätt är museala och gamla föremål. Har inte
Tom Heyman varit ute i Värtahamnen, nere vid Stadsgårdskajen, vid Grand
Hotel, där det ligger några små vackra båtar? Finlandstrafiken går inte med
några museiföremål, inte heller trafiken mellan Göteborg och Kiel eller Fre-
derikshavn, utan det är moderna, bra båtar. Det finns också lastfartyg som
är nya och moderna.
Tom Heyman gick hårt fram i kritiken av den s.k. svenska modellen, som
har betytt återbetalning av inbetald skatt till redarna. Den skulle inte ha haft
någon effekt, utan bara inneburit att fartygen har förlorat svensk flagg. Det
är inte på det sättet. Det är fler fartyg och mer tonnage registrerade under
svensk flagg, fler sjömän anställda på svenska fartyg med svenska avtal nu
än det var innan vi införde den s.k. svenska modellen 1989.
Jag vill upprepa att flagglagen inte infördes för att sätta ett definitivt stopp,
ett idiotstopp, för utförsäljningen av svenska fartyg. Det var omständigheter
som gjorde att man var tvungen att sälja fartyg. Om ett fartyg bytte ägare
och fick en ren utländsk ägare och det svenska ägarintresset inte fanns kvar,
var det ingenting som tvingade det att stanna kvar i Sverige. Dessutom har
det i andra fall funnits dispensmöjligheter, så lagen har inte varit någon defi-
nitiv snara kring redarens hals.
Jag vidhåller att detta steg, att avskaffa flagglagen, är det första steget vi
tar för att införa ett speciellt internationellt register för svenska fartyg, där
möjligheter öppnas att anställa sjöfolk med väsentligt andra avtal än svenskt
sjöfolk har och under väsentligt andra arbetsrättsliga förhållanden. Det blir
betydligt sämre för dem som skall utföra jobbet.
Anf. 174 TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Jag är inte alls pessimistisk. Tvärtom är jag mycket optimis-
tisk beträffande svensk sjöfarts framtid. Men det är riktigt att jag med visst
tvivel har sett den socialdemokratiska industripolitiken och vart den har fört
olika delar av näringslivet inkl, sjöfarten.
Birger Rosqvist tar upp de moderna färjorna i Finlandstrafiken, Kieltrafi-
ken m.m., men de är över huvud taget inte berörda - inte heller av sjöfartss-
tödet. Fäijetrafiken har levt sitt eget liv i sin kustnära verksamhet och har
inte berörts av förhållanden som rör storsjöfart eller annan sjöfart.
Vi kan också ganska enkelt konstatera att medelåldern på t.ex. den
svenska bulkflottan nu är skrämmande hög. Vi kan vidare konstatera att näs-
tan alla investeringar i modernt tonnage har skett under utländska register.
Det är riktigt att det har skett en viss tillväxt under det senaste året, men det
är till stor del en effekt - t.o.m. helt och hållet - av de skattemässiga fördelar
som fanns kvar för ett år sedan med avskrivningar på kontrakt och fonder.
Det är ingen lösning att fortsätta med den gamla, svenska modellen, då den
har lett fel. Jag ser fram mot den nya sjöfartspolitik som regeringen har avi-
serat, och jag tror att det blir bra tider för svensk sjöfart och även för svenskt
sjöfolk.
Anf. 175 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Tom Heyman målade i positiva ordalag. Om vi tittar på
Europa som helhet, där mycket av den politik som ni förespråkar har förts,
ser vi att det under 80-talet har försvunnit hundratusentals europeiska sjö-
folksjobb, där sjöfolket har ersatts av s.k. billig, lågavlönad arbetskraft. Det
fackligt-politiska inflytandet från världens sjöfolk har i praktiken minskat på
grund av de fattiga förhållandena i tredje världen. Lönerna har sjunkit med
i genomsnitt 40 % för den här kategorin sjöfolk. Vad jag förstår av Tom Hey-
mans anförande är att han tycker att det är en bra utveckling.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Upphävande av
lagen om till-
stånd till över-
låtelse av skepp
143
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Upphävande av
lagen om till-
stånd till över-
låtelse av skepp
144
Anf. 176 TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! När man debatterar med Bengt Hurtig kunde det vara lätt
att hänvisa till utvecklingen för de handelsflottor som har haft planerad hus-
hållning och den typen av regelverk som har styrt deras förhållanden. Ingen
annanstans har väl förhållandena varit så dåliga och lönerna så låga.
När det gäller de löner som utbetalas på de s.k. internationellt registrerade
skeppen, vill jag gärna till kammarens protokoll föra några uppgifter som
har redovisats för trafikutskottet så sent som förra veckan. En befälhavare i
Filippinerna tjänar för närvarande 60 000 filippinska peso per månad. En
matros har en lön på 21 000 peso per månad. En läkare i Filippinerna tjänar
6 000 peso per månad, och en civilingenjör kommer upp till 12 000-15 000
peso per månad. Vi kan naturligtvis relatera hela världen till vår lönenivå,
men det är frågan om hela världen går med på det. Ur filippinsk synpunkt är
det här utomordentligt välbetalda arbeten, och där råder inte alls de svältför-
hållanden och slavförhållanden som utmålas av Bengt Hurtig och hans med-
debattörer.
Anf. 177 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Om vi räknar om filippinska peso till svenska kronor visar
det sig att en matros får 3 500 kr. i månaden, kanske ännu lägre lön, medan
en europeisk matros kanske har motsvarande 10 000-12 000 kr. i månaden.
Det är då självklart att den filippinske sjöman som jobbar tillsammans med
folk med dessa löner ifrågasätter om det finns någon rättvisa i världen, och
han vill naturligtvis också ha hjälp från den europeiska fackföreningsrörel-
sen i förhandlingarna. Det är den typen av hjälp som Redareföreningen med
det här förslaget vill förhindra att de skall få, i och med att ett avtal som är
tecknat av en svensk part skall betraktas som svenskt avtal. Det betyder att
man inte får vidta några stridsåtgärder på grund av lönerna. Det är innehållet
i den nya politik som ni förespråkar.
Anf. 178 TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Det för ingenstans att tro att vi kan utgå från svenska förhål-
landen, svenska löner och svenska avtal som någon form av världslikare,
som alla andra skall rätta sig efter. Filippinerna är ett stort land, och det filip-
pinska sjöfolket, som har de löner som jag redogjorde för, lever under filip-
pinska förhållanden. Den levnadsstandard som de kan hålla i Filippinerna
med deras kostnadsläge överstiger vida de förhållanden som en motsvarande
matros på en svensk båt lever under.
Sedan finns det faktiskt även andra exempel på att man har olika avtal på
en och samma arbetsplats. På SAS har vi det förhållandet i svenska flygplan
med blandade besättningar.
Tredje vice talmannen anmälde att Bengt Hurtig anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 179 LARS SVENSK (kds):
Herr talman! Debatten kring regeringens proposition om den s.k. flaggla-
gen har varit minst sagt intensiv. Den har dessutom vidgats till att gälla även
rederistöd och internationellt fartygsregister. Det finns naturligtvis en kopp-
ling, eftersom regeringen i propositionen säger att man har för avsikt att av-
skaffa rederistödet. Men vad kammaren i dag skall ta ställning till är flaggla-
gens upphävande.
Jag förstår mycket väl den oro och det missmod som finns i samband med
förändringar som kan ske i en näringsgren. Jag har själv under mina år i nä-
ringslivet sett många branscher stöpas om. En del har klarat sig och andra
har försvunnit. En del har lyckats leva vidare tack vare en kraftig struktur-
omvandling, exempelvis stålbranschen, som är den näring som jag själv kän-
ner bäst. Vi som var anställda där har efteråt kunnat konstatera att det som
skedde nog var bäst att det hände när det hände, trots att det var smärtsamt
för många av oss. Andra branscher har försvunnit trots kraftiga statliga stöd,
exempelvis varvsnäringen, som enligt vad jag har hört fick 35 miljarder i stöd
under 1970-talet.
Svensk sjöfart utsätts för en stark internationell påverkan, och konstigt
vore det annars med tanke på att också sjöfarten är synnerligen internatio-
nell. Det påverkar bemanning, i det här fallet även flagglagen. EES-avtalet -
vi utgår ändå från att det kommer att träda i kraft - gör att flagglagen enligt
vad jag förstår inte kan behållas. Herr talman! Frågan är vilket som på sikt
kommer att säkerställa svensk sjöfart - är det flagglagens behållande eller
dess avskaffande?
Vi har nu ett stort tonnage under byggnation, och målsättningen är att få
till stånd en ökad inflaggning. Det är svårt i dag när man, som det sägs från
ägarhåll, inte vet om man fastnar i tvångströjan och inte kan flagga ut farty-
gen igen, om omständigheterna skulle kräva det. Syftet med avskaffandet av
flagglagen är, förutom EES- och EG-avtal som kommer, att möjliggöra en
inflaggning.
I propositionen aviserar regeringen också, som jag inledningsvis sade, att
man har för avsikt att avskaffa rederistödet. Det är en fråga som vi får ta
ställning till vid ett senare tillfälle. Från kds sida vill jag bara kraftfullt under-
stryka att konsekvenserna för svenska sjömän vid en sådan förändring måste
beaktas på det sätt som skett och sker för anställda inom andra branscher
som drabbas.
Anf. 180 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Man manövrerar ett fartyg med hjälp av roder, propellrar,
ankare och förtöjningsgods. Är fartyget försett med segel tar man även dessa
till hjälp. I trängre farvatten och hamnar brukar man ofta utnyttja bogserbå-
tar för att underlätta manövrering.
Tänk, herr talman, om vi kunde diskutera svenskt handhavande av
svenska fartyg i dessa termer. Nu är det emellertid så att ekonomin är det
första man måste diskutera när man debatterar svensk sjöfart.
De svenska rederierna har i dag 90 fartyg till ett värde av 25 miljarder kro-
nor i beställning på olika varv. Var och en kan begripa att inga redare frivil-
ligt sätter dessa fartyg under svensk flagg när det finns en lag som förbjuder
redarna att sälja sin egendom till vem de vill. Alltså måste vi som första åt-
gärd för att restaurera svensk sjöfart ta bort flagglagen.
Personligen tycker jag att flagglagen är grotesk. Att det kan ha funnits en
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Upphävande av
lagen om till-
stånd till över-
låtelse av skepp
145
10 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 47
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Arbetsmarknads-
politiska åtgärder
146
lag som förbjuder en person eller ett rederi att sälja sin egendom till vem
eller vilka han vill tycker jag är på gränsen till brott mot de mänskliga rättig-
heterna. ,
Första steget blir alltså flagglagens borttagande. Nästa steg bör bli att ett
internationellt register införs liknande det som finns i Danmark. Vi nydemo-
krater ser det som ett måste om svensk sjöfartsnäring skall konkurrera på
lika villkor med utländska rederier. Vad vi dock kommer att kräva när detta
register införs är att staten och redarna noggrant bevakar de sociala konse-
kvenser - det nämnde också Lars Svensk - som införandet av registret even-
tuellt får. Man bör t.ex. bevaka hur kontinuiteten i befälsutbildningen skall
kunna upprätthållas, vilka erbjudanden som de sjömän som eventuellt blir
uppsagda får, m.m.
De sjöfartspolitiska åtgärder som nu skall vidas kommer förhoppningsvis
att rädda den svenska handelsflottan kvar under svensk flagg. Många citerar
Kjell-Olof Feldt, och det skall jag också be att få göra. I sin bok skriver han:
När obehagliga saker behöver uträttas är det ofta för tidigt ur politisk syn-
punkt, och när de kan uträttas är det ofta för sent ur ekonomisk synpunkt.
Som sann sjöfartsvän hoppas jag att detta inte stämmer med svensk sjöfart
under svensk flagg.
Jag yrkar sålunda bifall till regeringens proposition angående upphävan-
det av lagen om tillstånd till överlåtelse av skepp, den s.k. flagglagen, och
avslag på reservationer och meningsyttringar.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 22 §.)
21 § Kreditupplysningslagen
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1991/92:NU9 Kreditupplysningslagen.
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 22§.)
22 § Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottes betänkande
1991/92:AU4 Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92
(prop. 1991/92:25 delvis).
Anf. 181 MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Sedan förra tillfället då riksdagen debatterade arbetsmark-
nadsfrågorna och arbetsmarknadspolitiken har läget på den svenska arbets-
marknaden onekligen skärpts. Vi har i många massmedia kunnat se att män-
niskor runt om i landet i mycket mäktiga och även mycket allvarliga demon-
strationer, över partigränserna och omfattande hela kommuner eller hela
län - många av oss har själva också kunnat delta i dem - visar sin oro och
ilska men också sin vilja att kämpa för att bygden, orten, staden eller kom-
munen skall kunna överleva. Det som politiken här i riksdagen skall ge förut-
sättningar för är ju just att människor skall kunna ha arbete och inkomst var
någonstans de i landet än bor. Det är vårt ansvar.
En del i den politik som skall ge förutsättningar för jobb åt människor i
vårt land är det som betänkandet i dag handlar om, nämligen arbetsmark-
nadspolitiken, den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Jag har tidigare noterat att det i regeringens deklarationer och i majori-
tetsskrivningen i detta betänkande inte längre finns några uttalanden om att
arbete åt alla är målet för den ekonomiska politik som regeringspartierna
bedriver.
Vi har vid många tillfällen tidigare diskuterat vilka ingrepp som görs på
andra områden inom politiken som också får konsekvenser på arbetsmark-
naden. Jag undrar om man vet vad man gör inom byggbranschen, som jag
än en gång vill påminna om. Det finns två möjliga förklaringar till att den
borgerliga regeringen hanterar de frågorna som man gör. Den ena är att man
vet att man mitt i en lågkonjunktur ökar arbetslösheten och gör det medve-
tet. Den andra är att man inte själv känner till konsekvenserna av den politik
som man bedriver. Jag vet uppriktigt sagt inte vilken av de båda förklaring-
arna som är värst.
Man ger sig också på många system när det gäller arbetsmarknadspoliti-
ken utan att analysera, på vilket sätt de skall ingå i den aktiva arbetsmark-
nadspolitiken. Det handlar om förmedlingsmonopolet, det kan handla om
A-kassan och dess organisation.
Carl Bildt talar nu om en europeisk identitet. Man kan ju litet försynt
undra om den europeiska identiteten nu också skall gälla vår svenska arbets-
löshet.
Vad vi anser om arbetsmarknadpsolitikens roll i den ekonomiska politiken
finns redovisat både i det som den förra, socialdemokratiska, regeringen
gjorde och i reservationen till dagens betänkande, där vi framför både vår
principiella syn på arbetsmarknadspolitiken och vilka politikområden som
måste omfattas. Jag vill ännu en gång betona, att skall det vi i dag diskuterar,
nämligen arbetsmarknadspolitiken, över huvud taget kunna spela den roll
den skall, måste alla andra politikområden riktas in på att vara med och bi-
dra till den fulla sysselsättningen. Det är det vår allvarliga kritik mot rege-
ringen gäller.
När vi nu diskuterar resurserna till arbetsmarknadspolitiken är det ingen-
ting att säga om de förslag för regeringen som vi i dag har att ta ställning till -
de är bra. Men frågan är: Räcker det? Frågan är också: Vilka ambitioner är
det de skall räcka till?
På s. 10 i betänkandet säger utskottsmajoriteten att utskottet tycker att
det nu föreslagna åtgärdspaketet är väl avvägt med hänsyn till de nu konsta-
terade behoven. Det tycker jag är en något märklig skrivning. Det har under
ganska lång tid varit känt att det inte är tillräckligt med de nu föreslagna
resurserna om man både vill behålla dagens omfattning på arbetsmarknads-
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Arbetsmarknads-
politiska åtgärder
147
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Arbetsmarknads-
politiska åtgärder
politiska åtgärder och dessutom ha ambitionen att låta dessa åtgärder om-
fatta fler människor. Vi har dessutom fått signaler från media och andra håll
om att regeringen åtminstone har varit och kanske också är beredd att till-
föra mer resurser till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Om den saken kan
vi kanske få besked på torsdag efter det sista regeringssammanträdet före
jul. God jul, arbetsmarknadsministern! Det kan väl inte, herr talman, vara
meningen att riksdagen i dag, tisdagen den 17 december, skall rösta nej till
förslaget om mer resurser till arbetsmarknadspolitiska åtgärder och därefter
regeringen, torsdagen den 19 december, skall säga ja till mer resurser.
De resurser som vi har föreslagit och som finns redovisade i betänkandet
är till för att minska ungdomsarbetslösheten. Det är resurser för att skapa
nya metoder och nya sätt att jobba, men det är också resurser till AMS för att
kunna hantera ungdomsarbetslöshetens problem mer effektivt, snabbt och
långtgående. Ingen här i kammaren har väl kunnat undgå att ta del av AMS
redogörelser. Man har de senaste veckorna alltmer visat, att om man i olika
län inte skall tvingas dra ned på kapaciteten utan i stället utöka ambitio-
nerna, då måste det tillföras mer resurser, t.o.m. mer resurser än de vi före-
slår i vår reservation för att råda bot på ungdomsarbetslösheten.
Om regeringen på torsdag denna vecka är beredd att anslå mer resurser
till AMS, då kommer vi självfallet att stödja ett sådant förslag. Men det blir
pinsamt om riksdagen i dag säger nej till utökade resurser och anser att de
nuvarande räcker. Låt oss här i kammaren ta chansen att i varje fall rösta ja
till reservation 2 som enbart handlar om utökade anslag till AMS. Därmed
visar vi att riksdagen har framförhållning och tar ansvar. Jag hoppas vidare
att vi efter regeringssammanträdet på torsdag kan få besked om hur rege-
ringen ser på anslaget till AMS.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2 i arbetsmarknads-
utskottets betänkande 4.
Anf. 182 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! På s. 9 i arbetsmarknadsutskottets betänkande 4 skriver ut-
skottet så här: ”Den omläggning av den ekonomiska politiken som initierats
efter regeringsskiftet avser att återupprätta Sverige som en tillväxt- och före-
tagarnation med en stark och växande ekonomi. En sådan politik skapar en-
ligt utskottets mening trygga jobb på sikt.”
Det kan väl hända att så blir fallet, men problemen i dag är akuta. Därför
är det litet bekymmersamt, som också Mona Sahlin säger, att det inte står
något i betänkandet om den fulla sysselsättningens politik. Är den ett över-
spelat kapitel? Det är enligt vår mening inte tillfredsställande att medel inte
ställs till förfogande i dag. Situationen är ju akut.
Jag tror att de som i dag friställs på Ovako i Luleå eller på Bofors i Karl-
skoga känner en stor ilska över den passivitet som i dag råder. Samtidigt gör
företagare stora vinster på den förda regeringspolitiken med skattelättnader.
Hjulen skulle ju böija rulla, men det har vi ännu inte sett något av. Det är
bra att arbetsmarknadsministern åker land och rike runt för att bilda sig en
uppfattning om arbetsmarknadsläget, men han kanske också bör ta med sig
industriminister Per Westerberg. Det förefaller ju som om den senare har
148
hand om de pengar som behövs för en aktiv politik, framför allt när det gäller
att främja sysselsättningen.
De anslag som nu står till förfogande räcker inte. Enligt AMS-chefen bör
dessa anslag egentligen fördubblas. Det bekymmersamma i sammanhanget
är att de fria marknadskrafterna nu skall få råda. Somliga tror att allt därmed
kommer att lösas av sig självt. Det är ungefär som Sesam, öppna dig! Jag
tror faktiskt inte på det. Tidigare har inställningen varit den att först skall
moroten gälla. Räcker inte det måste på ett eller annat sätt piskan fram för
att få fram investeringsviljan och därmed den starka ekonomin, och de på
sikt trygga jobben som man skriver om. Visserligen är betänkandet omfat-
tande och innehåller många förslag och tankegångar, men det är faktiskt det
enda man kan utläsa i den här delen. Om man inte har något mer att komma
med, då tror jag faktiskt att svenska arbetare får det bekymmersamt fram-
över.
Regeringen tycks inte vilja satsa pengar till industripolitiska åtgärder. När
företag går överstyr på ett eller annat sätt, då är det arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som vidtas. För samhället, de arbetande och anställda blir situatio-
nen bekymmersam om arbetslöshet är det enda de har att se fram emot. De
tycks inte kunna få hjälp från något håll när det gäller att skapa nya jobb och
sysselsättning i befintliga företag. Det behövs enligt min mening en kraftfull
satsning för att få svensk industri konkurrenskraftig. Jag tror inte på idén att
först lägga ned industrier och därefter försöka få dem att återuppstå.
Frågan är om detta är en medveten satsning och styrning från regeringen.
Man tycks strunta i dessa problem, som jag tycker är så angelägna att lösa.
Det är slöseri med mänskliga resurser att ha arbetslösa oavsett var i landet
de bor - i storstadsregioner eller i inlandet. När industrier läggs ned på olika
håll i Sverige blir kvalificerad arbetskraft outnyttjad.
Den utbildning som det talas om är behjärtansvärd, men människor måste
få utbilda sig till ett arbete. Det går inte att utbilda sig bara för utbildningens
egen skull. Människor undrar varför de skall utbilda sig när de ändå inte kan
få ett arbete. Många människor är också i den åldern att de inte är motive-
rade för vidareutbildning eller ny utbildning. Beredskapsarbeten är ett bra
sätt att få komma ut i arbetslivet och slippa den passivitet man hamnar i om
man bara skall gå hemma och lyfta bidrag.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till våra meningsyttringar under
mom. 5 och 6 i detta betänkande.
Anf. 183 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Det är svårt på den svenska arbetsmarknaden. Under mer än
ett år har det varit en brant kurva uppåt när det gäller registrering av öppet
arbetslösa. Den utvecklingen startade på hösten 1990 och dessutom i kombi-
nation med ett rekordhögt antal varsel.
Vi i arbetsmarknadsutskottet är därför väl medvetna om att det svenska
arbetsmarknadsläget är allvarligt och kräver åtgärder av olika slag. Traditio-
nellt har vi i svensk politik varit eniga om formerna för arbetsmarknadspoli-
tiken. De åtgärder som krävs för att få en bättre arbetsmarknad har i stort
sett alla partier ställt sig bakom. Så är det i princip och faktiskt även nu.
Det är alltså mycket i betänkandet AU4 som ett enigt utskott står bakom,
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Arbetsmarknads-
politiska åtgärder
149
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Arbetsmarknads-
politiska åtgärder
150
bl.a bidrag för handledare vid anställning av ungdomar eller regler för bi-
drag till lönekostnader vid utbildning i företag. Vidare har alla varit överens
om medelstillskott till regeringens utredningsarbete samt om 275 milj.kr. ex-
tra till lönebidrag för arbetshandikappade och 200 milj.kr. extra till lokalise-
ringsbidrag.
När vi kommer in på arbetsmarknadspolitikens inriktning och medelsbe-
hov finns emellertid skilda synsätt. En skillnad är att den nuvarande ut-
skottsmajoriteten betonar att jobben på sikt endast kan tryggas med hjälp
av en politik som återupprättar Sverige som en tillväxt- och företagarnation.
En sådan politik har också inletts av regeringen. Vidare menar vi att det vik-
tiga nu är att se till förutsättningarna som de är i verkligheten. Vi anser att
den politik som regeringen har föreslagit är en politik som är förankrad i
verkligheten men också utgår från den lågkonjunktur som faktiskt råder så-
väl i omvärlden som i vårt eget land. Därför måste vi faktiskt räkna med en
tuff period framför oss.
I det nuvarande läget anser vi att det föreslagna tillskottet på 3 285 milj.kr.
till arbetsmarknadspolitiska åtgärder är en riktig och rimlig bedömning.
Skulle läget förändra sig drastiskt måste man kunna gå in på nytt. Vi får inte
glömma bort att dessa medel läggs ovanpå de drygt 14 miljarder som riksda-
gen redan tidigare anslagit till arbetsmarknadspolitiska åtgärder för inneva-
rande budgetår. Sammanlagt blir det alltså uppemot 18 miljarder kronor på
detta anslag. Det kan jämföras med de 9,5 miljarder som anslogs föregående
budgetår eller de 11,3 miljarder som förbrukades då. Det är alltså, herr tal-
man, fråga om en mycket stor ökning, vilket naturligtvis i längden påverkar
effektiviteten i användningen av medlen. Intressant är att konstatera att
AMS-chefen Göte Bernardsson själv har sagt att den gränsen börjar närma
sig då effektivitetet och kostnader blir svåra att hävda på en realistisk nivå.
Jag vill minnas att den föregående regeringen också resonerade på detta
sätt i den förra budgetpropositionen. Man hade så att säga is i magen och
avvaktade utvecklingen samt menade att det kunde bli anledning att om-
pröva omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna vid senare
tillfälle om så skulle behövas. Bl.a. skulle sysselsättningsskapande åtgärder
såsom beredskapsarbeten användas restriktivt, sade den dåvarande arbets-
marknadsministern. Är det inte så, Mona Sahlin, att man i regeringsställning
har bättre möjligheter att bedöma hela den komplicerade verkligheten och
avpassa åtgärderna därefter? Därför förordar vi, liksom Mona Sahlin gjorde
för ett år sedan, en politik som utgår från verkligheten och som anpassas till
ändrade förhållanden. Utskottet har utgått ifrån att regeringen utnyttjar sin
finansfullmakt, som uppgår till 2,5 miljarder kronor och vid behov snabbt
kan gå in med insatser utöver de planerade åtgärderna. Nu ställer Mona Sah-
lin frågan om det här räcker. Egentligen skulle vi kunna säga nej. Inte ens
det socialdemokratiska tillskottet lär räcka till på längre sikt. Dessutom har
man gjort det originella att trots att man talar för ett anslag som skulle ligga
i nivå med vad myndigheten har äskat följer man inte det utan hittar på en
annan nivå. Jag vill inte betvivla att den också är ganska rimlig, men exakt-
heten är svår att bedöma. Jag hävdar därför fortfarande att i det korta per-
spektivet har regeringen gjort en rimlig avvägning.
Jag skulle gärna vilja ge en eloge till den motivskrivning som socialdemo-
kraterna har i sin reservation när det gäller inriktningen. Man talar om att
inriktningen i första hand bör vara att ungdomar skall få arbete på den pri-
vata arbetsmarknaden. Det är något helt annat än vad socialdemokraterna
pläderade för tidigare. För några år sedan medverkade de till att vi närmast
fick en inlåsningseffekt på de offentliga arbetsplatserna. Man säger att det
här främst bör ske i små och medelstora företag. Det är ljuv musik för oss
som har talat för det här i många år. Skillnaden är bara att när man pläderar
för arbetstillfällen i de små företagen har man inte varit beredd att skapa
förutsättningar för att småföretagen skall få det livsrum som är nödvändigt
för att de skall kunna leva och växa vidare. Man avslutar med att utbildning
bör komma i fråga i andra hand och anställning i offentlig sektor i sista hand.
Ja, tala om nydaning och omprövning. Jag upplever att detta är ett led i den
omprövning som man på socialdemokratiskt håll ändå håller på med. När
omprövningen går i den riktning som vi tidigare har förordat från folkpartiet
och andra partier känns det fint att det nu sätts på pränt. Jag vill därför ge
en eloge till socialdemokraterna för detta.
Vi i utskottet är, liksom reservanterna, mycket uppmärksamma på ung-
domsarbetslösheten. Vi är överens om bidraget till handledare för ungdo-
mar. Det är helt klart att ungdomarna måste få en chans i arbetslivet. Det
skall vi jobba vidare med. Karl-Erik Persson efterlyste att man skall ha möj-
lighet att komma till ett arbete. I det sammanhanget handlar det om att
skapa förutsättningar i vårt näringsliv så att nya arbetstillfällen uppstår. I det
korta perspektivet behöver vi naturligtvis den aktiva arbetsmarknadspoliti-
ken. Men långsiktigt kan bara en positiv näringspolitik och en sund samhälls-
ekonomi klara att skapa arbetsplatser som är värda namnet och som främjar
tillväxt och utveckling.
När det för övrigt gäller anslagskonstruktionen har vi ”storanslaget” som
AMS kan disponera fritt för olika åtgärder som är bäst i det enskilda fallet.
Jag vill därför varna litet för de tankar som finns i reservationerna om att så
starkt rikta in anslaget på vissa punkter. Jag tror inte att man både kan ge en
så stor frihet och sedan styra det med en så stark skrivning som reservanterna
har tänkt sig.
I betänkandet trycker vi vidare på behovet av en uppföljning av de olika
åtgärderna. AMS redovisningssystem är ännu inte anpassat till det nya ”stor-
anslaget” eller till behovet av information om utbildningsvikariaten. Vi
måste självfallet råda bot på detta. Jag vill uppmärksamma kammaren på att
ett enigt utskott på s. 11 i betänkandet har pekat på detta. Det är viktigt att
vi får en redovisning till riksdagen av hur uppföljningen går till. Jag tror att
det vore en möjlighet för oss att kunna se på längre sikt. Det kan både rege-
ringen och riksdagen behöva.
Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till hemställan i
arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4 i dess helhet.
Anf. 184 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Elver Jonsson sade att arbetsmarknadspolitiken skall verka
på kort sikt. Det är jag helt medveten om. Näringspolitiken skall verka på
lång sikt. Om näringspolitiken inte fungerar är arbetsmarknadspolitiken det
instrument vi skall använda. Sedan det här betänkandet skrevs har det hänt
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Arbetsmarknads-
politiska åtgärder
151
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Arbetsmarknads-
politiska åtgärder
152
en hel del. Det kan väl inte ens Elver Jonsson ha undgått att märka. Fler
människor har hamnat i den situationen att de har blivit arbetslösa eller upp-
sagda från sina arbeten.
Elver Jonsson säger också att man skall ha is i magen. Jag vet inte om jag
håller med om det. Jag tror att man kan bli magsjuk om man har is i magen
för länge. Jag tror inte att de som är öppet arbetslösa och de som är varslade
om uppsägning nöjer sig med att höra att vi ifrån riksdagens sida bara talar
om att man skall ha is i magen och vänta. De frågar säkert vad de skall vänta
på. Jag tror att många väntar på ett besked i dag om vilken inställning man
har ifrån regeringen och om pengarna räcker. Man kan naturligtvis inte ut-
bilda hur många människor som helst. Man måste hitta en sysselsättning åt
dem. Jag tror därför att näringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken måste
gå hand i hand. Det efterlyste jag i mitt anförande.
Anf. 185 MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort med tanke på att säkert fler
än jag vill åka hem. Jag vill dock ta upp två saker. År 1982 fick vi socialdemo-
krater ganska ensamma försöka hitta lösningar på ungdomsarbetslösheten.
Jag måste säga att det är samma sak i dag. Jag blir något konfunderad när
Elver Jonsson ger en sådan eloge till våra förslag och säger att det är ljuv
musik och sedan yrkar avslag på allt. Om det är så ljuv musik, måste Elver
Jonsson vara litet tondöv. Annars kanske han skulle yrka bifall till några de-
lar av det vackra budskapet.
Visst skall man ibland och ganska ofta både som regeringsparti och som
oppositionsparti ha is i magen. Men när det börjar bli för kallt och när också
verkligheten visar att man har haft is i magen länge nog och att det faktiskt
behövs påfyllning av arbetsmarknadspolitikens resurser, tycker jag att det
vore konstigt om riksdagen i dag skulle avslå våra förslag och regeringen på
torsdag skulle anslå pengar. För mig är det ingen logik. Men det kanske är
för mycket begärt att regeringspolitiken i dag skall vara logisk. Jag tycker
fortfarande att riksdagen i dag åtminstone bör bifalla reservation 2.
Anf. 186 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Karl-Erik Persson säger att vi måste låta arbetsmarknadspo-
litiken och näringspolitiken gå hand i hand om vi skall få sysselsättning.
Egentligen är det detta jag försökte säga. Problemet har varit att de metoder
som kommunisterna har anvisat under årens lopp inte har klarat av detta. I
dag har man bara att komma med att man vill höja ett arbetsmarknadspoli-
tiskt anslag, vilket i det korta perspektivet är nödvändigt. Det kommer att
ske en sådan förstärkning med över 3 miljarder kronor.
Mona Sahlin är ledsen över att jag inte yrkade bifall till reservation nr 1.
Det beror på att det i reservationen finns ett avsnitt som jag inte ställer upp
på. Men det fanns några rader som jag ville ge en eloge för, och det står jag
fortfarande fast vid, nämligen att socialdemokraterna nu talar i termer som
inte var möjliga för dem att framföra i tal eller skrift för några år sedan. Den
förändringen hälsar jag med tillfredsställelse. Jag tror att den kan hjälpa till
så att vi kan få en bred uppslutning kring arbetsmarknadspolitiken när det
gäller att rädda och hävda den arbetslinje som vi är överens om, men kanske
också för att komma fram till en situation då vi främjar ett näringsliv som
tryggar det långsiktiga arbetet. Trots en exceptionell högkonjunktur under
80-talet har ju sysselsättningen inte kunnat hävdas. Vi har fått en rekordhög
arbetslöshet under det senaste året.
Vi har också kunnat konstatera att den tredje vägens politik som socialde-
mokraterna bedrev har havererat och nu måste överges. Spekulationsekono-
min under 80-talets högkonjunktur som socialdemokraterna inte rådde på
eller hejdade måste vi också komma ifrån. Vi måste hävda följande tre vik-
tiga element - arbete, sparande och nyföretagande. Jag vill påstå, herr tal-
man, att den nya regeringen har tagit sikte på att detta måste vara grunden
för framtidens arbetsmarknad. Jag yrkar fortfarande bifall till hemställan i
betänkandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande kulturutskottets betänkande 1991/92:KrU9, ut-
bildningsutskottets betänkande 1991/92:UbU7, trafikutskottets betänkan-
den 1991/92:TU5 och TU6, näringsutskottets betänkande 1991/92:NU9 samt
arbetsmarknadsutskottets betänkande 1991/92:AU4.
Kulturutskottets betänkande KrU9
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU7
Mom. 3 (planeringsramar för lokala och individuella linjer samt fristående
kurser)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Björn Sa-
muelson i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 4 (anslagsbeloppet under Lokala och individuella linjer samt fristå-
ende kurser)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Björn Sa-
muelson i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU5
Mom. 6 (anslag för investeringar i trafikens infrastruktur)
Först biträddes reservation 2 av Kenneth Attefors med 33 röster mot 16
för meningsyttringen av Bengt Hurtig i motsvarande del. 258 ledamöter av-
stod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 1 av Birger Rosqvist m.fl. med 126 röster
mot 21 för reservation 2 av Kenneth Attefors. 159 ledamöter avstod från att
rösta.
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Arbetsmarknads-
politiska åtgärder
153
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 171 röster mot 126 för reserva-
tion 1 av Birger Rosqvist m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 9 (tidigareläggning av sowagnsbeställning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Birger Rosqvist
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 10 (återupptagen persontrafik på inlandsbanan)
Utskottets hemställan bifölls med 186 röster mot 118 för reservation 4 av
Birger Rosqvist m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 11 (inlandsbanans utvecklingsmöjligheter)
Utskottets hemställan bifölls med 291 röster mot 15 för meningsyttringen
av Bengt Hurtig i motsvarande del.
övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU6
Först biträddes reservationen av Birger Rosqvist m.fl. - som ställdes mot
meningsyttringen av Bengt Hurtig - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 171 röster mot 134 för reserva-
tionen av Birger Rosqvist m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Näringsutskottets betänkande NU9
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4
Mom. 5 (inriktningen av arbetsmarknadspolitiken)
Först biträddes reservation 1 av Mona Sahlin m.fl. med 126 röster mot 12
för meningsyttringen av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 168 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 169 röster mot 137 för reserva-
tion 1 av Mona Sahlin m.fl.
Mom. 6 (anslag till B 2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder)
Först biträddes reservation 2 av Mona Sahlin m.fl. med 127 röster mot 12
för meningsyttringen av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 168 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 170 röster mot 138 för reserva-
tion 2 av Mona Sahlin m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
154
23 § Bordläggning
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1991/92:81 Kompensation till ensamföräldrar med anledning av slopad skat-
tereduktion
Förslag
1991/92:15 Talmanskonferensens förslag om inrättande av ett särskilt utskott
för behandling av den väntade propositionen om godkännande av EES-
avtalet m.m.
Finansutskottets betänkande
1991/92:FiU10 Inriktningen av den ekonomiska politiken
Skatteutskottets betänkande
1991/92:SkU13 Andelshus
24 § Meddelande om SkU8 och SkUlO
Anf. 187 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får anmäla att jag i morgon kommer att föreslå kammaren att skatteut-
skottets betänkanden SkU8 och SkUlO skall avgöras efter endast en bord-
läggning.
25 § Kammaren åtskildes kl. 21.11.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 § anf. 26 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 71 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 16 § anf. 107 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter till 17 §,
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.58,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 19 § anf. 167 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
STAFFAN HANSSON
/Barbro Karlsson
155
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Innehållsförteckning
Tisdagen den 17 december
1 § Utökning av antalet suppleanter i socialförsäkringsutskottet... 1
2 § Meddelande om val av valprövningsnämnd m.m............. 1
3 § Justering av protokoll................................. 1
4 § Hänvisning av ärende till utskott........................ 1
5 § Förnyad bordläggning................................. 1
Meddelande om samlad votering........................... 2
6 § Bostadsbyggandets finansiering.......................... 2
156
Bostadsutskottets betänkande BoU9
Debatt
Ulf Lönnqvist (s)
Eva Zetterberg (v)
Agne Hansson (c)
Bertil Danielsson (m)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Ivar Franzén (c)
Lars Moquist (nyd)
Beslut fattades efter 16 §
7 § Ändring i lagen om byggnadsgaranti..................... 33
Bostadsutskottets betänkande BoU7
Debatt
Eva Zetterberg (v)
Siw Persson (fp)
Lennart Nilsson (s)
Beslut fattades efter 16 §
8§ Stöd till icke-statliga kulturlokaler m.m_.................. 36
Bostadsutskottets betänkande BoU8
Debatt
Britta Sundin (s)
Eva Zetterberg (v)
Erling Bager (fp)
Agne Hansson (c)
Beslut fattades efter 16 §
9§ Produktansvar...................................... 42
Lagutskottets betänkande LU14
Debatt
Inger Hestvik (s)
Bengt Harding Olson (fp)
Barbro Westerholm (fp)
Beslut fattades efter 16 §
10 § Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor................ 46
Försvarsutskottets betänkande FöU5
Beslut fattades efter 16 §
11 § Tilläggsbudget I.................................... 46
Försvarsutskottets betänkande FöU6
Beslut fattades efter 16 §
12 § Vissa socialförsäkringsfrågor........................... 46
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU5
Debatt
Lars-Ove Hagberg (v)
Margit Gennser (m)
Doris Håvik (s)
Johan Brohult (nyd)
Bengt Dalström (nyd)
Beslut fattades efter 16 §
13 § Ombildning av statens hundskola till aktiebolag............ 61
Socialutskottets betänkande SoU9
Debatt
Jan Andersson (s)
Beslut fattades efter 16 §
14 § Följdlagstiftning med anledning av den nya lagstiftningen om
psykiatrisk tvångsvård m.m........................... 62
Socialutskottets betänkande SoUlO
Beslut fattades efter 16 §
15 § Vissa läkares anställningsform m.m...................... 62
Socialutskottets betänkande SoUll
Beslut fattades efter 16 §
16 § Statsbidrag till alternativ barnomsorg m.m................ 63
Socialutskottets betänkande SoU12
Debatt
Maj-Inger Klingvall (s)
Gudrun Schyman (v)
Ingrid Hemmingsson (m)
Ulla Orring (fp)
Birgitta Dahl (s)
Roland Larsson (c)
Chatrine Pålsson (kds)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Johan Brohult (nyd)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Bo Holmberg (s)
Harry Staaf (kds)
Margareta Winberg (s)
Lennart Hedquist (m)
Beslut................................................ 117
Bostadsutskottets betänkande BoU9
Bostadsutskottets betänkande BoU7
Bostadsutskottets betänkande BoU8
Lagutskottets betänkande LU14
Försvarsutskottets betänkande FöU5
157
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
Försvarsutskottets betänkande FöU6
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU5
Socialutskottets betänkande SoU9
Socialutskottets betänkande SoUlO
Socialutskottets betänkande SoUll
Socialutskottets betänkande SoU12
Meddelande om information från regeringen.................. 120
Tredje vice talmannen
Beslut om samlad votering.... 1........................... 120
17 § Tilläggsbudget I.................................... 121
Kulturutskottets betänkande KrU9
Beslut fattades efter 22 §
18 § Anslag till högskolorna, m.m_......................... 121
Utbildningsutskottets betänkande UbU7
Debatt
Jan Jennehag (v)
Rune Rydén (m)
Catarina Rönnung (s)
Beslut fattades efter 22 §
19 § Tilläggsbudget I; kommunikationsdepartementet........... 123
Trafikutskottets betänkande TU5
Debatt
Birger Rosqvist (s)
Bengt Hurtig (v)
(forts.)
Ajoumering........................................... 128
Återupptagna förhandlingar............................... 128
19 § (forts.) Tilläggsbudget I; kommunikationsdepartementet (forts.
TU5)........................................... 128
Kenneth Attefors (nyd)
Rune Thorén (c)
Ulla Orring (fp)
Rolf Clarkson (m)
Beslut fattades efter 22 §
20 § Upphävande av lagen om tillstånd till överlåtelse av skepp . .. 136
Trafikutskottets betänkande TU6
Debatt
Birger Rosqvist (s)
Bengt Hurtig (v)
Tom Heyman (m)
Lars Svensk (kds)
Kenneth Attefors (nyd)
Beslut fattades efter 22 §
21 § Kreditupplysningslagen............................... 146
Näringsutskottets betänkande NU9
Beslut fattades efter 22 §
158
22 § Arbetsmarknadspolitiska åtgärder...................... 146
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4
Debatt
Mona Sahlin (s)
Karl-Erik Persson (v)
Elver Jonsson (fp)
Beslut................................................ 153
Kulturutskottets betänkande KrU9
Utbildningsutskottets betänkande UbU7
Trafikutskottets betänkande TU5
Trafikutskottets betänkande TU6
Näringsutskottets betänkande NU9
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4
Prot. 1991/92:47
17 december 1991
23 § Bordläggning...................................... 155
24 § Meddelande om SkU8 och SkUlO...................... 155
Tredje vice talmannen
159
gotab 40453, Stockholm 1992