Protokoll
1991/92:34
Justerades protokollet för den 22 november.
Länsdemokratifrågor
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1991/92:Jo21 till jordbruksutskottet
1991/92:N17-N25 till näringsutskottet
Talmannen meddelade att de på föredragningslistan upptagna utskottsbe-
tänkandena skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU7 Följdlagstiftning till yttrandefrihetsgrundlagen m.m. (prop.
1990/91:179).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14§.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU4 Länsdemokratifrågor.
1 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 34
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Länsdemokratifrågor
Anf. 1 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till den reservation som finns
i det här betänkandet och som är avgiven av mig och Ingvar Svensson. Be-
tänkandet som helhet och reservationen sysslar med hur vi skall ha det med
styrelseformer, demokrati på länsplanet, ute i regionerna i vårt land.
Det nuvarande tillståndet är sådant att man erinrar sig vad som sades om
vårt gamla tvåkammarsystem innan det avskaffades, att om vi inte hade haft
det skulle ingen ha kommit på tanken att införa det. Vad gäller länen ser det
ännu värre ut. Här finns ett virrvarr av organ som har olika uppgifter, som
överlappar varandra och som är kolossalt svåröverblickbara för allmänhe-
ten.
Vi har sedan gammalt landstingen, vi har länsstyrelserna, vi har allehanda
andra regionala organ. Vi har kommunförbund av olika sorter. Över huvud
taget är styrelseformerna på länsplanet orationella och ineffektiva och inne-
bär ett mycket omfattande slöseri med allmänna medel.
Det viktigaste är dock, tycker jag för min del, att de nuvarande styrelsefor-
merna i länen inte ger länsinvånarna någon möjlighet till en allmän över-
blick, ingen möjlighet till ett mera målinriktat engagemang och ingen möjlig-
het till ett konkret ansvarsutkrävande i allmänna val, utöver de frågor som
handläggs av landstingen, och det är bara en del av dem.
Vi har från centerns sida i årtionden argumenterat för en mera rationell,
förnuftig och demokratisk organisation i länen. Anslutningen här i kamma-
ren har gått litet fram och tillbaka - det har böljat. Intresset under senare år
kan sägas ha varit minimalt. Vi i centern har ”överlevt” i den här frågan.
Andra partier, som tidigare varit positivt inställda till den s.k. länsdemokra-
titanken, har ändrat ståndpunkt. Jag erinrar mig vad gäller folkpartiet t.ex.
att så länge Björn Molin satt här i kammaren hade vi i stort sett en gemensam
syn på dessa frågor mellan folkpartiet och centern. Sedan svängde folkpar-
tiet och gick över till att mera betona betydelsen av att statens intentioner
genomförs också i länen, dvs. ytterligare genomslag för centralstyret.
För så är det. Det som har hänt under senare år är ju att länsstyrelserna,
de statliga organen, har förstärkts och fått allt mer och mer allmänpolitiska
uppgifter. Sedan har det också vuxit upp en lång rad andra organ ute i länen
som även de direkt eller indirekt sorterar under staten.
Det här är en mycket märklig utveckling i tider när man talar om behovet
avytterligare decentralisering, när man talar om behovet av att göra det möj-
ligt för medborgarna att på olika nivåer göra sin vilja gällande, att kunna få
insyn och att kunna utkräva ansvar.
Det motstånd mot en förändring som finns är egendomligt också från den
synpunkten att vi har accepterat en annan ordning på andra nivåer. På riks-
nivå har vi riksdag och regering och myndigheter som sorterar under rege-
ringen. I kommunerna har vi kommunfullmäktige, kommunstyrelse och en
rad andra nämnder som har ansvaret för verksamheten i kommunen. Men
att man just på länsplanet inte kan ha detta är mycket mycket egendomligt.
Det självklara borde naturligtvis vara att vi liksom i de flesta andra länder
har en organisation även på regional nivå som i princip svarar ungefär mot
den som vi har i kommunerna och som vi har i riket som helhet.
Sedan finns det en lång rad särskilda skäl för att genomföra en reform,
utöver de grundläggande motiven som jag har angett. Vi står ju inför att re-
gionerna får allt större betydelse i vårt land. Det finns också ett slags ny med-
vetenhet i många regioner om att man bör ta itu med sina egna frågor, men
man saknar instrument. Man har inte så att säga de strukturella medlen till
sitt förfogande.
Vidare har nu EG kommit in i bilden. De allra varmaste EG-anhängarna
talar ju om att vi i framtiden kommer att ha något av ett regionernas Europa,
dvs. en samverkan över gränserna inte bara mellan stater utan också mellan
regioner. Det är redan på gång, och man kan konstatera att ute i Europa har
regionerna och de regionala styrelserna runt om i de olika länderna fått ökad
betydelse.
Här släpar vi efter. Vi har så att säga inget bra instrument för denna nya
regionala självmedvetenhet och inte heller för den regionala önskan om att
göra sig gällande i ett under EG förenat Europa.
Det är också uppenbart att i vissa avseenden är inte den länsindelning som
vi har nu den riktiga. Den bygger ju på gamla traditioner. I vissa fall går den
tillbaka till 1600-talet, och det har hänt väldigt mycket i vårt land fram till
våra dagar utan att vi har brytt oss om den regionala indelningen.
Det gäller naturligtvis kommunikationernas utveckling i första hand, men
det gäller också näringslivets utveckling och det gäller utbildningens lokali-
sering - vi har fått utbildningsanstalter i olika delar av regionerna.
Det finns alltså när det gäller allmänt tillvaratagande av regionernas in-
tresse ett stort behov av en genomgripande reform på det här området. Jag
är för min del mycket förvånad över den snäva syn som utskottsmajoriteten
har i denna fråga.
Jag är visserligen övertygad om att de tankegångar som har framförts från
centern under en längre tid, och som i koncentrat finns återgivna i reservatio-
nen, kommer att vinna inom en ganska snar framtid. De har alla skäl för sig.
Jag beklagar bara att det skall ta så förfärligt lång tid innan man kommer till
skott.
Slutligen finns det ytterligare en aspekt på frågan som kan tas med i sam-
manhanget, nämligen den gemensamma valdagen och mandatperiodens
längd. Det finns enligt min mening redan nu goda skäl för att införa skilda
valdagar, dvs. landstings- och kommunalval på en gång och riksdagsval för
sig. Med regionernas ökade betydelse och med ett genomförande av de läns-
demokratitankar som vi arbetar för, ökar skälen ytterligare för skilda valda-
gar. Då skulle de regionala beslutande organen få en helt annan betydelse
och på ett helt annat sätt stå i centrum för debatten, dvs. bli av intresse för
medborgarna i de olika regionerna.
Fru talman! Jag ber att än en gång få yrka bifall till den reservation som
finns och till det utredningskrav som finns med i den reservationen.
Anf. 2 INGVAR SVENSSON (kds):
Fru talman! Alltsedan Gustav Vasas dagar har Sverige haft kraftiga cent-
ralistiska tendenser. Som utlokaliserad kronobergare associerar jag lätt till
Dackefejden. Kanske hade den aldrig blivit av om förståelsen varit större
hos statsmakten för behovet av ett lokalt ansvar för frågor som kan hanteras
lokalt.
Prof. 1991/92:34
28 november 1991
Länsdemokratifrågor
1* Riksdagens protokoll 1991192. Nr 34
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Länsdemokratifrågor
Sverige är unikt. Genom att Gustav Vasa förenade både den världsliga och
den andliga normgivningen i samma regemente, skapades en struktur som
alltför mycket gick i monolitisk riktning. Pluralism och federalism frodas inte
i ett sådant klimat. Det är kanske förklaringen till att statliga länsmyndighe-
ter långt in i modern tid har haft stora befogenheter. Det är dags för mer av
europeisering av den lokala förvaltningen. Vi behöver mer av ett federalt
tänkande. I mitt allra första anförande i kammaren tog jag upp den viktiga
roll som jag anser att subsidiaritetsprincipen bör få i den svenska demokratin
framöver.
Subsidiaritetsprincipen lämnar centralism och decentralisering som be-
grepp bakom sig och koncentrerar sig på ett slags nivågruppering av makten.
Det skall vara rätt makt på rätt plats - kort och gott.
Bevisbördan vilar på den som vill beröva en lägre nivå eller gemenskap
dess funktion och därmed dess frihet och ansvar. Det måste alltså bevisas
att den lägre nivån eller gemenskapen är ur stånd att fullgöra den avsedda
funktionen på ett rimligt sätt, och det skall bevisas att den högre nivån kan
göra det mycket bättre. Detta är en sammanfattning av subsidiaritetsprinci-
pen - som vi förhoppningsvis kommer att få höra mer om framöver.
Principen är tillämplig på vår syn på EG och allt annat internationellt sam-
arbete, men den är också i högsta grad tillämplig på synen på det lokala och
regionala ansvaret och friheten.
För mig och mitt parti står det helt klart att maktfördelningen mellan den
lägsta kommunala nivån och statsmakten behöver fyllas upp på en mellan-
nivå. Vi har redan landstingen, men vi tror att det kommer att behövas läns-
parlament framöver med ett övergripande regionalt ansvar. Vi är tämligen
fria i vår syn på länsindelningen och kan tänka oss att en hel del förändringar
behöver göras på den sidan.
Fru talman! Vi kristdemokrater räknar med att regeringen kommer att ta
rejäla initiativ i den här riktningen under den kommande mandatperioden.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Anf.3 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Vid internationella jämförelser har det visat sig att det lokala
och regionala självstyret har varit särskilt välutvecklat här i Sverige. Troligen
beror detta på frånvaron av starka feodala maktapparater, och det berodde
i sin tur på att bönderna faktiskt kunde dra till skogs och försörja sig själva
om fogdarnas förtryck blev för starkt.
Under den tid som i nationalsången kallas ”fornstora dar” - och som man
väl i mera moderna statsvetenskapliga termer skulle kunna kalla för den im-
perialistiska perioden - dvs. 1600-talet - inrättades länen och landshövding-
arna som verktyg för den statliga överhetens kontroll och skatteindrivning.
Ingvar Svensson har talat om den monolitiska statsstyrningen, och den fanns
i allra högsta grad på 1600-talet. Det är egentligen ganska märkligt att denna
rest från det enväldiga överhetssamhället har fått leva vidare ända in i våra
dagar.
Det är inte bara demokratiargument som finns för att låta de direktvalda
landstingen ta över länens politiska uppgifter, det finns också en rad effekti-
vitetsskäl. Bertil Fiskesjö och Ingvar Svensson har gett ett antal argument
som jag kan ansluta mig till. Jag vill bara göra en kommentar när det gäller
EG. Det finns faktiskt de som talar om regionernas Europa som ett alterna-
tiv till det centralstyrda kapitalistiska planhushållande EG.
Jag skall också säga några ord om landshövdingarna. Vi lever i en tid då
man hårdhänt rationaliserar bort tjänstemän i både statlig och kommunal
administration. I min egen hemkommun hotas 6 000 arbeten bland de kom-
munalanställda. De flesta av dem arbetar med praktiska uppgifter inom vård
och utbildning. Samtidigt säger politiker från alla läger högtidligt att man i
första hand skall skära i administrationen och särskilt på chefsnivån.
Jag skulle vilja höra om någon kunde tala om för mig vilka av landshöv-
dingens uppgifter som inte lika väl eller bättre kunde utföras av en deltidsar-
voderad ordförande i ett direktvalt länsparlament eller som man kunde över-
låta till någon fristående författare eller teatergrupp? Kan någon från rege-
ringspartierna förklara varför det vackra begreppet valfrihetsrevolution i re-
geringsförklaringen inte omfattar rätten att välja hembygdens högsta poli-
tiska företrädare?
Regeringen har i förra veckan utsett fem nya landshövdingar. Det är högst
kompetenta personer, såvitt jag förstår, och de är i sina bästa år. De hade
säkert alla fem haft goda chanser att efter allmänna val vinna ordförandepos-
ten i ett länsting, eller ett länsparlament, om det var detta de eftersträvade.
Men nu kan man inte låta bli att uppfatta landshövdingeposterna som re-
trättposter, som erhålls när partierna vill ställa någon litet vid sidan av den
politiska rännarbanan.
Utskottsmajoriteten vill hänvisa denna fråga till en ny ganska diffus utred-
ning. En utredning i en lång rad utredningar som har lett till små föränd-
ringar. Det är dags att nu efter mer än 350 år äntligen bölja avveckla det
gamla statliga fogdesystemet.
Jag yrkar i första hand bifall till vänsterpartiets meningsyttring, i andra
hand yrkar jag bifall till den gemensamma reservationen från centern och
kds.
Anf. 4 OLLE SCHMIDT (fp):
Fru talman! Det blir här en viss form av upprepning, men jag tycker att
dessa frågor är så viktiga att de kanske förtjänar att upprepas.
Regionernas betydelse i det framtida Europa diskuteras ju nu allt livli-
gare. Häromdagen lyssnade jag på ett seminarium om kommunerna och
EG. Där framkom det ganska tydligt att regionerna ställer krav på inflytande
och deltagande också i EGs beslutsfunktioner. De nygamla regionerna i
Europa håller alltså på att bli en maktfaktor i det nya Europa. Diskussionen
handlar i stor utsträckning, vilket Ingvar Svensson var inne på, om subsidia-
ritetsprincipen - detta ganska svåra och obegripliga ord. Ingvar Svensson
förklarade det ju; beslut skall fattas på lägsta effektiva nivå.
I Sverige har, tycker jag, den demokratiska diskussionen om var och av
vem besluten skall fattas tyvärr inte varit så omfattande på senare år. Därvid-
lag delar jag Bertil Fiskesjös uppfattning. Men nu verkar det som om intres-
set och engagemanget äntligen fått bättre fart, inte minst om hur våra län -
regioner - skall styras.
I detta betänkande behandlas en rad motioner som tar upp frågan om läns-
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Länsdemokratifrågor
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Länsdemokratifrågor
demokratin. Utskottet hänvisar till pågående utredningar och avstyrker mo-
tionerna. Jag måste säga att jag tycker att utskottet tar för lätt på vikten av
dessa frågor. Det får inte bli så att vi bara utreder och utreder.
För övrigt tycker jag, efter att ha läst direktiven till den enmansutredare
som här åsyftas, att de inte är speciellt precisa utan mycket allmänt hållna.
Någon större entusiasm verkar inte direktivförfattaren ha haft.
Däremot finner jag flera intressanta uppslag i reservationen av Bertil Fis-
kesjö och Ingvar Svensson. Behovet av ökande regional demokrati för att
klara viktiga frågor kommer enligt min mening att bli större. Det handlar om
specialistsjukvård, infrastruktur, kollektivtrafik, utbildnings- och forsk-
ningsfrågor, miljöfrågor, och helt enkelt övergripande regional planering.
Jag delar alltså reservanternas uppfattning att det saknas ett folkvalt forum
för debatt och beslut.
Jag håller också med om att länsstyrelsernas roll är diffus. De många olika
regionala aktörerna - landsting, kommuner, kommunalförbund, kommun-
förbund, mellankommunala samverkansorgan, och så staten och dess för-
längda armar - gör den regionala röran total. Konstiga länsgränser har dess-
utom trasslat till det hela. Medborgarna har svårt att få en överblick, och
därigenom blir demokratin lidande.
Nu pågår dock på flera håll i vårt land ett nytänkande. Länen är inte he-
liga, landstingen är inte heliga, inte ens länsstyrelserna och länsgränserna är
heliga. Nere hos oss i Skåne har vi, som också påpekas i reservationen, bör-
jat arbetet med ett gemensamt sammanhållet Skåne - embryot till ett Skåne-
parlament.
Jag har tidigare i den här kammaren sagt att jag hoppas att regering och
riksdag skall understödja våra ansträngningar i Skåne att skapa en bättre be-
slutsordning och ge oss redskap för bättre samverkan. Från folkpartiet libe-
ralerna i Skåne har vi hela tiden stött tankegångarna bakom ett Skåneparla-
ment. Det står t.o.m. i vårt regionala valmanifest. Därför är det inte svårt för
mig i dag att stödja reservationen, även om jag har några randanmärkningar.
Bertil Fiskesjö påpekade att centern länge har drivit frågan om länsdemo-
krati. Det är sant. Men det är inte de gamla 70-talsidéerna om att föra sam-
man landsting och länsstyrelse i ett länsparlament som jag i första hand talar
om. Nu behövs mer långtgående förändringar. Mina idéer utgår mer från
ett Sverige med färre regioner, kanske 8 -10, med regionparlament och med
ökade beslutsbefogenheter. Det är för övrigt många fler än jag som har tänkt
i dessa banor. Det gäller både nya, större regioner och minskad makt hos
den politiska centralmakten, alltså riksdagen, och minskad makt hos central-
byråkratin.
Jag inser att frågan då vidgas betydligt, vilket jag dock anser vara nödvän-
digt, bl.a. med tanke på Europaintegrationen. Vad gäller omfattningen av
länsparlamenten, innehållsmässigt men framför allt geografiskt, har centern
tidigare talat om 24. I Bertil Fiskesjös motion är det litet vagare uttryckt.
Där sägs att länsparlamenten skall bygga på nuvarande landsting, och de är
som bekant 24. Enligt reservationen däremot kan herrar Fiskesjö och Svens-
son nu uppenbarligen tänka sig färre regioner, och det tycker jag är bra.
Men jag vill då bara påminna Bertil Fiskesjö om att Börje Hörnlund under
valrörelsen, när han hade en presskonferens tillsammans med centerleda-
ren, bestämt sade nej till vad han kallade storlän.
Fru talman! Även om jag tycker att reservationen kunde ha varit tydligare
på de här punkterna, är jag i dagens läge beredd att stödja herrar Fiskesjös
och Svenssons tankegångar, eftersom reservationen helt klart visar en vil-
jeinriktning som enligt min mening är den riktiga. Sverige behöver gå från
ett nationellt till ett internationellt perspektiv, från ett centralt styre till ett
regionalt och lokalt styre. Jag skulle gärna se att vi fick börja i södra Sverige.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservationen i KUs betänkande
nr 4.
Anf. 5 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! I stort sett instämmer ju Olle Schmidt i reservationen och i
tankegångar som centerpartiet länge har drivit. Det är klart att det innebär
en viss självövervinnelse för honom att tvingas göra det, emot sitt eget partis
ståndpunktstagande, så jag kan förstå att han vill ge litet slängar åt center-
partiet. Det förlåter jag honom, för han har ju rätt i princip, och det är ju
det viktiga.
Vad vi har sagt är att vi inte skall ha hur stora regioner som helst. Det är
ju inte så stor mening med att tala om ökat folkligt inflytande, ökad möjlig-
het till insyn och påverkan, om vi delar upp landet i tre fyra regioner. Då är
vi nästan på nationalstatens nivå.
Däremot har vi inte motsatt oss en rationell översyn av de länsgränser som
nu finns. Det behöver göras på många håll, men inte överallt. Vi har en del
län som redan i sig är stora nog, både ytmässigt och befolkningsmässigt. Jag
tycker att man får se på den här organisatoriska sidan, vad gäller den geogra-
fiska utbredningen, med stor öppenhet och först efter rätt noggranna analy-
ser av vad som är kommunikationstekniskt och näringspolitiskt betingat göra
en ändring.
Det finns också en liten fara med att skjuta fram den regionala indelningen
alltför mycket, nämligen att den här angelägna reformen beträffande länsde-
mokrati på det viset i onödan kan skjutas på framtiden. Vi vet från tidigare
försök till ny länsindelning, att motsättningar lätt blossar upp och spärrar
initiativförmågan och hindrar konkreta beslut. Jag vill utfärda en liten var-
ning för att låta just den regionala indelningen bli ett slags huvudfråga i det
här ärendet.
Anf. 6 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Fru talman! Jag kan intyga att det inte var illa menat, Bertil Fiskesjö - det
var absolut ingen självövervinnelse. Däremot tror jag att det är viktigt för
debatten att vi försöker reda ut vad vi egentligen tycker och vad vi står för.
Under de år då jag har diskuterat den här frågan har jag tyckt att om vi bara
skall förändra länen, återgå till den gamla ordningen och sammanföra lands-
ting och länsstyrelser, så är inte detta någon speciellt intressant reform.
Poängen i resonemanget har varit att skapa bättre, större och effektivare
regioner, som kan handla, inte minst i dessa dagar, ut mot Europa och fun-
gera som drivkrafter, inte bara i Stockholm, Göteborg och Malmö utan för
hela landet. För min del tycker jag att det varit glädjande att konstatera att
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Länsdemokratifrågor
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Länsdemokratifrågor
denna diskussion förs i hela vårt land, inte bara i storstadsregionerna, som
ni i centern är oroliga för.
När vi diskuterar demokrati, Bertil Fiskesjö, kan vi konstatera att om vi
vill ha riktig demokrati och vill att människor beslutar själva i ökande grad,
då skall givetvis besluten främst ligga så nära människorna som möjligt - gi-
vetvis i kommunerna. Men jag tycker att det för den regionala styrelsefunk-
tionen behövs ett annat organ, och därvidlag är vi överens.
Jag tycker också, när det gäller den funktion som denna kammare har, att
många beslut i den här församlingen skulle kunna flyttas ut till regionerna.
Det är möjligtvis därvidlag som vi skiljer oss, Bertil Fiskesjö. Men jag tror
att detta, med tanke på närmandet till Europa, är en ganska naturlig utveck-
ling.
Anf. 7 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Jag tror inte att motsättningarna mellan Olle Schmidt och mig
är så stora som de framställts av honom själv här. Jag har sagt att jag är öppen
för en förändring av den regionala indelningen, och i reservationen nämner
vi ju direkt Skåne.
Men vi skall inte tro, om vi skall lägga något slags mall över landet som
helhet, att detta är en lätt fråga. Om vi koncentrerar hela uppmärksamheten
till den regionala indelningen, kommer vi att lägga en, som jag ser det, redan
nu nödvändig reform på länsnivå på hyllan för ganska lång tid. Det tycker
jag är trist. I de nuvarande länen, i varje fall i de flesta, finns redan nu ett
mycket stort behov av ett samlat organ som kan ta sig an de speciella pro-
blem som finns i olika län.
Vi kommer här till ungefär samma ståndpunkt, men från litet olika ut-
gångspunkter. Jag vill inte vara lika doktrinär när det gäller den regionala
indelningen som Olle Schmidt möjligen är.
Anf. 8 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Fru talman! Det hoppas jag att jag möjligen inte är, eftersom det inte är
min avsikt. Vad jag däremot försökte säga var att vi haft litet olika utgångs-
punkter, och i vissa fall har skillnaderna kanske inte varit så små. Det tycker
jag är en ganska väsentlig skillnad.
Jag har aldrig sagt att detta är en lätt fråga. Den har debatterats sedan
årtionden och har sitt ursprung i historiska missgrepp. Det är ingen lätt
fråga: man bryter inte länsgränser hur som helst. Det är svårt i dagsläget att
röra gränser, men jag tror att det är nödvändigt att man i den här situationen
försöker lyfta diskussionen litet högre och se kopplingen till Europa och det
som händer där.
Jag har kanske en något annan uppfattning än Bertil Fiskesjö. Jag tror inte
att vi når fram och får en stor enighet kring frågorna om vi enbart ser till det
gamla förslaget om länsparlament. Jag tror att man kan få större enighet
kring dessa frågor och snabbare nå bättre resultat om man diskuterar större
regioner med en koppling till Europa.
Varken Bertil Fiskesjö eller jag vet vem som får rätt. Men jag hoppas i
varje fall, och det är vi helt överens om, att behandlingen av frågan tar fart
och att det blir som Ingvar Svensson sade, nämligen att hans minister blir en
drivkraft i dessa viktiga demokratiska frågor. Det är i första hand en demo-
kratifråga.
Anf. 9 SÖREN LEKBERG (s):
Fru talman! Jag skall inte här låta mig lockas in i någon lång diskussion,
även om det är mycket intressanta frågor. Bertil Fiskesjö berörde också för-
fattningsfrågorna när han tog upp den gemensamma valdagen och valsyste-
met som sådant. Där vill jag deklarera att vi från socialdemokratisk sida är
mycket intresserade av att i ett bredare sammanhang diskutera just författ-
ningsfrågorna. Men den diskussionen kanske hör hemma under ett annat be-
tänkande än det som rör länsdemokratifrågor. Det är intressanta frågor.
Bertil Fiskesjö har under många år i riksdagen debatterat dessa frågor, och
jag tycker han borde glädja sig åt att den gamla regeringen tillsatte en sär-
skild utredare med uppgift att titta på den offentliga verksamheten och dess
regionala organisation. Såvitt jag har förstått är det ett utredningsarbete som
skall genomföras ganska skyndsamt. Utredaren skall också presentera olika
modeller, inte bara när det gäller landsting och kommuner utan även för den
statliga organisationen. Det innebär att vi här kanske inom ett år kommer
att få ett mycket bra diskussionsunderlag. Då får vi återkomma och disku-
tera dessa mycket intressanta och viktiga frågor. Det är också därför som vi
socialdemokrater ställer oss bakom utskottets hemställan i betänkandet.
Anf. 10 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Jag noterar att man även från socialdemokratiskt håll börjat
uttrycka sig litet försiktigare. Man förstår att man börjar tillhöra den förlo-
rande sidan. Jag hoppas att även ni från andra partier som står bakom majo-
ritetsskrivningen inser att tiden håller på att flyga ifrån er.
Det bedrivs ett så att säga uppehållande försvar. Vad gäller den utredning
som man nu hänvisar till talas där om de viktiga uppgifterna för den statliga
förvaltningen. Felet är att det här är fråga om en tjänstemannautredning, ett
slags teknisk utredning, där inga politiker är inkopplade. Det kan alltså inte
bli fråga om något övergripande nytänkande i den utredningen. Möjligen
kan den ta fram material som sedan kan utgöra underlag för fortsatta diskus-
sioner. Det är det ena.
Det andra är att målsättningen för denna tjänstemannautredning inte är
angiven. Det är där bristen finns. Vad vi som reservanter vill är att man skall
se på dessa frågor utifrån de målsättningar och värderingar som finns an-
givna i reservationen och som vi från centerpartiet talat för många gånger
tidigare.
Anf. 11 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Fru talman! Jag tycker nog att Bertil Fiskesjö bör glädjas åt att utredaren
har kommit i gång med sitt arbete. När man diskuterar författningsfrågor
och den här typen av frågor bör man inte tala om motståndare osv. Vad det
handlar om är att vara konstruktiv i arbetet. Det borde naturligtvis vara gläd-
jande att vi så småningom får fram ett utredningsunderlag som gör att vi in-
gående och seriöst kan diskutera dessa frågor och kanske finna konstruktiva
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Länsdemokratifrågor
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Länsdemokratifrågor
10
lösningar. Bertil Fiskesjö borde vara glad åt detta i stället för att så envist
hävda reservationens fördelar.
Man kan knappast med någon trovärdighet begära - och det gäller inte
enbart Bertil Fiskesjö, utan även de andra reservanterna - att vi plötsligt
över bordet i utskottet skulle besluta om att över en natt införa något slags
federalt system i vårt land.
Anf. 12 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Nej, Sören Lekberg, så pretentiös är jag inte. Jag har inte
begärt att vi skall fatta ett beslut över bordet i KU, även om jag har all re-
spekt för den genuina sakkunskap som där finns i alla frågor som utskottet
är behörigt att behandla. Vårt krav är att en utredning skall tillsättas om
dessa viktiga frågor med den målsättning som anges i reservationen. Det ut-
redningsarbete som nu är på gång uppfattar jag som ett slags uppehållande
försvar för att rädda så mycket som möjligt av den statliga, den regerings-
styrda och centralstyrda förvaltningen i länen.
Det rätta hade naturligtvis varit att man i en parlamentarisk utredning haft
tillgång till den expertis och de sakkunniga som nu arbetar med den utred-
ning som Sören Lekberg refererade till. Det arbetet utgör ett bihang till det
mer övergripande, ideologiskt inriktade arbete som bör bedrivas utifrån de
målsättningar som måste gälla framöver, om vi över huvud taget skall få en
modern, effektiv och demokratisk styrelseorganisation i länen.
Anf. 13 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Fru talman! Jag begärde ordet med anledning av Bertil Fiskesjös första
replik, där han ville göra gällande att Olle Schmidt talade mot sitt eget parti,
som han uttryckte det. Jag vill understryka att folkpartiet liberalerna inte på
något sätt är motståndare till den förändring, fördjupning och utveckling av
länsdemokratin som måste komma. Vi är helt införstådda med detta.
Att ändrade förhållanden i tiden innebär att man måste förändra organisa-
tionen i regionerna anser vi är helt naturligt. Men partiet i sin helhet har inte
kommit lika långt i sitt ställningstagande som Olle Schmidt har gjort. Det är
därför naturligt för oss att avvakta den utredning som är tillsatt och som så
småningom kommer att lägga fram sina analyser och sina alternativ. Det är
därför som vi har yrkat bifall till utskottets hemställan i betänkandet.
Anf. 14 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Jag noterar naturligtvis med tillfredsställelse att även Ylva
Annerstedt nu är på glid. Jag förutspådde ju i mitt första inlägg att ni så små-
ningom skulle komma trippande här. Folkpartiet bör ju kunna känna den
tillfredsställelsen att ni här återgår till gamla goda liberala ideal. Det är ju
inte mer än sju åtta år sedan som centern och folkpartiet var ense i de här
frågorna. Ni är välkomna upp i båten igen mot en lyckligare, ljusare och
bättre framtid för regionerna i vårt land.
Anf. 15 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Fru talman! Vi har väl aldrig någonsin tagit avstånd från decentralisering
av beslutsfattande. Jag förstår inte var Bertil Fiskesjö har fått det ifrån. Det
är bara så att vi i det här fallet vill ha alternativen på bordet innan vi tar
ställning.
Anf. 16 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Jag vill bara erinra Ylva Annerstedt om att det inte är så länge
sedan som vi fattade beslut om den s.k. länsstyrelsereformen. Då drev vi
våra krav, och folkpartiet gick emot och förenade sig med övriga centralister
i den här kammaren. Man förenade sig med dem som önskade stärka stats-
styret ute i regionerna och slöt enhälligt upp omkring den s.k. länsstyrelsere-
formen som då genomfördes. Vi motsatte oss denna och hänvisade, då som
nu, till det större, vidare och mer vitt syftande grepp som vi önskade att riks-
dagen skulle ta.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU6 Frikommunförsöket m.m. (prop. 1991/92:13, 1991/92:17 och
1990/91:100 delvis).
Anf. 17 SÖREN LEKBERG (s):
Fru talman! Det här betänkandet handlar om sista etappen i det som kalla-
des frikommunförsöket. De stora frågorna där avgjordes i och med att vi fick
en ny kommunallag som antogs här i riksdagen i våras.
Socialdemokraterna har en reservation här, och den skall jag först yrka
bifall till. Sedan vill jag med några korta ord närmare motivera vår uppfatt-
ning i den här frågan.
I Dalarna pågår en försöksverksamhet på hälso- och sjukvårdsområdet.
Det är en verksamhet som är tänkt att fortsätta fram till år 1994. Därom är
vi eniga i utskottet. Vi är också eniga om att kommunerna där skall kunna
få ta över sjukvårdsuppgifter samtidigt som huvudmannaskapet skall kunna
ligga kvar hos landstinget.
Men i den här Dalamodellen har det också ingått ett försök med att ge en
närvarorätt för representanter för handikapp- och pensionärsorganisationer.
Detta har varit en begränsad försöksverksamhet som bara har gällt lands-
tinget i Kopparbergs län. Vi tycker att det vore värdefullt om man kunde
utvärdera det försöket, eftersom det är enda stället i vårt land där det pågår.
Men majoriteten i utskottet har inte tyckt detta och avstyrker den framstäl-
lan som fanns i propositionen. Det innebär att ett försök med närvarorätt för
handikapp- och pensionärsorganisationer inte kommer att få fortsätta. Det
hinner därmed inte heller ens utvärderas. Vi tycker nog att man skulle kunna
vara så generös att man låter försöket fortsätta t.o.m. 1994.
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Frikommunförsöket
m.m.
1** Riksdagens protokoll 199H92. Nr 34
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Frikommunförsöket
m.m.
12
Anf. 18 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Fru talman! Det är faktiskt sju år sedan det första beslutet om frikommun-
försök fattades. Jag tycker att det finns anledning att erinra om det, eftersom
det var ett mycket viktigt beslut. I böljan var det bara nio kommuner och tre
landsting som var inblandade i verksamheten. Det innebar i alla fall att de
första stegen mot en ordentlig reformering och förändring av den kommu-
nala verksamheten togs. Det var kanske inte främst genom de avsteg från
regler och bestämmelser som gjordes, för de var ganska blygsamma i böljan,
utan därför att det tvingade kommunerna till en genomgång av hela verk-
samheten.
Man tvingades att ifrågasätta rutiner. Man startade kreativa processer ute
i kommunerna. Dessa processer gav upphov till ett nytänkande som funge-
rade som snöbollen som växer. I dag kan vi se ett helt annat sätt att angripa
problemen ute i kommunerna i hela Sverige. Det är positivt att dessa regler
nu kan utvidgas till att gälla alla.
Resultaten av den utredning som Sören Lekberg gjorde med anledning av
frikommunförsöken var också en del av beslutsunderlaget till den nya kom-
munallagen, där den fria nämndorganisationen nu är stadfäst. Man kan säga
att den fria nämndorganisationen har bidragit till en decentralisering av be-
slutsfattande och ansvarstagande. Den har inneburit att man har skapat en
helhetssyn till gagn för verksamheten. Man har fått fler generalister och
mindre vattentäta skott mellan verksamheter ute i kommunerna. Man har
också upptäckt att statliga regler ofta begränsar kommunernas och lands-
tingens möjligheter att lösa problem. Därför har man i allt snabbare takt
luckrat upp de här problemen.
Vi har sett en del intressanta försök på sjukvårdsområdet, där Dalamodel-
len är ett. Där har man försökt att lösa systemfelen med kreativt tänkande.
Det är positivt. Det kunde gärna tillkomma i fler landsting.
Men på ett område har majoriteten inte velat förlänga försöksverksamhe-
ten. Vi hade ju redan vid starten betänkligheter. Vi reserverade oss då mot
att man skulle införa dubbel representation för vissa grupper av medbor-
gare - i det här fallet pensionärer och handikappade. Vi har hela tiden häv-
dat att det är principiellt fel och ett intrång i den representativa demokratin
att på så sätt speciellt gynna vissa grupper i kommunen eller landstinget.
Snart kommer j u frågorna om var gränserna skall dras och varför vissa grup-
per skall gynnas på andras bekostnad. Varför är det just pensionärer och
handikappade som skall ha dubbel representation och extra möjligheter att
göra sina röster hörda? Varför skall inte också reumatiker - det finns många
som lider av den sjukdomen - få representation? Så här kan man dra ut frå-
gorna i det oändliga.
Det är politikernas uppgift att hålla en levande dialog med dem som man
företräder. Synpunkter, råd och tips kan på olika sätt inhämtas genom den
dialog som politikerna skall upprätthålla med sina väljare. Det ställningsta-
gande som utskottet nu har gjort när det gäller speciell representation för
vissa grupper visar klart var gränsen mellan politisk demokrati och korpora-
tivism går.
I utskottets betänkande behandlas också ett motionsyrkande med anled-
ning av förslaget om kommunal tillståndsprövning av sådana som vill starta
enskilda fritidshem eller förskolor. Utskottet har hamnat på ställningstagan-
det att detta inte skulle medföra någon fara för rättssäkerheten, vilket var
grunden till den här motionen. Utskottets undersökning visar nämligen att
länsstyrelserna har mycket begränsade möjligheter att göra de utredningar
som de egentligen skall göra. I stället litar de till kommunernas möjligheter
att ge synpunkter och utöva tillsyn.
Eftersom det hitintills inte har förekommit några propåer eller överkla-
ganden på denna punkt, tycker jag att man kan nöja sig med detta. Den här
frågan uppmärksammas ju också av regeringen i den proposition som gäller
enskilda daghem.
Fru talman! Jag vill därmed yrka bifall till konstitutionsutskottets hemstäl-
lan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU9 Nationaldagen, m.m.
Anf. 19 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! I KU har vi under en lång följd av år behandlat och avstyrkt
ett centerkrav på att den 6 juni skall göras till allmän helgdag. Så småningom
har även moderaterna motionsledes anslutit sig till centerns propå.
En borgerlig majoritet anser nu, med en något egendomlig formulering,
att Sveriges nationaldag är ”ett väsentligt inslag i många människors medve-
tande”. Utskottet anser att frågan att göra den 6 juni till helgdag, dvs. en
arbetsfri dag, på lämpligt sätt bör bli föremål för utredning.
I en moderat motion med Anders Björck som första namn framförs försla-
get att regeringen skall utreda om man skall avskaffa eller flytta någon nu
existerande helgdag. Till detta kan sägas att de helgdagar som vi redan har
är ännu mer förankrade i människors medvetande. Vi har första maj, den
internationella arbetarrörelsens egen högtidsdag. Att avskaffa den är en
omöjlighet och skulle uppfattas som en oerhörd kränkning av svensk arbe-
tarrörelse.
Kyrkomötet måste självfallet uttala sin mening i frågan om huruvida en
kyrklig helgdag skall tas bort. Det är inte svårt att förutse kyrkomötets upp-
fattning i denna fråga. Att fira kyrkliga helgdagar och på så sätt följa kyrko-
årets gång har en djupt religiös dimension för kyrkligt aktiva. Jag kan omöj-
ligt föreställa mig att riksdagen inte skulle ta vederbörlig hänsyn till kyrko-
mötets ställningstagande i denna fråga.
Vi befinner oss i den djupaste lågkonjunktur som Sverige upplevt sedan
depressionsåren på 30-talet. I detta läge - mycket väl tajmat, skulle jag vilja
säga! - beställer den borgerliga riksdagsmajoriteten en utredning om ytterli-
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Nationaldagen,
m.m.
13
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Nationaldagen,
m.m.
14
gare en arbetsfri dag. Utskottet erkänner indirekt att man är ute på svag is
genom att kortfattat beröra de ekonomiska konsekvenserna.
Låt mig till kammarens ledamöter säga att en ytterligare helgdag kostar
0,7-0,9% av BNP, enligt en beräkning som Industriförbundet har gjort.
Detta, ärade kammarledamöter, är en enorm summa, drygt 10 miljarder
kronor. I den senaste beräkningen uppgick BNP till 1 340 miljarder kronor.
Ännu dyrare blir det när den 6 juni infaller på en torsdag, med den kläm-
dag som då uppstår. Jag skulle vilja råda regeringen att tillsätta Curt Nicolin
som utredare. Han har det rätta greppet på denna fråga, med tanke på vad
han yttrat om helgdagars inverkan på svensk ekonomi. Jag är övertygad om
att riksdagen då inte skulle komma att besväras med någon proposition i äm-
net.
Fru talman! Jag tror att alla svenskar känner kärlek till och stolthet över
Sverige. Jag är för min del stolt över den svenska modellen - även om det
för tillfället är modernt att dödförklara den. Vårt land är världens solidaste
demokrati. Vi har levt i fred sedan 1815. De som önskar fira nationaldagen
offentligt gör det redan i dag under värdiga former. Vår kärlek till Sverige är
djup och äkta - även om det svenska folkkynnet är för svalt för nationell yra.
Fru talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen vid
konstitutionsutskottets betänkande.
Anf. 20 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Sverige var länge ett av de få länder i världen som saknade en
nationaldag. Så småningom har det blivit en rättelse på den punkten. Jag vill
erinra om att svenska flaggans dag snart har 100 år på nacken. Den som tog
initiativet till det första firandet var Artur Hazelius, Skansens grundare. På
enskilt initiativ firades alltså svenska flaggans dag för första gången 1892.
Det här initiativet togs upp på många andra håll i landet, och man kan säga
att det från år 1916 var fråga om ett allmänt firande av svenska flaggans dag,
men någon nationaldag hade vi då fortfarande inte.
År 1982 beslöt riksdagen att den 6 juni, svenska flaggans dag, tillika skulle
vara nationaldag. Successivt har det här firandet, som alltid har förekommit,
vuxit ut, och det har blivit något av ett medvetande hos svenska folket om
att vi har mycket gemensamt. Vi har ett gemensamt arv, och det är mycket
som gör det rimligt att vi firar just den 6 juni varje år.
Men, kan någon då invända, varför skall vi nu i Europaintegrationens ti-
devarv över huvud taget ägna oss åt sådana här nationella förlustelser? Ja,
jag tror att det just på 90-talet, integrationens decennium, blir ännu angeläg-
nare att framhålla den nationella identifikationen - inte så att man skulle på
något sätt glorifiera nationalism i ordets sämsta bemärkelse, chauvinism el-
ler något sådant, men just för att framhäva det genuint svenska arvet. Jag
syftar kanske inte på den svenska modell som Catarina Rönnung främst
tänkte på. Jag tror att den har gått i graven, och skönt är nog det, men det
finns så mycket annat som vi har anledning att ta upp och vara stolta över.
Det har nu föreslagits i flera motioner att nationaldagen tillika skall bli
helgdag, och utskottsmajoriteten har föreslagit att regeringen skall utreda
frågan. Varför då inte lika gärna från början säga att vi nu gör den 6 juni till
en helgdag? Nej, det vill vi inte, kanske just av det skäl som också Catarina
Rönnung var inne på: det är självfallet förenat med kostnader att göra ytter-
ligare en dag helt arbetsfri.
Nu kan det väl ifrågasättas om det verkligen fortfarande kan vara fråga
om 0,7-0,9 % av BNP, men den diskussionen vill jag inte närmare gå in på,
utan bara konstatera att man kanske redan nu ger anställda ledigt, t.ex. på
eftermiddagen. Jag är inte säker på att den 6 juni nu längre allmänt är full-
ständig arbetsdag, och det är detta som man vill ha belyst i sammanhanget.
Det är klart att Curt Nicolin kanske skulle vara en bra utredare när det
gäller den ekonomiska sidan - vad vet jag. Det finns nog också andra som
kan klara det.
Ett alternativ är naturligtvis också att flytta en helgdag. Man kan tänka sig
en rad olika lösningar. Absolut inte första maj, säger Catarina Rönnung. Det
kan jag kanske gå med på, inte av någon slags veneration för att det är arbe-
tarrörelsens internationella helgdag- då skulle jag kanske lika gärna vilja se
att man införde en borgerlighetens internationella helgdag - men framför
allt av en djup vördnad för att den 1 maj i många hundra år har firats som
vårens intåg i detta mörka och ofta karga och kalla land.
Det finns dock andra helgdagar som kan tänkas i sammanhanget. De kyrk-
liga får vi inte röra, tror Catarina Rönnung. Det är möjligt att kyrkomötets
ordförande Göran Åstrand är av samma mening. Men annandag pingst är
t.ex. en sådan dag som inte är kyrklig helgdag fast man skulle kunna tro det.
Det finns även andra dagar som skulle kunna komma i fråga.
Detta är emellertid sådant som vi i utskottet inte kan sitta och fatta beslut
om. Vi tycker att det är lämpligare att regeringen får se över den här frågan.
Det är väl riktigt att vi svenskar har svårt att gripas av någon allmän yra,
bortsett från när de första solstrålarna kommer på våren och vi ser hur män-
niskorna, framför allt flickorna, sitter i klasar på Konserthusets trappa. Det
är då härliga känslor som går igenom svenska folket. Man har betalt priset,
och man upplever något nytt. Men även om vi inte får uppleva den 14 juli i
Frankrike eller den 17 maj i Norge - kanske barnens fest framför andra -
kanske vi ändå kommer någonstans åt det hållet, och det vore inte så illa.
Dessutom är den 6 juni sällsynt väl lämpad för att göras till en nationell fest-
dag. Det gäller den tid på året då vi kan vara nästan säkra på att det inte
regnar, att solen skiner och att det är varmt ute. Det är en dag som säkert
många ställer upp för att fira. Jag yrkar med dessa ord, fru talman, bifall till
utskottets förslag.
(Applåder)
Anf. 21 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Fru talman! Socialdemokraternas uppfattning är att vi redan firar vår na-
tionaldag med den värdighet som anstår dagen. Jag måste säga att visst fi-
rande kanske är litet väl pojkscoutaktigt utformat, men det kan göras bättre.
Nu vet vi vilka känslor som genomströmmar Birger Hagård när han den 1
maj möter våren och tittar på vackra flickor. De känslor som genomström-
mar mig säger att det är en dag som vi i arbetarrörelsen är mycket stolta över
att få fira.
Huvudpoängen är att om utredningens förslag bifalls, som en borgerlig
majoritet nu har beslutat sig för, kommer det att innebära att 10 miljarder
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Nationaldagen,
m.m.
15
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Nation aldagen,
m.m.
16
kronor av BNP försvinner och med dessa många sköna skattekronor. Nu vet
jag inte hur gott finansministern för närvarande sover på nätterna. Men den
här utredningsbeställningen borde ge upphov till mardrömmar. Jag tycker
att hon skall förskonas från detta.
Anf. 22 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Det finns naturligtvis olika sätt att fira både den 1 maj och
den 6 juni. Men det ena goda behöver ju inte utesluta det andra. Även om
vi nu firar en del, så låt oss hoppas att vi kanske kan fira litet mera. Det kan
nog behövas i den ibland grå vardagens tristess som vi upplever.
Anf. 23 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Det var en gång ett land, som trots att det var bäst i världen
och gärna talade om det, var ganska okänt för sina egna medborgare. Landet
verkade inte ha någon nationalsång, även om man stod upp och sjöng någon-
ting före internationella ishockeymatcher. Man sjöng annars om alla andra.
Internationalen kallade man den visan. I uppslagsverk kunde man läsa att
flaggan var blå och gul. När folk kallades till möte var flaggan emellertid som
regel röd. Tänk så det kan bli, tänkte de välartade undersåtarna.
Landet hade tydligen inte heller något namn. Från statsministern och
neråt kallades det för ”det här landet”. Om landet hade historia och histo-
riska traditioner, så var de i alla fall väl förträngda eller kamouflerade. Där-
emot hade landet ett försvarligt världssamvete -14 miljarder stort, noga räk-
nat.
Åren gick och eftersom medborgarna var ganska resande av sig, hade de
noterat att andra folk med stor glädje firade sina s.k. nationaldagar. Politi-
kerna som hade lärt sig att lyssna på rörelsen hängde med, givetvis med
några klädsamma års fördröjning. Och så blev flaggans dag också national-
dag, och si flaggan var blå och gul.
Rätt som det var stod det den 28 november 1991 på almanacksbladet. Un-
der tiden hade förändringens vind blåst över världen och t.o.m. över fredens
hav.
Då kunde man, fru talman, höra detta av exempelvis mig: Visst skall na-
tionaldagen vara helgdag, men visst jobbar vi redan minst i världen. Därför
kan vi inte ha fler helgdagar. Med vissa helgdagar följer de äktsvenska kläm-
dagarna, varigenom vi jobbar ännu mindre än vi låtsas. I Europa hör man
sällan talas om Squeeze Days, Zusammangedruckte und zwischenliegende
Täge eller Jours de klem.
I lagen 1989:253 om allmänna helgdagar regleras endast vilka dagar som
är helgdagar i borgerligt hänseende. Den klämdagsframkallande Kristi Him-
melfärdsdag kan därför borgerligt avskaffas eller flyttas till en lördag, om
biståndsministern ursäktar.
I detta annandagarnas land får vi se upp. Annandag pingst, som vårt föga
kyrksamma folk är ganska ensamma om att fira, råkar också i farozonen.
Denna dag kan ju sammanläggas med pingstdagen som därigenom kan bli
dubbelt så festlig för dem som vill hänryckas.
Första maj, denna symbol för svunna tider och strider, behöver väl inte
vara helgdag?! Vore det inte ett internationellt anslående bevis på vår nu-
känsla och globalpolitiska framförhållning att avskaffa helgdagen första maj
innan Albanien och Ryssland gör det!
Allt detta, fru talman, vore givetvis denna kammare övermäktigt att be-
sluta. Därför stöder jag det som från början var Anders Björcks m.fl. yttran-
den att riksdagen hos regeringen begär en utredning om att avskaffa eller
åtminstone flytta någon nu existerande helgdag samt att göra nationaldagen
till helgdag. Jag har förstått att detta också är utskottets yrkande.
Till sist, fru talman, det var ingen saga.
(Applåder)
Anf. 24 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Trots de applåder som lan Wachtmeister inhöstade från sitt
parti, tycker jag att hans grumliga funderingar i den här saken inte är så
mycket att ta fasta på, inte ens för regeringen.
Jag sade i mitt anförande att jag är stolt över Sverige. Det är mig fjärran
att använda ett uttryck som ”i det här landet”. Inte minst är jag stolt över att
vi har ett världssamvete, och jag är stolt över att det kostar 14 miljarder.
Anf. 25 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Om mitt uttalande eller min tankegång på något sätt uppfatta-
des som grumlig, föreslår jag att man läser den när den kommer ut i snabb-
protokollet. Den kommer då att framstå i all sin glans såsom utomordentligt
klar och entydig.
Det gläder mig att även socialdemokrater och andra är stolta och fr.o.m.
nu kan kalla Sverige för Sverige och inte för det här landet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU3 Vallagsfrågor.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU15 Valkretsfrågor, m.m.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Nationaldagen,
m.m.
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Mellanöstern
18
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU3 Nordiska samarbetsöverenskommelsen (prop. 1991/92:14).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU4 Mellanöstern.
Anf. 26 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! När vi för ett år sedan diskuterade det förra Mellanösternbe-
tänkandet skedde det mot bakgrund av den upptrappning av militära styrkor
som då försiggick i området på grund av att Irak hade ockuperat Kuwait.
Från många håll sågs det då som en risk att Israel skulle dras in i denna mili-
tära konflikt. Palestinierna hade dragits in i konflikten på grund av de ekono-
miska konsekvenser och den flyktingsituation de hade råkat ut för. Nu und-
veks, mycket tack vare Israels påtvingade återhållsamhet, denna utveckling.
Men det var givetvis orimligt för världssamfundet att fortsätta att accep-
tera Israels ockupation av främmande territorium, som varat sedan 1967, när
man samtidigt så kraftfullt reagerade mot Iraks ockupation av Kuwait. Det
hade varit orimligt om inte USA hade agerat kraftfullt för att få till stånd
den process som nu påbörjats. I bästa fall ser vi nu en verklig början på en
fredsprocess, som kommer att undanröja den centrala grundbulten för pro-
blemen i Mellanöstern.
I dag har vi också väntat på att Israel skall godta villkoren för att fortsätta
konferensen i Washington, och ett sådant besked tycks vi nu ha fått. PLO
och viktiga arabstater har antagit villkoren och lovat att palestinier och ara-
ber skall vara närvarande.
De mest pessimistiska befarar att Israel skall försöka dra sig ur processen,
återigen hamna i försök till militära lösningar och därigenom vrida klockan
tillbaka. Anfallen mot flyktingläger i Libanon, som sker då och då, är också
illavarslande tecken.
För ett år sedan hade Israel också med förakt för folkrätten just förklarat
att invandrande judar skulle ges bosättningar på ockuperat område.
Det är minsann inte det enda brott mot folkrätten som Israel begått under
årens lopp. Massakern på minst 21 civila, obeväpnade demonstranter var
också aktuell för ett år sedan när vi diskuterade de här problemen. Den kol-
lektiva bestraffningen genom husrivningar och trakasserier av anhöriga till
misstänkta brottslingar hör också hit. Ibland lär det också hända att ”fel” hus
demoleras som en kollektiv bestraffning.
Stängning av universitet och skolor och misshandel och tortyr av ungdo-
mar har varit ett led i de militära insatserna mot stenkastande barn och mot
fångar i fängelser. Dödsfall i samband med polisförhör har också redovisats.
Antalet dödade sedan intifadan började uppgår till omkring 1 000 personer,
varav ca 160 barn med en medelålder på tio år.
För ett land som vill kalla sig demokratiskt måste det givetvis vara ett sätt
att ta sig in i fredsprocessen och låta den få fart att se till att övergreppen mot
de mänskliga rättigheterna upphör. Till att börja med måste de nya bosätt-
ningarna upphöra omedelbart, politiska fångar släppas, skolor och universi-
tet öppnas och säkerhetsstyrkorna reduceras.
När det gäller ockupationen av Kuwait var riksdagens majoritet snabb
med att godta den säkerhetsrådsresolution som innebar ett stort krig med ett
omätligt lidande för befolkningen i området, medan vi från vårt håll före-
språkade ett fortsatt användande av sanktionsvapnet. I dag anser jag att vi
också borde diskutera konsekvenserna av dessa sanktioner för civilbefolk-
ningen i Irak. Många rapportörer uttrycker stark oro för det lidande som
särskilt barnen utsätts för på grund av en del av innehållet i sanktionerna.
I fråga om Palestinakonflikten är man inte ens beredd att i utskottets be-
tänkande hålla dörren öppen för ett agerande för sanktioner. Det är uppen-
barligen en stor skillnad i attityden till olika ockupationer. Vi anser också att
en del av det bistånd vårt land ger till palestinierna kunde ges direkt till PLOs
humanitära verksamhet, exempelvis till utbildningsprogram och hälsovård.
Men det förtroendet vill utskottet tydligen ännu inte ge PLO. Vi får hoppas
att åtminstone den hjälp som går via UNRWA kommer att ökas.
Vi har för vår del valt att i en särskild meningsyttring markera att vi vill
hålla dörren öppen för svenska initiativ och medverkan i internationella
sanktioner mot Israel, detta som ett slags logisk konsekvens av den syn på
sanktioner vårt parti hade när det gällde Irak-Kuwait-konflikten. Jag vill
därför yrka bifall till den meningsyttring vi har avgett.
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Mellanöstern
Anf. 27 PÄR GRANSTEDT (c):
Fru talman! Konflikten i och runt Israel är ett ytterligare exempel på hur
den nya globala politiska situationen skapar nya öppningar i gamla konflik-
ter. Vi måste naturligtvis mycket varmt välkomna att man nu äntligen har
fått i gång någonting som i alla fall kan bli en förhandlingsprocess. Det är
något som man knappast vågade hoppas på bara för några månader sedan,
även om det var många som ställde det kravet; vi behandlar ju t.ex. i detta
betänkande motionsyrkanden som tar upp den frågan.
Ännu har naturligtvis de som skall försöka nå fram till en förhandlingslös-
ning många svårigheter framför sig, och väldigt mycket kan gå fel. Det är
inte säkert att man vågar ha en optimistisk prognos.
Den part som verkar mest ovillig i förhandlingsprocessen är uppenbarli-
gen Israel, och det är kanske inte så konstigt. Det är Israel som har det mili-
tära övertaget i regionen. Det är Israel som ser störst möjligheter att med
militära och polisiära maktmedel kunna tillvarata sina intressen. För den
arabiska sidan däremot, är det kanske bara genom en förhandlingslösning
som man över huvud taget har några chanser att tillgodose sina intressen.
Men vi måste hoppas och tro att också Israel inser att en militär lösning i
längden är ohållbar och att det enda sättet för Israel att kunna tillfredsställa
19
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Mellanöstern
20
sitt mycket legitima krav på att få leva i fred bakom säkra och erkända grän-
ser är att delta i denna förhandlingsprocess, som ett led i en fredsuppgörelse
för regionen.
Den utveckling vi har sett i Israel och i de palestinska områdena - de ocku-
perade områdena - är tragisk både för de drabbade palestinierna och för Is-
rael som nation. Det är allvarliga grymheter som har utövats mot männi-
skorna i de ockuperade områdena, urskillningslösa bestraffningsåtgärder,
osv. Men den här typen av politik slår också tillbaka mot det land som utövar
den. Det har en demoraliserande effekt på hela samhällssystemet. Av den
anledningen är detta en mycket farlig väg även ur den israeliska nationens
synpunkt.
Därför finns det verkligen anledning att hoppas att också Israel nu skall
inse att förhandlingslösningen är den enda lösningen, detta också på grund
av att den politik som hittills har förts har lett till en växande internationell
isolering av Israel, vilket naturligtvis också är olyckligt för landet.
En annan förutsättning för en framgångsrik förhandlingslösning är att
också den arabiska sidan får en mer realistisk inställning till problemen och
till vilka lösningar som är möjliga. Det finns också mycket starka tecken på
att så har skett. Den gamla föreställningen att man skulle kunna återställa
situationen sådan den var före Israels existens är naturligtvis orimlig och oac-
ceptabel. Det måste vara en självklar utgångspunkt att det israeliska folket
har samma rätt att bo i detta område och att ha en nation i detta område som
det arabiska folket och att en lösning också måste innebära respekt för Is-
raels rätt till existens.
Nu tycks denna typ av politiska förutsättningar föreligga, och det är då
viktigt att vi på allt sätt understödjer den förhandlingsprocess som nu är i
gång. Detta är också orsaken till att vi avvisar tanken på att tillgripa sanktio-
ner mot någon part i förhandlingsprocessen. Att klampa in med internatio-
nella sanktioner i den här mycket känsliga processen skulle helt klart vara
ett effektivt sätt att få alltsammans att gå i baklås.
Däremot finns ett betydande utrymme för humanitära insatser i de drab-
bade områdena, och där bör Sverige vara berett att delta. Det görs också
redan en hel del.
Fru talman! Det finns mycket positivt och hoppingivande i utvecklingen.
Sveriges roll i detta sammanhang är naturligtvis utomordentligt marginell,
men det vi kan göra för att understödja processen skall vi också göra. Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan i utrikesutskottets betänkande.
Anf. 28 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Jag kan instämma i stort sett allt vad Pär Granstedt sade, men
jag kan också påminna om att t.ex. EG, i samband med att intifadan bröt ut
en gång för tre år sedan, vidtog åtgärden att förhala ett handelsavtal man
hade på gång med Israel. De påtryckningar som USA i dag gör kan väl också
anses ha en ekonomisk innebörd.
Syftet med vår meningsyttring har varit att hålla dörren öppen också för
sanktioner i dessa sammanhang. Däremot delar jag uppfattningen att det i
detta speciella skede kan vara olämpligt att dra i gång den typen av verksam-
het.
Anf. 29 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Fru talman! Sanktioner är i sådana här sammanhang ganska tunga insat-
ser. Som Bengt Hurtig säkert vet beskrivs inte ens de åtgärder som både EG
och Sverige i dag vidtar gentemot Jugoslavien som sanktioner. Den benäm-
ningen sparas nämligen för betydligt mer kraftfulla insatser, exempelvis han-
delsbojkotter.
Det vi uppfattar ligger i vänsterns meningsyttring är krav på ganska kraft-
fulla åtgärder mot Israel. Jag noterar att också Bengt Hurtig egentligen inser
att detta inte är det rätta tillfället att väcka sådana förslag.
Anf. 30 FANNY RIZELL (kds):
Fru talman! I Mellanöstern råder en komplicerad och svårlöst politisk si-
tuation. Historiskt betingade anspråk på att förändra gränser uttalas av de
flesta länderna i området. Kultur- och religionskonfrontationen är mer på-
taglig än i de flesta andra områden. Uppräkningen, som dokumenterar att
krisen i Mellanöstern är oerhört mångfasetterad, kunde bli lång, något som
utrikesutskottets betänkande är ett exempel på.
Den internationella konferensen i Madrid kan ses som ett hoppfullt tecken
på att det trots frågans oerhörda komplexitet kan finnas framkomliga vägar
för att nå en fredlig samexistens. Några illusioner om möjligheten att på kort
sikt finna lösningar som kan anses acceptabla av de inblandade parterna bör
man nog inte ha. Det nya och positiva är ändå att parterna suttit vid samma
bord och att ett samtal kommit i gång.
I den svenska debatten, och för övrigt också i andra europeiska stater, har
det ibland funnits en benägenhet att göra uttalanden om Mellanöstern, och
framför allt om staten Israel, som om gränsdragningsproblematiken vore av
högst ordinär karaktär. Så är det sannerligen inte. Jag anser att Israels age-
rande måste bedömas utifrån de komplexa historiska erfarenheterna och
från det reella hot som staten Israel i dag är utsatt för. Jag står bakom utskot-
tets betänkande, men jag vill också peka på vikten av att inte förytliga dis-
kussionen, utan att man beaktar den utsatta situation som israelerna har som
permanent tillstånd.
Herr talman! Ett exempel på denna frågas särskilda karaktär är de prokla-
mationer som titt och tätt deklareras om nationen Israels rätt till säkra och
erkända gränser. Att detta helt självklara ständigt upprepas är uppseende-
väckande. Det är en självklarhet att suveräna stater skall ha rätt till säkra
och erkända gränser. FNs kraftfulla agerande i konflikten vid Persiska viken
är ju ett exempel på att denna doktrin om de suveräna staternas rätt också
får konsekvenser för hela världssamfundet.
Mellanösternkonflikten handlar ingalunda om enkla gränsförskjutningar
eller om ett återlämnande av Västbanken, Gaza och Golan. Konflikten
handlar ytterst om Israels existens. Det måste vara rimligt att Israels age-
rande bedöms utifrån de historiska erfarenheterna och från de reella hot som
nationen är utsatt för. Det är mycket positivt att en dialog har kommit till
stånd, men skall fredsarbetet vinna terräng är det nödvändigt att detta beak-
tas.
I detta sammanhang vill jag dock understryka att ambitionen att ge pales-
tinierna rätt till självbestämmande och eget land är en nödvändig förutsätt-
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Mellanöstern
21
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Mellanöstern
ning i denna fredsprocess. Och det är ett oerhört framsteg att palestinierna
nu deltar i fredliga samtal.
Jag vill också ta detta tillfälle i akt att peka på alla etniska och religiösa
minoriteter som finns i detta område. Det är assyrier, maroniter, druser och
kurder - listan kunde göras mycket lång. Gemensamt har dessa folkgrupper
att deras kulturer utvecklats och existerat i detta område långt, långt innan
flertalet av dagens statsbildningar såg dagens ljus. Gemensamt för dem är
också det lidande som tillfogats dem, då de kommit i kläm mellan starka sta-
ter och politiska intressen. Dessa folk, som vi för övrigt har så nära oss, då
många av dem i Sverige sökt en fristad, måste i högre grad än hittills upp-
märksammas i den svenska utrikespolitiken; flera av dem har av olika poli-
tiska regimer förvägrats de mest elementära mänskliga rättigheter.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets hemställan.
Anf. 31 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Händelseutvecklingen har varit snabb i Mellanöstern. Läget
är nu i väsentliga avseenden annorlunda än det var när de motioner skrevs
som behandlas i detta betänkande.
Vad vi nu bevittnar är böljan på det andra steget i fredsprocessen mellan
Israel och dess grannländer. Det första steget var Camp David-överenskom-
melsen för 13 år sedan. Det kan vara skäl att i dag erinra sig det stora och
viktiga steg som då togs, eftersom det är en förutsättning också för det andra
steg som nu tas.
När Anwar Sadat bröt med Nassers politik och med den gemensamma ara-
biska fronten tog han ett oerhört modigt och framsynt steg. Egypten fördöm-
des av arabländerna och av palestinierna. Tanken var att Egypten skulle ma-
növreras ut i kylan och tvingas till reträtt. Men den egyptiska linjen var den
rätta. Allt fler arabländer inser nu det. Det finns i dag en betydligt större
beredskap att erkänna Israel.
Camp David-avtalet öppnade'också en viss möjlighet för palestinierna,
som deras ledning länge inte ville utnyttja. Även när den sade sig vara be-
redd att gå in mot förhandlingar undergrävdes tilltron till detta genom olika
uttalanden. Vi känner alla till stödet för Iraks raketangrepp och stödet för
juntan i Moskva. Det blev ett talesätt, att ”palestinierna missade aldrig ett
tillfälle att missa ett tillfälle”. De som framför allt har lidit av detta är palesti-
nierna själva.
I stället för att beklaga de förlorade åren är det dock nu tillfälle att se det
positiva. De som nu företräder palestinierna i förhandlingarna verkar ha in-
sett betydelsen av den fredliga processen och av de krav denna ställer. Teck-
nen har varit mycket uppmuntrande.
Också för Israel finns det skäl att erinra sig vad man kom överens om för
13 år sedan. Menachem Begin tog ett mycket framsynt beslut. Sinai utrym-
des i utbyte mot en erkänd och säker gräns mot Egypten. Principen om land
för fred etablerades i Camp David-processen.
Om de förhandlingar som nu påböljats skall vara framgångsrika måste de
bygga på att israeler och palestinier erkänner varandras rätt till fredlig sam-
levnad. Israel måste ha rätt att existera inom säkra och erkända gränser. Pa-
22
lestiniernas rätt till självbestämmande, inkl, rätten att bilda en egen stat,
måste accepteras av Israel.
Men vi kan inte ta ett framgångsrikt resultat för givet. Det finns stenar på
vägen. Ett hinder är bosättningarna, och ett annat är möjligheten av vålds-
dåd och terroristattacker.
Upprättandet av nya bosättningar på de ockuperade områdena strider mot
internationell rätt och kan inte förenas med viljan att uppnå framsteg i freds-
processen.
Mellanöstern lämpar sig sällsynt illa för tvärsäkra prognoser. Bakslagen
har varit legio. Ändock måste nu en viss försiktig optimism tillåtas. Det
andra steg som inleddes i Madrid och som nu fortsätter i Washington kanske
inte blir den slutliga lösningen på problemet, men det kan bli det viktigaste
på vägen mot en lösning av ett av 1900-talets allra största problem.
En fredskonferens kan ge grundvalen för freden, men den kan i sig inte
garantera slutresultatet. För detta krävs att säkerheten kan garanteras, att
mänskliga rättigheter respekteras, att demokratin växer fram och sist men
inte minst att det sker en ekonomisk och social utveckling.
Det kommer säkert att krävas betydande säkerhetsarrangemang under
långa övergångstider. Det kommer också att ställas stora krav på pale-
stinierna att kunna svara för säkerheten inom det egna området. Ett mar-
drömsscenario är ett Västbanken som utvecklas till ett nytt Libanon, en
statsledning som vill men inte kan säkra den interna stabiliteten.
Respekten för mänskliga rättigheter är fundamental. Utan detta kan inga
varaktiga fredliga förhållanden bestå. Det är också angeläget att demokratin
utvecklas. Den har hittills varit mycket svagt utvecklad i Mellanöstern.
Sist men inte minst måste det komma i gång en ekonomisk och social ut-
veckling. Det är anmärkningsvärt att fattigdomen är så stor i en region som
har haft bättre förutsättningar än de flesta i tredje världen att utrota fattigdo-
men.
Mycket stort bistånd ges till länderna i Mellanöstern, inte bara från väst-
världen utan också från oljeländerna. Vi finner här några av jordens mest
biståndsberoende länder.
I Världsbankens fattigdomsrapport konstateras att den kraftiga statliga
styrningen i Mellanösterns länder är ett av problemen. Marknadsekonomin
har satts på undantag, frihandeln likaså. Den arabiska socialismen har tagit
sin dryga tribut.
En bestående fred kräver en snabb ekonomisk utveckling och en väl-
mående befolkning. Det kan bara uppnås genom en blomstrande marknads-
ekonomi, på samma sätt som i andra delar av världen, och genom fria och
öppna gränser. Det är principer som vi väl känner igen från vår egen världs-
del. De har inte mindre relevans i Mellanöstern. Sverige och Europa har här
ett ansvar för att se till att Mellanöstern dras in i det välståndsskapande arbe-
tet, där Europa har ett stort ansvar i hela Medelhavsregionen.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 32 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Det utskottsbetänkande som vi har att behandla i dag är ett
uttryck för att det alltjämt råder en bred politisk enighet här i riksdagen om
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Mellanöstern
23
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Mellanöstern
24
att Sverige skall fortsätta att verka för en varaktig och rättvis lösning av Mel-
lanösternkonflikten. Det är uppmuntrande att de långvariga ansträngning-
arna har lett till att Mellanösternkonferensen har kunnat påbörjas, genom
åtskilliga kompromisser från olika håll. Vi socialdemokrater utgår från att
regeringen skall fortsätta att aktivt vara verksam för att fredliga lösningar
skall kunna uppnås.
Sedan utskottet behandlade frågan har det inträffat en incident som är be-
klaglig: USAs regering har inte beviljat visa för en PLO-delegation. PLO
har observatörstatus i Förenta nationerna, och det är därför olyckligt att man
inte tillåter PLOs representanter att resa in i USA. Den palestinska delega-
tionen ingår, som vi alla vet, som en del i den palestinsk-jordanska delegatio-
nen, och det har accepterats. Den avvikelse som man nu gör från USAs rege-
rings sida borde rättas till.
I utlåtandet uttalar sig utskottet mycket bestämt om att ockupationen
måste upphöra. Det är under ockupationen som så många kränkningar har
skett mot mänskliga rättigheter och mot folkrättsliga regler. Det är därför
mycket viktigt att redan nu åstadkomma förändringar då det gäller dessa
kränkningar. Jag vill särskilt markera att det är av yttersta vikt - det framgår
också av utskottsutlåtandet - att de israeliska bosättningarna i östra Jerusa-
lem, på Västbanken och i Gaza upphör. De utgör en stor fara när det gäller
att nå en uppgörelse. Här måste påtryckningarna kraftigt öka.
Då det gäller kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i de ockupe-
rade områdena kan man ju invända att det försiggår långt större kränkningar
av mänskliga rättigheter i andra länder i Mellanöstern. Det är riktigt, men
Israel kan inte använda det som ett försvar för att kränka de mänskliga rät-
tigheterna bl.a. i form av utbredd användning av tortyr och kollektiva be-
straffningar. Det skadar inte bara Israels berättigade krav på att vara en
självständig stat med säkra gränser, utan det äventyrar också fredsprocessen
på ett sätt som kan leda till bakslag.
Det är därför angeläget att man i det här läget vidtar åtgärder som kan
minska konfrontationen och motsättningarna. Man borde exempelvis kunna
frige dem som av politiska skäl sitter i läger eller i fängelser. Det är en åtgärd
som skulle få en mycket positiv verkan på fredsprocessen.
Slutligen vill jag särskilt understryka behovet av fortsatta humanitära in-
satser i Mellanöstern, inte minst då i de ockuperade områdena, där det finns
mycket akuta behov av fortsatta humanitära insatser.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §).
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU5 Möjligheten till en särskild svensk insats för fredlig lösning av
tvister (skriv. 1991/92:4).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU6 Cambodja.
Anf. 33 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Vi behöver i dag kanske inte repetera beskrivningarna av
de röda khmerernas skräckvälde under perioden 1975 -1978, då omkring en
miljon människor fick sätta livet till. I många fall var det säkert föräldrar och
anhöriga till dem som i går våldsamt demonstrerade mot Khieu Sampan när
han försökte återvända till Pnom Penh som företrädare för just röda khme-
rerna.
Den internationella oron för de röda khmerernas återkomst till makten
har inte minst kommit till uttryck i USA. Nu visar det sig att ett fredligt och
demokratiskt Kampuchea kan gå om intet på grund av att man inte riktigt
tagit problemet med de röda khmerernas barbariska ledare på allvar när man
försökt lägga grunden till det.
För såväl vanligt folk runt om i världen som för kambodjanerna är det obe-
gripligt att just de ökända ledare som bär ansvaret för 1970-talets barbari
skall tillåtas komma tillbaka till makten. Det är naturligtvis omöjligt att
kringgå de röda khmererna som organisation. De har militär styrka och stark
ekonomi genom gränshandeln men också genom brytningen av ädelsten i
deras område; den kunde enligt min uppfattning också ha nämnts av utskot-
tet. Men det kan inte vara nödvändigt att just de mest belastade skall ingå
bland de nya makthavarna. T.o.m. Sihanouk har föreslagit någon form av
internationell tribunal mot dessa ansvariga ledare.
Det är en ödets ironi att det var Hun Sen, alltså den nuvarande Vietnam-
stödda regimens ledare, som i går fick försöka rädda khmerledaren och
stoppa in honom i en pansarvagn som regimen sannolikt fått från Vietnam.
Frågan är vad stormakten Kina nu kommer att företa sig. Den kan ge sig
på att stödja ett återupptagande av gerillakampen och fortsatt blodbad i det
sargade Cambodja. Jag tycker för min del att utskottet borde ha tagit dessa
problem på större allvar.
Vi har med stor tvekan godtagit skrivningarna i betänkandet som svar på
vår motion, men jag vill på det här sättet markera att en skarpare skrivning
hade varit önskvärd.
Anf. 34 KARL GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Vi känner ju alla väl till Cambodjas historia och de röda
khmerernas terrorvälde under 70-talet - det är ju ett av historiens värsta och
kommer att återfinnas i historieböckerna - då miljoner kambodjaner mörda-
des och torterades. Det skapar naturligtvis djupa sår och starka hatkänslor.
När samtliga kambodjanska parter ändå den 23 oktober i år kunde under-
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Cambodja
25
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Cambodja
teckna den viktiga fredsöverenskommelsen i Paris var det mycket glädjande,
och man såg med viss försiktig optimism på framtiden.
FNs fredsskapande arbete ingöt nytt hopp om en fredlig utveckling i Cam-
bodja. Äntligen kan arbetet komma i gång.
Detta är en av FNs största operationer. Det talas om kostnader på 1-3
miljarder US dollar. De pengarna finns i dag inte, så visst vilar operationen
på en bräcklig grund från ekonomisk synpunkt. FN kommer ju att ha ett
stort ansvar. Man kan säga att FN kommer att så gott som styra Cambodja
under en övergångsperiod. Områden som utrikespolitik, försvar, finanser,
allmän säkerhet och information kommer att ledas av FN, är det tänkt.
Flyktingsituationen är besvärlig. 350 000 flyktingar skall repatrieras. Min-
röj ningsproblemen är enorma.
De nordiska länderna har i det s.k. Skagendokumentet dragit upp riktlin-
jer för hur man skall arbeta med fredsskapande och fredsbevarande åtgär-
der. Man har lagt fram tolv punkter, och i punkt sex drar man upp riktlinjer
för hur man skall övervaka val och hur man skall kunna föra ett land in i fred
och demokrati. Man talar också om att försöka inom FN bygga upp en fond
för sådana operationer. Hade detta varit i gång tidigare hade det nu funnits
möjligheter att använda en sådan fond i dagens läge.
När vi öppnar dagens tidningar och ser den blodbesudlade Khieu Sampan
försöka fly och sätta sig i säkerhet, så förstår man vidden av de hatkänslor
som råder i Cambodja. Kanske dessa starka känslor nu har äventyrat freds-
operationerna och FNs engagemang. Det får utvecklingen framöver visa.
Det är klart att man har tappat tempo. Den optimism som präglade under-
tecknandet i Paris den 23 oktober i år har fått ett svårt bakslag. Trots detta
arbetar man på fredliga val i Cambodja under FNs ledning. Det är den enda
realistiska vägen för att nå en varaktig och fredlig lösning på Kambodjafrå-
gan.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 35 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Det är förvisso riktigt att de röda khmerernas agerande nu
kan ställa till stora problem. Utskottet har också i sitt betänkande sagt att de
röda khmererna är en faktor att ta hänsyn till när det gäller den fortsatta
utvecklingen.
Jag tycker det finns all anledning att i dag upprepa hur skarpt vi fördömer
den folkmordspolitik som de röda khmererna har bedrivit. De opinionsytt-
ringar som har kommit fram i Cambodja är, som Karl-Göran Biörsmark sä-
ger, ett uttryck för det hat som finns emot denna folkmordspolitik.
Det är också angeläget att säga att de stormakter som har understött de
röda khmererna nu verkligen måste hålla tassarna borta och starkt stå fast
vid FNs fredsplan, en fredsplan som kan leda till en lösning, men som kräver
stora insatser ifrån världssamfundet.
Det är viktigt också nu - vilket utskottet gjort - att poängtera vikten och
värdet av aktiva fortsatta insatser från svensk sida. Vi måste verkligen på allt
sätt medverka till genomförandet av FNs fredsplan och till att den mycket
viktiga minröjningen kommer till stånd. Där har Sverige tidigare visat ett
stort intresse.
Men det är också viktigt, som utskottet säger, att det kan komma till stånd
ett snabbt erkännande av den nya regeringen. Det är av betydelse att den
nuvarande regeringen, av allt att döma med Hun Sen i spetsen, går i politisk
koalition med Sihanouk i det kommande valet.
Det viktiga för det kambodjanska folket är att i fria, demokratiska val ge
klart underkännande åt Khieu Sampan och de röda khmererna. Sverige bör
förbereda ett omfattande och kvalificerat bistånd till Cambodja, som alltför
länge har stått isolerat. Det är viktigt att nu kompensera det kambodjanska
folket för att man tidigare inte har kunnat få det bistånd man så väl behövt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
ILOs konvention
om ursprungs-
befolkningar
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU7 ILOs konvention om ursprungsbefolkningar (skriv.
1990/91:101).
Anf. 36 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Som ansvarig för de samepolitiska frågorna i mitt parti vill
jag börja med att uttala min glädje över att utbildningsministern, tillika ”sa-
meministern”, har deklarerat att man i regeringen har ambitionen att för
riksdagen framlägga ett sammanhållet samepolitiskt förslag redan under vår-
riksdagen. Man har också, som sägs i betänkandet, ambitionen att kunna
ratificera ILOs konvention nr 169 i nära anslutning till den propositionen.
Litet smolk i glädjebägaren är det tyvärr att man inte från utskottets sida
har artigt och belevat besvarat samernas nationalråds anhållan om att få
lämna sina synpunkter inför utskottet. Om utskottet har funnit att detta är
överflödigt eller på annat sätt olämpligt, så borde man åtminstone ha medde-
lat det till nationalrådet.
I betänkandet nämns att Finland inte heller har ratificerat konventionen,
men har ambitionen att så snart som möjligt undanröja de brister som man
har i sin lagstiftning. Jag vill med anledning av detta berätta om deras arbete.
Finland har antagit en språklag. Man förstärker sitt sameparlament, som
inrättades på 1970-talet. Man har kommit en bra bit på vägen i arbetet med
att lösa frågorna om rätten till land och vatten. Det ser ut att bli en modell
som grundar sig på ett kollektivt ägande av de traditionellt brukade områ-
dena. Man utgår ifrån vilka som stod på renlängd 1890. Det är deras ättlingar
som skall ingå i samekollektivet. Det är alltså inte bara fråga om rättigheter
för renägare. Finska grundlagsutskottet har haft förslaget på remiss och gett
det sitt gillande.
Jag har här i riksdagen tidigare nämnt den finska doktorsavhandlingen av
Kajsa Korpijakko om lapparnas rättsställning i Sverige-Finland från 1600-
talet. Den är nu översatt till svenska och utkommer snart i bokform. Jag har
lyckats komma över ett sammandrag av avhandlingen och kan intyga att den
27
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
är mycket intressant. Den kommer säkert att kunna vara till hjälp även för
våra lagstiftare, men den kommer förhoppningsvis även att bli ett bra under-
lag för den debatt och den diskussion som sannolikt och förhoppningsvis
kommer till stånd i anslutning till den utlovade propositionen.
Under förra riksdagsperioden var tre som jag tycker stora samepolitiska
frågor aktuella: samerättsutredningens förslag om ett sameting, ILO-kon-
ventionen 169 och konflikten mellan samer och skogsbolag i Härjedalen.
Den ambition som utredarna i samerättsutredningen hade om att ett same-
ting skulle kunna inrättas redan denna höst grusades. Inga som helst initiativ
togs för att göra det möjligt att ratificera ILO-konvention 169. Den rättspro-
cess som nu inletts i Härjedalen är inte värdig en demokrati. En svensk-sa-
misk konflikt av den dignitet som det här är fråga om borde behandlas på
den politiska arenan.
Herr talman! Jag vill som avslutning även påpeka att det för den samepoli-
tiska saken skulle vara en fördel om frågorna hanterades av ett enda departe-
ment. Jag tror inte att denna gamla modell med att frågorna är uppdelade
på olika departement är bra. Den nya regeringen borde tänka om även i
denna fråga och söka en annan modell för att hantera samepolitiken fram-
över.
Anf. 37 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Berith Eriksson beklagade att utrikesutskottet inte hade gi-
vit tillfälle för samernas nationalråd att ge synpunkter på detta ärende.
Får jag påpeka att varken jag eller utskottets kansli känner till någon fram-
ställning från samernas nationalråd i den frågan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1991/92:JuU10 Immunitet och privilegier inom ESK (prop. 1991/92:26).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
Företogs till avgörande konstitutionsutskottets betänkanden
1991/92:KU7, KU4, KU6, KU9, KU3 och KU 15, utrikesutskottets betän-
kanden 1991/92:UU3, UU4, UU5, UU6 och UU7 samt justitieutskottets be-
tänkande 1991/92:JuU10.
Konstitutionsutskottets betänkande KU7
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU4
Först biträddes reservationen av tredje vice talman Bertil Fiskesjö och
Ingvar Svensson - som ställdes mot meningsyttringen av Johan Lönnroth -
med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 228 röster mot 60 för reserva-
tionen tredje vice talman av Bertil Fiskesjö och Ingvar Svensson. 4 ledamö-
ter avstod från att rösta.
Roland Larsson (c) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Konstitutionsutskottets betänkande KU6
Mom. 1 (Dalamodellen)
Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 128 för reservationen av
Thage G Peterson m.fl.
Mom. 2-8
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU9
Mom. 1 (nationaldagen som helgdag)
Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 128 för reservationen av
Thage G Peterson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU3
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU15
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU3
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU4
Mom. 4 (sanktioner mot Israel)
Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 16 för meningsyttringen
av Seija Viitamäki-Carlsson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU5
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU6
Utskottets hemställan bifölls.
29
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Utrikesutskottets betänkande UU7
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuUlO
Utskottets hemställan bifölls.
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1991/92:53 Förslag till ny lagstiftning för kabelsänd-
ningar m.m.
1991/92:K4 av lan Wachtmeister och Harriet Colliander (nyd)
1991/92:K5 av Thage G Peterson m.fl. (s)
1991/92:K6 av Jan Sandberg och Karin Pilsäter (m, fp)
1991/92:K7 av Lars Werner m.fl. (v)
1991/92:K8 av Björn von der Esch och Henrik S Järrel (m)
med anledning av prop. 1991/92:72 Sänkt socialavgift till sjukförsäkringen
1991/92:Sfl6 av Berith Eriksson m.fl. (v)
Anmäldes att följande frågor framställts
den 27 november
1991/92:205 av Ingela Mårtensson (fp) till utrikesministern om gatubarnen i
Brasilien:
Brasilien ratificerade FNs barnkonvention den 24 september 1990. Kon-
ventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn grundläg-
gande rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp och utnyttjande.
I Brasiliens storstäder lever tusentals barn och ungdomar på gatorna och
försörjer sig på att stjäla, därför att det är det enda sättet för dem att över-
leva. Nyligen har jag fått uppgift om att 492 av dessa barn mördats i Rio de
Janeiro under 1990. Barnen skjuts därför att de tvingas stjäla för att över-
leva. Affärsmän i staden ser detta som en nyttig upprensning. Verksamheten
finansieras och organiseras dessutom av dem. Enligt samma källa är det i
första hand poliser som på sin fritid verkställer dessa dåd. Detta är ett sätt
för polisen att få extra inkomster.
Min fråga:
Avser regeringen att inom ramen för det internationella samarbetet agera
för att förbättra gatubarnens situation i Brasiliens storstäder?
30
1991/92:206 av Olle Schmidt (fp) till kommunikationsministern om Öre-
sundsbron:
Kommunikationsministern var nyligen i Danmark och diskuterade med
sin kollega om Öresundsbron och därmed sammanhängande frågor. Uppgif-
ter som framkommit i dansk och svensk press tyder på att planeringsarbetet
har tappat fart, såväl på den svenska som på den danska sidan.
I det avtal som undertecknats av Danmark och Sverige sägs att inrikt-
ningen skall vara att anläggningsarbetet med Öresundsförbindelsen påbörjas
1993. Dessutom åligger det de båda staterna att snarast möjligt tillse att det
bildas ett av respektive stat helägt aktiebolag. Så skedde tidigt i Sverige me-
dan däremot bolagsbildningen i Danmark har dröjt tills i dagarna.
Problem har dessutom uppstått med byggandet av tunneln under Stora
Bält, vilket enligt danska källor riskerar försena arbetet med Öresundsför-
bindelsen.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga kommunikationsministern om
han avser att medverka till att den ursprungliga tidsplanen för Öresundsbron
kommer att kunna hållas.
1991/92:207 av Ingbritt Irhammar (c) till arbetsmarknadsministern om ar-
betslivsfonden:
Centern har medverkat till att inrätta arbetslivsfonden. Medel ur fonden
skall användas för att förbättra arbetsmiljöer och att rehabilitera anställda.
Förhoppningen är bl.a. att fonden skall skapa positiva förebilder, som visar
hur arbetsplatser kan utvecklas och bli mer fysiskt trygga och socialt väl fun-
gerande miljöer.
Många projekt har igångsatts i detta syfte med goda resultat. Det är dock
huvudsakligen de större företagen som ansökt och beviljats medel ur fon-
den. Småföretagsägare får endast en liten procentandel av medlen.
Mot denna bakgrund vill jag fråga arbetsmarknadsministern:
Ämnar arbetsmarknadsministern vidta några åtgärder så att fler småföre-
tagare kan få del av arbetslivsfondens medel?
1991/92:208 av Kristina Svensson (s) till utrikesministern om Burma:
Tecken tyder på att militärregimen i Burma trappar upp våldet i landet.
Oppositionsledaren och Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi förblir i husar-
rest.
Sverige är i FN huvudförslagsställare till en resolution som fördömer brot-
ten mot mänskliga rättigheter i Burma. I resolutionen krävs vidare att mili-
tärregimen skall avgå och att valutslaget skall gälla.
Vilka övriga åtgärder förbereder regeringen för att protestera mot den
burmesiska militärregimens brott mot mänskliga rättigheter?
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
31
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
1991/92:209 av Pehr Löfgreen (m) till statsrådet Bo Lundgren om reavinstbe-
skattningen av konst m.m.:
Lagstiftningen om realisationsvinstbeskattning av lös egendom ändrades
fr.o.m. den 1 januari 1991. Innebörden av den nya lagstiftningen var att rea-
lisationsvinstbeskattningen blev evig och utgjorde 30% av vinsten.
Med erfarenhet av de försäljningar av konst och antikviteter som genom-
förts i Sverige under 1991, talar stor sannolikhet för att intäkterna av rea-
vinstskatten kommer att bli synnerligen obetydliga, detta dels på grund av
att mycket av handeln inom landet vad beträffar dyrbara objekt successivt
förs över från den etablerade seriösa marknaden till andra kanaler, dels på
grund av att handeln flyttar utomlands.
De regler som gäller för reavinstbeskattning av konst och antikviteter
snedvrider den inhemska konkurrensen, gynnar utländska konkurrenter i
förhållande till svenska företag och stimulerar till utförsel av kulturskatter
från Sverige, samtidigt som de statsfinansiellt i stort sett saknar betydelse.
Vad avser statsrådet göra för att återskapa rimliga förutsättningar för en
fungerande svensk handel med konst och antikviteter?
1991/92:210 av Kristina Svensson (s) till bostadsministern om FNs fjärde
kvinnokonferens:
Inför FNs miljökonferens i Rio 1992 har en svensk kommitté arbetat för
att samordna de svenska insatserna. Inför FNs läskunnighetskonferens i
Bangkok 1990 förbereddes på liknande sätt det svenska arbetet.
Jag vill fråga jämställdhetsminister Birgit Friggebo:
På vilket sätt förbereds det svenska deltagandet i FNs fjärde kvinnokonfe-
rens 1995?
1991/92:211 av Anna Stråkander (m) till statsrådet Beatrice Ask om huvud-
mannaskapet för gymnasieskolan:
De senaste skolreformerna har för landstingens del resulterat i administra-
tivt merarbete och ökade undervisningskostnader.
Landstingen har varit huvudman för utbildning motsvarande omvårdnads-
programmet och programmet för barn- och fritid. Det senare har överförts
till kommunerna. Landstingen står med i många fall nästan halvfulla vård-
skolor. Viss personal har använts till båda utbildningarna. Samlärning i
större grupper är ej möjlig.
Statsbidragen för landstingsutbildningarna (även för naturbruksprogram-
met) ges till primärkommunerna. Detta medför administrativt ickeproduk-
tivt merarbete.
Min fråga till statsrådet är:
Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att undanröja de onödiga be-
svär och kostnader som ovanstående föranleder?
32
1991/92:212 av Kenth Skårvik (fp) till kommunikationsministern om Euro-
paväg 6:
E6:an som motorväg genom Bohuslän är nu klar fram till Ljungskile till
mångas glädje. Från vägverket finns en färdig utbyggnadsplan för 1990-talet.
Den fortsatta utbyggnaden från Ljungskile med ny bro över Sunnigesund till
Torp norr om Uddevalla hade vägverket av ekonomiska, arbetsmarknads-
mässiga, praktiska och trafiksäkerhetsskäl hoppats få börja med i början av
1992.
Med anledning av det anförda vill jag ställa följande fråga till kommunika-
tionsministern:
Ämnar regeringen ställa medel till förfogande för omedelbar fortsatt ut-
byggnad av E6:an från Ljungskile och norr över i Bohuslän?
17 § Kammaren åtskildes kl. 14.13.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 10 § anf. 30 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
/Gunborg Apelgren
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
33
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
Torsdagen den 28 november
1§ Justering av protokoll................................. 1
2§ Hänvisning av ärenden till utskott....................... 1
Meddelande om samlad votering........................... 1
3§ Följdlagstiftning till yttrandefrihetsgrundlagen m.m.......... 1
Konstitutionsutskottets betänkande KU7
Beslut fattades efter 14 §
4§ Länsdemokratifrågor................................. 1
Konstitutionsutskottets betänkande KU4
Debatt
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Ingvar Svensson (kds)
Johan Lönnroth (v)
Olle Schmidt (fp)
Sören Lekberg (s)
Ylva Annerstedt (fp)
Beslut fattades efter 14 §
5§ Frikommunförsöket m.m............................... 11
Konstitutionsutskottet betänkande KU6
Debatt
Sören Lekberg (s)
Ylva Annerstedt (fp)
Beslut fattades efter 14 §
6§ Nationaldagen, m.m.................................. 13
Konstitutionsutskottets betänkande KU9
Debatt
Catarina Rönnung (s)
Birger Hagård (m)
lan Wachtmeister (nyd)
Beslut fattades efter 14 §
7 § Vallagsfrågor....................................... 17
Konstitutionsutskottets betänkande KU3
Beslut fattades efter 14 §
8§ Valkretsfrågor, m.m.................................. 17
Konstitutionsutskottets betänkande KU15
Beslut fattades efter 14 §
9§ Nordiska samarbetsöverenskommelsen.................... 18
Utrikesutskottets betänkande UU3
Beslut fattades efter 14 §
34
10 § Mellanöstern....................................... 18
Utrikesutskottets betänkande UU4
Debatt
Bengt Hurtig (v)
Pär Granstedt (c)
Fanny Rizell (kds)
Göran Lennmarker (m)
Hans Göran Franck (s)
Beslut fattades efter 14 §
11 § Möjligheten till en särskild svensk insats för fredlig lösning av
tvister........................................... 24
Utrikesutskottets betänkande UU5
Beslut fattades efter 14 §
12 § Cambodja......................................... 25
Utrikesutskottets betänkande UU6
Debatt
Bengt Hurtig (v)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Hans Göran Franck (s)
Beslut fattades efter 14 §
13 § ILOs konvention om ursprungsbefolkningar............... 27
Utrikesutskottets betänkande UU7
Debatt
Berith Eriksson (v)
Daniel Tarschys (fp)
Beslut fattades efter 14 §
14 § Immunitet och privilegier inom ESK.................... 28
Justitieutskottets betänkande JuUlO
Beslut................................................ 28
Konstitutionsutskottets betänkande KU7
Konstitutionsutskottets betänkande KU4
Konstitutionsutskottets betänkande KU6
Konstitutionsutskottets betänkande KU9
Konstitutionsutskottets betänkande KU3
Konstitutionsutskottets betänkande KU15
Utrikesutskottets betänkande UU3
Utrikesutskottets betänkande UU4
Utrikesutskottets betänkande UU5
Utrikesutskottets betänkande UU6
Utrikesutskottets betänkande UU7
Justitieutskottets betänkande JuUlO
15 § Bordläggning...................................... 30
16 § Anmälan om frågor.................................. 30
1991/92:205 av Ingela Mårtensson (fp) om gatubarnen i Brasi-
lien .......................................... 30
1991/92:206 av Olle Scmidt (fp) om Öresundsbron......... 31
1991/92:207 av Ingbritt Irhammar (c) om arbetslivsfonden. .. 31
1991/92:208 av Kristina Svensson (s) om Burma.......... 31
Prot. 1991/92:34
28 november 1991
35
Prot. 1991/92:34 1991/92:209 av Pehr Löfgreen (m) om reavinstbeskattningen av
28 november 1991 konst m.m..................................... 32
1991/92:210 av Kristina Svensson (s) om FNs fjärde kvinnokon-
ferens ........................................ 32
1991/92:211 av Anna Stråkander (m) om huvudmannaskapet
för gymnasieskolan.............................. 32
1991/92:212 av Kenth Skårvik (fp) om Europaväg 6....... 33
36
gotab 40406, Stockholm 1991