Protokoll
1991/92:127
Talmannen meddelade att Lars Sundin (fp) avsagt sig uppdraget att vara
ledamot i justitieutskottet fr.o.m. den 1 juli 1992.
Kammaren biföll denna avsägelse.
Talmannen meddelade att Hans Lindblad (fp) avsagt sig uppdraget att
vara ledamot i försvarsutskottet fr.o.m. den 1 juli 1992.
Kammaren biföll denna avsägelse.
Talmannen meddelade att Hadar Cars (fp) avsagt sig uppdraget att vara
ledamot i näringsutskottet fr.o.m. den 1 juli 1992.
Kammaren biföll denna avsägelse.
Talmannen meddelade att Carl B. Hamilton (fp) avsagt sig uppdraget att
vara suppleant i lagutskottet fr.o.m. den 1 juli 1992.
Kammaren biföll denna avsägelse.
Talmannen meddelade att Siw Persson (fp) avsagt sig uppdraget att vara
suppleant i försvarsutskottet fr.o.m. den 1 juli 1992.
Kammaren biföll denna avsägelse.
Talmannen meddelade att Olle Schmidt (fp) avsagt sig uppdraget att vara
suppleant i utbildningsutskottet fr.o.m. den 1 juli 1992.
Kammaren biföll denna avsägelse.
Talmannen meddelade att Karin Pilsäter (fp) avsagt sig uppdraget att vara
suppleant i arbetsmarknadsutskottet fr.o.m. den 1 juli 1992.
Kammaren biföll denna avsägelse.
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 127
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
Justerades protokollen för den 1 och 2 juni.
Föredrogs och hänvisades
Skrivelse
1991/92:164 till utrikesutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Finansutskottets betänkande 1991/92:FiU30
EES-utskottets betänkande 1991/92:EU1
Talmannen meddelade att socialförsäkringsutskottets betänkanden SfU13
och SfU14, socialutskottets betänkanden SoU21 och SoU19 samt bostadsut-
skottets betänkanden BoU23 och BoU25 skulle avgöras i ett sammanhang
efter avslutad debatt.
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SfU13 Sjukförsäkring, läkemedel och tandvård (prop. 1991/92:100
delvis, 1991/92:150 delvis och 1991/92:151).
Anf. 1 DORIS HÅVIK (s):
Fru talman! Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 13 handlar om
sjukförsäkring, läkemedel och tandvård. Texten avseende läkemedel upptar
största delen av betänkandet.
Jag bötjar emellertid med, fru talman, att först yrka bifall till reservatio-
nerna nr 1, 2 och 4, som är fogade till betänkandet. Därefter vill jag inleda
med att säga några ord om tandvården så att den inte försvinner ur bilden,
mot bakgrund av att läkemedel är den tunga frågan.
Hela våren har det funnits en förväntan att vi skulle få en proposition när
det gäller tandvården. En sådan har också varit utlovad, men inte kommit.
I kompletteringspropositionen har vi i stället fått veta att ersättningen för
det utförda arbetet skall sänkas från 40 % till 30 %, inom intervallet 0-2 999
kr., och för ädla metaller från nuvarande nivå till hälften, vilket kanske kan
vara något missvisande. Man kan komma att fundera över vad ersättningen
egentligen kommer att bli, men om man utgår från att den i dag är 40 %,
kommer den väl att bli 20 %. Är det rätt uppfattat? Det står nämligen inte
någonting om det i de papper som har kommit från regeringen.
Vi i Socialdemokraterna motsätter oss inte en besparing när det gäller
tandvården. I ett särskilt yttrande fogat till betänkandet har vi framhållit
”den stora betydelsen av folktandvårdens uppbyggnad och av den fria tand-
vård som genom folktandvården erbjuds alla barn och ungdomar. Den sam-
manhållna barn- och ungdomstandvården har enligt vår uppfattning starkt
bidragit till att tandhälsan hos befolkningen dramatiskt förbättrats. Vi utgår
från att betydelsen av de nämnda faktorerna även i fortsättningen kommer
att beaktas och har därför inte anledning att nu reservera oss i frågan.” Vi
återkommer när vi har en proposition på bordet, och jag utgår från att vi
har den efter det att utredningen remissbehandlats och man i regeringen har
kommit fram till vad man vill på den punkten.
Inte heller när det gäller läkemedel motsätter vi oss några besparingar. Vi
har varit mycket intresserade av att i riksdagen kunna lägga fram ett gemen-
samt förslag. Vi tyckte att frågan var av så utomordentligt stor vikt för hela
befolkningen att vi i socialutskottet och socialförsäkringsutskottet begärde
en utfrågning för att få möjlighet att diskutera den i ett brett forum, vilket
också skedde. Närvarande var läkemedelsindustrin, handikapporganisatio-
nerna, läkarnas organisationer, läkemedelsverket, Apoteksbolaget och riks-
försäkringsverket .
Utfrågningen var utomordentligt värdefull. En mycket stark kritik mot
propositionen uttalades, och vi som var närvarande hade en stark känsla av
att vi hade möjligheter att påverka det framtida propositionsskrivandet. Det
kändes på det sättet, eftersom kritiken var saklig och sakligt framförd, och
det fanns all anledning för statssekreteraren att ta till sig det som framfördes.
Så skedde inte. Efter utfrågningen sade statssekreteraren att propositio-
nen kommer den 26 mars, och när propositionen kom fanns det över huvud
taget inte någon förändring i den.
Det kändes litet fel - det är rätt ord - att man vid utfrågningen inte tog
vara på det breda kunnande som fanns representerat. Om så hade skett hade
regeringen kanske haft möjlighet att få igenom propositionen. Nu har vi i
stället reserverat oss när det gäller propositionen, och när det gäller ersätt-
ningsnivåer har förslaget under utskottsbehandlingen ändrats så att det inte
är likt den ursprungliga propositionen. Det ser litet underligt ut.
Vi tyckte frågan var så viktig att vi skickade ut propositionen för yttrande
till lagutskottet, socialutskottet och näringsutskottet. Jag är väldigt glad över
att dessa tunga utskott har lagt ned ett stort arbete på att gå igenom proposi-
tionen och komma med värdefulla yttranden, inte minst lagutskottet, som
har trängt djupt in i problematiken när det gäller patenttiderna avseende lä-
kemedelsföretagens mediciner och vad som gäller i Europa i övrigt.
Mot bakgrund av vad som har sagts från dessa utskott vill jag rekommen-
dera regeringen att inte rusa i väg och lagstifta, eftersom det enbart kommer
att gälla nya läkemedel. Man bör först se litet grand på vad som händer ute
i Europa. Det är viktigt att bra och genomtänkta beslut fattas, och det är bra
om man tar hänsyn till vad som har sagts i yttrandena. Det föreligger ju ingen
brådska.
När det gäller referensprissystemet har vi i en motion framhållit vikten av
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
att läkare skall ha möjlighet att förskriva medicin utifrån sitt medicinska
kunnande och sin erfarenhet. Det kommer inte att bli så i fortsättningen.
När en medicin blir utbytt mot ett likvärdigt generiskt läkemedel, skall läka-
ren skriva ut detta till sin patient. Jag tycker att vi i stället borde ha en skriv-
ning som innebär att läkaren utifrån sitt ansvar, förenat med ett kostnadsan-
svar, skall skriva ut den medicin som har fungerat bra och som patienten har
svarat på.
Det är fråga om ett hårt ingrepp, och det har framförts mycket stark kritik
från olika organisationer. Inte minst pensionärs- och handikapporganisatio-
nerna har varit kritiska.
Följande situation kan inträffa. Patienten får ett recept på en ny medicin.
Hur lång tid doktorn har haft att förklara situationen och hur det har gått
hem hos patienten kan jag inte uttala mig om. Så kommer patienten till apo-
teket, och säger där: ”Men detta är ju inte samma medicin som jag har haft.”
På apoteket säger man: ”Ja, det här preparatet måste ni nu ha i stället.” Pa-
tienten säger: ”Men jag vill ha min gamla medicin, jag mår så bra av den.”
Då säger man: ”Ja, ni kan få den gamla medicinen, men ni får betala mellan-
skillnaden själv.”
Denna situation kommer att uppstå på apoteket, och det här är ju sådant
som skall redas ut hos läkaren. I dagens läge köps det på apoteken medicin
som aldrig förr. Det är köer på apoteken, för man skall köpa ut på alla gamla
recept som inte har gått ut före den 30 juni. Man är rädd att några av de
receptbelagda medicinerna i fortsättningen skall tillhöra de mediciner som
inte längre är receptbelagda. Därför är det ju bra att fylla skåpen med läke-
medel nu. Det kostar mycket pengar just nu. Apoteken kommer sedan att
få överta en roll som läkaren borde ha. Jag tycker att man bör vara uppmärk-
sam på det i fortsättningen, när man ser på denna fråga.
Detta med generika är någonting som man nu bötjar fundera över nere i
Europa bland dem som har infört det, inte minst i Tyskland. Det framgår
också av handlingarna här - både av betänkandet och av de yttranden som
har avgivits av andra utskott. Man har faktiskt blivit litet förvånad över att
utslaget inte blev större än vad det har blivit. Vid mitt senaste besök i Tysk-
land förde jag ett samtal om detta. Frågan är om man inte kommer att inom
en ganska snar framtid ompröva vad som har hänt i Tyskland när det gäller
generika.
Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet Könberg. I den proposition
som låg på bordet föreslogs att 90 kr. skulle ligga fast och att sedan varje ny
förskrivning skulle kosta 30 kr., hur högt upp som helst. Från handikapp-
organisationer, från pensionärsorganisationer och från läkemedelsbran-
schen vände man sig mot detta; man tyckte att det inte var något bra förslag.
Tycker statsrådet att det är bättre nu, när det i utskottet har ändrats till 120
kr., och i fortsättningen 10 kr. för varje läkemedel man köper ut? Ligger det
inte något i det socialdemokratiska förslaget att man skall höja grundavgif-
ten och sedan inte ha detta krångel med avgifter för receptbelagda läkeme-
del och inte avgifter om det skulle ha slunkit med något läkemedel som till-
hör den grupp som inte skall vara receptbelagd i fortsättningen? Den grup-
pen skall ju utvidgas. Det kommer att bli krångligt, och det kommer att bli
svårt för den enskilde att begripa detta.
Förenkling är målet, har man ju sagt. Man skall försöka få en lagstiftning
som är överskådlig och begriplig och som den enskilde kan ta till sig. Det är
ju ett genomgående tema, och jag tycker att det är bra om man har det som
grund. Men detta är ett praktexempel på att förslaget inte innebär någon
förenkling; detta har man verkligen krånglat till så mycket man bara har kun-
nat. Gäller det tillkrångling så har man lyckats utomordentligt väl, fru tal-
man.
Jag skall i detta läge inte gå djupare in i denna fråga än vad jag har gjort.
Jag har försökt peka på den enskildes bekymmer. Och nog borde statssekre-
teraren ha tagit till sig vad de handikappade pekade på: ”Vi är en grupp som
inte är så lyckligt lottad att det finns ett läkemedel som passar för vår sjuk-
dom, så att vi bara behöver ta ett piller om dagen. Vi har sjukdomar som är
så komplicerade att vi kanske behöver fyra, fem eller fler läkemedel flera
gånger om dagen, vilket gör att det blir dyrbart för oss.”
Detta är en mindre grupp. 47 % av svenska folket köper inte några läke-
medel alls - eller med ett eller två recept per år. Här tycker jag att vi kan ha
en höjning av grundbeloppet, för det innebär inte någon större kostnad för
den gruppen. Men det är ju gruppen handikappade, och den grupp som lider
av kroniska sjukdomar och måste medicinera hela livet, som drabbas.
Bakom förslaget står en fokpartistisk minister, som har som huvudtema i
politiken - vilket är bra - att man värnar om de handikappade och de svaga
grupperna. Det har man väl hoppat över när det har gällt den här propositio-
nen. Jag kan åtminstone inte utläsa att det har varit den normen som varit
förhärskande när man har skrivit propositionen.
Fru talman! Jag har redan framställt mitt yrkande.
Anf. 2 LEIF BERGDAHL (nyd):
Fru talman! Jag kommer nu inte att tala särskilt mycket om de frågor som
avgörs i dag, för de är ju redan avgjorda, utan jag kommer att dra en del
slutsatser av det som har inträffat - och det som kan hända i framtiden -
inom vårt utskotts område. Men först skall jag med några ord beröra tand-
vården.
När regeringen presenterade sitt budgetförslag i januari, blev vi tillfrågade
av massmedia om det var något som vi inte kunde acceptera i budgeten. Det
enda som vi då gick emot var höjningen av tandvårdstaxan och det sätt på
vilket sätt man skulle höja den. Socialdemokraterna svarade omedelbart att
de skulle hjälpa regeringen med att genomföra höjningen, och vi ser i dag
resultatet av Socialdemokraternas löfte, dvs. en höjd tandvårdstaxa. Endast
Ny demokrati motsätter sig höjningen med 10 % i prisläget upp till 3 000 kr.
Och varför gör vi det? Jo, vi tror att denna höjning inte innebär en besparing
på sikt utan att det i stället blir en fördyring för samhället.
När tandvårdsförsäkringen genomfördes på 70-talet, betalade patienterna
25 % för enklare åtgärder - mot 70 % efter den nu aviserade höjningen. Pa-
tienterna kommer inte att gå till tandläkaren lika ofta som tidigare. Och vart
tog allt tal om profylax vägen? Man skulle ju sänka kostnaderna för profylak-
tiska åtgärder, men i stället höjer man nu avgifterna för dessa åtgärder, efter-
som de hamnar i prisläget upp till 3 000 kr.
Vi är däremot inte emot den sänkta ersättningen för ädla metaller. Det är
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
just vi som har föreslagit att ersättningen för guld skall minskas. Det finns
nu oerhört mycket billigare likvärdiga material att tillgripa i de fall där guld
hade varit önskvärt. Jag konstaterar med tillfredsställelse att Ny demokrati
har blivit bönhört vad gäller metaller i denna fråga. Det har tagits upp i pro-
positionen. Här kan man räkna med dynamiska effekter. Även patienten
kan spara pengar när man byter ut guldet mot andra likvärdiga material.
Det är en sak i propositionen i fråga om tandvården som jag inte tycker är
så bra, nämligen dessa försök att ta bort tantiemet, prestationsersättningen,
och införa något slags fast ersättning per individ. Det kommer att innebära
att tandläkarens huvudsakliga uppgift blir att hålla patienterna borta från
mottagningen. Hål som skulle behöva lagas blir inte behandlade, utan man
väntar till nästa gång osv. Det är precis den motsatta vägen till den som vi
vill att man skall gå. Jag skall senare ta upp parallellen inom sjukvården: det
kommande husläkarförslaget.
Först dock några ord om läkemedel. Jag kommer inte att diskutera för-
och nackdelar med generika. Det har man gjort ordentligt under senare tid
i både massmedia och utskott osv. Det är märkligt att Socialdemokraterna
försvarar läkemedelsbolagens intressen. Den svenska läkemedelsindustrins
framtid hotas inte av införandet av generika. Jag kan försäkra att Ny demo-
krati, som är ett företagarvänligt parti, ser till läkemedelsindustrins bästa.
Nyligen har jag starkt kämpat för den svenska läkemedelsindustrins intres-
sen inom genteknikutredningen, men eftersom den inte är offentlig, går jag
inte närmare in på vad jag där försökt åstadkomma. Jag vill bara konstatera
att vi är positiva till den svenska läkemedelsindustrin. Jag är glad över de
stora vinster som den levererar till aktieägarna.
Sedan vill jag anlägga några allmänna synpunkter på arbetet inom social-
försäkringsområdet.
I motsats till vad som var fallet när delpensionsfrågan var aktuell har rege-
ringspartierna för första gången direkt förhandlat med Ny demokrati i social-
försäkringsutskottet. Och vad blev resultatet? Jo, lysande. Regeringen fick
stöd för hela besparingsprogrammet vad beträffar läkemedel, och dessutom
gick vi med på - man kan säga att Ny demokrati och Folkpartiet var pådri-
vande - en ytterligare besparing på ca 220 milj.kr. Så går det när man disku-
terar med oss. Allt kan hända. Tänk om ni hade varit så kloka när delpensio-
nerna var aktuella!
Snart stundar ställningstagandet till karensdagar. Jag vill än en gång på-
peka att Ny demokrati ej kommer att gå med på karensdagar. Däremot är vi
villiga till långtgående kompromisser vad beträffar vårt besparingsförslag.
Skulle regeringen inte lyssna på vad dess egna tidningar, som Expressen och
Dagens Nyheter, anför på ledarplats? Dessa tidningar, som annars är ytterst
negativa till Ny demokrati, tycker att vårt förslag i denna fråga är bra.
Vi är öppna för diskussioner även om husläkarsystemet. Där anser vi att
man måste öka antalet patienter som en läkare behandlar. Jag läste en artikel
i Läkartidningen. Jag gjorde litet beräkningar, och det visade sig att i Medi-
Vården i Hässelby, som är en privat vårdcentral, har läkarna 13 patienter
per dag, om man räknar med att läkarna arbetar 46 veckor per år, vilket de
sannolikt inte gör. I Hässelby vårdcentral, som är landstingsägd, har läkarna
11 patienter per dag, i Vällingby 11 och i Traneberg 9. Man borde utan
minsta svårigheter kunna gå upp till 20 patienter per dag.
En tandfyllning kostar ungefär 40-50 % mer inom folktandvården än vad
den kostar hos en privattandläkare. Hur mycket kostar ett besök hos en pri-
vatpraktiserande doktor? Jo, det kostar i medeltal 250 kr. Denna siffra har
doktor Brohult nyligen tagit fram och skrivit om bl.a. i Svenska Dagbladet.
Därtill kommer patientavgift, som i regel rör sig om 100 kr. Alltså blir det
totalt 350 kr. Vad kostar ett besök hos en distriktsläkare? Det är svårt att
säga, eftersom det egentligen inte finns någon statistik. Men det rör sig om
1 000-1 500 kr. per besök. Den öppna polikliniska vården är ungefär tre
gånger så dyr om den bedrivs i samhällets regi som i privat regi. Tandvården
i samhällets regi är ungefär 50 % dyrare än den privata. Varför denna skill-
nad: tre gånger så dyr vad beträffar polikliniska besök inom sjukvården och
50 % dyrare vad gäller tandvården? Jo, tandläkarens lön är till en ganska
betydande del avhängig av vad denne presterar på sin mottagning. Tandlä-
kare har alltså tantiem, det togs inte bort. Skall vi införa ett husläkarsystem
är det viktigt att man inför någon form av prestationsersättning. Där tycker
jag att man skulle kunna gå upp till 40 %. Den expert som Folkpartiet har
anlitat kan också tänka sig 40 % prestationsersättning. Då tror jag att vi kan
komma överens även i denna fråga för att få en billig och effektiv sjukvård.
Husläkarsystemet har en hel del fördelar men även nackdelar, i den form
som det är presenterat nu.
Jag yrkar bifall till vår reservation 3 i mom. 6 vad beträffar tandvården och
i övrigt bifall till utskottets hemställan.
Anf. 3 DORIS HÅVIK (s) replik:
Fru talman! Jag vill påpeka att läkemedelsindustrin, som är en ung och
högteknologisk industri i vårt land, utför ett utomordentligt gott arbete.
Dessutom drar den in exportinkomster till vårt land som är större än för hela
vår malmexport. Jag anser att vi bör slå vakt om vår läkemedelsindustri och
ställa upp för den, som producerar varor till lägre priser här i Sverige än i
många andra europeiska länder.
Leif Bergdahl säger att han är förvånad över att socialdemokratin vill slå
vakt om läkemedelsindustrin. Jag anser att det är av stor vikt att vi slår vakt
om en industri som vi har en utomordentlig nytta av. Det gäller inte bara
läkemedelsindustrin. Vi har alltid blivit betraktade som något slags industri-
fientligt parti, vilket det ju över huvud taget inte är fråga om. Då hade ju
inte välståndet blomstrat i vårt land som det gjort över en lång tid.
Det finns andra områden som vi kan titta på i detta sammanhang, men
läkemedelsindustrin har varit utomordentligt receptiv. Den skall också be-
driva forskning, och den kostar stora pengar. Av den korta tiden på högst 20
år har den bara 8 år kvar att ta ut vinsterna under, och de skall också generera
ny forskning. Vi är inom socialdemokratin väldigt angelägna om att läkeme-
delsföretagen skall få medel att också forska på de s.k. smala sjukdomarna,
dem som bara få människor får. Det finns områden där man bara tar in unge-
fär 200 000 kr. om året i försäljning men där man ändå ägnar sig åt forskning
för att flytta fram positionerna även för de få som får sjukdomen. Det tycker
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
|
Prot. 1991/92:127 |
jag är en utomordentligt stor insats och hoppas att det där skall finnas goda |
|
Sjukförsäkring, |
Anf. 4 LEIF BERGDAHL (nyd) replik: Fru talman! Jag håller med om det som Doris Håvik sade. Däremot är jag Det är viktigt att påpeka att vi har starkt drivit på frågan om förlängda Anf. 5 DORIS HÅVIK (s) replik: Fru talman! Vi i utskottet var inbjudna till läkemedelsindustrin, som vi Jag är alldeles övertygad om att de som var närvarande - och det var Anf. 6 LEIF BERGDAHL (nyd) replik: Fru talman! Jag deltog inte i mötet med läkemedelsindustrin, och det finns Vi inbjöd en representant från läkemedelsindustrin till en sittning hos oss Vi har även träffat representanter för läkemedelsverket och för departe- Anf. 7 BERITH ERIKSSON (v): Fru talman! Det är besparingar inom sjukförsäkringssystemet som be- Ansvaret för besparingar läggs ytterst och främst på den enskilde. Det är |
8
skrivit ett läkemedel som innebär en ytterligare kostnad för patienten med
100 kr.!
Om man t.ex. bor i Borgafjäll har man tolv mil till sjukstugan i Dorotea,
som endast har läkare vissa veckor. Man kan fråga sig om patienten över
huvud taget törs ta upp en diskussion med läkaren, eftersom det nästa gång
kan vara en annan läkare från Umeå, som har kommit dit för att ha mottag-
ning en vecka. Och törs patienten lita på att den unga flickan på apoteket
verkligen förstår lika mycket som doktorn? Patienten står inför valet att an-
tingen betala den högre summan eller också välja en annan medicin, även
om han eller hon i allra högsta grad ifrågasätter dess lämplighet.
Det är många förslag som ingår i denna systemförändring och som blir an-
norlunda när de skall förverkligas än vad det såg ut som när de var skriv-
bordsprodukter.
I betänkandet framhålls det på många ställen att man måste bromsa kost-
nadsutvecklingen inom sjukförsäkringssystemet genom att skapa en kost-
nadsmedvetenhet hos läkare, tandläkare och patienter. Resultatet blir då att
den svagaste parten, patienten, får ta hela ansvaret för en ökad medveten-
het. Patienten får ta ansvaret även för läkaren och tandläkaren, vilket är ab-
surt.
För att man skall kunna skapa kostnadsmedvetenhet hos läkaren krävs att
ansvaret ligger på en nivå där läkaren är medansvarig för kostnaderna. Och
för att tandläkaren skall få kostnadsansvar krävs att det införs ett nytt system
som inte är prestationsinriktat såsom dagens system. Båda dessa ändrings-
förslag är under utredning. Så länge som det inte finns några konkreta för-
slag anser vi i Vänsterpartiet att det inte skall företas några förändringar som
innebär att patienten skall stå för hela ansvaret. Att höja egenavgiften i tand-
vårdsförsäkringen skapar ju inte någon ökad kostnadsmedvetenhet hos
tandläkaren.
Utskottet har tagit initiativ till att göra högkostnadsskyddet lika över hela
landet. Det är en princip som vi anser vara bra. Det skall kosta lika mycket,
oavsett var i landet man bor. Nästa steg bör vara att indexreglera högkost-
nadsskyddet. Det bör vara förutsägbart för den enkilde hur mycket utgif-
terna för sjukvård och medicin kommer att öka.
År 1991 ansåg flertalet av våra landsting att taket för högkostnadsskyddet
skulle ligga på 1 200 kr. Vi i Vänsterpartiet ansåg detta vara en bra mätare
på vid vilken nivå man skulle införa ett indexreglerat högkostnadsskydd. Det
är också ganska klart att det därtill behövs en uppdelning av avgifterna under
året, vilket även är en fråga för utredning.
Med viss skepsis säger vi ja till referensprissystemet. Våra betänkligheter
rör sig om hur det faktiskt blir för patienten. Finns det risk för att patienten
får byta läkemedel fyra gånger per år? Kommer man att klara dispensansök-
ningarna? Kommer detta system att medföra ökade byråkratiska kostnader?
Sist, men inte minst: Kommer läkarna att kunna hålla sig å jour med de ak-
tuella priserna? Eller kan det bli så som jag anförde i exemplet i inledningen
av mitt anförande? Skall FASS hädanefter komma ut fyra gånger per år?
När man börjar riva i ett system, uppstår många oförutsedda effekter.
Man måste tänka sig noga för, och man måste göra noggranna utredningar,
innan man vidtar förändringar.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
10
Jag känner vidare ett behov av att klargöra att vi - till skillnad från Ny
demokrati - inte är beredda att sälja vår själ och vår uppfattning när det gäl-
ler samtal vare sig med Socialdemokraterna eller med regeringspartierna. Vi
agerar alltid utifrån de politiska sakfrågorna.
Fru talman! Jag yrkar bifall till motion Sf39. Vi i Vänsterpartiet kommer
att rösta för reservation nr 3.
Fru talman! Jag vill tillägga att man som representant för vårt parti är en-
sam både i utskottet och i statliga kommittéer. Jag har i dag ett viktigt sam-
manträde i kommittén för det allmännas skadeståndsansvar. Jag har vid ett
flertal tillfällen valt bort detta arbete. Men i dag måste jag välja bort den
fortsatta debatten här i kammaren. Jag ville bara meddela detta.
Anf. 8 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Fru talman! Jag vill kommentera det som Berith Eriksson sade om att det
skall bli en fast ersättning till tandläkare. Hon ansåg att dessa försök var bra,
dvs. att tandläkaren inte kan påverka sin inkomst genom sitt arbete. Detta
är ett typiskt exempel på sjukvårdssocialism. Det förvånar mig inte att en
representant för det kommunistiska partiet tycker att socialism är bra, men
det förvånar mig att hitta sådant här i en folkpartistisk proposition, dvs. att
man hyllar de tankegångar som går ut på att man inte medelst arbete kan
påverka sin inkomst. Det är just detta som vi har sett resultatet av i öst-
blocket. Vi har haft nog med socialism i Europa.
Anf. 9 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill göra Leif Bergdahl uppmärksam på att jag inte utta-
lade mig om något visst system, eftersom det inte finns något sådant förslag,
utan jag uttalade mig för ett system, där tandläkaren själv är kostnadsmed-
veten, och där inte patienten är den som skall ta ansvaret för att tandläkaren
blir kostnadsmedveten.
Anf. 10 GUSTAF VON ESSEN (m):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets hemställan un-
der momenten 1-5 och 9-10.
Avsnittet om tandvårdsförsäkringen kommer Liselotte Wågö att behandla
i ett senare anförande.
I regeringens strategi att sanera landets finanser och skapa utrymme för
nyinvesteringar inom industri och näringsliv krävs besparingar när det gäller
de offentliga utgifterna. En lång rad svåra men nödvändiga besparingsbeslut
har redan fattats och flera återstår. Syftet är dock inte enbart att spara pengar
i statskassan, även om alla inser nödvändigheten av att också detta sker. Ett
långt viktigare mål är givetvis att åstadkomma större effektivitet i systemet
genom att konsekvent hävda arbetslinjen och öka kopplingen mellan avgif-
ter och förmåner. Den generella välfärdspolitiken måste, för att erhålla lång-
siktig acceptans, upplevas som rättvis och effektiv. Detta är inte alltid fallet
i dag. I stället uppfattas socialförsäkringssystemet av många som ett oöver-
skådligt lapptäcke med inslag av motsägelser. Arbetet bör därför inriktas på
att ge den generella välfärdspolitiken en bättre struktur och inriktning för att
befrämja den dynamik och tillväxt som landet så väl behöver.
Ett bärande element i regeringspartiernas politik är ett ökat inslag av
självrisk i försäkringssystemet, något som vi menar relativt lätt kan bäras av
den del av befolkningen som inte så ofta har behov av att utnyttja socialför-
säkringsförmånerna. Men för dem som ofta har sådana behov skall ett hög-
kostnadsskydd finnas. Detta synsätt präglar också utskottets betänkande i
vad avser läkemedelsförmånerna.
Utskottets beredning av detta betänkande har varit omfattande och ambi-
tiös. En utfrågning med socialutskottet har genomförts till vilken en rad
olika intressenter och myndigheter inbjudits att lägga fram synpunkter. Vi-
dare har ärendet remitterats till socialutskottet, lagutskottet och näringsut-
skottet.
Bakom socialförsäkringsutskottets förslag i vad gäller läkemedelsförmå-
ner står de fyra regeringspartierna och Ny demokrati, som har anslutit sig
till regeringspartiernas förslag. Kontakterna med nydemokraterna har varit
förtroendefulla och enligt min mening helt korrekta.
Utskottets förslag skiljer sig på ett par punkter från regeringens.
I propositionen föreslås bl.a. att avgiften för ett läkemedel skall vara 90
kr. samt 30 kr. för varje ytterligare läkemedel som inhandlas vid samma in-
köpstillfälle. Utskottet föreslår i stället att avgiften skall vara 120 kr. samt 10
kr. för varje ytterligare läkemedel. Självrisken blir härmed högre, men för
dem som har större behov av läkemedel kommer kostnaderna att bli mindre,
jämfört med regeringens ursprungliga förslag.
Det kan noteras att huvudparten av de utskrivna recepten endast innehål-
ler en eller ett par positioner. I dessa fall blir alltså kostnaderna för den en-
skilde högre än med regeringens förslag. Ofta är det då fråga om inköp som
den enskilde gör någon eller ett par gånger om året. Personer med större
behov av läkemedel har, som nämnts, oftast mer omfattande recept, och ef-
tersom endast 10 kr. betalas för varje efterföljande recipe får dessa en lägre
kostnad, jämfört med kostnaden enligt regeringens förslag. Utskottet har
härvid tagit intryck av pensionärs- och handikapporganisationernas syn-
punkter. Sammanlagt blir besparingarna i denna del ca 500 milj.kr., vilket är
mer än vad regeringen har räknat med.
Vidare höjs högkostnadsskyddet från 1 500 kr. till 1 600 kr. Utskottet gör
ett tillkännagivande, innebärande att staten inte skall bära kostnaderna för
de fall där huvudmännen själva önskar lägga högkostnadsskyddet lägre än
1 600 kr. Genom en sådan ändring uppstår en besparing på ca 200 milj.kr.
Detta tillkännagivande sker bl.a. med anledning av s-motioner.
I en motion från Berith Ericsson har föreslagits en periodisering av hög-
kostnadsskyddet till högst 300 kr. per kvartal. Högkostnadsskyddets utform-
ning är för närvarande föremål för behandling i merkostnadsutredningen.
I sin strävan att begränsa läkemedelskostnaderna föreslår regeringen vi-
dare ett införande av ett referensprissystem, innebärande att ersättningen
från den allmänna försäkringen baseras på det billigaste läkemedlet, vilket
är ett s.k. generika. Förutsättningen är då givetvis att ersättningsläkemedlet
är likvärdigt med originalpreparatet. Besparingen blir ca 200 milj.kr. för
budgetåret.
I vad gäller införandet av ett referensprissystem har farhågor framförts av
bl.a. läkemedelsindustrin, precis som Doris Håvik tidigare har påpekat.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
11
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
12
Man framhåller att svenska läkemedelspriser är låga vid en internationell
jämförelse, något som synes vara riktigt. Om ett system med referenspriser
införs, förutser läkemedelsbranschen prissänkningar, vilket för övrigt är syf-
tet med reformen. Prisbildningen i Sverige påverkar de svenska läkemedels-
bolagens priser på motsvarande produkter vid försäljning utomlands, och
därmed sjunker på sikt lönsamheten något för företagen. Inom branschen
anser man att forskning och utveckling av nya läkemedel därmed skulle
komma att försvåras. Om ett referensprissystem ändå införs menar läkeme-
delsbranschen bl.a. att en förlängd patenttid är nödvändig, att en avreglering
av Apoteksbolagets distributionsmonopol genomförs och att fri prissättning
på läkemedelsprodukter som inte omfattas av referensprissystemet införs.
Även om läkemedelsverket inte befarar samma negativa effekter som lä-
kemedelsbranschen förutser, har utskottet tagit dessa farhågor på stort all-
var. På flera punkter tillgodoses läkemedelsbranschens önskemål. Närings-
utskottet, vars yttrande i denna del väger tungt, menar visserligen att rege-
ringsförslaget kan genomföras utan några större men för läkemedelsbran-
schen, men understryker samtidigt vikten av en noggrann uppföljning inte
minst i vad gäller läkemedelsbolagens forskningsverksamhet. En särskild
samrådsgrupp har uppenbarligen inrättats för reformens genomförande, och
det är enligt utskottet naturligt att denna grupp får i uppdrag att följa frågan
fortlöpande. En utvärdering bör ske inom två år. Det är mycket viktigt att
denna uppföljning sker. De svenska läkemedelsföretagen är framgångsrika
och betyder oerhört mycket för landet genom sin stora exportandel. Forsk-
ning och utveckling drar mycket stora belopp och därför krävs hög lönsam-
het. Jag delar helt Doris Håviks synpunkter i detta sammanhang.
Regeringen har också tillsatt en särskild utredningsman som skall se över
bl.a. Apoteksbolagets framtida roll som ensamdistributör. Vidare kan också
noteras att den nuvarande priskontrollen beträffande läkemedel avskaffas
och en i princip fri prissättning införs, dock givetvis med den begränsning
som det innebär att vara listad för att ingå i läkemedelsförmånen inom sjuk-
försäkringen.
Frågan om patentförlängning har prövats i lagutskottet. Sverige kan här
knappast genomföra en ensidig förlängning av patenttiderna. Inom EG för-
bereds nu en förordning i syfte att förlänga den effektiva patenttiden i likhet
med vad som skett i USA och Japan. En sådan förordning avses också bli
inarbetad i EES-avtalet. Det förutsätts att förslag om patentförlängning
läggs fram av regeringen så snart omständigheterna tillåter det.
Utskottet vill också understryka vikten av att läkemedelskommittéernas
arbete utvecklas och stärks. I både s-motionen och Kent Carlssons motion
har detta tagits upp, och utskottet föreslår ett tillkännagivande i dessa delar,
bl.a. med anledning av motionerna.
Om riksdagen följer utskottets förslag, blir besparingarna ca 960 milj.kr.
för kommande budgetår, vilket är mer än 300 milj.kr. mer än vad regeringen
har föreslagit, något som jag utgår ifrån att regeringen noterar med tacksam-
het. Dessutom har förslaget i vissa delar fått en bättre utformning än i propo-
sitionen. Jag hoppas givetvis att regeringen också härvidlag är nöjd med vad
riksdagen kommer att åstadkomma.
Jag vill slutligen också säga att det ändå mellan alla partier i utskottet har
varit konstruktiva samtal om detta betänkande. Det är visserligen inte ett
enigt förslag, men skillnaderna är inte större än att känslan av samsyn ändå
finns där.
Det finns en hel del av intresse i Socialdemokraternas motion, och utskot-
tets betänkande innehåller ett par förslag som hämtats från denna motion.
Vi noterar Socialdemokraternas vilja att genomföra besparingar. Vi är dock
tveksamma till att i budgetsammanhang räkna med eventuella frivilliga pris-
stopp som läkemedelsbranschen erbjuder i utbyte mot att slippa referens-
prissystemet.
Även Kent Carlssons motion innehåller mycket av intresse, liksom Mari-
anne Jönssons. Dessa motioner har också fått en i vissa delar välvillig be-
handling.
Tack för ordet!
Anf. 11 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Riksdagen behandlar nu förslag från regeringen som framför
allt gäller läkemedel och tandvård. Det förefaller nu som om utskottsmajori-
teten på flertalet punkter ställer sig bakom regeringens förslag i propositio-
nen. Det finns några undantag. Det gäller framför allt frågan om egenavgif-
terna vid inköp av läkemedel och konstruktionen av högkostnadsskyddet.
Jag skall återkomma till detta.
Regeringen gör en ganska omfattande genomgång av kostnaderna i social-
försäkringssystemet. Bakgrunden är förstås den mycket snabba kostnadsut-
veckling som har ägt rum under 1980-talet och det aktuella statsfinansiella
läget. Men genomgången syftar inte bara till att förhindra att kostnaderna
fortsätter att expandera mycket snabbt, utan den syftar också till att man
skall få en sådan inriktning att värden av den art som vi vill befrämja befräm-
jas.
Förändringarna skall äga rum inom ramen för en generell välfärdspolitik.
De skall i förekommande fall utformas så att de bättre gynnar sparande och
arbete i samhället, och de skall förstås få en sådan utformning att vi får mesta
möjliga valuta för pengarna som sätts in i dessa system.
Utvecklingen inom modern läkemedelsindustri i vårt land och runt om i
världen är sådan att det sker mycket stora framsteg. Det sker förbättringar
för de enskilda. Ibland är de förbättringar som äger rum dessutom kostnads-
effektiva i den meningen att de totala kostnaderna blir lägre än vad de eljest
skulle kunna vara. Svensk läkemedelsindustri är dessutom, vilket redan har
påpekats i dagens debatt, mycket framstående på detta område. Detta tror
jag inte att vi behöver diskutera någon längre stund. Svensk läkemedelsindu-
stri gör mycket stora insatser, och man har också, glädjande nog, fått reveny
för detta genom att man har hyggliga inkomster, vilket då och då kan noteras
på tidningarnas handelssidor.
När detta är sagt om läkemedlens stora betydelse och betydelsen inom
modern sjukvård, bör det också påpekas att man i nästa samtliga länder av
Sveriges typ också diskuterar kostnadsutvecklingen för läkemedel, att näs-
tan samtliga regeringar och parlament funderar över olika åtgärder för att
hålla tillbaka kostnadsutvecklingen och att man på olika håll i världen ge-
nomför förändringar i detta syfte.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
13
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
14
Regeringen har i sin proposition föreslagit en åtgärd som vi har kallat refe-
rensprissystem, och avsikten är att spara ungefär 400 milj.kr. per helår. Un-
der det första budgetår som det är aktuellt rör det sig om 200 milj.kr., efter-
som vi föreslår att systemet träder i kraft den 1 januari nästa år.
Tanken bakom systemet är att när det finns läkemedel som är identiska
och för individen, som man säger, biekvivalenta, skall försäkringen ersätta
bara det som är billigast. Det handlar inte om att förbjuda några varor, och
det handlar inte om att man inte skall få något stöd från samhället om man
väljer sådana varor, utan det handlar om att försäkringen betalar bara det
som är billigast när det finns flera likvärdiga läkemedel.
Självfallet medför detta ökade uppgifter för våra läkare. De kommer att
behöva informera patienterna mer än hittills om detta. Man kan möjligen
säga att det är märkligt att vi så länge har kunnat ha en sådan ordning att vi
inom ramen för sjukförsäkringssystemet betalar 400 milj.kr. mer än vad vi
skulle behöva göra. Man kan också fråga sig om något privat försäkringsbo-
lag skulle acceptera sådana villkor att man ersatte varor när det finns iden-
tiska som kostar avsevärt mindre.
En mycket viktig fråga i detta sammanhang är förstås frågan om patent.
Det är klart att hela patentinstitutionen är tillkommen för att slå vakt om
möjligheterna till utveckling samtidigt som man vill bevara möjligheten till
fri konkurrens med alla de fördelar som den för med sig. Varje form av pa-
tentsystem och vaije form av beslut om längden som patenten skall gälla
handlar om en avvägning mellan å ena sidan den fria konkurrensen, i vilken
patenten gör ett ingrepp, och å andra sidan önskemålet om att vara säker på
att vi får en sådan tingens ordning att man ute i olika företag m.m. är beredd
att satsa på att ta fram nya produkter som vi hoppas skall kunna komma
mänskligheten till fromma. Och så är fallet när det gäller det helt övervä-
gande antalet läkemedel.
Det har under resans gång hävdats att det skulle bli besvärligt för läkeme-
delsindustrin om en sådan tingens ordning infördes, då man utomlands inte
skulle kunna ta ut det pris som man tar ut, eftersom man ganska snabbt
skulle tvingas sänka priserna i Sverige till den nivå som gäller för det billi-
gaste preparatet. Det argumentet bär ju på ytan någon form av trovärdighet
i så måtto att man skulle kunna tänka sig att det skulle kunna vara så. Det
skulle kunna vara sant att varor som säljs i Sverige till ett högt pris inte kan
säljas till ett högt pris utomlands om priset sjunker. Man kan i och för sig
fråga sig om detta är skäl nog för den svenska socialförsäkringen att bibe-
hålla detta höga pris i Sverige.
Fru talman, det är dessutom på det sättet, vilket har framkommit under
ärendets beredning, att det under kommande år knappast finns några pro-
dukter som detta gäller. Det finns alltså nästan inga produkter där både pa-
tenttiden har gått ut och det finns billiga generika och där man säljer dem
utomlands. Det problem som skulle kunna uppstå på denna punkt kommer
att uppstå först om några år för den svenska läkemedelsindustrin.
När det gäller själva hanteringen av frågan har jag blivit litet förvånad över
att Socialdemokraterna är det parti, och såvitt jag förstår det enda partiet,
som kommer att rösta emot införandet av ett referensprissystem. Vi hade
i böljan av året en diskussion med anledning av en interpellation av Kent
Carlsson. I denna debatt deltog förutom mig och Kent Carlsson även Bo
Holmberg tror jag. Där uttryckte jag min förvåning över att Socialdemokra-
terna inte var mer måna om att se till att göra vettiga besparingar i socialför-
säkringssystemet, besparingar som kan genomföras på ett sådant sätt att pa-
tienterna inte får det sämre och att statskassan spar pengar, pengar som kan
användas till att nedbringa det budgetunderskott som vi har och som ger ef-
fekter inte minst på ränteläget i vårt land.
Utskottet har efter den noggranna beredning som har ägt rum och efter
hörande av flera andra utskott kommit fram till att man vill understryka vik-
ten av att det sker något i patentfrågan och att regeringen ser till att den
frågan bevakas. Jag kan från regeringens sida då förstås säga att jag självfal-
let skall lyssna till utskottet i denna fråga, och det tillkännagivande som jag
gissar kommer om en stund från riksdagens sida kommer naturligtvis att tas
på fullaste allvar, just med syfte att uppnå denna avvägning mellan å ena
sidan behovet av fri konkurrens och å andra sida behovet av att få fram nya
produkter.
När det gäller patientavgifterna innehöll propositionen en innovation i så
måtto att man från regeringens sida föreslog att man inte bara skulle ha ett
belopp per utskrivet recept utan att antalet poster på receptet skulle påverka
kostnaden för den enskilde. Utskottet har nu valt att ansluta sig till denna
princip, men i ganska liten utsträckning, eftersom tillkommande läkemedel
utöver ett per recept kommer att belasta den enskilde med en kostnad av 10
kr.
Detta förslag kan möjligen vara en rimlig avvägning om man vill pröva
något nytt, dvs. att låta varje post kosta något, och inte vill att det skall bli
för stor effekt på denna punkt. Att utskottsmajoritetens förslag dessutom
leder till att statskassan spar avsevärt mer pengar är ju ingen nackdel sett ur
regeringens synvinkel. Det är t.o.m. så, för att anspela på det som Gustaf
von Essen sade, att regeringen med viss tacksamhet noterar detta i det läge
som statsfinanserna befinner sig i.
Högkostnadsskyddet är naturligtvis extremt viktigt inom ramen för en ge-
nerell välfärdspolitik. Utskottsmajoriteten ansluter sig till den nivå som har
föreslagits i propositionen, dvs. att det översta taket för nästa år skall vara
1 600 kr. Därutöver tillstyrker utskottsmajoriteten ett förslag från Social-
demokraterna som, såvitt jag förstår, syftar till större enhetlighet när det gäl-
ler högkostnadsskyddet, eller åtminstone till att de landsting som skulle välja
en lägre nivå än 1 600 kr. kommer att till staten få betala de kostnader som
staten åsamkas på läkemedelskontot. Även detta bidrar förstås till ökade in-
komster för statskassan och det offentliga. Detta bidrag från Socialdemokra-
terna kan vi framföra vår tacksamhet för.
I samband med diskussionerna om läkemedlen har en mängd andra för-
slag förts fram, varav flera är värdefulla, inte minst gäller detta läkemedels-
kommittéernas arbete som ju har varit mycket lyckosamt inom den slutna
vården och som enligt min mening bör få en ökad betydelse inom den öppna
vården när det gäller framför allt valet av terapier m.m.
Det har ibland i diskussionen framförts att det skulle finnas någon mot-
satsställning mellan referensprissystemet och läkemedelskommittéernas ar-
bete. Så är icke fallet. Om man vill spara pengar i systemet och få mesta
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
15
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
16
möjliga valuta för skattepengarna behövs båda sakerna. Vi noterar naturligt-
vis vad utskottet har skrivit på denna punkt.
Fru talman! Till sist några ord om tandvården där det mera handlar om att
regeringen har anmält hur den ser på frågan och att riksdagen markerar hur
den ser på det hela. Vi uppnår nu en besparing i statsbudgeten genom två
insatser inom tandvårdsförsäkringen.
Därutöver avser regeringen att tillsätta en utredning för att se över den
tandvårdsförsäkring som infördes i mitten av 1970-talet. Då var tandhälsan
mycket dålig på många håll. Vår förhoppning är att man skall kunna få till
stånd en sådan tingens ordning att man ökar stödet till förebyggande insatser
och minskar det till reparativa inslag. Detta har bl.a. framförts från tandlä-
karhåll i den offentliga debatten, och det är ingen nackdel i detta samman-
hang.
Fru talman! Med tanke på att detta är en proposition som lagts fram av en
minoritetsregering är vi glada över det resultat som nu verkar kunna uppnås
i riksdagen.
Anf. 12 DORIS HÅVIK (s) replik:
Fru talman! Jag vill ta upp två frågor. Statsrådet uttalar sin förvåning över
att vi vill slå vakt om att doktorn skall kunna förskriva den medicin han anser
lämplig. Jag sade i mitt inledningsanförande att vi tycker att det är utomor-
dentligt viktigt att doktorn har sitt medicinska ansvar och även ett kostnads-
ansvar. Dessutom har vi i vår motion tagit upp vikten av att läkemedelskom-
mittéerna skall få ökat ansvar och en sammansättning som är lämplig för det
ansvar som de skall ta.
I propositionen har man dessutom pekat på, att om patienten inte är rik-
tigt nöjd skall det finnas möjligheter att ansöka om att få behålla den gamla
medicinen. Om man då får ett negativt besked, skall man t.o.m. kunna över-
klaga det beslutet. Jag undrar vad som händer under tiden. Man bygger upp
en byråkrati för att pröva frågor som ligger på ett sådant plan att vi enligt
min mening inte borde vara beredda att införa en sådan byråkrati.
Jag tror på läkarnas ansvar. Det finns avarter bland läkare liksom bland
alla andra yrkesgrupper. Men jag har den tilltron, och jag tycker att man inte
skall slå till omedelbart när det gäller läkarnas förskrivningsrätt.
När det sedan gäller kostnaderna talar vi väldigt mycket om att läkeme-
delskostnaderna stiger brant och att läkemedlen blir dyrare. Men vi talar ald-
rig om effekten av de nya och mer effektiva medlen. Se på astma- och alleri-
gimedicinen. Hur stora förtjänster gör man inte inom försäkringskassorna
genom att inte behöva betala ut sjukpenning för arbetsoförmåga, eftersom
människor kan vara i arbete? Se på Astras medicin Losec, som har gjort att
antalet magsårsoperationer har sjunkit dramatiskt, och som medfört att
människor med olika magbesvär är i arbete. Där har kostnaderna både inom
sjukvården och försäkringen minskat.
Här borde man göra en sammantagen översyn för att se vilka effekterna
är när det gäller de dyrare och mer effektiva läkemedlen och inte bara ensi-
digt tala om de ökade kostnaderna. Det handlar om samhällsekonomi. Det
är viktigt att vi också i sådan här debatt lyfter fram dessa frågor.
Anf. 13 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Doris Håvik säger att vi inte talar om effekterna av läkemedel
utan bara klagar över kostnaderna. Det är förvisso inte sant, vilket t.o.m.
märktes i inledningen av mitt anförande alldeles nyss, eftersom jag började
med att säga att läkemedlen har stor betydelse för förbättringar inom sjuk-
vården. Jag har i övrigt när det gäller beskrivningen av vad moderna läkeme-
del kan göra ingen anledning att polemisera mot Doris Håvik. Jag konstate-
rar att vi är överens på den punkten.
Det finns enligt min mening ingen anledning för Doris Håvik eller någon
annan att ifrågasätta att jag eller regeringen inte skulle se positivt på den
fantastiska utveckling som äger rum bl.a. på läkemedelsområdet. Det är inte
den frågan som riksdagen i dag debatterar, utan det är om vi även fortsätt-
ningsvis från det allmänna, från socialförsäkringen, skall betala ut 400
milj.kr. mer än vad som är nödvändigt för att få de mediciner som patien-
terna behöver.
Det är den frågan som riksdagen har att ta ställning till här i dag. Jag tycker
knappast att frågan befrämjas av allmänna uttalanden om att detta med kost-
nader kanske inte är så allvarligt. Sanningen är förstås att vi måste se till att
få bästa möjliga valuta för vatje skattekrona.
Anf. 14 DORIS HÅVIK (s) replik:
Fru talman! Jag fick inget svar på min fråga när det gällde möjligheterna
att ansöka att få behålla den gamla medicinen och att man också skulle
kunna överklaga ett negativt beslut. Finns det inte bättre vägar att gå? Skulle
det inte varit bättre att låta doktorn få behålla ansvaret och i samverkan och
förtroligt samtal med sin patient komma fram till bästa terapin? Har inte
statsrådet några bekymmer över vad som kommer att hända på apoteken när
dessa resonemang kommer att tas upp där?
Jag tycker att man slår till dramatiskt och omedelbart. Man kunde pröva
en annan väg innan man tog bort dessa möjligheter. De som får sitta emellan
blir patienterna.
Anf. 15 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag har inte i något av mina inlägg talat om avarter bland lä-
karna, som Doris Håvik uttryckte det i sitt förrförra inlägg. Vad vi från rege-
ringens sida har gjort är att vi med hjälp av den expertis som exempelvis finns
på läkemedelsverket försökt bedöma om det finns möjligheter att se till att
det svenska folket får de mediciner som det svenska folket behöver och om
vi på något sätt kan spara pengar. Vi har då kunnat konstatera att det skulle
kunna inbesparas i storleksordningen 400 milj.kr. per helår.
Det kan sannolikt bli problem när man byter från ett system till ett annat.
Men det är för riksdagen och regeringen inte någon obetydlighet att vi kan
spara 400 milj.kr. om året.
Anf. 16 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! När jag för litet mer än två år sedan böljade aktualisera frågan
om våra snabbt stigande kostnader för läkemedelsförsäkringen möttes jag
och andra av tystnad eller oförståelse. Om det var ovilja, lathet eller ren kon-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 127
|
Prot. 1991/92:127 |
servatism som gjorde att inget parti ville ta i frågan om hur vi skulle pressa |
samhället i stort och för staten ökat dramatiskt.
|
Sjukförsäkring, |
Det som är glädjande med dagens ärende från SfU är att den problembe- Det handlar inte om att ta bort de nya dyra läkemedlen. Det handlar om Trots att generiska läkemedel måste vara helt identiska med originalen har Att det nu ligger ett förslag på riksdagens bord om att förändra läkeme- De förslag till lösningar som har lagts fram av regering och opposition läm- Systemet kan leda till att små och medelstora tillverkare har svårt att bli Det alternativ som den socialdemokratiska oppositionen har lagt fram, att |
|
18 |
stoppa alla förändringar, och om det inte har lyckats att försöka att se till att |
förändringarna skjuts så långt som möjligt framåt i tiden. Det är klart att det
för industrin handlar om ganska stora pengar. Slipper de förändringar, kan
de fortsätta att sälja dyra originalläkemedel trots att betydligt billigare och
helt identiska finns.
Jag har i stället väckt en motion med förslag till en litet annorlunda lös-
ning. I botten ligger tanken om ett referensprissystem. Men skillnaden från
regeringens förslag är dock, att jag vill att de lokala läkemedelskommit-
téerna skall bli formella försäkringsorgan för den del av läkemedelsmarkna-
den där patenten har löpt ut. I stället för att ett centralt organ fastställer ett
referenspris, bör det arbetet överlåtas till de lokala organen. Där finns kun-
niga personer i form av farmakologer, läkare, apotekare, sjuksköterskor
osv. som kan dessa frågor. Då ges också en möjlighet till flexibilitet. Jag har
föreslagit att de skall få ett visst utrymme för att sätta referenspriset. Då går
det också att ta hänsyn till de lokala terapitraditioner som finns, och det blir
lättare att etablera och behålla informationssamarbete med läkemedelsföre-
tag. Man slipper göra preparatbyten alltför ofta och små och medelstora
företag ges större chans att vara kvar eller ta sig in på marknaden.
Jag är förvånad över att utskottet och regeringen inte har lyssnat på detta
förslag och kompletterat referensprissystemet. Jag tror nämligen att det
skulle bli bättre och att man inom professionen skulle känna att man ges en
viktig uppgift och roll.
Min uppfattning är, efter att ha träffat läkare, farmakologer, apotekare
osv. i ganska stor omfattning under våren, att ett sådant system skulle upp-
skattas av professionen, om det skulle vara bättre än det centralistiska för-
slag som regeringen står bakom.
Jag tycker inte att vare sig regeringens eller det socialdemokratiska försla-
get motsvarar de krav som man i dagsläget bör ställa på läkemedelsförsäk-
ringen. Jag kommer därför i mom. 2 att avstå från att rösta, dvs. varken
stödja den socialdemokratiska reservationen eller regeringsförslaget.
I regeringsförslaget ingår också att patienter som av ett eller annat skäl
inte kan byta mellan olika helt identiska ickepatenterade läkemedel skall an-
söka hos läkemedelsverket om dispens. Det är ett, som jag ser det, onödigt
byråkratiskt och centralistiskt förslag. Risken är stor att läkemedelsverket
mycket snabbt kommer att drunkna i dispensansökningar. Ett bättre sätt är
att låta läkarna på receptblanketten aktivt markera om utbyte av läkemedel
inte får ske och varför han eller hon inte tillåter detta, dvs. en motivering.
För patienten skulle detta innebära att man kan få full rabattering av dyrare
läkemedel även om billigare och helt identiska finns. Det kan vara bra för
en del kroniker, mag- och tarmsjuka och allergiker. Läkemedelsverket behö-
ver inte heller belastas med en mängd papper. Risken för att vi skall få ett
jättestort läkemedelsverk minskar därmed. Eftersom utskottet i betänkan-
det inte har berört frågan om dispensförfarandet, läkemedelsverket och sub-
stitution, dvs. utbyte på apoteket, vill jag veta vad utskottet egentligen anser
i dessa frågor.
Jag tycker att det är bra att högkostnadsskyddet höjs till 1 600 kr. per år
och att det inte blir möjligt för landstinget att på statens bekostnad sänka
det. När det gäller egenavgifterna är jag, precis som en del andra, också litet
fundersam över ”120”, ”10”, ”10”. Det är bra om priset för det först köpta
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
19
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
20
läkemedlet höjs. Det gör att det går att komma åt dem som plockar ut bara
ett eller två läkemedel per år. De får på det sättet vara med och betala för
en del av kalaset. Men att behålla 10-kronan kommer inte att ge speciellt
mycket pengar, men däremot en mängd administration och problem för apo-
teken. Jag vet att Apoteksbolaget har skrivit till biträdande socialministern
och påpekat att det kan bli en mängd problem med att avgöra vilka läkeme-
del som skall läggas på 10-kronan resp. 120-kronan. Det hade varit bättre att
välja en enhetlig avgift, 105 eller 120 kr. Det hade blivit enklare både för
patienten och för administrationen. Jag kommer därför att stödja reserva-
tion 1 där det föreslås en enhetlig avgift på 105 kr.
Industrin har i olika sammanhang varnat för att en förändring av läkeme-
delsförsäkringen skulle kunna leda till minskad forskning och utveckling av
nya läkemedel. Med de förändringar som EG och den europeiska patentor-
ganisationen har på gång, och som regeringen har sagt att man så småningom
är beredd att följa, får industrin ett så bra skydd för sina produkter att de
har alla möjligheter att få tillbaka de pengar som har lagts ned på forskning
och dessutom kunna göra en rätt rejäl förtjänst innan produkten utsätts för
konkurrens.
Det är också därför som jag i min motion, och i den socialdemokratiska
motionen, har påpekat att det behövs ett förstärkt patentskydd. Men där-
emot när patentskyddet har löpt ut för produkten får man vara beredd, pre-
cis som för andra produkter i vårt samhälle, att utsättas för normal mark-
nadskonkurrens. Det finns inte någon som har intresse av att forskningen
stoppas. De varningssignaler som industrin har skickat ut är överdrivna,
framför allt med tanke på att den svenska läkemedelsindustrin, med mycket
forskning, kommer att drabbas litet av referensprissystemet. Det är snarare
de utländska importörerna, som bara säljer läkemedel här i Sverige, som
kommer att förlora. Jag tycker att det är viktigt att skilja på de svenska och
utländska företagen. De svenska bidrar till att se till att Sverige är en fram-
gångsrik nation när det gäller läkemedel och högteknologisk forskning.
Om industrin anser att man inte kan klara denna summa på ett par hundra
miljoner, kan jag ge ett råd. Industrin har ganska omfattande marknadsför-
ingsbudgetar. Om deras marknadsföringsbudgetar motsvarar ett normalt
företag som tillverkar produkter, kan det var fråga om upp till 1 miljard kro-
nor som används för marknadsföring. Det vore nog inte någon större nack-
del att kapa 3CKM00 milj.kr. på den budgeten.
Fru talman! En viktig del i arbetet med att minska kostnaderna för läke-
medelsförsäkringen är bättre information till förskrivarna. Jag har föreslagit
att det skall vara ett obligatorium att informera läkarna om deras förskriv-
ningsmönster och att i den viktiga boken FASS få in prisjämförelser mellan
olika läkemedel och terapier. Vad utskottet egentligen tycker om dessa för-
slag har jag inte lyckats utröna. Det initiativ som utskottet vill att regeringen
skall ta kanske inbegriper dessa saker. Eftersom detta inte är speciellt klart,
vore jag tacksam om någon från utskottet kunde förklara vad som egentligen
menas i betänkandet.
Fru talman! Slutligen vill jag ta upp frågan om läkemedelskommittéernas
framtida roll. Flera talare har visat på hur viktiga läkemedelskommittéerna
är och hur bra de kan vara för att hålla igen kostnaderna. Problemet är att
om man inte är beredd att ge läkemedelskommittéerna någon makt, inte ge
dem några medel så att de kan tillse att öppenvården följer utfärdade rekom-
mendationer, har jag svårt att se hur läkemedelskommittéerna kan stärkas
och ges en viktigare roll i framtiden. Problemet i dag är just att de bara kan
ge rekommendationer. I slutenvården följs i ganska stor utsträckning dessa
rekommendationer, medan följsamheten i öppenvården, både på vårdcent-
raler och hos privatläkare, är betydligt mindre.
Med det förslag som jag har lagt, och som jag hade hoppats på att få stöd
för, tror jag att det hade kunnat gå att skapa läkemedelskommittér som kan
medverka till en bättre användning av läkemedel och till att hålla kostna-
derna nere. Det vore intressant om någon företrädare för utskottet kan kom-
mentera frågan om att ge läkemedelskommittéerna ett större mått av makt,
så att rekommendationerna inte bara blir rekommendationer.
Fru talman! Jag yrkar avslag på utskottets mom. 1 och bifall till reservation
1. När det gäller mom. 2 kommer jag att avstå från att rösta.
Anf. 17 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Det var, som flera gånger tidigare, ett intressant inlägg vi
kunde lyssna till när Kent Carlsson diskuterade det som kanske är hans favo-
ritfråga, nämligen frågan om läkemedelskostnaderna, läkemedelsförsäk-
ringen och hur ett svenskt system bör byggas upp. Som riksdagen hörde rå-
der det stora skillnader i hans verklighetsbild och den verklighetsbild som
Socialdemokraternas talesman från utskottet har presenterat.
Medan Doris Håvik nästan anklagar regeringen för att bry sig om kost-
nadsutvecklingen i läkemedelskonsumtionen, är utgångspunkten i diskussio-
nen för Kent Carlsson att kostnaderna är snabbt stigande.
Regeringen har gjort bedömningen, som jag har nämnt några gånger, att
400 milj.kr. per helår skulle kunna sparas på ett förslag där man beaktar möj-
ligheterna att efter patenttidens utgång förskriva identiska läkemedel som är
billigare. Kent Carlssons beräkning utgör, som han nu uppgav och som han
tidigare framfört, en besparing på 500-1 000 milj.kr. om året.
Jag vill också passa på att tacka Kent Carlsson för de vänliga orden när det
gäller mitt ansvar för den proposition som är framlagd och som riksdagen nu
diskuterar.
Det är uppenbart att Kent Carlsson tycker att referenspriserna är bra som
idé. Sedan har han valt en egen variant som skulle innebära att de lokala
läkemedelskommittéerna blev något slags försäkringsorgan i ordets egent-
liga mening. Det kan väl finnas poänger i ett sådant förslag. Samtidigt före-
faller det mig, och också utskottets majoritet, gissar jag, som ett mera krång-
ligt förslag, att man skulle ordna med nya organ runt om i Sverige, som skulle
ha helt andra befogenheter än vad de har haft hittills.
Jag noterar också att Kent Carlsson säger att det socialdemokratiska för-
slaget inte är bättre än regeringsförslaget. Men om man lyssnar på hans in-
lägg får man intrycket att han tycker att regeringens förslag är avsevärt bättre
än Socialdemokraternas förslag på denna punkt. Han behöver förstås inte
kommentera det, om han inte vill. Jag har svårt att dra någon annan slutsats
av hans agerande under de senaste åren och även av hans anförande i kam-
maren i dag. Kent Carlsson har ju varit pionjär i dessa frågor.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
21
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
22
Om jag förstår det rätt tänker Kent Carlsson att avstå i voteringen om ett
referensprissystem och det socialdemokratiska förslaget. Det är att på något
vis göra det som han själv tycker är det bästa till det godas fiende. Om jag
skall säga någonting personligt, tycker jag att det är litet tråkigt att pionjären
Kent Carlsson skall avstå i voteringen den dag riksdagen äntligen gör någon-
ting åt det som han har arbetat för i så många år. Det är väl tur för honom
personligen att hans röst inte kommer att avgöra ställningstagandet.
Anf. 18 KENT CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag får också tacka för de snälla orden, att jag skulle ha varit
pionjär. Jag har tyckt det vara viktigt att skapa ett system som bygger på det
unikt svenska, dvs. läkemedelskommittéerna. En förändring av detta slag
kan lätt skapa ganska stora motsättningar och reaktioner från förskrivarnas
sida. Som jag har sagt i mitt anförande finns det en ganska stor risk att för-
skrivarna väljer att gå ifrån de billigare, något äldre preparaten och i stället
väljer patenterade originalläkemedel och en dyrare terapi. Skall man ha pro-
fessionen, förskrivarna, med sig är det viktigt att man skapar ett system där
de känner att de finns med och kan styra och ställa under kostnadsansvar.
Det är därför jag har kritiserat regeringens referensprissystem. Det tar inte
tillräcklig hänsyn till professionen.
Det vore bra om man kunde hitta en kombination mellan idén om ett refe-
rensprissystem och de lokala läkemedelskommittéerna, som är det unika på
den svenska läkemedelsmarknaden. Det handlar inte om att skapa nya or-
gan. De finns redan på plats. Vi har läkemedelskommittéer i hela landet. Vi
skall bara ge dem en formell roll och en del makt, som gör att de kan se till
att kostnaderna kan hållas nere när det gäller icke patenterade läkemedel.
Det förslag som förs fram i den socialdemokratiska motionen, att man
skall förhandla med industrin, tycker jag är dåligt. Jag kanske inte under-
strök det tillräckligt. Det är bara att skjuta frågan framåt i tiden. Jag tycker
att man har lyssnat alldeles för mycket på industrin och dess försök att på
alla sätt antingen stoppa eller fördröja förändringar. Om regeringen och ut-
skottsmajoriteten hade lyssnat mera på de modifieringar och förbättringar
som jag har försökt att bidra med, hade jag i dag kunnat rösta på förslaget
till referensprissystem. Men man har inte lyssnat, och jag kan inte stödja ett
förslag som jag tycker är halvfärdigt.
Anf. 19 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! Även vi från utskottets majoritet tycker att Kent Carlsson har
skrivit en intressant motion. Det han har sagt i motionen och i tidigare sam-
manhang har varit av stort intresse.
Vi har föreslagit ett särskilt tillkännagivande när det gäller läkemedels-
kommittéernas roll, bl.a. med anledning av Kent Carlssons och Socialdemo-
kraternas motioner. Vi har där tagit fasta på de synpunkter som finns an-
förda i motionerna om läkemedelskommittéernas roll och om hur man skall
stimulera och utvecka deras verksamhet även i den öppna vården. Vi tycker
att utskottets skrivningar borde tillgodose Kent Carlssons intressen i denna
fråga.
Vi har även noterat vikten av att man återför information till läkarna om
deras utskrivningsprofil. Det tror vi är mycket viktigt. Då får de en direkt
feedback på vad de håller på med när det gäller förskrivningar. Därmed kan
de också så småningom inse vikten av att ekonomisera och välja preparat
som är korrekta men kanske billigare. Även där tycks vi tillgodose Kent
Carlssons synpunkter.
Vi har över huvud taget lagt oss vinn om att försöka sy ihop ett utskottsför-
slag som skulle ta hänsyn till alla olika synpunkter från olika håll. Det finns
ju stor kunskap i denna fråga på många håll. Det har vi också försökt leva
upp till.
Anf. 20 KENT CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det är alldeles utmärkt att man har lyssnat på och instämt i
en del av de funderingar och förslag som jag och andra har lagt fram när
det gäller att utveckla detta med informationen tillbaka till läkarna. Den är
väsentlig. Det vet man bl.a. från England, att om information om förskriv-
ningsprofilen återförs, kan man få ett förändrat beteende hos förskrivarna.
Det är också bra att man tar ett initiativ och ber regeringen gå vidare med
frågan.
Men grundproblemet är att man i utskottet inte är beredd att gå vidare
och ge läkemedelskommittéerna ytterligare makt och möjligheter att fak-
tiskt påverka förskrivarna i öppenvården. Det handlar fortfarande om snälla
rekommendationer. Det är problemet för läkemedelskommittéerna i dag när
det gäller att nå läkarna i öppenvården. I slutenvården finns ett budgetan-
svar och direkt kostnadsansvar, som gör att man inser att rekommendatio-
nerna är värda att följa. I öppenvården finns inte detta. Där har man inte
budget- eller kostnadsansvar. Det är därför viktigt att vi inte bara i välvilliga
termer talar om hur viktiga läkemedelskommittéerna är och att deras roll
borde utvecklas, utan att vi faktiskt är beredda att här i riksdagen också se
till att de får ökad makt. På det sättet kan vi se till att de rekommendationer
som läkemedelskommittéerna utfärdar även följs inom öppenvården.
Det är väl att utskottet tar detta initiativ. Det hade varit ännu bättre om
man hade kompletterat referensprissystemet med skrivningar till regeringen
om att koppla läkemedelskommittéerna till referensprissystemet. Då hade
vi fått ett mycket bättre system, som funkar.
Avslutningsvis vill jag ställa en fråga till Gustaf von Essen om dispensför-
farandet, som jag tog upp i mitt anförande. Med det godkännande av dis-
pensförfarandet som utskottsmajoriteten gör, finns det inte en risk för att
man får ett krångligt och byråkratiskt system, med många ansökningar och
ett läkemedelsverk som drunknar i papper?
Anf. 21 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! Först ytterligare ett par ord om läkemedelskommittéerna. I
det tillkännagivande som jag nyss nämnde står det tydligt att regeringen bör
ta ett initiativ i frågan och skall stimulera och se till att utveckla läkemedels-
kommittéerna, framför allt inom den öppna vården. De finns ju ännu inte
där i full utsträckning, och det är inte möjligt att i dag ge dem ett ansvar fullt
ut. De finns inte överallt. Man måste först se till att de tillskapas och börjar
sitt arbete och så småningom utvecklas. Därefter kanske man kan ge ett
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
23
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
24
större ansvar. Vi menar att regeringen skall följa detta. Det finns en särskild
samrådsgrupp som skall följa detta. Man skall på alla håll och kanter försöka
se till att läkemedelskommittéerna stimuleras och utvecklas men också att
förenklingar av rutinerna kan komma till stånd, så att det inte blir den byrå-
krati som Kent Carlsson befarar.
Man har rätt att överklaga. Det är en formell rätt. Överklagandena måste
behandlas på ett visst sätt. Även där hoppas vi att regeringen tillskapar ruti-
ner och ett system som gör att det kan gå så smidigt som det någonsin är
möjligt. Vi får komma tillbaka om vi märker att det inte fungerar fullt ut som
man hade tänkt sig. Det är viktigt att hanteringen är enkel och att det inte är
någon onödig byråkrati. Därvidlag tror jag att vi har samma utgångspunkter.
Anf. 22 KENT CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Precis som jag sade i min förra replik är det väl att man uttalar
sig välvilligt om läkemedelskommittéerna, om att deras roll skall utvecklas.
Man ger regeringen uppdraget att gå vidare. Vad jag försöker se på är hur
mycket substans det finns, hur långt man är beredd att gå för att ge läkeme-
delskommittéerna den roll jag tycker att de skall spela i försäkringen och vid
val av terapier.
Jag kan inte upptäcka att man där är beredd att gå så långt som jag tycker
är nödvändigt och ge läkemedelskommittéerna viss makt när det gäller att
styra förskrivarna i öppenvården med ekonomiska medel.
Det andra som jag tog upp gällde dispensförfarandet. Jag är rädd för att
risken är uppenbar att läkemedelsverket den 2 januari 1993 kommer att ha
10 000, eller fler, ansökningar om att få gå förbi referensprissystemet med
det system som regeringen och utskottet ställer sig bakom. Det kommer att
ta tid att behandla dem. Det är ett onödigt byråkratiskt system. Det kommer
att kosta oss en mängd pengar, och det kommer att bli besvärligt för patien-
terna. Där borde man kunna hitta en annan lösning. Jag har beskrivit en så-
dan i min motion där man ger läkarna en möjlighet att på receptblanketten
markera att man här inte får byta läkemedel. För att göra det litet besvärligt
skall läkaren behöva motivera detta, men också för att läkaren då måste
tänka igenom sitt beslut innan han förbjuder substitution.
Fru talman! Avslutningsvis tycker jag också att det är bra att man har kom-
mit så här långt med förändringar. Det är nödvändigt att titta på kostnaden
och hålla nere den på alla områden inom socialförsäkringen. Detta är ett
område där det finns möjlighet att faktiskt spara en hel del pengar utan några
medicinska konsekvenser för patienten. Inom några år kommer vi nog att se
att besparingen inte bara är 300-400 milj.kr., utan att den kommer att vara
betydligt större. Jag tror att det är bra. Då kan vi använda skattebetalarnas
pengar till andra viktiga saker.
Anf. 23 JOHAN BROHULT (nyd):
Fru talman! Många bollar har varit i luften när det gäller referensprissyste-
met. Inte mindre än fyra utskott har varit involverade i beslutsprocessen. Jag
anser att den slutprodukt som vi nu skall rösta om har blivit bra, även om
det finns en del punkter som jag skulle vilja ha bättre. Ny demokrati kommer
alltså att yrka bifall till hemställan i socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SfU13 avseende sjukförsäkring, läkemedel och tandvård med un-
dantag för mom. 6. Där har Leif Bergdahl redan talat om att vi kommer att
yrka bifall till reservation 3.
Vi tycker att det är en förbättring att det har blivit 120-10-10 i stället för
90-30-30. Jag tror att det var Kent Carlsson som framförde åsikter om tio-
kronan. Jag tycker dock att den är bra därför att man som läkare ofta blivit
tillfrågad: Kan jag inte få det och det också, när doktorn ändå håller på och
skriver? Då är tiokronan en viss spärr, men spärren är så pass liten att patien-
ten inte avstår från att få värdefull medicin. Detta är naturligtvis en avväg-
ningsfråga. Jag tycker att 120-10-10 är bra. Det är rättvist. De långtidsfriska
patienterna som mer sällan behöver mediciner betalar mer och de kroniskt
sjuka betalar mindre. Dessutom sparar man pengar till statskassan, vilket
inte kan vara en nackdel.
Högkostnadsskyddet som höjdes mycket måttligt är också en fördel. Det
drabbar inte de kroniskt sjuka så hårt. Bestämmelsen att landstinget inte
skall kunna sänka i vissa områden gör att man ändå inte förlorar pengar.
När vi sedan kommer till referensprissystemet har det funnits många olika
åsikter. Industriförbundet har haft en åsikt och Läkarförbundet en. Vi har
läst departementets olika utredningar. Där har det funnits andra åsikter. Lä-
kemedelsindustrin har också haft många åsikter. Jag har försökt att läsa ige-
nom detta så gott jag har kunnat, men det är mycket förvillande. Jag tror
ändå att förslaget, som det nu ligger, är så pass bra att vi kan stödja det.
Det har framkommit en del synpunkter, bl.a. från Kent Carlsson, på att
förslaget inte är till räckligt enkelt. Det är för krångligt. Jag håller med om
att licensansökan är för krånglig. Man skulle mycket väl kunna låta läkaren
skriva ett ”sic!” efter i stället. Det innebär att om jag överskrider en maxi-
maldosering skriver jag ”sic!”. Det innebär att jag har noterat att jag över-
skridit, men att jag gör det i alla fall. Om jag gör det för många gånger får
Bo Könberg komma och fråga mig varför det är så många undantag. Detta
vore ett mycket enklare förfarande än att skicka alltihop till läkemedelsver-
ket för bedömande.
En annan besparing skulle man kunna göra genom att låta de väl funge-
rande läkemedelskommittéer som finns i ett område få ta ställning, i stället
för att skicka allting centralt till läkemedelsverket. Det var Kent Carlsson
också inne på.
Sedan skulle jag vilja kommentera patentåren. Jag anser att det är en av
de viktigaste sakerna. Där håller jag med Doris Håvik om att man här måste
studera effekten i Europa ordentligt. Man skulle kunna reservera sig och
hålla frågan öppen och se till att det blir en EG-anpassning. Jag ser med till-
fredsställelse att det har blivit en mycket starkare skrivning när det gäller
patentåren och EG-anpassningen än det var tidigare.
Fru talman! Som jag redan tidigare har sagt kommer vi att yrka bifall till
hemställan i SfU13 med undantag för mom.6 där vi stöder reservation 3.
Anf. 24 LISELOTTE WÅGÖ (m):
Fru talman! Jag skall, som Gustaf von Essen sade inledningsvis, i mitt an-
förande uppehålla mig vid de justeringar som vi nu föreslår när det gäller
tandvårdsförsäkringen.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
25
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
26
Den allmänna tandvårdsförsäkringen infördes 1974. Den är således 18 år
gammal. Taxans giltighet är begränsad i tiden. Nuvarande taxa gäller längst
till utgången av juni 1992.
De förslag till förändringar som utskottet föreslår nu skall närmast ses som
smärre justeringar av nuvarande taxa. Det är således inga genomgripande
förändringar av försäkringen som utskottet föreslår. Där vill jag säga till Leif
Bergdahl att det kanske är mycket skrik för litet ull, som han sade som
klippte grisen.
Ny demokrati är ju i mångt och mycket ett fenomen. I det här samman-
hanget vill jag verifiera vad Leif Bergdahl sade om att vi har ett utomordent-
ligt gott samarbete i utskottet. Men nog är Ny demokrati ett fenomen som
får ökade väljarsympatier genom att man sviker vallöften. Det är i sanning
en bedrift. När det gäller utspelet i den här frågan, där man går emot en
sänkning av ersättningen, ser jag det som att man som vanligt plockar ut po-
pulistiska förslag, ungefär som russinen i kakan. Det är väl precis vad man
gör när det gäller tandvårdsförsäkringen också. Men låt oss gå tillbaka till
försäkringen.
Försäkringsutgifterna för tandvård har ökat mer än beräknat på senare år.
Det har alltså blivit ganska kostsamt. Samtidigt råder det enighet om att
tandhälsan har blivit allt bättre för den övervägande delen av befolkningen.
Det gäller inte minst våra barns och ungdomars tandhälsa. Jag delar också
Doris Håviks uppfattning att det sannolikt är den organiserade barn- och
ungdomstandvården som har haft en stor betydelse på detta område. Att
kostnaderna har ökat kan ha många orsaker. En orsak är säkert att den nuva-
rande tandvårdstaxan är prestationsinriktad.
Fru talman! För att motverka den kraftiga utgiftsökningen för tandvården
har utskottet ansett det angeläget att vi ställer oss bakom den proposition
som föreslår att vi skall minska kostnaderna med ca 580 milj.kr. för budget-
året 1992/93.
Utskottet anser också att det är oerhört angeläget, herr statsråd, att en
utredning skyndsamt, omedelbums skulle man kunna säga, tillsätts så att ett
förslag från utredningen kan föreläggas vårriksdagen. Då kan vi förhopp-
ningsvis få en ny modern tandvårdsförsäkring och ett nytt taxesystem som
bättre motsvarar den tandhälsa och det tandvårdsbehov vi har i dag och i
framtiden. Jag tror att det är oerhört viktigt.
Vi har också sagt att besparingarna inte får ges en sådan utformning att
nuvarande högkostnadsskydd försämras. Förslaget är, som tidigare nämnts,
att man dels sänker ersättningsnivån i kostnadsintervallet 0-2 999 kr. från
40 till 30 %, dels sänker försäkringens ersättning för ädla metaller som ingår
i tandtekniskt arbete med hälften av vad som nu ersätts. Det är riktigt, som
Doris Håvik påpekade, att det innebär 20 %.
De justeringar som föreslås har inte föregåtts av något genomgripande ut-
redningsarbete. Nu gäller det att ta tag i det som ligger framför oss och göra
en modern tandvårdsförsäkring. Det är då viktigt, herr statsråd, att det inte
blir småjusteringar, som har skett under årens lopp - jag tror att den senaste
justeringen gjordes 1991 - utan att man nu tar ett rejält tag och får fram en
tandvårdsförsäkring värd namnet.
Jag tycker inte att vi på flera år har haft en tandvårdsförsäkring värd nam-
net, framför allt inte nu när ersättningsnivån är 30 %. Jag tycker att det vore
värdefullt att få en försäkring med ett årligt återbäringssystem eller något
liknande. Jag hoppas att man tittar på det i den utredning som skall tillsättas.
Jag tror också att det är viktigt att i samband med översynen av tandvårds-
försäkringen se över även den nuvarande etableringsbegränsningen för tand-
läkare. Och inte nog med det. Jag tycker att man bör se på utbildningskapa-
citeten för tandläkare. Det finns i dag allvarliga indikationer på att vi utbil-
dar för många tandläkare i Sverige. Framför allt tar det flera terminer i dag
att utbilda en tandläkare än vad det gjorde tidigare. Det kostar alltså mer i
dag att utbilda en tandläkare än vad som har varit gängse.
Jag tror att det är viktigt att man vid översynen av tandvårdsförsäkringen
ser till just utbildningskapaciteten. Jag har sett en siffra om att vi har tillgång
till 11 000 å 12 000 tandläkare i Sverige och att behovet rör sig om någonting
på 9 000. Det innebär att om man skall få en balans är det viktigt att göra
någonting nu. Bromssträckan när det gäller de långa utbildningarna är ju
relativt lång, och då måste det vidtas åtgärder nu för att på sikt bromsa en
överetablering eller förhindra att vi utbildar till arbetslöshet.
Även om den landstingsorganiserade barn- och ungdomstandvården har
haft stor betydelse, precis som Doris Håvik påpekat, tror jag ändå att det i
dag finns en medvetenhet i Sverige om vikten av en god tandhälsa som gör
det ganska riskfritt att även titta litet grand på det landstingsmonopol som i
dag finns, nämligen att det är enbart landstingen som får hantera barn- och
ungdomstandvården.
Jag ser detta litet grand i perspektivet av att det skall finnas valfrihet för
familjerna att välja sin egen tandläkare. Barn och ungdomar i familjen skall
inte behöva söka sig till någon annan tandläkare än den som föräldrarna har
valt för sin del. Det är också en sak som jag tycker att man skall se på i sam-
band med utredningen. Det behöver inte på något sätt innebära att man ris-
kerar barns och ungdomars tandhälsa.
Bland de motioner som väckts med anledning av propositionen vill jag
framför allt kommentera motion Sf264 av Ingbritt Irhammar och Bengt
Kindbom som tar upp implantatprotetiken, dvs. käkbensförankrade broar.
Motionärerna anser att vid den översyn av tandvårdsförsäkringen som vi
hoppas kommer snabbt skall inte implantatpatienter diskrimineras. Jag de-
lar den uppfattningen.
I dag råder det förhållandet att tandvårdsförsäkringen inte omfattar im-
plantat generellt. Om försäkringen skall gå in och täcka beror litet grand på
var någonstans i munnen man har luckorna. Inte ens det guldarbete som ut-
gör ungefär hälften av kostnaderna i samband med implantat ersätts av för-
säkringen. Det är i dag landstingen som anslår medel, eller också får den
enskilde betala vården själv.
Det här är naturligtvis inte bra. Personligen hade jag nog önskat att för-
säkringen redan nu kunnat gå in och ersätta guldarbete, men eftersom vi
hade att behandla ett besparingsförslag utan någon djupare analys ansåg ut-
skottet att det inte fanns möjlighet att i detta läge tillmötesgå motionärerna.
Men det är alltså min förhoppning, herr statsråd, att man även ser över den
här biten i samband med utredningen.
Det är dyrbart med implantatverksamhet, men översiktliga beräkningar
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
27
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
28
visar att kostnaden för guldarbete i samband med implantat rör sig om ca 10
miljoner kronor. Jag tycker därför att man i utredningen bör lägga in även
detta slags arbeten.
Vi har alltså valt från utskottets sida att avstyrka motionen, samtidigt som
utskottet utgår ifrån att frågan tas upp i utredningen. Av det skälet, och
egentligen enbart av detta skäl, bör motionen för närvarande inte påkalla
någon åtgärd av riksdagen.
Det skiljer markant - det har flera utredningar konstaterat - i timkostnad
mellan folktandvården och privattandvården. Det finns i dag uppgifter om
att en tandvårdstimme inom folktandvården kostar 1 000 kr. och att motsva-
rande kostnad i privat regi rör sig om ca 600 kr. Man kan också uttrycka det
på det sättet att vid sidan av försäkringen subventioneras den landstingskom-
munala tandvården via landstingsskatten med ca 400 kr. per timme. Det här
är det också viktigt att titta på.
Jag vill också påstå att nuvarande etableringskontroll är ett hinder för ut-
vecklingen inom tandvården. Jag vill gärna ge ett exempel på det, ett ganska
aktuellt sådant. En tandläkare i Västsverige med privatpraktik utbildar sig
på egen bekostnad för att kunna erbjuda implantatverksamhet på sin klinik.
Han så att säga breddar sitt sortiment.
För att klara den ordinarie kundkretsen uppstår det då ett behov på klini-
ken att anställa ytterligare en tandläkare. Men där blir det stopp. Nuvarande
lagstiftning medger nämligen bara en etablering. För att klara sin ordinarie
verksamhet tvingas han att avstå från sin specialisering, nämligen implantat-
verksamhet.
Nuvarande etableringskontroll är således ett hinder för utvecklingen av
tandvården. Det är min förhoppning att man lägger fram ett förslag om att
släppa etableringen fri inom tandvårdsområdet.
I avvaktan på ett förslag till en ny tandvårdsförsäkring, fru talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga motioner.
Anf. 25 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Liselotte Wågö tog upp flera viktiga frågor inom tandvårds-
området och tandvårdsförsäkringens område.
En av de frågorna gällde det nuvarande s.k. landstingsmonopolet för
barn- och ungdomstandvård. På vissa håll i landet har man redan genomfört
lokala förändringar på den punkten. Exempelvis i det landsting jag råkar
känna till bäst, här i Stockholm, har möjligheten att anlita privattandläkare
funnits sedan mycket lång tid tillbaka, om föräldrarna så önskat.
Jag vet också att man på flera håll i landet diskuterar något slags tand-
vårdspeng för barntandvården. Jag är övertygad om att man då gör på ett
sådant sätt som Liselotte Wågö och jag är överens om, nämligen fortsätter
att betona det förebyggande arbetet så förtjänstfullt som man har gjort ge-
nom åren inom landstingens barn- och ungdomstandvård.
Det kan också finnas anledning att se över hur vi skall ha det med antalet
tandläkare i landet. Det är väl rimligt att den frågan kommer upp efter det
att vi har tagit ställning till tandvårdsförsäkringen, för den kan ju komma att
påverka det hela.
Etableringsbegränsningen avser vi att se över från regeringens sida. Vi av-
ser t.o.m. att lägga fram förslag innan vi möter väljarna nästa gång, dvs. un-
der den här mandatperioden, om att helt ta bort begränsningen. Min för-
hoppning är att vi skall kunna göra det parallellt med införandet av en refor-
merad eller ny tandvårdsförsäkring.
På den senare punkten uttryckte Liselotte Wågö intresse för att vi skulle
tillsätta utredningen skyndsamt. Jag tror t.o.m. att hon använde uttrycket
bums. Min bedömning i dagsläget är att regeringen kommer att kunna göra
det före midsommar, och jag hoppas att detta någorlunda uppfyller kravet
på bums.
Anf. 26 DORIS HÅVIK (s) replik:
Fru talman! Jag skall ta upp två av de punkter som Liselotte Wågö talade
om. Nu kom statsrådet Könberg till tals före mig och framhöll att landsting
har anlitat tandläkare även inom privatvården för barn- och ungdomstand-
vård och att den möjligheten har funnits under lång tid, om så har bedömts
lämpligt.
Å andra sidan vill jag nämna att när vi var på Tandläkarförbundet, där vi
träffade både privattandläkare och offentligtandläkare, pekade man på vik-
ten av en samlad bedömning, som man ansåg att det var svårt för privattand-
läkare att göra.
Man sade att det inte bara är tandhälsan det handlar om, utan den som
handhar barntandvården skall också följa upp hälsotillståndet i samarbete
med bl.a. barnavårdscentralen och skolan. Man skall ha tillgång till den to-
tala bilden av barnet för att nå ett bra resultat.
Privatläkarna är också intresserade av att inte få in alltför många barn i sin
praktik, eftersom de tar litet för mycket tid i anspråk. Barnen får ju behand-
las på ett helt annat sätt än de vuxna.
Det är vidare ganska intressant att jämföra kostnaderna per timme. Det
gäller inte minst i Hallands läns landsting, Liselotte Wågös hemlandsting,
där Kungsbacka tog över folktandvården och drev den i privat regi. Man
drev verksamheten på detta sätt under ett år, och sedan gick man i konkurs.
Detta har skett alldeles nyligen, och anledningen var den att man inte ansåg
sig ha kostnadstäckning för det arbete som man utförde.
Hur läget är just nu vet jag inte - det kanske Liselotte Wågö känner bättre
till - men i vaije fall hade man inte när man startade tagit reda på vilka kost-
nader man hade inom folktandvården, utan man satte ett pris som sedan vi-
sade sig inte hålla.
Detta kan ju vara bara en enstaka företeelse, men det låter som litet mera
ivrigt än genomtänkt.
Anf. 27 LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Fru talman! Doris Håviks verklighet och min verklighet överensstämmer
inte riktigt. Det försök till entreprenadverksamhet inom folktandvården
som Doris Håvik refererar till, närmare bestämt på Särö, är i full gång och
blomstrar. Man har aldrig gått i konkurs.
Man hade initialt litet bekymmer, eftersom man var van vid den typ av
verksamhet som landstingen bedriver. Man trodde att man när man blev eget
företag skulle ha råd med den typ av utbildning som landstingen kostar på
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
29
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
sina tandläkare. Man var alltså inte van vid att vara eget företag och hade
initialt vissa svårigheter, så att man fick minska personalen. Däremot har
man inte gått i konkurs.
Jag talade med de anställda senast förra veckan. Verksamheten var vid
full vigör, och man ville fortsätta den. Man förhandlar för närvarande med
landstinget om att få fortsätta entreprenörskapet under 1993, i avvaktan på
att regeringen kommer att lägga fram ett nytt förslag till tandvårdsförsäkring
och tandvårdstaxa.
Jag hoppas att det här skall fungera mycket bra, och jag har medan jag var
kommunalt engagerad varit en av dem som varit inblandade i denna försöks-
verksamhet.
Det är riktigt att vi när vi var hos Tandläkarförbundet fick besked om att
det var viktigt med ett helhetsperspektiv. Också jag förstår att det är viktigt
att man följer barn- och ungdomstandvårdens utveckling, men att det skulle
vara ett skäl till att man skulle knapra in på människors frihet att välja sin
tandläkare har jag svårt att förstå, Doris Håvik. Men jag vill gärna höra vad
Doris Håvik säger om det.
Anf. 28 DORIS HÅVIK (s) replik:
Fru talman! Jag sade ju i min första replik att man har lagt ut barntandvård
på privattandläkare. Det har stått landstingen fritt att göra det, och jag har
inte hört att man har några dåliga erfarenheter av det. Jag pekade här bara
på frågan om privattandläkarna är beredda att ta hela detta ansvar.
Jag tror inte att Liselotte Wågö vill att man skall se bara till tandhälsan,
utan att hon vill att man skall följa det goda exempel som dock finns när det
gäller att se till barnens totala hälsa. Är man beredd att göra det, får vi väl
se vad utredningen och remissomgången säger. När vi kommer fram till en
beslutssituation vet vi bättre vad det handlar om.
Jag tror att vi är besjälade av att bibehålla den goda tandhälsa som våra
barn och ungdomar har. Det är i dagens läge en fröjd att på TV kunna se
våra ungdomar med deras friska tänder. Det är en glädje att man har kommit
så långt.
Anf. 29 LEIF BERGDAHL (nyd):
Fru talman! Jag skall bemöta det angrepp på Ny demokrati som Liselotte
Wågö gjorde med beskyllning för populism och kritik mot vårt förslag att
återbäringsnivån inte skall sänkas upp till 3 000 kr.
Det var inte fråga om någon populism. Det har kanske förekommit något
i den vägen inom Ny demokrati förut, men jag kan som bevis anföra att vi
inte har slagit på trumman och gått ut med någon pressrelease och att vi inte
har kontaktat några journalister i frågan. Vårt reservationsförslag har såvitt
jag förstår inte nått utanför det här husets väggar.
Jag har diskuterat denna fråga med många tandläkare, och de säger att en
sådan sänkning motarbetar sig själv. Man sparar inte in några pengar, efter-
som folk går mindre till tandläkaren. På lång sikt får man kanske rent av en
negativ effekt av denna besparing. I detta fall är det alltså inte fråga om nå-
gon populism.
30
Anf. 30 LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Fru talman! Jag är inte orolig för det förslag som utskottet nu förelägger
riksdagen. Jag har i dag fått beskedet från statsrådet Könberg att man kom-
mer att tillsätta en utredning redan före midsommar. Jag tror också att vi
kommer att få ett förslag som kan behandlas under vårriksdagen. Jag tycker
att det hade varit ganska trevligt, Leif Bergdahl, med tanke på det goda sam-
arbete som vi i övrigt har i utskottet, om ni kunde ha ställt er bakom detta
förslag.
Det gäller, som jag sade i mitt anförande, mycket små justeringar, och jag
tror inte att en sänkning från 40 % till 30 % eller en förändring av ersätt-
ningen för guldmaterial skulle avhålla människor från att gå till tandläkaren.
Det är fråga om en liten justering, och det skulle ha sett trevligt ut om även
Ny demokrati ställt sig bakom den.
Anf. 31 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Fru talman! Jag håller med om mycket av det som Liselotte Wågö har an-
fört här i dag. Hon har sagt många bra saker, men i den här frågan har vi
bundit oss redan på ett tidigt stadium. Vi vill inte ha en höjning av tandvårds-
taxan. Vi tycker dessutom rent sakligt, efter konsultation av ett stort antal
tandläkare, att vi inte har kunnat gå er till mötes på denna punkt. Men vi har
ju kommit överens på så många andra punkter att jag tycker att vi kan vara
nöjda ändå.
Anf. 32 PONTUS WIKLUND (kds):
Fru talman! Den svenska läkemedelsindustrin har, som många konstate-
rat, sedan länge haft en lyckosam utveckling. Att kunna öka exporten kraf-
tigt även nu under den internationella lågkonjunkturen är imponerande; ex-
porten är nu mer än fyra gånger större än importen av läkemedel.
Men den utländska läkemedelsindustrin har trots detta betydligt mer än
hälften av den svenska marknaden, och det säger en del om hur differentie-
rad läkemedelsindustrin är och måste vara - även stora företag är specialise-
rade på ett begränsat antal sjukdomar.
En faktor som man inte skall glömma bort när man ser på den positiva
utvecklingen för svensk läkemedelsindustri är den roll som den skattefinan-
sierade delen av samhället spelat.
Jag vill peka på det goda samarbetet sedan årtionden med universitetens
grundforskare, under senare år bl.a. manifesterat genom adjungerade pro-
fessorer. Jag vill också nämna alla de resurser som sjukvårdshuvudmännen,
huvudsakligen landstingen, ställt till förfogande för kvalificerad klinisk ut-
prövning av nya läkemedel.
Det referensprissystem som vi nu skall besluta om bör leda till ett ökat
prismedvetande för såväl läkare som patienter och allmänhet, och därmed
en ganska betydande besparing av skattemedel utan att behandlingsresulta-
ten försämras. Initial- och övergångsstörningar liksom andra tänkbara pro-
blem bör kunna bemästras, men skall givetvis noga följas.
Inte heller kan det bli något allvarligt hinder för fortsatta framgångar för
svensk läkemedelsindustri, men även där måste utvecklingen följas. Viktigt
är ju att vi snart får förlängd patenttid.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
31
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
32
En positiv effekt av referensprissystemet som kan förutses är att intresset
att saluföra generika på den svenska marknaden bör öka. Det är ganska an-
märkningsvärt att det i dag finns endast ett åttiotal generikasubstanser av
totalt ca 900 aktiva substanser som saluförs. Förmodligen kommer även våra
svenska stora läkemedelsindustrier att saluföra generika i större utsträck-
ning i framtiden.
Inte minst från anställda på apoteken, men också från Apoteksbolaget,
har det givits tips om hur utgifterna för läkemedel kan minskas. Man vet
bl.a. att en hel del av de läkemedel som köps ut inte används.
Den ökade patientavgift vid köp av läkemedel som föreslås i utskottets
hemställan skiljer sig från departementets förslag. Redan i fördiskussio-
nerna till budgetförslaget, dvs. under november och december förra året,
började vi som representerar regeringspartierna i utskottet att diskutera den
modell som nu är utskottets.
Redan då och flera gånger senare har vi haft samråd med departementet
om detta. Vi ser nämligen vår modell som mer skonsam mot dem som använ-
der många läkemedel, dvs. framför allt de äldre. En betydligt större del av
den ökade kostnaden läggs på dem som är tillfälligt sjuka. De behöver vanli-
gen endast en eller ett par mediciner. Vi ser givetvis detta som fördelningspo-
litiskt bättre. Vår modell ger också större besparingar, ca 100 miljoner mer.
Detsamma gäller förslaget att de landsting som väljer ett lägre högkost-
nadsskydd än 1 600 kr. själva får stå för mellanskillnaden. Även detta ger för
nästa budgetår en besparing på nästan 100 miljoner utöver departementets
förslag. Vi ser dessa initiativ som riktiga, eftersom vi i regeringspartierna är
mycket medvetna om behoven av att spara, inte minst i de blödande social-
försäkringssystemen. Detta är nödvändigt för att vi skall få rätsida på den
ärvda, sjuka samhällsekonomin. Genom det här föreslagna ytterligare spa-
randet kan vi spara något mindre på andra områden, där besparingar skulle
bli ännu mer smärtsamma för dem som drabbas.
Doris Håvik efterlyste en fullständig samförståndslösning i läkemedelsfrå-
gorna i utskottet. Jag vill erinra om att vi förde samtal med Socialdemokra-
terna. Dock var utskottets vice ordförande Doris Håvik då upptagen på an-
nat håll. Tyvärr stod vi för långt från varandra på några punkter, vilket ju
visar sig i utfallet. Men även vi hade gärna velat ha en fullständig samför-
ståndslösning.
Ny demokrati har i utskottet anslutit sig till våra förslag, som därmed är
utskottets förslag under dessa moment. Några regelrätta förhandlingar med
Ny demokrati känner jag och andra inte till, men vi har berättat vad vi har
kommit fram till och är tacksamma över att Ny demokrati har ställt upp.
Det är därför ganska anmärkningsvärt att tidningar runt om i landet dagen
efter det att utskottet fattat sitt beslut ger Ny demokrati äran av detta spa-
rande och skriver: ”Förändringen som skett genom överläggningar inom ut-
skottet med ny demokrati...” och ”På detta sätt hjälper Ny Demokrati rege-
ringen att spara 200 miljoner mer på läkemedelsinköp än vad statsrådet Bo
Könberg (fp) avsett.” I TV:s Rapport framhålls dessutom att Ny demokrati
genom att föreslå en större besparing än en gång givit ett fp-statsråd en
knäpp på näsan.
Man nämner däremot inte i massmedia att Ny demokrati samtidigt har
gått emot utskottets och departementets förslag om en sänkning av ersätt-
ningsnivån i tandvårdsförsäkringen i lägsta kostnadsintervallet, som ju nyli-
gen har debatterats här i kammaren. Detta betyder att det totalt inte hade
blivit någon besparing alls utöver departementets förslag, om Ny demokrati
hade fått råda i utskottet.
Än en gång besannas det som Dagens Nyheter skrev i en ledare för några
månader sedan: ”Den massmediala utdelningen av seriöst riksdagsarbete är
minst sagt begränsad.” Förvisso är det vanligen andra egenskaper och andra
budskap som i första hand fångar massmedias intresse och som ger rubriker.
Jag hade också tänkt kommentera Kent Carlssons anförande i några av-
seenden, men min taletid är ute.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 33 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Den massmediala utdelningen av diverse åtgärder kan man
naturligtvis inte på förhand veta något om. Jag kan garantera att jag själv
icke har varit i kontakt med en enda journalist eller TV-reporter i detta
ärende, utan vi har fått all denna positiva press gratis. Men jag tycker det är
bra, eftersom vi har fått så mycket negativ press i onödan. Den positiva pres-
sen skall väl till slut väga upp den negativa. Vi har i varje fall inte aktivt delta-
git i någon som helst propaganda vad gäller våra insatser i utskottet. Det kan
jag garantera.
Anf. 34 BO HOLMBERG (s):
Herr talman! Jag har lyssnat till diskussionen i dag. Socialutskottet har ju
gjort ett rätt så omfattande arbete tillsammans med socialförsäkringsutskot-
tet när det gäller de olika förslagen. Jag vill därför göra några kommentarer
till innehållet i betänkandet, till formen för arbetet och till riksdagsutskottets
möjligheter att påverka regeringens förslag.
Det har tidigare varit väldigt svårt att få tag på ordentliga fakta om hur
höga läkemedelskostnaderna i Sverige är i dag i förhållande till läkemedels-
kostnaderna i andra jämförbara länder. När socialutskottet var på Apoteks-
bolaget fick vi redovisningar som jag tror överraskade många av oss. Enligt
dessa låg Sverige bra till jämfört med ett antal industriländer ute i Europa.
Apoteksbolaget fick kritik för att generika och en del andra läkemedel inte
fanns med i redovisningen. Detta skulle nämligen kunna göra att Sverige låg
orättvist bra till i jämförelsen. Astra har sedan gjort en mycket omfattande
undersökning som visar att läkemedelskostnaderna i Sverige ligger lågt när
man tar med även dessa preparat. Vi ligger 18 % under genomsnittet av in-
dustriländer. Då är de läkemedel medräknade som Bo Könberg nu vill göra
besparingar på med upp till två tredjedelar av kostnaden.
Jag har - liksom, tror jag, utskottet i övrigt - fått en betydligt mer nyanse-
rad uppfattning om de svenska läkemedelskostnaderna i förhållande till dem
i utlandet. Detta bör man ha med sig när man diskuterar.
Frågan är då om det är ett rättvist och effektivt förslag som Bo Könberg
och regeringen lägger fram. Jag tror på mycket goda grunder att det inte är
fallet, utan jag menar att förslaget varken är rättvist eller effektivt. Jag byg-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 127
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
34
ger denna uppfattning på de fakta som har kommit fram och de utskottsut-
frågningar som vi har haft under resans gång.
Jag vill börja med att ta upp frågan om rättvisan. Jag förstår att Bo Kön-
berg får förslag från tjänstemän. I dag är ju trenden att man skall ha mark-
nadsekonomiska incitament på alla möjliga och omöjliga områden. Det var
väl någon tjänsteman som tyckte att det var fiffigt att föreslå att gränserna
90-30-30 skall gälla vid prisnedsättning för läkemedel, eftersom det då upp-
står ett incitament i och med 30-30. Men är det på något område som mark-
naden inte fungerar, så är det väl i fråga om läkemedel. Det är ju doktorn
som ställer diagnos på mig, och råkar jag därtill bli kroniker och behöver
fler omgångar, innebär ett tillägg på 30-30 naturligtvis inte något incitament.
Detta är i stället en fördelningspolitisk orättvisa. De som råkar bli sjuka och
behöver fler mediciner än vi som bara går till doktorn en gång får bära mer
av kostnaderna.
Jag kan därför inte anse att detta är ett rättvist förslag. Socialdemokra-
terna har därför i sitt förslag höjt egenavgiften till 105 kr., och vi har därmed
fått en större rättvisa i systemet.
Vi hade en utfrågning i detta ärende. Jag har upplevt ett antal utskottsut-
frågningar här i riksdagen, men jag har inte varit med om någon utfrågning
där ett förslag så genomgående av alla de utfrågade har fått tummen ned.
Handikapporganisationerna förklarade att de inte ville ha en referenspris-
lista mellan sig och doktorn, utan de menade att doktorn, som man har för-
troende för, skall skriva ut läkemedel. Läkarförbundet och Läkaresällskapet
sade att de ville ha kvar sin självständighet. Man tyckte att professionen på
detta sätt naggas i kanten. Jag delar deras uppfattning, liksom handikapp-
organisationernas. Riksförsäkringsverket påpekade att de ekonomiska inci-
tamenten inte sitter på rätt ställe i förslaget, och företrädare för SPK sade
att man skall vara på det klara med att dessa förslag nog till en del grundar
sig på glädjekalkyler.
Vi ställde till de företrädare som deltog i utfrågningen frågan: Får man in
dessa 400 milj.kr.? Svaret var: Nej, man får in kanske 300-350 milj .kr. Jag
har senare kikat på underlaget och talet där om dynamiska effekter. Jag är
alltså mycket osäker på om det går att få in dessa 400 milj.kr. genom det här
referensprissystemet.
Man kan alltså konstatera att det som sägs om rättvisa och effektivitet i
förslaget inte håller. Det var av den anledningen som Socialdemokraterna
arbetade fram ett alternativ, där vi anvisade en prissänkning som man kunde
komma överens med industrin om. Vi sade att man kunde få ut mer av läke-
medelskommittéerna. Vi tog upp patenttiderna, vi tog upp de ekonomiska
incitamenten, dvs. att landstingen skall betala för läkemedlen i den öppna
vården såväl som i den slutna vården, och vi skriver att man i högre grad
måste beakta konsekvenserna för industrin av att man går in med ett sådant
här referensprissystem. Personligen tror jag inte att regeringen har tänkt
över konsekvenserna för industrin.
Av någon anledning fick vi inte gehör för vårt alternativ, vilket gav mer i
pengar och innebar en större rättvisa.
Jag vill, herr talman, avsluta mitt anförande med att säga något om for-
merna för arbetet. Jag uppfattar det som bra att riksdagens utskott har möj-
lighet att syna regeringens förslag via utfrågningar. Det tillför fakta. Jag har
också från förra mandatperioden erfarenhet av att utskotten och ytterst riks-
dagen hade möjlighet att ändra i förslagen. När det gäller det här förslaget
har jag fått den uppfattningen, att det inte på några’ avgörande punkter har
varit möjligt för utskottet. Jag undrar vilka förutom statsråden i socialdepar-
tementet som egentligen står bakom det här förslaget. Är det verkligen så
att Moderaterna, Centerpartiet och andra i utskottet i själ och hjärta ville ha
det här systemet, eller var det på det sättet att det var en generalorder att
förslaget skulle köras igenom även om det brister?
Jag hoppas, herr talman, att den integritet som utskott skall ha när man
uppmärksammar brister består, så att regeringen i fortsättningen lyssnar till
vad utskottet säger. Jag är tacksam över att regeringen har lyssnat till utskot-
tet på några punkter, men i den viktiga frågan om referensprissystemet har
regeringen uppenbarligen inte gjort det.
Därmed yrkar jag bifall till Socialdemokraternas reservationer till social-
försäkringsutskottets betänkande.
Anf. 35 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Bo Holmberg klagar över att det är någon form av generalor-
der från mig som i det här ärendet har fått fram en majoritet här i riksdagen,
men att döma av hittillsvarande diskussion och vad som har sagts i utskottet,
är Socialdemokraterna det enda parti som har gått emot majoritetens upp-
fattning i det här ärendet. Vänsterpartiet har i dag meddelat att man känner
en viss skepsis, men om jag har fattat det rätt, kommer Vänsterpartiet inte
vid voteringen att gå emot förslaget. Herr talman! Som har framgått av da-
gens diskussion har Bo Holmberg i den här frågan inte ens hela det socialde-
mokratiska partiet bakom sig. Det förslag som Bo Holmberg nu försöker
framställa som det mest självklara förslaget - till skillnad från regeringens
förslag - är alltså ett förslag som bara stöds av Bo Holmbergs eget parti, och
knappt det.
Det finns i det Bo Holmberg säger en del som jag har lätt att instämma i,
exempelvis att vi i Sverige förefaller ha lägre läkemedelskostnader än vad
man genomsnittligt har i Europa. Jag vet inte vilken slutsats Bo Holmberg
vill dra av detta. Jag har för min del inte velat dra slutsatsen att vi därför skall
avstå från alla besparingar som går att göra. Vi skall förstås försöka vara så
duktiga vi kan på alla områden.
Bo Holmberg anför också att han har svårt att tro att regeringen får ihop
de 400 miljoner som regeringen har räknat med och som utskottet efter di-
verse ändringar har räknat med. Detta kan man förstås diskutera. Jag vill
bara påminna kammaren om att den person inom socialdemokratin som
mest har arbetat med de här frågorna på senare år, Kent Carlsson, i dag i
riksdagen har sagt att han tror att besparingen ligger på mellan 500 och 1 000
milj.kr. Att på grundval av det, Bo Holmberg, beskylla regeringen för gläd-
jekalkyler, när vi trots sådana påståenden vidhåller att vi bara räknar med
400 milj.kr., förvånar mig något.
Jag måste säga att jag inte riktigt förstod vad Bo Holmberg syftade på vad
gäller formfrågan. Han sade ungefär att utskottet och riksdagen inte har haft
möjlighet att ändra i förslaget. Jag är visserligen, som alla vet, ganska ny i
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
35
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
36
regeringsarbetet, men jag har hela tiden trott att det var utskotten och riks-
dagen som beslutar och gör de ändringar de vill.
Anf. 36 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! När jag säger att förslagen inte håller ekonomiskt, stöder jag
mig på den sakkunskap som kom fram vid utskottets utfrågning. Det finns
väl ingen anledning att betvivla detta, när företrädare för bl.a. Apoteksbola-
get, som ju har underlag och teknik för att bedöma detta, säger att uträk-
ningen om de 400 miljonerna inte håller.
Det var ju, Bo Könberg, en bred remissopinion, med handikapporganisa-
tioner, läkare, industri och alla berörda, som gjorde tummen ner för försla-
get. Ändå skulle det köras igenom i riksdagen, trots att man fick så många
varningstecken.
Varför skall man i onödan dra på sig kritik, när de som skall arbeta med
detta och de det handlar om inte vill ha förslaget? Det var min formfråga.
I ett sådant läge menar jag att utskottet och riksdagen skall ha en möjlig-
het att rätta till ett förslag som uppenbart brister i sak och i ekonomiska kal-
kyler och som har en bred opinion emot sig.
Anf. 37 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Med risk för att upprepa mig vill jag vad gäller de ekono-
miska kalkylerna än en gång konstatera att den person som såvitt jag vet
mest har arbetat med dessa frågor inom Bo Holmbergs eget parti gör en be-
dömning som ligger åt rakt motsatt håll mot den som Bo Holmberg försöker
få riksdagen att tro är självklar.
Vi tycker förstås det är utmärkt med hearingar i riksdagsutskotten. Det är
ett bra sätt att få information. Men till slut måste utskotten och riksdagen
göra samma sak som regeringen, nämligen väga samman olika argument.
Detta förslag förefaller innebära ett av de mest smärtfria besparingar som
riksdagen kan göra om man vill hjälpa till att nedbringa budgetunderskottet.
Vi minskar socialförsäkringssystemets utgifter med ca 400 milj .kr. - eller, om
Kent Carlsson har rätt, på sikt med mellan 500 och 1 000 milj.kr. per år -
samtidigt som patienterna får de mediciner de behöver. Jag undrar vilken
annan besparing som skulle kunna vara i närheten av detta.
Anf. 38 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag måste som utskottsordförande faktiskt inlägga en protest
gentemot Bo Holmbergs påstående att utskottet skulle vara berett att ta en
generalorder. Kommer detta påstående av egen erfarenhet som statsråd, Bo
Holmberg, eller är det av erfarenhet som vice ordförande i ett utskott, där
Bo Holmberg har upplevt att det har sagts från regeringens sida att så här
skall det vara? Jag tror inte att nuvarande regering skulle kräva av riksdagens
utskott att agera på det sättet.
Som framgår av utskottsbetänkandet har vi ändrat regeringens förslag på
en rad punkter. Det har här talats om knäpp på näsan och annat.
Vi har också bl.a. godtagit en del av de socialdemokratiska förslagen. Jag
tycker det är viktigt att säga detta.
Är det ett rättvist förslag? frågar Bo Holmberg. Vi tycker det, och det har
sagts av flera talare här. Förslaget ger något ökad kostnad i initialskedet men
lägre kostnad senare, vid ytterligare inköp. Det anses som ett fördelningspo-
litiskt mer rättvist förslag, som vi har antagit från utskottets sida.
Bo Holmberg refererar till den hearing vi hade. Ett utskott jobbar under
mycket lång tid. Vi har förvisso haft åtskilliga hearingar efter denna första
som vi hade gemensamt. Utskottet har varit hos olika organisationer, och
läkemedelsföretagen har gästat utskottet, osv. Det har hänt en hel del under
vägen.
Jag skall villigt erkänna att vi har varit tveksamma till ett referensprissys-
tem. Men så småningom, när vi inhämtat uppgifter från alla håll, har vi kom-
mit fram till att förslaget är riktigt på den punkten.
Jag tycker också att det visst är viktigt att lyssna på partsrepresentanter,
men det är också viktigt att lyssna på riksdagens övriga utskott, där en majo-
ritet ändå stöder grundmeningen i det förslag som nu är utskottets. Så är det
med t.ex. socialutskottets majoritet, näringsutskottet och lagutskottet, där
det t.o.m. är enighet. Alla de synpunkter som dessa viktiga utskott har lagt
fram har beaktats i utskottsbetänkandet.
Det skulle vara viktigare att göra en överenskommelse med industrin om
prissänkning, säger Bo Holmberg. Mig veterligt har det aldrig under de 13
år jag har arbetat som ledamot i Sveriges riksdag förekommit att vi ifrån riks-
dagens sida gått ut och förhandlat med företag. Som det har sagts från olika
håll värdesätter vi industrin oerhört högt från den borgerliga regeringens och
riksdagsmajoritetens sida. Men inte kan riksdagen förhandla och ta för givet
att detta är förslag som håller.
Jag vill nog säga att det har varit så mycket diskussioner och funderingar i
detta ärende att det är synnerligen väl utrett. Det förslag som nu föreligger
har också en stor majoritet bakom sig.
Anf. 39 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Gullan Lindblad vet lika väl som jag och alla andra som ar-
betar politiskt i Sveriges riksdag att riksdagsmajoriteten har till huvudsaklig
uppgift att bogsera regeringens propositioner igenom utskotten och så små-
ningom anta dem i riksdagen. Det är så vår parlamentarism är uppbyggd.
Men om riksdagen möter ett förslag som uppenbarligen har stora brister och
inte håller vid en bred och saklig genomlysning och dessutom får stor kritik
från alla som berörs, då hävdar jag bestämt att utskotten i ett sådant läge
skall ändra propositionen till det bättre.
Jag menar att man inte gjort detta i huvudfrågorna här. Jag uppfattar att
den öppningen inte fanns. Jag beklagar detta. Jag hoppas att den skall
komma tillbaka.
Anf. 40 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Riksdagsmajoriten skall bogsera igenom förslag, säger Bo
Holmberg. Det får stå för honom, med lång erfarenhet från en socialdemo-
kratisk regering.
Självklart tar vi stor hänsyn till de förslag som regeringen lägger fram. Jag
kan villigt säga att jag icke vill se att vår nuvarande regering skall lida alltför
många nederlag i denna kammare. Men om vi inom utskottsmajoriteten fin-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
37
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
ner att ett förslag är helt ohållbart, kan vi naturligtvis inte lotsa igenom det.
Vi bogserar inte igenom utan att ta grundlig ställning till de förslag vi lägger
fram för bedömning i kammaren.
Bo Holmberg säger att det finns stora brister i förslaget. Jag kan då peka
på rader av regeringsförslag som har kommit under mina 13 år i samma ut-
skott. Maken till regeringspropositioner som ibland passerat vårt utskott un-
der den socialdemokratiska tiden har vi ännu icke sett under den här tiden.
På några punkter har vi tyckt att förslaget var bristfälligt, och där har ut-
skottsmajoriteten förbättrat förslaget.
Det är inte regeringens proposition vi nu behandlar. Det är ju elementa,
Bo Holmberg. Det är utskottets förslag som föreligger för riksdagens be-
dömning.
Vi har ändrat propositionen till det bättre, tycker vi, både när det gäller
att ta hänsyn till dem som behöver mycket medicin, till de handikappade
osv., liksom när det gäller systemets utformning och en del annat.
Visst har det varit ordentliga diskussioner mellan partierna, både formellt
och informellt, precis så som det brukar gå till - i det här fallet betydligt mera
än i många andra sammanhang.
Anf. 41 PONTUS WIKLUND (kds):
Herr talman! Bo Holmberg, Kent Carlsson och andra har pläderat hårt för
mera makt åt de lokala läkemedelskommittérna. Det finns även förslag om
att koppla dessa till referensprissystemet.
Jag tror att det finns en stor fara i att man därmed skulle gå för nära de
enskilda läkarnas medicinska integritet, som jag vill kalla det. Det måste fin-
nas en individuell frihet i förskrivningen. En läkare måste få ha en personlig
profil. Det ger betydligt bättre behandlingsresultat.
Att koppla lokala läkemedelskommittéer till referensprissystemet måste
rimligen också ge en betydligt större byråkrati. Dessutom finns det risk att
det blir skillnader regionalt när det gäller läkemedelsanvändning. Vid en
spridning blir det alltid så att man på vissa håll får en icke-optimal effekt, i
det här fallet på läkemedelsanvändningen.
Vi har pläderat för att återinföra information till Ekarna över deras för-
skrivningsprofil. Men det är viktigt att betona att detta inte får vara tving-
ande. De skall inte vara tvungna att ändra sig, såvida det inte är fråga om
missbruk av indikationer och sådant.
Det är också viktigt att i detta sammanhang betona att patienternas sekre-
tess och integritet inte får gås för nära i ett sådant system.
Anf. 42 BO HOLMBERG (s):
Herr talman! Pontus Wiklund har missförstått mig och vårt alternativ. I
den socialdemokratiska motionen föreslår vi inte att man skall ha ett refe-
rensprissystem eller att man skall koppla det till försäkringen.
När jag hör Pontus Wiklunds argumentering om farhågorna inför ett refe-
rensprissystem undrar jag hur han kan stödja regeringens förslag. Det är pre-
cis de farhågor Pontus Wiklund kommer med som gör att vi inte vill ha det.
Läkarförbundets representant höll ett inlägg på Pontus Wiklunds tema un-
38
der hearingen, Läkaresällskapet likaså. Så jag förstår inte hur Pontus Wik-
lund kan rösta med regeringens förslag efter denna replik.
Anf. 43 PONTUS WIKLUND (kds):
Herr talman! Det är faktiskt en stor skillnad mellan det förslag som nu
föreligger och detta när de lokala läkemedelskommittéerna skulle få makt
att styra hur läkarna skall skriva ut medicinerna. Det finns en individuell fri-
het kvar i utskottets förslag.
Jag vill också ta upp frågan om dispens för enskilda patienter som inte kan
klara sig med det läkemedel som finns enligt referensprissystemet.
Det ligger mycket i Kent Carlssons förslag. Det kanske kan bli nästa steg.
Jag tycker att det är viktigt att noga följa effekterna av de beslut som nu
fattas. Det kan finnas skäl till justeringar i vissa hänseenden.
Anf. 44 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Jag har litet svårt att förstå den kritik Pontus Wiklund anför
mot ett referensprissystem kopplat till lokala läkemedelskommittéer. Någon
risk för ökad byråkrati kan jag absolut inte se. Det är inte heller fråga om
att de lokala läkemedelskommittéerna skall styra läkarna och vad de skriver.
Tanken att lägga ansvar och makt på de lokala läkemedelskommittéerna
är att man kan ta en viss hänsyn till hur läkemedelsförskrivningen är på or-
ten. Man kan förhindra en del av de snabba byten av läkemedel som det
centrala referensprissystemet faktiskt kan komma att medföra. I värsta fall
kan det systemet innebära att en kroniker får byta preparat fyra gånger per
år.
Jag tror att vi med de lokala läkemedelskommittéerna kan undvika de
värsta avarterna som referensprissystemet trots allt kan leda till.
Att utveckla de lokala läkemedelskommittéerna är en mycket viktig för-
ändring av systemet på läkarhåll och hos farmakologer och andra. Jag har
pratat med ganska många, och de menar att det då ges en möjlighet som det
centrala referensprissystemet inte medger.
Pontus Wiklund står bakom ett mycket centralistiskt system. Något större
utrymme för lokal påverkan finns inte. Påkoppling av dispensförfarandet
hos läkemedelsverket kan bli en mycket byråkratisk historia. Det kan leda
till att man måste anställa nya handläggare på läkemedelsverket. Detta talar
snarare för att vad Pontus Wiklund ställer upp bakom är det mer byråkra-
tiska, krångliga och tvingande för läkarna än det jag har föreslagit: ett refe-
rensprissystem, kopplat till läkemedelskommmittéerna, och med möjlighet
för läkarna att förhindra substitution, alltså utbyte. Det är snarare mitt sy-
stem som är enklare och mindre byråkratiskt och förhindrar att läkarkåren
och förskrivarna reagerar med svanskotan - det finns den risken - och byter
från en billig läkemedelsterapi till en dyrare. Därmed skulle hela den bespa-
ring kunna försvinna som riksdagen vill göra på detta område.
Anf. 45 PONTUS WIKLUND (kds):
Herr talman! Jag är övertygad om att just den närhet som en lokal läkeme-
delskommitté innebär för de läkare som arbetar i regionen medför ett betyd-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
39
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Sjukförsäkring,
läkemedel och
tandvård
ligt större tryck på att följa anvisningar i alla lägen. Det har man erfarenhet
av inom andra områden.
När det gäller byråkrati, är jag också övertygad om att lokala läkemedels-
kommittéer, som skulle få makt att delvis styra vilka preparat som skall skri-
vas ut inom regionen, måste ha en mycket hög ambition. De måste ha många
experter till sitt förfogande, och det blir en betydligt större utredningsappa-
rat än i dag.
Anf. 46 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Det är inte fråga om att läkemedelskommittéerna skall säga
att en läkare skall förskriva ett visst läkemedel. De skall ge rekommendatio-
ner, precis som i dag, men de skall, som jag har skrivit i min motion, ges
ett större utrymme att variera referenspriset. En läkemedelskommitté i ett
område skulle kunna variera referenspriset - om man tycker att det är viktigt
att behålla kontakten med ett läkemedelsföretag - med 20 % upp eller ned,
framför allt upp, och på det sättet få en större flexibilitet än med det centrala
systemet. Det innebär att man kan behålla kontakten med tillverkare som
man är nöjd med, som man har ett bra informationssamarbete med. Det
handlar inte om att säga till läkarna att de skall skriva ut just preparatet X.
Det har aldrig varit fråga om det. Om Pontus Wiklund läser motionen ser
han att det inte står någonting i den som antyder detta.
Anf. 47 GUSTAF VON ESSEN (m):
Herr talman! Jag tänkte kommentera Bo Holmbergs anförande. Debatten
om läkemedelskommittéerna trodde jag att vi förde grundligt för en och en
halv timme sedan, men den har återuppstått. Jag var mest intresserad av att
kommentera Bo Holmbergs resonemang om processen i utskottet. Jag har
just sett det som en process. Vi fick redan i höstas aviseringar om hur rege-
ringen tänkte sig ett förslag om läkemedelsförmånerna, och sedan har det
varit diskussioner inom utskottet, en hearing tillsammans med socialutskot-
tet, vi har fått besök vid andra tillfällen, och vi har själva gjort besök på olika
håll, t.ex. på Apoteksbolaget och hos läkemedelsbranschen. Detta har sam-
mantaget så småningom lett fram till just det förslag som nu föreligger.
Jag delar Bo Holmbergs uppfattning att det vid den hearing som vi hade
i många avseenden framkom synpunkter som var kritiska mot regeringens
förslag. Men vi har lämnat det stadiet, och vi har gått vidare. Vi har tagit upp
en hel del synpunkter som ni själva har anfört i era motioner och som har
diskuterats inom regeringskretsen, och så småningom har vi landat på det
här förslaget, som vi tycker är bra.
Det har varit en mycket intressant process, och utskottet har varit mycket
öppet för förslag och synpunkter från olika håll. Därmed tror jag att man
kan säga att det här förslaget är väl genomtänkt och dessutom ger större be-
sparingar än vad regeringen har föreslagit. Och jag är säker på att Bo Kön-
berg och Anne Wibble är nöjda med det resultatet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)
40
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SfU14 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden till riksmötet
1992/93.
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 9 §.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1991/92:SoU21 Ny läkemedelslag m.m. (prop. 1991/92:107).
Anf. 48 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! Vi behandlar nu förslag till en ny läkemedelslag. Utskottet
har i enighet gjort en del förtydliganden och tillägg, och det visar att förslaget
inte har varit till alla delar övertänkt.
Vi socialdemokrater menar att det fortfarande efter utskottsbehandlingen
finns brister. Det gäller tre områden: kontroll av naturmedel och antroposo-
fiska medel, barns medverkan vid läkemedelsprövning och åtgärder mot lä-
kemedelsberoende.
Frågan om naturmedel och de antroposofiska medlen har inte lösts i pro-
positionen. Det är en stor brist, och det är förvånande, efter alla turer som
har varit. På 70-talet var frågan om THX mycket långdragen och kontrover-
siell, även här i riksdagen. Människor sökte sig till herr Sandberg i Aneby
för att få behandling med THX, och diskussionens vågor gick höga ute i
landet om nytta resp, farlighet och skada. Människorna brydde sig inte om
det, utan de sökte den behandling som de trodde på.
Hanteringen var olaglig, vilket var ett bekymmer. 1981 kom injektionsla-
gen för att lagligt reglera detta område. Sedermera har ytterligare preparat,
Helixor och Iscador, godkänts via denna lag. Lagen skulle först gälla i fem
år på försök.
Alternativmedicinkommittén fick uppdraget att med förtur se över injek-
tionslagen, och den fann att lagen hade fungerat bra. Kommittén föreslog att
lagen skulle permanentas, men med ett tillägg, och det var att regeringen
fick möjlighet att genom dispens godkänna antroposofiska läkemedel för in-
jektion, för att Vidarkliniken skulle kunna bedriva verksamheten med sin
speciella inriktning.
Medlen i fråga är länge använda, bl.a. i Tyskland, utan att några allvarliga
risker har kommit fram. Erfarenheterna här är lika. Dispensmöjligheten var
en tillfällig lösning i en tid med väldiga motsättningar. Nu hade det varit möj-
ligt att åstadkomma en stabil och varaktig lösning i denna lag.
Nu är det i stället så, att när denna lag träder i kraft upphör injektionslagen
att gälla. Det bäddar för problem. Vidarklinikens verksamhet är hotad. Jag
Ny läkemedelslag
m.m.
41
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Ny läkemedelslag
m.m.
42
kan inte förstå varför regeringen inte har passat på att lösa dessa frågor nu.
Alternativmedicinkommittén har lagt fram förslag som kunde ha tagits till
vara. Den har noga satt sig in i ämnet. Ledamöterna var också helt eniga.
Jag kan passa på att påminna om att Blenda Littmarck, f.d. moderat riks-
dagsledamot, gjorde ett mycket engagerat arbete i dessa frågor.
Det är en viktig valfrihetsfråga för många människor att kunna välja den
vård och behandling som ges på Vidarkliniken och av antroposofiska läkare.
Kom ihåg att det är legitimerade läkare vi talar om.
Nu noterar utskottsmajoriteten att regeringen planerar att skriva en för-
ordning för att klara detta i väntan på EG. Utskottsmajoriteten förutsätter
att användningen av antroposofiska medel inte försvåras. Det är en låg ambi-
tionsnivå, och tveksamheten till att lösa frågan skiner också igenom när man
skyller på EG. Vi måste väl ha någon mening själva. Inom EG, bl.a. i Tysk-
land, används dessa medel sedan länge sida vid sida med traditionell sjuk-
vård.
Vi socialdemokrater har respekt för att en del människor vill välja vård
som skiljer sig från den traditionella. Människor kan ha många orsaker till
det. Det kan vara en annan livsåskådning eller hopp om hjälp som man inte
kunnat få på annat håll inom sjukvården. Man kan ha ett hopp i en svår situa-
tion.
Här behövs det inte statligt förmynderi. Det behövs bara regler som hind-
rar geschäft och som garanterar att säkerheten är på en acceptabel nivå. Jag
vill uppmana regeringen att ta till sig detta och komma med förslag som byg-
ger på alternativmedicinkommitténs förslag. Det är ett förslag som främjar
valfriheten för den enskilde och som tar hänsyn till att människor kan tycka
olika.
Jag yrkar bifall till vår reservation 1.
Vi har också synpunkter och förslag när det gäller barns medverkan i läke-
medelsprövning. Jag vill först säga att jag har mycket stort förtroende för
etiska kommittéers arbete och för forskares arbete i allmänhet.
Vuxna bestämmer själva om de vill delta i sådana här försök. De avgör
också om de av någon anledning vill avbryta ett försök. Barn bestämmer inte
själva, utan föräldrarna gör det i deras ställe. Det medför faktiskt en risk att
barnen kommer i kläm mellan olika intressen - forskarens intresse för sina
forskningsresultat, föräldrarnas intresse av att barnet deltar för att få en möj-
lighet till behandling, kanske i en svår situation, och möjligen även ekono-
miska intressen.
Det uppstår här svåra etiska frågeställningar som behöver belysas och dis-
kuteras mer i vidare kretsar. Barns rätt och integritet måste hävdas. Barn får
inte utsättas för plåga eller obehag utan att hänsyn tas till barnets reaktioner.
Barnen måste respekteras, och deras reaktioner måste kunna leda till att för-
sök avbryts.
De personer som skall utföra kliniska läkemedelsprövningar bör därför ha
utbildning i etiska frågor, särskilt om hur barns reaktioner och beteenden
skall tolkas, så att barns vilja respekteras så långt som möjligt. Så är det inte
■ dag.
Vi föreslår att en sådan utbildning skall vara obligatorisk för dem som del-
tar i forskning med barn. Det är många gånger en forskningssköterska som
möter barnet direkt och som står mitt uppe i intressekonflikten: barn-fors-
kare-förälder.
Vi tycker också att det behövs ökad forskning kring barns medverkan på
detta område, och jag yrkar bifall till reservation 2.
I socialutskottet har vi tidigare krävt förslag från regeringen för att man
skall komma till rätta med läkemedelsberoende och missbruk av läkemedel.
Vi hade då en annan regering än den som regerar i dag, men vi har ändå i
utskottet varit eniga om våra tillkännagivanden. Vi har ansett att detta är
mycket viktiga frågor. Vi har sagt att förslag på detta område inte behöver
vänta på att läkemedelslagen skall bli klar. Problemet är så väl känt. Det är
ett stort problem för såväl enskilda som samhället.
Nu skall det sägas att efter våra tillkännagivanden har det hänt en del på
detta område, men detta är långt ifrån tillräckligt. Vi socialdemokrater ser
med mycket stor förvåning på att frågor om läkemedelsberoende över huvud
taget inte har berörts i den här propositionen. Det är anmärkningsvärt. Det
är lika förvånande att utskottsmajoriteten har låtit sig nöja med detta. Har
intresset för dessa frågor tappats bort i och med regeringsskiftet?
Herr talman! Vi är inte nöjda med detta. Det finns många motioner med
förslag som bör tas till vara, och jag yrkar bifall även till vår reservation nr 3.
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till alla våra tre reservationer, eftersom
jag vill ge ledamöterna möjligheter att i en votering vända på majoriteten i
dessa tre viktiga frågor: att få en varaktig lagstiftning när det gäller naturme-
del och antroposofiska medel, när det gäller barns medverkan i kliniska
prövningar och i fråga om åtgärder mot läkemedelsberoende.
Anf. 49 LEIF CARLSSON (m):
Herr talman! Vi har nu under några timmar diskuterat läkemedel. Det vi-
sar vilken särställning läkemedlen intar i människors intressen. Människors
hälsa och välbefinnande är någonting oerhört väsentligt. Det har framgått
av inlevelsen i debatten i dag. En noggrann reglering av läkemedel faller sig
av det här skälet rätt naturlig, och i Sverige har vi haft en sådan reglering
åtminstone sedan 1600-talet. Självfallet har den måst anpassas till olika ti-
ders krav, och det är också anledningen till att vi just nu diskuterar en ny
läkemedelslag. Men grundläggande har hela tiden varit kraven på tillförlit-
lighet, hög säkerhet och tillgänglighet för allmänheten.
På grund av den speciella ställning som läkemedel har haft och har i folks
medvetande och på grund av de stora summor som det handlar om i läkeme-
delshanteringen har det alltid varit lockande för mindre nogräknade att slå
mynt av människors oro och önskan att må bra, och det har förekommit ett
rent geschäft. En strikt lagstiftning är därför nödvändig, samtidigt som man
måste ta hänsyn till människors rätt att själva ta ställning till olika behand-
lingsalternativ, såsom Ingrid Andersson nyss påpekade. Genom den ökade
utbildningen har i dag den möjligheten också reellt ökat. Människor kan ta
ställning i svåra situationer.
Att stifta en ny läkemedelslag är alltså en synnerligen grannlaga awäg-
ningsuppgift.
Herr talman! Under det senaste halvseklet har den snabba tekniska ut-
vecklingen medfört stora förändringar. Ökade medicinsk-biologiska kunska-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Ny läkemedelslag
m.m.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Ny läkemedelslag
m.m.
44
per samt framsteg inom kemi och teknik har gjort att läkemedel helt har änd-
rat karaktär. De har blivit alltmer specifika och potenta. Men genom den
ökade effekten på sjukdom och symtom har också riskerna för biverkningar
ökat. Det riktiga handhavandet och doceringen av mediciner har blivit allt
viktigare. De senaste årens utveckling av så specifika preparat att de ingriper
endast på en speciell receptorplats minskar dock risken för allmänna biverk-
ningar av dessa högteknologiska mediciner. Modern farmakoterapi kan i ef-
fekt liknas vid oblodig exakt kirurgi.
Det har krävts en intensiv forskning för att uppnå denna utveckling och
förhoppningsvis kommande framsteg. Ledande svenska företag avsätter så
mycket som 17 % av sin totala omsättning till forskning. Det är en mycket
hög siffra. Svensk läkemedelsindustri har också blivit alltmer framgångsrik
internationellt, och den ger stora bidrag till våra exportintäkter. Det är där-
för nödvändigt att en lag inte onödigtvis försvårar forskning och utveckling
och därigenom driver kvalificerad forskning och industri utomlands. Ur
rättssäkerhetssynpunkt är det också viktigt för industrin att ett avslag på till-
ståndsansökningar för kliniska prövningar nu kommer att kunna överklagas.
Beslut skall också fattas inom sex veckor från ansökningsdatum. Utskottet
förutsätter givetvis att läkemedelsverket respekterar riksdagens intentioner.
Herr talman! Det är många faktorer, med tyngdpunkten lagd på patien-
tens intressen, som har gjort att en ny läkemedelslag ansetts vara nödvändig.
Till detta kommer behovet av en lagstiftning som stämmer överens med
EES-avtalets krav. I utredningsbetänkandet ”Läkemedel och hälsa” år 1987
gavs förslag till en ny läkemedelslag och en ny lag om kontroll av narkotika.
Dessa förslag är grunden till det förslag riksdagen i dag diskuterar, med de
ändringar som bl.a. EES-avtalet kräver.
Den nya lagen omfattar läkemedel i allmänhet och radioaktiva läkemedel.
Dessutom har vi fått en ny lag om kontroll av narkotika.
Några viktiga ändringar är att man definierar läkemedel på ett något annat
sätt än tidigare. Läkemedelskontrollen kommer i princip att gälla även na-
turmedel. Utskottet föreslår här att regeringen genom en särskild förordning
säkerställer att antroposofiska läkemedel även i framtiden kan användas och
att den nya lagen inte försvårar användandet av dessa medel, t.ex. vid Vidar-
kliniken.
Ingrid Andersson sade i sitt anförande att vi inte går tillräckligt långt i
detta avseende och att vi redan nu borde införa en permanent lagstiftning.
Men utskottet har här gjort en avvägning mellan effektivitet, säkerhet och
valfrihet, och denna avvägning är mycket grannlaga.
Utskottet anser att användningen av dessa läkemedel bör regleras perma-
nent så snart det är möjligt men att det är rimligt att avvakta EG:s ställnings-
tagande, så att vi får likvärdiga regler inom hela samarbetsområdet.
Som Ingrid Andersson sade har Socialdemokraterna reserverat sig för en
lagstiftning utan att vi avvaktar utformningen av EG:s regler. Majoriteten
anser att det inte finns något skäl för en sådan brådska, eftersom frågan kan
lösas ändå. Det är viktigt att vi får en lagstiftning som harmonierar över hela
Europa. Patienter skall inte behöva resa mellan olika länder för att få en viss
behandling.
Det är speciellt i fråga om medel av animaliskt ursprung som EG ännu inte
har tagit ställning till en slutlig skrivning. Vi anser att vi kan avvakta denna
och förutsätter att en reglering sedan kommer i Sverige.
Socialdemokraterna vill också göra ett tillkännagivande till regeringen när
det gäller barns medverkan i läkemedelsprövning. Utskottsmajoriteten an-
ser att bestämmelserna i föräldrabalken och Helsingforsdeklarationen är till
fyllest tillsammans med att de etiska kommittéerna särskilt beaktar barnens
speciella position vid bedömning av tillstånd till kliniska prövningar. Så bör
naturligtvis en etisk kommitté gå till väga om den skall göra skäl för namnet.
Några särskilda bestämmelser skall därför inte behövas. Barns integritet re-
spekteras självfallet.
Även när det gäller åtgärder mot läkemedelsmissbruk föreligger en social-
demokratisk reservation, som nämnts. På detta område har åtgärder vidta-
gits. De är oerhört angelägna. Många saker är under behandling. År 1990
beslutade man om en läkemedelsepidemiologisk utredning som kommer i
augusti. Där tar man upp många av de problem som har med läkemedels-
missbruket att göra. Det är rimligt att man avvaktar ett så pass stort arbete
och i dag inte gör mer än vad vi har föreslagit till lag.
Arbetet pågår, och ett tillkännagivande måste därför anses vara obefogat.
Jag vill i övrigt peka på några ändringar av närmast teknisk natur som ut-
skottet föreslår. I nuvarande läkemedelsförordning föreslås införande av
straffbeläggning av åberopande av falska recept. Riksdagen föreslås anta en
redigerad lydelse av 12-14 §§ i lagen om kontroll av narkotika.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till utskottets hemställan och
avslag på samtliga reservationer och motioner.
Anf. 50 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! Leif Carlson tar EG som utgångspunkt för att man i dag inte
skall behöva lösa frågorna om antroposofiska medel och naturmedel. Jag
tycker att vi har behandlat dessa frågor under så många år här i Sverige att
vi nu borde ha en klar uppfattning och kunna få en klar lagstiftning om hur
vi själva vill ha det. Så osäker som frågan om EG är just nu, tycker jag att
det verkar mycket oklokt att vänta med dessa frågor. Det befrämjar inte sä-
kerheten för patienterna.
Jag lovar att vi socialdemokrater värnar lika mycket om patienternas sä-
kerhet som majoriteten gör. Vi anser dock att man skall ge människor ut-
rymme att välja den vård och behandling som de vill ha, om det kan ske
under betryggande former. Det anser jag att det gör när legitimerade läkare
står för behandlingen. Det har inte heller framkommit några allvarliga bris-
ter under den tid sådan behandling har skett här i Sverige.
När det gäller de särskilda krav som kan ställas på dem som arbetar med
forskning med barn, ställs i denna lag särskilda krav på dem som utarbetar
dokumentation i ärenden om godkännande. Det ställs också krav på den
som ansvarar för tillverkning eller import av läkemedel. Varför skulle man
då inte kunna ställa krav på dem som arbetar med forskning med barn? Det
finns faktiskt utbildning i sådana etiska frågor, vilket jag talade om i mitt
anförande. Det skulle väl kunna vara obligatoriskt för dem som arbetar med
så känsliga frågor? Barn kan inte hävda sin rätt särskilt bra själva. Därför
måste vi andra göra det. Därför har vi kommit med förslag i vår reservation.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Ny läkemedelslag
m.m.
45
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Ny läkemedelslag
m.m.
46
Beträffande åtgärder mot läkemedelsberoendet skulle jag vara glad om
det kom förslag i höst. Det är sannerligen på tiden. Men medge att det är
mycket konstigt att man inte med ett ord har nämnt något om dessa problem
i läkemedelslagen.
Anf. 51 LEIF CARLSON (m):
Herr talman! Det väsentliga är nu att vi kan garantera dem som behandlas
vid t.ex. Vidarkliniken att behandlingen fortsätter på samma sätt. Men när
man väl får en permanent lagstiftning, vilket vi bör få snart, är det väsentligt
att den är i samklang med lagen i våra grannländer, så att man inte skall be-
höva åka fram och tillbaka. Vi vet i dag att man är så gott som klar med
lagstiftningsarbetet, men att man har fått problem rörande preparat med
animalisk bakgrund. Man vill ha detta klart. Jag tycker att det är rimligt att
vi i Sverige har ett i förhållande till andra länder likartat system och en likar-
tad syn på hur man använder dessa preparat.
Jag anser att barnen är väl tillgodosedda genom föräldrabalken, Helsing-
forsdeklarationen och de ställningstaganden som olika medicinska organisa-
tioner har gjort, när man bl.a. har ställt sig bakom Helsingforsdeklaratio-
nen. Jag tror att man inte behöver skriva folk mera på näsan. Det här är så
uppenbart att det inte finns några risker. Jag tror därför inte att riksdagen i
varje detalj behöver påpeka vilka utbildningar som krävs.
När det gäller läkemedelsmissbruk har vi många utredningar som snart
kommer att vara färdiga. Jag tycker därför att det är rimligt att vi tar ställning
till frågan när dessa utredningar är klara. Jag tror att vi är överens om att
detta är mycket viktigt och att det är viktigt att detta får en bra och ordentlig
behandling. Det behöver inte nämnas i dag. Arbete pågår.
Anf. 52 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! När det gäller antroposofiska medel och naturmedel över
huvud taget är det mycket lätt att hänvisa till EG. Jag tror dock att bakom
detta döljer sig alla de motsättningar som finns mellan den traditionella me-
dicinen och naturmedicinen. Människor kommer i kläm när de inte kan
välja. Är man rädd att människor skall ta skada av olika inriktningar - det
finns sannerligen många utöver dem som vi har nämnt - tycker jag att man
från regeringens sida borde skynda sig att ta till vara alternativmedicinkom-
mitténs förslag. Det finns många förslag för att tillgodose människors säker-
het.
Det finns risker för geschäft på det här området. Jag tror dock att den ris-
ken är minimal när det gäller verksamheten ute på Vidarkliniken och den
verksamhet som legitimerade läkare bedriver. Legitimerade läkare handskas
i övrigt också med mycket starka och verkningsfulla medel. Det förekommer
missbruk och missgrepp, och det handskas vi med. Jag tycker därför att vårt
förslag att läkarna kan anmäla till socialstyrelsen att de vill använda antropo-
sofiska medel i sin verksamhet gör att de mycket tydligt kommer med i tillsy-
nen. Dessa läkare är också mycket påpassade på grund av de motsättningar
som finns mellan professionerna.
Jag tror visst att det finns mycket som är bra beträffande forskningen med
barn. Vi skall naturligtvis har stort förtroende för dem som är ute i verksam-
heten. Jag har emellertid haft kontakter med barnläkare som har tagit fram
de etiska aspekterna och oron för att barns rätt inte alltid tas till vara. Det
vore därför bra om det fanns en utbildning för dem som sysslar med dessa
frågor. Det är bra om den vore obligatorisk. Alla som forskar med barn är
faktiskt inte ens barnläkare. Det tycker jag talar för vår reservation.
Åter till läkemedelsberoendet. Det är bra att det är saker på gång, och det
är viktigt att det är väl genomarbetat. Det här är dock frågor som vi har påta-
lat under mycket lång tid. Det är fortfarande förvånande att man inte med
ett ord har nämnt problemet i läkemedelslagen. Det tycker jag att man borde
ha gjort.
Anf. 53 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Debatten har förvisso varit livlig mellan skolmedicinen och
den alternativa medicinen. Det är dock inte ett rimligt resonemang att det
skulle vara orsaken till att man nu inte fattar beslut om en permanent lag. Vi
vet att det pågår en process inom EG. Vi tycker att det är viktigt att man har
samma typ av lagstiftning inom det närmaste samarbetsområdet. Därför är
denna handläggning acceptabel. Vi tillgodoser den verksamhet som sker i
dag, och någon oro behöver inte finnas. Men däremot fattar vi inte beslut
om en lagstiftning innan vi ser att vi får en lagstiftning som fungerar på
samma sätt som lagstiftningen i det övriga Europa. I dag förekommer ett
resande mellan olika länder, och det är faktiskt inte bra för patienterna. De-
batten har varit livlig, men det är inte orsaken. Det är i stället så att vi vill ha
så bra resultat som möjligt, även för dem som vill ha alternativmedicin.
Som jag sade i mitt anförande finns här mycket knepiga avvägningsfrågor
mellan valfriheten och riskerna. Jag tror att vi är överens om att det måste
bevakas.
Anf. 54 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Det är mycket glädjande att utskottet i alla väsentliga drag
har tillstyrkt framlagt förslag och även, enligt min mening, förbättrat försla-
get på en del punkter. Det föreligger några skillnader på några punkter i de
reservationer som Socialdemokraterna har anmält och som Leif Carlson i
huvudsak har svarat på. Jag inskränker mig därför till att kommentera den
första och den tredje reservationen.
När man arbetade i alternativmedicinkommittén - och det vet sannolikt
Ingrid Andersson bättre än jag eftersom hon satt med där - studerade man
mycket litet förhållandena ute i Europa. Arbetet som under flera års tid gjor-
des skedde enbart med utgångspunkt i en nationell svensk lagstiftning och
att vi inte behövde bry oss så mycket om vad som hände på annat håll. Detta
förhållande ligger bakom förslaget till juridisk-teknisk reglering som alterna-
tivmedicinkommittén framlade.
Sedan dess har å ena sidan Sverige förhandlat fram ett EES-avtal tillsam-
mans med 19 länder i Europa och å andra sidan ansökt om medlemskap i
Europeiska gemenskapen. Det innebär att vi, när vi har utarbetat det förslag
till ny läkemedelslag som riksdagen om en kort stund skall ta ställning till,
mycket noga har undersökt hur man har det i andra länder, inte minst med
tanke på EES-avtalet.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Ny läkemedelslag
m.m.
47
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Ny läkemedelslag
m.m.
48
Det som sker på den här punkten är att naturmedelsbegreppet försvinner,
och i och med detta uppstår det problem som Leif Carlson har varit inne på
i flera av sina inlägg, nämligen att klara ut vad som i så fall skall gälla. Om
vi, så att säga rakt upp och ned, skulle betrakta dessa medel som läkemedel
och hantera dem på gängse sätt i Sverige, dvs. med krav på viss hygienisk
standard och på effekt, skulle läkemedelsverket, såvitt jag förstår, omedel-
bart underkänna de medel som i dag används på Vidarkliniken.
För att förhindra detta, men ändå behålla den grundläggande juridisk-tek-
niska strukturen, har vi föreslagit att regeringen, med riksdagens bemyndi-
gande, under en övergångstid tillåter att dessa medel på Vidarkliniken tills
vidare får fortsätta att användas, i avvaktan på vad som under kommande år
händer mellan och inom de övriga europeiska länderna.
Andra länder har naturligtvis sina traditioner, precis som vi har våra. I
Tyskland har man exempelvis en mycket större mångfald av naturläkemedel
än i andra länder, och där pågår en intensiv diskussion om hur dessa medel
skall hanteras under 90-talet. Rätt starka skäl talar för den lösning som rege-
ringen har föreslagit, och som utskottsmajoriteten har ställt sig bakom, för
att vi skulle kunna få en modern lagstiftning. De praktiska problemen, som
injektionsläkemedlen på Vidarkliniken, kan vi tills vidare klara av och sam-
tidigt hålla öppet för en ny reglering på den här punkten. Jag är nämligen
ganska övertygad om att man inte kan använda sig av de tekniska förslag
som lades fram av alternativmedicinkommittén.
Till sist frågan om läkemedelsberoendet. Det som står i den socialdemo-
kratiska reservationen stämmer, nämligen att riksdagen redan våren 1987
tog upp den här frågan och begärde förslag från regeringen och att riksdagen
ansett det nödvändigt att år 1990 återkomma i frågan. Detta får väl belasta
de regeringar som har suttit i regering sedan dess. Jag tillåter mig ändå att
påpeka att det har varit en regering närstående reservanterna som har haft
ansvaret åtminstone under åren 1987-1990 och under större delen av år
1991. Det som skett under återstoden av tiden, nämligen sedan regerings-
skiftet i höstas, får naturligtvis vi, jag som föredragande i de här frågorna
och i någon mindre mån de övriga i regeringen, ta på oss.
Vi skulle ha kunnat ta upp mer om detta i föreliggande proposition. Det
som nu kommer att ske till hösten, och som Leif Carlson har nämnt, är en
ordentlig kartläggning av de här viktiga frågorna om läkemedelsberoende,
inom ramen för den utredning som sysslar med frågan om att skaffa ett spe-
ciellt centrum för läkemedelsepidemiologi och utveckling av läkemedelste-
rapier.
På det viset tror jag att frågan kommer att föras framåt. Om jag hade varit
socialdemokrat skulle jag möjligen ha tagit i litet mindre, med tanke på den
regering som har suttit sedan riksdagen första gången aktualiserade frågan.
Anf. 55 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! För att ta det sista först, nämligen läkemedelsberoendet, vill
jag påpeka att j ag var noga med att i mitt anförande säga att vi i kritiken mot
den förra regeringen var eniga, och att vi tyckte att det här med läkemedels-
beroende var så viktiga frågor att vi socialdemokrater i utskottet tillsammans
med övriga partier begärde åtgärder. Visserligen blev det vissa åtgärder,
vilka utskottet också har redovisat. Det blev alltså en reaktion, och det är
väl bra att man kan påverka sin regering.
När vi nu har bytt regering verkar det som om majoritetspartierna inte
längre är med på att påverka regeringen i de här frågorna. Det är detta som
jag har anmärkt på. Jag tycker dessutom att det är väldigt konstigt att dessa
viktiga frågor inte har tagits upp i läkemedelslagen. Frågan har ju ändå be-
handlats i utredningen som föregick förslaget, och den har hållits levande i
och med att utskottet har gjort ett tillkännagivande till regeringen. Det
handlar här om en svaghet.
Det myckna talandet om EG, herr talman, får mig stärkt i tron - jag kan
inte rå för det - att det är andra saker som hindrar att man varaktigt löser de
här problemen när det gäller de antroposofiska medlen och naturmedlen. I
alternativmedicinkommittén var man inte alls omedveten om EG och
Europa. Vi studerade faktiskt detta med EG på plats, även om vi inte direkt
gick in i själva lagstiftningen. Vi vet att verksamheten sedan länge finns och
att den har långa traditioner i Tyskland, som också är ett EG-land. Det vore
konstigt om inte vi skulle kunna ha en egen uppfattning när vi förhandlar
med EG. Skall vi komma alldeles tomhänta? Det tycker jag är litet ogint. Vi
har ju nu möjlighet att stabilisera verksamheten i Sverige och att säga vad vi
tycker, för att kunna ha med det i bagaget när vi förhandlar med EG.
Det är ju faktiskt så att injektionslagen kommer att upphöra, och det är
inte enbart de-antroposofiska medlen som regleras med den, utan även
andra injektionsmedel. Jag är övertygad om, herr talman, att de här frå-
gorna kommer att komma tillbaka, eftersom de inte är lösta i denna omgång.
Vi får väl ta itu med dem då. Från socialdemokratisk sida har vi i alla fall
visat att vi tycker att det är viktigt att stärka valfriheten och säkerheten för
människor som väljer andra behandlingsformer än de gängse i svensk sjuk-
vård.
Anf. 56 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Om det vore så lätt att det gällde valfrihet eller inte, skulle
vi mycket snabbt kunna enas, med tanke på att Socialdemokraterna på se-
nare år i en rad frågor tycks närma sig en klassisk borgerlig uppfattning om
valfrihetsfrågorna. Nu är det ju inte bara det som det handlar om, utan även,
som Leif Carlson och jag har försökt att beskriva, en ganska komplex juri-
disk-teknisk materia. Innehållet i texten kommer även fortsättningsvis att
vara att Vidarkliniken skall få fortsätta med sin verksamhet, men att vi fattar
beslut om en mer modern lagstiftning, i harmoni med det EES-avtal som vi
i Sverige hoppas skall träda i kraft vid årsskiftet.
Anf. 57 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag vill påminna om den långdragna process som vi hade när
det gällde THX. Då fanns också juridiska svårigheter med i bilden. Männi-
skorna satte sig emellertid över dessa juridiska svårigheter, och de använde
sig av den behandling som de trodde på. Det är viktigt att se till att inte en
sådan tingens ordning kommer till stånd en gång till. Det är inte bra när män-
niskor känner att de vill ha en viss behandling som de tror på och vi politiker
inte klarar av det här med lagreglering i syfte att få det hela säkert och lagligt.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Ny läkemedelslag
m.m.
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 127
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
50
Jag hoppas att vi inte i alltför stor omfattning kommer att återfå den här
typen av frågor, när vi har valt att inte ta med de här frågorna i den läkeme-
delslag som nu har utarbetats. Jag beklagar, herr talman, att det ligger till på
det här sättet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1991/92:SoU19 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden till riksmötet
1992/93.
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 9 §.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkanden
1991/92:BoU23 Statens stöd för bostadsfinansieringen (prop. 1991/92:100
delvis och 1991/92:150 delvis) samt
1991/92:BoU25 Bostadsbidrag för första halvåret 1993 m.m. (prop
1991/92:100 delvis och 1991/92:150 delvis).
Tredje vice talmannen meddelade att bostadsutskottets betänkanden
BoU23 och BoU25 skulle debatteras gemensamt.
Anf. 58 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! En samlad bostadspolitik, som leder till rimliga boendekost-
nader, är en politik att jämställa med rätten till arbete, utbildning, sjukvård
och trygghet i det svenska samhället. Den socialdemokratiska budgeten är
därför en budget för rätten till arbete och boende.
För ungefär 50 år sedan sattes de bostadssociala målen upp i svensk poli-
tik. Det var bl.a. Gustav Möller som i riksdagens första kammare drog upp
riktlinjerna för hur samhället skulle engagera sig för att åstadkomma ett soci-
alt boende, ett boende som skulle vara tillgängligt för alla i det svenska sam-
hället. Då handladet det inte bara om rätten till arbete utan även om rätten
till boende, därför att de här två delarna i Socialsverige hängde samman.
Det här femtioårsjubileet skulle naturligtvis ha kunnat firas under värdi-
gare former än den dag den 9 juni 1992 då de borgerliga regeringspartierna
i gemensam överenskommelse avskaffade den sociala bostadspolitiken.
Vi, åtminstone de flesta av oss, anser att Sverige har den bästa av bostads-
marknader, dock en bostadsmarknad som inte är fullgången och som inte
saknar problem och svårigheter, utan en bostadsmarknad som behöver ut-
vecklas på många områden. Vi har däremot absolut inte en bostadsmarknad
som kommer att må bra av att bli förändrad på grund av ett systemskifte i
svensk politik.
I den socialdemokratiska bostadsmotionen talas det om rätten till en bo-
stad som ger barn rättvisa förutsättningar i livet och de äldre en trygg och
värdig ålderdom. Bostadspolitiken är ett av de fundamentala medlen för ett
rättvist och ett rättfärdigare samhälle. Det har sagts många gånger från
denna talarstol - och andra av riksdagens talarstolar - att bostaden inte skall
vara en handelsvara, och det har upprepats gång på gång av flera politiska
partier. Och med samma envishet har Moderata samlingspartiet upprepat
motsatsen. Moderaternas mest använda begrepp när det gäller bostadspoliti-
ken har varit att avrusta, dvs. avrusta den sociala bostadspolitiken, att av-
veckla regler beträffande bostadens administration och att utveckla mark-
nadskrafterna - att låta marknadskrafterna ta över det som normalt har an-
kommit på samhällets myndigheter.
Hittills har, som jag sade inledningsvis, vakthållningen kring bostadspoliti-
ken varit stark i riksdagen. Självfallet har det tidvis varit ekonomiska svårig-
heter, och det var en av orsakerna till att Socialdemokraterna lade fram ett
förslag till långsiktig lösning på bostadsfinansieringens problem, nämligen
vad som med ett begrepp brukar kallas räntelånen. Det var ett seriöst försök
att minska statens finansiella åtaganden genom en omfördelning av kapital-
kostnaderna som samtidigt skulle hålla boendekostnaderna nere. De jämfö-
relser som gjorts i förhållande till den finansiering som uppenbarligen skall
träda i kraft den 1 januari 1993 visar att det är enbart fördelar de första åren
med räntelånen. Regeringsförslaget innebär en enorm försämring för de
boende.
Valet i september 1991 gav Moderaterna chansen. Räntelånen togs bort.
En ny epok skall grundläggas. Den borgerliga moderatregeringens bravader
har nu också nått bostadsområdet.
Vad är det då man vill åstadkomma? Man vill göra en total kursändring i
bostadspolitiken. Den sociala bostadspolitiken skall avskaffas. Bostadsde-
partementet upplöses. I stället övertas uppgifterna av sju statsråd. Det var
illavarslande, tyckte bostadsutskottets ordförande Agne Hansson. Det
tyckte jag också, och därför interpellerade jag statsministern och hade en
diskussion med honom i december i den här frågan. Att det är illavarslande
tycker både Byggnadsarbetareförbundet och byggnadsentreprenörerna.
I dag finns inget av de sju statsråden här i riksdagen, när vi skall diskutera
en av de största frågor inom bostadspolitikens ram som i varje fall jag har
varit med om under mina 30 år i Sveriges riksdag. Icke ett enda statsråd finns
för närvarande här i dag. Inte för att dessa statsråd skulle tillföra debatten
någonting särskilt, men det hade ju i vaije fall varit en artighet mot riksda-
gens ledamöter om några av dem hade varit närvarande.
Det tillsattes en utredningsman - en av de egna, en man i gänget kring
statsministern. Det var således inte en parlamentarisk utredning och en upp-
läggning i övrigt som tillhör god tradition inom svensk demokrati. Snabbt
kommer utredningen i gång, och när den är avklarad är det 14 dagars remiss-
tid. Så kommer propositionen, och vad är då innebörden i vad som står där?
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
51
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
52
Innebörden är att det i fråga om nyproduktionen skall vidtas snabba och
drastiska åtgärder för social nedrustning. Samhällets inflytande över bo-
stadsproduktionen ersätts av marknadskrafterna.
Vilka är då marknadskrafterna? Ja, det är de som främst ser omsorgen om
de kapitalvärden som finns på bostadsmarknaden och som låter de sociala
frågorna inta en andrahandsplats.
Nu ser vi hur signalerna ges om bostadspolitiken: vad som skall byggas,
var det skall byggas, för vem det skall byggas, vad det kostar att bygga och
vad det kommer att kosta att bo. Det är den nya makteliten som skall ersätta
den kommunala demokratin på viktiga områden. Därför laborerar man nu
också i riksdagen med plan- och bygglagen. Den skall så långt möjligt anpas-
sas till den nya marknaden. Därför kommer viktiga kommunala inslag i kom-
munernas och bostadsbyggandets regelverk att ses över. Det kallas en för-
enkling, men alla förenklingar sker på den fria marknadens villkor. Man tar
bort mark- och bostadsanvisningsrätten, man attackerar boverket och dess
funktion och länsbostadsnämnderna. Helt enkelt gör man om Sverige så, att
det passar för de nya makthavarna inom byggbranschen.
Enligt propositionen och utskottsmajoritetens förslag skall samma pris-
läge gälla för bostadsbyggandet i alla kommuner. Det följer ingen annan
prisutveckling. Vad det kostar 1994 kostar det också 1997, allt enligt den
principiella uppläggningen.
Det är lätt att dra slutsatsen att lägenheterna kommer att bli mindre vart-
efter, men de kommer också att bli dyrare. Subventionerna skall tas bort.
De skall vara borta senast vid sekelskiftet. Egeninsatsen ökar. Den blir
10 %, sägs i förslaget. Men med säkerhet vet vi att det är dyrare i storstä-
derna än på många andra håll. Det räcker då inte med att den unge personen
eller den som vill bygga en villa sparar och har med sig 100 000 eller 150 000
kr. i bagaget för att bli villaägare, utan redan i ingångsskedet är det så kraf-
tiga anspråk på egeninsats att många aldrig kommer att få möjlighet att
skaffa sig ett eget hem. Men, säger många, bl.a. statsministern, skattelättna-
derna skall kompensera fördyringen. Då är den stora frågan: Hur skall det
gå för dem som inte får skattelättnader? Hur skall de klara sina boendekost-
nader? Det är dessa människor som blir utlämnade. De har tidigare känt en
trygghet och en rättvisa inför den förda bostadspolitiken, som nu antar helt
andra proportioner än dem som har varit kännetecknande för svensk bo-
stadspolitik.
Jag har ingenting emot att regeringen föreslår ett förstärkt bosparande,
det är utmärkt. Men att tro att det löser de enorma anspråken på egeninsat-
sen är i alla fall ett uttryck för ett avancerat drömmeri.
Jag vill säga till de fyra regeringspartierna, Moderaterna, Kds, Centern
och Folkpartiet: Ni skall nu genomföra det här förslaget, men ni ser redan
de påtagliga konsekvenserna. Bostadsbyggandet kommer att minska, ar-
betslösheten kommer att öka, fler och fler byggjobbare blir friställda och är
ute för att söka jobb inom en bransch där det inte längre finns några nya
arbeten. Ni försöker inbilla folk att förslaget kommer att medföra lägre rän-
tor. Struntprat! Det som sker räntemässigt sker inte på den svenska bostads-
marknaden, utan i Tyskland och på andra håll ute i den stora världen. Vår
låga inflation, som naturligtvis är en tillgång, vilar ytterst på Rehnbergkom-
missionens arbete. Jobbarna har ju hållit tillbaka sina eljest rättmätiga löne-
anspråk för att medverka till en prisstabilitet i den svenska ekonomin. Nu
gäller det för löntagarna och andra inkomsttagare att få sådana lönehöj-
ningar att de kan betala de ständigt stigande hyrorna.
Regeringen säger: Vi måste skynda på. Folk i branschen måste kunna få
besked. De måste kunna planera för jobben, för sin produktion, för sin lång-
siktiga finansiering. Det tycker jag är en bra utmaning. Tyvärr vilar den re-
kommendationen på en bräcklig grund med tanke på byggjobbarna och
branschen i övrigt. Nästa val kan mycket väl betyda en ny maktväxling: 20 %
av moderaterna kan ersättas av 40 % socialdemokrater. Då blir det en ny tid
för förändringar, och då kommer dagens beslut att omprövas på nytt. Just
därför föreslår Socialdemokraterna i sin bostadspolitiska motion en parla-
mentarisk utredning, gärna med riksdagspartierna representerade. Förläng
giltighetstiden för räntebidraget tills vidare, men utan att lägga den stora
bördan på 3,4 miljarder på hyrorna den 1 januari 1993. Fundera på den möj-
ligheten nul Det ligger i ert intresse men också i byggföretagens och bygg-
branschens intresse. Sviker ni nu, kom då inte senare och påstå att ni inte
haft chansen, för den har ni nu.
Det intressanta är att räntelånet och regeringsförslaget, som i grunden är
så helt olika, ändå har en beröringspunkt, nämligen beroendet av en lägre
realränta. Den försvagar regeringsbeslutet direkt genom ökade kostnader på
byggandet. Räntelånen kommer efter några år att balansera boendekostna-
derna på ett mycket mer förtjänstfullt sätt än regeringsförslaget.
Herr talman! Bara några ord om målet: den sociala bostadspolitiken kon-
tra marknadshyrorna, som på sikt riskerar att leda Sverige in på den väg som
i slutändan innebär en kontinental bostadsmarknad. Svenska folket gick
alltså till val den 15 september 1991. Valet föregicks av en debatt om bostads-
politiken. Vi hade en debatt den 12 juni här i riksdagen. Jag vill läsa upp en
replik av Knut Bill ing. När vi sade att Moderaterna ville införa marknadshy-
ror, sade Knut Billing:
”Sedan tog Oskar Lindqvist slutligen upp detta med marknadshyrorna.
Den lögnaktiga politik som socialdemokraterna bedriver i kombination med
hyresgäströrelsen är skrämmande. Vi säger nej till marknadshyressättning.
Det har vi gjort i motioner, och det har vi gjort i riksdagen. Oskar Lindqvist
borde hålla sig för god för att upprepa dessa lögnaktiga argument.” Slut på
citatet och slut på trovärdigheten, Knut Billing och Moderata samlingspar-
tiet!
När visste Moderaterna att det skulle bli marknadshyror? För de har väl
inte kommit helt apropå. Jag vill fråga utskottets ordförande Agne Hansson:
När visste Centern att ni skulle medverka till marknadshyror? Jag vill fråga
Folkpartiet: När visste ni att ni ställde upp för marknadshyror? Ni båda har
ju kategoriskt förnekat att ni vill ha marknadshyror. Men i dag skall ni lägga
era röster för att lägga de första grundpelarna för marknadshyror.
För att vinna tid yrkar jag bifall till reservationerna 1, 3, 4, 10, 11 och 12
till bostadsutskottets betänkande 23 och beträffande betänkande 25 blankt
avslag på utskottsmajoritetens förslag men bifall till reservationen.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
I detta anförande instämde Bengt-Ola Ryttar (s).
53
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
54
Anf. 59 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! I dag har vi svårt att förränta nybyggda hyreslägenheter,
trots att den garanterade räntan ligger så lågt som på 3,4 %. I praktiken inne-
bär detta att människor, trots subventioner på cirka tre fjärdedelar av ränte-
kostnaderna, i många fall tycker att det blir för dyrt att bo i nyproduktionen.
Ovanpå detta delar vi ut bostadsbidrag. Detta visar sig tydligt på många orter
när man ser till antalet tomma lägenheter. Samtidigt kostar dessa subventio-
ner staten närmare 30 miljarder om året.
Varför har det blivit på det här viset? Varför är hyrorna höga i nyproduk-
tionen? För att förstå nödvändigheten av en reformering av bostadsfinansie-
ringssystemet är det viktigt att ha bakgrunden klar för sig, varför det ser ut
som det gör i dag.
Det har visserligen funnits en ärlig vilja hos politiker att människor skall
bo bra, och så långt är allt väl. Problemet med nyproducerade bostäder är
att kapitalkostnaderna är väldigt höga särskilt i böljan, därom är vi nog alla
överens. För att möta dessa höga kapitalkostnader har man subventionerat
med statliga medel.
Samtidigt har man underlåtit att på alla tänkbara sätt hålla kostnaderna
för nyproduktionen nere. Det är heller ingen lätt uppgift, för om en dörr
kostar 1 000, 2 000 eller 10 000 kr. spelar inte så stor roll när staten betalar
merparten av räntorna.
Ett annat problem är konkurrensen i byggbranschen. Den har varit allde-
les för dålig i den planekonomi som har varit ledstjärna i bostadspolitiken. I
dag är det t.o.m. så att vi upplever det som ”billigt” att bygga under den
senaste tiden i förhållande till vad det kostat för ett par år sedan. I själva
verket är det inte billigt, utan priset har på grund av detaljreglering, byrå-
krati, osund konkurrens, subventioner, överhettning och höga skatter i pro-
duktionen varit alldeles för högt. Nu har vi kommit ner från denna höga
nivå, men kostnaderna är fortfarande alldeles för höga. Med dagens system
kommer byggpriserna att accelerera och sticka i väg igen så fort konjunktu-
ren vänder och anpassning har skett.
Vad vill vi med vår framtida bostadspolitik? Till skillnad från den hittills
förda politiken är det nu viktigt att se till att människors efterfrågan får styra
i ökad utsträckning, även efterfrågan hos dem som befinner sig i normala
och låga inkomstlägen. Den senaste tidens bostadspolitik har präglats av att
politiker och bostadsbyråkrater har bestämt hur människor skall bo. Därför
ser en hel del av de senaste decenniernas bostadsproduktion rätt så tråkig
ut, även om bostadsstandarden har varit god. Folk har fått vara med och
bestämma om vilka möbler man skall ha i samlingslokalen, men ingen har
innan projektering har skett frågat hur de vill bo.
Det viktigaste målet i framtiden måste vara att människor, och då menar
jag vanliga människor - fölk, som Bert säger - har råd att bo i bra bostäder.
Bostaden utgör tillsammans med livsmedel de viktigaste primärbehoven.
Det är intressant att notera att den förda livsmedelspolitiken inte heller lett
till låga matpriser, trots att detta är bland det allra viktigaste för folk. Bra
bostad måste inte alltid innebära 300-liters frys eller handduksvärmare i ung-
domars första bostad. Dock kan vi inte pruta på kvalitet. Det är dock viktigt
att skilja på kvalitet och standard.
Nu över till regeringsförslaget. Vi nydemokrater tog oss en rejäl funderare
på regeringens förslag. Efter moget övervägande bestämde vi oss för att
stödja regeringsförslaget i dess helhet. Vårt eget förslag var också väldigt likt
regeringens. Det går naturligtvis att leka med siffror hit och dit och ändra
fram och tillbaka därför att det i den här branschen, den politiska, är viktigt
att tycka annorlunda och markera. Här ser vi det dock som så, att det är
viktigt att markera enighet så långt det nu går.
I denna fråga, som är en av de allra svåraste vi har att lösa, är det viktiga
ränteutvecklingen och åter ränteutvecklingen. Det är frestande att här
skjuta in ett litet P.S. till regeringen att göra upp i de långtgående ekono-
miska frågorna, för det verkar positivt på ränteutvecklingen.
I och med att ränteutvecklingen är så avgörande, känns det inte menings-
fullt att peta i marginalen. Det skulle påminna om att klippa grisar, dvs.
mycket skrik och litet ull. I stort sett tycker vi att förslaget är väl avvägt, så
långt man nu kan se framåt och prognosticera. Alla och envar vet ju hur svårt
det är med ränteprognoser. Det är om möjligt ännu svårare att spekulera i
räntor än i valutor. Mot den bakgrunden är det viktigt med tydligare signaler
ut till marknaden, för man behöver det. De har nu alltför länge varit otyd-
liga.
Det pågår redan nu febril aktivitet bland byggföretag, och det är bra. De
som klarar omställningen bäst är de som också kommer att klara sig bäst.
Det skall bli oerhört intressant att följa utvecklingen där.
Det var det positiva, och jag skall nu gå över till att ta regeringen litet i
örat. Vi är inte nöjda med att ta ställning till denna första del utan att riktigt
veta vad som komma skall. Visserligen har Georg Danell gjort en andra ut-
redning, men signalerna om huruvida och i vilken omfattning detta kommer
att leda till en proposition har inte varit entydiga, vilket är oroväckande. Jag
kan dock garantera att den numera rätt så berömda blåslampan kommer att
plockas fram, om det inte kommer förslag om bosparande, regelförenklingar
i syfte att pressa byggkostnaderna och, sist men inte minst, skattesänkningar.
I dag utgörs upp till 60 % av byggkostnaderna av skatter och avgifter. Det är
klart att det då också behövs stora subventioner.
Jag vill redan här och nu flagga för att det kan bli rätt grinigt i vår riksdags-
grupp, om det inte sker tillfredsställande ting på dessa områden redan i höst.
Vi kommer att följa utvecklingen ytterst noga, och vi kommer inte att dra
oss för att försöka få till stånd utskottsinitiativ, om vi inte blir nöjda. Det
tänker vi hålla fast vid. Vi ställer upp nu, trots en del mörka kort, därför att
vi tror att regeringen följer upp med en rad åtgärder redan i höst. Det vore
tacknämligt med en tidig dialog med regeringen i dessa frågor. Så ta nu en
gnutta sunt förnuft till fånga och snacka med oss om framtiden - det under-
lättar både för er och för oss. Regeringen har agerat litet för tafatt hittills,
men jag hoppas att det blir bättre framöver. Vi har i alla fall visat god vilja.
Nu är det regeringens tur.
För att bostadsutskottet skall kunna följa såväl utvecklingen som hur rege-
ringen resonerar yrkar jag bifall till reservation 2, som är fogad till bostadsut-
skottets betänkande 23.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
55
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
56
Anf. 60 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! I fredags var jag, i likhet med de allra flesta föräldrar i vårt
land, på skolavslutning. I en av de klasser jag följer - där min son går, på
lågstadiet - brukar fröken vid examensdags till varje elev som går ut trean
skriva ett personligt hållet brev, där hon går igenom vunna erfarenheter un-
der året, vad eleven har förkovrat sig i, vilka problem eleven har och hur han
eller hon skall kunna jobba vidare med dem. Dessutom skickar fröken med
goda råd inför mellanstadiet.
Eftersom jag tycker att detta är en alldeles underbar modell - jag undrar
om något öga var torrt i klassen, när fröken hade läst upp dessa brev - skall
jag inte falla för frestelsen att direkt ge regeringen underbetyg. Jag tror inte
på betyg på lågstadiet. Därför skall jag inte heller använda sådäna omdömen
här, utan jag skall försöka att hålla mig till den mycket pedagogiska modell
som jag har fått lära mig i skolan, en modell som går ut på positiva omdö-
men, men också råd på vägen.
Jag börjar med att konstatera att jag inser att regeringen har haft en
mycket svår uppgift. Det är helt klart när man ser på de stora behov som
finns av att reformera den förda bostadspolitiken. Samtidigt som man skall
behålla det som är positivt i en social bostadspolitik, måste man också ändra
sådant som av många upplevts som fel och brister. Från Vänsterpartiets syn-
punkt kan som exempel på fel och brister nämnas att 7 % av befolkningen
och i regel de som har det bäst ställt har fått ta emot 50 % - eller ca 25 miljar-
der - i bostadsstöd. Bostadsstödet har inte gått till dem som bäst behöver
det. Där har både regeringen och alla politiska partier en viktig uppgift.
Produktionskostnaderna är oerhört höga för nyproduktion. Det är värt ett
försök att pressa dessa kostnader, för de är viktiga att komma åt.
Jag tycker också att det system som gäller på bostadsmarknaden för bo-
stadsbyggande i många avseenden är alltför reglerat. Det finns ett stort be-
hov av att röja upp i byråkratin. Det är ett lovvärt initiativ.
Regeringen har varit oerhört snabb, och man skall ju uppmuntra att elever
är snabba med att utföra sina uppgifter. Det är också duktigt av en person att
göra så omfattande utredningar med så - i mina ögon - katastrofala resultat.
Där måste jag stanna med de positiva omdömena och övergå till den över-
väldigande delen i detta betänkande, som jag uppfattar som oerhört negativt
för bostadspolitiken framöver.
Den första delen i den kritik som Vänsterpartiet riktar mot förslaget om
en ny bostadspolitik är att det saknar förankring. Man har inte ansträngt sig
för att få en bred majoritet bakom det förslag till ny bostadsfinansiering som
nu läggs fram. Det är en oerhörd brist, som gör att man inte får förtroende
och inte väcker intresse hos alla parter.
En annan punkt som vi kritiserar gäller fördelningspolitiken. I varken Da-
nells del 1 och del 2 eller kompletteringspropositionen finns det något reso-
nemang om fördelningspolitiken, hur man skall få en rättvis bostadspolitik.
Det trodde jag skulle vara en huvudpunkt. I och med en så stor omläggning
av bostadspolitiken hade man kunnat vänta sig att regeringen skulle ha pekat
på hur bostadsbidragen eller socialbidragen måste öka väsentligt. Men inte
ens detta finns med någonstans.
Jag måste också fråga majoriteten om man tycker att det är önskvärt att
öka segregationen, vilket det är alldeles tydligt att förslaget kommer att leda
till.
Jag undrar också var skattesänkningarna kommer in, de skattesänkningar
som skulle göra att folk skulle ha råd att betala så mycket mer i hyra. Var
finns dessa skattesänkningar?
Vid en hearing som anordnades av bostadsutskottet talade man från HSB
om att man var väldigt rädd för att det numera bara var mycket enkla pro-
duktioner som skulle kunna byggas, där det inte krävs några garage under
jord och där det inte byggs på små tomter. Det kommer då att produceras
enplansbyggnader, framställda under mycket enkla produktionsförhållan-
den. Hur kommer det att bli med annan bebyggelse där det finns lämpliga
små tomter? Kommer det att över huvud taget byggas någonting på dessa?
Hur kommer nyproduktionen att se ut i det stora hela? Hur tror majoriteten
att ungdomar skall kunna komma ut på bostadsmarknaden, när det nu ser
ut att bli så liten nyproduktion och därmed så liten omsättning?
Det har talats mycket om schablonersättningar och om hur viktigt det är
att förenkla reglerna. Ja, men genom det här förslaget är det uppenbart att
bostäderna blir mycket mindre, samtidigt som kvalitetsaspekterna blir för-
summade.
Regeringen har i olika sammanhang talat om nödvändigheten av låg ränta.
Det instämmer vi i. Det är viktigt att hålla räntan nere, eftersom det har stor
betydelse för bostadspolitiken, bostadsmarknaden och bostadsbyggandet
och därmed för kostaderna som de enskilda betalar för att bo. Men vad är
det som säger att det här förslaget leder till låg ränta? Vad är det som säger
att hyrorna kommer att hållas nere? Snarare förefaller det som att förslaget
leder till motsatsen.
Det är en borgerlig majoritet som tillsammans med Ny demokrati har lagt
fram detta förslag. Det är väldigt intressant att se att varken Folkpartiet,
Centern, kds eller Ny demokrati i stort sett har gjort några som helst invänd-
ningar. Centern har gjort några små försök och anser att man har lyckats i
och med att man har fått med detta med en kontrollstation om tre år. Hur
kan Centern vara nöjd med detta förslag? Är det inte så att Centern har känt
behov av att till stämman som snart äger rum lägga fram ett eget nytt bo-
stadspolitiskt program, just därför att man inser att t.o.m. de egna väljarna
måste vara missnöjda?
Jag har läst i tidningen Byggnadsarbetaren att Agne Hansson nyligen var
i Kalmar och träffade byggnadsarbetare under utbildning. De var oerhört
besvikna och menade att varken Centern eller de övriga regeringspartierna
har någonting att komma med om hur det skall se ut i framtiden. Hur kan
Centern ha fallit så platt för Moderaterna? Jag uppfattar det tydligt och klart
som att det är Moderata samlingspartiet som helt och hållet har styrt detta
betänkande och de förslag som har lagts fram när det gäller bostadsmarkna-
den.
Vi vet alla att kritiken från hyresgäströrelsen har varit omfattande. Olika
lokala organisationer har bjudit in till debatt. Men förra veckan kunde man
inte ens hålla någon debatt i Västerort, eftersom Moderaterna inte hade nå-
gon ledamot att sända. Detta är ett tecken på att moderater och andra bor-
gerliga partier inte ens vill stå för förslaget utåt.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
57
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
58
Vi har alla kunnat ta del av ca 50 000 namnunderskrifter från hyresgäster
och andra som protesterar. Betyder inte detta någonting för majoritetspar-
tierna när de skall ta ställning?
Jag utgår också ifrån att de flesta av oss har fått brev från en bostadsföre-
ning i Uppsala, som heter Livet. I brevet redovisar man vad dessa beslut
kommer att ha för konsekvenser för föreningens kostnader framöver. Det
rör sig om ca 2 000 kr. mer i månaden för en nybyggd trea. Det är alltså tvek-
samt om några människor ens kan flytta in, eftersom insatsen är på över
200 000 kr. Jag undrar hur den borgerliga majoriteten bemöter den kritiken.
I det tidigare förslaget om räntelånesystem, som Vänsterpartiet tillsam-
mans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet stod bakom, tog staten an-
svar för att boende i nyproduktion till rimliga hyror var möjligt. Det måste
väl ändå även ett nytt system innebära, men det förefaller inte att vara på
det viset.
Det har talats om breda majoriteter. De borgerliga partierna har sagt sig
vilja uppnå sådana. Men när det gäller tidpunkten för ikraftträdandet av
detta beslut har faktiskt Vänsterpartiet kommit med ett konkret förslag om
att man skulle uppskjuta det hela ett år.
Vi trodde att Centern kunde vara inne på samma linje, eftersom Centern
i en diskussion inte ens ville att riksdagen skulle ta ställning till ikraftträdan-
det utan att regeringen skulle återkomma till det. Men även i det fallet blev
det Moderaternas politik som till slut avgjorde och som ledde till att det blev
den 1 januari 1993 som skulle gälla. Men varför har man inte ens kunnat
diskutera alternativa förslag när det gäller ikraftträdande?
Vi från Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att ha kvar kravet på bidrag
till konstnärlig utsmyckning. Det har vi tidigare talat väldigt mycket om. Vi
vill ha kvar och vidga ramen för fukt- och mögelfonden. Vi vill ha kvar ung-
domsbostadsstödet. Vi anser att bosparande skall vara möjligt även inom all-
männyttan och inte bara inom nuvarande bosparande.
Herr talman! Jag instämmer i de flesta socialdemokratiska reservationer.
I meningsyttringen har jag markerat vilka reservationer som Vänsterpartiet
ställer sig bakom. Jag hänvisar även till den meningsyttring som jag har fogat
till bostadsutskottets betänkande 23.
I denna debatt skall vi behandla även bostadsutskottets betänkande 25,
som gäller bostadsbidragen. Där har vi från Vänsterpartiet tagit upp frågan
om behovet av bostadsbidrag vid skilsmässa. Den borgerliga majoriteten
brukar ju i alla möjliga andra sammanhang tala vitt och brett om familjens
betydelse och värna om barnen, osv. Skulle det inte ha varit ett bra exempel
att visa på barnens behov av båda föräldrarna efter skilsmässa att ge möjlig-
het för båda föräldrarna att ha tillgång till bostadsbidrag för att kunna umgås
med sina barn betydligt mer än vad många skilda personer gör? Jag undrar
därför varför varken den borgerliga majoriteten eller Socialdemokraterna
kunde gå med på det förslaget.
En annan viktig fråga för alla som är intresserade av bostadspolitik är frå-
gan om bostadsbidrag till personer av samma kön som är sammanboende.
Alla vi som sitter här i riksdagen vet vilken orättvisa som i dag drabbar två
personer av samma kön som bor tillsammans jämfört med ett par bestående
av en man och en kvinna. Vi har fått all information i ärendet, så det är inte
detta som saknas. Trots det väljer majoriteten, inte bara den borgerliga ma-
joriteten utan även Socialdemokraterna, att skjuta frågan framåt. Det har
jag mycket svårt att förstå.
Det finns en alldeles utmärkt folkpartimotion i frågan. Jag undrar natur-
ligtvis varför Erling Bager inte kan tänka sig att ställa sig bakom sitt eget
partis motion, även om det inte är en partimotion. Jag undrar även varför
Socialdemokraterna i denna fråga inte kunde tänka sig att i dag ta ställning.
Det innebär ju bara att skjuta frågan framåt när Socialdemokraterna hänvi-
sar till den kommitté som arbetar med partnerskapsutredningen. Vi vet att
det är mycket osäkert om denna kommitté över huvud taget kommer att be-
röra frågan om bostadsbidrag. Därför är det en ren skenmanöver att hävda
att man skall skjuta frågorna framåt. Såvitt jag har förstått har utskottet i sak
redan tidigare varit på det klara med att ett sådant beslut borde fattas. Jag
har därför mycket svårt att förstå detta. Det borde rimligen finnas kritik
inom samtliga partier på denna punkt. Jag är förvånad över att resp, parti-
ledning har fått styra den.
Herr talman! Till sist vill jag återgå till det som jag började med, nämligen
skolavslutningen som närmar sig även här i riksdagen. Jag skall fortsätta att
försöka vara pedagogisk och inte bara sätta underbetyg, eftersom jag tycker
ganska illa om betyg. Jag skulle till den borgerliga majoriteten vilja säga att
det inte är bra att vara för snabb, eftersom man faktiskt kan slarva ordent-
ligt. Det är vad regeringen har gjort, milt uttryckt. Den har slarvat ifrån sig
en fråga som är så pass viktig för alla som bor i vårt land, nämligen hur man
skall bevara en social bostadspolitik.
Jag skulle till den borgerliga majoriteten även vilja säga att det inte är bra
att jämt försöka jobba ensam. För det mesta blir det ett mycket bättre jobb
om man är några stycken som tänker tillsammans. Denna utredning och
detta betänkande har visat att en persons arbete inte har lett till den ideala
slutsats som man från regeringens sida säkert trodde. Tvärtom hade det sä-
kert blivit mycket bättre om en parlamentarisk utredning hade arbetat med
frågan. Jag hoppas att man kommer fram till det så småningom.
Slutomdömet för min del är att det är omöjligt att vara positiv till regering-
ens förslag och majoritetens arbete som helhet. Det är en avrustning av den
sociala bostadspolitiken som pågår och som man vill få till stånd, där mark-
nadshyror skall införas och där plånbokens storlek skall avgöra om man i
framtiden har råd att bo eller inte. Vänsterpartiet vill utveckla den sociala
bostadspolitiken, inte avveckla den.
Det mest positiva som går att säga till regeringen är att skicka med en gam-
ma) schlager med Sven Ingvars som ni säkert kan och som börjar på följande
sätt: Börja om från början, börja om på nytt.
Anf. 61 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Eva Zetterberg tog i sitt anförande även upp bostadsbidra-
gen och det förslag som har behandlats i en folkpartimotion om att också
personer av samma kön skall kunna få bostadsbidrag. Samtliga andra partier
utom Vänsterpartiet har ställt sig bakom utskottsmajoriteten, som anser att
man med tanke på att en parlamentarisk utredning utreder frågan om regi-
strerat partnerskap skall avvakta. Vi har också uppfattningen att om denna
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
59
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
60
utredning kommer fram till ett förslag som riksdagen sedan ställer sig
bakom, dvs. att man inrättar någon form av juridisk samlevnadsform för per-
soner av samma kön, blir en logisk följd då att man ser över även andra lagar
som har anknytning till detta.
Jag anser, i likhet med utskottet i övrigt, att detta är en logisk konsekvens.
Därför har denna enskilda motion avstyrkts.
Anf. 62 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Först vill jag för tydlighets skull säga att jag yrkar bifall till
de yrkanden från Vänsterpartiet som finns i bostadsutskottets betänkande
25. Det gäller de frågor som vi här har diskuterat.
Till Erling Bager vill jag säga att jag vet att man hävdar att man måste
vänta på partnerskapsutredningen. Men det är inget giltigt skäl. Redan i dag
kan personer som inte lever under äktenskapsliknande former få uppbära
bostadsbidrag gemensamt. Det vet vi alla om. Syskon som är av olika kön
kan få bostadsbidrag till gemensamt hushåll. Men två män eller två kvinnor
som lever tillsammans kan inte få det. Detta är ingen fråga som man behöver
invänta partnerskapsutredningen för att fatta beslut om. Det går mycket väl
att fatta detta beslut. Den inriktningen och politiska uppfattningen har jag
förstått att bostadsutskottet redan tidigare har gett uttryck för. Det innebär
bara att man skyller ifrån sig. Det går att fatta beslut nu om man vill.
Anf. 63 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Denna utredning arbetar och kommer snart att vara färdig
med sitt betänkande. Jag tycker därför, precis som jag anförde på ett ut-
skottssammanträde då Eva Zetterberg var närvarande, att det är riktigt att
vänta tills utredningen är färdig och vi har ett förslag. Om detta skulle gå
igenom i riksdagen finns det säkerligen flera lagar som i konsekvens därmed
bör förändras.
Sammanfattningsvis tycker jag att detta är ett riktigt sätt att behandla mo-
tionen.
Anf. 64 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Herr talman! Eva Zetterberg sade: Bölja om från början, osv. Kritisera
kan man alltid göra oavsett vad som har hänt, om man drar lärdom av saker.
Men är det något som man inte skall börja om från början med så är det
bostadspolitiken. Oskar Lindkvist sade också mycket riktigt att vi har lärt
oss en hel del på vägen. Vi skall därför inte göra om samma misstag en gång
till.
Samtidigt vill jag säga att mycket som är bra också har gjorts inom bo-
stadspolitiken. Det hoppas jag framgick av mitt anförande. Men man måste
ju alltid kunna kritisera.
Det sades att staten tog ansvar i och med räntelånen, men det är precis
tvärtom. Först har man skapat ett beroende och en karusell med skatter och
bidrag som har lett till rundgång. Därifrån övervältrar man mer kostnader
till de boende - visserligen på längre sikt, men dock - för att spara pengar åt
staten, utan att ta tag i de grundläggande problemen. Det tycker i alla fall
inte jag innebär att man tar något stort ansvar.
Eva Zetterberg frågade vidare varför vi inte lade fram ett eget förslag. Jag
talade om detta i mitt anförande. Vårt förslag låg ganska nära regeringsför-
slaget. Att hålla på att peta med någon procent hit eller dit anser vi inte vara
så meningsfullt när den stora faktorn och det som det verkligen hänger på är
hur vi skall få bukt med räntekostnaderna. Vi anslöt oss därför till regering-
ens förslag för att ut till marknaden ge en signal om att det i varje fall finns
en enighet kring det förslag som har lagts fram.
Anf. 65 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Dan Eriksson i Stockholm vill jag bara svara att jag tror att
det är bra med ett system som kan minska statens kostnader för bostadssub-
ventioner. Det var bl.a. räntelånets syfte. Men man skulle göra det på ett
sådant sätt att det var fördelningspolitiskt acceptabelt. Det som är kruxet är
att få fram ett sådant system. Jag tror inte att vi kan fortsätta att höja statens
kostnader för subventioner mycket över dagens nivå. Men när detta görs
måste det ske en riktig fördelning.
Sedan till frågan om att börja om från början eller inte. Jag tror inte att
man skall börja om från 1940-talet, när man började med en social bostads-
politik. Där har vi i stort sett varit mycket framgångsrika, trots att det finns
en del brister. Det är i den borgerliga bostadspolitiken man skall bölja om
från böljan. Man har misslyckats med att ta fram ett förslag som vinner brett
stöd och som kan vara fördelningspolitiskt acceptabelt.
Det är den borgerliga regeringen och den borgerliga majoriteten som
måste börja om från början. Men man måste också se till att det blir en bred
lösning, så att man inte efter nästa val, om den borgerliga sidan förlorar,
måste riva upp beslutet och starta på nytt. Det är dags att nu försöka få till
stånd en bred lösning.
Anf. 66 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Herr talman! Det var ju fint att vi i varje fall inte skulle gå tillbaka så långt
i tiden. Men fortfarande kvarstår problemet med räntelånen. Jag tog inte
upp det i mitt första anförande, eftersom förslaget så att säga är bortröstat
och knappast kommer på tal.
Visst minskar statens utgifter, men det skjuter ju över kostnaderna på de
boende utan att man tar tag i problemen. Med regeringens förslag försöker
man att ta tag i problemen. Sedan finns det mycket som återstår. Det vill jag
vara den första att säga. Men vi räknar med att det kommer förslag i höst.
Det är samtidigt viktigt att man pressar kostnaderna och inte i stället eldar
på. Det gör man inte med räntelånen.
Anf. 67 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Det finns naturligtvis också problem med räntelånen. De har
vi diskuterat förut och mer utförligt än vad vi nu kan göra. Jag anser att rän-
telånen är ett förslag som skall vara med om man diskuterar andra alternativ.
Hyresgäströrelsen har drivit frågan om en annan typ av fastighetsbeskatt-
ning, och det finns ytterligare förslag.
Vänsterpartiet menar att man måste se till alla de förslag som finns och
försöka föra en konstruktiv debatt om dem. Där finns naturligtvis räntelånen
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
61
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
62
som en viktig del. Men eftersom vi vet att det förslaget har fallit, är det inte
det enda förslaget. Vi är villiga att även diskutera andra sätt att reformera
bostadspolitiken i framtiden.
Anf. 68 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Dan Eriksson i Stockholm efterlyste en bred dialog i den
bostadspolitiska debatten. Eva Zetterberg hade ungefär samma tema, näm-
ligen att positivt pröva de förslag som läggs fram och diskutera dem. Jag vill
gärna instämma i detta. Jag tycker att det är viktigt att föra en bred dialog.
Från Centerns sida är vi alltid öppna för en bostadspolitisk debatt och en
diskussion om breda lösningar. Det har varit vår utgångspunkt såväl inom
regeringskretsen som i utskottet när vi har diskuterat de bostadspolitiska frå-
gorna. Det kanske också är en av orsakerna till att utskottet i detta betän-
kande föreslår tre tillkännagivanden till regeringen och ändrar i regerings-
förslagen.
Mot denna bakgrund är jag också litet förvånad över Oskar Lindkvists an-
förande. Han målar upp en bild som jag inte alls känner igen i de förslag som
vi nu skall behandla. Han säger att de är rena moderatförslag, och sedan
argumenterar han emot dem. Han frågar bl.a. när vi i Centern visste att vi
skulle ställa upp på marknadshyror. Jag vill försäkra Oskar Lindkvist att det
inte finns några förslag om marknadshyror i det betänkande som vi nu be-
handlar. Vi i Centern kommer att stå fast vid den uppfattning som vi tidigare
haft i vårt parti när det gäller begreppet marknadshyror.
Förslaget i betänkande BoU23 om förändrade regler för statens stöd till
bostadsfinansieringen innebär en omläggning av bostadspolitiken. Men det
är inte den omläggning eller det systemskifte som Socialdemokraterna och
Oskar Lindkvist försöker att utmåla. Syftet med de nya förslagen till bo-
stadsfinansiering kan kort sammanfattas i fyra punkter.
För det första skall den hittills okontrollerade kostnadsutvecklingen i byg-
gandet och boendet brytas.
För det andra genomförs förenklingar i regelsystemet som styr byggandet
och boendet för att snabba på byggprocessen och pressa kostnader.
För det tredje skall det framtida byggandet och boendet utgå från de boen-
des egna behov. Det är de boende själva som bäst vet hur deras boende skall
utformas. Det är de boende som i större utsträckning skall kunna påverka
kostnader och utformning av sitt boende, inte myndigheterna, byggaktö-
rerna och administratörerna.
För det fjärde syftar förändringarna till att på sikt nå lägre kostnader för
boendet både för den enskilde och för staten.
Det nya bostadsfinansieringsförslaget gäller enbart nyproducerade hus.
De redan befintliga husen får behålla det nuvarande systemet.
Förändringarna skall ske med bibehållna sociala mål. En omläggning i för-
slagens riktning är en förutsättning för att det skall vara möjligt även för be-
talningssvaga hushåll att också i framtiden kunna bo bra i villa eller lägenhet.
Kan vi inte bryta den okontrollerade kostnadsutvecklingen som den social-
demokratiska bostadspolitiken lett till, har vi i framtiden, Oskar Lindkvist,
mycket små möjligheter att värna de sociala målen i bostadspolitiken.
Det som Socialdemokraterna nu ägnar sig åt är en skrämselpropaganda
och ett försök att dölja misslyckandet att med den egna politiken stärka de
sociala målen i bostadspolitiken.
Kostnadsutvecklingen under socialdemokratiskt regeringsinnehav med-
förde att inte alla längre kan efterfråga de nya dyra lägenheterna. Det är ju
verkligheten. Lägenheterna har fått stå tomma trots att bostadsbristen inte
är hävd, just på grund av att folk inte längre har råd att bo där. Därmed ökar
segregationen.
Detta har skett trots att subventionerna har ökat mycket kraftigt. Social-
demokraterna har sprättat ut statliga pengar till alla utan urskiljning. Under
namnet ”generell välfärdspolitik” är det de rika och de som har haft råd att
bygga stort och dyrt som har fått mest. De har kunnat kapitalisera subventio-
nerna och har gjort sig stora förtjänster på skattebetalarnas bekostnad.
Aldrig i historien har så stora förmögenhetsomfördelningar skett i vårt
land från kapitalsvaga grupper till kapitalstarka som inom bostadssektorn
med Socialdemokraternas 80-talspolitik. Av de 29 miljarder som förra året
utbetalades i räntebidrag gick 85 % till 7 % av alla hushåll. Det är bara ett
exempel som visar hur fel vi har hamnat. Det är detta som hotar de sociala
målen och ingenting annat, och det är det som vi nu skall försöka att ändra
på. Men då säger Socialdemokraterna nej, utan att ha något alternativ att
komma med.
På den här punkten är debatten verkligen avslöjande. Den avslöjar att So-
cialdemokraterna inte längre tror på sitt eget förslag om räntelån. Verklighe-
ten har gjort att de tvingats att inse att räntelånen är helt omöjliga att införa
i det realränteläge vi nu har. Deras huvudförslag är nu att en parlamentarisk
utredning tillsätts, som skall utforma ett nytt system. Endast till dess skall
räntelånen införas tillfälligt. Det är avslöjande. Om majoriteten skulle följa
den linjen skulle villervallan och osäkerheten inför framtiden bli total om
vilka regler som skulle gälla för byggandets och boendets finansiering, och
vi skulle få fortsatt stagnation på byggmarknaden.
Om man saknar konkreta förslag om hur ett långsiktigt system skall utfor-
mas, såsom Socialdemokraterna och Oskar Lindkvist gör i dag, borde man
tala med litet mindre bokstäver när man kritiserar de förslag som har lagts
fram och skyller bl.a. Centern för att inte kunna påverka den bostadspoli-
tiska utvecklingen och att svika de bostadssociala målen.
Är det bostadspolitisk nedrustning när man undanröjer en politik som lett
fram till det kostnadsläge som vi har haft i boendet och byggandet under
1980-talet och som har gett så orättvisa förmögenhetsomfördelningar? Så ser
inte jag det.
Vi vill från Centerns sida vara med och förändra så att det skall vara möj-
ligt för alla att kunna bo bra också i framtiden. Bostaden är en viktig del
av grundtryggheten och välfärden. Samhällets stöd för att garantera denna
välfärd måste ges på ett rättvist sätt. Det är det som har styrt oss när vi har
utformat våra förslag både självständigt och tillsammans med andra partier.
Från Centerns sida presenterade vi mycket tidigt ett eget förslag till ny
bostadsfinansiering. Det utgick från tre viktiga huvudprinciper.
Den första principen innebar att stödet begränsades till en normalbostad.
Det uteslöt stöd till stora och dyra lösningar. Kostnaderna utöver normal-
standard skulle den enskilde själv få stå för.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
63
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
Den andra principen var ett stöd som utgår enhetligt efter schablon lika
till alla bostäder.
Den tredje principen var att bostadssektorn förutsattes bära sina egna
kostnader genom en omfördelning av kostnader mellan nya och äldre hus.
Det skulle ske med hjälp av räntebidrag till nya hus, som finansieras med
fastighetsskatt på äldre hus.
Det här var Centerns alternativ när tankarna om det nya räntelånesyste-
met tog fart. Det var ett förslag som fick bred uppslutning i den bostadspoli-
tiska debatten. Socialdemokraterna hade möjlighet att välja Centerns alter-
nativ till lösning. Men man valde bort det och gjorde upp med Vänsterpartiet
om räntelånen, som nu inte är möjliga att genomföra. När Socialdemokra-
terna skyller Centern för att svika de sociala bostadspolitiska målen, borde
det snarare utgöra en förebråelse för man att har hoppat i galen tunna.
Är det som vi nu diskuterar och skall fatta beslut om enbart moderat poli-
tik? Vad finns med och vad är annorlunda i det förslag som nu har lagts fram
i förhållande till vad Centern tidigare har sagt?
Begränsning av stödet till normalbostad finns med - likaså enhetssubven-
tionen efter schablon. Räntebidragen finns kvar - likaså fastighetsskatten.
Skillnaden är att räntebidrag och fastighetsskatt inte knyts samman i en fond
såsom i centerförslaget. Det som är nytt är konstruktionen av räntebidragen
så att systemet blir mer räntekänsligt och att räntebidragen i nyproduktionen
på sikt avvecklas så att neutralitet råder mellan hyresrätt och äganderätt.
Genom att de boende direkt påverkas av förändringarna på räntemarkna-
den, skapas incitament för de boende att ekonomiskt bete sig på ett sådant
sätt att de medverkar till att hålla nere räntor och inflation. Det är detta som
är nytt, och det är bra.
Avvecklingen av räntebidragen till det som motsvarar avdragsrätten för
låneräntor i ägarsituationen fanns däremot inte med i Centerns förslag. Det
är det som Socialdemokraterna och andra nu ondgör sig över och försöker
misstänkliggöra Centern för och skrämma hyresgäster och andra boende
med.
Men det finns en kontrollstation inlagd om tre år. Centern har slagits för
att*få dit den, för att man skall veta att man klarar en avveckling så att de
långsiktiga målen inte går förlorade.
Skulle det visa sig att det inte går att klara en avveckling med bibehållna
mål får man avbryta eller gå långsammare fram. Men den grundläggande
uppbyggnaden av finansieringssystemet behöver inte förändras. Det är en
stor fördel.
Det som skall revolutionera kostnaderna är begränsningen av stödet till
normalbostad, enhetligheten efter schablon och räntekänsligheten. Det ska-
par motiv för den enskilde att få ut så mycket som möjligt av varje insatt
krona i byggandet och boendet. Jag tycker att det är värt ett ärligt försök.
Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan i samtliga mo-
ment och avslag på samtliga reservationer och särskilda meningsyttringar.
Anf. 69 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Agne Hansson försökte i sitt inlägg att svara på den kritik som
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har riktat mot att Centern skulle
vara nöjd med den moderata politiken och fördelningspolitiken.
Mitt omdöme är att Centern nöjer sig med litet och har små anspråk på
att påverka politiken. I stora drag missgynnar ju detta helt klart de som kom-
mer att få höga boendekostnader i nyproduktionen i framtiden. Bl.a. miss-
gynnar detta de ungdomar som har svårt att komma ut på bostadsmarkna-
den. Risken för att nyproduktionen kommer att minska i omfattning är
också mycket överhängande. Alla dessa problem är fortfarande olösta i för-
slaget.
Jag fick inte heller svar på min fråga riktad till Agne Hansson om fördel-
ningspolitiken. Om nu hyrorna kommer att höjas katastrofalt mycket, som
det ser ut i förslaget, hur tänker regeringen kompensera låginkomsttagarna?
Kommer man att höja bostadsbidraget, socialbidraget och göra andra insat-
ser så att folk fortfarande kan bo hyggligt?
Jag tycker att det när Agne Hansson talar om bostaden som något viktigt
framkommer en klar nyansskillnad jämfört med när vi och Socialdemokra-
terna talar om bostaden som en social rättighet - i likhet med utbildning,
vård osv. Är det bara något viktigt och inte en social rättighet att kunna bo
bra?
Jag tycker att Agne Hansson inlägg visar att Centern försvarar något som
man har svårt att försvara. Det är Moderaterna som helt har styrt omlägg-
ningen av bostadspolitiken, och det tillstår Agne Hansson mer eller mindre.
Anf. 70 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är klart att man alltid har ambitionen att kunna påverka
politiken så mycket som möjligt. Jag kan naturligtvis hålla med om att om vi
i Centern hade lagt fram förslaget hade det sett helt annorlunda ut. De för-
slag vi har haft har inte varit hemliga. Vi var det enda parti som presenterade
och gick ut i valrörelsen med ett heltäckande förslag till bostadsfinansiering.
Det är klart att man kan vara orolig och att man kan måla upp en massa
”om”, som Eva Zetterberg och andra gör. Men det finns inga bevis för att
det kommer att bli så. Tvärtom! Beskeden om bostadsfinansieringen är
givna, och det har visat sig att husförsäljningarna har kommit i gång ganska
snabbt den senaste månaden. Där finns 1 000 färre arbetslösa på byggmark-
naden det senaste året, osv. Man skall vänta litet grand med att måla upp
alla dessa ”om”, som om det skulle vara en katastrof som skall inträffa.
Självfallet skall fördelningen av bostadsstödet ske rättvist. Det finns be-
tydligt mer att önska än vad som har varit fallet hittills. Utgångspunkten är
ju också, och det är det vi skall stämma av vid kontrollstationen, att räntor,
byggkostnader och skattesänkningar har skett på ett sådant sätt att det totala
utfallet för familjeekonomin inte försämras. Det är en linje som vi i Centern
har drivit med stor framgång.
Om vi hjälps åt att föra en konstruktiv debatt, i stället för att skrämma och
anta en mängd saker som vi inte vet något om, tror jag att vi kanske kan
fullfölja den linje som Eva Zetterberg slog in på i inledningen av sitt anför-
ande.
Vi gagnar inte utvecklingen för ett bra boende i landet om vi bara målar
upp skräckbilder utan att konstruktivt medverka till förändringar. Vi i Cen-
tern har valt den andra vägen.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 127
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
66
Anf. 71 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag kan tillstå att Agne Hansson har rätt, så till vida att Cen-
tern har försökt att påverka, till skillnad från kds, Folkpartiet och Ny demo-
krati, som inte på något sätt verkar ha intresserat sig för att få igenom några
som helst förändringar. Men det kan inte räcka.
Jag målar inte upp någon skräckbild av hur det kommer att bli. Vi vet re-
dan i dag att problemen är stora. Vi känner till exempelvis arbetslösheten
inom byggbranschen. Det är mycket överraskande att Agne Hansson tydli-
gen förfogar över helt andra siffror. Jag har fått signaler från Byggnadsarbe-
tareförbundet och andra organisationer om att byggarbetslösheten inte har
varit så hög i vårt land sedan 30-talet. Men det är intressant om Agne Hans-
son har andra siffror att ge.
Jag skulle också vilja skicka med en annan typ av kritik, som kommer från
andra än mina huvudsakliga källor. Det är några för Agne Hansson kanske
intressantare personer. Det är Ingemar Ståhl och Kurt Wickman, som har
skrivit Riv bostadspolitiken!. Där skrivs följande, som gäller avvecklingen
av en social bostadspolitik:
”Men när en reträtt förbereds måste den planeras mer omsorgsfullt än ex-
pansionen. Det sägs om Napoleon att den enda strategi han systematiskt
övade med sina generaler var återtåget - det ansågs svårare än alla andra
moment. Vår sammanfattande bedömning av den borgerliga regeringens po-
litik hittills är att den karaktäriserats av betydande administrativ valhänthet.
Till viss del har man varit den egna retorikens fångar och inte under opposi-
tionstiden byggt upp den kapacitet och kunskap som skulle behövas för att
administrera reträtten ut ur den politiska inringning som den tidigare förda
bostadspolitiken skapat.”
Vad svarar Agne Hansson på den typen av kritik, som väl måste anses
komma från de egna, borgerliga inre leden?
Anf. 72 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! När det gäller den bostadspolitiska debatten känner jag inte
särskilt stor samhörighet med en sådan person som Ingemar Ståhl. Jag be-
gärde egentligen ordet för att ta upp debatten om att kunna påverka. Det
finns ingen anledning för Centern och mig att förhäva oss i detta samman-
hang. Låt mig erinra Eva Zetterberg, även om hon kanske tar det för givet,
om att det nu är första gången i den bostadspolitiska historien som vi lägger
fast rättvisan mellan hyresrätt och äganderätt, när vi river upp räntelånesy-
stemet. Detta gör vi tillsammans med ett parti som tidigare inte har erkänt
att ränteavdragen är en bostadssubvention.
Vi har justerat upp räntebidragen i förhållande till regeringens förslag.
Det har vi gjort tillsammans med dem som i Svenska Dagbladet har skrivit
att förslaget till bostadsfinansieringssystem är ekonomiskt lättsinne. Tillsam-
mans med de övriga regeringspartierna har vi sänkt momsen på mat. Vi skall
sänka den generella momsen. Detta skall kompensera såväl sänkningen av
kapitalbeskattningen den 1 januari som den upptrappning av räntebidragen
som vi skall besluta om i dag. Den senare skall dessutom kompensera för
den omläggning av energiskatten som har skett, så att hushållen inte skall få
de högre kostnaderna.
Vi har fortfarande fastighetsskatten kvar, för att vara säkra på att kunna
finansiera det stöd vi behöver ge till nyproduktion. Vi kommer att införa en
enhetssubvention, som är lika för alla. Den är rättvisare och gör det lika att
bygga och bo över hela landet. Bassubventionen till en normalbostad finns
med.
Detta är några av de förslag som jag mycket anspråkslöst vill peka på så-
som krav som vi tidigt har drivit från Centern. Naturligvis hade vi gärna haft
med mera, men det har vi inte lyckats med.
Talmannen anmälde att Eva Zetterberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 73 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Fru talman! Agne Hansson sade att det är bra med en bred dialog i den
bostadspolitiska debatten. Det håller jag med om. Vad jag efterlyser är inget
vanligt retoriskt politiskt gaggande. Det är dags att ta konkreta samtal om
del två i Danells utredning. Det är dags för regeringen att förstå det nu. Vi i
Ny demokrati har visat att vi är mogna för det. När visar regeringen att man
är mogen?
Hur blir det med uppföljningen? Hur blir det med regelförenklingar och
bosparande? Och hur blir det med skatterna? I detta sammanhang är det
viktigt med flyttskatten, för att matcha en större omflyttning i och med om-
läggningen. Hur blir det med det? Kommer det någonting i höst?
Anf. 74 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är riktigt att vi skall ha en bred dialog. Detta är frågor
som i första hand regeringen bör svara på. Jag delar gärna den uppfattning
som Dan Eriksson i Stockholm här gör sig till tolk för. Jag utgår från att det
kommer ett bosparförslag som är positivt för marknaden och för de boende.
Det finns ett utredningsförslag om det. Likaså fortsätter arbetet med förenk-
lingar på en rad områden. Boverket har fått i uppdrag att utarbeta en ny
omgång med funktionskrav i stället för normer. Jag utgår från att det skall
vara möjligt att sänka skatterna på ett sådant sätt att det kommer alla boende
till del. Det är vår utgångspunkt. Men jag vill naturligtvis betona det finan-
siella läge som vi har.
Man får också akta sig så att man inte kastar ut barnet med badvattnet.
Det är inte bara fråga om förenklingar. Det finns i regelsystemet exempel på
att det har funnits för litet regler, vilket har lett till negativa följder. Det är
viktigt vilka regler man tar bort och vilka som är kvar, och vilka regler som
man kanske måste se över för att trygga t.ex. miljö, hälsa och trygghet i
boendet. Detta är inte entydigt. Jag utgår från att det skall vara möjligt att
hitta breda lösningar i en fortsatt konstruktiv debatt om att forma bostadspo-
litiken.
Anf. 75 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Fru talman! Jag ställde frågan till Agne Hansson därför att det inte finns
någon representant för regeringen här. Agne Hanson är den som är högste
representant för regeringspartierna i bostadsutskottet. Att det inte finns nå-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
67
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
68
gon regeringsrepresentant här är beklagligt. Det visar med all önskvärd tyd-
lighet hur viktig vår reservation är.
Anf. 76 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Fru talman! Agne Hansson säger att Centern är öppen för samarbete och
för att åstadkomma breda lösningar. Men de breda lösningarna måste ha ett
innehåll, de måste syfta till någonting. Nu får vi höra i inlägg av Agne Hans-
son att det förslag som nu föreligger stämmer ganska bra med Centerns upp-
fattning, dvs. om Centern själv hade fått skriva förslaget till regeringsbeslut
hade det varit något bättre än det förslag som föreligger för närvarande. Den
fråga man då ställer är: Vem bestämmer över Centern i politiken?
Ni skrämmer upp hyresgästerna, säger Agne Hansson. Det behöver vi
faktiskt inte göra. Den uppgiften klarar Agne Hansson själv mycket bättre.
I dag har Hyresgästernas riksförbund en stor annons i tidningarna. Det är
en av landets absolut största folkrörelseorganisationer. Den tar upp alla de
problem som kommer att uppstå om det nuvarande regeringsförslaget går
igenom i dag i Sveriges riksdag. Det anmärkningsvärda är att Agne Hansson
är nöjd med att subventionerna försvinner. Han är nöjd med att de fria kraf-
terna på bostadsmarknaden tar över. Han är nöjd med att kommunernas och
myndigheternas inflytande över boendet minskar. Han är tydligen också
nöjd med, med tanke på de motioner som finns, att hyresgästernas infly-
tande över boendet kommer att minska till förmån för den enskilda hyres-
gästen och hyresvärden i egna förhandlingar.
Detta är icke den Center som tidigare har ställt upp på en social bostads-
politik. Det måste ha inträffat någonting som i grunden har förändrat den
inställning som Centern tidigare har haft. Jag läste häromdagen en artikel i
en av Stockholms mogontidningar om ett förslag som föreligger till Centerns
riksstämma på Gotland i sommar. Det var ett utmärkt upplägg av ett socialt
bostadsprogram, men det stämmer ju inte till någon del med det som fram-
går av Centerns medverkan i den borgerliga regeringens bostadsförslag. De
har ju inte med varandra att göra. De är helt olika och helt väsensskilda ifrån
varandra.
Det skulle ha varit en stor fördel om Centern också i riksdagen hade vid-
hållit sin tidigare sociala uppfattning. Där fanns det utrymme för mycket
breda politiska lösningar.
Anf. 77 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är uppenbarligen så att Oskar Lindkvist inte vill se det på
något annat sätt än att det är dessa två ytterligheter som står emot varandra.
Det gagnar tydligen Socialdemokraterna bäst. Det är möjligt att det också
gagnar Moderaterna bäst. Men det är inte fråga om den vrångbild av ett sy-
stemsskifte som Oskar Lindkvist beskriver. Det finns inslag i detta som styr
bort från den marknadsmodell som Oskar Lindkvist vill göra gällande råder
här.
När det gäller det bostadspolitiska handlingsprogram som stämman i
Visby skall fatta beslut om, kan jag tala om att det är jag personligen som
har haft förmånen att vara ordförande i den arbetsgrupp som har tagit fram
det, om Oskar Lindkvist inte visste det. Det finns inte någon skillnad i den
bostadspolitiska syn som, eller vi i det här huset gör oss till tolkar för i det
här sammanhanget och den bostadspolitiska syn för framtiden som vi lägger
fast där. Vi lägger fast det som är viktigt, nämligen vilka krav som måste
ställas på att vi i fortsättningen, efter kontrollstationen, skall kunna gå vidare
med en avveckling av räntebidragen ner till lika behandling med hyresrätten.
Det är detta det är frågan om.
Där ställer vi upp de villkor som vi menar är viktiga för en social bostads-
politik. I övriga delar styr det mot ökade möjligheter att pressa kostnaderna.
Det är ju det stora hotet mot den sociala bostadspolitiken. Det är det som
har gjort att vi inte har kunnat flytta fram positionerna under den senaste
treårsperioden. Det har visat sig att det inte har varit möjligt för dem som
varit betalningssvaga på marknaden att efterfråga bostäder i nyproduktio-
nen. Detta tar vi fasta på, och det är det viktiga i det här förslaget. Därför
är övergångsreglerna viktiga. Vi får se huruvida det kan påverka ekonomin
i övrigt så att vi kan gå vidare. Därför har vi sett det som viktigt att inte måla
ut detta faktum fram till år 2000, när räntebidragen är avskaffade. Det hin-
ner vi att stämma av. Det är viktigt att vi får förändringar i så små steg att
ingen drabbas i övergångsskedet.
Anf. 78 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Fru talman! Jag måste ändå ställa mig litet grand tvekande inför ordföran-
den i Centerns bostadsgrupp, som har lagt upp ett socialt program inför riks-
stämman på Gotland. Vi har sedan långt tillbaka haft mycket nära kontakter
i bostadsfrågorna. Vi har ju tidigare avvisat varje attack från Moderaterna
mot en social bostadspolitik. Det är allmänt känt att det har varit Social-
demokraterna, Vänsterpartiet och Centern som har svarat för vakthåll-
ningen kring den sociala bostadspolitiken.
Orsaken till att jag är överraskad är inte den omständigheten att Agne
Hansson är ordförande i arbetsgruppen, utan den omständigheten att arbets-
gruppens inriktning på bostadspolitiken är helt väsensskild ifrån den rege-
ringspolitik som Agne Hansson nu har till uppgift att försvara här i riksda-
gen. Han har inte med ett enda ord nämnt vilka fel det finns i min beskriv-
ning av regeringens bostadspolitik. Agne Hansson kan inte med ett enda ord
verifiera att jag använder felaktiga uttryck eller att jag inte har läst in vad
det handlar om i bostadsfrågan.
Om man skall ge hyresgästerna inflytande och möjligheter att påverka sitt
boende kan man inte överlämna de starka möjligheterna till de fria krafterna
på bostadsmarknaden. Agne Hansson deltar ju också i ett förslag, och så
småningom i ett beslut, att vi den 1 januari 1993 skall höja hyrorna med 3,4
miljarder kronor. Det betyder naturligtvis mycket stora ekonomiska påfrest-
ningar för väldigt många människor. Eftersom skatten och skattesänkningen
används som ett medel i debatten om att genomföra en ny bostadspolitik,
frågade jag förut vad alla de människor som inte får någon skattelättnad skall
göra. Ge mig ett råd vad jag skall svara dem som per brev och telefon tar
kontakt och frågar vad de skall göra när dessa kraftiga hyreshöjningar kom-
mer att inträffa. De kommer inte i någon del att kunna dra fördel av några
skattesänkningar. Det är ett problem att svara på, Agne Hansson.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
69
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
70
Anf. 79 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Av Oskar Lindkvists resonemang kan man tro, att om vi bara
har höga subventioner uppfyller vi de bostadspolitiska målen. Så är det ju
inte. Om det vore så, skulle vi ha nått fulländningen av de sociala målen för
mycket länge sedan. Subventionerna har aldrig varit större än under de se-
naste åren. Ingen upplever ju att de sociala målen har kommit närmare och
att det har blivit billigare att bo de senaste åren. Samtidigt som hyror och
kostnader har ökat har subventionerna mer än fördubblats under denna tid.
Samtidigt som Socialdemokraterna nu beskyller Centern för att dra ner
subventionerna, lägger ni själva förslag som innebär ännu större indrag-
ningar av subventionerna och övervältringar av kostnaderna på de boende.
Det är ju det verkliga grundfelet hos Socialdemokraterna, Oskar Lindkvist.
En övergång till räntelånesystemet skulle leda till att statsutgifterna minskas
med flera miljarder kronor under de närmaste åren i förhållande till rege-
ringsförslaget. Det innebär alltså flera miljarder mindre i subventioner till
bostadssektorn. Dagens bostadskonsumenter förutsätts i stället ta upp lån
för att hålla hyrorna nere. Dessa lån skall man sedan få betala av själva, eller
också får nytillkommande hyresgäster i framtiden göra det.
Även om det inte är önskvärt att ha stora statsutgifter för boendet är ju
kritiken mot Centern och regeringspartierna att vi på kort sikt vill avveckla
det statliga ansvarstagandet för bostadssektorn inte korrekt. Vi vill tvärtom
gå långsammare fram än vad Socialdemokraterna själva har föreslagit. Skill-
naderna ligger främst i att Socialdemokraterna vill dra in subventionerna för
de boende och överföra kostnaderna till dem i form av lån. Det är den stora
skillnaden.
Regeringsförslagen innebär för det första att det blir något kostsammare
de första åren för de nya husen. Det har boverket självt räknat ut. Men där-
efter skulle räntelånen ge betydligt högre kostnader för de boende.
För det andra innebär vårt förslag, om vi tar med de befintliga husen och
de som har räntebidrag i den s.k. lånestocken, sammanlagt betydligt större
subventioner till bostadssektorn under de närmaste fem åren än vad Social-
demokraterna föreslagit.
Är det, Oskar Lindkvist, en bostadssocialt bättre lösning att övervältra
kostnaderna, som dagens hyresgäster kommer att få, på kommande genera-
tioners hyresgäster? Är det en mera bostadssocial lösning?
Talmannen anmälde att Oskar Lindkvist anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 80 LARS STJERNKVIST (s):
Fru talman! I valrörelsen, för åtta månader sedan, fick Moderaternas par-
tiordförande frågan i radion vad som skulle hända med hyrorna vid en even-
tuell borgerlig valseger. Han sög på frågan en stund, och sedan sade han:
Hyrorna kommer nog att sjunka med 100-300 kr. i månaden, när vi har fått
makten.
Agne Hansson, som vi lyssnade till nyss, var litet mer exakt. Han sade: Ja,
det blir nog 125-175 kr. sänkt i månaden.
Så där höll man på från den borgerliga kanten och utlovade stora hyres-
sänkningar. Det förslag som vi behandlar här i dag innebär att de borgerliga
gör precis som de lovade, fast tvärtom. Den hyressänkning som utlovades
har nu förvandlats till en kraftig höjning.
I dag har Agne Hansson och flera andra sagt att förslaget berör bara dem
som ännu inte har någon bostad, men det är en sanning med modifikation.
Jag tycker, och det gör nog också hyresgästerna och övriga boende, att vi
skall betrakta det förslag som i dag ligger på riksdagens bord som en helhet.
Då kan vi konstatera att om förslaget genomförs och man tar bort 3,4 mil-
jarder av subventionerna till oss som redan bor, så kommer hyrorna att stiga
med i storleksordningen 150 kr. i månaden, grovt räknat alltså ungefär lika
mycket som Agne Hansson och andra lovade att man skulle sänka hyrorna
med.
På en punkt har de borgerliga rätt. Den stora dramatiska förändringen
kommer för alla dem som ännu inte har hunnit skaffa sig en bostad. Det är
sant.
Det är detta dagens debatt handlar om. Den handlar om ett förslag som
enligt min mening är en moralisk katastrof, därför att förslaget så fullständigt
strider mot vad regeringspartierna lovade före valet. Men det är också ett
förslag som för väldigt många människor här i landet innebär en ekonomisk
katastrof. Väldigt många hushåll kommer inte att orka bära de här kraftiga
hyreshöjningarna.
För dem som ännu inte har hunnit skaffa sig en bostad handlar höjning-
arna över en natt om - det finns litet olika uppgifter i de siffror som vi har
fått i bostadsutskottet - någonting mellan 1 000 och 1500 kr. Över en natt
blir det så mycket dyrare att hyra en alldeles nybyggd lägenhet. Vilka konse-
kvenser det kommer att få kan vi naturligtvis tvista om.
Att byggandet kommer att minska är alla överens om. Orättvisorna kom-
mer att öka. Väldigt stora grupper kommer att vara helt utestängda från ny-
produktionen. Dessutom kan man förmoda att jag och alla andra som hade
turen att skaffa oss en bostad, när Oskar Lindkvist - och ännu längre tillbaka
Gustav Möller - och andra socialdemokrater hade ansvar för bostadspoliti-
ken, naturligtvis kommer att göra allt vi kan för att krampaktigt hålla oss
kvar i de bostäder som vi har.
Rörligheten kommer att minska, och de som i första hand får betala notan
är de ungdomar som skall ut på bostadsmarknaden. De får svårare att få tag
i små billiga lägenheter. De kommer att ha en fullständigt omöjlig situation,
om de försöker skaffa sig en lägenhet i nyproduktionen.
Vad säger då regeringspartierna? Vad är lösningen för framför allt ungdo-
mar? Jo, då säger Danell, arkitekten bakom det förslag som vi behandlar i
dag: Man måste bygga mindre lyxigt.
Jag har frågat företrädare för regeringen vid ett antal tillfällen i den här
kammaren: Vad menar man med mindre lyxigt? Vad är det för någonting
som de unga människor som i morgon skall skaffa sig en lägenhet skall avstå
ifrån och som jag har fått, som förvisso inte är lastgammal men som haft
turen att skaffa mig lägenhet tidigare?
Jag har aldrig fått något svar på den frågan. Är det mindre badrum? Skall
kök inte längre betraktas som en självklarhet? Att ha minst ett rum per per-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
71
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m. m.
son plus ett gemensamt rum, är det inte längre någonting som vi skall be-
trakta som rimlig boendestandard? Vad är det som är lyx?
Det handlar inte längre om att fila litet grand på kanterna, för det är dra-
matiska kostnadsfördyringar som man på något sätt skall spara in.
Det är onekligen en poäng, det som Oskar Lindkvist pekade på, att vi ald-
rig har haft så många bostadsministrar som i dag i landet men aldrig så få här
i kammaren när vi diskuterar bostadspolitik. Rent statistiskt borde en av sju
ha råkat snubbla in här, men så är det inte, tyvärr.
I statsrådens frånvaro vänder jag mig då till Knut Billing och andra repre-
sentanter för de borgerliga partierna: Vad är det enligt er mening som unga
människor skall avstå ifrån för att ha råd att skaffa sig en lägenhet i framti-
den?
Även om det är kärvt med pengar, även om det finns skäl ätt vara kritisk
mot hur det fungerar i dag, även om det finns brister, kan vi socialdemokra-
ter aldrig acceptera, Agne Hansson - apropå den replikväxling som ägde
rum här förut att man ensidigt lägger bördan på dem som har det allra
svårast, på dem som ännu inte har fått tillgång till en bra bostad. En sådan
fördelningspolitik kan vi aldrig acceptera, och därför säger vi nej till rege-
ringsförslaget.
Under den förra borgerliga regeringsperioden var det ett uttryck som blev
historiskt och som har använts många gånger sedan dess, och det användes
då i första hand av mittenpartierna: Vi nådde inte ända fram. När jag satt
och tänkte på den här debatten hemma i min kammare, slog det mig att det
uttrycket redan nu har blivit omodernt.
Under den här borgerliga regeringsperioden är det inte alls det som gäller
längre, att man inte når ända fram. Agne Hansson, Knut Billing och andra
har inte ens ambitionen att försöka nå fram till sina löften om stora hyres-
sänkningar, utan nu gäller någonting helt annat.
Statsrådet Bo Lundgren och de övriga sex bostadsministrama har ropat
halt, och hela den borgerliga gruppen i bostadsutskottet har tvärstannat.
Därpå gör man en helomvändning, och så rivstartar man i rakt motsatt rikt-
ning mot vad man lovade, med kraftiga hyreshöjningar.
Det som händer i det här rasande tempot är, har jag förstått, att Knut Bil-
ling i baksätet jublar entusiastiskt och skriker: Fortare, fortare!
Erling Bager frågar sig förvirrat vart man är på väg. Det var länge sedan
jag hörde en folkpartist i debatten.
Centerpartiets Agne Hansson hörde vi här nyss. Han säger: Snälla,
stanna, gör en paus om två år! Det här går inte bra. Det här måste vi få tänka
över. Om två år vill Centern alltså ha en kontrollstation.
Med all respekt för Agne Hansson och andra som är oroliga för att det här
barkar i väg i ett rasande tempo vill jag peka på att regeringen redan har
bestämt sig för vad man skall göra sedan man har gjort denna lilla paus och
eftergift åt Agne Hansson.
Agne Hansson var mäkta upprörd förut när Oskar Lindkvist frågade om
marknadshyrorna. I Svenska Dagbladet uttalade sig häromdagen Olle Wäst-
berg, statssekreterare i finansdepartementet. Han beskriver den förda bo-
stadspolitiken och säger att de förslag som nu föreligger naturligtvis skall ge-
72
nomföras. Därefter framhåller han: Det är min uppfattning att bruksvärdes-
systemet på sikt skall ersättas av marknadshyror.
Varför då? Jo, när hyrorna stiger kraftigt, framför allt i nyproduktionen,
som en följd av de förslag som vi i dag behandlar, kommer det system som
vi har haft för solidarisk hyressättning att braka ihop. Det kommer att vara
omöjligt. Då måste man ersätta det systemet med marknadshyror.
Detta säger inte Oskar Lindkvist, Lars Stjernkvist eller någon annan illvil-
lig socialdemokrat, utan det är statssekreteraren i finansdepartementet som
redan nu planerar vad man skall göra efter den lilla kontrollpaus som Agne
Hansson blivid utlovad.
Strategin är alltså klar. Man vet vart man vill komma. Skräckpropaganda,
säger Agne Hansson. Ja, det är sant att jag ryser när jag ser vart man är på
väg. Man kan alltid diskutera effekterna det första året och vad alternativet
hade varit, om vi hade haft en socialdemokratisk regering, men det är den
långsiktiga inriktningen, vart färden går, som vi egentligen diskuterar, och
det är det som gör mig orolig.
Det finns, som jag ser det, bara en lösning på det här, och det är att nu,
innan rivstarten böljar om någon timme, hoppa av när vi här i kammaren
röstar om det nya bostadsfinansieringssystemet. För Agne Hansson, för Dan
Eriksson i Stockholm - jag hörde förresten att det pep i Dan Erikssons jacka
förut, och jag förstod att det var Bert Karlsson som ringde och frågade hur
det skulle bli med hyreshöjningarna - och för andra borgerliga ledamöter
här i kammaren som naturligtvis känner sig oroliga finns det bara en lösning,
och det är att hoppa av nu.
Det är klart att det gör hiskligt ont att hoppa av först. Det smärtar, men
jag kan lova att när ni väl har gjort det, skall vi ta hand om er på den socialde-
mokratiska färden. Det blir ingen lugn, behaglig och problemfri färd, för vi
står inför stora problem. Också vi är sysselsatta med att dra upp riktlinjer
för framtiden och söka nya vägar för att lösa problemen. Det handlar t.ex.
om nya former för bostadssparandet. Att öka det kollektiva sparandet är
viktigt, och där måste vi göra någonting.
Det handlar om att se över hur vi skall klara miljön och det stora under-
hållsbehovet, framför allt i miljonprogramsområdena. Det är ett stort och
viktigt problem, som vi också måste lösa. Vi socialdemokrater har inga fär-
diga lösningar, men vi har en del idéer och grundåsikter. Vad alla våra förslag
handlar om och hela vår färd syftar till är framför allt att komma ännu när-
mare och ännu längre på den sociala bostadspolitiken.
Den borgerliga regeringen däremot, hur vig Agne Hansson än är när han
med sin ordgymnastik försöker försvara denna politik, syftar faktiskt till att
komma allt längre bort från den sociala bostadspolitiken, till att fördjupa
orättvisorna, till att öka kostnaderna för enskilda och till att öka segregatio-
nen.
Nu, om ungefär en timme, har ni chansen att välja. Som sagt: Det gör litet
ont först, Dan Eriksson och andra, men på lång sikt för hyresgästernas, för
villaägarnas och alla boendes skull hoppas jag att ni tar chansen och väljer
vårt alternativ.
Jag yrkar bifall till samtliga de förslag som Oskar Lindkvist har framfört
här tidigare.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
73
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
74
I detta anförande instämde Lennart Nilsson, Inge Carlsson och Sonia
Karlsson (alla s).
Anf. 81 ERLING BAGER (fp) replik:
Fru talman! Lars Stjernkvist tog upp vallöften om marknadshyror, precis
som Oskar Lindkvist gjorde tidigare. Låt mig kort säga att partierna i den
senaste valrörelsen fick frågor om marknadshyror och att vi från Folkpartiets
sida sade nej till marknadshyror. Vi sade också på frågan om bruksvärdessys-
temet att vi inte hade för avsikt att skrota detta system. Vi ansåg dock att
man bör använda det på det sätt som var tänkt från början. Vissa faktorer
skall spela en roll när man sätter hyran, nämligen ålder, standard och läge.
De beskeden gav vi i valrörelsen. Jag står för de vallöftena. Vad statssek-
reterare och andra har sagt har varit ett personligt tyckande från deras sida.
Var Folkpartiet står när det gäller bostadssubventionerna bör också för
Socialdemokraterna ha varit välbekant. Vi har i många år hävdat att man
måste minska bostadssubventionerna. Vi har gjort det också under valår. Vi
har fått hjälp av Socialdemokraterna, som tydligt har velat understryka att
ett parti har talat om nödvändigheten av att minska bostadssubventionerna.
Ni har också för att skrämma väljare överdrivit konsekvenserna, i valrö-
relse och i andra sammanhang. Vi har hävdat nödvändigheten av att succes-
sivt minska bostadssubventionerna, och de förslag som nu föreligger har den
inriktningen. Detta har vi också tydligt talat om under många år.
Vi har även klart sagt nej till det räntelåneförslag som Socialdemokraterna
och Vänsterpartiet arbetat fram som det förslag som skulle gälla.
Nu tycker jag att Socialdemokraterna gör det litet lätt för sig i debatten.
Deras räntelåneförslag har nackdelar som vi tydligt har pekat på. Med dess
räntefällor och utlösande fallskärmar skulle det, i den situation som vi har
nu, med låg inflation och högt ränteläge, ha varit en katastrof att införa det.
De har sagt att det förslaget skulle vara den räddande plankan. Samtidigt
behöver man inte testa deras förslag. Det skall inte användas nu, och då kan
man uttrycka sig positivt om det. Sedan angriper man regeringens förslag.
Vi anser från Folkpartiets sida att det är viktigt att få ned räntebidragen
och statsutgifterna och att föra en ekonomisk politik sorn innebär att vi kan
få ett sänkt ränteläge. Kan vi sänka räntan betyder det mycket för hyrorna,
och det är viktigt när vi nu debatterar detta förslag.
Anf. 82 LARS STJERNKVIST (s) replik:
Fru talman! Eva Zetterberg uppmanade oss tidigare här i dag att ta vara
på det positiva, och det tycker jag att man skall göra. Därför vill jag gärna
understryka det som Erling Bager säger om marknadshyror. Det gläder mig
att vi på den punkten är överens och att han tar avstånd från vad partivännen
och statssekreteraren i finansdepartementet Olle Wästberg säger.
Det finns nog skäl till att inte bara ta avstånd från detta i kammaren. För
bara någon månad sedan sade statsrådet Reidunn Laurén ungefär samma
sak som statssekreteraren, så det är inte något hjärnspöke att man planerar
att införa marknadshyror, utan det är tydligen ett reellt hot och någonting
som planeras.
På sedvanligt debattsätt svarar Erling Bager i sitt anförande med att an-
gripa Socialdemokraterna och säga att det egentligen är vi som är boven som
ligger bakom alla fel och brister och alla konstiga förväntningar. Det är då
viktigt att säga att vi socialdemokrater i valrörelsen aldrig lovade sänkta hy-
ror. Just med tanke på att det var en så besvärlig statsfinansiell situation och
att vi var medvetna om att vi stod inför stora problem under de kommande
åren, avstod vi från sådana rundhänta löften. Vad vi däremot sade var att vi
skall slå vakt om det som vi har åstadkommit och se till att vi fortsätter att
fördela stödet rättvist. Det sade vi. Men några nya subventioner kunde vi
inte utlova.
Däremot fanns det andra partier, de partier som Erling Bager nu försöker
regera, som faktiskt utlovade stora hyressänkningar. Vad jag försökte säga
var att det är beklämmande att nu höra företrädare för regeringspartierna
försvara en politik som så fullständigt strider mot vad man lovade för bara
åtta månader sedan.
Avslutningsvis bara en sista kommentar till frågan om marknadshyror. Jag
skall överlämna artikeln ur Svenska Dagbladet till Erling Bager, så att han
förstår att detta med marknadshyror är en viktig byggsten i omläggningen av
bostadspolitiken och inte en enskild fråga. När Erling Bager läser artikeln
kommer han att förstå hur pass allvarligt hotet är. Jag skall överlämna utklip-
pet när vi är klara med debatten.
Anf. 83 ERLING BAGER (fp) replik:
Fru talman! Lars Stjernkvist säger att Socialdemokraterna inte utlovade
en sänkning av hyrorna. Det gjorde inte heller Folkpartiet, däremot försökte
Socialdemokraterna att framhålla det som att Folkpartiet ville driva en poli-
tik som innebar en drastisk höjning av hyrorna. Vad vi sade var att man
måste börja minska räntebidragen och att det är viktigt att man gör det. Vi
sade också att Socialdemokraternas räntelånereform har stora nackdelar, att
den skulle skapa lånefällor för enskilda människor och att den inte var prak-
tiskt genomförbar. Nu slipper Socialdemokraterna gå upp till bevis, de slip-
per behöva uppleva att deras förslag inte håller, och de kan sedan grovt an-
gripa regeringens förslag, som innebär att man försöker göra något viktigt
för att komma till rätta med de höga bostadssubventionerna.
Låt mig återigen säga att det är viktigt att vi nu genomför den här refor-
men, som är en möjlighet att under anständiga former böija trappa ner rän-
tebidragen. Därigenom kan vi också se till att statsutgifterna minskar och att
ränteläget sjunker. Låt mig påminna om vad inte minst Gösta Blucher sade
när vi hade vår utfrågning om den här reformen. Han sade att en sänkning
av räntan per år helt urholkar effekterna av nertrappningen av räntebidra-
gen med 5 % varje år. Det är regeringens inriktning att föra en politik som
innebär en minskning av statsutgifterna och därigenom en minskning av be-
hovet av bostadssubventioner. Vi har sedan efter 1995 en kontrollstation,
som vi redan har talat om, och det finns dessutom, som regeringen framhål-
ler i propositionen, en möjlighet att överväga ytterligare insatser för bostads-
bidragen om effekterna av reformen skulle bli de som Stjernkvist befarar och
det därmed skulle uppstå behov av sådana insatser.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
75
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
Anf. 84 LARS STJERNKVIST (s) replik:
Fru talman! Erling Bager säger att vi skall vidta åtgärder om effekterna
blir de som Stjernkvist befarar. Det låter som om det här var första gången
som Erling Bager hörde talas om att regeringens förslag kommer att leda
fram till kraftiga fördyringar för de boende. Jag har på mitt rum en hög med
brev, som jag hoppas också har nått Erling Bager, som beskriver hur den
ena remissinstansen efter den andra varnar för mycket kraftiga fördyringar i
boendet. Det är alltså inte något som jag plötsligt har kommit på.
Sedan till frågan om räntelånen och den stora principiella skillnaden mel-
lan räntelånen och Danells och regeringens förslag. Det är sant att båda för-
slagen innebär en besparing för statskassan, men den principiellt viktiga
skillnaden - och på den punkten försvarar jag räntelånen mycket ihärdigt -
är att räntelånen innebär en rättvis fördelning mellan generationerna. Själva
grundtanken med räntelånen är att vi även i ekonomiskt besvärliga tider
skall ta ansvar för att alla människor har en rimlig möjlighet att efterfråga
bostäder i nyproduktionen. Det är viktigt för att vi inte skall få en uppdelad
bostadsmarknad, det är viktigt för att vi skall kunna motverka segregatio-
nen. Regeringens och Erling Bagers förslag innebär däremot att man ensi-
digt sparar på dem som har det allra svårast, att besparingarna går ut över
dem som ännu inte har kommit in på bostadsmarknaden.
Talmannen anmälde att Erling Bager anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 85 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Lars Stjernkvist säger att vi har chansen att välja, men vad är
det för alternativ till regeringens förslag som vi har att välja på? Socialdemo-
kraterna har ju nu själva konstaterat att räntelånen inte är möjliga. Det är
bara en tillfällig lösning. Socialdemokraternas räddningsplanka nu är en par-
lamentarisk utredning. Lars Stjernkvist säger: Vi har inga färdiga förslag, vi
har bara litet idéer. Det hade varit bra om Socialdemokraterna hade varit
konstruktiva. Då hade det naturligtvis varit möjligt att föra en sakdebatt om
sakfrågorna. Nu har vi emellertid fått förklaringen till varför det inte har va-
rit möjligt att föra en sakdebatt och varför Socialdemokraterna har tvingats
måla upp skräckbilder som inte är verkliga och argumentera utifrån dem.
Så till löftena i valrörelsen. Centern har lovat 125 kr. lägre hyra i månaden.
Vi baserade det löftet på diskussionerna om skattepolitiken, en sänkning av
momsen på mat och boendet. Det är redan genomfört.
Lars Stjernkvist säger att hyressänkningar har förbytts i hyreshöjningar.
Hur kan han påstå det? Den 1 januari nästa år skall den garanterade räntan
trappas upp 3,4 miljarder kronor, investeringsbidraget skall tas bort, och
energiskatterna skall läggas om. Allt detta täcks mer än väl av den generella
momssänkning som genomförs. En momssänkning kommer alla boende till
del och kompenserar i det här fallet för varenda krona. Då kan man inte
påstå att det netto blir fråga om hyreshöjningar. Detta är ren lögn. Lars
Stjernkvist vill inte inse sambanden mellan bostadspolitiken och skattepoliti-
ken, men gör man det inser man att hushållsekonomin inte går med förlust
76
genom de åtgärder som vidtas. Hur kan Lars Stjernkvist vara så säker på det
han säger? Detta har ju ännu inte inträffat. Det är ju bara teorier.
Jag vill också be Oskar Lindkvist om ursäkt. Jag var inte uppmärksam på
att han inte hade någon mer replik. Men Lars Stjernkvist har väl delvis svarat
på de frågor jag ställde: Hur kan det vara en bättre social bostadspolitik att
i dag leva över våra tillgångar och skjuta över de kostnaderna till kommande
generationers hyresgäster? Vad är det för solidaritet i att de skall bära våra
kostnader, kostnaderna för vår generation?
Slutligen: Med det socialdemokratiska räntelånesystemet läggs betydligt
mer kostnader på de boende än med regeringens förslag.
Anf. 86 LARS STJERNKVIST (s) replik:
Fru talman! Min sambo brukar anklaga mig för att jag pratar så luddigt.
Nu har hon fått en supporter i Agne Hansson. Det är tydligt att jag uttrycker
mig väldigt luddigt.
Jag försökte i mitt anförande förut tala bildspråk. När jag sade att vi hade
en rad idéer om hur vi vill förändra och om hur vi vill förverkliga våra idéer,
så var det riktigt när jag sade att vi inte var färdiga. Men vad jag försökte
säga med detta var att jag å mitt partis vägnar erbjuder Centern - och andra
partier som vill vara med på en social bostadspolitik - att inte bara åka i bak-
sätet i ett rasande tempo. Jag erbjöd faktiskt Agne Hansson och andra en
möjlighet att vara med och styra, inte själva utan tillsammans med oss andra
som vill forma en social bostadspolitik.
Jag delar nämligen helt Oskar Lindkvists uppfattning att de förslag som
nu föreligger är framtagna av Moderaterna. De liknar inte på något sätt vad
t.ex. Centern säger och tycker i andra sammanhang.
Det var vad jag försökte säga med att vi inte på alla punkter har låst oss.
Skall vi vara konstruktiva i den här kammaren måste jag medge att det
förslag till räntelån, som jag tycker är bra och som mitt parti har lagt fram,
inte heller har någon majoritet i denna kammare. Jag kan också konstatera
att det finns en mycket stor minoritet som säger defenitivt nej till regeringens
förslag. Dessutom är en betydande del av majoriteten på många punkter kri-
tisk mot regeringens förslag.
Det enda rimliga i ett sådant läge är att vi sätter oss ned och försöker hitta
ett bättre förslag.
Det vore litet övermaga av mig att säga att Centerns enda alternativ vore
att till 100 % sluka Socialdemokraternas idéer.
Vi fick nyss höra en ny variant av Centerns löfte om hyressänkning i valrö-
relsen. Det Agne Hansson-citat som jag använde i mitt anförande var inte
det enda beviset för att även Centern deltog i denna löfteskarusell. I en de-
battartikel bara några dagar före valet talade man, minns jag, om att maten
och hyran skulle bli 6 000 kr. billigare om Centern hamnade i regeringen.
Var vänlig och tala om för mig hur momssänkningen på 3 % skall kunna
väga upp hyreshöjningen! Vi behöver inte ta den som får det allra värst som
exempel, de som bor i nyproduktionen, utan vi kan ta den som bor i vanliga
lägenheter.
Sanningen är att det inte finns någon rimlig chans att kvitta dessa saker
mot varandra.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
78
Anf. 87 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Fru talman! Nej, det var inte Bert Karlsson som ringde, men vi står, för
övrigt hela partiet, för målsättningen att hushållens köpkraft skall öka när
de betalat skatt, matkostnader och kostnader för boendet. Det är den mål-
sättning som vi har.
Det har talats en del om marknadshyror. Då får man inte glömma att det
faktiskt finns en massa tomma lägenheter. Det vore intressant att höra hur
Lars Stjernkvist ser på att sänka hyran på dessa så att vi kan fylla dem. Det
borde inte vara helt omöjligt.
I dag tycks det som man hellre går i rivningstankar än man sänker hyrorna
i en del fall.
Ungdomar behöver små och billiga lägenheter. För dem blev det mycket
svårare under ROT-programmets år, när man slog ihop små lägenheter till
större och gjorde omfattande saneringar som gjorde att hyrorna blev höga.
För ungdomar är det viktigt att få tak över huvudet och tillgång till lägen-
het. Det är den första målsättningen. Standard, prylar och sådant blir viktigt
efter hand, men det första är ändå att få tak över huvudet.
Det var många lägenheter som försvann när man med statliga pengar
byggde om till större lägenheter. Sedan sköt staten till pengar för genom-
gångsbostäder för ungdomar. Ytterligare en gång statliga pengar.
Lars Stjernkvist talade om katastrof. Kan han säga vad som kommer
hända med räntorna på sikt? Går de upp eller ned? Går de ned kan det knap-
past vara någon katastrof.
Anf. 88 LARS STJERNKVIST (s) replik:
Fru talman! Om det blir ett kraftigt räntefall skulle det kunna rädda hus-
hållen. Men jag skulle aldrig våga fatta politiska beslut där villkoret för att
människor inte skulle behöva flytta från hus och hem är att Bundesbank och
andra beslutar om kraftiga räntesänkningar. Att på sådana grunder fatta livs-
avgörande beslut tycker jag inte är särskilt ansvarsfullt.
I många kommuner sänker man i dag hyrorna därför att man har tomma
lägenheter. Men fortfarande är antalet tomma lägenheter inte på en sådan
nivå att det är någon stor katastrof, för att använda detta ord igen. På de
ställen man gör dessa sänkningar tycker jag självklart att det är bra. Det är
hyreshöjningar jag är orolig för, inte sänkningar, Dan Eriksson.
Kommentaren om Bert Karlsson var inte bara en lustifikation. Det finns
en allvarlig underton. Här i Stockholm har 48 925 personer skrivit på protest-
listor mot regeringens bostadspolitik. En av dem är Bert Karlsson. Jag
tycker att det är anmärkningsvärt att ett parti som säger att man står för van-
ligt folk och vad de tycker och tänker och t.o.m. skriver på protestlistor för
att visa detta stöd, sedan när vi kommer hit till kammaren visar att det inte
är värt någonting. 48 925 av vanligt folk har skrivit på dessa listor. Jag tycker
att det är värt att lyssna på dem. Jag tycker att det är värt att lyssna på Bert
Karlsson. Jag tycker det är synd att han själv och Dan Eriksson inte gör det.
Anf. 89 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Fru talman! En stram finanspolitik syftar inte bara till att sänka räntorna,
utan också till att hålla dem i schack. Om vi inte gör detta och sparar, då kan
räntorna gå upp, och då blir det ännu värre.
Det är synd att Bert Karlsson inte är i kammaren i dag. Jag kan inte tala
för honom, det vore fel, men han kan säkert tala om för Lars Stjernkvist hur
han menar. Han är verkligen för vanligt folk. Vi skall nog se till att bevaka
det här så att det inte blir en sådan katastrof som Lars Stjernkvist utmålar.
Anf. 90 LARS STJERNKVIST (s) replik:
Fru talman! Flera gånger under denna dag har man som argument för det
nya bostadsfinansieringsinstitutet använt att det är nödvändigt av statsfinan-
siella skäl. Sanningen är precis de omvända. Höjer man hyrorna kraftigt -
fastighetsägarförbundet har räknat ut att det blir 150 kr. om man slår ut det
på alla boende, och detta ovanpå alla andra hyreshöjningar - utgör detta ett
allvarligt hot emot den mödosamt tillkämpade prisstabiliteten.
Sanningen är att detta inte är räddningsplankan för statsfinanserna -
tvärtom. De hyreshöjningar som de borgerliga med Ny demokratis hjälp nu
står i begrepp att genomdriva här i kammaren är ett hot emot den mödosamt
tillkämpade stabiliteten.
Anf. 91 TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag om kvällsplenum nu har satts upp.
Jag måste också erinra om att efter detta ärende så återstår ärenden med
en sammanlagd anmäld taletid på sju och en halv timme, som måste klaras
av i dag om tidsschemat skall hållas.
Jag vill därför vädja till de ärade ledamöterna i bostadsutskottet att för-
söka iaktta viss återhållsamhet.
Anf. 92 KNUT BILLING (m):
Fru talman! Jag skall gärna visa återhållsamhet men det betyder inte att
jag tänker korta ned mitt anförande. Jag tycker detta är ett viktigt ärende
och jag tänker ta den tid i anspråk som jag har anmält mig för.
Det betänkande vi nu behandlar gäller om vi i Sverige skall avskaffa den
socialistiska bostadspolitik som så länge präglat människors boendesitua-
tion. Därför är det inte konstigt att Oskar Lindkvist framställer majoritetens
yttrande i mörka färger, liksom för den delen Eva Zetterberg och Lars
Stjernkvist.
Lars Stjernvkist talade om att detta förslag var en rivstart. Det tar jag som
ett beröm.
Han sade att det var dags att hoppa av, men man skall betänka sig innan
man hoppar av. Det är riktigt, det skall man göra. Man skall då betänka att
den väg Lars Stjernkvist vill beträda innebär att åka baklänges in i framtiden,
och det är ingen bekväm och bra körning, det kan jag försäkra. Det är nog
inget bra alternativ.
Oskar Lindkvist sade att vi ville införa marknadshyror i detta system, och
så citerade han mig från ett tidigare inlägg i kammaren. Vad jag sade då var
alldeles rätt. Det står än i dag. Var Oskar Lindkvist kan finna stöd för någon-
ting annat i det här betänkandet vill jag hemskt gärna att han redovisar för
kammaren.
Vårt förslag innebär att de privilegier som vissa upplåtelseformer och före-
tag åtnjutit försvinner. De som bygger nya hus får nu alla göra det med
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
79
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
samma spelregler. Den viktiga utgångspunkten för våra förslag har ogillats
av Socialdemokraterna.
För Oskar Lindkvist är det en självklarhet att HSB och i viss utsträckning
de kommunala företagen skall ha bättre stöd än andra företag. Han motive-
rar detta med att dessa företag bedriver en social bostadspolitik. Vid detta
uppehöll han sig en hel del i sitt inlägg.
Bakom den argumentationen ligger underförstått att övriga företag skulle
bedriva en motsatt politik. Detta är ingenting annat än en oförskämdhet mot
dessa företrädare eller mot de politiker som inte gillar Oskar Lindkvists poli-
tik. Självfallet är det så att alla demokratiska partier i Sveriges riksdag står
för en social bostadspolitik. Vi driver en politik som vi är övertygade om är
till gagn för människorna.
Propositionen innebär också att vi går ifrån ett system som inneburit
okänslighet för byggkostnader, inflation och ränteläge. Sedan nuvarande sy-
stem infördes 1974 har byggkostnaderna mer än fördubblats. Observera, fru
talman, att det är en fördubbling i fasta priser. Alla seriösa debattörer erkän-
ner att nuvarande system starkt bidragit till denna kostnadsökning. Eftersom
staten har garanterat räntan har dessutom entreprenörer, byggherrar och
konsumenter varit okänsliga för räntans höjd.
Det system vi nu föreslår är enkelt. Bidragsunderlaget blir lika över hela
landet och ligger fast över tiden. För första gången kan en köpare av ett nytt
småhus räkna ut hur stort stödet från staten blir. Vad han också vet är att
han själv får vara med och betala en del av räntekostnaden om räntorna höjs.
Han vet också att han får sänkta boendekostnader när räntorna sjunker.
Vi är övertygade om att detta nya system kommer att bidra till sjunkande
marknadsräntor. Kan vi dessutom fortsätta med den framgångsrika kampen
mot inflationen kommer detta leda till sänkta realräntor.
Alla vet, även Oskar Lindkvist, att sjunkande räntor är viktigast av allt
när det gäller att få ned boendekostnaderna.
Oskar Lindkvist sade att det som sker räntemässigt sker ute i den stora
världen, men så enkelt kan man inte göra det för sig. Det är faktiskt så att
ränteläget i Sverige ligger två procentenheter över den genomsnittliga ränte-
nivån i EG. Det är så - därom är all ekonomisk expertis enig - att den in-
hemska politik som har förts från socialdemokraternas sida har inneburit att
räntenivån ligger åtminstone två procentenheter högre än vad som är nöd-
vändigt. Nog borde väl Oskar Lindkvist och jag kunna vara överens om att
det vore ganska rimligt att tänka sig att vi i Sverige skulle kunna vara lika
duktiga i ekonomisk politik som genomsnittet inom EG. Nog vore det möj-
ligt att tänka sig en räntesänkning med två procentenheter på sikt med en
vettig ekonomisk politik. För Oskar Lindkvist tycks inte detta vara möjligt,
och det är väl det som skiljer oss när vi talar om vilken politik som är vettig.
Den politik som Oskar Lindkvist företräder är högräntepolitiken, och den
politik som vi företräder leder till sänkta räntor.
Alla vet att det är omöjligt att behålla det system som vi har i dag. Det var
därför som ni socialdemokrater tog fram räntelånesystemet. Det sades att
det var så märkligt, därför att det skulle innebära lägre kostnader, även för
den enskilde. Det konststycket gick Miljöpartiet och Vänsterpartiet på. Alla
80
andra - ekonomer, kreditinstitut, byggare och fastighetsägare - sade nej till
räntelånesystemet.
När vi på den borgerliga sidan sade att vi, om vi fick väljarnas förtroende
i valet, skulle riva upp det beslutet, vad gjorde ni då? Jo, då tidigarelade ni
systemet för att göra det svårt att riva upp. När vi trots tidigareläggningen
rev upp det i höstas, blev det ett liv på er. Det var så ovisst, sade ni, och
marknaden måste få ordentliga spelregler. Ändå lade vi fast spelreglerna för
1993. Vi redovisade vår gemensamma grundsyn, som de borgerliga partierna
hade lagt fast i regeringsförklaringen, och då sade ni att den var alltför löslig,
att den inte gav några fasta linjer. När så Georg Danell, efter mindre än fyra
månaders intensivt arbete, lade fram ett förslag, byggt på den grundsynen,
hade det plötsligt gått för fort. När förslaget efter några veckor presentera-
des i kompletteringspropositionen gick det för fort. När vi nu skall fatta be-
slut går det också för fort.
Frågan är då hur ni skall få det här att gå ihop. Innan vi lägger fram våra
konkreta förslag går det långsamt. När vi lägger fram dem går det för fort,
trots att det bara är ett par månader mellan de här olika, oförenliga, stånd-
punkterna.
Nu kommer socialdemokraterna med en tredje ståndpunkt. De säger: Låt
oss tillsätta en parlamentarisk utredning, låt oss gemensamt ta fram ett tåligt
system. Det berättigade kravet att marknaden bör veta vad som skall gälla
under kommande år har de glömt nu. Socialdemokraterna föreslår inget an-
nat än att räntelånesystemet skall införas och att en utredning skall tillsättas
för att ersätta det med något annat.
Den enda fråga jag vill ställa till Oskar Lindkvist är denna: Varför skall
man införa räntelånesystemet, om man samtidigt säger att det skall ersättas
med någonting annat? Agne Hansson har tidigare ställt den frågan, men han
har inte fått något svar. Jag hoppas att jag får ett svar.
Jag hade också hoppats, fru talman, att vi i dag skulle kunna diskutera
Georg Danells förslag nummer två, men det är inte möjligt, då det är ute på
remiss. Där finns ett förslag som vi gärna hade behandlat i dag och som flera
talare har tagit upp i debatten, nämligen ett bra bosparförslag. Det rör sig
om ett individuellt bosparande, icke något kollektivt bosparande - ett sådant
sparsystem står icke den borgerliga regeringen för. Vi har haft nog med kol-
lektiva sparsystem i Sverige.
Det hade naturligtvis varit bra om vi hade kunnat föra en diskussion om
detta. Nu kan jag bara säga att det är viktigt att vi snabbt får ett bra bospar-
system i Sverige. Det är viktigt, mot bakgrund av att vi får högre kontantin-
satser i boendet, och då är det viktigt att vi stimulerar sparandet till en egen
bostad.
Det har också sagts att det nya systemet skulle leda till ytsnålare bostäder,
och det tror jag i och för sig är riktigt. Vi har i dag en bostadsyta på i genom-
snitt 45 m2 per invånare. I västra Tyskland, med väsentligt högre levnads-
standard, har man 36 m2, dvs. 20 % mindre. Det är rimligt att tänka sig att
detta leder till att vi får mindre lägenheter.
Det blir i alla fall inte som när socialdemokraterna höll på med den s.k.
byggutmaningen, där man skulle sänka kostnaderna per kvadratmeter. När
byggarna kom in med sina projekt sade myndigheterna att det var för dyrt,
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
6 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 127
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
82
och då gick byggarna hem och lade på några kvadratmeter sovrums- eller
vardagsrumsyta, gick tillbaka till länsbostadsnämnden och sade: Nu har vi
sänkt den genomsnittliga kostnaden. Vad bra, sade länsbostadsnämnden.
Byggandet blev dyrare. Lägenheten blev större. Det blev dyrare för staten,
men det blev också dyrare för den enskilde.
Detta försvinner nu. Vi får en marknad som är anpassad efter konsumen-
ternas värderingar, och det tror jag är mycket viktigt.
Vi får också ett förslag som har en bred majoritet. Eva Zetterberg bekym-
rade sig och sade att det var en smal majoritet. Min fråga till henne är: Hur
många partier begär hon att det skall vara? Bakom det här förslaget står
Centerpartiet, Folkpartiet, Kds, Moderaterna och Ny demokrati. Är det
också Vänsterpartiet som skall vara med för att det skall vara en bred majori-
tet? Är det definitionen?
Fru talman! Får jag avslutningsvis säga att det gäller att hitta nya lösningar,
att vara kreativ, att ge arkitekter möjligheter och utrymme på den här nya
marknaden som kommer att uppstå. Då kommer vi att se lösningar som till-
godoser enskilda konsumenters värderingar och önskemål, inte de professio-
nella byggbyråkraternas. Den enskilde står i centrum.
Oskar Lindkvist kallar detta ett systemskifte. Måhända är det ett system-
skifte att vi nu äntligen låter den enskilde stå i centrum. Jag måste säga, fru
talman, att jag hälsar ett sådant systemskifte med den största tillfredsstäl-
lelse. Jag tror att det är precis det som svenska konsumenter har väntat på i
många år.
Därmed vill jag yrka bifall till utskottets hemställan i bägge betänkan-
dena.
Anf. 93 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Fru talman! I varje fall Moderaternas väljare har väntat på det här system-
skiftet. Detta är ett moderat förslag, som nu regeringen har fastnat för och
som man nu för fram i riksdagen för beslut. Det är inget förslag som har en
bred förankring bland bostadskonsumenterna. De allmännyttiga bostads-
företagen, de kooperativa bostadsföretagen, hyresgästernas riksorganisa-
tion och de som arbetar med bostäder utan egna vinstintressen går emot det
här förslaget på bred front. De tycker att det är oacceptabelt att man lägger
om den politiska kursen, mot en utveckling där kommunernas möjligheter
att påverka bostadsbyggandet minimeras och den kapaciteten flyttas över på
de fria krafterna på bostadsmarknaden. Det är precis detta som det handlar
om.
Det är ett systemskifte, men det gagnar inte på sikt en social bostadspoli-
tik. Knut Billing är inte känd för att ha någon stark social känsla, i varje fall
inte på bostadsområdet, med tanke på allt vad han har fått ur sig de senaste
åren när det gäller bostadspolitik.
Jag har tidigare i debatten i dag sagt att det är bra att man drar i gång
ett bosparande. Det kommer att fylla en stor funktion. Men jag har också
kritiserat förslaget ur den synpunkten att det i dag är för stora egeninsatser
som behövs för att skaffa en egen bostad. Det är många som inte har möjlig-
heter, framför allt ungdomar, att plocka fram 100 000 eller 150 000 kr. till en
egeninsats för att komma över en egen lägenhet. På sikt kommer detta att
medverka till att vi får en av de största segregationer på svensk bostadsmark-
nad som vi någonsin har haft. Det blir resultatet av det nuvarande regerings-
förslaget.
Anf. 94 KNUT BILLING (m) replik:
Fru talman! Vad vi nu har att ta ställning till i riksdagsbeslutet är två alter-
nativ: antingen genomför man det som föreslås i propositionen, som de bor-
gerliga utskottsledamöterna har ställt sig bakom, eller också genomför man
det som Socialdemokraterna har föreslagit, nämligen att införa räntelånesy-
stemet. Samtidigt tillsätter man, enligt Socialdemokraterna, en utredning
för att avskaffa räntelånesystemet.
Då är det intressant att veta: Vad säger de som vi har hört i en utskottsut-
frågning om dessa förslag? Så här säger Claes Norgren, riksbanken:
”Sammantaget är det riksbankens uppfattning att systemet är positivt i
sina huvuddrag. Det följer väl de riktlinjer som vi tidigare har pekat på som
väsentliga.”
Sören Rung säger: ”Vi har under utredningsarbetets gång haft tillfälle att
yttra oss direkt till utredaren. Våra synpunkter har i allt väsentligt tillgodo-
setts i propositionen.”
Sören Rung säger vidare: ”Vi konstaterar med tillfredsställelse att det nya
systemet i allt väsentligt lämnar det gamla beståndet orört. Det har varit
mycket väsentligt för oss.
När det gäller bidragsdelen har jag samma uppfattning som Claes Norgren
”att det är principiellt bra att bidragssystemet skiljs från finansieringen”.
Claes Norgren säger litet längre fram i utfrågningen ”att det nu presente-
rade förslaget är att föredra vad gäller robusthet och enkelhet, om man jäm-
för det med det tidigare föreslagna räntelånesystemet”.
Sören Rung säger: ”Jag kan göra samma bedömning när det gäller det
gamla förslaget om räntelån.”
Bengt-Owe Birgersson från SABO säger i utfrågningen: ”Sammanfatt-
ningsvis kommer jag fram till att den grundläggande struktur som finns i ut-
redningens förslag - med det menar jag då den parameteruppsättning som
finns, dvs. ett schablonbelopp per kvadratmeter, att man ger stöd till en viss
del av räntan, att det stödet trappas ned när huset blir äldre - mycket väl kan
ligga till grund för ett nytt bostadsfinansieringssystem.”
Den allvarliga kritik som Oskar Lindkvist framför delas alltså inte av
andra. Det är faktiskt så, Oskar Lindkvist, att det inte finns någon s.k. ex-
pert i Konungariket Sverige som ställer upp på Oskar Lindkvists räntelån.
Nämn i så fall gärna någon som gör det!
Anf. 95 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Fru talman! Billing började replikskiftet med att säga att räntelånet står
emot regeringsförslaget och att detta är två alternativ. Jag drar då genast
slutsatsen att räntelånet är precis lika bra som regeringsförslaget. Räntelånet
är under första året mycket bra för bostadskonsumenterna, men det är inte
regeringsförslaget. På sikt är regeringsförslaget klart sämre även i ett läge
där realräntorna ger bättre ekonomiska förutsättningar att hantera bostads-
finansieringen.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
84
Nu försöker Billing ge sken av att det är den nuvarande regeringen som
har lyckats att ta ner inflationen. Det är klart att regeringen inte är alldeles
”oskyldig”, men detta har ju sin grund i beslutet att tillsätta Rehnbergkom-
missionen, dvs. att få jobbarna att medverka i en ekonomisk stabiliserings-
process. Detta har inte alls någonting med den borgerliga regeringen att
göra. Den utveckling som nu sker kommer med automatik på grundval av
de grundläggande förutsättningar som Rehnbergkommissionen arbetat
fram. Både Socialdemokraterna och den nuvarande regeringen är naturligt-
vis ute efter att få bästa realränta i förhållande till de kostnader som kommer
att åsamkas statskassan.
Sedan lyckas Billing med bedriften - det är onekligen en bedrift - att
plocka fram tre bankmän som anlägger ekonomiska synpunkter på rege-
ringsförslaget. Han förbiser alla stora, viktiga och erfarna organisationer på
bostadssektorn som kan de här frågorna och jobbar med dem. De har direkt
kontakt med bostadskonsumenterna, och de har gjort fantastiska insatser på
det bostadspolitiska området i Sverige. Deras synpunkter är inte värda nå-
gonting mot att tre bankmän tycker att regeringsförslaget ur deras ekono-
miska synpunkt är bättre än andra förslag. Jag tycker att detta är ganska
svagt. Förslaget om räntelån hade hyggliga remisser i ett normalt remissför-
farande. Många som yttrat sig om Danells förslag har uttryckt stor besvikelse
över att de inte har fått tid att analysera resultatet ordentligt. En del av dessa
instanser har därför svarat med mycket stor tvekan.
Anf. 96 KNUT BILLING (m) replik:
Fru talman! Det faktum att det finns två alternativ behöver inte med auto-
matik innebära att det är två jämngoda alternativ. Det var också därför vi
hade en utfrågning i detta ärende i bostadsutskottet. Det var från den utfråg-
ningen som jag citerade och kunde konstatera att riksbanken, Fastighetskre-
dit och SABO med Bengt-Owe Birgersson säger att detta går alldeles ut-
märkt och att det är ett utmärkt förslag, bättre än räntelånesystemet.
Då säger Oskar Lindkvist att Socialdemokraterna hade fått bra remissvar
på sitt förslag om ett räntelånesystem. Men det är ju faktiskt så, Oskar Lind-
kvist, att det förslaget möttes av en mördande kritik. Alla sade att det syste-
met är dömt att misslyckas. Om vi kan få ner inflationen och vi får höga real-
räntor, kan räntelånesystemet inte fungera, sade hela marknaden enstäm-
migt till oss. Det är den situationen vi står inför i dag, Oskar Lindkvist.
Menar Oskar Lindkvist på allvar att han fortfarande med dagens realränta
anser att räntelånesystemet är överlägset? I så fall måste jag säga att han är
ensam. Ibland kan man gratulera någon till att vara ensam, men i det här
fallet vill jag beklaga både Socialdemokraterna och Oskar Lindkvist.
Anf. 97 ULF BJÖRKLUND (kds):
Fru talman! Som representant för Kristdemokratiska samhällspartiet i bo-
stadsutskottet har jag, liksom partiet, kastats in i en mycket dynamisk period
då bostadspolitiken och finansieringsfrågorna på ett alldeles speciellt sätt
kommit i centrum. Även om vi inte var med i riksdagen under den förra man-
datperioden, har vi ändå aktivt deltagit i debatten om de bostadspolitiska
frågorna, och då inte minst på markplanet ute i kommunerna.
Redan i valrörelsen 1991 uttalade vi vårt bestämda nej till det s.k. ränte-
lånesystemet, och följaktligen deltog vi efter valet 1991 i beslutet att riva upp
det tidigare fattade beslutet om räntelån. Vad vi huvudsakligen anförde i ar-
gumentationen var att ett nytt bostadsfinansieringssystem måste utformas
så, att det inte bidrar till en ökad inflation och press uppåt på räntan. De
farhågor som fanns för att den s.k. skuldfällan i räntelånesystemet skulle
komma att drabba många boende, kanske främst i glesbygd och mindre tät-
orter, var också ett tungt vägande skäl. Dessa farhågor har senare förstärkts
och tilltagit i styrka under våren 1992.
Räntelånesystemets brister har tydligen numera insetts av både Social-
demokraterna och Vänsterpartiet, eftersom man i motionerna Bol4 och
Fi44 har yrkanden om att tillsätta en ny utredningen om bostadsfinansie-
ringen, samtidigt som man avvisar regeringens föreliggande förslag.
Fru talman! Bostaden har en mycket central roll i människors liv. Bosta-
den är en social knutpunkt, arbetsplats och även fritidsmiljö. I bostaden vår-
das barn och äldre, där kopplar man av och vilar. Där ges också utlopp för
kreativitet och kulturell verksamhet. Boendekostnaderna är dessutom en av
de största utgifterna i en normal hushållsbudget. Låt oss slå fast: Tillgång till
en bra bostad är för vår del en självklar social rättighet.
Samtidigt är det viktigt att vi påminner oss om den goda bostadsstandard
vårt land faktiskt har jämfört med de flesta andra länder. Över en miljard
människor runt om i vår värld saknar en människovärdig bostad. Detta
måste innebära att vår bostadspolitik inte får subventionera eller uppmuntra
”lyxboende” eller att en sådan materiell standard utvecklas som är oförenlig
med en mer rättvis fördelning av jordens resurser.
Kristdemokratiska samhällspartiets målsättning med bostadspolitiken
stämmer väl överens med de utgångspunkter som väglett vid utformningen
av regeringsförslaget, nämligen att bostadspolitiken skall utformas så, att
alla ges möjlighet till en god bostad till ett rimligt pris, med ökad valfrihet
och stärkt inflytande över det egna boendet. Respekten för enskilda männi-
skor kräver en långsiktig planering från samhällets sida, en planering som
måste utgå från att människorna själva skall kunna forma sina liv i frihet och
under ansvar i gemenskap med andra.
Under min första säsong i bostadsutskottet har jag flera gånger sett prov
på att man där försöker lyssna på varandra för att komma fram till bra ge-
mensamma beslut. Efter konstruktiva debatter i utskottet har vi enats om att
till regeringen göra några tillkännagivanden. Det handlar då om fördjupning
av kreditgivningen i vissa fall, den regionala bostadspolitiska organisationen
och nettoaviseringssystemet. I viss mån gäller det också ikraftträdandereg-
lerna.
Ett annat exempel på att vi lyssnar på varandra i utskottet gäller förslaget
om fonden för fukt- och mögelskador. Regeringen föreslog i årets budget-
proposition att den statliga fonden för fukt- och mögelskador skulle avveck-
las. På förslag av ett helt enigt bostadsutskott beslutade emellertid riksdagen
om fortsatt bidragsgivning. Beslutet innebar vidare att ramen för bidrag till
fonden för fukt- och mögelskador vidgades till 50 milj.kr. för att trygga den
fortsatta verksamheten. Det är mot den bakgrunden man måste se utskottets
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m. m.
85
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
86
avstyrkande av förslaget om ytterligare 50 milj.kr. till fonden enligt ett yr-
kande i motionen Fi41.
Ett yrkande i motion Bol4 av Oskar Lindkvist m.fl. gäller tillsättande av
en parlamentarisk utredning med uppgift att föreslå ett långsiktigt finansie-
ringssystem. Ett liknande yrkande finns även i Vänsterpartiets partimotion
Fi44.
I sin motivering för yrkandet om avslag på dessa motioner hänvisar ut-
skottsmajoriteten till vad som anförts i propositionen i den här frågan, näm-
ligen att det är regeringens avsikt att efter år 1995 göra en avstämning av
utfallet av reformen inför den fortsatta omdaningen av finansieringssyste-
met. Vid den tidpunkten kan regeringen komma att överväga ytterligare in-
satser t.ex. i fråga om bostadsbidragen, om så skulle visa sig nödvändigt. Om
kontrollstationen 1995 visar att revideringar av systemet bör göras finns i det
läget anledning för riksdagen att överväga formerna för en eventuell kom-
pletterande utredning, som mycket väl kan vara parlamentarisk. Det är na-
turligtvis att föredra att man har en så bred politisk majoritet som möjligt
vid utformningen av så viktiga frågor som finansieringen av bostadsförsöij-
ningen.
Det viktiga nu är ändå att äntligen ge aktörerna på bostadsmarknaden de
signaler som krävs för att de i sin tur skall kunna fatta de långsiktiga beslut
som ofta är nödvändiga när det gäller frågor om boendet i vid mening.
Fru talman! Regeringens förslag till nytt finansieringssystem rymmer i
flera avseenden de idéer som Kristdemokratiska samhällspartiet framförde
i sin bostadspolitiska motion till riksdagen under den allmänna motionstiden
redan år 1988.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till bostadsutskottets hemställan i
betänkandena BoU23 och Bou25.
Anf. 98 BRITTA SUNDIN (s):
Fru talman! Förutom bostadsfinansieringen skall debatten i dag också
handla om bostadsutskottets betänkande 25 om bostadsbidragen för första
halvåret 1993. Utskottsmajoriteten föreslår en höjning av den övre hyres-
kostnadsgränsen för barnfamiljer i enlighet med regeringens proposition.
För att få råd med detta föreslår man också en höjning av den nedre hyres-
kostnadsgränsen. Detta innebär att höjningen urholkas.
I den debatt vi just lyssnat till har det med all önskvärd tydlighet framkom-
mit att hyrorna kommer att höjas markant om förslaget till bostadsfinansie-
ringssystem bifalls. Förutom de kostnadsfördyringar som detta innebär för
nyproduktionen, läggs också kostnader för minskat räntestöd med 3,4 mil-
jarder ut på det befintliga beståndet.
Enligt propositionen innebär det en hyreshöjning med 70 kr./m2, alltså
med 400-500 kr. per månad för en normalstor lägenhet.
Det är klart att detta innebär stora svårigheter att klara den ekonomiska
situationen för väldigt många människor. Därför är det nödvändigt med en
höjning av bostadsbidragen.
För oss socialdemokrater är bostadsbidragen en viktig del av den sociala
bostadspolitiken. Det gör att de flesta kan skaffa sig en bostad efter behov.
Även om man har små inkomster skall man ha råd att bo. Precis på samma
sätt som sjukvård, utbildning och omsorg skall också bostaden vara en social
rättighet - för alla i det här landet.
Vi har i Sverige varit framgångsrika när det gäller bostadspolitiken. Vi har
kanske världens högsta bostadsstandard, och vi har en jämnare fördelning
av bostadsbeståndet än något annat land. I Sverige bor de allra flesta bra
oberoende av plånbokens tjocklek, och det är så vi socialdemokrater vill ha
det.
Därför måste jag erkänna att det känns mycket oroande att stå här och
tala om bostadsbidragen i dag. Det sker ett totalt systemskifte på bostadspo-
litikens område, det har vi fått klart för oss i den tidigare debatten i dag.
Och målet för detta systemskifte är att ta bort alla bostadssubventioner. Det
beslut som vi kommer att fatta i dag beträffande bostadsbidragen kommer
att gälla för första halvåret 1993.
Hur kommer det att bli med bostadsbidragen i framtiden? Är det också
ett bostadsstöd som på sikt skall försvinna? Det förslag vi diskuterar i dag
innebär ju att de som har bostadsbidrag inte på långt när kompenseras för
de höjda hyreskostnaderna.
I en rapport från boverket från i mars i år kan man se att det finns 328 000
hushåll som har bostadsbidrag i dag, varav 272 000 är hushåll med barn. Bo-
stadsbidragen har god fördelningspolitisk träffsäkerhet, säger boverket. Bo-
stadsbidragen går till hushåll med låga inkomster och till hushåll med stor
försörjningsbörda.
Hur kommer framtiden att se ut för dessa familjer om bostadsstödet fort-
sätter att urholkas?
Det är bra att den övre hyreskostnadsgränsen höjs, men det räcker inte.
Enligt boverket ligger 45 % av hushållen på eller över den övre kostnads-
gränsen. 55 % ligger alltså under. Genomsnittshyran för 1991 är 3 850 kr.
Många hushåll kommer således med dagens förslag, trots höjda hyror, att få
lägre bostadsbidrag för nästa år.
För att i någon mån kompensera för hyreshöjningarna föreslår vi socialde-
mokrater att den nedre hyreskostnadsgränsen bibehålls oförändrad. Det in-
nebär en ökning med 112 kr./månad i förhållande till regeringens förslag till
alla barnfamiljer som har bostadsbidrag.
Detta har vi klargjort i en reservation. Jag yrkar bifall till den socialdemo-
kratiska reservationen i betänkande 25.
Anf. 99 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag vill först säga till Britta Sundin att jag instämmer i den
socialdemokratiska reservationen. Det är helt fel att man höjer den nedre
gränsen.
Jag tyckte dock inte att Socialdemokraterna hade något svar på varför de
inte kan stödja de yrkanden som Vänsterpartiet harvad gäller bostadsbidra-
gen.
Anf. 100 BRITTA SUNDIN (s) replik:
Fru talman! Om man har gemensam vårdnad efter skilsmässa får båda för-
äldrarna bostadsbidrag med 1 000 kr. Man är således inte helt utlämnad vid
en skilsmässa.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m. m.
87
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
88
När det gäller bostadsbidrag för sammanboende gjorde vi förra året en
beställning hos regeringen om att man skulle återkomma till riksdagen när
utredningen om partnerskapet var klar. Eftersom den nu blir klar snart och
den fråga vi i dag behandlar bara omfattar första halvåret 1993, tycker vi
att man kan avvakta förslaget. Vi väntar på den åtgärd som kommer från
regeringens sida.
Anf. 101 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag skall inte förlänga debatten ytterligare. Jag vill bara säga
att jag beklagar att inte ens Socialdemokraterna kan ställa upp i de två frå-
gorna. Det är klart att man från politiskt håll säger att - vad gäller bostadsbi-
drag till två sammanboende av samma kön - man kan vänta ytterligare ett
halvår på utredning. För personer av samma kön som bor tillsammans och
har låga inkomster är även det halvåret betungande, eftersom det kostar så
mycket mera att bo. Dessa människor beklagar säkert att Socialdemokra-
terna har intagit den ståndpunkten.
Anf. 102 BRITTA SUNDIN (s) replik:
Fru talman! Till Eva Zetterberg vill jag gärna säga att jag känner sympati
för den här motionen. Jag hoppas att det kommer ett positivt besked från
regeringen när utredningen är klar.
Anf. 103 BIRGER ANDERSSON (c):
Fru talman! Dagens bostadspolitiska debatt har nästan enbart handlat om
bostadsutskottets betänkande nr 23, som berör statens stöd för bostadsfinan-
siering. Britta Sundin tog emellertid upp bostadsutskottets betänkande nr
25, som behandlar det selektiva stödet, bostadsbidragen. Jag tänker, liksom
Britta Sundin, litet grand beröra bostadsbidragen, dvs. utskottets betän-
kande nr 25.
I regeringskansliet pågår ett utredningsarbete, som bl.a. innebär en över-
syn av bostadsbidragssystemet. Därför föreslås i kompletteringspropositio-
nen att betämmelserna om bostadsbidrag till barnfamiljer och till hushåll
utan barn i nuläget fastställs endast för första halvåret 1993, dvs. månaderna
januari-juni. När utredningsarbetet har avslutats är det regeringens avsikt
att återkomma med förslag till nya regler. De nya reglerna skall kunna gälla
fr.o.m. den 1 juli 1993.
Huvudprincipen i regeringens förslag är att samma regler skall gälla för
första halvåret 1993 som för år 1992. Det innebär bl.a. att bidragen bestäms
med utgångspunkt i den bidragsgrundande inkomst som kan beräknas ut-
ifrån 1991 års taxering.
Jag kommer att beröra några justeringar som regeringen föreslår i nu gäl-
lande regler.
För barnfamiljer införs en upplysningsskyldighet till kommunen, när det
gäller väsentliga inkomstökningar i förhållande till 1991 års taxering. Det in-
nebär att kommunen kan ompröva ett beslut både vid väsentliga inkomst-
minskningar och vid väsentliga inkomstökningar.
När det gäller hushåll utan barn påverkas bostadsbidragets storlek av om
hushållet har studiemedel eller ej. För dem som har beviljats bostadsbidrag
och därefter får studiemedel införs också en upplysningsskyldighet till kom-
munen.
Eftersom vi är överens om de två nämnda regeländringarna och en del
andra, kommer jag att beröra en förändring som vi är politiskt oense om.
Som jag sade inledningsvis utgör bostadsbidragen ett selektivt stöd - ett
stöd som skall lindra effekterna av bostadskostnadsökningarna. I dag har
närmare hälften av de barnfamiljer som är berättigade till bostadsbidrag en
bostadskostnad som är högre än övre bostadskostnadsgränsen.
Därför är det motiverat, tycker vi från regeringens sida, med en höjning
av den högre bostadskostnadsgränsen, varför regeringen också föreslår en
höjning av den övre gränsen med mellan 500 och 700 kr. beroende på antalet
barn. Om denna höjning föreligger alltså fullständig politisk enighet i utskot-
tet.
När det gäller den nedre gränsen föreslår regeringen däremot en höjning
med 150 kr. för samtliga barnfamiljer. Mot detta reserverar sig Socialdemo-
kraterna och får instämmande från Vänsterpartiet i en särskild meningsytt-
ring.
Regeringen, liksom utskottsmajoriteten, anser det nödvändigt med en
höjning av nedre bostadskostnadsgränsen för att möjliggöra en höjning av
den övre gränsen med mellan 500 och 700 kr.
Jag har studerat litet grand hur vi behandlade den här frågan i fjol när
Britta Sundin satt i regeringsposition. Vi det tillfället försvarade hon den då-
varande regeringens förslag, som innebar att den nedre bostadskostnads-
gränsen höjdes med 100 kr. och den övre höjdes med mellan 400 och 500 kr.
Det innebär med andra ord att Britta Sundin anser att det statsfinansiella
läget är så mycket bättre nu än i maj år 1991. Kan det verkligen stämma,
Britta Sundin?
Avslutningsvis, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets hemställan i
betänkande 25 och avslag på reservationen.
Anf. 104 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Det är riktigt, precis som Birger Andersson säger, att både
den övre och den nedre bostadskostnadsgränsen höjdes förra året. Birger
Andersson glömde emellertid att nämna att det - nu blir det mycket med
teknikaliteter eftersom det tekniskt är litet komplicerat att beräkna bostads-
bidrag - för den första delen av bostadskostnaden ges 75 % i bidrag och för
den senare delen 50 %. Det vi förra året gjorde var att även höja gränsen för
vid vilken nivå man får 75 % resp. 50 %. Totaltutfallet blev alltså inte lika
negativt den gången som det skulle bli i dag.
I mitt tidigare inlägg sade jag att jag känner mig väldigt orolig för hur man
framgent kommer att behandla frågan om bostadsbidrag, och jag skulle vilja
veta hur Centern framledes kommer att ställa sig när det gäller bostadsbidra-
gen.
Om jag får påminna Birger Andersson, hade Centern förra året en reser-
vation när det gäller bostadsbidrag till ungdomar och till hushåll utan barn.
I reservationen sade man att man ville lägga sig på en högre nivå än vad vi
från den dåvarande socialdemokratiska regeringens sida, från majoritetens
sida, ansåg oss ha råd med. Jag har inte noterat att Centern har tagit upp
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
89
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
frågan i dag, men jag skulle ändå, med tanke på att Moderaterna går ut och
kräver att dessa bostadsbidrag skall tas bort, vilja fråga om Centern står kvar
vid sin inställning att det är viktigt med bostadsbidrag även till ungdomar och
till hushåll utan barn. Kan vi lita på att Centern ställer upp, om det skulle
visa sig finnas möjligheter till att öka bostadsbidragen även för den katego-
rin?
Anf. 105 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag vill till en böljan påminna Britta Sundin om att när den
dåvarande socialdemokratiska regeringen lade fram sitt förslag till budget
för budgetåret 1991/92 beräknades underskottet i januari 1991 till 5,5 miljar-
der kronor. Enligt den senaste prognosen, nr 6, från riksrevisionsverket blir
underskottet över 71 miljarder kronor. Jag vill alltså hävda att det statsfinan-
siella läget har försämrats under det här budgetåret, som Socialdemokra-
terna fortfarande kan anses ha stort ansvar för. I mitt inledningsanförande
ställde jag därför frågan varför Socialdemokraterna nu anser sig kunna lägga
ut pengar på ytterligare bostadsbidrag, eftersom man i fjol, i maj, när detta
diskuterades av bl.a. Britta Sundin och mig, var helt emot den typen av tan-
kegångar.
Det är också riktigt, precis som Britta Sundin sade, att vi i maj 1991 hade
ett förslag om att ytterligare höja bostadskostnadsgränsen för ungdomar.
Med hänsyn till den försämring av det statsfinansiella läge som jag här har
redovisat anser vi oss i nuläget inte kunna lägga fram detta förslag.
I mitt inledningsanförande sade jag också att vi i Centern tror på ett selek-
tivt bostadsstöd. Det generella stödet har ju diskuterats mycket här, och op-
positionen är väl överens med oss om att vi inte kan ge så stort generellt stöd
som vi ger i dag. I framtiden kommer vi från regeringens sida i stället att
mycket noggrant följa upp hur det selektiva stödet kommer att utvecklas,
och i regeringskansliet finns det en utredningsgrupp som arbetar med den
här frågan. Britta Sundin får ge sig till tåls och se vad man kommer fram till
i utredningen.
Anf. 106 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Jag tar fasta på att Birger Andersson anser att man skall slå
vakt om bostadsbidraget. Jag tolkar hans inlägg på det sättet när han säger
att det är viktigt med ett selektivt stöd, eftersom boverket har kunnat visa
att bostadsbidragen hamnar precis rätt, dvs. hos dem som verkligen behöver
bostadsbidrag. Det innebär också att människor kan efterfråga bostad, och
att de har råd att ha bostad efter sitt behov och inte efter sin plånbok.
När det gäller våra olika budgetalternativ, Birger Andersson, är det fak-
tiskt så att vi från socialdemokratiskt håll har kunnat uppvisa ett budgetför-
slag som är betydligt starkare än regeringens förslag, trots att vi ökar ansla-
get till bostadsbidrag, som vi anser vara väldigt viktigt. Vi vill med vår politik
värna om och satsa på de människor som av olika anledningar har bekymmer
med sin ekonomi, och som har behov att få just den här typen av stöd.
Vi klarar alltså detta inom våra budgetramar.
90
Anf. 107 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Det jag diskuterar med Britta Sundin är innevarande bud-
getår. Läget har försämrats kraftigt. När ni diskuterade detta med oss i maj
1991 då vi befann oss i opposition, ansåg ni att det statsfinansiella läget vid
det tillfället var så allvarligt att ni inte hade möjlighet att lägga några nya
pengar på bostadsbidrag. Därför ställde jag min fråga.
När det gäller det kommande budgetåret 1992/93 skulle jag gärna vilja dis-
kutera den socialdemokratiska budgeten med Britta Sundin, men tiden med-
ger inte detta. Jag kan säga att det bl.a. finns ett förslag som innebär att man
som engångsindrag skall dra in 5 miljarder från Stadshypotek. Det kan man
inte leva på mer än ett år. Det är alltså bara en engångsföreteelse. Det finns
en hel del luft i det socialdemokratiska förslaget till budget för 1992/93.
Anf. 108 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Vi kanske inte skall gå in i någon budgetdebatt. Jag ville bara
påvisa att vi från socialdemokratiskt håll väl har finansierat den ökning av
bostadsbidragen som vi anser är nödvändig för att barnfamiljerna i Sverige
skall kunna ha en bra bostadsstandard.
Anf. 109 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag vill till sist påminna Britta Sundin om att vi i stort sett är
eniga i betänkande 25; det finns bara en reservation från Socialdemokra-
terna. Det tycker jag är ett plus för oss båda att vi blivit så eniga i fråga om
bostadsbidragen.
Anf. 110 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! För att det inte skall råda några tveksamheter vill jag säga
att det är en viktig reservation. Den innebär 112 kr. per månad för varje
barnfamilj som får bostadsbidrag.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande socialförsäkringsutskottets betänkanden
1991/92:SfU13 och SfU14, socialutskottets betänkanden 1991/92:SoU21 och
SoU19 samt bostadsutskottets betänkanden 1991/92:BoU23 och BoU25.
Mom. 1 (egenavgiften för läkemedel)
Först biträddes reservation 1 av Doris Håvik m.fl. med 129 röster mot 15
för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till
motion Sf39 yrkande 1 av Berith Eriksson m.fl. 175 ledamöter avstod från
att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 178 röster mot 130 för reserva-
tion 1 av Doris Håvik m.fl. 11 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Statens stöd
för bostads-
finansieringen,
m.m.
91
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Mom. 2 (nya regler för prisnedsättning och kostnadsfrihet)
Först biträddes reservation 2 av Doris Håvik m.fl. med 129 röster mot 12
för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till
motion Sf39 yrkandena 2 - 4 av Berith Eriksson m.fl. 180 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 191 röster mot 128 för reserva-
tion 2 av Doris Håvik m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 6 (besparingar inom tandvårdsförsäkringen)
Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 32 för reservation 3 av
Leif Bergdahl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (kontrollen av naturmedel och antroposofiska medel m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 140 för reservation 1 av
Bo Holmberg m.fl. 20 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (barns medverkan i läkemedelsprövning)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 141 för reservation 2 av
Bo Holmberg m.fl.
Mom. 8 (åtgärder mot läkemedelsberoende)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 140 för reservation 3 av
Bo Holmberg m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1-4 (ett reformerat bostadsfinansieringssystem, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 143 för reservation 1 av
Oskar Lindkvist m.fl. i motsvarande del.
Mom. 5 (information till riksdagen om bostadsfinansieringen)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 20 för reservation 2 av
Dan Eriksson i Stockholm. 13 ledamöter avstod från att rösta.
Mom.6 (höjd garanterad ränta m.m. år 1993)
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 141 för reservation 3 av
Oskar Lindkvist m.fl.
Mom. 7 (avveckling av investeringsbidraget)
Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 141 för reservation 4 av
Oskar Lindkvist m.fl. 13 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 15 (stöd till byggande av gruppbostäder)
Utskottets hemställan bifölls med 187 röster mot 132 för reservation 10 av
Oskar Lindkvist m.fl.
Mom. 16 (bidraget till konstnärlig utsmyckning av bostadsområden)
Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 143 för reservation 11 av
Oskar Lindkvist m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 17 (ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 143 för reservation 12 av
Oskar Lindkvist m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (bostadskostnadsgränserna)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 143 för reservationen av
Oskar Lindkvist m.fl.
Mom. 4 (kretsen av bidragsberättigade)
Utskottets hemställan bifölls med 302 röster mot 17 för meningsyttringen
av Eva Zetterberg i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 5 (bostadsbidrag vid skilsmässa)
Utskottets hemställan bifölls med 307 röster mot 12 för meningsyttringen
av Eva Zetterberg i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Anf. 111 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Måndagen den 15 juni kl. 18.00 anordnas ett bordläggningsplenum för an-
mälan och omedelbar remiss till utskott av motioner med anledning av pro-
position 1991/92:170 Europeiska samarbetsområdet (EES).
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
93
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
94
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU24 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1991/92:FiU29 Den kommunala ekonomin (prop. 1991/92:100 delvis och
1991/92:150 delvis).
Kammaren biföll utskottets framställning om att betänkandet skulle avgö-
ras efter endast en bordläggning.
Anf. 112 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Herr talman! Det är ganska vanligt att de ärenden som tas upp till beslut
och behandling i kammaren gäller begränsade grupper i samhället eller av-
gränsade företeelser. Det ärende som vi nu skall debattera och så små-
ningom fatta beslut i är av en helt annan karaktär. Det kommer ganska
snabbt att ge effekter för varje individ i det svenska samhället.
Det är då intressant att studera vilket beslutsunderlag man har inför detta
ställningstagande. Vi vet att det fanns en kommunalekonomisk utredning
som levererade ett betänkande. Sammanfattningsvis kan man säga om re-
missopinionen att den inte var särskilt nådig.
Det var därför med stor spänning som man väntade på den proposition
som så småningom också lades fram. Låt mig inledningsvis konstatera att det
inte har varit lätt att få något grepp om den här propositionen. Den är inte
särskilt pedagogiskt upplagd. En alldeles speciellt besvärande omständighet
är det förhållandet att det under den löpande motionstiden kom ett par tre
omgångar rättelseblad. Det senaste kom så sent och innehöll sådana stora
ändringar i propositionen att motionstiden i praktiken begränsades till tre
fyra dagar.
Det var därför med stort intresse som vi socialdemokrater avgav vår mo-
tion. Den skulle uppfattas som en invit till en diskussion för att man på ett
konstruktivt sätt skulle komma fram till lösningar på dessa mycket besvärliga
frågor. Vi var öppna för diskussioner, men tyvärr förekom det inte något
större intresse av att föra en diskussion i sak. Trots detta blev det ändå en
ganska intressant utskottsberedning. Om man trodde att man hade fått
grepp om ett eller flera avsnitt av propositionens innehåll, gav berednings-
tillfällena det intrycket att den kunskap som man trodde sig ha ersattes av en
större grad av förvirring inför det sakområde som vi hade att hantera.
Herr talman! Den oenighet som finns gäller inte allt. Man har uppnått en
bred politisk enighet om vissa grundläggande väsentliga ting. Det gäller t.ex.
principen om att införa ett samlat statsbidrag, vilket vi tycker är bra. Men
det finns också svårigheter förknippade med att införa ett sådant. Vi har i
reservationerna 5 och 10 tagit upp en del av de problem som vi gärna skulle
vilja se en fortsatt analys och ett snabbt klarläggande av. Det gäller rätts-
trygghetsfrågorna, den likformighet som man rimligen måste ha inom vissa
avsnitt och de målkonflikter som kan uppstå mellan allmänna och enskilda
intressen.
En fråga där majoritet och opposition inte är eniga gäller nivån på statsbi-
draget. Vi ser ett alldeles tydligt samband mellan å ena sidan de behov som
skall tillgodoses och å andra sidan det genomförande som på något sätt måste
organiseras, ett samband mellan de inkomster som man måste ha för att
kunna klara de utgifter som ett bra genomförande innebär. Tyvärr tvingas vi
konstatera att den analys som finns i beslutsunderlaget och de resonemang
som har förts kring detta har fjärmat sig från detta samband. Det finns inte
någon egentlig redovisning av vilket motivet är för att man föreslår en per-
manent neddragning på 7,5 miljarder av statsbidraget till kommunerna.
Denna neddragning kommer att slå mot målen, mot omsorgen, mot möj-
ligheterna att organisera en bra skola och mot de kultur- och fritidsaktivite-
ter som de kommunala organen är med att stödja. Därutöver slår denna ned-
dragning självfallet också mot sysselsättningen i den kommunala sektorn. Vi
tycker att det är beklagligt att man inte har redoisat vad man egentligen är
ute efter. En neddragning på 7,5 miljarder rör sig om mycket pengar. Gör
man om det till kommunala skattekronor motsvarar denna neddragning ca
1:25 kr., vilket är ett betydande belopp i sammanhanget, som skall elimine-
ras i de resultaträkningar som kommunerna har att hantera.
Vi har en annan mening, som vi har utvecklat i reservationerna 1 och 2,
vilka jag härmed vill yrka bifall till.
När man sedan har etablerat en nivå, som enligt vår mening är för låg,
skall detta statsbidrag som ändå finns fördelas ut till kommunerna. Därför
har man skapat en fördelningsnyckel och till denna knutit vissa övergångs-
regler.
Herr talman! Sammanfattningsvis är det litet smärtsamt att kunna konsta-
tera - och detta konstaterande vilar på en mycket bred opinion - att denna
fördelningsnyckel har stora brister. Jag har sällan i de utskott som jag har
haft förmånen att verka i upplevt så mycket inflöde av negativt slag från olika
håll, som vi har fått i den här frågan. Den mesta kritiken gäller denna fördel-
ningsnyckel och nivån på statsbidraget som sådant.
Jag vet inte riktigt hur resonemangen har förts, men för mig är det en in-
tressant fråga hur t.ex. Centern kan ställa sig bakom ett sådant här förslag,
som innebär att sju av de rikaste kommunerna i landet ställs utanför denna
fördelningsnyckels effekter. Centern är ju det parti som mycket kraftigt har
kritiserat den nuvarande ordningen för att vara bristfällig. Jag är intresserad
av att höra hur Centern ser på dessa frågor. Jag undrar hur man över huvud
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
95
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
96
taget kan ställa sig bakom ett förslag, som innebär att de sju rikaste kommu-
nerna står utanför och som så litet bidrar till regional utjämning som det här
förslaget gör.
Uppenbarligen tror emellertid inte ens förslagsställarna själva på försla-
get. Samtidigt som de lägger fram sitt förslag, lägger de fram förslag om
övergångsregler som skall snäva in effekterna under 1993 och 1994. Det är
först 1995 som det hela kommer att få full effekt. Det är möjligt att detta har
en taktisk betingelse i den meningen att de kommuner som nu försöker
räkna på detta och applicera övergångsreglerna kan säga att detta inte var så
farligt i och för sig. Men de räknar då kanske på 1993 och glömmer 1994 och
avstår helt från att tänka på den slutliga effekten som uppstår 1995.
Jag förmodar att regeringen också har valt att i de interna resonemangen
säga att förslaget har sådana brister och att det måste analyseras vidare. Där-
för knyter man till genomförandet en expertgrupp, som omedelbart och pa-
rallellt med genomförandet skall granska och se hur det skall kunna göras
bättre.
Vi anser att det är en dålig ordning att politiskt fatta ett beslut och sedan
skapa expertgrupper, visserligen nu med en påhängd politisk referensgrupp
i slutändan, som skall följa detta. Vi har förordat en annan lösning - en två-
stegslösning. Den innebär att vi skulle anta reformen som princip och an-
vända de i dag gällande reglerna för statsbidrag minus kvittningar som un-
derlag för bidrag under 1993, och sedan använda detta år, som vi på detta
sätt skapar, för att via en parlamentarisk beredning resonera kring de pro-
blem som de facto finns och komma fram till en bättre tingens ordning än
den som vi nu tycks vara på väg in i.
Vårt förslag skulle skapa en mycket bättre trygghet för kommunerna. Det
skulle ge en överblickbarhet som det av majoriteten föreslagna förslaget sak-
nar. Det skulle förhoppningsvis också leda till en större rättvisa, och det
skulle dessutom, vilket inte är minst betydelsefullt, rädda reformen med ett
samlat statsbidrag och få slut på den diskussion som nu kommer att handla
om i grunden andra ting men som klart kommer att smitta synen på det sam-
lade statsbidraget.
Vår syn på dessa frågor har vi utvecklat i reservationerna 3 och 6, vilka jag
ber att få yrka bifall till.
En sak som vi gillar i propositionen är förslaget till nytt utbetalningssystem
av kommunalskatt. Däremot är vi mycket kritiska till det sätt på vilket infas-
ningen kommer att ske. Utskottsbehandlingen har visat att det i detta sam-
manhang finns en dold indragning på upp emot 10 miljarder kronor. Det är
självfallet en besvärande omständighet att man inte hade det klart för sig när
propositionen skrevs. Detta klargjordes först under beredningen i finansut-
skottet.
Det som sker i kommunsektorn är alltså först den öppet redovisade in-
dragningen på 7,5 miljarder kronor. Därtill kommer en dold indragning på
upp emot 10 miljarder kronor. Det är svårt att i dag matematiskt räkna ut
hur den kommer att slå. Det har givetvis förts en del diskussioner om detta.
Det sätt på vilket majoriteten har löst problemet är egentligen ganska fantas-
tiskt. Man för först ett resonemang som går ut på att kommunerna enligt
gällande lag inte kan grunda någon rätt till visst framtida avräkningsbelopp
av de kommunalskatter som de olika kommunfullmäktigeförsamlingarna
har fattat beslut om och som staten sedan i någon sorts entreprenörsroll har
uppgiften att samla in. Den slutavräkningen kan man inte grunda någon rätt
till, säger man. Alltså för man en diskussion om att ta en del av dessa pengar.
Utskottsmajoriteten säger att den ställer sig bakom regeringens förslag
som likviditetsmässigt är neutralt. Jag hoppas att någon i den fortsatta debat-
ten skall reda ut vad som egentligen menas med att förslaget är likviditets-
mässigt neutralt. På s. 30 finns det en mening som jag tror kommer att gå till
historien och som jag tror kommer att innebära att 286 chefekonomer i de
kommunala förvaltningarna och ett antal chefekonomer i ett antal landsting
kommer att fundera mycket på och föra många diskussioner om. Det sägs:
”Däremot leder det valda förfaringssättet till en engångseffekt på kommu-
nernas balansräkningar vilken dock vare sig 1993 eller framåt påverkar kom-
munernas verksamhet.”
På det sättet hanterar man en smygindragning på upp emot 10 miljarder
kronor. Det får ingen effekt på verksamheten 1993. Det är en engångsföre-
teelse, och det får effekt bara i balansräkningen. Jag vill ställa en fråga till
mina borgerliga kolleger som skall delta i denna debatt. Är balansräkningen
en helt isolerad företeelse som står någonstans i ett hörn i den kommunala
verksamheten och inte har kontakt med något annat, och påverkar inte det
som man gör med den verksamheten?
Man kan vara ännu mer spekulativ i sitt resonemang och säga att den in-
dragning som man nu gör är baserad på en matematisk formel där man har
använt en procentsats på 40 %. Om det nu är som ni säger, varför har ni då
hamnat på 40 % om det inte har någon som helst betydelse på verksamhe-
ten? Varför tar ni då inte 20 % eller 0 % i sammanhanget? Då skulle ni ju
minska det statliga budgetunderskottet mycket effektivt. Det ni säger är ju
att det inte har någon som helst effekt på den kommunala verksamheten. I
själva verket är det som ni säger inte sant, men det skall bli intressant att föra
en diskussion kring detta.
En annan i sammanhanget märklig sak är förslaget om skattestopp. Det
finns ju en frivillig överenskommelse för det år som är aktuellt - 1993. Det
som majoriteten föreslår är att man skall byta ut denna frivilliga överens-
kommelse mot ett lagfäst skattestopp. Det är märkligt från den utgångs-
punkten att det nya statsbidragssystemet skall eliminera alla skillnader ut-
över vad som är effektivitet i den kommunala verksamheten och kvalitetsni-
vån. Det man gör är att sätta någon sorts gräns. För vad kan man fundera
på? Tror man inte på statsbidragssystemets inneboende egentliga effekt, el-
ler vad är man ute efter? Vem är det som man så att säga vill träffa med detta
förslag om skattestopp? Är det kommunstyrelsens ordförande i Stockholm
Carl Cederschiöld, den borgerliga kommunstyrelseordföranden i Göteborg
eller kommunalrådet Joakim Ollén, kommunstyrelseordförande i Malmö
och några till som man inte litar på? Vilken avsikt har man egentligen? Frå-
gan hänger i luften.
Vi har utvecklat vår syn på skattestoppet, vilket vi alltså säger nej till i
reservation 13, som jag ber att få yrka bifall till.
Propositionen och finansutskottets förslag sätter enligt min uppfattning
kommunerna i en mycket besvärlig situation. De sätts i en rejäl knipa, dels
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 127
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
98
ekonomiskt därför att det handlar om en indragning på 7,5 miljarder kronor
plus upp emot 10 miljarder kronor, dels administrativt därför att det regel-
system som skall fungera i sammanhanget faktiskt inte är överblickbart och
ännu inte klart. Det saknar långsiktighet. Det är inkomplett. Spelreglerna är
inte klargjorda, och en översyn startar innan systemet egentligen har satts i
gång. Bristen på långsiktighet är mycket besvärande. Det har också lås-
ningar genom skattestoppet.
Det naturliga yrkandet vore därför, herr talman, att säga att förslaget
borde återförvisas till finansutskottet för fortsatt beredning, så att de punk-
ter som är oklara i sammanhanget kunde redas ut. Vi drar slutsatsen att en
sådan diskussion borde ha kunnat föras. Vi har stått öppna för en sådan. Det
är inte vi som behöver yrka på återremiss. Vi är däremot beredda att stödja
ett återremissyrkande om ett eller flera borgerliga partier skulle stanna för
att vilja fortsätta diskussionen. Vi bara konstaterar att ansvaret för detta för-
slag, som kommer att försätta kommunerna i stora besvärligheter och som
kommer att minska möjligheterna att utföra en bra kommunal verksamhet
inom vård, omsorg, skola, kultur och fritid, tar borgerligheten nu på sig. Det
ansvaret anser jag att vi socialdemokrater inte skall vara med och bära.
Anf. 113 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! En mycket stor del av den generella välfärden finns i kom-
muner och landsting. I den aktuella EG-debatten är den mest akuta frågan
inte frågan om medlemskap i EG eller EU utan en anpassning av politiken
till det som är förhärskande i EG, alltså nedmonteringen av välfärden, vilken
denna regering sätter i högsätet. Denna nedmontering av vård, omsorg, kul-
tur, skola och service, alltså allt som finns i kommunerna, får enligt Vänster-
partiets mening inte ske i skydd av en EES- eller EG-debatt. I och med det
beslut som fattas i dag kanske det blir mycket klart för kommuninvånarna
att det handlar om en nedskärning av välfärden.
Kommunsektorn är nu en krisbransch. Regeringen föreslår en systematisk
neddragning av statsbidragen. Detta sker i ett läge då kommunerna ser fram
emot vikande skatteintäkter. Vid en oförändrad verksamhetsnivå kommer,
enligt långtidsutredningen, underskotten i kommunsektorn att uppgå till 30
miljarder kronor 1997.
Kommun- och Landstingsförbunden anser att detta är helt orimliga konse-
kvenser och att de kommer att leda till stora uppsägningar.
I den kommunala sektorn och landstingssektorn är de flesta anställda
kvinnor. Av 1,3 miljoner anställda är 79 % kvinnor. I dagens mansdomine-
rade värld, med egoismen och de vassa armbågarnas tid, kommer kvinnorna
att drabbas trefalt av de beslut som vi fattar i riksdagen, om vi följer utskotts-
betänkandets förslag.
För det första är det kvinnorna som arbetar i kommun och landsting som
får avsked.
För det andra kommer en del kvinnor inte att kunna ta arbete på grund av
sämre service eller dyrare service.
För det tredje drabbas också kvinnan i dagens mansvärld av en sämre och
dyrare service genom ett ökat dubbelarbete.
Därför är Vänsterpartiets linje klar. Statsbidragen måste värdesäkras, och
vi avvisar bestämt regeringens förslag till indragning av 7,5 miljarder från
kommunsektorn från 1993. Att säga nej till regeringens nedrustning är att
sätta kvinnornas intressen i centrum.
Vänsterpartiets krav på värdesäkrade statsbidrag innebär att framtidsut-
sikterna skulle ljusna något för kommuninnevånarna. Omfattande nedskär-
ningar och uppsägningar skulle kunna undvikas.
Hela detta förslag är grundat på kommunalekonomiska kommitténs för-
slag. Nu föreslår regeringen en indragning på 7,5 miljarder. Det ingick också
i kommunalekonomiska kommitténs själva grundidé att man skulle minska
på utrymmet. Nu skall det bli restriktivt framöver. Det föreslås ett helt nytt
statsbidrag - ett utjämningsbidrag.
Kommittén misslyckades i sin uppgift att förverkliga de kommittédirektiv
som givits, nämligen att statsbidragen skulle ge likartade villkor och att skill-
naden i utdebitering i kommunerna skulle avspegla skillnader i service och
avgiftsnivå. Det kan vi i dag glömma. Det är ingen som talar om detta i det
här läget. Det har inte gjorts någon konsekvensutredning av det som kom-
mer att ske i framtiden.
Det som är politiskt intressant är att de kommittédirektiv som kommittén
hade att följa var utformade av förre finansministern Allan Larsson. De änd-
rades inte av den borgerliga regeringen. Man kunde med de direktiven lägga
fram det förslag som nu ligger på riksdagens bord. Det är regeringsskiftet
som har räddat Socialdemokraterna från att göra en riktig fadäs. De kan i
dag ställa upp på att vi inte skall dra 7,5 miljarder från kommunerna. Men
det satt långt inne. Det dröjde ända till kompletteringspropositionen innan
det ställningstagandet kom.
Med dessa system kommer den kommunala självstyrelsen att minska avse-
värt. Den blir illusorisk. En kritik som framfördes mot utredningen var, att
det med den gemensamma påse som nu införs skapas ett smidigt sätt för
statsmakterna att kunna strama åt kommun- och landstingsverksamhet. Jag
kan ta mitt hemlän som exempel.
Enligt utredningen skulle hela mitt hemlän bli en enda stor vinnare. Bäst
skulle det gå för min hemkommun Borlänge, som skulle bli en av de största
vinnarna. Men hur blir det? I verkligheten kommer det knappt att gå jämt
ut i Borlänge, som ju är den största vinnaren. Hur kommer det då att vara
för de andra kommunerna, vilka inte betecknades som vinnare? Alla är för-
lorare i det här systemet.
Kommunerna har egentligen en viktig roll när det gäller infrastrukturen.
I vardagligt tal och i allmänna ekonomiska debatter är infrastrukturen en
mycket helig ko. På den kan man satsa hur många miljarder som helst. Näs-
tan vilket parti som helst är villigt att låna upp medel och satsa, utom rege-
ringspartierna just nu i detta läge. När de var i opposition var infrastruktur
oerhört viktigt. Då gällde det vägar och kommunikationer av annat slag.
Men när det är fråga om den delen av infrastrukturen som gäller utbild-
ning, omsorg, vård och service är det inte lika viktigt att stärka infrastruktu-
ren och göra så att Sverige blir ett konkurrenskraftigt land. En sådan politik
är mycket litet tillväxtbefrämjande. Det kommer att skapas många problem
i svensk ekonomi om man lägger grunden för infrastrukturen i träda.
Det är egentligen inte situationen 1992/93 som är akut, utan det är vad
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
99
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Den kommunala
ekonomin
100
som kommer framöver i och med att intäkterna minskar under de närmaste
åren. Kommunerna kommer att få mycket stora problem. Regeringen före-
slår att det skall bli mycket restriktivt för kommunerna. Långtidsutredning-
ens prognoser pekar på att konsumtionen kommer att vara oförändrad, men
intäkterna blir avsevärt lägre. Man talar mycket om att man skall rationali-
sera i den här sektorn.
Samtidigt pekar man på de beslut som redan är fattade av Sveriges riks-
dag, och som egentligen kräver en kommunal expansion - utbyggnad av
barnomsorg och gymnasieskolan samt tidigare skolstart. Det blir fler som är
över 85 år gamla, och vi får fler barn i föreskoleåldrarna. Det kräver en ökad
kommunal verksamhet.
Lägger man ihop detta, kommer det att fattas 30 miljarder år 1997. Egent-
ligen skulle det behövas 30 miljarder till, och det är mycket grovt räknat.
Det är en stor grop på 60 miljarder som fattas i denna sektor, om man skall
räkna utifrån de behov och de resurser som finns. Nu finns det säkert en del
att göra när det gäller effektivisering. Men ingen kan inbilla mig att den stora
gropen går att täcka med effektivisering. Här kommer det att bli stora pro-
blem i kommunerna framöver. Det är framför allt den sociala servicen för de
svaga som kommer att få bära det största lasset.
För Vänsterpartiet är en bra offentlig verksamhet oerhört central. Den
skall vara ändamålsenlig, effektiv och ingå i en demokratisk process, där
man skall se till att både de som är brukare och de anställda har ett ordentligt
inflytande. Onödig byråkrati i hela den offentliga verksamheten skall effek-
tivt bekämpas. De resurser som kan ställas till förfogande genom detta skall
gå till den kommunala sektorn. Men så är inte fallet med dagens uppläggning
av den ekonomiska politiken.
Med detta förslag från regeringen till denna typen av statsbidragssystem,
pekar man mycket försiktigt och dolt, både tidigare i utredningen och nu i
propositionen och betänkandet, på möjligheten till avgiftsfinansiering. Det
föreslås också skattestopp till 1993, och man har utformat ett djävulskt sy-
stem - om jag får använda det uttrycket - som innebär att man framöver
kommer att reglera statsbidragen i förhållande till vad kommunerna tar ut i
kommunalskatt. Om man inte lagfäster skattestoppet efter år 1993, kommer
regeringen, vilket utredningen också tänkte sig, att minska statsbidragen och
straffa kommunerna. Statsmakterna har alltså en gripklo över kommunernas
verksamhet, deras självständighet och möjlighet att själva bedriva en verk-
samhet med hög ambitionsnivå.
Vad har man då kvar? Vad är egentligen tillåtet? Jo, det är avgiftsfinansie-
ringen, något som vi från Vänsterpartiet ser med stor oro på. Det är det som
kommunerna under en tid framöver kommer att använda sig av. Därmed
sorterar man också ut verksamhet som en del menar inte behövs. Det spelar
ingen roll vad den producerar, utan det är den offentliga finansieringen det
kommer att handla om. Frågan är om medborgarna kommer att ha tillgång
till den vård, omsorg och service som finns i en kommun, om den kommer
att avgiftsbeläggas i mycket hög grad.
Med den inriktning politiken har i dag, och de enorma behov som finns,
kommer naturligtvis några att falla i den grop jag förut nämnde. Förslaget
till statsbidragssystem är egentligen den lilla delen av detta förslag. Det blir
ett statsbidragssystem i form av en påse, och en utjämning av kommunens
skatteinkomster till en generell garantinivå. Man kommer att se till struktu-
rella förhållanden och befolkningsminskning.
Kommunerna kommer att få statsbidraget samlat i en enda påse. För
Vänsterpartiet har det varit centralt att om kommunernas självstyrelse skall
stå i centrum bör de få tillgång till det utrymme som de egentligen är berätti-
gade till för de behov som finns. Men det finns inte med i propositionens
förslag eller i betänkandet.
Vi ser som enda möjlighet att statsbidraget, när det minskar i värde, i stäl-
let bör utgå sektorsvis till skola, äldreomsorg, barnomsorg och dessutom
som ett utjämningsbidrag. Då går det att få den målstyrning som vi egentli-
gen är överens om att vi skall ha och att följa upp innehållet. Då läggs inte
en död hand över kommunernas verksamhet. Verksamheten styrs till de be-
hov som finns, och sedan sker en uppföljning.
I dagsläget vore det bästa för kommunerna att få bidragen sektorsvis. Men
vi har inget emot att om statsbidragen värdesäkras i stället ge dem samlat i
en enda påse. I det läget ges kommunerna möjligheten att själva styra och
prioritera.
Det här systemet har en oerhörd spännvidd. Det ger inomregionala skill-
nader som är oerhört anmärkningsvärda. Per Olof Håkansson pekade på de
övergångsbestämmelser som går på flera års sikt och som visar den enorma
svårighet som det innebär att gå över från ett verksamhetsinriktat bidrag till
ett behovsinriktat bidrag.
Vi kan ta Dorotea kommun som exempel. Skevheterna är stora. Kommu-
nen förlorar statsbidrag motsvarande en skatteökning på 5 kr. Dessa skevhe-
ter skall trummas igenom.
Vidare har vi storstäderna Stockholm och Göteborg. Jag anser att det är
absolut fel sektor i storstäder som Stockholm och Göteborg som får stryk.
Det finns säkert sektorer i storstäderna som kan behöva både ändras och
struktureras om. Men just dessa sektorer i storstäderna borde man vara rädd
om. Men de får stryk med det här systemet. När det gäller bidrag och de sju
rika kommunerna instämmer jag i vad Per Olof Håkansson har sagt.
Vi föreslår att systemet inte skall genomföras förrän 1994. En översyn
måste ske så att det blir en ordentlig och välgrundad övergång. Naturligtvis
skall det inte ske någon indragning på 7,5 miljarder kronor.
Jag instämmer helt i Per Olof Håkanssons kritik mot det nya systemet för
utbetalning. Det gäller handläggningen i propositionen, i utskottet och hur
systemet skall genomföras.
Om man inte är alltför konspiratorisk kan man konstatera att det tråkiga
är att detta har lyckats skymma den stora frågan, nämligen om statsbidragets
utformning och konstruktion. Det här är ju den näraliggande frågan för
kommunerna inför 1993. Jag låter det vara osagt om det är en medveten linje
eller inte. Men verkligheten kommer alltid ikapp den regering som gör så.
Det stora problemet är naturligtvis indragningen på 7,5 miljarder kronor.
Skattestoppet har nu funnits så länge att det omedelbart borde avvecklas.
Det är helt oberipligt att skattestoppet fortsätter att gälla när man tror på
kommuninvånarna och politikerna.
Vänsterpartiet har i samband med denna proposition krävt avslag på in-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
101
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
102
dragningarna av de 7,5 miljarder kronorna till kommunerna. Statsbidraget
skall realt vara oförändrat under 90-talet. Ikraftträdandet skall skjutas upp
till 1994, och en ny kommitté skall tillsättas. Detsamma skall ske med utbe-
talningssystemet.
Herr talman! Eftersom valet till EES-utskottet utföll som det gjorde, och
Vänsterpartiet i denna fråga inte har getts lika möjligheter att bereda EES-
avtalet, har Vänsterpartiet inte deltagit i justeringen av utskottets betän-
kande. Således har jag inte fogat någon meningsyttring till betänkandet.
Därför föreslår jag bifall till motion Fi44 i samtliga delar, vilka har behand-
lats under mom. 1, 2, 3, 6, 13 och 35.
Anf. 114 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag söker i den här repliken inte någon polemik med Lars-
Ove Hagberg. Jag vill bara korrigera en uppgift han lämnade. Jag har re-
spekt för att man i det här vida området inte kan hålla reda på allt i den
verklighet som det är fråga om, utan att man ibland blandar ihop saker och
ting.
Lars-Ove Hagberg sade att indragningen om 7,5 miljarder kronor fanns
med i direktiven som härstammade från förre finansministern Allan Lars-
son. Så är inte fallet. Det är ett initiativ som kommer från den borgerliga
regeringen.
Arbetet i den kommunalekonomiska kommittén och det resonemang som
fördes dessförinnan om det frivilliga skattestoppet, bygger på en helt annan
förutsättning, nämligen att en viss, om än litet begränsad, kommunal expan-
sion skulle tillåtas.
Det är betydelsefullt att framföra en korrigering på den punkten så att
missförståndet inte får leva vidare.
Anf. 115 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Som ledamot i nämnda kommitté har jag läst direktiven
mycket noggrant. Jag har läst de samhällsekonomiska förutsättningarna,
som var oerhört restriktiva, formulerade av den förre finansministern Allan
Larsson. De som leder den borgerliga regeringen i dag skulle med full kraft
kunna använda de direktiven, t.ex. som en hävstång för att kunna gå fram
ytterligare.
Jag tycker att det är beklagligt att man inte på en enda punkt, inte ett enda
komma, kunde ändra på direktiven för att lägga fram ett förslag.
Anf. 116 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Vi behöver inte fortsätta denna diskussion.
Jag vände mig emot att preciseringen till 7,5 miljarder kronor påstods här-
stamma från Allan Larssons direktiv. Av Lars-Ove Hagbergs inlägg förstår
vi att så inte var fallet.
Anf. 117 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Vi är väl några stycken som har funderat över hur socialde-
mokratin skulle följa upp kommunalpolitikernas vrede i Sveriges riksdag.
Per Olof Håkansson vet att det på basplanet finns en förfärlig vrede, långt
över partigränserna, när det gäller restriktionerna för den kommunala eko-
nomin. Man ser ju behoven.
Jag gjorde denna koppling därför att direktiven till kommittén gällde en
samhällsekonomiskt oerhört restriktiv verksamhet framöver och dessutom
på grund av avsaknaden av ett ordentligt socialdemokratiskt beslut. Det
kom nu i kompletteringspropositionen i form av ett nej till 7,5 miljarder. Det
är faktiskt det som är sanningen.
Förste vice talmannen anmälde att Per Olof Håkansson anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 118 LENNART HEDQUIST (m):
Herr talman! Ute i kommunvärlden har alla kanske ännu inte till fullo in-
sett vilka möjligheter som de förändringar vi i dag skall besluta om faktiskt
innebär. De specialdestinerade statsbidragen, som ofta på ett mycket hand-
gripligt sätt styrt kommunerna att välja onödigt dyra och icke lokalt anpas-
sade lösningar, försvinner och ersätts med ett icke öronmärkt kommunbi-
drag. För verksamhetsansvariga tjänstemän ute i kommunerna blir det här
mer eller mindre ett paradigmskifte.
Hittills har man ofta räknat kostnader netto efter statsbidrag. Nu får man
planera verksamheten utifrån de faktiska kostnaderna och jämföra olika lös-
ningar. Samtidigt ges en stor frihet att finna nya alternativ som passar just
den egna kommunen.
Det här går att göra utan att snegla på hur det slår på statsbidragen. Borta
är t.ex. sifferexercisen kring heldags- och halvdagsplatser inom barnomsor-
gen. Borta är definitionen på vad som är en fritidshemsplats resp, öppen för-
skola. Äldreomsorgstjänster kommer inte längre att snedvridas för kommu-
nerna av att vissa är statsbidragsberättigade och andra inte. Den kommun
som vill kan nu införa servicecheckar, osv.
Jag tror att dynamiken i vad detta kan innebära är starkt underskattad.
Servicen gentemot medborgarna kan förbättras och situationsanpassas på ett
helt annat sätt än hittills. Kostnadseffektiviteten kan höjas avsevärt, inte i
första hand genom trista besparingar utan i hög grad genom nya vägar och
metoder att åstadkomma de önskade resultaten.
För oss moderater är principerna bakom det nya statsbidragssystemet nå-
gonting vi länge har förespråkat. Det är därför glädjande att de nu kan sättas
i sjön. Självfallet blir det dock övergångsproblem med så drastiska regeländ-
ringar. Många har ändå känt något slags trygghet i den snårskog av regler
som hittills har styrt vad som varit tillåtet och lönsamt för enskilda kommu-
ner på grund av statsbidragen. Det har kanske också varit naturligt för
många kommunekonomer att räkna rent kameralt på sin egen kommun för
att se om man är vinnare eller förlorare, som det heter, i det nya statsbidrags-
systemet. Jag vill hävda att alla är vinnare, om man ser framåt.
De möjligheter som ligger i den nya friheten att förändra är stora. Det
gäller inte minst många av de kommuner som på papperet nu förlorar, efter-
som de har varit duktiga att optimera statsbidragsintäkter med det ganla sy-
stemet. Just här finns ofta stora vinster att hämta hem.
Övergångsreglerna ger vidare en mjuk infasning till det nya statsbidragssy-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
103
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
104
stemet. Det bör här understrykas att övergångsreglerna är tänkta att fort-
sätta gälla även under 1995 och 1996, för att de kommuner som får särskilt
stora bidragsförändringar inte skall behöva ta hela den återstående delen
1995. De beräkningar som Kommunförbundet har delgivit kommunerna och
som vissa media har gjort ett stort nummer av - vi hörde bl.a. om Dorotea i
Ekot i morse - bygger på den felaktiga föreställningen att smällen blir sär-
skilt stor för vissa förlorare just 1995. Det är inte avsikten. Så kommer det
inte att bli. Övergångstiden är tänkt att vara i ytterligare två år.
Regeringens av utskottet tillstyrkta förslag innebär sålunda att kommu-
nerna ges en stor frihet samtidigt som de måste ta sitt ansvar för att anpassa
sin verksamhet till de samhällsekonomiska ramarna och förbättra sin pro-
duktivitet och därigenom medverka till att vi får den ekonomiska tillväxt
som är så väsentlig, inte minst för kommunernas framtida möjligheter att
sköta sina åtaganden gentemot dem som föranleder att de finns till, nämligen
kommunmedborgarna.
De alternativ som Socialdemokraterna erbjuder måste ge många ute i
kommunerna kalla kårar. I deras alternativ skall kommunerna fortsätta sin
expansion samtidigt som de säger sig förutsätta oförändrad skattesats. De
extra investeringar som staten skall delfinansiera förutsätter också kommu-
nala tillskott. Så är Socialdemokraternas ekonomiska politik baserad på en
ofinansierad kommunal expansion. Kommunernas ekonomiska situation
skulle raskt bli ännu sämre, trots'att Socialdemokraterna inte gör den sam-
hällsekonomiskt helt nödvändiga indragningen av 7,5 miljarder från kom-
munsektorn.
Viktigare ändå är kanske att den socialdemokratiska politiken undergrä-
ver möjligheten att vi tar oss ur den strukturella krisen. Socialdemokraternas
alternativ blir en framtida låg tillväxt, även i en högkonjunktur. Det skulle
verkligen skapa problem även för kommunerna framåt i tiden.
Socialdemokraterna har vidare inte vågat fullfölja den linje som de lutade
åt när de ursprungligen tillsatte den kommunalekonomiska kommittén och
senare i utredningsarbetet. Nu driver de en s.k. fryslinje, som i olika om-
gångar avvisades i utredningsarbetet och då även av Socialdemokraterna
själva. Tankegången är tydligen att de belopp som statsbidragen råkade ut-
falla med i år eller förra året är riktigare i något avseende. De kommuner
som har haft förmåga att få mycket statsbidrag skulle alltså ha den förmånen
ytterligare år, i stället för att man påböljar den omfördelning som alla kör-
ningar med olika typer av strukturindex ger utslag för. Jag vill understryka
att det strukturindex som kommer att gälla under övergångsåren därför i sig
inte borde vara kontroversiellt. Det är mer finjusteringen framåt i tiden som
kan vara intressant att studera nu. Det är vad expertarbetsgruppen skall
göra.
Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag i dess hel-
het. Samtidigt vill jag göra några ytterligare kommentarer på ett par punk-
ter. Jag tar då upp en av de punkter som Per Olof Håkansson berörde.
Många kommuner har påtalat att det nya utbetalningssystemet i förening
med slutregleringen av de specialdestinerade statsbidragen leder till ytterli-
gare s.k. förluster för kommunerna. Per Olof Håkansson talade om en dold
indragning. Detta är inte riktigt om man ser till betalningsströmmen från stat
till kommun. Då är förändringarna helt neutrala. Det utbetalas exakt lika
mycket pengar från stat till kommun som skulle utbetalas med det gamla sy-
stemet. Däremot kommer omläggningen att leda till en engångspåverkan på
kommunernas balansräkningar. Man kommer, när man gör balansräkning-
arna per den 31 december 1993, inte att ha lika stora fordringar på staten på
grund av själva omläggningen.
Vi har från utskottets sida uppmärksammat detta. Vi för ett allsidigt reso-
nemang i utskottsbetänkandet kring denna fråga. Det måste dock med en
viss tydlighet poängteras att denna engångspåverkan inte skall eller får på-
verka kommunernas verksamhet. Det kan inte vara riktigt att kommunerna
av denna anledning gör ytterligare besparingar för att kompensera just
denna effekt. Lika oriktigt är det då kommunekonomer för fram behovet av
en höjning av utdebiteringen som följd av utbetalningsomläggningen. Ingen
kommun borde kunna känna sig rikare av att ha en fordran på staten som
rullar på obestämd framtid. Jag kan dock medge att det kunde ha sett snyg-
gare ut, av rent redovisningstekniska skäl, om stat- och kommunsektor hade
kunnat reglera även detta mellanhavande på ett ur balansräkningssynpunkt
neutralt sätt. Frågan om att balansräkningseffekterna för kommunerna bör
följas upp av regeringen i dess överläggningar med företrädare för kommun-
sektorn finns med i ett tillkännagivande som utskottet gör.
Det är viktigt att den grundläggande principen för statsbidragsreformen
kan upprätthållas, nämligen den om en nettoström från staten till kommu-
nerna och att kommunerna alltid behåller inkomsterna från det egna skatte-
underlaget. Regeringen bör därför återkomma med ytterligare övervägan-
den om hur neutraliseringen av schablonavdraget och förändringar i sjukför-
säkringssystemet skall ske. Det finns också med i ett tillkännagivande som
utskottet har gjort.
Jag har redan sagt att denna reform ger kommunerna ökat handlingsut-
rymme med möjligheter till lokala anpassningar. Bakom ligger också, som
framhålls i propositionen, synsättet att beslut skall fattas på lägsta möjliga
nivå, dvs. av dem det berör eller så nära dem som möjligt. Utskottet har i
samband härmed på s. 27 i sitt betänkande poängterat att en förutsättning
för att kommunerna skall kunna utnyttja de möjligheter som ges är ”att stats-
makterna är återhållsamma med reglering i de lagar och andra författningar
som styr den kommunala verksamheten”.
Det är ur ett sådant perspektiv som dagens beslut för kommunsektorn ger
kommunerna möjligheter att vara herre i eget hus och att med rätt nyttjad
frihet - där man förnyar sitt sätt att arbeta, med bättre produktivitet som
resultat - bidrar till återskapandet av Sverige som en företagar- och tillväxt-
nation.
Anf. 119 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag hade inte väntat mig att Lennart Hedquist skulle inta
någon annan position än den han nu intog. Låt mig konstatera, så att inget
missförstånd skall råda på den punkten, att vi socialdemokrater ställer upp
på det samlade statsbidraget som princip. Konstruera inget motsatsförhål-
lande när det gäller den principen! Där är vi faktiskt eniga.
Sedan säger Lennart Hedquist att han är nöjd med infasningen av det nya
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
105
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
systemet. Om man sätter sig ner och räknar på detta, kommer man fram till
att den infasning som han är nöjd med får den genomsnittliga effekten att ca
3 kr. på kommunalskatten försvinner. Jag vet inte om det är bra att förklara
sig nöjd när drygt 10 % av den samlade kommunalskatten försvinner för den
viktiga kommunala verksamheten på intäktssidan.
Låt mig gå över till det s.k. balansräkningsproblemet. Enligt Lennart
Hedquist skulle detta inte få några effekter i den kommunala verksamheten.
Jag vet inte om det var en prognos eller inte. Jag vet bara att det finns väldigt
många som säger att det finns stora problem förknippade med detta. Om
man tittar på åren 1993 och 1994 kan man inte förneka att detta betyder ett
minskat bidrag till kommunerna på sammantaget 25 miljarder kronor, Len-
nart Hedquist. Min fråga till Lennart Hedquist är då: Kan Lennart Hedquist
garantera att ingen kommun kommer att få några som helst problem med
det förfarande som ni föreslår?
Jag tror att det är en viktig fråga att ställa, men det är ännu viktigare att
få en garanti till de kommuner som i dag har identifierat stora problem på
detta område. Det vore bra om Lennart Hedquist kunde tala om hur de
många kommuner som har hört av sig och som har anmält problemet skall
lösa de bekymmer de anser sig ha. Det viktiga är inte att vi blir överens,
utan att vi kan ge ett bra besked till kommunerna, så att de som skall driva
verksamheten inom vård, omsorg, skola osv. kan göra det på det sätt de öns-
kar och slipper gripa till de panikåtgärder som vi nu har sett tendenser till på
ett och annat håll.
Anf. 120 LENNART HEDQUIST (m) replik:
Herr talman! Jag kan ge den garantin, Per Olof Håkansson, eftersom det
gamla systemet, i kronor i kassan till resp, kommun, inte skulle ge något mer
än den omläggning som nu genomförs. Det innebär att den kommunekonom
som ser det här som en engångsförändring i sin balansräkning är klok. Jag är
medveten om att väldigt många tittar på förändringar av eget kapital. Men
om det egna kapitalet förändras på det sättet att det är fordran på staten
som minskar med ett visst belopp, skall det naturligtvis till ingen del behöva
påverka verksamheten.
Beträffande infasningen av det nya statsbidragssystemet är det ju ett noll-
summespel. Med de övergångsregler som gäller innebär det att ingen kom-
mun förlorar eller vinner mer än motsvarande 35 öre på skatten. När jag
anger det beloppet befinner vi oss på ett oerhört stort avstånd från de mycket
konstiga siffror som Per Olof Håkansson här använder. Han säger att det rör
sig om 3 kr. på skatten. För att över huvud taget komma upp i de beloppen
måste man dels bortse från övergångsreglerna, dels ta med den kommunin-
dragning som är samhällsekonomiskt motiverad under alla omständigheter
och dessutom uppenbarligen ta med den engångseffekt som inte har någon
verksamhetsmässig påverkan i samband med omläggningen av utbetalnings-
systemet.
Jag tycker inte att Per Olof Håkansson, som är en erfaren kommunalman,
skall hänge sig åt att addera helt olika typer av effekter på det viset, när vi
för diskussionen om det nya statsbidragssystemet.
106
Anf. 121 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag drar tvä slutsatser av Lennart Hedquists sätt att reso-
nera. Den ena är att det egna kapitalet i kommunen och soliditeten i den
kommunala ekonomin är ganska betydelselösa ting. Det rimmar illa med det
resonemang som Moderaterna har fört tidigare om behovet av att öka solidi-
teten och värna det egna kapitalet. Dessutom är det självfallet så att bedöm-
ningen av kreditvärdigheten till stor del beror av hur stort det egna kapitalet
är och hur soliditeten ser ut. Räntenivån kommer också att påverkas. Det är
det ena konstaterandet.
Det andra är att Lennart Hedquist tycks resonera kring det förhållandet
att balansräkningen är ett fullständigt fristående ting, som inte har någon
som helst koppling till resultaträkningen. Det finns kommuner som har kost-
nadsfört och räknat med vissa intäkter. De kommer att hamna i bekymmer-
samma situationer. Jag skall notera den garanti som här ställdes ut. Vi får
kanske återkomma till den inom sinom tid. Jag ser ett antal kommuner, vi
vet inte hur många, som har aviserat problem på det här fältet. Jag är överty-
gad om att det är de som har rätt och Lennart Hedquist som har fel.
Anf. 122 LENNART HEDQUIST (m) replik:
Herr talman! Jag vill för det första notera att Socialdemokraterna i sin re-
servation inte anvisar någon som helst lösning på det problem som vi nu dis-
kuterar.
För det andra vill jag konstatera att en förändring av det egna kapitalet
som beror på ett förändrat statligt utbetalningssystem naturligtvis inte skall
påverka verksamheten. Men det är däremot mycket allvarligt för en kom-
mun om man förändrar det egna kapitalet på grund av för höga kostnader
år efter år och på det viset urholkar den egna kapitalbasen. Det finns stora
skillnader när det gäller vad en sådan förändring beror på. I det här avseen-
det måste vi vara mycket tydliga gentemot kommunsektorn.
När kommunsektorn nu får den efterlängtade utbetalningsförändringen
av skatt och vi dessutom tidigarelägger statsbidragen, uppstår den effekt som
med statens sätt att räkna pengar faktiskt är mycket svår att undvika. Detta
kommer ju på inget sätt att påverka den kommunala likviditeten. Framåt i
tiden kommer det inte att få någon påverkan på möjligheterna att bedriva
verksamhet.
Som Per Olof Håkansson sade tidigare vore det dumt av oss att fokusera
alltför mycket på den här enda förändringen i hela den stora proposition som
vi nu tar ställning till. Den innehåller så många andra inslag som skapar så
stora möjligheter för kommunerna att detta kanske mer kan ses som en de-
talj som är glömd om ett eller annat år.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
Förste vice talmannen anmälde att Per Olof Håkansson anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 123 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag ber att få upprepa talmannens vädjan för en stund sedan. Varje leda-
mot uppmanas att vara så kortfattad som möjligt. Vi avser att gå igenom hela
107
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Den kommunala
ekonomin
108
föredragningslistan vid dagens sammanträde, och det är fortfarande sex och
en halv timme anmäld taletid kvar.
Anf. 124 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Lennart Hedquist talade väl om propositionen och betän-
kandet. Han sade att det fanns stora möjligheter där och avslutade med att
nu var kommunerna herrar i eget hus.
Om jag är herre i mitt eget hus, ansluten till fjärrvärmen, och får ett be-
sked om att man nu slår ner 20 % på min fjärrvärme, ger det kanske utlopp
för en viss kreativ verksamhet för att klara sig, men det kanske också samti-
digt ger stora skador.
Jag kan också se möjligheter i detta, Lennart Hedquist. Men ser Lennart
Hedquist inga problem? Då tänker jag på de behov som finns och de beslut
som redan fattats om indragningen. Den framtida inriktningen skall vara
oerhört restriktiv. I långtidsutredningen finns det ett finansiellt underskott
1997 på 30 miljarder kronor, men konsumtionen skall vara oförändrad.
Om man tänker sig att det sker förändringar - i fråga om gymnasieskolan,
barnomsorgen, skolstarten, befolkningens sammansättning - blir det då inga
som helst problem framöver för kommunerna, Lennart Hedquist? Det är en
intressant fråga som man bör få svar på.
Dessutom blir jag mer och mer förundrad över propositionens avsnitt 4.2,
där det står att det samhällsekonomiska utrymmet skall begränsas för att de
delar av ekonomin som är utsatta för internationell konkurrens skall ha till-
gång till arbetskraft och andra resurser till konkurrenskraftiga löner och pri-
ser. Ja, det gällde för något år sedan. Men kan Lennart Hedquist säga att
det gäller under överskådlig tid på 90-talet, när vi har en snabbt krympande
industrisektor? Är det ett skäl för en långsiktig minskning av kommunsek-
torn som ger arbetslöshet framöver?
Då frågar jag mig: Varför så bråttom att sätta ett system i sjön som ger
problem för kommunerna redan i starten?
Anf. 125 LENNART HEDQUIST (m) replik:
Herr talman! Det gäller nu att ha bråttom för att kunna ta till vara de möj-
ligheter som reformen också ger.
Visst finns det problem, och vi har i utskottet i hög grad fått kännedom
om dem från enskilda kommuner. Nu har det varit en tid när man rent kame-
ralt har räknat på effekter utifrån ett statiskt synsätt på vilka statsbidrag man
skulle ha fått, om ingenting hade ändrats. Nu är vi varse och har diskuterat
problemet. Nu gäller det för kommunerna och för dem som är verksamma i
kommunerna att se de stora möjligheter som den här reformen skapar.
Det är ju ur detta som förändringarna för kommunmedborgarna skall
komma. Här har kommunerna enormt stora möjligheter att utan styrande
statsbidragsregler förändra sin verksamhet, till fromma för kommunmed-
borgarna.
Anf. 126 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Ja, det finns möjligheter i det nya statsbidragssystemet. Det
ser jag också, stora möjligheter dessutom.
Men vad betyder det att vara herre i eget hus, om energitillgången stryps
så att den minskar med 20 %? Det måste uppstå problem, och jag reagerar
mot den totala nonchalansen från regeringens sida. Det finns inget samhälls-
ekonomiskt riktigt bärande skäl, för kostnaderna kommer ju igen någon an-
nanstans i samhället.
Vilket råd har Lennart Hedquist att ge alla de kvinnor som inte får arbete
eller som inte kan ta ett arbete på grund av bristande service eller som måste
dubbelarbeta? Vilka förslag har Lennart Hedquist för att lösa sådana pro-
blem?
Det skapas reella problem för kvinnorna, om man sätter åt den kommu-
nala sektorn på flera olika sätt, så som man gör med den mansdominans som
vi nu har i samhället. Vilket råd har Lennart Hedquist till kvinnorna i dag?
Anf. 127 LENNART HEDQUIST (m) replik:
Herr talman! För just de grupper som Lars-Ove Hagberg nämnde är det
viktigt att kommunerna kan ta till vara möjligheten att förbättra sin produk-
tivitet, för det ger framåt i tiden de bästa utsikterna för vårt land. Det är av
den anledningen som det är så viktigt att statsbidragsreformen sjösätts nu,
så att den kan börja ge utslag i en stark förbättring av den kommunala pro-
duktiviteten.
Anf. 128 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Modigt att Anne Wibble vågar sjösätta det nya statsbidrags-
systemet! Äntligen blir kommunerna myndigförklarade!
Så uttrycker sig ett socialdemokratiskt kommunalråd om den ytterligt om-
fattande kommunala reform som riksdagen i dag skall fatta beslut om. Om
man läser de socialdemokratiska reservationerna till betänkandet, förvånar
det ju att det finns någon socialdemokrat som tycker att finansministern är
modig och att det nya statsbidragssystemet skulle göra kommunerna myn-
diga.
Som kommunalpolitiker under flera år irriterades jag över hur besvärligt
det var att fatta beslut i många lokala frågor utan att behöva snegla åt riksdag
och regering och styrande bestämmelser. Regler och förordningar begrän-
sade mina möjligheter på ett många gånger onödigt sätt. Jag är säker på att
Per Olof Håkansson har upplevt detsamma.
Statsbidragsbestämmelserna var och är en ständig källa till förtret. Nu
ändras detta och den s.k. påsprincipen införs - med andra ord bort med de-
taljer och pekpinnar, mer av frihet och generella principer! Det handlar fak-
tiskt om en mindre kommunal revolution och också om en mer rättvis fördel-
ning av statens pengar.
Herr talman! När vi talar om kommunsektorn, menar vi ju både kommu-
ner och landsting. Jag håller mig nu i första hand till kommunerna, eftersom
nyordningen främst berör dem. Förändringarna vad gäller landstingen är
inte så omfattande, och dessutom har landstingen redan i hög grad generella
bidrag.
Nu avskaffas tolv av de nuvarande öronmärkta statsbidragen samt det s.k.
utjämningsbidraget och det extra skatteutjämningsbidraget, Robin Hood-
skatten. Dessutom avskaffas det bidrag som kommunerna fick som kompen-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
109
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
110
sation när den kommunala företagsbeskattningen togs bort. Det handlar om
40 miljarder kronor totalt. Skolan, barnomsorgen och äldreomsorgen står
för den absolut största andelen av de specialdestinerade bidragen.
Varför då denna nyordning? Mitt svar är att demokratin kommer att öka,
när detaljreglerna och pekpinnarna upphör. I framtiden lägger sig den här
församlingen i mindre, vilket bör glädja kommunalpolitikerna, också i Trel-
leborg. Men å andra sidan får kommunerna räkna med att medborgarna blir
aktivare och vill utnyttja sina möjligheter att välja friare. Därför följer också
ansvar av den ökande friheten. Detta tycker jag är mycket bra.
Ett annat viktigt skäl bakom omläggningen är att rena effektivitetsvinster
kommer att kunna göras nu när riksdagen släpper på reglerna. Det kommer
att bli lättare att samordna verksamheter och hitta okonventionella, om ut-
trycket tillätes, ”gränsöverskridande” lösningar. Det blir lättare att pröva
nya verksamhetsformer, privata alternativ, fler entreprenader och mer av
konkurrens.
Skall kommunerna klara av sina åtaganden framöver, måste effektiviteten
nämligen höjas, minst 2 % årligen. Nu ökar kommunernas chanser! Man får
riktiga signaler av riksdagen, inte felaktiga.
De specialdestinerade bidragen har i många fall inte frammanat effektivt
utnyttjande av resurser. Ibland har reglerna tvärtom lett till misshushållning.
Det kan handla om skolan, äldreomsorgen eller daghemmen, som Lennart
Hedquist var inne på. Styrande regler har alltför ofta lagt hämsko på lokala
initiativ och inte stimulerat till varsamhet med skattemedel.
Herr talman! Jag tycker också att det är viktigt att poängtera att fortfa-
rande blir vissa specialdestinerade statsbidrag kvar, bl.a. inom socialdeparte-
mentets och kulturdepartementets områden. Likaså undantas de statliga
kostnaderna för KBT och för bostadsbidragen. Ansvaret för båda dessa sy-
stem kommer ju framgent att helt övertas av staten. Det är viktigt att poäng-
tera, tycker jag, att de statliga kulturanslagen blir kvar i sin gamla tappning,
vilket visar att regeringen lyssnat på de oroliga remissinstanserna.
Av de tre komponenterna i det generella bidraget är det strukturfaktorer-
nas påverkan som vållat störst offentlig debatt. Det är också detta som har
diskuterats här i dag, helt följdriktigt enligt min mening. Här finns - som
vanligt - de största svårigheterna när det gäller att hitta ett rättvist fördel-
ningssystem för alla olika kommuner i Sverige, allt från storstäder med flera
hundra tusen invånare till vår minsta kommun, Bjurholm i Västerbotten, har
jag lärt mig, med 2 938 invånare.
Justeringar har gjorts av regeringen i jämförelse med kommunalekono-
miska kommitténs utredning. Bl.a. har den så omdebatterade klimatfaktorn
tonats ner - och detta före den senaste tidens värmebölja.
En expertgrupp kommer därtill nu att se över och vidareutveckla systemet
med strukturfaktorer. Utskottet understryker vikten av detta, bl.a. genom
att föreslå att en parlamentarisk referensgrupp skall följa arbetet, som inte
bara handlar om statistiska formler utan också om politiska bedömningar
och värderingar.
Herr talman! Bl.a. måste man ytterligare studera konsekvenserna för stor-
städerna. Det finns tvivelsutan vissa extra kostnader som enligt min mening
måste vägas in. Kommunförbundets egen utredning om statsbidragen - ”Be-
stämma i eget hus” hette den - hade en annan strukturindelning som gav ett
annat utfall än det som vi i dag har att ta ställning till. Här gör utskottet också
ett tillkännagivande, bl.a. med hänvisning till en folkpartimotion från de tre
storstäderna.
”Påsprincipen” innehåller också en annan svårighet. De specialdestine-
rade bidragen avsåg ju att framför allt stimulera kommunerna att göra som
riksdagen beslutat. De kommuner som byggt ut barnomsorgen enligt riksda-
gens intentioner kommer nu att få sina bidrag med helt andra utgångspunk-
ter, inte längre efter antal barn och platser. En hel del kommuner hamnar
därför i trångmål.
Det nya systemet skulle också kunna gynna nedläggning av daghemsplat-
ser, eftersom kommunen till stor del kompenseras genom konstruktionen
med garantinivå, om skatteunderlaget minskar. Detta inträffar om föräldern
slutar att jobba på grund av brist på barnomsorg, varvid kommunen går
miste om skatteintäkter. Detta är en hake i systemet.
Regeringen kommer också tillbaka med en speciell lagstiftning, som kom-
mer att ställa krav på kommunerna att kunna tillhandhålla någon form av
barnomsorg.
Herr talman! Även om jag storligen ogillar pekpinnar ifrån riksdagen -
denna lagstiftning har ju också kritiserats från kommunalt håll - tycker jag
att det är en rimlig åtgärd från riksdagens sida och ett jämförelsevis ganska
ringa ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Herr talman! En viktig princip bakom det nya statsbidragssystemet har
varit att det skall bli en nettoström av pengar från staten till kommunerna,
inte som det är i dag en rundgång av pengar.
Därför avvecklas nu skatteutjämningsavgifter och avräkningsskatten för
kommunernas del. Ett problem är dock att några kommuner härigenom helt
hamnar utanför systemet; under 1993 två kommuner, som därigenom inte
får del i de föreslagna indragningarna. Men detta har utskottet uppmärksam-
mat, och regeringen återkommer i höst till den slutliga fördelningen. Jag
tycker därför att socialdemokraterna inkl. Per Olof Håkansson själv tar till
brösttoner i onödan här i kammaren och i reservationen.
Som jag varit inne på sjösätts denna viktiga reform i lagom takt. Det finns
speciella övergångsregler, så att inga kommuner ”förlorar” eller ”vinner”
mer än 1,5 % av den sammanlagda inkomsten för 1993 och 3 % för 1994.
Jag tycker att detta är ett klokt ställningstagande, som gör det möjligt för
kommunerna att anpassa sig. Ingen tövan om principerna - som jag tycker
att socialdemokraterna ger uttryck för - däremot förståelse för att det be-
hövs en viss tid för omställning.
I propositionen finns också andra viktiga förslag: en förlängning av det
kommunala skattestoppet, ändrat system för att betala ut och beräkna kom-
munalskatten och en indragning om 7,5 miljarder kronor från kommunsek-
torn totalt.
Det kommunala skattestoppet är ju bara en förlängning av den nu gäl-
lande ordningen. Jag tror faktiskt att ingen kommunalpolitiker i dag tror att
man kan lösa problemen genom att höja skatten.
Nu föreslås också att det skall införas ett ändrat system för kommunalskat-
tens utbetalning, ett system som är mer rättvisande och som inte lider av den
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
111
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Den kommunala
ekonomin
112
tvååriga eftersläpning som dagens krångliga system medför. En nyordning
på detta område är efterlängtad.
Däremot har övergångsreglerna, som tidigare debatterats här, medfört
viss diskussion i kommunvärlden, bl.a. med utgångspunkt i de s.k. kvitt-
ningar som omnämns i propositionen. Jag vill också, liksom Lennart Hed-
quist, understryka att utskottet ägnat dessa problem mycken möda och
mycken tid. Av utskottets betänkande framgår också med all önskvärd tyd-
lighet att omläggningen skall vara likviditets- och verksamhetsmässigt neu-
tral mellan staten och kommunerna. De slutliga uträkningarna - tabellerna
i propositionen är faktiskt bara prognoser - kommer ju finansministern till-
baka med i höst.
Men kommunerna skall alltså inte förlora på denna omläggning.
Herr talman! Den svåraste frågan i det här betänkandet är de 7,5 miljar-
derna i indragning som regeringen förslår. Jag tror att det tidigare har sagts
av Lars-Ove Hagberg. Jag håller med om detta, och jag måste medge att
jag tycker att kommunernas sparbeting är tufft. I dag publiceras också en
enkätundersökning som visar att en majoritet av ombuden till Kommunför-
bundets kongress i Umeå är kritiska till regeringens förslag. Jag skulle vilja
säga: Konstigt vore det annars!
Men samhällsekonomin ger tyvärr inga genvägar. Kommunerna måste ta
sin del för att klara svensk ekonomi. Genom det nya statsbidragssystemet
ökar tveklöst kommunernas chanser att klara av situationen. Färre pekpin-
nar och färre regler ökar i hög grad möjligheterna att höja effektiviteten och
öka produktiviteten, att ge kommunmedborgarna mer valuta för skatte-
pengarna.
Men som liberal och f.d. kommunalt aktiv blir jag ibland något oroad över
en del svepande uttalanden om kommunernas ”obegränsade besparingsmöj-
ligheter”. Kommunernas julafton är sedan länge slut.
Herr talman! Enligt kommunförbundens s.k. baskalkyler i långtidsutred-
ningen måste volymen ökas årligen med 2 %, om kommuner och landsting
skall klara 90-talet. Det kan inte ske genom ökade statsbidrag eller mer skat-
ter, utan måste åstadkommas genom högre effektivitet och större produkti-
vitet.
Ett annat sätt är att öka avgiftsfinansieringen, även om detta - och det vill
jag poängtera - måste ske på ett fördelningspolitiskt rimligt sätt.
Jag tror i motsats till Per Olof Håkansson att det är möjligt att göra klara
effektivitetsvinster. Det arbete som görs ute i kommuner och landsting visar
det. De båda kommunförbunden ligger väl framme i utvecklingsarbetet. Det
finns flera sådana goda exempel.
Så nog har, och det tycker jag att också denna debatt måste visa, kommu-
nerna stora möjligheter - inte bara svårigheter och problem.
Det nya statsbidragssystemet, skolpeng, barnomsorgspeng och andra fi-
nansieringsmetoder i samma riktning kommer att ge kommunerna de verk-
tyg som de så väl behöver för att klara sina viktiga uppgifter. Det handlar om
avreglering och konkurrens.
Jag har, som jag sagt, förståelse för kommunernas oro. Som liberal tycker
jag att det är av oerhörd vikt att kommunerna med bibehållen kvalitet kan
klara av sina viktiga åtaganden bl.a. för våra gamla och för våra barn.
Kommunernas verksamhet är - och blir - betydelsefull och viktig för att
vi skall kunna upprätthålla en bra generell välfärdspolitik.
Genom ”pås-principen” tycker jag att riksdagen äntligen myndigförklarar
kommunerna. Makten och ansvaret förskjuts från Helgeandsholmen till alla
Sveriges kommuner. Den unika svenska kommunala självstyrelsen ges ett
kraftfullare och tydligare innehåll.
Jag tycker därför faktiskt att jag med uppburet huvud kan yrka bifall till
finansutskottets hemställan i utskottets betänkande nr 29.
Anf. 129 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Olle Schmidt resonerar för det första om detaljregler som
om över huvud taget alla regler skulle försvinna, när man går in i systemet
med ”påsen”. Jag tror att det är en felaktig syn. Det är min erfarenhet att
t.ex. när staten ändrade de speciallagar som reglerade den kommunala verk-
samheten till att bli ramlagar, satte kommunerna i gång med att formulera
lokala regler för verksamhetens genomförande.
Det är alltså vilseledande att säga att de detaljregler som i dag styr kom-
mer att försvinna. De kommer att göra det i en mening, men de kommer
med stor säkerhet att bestå i en eller annan form som lokala bestämmelser.
För det andra säger Olle Schmidt att ingen kommer att vinna eller förlora
mer än 11/2 % på den här reformen. Är det en garanti eller ett löfte som
Olle Schmidt i dag ställer ut? Jag tror att vi skulle behöva ett svar på den
frågan.
För det tredje: Hur kan en minskad utbetalning för åren 1993 och 1994 på
tillsammans ca 25 miljarder kronor beskrivas som likviditetsmässigt neutral?
Det skulle vara intressant att höra Olle Schmidts förklaring på detta.
För det fjärde vill jag fråga: Instämmer Olle Schmidt i den garanti som
Lennart Hedquist ställde ut för de kommuner som jag påstår kommer att
hamna i en problemsituation?
För det femte en fråga som är litet besvärligare, men som måste ställas:
Varför ville inte folkpartiet medverka till att diskutera vårt förslag till tvås-
tegslösning för den här reformen?
Anf. 130 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Jag skall försöka besvara alla dessa fem frågor, men jag skall
börja bakifrån.
Varför ville vi inte vara med och diskutera socialdemokraternas motions-
förslag? Därför att vi i grunden faktiskt, Per Olof Håkansson, inte har
samma uppfattning och inställning. Vi har sagt, och det står uttryckligen i
regeringsförklaringen, att Sverige behöver en exportledd tillväxt, och då kan
vi inte tillåta att kommunerna expanderar sin verksamhet.
Jag har försökt att räkna litet grand på vad era förslag skulle innebära för
den kommunala sektorn, och helt klart är att ni riskerar att sätta fart på både
ränta och inflation med era förslag.
Där går en grundläggande skiljelinje, och jag har mycket svårt att förstå
att Per Olof Håkansson och socialdemokraterna i övrigt inte är oroade över
denna utveckling. Man kan i dag i tidningen läsa att vi under de senaste tre
åren har förlorat 150 000 industrijobb.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
113
8 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 127
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
114
Med anledning av den konkreta frågan om likviditetsmässigheten och ba-
lansräkningsproblemen vill jag referera ur betänkandet, där vi från utskot-
tets sida mycket väl förklarar detta och dessutom medger att det är ett be-
kymmer. Vi framhåller att det skall vara verksamhetsmässig och likviditets-
mässig neutralitet mellan staten och kommunen.
Det skall alltså inte påverka verksamheten ute i kommunerna. Vi måste
väl ändå, Per Olof Håkansson, vara överens om att vi båda har detta bekym-
mer? Såvitt jag förstår, i varje fall av de direktiv som den förre finansminis-
tern gav för utredningen av denna fråga, har också Socialdemokraterna varit
beredda att genomföra denna förändring av det kommunala skattesystemet
när det gäller utbetalningsrutiner, eftersom man inte vill ha den tvååriga ef-
tersläpningen.
Lennart Hedquist talade om garantin. Jag kan då bara falla tillbaka på
vad som står i betänkandet och vad utskottets majoritet uttryckligen säger,
nämligen att detta icke skall innebära att kommunerna förlorar på föränd-
ringen. Jag menar att Per Olof Håkansson måste kunna vara nöjd med det.
Jag menar att Socialdemokraterna hela tiden ser bekymmer. Nu lättar vi
på systemet här från riksdagens sida, nu säger vi att det skall vara färre regler
och pekpinnar, men då säger Per Olof Håkansson: Det kommer det inte att
bli, för kommunerna själva kommer att införa sådana. Ja, Per Olof Håkans-
son, möjligtvis kommer de att göra det i Trelleborg och andra socialdemo-
kratiskt styrda kommuner.
Anf. 131 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! När Olle Schmidt skall svara på frågan varför han inte vill
diskutera vårt förslag till en tvåstegslösning, säger han att han av exportskäl
inte vill diskutera detta. Jag ser faktiskt ingen koppling mellan att utforma
en bättre fördelningsnyckel och litare sundare övergångsregler och möjlig-
heterna för exporten att utvecklas på ett visst sätt. Det var ett dåligt svepskäl
som Olle Schmidt kom med.
När Olle Schmidt skall förklara hur en minskning av utbetalningen för
1993/94 med 25 miljarder kan kallas likviditetsmässigt neutral säger han helt
korrekt att detta är ett gemensamt bekymmer. Det är bra att vi får ett erkän-
nande av att detta är ett bekymmer. Mot detta konstaterande står Lennart
Hedquists uttalande att det här inte är något problem, att det inte får några
som helst effekter på verksamheten.
Olle Schmidt försöker avslutningsvis göra en poäng av att vi lyfter fram
problemen. Det är klart att man måste lyfta fram problem, eftersom det är
dem vi skall lösa. Vi tycker att vi står på en mycket realistisk grund när vi i
dag beskriver de problem som kommunerna kommer att hamna i om detta
förslag genomförs. Jag är glad över att vi i dag har fått tillfälle att lyfta fram
de problemen. Verkligheten under hösten och nästa år kommer sannolikt att
se litet annorlunda ut än den mycket ljusa bild som Olle Schmidt och andra
debattörer i dag tecknar av den kommunala verksamheten.
Anf. 132 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Jag tror inte att Per Olof Håkansson lyssnade på hela mitt
anförande. Man måste också lyssna på bisatserna, Per Olof Håkansson. Jag
sade att detta ger kommunerna möjligheter, det är alldeles riktigt. Jag tror
att det här är ett bra system. Men jag har aldrig stuckit under stol med att
kommunerna har bekymmer och problem med sin verksamhet. Från mina
partivänner landet runt kan jag vidimera att så är fallet.
Men kommunerna måste också ta sin del av ansvaret för att få Sveriges
ekonomi på rätt köl igen. Det är i det avseendet vi skiljer oss åt, det var
därför Per Olof Håkansson tyckte att mitt första argument var ett svepskäl.
I grunden har vi två olika synsätt. Ni vill expandera den offentliga verksam-
heten, dvs. samma modell som tidigare. Ni vill bygga er ur problemen. Ni
säger att kommunerna skall investera mer, att det är kommunerna som skall
leda tillväxten. Vi har en annan uppfattning. Om det är ett svepskäl tror jag
att Per Olof Håkansson får ta upp det i finansdebatten i morgon. Jag tycker
inte att det är ett svepskäl. Jag tycker att det är en grundläggande skillnad,
som vi här i vårt land har debatterat under de senaste två åren.
Om mottot är ”sundare regler” är vi överens. Det finns ett antal tillkänna-
givanden från utskottet. Vi säger bl.a. att strukturindexet behöver ses över.
Bl.a. i den stad jag kommer ifrån, Malmö, skulle det kunna vara lämpligt att
se över strukturindexet. Jag är övertygad om att det under seneftermidda-
gens debatt kommer att komma fler sådana argument.
Vad vi däremot inte accepterar - och det är där vi är oense - är att man
låser fast det nuvarande systemet, som enligt min uppfattning i många
stycken är orättvist eller i varje fall inte tillräckligt bra. Detta kanske även
Per Olof Håkansson borde tycka. Vi säger därför: Ta det nya systemet, ta
principerna, och se till att övergångsreglerna blir rimliga! Lyssna på dem som
säger att det kan finnas bekymmer! Det är ju, Per Olof Håkansson, en väl-
digt stor skillnad mellan detta och att ta ett gammalt system, cementera
orättvisorna och dra in det i 1993/94.
Även om det möjligen är oförskämt måste jag säga att jag tror att detta
också är en förhalningstaktik. På det sättet får vi inte alls något nytt system,
och då blir det ännu svårare att få en nyordning enligt dessa principer. Jag
tror att detta för kommunsektorns del är oerhört viktigt om vi skall klara av
uppgifterna under 90-talet och - och om det tror jag att Per Olof Håkansson
och jag är överens - just kunna bevara och stärka de viktiga verksamheter
som kommunerna bedriver. Per Olof Håkansson och Socialdemokraterna
gör enligt min mening inte tillräckligt för att stödja de välståndsgrundande
krafter som finns i kommunerna. I det avseendet kunde man vänta sig mer
av er.
Andre vice talmannen meddelade att Per Olof Håkansson anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 133 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Den socialdemokrat som sade till Olle Schmidt att det var
modigt kanske utgick från att förslaget egentligen var dåraktigt för kommu-
nerna - därav modet. Jag kan inte se att det kan vara på något annat sätt.
Olle Schmidt talar sig varm för detaljregleringens avskaffande, och om det
är vi ju helt överens. Men ni ersätter ju detaljregleringen med en inlåsnings-
effekt, ett totalt byggförbud för kommunerna framöver. Det är ju det ni gör.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
115
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Den kommunala
ekonomin
Självstyrelsen är ju en chimär, eftersom man i det här läget, med den här
omställningen, får klara det man kan klara.
Olle Schmidt sade nu, att visst finns det problem. Den 2-procentiga volym-
ökning som Kommunförbundet har pekat på skulle behövas. Den skulle
åstadkommas genom effektiviseringar och avgifter. Sedan glömde Olle
Schmidt av att vi i botten redan har ett 30 miljarder stort finansiellt under-
skott. Det kommer alltså ovanpå detta.
Jag har hört att någon vill ha pengar till handikappade och genomföra en
barnomsorgslag, att någon sade att man inte skall spara in pengar på biblio-
teken och att någon vill ha husläkare. Jag vet inte om Olle Schmidt känner
till de statsråd som säger detta. Allting gäller kommunernas verksamhet.
Visst blir det problem, Olle Schmidt, när man i ett parti sätter in inlåsnings-
effekten mot kommunerna och samtidigt i samma parti vill ha pengar till alla
dessa reformer. Det är ju faktiskt folkpartistiska statsråd som kämpar med
näbbar och klor för att kommunerna skall fullgöra sina uppgifter just inom
de här områdena. Är det inte så, Olle Schmidt, att man i och med att man
framöver genomför den här indragningen och restriktionen gentemot kom-
munerna, samtidigt säger att man någonstans måste ta bort verksamhet?
Sedan skyller man på den exportledda tillväxten. Kan Olle Schmidt säga
någonting i det här läget? Jag skulle ha en viss respekt för om Olle Schmidt
hade sagt detta 1989, när det rådde en stor överhettning. Men vad Olle
Schmidt gör är att i detta konjunkturläge hänvisa till att kommunerna bara
med en måttlig, liten ökning skall klara av de egentliga behov som utgör
grunden för infrastrukturen bara för att vi skall kunna ha en tillväxt på ex-
portsidan. Vilka exempel på detta kan man ta fram från Folkpartiets sida?
Anf. 134 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Lars-Ove Hagberg talar om inlåsningseffekter. Jag var, till-
sammans med många av er andra, i Gävle häromveckan. I motsats till några
andra här i kammaren tyckte jag att det var ett intressant besök. Jag vill för
övrigt tacka talmannen och dem som har stått för besöket. Jag lärde mig en
hel del. Bl.a. fick jag på Gävle slott sitta bredvid ett kommunalråd från
Ovanåker, en partivän till Per Olof Håkansson. Vi diskuterade de kommu-
nala problemen, vi diskuterade statsbidragsbestämmelserna, kommunin-
dragningarna, osv. Jag frågade kommunalrådet: Vad är det största proble-
met? Hans svar var mycket snabbt och mycket kort: Arbetslösheten, givet-
vis. Det var rädslan för att kommunen skulle förlora ytterligare jobb, att in-
dustrisysselsättningen, jobben skulle lämna kommunen. Det var alltså inte
en diskussion om hur mycket pengar man får till barnomsorg eller äldreom-
sorg, om statsbidragsregler, etc. Det var sysselsättningen han talade om, det
var Sverige som industrination, det var Ovanåker som industrikommun, för
att överdriva något.
Låt mig sedan gå över till mina egna erfarenheter från Malmö. Vad är det
som håller på att erodera Malmös ekonomi?
Somliga försöker hävda att det skulle vara sjukvården eller några andra
viktiga behov. Men så är det inte. Det är socialbidragen som håller på att
erodera Malmö stads ekonomi. Sysselsättning och industri slås ut. Jag skall
116
inte räkna upp hela raddan, för den är så dyster. Där ser vi kopplingen, Lars-
Ove Hagberg.
Skall vi fortsätta att låsa in effekterna i den kommunala offentliga verk-
samheten, eller skall vi se till att Sverige återigen blir en industrination? Där
har vi då olika recept.
Jag anser att Socialdemokraternas förslag i den här riktningen är felaktiga,
liksom även givetvis Vänsterpartiets.
Låt mig få ge två exempel som visar att det finns goda exempel.
På thoraxkliniken i Umeå har man på fem år lyckats att minska kostna-
derna per patient med mellan 8 000 och 16 000 kr. Det är ungefär en 20-pro-
centig effektivitetshöjning, och man räknar med en ytterligare förbättring.
Detta har man åstadkommit bl.a. genom en annan personalsammansättning
samt andra arbetstider och ersättningssystem. Trots dessa minskade kostna-
der är patienterna nöjda och köerna kortare.
Det finns fler sådana exempel, Lars-Ove Hagberg, i det s.k. Dagmar 50-
projektet. Jag kan återkomma med nästa exempel när jag har tid. Det finns
fler sådana exempel som visar att kommunerna faktiskt också har möjlighe-
ter.
Anf. 135 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Möjligheterna finns. De beror egentligen inte till 100 % på
systemet, utan på viljan och den politiska inriktningen. Det skall vi komma
ihåg.
Mycket har gjorts redan. Men jag tror det är allvarligt med de restriktioner
som väntar framöver. Man ser inte kommunen som den enorma plattformen
för den sociala infrastrukturen och möjligheterna framöver. Det är ett gigan-
tiskt politiskt misstag av bl.a. Folkpartiet.
Jag kan inte förstå annat än att Folkpartiet måste känna sig kluvet. Å ena
sidan har vi statsråd som gärna vill se sociala verksamheter och slå vakt om
dem, å andra sidan skall dessa verksamheter tydligen strypas.
Jag har fortfarande inte fått någon hållbar förklaring till den exportledda
tillväxten och kommunernas roll i detta läge. Vi har snart förlorat nästan
200 000 jobb i industrin på tre år. Då är det ganska magstarkt att säga att en
måttlig kommunal expansion skulle tära på utrymmet. Det finns redan så
mycket ledig kapacitet i arbetslösheten.
Det var nästan så att jag trodde att Olle Schmidts plädering var ett inlägg
inför morgondagen, att han skulle rösta med Vänsterpartiets paket och satsa
4 miljarder och tidigarelägga den indragning man hade tänkt sig till den 1 juli
i år, att han skulle satsa på ett gigantiskt ROT-program för att sätta bygg-
nadsarbetare och alla i kommunen i verksamhet i stället för att de skall gå
arbetslösa och behöva få bidrag.
Jag vet inte om jag skall sträcka mina förhoppningar så långt, men det vore
den egentliga konsekvensen av Olle Schmidts resonemang. Pengarna borde
användas till åtgärder som kommunerna i annat fall inte kan vidta. Det finns
ett sådant förslag i morgon, Olle Schmidt.
Anf. 136 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Det vi diskuterar är att kommunerna skall få statsbidrag en-
ligt påsprincipen på ca 40 miljarder kronor årligen. Samtidigt fick vi i förra
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
117
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
veckan reda på att innevarande årsbudget visar ett ökande underskott och i
dag är uppe i över 70 miljarder. Vi vet, enligt de förslag regeringen lägger
fram nu, att vi nästa budgetår har ett underskott på över 100 miljarder. Att
då använda den metod Lars-Ove Hagberg föreslår förefaller mig alldeles
orimligt. Självklart kan vi inte vara överens.
Det är ju då inte så att regeringen för en åtstramningspolitik. Det är sna-
rare tvärtom. Det är en expansiv politik. Jag skall inte gå igenom alla de
satsningar som regeringen i övrigt kommer med när det gäller att upprätt-
hålla den fulla sysselsättningen och klara arbetslinjen - givetvis i en balans
för att uppnå dessa utvecklingsmöjligheter och se till att vi kan satsa på indu-
strin.
Jag skulle inte propagera för detta, Lars-Ove Hagberg, jag skulle inte
tycka att det vore bra att dra in på kommunerna om jag inte trodde att det
var absolut nödvändigt för att just klara de verksamheter som Lars-Ove
Hagberg, jag och andra här i kammaren värnar om: sociala trygghetssystem,
husläkarsystem, förbättring av vården förvåra äldre, ökande möjligheter för
kvinnorna. Det är ju just därför. Vi vet att om tillväxten går ner, då faller
ekonomin ihop. Då är det de sämst ställda som får betala priset allra först -
inte några andra - och däribland kvinnor.
Jag var med i Malmö under avregleringen av kommunerna. När vi sade:
Nu får ni starta ny verksamhet, nu har ni möjlighet - vilka var det då som
kom först? Jo, Lars-Ove Hagberg, det var inte männen som stod i lång kö
och undrade när de kunde få starta, utan det var huvudsakligen kvinnor som
var beredda att göra det.
Det är samma tendens för närvarande. Så kom inte och säg att det är kvin-
norna som lider när man förändrar kommunernas verksamhet. Det är
tvärtom. Man ökar kvinnornas möjligheter. Man ger dem också en annan
arbetsmarknad. Jag tycker det är positivt.
Anf. 137 LISBET CALNER (s):
Herr talman! Snälla Olle Schmidt, var finns alla dessa jobb inom exportin-
dustrin som står och väntar på alla dessa f.d. kommunanställda? Berätta det!
Jag tror det skulle vara mycket intressant för denna kammare och för hela
svenska folket att höra det.
När jag for hit till riksdagen i går läste jag ett reportage i tidningen UPP&-
NER om en bilverkstad vars ägare undrar hur det skall gå för de unga i dag.
Det är ett elände det här med arbetslöshet och sådant. Det är litet ”tetigt
folk” som styr Sverige i dag, var uppfattningen. ”Tetigt” är göteborgska och
betyder konstigt.
Efter den här debatten är jag böjd att hålla med. För visst är det väl litet
”tetigt” även om jag kanske inte hade kommit på det ordvalet själv, att åder-
låta kommunerna på så mycket resurser som nu regeringen skall göra med
benäget bistånd av utskottets majoritet.
Utskottet inleder vad gäller den kommunala sektorn med att säga att den
skall anpassas till den samhällsekonomiska utvecklingen, och att staten har
ett övergripande ansvar för den offentliga verksamheten.
Utskottet instämmer i bedömningen att statsbidragen till kommunerna
118
kommer att utvecklas mycket restriktivt under åren 1993-1995 och åren där-
efter, om jag har förstått rätt.
Det är väl ändå dagens ”understatement” att en indragning av 7,5 miljar-
der om året från kommunerna beskrivs som en utveckling som är mycket
restriktiv. Vad då för utveckling? Det är ju ett generellt stopp för utveckling
och expansion.
Hade vi varit i det engelska parlamentet i dag tror jag att man hade ropat
hear, hear, för visst är det anmärkningsvärt att riksdagsmajoriteten i dag med
ett raskt klubbslag kommer att dränera kommunerna på en stor del av deras
för de enskilda människorna så viktiga förutsättningar för att leva ett gott
liv.
Sedan säger sig utskottet vara medvetet om att ett nytt statsbidragssystem
kräver ett utrednings-, beräknings- och beredningsarbete som är omfattande
och komplicerat. Se där ja, det tyder ändå på en viss insikt. Men varför inte
dra konsekvenserna av detta och göra upp med oss socialdemokrater, som
jag anser har dragit de rätta slutsatserna av dessa komplicerade förhållan-
den? Dela upp förändringen i två steg. Ge kommunerna frihet under ansvar.
Vi har inte låst oss, Olle Schmidt. Vi är för ”påsen”, med i huvudsak nuva-
rande resurser. Sätt till en parlamentarisk kommitté som arbetar vidare på
fördelningsnycklar. Det är ett bra alternativ vi erbjuder er.
När det gäller konsekvenserna för kommunsektorn som helhet är dessa
förhållanden väl redovisade, skriver utskottet.
Vad har man i tankarna då, undrar jag. Är det alla artiklar, reportage och
insändare i tidningar? För att inte tala om alla brev och telefonsamtal vi har
fått från såväl kommunpolitiker och kommunanställda som kommuninvå-
nare. De är väl medvetna om de negativa konsekvenserna för den kommu-
nala verksamheten med det föreliggande förslaget.
Är det demonstrationer och manifestationer av kulturarbetare och andra
som protesterar mot nedskärningar inom kulturlivet man tänker på? Är det
detta utskottet menar med väl redovisade konsekvenser, då håller jag med.
I dag kan man inte slå upp en tidning utan att regeringens förslag till kom-
munalt skatteutjämningsbidrag kritiseras. Dagens Nyheters ledare i morse
hade t.ex. rubriken ”Stoppa stöddiga moderater! Politiker som inte vet skill-
naden mellan att spara och att skära ner är ett stort hot”.
Hur känns det, Olle Schmidt? Vill inte Olle Schmidt hålla med? Folkpar-
tiet liberalerna vill väl också slå vakt om den generella välfärden? Det sade
Olle Schmidt själv i sitt anförande, och hans partiledare brukar också påstå
detta.
En liten enkät bland deltagarna på Kommunförbundets kongress visar att
62 av 100 tycker att det är ett dåligt förslag. Numera är det som bekant bor-
gerlig majoritet i den församlingen.
Jag tror att mycket beror på att regeringspartierna böljar i fel ände. Först
talar de om pengar, och sedan kommer de på att det finns vissa behov och
önskningar hos svenska folket som betalar sin skatt och vill ha en bra och
effektiv service, vård, omsorg och utbildning. Eller, som Moderaterna sade
i valrörelsen: Först sänker vi skatterna, sedan får vi se var och hur vi skall
spara.
Vi Socialdemokrater tycker inte att det är en bra strategi. Den ekono-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
119
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
120
miska politiken är ju det instrument vi har för att förverkliga våra politiska
mål. Det trubbiga instrument som regering och utskottets majoritet använ-
der kommer att göra mer skada än nytta. Det är väl redovisat.
Varför lyssnar ni inte ens en gång på era egna ute i kommunerna?
I regeringsförklaringen kan vi läsa att regeringen anser sig ha fyra stora
uppgifter att ta sig an. Jag citerar: ”Den tredje är att förbättra vår välfärd
och sociala omsorg genom den valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken som
vi kommer att inleda och genom särskilda insatser för de sämst ställda.”
Att denna omstörtande verksamhet skulle få till följd att tiotusentals män-
niskor inom den kommunala sektorn ställs utan arbete, att dagis, fritis, bib-
liotek, vård, omsorg och utbildning skulle minska när behoven ökar - tror
finansutskottets representanter att det var så svenska folket tolkade valfri-
hetsrevolutionen?
Nej, det är en bakvänd revolution, som inte skapar den frihet ni talar om.
Den skapar ofrihet för alla de kvinnor som genom förslagen i det här betän-
kandet kommer att mista sina jobb, för alla de föräldrar som inte kommer
att få en dagisplats för sina barn, för alla dem vars gamla far eller mor inte
får den hemhjälp eller vårdplats som skulle behövas.
Frivillighet! ropar socialministern hurtfriskt. Nu skall vi hjälpa varandra
frivilligt! Precis som om ingen hade kommit på det förut. Vari ligger frivillig-
heten, om det skall ske med pekpinnar från regeringen?
Privatisering! ropar regeringen. Det ger kvinnor jobb och framför allt
möjlighet att välja arbetsgivare och större möjligheter att påverka sin arbets-
situation. Jag påstår att de kommunala verksamheterna också ger stora möj-
ligheter. Bra exempel på detta påstående är att när stipendier delades ut på
Kvinnor kan-mässan till kvinnor som gjort sig väl förtjänta av dessa genom
uppfinningar och goda idéer om förbättringar inom teknik, rådgivning, pa-
tientarbete m.m., kom inte mindre än nio av tolv stipendiater från lands-
tingssektorn. Mig förvånar det inte, men det borde mana till eftertanke för
dem som alltid klankar på den offentliga sektorn. Vi är många som vet att
det finns en enorm resurs av duktiga kvinnor inom både landsting och pri-
märkommuner. Låt dem få fortsätta att göra ett gott arbete.
Häromdagen voterade vi här i kammaren om ”human telefoni”. Nu är det
dags för riksdagsmajoriteten att rösta för en human kommunal ekonomi.
Det är i kommuner och landsting som den generella välfärden blir till prak-
tisk handling, med eller utan revolution.
Vi socialdemokrater har ett bra alternativ. Det redovisas väl i våra reser-
vationer som jag självklart står bakom. Men jag yrkar bifall till samma reser-
vationer som Per Olof Håkansson gjorde i sitt anförande.
Anf. 138 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Lisbet Calner undrar om vi inte lyssnar på våra egna. Jo,
Lisbet Calner, det kan jag intyga att vi gör, i varje fall jag.
Jag är mycket väl medveten om - det har jag sagt tidigare - att det finns
många bekymrade kommunalpolitiker, också liberaler. Det är alltid fråga
om att göra en avvägning mellan det som är nödvändigt just nu och det som
för vissa inte synes nödvändigt, beroende på deras utgångspunkter.
Måhända låter det något dunkelt, Lisbet Calner, men det är inte så länge
sedan Socialdemokraterna satt i regeringsställning, och jag tror att Lisbet
Calner kan erinra sig hur de diskussionerna går. Det är inte alltid lätt att
förklara dessa samband och nödvändigheter. Men jag må säga att det bland
de liberala folkpartistiska kommunalpolitikerna finns förståelse för de 7,5
miljarder vi i dag är beredda att föreslå till indragning från kommunsektorn.
Jag vill också säga att de är oroade över tanken att de skall tvingas att gå
längre. Det är litet konstigt att Lisbet Calner frågar om vi för den diskussio-
nen i Folkpartiet. Om det är inom något parti som diskussionerna brukar gå
utanför de egna rummen, är det väl just inom vårt parti. Om det är någonting
vi har diskuterat de senaste månaderna är det just dessa frågor. Att vi då
landade på det ställningstagandet att vi accepterar indragningar på 7,5 mil-
jarder kronor tyder väl på att vi har fört en ganska lång och intensiv diskus-
sion.
Jag vill avslutningsvis påminna Lisbet Calner om en sak, när hon talar om
friheten. Den politik som hon har torgfört i denna kammare tidigare, den
politik som Socialdemokraterna har styrt landet med tidigare, måste då i alla
stycken ha givit en bra och hållbar ekonomi för kommunerna och givit
ökande frihet för medborgarna. Jag tycker nog att det låter ganska egendom-
ligt. Då var det alltså mer skatter och stoppaket hit och dit. Det var, såvitt
jag förstår, revolution både inom och utom partiet, så att t.o.m. vi som stod
bredvid också fick se och höra av det.
De här frihetsargumenten och talet om att den socialdemokratiska rege-
ringen skötte kommunerna så väl som en öm planta, som Lisbet Calner gör
gällande, har nog inte alltid gällt.
Anf. 139 LISBET CALNER (s) replik:
Herr talman! Per Olof Håkansson och Lars-Ove Hagberg diskuterade tidi-
gare den fria plantan. Det var Socialdemokraterna som tillsatte utredningen,
och den utmynnade i friheten för kommunerna.
Det låter dunkelt, säger Olle Schmidt. Ja, jag håller med om det. Men det
är så att det dunkelt sagda också är det dunkelt tänkta. Tala nu om för mig:
Var finns alla jobben i exportindustrin för de friställda f.d. kommunan-
ställda?
Anf. 140 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Den politik som regeringen bedriver, och som vi kommer att
få diskutera i morgon, syftar till att Sverige återigen skall få fart på hjulen,
till att vi skall klara de industrijobb som vi i dag håller på att förlora samt till
att vi skall ge möjlighet för de små och medelstora företagen att växa. I detta
sammanhang är kommunerna viktiga, om vi ger kommunerna färre regler,
avreglerar verksamheterna och utsätter dem för konkurrens. Konkurrens-
kommittén, som har utrett detta, säger att man skulle kunna klara 15-20 mil-
jarder om de kommunala verksamheterna sattes under konkurrens.
Det är detta samband som Socialdemokraterna ibland har förespråkat -
bl.a. en del av de herrar som jag ser här framför mig - dvs. att detta också
skulle kunna vara en väg för Sverige, i varje fall en delväg på den tredje vä-
gen. Det förefaller nu som Lisbet Calner och andra säger tvärt nej till detta -
det gäller inte längre. I vissa sammanhang blir man litet konfunderad. Jag
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
121
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
försöker så gott jag kan att förklara det, och finansministern kommer säkert
att göra det bättre i morgon. Vi lär oss alla.
Lisbet Calner säger att det är konstigt folk som styr Sverige. Ja, för all-
mänheten och medborgarna kan det mesta som inträffar i denna kammare
understundom verka konstigt - det kan det göra även för en ny ledamot. Om
man förklarar sambanden, förklarar regeringens strävan att se till att Sverige
återigen har möjlighet att få en ekonomi i balans - det är inte alltid så lätt,
om man inte får tid på sig - går det inte så illa, Lisbet Calner. Jag tror att
svenska folket, i vaije fall en del av dem som jag träffar, då har möjlighet att
förstå vad regeringens politik syftar till.
Anf. 141 LISBET CALNER (s) replik:
Herr talman! Jag sade inte ”konstigt”, utan jag översatte göteborgskans
”tetigt”. Dessutom upprepade jag vad jag hade läst i en tidningsartikel. Men
visst kan det gälla att man i mångt och mycket är litet förvånad.
Olle Schmidt säger t.ex. att kommunerna måste utsättas för konkurrens.
Det tror jag är möjligt, eftersom vi har en bra kommunal verksamhet i
landet, inte minst när det gäller daghemmen. Men det kan också bli så, som
jag läste i går i en tidningsartikel, att man i det privata näringslivet är irrite-
rad över att kommunerna går ut och konkurrerar med sina verksamheter.
Jag håller med Olle Schmidt om att det är frågor som vi får diskutera dels
i morgon, dels vid senare tillfällen, eftersom det tydligen - som vanligt när
finansutskottets ärenden behandlas i kammaren - är ont om tid.
Andre vice talmannen anmälde att Olle Schmidt anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 142 LENNART HEDQUIST (m) replik:
Herr talman! Det var ett något gråtmilt inlägg som vi hörde Lisbet Calner
hålla, och jag kan nästan förstå anledningen till det. Nu har väl fördämning-
arna brustit, när hon fritt får klanka på s.k. besparingar riktade mot kom-
munsektorn. Det fick hon naturligtvis inte göra under den föregående man-
datperioden eller den dessförinnan. Hon kan ju fråga Lars-Ove Hagberg hur
många miljarder som regeringen under de perioderna drog in från kommun-
sektorn. Jag vet att just Vänsterpartiet brukar åka land och rike runt och
säga att det var mellan 30 och 50 miljarder. Det kan då ställas i relation till
de 7,5 miljarderna.
Samtidigt är det viktigt, Lisbet Calner, att konstatera skillnaden mellan
dagens förslag och de förslag som riksdagen beslöt om under föregående pe-
rioder. I dag kombinerar vi indragningen med att ge kommunerna möjlighe-
ter. Vi fattar ett långtgående beslut om generalisering av statsbidragen. Vi
åstadkommer en avreglering. Vi ger kommunerna möjligheter att på ett helt
annat sätt söka sig fram till nyare lösningar. Det kommer att påverka servi-
cen mot medborgarna. Jag tror inte att vi har någon anledning att vilja dröja
oss kvar vid de metoder som ni socialdemokrater använde när ni drog in
pengar från kommunerna.
122
Anf. 143 LISBET CALNER (s) replik:
Herr talman! Alltför ofta försöker Lennart Hedquist påstå att vi inte är
för friheten för kommunerna, men det är inte riktigt. Vi vill införa den i två
steg. Det blir på samma gång en viss ofrihet, genom att man skall minska på
pengarna till kommunsektorn. Det sägs i betänkandet, och några har sagt
det i debatten, att det skall gå en ström av pengar från staten till kommu-
nerna. Det är nog en överdrift - det blir väl en rännil.
När det gäller friheten tycker vi också att det är viktigt att kommunerna
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
får lösa sina problem på det sätt som passar bäst för varje speciell kommun.
Lokala lösningar på lokala problem har Socialdemokraterna varit för mycket
länge.
Anf. 144 LENNART HEDQUIST (m) replik:
Herr talman! Vad är det för vishet i att låta statsbidragen vara på exakt
samma nivå som de råkade vara i år eller föregående år? Det är det frysalter-
nativet som ni förespråkar, men det åstadkommer naturligtvis inte det nytän-
kande i många av de kommuner som är berörda av den här reformen som
man kan åstadkomma om man i stället påbörjar den omfördelning som ett
nytt statsbidragssystem ändå skall leda till.
Anf. 145 LISBET CALNER (s) replik:
Herr talman! Nu är Lennart Hedquist där igen och försöker påstå saker
och ting. Vi har inte alls sagt att det skall vara exakt som det är. ”Huvudsakli-
gen” har vi uttryckt det, och sedan har vi föreslagit att fördelningsnycklarna
skall bli bättre än de som ni hittills har föreslagit.
Anf. 146 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Vi behandlar nu ett betänkande som är av mycket stor bety-
delse, inte minst för kommuner och landsting. Den reform som nu genom-
förs kommer att innebära nya möjligheter, samtidigt som den lägger ett stort
ansvar på kommunerna.
Det nya statsbidragssystemet skall användas för att jämna ut skillnaderna
i de ekonomiska förutsättningarna mellan kommunerna. Bidragskonstruk-
tionen innebär dels en inkomstutjämning, dels en kostnadsutjämning. In-
komstutjämningen innebär att alla kommuner kan få lika stor inkomst per
invånare från skatt och bidrag.
Från kommunalt håll har det länge hävdats att det behövs ett enklare
statsbidragssystem - det är vi tydligen överens om även här i kammaren -
där staten ger mer av generella bidrag än av specialdestinerade bidrag. De
specialdestinerade bidragen har ju hittills varit de dominerande. Som gam-
mal kommunalman hälsar jag det här förslaget med tillfredsställelse. Vi hade
tidigare mycket av detaljregler som gjorde det svårt att klara av olika verk-
samheter på ett sätt som man själv önskade.
När det gäller skola och barnomsorg var det tidigare mycket detaljerade
bestämmelser runt statsbidraget. I det sammanhanget kan man säga att sko-
lan varit något av en föregångare när man gjorde om de olika skolbidragen
till ett generellt sektorsbidrag för skolan.
Nu är det så dags att ta nästa steg, där de flesta specialdestinerade bidra-
123
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
gen kommer att försvinna och ersättas av den omtalade penningpåsen till
kommunerna. Jag välkomnar den här utvecklingen och tycker att det är bra
att varje kommun utifrån sin utgångspunkt skall kunna bestämma över med-
len. Ett generellt system främjar nämligen bättre det lokala självbestämman-
det och anpassningen av den kommunala verksamheten än vad de special-
destinerade bidragen har gjort. Kommunerna får nu själva besluta om hur
man t.ex. skall ordna den sociala omsorgen både för barn och för äldre, hur
man skall ordna skola, fritid, kultur m.m.
Genom denna nyordning får kommunerna samtidigt ett större ansvar.
Kommunerna får en betydligt större handlingsfrihet när det gäller verksam-
hetens utformning och även när det gäller prioritering bland olika områden.
Detta gör att även den kommunala verksamheten säkerligen kommer att be-
drivas på ett betydligt effektivare sätt än hittills. Det blir nu t.ex. lättare att
samordna olika verksamheter.
En viktig anledning till den nya reformen är också att man vill skapa mer
likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommunerna. Bidraget skall
egentligen utgöra ett komplement till kommunens skatteinkomster och inte
göras beroende av den verksamhet kommunen bedriver. Skillnaden i skatte-
sats bör också på sikt spegla skillnader i service, avgifter och effektivitet.
Det här systemet innebär att både bidrag och avgifter kommer att avveck-
las. Rundgången på medel mellan stat och kommun har inte varit särskilt
meningsfylld. Därför kommer nu avräkningsskatten, den allmänna såväl
som den särskilda skatteutjämningsavgiften, att försvinna.
De tidigare specialdestinerade bidragen samordnas i ett generellt system
för de statliga bidragen, alltså den omtalade penningpåsen.
Det är några bidrag som har undantagits, men de flesta ingår. Den omta-
lade påsen kommer alltså att innehålla 40 miljarder, såsom det tidigare har
påpekats.
Samtidigt kommer också ett nytt system för utbetalning av kommunalskat-
temedel att införas. Detta är också något som vi länge har efterlyst på kom-
munalt håll. Man kommer nu att få sina skatteinkomster baserade på ett ak-
tuellt skatteunderlag. Här har det tidigare förekommit en besvärande efter-
släpning.
Men det är också viktigt hur omläggningen kommer att ske. Utskottet har
med rätta angivit att det nya utbetalningssystemet skall ge ett neutralt utfall.
Av samhällsekonomiska skäl får övergången inte innebära en likviditetsmäs-
sig belastning för staten. Samtidigt måste skiftet ske på ett för kommunerna
neutralt sätt. Detta har påpekats bl.a. av Kommunförbundet, och eftersom
Lennart Hedquist och Olle Schmidt tidigare har redogjort för detta, skall jag
nu inte gå in närmare på den saken.
Indragningen av de aviserade 7,5 miljarderna från kommunerna är väl ing-
enting som man som kommunal företrädare är särskilt lycklig över. Jag
skulle i stället önska att det funnits utrymme för att ge mer till kommunerna,
men detta finns det inga möjligheter till. Jag vill instämma i vad Olle Schmidt
sade om svepande formuleringar. Ibland görs det svepande formuleringar
om att man kan spara så mycket på kommunerna. Det har länge pågått ef-
fektiviseringar inom den kommunala verksamheten, och det har gjorts be-
124
sparingar, inte minst under den socialdemokratiska regeringens tid. Även då
skedde det indragningar ganska ofta.
Vi måste komma ihåg sambandet och nödvändigheten att få balans i sta-
tens affärer. Om vi inte klarar att få balans i rikets affärer, riskerar vi att
återigen driva upp inflationen och räntorna. Kan man hålla inflationen nere,
samtidigt som man arbetar för en lägre ränta, ger det mycket stora positiva
effekter även på kommunsektorn. Det märks ju redan nu hur priser och
kostnader börjar pressas.
Det nya bidragssystemet kommer, som tidigare har framhållits att bidra
till att hitta alternativa och nya lösningar för den kommunala servicen. Av-
regleringar gör det också möjligt att nya lösningar kommer till stånd. Även
detta kommer att få en positiv inverkan på den kommunala ekonomin.
Vi i Centern anser att principerna för det nya statsbidragssystemet är bra.
Systemet består av tre delar:
- ett generellt bidrag för utjämning av kommunernas skatteinkomster upp
till en generell garantinivå,
- tillägg resp, avdrag från bidraget på grund av opåverkbara skillnader i
strukturella förhållanden, samt
- tillägg för befolkningsminskningen.
Dessa principer har också en viktig funktion när det gäller att åstadkomma
en regional balans.
Under remissbehandlingen av det här ärendet har det framförts synpunk-
ter från olika håll på systemet för strukturutjämning. Principerna är bra,
men det gäller också att hitta bra metoder för utjämningen av de strukturella
förhållandena. Detta är inte minst ett tekniskt problem. Därför anser jag att
det är bra att en expertgrupp kommer att tillsättas för att se över systemet
med strukturutjämning. Det är bra om man då kan se på olika typer av kom-
muner. Det kan gälla allt från storstad till glesbygdskommuner. En typ av
kommuner som det kan vara lämpligt att se över är skärgårdskommuner och
kommuner på öar, t.ex. Gotland som har fått ett negativt utfall enligt det nya
förslaget.
Reformen innebär olika utfall för kommunerna. För att det inte skall bli
för stora övergångsproblem föreslås därför att ingen kommun skall tjäna
resp, förlora mer än 1,5 % det första året. På motsvarande sätt får för år
1994 skillnaden mellan bidraget för 1994 och det utbetalade utjämningsbid-
raget år 1993 uppgå till högst 3 % av summan av skatteinkomsterna för 1994
och utbetalt utjämningsbidrag för 1993.
I betänkandet skrivs även in att förändringar i den kommunala ekonomin
skall föregås av förhandlingar mellan staten och kommuner och landsting.
Denna dialog är helt enkelt både nyttig och nödvändig. Genom diskussioner
kan man undanröja en del missförstånd.
Sammanfattningsvis anser jag att utskottet har lyckats bra i arbetet att ta
fram ett nytt system för statsbidraget till kommunerna. Jag yrkar därför bi-
fall till utskottets hemställan och avslag på reservationerna.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
125
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
126
Anf. 147 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! I riksdagskatalogen presenteras Kjell Ericsson som f.d.
kommunalråd. Det blir då en intressant erfarenhet att få föra en diskussion
om kommunalekonomi med Kjell Ericsson.
Jag har en första fråga som jag tycker att det vore intressant att få belyst
av Kjell Ericsson. Hur utfaller en jämförelse mellan det system som vi - om
utskottetsmajoritetens förslag nu vinner kammarens bifall - kommer att ha
i augusti och september, då kommunerna skall slutföra sitt budgetarbete,
och det system som vi hade för ett år sedan? Är det bättre eller sämre? Har
man den överblickbarhet som krävs för att man skall kunna göra en bra bud-
get för 1993? Eller blir överblickbarheten mindre än föregående år? Jag tror
att Kjell Ericsson är väl kompetent att ge ett svar på den frågan.
Den andra frågan som jag ställde i mitt första anförande i dag var: Hur ser
Centern på det förhållandet att sju kommuner står utanför? Man berömmer
sig av att ha organiserat ett system som innebär någon form av inkomstut-
jämning, men de facto är det så att sju kommuner står utanför. Jag tror att
Centerpartiets talesman i denna fråga är skyldig kammaren en kommentar
till den frågan.
En tredje fråga som jag vill ta upp med Kjell Ericsson gäller den vad jag
vill kalla ”dolda” indragningen på uppemot 10 miljarder kronor. Delar Kjell
Ericsson den bedömning som majoriteten i finansutskottet gör, nämligen att
denna indragning inte har någon som helst effekt på verksamheten? Är det
en beskrivning som Kjell Ericsson kan instämma i med utgångspunkt i den
erfarenhet han har av kommunal verksamhet.
En fjärde fråga som det också är intressant att diskutera med Kjell Erics-
son gäller de önskemål som kommunsektorn av och till har framfört i varie-
rande grad, nämligen kraven på fasta spelregler och långsiktighet när det gäl-
ler planeringsmöjlighet osv., att det regelsystem som introduceras är över-
blickbart, så att man tryggt kan agera på det kommunala planet. Anser Kjell
Ericsson med utgångspunkt i sin erfarenhet som f.d. kommunalråd att det
beslut som han nu sammanfattningsvis säger sig vara nöjd med verkligen har
den kvaliteten?
Anf. 148 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Det var många frågor på en gång. Jag skall börja med frågan
om budgetarbetet och hur det påverkas av det nya systemet. Jag har varit
med om att göra många kommunala budgetar, med ett statsbidragssystem.
Jag var också ordförande i skolstyrelsen en gång i tiden. Vi hade då en
mängd små detaljregler beträffande statsbidragen att ta hänsyn till. Detta
var ett rent elände, och det var nästan omöjligt att göra en budget.
Jag tycker därför att det är mycket bra att man nu har fått en påse pengar.
Sedan kan kommunalmännen själva placera och prioritera dessa pengar på
ett mycket bättre sätt än tidigare, då staten hade en mängd detaljregler. Det
blir lättare att göra en budget med det nya systemet än med det gamla. Det
tror jag att alla kommunalmän som har hållit på med budget kan instämma
i. Alla detaljregler har gjort att det många gånger har varit svårt att få ihop
en bra budget.
Indragningen är 7,5 miljarder. Som jag sade är det ingenting som jag är
lycklig över. Samhällsekonomin är dock sådan att vi måste instämma och
göra det nu. Jag tror inte att vi kan gå särskilt mycket längre. När det gäller
balansproblemen finns det ett tillkännagivande, där man säger att det här
skall vara neutralt. Utskottet förutsätter att regeringen kommer att följa det
här och bevaka så att de förluster som man befarar inte skall uppstå. Indrag-
ningen skall vara 7,5 milj årder - varken mer eller mindre i det här avseendet.
Det finns sju kommuner som inte omfattas av reformen. Tre av dessa kom-
muner har en skattekraft som ligger över garantinivån, medan de övriga
kommunera har större strukturavdrag än grundbelopp. De ingår inte i det
här systemet. Man kan tycka att det i och för sig är en skönhetsfläck. Men
även detta får regeringen se över och återkomma till. Den volym pengar som
kan bli aktuell för dessa sju kommuner är inte särskilt stor. Systemet som
sådant gör att kommunerna faller utanför. De får inte bidrag och kan inte ge
något i det här avseendet. Inom Stockholms län finns sju vinnare. Det är de
kommuner som har den lägsta skattekraften. Det finns 18 förlorare - de som
har den högsta skattekraften.
Anf. 149 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! När Kjell Ericsson skall resonera kring om det nya systemet
ger bättre eller sämre förutsättningar att göra en budget i augusti månad i år
jämfört med augusti månad i fjol, får man en beskrivning av hur det var att
göra en budget i en skolstyrelse för ett antal år sedan. Det var dock inte detta
jag ville ha en kommentar kring. Jag ville få till stånd en bedömning av om
man i augusti månad kan - förutsatt att majoritetsförslaget bifalls - beräkna
de intäkter som Kjell Ericssons hemkommun har att försöka hantera på
bästa sätt i det budgetarbete som skall ske i augusti månad. Kommer man att
kunna göra en sådan beräkning med det underlag som då föreligger?
Jag noterade att Kjell Ericsson helt gick förbi frågan om huruvida den
dolda indragningen på 10 miljarder har någon effekt på verksamheten i kom-
munerna. Jag skulle inte heller ha svarat på den frågan. Majoriteten säger
att det inte kommer att ha någon effekt alls. Enligt min mening är detta fel-
aktigt. Jag tolkar Kjell Ericssons uteblivna svar som så att han tycker precis
som jag. Det kommer således att få effekter på verksamheten. Den skrivning
som majoriteten står för är i denna del felaktig.
Anf. 150 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Jag kan i och för sig instämma i att det har varit litet strul
med beräkningarna med olika tabeller under arbetets gång. Jag förutsätter
nu att man kan få fram riktiga underlag för att skicka ut till kommunerna.
Om man får ut riktiga underlag - vilket jag förutsätter att regeringen klarar
av - kan man också göra en budget i augusti. Det kommer, som jag sade, att
bli bra mycket enklare när man slipper alla detaljregler. Det gäller inte minst
reglerna för t.ex. barnomsorgen. Jag tog skolan som exempel. Man har där
varit föregångare och tagit bort detta. Man har nu större frihet att prioritera
inom den kommunala verksamheten i den egna kommunen.
Per Olof Håkansson tog upp den dolda indragningen. Det har varit mycket
diskussioner om detta i dag. Både Lennart Hedquist och Olle Schmidt har
mycket utförligt redogjort för detta. Det sägs också att det skall vara neutralt
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
127
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
128
och att regeringen skall se till att det blir så. Man skall följa upp den här
biten. Indragningen är 7,5 miljarder - varken mer eller mindre.
Andre vice talmannen anmälde att Per Olof Håkansson anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 151 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! Den kommunala ekonomin berörs genomgripande i kom-
pletteringspropositionen. Det är fråga om en indragning av pengar från
kommunerna till staten med 5,2 miljarder och 2,3 miljarder från lands-
tingen. I och med att 1 500 miljoner återförs till landstingen är det för lands-
tingens del fråga om 800 miljoner för 1993. Det är också fråga om en omlägg-
ning av statsbidragen till kommunerna. Specialdestinerade bidrag kommer
att lämnas för att föras över i en totalsumma, påsen populärt kallad. Omlägg-
ningen slår olika för olika kommuner. Det finns både vinnare och förlorare.
Indragningen är i huvudsak betingad av det statsfinansiella läget. Det bud-
getår som vi nu håller på att avsluta beräknas få ett budgetunderskott på 71
miljarder kronor. När budgeten gjordes upp räknade man med ett under-
skott på några få miljarder. Från den synvinkeln är det inte så konstigt att
det ställs krav på att kommunerna också skall vara med och minska budget-
underskott som härrör sig från den här utvecklingen. Första året 1993 bör
kommunerna klara detta, men sedan blir det en tuff uppgift.
Själv har jag ett 25-årigt perspektiv på kommunal verksamhet. Under 60-
och 70-talen ökade de kommunala utdebiteringarna med ca 70 öre om året.
Med budgetunderskottet i statens finanser kom kravet på en dämpad kom-
munal expansion. Sedan skedde indragningar av olika slag från kommu-
nerna. Nu har vi ett budgetunderskott igen. Statens stöd till kommunerna
har utretts vid olika tillfällen utan att det har blivit så mycket av det. När det
gäller förslaget till omläggning av statsbidrag till kommunerna tvekar Social-
demokraterna att ta steget fullt ut. Den förra skatteutjämningskommitténs
förslag blev det inte så mycket bevänt med. Själv minns jag skatteutjäm-
ningsavgiften bäst, som permanentades och blev bestående. Den slopas nu.
Innan den helt försvinner i glömska vill jag ändå uttala min sympati för
den här avgiften, eftersom den medförde att alla kommuner var med och bar
kostnaderna för den kommunala utjämningen. Nu prövar man olika försök
för att få med alla kommuner i det nya systemet. Vi får väl återkomma till
den frågan i höst.
Förslaget från 1991 års kommitté för ett nytt statsbidrag har utsatts för
kritik. Visst kan man vara undrande när man ser utfallet för en del kommu-
ner. I huvudsak har jag ändå en känsla av att man har kommit relativt rätt.
Jag tycker faktiskt att regeringen har valt en förståndig väg när man med ett
något förändrat förslag går i gång med en förändring. Genom begränsningen
i utfallet, 1,5 % av skatt och bidrag första året och 3 % för 1994, påböijar
man arbetet. Samtidigt blir det en översyn och en fördjupad analys av syste-
met för strukturutjämning.
Omläggningen av utbetalning av skatten borde underlätta kommunernas
planering, även om jag kan förutse att det blir vissa svårigheter också med
det här föreslagna systemet. Själv minns jag en budgetdebatt från 1975, då
debatten i mycket stor utsträckning kom att röra sig om hur den slutliga av-
räkningen skulle bli. Det gamla avräkningssystemet har varit utgiftsdri-
vande. När man fick ett mycket stort belopp vid avräkningen använde man
pengarna till nya utgifter.
Jag har dock en känsla av att kommunerna har lärt sig att hantera systemet
något bättre under 80-talet. Det har också skett vissa förbättringar på för-
skottssidan. Men det gamla systemet var inte heller bekymmersfritt för sta-
ten. Jag tror att de flesta minns debatten från slutet av 70-talet och början av
80-talet, då man menade att avräkningssystemet maskerade ett begynnande
budgetunderskott för åren 1975 och 1976. Kanske en analys av 1990 och 1991
skulle ge samma resultat.
Skattestoppet är ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen som kan ac-
cepteras i ett oklart läge. Principiellt innebär den kommunala självstyrelsen
att kommunerna själva bedömer sitt skatteuttag inom det utrymme som
finns. Endast i undantagsfall bör staten diktera skatteuttaget. Nu när nästan
hela havet stormar i vissa kommuner är det befogat med ett lagfäst skatte-
stopp tills läget klarnar. Även utan en lag är rörelsefriheten inte särskilt stor
med tanke på skatteuttagets storlek i de flesta kommuner.
För en del kommuner har slutet av 80-talet varit besvärligt. Det egna kapi-
talet har urholkats. I förhållande till de framtidsbedömningar som har gjorts
inom bankvärlden när det gäller fastighetskrediter har kommunalmännen
varit mycket ansvarsmedvetna. Trots detta har deras optimism i en del kom-
muner medfört att man nu har en besvärlig anpassningstid framför sig. Svå-
righeterna under anpassningstiden kan i någon mån förstärkas genom om-
läggning av statsbidrag. Att man nu är förlorare i statsbidragsomläggningen
innebär i några fall att man tidigare har haft en gynnad situation.
Herr talman! Man bör ändå vara medveten om att om man tidigare har
haft problem med att få debet och kredit att gå ihop i kommunerna, så för-
bättras inte läget av att man får mindre medel att röra sig med. De ekono-
miska frågorna kan emellertid tacklas något olika i kommunerna beroende
på vem som har ledningen och vilken kultur som råder i kommunen.
Under min kommunala tid har jag upplevt fem olika kommunstyrelseord-
förande. För två ordförande har kds synpunkter varit fullständigt ointres-
santa. Kds har med andra ord inte beretts möjlighet att delta i budgetarbetet
utöver kommunallagens minimikrav. I ett fall bereddes vi möjlighet att kon-
tinuerligt följa den totala budgetprocessen. Perioden under de två övriga
ordförandena har varit något av ett mellanläge.
Det är först när man får ordentlig insyn och möjlighet att få sina ändrings-
förslag prövade seriöst som det kommunala budgetarbetet blir intressant.
Jag tror därför att om man vill nå ett bra resultat ute i kommunerna skall
man ha en öppen budgetprocess. Samtidigt måste man ha en sådan organisa-
tion att personalen inte fråntas möjligheten att ta sitt fulla ansvar för genom-
förandet.
Målet för den kommunala servicen bör vara att bli bättre till en lägre kost-
nad. Detta är ett mål som det privata servicelivet har varit mycket duktig på.
I och med att man får statsbidraget i en påse bör kommunerna ha vissa
möjligheter att efter lokala förutsättningar klara serviceutbudet. Låt mig ta
ett exempel. Nyligen besökte jag en liten ort där biblioteket har lokaliserats
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
129
9 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 127
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
till servicehuset. Det innebar att befolkningen på orten hade tillgång till
böcker hela dagen. När biblioteket fanns på en annan plats hade det bara
varit öppet ett par timmar i veckan.
Herr talman! I måndags fick jag via etermedia veta att Kommunförbun-
dets kongressombud var negativa till regeringsförslaget. Av samma enkät
framgick att ombuden ville prioritera äldreomsorgen. Det är jag mycket glad
för, eftersom vi kristdemokrater vill få till stånd förbättringar på detta om-
råde. Dessa förbättringar får nu genomföras med medel som frigörs från an-
nan verksamhet plus stimulansbidraget på totalt 5,5 miljarder.
I propositionen uttrycks en viss oro för hur det skall gå för barnomsorgen.
Som jag ser det har de största bekymren för barnomsorgen varit både regel-
verket och bidragssystemets utformning. Dessutom har den något begrän-
sade synen på vad som är barnomsorg utgort ett problem. Olika statsbidrag
för daghem och familjedaghem har påverkat valet av tillsynsform mera än
den totala kostnadsbilden för olika barntillsynsformer.
Föräldrarnas önskemål om barnomsorg i det egna hemmet har undervär-
derats. Låt mig ta barnomsorgsavgiften som exempel. Den är 2,2 % och in-
går i arbetsgivareavgiften. Motivet för denna är att företagen skall få ett ar-
betskraftsutbud. Avgiften har med råge finansierat det hittillsvarande stats-
bidraget för barnomsorgen.
För föräldrarna i den barnfamilj som själv ordnar sin barnomsorg genom
att föräldrarna växelvis är hemma hos barnen under deras förskoleår betalar
också företagen denna arbetsgivareavgift. När en förälder finns hemma kan
man räkna med att den andre föräldern får möjlighet att vara relativt säker
arbetskraft. Trots detta har en sådan familj hitintills inte fått något stöd för
sin barnomsorg.
En rejäl vårdlön skulle öppna betydande frihet för familjer, kommuner
och föreningar att samarbeta kring barnomsorgen på ett mycket konstruktivt
sätt. Sannolikt skulle detta utan att barnomsorgen blir sämre medverka till
en ekonomisk lättnad för kommunerna. Propositionen utlovar ett förslag om
vårdnadsbidrag till hösten. Skall de positiva effekter som jag tror att ett vård-
nadsbidrag kan få bli verklighet får inte beloppet vara för lågt.
(forts.)
Kammaren beslöt kl. 18.02 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
130
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
11 § (forts.) Den kommunala ekonomin (forts. FiU29)
Anf. 152 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Harry Staaf ställer sig med en mycket mjuk framtoning, som
man inte skall låta sig luras av, bakom det krassa besked som utskottsmajori-
teten har formulerat till landets kommuner och invånare. Han sade bl.a. att
Socialdemokraterna tvekar att ta steget fullt ut. Det är en korrekt iaktta-
gelse. Vi är tveksamma till detta med hänsyn till de befarade konsekven-
serna av det förslag som ligger.
Vi hade gärna sett en tvåstegslösning där man i god ordning hade diskute-
rat de problem som förvisso finns och även tagit fram en bättre fördelnings-
nyckel, något som skulle ha lett till ett rättvisare och på alla sätt säkrare för-
slag. Det hade haft en långsiktig bärkraft - inte den uppenbart mycket kort-
siktiga bärkraft som det förslag har som nu introduceras.
Kds-representanten, som i sitt anförande också diskuterade minoritetsin-
flytande, borde ta chansen att få till stånd en diskussion om vårt förslag eller
någonting som skulle kunna ligga på den skiljelinje som vi i dag har. Att ta
steget fullt ut är som jag ser det i dagsläget att köra ut i dimman. Jag hoppas
verkligen att de som nu ger sig ut på färd i dimman vet vad de ger sig in på.
Harry Staaf säger att kommunerna måste vara med och minska det statliga
budgetunderskottet. Det kommer att gå bra år 1993, men kommer att bli
tufft år 1994. Kombinationen av indragningen på 7,5 miljarder plus den
smygindragning på 10 miljarder som det nu handlar om kan bara få en av två
effekter. Den ena är att man flyttar ett statligt budgetunderskott till kom-
munsektorn, och det kan ändå inte vara meningen. Då finns det bara kvar
det andra alternativet, nämligen att minska den kommunala verksamheten i
kombination med olika typer av effektiviseringar.
Visst finns det en effektiviseringspotential i den kommunala sektorn. Men
den är inte så stor som den indragning man nu föreslår. Då måste konsekven-
sen bli nedskärningar i den kommunala verksamheten. Det kommer tveklöst
att slå mot vård, omsorg, skola samt fritids- och kulturverksamhet. Jag vill
till Harry Staaf ställa frågan: Hur rekommenderar Harry Staaf att de kom-
munala företrädarna skall agera?
Vilka sektorer skall man skära i? Är det vården, omsorgen, skolan, fritids-
och kultursektorn, eller vad är det som enligt kds mening är det viktigaste
att ge sig på och göra nedskärningar i?
Anf. 153 HARRY STAAF (kds) replik:
Herr talman! Per Olof Håkansson säger att det är krassa besked som jag
ställer mig bakom. Jag tror faktiskt att budgetunderskott inte är något att
leka med. Om inte annat så lärde vi oss förra gången budgetunderskotten
växte att man får betala dem, och det med ränta.
Det gäller alltså att på olika sätt försöka att få ner budgetunderskottet. Jag
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
131
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Den kommunala
ekonomin
tror att detta ger en signal till kommunerna att vi befinner oss i ett bekym-
mersamt läge. Nu måste ni försöka att hjälpa till på olika områden så att inte
kommande generation får vara med och betala det förskott som vi tar ut.
När det gäller rekommendationer till kommunerna om var man skall göra
dessa neddragningar, försökte jag i mitt anförande att föra fram, att när det
gäller vård och omsorg finns det ingenting att hämta. De effektiviserings-
vinster man kan göra där behövs för att förbättra vård och omsorg. På sko-
lans område torde det finnas en del samordningsvinster, och på fritidssektorn
torde man själv få gå in och göra större egeninsatser.
Anf. 154 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Det var ett intressant besked. Det är tydligtvis så, att indrag-
ningen av kommunala resurser på 7,5 miljarder plus 10 miljarder skall täckas
av egeninsatser från de människor som utnyttjar fritids- och kultursektorn.
Det är det besked vi får.
Sedan noterade jag att Harry Staaf refererade till de bekymmer som perio-
den 1976-1982 gav oss i form av ökade budgetunderskott. Det skulle vara
intressant att få tillfälle att diskutera varför dessa budgetunderskott då upp-
kom och varför vi nu tycks vara på väg in i ett allt större budgetunderskott.
Om detta kommer att ske, tror jag att det kommer att sluta i konstaterandet,
att det har att göra med att man minskar intäkterna i den offentliga sektorn
och visar på en stor oförmåga att samtidigt sänka de utgifter man har. Det är
ett ansvar som regeringen har och ingen annan.
Anf. 155 HARRY STAAF (kds) replik:
Herr talman! Jag känner till de 7,5 miljarderna, men jag vill nog påstå att
de 10 miljarderna inte finns i ett kassaflöde. Jag kan heller inte finna att man
har verifierat detta ordentligt i den reservation som avgetts från Socialdemo-
kraterna på den här punkten. Däremot uttrycker man oro för detta. Det
kommer säkert att klarna i höst.
När det gäller budgetunderskottet och hur man fördelar det, menar jag att
de erfarenheter vi fick under den förra perioden gör att vi måste vara be-
redda att ta itu med det snabbt.
Andre vice talmannen anmälde att Per Olof Håkansson anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 156 BO G. JENEVALL (nyd):
Herr talman! Vi har 286 kommuner i Sverige. Jag vet inte om det delvis
är representanter för dessa som just nu kom in på åhörarläktaren, men de
åhörarna representerar i varje fall inte 286 kommuner.
Detta är såvitt jag har förstått en historisk förändring av kommunernas
förutsättningar för att sköta sitt uppdrag. Det finns många åsikter om detta,
både positiva och negativa. Jag skall inte förlänga debatten med att gå in på
dessa frågor.
Vi i Ny demokrati har som bekant en samsyn med regeringen i detta
ärende. Det kanske inte helt och hållet är beroende på att det skulle vara en
132
mycket bra proposition, vilket vi kanske inte tycker att det är. Men det är
däremot mycket nödvändigt att göra denna förändring.
Det vore nästan omöjligt att kunna genomföra en sådan genomgripande
förändring på ett sätt som alla är nöjda och belåtna med. Men bara det fak-
tum att man gör den här förändringen är mycket viktigt. Alla ute i kommu-
nerna tycks vara överens om att den bästa saken i detta är att få alla pengarna
i den s.k. påsen. Det måste förändra kommunernas arbetsmöjligheter
mycket positivt.
Däremot tror jag att kommunerna framöver kommer att få det mycket
besvärligt med att utforma sina budgetar. Vi hade i utskottet besök från fi-
nansdepartementet, där man försökte redogöra för hur man skulle ta fram
ett underlag för den framtida budgetregleringen. Det var sannerligen inte
lätt. Där har man ett problem att tackla, men det är av mer praktisk karak-
tär.
Det är vidare nödvändigt att rationalisera i kommunerna. Det är vi också
mycket eniga om. Det sägs att man har påbörjat rationaliseringar i olika
kommuner, och det har man säkert gjort. Men det finns, och måste finnas,
mycket mer att hämta. Kommunerna är i de flesta fall ovana vid denna typ
av beslut. Men det är nödvändigt att arbetet kommer i gång. Det är också
viktigt att kommunerna tar sin del av besparingarna när vi måste spara i hela
landet.
Det som kanske är det allra viktigaste med reformen är den uppföljning
som skall ske efteråt, så att pengarna blir rimligt fördelade och så att de
största felen som kan ha uppstått när propositionen skrevs kan bli tillrätta-
lagda.
Vi vet också att det är speciellt besvärligt för de tre största kommunerna,
Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag utgår från att de problemen kommer
att handläggas av kommissionen.
Det är anmärkningsvärt att det talas om en teknisk kommitté och sedan
litet grand på ”sladden” om en parlamentarisk sammansatt grupp. Det borde
väl snarare vara tvärt om, dvs. en parlamentarisk sammansatt grupp som har
en teknisk kommitté till sitt förfogande. Men det är kanske praktikaliteter
som är onödiga att ta upp här.
Jag har inte hört någon tala om kommuninvånarna. Jag tycker att det
skulle vara bra om kommunerna startade en dialog med sina kommuninvå-
nare på ett helt annat sätt än vad jag tror är vanligt. Det finns mycket sunt
förnuft och goda idéer att hämta hos kommunernas invånare. De skulle
också på så vis kunna känna sig mer delaktiga i de besparingsförslag som är
nödvändiga att genomföra. När det är dåliga tider måste vi alla hjälpa till.
Alltså får man betala litet mer för tjänster som man många gånger tidigare
fått gratis.
Till skillnad från vad debatten har handlat om tidigare, tycker jag att vi
skall försöka se litet positivt på detta. Varför skall vi alltid tala om problem?
Låt oss i stället tala om möjligheter. Den här reformen ger möjligheter till
att göra något som kan vara bra. Förändringar kan vara bra och nyttiga.
Slutligen vill jag yrka bifall till utskottets hemställan i FiU29.
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Den kommunala
ekonomin
133
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Den kommunala
ekonomin
Anf. 157 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Resonemanget om att se saker och ting positivt återkommer.
Jag har åtskilliga gånger i den här debatten sagt att vi är positiva till mycket
av det som föreslås i propositionen och som vi också står bakom i finansut-
skottets betänkande. Men det är litet för lättvindigt att, som Bo G. Jenevall
med en bildlig jämförelse gör, köra i ett sommarfagert landskap på en bra
väg, som för ögonblicket tycks fungera alldeles utmärkt, men inte ha en
aning om hur det ser ut bortom den kurva som han är på väg in i. Det är den
bilden, den situationen, som Bo G. Jenevall just nu befinner sig i.
Vi har försökt att säga att det finns något bortom krönet som inte är bra,
i stället för att känna en trygghet i att det skall ske en uppföljning som skall
konstatera om pengarna är rimligt fördelade och sedan rätta till felen. Jag
beklagar att Ny demokratis företrädare, precis som de övriga i utskottet, inte
har velat ha en sakdiskussion om hur vi i nuläget skall kunna rätta till de fel
som vi i alla tycks vara överens om är förknippade med detta. Det skulle
kunna rättas till antingen i utskottsbehandlingen eller genom att föreslå en
annan mekanism för att arbeta vidare på den intressanta ståndpunkt som ett
samlat statsbidrag ändå utgör.
Anf. 158 BO G. JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag tror i alla fall att det är bättre att fatta ett beslut och
se till att förändringarna kommer igång, som vi alla tycks vara eniga om är
nödvändiga. Om vi så förlänger med ett år eller två år, kommer vi att sitta i
samma situation i alla fall, och det kommer att finnas oklarheter om än det
ena och än det andra.
Det är för många inblandande och för många ingredienser för att få allt att
stämma. Jag tror att det vi gör är klokt, och jag är övertygad om att det går
att rätta till och justera saker och ting efteråt.
Anf. 159 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! En av huvudpunkterna i höstens regeringsförklaring var att
efter år av socialdemokratisk stagnation försöka att återupprätta Sverige
som en tillväxtnation.
Mycket återstår onekligen att göra, men handlingsförlamningen har i
varje fall brutits. Vi kan, på riksmötets näst sista dag, blicka tillbaka på ett
år präglat av dynamisk regeringsutövning och genomgripande kursföränd-
ringar, inte minst på den ekonomiska politikens område.
Jag skall inte ta tid till några tillbakablickar. Men jag skall bara konstatera
att vi så sent som för några timmar sedan fattade beslut om ett nytt bostadsfi-
nansieringssystem.
Givetvis är den kommunala ekonomins utveckling av strategisk betydelse
för den ekonomiska politiken i stort. Också här är förändringar angelägna
och nödvändiga. Faktorer talar mycket starkt för att ett beslut bör fattas i
dag.
Herr talman! Jag har uppfattningen att staten måste styra den kommunala
sektorn - i den meningen att man anger tydliga ekonomiska ramar. Staten
måste också ge kommuner och landsting en betydligt ökad frihet att bedriva
134
sin verksamhet efter de egna invånarnas önskemål och efter de lokala förut-
sättningarna.
Enligt min mening innebär regeringens proposition ett stort steg i denna
riktning. Jag tror att man med den föreslagna avregleringen och med hjälp
av omläggningarna av statsbidragssystemet stärker det kommunala självsty-
ret och ger möjligheter till bättre resursutnyttjande av kommuner och lands-
ting.
I samband med systemomläggningen lägger nu regeringen fram förslag
dels om förlängning av det kommunala skattestoppet med ett år, dels om att
dra in 7,5 miljarder kronor från den kommunala sektorn.
Dessa två åtgärder går åt andra hållet och innebär en viss inskränkning i
det kommunala självstyret. Det är förslag som möts av betydande kritik från
den politiska oppositionen och från de kommunalpolitiker som i en besvärlig
ekonomisk situation ser sin handlingsfrihet ytterligare begränsad. Men ingen
regeringen eller riksdag kan frånkänna sig det övergripande samhällsekono-
miska ansvaret. Både indragningarna från kommunsektorn och det fortsatta
skattestoppet är ett uttryck för ett sådant ansvarstagande.
Behovet av systemomläggning är stort och tar för mig överhanden, trots
att jag menar att man på en rad viktiga punkter kan rikta stark kritik mot
såväl kommunalekonomiska kommitténs överväganden som regeringens
förslag. Jag skulle vilja sammanfatta kritiken på följande sätt.
För det första kan man ifrågasätta om förslaget så här långt verkligen har
fått en utformning som står i överensstämmelse med målen i regeringsförkla-
ringen, nämligen att främja tillväxten.
Jag förutsätter att man både i den kommunalekonomiska proposition som
regeringen aviserat till hösten, och i det översynsarbete som skall bedrivas
vid den särskilda expertkommitté som regeringen avser att tillsätta, kommer
att genomföra korrigeringar av förslaget. Kommer inte de korrigeringarna
till stånd kommer vi, enligt min mening, att få ett system med kraftig omför-
delning av resurser bort från de mest dynamiska regionerna i vårt land - inte
minst från de storstadsregioner som har varit och kommer att utgöra en vik-
tig bas för ekonomisk tillväxt och internationell handel.
För det andra kvastår - intill dess att regeringen återkommer i höst - en
rad oklarheter om hur det nya systemet kommer att påverka de enskilda
kommunerna under 1993. Jag instämmer i kritiken som har framkommit att
det är otillfredsställande att kommunerna skall bedriva så mycket av sitt bud-
getarbete inför 1993 under så oklara förutsättningar.
För det tredje kan kritik riktas mot att regeringen inte rättar till den typ
av principlöst godtycke som ärvts från den förra socialdemokratiska rege-
ringen. Jag tänker främst på effekterna för enskilda kommuner av skatteom-
läggningen.
Herr talman! Alla delar i regeringens förslag - inkomstutjämningen, ut-
jämningen av kostnadsskillnader och den bristande uppföljningen av skatte-
reformens effekter på kommunerna - verkar i samma riktning, nämligen
mot storstadsregionerna.
Huvudstadsregionen är ett ganska bra exempel på det. Stockholms län har
i dag 20 % av Sveriges befolkning. Regionen svarar för 25 % av den natio-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
135
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Den kommunala
ekonomin
136
nella produktionen och inlevererar 30 % av statens inkomster frän direkta
skatter, indirekta skatter och arbetsgivaravgifter.
I dag får samma region 14 % av de kommunala statsbidragen. I utgångslä-
get, om inga korrigeringar sker, skulle den andelen sjunka till 8,5 % med
regeringens förslag. Det vore inte rimligt.
Om inte korrigeringar görs i den fortsatta beredningsprocessen kommer
den här resursöverföringen att motverka det nationella tillväxtmålet på två
sätt.
Vi kommer att få en omotiverad åtstramning för de regioner som med
nödvändighet måste utgöra en motor i morgondagens ökade produktion och
sysselsättning. I stället överförs resurser till kommuner sojn inte har förut-
sättningarna att fylla den uppgiften.
Även om regeringen uttalar diverse förhoppningar finns det inga tecken
som tyder på att de nya resurserna kommer att användas till en önskvärd
sänkning av kommunalskatterna. Allt tyder i stället på att de nya resurserna
får finansiera en fortsatt kommunal expansion, som inte ligger i Sveriges in-
tresse.
Tyvärr tycks det vara mer regel än undantag för regering och riksdag att
negligera hur fattade beslut slår mot olika regioner, såvida inte regionerna
ifråga är mycket glest befolkade. Skatteomläggningen är ett av många exem-
pel på det. Den socialdemokratiska regeringen bedömde att skattereformen
skulle innebära att den kommunala sektorn som helhet vann. Därför elimi-
nerade man dessa vinster via den s.k. avräkningsskatten. Det förfarandet är
naturligtvis invändningsfritt, förutsatt att bedömningen är korrekt. Det var
den på nationell nivå, men den var det inte på individuell, kommunal nivå.
Det inslag i skatteomläggningen som främst genererade vinster till den
kommuala sektorn var överföringen av skatten på kapitalinkomster från
kommuner till stat. Flertalet kommuner blev då vinnare, därför att de blev
av med villaägarnas avdrag för räntekostnader.
Men storstäderna vann inte. Där är det inte så många som bor i villa. Där
bor huvuddelen av invånarna i hyreshus. Där fick man nu avstå sina kapital-
skatteinkomster till staten. Ändå fick storstäderna betala avräkningsskatt
för den vinst de aldrig hade gjort.
Sammantaget har våra tre största städer, Stockholm, Göteborg och
Malmö, gjort mångmiljardförluster på skatteomläggningen i form av lägre
inkomster och ökade kostnader.
Nu slopar man visserligen avräkningsskatten med regeringens förslag.
Men man minskar samtidigt statsbidragen i motsvarande mån. Man har fort-
farande samma nationella perspektiv när man betraktar tillvaron. Där tas
inte hänsyn till vad som händer på kommunal nivå, individuellt.
Finansministern reserverar i och för sig 1,6 miljarder till kompensation för
detta, men beloppet är otillräckligt och dessutom är det än så länge bara till-
fälligt för 1993. Jag vill därför hävda att det, om denna resursöverföring
skulle komma att permanentas för åren efter 1993, vore en principlöshet från
den nuvarande regeringen som inte står socialdemokratisk regeringsutöv-
ning efter.
Ett bärande inslag i kommunalekonomiska kommitténs förslag och rege-
ringens proposition är att utjämna inkomsterna mellan olika kommuner. Att
staten pä detta sätt garanterar en viss skattekraft är inget nytt. Det som möj-
ligen är nytt är den nivå på vilken skattekraftsgarantin läggs. Den ligger så
långt över medelskattekraften i riket att endast ett fåtal kommuner hamnar
utanför systemet.
I dag är skattekraftens fördelning skev. Men det är bara ett litet antal kom-
muner som ligger mycket över medelskattekraften. Genom att lägga utjäm-
ningsnivån så högt upp, i det översta skiktet av kommuner, så väljer rege-
ringen en dyrbar lösning.
Det är naturligtvis i första hand storstadsregionerna och medelstora städer
som har en skattekraft som överstiger riksgenomsnittet. Ju längre inkomst-
utjämningen i systemet drivs, desto större regionalpolitiska effekter får den.
Jag ifrågasätter givetvis inte att ett system av detta slag har en regionalpoli-
tisk profil. Det är ju hela idén med inkomstutjämning. Men jag tillåter mig
att fråga om nyttan av en så långt gående utjämning som man här har föresla-
git verkligen står i rimlig proportion till kostnaderna.
Den allra mest kritiserade delen av kommunalekonomiska kommitténs
betänkande gäller de förslag som tar sikte på att utjämna kostnadsskillnader
mellan kommunerna.
Den kommunalekonomiska kommittén föreslog fyra faktorer som rege-
ringen har tagit fasta på, med en viss nedtoning av den faktor som sågades
allra mest i remisshanteringen, nämligen klimatfaktorn. Man erkänner sam-
tidigt att detta inte är riktigt bra genom att tillsätta en expertgrupp som skall
ta fram ett mer genomarbetat förslag till 1995.
Finansutskottet noterar i sitt betänkande att den omfattande kritiken har
riktats mot det s.k. strukturindex och ”utgår” ifrån att bl.a. storstädernas
särskilda förhållanden kommer att beaktas av expertkommittén. Detta till-
kännages regeringen.
Även jag utgår från det. Annars skulle det vara svårt att biträda proposi-
tionen.
Jag har all respekt för kommunalekonomiska kommitténs statistiska be-
räkningar. Med sina ambitiösa regressionsanalyser har man nu bevisat att
det finns en samvariation mellan å ena sidan de fyra faktorer man har valt ut
och å andra sidan skillnader i kommunala kostnader. Men haken är att var-
ken kommunalekonomiska kommittén eller regeringen gör några som helst
anspråk på att de utvalda faktorerna skall förklara skillnaderna mellan olika
kommuner. Det gör de heller inte. Sanningen är att ingen egentligen vet vad
indexet avspeglar.
Under 1970-talet samvarierade kostnaderna för utvecklingen av svenska
ubåtar med Systembolagets priser på skotsk whisky. Det föll aldrig någon in
att konstruera ett försvarskostnadsindex på denna samvariation.
På samma sätt skulle ett kommunalt strukturindex som bygger på kommu-
nalhusets höjd över havet eller på bukomfånget hos kommunstyrelsens vice
ordförande mycket väl kunna ha samma förklaringsvärde som de faktorer
kommunalekonomiska kommittén och regeringen har valt.
Mot den här bakgrunden är det kanske följdriktigt att man inte tar hänsyn
till sådana faktorer som man vet påverkar kostnaderna för olika kommunty-
per.
Det finns som bekant åtskillig internationell kommunalekonomisk forsk-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
137
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
138
ning - i Sverige, England, USA, Finland, Norge m.fl. - som styrker att det
finns betydande, särskilda kostnader för storstadsregioner. Det tar man i
andra länder hänsyn till. Man gör det i Tyskland. I Norge får storstäderna
upp till 15 % kompensation för sådana faktorer. Vilka faktorer är det då?
De är flera:
En sådan faktor är tätortsgraden, dvs. ju fler av en kommuns invånare
som bor i tätort, desto högre anspråk har man på kommunal service i form
av bl.a. väghållning, gatubelysning, vatten och avlopp, osv.
Befolkningstäthet verkar i samma riktning. Ju tätare tätortsbefolkningen
bor, desto större risk för anonymitet, kontaktlöshet och social isolering.
Samtidigt blir den sociala kontrollen mindre. Det medverkar till ökade so-
ciala kostnader. I andra forskningsteorier hävdas att storstäder har en ten-
dens att dra till sig t.ex. missbrukare och andra som utgör en belastning på
det sociala systemet i den offentliga sektorn. Förlust av naturliga fritidssys-
selsättningar i skog och mark ställer krav på ökade kostnader för kultur och
fritid.
Centralitet är en annan faktor som verkar i samma riktning. Behovet av
kommunal service bestäms till en del av den roll som en tätort speglar i sin
egen region. I en tätort som är administrativt, kommersiellt och finansiellt
centrum konsumeras den kommunala servicen av långt fler än de som bor i
den egna kommunen. Pendlare ger upphov till ökad belastning på trafik-
apparaten.
Folkmängd är en annan faktor. Stor folkmängd ger visserligen upphov till
stordriftsfördelar. Ännu större folkmängd ger upphov till stordriftsnackde-
lar.
Jämfört med andra regioner tenderar storstadsregionerna också att ha en
mer överhettad konjunktur, med högre löne-, pris- och kostnadsnivåer.
Detta är kända fakta.
En strukturfaktor som också kommunalekonomiska kommittén bedömt
som viktig, och därför bortsett från, är hög kvinnlig förvärvsfrekvens, som
leder till ökade kommunala kostnader för barnomsorg.
Vi kan ta Järfälla som ett exempel på en kommun i en storstadsregion.
Där har man en kostnad för barnomsorg per invånare som överstiger genom-
snittet i landet med 90 %. Det beror inte på lägre effektivitet. Det beror på
en hög kvinnlig förvärvsfrekvens.
Nu får denna långt gående inkomstutjämning, tillsammans med att man
inte beaktar förvärvsfrekvensen, lätt bisarra effekter. Storstadsregionerna
har relativt hög skattekraft och utsätts därför för en åderlåtning i systemet.
Samtidigt beror en del av den höga skattekraften på att man har en hög
kvinnlig förvärvsfrekvens. Det ger i sin tur höga kommunala kostnader för
barnomsorg som man i sin tur inte skall ta någon hänsyn till i systemet.
Sanningen är den att man riskerar att skapa negativa incitament, dvs. att
det blir mer lönsamt för kommunerna att satsa på en annan typ av service än
barnomsorg. Detta inser också regeringen. Det är därför man nu aviserar att
man till hösten skall komma med en särskild barnomsorgslag stick i stäv med
den övergripande strävan som man annars har att avreglera förutsättning-
arna för kommunal verksamhet.
Regeringens proposition undanröjer inte de, enligt min mening, systema-
tiska felskattningar i kommunalekonomiska kommitténs arbete. Samtidigt
är, som jag sade inledningsvis, en omläggning av systemet ytterligt angelägen
och önskvärd.
Den insikten gör att jag med ett stort mått av tvekan tar fasta på finansut-
skottets positiva skrivningar kring expertgruppens kommande arbete, lik-
som på regeringskansliets fortsatta beredningsarbete med en kommunaleko-
nomisk proposition till hösten. Jag hoppas, herr talman, att jag inte behöver
ångra mig.
Anf. 160 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Låt mig först med glädje få konstatera att det var skönt att
få bekräftat från en moderat debattör att det kommer att råda mycket oklara
förutsättningar för det kommunala budgetarbete som skall ske i höst. Det
var välgörande att vi fick denna förklaring och detta konstaterande också
från moderat håll.
Mycket av det som Mikael Odenberg sade var sådant som jag inte skall
replikera på, utan det skall snarare de som står för majoriteten göra. I många
stycken var det en mycket svidande kritik mot det förslag som majoriteten
uppenbarligen avser att köra igenom i kammaren i kväll.
När det sedan gäller en del av Mikael Odenbergs sätt att resonera är väl
inte detta platsen för att föra en större finansdebatt. Den kommer ju först i
morgon. Men det skulle glädja mig om man i den kunde redovisa något som
styrker det påstående som Mikael Odenberg reste, nämligen att den social-
demokratiska regeringsperioden innebar stagnation och att regeringsskiftet
i höstas innebar tillväxt. Vilket eller vilka nyckeltal av statistikslag eller av
prognosslag visar på den tidigare stagnationen och den tillväxt som kom med
regeringsskiftet i höstas som Mikael Odenberg talar om?
Sedan talade Mikael Odenberg ganska mycket om storstäderna och deras
problem. Visst kan det finnas problem i storstäderna. Men de problem som
Mikael Odenberg tar upp är enbart ett majoritetsproblem. Med den två-
stegslösning som vi har föreslagit skulle de bekymmer som nu finns i stor-
stadsområdena, och som för övrigt finns på annat sätt i alla kommuner,
kunna hanteras och rimligen föras till en bättre tingens ordning än den som
vi nu är på väg in i.
Sedan kan jag inte undvika att skicka med den lilla kommentaren att man
någon gång borde kunna ha någon tanke även i storstadsområdena på att ta
ut en skatt som har en rimlig nivå med hänsyn till den verksamhet man avser
att bedriva. Detta är ju i och för sig inte möjligt med det skattestopp som
råder. Det är ju ett välkänt faktum att storstadsområdena har en underbe-
skattning och driver verksamheten med ett kraftigt underskott.
Till sist, herr talman: Jag funderade i morse när jag läste Dagens Nyheters
ledarsida vem som skulle uppträda i debatten på det sättet att det passar in
på det som ledarsidan beskriver i dag. Jag vet inte riktigt om det är Mikael
Odenberg. I några stycken tycker jag att han passade in mycket bra. I andra
stycken visade han en mycket stor insikt i kommunal verksamhet och argu-
menterade kraftigt för det förslag som vi lägger fram. Jag hoppas att han
funderar igenom vilket ställningstagande han skall ta när det kommer till
omröstning. Uppenbarligen står han oss mycket nära och skulle, med det
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
139
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
140
resonemang han för, mycket väl kunna rösta på de socialdemokratiska reser-
vationerna.
Anf. 161 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Jag är tyvärr förhindrad att uttala mig om huruvida jag stäm-
mer in på beskrivningarna på Dagens Nyheters ledarsida, och det uteslu-
tande av det skälet att jag ännu inte har haft möjlighet att ta del av Dagens
Nyheters ledarsida.
Jag har riktat kritik på viktiga punkter emot förslaget. Det är kritik som
hade gjort att om det hade varit ett helt färdigt och definitivt förslag hade
jag näppeligen röstat för det i dag. Nu är det inte det. Nu kommer det att
ske ytterligare beredningsarbete. Det är jag måhända som nykomling naiv
nog att ta fasta på.
Socialdemokraterna har ju valt att inta samma position som de har gjort i
varje större ärende som kammaren har behandlat sedan höstens val, nämli-
gen att säga nej och egentligen bara nej. De har sagt nej till indragning från
den kommunala sektorn, nej till skattestopp, nej till slopad Robin Hood-
skatt och nej till justering till följd av slopade schablonavdrag. Ni uttalar er
oro för att de slopade specialdestinerade statsbidragen kommer att leda till
att styrningsmöjligheterna av kommunerna minskar. Ni är ännu mer anhäng-
are av en barnomsorgslag än t.o.m. Bengt Westerberg. Ni säger nej till änd-
rade utbetalningsrutiner, i varje fall nu - gärna i morgon. Ni vill ha en ännu
mer långtgående inkomstutjämning i systemet än den som regeringen har
föreslagit.
På en punkt delar jag uppfattningar som har kommit till uttryck i de social-
demokratiska reservationerna. Det är att behovet av en expertgrupp är ett
tecken på bristerna i förslagen om kostnadsutjämning. Min slutsats av det
blir dock inte, jag försökte markera det i mitt inlägg, att vi skall lägga hela
omläggniningen av statsbidragsystemet till kommunerna på is. Om jag hade
tyckt det hade jag förstås kunnat ansluta mig till Socialdemokraterna.
Herr talman! Om det avslutningsvis är så att man känner oro för hur till-
växtregionerna, och framför allt storstadsregionerna, behandlas av regering
och riksdag är inte det mest näraliggande att falla Per Olof Håkansson i ar-
marna. Han är representant för det parti som kanske mer än något annat
representerar begreppet storstadsfientlighet.
Anf. 162 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Det är lätt att svepa kring sig argument och påstå att någon
representerar storstadsfientlighet. Det hade varit välgörande om vi också
hade kunnat få ett eller annat exempel på det. Men vi kanske inte skall ha
den debatten här.
Herr talman! Med den här repliken vill jag bara ha sagt att det är dags att
sluta odla den myt som tycks vara på väg in i debatten om att Socialdemokra-
terna säger nej till den här reformen. Det gör vi alltså inte. Vi säger ja till
principen om ett samlat statsbidrag. Vi säger ja till detta med en snabbare
utbetalning av kommunalskattemedel. Vi känner oro för den fördelnings-
nyckel, det utbetalningssystem och de övergångsregler som man har fört till
systemet. Mycket av Mikael Odenbergs anförande var ju just kritik mot
detta. Därför förvånar det mig att vi inte kan hitta en gemensam diskussions-
linje som skulle lösa de problem som Mikael Odenberg så förtjänstfullt pe-
kar på.
Anf. 163 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Skillnaden mellan mig och Per Olof Håkansson är ju att jag
riktar kritik mot ofullständigheter i förslaget. Men jag har också tilltro och
förhoppningar till möjligheterna att rätta till skevheter under den fortsatta
resans gång. Per Olof Håkanssons reflexmässiga reaktion är att säga nej till
alltihop just nu. Ni kan instämma i litet principer och säga att man får titta
på det här så kanske man kan göra något i morgon.
Den politiken innebär ju också att man, enligt min mening, skjuter nöd-
vändiga systemförändringar och nödvändiga avregleringar av den kommu-
nala sektorn på framtiden. Jag tror att det är olyckligt för landets vidkom-
mande.
När det sedan gäller storstadsfientligheten är det inte någon hemlighet -
det är inget jag vill undanhålla för Per Olof Håkansson - att hans parti i rege-
ringsutövning har haft en mycket njugg inställning till storstäderna, inte
minst till den region vi nu befinner oss i. Jag kan bara ta ett exempel: Den
särskilda investeringsavgiften som man lade på byggande i Stockholm. Den
fick Mats Hulth att gå ut och närmast skryta med hur många sysselsättnings-
tillfällen man hade hindrat i Stockholms stad.
Jag har den uppfattningen att det finns brister i regeringens proposition,
men jag har också uppfattningen att de bristerna är möjliga att rätta till. An-
nars hade jag inte röstat för propositionen.
Talmannen anmälde att Per Olof Håkansson anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 164 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! Nu lämnar vi storstaden. Låt mig börja med ett snabbt kon-
staterande att jag i grunden är positiv till att minska detaljstyrningen av stats-
bidragen till kommunerna. Jag tror att kommunpolitikerna kan, och jag
tycker att de i stor utsträckning bör, ta ansvaret för de pengar som de behö-
ver för sin verksamhet.
Det jag vänder mig emot är att det har varit en sådan brådska med det här
förslaget att man inte hunnit med att ta rimliga hänsyn till verkligheten ute i
kommunerna. Till de kommuner som blir rejält tilltufsade, om regeringens
förslag går igenom, hör Gotland. Skulle hela minskningen kompenseras med
en skattehöjning, skulle den bli någonting kring 2:80 år 1995. Inom parentes
kan jag nämna att vi i dag för kommunal- och landstingsuppgifter betalar
31:75.
Samtidigt låter man utan att blinka sju av landets rikaste kommuner eller
rättare sagt de sju rikaste kommunerna i landet gå fria från effekter av ut-
jämningen mellan kommunerna. Någonstans i den här brådskan glömde
man rättvisan.
Herr talman! Jag vill ta ett aktuellt exempel på de särskilda svårigheter vi
har. Gotlands kommunfullmäktige har i dag - jag hoppas att de är färdiga
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
141
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
vid det här laget - med vånda, vågar jag påstå, fast jag inte var med, fattat
beslut om att slutföra sin hittills största investering, om- och tillbyggnaden
av Visby lasarett. För 57 000 invånare är det ett i vissa avseenden onödigt
stort och måhända onödigt välutrustat sjukhus. Det är medvetet.
Vi gör det för att vi inte har någon väg som går till något annat sjukhus.
Vi gör det för att vi lever i en sådan situation att väderleksförhållanden kan
stänga flygtrafiken till och från Gotland i timmar och, om det vill sig illa, i
dagar. Vi gör det för att de hundratusentals turister som vaije år kommer till
vår ö måste få hjälp, när de biyter benen, får akut blindtarmsinflammation
eller vurpar med motorcykeln.
Jag nöjer mig, herr talman, av hänsyn till den sedvanliga avslutningsbråds-
kan i kammaren, med detta enda exempel på vad vi gotlänningar försökt
lansera som ö-faktorn. Det finns mycket annat att ta upp, och det ger sig
egentligen självt att det här har effekter också på t.ex. arbetsmarknadsområ-
det, utbildningen och transporterna.
Men jag avstår, herr talman, och jag gör det därför att ni har hört det här
förr. Det är argument som har framförts till företrädare för samtliga partier,
med viss slagsida för dem som ingår i dagens regering. Kjell Ericsson hade
uppenbarligen hört, visade hans inlägg, men han hade antingen inte förstått
eller åtminstone inte dragit konsekvenserna.
När vi har framfört det här har vi fått, för all del litet svävande men dock
vad som uppenbarligen avsetts vara lugnande besked: Visst skall vi ta hänsyn
till era särskilda förhållanden. Sedan åkte de hem, utredare och partiledare
och vad de nu var som gav oss sådana fagra ord på ort och ställe. De var
utom syn- och hörhåll den dag det stod i tidningarna att det inte blev någon
ö-faktor. Det blev inget hänsynstagande till den speciella glesbygdsstruktur
som vi har på Gotland. Det bidde ingenting, som skräddaren sade.
Herr talman! Jag tar en sista chans och vädjar till de Gotlandsvänner som
jag vet finns i riksdagen: Ha inte så bråttom! Och särskilt till de centerpartis-
ter som åtminstone brukar tala om regionalpolitik, och som i nästa vecka
skall vara välkomna till Gotland för sina stämmor, vill jag säga: Låt oss ge
kommunerna den penningpåse med samlade bidrag som de vill ha från 1993,
och låt oss sedan på parlamentarisk grund utarbeta ett rättvisare system och
en s.k. fördelningsnyckel för kommande år! Och stöd de socialdemokratiska
reservationerna!
Av hänsyn till riksdagens arbete skall jag inte yrka bifall till fler reservatio-
ner än till dem som det redan har yrkats bifall till.
Anf. 165 GUNHILD BOLANDER (c):
Herr talman! När riksdagen i dag skall besluta om förändringar i den stat-
liga stödgivningen till kommuner och landsting, har detta föregåtts av ett
omfattande arbete i kommunalekonomiska kommittén. Där hade man listat
olika faktorer som påverkar möjligheterna till en utjämning mellan olika de-
lar av vårt land.
Bland de många kritiska remissinstanserna återfinns Gotlands kommun,
som mycket tydligt angivit de skillnader som ligger i att bedriva kommunal
verksamhet på en ö som Gotland jämfört med andra kommuner med sam-
142
manfallande gränser. Gotlands kommun är en av de kommuner som hårdast
drabbas av regeringens och nu också finansutskottets förslag.
Det strukturindex som kommittén använde sig av borde ha varit utformat
så att Gotland fått kompensation för ö-läget genom införande av en särskild
ö-faktor. Det har också sagts från kommittén att det går att belägga att Got-
lands kommun blir speciellt drabbad vid en generell tillämpning av de nya
reglerna. Ändock avstår kommittén, regeringen och nu utskottet från att ta
någon hänsyn till det speciella läget för Gotland. Detta är enligt min mening
anmärkningsvärt och ur regionalpolitisk synpunkt helt oacceptabelt.
Jag skall här inte ta kammarens tid i anspråk för att påpeka alla de skäl
som det finns att anföra för en speciell ö-faktor, men nio mil skiljer Gotland
från fastlandet, ett avstånd som på land inte är långt. Nio mil Östersjöhav
blir ett avstånd som i stor utsträckning isolerar Gotland från resten av Sve-
rige. Vi kan inte bygga upp någon kommunal service i samarbete med någon
grannkommun och på så sätt bli kostnadseffektiva. Vi måste på varje om-
råde ombesörja vårt eget behov - och på sommaren också ett starkt utbyggt
behov. Detta kostar, och det borde vi kompenseras för.
I min motion Fi75 har jag pekat på nödvändigheten av att en särskild ö-
faktor införs för Gotland och även försökt att precisera värdet av denna till
ett bidrag på 20 milj.kr. för 1993 och 60 milj.kr. för året därpå. Dessa 20
miljoner skall då ställas i relation till de 75 miljoner som blir det faktiska
bortfallet för kommunen nästa år.
Vi har i dag en förhöjd grundgaranti utifrån en särskild ö-faktor. Det är
alltså ingen ny princip som man skulle behöva sjösätta. Det hade varit natur-
ligt, riktigt och rättvist att systemet fått gälla också fortsättningsvis.
Visserligen hänvisar nu utskottet till en expertgrupp och en parlamenta-
risk referensgrupp som skall studera utvecklingen och ge förslag om föränd-
ringar där det blir klara snedeffekter. Det har jag krävt i min motion, men
jag anser också att glesbygdsfaktorn måste ges en annan utformning med
ökad vikt och där en särskild faktor för ö-läget ingår i indexet.
Men eftersom expertgruppen skall arbeta med sikte på 1995 så tvingas
Gotland nu i två år att leva med ett för regionen orättvist system. I fullt med-
vetande om att särbehandling måste förekomma låter man generella princi-
per bli gällande fullt ut. Om detta beror på brist på tid, brist på intresse eller
annan typ av ovilja vet jag inte - men det är svårt att helt frigöra sig från
tanken att Gotland är så litet att det inte är mycket att bry sig om.
Herr talman! Detta skall inte uppfattas som något allmänt gnällande, men
Gotlands geografiska läge kommer nu och i fortsättningen att kräva speciella
statliga insatser, inte minst ekonomiska, om vi i denna del av Sverige skall
ha en med övriga svenskar jämförbar levnadsnivå.
Jag yrkar bifall till min motion Fi75, yrkande 2.
Anf. 166 LENNART HEDQUIST (m) replik:
Herr talman! I båda de senaste anförandena har ö-faktorn berörts. Det är,
som har sagts här, en av de frågor som expertarbetsgruppen kommer att sär-
skilt belysa. Den skall ta ställning till hur en eventuell sådan faktor inom
strukturindex skulle kunna konstrueras. Men jag vill mycket bestämt under-
stryka att de övergångsregler som nu gäller för 1993 och 1994 har en sådan
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
143
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
144
utformning att en ö-faktor under dessa år inte skulle ha haft någon som helst
praktisk betydelse, oavsett om det gäller Gotland, Ekerö eller Öckerö.
Det finns andra förlorare, som har tagit upp andra delar av strukturindex
och tyckt att de har slagit alldeles för hårt. Även där tar övergångsreglerna
hand om de ”extrema” värden som har kommit fram. De kommer ju inte
till uttryck för åren 1993 och 1994. Däremot har alla körningar beträffande
strukturindex för Gotlands del visat att kommunen i dag i relation till andra
kommuner kanske har för höga statsbidrag. Det är obestridligt att även Got-
land, tillsammans med en lång rad andra kommuner, skulle kunna ta en teo-
retisk förlust på 1,5 % med utgångspunkt i de resultat som strukturindex har
givit.
Anf. 167 GUNHILD BOLANDER (c) replik:
Herr talman! Jag har uttalat viss kritik mot det som också jag vill kalla
ofullständigheten i förslaget. Inte riktigt alla experter är övertygade om att
de övergångsregler som det här talas om ger den utdelning som en del vill att
övergångsreglerna skall ge.
Jag har naturligtvis en tilltro till att regeringen återkommer och rättar till
det som är fel, men jag hävdar ändå att det faktiskt återstår att se om över-
gångsreglerna hjälper oss över det bortfall som de facto är framräknat för
1993 och 1994.
Anf. 168 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag reagerade när Gunhild Bolander sade att utskottet av-
står från att ta hänsyn till Gotland. Utskottet avstår inte, utan det är den
borgerliga majoriteten i utskottet som avstår, när den sjösätter sin princip
om att detta skall genomföras till vaije pris. Så låt oss gemensamt arbeta för
en bättre fördelningsnyckel.
Jag hälsar Gunhild Bolander mycket välkommen till att när och om hen-
nes ursprungliga förslag faller ansluta sig till de socialdemokratiska reserva-
tionerna. Det skulle lända mig till glädje, Gunhild Bolander till heder och
gotlänningarna till nytta.
Anf. 169 GUNHILD BOLANDER (c) replik:
Herr talman! Vi är två ledamöter från Gotland, och även om vi går fram
tillsammans lär det inte bli något utslag som ger en majoritet för oss i den
här frågan. Jag tänker begära votering om det förslag som jag har lagt fram
i min motion.
Anf. 170 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan trösta Gunhild Bolander med att vi i den här frågan
inte står ensamma. Vi har åtminstone den socialdemokratiska gruppen
bakom oss.
Anf. 171 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Gemensamma europeiska forskningsprojekt har visat att det
regionala och lokala självstyret i Sverige har djupa historiska rötter, som är
unika jämfört med traditionen i det kontinentala Europa. Man brukar för-
klara detta med att skogsbönderna i Sverige var relativt sett mer självstän-
diga i och med att de kunde försörja sig själva i skogen när fogdarnas förtryck
blev för hårt. Man har också visat att sockenstämmorna och andra lokala
folkmöten här var mer betydelsfulla än motsvarigheterna i det övriga
Europa.
I princip är också jag anhängare av att kommunerna själva får bestämma
över sina pengar. Principen med penningpåsar är riktig. Men regeringens
budskap är, liksom för övrigt också den föregående regeringens var, dubbel-
bottnat. Man konfiskerar pengarna, man förbjuder kommunerna att höja
skatten och man tolkar EES-avtalet så, att kommunerna i princip skall för-
bjudas både att driva näringspolitik och att sköta sin egen upphandling på
det sätt som de själva väljer.
Regeringsledamöter beskärmar sig också över att kommuner inte lever
upp till solidaritet mot handikappade och att man stänger bibliotek. Jag
tycker att man ibland kan komma att tänka på en gammaldags patriark i ett
äktenskap. Jag föreställer mig då att regeringen är patriarken. Han drar in
på hushållskassan och förbjuder hustrun - kommunen i den här liknelsen -
att ta ett eget jobb, men klagar samtidigt över att han inte får kalvstek till
lördagsmiddagen.
Dubbelmoralen framgår också av det utskottsbetänkande som vi skall be-
handla i morgon, när man ser på den kommunala volymtillväxten jämfört
med den statliga. Nästa år skall vi, om regeringens och utskottsmajoritetens
beräkningar slår in, få en statlig konsumtionstillväxt som visserligen minskar
något, men mindre än vad den kommunala konsumtionstillväxten dras ner.
Trots allt tal om det stora budgetunderskottet och besparingarna som man
skryter oerhört mycket med lyckas man alltså inte alls spara på den statliga
verksamheten lika mycket som man tvingar kommunerna att dra ner på sin
verksamhet, samtidigt som man hela tiden överför ökat ansvar till kommu-
nerna.
Man låter generalerna, den statliga byråkratin och kungahuset, för att ta
ytterligare ett exempel, sitta i orubbat bo och få ökade anslag, samtidigt som
man drar in på anslagen till daghemmen, biblioteken och vårdcentralerna.
Kommunernas problem är generella, och jag vill inte delta i en huggsexa
där olika kommuner angriper varandra med argument om vem som är mest
eller minst gynnad, men jag kan ändå inte låta bli, efter att ha hört Mikael
Odenberg tala om Stockholm, att framhålla att jag tror att problemen i den
andra två storstäderna, Göteborg och Malmö, faktiskt är större.
Det är visserligen sant, som Odenberg sade, att en stor del av skattein-
komsterna kommer härifrån Stockholm, men det beror ju bl.a. på att ni
stockholmare - för det finns väl några sådana här - faktiskt har hela den väl-
diga statliga apparatens inkomster att plocka in till kommunkassan. Det är
faktiskt en grundläggande skillnad vid en jämförelse mellan Stockholm och
de andra stora städerna. Därmed vill jag inte på något sätt förringa proble-
men i Stockholm.
Om man jämför med de regler för statsbidrag som gällde 1981, finner man
att Göteborgs kommun fram till 1990 genom statliga indragningar förlorat
ett belopp motsvarande 7:20 kr. i kommunalskatt. Motsvarande genom-
snittssiffra för alla kommuner och landsting var 4:50 kr. Enligt Svenska kom-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
145
10 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 127
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Den kommunala
ekonomin
146
munförbundet är Göteborg - vid sidan av Malmö, Gotland, som har diskute-
rats här, och några Norrlandskommuner i särklass hårdast drabbad av skatte-
reformen.
Göteborgs kommun har faktiskt också försökt spara. Volymtillväxten
mätt i kommunalkonsumtion låg under 80-talet i genomsnitt 1 % under ge-
nomsnittet för alla kommuner och landsting, trots att vi har haft extremt
stora s.k. storstadskostnader. År 1990 minskade volymen i den kommunala
verksamheten i Göteborg med 1/2% jämfört med +1,6 % i genomsnitt i
landet. Förra året stod vi på plus minus noll medan genomsnittet i landet var
+2,3 %. I årets budget räknar man med att under de närmaste två tre åren
förlora 6 000-7 000 kommunala jobb. Det är fråga om människor som till
mycket stor del går rakt ut i arbetslöshet.
Det förslag som vi behandlar här i dag har man i Göteborg räknat på. Jag
avser då också de förslag som vi skall diskutera i morgon. Det handlar om
att vi i Göteborg förlorar en halv miljard redan i år, nästan 1,3 miljarder 1993
och 810 miljoner 1994. Sammantaget rör det sig om en förlust om mer än
5 000 kr. som varje kommuninvånare i Göteborg drabbas av.
Göteborgs kommunstyrelses ordförande moderaten Johnny Magnusson
sade i januari efter presentationen av finansplanen att om alla de här försla-
gen gick igenom här i riksdagen, skulle Göteborg upphöra att vara ett funge-
rande samhälle. De förslag som vi behandlar i dag och i morgon är bara en
bråkdel mindre dåliga för Göteborgs kommunala ekonomi.
Mot den bakgrunden har vi i Vänsterpartiet föreslagit att en Göteborgs-
motion väcks gemensamt för att uppmärksamma de speciella problemen i
Göteborg. I januari fanns det ett stort intresse - åtminstone sade man i andra
partier att man kunde tänka sig att väcka en sådan motion. Vi återkom till
frågan i samband med behandlingen inför dagens och morgondagens diskus-
sioner. Men då hade intresset svalnat. Det blev inget av det hela.
Jag är ändå optimist. Jag tror att samstämmigheten växer i alla partier om
att man motsätter sig den behandling som man blivit utsatt för från statens
sida. Det gäller alltså både den förutvarande och den nuvarande regeringen.
Man kan faktiskt i dag höra t.o.m. diskussioner om vad vi över huvud ta-
get skall ha staten till. Jag kommer i det sammanhanget att tänka litet på de
medeltida skogsbönderna. Det förs alltså diskussioner i kommunerna. Man
säger: Vi kanske rent av skulle kunna försörja oss bättre på egen hand. Man
vänder på det hela i den eviga diskussionen om att staten generöst delar ut
bidrag till kommunerna.
Kommunerna gör faktiskt också mycket stora inbetalningar till staten.
Förr eller senare når man fram till en balanspunkt där frågan ställs om beho-
vet av staten. Jag talar som vore jag representant för kommunerna, eftersom
jag fortfarande litet grand känner mig som en sådan. Jag har ju länge suttit
i kommunstyrelsen i Göteborg.
Det jag här har sagt innebär att jag har samma yrkande som det Lars-Ove
Hagberg tidigare framförde. Jag yrkar alltså bifall till Vänsterpartiets mo-
tion.
Anf. 172 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Det var en intressant historisk redogörelse och tillbakablick,
Johan Lönnroth! Jag tycker att det är viktigt att poängtera att den kommu-
nala självstyrelsen i Sverige är viktig. Genom att förverkliga det förslag som
vi är beredda att fatta beslut om i dag tycker jag att vi också slår vakt om den
kommunala självstyrelsen.
Jag tycker också att det är viktigt att säga att flera från utskottsmajoriteten
tidigare i debatten har framhållit hur viktig den kommunala verksamheten
är. Kommunerna spelar en viktig roll i svensk samhällsekonomi. Det gäller
då inte bara att balansera de ekonomiska bekymren - något som vi varit inne
mycket på - utan också, givetvis, att ge bra service, omsorg och omvårdnad.
Jag håller med Johan Lönnroth när det gäller det som han säger om pro-
blemen med storstäderna. Själv kommer jag från en av landets storstäder-
i vaije fall kallar vi i Malmö vår stad för storstad. Utskottet har tillgodosett
våra önskemål och beaktat de synpunkter som har kommit fram. Det gäller
då Mikael Odenbergs synpunkter beträffande Stockholm, Johan Lönnroths
synpunkter beträffande Göteborg och även Malmös problem. Vid den fort-
satta behandlingen kommer det som sagts här att vägas in, och de synpunkter
som har förts fram kommer att beaktas.
Däremot finns det inget som säger att man löser vare sig mindre eller
större kommuners problem genom att höja skatten; det kan jag lova. Själv
bor jag i en kommun där skatten både höjts - men problemen var lika stora
trots skattehöjningen - och sänkts. Nu efter skattesänkningen är problemen
måhända något mindre, men de är ändå ganska ansenliga.
Skattehöjningar av något slag löser alltså inte kommunernas problem,
Johan Lönnroth! Därför är det så viktigt att fatta det här aktuella beslutet i
dag. Det nya statsbidragssystemet ger ökade möjligheter och slår vakt om
just den kommunala självstyrelsen. Kommunalmän och kommunalkvinnor
kan i högre grad fatta beslut utan styrande detalj regler. Jag tycker att detta
är oerhört viktigt.
Jag tror inte att vi bara skall tala om bekymmer och problem jämt och
ständigt, utan vi skall nog också säga att det finns mycken kraft ute i kommu-
nerna. Jag tänker då på bl.a. Göteborg och Malmö.
Jag har läst en rapport från Kommunförbundet om det kommunala dag-
hemmet Månskenet i Norrtälje. Där har föräldrarna fått välja öppettider och
inriktning. Personalen har anställts på givna premisser. Resultatet är att
kommunen har minskat sina kostnader med 38 %. Daghemmet har en bra
pedagogisk verksamhet. Man erbjuder en större valfrihet, och kostnaderna
minskar. Det är alltså inte bara fråga om bekymmer, Johan Lönnroth!
Anf. 173 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Olle Schmidt säger att utskottet har beaktat storstädernas
synpunkter. Det skulle vara intressant att få veta om Olle Schmidt har talat
med sina egna partikamrater i t.ex. Göteborg och Malmö. Jag har hört ex-
empelvis Rune Zachrisson, folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, uttala
sig ganska hårt om de förslag som vi behandlar här i dag. Jag tror inte att
partikamraterna har samma uppfattning. Men det är möjligt att de inte säger
offentligt i dag vad de tycker. Tidigare har jag i alla fall hört dem säga något
helt annat.
Jag tycker också att det är mycket problematiskt med kommunala skatte-
höjningar. Bl.a. är kommunalskatten inte progressiv. Progressiviteten i det
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
147
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
148
statliga skattesystemet har dock successivt trappats ner. I Göteborg har vi
lagt fram förslaget att kommuner skall få rätt att ta ut en progressiv kommu-
nalskatt. Men det förslaget har avvisats av samtliga andra partier i Göteborgs
kommun.
När det sedan gäller detta med att utveckla andra former för kommuner-
nas effektivisering av den egna verksamheten anser också jag att det är väl-
digt viktigt att kommunerna har möjlighet att utveckla alternativ, införa nya
former och konkurrera med privat verksamhet. Därför är det utomordent-
ligt förvånande att också företrädare för t.ex. Folkpartiet tydligen kan tänka
sig att ställa upp på de nya regler som skall införas via EES-avtalet. Det kom-
mer att innebära att en mycket stor hämsko läggs på kommunerna när det
gäller deras möjligheter att bedriva en aktiv och fri näringsverksamhet. Det
är faktiskt innebörden av de regler som man tänker skriva in. Det framgår
av den proposition som vi just har fått att behandla här i riksdagen.
Anf. 174 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Övergångsbestämmelserna, som vi flera gånger tidigare har
varit inne på, ger de kommuner och städer som drabbas litet hårdare möjlig-
heter att finna nya former under den aktuella perioden. Det handlar ju om
en tvåårsperiod.
Expertgruppen - kompletterad, som utskottet nämnt, med referensgrup-
pen - kommer att se över förhållandena och se till att det inte blir en alldeles
orimlig situation i olika kommuner. Vi var inne på den saken tidigare. Det
gällde då exempelvis Gotland. Men det gäller också storstäderna.
Det är roligt att höra Johan Lönnroth tala så varmt om detta med konkur-
rens. Jag tycker att det är alldeles utmärkt. Konkurrenskommittén har ju
en rad förslag på detta område, och dessa förslag kommer vi senare att få
behandla. Jag hoppas att vi kan komma överens. Men jag är tveksam med
tanke på framlagda förslag. Om jag förstått det hela rätt skulle Malmös buss-
bolag kunna köra bussarna i Lund och Lunds bussbolag kunna köra bussarna
i Malmö. Om det är det som avses med kommunal konkurrens är det kanske
inte riktigt vad jag tänkt mig. Men vi får väl återkomma till detta när frågan
framgent skall behandlas.
Anf. 175 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag vill bara ge ett exempel på vad det här med kommunal
konkurrens kan betyda.
Vi i Vänsterpartiet och Socialdemokraterna föreslog för inte så länge se-
dan att en kooperativ skola skulle införas i en stadsdel i Göteborg. Det för-
slaget bekämpades länge. Men nu har man tydligen kommit en bit på vägen.
Nu skall det bli en sådan skola. Det är som sagt ett exempel bland flera.
Problemet med den borgerliga politiken är att man inte vill ha olika alter-
nativ. Vad man vill ha är privatisering. Man vill alltså sälja ut den kommu-
nala verksamheten. I längden bidrar det dock inte till en förbättrad konkur-
rens.
Andre vice talmannen anmälde att Olle Schmidt anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 176 JERZY EINHORN (kds):
Herr talman! Ärade kolleger! Flera i mitt parti som representerar våra
storstäder hade velat ställa upp i den här debatten, men vi vill inte förlänga
en debatt så sent under riksdagsåret. Vi vill trots detta mycket kort ta upp
behandlingen av storstadskommuner.
Under min korta tid här i riksdagen har jag märkt att det inte är populärt
att tala för tätbygder. Man kan tala för alla kommuner och alla samhällen,
men det är inte populärt att tala för tätbygder, och det är nästan förbjudet
att tala för Stockholm.
Den kommunalekonomiska kommitténs förslag till fördelning av de stat-
liga bidragen har på ett nästan groteskt sätt missgynnat storstadskommu-
nerna. Inte minst den stora betydelse som man tillmätte klimatfaktorn bör
nämnas i det här sammanhanget.
Vi som kommer från storstäderna uppskattar att regeringen gör en ansats
att korrigera dessa ganska grova felaktigheter. Vi utgår från att den expert-
grupp som har tillsatts skall ta hänsyn även till storstadskommunernas sär-
skilda problem. Vi utgår också från att regeringen kommer att beakta att
Stockholm, Göteborg och Malmö jämfört med andra kommuner och lands-
ting har en högre andel ensamstående, narkomaner, prostituerade, HIV-
sjuka och fasta invånare av utländsk härkomst, vilket medför särskilda kost-
nader för tolkservice bl.a. hos oss på sjukhusen och för hemspråksundervis-
ning. Vi har ett större antal utländska besökare, som enligt internationella
avtal har rätt till vård vid akut insjuknande. Storstäder har högre kostnader
för barnomsorg per barn och högre byggkostnadsindex.
Över hela världen är andelen utslagna, de sociala kostnaderna och kon-
sumtionen av sjukvård per capita väsentligt högre i storstäderna, och vi
måste erkänna att så är fallet även i Sverige. Det ställs mycket stora krav
på storstädernas socialhjälp, sjukvård, åldringsvård, omsorg, skola, annan
undervisning och trafik.
Jag vill påminna om att storstadskommuner, inte minst landsting, redan
har bidragit - kanske mer än andra - genom reduceringar av statliga bidrag,
men jag vill framför allt peka på bortfallet av inkomster från beskattning av
juridiska personer, som redan klarades av under tidigare riksdagsperioder,
samt höjda schablon- och sparavdrag.
För Stockholms landstings del har detta lett till bortfall av totalt över 6,5
miljarder i årligt resursutrymme eller över 5 skattekronor. Vi som represen-
terar storstäder utgår från att regeringen i det fortsatta arbetet beaktar stor-
stadsregionernas särskilda villkor. Det är angeläget att storstäder inte får en
väsentligt sämre service för sina invånare än resten av landet.
Nu har jag försökt fatta mig väldigt kort. Tack så mycket!
Anf. 177 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skall fatta mig lika kort som Jerzy Einhorn genom att
formulera min replik som en fråga. Om vi utgår från att Jerzy Einhorn stöd-
jer majoritetens förslag, hur stor minskning är då Jerzy Einhorn med om att
bidra till beträffande Stockholms läns landsting?
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
149
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
150
Anf. 178 JERZY EINHORN (kds) replik:
Herr talman! Helst skulle jag vilja säga: ingen. Jag medger att det är med
stor vånda och tvekan som jag ser att den nuvarande regeringen fortsätter
de tidigare regeringarnas politik att minska de statliga bidragen. Jag måste
säga att jag har svårast för minskningen av landstingens resursutrymme med
2,3 miljarder. Jag tror att kommunerna har något bättre utrymme för att
klara av neddragningarna.
Vi måste se på vad som är anledningen till att just landsting och kommuner
drabbas. Anledningen är att alla våra förmåner - som i Sverige förekommer
i ganska rikliga mängder - försvaras av mycket starka intresseorganisationer.
De som är svaga i vårt samhälle har svårt att hävda sig i debatten. De kan
inte bilda intresseorganisationer på samma sätt och anställa ombudsmän och
pressekreterare som är duktiga på allt detta. Det är kanske därför vi inte
vågar ge oss på andra utgifter, bl.a. 336 miljarder i direkta transfereringar.
Indragningarna drabbar därför i stället landsting och kommuner.
Anf. 179 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Det är ju nu som Jerzy Einhorn, jag och övriga ledamöter
av kammaren ställs inför det politiska avgörandet. För Jerzy Einhorns del
handlar det om att välja mellan att följa de uttalanden som fälldes av kds och
Jerzy Einhorn i valrörelsen eller att följa den borgerliga regeringens konstru-
erade rutin för indragningar av just det som Jerzy Einhorn och kds ständigt
talar om behovet av, dvs. satsningar på vård och omsorg. Det är i kväll valet
skall träffas.
Anf. 180 JERZY EINHORN (kds) replik:
Herr talman! Det är sant att det nu som avgörandet träffas, men vi skall
inte glömma att tidigare regeringar från landstingen har dragit in ca 35 mil-
jarder i resursutrymme. Jag tror som jag har sagt att det finns utrymme i
kommunerna för fortsatta rationaliseringar. Jag tror att det är svårare i
landstingen. Jag ser därför med tillfredsställelse på att regeringen under 1993
återför åtminstone 1,5 miljarder för att lindra den här övergången.
Andre vice talmannen anmälde att Per Olof Håkansson anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 181 JOHAN BROHULT (nyd):
Herr talman! Ärade ledamöter! Effektiviseringspotentialen i kommu-
nerna står på dagordningen, och detta har debatterats mycket. Jag vill dock
kommentera äldreomsorgen i detta perspektiv.
Många har hävdat att ingenting finns att hämta då det gäller rationalise-
ringar inom området vård och omsorg. Detta är både rätt och fel. Jag skall
be att få citera Grönköpings Veckoblad: Vad rätt du sade fast det var fel.
Det är alltså rätt om man ser till de nuvarande spelreglerna. ÄDEL-refor-
men som har genomförts har tvärtom gjort det svårare för kommunerna. Det
är sant att sjukhusen har fått en bättre situation, men ute i kommunerna har
situationen blivit sämre förvåra äldre medborgare. Dessa äldre medborgare
kan inte protestera. På det området kan vi alltså inte spara några pengar.
Men det är också fel att säga att det inte går att rationalisera inom vård
och omsorg. Det skulle kunna gå om man toge det totala finansiella läget
under övervägande, men då måste man ge sig in på mycket stora ingrepp.
Jag skall här be att få komma med ett citat till, nämligen vad Cato i Romarri-
ket alltid sade: För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras. Jag har många
gånger i debatten hävdat att man borde avskaffa dubbla och tredubbla hu-
vudmannaskap, och nu gör jag det igen. Det är nämligen så att stat, landsting
och kommun har ett delat ansvar, och därför finns det ingen som kan ta det
totala, ekonomiskt optimala ansvaret för en billig och bra vård.
Jag kan ta ett exempel. Man vet att varje patient inom långvården kostar
mellan 2 000 och 3 000 kr. Det är dyrare på sjukhus, billigare på långvården
men allra billigast skulle det vara på ålderdomshem. Men dessa har ännu inte
byggts upp. Nu har man upptäckt att man måste återuppbygga ålderdoms-
hemmen.
På vägen dit skulle man kunna uppmuntra privata initiativ. Jag har dragit
exemplet från Sollentuna kommun, som inte vill ta ett anbud på 1 000 kr. för
full ålderdomshemsvård trots att det i själva verket kostar 2 000 kr. Detta
beror på att kommunen endast behöver betala 1 000 kr. för de patienter som
1 själva verket kostar 2 000 kr. Detta är naturligtvis ekonomiskt vanvett.
Det finns utredningar som visar att det är billigare för kommunen och
dessutom bättre för patienterna att dessa bor på ålderdomshem än att låta
dem bo hemma elände då de är dubbelinkontinenta, förvirrade och inte kan
klara sig.
Men nu är det byggstopp, dvs. skattestopp i kommunerna. Det finns inga
pengar, och därför satsar man inte på ålderdomshem. Det blir en circulus
vitiosus, en skadlig cirkel, som gör att man inte kan agera just då man borde
agera.
Jag tycker att vi på något sätt måste kunna lösa upp den gordiska knuten.
Vi har så många ekonomiska intressenter inblandade, men vi borde kunna
få en effektiv aktivitet riktad emot dessa områden. Då skulle vi kunna få en
både billigare och framför allt bättre sjukvård.
På vägen dit skulle jag vilja föreslå att man gör det dyrare för kommunen.
Kommunen skall inte kunna klara sig undan med 1 000 kr. om det kostar
2 000 kr. för patienterna. Samtidigt bör man göra det billigare för de kommu-
ner som trots dessa indragningar av ekonomiska resurser vill satsa på att
bygga ålderdomshem. Man borde kunna tänka sig någon form av tillskott av
pengar på de sätt som föreslagits i en del motioner.
Mitt inlägg är alltså koncentrerat på Cato: För övrigt anser jag att Kartago
bör förstöras. Vi måste få ett totalt ekonomiskt sammanhang i hanteringen,
och vi måste uppmuntra de kommuner som vill satsa på privata initiativ och
på att bygga ut sin äldreservice. Vi får framför allt inte glömma vad som står
i regeringsförklaringen - och det har många glömt bort - att man skall ge
utrymme för friska initiativ för att lösa kommunernas problem och att man
skall avskaffa landstingsmonopolet.
Anf. 182 HARRY STAAF (kds) replik:
Herr talman! Jag vill påminna Johan Brohult om att det finns ett stimu-
lansbidrag på totalt 5,5 miljarder för att ta itu med en del saker på äldreom-
sorgssidan i kommunerna.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
151
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
152
Anf. 183 JOHAN BROHULT (nyd) replik:
Herr talman! Jag tackar för detta påpekande. Jag kan bara konstatera att
det inte har resulterat i någonting i Sollentuna kommun. Jag hoppas att man
på något sätt kan få flödet av dessa miljarder att komma till kommunerna.
Anf. 184 HARRY STAAF (kds) replik:
Herr talman! Jag har fattat det så att det är kommunerna själva som tar
initiativ, sätter i gång att bygga eller vidtar åtgärder för att få del av detta
stimulansbidrag. Man kommer inte ut och tar dem i nackskinnet och säger:
Nu skall ni göra det här. Om det finns litet framåtanda i kommunen så finns
möjligheten. Johan Brohult får försöka stimulera sin egen kommun till litet
mera framåtanda.
Anf. 185 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Detta har varit en intressant debatt. Lisbet Calner sade tidi-
gare i debatten att hade det varit i engelska parlamentet hade vi buat när
Olle Schmidt lade ut texten.
Så mycket kan jag i alla fall påstå att hade han varit i Dorotea kommunfull-
mäktige och yttrat sig som han gjorde, då hade det nog buats. Jag tror t.o.m.
att församlingens folkpartister skulle ha instämt i den kören.
Det är tydligen också någon sorts inbördes tävlan inom Folkpartiet om
vem som bäst kan beskriva den här indragningen från kommunerna som nå-
got bra och efterlängtat. För två veckor sedan sade finansministern att det
är självklart att Dorotea kommun skall medverka till en sanering av landets
ekonomi. Hon tyckte också att invånarna i Dorotea kommun skulle känna
sig lugnade av regeringens politik.
Nu är det inte så lätt uppe i Dorotea att vara lugn. Kommunen, som har
en budget på 140 miljoner, kommer enligt Kommunförbundet att ha ett
sparkrav på sammanlagt 16,5 miljoner, dvs. över 12 % 1995. Det första året,
1993, handlar det om 7 miljoner.
Jag skulle vilja ställa den frågan till utskottsmajoriteten, Lennart Hed-
quist, eller Olle Schmidt, om nu ljuset har kommit till hans bänk, eller varför
inte någon annan: Vilka råd har ni nu att ge till Dorotea? Skulle ni kunna ta
telefonen och ringa till kommunens ekonomichef och tala om för honom hur
man gör en inbesparing som motsvarar en skatt av 5,86. Det motsvarar 4 500
kr. per invånare.
Om man borträknar skatteväxlingen för ÄDEL-reformen har kommunen
en kommunalskatt på 18 kr. Det handlar alltså om att en tredjedel av dessa
18 kr. försvinner.
Hur gör man denna operation utan att betydande försämringar blir följden
eller utan att den kommunala organisationen totalt rasar ihop?
Här jämrar sig nu representanter för storstäderna, för Stockholm. I Stock-
holm har man en kommunalskatt på 29 kr. Dorotea kommun har en sam-
mantagen skatt på 32,85. Skulle kommunen ha rätt att kompensera sig för
indragningen skulle skatten bli 38,71.
Jag har väldigt svårt att instämma i storstadens jämmerlåt. Hade vi i Doro-
tea haft en skatt på 29 kr. då skulle problemen vara betydligt mindre.
Nu sägs att detta inte är ett färdigt förslag, utan att det kommer att ges
besked nästa år eller till hösten hur det blir för kommunerna 1995. Men hur
hade ni tänkt er att kommunerna skall kunna planera för framtiden när ni
inte kan ge ett klart besked?
Vi har också hört från Gotland där man har en skatt på 31,75 och får en
indragning på 2,70. Alla jämförelser som gjorts bleknar inför vad som kom-
mer att hända Dorotea kommun, där man får denna enorma indragning. Här
räcker inga svävande formuleringar eller några allmänna lugnande ord. Tala
om hur det går till att göra en sådan här inbesparing! Gör ett studiebesök
uppe i kommunen och ge tips om hur vi skall klara av detta.
Jag borde först få ett besked både av Hedquist och av Schmidt om hur det
här skall gå till innan de böljar tala om hur smärtfritt och bra det här kommer
att gå och t.o.m. hur rättvist det är.
Anf. 186 LENNART HEDQUIST (m) replik:
Herr talman! Låt oss titta på Dorotea och grannkommunen Sorsele som
exempel. Dorotea är en s.k. förlorare, medan Sorsele är en vinnare. Efter
övergångsregeln det första året kommer Dorotea fortfarande att i statsbi-
drag och kommunalskatt disponera mer pengar än Sorsele. Man kommer att
ha 32 300 kr. per invånare i Dorotea och ungefär 31 600 kr. i Sorsele. Det
visar ganska tydligt att det finns en rad olikheter i resurstillgång mellan kom-
munerna som i hittillsvarande system inte låter sig förklaras.
Med det system som nu har utarbetats, inkl, nytt strukturindex, måste en
omfördelning och en utjämning ske. Däremot är det felaktigt, som bl.a.
Kommunförbundet har gjort, att låta effekten slå igenom fullt ut 1993 för
Dorotea. Övergångsreglerna skall fortsätta även 1995 och 1996, i den mån
expertarbetsgruppen inte kommer fram till att det på marginalen har blivit
något fel för Dorotea.
Det var bra att det här exemplet togs upp, därför att det visar att media
har framställt förhållandena helt felaktigt.
Anf. 187 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vet också att Dorotea kommun kommer att få ett större
bidrag än Sorsele när det här är genomfört. Men man kan ju inte bara jäm-
föra en summa; det handlar om olika verksamheter som bedrivs ute i kom-
munerna. I Dorotea har vi gjort stora uppoffringar för att klara sysselsätt-
ningen. Det visar sig bl.a. i att vi har kunnat klara oss de senaste åren utan
att tappa så mycket människor. Därför har vi gått miste om bidraget för be-
folkningsminskning. Vi sörjer inte alls att vi inte fick det bidraget, då vi har
kunnat behålla befolkningen något så när.
Det handlar om att kommuner har olika verksamheter i gång. Vi har upp-
fyllt riksdagens beslut om att bygga ut barnomsorgen till full täckning, osv.
Vi har helt enkelt följt de beslut och riktlinjer som bl.a. den här församlingen
vid otaliga tillfällen har antagit. Detta har gjort att vi har en mängd verksam-
heter i gång, och utifrån de verksamheterna har vi självfallet fått statsbidra-
gen. Det förklarar till en del att vi nu blir förlorare.
Jag tror inte att vi har verksamheter som är onödiga eller att vi är slösak-
tiga med pengar. Vi har sedan två tre år tillbaka tvingats att mycket hårt prio-
ritera utgifterna inom kommunen. Redan för två år sedan lade vi ut olika
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
153
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
verksamheter pä de ideella föreningarna, i stället för att driva dem kommu-
nalt, eftersom vi inte klarade av att fortsätta med kommunal finansiering.
Anf. 188 LENNART HEDQUIST (m) replik:
Herr talman! Det finns en rad kommuner som har varit duktiga på att
bygga ut verksamheten i enlighet med det gamla statsbidragssystemet och
har kunnat optimera det. Det är inte bara Dorotea utan en rad andra kom-
muner som då kan tycka att spelreglerna nu ändras och att det inte längre
kommer dem till godo att de har byggt ut på ett visst sätt.
Jag vill ändå understryka det som är det väsentliga i sammanhanget, näm-
ligen att Dorotea kommun även efter det första övergångsåret kommer att
disponera mer i kronor räknat per invånare än Sorsele, trots att kommu-
nerna har samma kommunalskatt. Jag tror alltså att det är starkt överdrivet
att framställa Dorotea i en så mycket sämre situation än Sorsele. Det kan
faktiskt vara så att Sorsele hittills har haft för litet pengar.
Anf. 189 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jämförelsen med Sorsele är helt ointressant. Det måste ju
vara verksamheten i Dorotea som är det avgörande. Vi har fått statsbidrag
utifrån de verksamheter som är i gång, och de måste nu avvecklas. Faktum är
att det för 1993 innebär 7 milj.kr. mindre i statsbidrag, som vi tvingas spara i
nästa års budget. Det är det som är det intressanta för Dorotea kommun,
inte hur mycket pengar Sorsele får.
Det handlar inte bara om att dra ned på verksamheter. Det räcker inte
längre att använda osthyveln, utan det gäller att plocka bort hela verksamhe-
ter. Det handlar också om folk som bedriver verksamheterna, de anställda,
som nu med mycket kort varsel måste avskedas. Det finns inte ekonomiska
möjligheter att ha kvar de anställningarna och de verksamheterna.
Det är just detta att det går så snabbt som är problemet, att det på två år
skall göras en omställning, då vi vet hur lång tid det tar innan de som friställs
kan få nytt jobb. Just i dessa arbetslöshetens tider, framför allt i Norrlands
inland, där det är svårt att skaffa sysselsättning, skall man plocka bort verk-
samheter som behövs för att kunna uppfylla detta sparkrav.
Kom inte med jämförelser med Sorsele! Det är helt ointressant. Vad som
är intressant är att Dorotea kommun förlorar 7 miljoner 1993 och ytterligare
9 miljoner 1995, enligt Kommunförbundets beräkningar, dvs. totalt 16,6 mil-
joner.
Andre vice talmannen anmälde att Lennart Hedquist anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 190 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Om ljuset har kommit till mig eller inte kanske inte är det
allra viktigaste, men någon form av ljus har kommit till regeringen och även
till utskottet.
John Andersson ondgör sig över att Dorotea får 32 300 kr. per invånare.
Då borde jag i så fall rya ändå mer när jag skall se mina väljare i ögonen,
154
Som får bara 20 167 kr. Det finns skillnader mellan våra olika kommuner,
och det har vi varit inne på i den här debatten.
Det som är viktigt och som vi återigen måste poängtera är att vaije kom-
mun, oavsett var den ligger, måste ta sin samhällsekonomiska del för att vi
skall kunna ändra den ekonomiska situationen i vårt land. Jag förstår att
John Andersson har svårt att inse det. Sedan skall det ske så rättvist som
möjligt.
Jag har under debatten sagt att det inte är med någon större glädje och
frenesi som jag säger att kommunerna skall dra in 7,5 miljarder, men jag ser
det som nödvändigt och som politiskt hederligt att våga stå för det. Det är
just av den nödvändigheten som förslaget ligger. Sedan skall besparingen
också fördelas så rättvist som möjligt. Jag tycker att propositionen ger ut-
rymme för det, och sedan kommer den vidare bearbetningen och övergångs-
reglerna.
Anf. 191 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Ja, jag har läst propositionen och sett att de här bidragen till
kommunerna är av olika storlek, så det tror jag inte att jag behöver upplys-
ningar om. Men jag vill fortfarande hävda att Dorotea har följt de beslut som
har fattats i den här församlingen, och då har vi dels blivit lurade att sätta i
gång verksamheter, dels tvingats att sätta i gång verksamheter. Sedan kom-
mer man plötsligt och säger att man skall plocka bort pengar från kommu-
nerna. Staten har inte bara kommit och sagt: Varsågod, här kommer en
summa pengar! Vi har fått pengarna för att placera dem i en verksamhet som
bedrivs av kommunen. Staten har t.ex. ställt upp med 40 % och kommunen
med 60 %. Det är på det sättet det har gått till.
Sedan drar man plötsligt undan förutsättningarna under en kort över-
gångstid. Vi måste rimligen få tid och möjlighet att skicka ut människorna
och lägga ned verksamheterna - det får inte hända bara över en natt. Det är
väldigt kort tid för att göra så stora operationer. Olle Schmidt måste väl er-
känna att det är svårt att kapa bort 16,5 miljoner från en kommunal budget
på 140 miljoner, då man redan har gjort besparingar. Jag tycker att bägge
herrarna som har replikerat mig skall åka upp till Dorotea och ge ekonomi-
chefen där en lektion i hur man går till väga för att klara av det här. Han står
väldigt frågande inför hur en sådan besparing skall göras.
Anf. 192 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! En av poängerna med det här förslaget är att ingen av oss
egentligen skall åka upp till Dorotea och tala om vad man där skall göra. Jag
åker gärna upp till Dorotea i annat syfte och kan då lära mig en del, men det
grundläggande - det är den ideologiska delen i det här betänkandet, och den
ställer enligt vad jag har uppfattat t.o.m. Per Olof Håkansson upp på - är att
vi vältrar över en hel del av det ansvar som vi tidigare har haft i den här
församlingen på kommunerna.
Då behöver det faktiskt, John Andersson, inte bli fråga om att plocka bort
verksamheter. Nu får man friheten och möjligheten att förändra verksamhe-
ten utan pekpinnar från vare sig John Andersson eller exempelvis Olle
Schmidt.
Prot. 1991/92:127
9juni1992
Den kommunala
ekonomin
155
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
156
Anf. 193 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag blev ännu mer förvånad då Olle Schmidt började tala
om att det inte handlar om att plocka bort verksamheter. Jag sitter både i
fullmäktige och i kommunstyrelsen, så litet grand känner jag till om kommu-
nens ekonomi och även om vilka verksamheter som finns i kommunen. Jag
tror nästan att jag har litet bättre underlag för att diskutera de möjligheter
som Dorotea kommun har än Olle Schmidt.
Sedan sade Olle Schmidt att ingen skall åka upp till Dorotea och ge råd.
Nej, det kan ni inte göra, men sitta här och fatta beslut som blir ett dråpslag
mot kommunen, det mäktar ni göra! Det är verkligen så att man häpnar.
Kan man fatta beslut som får sådana följdverkningar, kan man också åka
upp och ge råd om hur de skall genomföras, så att de anställda som har till
uppgift att se till att ekonomin fungerar får veta hur detta är möjligt att göra,
vilket de i dag frågar sig.
Anf. 194 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Kanske är denna fråga tillsammans med Europafrågorna en
av de allra viktigaste frågor vi kommer att diskutera här i kammaren under
denna mandatperiod. Konsekvenserna av det här beslutet kommer att bli
utomordentligt stora, och jag tror inte att vi i dag riktigt kan överblicka dem.
Mot den bakgrunden må det vara mig förlåtet att jag tar i anspråk sex minu-
ter av kammarens tid så här i den sista skälvande minuten.
Jag begärde egentligen ordet efter att ha lyssnat på Jerzy Einhorn. Jag har
ju tidigare haft tillfälle att betyga min uppskattning av de insatser som Jerzy
Einhorn har gjort som mycket skicklig, kunnig och engagerad företrädare
för dem som - för att uttrycka det så - har en svag ställning i vårt samhälle:
äldre, utslagna och liknande. Jag tycker att Jerzy Einhorn under en lång följd
av år på ett utomordentligt skickligt och engagerat sätt har företrätt dessa,
inte minst i den allmänna debatten.
Men jag har också tidigare uttryckt min förvåning över att Jerzy Einhorn,
samtidigt som han framför de uppfattningarna - senast häromdagen återkom
han till dem i en artikel - är med och på framskjuten plats stöder ett parti
som vill rycka undan grunden för att samhället skall kunna klara sina åtagan-
den. Det går inte att hävda uppfattningen att vi måste ha mer resurser för att
klara äldreomsorg, social utslagning, osv. och samtidigt vara med om att i
beslut efter beslut sänka skatterna.
Jerzy Einhorn har nu under det första riksmötet varit med om att sänka
skatterna med i storleksordningen 30 miljarder kronor. Nu skall vi fatta ett
beslut som innebär att vi tar ifrån kommunerna sju och en halv miljard, och
vi skall rycka ifrån dem tio miljarder som de har i fordran på staten. Det är
naturligtvis inte som Lennart Hedquist säger, att det inte spelar någon roll
att kommunerna blir av med tio miljarder av det egna kapitalet. Varför då
bara tio? Kan man ta bort hela det egna kapitalet?
Det är klart att detta har inverkan på soliditeten och kommer att medföra
att kommunerna på sikt kommer att få betala högre räntekostnader. Även
det är en belastning för kommunerna, även om det inte är det direkt.
Jerzy Einhorn säger att det är en påfrestning för honom att vara med på
detta. Jag vill uttrycka min förståelse för det. Det måste vara en påfrestning,
om jag inte har misstagit mig på Jerzy Einhorns mångåriga agerande för de
svaga i samhället.
Det är en myt, som de borgerliga företrädarna försöker sprida, att vi i det
här samhället inte skulle ha råd att ta hand om dem som behöver hjälp. 1991
hade vi i det årets penningvärde 220 miljarder kronor mer att disponera här
i landet än vi hade 1982. Vem har sagt att det viktigaste vi i det här läget kan
göra är att sänka skatterna för kapitalägare, för företagare och även för oss?
Det viktigaste är att se till att vi klarar en god välfärd. Det finns ingenting i
svensk ekonomi som tyder på att vi inte skulle ha möjlighet att göra det.
Det är en myt när man försöker göra gällande att det enda viktiga är att
sänka skatterna. Den borgerliga regeringen sade i sin regeringsförklaring att
dess viktigaste mål i den ekonomiska politiken var att sänka skatterna. Vi
har råd att klara välfärden. Det är dumt att ta pengarna från kommunerna.
Varje gång man från Gotland eller annat håll går upp och påtalar hur det här
slår säger Lennart Hedquist eller någon annan: Vi skall ha en expertgrupp
som skall titta på det här, och så har vi infört övergångsregler. Men vore det
inte bättre att man gjorde systemet först?
Här skall man alltså först skjutsa ut pengarna till kommunerna, och sedan
skall man efter ett och ett halvt år komma och säga: Vi har nog räknat fel,
så där mycket får ni inte - ni får bara så här mycket. Det kommer aldrig att
gå om man inte vill skjuta till pengar.
Jag tror att det hade varit klokt om man hade följt vårt förslag och tagit
ett år på sig för att göra ett system som hade varit mer hållbart än det som
nu föreligger.
Förslaget är inte färdigt, och förslagets konsekvenser är inte analyserade.
Jag tror att man kan säga att redan indragningen av de sju och en halv miljar-
der kronorna betyder 25 000 anställda inom omvårdnad och service på den
kommunala sidan, om man räknar med att 70 % är lönekostnader. När be-
hovet växer - vilket Jerzy Einhorn tydligt och klart har redovisat - kan det
inte vara rimligt att vi försöker att bemästra det problemet genom att ta re-
surserna från kommunerna.
Jerzy Einhorn har själv i artikel efter artikel påtalat att vi skall vara effek-
tiva, att vi skall förnya och pröva möjligheterna att göra det vi gör ännu
bättre, men att det icke kommer att räcka för att klara den ökade efterfrågan
som finns på samhällets omvårdnad och tjänster. Jag delar Jerzy Einhorns
uppfattning på den punkten. Det går inte att kds fortsätter att företräda alla
goda ting men egentligen inte står för någonting, är vare sig för eller emot
utan hela tiden bara håller undan.
Det är på tiden att kds tar ställning i den här typen av frågor. Antingen
stöder man skattesänkningar för kapitalägare och företagare eller också sat-
sar man på omvårdnad och service. Det går inte att ha bägge ståndpunkterna
på en gång.
Anf. 195 JERZY EINHORN (kds) replik:
Herr talman! Jag uppskattar mycket de ord som Hans Gustafsson har rik-
tat till mig här i dag och även tidigare, och jag vill återgälda den uppskattning
som han uttryckte; jag har under långa tider följt vad han har sagt också, och
det har varit kloka och bra saker.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
157
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
158
Hans Gustafsson säger att vi står inför att rycka undan grunden. Jag har
här sagt att det som jag har svårast för är indragning av 2,3 miljarder, eller
0,8 miljarder det första året, från landstingen.
Jag undrar hur Hans Gustafsson kände sig när han satt i regeringen resp,
riksdagen, när man år efter år i stor politisk enighet drog in 35 miljarder från
våra landsting. Är det den senaste miljarden som rycker undan grunden?
Jag vill medge att det är svårt för mig med denna situation. Jag kan mycket
öppet tala om varför jag kan gå med på att ställa upp. Jag tycker inte att vi
skall föra ut den här debatten till att t.ex. gälla frågan om anpassningen till
Europa. Det skulle leda för långt. Jag kan gå med på detta, eftersom den här
regeringen för första gången sedan 50-talet tar ett helhetsgrepp över vårdens
och omsorgens problem. Det gör man genom att tillsätta två utredningar -
den ena om vårdens organisation och former för finansiering och den andra
om vad som skall omfattas av samhällssjukvård och prioriteringen inom vår-
den. I dessa utredningar kommer man också att ta fram prognoser för beho-
ven fram till år 2000.
Vi har nu ett lapptäcke av olika beslut alltsedan beslut om regionsjukvår-
den fattades i riksdagen på 50-talet. Jag har mycket stora förhoppningar på
att dessa två utredningar skall hjälpa oss att ta ett helhetsgrepp. Jag vet inte
vad det kommer att leda till, men jag är nöjd över att de har blivit tillsatta.
Det är detta som gör det möjligt för mig att gå med på denna ytterligare
inskränkning, utöver de 35 miljarder som Hans Gustafsson var med om.
Anf. 196 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill först, Jerzy Einhorn, ta upp besparingarna på lands-
ting och kommuner som jag var med om att göra. När vi tillträdde 1982 hade
Sverige ett budgetunderskott som motsvarade 13 % av bruttonationalpro-
dukten. Det budgetunderskott vi har nu och som vi är så oroade för motsva-
rar 7 %. Vi var tvungna att göra något åt detta. Vi fick lov att spara på den
statliga sidan, på bostadsfinansieringen och även när det gäller kommu-
nerna. Det är klart att det var smärtsamt. I alla organisationer, särskilt i en
så stor organisation, finns en del områden som inte är tillräckligt effektivise-
rade och genomtänkta. Det är klart att det finns möjligheter att pressa kost-
naderna. Att man har börjat spara ett antal miljarder kan man inte ta som
intäkt för att man skall fortsätta i samma takt. Så småningom kommer man
till en punkt då man inte kan göra det utan att det berör verksamheten i sin
helhet. Den situationen befinner vi oss i nu.
Jerzy Einhorn säger att man skall ha ett helhetsgrepp och att han därför
kan ställa upp. Det är bra i och för sig. Vi löser dock inte detta problem med
några helhetsgrepp. Om man fortsätter att sänka skatterna på det sätt man
gör här i landet för att ge priviligerade grupper ännu bättre förutsättningar,
Jerzy Einhorn, kommer det att leda till att man får söka sig fram via försäk-
ringslösningar, vilket man gör i andra kontinentala länder. Det leder i sin tur
obönhörligen till vad vi kallar ett två tredjedelssamhälle. Den processen är i
gång.
Problemet är inte att det kanske försvinner pengar från landsting och kom-
mer. Problemet är i stället att vi startar en process som kommer att leda oss
in i ett samhälle som jag trc.r att varken Jerzy Einhorn eller jag egentligen
vill ha. Därför tror jag att det är klokt att säga att i stället för att dra in skatte-
pengar skall vi försöka använda resurserna. Jerzy Einhorn har själv sagt -
och jag ställer upp på detta - att det i detta läge är viktigare att hålla tillbaka
den privata konsumtionen än att hålla tillbaka den offentliga konsumtionen.
Det är inte vi som behöver mera pengar för att köpa mera saker. Det är de
som är svaga som behöver vårt stöd för att få ett bra liv och en bra tillvaro.
Jag tror att Jerzy Einhorn gärna vill det. Jag tror att det är en stor påfrestning
för honom att vara med på den politik som nu förs på det här området. Jag
hoppas att det skall leda till att det inte kommer att finnas förutsättningar att
fortsätta en sådan politik. Den kommer att utarma välfärden, leda till ett två
tredjedels samhälle, och dessutom öka arbetslösheten.
Anf. 197 JERZY EINHORN (kds) replik:
Herr talman! Egentligen debatterar vi inte Hans Gustafssons inlägg utan
det jag har sagt tidigare. Det är en något omvänd debatt.
Jag tycker dock att den uppriktiga stämning som finns i denna diskussion
mellan Hans Gustafsson och mig känns mycket bra. Vi har nog inte så ofta
en sådan uppriktig stämning. Jag uppskattar att Hans Gustafsson har berät-
tat hur svårt det var för honom att vara med om de tidigare indragningarna.
Jag är inte så pessimistisk beträffande möjligheterna att finna olika former
av finansiering som kommer att förbättra vårt sjukvårdssystem. Detta kan
leda till att det kan fungera bättre och att mera resurser kanske kan tillföras
på ett annat sätt än skattevägen.
Det är sant att vi går in i en period då mera pengar kommer att finnas i
hushållen. Det gäller att finna former för att dessa ytterligare medel också
skall gagna sjukvården. Det här är emellertid en diskussion som jag hoppas
att dessa två utredningar - i vilka jag sitter - skall ta upp. Jag vet inte vad de
kommer att leda till, men jag är mera optimistisk än vad Hans Gustafsson
har varit.
Anf. 198 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag är glad om Jerzy Einhorn kan vara mer optimistisk än jag
på den här punkten. Men allting tyder på att den process som jag beskriver är
på gång. Det gäller privatiseringsresonemanget och försäkringslösningarna.
De diskussioner som förs hos oss nu har förts i andra länder. Ett exempel är
USA. Vi har pekat på att sjukvården där inte är bättre. Den kostar mer mätt
i bruttonationalprodukt än den gör i Sverige. Mina borgerliga vänner sade
då att USA inte är deras mönster, utan det är Västtyskland.
Jag fick en promemoria från ambassaden i Bonn på 25 sidor som beskrev
tysk sjukvård. Det är samma fenomen. Det finns även här de som tror, Jerzy
Einhorn, att om man tar pengarna från höger ficka och betalar sjukvården
är det rätt bra. Men om man tar pengarna från vänster ficka är det fel, och
då äventyras samhället. Så är det inte. Om man väljer den här metoden blir
man inte av med utgiften. Om man kunde bli av med utgiften skulle jag för-
stått det hela. Folk kommer inte sluta bli gamla eller sjuka. Utgiften kommer
att finnas kvar. Frågan är hur denna utgift skall betalas. Skall den betalas
kollektivt och solidariskt via skatterna eller genom försäkringslösningar?
Den politik som nu förs, och som vi här är beredda att fatta ett stort beslut
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
159
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
160
om i dag när det gäller den kommunala ekonomin, kommer att få dessa kon-
sekvenser. Jag hoppas att Jerzy Einhorn har rätt och att jag har fel. Jag hop-
pas att hans optimism är berättigad. Det finns dock inga exempel i vår om-
värld som för mig har kunnat visa att man når bättre eller billigare lösningar
den vägen. Jag tror att det svenska systemet står sig gott. Det är en myt att
det skulle vara nödvändigt att sänka skatterna för att få i gång tillväxten. Jag
tror inte att vi har fått ett enda ytterligare arbetstillfälle för de skattesänk-
ningar som har gjorts hittills när det gäller småföretagen, kapitalägare och
annat.
Anf. 199 JERZY EINHORN (kds) replik:
Herr talman! Jag kan bara upprepa vad jag har sagt. Jag är optimistisk.
Det finns system i andra länder som fungerar bra. Jag vill nämna Canada
som exempel. Jag vill bara peka på en enda sak - Hans Gustafsson har säkert
observerat detta. Riktlinjerna för finansieringsutredningen, som tillsattes
nyligen, talar om en allmän, solidarisk, gemensam finansiering av sjukvår-
den. Något annat gäller inte.
Anf. 200 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! Jag begärde ordet, eftersom Hans Gustafsson yttrade sig på
ett sådant sätt att man fick intrycket att kds var här för att äventyra välfär-
den. Som ett exempel tog han skattesänkningar på 32 miljarder.
Faktum är, Hans Gustafsson, att vi har haft en fallande BNP under förra
året. Vi räknar också med en fallande BNP i år. Från kds tror vi att det till
en del beror på att vi haft ett något för högt skatteuttag här i landet. Det är
detta skatteuttag vi ägnar oss åt för få i gång bruttonationalprodukten och
tillväxten igen.
Sedan till dessa 32 miljarder. Ingår det inte i detta belopp 10 miljarder i
form av en tillfällig momshöjning som tillkom för att något kyla ner överhett-
ningen i ekonomin? De kan man väl inte räkna in här. 3 miljarder ligger i
den beslutade skatteomläggningen som Socialdemokraterna och Folkpartiet
kom överens om, men där Socialdemokraterna nu av någon anledning har
hoppat av. 3 miljarder ligger på omsättningsskatten på värdepappershan-
deln. Som utvecklingen har blivit, tycks Socialdemokraterna nu ha insett att
denna skatt inte var till fördel, och att det är bättre att vi inte har den. Sedan
tycks man ha dubbelräknat en del inom skatteomläggningen, som vi ju skall
debattera i morgon. Jag tror att det är bättre att skjuta upp den debatten till
i morgon.
Anf. 201 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! När det gäller frågan om bruttonationalprodukten är det
sant att vi både detta år, och kanske nästa år, har och kommer att få en dålig
utveckling.
Jag redovisade att jag låtit räkna på hur bruttonationalprodukten föränd-
rat sig från 1982 till 1991 - det som i borgerlig redovisning brukar kallas det
förlorade årtiondet. Under detta förlorade årtionde ökade våra gemen-
samma tillgångar i fasta priser med 220 miljarder. Nu har vi inte råd att hålla
bibilioteken öppna, och vi kan inte satsa på barnomsorg och äldreomsorg.
Jag tyckte att vi levde ganska hyggligt även år 1982, och då hade vi 220 mil-
jarder mindre. Skulle vi då inte i dag, precis som år 1982, kunna svara för en
anständig standard? Var har de 220 miljarderna tagit vägen?
Ni tror att vi för att komma någon vart behöver fortsätta att ytterligare
sänka skatterna. Jag vill då tala om att jag har räknat bort momsen, eftersom
vi var överens om den. Den ändringen genomfördes av oss socialdemokrater
och Centern. Jäg har räknat bort de siffrorna när jag säger att skatterna har
sänkts med 30 miljarder. Det är en myt att tro att sänkningen av skatterna
på det sätt som har skett skulle vara en förutsättning för att få i gång tillväx-
ten. Det finns ingenting som tyder på detta.
Jag medger att vi hade för höga marginalskatter, och de var skadliga när
det gällde att få i gång en tillväxtpolitik. Men det gäller inte på den här punk-
ten.
Det är riktigt att jag här något gjorde gällande att kds var ute efter att
utarma välfärden. Jag tror att ni har andra skäl. Jag menade att den politik
ni stöder leder till detta. Jag tror inte att ni är här i riksdagen för den sakens
skull.
Dessutom sade jag att det vore bra om ni inte bara gjorde er till företrä-
dare för goda gåvor och goda seder, utan stod för någonting, antingen ni är
emot eller för. Kds är ju snart som en kollektiv pastor Jansson! Ni har inte
en mening om någonting. Det är odemokratiskt. Man bör i sitt parlament
hävda de uppfattningar man har, och låta detta gå före viljan att sitta kvar i
kabinettet.
Anf. 202 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! Det var ganska mycket det här. Jag tror att jag skall in-
skränka mig till att kommentera de 220 miljarderna som bruttonationalpro-
dukten har ökat med under 80-talet.
Jag tycker, Hans Gustafsson, att detta skulle hjälpa oss, så att vi inte skulle
behöva ta ut så höga skatter som vi har gjort. Vi har då dessa pengar att
fördela på en bra sjukvård och en bra skola. Det måste därför vara andra fel
i samhället som gör att vi behöver ta ut så mycket skatter. Det är detta vi
försöker att komma till rätta med.
Litet åsikter har vi väl i vaije fall. Jag brukar trycka på den gröna knappen
vid de flesta voteringarna. Det uttrycker i vaije fall en åsikt.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (kommunernas anpassning till den samhällsekonomiska utveck-
lingen)
Först biträddes reservation 1 av Hans Gustafsson m.fl. med 136 röster mot
11 för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall
till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i motsvarande del. 159 ledamöter av-
stod från att rösta.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Den kommunala
ekonomin
161
11 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 127
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
162
Härefter bifölls utskottets hemställan med 171 röster mot 125 för reserva-
tion 1 av Hans Gustafsson m.fl. 9 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (riktlinjer för den kommunala ekonomin åren 1993-1995)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 136 för reservation 2 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 3 (ett nytt utbetalningssystem för kommunernas och landstingens
skatteinkomster)
Först biträddes reservation 3 av Hans Gustafsson m.fl. med 127 röster mot
11 för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall
till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i motsvarande del. 168 ledamöter av-
stod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 170 röster mot 134 för reserva-
tion 3 av Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 6-8 (principerna för ett nytt statsbidragssystem m.m.)
Först biträddes reservation 5 av Hans Gustafsson m.fl. med 125 röster mot
11 för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall
till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i motsvarande del. 168 ledamöter av-
stod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 172 röster mot 136 för reserva-
tion 5 av Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 10 (expertgrupp för översyn av strukturutjämningen)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 135 för reservation 6 av
Hans Gustafsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 13 (målstyrning, uppföljning och utvärdering)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställen med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl.
i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 20 (avveckling av bidraget till färdtjänst, servicelinjer m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 136 för reservation 10 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 31-34 (skatteutjämningsbidrag, avräkningsskatt, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 203 röster mot 18 för utskottets hemstäl-
lan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion Fi75 av Gun-
hild Bolander i motsvarande del. 84 ledamöter avstod från att rösta.
Sonia Karlsson (s) anmälde att hon avsett att avstå från att rösta men mar-
kerats ha röstat nej.
Mom. 35 (kommunalt skattestopp år 1993)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 134 för reservation 13 av
Hans Gustafsson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, utbild-
ningsutskottets betänkande UbU22, socialförsäkringsutskottets betänkande
SfU17 samt trafikutskottets betänkanden TU25, TU23 och TU26, medgav
kammaren på förslag av andre vice talmannen att de fick företas till avgö-
rande i ett sammanhang sedan debatten i dessa ärenden avslutats.
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1991/92:UbU22 Fristående skolor (prop. 1991/92:95).
Kammaren biföll utskottets framställning om att betänkandet skulle avgö-
ras efter endast en bordläggning.
Anf. 203 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Först vill jag gärna säga att jag tycker att det är bra att se
skolministern här på en ärendedebatt, trots att timmen är sen. Jag tror att
det är första gången, och jag vill därför passa på och hälsa Beatrice Ask väl-
kommen i den rollen. Hon har ju varit i kammaren många gånger förut och
svarat på frågor. Jag tycker att det är extra viktigt i det ärende vi har på bor-
det i dag.
Förslaget har lagts fram utan att regeringen inväntade den utredning och
en sedvanlig remissbehandling av den som skulle ha kunnat ge svar på många
viktiga frågor. Det förslag vi nu behandlar har faktiskt väckt fler frågor än
det besvarar. När vi i utskottsarbetet har försökt få svar på dem har det mest
väckt irritation. Jag utgår från att det är sådant som nu kan klaras ut.
Herr talman! Det pågår något av ett trefrontskrig mot skolan. Det är rege-
ringen som står för artilleriet.
Regeringens ekonomiska politik - en viktig del av den har just debatte-
rats - går ut på kraftiga inskränkningar i kommunernas ekonomi. Det leder
i dessa dagar till beslut i kommun efter kommun om stora besparingar på
just skolans område. Det betyder fler elever i vaije klass, färre lärare och
andra vuxna i skolan, sämre lokaler, sämre elevvård, sämre skolskjutsverk-
samhet och mycket annat. Uppräkningen skulle kunna fortsätta. Rappor-
terna från oroliga föräldrar, elever och personal duggar tätt. De demonstre-
rar och protesterar mot nedskärningarna. Men ingenting tycks hjälpa. De
borgerliga majoriteterna i både riksdag och kommuner har bestämt sig för
att bilda front mot den offentliga sektorn, där skolan är en väsentlig del.
Den andra frontlinjen böljar kunna skönjas när det gäller skolans arbets-
sätt och innehåll. Med slagord om att skolan skall ge kunskap vill man teore-
Fristående
skolor
163
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
164
tisera undervisningen och gå tillbaka till ett snuttifierat och strikt ämnesin-
riktat arbetssätt. De rön som forskningen om barns utveckling och inlär-
ningsmekanismer har gjort bortser man från.
Den tredje fronten öppnas nu mot själva grundidén med en skola för alla
barn - en likvärdig skola för alla, som skall ge den bästa tänkbara undervis-
ning åt alla barn och ungdomar.
Grundskolan är en mötesplats för alla barn, oavsett social och kulturell
bakgrund, etnisk eller religiös tillhörighet, för flickor och pojkar, för rika
och fattiga. Den tanken är gammal. När folkskolan i dagarna fyller 150 år
har man här och där kunnat läsa om Fridtjuv Berg, ecklesiastikminister i ett
par liberala ministärer för nästan 100 år sedan.
Han betonade ofta att den obligatoriska skolan skall vara en skola för alla
barn. Först då även de rika sätter sina barn i samma skola, finns det ett all-
mänt intresse för att genom skatter ge denna skola en god kvalitet, sade han.
Och först då alla samhällsklassers barn får gå i samma skola och lära känna
och leva med varandra kan det skapas vad han kallade medborgerlig enhet
inom nationen. Så långt Fridtjuv Berg.
Han anade säkert inte att hans tankar skulle få förnyad aktualitet nästan
100 år senare, på grund av att en borgerlig regering i sin privatiseringsiver
lägger förslag som riskerar att förfuska tankarna om en skola för alla. Men
så är det.
Den proposition som vi behandlar heter Proposition om valfrihet och fri-
stående skolor. Den har dock inte så mycket att göra med elevers och föräld-
rars rätt att välja skola. Den rätten är redan fastlagd av riksdagen, dessutom
i stor enighet.
Vad det nu handlar om är i stället på vilket sätt samhället skall stödja fri-
stående skolor. Den förra regeringen aviserade för ett år sedan att ett förslag
var att vänta. Det blev nu en ny regering med moderata skolministrar som
skulle lägga förslaget.
Jag tycker, som jag redan har sagt, att ärendet är sällsynt illa berett. Rege-
ringen har inte ens bemödat sig om att redovisa vare sig analyser av försla-
gets ekonomiska konsekvenser eller vad det kommer att betyda för grund-
skoletanken. Kanske kan vi få höra något om detta här i dag. För visst har
väl ändå regeringen gjort några sådana analyser som ligger till grund för för-
slaget?
Snart sagt alla är överens om att förslaget om att garantera privata skolor
minst 85 % av en kommuns genomsnittskostnad per elev är en överkompen-
sation som får betalas på de kommunala grundskolornas bekostnad. De pri-
vata skolorna friskrivs i propositionen från mycket av det ansvar som själv-
klart vilar på kommunernas skolor.
• En privat skola har inget ansvar för planering av skolväsendet eller skyl-
dighet att i sina skolor ta emot samtliga skolpliktiga barn i kommunen.
• En privat skola skall kunna välja att ta emot elever med speciell intresse-
eller begåvningsprofil. De kan också planera att ta emot just det antal ele-
ver som ur ekonomisk synvinkel är mest fördelaktigt.
• En privat skola är inte skyldig att ta emot särskilt resurskrävande barn.
Det kan gälla handikappade barn, barn med inlärningssvårigheter eller
andra problem som gör att de behöver extra stöd.
• En privat skola är inte skyldig att hålla vare sig skolhälsovård eller skol-
skjutsverksamhet för sina elever.
• En privat skola är inte skyldig att anordna hemspråksundervisning.
Allt det här är redovisat i regeringens förslag.
Regeringens egen utredare, Sven-Åke Johansson, har kommit fram till att
kommunernas kostnader för dessa verksamheter betydligt överstiger de
15 % som propositionen medger att kommunen drar av från genomsnitts-
kostnaden. Hans slutsats är att om man väljer att precisera ett procenttal här
i riksdagen bör det ligga betydligt lägre, i vaije fall inte högre än 75 %, om
man vill undvika att öka kostnaderna för skolverksamheten och skapa orätt-
visor gentemot de kommunala skolorna.
Kommunförbundet, som är en av våra viktigaste samarbetspartner i skol-
frågor, har kommit fram till liknande slutsatser. I en uppvaktning för utskot-
tet framförde både den avgående och den tillträdande ordföranden mycket
hård kritik mot regeringens förslag.
T.o.m. Carl Bildt verkar anse att utlovade 85 % är en överkompensation,
men att det i så fall skall räknas som en slags startstimulans. De var i varje fall
vad han sa i ett tal för några veckor sedan. Något sådant finns inte redovisat i
propositionen, men det skulle förvåna mig om statsministern inte hade nå-
gon grund för ett sådant yttrande.
Regeringens förslag kommer utan tvivel att öka kostnaderna för skolvä-
sendet i sådana kommuner där det finns privata skolor, eller där sådana star-
tas. I sin skrivelse till utskottet skriver Kommunförbundet att ”en behovsdif-
ferentierad resursfördelning idag är ett av de viktigaste instrumenten för att
uppnå en mer kostnadseffektiv kommunal verksamhet.”
Jag måste fråga utskottsmajoriteten: Tror ni inte på vad Kommunförbun-
det säger? Varför vill ni i så fall införa ett system där kommunerna förhindras
att använda ett av sina viktigaste instrument i strävan att använda sina resur-
ser på ett klokt och effektivt sätt?
Under den senaste tiden har utvecklingen gått snabbt mot ett alltmer för-
enklat statsbidragssystem till kommunerna. De många specialdestinerade bi-
dragen har ersatts med ett enhetligt sektorsbidrag och i takt med det har
också detaljregleringen upphört. Lagstiftningen sker i stället genom att sta-
ten sätter upp mål. Alldeles nyss har riksdagen tagit ytterligare ett stort steg
på den vägen.
Kommunerna har byggt upp sin kompetens och har i dag de bästa förut-
sättningarna att utifrån sina egna villkor utforma många verksamheter. Det
gäller också skolan. Det gäller självfallet också när man ska ta ställning till
storleken på bidragen till privata skolor.
Om man litar på att kommunerna har den kompetensen, och samtidigt
anser att elevernas behov ska styra resurstilldelningen, går det inte att dra
någon annan slutsats än att kommunerna ska fördela stödet till de privata
skolorna på samma sätt och efter samma kriterier som man fördelar resur-
serna till sina egna skolor. Det är så vi socialdemokrater vill ha det.
Vi ser regeringens förslag som inget annat än en återgång till ett central-
styrt statsbidragssystem som hindrar att man tar hänsyn till lokala förhållan-
den och där man inte litar på att kommunpolitiker kan bära sitt ansvar. Jag
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
165
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Fristående
skolor
166
skulle vara glad över att åminstone få en kommentar från utskottets tales-
man eller skolministern till den här kullerbyttan.
Kommunförbundet riktar också på den här punkten stark kritik mot för-
slaget. Man menar att det är ett allvarligt ingrepp i den kommunala självsty-
relsen. Förbundet har t.o.m. tyckt sig ha anledning att påminna utskottet om
att den kommunala självstyrelsen och beskattningsrätten är grundlagsskyd-
dad. Det är hård kritik och det föll sig naturligt att be lagrådet att titta på
om det här förslaget, utöver att det är orättvist och dyrt, också träder den
kommunala självstyrelsen för när.
Det gick, som sagt var, inte att ta miste på att både utskottsmajoriteten
och skolministern blev ytterst irriterade över remissen. De beskrev det som
någon slags förhalningstaktik. Jag tycker att det var ganska oförskämt. Att
propositionen kom sent till utskottet var inte vårt fel. Att den var dåligt be-
redd var heller inte vårt fel. Det var dessutom oförskämt mot Kommunför-
bundet att inte ta deras synpunkter mer på allvar.
Lagrådet skriver i sitt yttrande, som de levererade mycket snabbt, att:
”Den sålunda föreslagna regleringen utgör otvivelaktigt en begränsning av
kommunernas rörelsefrihet på det berörda området. Frågan är i vad mån en
sådan begränsning kan anses tillåten eller ej.” Det är alltså en bedömnings-
fråga. Lagrådet gör bedömningen att ingreppet inte är så stort att det kan
anses olagligt.
Lagrådets yttrande finns med i sin helhet i betänkandet och det är bra,
men jag saknar Kommunförbundets skrivelse. Utskottsmajoriteten har inte
med ett enda ord nämnt den uppvaktning och den skrivelse som Kommun-
förbundet gjorde. Det tyder inte på någon större vilja att lyssna och ta till sig
kritiken.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till reservationerna 1 och 3.
I reservation 4 tar vi upp det förhållandet att förslaget ger kommunerna
skyldighet att betala för elever som väljer att gå i en privat skola i annan
kommun. Någon analys av vilka konsekvenser det får för kommunerna finns
inte redovisad. Vi menar att regeringen snarast bör återkomma med en så-
dan.
Frågan om avgifter i de privata skolorna är principiellt viktig. Regeringen
och utskottsmajoriteten har valt att inte ta ställning till den nu. Man hänvisar
till den utredning jag tidigare nämnt, och som man i huvudfrågan, den om
hur stödet till privata skolor skall utformas, inte brytt sig om att vänta på.
Vi anser att dessa båda beslut skall följas åt och att riksdagen därför redan
nu skall slå fast att privata skolor som finansieras offentligt på samma grun-
der som kommunernas skolor, inte skall få ta ut några elevavgifter. Behovet
av avgifter för att kunna bedriva undervisningen bortfaller med en sådan fi-
nansiering och kvar blir bara avgifternas roll som sorteringsinstrument. Det
råder ingen tvekan om att också ganska måttliga avgifter verkar segrege-
rande och i praktiken inskränker valfriheten.
Jag vill också yrka bifall till vår reservation nr 5
Till sist har vi också tagit upp frågan om uppföljning och utvärdering av
de privata skolornas verksamhet. Där föreslår regeringen att det räcker med
att skolverket sköter om det. Vi anser självfallet att de privata skolorna
också skall ha skyldighet att delta i kommunens uppföljnings- och utvärde-
ringsverksamhet. Det är en förutsättning för att man skall kunna göra en
vettig behovsanalys, och det är en förutsättning för att de förtroendevalda
som är ansvariga för fördelningen av kommunens resurser också skall kunna
ta det ansvaret.
Herr talman! Vi socialdemokrater står självfallet bakom samtliga våra re-
servationer i detta betänkande, men jag nöjer mig med att yrka bifall till nr
1,3 och 5.1 de fall något annat moment där vi har en reservation blir föremål
för votering senare, ber jag att också få yrka bifall till den socialdemokra-
tiska reservationen i detta moment.
Anf. 204 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! Regeringens proposition 95 om valfrihet och fristående sko-
lor är ett av de mera kraftfulla försöken att ta kål på Jantelagen och socialde-
mokratiskt symmetritänkande. Självklart stöder Ny demokrati fullt och fast
dessa ambitioner. Jag skulle också gärna och generöst ge skolministern be-
röm från denna talarstol för hennes ambitiösa och lovvärda arbete med att
få ordning på den svenska skolan. Men jag har förstått att beröm från Ny
demokrati kan trassla till det för skolministern, och det vill jag minst av allt
medverka till.
Jag yrkar således bifall till utbildningsutskottets hemställan i betänkande
22, med undantag för momenten 4, 9, 12 och 13, där jag yrkar bifall till våra
reservationer nr 2, 6, 8 och 9.
Ny demokratis kritik mot propositionen och betänkandet grundar sig på
att de inte är tillräckligt långtgående. Valfrihet är bra - bara det inte blir för
mycket! tycks regeringspartierna mena. Behovet att styra och ställa och veta
vad som är bäst för föräldrar och barn sitter uppenbarligen mycket djupt hos
politikerna och lärarna i utbildningsdepartementet och utskottet.
Vi inom Ny demokrati konstaterar gång på gång att vi är det enda parti i
riksdagen som fullt ut tror på verkligt fria skolor och på elevernas och föräld-
rarnas förmåga att veta vad som är bäst för dem själva.
Henry Ford gav ju också sina köpare full frihet att välja vilken färg de ville
på sina bilar, men han tillverkade för säkerhets skull bara svarta. Tyvärr får
man litet grand samma känsla angående inställningen till friskolor från en
del regeringspartier.
Socialdemokraterna är ärliga nog att fullt ut bekänna färg. De har aldrig
gillat fristående skolor eller valfrihet för medborgarna. Det behövs ju inte
när moder Svea tillsammans med fader Marx och makarna Myrdal vet vad
som är bäst! Då är det ju bara för medborgarna att lyda och att tacksamt
låta sig hårt beskattas, samtidigt som de sjunger lovsånger om den sociala
ingenjörskonsten och hurrar för den individuella ansvarslösheten.
Själv tillhör jag den skara föräldrar och förrädare som först via skattsedeln
betalat mina och andra barns skolgång och sedan via terminsavgifter betalat
mina egna barns skolgång en gång till. Jag och min hustru valde nämligen att
låta våra barn gå i en fristående Montessoriskola, så fort den möjligheten
fanns.
Mycket riktigt har barnen utvecklats till något så asocialt som självstän-
diga, harmoniska och ansvarstagande medmänniskor, som inte kräver några
som helst insatser från det samhälle som så gärna vill ta hand om sina små
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
167
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Fristående
skolor
168
och svaga och hindra dem från att bli stora och starka. Jag inser att vi som
föräldrar medverkat till att öka arbetslösheten inom socialtjänsten, men vi
har inte förstånd nog att skämmas över detta.
Får jag för säkerhets skull påpeka att jag är litet svag för ironi?
Det är med mycket stor glädje och tillförsikt jag nu kan konstatera att det
äntligen skapas bra möjligheter för Sveriges elever, föräldrar och lärare att
ta sig ur de kommunala tvångströjorna.
Visst finns det massor av bra kommunala skolor - ja visst, massor! Och de
är inte heller ett dugg oroliga för den konkurrens som nu är på väg. Men det
finns också en hel del som har präglats av den kravlösa slapphet och liknöjd-
het som man så ofta träffar på inom områden där alternativ och konkurrens
saknas. Dessa skolor har all anledning att vara oroliga för framtiden.
Är det möjligen den oron som gör att friskoleelever bara är värda 85 %,
enligt propositionen?
Enligt propositionen skall de fristående skolorna i en kommun erhålla ett
belopp per elev som motsvarar kommunens genomsnittskostnad per elev i
den egna grundskolan. Det tycker vi är rätt och riktigt. Men regeringens för-
slag ger också kommunen rätt att reducera detta belopp med 15 % utan vi-
dare motivering! Motiven som anges i propositionen för denna reduktion -
som de flesta kommuner naturligtvis kommer att göra med automatik - är
diffusa och bitvis direkt inkonsekventa.
Det finns enligt vår uppfattning ett bra motiv för att initialt ge de fristående
skolorna ett något mindre belopp än de kommunala, nämligen att sätta press
på de kommunala skolorna att bli lika kostnadseffektiva som de fristående
är.
De fristående skolorna är i dag utan tvivel avsevärt mer kostnadseffektiva
än de kommunala, och detta beror ingalunda, som ibland antyds i proposi-
tionen, på att de skulle ta ett mindre socialt ansvar för t.ex. elever med sär-
skilda behov. Tvärtom synes förhållandet vara det motsatta. Fristående sko-
lor tar sig ofta an t.ex. elever som den kommunala skolan misslyckats med
och lyckas där den kommunala skolan har misslyckats. Detta bekräftas
också mycket riktigt i propositionen.
Vi anser således att de fristående skolorna självklart skall ha samma be-
lopp per elev som de kommunala.
Vidare anser vi att de fristående skolorna skall ha möjlighet till extraresur-
ser, precis på samma sätt som de kommunala. I dag varierar extraresursernas
fördelning från kommun till kommun, både i belopp och avseende fördel-
ningsprinciper, eftersom detta är kommunens sak att besluta om. Det tycker
vi i princip är riktigt, och därför skall friskolorna i en kommun få tillgång till
extraresurser precis efter samma principer som kommunens egna skolor.
Vår bestämda uppfattning är dock att alla extraresurser skall fördelas på
individuell basis efter elevens behov och inte, som är regel i dag, på grova
och anmärkningsvärda schabloner. Kommuner som tillämpar schablontill-
delning bör enligt vår mening icke få medel via det som hittills har varit sek-
torsbidraget.
Ett av många skräckexempel är min egen hemstad - Göteborg. Där är
skillnaden mellan en del skolor nästan 100 %, dvs. vissa skolor får dubbelt
så mycket pengar som andra, bara för att de råkar ligga i en viss stadsdel.
Sådana system verkar mera tillkomna för att stilla dåliga samveten hos politi-
ker än av en äkta omsorg om de enskilda eleverna och deras utveckling i
skolan.
Vidare föreslår Ny demokrati som bekant att extraresurser skall kunna ges
till elever med särskilda möjligheter, lika väl som de ges till elever med sär-
skilda svårigheter. Att detta inte får ske på varandras bekostnad är själv-
klart.
Ute i skolorna, på lärarhögskolorna, bland elever och föräldrar har vi mött
enbart positiva reaktioner på vårt förslag, kanske beroende på att där bryr
man sig om eleverna, och så lever man i verkligheten och ser behoven. Men
bland etablerade politiker i riksdag och kommuner tycks förslaget hädiskt.
Detta gör oss än mer övertygade om att det är bra! Jag skulle bli mycket glad
om statsrådet i ett kommande anförande ville redogöra för sin åsikt.
Ett annat område där vi har tunga principiella invändningar gäller resone-
mangen i propositionen kring friskolornas elevavgifter. Statsrådet anger vis-
serligen att hon ämnar återkomma i detta ärende till nästa riksmöte men an-
ger samtidigt i propositionen ett antal utgångspunkter som vi - milt uttryckt -
anser anmärkningsvärda.
Det är vår absoluta uppfattning att statsmakterna inte skall lägga sig i av-
giftsfrågan eller ge friskolorna några pekpinnar när det gäller elevavgifter.
Denna fråga skall vara upp till vaije friskola att besluta om självt.
Risken för social och ekonomisk segregation som indikeras i propositio-
nen saknar enligt vår uppfattning vaije anknytning till verkligheten, och vi
ser detta närmast som hjärnspöken och uttryck för Jantelagsmentalitet. I
Danmark t.ex. har inga sådana effekter uppstått, trots att friskolorna där
funnits i stort antal sedan många år.
Självklart skall föräldrar som önskar investera litet mer i sina barns ut-
veckling - och därmed avstå från något annat - ha sin fulla frihet att göra
detta utan statsmakternas inblandning. Propositionens resonemang i detta
avseende känns mera hemmahörande i planekonomiska och socialistiska
samhällen än i ett fritt demokratiskt samhälle, baserat på individens frihet
och ansvarstagande samt på marknadens villkor.
Konsekvensen av resonemanget i propositionen blir att det också är ak-
tuellt att överväga andra inskränkningar i medborgarnas frihet - när det gäl-
ler att välja t.ex. en dyrare bostad, en dyrare bil, dyrare och därmed nytti-
gare mat eller föräldrarnas frihet att betala privat extraundervisning för sina
barn.
Sådana resonemang tycker vi är horribla. Vad man säger är ju i överförd
bemärkelse att en vanlig Volvo får du köpa - men du skall inte tro att du får
köpa en Mercedes! Eller: Bo gärna i allmännyttiga betongkasuner - men du
skall inte tro att du får köpa en liten trevlig villa med trädgård. Vi avvisar
således fullständigt tankegången att förekomsten av avgifter skall ingå i skol-
verkets tillsynsuppgifter och skulle kunna utgöra skäl för återkallande av till-
stånd.
Om det framgent, mot all rimlig förmodan, skulle visa sig uppstå negativa
segregerande effekter i verkligheten, kommer vi naturligtvis att vara be-
redda att diskutera vilka motåtgärder detta kan komma att kräva.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
169
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
På sikt kan vi också tänka oss möjligheter för kommunala profilskolor att
på motsvarande sätt få ta ut elevavgifter.
En fråga av mindre dignitet, men icke desto mindre väsentlig, är frågan
om skolskjuts för elever i friskolor.
Rätt till skolskjuts föreligger i dag inte för elever i fristående skolor. I pro-
positionen anger statsrådet att hon inte heller har för avsikt att föreslå någon
ändring. Detta finner vi anmärkningsvärt och klart diskriminerande mot fris-
koleeleverna.
Enligt regeringens logik är dagens förhållande dessutom klart segrege-
rande. Kostnaderna för skolskjuts kommer lätt upp i samma belopp som ter-
minsavgifterna - men nu är kostnaden helt plötsligt inte segregerande
längre. Jag tycker att dylik logik är ohederlig. Vi anser det vara självklart att
elever i friskolor skall omfattas av samma regler kring rätten till skolskjuts
som gäller för eleverna i de kommunala skolorna.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis kommentera de internationella sko-
lorna i Sverige. Dessa har passerat gränsen för den tillåtna mångfalden -
t.o.m. för en moderat skolminister. Jo, de får finnas - men bara litet grand,
och med negativ särbehandling.
Jag vill också understryka det mycket anmärkningsvärda i att propositio-
nen helt felaktigt påstår att i dessa skolor går mest bara elever som är tillfäl-
ligtvis i Sverige. Som bekant är detta ett falskt påstående.
Herr talman! Detta är verkligheten bakom allt fagert tal om internationell
samverkan och förståelse och vikten av gedigna språkkunskaper och kun-
skap om främmande kulturer.
Få skolor - om ens några - torde ha bättre möjligheter att förverkliga
dessa mål och erbjuda sina elever denna start i livet än de internationella
skolorna.
Men - de uppfyller ju inte de svenska specifikationerna för hur ankdam-
mar skall se ut och vilka änder som skall få tjattra. Därför skall de också
motarbetas och behandlas styvmoderligt. Tänk om det skulle visa sig att det
finns elever som simmar bättre än svenska ankor, och detta utan vare sig
flytväst eller simhud mellan tårna! Sådant får bara inte förekomma. I all syn-
nerhet om de lärt sig detta på något annat sätt än vad som anges i Svensk
Pedagogisk Standard auktoriserad av skolverket.
Inom parentes sagt skulle Ny demokrati hellre se att kvaliteten i skolan
bedömdes enligt ISO 9000-normen. Det är vad som redan gäller i verklighe-
ten utanför skolan.
Jag skulle skämmas om jag vore socialdemokrat eller moderat eller någon
typ av -partist, om jag stödde utskottsmajoritetens förslag.
Ny demokrati - detta förkättrade parti, som av vissa fördomsfulla politi-
ker och s.k. debattörer ibland beskylls för främlingsfientlighet - är det enda
parti som stödjer de internationella skolorna fullt ut. Detta finner vi i och
för sig naturligtvis utomordentligt angenämt, men det borde vara ytterligt
generande för övriga partier.
Låt mig också tydligt göra klart att den motion, Ub66, som vi yrkar bifall
till inte är en Ny demokrati-motion. Nej det är en fyrpartimotion från Mode-
raterna, Folkpartiet, Centerpartiet och kds, med så omdömesgilla och kloka
170
ledamöter som Hugo Hegeland, Mikael Odenberg, Erling Bager, Rune Tho-
rén och Jerzy Einhorn som undertecknare.
Det är ytterst beklagligt att dessa aktningsvärda herrar inte lyckats över-
tyga sina partikamrater om att det redan finns ett stort stycke av den interna-
tionella världen i Sverige - i de internationella skolorna. Dessa skall själv-
klart uppmuntras och stödjas. Men man kan, med lätt höjda ögonbryn, kon-
statera att det uppenbarligen finns ett starkt motstånd i dessa partier när den
främmande världen kommer ända in i den storsvenska idyllen!
Herr talman! Det är vad människor gör som visar deras äkta värderingar-
inte de tomma orden eller de stolta deklarationerna.
Anf. 205 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! För en liten stund sedan tog vi beslut om förändrade statsbi-
dragskonstruktioner för kommunerna - de skall hädanefter få pengarna i en
påse - och nu står vi här och detalj reglerar statsbidragsanvändningen och
annan bidragsanvändning i den svenska skolan.
Under 80-talet fördes debatter här i kammaren om och riktades kritik från
främst moderat sida mot att det var ett så krångligt och byråkratiskt system,
med anslag till både ditten och datten. Det var en kritik som ibland var befo-
gad, ibland mycket obefogad.
Många gånger kunde man slå tillbaka den här kritiken genom att hänvisa
till att barn är olika och har olika förutsättningar i livet. De har olika förut-
sättningar när det gäller skolgång, de har olika erfarenheter osv. Vi kunde
alltså säga att det måsta göras en differentiering av användningen av statsbi-
dragen och av bidragen över huvud taget inom skolan just därför att barn är
olika. Detta var ett uttryck för den likvärdighetsprincip som vi från Vänster-
partiets sida vill hävda i skolan.
Och så står vi här med det här tvivelaktiga alstret, som bygger på en lika
tvivelaktig proposition. Har någon här i kammaren någon gång sett svenska
barn som är till 85 %, till 75 % eller till 65 % lika? Jag har inte gjort det, men
likafullt förutsätts det här att man skall dela upp kostnaderna lika till 85 %.
Jag måste säga att till viss del har Stefan Kihlberg rätt i sin kritik.
Det är inte nog med detta, utan man ökar detaljstyrningen och använd-
ningen av de kommunala och statliga medlen, och inte i liten mån heller.
Man är beredd att göra åtskillnader när det gäller de pengar som de skall få
som går i den kommunala skolan och de pengar som skall gå till dem som
skall gå i de fristående skolorna - förresten ett begrepp som skulle innebära
att de kommunala skolorna skulle vara ofristående, fjättrade eller något lik-
nande.
Om en kommun gör nedskärningar gentemot dem som går i den kommu-
nala skolan, blir det en eftersläpning i den fristående skolan, och vice versa,
med det system som föreslås här. Det innebär att man inte behandlar kom-
muninvånarna på ett likvärdigt sätt. Därmed ökar naturligtvis den kommu-
nala byråkratin.
Utskottet går också in på vad som menas med olika uttryck i propositio-
nen. Man måste på något vis klargöra dessa saker.
På s. 8 i betänkandet talas det om den genomsnittliga kostnaden per elev.
Man skriver: ”Enligt utskottets uppfattning menas med detta uttryck total-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
171
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
172
summan av kommunens kostnader för grundskolan inkl, lokalkostnader, di-
viderad med antalet elever i denna.”
Vad innebär det i praktiken? Jo, det innebär att de kommuner som even-
tuellt har satsat ganska mycket pengar på bra skollokaler och som har byggt
på senare tid får en högre kostnad för sina lokaler. Det blir alltså en högre
genomsnittlig kostnad. Men den kostnaden hänförs enbart till de elever som
går i den skola som har högre lokalkostnader. Hur skall ni utjämna detta
framöver? Jag trodde inte att det var regeringens mening att lokalkostnader
skulle inräknas i den genomsnittliga kostnaden.
Utskottet säger också att det inte är lämpligt att den genomsnittliga kost-
naden skall räknas på alla elever i grundskolan. Det innebär att - detta skri-
ver man på s. 9 i betänkandet - ”regeringens lagförslag att en fristående
skola med enbart lågstadium relativt sett skulle tilldelas mer pengar per elev
än en fristående högstadieskola och vice versa.”
Uppfattningen är att man skall räkna på den genomsnittliga kostnaden per
stadium, inte för hela grundskolan.
Men hur blir det med den kommun som väljer en skolorganisation där
man har en integrerad verksamhet med sexåringar, tar in hela sexårskullen i
skolan eller har en integrerad verksamhet när det gäller förskola och skola
med en gemensam nämnd? Skall de barnen räknas in? Och vad innebär detta
för den genomsnittliga kostnad som sedan skall fördelas?
För något år sedan hade vi en parlamentarisk referensgrupp som följde
upp statsbidragseffekterna när det gällde det schablonsiserade statsbidraget
till lärarlöner i fråga om gymnasieskolan. Företrädare för alla partier fanns
med i den gruppen utom, naturligtvis, för Ny demokrati och kds som ju inte
satt med i riksdagen. Vad vi upptäckte beträffande detta schabloniserade bi-
drag - framför allt när vi åkte utomlands och studerade det som nu är ett
förslag som ligger på riksdagens bord - var att den kommunala byråkratin i
stället ökade.
Det kan ju inte vara någon vits med att flytta byråkratin från centralbyrå-
krater här i Stockholm till kommunbyråkrater ute i kommunerna. Allra
minst kan det vara någon vits med detta när man i dag samtidigt t.ex. gör
kraftiga nedskärningar gentemot kommunerna.
Det aktuella förslaget i det här betänkandet är säreget. Egentligen ligger
det väldigt långt från den kommunala friheten. Det handlar om en detaljstyr-
ning och en centralisering som skulle få både Bresjnev och Kosygin avund-
sjuka.
Och sedan, herr talman, några ord om just detta med att man tror att det
går att generalisera barn, att man tror att barn är lika och kräver lika mycket.
Milt uttryckt är förslaget väldigt illa genomtänkt.
Jag noterar att ingen företrädare för Centerpartiet är med i den här debat-
ten. Det kan jag förstå. Centern har ju tillsammans med oss och Social-
demokraterna - i vissa avseenden också med Folkpartiet - varit de som un-
der 80-talet, jag tror att Folkpartiet hängde med fram till 1985, förfäktat just
ståndpunkten att barn är olika, att barn kräver olika mycket resurser. Men
sedan har man placerat sig i den här fållan, och nu skall riksdagen besluta
om de 85 procenten.
Jag vet att vi inte får använda svordomar eller därmed jämförliga uttryck
i denna kammare. Jag pratar med utbildningsfolk, och jag vet att det finns
ett engelskt ord pä fyra bokstäver för ordet läxa. Den bokstavskombinatio-
nen utgör den obestämda formen av det ord jag vill använda som jag menar
att Centern och delvis också Folkpartiet har sålt till räven.
Herr talman! Jag tycker också att man i betänkandet svävar på målet när
det gäller frågan om avgifter. Det skulle vara välgörande om jag kunde få
svar när jag frågar: Avser regeringen att införa avgifter i skolan? Kommer
det förslag i höst om införandet av avgifter i den svenska grundskolan eller i
de fristående skolor som får del av statsbidrag och kommunala bidrag?
Jag tycker att det är viktigt att få svar i det avseendet. Talet om val av skola
innebär ju inte ett val till skolor alla gånger, utan många gånger innebär det
i stället ett val bort från skolor. Införs det dessutom avgifter längre fram,
kommer segregeringen i den svenska skolan att öka ytterligare. Vi har ju
många problem när det gäller segregeringen av elever i den svenska skolan,
vilket vidgås. Det framgick senast i dagens tidiga nyhetsprogram att det finns
en segregering och att denna ökar i och med det förslag som riksdagen nu
har att ta ställning till.
Jag tycker att det vore mera intressant om man sutte i regeringsställning
att ta itu med de frågorna i stället för att lägga fram dåligt genomarbetade
förslag, vilka dessutom kommer att få effekter som förmodligen innebär en
ökad segregering.
Jag saknar ord ibland när jag märker hur man i vissa partier ser på barn.
Jag vill återkomma till detta med att man tror att det går att generalisera
barn på det sätt som det här betänkandet ger uttryck för.
Jag tänker på en travesti av en känd norsk barnvisa som är ungefär så här:
Noen barn är brune
noen barn är blå
noen går på fire
noen går på tvärs
ingen är forskjellig
alle ränner på tvärs
inni är de like
men det är utenpå.
Tänk om ni i de borgerliga partierna kunde inse detta!
Med dessa ord yrkar jag bifall till yrkandena 1 och 5 i vår motion
1991/92:Ub68 som tas upp i betänkandet samt till reservationerna 3,5 och 7.
Anf. 206 CHRIS HEISTER (m):
Herr talman! Vi står i dag inför ett viktigt beslut, som på ett påtagligt sätt
kan göra det möjligt för föräldrar och elever att välja den skola som de anser
bäst svarar mot deras behov och önskemål oavsett om den är kommunal eller
fristående.
I FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna stadgas det att
rätten att välja den undervisning som skall ges barnen i första hand tillkom-
mer deras föräldrar. Det betyder i klartext att föräldrar och elever har rätt
att välja skola.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
173
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
174
Har vi den rättigheten i dag, eller har vi ett skolsystem som strider mot
FN:s konvention?
I formell mening kan man säga att föräldrarna har den rätten, men i prak-
tiken är det inte riktigt så. Den förälder som inte är nöjd med den offentliga
skolan eller som av något annat skäl vill låta sitt barn gå i en annan skola,
kommer i de flesta fall att upptäcka att alternativen är få och många gånger
alltför ekonomiskt krävande.
Detta är ett resultat av en medveten politik från Socialdemokraternas
sida. Skolväsendet skulle vara enhetligt. Några fristående skolor behövdes
inte. De offentliga bidragen har varit mycket små; statsbidragen har legat på
40 % av dem som den kommunala skolan har fått.
Det var inte så länge sedan som den förre skolministern sade att vi måste
gå med på förslaget om skolstart vid sex års ålder, eftersom föräldrar som
vill att deras barn skall börja skolan vid sex års ålder annars kommer att välja
en annan skolform där de kan vara med och påverka och det då finns risk för
att den sammanhållna grundskolan bryts upp.
Läser man Socialdemokraternas motion Ub62 kan man inte tolka beslutet
här i kammaren förra våren på annat sätt än att ni fattade det beslutet därför
att ni var tvungna, fastän ni egentligen inte ville det. Motionen präglas av en
negativ inställning till fristående skolor och en rädsla för vad som händer när
föräldrar och elever får en reell möjlighet att välja skola.
Mindre än 1 % av Sveriges elever går i fristående skolor. Detta är en inter-
nationellt mycket låg siffra. I Danmark går ca 10 % av eleverna i fristående
skolor och i Holland hela 70 %. Det finns totalt ca 75 fristående skolor i hela
landet, och de finns företrädesvis i de tre storstadsområdena.
När jag är ute möts jag av många som har idéer om hur man kan utveckla
undervisningen och göra skolan bättre. Dessa människor, både lärare och
föräldrar, drivs av ett genuint engagemang. Många vill förverkliga sina idéer
genom att starta fristående skolor.
32 ansökningar om att få starta fristående skolor har kommit till den nya
regeringen sedan den tillträdde i höstas. Regeringens ambition är, efter vad
jag har förstått, att alla ansökningarna skall vara färdigbehandlade före den
1 juli i år. Maktskiftet och regeringsförklaringens fastslående av att alla skall
ges rätt att fritt välja skola och att de offentliga bidragen i princip skall följa
eleven gör att många nu vågar starta fristående skolor. Det visar att intresset
med svenska mått mätt är närmast explosionsartat.
Det är möjligt och troligt att merparten av föräldrar och elever väljer den
skola som ligger närmast hemmet, och i så fall är det ett val som eleven och
föräldrarna gör och är nöjda med. Men grunden i förslaget är att om skolan
inte fyller de behov och önskemål som eleven och föräldrarna har, kan de
välja en annan skola utan att vara beroende av kommunaltjänstemännens
eller politikernas beslut. De behöver inte stå med mössan i hand på den kom-
munala skolförvaltningen, utan de vet vilken deras minsta rätt är.
De kan också bryta den segregering som bostadssegregeringen i dag med-
för genom att välja en annan skola än den som ligger närmast hemmet.
I dag händer det också att kommuner mot föräldrars och elevers önskan
beslutar att lägga ned den närbelägna skolan. Det kan vara så att elevunder-
laget sviktar, men det kan också vara andra skäl som ligger bakom. Ofta är
det människor i glesbygd som drabbas. I stället för att tvingas demonstrera
och bära plakat kan nu föräldrar ta saken i egna händer; de kan driva skolan
vidare som en fristående skola.
Herr talman! Varje människa är unik och har individuella förutsättningar
och behov. Det borde säga sig självt att det inte går att ge alla elever vad de
behöver inom ramen för den sammanhållna klassen. I ett sådant system rå-
kar den svage mest illa ut.
Det är därför viktigt att vi får en ökad mångfald i skolan. Vi måste skapa
utrymme och möjlighet för olika pedagogiska inriktningar, profiler och sko-
lor. En mångfald på skolområdet stimulerar till pedagogisk utveckling. Olika
inriktningar och metoder debatteras. Skolor, lärare och föräldrar lär av var-
andra.
Både långtidsutredningen och produktivitetsdelegationen pekar på att vi
här i Sverige inte lär oss tillräckligt mycket i skolan, trots att vi satsar mest i
världen på vår grundskola och har den högsta lärartätheten. Svenska elever
klarar sig bra - det är inte tu tal om det. Kunskapsnivån ligger ändå någon-
stans i mitten på skalan i internationella jämförelser. Men de svenska ele-
verna är inte tillräckligt bra med tanke på de stora insatserna i skolan.
Många länder gör i dag stora satsningar på högre kvalitet i skolan. Det
visar vilken betydelse utbildning har. Många hävdar t.o.m. att utbildningen
blir morgondagens främsta konkurrensmedel.
Rätten och möjligheten att välja skola är ett viktigt instrument för att vita-
lisera skolan. Vi får en stimulerande tävlan mellan olika skolor, vilket bidrar
till en höjning av kvaliteten inom hela skolväsendet. Det bästa blir det nor-
mala.
Herr talman! Utskottet har på förslag av Vänsterpartiet, som Björn Sa-
muelson sade, och med stöd av Socialdemokraterna inhämtat lagrådets ytt-
rande. Lagrådet har inte haft några principiella invändningar mot förslaget.
Utskottet har gjort två tillkännagivanden till regeringen.
Det ena är att medelstilldelningen om minst 85 % av genomsnittskostna-
den skall vara stadierelaterad, vilket Björn Samuelson redan har kommente-
rat.
Det andra är att vi anser att det är rimligt att kommunen själv får avgöra
om den skall bekosta skolskjuts till annan skola än den som kommunen anvi-
sar och som normalt är den närmast belägna, oavsett om skolan är kommu-
nal eller fristående.
När det gäller reservationerna finns det skäl att speciellt kommentera
några.
I reservation 1 åberopar Socialdemokraterna - liksom Eva Johansson nu
i debatten - både utredningen om fristående skolor av Sven-Åke Johansson
och Kommunförbundet som stöd för att yrka avslag på förslaget att den fri-
stående skolan skall garanteras minst 85 % av genomsnittskostnaden för en
elev i grundskolan. Men det intressanta är, Eva Johansson, att utredningen
också förordar en procentsats av genomsnittskostnaden för en elev i grund-
skolan, även om utredningen har kommit fram till en något lägre nivå än vi
i utskottet. Utredningen föreslår 75 %.
Likaså har Kommunförbundet i sina handlingar till utskottet skickat med
material som visar att man i sin försöksverksamhet i kommunerna arbetar
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
175
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
med genomsnittskostnader och procentsatser för att ge föräldrar och elever
möjligheter att välja skola. Varför gör ni socialdemokrater inte det? Tycker
ni att 85 % är för mycket hade ni ju kunnat yrka på en lägre nivå. Men det
gör ni inte, och jag har frågat mig varför. Orsaken är att ni fortfarande vill
att kommunen skall styra och besluta om varje elev, om hur mycket vaije
fristående skola skall få. Det innebär att eleverna och de fristående skolorna
är helt i händerna på kommunerna.
Vår uppfattning är att det är riktigt att i lag fastställa den svagaste partens -
i det här fallet elevens - minsta rätt och kommunens minsta skyldighet. Det
ger fasta spelregler och en möjlighet att planera långsiktigt, vilket vi anser
att de fristående skolorna bör ha.
Om fristående skolor diskrimineras, Björn Samuelson, kan endast föräld-
rar med tjock plånbok välja.
I reservation 3 framgår det klart att Socialdemokraterna av ideologiska
skäl är emot ökad valfrihet för föräldrar och elever. Den sammanhållna klas-
sen är viktigast. Föräldrarnas val av undervisning för sina barn är av under-
ordnad betydelse.
I reservationerna 5 och 6 tar man upp avgiftsfrågan, som också Stefan
Kihlberg har tagit upp i debatten. Jag vill bara slå fast att riksdagen i dag inte
tar ställning till den frågan. Frågan har, som sagts tidigare i debatten, varit
föremål för en särskild utredning, och riksdagen kan vänta sig ett förslag från
regeringen senare. Men får de fristående skolorna likvärdiga ekonomiska
villkor är självfallet inte heller behovet av avgifter lika stort - kanske behövs
de inte alls.
Till sist gälller det de internationella skolorna och Ny demokratis reserva-
tion, som jag inte alls förstår att man behövde foga till betänkandet. Vad vi
säger i betänkandet är att en internationell skola, precis som vilken fristå-
ende skola som helst, kan ansöka om att bli godkänd för skolpliktens fullgö-
rande enligt 9 kap. 2 § och därmed också omfattas av kommunens skyldighet
att ge medel till verksamheten. Anledningen till detta är att den lagparagraf
som tar upp de internationella skolorna handlar om anordnandet av under-
visning för barn som tillfälligt är i Sverige. Från utskottsmajoritetens sida har
vi velat behålla den möjligheten att driva internationella skolor, och därmed
skulle staten bistå dessa skolor med speciella statsbidrag. Men är det så att
en internationell skola uppfyller de krav som ställs på en fristående skola,
vilket Stefan Kihlberg säger att de internationella skolorna gör, skall den na-
turligtvis också kunna bli godkänd enligt den lagparagraf som tillämpas för
fristående skolor och därmed också få samma skyldigheter. Jag förstår därför
inte riktigt den upprördhet som Stefan Kihlberg gör sig till tolk för och att
han dessutom behöver reservera sig i den här frågan.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter i betänkande UbU22.
Anf. 207 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Detta innebär, säger Chris Heister, att rätten att välja skola
skall garanteras. Det är faktiskt en rätt med väldigt kraftiga inskränkningar
i så fall. Redan i betänkandet görs inskränkningar när det gäller skolskjuts,
176
skolhälsovård och annat. Och detta gäller framför allt inte rätten att välja
skola för barn med utvecklingshandikapp.
När det gäller konkurrens mellan skolor och att det skulle bli bättre osv.
vill jag hänvisa till ett brev jag har här från Rösjöskolans föräldraförening i
Sollentuna. Det är en liten låg- och mellanstadieskola med mindre än 200
elever. Den ligger i Edsberg, ett höghusområde med hög invandrartäthet.
En tredjedel av barnen har invandrarbakgrund. Tack vare en fantastisk per-
sonal och med närheten till naturen har barn och föräldrar hittills tyckt att
de har en bra skola.
Nu har man sparkrav på 37 %. Detta är vansinne, skriver man. Bl.a. med-
för detta större klasser, färre lärare, färre speciallärare och svenska-två-lä-
rare, mindre städning, ingen vaktmästare, inga nya läromedel, färre timmar
skolsköterska, ingen talpedagog osv. osv. Brevet är undertecknat Rösjösko-
lans föräldraförening.
Hur skall den här skolan konkurrera med andra skolor? Hur skall den här
skolan med den bidragskonstruktion som nu föreslås kunna få en kvalitativ
förbättring, samtidigt som ni bedriver en nedskärningspolitik gentemot
kommunerna?
Får jag fråga: Detta tillägg på s. 8 i betänkandet om att lokalkostnaderna
skall vara inberäknade, menar ni allvar med detta från majoritetens sida?
Inser ni i så fall inte vilka effekter det skulle kunna komma att ha för de
kommuner som har höga lokalkostnader för sina skollokaler?
Chris Heister talar om att plånbokens tjocklek skulle avgöra i högre grad
om vi inte inför det system som hon nu ivrar för.
Om vi behåller det gamla systemet i stället så minskar vi ytterligare bety-
delsen av plånbokens tjocklek. Då kan vi inom ramen för de resurser som
finns i kommunen tillse att även barn som går i fristående skolor och som
t.ex. behöver speciell skolhälsovård faktiskt skulle kunna få det. Men så
långt i beredningsarbetet har varken Chris Heister eller hennes parti varit
berett att gå. Det förekommer nästan inte några diskussioner i detta utskott
längre, utan här går man till votering.
Det finns ytterligare ett begrepp som är vägledande för mig när det gäller
skolpolitiken. Det är inte bara likvärdighetsprincipen, när vi nu talar om
plånbokens tjocklek utan det är också solidariteten mellan människor, också
till de små människorna.
Anf. 208 CHRIS HEISTER (m) replik:
Herr talman! När det gäller debatten i utskottet så har vi väl ägnat detta
betänkande mycket längre tid än många andra frågor i utskottet. Jag kan inte
riktigt förstå att vi inte skulle ha debatterat det.
Men anledningen till att Björn Samuelson och kanske också Eva Johans-
son inte tycker att vi har diskuterat är att de har yrkat avslag på förslaget från
regeringen. De har inte varit beredda att diskutera.
Eva Johansson har t.ex. inte föreslagit en lägre procentsats, om hon nu
anser att den skulle vara för hög med 85 %. Så jag kan inte förstå påståendet
när det gäller debatten.
I fråga om totalkostnaden gäller det att ge de fristående skolorna likvär-
diga villkor. Då är en god utgångspunkt den standard som finns i den kom-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
177
12 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 127
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Fristående
skolor
178
mun där eleven hör hemma. Då är det också lämpligt att använda totalkost-
naden för en elev i grundskolan och sedan komma fram till vilka åtaganden
den kommunala skolan har, vilka åtaganden den fristående skolan har och
så göra en minskad procentsats när det gäller den fristående skolan.
Det tycker jag är ett alldeles utmärkt sätt för att garantera att de som väl-
jer den fristående skolan kan göra det på likvärdiga ekonomiska villkor och
inte behöva ha föräldrar med en tjock plånbok, Björn Samuelson.
De fristående skolorna har ju varit oerhört njuggt behandlade av den tidi-
gare regeringen och den tidigare majoriteten. Som jag sade i min inledning
har de haft statsbidrag som legat på ungefär 40 %.
Vi har alla i utskottet fått ett brev från en skola som säger så här:
Under de fyra första åren erhöll vi inga statsbidrag, femte året ca 3 600 kr.
per elev och detta läsår ca 13 000 kr. per elev. Från kommunen har vi sedan
starten fått ett materialbidrag på ca 700 kr. per barn och år samt fri skolmat,
sammantaget ca 4 000 kr. per år. Som jämförelse kan nämnas att en elev i
grundskolan i kommunen kostar ca 50 000 kr. per år.
Så har det sett ut, Björn Samuelson.
Jag talade med en representant för en fristående skola häromdagen som
berättade att han hade en kollega som hade ringt och varit förtvivlad över att
kommunen hade sagt att eftersom nu staten höjde sina statsbidrag så hade
kommunen tänkt sig att dra ned på de kommunala bidragen.
Så har de fristående skolorna haft det, och så har de elever som velat välja
ett fristående alternativ tvingats leva.
Vad vi nu gör från utskottsmajoritetens sida är att se till att svenska elever
skall ha möjlighet att välja den skola som de anser passar dem bäst, och
kunna göra det på likvärdiga ekonomiska villkor. Det är den saken detta för-
slag handlar om.
Anf. 209 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill inte hålla med Chris Heister om detta. Vi har yrkat
avslag på propositionen därför att vi anser att den statsbidragskonstruktion
som vi enades om här i fjol skulle garantera en bra kvalitet och tillräckliga
resurser för barn, oavsett om de går i kommunala eller fristående skolor.
Vi yrkar avslag på detta för vi tycker att det ökar byråkratin. Det krånglar
till, särskilt när ni nu inför begrepp som lokalkostnader. Hur skall man be-
räkna lokalkostnaden om man har en integrerad förskoleverksamhet? Hur
skall man beräkna lokalkostnader i kommuner där man hyr lokaler av ett
fastighetsbolag eller ett kommunalt bolag? Hur skall man räkna beroende
pä stadieindelningen om man nu har årskurslösa eller kanske t.o.m. försöks-
verksamhet med stadielös undervisning? Hur skall man beräkna den genom-
snittliga kostnaden då?
Hur skall anställningstryggheten fungera i kommuner om man vill göra
rationaliseringar framöver, beroende t.ex. på ett minskat elevunderlag?
Vem skall ta ansvaret för de lärare som blir arbetslösa vid eventuella fristå-
ende skolor? Vem skall ta ansvaret för lärarna i den glesbygdsskola där två
av åtta elever flyttar undan? Kommunen säger att det går inte att bedriva
undervisning med bara sex elever. Så flyttar dessa två elever tillbaka efter ett
år. Tror då Chris Heister att man återupptar undervisningen i den skolan?
Det tror inte jag. Tro mig - jag bor i utpräglad glesbygd. Jag vet vilka vill-
kor vi kommer att ha framöver.
Anf. 210 CHRIS HEISTER (m) replik:
Herr talman! Det är fascinerande att höra Björn Samuelson när han talar
om ökad byråkrati som ett skäl för att inte tillförsäkra elevernas minsta rätt.
Jag tycker Björn Samuelson skulle ta det litet lugnt i debatten när det gäller
denna del.
Jag tycker det finns all anledning från riksdagens sida att slå fast elevens
minsta rätt. Det är vad det handlar om - det är eleven vi skyddar genom
detta lagförslag.
Vi kan se hur det ser ut i kommunerna, hur bidragen till de fristående sko-
lorna har varit. De har inte varit speciellt omfattande.
Risken är ju, Björn Samuelson, att om man inte anger den här minsta skyl-
digheten för kommunen så kommer det att se väldigt olika ut i kommunerna.
En elev i en kommun kan ha andra förutsättningar att välja ett fristående
alternativ än en elev i en annan kommun. Så får det inte vara. Vi måste se
till att det finns en minsta rätt för den enskilde eleven.
Anf. 211 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Chris Heister undrade varför inte vi hade yrkat på en lägre
procentsats. Det är mycket enkelt. Vi tror inte att riksdagen, centralt, här-
ifrån, är den bästa att bedöma behovet för varje enskild skola - lika litet för
privata skolor som för kommunernas skolor.
Det är inte utan, Chris Heister, att jag undrar över hur ni vågar överlåta
ansvaret för den här resursfördelningen till de kommunala skolorna till kom-
munalpolitiker. Den kommunala skolan spelar ändå en väsentligt större roll
i vårt utbildningsväsende än de privata.
Det är den enkla anledningen till att vi i stället har föreslagit att statsbidra-
get skall fördelas efter behov till de privata skolorna precis som till de kom-
munala.
Jag skall inskränka mig till att ställa några frågor, som jag hoppas att jag
kan få svar på nu. Vi kunde inte få det i utskottet. Björn Samuelsons karak-
teristik av utskottsarbetet var inte helt felaktig.
Elevernas minsta rätt skall slås fast, säger Chris Heister. Det är uppenbar-
ligen 85 %. Varför slås då inte alla elevers rätt till minst 85 % av genomsnitts-
kostnaden fast? Det gäller uppenbarligen inte dem som går i de kommunala
skolorna.
Sedan skulle jag vilja fråga Chris Heister om hon har någon kommentar i
fråga om det är rimligt, såsom har redovisats i en socialdemokratisk motion
från Göteborg, att en privat skola i ett område är tillförsäkrad mycket högre
kommunalt bidrag än en kommunal skola, beroende på att den använder
andra bedömningsgrunder. Varför skall det vara på det sättet?
Dessutom skulle jag vilja fråga Chris Heister: Varför nämner inte utskot-
tet Kommunförbundets uppvaktning? Där framkom hård och tung kritik,
delvis beroende på att det skedde i politisk enighet. Det är viktigt, därför att
kommunerna är ju de som har huvudansvaret för utbildningsverksamhetens
genomförande. De har konstaterat att det här förslaget gör att skolverksam-
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Fristående
skolor
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
180
heten blir dyrare och innebär en väldig centralstyrning. Vore det inte värt,
Chris Heister, att ge åtminstone en kommentar till detta? Vi försökte få svar
i utskottet, men det fick vi inte. Jag hoppas att jag kan få svar nu.
Anf. 212 CHRIS HEISTER (m) replik:
Herr talman! Jag deltog också i Kommunförbundets och utskottets debatt
och ställde frågor till Kommunförbundets representanter hur de såg på för-
slaget att ge fristående skolor fasta spelregler och möjlighet att planera på
längre sikt, om bidraget skulle fördelas, som Eva Johansson säger, efter be-
hov. Det är det som det hela handlar om: Vad är behov?
Det som Eva Johansson säger och som ni slår fast i er motion är ju det som
står här: Det naturliga måste vara att överlåta åt de enskilda kommunernas
förtroendevalda att bedöma de fristående skolornas behov i relation till
kommunens egna skolor, osv. Det är detta som det handlar om. Vi vill
komma ifrån att kommunpolitikerna skall sitta och besluta om de fristående
skolornas möjlighet att leva vidare. Vi vet ju hur det har varit tidigare. Vi
kan titta på statsbidragen och de kommunala bidragen. Vi har fått skrivelser
till utskottet från fristående skolor som inte klarar sin ekonomi och ber att
få överlevnadsbidrag.
Skall vi ge de fristående skolorna möjlighet att verka på likvärdiga villkor
måste vi se till att de har möjligheter att planera långsiktigt. Det är det som
utskottet gör genom att föreslå en minsta procentsats och en genomsnitts-
kostnad för en elev i grundskolan.
Det handlar inte alls om att varje elev skall få exakt samma summa pengar.
Självfallet skall barn med särskilda behov få pengar också när de väljer fri-
stående alternativ. Det kan t.o.m. vara alldeles utmärkt för ett barn med
särskilda behov att gå i en fristående skola, då den kan vara mindre och ha
en pedagogisk utformning som gör att den skolan passar mycket bättre.
Det är inte alls fråga om en enhetlig summa, utan det är fråga om - som
jag återkommer till, därför att det är det centrala - elevens minsta rätt. Vi
vill inte ge kommunerna ökad frihet i denna del. Vi vill ge eleverna ökad
frihet. Det är det den här propositionen och det här förslaget från utskottet
handlar om.
Anf. 213 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Friheten, i den tappning som Chris Heister nu pratar för, är
tydligen förbehållen de elever som har möjligheter eller väljer att gå i en
privat skola. För andra elever gäller ju andra bedömningsgrunder. Jag blir
inte klok på det här, och jag kräver nu att Chris Heister redovisar var hon
står. Nu har hon sagt att det skall vara olika bedömningsgrunder när det gäl-
ler resurstilldelningen för de elever som går i privata skolor och kommunala
skolor, men hon har samtidigt i sin replik sagt att det skall vara likvärdiga
villkor. Det är precis det vi har krävt i vår reservation nr 1, dvs. att resurstill-
delningen till de kommunala och privata skolorna skall gå till på precis
samma sätt; med samma behovsstyrning, efter samma kriterier skall resur-
serna fördelas.
Då kan jag inte förstå varför Chris Heister säger att de privata skolorna
skulle bli styvmoderligt behandlade. De skall bedömas efter samma krite-
rier. Vad är det som är fel i den behovsstyrning till skolan som varje kommun
bör ägna sig åt, enligt de uttalanden som riksdagen har gjort och som vi har
varit överens om? Vad är det i dem som är fel? Chris Heister skall inte ta
en gammal situation som utgångspunkt för det, utan hon skall diskutera det
framtida statsbidragssystemet, som vi nu skall fatta beslut om.
Att de här skolorna har skrivit till oss beror på att de har levt med ett annat
statsbidragssystem, som inte har varit sådant som vi vill ha det nu. Det är
också anledningen till att den socialdemokratiska regeringen för ett år se-
dan, som jag sade i min inledning, aviserade att den skulle komma tillbaka
med ett sådant här förslag. Nu blev det inte en socialdemokratisk regering
som lade fram det, utan en moderat, och det blev också ett orättvist förslag.
Det går att göra det rättvist, men då krävs det att vi gör det på likvärdiga
villkor för alla elever.
Jag har fortfarande inte fått någon kommentar till det som Kommunför-
bundet tog upp med oss, när de sade att det här förslaget innebär att skol-
verksamheten blir dyrare och att det är en centralstyrning, som vi går ifrån i
alla andra sammanhang. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar till det.
Anf. 214 CHRIS HEISTER (m) replik:
Herr talman! Jag har redan kommenterat vad Kommunförbundet sade i
utskottet och vad man säger i sin skrivelse. Det är möjligt att kommunerna
uppfattar detta som en centralisering, att vi i riksdagen beslutar om vad ele-
vens minsta rättighet skall vara. I så fall är jag beredd att ta den kritiken.
När det gäller likvärdiga villkor, står det i propositionen att man har kom-
mit fram till att likvärdiga ekonomiska villkor för en elev som väljer ett fri-
stående alternativ är minst 85 % av genomsnittskostnaden. Det skulle vara
mycket intressant om Eva Johansson svarade på frågan: Vad är behov? När
Socialdemokraterna tidigare har behandlat fristående alternativ, har dessa
behövt praktiskt taget ingenting alls. Där har behoven varit mycket små, och
därför har de inte heller fått bidrag i någon större utsträckning.
Då säger Eva Johansson: Nu skall vi tala om framtiden. Ja, jag talade
också om framtiden. Jag berättade om den förtvivlade man som ringde från
skolan och sade att han nu skulle få mindre kommunala bidrag därför att
statsbidragen hade ökat. Så kommer det att se ut, Eva Johansson, om vi inte
slår fast detta i riksdagen. Vi kommer att se ett tudelat Sverige, där vissa
kommuner ger likvärdiga ekonomiska villkor för dem som väljer fristående
alternativ, och andra kommuner inte gör det. De som väljer att bo i fel kom-
mun kommer inte att att få möjligheter att välja ett fristående alternativ, där-
för att det blir för kostsamt. Så får det inte se ut.
Det är därför som propositionen är lagd, och det är därför som det beslut
vi fattar i dag är så oerhört betydelsefullt. Jag vill gärna sluta med att säga
att den blomstertid nu kommer för alla Sveriges elever med detta beslut.
Anf. 215 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Den övergripande målsättningen för regeringens skolpolitik
är att skapa Europas bästa skola. Det är viktigt för Sverige att satsa på utbild-
ning. Kunskap och kompetens är och blir allt viktigare för landets utveck-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
181
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
182
ling, men goda kunskaper är framför allt nödvändiga för att var och en skall
kunna leva ett rikt liv i ordets vidaste bemärkelse.
Regeringen har under detta riksmöte lagt flera viktiga förslag på riksda-
gens bord med den inriktningen. Den proposition vi i dag diskuterar, omval-
frihet i fristående skolor, är en av de allra viktigaste. Med detta förslag för-
verkligar vi tanken på att alla föräldrar i praktiken skall ges ekonomiska för-
utsättningar att välja grundskola för sina barn.
De medel som stat och kommun satsar på utbildning kommer i princip att
följa eleven till den skola man har valt. Därmed lämnar vi bakom oss ett
system som i praktiken hänvisat flertalet till de skolor som kommunerna er-
bjuder, och det är en viktig frihetsreform.
Men förslaget har också strukturell betydelse. Med likvärdiga ekonomiska
förutsättningar för olika typer av skolor och olika huvudmän skapas bättre
möjligheter för variation och mångfald. Och för den som följt den skolpoli-
tiska debatten är det uppenbart att de flesta i dag inser betydelsen av profile-
rade skolor med tyngdpunkt på olika ämnen och/eller undervisningsformer.
Eleverna är individer med olika förutsättningar, behov och intressen. Sko-
lan där de i nio år skall få sin grundläggande utbildning blir bättre om den
bygger på detta. Jag är övertygad om att mångfalden i sig och utbytet mellan
olika skolor bidrar till utveckling av undervisningen.
Socialdemokraterna ser enligt vad jag förstår mest problem med det här
förslaget. Det är ingen måtta på det elände som man påstår blir följden av
att alla föräldrar får verkliga möjligheter att välja skola. Men när man for-
mulerar problemen utgår man tyvärr från någonting annat än verkligheten.
Vi får inte mer segregation med likvärdiga ekonomiska förutsättningar för
offentliga och fristående skolor. Tvärtom ger vi nu rätten och möjligheten att
välja till fler. Det är viktiga kliv framåt som vi tar - inte tvärtom.
Naturligtvis är inte allt färdigt med den här reformen. Vi måste arbeta vi-
dare för att inte bara möjliggöra utan också stimulera aktiva val och ställ-
ningstaganden. Många vet inte om de möjligheter som finns alternativt
tycker att de inte kan tillräckligt mycket för att ha synpunkter på barnens
skolor och utbildning. Det skall vi ändra på.
Förmodligen är det en av de viktigaste uppgifterna .''ramöver att öka infor-
mationen om våra skolor till föräldrarna. Jag vill gärna redan nu avisera att
regeringen avser att återkomma med en proposition som bl.a. tar upp denna
och andra viktiga frågor.
I debatten har det också framförts påståenden om att förslaget skulle
drabba elever med särskilda behov. Det är fel. Regeringen har i sitt förslag
lagt in en miniminivå, ett golv, för vilket stöd som skall följa varje barn. Där-
utöver har vi påpekat vikten av att det offentliga stöd som tillfaller en skola
utgår från vilket ansvar och åtagande som skolan tar och gör.
Hur kommunerna utformar sin bidragsgivning i den delen är precis som i
dag en fråga för kommunen. Man får därutöver utgå från att skolorna, i lik-
het med vad som hittills har gällt, använder sina totala resurser på ett sådant
sätt att barns olika behov kan tillgodoses.
Det låter på Socialdemokraterna som om vi hade de mest exemplariska
och fantastiska system i dag för fördelning av ekonomiska resurser i våra
kommunala skolor. Så är det inte alls. De är ofta ganska klumpiga system,
om vilka vi inte ens vet om de fyller rätt syfte. Jag tror nog att vi kan göra en
hel del mycket bättre, och jag tror att det här förslaget bidrar till den debatt
som krävs för att man skall nå ett bättre resultat. Men man måste ha förtro-
ende för att de lokala skolenheterna också kan göra en del.
Jag misstänkter att kritiken i den här delen i första hand bygger på den
allmänna misstro mot fristående skolor som Socialdemokraterna odlar. Men
det är så att de alternativa skolor som trots Socialdemokraternas politik vuxit
fram ofta har ett starkt socialt patos och ett intresse för att arbeta med barn
som har speciella behov. Många föräldrar har dessutom valt en alternativ
skola därför att de funnit att den bättre svarat mot det egna barnets speciella
behov. Lärare som sökt sig till de fristående skolorna har ofta gjort det för att
få bättre förutsättningar att arbeta med alternativa pedagogiska modeller.
Jag sade inledningsvis att regeringens ambition är att åstadkomma Euro-
pas bästa skola. Det ställer givetvis konsekvent krav på kvalitet i undervis-
ningen. Av den anledningen vill jag också nämna att vi i den här propositio-
nen tydliggör de krav som ställs på fristående skolor för att de skall godkän-
nas för skolpliktens fullgörande.
Det är viktigt att skolorna arbetar inom ramen för den nationella läropla-
nen. Vi ställer också krav på att alla skolor där skolpliktiga barn får sin un-
dervisning ingår i nationella utvärderingsprogram och står öppna för inspek-
tion. Det är väsentligt om vi skall kunna följa upp ambitionen om likvärdig
undervisning till alla barn. För egen del anser jag att det här är minst lika
viktigt som vårt krav på att skolorna skall vara öppna för alla elever.
Sverige har i dag få fristående skolor, och de flesta barn går i skolor som
drivs av kommunerna. Intresset för att starta nya, fristående skolor är stort,
men majoriteten av elever kommer med stor sannolikhet att gå i kommunala
skolor också i framtiden. Därför är det viktigt att valfriheten och mångfalden
omfattar också de offentliga skolorna.
Jag kan tänka mig att det finns kommuner och enskilda som vill pröva nya
former för huvudmannaskap framöver, som en positiv följd av den decentra-
lisering som pågår. Regeringen utreder därför frågan om olika mellanformer
för huvudmannaskap, där kommuner exempelvis skulle kunna träffa avtal
med personalen om driften av en specifik skola.
Herr talman! Jag hoppas och utgår från att riksdagen skall bifalla proposi-
tionen. Därmed förverkligas idén om alla föräldrars rätt att välja skola för
sina barn. Det är en stor förändring som diskuterats under mycket lång tid
bland dem som är intresserade av skolfrågor, och vi har i viss mån med ut-
skottsmajoritetens hjälp också slipat grundförslagets detaljer. En del åter-
står säkert att göra.
Däremot är Socialdemokraternas kritik mot förslagets detaljer överdri-
ven. I grund och botten handlar det om att vi har helt olika inställning till
medborgarnas rätt till valfrihet och förmåga till ansvarstagande.
Anf. 216 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Är det inte så, Beatrice Ask, att nuvarande statsbidragssys-
tem också medger val av skola, även om man inte har procentsatser hit och
dit? Är det inte så, skolministern, att nuvarande statsbidragssystem t.o.m.
medger val av både skola och klass?
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
183
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Fristående
skolor
184
Det finns många myter som odlas friskt i samband med diskussionerna om
fristående skolor kontra kommunala skolor - ofta är det fråga om ”kontra”,
inte minst från moderat sida. Beatrice Ask var inne på en av de myterna,
nämligen den om alternativa pedagogiska modeller. Jag förutsätter att en
skolminister är ute och reser och besöker olika skolor. Har Beatrice Ask då
inte sett att det finns en uppsjö av både pedagogiska och metodiska modeller
inom den svenska skolan? De byts och tillämpas när de bäst behövs. De va-
rierar från dag till dag, och de varierar också från lektion till lektion.
Det är vad jag kallar variation, det är vad jag kalla profilering - den utgår
från den enskilde elevens behov och förutsättningar, och man sätter inte en
stämpel på vad som är alternativ pedagogik eller inte.
Chris Heister sade i sitt replikskifte med Eva Johansson att man inte skulle
se så statiskt på de 85 %. Man skulle använda pengarna så att de ger resurser
till de barn som behöver mer resurser. Det måste betyda att en del barn
måste få mer, och det måste, inom ramen för de resurser vi har, betyda att
andra barn får mindre.
Innebär detta också att man inom ramen för de 85 % per skalle som nu
skall ges till varje skola kan omfördela inom skolan? Kan man också omför-
dela inom ett rektorsområde? Kan man omfördela mellan en kommunal och
en fristående skola inom ramen för de 85 procenten och inte enbart när det
gäller de 15 procenten?
Innebär detta, teoretiskt sett, att en fristående skola som har 50 elever
med mycket speciella behov kan få i genomsnitt 150 % av den genomsnittliga
kostnaden per elev i den här skolan? Det vore intressant att veta hur skolmi-
nistern ser på en sådan problematik. Och innebär det i så fall inte en väldigt
ökad kommunal byråkrati?
Anf. 217 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! När det gäller nuvarande statsbidragsregler och andra regler
är det sant som Björn Samuelson påpekar att man har rätt att välja skola. Jag
är litet förvånad över att en vänsterpartist inte känner till att de ekonomiska
problemen för många familjer är sådana att man med beskattade medel inte
klarar av att stå för den kostnad som friskolorna kräver, eftersom bidragen
har varit låga. Jag trodde också att Björn Samuelson kände till att för många
föräldrar är bristen på information eller svårigheterna att få adekvat infor-
mation om valmöjligheterna så stora, att det i praktiken hindrar många från
att utöva valfriheten. Det är detta regeringen nu vill rätta till.
Det skall inte finnas ekonomiska hinder när människor skall välja skola.
Vi skall förbättra och arbeta med informationsfrågorna.
Björn Samuelson driver en tes som jag tycker är fantastisk. Han säger att
det inte behövs privata skolor eftersom det finns så många alternativ i den
kommunala skolvärlden. Det är sant. Huvuddelen av våra skolor är kommu-
nala. Många fantastiska och pedagogiska innovatörer finns inom det kom-
munala skolväsendet. Om det skulle vara så som Björn Samuelson insinue-
rar, att de privata skolorna inte behövs, är regeringens proposition helt oin-
tressant. Då kommer dessa dramatiska eländesbeskrivningar inte att för-
verkligas. Ingen kommer att välja alternativ som inte behövs. Man kan inte,
Björn Samuelson, både säga att förslaget är onödigt och samtidigt hävda att
det mer eller mindre äventyrar all kommunal planering. Den logiken håller
icke. Det tycker jag är väsentligt att säga.
När det gäller fördelningen inom rektorsområden utgår jag ifrån att Björn
Samuelson och andra har noterat att vi i denna proposition inte har reglerat
hur kommunen skall fördela pengar till de kommunala skolorna. Det är möj-
ligt att man kan ha synpunkter på det, men det har vi inte haft. Vi reglerar
förhållandet för de fristående skolorna. Det är en väsentlig skillnad. Kom-
munalpolitikerna får bedöma hur man skall göra med rektorsområdena.
Jag vill ta upp ytterligare en sak som Björn Samuelson har sagt. Jag är
förvånad över logiken i den kritik som framförs. Såvitt jag förstår är man
emot avgifter för fristående skolor, samtidigt som man är gräsligt bekymrad
över att vi tycker att lokalkostnaderna skall räknas in. Men även barn i fristå-
ende skolor behöver lokaler. Det är visserligen trevligt med undervisning ut-
omhus sommartid, men på vintern blir det iskallt. Er inställning till dessa
skolor är iskall. Det är detta som avslöjas, eftersom argumenten inte håller
i något avseende.
Anf. 218 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag kan inte göra någon annan tolkning av den senare delen
av repliken från Beatrice Ask än att hon är beredd att föreslå införande av
avgifter i den svenska skolan. Hon säger att man nu ger föräldrarna möjlig-
het att välja skola. Nu skall inte längre några ekonomiska hinder föreligga.
Jag skulle tro på detta, Beatrice Ask, om denna regering hade lagt fram för-
slag på skattesänkningar som framför allt skulle ha gynnat låginkomsttagare.
Men det har den inte gjort. Ni har inte lagt fram skattesänkningar med en
sådan profil.
Jag och Beatrice Ask lever nog ibland i olika verkligheter. Beatrice Ask
pratar om att det inte längre skall finnas några ekonomiska hinder för föräld-
rarna att välja skola. Hur skall föräldraföreningen på Rösjöskolan i Sollen-
tuna - som har skickat det brev som jag läste ur - uppfatta Beatrice Asks
politik? Hur skall de välja till sig sin skola igen, när de skall göra nedskär-
ningar motsvarande 37 %? Det är ett pedagogiskt äventyr för Ask att för-
klara.
Sedan till alternativen. Om skolpolitiker någon gång skulle lyfta fram det
utvecklingsarbete som sker inom den kommunala skolan och inte enbart ta-
lade om de fristående skolorna som de som står för alternativen, kunde vi få
en mera sansad debatt. Jag har ingenting emot alternativ pedagogik så länge
den hålls inom accepterade demokratiska former. Det är viktigt att säga det
i det här sammanhanget. Jag har inget emot de fristående skolorna. Varför
krånglar man till det på detta sätt? Det går inte att skapa en marknad på det
här området, Beatrice Ask. Det har Adam Smith’s Institute i England insett
för länge sedan. Åk dit och prata med dem - det är Beatrice Asks vänner
som arbetar där.
Anf. 219 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Svaret på frågan om vi avser att lägga fram förslag om avgif-
ter i grundskolan är nej. Från regeringens sida har vi mycket bestämt marke-
rat att vi tycker att avgifter skall hållas på en låg nivå. Jag fick tidigare kritik
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
185
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
186
av Eva Johansson för att 85 % skulle vara för mycket. Jag är närmast glad
över den kritiken. Om man läser den utredning som Sven Åke Johansson
har gjort - som är mycket intressant och bra att ta del av - framgår det att han
ligger på något lägre nivå men har en betydligt öppnare attityd till avgifter
än vad regeringen har haft. Vi har lagt in fler begränsningar. Man kan ha
principiella åsikter om detta, men det har varit ett syfte. Vi har antagligen
hamnat på den nivå där vi har velat hamna.
Det är inte aktuellt med avgifter i svensk skola. Däremot skall man säga i
ärlighetens namn att det förekommer dolda avgifter. Jag tycker att det är ett
evinnerligt betalande till skolresor och annat. Så länge det håller sig på rim-
liga nivåer har jag inte ens reagerat som förälder, och jag tänker inte heller
göra det.
Varför krångla till det? frågar Björn Samuelson. Han menar att man regle-
rar stödet till de fristående skolorna. En av de viktigaste traditionerna i
svensk skolpolitik är likvärdigheten. Man skall ha samma rättigheter och
möjligheter oavsett om man bor i Jokkmokk, Åmål eller Stockholms inner-
stad. Det finns praktiska begränsningar för detta. Rätten och möjligheten
att på ekonomiskt vettiga villkor kunna välja skola skall åtminstone tillfalla
alla. Därför har vi valt att reglera detta. Det är möjligt att det är litet krång-
ligt för en och annan kommunalpolitiker. Det får de svälja. Den rättigheten
är viktig. Det handlar om likvärdigheten. Jag är återigen mycket förvånad
över att oppositionen inte längre tycker att likvärdigheten är så central, när
Kommunförbundet är litet bekymrat.
Anf. 220 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Från vårt håll har vi i denna debatt inte gjort något annat än
försökt säga till både Chris Heister och Beatrice Ask att vi vill uppnå likvär-
dighet i resurstilldelning. De privata skolorna skall ha en resurstilldelning
på samma grunder och kriterier som de kommunala skolorna. Någon annan
likvärdighet kan jag inte förstå att det finns i regeringsförslaget.
Beatrice Ask säger att kritiken mot förslaget är felaktig. Vi och många
andra är rädda för att detta skall drabba de elever som av en eller annan
anledning behöver extra stöd. Jag tror inte att kritiken är oriktig, utan jag
tror att den är mycket befogad. Den överkompensation som så många - Sven
Åke Johansson, Kommunförbundet och mängder av andra som deltar i de-
batten - har konstaterat ligger i regeringens förslag, skall betalas av de kom-
munala skolorna, av alla elever som går där. Vi börjar nu se hur de borger-
liga styrelserna i kommunerna lägger ut sina besparingar. Det drabbar just
dessa elever i form av större klasser, färre lärare och framför allt färre elev-
vårds- och speciallärarresurser. Det är detta som fortsättningsvis kommer att
drabba dessa elever.
Jag skulle vilja ha svar på den fråga jag ställde inledningsvis. Varför vill
regeringen ta ifrån Kommunförbundet och kommunerna det instrument som
de anser vara ett av de viktigaste för att kunna uppnå en mer kostnadseffek-
tiv kommunal verksamhet, nämligen en behovsdifferentierad resursfördel-
ning?
Herr talman! Jag skulle vilja ha svar på ytterligare två frågor. Är detta den
skolpeng som Beatrice Ask och en del andra moderata politiker pratade om
på gator och torg i valrörelsen? Den andra frågan är: Vilken är Europas
bästa skola? Chris Heister pratade om skolan i Holland. Är det den som är
föredömet eller finns det någon annan skola som är Europas bästa skola och
som vi skall tävla med?
Anf. 221 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Eva Johansson säger att överkompensationen skall betalas
av de kommunala skolorna, och det kommer att drabba de svaga eleverna.
Det påpekande jag gjorde i mitt inledningsanförande är mycket viktigt,
nämligen att stödet till skolorna bör relateras till de åtaganden som görs.
Jag har som kommunalpolitiker haft erfarenhet av att föräldrar till barn
med mycket speciella behov, t.ex. sådana elever som har drabbats av handi-
kapp, inte har kunnat få den hjälp de hade behövt. De har då vänt sig till de
fristående skolorna, och där har kommunerna t.o.m. sagt nej till rullstols-
ramper och annat, eftersom det bara är det offentliga som skall stödjas.
Jag hoppas att vi med detta förslag kommer långt ifrån den situationen.
Det är väsentligt att alla får rätt att välja. Möjligen kan jag ge Eva Johansson
rätt i en liten del, och det är att det i ett mycket kort perspektiv skulle kunna
bli dyrare för kommunerna med stöd till friskolorna, eftersom man möjligen
inte hinner anpassa sig så snabbt till elevernas val. Men det gäller i ett kort-
siktigt perspektiv. Det finns inga erfarenheter som säger att mångfald och
valmöjligheter leder till högre kostnader. Det ökar tvärtom effektiviteten.
Varför skall man nu ta ifrån Kommunförbundet rättigheter?, frågar Eva
Johansson. Jag fascineras av att man kan vara så fastlåst i en intresseorgani-
sations speciella synpunkter. Jag respekterar kommunalpolitiker och vet
vilka bekymmer de sitter med. Men elevernas grundläggande rättigheter en-
ligt de stora och viktiga konventioner som vi i internationella sammanhang
har anslutit oss till väger tyngre.
Viss rim och reson i det regelverk som skall gälla för skolan över hela
landet måste riksdagen ändå slå fast. Då kan det inte vara fel att man skall
kunna välja skola oavsett var man bor i landet. Det skall inte hoppande ma-
joriteter i kommunerna ute i landet kunna ändra på hur som helst.
Är detta den skolpeng vi talade om ? Nej, det är det inte, Eva Johansson.
Vi har diskuterat det i flera interpellationsdebatter. Det är uppenbarligen
svårt att reda ut detta. Skolpeng inkluderar alla resurser till skolväsendet och
de kommunala skolorna.
Som jag tidigare sade handlar denna proposition om relationen mellan de
offentliga och de fristående skolorna. De kommunala skolorna berörs inte.
Skall man införa en skolpeng måste det göras på ett kommunalt plan, efter-
som den måste omfatta samtliga skolor i skolväsendet.
Till sist: Vilken är Europas bästa skola? Den finns inte, och det är mycket
tråkigt. Det är inget land som har lyckats vara bäst på alla de områden sko-
lans verksamhet omfattar. I Sverige har regeringen sagt att vi har ambitionen
att inte bara vara duktiga på läskunnighet och ett och annat. Vi vill vara duk-
tiga på alltihop.
Jag tror att vi är tvungna att titta på många olika länder, och det är inget
fel i det, för att både se positiva exempel och sådant som vi inte vill skapa
här hemma. Men vi måste också använda våra egna erfarenheter. Det finns
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
187
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
188
inget idealland, och de flesta politiker är väl numera överens om att det är
en dum idé att ha idealländer och facit för hur sådana ser ut.
Anf. 222 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Det var ju alltid något. Det är bra det. Då kan vi kanske
konstatera att den svenska skolan står sig mycket bra inte bara i konkurren-
sen i Europa utan faktiskt också i världen. Vi kan då börja diskutera hur vi
skall utveckla den och därmed slippa en tröstlös och ganska fördummande
debatt om Europas bästa skola. Låt oss i stället diskutera hur vi skall ut-
veckla skolan och vad det är som gör den bättre för alla elever.
Jag vill ställa ytterligare en fråga om skolpengen. När kommer en proposi-
tion om skolpeng? Jag har ställt den frågan tidigare till Beatrice Ask, men
jag fick inget svar. Hon kom inte till kammaren och svarade på den frågan.
Den frågan har jag en förhoppning om att kunna få besvarad här.
Det är inte Kommunförbundet som intresseorganisation som skall ha
dessa viktiga instrument i sin hand, utan det är faktiskt kommunerna som
skall ha dessa instrument för att kunna fördela resurserna så rättvist som
möjligt, just därför att vi har givit Kommunförbundet uppdraget att vara den
organisation som genomför den skolpolitik som vi här i riksdagen lägger fast.
Vi har sagt till kommunerna att de har ansvar för resursfördelningen. De
skall göra fördelningen efter de behov som eleverna i kommunen har - utom
i ett avseende; vill nu regeringen tillägga. Det gäller de elever som väljer att
gå i en privat skola. Där skall man ta ifrån kommunerna detta ansvar och tro
att vi centralt här i riksdagen på ett bättre och effektivare sätt kan tala om
hur resurserna skall användas.
Detta går inte, Beatrice Ask, vare sig om vi skulle lägga procentsatsen på
95 %, 85 %, 75 % eller 65 %. Det kommer att bli fel i nästan vaije kommun,
eftersom förhållandena är så olika. Det kommer att bli fel vid nästan varje
tillfälle, eftersom förhållandena mellan skolorna skiljer så otroligt mycket.
De kommunalpolitiker som har vårt förtroende att fördela resurserna ef-
ter elevernas behov till den alldeles övervägande andelen elever, klarar
också den uppgiften när det gäller de elever som skall gå i en privat skola.
Vi vill ge stöd till privata skolor, men det skall vara ett rättvist stöd och utgå
på samma grunder som för de kommunala skolornas stöd.
Anf. 223 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Vi har sett till att reglera förhållandet till de fristående sko-
lorna eftersom det funnits alltför många exempel där framför allt socialde-
mokratiska kommuner konsekvent har agerat på ett trist sätt gentemot fri-
skolor. Norrköping är ett sådant exempel.
När inte respekten för elevernas rätt att välja skola finns generellt, är det
mycket viktigt att riksdagen slår fast den principen. Riksdagen anser, eller i
varje fall det stora flertalet av ledamöterna, att den rättigheten är väsentlig.
När kommer en proposition om skolpeng? Det vet jag inte. Jag tror inte
att vi tänker gå in och reglera kommunernas fördelning så i detalj. Åtmin-
stone anser jag att denna proposition räcker ganska långt. Däremot är det
fullt möjligt att vi i diskussionerna kommer att vilja ha litet synpunkter på
informationsskyldigheten. Jag anser att föräldrar har rätt att få viss konsu-
mentinformation om den utbildning och undervisning som ges. Men formen
för detta vet jag inte. Jag hoppas att ha litet klarare papper på det i höst.
Eva Johansson driver tesen att vi redan har Europas bästa skola och att
det här bara är trams. Jag tycker att det är dåligt. Eva Johansson vet lika väl
som jag att vi i Sverige har ganska dåliga eller mediokra resultat i naturveten-
skapliga och tekniska ämnen. Ett land som bygger sin välfärd på industrin,
men som inte längre klarar av rekryteringen till tekniska utbildningar, och
där man ständigt möter elever på högstadiet som tycker detta är svårt att
hänga med i, måste väl begripa att det är något fel och att vi inte är världs-
bäst.
Det är möjligt att alla andra är värre. Men det finns fortfarande hundra-
tals, ja kanske tusentals, elever som slussas ut och som inte kan läsa efter nio
år i skolan. Vi kan väl då inte slå oss för bröstet och säga att vi är jättebra?
För mig ingår i visionen Europas bästa skola att vaije elev skall få en god
grundläggande utbildning. Det vore skrämmande om inte riksdagens samt-
liga partier slöt upp bakom detta.
Vi har i Sverige i 150 år haft ambitionen att alla barn skall få en god under-
visning som bas för sitt framtida liv. Jag tror nog innerst inne att även Eva
Johansson håller med om att vi inte har gjort allt som kan göras på detta
område. Det visar också de internationella utvärderingar som görs, även om
vi på en hel del områden kan glädja oss åt lyckade resultat.
Anf. 224 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Jag vet åtminstone två människor som kommer att vara jub-
lande lyckliga efter det att riksdagen har antagit detta förslag. Den första
är föräldraföreningens ordförande i Montessoriskolan i Lund, som uthålligt
kämpat för att denna skola skall överleva, så att den idé och den vision som
dessa lärare bärs av nu inte behöver begravas utan kan fortsättas att hållas
levande.
Den andra är en representant för föräldrasektionen för Waldorfskolorna
som har skrivit brev till mig och säkerligen många andra. I ett långt brev har
den här personen beskrivit hur kommuner med barn som går i Waldorfskola
på alla sätt försöker att konstruera egna metoder för hur de olika kommu-
nala bidragen skall utbetalas. Det hela går ut på att kommunerna skall
komma så lindrigt undan som möjligt.
Dessa två personer är glada, och vi folkpartister är glada. Vi från Folkpar-
tiet liberalerna har gett vårt helhjärtade stöd till fria skolor, dvs. skolor som
bärs upp av en idé och som föräldrar och lärare kan enas om är annorlunda
och därmed värd att väljas.
Den här frågan har utgjort ett långt lidandets historia. Folkpartister i riks-
dagen har ställt frågor, väckt motioner och drivit på utvecklingen. På senare
år har Socialdemokraterna gett efter för föräldratrycket och verbalt varit po-
sitiva till fria skolor, men praktiskt, dvs. att gå från retorik till handling, att
garantera skyldigheter i skollag, har de hela tiden förhalat.
Jag menar att när det finns fria skolor som alternativ, kommer det att visa
sig att föräldrar och elever väljer dessa skolor. Då kommer de skolor som
inte väljs att i ren självbevarelsedrift starta en process där den egna verksam-
heten granskas.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
189
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
Det här skapar ett intresse för vanliga skolor att profilera sig och tala om
vad de är bra på. Vi är många här i dag som är helt överens om att det finns
mycket som är bra i den svenska skolan. Men det som redan är bra blir inte
sämre av att det kommer att finnas alternativ. Tvärtom!
Samtidigt får vi inte heller blunda för att det också finns skolor i Sveriges
skolsystem som behöver en puff av nytänkande och bättre kraft för sin upp-
gift. Folkpartiet liberalerna är övertygade om att fristående skolor inte utgör
ett hot, utan kan fungera som en kvalitetsdrivande kraft för alla skolor.
Herr talman! Valfrihet förutsätter mångfald. Därför är det viktigt att det
finns alternativ att välja mellan. De alternativen kan erbjudas inom det of-
fentliga skolväsendet. Det är bara positivt om det också i ett demokratiskt
samhälle finns utrymme för människors initiativ även inom skolan.
Det har hävdats från socialdemokratiskt och vänsterpartistiskt håll att
denna valfrihet kommer att skapa segregation. De starka föräldrarna kom-
mer att välja de bästa skolorna, och resten får ta vad de kan få. I grunden är
detta synsätt en orimlig misstro mot vanliga människor. Det är ett synsätt
som strider helt mot den människosyn som vårt samhälle bygger på. Det här
strider också mot min övertygelse att människor klarar att sköta sina arbe-
ten, fostra sina barn, hantera sin ekonomi, t.o.m. att köpa och äga eget hus,
köra bil, osv. De människor som klarar allt detta måste väl ändå också tilltros
förmågan att välja skola för sina barn.
Det här innebär inte att jag säger att det är lätt att välja. Det kan vara
svårt att värdera de alternativ som står till buds. Men ingen är bättre skickad
att värdera alternativen och göra valet än de som använder skolan. En ökad
valfrihet är för mig och för Folkpartiet liberalerna ett sätt att ge ökad makt
åt de många enskilda människorna.
Det finns också erfarenheter från USA som visar att ökad valfrihet när det
gäller skolan faktiskt bidrar till att motverka boendesegregation.
Jag vill avsluta med att understryka att verklig valfrihet för de många män-
niskorna är möjlig bara om vi håller fast vid en gemensam solidarisk finansie-
ring, så att priset blir detsamma för den enskilda familjen oavsett om man
väljer fristående eller offentlig skola. Vi folkpartister medverkar inte till ett
system där plånboken styr helt i Fridtjuv Bergs anda.
Anf. 225 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tänkte i mitt inledningsanförande att be mina meddebat-
törer att stryka eventuella passus i sina anföranden där de säger att vi social-
demokrater vill motverka valfrihet. Det skulle vara att slå in öppna dörrar
och att ägna sig åt något som inte finns.
Det är kanske synd att jag strök den inledningen. Jag gjorde det med
tanke på kammarens tid. Men det hade nog varit bra att ha med den kom-
mentaren. Då hade flera av dessa inlägg kunnat undvikas - även Margitta
Edgrens.
Margitta Edgren säger att vi har sagt att valfrihet skapar segregation. Nej,
det har vi aldrig sagt. Däremot skapar det ett orättvist statsbidragssystem,
som det som ni nu håller på att införa.
Finns det några ofria skolor i Sverige, Margitta Edgren?
190
Anf. 226 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Nej, naturligtvis finns det inga ofria skolor. Men fristående
skolor, eller fria skolor, är ett begrepp som vi har övertagit från danskt språk-
bruk. Jag kommer från Skåne, som ligger nära Danmark, och därför får det
väl ursäktas mig om jag använder mig av det begreppet.
Det har gång på gång hävdats att det finns en möjlighet att detta kommer
att skapa segregation. Jag vill bestämt hävda att de orden har uttalats även
av Socialdemokraterna. Jag håller fast vid att det är ett synsätt som jag inte
delar och som jag helt tar avstånd från. Tvärtom har erfarenheter från andra
länder visat att om skolan ges ökad valfrihet att profilera sig, bidrar det till
att segregation vad gäller boendet minskar. Det är väl ändå något helt i den
anda som Eva Johansson, liksom Björn Samuelson, tidigare har pläderat
för?
Anf. 227 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Visst skall vi vara rädda för segregation. Men valfrihet ska-
par inte segregation, utan ett orättvist statsbidragssystem som överkompen-
serar de privata skolorna och som betalas av de kommunala skolorna. Det
är det som är problemet. Det är det som nästintill alla, utom majoriteten i
utbildningsutskottet och utbildningsdepartementet, är ense om. Varför är
det så svårt att lyssna på alla dem som har framfört kritik mot förslaget på
den punkten? Alla dessa vet mycket väl vad de pratar om.
Anf. 228 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! På något vis använder Eva Johansson dubbel bokföring.
Hon talar om att även Socialdemokraterna har varit för valfrihet när det gäl-
ler att välja skola. Det är väl korrekt. Men därifrån till att skapa en reell
valfrihet har man inte velat medverka till.
Otaliga föräldraföreningar och lärare som arbetar i t.ex. Montessori- och
Waldorfskolor har vittnat om detta. Hela tiden har man försökt att smita från
att göra valfrihet på papperet till även något reellt. Det här innebär t.ex.
att föräldrar som vill sätta sina barn i Waldorfskolor, där man betalar sina
skolbidrag solidariskt efter förmåga, hittills har avstått från att söka till sko-
lorna då de har känt att de inte har velat ligga andra föräldrar till last.
Det kommer nu att ändras. Jag är oerhört nöjd med det. Jag är glad över
att de föräldrar som vill ha sina barn i Waldorfskolor får den möjligheten.
Efter vad jag har förstått av de besök jag har gjort i Waldorfskolor, finns
där ungefär samma andel problemelever som i de offentliga skolorna. Följ-
aktligen borde det inte användas som ett slagträ i denna debatt.
Anf. 229 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Detta öker inte segregeringen, säger Margitta Edgren. Lik-
väl skriver utskottsmajoriteten i betänkandet att regeringen mycket upp-
märksamt skall följa utvecklingen när det gäller segregeringen på skolområ-
det. Det fanns tydligen anledning att poängtera den problematiken, trots
vad Margitta Edgren här säger.
Margitta Edgren säger att hon uppfylls av någon särskild känsla när hon
ser att man driver en skola som bärs upp av en idé. Har inte Margitta Edgren
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
191
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
192
mött att arbetet också ute i den allmänneliga, kommunala skolan dagligdags
kan bäras upp av en idé - kan bäras upp av en idé från lärarnas sida att göra
ett så bra undervisningsarbete som möjligt, kan bäras upp av en idé från ele-
vernas sida att de skall göra ett så gott arbete som möjligt i skolan och ut-
veckla sina inneboende talanger? Om Margitta Edgren aldrig har sett det i
en kommunal, allmän skola, är hon välkommen hem till Brunskog i Värm-
land. Vi skall göra ett studiebesök där Margitta Edgren har en partikamrat
som bedriver ett sådant arbete varenda dag i skolan.
Margitta Edgren pratar om ett demokratiskt samhälle. För min del är de-
mokrati också ett medel. Jag ställer mig i samband med detta betänkande
frågan på vilket sätt detta förslag ökar det demokratiska ansvaret på det
kommunala planet när det gäller skolpolitiken. På vilket sätt ökar det möj-
ligheten för kommunmedborgarna att ställa de kommunala politikerna mot
väggen och säga att de inte har arbetat för en likvärdig skola i ett visst rek-
torsområde, när det gäller en viss skola eller en viss skolklass? Nej, svarar
kommunalpolitikerna, men vi har delat ut de 85 % som riksdagsledamöterna
har beslutat om. Ni får vända er till dem.
Margitta Edgren talar om förtroendet att välja skola, att sköta sitt eget liv.
Men varför gäller inte det för föräldrar till barn med utvecklingshandikapp?
Varför kan man inte vara generell i en sådan uppfattning, Margitta Edgren?
Vad skall Margitta Edgren säga till föräldrarna i föräldraföreningen vid Rö-
sjöskolan i Sollentuna om deras rätt att välja skola, deras rätt att välja att ha
kvar sin skola?
Anf. 230 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Jo, Björn Samuelson, jag har fem egna barn, och jag har inte
ens funderat över att för något av dem välja en annan skola än den näralig-
gande, som var mycket bra. Där bars både lärare och ledning upp av visionen
att göra skolan bra, trots att den var mycket stor och fördelad på många olika
skollokaler. Utrustningsmässigt tillhörde den kanske inte den yppersta eli-
ten. Men den bars upp av lärare som hade en vision. De visste varför de var
i skolan - för att skapa en inlärningsmiljö för de barn som gick där, redan
från första klass, en miljö som skulle befordra barnens utveckling som män-
niskor.
Det finns många sådana skolor. Det är mycket som är bra i den svenska
skolan. Men det finns också motsatsen. Vi släpper ju ut ungar som efter nio
år i grundskolan inte kan läsa eller räkna eller skriva. Det kvittar om det är
en eller hundra. Så länge vi gör det, måste det till någonting mera i den
svenska skolan än vad som finns i dag.
Anf. 231 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag tyckte att Margitta Edgren på slutet var inne på ett vä-
sentligt problem, nämligen att man släpper ut barn ur skolan som av olika
skäl inte har haft möjlighet att tillskansa sig den kunskap som skolan natur-
ligtvis skall erbjuda. Men jag tror inte att de 85 % som vi diskuterar berör de
barnen. Här är en viktig uppgift för oss utbildningspolitiker, att göra entydigt
klart för dem som arbetar i den svenska skolan att vi inte accepterar den
typen av resultat.
Jag tror inte att dessa barn är speciellt hjälpta av de 85 % som vi talar om
här. Det behövs nog 100 % och litet moms för att hjälpa de barnen med re-
surser. Här handlar det ofta om barn som kanske inte har det stöd de behö-
ver för att klara av den plikt som de fullgör i skolan. De har inte möjlighet
att ta till vara de rättigheter som plikten skall svara emot. De har inte riktigt
de förutsättningarna i sin vardag, och då kvittar det nog med 85 % hit eller
dit. Det handlar om andra saker, bl.a. om klassorättvisor och segregation,
som beror på något helt annat än utbildningspolitik och 85 %.
Anf. 232 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Jag delar uppfattningen att detta är någonting som är viktigt
för oss och andra politiker att följa. Men allra viktigast är det för föräldrar
att följa hur detta utvecklas.
Jag upprepar det jag sade i mitt anförande: För mig är det en orimlig miss-
tro mot vanliga människor om man utgår från att de inte har förmåga eller
vilja att göra dessa val för sina barn.
Jag upprepar omigen att dessa val inte är lätta. Det skall vi inte inbilla
varken föräldrar, lärare eller oss själva. Men det är möjligt för alla att välja,
även för de föräldrar som Björn Samuelson nu talar om.
Anf. 233 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som
redan har nämnts här i kväll, är det helt klart vem som skall ha det största
inflytandet över barnens skolgång. Rätten att välja den undervisning som
skall ges åt barnen tillkommer i första rummet deras föräldrar.
Läpparnas bekännelse till dessa ord har varit ungefär lika helhjärtad som
talet om valfrihet inom barnomsorgen från vissa partiers sida - därmed me-
nar jag Socialdemokraterna och vänstern. Välja skola har man gäma fått
göra, bara man själv har haft de ekonomiska möjligheterna att betala för sitt
val. Detta har lett till att en del som gäma skulle ha velat välja en fristående
skola för sitt barn, har fått avstå av ekonomiska skäl. Andra föräldrar har
fått göra uppoffringar för att kunna genomföra sitt val. För den som har haft
tillräckligt bra ekonomi har det däremot inte varit något större problem.
De fristående skolor som önskat hålla kostnaderna nere för föräldrarna
har fått kämpa med mycket svåra ekonomiska problem för att klara sin eko-
nomi. Att skolor som har tagit ut låga elevavgifter över huvud taget har kun-
nat existera beror på att lärare och skolledning, av idealitet och för att de
trott på en idé som de har velat förverkliga, har ställt upp på löner som har
legat mycket långt under genomsnittslönen för motsvarande yrkeskategori i
den vanliga skolan. Därför anser jag det närmast otillständigt när man från
Socialdemokraternas och vänsterns sida nu talar om att de fristående sko-
lorna skulle överkompenseras, när de kommer att få 85 % av vad genom-
snittseleven kostar.
Man talar här om överkompensation. Jag är medveten om att kommu-
nerna kommer att behöva mer pengar än vad de fristående skolorna får, för
att hålla i gång de kommunala skolorna. Vad är det man vill egentligen? För-
väntar man sig att de fristående skolorna skall fortsätta att leva på 40-50 %
av vad en vanlig skolelev kostar? Ändå talar man om valfrihet.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
193
13 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 127
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
Fristående
skolor
194
När detta är sagt vill jag säga att det är med mycket stor glädje vi krist-
demokrater konstaterar att föräldrarna nu ges en rimlig chans till ett större
inflytande över sina barns utbildning. Enligt kds handlingsprogram för
grundskolan skall det vara en demokratisk rättighet för alla barn och ungdo-
mar att ha tillgång till en bred, allsidig och kompetent undervisning. Respek-
ten för demokrati, religionsfrihet och föräldrarätt, definierad i bl.a. Europa-
konventionen, kräver att samhället har en generös inställning till fria skolor.
Vi menar att vi nu kommer att få det.
Det viktiga som nu hänt är att i och med att en skola blir godkänd, skall
den också tillförsäkras likvärdiga ekonomiska villkor med kommunens sko-
lor. Här öppnas den stora möjligheten för föräldrar att oberoende av ekono-
miska förutsättningar kunna välja skola för sina barn. Det kommer naturligt-
vis att ta tid innan vi får en mångfald i utbudet.
Vi kristdemokrater ser gärna skolor med olika profil som styrs av föräld-
rar, lärare eller andra entusiaster. Jag tror många föräldrar efterfrågar en
helhetssyn i skolan där fostran och kunskapsförmedlande på ett naturligt sätt
går hand i hand och där skolledning och lärare vågar ställa väl avvägda krav
på sina elever. Verklig omsorg om den enskilde eleven innebär att man gör
allt för att vaije elev skall kunna utnyttja sina talanger på bästa sätt. Jag tror
att många föräldrar också gärna vill ha lärare som vågar bjuda på sig själv
och som också i all sin ofullkomlighet vågar vara föredömen.
I bästa fall kommer vi att få skolor som blir kända för kvalitet när det gäller
undervisning, för engagemang från lärarnas sida och för lärare som lyckas
motivera sina elever att överträffa sig själva. Samtidigt är det lika viktigt att
skolans ledning, lärare och övrig personal kan skapa en atmosfär där barn
och ungdom upplever trygghet och omsorg.
Tonläget en del elever emellan är numera ofta hårt och ohyfsat. Skolan
måste också våga ställa krav på korridorsnacket. Den mildare formen av
mobbning är ofta en slags tråkning, en psykning, som kan vara nog så effek-
tiv när det gäller att slå ner ett barn. Föräldrar och elever kan naturligtvis
med all rätt ha större krav och förväntningar på en skola som de valt utifrån
vissa kriterier och önskemål.
Jag tror att det kommer att bli naturligt för fristående skolor att presentera
ett program där de talar om vad de har att erbjuda, men också vad de förvän-
tar sig av eleverna i fråga om kunskapsinhämtande och även i fråga om upp-
förande och livsstil. Detta kommer säkert att bli något som en del vanliga
kommunala skolor också kommer att ta efter.
När man har uppnått ett mål är det viktigt att levandegöra nya visioner.
Min förhoppning är att kommunerna och de kommunala skolorna skall visa
prov på en stor öppenhet och flexibilitet visavi elevernas och föräldrarnas
önskemål. Vår önskan som kristdemokrater är att kreativa föräldrar inte
bara skall behöva välja mellan de alternativ som redan finns, utan också skall
kunna få se sina egna idéer förverkligade i allt större utsträckning.
På platser där det inte finns utrymme för en hel fristående skola med en
viss inriktning skulle det kunna finnas möjligheter att skapa fristående klas-
ser inom den kommunala skolans ram. Där skulle föräldrar få ett mycket
stort inflytande både när det gäller val av lärare, åtminstone klassförestån-
dare, och när det gäller ideologi, atmosfär och anda i en sådan klass. I en
sådan profilklass skulle man t.ex. kunna välja att ha ett mycket djupare sam-
arbete mellan lärare, föräldrar och elever än man vanligtvis orkar med.
De ungas isolering från vuxenvärlden är ett problem när det gäller att
överföra normer och värderingar. Jag kan se mycket stora möjligheter till
utveckling när det gäller klasser av det här slaget.
En del fruktar att fristående skolor kan bli en lyxvara för medvetna föräld-
rar och elever i väletablerade områden. Det beror på oss alla hur det blir.
Här finns det utrymme för nya friska initiativ till förmån för de grupper som
en del av er är rädda för skall halka efter. Jag efterlyser verkligen här att
många engagerar sig i att skapa nya typer av profilskolor som kan bli till
glädje även för grupper som vi ofta betraktar som eftersatta. Jag har ett stort
förtroende för att även föräldrar med stora sociala svårigheter är mycket
medvetna om vad deras barn behöver. När det nu också skapas nya möjlig-
heter för dem som inte har en tjock plånbok, skall även dessa föräldrar
kunna välja en skola som passar deras barn.
Anf. 234 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Så har vi en gång till fått höra ett vackert och engagerat tal
av Ingrid Näslund om vikten av att föräldrar har möjlighet att välja skola för
sina barn. Sedan kryddade hon det också med att säga att vi socialdemokra-
ter ägnar oss åt något slags läpparnas bekännelse när det gäller dessa frågor.
Det var det som fick mig att begära replik, jag hade inte tänkt det annars.
Hon sade också att det var något otillständigt i att säga att dessa 85 % är
en överkompensation. Ingrid Näslund, i vårt parti för vi fram det vi anser
vara rätt. Sedan står vi för det ända fram. Det är kanske någonting som Ing-
rid Näslund borde ta efter.
Det fanns ett ärende här i kammaren som vi avgjorde för någon vecka se-
dan där Ingrid Näslund höll ett lika vackert tal om föräldrars rätt att välja
skola för sina barn. Men det visade sig vara just läpparnas bekännelse. Hon
och hennes parti orkade inte ens i den frågan ha kurage nog att följa det de
uppenbarligen tyckte var rätt, utan de följde snällt regeringslinjen. Det var
läpparnas bekännelse. Vi tänker stå för vår åsikt ända fram.
Anf. 235 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! Nu var det ju de fristående skolorna som vi skulle debattera,
men jag skall svara på det som Eva Johansson tar upp. Det var faktiskt så
att jag stod för det jag hade föreslagit i min motion ända fram. Jag yrkade
bifall till den motionen. Om Eva Johansson menar att det skulle ha inneburit
att jag hade stått för den reservation som Socialdemokraterna förde fram, så
gick den faktiskt inte lika långt som min motion. Att regeringspartierna se-
dan inte följde med i det fallet beror på att det faktiskt inte är så att jag råder
över alla de röster som finns inom regeringspartierna. Jag råder inte ens över
rösterna i mitt eget parti.
Anf. 236 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Det hade varit möjligt för Ingrid Näslund att agera i utskot-
tet. Där behöver hon bara stå för en enda röst, nämligen sin egen, men också
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
195
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
196
den gången svek modet för Ingrid Näslund och det blev just läpparnas be-
kännelse. Man skall inte kasta sten om man sitter i glashus.
Jag tycker nog att anklagelsen om att vi socialdemokrater bara skulle ägna
oss åt läpparnas bekännelse när det gäller möjligheter för föräldrar och ele-
ver att välja skola är en otillständighet som Ingrid Näslund borde hålla sig
litet för god för.
Det finns ett beslut i den här kammaren, det var visserligen innan Ingrid
Näslund kom med här, som är fattat i mycket stor enighet om rätten att välja
skola. Den frågan behövde vi egentligen inte diskutera här. Det var detta jag
menade också i min replik till Margitta Edgren. Vi skulle ha kunnat lämna
den diskussionen åt sidan och i stället ägnat oss åt det som är ämnet för da-
gen, nämligen hur vi skall stödja de privata skolorna.
Anf. 237 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! Det är sant att det finns ett beslut från föregående riksmöte,
men nu visar det ju sig att när man verkligen skall upp till bevis och tala om
hur mycket man vill ge de fristående skolorna finns det inte så mycket vilja
hos Socialdemokraterna.
Man tycker att 85 % är överkompensation. En del får ju 100 %. Skolorna
får också pengar för särskilda behov, och det skall gälla både den kommu-
nala skolan och de fristående skolorna. Men när man säger att de som får
85 % är överkompenserade samtidigt som vissa andra får 100 %, då tycker
jag att det är något fel på matematiken.
Anf. 238 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Timmen är sen, men jag saknar litet av entusiasm i kamma-
ren. De ärade ledamöterna ser så trötta och glåmiga ut. Rolf Clarkson ser
pigg ut, men de socialdemokratiska talarna verkar så förgrämda. Jag tycker
att det är tråkigt, även om timmen är sen.
I Socialdemokratins Sverige hette valfrihet pengar, som bekant. Det var
ju pengar eller kontakter som gällde om man skulle kunna välja några alter-
nativ till den service som den offentliga sektorn hade att erbjuda. Ordentliga
inkomster gjorde att man fick råd att betala terminsavgifter till den privata
skola som till äventyrs konkurrerade med den offentliga.
Det var rejäla inkomster som behövdes om man skulle kunna välja bort
den kommunala barnomsorgen. Det behövdes också för att kunna leva på
en lön. Det krävdes i ännu högre grad för att ha råd med en privat dag-
mamma. Och det krävdes resurser i form av pengar eller kontakter för att
välja några privata alternativ till landstingens vårdköer.
Det här tycker jag är litet paradoxalt, eftersom Socialdemokraterna samti-
digt är det parti som påstår sig vilja värna de svaga och utsatta grupperna i
samhället.
Nu får vi successivt en ordning som innebär att människor får frihet att
välja alternativen till den offentliga servicen utan att denna valfrihet kostar
extra. Det förvånar mig att inte de socialdemokratiska ledamöterna av kam-
maren är sprudlande entusiastiska och glada över den utvecklingen.
Nåväl, det var inte därför jag begärde ordet, herr talman. Låt mig först
säga att regeringen har i propositionen som vi nu behandlar framfört för-
hoppningen att det nya statsbidragssystemet, som inordnar de fristående
skolorna, skall öppna fältet för andra fristående skolor än dem vi har i dag,
nämligen skolor som främst bygger på särskild pedagogik eller på konfessio-
nell grund.
Man hoppas att det nya statsbidragssystemet skall starta en utveckling
även av fristående skolor med andra profiler. Jag har tillsammans med kolle-
ger från Moderata samlingspartiet, Folkpartiet, Centerpartiet och kds i en
motion tagit upp en grupp av skolor som just har en sådan annorlunda profil,
och det är de sju skolor som är språkskolor, internationella skolor, som har
en del av sin undervisning på annat språk än svenska.
Vi har i vår motion pekat på att det just mot bakgrund av den strävan rege-
ringen har givit uttryck för är oerhört viktigt att man inte begränsar rätten
och möjligheten för svenska familjer att välja språkskolor. En sådan be-
gränsning skulle också framstå som väldigt paradoxal i en situation när man
skall reformera läroplanen för den svenska skolan med sikte bl.a. just på att
stärka språkkunskaperna.
Därför reagerade vi när vi i propositionen kunde läsa den beskrivning som
där gavs av språkskolorna. Man skrev att ”skolorna tar emot barn som en-
dast för en kortare tid är bosatta i Sverige eller barn som har andra skäl att
få en utbildning med internationell inriktning. Undervisningen”, skrev man
vidare i propositionen, ”är också anpassad till dessa barns behov. För de
flesta barn som stadigvarande bor i Sverige utgör inte de internationella sko-
lorna något alternativ.”
Det här tycktes för läsaren av regeringens proposition som ett något häp-
nadsväckande uttalande. Dessa skolor, om än på språklig grund, fullgör
samma åtagande som andra fristående skolor, nämligen att meddela under-
visning för vilken skolplikt föreligger.
De internationella skolorna är inte heller, som antyds i formuleringen i
propositionen, ensidigt inriktade mot undervisning av utländska barn, vars
familjer gästar vårt land tillfälligt, eller svenska familjer som planerar en
längre vistelse utomlands. Tvärtom efterfrågas utbildningen i de sju språk-
skolorna i hög grad av vanliga svenska familjer, som har gjort samma bedöm-
ning som regeringen, nämligen att de språkkunskaper som meddelas i den
vanliga grundskolan inte är tillräckliga.
Som ett exempel på att språkskoloma riktar sig till så att säga vanliga
svenska familjer kan man då ange att i en av de här skolorna, Tyska skolan,
som jag råkar känna till något, har ungefär hälften av eleverna svenska som
modersmål. Av de 35-40 % av eleverna som har tyska som modersmål är
flertalet även svensktalande och varaktigt bosatta i Sverige.
Det vore naturligtvis orimligt att diskriminera en sådan här skola med de
formuleringar som fanns i regeringens proposition. Det var den uttalade vil-
jan att ställa de sju språkskolorna utanför statsbidragssystemet som föran-
ledde motionen.
Nu har Ny demokrati haft vänligheten att i reservation nr 9 yrka bifall till
vår motion. Det jag möjligen reagerade emot när jag hörde Stefan Kihlbergs
yrkande var att det ackompanjerades av ett något besynnerligt uttalande på
temat att det är handling som gör det, inte stolta deklarationer.
Det fann jag vara ett synnerligen besynnerligt uttalande, eftersom det
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
197
14 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 127
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
198
kom från en företrädare för ett parti som har för vana att utföra ganska om-
fattande piruetter. I partiprogrammet säger man att man vill ha karensdagar,
för att sedan säga att man inte vill ha det, och man inriktar sin skattepolitik
efter vad som är bra för Sommarland eller dåligt för Frangois Bronett.
Nej, Stefan Kihlberg, det blev litet för mycket drag under galoscherna här.
Vi har väckt en motion för första gången. Att vilja bifalla en sådan motion
är visserligen inte ett brott mot riksdagsordningen, men det är i vart fall yt-
terligt pietetslöst.
Även om jag också ibland har en tendens att vara vanartig, kan jag väl
avslöja att som motionär känner jag mig smickrad över reservationen. Jag
hade kanske t.o.m. varit frestad att rösta för den, om det inte hade varit så
att Ny demokrati hade slagit in öppna dörrar, i likhet med motionärerna.
Det framgår nämligen av utbildningsutskottets betänkande, närmare be-
stämt s. 16, där utskottet på ett bra sätt har rett ut vad som gäller. Det finns
ju kort sagt två olika paragrafer i skollagen som reglerar godkännandet av
fristående skolor, en som tar sikte på de internationella skolorna och en som
tar sikte på övriga fristående skolor. Regeringen vill behålla den ordningen,
och det kan vi acceptera.
Det som är viktigt är att det i utbildningsutskottets betänkande tydligt
framgår att varje internationell skola har möjlighet att få godkännandet en-
ligt den ”vanliga” paragrafen för den del av undervisningen som riktas till så
att säga normala svenska elever och därmed inordnas i statsbidragssystemet.
Följaktligen är vårt motionsyrkande tillgodosett.
Det här framgår i och för sig också av propositionens text, men det kräver
en mycket vaken och alert läsare. Ett lakoniskt konstaterande på en mening
har gömts i skymundan i den totalt felaktiga beskrivning som propositionen
gav av de internationella skolorna, den formulering som jag citerade och
som gav en bild av någon sorts speciella läroanstalter för diplomatbarn.
Det viktiga för mig är att motionens syfte är tillgodosett med utbildnings-
utskottets betänkande. Jag kan därför med förtröstan yrka bifall till utskot-
tets hemställan och avslag på reservation 9.
Möjligen kan jag därutöver dra den slutsatsen att det skulle vara till för-
del - det skulle möjligen också förkorta riksdagsdebatten - om skolministern
tog statssekreterare Eiken och sina departementsråd i örat och såg till att de
formulerade sig litet varsammare nästa gång de skriver fram en proposition
till riksdagen.
Anf. 239 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill bara tacka Mikael Odenberg för att han kom hit och
förgyllde vår tillvaro trots den sena timmen.
Jag vill också önska mina utskottskamrater och skolministern en fin som-
mar. Vi verkar ju behöva det.
Anf. 240 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Jag har begärt ordet därför att det här ämnet ligger mig
mycket varmt om hjärtat och därför att jag har lyssnat på den föregående
debatten. Jag har bakom mig 16 år som inspektor för en fristående skola, jag
har tre barn som har gått i fristående skolor, jag har besökt fristående skolor
i Schweiz, i Frankrike, i USA, i Nordafrika och i Sydafrika, så jag vill hävda
att jag vet vad jag talar om, till skillnad från det intryck som vissa talare har
givit mig i sina inlägg.
Jag vill till att börja med nämna att ämnet skola är intressant bl.a. därför
att ordet ”skola” kommer från ett grekiskt ord, som egentligen betyder ledig-'
het. I gamla tider var det något av en lyx att gå i skola, så det kunde man
bara göra på sin lediga tid. Men sedan har ordets betydelse förändrats, och
vi fick en allmän skola i Sverige 1842.
Men i dag har tyvärr vissa svenska offentliga skolor tydligen tagit detta ord
på allvar, så till vida att det är rena ledigheter när barnen går till skolan, att
de inte lär sig några läxor osv., och lärarna är ofta borta. Det beklagar jag.
Det finns totalt i världen 5 1/2 miljarder människor, varav 349 plus talman
finns här i riksdagen. Av dessa 5 1/2 miljarder är 1 085 miljoner skolbarn,
barn i åldrarna 5-14 år. Av dem är 563 miljoner i åldern 5-9 år och resterande
omkring 517 miljoner i åldrarna 10-14 år. Det är knappt 600 miljoner barn
som går i skolans s.k. lågstadium - first level, som man säger i engelsktalande
länder. På mellanstadiet - second level - går knappt 300 miljoner.
Det är stora skillnader mellan utvecklingsländer och underutvecklade län-
der. I de underutvecklade länderna med svarta, färgade osv. får många barn
aldrig en chans att gå i skola. Det verkligt intressanta är att deras möjligheter
har ökats - det vill jag gärna tala om för Arne Andersson och Wiggo Kom-
stedt, som är så oerhört intresserade av vad jag säger här att de har ställt sig
så nära som möjligt för att inte missa något. Tack vare fristående skolor får
dessa barn en större chans än om det hela hade överlämnats åt kommuner
eller åt staten.
I ett inlägg som jag lyssnade på påpekades att utskottet inte med ett ord
har berört vad Kommunförbundet har sagt i den här frågan. Jag tycker att
det var mycket bra, för enligt min mening är Kommunförbundet fullständigt
ointressant i denna fråga. Jag tycker att Kommunförbundet liksom Lands-
tingsförbundet bör avskaffas. De är helt överflödiga och har ännu inte tillfört
något positivt till svensk allmänverksamhet.
Socialdemokraterna har en negativ inställning till fristående skolor. Men
går man till Danmark finner man att det där t.o.m. finns socialistiska fristå-
ende skolor. Där är man positiv. Jag har träffat danska socialdemokrater
som tar sig för pannan när de hör de svenska socialdemokraternas kritik mot
fristående skolor. De förstår inte hur man kan vara så negativ. Själva ser de
fristående skolor som något positivt.
Det är verkligt positivt att man i propositionen nu fullt ut erkänner fristå-
ende skolor. Man säger att man skall ge dem bara 85 % i bidrag, och jag
tycker att det är helt riktigt. Vi på de fristående skolorna är mycket effekti-
vare. Lärarna och även eleverna ställer upp hundraprocentigt, så vi behöver
inte lika stora resurser som de offentliga skolorna utan kan faktiskt klara oss
med mindre resurser. Därför, och det är det verkligt intressanta, innebär fler
fristående skolor att de samhällsekonomiska kostnaderna sjunker.
Jag tillstyrker därför varmt propositionen och naturligtvis utskottets hem-
ställan.
(Applåder)
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Fristående
skolor
199
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Lokal försöksverk-
samhet med finan-
siell samordning
mellan socialför-
säkring och
hälso- och sjukvård
200
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SfU17 Lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan
socialförsäkring och hälso- och sjukvård (prop. 1991/92:105).
Anf. 241 NILS-OLOF GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Det finns, helt klart, behov av en bättre samordning mellan
sjukvård och socialförsäkring. Därom är säkert de flesta överens. Den här
frågan har också diskuterats under ganska lång tid, utan att det för den skull
har hänt särskilt mycket påtagligt.
Hösten 1990 redovisade den socialdemokratiska regeringen, i en skrivelse
till riksdagen, att man avsåg att sätta i gång en försöksverksamhet på det här
området. Syftet med försöksverksamheten var att pröva olika alternativ för
en samordning av sjukvårdens och socialförsäkringens finansiella resurser. I
dessa försök skulle resurserna för hälso- och sjukvård, läkemedel, sjukre-
sor, sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt förtidspension ingå. Dessutom
skulle olika huvudmannaskap prövas.
I den proposition som vi nu diskuterar är förslaget till försöksverksamhet
betydligt smalare. Försöken omfattar inte alla finansiella delar, som ur-
sprungligen var avsikten. Kostnaderna för läkemedel och förtidspensioner
saknas. Vidare kommer endast en modell för huvudmannaskap att prövas.
Värdet av försöksverksamheten kommer då givetvis att bli mindre. Det för-
ligger också risker för en ekonomisk prioritering mellan olika patientgrup-
per, vad man i debatten kallat gräddfil, för de mest lönsamma ur socialför-
säkringssynpunkt. Det är också oklart vilken roll som försöksverksamheten
skall spela. Den skall pågå t.o.m. 1995, men den parlamentariska kommitté
som skall utreda sjukvårdens framtida finansiering och organisation skall
vara klar med sina förslag redan den 1 mars 1994. Vi är också tveksamma till
om det för de 140 miljoner som nämns som disponibelt belopp är värt att
skapa den byråkrati som tillkommer genom förslaget.
Som skäl för att inte nu sätta i gång den försöksverksamhet som vi föreslår
anger utskottsmajoriteten organisatoriska och lagstiftningsmässiga hinder.
Det kan ju inte vara något annat än argumentnöd när man måste ta till så-
dana skäl. Det är väl klart att om vi som lagstiftande församling vill, skall det
gå att hitta de dispenser som behövs för att göra de försök vi vill göra. Det
vore ju märkligt om regelverket skulle få utgöra ett sådant hinder.
I vår reservation anser vi att propositionen skall avslås och att ett nytt för-
slag om försöksverksamhet bör föreläggas riksdagen, ett förslag som bör
bygga på de riktlinjer som riksdagen tidigare ställt sig bakom och som skall
omfatta olika huvudmannaskapsmodeller med samverkan på lika villkor
mellan parterna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen.
Anf. 242 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Helt kort. Vi är eniga om mycket: om historiebeskrivningen,
om att vi behöver en god rehabilitering, om att vi måste minska sjukskriv-
ningar och långtidssjukskrivningar, få ned balanser osv. Vi var och är också
eniga om att det borde kunna vinnas några medel genom samordning av
sjukvårdens och försäkringskassornas resurser. Vi var och är också eniga om
att vi egentligen inte hade lösningarna och att vi därför inte vågade genom-
föra stora och genomgripande reformer. Därför sade vi att det kanske inte
vore så dumt med försöksverksamhet.
Så långt är vi eniga. Sedan är vi oeniga om hur man lägger upp en försöks-
verksamhet. Det är kanske inte heller så konstigt. Sådant händer på många
ställen, i många akademier.
Försöksverksamhet brukar alltför ofta sättas i gång utan preciserade kon-
trollgrupper och utan en ordentlig design för utvärdering. Jag tycker att för-
slagen i propositionen i dessa avseenden skiljer sig positivt från de flesta för-
söksverksamheter. Jag har sett att staten och inte minst kommunerna har
satt i gång försöksverksamhet.
En av anledningarna till att försöksverksamheten har fått en begränsad
omfattning - och det är en av de faktorer som Nils-Olof Gustafsson kritise-
rar - är att det, när man vill ha kontrollerade försök, ofta är lättare att göra
sådana om man har en mindre försöksverksamhet. Det är då lättare att göra
en bra utvärdering och att få fram en bra modell för denna.
Annan kritik som har riktats mot regeringens förslag är att försäkringskas-
sorna inte står som huvudman i något av försöken. Vad som är lämpligt är en
bedömningsfråga, likaså vad som är praktiskt. Det är möjligt att man skulle
kunna klara ut det här organisatoriskt. Men det är också fråga om den tid
och den möda som man lägger ner på ett arbete. Det mesta talar dock för att
sjukvårdens annorlunda organisatoriska struktur skapar ett större utrymme
för ekonomiskt risktagande när det gäller försäkringskassorna.
Ytterligare kritik som riktats mot framlagda förslag gäller antalet försöks-
områden. Tio områden anses vara för litet. Jag delar inte den uppfattningen.
Naturligtvis är det något som kan diskuteras. Tio områden kan vara en lämp-
lig försöksstorlek när man går in i en tidigare helt oprövad försöksverksam-
het. Det finns stora möjligheter att studera områden med olika struktur. Ny
försöksverksamhet som skall ge kontrollerade resultat bör aldrig göras för
omfattande på initialstadiet. Om erfarenheterna blir positiva och man samti-
digt säger att vi behöver veta mera, kan försöken utökas.
Jag tycker således att den kritik som framförs i reservationen och även av
Nils-Olof Gustafsson här inte är bärande - i alla fall inte så bärande att ären-
det måste återförvisas till regeringen.
Jag yrkar avslag på reservationen och bifall till utskottets hemställan.
Anf. 243 NILS-OLOF GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Kammaren har inte så gott om tid. Det finns därför ingen
anledning att dra ut på den här debatten särskilt mycket.
Med förlov sagt tror jag inte att utskottsmajoriteten heller tycker att för-
slaget om den här försöksverksamheten är särskilt lyckat. Det sägs ju i ut-
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Lokal försöksverk-
samhet med finan-
siell samordning
mellan socialför-
säkring och
hälso- och sjukvård
201
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Tilläggsbudget II
inom kommunika-
tionsdeparte-
mentets område
202
skottsbetänkandet att man förväntar sig att regeringen återkommer med ett
nytt förslag, där bl.a. försäkringskassorna får ett huvudmannaskap.
Jag tycker att det är ett konstigt sätt att jobba på när man först driver ige-
nom ett förslag som inte är bra och sedan förväntar sig att regeringen skall
komma med ett nytt förslag.
Anf. 244 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! När man lägger upp en försöksverksamhet är det fråga om
just försök. Och när man sätter i gång med experiment måste man alltid vara
litet försiktig när man uttalar sig om de resultat som kan uppnås och om hu-
ruvida designen är hundraprocentigt bra. Så är det med all försöksverksam-
het.
Jag har haft en resonerande framställning och sagt att det finns både förde-
lar och nackdelar med allting här i världen. Det är mera ett uttryck för hur
jag ser på de här problemen än ett slags politisk deklaration att det är fråga
om ett väldigt dåligt förslag som jag inte tror på.
Jag tror förvisso på förslaget. Men jag tycker att man alltid skall vara an-
språkslös och försiktig när man betraktar ett sådant här förslag. Det finns
alltid saker som kan göras bättre - och många saker kan bli mycket sämre. I
det här fallet tycker jag faktiskt att det förslag som den tidigare regeringen
kom med och till förmån för vilket man har reserverat sig faktiskt innebär
mycket större faror och en sämre försöksdesign. Men det kan vi som sagt
resonera om utanför denna kammare med hänsyn till att timmen är sen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1991/92:TU25 Tilläggsbudget II inom kommunikationsdepartementets om-
råde (prop. 1991/92:125 delvis).
Anf. 245 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Vi i Vänsterpartiet ansåg redan från början att storstadsupp-
görelserna om trafiken inte var särskilt bra. Vi tror att man först skulle ha
byggt ut kollektivtrafiken och eventuellt ha infört biltullar för att möjliggöra
en minskning av trafiken.
Nu är det fråga om att vi i riksdagen skall skapa garantier för 200 milj.kr.
avseende förberedelser av stora trafikleder som kommer att vålla en hel del
bekymmer i berörda regioner.
Jag vidhåller mitt yrkande beträffande mom. 2. Jag går alltså inte med på
några garantier för 200 milj.kr.
Anf. 246 ROLF CLARKSON (m):
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till trafikutskottets hemställan i be-
tänkande nr 25.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1991/92:TU23 Teletaxorna samt bidrag till VHVJ-järnvägen (prop.
1991/92:150 delvis).
Anf. 247 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Jag upplever en viss förväntan när jag kommer upp som ta-
lare i den sista debatten denna sena afton. Jag skall inte förlänga debatten
särskilt mycket. Vi hade ju en televerksdebatt för en vecka sedan. De åsikter
som då framfördes kan väl fortfarande få gälla. Jag behöver inte upprepa de
argumenten.
Jag kan erkänna att de förslag som den tidigare socialdemokratiska rege-
ringen lade fram inte alltid var dåliga. Idéerna om en avreglering av affärs-
verken och om ökade befogenheter för verksstyrelserna tyckte vi var bra.
Däri ingick att televerket skulle få frihet att självt helt bestämma över sina
taxor. Denna frihet har verket inte missbrukat. När det sista steget skulle tas
och man även skulle få frihet att besluta om privatpersoners abonnemang
tyckte vi att det också här handlade om ett bra förslag. Detta finns alltså med
i budgetpropositionen. Men nu väljer Socialdemokraterna att byta åsikt.
Det har vi i majoriteten däremot inte gjort. Vi tycker fortfarande att verken
skall ha den här självbestämmanderätten.
Därmed yrkar jag.bifall till reservation nr 1 i betänkandet.
Anf. 248 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):
Herr talman! Med respekt för den sena timmen och eftersom betänkandet
är mycket välskrivet yrkar jag kort och gott bifall till trafikutskottets hem-
ställan i betänkande 1991/92:TU23.
Anf. 249 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i trafikutskottets
betänkande nr 23 och avslag på regeringspartiernas reservation.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1991/92:TU26 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Teletaxorna samt
bidrag till
VHVJ-järnvägen
203
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Företogs till avgörande utbildningsutskottets betänkande
1991/92:UbU22, socialförsäkringsutskottets betänkande 1991/92:SfU17
samt trafikutskottets betänkanden 1991/92:TU25, TU23 och TU26.
Mom. 1 (avslag på propositionen)
Utskottets hemställan bifölls med 295 röster mot 11 för motion Ub68 av
Björn Samuelson m.fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Göran Åstrand (m) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha
avstått från att rösta.
Mom. 2 (lagregleringen av kommuns skyldighet att lämna bidrag till fristå-
ende skolor, godkända för vanlig skolplikt enligt 9 kap. 2 § skollagen)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 134 för reservation 1 av
Lena Hjelm-Wallén m.fl.
Mom. 3 (retroaktivt avräkningssystem)
Utskottets hemställan - som ställdes mot motion Ub68 av Björn Samuel-
son m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 4 (principer för tilldelning av extra resurser)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 20 för reservation 2 av
Stefan Kihlberg.
Mom. 6 (samhällets möjligheter att förverkliga det offentliga skolväsendets
mål, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 134 för reservation 3 av
Lena Hjelm-Wallén m.fl.
Mom. 9 (avgifter i fristående skolor)
Först biträddes reservation 5 av Lena Hjelm-Wallén m.fl med 135 röster
mot 20 för reservation 6 av Stefan Kihlberg. 153 ledamöter avstod från att
rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 154 röster mot 135 för reserva-
tion 5 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. 19 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 10 (skyldighet för fristående skolor att medverka i uppföljning och
utvärdering)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Lena Hjelm-
Wallén m.fl - bifölls med acklamation.
Mom. 12 (rätt till skolskjuts)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 20 för reservation 8 av
Stefan Kihlberg.
204
Mom. 13 (bidragsgivning till internationella skolor, godkända för vanlig
skolplikt enligt 9 kap. 4 § skollagen)
Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 20 för reservation 9 av
Stefan Kihlberg. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls med 181 röster mot 125 för reservationen av
Birgitta Dahl m.fl.
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (storstadsöverenskommelserna)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Bengt Hur-
tig - bifölls genom uppresning.
Mom. 2 (tidpunkten för delegering av taxebeslut)
Utskottets hemställan bifölls med 156 röster mot 152 för reservationen av
Rolf Clarkson m.fl.
Charlotte Branting (fp) och Marianne Jönsson (c) anmälde att de avsett
att rösta nej men markerats ha röstat ja.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid morgonda-
gens arbetsplenum.
205
Prot. 1991/92:127 18 § Kammaren åtskildes kl. 0.30.
9juni1992
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 32 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 68 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 103 (delvis),
av förste vice talmannen t.o.m. 11 § anf. 130 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. beslut om samlad votering kl. 21.25,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 221 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Barbro Nordström
206
1 § Avsägelser ........................................ 1
2 § Justering av protokoll................................ 2
3 § Hänvisning av ärende till utskott ....................... 2
4 § Förnyad bordläggning ............................... 2
Meddelande om samlad votering .......................... 2
5 § Sjukförsäkring, läkemedel och tandvård.................. 2
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU13
Debatt
Doris Håvik (s)
Leif Bergdahl (nyd)
Berith Eriksson (v)
Gustaf von Essen (m)
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Kent Carlsson (s)
Johan Brohult (nyd)
Liselotte Wågö (m)
Pontus Wiklund (kds)
Bo Holmberg (s)
Gullan Lindblad (m)
Beslut fattades efter 9 §
6 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.............. 41
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU14
Beslut fattades efter 9 §
7 § Ny läkemedelslag m.m............................... 41
Socialutskottets betänkande SoU21
Debatt
Ingrid Andersson (s)
Leif Carlson (m)
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Beslut fattades efter 9 §
8 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.............. 50
Socialutskottets betänkande SoU19
Beslut fattades efter 9 §
9 § Statens stöd för bostadsfinansieringen, m.m............... 50
Bostadsutskottets betänkande BoU23
Bostadsutskottets betänkande BoU25
Debatt
Oskar Lindkvist (s)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Eva Zetterberg (v)
Erling Bager (fp)
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
207
Prot. 1991/92:127
9juni 1992
208
Agne Hansson (c)
Lars Stjernkvist (s)
Talmannen (om sammanträdets fortsättning under kvällen
m.m.)
Knut Billing (m)
Ulf Björklund (kds)
Britta Sundin (s)
Birger Andersson (c)
Beslut ............................................... 91
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU13
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU14
Socialutskottets betänkande SoU21
Socialutskottets betänkande SoU19
Bostadsutskottets betänkande BoU23
Bostadsutskottets betänkande BoU25
Meddelande om bordläggningsplenum måndagen den 15 juni..... 93
Förste vice talmannen
10 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden............. 94
Bostadsutskottets betänkande BoU24
Beslut ............................................... 94
11 § Den kommunala ekonomin .......................... 94
Finansutskottets betänkande FiU29
Debatt
Per Olof Håkansson (s)
Lars-Ove Hagberg (v)
Lennart Hedquist (m)
Förste vice talmannen
Olle Schmidt (fp)
Lisbet Calner (s)
Kjell Ericsson (c)
Harry Staaf (kds)
(forts.)
Ajournering .......................................... 130
Återupptagna förhandlingar .............................. 131
11 § (forts.) Den kommunala ekonomin (forts. FiU29) ......... 131
Bo G. Jenevall (nyd)
Mikael Odenberg (m)
Ulla Pettersson (s)
Gunhild Bolander (c)
Johan Lönnroth (v)
Jerzy Einhorn (kds)
Johan Brohult (nyd)
John Andersson (v)
Hans Gustafsson (s)
Beslut ............................................... 161
Beslut om samlad votering ............................... 163
12 § Fristående skolor .................................. 163
Utbildningsutskottets betänkande UbU22
Debatt
Eva Johansson (s)
Stefan Kihlberg (nyd)
Björn Samuelson (v)
Chris Heister (m)
Statsrådet Beatrice Ask (m)
Margitta Edgren (fp)
Ingrid Näslund (kds)
Mikael Odenberg (m)
Hugo Hegeland (m)
Beslut fattades efter 16 §
13 § Lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan so-
cialförsäkring och hälso- och sjukvård ................. 200
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU17
Debatt
Nils-Olof Gustafsson (s)
Margit Gennser (m)
Beslut fattades efter 16 §
14 § Tilläggsbudget II inom kommunikationsdepartementets område 202
Trafikutskottets betänkande TU25
Debatt
Bengt Hurtig (v)
Rolf Clarkson (m)
Beslut fattades efter 16 §
15 § Teletaxorna samt bidrag till VHVJ-järnvägen............. 203
Trafikutskottets betänkande TU23
Debatt
Tom Heyman (m)
Sven-Gösta Signell (s)
Kenneth Attefors (nyd)
Beslut fattades efter 16 §
Prot. 1991/92:127
9 juni 1992
16 § Uppskov med behandlignen av vissa ärenden............. 203
Trafikutskottets betänkande TU26
Beslut ............................................... 204
Utbildningsutskottets betänkande UbU22
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU17
Trafikutskottets betänkande TU25
Trafikutskottets betänkande TU23
Trafikutskottets betänkande TU26
17 § Beslut om fortsatt ärendebehandling den 10 juni.......... 205
209
gotab 41623, Stockholm 1992