Protokoll
1991/92:38
1 § Meddelande om ändring i sammanträdesplanen
Anf. 1 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Måndagen den 16 december anordnas inget arbetsplenum. Kammaren
sammanträder denna dag för interpellationssvar kl. 12.00.
2 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 28 november.
3 § Hänvisning av ärende till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1991/92:70 till försvarsutskottet
Meddelande om samlad votering
Förste vice talmannen meddelade att de på föredragningslistan upptagna
betänkandena, socialförsäkringsutskottets betänkanden SfU3 och SfU4,
jordbruksutskottets betänkande JoU6, finansutskottets betänkande FiU5,
lagutskottets betänkanden LU10, LU11, LU12, LU13, LU8 och LU9, kon-
stitutionsutskottets betänkande KU10, kulturutskottets betänkanden KrU6,
KrU7 och KrU8, trafikutskottets betänkande TU3 samt näringsutskottets
betänkande NU7, skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
4 § Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SfU3 Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen (prop. 1991/92:19).
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
1 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 38
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
Anf. 2 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Vi skall nu diskutera ett betänkande som behandlar en pro-
position som avlämnades av den socialdemokratiska regeringen. I proposi-
tionen redovisas en överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen om er-
sättningar från sjukförsäkringen för 1992. Fördelningen skall ske efter en be-
hovsbaserad modell. Kriterierna är skillnader i befolkningens struktur, sjuk-
frånvaron och förtidspensionering. Sammantaget skall staten tillföra vården
över 12 miljarder på det här sättet. Det är 300 miljoner mer än för inneva-
rande år.
Syftet bakom överenskommelsen och fördelningen mellan landstingen är
att skapa möjligheter till en god sjukvård för alla på lika villkor. Det ser vi
som mycket viktiga principer för sjukvården. Denna ersättningsmodell un-
derlättar även för sjukvårdshuvudmännen att planera för vården på längre
sikt. Vi finner ingen anledning att avskriva det nuvarande ersättningssyste-
met, vilket den borgerliga majoriteten föreslår.
I utskottets betänkanden har den borgerliga majoriteten med hänvisning
till regeringsförklaringen gett signaler om genomgripande förändringar i
sjukvården. Det är närmast detta som jag vill ta upp. Man vill stöpa om i
sjukvårdens organisation och finansiering, skapa möjligheter för en privat
sjukvårdsförsäkring och införa husläkarsystem och fri etableringsrätt. Det är
tydligen så att ett systemskifte med ett stort antal privata sjukvårdsprodu-
center nu skall ske.
I våra reservationer tar vi avstånd från dessa gigantiska experiment, som
är prövade i många andra länder. Vid en internationell jämförelse hävdar sig
den svenska sjukvården mycket väl. Hälso- och sjukvården i Sverige är fak-
tiskt av mycket hög kvalitet, om man har ett intresse av att studera det. Kost-
naderna är också lägre än i andra system. Det är fullt mätbart.
I USA - som jag förstår att många moderater har som förebild - satsas
mer pengar än i något annat land på sjukvården, nämligen 13 % av bruttona-
tionalprodukten. Ändock saknar 35 miljoner amerikaner sjukvård, eftersom
de står utanför försäkringssystemet. I Sverige har vårdens andel av bruttona-
tionalprodukten under de senaste åren i stort sett legat konstant på ca 9 %.
Man måste inse att ett försäkringsbaserat system leder till en kraftigare
kostnadsutveckling än ett skattefinansierat system. Det är allmänt omvitt-
nat. Man kan bara jämföra med USA eller andra länder.
Jag tycker också att man bör inse att regeringens förslag om husläkare,
som man vill utreda, faktiskt utgör ett hot mot det fria vårdsökandet. Det är
i och för sig bra att utreda det. Vi tycker att det fria vårdsökandet är oerhört
viktigt inom sjukvården. Det har genomförts i full utsträckning i södra sjuk-
vårdsregionen mellan fem sjukvårdshuvudmän. Där kan invånarna fr.o.m. i
år välja mellan 15 sjukhus och över 100 vårdcentraler. Man kan som patient
nästan alltid finna en läkare som kan ge behandling vid det sjukhus som man
själv önskar. Som exempel kan jag nämna att genom detta system och andra
åtgärder har väntetiderna för kranskärlsoperationer gått ned till 45 dagar.
För en höftledsoperation är väntetiden ca 30 dagar. Det visar litet grand av
insatserna och effekterna av dessa. Med ett husläkarsystem hänvisas man till
en läkare. Det innebär en mycket stor begränsning i det fria vårdsökandet.
I årets uppgörelse mellan den socialdemokratiska regeringen och lands-
tingen byggde man vidare på det samarbete som inleddes i fjol mellan sjuk-
vårdshuvudmännen och landstingen. I år kommer man tillsammans att dis-
ponera 485 miljoner för att kunna förbättra kapaciteten inom sjukvården
och för rehabiliterings- och behandlingsinsatser. Hitintills har erfarenhe-
terna varit mycket positiva och resultaten mycket goda ifrån det samarbete
som har inletts och utvecklats. Det är värdefullt. Det är ett sätt att i viss ut-
sträckning knyta ihop sjukförsäkringen med sjukvården. Detta har man re-
dan startat. De miljoner som anvisas skall användas till flaskhalsarna inom
vården. Det är viktigt att man bygger vidare på det systemet. Det är ett ex-
empel på det förändringsarbete som sker inom vården.
Det är bra att vården, liksom andra områden i det svenska samhället, blir
föremål för diskussion och skärskådning. Sjukvården utgör en mycket om-
fattande verksamhet som har varit och är utsatt för mycket hårt tryck. Tack
vare medicinska framsteg kan man i dag operera vid betydligt flera sjukdo-
mar än tidigare. Det har naturligtvis tärt på de gemensamma resurserna. Det
är viktigt att man reformerar sjukvården och försöker göra den bättre. Jag
måste säga att det också sker.
Det är på få områden, både inom offentlig och privat verksamhet, som det
pågår ett så omfattande förändringsarbete som just inom svensk sjukvård.
Det är bra att man på alla sätt försöker göra det bättre, och särskilt för de
äldre. Som jag upplever det gäller inte den viktigaste förändringsprocessen
för svensk sjukvård under 9O-talet privatiseringen. Det gäller i stället att för-
ändra arbetsorganisationen. Vi måste bort från stordriftstänkandet. Det
krävs en hållbar organisation med korta beslutsvägar och där personalen får
större ansvar. Det är oerhört viktiga förändringar som just nu sker i lands-
tingen för att vården skall bli bättre. Omstruktureringen av svensk sjukvård
går betydligt snabbare än omstruktureringen i något EG-land enligt OECDs
statistik.
Sjukvården är som jag ser det ett av de viktigaste exemplen på vad solida-
ritet och rättvisa i samhället betyder. För oss är det självklart att man skall
få den vård man behöver. Kvaliteten skall vara lika för alla. Det är oerhört
viktigt. Plånboken eller bankkontot skall inte vara avgörande. Vi måste
också ta ansvar för varandra i ett välfärdssamhälle som bygger på en humani-
tär människosyn. Solidaritet och rättvisa är bärande principer inom vården.
Avslutningsvis vill jag säga att om man jämför svensk sjukvård med andra
länders sjukvård finner man att vi i Sverige har åstadkommit mycket goda
resultat. Vi menar att man måste bygga vidare på detta. Vi skall inte experi-
mentera med andra system, som är prövade i andra länder. Det är viktigt att
bygga vidare på den svenska modellen. Den är hållbar, och den ger en god
vård. Det finns emellertid problem inom vården. Man måste avhjälpa pro-
blemen i stället för att sätta i gång gigantiska experiment. Jag hoppas att
detta också så småningom går upp för den borgerliga majoriteten.
Herr talman! Jag vill med det anförda yrka bifall till de socialdemokratiska
reservationerna.
Anf. 3 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag är ny i socialförsäkringsutskottet, och det är första
gången jag är uppe i en debatt för det utskottet. Det betänkande vi nu be-
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
handlar avser ersättning till sjukvårdens huvudmän. Efter att ha gått tillbaka
till fjolårets betänkande och behandlingen av det har jag kunnat konstatera
att alla motioner som då handlade om att öka möjligheter för privata initiativ
inom sjukvården avslogs för ett år sedan. I årets betänkande har dessa mo-
tioner besvarats med en hänvisning till regeringsdeklarationen, och motio-
närernas önskemål kommer att gå i uppfyllelse.
Marknadens uppgift är att sätta ett pris. Sedan handlar det om tillgång,
efterfrågan och marknadens aktörer när det gäller vad priset på en vara eller
tjänst blir. När man talar om marknadskrafternas välgörande konkurrens ut-
går man ifrån en perfekt fungerande marknad. En sådan marknad fungerar
dock bara i teorin och inte i praktiken.
Man måste därför ställa sig ytterligare en fråga. Finns det områden av nyt-
tigheter som det är mindre lämpligt att marknaden sköter, på grund av att
det är mänskliga behov som skall tillfredsställas? Det gäller mänskliga behov
som alla har, och där vi åtminstone fram till nu har ansett att alla skall kunna
täcka sina behov på lika, överkomliga och rättvisa villkor. Det kanske också
är svårare att sätta ett pris på sjukvård än på andra varor och tjänster på
marknaden.
Vi har t.ex. inte kunnat finna något tillfredsställande sätt för att mäta ef-
fektiviteten inom sjukvården. Vi i vänsterpartiet anser att sjukvården är ett
sådant område där marknadskrafterna inte kan få fritt spelrum, utan där de
politiska ramarna måste vara strama för att konsekvenserna och kostna-
derna för individen skall kunna hållas under kontroll.
För patienterna är det mycket viktigt med ett högkostnadsskydd, att det
omfattar olika vårdinsatser och att människor av kostnadsskäl inte utestängs
från nödvändig sjukvård. Var taket för ett högkostnadsskydd skall ligga är
en fråga om vad som är rimligt i proportion till andra kostnadsökningar och
även till människors inkomst.
Vad jag har kunnat räkna ut, har den enskildes kostnader för sjukvård
egentligen stigit mycket snabbare än andra kostnader i samhället. Om sjuk-
vårdsavgiften hade stigit med inflationen räknat från 1974, skulle det i dag
kosta ca 50 kr. att gå till doktorn.
Jag tror - ja, jag inte bara tror utan jag vet också - att egenavgifterna är
mycket betungande för stora grupper pensionärer, barnfamiljer och även
andra. Vi vill därför att det skall finnas ett högkostnadstak på 1 000 kr., att
egenavgiften skall indexregleras och att det även skall finnas ett tak för utgift
per månad.
Ett annat motionsyrkande som vi har även i år är att handikapporganisa-
tionerna skall ges ökad representation i handikappinstitutet och att staten
ensam skall vara huvudman. Jag har inte i gamla betänkanden hittat motive-
ringar till varför detta motionsyrkande har avstyrkts. I årets betänkande
skriver man bara att utskottet inte är berett att tillstyrka en sådan ändring,
men man anger alltså ingen motivering. Kanske finns det någon här i kam-
maren som i dag kan ge en sådan motivering.
Vi befinner oss nu i en annan situation i utskotten, och eftersom vi i fråga
om detta betänkande inte på någon punkt har en avvikande mening som
överensstämmer med socialdemokraternas, har jag valt att yrka bifall till
mom. 13 i den meningsyttring vi har avgett till betänkandet. I övriga delar
ställer jag mig bakom vår meningsyttring, och vi kommer att rösta med soci-
aldemokraterna i de fyra reservationerna till betänkandet.
Anf. 4 LISELOTTE WÄGÖ (m):
Herr talman! Sedan 1985 har staten och Landstingsförbundet slutit avtal
om den ersättning staten skall ge landstingen för sjukvården. I betänkandet
redovisas, precis som Börje Nilsson sade, den överenskommelse som träffats
med sjukvårdshuvudmännen för 1992. Vidare föreslås vissa ändringar i lagen
om allmän försäkring. Utskottet har behandlat tre motioner som väckts med
anledning av propositionen och ett fyrtiotal motioner väckta under den all-
männa motionstiden, som bl.a. tar upp olika frågor om ersättningssystemens
utformning, etableringsrätten, anslutningen till försäkringskassan och en hel
del annat. Man kan sammanfattningsvis säga att förslaget innebär att ersätt-
ning skall utgå dels som en allmän sjukvårdsersättning, dels som särskilda
ersättningar, dvs. i stort sett på samma vis som under föregående avtalspe-
riod.
Av regeringsförklaringen framgår att förändringar nu kommer inom häl-
so- och sjukvården. Det gäller bl.a. etableringskontrollen. Man kommer att
genomföra en större översyn av sjukvårdens organisation och finansiering.
Man har också framhållit att en ökad samordning mellan sjukvård och sjuk-
försäkring kan ge grund för en förnyelse av sjukvårdens finansieringssystem.
Den här översynen är utomordentligt viktig, och vi hälsar den med stor till-
fredsställelse.
Med nuvarande finansieringssystem brister det ganska ordentligt när det
gäller patientens valmöjlighet och när det gäller tillgång till god sjukvård åt
alla. För att säkerställa att sjuka människor i tid får den vård de behöver
måste nuvarande vårdmonopol brytas, och fler vårdgivare måste ges möjlig-
het att ge vård på lika villkor.
En ny sjukvårdspolitik måste bygga på följande principer:
- Alla skall vara tillförsäkrade en god sjukvård i tid.
- Patienten skall ha rätt att själv välja sjukvård.
- Finansieringen av sjukvården skall vara gemensam och solidarisk.
- Enskild och offentlig sjukvård skall kunna konkurrera på lika villkor.
Det här är självklarheter.
Vi har således stora förväntningar på de förslag som regeringen skall lägga
fram i den här frågan, och vi hoppas att man gör det skyndsamt, eftersom
det brådskar.
Herr talman! I en rad motioner väckta under den allmänna motionstiden
behandlas just etableringsrätten. Det är nödvändigt att vi får till stånd en
generell fri etableringsrätt för bl.a. läkare och sjukgymnaster. Det är också
av största vikt att vi öppnar möjligheter för annan sjukvårdspersonal att få
etablera sig och bedriva verksamhet på samma villkor som den offentliga
vården. Jag tänker då närmast på legitimerade psykologer, sjuksköterskor
och barnmorskor. Jag är övertygad om att kretsen säkert kan vidgas ytterli-
gare när man har löst frågan om legitimation för andra yrkeskategorier inom
sjukvården.
De förhoppningar som knöts till Dagmarsystemet i samband med att det
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
infördes har knappast på någon punkt infriats. Fördelningen av sjukvårdsre-
surserna har inte blivit jämnare, snarare tvärtom. Det fria läkarvalet är allt-
jämt förbehållet patienter i storstadsregionerna och de ekonomiskt välbe-
ställda, Börje Nilsson, som har möjligheter att söka vård och behandling helt
på egen bekostnad.
Tillämpningen av Dagmarsystemet har ju också på sina håll antagit former
som trotsar all beskrivning. Fritidspraktikers tilldelade besök kan ”ta slut” i
oktober månad, vilket innebär att patienter som behöver vård och behand-
lingjust då får vänta till januari månad nästa år eller söka annan läkare som
råkar ”ha besök kvar”.
Den godtyckliga tilldelning av besökskvoter som landstingen ägnar sig åt -
detta är svårt att planera, jag inser det - har fått till följd att somliga läkare
under ett år inte utnyttjat sin kvot när året är slut, och man lämnar då tillbaka
besök. Andra får däremot ställa in sina mottagningar om de inte föredrar att
arbeta gratis åt landstinget. Att tänka sig att lösa problemet så enkelt som
genom att omfördela ”besöken” under året, så att den som har slut på besök
skulle kunna ”låna” av den doktor som har många besök kvar, har i prakti-
ken visat sig omöjligt.
Byråkratiska tjänstemän på landstingens sjukvårdskanslier har också inte
sällan haft rent lekmannamässiga synpunkter på de åtgärder - kopplade till
taxan - som läkaren vidtar beroende på av vilken anledning patienten söker
vård. Fritidspraktikern blir för dyrbar, säger landstinget, och det har t.o.m.
hänt att man från tjänstemannahåll haft synpunkter på hur diagnoserna skall
fördela sig på en fritidspraktik.
Man kan verkligen fråga sig om detta är ett rättfärdigt system. Personligen
anser jag inte det, framför allt därför att jag anser att vi i dag har fog för
att säga att ett besök hos en privatpraktiker och fritidspraktiker faktiskt är
betydligt billigare än ett besök på en vårdcentral eller ett sjukhus. En fri eta-
blering innebär således minskade kostnader för sjukvården. Därför bör Dag-
marsystemet avskaffas.
Herr talman! I propositionen redovisas också att parterna är överens om
att påbörja överläggningar för att nå en överenskommelse om att sjukvårds-
huvudmännen skall ta över det direkta kostnadsansvaret för läkemedel inom
den öppna hälso- och sjukvården. Vad man föreslår är en s.k. Läkemedels-
dagmar. Med tanke på utskottets principiella inställning till sjukvårdens nu-
varande finansieringssystem och mot bakgrund av den motion som vi mode-
rater väckt i anledning av propositionen vill jag framför följande synpunkter:
- Det finns uppenbara risker för patientens säkerhet om inte landstingens
ekonomi skulle tillåta förskrivning av moderna och effektiva läkemedel.
- Överenskommelsen kan begränsa patientens och läkarens valfrihet.
- Det kan komma att uppstå regionala kvalitetsskillnader.
- Det kan uppstå bristande konkurrens mellan olika preparat.
- Det finns som vi ser det risker för den forskningsintensiva läkemedels-
forskningen.
- Sist men inte minst: Det kan bli dyrt. Bl.a. har Apoteksbolaget framfört
just sådana synpunkter till utskottet.
I utskottet är vi väl medvetna om och också oroade för den kostnadsexplo-
sion som inträffat vad gäller läkemedel. Erfarenheten har emellertid visat att
ett överförande av verksamhetsansvaret från socialförsäkringen till lands-
tingen inte alltid har varit särskilt lyckat. Så sent som för ett halvår sedan tog
riksdagen ställning till ett förslag om att föra över sjukresorna till lands-
tingen. Jag kan bara konstatera att det i dag råder stor förvirring när det
gäller sjukresor.
Med hänsyn till ett flertal negativa effekter som kan uppkomma om kost-
nadsansvaret överförs till landstingen har utskottets majoritet utgått från att
läkemedelsfrågan ges en skyndsam behandling i en kommande större över-
syn och att någon överföring av ansvaret inte sker innan frågan har blivit
ytterligare beredd.
Herr talman! Bl.a. mot bakgrund av vad som sagts i regeringsförklaringen
och för att vi inte skall hamna i ett avtalslöst tillstånd 1992, tillstyrker utskot-
tet lagförslagen. Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan och
avslag på reservationerna.
Anf. 5 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill allra först säga att socialdemokraterna har fyra reser-
vationer till betänkandet och att vi naturligtvis stödjer samtliga - alla fyra är
hållbara men jag yrkar bifall bara till den första reservationen.
Köerna och väntetiderna inom sjukvården är faktiskt, Liselotte Wågö,
ingenting som är unikt för Sverige, utan detta är något vi har gemensamt
med många andra länder. Man måste inse att anledningen är att man i dag
på grund av medicinska framsteg opererar vid avsevärt fler sjukdomar än
tidigare. Detta tär på gemensamma resurser. Vi har inte kunnat tillföra till-
räckligt med resurser till sjukvården, utan man har fått ta av dem som finns.
Det pågår emellertid i dag ett mycket stort förändringsarbete som syftar
till att minska köerna och förkorta väntetiderna. Det är beklagligt att man
på den moderata sidan inte upptäcker - man vill väl inte upptäcka - hela det
förändringsarbete som sker inom sjukvården, som är oerhört positivt och
bra. Man utgår i fråga om detta förändringsarbete från den svenska sjukvår-
den, som ger en bra vård, som är hållbar och som kan mäta sig med sjukvår-
den i många andra länder.
Det är också beklagligt att Liselotte Wågö inte har upptäckt det fria vård-
sökande som nu etableras ute i landet. Även Liselotte Wågös eget landsting
ingår ju i den södra sjukvårdsregionen, där man nu har genomfört detta fria
vårdsökande.
Liselotte Wågö säger att patienterna har brist på valmöjligheter. I den
södra sjukvårdsregionen kan patienterna välja mellan 15 sjukhus och över
100 vårdcentraler. Man kan söka sig dit när som helst. Det är faktiskt en
valfrihet av mycket stor omfattning.
Man har också på detta sätt fått ett konkurrerande system, och vänteti-
derna har därmed kortats avsevärt. Väntetiden för en kranskärlsoperation
är i dag 45 dagar och för en höftledsoperation 30 dagar. Jag tycker att man
faktiskt har uppnått ett mycket bra resultat. Detta är sådant som man bör
upptäcka i stället för att kasta sig i händerna på system som finns i andra
länder.
Det som jag tycker är märkligt är att den borgerliga majoriteten - de andra
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
borgerliga partierna har hakat på moderaterna - så litet har analyserat vad
deras förslag egentligen innebär. De föreslår en privat sjukvårdsförsäkring,
som står utanför den demokratiska kontrollen och insynen. Det är mark-
nadskrafterna som skall styra det hela, som skall styra patienten. Det är klart
att det också leder till betydligt högre kostnader för vården, inte till en bättre
vård. Det är många människor som i detta läge kommer att hamna utanför.
Man kan studera förhållandena i USA, som talar sitt tydliga språk.
Anf. 6 LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Herr talman! Jag delar inte Bötje Nilssons oro. Han sade inledningsvis, att
om vi förändrade sjukvårdens finansieringssystem skulle vi utsätta svenska
folket och sjukvården för ett gigantiskt experiment. Det finns ett i tiden nä-
raliggande, gigantiskt experiment, nämligen Dagmarreformen.
Samtidigt säger Börje Nilsson att det är viktigt att få fram resurser till alla
nya rön som görs på sjukvårdssidan, men han är tydligen fullständigt ointres-
serad av att ta i bruk alla de resurser som finns men som i dag har i princip
yrkesförbud genom etableringsstoppet.
Vidare påstår Börje Nilsson att vi skulle bekänna oss till den amerikanska
modellen. Vi har aldrig gjort det i moderata samlingspartiet. Däremot har vi
höjt blicken och sett ut i Europa, där det finns sjukvårdssystem som fungerar
alldeles utmärkt. Det system som finns i Canada är också väl värt att studera.
Sedan gör Börje Nilsson en stor sak av det fria sjukvårdsutbud som nu
finns i södra Sverige. Det är intressant, eftersom jag kommer från Halland,
som ingår i detta. När man inte tar ett genomgripande ansvar för sjukvården
och framför allt när man inte försöker få en total lösning kan det som nu
genomförs i södra Sverige få ganska stora konsekvenser för människor, om
inte annat i Halland. Detta beslut togs i enighet - det kan jag gott erkänna -
då vi trodde att vi skulle kunna klara en del av de skevheter som finns i dag
genom ett sådant system. Jag kan informera Börje Nilsson och kammaren
om att man budgeterade det här med ungefär 15 milj.kr. i Halland, men att
budgetprognosen nu är 70 milj.kr. Sjukvårdsunderlaget håller över huvud
taget på att ryckas undan för Varbergs sjukhus.
Jag tror alltså att det är litet farligt att bara se särlösningar, i stället för att
nu, som sades i regeringsförklaringen, gå in och titta på det totala finansie-
ringssystemet, så att man får en helhetslösning. Det är inget gigantiskt expe-
riment, utan det är någonting som med all nödvändighet måste komma.
Anf. 7 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Herr talman! Dagmarsystemet är väldigt hållbart; det bygger på solidaritet
och rättvisa. Här fördelas 12 miljarder över landet, och syftet bakom detta
är att skapa möjligheter till en god sjukvård för alla på lika villkor. Det skall
inte vara plånboken och bankkontot som är avgörande. Centerpartiet har
tidigare backat upp och stått för det här systemet, och jag hoppas att man
också inser att det är oerhört viktigt för landsbygden och för hela landet att
denna fördelning görs.
Det fria vårdsökandet i den södra sjukvårdsregionen är helt nytt för i år,
och det är positivt. Det kan självfallet uppstå problem vid inkörningen, och
vissa sjukhus kan få fler patienter om de visar sig vara effektivare. Men det
handlar också om att styra resurserna rätt, och det är det som måste ske inom
den här regionen.
Jag läste för ett tag sedan DN, och författaren PC Jersild, som har en
mycket god kännedom om svensk sjukvård, ställde där frågan om ett privat
försäkringssystem sparar pengar - det är det som den borgerliga majoriteten
syftar till. Han svarade själv: USA har ett sådant. Svensk sjukvård är dyr
men tämligen rättvis. USAs är svindyr och orättvis. En rimlig slutsats blir att
man nog får försöka reformera sjukvården utan systemskifte.
P C Jersilds omdöme var mycket klokt, och det bör man fundera litet på i
det moderata lägret.
Anf. 8 LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Herr talman! Börje Nilsson refererar fortfarande till det amerikanska sy-
stemet, vilket är beklagligt. För en stund sedan talade jag om att det är ett
system som vi från moderaternas sida inte är särskilt intresserade av.
Det sades också tidigare att vi skulle vilja ersätta nuvarande finansierings-
system med privata sjukvårdsförsäkringar. Hör upp noga nu, Börje Nilsson!
Vi pläderar för en allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring, där alla skall
vara med och betala solidariskt, alltefter betalningsförmåga. Det är vårt för-
slag.
Det verkar som om marknadskrafterna skulle vara någonting att vara rädd
för. Jag är inte rädd för marknadskrafterna. I själva verket är marknadskraf-
terna vi människor. Jag tror att det är viktigt att slå fast det. Vi vill lägga
makten hos de enskilda människorna, inte hos politikerna. Man kan dagli-
gen se exempel på att planhushållningen och den planering som landstinget
ägnar sig åt inte kommer alla människor till del.
Börje Nilsson säger också att det är viktigt att vi behåller nuvarande sy-
stem därför att människor i glesbygden får del av systemet på ett bättre sätt,
och han refererar till Dagmarsystemet. Jag kan försäkra Börje Nilsson att
Dagmarsystemet inte har gjort ett dugg för att förbättra läkartätheten uppe i
Norrland. Det hjälper inte med sådana system, utan det måste till helt andra
åtgärder. Kopplat med andra beslut som fattades av riksdagen under förra
mandatperioden, t.ex. att vissa köp av tjänster beläggs med moms, vilket
drabbar bl.a. läkare som har skött en del av sjukvården uppe i Norrland i ett
stafettsystem, innebär detta också att det är ett ännu sämre läkarutbud där
uppe. Det är viktigt att slå fast att detta system alltså inte har löst några pro-
blem utan att det måste till helt andra saker.
Jag tror inte att ett skattefinansierat system skulle bli billigare - inte när
man ser den kraftiga kostnadsutvecklingen på sjukvårdssidan. Jag hoppas
att regeringen snart kommer med ett förslag om att ersätta nuvarande system
med ett annat system, så att resurserna kan fördelas på ett bättre sätt och
framför allt att det blir möjligt att säga till människor att de naturligtvis skall
vara med och påverka hur de vill ha sin vård, eftersom vi alla gemensamt är
med och betalar. Det är inte landstinget och politikerna som skall bestämma
vilken doktor man skall gå till, utan det är den enskilde vårdtagaren som
skall göra det valet. Det är alltså nödvändigt, Börje Nilsson, att vi får en
förändring av detta system.
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
10
Förste vice talmannen anmälde att Böije Nilsson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 9 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Jag har, trots att jag inte tillhör utskottet, begärt ordet för
att diskutera frågan om kostnadsansvaret för läkemedel.
Utskottet har i denna fråga ställt sig bakom ett moderat förslag som med
många år försenar en lösning av de kraftigt stigande läkemedelskostnaderna.
Genom det moderata förslaget att inte fullfölja överenskommelsen med
Landstingsförbundet om att flytta över kostnadsansvaret för läkemedlen till
landstingen försvårar man rejält för den borgerliga regeringen att välja den
tekniskt bästa lösningen och den lösning som gör det möjligt att på ett bra
sätt pressa kostnaderna för läkemedlen och som därigenom kan spara stora
summor åt staten och individen.
Det som är allvarligast med moderatförslaget är att det kostar de svenska
skattebetalarna 1 miljard årligen i form av uteblivna besparingar. Det är be-
sparingar som i princip kan göras från en dag till en annan, utan några medi-
cinska effekter och utan att patienterna får färre eller sämre läkemedel.
Detta konstaterade statens pris- och konkurrensverk i en rapport redan för
ett och ett halvt år sedan.
Som oppositionspolitiker tycker jag att det är märkligt att se den borger-
liga majoriteten missa möjligheten till en besparing. Jag trodde faktiskt att
regeringen behövde alla tänkbara besparingar för att få ihop de 10-15 mil-
jarder som man sagt sig vilja spara i nästa års budget. Det verkar minst sagt
dåligt bevänt med regeringen Bildts förmåga att klara sina utfästelser.
Jag måste fråga mig vad som ligger bakom detta. Problemet är inte, som
utskottets majoritet skriver, att det behövs ytterligare utredningar. Frågan
om hur man skall pressa kostnaderna för läkemedel har utretts intensivt i 15
år. Det moderata statsrådet Troedsson, vår nuvarande talman, tillsatte vid
den borgerliga regeringens tillträde 1976 tre utredningar om läkemedelsfrå-
gan. Av dessa blev intet. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte vid sitt
tillträde 1982 en stor parlamentarisk utredning, LU 83, som blev klar 1987.
Av denna blev intet. Förutom dessa har en rad rapporter och utredningar
tagits fram. Låt mig bara nämna Apoteksbolaget inför år 2000, riksförsäk-
ringsverkets RFV anser, SPKs läkemedelsmarknaden, ESO-gruppens Läke-
medelsförmånen, etc. Jag är tyvärr en svag människa och kunde inte bära
hit hela den bunt med utredningar som kommit bara de senaste fem åren.
Taktiken är tydlig: Se till att frågan ständigt utreds. Låt en utredning ”ätas
upp” av en ny. Se till att varje ansvarig politiker ständigt kan hänvisa till en
sittande utredning.
Nu handlar det i stället om att bestämma sig. Men uppenbarligen vill inte
moderaterna att frågan skall få någon snar lösning.
Majoritetens ställningstagande baserar sig på den moderata motionen av
Sten Svensson. Man får känslan av att det bakom denna finns nära kopp-
lingar till de stora läkemedelsföretagen. De har under många år gjort allt för
att stoppa förändringar av läkemedelsförsäkringen.
Nu verkar det som om de återigen lyckas förvirra debatten och därigenom
åter lyckas fördröja en reformering av försäkringen.
Jag kan förstå varför tillverkarna av icke-patenterade originalläkemedel
på alla sätt försöker förhindra konkurrensen med billiga, identiska kopielä-
kemedel. Det handlar nämligen om 3 milj.kr. dagligen i vinst som försvinner
vid en förändring av läkemedelsförsäkringen.
Att moderaterna med sina kopplingar till industrin ställer upp på att göda
originaltillverkarna och förhindra införandet av konkurrens är kanske heller
inte så konstigt. Men att centern, folkpartiet och kds ställer upp på detta är
märkligt. Hur nydemokraterna har resonerat - de brukar ju annars säga att
de är emot monopoltendenser och vill öka konkurrensen - vet jag inte.
I utskottets betänkande återfinns, som ett kalkerpapper, industrins tradi-
tionella försök att förvirra debatten utifrån taktiken ”If you can’t convince
them - confuse them”. Låt mig bara ta några exempel.
Överföringen av kostnadsansvaret skulle enligt utskottet och Liselotte
Wågö medföra att ”ett flertal negativa effekter kan uppkomma”. Vilka dessa
skulle vara sägs inte, vare sig i utskottsbetänkandet eller i det tal som Lise-
lotte Wågö här höll. Det är märkligt. Vi kanske här i kammaren kan få en
förklaring av vad ”ett flertal negativa effekter” är.
Utskottet säger att frågan om kostnadsutvecklingen för läkemedel är ett
stort och komplicerat problem. Det är förvisso sant, men det blir ju inte
mindre komplicerat om 3-4 år. Dessutom har denna fråga utretts så mycket
att det nu snarare är beslut som behövs, och att man vågar ta ställning i ett
antal viktiga frågor, inte mer utredande.
I Tyskland, USA, Holland, England, Norge, Danmark och nu också Spa-
nien har man redan förändrat kostnadsansvaret för läkemedelsförsäkringen
eller är på väg att göra det, för att skapa konkurrens mellan gamla, dyra,
icke-patenterade originailäkemedel och billiga, identiska kopior och på så
sätt få ner sina kostnader, oavsett om subventionen finansieras med skatte-
medel eller via ett försäkringssystem. Hur kommer det sig att de kan men
inte Sverige?
I majoritetens skrivning radas upp frågor som den fria förskrivningsrätten,
generisk förskrivning, äldrereformen, substitution och läkemedelskommit-
téernas roll som invändningar mot en förändring. Liselotte Wågö drog ytter-
ligare ett antal sådana förvirrande argument.
Industrin måste helt enkelt jubla - man har åter lyckats skapa osäkerhet
och förvirra politikerna. Förändringarna skjuts på obestämd framtid, och
man kan lugnt fortsätta att håva in extra miljoner dagligen i vinst - detta
för gamla, icke-patenterade läkemedel, som jag skulle kunna köpa för halva
priset mot vad originaltillverkarna lyckas prångla ut dem för i dag.
Det är nu dags att gå från ord till handling. Fullfölj omedelbart överfö-
ringen av kostnadsansvaret till landstingen! Låt läkemedelskommittéer
landstingsvis få kostnadsansvaret för pengarna som subventionerar våra
läkemedel! Låt deras rekommendationslistor, baserade på medicinska och
ekonomiska bedömningar, ligga till grund för subventionen! Om läkarna för-
skriver dyra originalpreparat, när kommittéerna på sina listor rekommende-
rar betydligt billigare men helt identiska, generiska läkemedel, bör patienten
få betala mellanskillnaden. Så skapar man en läkemedelsförsäkring som bi-
drar till konkurrens där så är möjligt, man sparar uppemot 1 miljard kronor
per år, och det hela kan göras utan att patienten får färre eller sämre piller -
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
11
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
12
det kanske rent av kan leda till att man kan sänka egenavgiften för patienten
jämfört med i dag.
Herr talman! Dessa är skälen till att jag anser att riksdagen i dag, i stället
för att biträda utskottets och moderaternas förslag, borde bifalla den social-
demokratiska reservationen, nr 4.
Anf. 10 JOHAN BROHULT (nyd):
Herr talman! Ärade riksdagsledamöter! Vad är marknadsekonomi?
Marknadsekonomi innebär att tillgång följer efterfrågan.
Låt mig ge ett exempel på att så icke har varit fallet i Sverige - det är från
Stockholms läns landsting. Trots att antalet åldringar som behöver vård sta-
digt har ökat med 4-5 % minskar vårdresurserna inom den slutna vården och
på ålderdomshemmen med samma tal. Detta är planhushållning!
Marknadsekonomi innebär att man tar till vara de behov som finns ute på
marknaden. Låt mig anföra ett exempel på detta - ålderdomshemmen. Vård
på ålderdomshem kostar hälften så mycket som det kostar med patienter
med eget boende och vad därtill hör: servicepersonal, sjukvårdspersonal,
hemvård och ständiga transporter fram och tillbaka mellan överfulla sjukhus
som inte finner att de har möjlighet att ta hand om dessa patienter. Detta är
väl visat i många utredningar, men trots detta ville det statsbärande partiet
att man skulle lägga ned ålderdomshem efter ålderdomshem. Detta är plan-
hushållning!
Jag skall ge ett exempel på hur det går till på Södersjukhuset, som jag kän-
ner till. Stockholm har ett speciellt problem eftersom landstinget förfogar
över bara 64 % i stället för 77 %, som övriga landsting. Därför måste vi kasta
ut patienterna ännu hänsynslösare än man gör i andra landsting. På Söder-
sjukhuset, som har många gamla och sjuka patienter i sitt upptagningsom-
råde, måste vi vara ännu värre med att kasta ut dem. Vi blir alltså olön-
samma, vi överskrider budgeten, vi drabbas av budgetnedragningar, och Sö-
dersjukhuset, som verkligen behövs, riskerar på lång sikt att bli utslaget.
Med en marknadsekonomi skulle detta inte äga rum. Ja men, marknads-
ekonomi - det är ju fult, man tjänar pengar, invänder någon kanske. Mark-
nadsekonomi på det sätt som har föreslagits innebär en allmän obligatorisk
försäkring som är - lyssna nu noga! - producentoberoende. Det betyder att
pengarna följer patienten. Det spelar alltså ingen roll om man bor i ett om-
råde där det inte förekommer något gott omhändertagande - patienten hålls
i ett sådant system alltid skadeslös. Utnyttjar vi marknadskrafterna får vi en
bättre sjukvård till ett lägre pris.
Man har sagt här i debatten att framstegen inom medicinen gör att sjuk-
vården kostar så mycket pengar för det allmänna; vi kan ju operera krans-
kärl, höftleder, katarakt och alla möjliga andra saker. Man antog här i debat-
ten att vi inte hade tänkt på det. Jo, det är tvärtom så att det blir billigare för
samhället att bota patienterna än att ha dem kroniskt sjuka, men det märker
inte landstinget, för det belastar en annan budget, nämligen kommunens.
Det är alltså det dubbla huvudmannaskapet som är boven i dramat.
Det dubbla huvudmannaskapet medför nämligen att man skyller på var-
andra. Det är du som skall ta hand om patienten; vederbörande är medi-
cinskt sjuk, säger kommunen till landstinget. Nej, det är du som skall ta hand
om patienten; vederbörande är socialt sjuk, säger landstinget till kommu-
nen. Är man 80-85 år är man både socialt och medicinskt sjuk och i behov
av vård på ålderdomshem, som alltså finns i alldeles för liten omfattning.
Låt mig så få kommentera påståendena om USA. Alla som förespråkar
marknadsekonomi får höra hur det är i USA. Som Liselotte Wågö här sade
är den modell man har i USA inte någonting som någon här vill ha. Vi vill
inte heller ha den - det är planhushållning på ett ännu sämre sätt än vi har
i Sverige. Vi vill i stället titta närmare på de andra modellerna, t.ex. den
holländska. Där har man efter decennier av planhushållning övergått till
marknadsekonomi inom sjukvården, med ett mycket gott resultat. Det hop-
pas jag att socialutskottet får möjlighet att studera - här finns det kunskaper
och erfarenheter att hämta.
Låt mig avsluta med att säga att sjukhusen måste användas rationellt. Vi
måste utnyttja de tillgångar som finns på sjukhusen. Här är Dagmarrefor-
men en hämsko. På sjukhusen finns många mottagningslokaler, många ope-
rationssalar och många andra faciliteter, som många av kollegerna i samhäl-
let skulle tycka att det vore trevligt att kunna använda, kanske för att för-
bättra sin ekonomi - usch och fy så hemskt! - men framför allt för att hjälpa
patienterna att få en bättre sjukvård och en bättre tillvaro. Här finns något
som man ganska snabbt kan göra någonting åt utan några konstiga reformer.
Det är bara att avskaffa en reform - Dagmarreformen.
(Applåder)
Anf. 11 LEIF BERGDAHL (nyd):
Herr talman! Eftersom jag arbetar inom det område där man sannolikt tar
mest resurser från anslaget till vårdgaranti måste jag yttra mig.
Visserligen har väntetiderna i vissa landsting gått ned. I Stockholms län är
de nu nere i 45 dagar - det är riktigt som Börje Nilsson här sade. Men hur
har det gått till? Först och främst på så sätt att man har köpt operationsresur-
ser från privata vårdgivare, i det här fallet främst Sophiahemmet.
Men det beror också på att följande har inträffat. Patienter som har fel på
sin hjärtklaff - det är ofta äldre patienter, patienter i åldersgruppen 70-90
år - har fått vänta i stället. Väntetiderna för operationer av aortaklaff i kom-
bination med kranskärl - av någon anledning räknas den sistnämnda grup-
pen inte in i gruppen koronarsjukdom - har ökat katastrofalt och är nu uppe
i sju månader här i Stockholm. De patienterna är utsatta för en betydligt
större risk med att vänta, en risk för plötslig död. - Så har det gått till när
politiker har prioriterat.
Så skrev jag också en gång i en artikel. Nu är även jag politiker, så jag
måste ändra mig och säga: Så går det till när icke insatta politiker prioriterar.
I Norrbottens län ser det inte alls så här bra ut. I dag tar det där 171/2
månad för en oprioriterad patient att bli opererad. Operationskön i sig själv
är 4 månader, och med vårdgarantin minskar den till 3 månader. Angiografi-
kön, alltså kön till kranskärlsröntgen, är där 12 månader. Den kön räknades
från början inte in, men efter mitt anförande i den allmänpolitiska debatten
har man börjat lyssna på mig, och nu har man faktiskt kommit överens om
att ha en kö dels för utredning, dels för operation, och det tackar vi naturligt-
vis de makthavande för.
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
13
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
14
Sedan skulle jag helt kort vilja beröra frågan om läkemedel och generika.
Ny Demokrati står här på regeringspartiernas sida. I frågan om att överföra
kostnadsansvaret till landstingen säger vi nej.
Däremot tog jag i diskussionen upp att det är viktigt att man belyser frågan
om generika. Vi är alltså positiva till att man studerar frågan om generika,
och vi kommer enligt vad jag förstår att få gehör för det hos regeringspar-
tierna. Det har faktiskt framskymtat i pressen att man överväger att införa
frågan om generika i en eller annan form i den kommande propositionen.
Anf. 12 LISELOTTE WÅGÖ (m):
Herr talman! Det här är egentligen en replik till Kent Carlsson med anled-
ning av att han tycker att vi moderater går läkemedelsindustrins ärenden.
Jag vill då redan inledningsvis tala om för Kent Carlsson att jag är mycket
stolt över svensk läkemedelsindustri. Vissa företag är marknadsledande och
har internationellt gott rykte, och det skall vi i Sverige vara stolta över.
Att vi skulle vara några läkemedelsindustrins lakejer tycker jag inte att
man kan påstå. Vi är, som jag sade, mycket glada för läkemedelsindustrin,
men det är därför att det kommer fram mycket bra preparat, som dessutom
gagnar patienten. Det skall vi värna och vara mycket glada över.
Jag sade i mitt anförande att det finns vissa orosmoment när det gäller att
bryta upp det som just nu finns, nämligen patientens och läkarens valfrihet
när det gäller läkemedel. Jag sade att bristen på pengar skulle kunna göra
att vissa patienter kanske måste avstå från ett läkemedel. Det vill vi inte
medverka till.
Vi är också litet oroliga för den regionala kvalitetsskillnad som kan upp-
stå. De olika landstingens ekonomi ser ju litet olika ut. Vi menar alltså att
man bör se över det här. Vad vi säger i det moderata förslaget är att vi inte
skall röra i det rådande förhållandet med mindre än att vi noga utreder frå-
gan - det är den ställning vi har tagit. Vi är medvetna om kostnadsutveck-
lingen, och vi är oroade över den; den är inte bra.
Det fungerar egentligen ganska bra med läkemedelskommittéerna inom
den slutna vården på våra sjukhus. Där testar man jämbördiga preparat och
går ut med rekommendationer. Jag har i dag inget svar på hur man skall han-
tera det här och försöka få bukt med utvecklingen på kostnadssidan när det
gäller läkemedel, men jag är helt övertygad om att det inte är någon lösning
att föra över det till landstingen. Vi måste alltså titta noga på det här innan
vi överger ett system som ändå fungerar hyfsat. Det är viktigt.
Anf. 13 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Liselotte Wågö säger att det nuvarande systemet fungerar
bra. Då skall jag berätta litet om hur det nuvarande systemet fungerar.
Först och främst utestänger det konkurrens. Man kan indela läkemedel i
flera ”potter”. De patenterade är sådana som är skyddade, precis som andra
produkter, under ett övergångsskede. När patenten går ut finns det möjlig-
heter för andra tillverkare att tillverka identiskt lika kopior av det läkemed-
let.
I Sverige, till skillnad från andra länder, ser den nuvarande läkemedelsför-
säkringen och systemet till att det sker en konkurrens bara på papperet. Av
de 150 vanligaste läkemedlen här i landet är 113 så gamla att de inte längre
har något patentskydd. Men det finns i princip ingen konkurrens på det här
området. Den saknas därför att tillverkarna av de generiska preparaten inte
registrerar sina preparat - därför att det inte är någon idé på den svenska
marknaden. Som systemet i dag är utformat ser det till att vi inte får i gång
någon konkurrens, och det är det moderaterna genom sitt agerande nu vill
förlänga ytterligare.
Liselotte Wågö säger att man behöver utreda frågan mer. Frågan har re-
dan utretts - vi har hyllmeter med papper som belyser varenda liten aspekt
på frågan om fri förskrivningsrätt, generisk förskrivning, vem som skall ta
kostnaden, osv. Det gäller bara att bestämma sig. Det handlar inte om mer
utredande - vi har kunskaper så det räcker och mer därtill.
Liselotte Wågö sade vidare att det finns uppenbara risker för patienten.
Jag har fortfarande inte förstått vilka riskerna är, om man ser till att läkaren
får förskriva vilka piller som helst men stadgar att försäkringsgivaren - oav-
sett om den är privat eller offentlig - kan säga: Vi är inte beredda att alltid
betala för det dyraste läkemedlet. Det är kostsamt för samhället och det in-
nebär stora belastningar på systemet. Försäkringssystemet skall givetvis vara
så utformat att man betalar för det billigaste identiska läkemedlet. Genom
det sätt på vilket läkemedelsverket granskar och godkänner registrering av
kopieläkemedel vet vi att de är identiska med de gamla orginalen.
Jag måste fråga: Är det så att moderaterna står för en politik som innebär
att man skall stoppa konkurrens, att vi genom skattebetalarnas pengar skall
göda industrin och se till att prångla ut piller som är upp till 30 år gamla?
Jag undrar vilken annan industri som kan få leva på så gamla produkter.
7 % av de 200 vanligaste läkemedlen har kommit in på marknaden under de
senaste fem åren. Läkemedelsindustrin är faktiskt inte jätteinnovativ.
Moderaterna brukar också säga att de vill värna om och skydda den
svenska läkemedelsindustrin. Vad man gör genom att behålla det nuvarande
systemet är att man gynnar de utländska agentbolagen. De svenska företa-
gen gynnas inte speciellt mycket av detta system.
I andra sammanhang brukar moderaterna säga att konkurrens skapar ut-
veckling. Konkurrensen sätter press på företagen att utveckla ny produkter.
Det vore intressant att få svar på de här frågorna. Funderingarna angående
regionala kvalitetsskillnader - typiska industriargument, som faktiskt inte
har något belägg i verkligheten - skulle jag också vilja få utvecklade.
Att Ny Demokrati har hoppat av linjen att vara positiv till generika är ett
faktum i och med att man här sluter upp bakom regeringspartiernas förslag.
Man stoppar därigenom en förändring som skulle kunna medföra konkur-
rens mellan generika och originalläkemedel.
Anf. 14 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Det är väl ingen överraskning att Ny Demokrati liksom
”flaggar” för det marknadsekonomiska systemet, men jag tycker att partiet
har en ganska flummig inställning. I och för sig kan man pröva privata sy-
stem. Det finns redan i dag privata system av olika slag. Det är dock oerhört
viktigt att huvuddelen av vården för enskilda människor ges inom samhällets
ram och att det finns en demokratisk styrning och insyn.
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshu vud-
männen
15
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
Vad är det för fel på demokrati egentligen? Den frågan vill jag ställa till
Ny Demokrati.
Det pekas också fortfarande på köerna och väntetiderna. Både Johan
Brohult och Leif Bergdahl bör som läkare mycket väl förstå vad väntetiderna
beror på. De beror på att man nu, tack vare medicinska framsteg, har kunnat
utveckla sjukvården. Man opererar alltså avsevärt mycket mer i dag, vilket
har belastat de gemensamma resurerna.
Ett mycket stort förändringsarbete sker inom sjukvården, och jag hoppas
att Johan Brohult och Leif Bergdahl också deltar i detta och att det kommer
att leda till något positivt.
Låt mig till sist säga att när man här flaggar för marknadskrafterna - det
kan i och för sig finnas ett privat inslag i det hela - vill man att marknaden
helt skall gälla inom vården och att marknadsekonomerna skall styra vården.
Marknaden har ingen metod för hur man skall fastställa behov och rättvist
fördela resurserna. Det är helt klart. I ett sådant konkurrerande system blir
det mycket svårt för den som är svårt sjuk och handikappad att hävda sina
intressen. Det är helt klart. Man kommer att kastas mellan olika system.
Det system som vi har i dag ser jag som vida bättre. Det ger ett mycket
gott resultat. Vi hävdar oss väl också gentemot Holland. Det gäller att refor-
mera den sjukvård vi har och att inte kasta bort den.
Anf. 15 LISELOTTE WÅGÖ (m):
Herr talman! Det är befriande att sitta här i kammaren och höra Kent
Carlsson tala om konkurrens. Jag blev beskylld för att gå läkemedelsindu-
strins intressen till mötes, varför jag undrar litet försiktigt vilka intressen som
Kent Carlsson företräder i den här frågan.
Det är tydligen nyttigt med konkurrens inom vissa sektorer i sjukvården,
på andra håll inte. Vi kan bara konstatera detta.
Genom att så tvärsäkert säga att vi genom att lyfta över ansvaret till lands-
tinget löser dessa problem skapar man endast dellösningar igen. Jag och det
parti som jag tillhör, moderaterna, tror inte på dellösningar. Att kostnadsut-
vecklingen har varit som den varit på läkemedelssidan kan mycket väl bero
på det finansieringssystem vi har inom sjukvården i dag, på vilket sätt vi han-
terar etableringsfrihet, valfrihet för patienter osv.
Det är mycket möjligt att det, genom att man kanske söker fler och fler
vårdgivare, förskrivs mer medicin än vad som verkligen behövs. Det vet vi
inte. Vi kan se exempel på att människor som läggs in på sjukhus kommer
bärande på en icke föraktlig mängd mediciner. Jag tror inte att det är den
enskilde läkaren som är ansvarig för det här utan att man söker fler vårdgi-
vare. Det finns ingen kontinuitet. Man har liksom inte en doktor som famil-
jen eller den enskilde kan vända sig till.
Jag tror alltså att det handlar om systemfel, och jag är övertygad om att
man, om man skall lösa detta problem, måste ta helhetsgreppet och samti-
digt väga in läkemedelshanteringen däri. I avvaktan på detta tycker jag att
vi skall behålla nuvarande system - även om det är ett dyrt system - tills vi
vet mer om hur vi skall hantera det, inte minst mot den bakgrunden att ett
förslag till nytt finansieringssystem för sjukvården är på väg.
16
Anf. 16 JOHAN BROHULT (nyd):
Herr talman! Jag fick just höra att jag var flummig och att vi skulle vilja
kasta bort det sjukvårdssystem som vi har. Jag anser inte att jag är flummig.
Jag tyckte att jag uttryckte mig ganska explicit på dessa punkter.
Jag anser inte att vi skall kasta bort sjukvården, för det är inget fel på den
svenska sjukvården. Den är bra, och det är ett fantastiskt arbete som utförs
ute på våra sjukhus. Men det är fel på planstyrningen. Den personal som
verkligen arbetar för sina patienter och känner tillfredsställelse får ingen
uppmuntran. Den får i stället veta att den blir uppsagd, trots att det finns ett
stort vårdbehov.
Vi får höra att vårt förslag slår hårt mot den som är gammal och sjuk. Det
är precis tvärtom, har jag hävdat. Vi vill ha ett system som är producentobe-
roende, vilket alltså innebär att om vården inte kan förmedlas av en instans
har patienten rätt att få den av en annan instans.
Försäkringen skall bekostas på samma sätt som sjukvården bekostas i dag,
dvs. den skall ha ekonomisk bärighet, men alla skall vara med i systemet. De
som inte har råd att betala skall ändå omfattas av systemet. Först då kan man
tala om riktig rättvisa.
Anf. 17 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! ”Vilkas intressen företräder Kent Carlsson?” frågar Lise-
lotte Wågö. Jag företräder medborgarnas, skattebetalarnas intressen. Jag
skulle vilja citera Per Edvin Sköld, som sade att varje ineffektivt använd
skattekrona är en stöld från det arbetande folket. En sådan stöld tycker jag
att man begår i fallet med läkemedelsförsäkringen. Den tveksamhet och
uppskjutande taktik som framför allt moderaterna har kännetecknats av i
denna fråga har inneburit att det kostar de svenska skattebetalarna en mil-
jard kronor årligen. Med ränta på ränta blir det ganska mycket pengar.
Liselotte Wågö faller i samma grop som politiker gjort under många år när
man sagt: Vi måsta skapa helhetsgrepp, vi skall utreda frågan. Det är precis
vad industrin önskar. En sittande utredning kan det ständigt hänvisas till.
Jag tycker att det i denna fråga, som är så väl utredd av borgerliga och
socialdemokratiska regeringar, av parlamentarikerutredningar och av en-
skilda experter, redan finns tillräckligt mycket matnyttigt. Nu måste vi politi-
ker bestämma oss för hur systemet skall utformas. En utmärkt väg vore att
skapa ett system som stimulerar konkurrens där det är möjligt, dvs. på de
områden där patenten för gamla läkemedel löpt ut. Det tycker jag vore
utomordentligt bra. Där tycker jag att man skall kunna konkurrera. När det
gäller patenterade läkemedel, de som fortfarande är skyddade, måste man
ha ett annat system, som gör att man ändå kan hålla priserna nere.
Jag har svårt att förstå moderaternas inställning. På andra områden, när
det gäller annan industri, är man för konkurrens och tycker att den driver
fram nya produkter, utvecklar marknaden. Men när det gäller läkemedelssi-
dan talar man sällan eller nästan aldrig om konkurrens, och man stödjer en
politik som faktiskt indirekt innebär att konkurrensen stoppas.
Sverige ligger långt efter på detta område. Andra länder har insett detta
och hittat lösningar, därför att man menar att det är orimligt att göda de
gamla originaltillverkarna.
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
2 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 38
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
Sedan måste jag kort kommentera några av de punkter som Liselotte
Wågö tog upp. Det gäller de uppenbara riskerna för patienten. Jag förstår
inte hennes resonemang. Här handlar det om att så att säga byta ut salt mot
salt och utnyttja möjligheterna, när det finns identiska kopieprodukter, att
faktiskt köpa dem i stället därför att de kostar hälften eller mindre än hälften
än vad originalen kostar.
Jag förstår inte heller vad man menar med att valfriheten skall begränsas.
Det är ett typiskt industriargument som används för att förhindra några för-
ändringar över huvud taget. Andra floskler som industrin vid lämpliga tillfäl-
len brukar ta till för att skapa osäkerhet hos politikerna är ”regionala kvali-
tetsskillnader”.
En fråga som man måste ställa sig är: Tror moderaterna i och med sitt age-
rande att resurserna är oändliga? Är det något slags Ebberöds bank som man
skall driva här i Sverige? Som socialdemokrat menar jag att vi skall vara
snåla med skattebetalarnas pengar och att vi skall utnyttja marknaden och
konkurrensen där så är möjligt. Men det vill tydligen inte moderaterna.
Anf. 18 LEIF BERGDAHL (nyd):
Herr talman! Jag vänder mig nu till Kent Carlsson angående generika. Vi
i Ny Demokrati står för att man skall införa generika i Sverige. Jag instäm-
mer i stora delar i det som Kent Carlsson har sagt här i dag. En hel del av
det var väldigt bra sagt, även om jag inte håller med på alla punkter.
I reservationen förordas att kostnadsansvaret för läkemedel skall över-
föras till landstingen, men det kan jag däremot inte ställa mig bakom.
Enligt vad som framskymtat i pressen förbereder regeringen ett införande
av generika. Som alla vet förekommer det inga kontakter mellan folkpartiet
och oss. Jag välkomnar däremot kontakter med socialdemokraterna. I den
här frågan hade det varit mycket lämpligt att vända sig till oss. Då hade vi
kanske kunnat komma överens om att införa generika litet snabbare.
Anf. 19 LISELOTTE WÅGÖ (m):
Herr talman! Jag är inte lika tvärsäker som Kent Carlsson om att det skulle
vara bristande konkurrens som är orsaken till att man säljer av vissa läkeme-
del i Sverige.
Visst är vi kostnadsmedvetna och visst är det ont om pengar, men det är
den förra regeringen som har sett till att vi nu tvingas till dessa besparingar.
Läkemedelskostnaderna utgör 7-8 % av de totala sjukvårdskostnaderna.
I det fallet är man mycket intresserad av att spara, men hur blir det med
resten? Vad har man för intresse av att där gå in och genomföra förändringar
för att det skall bli en effektiv sjukvård till ett hyfsat pris?
Jag kan ändå inte låta bli att reagera. Kent Carlsson sade att det finns hyll-
metrar av utredningar som har gjorts på initiativ av en socialdemokratisk re-
gering. Varför har ni då inte genomfört någonting? Varför har ni väntat till
nu? Om det här är en så stor hjärtefråga för er och om ni anser att läkeme-
delskostnaden utgör en så stor del av den totala sjukvårdskostnaden, varför
gjorde ni ingenting åt saken när ni var i majoritetsställning?
18
Anf. 20 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Det var bra att Johan Brohult fällde en del positiva omdö-
men om svensk sjukvård. Det är viktigt att man utgår ifrån det positiva när
man skall reformera sjukvården. Man skall inte kasta bort den sjukvård vi
har för att införa någonting annat som vi vet fungerar avsevärt sämre.
Johan Brohult talade om planekonomi och planstyrning. Det är solidaritet
och rättvisa som utgör grunden. Alla människor i hela landet har rätt till
sjukvård, oberoende av var man bor. Det finns också olika bärighet i de olika
landsdelarna. Därför krävs det en viss styrning för att dessa mål skall kunna
uppnås. Det är inte bara marknadskrafterna i Stockholm och andra tätorter
som skall vara styrande. Det vore i så fall oerhört farligt.
Det fria vårdsökande som man har genomfört i södra sjukvårdsområdet
och som man nu försöker att genomföra i andra delar av landet är också oer-
hört positivt. I södra Sverige kan man välja mellan 15 sjukhus och 100 vård-
centraler. Det är bra att efter behov och utifrån läkarnas sätt att ta hand om
patienterna fritt kunna välja läkare och sjukhus. Det är utomordentligt vär-
defullt att patienterna kan välja sjukvård.
Jag anser att man skall se fördelarna med ett system och inte kasta sig i
händerna på privata vinstintressen, där det inte är den enskildes behov utan
intresset av att tjäna pengar som är det primära.
Anf. 21 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Ny Demokratis representant sade att man är för en övergång
till generika, men att man inte anser den lösning som den socialdemokratiska
regeringen har föreslagit i sin proposition vara lämplig.
Under årens lopp har jag försökt att granska läkemedelsmarknaden för att
finna ett system, där man samtidigt som man kan ta hänsyn till medicinska
bedömningar har ett visst kostnadsansvar, så att pengarna inte bara flödar i
väg. När jag har sett på andra länders system och förändringar, har jag kom-
mit fram till att om man bara skapar ett system, där man centralt fastställer
en subventionslista för icke-patenterade läkemedel, blir det ett väldigt trög-
rörligt system som stänger ute nya tillverkare och de små och medelstora
företagen.
Enligt min uppfattning bör man föra över pengarna till landstingsvisa läke-
medelskommittéer. På det viset skapas 24 delmarknader här i landet, som
gör det lätt för små tillverkare av läkemedel att komma in på marknaden.
Det är därför som jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen,
som utgör ett första steg mot en sådan utveckling.
Anf. 22 JOHAN BROHULT (nyd):
Herr talman! Jag tackar så mycket för elogen över att jag berömde sjuk-
vårdspersonalen. I socialutskottet brukar vi säga att när det finns förutsätt-
ningar skall vi försöka nå enighet i olika frågor. Vi är eniga om att patienten
skall ha det så bra som möjligt. Således är vi överens om målen medan vi
diskuterar metoderna.
Det fria vårdsökandet är mycket positivt där det fungerar. Här nämndes
södra Sverige som ett exempel, och jag ställer mig helt bakom detta. Social-
utskottets ledamöter har varit i Norrland, där vi fick höra mycket om denna
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
19
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
problematik. Vi arbetar pä att så småningom försöka tillgodose Norrlands
behov. Vi är medvetna om att det där finns mycket att göra.
Det finns också områden i Stockholm där det fria vårdsökandet inte funge-
rar, nämligen då man är gammal och socialt utslagen. Jag önskar att ni som
ifrågasätter detta kom till Södersjukhuset för att se hur vi tvingas behandla
våra patienter. Då skulle ni förstå varför jag anser att en producentobe-
roende sjukvårdsförsäkring skulle vara lösningen. Med en producentobe-
roende sjukvårdsförsäkring skulle patienterna - och då även de äldre med-
borgarna - ha laglig rätt till vård och omvårdnad, vilket faktiskt är någonting
som man skulle kunna tänka sig att skriva in i grundlagen.
Anf. 23 LEIF BERGDAHL (nyd):
Herr talman! Det vore bra med mera samarbete mellan de olika partierna
i utskotten. En oerhört viktig fråga när det gäller sjukvården i Sverige är
prestationsersättning till distriktläkarna. Fram till 1969 ansåg även socialde-
mokraterna att det skulle vara bra. Såvitt jag förstår är detta egentligen inte
någon ideologisk fråga, eftersom tandläkarna fortfarande har en viss form
av tantiemersättning.
Det är nu en stor kris inom den öppna vården. Enligt uppgifter som man
har fått fram - det är mycket svårt att få fram uppgifter - behandlar distrikt-
läkare mindre än tio patienter/dag de dagar han inte är på kurs, på semester
eller har ledigt som jourkompensation. År 1969 behandlade distriktläkare
20-50 patienter/dag, och i regel upp emot 30 patienter/dag. Detta är den
stora frågan, och vi borde alla komma överens om att man skall införa någon
form av prestationsersättning inom den öppna vården.
Anf. 24 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Johan Brohult sade att problemet finns mest i Stockholm.
Då får man lösa detta i Stockholm och inte kasta bort sjukvården i hela
landet. Jag vill påstå att det fria vårdsökandet fungerar relativt bra ute i
landet, men det gäller att ta itu med att reformera sjukvården i Stockholm.
Det är naturligtvis inte acceptabelt att man skriver ut patienter och skickar
hem dem innan de är färdigrehabiliterade.
Stockholmspolitikerna och alla som är verksamma inom sjukvården i
Stockholm måste ta itu med problemet och inte förkasta sjukvården. Den
behöver förändras i grunden, men inte så att den blir sämre. Man måste re-
formera så att den fungerar bättre.
Anf. 25 JOHAN BROHULT (nyd):
Herr talman! Jag har svårt att se hur man skulle kunna införa vänstertrafik
i Stockholm medan resten av landet har högertrafik. Således är det inte möj-
ligt att tillämpa marknadshushållning i Stockholm och planhushållning i öv-
riga landet.
Jag håller med om att problemet i Stockholm är speciellt, vilket jag tidi-
gare berörde. Kommunen har så mycket annat att fördela pengarna på, att
endast 64 % av pengarna går till sjukvården.
Detta är ett speciellt problem som vi måste ta itu med. Vi måste försöka
20
få kommunalpolitikerna i Stockholm att förstå det här. Det rör sig också om
ett riksproblem.
Anf. 26 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! När man förändrar i Stockholm kan man utgå ifrån den sjuk-
vård som gäller i landet i övrigt och som är bra. Det är här som det skall
reformeras. Man skall inte ta bort någonting för att sedan införa något som
är sämre.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 19 §.)
5 § Utlänningsnämnd m.m.
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SfU4 Utlänningsnämnd m.m. (prop. 1991/92:30).
Anf. 27 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Vänsterpartiet är positivt till inrättande av en nämnd för
överprövning av asylärenden, men vi vill att nämnden skall ha en annan ställ-
ning än den som regeringen och utskottet är beredda att ge den. Vi tycker
t.ex. att rättssäkerhetsskälen bör framhållas som det viktigaste när det gäller
inrättandet av en sådan här nämnd. Därför vill vi ge nämnden en mycket
starkare ställning än vad som nu tycks bli fallet. Det står i betänkandet att
nämnden inte skall utformas som en domstol. På ett annat ställe i betänkan-
det gör man ändå jämförelsen med en domstol när det gäller nämndens sam-
mansättning. Jag tycker att man kan säga att den är utformad som en dom-
stol, men den ges inte möjlighet att arbeta som en domstol.
Vidare föreslås det att det skall regleras i lag vilka ärenden som skall
kunna överlämnas till regeringen för avgörande. Detta är ju också någonting
positivt. Det har ju tidigare varit mycket godtyckligt vilka ärenden som
skulle överlämnas till regeringen.
När man fortsätter att läsa betänkandet blir man inte så mycket klokare.
Det står att det skall gälla ungefär samma förhållanden som i dag. Den praxis
som verket har skapat skall alltså gälla även i fortsättningen.
I vår motion och i vår särmening säger vi att det är viktigt att nämnden
och inte regeringen får skapa praxis. På den punkten vill vi därför ändra i
lagtexten.
Sedan vill vi också att det skall skrivas in i lagen att ärendet måste vara av
väsentlig vikt för rikets säkerhet eller rikets förhållande till annan stat för att
verket skall vara tvunget att överlämna ärendet till regeringen i stället för
till nämnden. Naturligtvis anser vi att det är både önskvärt och möjligt att
nämnden har bra kontakter med bl.a. regeringen, UD och UNHCR och kan
rådfråga i ärenden där nämnden är osäker.
Vi skriver också i vår motion att vi anser att det på sikt bör bli ett kontra-
diktoriskt förfarande vid nämndsprövningen. I en domstol finns det kärande
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Utlänningsnämnd
m.m.
21
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Utlänningsnämnd
m.m.
22
och svarande, och vi önskar att det på sikt även vid beslut i nämnden skall
bli möjligt att t.ex. ha med en asylsökandes advokat. Många av de ärenden
som nämnden skall avgöra är livsavgörande för den enskilda människan på
ett mycket mer dramatiskt sätt än när det t.ex. gäller en person som står åta-
lad i en domstol på grund av exempelvis stöld. Man kan inte bli företrädd
och försvarad när skälet till att man söker asyl ifrågasätts.
Vi skulle för vår del vilja ha ett system med prövningsnämnder även i
första instans. Vi tar inte upp detta i samband med den här motionen, efter-
som det inte hör hemma just där, men vi kommer att ta upp frågan i en annan
motion. Inom de fyra regioner som vi har i dag bör det finnas prövnings-
nämnder som prövar asylärendena även i första instans. Då skulle även här
rättssäkerheten ökas, och förtroendet bland allmänheten för att det fattas
rättvisa och riktiga beslut i flyktingärenden skulle också bli större. Så sent
som i går kväll kunde vi i TV se hur det går till i invandrarverket. En utredare
går in till sin avdelningschef och föredrar ärendet, varefter de två tillsam-
mans avgör det.
Muntlig utredning tas upp i betänkandet. Man utgår ifrån att det hela fun-
gerar vid invandrarverket, i första instans. Många har emellertid kunnat
konstatera att det inte gör det. Vi har inte med frågan i vår särmening, men
vi vill verkligen poängtera att målet måste vara att man skall använda sig av
muntlig förhandling så ofta som det går för sig och kan anses nödvändigt. En
asylsökande bör få större möjligheter att begära muntlig förhandling och att
också få det.
Flyktingbarnens situation tas också upp i betänkandet. Inte heller denna
fråga berörs i vår särmening. Vi nöjer oss med att konstatera att frågan har
blivit uppmärksammad. Vi förväntar oss att det inom en snar framtid skall
komma nya direktiv från regeringen. Efter det att den nya lagen antogs visar
statistiken hur siffrorna kvartal efter kvartal bara blir större när det gäller
förvar av barn.
Rättshjälpen tas också upp i betänkandet. Även här nöjer vi oss med att
konstatera att beredning pågår. Vi förväntar oss ett förslag. Här håller vi helt
med diskrimineringsombudsmannen, som anser att den nya rättshjälpsmyn-
digheten skall ta hand om de här frågorna.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till mom. 1 och 4 i vår särme-
ning.
Anf. 28 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Det är angeläget att människor som har flytt från sina länder
och kommit hit för att söka asyl får en snabb och ur rättssäkerhetssynpunkt
så korrekt prövning som möjligt.
I dag har de asylsökande rätt att hos regeringen överpröva ett beslut som
har fattats av invandrarverket. Under senare år har det blivit en alltmer om-
fattande uppgift för invandrarministern att ta sig an dessa överklagandeären-
den. Under regeringens torsdagssammanträden har beslut fattats i hundra-
tals frågor. Detta är inte en tillfredsställande ordning.
Den förra regeringen tillsatte en kommitté med uppgift att se över instans-
ordningen. Jag satt själv med i denna kommitté. Och jag kan nu med glädje
konstatera att det förslag som kommittén lade fram, nämligen att en utlän-
ningsnämnd skulle inrättas, är alla partier nu ense om och beredda att fatta
beslut om.
Vänsterpartiet har, som Berith Eriksson har redogjort för, i sin menings-
yttring framfört en del andra synpunkter än majoriteten i utskottet, och jag
skall beröra dessa.
Det första som Berith Eriksson tog upp gällde rättssäkerhetsskälen. Jag
menar att hela förslaget om att inrätta en utlänningsnämnd har tillkommit
av rättsäkerhetsskäl, eftersom den ordning som råder just nu inte är tillfreds-
ställande. Antalet ärenden är så stort att man inte kan sätta sig in tillräckligt
i hundratals ärenden under en dag. Detta är ur rättssäkerhetssynpunkt en
brist för den sökande.
Syftet med inrättandet av denna nämnd är inte bara att man skall avhända
regeringen beslutsfattandet utan att man skall få en större säkerhet när det
gäller de asylsökandes rättigheter. Därför tror jag att vi är överens om moti-
ven för att inrätta en sådan nämnd.
När det gäller överförandet av ärenden från nämnden till regeringen me-
nar jag att det är en nyansskillnad mellan vänsterpartiets åsikter och ut-
skottsmajoritetens. Beträffande överlämnande av ärenden till regeringen
anser vänsterpartiet att betydelsen för rikets säkerhet eller annars allmän sä-
kerhet eller för rikets förhållande till främmande makt eller mellanfolklig
organisation skall vara väsentlig för att detta skall ske.
Sådana ärenden är mycket känsliga. Och i dag avgör regeringen att det är
politiska avväganden som ligger till grund för hur man fattar besluten. Vi
anser att det är viktigt att detta fortfarande görs av regeringen, eftersom det
handlar om politiska avväganden.
I övriga ärenden är det nämnden själv som får bestämma i vad mån man
vill gå till regeringen för att få ett utlåtande för praxis. Det skall inte vara på
det sättet som den förra regeringen föreslog, nämligen att regeringen skall
kunna gå in i enskilda ärenden, utan det är nämnden själv som skall besluta
om den vill lämna över ett ärende för att skapa praxis för speciella grupper.
Vänsterpartiet har i sin meningsyttring även tagit upp att de i utlännings-
nämnden ingående lekmännen skall vara särskilt insatta i denna typ av ären-
den. Vi utgår från att de politiska partierna som skall tillsätta dessa personer
ser till att dessa personer har en god insikt i sådana frågor och intresse för
mänskliga rättigheter och samhällsförhållanden i främmande länder.
Vänsterpartiet har i sin meningsyttring även tagit upp att ordföranden inte
skall har rätt att fatta beslut å nämndens vägnar. Jag sitter själv med i total-
försvarets tjänstepliktsnämnd och har en del erfarenhet av detta. Och jag
anser att det är rimligt att ordföranden kan gå in och fatta beslut i rent rutin-
betonade ärenden och att hela nämnden i stället koncentrerar sig på ärenden
som är av större betydelse och som är viktigare att ta upp till diskussion. Om
man får bort dessa rutinärenden blir det mer plats för de ärenden som behö-
ver diskuteras.
Det finns i dag möjlighet till muntlig handläggning när det gäller invand-
rarverket. Men möjligheten kanske inte utnyttjas så mycket. Även när det
gäller denna nämnd kommer de asylsökande att ha möjlighet till en muntlig
föredragning. Det påpekas också särskilt i propositionen att det kan vara av
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Utlänningsnämnd
m.m.
23
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Utlänningsnämnd
m.m.
24
stor betydelse och bra för rättssäkerheten om de asylsökande även muntligt
kan framföra sina åsikter.
Berith Eriksson tog även upp flyktingbarnens situation och förvarsta-
gande av barn. Vi i folkpartiet har motionerat om att förvarstagande av barn
inte bör förekomma. Jag vet att invandrarministern är särskilt uppmärksam
på denna situation, och vi får avvakta regeringens förslag när det gäller flykt-
ningbarnens situation. Till slut vill jag bara framhålla att det är min överty-
gelse att utlänningsnämnden kommer att bidra till att det blir en bättre ord-
ning på beslutsfattandet och att det blir en ökad rättssäkerhet för de asylsö-
kande. Det är verkligen välkommet.
Jag yrkar därmed bifall till utskottets hemställan och avslag på meningsytt-
ringen.
Anf. 29 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Det första som Ingela Mårtensson tog upp, nämligen det
stora antalet ärenden som i dag ligger hos regeringen och som skall avgöras
varje torsdag, kommer vi kanske tillbaka till när vi så småningom skall be-
handla det förslag som kommer att läggas fram. Med en bättre hantering i
första instans tror jag att antalet överklaganden till denna nämnd kommer
att minska.
Ingela Mårtensson sade att rättssäkerheten är det främsta motivet för att
inrätta denna nämnd. Då är det litet synd att det inte står vare sig i proposi-
tionen eller i betänkandet, utan det påpekas på flera ställen att denna nämnd
inrättas för att avlasta regeringen arbetsuppgifter.
Vår motion handlar inte om, och jag har inte heller talat om, de ärenden
som nämnden själv skall besluta om att överlämna till regeringen. Vad det
handlar om är verkets möjligheter att lämna över ärenden till regeringen och
alltså ställa nämnden off side.
Vad är rutinärenden? I betänkandet står det att ”ordföranden ensam bör
få avgöra frågor om inhibition”. Ja visst, men i fråga om avvisningar ställer
vi oss mycket frågande. Den typ av ärenden som inte gäller sakfrågor som
går den asylsökande emot bör ordföranden ensam kunna få avgöra. Men
ärenden som i sak gäller asylprövning anser vi inte att ordföranden ensam
skall kunna avgöra.
Anf. 30 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Vi skall kanske inte ytterligare diskutera motiven för själva
införandet av den här nämnden. Men jag vill poängtera att just detta med
att man avlastar regeringen i sig innebär en ökad rättssäkerhet. Den belast-
ning som invandrarministern haft har ju inte varit en tillfredsställande ord-
ning ur rättssäkerhetssynpunkt. Det har ju därmed inte varit möjligt att gå
in i de olika ärendena. Det ligger därför i sakens natur att rättssäkerheten
måste öka.
När det gäller rutinärendena menar jag att det finns ärenden som inte be-
höver tas upp i nämnden och som kan karakteriseras som rutinärenden. I de
fallen är det en förde) att ärendena kan avgöras av ordföranden. Det kom-
mer ändå att bli fråga om många ärenden. Tidsutrymmet för diskussioner i
enskilda ärenden kommer att bli ett annat jämfört med hur det har varit hit-
tills. Således är det viktigt att den diskussionen får ett större utrymme och
att rutinärenden kan avgöras av ordföranden. Jag anser inte att detta kom-
mer att innebära någon försämring när det gäller rättssäkerheten.
Anf. 31 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! I socialförsäkringsutskottets betänkande behandlas rege-
ringens proposition om en utlänningsnämnd - en fristående nämnd som skall
överpröva de utlänningsärenden som i dag avgörs av regeringen. Förslaget
om en utlänningsnämnd ingår i den proposition om en aktiv flykting- och
immigrationspolitik som den socialdemokratiska regeringen i våras lade på
riksdagens bord. Men den tillträdande nya regeringen drog snabbt tillbaka
det här förslaget. Nu kommer det tillbaka i form av en proposition. Förslaget
är bra och i stort sett detsamma som det socialdemokratiska. Vi yrkar således
bifall till propositionen.
Några synpunkter vill jag ändå anföra. I Morgonekot den 21 november
kunde man höra nyheten om vem som skulle bli huvudordförande i den nya
utlänningsnämnden. Det var intressant, med tanke på att ärendet inte var
slutbehandlat i utskottet - dvs. betänkandet var inte justerat. Detta gjordes
senare under dagen. Regeringen bryr sig tydligen inte om att avvakta vare
sig utskottets ställningstagande eller riksdagens beslut. Handlar det om non-
chalans gentemot riksdagen eller om maktfullkomlighet? Den frågan måste
ställas. Om den förra regeringen skulle ha gjort på samma sätt skulle folkpar-
tiet säkert direkt ha gjort en KU-anmälan.
Enligt det aktuella förslaget i den socialdemokratiska propositionen var
det tänkt att utlänningsnämnden skulle starta sin verksamhet den 1 juli 1992.
Den nuvarande regeringen föreslår nu att verksamheten skall starta redan
den 1 januari 1992. I dag, när riksdagen alltså skall fatta beslut, är det den
4 december. Förslaget innebär genomgripande förändringar i många avseen-
den. Är det då realistiskt att tro att verksamheten kan komma i gång och
fungera när tiden är så kort?
Tre heltidsanställda orförande skall utses - ja, en är tydligen redan utsedd.
Därtill kommer ersättare och 15 förtroendevalda ledamöter. Vidare skall
kansliet ha lokaler. Såvitt jag vet är det här ännu inte bestämt, även om man
i morse i Dagens Nyheter kunde läsa om motsatsen. Dessutom skall ledamö-
terna enligt propositionen ha ordentlig information och utbildning om lag-
stiftningen. Till detta kommer att vi har jul- och nyårshelgen framför oss.
Mot den bakgrunden frågar jag: Varför har ni så bråttom? Utskottets ta-
lesman kan kanske ge en förklaring. Jag vänder mig till utskottets talesman,
eftersom invandrarministern inte befinner sig i kammaren. Hade det inte va-
rit bättre med en nämnd som träder i arbete med en väl intrimmad och funge-
rande organisation den 1 juli?
Frågan är om den här stora brådskan gagnar de asylsökande. Fungerar
nämnden inte fullt ut den 1 januari medför det extra väntan och onödigt li-
dande för de asylsökande. Redan i dag är antalet ärenden som väntar på re-
geringsbeslut ca 5 400. Det betyder att det är ca 11 000 människor som väntar
på ett besked. De som står längst fram i kön har väntat länge. Ca 2 000 ären-
den betyder att 18 månader inte räcker till, och 2 000 ärenden betyder att det
handlar om drygt 4 000 människor - människor som länge väntat på besked
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Utlänningsnämnd
m.m.
25
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Utlänningsnämnd
m.m.
och som på detta sätt får vänta ännu längre. Erfarenhetsmässigt vet vi att det
tar tid innan en ny organisation fungerar fullt ut. Naturligtvis måste det också
gälla för den nya utlänningsnämnden. Förmodligen kommer alltså antalet
ärenden att öka ytterligare.
Detta är inhumant och rimmar enligt min uppfattning illa med den hu-
mana och generösa flyktingpolitik som folkpartiet påstår sig vilja föra.
Anf. 32 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Maud Björnemalm nämnde ett inslag i radion där det talats
om att beslut redan fattats av regeringen angående en av ordförandena i ut-
länningsnämnden. Jag vill framhålla att lämnad uppgift var felaktig. Beslut
har nämligen inte fattats. Självfallet har beslut inte fattats, eftersom nämn-
den ännu inte har tillkommit. Beslut därom har inte fattats av regeringen,
som ju har att först avvakta riksdagens beslut.
Däremot måste man naturligtvis förbereda sig, så att det finns en funge-
rande organisation fr.o.m. den 1 januari. Det är ju avsikten.
Maud Björnemalm är orolig. Hon fruktar att det blir en förlängning av
hanteringen och hänvisar till de köer som i dag finns. Då vill jag säga att
den här nämnden egentligen hade behövt inrättas mycket tidigare. Det är nu
mycket bråttom. Det gäller ju att kunna hantera alla ärenden. Genom att en
nämnd inrättas får vi helt andra möjligheter. Flera människor tar då del i
beslutsfattandet, och arbetet med dessa saker kan pågå under en hel vecka i
stället för under en dag i veckan. Så är det ju just nu, och så har det varit
under en längre tid. Det är således verkligen angeläget att den här nämnden
kommer till stånd.
När det gäller beredningen av ärendena vill jag erinra om att det i dag
finns ett sextiotal personer på arbetsmarknadsdepartementet som bereder
ärendena åt regeringen. Dessa personer kommer i stället att arbeta för den
nya nämnden. Det är alltså inte helt nya människor som kommer in här, utan
det finns faktiskt redan en organisation. Sedan tillkommer de som skall delta
i själva besluten i nämnen. Det finns en beredning i det sammanhanget när
det gäller detta med hur organisationen skall fungera.
Jag tycker alltså att det är högst angeläget att den här nämnden kommer
till stånd så snart som möjligt.
Anf. 33 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Skall jag tolka Ingela Mårtenssons svar så, att den i Morgon-
ekot namngivna .personen inte blir huvudordförande i den nya utlännings-
nämnden?
Sedan vill jag säga att jag också tycker att det är bra att en utlännings-
nämnd inrättas. Men jag oroar mig över den knappa tid som står till förfo-
gande fram till dess att nämnden skall börja fungera samt över den anhop-
ning av ärenden som det naturligtvis blir fråga om innan den nya organisatio-
nen fungerar ordentligt.
Anf. 34 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Nej, Maud Björnemalm, det skall inte tolkas så, att perso-
nen i fråga inte kommer att bli föreslagen. Vad det handlar om är ett förslag
om att den här personen skall utses. Det beslutet fattar regeringen efter det
att riksdagen beslutat om inrättandet av den här nämnden.
Sedan till frågan om anhopningen av ärenden. Ja, det har varit en enorm
anhopning av ärenden under de senaste åren och därför behövs det en bättre
organisation. Det är vi alla överens om. Ju tidigare en sådan kommer till
stånd, desto bättre är det.
Anf. 35 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Enligt tidningsuppgifter vill invandrarministern inte fatta ne-
gativa beslut. Skall man tolka det så, Ingela Mårtensson, att invandrarminis-
tern endast fattar positiva beslut, medan de negativa besluten överlåts på
den nya utlänningsnämnden?
Förste vice talmannen anmälde att Ingela Mårtensson anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 36 ANITA JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag skall säga några ord om vår motion, som handlar om
lokaliseringen av utlänningsnämndens kansli. I propositionen sägs att nämn-
dens kansli bör lokaliseras till Stockholm eller Stockholms närhet. Jag in-
stämmer i regeringens motiv för detta förslag.
Haninge kommun har under de senaste åren mist många statliga arbets-
platser. Det har berört ungefär 200 anställda. Jag anser att staten har ett stort
ansvar för att förlägga ny verksamhet till Haninge kommun. Där finns det
många lämpliga lokaler. Som exempel kan nämnas de som försäkringsrätten
har lämnat. De ligger nära pendeltågsstationen i Haninge centrum, och pen-
deltåget har god turtäthet till Stockholms central. För dem som vill flytta till
Haninge finns goda möjligheter att finna en bra bostad. Haninge kommun
har ett rikt kultur- och fritidsutbud samt en god kommunal service.
Utskottet skriver att frågan om var kansliet skall placeras skall avgöras av
regeringen. Jag förutsätter att man nu i regeringen tar ställning för Haninge
kommun, inte minst med tanke på att så många borgerliga ledamöter i denna
kammare har uttalat sig för att man måste ta hänsyn till den regionala oba-
lansen i den här regionen.
Herr talman! Om det som står i Dagens Nyheter i dag är sant, att kansliet
skall ligga i centrala Stockholm, beklagar jag det djupt. Jag har en fråga till
Ingela Mårtensson eller kanske till Gullan Lindblad, som sitter i kammaren:
Vad vet ni om lokaliseringen av detta kansli? Om tidningsuppgiften är riktig
förutsätter jag att Pär Granstedt, Ylva Annerstedt och många andra som här
i kammaren har talat om den inomregionala obalansen i denna region tar till
orda och påverkar sin regering.
Jag har inget eget yrkande.
Anf. 37 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag kan instämma i Anita Johanssons önskan att allting inte
skall placeras centralt i Stockholm. Jag skulle gärna ha sett att nämnden pla-
cerats i Göteborg. Skälen till att det inte blir så har framförts i utskottsbetän-
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Utlänningsnämnd
m.m.
27
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Utlänningsnämnd
m.m.
28
kandet. Det gäller också svårigheter med rekrytering av personal. Jag får lov
att böja mig för det.
När det gäller var lokalerna skall placeras har vi i utskottet varit överens
om att regeringen får avgöra detta. Jag har inga uppgifter att lämna om hur
man har avancerat i frågan om lokalerna, så jag kan inte svara på Anita Jo-
hansson fråga.
Anf. 38 ANITA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tackar Ingela Mårtensson. Nu har jag en till som kan
stödja lokaliseringsförslaget.
Anf. 39 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Även jag kan instämma i det anförande som Anita Johans-
son höll. Det är en motion som jag står bakom.
Men jag har begärt ordet för att komma med några synpunkter på detta
regeringsförslag. Det är i stort sett bra. Jag har tillsammans med andra soci-
aldemokrater långt tidigare väckt förslag om en förändring i den här rikt-
ningen. Det borde ha genomförts långt tidigare. Men nu finns ett förslag som
jag utgår ifrån får erforderliga resurser för att idén skall kunna fungera väl.
Invandrarministern har sagt att tidigareläggningen skall innebära att det
blir särskilda resurser. Det vore av intresse att veta vad Ingela Mårtensson
kan säga på den punkten. Har man nu verkligen förberett den saken, och
vilka resurser rör det sig om? De måste i stort sett finnas från den första ja-
nuari.
I propositionen läggs huvudvikten vid effektiviteten, och effektiviteten är
naturligtvis också viktig sett ur rättssäkerhetssynpunkt. Men man kunde ha
markerat rättssäkerhetsfrågorna och fått vissa andra lösningar på dem. Men
jag utgår ifrån att det här förslaget kommer att följas upp noga. Det är
mycket viktigt att detta kommer att fungera väl. Vi hade en gång i tiden en
utlänningsnämnd som avskaffades, där det fanns brister. Men jag anser att
det bör finnas hyggliga förutsättningar för att detta skall fungera, om man
verkligen är vaksam på att göra de förändringar som kan behövas.
Regeringen har haft mer än 10 000 ärenden per år att handlägga. Det är
en viktig avlastning som kan ske. Det måste betyda att vi skall kunna få en
mycket mer aktiv och solidarisk både flykting- och invandrarpolitik som ett
resultat av detta.
Jag menar också att det nu, när man har fått en överklagningsinstans av
det här slaget, finns anledning att överväga om man inte bör - där kan jag
hänvisa till det som Berith Eriksson sade, fast jag för min del vill säga över-
väga och utreda - ha sådana här instanser i första omgången. Invandrarver-
ket kan förvisso besluta i alla de ärenden som är uppenbara, men frågan är
om man skall ha en särskild ordning här. Det bör utredas, tycker jag.
Några saker till tycker jag att det finns anledning att säga någonting om.
Jag tycker kanske att Ingela Mårtensson litet för lätt halkade över frågan om
muntlighet. Hon har själv varit med i konstitutionsutskottet och känner till
konstitutionsutskottets mycket starka kritik på den här punkten. När vi vet
att det är mycket sällsynt med muntligt förfarande i invandrarverket, är det
ganska märkligt när det står i utskottsbetänkandet att det inte skall bli tillnär-
melsevis lika vanligt i överklagningsinstansen. Det är mycket svårt att
komma särskilt långt med den inskränkningen när företeelsen är så litet före-
kommande i första instansen. Att då säga att det inte skall bli tillnärmelsevis
lika mycket i andra instansen är märkligt. På den här punkten är det verkli-
gen angeläget att säga att om inte de gällande reglerna följs, måste de för-
stärkas och förbättras.
Jag vill också gärna säga att jag instämmer i diskrimineringsombudsman-
nens förslag rörande offentliga biträden. Den ordning som har gällt nu har
alls inte fungerat väl. Jag utgår ifrån att regeringen snart kommer med ett
förslag på den här punkten.
Det är också nödvändigt och mycket angeläget, på grund av de brister som
socialstyrelsen har konstaterat då det gäller flyktingbarnen - kritik har även
kommit från annat håll -, att det nu snarast kommer ett förslag som förbätt-
rar flyktingbarnens ställning. Det kan inte accepteras att förvarstagandet får
fortgå på det sätt som har skett.
Anf. 40 PÄR GRANSTEDT (c):
Fru talman! Jag vill göra en liten kommentar när det gäller frågan om loka-
liseringen. Jag instämmer med Anita Johansson om vikten av att myndighe-
ten lokaliseras utanför Stockholms innerstad.
Staten är en viktig och dominerande arbetsgivare i Stockholmsregionen
och har ett mycket stort ansvar för att arbetstillfällen i regionen är så ojämt
fördelade. Det får stora konsekvenser i form av tröttande arbetsresor. Vi
måste bygga upp en trafikapparat som för in massor av människor till inner-
staden varje morgon och ut från innerstaden varje kväll, vilket innebär stora
sociala påfrestningar och mycket stora samhällsekonomiska kostnader.
I och med regeringsskiftet år 1982 avbröts tyvärr den strävan att få en
bättre fördelning av statliga arbetsplatser inom regionen som den tidigare
icke-socialistiska regeringen hade haft. När det gäller statlig verksamhet i
förortsområdena har tvärtom skett en utarmning. Nedläggningen av försäk-
ringsrätten i Handen är ett av många exempel på detta. Men det innebär
också att det nu finns bra lokaler i Handen som skulle kunna användas för
detta ändamål.
Lokaler i litet mindre centrala lägen är dessutom billigare än lokaler i
Stockholms innerstad. I det pressade statsfinansiella läge som vi befinner oss
i finns det ytterligare skäl för att se till att denna myndighet inte placeras i
innerstaden utan en bit ut, och Handen är ett mycket bra förslag. Jag har
också under hand försökt att framföra den synpunkten till regeringen, och
jag hoppas att den återknyter till tidigare traditioner och verkligen ser till att
det blir en bättre fördelning av den statliga sysselsättningen i Stockholmsre-
gionen.
Anf. 41 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Fru talman! Jag vill först och främst svara på den fråga Hans Göran Franck
ställde i sitt anförande. Den 11 december kommer vi här i kammaren att ta
ställning till frågan om resurserna. Då kommer nämligen socialförsäkrings-
utskottets förslag till tilläggsbudget, som belöper sig på över 24 milj.kr., att
behandlas.
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Utlänningsnämnd
m.m.
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Utlänningsnämnd
m.m.
Det är bra att vi alla är överens om att det blir en bättre ordning med den
nya nämnden. Det känns bra att alla ställer upp så helhjärtat bakom detta,
även om vi har litet olika uppfattning om hur det skall gå till. Det är viktigt
att man följer upp denna verksamhet, ser hur det fungerar och kan göra ju-
steringar i de fall som behövs.
När det gäller frågan om muntlig förhandling framgår av utskottets betän-
kande att utskottet anser att sådan kan vara bra ur rättssäkerhetssynpunkt.
Jag kan hålla med Hans Göran Franck om att det kanske låter litet konstigt
med tanke på att förfarandet inte varit särskilt frekvent inom invandrarver-
ket. Men riksdagen har genom konstitutionsutskottet uttalat att muntlig för-
handling borde ha utnyttjats oftare inom invandrarverket och kritiserat ver-
ket på just den punkten med tanke på hur viktigt det kan vara att man också
får framföra sina synpunkter muntligen. Jag utgår ifrån att man också inom
denna nämnd kommer att ta till vara den möjligheten.
Anf. 42 ANITA JOHANSSON (s):
Fru talman! Det är bra, Pär Granstedt, att vi nu arbetar tillsammans när
det gäller frågan om lokaliseringen. Det är också sant att många statliga ar-
beten har försvunnit från Stockholmsregionen, men den utvecklingen har vi
också varit eniga om. Vi har varit överens om att hela landet skall leva. Det
jag talat om är vikten av att vi nu inte återigen skall få en lokalisering mitt i
centrala Stockholm, utan en lokalisering till söderkommunerna, som så väl
behöver en sådan. Jag kommer att följa denna fråga mycket noga.
Anf. 43 PÄR GRANSTEDT (c):
Fru talman! Jag vill bara uppmärksamma Anita Johansson på att det jag
kritiserade inte var att det försvann statliga arbetstillfällen från Stockholms-
regionen utan att det i så stor utsträckning var de arbetstillfällen som fanns
ute i förorterna som försvann. Haninge har t.ex. drabbats hårt. Det är därför
viktigt att nu åter lokalisera statliga arbetstillfällen till förorterna. Detta är
då ett mycket bra tillfälle, och det är vi tydligen ense om.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 19 §.)
6§ Trädgårdsnäringen
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1991/92:JoU6 Trädgårdsnäringen.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 19 §.)
30
7 § Riksdagens revisorers verksamhet under budgetåret 1990/91
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1991/92:FiU5 Riksdagens revisorers verksamhet under budgetåret 1990/91
(redog. 1991/92:2).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 19 §.)
8 § Vissa ändringar i aktiebolagslagen
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU10 Vissa ändringar i aktiebolagslagen (1975:1385) (prop.
1990/91:198).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 19 §.)
9 § Förverkande av rätt att ta arv, m.m.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU11 Förverkande av rätt att ta arv, m.m. (prop. 1990/91:194).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 19 §.)
10 § Atomansvarighetslagen m.m.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU12 Atomansvarighetslagen m.m. (prop. 1991/92:31).
Anf. 44 JOHN ANDERSSON (v):
Fru talman! Detta betänkande från lagutskottet behandlar frågan om att
godkänna ett protokoll rörande tillämpningen av två internationella över-
enskommelser på atomansvarighetsområdet och vidare en ändring i den
svenska atomansvarighetslagen. Regeringen har i propositionen föreslagit
att det högsta skadeståndsbelopp för vilket innehavaren av en kärnkraftsan-
läggning svarar höjs från 800 milj.kr. till 1,2 miljarder kronor. I anledning av
propositionen har två motioner väckts, en från vänsterpartiet och en från
centern.
När det gäller vänsterpartiets motion framhåller vi att det för företag som
Atomansvarighets-
lagen m.m.
31
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Atomansvarighets-
lagen m.m.
32
bedriver farlig verksamhet normalt gäller ett s.k. strikt ansvar. Det betyder
att den som bedriver en viss verksamhet skall ersätta skador av densamma
även om uppsåt eller vårdslöshet ej förelegat, och ansvaret är dessutom obe-
gränsat. Men när det gäller konsekvenser av kärnkraftsolyckor är det emel-
lertid annorlunda. Här finns ett begränsat ansvar för kärnkraftsindustrin,
och det gäller även det statliga ansvaret. Om en stor olycka skulle hända, får
kanske allmänheten själv stå sitt kast.
Vi delar också de synpunkter som framförts i centermotionen, bl.a. om
det anstötliga i att vid en eventuell allvarlig olycka i ett kärnkraftverk skulle
tusentals företag och enskilda förlora egendom och tvingas i konkurs, medan
reaktorägarna skulle inkassera försäkringarna.
Självfallet inser vi att inget försäkringsbolag eller grupp av bolag kan åta
sig att teckna försäkringar i den storleksordning som det här kan bli fråga
om. Det gör att man måste överväga andra lösningar på problemet. En lös-
ning kan vara att staten tar på sig det fulla skadeståndsansvaret, eller också
får man se till att verksamheten upphör. Vi tycker det är märkligt att inte
marknadskrafterna skall gälla även när det handlar om kärnkraften.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till den meningsyttring som finns
fogad till betänkandet. Den meningsyttringen omfattar även de synpunkter
som finns framförda i centermotionen.
Anf. 45 BENGT KINDBOM (c):
Fru talman! Ansvaret vid en atomolycka kan inte överblickas, och det får
även internationella konsekvenser. Det faktumet är en del av bakgrunden
till att man i detta sammanhang har en internationell reglering på samma sätt
som för oljeskador och annat som kan vara av gränsöverskridande karaktär.
I betänkandet finns en redogörelse för bakgrunden till det ärende som be-
handlas i dag och de konventioner, protokoll och annat som gäller. Jag ber,
fru talman, att få hänvisa till betänkandet, och jag går inte närmare in på den
bakgrunden.
När energiuppgörelsen träffades mellan socialdemokraterna, folkpartiet
liberalerna och centern togs även denna fråga upp. Inriktningen var att man
även skulle höja gränsen för det högsta skadeståndsbelopp som anläggnings-
innehavarna skall svara för.
Man konstaterade också att det inte var förenligt med Pariskonventionen
att ålägga anläggningsinnehavaren ett obegränsat ansvar, men man sade att
regeringen med hänsyn till frågans vikt aktivt bör driva frågan om ett vidgat
ansvar i internationella sammanhang. I betänkandet finns också redovisat
att andra länder, t.ex. Tyskland, Nederländerna och Frankrike, har högre
skadeståndsbelopp.
De två motioner som lagutskottet har behandlat i samband med proposi-
tionen tar fasta på detta med ett höjt belopp. Det har också utskottet gjort
när man har besvarat motionerna. Man har där lagt fast att det inte är fråga
om att ställa sig utanför det ersättningssystem som gäller i Västeuropa. På
den punkten är vi eniga. Vi måste alltså ha den här formen av reglering.
Men när det gäller den framtida regleringen och de framtida skadestånds-
beloppen - det är ju det diskussionen gäller i motionerna - säger utskottet
att regeringen noga måste följa den här utvecklingen och efter hand som för-
hållandena ändras och medger ett ökat skadeståndsansvar skall man åter-
komma till riksdagen med förslag. Vi har också sagt att det kan se egendom-
ligt ut att en så stor del av försäkringskapaciteten tas i anspråk för själva
atomkraftsanläggningen och inte för de människor och deras egendom som
kan komma att drabbas av en olycka. Utskottet säger att det mot den bak-
grunden finns all anledning för regeringen att ta upp överläggningar med
kärnkraftsindustrin och att man skall arbeta med frågan om att höja belop-
pen. Med detta konstaterar vi också att det inte behövs något särskilt tillkän-
nagivande till regeringen. Vi utgår ifrån att regeringen tar fasta på vad ut-
skottet har sagt. Det är alltså regeringens uppgift nu att följa denna fråga.
Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till hemställan i utskottets betän-
kande.
När det gäller meningsyttringen från John Andersson ansluter han sig där
till att anta det propositionsförslag som ligger. Han har sedan, i samma rikt-
ning som motionerna, utvecklat vad regeringen vidare bör göra och talar i
meningsyttringen om den framtida höjningen av beloppsgränsen. Detta gör
ju utskottet också. Jag yrkar avslag på yrkandet från John Andersson.
Anf. 46 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med Bengt Kindbom om att det finns mycket av
vänlig skrivning i betänkandet. Det handlar om att det finns all anledning att
följa, utskottet understryker, utskottet framhåller och utskottet säger att det
skall ägnas all uppmärksamhet, men faktum kvarstår att man inte tillkänna-
ger till regeringen det önskvärda i en förändring på det här området. Det
händer ju ingenting. Det är endast välvilliga skrivningar från utskottets sida.
Anf. 47 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Det sägs att detta är en konstig och underlig lagstiftning. Det
är inte hela sanningen. Verkligheten är att den lagstiftning som finns i dag
när det gäller atomansvaret är sjuk. Skälet till att den är sjuk är naturligtvis
dess tillkomst. Den tillkom på den tiden när man oreserverat hyllade kärn-
kraften. Detta illustreras tydligt av den text som fanns i atomansvarighetsut-
redningen när den presenterade sitt förslag i slutet av 50-talet.
Där talade man om att man var nödgad att ta atomkraften i anspråk, kosta
vad det kosta ville. Man talade om att det var orimligt att kärnkraften ålades
stora kapitalkostnader, eftersom man skulle ta kärnkraften i anspråk. Man
sade att det inte var sannolikt att någon, bortsett möjligen från staten, skulle
vilja satsa kapital i en atomanläggning utan ansvarighetsbegränsning. Det
var nog ett riktigt konstaterande.
Vi har ju dess bättre haft en förändring i samhällsdebatten sedan dess och
även en förändring i synen på kärnkraften. Men detta finns alltså kvar som
en kvarleva.
Det kan var och en som vill se hur sjuk den här lagstiftningen är förvissa
sig om, genom att gå hem och titta i sin hemförsäkring. Där kan man finna
att en bra hemförsäkring täcker det allra mesta som kan drabba en rent ma-
teriellt sett. Den täcker jordbävningar från, jag tror, 4,4 på Richterskalan.
Den täcker vattendammras, för att nu ta en energianläggning som ett exem-
pel. Det täcks i en vanlig hemförsäkring. Men hemförsäkringen gör undan-
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Atomansvarighets-
lagen m.m.
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 38
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
A tomansvarighets-
lagen m.m.
tag på två punkter. Den ena är världskrig och den andra är kärnkrafts-
olyckor. Där kan man till att bölja med se i vilket sällskap kärnkraften befin-
ner sig när professionella riskvärderare som försäkringsbolag skall titta på
den.
Skälet till att de här undantagen finns i våra hemförsäkringar är att det
finns en undantagslagstiftning i form av atomansvarighetslagen. Den här-
stammar, som jag sade tidigare, fru talman, från en tid som är så uppenbart
förlegad. När vi nu har riksdagsbeslut om att kärnkraften skall avvecklas är
det ju rimligt att man ser till att lagstiftningen fortsättningsvis inte innebär
ett ekonomiskt gynnande av kärnkraften. Det nya majoritetsförhållandet i
riksdagen borde också ge stöd för en reform som innebär att man stärker
skyddet för äganderätten och ersätter en politisk värdering av kärnkraften
med en marknadsvärdering. Då minskar betydelsen av statliga garantier för
den här i stora stycken privatekonomiska verksamheten.
Detta har man nu gjort i andra länder. I Tyskland t.ex. har man gått utöver
det som är golv i de gällande konventionerna och också förbehållit sig re-
gressrätt gentemot reaktorägarna på belopp som blir större än vad det bott-
enliggande ansvaret skulle kunna tänkas innebära.
Det finns som sagt försäkringar, och som har påpekats här tidigare är det
man kallar försäkringsutrymmet begränsat, eftersom reaktorägarna på
grund av krav från sina långivare har tagit höga försäkringar på den egna
egendomen. Därmed har man liksom betat av en stor del av det försäkrings-
utrymme som finns. Kvar blir alltså väsentligt mindre för dem som kan
komma att drabbas, dvs. för tredje man.
Fru talman, konsekvenserna av detta blir att om man tar en osannolik,
men tänkbar, mycket allvarlig olycka i t.ex. Forsmark, skulle tusentals före-
tag och enskilda förlora egendom och tvingas i konkurs medan reaktor-
ägarna skulle inkassera försäkringar på verket som uppgår till 9 miljarder
kronor. På detta sätt skulle de själva gå helt skadeslösa ur händelsen. Det är
uppenbart anstötligt att de som genom sin verksamhet orsakar en katastrof
skall ha förtur till tillgängliga resurser. Från rättvisesynpunkt är det anstöt-
ligt. Nu har utskottet dess bättre behandlat den här frågan mer seriöst än vid
tidigare hantering. Utskottet har också instämt i de bedömningar vi har gjort
i vår motion om att det förhållande som råder i dag inte är bra utan måste
ändras.
Fru talman! Jag skulle vilja gå så långt som att säga att om man hyllar en
sund och riktig marknadsekonomi, måste man rimligen ta avstånd från
denna kvarleva av ett planhushållningstänkande när det gäller att skydda
den här typen av verksamhet genom att staten och ytterst medborgaren
måste hålla verksamheten under armarna för att den skall bära sig. Litet av
det återspeglas alltså i utskottets betänkande, men jag tycker inte att det är
riktigt.
Det är frestande att i det här fallet yrka bifall till motionen, men jag tycker
att det fall framåt som frågan har fått i betänkandet ändå tyder på att man
från riksdagens sida fortsättningsvis kan sätta ordentlig press på regeringen
att komma till skott med en förändring på det här området som just innebär
att kärnkraften får bära alla sina kostnader. Gör man det, skall man också
34
till slut, tror jag, kunna konstatera att kärnkraften är sakligt död, död som Prot. 1991/92:38
|
risk och död som politisk idé. |
4 december 1991 |
|
Överläggningen var härmed avslutad. |
Vissa grundlags- |
11 § Ändring i utsökningsbalken, m.m.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU13 Ändring i utsökningsbalken, m.m. (prop. 1991/92:24).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 19 §.)
12 § Vissa skadeståndsfrågor
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU8 Vissa skadeståndsfrågor.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 19 §.)
13 § Godmanskap m.m.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU9 Godmanskap m.m.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 19 §.)
14 § Vissa grundlagsfrågor m.m.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU10 Vissa grundlagsfrågor m.m.
Anf. 48 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag vet inte om det är tillåtet att citera icke närvarande leda-
möter när det gäller sådant som de inte har sagt i officiella protokoll, men
jag skall ändå återge det som jag uppfattade att tredje vice talman Bertil
Fiskesjö sade - jag tror att det var i konstitutionsutskottet - att man inte kan
35
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Vissa grundlags-
frågor m.m.
36
skriva in ditten eller datten i en grundlag. I ett inlägg i pressen har han också
tagit upp och delvis kritiserat regeringens tankegångar om att stärka ägande-
rätten i grundlagen, och han efterlyser konkreta förslag om hur de grund-
lagsändringarna skulle se ut.
Utskottet vill att riksdagen skall avslå förslaget om att skriva in allemans-
rätten i grundlagen, med hänvisning till att det är oklart vad begreppet i
själva verket innebär. Men vi har redan allemansrätten inskriven i natur-
vårdslagen. I dess 1 § står det så här:
”Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas. Den är
tillgänglig för alla enligt allemansrätten.
Envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen.
Kan vid arbetsföretag eller eljest skada å naturen ej undvikas, skola de
åtgärder vidtagas som behövas för att begränsa eller motverka skadan.”
Då tycker jag att det skulle kunna vara naturligt att man helt enkelt skrev
in i grundlagen just passusen om att naturen utgör en nationell tillgång som
skall skyddas och vårdas och att den är tillgänglig för alla enligt allemans-
rätten. Det är en formulering på ungefär samma abstraktionsnivå som dem
vi redan har i grundlagen när det gäller rätten till arbete, osv. Sedan är det
klart att man på något sätt måste precisera de här rättigheterna.
Det finns också en passus i regeringsformen - 2 kap. 18 § - där det står:
”Varje medborgare vilkens egendom tages i anspråk genom expropriation
eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten
enligt grunder som bestämmes i lag.” Man kanske kan tänka sig ett tillägg
där som handlar om allemansrätten. Om någon åsamkas omfattande skador,
skall denne vara tillförsäkrad ersättning enligt lag, och så får man ha en sär-
skild lag som preciserar detta närmare. Jag tycker inte att det är så väldigt
konstigt.
Nu har jag också sett ett utkast till direktiv för den utredning som skall
syssla med frågan om äganderätten. Där sägs det att den enskildes ägande-
rätt i princip skall vara orubblig, och inskränkningar skall endast få ske i klart
angivna fall. Jag kan för mitt liv inte tycka att det är formuleringar som är
mera precisa eller mera möjliga att precisera än när det gäller allemans-
rätten, snarare tvärtom.
Man säger också i utkastet till direktiv att näringsfriheten skall skrivas in
i grundlagen. Jag tycker faktiskt att svenska folkets urgamla allemansrätt är
en betydligt mer grundläggande demokratisk allmän fri- och rättighet än
äganderätten.
I den socialdemokratiska motionen, där det föreslås att allemansrätten
skall skrivas in i grundlagen, betonas väldigt mycket vikten av att informera,
att tala om för inte minst dem som kommer från andra länder vad den
svenska allemansrätten innebär. Vi har ju fått en debatt om detta, och det
har t.o.m. föreslagits att allemansrätten skulle reserveras enbart för svenska
medborgare. Jag tror att det är omöjligt med den typen av lagstiftning, men
jag tror samtidigt att den här debatten visar hur oerhört viktigt det är att hitta
nya former för att tala om för alla dem som kommer till vårt land - och som
är mycket välkomna att göra det - att vi har denna gamla sedvanerätt som
är väldigt starkt förankrad i Sverige.
Ni som har rest t.ex. i södra Europa, längs Rivieran och tittat på alla kå-
karna som ligger alldeles vid stranden - ofta är det glassplitter uppe på mu-
ren, och det är nästan hopplöst att komma ner och bada kan förstå att de
som har bott i de länderna har svårt att förstå bl.a. den svenska strandlagen
och vad den innebär.
Jag tror att det är oerhört viktigt, inte minst nu när vi skall få någon form
av ökad internationalisering, att vi verkligen stärker vaktslåendet om den
svenska allemansrätten. Jag tror att allemansrätten är en av de sedvänjor
som är allra djupast rotade i den svenska folksjälen. Respekten här i landet
för naturen bygger på den. Vi har fostrats i den andan.
Med det här vill jag yrka bifall till vänsterpartiets meningsyttring i konsti-
tutionsutskottet.
Anf. 49 THAGE G PETERSON (s):
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till vad konstitutionsutskottet enhäl-
ligt har hemställt i sitt betänkande nr 10.
Anf. 50 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Johan Lönnroth hade vänligheten att hänvisa till mig i sitt an-
förande. Det gör att jag tar tillfället i akt att säga några ord om hur jag ser
på de frågor som han mera principiellt berörde inledningsvis.
Jag tycker att vi skall vara noga med vad vi för in i grundlagen. Grundlagen
får inte bli ett slags uppsamlingsplats för alla möjliga välvilliga önskemål,
som sedan blir väldigt svåra att realisera när det kommer till kritan. En sär-
skild fara ligger i att man har för mycket målsättningsstadganden av olika
slag, vilkas syften inte är klart definierade. Då hamnar vi i den situation som
vi har gjort några gånger redan i riksdagen, att vi får mycket upphetsade de-
batter i frågan om lagstiftning som föreslås är förenlig med grundlagen eller
ej, och sedan uppstår ett osäkerhetstillstånd om vad som verkligen gäller.
Allemansrätten tycker jag är ett typfall. Allemansrätten är en gammal
sedvanerätt, som praktiskt taget inte alls är definierad. Det skulle leda till
stora svårigheter om vi, utan ett omfattande kartläggningsarbete om vad al-
lemansrätten kan tänkas innebära, förde in denna i grundlagen. Jag tycker
rent allmänt, inte bara i detta fall utan även när det gäller andra propåer, att
vi skall vara mycket nogranna med vad vi kan tänka oss föra in i grundlagen.
Vi skall inte få en gritndlag som handlar om det jag sade vid ett slutet sam-
manträde i konstitutionsutskottet, dvs. en grundlag som innehåller ”ditten
och datten”.
Anf. 51 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag har läst på diskussionen som föregick beslutet om strand-
lagen. Jag tror att det var 1952. Det gäller också beslutet om naturvårdslagen
1964. Det var denna typ av argument som anfördes av dem som inte ville
skriva in allemansrätten i vanlig lag, t.ex. naturvårdslagen. Det var dåva-
rande högerns representant som gick emot strandlagen 1952. Jag minns inte
hur det var 1964. Men det var dessa argument som användes. Ändå skrevs
formuleringen om allemansrätten in i naturvårdslagen. Jag tror att det har
varit viktigt för att förankra och stärka allemansrätten att begreppet faktiskt
finns med i lagen - trots att det är litet diffust vad det innebär.
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Vissa grundlags-
frågor m.m.
37
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Vissa grundlags-
frågor m.m.
38
När vi skriver in allemansrätten i grundlagen blir det naturligtvis fråga om
en formulering ungefär på samma allmänna nivå som rätten till arbete, bo-
stad och utbildning. Begreppet finns redan inskrivet i vanlig lag, och jag kan
inte se var den grundläggande skillnaden finns just på denna punkt. Varför
inte skriva in allemansrätten också i grundlagen och därmed stärka dess ställ-
ning?
Anf. 52 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Jag kan förutse att det blir svårigheter redan med den kortfat-
tade reglering som finns i naturvårdslagen av allemansrätten, om fall skulle
komma upp till prövning.
Om vi för in allemansrätten i grundlagen tillkommer ytterligare ett mo-
ment. Man kan hävda att viss lagstiftning som vi i vår klokhet här i riksdagen
vill genomföra står i strid med bestämmelserna om allemansrätten i grundla-
gen. Då är det en fråga som bl.a. kan bli först och främst föremål för diskus-
sion men också för ett utnyttjande av lagprövningsrätten. Då kan det bli kne-
piga tvister på ett område där sedvanerätten i realiteten har fungerat, såvitt
jag förstår, tämligen bra.
Anf. 53 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Diskussionen om tvisterna om allemansrätten har vi redan
fått och kommer att få oavsett om den skrivs in i grundlagen eller ej. Effek-
terna av att skriva in allemansrätten i grundlagen är att vi i debatten och tvis-
terna stärker de krafter som verkar för att slå vakt om allemansrätten. Jag
tror inte heller att det är fel att precisera vad allemansrätten innebär, vilka
rättigheter den egentligen omfattar, vilka skadestånd som kan utdömas osv.
Detta kommer att tvingas fram oavsett om allemansrätten skrivs in i grundla-
gen eller ej.
Anf. 54 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Det kan mycket väl tänkas att behovet uppkommer så små-
ningom. Vi vet inte hur stor trängseln kommer att bli i vårt kära fosterland.
Men den riktiga vägen måste vara att först klara av en lagstiftning på områ-
det innan vi diskuterar att föra in allemansrätten i allmänna ordalag i grund-
lagen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 19 §.)
15 § Övergripande kulturmiljöfrågor
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1991/92:KrU6 Övergripande kulturmiljöfrågor.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 19 §.)
16 § Skadeinventering på kulturmiljöområdet
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1991/92:KrU7 Skadeinventering pä kulturmiljöområdet.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 19 §.)
17 § Tornedalsfrågor
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1991/92:KrU8 Tornedalsfrågor.
Anf. 55 BRUNO POROMAA (s):
Fru talman! När det svensk-ryska kriget 1808-1809 tog slut upptogs freds-
förhandlingarna mellan Sverige och det dåvarande tsarriket Ryssland i den
finska staden Fredrikshamn, eller Hamina som den heter på finska.
Två alternativa gränsdragningar diskuterades vid det tillfället. Från svensk
sida föreslogs Kemi älv som ny gräns mellan de båda länderna, medan rys-
sarna för sin del endast kunde acceptera Kalix älv.
Eftersom enighet inte kunde uppnås i förhandlingarna så fick krigets se-
gerherre, den ryske tsaren, avgöra frågan. En kurir sändes till tsaren i den
dåvarande ryska huvudstaden S:t Petersburg. Den ryske tsaren studerade de
två alternativa förslagen på kartan, tog fram en rödpenna, drog ett streck
ungefär från nuvarande Treriksröset längs Könkämä-, Muonio- och slutligen
Torneälven ner till Torneå.
Detta s.k. ”tsarens röda streck” skulle vara det enda alternativet som
gräns, enligt hans mening, mellan de båda länderna.
Området på ömse sidor av dessa älvar kallas för Tornedalen. Området har
sedan urminnes tider haft en finsktalande befolkning, och på grund av tsa-
rens röda streck så delades församlingar, byar och t.o.m. familjer att tillhöra
två olika nationer. På grund av tsarens röda streck skapades det också en
inhemsk kulturminoritet i vårt land, nämligen tornedalingarna, till vilken jag
hör.
Modersmålet för de flesta är fortfarande tornedalsfinska, eller ”Meän
kieli” - vårt språk, som det populärt kallas. Meän kieli är även mitt moders-
mål, och jag har i likhet med så många andra tornedalingar bittert fått erfara
bestraffning under min skolgång för att jag exempelvis under rasterna an-
vänt mitt eget modersmål. De kända tornedalsförfattarna Gunnar Kieri,
Gerda Antti och Bengt Pohjanen har återgett detta i sitt författande, och
det har också återgetts från riksdagens talarstol av ledamöter som Ragnar
Lassinantti och Lennart Wanhainen.
Genom detta tryck från majoritetskulturen, den s.k. försvenskningen av
Tornedalen, så har många tornedalingar haft problem med sin egen identi-
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Tomedalsfrågor
39
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Tornedalsfrågor
40
tet. Det har i vissa fall gått så långt att man velat förneka sitt eget ursprung
genom att byta bort traditionella finskklingande efternamn till nya svenska.
Ingen organisation eller någon institution har någonsin försvarat den tor-
nedalska kulturen och språket. Det är först nu på 1980-talet som det skett en
nytändning för den tornedalska medvetenheten. Tioårsjubilerande Svenska
Tornedaiingarnas riksförbund - Torniolaaksolaiset arbetar nu med utgångs-
punkten att tornedalingarna är en inhemsk minoritetsgrupp. En aktiv verk-
samhet pågår inom olika kulturområden på svenska och tornedalsfinska om,
av och för tornedalingar.
Den negativa självuppfattningen har nu på mycket kort tid förändrats.
Allt fler tornedalingar känner stolthet över sin kultur, och en tornedalsk
identitet håller nu på att formas.
Vi har i vårt land två inhemska minoritetsgrupper, nämligen den samiska
och den tornedalska. Till skillnad från de samiska organisationerna har STR-
T inte blivit erkänd som organisation för en inhemsk minoritet. Vår organi-
sation hamnar även i jämförelse med invandrarorganisationerna i en s.k.
marginell ställning. Kulturbärarna existerar och minoriteten finns, men dess
offentliga existens kräver enligt min mening samhällets erkännande.
I Norge finns ett likartat förhållande med två minoritetsgrupper, nämligen
samerna och de s.k. kvänerna. Kvänerna är i Norge benämningen på den
befolkning i Nordnorge som är finsktalande och har sina rötter i 1700- och
1800-talens Tornedalen. Norge har i september 1989 erkänt Norske Kveners
Förbund som minoritetsförbund och också tagit upp stöd för organisationen
i statsbudgeten.
År efter år har jag genom motioner under den allmänna motionstiden ak-
tualiserat frågan om ett erkännande av STR-T. Varje år har kulturutskottet
som svar på min motion sagt samma sak. Av detta kan man dra slutsatsen att
kulturutskottet inte är berett att göra något för den tornedalska kulturens
fortlevnad. Man är icke beredd att medverka till bl.a. tvåspråkighetens fort-
levnad i Tornedalen. Jag hoppas att ej behöva uppleva den dag då man är
tvungen att tillgripa ett tredje språk, nämligen engelskan, för att kommuni-
cera mellan människor över ”tsarens röda streck”.
Fru talman! Jag har icke i avsikt att yrka något, men jag vill ändock för
utskottet deklarera att jag återkommer, och jag vill också uttala en förhopp-
ning om ett annat ställningstagande från utskottets sida vid nästa tillfälle.
Anf. 56 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Fru talman! Låt mig först till Bruno Poromaa säga att jag känner mycket
stor respekt för hans engagemang i denna fråga. Jag vill också säga att Bruno
Poromaa, liksom alla andra tornedalingar, har all anledning att känna stolt-
het över sin kultur. Däremot kan jag inte hålla med Bruno Poromaa när han
säger att kulturutskottet eller riksdagen inte är beredd att göra någonting för
den tornedalska kulturens fortlevnad.
Utskottet skriver ju i sitt betänkande bl.a. att utskottet utgår från att redo-
visning av det stöd som har utgått även fortsättningsvis kommer att lämnas
av ansvariga myndigheter. Man kan fråga sig vad det är för typ av stöd som
har lämnats till den tornedalska kulturen. Kulturrådet har stött utgivningen
av STR-Ts tidskrift. Utgivningsstöd har lämnats till tornedalska boktitlar.
Bidrag har lämnats till Tornedalens bibliotek. Det har utgått stöd till Torne-
dalsteatern. Haparandabladet, som innehåller en helsida på tornedalsfinska
varje vecka, erhåller stöd från presstödsnämnden.
Bruno Poromaa hänvisar till bestraffningar under sin skolgång och tidi-
gare förtryck från majoritetskulturen, inte minst när det gäller skolan. Jag
vill understryka att i dag har, genom särskilt beslut, de tornedalsfinska ele-
verna en särställning när det gäller hemspråksundervisning. Det finns inga
planer på att ändra på den delen.
Det är mycket av en diskussionsfråga hur man skall definiera etniska mi-
noriteter. Utskottet har försökt att titta extra på detta. Vi har kontaktat bl.a.
Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet. Där har man
konstaterat att tornedalingarna i Sverige är en ursprungsbefolkning i lika
hög grad som svenskarna i övrigt. Finsktalande och svensktalande bodde i
samma land fram till 1809, då det som Bruno Poromaa kallar för tsarens röda
streck kom att förändra förhållandena något. Med det som utgångspunkt har
utskottet haft en korrekt beskrivning av verkligheten.
Jag vill gärna understryka att det är viktigt att samhällets stöd till och enga-
gemang för det tornedalsfinska kulturarvet fortsätter även framgent. Inte
minst Bruno Poromaas eget engagemang här i riksdagen är en god garanti
för att så kommer att ske. Utskottet kommer självfallet att följa denna fråga
noggrant. Om några förändringar sker kommer utskottet, om så anses nöd-
vändigt, att göra ställningstaganden som en konsekvens av detta.
Fru talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till utskottets enhälliga
hemställan i betänkandet.
Anf. 57 BRUNO POROMAA (s):
Fru talman! Jag vill starkt betona att om inga kraftfulla åtgärder vidtas i
den riktning som jag har angett i min motion, kommer vi att bli kulturellt
sett fattigare. Språket är den viktigaste kulturbäraren. Jag är inte ute efter
att medverka till att Tornedalen skall bli förfinskat eller försvenskat. Vad jag
vill är att Tornedalen även framdeles skall vara tvåspråkigt, och därmed
också en bro i det framtida samarbetet - en bro mellan två olika kulturer,
den finska och den svenska.
Det var en bra redovisning som kulturutskottets ordförande lämnade, och
det är en stark skrivning i betänkandet. Men jag betraktar ändå den starka
skrivningen som till intet förpliktande. Det fattas ett steg. Jag efterlyser det
steg som norska stortinget har tagit gentemot kvänerna. Erfarenheterna vi-
sar att vi också i andra sammanhang har kommit efter norrmännen. Se exem-
pelvis hur man har behandlat de samiska frågorna! Vi har många gånger
kommit efter norrmännen i den delen.
Vad jag kräver är helt enkelt en kompensation för den brutalitet som
många svenskar utsatte tornedalingarna för på grund av skräcken för ryssen
eller, som det heter i utskottets betänkande, av säkerhetspolitiska skäl.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 19 §.)
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Tornedalsfrågor
41
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 38
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Yrkestrafikfrågor
och riks färdtjänst
42
18 § Yrkestrafikfrågor och riksfärdtjänst
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1991/92:TU3 Yrkestrafikfrågor och riksfärdtjänst (prop. 1991/92:12).
Anf. 58 BARBRO SANDBERG (fp):
Fru talman! Jag vill bara säga några ord med anledning av motion TI, som
rör kommunaliseringen av riksfärdtjänsten. Jag tror att det kommer att
skapa vissa problem för dem som måste åka på mer kostnadskrävande sätt
på grund av handikapp. Den åsikten har jag framfört motionsvägen vid ett
flertal tillfällen.
Jag tycker att utskottet alltför lättvindigt avfärdar motionen. Det hade
inte skett någon som helst skada om man följt motionens förslag. I stället
avstyrker man den, som jag ser det utan att reflektera över konsekvenserna
för dem som bor i kommuner som anser att kostnaderna blir för höga. Vi vet
att det finns pensionärer som fått höra att pengarna är slut när de vill boka
sin julresa.
Att staten vill bli av med ansvaret för riksfärdtjänsten är förståeligt med
hänsyn till de stigande kostnaderna. Men kostnaderna blir inte lägre för att
kommunerna skall ta över.
Det stora misstaget är att 1979 års beslut om handikappanpassning av kol-
lektivtrafiken inte har genomförts. Hade det skett skulle många fler handi-
kappade ha kunnat åka kollektivt. Nu får de sitta emellan för att ett riksdags-
beslut inte har fullföljts.
Varför har överläggningar med kommunförbunden inte givit resultat? Jag
har inte deltagit i några överläggningar, men en god gissning torde vara hän-
synen till kostnaderna. Kommunerna står redan inför ganska stora kostnads-
ökningar det kommande årsskiftet till följd av ÄDEL-reformen.
Riksfärdtjänst tillkom en gång i tiden - det var under den förra borgerliga
regeringstiden - för att garantera handikappade möjligheter att resa längre
sträckor till normal kostnad. Vid upprepade tillfällen har förslag om olika
begränsningar diskuterats.
Jag beklagar att utskottet inte tillstyrkt motionen, men hoppas att den nya
regeringen ändå skall lyssna på argumenten för att frågan om huvudmanna-
skapet för färdtjänst bör lösas i samband med handikapputredningens för-
slag. Jag förutsätter också att regeringen ser till att kollektivtrafiken handi-
kappanpassas. Då blir behovet av främst taxiresor mindre, med ty åtföljande
besparingar.
Man kan inte föreslå differentierade egenavgifter beroende på färdmedel
eller begränsa antalet resor, så länge de handikappade inte har några valmöj-
ligheter.
Anf. 59 BO NILSSON (s):
Fru talman! Riksdagen beställde det här förslaget beträffande riksfärd-
tjänsten redan under vårriksdagen i år. Beslutet fattades då med stor majori-
tet. Betänkandet från trafikutskottet, som vi nu behandlar, är också följdrik-
tigt helt enhälligt.
Skälet för den här föreslagna förändringen är först och främst att trans-
portrådet avvecklas. Det betyder att någon ny tillfällig myndighet måste ta
över ansvaret för riksfärdtjänsten vid årsskiftet. Uppdraget för den nya, till-
fälliga styrelsen för riksfärdtjänsten blir att under en kortare period admini-
strera riksfärdtjänsten men också, enligt min uppfattning, att underlätta ge-
nomförandet av riksdagens beslut att kommunalisera riksfärdtjänsten.
Nu sade motionären att man vid ett och samma tillfälle bör ta hela beslutet
om hur färdtjänsten skall organiseras, och att man därför bör vänta tills
handikapputredningens slutbetänkande föreligger.
Barbro Sandberg har rätt i att handikapputredningen också behandlar
vissa färdtjänstfrågor. Jag har varit i kontakt med en representant för handi-
kapputredningen. Utredningen räknar med att kunna lägga fram sitt slutbe-
tänkande under våren 1992. Det blir alltså möjligt, om det då anses lämpligt,
att samordna olika färdtjänstfrågor.
Fru talman! Med hänsyn till att vi måste ha en ny myndighet för riksfärd-
tjänsten redan vid årsskiftet, och med hänsyn till riksdagens tidigare beslut,
yrkar jag bifall till trafikutskottets hemställan i betänkande nr 3.
Anf. 60 BARBRO SANDBERG (fp):
Fru talman! Trafikrådet avvecklas, och det blir då en ny myndighet. I en
tidigare motion hade jag föreslagit att det skall vara en central myndighet
som har hand om riksfärdtjänsten, eller att det skall finnas någon inom kom-
munikationsdepartementet som har detta ansvar. Som jag har sagt tidigare
tror jag inte att det är lämpligt att kommunalisera riksfärdtjänsten. Det har
jag inte trott någon gång, och jag har alltså motionerat varje gång dessa för-
slag lagts fram.
Det får ju inte bero på i vilken kommun jag bor om jag skall få möjlighet
att resa eller inte. Om man lägger över kostnaderna på kommunerna, så
kommer det att bli så. Vissa kommuner kommer att göra andra priorite-
ringar. Vi ser ju redan i dag hur det skiftar när det gäller den kommunala
färdtjänsten. I vissa kommuner åker man helt gratis, och i andra kommuner
får man betala nästan dubbelt så mycket som det kostar i vanlig kollektivtra-
fik. Jag är rädd för att det kommer att gå samma väg med riksfärdtjänsten,
om inte staten garanterar dessa resor. Jag tror att det vore bättre med en
central myndighet.
Anf. 61 BO NILSSON (s):
Fru talman! Jag uppfattar det så, att det förslag som nu läggs fram skapar
möjligheter för diskussioner i den här frågan. Jag tycker inte alls att man
skall utgå ifrån att loppet är kört på något sätt, utan jag tror att man under
nästa år kan diskutera och komma fram till en vettig lösning. Beslutet öppnar
alltså för sådana möjligheter
Anf. 62 BARBRO SANDBERG (fp):
Fru talman! Det var just dit jag ville komma, och därför är det litet märk-
ligt att man avstyrker motionen. Man hade alltså kunnat tillstyrka motionen,
för vad den vill framhålla är ju just att man skall avvakta och fatta ett beslut
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Yrkestrafikfrågor
och riksfärdtjänst
43
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Återvinning
44
i dess helhet, när handikapputredningen ändå håller på att arbeta även med
vissa av dessa frågor.
Anf. 63 BO NILSSON (s):
Fru talman! Jag vill ännu en gång understryka att eftersom transportrådet
avvecklas måste vi ha en ny tillfällig myndighet. Det är bl.a. det som beslutet
innebär.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 19 §.)
19 § Återvinning
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1991/92:NU7 Återvinning.
Anf. 64 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! I detta betänkande redovisas hur den förra riksdagen såg på
frågor om återvinning. Här har behandlats ett antal motioner som i stort och
smått har tagit upp en oerhört väsentlig fråga. Man kan kanske tycka att det
är ett magert betänkande, men det kan ha sina förklaringar. En förklaring
är att förpackningsutredningen under den här perioden arbetade med dessa
frågor, och man avvaktade vad den skulle komma fram till.
Jag vill ändå ta upp några saker i samband med det här betänkandet. Vi
har efter valet fått en regering som innebär att det finns anledning att känna
oro för hur miljöfrågorna - och återvinningsfrågorna - skall hanteras. Det
är en regering som i sin regeringsdeklaration bland fyra prioriterade områ-
den sätter omtanken om miljön på sista plats, och på första plats att vi skall
få fart på produktionen.
Det är ett gammalt och föråldrat synsätt som den här regeringen presente-
rar, och det är ett farligt synsätt. Att behandla produktion och produktivitet
utan att koppla samman detta med miljöhänsyn, med resurshushållning och
återvinning, utan att markera en inriktning mot cyklisk produktion, är oan-
svarigt.
Man kan också konstatera att samtliga partier i den förra riksdagen, för-
utom det i den nuvarande regeringen tongivande - kanske allt domine-
rande - moderata samlingspartiet, har ansett att återvinningsfrågorna har
varit viktiga. Det är en annan anledning till att man kan känna oro inför
framtiden.
Vänsterpartiet har liksom centern och s-representanter motionerat - gi-
vetvis varje parti för sig - om returpappersproblemen. När motionerna
skrevs, befann sig det svenska returpapperssystemet i akut kris. Speciellt
uppmärksammades förhållandena i Norrland. Där fanns returpapper lagrat
som inte kom till användning, som inte gick in i återvinningssystemet på ett
bra sätt. Detta är givetvis ett problem som måste lösas.
I vår motion har vi ett antal förslag, som finns vidareförda i min menings-
yttring. För att man skall få fart på pappersåtervinningen föreslås att staten
skall gå in och garantera ett minimipris, att pappersbruken skall åläggas att
använda en viss del returpapper i produktionen, att man skall ha återvin-
ningsavgifter på tidningar, och liknande åtgärder.
De förslagen står vi fortfarande bakom. Jag kommer dock inte i dag att
yrka bifall till meningsyttringen utan fullfölja ett arbetssätt som vi tillämpade
under förra riksdagen, då vi sorterade bland våra yrkanden och yrkade bifall
till vissa av dem som var särskilt viktiga och lät bli att yrka bifall till andra -
utan att nedvärdera dem eller frånträda ståndpunkter.
Nu säger man i betänkandet att regeringen utreder pappersåtervinnings-
systemet. Då förutsätter jag att man skall återkomma med förslag under vå-
ren i dessa frågor. Det är också ett skäl till att jag inte yrkar bifall till alla
våra förslag.
En annan sak som vi tar upp är att Sverige bör intensifiera sitt arbete inter-
nationellt för att få fram internationell standard för förpackningar. Detta är
helt i enlighet med förpackningsutredningens förslag, där man också betonar
vikten av ett intensifierat internationellt samarbete i den här frågan. Det
sker mycket intressanta saker när det gäller återvinning ute i Europa och
i världen i övrigt. Tyskland är ett föregångsland genom sin mycket aktive
miljöminister.
Frågan om ökade internationella insatser anser jag inte behöver vänta på
att förpackningsutredningens betänkande skall remissbehandlas och däref-
ter leda fram till en proposition. Riksdagen kan redan nu göra en markering
genom att visa en viljeinriktning som understryker detta.
Fru talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till förslaget i meningsytt-
ringen mom. 4 beträffande internationell standard för returförpackningar.
Anf. 65 GÖRAN HÄGGLUND (kds):
Fru talman! Vi behandlar nu ett betänkande från näringsutskottet som
bl.a. rör frågor om forskning och utveckling av återvunna produkter, Sy-
stembolagets återtagande av tomburkar, frågan om internationell standard
för returförpackningar och åtgärder för att främja returpappershanteringen.
Jag tror att vi alla är överens om att målsättningen för hanteringen av av-
fall måste vara att minimera avfallets volym och innehåll av farliga ämnen.
Under senare år har utvecklingen lett till att det i dag finns en mycket stor
medvetenhet och vilja hos enskilda människor att göra sitt när det gäller val
av förpackningar och återvinning.
För ett par månader sedan överlämnade, som också Rolf L Nilson sade,
förpackningsutredningen sitt slutbetänkande. Utredningen föreslår ett pro-
ducentansvar för förpackningar. Producenterna skall alltså få det ekono-
miska ansvaret för återtagning och materialåtervinning. Systemet är tänkt
att finansieras med en särskild förpackningsavgift. Materialåtervinning skall
alltså vara ledstjärna för hanteringen av förpackningar. Användare skall ha
ett principiellt ansvar för att medverka vid sortering av förpackningar, och
en statlig avfallsavgift föreslås som styrmedel för att stimulera minskande
materialanvändning, återanvändning och återvinning.
Förpackningsutredningen förordar i sitt betänkande att statsmakterna
skall fastställa en övergripande miljöpolicy för förpackningar och förordar
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Återvinning
45
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Återvinning
46
vidare ett brett upplagt program som belyser återvinning av förpackningsma-
terial. Utredningen lämnar också förslag till den återvinningsgrad som bör
vara uppnådd för olika förpackningsmaterial vid sekelskiftet.
Utskottet anser att det är mycket angeläget att det görs satsningar på
forskning och utveckling avseende återvunna produkter. Det måste skapas
nya avsättningsområden för återvunnet material för att avfallets volym skall
kunna minimeras. Utskottet utgår, som det står i betänkandet, från att detta
kommer att uppmärksammas i den kommande forskningspolitiska proposi-
tionen.
Även Systembolagets roll behandlas i ett avsnitt i betänkandet. Man har
en försäljning på ca 150 miljoner ölburkar per år. Det förvånar säkerligen
många att detta företag i dag inte har någon återtagning av tomburkar. Man
överlåter den hanteringen på den övriga handeln. Systembolaget borde en-
ligt utskottet anse sig skyldigt att delta i återtagandet av tomburkar. Utskot-
tet förutsätter emellertid att detta kommer att lösas med de förslag som för-
packningsutredningen har presenterat. Dessa förslag har jag tidigare refere-
rat här.
Beträffande det i betänkandet behandlade förslaget om en internationell
standard för returförpackningar kan jag nämna att det nyligen inom ramen
för det europeiska standardiseringsarbetet har påbörjats ett arbete för en så-
dan standardisering. Förpackningsutredningen har också föreslagit att detta
arbete skall intensifieras från svensk sida. Därmed anser man att de motions-
krav som behandlas i detta avseende inte bör föranleda någon åtgärd från
riksdagen, utan kan betraktas som verkställda.
I fråga om returpappershanteringen har det precis som på många andra
områden skett en glädjande utveckling. Insamlingen av returpapper har för-
dubblats under den senaste 15-årsperioden, och pappersbrukens användning
har tredubblats. För att denna utveckling skall få fortsätta bereds för närva-
rande frågan om returpapperssystemet inom regeringskansliet. Det kommer
under våren 1992 att resultera i en rapport, som kommer att utgöra underlag
för vidare överväganden.
Motionskravet om att Sverige på det internationella planet skall verka för
ökad pappersåtervinning anser utskottet får betraktas som uppfyllt. Både
inom OECD och inom EG pågår arbeten med den inriktning som motionä-
ren önskar.
I betänkandet behandlas också en motion om lokalisering av återvinnings-
företag till norra delarna av vårt land. Även om utskottet anser att det är
väsentligt att främja återvinning i hela landet, så säger man att det inte är
möjligt eller lämpligt att genom ett riktat stöd särbehandla vissa företag i en
särskild bransch.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan i betän-
kandet NU7 och avslag på meningsyttringen från vänsterpartiet.
Anf. 66 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Jag önskar få en klar markering om att regeringsskiftet inte
innebär en nedprioritering av dessa frågor. Det finns, som jag sade i mitt
inledningsanförande, anledning att misstänka detta med utgångspunkt i vad
som står i regeringsdeklarationen. Det finns också anledning att förvänta sig
att industrin reflexmässigt reagerar på kostnader, avgifter och system som
antingen lägger en arbetsbörda eller en ekonomisk börda på den. På samma
sätt har man reagerat mot miljömässigt väl motiverade avgifter och skatter
på energiområdet. Därför vore det klädsamt med en markering från majori-
tetsföreträdaren om att dessa frågor är högprioriterade även inom den nya
regeringen.
Anf. 67 GÖRAN HÄGGLUND (kds):
Fru talman! Jag kan försäkra Rolf L Nilson att regeringsskiftet inte inne-
bär någon nedprioritering av dessa viktiga frågor. Om Rolf L Nilson tar sig
tid att läsa regeringsförklaringen, så hittar han nog tydliga markeringar på
detta område vilka jag tror kommer att tillfredsställa honom.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande socialförsäkringsutskottets betänkanden
1991/92:SfU3 och SfU4, jordbruksutskottets betänkande 1991/92:JoU6,
finansutskottets betänkande 1991/92:FiU5, lagutskottets betänkanden
1991/92:LU10, LU11, LU12, LU13, LU8 och LU9, konstitutionsutskottets
betänkande 1991/92:KU10, kulturutskottets betänkanden 1991/92:KrU6,
KrU7 och KrU8, trafikutskottets betänkande 1991/92:TU3 samt näringsut-
skottets betänkande 1991/92:NU7.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU3
Mom. 1 (förändringar i ersättningssystemet)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 175 röster mot 135 för utskottets hemställan med godkännande av den
i reservation 1 av Doris Håvik m.fl. anförda motiveringen.
Mom. 13 (indexreglerat högkostnadsskydd, tak och familjekort)
Utskottets hemställan bifölls med 293 röster mot 15 för meningsyttringen
av Berith Eriksson i motsvarande del.
Mom. 22 (kostnadsansvar för läkemedel)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 140 för reservation 4 av
Doris Håvik m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU4
Mom. 1 (överlämnande av ärenden till regeringen)
Utskottets hemställan bifölls med 295 röster mot 15 för meningsyttringen
av Berith Eriksson i motsvarande del.
(forts.)
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Återvinning
47
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Ajournering
Pä grund av fel på voteringsanläggningen beslöt kammaren kl. 12.22 på
förslag av talmannen att ajounera förhandlingarna under fem minuter.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 12.27.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU4 (forts.)
Mom. 4 (handläggningsordning för utlänningsärenden)
Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot 17 för meningsyttringen
av Berith Eriksson i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU6
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU5
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU10
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU11
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU12
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (framtida höjning av beloppsgränsen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av John
Andersson - bifölls med acklamation.
Lagutskottets betänkande LU13
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU8
Utskottets hemställan bifölls.
48
Lagutskottets betänkande LU9
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU10
Mom. 1 (allemansrätten)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 15 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth.
Mom. 2 och 3
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU6
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU7
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU8
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU3
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU7
Mom. 4 (internationell standard för returförpackningar)
Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 16 för meningsyttringen
av Rolf L Nilson i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
20 § Meddelande om manifestation om de mänskliga rättigheterna
Anf. 68 TALMANNEN:
Vid inledningen av kammarsammanträdet nästa onsdag den 11 december
hålls en manifestation i anslutning till årsdagen av FN-förklaringen om de
mänskliga rättigheterna. Förutom några korta anföranden blir det sång av
Rinkebyskolans barnkör.
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
21 § Anmälan om interpellation
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 3 december
1991/92:65 av Barbro Westerholm (fp) till utbildningsministern om kvinno-
och jämställdhetsforskning:
Våren 1990 väckte kvinnor från de sex riksdagspartierna en motion med
49
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
anledning av regeringens proposition 1989/90:90 om forskning. Vi yrkade på
en förstärkning av kvinnoforskningen och satsning på den tvärvetenskapliga
forskningen och undervisningen vid de centra/fora för kvinnoforskning som
finns vid olika högskolor i Sverige. Vi yrkade på fler forskartjänster, dokto-
randtjänster och professurer. Vi förde fram att kvinnoforskning måste ut-
göra ett prioriterat område vid forskningsområden. Vi yrkade också på
forskning om kvinnliga forskares och forskarstuderandes villkor.
I det sammanhanget konstaterade vi att överflyttandet av det centrala an-
svaret för kvinno- och jämställdhetsforskningen till FRN innebar ett steg i
rätt riktning, i synnerhet som FRN ”skall särskilt beakta behovet av tvär- och
mångvetenskaplig forskning”. Vi ansåg att detta ansvar också borde omfatta
informationen. Vi skrev: ”Bästa sättet att förverkliga regeringens ambitio-
ner beträffande kvinno- och jämställdhetsforskningen torde vara att en sär-
skild grupp inom FRN sammansatt av företrädare för forskningsrådet får till
uppgift att både initiera och stödja kvinno- och jämställdhetsforskningen och
informera om dess resultat.”
Riksdagen beslöt i enlighet med motionen. En kommitté för kvinno- och
jämställdhetsforskning under FRN inrättades. Nu avser regeringen lägga ner
FRN.
Hur tänker regeringen uppfylla riksdagens beslut om kvinno- och jäm-
ställdhetsforskning och därmed sammanhängande information vid en ned-
läggning av FRN?
22 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 3 december
1991/92:238 av Sigrid Bolkéus (s) till justitieministern om innehav av ammu-
nition utan tillstånd:
I justitieutskottets betänkande 1990/91:JuU33 s. 30 behandlas frågan om
innehav av enstaka patroner som ej passar till de vapen man har tillstånd
till. Utskottet betonar vikten att inte betunga rättsapparaten med onödiga
ingripanden. Dessutom anser utskottet att det bör krävas att det straffbara
området klarare framgår i lagen. Från detta bör undantas innehav av enstaka
patroner eller ett helt obetydligt souvenirinnehav och liknande bagatellar-
tade innehav, om inte särskilda omständigheter motiverar något annat. Ut-
skottet tänker på ammunition som påträffas i t.ex. knarkkvartar eller under
liknande omständigheter. Justitieutskottet förordar således med anledning
av motion Ju38 att det från straffbestämmelsen i 38 § görs undantag för ringa
fall av innehav av ammunition.
I tidningsartiklar står nu ”att det blir förbjudet att ha så mycket som en
patron som inte passar till vapnen och det bekräftas av polisindentent Per-
Åke Wiberg, som är RPS vapenspecialist”. Nu befarar landets 900000
50
vapenägare att de trots riksdagsbeslut skall kunna dömas till dagsböter eller
fängelse upp till sex månader.
Kan justitieministern klargöra vad som kommer att gälla efter den 1 ja-
nuari 1992 angående innehav av enstaka patroner, som ej passar till de vapen
man har tillstånd till?
1991/92:239 av Margitta Edgren (fp) till arbetsmarknadsministern om kost-
nadsöverväganden vid beslutet att hemförlova vissa värnpliktiga:
Nyligen kortades militärtjänsten för ett stort antal unga pojkar med
mycket kort förvarning. Det visar sig nu att de flesta pojkarna har inget ar-
bete att återgå till.
Till detta fanns det olika förklaringar. Det finns ofta vikarier på deras
jobb. En del hade ej sökt jobb eftersom de visste att de skulle göra sin mili-
tärtjänst. Många av de värnpliktiga hade tänkt utbilda sig vidare efter mili-
tärtjänsten.
I dagens läge är det svårt att få tag på ett arbete inte minst med tanke på
att de helt plötsligt har blivit arbetssökande utan förvarning. Ansökningsti-
den till vårens utbildningar vid högskolan har gått ut, så de som vill påbörja
en utbildning kan ej göra det just nu. De är således hänvisade till ekonomiskt
samhällsstöd av något slag.
Med anledning av det ovan anförda vill jag fråga arbetsmarknadsminis-
tern:
När beslutet togs om att avkorta tiden för militärtjänsten - vilka övervä-
ganden gjordes om t.ex. kostnaderna inför möjligheterna att ungdomarna
skulle bli arbetslösa?
1991/92:240 av Lena Öhrsvik (s) till utbildningsministern om studiemedels-
nämnderna m.m.:
Enligt uppgifter i pressen kommer regeringen att föreslå att samtliga stu-
diemedelsnämnder och vuxenutbildningsnämnder avskaffas. Samtidigt har
en översyn av studiestödens framtida utformning aviserats. Rimligen borde
riksdagen först få ta ställning till studiestödens utformning innan man ger sig
in på att förändra organisation och administration.
Vilka motiv har regeringen för sitt förslag?
23 § Kammaren åtskildes kl. 12.34.
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
51
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets böljan t.o.m. 5 § anf. 39 (del-
vis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
OLOF MARCUSSON
/Gunborg Apelgren
52
Onsdagen den 4 december
1 § Meddelande om ändring i sammanträdesplanen............. 1
Förste vice talmannen
2§ Justering av protokoll................................. 1
3 § Hänvisning av ärende till utskott........................ 1
Meddelande om samlad votering........................... 1
4§ Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen................... 1
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU3
Debatt
Böije Nilsson (s)
Berith Eriksson (v)
Liselotte Wågö (m)
Kent Carlsson (s)
Johan Brohult (nyd)
Leif Bergdahl (nyd)
Beslut fattades efter 19 §
5§ Utlänningsnämnd m.m........... 21
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU4
Debatt
Berith Eriksson (v)
Ingela Mårtensson (fp)
Maud Björnemalm (s)
Anita Johansson (s)
Hans Göran Franck (s)
Pär Granstedt (c)
Beslut fattades efter 19 §
6 § Trädgårdsnäringen............... 30
Jordbruksutskottets betänkande JoU6
Beslut fattades efter 19 §
7 § Riksdagens revisorers verksamhet under budgetåret 1990/91... 31
Finansutskottets betänkande FiU5
Beslut fattades efter 19 §
8§ Vissa ändringar i aktiebolagslagen....................... 31
Lagutskottets betänkande LU10
Beslut fattades efter 19 §
9§ Förverkande av rätt att ta arv, m.m...................... 31
Lagutskottets betänkande LU11
Beslut fattades efter 19 §
10 § Atomansvarighetslagen m.m........................... 31
Lagutskottets betänkande LU12
Debatt
John Andersson (v)
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
53
Prot. 1991/92:38 Bengt Kindbom (c)
4 december 1991 Lennart Daléus (c)
Beslut fattades efter 19 §
11 § Ändring i utsökningsbalken, m.m....................... 35
Lagutskottets betänkande LU13
Beslut fattades efter 19 §
12 § Vissa skadeståndsfrågor.............................. 35
Lagutskottets betänkande LU8
Beslut fattades efter 19 §
13 § Godmanskap m.m................................... 35
Lagutskottets betänkande LU9
Beslut fattades efter 19 §
14 § Vissa grundlagsfrågor m.m............................ 35
Konstitutionsutskottets betänkande KU10
Debatt
Johan Lönnroth (v)
Thage G Peterson (s)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Beslut fattades efter 19 §
15 § Övergripande kulturmiljöfrågor........................ 38
Kulturutskottets betänkande KrU6
Beslut fattades efter 19 §
16 § Skadeinventering på kulturmiljöområdet................. 39
Kulturutskottets betänkande KrU7
Beslut fattades efter 19 §
Yl § Tornedalsfrågor.................................... 39
Kulturutskottets betänkande KrU8
Debatt
Bruno Poromaa (s)
Åke Gustavsson (s)
Beslut fattades efter 19 §
18 § Yrkestrafikfrågor och riksfärdtjänst..................... 42
Trafikutskottets betänkande TU3
Debatt
Barbro Sandberg (fp)
Bo Nilsson (s)
Beslut fattades efter 19 §
19 § Återvinning....................................... 44
Näringsutskottets betänkande NU7
Debatt
Rolf L Nilson (v)
Göran Hägglund (kds)
Beslut................................................ 47
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU3
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU4 Mom. 1
Ajournering........................................... 48
54
Återupptagna förhandlingar............................... 48
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU4 (forts.)....... 48
Prot. 1991/92:38
4 december 1991
Jordbruksutskottets betänkande J0U6
Finansutskottets betänkande FiU5
Lagutskottets betänkande LU10
Lagutskottets betänkande LU11
Lagutskottets betänkande LU12
Lagutskottets betänkande LU13
Lagutskottets betänkande LU8
Lagutskottets betänkande LU9
Konstitutionsutskottets betänkande KU10
Kulturutskottets betänkande KrU6
Kulturutskottets betänkande KrU7
Kulturutskottets betänkande KrU8
Trafikutskottets betänkande TU3
Näringsutskottets betänkande NU7
20§ Meddelande om manifestation om de mänskliga rättigheterna. 49
Talmannen
21 § Anmälan om interpellation
1991/92:65 av Barbro Westerholm (fp) om kvinno- och jäm-
ställdhetsforskning............................... 49
22 § Anmälan om frågor
1991/92:238 av Sigrid Bolkéus (s) om innehav av ammunition
utan tillstånd................................... 50
1991/92:239 av Margitta Edgren (fp) om kostnadsövervägan-
den vid beslutet att hemförlova vissa värnpliktiga....... 51
1991/92:240 av Lena Öhrsvik (s) om studiemedelsnämnderna
m.m.......................................... 51
55
gotab 40417, Stockholm 1991