Protokoll
1991/92:35
Anf. 1 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Bengt-Ola Ryttar har frågat mig om det är regeringens avsikt
att sakligt pröva det franska företaget Eramets förvärv av Kloster Speedsteel
och därvid eftersträva bästa möjliga förutsättningar för Kloster Speedsteel.
Förvärvet är tillståndspliktigt enligt lagen (1982:617) om utländska för-
värv av svenska företag m.m. Regeringen kommer, intill dess nämnda lag
upphör att gälla, att pröva de ansökningar som ingivits.
Eramets ansökning om förvärvstillstånd bereds för närvarande på närings-
departementet. På den första frågan vill jag svara att ansökningen kommer
att sakligt prövas av regeringen liksom övriga ansökningar om förvärvstill-
stånd som kommit in till departementet.
Vad gäller frågan om att eftersträva de bästa möjliga framtida förutsätt-
ningarna för Kloster Speedsteel är jag inte beredd att kommentera det en-
skilda fallet. Generellt sett är det ledningens och styrelsens förmåga att leda
och utveckla företaget och de anställdas insatser som lägger grunden för ett
företags framtida förutsättningar. Det ankommer också på ägaren att fatta
beslut som enligt normala företagsekonomiska principer tryggar företagets
utveckling på bästa sätt.
Den nya regeringens politik syftar till att skapa ett bättre näringslivsklimat
och bättre tillväxtförutsättningar, till gagn för såväl Kloster Speedsteel som
andra företag.
Statens uppgift inom näringspolitiken är att ange ramar och regelsystem
för näringslivets verksamhet och att bidra till att skapa betingelser för lång-
siktig tillväxt. Staten bör inte styra utvecklingen i enskilda företag. Goda för-
utsättningar för företagen är, oberoende av utländskt eller svenskt ägande,
av avgörande betydelse för att främja sysselsättningen och säkra välfärden.
Anf. 2 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Jag ber först att få tacka näringsministern för svaret på min
interpellation om Kloster Speedsteel AB. Jag tycker dock att svaret är något
motsägelsefullt.
Inledningsvis säger näringsministern att ansökan kommer att prövas på ett
sakligt sätt, och det torde innebära att prövningen skall ske enligt lag och
utbildad praxis. Men huvuddelen av svaret är en beskrivning av gällande
Svar på
interpellationer
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 35
Prof. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
1700-talsdoktrin, som går ut på att regeringen skall lägga sig i så litet som
möjligt i företagens sätt att fungera. Hur rimmar det med att prövningen en-
ligt lagen (1982:617) faktiskt förutsätter att regeringen lägger sig i och har
synpunkter?
Kloster Speedsteel är världsledande i snabbstålsbranschen, och det är ett
lönsamt företag. Företaget har sin verksamhet förlagd till små orter, som är
helt beroende av de arbetstillfällen som Kloster Speedsteel ger.
Jan Stenbeck, som äger företaget genom Kinnevik, har valt att överge det
för att få loss pengar så att han kan bli svensk TV-kung. För att nå sitt mål
säljer han företaget till det franska statliga företaget Eramet. Precis som
många statliga svenska företag har Eramet bra lönsamhet och god likviditet,
vilket självfallet är ett starkt skäl för att fullfölja affären. Så är inte fallet med
den strukturellt bäste tänkbare köparen.
Det finns emellertid också invändningar mot denna affär. Det Eramet-
ägda snabbstålsföretaget Commentryenne tillverkar ungefär samma produk-
ter som Kloster Speedssteel. Man kommer självfallet att på sikt samordna
produktionen i de två företagen, vilket i sämsta fall kan innebära stora för-
ändringar och förlust av arbetstillfällen i Långshyttan, Vikmanshyttan eller
i Söderfors. Därför är det mycket viktigt att Eramet gör utfästelser inför kö-
pet som skapar bästa möjliga förutsättningar för Kloster Speedsteels fram-
tid.
Därför frågar jag näringsministern om han är beredd att medverka till att
Kloster Speedsteel även i framtiden får fungera som ett självständigt företag
även om man samordnar produktionen med Commentryenne. Är närings-
ministern vidare beredd att medverka till att Kloster Speedsteel inte blir
köpt för sina egna pengar och att vinstuttag i framtiden inte sätts före inve-
steringar? Det är också viktigt att Metall och tjänstemannafacken får rimliga
möjligheter till insyn och påverkan i den nya företagskonstellationen. Dess-
utom är det viktigt att Eramet och Kloster Speedsteel träffar avtal om Söder-
fors Powder och om tillgång till Böhler-Uddeholms säljorganisation.
Som jag ser det är det av nationellt intresse att det världsledande snabb-
stålsföretaget ligger i Sverige. Framför allt måste det vara regeringens skyl-
dighet att på bästa möjliga sätt ta till vara de berörda människornas möjlig-
heter till arbete och trygghet. Därför hoppas jag verkligen att näringsminis-
tern tar sitt ansvar, trots att det kan kännas litet ideologiskt motbjudande.
Anf. 3 LARS SVENSK (kds):
Herr talman! Efter 25 år i stålbranschen känner jag att två saker måste
föras fram i den här interpellationsdebatten. Den första är att vi måste
komma ihåg att svensk stålindustri på 1970-talet genomgick en ordentlig
strukturrationalisering på ett sätt som, vill jag påstå, saknar motstycke på
andra håll i världen. Denna strukturrationalisering, som skedde med statens
hjälp och goda minne har, såvitt jag förstår, varit ett föredöme för övriga
Europa. Vi fick ett antal stålverk där varje verk var skräddarsytt för en spe-
cialitet. Produktionsmässigt och kvalitetsmässigt har företagen varit fram-
gångsrika. Det gäller inte minst Kloster Speedsteel.
Kloster Speedsteel är i dag det enda stålverk i Sverige som producerar
snabbstål. Vi måste därför ta i beaktande vad länsstyrelsen i Uppsala län på-
pekar, nämligen vikten av att se företaget som ett s.k. K-företag. Trots att
avrustning nu pågår, så har snabbstål ändå en strategisk betydelse. Produk-
tionsbortfallet från Kloster Speedsteel kan inte så lätt ersättas, eftersom
företaget i dag är världsledande i sin bransch.
En annan aspekt, som jag tycker är värd att ta fasta på, är att de svenska
stålverken, trots sin genomgångna strukturrationalisering och effektivise-
ring, har svårt att stanna kvar och överleva i svensk ägo. Det är kanske inte
det viktiga vem som står som ägare, men det finns fall där de svenska stålver-
kens konkurrenter fungerar med hjälp av direkta eller indirekta statssubven-
tioner. Även om det inte direkt är fallet i affären Speedsteel-Eramet, så är
det värt att påpeka. Vi kan, menar jag, ta lärdom från stålindustrin.
Strukturrationaliseringar och effektiviseringar i all ära, men de är inte all-
tid lösningen på industrins problem. Konkurrensen sker ju inte alltid på lika
villkor. Det kan då tyvärr också hända att den bäste och mest effektive får
lägga sig. Det är något att ta fasta på nu när svensk industri genomgår en ny
strukturomvandling på samma sätt som stålindustrin gjorde på 1970-talet.
Det regeringen nu gör tycker jag är riktigt - en god framförhållning - men
det är också viktigt att samtidigt komma ihåg att de företag som måste ut på
exportmarknaden inte alltid möter konkurrens på lika villkor.
Herr talman! Låt mig tala i klartext. Hur stor är risken, näringsministern,
för att vi som nu är duktiga och tar vårt ansvar för att få effektiva och lön-
samma företag, av konkurrens- och sysselsättningsskäl får se dessa uppköpta
av utländska ”statssubventionerade” företag?
Anf. 4 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Det ligger ingen motsättning i svaret som sådant. Vi kommer
att följa gällande lag. Men som Bengt-Ola Ryttar vet har vi framlagt ett för-
slag till riksdagen om att upphäva den nämnda lagen. Vår principiella upp-
fattning är att den har spelat ut sin roll. Det tycker jag att erfarenheterna har
visat. Regeringen har inte varit särskilt framgångsrik när den har ställt krav
på utländska förvärvare av svenska företag. Vi kommer emellertid att göra
en prövning enligt gällande lag, och fram till dess prövningen och bered-
ningen är klar i departementet kan jag av förklarliga skäl inte gå in på den
enskilda affären. Det skulle bryta mot gällande praxis att göra det.
Rent allmänt kan jag säga, precis som jag gjorde i mitt interpellationssvar,
att man inte kan ställa större krav på ett utländskt företag som går in i en
bransch än man kan ställa på motsvarande svenska företag eller på något
annat företag som gör företagsförvärv. Somliga tror kanske att det finns nå-
gon typ av övervinster eller överkapacitet som gör att dessa företag har förut-
sättningar att bära andra samhällsintressen än vad konkurrenterna gör, men
så är nästan aldrig fallet. Det skulle förmodligen förhindra många riktiga och
strukturellt framgångsrika affärer. Självfallet är det de enskilda företagens
egen utvecklingskraft, förmåga till omvandling och möjligheter att vara kon-
kurrenskraftiga enheter som avgör om de skall kunna överleva och expan-
dera. Det är alltså rationaliteten och konkurrenskraften som är avgörande.
Det är också sådana frågor som den här regeringen ägnar utomordentligt
stor del av sin tid åt i syfte att stärka den svenska industrin och stegvis ta
Sverige ur den nuvarande ekonomiska situationen.
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar pä
interpellationer
Den doktrin som Bengt-Ola Ryttar talar om, dvs. att staten inte skall lägga
sig i enskilda företagsaffärer, må i sina grundvalar komma från 1700-talet.
Men det är trots allt den doktrinen som i praktiken har lett fram till hela
västvärldens välstånd och som i dag i land efter land alltmer anammas. Den
har varit utomordentligt framgångsrik. Företagen skall själva få fatta beslu-
ten. Det är de som har den bästa kompetensen att göra det.
Jag håller självklart med om att svensk industri skall arbeta på lika villkor
som utländsk. I vårt arbete i EG-kommissionen gör vi utomordentligt stora
ansträngningar för att få bort alla typer av olika stödformer till enskilda före-
tag. Industristödspolitik är inte framgångsrik vare sig i Sverige eller utom-
lands. Den är inte heller bra för konkurrensen, utan denna skall ske på lika
villkor. I regeringen prövar vi för närvarande exempelvis energiprissätt-
ningen i Sverige för att se till att svensk industri får samma villkor som ut-
ländsk industri när det gäller att konkurrera om framtida investeringar och
därmed kunna bli konkurrenskraftig på resp, marknader.
Anf. 5 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Det är i detta fall inte fråga om att ställa högre krav på Era-
met som ägare än på andra företag. Men det finns ett klart intresse av att den
svenska enheten, Kloster Speedsteel, får förutsättningar att fungera som ett
självständigt företag och inte blir dränerat på pengar.
Näringsministern säger att konkurrensförmågan är avgörande för företa-
gens överlevnad. Ja, det är den. Men då måste företagen också ges möjlighe-
ter att agera självständigt och på basis av egna kvalifikationer. Det anser jag
vara oerhört viktigt i detta fall.
Vad gäller frågor om marknadsekonomi och 1700-talsdoktriner vill jag
säga att det ändå är en viss skillnad på en marknadsekonomi och laisser faire-
politik. Det tycker jag faktiskt att en del av regeringspolitiken bär spår av i
dagens läge.
Näringsministern! Är de fyra krav som jag anser viktiga och vill få upp-
fyllda på något sätt orimliga? Jag förstår att näringsministern är förhindrad
att i förväg göra några utfästelser här i kammaren. Det vore dock intressant
att få ett generellt omdöme från honom om dessa krav.
Anf. 6 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Som tidigare nämnts är jag förhindrad att kommentera det
enskilda fallet. Jag tycker att Bengt-Ola Ryttar egentligen själv har svarat på
sin fråga i och med att han inte ansåg att det skulle ställas högre krav på ett
utländskt förvärvande företag än på motsvarande svenska företag.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 7 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Birgit Henriksson har frågat mig vilka kriterier som bör gälla
för att hem för missbrukare skall få ta emot dömda och vad jag avser att göra
för att hindra att s.k. kontraktsvård inte bara blir en snabb väg till frihet för
fängelsedömda personer. Frågan är föranledd av att en man, som dömts till
s.k. kontraktsvård, har begått nya brott under vårdtiden efter att ha avvikit
från ett behandlingshem. Av interpellationen framgår också att mannen tidi-
gare har haft flera s.k. § 34-vistelser på olika behandlingshem enligt lagen
om kriminalvård i anstalt under den tid han avtjänade fängelsestraff.
Möjligheten att döma till kontraktsvård infördes den 1 januari 1988. Kon-
traktsvård kan användas som en ersättning för fängelsestraff huvudsakligen
i sådana fall då brottsligheten har sin grund i alkohol- eller narkotikamiss-
bruk. Det är också möjligt att tillämpa samma ordning när något annat för-
hållande som påkallar vård eller behandling i väsentlig mån kan antas ha bi-
dragit till brottsligheten. Kontraktsvård beslutas genom en s.k. kvalificerad
föreskrift vid skyddstillsyn. Genom föreskriften skall den dömde åläggas att
genomgå behandling enligt en särskild och av domstolen fastställd behand-
lingsplan. Om den planerade behandlingen i avgörande grad har bidragit till
att domstolen bestämt påföljden till skyddstillsyn, skall i domslutet anges
hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse i stället hade
valts som påföljd. Om den dömde inte fullföljer behandlingen enligt planen
kan skyddstillsynen ersättas av fängelse genom beslut av domstol.
Av förarbetena till lagstiftningen om kontraktsvård framgår bl.a. att alla
former av missbrukarvård och annan behandling skall kunna förekomma -
alltifrån öppen poliklinisk behandling till vård i slutna former. I det särskilda
fallet skall den behandlingsform väljas som svarar mot den misstänktes vård-
behov.
Vidare framgår att domstolen i sin bedömning skall väga den föreslagna
behandlingen mot brottets art och svårighet. Vid denna prövning måste
domstolen naturligtvis beakta hur den föreslagna behandlingen är utformad
i fråga om vårdtid, regler och behandlingsinnehåll. En kontraktsvård som
består av exempelvis några månaders poliklinisk behandling med boende i
eget hem torde kunna förekomma endast vid relativt lindrig brottslighet.
Däremot torde t.ex. en längre tids institutionsvård med efterföljande öppen-
vård kunna förekomma även vid relativt grov brottslighet.
I förarbetena framhålls dock att detta inte betyder att vissa former av kon-
traktsvård bör väljas endast av allmänpreventiva skäl. Valet av vårdform
skall göras uteslutande med utgångspunkt i vårdbehovet, och visar det sig i
något fall att den tänkta vårdformen är alltför kortvarig eller öppen för att
kunna accepteras av domstolen med hänsyn till brottets beskaffenhet, får
man avstå från kontraktsvård.
Så långt förarbetena. När det gäller tillämpningen kan man konstatera att
ca 370 personer årligen dömts till kontraktsvård sedan påföljdsvarianten in-
fördes. De alternativa fängelsestraffen har en spridning från en månad till
två år och sex månader med en övervikt för korta straff, dvs. straff på mellan
en och fyra månader. 1990 var strafftiden i medeltal fem och en halv månad.
Vårdformerna varierar. För 68 % av kontraktsvårdsfallen består vården av
vistelse i behandlingshem. 25 % behandlas polikliniskt eller i strukturerade
program i frivårdens regi. Flertalet av dem som får vård i öppna former är
dömda för rattfylleri.
En uppföljning som gjorts av kriminalvårdsstyrelsen visar att av dem som
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
dömdes under tiden fr.o.m. den 1 januari 1988 t.o.m. den 28 februari 1990
hade 51 % fullföljt sin behandling och gått ur övervakningen vid undersök-
ningstillfället våren 1991. För 9% pågick fortfarande övervakningen. För
40% hade skyddstillsynen undanröjts.
Jag övergår nu till de s.k. § 34-placeringarna. Enligt 34 § kriminalvårdsla-
gen kan en intagen under vissa förutsättningar få vistas utanför anstalt under
längre tidsperioder om det sker i rehabiliteringssyfte. Beslut om sådan vis-
telse fattas av övervakningsnämnden eller av kriminalvårdsnämnden. Förut-
sättningarna är att den intagne genom en sådan vistelse kan bli föremål för
särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället och
att det föreligger särskilda skäl. Under budgetåret 1988/89 påbörjades 901
s.k. § 34-placeringar. 75 % avsåg behandlingshem. 40 % av dessa placeringar
avbröts före frigivningsdagen.
Enligt min mening finns det för närvarande inga skäl att frångå den ord-
ning som hittills gällt i fråga om vilka vårdformer som får användas för kon-
traktsvård och § 34-placeringar. Även i fortsättningen bör man kunna ut-
nyttja de olika vårdformer som finns. En detaljreglering av formerna för vår-
den i den riktning som Birgit Henriksson antyder, skulle leda till att påföljds-
varianten inte kan tillämpas i många fall där den i dag anses befogad och av
allt att döma fungerar väl. Jag håller självfallet med Birgit Henriksson om
att det inte är bra när kontraktsvård och § 34-placeringar misslyckas, men
jag vill samtidigt erinra om att skyddstillsynen normalt undanröjs och ersätts
med fängelse om den som dömts till kontraktsvård inte fullföljer behand-
lingsplanen och att den som missköter en § 34-placering återförs till fängel-
set.
Slutligen vill jag nämna att kriminalvårdsstyrelsen har fått i uppdrag att
utvärdera tillämpningen av både kontraktsvården och § 34-vistelserna i de
särskilda direktiven inför anslagsframställningen för budgetperioden
1993/94-1995/96. Uppdraget skall redovisas i anslagsframställningen nästa
år. Jag får då anledning att återkomma till frågan. Jag vill också nämna att
det av regeringsförklaringen framgår att kontraktsvården skall utvecklas.
Det är ytterligare en anledning för mig att återkomma till frågan.
Anf. 8 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka justitieministern för svaret.
Jag är tacksam över att få veta att kriminalvårdsstyrelsen har fått i uppdrag
att utvärdera tillämpningen av såväl kontraktsvården som § 34-vistelserna.
Det är nämligen i tillämpningen av reglerna det brister - det är alldeles up-
penbart.
Jag relaterar i min interpellation i första hand ett aktuellt fall, men tyvärr,
fru justitieminister, är det långt ifrån det enda. Det är inte ens det enda i
Västmanland. Även där förekommer upprepade missbruk av § 34-placering-
arna. Åtta gånger har mannen i det fall jag relaterar varit föremål för denna
kontraktsvård utan att över huvud taget bli fri från sitt missbruk. Han har
dessutom langat från vårdenheten.
Jag har varit i kontakt med bl.a. polismän i mitt län, och de är långt ifrån
nöjda med sakernas tillstånd. Man har berättat om hur svårt det är att hålla
kontroll på dessa ”frigångare” - eller vad man skall kalla dem. De sitter ju
på behandlingshem, som är helt utan personal efter kl. 17.00 och därefter
hela natten till morgonen. Polisen får inte reda på var och när de placeras.
Sekretesslagstiftningen hindrar detta. Bevisligen fortsätter många med sitt
missbruk. I samband med att polis har genomsökt rum på behandlingshem
efter awikning o.d. har de nämligen hittat narkotika. Detta, fru justitiemi-
nister, är icke adekvat vård i mina ögon.
Vanliga människor, som upprepade gånger får läsa om sådana här fall i
tidningarna, mister tilltron till rättsskipningen. Det har t.ex. redovisats fall
då personer har ”snackat sig till” kontraktsvård och kunnat leva ett behagligt
liv på ett öppet behandlingshem som om ingenting har hänt för att sedan
den sista veckan göra något så att kontraktet bryts och de åter får krypa in i
fängelset. Dessa personer har då haft en ganska behaglig ”fängelseperiod”
utan alltför stora störningar i den personliga livsstilen, och de har definitivt
inte slutat missbruka droger.
Herr talman! Jag anser, liksom justitieministern, att det borde gå att bygga
ut kontraktsvården. Men då måste uppföljningen vara mycket effektivare
och utvärdering och kontroll betydligt tuffare. Man måste t.ex. finna sig i att
lämna urinprov eller blodprov, man måste kunna kontrolleras. Att det, som
i dag, t.o.m. kan handlas med narkotika från öppna behandlingshem är nå-
got som måste stoppas.
Justitieministern nämner i sitt svar att 40 % av dem som fått § 34-place-
ringar fått skyddstillsynen undanröjd. Men från initierat håll berättar man
om hur smarta många är i dag och hur detta har satts i system - jag talade ju
nyss om hur personer ser till att få en fängelsevecka i slutet av perioden. Man
måste därför redan i dag göra något åt sakläget. Bl.a. borde det vara omöj-
ligt att gång på gång på gång kunna få denna form av kontraktsvård utan att
man förändrar sitt beteende det minsta.
I gårdagens Svenska Dagbladet skriver förre rikspolischefen Carl G Pers-
son en lång artikel under rubriken ”Regeringen måste ta krafttag mot knar-
ket”. Han pekar bl.a. på att det nu finns flera undersökningar och översik-
ter - från polis, tull och socialvård - samt uppgifter från beslag som klart
visar att missbruket är allvarligt. Jag delar Carl G Perssons uppfattning att
det är nödvändigt att snabbt se över både behandlingslagstiftningen och
praxis. Man måste även ha en lagstiftning som gör det möjligt att mer effek-
tivt återföra missbrukare till varaktig drogfrihet.
Opinionen tar klart avstånd från narkotika. Trots detta har den förra rege-
ringen gjort mycket litet för att stoppa missbruket. Man har gått ut med slo-
gans, men man har inte företagit några förändringar i verklig mening.
Jag vill därför fråga justitieministern: Vad ämnar justitieministern vidta
för åtgärder för att förhindra uppenbart missbruk av kontraktsvårdsmöjlig-
heten och för att det skall bli möjligt att kontrollera att drogfrihetsmålet -
löftet - verkligen efterlevs?
Anf. 9 STEN SÖDERBERG (nyd):
Herr talman! Fru justitieminister! Sedan den 1 januari 1988 finns möjlig-
heter att döma missbrukare och andra till kontraksvård. Ny Demokrati vill
ha en ordentlig översyn av kontraktsvården, och vi vill ha reda på vilka resul-
tat som uppnåtts. Vi vill ha verkliga vårdprogram, som den dömde förbinder
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
sig att följa. Vi ser gärna att man har en form av avtal, liknande civilrättsliga
avtal.
För att vården skall kunna fylla sin funktion krävs att kriminalvården och
socialvården förmår ge den dömde en adekvat vård. Det finns brister som
leder till återfall, och det vill vi motverka genom en än mer aktiv kriminalpo-
litik.
Därför vill jag fråga, fru justitieminister, om det finns en vilja att förändra
och göra en ordentlig översyn av kontraktsvården.
Anf. 10 JOHAN BROHULT (nyd):
Herr talman! Då det gäller behandlingshem och vård av narkomaner finns
det i dag mycket enkla metoder för att medicinskt kontrollera vem som har
ett behandlingsschema. Tyvärr har dessa metoder inte kunnat implemente-
ras, av olika skäl. Om det vid olika tillfällen, okontrollerat och oannonserat
tas urinprov och vederbörande accepterar att han är föremål för en urin-
provskontroll, som kan göras precis när som helst, visar det om missbruket
fortgår eller icke. En vistelse på ett sådant hem i stället för fängelse borde
då innebära att klienten får underteckna ett kontrakt där han förbinder sig
att regelbundet ställa upp på denna urinprovskontroll. Den kan alltså företa-
gas precis när som helst, och det finns ingen chans att smita undan med sitt
narkotikamissbruk.
Detta tycker jag skulle vara en självklar regel som alla hade att rätta sig
efter. Det är mycket enkelt, men det har icke implementerats.
Anf. 11 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Jag vill göra klart att kontraktsvården bygger just på att man
träffar en överenskommelse med den som skall omfattas av vården om inne-
hållet i kontraktsvården. I detta kan också ingå en överenskommelse om att
den dömde ställer upp på urinprov.
Sedan kan det rimligen inte vara min sak att tala om innehållet i vården.
Det är domstolen som fastställer detta, och jag som minister kan bara uttala
mig om målen med verksamheten. Men det kan alltså ingå i själva kontraktet
och gör det också i viss utsträckning.
När det sedan gäller de mera övergripande frågor som Birgit Henriksson
tog upp, har jag full förståelse för hennes tveksamhet inför att man använder
behandlingshem som enbart har personal på dagtid för vård av detta slag.
Enligt vad jag har inhämtat anser kriminalvårdsstyrelsen att det i många fall
är en fördel ur behandlings- och kontrollsynpunkt om ett behandlingshem
har personal som tjänstgör nattetid. Uppföljningsstudier visar att många av-
bryter behandlingen kort tid efter placeringen, och behovet av nattpersonal
är därför stort under den inledande behandlingsplanen.
Alla åtgärder som kan vidtas för att minimera misslyckanden skall natur-
ligtvis också vidtas. Det kan t.ex. handla om att göra noggrannare utred-
ningar innan man föreslår kontraktsvård eller en § 34-placering, att bättre
förbereda den som skall placeras, att vara noggrann vid valet av behandlings-
hem och ställa krav på vården samt att förbättra kontrollen under den tid
som behandlingen pågår.
Det här är frågor som vi har anledning att återkomma till, som jag sade
inledningsvis, men man måste samtidigt vara realist och räkna med att det
inte går att undvika att en viss del av placeringarna misslyckas. Som jag
också tidigare påpekade leder misslyckandena i fråga om kontraktsvård nor-
malt till att skyddstillsynen undanröjs och ersätts med fängelse och i fråga
om § 34-placeringar till att den som missköter sig återintas på kriminalvårds-
anstalten. För den dömde handlar det alltså om ett val mellan någon form
av behandling och fängelse, inte om ett val mellan behandling och ett liv i
frihet.
Anf. 12 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Jag tackar justitieministern för de senare synpunkterna,
framför allt att hon anser, liksom kriminalvårdsstyrelsen, att det bör finnas
tjänstgörande nattpersonal på de s.k. § 34-hemmen. Det är främst de place-
ringarna som jag tycker är svårast. Domstolarna, framför allt tingsrätterna,
har redan blivit mera restriktiva, och när föreskrifterna lämnas ser de efter
hur många gånger försök har gjorts och misslyckats. Jag har alltså reagerat
mest mot § 34-placeringarna, som man gång på gång - upp till åtta gånger -
kan prata sig till och där man uppenbarligen kan bryta och icke vara med på
urinprovstagning. Det vore ett minimikrav.
Jag vet att man t.ex. på Hinseberg, riksanstalten för kvinnor, sedan många
år har frivilliga kontrakt, där kvinnorna har ställt upp på urinprovstagning
och slutit ett riktigt kontrakt om att bygga upp sin hälsa och vara drogfri. På
Österåker finns något liknande. Det går alltså, men det har inte införts på
§ 34-hemmen, självfallet därför att det praktiskt taget inte finns någon perso-
nal. Det här oroar oss djupt, och det oroar också polisen, som inte ens vet
var de är placerade.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 13 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Berith Eriksson har frågat bostadsministern om regeringen
avser att förändra nuvarande lagstiftning mot pornografi för att ytterligare
främja jämställdheten mellan könen.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
frågan.
Låt mig till att börja med säga att även jag tror att pornografi kan påverka
mäns uppfattning om kvinnor negativt och därigenom motverka våra strä-
vanden efter jämställdhet mellan könen.
När det gäller lagstiftning måste en utgångspunkt vara att andra inskränk-
ningar i yttrandefriheten inte görs än sådana som är nödvändiga för att värna
om andra, mycket betydande, allmänna och enskilda intressen. Ett sådant
betydande intresse har dock ansetts föreligga bl.a. när det gäller att för-
hindra spridningen av våldspornografi. I denna typ av bilder skildras regel-
mässigt den avbildade kvinnan på ett grovt kränkande och nedvärderande
sätt. Genom föreningen av våld och sexualitet innebär sådana skildringar en
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar pä
interpellationer
särskild risk för att män påverkas negativt i sin kvinnosyn och i sitt beteende
mot kvinnor.
Därför finns det, som Berith Eriksson påpekar, straffbestämmelser som
gäller skildring av bl.a. sexuellt våld. Det jag syftar på är bestämmelser i
brottsbalken om olaga våldsskildring. Dessa bestämmelser gäller dels alla
slags bilder som skildrar sexuellt våld eller tvång, dels rörliga bilder som in-
nehåller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor
och djur. Straffansvaret gäller både den som sprider och den som framställer
sådana bilder, om de är avsedda att spridas. Maximistraffet för detta brott
skärptes den 1 januari i år till fängelse i två år (prop. 1989/90:70, KrU30,
rskr. 309, SFS 1990:894). I samband med skärpningen beslutade riksdagen
även att anta en lag om granskning och kontroll av filmer och videogram
(prop. 1989/90:70, KrU30, rskr. 309, SFS 1990:886). Lagen innebär att fram-
ställningar i filmer och videogram som skall visas offentligt även i fortsätt-
ningen skall granskas och godkännas i förväg av statens biografbyrå. När det
gäller filmer och videogram som inte skall visas offentligt innebär lagen en
starkt intensifierad tillsyn över marknaden i syfte att komma till rätta med
de problem som orsakats av spridningen av våldsskildringar. I samband med
den nya lagstiftningen beslutades om ett särskilt åtgärdsprogram. I det ingick
bl.a. inrättande av ett råd med uppgift att följa marknadsutvecklingen, att
ta initiativ till ett informations- och utbildningsprogram på videogramområ-
det och att ge stöd till lokala initiativ.
Det är min starka förhoppning att dessa åtgärder skall bidra till att sanera
marknaden. Det betyder emellertid inte att man kan slå sig till ro, utan ut-
vecklingen på området måste noga följas. Det är bl.a. därför som justitie-
kanslern nyligen fått i uppdrag att utvärdera bestämmelserna om olaga
våldsskildring för att se om ytterligare åtgärder behövs. Utredningsarbetet
skall vara klart senast den 1 juli nästa år.
Jag vill också peka på att det finns andra bestämmelser i brottsbalken som
ger möjlighet att ingripa mot pornografiska skildringar, t.ex. bestämmel-
serna om barnpornografibrott och det s.k. skyltningsförbudet (16 kap. 10c
och 11 §§ brottsbalken).
Berith Eriksson anser, om jag förstår henne rätt, att det i jämställdhetslag-
stiftningen bör slås fast att pornografi är diskriminerande och därmed ett hot
mot jämställdheten. Som jag hoppas har framgått av vad jag redan sagt, de-
lar jag den uppfattningen att det finns former av pornografi som klart kan
betecknas som oförenliga med våra jämställdhetssträvanden. Det är väsent-
ligt att det finns effektiva bestämmelser mot sådan pornografi. På den punk-
ten tror jag inte att det finns någon åsiktsskillnad mellan mig och Berith
Eriksson. Tillämpningsområdet för den nuvarande jämställdhetslagen är
emellertid begränsat till arbetslivet. En ny jämställdhetslag träder i kraft den
1 januari 1992 (prop. 1990/91:113, AU17, rskr. 288, SFS 1991:433). Även i
denna lag är tillämpningsområdet begränsat till arbetslivet. Bl.a. därför tror
jag inte att det vore lämpligt att reglera frågan om pornografi i jämställdhets-
lagen.
Anf. 14 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag får börja med att tacka justitieministern för svaret.
Jag vill ställa frågan: Vad vet kvinnor som justitieministern och jag om
porren - egentligen? Jag tror att de flesta av oss kvinnor inte funderar sär-
skilt mycket över vad pornografi är. Ändå påverkas vi alla av den syn på
kvinnor, män, sexualitet och relationer som pornografin förmedlar. Den s.k.
dagligvaruporren säljs tillsammans med ost och bröd i matvaruaffärerna lika
naturligt som andra dagligvaror. Men det faktum att den finns där, lättill-
gänglig för alla, innebär inte att kvinnor i allmähet vet vad dessa tidningar
innehåller, eftersom vi inte är konsumenter av porrtidningar. Genom att inte
köpa slipper vi se innehållet, men vi slipper som individer därmed inte undan
konsekvenserna, som negativa företeelser i samhället.
Jag interpellerade ministern som har ansvaret för jämställdhetsfrågor där-
för att jag inte ville hamna i debatten om våldspornografi. Jag anser att även
den tillåtna pornografin handlar om makt, våld, underordning och kontroll.
Ett exempel på en bild i ett sådant här alster kan vara den som visades på
det seminarium som ROKS hade för kvinnor i våras, där en naken kvinna är
uppbunden och upplagd på ett serveringsfat, med texten: ”Att binda upp en
kalkon på rätt sätt kräver sin man.” Ett annat exempel är en naken kvinna i
en spjälsäng med babyhätta, napp och en batong i underlivet. Vilka associa-
tioner spelar man på då?
I pornografin saknas tvåsamheten, kärlek och erotik på lika villkor. Där
framställs kvinnor som objekt, varor, som enbart är till för att brukas av
män.
De som agerade mot borttagandet av lagen om sårande av tukt och sedlig-
het på 60-talet blev stämplade som sippa puritaner och moralister. Det kan-
ske fanns sådana också, men där fanns även de som förstod hur utvecklingen
skulle bli. Men också nu är det rädslan för att bli betraktad som en moralist
som inte är intresserad av sex som avhåller många kvinnor från att reagera
på den här företeelsen och agera.
Jag är inte jurist och kan inte komma med några snygga lagförslag, men
jag tror inte längre på nya lagar i brottsbalken, eftersom de vi redan har fun-
gerar så erbarmligt dåligt. Det senaste jag läste angående åtalsförsök på
våldspornografiområdet gällde en bildserie i den tillåtna porrtidningen
Svenska Hustler, där en man hugger huvudet av en kvinna och sätter dit hu-
vudet av sin älskarinna, som har omkommit i en trafikolycka. Efter den
transplantationen har mannen samlag med sin skapelse. Den serien friades
av justitiekanslern, därför att våldet, att skära huvudet av kvinnan, och sam-
laget inte fanns på samma bild! Man undrar ju om justitiekanslern har för-
stått det här med serier.
De lagar vi har behöver alltså verkligen ses över och utvärderas. Jag und-
rar om justitieministern är beredd att bidra till det.
Vad jag blev mycket intresserad av var kommittédirektiven om grupptalan
vid svenska domstolar. Jag hoppas att det kan bli en öppning för att föra
talan enligt en modell liknande den som några delstater i USA har, där en
kvinna kan föra talan mot en porrtidning som hon anser skadar och förned-
rar kvinnor som grupp och få en civilrättslig prövning av det. Det är, fru justi-
tieminister, dags för oss kvinnor att informera oss om pornografin och dess
skadeverkningar och att göra något åt den - männen kommer inte att göra
det åt oss.
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
11
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar pä
interpellationer
Anf. 15 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! När jämställdhetsfrågorna kommer på tapeten är det som
regel fråga om löneskillnader, orättvisor i pensionssystemet, mist pä kvinnor
på ledande poster i förvaltning, näringsliv och politik eller arbetsfördel-
ningen i hemmet som diskuteras. Det är naturligtvis mycket viktiga frågor,
men det är också viktigt att diskutera de attityder som är grunden till det
ojämställda samhället. Det är här pornografin kommer in, där våldsporno-
grafin och barnpornografin är de värsta avarterna.
Vi har, som justitieministern sade, lagar och vi har en barnkonvention som
fördömer de värsta avarterna av pornografi, men det sker övertramp, och
det sker dagligen. Det kan man konstatera bara man går in i butikerna. Där-
för måste det ske en skärpning av tillsynen av de lagar som vi faktiskt har
och som skulle förhindra att en del av den här pornografin producerades.
Det måste svida ordentligt i dem som producerar och säljer de här produk-
terna, som ju påverkar attityderna till kvinnor så negativt.
Allra viktigast är det naturligtvis att angripa roten till det hela, nämligen
efterfrågan. De män som efterfrågar pornografi, i synnerhet våldsporno-
grafi, måste ha en störd syn på kvinnor. Det styrks av den koppling mellan
våldtäkter, kvinnomisshandel och pornografi som påvisats i de forsknings-
rapporter som Berith Eriksson refererade till.
Att få fram orsaken till att män väljer att köpa och titta på de här produk-
terna är naturligtvis en angelägen forskningsuppgift, men sådant tar sin tid.
Nu är det viktigt att de lagar och konventioner som vi har om videogram,
olaga våldsskildring och barnpornografi tillämpas. Jag tycker också att vi-
deogram för visning i hemmen borde inbegripas i lagstiftningen, men det
sade ju riksdagen för inte så länge sedan nej till.
Tyvärr visar det sig i resursknapphetens tid att man prioriterar bort över-
vakningen av den här typen av lagbrott. Därför är det bra att JK fått i upp-
drag att utvärdera bestämmelserna av olaga våldsskildring för att se om yt-
terligare åtgärder behövs. Men jag tycker att det är viktigt att vi också stimu-
lerar allmänheten att anmäla de brott man ser, ja, att öppna ögonen för dem
och att leta efter dem. Jag tror faktiskt att man skulle kunna få många kvin-
nor att anmäla övertramp på det här området om de bara stimulerades att
göra det. Jag tror att det är viktigare just nu än att ändra jämställdhetslagen,
även om jag sympatiserar med Berith Erikssons uppfattning att jämställd-
hetslagen måste bidra till en attitydförändring ute i samhället. Jag tror att
attitydförändringar kan ske på andra vägar.
Anf. 16 KJELL ELDENSJÖ (kds):
Herr talman! Jag tycker att det kan vara på sin plats att också en man stäl-
ler upp i en debatt av det här slaget - det är ju annars mest kvinnor som
brukar debattera de här frågorna.
Som Berith Eriksson här påpekade kanske vi som debatterar de här frå-
gorna egentligen vet litet för litet i ämnet. Det är faktiskt många år sedan
jag bläddrade i någon pornografisk tidning, men jag vet i alla fall av andras
vittnesbörd och annan information att det oftast rör sig om kvalificerat, för-
nedrande dravel, ofta med sadistiska inslag. Därför anser jag att det är
12
mycket viktigt att så många som möjligt - också män - står upp och skarpt
tar avstånd från pornografiska tidningar och videofilmer.
Jag delar Berith Erikssons uppfattning att det med all sannolikhet finns en
koppling mellan våldtäkter, kvinnomisshandel och pornografi. Att porno-
grafiska alster av olika slag dessutom hos en del sexfixerade män skapar en
bild av kvinnan som enbart ett sexobjekt för fritt utnyttjande är ställt utom
allt tvivel.
Själv har jag inte sett någon pornografisk videofilm mer än ett groteskt
våldspornografiskt inslag som i upplysningssyfte visades i TV för några år
sedan, och det räckte för mig. Jag mådde faktiskt så illa av det att jag inte
kunde se det till slut.
Herr talman! Det är bedrövligt att hänsynslösa människor, gripna av
Mammon, skall kunna profitera på denna typ av verksamhet. För min del
kan jag inte förstå att det finns människor som kan få ut något positivt av
våldspornografi. De måste helt enkelt vara sjuka, och då ligger naturligtvis
kopplingen till våldtäkt och kvinnomisshandel mycket nära.
Jag stöder helt tanken på att med alla tillgängliga medel sanera i pornogra-
fiträsket. Dess syn på kvinnan och den vulgära framställning, som ju porno-
grafiska alster innebär, av något av det finaste vi har, nämligen kärleken mel-
lan man och kvinna, måste resolut avvisas och bekämpas.
Jag minns från min tidiga ungdom att någon skolkamrat visade någon por-
nografisk tidning som han köpt i smyg - på den tiden smögs det med den här
typen av tidningar, helt enkelt därför att det ansågs omoraliskt att läsa så-
dana. Nu kan man konstatera att de bilder som då visades, åtminstone i de
alster som min skolkamrat hade inhandlat, var rena barnleken i jämförelse
med vad som nu finns att tillgå i vulgaritet och råhet.
Man kan då fråga sig varför utvecklingen fortsatt att gå i negativ riktning,
det vill säga mer pornografiska alster, och grövre, råare och vulgärare fram-
ställning, samtidigt som man talar alltmer om och strävar mot större jäm-
ställdhet mellan könen. Personligen tror jag att det etiska vakuum som blivit
mer och mer markerat allteftersom det etiska fundament som bygger på de
kristna grundvärderingarna under främst 1960- och 1970-talen tonats ned
som normgivande för barn och ungdomar har haft mycket negativ betydelse
i det här sammanhanget. Det s.k. fria sexuella umgänget, som sedan 1960-
talet förordats som normalt, har säkert också påverkat mängden av porno-
grafisk produktion och inte minst det våldsvulgära framställandet, detta för
att alstren i ett sexuellt frisläppt samhälle skall vara tillräckligt spektakulära
för att attrahera sexuaifixerade människor.
Mot den beskrivna bakgrunden borde vi litet till mans och som politiska
beslutsfattare fundera över hur vi på nytt skall få tillbaka en etisk grund som
ger oss ett mer balanserat synsätt beträffande den sexuella utlevelsen. Man
må ha vilken åsikt som helst om gammaldags samlevnadsmoral, men allt som
var förr var inte fel.
Herr talman! Det är min förhoppning att den nya regeringen tar itu med
det pornografiska dravel som nu flödar i Sverige och som från många syn-
punkter, och då också jämställdhetssynpunkt, är förnedrande och fullstän-
digt oacceptabelt.
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
13
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
14
Anf. 17 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Berith Eriksson frågade i sitt inlägg om jag var beredd att
ändra lagen. Jag vet inte om jag skall tolka Kjell Eldensjös propå om att vi
skall ”ta itu med dravlet” som ett motsvarande förslag.
Jag har svårt att se att vi når längre eller uppnår större effekter genom
att förändra lagstiftningen. Vi måste hela tiden göra avvägningar gentemot
yttrandefriheten.
Däremot menar jag, som också Barbro Westerholm och Kjell Eldensjö
varit inne på, att vi alla som opinionsbildare - merparten av oss är också
föräldrar - har ett mycket stort ansvar för att visa vårt avståndstagande från
pornografin för att den vägen påverka attityderna. Det här är i högsta grad
en attitydfråga, en fråga där vi inte kan uppnå förändringar genom lagstift-
ning i första hand utan genom våra uttalanden. Jag är en av dem som helt
klart tar avstånd från pornografi och vad den står för.
Anf. 18 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag sade i mitt inlägg inte att jag ville att justitieministern
skulle ändra de lagar vi har mot våldspornografi utan att man skulle se över
dem, utvärdera dem, och därefter möjligtvis, om det behövs, föreslå föränd-
ringar av dem.
Så till frågan om att påverka attityder. När man tittar på de undersök-
ningar som har gjorts om vilka åldrar de flesta konsumenter av pornogra-
fiska alster befinner sig i finner man att de är män mellan 16 och 24 år. Man
har därför anledning att fråga sig: Varifrån får de sina attityder? Får de dem
från skolan, föräldrarna, samhället, eller får de dem från pornografin?
I det sammanhanget vill jag också ställa frågan: Vad är det som gör att
gruppvåldtäkter är vanligt förekommande bland ungdomar enligt skolläkare
och personal på ungdomsmottagningar, som nu slår larm om det? Vad är det
för fel när ett projekt som nyligen kom med en delrapport visar att 7 % av
alla 17-åriga flickor har varit utsatta för sexövergrepp av personer som är
minst fem år äldre än de själva? Det här är alltså en variant av den gamla
frågan om vad som kom först - hönan eller ägget? Det är, menar jag, inte
lätt att påverka attityder så länge man inte angriper roten till den negativa
påverkan som förekommer.
Det jag definitivt ville undvika var att hamna i den stereotypa bilden av
pornografin. Antingen är kvinnan hora eller madonna, eller också är det de
och vi. Antingen är man frigjord eller sexfientlig, eller också saknar man etik
osv. Det förhindrar att man använder ögonen till att se på detta på ett just
nu nödvändigt sätt. Det förhindrar att man informerar sig och även utifrån
ser på det som i dag tillåts när det gäller pornografi. Det motverkar i allra
högsta grad det vi eftersträvar, nämligen jämlikhet och jämställdhet i sam-
hället.
Anf. 19 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Jag tycker att opinionsbildningen är viktigare än att disku-
tera utformningen av lagar. När vi talar om hur vi förändrar attityder, tror
jag att det är oerhört väsentligt att komma in på sex och samlevnad. Kjell
Eldensjö tog upp hur vi visar kärlek mellan människor. Jag tror att sex- och
samlevnadsundervisningen i skolan måste prioriteras betydligt mer än vad
som har varit fallet under de senaste åren. I mitten av 70-talet, i samband
med att vi fick den nya abortlagen, gjordes mycket intensiva satsningar. Det
syntes också i abortsiffror. Jag tror att de ungdomarna fick en helt annan
respekt för vad kärlek och hänsyn till varandra betyder än vad många av da-
gens ungdomar får. Detta tror jag är en viktigare insats än mycket annat.
Jag håller inte med Kjell Eldensjö om att allt var så gott och väl förr. Jag
har nog en annan syn på hur man visar kärlek till varandra i olika parförhål-
landen. Men det är viktigt att lyfta fram just den dimension som Kjell Elden-
sjö gör; kärlek mellan människor och hänsyn till varandra samt förändringen
av synen på kvinnan, från att hon är ett sexobjekt till att hon är en jämställd
partner i ett kärleksförhållande.
Anf. 20 JOHAN BROHULT (nyd):
Herr talman! Jag håller fullständigt med Barbro Westerholm om att atti-
tydförändringarna är det som är viktigast. Däremot tycker jag också att la-
garna är viktiga. Det är inget fel på de lagar som finns. Felet är att de inte
tillämpas på ett sådant sätt som skulle vara möjligt. Jag tycker att det skulle
vara ganska enkelt att ingripa mot dem som säljer sådan litteratur som är
stridig mot svensk lag.
Anf. 21 KJELL ELDENSJÖ (kds):
Herr talman! Jag sade inte att allt var väl förut, Barbro Westerholm, utan
att allt inte var fel. Det är en väsentlig skillnad.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 22 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Göthe Knutson har - mot bakgrund av ett i massmedia refe-
rerat fall - frågat mig om jag har för avsikt att se över bestämmelserna och
rutinerna för frigång vid våra fängelser.
Jag vill först säga att jag inte tänker kommentera de fall som Göthe Knut-
son refererar till i sin interpellation. Efter det att Göthe Knutson lämnade in
sin interpellation har det kommit fram ytterligare liknande uppgifter som för
mig framstår som anmärkningsvärda. Regeringen beslutade därför den 21
november att ge justitiekanslern i uppdrag att utreda omständigheterna i
dessa fall. Vi kommer alltså att senare få veta om det begåtts några fel i sam-
band med de nu aktuella frigångsfallen.
Frigången regleras i 11 § lagen om kriminalvård i anstalt. Enligt den be-
stämmelsen kan en intagen i kriminalvårdsanstalt, för att underlätta anpass-
ningen i samhället, under dagtid arbeta eller studera utanför fängelset. Fri-
gången skall i huvudsak ske från lokalanstalt, men om särskilda skäl förelig-
ger kan frigång ske även från en riksanstalt. Det är ca 1 200 fångar som årli-
gen påböijar frigång.
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
15
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
16
Frågan om tillämpningen av frigången för olika kategorier av intagna i kri-
minalvårdsanstalt har varit uppe till diskussion tidigare. År 1984 avlämnade
en arbetsgrupp inom justitiedepartementet promemorian (DsJu 1985:1)
”Lyxfångar - finns dom?”. Efter remissbehandlingen av promemorian änd-
rades 11 § i tillämpningsförordningen till lagen om kriminalvård i anstalt som
bl.a. gäller frigång. Där framgår nu att kriminalvårdsmyndigheten vid beslut
om frigång särskilt skall beakta om den intagne behöver inskolning i arbetsli-
vet eller om frigången annars väsentligen underlättar hans försöijningsmöj-
ligheter efter frigivningen.
Kriminalvårdsstyrelsen har vid flera tillfällen gjort uppföljningar av till-
lämpningen av frigångsbestämmelserna, senast i en rapport år 1988 från kri-
minalvårdsstyrelsens forsknings- och utvecklingsgrupp. Styrelsen har med
anledning av de fall som Göthe Knutson refererar till nu beslutat att se över
tillämpningen av bestämmelserna om frigång under de senaste åren och då
särskilt analysera vilka effekter den decentraliserade beslutsordningen har
fått när det gäller tillämpningen av frigången. Skulle det visa sig att de insat-
ser som styrelsen har gjort för att främja en stabil utveckling av frigångsinsti-
tutet inte är tillräckliga, kommer styrelsen att överväga att införa mera preci-
serade föreskrifter inom det aktuella området, alternativt föreslå en lagänd-
ring.
Regeringen har, som jag nämnde inledningsvis, gett justitiekanslern i upp-
drag att utreda omständigheterna kring de uppmärksammade frigångsfallen.
Jag vill emellertid här passa på tilfället att tala om att jag anser att det finns
anledning att se över frigångsinstitutet i ett större sammanhang. Jag planerar
att föreslå regeringen att en parlamentarisk kommitté tillkallas för att utvär-
dera 1973 års kriminalvårdsreform. Då är det naturligt att se över om det
finns behov av ändrade regler för bl.a. frigång.
Anf. 23 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Jag tackar justitieminister Gun Hellsvik för svaret. Jag är
mycket nöjd med svaret och med redogörelsen. Justitieministern har snabbt
och resolut vidtagit åtgärder.
Vi kunde höra här och nu att tre åtgärder är på gång. Sedan jag interpelle-
rade har regeringen för det första vänt sig till justitiekanslern och givit ho-
nom i uppdrag att utreda omständigheterna i det speciella fall som jag har
tagit upp i min interpellation.
För det andra görs nu inom kriminalvårdsverket en översyn av tillämp-
ningen av bestämmelserna om frigången.
För det tredje planerar justitieministern att tillsätta en parlamentarisk ut-
redning och att utvärdera 1973 års kriminalvårdsreform. Bl.a. kommer reg-
lerna för frigång att uppmärksammas, berättar justitieministern. Det är bra.
Det är mycket bra. Det märks att vi har fått en ny regim i justitiedepartemen-
tet. Efter åren av socialdemokratiskt styre på 80-talet behöver mycket göras
på bl.a. kriminalvårdens område. Frigången är en av de företeelser som
måste uppmärksammas. Allmänhetens förtroende för lag och ordning måste
återvinnas.
Det har rått en slapphet på sina håll inom kriminalvården, men inte över-
allt. På många anstalter är det utomordentligt god ordning. Jag skulle vilja
passa på att framhålla Österåkersanstalten, med de mycket bestämda regler
som förekommer där, vilka uppenbarligen har lett till att det ytterst sällan
förekommer avvikelser, alltså rymningar.
Det exempel som jag har tagit upp handlar om en tungt belastad ekono-
misk brottsling. Uppenbarligen förekommer det också narkotikabrott i hans
tidigare verksamhet.
Han dömdes alltså till fyra års fängelse. Om jag nu har fått rätt uppgifter,
är det redan under första året av det fyraåriga fängelsestraffet som han har
fått frigång. Under fem månaders tid har han kunnat fortsätta sin brottslig-
het, samtidigt som han åtminstone formellt skall ha suttit intagen på Svart-
sjöanstalten. Han har varje morgon kunnat gå ut till sin mycket eleganta och
dyrbara Mercedes som står utanför fängelseporten och åka in till Stockholm.
Där har han ägnat sig åt brottslig verksamhet.
Hur har man på anstalten kunnat åse detta? Man har, säger man, enligt
reglerna och rutinerna ringt till den restaurang där brottslingen har arbetat -
eller åtminstone har det ansetts att han har sitt arbete där - och kontrollerat
att han finns där, osv. Men si, där fanns han inte.
Får jag då framföra som en speciell anmärkning att det är anmärkningsvärt
att en person som enligt samfällda tidningsuppgifter och uppgifter som jag
har inhämtat hos polisen betraktas som något av en maffiakung - han har
verkat inom bl.a. restaurangbranschen - under frigången placeras inom
samma bransch.
Jag skulle vilja rekommendera läsning av Aftonbladet den 31 oktober i år,
där det beskrivs åtskilligt mer än vad justitieministern kan redogöra för här
eftersom hon enligt praxis inte kan ta upp ett enskilt fall. Jag rekommende-
rar också läsning av Expressen den 11 oktober under rubriken ”Maffia-
kungen greps - i sin cell”. Där framgår bl.a. att det inte bara rör sig om grova
bedrägerier, utan det har också förekommit narkotika.
Frigång har diskuterats, som justitieministern påpekade, åtskilliga gånger.
Det förekommer frigång i flera andra länder också, däribland Danmark,
Norge och Finland. Men där är det uppenbarligen mer rigorösa linjer för
verksamheten.
Det kan påpekas att den statistik som kriminalvårdsstyrelsen kommit ut
med i år visar att det är rätt många avvikelser under frigången. Som jag
minns det visar statistiken på i snitt åtta å nio avvikelser under frigången
vaije månad, några också i de fall där vederbörande är intagen på sluten an-
stalt. Det är alltså inte bara på öppen anstalt som det förekommer frigång.
Än en gång: Tack för svaret, justitieministern.
Anf. 24 STEN SÖDERBERG (nyd):
Herr talman! Fru justitieminister! Ny Demokrati ser också med gillande
på den parlamentariska utredningen. Jag vill emellertid kort påpeka att vi
ändå har en behandlingstanke inom kriminalvården, det får inte glömmas
bort. Vår behandlingstanke bygger på idén att brottslingen sätts i centrum.
Dessa aktuella fall visar ju att man har haft väldigt litet behandlingstanke
och satt brottslingen väldigt litet i centrum.
Humanitära skäl skall styra vår syn. Det innebär inte att vi anser att fäng-
elserna skall vara sjukhusmiljöer och dölja det faktum att det trots allt hand-
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 35
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
18
lar om tvång och inlåsning. Orsaken till kriminalitet hos den enskilde skall
klarläggas under strafftiden. Det skall också pågå en vettig behandling, inte
bara i form av utsläpp på morgonen. Vi är väldigt tacksamma för den kom-
mande utredningen.
Anf. 25 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Det finns anledning för mig att göra några ytterligare kom-
mentarer till det jag tog upp i mitt svar. Jag nämnde där bl.a. att jag har för
avsikt att föreslå regeringen att en parlamentarisk kommitté skall få i upp-
drag att utvärdera 1973 års kriminalvårdsreform. Då är det naturligt att
också se över olika former av utevistelser under verkställigheten av fängelse-
straff. En sådan utvärdering kan t.ex. visa att de nuvarande reglerna behöver
stramas upp för att minska risken för sådana misslyckanden som de vi här
har diskuterat.
Vidare finns det anledning för mig att närmare informera om det uppdrag
som regeringen har givit till justitiekanslern. Regeringen har alltså uppdragit
åt justitiekanslern att granska och redovisa omständigheterna kring verkstäl-
ligheten av fängelsestraffen i de aktuella fallen. I uppdraget ingår att se på
de beslut som har fattats i fråga om anstaltsplaceringar, frigång och andra
utevistelser under straffverkställigheten, grunderna för dessa beslut samt
formerna för uppföljningen och kontrollen av vistelserna utanför anstalten.
Dessutom skall justitiekanslern undersöka i vad mån uppgifter hos polis
och åklagare skulle kunna ha påverkat de beslut som kriminalvårdsmyndig-
heterna har fattat i de aktuella fallen. Vidare ingår i uppdraget att utreda
och redovisa vilka åtgärder som har vidtagits från kriminalvårdsstyrelsens
och regionmyndighetens sida för att säkerställa en rimlig avvägning mellan
de olika intressen som gör sig gällande vid beslut om placeringar och olika
former av utevistelser i fall som dessa. Därvid omfattar uppdraget även frå-
gan vilka effekter den delegerade beslutsordningen inom kriminalvårdsver-
ket kan ha haft.
Anf. 26 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Nu har jag all anledning att tacka justitieministern för den
komplettering hon gjorde där hon närmare beskrev det utredningsuppdrag
som de flesta av oss vill beteckna som mycket angeläget. Det borde kunna
betraktas som mycket angeläget av alla, inte minst inom kriminalvården,
som tyvärr fått generellt mycket dåligt anseende på grund av att så många av
de intagna har kunnat missköta permissioner utan att det hänt något spe-
ciellt. Man har kunnat promenera ut i friheten, så som storspionen och lands-
förrädaren Bergling gjorde. Det var en promenad rakt ut i friheten. Inom
vissa anstalter han man låtit sig luras på ett utomordentligt originellt sätt.
Man har uppenbarligen inte tagit sin arbetsuppgift med det allvar som
svenska folket har anledning att kräva - kriminalvården kostar väldigt
mycket.
Det är anmärkningsvärt att det under de intagnas frigång i stort sett bara
görs rutinkontroller per telefon. Så har det visat sig vara inte bara i det här
fallet utan också i många andra. Justitieministern nämnde att fler fall har
kommit till hennes kännedom efter det att jag väckt min interpellation.
En tillförordnad föreståndare på en anstalt sade:”Vi har gjort allt vi skall
göra enligt rutinerna.” Men då är rutinerna synnerligen otillräckliga! Det
framgår också av Svenska Dagbladet den 31 oktober i år. Jag nämnde tidi-
gare Aftonbladets och Expressens skildringar av det speciella fall som jag
har tagit upp. Förvisso har även andra tidningar i Sveriges land genom TT
redovisat en del fakta. Men det är naturligtvis inte hela sanningen som har
kommit fram.
Till sist vill jag nämna att Svartsjöanstalten figurerat i frigångsfall på ett
synnerligen anmärkningsvärt sätt. För något år sedan satt där en annan eko-
nomisk storbrottsling, och han levde ungefär samma brottsliga lyxliv som
den person som jag här har berört.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 27 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Gudrun Schyman har frågat mig om regeringen kommer att
vidta några årgärder för att rädda narkomanvårdsverksamheten vid Öster-
åkersanstalten och om regeringen kommer att återuppta verksamheten vid
behandlingsavdelningen på Härlandaanstalten. Jag återkommer strax till
Gudrun Schymans tredje fråga. Gudrun Schyman inleder sin interpellation
med påståendet att det under den senaste tiden har kommit flera larmrap-
porter om nedskärningar inom kriminalvården och att dessa nedskärningar
främst har drabbat behandlingsinriktade projekt.
Låt mig först kommentera de påstådda larmrapporterna om nedskär-
ningar inom kriminalvården. Det är korrekt att kriminalvården har ställts
inför krav på att rationalisera verksamheten. Bakgrunden till det rationalise-
ringsarbete som nu pågår inom kriminalvården är att all statlig verksamhet
numera ställs inför krav på ökad effektivitet och produktivitet. Detta ledde
fram till ett förslag från den förra regeringen i 1991 års budgetproposition,
att en rationaliseringsplan skulle läggas fast för kriminalvårdsverket för bud-
getåren 1991/92 -1995/96. Förslaget i budgetpropositionen följdes upp med
ett särskilt regeringsuppdrag till kriminalvårdsstyrelsen den 24 januari 1991.
I det regeringsbeslutet angavs de närmare riktlinjerna för rationaliseringsar-
betet. Det bör understrykas att riksdagen inte hade någon erinran mot för-
slaget i budgetpropositionen.
Jag har inte för avsikt att föreslå att den plan som har lagts fast för rationa-
liseringsarbetet inom kriminalvårdsverket rivs upp. De resurser som finns
inom den offentliga sektorn måste användas effektivare. Jag kan inte se nå-
got skäl till att kriminalvården skall undantas från de effektivitetskrav som
gäller för övrig statlig verksamhet.
Det är också viktigt att ge besparingskraven inom kriminalvården rimliga
proportioner. Kriminalvården kostar i dag staten omkring 3 miljarder kro-
nor om året. Totalt skall kriminalvårdsverket spara 30 milj.kr. om året under
den aktuella femårsperioden. Av de resurser som frigörs genom rationalise-
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
19
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
ringarna skall 10 milj.kr. om året dras in till statskassan som besparing. Res-
ten, dvs. 20 milj.kr. om året, kan användas för olika effektivitetsfrämjande
åtgärder inom kriminalvården. Det handlar alltså om att minska kostna-
derna för ”basverksamheten”, bl.a. för att få utrymme för åtgärder som kan
höja kvaliteten på verksamheten vid fängelser och inom frivården. Jag är
medveten om att det pågående rationaliseringsarbetet kan upplevas som på-
frestande för de anställda inom kriminalvården, men talet om larmrapporter
ter sig något överdrivet. Besparingskraven är enligt min mening förenliga
med en fortsatt hög ambitionsnivå i fråga om säkerhet och kvalitet i övrigt,
om besparingarna fördelas rätt i organisationen.
Det är kriminalvårdsstyrelsen, regionmyndigheterna och de lokala myn-
digheterna inom kriminalvården som har ansvaret för fördelningen av bespa-
ringarna. Det är alltså inte en fråga för regeringen. Några konkreta beslut i
fråga om hur stora besparingar som skall göras på Österåkersanstalten har
ännu inte fattats, om jag är rätt informerad. Överläggningar om detta pågår.
Däremot kan jag försäkra Gudrun Schyman att kriminalvårdsstyrelsen inte
har några planer på att avveckla narkomanvårdsverksamheten vid Öster-
åkersanstalten. Regeringen behöver alltså inte vidta några årgärder för att
rädda verksamheten där.
Jag är inte heller beredd att föreslå regeringen att verksamheten vid be-
handlingsavdelningen på Härlandaanstalten återupptas. Regeringen biföll
den 14 november i år en framställning från kriminalvårdsstyrelsen beträf-
fande verksamheten vid kriminalvårdsanstalterna Härianda och Högsbo.
Beslutet innebär att de tolv platserna på den s.k. behandlingsavdelningen
vid Härlandaanstalten avvecklas och att kriminalvården i stället utnyttjar
samtliga 47 platser vid den nya lokalanstalten i Högsbo för motivationsar-
bete med narkotikamissbrukare. Enligt kriminalvårdsstyrelsen kan en väl
fungerande motivationsverksamhet byggas upp vid Högsboanstalten genom
att personalen från behandlingsavdelningen på Härlandaanstalten flyttas dit.
Detta regeringsbeslut har för övrigt också sin grund i ett förslag i 1991 års
budgetproposition. Där föreslogs nämligen att Härlandaanstalten skulle läg-
gas ned och att platsbortfallet skulle kompenseras genom om- och tillbygg-
nad av ett antal modernare anstalter, bl.a. av den slutna riksanstalten Sko-
gome. Riksdagen hade inte heller någon erinran mot det förslaget.
Slutligen vill jag kommentera Gudrun Schymans tredje fråga, nämligen
frågan om vilka åtgärder regeringen kommer att vidta för att uppfylla rege-
ringsdeklarationens skrivning om att bekämpa missbruket på fängelserna.
Som svar på den frågan vill jag hänvisa till mitt svar här i kammaren för några
veckor sedan på interpellationer om kriminalpolitiken framställda av Gud-
run Schyman och Hans Göran Franck. Jag framhöll då att regeringen vill
öka insatserna för att få kriminalvårdsanstalterna narkotikafria. I detta ar-
bete ingår också att öka antalet anstalter och avdelningar på anstalter som
arbetar med särskilda behandlings- och motivationsprogram för narkotika-
missbrukare. Sådana insatser leder till en bättre kriminalvård och kan på sikt
medföra en positiv utveckling av återfallstalen. Regeringen kommer alltså
inte, vilket Gudrun Schyman hävdar i sin interpellation, att nöja sig med en
inlåsning av fångarna.
20
Anf. 28 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talmanlJag skall be att få tacka justitieministern för svaret. Jag kon-
staterar att det inte är mycket som vi är överens om. Vi beskriver verklighe-
ten väldigt olika.
I sitt svar tog justitieministern upp att riksdagen har ställt sig bakom be-
sparingsförslag, och det är ingen som har protesterat mot det. Jag tror inte
heller vänsterpartiet protesterade. Tvärtom ville vi att man skulle lägga ned
ännu fler av de fängelser som finns, eftersom vi anser att fängelsestraff inte
är något effektivt sätt att få människor att upphöra med att vara kriminella.
Dessutom hade vi en förhoppning om att en ansvarsfull regering och under-
lydande myndigheter inte skulle göra dessa besparingar rakt av utan hänsyn
till innehållet i verksamheten, den s.k. osthyvelsmetoden. Men så sker nu,
vilket får dessa konsekvenser för de behandlingsinriktade insatser som görs
inom kriminalvården, på Österåker och förut vid Härlandaanstalten.
Det är inte fråga om obefogade larmrapporter. De är framsprungna ur en
verklighet och levererade av den personal som arbetar på dessa avdelningar,
och jag tror att personalen vet vad den talar om.
Jag är överens med justitieministern om att kriminalvården inte skall un-
dantas från de effektivitetskrav som gäller för övrig statlig verksamhet. Men
man måste ställa sig frågan: Vad är det som är effektivt i det här samman-
hanget? Det mest effektiva borde väl vara att se till att de som i dag är krimi-
nella slutar att vara det, vilket måste utgöra måttet på effektiviteten och på
samhällsnyttan. Detta skall dessutom ske under humana former. På det här
viset skulle det bli en stor besparing.
Justitieministern sade att av 30 milj.kr. skall 20 milj.kr. gå tillbaka och an-
vändas inom kriminalvården, men problemet är att dessa 20 milj.kr. inte får
användas till löner, utan de skall användas för effektivitetsfrämjande åtgär-
der inom kriminalvården. Det handlar om att minska kostnaderna för ”bas-
verksamheten”, står det i interpellationssvaret. Jag har nu på morgonen talat
med ledningen för Österåkersanstalten, och jag frågade då anstaltschefen,
Annbritt Griinewald, om hon visste vad detta betydde. Det visste hon inte.
Också hon undrade vad effektivitetshöjande åtgärder som minskar kostna-
derna för basverksamheten innebar. Det är ett byråkratiskt uttryck, och man
har inte särkilt klart för sig vad det betyder i praktiken.
Hon berättade att de neddragningar och sparbeting som man har att räkna
med på Österåkersanstalten i praktiken innebär, även om allt inte är beslutat
ännu, att man måste skära ned på tjänsterna. Man måste gå över från att
ha behandlingsassistenter till att ha vårdare, vilket innebär att man sänker
kompetensen. Det betyder att man lägger behandlingsuppgifter på personal
som inte har utbildning för detta. I praktiken innebär det att man inte kan
ha dagens verksamhet, som har varit så lyckosam. Visserligen säger man
kanske inte öppet att narkomanvårdsverksamheten på Österåkersanstalten
skall avvecklas, men det sker bakvägen genom sparbetingen utan att det tas
hänsyn till effekten av verksamheten. Har man inte personal och kompe-
tens, kan man inte heller bedriva ett behandlingsinriktat arbete. Så är det ju.
I vad gäller Härlandaanstalten vill jag säga att jag och den personal som
har sysslat med motivationsarbete vid anstalten tycker att det är mycket
konstigt att man säger att man vill utveckla en verksamhet samtidigt som
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
21
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
man lägger ned en fungerande verksamhet. Jag vet att personalen upplever
detta som inte bara påfrestande utan som ett sabotage samtidigt som man
säger sig vilja verka för att behandlingsinriktade avdelningar skall få större
utrymme. Varför lägger man ned en fungerande verksamhet? Följden har ju
blivit den att personalgruppen har splittrats och spritts för vinden. Man har
inte tagit till vara kompetens som har funnits i gruppen. Man har inte byggt
underifrån på en existerande fungerande verksamhet och låtit den utvecklas.
Man lägger ned och tar inte hänsyn till det arbete som har gjorts. Det är milt
sagt påfrestande för personalen. Det är inte bara personalen vid Österåkers-
anstalten som har reagerat, det tror jag Gun Hellsvik känner till. Det gäller
t.ex. den mycket omfattande grupp som kallar sig Onsdagsgruppen, som be-
står av vårdpersonal av olika kategorier. Hela missbruksvården i Göteborg,
narkomanvårdsgrupperna i väster, centrum, norr, på Hisingen, Rävlanda-
gruppen, prostitutionsgruppen, Solmugruppen, polikliniken för narkotika-
missbrukare, RFHL-G, narkomanvårdsteamet, skyddskonsulenterna, bas-
stationen på Hisingen och diakonicentralen står bakom Onsdagsgruppen.
Jag kunde räkna upp flera. Man har gått till samlad protest mot sättet att
bedriva nedläggningen och sparnitet.
Justitieministern sade på slutet att man inte tänker nöja sig med inlåsning
av fångarna. Jag tror att en sammanfattning av hur det står till beträffande
verksamheten för närvarande är att man går från en blygsam behandlings-
ambition till ett rent fångförvar, och detta tycker jag är en utveckling som
strider mot de stolta deklarationerna i regeringsdeklarationen, där man sä-
ger att man skall arbeta för narkotikafria fängelser och en ökning av behand-
lingsinsatserna.
Anf. 29 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Herr talman! Häromdagen ställde jag, fru justitieminister, en fråga angå-
ende framtiden för Karlskronaanstalten som, vilket justitieministern höll
med om, har en duktig kader av motivatörer.
Justiteministerns första svar gick ut på att det inte fanns några pengar till
anstalten. I det andra svaret sade justitieministern ”att denna fråga för när-
varande var föremål för intensiva diskussioner”.
Jag hoppas att diskussionerna blir framgångsrika, så att Karlskronaanstal-
ten kan bevaras. Jag hänvisar till slutet av det svar som Gudrun Schyman
fick på sin interpellation, nämligen att det i det fortsatta arbetet ingår att
också öka antalet anstalter och avdelningar på anstalter som arbetar med
särskilda behandlings- och motivationsprogram för narkotikamissbrukare.
Jag vill understryka att sådana insatser leder till en bättre kriminalvård och
på sikt kan medföra en positiv utveckling när det gäller återfallstalen.
Herr talman! Jag kan med tillfredsställelse konstatera att justitieministern
och jag talar samma språk. Det ligger i linje med Ny Demokratis uppfattning
i dessa frågor.
Slutligen, fru justitieminister! Nu har jag fått svaren. Det som återstår är
resultaten av samtalen.
22
Anf. 30 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Jag är inte i den här debatten beredd att gå in på frågan om
Karlskronaanstalten utan vill ta upp Gudrun Schymans frågor och påståen-
den.
Först vill jag göra klart att det inte är aktuellt att förändra verksamheten
på Österåkersanstalten. Där är det regeringen som har påverkansmöjlighet.
Om ett beslut om verksamhetsförändringar skulle bli aktuellt, är det rege-
ringen som har att fatta beslutet. Regeringen har icke för avsikt att fatta ett
sådant beslut.
Oberoende av vad Gudrun Schyman säger finns det inget beslut beträf-
fande resurserna till Österåker. Det pågår diskussioner. I sammanhanget bör
det kanske också påpekas - det framgick inte riktigt av vad Gudrun Schyman
sade - att det finns en mycket stor skillnad mellan personalmängden vid Ös-
teråkersanstalten och vad som är gängse personaltäthet på våra anstalter. Ti-
digare har det också från anstaltens sida kommit ett förslag om en viss be-
gränsning av personalen.
När det gäller nedläggning av Härlandaanstalten vill jag säga att det är
fråga om att slopa 12 platser där man arbetar med motivation och inrätta 47
platser. Vi får alltså betydligt fler platser som vi inte skulle ha råd med, om
vi behöll de 12 platserna.
Beträffande personalen gäller det väl för oss alla att vi oroar oss över för-
ändringar, men enligt det besked som vi fick i går från regionchefen i Göte-
borg har personalen ändrat inställning när den väl fick klart för sig helheten,
dvs. när den fick veta att det inte är fråga om att sluta med motivationsarbe-
tet utan om att flytta över verksamheten och ge flera möjlighet att få behand-
ling. Detta är alltså det besked som vi fick i går.
Anf. 31 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag tycker att det är intressant att justitieministern och jag
håller oss informerade om verkligheten genom att vända oss till olika nivåer
och till olika personalkategorier.
Jag har som sagt talat med ledningen för Österåkersanstalten i dag på mor-
gonen. Ledningen känner sig inte alls lugnad av de besked som justitieminis-
tern har gett i interpellationssvaret. Chefen tycker att hon ser en utveckling
från en blygsam behandlingsambition till rent fångförvar. Det var hennes ord
som jag använde tidigare. Hon menar att detta är kännetecknande för hela
den svenska kriminalvårdens utveckling i dag. Jag delar denna uppfattning.
Det framkom också vid vår debatt för några veckor sedan. Anstaltschefen
menar att besparingskraven måste gå ut över personalen. Det är där som de
s.k. stora vinsterna kan göras. Det går ut över vilken kompetens personalen
kan ha, vilka löner man har råd att betala och därmed naturligtvis också am-
bitionen beträffande verksamheten.
Det är bra att justitieministern nu säger att detta är regeringens ansvar.
Och regeringen är den som man får ”hänga” om verksamheten på Österåker-
sanstalten förändras i den riktning som man där befarar. Det är bra att justi-
tieministern säger att det är regeringens ansvar, eftersom det i interpella-
tionssvaret stod att det inte var en fråga för regeringen utan att det var krimi-
nalvårdsstyrelsen och regionkontoren som hade ansvar för den.
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
23
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
24
Det är också intressant att göra iakttagelsen att man genom att tillskapa
dessa nya regioner och regionkontor har tillskapat 120 nya byråkrattjänster
som man kanske skulle kunna vara utan. I stället hade dessa pengar kunnat
läggas direkt i verksamheten. Det är en reflexion, och det vore intressant att
höra hur justitieministern ser på detta. Men det är bra om man på Österåker
kan få så lugnande besked att man där med full förvissning kan så att säga
köra på och bedriva den mycket goda verksamhet som finns där och att man
kan vara säker på att den inte kommer att drabbas av nedskärningar.
Jag har talat med personalen på Härianda. Jag har inte talat med region-
chefen utan med dem som arbetar i verksamheten. De har varit mycket be-
kymrade. De har inte blivit lugnade, och flera har slutat och sökt sig till
andra arbeten.
Det som jag förvånas över är hur man på detta sätt bryter ned en funge-
rande verksamhet. Sedan sägs det visserligen att denna verksamhet kan byg-
gas upp på nytt med ett större antal platser. Men varför tar man inte fasta på
kärnan? Och varför låter man inte den personalgrupp som har funnits fort-
sätta med sitt arbete och utveckla det? Det är ju det som är så frustrerande
för människor som har ambitioner.
Anf. 32 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! I ett av mina inlägg i den tidigare interpellationsdebatten
nämnde jag Österåkersanstalten som ett gott föredöme när det gäller narko-
tikabekämpning på anstalter. Jag nämnde också att man där har mycket
klara och bestämda regler och en handfast ledning. Vi är nog litet till mans
övertygade om att det behövs mycket bestämda regler. Jag kan beteckna reg-
lerna på Österåkersanstalten som mycket hårda. Där godtas inte några un-
dantag från regeln om att de intagna skall lämna urinprov. De skall således
hela tiden ställa upp på kravet att inte på något sätt ta in narkotika på anstal-
ten.
Nu har jag en alldeles speciell anledning till detta inlägg. Jag tycker nämli-
gen att man så ensidigt fokuserar behandlingsprogram och motivationspro-
gram när det gäller bekämpning av narkotika på anstalterna.
När jag har talat med många anställda inom kriminalvården, som arbetar
i denna dystra verklighet, säger de nästan allihop att det finns ett sätt att
förhindra att narkotika kommer in på anstalter, och det är att använda sig av
narkotikahundar. Knappast ett enda gram narkotika går förbi en utbildad
narkotikahund. Jag har själv sett narkotikahundar komma in på anstalter
och efter en liten stund av våldsam aktivitet sätta sig ned på golvet och bok-
stavligen bara yla. Då säger den som vet att den hunden har fått för mycket
narkotika i sig för de närmaste 14 dagarna.
Vad säger oss detta? Jo, att det finns så mycket narkotika på en och annan
och kanske på flera anstalter att narkotikahunden blir fullkomligt utslagen
efter en stund.
Jag skulle vilja höra justitieministerns synpunkter när det gäller att an-
vända fler narkotikahundar på anstalterna. Det tar emellertid några år innan
en hund blir fullständigt utbildad. Men resurser finns genom utbildningen
vid den särskilda hundskolan.
Det är något anmärkningsvärt att man från visst håll inom myndigheterna
anser att det finns tillräckligt med narkotikahundar, detta som svar på mo-
tionskrav på större anslag till fler narkotikahundar. Det här har tagits upp
vid justitieutskottets ärendebehandling, och man förundras över att det finns
olika synpunkter på detta. Man har som bekant från Lions ordnat insam-
lingar till narkotikahundar för att ge tullen sådana, därför att den svenska
staten inte ansett sig ha råd att anslå medel till sådana hundar.
Sammanfattningsvis, herr talman, finner jag det anmärkningsvärt att man
inom kriminalvården inte begär anslag för att skaffa fler narkotikahundar
och placera dem på ett sådant sätt att det inte kommer in någon narkotika
på anstalterna. Detta är alltså enligt dem som arbetar i verkligheten fullt
möjligt. Jag är fullt medveten om att det finns en uppfattning om att den
enskilda internens integritet gås för när. På detta område är väl Sverige mäs-
tare i att ta hänsyn.
Anf. 33 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Göthe Knutsons frågor om narkotikahundar är jag inte be-
redd att kommentera. Jag kan kommentera målen med verksamheten - nar-
kotikafrihet - men hundar är rimligen ett medel som jag i detta sammanhang
inte kan föra in i diskussionen.
Det är kanske säkrast att jag för Gudrun Schyman klarlägger det som jag
tidigare sade beträffande Österåker. Vad regeringen fattar beslut om är in-
riktningen av verksamheten. Hur man sedan inom kriminalvården fördelar
medlen kan regeringen inte lägga sig i så länge de mål som är satta för verk-
samheten uppfylls.
Sedan för Gudrun Schyman ett mycket konservativt resonemang när det
gäller Härianda och Högsbo. Härianda får enligt henne icke röras. Där finns
12 väl fungerande platser. Men om vi inte rör Härianda kan vi inte heller få
de 47 platser som vi nu får i stället på Högsbo.
Den som aldrig är beredd att göra förändringar i befintlig verksamhet ris-
kerar att missa den positiva utveckling som jag är övertygad om att även
Gudrun Schyman strävar efter.
Anf. 34 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! jag tror inte att det är en riktig beskrivning som justitieminis-
tern gör om att jag för ett konservativt resonemang och att jag inte är för
förändringar. Vad jag säger är: Varför lägger man ned en fungerande verk-
samhet? Varför tar man inte till vara den kompetens, det kunnande och den
erfarenhet som finns hos en personalgrupp som har arbetat upp en funge-
rande verksamhet som har just det syfte och det mål som regeringen säger
sig vilja ha? Varför lägger man ned något som fungerar i stället för att bygga
vidare på det?
Jag tycker inte att det ligger så mycket nytänkande i att köra över en perso-
nalgrupp som har arbetat upp en verksamhet som fungerar. Den personal-
grupp som har jobbat med dessa 12 platser säger själv, att om man hade fått
vara kvar och fortsätta att arbeta tills detta nya fanns, när det var möjligt att
bokstavligt talat flytta in i lokalerna, hade man gjort det. Men så har det inte
gått till. Verksamheten läggs ned innan det finns någon ny. Personalgruppen
splittras. Det är väl inte att vara särskilt nytänkande att bete sig på detta sätt
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
25
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
26
mot en kompetent personal? Jag tycker att det handlar om ren idioti. Om
den nya regeringen anser att idioti är detsamma som nytänkande är det bara
att beklaga, justitieministern, att det rör sig så trögt.
Jag skulle bara vilja säga följande till Göthe Knutson. När jag talar om
behandlingsinriktning tycker Göthe Knutson att det är att se mycket ensidigt
på detta. Men det är inte fråga om att se på detta ensidigt, utan det är fråga
om att ta reda på hur vi får ut det vi vill av verksamheten, nämligen att män-
niskor slutar att använda narkotika och att vara kriminella. Det är vad det
handlar om. Då är det behandling som gäller. Straff fungerar inte. Det vet
vi.
Att öka antalet polishundar kan möjligen ses som ett inslag i strävandena
att försöka stoppa något. Det är dock att märka att verksamheten på Öster-
åker är bra. Den är synnerligen behandlingsinriktad. Vidare är den frivillig.
Fångarna söker sig själva dit. De vill alltså delta i denna verksamhet. De är
alltså motiverade.
Det är just i detta med motivation och behandling som lösningen ligger.
Det är då fråga om en reell lösning. Det handlar alltså inte bara om att få
bort obehagliga saker från gator och torg. Man arbetar med människor. Man
ger människor möjligheter till rehabilitering, både i sina egna och i samhäl-
lets ögon, så att de kan få ett värdigt liv. Det är vad som uppnås här, och det
bör vara syftet med all vård - även med kriminalvården.
Anf. 35 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Om syftet är Gudrun Schyman och jag helt överens. För-
modligen gäller det också svenska folket i stort.
■Jag uppfattade Gudrun Schymans inlägg här, pedagogiskt upplagt som det
var, så, att detta med polishund och straff skulle vara synonyma begrepp. Så
ser jag inte på detta.
De narkotikahundar som jag talade om och som jag tyckte att det var
lämpligt att föra in i den här debatten skall mera ses som ett komplement i
fråga om behandlings- och motivationsprogrammen, som ju är rätt dyrbara.
Med hjälp av dessa hundar, som relativt sett är billigare, kan man stoppa
införseln av narkotika till fängelserna.
Som flera andra här i kammaren, och det gäller även i justitieutskottet, är
jag informerad om Österåkersanstaltens uppläggning av program. Man har
inte bara en motivationsinriktning, ett behandlingsprogram, utan man har
också mycket stränga regler. Det kan ju vara så, och det påpekade Gudrun
Schyman, att någon avviker eller inte ställer upp på rutinen med dagligt urin-
prov eller kravet på att över huvud taget inte befatta sig med narkotika. Ve-
derbörande kommer då inte att vara kvar på anstalten. Men varför inte se
till att det blir så på fler anstalter?
Det är väl knappast otillbörligt att man på våra fängelser, kriminalvårds-
anstalter - här skulle jag vilja understryka att just begreppet vård är viktigt -
ser till att det inte kommer in någon narkotika.
Det finns många anmärkningsvärda inslag i den debatten. Fängelseled-
ningen får t.ex. inte gå igenom litteratur som överlämnas till interner och
som ibland - uppenbarligen är det så - är välförsedd med narkotika. Det har
förekommit debatter om detta tidigare.
Kort sagt: Riksdagen bör se till att det på alla sätt, eller i lämpliga former,
förhindras att narkotika förs in på fängelser. Att detta skall ske med motiva-
tionsförtecken och att det skall det finnas program för det här, förutom detta
med att narkotikahundar används, har säkert ingen något att invända emot.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 36 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Stig Rindborg har frågat mig om jag avser att riva upp den
nya arbetsförmedlingslagen innan den träder i kraft.
Bakgrunden till Stig Rindborgs fråga är den nya lag om arbetsförmedling
och uthyrning av arbetskraft som riksdagen antog tidigare i år. Lagen, som är
avsedd att ersätta 1935 års lag i samma ämne, träder enligt riksdagsbeslutet i
kraft den 1 januari 1992. I korthet innebär den nya lagen vissa uppmjuk-
ningar i förhållande till 1935 års lag, främst när det gäller möjligheten att
bedriva uthyrningsverksamhet och förmedling av arbetskraft i företagsle-
dande eller verksledande ställning.
Emellertid är det regeringens uppfattning att varken 1935 års lag eller 1991
års lag uppfyller de krav som måste kunna ställas för att åstadkomma en väl
fungerande arbetsmarknad. Även om den nya lagen innebär vissa lättnader
för de berörda företagens verksamhet är den omgärdad av alltför många be-
gränsningar. Därför har också regeringen anmält att ett förslag förbereds om
att avskaffa arbetsförmedlingsmonopolet senast den 1 juli 1993. Detta förut-
sätter att Sverige säger upp den ILO-konvention som i princip förbjuder pri-
vat arbetsförmedling i förvärvssyfte och som ligger till grund för den svenska
lagstiftningen. Regeringen avser därför att inom kort ta initiativ till att Sve-
rige säger upp konventionen. Sverige är därefter bundet av konventionen
under ytterligare ett år.
Under denna övergångstid är det regeringens uppfattning att den nya ar-
betsförmedlingslagen bör träda i kraft som planerat den 1 januari 1992. Syf-
tet med att låta lagen träda i kraft är just det som tas upp i interpellationen,
nämligen att åstadkomma en sund avreglering på arbetsförmedlingsområ-
det. Alternativet till att inte låta lagen träda i kraft skulle nämligen vara att
återinföra 1935 års lag. Detta skulle innebära ett totalförbud mot ut- och in-
hyrning av arbetskraft samt mot rekryteringsverksamhet beträffande före-
tagsledande personal.
Regeringen avser att snarast tillsätta en utredning som skall få till uppgift
att lämna förslag till en avreglering. I detta sammanhang bör understrykas
att den offentliga arbetsförmedlingens uppgift även i framtiden skall vara att
tillhandahålla en god och avgiftsfri förmedling av arbete över hela landet.
Anf. 37 STIG RINDBORG (m):
Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill rikta ett tack till Börje Hörnlund
för svaret på min fråga om huruvida han avser att riva upp den nya arbetsför-
medlingslagen innan den träder i kraft.
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
Statsrådet Hörnlunds svar på min fråga är ett entydigt nej, vilket är förvå-
nande. Så sent som under föregående riksmöte framförde dåvarande riks-
dagsledamoten Hörnlund tillsammans med företrädare för moderata sam-
lingspartiet och folkpartiet liberalerna mycket kritiska synpunkter på lagför-
slaget. I en trepartimotion våren 1990 yrkade de tre partierna avslag på rege-
ringsförslaget.
Det gemensamma agerandet var inriktat på förslaget till lagstiftning om
uthyrning av arbetskraft och s.k. head-hunters. Den lag som den tidigare
riksdagsmajoriteten röstade igenom och som statsrådet Hörnlund nu anser
skall träda i kraft innebär allvarliga begränsningar och inskränkningar i ex-
empelvis skrivbyråernas verksamhet.
Inhyrd arbetskraft får endast anlitas under högst fyra månader. Därmed
blir det omöjligt att anlita en och samma vikarie under exempelvis föräldra-
ledighet. I stället måste fem vikarier anlitas. Statsrådet inser säkerligen svå-
righeten om någon av hans medarbetare blir föräldraledig och han skall lära
upp fem nya vikarier på departementet under ledighetsperioden.
Den nya lagen stärker de fackliga organisationernas möjligheter att utöva
inflytande och vetorätt vid vikariat. Dessutom är den nya lagen dispositiv,
vilket kan innebära att kollektivavtal kommer att träffas. När ytterligare en
ny arbetsförmedlingslag - den som statsrådet aviserar utredning om - beslu-
tas av riksdagen kan det alltså finnas avtal som kommer att inskränka de nya
liberala reglerna. Det kan inverka hämmande på den fria och avreglerade
arbetsmarknad som regeringen eftersträvar.
Dessutom innebär den arbetsförmedlingslag som skall träda i kraft om
drygt en månad att s.k. head-hunters måste ansöka om tillstånd hos AMS.
Det är för övrigt en uppgift som AMS inte är särskilt intresserad av att få.
Det tillhör definitivt inte en fri ekonomi att näringsidkare skall ansöka om
tillstånd för att bedriva verksamhet - ett tillstånd som vederbörande för öv-
rigt endast kan få för ett år i sänder. Det verkligt genanta är dock att rege-
ringen blir prövningsinstans. Det innebär att en borgerlig regering måste
pröva behov av enskild näringsverksamhet enligt en socialistisk lag. Jag för-
utsätter dock att regeringen gör den prövningen i den anda som kommer att
prägla lagstiftningen efter det att ILO-konventionen nr 96 upphört att gälla
här i Sverige. Jag förutsätter dessutom att statsrådet Hörnlund väl har över-
vägt de praktiska konsekvenserna av den nya arbetsförmedlingslagen. Stats-
rådet Hörnlunds uppfattning i dag är dock inte den som riksdagsledamoten
Hörnlund hade i våras, såvitt jag kan förstå.
Jag kan inte se varför nu gällande arbetsförmedlingslag inte kan få gälla
fram t.o.m. att ILO-konventionen nr 96 sagts upp och Sverige får en helt ny
arbetsförmedling. På detta område måste det trots allt vara bättre med de
gamla dåliga reglerna, som ingen egentligen brytt sig om, än med de nya då-
liga reglerna, som rimligen måste iakttas.
Det är naturligtvis mycket positivt att statsrådet Hörnlund i svaret under-
stryker att regeringen förbereder ett förslag som syftar till att avskaffa ar-
betsförmedlingsmonopolet senast den 1 juli 1993. Men om detta har det ju
länge rått enighet mellan nuvarande regeringspartier, liksom det har rått
enighet om att den nya arbetsförmedlingslagen inte skall träda i kraft. På
28
den punkten har, herr talman, kammaren säkerligen noterat min besvikelse
över statsrådet Hörnlunds svar på min interpellation. Tack för ordet!
Anf. 38 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Det starkaste skälet till att vi riksdagsmän i utskotten åtmin-
stone en gång per valperiod gör en utrikes resa är att vi skall studera hur man
i andra länder löst viktiga samhällsfunktioner, i offentlig eller privat regi.
När arbetsmarknadsutskottet har varit ute, har det varit naturligt att också
studera hur arbetsförmedlingsverksamheten har utformats i olika länder.
Inte i något av de länder där jag har varit med har det funnits lösningar som
har manat till efterföljd, varken när det gäller privata förmedlingar eller när
det gäller offentliga förmedlingar.
Därför skulle jag vilja fråga arbetsmarknadsministern - som i sin egenskap
av riksdagsledamot har varit med på ännu fler resor, eftersom han varit i riks-
dagen betydligt längre än jag - om han kan ange något land som har en bättre
fungerande arbetsförmedling genom privata förmedlingar eller genom nå-
gon offentlig förmedlingsorganisation än vad vi har i vårt land.
Efter vad jag har hört har AMS inbjudit SAF att föreslå ett land där man
kan göra ett studiebesök och se en bättre fungerande förmedling. Svaret har
uteblivit. Sanningen är nog den att det inte finns någon bättre att studera.
Riksdagen beslutade dessutom så sent som i våras om en ny arbetsförmed-
lingslag, som träder i kraft den 1 januari 1992.
Lagen innebär bl.a. att uthyrning av arbetskraft, som nu är förbjuden, till-
låts inom vissa ramar, att vinstsyftande arbetsförmedling tillåts beträffande
högre chefer och att arbetsmarknadens parter får etablera s.k. organisations-
förmedlingar inom de områden de själva tycker är viktiga. AMS skall utöva
tillsynen.
De flesta länder i Europa har mycket noggranna regler när det gäller ar-
betsförmedling. Det gäller även länder som i princip tillåter privata vinstsyf-
tande arbetsförmedlingar, t.ex. Storbritannien. Där gäller mycket stränga
tillståndsregler. Vilka tillståndsregler tänker sig arbetsmarknadsministern
skall gälla för dem som skall få bedriva vinstgivande arbetsförmedling i vårt
land? Det kan väl inte vara så att det skall vara fritt fram för vem som helst
att sätta i gång? Som ministern väl känner till, finns det ganska gott om per-
soner som skulle kunna uppträda helt skrupelfritt på detta område, om de
får chansen. Våra erfarenheter från gråfirmor som härjat på området talar
sitt tydliga språk. Dessa fick vi någorlunda bukt med tack vare vetorättsreg-
lerna i medbestämmandelagen.
Ligger det i samma linje att ministern nu aviserat att också dessa vetoreg-
ler skall avskaffas? Skall det kanske bli fritt fram att tjäna pengar på arbets-
förmedling och uthyrning av arbetskraft i vårt land, medan det enligt lag
ställs noggranna krav och noggrann prövning skall göras av den som skall få
tillstånd att hyra ut bilar? Så är det.
Nio av tolv EG-länder har ratificerat samma ILO-konvention som Sve-
rige. Den har också ratificerats av Finland, Norge, Japan m.fl. Sverige skall
enligt regeringen nu säga upp den. Detta trots att ett arbete startats inom
ILO i syfte att modernisera konventionen.
Sverige är unikt, brukar vi säga, och det är vi verkligen när det gäller den
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
29
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
30
aktiva arbetsmarknadspolitik som vi tillsammans över partigränserna brukar
tillskriva oss äran av. Den är också en del av den ekonomiska politiken. Den
har i varje fall varit det. Vi satsar 70 % av våra resurser på aktiva åtgärder,
medan andra länder bara satsar 30%. I vår politik har arbetsförmedling-
arna, liksom fackföreningarna, en central roll. Den ifrågasätts nu tydligen
av regeringen.
Enligt regeringen skall vi ha en allmän arbetslöshetsförsäkring. Hur blir
det med fackets roll här? Skall dess ingående kännedom om de lokala förhål-
landena tas till vara eller skall den offras av ideologiska skäl? Skall privata
vinstsyftande arbetsförmedlingar tillåtas? Det kommer att få stora konse-
kvenser för AMS och arbetsförmedlingarna. Det går att ställa många frågor
om vad en avreglering på området innebär för hur AMS skall kunna driva
den arbetsmarknadspolitik som vi beslutar i denna riksdag. Vad innebär det
för omsorgen av de svagare grupperna på arbetsmarknaden om privata för-
medlingar vid sidan om får plocka russinen ur arbetsförmedlingskakan?
Jag skall dock avstå från att ställa frågorna i dag. Jag vill nu bara fråga:
Finns inställningen att vi inte skall ha någon lagreglering på arbetsförmed-
lingsområdet och när det gäller uthyrning av arbetskraft? Också Stig Rind-
borg tog upp detta i sitt anförande. Skall detta gälla för arbetet med utform-
ningen av direktiven till den utredning som ni nu arbetar med på arbetsmark-
nadsdepartementet?
Anf. 39 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Eftersom jag hade klart för mig att olika ledamöter i denna
riksdag hade olika uppfattning om huruvida lagen skall träda i kraft eller
inte - det gäller också ledamöterna från regeringssidan - lät jag mina jurister
mycket noga se över den här frågan. Faktum är, Stig Rindborg, att den gamla
lagen innebär ett totalförbud, ett olagliggörande av det som försiggår i dag,
om lagen skall följas. Nu har ju inte AMS brytt sig om att jaga den här typen
av företag på senare tid. Därför har det gått på något sätt.
Sedan tror jag att Stig Rindborg vet att det till fyrpartiregerandet hör att
hela regeringen står bakom det förslag och det svar som statsråd ger. Även
moderaterna står bakom det svar jag ger här i dag.
När det sedan gäller ILO anser jag det klokt att gå den väg som är utsta-
kad. Det innebär att en PM är ute i dag - det är i princip ett förslag till propo-
sition - hos parterna på arbetsmarknaden för att vi skall få höra deras syn-
punkter. Så är det föreskrivet. Det innebär också att det i princip finns en
färdig proposition på departementet att förelägga riksdagen för att säga upp
ILO-konventionen. Vi skall inte begå onödiga brott mot ILO - det kan bli
en och annan tvist ändå.
Sedan tog Stig Rindborg upp detta med att parterna har möjlighet att
träffa kollektivavtal. Jag har svårt att tänka mig att arbetsgivarparten, och
knappast ens arbetstagarparten, ödslar kraft och möda att träffa kollektivav-
tal som skulle ställa till onödiga bekymmer under en övergångsperiod, när
de vet att det kommer en ny lag inom kort.
Den tidigare regeringen hade ju lovat AMS ett antal tillsynstjänster, jag
tror att det var fyra, för att övervaka den här nya lagen. AMS får inga till-
synstjänster. Det är helt enkelt en markering av att det är nya saker på gång.
Sedan tror jag också, Stig Rindborg, att arbetsmarknadsverket har en in-
ställning och en kunskap i dag som gör att det inte kommer att lägga kraft
på oväsentligheter, utan på de stora väsentligheter som finns på svensk ar-
betsmarknad i dag.
Till Sten Östlund vill jag säga att den svenska arbetsmarknadspolitiken är
bra och lyckosam. Det finns mycket att rätta till för att den skall bli ännu
bättre. Men den står sig väl i internationell jämförelse. Efter det att vi får en
ny lag kommer vi fortfarande att ha en bra, fungerande, gratis och offentlig
arbetsförmedling över hela landet. Sedan kommer det att uppstå privata
företag för olika nischer. Det kommer i stor utsträckning att ske på de större
arbetsmarknaderna, t.ex. i Stockholm och kanske i vissa länshuvudstäder.
Jag tror dock att den stora delen av landet kommer att i hög grad täckas av
den offentliga arbetsförmedlingen, bl.a. områden där det inte är så intres-
sant med privata inslag.
Sten Östlund hyser oro för att det skall bli konsekvenser för AMS och ar-
betsförmedlingarna. Jag tror att Sten Östlund skall tala med ledningen för
arbetsmarknadsverket. Man känner nog inte sådan oro där.
Om privata företag tar över vissa delar som AMS och arbetsförmedling-
arna har i dag, får de desto mer tid att verkligen arbeta för att få in handikap-
pade och andra ganska svårplacerade i bra arbeten och sysselsättningar. Jag
tycker att det är riktigt, och jag ser ingen fara för någon i det fallet.
Redan i dag lär upp till nio av tio arbeten förmedlas direkt utan att arbets-
förmedlingarna medverkar. Det är alltså fråga om olika typer av direktkon-
takter.
Vi arbetar nu med direktiven till den utredning som skall göras. Sedan vi
fått in synpunkter på den skall jag ta ställning i frågan. Men jag ser inga pro-
blem i att få en fri privat arbetsförmedling.
Anf. 40 STIG RINDBORG (m):
Herr talman! Jag tackar för synpunkterna på hur lagen fungerar i dag. Jag
upplever att det hade varit betydligt enklare att låta den fortsätta att fungera
så tills det kommer en ny lag.
Anf. 41 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Hyser oro gör vi väl litet till mans för att det skall bli svårig-
heter för de offentliga arbetsförmedlingarna. Jag skall inte gå närmare in på
det. Jag har uppfattningen att riksdagen och regeringen, även den tidigare
regeringen, har varit litet för flata mot AMS när det gäller att tillse att AMS
utövar sin tillsynsverksamhet på det sätt som man enligt lag skall göra.
Jag noterar att arbetsmarknadsministern säger, såvitt jag förstår, att riks-
dagens beslut om att AMS skall få ytterligare tjänster för tillsynsverksamhe-
ten har stoppats av regeringen. Vi får väl undersöka vad som ligger bakom
det och återkomma till frågan.
Jag känner oro framför allt därför att jag har praktiska erfarenheter från
mitt yrkesverksamma liv på det här området. Som Böije Hörnlund mycket
väl vet kommer jag från varven i Göteborg. Jag har haft goda kontakter och
insyn i eländet även sedan jag kom in i riksdagen. Eländet har inte upphört,
men det har blivit mycket bättre tack vare att facken fick vetorättsregler i
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
31
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar pä
interpellationer
32
medbestämmandelagen och kunde stoppa de värsta avarterna. Men också
det vill regeringen sätta p för.
Arbetsmarknadsministern säger att nio av tio arbeten förmedlas utanför
arbetsförmedlingarna. Ja, det är riktigt. Arbetsförmedlingarna utbildar ju
själva folk i att söka arbeten. Det är en omöjlig uppgift för arbetsförmedling-
arna, vare sig de är offentliga eller privata, att förmedla alla arbeten. T.o.m.
att förmedla 50 % skulle vara helt omöjligt. Naturligtvis skall alltid det egna
initiativet och de egna möjligheterna att söka arbete först och främst använ-
das, därefter arbetsförmedlingen. Men det betyder inte att arbetsförmed-
lingen inte kan ha en viktig roll när det gäller att hjälpa nyckelgrupper - och
därmed också vara aktiv och attraktiv för arbetsgivare som söker folk. Det
ger arbetsförmedlingarna möjligheter att få kontakter även för andra grup-
per, t.ex. svaga grupper i samhället, som behöver placeras ut. Detta är anled-
ningen till att jag är orolig för det som regeringen planerar.
Jag förmodar att det ni tidigare skrev i er reservation, nämligen att det
skall övervägas om det över huvud taget behövs någon lagstiftning på områ-
det, skall vara styrande för den utredning som skall komma till stånd. Det är
illa, men det ligger i linje med regeringens övriga förslag på det arbetsrätts-
liga området och på andra områden. Det är bara att beklaga, men så ser det
ut.
Jag skulle vilja göra ett tillägg när det gäller frågan om erfarenheter från
andra länder. Det kanske går att få ett tips från Stig Rindborg om vilket land
vi skall studera för att få en bättre fungerande arbetsförmedling.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 42 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Lahja Exner har frågat mig vilka initiativ jag är beredd att
vidta för att snabbt och direkt bistå de arbetslösa kvinnorna.
Anna Corshammar-Bojerud har frågat mig vilka åtgärder regeringen av-
ser vidta för arbetslösa kvinnor.
Jag besvarar interpellationen och frågan i ett sammanhang.
Regeringen har nyligen i tilläggsbudget I föreslagit en förstärkning av
AMS resurser med sammanlagt drygt 3,5 miljarder kronor samt 7 000 nya
platser i högskolan och komvux. Detta är åtgärder som i hög grad kommer
kvinnorna till del.
Av de övergripande mål för arbetsmarknadsverkets verksamhet som stats-
makterna uppställt framgår att man skall verka för jämställdhet på arbets-
marknaden. Detta medför att arbetsmarknadsmyndigheterna fortlöpande
arbetar med att stimulera kvinnor till att'även välja för deras kön otraditio-
nella utbildningar. Därigenom kan kvinnornas val av arbete breddas till fler
yrkesområden, vilket på sikt kommer att leda till att deras situation på ar-
betsmarknaden blir mindre utsatt.
Varken kvinnors eller mäns arbetslöshet kan emellertid lösas enbart med
hjälp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Konkurrenskraftigt företagande
och ökad ekonomisk tillväxt är vad regeringen anser vara bäst för att långsik-
tigt komma till rätta med arbetslösheten. Den tidigareläggning av investe-
ringar i vägar, järnvägar och statliga byggprojekt som regeringen föreslagit
är inriktad på en förstärkning av infrastrukturen i syfte att främja den ekono-
miska tillväxten.
Regeringens ekonomiska politik utgör en samlad strategi för att åstad-
komma en återhämtning av ekonomin och skapa en grund för stabil framtida
tillväxt.
Som ett led i denna strategi avser regeringen att under år 1992 lägga fram
förslag om att avskaffa hinder för privat företagande inom de verksamheter
där den offentliga sektorn producerar tjänster. Detta kommer att innebära
ökade möjligheter för framför allt kvinnor att starta eget och får möjlighet
att utveckla och pröva sina idéer om förbättringar inom vård och omsorg.
De regionala utvecklingsfonderna, som har till uppgift att informera och
ge råd till nyföretagare, skall enligt regeringens uppfattning uppmärksamma
kvinnliga företagares särskilda behov och speciellt de grupper av potentiella
kvinnliga företagare som finns främst inom offentlig sektor.
Även i propositionen om en ny småföretagspolitik har regeringen bl.a. be-
handlat frågor som rör kvinnors företagande.
Regeringen avser vidare att inom kort ge närings- och teknikutvecklings-
verket (NUTEK) i uppdrag att se över de hinder som kan finnas för kvinn-
liga företagare, främst i regionalpolitiskt prioriterade områden, och ge för-
slag till åtgärder.
Det är av största vikt för den ekonomiska utvecklingen att ny- och små-
företagandet får möjlighet att utvecklas inom alla sektorer och branscher.
Det är i dessa företag som de nya möjligheterna och de nya arbeten finns,
inte minst för kvinnorna.
En blomstrande småföretagsamhets främsta reserv är kvinnorna.
Anf. 43 LAHJA EXNER (s):
Herr talman! Tack till arbetsmarknadsministern för svaret på min interpel-
lation. Jag måste dock för min egen del och för alla de arbetslösa kvinnornas
skull uttrycka besvikelse över att svaret trots sitt omfång saknar den substans
som vi kan vänta av oss en erfaren och i andra sammanhang mycket idérik
och driftig arbetsmarknadspolitiker. Arbetsmarknadsministern pekar i sitt
svar på den förstärkning av resurser till AMS som regeringen nyligen före-
slog i tilläggsbudget I samt på tillskottet av platser i högskolan och komvux.
Vi socialdemokrater framhåller gärna vår uppskattning av att den nya rege-
ringen fortsätter att tillämpa den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Vi har
också i vår motion med anledning av tilläggsbudget I visat på ytterligare vä-
gar som pressar ned arbetslösheten.
Arbetsmarknadsministern nämner ansträngningarna att få de arbetslösa
kvinnorna att välja otraditionella utbildningar. Men om vi granskar den allra
färskaste arbetsmarknadsstatistiken, finner vi t.ex. att endast 15,5 % av alla
som deltog i AMUs tillverkningsutbildning var kvinnor. Det visar att vi står
och stampar på samma ställe som för flera år sedan. Industrin saknade utbil-
dad arbetskraft och allehanda specialister. Det var drygt ett år sedan. Det
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 35
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
34
blir samma situationen när konjunkturen vänder. Den avancerade högtek-
nologiska exportinriktade industrin och alla de tjänster som krävs runt om-
kring kommer att kräva kvalificerad arbetskraft. Kvinnor måste uppmuntras
bättre och stödjas till nya spännande yrkes- och utbildningsval, till att våga
använda hela sin kapacitet och att lära sig mer.
Det är viktigt att kvinnorna inte blir starkt överrepresenterade bland de
långtidsarbetslösa. Har arbetsmarknadsministern, med sin rika erfarenhet,
några idéer över huvud taget om nya instrument som arbetsmarknadsmyn-
digheterna bör pröva i detta syfte? Kan t.ex. någon del av de hundra miljo-
nerna till otraditionella insatser användas på otraditionellt sätt för att bredda
kvinnors utbildnings- och yrkesval?
Att starta eget när man blir arbetslös låter hurtfriskt för den stora majori-
teten av alla arbetslösa - både kvinnor och män. De som har yrkeskunskaper
och är rustade med en bra affärsidé skall naturligtvis ha stöd och utbildning
i allt vad det innebär av ansvar om de är beredda att starta eget. Nyföreta-
gandet har ökat under hela 80-talet, särskilt under det sena 80-talet. En del
försök har lyckats. Andra har misslyckats och fått ytterligare en börda att
bära utöver den ofrivilliga arbetslösheten.
Jag har mycket svårt att tro att någon större del av de arbetslösa kvinnorna
skulle ligga i startgroparna för att konkurrera om olika delar av den offent-
liga sektorn som regeringen nu vill auktionera bort. Det finns också skäl att
fråga vad som händer med människornas behov av trygghet, kontinuitet och
kvalitet om lycksökare eller människor som ser eget företagande som en sista
förtvivlad utväg skall förse gamla, sjuka och handikappade med vård och
omsorg.
Merparten av det kvinnliga företagandet har startats inom tjänstesektorn
och i viss mån inom hantverk och olika typer av hemindustri, t.ex. som kom-
binationssysselsättning. Många av dessa kvinnor är mycket realistiska och
arbetar verkligt långsiktigt utan några drömmar om det stora klippet. De är
berömvärda, och det tål att påminnas om att även de nu stora företagen en
gång har varit små.
Jag ser dock en stor risk för flertalet av alla tjänsteföretag. De är mycket
beroende av den inhemska marknadens förmåga att efterfråga deras tjäns-
ter, alltså vanliga medborgares förmåga att efterfråga tjänster. Regeringens
politik på flera områden leder obönhörligen snabbt till att det stora folkfler-
talet får allt mindre utrymme att köpa alla dessa tjänster. Då riskerar rege-
ringen att såga av de grenar som alla dessa småföretagare sitter på. Då blir
det nog ännu jobbigare att vara arbetsmarknadsminister.
Anf. 44 ANNA CORSHAMMAR-BOJERUD (c):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund för svaret på min fråga och officiellt önska honom lycka till i hans
nya ämbete.
I Sverige är kvinnorna ekonomiskt självständiga, med rätt och möjligheter
till egna inkomster. Vi har i Sverige en förhållandevis god social service inom
barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg, vilket har underlättat för många
kvinnor att ta sig ut på arbetsmarknaden. I dag yrkesarbetar nästan lika
många kvinnor som män.
Det är också min förhoppning att de förslag som återfinns i regeringsför-
klaringen, t.ex. inom vård och omsorg, ytterligare kommer att underlätta
detta. Men på kort sikt har situationen på den svenska arbetsmarknaden
drastiskt förändrats. Arbetslösheten ökar för varje dag. Vi får i media nästan
dagligen ta del av den svåra situation som detta medför för de enskilda män-
niskorna.
De insatser som regeringen gör för att minska arbetslösheten är en oerhört
viktig del i välfärdspolitiken. Det är därför positivt att arbetsmarknadsminis-
tern har tagit initiativ till konkreta arbetsmarknadspolitiska åtgärder, även
om dessa i första hand inte riktar sig till de arbetslösa kvinnorna. Den för-
stärkning som AMS får och de nya platser högskolan och komvux tilldelas
är naturligtvis viktiga åtgärder för att minska arbetslösheten. Som arbets-
marknadsministern säger i sitt svar är det åtgärder som kan komma kvin-
norna till del, de som nu inte är studietrötta.
Kvinnors traditionella arbetsmarknad återfinns ofta inom kommun, lands-
ting och vissa statliga verk. Man gör nu nedskärningar inom de administra-
tiva områdena, både i offentlig och i privat regi. Kommunernas alltmer för-
svagade ekonomi och de besparingskrav som finns drabbar i första hand ad-
ministrationen. Administrativa funktioner är dessutom utsatta för ett hårt
rationaliseringstryck. Det är inom det området många kvinnor återfinns.
Det kommer också att bli stora nedskärningar inom kommunala och stat-
liga sektorer. I går hörde jag på TV att försäkringskassan kommer att minska
personalen drastiskt, med flera hundra personer. Själv arbetar jag på ett lo-
kalt skattekontor, med en stor andel kvinnor som innehar lägre tjänster. Vi
har anställningsstopp sedan en tid tillbaka. Även många kommuner tvingas
nu införa anställningsstopp. De kommer också att bli tvungna att avskeda
personal på grund av den kärva ekonomiska situation som många kommuner
befinner sig i. Då drabbas speciellt kvinnorna.
Många kvinnor som arbetar i offentlig tjänst är i övre medelåldern, och
många av dessa har en ganska kort utbildning. En del av dem kommer att
erbjudas förtidspensionering. Det ser jag inte som en bra lösning, om de inte
själva önskar det.
Även yngre kvinnor som nyligen har slutat skolan och arbetat en kortare
tid löper stor risk att bli utan arbete. De har en kort arbetslivserfarenhet,
och det gör det svårare för dem att konkurrera på arbetsmarknaden. Det är
därför viktigt att det finns beredskapsarbeten, som i många fall resulterar i
ett fast arbete. När konjunkturen sedan vänder har de som haft beredskaps-
arbeten det lättare att hävda sig på arbetsmarknaden.
I sitt svar säger arbetsmarknadsministern också att arbetsmarknadsverket
vill verka för jämställdhet på arbetsmarknaden och stimulera kvinnor att
välja otraditionella utbildningar. Innebär det att arbetsmarknadsministern
är beredd att underlätta för småföretagare och andra att anställa lärlingar?
Jag tycker personligen att lärlingsplatser skulle vara ett utmärkt sätt att in-
troducera kvinnor i yrken som många av oss annars inte skulle välja. Att
man dessutom tänker satsa stort på småföretag, och informera och ge råd till
nyföretagare är mycket bra. Det är emellertid inte bara råd och information
som behövs för t.ex. de kvinnor som vill starta egna företag. Det behövs
också startkapital. Vi vet att det inte är lika lätt som tidigare att låna pengar.
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
35
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
36
Bankerna har blivit mer restriktiva med att låna ut. Jag vill därför fråga ar-
betsmarknadsministern om man från regeringens sida har några planer på
att underlätta för nya företagare att få låna pengar, i form av statliga garan-
tier eller på annat sätt.
Information till nyföretagare är naturligtvis viktig. Det finns många ny-
företagare som inte alls känner till de skyldigheter och rättigheter de har. De
som startar nya företag har stor kunskap inom sitt yrkesområde, men många
saknar kunskap om sina skyldigheter t.ex. inom det område där jag arbetar,
skatteområdet. Skattemyndigheterna har under ett par år för nya företagare
haft informationsträffar, som har blivit mycket uppskattade. Inte minst har
de bidragit till att minska klyftan mellan byråkraterna och allmänheten.
Vi har också informerat om vad man som ny företagare måste känna till
för att t.ex. lämna en korrekt deklaration och om vilka regler som gäller vid
betalning av olika skatter och avgifter. Det senaste året har glädjande nog
antalet kvinnor ökat på dessa informationsträffar. Informationen är inte
minst viktig med tanke på det stora antalet konkurser som förekommer nu.
Att lära sig hur man undviker att hamna hos kronofogden - det är nyttig
kunskap.
Herr talman! Efter att sålunda ha tagit del av svaret kan jag konstatera att
arbetsmarknadsministern inte helt glömt kvinnorna, även om man i böljan,
enligt mitt sett att se, satsar på traditionella manliga arbetstillfällen. Jag hop-
pas att arbetsmarknadsministern skall få de idéer som Lahja Exner tidigare
talade om.
Anf. 45 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill först instämma i Lahj a Exners anförande, och jag vill
liksom Lahja Exner tacka för det svar som arbetsmarknadsministern gett när
det gäller arbetslösheten bland kvinnor.
Jag känner också till att arbetsmarknadsministern nyligen har varit i mitt
hemlän Värmland och där fått information om det aktuella arbetsmarknads-
läget, som är besvärligt.
Låt mig dock upprepa fakta om dagens besvärliga arbetsmarknad i Värm-
land:
5 700 är arbetslösa. 800 personer finns i beredskapsarbete, 3 300 i arbets-
marknadsutbildning, 720 på särskilda inskolningsplatser, och 1 700 personer
är under varsel.
Av de 5 700 arbetslösa är 2 263 kvinnor.
Denna statistik över arbetslösheten visar att fler män än kvinnor är arbets-
lösa. Men siffrorna är missvisande. Den kvinnliga andelen är större.
Bäst syns detta i Säffle kommun; där står kvinnorna för 41 % av arbetslös-
heten. Det verkar alltså som om männen har svårare att få jobb. Men då
räknar man inte med att det finns ett kvinnounderskott i kommunen. Av de
10 858 arbetsföra mellan 16 och 64 år är de flesta män. Säffle har ett kvinno-
underskott på 404 kvinnor i just de åldrarna. Därmed är fler kvinnor än män
arbetslösa procentuellt sett.
Samma mönster kommer igen i så gott som varje Värmlandskommun.
Alla kommuner utom Karlstad har en påstått lägre arbetslöshet bland kvin-
nor än bland män och samtidigt ett kvinnounderskott.
Arbeten inom hälso- och sjukvård, socialt och administrativt arbete, kon-
tors- och butiksarbete har flest yrkesutbildade kvinnor och minst lediga plat-
ser. I länet saknas 1 647 platser för att tillgodose de arbetslösa inom de områ-
dena.
Många av de arbetslösa kvinnorna har just dessa utbildningar, och på
mindre orter är det svårt att få arbete för dem. I regel blir det så att de yngre
tjejerna flyttar och männen stannar kvar. Att tjejerna flyttar i så hög grad
gör också att bilden av arbetslösheten blir sned.
Som jag sade inledningsvis har vi en besvärlig arbetsmarknad i Värmland
med många varsel. Det senaste hårda slaget mot Värmland och Hagfors är
Böhler-Uddeholms beslut om att reducera personalen med 420 personer.
Därför behövs insatser till Värmland för att bekämpa den tilltagande ar-
betslösheten.
Jag känner till ett flertal projekt i Värmland som kan ge kvinnor arbete,
om dessa projekt får ekonomiska medel för att kunna genomföras. Jag tän-
ker bl.a. på teaterprojekten i Eda och Munkfors kommuner, och jag hoppas
att arbetsmarknadsministern behandlar deras ansökningar om pengar posi-
tivt, så att det kan skapas ytterligare arbetstillfällen för kvinnor i Värmland.
Med anledning av arbetsmarknadsministerns svar vill jag ställa följande
frågor:
Svaret bygger mycket på att kvinnor skall starta eget, på småföretagen.
Jag anser liksom arbetsmarknadsministern att de kvinnor som vill starta eget
skall få allt stöd och all hjälp som behövs. Men jag har svårt att tro att någon
större del av de arbetslösa kvinnorna kommer att starta eget. Vilka åtgärder
avser arbetsmarknadsministern att vidta för att stötta och hjälpa dessa kvin-
nor?
Är arbetsmarknadsministern beredd att ställa ytterligare medel till förfo-
gande för att stimulera och få kvinnor att bredda sin arbetsmarknad?
De långtidsarbetslösa kvinnornas situation ställer krav på ytterligare ut-
veckling på de arbetspolitiska medlen. Är arbetsmarknadsministern beredd
att lägga detta perspektiv på den kommande budgeten?
Anf. 46 INES UUSMANN (s):
Herr talman! Också jag är tyvärr besviken och mycket bekymrad över in-
terpellationssvaret. Jag tycker att statsrådet Hörnlund går förbi huvudfrågan
i Lahja Exners interpellation, nämligen detta att kvinnor och män har olika
förutsättningar i samhället och på arbetsmarknaden. Generella åtgärder är
bra, men man måste komma ihåg att det är mannen och de manliga yrkesom-
rådena som är norm på arbetsmarknaden.
Detta, präglar också arbetsmarknadspolitiken. Forskare vid Arbetslivs-
centrum har påvisat att kvinnor hamnar i en åtgärdsrundgång i mycket högre
grad än män. Män får ett fast ordinarie jobb efter en arbetslöshetsperiod och
en arbetsmarknadsåtgärd, medan kvinnor far runt mellan åtgärderna och vi-
kariaten, det ena efter det andra, och så blandar man upp med perioder av
öppen arbetslöshet.
Därför är det så viktigt att kvinnors situation på arbetsmarknaden blir sär-
skilt uppmärksammad och att man sätter in särskilda kvinnorinriktade åtgär-
der.
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
37
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
Att ta hand om barn, gamla och sjuka är kvinnors uppgift över hela värl-
den. I de flesta länder i världen gör kvinnor detta som obetalt arbete. Där-
igenom blir de ju beroende av en annan person för att bli försörjda.
I de flesta länder, i Europa åtminstone, är kvinnorna för sin försörjning
beroende av att ha en make eller en far. Men här i Sverige har vi ju gjort
osynligt och obetalt kvinnojobb till betalt arbete i den gemensamma sektorn.
Därigenom har vi kvinnor också fått chans att försörja oss själva, och chans
till ett eget liv. Detta är en samhällsutveckling som kvinnor i hela Europa
avundas oss och som man vill lära sig av.
Men vad gör då regeringen i Sverige? Jo, man säger att kvinnor skall starta
egna företag om de vill behålla sin förankring på arbetsmarknaden - det är
rådet. Och särskilt gäller detta det som kvinnor är så duktiga på, att ta hand
om och vårda barn och gamla.
Att höra sådana signaler från dem som bestämmer är som ett slag i ansik-
tet på både vårdbiträden och barnskötare. Och som en förstärkning på de
här signalerna till kvinnorna gäller det enligt regeringen att mer aktivt mota
ut kvinnorna från arbetsmarknaden. Planerna på vårdnadsbidrag i kombina-
tion med mycket höga barnomsorgsavgifter är visserligen samhällsekono-
miskt ett dyrt sätt att mota ut kvinnorna. Men man kan ju, som man har gjort
i många kommuner här i Stockholms län, börja med att höja avgifterna i
barnomsorgen och snäva in öppethållandetiderna. Det innebär att för dem
som har låg lön och dyra resor är det inte särskilt lönsamt att förvärvsarbeta.
Samma sak är det med äldreomsorgen. Den finansieras genom kommu-
nernas skatteinkomster men också via statsbidrag och får allt snålare resur-
ser. Barnen, dvs. döttrarna, vill ju inte se gamla mamma, som är skumögd
och skröplig, fara illa, så de tar över där samhället inte kunde fullfölja sin
uppgift. Kom då inte och säg att privata vårdtjänstföretag, även om de har
kvinnliga direktörer, skulle göra det jobbet! Pengarna är ju borta.
Det är inte ett otäckt framtidsscenario som jag nu målar upp. Redan i dag
vet vi att mängder av kvinnor i Kiruna, Söderhamn, Växjö, Linköping osv.
står utan jobb, eftersom kommunerna drar ner på sina tjänster. De har gått
på långtidsvikariat. Plötsligt finns inga jobb kvar, eftersom kommunen inte
har råd att återbesätta vikariatstjänsterna.
Det är här ofta fråga om småbarnsmammor mellan 25 och 35 år. Många av
dem har varit timanställda, och i Stockholms läns landsting finns det många
sådana kvinnor. De bara försvinner ut i tomma intet. Den här typen av ar-
betslöshet kommer aldrig med i varselstatistik från länsarbetsnämnderna.
Jag tycker inte att det är något fel i att satsa på vägar och broar. Men sats-
ning på den sortens infrastruktur hjälper inte de kvinnor som blir arbetslösa
just nu.
Det finns även en annan grupp kvinnor som inte kräver något själv. Det
är kvinnorna i administrationen i kommunal och statlig förvaltning men även
i den privata tjänstesektorn. Det har vi rik erfarenhet av i det här länet. Det
är kvinnor som ofta i grunden har en ganska bra utbildning, men den kanske
är sedan 50-talet och inte alls moderniserad.
När det gäller kompetensutveckling har det satsats på datatekniker och
marknadsförare. Nu rationaliseras det genom naturlig avgång, och då
38
plockas dessa kvinnor bort en efter en. Det blir inga rubriker i tidningarna
och inga inslag i TV vare sig om varsel eller uppsägningar för dessa kvinnor.
Ett konkret exempel är postverket. Det har i sin 350-åriga historia aldrig
sagt upp en endaste person på grund av arbetsbrist. Nu skall man plocka bort
7 000. I Stockholm har vi redan fått varsel om 340 personer. Många av dem
är invandrare. Hur tänker sig arbetsmarknadsministern att de generella åt-
gärderna och satsningar på småföretag skall hjälpa dessa människor?
Anf. 47 INGER HESTVIK (s):
Herr talman! Vi är nog alla överens om att arbetslöshet är ett gissel. När
företag läggs ner eller när de skär ner sin arbetsstyrka kommer alltid männi-
skor i kläm. Det är människor som förlorar sin möjlighet till egen försörjning
och människor som tappar fotfäste i tillvaron.
När stora företag i basindustrierna omstrukturerar sin verksamhet eller
flyttar sin tillverkning till andra delar av landet eller köps upp av utländska
intressenter, är det oftast männens arbetsplatser som debatteras. När SSAB
i Borlänge varslar 180 anställda finns det 30 kvinnor bland dem. När Kon-
torsvaruhuset i Falun varslar 28 personer finns det 12 kvinnor bland dem.
När Sy-Inn i Malung varslar 24 personer är 19 av dem kvinnor. Kvarnsve-
dens Pappersbruk i Borlänge varslar 175 anställda. Bland dem finns också
kvinnor, liksom i Grängesberg och Långshyttan.
När posten liksom vägverket och televerket regionaliseras försvinner
också ett stort antal arbetstillfällen för kvinnor. Mellan september och okto-
ber i år har nära 700 varsel lagts i vårt län. Det är en mycket hög siffra, och
den är mycket oroväckande. Jag skall inte fortsätta uppräkningen, men i min
hemkommun Borlänge är nu 505 kvinnor arbetslösa. Av dem är 58 i åldern
18-20 år, dvs. ungdomar. I åldern 20-24 år är 113 arbetslösa, och dessutom
är 185 kvinnor varslade om uppsägning.
Bland kvinnor är dessutom deltidsarbetslösheten mycket stor. I Koppar-
bergs län är nästan 82 % av de deltidsarbetslösa kvinnor.
När vi diskuterar arbetslösheten är det ofta mäns villkor vi diskuterar. Det
är dessa mäns möjlighet att åter få en plats på arbetsmarknaden som står i
främsta rummet. Jag menar inte att detta är oviktigt, men ofta glömmer man
bort de kvinnor som drabbas. När ett samhälle förändras genom att en stor
industri läggs ned eller halverar sin arbetskraft, försvinner också en del av
det samhälle som skulle ge service åt den försvunna befolkningen. Då för-
svinner kvinnornas arbetsplatser inom handel och inom offentlig sektor. Det
är därför viktigt att vi inom arbetsmarknadspolitiken tar kvinnornas problem
på allvar och att vi ser till kvinnornas möjlighet att skapa sig en plattform på
arbetsmarknaden. Utbildning är då en oerhört viktig fråga. Det gäller sär-
skilt i län med en låg utbildningsprofil, och dit hör Kopparbergs län.
I synnerhet vuxenutbildningen och möjligheterna till vuxenutbildnings-
stöd måste få hög prioritet i arbetsmarknadspolitiken. Av arbetsmarknads-
ministerns svar kan man utläsa att en satsning på den kommunala vuxenut-
bildningen finns med i regeringens planer, och det är positivt, liksom sats-
ningar på AMS och högskolorna. Min fråga till arbetsmarknadsministern
blir: Kan vi förvänta oss en kraftfull satsning på vuxenutbildningen och vuxe-
nutbildningsstödet som en möjlighet att rädda bl.a. kvinnor från arbetslös-
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
39
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
40
het? Kan vi räkna med en extra kraftig resurstilldelning i län med låg utbild-
ningsprofil?
En del företag, både svenska och utländska, har upptäckt fördelarna med
att lokalisera sig till glesbygd eller mindre orter. Vi såg ett exempel på detta
senast i går på TV. Det är något som vi ser mycket positivt på från skogslä-
nen, och vi hoppas att det kan ge många kvinnor arbete. Min andra fråga till
arbetsmarknadsminstern blir: Tänker arbetsmarknadsministern aktivt verka
för att dessa företag stimuleras till att etablera sig i skogslänen?
Arbetslösheten i Kopparbergs län är i dag 3,71 %. Men siffran är inte lika
hög i alla kommuner, utan den varierar oerhört. 11.ex. Ludvika är arbetslös-
heten 5,41 % och i Smedjebacken 4 %. I Malung, som ligger högst, är arbets-
lösheten 5,9%.
Ser man till kvinnornas arbetslöshet ser talen bättre ut. Arbetslösheten för
kvinnor är bara 3,02% för länet, men är hög jämfört med en arbetslöshet
för kvinnor på 2,47 % i riket som helhet. Men det är likadant här. Det varie-
rar mycket mellan orterna. I Ludvika är drygt 4 % av kvinnorna arbetslösa.
När arbetslöshetssiffrorna, som i mitt län, fördubblats under det senaste
året och det verkar som om kvinnornas situation skulle vara bättre än män-
nens på arbetsmarknaden, måste man vara på det klara med att kvinnors
arbetslöshet visar sig litet senare än männens. Den släpar efter.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag genom denna redogörelse för kvinnor-
nas situation i mitt hemlän - en redogörelse från verkligheten - påstå att
kvinnor har en speciell situation på arbetsmarknaden ocn att kvinnors pro-
blem måste observeras särskilt noga. Vi kvinnor förväntar oss att regeringen
tar krafttag för att skaffa kvinnor arbete i hela Sverige.
Anf. 48 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag vet inte om arbetsmarknadsministern var beredd på att
vi var så många som skulle gå upp i debatt. Det kanske kom som en överrask-
ning. Men det borde inte göra det om man tittar på det mycket magra svar
som lämnades. Jag tycker att det är en rättvis reaktion på ett mycket magert
svar, som visserligen är seriöst men som avspeglar den ambition som den nya
regeringen har i fråga om synen på kvinnor och kvinnors möjligheter och
rättigheter till arbete och jämlikhet.
Det är beklagligt att det inte över huvud taget finns några nya tankar när
det gäller detta mycket gamla och välkända problem. När det blir problema-
tiskt är det kvinnorna som får ta stöten. Det kommer att bli en följd av den
utveckling som vi nu går in i. Det är jag övertygad om. Men jag är också
övertygad om att väldigt många kvinnor kommer att motsätta sig denna avi-
serade utveckling.
Jag anser att man faktiskt kan säga att regeringen för en rent kvinnofient-
lig politik. Den gör det genom sin ekonomiska politik. Man har gjort det
genom skattereformen, som ger stora skattelättnader för höginkomsttagare,
som företrädesvis är män, och som ger låga eller inga skattelättnader för låg-
inkomsttagare, som företrädesvis är kvinnor. Man gör det genom att se till
att kommuner och landsting inte kan bedriva den verksamhet inom vård,
omsorg och utbildning där man vet att en majoritet av kvinnorna finns. Det
är vår arbetsmarknad. Vi som inte arbetar där är beroende av att den vården
och omsorgen fungerar för att vi skall kunna sköta våra andra arbeten. Vi är
dubbelt beroende av just den arbetsmarknad som man vill dra undan genom
den ekonomiska politik som regeringen aviserar.
Jag skulle vilja fråga Böije Hörnlund vad han tror att de besparingskrav
på kommuner och landsting som blir följden av 10-15 miljarder kronor i
minskade statsbidrag kommer att få för effekter för kvinnors arbetsmarknad
inom just vård, omsorg, utbildning och delvis även kulturen.
Det som står att läsa på s. 2 i interpellationssvaret är ganska cyniskt. Där
står att kvinnors eller mäns arbetslöshet inte löses genom arbetsmarknads-
politiska åtgärder. Konkurrenskraftigt företagande och ökad ekonomisk till-
växt är vad som krävs. Därför har man tidigarelagt investeringar i vägar,
järnvägar och statliga byggprojekt. Jag tycker att det är bra att man har gjort
det, men det löser inte allt. Detta är mäns arbete. Vad man säger när man
inte säger någonting om det som är majoriteten av kvinnors arbete är att
mäns arbete främjar ekonomisk tillväxt, inte kvinnors.
Jag saknar ett avsnitt i interpellationssvaret som belyser effekten av att vi
har en fungerande offentlig sektor, en gemensam sektor som har hand om
vård och omsorg. Det innebär samhällsekonomiska vinster, Börje Hörn-
lund. Det vore klädsamt om arbetsmarknadsministern redovisade detta i ett
interpellationssvar. Det är inte fråga om en tärande sektor, utan det är fråga
om en närande sektor. Men det tycks inte ha gått in i den nye arbetsmark-
nadsministerns medvetande. Det är mycket alarmerande.
Vi har redan i dag sett vilka effekter neddragningarna inom vård och om-
sorg i kommuner och landsting får för kvinnorna. Vi vet att det är kvinnorna
som rycker in där det inte fungerar. Om man kombinerar den ekonomiska
politiken, de sparkrav på kommuner och landsting som har aviserats och det
aviserade vårdnadsbidraget, får vi en mycket klar och tydlig bild. Kvinnor
skall vara hemma och se efter barnen. De skall vara ekonomiskt beroende
av en familjeförsörjare, dvs. en man. Annars klarar man inte av att vara
hemma med detta vårdnadsbidrag.
Är detta den nya arbetsgivare som arbetsmarknadsministern har tänkt sig
att vi kvinnor skall ha, när vi nu skall bryta monopolen och få flera arbetsgi-
vare att välja på? För många kvinnor kommer det att innebära att man går
tillbaka till den situation där man hade sin egen man som arbetsgivare. Jag
tror inte, Börje Hörnlund, att det finns så många kvinnor som är intresserade
av den utvecklingen.
Jag tror nämligen att det i Sverige i dag finns väldigt många kvinnor som
vill kunna leva det hela liv som det innebär att vi kan kombinera ett föräldra-
skap med yrkesverksamhet, göra bruk av den utbildning vi har och delta på
ett jämlikt sätt i samhällslivet och samhällsbygget. Jag tror att vi är många
kvinnor som värnar om detta.
Det skulle vara intressant att, som någon här tog upp i debatten, få rubri-
ker när det gäller varsel om kvinnojobb. Det vore intressant om arbetsmark-
nadsdepartementet tog fram siffror om detta och tittade på vad dessa bespa-
ringar innebär för kommunerna. Vilka varsel blir det i kommunerna, vilka
tjänster handlar det om, och är det fråga om män eller kvinnor?
Det blir ofta stora rubriker på många orter när industrier läggs ned: 150 är
varslade, 200 är varslade osv. Men när krisbranschen kommuner och lands-
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
41
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
42
ting lägger ner verksamhet, då ser vi inga rubriker, eftersom det handlar om
kvinnojobb. Då tiger arbetsmarknadsministern, och det är mycket beklag-
ligt.
Anf. 49 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Man kan tydligen läsa ett svar på många olika sätt. Själv tol-
karjag det här svaret som positivt då det framhålls att det är viktigt att kvin-
nor inte skall vara ett slags dragspel in och ut på arbetsmarknaden alltefter
konjunkturernas svängningar. Det är angeläget att det inte blir så.
Jag håller helt med statsrådet om betydelsen av ett konkurrenskraftigt
företagande och en ökad ekonomisk tillväxt i vårt land. Annars hotas den
generella välfärd som vi alla värnar om.
Det är alldeles riktigt att kvinnor skall stimuleras till otraditionella utbild-
ningar. Det gäller inte bara arbetsmarknadsutbildningar utan också andra
utbildningar. Tyvärr räcker det inte med detta, utan det gäller att också sti-
mulera arbetsgivarna till otraditionella anställningar. Alltför många kvinnor
har nämligen genomgått speciella AMU-utbildningar och andra utbildningar
och har ändå mycket svårt att få jobb i de yrken som de utbildat sig till.
Jag tycker det är mycket positivt av den nya regeringen att avskaffa hind-
ren för privat företagssamhet inom de offentliga monopolen. Jag har träffat
många kvinnor som har känt sig fullständigt frustrerade över att inte ha kun-
nat starta eget. Många har också sedan lång tid tillbaka t.ex. i Värmlands
län, varit deltidsarbetslösa inom landstinget. Landstinget där har sedan
många år använt kvinnor som ett slags pusselbit i sin schemaläggning. Hela
2000 kvinnor har sedan lång tid tillbaka varit deltidsarbetslösa. Det är inte
rätt att behandla kvinnor på det viset.
Det är viktigt att de regionala utvecklingsfonderna tar kvinnorna och de-
ras småföretagsverksamhet på allvar. Ofta får man faktiskt en känsla av att
man inom utvecklingsfonderna tycker att kvinnligt småföretagande är så
småttigt. Kvinnor i allmänhet börjar på så låg nivå för att arbeta sig uppåt.
De fasar för att skuldsätta sig. Om man ser till de etableringsstipendier som
har gått till kvinnor på landsbygd kan man finna att kvinnor har mycket an-
norlunda och mindre projekt än män. Det är gårdsbutiker, lantgårdscam-
ping, gräsmatteodling, simbassäng för konvalescenthästar, tillverkning av
ekologisk youghurt, hundpensionat med hunddagis och kooperativt allakti-
vitetshus. Det är alltså litet annorlunda projekt som måste tas på allvar.
När nu regeringen säger att man skall ge NUTEK i uppdrag att se över de
hinder som kan finnas för kvinnliga företagare, så tycker jag att det är
mycket bra. Länsstyrelserna i Värmlands län, Gävleborgs län och Väster-
norrlands län har tillsammans med glesbygdsdelegationens kvinnogrupp be-
drivit ett projekt här i centrala Stockholm som heter Handelsgården. Man
har en butik där duktiga konsthantverkare från dessa län erbjuder sina varor
till en större publik. Detta kvinnliga företagande är en form av förvaltning
av ett viktigt kulturarv. Projektet var tänkt att pågå under en längre period,
men det blir bara två månader. Man får därför hoppas att många stockholm-
are hittar till den här butiken. Från början var det meningen att projektet
skulle pågå ett helt år, men man stötte på ett oväntat mostånd inom NUTEK.
Det är faktiskt inte alla tjänstemän som anser att kvinnliga företagare i gles-
bygd är något att satsa på. Därför är det viktigt att regeringen stöder sådana
här projekt. Motståndet från NUTEK gjorde att tre län drog sig ur, men de
tre län som var kvar fick stöd. Av landets alla småföretagare är bara 12 %
kvinnor. Olika myndigheter måste förstå att kvinnors företagande är en nä-
ring och inte en hobby.
Jag instämmer med det som står sist i svaret, nämligen att det är av största
vikt för den ekonomiska utvecklingen att ny- och småföretagandet får möj-
lighet att utvecklas inom alla sektorer och branscher. Det visar sig nämligen
runt om i världen att det är just i småföretag som det finns möjligheter till
nya jobb. Det gäller inte minst för kvinnorna som vi värnar om.
Anf. 50 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Låt mig böija med att säga till Lahja Exner att det den här
gången faktiskt är männen som har råkat värre ut än kvinnorna när det gäller
arbetslöshet. 63 000 män resp. 43 000 kvinnor är utan arbete. 97,5 % av de
varsel som föll ut i oktober hänfördes till näringslivet, därav över 50 % i det
tillverkande näringslivet. Där finns det mycket män. Bara 2,5 % av varslen
föll ut inom offentlig sektor. Gudrun Schyman verkar helt ointresserad av
att 97,5 % av varslen föll ut inom näringslivet.
Det finns mycket positivt att iaktta, om vi ser litet framåt. Den nya teknik
som nu växer fram tar i hög grad bort gränserna mellan mäns och kvinnors
möjligheter att arbeta inom t.ex. näringslivet. Det blir också svårt att skilja
på tjänstemän och arbetare. Om man ser processen i stort är jag inte orolig.
Om man däremot ser till den svåra arbetslöshetsperiod som vi nu är inne i
har man anledning att vara orolig för både män och kvinnor.
Över hela landet inte minst på arbetsförmedlingar, länsarbetsnämnder, i
olika näringslivsorgan och i olika grupperingar som finns, pågår diskussioner
om kvinnornas roll i arbetslivet. Syftet är att skjuta fram deras roll på ett
bättre sätt. Det rör sig om tusentals olika saker, och ur dem kommer mycket
gott som arbetsmarknadsdepartementet och andra aktörer har anledning att
ta till sig. Det finns specialstöd för kvinnor, t.ex. när de skall gå in i tekniska
yrken. De otraditionella medlen går att använda.
Jag är övertygad om att de kvinnor som tar på sig en företagarroll inom
områdena vård och omsorg inte är kvinnor som ser det som en sista möjlig-
het. Det finns en mängd kvinnor med goda idéer som de vill förverkliga. De
tror att de kan ge en bättre vård. Det här tror jag är mycket bra. Även om
jag tycker mycket bra om kommun- och landstingsverksamheten, så kan jag
den så väl att jag inser att det behövs mångfald i den. Rättvisefrågan måste
ändå vårdas så att det offentliga och det privata utbudet tillsammans ger rätt-
visa åt alla. Jag tror att vi får en drygare och bättre vård genom att duktiga
kvinnor tar fatt i problemen på sitt sätt. Det måste konstateras att det vi nu
upplever är resultatet av den obalans som har uppstått i svensk ekonomi och
i andra länders ekonomi under 1980-talet. Många av problemen i vårt land
är tyvärr hemlagade. Dessa problem får vi slita med mycket hårt under ett
par år.
Till Lisbeth Staaf-Igelström vill jag säga att utsatta bygder inte har råd att
förlora sina unga kvinnor. De har redan förlorat tillräckligt. Det är en
mycket viktig uppgift att regionalpolitiskt och på annat sätt ta fatt i detta
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
43
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
44
problem. Teaterprojektet ligger för beredning i departementet. Visst vore
det roligt om det kunde utmynna i en speciell kultursatsning som väcker
svensk och internationell uppmärksamhet. För att klara det behövs många
goda krafter.
Jag bevakar hela tiden frågan om ytterligare medel och för en diskussion
därom inom och utom regeringskretsen.
Låt mig också säga ett par ord till Anna Corshammar-Bojerud. Höstens
AMS-paket på 3,5 miljarder kronor skall fördelas rättvist av länsarbets-
nämnderna till män och kvinnor samt till olika områden beroende på hur
svår arbetslösheten är. Jag är medveten om att en stor del av arbetena med
vägar och husbyggen görs av män. Men dessa jobb skall utföras av ännu icke
arbetslösa i syfte att inte få ut än fler arbetslösa. Det är också riktiga investe-
ringar som vi behöver. Det gäller att skapa en framtidstro inom småföreta-
gen, och det är vad regeringen på alla sätt försöker göra.
Jag har sagt till berörda personer i mitt departement att snabbt ta fram
erfarenheter från Danmark och Österrike om de lärlingssystem man har där.
I dessa länder är man mycket framstående på detta område. Informationen
i fråga skall föreligga inom kort.
Till övriga debattörer ber jag att få återkomma i nästa inlägg.
Anf. 51 LAHJA EXNER (s):
Herr talman! Många av de arbetslösa kvinnorna finns i gruppen medelål-
ders och äldre. En stor del av dessa har en kort och föråldrad utbildning.
De behöver först förbättra sin grundutbildning, och därefter behöver de en
yrkesutbildning. Arbetsmarknads- och vuxenutbildning ställs därför inför
mycket stora krav på resurser. Det behövs även otraditionella lösningar när
samhället skall göra denna framtidsinvestering. En otraditionell lösning är
helt enkelt att varva praktik och utbildning, så att kvinnor vågar mer.
TCO-distriktet i Stockholm har för närvarande 12 000 arbetslösa, och
70 % av dessa är kvinnor med ganska kort utbildning.
Låt mig ge ett annat exempel från industrin. Beklädnads i Borås har 3 029
medlemmar. 408 av dem är arbetslösa, och 65 % av dessa är kvinnor. En
mycket stor del av dessa arbetslösa är invandrare, som på 1950- och 1960-
talen samt i början av 1970-talet blev värvade till den svenska industrin i lik-
het med vad jag blev. Många av dem har mycket dåliga kunskaper i svenska
och ingen yrkesutbildning alls. Andra har blivit friställda så många gånger
att det nu krävs särskilda insatser för att förhindra att de blir utförsäkrade
och hamnar i en situation där de blir varaktigt beroende av samhället för sin
försörjning.
Det blir ordentligt med pengar till arbetsmarknadsbudgeten enligt löfte
från arbetsmarknadsministern, om vi nu skall tro på vad tidningarna skriver.
Jag hoppas att det verkligen blir så att arbetsmarknadsministern orkar klara
av den uppgiften. Men det räcker inte med bara pengar. Hur dessa pengar
används är minst lika viktigt för framtiden. Arbetslinjen måste därför ut-
vecklas ytterligare.
Arbetsmarknadsministern fick i oktober ett brev från Kommunaltjänste-
mannaförbundet. I detta brev står bl.a. följande:
”Risken är uppenbar att kvinnoarbetslösheten marginaliseras. De tunga
åtgärderna är naturligtvis riktiga men kommer områden till del där få kvin-
nor arbetar. Därför måste åtgärderna kompletteras med satsningar som di-
rekt bistår de många arbetslösa kvinnorna.” Båda dessa åtgärder behöver
alltså vidtas.
Anf. 52 INES UUSMANN (s):
Herr talman! Den här gången har männen det värre, sade statsrådet. Ja,
det är riktigt om man läser statistiken så ytligt som han gör. Jag är övertygad
om att statsrådet egentligen vet att just det som kommuner och landsting
med sin dominerande kvinnoarbetsmarknad har kallas för mjuka varsel. Så-
dana varsel är just när vikariat upphör, när de timanställda inte får fortsätta
att arbeta och när deltidsarbetslösheten smyger fram. Detta är något som
inte uppmärksammas, och det är tragiskt om inte arbetsmarknadsministern
erkänner att detta är en verklighet.
Statsrådet säger att pengarna blir dyrare genom att man privatiserar. Det
är möjligt att det går att arbeta effektivare under ett privat avtal. På städsi-
dan kallas det att arbeta effektivare när man anlitar privata entreprenörer i
stället för kommunalanställda städerskor. Det innebär också sämre lön, be-
tydligt större arbetsbeting och ett större antal arbetsskador. Jag tror inte att
det är på det sättet som kvinnorna vill att pengarna skall räcka längre inom
vården och omsorgen.
Inom kommunalarbetarförbundet är arbetslösheten faktiskt uppe i 5,1 %,
och den gruppen består nästan enbart av kvinnor. Bland kvinnor i åldrarna
25-34 år är arbetslösheten så hög som 6,8 %. Dessa kvinnor är inte hjälpta
av något vårdnadsbidrag.
Anf. 53 ANNA CORSHAMMAR-BOJERUD (c):
Herr talman! Efter att ha åhört arbetsmarknadsministerns senaste inlägg
känner åtminstone jag mig något lugnare. Jag tror inte att ett införande av
vårdnadsbidrag innebär att vi kvinnor väljer att stanna hemma. Vi har kom-
mit mycket längre än så. Det rör sig om idéer som hade kunnat framföras för
50 år sedan, men jag tror faktiskt inte att vi kommer dithän. Nu har vi infört
en ordning med valfrihet, och den tycker jag är viktig.
Någon här nämnde aktuell statistik och sade att många äldre kvinnor är
arbetslösa. Men enligt oktoberstatistiken ligger den största arbetslösheten
hos kvinnor i åldrarna 20-34 år. Det är alltså färre arbetslösa bland kvinnor
som närmar sig pensionsåldern.
Tanken på införande av ett lärlingssystem tycker jag låter bra. Som jag
sade tidigare tror jag att det är ett sätt att hjälpa kvinnor att välja otraditio-
nella yrken. Det är lättare att välja ett yrke där man får arbeta praktiskt än
att lära sig det i skolan med hjälp av några veckors praktik.
Det sägs att ca 90 % av dem som arbetar på det administrativa området är
kvinnor. De är alltså i offentlig tjänst. Det är väl snart bara kvinnor i kamma-
ren, och vi känner till detta. Jag själv arbetar i offentlig tjänst och vet precis
hur det är. Den avdelning som jag arbetar på har fått en nästan halverad
styrka, från 25 till 14 personer, och vi har knappt märkt det själva. Däremot
märker vi det när vi arbetar.
Det är inte bara arbetsmarknadsverket som skall agera i detta samman-
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
45
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
46
hang, utan jag menar att också massmedia har en roll att spela. Det är viktigt
att man, som någon sade här tidigare, talar om vad som händer i kommuner
och landsting. Det ger emellertid inga rubriker, och därför är det inte intres-
sant. Men kanske kan vi härifrån hjälpa till att skapa dessa rubriker.
Anf. 54 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Unga kvinnor har det i dag mycket svårt på arbetsmarkna-
den, Anna Corshammar-Bojerud, och jag är ordentligt oroad över att unga
arbetslösa flickor tenderar att gå mot längre arbetslöshetsperioder. Jag me-
nar att vi därför måste ta nya tag.
Ines Uusmanns inlägg kändes litet konservativt. Det var så låst i det för-
gångna. Monopol är aldrig bra. Att uppnå rättvisa och lika rätt till vård är
ett politiskt ansvar, men litet mer mångfald i produktionen är bra för kvin-
norna, inte tvärtom, som Ines Uusmann vill låta påskina.
Ines Uusmann verkar inte heller medveten om att den nya regeringen är-
ver ett budgetunderskott på 80 - 90 miljarder kronor, som vi måste ta itu med
att pruta ned rätt ordentligt. Det är nödvändigt. Vi ser nu hur räntemarkna-
den fungerar när den inte riktigt har förtroende för att regeringens före-
slagna åtgärder skall gå igenom och få stöd i beslut som fattas i den här kam-
maren. Detta får folket dyrt betala genom höjda räntor.
Den statistik jag hänvisar till är AKU-statistiken. Jag förstår att Ines Uus-
mann har egen statistik, som överglänser den officiella svenska statistiken,
eftersom denna underkänns. Jag kan emellertid icke underkänna den statis-
tiken.
Ines Uusmann nämnde i sitt första inlägg också forskningen, som berör
den socialdemokratiska tiden. Vi skall ta denna forskning till oss och göra
de förbättringar som behövs.
Utbildning, Inger Hestvik, är åtgärd nummer ett, men det kommer också
att behövas vissa beredskapsarbeten för dem som befinner sig i slutet av sin
yrkeskarriär och för dem som är riktigt ordentligt skoltrötta. Dessa måste
komma in i praktiska verksamheter inom de yrkesområden dit de vill. Har
man som skoltrött suttit av tiden, skall man ju inte direkt fortsätta i skolan.
Medlen skall fördelas rättvist. Jag vill också säga att jag kommer att göra
allt för att hitta fler tjänsteföretag. Jag vill utvidga gruppen till att omfatta
också statens egna verk och myndigheter, som än så länge inte har bidragit -
mer än Vattenfall, med fem eller sex jobb. Även de många organisationer
som finns i vårt land borde kunna delta på samma sätt som privata tjänste-
företag.
Gudrun Schymans sätt att läsa mitt interpellationssvar fick mig att tänka
på en viss hornprydd herre, som läser bibeln på ett visst sätt. Inte heller Gud-
run Schyman verkar ta någon som helst hänsyn till det ekonomiska läge som
landet befinner sig i. Det blir jobbiga år. Företagen friställer. Vi har ett stort
budgetunderskott, som måste vårdas om det inte skall gå riktigt illa på ar-
betsmarknaden.
Jag sade förut att det går litet pengar till vägar och husbyggen och att detta
mest berör män, men i dessa företags administrationer och i ritföretagen är
det mycket gott om kvinnor som berörs av byggsektorns nedgång. De åtgär-
der som sätts in där, lindrar alltså på alla områden.
Det vore mig främmande att tala om närande och tärande sektorer. Alla
sektorer behövs i samhället. Jag tycker att det är förfärligt illa att de sektorer
som skall sköta vår bytesbalans, dvs. i hög grad det tillverkande näringslivet,
har en sådan snabb nedgång att det finns risk för att 150 000 industrijobb
försvinner på tre år. Detta är inte bra för Sverige.
Jag behöver inte särskilt kommentera synen på vårdnadsersättning. Jag
tror att det är bra med valfrihet, och jag vill inte omyndigförklara dagens
unga kvinnor. Jag tror att de vill jobba. En del, ett fåtal, väljer en annan
väg - låt dem ha den friheten! Nu väljer de den vägen utan att få någon som
helst ersättning.
Det var ett mycket viktigt påpekande som Isa Halvarsson gjorde. Av de
regionalpolitiska medlen går det mesta åt manshållet och väldigt litet till
kvinnor. Där måste det bli en ändring.
Anf. 55 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag kan försäkra Böije Hörnlund om att jag inte har läst in-
terpellationssvaret som den där hornprydda varelsen - Fan heter han visst -
har läst Bibeln. Vad jag kan se är att det är en mängd kanske hornprydda
herrar som sitter i regeringen och som på alla områden driver en politik som
är kvinnofientlig. Detta är ett område där man bedriver en diskriminerande
politik.
Det är inte alls så, Börje Hörnlund, att jag inte är upprörd över att arbets-
lösheten ökar över huvud taget. Varje arbetslös människa innebär ett neder-
lag för den ekonomiska politik som den ansvariga regeringen bedriver, oav-
sett vilken färg den har. Det är en mänsklig tragedi för den som är arbetslös.
Men jag kan konstatera att man ser olika på den arbetsmarknad där män-
nen dominerar och på den där kvinnorna dominerar. Jag kan konstatera att
det faktum att de besparingar som kommuner och landsting nu kommer att
vara tvungna att göra - mellan 10 och 15 miljarder kronor - kommer att få
mycket stora konsekvenser för den kvinnligt dominerade arbetsmarknaden,
tydligen inte hos arbetsmarknadsministern ger upphov till lika mycket oro
som arbetslösheten inom de andra områdena. Jag menar att de naturligtvis
speglar en värdering.
Jag frågade förut: Kan arbetsmarknadsministern ha fantasi nog att före-
ställa sig hur många varsel som dessa besparingsåtgärder kommer att föra
med sig på den arbetsmarknad som domineras av kvinnor? Och vad kommer
det att få för konsekvenser för samhällsekonomin i stort? Vi vet ju att detta
inte är en tärande utan en närande sektor och att den dessutom på ett mycket
intimt sätt är förbunden med de andra arbetsmarknadssektorerna - det hör
ihop.
Det finns enligt min uppfattning anledning att befara att det är kvinnorna
som skall ta stötarna som blir följden av det budgetunderskott som arbets-
marknadsministern talar om. Visst får vi lov att bära bördorna allihop. Vi
får väl allihop lov att vara med och ta ansvar för den klippekonomi som ut-
vecklades på 80-talet. Tyvärr! Men fördela då bördorna litet mer rättvisst
och se till att de som tog hem stora vinster på den tid när det begav sig också
nu är med och betalar för fiolerna! Den utvecklingen kan jag inte se i den
ekonomiska politik som regeringen förespråkar.
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
47
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
48
Den s.k. privatiseringen av vården och omsorgen ger jag inte mycket för.
Det handlar om en privatisering av allas våra skattepengar, Börje Hörnlund.
Den som vill driva en rent privat verksamhet kan göra det. Men kom inte
och privatisera mina skattepengar och dessutom påstå att det ger mer vård
och omsorg! Jag skulle vilja fråga: Anser arbetsmarknadsministern att vår-
den och omsorgen också i fortsättningen skall finnas på arbetsmarknaden,
eller skall vi stoppa tillbaka dessa verksamheter, osynliggjorda och obetalda,
innanför hemmets fyra väggar?
Anf. 56 ANNA CORSHAMMAR - BOJERUD (c):
Herr talman! Privat företagande är, som har sagts tidigare i debatten,
mycket viktigt. Att satsa på småföretagen är viktigt.
Någon sade förut att kvinnor ofta börjar i det lilla. Det är väl möjligt att
vi gör på det viset. Vi kanske är försiktigare än vad männen är, vi vet hur
mycket man har att förlora.
Något som är viktigt men som inte tillhör arbetsmarknadsministerns om-
råde är skattebiten, som jag hoppas att man även med tanke på detta noga
ser över. Börjar man i det lilla på så sätt att man kanske har ett halvtidsarbete
och vid sidan av det startar en egen verksamhet, kan det uppstå problem i
början. Man går ofta med ett stort underskott.
Även om man startar i det lilla är det nödvändigt att ha ett relativt hyfsat
kapital. Jag frågade tidigare arbetsmarknadsministern om man i sådana fall
skulle kunna få någon hjälp, exempelvis garantier från staten. Jag fick aldrig
något svar på min fråga.
Vi som sitter här vet att vi har manliga normer. Det är bara så. Jag tror
nog att arbetsmarknadsministern kan tänka sig även kvinnliga normer. Jag
hoppas att vi kommer dit. Även vi får väl hjälpa till.
Att satsa på utbildning är viktigt. Som arbetsmarknadsministern sade blir
det aktuellt för många kvinnor. Men jag vet också att många flickor är skol-
trötta. Har man gått nio, tio eller elva år i skolan, kanske man inte orkar
fortsätta. Då är det mycket viktigt att det finns en beredskap att ta emot
dessa unga kvinnor - och även männen, naturligtvis - ute i arbetslivet. Kan-
ske kan de sedan börja studera på nytt. Många väljer ju att göra på det viset.
Jag tror också att vi kvinnor själva måste hjälpa till att bryta den tradition
vi har. Vi måste se till att vi själva väljer otraditionella yrken och att vi vågar
göra det. Man kan ju faktiskt pröva, även om det sedan visar sig att det inte
var precis vad man ville. Det finns ju också många unga kvinnor som prövar
vårdyrken, fast det inte heller är vad de ville. Men de ser ingen annan utväg.
Det är alltså ett givande och tagande.
Anf. 57 LAHJA EXNER (s):
Herr talman! Vi svenska kvinnor har, har det sagts i den här debatten,
ytligt betraktat hävdat oss relativt väl ute på arbetsmarknaden. Men många
av oss har en lång och ofta mångsidig erfarenhet av arbetslivet, och vi är fak-
tiskt fast beslutna att kämpa förvår rätt till egen inkomst.
Detta stod klart för mig redan för många år sedan, när jag i Borås träffade
kvinnor som kämpade med tre olika deltidsjobb, som pusslade ihop det. De
ville inte vara vare sig ekonomiskt beroende eller arbetslösa.
Kvinnors flexibilitet och kämpavilja kommer säkerligen att behövas fram-
över när många av den nya regeringens åtgärder kan leda till allvarliga hot
mot den traditionellt kvinnliga delen av arbetsmarknaden. Innan man får ett
riktigt fotfäste på arbetsmarknaden gäller det i alla fall att få in några tår i
dörrspringan.
Många av oss politiskt och fackligt aktiva kvinnor är allvarligt bekymrade
över vad de kommande månaderna kan innebära i form av kraftigt ökande
kvinnoarbetslöshet och vart detta kan leda.
Vi som är folkvalda skall inte nöja oss med att betrakta resultaten. Våra
väljare kräver att vi tränger bakom siffrorna. Sanningen är att både syssel-
sättningen, arbetslösheten och möjligheterna för kvinnor att få del av hela
registret inom arbetsmarknadspolitiken varierar mycket mellan olika lands-
delar men även mellan olika orter i ett och samma län.
Kvinnornas situation på arbetsmarknaden är inte så bra som genomsnitts-
siffrorna för hela riket leder oss att tro. Jag ser dessutom ett par allvarliga
varningstecken. Kvinnornas arbetskraftstal minskade mellan oktober 1990
och oktober 1991 snabbare än männens, och antalet latent arbetssökande
ökade under samma period med 26 000. Att nästan 20 000 av de arbetslösa
kvinnorna är långtidsarbetslösa ställer krav på ytterligare utveckling av de
arbetsmarknadspolitiska medlen.
Frågan är om arbetsmarknadsministern är beredd att lägga detta perspek-
tiv på den kommande budgeten.
Jag ser att finansministern har kommit till kammaren, och även om hon
inte har hört hela debatten hoppas jag att hon läser protokollet.
Anf. 58 INES UUSMANN (s):
Herr talman! Jag skall börja med statistiken. Jag har inte förnekat att de
siffror som statsrådet använder är korrekta när de står på papperet. Men det
är, precis som Lahja Exner säger, viktigt när man är politiskt ansvarig att
kunna gå bakom siffrorna och se vad de står för. Det var den debatten som vi
trodde att vi skulle kunna föra här, i stället för att använda härskarargument.
När det sedan gäller budgetunderskottet tycker jag att det är litet förmätet
av en representant för regeringen att hänvisa till fördelar och nackdelar för
kvinnor. Regeringen sänker ju skatten på kapital, förmögenheter, arv och
gåvor, samtidigt som den tar bort avdragsrätten för fackavgifter, höjer avgif-
ten till A-kassan och inte tycker sig ha råd att höja barnbidraget, som man
hade lovat. Är detta en kvinnovänlig politik?
Vi kan fråga alla de tjejer som är medlemmar i Kommunalarbetareförbun-
det. Ett ensamstående sjukvårdsbiträde som inte har något barn förlorar 700
kr. på den här politiken. En ensamstående med tre barn - det finns sådana
t.ex. i Botkyrka som jobbar i Stockholms läns landsting - som jobbar för att
försörja sig kommer att förlora 2 500 kr. på den här politiken.
Kom inte och säg att det är budgetunderskottet som gör det här! Det beror
på hur man fördelar sina medel, och det hänger ihop med de politiska målen.
Som politiskt mål är full sysselsättning den allra bästa garantin för kvin-
nors rätt till eget arbete och därigenom kvinnors rätt till ett eget liv. Om jag
anses konservativ för att jag tycker att kvinnor har rätt till arbete på samma
premisser som män tar jag det så gärna, för då vet jag att jag har drygt halva
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 35
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
Sveriges befolkning bakom mig - så många är kvinnorna som vill försörja sig
själva.
Anf. 59 INGER HESTVIK (s):
Herr talman! Det var mycket positivt att arbetsmarknadsministern tog
upp beredskapsarbeten, då vi i ett sådant län som mitt är mycket beroende
av möjligheten att kunna ordna den typen av arbeten. Det är inte bara för
ungdomar som det behövs beredskapsarbeten, utan också för många äldre.
På små orter har varken män eller kvinnor någon möjlighet att komma ut på
arbetsmarknaden som den ser ut i dag, och då är beredskapsarbeten den
enda möjligheten. Kvinnor mellan 45 och 65 år har det mycket svårt.
Det är också positivt att arbetsmarknadsministern har en strävan att få ut
både privata och statliga företag, så att de kan etablera sig utanför storstads-
områdena. Men i det sammanhanget måste jag säga att det är häpnadsväck-
ande att man i proposition 44 om omorganisationen av byggnadsstyrelsen
föreslår att de två nya myndigheter som kommer att bildas skall etableras i
Stockholmsområdet. Varför tänker ingen på t.ex. Gävleområdet, där både
byggsektorn och byggforskningen har en fast förankring? Men vi kanske kan
se fram mot en ändring av förslagen i propositionen, vilket otvivelaktigt
skulle innebära flera arbetstillfällen för kvinnor i det området.
Att privata företag flyttar ut och flyttar om kan vi kanske inte göra någon-
ting åt i detta hus, men en sak som vi skulle kunna hantera härifrån är hur
det kommer att se ut för kommuner och landsting, vilket har tagits upp tidi-
gare. Det är det största orosmolnet som jag ser framför mig när det gäller
kvinnorna.
Hur hårt skall kommunerna drabbas av besparingar, som bara kommer
höginkomsttagare och kapitalägare till godo och innebär att de får en bättre
situation? Min oro gäller regeringens indragningar, som enligt tidningarna
kommer att redovisas i budgetpropositionen och som skall drabba kommu-
ner och landsting hårt. Om de siffrorna är riktiga kommer säkert varslen på
2,5 % inom den kommunala sektorn att öka betydligt för kvinnorna. Genom
den politiken kommer också deltidsarbetslösheten bland kvinnorna att öka.
När det gäller siffrorna för arbetslösa kvinnor vet vi att kvinnor inte anmä-
ler sig på arbetsförmedlingen, varken som deltidsarbetslösa eller som hel-
tidssökande, därför att de vet att det inte är någon idé - ”jag får inget jobb
i alla fall”. Jag tycker att regeringen skulle ta tag i det här och undersöka
kvinnornas verkliga situation på arbetsmarknaden, inte bara den vi ser i ta-
beller.
Anf. 60 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag vill avsluta med att mycket bestämt säga att män och
kvinnor skall ha lika rätt och lika möjligheter på svensk arbetsmarknad. Jag
vill också säga att var och en som inte har tillfälle att försörja sig med eget
arbete och att gå till ett jobb är att beklaga.
Utan mycket smärtsamma besparingar, som håller nere budgetunderskot-
tet, kommer det att uppstå en katastrof på svensk arbetsmarknad, sett ur
svenska förhållanden. Vi är inte vana med de höga arbetslöshetstal som finns
50
i en del andra länder, och vi skall inte heller vänja oss med de höga arbetslös-
hetstalen.
Det finns en del att säga, men eftersom jag själv, när jag har suttit i denna
kammare, har tyckt att det har varit illa när statsråd har använt sitt sista in-
lägg till att skälla så säger jag inte mer.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 61 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Lars Bäckström har frågat mig om jag är villig att föreslå
förändringar i avräkningsskatten som skulle förbättra utfallet för kommun-
sektorn resp, för de värst drabbade kommunerna.
Den ekonomiska utvecklingen blir sällan eller aldrig exakt så som förut-
satts när reformer genomförs. Därigenom blir också det faktiska utfallet av
olika kalkyler över reformers effekter inte heller exakt så som förutsatts.
Skattereformen är i detta avseende inte något undantag.
Den ekonomiska utvecklingen har under senare tid blivit väsentligt sämre
än väntat. Till stor del beror detta på den socialdemokratiska ekonomiska
politiken. De stora förlorarna på grund härav är de enskilda människorna,
som får sämre köpkraft eller blir arbetslösa. Men också stat och kommun är
förlorare i processen, därför att skatteinkomster uteblir när tillväxten ute-
blir. Det sker emellertid ständigt en mängd förändringar i ekonomin, och det
är varken möjligt eller rimligt att av den anledningen räkna om effekterna
av tidigare beslutade reformer. Detta gäller självklart även skattereformen.
Avräkningsskattens syfte är att åstadkomma ett budgetmässigt neutralt ut-
fall av skattereformen i förhållandet mellan staten och kommunerna.
Vid beräkningen av avräkningsskattens storlek har skattereformens finan-
sieringskalkyl varit utgångspunkten. Utöver försämringen i den svenska
ekonomin har det inte framkommit någon ny kunskap som ger oss anledning
att revidera tidigare kalkyler. Jag är därför inte beredd att föreslå någon för-
ändring av avräkningsskatten som innebär avsteg från den finansieringskal-
kyl som låg till grund för riksdagens beslut om skattereformen.
Även om avräkningsskatten är neutral mellan staten och kommunsektorn
som helhet följer inte därav att den är neutral för varje enskild kommun eller
landsting. Detta är inte heller avsikten. För t.ex. momsen innebär de gamla
reglerna snedvridningar mellan produktion i egen regi och upphandling från
privata företag. Dessa snedvridningar har i stort sett försvunnit genom de
nya momsreglerna. De gamla reglerna var negativa för extern upphandling,
och kommuner som utnyttjar extern upphandling gynnas därmed av föränd-
ringar. Detta är också avsikten.
I andra avseenden fanns inte sådana snedvridningar, och avräkningsskat-
ten borde i dessa avseenden vara neutral för de enskilda kommunerna. Un-
derlaget för att i vaije enskilt fall göra denna bedömning för 284 kommuner
och 23 landsting var emellertid bristfälligt.
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
in terpellationer
51
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
52
Kommunalekonomiska kommittén fick därför i uppdrag att bedöma om
avräkningsskatten borde ersättas av någon annan metod. Jag har erfarit att
de beräkningar som kommunalekonomiska kommittén hittills har gjort visar
att utfallet av skattereformen kan bli olika från kommun till kommun. Det
tycks i första hand vara åtgärden att ta bort kapitalbeskattningen från kom-
munernas skatteunderlag som förklarar att större avvikelser kan upp-
komma.
Kapitalbeskattningen har tidigare påverkat det kommunala skatteunder-
laget negativt, eftersom underskottsavdragen har varit högre än inkomst av
kapital, realisationsvinst m.m. Kommuner som tidigare har haft ett under-
skott som varit väsentligt större än riksgenomsnittet gynnas mer än andra av
denna del av skattereformen. Kommuner som har ett väsentligt lägre under-
skott, eller t.o.m. ett positivt bidrag till skatteunderlaget, missgynnas av av-
räkningsskattens utformning.
Vid beredningen av kommunalekonomiska kommitténs förslag och utar-
betandet av en proposition till riksdagen är jag självklart beredd att ta hän-
syn till om effekterna av kommitténs förslag är rimliga och rättvisa. Därvid
måste också effekterna av skattereformen och avräkningsskatten vägas in.
Detta gäller naturligtvis också de större städer som Lars Bäckström särskilt
nämner i sin interpellation.
Jag är emellertid inte beredd att räkna om hela finansieringskalkylen för
skattereformen, vilket skulle vara innebörden av att justera avräkningsskat-
ten enligt det av Lars Bäckström åberopade underlaget från Kommunför-
bundet och Landstingsförbundet.
Låt mig slutligen tillägga att det förslag till förändring av statsbidragsreg-
lerna som väntas från den kommunalekonomiska kommittén kommer att
öka möjligheterna för varje kommun och landsting att använda skattein-
komster och statsbidragsmedel på ett friare sätt, vilket förbättrar utfallet
både för kommuner och för medborgare.
Anf. 62 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Jag tackar, som traditionen bjuder, finansministern för sva-
ret. För min del är det ingen tradition - det här var det första interpellations-
svar jag fått. Det beror inte bara på premiärnerver - riksdagsarbetet erbju-
der ju många former för debatter och möjligheter till frågor och svar.
I den här frågan har jag inte känt någon tvekan att interpellera. Här finns
ett problem, där rikspolitiker, oavsett partifärg, har ett moraliskt och ekono-
miskt ansvar för sina kommunalpolitiska fränder.
Jag har fått ett utförligt svar, som kanske kunde sammanfattas på det sätt
som en norsk minister sammanfattade sitt svar när han av en interpellant fick
frågan vad ministern skulle göra åt problemet; han svarade: Platt icke noe
als. Det var ju ett rakt och i någon mening bra besked, även om det var litet
hårt.
Jag har frågat finansministern om hon är villig att föreslå förändringar i
avräkningsskatten som förbättrar utfallet för kommunsektorn resp, de värst
drabbade kommunerna. Vid en första läsning av svaret tolkar jag det som
ett nej på bägge frågorna. Det är som sagt ett rakt svar, och då kan jag an-
vända resten av min tid till att försöka övertyga finansministern, inte för att
nå enighet i dag, men efter det här meningsutbytet finns det ju tid - även om
tabellverk och sådant skall stängas - för inre överläggningar i regeringen och
inom de olika regeringspartierna.
Det är möjligt att man kan göra en öppnare tolkning av svaret. Det går
också att tolka det så att finansministern erkänner att avräkningsskatten slår
snett mellan olika kommuner. Det erkännandet grundas då på beräkningar
från kommunalekonomiska kommittén. Finansministern säger då att hon är
villig att bereda kommitténs förslag, så att de framstår som rimliga och rätt-
visa. Hon säger vidare att kommittén har till uppgift att bedöma om avräk-
ningsskatten borde ersättas med någon annan metod. Det gör det kanske
möjligt att ännu någon tid försöka tala med regeringen i frågorna som gäller
kommun- och landstingsekonomi.
Problemet är stort - det skiljer uppemot 25 miljarder mellan regeringens
och kommunförbundens bedömningar. I proposition 38 säger regeringen att
man avser att dra in ytterligare 5-10 miljarder från kommunerna under
1993. Men resultatet av det blir orimligt. Betänk att primärkommunerna
sammantaget förlorar runt 7 miljarder på avräkningsskatten under 1993! Se-
dan skall man ta 3-5 miljarder från landstingen under 1993. Indragningen
från kommunsektorn är då uppe i 15-20 miljarder under 1993. Det är för
hårt.
Konsekvenserna av det har man redogjort för i bil. 14 och bil. 20 till lång-
tidsutredningen från de bägge kommunförbunden. Det skulle kräva drama-
tiska neddragningar av verksamheterna. Hur detta skulle slå på sysselsätt-
ningen, speciellt för kvinnorna, framgick kanske av den interpellationsde-
batt som fördes nyss här i kammaren - det finns en koppling mellan dessa
båda debatter.
I och för sig händer detta 1993, men kommunerna måste ju planera för det
redan nu. Det är den hotbilden som gör att kommunerna gör snabba och
dramatiska nedskärningar av sin verksamhet redan 1992. Det känner ju
statsrådet till genom de båda kommunförbundens uppvaktningar och upp-
vaktningar från de tre storstadsregionerna. De små kommunerna - 75
stycken - har inkommit med skrivelse. Det finns alltså en rad information
om detta som finansdepartementet har tillgång till.
Jag har själv en smula landstingspolitisk erfarenhet, nämligen från lands-
tinget i Bohuslän, där folkpartiet liberalernas gruppföreträdare i Landstings-
förbundet är landstingsstyrelsens ordförande. Jag vet att det även i statsrå-
dets eget parti finns tydliga signaler om att kommunsektorn inte klarar av
mer åtstramningar.
I mitt liberal-moderat styrda hemlän har landstinget redan tvingats stänga
ett litet länssjukhus. Man skall minska sin verksamhet med 8% på tre år. I
min hemstad, som numera också är liberal-moderat styrd, tvingas man gå så
hårt fram att det finns mängder av liberala löften som aldrig kommer att bli
verklighet. Den åldriga Saga Richardsson - det är ett fall som företrädare för
folkpartiet har tagit upp - tvingas stanna i Uddevalla, för varken det liberala
Uddevalla eller det liberala Stockholm kommer att ha resurser att låta gamla
leva nära sina anhöriga. Detta får alltså praktiska konsekvenser i den hand-
fasta verkligheten för individer.
Jag vet att det är kallt i ekonomin. Jag vet att Sveriges industri har problem
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
53
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
54
med produktivitet och sjunkande lönsamhet. Jag anser också, som finansmi-
nistern, att det är nödvändigt att få fart på investeringarna, öka tillväxten,
skapa bättre lönsamhet, dvs. åstadkomma ett land i bättre balans. Men det
gynnas ju inte av att kommunerna friställer folk, ökar sin upplåning och säl-
jer av resterande kapital! Kommunsektorn behöver inte mer av yttre press
för att öka sin förändringsvilja eller höja produktiviteten. Det finns redan
nog med ”inre” press för att åstadkomma det.
Vi får inte fler jobb i Bohuslän, Uddevalla eller någon annanstans av att
vi fryser ned de kommunala verksamheterna. Vad regeringen nu gör om man
vidhåller den här pressen är att man möter kylan med att öppna fönstret och
kyla ned andra sektorer i samhällsekonomin. Nu kyler man kommun- och
byggsektorn. Det riskerar att leda till en fimbulvinter när det gäller syssel-
sättning och tillväxt.
Kommunsektorn konkurrerar ju inte med industrin om några lediga resur-
ser i det här konjunkturläget. Det finns ingen efterfrågan på jobb eller pro-
dukter som hämmas av kommunsektorn - tvärtom! Det är därför det är nöd-
vändigt att företa förändringar av avräkningsskatten eller motsvarande på
andra områden, t.ex. via den kommunalekonomiska kommittén. Vad jag
hoppas på och efterlyser är att finansministern då skall kunna inta en håll-
ning av rimlighet och rättvisa.
Anf. 63 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Sveriges ekonomi befinner sig i ett mycket labilt skede. De
beslut som vi skall fatta här i kammaren de närmaste veckorna kommer att
vara av stor betydelse för vilken utveckling Sveriges ekonomi skall få. Skall
alla kurvor fortsatt peka fel med ökande budgetunderskott och risk för rän-
tehöjningar som följd, eller skall vi med en stram finanspolitik lyckas hålla
budgetunderskottet i schack, få ned räntorna, klara inflationen, förbättra
konkurrenskraften och härigenom rädda jobben och ge ökade förutsätt-
ningar för en aktiv välfärdspolitik? Det är vad frågan handlar om.
Mycket kommer alltså att avgöras de närmaste veckorna, och här spelar
kommunerna med sina möjligheter att bidra till effektiviseringar och bespa-
ringar en viktig roll.
Som kommunalpolitiker i mitt förflutna är jag mycket väl medveten om
att de här beskeden från riksdagen inte är något nytt. Men med den nya syn
som den nya regeringen har på kommunerna och deras viktiga verksamheter
har jag - i motsats till Lars Bäckström - uppfattningen att möjligheterna att
klara de ökande kraven från statsmakterna nu har blivit mycket större.
Avregleringar, ökad konkurrens och mer av frihet för kommunerna att
själva avgöra hur de vill sköta sin verksamhet ger kommunerna ett helt annat
handlingsutrymme än de hade tidigare. Herr talman! Det var måhända en
allmän reflexion, men den har förvisso giltighet också i denna debatt.
Lars Bäckströms interpellation handlar om den s.k. avräkningsskatten,
dvs. den skatt som skulle neutralisera effekterna av skattereformen på kom-
munsektorn i dess helhet. Staten skulle inte vinna på skatteomläggningen,
men kommunerna skulle inte heller förlora på skattereformen. Den skulle
vara neutral. Nu har det inte blivit så, något som bl.a. Kommunförbundet
och Landstingsförbundet har påpekat. Framför allt - det är det jag här vill
ta upp - har effekterna av skattereformen blivit väldigt olika för olika kom-
muner.
Herr talman! Det må ursäktas mig att jag, eftersom jag kommer från
Malmö, tycker att det är nödvändigt att understryka hur olika reformer kan
slå. Jag behöver väl knappast påpeka att jag självfallet välkomnade skattere-
formen som sådan. Mina invändningar handlar om de skillnader som har
uppstått mellan kommunerna.
Enligt Kommunförbundets redovisning Kommunerna och skattereformen
är Malmö den mest drabbade kommunen i hela landet. Malmö förlorar -
om jag får använda det uttrycket - mest. Åren 1993-1994 förlorar Malmö
motsvarande 3,36 skattekronor, 573 milj.kr. Detta innebär givetvis en
mycket hård press på kommunen, en press som enligt min mening inte är
vare sig rimlig eller riktig.
I riket i genomsnitt är situationen en annan - det skiljer på över 2 skatte-
kronor till Malmös nackdel.
Skattereformen skulle ju vara kostnadsneutral. Jag inser fuller väl att mil-
limeterrättvisa förmodligen aldrig kommer att kunna uppnås, och det är för-
modligen inte heller önskvärt i vissa sammanhang - det var också finansmi-
nistern inne på i sitt svar. Men jag hoppas att finansministern delar min upp-
fattning att så stora skillnader som det här är tal om inte är bra.
Den stora skillnaden mellan Malmö och riket i övrigt beror främst på in-
komstbeskattningen och bostadsbidragen till pensionärer och på att Malmö
som landstingskommun betalar en högre avräkningsskatt än de landstings-
fria kommunerna.
Malmö har en ogynnsam befolkningsstruktur - fler låginkomsttagare bety-
der ökande bostadsbidrag, och fler pensionärer betyder ökande kommunalt
bostadstillägg.
Herr talman! Malmö har efter valet fått en ny politisk ledning, en borgerlig
ledning med moderater och folkpartister. Jag kan försäkra finansministern
att nytänkandet och viljan att förändra är stor, ja, mycket stor. Det gäller att
öka valfriheten för malmöborna och att höja effektiviteten inom de kommu-
nala verksamheterna. Viljan att pressa kommunens kostnader är mycket
stor. Så finansministern behöver inte vara orolig för att Malmös politik kom-
mer att kännetecknas av spendersamhet. Nej, principen är att malmöborna
skall få valuta för skattepengarna, med andra ord precis samma målsättning
som regeringen och finansministern har.
Herr talman! Avslutningsvis är det heller inte så att kommunledningen i
Malmö förväntar sig några speciella extra förmåner från riksdag och rege-
ring. Däremot vill man ha lika och rättvis behandling. Man vill inte missgyn-
nas. Det tycker jag också är ett rimligt krav, som, om jag tolkar finansminis-
terns svar rätt, finansministern är överens med mig om. Jag vill därför att
finansministern har detta i åtanke, och att de negativa effekterna som avräk-
ningsskatten får för Malmös del kommer att invägas i kommande regerings-
förslag.
Anf. 64 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag har haft flera sådana här debatter om avräkningsskatten,
om skattereformen och effekterna för kommunsektorn som helhet och i en-
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
55
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
56
skilda kommuner. De handlar nästan alltid om vad som skulle hända 1993,
1994, 1995 eller kanske t.o.m. ännu senare. Jag har alltid haft lika svårt att
förstå varför detta egentligen är särskilt intressant.
Alla har nu vetat under minst ett års tid att statsbidragsreglerna år 1993
kommer att se helt annorlunda ut än de gör i dag. Det utfall som Kommun-
förbundet, Landstingsförbundet, Lars Bäckström eller Olle Schmidt från
Malmö kommun kan räkna ut för 1993 eller några år därefter kommer aldrig
att inträffa. Det är en papperskonstruktion som ingen människa någonsin
kommer att uppleva i verkligheten. Det som är intressant är naturligtvis
vilka viktiga utfall det blir för enskilda kommuner, för stat och kommun ge-
mensamt och i slutänden - och det tycker jag nästan är allra viktigast - för
de enskilda medborgarna i olika kommuner och landsting av de statsbidrags-
regler som kommer att gälla i praktiken för 1993 och åren därefter.
Sanningen är att ingen har haft någon större avvikande uppfattning i fråga
om vare sig avräkningsskatten eller någonting annat för 1992. Det året kan
vi lämna därhän. Det har handlat om 1993 och därefter.
Alla vet, och det framgick också av det jag sade inledningsvis, att den
kommunalekonomiska kommittén, som har arbetat med de nya statsbi-
dragsreglerna, kommer att lägga fram förslag som innehåller ganska stora
förändringar. De baseras på dels ett försök att få ett mer rättvist system, dels
på att få bort ett stort antal statliga detaljbestämmelser och lämna större
möjlighet för de enskilda kommunerna och landstingen att använda peng-
arna på det sätt som passar invånarna i just den kommunen eller det lands-
tinget bäst. Naturligtvis baseras reglerna också på att få ett utjämningssys-
tem, och ett system över huvud taget, för förmedlingen av pengar från staten
till kommunerna som fungerar på ett rimligt och rättvist sätt.
Jag vill gärna upprepa att vad det handlar om är att se till att nettoöverfö-
ringen av pengar från staten till kommunsektorn sker på bästa möjliga sätt.
Ibland verkar det av debatten att döma som om det vore staten som tog kom-
munernas pengar. I själva verket för staten över många tiotals miljarder kro-
nor netto. Vi kan gott sluta debattera vad som skulle hända med ett visst
system, för detta kommer inte att inträffa. I stället bör vi ge oss på att disku-
tera hur utfallet blir med de nya förslag som kommer att lämnas av den
nämnda kommittén inom en ganska snar framtid, någon gång under decem-
ber månad.
Lars Bäckström och jag har haft olika uppfattningar - inte så konstigt kan-
ske - i fråga om skattereformens olika inslag, inte minst om avräkningsskat-
ten, men också om andra viktiga ting. Eftersom Lars Bäckström drog upp att
det är orimligt att nu också avisera indragningar, som det heter, dvs. något
minskade nettoöverföringar från staten till kommunerna för 1993, vill jag
gärna ta tillfället i akt att påpeka att det som är helt avgörande för kommu-
nernas ekonomi, för landstingens ekonomi, för allas ekonomi, inte minst
medborgarnas, faktiskt är att få i gång den ekonomiska tillväxten.
Jag kan ta ett litet räkneexempel. Vi har nu i Sverige ingen tillväxt. Ett års
utebliven tillväxt innebär att vårt samhällsliv totalt sett går miste om ungefär
30 miljarder kronor. 15 av de miljarderna skulle ha kommit de vanliga hus-
hållen till godo i form av realinkomstökningar eller annat. De 15 övriga mil-
jarderna skulle ha kommit stat och kommun till godo, ungefär 3 miljarder
till staten och ungefär 12 miljarder till kommunsektorn. Det ett års utebliven
tillväxt innebär är att kommuner och landsting tappar 12 miljarder kronor.
Det är för att undvika att denna process upprepas år efter år som den ekono-
miska politiken har lagts om i grunden. Häri ingår viktiga förändringar som
skall få i gång företagsamheten i Sverige. Det är det enda som faktiskt kan
ge den här bestående tillväxten.
Jag tycker egentligen att Lars Bäckström, som säger sig måna om kommu-
ner och landsting, borde vara mycket tacksam för att den ekonomiska politi-
ken har lagts om, så att den ekonomiska tillväxten kan komma i gång. Detta
är inte bara det bästa, utan det enda sättet, Lars Bäckström, att se till att
kommuner och landsting får de resurser som kommer att krävas för att ön-
skemål om en bra barnomsorg, en bra äldreomsorg och en bra sjukvård skall
kunna tillgodoses. Utan tillväxt vet vi helt säkert att det blir sämre och
sämre. Jag tror inte att vare sig Lars Bäckström, Olle Schmidt eller någon
annan vill detta. Helt självklart är den enda politik som kan garantera att så
inte blir fallet en tillväxtfrämjande politik. Däri ingår alla de inslag som är
aviserade i regeringens proposition, inkl, att ta ordentligt tag i budgetunder-
skottet.
Anf. 65 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! På de här tre minuterna skall jag i korthet kommentera det
statsrådet sade.
Angående tillväxten vill jag säga att jag är anhängare av tillväxt. Jag kan
lägga in det en gång i varje mening och genom det vara lika mycket för till-
växt som finansministern är.
Jag anser att finansministerns politik hämmar och bromsar tillväxten i Sve-
rige. Jag anser att finansministerns politik, genom att blåsa på underskotten
i statsbudgeten, pressar upp ränteläget och därmed hämmar investeringsvil-
jan. Jag menar att finansministern, det sade jag i mitt inlägg, kyler ned nya
sektorer av samhällsekonomin. Det är kyligt i industrin. Det blir inte var-
mare i industrin för att man kyler ned kommunsektorn, inte ett dugg. Vi är
för tillväxt, jag och Anne Wibble. Men vi har olika metoder för att försöka
stärka den.
Finansministern tycks mena att det inte är någon idé att diskutera avräk-
ningsskatten. Men finansutskottet och folkpartiet diskuterade den när vi an-
tog skatteomläggingen. Finansutskottet sade att: De beräkningar som pre-
senterats vad gäller skattereformens effekter är detaljerade och resultaten
kan som framgått diskuteras. Det är emellertid inte möjligt att nu få fram
bättre underlag - syftande på avräkningsskatten. Vidare sade man: Utskot-
tet vill dock framhålla likheten med vad som sägs i motion Fi69 från folkpar-
tiet, att en korrigering kan komma att bli nödvändig om den åsyftade kost-
nadsneutraliteten inte åstadkoms med de åtgärder som nu föreläggs riksda-
gen. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vi har nu nått detta läge, menar jag, finansministern, att vi kan konstatera
att vi inte har fått den neutraliteten. Vi har nu bättre underlag, genom
Landstingsförbundets och Kommunförbundets beräkningar. De har inte rätt
på vaije punkt. Men vi vet att en neutralitet icke är uppnådd. Det är dags
för regeringen att följa det tillkännagivandet.
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar pä
interpellationer
57
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
58
Det är sant att regeringen avser att förändra statsbidragssystemet. Men
det menar jag får ligga i baskalkylen för nivån på statsbidragen till kommu-
nerna, så att vi inte har indragningen som basnivå och sedan lägger på ytterli-
gare en indragning. Då blir det oacceptabla följder. Då kyler man ned för
många samhällssektorer och får dålig tillväxt.
Framför allt gäller här de dynamiska effekterna. Finansministern erkän-
ner indirekt att de inte är så påtagliga. Vi har ingen påtaglig tillväxt av löne-
summan i samhället som faller ut i form av ökade skatteinkomster. Här finns
också det påtagliga felet i sättet att beräkna grundavdraget och indexer-
ingen. Det finns två uppenbara fel i avräkningsskatten. Om man förändrar
avräkningsskatten eller räknar upp basnivån för skatteöverföringar från sta-
ten och bidragsöverföringar till kommunsektorn kan vara egalt. Men det går
inte att förespråka den minskning, den nolltillväxt, som finansministern
förespråkar.
Anf. 66 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Det behöver knappast sägas, men när det gäller den långsik-
tiga strategin delar jag självfallet finansministerns uppfattning. Det är roligt
att höra att också Lars Bäckström instämmer i delar av detta. Jag tror att det
är oerhört viktigt att den uppfattning som regeringen har, - och förhopp-
ningsvis kommer riksdagen att fatta beslut i samma riktning de närmaste
veckorna - besluten och signalerna förs ut till våra kommuner. Jag har nämli-
gen den uppfattningen att det finns fantastiska möjligheter ute i kommu-
nerna att klara både besparingar, effektiviseringar och en ökande välfärd.
Men det förutsätter att man ger kommunerna möjligheter. Det har riksdagen
inte gjort tidigare. Jag har varit kommunalpolitiker några år och vet hur det
är att vara fjättrad av regler och bestämmelser.
Det handlar om att gå vidare och avreglera för att få färre regler och inte
minst att fastlägga spelreglerna för kommunerna. Det är därför som det gi-
vetvis är så viktigt att vi får ett nytt system, som bygger på tilltro till kommu-
nerna. Det tror jag att det nya statsbidragssystemet i hög grad gör. Som kom-
munalpolitiker har jag i många år efterlyst och efterlängtat detta system. Då
skall man inte, Lars Bäckström, vara oroad när det väl kommer. Jag har
nämligen stor tilltro till kommunerna.
Vad jag ville säga i mitt inledningsanförande var att också jag-naturligtvis
kan jag inte skylla på den nuvarande finansministern, utan den tidigare -
som kommunalpolitiker och boende i en storstad understundom kände mig
något missgynnad. Vi hade svårt att få fram vårt budskap. Vi var beredda att
ta ansvar. Jag vet att mina vänner i Malmö också är beredda att göra det.
Men då måste man också få spelregler och friare förutsättningar.
Därför tycker jag att det är viktigt att vi får ett nytt statsbidragssystem,
som nu regeringen och finansministern har aviserat. Det tror jag kommer att
lösa upp många knutar, inte minst emotionella knutar. När man ger männi-
skor ansvar ger det utrymme för kreativitet, det ger möjligheter för männi-
skor att resa sig. Detta gäller inte bara politiker utan också de många an-
ställda som arbetar i våra kommuner. Det är också en signal till dem att vi
faktiskt tror på deras arbete och deras möjligheter att utvecklas. Det behö-
ver inte alltid vara politiker, varken i denna församling eller nödvändigtvis
kommunalpolitiker, som beslutar allting. Det är också detta som det nya
statsbidragssystemet handlar om.
Anf. 67 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag delar Olle Schmidts tro på kommunalpolitiker och tro
på att de kommer fram till nya och bättre lösningar när man ger dem möjlig-
heter. Det skulle vara intressant att höra om även Lars Bäckström har denna
uppfattning. Såvitt jag vet har det i den kommunalekonomiska kommittén
inte funnits så hög angelägenhetsgrad från vänsterns representanter att ta
bort specialbestämmelser. Det tror jag är alldeles nödvändigt att göra. Vi
skall inte från riksdag och regering bestämma exakt hur varje kommunal ser-
vicetjänst skall utformas i 284 kommuner och 23 landsting. Det klarar man
väldigt bra där själv.
Får jag något kommentera det som Lars Bäckström nämnde om den tidi-
gare behandlingen i finansutskottet. Vid den tidpunkten var det inte alldeles
självklart att arbetet i den kommunalekonomiska kommittén skulle hinna
resultera i ett förslag som kan genomföras 1993. Om så inte skulle bli fallet
tycker jag att det hela kommer i en annan dager.
Nu har regeringen bedömt frågan som oerhört angelägen och mycket högt
prioriterad. Jag är därför helt övertygad om att det blir möjligt att lägga fram
en proposition till våren, så att beslut kan fattas i god tid innan de kommu-
nala budgetarna fastställs, dvs. före sommaruppehållet nästa år, med förslag
till nya och bättre regler som kan träda i kraft 1993. Jag tror att det är viktigt
för våra kommuner och landsting att få besked på ett tidigt stadium, för man
arbetar ju med både treårsbudgetering och andra former av långstidsplane-
ring. Då är det viktigt att vi från regering och riksdag ger besked i ganska
god tid, så att man inte överraskas av förändringar med en månads varsel.
Det tycker jag är helt oacceptabelt.
Det är mycket osannolikt att Lars Bäckström och jag kan bli överens om
hur man skall lägga upp den ekonomiska politiken. Det som Lars Bäckström
förespråkade för några minuter sedan var att man skall angripa budgetun-
derskottet genom att höja en mängd skatter. Jag vill då bara konstatera att
det är den politik som har förts i Sverige under bra många år, och den har
visat sig få ett alldeles galet resultat: Människor blir av med sina jobb. Det
är faktiskt fel medicin.
Den slutsats man kan dra av utvecklingen i kommuner och landsting och
i hela ekonomin är att det inte går att låta bli att föra en ny politik, med en
stram finanspolitik, där det ingår att i anpassningsprocessen betala priset för
tidigare års misstag. Där får vi alla delta, Lars Bäckström, Olle Schmidt, jag,
kommunalpolitiker, statstjänstemän och inte minst alla i privata företag där
många förlorar jobb i dag. För att undvika att denna process fortsätter okon-
trollerat till en ond cirkel måste vi genomföra en helt radikal omläggning av
politiken.
Jag vill påpeka att om man ingenting gör är risken mycket stor att vi får
en återgång till hög inflationstakt, höga priser, ännu högre räntor. Slutresul-
tatet av detta känner vi alla till: färre jobb, mindre resurser för viktiga sats-
ningar på barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård och andra angelägna uppgif-
ter som i dag sköts av kommuner och landsting. Om man vill vara mån om
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
59
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Svar på
interpellationer
60
dessa viktiga sociala tjänster - det vill vi inom folkpartiet liberalerna, och jag
tror i och för sig också Lars Bäckström vill det - skulle jag verkligen vilja
varmt anbefalla ett studium en gång till, så att Lars Bäckström kommer till
insikt om att den enda politik som hjälper för att åstadkomma detta är en
politik som gör upp med de gamla förlegade skattehöjningsmetoderna och i
stället ser till att få fart på företagsamheten. Det är den som är basen även
för den välfärdspolitik som förs i kommuner och landsting.
Slutligen vill jag upprepa något av det jag nämnde inledningsvis. När för-
slag läggs fram konkret, och där man tydligt kan utläsa effekterna för varje
enskild kommun och enskilt landsting, kan vi självfallet inte gå helt meka-
niskt till väga. Man måste göra en bedömning av hur stora effekter som är
rimliga och rättvisa, så som jag sade i mitt svar. Jag tycker att det skall vara
självklart att man alltid gör så.
Jag är övertygad om att ganska många både landstings- och kommunalpo-
litiker under den närmaste tiden kommer att vara sysselsatta med att upplysa
om effekterna för deras kommuner och landsting av kommitténs förslag. Då
tror jag inte att de kommer att räkna så mycket vad avräkningsskatten skulle
innebära år 1995, utan de kommer att räkna på det samlade utfallet av ett
antal olika förslag med nya statsbidragsregler, nytt utjämningssystem och na-
turligtvis av vad som händer i ekonomin i övrigt för att se till att det samman-
taget blir någorlunda rimligt och rättvist. I det arbetet, som jag tycker är vik-
tigt, kommer vi självfallet att ta stor hänsyn till de synpunkter som framförs.
Det är viktigare att ta hänsyn till helheten än att ta hänsyn till vaije enskilt
ingående detalj.
Anf. 68 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Min tilltro till kommunalpolitiker är stor. Den varierar dock
med partifärgen på desamma. Jag har en större tilltro till kommunalpolitiker
på vänstersidan än till politiker på högersidan, men så är det i politiken.
Finansministern säger att vi skall titta på vad den kommunalekonomiska
kommittén kommer med för förslag. Javisst, men avräkningsskatten kom-
mer att finnas kvar, såvitt jag förstår. Vi kan visst diskutera detta i en kom-
mande interpellation, och vi kan ställa oss bakom det Anne Wibble antydde
här, nämligen att vi i stället bör diskutera utrymmet för den totala offentliga
konsumtionen och utrymmet för den kommunala konsumtionen totalt. Visst
kan jag framställa en ny interpellation i nästkommande vecka.
Faktum är att den offentliga konsumtionens andel av BNP har fallit till-
baka från 29,1 % år 1980 till 27,3 % 1990. Den har fallit under 80-talet, inte
ökat. Faktum är också att redan befintliga åtaganden och förändringar i ål-
dersstrukturen gör att den kommunala konsumtionen skulle behöva öka
med 2 % utan några nya, högre ambitioner. Lägger man därtill nya ambitio-
ner får vi ett ännu högre ökningstal. Vad Anne Wibble talar om är nolltill-
växt i den kommunala sektorn. Tillväxt ger automatiskt den kommunala
sektorn mer resurser, men det kan vi återkomma till i en kommande interpel-
lationsdebatt. Jag kan förutskicka frågan redan nu.
Om vi höjer produktiviteten i näringslivet med ca 2 % leder detta till
ökade skatteinkomster alldeles automatiskt i den kommunala sektorn. Då
kan kommunerna expandera med ungefär 1,7 % utan att man höjer skatte-
kvoten och utan att man höjer en endaste skatt. Giv åt kejsaren det kejsaren
tillhör, dvs. giv åt kommuner det kommuner tillhör utan att göra några nya
indragningar. Det kräver inte några höjda skattekvoter.
Finansministern talar om vikten av stram finanspolitik. Det är en bra in-
fallsvinkel. Jag delar den, men hittills har jag inte sett tecken på det. Jag har
bara sett tecken på att driva en stram finanspolitik genom sänkta skatter, och
det är ju inte så väldigt strongt. Det är snarare något lössläppt vad gäller
finanspolitiska åtaganden. Men tabellverket skall ju stängas, och vi får kan-
ske se en större stramhet i januari. Jag tror att det går att göra förändringar,
men inte vad gäller den kommunala konsumtionen, för där är resursåtagan-
dena och behoven redan så stora. Man kanske kan se över transfereringssys-
tem, för där finns det möjligheter.
Återigen: Om vi får en tillväxt i ekonomin genom ökad produktivitet,
minskad arbetslöshet, höjd sysselsättning och ökat antal arbetstimmar får
kommunerna expansionsutrymme. Men statsrådet säger att kommunerna
skall ha nolltillväxt under 90-talet. De skall tydligen inte få del av den all-
männa tillväxten i ekonomin. Det här får vi tydligen återkomma till i en
kommande interpellationsdebatt.
Anf. 69 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! I likhet med Börje Hörnlund har jag själv blivit mycket irri-
terad över statsråd som utnyttjar sin taletid när det inte finns någon möjlig-
het till genmäle. Jag skall därför vara mycket kortfattad.
Jag skulle med nöje se en interpellationsdebatt om det samhällsekono-
miska läget, gärna med utgångspunkt i dagens obalans. Man måste först
rätta till dagens obalans innan vi kan komma in i en balanserad tillväxt.
Det var litet lustigt att höra Lars Bäckström tala om regeringens finanspo-
litik såsom väldigt släpphänt. Den senaste veckan har vi ju kunnat läsa att
regeringen pysslar med kolossala åtstramningar. Jag tycker att man borde
välja endera av argumenten. Med båda argumenten samtidigt har man nog
ingen chans att vinna förståelse hos allmänheten. Man måste i alla fall slå
från det ena hållet.
Jag vet nu inte exakt vad den kommunalekonomiska kommitténs förslag
kommer att innebära, så därför kan jag inte kommentera dem. Men jag gis-
sar att förslagen kommer att ge tillfälle till rikligt med debatter framöver.
Det tycker jag är bra, eftersom dessa förslag är oerhört viktiga. De kommer
att vara avgörande för hur kommuner och landsting skall kunna klara av att
hantera välfärdssystemen. Det som ingår i den svenska välfärdspolitiken
skötsju av kommuner och landsting. Det är därför viktigt att kommitténs
förslag blir diskuterade och att förslagen också leder till att man kan fatta
beslut i god tid, så att kommuner och landsting kan se hur regelförändring-
arna på ett tidigt stadium möjliggör förändringar i verksamheten. Denna typ
av debatt är således mycket angelägen att föra.
Jag hoppas att Lars Bäckström kommer att läsa kommitténs förslag med
stor inlevelse.
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Överläggningen var härmed avslutad.
61
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1991/92:K4-K8 till konstitutionsutskottet
1991/92:Sfl6 till socialförsäkringsutskottet
Anmäldes och bordlädes
Konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU10 Vissa grundlagsfrågor m.m.
Finansutskottets betänkande
1991/92:FiU5 Riksdagens revisorers verksamhet under budgetåret 1990/91
Lagutskottets betänkanden
1991/92:LU8 Vissa skadeståndsfrågor
1991/92:LU9 Godmanskap m.m.
1991/92:LU10 Vissa ändringar i aktiebolagslagen
1991/92:LU11 Förverkande av rätt att ta arv, m.m.
1991/92:LU12 Atomansvarighetslagen m.m.
1991/92:LU13 Ändring i utsökningsbalken, m.m.
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1991/92:SfU3 Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
1991/92:SfU4 Utlänningsnämnd m.m.
Kulturutskottets betänkanden
1991/92:KrU6 Övergripande kulturmiljöfrågor
1991/92:KrU7 Skadeinventering på kulturmiljöområdet
1991/92:KrU8 Tornedalsfrågor
Trafikutskottets betänkande
1991/92:TU3 Yrkestrafikfrågor och riksfärdtjänst
Jordbruksutskottets betänkande
1991/92:JoU6 Trädgårdsnäringen
Näringsutskottets betänkande
1991/92:NU7 Återvinning
62
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 28 november
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
1991/92:56 av Hans Göran Franck (s) till statsrådet Alf Svensson om mänsk-
liga rättigheter m.m. i Baltikum:
Den 10 september 1991 tillskrev jag utrikesdepartementet, rättsavdel-
ningen, i anledning av en notis i en morgontidning. Tidningen återgav ett
telegram från New York (TT-AFP):
”Litauens nya regering har böljat ogiltigförklara domarna mot tusentals
människor som dömts som nazistiska krigsförbrytare av sovjetiska domsto-
lar, rapporterade New York Times på torsdagen.
Litauens chefsåklagare Arturas Paulauskas sa i en intervju i Vilnius att
hans kontor frikänt mer än 1 000 personer, och räknade med att ogiltigför-
klara några tusen domar till. Rapporter har väckt bestörtning bland judiska
organisationer i USA och Israel, skrev tidningen.”
Jag begärde att få närmare information om de lämnade tidningsuppgif-
terna.
Den 17 september 1991 fick jag svar från utrikesdepartementet som med-
delade att uppgiften i New York Times om att Litauen skulle ha rehabiliterat
krigsförbrytare hade föranlett ett uttalande den 9 september från ordföran-
den i Litauens högsta råd (Supreme Council).
I pressmeddelandet sades bl.a. att rehabilitering av krigsförbrytare är för-
bjuden enligt en lag från den 2 maj 1990. På grund av denna bestämmelse
har nära 500 ansökningar om rehabilitering avslagits, enligt UD-svaret.
(Uppgiften förefaller felaktig, då det i själva pressmeddelandets engelska
text sägs att ”the republic of Lithauania have refused to rehabilitate approxi-
mately 50 people”.)
I pressmeddelandet sades vidare att personer som deltog i massakrer och
tortyr liksom i folkmordshandlingar kan inte enligt lagen bli rehabiliterade.
Det medgavs dock att misstag har gjorts ”because the prosecuter general ba-
sed its conclusions exclusively on material it had at its disposition - material
furnished by the USSR KGB - and irresponsibly relied upon it”.
Det är väl dokumenterat att folkmordshandlingar förekom i mycket stor
skala under naziockupationen i Baltikum främst mot den judiska befolk-
ningen. Det råder emellertid i dag en bristande kunskap på många håll om
vad som inträffade under ockupationen i Litauen och i övriga baltiska län-
der.
Någon redovisning av namn på rehabiliterade personer har ännu inte of-
fentliggjorts. Framställningar därom har gjorts bl.a. av Simon Wiesentahl,
vars undersökningsinstitut har ett mycket omfattande och kvalificerat mate-
rial beträffande krigsförbrytelser och krigsförbrytare under andra världskri-
get.
Även andra händelser i de baltiska staterna har väckt oro, bl.a. en väx-
ande antisemitism och annan rasism, nazistiska aktiviteter och samman-
komster där gamla SS-officerare spelar en aktiv roll. Dessa problem i Balti-
kum får bedömas som mer allvarliga än i andra demokratiska länder bero-
ende på att den demokratiska rörelsen är ny och har vida mindre styrka än i
etablerade demokratier. Det är därför av största vikt att demokratin och rö-
63
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
relsen för mänskliga rättigheter i Baltikum får allt tänkbart stöd. Det är nöd-
vändigt att Sverige markerar de krav som Sverige ställer på demokrati och
respekt för mänskliga rättigheter i vårt bistånd och våra relationer med de
baltiska staterna.
I anledning härav får jag ställa följande frågor till statsrådet Alf Svensson:
1. Vilken inriktning och omfattning hade krigsförbrytelserna i Baltikum un-
der ockupationstiden, särskilt med avseende på den judiska befolk-
ningen?
2. I vilken utsträckning har krigsförbrytare rehabiliterats i de baltiska sta-
terna?
3. Har regeringen begärt att få listor över samtliga personer som rehabilite-
rats, så att en granskning kan göras om dessa personers bakgrund och
förehavanden under ockupationstiden?
4. Förekommer oroväckande nazistiska, antisemitiska minoritetsfientliga
och/eller högerextremistiska aktiviteter i Baltikum och i så fall i vilken
omfattning?
5. Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att hävda folkrättsliga och
mänskligrättsliga intressen i våra relationer med de baltiska länderna?
6. Vilken betydelse har förekommande kränkningar av folkrätten och de
mänskliga rättigheterna i Baltikum för vår biståndspolitik?
1991/92:57 av Leo Persson (s) till arbetsmarknadsministern om vissa statliga
verks regionala förvaltningar:
Innevarande höst har posten, televerket och vägverket var för sig beslutat
organisera om sina regionala förvaltningar i landet. Färre och därmed större
regioner, olika för vart och ett av verken, har bildats.
För Kopparbergs läns del innebär besluten att samtliga tre verks regionala
förvaltningar lämnar länet. Posten och televerket lokaliserar regionförvalt-
ningarna för den region Kopparbergs län tillhör till Karlstad, medan vägver-
ket hamnar i Sundsvall och Östersund.
Televerkets och vägverkets regionala delar ligger i dag i Falun. Posten
finns i Borlänge. Antalet sysselsatta i de tre verkens regionförvaltningar i
länet beräknas genom omorganisationen minska med ca 250 personer.
Kopparbergs län förlorar således genom separata beslut i tre skilda verks
styrelser ett stort antal arbetstillfällen. Det är allvarligt i sig. Ännu allvarli-
gare anser jag det vara att sådana beslut kan, som i det här fallet, leda till
att ur regionalpolitisk synvinkel viktiga funktioner försvinner från orter som
hittills varit föremål för utlokalisering av kvalificerad tjänsteverksamhet av
just regionalpolitiska skäl.
Vad gäller vägverket vill jag erinra om att förändringen av organisationen
förväntas innebära att ytterligare ca 300 arbetstillfällen försvinner vid huvud-
kontoret i Borlänge.
Kring de utlokaliserade trafikverken, banverket, trafiksäkerhetsverket
och vägverket, pågår inom högskolan Falun/Borlänge en uppbyggnad av ut-
bildning och forskning inom transportområdet, en för denna region mycket
angelägen satsning som nu äventyras om krympningarna tillåts att bli för
stora.
De gjorda satsningarna har haft stor betydelse och bidragit till att Dalarna
hävdat sig väl. Situationen är nu helt annorlunda. Bortfallet av arbetstillfäl-
len i länet till följd av de tre verkens beslut utgör i sig en del i en större pro-
blematik i Dalarna. Jag vill därför göra arbetsmarknadsministern uppmärk-
sam på de snabbt växande problemen allmänt sett på arbetsmarknaden i Da-
larna. Tillsammans med Gävleborg och Norrbotten är nu den öppna arbets-
lösheten i länet högst i landet. Ett annat mått på problemens omfattning är
att ca 6 000 anställda totalt finns i företag med fler än tio anställda där varsel
lagts eller som gått i konkurs 1990-1991 i länet.
Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga arbetsmarknadsministern:
1. Anser arbetsmarknadsministern det rätt att överlåta lokaliseringsbesluten
på de statliga verken i sådana fall där staten tidigare medverkat till utloka-
lisering av s.k. kvalificerad verksamhet just av regionalpolitiska skäl?
2. Anser arbetsmarknadsministern att tillräckligt samråd existerar vid analys
av sysselsättningseffekterna då flera verk samtidigt i egna organisations-
beslut omlokaliserar sin verksamhet?
3. Anser arbetsmarknadsministern att det behövs nya regler för beslut om
förändringar i statliga verks regionala organisation i fortsättningen?
4. Avser arbetsmarknadsministern att kompensera bortfallet av sysselsätt-
ningstillfällen som ovan angivna verk aviserat?
5. Avser arbetsmarknadsministern att anvisa ytterligare medel till Dalarnas
förfogande för åtgärder för att dämpa effekterna av den nu rådande låg-
konjunktur som sammanfaller med verkens omstrukturering och gör si-
tuationen än värre?
1991/92:58 av Inger Lundberg (s) till statsrådet Beatrice Ask om moralsynen
i skolans läroplan:
I regeringsdeklarationen framhålls att
”en av skolans viktigaste uppgifter är att skapa respekt för och vidareut-
veckla demokratins principer om tolerans, samverkan och likaberättigande.
Skolan skall väcka respekt för sanning och rätt, för människans egenvärde
och människolivets okränkbarhet. Den personliga integriteten får inte krän-
kas.”
Också i andra avsnitt i regeringsförklaringen betonas vikten av moral och
etik i mänsklig samlevnad.
Skolministern och andra företrädare för regeringen har i olika samman-
hang betonat vikten av etisk fostran av de unga i samverkan mellan hem och
skola.
Det är därför med stor förvåning vi läser statsministerns svar på en fråga
om moraliska och etiska aspekter på vissa statsråds skatteplanering. Statsmi-
nistern ombeds inte kommentera lagligheten i de aktuella ärendena utan
moraliska aspekter på dem. Svaret gavs under riksdagens allmänna fråge-
stund den 14 november i år:
”Människor skall följa lagar i alla tänkbara hänseenden. Det gäller allde-
les oavsett om det är skattelag, trafiklag eller någon annan lag. Bryter man
mot lagen, skall det inskärpas vad det innebär.
Däremot försöker vi alla på ett eller annat sätt att sköta vår ekonomi på
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 35
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
66
sådant sätt att vi både betalar den skatt vi skall betala och inte betalar mer
skatt än vi faktiskt behöver.
Det ligger i den avvägning mellan individ och samhälle, som skall finnas i
ett rättssamhälle.”
Svaret ger ett otvetydigt intryck av att vår relation till varandra och sam-
hället enbart beror av vilka restriktioner lagarna sätter och att så länge vi rör
oss inom de ramar lagstiftningen sätter är också vårt agerande moraliskt och
etiskt riktigt.
Dagens läroplan tolkar moral långt djupare och starkare än de yttre ra-
mar, som en strikt lagstiftning kan ställa. Vi kan aldrig lagstifta om solidari-
tet, omsorg och kärlek till nästan, men den moralsyn hem och skola ger barn
och unga måste ha en mer helgjuten innebörd än den statsministern ger ut-
tryck för i sitt svar.
Avser skolministern att den kommande läroplanen skall uttrycka den
snäva moralsyn, som statsministern gett uttryck för i sitt svar?
Är ovanstående citat ett uttryck för att regeringen vill avskilja å ena sidan
en moralsyn innefattande djupt mänskligt ansvar i den ”lilla världen”, famil-
jen, vännerna och den egna arbetsplatsen, medan vårt agerande i ”den stora
världen”, samhället, det nationella och internationella, bara skall begränsas
av de formella begränsningar lagstiftningen ställer?
den 29 november
1991/92:59 av Pär Granstedt (c) till utrikesministern om sanktionspolitiken
mot Sydafrika:
Utvecklingen i södra Afrika har positiva inslag. Det finns anledning att
hoppas på att de förhandlingar som nu pågår mellan den vita minoritetsregi-
men och i första hand ANC kommer att leda till att apartheidsystemet av-
vecklas och Sydafrika får ett demokratiskt styrelseskick.
Samtidigt finns det också skrämmande företeelser som skapar allvarlig
tveksamhet om regimens intentioner. Dit hör naturligtvis det ”svarta våldet”
som underlättas och t.o.m. tycks provoceras av myndigheterna. Dit hör
också Renamo-gerillans härjningar i Mogambique.
Renamo-gerillan bedriver en terrorverksamhet i Mogambique med säll-
synt grymhet. Den politiska plattformen är oklar. Trots att Frelimo-regimen
i Mogambique är i färd med att tillfredsställa det som angivits som Renamos
huvudkrav, nämligen etablerandet av ett demokratiskt flerpartisystem och
en öppen ekonomi, har det varit omöjligt att etablera någon fungerande för-
handlingsrelation med gerillan. Under tiden pågår det förödande kriget som
förlamar alla möjligheter att angripa landets trängande ekonomiska pro-
blem.
Det är uppenbart att Renamos verksamhet är helt beroende av stöd från
Sydafrika. Stödet till Renamo var från början ett led i Sydafrikas destabilise-
ringspolitik mot de av svarta styrda grannstaterna. Den sydafrikanska rege-
ringen har senare i avtal förbundit sig att inte stödja Renamo. Det finns skäl
att misstänka att man bryter mot detta åtagande. Under alla omständigheter
står det klart att Sydafrika skulle ha goda möjligheter att stoppa flödet av
förnödenheter som går över gränsen till Renamo i Mogambique, men under-
låter att göra detta. Den sydafrikanska regeringen bär därför ett stort ansvar
för det fortsatta våldet i Mogambique.
Regeringen har tagit initiativet till en prövning av den svenska sanktions-
politiken när det gäller Sydafrika. Det är rimligt att vi i ljuset av händelseut-
vecklingen tar upp frågan om i vilken takt och på vilka villkor vi kan lyfta
sanktionerna. Det är dock angeläget att i dessa överväganden tas med, inte
bara den inre utvecklingen i landet utan också Sydafrikas uppträdande i re-
gionen. Sverige borde alltså, tillsammans med andra länder, kräva att Syd-
afrika aktivt förhindrar fortsatt stöd till Renamo-gerillan, som ett villkor för
att avveckla sanktionerna.
Med hänvisning till det anförda hemställer jag att få ställa följande fråga
till utrikesministern:
Är utrikesministern beredd att verka för att frågan om stödet från Syd-
afrika till terrorverksamhet i Mogambique beaktas vid överväganden om att
avveckla sanktionerna mot Sydafrika?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 28 november
1991/92:213 av Sigrid Bolkéus (s) till justitieministern om kriminalvårdsan-
stalterna i Gävle och Hudiksvall:
Kriminalvårdsstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret
1992/93 föreslagit en utbyggnad av Gävlefängelset. Regeringen har beslutat
att den slutna lokalanstalten i Gävle får en ny paviljong med 24 platser som
skall användas för narkotikamissbrukare.
Får utbyggnaden av Gävlefängelset till följd att lokalanstalten i Hudiksvall
läggs ned?
1991/92:214 av Ingela Mårtensson (fp) till utrikesministern om anslagen till
fredsorganisationerna:
Folkrörelsernas engagemang och medverkan i den säkerhetspolitiska de-
batten och studiearbetet är relativt unikt för vårt land. Alla erfarenheter sä-
ger att icke-statliga organ kan medverka till att förtydliga bilden av svensk
säkerhetspolitik och nedrustningssträvanden.
Utifrån dessa konstateranden beslöt riksdagen 1987 att etappvis höja an-
slaget för information om fred och nedrustning. Som riktpunkt för medels-
anvisningen angavs en promille av försvarskostnaderna.
I massmedia har de senaste dagarna angivits att försvarsanslagen kommer
att öka med 7-9 miljarder de närmaste åren.
Mot denna bakgrund vill jag fråga utrikesministern:
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
67
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
68
Avser utrikesministern att föreslå att anslaget för fredsorganisationerna
skall öka i samma takt som försvarsanslagen?
1991/92:215 av Inga-Britt Johansson (s) till civilministern om förtroendet för
miljömärkningen:
Miljömärkning kan bli ett viktigt komplement till andra styrmedel på mil-
jöområdet. Det är viktigt att konsumenterna kan få en fullvärdig informa-
tion så att man kan välja varor som är mindre miljöskadliga. I Sverige utförs
det praktiska arbetet av standardiseringskommissionen. Under de senaste
dagarna har det avslöjats att en konsult som arbetat på uppdrag av kommis-
sionen skilts från sina arbetsuppgifter på grund av sitt engagemang hos
Svenska naturskyddsföreningen. Det är angeläget att medborgarnas förtro-
ende för miljömärkningen återställs. Det är därför viktigt att få klarlagt vil-
ken inställning som civilministern, som är ytterst ansvarigt statsråd, har be-
träffande den uppkomna situationen.
Jag vill fråga civilministern:
Vilka åtgärder har civilministern vidtagit mot bakgrund av den uppkomna
situationen kring miljömärkningen och standardiseringskommissionens
handläggning av teknisk rådgivning?
1991/92:216 av Leo Persson (s) till arbetsmarknadsministern om stöd till Älv-
dalen och Malung:
Älvdalens och Malungs kommuner är de två sydligaste kommunerna i det
västsvenska skogslandet. Såväl turistnäringen som övrigt näringsliv har stora
problem. Den kraftiga nedgången i industrisysselsättningen gör att behovet
av statligt stöd ökar.
Vad avser arbetsmarknadsministern att föreslå med anledning av Malungs
och Älvdalens kommuners begäran om ändring av stödområdeskategori från
stödområde 2 till stödområde 1?
1991/92:217 av Margitta Edgren (fp) till socialministern om folkhälsoinstitu-
tet:
Organisationskommittén för folkhälsoinstitutet har fått ytterligare ett
halvt år på sig för att komma med sina förslag.
Det behövs säkert för att komma fram till arbetsuppgifter, organisation
och bemanning för institutet. Det är däremot inte bra för dem som hoppas
få institutet lokaliserat till sin ort. Så anser t.ex. jag och flera med mig att
Malmö vore en lämplig plats för folkhälsoinstitutet eftersom det i Malmö/-
Lund/Dalby finns de vetenskapligt kreativa miljöer som ett nytt institut kan
knyta an till. Därtill kommer det önskvärda i att sprida myndigheter utanför
Stockholm-Mälardalsområdet.
Med anledning av det ovan anförda vill jag fråga socialministern:
Vilka överväganden avser socialministern att göra inför beslutet om loka-
lisering av folkhälsoinstitutet?
1991/92:218 av Inge Carlsson (s) till arbetsmarknadsministern om länsarbets-
nämnden i Östergötlands län:
I valrörelsen utlovades från de fyra borgerliga regeringspartiernas sida att
AMS skulle få de extra medel man begärt. Länsarbetsnämnderna har plane-
rat sina åtgärder därefter. Regeringens förslag till riksdagen innebär dock att
AMS bara får hälften av utlovade medel. Det innebär att länsarbetsnämn-
den i Östergötland i vår får kraftigt minska antalet personer i aktiva åtgärder.
Enligt uppgifter i massmedia erkänner nu arbetsmarknadsministern att rege-
ringen har räknat fel på kostnaderna för dessa åtgärder. Vi socialdemokrater
har föreslagit att AMS skall få ytterligare 970 milj.kr.
Innebär detta att arbetsmarknadsministern nu tillstyrker vårt förslag om
mer resurser till AMS så att länsarbetsnämnden i Östergötland kan genom-
föra de planerade åtgärderna?
1991/92:219 av Hugo Bergdahl (fp) till miljöministern om hoten från svavel-
utsläppen på Kolahalvön:
Skogarna har utplånats, fiskarna har ändrat färg, lavarna har försvunnit
och bären innehåller 500 gånger mer nickel än normalt. Så beskrivs den på-
gående miljökatastrofen på Kolahalvön i sovjetisk press. Enligt en forsk-
ningsrapport från finska skogsforskningsinstitutet i Rovaniemi är finska
Lappland på väg mot en miljökatastrof orsakad av svavelutsläppen på Kola-
halvön. Mätningar av skador från svavelnedfallet i mellersta finska Lappland
som blev klara i augusti 1988 visade att hänglaven har minskat med 50-75 %
under loppet av tio år. Rennäringen har drabbats av detta. Det kan ta minst
tio år för hänglaven att återhämta sig. Svavelnedsläppen förväntas också slå
hårt mot den finländska vildmarken. Undersökningar visar att försurningsni-
vån i norra Sverige påverkas av industriutsläppen från Kolahalvön. Man kan
på goda grunder befara att ett allvarligt miljöhot också vilar över våra värde-
fulla naturområden i norra Sverige som följd av de omfattande svavelutsläp-
pen på Kolahalvön.
Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga:
Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att avvärja hoten mot miljön i
Sverige med anledning av de omfattande svavelutsläppen på Kolahalvön?
1991/92:220 av Lennart Fremling (fp) till kommunikationsministern om for-
donskungörelsens bestämmelser om mobilkranar:
Enligt förordning 1990:1201 om ändring i fordonskungörelsen gäller vissa
specialbestämmelser för mobilkranar som kan lyfta mer än 10 ton. Denna
tiotonsgräns bygger på proposition 1990/91:35.
Det finns intressenter som vill låta även mindre mobilkranar komma i åt-
njutande av dessa förmånligare regler. I så fall skulle vi nu få fler fordon som
det skulle kunna bli svårt att anpassa till kommande Europaharmoniserade
regler.
Mot denna bakgrund vill jag fråga kommunikationsministern om rege-
ringen avser att ändra tiotonsgränsen efter en förnyad riksdagsbehandling?
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
69
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
70
1991/92:221 av Odd Engström (s) till bostadsministern om villkoren för turk-
bulgarer som tvingats återvända till Bulgarien:
Hur har regeringen låtit informera sig om villkoren för de turkbulgarer
som inte fått stanna i Sverige utan återvänt till Bulgarien, och i så fall vilka
slutsatser drar regeringen med anledning härav?
1991/92:222 av Stefan Attefall (kds) till arbetsmarknadsministern om sänkta
socialavgifter som regionalpolitiskt instrument:
I regeringsförklaringen skriver den nya regeringen följande: ”Sänkningen
av socialavgifterna kommer att vidgas till större delar av Norrlands inland
och omfatta fler verksamheter än i dag.”
Enligt mångas uppfattning bör i första hand fler verksamheter i stödom-
råde 1 omfattas av sänkta socialavgifter innan det geografiska området utvid-
gas. Därigenom prioriteras i ett kärvt ekonomiskt läge de områden som har
de största problemen med sysselsättning och utflyttning.
Jag vill med anledning av ovanstående fråga arbetsmarknadsministern på
vilket sätt regeringen tänker utveckla systemet med sänkta socialavgifter
som ett regionalpolitiskt instrument.
den 29 november
1991/92:223 av Per Stenmarck (m) till statsrådet Görel Thurdin om sandsug-
ningen utanför Falsterbonäset:
Sedan flera år tillbaka bedrivs sandsugning utanför Falsterbonäset. Detta
sker efter tillstånd av Sveriges Geologiska Undersökning (SGU). En förut-
sättning för verksamheten är att inga hål eller gropar får göras i havsbotten.
Trots detta har emellertid stora hål skapats. I dessa bildas svavelväte där fis-
kar och andra djur dör.
Under senare år har också stora mängder sand försvunnit från stränderna.
Sedan 1987 har stranden inom vissa områden dragit sig tillbaka tio meter.
Att sandsugningen är en bidragande orsak till detta är allt fler överens om.
De nuvarande tillstånden att bedriva sandsugning vid Västra Haken och
Sandflyttan utanför Falsterbonäset går ut under 1992. Det är viktigt att dessa
tillstånd inte förlängs.
Är regeringen beredd att medverka till att ytterligare sandsugning inom
området utanför Falsterbonäset inte skall bedrivas efter den nuvarande kon-
cessionstidens utgång?
1991/92:224 av Mona Sahlin (s) till arbetsmarknadsministern om ungdoms-
arbetslösheten:
Så sent som den 14 november i år sade arbetsmarknadsministern i riksda-
gen att han hade bra kontroll på ungdomarna i åldern 16 -19 år. Arbetslös-
heten bland dessa var då 9,2 %. Därefter har arbetsmarknadsministern talat
om att sänka ungdomslönerna och försämra anställningstryggheten för att
skapa jobb åt ungdomarna.
Mot den här bakgrunden skulle jag vilja ställa följande fråga till arbets-
marknadsministern :
På vilket sätt anser arbetsmarknadsministern att sänkta ungdomslöner och
försämrad anställningstrygghet skapar fler jobb åt arbetslösa ungdomar?
1991/92:225 av Christina Linderholm (c) till utbildningsministern om föräld-
rainflytandet i skolan:
I proposition 1990/91:18 om ansvaret för skolan står följande:
”Om möjligheten att påverka inte bara skall bli skenbar och formell måste
det finnas ett reellt utrymme för inflytande. Därför fordras det ställningsta-
ganden både på politisk nivå i kommunen och av skolledningen till framför
allt innehållet i föräldra- och elevinflytandet.”
I utbildningsutskottets betänkande UbU 1990/91:4 om ansvaret för skolan
kan man läsa följande: ”Skolan bör vara öppen för föräldrarnas delaktighet
och inflytande och stimulera deras engagemang i barnens lärande.”
Trots dessa tydliga markeringar finns ingenting om föräldrars rätt till del-
aktighet och inflytande i den förordning som den förra regeringen utfärdade
i juli med anledning av riksdagens beslut. Däremot finns elevernas rätt till
inflytande inskrivet.
Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga:
Vilka åtgärder tänker skolministern vidta för att rätta till det begångna
misstaget?
1991/92:226 av Kent Carlsson (s) till utrikesministern om Slovenien och
Kroatien:
Utrikesministern sade i ett frågesvar den 5 november 1991 att huvudskälet
till att Sverige avvaktar med erkännandet av Slovenien och Kroatien ”---
är hänsynen till EGs fredsansträngningar”.
Den tyska förbundskanslern Helmut Kohl deklarerade den 27/11 att för-
bundsrepubliken Tyskland innan jul kommer att erkänna Slovenien och
Kroatien som självständiga stater. Han uppmanade också andra stater att
följa Tysklands exempel. Tysklands förändrade inställning måste tolkas så,
att man nu inte ser någon möjlighet att via EG skapa fred mellan Kroatien
och Serbien.
Sverige bör omedelbart erkänna Slovenien och Kroatien som självstän-
diga stater. Ur folkrättslig synpunkt finns ingenting som hindrar ett svenskt
erkännande.
Ett svenskt erkännande skulle aktivt kunna bidra till att skynda på freds-
processen. Pressen på Serbien att sluta sina våldshandlingar mot Kroatien
ökar ju fler länder som erkänner Kroatien och därmed tydliggör att man ser
Serbiens agerande som ett angreppskrig.
Jag vill därför fråga utrikesministern:
Är regeringen nu beredd att erkänna Slovenien och Kroatien som själv-
ständiga stater?
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
71
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
72
1991/92:227 av Rolf L Nilson (v) till utrikesministern om exportkreditgaran-
tier för investeringar i Östeuropa:
Det hävdas från industrihåll att svenska företag riskerar att halka efter i
konkurrensen på de nya marknaderna i östra Europa. Dessa stater har nu
stora behov av industriella investeringar och där kan svenska företag göra
betydande insatser. Problemet är att den svenska staten inte ger några ex-
portkreditgarantier.
Jag vill därför fråga näringsministern:
Avser utrikesministern att ta några initiativ för att ge exportkreditgaran-
tier för investeringar i Östeuropa?
1991/92:228 av Pär Granstedt (c) till utrikesministern om svenska företags
möjligheter att delta i uppbyggnadsarbetet i Sovjet:
Enligt uppgifter i massmedia omintetgörs svenska exportaffärer till olika
republiker inom Sovjetunionen på grund av brist på biståndskrediter. I stäl-
let väljer svenska företag att anlita dotterbolag i andra europeiska länder där
kreditmöjligheterna är bättre.
Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att öka möjligheterna för
svenska företag att delta i uppbyggnadsarbetet i Sovjetunionen?
1991/92:229 av Siw Persson (fp) till statsrådet Görel Thurdin om åtgärder för
att skydda ytterligare älvsträckor:
I regeringsförklaringen utlovade regeringen bl.a. att fler älvsträckor skulle
undantas från vattenkraftsutbyggnad. Nu har redan flera månader gått och
något propositionsförslag föreligger inte och har heller inte aviserats.
Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till statsrådet:
När avser regeringen lägga en proposition om skydd av ytterligare älv-
sträckor enligt naturresurslagen?
1991/92:230 av Lennart Daléus (c) till civilministern om miljömärkningssty-
relsen:
Miljömärkningen är ett viktigt inslag i miljöarbetet.
Avser regeringen att ge miljömärkningsstyrelsen förutsättningar att be-
driva ett effektivt och framgångsrikt miljömärkningsarbete?
1991/92:231 av Kjell Ericsson (c) till jordbruksministern om jordbruket i
norra Sverige:
Jordbruksnäringen i vårt land i allmänhet och skogs- och mellanbygderna
i synnerhet är inne i en bekymmersam period med bl.a. svag lönsamhet.
Vid riksdagsbeslutet i juni 1990 fastslogs att jordbruket i norra Sverige inte
skulle tillåtas få någon nämnvärt försämrad lönsamhet. Trots detta har lön-
samheten försämrats på ett mycket påtagligt sätt. Detta har i sin tur lett till
att många brukare slutat med jordbruksdriften bl.a. i mitt hemlän Värm-
land. Den senaste i raden är Sälboda Säteri utanför Arvika med 190 mjölk-
kor och därmed Värmlands största mjölkproducent, som aviserat att man
skall sluta i maj nästa år på grund av alltför dålig lönsamhet. Mjölkproduk-
tionen i norra Sverige har sjunkit mycket kraftigt under senare år, vilket är
allvarligt både för jordbruksnäringen och för förädlingsindustrin.
Vid årets riksdagsbehandling av stödet till jordbruket i norra Sverige till-
sattes en kommitté som skulle göra en översyn av detta stöd.
Min fråga till statsrådet är därför:
Kommer regeringen att lägga fram förslag som kan förbättra villkoren och
därmed skapa framtidstro för jordbruket i norra Sverige?
1991/92:232 av Tage Påhlsson (c) till försvarsministern om Sollefteå garni-
son:
Nyligen framlades försvarets sparförslag, innebärande bl.a. avveckling av
Sollefteå garnision med regementena 121 och T3. Ingenstans i landet kom-
mer en nedläggning att drabba så hårt som i Sollefteå. Kommunens framtid
hotas allvarligt - direkt försvinner ca 750 jobb och indirekt över 2000.
Regionalpolitiskt är detta inte acceptabelt, och det har i diskussionen förts
fram andra nedläggningsalternativ med sannolikt mindre dramatiska effek-
ter. Ett exempel är Umeå, där en regementsnedläggning inte skulle bli lika
kännbar.
Enligt uppgift är det ur försvarsstrategisk synvinkel egalt om garnisonen i
Sollefteå eller Umeå bevaras. Min fråga till försvarsministern är därför:
Är regeringen beredd att pröva försvarets sparförslag från såväl försvars-
som regionalpolitiska synpunkter och därmed ta hänsyn till de utomordent-
ligt svåra konsekvenserna en nedläggning av Sollefteå garnison skulle få för
kommunen?
1991/92:233 av Ingvar Eriksson (m) till kommunikationsministern om väst-
kustbanan och Ängelholm:
Satsningarna i det svenska järnvägsnätet är en riktig och framtidsinriktad
åtgärd. Planering och projektering av västkustbanans upprustning med dub-
belspår, tunnel genom Hallandsåsen, dragning genom Ängelholm är inne i
ett intensivskede.
Ett flertal förslag för genomfarten av Ängelholm har nu presenterats. Alla
synes på ett eller annat sätt komma att medföra negativa effekter i miljön.
Hur avser kommunikationsministern att medverka till att miljökonse-
kvenserna blir allsidigt belysta?
1991/92:234 av Gullan Lindblad (m) till utbildningsministern om behörighe-
ten för utländska tandläkare, m.m.:
Det är viktigt att invandrare som genomgått en kvalificerad utbildning i
sitt hemland så snart som möjligt kan arbeta i sitt yrke sedan de kommit till
Sverige. UHÄ har bl.a. som uppgift att finna vägar för s.k. ekvivalering av
olika akademiska utbildningar.
Utländska tandläkare med fullgjord utbildning och lång praktisk erfaren-
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
73
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
het har svårigheter att få behörighet att utöva sitt yrke i Sverige. Utöver kun-
skaper i svenska språket och svenska författningar måste de genomgå ytterli-
gare tre års utbildning i Sverige varpå följer ett års allmän tjänstgöring.
Är utbildningsministern beredd att företa en översyn vad gäller kraven för
kompletterande utbildning för utländska tandläkare liksom för övriga yrken
inom hälso- och sjukvården?
1991/92:235 av Gullan Lindblad (m) till justitieministern om pornografisk
framställnings straffbarhet:
Helt nyligen friade JK en mycket rå och för kvinnor kränkande serie i en
känd porrtidning därför att det för straffbarhet krävs att de anmälda bilderna
skall innehålla sexuellt våld eller tvång.
Enligt en dom i hovrätten för Västra Sverige i maj i år ansågs ”fist fucking”
inte vara sexuellt våld eller tvång i ett mål rörande olovlig spridning av video-
gram med våldsinslag.
Uppenbarligen behövs en precisering av begreppet ”sexuellt våld eller
tvång” i pornografiska sammanhang.
Vilka åtgärder avser justitieministern vidta för att straffbarhet skall gälla
för pornografisk framställning av här nämnd art?
1991/92:236 avMy Persson (m) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om information
om EG-medlemskap:
I regeringsförklaringen slås fast att Sverige är inställt på ett EG-medlem-
skap fr.o.m. 1995.
Ett EG-inträde kommer att få stora konsekvenser - positiva såväl som ne-
gativa - för vårt land och vårt folk. Eftersom regeringsförklaringen också
aviserar en folkomröstning i frågan är det regeringens mening att svenska
folket skall ges möjlighet att påverka beslutet.
I dag saknar många kunskaper om innebörden av ett EG-medlemskap.
Visserligen erbjuds information från föreningar, organisationer och massme-
dia. Sådan information är dock inte alltid saklig och neutral. Inför den kom-
mande folkomröstningen måste det vara regeringens ansvar att tillgodose
medborgarnas behov av den allsidiga och opartiska information som ger var
och en möjlighet att självständigt bilda sig en åsikt i frågan.
Vilka initiativ avser regeringen ta för att ge alla medborgare en allsidig och
opartisk information inför den aviserade folkomröstningen om EG-medlem-
skap?
74
|
13 § Kammaren åtskildes kl. 13.26. |
Prot. 1991/92:35 29 november 1991 |
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 § anf. 37 (del-
vis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdet slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
/Barbro Karlsson
75
|
Prot. 1991/92:35 29 november 1991 |
Innehållsförteckning Fredagen den 29 november |
1 § Svar på interpellation 1991/92:28 om Kloster Speedsteel AB... 1
Näringsminister Per Westerberg (m)
Bengt Ola Ryttar (s)
Lars Svensk (kds)
2§ Svar på interpellation 1991/92:26 om kontraktsvård.......... 4
Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Birgit Henriksson (m)
Sten Söderberg (nyd)
Johan Brohult (nyd)
3 § Svar på interpellation 1991/92:30 om jämställdhet och pornografi 9
Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Berith Eriksson (v)
Barbro Westerholm (fp)
Kjell Eldensjö (kds)
Johan Brohult (nyd)
4§ Svar på interpellation 1991/92:31 om s.k. frigång vid kriminal-
vårdsanstalterna ................................... 15
Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Göthe Knutson (m)
Sten Söderberg (nyd)
5 § Svar på interpellation 1991/92:45 om nedskärningar inom krimi-
nalvården ........................................ 19
Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Gudrun Schyman (v)
Karl-Gustav Sjödin (nyd)
Göthe Knutson (m)
6§ Svar på interpellation 1991/92:33 om den nya arbetsförmedlings-
lagen ........................................... 27
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Stig Rindborg (m)
Sten Östlund (s)
7 § Svar på interpellation 1991/92:39 och fråga 1991/92:138 om arbets-
lösheten bland kvinnor.............................. 32
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Lahja Exner (s)
Anna Corshammar-Bojerud (c)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Ines Uusmann (s)
Inger Hestvik (s)
76 Gudrun Schyman (v)
Isa Halvarsson (fp)
8§ Svar på interpellation 1991/92:41 om kommunerna och avräk-
ningsskatten ...................................... 51
Finansminister Anne Wibble (fp)
Lars Bäckström (v)
Olle Schmidt (fp)
Prot. 1991/92:35
29 november 1991
9 § Hänvisning av ärenden till utskott...................... 62
10 § Bordläggning...................................... 62
11 § Anmälan om interpellationer
1991/92:56 av Hans Göran Franck (s) om mänskliga rättigheter
m.m. i Baltikum................................ 63
1991/92:57 av Leo Persson (s) om vissa statliga verks regionala
förvaltningar................................... 64
1991/92:58 av Inger Lundberg (s) om moralsynen i skolans läro- -
plan.......................................... 65
1991/92:59 av Pär Granstedt (c) om sanktionspolitiken mot
Sydafrika...................................... 66
12 § Anmälan om frågor
1991/92:213 av Sigrid Bolkéus (s) om kriminalvårdsanstalterna
i Gävle och Hudiksvall........................... 67
1991/92:214 av Ingela Mårtensson (fp) om anslagen till fredsor-
ganisationerna.................................. 67
1991/92:215 av Inga-Britt Johansson (s) om förtroendet för mil-
jömärkningen .................................. 68
1991/92:216 av Leo Persson (s) om stöd till Älvdalen och Ma-
lung.......................................... 68
1991/92:217 av Margitta Edgren (fp) om folkhälsoinstitutet. . 68
1991/92:218 av Inge Carlsson (s) om länsarbetsnämnden i Ös-
tergötlands län.................................. 69
1991/92:219 av Hugo Bergdahl (fp) om hoten från svavelutsläp-
pen på Kolahalvön............................... 69
1991/92:220 av Lennart Fremling (fp) om fordonskungörelsens
bestämmelser om mobilkranar...................... 69
1991/92:221 av Odd Engström (s) om villkoren för turkbulgarer
som tvingats återvända till Bulgarien................. 70
1991/92:222 av Stefan Attefall (kds) om sänkta socialavgifter
som regionalpolitiskt instrument.................... 70
1991/92:223 av Per Stenmarck (m) om sandsugningen utanför
Falsterbonäset.................................. 70
1991/92:224 av Mona Sahlin (s) om ungdomsarbetslösheten. . 70
1991/92:225 av Christina Linderholm (c) om föräldrainflytan-
det i skolan.................................... 71
1991/92:226 av Kent Carlsson (s) om Slovenien och Kroatien 71
1991/92:227 av Rolf L Nilson (v) om exportkreditgarantier för
investeringar i Östeuropa......................... 72
1991/92:228 av Pär Granstedt (c) om svenska företags möjlig-
heter att delta i uppbyggnadsarbetet i Sovjet.......... 72
77
Prot. 1991/92:35 1991/92:229 av Siw Persson (fp) om åtgärder för att skydda yt-
29 november 1991 terligare älvsträckor.............................. 72
1991/92:230 av Lennart Daléus (c) om miljömärkningsstyrelsen 72
1991/92:231 av Kjell Ericsson (c) om jordbruket i norra Sverige 72
1991/92:232 av Tage Påhlsson (c) om Sollefteå garnison. .... 73
1991/92:233 av Ingvar Eriksson (m) om västkustbanan och
Ängelholm.................................... 73
1991/92:234 av Gullan Lindblad (m) om behörigheten för ut-
ländska tandläkare, m.m.......................... 73
1991/92:235 av Gullan Lindblad (m) om pornografisk framställ-
nings straffbarhet................................ 74
1991/92:236 av My Persson (m) om information om EG-med-
lemskap....................................... 74
78
gotab 40376, Stockholm 1991