Protokoll
1991/92:125
1 § Val av en riksdagens ombudsman (justitieombudsman)
Företogs val av en riksdagens ombudsman (justitieombudsman).
Anf. 1 THAGE G. PETERSON (s):
Fru talman! Hans Ragnemalm har avsagt sig uppdraget att vara justitie-
ombudsman, och han har entledigats med verkan från den 1 september 1992.
Med anledning härav har konstitutionsutskottet berett frågan om val av
en ny justitieombudsman.
Konstitutionsutskottet föreslår enhälligt att riksdagen för tiden fr.o.m.
den 1 september 1992 till dess att nytt val har genomförts under fjärde året
därefter till justitieombudsman utser generaldirektören och chefen för data-
inspektionen Stina Wahlström.
Kammaren biföll konstitutionsutskottets förslag och utsåg därmed - för
tiden från den 1 september 1992 till dess nytt val genomförts under fjärde
året därefter - till
justitieombudsman
generaldirektör Stina Wahlström
2 § Utökning av antalet suppleanter i EES-utskottet
Valberedningen hade enligt ett till kammaren inkommet protokollsutdrag
föreslagit att antalet suppleanter i EES-utskottet - för att bereda Vänster-
partiet representation i detta utskott - skulle utökas från 15 till 16.
Kammaren biföll denna framställning.
3 § Val av suppleant i EES-utskottet
Företogs val av en suppleant i EES-utskottet.
Kammaren valde i enlighet med valberedningens förslag till 1
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 125
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
suppleant i EES-utskottet
Gudrun Schyman (v)
4 § Ny riksdagsledamot m.m.
Upplästes och lades till handlingarna följande från valprövningsnämnden
inkomna
Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamot och ersättare för riks-
dagsledamöter
Till valprövningsnämnden har från riksskatteverket inkommit bevis om
att Hadar Cars (fp), Stockholm, utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m.
den 1 juli 1992 sedan Jan-Erik Wikström (fp) avsagt sig sitt uppdrag som
ledamot av riksdagen.
Till ersättare för riksdagsledamöter har utsetts Lotta Edholm, Solna, och
Andres Käärik, Stockholm (båda fp).
Valprövningsnämnden har denna dag granskat bevisen och därvid funnit
att de blivit utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.
Stockholm den 1 juni 1992
Lars Tottie
Sven-Georg Grahn
5 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 27 maj.
6 § Totalförsvarets fortsatta utveckling 1992/93-1996/97
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1991/92:FöU12 Totalförsvarets fortsatta utveckling 1992/93-1996/97 (prop.
1991/92:102, prop. 1991/92:101 och förs. 1991/92:14).
Anf. 2 STURE ERICSON (s):
Fru talman! Inför de femåriga försvarsbesluten brukar de fyra stora tradi-
tionella riksdagspartierna förhandla sig fram till en gemensam säkerhetspoli-
tisk analys. Så har skett också denna gång. Det inledande kapitlet i regering-
ens proposition 1991/92:102 om säkerhetspolitiken är därför en produkt av
den försvarsberedning som fungerade fram till början av februari i år.
Under de årtionden då vår säkerhetspolitiska miljö dominerades av öst-
väst-konflikten var detta säkerhetspolitiska samförstånd en viktig nationell
markering. I det radikalt förändrade Europa som vi nu lever i finns inte
samma yttre tryck. Därför är det inte mindre glädjande att vi lyckats ta fram
en gemensam text som beskriver vår syn på Sveriges säkerhetspolitiska läge
och på huvudlinjerna i den säkerhetspolitik vi vill föra. Det är värdefullt inte
minst med tanke på de EG-förhandlingar som vi snart ska ge oss in i.
Den senaste försvarsutredningen, 1988 års försvarskommitté, havererade
hösten 1990, därför att partierna i centrala frågor stod alltför långt ifrån var-
andra. Dagens enighet blev möjlig sedan de nuvarande regeringspartierna i
oktober i fjol i ett slag bytte åsikt och anslöt sig till den socialdemokratiska
linjen. Konkret gick det till så, att man övertog den tidigare regeringens text
i planeringsanvisningarna till ÖB från februari 1991 i fråga om mål och in-
riktning för det militära försvaret.
Innehållet i den texten hade moderater, centerpartister och folkpartister
tidigare tagit starkt avstånd från. Speciellt Moderaterna lovade före valet
mycket stora ökningar i försvarsanslagen. Lars Tobisson hade exempelvis i
brev till försvarsanställda i Karlskrona strax före valet utlovat ca 27 nya mil-
jarder till försvaret, och försvarsutskottets värderade ordförande har litet
snopet medgivit att han nog före valet lovade ca 20 nya miljarder.
Man kan undra hur de försvarsvänliga väljare nu känner sig som lockats
med sådana frikostiga löften före valet och som sedan bara en månad efter
valet får helt andra besked. Överbudspolitikens syfte var naturligtvis att bi-
dra till ett regeringsskifte, och det uppnådde man. Att väljarna blev grundlu-
rade också i denna fråga hoppas man väl skall vara glömt om tre år.
Att det nu efter valet sker en bred uppslutning bakom huvudlinjerna i den
socialdemokratiska säkerhets- och försvarspolitiken är naturligtvis något
som vi glädjer oss åt. Vi har dessutom tillfredsställelsen att föra fram samma
åsikter i försvarsfrågorna efter valet som vi redovisade före valet.
Den nya regeringens huvudlinje, livligt propagerad av dess försvarsminis-
ter, är att satsa mindre på kvantitet i försvaret för att ha råd med bättre kvali-
tet. Antalet brigader minskar, och regementen och andra etablissemang
läggs ned eller flyttas samman. Det sparar på sikt pengar som kan användas
för moderna vapen och annan materiel.
Kvalitetshöjningen består i huvudsak i att regeringen Bildt fullföljer de
materielprojekt som startades under den socialdemokratiska regeringen.
Det är bra. Det är också bra att den moderatledda regeringen föreslår en
krympt militär organisation.
Vi som var med för tre år sedan har inte glömt med vilken energi Arne
Andersson och andra moderater och centerpartister bekämpade de rege-
mentsnedläggningar och organisationsminskningar som 1989 beslutades av
riksdagen.
Man kan se Anders Björcks försvarsproposition som ett andra - och i
pengar räknat - betydligt kortare steg i riktning mot en satsning på mer av
kvalitet och minskad volym. Ett tredje kompletterande steg bör enligt vår
uppfattning tas under den närmaste femårsperioden. Och ett fjärde steg i
samma riktning kommer säkerligen 1997, om det inte sker drastiska föränd-
ringar i den säkerhetspolitiska miljön.
Även om vi är överens med regeringen om den säkerhetspolitiska analy-
sen drar vi något olika slutsatser av den. Regeringen anser det nödvändigt
att öka försvarsanslagen med drygt 7 miljarder fram till 1997 och har dess-
utom byggt in en automatik i anslagen som ger försvaret hela 8 nya miljarder
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
under den därpå följande femårsperioden utan att några nya beslut behöver
fattas.
Den här ökningen av försvarsanslagen förefaller inte vara säkerhetspoli-
tiskt motiverad, utan måste närmast ses som ett resultat av de oansvariga
vallöften om kraftigt höjda militärutgifter som Moderaterna spred omkring
sig före valet. Att Folkpartiet också i den här frågan blivit överkört i rege-
ringen är uppenbart för alla.
Vi socialdemokrater föreslår däremot oförändrad planeringsram för för-
svaret fram till 1997. I ett Europa, där alla stater i vårt närområde drar ned
sina militärutgifter, är också en oförändrad nivå en klar markering av att vi
känner behov av att gardera oss för säkerhetspolitiska överraskningar mot
slutet av 90-talet. För att under de närmaste fem åren klara av att höja kvali-
teten och att ställa om till en ny struktur föreslår vi ett engångsbelopp på 2,8
miljarder. Det tar nämligen tid innan organisationsminskningar ger sparef-
fekter.
Vi säger definitivt nej till en årlig uppräkning av materielanslagen med
1,5 % utöver den vanliga priskompensationen. Det är dessa 1,5 % som kos-
tar 8 miljarder redan nästa beslutsperiod. Sådan budgetautomatik försöker
vi ju komma bort ifrån i alla andra sammanhang. Det är därför mycket förvå-
nande att det folkpartiledda finansdepartementet ställer ut sådana här dyra
växlar på framtiden. Men kanske är det ett utslag av liberal uppgivenhet:
”Efter oss syndafloden”.
Vi socialdemokrater föreslår dessutom - och det är en viktig del av vår
partimotion - att 4,5 miljarder under femårsperioden satsas på att skapa ci-
vila jobb på de orter som drabbas av regementsnedläggningar och krympt
försvarsindustri. Vårt förslag skulle gynna bl.a. orter som Kristianstad,
Norrköping, Karlstad, Karlskoga, Södertälje och Gävle.
Regeringen däremot lyfter inte ett finger för att direkt stödja de kommu-
ner och regioner som förlorar sysselsättningstillfällen till följd av dagens be-
slut här i riksdagen. På den här punkten kommer regeringens linje att segra
i kvällens votering med hjälp av nydemokraternas röster.
Eftersom det var något vi kunde förutse redan under utskottsbehand-
lingen gav vi socialdemokrater i utskottet aktivt stöd till Hans Lindblads mo-
tion, Fö46 yrkande 5, som är ett förslag i linje med vårt, även om det inte
handlar om några 4,5 miljarder. På det här sättet har vi åstadkommit ett till-
kännagivande som innebär att regementscheferna vid 114 i Gävle och P 6 i
Kristianstad under den tid förbanden finns kvar - fram till den första juli
1994 - får frihet att disponera regementets pengar för att hjälpa personalen
till nya jobb. Det går bra att läsa om det här på s. 106 i betänkandet och i
hemställan punkt 89.
Vi söker nu efter möjligheter att låta dessa friare former för användningen
av den lokala militära myndighetens pengar gälla också Ing 1 i Södertälje
och F 13 i Norrköping. Om kammarkansliet hittar en formell möjlighet för
ett sådant yrkande kommer vi socialdemokrater att rösta för det vid kvällens
votering.
De 4,5 miljarder som vi vill sätta in för att skapa nya jobb tänker rege-
ringen i stället använda till att hålla i gång en alltför stor militär organisation.
Genom att behålla för många regementen, flottiljer, brigader och flygdivi-
sioner kommer kvaliteten att bli lidande. Jag är övertygad om att regeringen
måste ändra dagens beslut på den här punkten redan före 1997, om inte sats-
ningen på kvalitet skall urholkas. Det insåg också Folkpartiets representant
i försvarsberedningen, Kerstin Ekman, i januari och föreslog skriftligen 14
brigader i stället för regeringens 16.
Till det säkerhetspolitiska avsnittet hör också att vi socialdemokrater be-
gär att en oberoende civil ubåtskommission skall tillsättas. Den bör få till
uppgift att utvärdera och analysera det senaste årtiondets undervattens-
kränkningar, indikationer om undervattenskränkningar och den ubåtsjakt-
verksamhet som har bedrivits.
En sådan kommission bör också genom internationella kontakter försöka
skapa ökad klarhet kring den främmande ubåtsverksamheten på svenskt ter-
ritorialvatten. I det nya Europa finns det möjligheter att få fram nya fakta
kring ubåtsverksamheten. Inte minst borde ledarna i det nya Ryssland vara
angelägna om att städa undan sådant som under 80-talet störde våra relatio-
ner med Sovjetunionen. Regeringarna i de nya baltiska staterna och i andra
Östersjöstater borde vara intresserade av att hjälpa till. Och varför inte fråga
Japan liksom de stora västliga marina staterna.
Den rapport en sådan oberoende civil kommission lämnar får sedan vara
vägledande för framtida åtgärder.
Under den tidsperiod en oberoende civil kommission skulle komma att
granska styrdes Sverige av socialdemokratiska regeringar. Den ledande op-
ponenten mot den förda ubåtspolitiken var Carl Bildt. Det är därför mycket
märkligt att samme Carl Bildt nu gör allt för att slippa tillsätta en oberoende
civil ubåtskommission. I stället samlar han gamla ubåtskompisar som Emil
Svensson och Lars Christiansson omkring sig i statsrådsberedningen. Vad är
det för hemligheter detta triumvirat försöker dölja genom att säga nej till en
oberoende civil ubåtskommission? Eller är det så enkelt som att Carl Bildt
inte vill ha sin egen yviga ubåtsretorik kritiskt granskad?
Den här ubåtsskuggan kommer att följa Carl Bildt ända till dess han ställer
upp på att sprida ljus över det som fortfarande är dunkelt i denna sak.
Riksdagen kommer i dag att uppmana regeringen att redan under 1992
tillsätta en ny parlamentarisk försvarsberedning. Det är ett beslut som kan
bli styrande för hanteringen av försvarspolitiken under de närmaste åren och
innebär ett bifall till den socialdemokratiska partimotionens krav på denna
punkt.
Den viktigaste uppgiften för en sådan ny beredning blir naturligtvis att
följa upp genomförandet av ”försvarsbeslut 92” och diskutera de många
kompletterande beslut som måste fattas under femårsperioden. Det gäller
bl.a. omstruktureringen av flygvapnets organisation, där ÖB redan har i
uppdrag att komma med nya förslag. Men det blir säkerligen också aktuellt
att diskutera strukturfrågor som gäller armén och marinen, inte minst när
det så småningom visar sig att regeringen varit överoptimistisk och inte kan
klara kvalitetsmålsättningen.
Det vore synnerligen pinsamt om Anders Björck av prestigeskäl inte ut-
nyttjade den möjlighet den nya försvarsberedningen ger att förbättra allt det
som brister i det försvarsbeslut vi skall fatta senare här i dag. Det skulle
främst skada försvaret. Att media tolkar den nya försvarsberedningen som
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
att riksdagen sätter en ”parlamentarisk överrock” på försvarsministern bör
inte Anders Björck ta alltför hårt. Det kan vara bra att ha en överrock om
det börjar blåsa kallt och snålt. Det bör definitivt vara till hjälp när Carl
Bildts borgerliga minoritetsregering vill ge säkerhetspolitiska beslut en bred
parlamentarisk förankring.
Att regeringen bara representerar en minoritet här i riksdagen och i för-
svarsutskottet återspeglas bl.a. i att det till skrivningarna rörande årets för-
svarsbeslut fogats inte mindre än 15 stycken tillkännagivanden, dvs. mera
väsentliga ändringar i regeringens förslag.
Det är naturligtvis ett faktum att en försvarsminister aldrig någonsin tidi-
gare har fått bakläxa på så många punkter i en stor försvarspolitisk proposi-
tion. Detta skall ses mot bakgrund av den hybris som utmärkte den Anders
Björck som i lånta fjädrar presenterade propositionen i februari. Överorden
var många, men jag skall villigt medge en viss beundran för det sätt på vilket
försvarsministern fick ett förslag som i huvudsak var ett fullföljande av den
socialdemokratiska försvarspolitiken att framstå som något nytt och omväl-
vande.
Inte ens när det gäller höjningen av anslaget med 7,3 miljarder under den
kommande femårsperioden kan Anders Björck riktigt mäta sig med Roine
Carlsson som under innevarande femårsperiod lugnt, effektivt och utan
större åthävor ökade anslagen till försvaret med ett betydligt större belopp
räknat i dagens penningvärde.
Handen på hjärtat, Anders Björck, vad är det som är nytt, mer än att Mo-
deraterna övergett sin tidigare försvarspolitik?
Civilförsvarets effektivitet är av stor betydelse för befolkningens förtro-
ende för vårt totalförsvar. Det inses tyvärr inte av alla militärer och tydligen
inte heller det nya garnityret på försvarsdepartementet. Regeringens försök
i propositionen att begränsa civilförsvarets uppgifter och minska anslagen i
reala pengar är beklämmande läsning. Utskottet ger bakläxa och kräver att
en stor parlamentarisk utredning om civilförsvarets mål, uppgifter och orga-
nisation tillsätts. Det är ett bifall till den socialdemokratiska partimotionen.
Jag tror att det är viktigt att vi ägnar mer tid åt civilförsvaret i framtiden.
De hot mot vår säkerhet och välfärd som upplevs som mest sannolika under
det närmaste årtiondet handlar om miljökatastrofer exempelvis till följd av
kärnkraftsolyckor - eller ekonomiska katastrofer i några av våra östliga
grannländer. Sådana hot kan möjligen hanteras av ett effektivt svenskt civil-
försvar, som i framtiden vid behov även borde kunna sättas in utanför vårt
lands gränser.
När det gäller de större och för försvarets kvalitet avgörande materielfrå-
gorna innebär regeringens förslag, som jag tidigare konstaterat, ett fullföl-
jande av den tidigare regeringens projekt. De finansieringsfrågor som var
öppna har lösts på ett bra sätt genom försäljning av några av försvarets fastig-
heter i Stockholm. Vi har därför inte haft några svårigheter att förena oss
med regeringen på de flesta punkter.
Men när det gäller anskaffning av en ny stridsvagn anser vi att nytt utred-
ningsmaterial bör presenteras mot bakgrund av allt det som hänt ute i
Europa under de senaste åren. Vi avvisar inte tanken på inköp av nya strids-
vagnar, men vi anser frågan vara av den dimensionen, inte minst ekono-
miskt, att den bör föreläggas riksdagen för avgörande sedan färskt besluts-
underlag redovisats. Frågan bör naturligtvis tas upp i den nya parlamenta-
riska försvarsberedning som regeringen tillsätter i höst.
Vår reservation när det gäller det nya JAS-kontraktet är av liknande ka-
raktär. Detta är det största enskilda industriprojektet någonsin här i landet
med bindningar som sträcker sig över årtionden. Fjolårets riksdag beslutade,
med instämmande av de nuvarande regeringspartierna, att frågan om den
andra delserien är en fråga för regering och riksdag att pröva. Nu vill rege-
ringen sköta saken på egen hand och bara ha en in blanco-fullmakt av riksda-
gen. Detta motsätter vi oss naturligtvis.
Likaså avvisar vi förslaget att ett förslagsanslag på 1 000 kr. skall kunna
användas för att ge ett räntefritt lån på kanske flera miljarder under några
år. Vi är inte främmande för att betalningsförskjutningar kan behövas, men
de skall då redovisas öppet och inte innehålla några dolda subventioner.
Jag hinner inte i det här korta inledningsanförandet ta upp hela serien av
fredsorganisatoriska ärenden som behandlas i utskottets betänkande och i
ett stort antal reservationer. Det kommer andra socialdemokrater i försvars-
utskottet att göra senare här i dag.
Jag koncenterar mig på en enda fråga, där jag anser att utskottet inte visat
tillräcklig självständighet gentemot departementets påtryckningar. I synner-
het ett försvarsutskott får inte låta sig degraderas till rollen som regeringens
transportkompani eller än värre knähundar.
Det gäller förslaget att flytta luftvärnsregementet Lv 6 från Göteborg till
116 i Halmstad och luftvärnets tekniska skola LvTS från Göteborg till Öster-
sund. Utskottet har presenterats mycket motstridiga ekonomiska kalkyler.
Luftvärnsinspektören har inför utskottet sagt att om det blir vinst eller för-
lust genom flyttningarna till Halmstad och Östersund beror på om den kom-
petenta personalen flyttar med. Vi anser oss ha fått en klar bild av att det
blir mycket betydande kompetensförluster vid en flyttning som det kommer
att ta många år att hämta in. Likaså anses närheten till Chalmers och Erics-
sons verkstäder i Mölndal vara av central betydelse för utvecklingen inom
det högteknologiska truppslag som luftvärnet numera är.
Luftvärnet skall under 90-talet ombeväpnas från i huvudsak kanonluft-
värn till renodlat robotluftvärn. Innan en översyn har redovisats över luft-
värnets framtida struktur bör inga stora nyinvesteringar göras.
Till detta kommer att vi anser att det av beredskapsskäl är motiverat att
ha ett arméregemente lokaliserat i eller i närheten av rikets andra stad och
största exporthamn. Samverkan mellan Lv 6, kustartilleriet och 115 i Borås
borde dessutom ge underlag för betydande besparingar.
Vi socialdemokrater har utöver regeringens förslag redovisat ett flertal
förändringar i fredsorganisationen, som på sikt skulle ge betydande bespa-
ringar och skapa ekonomiskt utrymme för kvalitetshöjningar. Det är av
samma skäl vi nu motsätter oss en flyttning av Lv 6 och LvTS från Göteborg.
Det ger inga besparingar, och det innebär en mycket allvarlig kvalitetsför-
sämring inom en viktig högteknologisk försvarssektor.
Regeringens förslag beträffande Lv 6 och LvTS är osedvanligt svagt un-
derbyggt. Ett genomförande skulle ge oss ett sämre försvar. Tyvärr tycks det
nu ha gått prestige i att driva igenom ett beslut i denna fråga.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
Ett annat av de regeringsförslag som visat sig dåligt underbyggda handlar
om att ersätta ca 1 500 civilanställda i förråd och kök med värnpliktiga. Tan-
ken har varit att en värnpliktig som en del av sin utbildning för krigsuppgif-
ten skulle ersätta exempelvis en köksanställd under ca sex månader av sin
grundutbildning. Två värnpliktiga ersätter alltså i princip en civilanställd en-
ligt dessa planer. Kritiker har talat om användning av värnpliktiga som ”grå
arbetskraft”.
Enligt den nya värnpliktslagen behöver försvaret bara utbilda de värnplik-
tiga som behövs i krigsorganisationen. Omvänt skall de värnpliktiga under
sin grundutbildning få den kortaste och mest effektiva utbildning som kan
ges inför uppgiften i krigsorganisationen.
Utskottet slår också fast att den enda godtagbara grunden för en utbild-
ning är att den skall utgå från behov i krigsorganisationen eller från krav på
försvarsmaktens beredskap i fred. Eftersom frågan uppenbarligen är otill-
räckligt utredd, anser utskottet att pliktutredningen skall göra en grundlig
genomgång av ärendet och lämna förslag till hur många värnpliktiga det skall
gälla, hur de skall utnyttjas i krigsorganisationen och vilket innehåll deras
grundutbildning skall ha. Sedan regeringen fått slutbetänkandet från pliktut-
redningen får den sedan återkomma till riksdagen med ett nytt förslag i frå-
gan.
Efter detta klara besked från riksdagen finns det ingen grund för de många
avskedanden med motiveringen ”arbetsbrist” som vi fått kännedom om.
Den lagliga grunden för dessa avskedanden kan ifrågasättas. Om inte chefen
för armén och hans stab kan läsa innantill i försvarsutskottets utlåtande, bör
de snarast få hjälp av departementet. Det får vara någon måtta på hur armén
behandlar sina civilanställda.
Enligt den nya värnpliktslagen skall bara de ungdomar uttas för grundut-
bildning som behövs i krigsorganisationen. Övriga värnpliktiga förs till en
utbildningsreserv som regeringen vid behov kan inkalla för utbildning. För
att detta system skall fungera bör de som förs till utbildningsreserven utgöra
ett tvärsnitt av de uttagna i vaije befattningsgrupp. Allt prat från försvarsmi-
nisterns sida om att de som hamnar i utbildningsreserven skulle vara fysiskt
eller mentalt mindre lämpade är strunt och har ingen täckning i lagar och
bestämmelser som reglerar uttagning vid mönstringen.
Låt mig kort sammanfatta några viktiga punkter:
- Vi är överens med regeringen om den säkerhetspolitiska analysen och
huvudinriktningen av försvarspolitiken.
- Vi tycker inte att vårt säkerhetspolitiska läge motiverar en höjning av
försvarsanslagen med över 7 miljarder, när andra länder i vår närhet dras-
tiskt skär ned sina militärutgifter.
- Vi anser att ytterligare tre brigader kan utgå ur organisationen och att
Drakensystemet kan läggas ned under femårsperioden för att därmed frigöra
resurser för en ytterligare kvalitetshöjning inom försvaret.
- Vi vill använda 4,5 miljarder under femårsperioden för att skapa nya
jobb på de orter som drabbas av de militära neddragningarna.
- Vi vill satsa på en rejäl modernisering och förstärkning av civilförsvaret.
Fru talman! Av praktiska skäl, och eftersom ett annat yrkande inte skulle
leda till något annat riksdagens beslut, begränsar jag mig till att yrka bifall
till reservationerna: 1, 6, 8, 9, 11, 12, 15, 16,17, 27, 29, 30, 34, 36, 37, 38,39
och 40.
Anf. 3 ROBERT JOUSMA (nyd):
Fru talman! Vi folkvalda har nu mer eller mindre eniga återupplivat - eller
står i begrepp att återuppliva - en gammal europeisk sedvänja, som i histo-
rieböckerna benämns som folkvandringar. På den tiden var det befolknings-
tillväxt, dåliga skördar eller krigiska grannar som startade detta fenomen.
I dag är det tyvärr det vart femte år återkommande försvarsbeslutet, som
föranleder processens begynnelse under det ständigt återkommande härskri
som förkunnar att allt som sker kan och bör förlåtas av eftervärlden, då det
skedde i den goda och näst intill av vår Herre sanktionerade förhoppningen
att det skall spara pengar. Att man har gamla facit sedan tidigare flyttkaru-
seller, som visar på noll i besparingskolumnen, är det ingen som fäster sig
vid på allvar.
Nu är vi väl alla, och även vi nydemokrater, överens om att det svenska
försvaret har haft en för stor kostym och att den måste krympas väsentligt
för att nödvändig materielförnyelse skall kunna ske. Men ett försvarsbeslut
borde vara bättre berett. Vaije nedläggning borde ha nagelfarits grundligare
än vad som har gjorts. Anders Björck sade i höstas att ett försvarsbeslut
skulle tas fram före sommaruppehållet. Det är väl i och för sig inget fel att
vara beslutsam och ambitiös, men jag och även andra nydemokrater tycker
att detta i vissa fall har skett på bekostnad av det sakliga som beslutet berör.
När man förbereder ett försvarsbeslut och går in i arbetet med ambitionen
att spara pengar synes ett beslut om att lägga ner Almnäs/Ing 1-etablisse-
manget som ett föga underbyggt - t.o.m. som ett på gränsen till dåraktigt -
beslut. Att ett starkt engagemang av ingenjörstrupper i och kring Stockholm
behövs vid ett överraskande strategiskt överfall är väl alla överens om, kan-
ske t.o.m. ÖB och andra militära potentater som har valt att vara tysta i be-
handlingen av detta ärende - en tystnad som känns väldigt konstig då man
känner till militärens strävan och önskan efter ny materiel, dit väl rimligtvis
även en utbildningsplattform i form av Europas modernaste ingenjörsrege-
mente borde räknas.
Att Ing 1 i dag ligger på rätt ställe är odiskutabelt. Närheten till Stockholm
med allt vatten och alla broar är en borgen så god som någon för regementets
existens, eller borde i alla fall vara det.
Det finns broar vid Stäket, som är oumbärliga för Kungsängens infanteri
när det skall ut till Arlanda för att försvara flygfältet eller omintetgöra land-
sättning av främmande trupper där. Mellan Strängnäs och Enköping finns
det en bro, vars försvinnande skulle hindra en insats mot Enköping av P 10-
styrkorna, som även får sin handlings- och rörelsefrihet begränsad av att
broarna i Södertälje med all sannolikhet försvinner vid ett strategiskt över-
fall.
Detta scenario får lätt till följd att det enda som det stolta pansarregemen-
tet i Strängnäs kan försvara är Strängnäs egen domkyrka. Det här är den
operativa biten, som höga svenska militärer vill bortse ifrån, emedan man
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
10
tror att det efter 10 år skulle bölja synas en liten vinst av Ing l:s nedläggning.
Vi får i sådana fall hoppas att en eventuell framtida angripare är så finkänslig
att han tar hänsyn till Bengt Gustafssons debet- och kreditjonglering, och att
den lede fienden inte lägger in en massa militära och operativa finter i ett
angrepp mot vårt land och Stockholmsförsvar, vilket är framsprunget ur ett
föga militärt, men väl så effektivt ekonomiskt tänkande - ett ekonomiskt
tänkande som slagit snett även den här gången.
Om man i stället hade lagt ned det gamla regementet Ing 2 i Eksjö, hade
det gjorts en besparing på 156 miljoner fram till år 1995. Detta kan härledas
till en utebliven flyttkostnad och ett uteblivet investeringsprojekt i form av
lokaler vid Ing 2, som naturligtvis inte i dag kan härbergera fältarbetsskolan,
vilken flyttas dit från Ing 1.
Sedan böljar det naturligtvis kosta att behålla Ing 1, men inte mer än att
det omkring år 2002 fortfarande finns en rejäl vinst kvar - 107 miljoner har
det uppgivits för mig. Men det är självklart att nedläggningen av Ing 1 kom-
mer att ge en vinst. Jag är tämligen säker på att mina barnbarn kommer att
få uppleva den dagen, om de inte dör alltför tidigt.
Också jag är medveten om det gamla beprövade argumentet att fredstida
utbildning på utbildningsplattformar ej är detsamma som krigsorganisation.
Samtidigt höjs många röster om att det är väldigt viktigt för förbanden att ha
god lokalkännedom, vilket inte Stockholmsförbanden får om de utbildas i
Eksjö. Såväl den sociala miljön på regementet som det faktum att dess läge
mitt i Sveriges tätaste befolkningskoncentration gör att det blir korta billiga
resor för de värnpliktiga är någonting som talar för dess bevarande. Vidare
kan det aldrig vara fel att ha en anhopning av ingenjörsmateriel och soldater
på plats redan i fredstid, stationerade i det område där deras insats kan behö-
vas i händelse av ett överraskande strategiskt anfall.
Fru talman! Vi lever i en värld som präglas av ett bedrägligt lugn, baserat
på myten om den sovjetiske jättens fall, men vi bortser i stora stycken från
den krassa verkligheten och utvecklingen i det som vi i dagligt tal kallar för
OSS-staterna. Vi skall ej glömma att det bara några tiotals mil från Stock-
holm finns länder som mer eller mindre är ockuperade av främmande makts
styrkor - ingen behöver väl tvivla på att jag menar baltstaterna. Vad detta
och de inre oroligheterna i de forna sovjetstaterna kan leda till, kan vi bara
spekulera i, men till skillnad från Sture Ericson tycker jag inte att situationen
inbjuder till något odelat lugn.
Med detta oförutsägbara scenario framför ögonen känns det ej rätt för mig
och vårt parti att lägga ned flygflottiljen F 13, en flottilj som en längre tid
fungerat som vårt förlängda synorgan med ögonen främst riktade österut.
Motivet till nedläggningen är det som alltid åberopas i dessa fall, nämligen
ett krav på att spara pengar. Det som gör oss nydemokrater så frågande an-
gående riktigheten i detta beslut är de fakta som redan på ett tidigt stadium
talade för det kloka i tanken att man borde söka koncessioner på de flottiljer
som man ämnade ha kvar i framtiden.
Det kan inte vara fel att veta vad man gör, även om det till äventyrs hand-
lar om militära spörsmål. Vad gör man om koncession ej blir beviljad i t.ex.
Uppsala? Accepteras det faktum att det i så fall inte kommer att finnas någon
flygflottilj stationerad i fredstid mellan Söderhamn och Ronneby?
Att skylla den uppkomna situationen på nydemokrater och socialdemo-
krater, vilket har förekommit, är ett för regeringspartierna föga trovärdigt
sätt att köpa avlat för sitt inte helt genomtänkta handlande. Det hela bottnar
i en djupt förankrad misstro till ansvariga militärers förmåga eller vilja att
spara pengar i syfte att rädda kvar samtliga flottiljer tills de för framtiden så
viktiga koncessionsprövningarna är gjorda. I stället väljer man alternativet
att ta bort F 13, en flottilj där stora investeringar har gjorts just i syfte att
förbereda för införandet av JAS-systemet och där även betydande miljöinve-
steringar har gjorts i syfte att undanröja besvär vid en framtida miljöpröv-
ning.
Att sedan en del av de ekonomiska problemen beror på beslutet att be-
hålla F 6 kan man ej förneka, men om sanningen skall fram så har det funnits
tid att nagelfara det ekonomiska problemet på ett mera seriöst sätt än att
panikartat klockan fem i tolv lägga ner en väl fungerande och för försvaret
från operativ synpunkt nästan ovärderlig flygflottilj.
Ny demokrati har visat tydliga signaler om sitt handlande, sina motiv och
sitt tänkande genom motioner både från den allmänna motionstiden och i
samband med att vi motionerat med anledning av försvarspropositionen.
Om den borgerliga utskottsgruppen hade låtit bli att låta sig styras av en tid-
ningsartikel i Svenska Dagbladet - vilken talade om en underfinansiering av
flygvapnet, om man behöll bägge flottiljerna - och i stället litat på sin för-
svarsminister, Anders Björck, som ville ha kvar bägge flottiljerna, hade ej
denna situation uppkommit.
Genom detta handlande har man även tagit bort det för militären i sam-
manhanget så viktiga incitamentet att spara pengar i syfte att rädda F 13. Då
det även i sammanhanget hela tiden dyker upp trovärdiga siffror som talar
om hur små besparingarna i realiteten blir och vilken enorm flyttkarusell
som dras i gång inom flygvapnet, blir man mer och mer benägen att tro att
det klokaste i detta läge vore att genom besparingar och rationaliseringar
inom flygvapnet låta F 13 vara kvar.
Rapporten som riksrevisionsverket nyligen släppte talar om ett enormt re-
sursslöseri inom armén på grund av bristande inköpsrutiner. Varför finns
inte denna rationaliseringspotential inom hela försvarsorganisationen? Låt
de unga regements- och flottiljchefer som påstår att den potentialen finns
stå upp till bevis i det ädla syftet att spara på skattebetalarnas pengar och att
slippa onödiga nedläggningar av strategiskt viktiga förband.
Fru talman! Om man bortser från det felaktiga i att lägga ned Ing 1 och
F 13, samt det delvis stora frågetecknet som nedläggningen av luftvärnet i
Göteborg utgör, finns det en grundtanke i propositionen som tilltalar oss ny-
demokrater på ett angenämt sätt, nämligen tänkandet som bottnar i en rejäl
tekniksatsning och en föryngring av försvarets materiel. Det är en åtgärd
som efter Gulfkriget visat sig vara nog så riktig. Med facit i hand kan vi kon-
statera att kvantitet inte är allena avgörande, utan att det i dag med den mo-
derna teknik som finns tillgänglig är minst lika viktigt med kvalitet och till-
gänglighet på utrustning.
Det är kanske inte alltid så klokt att ge MKG låg prioritet i vad gäller ut-
rustning, en tanke som försvarsstaben borde ta till sig när man resonerar om
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
11
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996197
12
hur försvaret på Gotland skall bedrivas. Det som inte klaras av ute på ön får
fastlandstrupperna ta som en extra börda.
Glädjande i sammanhanget är även den satsning som görs på materielpro-
jekt och som gynnar den svenska försvarsindustrin. Försvarsindustrin ser vi
inom Ny demokrati som en av de viktigaste komponenterna inom försvaret.
Redan under andra världskriget med dess avspärrning bevisades värdet av
en väl fungerande inhemsk försvarsindustri. Sverige var till följd av en lätt-
sinnig tolkning av 1925 års försvarsbeslut nästan tandlöst. Inom loppet av ett
par tre år kunde vi emellertid bygga upp ett försvar som på grund av sin stor-
lek, kvalitet och materielförsörjning verkade avskräckande, vilket med all
säkerhet bidrog till att vi ej blev angripna trots att kriget rasade alldeles i vår
närhet.
Om vår försvarsindustri skall kunna överleva i en alltmer krympande in-
ternationell militärmaterielsfär, krävs det att vi backar upp den och att vi
behandlar den som vilket annat för landet viktigt företag som helst. Vi får
inte ständigt utsätta försvarsindustrin för den så ofta i dessa fall förekom-
mande dubbelmoralen och det ständigt pekande finger som höjs när en
vapenaffär offentliggörs.
Förutom detta krävs en vapenexportlagstiftning som främjar att samar-
bete med utländsk försvarsindustri underlättas genom kontinuitet som kan
garanteras vid projekt och efterföljande handel med tredje land. Vidare bör
lagen ändras till ett generellt ja till vapenexport, naturligtvis med vissa un-
dantag. Det är inte moraliskt att bedriva vapenexport under en täckmantel
som säger nej till export men som medger vissa undantag. På detta sätt skulle
det vara lättare för svensk försvarsindustri att öppna nya marknader i en om-
värld som präglas av ett för branschen hårdnande klimat.
På sikt kan detta innebära att vår försvarsindustri stärker sin ställning både
hemma och internationellt, och att man på detta sätt undviker att i framtiden
få ett omättligt svart hål som det måste ösas skattekronor i för att vi skall
kunna behålla försvarsindustrin.
Inom Ny demokrati vill vi även framhålla vikten av det viktiga arbete som
faller inom ramen för totalförsvarets civila del, och vi ser med glädje fram
mot den utredning som skall belysa civilförsvarets roll i vårt framtida sam-
hälle, en roll som vi tror kommer att få större betydelse på grund av problem
i vår närhet som man tidigare blundat för. Då vi är väl medvetna om att den
militära delen av totalförsvaret ej fungerar utan ett väl fungerande civilför-
svar, skall vi försöka medverka till att balans erhålls mellan ekonomi och
framtida uppgifter. Vi vill samtidigt ge frivilligorganisationerna en eloge för
deras uppoffrande och samhällsnyttiga arbete.
Fru talman! I Ny demokrati är vi i stort sett nöjda med propositionen, med
vissa nämnda undantag, och jag skall ej längre ockupera talarstolen utan av-
sluta med att säga att vår ambition när vi gick till detta försvarsbeslut var att
vi vill bidra till att militären skall få arbets- och planeringsro, vilket vi anser
är nödvändigt. Ett faktum är dock att vi har översett med en hel del saker
som i mån av mer tid borde ha utretts bättre, men som vi gjort avkall på.
Med hänsyn till vad som har anförts, fru talman, yrkar jag bifall till reser-
vationerna 19,23 och 25, och under förutsättning att reservation 23 blir bifal-
len yrkar jag även bifall till reservation 24.
Anf. 4 JAN JENNEHAG (v):
Fru talman! Tidigare har här sagts att det i försvarsfrågorna finns en relativ
enighet. Sture Ericson nämnde att de fyra stora politiska partierna i riksda-
gen brukar förhandla sig fram till en gemensam säkerhetspolitisk linje. Av
Robert Jousma fick vi nyss höra att Ny demokrati anser att regeringens för-
slag i stort sett är bra, bortsett från några punkter som skulle behöva diskute-
ras.
Om vi studerar ståndpunkterna hos de olika politiska partierna i riksdagen
i denna fråga, finner vi att Vänsterpartiet har intagit en något annorlunda
ställning. Vänsterpartiet bildades till en del med anledning av frågan om den
militära organisationen för Sverige. Det tidigare socialdemokratiska ung-
domsförbundet bröt sig ut år 1917 med bl.a. parollen ”Inte en man, inte ett
öre till militarism” och blev kärnan i Vänsterpartiet. Det har naturligtvis
präglat Vänsterpartiets agerande i försvarsfrågor genom decennierna, även
om mycket har förändrat sedan dess - även partiet.
I riksdagen i dag finns det faktiskt endast ett parti som på allvar i frågasät-
ter den nuvarande organisationen för det militära försvaret, nämligen Väns-
terpartiet. Jag återkommer därtill litet längre fram.
Det är inte förvånande att den civila delen även denna gång har blivit
mycket översiktigt behandlad. Vi ställer oss naturligtvis bakom det som sägs
i betänkandet om tillsättande av en utredning när det gäller den civila delen.
Med den ekonomi som vi i Vänsterpartiet tycker är rimlig för totalförsvaret
i dagens samhälle, har vi inte funnit anledning att anslå mer pengar till det
civila försvaret, speciellt balanserat mot vårt förslag avseende den militära
delen. Väl medvetna om att det finns mycket att göra och diskutera innan
ett mer slutgiltigt ställningstagande kan komma till stånd anser vi att det är
nödvändigt med denna utredning.
Vid ett studium av den historiska säkerhetspolitikens utveckling menar vi
att en oundviklig följd av Sveriges alltmer intima samarbete med den kom-
mande Europeiska unionen, ett ökat ekonomiskt, industriellt och rent all-
mänt samarbete på samhällslivets alla områden, blir ett försvarssamarbete.
Av historien kan man inte utläsa att det funnits någon ekonomisk makt av
betydelse som inte förr eller senare kombinerats med militär styrka i syfte
att försvara sina positioner.
Med tanke på industrivärlden i dag, med de maktcentra som finns i Nord-
amerika, Europa och Sydostasien, med Japan som ledande nation, och med
tanke på det hot mot världsfreden som den vidgade klyftan mellan rika och
fattiga länder utgör anser vi att ett säkerhetspolitiskt och militärpolitiskt
samarbete i Europa inte är helt invändningsfritt.
Vi kan ha funderingar - och det har vi - om i vilka syften en gemensam
försvarspolitik kommer att användas i konstellationen rika och fattiga län-
der. På vilken sida ställer sig Europa i den konflikten, på förtryckarnas eller
de förtrycktas? Svaret är inte givet.
Man kan uttrycka Vänsterpartiets inställning mycket enkelt och säga att
Vänsterpartiet i dag intar en konservativ ståndpunkt när det gäller föränd-
ringarna av säkerhetspolitiken. Vi vill ha det gamla och av alla partier omfat-
tade begreppet alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Då frågas
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
13
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
vad vi skall vara neutrala gentemot nu. Neutralitet är ett tillstånd som inträ-
der i krig, så därför kan vi inte svara på frågan nu.
I dagens debatt finns det personer som hävdar nödvändigheten av ett
starkt försvar. Det finns därför anledning att se till historien. Hur har neutra-
litetspolitiken verkat? Vi kan se det så, att den iskalla egoismen har gynnat
oss. Det är naturligtvis till viss del fråga om det. Under det andra världskri-
get var det detta som höll oss utanför kriget. En stor del del av svenska folket
anser nog att det var lyckosamt. Sedan kan man ha synpunkter på i vilken
utsträckning denna alliansfria politik och neutralitetspolitik verkligen har
upprätthållits i det enskilda fallet. Men uppfattningen att det var en fram-
komlig och framgångsrik väg tror jag är djupt förankrad.
Neutralitetspolitiken är sålunda ingenting som konstruerades i samband
med andra världskriget och som bara ägde giltighet under efterkrigstidens
supermaktsmotsättning och konstruktionen med NATO och Warszawapak-
ten. Den ena av dessa organisationer har upplösts och den andra håller på
att starkt förändra sin roll. I och med detta bortfaller behovet av neutralitets-
politiken i traditionell mening, anser man. Vi håller naturligtvis inte med om
detta.
Under 1800-talet gjordes formuleringar och ställningstaganden som väl
ligger i linje med den utveckling vi har sett. Det fick praktiska konsekvenser.
Ett exempel är 1872 års Öresundstraktat, där Sverige förbinder sig att
skydda sjöfart i krigstillstånd. Den gäller fortfarande. Jag undrar hur det
kommer att gå med den om vi fortsätter på den inslagna vägen. Vi får väl
höra med de andra traktatsslutande länderna.
Neutralitetspolitiken är inte avhängig av det faktum att Warszawapakten
har upplösts. Neutralitetspolitiken är något som under decennier och sekler
har visat sig vara ett instrument för Sveriges agerande internationellt. Vi me-
nar att det här instrumentet kan få fortsatt giltighet i den kommande utveck-
lingen i världen. Att det finns länder inom den industrialiserade världen som
är alliansfria tror jag skulle betyda oerhört mycket för möjligheten till dialog
mellan rika och fattiga länder. Vi måste öka förutsättningarna för att denna
dialog skall uppstå. Jag tror att svensk neutralitetspolitik i traditionell me-
ning faktiskt inte har spelat ut sin roll.
Det är därför olyckligt med de förändringar som sker. Det vore av utomor-
dentligt värde att hålla fast vid den formulering som har en mycket djup för-
ankring hos det svenska folket: alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i
krig.
När det gäller vår placering på kartan och på jordklotet är Östersjön för-
modligen världens ubåtstätaste vatten. Jag har haft många diskussioner om
ubåtskränkningar. Det har naturligtvis förekommit ubåtskränkningar. Var-
för skulle det inte göra det, eftersom Östersjön är världens ubåtstätaste vat-
ten? Varför skulle det inte göra det när det förekommer kränkningar av flyg
och ytfartyg? Jag kommer att stödja den socialdemokratiska meningen om
att man skall tillsätta en ubåtskommission.
Jag tror att det ligger ett stort värde i att försöka få en belysning så långt
möjligt av vad som faktiskt har hänt. Det ligger nog mycket i den folkliga
föreställningen om att uppträdandet av kränkningar kan vara ett medel för
14
debatten när det gäller tyngdpunkten inom det militära försvaret. Det vore
ur alla synpunkter värdefullt att få detta klarlagt så snart som möjligt.
Försvarsindustrin är i Sverige, liksom i andra utvecklade industrinationer,
av mycket stor betydelse. Försvarets materielverk är den största beställaren
i Sverige av avancerad teknik alla kategorier, inte enbart inom den offentliga
sektorn. Genom dessa kvalificerade beställningar styr samhället mycket av
teknisk forskning och utveckling, som därmed blir oåtkomlig för en demo-
kratisk diskussion. Vem kan diskutera tillämpningar av teknisk forskning i
hemliga projekt? Det är naturligtvis mycket svårt. Dilemmat är att svenska
folket har accepterat att en stor del av vår tekniska utveckling skall kanalise-
ras genom den militära industrin. Den situationen delar vi med de flesta ut-
vecklade industriländer. Det är inte konstigt, men det betyder inte att vi inte
skall försöka ändra på det.
Det vore naturligtvis en oerhörd vinst om vi kunde rikta teknisk utveckling
mot civila behov, eftersom en av motiveringarna för den militära forskning-
ens och utvecklingens existens är att den ger så många värdefulla spin off-
effekter till den civila delen. Man skulle kunna vända på det och säga att den
civila utvecklingen skulle kunna ge spin off-effekter till den militära sektorn.
Så sker naturligtvis också.
Jag menar dock att svensk industri behöver kvalificerade beställningar och
kvalificerade beställare. Det är samhället som kan förse industrin med detta
när det gäller miljöteknik - inte marknaden, enskilda landsting eller kom-
muner. Försvarsutskottet hade en hearing om försvarsindustrin. Ingenjörs-
vetenskapsakademiens ordförande, Hans G. Forsberg, sade då att det är yt-
terst beklagligt att vi när det gäller civil teknik har så få kvalificerade bestäl-
lare. Det är inte bara fråga om kvantitet utan också om kvalitet. Inom miljö-
tekniken är industrin själv beställare liksom några hundra kommuner som
har ansvar för detta område. Någon statlig satsning som motsvarar den på
den militära sidan finns inte. Det är djupt otillfredsställande för ett lands
tekniska utveckling att denna skall vara så beroende av den militära indu-
strin för sin kompetens.
Därmed är jag naturligtvis också inne på JAS-projektet. Detta projekt är
ett perfekt exempel på det som jag nyss har berört. Projektet inrymmer allt
från avancerad elektronik till metallurgi och hydraulik - det finns inget om-
råde inom avancerad teknisk tillämpad forskning som inte har något slags
del i detta projekt.
Jag menar att detta naturligtvis är ett av JAS-projektets motiv, ett skäl för
att det över huvud taget kom till. Som jag ser det var det inte Sveriges behov
av ett nytt avancerat flygplan som möjliggjorde att detta kom till stånd, utan
det var de faktorer som jag nämnt. I andra ledet har svenska folket sedan
accepterat detta och bibringats uppfattningen att vi faktiskt behöver ett luft-
försvar med den här kvalificerade komponenten.
Jag delar inte den uppfattningen, men jag konstaterar som i många andra
sammanhang att ett projekt förr eller senare under sin livstid kommer till en
punkt där detta inte längre går att stoppa. Serieproduktionen är i gång, och
vår tidigare uppfattning, som vi har haft alltsedan projektet började diskute-
ras, nämligen att det skall stoppas, är nu lika omöjlig som exempelvis ett
fortsättande av min kamp mot att dra en väg, deltavägen, över Indalsälvens
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
15
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
16
delta. Nu ligger vägen där, och inte begär jag att man skall hacka sönder den
och köra grus och betong till soptippen.
Däremot kan man naturligtvis begränsa antalet flygplan och göra skadan
så liten som möjligt. Man bör alltså inte beställa delserie 2. Det är den posi-
tion som vi har i dag, och det är en logisk följd av det som faktiskt har hänt.
Vi kan inte förändra historien och ta tillbaka de pengar som redan är utbeta-
lade. Därmed har det uppstått ett läge som gör det nödvändigt att förändra
positionerna. I dag är min mening att man skall avstå från delserie 2 och in-
skränka sig till de plan som så att säga redan är betalda.
Våra förslag när det gäller försvarsindustrin innebär naturligtvis drama-
tiska förändringar. Förslagen inrymmer, av skäl som jag nu har redovisat,
inga utvecklingsprojekt. I det arbetsmarknadsläge som råder är detta natur-
ligtvis inte helt utan problem, men de går att lösa om samhället accepterar
sin roll som kvalificerad beställare och erkänner att den kan vara tillämplig
även beträffande civila behov.
Landet är inte färdigbyggt. Det finns mängder av utvecklingsprojekt av-
seende kommunikationer, t.ex. snabbtåg, och miljöteknik som behöver sam-
hällets hela kraft, inte bara i fråga om kvalitet utan också i fråga om kvanti-
tet. Det är också en mängdfråga, som gäller möjligheterna att få volym på
den industriella produktionen.
Vårt förslag innebär också dramatiska förändringar när det gäller grundor-
ganisationen. De är så pass vittgående att försvarsstaben har framhållit att
det inte går att ta ställning till dem utan en omfattande omplanering. Jag kan
förstå om den militära utredningsapparaten finner att det inte går att räkna
på det här, även om jag tycker att det i och för sig är möjligt. Det är också
en fråga om en utveckling, om vartåt man vill dra lasset. Om man, som vi
menar, skall minska den militära andelen av totalförsvaret, är det naturligt-
vis möjligt att upprätta en minskningsplan med samtidigt behållande av nå-
got slags militär kapacitet.
Det är också Vänsterpartiets linje att vi bör ha ett militärt försvar i det
säkerhetspolitiska läge som vi faktiskt har - även om de säkerhetspolitiska
förändringarna i världen har betytt mycket litet för partiernas uppfattning
om vilken militär apparat som behövs. Det kvittar nästan vilken säkerhets-
politisk analys man har gjort - den militära delen har levt sitt eget liv.
Vid varje tillfälle har den militära apparaten förklarat sig vara vid en
smärtgräns. Man agerar på en operativ miniminivå - det kan gå, men det är
verkligen farligt. Det argumentet hörde vi under 50- och 60-talen, när Sve-
rige hade ett av världens mest överdimensionerade flygvapen. Även det flyg-
vapnet var på en operationell miniminivå.
De förslag till nedskärningar som finns i propositionen har naturligtvis
vårt stöd. Vi har också som en konsekvens av vår uppfattning ytterligare för-
slag till nedläggningar, även om det knappast är kammarens mening en dag
som denna och i tider som dessa.
Hur mycket man än talar om att försvarspolitiken skall vara skild från ar-
betsmarknadspolitik och regionalpolitik, är det naturligtvis inte så. Det finns
ingen samhällssektor som kan agera fristående från angränsande sektorer,
naturligtvis inte heller den militära försvarssektorn. Om man står inför stora
förändringar, finns det ingen möjlighet att agera som om det var en isolerad
del av samhällslivet, och så agerar heller inte de politiska partierna. Man tar
viss arbetsmarknadspolitisk hänsyn, och jag tycker att det i och för sig är
riktigt. Det är riksdagens uppgift att väga samman olika samhällsbehov.
I debatten under senare tid har personalfrågorna berörts en hel del, den
värnpliktiga stödproduktionen m.m. Vi stöder uppfattningen att man skall
avvakta pliktutredningen och se vad en pliktlag kan användas till.
För vilka uppgifter är det rimligt att samhället säger till en ung person att
man tar ett år av hans liv? Det skall naturligtvis ske utifrån något som denna
person accepterar och finner nödvändigt. Det är i och för sig inte konstigare
att ta ett år av en människas liv än att ta en viss andel av en persons inkomst
under hela livet, men det är också en fråga om hur man motiverar människor
för att fullgöra denna uppgift.
En av de faktorer som har förändrats mycket litet och som har släpat efter
är de värnpliktigas dagpenning. Det är den enda post inom det militära för-
svaret där vi föreslår en höjning i förhållande till regeringens och utskottsma-
joritetens förslag. Vi vill att de värnpliktiga skall ha bättre ekonomiska för-
måner, och samhället har i dag råd att höja dagpenningen till 50 kr.
När det gäller ekonomiska ramar och anslag gör de förslag som jag har
talat för här det möjligt att, som jag har sagt, minska den militära utgiftsra-
men ganska avsevärt.
Majoritetens förslag ligger under femårsperioden på närmare 35 miljarder
per år. Vårt förslag är fem miljarder lägre, kring 30 miljarder, och det är mo-
tiverat, menar vi, utifrån den säkerhetspolitiska situation som faktiskt råder.
Vi anser att det militära försvaret under alla förhållanden borde minska. Nu,
menar vi, är det läge för övriga att acceptera och stödja en sådan minskning,
med tanke på vad som har hänt i vårt närområde.
Det finns knappast några säkerhetspoltiska bedömare som inte menar att
läget är gynnsant för att minska den militära kapaciteten i norra Europa, i
vart fall inga som jag i andra sammanhang tycker är kloka och omdömesgilla.
Det är klart att någon kan säkert leta upp några som har annan åsikt, men
det är inte detta det handlar om nu, utan jag talarom den gängse och seriösa
säkerhetspolitiska debatten.
Fru talman! Det här utmynnar i att jag yrkar bifall till meningsyttringen
från vänsterpartiet, gällande momenten 3, 53, 97, 138 och 139. Jag kommer
också att stödja de socialdemokratiska reservationerna 1, 9, 16, 17, 27, 30
och 34.
Anf. 5 ARNE ANDERSSON (m):
Fru talman! Det försvarsbeslut som riksdagen sent i eftermiddag kommer
att fatta är ett lika efterlängtat som bra försvarsbeslut. Försvarsutskottets
betänkande vittnar, till skillnad från den beskrivning Sture Ericson tidigare
lämnade, om att regeringens proposition på så gott som alla punkter har an-
tagits av utskottet.
I några fall, som också påpekades, har justeringar gjorts. Och det är inte
några märkvärdiga eftergifter, det är inga bakläxor, utan utskottet har helt
enkelt ställt sig i så väsentliga delar bakom propositionen till riksdagen att
försvarsministern torde kunna uppfatta utskottets ställningstagande som ett
glädjande besked.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 125
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
18
Jag vill nu, till skillnad från de andra talarna som varit uppe, något erinra
om de grundläggande värderingar varom vi är överens och som ligger bakom
de mera praktiska arrangemangen kring krigs- och fredsorganisationen.
Jag vill då erinra om att riksdagens partier är eniga om den svenska säker-
hetspolitiken, och jag återger några rader från propositionen och utskottsbe-
tänkandet.
Således syftar Sveriges säkerhetspolitik till att bevara vårt lands frihet och
nationella oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i
former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet för oss att - såsom en-
skild nation eller i självvald samverkan med andra länder - kunna utveckla
vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och i vaije annat av-
seende. Ett viktigt inslag i säkerhetspolitiken är att utåt verka för avspän-
ning, nedrustning, samarbete och demokratisk utveckling.
Ett centralt delmål är därvid att bidra till fortsatt lugn och stabilitet i Nor-
den och angränsande områden, med yttersta syfte att minska riskerna för att
Sverige dras in i krig eller konflikter. Säkerhetspolitiken formas i ett samspel
mellan utrikespolitiken och försvarspolitiken.
Det är självklart att den svenska säkerhetspolitikens utformning också för-
ändras i ett Europa som förändras. Den nya politiska situationen skapar nya
möjligheter för deltagande i utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete med
andra europeiska stater.
De strategiska realiteterna i det nordeuropeiska och nordatlantiska områ-
det innebär dock att den hårda kärnan i vår säkerhetspolitik fortfarande är
den militära alliansfriheten med dess skyldighet att upprätthålla en betryg-
gande försvarsförmåga, för att vi skall kunna vara neutrala i händelse av krig
i vårt närområde. Ingen annan försvarar Sverige, och vi försvarar bara Sve-
rige, sägs det i några värdeladdade rader från propositionens säkerhetspoli-
tiska avsnitt, som utskottet enigt står bakom.
Vidare säger utskottet: Den svenska utrikespolitiken är en del av säker-
hetspolitiken och syftar till att främja en fredlig utveckling i vår omvärld,
liksom att i vidare mening främja och tillvarata Sveriges säkerhetsintressen.
Fru talman! Underlaget för dagens riksdagsbeslut, regeringens proposi-
tion, har tagits fram på mycket kort tid och utan det traditionella kommit-
téarbetet. Nödvändigheten av att få ett försvarsbeslut tilläts denna gångväga
tyngre än att man vid framtagningen av beslutet följ de ett mera vanligt möns-
ter.
Att fästa så stor vikt vid att det blev ett försvarsbeslut var i sig ett viktigt
ställningstagande och i hög grad tillägnat försvarsmaktens anställda. De
hade länge nog väntat på ett försvarsbeslut - man behövde fast mark under
fotterna. Nu får försvaret och försvarsindustrin arbetsro efter flera år av poli-
tisk beslutsvånda.
Jag skulle kunna säga till Robert Jousma, som för en stund sedan tyckte
att det hade varit skäl att bereda ärendet längre och mera omfattande, att
det finns drag i Robert Jousmas tankegång som tyder på att tideräkningen
började i höstas, då Robert Jousma kom till riksdagen. Men det finns en bak-
omliggande tid, Robert Jousma, då vi har sysslat med försvars- och säker-
hetspolitik. Den är vi andra beredda att tillgodoräkna oss.
Jag hoppas att ett signum för dagens försvarsbeslut skall vara att de givna
förutsättningarna, såväl vad gäller materiellt innehåll som ekonomi, skall
kunna gälla under försvarsperioden. Eventuella tillkommande delbeslut får
inte som tidigare kilas in i de ekonomiska ramarna. Vi skall ha rent på bordet
mellan oss och de myndigheter som skall tillämpa försvarsbeslutet. Det är
en stor skillnad mellan det jag nu säger och tidigare försvarsbeslut.
Nu har försvaret getts en stabil men, vill jag säga, hårt pressad ekonomisk
ram att rätta sig efter under de närmaste åren. Kraven på rationaliseringar
inom försvaret är hårda och kommer att vara hårda men enligt min bestämda
mening inte orimliga.
I uppvaktningar hos försvarsutskottet och i debatten kring det förestående
beslutet har det framskymtat att ytterligare rationaliseringseffekter i bespa-
rande syfte går att göra. Oaktat att dessa besparingar nämnts som motiv för
att undvika förbandsförändringar utgår jag från att militärledningen mycket
noggrant kommer att ta fasta på och granska dessa besparingsmöjligheter.
Det bör noga prövas vad de är värda. Det bör synas om de är debattinlägg,
hastigt tillkomna, eller om de har fast substans i sig.
Från utskottets sida är vi naturligt nog nöjda med att förbanden anvisar
besparingsmöjligheter - så mycket mer som det ekonomiska underlaget för-
svagats med drygt 100 milj.kr. i förhållande till propositionens förslag, då
utskottet föreslår en nedläggning av F 13 i stället för F 6.
Då jag ändå berör de ekonomiska frågorna vill jag framhålla att jag inte
betraktar det med 7,3 miljarder kronor, över femårsperioden, höjda raman-
slaget som annat än en viss justering av de under en 20-årsperiod alltmer
urholkade svenska försvarsanslagen. Medelstillskottet skall ses som en
bromskloss i en försvarsekonomisk utförsbacke. Vi har under en 20-årspe-
riod befunnit oss i en utförslöpa då andra länder, under samma tidsperiod,
ökat sina anslag till försvaret med, i vissa fall, 40-50 %. Det är i det perspek-
tivet som det här ökade anslaget skall ses.
Fru talman! I klarhetens intresse tänkte jag beröra några kanske inte så
stora men ändå intressanta enskildheter i utskottsbetänkandet. En sådan är
pensionsfrågan för yrkesofficerskåren. Utskottet har ingående diskuterat
frågan om åldersstrukturen inom officerskåren. Utskottet har därvid konsta-
terat att generaldirektören Mundebos förslag om höjd pensionsålder passar
försvaret synnerligen illa. Det är i stället viktigt att åtgärder som leder till
avgångar före pensionsåldern kan presenteras och uppvisa en effekt innan
frågan om att höja pensionsåldern över huvud taget förs på tal. Det är dess-
utom av säkerhetspolitiska skäl av stor betydelse att åldersstrukturen inte
försämras inom försvaret. Utskottet lägger med andra ord, trots vår aktning
för de avtalsslutande parterna, betydande kallsinnighet i dagen inför försla-
get om att höja pensionsåldern.
I fråga om förråds- och förplägnadsvärnpliktiga har utskottet följt rege-
ringens principförslag. Nu återstår att invänta pliktutredningens uppdrag
som skall redovisas i höst och som skall klarlägga hur många soldater som
behövs och hur genomförandet skall ske. En viktig och grundläggande prin-
cip är att det enbart är krigsorganisationens behov av värnpliktiga som skall
tillgodoses. Det skall vara styrande för såväl antalet värnpliktiga som för ut-
bildningens innehåll.
Jag vill nämna det beredningsarbete som utskottet föreslår skall inledas
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
19
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
20
efter detta försvarsbeslut. Jag anser att det ligger väl i linje med försvarsmi-
nisterns avsikter. Sture Ericson har berört denna fråga. Oppositionen är ju
alltid glad åt att kunna utöva inflytande i så måtto att man är med och gör
ett tillkännagivande. För dem som företräder regeringen är det mer naturligt
att lita på att regeringen skall återkomma med den typen av beredning när
tiden är inne. Att vi inte har varit särskilt motstridiga på den punkten är mer
ett uttryck för att vi inte har sett det som särskilt prestigefyllt att göra en
eftergift för den frågan - så mycket mer som den är i faggorna. Till skillnad
från vad Sture Ericson har sagt om att vara full av prestige är det snarare
avsaknaden av prestige som har fört oss fram till att göra ett sådant tillkänna-
givande.
Den parlamentariska beredningens uppgift är inte, som då och då har
sagts, att komplettera försvarsbeslutet utan att kontinuerligt följa upp och
förbereda eventuella beslut som kan bli aktuella tidigt under perioden - in-
nan nästa försvarsbeslut motiverar ett kommittéarbete. Inte minst det i pro-
positionen aviserade arbetet kring flygvapnets omstrukturering kommer att
höra till beredningens uppgifter.
En annan fråga av lokal karaktär gäller samlokaliseringen i Värmland.
Viss osäkerhet har rått avseende markförhållandena för samlokaliseringen i
Värmland som föreslås av regeringen mellan I 2 i Karlstad och A 9 i Kristine-
hamn. Samlokaliseringen, som förutsätts ske till Kristinehamn, kräver, vil-
ket inte framgår av propositionen, en utvidgning av befintligt övningsom-
råde söder om Kristinehamn om ca 700 hektar. Detta ökade markbehov har
inte redovisats.
Såvitt jag kan förstå har redovisningen brustit så långt tillbaka i kedjan att
också chefen för armén har varit obekant med markbehovet. Härav har följt
att överbefälhavarens redovisning till regeringen, liksom regeringens propo-
sition till riksdagen, saknat varje som helst redogörelse för markbehovet. Än
mindre har det funnits någon redovisning av att utvidgningen förutsatts ske
i känsligt miljöområde.
Detta har utskottet funnit så otillfredsställande att man visserligen sagt att
fusionen skall genomföras och att inriktningen skall vara att den i enlighet
med propositionens förslag genomförs i Kristinehamn. Men om detta inte
kan genomföras utan betydande avkall på beräknade övningsförutsättningar
skall regeringen, enligt utskottets mening, ha fria händer att ändra lokalise-
ringsort i Värmland.
Som ett ytterligare uttryck för utskottets tvivel anförs i betänkandet att
beslut nu inte bör fattas om avveckling av etablissemanget i Karlstad. Av-
vecklingen skall i stället göras på den ort som skall lämnas efter det att ett
slutligt ställningstagande har gjorts. Detta ger utskottet regeringen till
känna.
Likaså har utskottet gjort ett tillkännagivande som bygger på ett motions-
yrkande från Hans Lindblad. Han har yrkat på att fria former skall tillämpas
vid nedläggningen av 114 i Gävle och P 6 i Kristianstad. Han har framhållit
betydelsen av att förbandscheferna har stor frihet att hantera avvecklingarna
till såväl de anställdas bästa som till den kvarvarande förbandsproduktionens
fördel.
Jag tycker att detta är ett bra påpekande och att det bör göras ett tillkänna-
givande av detta. Jag anser att det bör vara möjligt att planerad förbandspro-
duktion fullföljs, samtidigt som personalens intresse för andra arbeten på
andra arbetsplatser kan tillgodoses. Jag finner det ändå angeläget att fram-
hålla att framför allt inryckta, men kanske också inkallade, värnpliktiga får
fullfölja sin utbildning utan påverkan av förestående avveckling. Det är lätt
att förstå att jag med detta vill undvika att en pågående utbildning avbryts.
Det gjordes en gång i vintras när det gällde 5 månaders-värnpliktiga. Enligt
min bestämda mening räcker det med en gång. Det var en gång för mycket.
Fru talman! Då har vi kvar den livligt diskuterade frågan om vilken flyg-
flottilj som skall avvecklas. Frågan är inte oviss inför omröstningen här i
kammaren i kväll. Utskottet är, Ny demokrati undantaget, enigt i denna
fråga. En del ledamöter i denna kammare från de lokala orterna kommer
sannolikt att vara tveksamma.
Som bekant föreslås i regeringens proposition att F 6 i Karlsborg borde
läggas ned. Utskottsmajoriteten motsatte sig detta, och ställde därmed rege-
ringspartierna inför ett 400-500 milj.kr. stort budgetunderskott. I den situa-
tionen valde regeringspartiernas företrädare att föreslå riksdagen nedlägg-
ning av F 13, vilket också föreslagits i den socialdemokratiska partimotio-
nen.
Jag kan inte undgå att peka på att detta i den Östgötadebatt som har utbru-
tit har framställts som ett totalt planlöst och helt oförutsebart förslag från
utskottets sida.
Detta är direkt felaktigt som beskrivning då det i överbefälhavarens un-
derlag för försvarsbeslut 1992 (ÖB 92) i jämförbart ekonomiskt alternativ
just föreslagits nedläggning av F 13 som enda förband. Försvarsutskottets
andrahandsalternativ för lösning av frågan i den uppkomna situationen är
således icke ogrundat, utan det är välgrundat.
Jag anser att eventuellt duktiga kampanjmakare i Norrköping förbisett
detta förhållande litet väl lättvindigt och skapat en opinion, som jag inte vet
hur man skall hantera i händelse av att det blir en nedläggning i Norrköping.
Har man undanhållit väsentliga fakta för ett så stort antal människor som
slutit upp, får man stora bekymmer med avvecklingen av den kampanjen,
men det är också ett Östgötaproblem.
Fru talman! Vad har det då funnits för alternativ till regeringens proposi-
tion? I det socialdemokratiska partiets partimotion har lagts förslag i en rela-
tivt stor omfattning. Motionens huvudinriktning är att försöka lösa krigs-
och fredsorganisationens samt materielförsörj ningens problem inom oför-
ändrad ekonomisk ram.
Det mest markanta draget i ett sådant alternativ är att arméns brigader
minskas från regeringspropositionens 16 till 13 brigader. Ett betydande antal
fredsförband har fått stryka på foten för denna låga och enligt mitt förme-
nande orealistiska nivå. Det harmonierar inte med den säkerhetspolitiska
analys som vi gjort. Här har den socialdemokratiska gruppen dragit allvar-
liga felaktiga slutsatser. Med ett fullföljande av deras förslag skulle vi ha gett
felaktiga signaler till omvärlden.
Jag tycker mig kunna konstatera att den socialdemokratiska motionen vi-
sar att en lösning med oförändrad ekonomisk nivå inte är ett verklighetstro-
get alternativ.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
21
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
Fru talman! Jag vill gärna säga att Sture Ericsons i vissa avseenden pate-
tiska inlägg hade ett märkligt drag över sig. Han började med att konstatera
att regeringen hade lånat allt väsentligt från den gamla regeringens tanke-
gångar. I logikens namn, Sture Ericson, hade det då varit lätt att vara nöjd
och belåten med den utvecklingen. Men lika snabbt ramlar Sture Ericson in
på att berätta att det krävdes 40 reservationer och ett betydande antal till-
kännagivanden, vilket jag egentligen tycker är en logisk kullerbytta jämfört
med det första konstaterandet. Någonstans måste sanningen finnas.
Är det rent av så att Sture Ericson som företrädare för den socialdemokra-
tiska gruppen helt enkelt är en dålig förlorare? Han har stått här i 20-25 mi-
nuter och sökt efter konfliktpunkter. Vi står nu inför ett beslut som inte
kunde åstadkommas under den socialdemokratiska regimen.
Resonemanget om en ubåtskommission bär samma prägel av kullerbytta.
Det är ett halvt år sedan Socialdemokraterna lämnade Kanslihuset. Är det
därefter som hemlighetsmakeriet har uppstått? Det är naturligtvis gamla sur-
degar från den socialdemokratiska tiden som skapar oro i den mån det över
huvud taget finns någon. Det är inte särskilt väl genomtänkt.
Jag tycker att det låter än mer ogenomtänkt när Sture Ericson vill erinra
om att Roine Carlssons initiativ vad avser ökade medel var väl så stora som
den nuvarande regeringens. Det finns sanning i det. Men den väsentliga
skillnaden är, att försvarsbesluten då fattades med låga ekonomiska nivåer.
När sedan den råa verkligheten satte kniven på strupen på försvarsministern
kom han med en peng då och då. Den var dessutom icke alldeles obetydlig,
precis som Sture Ericson säger. Skillnaden mellan den nuvarande och den
gamla regeringens politik är att den gamla regeringen betalade när det
blödde i organisationen och man inte hade en enda vecka kvar att vänta. Då
klämde man fram pengar för ubåtsskydd och andra saker. Lika ofta lade man
beställningar på olika saker, t.ex. ubåt 90 och haubits TI, utan att finansiera
dem. Det är Roine Carlssons heroiska insats i detta sammanhang. Det över-
raskade mig att det åberopades som en tillgång vid detta tillfälle.
Jag anser att regeringens proposition med det enligt mitt förmenande
blygsamma, men mycket värdefulla, ekonomiska ramlyftet om 7,3 miljarder
kronor inger förtroende därför att det är präglat av balans mellan mål och
medel. Detta är mycket viktigt.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i försvarsutskottets betän-
kande.
Fru talman! Låt mig tala med Catos ord: För övrigt anser jag att beridna
högvakten bör ges möjligheter att verka vidare.
Anf. 6 JAN JENNEHAG (v) replik:
Fru talman! Arne Andersson berörde lika litet som jag själv, Robert
Jousma och Sture Ericson den civila delen av totalförsvaret. Det är möjligt
att andra företrädare för partiet kommer att beröra detta. Detta är ingen
kritik, bara ett konstaterande att det förhåller sig så. Även jag har som sagt
gått i den fällan, eller hur man skall uttrycka det. Jag vill inte säga att det är
så. Det är en nödvändighet när det gäller de stora ekonomiska delarna - där
intar det militära försvaret definitivt huvudparten - att det blir detta som
diskuteras.
Jag konstaterar också att frågan behandlas på det här viset. När vi nu säger
att vi alla vill ha en förändring till stånd är det min förhoppning att det verkli-
gen blir så. Det är väl ett tecken på demokrati att det blir som alla vill.
Vi är inne på de ekonomiska frågorna. Jag vet inte om det är sant - jag
har inte fått det bekräftat, men det är möjligen en tendens - att förutom Sve-
rige är Turkiet det enda land som ligger någorlunda nära Sverige som ökar
sina militära anslag för det kommande budgetåret realt sett. Det är möjligt
att det finns flera, men tendensen är naturligtvis den motsatta. De flesta län-
der i Europa minskar realt sina anslag till de militära delarna av sina försvar.
Detta grundas naturligtvis inte på brist på pengar. Om vi ser det historiskt
har stater alltid haft pengar när det gäller den militära delen.
Nu kommer jag till den säkerhetspolitiska analysen. Där är frågan, Arne
Andersson, hur vi ser på en föränderlig värld. Den svenska neutralitetspoli-
tiken har funnits sedan 1800-talet. Vi kan inte hävda att den säkerhetspoli-
tiska situationen inte har förändrats. Anser Arne Andersson att neutralitets-
politiken i den hittillsvarande tappningen och definitionen inte har någon
uppgift längre? Det är kanske inte de säkerhetspolitiska förändringarna i sig,
utan möjligheterna att ansluta sig till den kommande europeiska unionen
som är orsaken till förändringarna.
Anf. 7 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag borde kanske ha sagt att jag inte talade om den civila de-
len, då hade jag besparat Jan Jennehag att påpeka detta. Andra företrädare
för regeringspartierna kommer att ta upp denna del, och det är inte så att vi
förbiser den.
Jag har då och då till företrädare för den civila delen av försvaret sagt att
de har ett alltid återkommande problem. I förhållande till krigsorganisatio-
nens behov och intressen har de svårt att hävda sig. Om det faktum att jag
inte tog upp den här delen i mitt anförande är ett uttryck för detta, må det
så vara. Men vi återkommer till detta.
Jan Jennehag nämner den föränderliga värld i vilken vi formulerar vår sä-
kerhets-och försvarspolitik och ytterst beslutar om vår krigsorganisation.
Det verkar som om Jennehag inte har varit hemma och hört medias rappor-
ter på ett tag. Den politiska situationen i Europa är i stort förändrad, något
som sannolikt inte, som vi brukar uttrycka det, ger någon vidare trovärdig-
het till argumentet om risken för ett storkrig i vår närhet. Det är inte heller
det vi har sagt. Men däremot har vi sagt att det finns en genuin osäkerhet
avseende konflikter av olika slag, och det måste vi ha beredskap inför.
Det pågår krig i Europa, Jan Jennehag, sedan månader tillbaka. Det finns
en mycket stor osäkerhet i vårt stora östra grannland. Jag tycker inte att Jan
Jennehag har någon vidare täckning för den bild han försöker skapa av att
vi inte har hängt med i utvecklingen. Jag erinrade i mitt anförande om utförs-
backen, som jag kallade det, för den ekonomiska utvecklingen när det gäller
försvaret. Inte heller detta har Jan Jennehag velat ta till sig.
Fru talman! Jag är inte övertygad om att Jan Jennehag tar till sig dessa
synpunkter, men nu är de ändå upprepade en gång till. Vi har olika syn på
detta.
När Jan Jennehag började sitt anförande lät det som om det vore en del
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
23
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
24
av ett politiskt testamente. Han erinrade om när partiet bildades 1917, och
kanske fattas det bara en eller annan liten boksida innan partiet upplöses.
Partiet påverkar för närvarande inte vare sig den svenska säkerhetspolitiken
eller den svenska försvarspolitiken. Det är väl sanningen kring det testa-
mente som lämnades alldeles nyss.
Anf. 8 JAN JENNEHAG (v) replik:
Fru talman! Jag vill kommentera de sista meningarna. Det är naturligtvis
så. Jag tillstår att partiet har bekymmer. Det är inte roligt att få stryk. Det
är inte trevligt att läsa i tidningarna att endast 2,9 % av befolkningen tycker
att vår politik är bra. I den delen var det en ganska lättköpt poäng att peka
på att Vänsterpartiet har det kämpigt just nu.
Men om vi skall återgå till säkerhetspolitiken, har just den traditionella
säkerhetspolitiken, alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, visat sig
fungera under mycket skiftande förhållanden. Jag menar att det finns anled-
ning att ta till sig detta och konstatera att den förmodligen kan komma att
spela en positiv roll även i framtiden. Den gjorde det i 1870-talets Europa,
och den gjorde det under första världskriget och tiden därefter när vi hade
parollen: Aldrig mera krig. Ingen kunde då heller föreställa sig att världen
drygt 20 år senare skulle stå inför en ny förödande konflikt.
Är det verkligen den säkerhetspolitiska analysen som är grunden till glid-
ningarna och förändringarna när det gäller vår alliansfrihet och neutralitets-
politik, eller är det andra faktorer som gör det möjligt och i vissa delar av
det svenska samhället önskvärt att ansluta oss till den europeiska unionen?
Det finns konspiratoriska tankar i detta. Är det en slump att vi inte bara i
dag utan också sedan en tid tillbaka kunnat läsa i massmedia att det minsann
inte har varit så mycket bevänt med neutralitetspolitiken? Skall vi lära
svenska folket att vi egenligen inte har haft en neutralitetspolitik, och vad
finns det då för fara i att ändra den?
Jag tror i och för sig inte på dessa konspirationer. Det finns tillräckligt med
andra skäl som förklaring. Arkiv har öppnats, forskare råkar intressera sig
för saker, och intresserar därmed också andra. Men visst har den traditio-
nella neutralitetspolitiken visat sig hålla för mycket skiftande förhållanden,
och den har i stort sett varit positiv för Sverige. Den har medfört att Sverige
haft möjlighet att bidra positivt till fred och utveckling inte bara i vårt närom-
råde utan också i andra delar i världen.
Anf. 9 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag återgav några korta stycken från den säkerhetspolitiska
delen av betänkandet. Jag var då inte medveten om att jag gjorde det i peda-
gogiskt syfte så att Vänsterpartiets representant i debatten skulle lära sig nå-
got av detta. Hade jag trott det, skulle jag nu veta att det var ganska me-
ningslöst.
Nu kommer jag än en gång att återge några rader från betänkandet. Det
gör jag av det enkla skälet, Jan Jennehag, att så gammalkonservativ som Jan
Jennehag är, är det nästan omöjligt att undervisa honom. Han ändrar sig
inte. Han har bestämt sig för att varje förändring, varje omformulering av
den säkerhetspolitiska synen, är en eftergift för Europa. Märker inte Jan
Jennehag att Europa har förändrats? I betänkandet står: Den hårda kärnan
i vår säkerhetspolitik är fortfarande den militära alliansfriheten med dess
skyldighet att upprätthålla en betryggande försvarsförmåga för att vi skall
kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde.
Talmannen anmälde att Jan Jennehag anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 10 STURE ERICSON (s) replik:
Fru talman! Arne Andersson tillhör de personer som under det senaste
halvåret har haft svårast att överge den tidigare moderata försvarspolitiken.
Han har ju ett förflutet i utskottet där han bundit sig mycket i detalj till vad
som tidigare var den moderata politiken. Nu visar han här i dag ett beröm-
värt dåligt minne. Han går utan en enda kommentar eller några förklaringar
alls förbi att hans parti nu ställer upp på det som tidigare var så förgripligt,
nämligen socialdemokraternas mål och inriktning för försvaret.
Debatten här i dag handlar i stort om ett fullföljande av den socialdemo-
kratiska försvarspolitiken, och vi tycker att det är bra att regeringen Bildt
har tagit fasta på detta och fortsätter denna politik. Det är också därför som
vi i huvudsak är eniga om de stora linjerna. Icke desto mindre har det avgi-
vits 15 tillkännagivanden och ett antal reservationer.
Arne Andersson säger: Nu kommer trendbrottet. Det blir 7,3 nya miljar-
der under nästa beslutsperiod. Nu bryter vi den urholkning av försvaret som
har pågått i 20 år. Låt mig då påminna Arne Andersson om att de två för-
svarsbeslut som enligt Arne Anderssons definition, men inte enligt min,
handlar om urholkning, är de två försvarsbeslut som fattades 1977 och 1982
av borgerliga riksdagsmajoriteter. Det var då man låg kvar på oförändrad
nivå. Sedan kom försvarsbeslutet 1987, då det var socialdemokratisk rege-
ring. Det är detta beslut som ÖB betecknade som ett trendbrott.
Arne Andersson säger nu: Ja, det är klart, Roine Carlsson ökade ju litet
grand. Under den innevarande beslutsperioden, under Roine Carlssons led-
ning av försvarsdepartementet, fick vi en real ökning av försvarsanslagen
som var ungefär dubbelt så stor som den Anders Björck nu har orkat med.
I försvarsbeslutet 1987 gällde det exemplvis 6,8 miljarder i nya pengar. 6,8
miljarder i 1987 års penningvärde är översatt till dagens väsentligt mycket
mer än de 7,3 miljarder som Anders Björck har orkat med, om vi nu skall
spänna musklerna och visa hur duktiga vi har varit i detta sammanhang.
Historieskrivningen kräver att man inte förfalskar siffrorna. Till dessa 6,8
miljarder kom sedan pengar för ubåtsskyddet och till en del materielanslag,
något som gjorde att det blev väsentligt mycket mer. Vill man se det ur den
aspekt som Arne Andersson gjorde, är detta en återgång till de borgerliga
försvarsbesluten av år 1977 och år 1982.
Fru talman! Jag skall nöja mig med att säga följande. Arne Andersson
tyckte att det var bra med besluten angående 114 och P 6, dvs. att vi tillåter
att militära medel används för att hjälpa personalen. Det är utmärkt. Då
kanske vi också kan tillåta att F 13 och Ing I får den möjligheten.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
25
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
26
Anf. 11 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! För att ta det senaste först: Jag är rädd för att Sture Ericson
överintecknar medel i frågan om 114 och P 6. Det står inte ett ord om medel
till detta. Det står skrivet om flexibilitet, att den lokale förbandschefen har
möjlighet att, som jag uttryckte det i mitt korta anförande, fullfölja den pla-
nerade förbandsutbildningen och samtidigt förbereda och vara förekom-
mande beträffande personal som kanske måste söka sig nya arbetsorter eller
rent av nya arbeten. Detta är vad vi har uttryckt. Jag har absolut ingenting
emot att detta används på andra förband. Mer förpliktigande är det inte.
Motionen innehöll litet längre gående ambitioner. Vi har skrivit dessa ra-
der i anledning av motionen, men icke med anknytning till varje yrkande
däri. På det sättet kommer det att bli.
Sture Ericson återkommer till att det är ett fullföljande av den socialdemo-
kratiska politiken. Det är alldeles uppenbart att det är ett fullföljande av ett
säkerhetspolitiskt tänkande. Anledningen till att försvarsberedningen have-
rerade var att den socialdemokratiske ordföranden hängav sig åt säkerhets-
politiskt skrivande i ett intressant säkerhetspolitiskt skede, där så mycket
förändrades vecka för vecka att han inte visste vilken vecka han skulle dra
streck och avsluta sitt säkerhetspolitiska skrivande. Jag misstänker att han
håller på fortfarande. Det var därför det inte blev något försvarsbeslut. Vi
kom aldrig fram till vilken krigsorganisation vi skulle ha i den säkerhetspoli-
tiska situationen. Han håller fortfarande på och vänder blad efter blad och
finner att han lever i en tid som är så spännande att det bara inte går att
avsluta skrivandet.
Vi drog ett streck här. Vi kunde finna att vi i betydande utsträckning hade
en gemensam syn på hur världen omkring oss är. Sedan skiljer vi oss, precis
som vanligt, när vi drar slutsatser om vilken krigsorganisation vi behöver i
Sverige för att svara mot denna säkerhetspolitiska situation.
Det var väl patetiskt i överkant, Sture Ericson, att tala om 1987 års för-
svarsbeslut som ett trendbrott. 1987 års beslut är det enda i historien som
inte har överlevt första sommaren efter beslutet. Vi har haft en genuin osä-
kerhet under hela femårsperioden just därför att harmonin mellan mål och
medel inte stod att finna. Jag vill gärna harangera den gamle försvarsminis-
tern Roine Carlsson för att han beslutade att avbryta försvarsbeslutsperio-
den ett år tidigare, för att korrigera detta. Som jag nyss nämnde höll utred-
ningen på med säkerhetspolitisk beskrivning så länge att det inte gick att få
fram något beslut.
Sanningen om 1987 års försvarsbeslut är att det är det enda i historien som
inte har överlevt en tremånadersperiod, än mindre en femårsperiod.
Anf. 12 STURE ERICSON (s) replik:
Fru talman! Det var faktiskt inte jag som talade om trendbrott. Det var
ÖB. Nu har Arne Andersson slagit fast att ÖB var patetisk. Det må vara.
Arne Andersson säger också att det var dålig balans mellan mål och me-
del. Vi försökte få litet bättre balans genom att lägga ner tre infanterirege-
menten, bl.a. ett i min hemstad. Men då argumenterade Arne Andersson
emot, och röstade emot. Han ville tydligen inte ha bättre balans.
Jag vill också säga några ord om detta med ubåtskommissionen. Arne An-
dersson talar om hemlighetsmakeri, som skulle ha varit under den socialde-
mokratiska regeringen. Men låt oss för Guds skull utreda det! Om Arne An-
dersson tror att det handlar om någonting skumt, låt oss då få en oberoende
civil kommission. Varför går regeringen Bildt emot detta krav som nu ställs
även på en lång rad borgerliga ledarsidor? Varför inte låta oss få en kommis-
sion som studerar vad vi höll på med under 80-talet, som gör det möjligt för
oss att handla klokt i framtiden när det gäller misstänkta ubåtskränkningar?
Det är egendomligt, detta blanka nej som kommer från den borgerliga sidan
i detta sammanhang. Det skapar naturligtvis misstankar, som jag tror inte är
alltför berättigade. Det skapar misstankar, detta att man inte vill utreda.
Det enda sättet för Carl Bildt att komma ifrån sin ubåtsskugga är att belysa
den. Det går inte att jaga skuggan på annat sätt än genom att få ljus på den.
Anf. 13 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Det ligger mycket i vad Sture Ericson säger, att det inte finns
någon annan möjlighet än att belysa en skugga för att den skall försvinna.
Jag undrar hur mycket skuggor som kvarstår efter de senaste inläggen.
Det låter som om Sture Ericson hade återgett ÖB:s synpunkter avseende ett
trendbrott 1987, som om Sture Ericson trodde på dem själv. Jag visste inte
det. Sture Ericson har säkert en annan mening om detta. Vis av det bered-
ningarbete som hans minister startade måste Sture Ericson ha förstått att det
var något galet med det s.k. trendbrottet.
Det var inget trendbrott som främjade svenskt försvar. Det var ett trend-
brott där sammanbrottet skedde. Jag har svårt att se vem som nu kan åbe-
ropa detta och få det till en tillgång.
Fru talman! Med detta tycker jag att det är nog.
Anf. 14 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Fru talman! Det är mycket tillfredsställande att riksdagen i dag fattar ett
beslut om försvarspolitikens inriktning under de kommande fem åren. När
regeringen tillträdde i oktober 1991 stod frågan om ett försvarsbeslut under
vårriksdagen högt upp på dagordningen. Vi utlovade ett försvarsbeslut. I
dag blir det också ett försvarsbeslut, trots att många då inte trodde att detta
skulle vara möjligt med tanke på den korta tid som har stått regeringen, ut-
skottet och riksdagen till buds.
Då hade försvarsfrågan gått i stå, och situationen fordrade ett snabbt poli-
tiskt avgörande. Efter flera års omfattande utredande om försvaret är det
nu äntligen dags att fatta beslut och ge besked. Detta är särskilt angeläget
gentemot alla de tusentals människor som arbetar inom försvaret och för-
svarsindustrin, som under lång tid har fått vänta i ovisshet. I dag får de be-
sked.
Den proposition som regeringen den 25 februari lade på riksdagens bord
innebär en genomgripande omstöpning av försvarspolitiken. Denna omori-
entering är nödvändig med tanke på det försvarsekonomiska läget. Den är
också angelägen och möjlig med hänsyn till det förändrade säkerhetspoli-
tiska läget. Någon av talarna här har ännu inte upptäckt att Berlinmuren har
fallit, att en supermakt har försvunnit och att det sker en lång rad omfattande
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
27
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
28
förändringar i vårt närområde, för det mesta positiva men också möjligen
bekymmersamma.
För att möjliggöra en kvalitetsökning föreslås försvaret få ett realt resurs-
tillskott under den kommande femårsperioden. Detta är i dag unikt i
Europa. Det är helt unikt. Jag tycker att vi kan vara stolta, vi som är försvars-
vänner, över att det nu äntligen sker en förändring på detta område.
Det omedelbara hotet mot vårt land har reducerats i och med det kalla
krigets slut. Jag upprepar att jag talar om det omedelbara hotet. Warszawa-
pakten har upplösts och sovjetstaten har fallit sönder. Tack vare denna gynn-
samma utveckling har försvarsmaktens uppgifter kunnat formuleras på ett
nytt sätt. Det långa och utdragna kriget tonas ned till förmån för försvaret
mot snabba strategiska överfall. Någonting bör vi naturligtvis också lära oss
av kriget i Kuwait.
Samtidigt vore det oansvarigt att i dagens läge rusta ned det svenska för-
svaret och sänka garden. Det vore lika ansvarslöst som att lägga ned brand-
kåren i en kommun där det inte har förekommit några eldsvådor på sistone.
En snabb blick på vår närmaste omvärld räcker för att konstatera att histo-
rien inte är slut.
Herr talman! För första gången sedan 1945 utkämpas i dag reguljära stri-
der med reguljära förband på Europas fastland. Risken för bakslag finns
också i fortsättningen. Därför är försvarsanslagen väl använda pengar även
i 1990-talets Europa.
I sin behandling av propositionen ställer sig försvarsutskottet bakom rege-
ringens huvudlinje. Jag är glad och tacksam över uppslutningen på detta om-
råde. Det råder enighet om de säkerhetspolitiska avvägningarna, vilket är
mycket värdefullt, inte minst för ett litet land som Sverige.
Även i övrigt har det gått att skapa en bred majoritet kring en ny försvars-
politik. Utskottet stöder 95 % av regeringens förslag.
Herr talman! Det har förekommit en debatt här - och jag förutsåg att den
skulle komma i dag - om hur mycket utskottet egentligen stöder regeringens
förslag. Vi har gjort en kontroll och en noggrann beräkning av detta. Det är
bara att läsa punkterna och stämma av, så att vi slipper en fortsatt diskussion
på den punkten, Sture Ericson. Jag förutsätter att Sture Ericson kan räkna,
även om jag inte är alldeles säker. Sture Ericson tycks inte ha upptäckt att
det finns ett försvarsutskott. Han räknar bara med sina egna reservationer
och särskilda yttranden och vad det nu kan vara.
Utskottet stöder alltså 95 % av regeringens förslag. Detta innebär att det
svenska försvaret under de närmaste åren kommer att genomgå den kanske
mest genomgripande moderniseringen och omstruktureringen sedan andra
världskriget. Den skulle ha skett tidigare. Kvalitet prioriteras framför kvan-
titet efter två decennier av materiell uttunning.
Det innebär bl.a. att satsningen på JAS 39 Gripen fullföljs. Det innebär
att armén äntligen tillförs nya stridsvagnar, att svenska soldater förses med
personligt skydd och att armén får utrustning för strid i mörker.
Vidare möjliggörs en fortsatt utveckling av svensk försvarsindustri. Rege-
ringen anser att ett bibehållande av viktig försvarindustriell kompetens inom
landet måste prioriteras, även i ett läge då försvarsindustrin måste genomgå
omfattande strukturrationaliseringar. Med de begränsade ekonomiska ra-
mar som står ett litet land till buds måste man välja mellan bibehållen grund-
organisation och en fortsatt satsning på svensk försvarindustri. Jag ser det
som mycket positivt att utskottet, och förhoppningsvis riksdagen, på denna
punkt gjort samma bedömning som regeringen.
Det som i praktiken uteslutande diskuterats i massmedia är inte de stora,
avgörande principiella frågorna, utan försvarets grundorganisation. Samma
frågor har givetvis också dominerat rapporteringen från utskottsarbetet.
Jag vill gärna slå fast att jag har all förståelse och respekt för de människor
som vill diskutera detta när försvarsorganisationen måste reduceras, och att
man då gärna slår vakt om förbandet på den egna orten eller i den egna regio-
nen. Men samtidigt är det svårt att inte få intrycket dels att fel saker diskute-
ras i försvarsdebatten, dels att det inte alltid är försvarspolitiska skäl som
avgör besluten i sådana frågor.
De förslag till försvarsstruktur som regeringen avgav i propositionen är en
samlad och genomtänkt helhet. De förändringar som nu föreslås på några
punkter har väckt en livlig och omfattande debatt. Om det skulle visa sig att
de mindre väl passar in i regeringens förslag, eller ålägger försvaret högre
kostnader, är det i sista hand skattebetalarna som får betala priset i form av
ett mindre välfungerande försvar. Det går inte att trolla på det här området.
De som driver fram förändringar tar på sig ett stort ansvar om man inte kan
anvisa några nya medel.
Låt mig kort beröra försvarsutskottets förslag att tillsätta en parlamenta-
risk beredning, dels i syfte att komplettera utskottets uppföljning av för-
svarsbeslutet, dels i syfte att bereda vissa kommande avgöranden, t.ex. frå-
gan om flygvapnets framtida grundorganisation.
Detta förslag, herr talman, ligger - precis som Arne Andersson har under-
strukit -väl i linje med försvarspropositionens tankar om en förändrad för-
svarspolitisk beslutsprocess i framtiden. Jag höll ett tal om dessa frågor re-
dan i februari inför Svenska officersförbundet, där jag indikerade nyheter på
området. Det är alltmer uppenbart att den nuvarande försvarsplaneringen
inte riktigt förmår svara mot de krav som ställs av omvärldens snabba för-
ändringar.
Därför är det naturligt och ofrånkomligt att försvarsplaneringen får en an-
norlunda och mer modern karaktär i fortsättningen. Utskottets förslag om
en uppföljande beredning ligger väl i linje med denna utveckling. Det är
också angeläget att frågan om försvarsplaneringen och den försvarspolitiska
beslutsprocessens utformning blir föremål för en allsidig och genomlysande
debatt under de närmaste åren.
Herr talman! Sverige har ett bra försvar. Den som haft tillfälle att ha ut-
ländska besökare på hög internationell nivå här vet att det finns mycket som
de är imponerade av. Men - och det är viktigt - kvaliteten på materiel, ut-
bildning och övning måste förbättras. Det finns brister som nu äntligen rättas
till. Det kräver förändringar som naturligtvis är smärtsamma, men som vi
icke får tveka inför.
Tack vare dagens beslut här i kammaren blir nu äntligen en verklig moder-
nisering möjlig under 1990-talet. Oavsett vilken säkerhetspolitisk lösning
Sverige väljer i framtiden är ett starkt och modernt försvar en avgörande
tillgång.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
30
Herr talman! Jag hade inte tänkt gå närmare in på vad Sture Ericson sagt
under det senaste halvåret. Han har sedan regeringen tillträdde ägnat sig åt
att attackera den beredningsprocess som finns. Han har riktat en lång rad
attacker mot mig personligen. Jag tyckte att han i dag gjorde sig skyldig till
ett direkt lågvattenmärke när han kallade försvarsutskottet för transport-
kompani och knähundar.
Sture Ericson åstadkom en intellektuell striptease av imponerande mått.
Han började - precis som Arne Andersson påpekat - med att säga att det
här handlar om att genomföra god socialdemokratisk försvarspolitik och för-
sökte leda detta i bevis. Men bara någon minut senare trodde han sig kunna
skryta med hur mycket utskottet har ändrat på och sablat ned denna goda
socialdemokratiska försvarspolitik. Detta hänger naturligtvis inte ihop.
Sture Ericson har under den tid han har sysslat med försvarsfrågor gjort
desperata försök att komma in i försvarsdebatten och bli tagen på allvar. Jag
måste säga att han inte har lyckats särskilt väl. Han har inte ägnat försvaret
någon omtanke, utan mera - som jag sade - ägnat sig åt personangrepp. Jag
vill slå fast detta, herr talman, för jag tycker att hans uppträdande har varit
skadligt, inte minst för försvaret. Vi vet ju bakgrunden. Vilt sprattlande bars
han ut som vice ordförande från utrikesutskottet för att hans parti skulle be-
reda plats för Pierre Schori. Därefter har han t.ex. när vi diskuterat ubåtsfrå-
gor och en ubåtskommission inte kunnat delta i diskussionen i utrikesnämn-
den, för där har hans parti inte placerat honom. Vid partiledaröverläggning-
arna om försvaret fann den socialdemokratiska partiordföranden Ingvar
Carlsson för gott att ta med sig en annan expert på dessa frågor, nämligen
gruppledaren. I dessa partiledaröverläggningar om försvaret deltog alltså
inte Sture Ericson. Detta kan möjligtvis förklara varför han gjort sådana
krumsprång som han faktiskt gjort.
När sedan utskottet föreslår en parlamentarisk beredning på det här områ-
det, väl i enlighet med de riktlinjer som jag var med om att föra fram redan
i februari, går Sture Ericson ut till massmedia och säger att han skall bli en
parlamentarisk överrock åt försvarsministern. Nej, Sture Ericson, därtill är
ni för kort i rocken. Någon parlamentarisk överrock kommer ni icke att bli,
möjligtvis en parlamentarisk nattmössa.
Anf. 15 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Tala om lågvattenmärken och personliga angrepp! Jag skall,
i motsats till försvarsministern, försöka ta upp sakfrågorna.
Försvarsministern började med att säga att det nu pågår en genomgri-
pande omstöpning av försvaret - den mest genomgripande modernisering
som har skett efter andra världskriget och som borde ha skett tidigare. Ja,
precis, Anders Björck, den borde ha kommit tidigare.
Den allvarligaste kritiken som man kan rikta mot den socialdemokratiska
försvarspolitiken under 80-talet är att den tog alltför stor hänsyn till Modera-
ternas krav på många brigader och många regementen. Det var det som var
Carl Bildts huvudlinje i 1984 års försvarskommitté. Det har inte minst Hans
Lindblad i många sammanhang påpekat. Då gällde det att slå vakt om alla
brigaderna - 29 stycken, om jag minns rätt.
På den tiden var det politiska läget detta, att vi socialdemokrater inte
förde försvarspolitik hand i hand med kommunisterna, utan vi såg alltid till
att vi hade med oss något eller några av de borgerliga partierna. Följaktligen
var det möjligt för Moderaterna och Carl Bildt att blockera en modernise-
ring av försvaret, en neddragning av volymen, för att få pengar över för en
höjning av kvaliteten. Det värsta man egentligen kan säga om Moderaternas
försvarspolitik är att den skadade försvaret. Vi höll kvar en alltför stor orga-
nisation, och på det sättet fick vi inte pengar över för den nödvändiga moder-
niseringen.
Anders Björcks stora bidrag till det svenska försvaret och försvarspoliti-
ken är just att han blev den person som fick leda reträtten från dessa ohåll-
bara positioner, genom att helt enkelt över natten byta politik. Det skedde i
oktober i fjol, då Moderaterna övergav allt vad de tidigare sagt om 27 ytterli-
gare miljarder m.m. De åkte runt i valrörelsen och lovade att behålla alla
förband, och sedan anslöt de sig till den socialdemokratiska målsättningen
och inriktningen för försvaret.
Det är det som gör att den proposition som Anders Björck sedan lade
fram, naturligtvis i tidsnöd - det är väl en av förklaringarna -, i huvudsak
sammanfaller med den proposition i försvarsfrågan som en socialdemokra-
tisk regering skulle ha lagt fram om vi hade klarat valet litet bättre.
Därför tycker jag att Anders Björck skall ha en eloge, för att han har tagit
fighten med sitt eget parti - inte minst med Arne Andersson - och genomdri-
vit denna omläggning av den moderata försvarspolitiken. Och, handen på
hjärtat, Anders Björck, inte som Cheney utan som Napoleon: titta ut över
det svenska försvaret! Det är inte alls särskilt dåligt. Det räcker med att full-
följa de materielprojekt som vi socialdemokrater har startat. Det räcker med
att fullfölja huvudlinjen, att ta andra steget mot en rejäl krympning. Ni pro-
testerade vilt mot det första steget, men nu är det ni som svarar för det andra
steget. Det är jag tacksam för.
Anf. 16 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Sture Ericson står än en gång och säger: Ni fullföljer social-
demokratisk försvarspolitik. Och sedan riktar han kritik mot just den propo-
sition som han påstår är socialdemokratisk försvarspolitik. Han har en
enorm rad förslag till förändringar och vill avslå propositionen på väsentliga
punkter. Detta går ju inte ihop. Om detta är socialdemokratisk försvarspoli-
tik, förstår jag inte varför Sture Ericson skryter med alla sina ändringsför-
slag, reservationer, särskilda yttranden och mycket annat. Sture Ericson på-
står att det här är bra - varför röstar ni då inte för propositionen? Även Sture
Ericson måste väl kunna bestämma sig. Nu försöker Sture Ericson sitta på
två stolar, och det innebär naturligtvis att han till slut ramlar mellan dem med
ett förfärande brak.
Sture Ericson är inte intresserad av det svenska försvarets bästa. Den so-
cialdemokratiska partimotionen - där Sture Ericson naturligtvis haft åtmin-
stone något finger med i spelet, även om han inte har skrivit den - går ut på
att lägga ned ytterligare ett stort antal förband, att skjuta upp viktiga beslut,
t.ex. om stridsvagnsanskaffningen, att få till stånd en beslutsprocess när det
gäller upphandlingen av delserie 2 för JAS som skulle innebära enorma kost-
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
31
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
32
nadfördyringar, med tanke på åtaganden till utländska underleverantörer
och mycket annat.
Sture Ericson! Får vi nu ett besked: Är denna proposition socialdemokra-
tisk försvarspolitik? Rösta då för den! Var modig och gå upp i talarstolen och
dra tillbaka yrkandena om bifall till de socialdemokratiska reservationerna!
Annars är den andliga stripteasen total.
Anf. 17 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Vad vi föreslår är att man skall ta ett något längre steg. Vi
tog det första steget 1989, då vi drog ned organisationen ganska kraftigt, med
besparingar på ungefär 5 miljarder. Nu kommer Anders Björck med det
andra steget i omstöpningen av försvaret, och det är något kortare än det
första steget. Vi tycker att det steget gott hade kunnat vara något längre, att
man hade kunnat ta ytterligare litet av organisationen för att just lösgöra
medel till den kvalitetshöjning som jag tror att vi är överens om. Det kom-
mer nämligen att bli penningbrist - och det är redan penningbrist inom för-
svaret. Man hör redan talas om att hundratals miljoner saknas hos de olika
myndigheterna, och det kommer att kräva ytterligare neddragningar - An-
ders Björck har insett det och har bett ÖB att komma med förslag om ytterli-
gare en flygflottilj under den här perioden.
Anders Björck har inte orkat gå hela vägen, inte orkat ända fram. Det är
på de punkter där han inte riktigt har fullföljt den socialdemokratiska politi-
ken som vi kritiserar honom, och det är där som vi har väckt en motion. Vi
ville hjälpa till och förbättra det förslag som Anders Björck har lagt fram.
Men jag förstår att han har mött ett oerhört starkt motstånd bland alla de
riksdagsmän och andra moderatpolitiker som har varit ute och lovat mer
pengar - Lars Tobisson lovade exempelvis att man skulle ställa upp med 27
miljarder. Det är klart att det lockade en del väljare. Nu har man svårigheter
att ta sig ur detta.
Jag vill inte göra Anders Björck personligen ansvarig för detta, därför att
jag tror att han tillhör de moderater som har tänkt något så när i riktiga ba-
nor, att man måste krympa organisationen för att få pengar. Vi skall ha ett
vassare försvar och ett mindre försvar. Jag är övertygad om att Anders
Björck, med alla sina retoriska utsvävningar, inte skadar försvaret. Han är,
i vaije fall i sitt parti, en progressiv kraft när det gäller förändringarna inom
försvaret.
Anf. 18 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Om det vore så att Sture Ericson verkligen var intresserad
av att få balans, varför föreslår man då mindre ökningar? Varför föreslår
man att ett antal förband skall läggas ned, t.ex. i Umeå och i Karlstad? Var-
för föreslår man att tre brigader skall försvinna? Jo, helt enkelt därför att
man väckte den socialdemokratiska försvarsmotionen uteslutande för att
ställa till trassel för regeringen, i förhoppning om att man i några fall skulle
kunna tillfoga regeringen voteringsnederlag.
Men man fick kalla fötter när man plötsligt upptäckte att man riskerade
att få igenom förslag, som t.ex. nedläggningen av F 10 i Ängelholm. Sture
Ericson blev då så rädd att han omedelbart sprang ifrån det förslag om att
lägga ned F 10 som finns i partimotionen. Då grinade nämligen verkligheten
Sture Ericson i ögonen. Det här visar väl att den socialdemokratiska för-
svarsmotionen inte kan tas på allvar. Jag tycker att Sture Ericson är en riktigt
dålig förlorare i de här sammanhangen. Det hade varit bättre om Sture Eric-
son hade varit konstruktiv i den försvarsberedning som han satt med i.
Det här visar väl att den socialdemokratiska försvarsmotionen inte kan tas
på allvar. Sture Ericson har gått ut i massmedia och sagt att man inte velat
tala med honom. Den beredning som Sture Ericson satt med i hade 14 sam-
manträden; nog hade Sture Ericson tid att tala där. Försvarsutskottet har
haft 20 sammanträden om propositionen; nog har Sture Ericson haft tid att
tala där. Att han inte har fått vara med på partiöverläggningar och liknande
är något som han faktiskt får ta upp med sin egen partiledning.
Talmannen anmälde att Sture Ericson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 19 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Efter att ha åhört såväl Anders Björcks huvudanförande
som replikskiftet mellan honom och Sture Ericson skulle jag vilja säga att de
får träta bäst de vill. Men framför allt när det gäller försvarsministern tycker
jag att uppträdandet förstärker klichén att politik handlar om träta och per-
sonliga angrepp. Jag måste säga att jag hyser en viss beundran för Sture Eric-
sons saktmod i replikskiftet.
Nu övergår jag till att kommentera Anders Björcks påstående om att det
här förslaget innebär väl använda pengar. På den punkten har vi naturligtvis
olika åsikter. Man säger att Sverige inte skall sänka garden. Det gör däremot
ett antal andra länder i vårt närområde. De är så aningslösa; t.o.m. när Sve-
rige behåller sin gard är de aningslösa nog att sänka sin.
Om pengarna är väl använda eller inte är naturligtvis beroende av vilken
plattform man står på när man börjar använda sina pengar. På vilken nivå
befinner vi oss när vi nu realt höjer anslagen? Enligt min utgångspunkt befin-
ner vi oss på en ganska hög nivå. Om vi ser det internationellt har Sverige
med tanke på sina uppgifter i nordeuropeisk säkerhetspolitik inte haft ett
svagt militärt försvar - det har varit överdimensionerat, enligt vår mening.
Hur kan det komma sig, försvarsministern, att den säkerhetspolitiska be-
dömning som den nuvarande regeringen gör, så väsentligt skiljer sig från öv-
riga länders i Europa? Det gäller frågan om väl använda pengar och frågan
om hur man anslår pengar för framtiden - om vi ökar dem realt eller om vi
anser att en nedrustning i Nordeuropa borde vara möjlig och önskvärd. Om
vi kommer till den slutsatsen måste det också förhålla sig så, att om vi skall
påverka den processen måste vi själva göra detsamma som vi vill att andra
skall göra, dvs. faktiskt sänka garden.
Anf. 20 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Jag tackar Jan Jennehag för de vänliga orden. När det gäller
saktmod kan jag bara försäkra att jag har varit saktmodig i drygt ett halvår
inför alla de angrepp som riktats från visst håll. Jag tycker att det faktiskt
kan vara dags att säga ifrån någon gång. Jag tyckte att det var lämpligt nu.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 125
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996197
34
Jag har inte gjort det tidigare, och jag tänker inte ägna mig åt det i fortsätt-
ningen heller.
När det gäller frågan om att använda pengarna skall konstateras att det
inte sker någon nedrustning i vårt närområde. Det är tvärtom så att bety-
dande truppstyrkor från Central- och Östeuropa flyttas norrut, precis till
den del av Europa där vi finns. Det sker, herr talman, även en kvalitetsför-
bättring av dessa truppstyrkor just nu. Det innebär att det militära hotet mot
Sverige fortfarande existerar. Det finns, herr talman, i varje fall en risk för
att vi kan utsättas för angrepp - även om jag inte tror att länder i vårt närom-
råde just nu, med de regimer som finns, har några tankar åt det hållet. Det
är därför inte läge för någon nedrustning i Sverige.
Herr talman! Jag vill citera vad en utländsk försvarsministerkollega med
erfarenhet av krig sade häromdagen: En försvarsministers uppgift är att all-
tid tänka på det otänkbara. Det är därför vi har ett försvar. Det är därför vi
planerar för situationer som vi hoppas aldrig skall inträffa, situationer som
är fruktansvärda och som vi i Sverige ibland har svårt att föreställa oss, efter-
som vi dess bättre inte har haft krig sedan 1815. Men de länder som har upp-
levt krig vet sannerligen värdet av att man även i djupaste fred planerar för
och har kraft och är förutseende nog att avsätta rimliga resurser till sitt för-
svar. Det är en mycket god investering som vi skall fortsätta att göra. Det
försvarsbeslut som riksdagen skall fatta i dag har bäring långt in på 2000-talet
när det gäller människor, materiel och organisation. Det är inte ett försvars-
beslut som bestämmer hur vi skall klara av våra uppgifter de närmaste åren.
Det har andra sett till att vi förhoppningsvis klarar av. Nu gäller det framti-
den långt långt borta. Det är den som vi som är här i dag måste ta ansvar för.
Anf. 21 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Vänsterpartiet och Moderaterna företräder naturligt nog
skilda roller i svensk politik. Moderaterna står för den försvarsvänliga delen
i det politiska spektrumet, och vi står för den del som har varit kritisk mot
den militära apparaten som ett verksamt medel att hävda Sveriges obe-
roende och möjlighet att bidra till en fredlig värld. Slutsatsen av det är att
det inte är så mycket i det som händer i dag och i den situation som vi kan
förutse för framtiden som påverkar våra olika ståndpunkter, utan det är tra-
ditionella roller i svensk politik och föreställningen om åt vilket håll vi skall
dra för att gynna en önskvärd utveckling.
Jag vill ha nedrustning. Då hamnar jag naturligtvis inte i samma läge som
försvarsministern. Vi skiljer oss åt när det gäller de ekonomiska konsekven-
serna, men också när det gäller bedömningen av vilken betydelse föränd-
ringarna i norra Europa har och vilken betydelse det har att Ryssland totalt
sett minskar sina militära satsningar. Man lägger naturligt nog en hel del av
ny materiel och förbättrade resurser på Kolahalvön. Det är ett uttryck för
totalt sett minskad satsning: en koncentration på områden som man anser
oundgängliga av geografiska skäl. Det är där man traditionellt har en posi-
tion att bevaka för att komma ut i Nordatlanten. Med krympande ekonomi
och med krympande ambitioner för den militära apparaten blir det en kon-
centration kring detta område. Det är ingenting konstigt med det.
Jag har ingen anledning att ifrågasätta Anders Björcks bedömning. För-
svarsministern gör den med utgångspunkt från sin roll både som regerings-
företrädare och som god representant för en traditionell moderat försvarspo-
litik. Vad jag kan säga är att det inte stämmer med min uppfattning om hur
Sverige bör agera och om hur vi i riksdagen bör hantera de medel som av
svenska folket ställs till vårt förfogande.
Anf. 22 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Jag tackar Jan Jennehag särskilt varmt för betygsättningen
av det jag sysslar med, ”god traditionell moderat försvarspolitik” - i all syn-
nerhet som jag fick ett annat betyg av en tidigare talare här i kammaren. Jag
kan försäkra kammarens ärade ledamöter att det i den frågan är Jennehag
som har rätt.
Sverige är ju ett litet land i ett känsligt område av Europa. Vi har ett ut-
präglat defensivt försvar. Vi deltar inte i några militärallianser. Vi hotar
ingen - det är en viktig skillnad gentemot länder som har en annan inriktning
på sitt försvar. Denna vår försvarspolitik har när det gäller huvudinrikt-
ningen byggts upp i bred enighet - det vill jag gärna säga.
Just med hänsyn till uppläggningen av vårt försvar - att vi är defensiva, att
vi bara försvarar Sverige och inte drömmer om att försvara någon annan -
kan jag verkligen säga att den försvarspolitik som Sverige för bidrar till stabi-
litet och därmed också till fred i den del av Europa där Sverige ligger.
Det farligaste som kunde hända vore om vi lät Sverige bli ett militärt va-
kuum. Det skulle, herr talman, inte få någon omedelbar effekt - det skulle
inte hända någonting i morgon eller i övermorgon - men på litet sikt skulle
det innebära betydande bekymmer och ett betydande risktagande. Det är
därför som den här försvarspropositionen är en av de få propositioner som
läggs fram i Europa - möjligvis den enda - där försvarsanslagen realt räknas
upp. Det är nödvändigt på grund av de försummelser som tidigare förekom-
mit, men det är nödvändigt också med tanke på att osäkerheten om framti-
den är så stor som den faktiskt är.
Anf. 23 IRÉNE VESTLUND (s):
Herr talman! Vid flera tillfällen här har förändringarna i vår omvärld tagits
upp. Självfallet är det så att förändringar i vår omvärld påverkar också våra
attityder till det militära och till det civila försvaret. Bilderna i våra TV-appa-
rater lyfter in det civila samhällets sårbarhet och människornas utsatthet i
våra vardagsrum. Flyktingströmmen från det forna Jugoslavien är måhända
bara början på en mer omfattande folkomflyttning på grund av de påfrest-
ningar som befolkningen utsätts för i krigs- och sanktionsdrabbade områ-
den.
Även vi trygga svenskar, som så länge förlitat oss på att det civila samhället
är okränkbart och fungerande i alla situationer, har börjat fundera. Vatten,
värme, elektricitet, fungerande barn- och äldreomsorg, sjukvård, transpor-
ter, ja, allt som hör till det fredstida samhällets självklarheter, kan komma
att ifrågasättas i en framtid. Medvetenhet om att det inte behöver vara ett
krigstillstånd som utlöser kriser i vardagen har vi fått vid några tillfällen,
t.ex. då det blivit stora elavbrott.
Bristen på rent vatten är ett av de miljöhot som vi ser. Egendomligt nog
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996197
35
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992193-
1996197
36
är det just nu ett svenskt samhälle - Vansbro - som inte längre har rent vat-
ten. Kanske det kan få ett antal andra kommuner att se över sin beredskap.
Kriget i Persiska viken fick många att ta reda på hur vardagen skulle kunna
klaras med enkla medel.
Vi socialdemokrater har i vår partimotion lyft fram två för oss viktiga om-
råden inom totalförsvarets civila del. Det civila försvaret, som har som en av
sina deluppgifter att stödja det militära försvaret, har genomgått ett antal
delutredningar. I den förra försvarsutredningen - 1988 års - arbetades det
mycket förtjänstfullt fram delrapporter, t.ex. om sjukvården i krig, som gav
oss en delvis ny och samlad bild av detta område.
Vi socialdemokrater har vänt oss mot att man i propositionen snävat in de
fyra huvuduppgifter som tidigare har legat som grund för det civila försvarets
uppbyggnad. Utskottet har sedan vid sin behandling av propositionen utökat
skrivningen, men vi socialdemokrater ser ingen anledning att frångå den tidi-
gare inriktningen, dvs. de fyra uppgifterna. I detta har vi också en samsyn
med ÖCB, som särskilt tar upp samhällsfunktionerna som en självständig
uppgift.
Vi har i vår partimotion också yrkat på en utredning om det totala civila
försvaret, ett yrkande som också andra partier instämt i, och utskottet har
fattat det kloka beslutet att ge regeringen i uppdrag att tillsätta en kommitté.
Vi har då från vår sida naturligtvis hävdat att de fyra grunduppgifterna
skall ingå i detta, men vi tycker att tillsättandet av en kommitté är det väsent-
ligaste i sammanhanget.
I uppdraget ingår också att se närmare på övriga konsekvenser av föränd-
ringar i det civila samhället. Vi vet i dag inte riktigt hur överflyttningen av
olika beredskapsåtgärder till det kommunala ansvaret kommer att slå, hur
man ute i kommunerna kommer att kunna hantera det och vilka eventuella
bekymmer som kommer att uppstå. Framför allt behöver vi föra den här dis-
kussionen också i en framtid, så att inte vi som just nu talar för det civila
försvaret hamnar i samma situation som de som talar för det militära försva-
ret: att det blir en obalans mellan uppgifter och ekonomi. Det här är en
mycket viktig del av den framtida kommitténs arbete.
ÖCB har naturligtvis också tagit fram en mängd andra faktorer, som vi
från socialdemokratisk sida instämmer i, t.ex. att se över hur den totala ser-
vicen ute i samhället eventuellt kommer att förändras genom bolagiseringar
och utförsäljningar av statliga företag och myndigheter.
Hur kommer televerket att klara av den del som man har tagit ett stort
ekonomiskt ansvar för, nämligen olika signalsystem? Hur kommer Vatten-
fall att kunna agera i dessa frågor? Det finns alltså många väsentliga och
stora uppgifter för den framtida kommittén att arbeta med.
Jag vill i detta sammanhang även säga att det inte handlar enbart om ÖCB
utan även om räddningsverket, som på ett mycket bra sätt - det tycker åt-
minstone jag, och jag tror att min syn delas av många - prövar sin förmåga
att snabbt rycka ut vid katastrofsituationer. Det är inte enbart i Armenien
som man har prövat sin förmåga och gjort insatser. Man har gjort det även i
andra katastrofområden.
Jag tror att detta har varit bra för t.ex. räddningsverket för att stimulera
personalen att jobba vidare med sådana lösningar.
Jag sade att vi har tagit upp tvä viktiga områden i vår partimotion. Denna
del av det civila försvaret är det ena området. Det andra området är frivillig-
organisationerna. Jag tror att Sverige är unikt när det gäller intresse och en-
gagemang i de frivilliga organisationernas arbete.
Vi har i vår partimotion tagit fram just den delen. Vi har också sagt att
frivilligorganisationerna och frivilligrörelsen självfallet inte skall stryka på
foten inför de omorganisationer och neddragningar som kommer att ske
inom det militära försvaret. En stöttning och ett fortsatt samarbete är nöd-
vändigt.
Vi måste också komma ihåg att det värde som ligger i de kunskaper som
finns inom frivilligorganisationerna också är en del av det försvarsintresse
som finns i vårt land. Jag tror att kunskaperna och villigheten att lära sig
saker och ting har ett oerhört kraftfullt och positivt stöd inte bara för för-
svarsviljan utan även för svenskheten.
Vi socialdemokrater har sagt att vi vill ha ett uttalande, men det har vi inte
fått stöd för det i utskottet. Vi tror ändå att det är viktigt att föra fram denna
värdering.
Vi har också fört fram att det behövs ytterligare pengar till hemskyddet.
Det har utskottet löst på annat sätt. Ytterligare talare som också är djupt
engagerade i frivilligorganisationerna kommmer att ta upp detta, t.ex. stöd
till instruktörsarvoden, m.m. Det är ett av de bekymmer som frivilligrörel-
sen för närvarande har.
Frågan om frivilligorganisationerna är viktig, och den är viktig för oss soci-
aldemokrater.
Vi har i debatten inte i första hand talat om motioner. Men det finns några
motioner, bl.a. från socialdemokratiskt håll, som jag vill beröra, eftersom
det har varit ganska mycket skriverier i pressen. Det gäller prövningen och
intagningen av hemvärnsmän samt reglerna för vapenförvaring.
Vi i utskottet har tagit detta på så djupt allvar att vi i båda dessa delar ger
regeringen till känna att vi önskar en skärpning på dessa områden. Jag tror
att det är bra för den framtida debatten att vi tar upp dessa saker. Misstankar
om att det inte sker en noggrann intagning av personer som skall hantera
vapen får inte drabba frivilligorganisationerna.
Det finns naturligtvis många saker att säga om det civila försvaret. Men
jag nöjer mig, herr talman, med att haka på frågan om trendbrott, även om
jag gör det med en något annorlunda vinkling.
Jag anser att det är ett viktigt trendbrott att så här i början av en debatt
om totalförsvaret behandla och lyfta fram det civila försvaret och frivilligrö-
relsen.
Anf. 24 HANS LINDBLAD (fp):
Herr talman! Innan jag går in på ämnet vill jag be stenograferna om ursäkt
för alla de år som jag har varit i riksdagen. Jag vet att det är en plåga för dem
när jag går upp i debatten. Men det blir samma sak också nu.
Jag har varit med om ett antal försvarsbeslut - de senaste fyra - och försökt
följa även de tidigare. Bakgrunden är nu mycket glädjande. Vi har ett läge
då vi kan tro att Europa kommer att bli ett fredligt Europa.
Jag brukar säga att allt elände kommer från Hegel. Hans idéer har innebu-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
37
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
38
rit förtryck i länderna och krig, från Vilhelm II, Hitler och Lenin. Jag är där-
för jätteglad att denna riksdag nu kan reagera på en kvarvarande kommu-
nistregim i Serbien. Det är dessa tankar i denna världsdel som har lett till att
det har varit förtryck och att det har stått mer väpnade styrkor här än någon
annanstans. Europa har varit en fruktansvärt drabbad kontinent till följd av
dessa idéer. Samtidigt har samma kontinent haft idéer om demokrati, frihet.
För mig är Hegel Europa och Jefferson Amerika. Man kan nu äntligen
tänka: Var andra världskriget Europas sista stora krig? Den bakgrunden är
naturligtvis oerhört positiv.
Därmed har jag sagt vad jag vill säga om hotbilden. Resten är offentlig
sektor.
Ett grundläggande problem rörande Sveriges försvar har varit hur man
parlamentariskt skall kunna kontrollera en så stor verksamhet.
Jag blev en aning irriterad över det tonläge som försvarsministern och fö-
reträdaren för det största partiet hade. Den stora konfrontationen mellan
Socialdemokraterna och Moderaterna i försvarsfrågan har gjort att det är de
som egentligen har varit det stora problemet. Militären har liksom legat i lä.
Jag har hela tiden upplevt att vi i åtskilligt tycker ganska lika. Men vad är det
som gör att det inte går att få ett vettigt försvarsbeslut? Jo, det är byråkratin.
Det känns ibland litet patetiskt, t.ex. när jag försöker beskriva pansarbåts-
utredandet 1906 till 1909. Vi vet att den tidens militärer ogillade demokrati
också. Det gör inte dagens. Men deras sätt på försvarsområdet är att säga att
det är de som har kunskapen och att det skall ni politiker inte skall blanda
er så mycket i.
Jag har hållit på länge med försvarspolitik, men det är sällan som jag har
blivit kritiserad av politiker. Men rader av generaler och överstar, framför
allt pensionerade sådana, skriver att jag är det okunnigaste som finns och att
jag inte begriper någonting. Det är möjligt att jag är okunnigare än andra.
Jag trodde att det var ett speciellt förhållande när det gäller att kunna be-
handla försvarets stora byråkrati. Det är en gammal byråkrati, det är en hie-
rarkisk organisation. Det är få där som tänker på försvaret i stort. Man har
ingen lojalitet mot försvaret, utan mer mot delar av det. Man är lojal mot
något annat, som försvarsgren eller truppslag.
Man är t.ex. i flottan eller i kustartilleriet. De kom samman 1902, men de
har aldrig kommit sams. Inom flottan är man för ytfartyg, eller för ubåtar.
Vid det förra försvarsbeslutet ville vi dels förstärka ubåtsvapnet, dels kustro-
botarna. Inom flottan var många irriterade över detta försvarsbeslut och har
gjort åtskilligt för att sabotera det.
På samma sätt är det inom armén. Det är en fight mellan pansarfolk och
infanterister, och den stackars helikoptern kommer aldrig in.
Det här har jag lärt mig, och det kan jag vara tacksam för. Men jag har
lärt mig att förhållandet inte är något konstigt internationellt sett. Det är på
samma sätt i andra länder, att särintressen driver.
Det som hände i Pearl Harbor, varför hände det? I och för sig visste man
sedan 20 år att det gick att sänka fartyg med hjälp av flyg. Men det var för-
svarsgrensstrider, och slutsatsen stoppades.
Jag har haft nytta av att lära mig hur en byråkrati fungerar, hur den hela
tiden försöker manipulera politiker och färga beslutsunderlag. Som riks-
dagsrevisor har jag haft tillfälle att följa några områden. Det har gällt sjuk-
vården, gymnasieskolan och polisen. Det är samma problematik där. Riks-
dagen fattar beslut, men stora aktörsgrupper handlar mot besluten.
Det finns delar av det svenska försvaret som har fungerat mycket bra. Vi
har förmodligen ett av världens effektivaste flygvapen i och med att det råder
en ganska hyfsad balans mellan numerär och kvalitet, och det gäller också
flera av de marina stridskrafterna.
Men hur kan det komma sig att den svenska armén är sådan, att om det
hade blivit krig under de senaste åren, hade det blivit en fullkomlig slakt?
Det skulle ta 14 dagar att mobilisera brigaderna. När de väl hade kommit in
skulle det ha visat sig att en stor del av utrustningen inte fungerar, att man
inte kan slåss på nätterna och att sjukvården snabbt skulle klappa ihop. Var-
för? Jo, därför att politikerna har följt råden från ÖB, och ÖB sade ju vid
det förra försvarsbeslutet att 28 brigader är den rätta avvägningen.
Jag hade föreslagit att man skulle ta bort de äldre brigader som riksdagen
i och för sig redan 1972 fattade beslut om att ta bort. Det var ett riksdagsbe-
slut om att tio brigader skulle bort, men detta beslut följdes inte. Vilka är de
stora strukturbeslut som har tagits? Ja, det var väl 1972 års försvarsbeslut,
när man beslutade att ta bort de tio brigaderna. Men det beslutet genomför-
des alltså inte.
När det gäller fredsorganisationen fattades ett beslut 1982. Jag återkom-
mer till det alldeles strax.
Sedan togs nya beslut om brigaderna. 1989/90 var det aktuellt med indrag-
ning av nio brigader, och nu gäller det ytterligare två. I den meningen är
naturligtvis den strukturomvandling som genomförs nu mer begränsad.
Jag tycker ändå att det här är det bästa försvarsbeslutet, eftersom det, som
jag brukar säga, är en principiell återgång till 1925 års försvarsbeslut. Det
var tre moment i det försvarsbeslutet.
För det första en prioritering av kvaliteten. Det pratas ofta illa om 1925
års försvarsbeslut. Men då inrättades flygvapnet, och man tog bort mycket
av kavalleriet. Det är klart att vi hade kunnat behålla ett stort kavalleri. Det
hade Polen också 1939.
För det andra var det inriktningen på flexibiliteten, att vid behov skall
krigsorganisationen kunna växa. Jag ser öppningar. Vi kan på flygvapenom-
rådet ha ett större antal krigsdivisioner än fredsdivisioner.
För det tredje har en rationell värnplikt kommit tillbaka. Det är kombina-
tionen av detta som är avgörande.
Olyckan i svensk försvarspolitik var låsningen i försvarsbesluten 1914 och
1942. Ingen civiliserad stat kan fatta långsiktiga försvarsbeslut under på-
gående världskrig. Då finns det ju inga ekonomiska restriktioner. Men det är
1942 års försvarsbeslut som har legat som en död hand över svenskt försvar i
50 år. Nu går vi tillbaka till idéerna från 1925.
Jag har i min motion citerat vad Bertil Ohlin skrev 1942: I krig skall man
naturligtvis satsa oerhört mycket på att ge effekt i närtid, men man skall inte
binda upp sig. Men det var i samband med världskriget som riksdagen gick
tillbaka till det värnpliktssystem som rådde före 1925, och man låste sig också
vid en organisation. En kritik mot det här huset är att man efter 1914 kunde
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
39
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
40
ompröva beslutet redan efter ett decennium. Men att gången efter skulle ta
fem gånger så lång tid!
Frågan är vad som har varit det stora hindret. En faktor är naturligtvis
myndigheterna, som har gjort allt vad de kunnat för att påverka politiken.
Beslut man har ogillat har man ibland inte följt. Man har hela tiden försökt
färga underlaget. Efter beslutet 1972, när riksdagen beslutade att ta bort tio
brigader men myndigheterna ändå behöll dem, måste man inse att det inte
funkar. Pengarna räcker inte till grejor till dessa brigader. Man måste då
dölja bristen! Hade man angett de 14 miljarder som fattas i form av ammuni-
tion, livremmar, snökedjor och allt vad det är, hade det ju kommit fram.
Men myndigheterna förnekade att bristerna fanns.
Försvaret är ett område där man kan hemlighålla saker och ting. Också
höga befattningshavare kan säga att man inte kände till bristerna.
Det här gäller ju inte bara den militära sidan. Jag knyter an till vad Iréne
Vestlund sade. 1987 års försvarspolitiska beslut innehöll nytänkande framför
allt på den civila sidan. Också där hade särintressen styrt. Vi hade en uthål-
lighet på tre år för teko och skor. Inget land har någonsin uppgivit sin frihet
på grund av skobrist, och det har aldrig funnits någon risk för att Sverige
skulle bli det första. Men för att möta det scenariot satsades hundratals mil-
joner kronor, och dessutom har vi de importrestriktioner som gör att en van-
lig svensk barnfamilj fick betala 2 000-3 000 kr. mer för kläder.
Samma långa uthållighet gavs på livsmedelssidan, för att möta tre års av-
spärrning. Men sjukvården klappade ihop redan efter tre fyra veckor. Det
fick vi oerhört mycket kritik för, att vi införde insatstider rätt över. Vidare
minskade vi pengarna genom att vi gick över till ett system som innebar att
vi inte skulle ha så stora lager och att vi skulle gå över till mindre oljeanvänd-
ning. Men det finns alltid myndigheter som säger att det gäller att få så
mycket pengar som möjligt. Politikernas roll är enligt dem en och allena,
nämligen att klå skattebetalarna på pengar att ge till myndigheterna. Men
vår uppgift är ju att få saker och ting att fungera.
Nu börjar också skyddsrumsbehovet att prioriteras. Myndigheterna har
tidigare intensivt motarbetat detta. Det har ännu inte kommit till stånd, och
det är därför alldeles nödvändigt att riksdagen säger att vi måste göra en
prioritering. Vi har stora hinder i ett centralt verk, och länsstyrelsernas för-
svarsenheter, där alla sitter som revirbevarare och även fungerar som opi-
nionsbildare mot den politiska nivån.
Att civilförsvaret inte fungerar beror på att värnpliktiga endast förts till
det militära försvaret. Vad är det som gör att Sveriges försvar har så stora
obalanser? Jo, orsaken till detta är att försvarseffekten icke har varit det av-
görande, utan det viktiga har varit den allmänna värnplikten som princip.
Det spelar ingen roll om vi har 28 eller 20 brigader eller ingen brigad alls om
man säger att varje man ändå skall utbildas minst i sju och en halv månad.
Det här har varit en princip som sedan har blivit dogm och sedan har blivit
hysteri.
Som liberal kan jag väl säga att idén om allmän värnplikt började med en
artikel. Man kan naturligtvis gå tillbaka och säga att den i någon mening
fanns redan århundraden tidigare i och med folkuppbådet och utskrivnings-
systemen. Men i den moderna meningen är det en artikel av Viktor Rydberg
i Handelstidningen 1859 som ligger bakom, och andra liberaler var August
Blanche, Julius Mankell, S. A. Hedlund och Adolf Hedin. För dem hängde
den här frågan ihop med den allmänna rösträtten.
Tanken att värnplikt går ut på att mycket folk innebär ett starkt försvar,
den tanken dog bokstavligen vid Verdun 1916. Avsikten var inte att ta Ver-
dun, utan Tyskland skulle döda så mycket som möjligt av Frankrikes unga
manliga befolkning. Problemet var bara att Tyskland i stort sett förlorade
lika många människor. Efter detta var idén död. När kulsprutan fanns räckte
det inte med att man hade mycket folk.
Hur har då denna idé kunnat fortsätta att styra? Officersgrupper menar
att har man allmän värnplikt kan man inte gå till politikerna och säga att alla
regementen måste vara kvar, att alla officersbefattningar måste vara kvar
och att man också måste få pengar till utrustning. Sedan märker man att or-
ganisationen är så stor att man måste dölja behovet av utrustning, för annars
kommer politikerna att ändra på organisationen.
Det som är förödande är inte bara att det militära försvaret sedan andra
världskriget har utbildat hundratusentals värnpliktiga som inte har behövts.
Till dessa har försvaret sagt: Nu har du gjort dina sju eller tio månader. Tack
för oss! Blir det krig kommer vi inte att kalla in dig.
Samtidigt har civilförsvaret inte fungerat, eftersom man där inte har fått
utbilda unga. Nu pågår försöksverksamhet på det här området i Malmö och
Göteborg, men till det fick man inte använda värnpliktiga. I stället fick man
ta in vapenfria. Vad man ville veta var vad man kan lära sig på sex månader,
men det finns en lag som säger att vapenfria skall ligga inne mycket längre.
Då får man alltså lov att säga: Vad kan du efter sex månader? Räkna inte
det du lärde dig under tiden därefter. Det råder alltså fullkomlig hysteri på
det här området.
Det var väldigt nära att riksdagen 1982 fattade ett beslut som innebar en
direktrekrytering till den civila sidan. Men detta stoppades av en överste i
försvarskommittén som sade att det var ett hot mot den allmänna värnplik-
ten. Partierna - utom folkpartiet - sade då nej till direktrekrytering. Det är
tio förlorade år, som naturligtvis har inneburit att civilförsvaret inte fått en
chans att funka. Om du inte utbildar 20-åringar kan det aldrig kompenseras
senare. Du kan aldrig begära att 30- eller 40-åringar skall ställa upp på att
med tvång bli utbildade tre eller fyra månader. Det är en helt bisarr tanke
att de skulle tas från sina jobb.
Det som har hänt nu senast är att blockeringen har brutits. Jag ser för res-
ten att Roland Brännström finns här i dag. Pliktutredningen under honom
tittar mycket förutsättningslöst på dessa frågor. Det handlar om alla behov,
såväl militära som civila. Frågan är vilken metod man skall tillämpa vid ut-
tagningen. Förmodligen blir det en kombination. Man kan titta på individen.
Det gäller att mäta och bedöma vederbörandes förmåga osv. Men det gäller
också att se till vad vederbörande vill och vilken utbildning personen i fråga
har.
När det gäller byggnadsberedskapen - det kan handla om byggandet av
t.ex. befästningar och broar - är det mycket viktigt att ta vara på t.ex. en
byggnadsarbetares erfarenheter i stället för att utbilda honom till skyttesol-
dat. Det vore ju litet ”knäppt” att utbilda honom också till en sådan.
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
41
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
42
Om det är så att det för den som skall göra värnplikten handlar om resor
som kostar 40 000 kr. är det bättre att ta en grabb som bor på andra sidan av
regementsstaketet, även om den här grabben skulle vara någon centimeter
kortare t.ex.
Det som jag tycker är avgörande här är att vi kommer bort från tidigare
synsätt. Försvarsministern säger ibland att det här beslutet skulle innebära
efterkrigstidens största strukturomvandling, men det är icke sant. I fråga om
strukturomvandlingen av både krigsorganisationen och fredsorganisationen
har det förekommit betydligt större beslut. Jag tänker på besluten 1972, 1982
och 1989/90. Det nya nu är den ändrade synen på värnplikten.
Det är alltså viktigt med en kombination av alla tre momenten från 1925:
kvaliteten, flexibiliteten och ett rationellt användande av personalen. Det är
förverkligandet av den här kombinationen som är det nya.
Jag måste något kommentera framför allt Arne Anderssons kritik mot
1987 års försvarsbeslut. När det gällde den civila sidan blev det helt enkelt
fråga om ett politiskt kommando för första gången. Jag hävdar att nämnda
försvarsbeslut var bra. Det innebar att vi skulle satsa på kvalitet vad gäller
armén. Vi visste nämligen mycket väl att armén inte fungerade. Att det inte
gick att fatta beslut i det sammanhanget berodde helt enkelt på att utlovat
underlag inte kom.
Beträffande kritiken vill jag säga följande. Trots att jag nog var den som
kom med mest kritik hade jag en alldeles för positiv inställning. Jag sade: Ta
bort IB 66. Nu vet vi att ännu mer måste bort.
Tror någon att vi kunde säga: Ni får de här 6,8 miljarderna extra. Men
sedan får ni en in blanco-fullmakt. Ni kan ju ha gömt undan grejer och det
kanske inte funkar.
Det var mycket bra att man ändå tvingade fram sanningen. Vi visste
mycket väl att åtgärder skulle ha vidtagits för länge sedan. Jag upplevde att
det var positivt att de här bristerna kom fram i ljuset.
Dessutom - nu är jag litet personlig - var j ag rätt irriterad över Carl Bildt.
Vi båda satt alltså med i försvarskommittén, och jag hävdar att jag faktiskt
var mera aktiv än han. Jag ifrågasatte myndigheternas siffror. Men när vi
kom dithän att beslut skulle fattas ville Carl Bildt ha 2,5 miljarder mera. För
nästan alla de pengarna skulle han köpa 15 Viggenplan till - men det var icke
fråga om ett öre mera i prisreserv! Vi befann oss då i precis samma situation
som nu.
En svårighet här är de problem som alla politiska partier har haft med
myndigheter som vilseleder. Men då säger man i något parti att det är politi-
kernas eller de andra partiernas fel att det är som det är. Det tycker jag på
något sätt är att friskriva byråkratin, vilken ju alltid tjänar på att ett parti
försöker lägga skulden på ett annat parti.
Rent sakligt kan man säga att det var mycket bra att vi inte satsade nästan
2 miljarder på ytterligare 15 Jaktviggar utrustade med annan radar än övriga,
särskilt som problemet i nuläget är att vi har för många flygplan. JAS kom-
mer alltså i ett för stort antal och för tidigt. Det innebär att vi måste skrota
befintliga resurser i förtid.
Sture Ericson talade om materielindex. Men jag tycker att han har fel på
den punkten. Själv tycker jag att det är riktigt att ha ett materielindex. Erfa-
renhetsmässigt vet vi att försvarsmaterielen utvecklas snabbare än vad ett
allmänt konsumtionsindex gör.
Jag tycker att Sture Ericson gör samma fel som en del myndigheter verkar
göra om han tror att vi har utlovat en ökning. Försvarsbeslutet kan ju mycket
väl innebära att försvarsanslagen skall dras ner med 10 eller 20 %. Ramen
minskas sedan i motsvarande omfattning. Men inom ramen skall ändå mate-
rielandelen finnas. På samma sätt är det med löneindex. Det spelar ingen
roll om försvarsramen är på 20, 25 eller 30 miljarder. Oavsett vad som gäller
skall det finnas ett löneindex.
Så några ord om fredsorganisationen. Det är nödvändigt att minska anta-
let fredsförband och att dra ner när det gäller den funktionen av krigsorgani-
sationen. Jag är en av dem som tycker att det som gjorts både den här gången
och förra gången är mycket olyckligt. Roland Brännström och jag tillhörde
dödspatrullen. Vi var alltså några politiker från olika partier som åkte runt i
landet och besökte olika förband. Vi vägde alla saker mot varandra. Det
gällde byggnaderna, personalen, hur nära de värnpliktiga bodde, operativa
förhållanden, sysselsättning etc. Det kan handla om ett tiotal olika variabler
som vi vägde mot varandra.
Det här är inte konstigare än t.ex. byggandet av en bro. Öresundsbron
kräver säkert många fler variabler. För exempelvis en ny gymnasiereform
behövs det kanske hundra olika variabler.
Sedan säger man: Ja, men det här gick inte. Regeringen sade ju nej beträf-
fande två av förbandsanläggningarna. Därpå säger riksdagen nej på ytterli-
gare några punkter. Det var ju så att säga en nattlig uppgörelse mellan mode-
rater och socialdemokrater. Det handlade om att behålla ett milo i Värm-
land, där det fanns en lokal opinion.
Riksdagen fattar beslut. Men myndigheter följer inte alltid fattade beslut.
Jag vill som exempel nämna K1 och Näsbypark. Socialdemokraterna - som
jag kan glädja genom att nämna detta - har en reservation i anledning av min
motion. Egentligen är det en makalös läsning beträffande det som har hänt.
Det är lätt att säga: Gör ingenting alls! Men jag tror att människor i dag
ändå känner att det är nödvändigt att det kommer ett rationellt förslag.
Vad som hänt 1989 och vad som händer nu är att man låter de militära
myndigheterna lägga fram förslag. Därför har det aldrig gjorts en samlad be-
dömning där allt har vägts in, utan någon har sett till att vi fått ett panikbeslut
om 121. Detsamma gäller egentligen flottiljerna.
Inför framtiden måste man gå tillbaka och se på vad som hänt. Men det
skulle inte förvåna mig - jag säger detta efter att ha studerat dagens talar-
lista - om en stor del av anförandena i dag handlar om fredsorganisationen
och ganska få av dem om krigsorganisationen. Här har ett fundamentalt fel
gjorts från myndigheternas sida.
Jag tror att man hemma i Gävle skulle ha accepterat dessa saker mycket
lättare om man hade känt att här har politiker vägt alla faktorer mot var-
andra. Men nu kan man på militär politisk resp, nivå skylla ifrån sig. Ingen
har egentligen något ansvar. På liknande sätt har det varit på flygvapensidan.
Så en sista reflexion om flygflottiljerna. Det har gått till på följande sätt.
I försvarskommittén i samband med föregående försvarsbeslut kunde man
höra: Vi är i färd med att skaffa oss robot 15, som är en mycket bra robot.
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
43
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
Den skall användas till JAS, och den kommer att anskaffas och vara slutleve-
rerad 1989 eller 1990, om jag minns rätt.
Då sade någon: Men snälla nån, den skall sitta på JAS, och första divisio-
nen kommer 1995. Tänk om det blir krig 1991 eller 1992! Hur skall vi då
kunna förklara för svenska folket att det finns sjömålsrobotar till ett värde
av hundratals miljoner kronor i olika förråd - robotar som inte kan avlossas
förrän senare under 90-talet? Det här går inte ihop. Vi kan inte förklara
detta.
Ja, men skulle det inte gå att använda Viggen? frågar någon. Då säger man
från myndigheterna: Det har vi inte tänkt på.
40 miljoner skulle det kosta - en liten summa. Det här är vad vi minns.
Det innebär att det när det gäller Attackviggarna kan bli två generationer,
dels de med tidigare robotar, dels de nya. Det betyder egentligen en för-
dubbling av attackkapaciteten.
Men när det blir fråga om verkligheten hör man teknikerna på flottiljerna
säga: Ja, stoppar man in den här lilla datorn för att kunna sätta robot 15 på
Attackviggen, får man på köpet de andra vapnen också. Man kan sätta på
bombkapslar, jaktrobotar och radarjaktrobotar.
Teknikerna visade att man kan sätta hela programmet på Spaningsvig-
garna också. Plötsligt har vi åtta och en halv division. Det är det som ligger
bakom att det i det här läget är rimligt att gå ned till sju divisioner. Det är
under alla förhållanden bortåt en fördubbling av den attackkapacitet vi har.
Slutsatsen blir naturligtvis att om vi gör den minskningen - eftersom JAS-
systemet innebär att vi skall gå ned till 16 divisioner - är det en besparing
som är rätt viktig. Men då måste man lägga ned en flottilj. Till dem som utgår
från att flottiljerna är det viktiga kan jag säga att det är nödvändigt att lägga
ned en flottilj. Sedan kan man diskutera vilken det skall vara. Men tanken
att ha kvar alla flottiljer är i grunden alldeles orimlig, för då skulle vi den
närmaste tiden lägga ned mycket pengar på att behålla en organisation.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i dess helhet.
(Applåder)
Anf. 25 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Det här blir ett något ovanligt genmäle.
Eftersom detta är den sista större försvarsdebatt som Hans Lindblad del-
tar i här i riksdagen, då han har bestämt sig för att lämna riksdagen i slutet
av detta år, tycker jag att det finns anledning att göra några konstateranden.
Hans Lindblad har varit en mycket kunnig försvarsdebattör, så kunnig också
i detaljer att det ibland har gjort det svårt för oss andra att riktigt hänga med.
Han har därför ibland fått föra sin egen debatt mot konservativa krafter i
politiken och framför allt inom den militära byråkratin.
Så här i efterhand kan man konstatera att Hans Lindblad har haft rätt i det
mesta han har sagt om försvaret och försvarsbyråkratin. Ibland har han
t.o.m. haft rätt när han har kritiserat oss socialdemokrater. Personligen är
jag förvånad över hur Folkpartiet hushållar med sina resurser, när man nu
släpper i väg Hans Lindblad från riksdagen, men det skall jag inte lägga mig
i.
44
Det är en stor förlust för försvarsutskottet och för riksdagen när Hans
Lindblad nu drar sig ur verksamheten här i huset. Vi vill gärna hylla Hans
Lindblad för en stor och självständig insats samt tacka för alla de inspire-
rande diskussionerna. Vi hoppas få fortsätta de diskussionerna även utanför
riksdagen.
(Applåder)
I detta anförande instämde Christer Skoog (s), Karin Wegestål (s), Britt
Bohlin (s), Iréne Vestlund (s), Jan Jennehag (v), Sven Lundberg (s) och
Barbro Evermo Palmerlund (s).
Anf. 26 HANS LINDBLAD (fp) replik:
Herr talman! Jag tror att försvarsutskottet har en mycket viktig uppgift.
Nu skall jag röja en hemlighet: det här utskottet har inte så mycket att göra
som andra utskott. Men försvarsutskottet har möjlighet att följa upp det vi
har beslutat. Det finns en riksdagsutredning som säger att utskotten måste
gå tillbaka och se vad som har hänt. Det har det här utskottet gjort.
Sture Ericson påpekade att det gjorts 15 tillkännagivanden. Jag tycker att
det är jättebra att ett utskott har tid att göra det. Det påstås att när jord-
bruksutskottet höll på med miljöpropositionen fick det ta 36 sekunder per
yrkande, inkl, alla föredragningar. Fler synpunkter finner man också om
man läser texten. Jag menar att myndigheter skall läsa dessa. Det gör de i
och för sig inte. De bryr sig inte öm vad riksdagen säger. Men man skall titta
både på det som riksdagen säger och på de formella tillkännagivandena. Det
är viktigt att besluten följs upp. Försvaret har haft femårsplanering. Vi är
nu för hela statsförvaltningen på väg mot treårsbudgetering. Det kräver att
utskotten tar mycket mer aktiv del.
Jag menar att det förmodligen inte hade gått så fruktansvärt illa med
svenskt försvar om de nuvarande ledamöterna hade varit med tidigare, och
det är egentligen tjejerna som är skillnaden. De går inte på sådana saker som
att det skall vara ett jättestort försvar men att det inte spelar någon roll om
grabbarna har skyddsvästar eller att pengarna som anslås till sjukvårdsheli-
koptrar stoppas in för att behålla en stor organisation. Med Iréne, Britt,
Karin och Barbro, och tidigare Kerstin Ekman och Gunhild Bolander har vi
fått ett stort kvinnligt tillskott. Det har varit lättare att prata sakligt med
dem, för grabbarna har på något sätt varit styrda av eller vana vid att ha
tilltro till myndigheter. Jag tror att det är oerhört viktigt för det svenska för-
svarsutskottet att ha en aktiv roll. Det här är ett område där det mycket ofta
råder enighet över partigränserna, och då måste utskottet ta kommandot.
Detta är samtidigt en vädjan till försvarsministern. Nu får vi en myndighet
i försvarsmakten. Det behövs, för den här organisationen har varit så splitt-
rad. Det behövs en stark ÖB. Men det innebär att vi måste ha en politisk
nivå över. Egentligen har vi SSLP eller motsvarande i departementet. Den
funktionen måste stärkas. Det får inte vara så att överbefälhavaren talar om
vilket hotet är. Nu gör han inte det. Han är egentligen kameral och talar bara
om hur mycket de olika anslagen har ändrats. Det kan man mycket bättre
använda riksdagens utredningstjänst till. Enligt min mening behövs det
ingen ÖB-myndighet för detta. Operativa frågor vill man över huvud taget
inte prata om. Men det är absolut nödvändigt att utvärderingen görs av par-
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
45
|
Prot. 1991/92:125 |
lamentet, och då är departementet parlamentarikernas organ. Kalla hellre |
svarsministern knölar till det.
|
Totalförsvarets |
Det är mycket viktigt att parlamentet har ansvar. Men det gäller också de Jag är också rörd över all den vänlighet som visas när så många i utskottet Anf. 27 ARNE ANDERSSON (m) replik: Herr talman! Jag skulle faktiskt också ha kunnat resa mig för en stund se- Däremot kan vi inte ha olika mening om det salt som Hans Lindblad utgör Hans! Eftersom du i utskottet - jag kan inte minnas att du har sagt det här Anf.28 HANS LINDBLAD (fp) replik: Herr talman! Jag är naturligtvis tacksam för vad utskottets ordförande |
|
46 |
sade. |
Det gällde beslutet 1925. Det är väsentligt att se vilka principer som gäller.
Det är förenklat att säga att det är bra att rusta upp och dåligt att rusta ner.
1925 var man oerhört framsynt. Däremot kan man kritisera politiker oerhört
kraftigt för att de på 1930-talet, efter det att Hitler hade kommit till makten,
inte reagerade snabbare.
Till dem som berömmer 1936 års försvarsbeslut, som innebar en tioårig
upprustning fram till 1946, och talar illa om 1925 års beslut vill jag säga: Titta
på vilka nedrustningar de krigförande länderna gjorde. Det var oerhört
mycket kraftigare neddragningar än Sveriges.
Här åberopades olika tolkningar av tillkännagivandet om nedläggning av
vissa regementen. 114 och P 2 nämndes därför att de brigaderna skall bort.
Eftersom dessa brigader ändå skall bort, är det väl rimligt att låta det faktum
att regementschefen vill ta hänsyn till personalen bli helt avgörande. Men
det kan man inte säga om ett förband som producerar artilleri och luftvärn
för andra. Man kan inte i samma situation säga att nu lägger vi ned utbild-
ningen. När det gäller nedläggning av F 13 kan man tillämpa samma resone-
mang som för 114 och P 6. Om vi hade en militär chef i riksdagsrestau-
rangen, och man skulle sätta in ett nytt bord, skulle han kunna säga:”Från
den 18 september är riksdagsrestaurangen nerlagd.” Men dagen efter öpp-
nas en ny restaurang med annat innehåll i fråga om bord. De tänker så fyr-
kantigt.
En sista reflektion. Vi har sagt att det är väsentligt att man vid nedlägg-
ningen av dessa förband tar till vara alla möjligheter att sysselsätta persona-
len. Jag fick reda på en obehaglig sak i Växjö i förra veckan. Det finns en
bra matsal, fint kök och duktig personal. Kommunen vill att personalen skall
ta över mathållningen från en gammal skola. Kommunen skulle ta över per-
sonalen. Sedan skulle man skicka mat till skolan, ålderdomshem och dagis.
Men så säger byggnadsstyrelsen nej till detta! Man säger nej, fast ingen an-
nan människa tänker köpa den matsalen.
Samma sak får inte hända på de förband som nu läggs ned. Precis som
utskottet har sagt måste man ta hänsyn till personalen, om man kan anställa
den på något sätt. Om de anställda t.ex. vill fortsätta verkstadsverksamhe-
ten, reparera traktorer, lastbilar och bussar, måste de få göra det utan att
någon central myndighet kommer och säger nej och ser oerhört byråkratiskt
på det.
Jag vet att det är ministerstyre. Jag vet inte om försvarsministern instäm-
mer med mig, men jag är övertygad om att han ändå tycker som jag.
Anf. 29 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Eftersom jag vet att kammarens ledamöter är mycket tyst-
låtna, kan jag väl ändå få säga att jag tycker som Hans Lindblad, bara det
inte kommer vidare till byggnadsstyrelsen.
Herr talman! Mitt budskap från talarstolen är tvåfaldigt. Det ena är att
jag instämmer i vad Sture Ericson och Arne Andersson har sagt om Hans
Lindblad. Han har varit ett salt i debatten, men inte bara ett salt i försvarsde-
batten. Genom sitt eminenta kunnande har han faktiskt kunnat påverka
mycket mer än vad många är medvetna om. Det krävs oerhörda kunskaper
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
47
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
48
för att kunna ge sig på de komplicerade strukturer och den byråkrati som
finns inom försvaret. Men det skall parlamentariker inte vara rädda för.
Jag instämmer alltså i Sture Ericsons och Arne Anderssons tack till Hans
Lindblad. Jag har inte alltid tyckt som han, men det har varit ganska ofta jag
har tyckt att han åtminstone har haft en ordentlig tavelträff. Det är mer än
det ibland har varit fallet i debatten i övrigt. Hoppas att Hans Lindblad, när
han nu lämnar riksdagen vid årsskiftet, inte förtröttas utan fortsätter att
delta i den försvarsdebatt som är nödvändig.
Det andra som jag vill säga till bl.a. Hans Lindblad är: Eftersom jag delar
Hans Lindblads uppfattning om att det här är ett svårstyrt pastorat för riks-
dagen, försvarsutskottet, departmentet och andra, kommer vi att genomföra
en omorganisation av försvarsdepartementet den 1 juli, alltså i sommar. Den
är avsedd att ge oss ett bättre grepp när det gäller styrning av de riksdagsbe-
slut som vi ändå är de första att försöka genomföra. Det är svårt med den
gammalmodiga struktur som finns i dag inom departementet. Det är också
svårt med den ledningsorganisation som fortfarande finns. Där har utskottet
ställt sig bakom förslaget om en förändring den 1 juli 1994. Det står uttryckli-
gen i propositionen att det är viktigt att man på den politiska nivån får till-
räckliga styr- och kontrollmöjligheter. Båda delarna behövs nämligen. Se-
dan får vi försöka göra vårt bästa för att i samråd med riksdagen, den bered-
ning som kommer att tillsättas, se till att vi får en bättre kontroll över verk-
samheten. Inte minst det svenska försvaret kommer att tillhöra vinnarna i
det sammanhanget.
Anf. 30 HANS LINDBLAD (fp) replik: •
Herr talman! Det är inget problem för mig att lämna försvarspolitiken,
för jag upplever att vi har en försvarsminister och en regering som säger att
kvaliteten är viktig. Det var en socialdemokrat, Sture Ericson, som talade
precis som jag skulle ha gjort för 15 år sedan. Det som var alldeles omöjligt
förut är nu allmän egendom. Jag är inte längre oense med någon, så det
känns onödigt att sitta kvar.
Bara en liten varning. Här fattar vi beslut, men vad blir det sedan? Det
kommer myndigheter som säger: ”Vi vill kalla in värnpliktiga ändå.” För det
är inte säkert att alla har vänt på sin kant. Det är tragiskt att man fattar beslut
men att det sedan blir någonting annat.
Jag är också övertygad om att det inte kommer att rymmas 16 brigader.
Naturligtvis kommer vi att ha betydligt färre om några år, såvida hotbilden
inte blir radikalt annorlunda. Men jag har inte fört något stort liv om detta.
Frågan var vilken tidpunkt för nedläggningen man väljer. För att undvika
kapitalförstöring kan man behålla brigaderna några år till. Men vill man
spara pengar åt skattebetalarna skall man säga vilka förband inom fredsorga-
nisationen som efterhand skall läggas ned. Det sticker folk i ögonen om man
lägger ner förband året efter det att man investerat, men det vill inte riksda-
gen peka ut i dag. Man gör detta med öppna ögon, och det tycker jag är synd.
Väldigt personligt: Jag har inte varit särskilt kritisk i fråga om försvaret
under det senaste året. Jag tycker att det är på väg åt rätt håll. Men jag mär-
ker att vi har samma problem inom hela den offentliga sektorn. Jag tror att -
och det är ärligt menat - det försvarsutskottet har gjort under de senaste
åren, egentligen ända sedan 1971, nämligen beslutat följa upp planeringen,
har andra utskott mycket att lära sig av.
Jag blir ibland som riksdagsrevisor chockad. Jag går t.ex. på ett samman-
träde om svensk polis och tänker: Vad fasen har justitieutskottet gjort? Eller
så tänker jag: Kan man aldrig utvärdera svensk gymnasieskola? Politikerna
invänder med att säga att de inte har tid. Men vi kan inte ha ett parlament
där politikerna inte har tid att se hur det är i den svenska verkligheten. Politi-
ker som får skäll för besluten måste se till att det de beslutar är det väsent-
liga. Det får inte bli så att särintressen, byråkrater, stora organisationer och
personal får styra. Här måste man ta sitt ansvar. Där har vi lärt oss oerhört
mycket i försvarsutskottet.
Det har varit stimulerande för mig att se att det jag lärt mig på det här
området förmodligen är applicerbart på de allra flesta områden och med all
säkerhet också inom landsting och kommuner. Det är fundamentalt. Med
tanke på politikerförakt får politikerna faktiskt stå till svars för vad alla dessa
otaliga särintressen och byråkrater ställt till med och krånglat till. Vi kan ha
olika meningar och tycka att någonting skall vara fem eller tio procent större,
men alla har vi ett ansvar för det gemensamma. Det jag har engagerat mig
mest för under de senaste åren är att se till att riksdagen faktiskt följer upp
sina beslut och tar befälet. Varför skall vi annars ha allmänna val? Annars
får vi ändra grundlagen och säga: All makt utgår från svenska folket, såvida
inte myndigheterna anser annorlunda.
Anf. 31 BARBRO EVERMO PALMERLUND (s):
Herr talman! Omstruktureringen, som vi diskuterar här i dag, skall syfta
till att höja kvaliteten i vårt framtida försvar. Diskussionerna förs ofta och
enbart i termer av materiell kvalitet. Förutsättningen för en kvalitetshöjning
ligger dock även i kunskaper, yrkesstolthet, engagemang och trivsel hos den
personal som gör jobbet.
Vi talar ofta om att människan är den viktigaste tillgången i organisatio-
nen. Trots detta tas ofta inte den kreativitets- och kunskapsreserv som finns
inom varje människa i bruk. För att den skall kunna utnyttjas krävs att de
som samverkar känner trivsel, engagemang och känner sig delaktiga i orga-
nisationen. Oavsett om man är anställd, uttagen genom pliktlagstiftning eller
frivillig, bör detta vara en grundläggande inriktning, menar vi socialdemo-
krater. Det är alltså hög tid att gå från ord till handling.
Omstruktureringen av försvarsmakten kommer i många avseenden att få
stor inverkan på personalområdet. För oss socialdemokrater är det viktigt
att omstruktureringen sker med stort hänsynstagande till människans bästa.
Vi förutsätter därför att alla möjligheter till kompetensutveckling, ompla-
cering, naturlig avgång med pension osv. beaktas innan personal avvecklas.
Då en avveckling i det enskilda fallet är oundgänglig förutsätter vi vidare att
lagen om offentlig anställning följs, avseende både yrkesofficerare och civila
anställda. Det kan tyckas vara så självklart att det inte ens skall behöva näm-
nas. Men jag skall förklara varför vi sett det som nödvändigt att ändå fram-
föra det.
Herr talman! Personalbehovet i den framtida organisationen kommer att
behöva minskas som en följd av omstruktureringen. Om detta råder det inga
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 125
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
50
delade meningar. Det som däremot ger anledning till oro och där vi befarar
att lagen om offentlig anställning inte kommer att följas är när överbefälha-
varen med stöd av propositionen anger att åldersstrukturen hos yrkesoffice-
rarna bör förändras och anpassas för att bättre svara mot försvarsmaktens
behov av yngre befäl. Det råder enligt regeringen ett samband mellan ålders-
trukturen hos yrkesofficerare och personalens förutsättningar att klara sina
uppgifter i främst krigsorganisationen.
Vi socialdemokrater anser att det för den enskilda människan och för offi-
cersyrket är en förödande inställning om man redan efter 40 års ålder skall
anses för gammal och därmed inte kunna sköta sitt jobb. Gå ut i dag och
fråga yrkesofficerare som uppnått den aktningsvärda åldern av t.ex. 50 år
hur de känner det. Jag är säker på att de inte mår särskilt väl av de diskussio-
ner och beslutsavsikter som föreligger. Det är en graverande människosyn
som läggs i dagern, och jag ifrågasätter starkt om deras psykiska arbetsmiljö
i dag är särdeles bra.
Det är också anmärkningsvärt att människor av kött och blod blir till ky-
liga matematiska räkneexempel inom myndigheterna och att ”rätt ålders-
läge” kan få sättas helt godtyckligt och därmed upphöjas till den enda san-
ningen. Verkligheten är mer nyanserad än så. Jag undrar om regeringen
även menar att detta är ett led i vad som beskrivs i propositionen som en ”väl
utvecklad arbetsgivarpolitik”. Vår uppfattning är att det även inom försvaret
behövs en varierad ålderstruktur bland personalen, som har de kunskaper
och erfarenheter som ett långvarigt yrkesarbete ger.
Enligt vår socialdemokratiska mening måste försvaret formellt och mora-
liskt ta ansvar för den personal som är anställd och på sikt genom god perso-
nalpolitik åstadkomma en gynnsammare åldersstruktur. Den förestående
omstruktureringen får således enligt vårt förmenande inte tas till intäkt för
att avveckla den äldre personalen. Lagstiftningen om anställningsskydd byg-
ger på prinicpen att en arbetstagare med lång anställningstid också skall ha
större anställningstrygghet än arbetstagare med kortare anställningstid. Hu-
vudprincipen är således ”sist in först ut”.
Herr talman! Anställningsformen i det enskilda fallet avgör hur avveckling
av personal kan ske på grund av arbetsbrist.
Till övervägande del är yrkesofficerare anställda med fullmakt, vilket in-
nebär att de inte kan sägas upp på grund av arbetsbrist. Inför förestående
omstruktureringsarbete aktualiserar regeringen i propositionen fullmakts-
institutets avskaffande.
Enligt direktiven till LOA-utredningen (dir. 1989:50 s. 14) bör utredaren
undersöka möjligheten att i framtiden begränsa användandet av fullmakt
som anställningsform till att bara avse ordinarie domartjänster och vissa pro-
fessurer, liksom möjlighen vissa åklagartjänster. Finner utredaren att det är
möjligt att begränsa användandet skall han föreslå de lagändringar som be-
hövs. I anslutning härtill framhåller departementschefen: ”Självfallet bör så-
lunda de personer som är anställda med fullmakt - bland andra ca 11 200
officerare m.fl. inom försvaret - övergångsvis få behålla sina fullmakter fram
till dess de avgår från sin tjänst.”
LOA-utredningen förväntas inom kort avge sitt betänkande.
Mot bl.a. denna bakgrund anser vi socialdemokrater att ett ställningsta-
gande till fullmaktssystemet bör anstå till dess frågan grundligt analyserats.
Ett eventuellt avskaffande av fullmaktssystemet för officerare saknar kon-
kret betydelse för det kortsiktiga personalawecklingsarbetet. Vi anser det
inte förnuftigt att nu i all turbulens för personalen avisera sådana långsiktiga
åtgärder. Framför allt måste myndigheten liksom personalorganisationerna
ges en reell chans och rådrum att få diskutera fullmaktssystemets vara eller
inte vara. Den remissomgång som kan förväntas av LOA-utredningens be-
tänkande skulle kunna ge åtminstone ett minimum av sådant rådrum.
Jag yrkar därför liksom Sture Ericson bifall till vår reservation nr 29.
Herr talman! Det har helt nyligen kommit till min kännedom att försvars-
departementet redan utarbetat ett förslag till förordning om inrättande och
indragning av vissa tjänster vid myndigheter som hör till försvarsdeparte-
mentet samt förordning om ändring i förordningen om försvarsmaktens per-
sonal. Förslaget går i korta ordalag ut på att fullmaktstjänsterna vid försvars-
departementets myndigheter dras in allteftersom de nuvarande innehavarna
lämnar tjänsterna. Innan riksdagen ens har fattat beslut i anledning av pro-
positionen föreligger ett förslag att ta bort anställningsformen fullmakt för
officerare. Därtill läggs förslaget fram innan LOA-utredningens betänkande
ens har avgetts. Jag tycker att detta är högst anmärkningsvärt.
Regeringsförslaget till förordning är daterat den 18 maj 1992, alltså fyra
dagar efter utskottets slutjustering, och eventuella erinringar skulle lämnas
senast den 27 maj. Jag tycker att detta säger allt om möjligheter till rådrum
utan ytterligare kommentarer från min sida.
Fullmaktssystemet har funnits i varierande form alltsedan 1600-talet och
förmodas ha haft ett värde i sig under denna tid. Regeringen är den som i
dag handlägger fullmakterna för officerare, men jag förutsätter ändå att riks-
dagen får frågan på sitt bord, även om det inte av formella skäl är nödvän-
digt. En ändring av gällande fullmaktssystem för officerare måste, anser jag,
ses som en fråga av avsevärd betydelse, enär det berör anställningsformen
för en hel yrkeskår.
Herr talman! Alla uppgifter inom krigsorganisationen är naturligtvis inte
lämpliga när man har kommit upp i högre ålder. Kraven på krigsorganisatio-
nen och på de enskilda yrkesofficerarna ökar. Övergång till andra befatt-
ningar har varit och är därför nödvändig. I en slimmad och ändamålsenlig
försvarsmakt, där grundorganisationen mera överensstämmer med krigsor-
ganisationen, blir övergångsbefattningarna få för yrkesofficerare. Dessutom
är befattningar som bemannas med äldre yrkesofficerare också sådana be-
fattningar som den civila personalen kan göra anspråk på för att få en berätti-
gad utveckling i sina yrken.
Mot denna bakgrund har vi i utskottet blivit eniga om att motsätta oss en
generell höjning av pensionsåldern, en höjning som ytterligare skulle öka
bekymren.
De civilanställdas kompetens och arbetsinsatser är viktiga för att få en väl
fungerande grund- och krigsorganisation. Av särskilt intresse är den kompe-
tensutveckling som enligt FÖPU (Försvarets personalutvecklingsutredning)
tar sikte på de breda grupper av civila tjänstemän, vilka i sina fredstida funk-
tioner svarar för uppgifter med återkommande inslag av rutinkaraktär. Det
är väl känt att en stor del av dessa tjänstemän är kvinnor. FÖPU har med
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
51
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
kraft understrukit betydelsen av att tjänstemän tillhörande de breda grup-
perna bereds tillfälle till vidareutbildning i samma utsträckning som övriga
personalkategorier.
Mot bakgrund av de förslag som FÖPU framfört är det särskilt viktigt med
personalutvecklingsinsatser för anställda, vilkas arbetsinnehåll förändras i
samband med utveckling av verksamhet, organisation eller teknik. Särskild
hänsyn bör därvid tas till grupper med bristande utbildningsbakgrund. Myn-
digheterna bör vara medvetna om att personalutbildning vid sidan av arbets-
rotation, arbetsutvidgning och delegering är en viktig förutsättning för att
åstadkomma en bra personalutveckling.
Den nu aktuella omstruktureringen av försvarsmakten kommer i olika av-
seenden att starkt påverka förutsättningarna för de civilanställdas möjlighe-
ter till yrkesutveckling och avancemang.
Riksdagen har tidigare ställt sig bakom kompetens- och utvecklingsmöj-
ligheter för den civila personalen. Hittills har inriktningen inte fått något
större genomslag inom myndigheterna. Vi anser därför att de civilanställda
måste ges goda förutsättningar i det förestående omstruktureringsarbetet till
en bra personalutveckling.
Herr talman! Jag vill också göra några kompletteringar till vad Sture Eric-
son tog upp i sitt inledningsanförande, nämligen förslaget att ersätta civil
personal i kök och förråd med värnpliktiga. Förslaget har av många utsatts
för mycket stark kritik, vilken vi har tyckt vara berättigad.
Utskottet anser, som Sture Ericson tidigare nämnde, att pliktutredningen
skall göra en grundlig genomgång av ärendet och lämna sina förslag, innan
riksdagen fattar beslut i frågan. Trots att riksdagen ännu inte har sagt sitt i
frågan - det skall vi göra i kväll - har tydligen verkställigheten ute på förban-
den påbörjats. I ett fall har ett arméförband redan sagt upp civilanställda för
att ersätta dem med värnpliktiga, med hänvisning till uttalandena i proposi-
tionen. Uppsägningen ägde rum den 25 mars i år. Detta anser jag vara ytterst
graverande och fordra ett bestämt avståndstagande. Så får varken persona-
len eller riksdagen behandlas. Enligt vad jag i dag har erfarit kommer ären-
det att få sin rättsliga prövning, och det finns därför ingen anledning att orda
mer om detta nu, men vi förutsätter att ingen verkställighet ytterligare kom-
mer att ske, innan riksdagens slutliga ställningstagande föreligger om förut-
sättningarna för inrättande av mobiliserings- och förplägnadsförband.
Slutligen, herr talman! I propositionen gör regeringen bedömningen att
personalarbetet under försvarsbeslutsperioden måste koncentreras till
främst awecklingsfrågoma. Det omfattande personalawecklingsarbetet
måste naturligtvis få ta mycket tid i anspråk, enär det ytterst handlar om
människor som mister sitt dagliga arbete och uppehälle, särskilt i en tid med
få arbeten och hög arbetslöshet. Samtidigt anser vi att det är av väsentlig
betydelse att personalarbetet snarast också får gälla de anställda som skall
vara kvar i organisationen. Osäkerheten har under lång tid varit stor om
både arbetets och försvarets framtid. Därför är det viktigt att snabbt stabili-
sera vardagen genom personalpolitiska åtgärder och långsiktig personalpla-
nering, som ingjuter framtidstro och delaktighet i uppbyggnaden av ett kva-
litativt bättre försvar.
52
Anf. 32 GUNHILD BOLANDER (c):
Herr talman! Riksdagen skall i dag fatta beslut om vår försvarspolitik för
ett antal år framöver. Vi har sedan en lång tid tillbaka haft traditionen att
fatta femåriga beslut, men huruvida detta blir möjligt också i fortsättningen
återstår att se.
Förarbetet till dagens beslut är väl känt i denna församling: först en have-
rerad försvarskommitté, sedan en försvarsberedning som upplöstes i sep-
tember 1991 och därefter en ny beredning efter regeringsskiftet. Detta var
ett nytt sätt att arbeta, och i utskottsarbetet har vi fått erfara att kanske inte
alla förslag har varit föremål för den grundliga genomlysning som borde
föregå beslut av denna karaktär. Ambitionen har dock varit att få så bra be-
slut som möjligt. Inte minst för försvarsindustrin är detta viktigt.
I utskottsarbetet har vi haft att ta hänsyn till den förändrade omvärld som
vi befinner oss i när det gäller det säkerhetspolitiska området. Att bevara
vårt lands frihet och nationella oberoende är alltfort syftet med säkerhetspo-
litiken. Många har vitsordat den mycket starka förändring som Europa ge-
nomgår på det säkerhetspolitiska området. Det kalla kriget är slut, och det
är förmodligen på sitt sätt lika betydelsefullt för den säkerhetspolitiska
strukturen i Europa som andra världskrigets slut var, även om det kalla kri-
get ju lyckligtvis har varit oändligt mycket lindrigare än andra världskriget.
Sveriges säkerhetspolitiska orientering kommer att kräva ingående analy-
ser, och möjligheten att se framåt många år på detta område ter sig i ljuset
av det som hänt de senaste två åren som en vansklig uppgift. Med denna i allt
väsentligt positiva utveckling har dock följt en betydande osäkerhet. Olika
grupperingar, etniska, religiösa, kulturella, har i frihetens namn tagit för sig
och kräver sin egen identitet. Vi har dessutom faktiskt krig i Europa. FN har
hittills misslyckats med att åstadkomma en hållbar vapenvila. Vi ser varje
dag bilder från krigets härjningar. Det är alltså ingen särskilt fredlig situation
ens i vår närhet.
På basis av denna vetskap och med hänsyn till den ekonomiska ramen har
överbefälhavaren och militärledningen, försvarsberedningen och slutligen
då utskottet planerat, övervägt och begrundat olika ställningstaganden, så
att det på bordet i dag ligger det klarblå betänkande som en majoritet i ut-
skottet står helt bakom, men där det också finns ett antal reservationer.
Den stora strukturförändring som försvarets grundorganisation i och med
dagens beslut ställs inför kommer att kräva mycket av organisationen.
Många människor och många familjer blir direkt berörda, och det är synner-
ligen angeläget att arbetsmarknadspolitiska åtgärder sätts in för den perso-
nal som berörs. Att vi befinner oss i en lågkonjunktur där både företagsam-
het och offentlig sektor drar ned på antalet anställda gör ju inte situationen
lättare. Vi är mycket väl medvetna om detta.
Betänkandet innehåller i förhållande till propositionen vissa ändringsför-
slag, justeringar som vi anser är till fördel för verksamheten med tanke på
kravet på effektivitet och kravet på att få balans mellan uppgifter och resur-
ser. Det har sedan lång tid rått en betydande obalans inom försvarsmakten,
och ambitionen har varit att rätta till detta. Jag går här inte in på grundorga-
nisationsförändringarna; de återfinns i betänkandet och har kommenterats
av andra talare här i debatten.
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
53
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
54
Däremot vill jag kommentera den civila delen av totalförsvaret. Ett väl
fungerande totalförsvar kräver att såväl den militära som den civila delen
kan fullgöra sin uppgift. Baserat bl.a. på ÖCBrs programplan konstaterar
regeringen i propositionen emellertid betydande brister inom flera av civil-
försvarets funktioner. Regeringen menar att det krävs ett ökat civilt stöd till
det militära försvaret. De civila delarna står vidare inför förändringar i sina
grundförutsättningar. Detta är en följd av samhällsförändringar relaterade
till EES-avtalet och Sveriges ansökan om medlemskap i EG, förändringar
inom kommunerna och övriga delar av den offentliga sektorn, förändringar
i jordbrukspolitiken och energipolitiken m.m.
Tidigare erfarenheter från försvarsutredningsarbete visar med all önsk-
värd tydlighet att det är den militära delen av totalförsvaret som tar nästan
all utredningstid. De civila delarna har inte ägnats det utrymme och den upp-
märksamhet som motsvarar den betydelse som uppgifterna innefattar.
Av den anledningen har vi från Centerpartiets sida sedan ett flertal år
krävt att de civila delarna skulle utredas i särskild ordning. Det är något som
också både den dåvarande och den nuvarande generaldirektören vid ÖCB
mycket tydligt gett uttryck för. Det är därför som vi med särskild tillfredsstäl-
lelse nu kunnat medverka till en skrivning i betänkandet som utmynnar i en
anmodan till regeringen att låta utreda de civila delarna av totalförsvaret i
en parlamentarisk kommitté. Jag anser att utskottets skrivning är ett bifall
inte bara till centermotionen utan också till de övriga motionerna med unge-
fär samma innehåll. Jag yrkar därför avslag på reservation 33.
När det gäller huvuduppgifterna för de civila delarna av totalförsvaret fö-
reslogs i propositionen en förändrad målsättning formulerad i två att-satser.
Under utskottsbehandlingen har vi formulerat uppgifterna så här:
- att värna civilbefolkningen mot verkningar av krigshandlingar och under
kriser och i krig trygga en livsnödvändig försörjning,
- att under kriser och under krig stödja försvarsmakten samt
- att för fullföljandet av dessa uppgifter under kriser och i krig upprätthålla
de viktigaste samhällsfunktionerna.
Med den skrivningen anser vi att den tidigare målsättningen därmed ligger
fast, om än något omformulerad, och att därmed reservation nr 2 inte utgör
någon förstärkning. Jag yrkar avslag på reservation nr 2.
En av de frågor som intresserat och oroat frivilligorganisationerna är den
s.k. optiska luftbevakningen. Denna värdefulla resurs har av ekonomiska
skäl av överbefälhavaren bedömts som inte möjlig att vidmakthålla. I propo-
sitionen anmäls dock att även om den nya digitaliserade telefontekniken be-
traktas som ekonomiskt orealistisk, så bör det undersökas om det är möjligt
att skapa en förenklad form av optisk luftbevakning.
Frågan har aktualiserats i motioner från Centerpartiet, Folkpartiet och
Socialdemokraterna. De kan betecknas som tillgodosedda i och med att re-
geringen har givit ÖB i uppdrag att redovisa möjligheterna att utveckla ett
nytt, enkelt och kostnadseffektivt optiskt system för underrättelseinhämt-
ning.
När det gäller de frivilliga försvarsorganisationernas betydelse som kom-
plement till övriga försvarsåtgärder så har utskottet i år såväl som tidigare år
understrukit detta genom förhöjda anslag. Det stora engagemang som fram-
för allt kvinnorna i frivilligorganisationerna visar är en tillgång som måste
stödjas och uppmuntras. Utöver den anslagsuppräkning som sker i proposi-
tionen från 72,5 miljoner till 77,8 miljoner så kommer ytterligare medel i
form av inkomster från försålda oljeprodukter i storleksordningen 3 miljo-
ner att tilldelas efter särskilt beslut i från regeringen. Något speciellt utta-
lande därutöver som krävs i reservation 32 kan inte anses relevant. Jag yrkar
därför avslag på denna reservation.
Herr talman! Utskottsarbetet har resulterat i ett antal förbättringar i för-
hållande till propositionen. Vår främsta uppgift är att skapa förutsättningar
för trygghet för vårt lands invånare inom begränsade ekonomiska ramar. Om
vi har lyckats får framtiden utvisa. Jag yrkar härmed bifall till utskottets
hemställan och avslag på samtliga reservationer.
Slutligen skulle jag vilja instämma i tacket till Hans Lindblad. Tyvärr finns
han inte i kammaren just nu, men jag hoppas att detta kan fogas till protokol-
let. Han har i dag lämnat efter sig ett testamente, kanske främst till oss kvin-
nor i utskottet, som vi får försöka förvalta efter bästa förmåga. Ett särskilt
tack till Hans Lindlad som under ett antal år har suttit på min vänstra sida i
utskottssalen.
Anf. 33 KARIN WEGESTÅL (s):
Herr talman! Proposition 1991/92:101 om värnpliktsutbildning som be-
handlas i försvarsutskottets betänkande föreslår förändringar som kräver
ändringar av flera lagar som rör värnplikt. Det gäller minskat värnpliktsut-
tag, avbrytande av försöken med den förkortade femmånadersutbildningen,
förkortad utbildning för vissa kategorier av värnpliktiga som bl.a. hör sam-
man med utbildning av värnpliktiga till mobiliserings- och förplägnadsför-
band samt ändrad utbildningstid för vapenfria tjänstepliktiga.
Den 16 maj 1991 beslutade den dåvarande regeringen att tillsätta en parla-
mentarisk kommitté med uppdrag att se över grunderna för totalförsvarets
personalförsörjning genom pliktsystem. Direktiven lägger fast att grunden
för en på plikt vilande försörjning av personal för totalförsvaret bör vara att
var och en inom vissa åldersgränser efter sin förmåga skall deltaga i landets
försvar.
Utredningen skall undersöka frågan om vilken åldersgräns som skall gälla
för allmän värnplikt, utbildningstidens längd och andelen värnpliktiga som
skall utbildas för krigsplacering inom det militära försvaret. I utredningens
uppgifter ingår också att utreda frågan om utbildning av värnpliktiga i stöd-
produktion med utgångspunkten att utbildningen skall leda till krigsplace-
ring.
Utredningen bör ta ställning till direktrekrytering av värnpliktiga till den
civila delen av totalförsvaret och särskilt överväga hur sådan rekrytering kan
påverka den vapenfria tjänsten. Utredningen bör utgå från att utbildningen
inom den civila delen av totalförsvaret skall leda till krigsbefattning inom
detta. Utredningen skall lämna sitt förslag senast den 31 december 1992.
På samtliga punkter i regeringens proposition föregriper man pliktuted-
ningens arbete. I den borgerliga regeringens kompletterande anvisningar för
programplanen för perioden 1992/93-1996/97 anförde man direkt efter till-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
55
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
56
trädet den 24 oktober 1991 att en utgångspunkt för en krigs- och grundorga-
nisation med tillräcklig kvalitet skall vara ett minskat värnpliktsuttag. Här
bryter man i princip mot en mycket viktig grund för det svenska försvaret,
nämligen den allmänna värnplikten.
Garantin för ett fortsatt folkförsvar finns dock kvar i pliktutredningens di-
rektiv. Redan före detta viktiga principbeslut har värnplikten förändrats ge-
nom att arméorganisationen har minskats. De värnpliktiga får sin utbildning
främst inom armén. Detta har lett till att s.k. värnpliktspucklar av varierande
storlek har uppstått med personliga och samhällsekonomiska problem som
följd. En allt större andel värnpliktiga har frikallats av hälsoskäl, på grund av
personliga ekonomiska åtaganden och till följd av allergier och hörselskador.
Värnpliktslagen föreslås nu ändras så att endast de värnpliktiga som be-
hövs för försvarets krigsorganisation eller fredstida beredskap skall tas ut till
militär värnplikt. De värnpliktiga som inte tas ut till utbildning föreslås bli
uttagna till en utbildningsreserv. De skall inte utbildas i fredstid. Regerings-
beslut fordras för att de värnpliktiga som finns i utbildningsreserven skall
kallas in för utbildning. I avvaktan på pliktutredningens förslag godtar vi
denna förändring.
Pliktutredningen arbetar för närvarande med att försöka finna former för
en uttagning som kan upplevas som rättvis av de värnpliktiga. Däremot kan
propositionens förslag tolkas så att man i utbildningsreserven avser att pla-
cera dem som bedöms mindre lämpliga än dem som tas ut till utbildning.
Tveksamheten kring uttagningsförfarandet har ökat genom att försvarsmi-
nistern i en tidningsartikel uttalat sig på följande sätt om uttagningsprinci-
perna:
”Genom att höja ribban i fysiskt och mentalt avseende kan vi sålla bort
det antal värnpliktiga som inte behövs på objektiva kriterier.”
Vi socialdemokrater anser att utbildningsreserven för alla befattnings-
grupper skall utgöra ett tvärsnitt av de uttagna. Annars skulle svårigheter
uppstå om situationen blev sådan att utbildningsreserven behöver kallas in
till utbildning. Vi delar inte utskottsmajoritetens uppfattning att våra farhå-
gor att mindre kvalificerade värnpliktiga skall placeras i utbildningsreserven
är överdrivna.
För att motivera sitt ställningstagande anför utskottsmajoriteten att alla
värnpliktiga vid inskrivningsprövningen skall tas ut till befattningar. Till
många befattningar torde det därvid visa sig finnas så många som fyller kra-
ven att de som tas ut till utbildningsreserven kommer att ha samma kvalifika-
tioner som de som tas ut för utbildning, säger man. Detta bekräftar ju våra
farhågor.
Vi anser att den som inte har kvalifikationer för en viss befattning skall
placeras i en annan befattningsgrupp, inte i utbildningsreserven till en befatt-
ning för vilken han inte är kvalificerad.
När pliktutredningen lämnat sitt betänkande bör frågan om uttagningsför-
farande återkomma till riksdagen för beslut. Jag yrkar därför bifall till reser-
vationen nr 30.
I beslutet den 14 november 1991 avbröt regeringen försöken med förkor-
tad grundutbildning av värnpliktiga och uppdrog åt överbefälhavaren att
hemförlova de värnpliktiga som omfattades av besluten. Som skäl anförde
regeringen dels besparingsbehov, dels en utvärdering av verksamheten som
visade på mindre goda resultat. Försöken avbröts av regeringen utan att riks-
dagen hördes och utan att hänsyn togs till de berörda värnpliktiga. De ställ-
des inför ekonomiska problem, arbetslöshet och ofrivilliga studieuppehåll.
Regeringens behov av att visa handlingskraft vägde säkert tyngre än bespa-
ringsskälen, som verkligen kan ifrågasättas. Kostnaderna kvarstod ju för lo-
kaler, för materiel och för personal.
ÖB:s underkännande av femmånadersutbildningen som för kort är också
anmärkningsvärt, eftersom han tidigare själv föreslagit en kortare tid för
värnpliktsutbildningen, nämligen två och en halv månad, ett förslag som un-
derkändes av förre försvarsministern Roine Carlsson.
Förslag till upphävande av lagen om förkortad grundutbildning ligger i
dag, ett halvår efter avbrytandet, på riksdagens bord, eftersom det inte är
en fråga som regeringen själv kan besluta om. Den borde redan före avbry-
tandet ha underställts riksdagen. Den nu aktuella omstruktureringen inom
försvaret kommer i största utsträckning att beröra den civilanställda perso-
nalen genom att antalet tjänster minskar mer än vad som blev fallet för den
militära personalen, men också avseende yrkesmässig utveckling och avan-
cemangsmöjligheter.
I regeringens proposition om värnpliktsutbildning föreslås ändring av
värnpliktslagen för att utbilda mobiliserings-och förplägnadsvärnpliktiga.
Besparingar skulle uppnås genom att civil personal skulle kunna ersättas
med värnpliktiga. Frågan har tidigare hänskjutits till pliktutredningen för ge-
nomlysning. De ursprungliga förutsättningarna för förslaget har på grund av
propositionens förslag att i fred inte utbilda alla värnpliktiga helt förändrats.
Behovet av särskilda förband för förplägnad och mobilisering har inte heller
kunnat styrkas på ett övertygande sätt.
Det är i strid med värnpliktslagen att söka besparingar i stödproduktionen
genom att överutbilda värnpliktiga. Den enda godtagbara grunden för en
värnpliktsutbildning är att den skall utgå från behov i krigsorganisationen
eller från krav på försvarsmaktens beredskap i fred. Totalförsvarspropositio-
nen och propositionen om värnpliktsutbildning anger heller inga andra mo-
tiv.
Beslutsunderlaget har ifrågasatts från många håll och kan inte ligga till
grund för ett beslut i dagens läge. Vi har därför föreslagit att pliktutredning-
ens förslag skall avvaktas innan frågan kommer tillbaka till riksdagen för be-
slut.
Vi har med stor tillfredsställelse noterat att utskottet enats kring detta
ställningstagande och att detta har utmynnat i ett tillkännagivande. Mot pro-
positionens förslag till förkortad utbildningstid för vapenfria tjänstepliktiga
har vi inget att invända. Det är ett steg i riktning mot en normalisering av
denna grupp. Nya möjligheter för utbildning av värnpliktiga behandlas av
pliktutredningen, som kommer att lägga fram förslag härom.
Herr talman! Det är glädjande att så många har anmält sitt intresse för att
deltaga i dagens försvarsdebatt. Det skulle vara av stor vikt om debatten nå-
gon gång kunde engagera utan att handla om det egna regementet eller den
egna flottiljen eller huruvida vi skall ha en viss flygplanstyp. När vi fattar
beslut om pliktlagarna påverkar detta många människors personliga hand-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
57
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
lingsfrihet. När vi fattar beslut om ett svenskt försvar tar vi ansvar för den
utrustning och utbildning som de värnpliktiga är beroende av, om de skulle
ställas inför uppgiften att försvara oss mot ett väpnat angrepp. Jag ser fram
emot att försvarsdebatten i framtiden också kommer att omfatta ställningsta-
gande i dessa viktiga etiska och moraliska frågor.
Anf. 34 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill på en enda punkt replikera på Karin Wegeståls anför-
ande, nämligen där hon ifrågasatte regeringens motiv för att avbryta femmå-
nadersutbildningen. Jag har redan tidigare i dag gett uttryck för att det kan-
ske gav en mindre lyckad effekt att skicka hem värnpliktiga som redan på-
börjat utbildningen. Det ger ytterligare kraft åt att det faktiskt inte var fråga
om att visa handlingskraft, som det gjordes gällande.
Det var en dålig utbildning som vi avbröt, vilket hade fördelaktiga ekono-
miska effekter. Men jag gav också uttryck för att det hade mindre fördelak-
tiga effekter för den enskilde värnpliktige.
Jag vill alltså på det bestämdaste ifrågasätta vad som sades om motivet för
att göra detta. På den punkten har Karin Wegestål helt enkelt fel.
Anf. 35 KARIN WEGESTÅL (s) replik:
Herr talman! Arne Andersson och jag är inte överens i denna fråga, men
jag anser inte att beslutet på något sätt skulle ha blivit sämre, om parlamen-
tarikerna i denna kammare hade haft möjlighet att lämna sina synpunkter
innan man verkställde ett beslut som vi faktiskt inte kan fatta förrän i dag.
Anf. 36 JAN ERIK ÅGREN (kds):
Herr talman! För många av oss i denna kammare - och jag tänker då inte
bara på oss som är här nu, utan på alla dem som är här när kammaren är
fullsatt - medförde valet i höstas stora förändringar. För min egen del är det
onekligen en viss omställning att byta kyrkans predikstol och fridsbudskap
mot arbete i riksdag och försvarsutskott - och det inför ett nytt försvarsbe-
slut.
Det känns för mig glädjande men också naturligt att kunna konstatera den
stora enighet som råder om Sveriges säkerhetspolitik. För att bevara vårt
lands frihet och nationella oberoende krävs också i fortsättningen en betryg-
gande försvarsförmåga. För den nu aktuella försvarsbeslutsperioden är det
fortfarande en huvudlinje i säkerhetspolitiken att vi skall vara militärt al-
liansfria i syfte att kunna vara neutrala vid en militär konflikt i vår omvärld.
Man skulle kunna jämföra försvaret med en försäkring - där försvarskost-
naderna är den premie vi får betala för att säkra vår fred och frihet.
Det försvarsbeslut som kommer att tas framåt eftermiddagen eller kvällen
emotses med litet blandade känslor runt om i vårt land, beroende på hur
man själv berörs - glädje, lättnad, resignation, kanske t.o.m. ett stänk av
bitterhet. Förändringar som innebär omflyttningar - minskning av personal,
nedläggningar - är alltid svåra, oavsett vilket område det gäller.
I turbulensen som följer av dessa förändringar - enligt försvarsminister
Anders Björck ”den mest genomgripande strukturförändringen sedan andra
58
världskriget” - är det ändå viktigt att inte tappa bort det positiva som för-
svarsbeslutet också medför.
Herr talman! Det är nödvändigt att den alltför stora kostym som försvaret
dragits med alltför länge nu minskas. Därom råder det stor enighet. Vi krist-
demokrater ansluter oss naturligtvis till regeringens förslag när det gäller
bantningen av armén, som nu föreslås minskad till 16 brigader.
Den minskningen är enligt vår uppfattning en förutsättning för den mate-
riella förnyelse som är nödvändig. Kvaliteten måste gå före kvantiteten. För
att möjliggöra nödvändig kvalitetshöjning behövs också det i propositionen
föreslagna tillskottet på 7,3 miljarder under kommande femårsperiod.
Ett av de mera uppmärksammade förslagen i utskottets betänkande, ett
förslag som har skapat mycket turbulens, gäller nedläggning av F 13. Jag vill
helt kort nämna att försök har gjorts bl.a. från kds sida att undersöka möjlig-
heten att avvakta med beslut om flygflottiljerna tills koncessionsprövning
skett.
Tyvärr visade det sig inte vara möjligt att klara finansieringen av en sådan
väntan. Det skulle ha inneburit ett ofinansierat åtagande på ca 500 milj.kr.
under försvarsbeslutsperioden. Motiveringen till vårt, regeringens, ställ-
ningstagande redogörs för i särskilt yttrande nr 3, s. 199-200 i utskottets be-
tänkande.
För oss kristdemokrater är totalförsvarets civila del - det som av många
kallas civilförsvaret - mycket viktig. Den kommer att närmare beröras av
Åke Carnerö i hans inlägg litet senare i dag.
Väsentligt för oss är - för att ta ett exempel på det som vi tycker är bra och
som rör den enskilde på ett särskilt sätt - att den personliga skyddsutrust-
ningen för den enskilde soldaten förbättras.
Detsamma gäller den kanske lilla men ändå principiellt viktiga föränd-
ringen för vapenfria tjänstepliktiga, som föreslås få en minskning av utbild-
ningstiden. Den är helt befogad.
Herr talman! Det må vara mig tillåtet att som ångermanlänning också nå-
got beröra frågan om Sollefteå, 121 och regionalpolitik. Det jag nu säger är
främst ett försök att bemöta något av den felaktiga historieskrivning som en-
ligt min uppfattning skett i den frågan.
Det är klart att man blir glad när ansträngningarna att få med 121 i laget
igen ger resultat, får en respons bland försvarsberedningsledamöter som le-
der till att ÖB får direktiv att ta fram ett annat förslag till nedläggning. Det
var ett beslut som också fick ett fantastiskt stöd i en massiv manifestation i
Sollfteå den 7 december.
Jag vill citera ur regeringens proposition 1991/92:102, där det står bl.a.:
”Tidigare beslutad samlokalisering av Västernorrlands regemente (I 21/Fo
23) och Norrlands trängregemente (T 3) i Sollefteå skall genomföras. Över-
befälhavaren har lämnat alternativ till avvecklingen av Sollefteå garnison.
Regeringen anser i likhet med överbefälhavaren att Hälsinge regemente (I
14/Fo 21) i Gävle bör läggas ned och etablissementet avvecklas. — Ekono-
miskt är förslagen likvärdiga eftersom förslaget avseende Gävle ger ut-
rymme för rationaliseringar i Östersund.”
Herr talman! För att inte onödigt förlänga debatten vill jag avslutningsvis
uttala min glädje över att vi trots alla svårigheter ändå kan fatta ett försvars-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
59
|
Prot. 1991/92:125 3 juni 1992 |
beslut i dag, ett beslut som förhoppningsvis skall kunna ge ett rimligt mått |
för vårt framtida försvar.
|
Totalförsvarets |
Jag vill också ta tillfället i akt att säga tack till Hans Lindblad för en mycket Med dessa ord vill jag, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag. Anf. 37 SVEN LUNDBERG (s): Herr talman! Om vi tittar något i backspegeln, kan vi konstatera att för- I den proposition som vi behandlar i dag föreslås en minskning till 16 bri- Jag har tittat i protokollet från kammardebatten den 14 december 1989 Om den rubriceringen hade Arne Andersson att säga följande: ”Som var Det är inga dåliga motiv, anser jag. Jag tycker att det här citatet säger nå- Nu är Arne Andersson inte inne i kammaren, men jag skulle helt stillsamt Herr talman! Det finns anledning att markera att det finns en samstäm- För att åstadkomma ökad kvalitet är vi överens om att utrymmet framför Men i sak har det visat sig att regeringen - och det har också andra fram- |
|
60 |
Att det förhåller sig på det här sättet tror jag har ett samband med de allt- |
för långt gående utfästelser som företrädare för Moderata samlingspartiet
ställde ut i den senaste valrörelsen. Då var en del av Moderaterna ute på
galejan med de stora spenderbyxorna på, och då cirkulerade uttalanden om
påslag till försvaret i storleksordningen 20-27 miljarder kronor. Sture Eric-
son berörde också detta tidigare i sitt anförande.
Nivån 27 miljarder kronor lär Lars Tobisson ha svarat för. Arne Anders-
son var något blygsammare än Tobisson och utlovade ”endast” ett påslag om
20 miljarder kronor.
Men av de här utfästelserna återstår inte mycket. Inför den kalla verklig-
heten bleknar snabbt de storvulna uttalandena, och Moderaterna har fått
inta en mera måttfull hållning i försvarsfrågan med tanke på uttalandena i
valrörelsen.
Herr talman! Jag är övertygad om att det kommer att visa sig under den
kommande försvarsperioden att regeringens förslag i det här avseendet inte
är tillräckligt långt gående och att ytterligare omstruktureringar blir nödvän-
diga. Jag är också övertygad om att Arne Andersson och hans ”drabanter” i
försvarsutskottet inser att regeringens förslag till omstrukturering av armén
är otillräckligt.
Det var olyckligt att redan i regeringens kompletterande planeringsanvis-
ningar till ÖB i oktober 1991 låsa fast nivån till 16 brigader. Detta särskilt
med tanke på att ÖB i sin programplan ÖB 92 ansåg att de tillgängliga resur-
serna endast medger en nivå på 10 brigader. Folkpartiets representant i för-
svarsberedningen förespråkade 14 brigader, dock under förutsättningen av
en anslagsökning under femårsperioden på 7,8 miljarder kronor.
Herr talman! Jag tycker att detta visar att vi socialdemokrater, när det gäl-
ler nivån på antalet brigader, har en mera realistisk syn på det framtida för-
svarets utformning när vi förespråkar en neddragning med ytterligare tre bri-
gader. Jag tror också att de borgerliga ledamöterna i utskottet till sist insåg
att vi socialdemokrater hade rätt i våra bedömningar. Jag är också övertygad
om att det var denna klarsyn hos de borgerliga ledamöterna i utskottet som
öppnade möjligheterna till en överenskommelse, att i enlighet med den so-
cialdemokratiska partimotionen förorda att en parlamentarisk beredning nu
tillsätts med uppgift att följa försvarsbeslutets genomförande och att utar-
beta kompletterande förslag.
Det är synd att Arne Andersson inte är här när han nu skall få en eloge av
mig. Jag får tillstå att utskottets ordförande i det här avseendet har ådagalagt
en oanad självständighet gentemot försvarsminister Anders Björck. Den här
självständigheten från Arne Anderssons sida har medfört att vi socialdemo-
krater har fått med väsentliga delar av våra förslag i utskottsbetänkandet.
Försvarspolitiken har blivit bättre, skarpare och klarare.
Herr talman! Det är på sin plats att Arne Andersson får en guldstjärna i
protokollet för sina insatser på just det här området.
Det är klart att alla de diskussioner som har förts om nedläggningar av
förband har varit smärtsamma för alla dem som har drabbats av förslagen.
Utskottet har fått en mängd uppvaktningar från berörda regementen, för-
band och kommuner.
Alla som är involverade i försvarspolitiken inser att det är nödvändigt att
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
61
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
genomföra dessa strukturförändringar. Men det är naturligtvis samtidigt
smärtsamt.
Precis som Jan Erik Ågren sade bor jag i Sollefteå och har på nära håll
kunnat följa de reaktioner som kom till uttryck i Sollefteå när ÖB föreslog
att all militär verksamhet skulle flyttas därifrån. Det är klart att känslorna
upprördes. Det var en enormt stor demonstration den 7 december i Sollefteå
med 13 000-14 000 deltagare.
Det här är naturligtvis ett problem, inte minst på en sådan ort som Sollef-
teå och andra liknande orter där försvaret spelar en så fantastiskt stor roll.
Det är något av ”brukssamhällets” problem. Den stora offentliga sektorn har
utgjort en stor trygghet.
Det finns en skrivning i betänkandet med en liten uppmaning till alla de
kommuner som är beroende av försvaret, nämligen att kommunerna bör ak-
tivt försöka minska detta beroende och höja beredskapen inför kommande
militära strukturförändringar i framtiden. Det är klart att detta är lättare sagt
än gjort. Men ändock är det viktigt att markera att det militära försvaret
kommer att fortsätta att genomgå förändringar.
Jag är faktiskt ganska stolt över att man i min hemkommun i Sollefteå har
mentalt insett detta och börjat att kreativt satsa på att försöka finna nya
verksamheter. Den 15 maj hyrde man Kungsträdgården i Stockholm. Där
fanns representanter från företag, kulturella verksamheter och försvaret osv.
som visade upp kommunen. Unga friska krafter hade sprungit med en bud-
kavle från Sollefteå som överlämnades till riksdagens talman, som välvilligt
ställde upp under denna dag. Det här var imponerande, och jag tror att det
framför allt hade en betydelse för befolkningen hemma i Sollefteå. Jag vet
inte om detta kommer att leda till några stora resultat, men jag tror att det
är ofantligt viktigt att bötja tänka i andra banor och försöka åstadkomma
något annat. Även om man i Sollefteå var först på plan i december med de-
monstrationerna, har man nu också snabbt gått ut och visat att man har
denna mentala beredskap.
Herr talman! När det gäller den materiella förnyelsen delar vi socialdemo-
krater regeringens uppfattning, som vi även angivit i vår partimotion, att ar-
méstridskraftema bör tillföras en förbättrad kvalitet. Men i fråga om an-
skaffning av en ny stridsvagn anser vi att ett sådant beslut bör anstå till 1994.
Regeringen bör ge ÖB i uppdrag att göra en samlad bedömning av pansar-
värnsförmågan, och då inte endast väga in behovet av stridsvagnar utan
också behovet av lättare stridsfordon, pansarbrytande vapen och pansar-
värnshelikoptrar. Först då kan vi få en samlad bedömning som kan utgöra
ett underlag för att ta ställning till utformningen av vårt framtida pansarvärn.
I regeringens proposition föreslås att Wendes artilleriregemente, A 3,
skall samlokaliseras med Skånska dragonregementet, P 2, i Hässleholm, vil-
ket också utskottsmajoriteten tillstyrkt. Vi socialdemokrater anser att om
A 3 flyttas till Hässleholm får inte hela trängutbildningen plats där, utan
måste flyttas till Skövde. Vi anser också att A 3 skall ligga kvar i Norra
Åsum. Skälet för vår uppfattning är att besparingseffekten av samlokalise-
ringen blir marginell i ett längre perspektiv. Till detta kommer att om A 3
blir kvar i Norra Åsum ges möjligheter till större utbildningsvolym och
mindre resekostnader.
Utskottsmajoriteten har också tillstyrkt regeringens förslag om att samlo-
kalisera Göta luftvärnsregemente, Lv 6, med Hallands regemente, 116. Vi
socialdemokrater motsätter oss en flyttning av Lv 6 av det skälet att vi anser
att den kompetens - den är ganska unik - som byggts upp i Göteborg i stor
utsträckning skulle gå förlorad vid en samlokalisering med 116. Denna fak-
tor har inte vägts in i den lönsamhetskalkyl som legat till grund för regering-
ens förslag.
Vi anser vidare att armén bör avstå från nyinvesteringar i avvaktan på den
översyn av luftvärnets struktur som skall göras i samband med att luftvärnet
ombeväpnas senare under 1990-talet. Vi tycker också att det inte är oväsent-
ligt att det finns ett arméregemente i Göteborg. Här kan besparingar åstad-
kommas genom en organisatorisk samverkan med kustartilleriet och 115 i
Borås. Som en följd av detta motsätter vi oss också att LvTS flyttas från Gö-
teborg.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 6, 8,16 och 17.
Anf. 38 HANS LINDBLAD (fp) replik:
Herr talman! Det är mycket sant det Sven Lundberg sade om att orter där
militären dominerar till karaktären mycket liknar brukssamhällen. Jag kom-
mer från ett län där vi har brukssamhällen. Man börjar arbeta på bruket och
blir kvar där tills man pensioneras.
Det är stor skillnad om man har en högskola. När människor har gått ut
därifrån gör de något annat, och lärare startar också eget.
Det är ett problem att den som har börjat på ett regemente stannar där.
Det finns även av andra skäl ett mycket starkt önskemål att folk skall sluta
tidigt. Om man inte skall bli general eller överste är det egentligen en fördel
om man lämnar försvaret i 30-35-årsåldern. Varför är det så? Jo, det finns
osäkerhet om framtiden, och vi skall ha en flexibilitet i försvarsorganisatio-
nen.
När det gäller flygvapnet kan vi få flexibilitet när JAS kommer, genom att
behålla ett antal utgående flygplan så att vi får en fredsorganisation med 16
divisioner och en krigsorganisation med kanske 19 divisioner. Man kan an-
vända reservofficerare etc.
På armésidan kan vi klara detta genom att värnpliktiga kan utbildas oer-
hört snabbt eller också kan vi förlänga förbandsomsättningstiden, men det
tar lång tid att få fram en kompanichef. Då är det en fördel om människor
lämnar försvaret men står kvar i krigsorganisationen. För varje person som
lämnat försvaret kan man anställa en ny så att man får många aktiva office-
rare i åldern 20-35 år och betydligt färre i åldrarna däröver. Detta är bra för
att få en föryngrad officerskår. Det väsentliga är egentligen inte pensionsål-
dern, utan att man verkligen får dessa avgångar.
Det innebär att man vaije år i t.ex. Sollefteå skulle få ett antal personer
som säger att de varit officerare och nu gärna vill göra något annat framöver.
Då kan vi låta dem gå på utbildning för att kunna starta ett företag. Man
skulle kunna starta eget med ett antal konsulter i ledarskap eller vad det vara
månde. Detta skulle vara värdefullt för dessa orter. Det är bra att få en för-
yngrad officerskår ur flexibilitetssynpunkt. Det är dessutom värdefullt för de
här orterna.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
63
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
64
Detta gäller de förband som blir kvar. När man lägger ner förband är det
en självklarhet att man skall stimulera varenda en som kan hitta en annan
verksamhet. Så är det hemma i Gävle. Det är inte önskvärt att de följer med
någon annanstans. Det är tvärtom bra att försvaret får en föryngring. Den
24-åring som säger att han absolut vill vara officer skall vi naturligtvis inte
hindra att flytta med någon annanstans. Det väsentliga är att ge dessa männi-
skor möjlighet att starta på nytt.
Detsamma gäller för den civila personalen. Det har i alla tider talats om
att den civila personalen skall stöttas, men det har ju inte blivit så. Med så
många äldre officerare har man inte fått ett bra utnyttjande av den kompe-
tens som finns hos den civila personalen. Jag håller med Sven Lundberg om
att man kan komma bort från karaktären av brukssamhälle genom att slå två
flugor i en smäll. Vi skulle få bättre flexibilitet i försvarsmakten och litet mer
liv på de orter där det finns förband. Det är en långsiktig process som skulle
betyda oerhört mycket för dessa orter, Sollefteå, Boden, Arvidsjaur, Fårö-
sund, etc.
Anf. 39 WIGGO KOMSTEDT (m):
Herr talman! Det försvarsbeslut som vi är på väg att fatta gör inte mig
som sydsvensk representant särskilt lycklig. Jag har i valrörelsen talat om
betydelsen av ett starkt svenskt försvar som tillgodoser hela vårt land och
verkligen kan försvara hela vårt land. Jag har inte någon annan uppfattning
i dag än vad jag hade före valet den 15 september förra året. Jag beklagar
den åderlåtning av vårt försvar som nu sker i Sydsverige.
I Skåne bor över en miljon människor. Det är en åttondel av vårt lands
befolkning. Många är oroliga och känner stor olust inför detta beslut. Jag
blir nu påmind om löften som jag gav vid olika framträdanden i valrörelsen.
Jag säger än en gång att en förutsättning för infriandet av dessa löften var att
vi moderater hade fått ett starkare stöd av väljarkåren. Men drygt 21 %
räcker inte till för att genomföra hela vår målsättning.
Nu gäller det att fördela de resurser som står till buds i en knapp ekonomi
och som ger den största möjliga effekten. Som politiker måste vi lita på att
den fördelning som görs av försvarsledningen är rätt och riktig. Men som
skåning har jag fortfarande svårt att förstå den prioritering av fjällvärlden
som sker, samtidigt som man missgynnar det tättbefolkade Skåne och övriga
Sydsverige.
Jag beklagar nedläggningen av pansarregementet P 6 i Kristianstad. Jag
anser fortfarande att vi behöver tre pansarbrigader i Skåne. I det skånska
landskapet är det pansarförband och flygstridskrafter som gäller.
Det är också beklagligt att trängförbandet T 4, som ingår i Hässleholms-
garnisonen, skall flyttas till Skövde. Alla moderna krig visar den vikt och
betydelse som underhållsförbanden har. Det är viktigt att de finns i omedel-
bar anslutning till övriga förband vid utbildningen.
Jag vill inte, som många andra, lägga tyngden vid sysselsättningen på de
drabbade orterna. Jag vägrar att diskutera detta i de termerna. Det civila
samhället får skapa sysselsättning på annat sätt. Vi skall ha ett försvar för att
kunna försvara oss i händelse av en konflikt.
När nu alla tycks vara överens om att ytterligare banta det svenska försva-
ret är huvudargumentet den nya situationen i Europa, och särskilt i Öst-
europa. Jag vill påstå att den bild som nu ges av detta är alltför glättad. Det
som pågår i Jugoslavien borde få oss att göra halt eller åtminstone på stället
marsch. Den nya situationen i det forna Sovjetunionen är naturligtvis gläd-
jande, men kan man samtidigt påstå att landet aldrig varit en större krutdurk
än i dag. Det oroar i alla fall mig och ett stort antal andra medborgare med
försvarsintresse.
När det gäller nedläggningarna och förflyttningarna i Skåne råder det de-
lade meningar om besparingseffekterna av dessa. De anställda vid exempel-
vis P 6 i Kristianstad har med hjälp av fristående konsulter tagit fram egna
beräkningar. Tyvärr kom dessa i ett mycket sent skede dagarna före utskot-
tets justeringssammanträde. Det har därför inte varit möjligt att på ett rättvi-
sande och seriöst sätt göra jämförelser mellan de olika kalkylunderlagen. Jag
beklagar verkligen detta. Utskottet gör ett tillkännagivande, vilket redan har
nämnts i dag, om att avvecklingen skall ske på det för personalen bästa och
mest tillfredsställande sättet.
Herr talman! Låt mig slå fast att jag verkligen inte omhuldar bevarandet
av kaserner. Rationaliseringar är naturligtvis nödvändiga för att tillföra för-
svaret ny materiel. Det är absolut nödvändigt med anskaffandet av en ny
stridsvagn. Beslutet hastar. Det har alltför länge förhalats av tidigare rege-
ring. Min förhoppning är att det beslut vi skall fatta i dag i stort sett skall bli
ett för försvaret bra beslut.
Fyrpartiregeringen har med moderat försvarsminister lyckats att på kort
tid få fram ett försvarsbeslut med modern inriktning, vilket inte tidigare har
gjorts under den senaste tjugoårsperioden. Som alltid när vi står inför ett
nytt försvarsbeslut är det en kamp för olika förband och olika orter. Det är
ganska naturligt med sådana många gånger mycket starka engagemang. Ty-
värr blir det också ofta övertoner av dessa geografiska företrädare.
Utskottet har lyssnat till snart sagt alla militära och kommunala företrä-
dare som representerar förband och orter som berörs av förändringar. Vi
har nästan dränkts av brev och vykort från många av de människor som blir
berörda av detta försvarsbeslut. Försvarsfrågor både splittrar och förenar fö-
reträdare för olika partier.
Det var med en viss förvåning som jag fick ett brev från det socialdemo-
kratiska partidistriktet i Halland, där man verkligen ville slå vakt om sitt re-
gemente i Halmstad, och man underströk vikten av att det fick vara kvar.
Jag förstår egentligen inte varför jag som representant för regeringspartierna
fick detta upprop, eftersom det i propositionen inte föreslogs en nedläggning
av 116. Det var i stället de socialdemokratiska partikollegerna i riksdagen
som hade de tankegångarna.
När ÖB lägger fram sitt förslag till regeringen kan man alltid tycka att det
är bra eller dåligt. Men det är ett pussel, och lyfter man en enda av dessa
pusselbitar har man ställt till oreda. ÖB:s förslag om nedläggning i Sollefteå
kom inte med i propositionen. Det blev Gävle i stället. I ett särskilt yttrande
beklagar jag själv att utskottet inte följt propositionens föslag om nedlägg-
ning av F 6 i Karlsborg. Den alltmer förekommande konstellationen av soci-
aldemokrater och nydemokrater vill ha kvar F 6, och i stället offrar man F 13
i Norrköping.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 125
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
66
Nu vill dock nydemokraterna även ha kvar F 13, vilket de markerar med
sin reservation. Det är ett populistiskt inslag, eftersom man inte skickar med
några pengar för att bibehålla båda flottiljerna.
I en intervju i Svenska Dagbladet fredagen den 22 maj i år säger Ny demo-
kratis partiledare lan Wachtmeister att det i dag finns mycket pengar att
tjäna på de befintliga flottiljerna. Han säger också följande: ”Jag har person-
ligen talat med överbefälhavaren och flygvapenchefen och fått beskedet att
det går att göra besparingar så att F 13 skall kunna räddas.”
Jag frågar mig vad detta är för någonting. Antingen är det som sägs inte
sant eller också har det begåtts tjänstefel av ÖB och flygvapenchefen. Om
det går att spara så mycket pengar som man hävdar i artikeln, är det försvars-
ledningens förbaskade skyldighet att göra dessa besparingar även om man
inte lever under hot om förbandsindragningar. Jag vill fråga försvarsminis-
tern om han har förtroende för den försvarsledning som gör sådana uttalan-
den. Militärledningen har i varje fall inte inför försvarsutkottet redovisat
dessa åsikter.
Samma generositet präglar de stora utfästelser som chefen för F13 gör om
vilka besparingar man nu helt plötsligt kan göra om man får bli kvar. Jag har
samma synpunkter på detta som på uttalandena av ÖB och flygvapenchefen.
Det är min förhoppning att dagens försvarsbeslut ändock skall leda fram
till effektivitet och en god försvarsmakt som kan försvara hela vårt land i den
händelse vi skulle bli angripna.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Det har i dag varit många hyllningskörer till Hans Lindblad. Det är klart
att vi kommer att sakna hans inlägg, även om de inte alltid har varit helt
enkla att följa. Men det har varit stimulerande att hänga med. Möjligen är
det bara en kategori som inte instämmer i denna hyllningskör, nämligen riks-
dagens stenografer.
Anf. 40 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Wiggo Komstedt inledde sitt anförande med att försöka för-
klara varför Moderaterna har gått ifrån de mycket stora överbud som lämna-
des i valrörelsen, när man som Arne Andersson utlovade 20 miljarder eller
som Lars Tobisson 27 miljarder. Nu säger Wiggo Komstedt: Det beror på att
vi bara fick 21 % av rösterna, och med 21 % av väljarstödet kan man inte
genomföra alla sina löften, utan då får man pruta.
Men inte trodde väl Wiggo Komstedt när han gick ut och deltog i denna
löftesgivning att Moderaterna skulle få 51 % av rösterna? Hade inte Wiggo
Komstedts främsta syfte varit att vilseföra väljarna, borde han ha sagt, att
om vi får 51 % av rösterna kommer vi att höja försvarsanslagen med 27 mil-
jarder, eller vad det nu var. Jag tycker faktiskt att Wiggo Komstedts inlägg
här på något sätt bekräftar detta medvetna vilseförande av väljarna.
Sedan säger Wiggo Komstedt att de nya kalkyler som presenterades de
sista dagarna kom litet för sent, och egentligen borde inte A 3 flyttas till
Hässleholm. Men om nu Wiggo Komstedt har den uppfattningen, varför då
inte stödja den skrivning som finns i Socialdemokraternas reservation nr 15?
Hade Wiggo Komstedt gjort det i utskottet, hade detta blivit utskottets skriv-
ning, och A 3 hade kanske t.o.m kunnat bli kvar i Kristianstad. På detta sätt
gör sig Wiggo Komstedt personligen ansvarig för att detta olyckliga beslut
nu tydligen blir genomfört.
Anf. 41 WIGGO KOMSTEDT (m) replik:
Herr talman! Jag vill till Sture Ericson säga att skillnaden mellan honom
och mig möjligen är den, att om jag går ut och talar om vad jag vill genom-
föra och vad jag har som målsättning, innefattar det naturligtvis att jag får
väljarnas förtroende att göra det. Det är möjligt att Sture Ericson inte har
den ambitionen, utan att han i stället är ute efter att vilseleda. Det har inte
varit min uppfattning och målsättning.
Man måste genomföra det som man har möjlighet att göra. Vi har i denna
fyrpartiregering inte kunnat nå längre än vad vi nu har gjort. Sture Ericson
kan ju hänvisa till att han inte hade stöd av sina regeringsvänner från Väns-
terpartiet, så att han på sin tid kanske inte heller hade kunnat genomföra
allting.
När det nu gäller den fråga som jag tog upp, och där jag framförde ett
beklagande, har jag inte sagt att kalkylerna inte höll. Jag sade att det var
synd att de kom så sent att man inte kunde göra en seriös bedömning av dem
och deras innehåll och jämföra dem med andra kalkyler vilka låg till grund
för beslutet. Jag har nämnt att P 6 försvinner som regemente och att jag be-
klagar detta. Jag har däremot inte nämnt A 3. Jag representerar inte Kristi-
anstads kommun, utan jag representerar Kristianstads län. Som sådan repre-
sentant tycker jag inte att man skall ge företräde för någon av länets 13 kom-
muner.
För mig är det ingen riksolycka att man flyttar ett regemente tre mil inom
samma län. Om man nu flyttar trängen till Skövde - vilket kanske inte heller
jag tycker är riktigt, men om man nu gör det - vore det samhällsekonomiskt
vansinne att inte använda de lokaler som blir tomma i Hässleholm, där
trängen flyttade in vid samlokaliseringen för fyra år sedan. Där finns nya
kaserner. Skulle de inte användas, Sture Ericson, vore det faktiskt mer än
slöseri.
Jag tycker att det är ganska naturligt att man använder de lokalerna i det
läget. De lokaler som finns på Södra Åsum är inte bra. Där måste man inve-
stera mycket stora pengar. Då är det bättre att använda de lokaler som står
tomma tre mil bort. Har Sture Ericson en annan uppfattning, förstår jag att
han är mycket lättsinnig.
Att vi nu inte har nått längre än vi har gjort i det som blir försvarsbeslutet
beror också, som Sture Ericson vet, på att det i det råttbo som vi övertog
inte fanns de pengar som vi hade trott skulle finnas.
Anf. 42 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan inte förstå det på annat sätt än att det Wiggo Kom-
stedt nu säger är att han egentligen inte vill flytta trängen till Skövde. Det
hade gått bra att motsätta sig det. Då hade det inte funnits något motiv att
flytta A 3 till Hässleholm. Wiggo Komstedt fastnar hela tiden i sin egen argu-
mentation.
Han säger: Vi nådde inte längre än till 7 miljarder. Vi lovade visserligen
27 miljarder, men det blev 7. Menar Wiggo Komstedt att det i dagens läge
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
67
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
hade varit motiverat att höja försvarsanslagen med 27 miljarder, i ett läge då
alla länder runt omkring oss drar ner på sina försvarskostnader? Står Wiggo
Komstedt fast vid övertygelsen att detta vore klok försvarspolitik, att höja
anslagen med 27 miljarder, som ni lovade före valet?
Anf. 43 WIGGO KOMSTEDT (m) replik:
Herr talman! Kan Sture Ericson precisera när jag har lovat några 27 mil-
jarder? Det har jag nämligen inte gjort. Om Sture Ericson har hört detta,
vill jag veta när och var. Jag har inte vid något tillfälle nämnt någon siffra.
Jag har sagt att det är angeläget med ett starkt svenskt försvar. Det innefattar
även Skåne. Jag tycker att det är viktigt med pansarregementena och flyget.
Ni ville lägga ner flyget. Ni ville ta F 10. Ni ville byta F 10 mot A 3. Det är
att blanda ihop äpplen och päron. Jag tror att ÖB:s förslag är balanserat när
det gäller luftstridskrafter och landstridskrafter. Det var en dålig bytesaffär
ni erbjöd i det sammanhanget.
Är det en riksolycka om man flyttar ett regemente tre mil inom samma
län, Sture Ericson? För mig är det definitivt inte det. Jag tycker att det är
viktigt att det finns kvar i Sydsverige.
Andre vice talmannen anmälde att Sture Ericson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 44 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Jag fick en direkt fråga av Wiggo Komstedt om de beräk-
ningar som har gjorts i olika sammanhang. I detta fall rörde det bl.a. flygsi-
dan.
Jag kan inte underlåta att säga att jag, under debatten om fredsorganisa-
tionen, har blivit mycket förvånad över de högst olika siffror som har kom-
mit fram. De har nämligen följt ett mönster. Så fort ett förband har blivit
nedläggningshotat, i propositionen, i motioner eller på annat sätt, har före-
trädare för förbandet plötsligt sagt att de kan klara av verksamheten också i
fortsättningen till en betydligt lägre kostnad, i vissa fall med en bemanning
som ligger närmare hälften av den nuvarande.
Det naturliga är då att kontrollräkna, kontrollräkna och åter kontroll-
räkna, och helst låta olika personer eller institutioner göra det. Det tycker
jag är bra. Det är utmärkt att försvarsutskottet verkligen har försökt räkna
med olika metoder.
Det intressanta är emellertid att man nästan alltid kommer fram till unge-
fär samma resultat. Det innebär inte, herr talman, att man inte kan spara
pengar. Det kan man säkert. Men att man plötsligt med bibehållen verksam-
het och effektivitet skulle kunna halvera kostnaderna för ett förband, det är
långt bortom realismens gräns. Det vore utmärkt om det vore så.
Herr talman! Risken med denna typ av plötsliga utspel är naturligtvis att
man får som man vill, att man blir ålagd att uppfylla det man har sagt i media,
nämligen att driva verksamheten på ett visst ställe med halva anslaget. Kla-
rar man inte det, är man sannerligen illa ute. Har man gått ut och lovat så-
dant och sedan inte klarar av det i verkligheten, skall man nog ägna sig åt
annan verksamhet i fortsättningen.
Herr talman! Vad som också förvånar mig är att det från de förband som
inte har berörts av fredsorganisatoriska förändringar inte har sagts att de kan
driva verksamheten till halva priset.
Sensmoralen i detta är att man skulle varsla samtliga förband om nedlägg-
ning och då uppnå en besparing på 50 %, om jag nu tillåter mig att vara iro-
nisk - det är väl bäst att säga det, så att ingen missförstår mig.
Det är självklart att det tas till överord i en debatt av detta slag. Jag har
den största respekt för de människor som nu slåss för sina förband. Jag
tycker t.o.m. att det är sällsynt fint att man gör det, att man i ett land som
Sverige, till skillnad från i vissa andra länder, vill behålla förbanden. Det
finns inte så långt härifrån ställen där man med största glädje skulle vilja bli
av med sina förband. Här är det annorlunda.
Jag kan försäkra Wiggo Komstedt att vi från departementets sida skall
göra vad vi kan för att se till att rationaliseringar verkligen kommer till stånd.
Det fina med detta försvarsbeslut är att rationaliseringsvinsterna stannar
inom försvarsmakten. Så var det inte tidigare. Nu kommer nya bestämmel-
ser. Jag tror att det är omöjligt att få människor att verkligen gå in för ratio-
naliseringar i den egna verksamheten om de vet att pengarna försvinner nå-
gon annanstans. Om man vet att man kan använda pengarna till förbättrad
materiel eller vad det nu kan vara, har man en ordentlig anledning att verkli-
gen spara och jobba på. Det är möjligt fr.o.m. den 1 juli.
Anf. 45 WIGGO KOMSTEDT (m) replik:
Herr talman! Jag får tacka försvarsministern för hans synpunkter. Samti-
digt vill jag säga att man kan gå ytterligare ett steg. Om det nu finns för-
bandschefer i vårt land som helt plötsligt gör utfästelser till olika politiker
om hur mycket de kan spara, vore det då inte rimligt att de redan hade gjort
de besparingarna, utan piskan på ryggen, med hotet om indragningar?
Eftersom det handlar om flygvapnet kan jag passa på att ställa en fråga.
Med dessa utfästelser är det väl inte tal om någonting annat än att flygvapnet
ligger på ett rasande fint plus detta år? Flygvapnet har väl en bra bit kvar till
att förbruka de totala medlen.
Anf. 46 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Får jag bara säga till Wiggo Komstedt att jag hoppas att alla
de som nu ser rationaliseringsmöjligheter utnyttjar dessa. Det behövs inga
särskilda beslut för att vidta rationaliseringar i verksamheten. Framför allt
behövs inga beslut för att komma med förslag på detta område.
Det skall bli intressant den 1 juli, när vi kan överblicka utfallet för de olika
försvarsgrenarna för det gångna budgetåret och se om de redan med den tidi-
gare nivån har lyckats hålla sig inom ramarna med angiven verksamhet. Jag
utesluter inte att det kan bli svårt för en och annan, trots att man nu har varit
frikostig med stora rationaliseringslöften. Jag skall naturligtvis avvakta de
siffror vi får.
Anf. 47 CHRISTER SKOOG (s):
Herr talman! En väldigt viktig del av det svenska totalförsvaret är marinen
och dess verksamhet. Vårt land har ju stort behov av att kunna försvara hela
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
69
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
70
sin långa kust. Marinen med moderna kustartilleriförband, jägarbataljoner,
amfibieförband, KA-batterier och kustflottan har, vill jag påstå, en modern
och effektiv flotta i Sverige.
Det har ibland i debatten förekommit påståenden om att vi inte skulle ha
en helt tillräcklig flotta. Då mäter man oftast i antal enheter. Jag tror att man
gör ett misstag när man enbart mäter i enheter och storlekar på fartyg. En
del gör t.o.m. jämförelser med när vi hade de stora slagskeppen. Jag tror det
är riktigt att i debatten föra in att de fartyg som finns i dag i den svenska
flottan - liksom i utländska flottor - är mycket effektivare och vassare och
kan göra många fler konster. Jag vill alltså påstå att vi har en mycket effektiv
flotta.
Vi har lyckats få fram produkter som är världsledande tack vare det unika
samarbete som finns i Sverige mellan dem som hanterar fartygen till sjöss
och varvsindustrin, framför allt givetvis Karlskronavarvet och Kockums i
Malmö. Det har också visat sig i de ansträngningar industrin gjort att expor-
tera. Vi har lyckats sälja fartyg till sådana nationer som Australien, USA och
Singapore.
Detta är, tycker jag, en sak som vi i Sverige har all anledning att slå vakt
om.
Det har också tidigare i debatten sagts att det skulle kunna gå att betälla
delar av fartyg i andra länder. Jag vill påstå att det är ett misstag om man tror
att det fungerar på det sättet. Det är så pass komplicerat i dag att bygga ett
fartyg att det måste göras efter hand på plats, skiva för skiva så att säga. Det
går inte att göra som förr, att beställa skrov, bogsera dem till Sverige och
utrusta dem här. Jag hoppas tankarna på detta är borta.
Vi har i en del reservationer till betänkandet utvecklat våra tankar vad
gäller marinen och kustartilleriets utbildning. Jag skall inte förlänga debat-
ten genom att upprepa. Jag vill bara hänvisa till reservation 20. Där pekar vi
på möjligheten att flytta över utbildning till Marinkommando Ost och till
Marinkommando Syd ifrån Härnösand och Göteborg för att få en effekti-
vare utbildning. I en krympande organisation är det viktigt att se till att sam-
ordna så mycket som möjligt av verksamheten.
När vi, herr talman, fattar detta stora försvarsbeslut i dag innebär det ty-
värr att en del människor som jobbar i försvaret mister sina anställningar.
Det är baksidan på strukturomvandlingen eller minskningen av organisatio-
nen som vi i stora drag är överens om.
På marinens område försvinner ca 1 500 jobb under femårsperioden, och
bara nere i Marinkommando Syd försvinner 500 jobb.
Det är att beklaga att vi inte kunnat följa upp våra förslag om att satsa
särskilda pengar för att göra regionalpolitiska insatser på de områden som
drabbas. Det hade faktiskt underlättat ganska mycket.
Herr talman! Jag har inget övrigt yrkande. Sture Ericson har för vår del
yrkat bifall till de reservationer vi tänker rösta för i kammaren.
Anf. 48 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Dagens försvarsdebatt och beslut röner mycket stort in-
tresse, både inom och självklart utanför riksdagen. Jag tänker för min del
kort beröra två områden.
Det första är försvarsmaterielindustrin. Personligen har jag alltid haft
uppfattningen att Sverige skall ha en egen försvarsindustri. Vi kan inte vara
självförsörjande när det gäller försvarsmateriel, men det är angeläget att vi
inom olika delområden behåller kompetens och produktion.
Svensk försvarsindustri är en av de främsta i världen. Industrin präglas i
hög grad av teknologi och därmed också av mycket duktiga människor och
flyktig kompetens. För att behålla kompetensen - till gagn för svenskt för-
svar - krävs intressanta utvecklingsuppdrag.
I Sverige finns en enda kund, FMV. Det är alltså nödvändigt med en viss
export för att kunna upprätthålla produktion och kompetens. Och svensk
försvarsindustri har hävdat sig väl internationellt.
Men glädjande nog har det skett en avspänning mellan supermakterna,
och den internationella marknaden intar en avvaktande hållning vad gäller
materielanskaffning. Volymerna har alltså minskat kraftigt, och försvarsin-
dustrin har överkapacitet både i Sverige och i övriga Europa.
Den strukturförändring som pågått några år är långt ifrån avslutad ännu.
Bl.a. vid Bofors AB i Karlskoga har mycket kännbara neddragningar skett
kontinuerligt i flera år, och försatta marknadsanpassningar är att vänta.
Industrin har alltså tagit ett stort ansvar i denna strukturprocess och hittills
klarat den omställning som krävts. Man har klarat det utan att gå under, och
därmed lyckats behålla och utveckla vissa spetskunskaper som troligen har
stor betydelse i det svenska försvaret framöver.
Därför är det mycket glädjande att både regeringen och utskottet tydligt
deklarerar att ”det är av stor säkerhetspolitisk betydelse att vi inom landet
kan behålla en försvarsindustrien kompetens även i framtiden.”
Det andra området jag vill beröra, herr talman, är det icke-militära mot-
ståndet.
Såväl propositionen som betänkandet talar nästan enbart om hur svensk
försvarsmakt skall kunna möta ett väpnat angrepp, ha förmåga att motstå
angrepp och hindra en angripare att få fast fot på svensk mark. Och det är
naturligtvis det allra viktigaste, att vi verkligen lyckas slå tillbaka ett an-
grepp.
Men: Det måste finnas all tänkbar beredskap även för en situation där en
angripare fått rejält fotfäste i landet. Om exempelvis en del av Sverige ocku-
peras, hur försvarar vi oss då mot en ockupant? Det enda egentliga om detta,
som står i regeringens proposition, är följande mening: ”Om en angripare
genom sina operationer lyckas bryta vårt organiserade motstånd skall alla
tillgängliga resurser utnyttjas för att fullfölja försvaret i alla de former som
folkrätten medger.”
Några av oss som är verksamma i Delegationen för icke-miltiärt motstånd
har i en motion ansett att riksdagen bör tydliggöra vad verksamheten hand-
lar om och kan ha för betydelse i totalförsvaret.
Det är långt ifrån allmänt känt ännu att det i Sverige finns en planering för
hur en motståndsrörelse skall starta och verka i ett tillstånd där landet - eller
delar därav - är ockuperat. Men där informationen nått ut i internationella
kretsar väcker det uppseende. Det är unikt att ett land i fredstid lägger grun-
den för en motståndsrörelse.
Det är mycket viktigt att framhålla att motståndsrörelsen inte är ett alter-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
71
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
nativ till det militära försvaret, utan ett komplement. Motståndsrörelsen in-
går i totalförsvaret.
Längre tillbaka - på 1970-talet - pågick stundom en debatt i vårt land om
att bygga upp ett slags motståndsrörelse, vilken successivt skulle ersätta det
militära försvaret. Detta var en orealistisk tanke, som inte heller vann gehör
i riksdagen.
Däremot föddes senare tankar på att olika motståndsformer från allmän-
hetens sida kan bli mycket besvärande för en utländsk makt som försöker
kontrollera svenskt territorium och svenska folket. En enhällig riksdag be-
slöt 1986 att ”i vårt totalförsvar skall som komplement ingå icke-militära
motståndsformer.”
Motstånd kan av allmänheten bedrivas på många olika sätt, alltifrån enkla
demonstrationer till sabotage. Det icke-militära motståndet är alltså inte
bara civilmotstånd, utan kan även omfatta våldsinslag. Det skall kosta en
ockupant stora resurser att kunna behålla ett fast grepp. Därmed skall också
det icke-militära motståndet ha en krigsavhållande effekt.
Förebilder om motståndsrörelser finns i bl.a. Norge och Danmark under
krigsåren. Under senare tid har icke-militära motståndsformer visat sig
mycket verkningsfulla i de stora politiska omvälvningar som ägt rum i Cen-
tral- och Östeuropa.
Syftet med den svenska motståndsrörelsen är alltså att komplettera ett
vasst militärt försvar med en bred allmän uppstudsighet mot främmande
makt som inkräktar.
Vår motion avstyrks visserligen, men dess innebörd blir väl tillgodosedd.
Vi ville få en skrivning som framhåller alla försvarsformer - även motstånd.
Det har vi fått i utskottets betänkande, och det tackar jag för.
För att delegationen sedan skall kunna genomföra sina uppgifter behövs
också ekonomiska resurser. Vi rör oss fortfarande med mycket små ramar.
Det finns anledning att återkomma till den frågan, men i nuläget har vi av-
stått från att yrka på utökade medel.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 49 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Om jag kan säga de här få orden jag avser att säga utan att
det uppfattas som en replik i meningen invändning, skall jag försöka göra
det.
Det som Gudrun Norberg har sagt om möjligheterna att komplettera
svenskt försvar med en motståndsrörelse är alldeles riktigt. Men vi måste i
varje fas veta, att när en motståndsrörelse har en uppgift har det militära
försvaret förlorat - då har vi en fiende innanför landets gränser, en fiende
som rör sig i Sverige. Det betyder att vi får hålla en distans till tanken om
icke-militärt motstånd, då det ligger ett misslyckande bakom detta.
Det är det enda, fru Norberg, jag vill komplettera detta anförande med.
Anf. 50 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag tror att Arne Andersson och jag är helt överens om den
saken, men det innebär inte att man får bortse från att ett misslyckande kan
ske. Vi skall då inte stå handfallna, utan fortsätta att i alla former försöka
försvara oss.
Anf. 51 BRITT BOHLIN (s):
Herr talman! Jag har tänkt ägna min taletid åt flygstridskrafterna och flyg-
vapnets organisation.
Flygvapnet och dess personal har blivit vana vid att leva med ständiga för-
ändringar, ny och bättre utvecklad materiel har tillkommit, och för att man
skall kunna hänga med i den tekniska förnyelsen har organisatoriska föränd-
ringar inte hört till ovanligheterna.
Nu står vi på tröskeln till ytterligare en stor omdaningsprocess. Det nya
flygplanssystemet JAS 39 Gripen skall introduceras och successivt inlemmas
i vår krigs- och grundorganisation. Till detta kommer anskaffning av en rad
andra materielobjekt, t.ex. den flygburna spaningsradarn PS 890, nya strids-
ledningscentraler och beväpning till 39 Gripen-systemet. Flygstridskrafterna
är därmed det vapenslag som får det ojämförligt största inslaget av materiell
förnyelse och utökad teknisk kompetens. Det blir ett avsevärt kvalitetslyft,
och det är bra.
För att möjliggöra detta inom en rimlig ekonomisk ram måste flygvapnet
minska antalet divisioner till 16 samt organisera fredsverksamheten i större
flottiljenheter. Detta råder det stor enighet om både här i kammaren och
inom flygvapnet. Vi kallar dessa flottiljer för storflottiljer, och vi menar där-
med att de kan organisera tre eller flera divisioner per flottilj. Benämningen
storflottilj kan man nog påstå i viss mån är missledande.
Om man tittar litet tillbaka i tiden, har normalflottiljer alltid haft tre divi-
sioner. Av ekonomiska skäl har det under årens lopp blivit så att antalet divi-
sioner på flertalet flottiljer har minskats till två. Detta vill jag påstå har varit
en felaktig väg. Det har inneburit att en ökad fredsadministration har skett
på krigsorganisationens bekostnad. Vi vill nu snarast återgå till normalflottil-
jer eller, om man så vill, storflottiljer med tre eller flera divisioner per flottilj.
Detta är inte bara nödvändigt av ekonomiska skäl, utan det är också en fråga
om effektivt utnyttjande av fredsresurserna.
Ryggraden i det svenska flygvapnet är och kommer under relativt lång tid
att utgöras av 37-systemet, Viggen. Viggen har sedan den började levereras
till flygvapnet för snart 20 år sedan ständigt utvecklats och förbättrats, och så
sker i dag också. Nu pågår t.ex. AJS-modifiering, vilket innebär att attack-
och spaningsviggarna ges ökad allsidighet, kort uttryckt.
S.k. livstidsförlängning utreds för närvarande också. Det innebär inte -
vilket man ibland kan tro - att Viggen blir en evighetsmaskin, utan det hand-
lar om att undersöka om man med rimliga kostnader kan förlänga flygtiden
något. Ett flygplans livslängd bestäms av antalet flygtimmar, och bristen på
flygförare i första hand under 1980-talet, vilket gjorde att vi flög färre timmar
än planerat, gör att vi nu har något mer flygtid kvar i systemet.
Men ett flygplans livstid måste ses både i ett tekniskt och i ett taktiskt per-
spektiv, och om Viggensystemet är gårdagens och dagens system, är Gripen
morgondagens. Våra synpunkter i övrigt på handläggningen av beställning
av delserie 2 har Sture Ericson tidigare redogjort för.
I regeringens förslag till organisatoriska förändringar inom flygvapnet in-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
73
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
74
gick en nedläggning av F 6 i Karlsborg. Vi avvisar detta förslag, av många
skäl, men för vår del inte av regionalpolitiska skäl. Vi anser att F 6 behövs i
grund- och krigsorganisationen. Det är den minsta flottiljen, men den är
mycket kostnadseffektiv. F 6 har ett garnisonsansvar i Karlsborg. Dess läge
gör att det finns möjlighet att utnyttja samordningsvinster med den närlig-
gande flottiljen F 7 i Såtenäs. På F 6 finns i dag versionskontoret, som hu-
vudsakligen ansvarar för AJS-modifieringen. Vi tror att det med hänsyn till
miljön finns goda möjligheter att flyga vidare på Karlsborg också i framti-
den.
När det gäller den ekonomiska besparingen är det de facto så, att skillna-
den mellan F 6 och F 13 rör sig om 35 milj.kr. under en tioårsperiod, till för-
del för F 13. Men då har man inte räknat med det garnisonsansvar som F 6
har.
I det underlag som ÖB och chefen för flygvapnet lämnade i december,
ÖB 92 komplement, föreslogs avveckling av bl.a. F 13 i Norrköping under
den första femårsperioden och F 10 i Ängelholm under den andra. Vi delar
ÖB:s uppfattning. Dock anser vi att även F 10 bör läggas ned under denna
period, varvid hela J 35 Draken-systemet kunde utgå, vilket totalt sett - med
drift, underhåll, reservdelar, expertis - skulle innebära mycket stora och
snabba besparingar. Men med hänsyn till att ingen majoritet kunde nås för
detta förslag, accepterar vi att beslut om F 10 får senareläggas till 1995. Då
vet vi också vilka koncessionsbeslut vi har för alla våra flottiljer och har möj-
lighet att i den försvarsberedning som avses böija arbeta redan i höst förbe-
reda ytterligare reducering av fredsorganisationen.
De som påstår att vi har frångått vårt förslag om avveckling av Drakensys-
temet har alltså fel. Om vi hade gjort på annat sätt, skulle olika utskottsma-
joriteter ha kunnat innebära att vi fått för få divisioner. Och det viktiga är
antalet krigsdivisioner. De socialdemokratiska förslagen skall ses som en
samlad bild, och när vi nu bara delvis kan realisera vår politik måste vi ta
hänsyn till det.
Tvärtemot vad man kan ha fått intryck av under den debatt som föregått
dagens beslut, är det alltså ÖB och chefen för flygvapnet som mot bakgrund
av ekonomiska ramar och av militära skäl föreslagit en nedläggning av F 13.
Det borde rimligen vara så att de militära skälen skall komma just från ÖB
och chefen för flygvapnet, och inte från lokal eller regional militär nivå eller
från någon kommunal instansnivå.
Vad gäller vårt ställningstagande för avveckling av F 13 före F 10 och var-
för vi avvisar propositionens förslag om avveckling av F 6 i Karlsborg, har
våra skäl legat till grund för det nästan eniga betänkande vi i dag behandlar.
Jag skall något senare återkomma till dessa skäl.
I den debatt som har förts har betonats en oro över den framtida spanings-
kapaciteten. Jag vill nu betona och understryka att det aldrig någonsin har
varit riksdagens uppgift att avgöra var våra olika divisioner skall baseras.
Detta är en fråga som helt ankommer på de militära myndigheterna, i detta
fall ÖB och chefen för flygvapnet. De beslutar om antalet divisioner av olika
sort och deras lokalisering utifrån de prioriteringar och beslut som riksdag
och regering fattar.
Den prioritering vi har gjort utifrån den säkerhetspolitiska bilden är en
prioritering av luftförsvaret. Detta är vi fullt eniga om. Vi har därför också
ställt oss bakom regeringens förslag att en och en halv Viggendivision skall
avvecklas. I enlighet med vad jag tidigare anfört ankommer det nu på ÖB
och chefen för flygvapnet att genomföra beslutet på det, med utgångspunkt
i militära skäl, bästa sättet. Låt mig åter betona att det är ÖB och chefen för
flygvapnet som föreslagit nedläggning, vilket försvarsutskottet också funnit
vara det bästa under rådande förutsättningar.
Mot bakgrund av det betänkande som vi behandlar här i dag har chefen
för flygvapnet i PM-form angivit förutsättningar och målsättning samt inrikt-
ning när det gäller flygvapnets grundorganisation efter det försvarsbeslut vi
fattar här i dag. Jag är osäker på om det är ett fastställt dokument eller endast
ett arbetspapper. Men i chefens för flygvapnet beslutsavsikt anvisas bl.a. att
en spaningsviggendivision, S 37 vid F 13, avvecklas och en spaningsdivision
vid F 17 omlokaliseras till F 6. En halv attackdivision vid F 6 omlokaliseras
till F 15 i Söderhamn, och en halv attackdivision AJ 37 avvecklas. Denna or-
ganisation är en prioritering av luftförsvaret och jakten. En avveckling sker
också av en och en halv Viggendivision av de äldsta versionerna. Även om
det är vår bestämda uppfattning att det i första hand borde ha varit de äldre
Drakendivisionerna som skulle ha avvecklats, accepterar vi denna inrikt-
ning.
Så över till spaningsflygsresursernas kapacitet och möjligheter i framti-
den. Detta är åter en fråga som ansvariga militära chefer skall besvara. På
detta område är de experter, men jag skall ge mig ut på hal is och försöka
redovisa vår syn på denna inriktning.
Låt mig först bara säga några ord om JAS 39 Gripen-systemet. JAS står
för jakt-attack-spaning. De första två JAS-divisionerna organiseras 1995-
1996 på F 7 i Såtenäs, varvid två divisioner attackviggar avvecklas. Då tillförs
MILO Götaland och flygkommando Götaland ett påtagligt tillskott främst
vad avser luftförsvars- och spaningskapacitet och också en något ökad at-
tackkapacitet.
Jag uppfattar det så att i avvaktan på att JAS 39-systemet ersätter attack-
och spaningsviggarna - det kommer att ske mellan åren 1995 och 2002, sju
år alltså - kommer den huvudsakliga spaningskapaciteten i fredstid att vara
lokaliserad till F 6 i Karlsborg och F 21 i Luleå. Vad gäller Luleå och F 21
förblir det som i dag. På F 6 i Karlsborg övertar F 6 resurser och ansvar från
F 17 och F 13, om än i reducerad omfattning. Det positiva i denna lokalise-
ring är att flygvapnet kunnat genomföra en nödvändig reducering av grund-
organisationen med förhållandevis små krigsorganisatoriska konsekvenser.
I realiteten innebär det att antalet spaningsförare - och därmed krigsuthål-
ligheten - minskar under perioden 1994—1996 med ca 30 stycken. Detta upp-
vägs successivt genom tillkomsten av JAS och modifiering till AJS. Vad gäl-
ler modifieringen av attack- och spaningsviggar till AJS innebär samlokalise-
ringen i Karlsborg en viss positiv effekt.
Det har då anförts att omlokaliseringen till F 6 och nedläggningen av F 13
skulle medföra att nödvändig havsövervakning, spaningsberedskap och flyg-
övning kommer att bli svåra att genomföra och mycket kostnadskrävande.
Det är självklart så att flygvägen till och från Östersjön från Karlsborg är
längre än från Norrköping eller Ronneby. Men å andra sidan är flygvägen
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
75
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
till västerhavet kortare från Karlsborg. Om det nu är så att vi även fortsätt-
ningsvis skall ha tyngpunkten av vårt intresse i Östersjön måste man fråga
sig hur stor procentuell del av spaningsflygverksamheten som måste förläg-
gas till Östersjön. Incidentberedskapen upprätthålls i dag med förhållande-
vis låga tidskrav. Framgruppering kan alltså även fortsättningsvis ske till
Visby och Kallinge - ja, även till Bråvalla om så skulle bli nödvändigt.
Största delen av spaningsflygdivisionens verksamhet kan bedrivas över land,
över Vänern och Vättern och över västerhavet. Men den del som måste be-
drivas över Östersjön är en mycket viktig del, och den kommer självklart att
kosta mer pengar.
Det är många som har tyckt att vi borde avvakta koncessionsbeslut innan
vi fattar beslut om någon nedläggning. Jag har stor förståelse för den stånd-
punkten, och det hade naturligtvis varit idealiskt om fakta legat på bordet i
dag. Nu gör de inte det, och det utomordentligt ansträngda likviditetsläget
och planeringssituationen i flygvapnet gör att vi tyvärr inte kan vänta.
Tvärtom är det så att vi så fort som möjligt måste fatta beslut om ytterligare
flottiljnedläggningar.
För oss socialdemokrater är det tillfredsställande att vi har fått gehör för
vårt förslag att omedelbart börja arbeta med dessa frågor i en parlmentarisk
beredning. I debatten som föregått detta betänkande har det framkommit
förslag om stora besparingsmöjligheter. Det förvånar mig mycket och gör
mig mycket upprörd, precis på samma sätt som försvarsministern nyss redo-
gjorde för. Hur kan man från enskilda flottiljer, ofta under hotet om ned-
läggning, säga sig kunna göra stora besparingar på uppåt 10 %? Vi säger:
Varför i hela världen har ni inte gjort dem redan? Varje möjlig besparing
skall göras omedelbart. Ni kan vara övertygade om att vi med största intresse
skall följa dessa besparingsförslag. Det är nämligen precis som Hans Lind-
blad säger, att i försvarsutskottet försöker vi följa upp våra beslut.
Jag har sagt det tidigare: Det är en mycket, mycket ansträngd ekonomi i
flygvapnet i dag. Ingen har råd att inte spara; det slår bara tillbaka på ens
egen verksamhet.
Ett annat förslag, som vi dess värre inte kunde få majoritet för i utskottet,
är frågan om ledningsorganisationen. Vi menar att två flygkommandon hade
varit till fördel för flygvapnet.
I övrigt tänker jag inte kommentera de olika opinioner som har försökt
påverka de beslut som vi skall fatta i dag. Det är självklart så att det är en
rättighet att slåss för sitt jobb och för sin ort. Jag har i stället försökt att något
redogöra för hur vi ser på denna sakfråga.
Herr talman! Vi går nu in i en omvälvande tid för flygvapnet; allt i syfte
att få bättre och vassare flygstridskrafter. Det positiva i den utvecklingen är
vi nog överens om. Men det innebär förvisso också stora påfrestingar på de
anställda i flygvapnet. Vi är beredda att göra vad vi kan för att underlätta
denna omställning. Jag vill här hänvisa till Barbro Evermo Palmerlunds re-
dovisning på den punkten.
Låt mig säga, med direkt adress till flygvapnets alla anställda: Vi vet vilken
kompetens och kunskap ni har. Vi vet att det svenska flygvapnet är väl ansett
och känt långt utanför landets gränser, bl.a. på grund av dess duktiga perso-
76
nal. Vi uppskattar och värdesätter på det högsta det ni gör - det gäller all
personal.
Herr talman! Jag vill instämma i Sture Ericsons bifallsyrkande till de reser-
vationer som han angav. I övrigt vill jag yrka bifall till hemställan i betän-
kande nr 12 i de delar som jag nu har berört. Det innebär också att jag yrkar
avslag på reservationerna nr 22, 23, 24 och 25.
Anf. 52 HANS LINDBLAD (fp) replik:
Herr talman! När det gäller flygvapnet har kvaliteten varit ledstjärnan.
Under andra världskriget hade vi ett flygvapen som egentligen inte funge-
rade därför att materielen var omodern. Man sade att det inte skulle få upp-
repas. Därför var det svenska flygvapnet det första som hade enbart jet.
När vi talar om bristande kvalitet handlar det om armén, som varit häm-
mad av den bisarra värnpliktstolkningen. Men flygvapnet har hållit kvalite-
ten uppe. Ett led i detta var nedläggningen av F 1, F 2, F 3, F 8, F 9, F 11,
F 12, F 18 och flottiljverksamheten på F 14. Hade man resonerat på samma
sätt som i fråga om armén hade man haft alla dessa flottiljer kvar. Då hade
man haft kvar sina Hawker Hunter eller köpt in Piper Cub för att hålla anta-
let uppe. Då hade vi haft ett flygvapen som, liksom armén, varit ett träsk. I
stället har man hållit fast vid kvaliteten. Det är viktigt, och det är rationellt.
Det svenska flygvapnet klarar med sina 8 000 anställda 450 stridsplan. Det
italienska flygvapnet har 70 000 anställda. Det är en skillnad från 1 till 10 om
vi jämför det svenska flygvapnet med t.ex. det amerikanska eller engelska.
Vi har i personaltäthet färre anställda i det svenska flygvapnet än vad man
har i det norska, trots att vi har långt större flygplansflotta. Flygvapnet har
verkligen kvalitet; där har aldrig fredsorganisationen fått styra.
Därför har jag tillhört dem som har varit mycket negativa till att man nu
skulle behålla alla flottiljer, och sedan fatta beslut om en krigsorganisation
med två divisioner färre. Då skulle man på två ställen gå ned till endivisions-
flottiljer. Eller också har man sagt: Vi skall behålla två divisioner bara för
att sysselsätta en flottilj till. Det kostar då två miljarder kronor under en
femårsperiod. Varifrån skall de i så fall tas? Jo, från motmedel, jaktrobotar,
etc. Det vore verkligen att skada det svenska flygvapnet.
Att en flottilj skall läggas ned är självklart. Sedan är jag ödmjuk och säger:
Vilken som bör läggas ned kan man inte objektivt avgöra. När vi vägde F 12
i Kalmar mot F 17 i Ronneby - var det alldeles rätt det? Det kan jag inte i
efterhand säga. På samma sätt är det naturligtvis när vi väger Norrköping
mot Karlsborg. Det finns skäl för båda.
Men det väsentliga i de båda fallen är att det är precis samma krigsorgani-
sation, det är samma antal flygplan, det är samma flygplan, det är samma
divisionsantal, det är samma bassystem, det är samma stridssystem - det är
bara fråga om var någonstans flottiljen finns i fred, och den skillnaden är
liten; det är två flottiljer som ligger på sju minuters flygavstånd från var-
andra, så det är ingen väsentlig fråga. Men någon bör läggas ned.
Det är viktigt att man låter krigsorganisationen styra. Vill vi satsa på kvali-
tet skall vi lägga pengarna på att skaffa grejer och inte på att bränna upp
en massa extra flygbränsle och ha mer motorunderhåll för att sysselsätta en
flottilj. Ett flygvapen som styrs av fredsorganisationen blir inte ett flygvapen
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
77
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
med kvalitet. Det är viktigt. Men sedan kan man alltid diskutera vilken av
flottiljerna som skall läggas ned, och det kan aldrig objektivt fastställas vil-
ken det bör vara - det är olika saker som vägs mot varandra.
Anf. 53 SVEN-OLOF PETERSSON (c):
Herr talman! Försvarsfrågorna engagerar, och temana i anförandena väx-
lar.
Ett försvarsbeslut är egentligen ett beslut av mycket långsiktig karaktär.
Det är ett beslut som berör de ekonomiska resurserna, som berör utrustning
av skilda slag, som berör byggnader och markområden och som berör det
kanske absolut viktigaste för ett bra försvar - de personella resurserna, de
många människor som på ett eller annat sätt är involverade i det svenska
försvaret. Jag avser då såväl dem som är anställda som dem som är där som
värnpliktiga.
Det svenska försvaret bygger på principen om den allmänna värnplikten,
en princip som ger en god och bred bas både vad gäller rekrytering av såväl
de värnpliktiga som den övriga personalen och vad gäller förankring av kun-
skap och kännedom om försvaret i olika delar och sektorer av vårt samhälle.
I takt med att tiderna och förhållandena runt oss under årens lopp har för-
ändrats har - det är självklart - såväl värnpliktsutbildningens form som dess
innehåll kommit att förändras. Så kommer det troligtvis att bli också i framti-
den.
Självfallet är det viktigt och riktigt att endast de som behövs för försvars-
maktens krigsorganisation och för den fredstida beredskapen tas ut till ut-
bildning. Vi har här i dag fått många bevis på att många ser fram emot resul-
tatet av pliktutredningens arbete när det gäller att finna de framtida for-
merna för detta.
Det förslag om ändringar i värnpliktslagen som nu ligger på riksdagens
bord har, kan man säga, sin grund i den minskade volym som det militära
försvaret står inför. För oss i Centern är det angeläget att principen om den
allmänna värnplikten liger fast, att alla män mönstrar och tas ut till utbild-
ning och placeras på den plats som de är mest lämpade för. Det är viktigt att
den utbildningsreserv som vissa av de värnpliktiga kommer att placeras i får
en sådan utformning att de som hamnar där har samma kvalifikationer av
olika slag som de som tas ut till den direkta utbildningen. Utskottet har också
behandlat detta och, som jag ser det, gjort den korrekta bedömningen att så
också kommer att bli fallet. Dock är det ju så att det kan ta sin tid innan allt
detta finner sina rätta former, men jag är övertygad om att detta inom en
snar framtid kommer att få en bra och positiv lösning.
Jag vill i det här sammanhanget också peka på att det framöver kan bli
mer aktuellt med en ökad direktrekrytering till den civila delen av vårt total-
försvar. Försök med sådan rekrytering pågår just nu, och det har hittills givit
mycket positiva resultat. Det är viktigt att också den civila delen av totalför-
svaret ges sådan kapacitet och utformning att den kan verka på det sätt vi
alla vill att den skall.
En föryngring av den personal som finns inom de civila delarna är angelä-
gen. Förhoppningsvis kommer en sådan åtgärd att effektivisera verksamhe-
78
ten och även öka möjligheterna för den civila delen av totalförsvaret att lösa
de uppgifter som ligger på den.
En ökad direktrekrytering kan och skall givetvis innebära att vi får bättre
förutsättningar att få rätt man på rätt plats, att vi kan se till att vi får en större
delaktighet och en ökad kunskap om det svenska försvaret. Vi kanske också
kan få en större flexibilitet.
Jag tror också att det är viktigt att den civila och den militära delen av
totalförsvaret jämställs. Om man i dag vill ha någon annan utbildning än just
den militära är det ett undantag från principen, och då hamnar man i spe-
ciella prövningsförfaranden som jag tror att man kanske kan komma ifrån,
till nytta för såväl samhället som den enskilde.
Även om vi talar om att vi har allmän värnplikt i landet försvinner en tred-
jedel av alla killar som mönstrar på vägen och rycker aldrig ut från någon
värnpliktstjänstgöring, dvs. de blir aldrig krigsplacerade. I vissa områden av
landet faller bortemot 20-25 % av grabbarna bort redan vid mönstringsför-
farandet. Detta är fel sätt att nyttja resurserna. De killarna skulle mycket väl
kunna fylla en viktig funktion i vårt gemensamma försvar i andra delar av
samhället, och det är viktigt att vi tar till vara dem, så att de inte faller ut
under resans gång.
Här i debatten har också tagits upp frågan om de värnpliktiga inom den
s.k. stödproduktionen, dvs. organiserandet av mobiliserings- och förpläg-
nadsplutoner. Jag vill i det här sammanhanget bara understryka att de som
skall tas ut till den utbildningen skall tas ut därför att de skall vara en del i
krigsorganisationen.
Vi har också noterat att det antal tjänster som tidigare har angivits när
man har diskuterat hur många personer som skulle behövas för detta har
förändrats under resans gång och att det har blivit en bred debatt runt detta.
Även i det här sammanhanget har utskottet hänvisat till det nu pågående
arbetet inom pliktutredningen, och riksdagen kommer framöver också att få
ta del av dess synpunkter på de här frågorna, inte minst vad gäller det antal
värnpliktiga som skall tas ut och utbildningens innehåll.
Jag tycker att det är viktigt att man går igenom alla förutsättningar och ser
till helheten. Det är viktigt att det vi gör blir rätt, och att den utbildning som
meddelas är utbildning för faktiska uppgifter.
Låt mig också ta upp något som Barbro Evermo Palmerlund tidigare
nämnde, nämligen att man på en del håll inte bara har varslat utan rent av
gjort uppsägningar med hänvisning till den nu föreliggande propositionen.
När man gör uppsägningar på den grundvalen visar man egentligen, tycker
jag, ringa respekt för såväl den personal som det drabbar som för dem som
är satta att fatta besluten, dvs. riksdagen, och för beslutsfattandet i sig; man
vet ju inte vad riksdagen kommer att fatta för beslut.
En proposition är alltid ett förslag, och ett riksdagsbeslut är det som följer
därpå. Jag tycker att det finns anledning att se över de former som man age-
rar i, så att det här inte upprepas. Det är bara att beklaga att man har agerat
på det här sättet - sprungit fortare än vad man borde göra - och ställt till
onödiga problem för många människor, som har blivit drabbade av detta i
varje fall innan besluten har fattats.
Det är en annan sak som jag också skulle vilja nämna, herr talman. Som
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
79
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
jag sade tidigare varierar de ämnen som tas upp från kammarens talarstol.
Jag skulle vilja gå över till att tala om en motion som jag har väckt med an-
ledning av propositionen, en motion benämnd Fö22. I den har jag tagit upp
en del frågor som berör verksamheten inom Marinkommando Syd.
Vi vet ju att den södra delen av Östersjön fortfarande är och mänskligt att
döma också framgent kommer att vara av stor betydelse för samtliga Öster-
sjöstater, såväl när det gäller militära intressen som när det gäller andra in-
tressen, vilka i och för sig har blivit mer och mer påtagliga de senaste åren -
jag tänker då på olika ekonomiska intressen, både när det gäller traditionell
sjöfart och fiske och när det gäller utnyttjande av andra naturresurser, exem-
pelvis oljeprospektering och liknande.
Vi vet också att det i de södra delarna av Östersjön, trots att Warszawa-
pakten har försvunnit, fortfarande pågår betydande marina övningar och att
det är en rätt stor intensitet i den verksamheten.
Detta och mycket annat har lett till att jag i motionen pekar på att det kan
vara befogat med en ökning av den marina verksamheten vid Marinkom-
mando Syd. Där finns det en betydande kompetent och bra personal som
ger verksamheten en god kontinuitet och stabilitet. Vi vet också att den här
personalen är eftertraktad. I många fall får den också tjänstgöra inom andra
delar av landet inom den marina sektorn.
Vi vet att det här nere finns erforderliga anläggningar som gör att verk-
samheten kan bedrivas på ett rationellt och ändamålsenligt sätt. Där finns
det varvskapacitet, övningsområden och närhet till de områden som i mångt
och mycket kan ses som de viktigaste att bevaka och ha kontroll över när det
gäller den marina sektorn.
Jag ser det som mycket positivt att utskottet delar uppfattningen om bety-
delsen av ett effektivt marint försvar i södra Östersjön. Jag noterar vidare
att utskottet skriver att Marinkommando Syd och Marinkommando Ost i re-
geringens förslag prioriteras i relation till övriga marinkommandon.
Jag vill understryka att det även i framtiden, när vi ser på marinens verk-
samhet, kan finnas skäl att särskilt beakta Marinkommando Syd och verk-
samheten där. Vi vet att man där har en bra verksamhet som ger ett bra resul-
tat till nytta för hela det svenska försvaret. Jag tycker att vi skall ta till vara
den här resursen, vårda den väl, och låta den bli något som vi har nytta av
också i framtiden.
Anf. 54 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Än en gång konstaterar jag något förvånat att riksdagsord-
ningen innebär att debatten förs efter det att alla har bestämt sig. Därför blir
det en lika omfattande som fullständigt verkningslös debatt i denna långa
dags färd mot natt. Det gäller att spara tid även här i riksdagen. Jag skall
försöka spara någon minut.
Robert Jousma har redan sagt sitt och framfört Ny demokratis stånd-
punkt. Han har därmed gjort sitt jobb i försvarsutskottet på ett förträffligt
sätt.
Jag vill lämna ännu en komplimang till Hans Lindblad. Han börjar väl så
småningom bli trött på komplimanger. Hans anförande var intressant. Jag
80
noterade för min del att 1925 års försvarsbeslut var det senaste kloka beslu-
tet. Jag hoppas att det inte gäller hela riksdagsarbetet utan bara försvaret.
Jag noterade också att överbefälhavaren, åtminstone allt som oftast,
skulle kunna ersättas av riksdagens utredningstjänst, RUT. På det sättet
skulle man kanske kunna initiera en ny utredning av RUT för att se om RUT
kan ersätta ÖB. En viss skärpning från ÖB:s sida tycker vi kanske skulle
behövas. Jag återkommer till det.
Låt mig summera vår inställning till detta. Den är ganska enkel. Sverige
behöver ett effektivt försvar. Vårt läge är utsatt. Världen är orolig. Det är
krig i Europa, och det kommer säkert att bli fler. Fantasier om att det skulle
bli frid på jorden i och med att Sovjetimperiet sprack har redan visat sig vara
just fantasier.
Försvaret måste vara effektivt, modernt och slagkraftigt i ordets egentliga
bemärkelse. En teknisk upprustning av främst armén är alltså nödvändig i
detta läge. Hur viktigt försvaret är framgår om vi ställer oss en fundamental
fråga, nämligen: Varför finns Sverige? Varför grundades Sverige? Ja, varför
slöt sig folk samman över huvud taget och bildade länder och nationer en
gång i tiden? Jo, det fanns egentligen två skäl. Det ena var att försvara sitt
land mot yttre fiender. Det andra var att garantera medborgarnas inre säker-
het. Detta tror jag att svenska politiker borde tänka på även andra dagar än
just den här dagen.
Statens huvuduppgift är alltså inte att instruera folk att äta sju skivor bröd
om dagen, att rapportera antalet kakelplattor ovanför handfatet eller att be-
tala in några tusenlappar var till organisationer som politikerna har för att
roa sig med. Detta var en liten utvikning.
Tillbaka till försvaret och försvarsindustrin i det här fallet. Vi har en för-
svarsindustri. Alltså skall vi ge den en chans att existera. Det betyder att den
skall exportera, att den skall ha rätt att samarbeta och att den skall ha rätt
att fungera precis som alla andra industrier. Inom detta avsnitt har vi en
världsberömd dubbelmoral som vi har skojat om förut, men jag kanske inte
skall uppta kammarens tid med det. Men det går att göra många roliga histo-
rier kring den. Jag har själv skrivit en bok som handlar om när man ersatte
vapenexportförbudet med spritexportförbudet. Ni kan själva läsa den.
Det har alltså lett till ganska skrattretande reaktioner och observationer
när vapen hamnar hos dem som använder vapen. Det är ett mycket stort
problem för oss i Sverige. Vi vill nämligen att bara de som inte använder
vapen skall få vapen. Helst skall de ha vapnen i källaren.
Vi har ett vapensystem som heter JAS. JAS är bra. Det är svensk spetstek-
nologi, alltså blir det kritiserat. Det finns något slags masochistisk njutning
med vilken vi alltid försöker bestraffa oss själva så fort vi har något som är
riktigt bra. Därför finns det givetvis en del förslag om att lägga ned JAS,
eller också blir en del snurriga kompromisser, så att man gör JAS till jaså
eller något annat.
Man kan dra en parallell till kärnkraftsteknologin, en annan svensk spets-
teknologi. Den ligger långt fram i världen, och den är en fantastisk tillgång
för oss. Det fanns t.o.m., och finns väl fortfarande, förbud att tänka på fort-
satt utveckling inom det området just därför att det är svensk spetsteknologi.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
6 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 125
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
82
Vi i Sverige har ofta någon sorts attityd - svensk spetsteknologi, nej tack. Vi
måste givetvis alltid säga ja tack, och det gör vi i Ny demokrati.
Att denna negativa attityd uppstår är många i denna kammare medskyl-
diga till - om de vore här, vill säga, med det är de ju inte.
All right, åter till försvarets omorganisation. Egentligen borde inte vi i
riksdagen hålla på att diskutera detaljer. Vi borde diskutera inriktningen och
omfattningen. Resten skulle rimligen den verkställande ledningen, dvs.
överbefälhavaren m.fl., sköta om. Men nu har det ju blivit på detta sätt. En-
ligt Hans Lindblad, om jag uppfattade honom rätt, var det lika bra, eller lika
dåligt. Hur som helst tycker jag faktiskt att överbefälhavaren, försvarsgrens-
chefer och andra skulle sticka ut huvudet, och de skulle ha stuckit ut huvudet
mer än vad de har gjort, för att tala om vad de kan åstadkomma.
Jag är ingen försvarsfantom. Mina betyg från min tjänstgöring i det mili-
tära kännetecknades av att jag var mer framstående i militär duglighet än i
militär lämplighet. Jag har emellertid varit med om en del annat i mitt liv.
Jag vet att en icke konkurrensutsatt verksamhet kan rationaliseras. Det
gäller hela den offentliga sektorn. Där finns enorma rationaliseringsmöjlig-
heter. Det är självklart att det går att rationalisera inom försvaret. Vi vet det,
och det har för säkerhets skull gjorts utredningar. Jag tror inte att det var
RUT som gjorde den då, utan det var riksrevisionsverket som utredde hur
mycket man kan spara bara på inköpssidan. Man skulle kunna spara belopp
som motsvarar driften av flera flottiljer.
Det var någon som sade här tidigare: Om det går att rationalisera, varför
har man inte gjort det förut? Det är faktiskt, förlåt mig, ett ganska dumt
påpekande. I krislägen kan folk nämligen åstadkomma saker som de inte
kan åstadkomma annars. När man sätter trycket på, går det att rationalisera
det som inte gick att rationalisera förut. Man måste ha rätt ”incentives” för
att få göra det. Det tyckte jag mig höra också försvarsministern säga förut,
dvs. att de som rationaliserar skall ha glädje av det som de rationaliserar.
Men det går att göra. Det går att göra massor.
Jag vill sedan säga något om ansvaret. Den här politiska inblandningen
har tagit bort en del av det ansvar som ÖB & Co. alldeles entydigt borde
bära.
Vems är då till slut ansvaret för att vi öppnar en blotta i flygförsvaret genom
att lägga ner F 13 i Norrköping? Observera att man med en rationalisering i
Norrköping hade kunnat bibehålla kanske 1 000 jobb i arbetslöshetens Sve-
rige och kunnat fortsätta sin mycket viktiga strategiska och taktiska roll i för-
svaret av Sverige.
Vad var det då som hände? Blev Norrköping ett politiskt offer när Social-
demokraterna och regeringspartierna plötsligt, efter långt ältande, skulle
visa att de minsann bestämde och inte behövde lyssna på Ny demokrati, eller
vad var det som hände?
Räddades Sollefteå, på samma sätt som Gävle offrades, på grund av all-
män politisk opportunism - jag säger ”allmän”, vilket innebär att jag kanske
också inkluderar oss själva -, av den cyniska orsaken att det gäller att vara
först med att hotas av nedläggning, eftersom chansen då är störst att det inte
blir någon nedläggning? Läxan till Sverige är alltså: Var först med att ropa
”Nu håller de på att lägga ned mig”, och se till att ni verkligen blir nedlägg-
ningshotade, för den första som råkar ut för det klarar sig alltid. Det blir
sedan de andra som får åka dit i stället.
Okej, nu har riksdagen snart gjort sitt, och jag hoppas att regeringen och
försvarets ledning gör någonting bra av det här, någonting bättre än det som
framgår av utskottets betänkande. Ny demokrati har redan framfört sina re-
servationer via Robert Jousma, och vi har på det viset yrkat bifall till dem.
Jag vill bara till slut understryka att vi vill medverka till att Sverige får ett
starkt, modernt och högteknologiskt försvar.
(Applåder)
Anf. 55 HANS LINDBLAD (fp) replik:
Herr talman! Wachtmeister talar om rationaliseringar. Detta är en central
fråga. 1982 sade vi att vi behöver en modernisering av försvaret och en kvali-
tetshöjning. Hur skall den åstadkommas? Jo, vi ställde på all statsförvaltning
ett krav på en rationalisering motsvarande 2 % per år. Vi sade att vi skulle
minska anslagen efter inflationsuppräkning med så mycket och att förvalt-
ningen kunde ha oförändrad verksamhet om man kunde åstadkomma en
produktivitetsökning på 2%. Hade man en starkare produktivitetstillväxt
kunde man realt utöka verksamheten och tvärtom.
Till försvaret sade man: Vi ställer det kravet också på er, men ni får be-
hålla pengarna. Omräknat till dagens penningvärde motsvarar beloppet för
de två femårsperioderna 1982-87 och 1987-92 ungefär 15 miljarder kronor.
Det var det som gjorde att vi inte behövde utöka ramarna. 15 miljarder kro-
nor i dagens penningvärde skulle kunna användas för inköp av mörkerstrids-
medel, elektronik, robotar och vad det vara månde. Vad som hände var i
stället att försvaret hade så negativ produktivitetsutveckling att det blev en
dramatisk minskning av inköpen. År 1987 plussade vi på en summa på 6,8
miljarder, vilket i dagens penningvärde motsvarar bortåt 10 miljarder.
Vi hörde talas om ”svarta hål”. Försvarsstaben sade till departementet att
det nog skulle bli dyrare, men ÖB förklarade tillsammans med försvars-
grenscheferna att man hade läget under kontroll. Vad hände sedan? Jo, ma-
rinen behövde ytterligare en miljard, och pengar som avsatts till armén - 400
milj.kr. till luftvärnsrobotar och 400 milj.kr. till helikoptrar - gick åt till den
allmänna fördyringen ute på regementena.
Det som riksdagen ville genomfördes alltså inte. Detta gör att vi är väldigt
negativa till att tro på att vi skall inteckna den här rationaliseringen i förväg.
Vi är verkligen brända.
Vad som hände 1982 var följande. Man identifierade rationaliseringsom-
råden, och det var framför allt fråga om stödproduktion, nämligen förpläg-
nad, underhåll, förråd, osv. ÖB hävdade länge att rationaliseringsmålet
skulle uppnås, eftersom försvaret genomförde dessa besparingar. Det gjorde
han också på de områdena, men den stora verksamheten - utbildningen -
bara rusade upp i kostnader. ÖB hävdade fortfarande att försvaret har klarat
av rationaliseringarna. Sorry, men huvuduppgiften blir mycket dyrare. Det
är ungefär som om lantmäteriverket skulle säga att man har rationaliserat
men att man tyvärr drog över budgeten med 100 milj.kr.
Det har alltså visat sig att försvaret är oerhört dåligt på detta. En möjlig
anledning kan vara att man är så fixerad vid värnplikten att rationaliseringar
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
83
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
84
inte var intressanta. Man kan i och för sig säga att även andra delar av den
offentliga sektorn har haft en negativ produktivitetstillväxt, och det är inte
möjligt att inteckna besparingar innan de har kommit. Skulle man kunna
göra rationaliseringar på ett antal 100 milj.kr. vill inte jag att de skall läggas
på en ny flottilj, utan i så fall skall man skaffa mer grejor. Kvalitet är att
skaffa grejor, inte att köpa mer flygbränsle.
Anf. 56 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Rationalisering är möjlig i alla företag, framför allt i stora
företag. Varenda konsult vet att det är mycket lämpligt att sätta målet ”lätt
som en plätt” vid 20 %. Det blir kolossala belopp i den offentliga sektor som
Hans Lindblad och jag väl har lika stor - dvs. lika liten - respekt för. Man
skulle alltså kunna göra enorma besparingar: sjukvården 20 miljarder per år
av de 100 miljarderna, riksdagen själv skulle kunna göra mycket, osv.
Jag vill understryka en sak beträffande möjligheterna till besparingar på
inköp. Vi som kommer från näringslivet vet att försvarsorder jämt är de
bästa orderna, inte bara därför att kunden i allmänhet kan betala utan också
därför att han betalar rätt så bra.
Vad man skall göra i ett sådant här läge är att ställa upp målen för vad som
gäller inom försvaret, man skall öka trycket på den verkställande ledningen
så att det går ner genom organisationen, och man skall skapa ett krismedve-
tande - ett medvetande om kostnaderna. Då kommer det fram resultat. VD,
dvs. ÖB, skall hela tiden rapportera till styrelsen, dvs. åstadkomma den upp-
följning som jag tror att Hans Lindblad har nämnt förut. Då får man resultat,
och då får man ett bra försvar. Dessutom får man människor som tycker väl-
digt mycket om att jobba där - människor tycker alltid om att jobba i väl-
skötta företag.
Anf. 57 HANS LINDBLAD (fp) replik:
Herr talman! Glömsk som jag var kom jag inte att tänka på vad Wacht-
meister sade om vad politikerna tidigare har sagt om JAS. Jag vet att en riks-
dagsman har jämfört JAS med en jordfräs. Han bor ganska nära domkyrkan
i Skara, om jag inte minns fel.
Vad är rationalisering? Vi skall minska på fredsorganisationen, vi skall
försöka få ut så mycket som möjligt av krigsorganisationen - kvalitet, utbild-
ning och materielanskaffning. Jag menar att om man inte behöver så många
regementen och så många flottiljer, så är det där man skall göra minskningar
för att vidmakthålla krigsorganisationen.
Jag kan se bakåt. Jag tror att jag har varit med om att vi har lämnat 34
etablissemang - från Luleå i norr ner till Malmö i söder. Hade de 34 etablis-
semangen varit kvar, skulle naturligtvis oerhört mycket mer pengar gå till
drift. Kan man minska flygvapnet med en flottilj, så är det klart att vi skall
göra det. En del säger att det vore bra att i ännu högre grad försöka gå mot
storflottiljer, men det finns naturligtvis operativa argument för hur få flottil-
jer man kan ha.
Att man bör minska en flottilj tycker jag därför är en självklarhet, särskilt
om man minskar krigsorganisationen. Sedan kan jag alltid ha respekt för om
man vill välja flottiljen A eller B. I den diskussionen är jag inte alls lika säker
på att det ena alternativet är bättre än det andra. Om jag kan rationalisera
skall syftet inte vara att jag skall lägga de slantarna på att behålla fler kaser-
nområden eller fler flottiljområden.
Jag brukar titta på hur många flygplan eller hur många fartyg olika länder
ute i världen har, men jag brukar aldrig titta på hur många flottiljer och hur
många regementen de har. Det är effekten jag är intresserad av. Hur många
robotar, flygplan och fungerande krigsförband har de?
När Ny demokrati har talat om flygvapnet har man aldrig över huvud taget
nämnt krigsorganisationen. Säger ni ja till eller är ni emot att man minskar
krigsorganisationen med två divisioner? Detta har ni inte motionerat om. Är
det, eftersom Wachtmeister inte har något emot det, meningen att vi skall
ha två flottiljer som går att köra med halv kapacitet, för att sedan, efter några
år, möjligen på det ena stället återanställa dessa människor? Är det inte rim-
ligt att försvaret har en uppgift, att det är krigsorganisationen som är väsent-
lig, inte husen, flottiljen och kasernområdena? Det är också en rationalitet
att det är krigsorganisationen som är det väsentliga.
Anf. 58 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Ja, krigsorganisationen är mycket väsentlig.
Nej, det är ingen idé att tala vidare om alla detaljer kring flottiljer, rege-
menten osv., eftersom det redan i alla läger är beslutat vad man vill göra.
Kanske skall vi försöka spara litet tid. Därför vill jag till sist bara säga föl-
jande. Humor i politiken är inte särskilt vanligt, men den är för den skull
inte så dum.
Det här med JAS som världens dyraste jordfräs var faktiskt rätt så kul.
Men vad vi gärna vill medverka till, och som nu verkar ske, är att världens
dyraste jordfräs utvecklas till ett av världens bästa vapensystem.
Anf. 59 ÅKE CARNERÖ (kds):
Herr talman! Ett försvarsbeslut innebär en långsiktig planering av total-
försvaret. Dess konsekvenser gäller inte enbart den närmaste femårsperio-
den utan får avgörande betydelse också för hur vårt försvar kommer att vara
utformat i början av nästa sekel. Det är därför synnerligen viktigt att belysa
totalförsvarets olika delar. Jag kommer i mitt anförande att ägna mig åt total-
försvarets civila del - det som i dagligt tal kallas civilförsvaret.
Vårt totalförsvar skall motverka att Sverige dras in i krig eller kriser i om-
världen, skydda landet mot verkningarna i detta sammanhang och trygga för
landet nödvändig försörjning.
Dessutom skall totalförsvaret värna civilbefolkningen mot verkningarna
av krigshandlingar genom att bereda skydd, rädda nödlidande, ombesörja
vård och trygga en livsnödvändig försörjning. Möjligheterna att klara dessa
uppgifter bestäms i hög grad av det fredstida samhällets tillgångar, robusthet
och förmåga till omställning. Detta är grunden för totalförsvarets civila del.
Totalförsvaret skall vara uppbyggt och organiserat så, att det är en hela
folkets angelägenhet. Av största betydelse är att medborgarna så långt som
möjligt bereds tillfälle att efter egen förmåga bidra till landets försvar. Detta
krav tillgodoser vi i vårt land genom att vårt totalförsvar bygger på plikt-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
85
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
86
tjänstgöring. De frivilliga försvarsorganisationerna gör också viktiga insatser
härvidlag.
Formuleringarna beträffande civilförsvarets huvuduppgifter har diskute-
rats i utskottet. I regeringens proposition angavs två huvudpunkter: att
värna civilbefolkningen och att stödja försvarsmakten.
Utskottet menar att det här är de egentliga huvuduppgifterna men tilläg-
ger att upprätthållandet av de viktigaste samhällsfunktionerna är en så viktig
förutsättning för att man skall klara dessa uppgifter att det bör betraktas som
en särskild huvuduppgift.
Vi kristdemokrater stöder härvidlag det som sägs om att huvuduppgif-
terna för totalförsvarets civila del är:
- att värna civilbefolkningen mot verkningarna av krigshandlingar och att
under kriser och krig trygga en livsnödvändig försörjning,
- att under kriser och krig stödja försvarsmakten samt
- att, för fullföljandet av dessa uppgifter, under kriser och i krig upprätt-
hålla de viktigaste samhällsfunktionerna.
Det är av stor vikt att civilförsvaret har tillräckliga resurser för att kunna
lösa dessa uppgifter. Ju större förmåga civilförsvaret får i detta avseende,
desto bättre försvarsvilja erhåller allmänheten. Därav följer att det blir lät-
tare för försvarsmakten att fylla sin uppgift.
Beredskapen inför krig, krigsfara och andra säkerhetspolitiska hot bygger
till stor del på vårt samhälles inneboende styrka. Till detta kommer bered-
skapsåtgärderna inom den civila delen av totalförsvaret. Om vi tidigt tar hän-
syn till sårbarhet och risker minskar behovet av kostnadskrävande bered-
skapsåtgärder. Dessutom ökar säkerheten i det fredstida samhället. Ansvar
för en verksamhet i fred innebär motsvarande ansvar i krig.
Den lokala förankringen av beredskapsarbetet betonas. Kommunerna har
ju övertagit uppgifter från staten. Således är kommunstyrelsen sedan 1986
högsta civila totalförsvarsmyndighet på lokal nivå, vilket innebär att kom-
munerna har ansvaret för ledningen av civilförsvarsverksamheten vid bered-
skap och i krig samt för den planläggning som sammanhänger med detta.
Herr talman! I Kds-motionen Fö8 behandlas frågan om det svenska sam-
hällets sårbarhet. Det är befogat att ställa frågan om vi över huvud taget bryr
oss om den civila beredskapen tillräckligt mycket. Det moderna samhället
är komplicerat. Även en relativt liten, naturlig händelse kan leda till stora
problem.
Ett kraftigt snöfall kan innebära att många av oss blir utan elektricitet åt-
skilliga timmar. Utan elektricitet slutar spis, kyl, belysning, radio/TV m.m.
att fungera, och många bostäder kyls ner.
Sårbarheten har blivit allt större i bl.a näringslivet och sjukvården, där ut-
vecklingen har gått mot specialisering, integrering och beroende av datorer
och elektronik.
Det faktum att vårt land fått allt fler äldre människor ökar kraven på civil-
försvaret.
Behovet av information om totalförsvaret är stort med tanke på alla de
människor som har invandrat till vårt land.
Transporter, telekommunikationer och elförsörjning benämns vitala sam-
hällsfunktioner. Dessa tre funktioner förväntas givetvis ha tillräcklig kapaci-
tet och kunna motstå en angripares bekämpning. Här måste vi verkligen ha
stiyktåliga och flexibla system.
Vårt viktigaste livsmedel, dricksvattnet, hör till det livsnödvändiga.
Dricksvattnet är sårbart. Undermåliga vattenledningar, avsaknaden av re-
servkraft för pumpar och laboratorieberedskapen för hygienkontroll är sa-
ker som måste uppmärksammas.
Storstädernas försörjningsberedskap måste särskilt uppmärksammas lik-
som storstads- och tätortsmänniskornas livsvillkor.
Herr talman! Som nämnda exempel visar är det av stor vikt att samhälls-
funktionerna är robusta och att de har en sådan kapacitet att grundläggande
behov kan tillgodoses.
I kds-motionen Fö8 hävdas det att det är av stor vikt att en grundlig utred-
ning får visa på samhällets sårbarhet och konsekvenserna härav för civilför-
svaret. En utredning skulle också innebära ökad förståelse bland oss med-
borgare för civilförsvarets stora betydelse. Det gläder därför oss kristdemo-
krater att utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns skäl att
överväga samhällets beredskap mot olika fredstida hot. Enligt utskottets me-
ning bör regeringen ge en parlamentariskt sammansatt kommitté i uppdrag
att utreda den civila delen av totalförsvaret enligt propositionens inriktning.
Herr talman! Med det sagda yrkar jag bifall till utskottets hemställan i be-
tänkandet.
Anf. 60 INGVAR BJÖRK (s):
Herr talman! Jag skall i detta mitt anförande i försvarsfrågan behandla för-
svarsutskottets förslag om avvecklingen av Bråvalla flygflottilj F 13 i Norr-
köping.
Försvarsutskottets majoritet har funnit ett sådant beslut nödvändigt, me-
dan jag har röstat emot och således har reserverat mig. Det är min uppfatt-
ning att F 13 skall vara kvar som flygflottilj.
Herr talman! Låt mig först säga några ord med en säkerhetspolitisk moti-
vering. F 13 är ju ostkustens enda flygflottilj. Den har därför en strategisk
nyckelposition. Basen ligger i närheten av Östersjön, och från basen har man
kunnat bevaka en stor del av Östersjön. Man har också kunnat ingripa vid
kränkningar mot vårt land.
Om F 13 lades ner skulle man därmed avsevärt försämra denna förmåga
genom att det skulle bli längre flygtider. Dessutom skulle man avsevärt
minska tiden över Östersjön.
Om F 13 läggs ned, hamnar man i en omöjlig situation. Den s.k. flyttkaru-
sellen med F 13:s moderna plan, som skall än till Ronneby, än till Karlsborg
och än till Uppsala, löser inte den kris för flygvapnet som man har försatts i.
Att behålla Norrköping som flygbas är det enda alternativet.
Nå, hur är Norrköping som flygbas? Vi har alla här, som skall besluta, fått
kort, brev och skrivelser där man säger: Lägg inte ned F 13! Det är en mycket
modern flottilj. Man har under de senaste åren bl.a. investerat 300 miljoner.
Man har byggt en bergshangar, vilket bara finns på någon plats till i riket,
och en hangar som dessutom är anpassad för JAS. Allt detta skulle man
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
87
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
alltså tvingas att lämna. Nej, det kan inte vara möjligt att riksdagen skall
tvingas att fatta ett så pass galet beslut.
Om man ser på kostnaderna finner man att de uppskattas till 500 milj.kr.
för statens del för åren fram till 1995. Men dessa kostnader är beräknade på
flygflottiljerna F 6 och F 13. Den mindre delen av dessa 500 miljoner får man
vid nedläggning av F 13. Det här har man räknat och räknat på. Jag fastnade
för en uträkning. Den gällde F 13.
Här har man först räknat kostnader för den militära personalen och sedan
kostnader för de civilanställda. De sistnämnda är omkring 500 människor.
Det är alltså 500 människor som har sin bärgning från F 13 och som nu skall
gå ut i arbetslöshet. Dessa människor är oftast gifta och har-makar som arbe-
tar. Även för dessa är hotet arbetslöshet. I de tider av arbetslöshet som vi nu
lever under måste staten, enligt min mening, driva en politik som inte gynnar
uppkomsten av arbetslöshet; i synnerhet inte då en mängd skäl talar för att
man skall bibehålla sysselsättningen, som vid F 13 i Norrköping.
Vid de gjorda beräkningarna kommer man fram till siffror som ligger på
flera hundra miljoner. Det gör faktiskt att man kan ställa sig frågan: Är det
här lönt? Vem har nytta och glädje av detta? Varken staten, dess försvar,
de anställda i Norrköping med kringliggande orter eller skattebetalarna gör
någon vinst på det här. Det blir en affär som i bästa fall slutar med plus minus
noll för staten och skattebetalarna.
Herr talman! Koncessionsnämndens beslut blir klart 1995. Då vet man var
man kan bilda storflottiljerna, som skall innehålla tre - fyra divisioner, alltså
betydligt fler flygplan än för närvarande. Enligt min mening borde den parla-
mentariska grupp som vi får efter detta riksdagsbeslut verkligen göra en ut-
tömmande och effektiv undersökning av detta. Var skall den ytterligare in-
dragningen av flygflottiljer ske? Det är frågan som borde ställas.
Vi har inte koncessionsnämndens utslag ännu, och ingen parlamentarisk
beredning har böljat arbeta. Vänta alltså med detta beslut till 1995, då alla
undersökningar är klara, och låt Norrköping vara med då man bedömer fly-
gets framtida möjligheter.
Herr talman! Låt mig säga några ord om sysselsättningssituationen i Norr-
köping. Den är mycket besvärlig. Man har en högre arbetslöshet än riksge-
nomsnittet och arbetslösheten fortsätter att öka. Ett mycket stort antal män-
niskor kommer, om försvarsutskottets majoritet får som den vill, att utöka
arbetslöshetsköerna. Min mening är att detta är ogörligt.
Jag vill, herr talman, yrka bifall till min reservation nr 22.
Anf. 61 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! I all enkelhet och korthet vill jag bemöta det något patetiska
i Ingvar Björks inlägg. Han säger att försvarsutskottets majoritet har beslu-
tat om nedläggning av F 13 och att han har reserverat sig mot detta.
Det är egentligen alldeles riktigt. Men det betyder egentligen att Ingvar
Björk står vid sidan av den partimotion som hans parti har lagt fram. Han
ställer sig vid sidan av realbehandlingen i utskottet. Det var först vid juste-
ringstillfället som Norrköpingsopinionen hade gett honom kalla fötter och
han gjorde sin reservation. Jag vill att detta skall vara noterat för Norrkö-
88
pingsborna, som menar att Ingvar Björk är en rese i denna fråga. Jag tycker
att hyckleriet har nått sin gräns med det hållna anförandet.
Anf. 62 INGVAR BJÖRK (s) replik:
Herr talman! Jag gjorde på så sätt, Arne Andersson, att jag först röstade
för att Karlsborg inte skulle läggas ned. Det var min absoluta mening att det
inte skulle ske. Jag var glad för det.
Vid nästa omröstningstillfälle gällde det Norrköping. Då fanns ett förslag
från socialdemokrater, moderater, folkpartister, centerpartister och kds:are
som talade för att man skulle lägga ned Norrköpingsflottiljen. Jag vägrade
att gå med på detta och röstade emot.
Anf. 63 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag har ingen anledning att lägga ytterligare sten på denna
börda. Jag har talat om hur det gick till i utskottet.
Anf. 64 HENRIK LANDERHOLM (m):
Herr talman! Jag skall i mitt anförande i huvudsak uppehålla mig vid att
kommentera den uppsjö av socialdemokratiska reservationer som följer
med utskottets betänkande. Jag skall inte ta upp alla, eftersom Gunhild Bo-
lander och Åke Carnerö tidigare har behandlat dem som rör den civila delen
av totalförsvaret, men också av den anledningen att många av reservatio-
nerna helt enkelt saknar substans att kommentera. En viss klåfingrighet
tycker jag att mängden reservationer visar. Många är egentligen ganska onö-
diga. Jag tycker faktiskt att jag gör Socialdemokraterna en tjänst genom att
gå förbi en del av reservationerna med tystnad.
Ledande socialdemokrater har betecknat propositionen som ett hafsverk.
I jämförelse med hur lång tid det tog för den tidigare socialdemokratiska
regeringen att inte lämna något förslag till riksdagen är det klart att underla-
get har producerats mycket snabbt. Utskottets betänkande har emellertid
visat att propositionen är ett hållbart underlag för beslut. Det kan man inte
med bästa vilja säga om den socialdemokratiska partimotionen och de reser-
vationer som den resulterat i. I delar är motionen, liksom en del av reserva-
tionerna, en uppvisning i hugskott och ganska osammanhängande idéer.
Låt mig bara ta några exempel. Luftförsvaret, en säkerhetspolitiskt avgö-
rande faktor, är vi alla överens om att prioritera. Men, eftersom Socialdemo-
kraterna inte längre sitter i regeringsställning och har de åtaganden detta in-
nebär, föreslogs i motionen att Drakensystemet skall avvecklas så snart som
möjligt. Nu har man visserligen dragit tillbaka kravet och vill bevara jakten
i Ängelholm, men hur gick den ursprungliga tanken om nedläggning av F 10
i Ängelholm och jakten där ihop med den prioritering av luftförsvaret som
vi var överens om?
Den samlade förmågan att bekämpa sjömål är ett annat sådant exempel,
även det säkerhetspolitiskt viktigt. Samtidigt som man menar att sex robot-
båtar kan läggas i malpåse - och inte moderniseras - eftersom sjömålsbe-
kämpningskapaciteten redan är så hög och hotet om kustinvasion numera är
så litet, avvisas i motionen regeringens förslag att lägga ned en och en halv
division av de äldsta Attackviggen. Även här har Socialdemokraterna klokt
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
89
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
90
nog ändrat uppfattning och stöder numera till fullo regeringens förslag till
krigsorganisation. Men man måste fråga sig: Hur, och om, var det över hu-
vud taget tänkt från början?
Hur det var tänkt från början förstår jag däremot vad gäller de fullföljda
reservationerna avseende JAS-projektet. Det gäller alltså reservationerna
10, 11 och 12 om anskaffning av radarjaktrobot, om bemyndigande att be-
ställa delserie 2 och om betalningsförskjutningar rörande JAS-systemet, det
s.k. tusenkronorsanslaget.
Jag kan inte se några andra motiv till dessa demonstrationer än att vilja,
trots att man stöder projektet, ifrågasätta det genom att angripa formfrågor.
Möjligen är det till för att i någon mån glädja de mer JAS-fientliga delarna
av den socialdemokratiska riksdagsgruppen?
Litet anmärkningsvärt är det också att man fyller sina reservationer med
både nya motiv och nya förslag. Jag trodde i min enfald att motionsrätten på
propositionen slutade den 16 mars. T.ex. skall anskaffningen av radaijaktro-
bot till JAS, reservation 10, ovillkorligen göras till en riksdagsfråga, trots att
detta krav inte finns i partimotionen.
Möjligheterna till samförstånd och överenskommelse i sådana här frågor
är ju inte direkt uppenbara, eftersom vi andra i utskottet inte givits möjlighet
att ta ställning till de argument som framförs i flera reservationer. Jag hoppas
att detta förfarande är en engångsföreteelse.
Vad gäller reservationerna 11 och 12 är Socialdemokraternas njugghet
mot regeringen, som jag ser det, både onödig och obefogad. Det bemyndi-
gande att beställa delserie 2 som Socialdemokraterna motsätter sig, liksom
avslagsförslaget vad gäller möjligheten till betalningsförskjutningar gent-
emot det s.k. 1 000-kronorsanslaget, kan jag inte se som annat än obstruk-
tion i opposition. Det underlag i form av förhandlingsresultat som redovisats
för utskottet den 12 maj visar att de 9,3 miljarder som den tidigare rege-
ringen i praktiken accepterat som fördyring nu faktiskt underskrids ganska
ordentligt. Räcker inte det för den socialdemokratiska oppositionen?
Möjligheten till betalningsförskjutningar var en nödvändighet när propo-
sitionen lades fram, eftersom förhandlingarna med IG JAS inte var klara då.
Socialdemokraterna skulle själva i regeringsställning ha varit tvungna att till-
gripa samma metod. Men jag måste ha förståelse för att ett parti som just
förlorat regeringsmakten gärna vill avgöra så många beslut som möjligt i
riksdagen. Jag måste också inse att mitt förtroende för regeringen är större
än Socialdemokraternas. Det ligger ju i sakens natur.
I flygvapenfrågorna i övrigt har utskottet nått en god samstämmighet. I
praktiken har detta skett genom att Socialdemokraterna övergivit sina yr-
kanden vad gäller krigsorganisationens utveckling men också, som tidigare
påpekats, i sista minuten övergivit kravet på nedläggning av F 10, som social-
demokraterna kunde ha fått majoritet för tillsammans med Ny demokrati, i
så fall utan att behöva lägga ner F 13.
På armésidan har Socialdemokraterna några viktiga säryrkanden. Man vill
minska brigadantalet till 13 och utreda stridsvagnsfrågan ytterligare en gång.
Om Socialdemokraternas förslag om nedläggning av Värmlandsbrigaden,
Hallandsbrigaden och Lapplandsbrigaden hade inneburit stora och nya
pengar till materiell förnyelse av de övriga, hade jag möjligen kunnat förstå
bevekelsegrunderna. Men så är det inte. Tvärtom säger man nej till den vik-
tigaste kvalitetshöjningen i nuvarande läge, nämligen anskaffningen av 200
nya stridsvagnar till Skåne och övre Norrland.
Stridsvagnsfrågan har utretts i snart 15 år. Bara förband med stridsvagnar
kan ta tillbaka terräng som hålls av en motståndares fientliga stridsvagnar.
Angripare har inte i dag annat än förband som faktikt innehåller just strids-
vagnar. Vill vi någonsin kunna slå en angripares styrkor, behöver vi moderna
stridsvagnar. Erfarenheterna från Gulfkriget - där förhållandena förvisso
var exceptionella för alla vapensystem - visar att av de 3 480 irakiska strids-
vagnar som slogs ut bekämpades 2 890 under hundratimmarskriget av den
amerikanska stridsvagnen Ml Al. Endast 400 slogs ut av helikoptrar och 200
av attackflyg. Att nu kräva utredningar är rent ut sagt att förhala arméns
kanske viktigaste materielprojekt.
Att minska brigadantalet till 13 är ett onödigt risktagande. Förvisso kan
ingen säga exakt var en gräns går för en rimlig möjlighet att försvara hela
landet, det är jag väl medveten om. Helt klart måste det emellertid stå för
alla att 13 ger avsevärt sämre möjligheter - särskilt utan den förnyelse som
regeringens förslag innebär - än 16 brigader.
De socialdemokratiska nedläggningsförslagen vad gäller 12 i Karlstad,
116 i Halmstad och 120 i Umeå är alltså både onödiga och riskfyllda.
Reservation 7 till förmån för en brigadtyp i södra Sverige som skulle er-
sätta IB 77, MekB och PB förtjänar inte att tas på allvar så länge Social-
demokraterna vägrar dessa brigader tillförsel av det slagkraftigaste vapen
som finns i moderna markstridskrafter, nämligen stridsvagnar.
Vad gäller flyttningen av Lv 6 och LvTS vill jag särskilt påpeka att Social-
demokraterna också här passat på att ändra sina motiv kraftigt. Egentligen,
och enligt partimotionen, har man inget emot en flyttning, men eftersom So-
cialdemokraternas förslag innebär att 116 i Halmstad skall läggas ned, blir
det svårt att flytta den dit. I partimotionen krävs dessutom nyinvesterings-
stopp på Kviberg och talas om en tänkbar framtida nedläggning. Konsekven-
sen hade krävt att denna reservation hade varit villkorad med nedläggningen
av I 6. Jag tycker att det är ovärdigt, även om det är ett hårt ord, att försöka
vinna lokala poäng genom att ännu en gång helt byta argumentation mellan
motion och reservation.
Litet av samma sak gäller flyttningen av A 3 till Hässleholm. Liksom i
fråga om flyttningen av Lv 6 har siffrorna, på socialdemokratisk begäran,
kontrollräknats av en utomstående opartisk konsult. Denne utredningsman
vidimerar besparingar i den storleksordning som departementet och ÖB pre-
senterat. Varför låtsas inte Socialdemokraterna om detta?
Jag vill också nämna reservation 4, där man föreslår att hela Sverige skall
bli ett militärområde med två armékårer, en i syd och en i norr. Det är ett
förslag som skulle innebära ett enda militärområde från Smygehuk ända upp
till Treriksröset. All sakkunskap säger att det är omöjligt att leda och sam-
ordna operationer på detta sätt på de 449 000 kvadratkilometer som Sveriges
land utgör. Det är ett orealistiskt förslag.
När det gäller personalfrågorna saknar flera reservationer faktiskt sub-
stans. Det är som om misstänksamheten mot regeringen måste manifesteras
på något sätt, även när vi egentligen, som i det här fallet, ligger väldigt nära
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
91
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
92
varandra. Reservation 28 är ett exempel på det, men också reservation 30
om utbildningsreservens sammansättning som jag tycker har en krystad mo-
tivering.
När det gäller utbildningsreserven är vi alla överens om, och det har vi
diskuterat igenom i pliktutredningen, att de värnpliktiga som placeras där
skall svara upp mot de krav som ställs på befattningen. Det är själva idén.
Annars kan man inte ta dem från reserven och eventuellt utbilda dem senare
i händelse av krig. Att alla i reserven skall utgöra ett absolut tvärsnitt av de
uttagna i hela befattningsgruppen, som krävs i reservationen, är en omöjlig-
het, eftersom den samlade lämpligheten måste vara styrande. Motivationen,
den värnpliktiges önskemål, avstånd till utbildningsort och krigsuppgift på-
verkar naturligtvis lämpligheten, även om den objektivt mätbara psykiska
och fysiska statusen förvisso kan vara lika i de båda grupperna. Därför kom-
mer de uttagna naturligtvis att passa bättre än en del av dem som placeras i
utbildningsreserven. Detta vet både Karin Wegestål och Sture Ericson. Var-
för då reservera sig?
Herr talman! I praktiken är den socialdemokratiska politiken, som den
presenteras i reservationerna, inget alternativ. Den utgör - det är jag glad
för - bara strimmor av missnöje i ett brett stråk av samförstånd kring rege-
ringens politik. Krigsorganisationens volym är vi efter utskottsbehandlingen
nu överens om, bortsett från 15 000 soldater i tre infanteribrigader. Kvali-
tetssatsningar är vi överens om i ord, men när det verkligen gäller, när det
kommer till handling, så lyser röd lampa för viktiga moderniseringar i de
socialdemokratiska reservationerna.
Jag instämmer i Arne Anderssons yrkande om bifall till försvarsutskottets
hemställan.
Anf. 65 BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Henrik Landerholm är försvarsutskottets sakkunnige. Jag
förstår efter hans anförande att han är sakkunnig på socialdemokratisk för-
svarspolitik. Jag vill gratulera honom till det, fortsätt gärna på den vägen.
Med tiden kommer Henrik Landerholm att bli en mycket duktig försvarspo-
litiker genom det handlingsförfarandet.
Problemet är kanske att Henrik Landerholm läser våra motioner som en
viss potentat läser Bibeln. Jag skall inte kommentera alla våra reservationer,
för då skulle debatten böija om där vi var kl. 9.00 i morse. På en punkt vill
jag dock göra det, nämligen prioriteringen av luftförsvar. Det Henrik Lan-
derholm fullständigt glömt bort, eller valt att bortse ifrån, är att det när vi
vill prioritera luftförsvarsförmågan inte handlar bara om Draken 35-syste-
met. Till bilden måste också läggas att AJS-modifieringen de facto innebär
en uppdatering av luftförsvarsförmågan.
Den andra viktiga sak som vi inte heller får glömma bort är att JAS 39
Gripen kommer att tillföras vår krigsorganisation 1995/96, vilket också inne-
bär en uppdatering av luftförsvarsförmågan. Vi står fast vid denna priorite-
ring, precis som vi tidigare angivit.
När det sedan gäller resonemanget om att med stöd av Ny demokrati
kunna agera på det ena eller andra sättet, konstaterar jag bara att detta ty-
värr är omöjligt. Detta partis ställningstagande i olika frågor ändrar sig sju
gånger per dag, och det går dess värre inte att utforma en försvarspolitik på
dessa grunder.
Anf. 66 HENRIK LANDERHOLM (m) replik:
Herr talman! Menar verkligen Britt Bohlin att förslaget att lägga ned två
divisioner J 35 - vilket ni har krävt i en motion och som ni sedermera har
frångått som är en mycket viktig del, både för incidentberedskapen och
för vårt luftförsvar totalt sett, var i överensstämmelse med den prioritering
av luftförsvaret som vi gemensamt har gjort?
Regeringen föreslog ju en nedläggning av en och en halv attackdivision
Viggen, som egentligen skulle ha kunnat ha uppgraderats till AJS-standard.
Även om den hade uppgraderats till AJS-standard, hade den inte förmått att
komma upp till samma nivå som Drakenplanen har efter den modifiering för
många hundra miljoner, som har skett under de senaste åren, en modifiering
som skulle ha varit bortkastad, om Drakensystemet omedelbart hade lagts
ned.
Anf. 67 BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte om det är meningsfullt att fortsätta den här dis-
kussionen om 35- resp. 37-systemet. Jag vill bara påminna Henrik Lander-
holm om att enligt min mening är det god försvarspolitik att försöka be-
gränsa antalet flygplanssystem.
Det är dyrbart och exklusivt att hålla sig med flera olika system. Ett litet
flygvapen som vårt har tyvärr inte råd med det. I det läget tror jag att den
luftförsvarsförmåga som vi kan uppnå genom modifiering till AJS-standard
plus tillförandet av JAS 39 Gripen kommer att vara tillfredsställande.
Anf. 68 HENRIK LANDERHOLM (m) replik:
Herr talman! När det gäller antalet flygplan håller jag till fullo med Britt
Bohlin. Det handlar ju om en övergångsperiod fram till dess att JAS införs i
organisationen, dvs. till början av 1995 -1996. Vi har bedömt att attackfunk-
tionen inte är så viktig under denna övergångsperiod, utan att det är luftför-
svarsfunktionen som är det allra viktigaste. Det är därför som vi har velat
behålla de två Drakendivisionerna, som är avgörande för luftförsvaret, en-
ligt vårt sätt att se.
Förste vice talmannen anmälde att Britt Bohlin anhållit att till protokollet
få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 69 BARBRO EVERMO PALMERLUND (s) replik:
Herr talman! Henrik Landerholm sade att det saknas substans och att det
är fråga om missnöjesyttringar när vi uttalar oss om personalområdet. Jag
vet inte om Henrik Landerholm riktigt har läst det här avsnittet i propositio-
nen och vad resonemanget där går ut på. I propositionen nämns ingenting
om hur viktig personalen är. Vad som beskrivs är hur avvecklingen skall gå
till och att man skall inrikta sig på att den skall ske skyndsamt. Det står ing-
enting som skulle vara av värde för en kvalitetshöjning inom försvaret.
Därtill lade jag också märke till att Henrik Landerholm när det gäller per-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
93
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
94
sonalområdet endast hänvisade till reservation 28. Jag tror att Henrik Lan-
derholm har ett alldeles speciellt skäl till detta. I reservation 29 trampar vi
nämligen litet grand på ömma tår.
För dem som inte tagit del av dessa reservationer kan jag tala om att reser-
vation 28 bl.a. handlar om lagen om offentlig anställning och hur ålders-
strukturen skall se ut, vilket jag tidigare tog upp i mitt anförande.
Befälsbehovsutredningen bedömde i sitt betänkande att en yrkesofficer
skulle kunna vara kvar i fältförbanden upp till 45 års ålder. Detta är vad en
utredning kommit fram till, en utredning som för oss andra utgjort en typ av
plattform. Vad ÖB anser och regeringen sanktionerar är att man godtyckligt
skall gå ned till en gräns på 40 år. Om man nu efter personalavvecklingarna
fastställer gränsen till 40 år, innebär det att det kommer att återstå ytterligare
en stor övertalighet av yrkesofficerare. Det är en arméutredning som har be-
räknat detta.
Om man sedan höjer åldersgränsen till 45 år, uppstår helt plötsligt en un-
dertalighet, vilket beror på att man är så inriktad på att avskeda den äldre
personalen. Är det detta som Henrik Landerholm avser när han säger att det
saknas substans i det som vi framför i reservation 28? Här skiljer han och jag
oss faktiskt väldigt mycket åt.
I reservation 29 redovisar jag hur regeringen har handlagt fullmaktstjäns-
terna.
Anf. 70 HENRIK LANDERHOLM (m) replik:
Herr talman! Som jag ser det har Barbro Evermo Palmelund redan medgi-
vit att reservation 28 saknar substans annat än i den bemärkelsen att den är
ett sätt att manifestera sitt misstänkliggörande av regeringens goda avsikter
när det gäller att ta till vara både den civila och militära personalens kompe-
tens och kunnande.
Det är klart att man alltid kan efterlysa kompletteringar och ytterligare
vänliga rader i propositionen i fråga om personalsidan. Här handlar det ju
inte om skillnader i hur vi ser på personalen som resurs i försvaret, utan det
handlar om att utskottsmajoriteten inte har velat skriva regeringen på näsan
att lagen om offentlig anställning skall följas, eftersom man har förutsett det.
Jag har själv varit yrkesofficer i sju år. Därmed har jag haft en ganska hård
och praktisk tjänst, både i den dagliga verksamheten i armén - dvs. inom
utbildningsverksamheten - och i stora delar av de andra försvarsgrenarna.
När det gäller den tjänst som vi utbildas att bli krigsplacerade i är ålders-
strukturen ett stort problem, oavsett om gränsen sätts vid 40 eller 45 år. Det
finns inte relevanta vare sig freds- eller krigsbefattningar för den stora
mängd överåriga officerare, som är ett resultat av pensionsåldershöjningen
1971 -1972. Det är ett problem som vi står inför. Vi kan inte ”avskeda” dessa
officerare av den enkla anledningen att nästan alla i den här åldersgruppen
har fullmaktsanställning.
Sedan kan man naturligtvis diskutera vad som är saklig grund. Där är möj-
ligheten att genomföra arbetet i fredsorganisationen och ens lämplighet för
placering i krigsorganisationen som måste vara saklig grund för om man skall
få behålla sin anställning i försvarsmakten eller inte. När vi nu skall dra ned
med 1 500 yrkesofficerare och minska krigsorganisationen och fredsorgani-
sationen finns det inte lika mycket ”slatt” som den gamla organisationen
hade i form av inre tjänst-befattningar för äldre yrkesofficerare. Det här in-
ser alla som själva har arbetat inom verksamheten.
Anf. 71 BARBRO EVERMO PALMELUND (s) replik:
Herr talman! I den diskussion som har föranletts av propositionen har det
inte funnits någon ambition att försöka undanröja den misstänksamhet mot
propositionen, som vi faktiskt har haft. Av diskussioner som har förevarit
vet vi också att det förhåller sig på det sätt som jag har redovisat. Skillnaden
mellan Henrik Landerholm och mig består i hur vi ser på äldre arbetskraft.
Vi socialdemokrater vägrar att acceptera att människor blir betraktade som
förbrukningsvaror. När de inte längre platsar i organisationen skall de
skickas ut ur den. Det är därför som vi anser det nödvändigt att lyfta fram
lagen om offentlig anställning, dvs. ”sist in, först ut”.
Herr talman! Jag skall läsa upp vad utskottsmajoriteten uttalade beträf-
fande fullmakterna: ”Utskottet har vidare inhämtat att ett ställningstagande
i frågan att avveckla fullmakterna för yrkesofficerare kommer att föregås av
ingående överväganden i regeringskansliet med möjlighet för berörda parter
att framföra synpunkter.” Jag redovisade tidigare att förslaget till förord-
ningen daterades den 18 maj, alltså fyra dagar efter det att detta betänkande
justerades. Parterna fick nio dagar på sig att göra erinringar mot förslaget.
Jag antar att det är därför som Henrik Landerholm över huvud taget inte
ville lyfta fram denna reservation.
Anf. 72 HENRIK LANDERHOLM (m) replik:
Herr talman! Jag skall inte sticka under stol med att jag anser fullmaktsfrå-
gan vara en praktisk detalj, som inte riktigt har den dignitet som Barbro
Evermo Palmelund hävdar att den har. Snarare är det en fråga av stor psyko-
logisk betydelse för officerarna. Av den anledningen valde jag att inte ytterli-
gare kommentera denna fråga.
När det gäller den allmänna ambitionen, dels i propositionen, dels i ut-
skottsmajoritetens skrivningar, kan jag bara beklaga om vi inte till fullo har
lyckats undanröja den misstänksamhet som Barbro Evermo Palmerlund och
övriga socialdemokrater tydligen har i vad avser regeringens och utskottsma-
joritetens goda vilja i sättet att hantera personalen.
Förste vice talmannen anmälde att Barbro Evermo Palmerlund anhållit att
till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 73 LARS STJERNKVIST (s):
Herr talman! För någon vecka sen speglades den försvarspolitiska debat-
ten i TV-programmet Glashuset. I programmet raljerade man friskt med oss
riksdagsledamöter. I slutet av programmet förutsåg man att dagens försvars-
politiska debatt enbart skulle handla om bypolitik, dvs. lokala frågor. Efter
att ha lyssnat på ungefär hälften av debatten och efter att ha noterat vilka
övriga ledamöter som finns kvar på talarlistan, kan jag konstatera att man i
programmet Glashuset kommer att få rätt.
Jag skall villigt erkänna att skälet till att jag står i talarstolen inte är att
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
95
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
96
jag är någon försvarspolitiker. Jag kan t.o.m. erkänna att jag dessutom är
kronvrak och inte har någon som helst anknytning till försvarspolitiken eller
till försvaret. Jag står här därför att jag är Norrköpingsbo, och det skall jag
inte hyckla om. Jag står här därför att jag har lyssnat på de åsikter och syn-
punkter som har framkommit från dem som är berörda i Norrköping av det
försvarsbeslut som nu skall fattas.
Jag vill ändå försvara bypolitiken. Bypolitik används ofta som ett skäls-
ord. Jag tycker att det är viktigt att vi i den här församlingen faktiskt tar
hänsyn till lokala opinioner. Det finns ändock en viss poäng med att vi i den
här församlingen representerar olika delar av landet. Men om vi enbart såg
till vår egen orts intresse - lokalpatriotism vore det allvarligt. Det som
emellertid ligger i hela vårt arbetssätt är ju att väga ihop de lokala synpunk-
terna med helhetssynen. När det gäller F 13, flygflottiljen i Norrköping,
skulle jag vilja pröva och väga de lokala argumenten - kalla dem gärna by-
politiska - emot de argument som anförs när det gäller helheten i försvarspo-
litiken, eftersom det säkert finns andra som behärskar det här mycket bättre
än jag.
Det första argument som lokalt har lyfts fram är att F 13 i Norrköping är
en mycket modern flottilj. Såvitt jag förstår finns det ingen i den här försam-
lingen som har som sin uppgift att värna om försvarspolitiken som motsäger
detta påstående. I utskottets betänkande säger man tvärtom att F 13 är en
utomordentligt modern flottilj. Den är t.o.m. så modern att det inte finns
någon som funderar på att lägga ned eller ens reducera den verksamhet som
bedrivs på F 13 i Norrköping, utan verksamheten skall flyttas. Det är inte
någon enkel operation.
Efter färdigställandet av utskottets betänkande har flygvapenchefen redo-
gjort för de anställda i Norrköping och på andra orter, där F 13 har verksam-
het, vad en flyttning innebär. För att kunna lägga ned eller flytta F 13 skall
man först flytta jaktdivisionen med personal och flygplan från Norrköping
till Ronneby. För att få plats med den verksamheten i Ronneby skall delar
av spaningsdivisionen flyttas från Ronneby till Karlsborg. För att kunna ta
emot delar av spaningsdivisionen i Karlsborg måste man flytta viss verksam-
het från Karlsborg till Söderhamn. Och för att ekvationen i slutänden någor-
lunda skall kunna gå ihop skall vissa uppgifter som tidigare F 13 ansvarat för
övertas av F 16 i Uppsala.
Kan det verkligen kallas för bypolitik och lokalpatriotism att ställa frågan
om det är försvarspolitiskt förnuftigt med dessa omflyttningar? Är det klokt
att sätta i gång den här flyttkarusellen? Naturligtvis skulle man få sådana här
konsekvenser oavsett vilken flottilj man än lade ned. Man behöver väl inte
vara lokalpatriot för att ställa sig frågan om det inte är ”svårare” att lägga
ned en flottilj vars verksamhet alla tycker är bra. Det måste vara extra svårt.
Så till det andra argumentet. Många här har redan sedan i morse betonat
att det är svårt att få pengarna att räcka till, och att proceduren i försvarsut-
skottet har varit en oerhört smärtsam. Man har försökt att få kronorna att
räcka till till den organisation som man vill ha. Vid studerande av betänkan-
det och de handlingar som överbefälhavaren har lagt fast ligger till grund för
betänkandet, undrar man egentligen hur mycket ekonomin spelat in i slutän-
den. För att referera till det underlag som försvarsutskottet har haft visar det
sig nämligen - utan att lägga några försvarspolitiska synpunkter på det hela -
att besparingen om man skulle välja att avveckla F 10 i Ängelholm skulle bli
drygt 2 miljarder kronor.
För att referera regeringens förslag när det gäller F 6 i Karlsborg står det
i betänkandet att de förändringar som totalt föreslås kommer under de när-
maste fem åren att ge ungefär 400 milj.kr., varav merparten ligger i nedlägg-
ningen av F 6. När det gäller nedläggningen av F 13 i Norrköping skriver
man: ”Enligt kalkyler som redovisats inför utskottet ger en nedläggning av
F 13 inte lika stora besparingar under femårsperioden som en nedläggning
av F 6 skulle ha gett.”
Jag frågar mig då åter igen när jag läser detta med mina lokalpatriotiska
kronvraksögon om jag är fullständigt ute och seglar när jag ställer mig frå-
gan: Kan man verkligen med ett så här svagt underbyggt ekonomiskt argu-
ment komma fram till ståndpunkten att det är mest lämpligt att avveckla F 13
i Norrköping? Är underlaget till betänkandet av det slag att man med nöd-
vändighet kommer fram till den slutsatsen? Handlar det enbart om lokalpat-
riotism när man frågar sig om försvarsutskottet har halkat snett?
Jag kan framföra ett tredje bypolitiskt argument - för att fortsätta att an-
vända det litet vulgära språkbruket. I försvarsutskottets betänkande refere-
rar man till den socialdemokratiska motionen, vilken jag har invändningar
emot. Majoriteten i försvarsutskottet delar uppenbarligen uppfattningen
som framförs där. Ett skäl att ha kvar F 6 i Karlsborg sägs vara närheten till
Östersjön. Jag har varit inne på det här tidigare i dag, och om jag vore lagd
åt det Wachtmeisterska hållet, det nydemokratiska hållet, skulle jag litet ral-
jant ta fram en Sverigekarta och redovisa för riksdagen att Norrköping fak-
tiskt ligger ännu närmare Östersjön än Karlsborg.
Britt Bohlin och andra har visserligen i dag sagt att det här argumentet inte
är det enda. I försvarsutskottets betänkande används faktiskt påståendet att
Karlsborg ligger så nära det känsliga, det försvarspolitiskt så viktiga området
Österjön som ett argument. Återigen frågar jag mig om man kan kalla det
bypolitik eller om det är trångsynt att fråga sig huruvida detta argument är
riktigt, hederligt och klokt.
Det finns ytterligare ett argument som har nämnts lokalt. Man har natur-
ligtvis refererat och följt den debatt som har förts de senaste månaderna, ja
hela året, sedan ÖB lade fram sitt förslag. Det är rätt som det har sagts att
överbefälhavaren av outgrundliga skäl har kommit fram till att F 13 är den
flottilj som bör avvecklas först. Men man kan konstatera att inget politiskt
parti i den här församlingen säger att man i första hand borde avveckla F 13
i Norrköping. I kväll kommer vi att fatta ett beslut som innebär att endast
en flottilj läggs ned.
Det finns som sagt inget parti som säger att det skall vara F 13. Social-
demokraterna säger att om man skall avveckla en flottilj skall det vara F 10
i Ängelholm. De borgerliga säger att om man skall avveckla en flottilj skall
det vara flottiljen i Karlsborg. Ny demokrati säger att om man skall avveckla
någon flottilj, vilket man inte skall, skall man avveckla F 16 i Uppsala. Då
är det väl inte särskilt förvånande eller bypolitiskt trångsynt att som Norrkö-
pingsbo ställa sig en fråga. Är det egentligen så klokt att komma fram till
kompromissen att avveckla F 13 i Norrköping?
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 125
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
Jag tycker att vi i denna kammare skall anföra lokalpatriotiska skäl. Pro-
blemet i den här diskussionen är egentligen inte att jag och en del andra ta-
lare försöker framföra de argument som nämnts på våra orter. Det stora pro-
blemet är att det inte finns någon som konsekvent har stått upp och försvarat
helheten. Försvarsministern har tyvärr lämnat kammaren, men redan när
han presenterade sin proposition bjöd han upp till den här regionalpolitiska
krigsdansen. Han sade att om riksdagen av någon anledning inte vill lägga
ned Karlsborg får man väl lägga ned flottiljen i t.ex. Norrköping. När inte
ens försvarsministern konsekvent och envist slår vakt om de försvarspoli-
tiska argumenten, vem skall då göra det?
Avslutningsvis har jag en fråga till försvarsutskottets ordförande Arne An-
dersson, som redan på morgonkulan angreps av den lokala opinionen ifrån
Östergötland. Sedan angrep han Ingvar Björk, vilket jag tycker var ett grovt
övertramp. Det hedrar Ingvar Björk att han har lyssnat på opinionen och
tagit intryck. Däremot är det mera allvarligt att Arne Andersson inte ens
lyssnar på sina egna argument. Arne Andersson säger sig vilja försvara F 13,
men han står inte konsekvent fast vid den uppfattningen och driver den inte
här i kammaren. Det är i så fall mera klandervärt att inte ens lyssna på sig
själv än att lyssna på andra kloka människor. Är Arne Andersson, efter det
att han har hört argumenten i denna kammare, beredd att ta hänsyn till de
argument som har framförts ifrån Norrköping? Dessa argument är förvisso
lokalpatriotiska och bypolitiska, men jag har svårt att se att de strider mot
den försvarspolitiska målsättning som Arne Andersson säger sig vilja för-
svara.
I detta anförande instämde Sonia Karlsson, Maj-Inger Klingvall, Viola
Furubjelke, Inge Carlsson, Berit Löfstedt och Ingvar Björk (alla s).
Anf. 74 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag skall direkt besvara Lars Stjernkvists fråga. Efter det att
jag har hört Lars Stjernkvists inlägg är jag fullkomligt säker på att beslutet
är riktigt. Stjernkvist har utan att man kan skönja en enda röd tråd velat
omkring i ett anförande på 10-12 minuter, där han uteslutande talar om att
det är bra med bypolitik om han får använda den själv medan andra inte göre
sig besvär i denna bräckliga bransch. Ett av kammarens mest märkliga inlägg
har faktiskt avlevererats av Stjernkvist.
Herr talman! Jag vill bara kortfattat ge uttryck för och klargöra den kritik
jag riktade mot kampanjen från Norrköping. Den gäller inte de enskilda
människorna som deltar i kampanjen - vilket jag sade redan i förmiddags -
utan det gäller dem som har initierat kampanjen utan att använda de skäl
som fanns för nedläggningen. Detta stöter Stjernkvist bort genom att säga
att ÖB av något skäl i anvisningar givna för ungefär ett år sedan pekat ut
denna flottilj. Det kan man inte bortse från. Jag har lyssnat och klargjort
att när Lars Stjernkvist partivänner i försvarsutskottet icke möjliggjorde en
nedläggning av F 6 i Karlsborg, har vi som andrahandsalternativ valt det som
överbefälhavaren har pekat ut. Det är inte gripet ur luften. Det anförande
som nyss hölls var långt mer gripet ur luften, men det är inte mitt problem.
98
Anf. 75 LARS STJERNKVIST (s) replik:
Herr talman! Nej, Arne Andersson behöver inte bekymra sig för min del.
Jag glömde bort att yrka bifall till reservation nr 22, vilket jag nu gör så att
ingen missförstår mina avsikter.
Jag var nyfiken, Arne Andersson, på det faktum att de borgerliga i för-
svarsutskottet säger sig vilja behålla F 13 i Norrköping. Sedermera har jag
förstått att det av olika skäl är omöjligt att avveckla F 6 i Karlsborg. Jag för-
står dock inte varför Arne Andersson omedelbart drar slutsatsen att det in-
nebär att man måste lägga ned flottiljen i Norrköping. Av flera skäl menar
jag att man faktiskt kan fundera på om det är en nödvändigt följd av att man
behåller F 6.
Det kan hända att man lägger ned en flottilj som man i förlängningen upp-
täcker är mycket värdefull. Det kanske visar sig att man lägger ned ”fel” flot-
tilj. Vad skulle ett sådant beslut kosta?
Om man nu avvisar regeringens förslag, vad är det då som hindrar att
Arne Andersson och de övriga borgerliga ledamöterna tar sig den tid som
krävs för att göra analyser av vilken flottilj som i så fall ur försvarspolitisk
synvinkel skall behållas? Jag förstår att det här är ett krav som är svårt att
ställa på mina partivänner, eftersom de redan i utgångsläget har sagt att de
vill lägga ned F 13. Men Arne Andersson borde faktiskt vara frestad att hålla
med om ett sådant resonemang.
Opinionen i Norrköping har inte till varje pris krävt att man skall behålla
F 13 - så har i alla fall inte jag uppfattat det. Däremot kräver man att det
skall göras en lika noggrann analys av vilka konsekvenser det får att avveckla
F 13 som man har gjort beträffande F 6 i Karlsborg. Är detta, Arne Anders-
son, ett fullständigt orimligt krav?
Anf. 76 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Lars Stjernkvists senaste anförande är inte mindre lustbeto-
nat än det föregående. Han tillstår att det är svårt att ha några krav på sina
egna partivänner. Jag delar hans uppfattning att man kan diskutera om man
skall ha det. I vårt parti har vi krav på våra partivänner. Jag är så till vida
hedrad av att Lars Stjernkvist ställer något högre krav på mig.
Jag har emellertid redan två gånger i dag redovisat varför vi har hamnat i
situationen att vi vill lägga ned F 13 i stället för F 6. Nu gör jag det för tredje
gången.
Efter en voteringsförlust i utskottet, som Lars Stjernkvists partivänner bi-
drog till, kunde vi inte lägga ned det förband som föreslagits i regeringens
proposition. Vi hade då en minuspost på 400 milj.kr. för de första tre åren -
icke fem år, som sades nyss - beroende på att nedläggningen i Karlsborg inte
kom till stånd. Vi hade då att välja ett näst bästa alternativ, och vi valde det
som ÖB för något mindre än ett år sedan hade rekommenderat, nämligen
att lägga ned F 13.
Så till vida tycker jag att detta förslag är utomordentligt välgrundat, och
jag hoppas att jag inte behöver upprepa det en fjärde gång. Det borde vara
möjligt också för Lars Stjernkvist att förstå.
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
99
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
100
Anf. 77 LARS STJERNKVIST (s) replik:
Herr talman! Arne Andersson sade att mitt tidigare inlägg var ett av de
mest märkliga som han hade hört. Jag har försökt att säga att jag i den här
frågan har en annan uppfattning än mitt parti - sådant händer. I just den här
frågan råkar det såvitt jag förstår faktiskt vara så att min personliga uppfatt-
ning ligger närmare Arne Anderssons uppfattning än socialdemokraternas.
När jag här i kammaren talar om att jag faktiskt tycker att den borgerliga
gruppen i försvarsutskottet har en del sympatiska uppfattningar och en del
poänger i det som man skriver, och när jag beklagar att man faktiskt inte är
beredd att stå upp och slåss för sin mening, blir Arne Andersson magsur och
arg på mig. Om något är anmärkningsvärt, borde det rimligtvis vara att man
i den här församlingen blir sur när någon - måhända från ett annat parti -
säger att han instämmer i den förres resonemang.
Förste vice talmannen anmälde att Arne Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 78 HANS LINDBLAD (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att bypolitik är helt okej. Om det så skulle vara
bara ett enda regemente kvar i landet, är det inte alldeles orimligt att borå-
sarna säger att det bör ligga i Borås. Jag är övertygad om att man i Norrbot-
ten skulle säga att det borde ligga i Boden. Det är riktigt att man för fram
sina argument för detta. Man skall aldrig kritisera dem som för fram dessa.
Vad jag nu har tyckt varit jobbigt är att vi varken i det här eller i det före-
gående beslutet hade med politikerna. Det är två regeringar som har handlat
på detta sätt. Man har ställt frågan direkt till armén vilket regemente som
skall läggas ned. När man sedan inte kunnat lägga ned det föreslagna rege-
mentet säger man: Det gick inte, vi får försöka med ett annat.
Det är fråga om ett antal ganska enkla faktorer. Man kan lägga ihop vad
olika verksamheter kostar i drift och de investeringar som behöver göras.
Utöver summan av detta får man lägga in olika värderingar, möjligheter till
närrekrytering osv. Det finns kanske tio sådana variabler. Vi här i kammaren
vet alla att detta är intressant. Debatten i dag handlar mer om sådana här
frågor än om annat.
Det rimliga hade varit att tillsätta ett politiskt organ för dessa frågor. Det
hade vi inför 1982 års beslut. Vi som var med i ”dödspatrullen” tog ledigt
från riksdagen och åkte runt för att titta på alla de aktuella regementena. Jag
tror att det sammanlagt rörde sig om 70 myndigheter. Jag hinner inte redo-
göra för alla upplevelser i samband med detta, men jag kan nämna att jag
skrev en bok om detta, ”Leve dödspatrullen! ”. Man kunde då väga saker och
ting mot varandra, och vi kom fram till mycket mer än vad myndigheterna
hade kännedom om. De visste inte ens om att nyutbildade pansarsoldater
stoppades in i en personalreserv därför att de inte fungerade. Det fann vi när
vi besökte Skåne.
I ett fall ändrade sig armén därför att man hade haft ett möte - jag förmo-
dar att pansarinspektören hade varit den drivande - utan att ens hinna ändra
sin argumentering. Det är synd att man överlämnar detta till en myndighet,
dessutom till en enmansmyndighet, som kan ändra på detta sätt.
Jag är inte övertygad om att det var riktigt att lägga ned regementet i
Växjö i stället för regementet i Halmstad. Politikerna överlät till militärerna
att komma med förslagen. Jag har i en motion framhållit att vi borde lyssna
på argumenten.Man kan inte överlåta det hela till myndigheterna och sedan
bolla saken mellan dem och regeringen. Det är olyckligt.
Ett enigt utskott har sagt att jag i princip har rätt. Men att inget göra kostar
pengar. Det skulle i flygvapnets fall såvitt jag förstår kosta 2 - 2,5 miljarder
att invänta detta. Det skall först göras en bedömning, och sedan kommer
den politiska hanteringen här i riksdagen. Därmed är vi framme vid 1996,
och då kommer naturligtvis många att säga att man bör vänta in 1997.
Jag var med i arbetet inför 1987 års försvarsbeslut. En av ledamöterna,
numera statsminister, hoppade av det vi sagt om arméns organisation och
sade: Låt oss vänta in nästa försvarsbeslut! Erfarenheterna säger att fem års
verksamhet i en flygflottilj kostar oss fem gånger 500 miljoner, alltså 2 1/2
miljard. Två divisioner mer i flygvapnet motsvarar 10 % av organisationen,
och även de kostar 2 1/2 miljard.
Anf. 79 LARS STJERNKVIST (s) replik:
Herr talman! Jag har en fråga till Hans Lindblad. Jag har stor respekt för
och ifrågasätter naturligtvis inte Hans Lindblads kunskaper på det här områ-
det, men när han redogör för de diskussioner som har förts om olika orter,
får man intrycket att de olika förbanden och regementena är utbytbara enhe-
ter och jämförbara storheter. Jag vill fråga om det verkligen är korrekt.
Såvitt jag förstår efter att ha läst handlingarna ger under den femårsperiod
som vi nu diskuterar en nedläggning av F 10 i Ängelholm strikt ekonomiskt
2 miljarder kronor. Hur mycket en nedläggning i Karlsborg skulle ge är osä-
kert, men det blir någonstans i storleksordningen 400 miljoner, och en ned-
läggning i Norrköping ger x kronor.
Är det då verkligen riktigt så enkelt som Hans Lindblad säger, att man
kan - jag skall inte säga godtyckligt - ställa de olika orterna mot varandra
som utbytbara enheter?
Anf. 80 HANS LINDBLAD (fp) replik:
Herr talman! Ibland säger man att man i försvarspolitiken inte skall ta hän-
syn till regionalpolitiken. Detta är bisarrt. Skall vi bygga en Öresundsbro,
skall vi självfallet ta hänsyn till alla faktorer, oavsett om de är 20 eller 100.
Sedan är det upp till varje parti att värdera dem. Man kan inte se på Öre-
sundsbrofrågan utan att ta hänsyn till miljön och inte heller se på gymnasie-
skolan utan att ta hänsyn till barnen. Man skall naturligtvis väga in alla rele-
vanta faktorer.
En faktor som aldrig vägs in inom försvaret är markvärdena. Militärerna
har aldrig behövt räkna med marken, trots att den är mer värd på vissa stäl-
len. Alla faktorer skall vägas in, och det skall göras av politikerna.
Vad sedan gäller utbytbarheten har min uppfattning varit mycket klar be-
träffande F 10 Ängelholm. Vi har ett för svagt luftförsvar i Sverige. Det gäl-
ler en luftförsvarskapacitet, och vi har lagt ned pengar på att modifiera den.
Det är jättebra att ha kvar Drakenplanen. Drar vi ner antalet divisioner kan
vi ändå undvika att friställa en enda pilot. Flygplanen kan köras fram till dess
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
101
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
att en stor översyn skall göras, och under tiden kostar underhållet av en divi-
sion i stort sett hälften av underhållet för en Viggendivision.
Det är jaktplan som vi behöver, och divisionerna i Ängelholm är därför
inte utbytbara mot några andra. Jaktsystemet är viktigt. Vad vi skall minska
på är i stället på attacken.
Det värsta argumentet i detta sammanhang är när man talar om ”de där
gamla flygplanen i Karlsborg”. Flygplan är faktiskt rörliga. Om det hade
gällt en bro eller ett torn hade jag förstått argumentet, men det som kostar
på det rörliga flygplanet är på sin höjd att måla om en siffra på det. När JAS
kommer till Såtenäs skrotar man inte Viggenplanen där. De äldsta Viggen-
planen finns i Söderhamn, Såtenäs, Ronneby, Karlsborg, Luleå osv., och de
ingår i ett samlat system.
Man gör sig vidare skyldig till ett tankefel när man talar om att flytta för-
band. Det kan t.ex. vara så att en division i Ronneby får konvertera till att
bli en jaktdivision. Det tar väl ungefär ett år för den att omskola sig. Den här
divisionen har en gång betecknats ”torped”. Sedan fick den beteckningen
”bomb”, därefter ”attack” och vidare ”jakt”. I dag har den beteckningen
”spaning”, och sedan blir det ”jakt” igen. Varje division eller skvadron ute i
världen har växlat mellan flygplan vart femte eller vart tionde år. Det är un-
der alla förhållanden fråga om mycket mindre störningar än vad som skedde
under den tid när man hade ett stort antal avhopp till SAS och Linjeflyg.
Om det hade förekommit en längre politisk process, skulle folk naturligt-
vis ha blivit på det klara med det här, men det har gått mycket snabbt. Det
beror på att vi i försvarspolitiken mycket ofta har låtit myndigheter ta över
ansvaret för besluten. De flesta regementsnedläggningar som har skett un-
der 80-talet har skett på myndigheternas villkor. Jag bor själv i Gävle och är
i samma situation som Lars Stjernkvist. Det hade varit mycket lättare om
det hade varit politikerna som gjort bedömningen i Gävle, men det är de
fackto myndigheterna som gjort dem. Man har bollat över ansvaret till dem.
Försvarsutskottet har sagt att man inte vill att det skall vara så.
Nästa gång måste vi göra ungefär som på gamla dödspatrullens tid. Jag
rekommenderar er att läsa den lilla skriften som jag talade om förut, för det
är i väldigt mycket samma sak som upprepas.
Anf. 81 LARS STJERNKVIST (s) replik:
Herr talman! Först vill jag beklaga att vi har bara två repliker, för jag upp-
täcker ju att en dialog med Hans Lindblad gör att man lär sig mycket.
Mitt försök att debattera försvarspolitik här i dag må ha varit förvirrat,
som Arne Andersson sade, men jag konstaterar ändå att den som enligt ett
enigt försvarsutskott besitter en utomordentligt stor kunskap om försvarspo-
litik inte på någon enda punkt har motsagt vad jag påstod i mitt anförande.
Inte på en enda punkt har han sagt att de skäl som jag anförde - av bypolitisk
natur - var i grunden felaktiga.
Om nu inte min argumentation eller min person har övertygat försam-
lingen, hoppas jag att det faktum att Hans Lindblad inte har hittat några in-
vändningar gör att man förstår att det vore klokt att ompröva sitt ställnings-
tagande när det gäller F 13 och låta F 13 ingå i den översyn av flygförsvaret
102
som skall göras, sä att vi inte i dag lägger ner en flottilj som vi sedan upp-
täcker att vi borde ha behållit, av en rad goda försvarspolitiska skäl.
Anf. 82 BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! Nu står riksdagen inför sitt försvarsbeslut - äntligen, efter
alla dessa turer! Jag tycker att det är bra, men jag nödgas nog sluta mitt be-
röm där.
Dagens riksdagsbeslut utgör inte det bästa möjliga försvarsbeslut som vi
skulle kunna få, och det beror på ett undermåligt beslutsunderlag. Det finns
många förklaringar till det, men huvudorsaken är försvarskommitténs haveri
1990. Man var då i kommittén på rätt väg att skapa det verkligt moderna
svenska försvaret, men Socialdemokraterna upplöste tyvärr försvarskom-
mittén. Detta kom särskilt att drabba Skåne.
Den säkerhetspolitiska hotbilden är inte och får därför inte heller göras
ensidig. Sverige behöver ett försvar även i söder. Det finns ett starkt behov
av ett effektivt skånskt försvar. Särskilt handlar det då om pansarsidan. Det
är en erfarenhet som man otvivelaktigt gjorde av Gulfkriget.
Det aktuella beslutet innebär att pansarkraften minskas drastiskt. Tre
pansarbrigader blir en pansarbrigad plus en mekaniserad brigad. ”Våra”
stridsvagnar, Sveriges modernaste, flyttas från Skåne och placeras delvis på
Gotland. Stödfunktionerna artilleri och underhåll försämras samtidigt.
Det här är beklagligt. Dessutom är det helt onödigt. Det finns nämligen
alternativa lösningar som t.o.m. är godkända av försvarsexperter, lösningar
som ligger inom samma ekonomiska ramar som vi nu diskuterar och som är
utan de nu ofrånkomliga regionalpolitiska nackdelarna.
Herr talman! Det skånska alternativet bygger på en omsorgsfullt utformad
principmodell. Det innebär en satsning på storgarnisoner som utbildnings-
platser för kompletta brigader, som samorganiseras med en eller flera mini-
garnisoner, och den gemensamma personalkåren utbildas genom cirkula-
tionstjänstgöring. Om det säkerhetspolitiska läget så kräver, kan minigarni-
sonerna växlas upp till kompletta brigader.
För Skåne skulle den här modellen få följande utformning.
Kristianstad skulle få en minigarnison för pansar och territorialförsvarsut-
bildning - det är P 6 - samlokaliserad med artilleriutbildning, A 3, en förvar-
sområdesstab samt militärområdesstab.
Hässleholm: en storgarnison för pansarutbildning, P 2, samlokaliserad
med underhållsutbildning, Skånska terrängbataljonen.
Revinge: en minigarnison för pansar- och territorialförsvarsutbildning,
P 7, samt en försvarsområdesstab.
Den gemensamma personalkåren för de här förbanden cirkulationsutbii-
das på dessa tre platser med där tillgängliga övningsområden.
Kampen för den här skånska modellen har jag fört intensivt med utnytt-
jande av, vill jag påstå, alla tillgängliga men tillåtna medel. Jag har bedrivit
en intensiv opinionsbildning i media under ca tre års tid. Jag och andra in-
tresserade - den kanske inte helt okände förre militärbefälhavaren i söder
Carl Björeman inte att förglömma - har producerat rader av tidningsartiklar
och medverkat i flera TV-inslag.
Trots detta har reaktionen från berörda och från dem som borde vara in-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
103
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
104
tresserade varit i det närmaste obefintlig, fram till de allra senaste måna-
derna. Då har man visat intresse men samtidigt resignerat förklarat: Det är
nog bra i och för sig, men nu är det för sent att komma med nya alternativ.
Jag har riktat direkta krav till överbefälhavaren. Så har skettdels i en arti-
kel i DN - som kanske är landets viktigaste talartribun, om jag förstått det
rätt - och dels i form av ett öppet brev till överbefälhavaren med begäran om
en preciserad redovisning av hans s.k. D2-alternativ, som ligger väldigt nära
just det skånska alternativ som jag har beskrivit. Men det blev avslag från
ÖB:s sida, eftersom det var jag och inte regeringen som hade gjort den här
begäran.
Jag har utnyttjat den parlamentariska vägen. I flera motioner har jag drivit
idén med den alternativa modellen, och senast i anledning av propositionen
begärde jag i all enkelhet en kompletterande utredning. Men det blev blankt
avslag.
Slutresultatet är att det inte blev någon komplettering av det dåliga be-
slutsunderlaget. Försvarsbeslutet, såvitt avser Skåne, blir förstås inte bättre
än underlaget.
Det bästa, det optimala, försvarsbeslutet måste tillgodose tre grundläg-
gande krav. För det första skall det vara ett flexibelt försvar, som Hans Lind-
blad i flera olika omgångar har talat sig varm för, med anspassningsförmåga
till de varierande hotbilder som vi alltid måste räkna med. För det andra
måste det vara ett markförsvar, som är förberett för det alleuropeiska för-
svarssamarbete som är en ofrånkomlig framtidsvision, och för det tredje
måste beslutet ha en ekonomisk hållbarhet över hela försvarsperioden, inte
bara några månader.
Tack vare en försvarspolitisk innovation - så får jag ändå kalla det - kan
jag som en positiv människa åtminstone tycka att en hoppingivande öppning
skönjs. Riksdagen skall ju redan i dag besluta att omedelbart - jag understry-
ker omedelbart - tillsätta en ny försvarsberedning för genomförande av det
beslut som vi fattar här i dag.
Det här innebär - jag använder de ord försvarsministern själv har använt -
både styrning och kontroll. Rimligen måste därmed också följa en befogen-
het för försvarsberedningen att vidta erforderliga korrigeringsåtgärder för
att uppnå de mål vi alla bör vara överens om, nämligen högsta försvarskvali-
tet inom givna ekonomiska ramar. Det här gäller den utomordentligt viktiga
period som ligger framför oss fram till nästa försvarbeslut 1997.
Det finns anledning att särskilt nämna pansarförsvaret i Skåne. I de ytter-
sta av dessa dagar har öppnats en intressant möjlighet, nämligen att i en
svensk-tysk motköpsaffär anskaffa tyska stridsvagnar mot betalning i
svenska stridsflygplan. För varje JAS kan man rimligen erhålla tre stycken
moderna Leopard 2-stridsvagnar. Det här innebär naturligtvis en ny och mer
förmånlig kostnadsbild för försvarsbudgeten. Den logiska konsekvensen
borde vara att man med det här som bakgrund än en gång funderar över den
moderna skånska försvarsmodellen och seriöst överväger den inom den nya
försvarsberedningen innan dagens försvarsbeslut slutligen verkställs, dvs.
den 1 juli 1994.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga följande. Ett starkt försvar är
viktigt för Skåne och därmed för hela Sverige. Vårt lands försvarsmakt är
den bästa och enda garantin för vår lands demokratiska framtid. Det bör vi
särskilt besinna här och nu i detta parlament.
Anf. 83 KARIN WEGESTÅL (s) replik:
Herr talman! Jag vill gärna hålla med Bengt Harding Olson om att 1988
års försvarskommitté var på rätt väg när det gäller att lägga fram ett förslag
som skulle ha kunnat utgöra underlag för ett bra försvarsbeslut. Men jag vill
gärna korrigera verklighetsbeskrivningen av hur kommittén lades ned.
Carl Bildt gick ut med ett pressmeddelande och krävde att försvarskom-
mittén skulle läggas ned. Därefter blev det en partiledaröverläggning, varvid
man beslöt att kommittén skulle läggas ned.
Den socialdemokratiske ordföranden i försvarskommittén, som jag var
med i, ville att kommittén åtminstone skulle slutföra det arbete som pågick.
Vi var så långt fram i arbetet att vi hade börjat läsa texter. De borgerliga
representanterna gick emot och ville lägga ned allt arbete. Allt material
skulle helst ”tuggas” omedelbart, och inget fick lämnas över till eftervärlden.
Jag beklagar i allra högsta grad detta. Det är min uppfattning att detta
berodde på att vi närmade oss ett valår och att det fanns borgerliga partier -
jag påstår inte att det var Folkpartiet - som ville ha fritt spelrum att gå ut i
valrörelsen med ogrundade löften. Vi kunde sedan se att det blev så.
Jag vill påpeka att det är Socialdemokraterna som återigen har tagit strid
för att få till stånd en ny beredning när det gäller ett nytt försvarsbeslut. Det
här var en korrigering av beskrivningen av det händelseförlopp som jag själv
upplevde.
Anf. 84 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Herr talman! Jag vill tacka Karin Wegestål för kompletteringen.
Jag vill inte bestrida att det här kan vara en riktig beskrivning av orsakerna
till varför försvarskommittén havererade. För mig är det egentligen likgiltigt
vem som är orsaken till det. Den eller de som är det bör känna ett tungt
ansvar. Jag beklagar, lika väl som Karin Wegestål, att det blev så.
Faktum var att detta moderna, flexibla svenska försvar - som Hans Lind-
blad talat sig så varm för, och som jag tycker är en självklarhet - höll på att
skapas i försvarskommittén på grundval av mycket kompetenta modeller
från bl.a. FOA. Jag har sedan byggt vidare på dem. Det är beklagligt att det
blev så här.
Jag är beredd att ge en eloge till den eller dem som har sett till att en ny
försvarsberedning omedelbart har kommit till stånd. Men jag vill under-
stryka att den inte kan och inte får bli en Potemkinkuliss så till vida att den
sitter passivt och tittar på. Den skall vara aktiv, offensiv och även styra och
inte bara vara passivt kontrollerande. Då finns det en möjlighet att åtmin-
stone delvis komma upp ur diket. Det vore faktiskt särskilt angeläget för det
skånska försvaret att då beakta den nya situation jag talade om, dvs. motköp
med Tyskland som skulle förbättra pansarstridskrafterna i Skåne. De har en
nyckelroll i skånskt försvar.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
105
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
Anf. 85 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag har kanske inte så stor anledning att lägga mig i det se-
naste resonemanget om varför försvarsberedningen havererade. Det är
knappast ens en akademisk debatt.
Den som vet att försvarsberedningen inte hade kommit längre än till att
möjligen producera mycket text, men inte ens var nära att avsluta det säker-
hetspolitiska betänkandet - bl.a. återstod freds- och krigsorganisationerna -
behöver inte fundera över varför man under de första dagarna i december
för ett och ett halvt år sedan beslutade att lägga ned arbetet och att det inte
skulle bli något försvarsbeslut. Denna råa verklighet behöver inte nötas sär-
skilt mycket för att man skall förstå att uppgiften var omöjlig.
Bengt Harding Olson bör med varsam hand frisera uttalandet om den för-
skräckliga brådskan, som han har poängterat gång efter annan. Det sker väl
till hösten eller vintern. Men det är ingen ko på isen, helt enkelt därför att
ett försvarsbeslut nu skall fattas. Det är inte fråga om att detta försvarsbeslut
på något sätt skall korrigeras. Det är inte fråga om någon granskningsuppgift
i den meningen. Men det har sagts att beredningen parallellt skall kunna ha
en uppföljande uppgift, och det är viktigt.
Jag ser att Bengt Harding Olson skakar på huvudet. Jag tillåter mig här-
vidlag att ha tolkningsföreträde, så därom behöver vi inte strida.
Anf. 86 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Herr talman! Det är säkert riktigt som Arne Andersson säger att det i för-
svarskommittén producerades mycket text men inga förslag. Det har också
sagts att Carl Johan Åberg tyckte att hotbilden hade förändrats så kraftigt
att man inte visste i beredningen vad man egentligen skulle komma fram till
och vilka beslut som skulle fattas.
Men det är just det som var poängen. Det kommer ständigt att bli så att
hotbilden är oklar. Vad drar man för slutsatser av en oklar hotbild? Jo, att
man skall ha ett flexibelt försvar. Det skall vara ett försvar som kan möta de
olika hotbilderna. Fienden kommer inte bara från norr, som det under lång
tid har talats om. Redan det faktum att man förutsätter att fienden kommer
norrifrån gör att han säkert kommer från söder.
Vi måste vara öppna för att hotbilden är osäker. Det försvar vi skapar i
dag är egentligen till för att användas omkring år 2000. Men hur hotbilden
då kommer att se ut har vi inte ett dugg aning om.
Poängen med min modell är att den är flexibel och att den kan växa till i
efterhand som hoten ökar i omfattning.
Nu skall vi inte dribbla, Arne Andersson, med försvarsutskottets skriv-
ningar. Tanken är, om jag har förstått rätt - det får vi väl höra av Sture Eric-
son eller något annat sanningsvittne - att beredningen skall tillsättas omedel-
bart. Jag påstår bestämt att det inte skall handla om passivt, retroaktivt kon-
trollerande, utan beredningen skall utgöra en styrfunktion. Där är tydligen
Arne Andersson och jag oense, men jag påstår att det är försvarsministern
som har tolkningsföreträde här. Försvarsministern har sagt att det handlar
om en styrfunktion. Det kan vi kontrollera i snabbprotokollet i morgon.
106
Anf. 87 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Vi har nog ungefär lika stor tilltro till försvarsministern, så
jag är fullkomligt lugn på den punkten. Det är skönt att vi är överens om
det.
Beträffande försvarets flexibilitet vill jag gärna säga att vi är överens. Men
det behöver kanske sägas i sammanhanget att en flexibilitet för försvaret
över Sveriges stora landyta förutsätter en ganska stor försvarsmakt som finns
rimligt regionalt fördelad. Det har egentligen inte med fredsorganisationen
av förbanden att göra, utan med att krigsorganisationen har den organisatio-
nen. Det är viktigt att den inte ligger på för låg nivå, därför att då har den
inte denna flexibilitet och denna möjlighet.
Säkerhetspolitik är att ha beredskap för det oförutsedda och att inte bara
kunna värja sig för det man kan se framför ögonen just nu eller ett antal år
framöver, utan att ha beredskap för den oförutsedda situation som ligger li-
tet längre fram. Det är säkerhetspolitik, och det är också det som ryms i ett
flexibelt försvar. Det tror jag att vi rent av är överens om, Bengt Harding
Olson.
Anf. 88 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag om kvällsplenum nu har satts upp.
Anf. 89 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Herr talman! Jag tror att vi är överens om principerna, Arne Andersson.
Jag hade bara hoppats att de hade återspeglats litet tydligare i försvarsbeslu-
tet, men jag vet att Arne Andersson inte har haft någon lätt situation här.
Det är korrekt att det om man skall få ett flexibelt försvar måste finnas en
minimikvantitet, annars är det inte mycket man kan göra. När vi talar om
flexibilitet antyder Arne Andersson att det är en flexibilitet över land och att
att gäller att flytta trupper från det ena stället till de andra. Det är viktigt.
Men det jag talar om som extra angeläget är en flexibilitet över tiden. I en
fredssituation har man en nivå på det flexibla försvaret. När orosmolnen bör-
jar komma nere i Centraleuropa eller i Östeuropa skall man växla upp under
tiden, så att man är parat och färdig på ett rimligt sätt, om vi skulle råka illa
ut i en krigssituation. Det är den flexibiliteten som är mycket viktig. Det är
den flexibiliteten som ligger i den skånska modellen, där man har en tillväxt-
förmåga. En ynka pansarbrigad kan växlas upp till först två och sedan ytterst
till tre fullvärdiga moderna pansarbrigader.
Anf. 90 INGE CARLSSON (s):
Herr talman! Under den senaste månaden har personalorganisationer från
F 13 med stor kunskap och sunt förnuft övertygat många riksdagsledamöter
om att en nedläggning av F 13 förmodligen är århundradets sämsta försvars-
beslut. Personalorganisationerna och samtliga anställda förstår inte varför
de skall bestraffas, och det gör inte jag heller.
Försvarsutskottet anser att F 13 är en modern flottilj. Dess strategiska pla-
cering är viktig med närheten till ostkusten och Östersjön. Trots detta kon-
staterande och de skäl som Lars Stjernkvist och Ingvar Björk framhöll i sina
anföranden skall verksamheten upphöra.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
107
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
108
Vad är då skälet till att F 13:s verksamhet skall upphöra i Norrköping? Jo,
enligt utskottets mening skall vi inte i första hand ha ett försvar för att för-
svara vårt land, utan vi skall ha ett försvar där främst regional- och arbets-
marknadspolitiska argument skall råda. Detta betraktar jag som horribelt.
Det är i grunden fullständigt felaktigt. Flottiljernas existens skall avgöras av
försvarspolitiska skäl och inte av arbetsmarknadspolitiska skäl.
Hur kommer det annars att se ut? Flottiljer och regementen skulle vara
utplacerade efter i vilket stödområde kommunerna befinner sig. Om för-
svarsutskottet fortfarande anser att arbetsmarknadsskäl skall beaktas, torde
detta tala för F 13:s fortlevnad med tanke på den mycket besvärliga situation
som Norrköpings kommun befinner sig i.
I Norrköping är arbetslösheten långt över genomsnittet i dag, 5 %. Över
4 000 Norrköpingsbor är öppet arbetslösa. Dessutom befinner sig kommu-
nen i en mycket besvärlig ekonomisk situation. Flera hundra människor vän-
tar med stor oro på besked om kommande uppsägningar. Den sista textilfa-
briken, Strömma i Norrköping, upphör inom kort med sin verksamhet och
televerket har varslat över 100 anställda.
Att i detta läge av arbetsmarknadsskäl flytta och lägga ned F 13 med 1100
anställda är och förblir en mycket dålig lösning.
Herr talman! Mitt samvete och förnuft gör att jag kommer att rösta för
reservation 22, som innebär att Bråvalla flygflottilj, F 13, skall vara kvar i
den svenska försvarsorganisationen.
Anf. 91 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Jag tänker ta upp fem områden i mitt anförande. Det gäller
det icke-militära motståndet, Skånes försvar, den flyttkarusell som drabbar
mitt hemlän, Kristianstads län, ganska hårt, F 10 och ett eventuellt miljöre-
gemente i Näsby.
När det gäller det icke-militära motståndet vill jag i stort instämma i vad
Gudrun Norberg anfört för att vinna tid. Vi har ju en gemensam motion på
detta område. Där har vi anfört värdet av det icke-militära motståndet. Vi
har också uttryckt besvikelse och förvåning över att det inte omnämns i pro-
positionen. Men nu kan vi konstatera att vår motion har resulterat i ett utta-
lande i betänkandet om att det icke-militära motståndet är en viktig del av
vårt totalförsvar och förtjänar ett omnämnande. Det är bra.
Herr talman! I min motion Fö39 betonar jag vikten av att hela landet skall
försvaras. Det måste även inkludera Skåne. Jag har tagit upp detta därför
att jag oroar mig för hur det skall vara möjligt mot bakgrund av de stora
förändringar som föreslås i propositionen. Följden av propositionens förslag
blir bl.a. att en av Skånes tre nuvarande pansarbrigader, Norringebrigaden,
som är knuten till P 6 i Kristianstad, läggs ner. Vidare innebär propositionen
också att underhållsutbildningen vid skånska trängbataljonen, T 4, i Hässle-
holm flyttas till Skövde.
I betänkandet görs bedömningen att trots detta är den framtida krigsorga-
nisationen så stark att den svarar mot aktuella uppgifter i Skåne. Jag får för
närvarande nöja mig med det svaret.
När det sedan gäller A 3 i Kristianstad och artilleriutbildningen i södra
Sverige föreslås i propositionen att Wendes artilleriregemente i Kristianstad
omlokaliseras till Hässleholm och där samlokaliseras med P 2. De skäl som
anges för omlokaliseringen är behovet av investeringar på A 3, bl.a. renove-
ring av kaserner, samt att detta skall leda till minskade driftskostnader.
Jag vill starkt ifrågasätta detta. Det har alltid visat sig att flyttningar har
blivit dyra. Det har varit svårt att få ut de i förväg utlovade vinsterna. En
stor del av de egentliga fördyringarna har inte tagits med i beräkningarna
från början vid flyttningar. Det som aldrig har redovisats är de ökade perso-
nalkostnaderna och de därav orsakade försämringarna av krigsförbanden.
Det finns många exempel på dyra förflyttningar. Jag tänker på S 1, 11 och
Ing 1 som har flyttats i Mälardalen och i Stockholm till stora kostnader. T 4
flyttades inom Hässleholm för bara några år sedan, för att sedan läggas ner.
Det är som sagt mycket tveksamt vilken ekonomisk vinst man gör av detta.
Kvaliteten på produkterna går också ner, och man förväntar t.ex. att kvalite-
ten på utbildningsverksamheten kommer att försämras rejält. Bl.a. är det
nuvarande närövningsområdet idealiskt, eftersom det ligger i anslutning till
A 3, medan Hovdalafältet i Hässleholm är betydligt sämre. Det finns alltså
flera skäl som talar för att man skall ha kvar A 3 i Norra Åsum. Jag skall för
att vinna tid inte ta upp alla, eftersom de nämnts här tidigare. Jag yrkar bifall
till reservation 15. Om man behåller A 3 i Norra Åsum skulle det innebära
att även T 4 kan bevaras i Hässleholm.
När det gäller miljöregementet i Näsby, tycker jag att det är en mycket
intressant idé. Det är viktigt att avvakta Riokonferensen och se vad som
sker, men idén är som sagt intressant.
Slutligen känner jag mycket starkt för att även F 10 bör bevaras för framti-
den.
Anf. 92 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Jag har nu under ett par timmars tid suttit och lyssnat till
debatten, och jag har hört många kloka inlägg. Jag saknar en person i den
här församlingen, och det är lan Wachtmeister. Han har en förmåga att vid
alla tillfällen gå upp i talarstolen och fråga: Var är riksdagsledamöterna? Var
är nu lan Wachtmeister när vi utifrån regionerna diskuterar dessa frågor -
kalla det gärna bypolitik, eller vad det nu är? Jag tycker att lan Wachtmeister
skall sluta med att efterlysa kammarens ledamöter, när han själv försvinner
bakom skynket så fort han kan.
Jag skall, herr talman, övergå till vad jag tänkte säga. Vi socialdemokrater
på Värmlandsbänken har i en motion skriftligen förklarat var vi står när det
gäller ÖB:s programplan, inrymmande en avveckling av I 2 i Karlstad. Vi
tycker inte om förslaget. Vi står fast vid vår tidigare deklarerade ståndpunkt
i denna fråga, och vi motionärer förordar således vad som sägs i utskottsbe-
tänkandet angående samlokalisering av Värmlands regemente I 2 och Bergs-
lagens artilleriregemente till en plats. Vi kan med andra ord i allt väsentligt
instämma i majoritetens slutliga bedömning.
Den miljöprövning som måste komma till stånd är självfallet nödvändig
för att man på ett tidigt stadium skall kunna tillgodose såväl Boverkets som
Naturskyddsföreningens berättigade särintresse. I avvaktan på att denna
miljöprövning görs bör inte heller planering av en avveckling av I 2 i Karl-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
109
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996197
110
stad ske. Det är en logisk följd av tidigare resonemang, och borde rimligtvis
i sammanhanget lugna alla upprörda känslor på hemmaplan.
Den miljöprövning som utskottet förordar ligger också väl i linje med de
tankegångar som vi i miljöskyddskommittén arbetar med i bred samför-
ståndsanda. Skulle miljöprövningen så småningom utmynna i att exempelvis
övningsfältet i Kristinehamn blir mindre ändamålsenligt, bör det vara rege-
ringens huvudvärk att slutgiltigt avgöra den frågan. Den utredning som ak-
tualiseras bör tillgodose samtliga de partsintressen som utifrån helt skilda
ståndpunkter deltagit och alltjämt deltar i den tidvis infekterade miljödebat-
ten.
Jag vill med dessa ord förklara att jag fullt och fast tror på sammanslag-
ningen. Utöver att samövningsmöjligheterna förbättras ger åtgärden en net-
tobesparing på ca 170 milj.kr. fram till år 2002. Med andra ord är de doku-
menterade fördelarna av en samlokalisering av de båda fredsförbanden 12
och A 9 mycket betydande. Jag yrkar härmed bifall till utskottets hemställan
i den del som avser samlokalisering av Värmlands regemente.
Vi har i vår motion framfört vår oro inför den minskning av personalen
som skett och alltjämt sker vid Swedish Ordnance i Karlstad. Man har mins-
kat från 1 075 anställda till 350 anställda vid Zakrisdalsverken. Samtidigt
sker det en successiv minskning av personalen vid Karolinen, som är försva-
rets administrativa byggnad i Karlstad. Det slår hårt mot en redan hårt drab-
bad region och Värmland. Utskottet avstyrker våra motionskrav med moti-
veringen att regeringen och berörda myndigheter på lämpligt sätt genomför
nödvändiga åtgärder, exempelvis i form av regionalpolitiska insater när och
om så erfordras.
Herr talman! Vi motionärer tycker nog redan i dag att regeringen bör
handla - och den bör handla snabbt - och ge Karlstadregionen och Värmland
det stöd som de så väl behöver. Det är bara att beklaga att inte såväl arbets-
marknadsutskottet som försvarsutskottet tillmötesgått våra angelägna mo-
tionskrav för att trygga jobben i Karlstadregionen.
Så till en helt annan fråga och en annan motion. Det gäller motion Fö26
där jag och Gullan Lindblad begärt en översyn och en förenkling av nuva-
rande bestämmelser vad gäller yttrande från kommunernas sida vid anta-
gande av hemvärnsmän. Jag noterar med tillfredsställelse att vår motion
jämte en annan motion rönt samma öde, och behandlats synnerligen posi-
tivt.
Ett riksdagens tillkännagivande till regeringen kommer att ske för att för-
hoppningsvis kunna få en annan tingens ordning till stånd. Frågan har tidi-
gare varit föremål för riksdagsbehandling, och då har motionskraven be-
mötts något mer kallsinnigt. Den välvilliga behandling som motionen nu fått
är ett steg i rätt riktning, och det tackar vi motionärer alldeles särskilt för.
Det är möjligt att det finns anledning att återkomma till denna fråga.
Herr talman! Vi är nöjda med detta. Jag har med råge underskridit den
tidsram som står till förfogande, för att på ett föredömligt sätt hålla kamma-
rens tidsplan så att vi kan komma ut i den vackra vårsolen. Tack.
Anf. 93 DAN ERICSSON i Kolmården (kds):
Herr talman! När den försvarspolitiska propositionen kom gladdes man åt
att regeringen hade det stora förnuftet att föreslå ett bibehållande av Brå-
valla flygflottilj. Detta trots att många argumenterat för en nedläggning av
F 13. Sedan kom dessvärre en motion från Socialdemokraterna om att av-
veckla Bråvalla i Norrköping. I det läget började man ana ugglor i mossen,
och därför skrev jag själv en motion där jag sökt motivera varför just F 13
skall finnas kvar och varför man redan nu borde slå fast att östra Sverige
också långsiktigt måste ha ett trovärdigt luftförsvar, där F 13 och flygvapnet
är en central faktor.
Det är helt uppenbart att Bråvalla täcker upp ett för Sverige synnerligen
operativt viktigt område. Befolkningscentra, industrier, sjukhus, lednings-
funktioner och kommunikationer är exempel på viktiga försvarsobjekt. F 13
är vidare den flottilj som har den nödvändiga närheten till Östersjön och
Gotland, vilket här också påtalats tidigare under debatten. Närheten till vik-
tiga insatsområden kan vara helt avgörande i en krigssituation. Utan F 13
kommer övervakningen av Östersjön att avsevärt försvåras.
Närheten till försvarsindustrin, bl.a. SAAB, gör att ett utprovningsarbete
med JAS kan ske smidigt och utan större föranstalter. Vid fortsatt taktikut-
provning är närheten synnerligen positiv. De investeringar som gjorts i fas-
tigheter m.m. på senare tid gör att en avveckling av F 13 skulle framstå som
kapitalförstöring av helt oförsvarliga mått. Den inlösen av fastigheter som
F 13 genomfört, tillsammans med övriga bullerdämpande åtgärder, gör att
Bråvalla i förhållande till andra flottiljer från bullersynpunkt har goda förut-
sättningar att klara en framtida placering av JAS. Genom att banorna på
F 13 korsar varandra med 90° blir bullerfördelningen optimal.
F 13 fungerar i dag mycket tillfredsställande avseende flygtidsproduktion,
personalbemanning, moderna lokaliteter och lokalrekrytering av värnplik-
tiga. Flottiljen servar också andra förband.
Den skrivning om utvecklande av storflottiljer som fanns i propositionen
borde enligt min mening resultera i att F 13 behålls också långsiktigt. Med
de exempel på motiv som jag angett saknas relevanta skäl för att avveckla
en ur strategisk synpunkt väsentlig flygbas.
Dessvärre har jag nu fått rätt i mina farhågor. Den oro som jag kände när
den socialdemokratiska motionen väcktes, fanns det fog för att känna. So-
cialdemokraterna har emot regeringens vilja lyckats samla en majoritet i för-
svarsutskottet, vilket nu innebär att det som kallas Ostkustens enda flygflot-
tilj skall avvecklas.
Det är ett hårt slag mot den samlade försvarspolitiska syn som regeringen
har, och det är ett hårt slag mot Norrköping, som redan nu har ett synnerli-
gen ansträngt sysselsättningsläge. Det har också redovisats här tidigare.
Det är närmast ett hån mot alla de tusentals som redan i dag går arbetslösa
i Norrköping att, som utskottet, motivera behållandet av F 6 i Karlsborg med
att ”Karlsborgs kommun skulle drabbas mycket hårt av effekterna av en ned-
läggning”. De effekter som nu kan komma att drabba Norrköping är defini-
tivt värre.
Herr talman! Jag noterar ändå det särskilda yttrande i betänkandet som
fyrklöverpartierna har skrivit. Jag vill citera det. Där skrivs bl.a.: ”Med bak-
grund av att en majoritet motsatt sig regeringens förslag har vi tvingats ac-
ceptera den socialdemokratiska partimotionens förslag att lägga ned Brå-
valla flygflottilj F 13 i Norrköping. En nedläggning av F 13 är dock en sämre
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
111
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
112
lösning än en nedläggning av F 6. Den kan dessutom komma att leda till onö-
digt kostsam omflyttnings- och omskolningverksamhet jämfört med den
nedläggning av F 6 som regeringen föreslagit.” Det framgår här mycket klart
att fyrklöverpartierna egentligen inte vill ha detta beslut och att ansvaret för
detta skall utkrävas någon annanstans.
Herr talman! Det bästa i den situation som nu har uppstått är ett bifall till
regeringens proposition avseende mom. 77, dvs. det moment som handlar
om Bråvalla flygflottilj. Pehr Löfgreen kommer senare i debatten att lägga
fram ett sådant yrkande. Om det sedan blir omröstningar om flera förslag
om att F 13 skall behållas, kommer jag givetvis i en slutvotering att stötta det
förslag som då finns till förmån för F13.
Anf. 94 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Regeringens beskrivning av det säkerhetspolitiska läget i
Europa är ofullständig och inkonsekvent. Man får ett intryck av att rege-
ringen gör sitt yttersta för att konstruera möjliga hotbilder och överdriva
möjliga risker. Det framstår som anmärkningsvärt att regeringen beskriver
den säkerhetspolitiska situationen i hela Europa som positiv utifrån svensk
säkerhetspolitik och samtidigt lägger fram förslag till betydande kostnadsök-
ningar. Låt mig ta några exempel ur regeringens proposition.
Ryssland är i dag helt inriktat på samråd och samarbete med väst, sägs det
i propositionen. Vidare sägs att NATO:s klassiska hotbild, det storskaliga
överraskande angreppet mot Centraleuropa, numera är avskriven. Vidare
sägs: Tendensen att minska rustningar och stående styrkor underbyggd såväl
av ett starkt förbättrat internationellt klimat som av växande krav på bespa-
ringar torde komma att bestå. Ytterligare nedskärningar är att vänta.
Angående Rysslands möjligheter att attackera Sverige från hav eller över
land skriver regeringen i propositionen att möjligheten att attackera Sverige
från Östersjön knappast finns längre, dels på grund av att man har förlorat
Polen och DDR, dels på grund av att man inte har flygkapacitet för under-
stöd. Dessutom säger man att de ryska styrkorna är otillräckliga för omfat-
tande offensiva operationer.
Jag anser att regeringen här i grunden för ett resonemang som är positivt
och ger hopp om en relativt fredlig europeisk utveckling. Men för att rättfär-
diga de höjda militärutgifterna måste regeringen lägga in motargument, som
man knappast kan tro på. Det rör sig återigen om utvecklingen i Ryssland.
De motsägelser som finns är inte övertygande, och det finns därför i da-
gens läge, enligt min mening, inte skäl att göra de satsningar som föreslås.
Om man gör det, skulle det innebära att Sverige, tillsammans med Turkiet,
blir det enda land i Europa som satsar på mer än marginellt ökade militärut-
gifter. Mellan 1990 och 1991 minskade NATO sina militära utgifter med
16,2 %. Tyskland gör mycket kraftiga minskningar. Inom OSS skärs militär-
utgifterna och styrkornas numerär ner kraftigt. Som framförts tidigare i dag
presenterar regeringen en ökning av militärutgifterna med beräknade 7,3
miljarder under fem år.
Dessutom sägs ökningen inte innebära en upprustning utan endast en
strukturrationalisering av försvaret. Denna beskrivning är inte korrekt. Det
handlar de facto om en militär upprustning av i vart fall luftförsvaret med
JAS, av flottan med nya ubåtar och ytfartyg, och av delar av armén med nya
stridsvagnar, ammunition och missiler. Dessutom ingår nyinköp av militär
elektronik och radar.
Om regeringsförslaget godkänns betyder det att Sverige genomför en mili-
tär utgiftsökning på 1,5 miljarder om året under fem år, vilket motsvarar en
ungefärlig årlig ökning med 4,3 %. Det vore en politik som står i strid med
vad som sker i det övriga Europa. Det finns alltså inga skäl att öka försvars-
utgifterna på detta sätt. I stället borde man låta dem ligga kvar på samma
nivå eller t.o.m. sänka dem.
Jag yrkar därför bifall till de reservationer och yttranden som står i över-
ensstämmelse med dessa synpunkter.
Jag vill särskilt säga några ord om JAS-projektet, eftersom jag på denna
punkt har ett yrkande. Det finns en rad starka skäl för att ifrågasätta en fort-
sättning av JAS-projektet. Vad jag här nämnt om avspänningen i Europa gör
att det inte finns skäl att ge regeringen ett bemyndigande att beställa delserie
2.
Det är för överskådlig tid tillräckligt att bibehålla det luftförsvar som vi
har genom modernisering av Viggen och genom de JAS-plan som redan är
beställda. Sverige har i förhållande till jämförbara länder ett mycket starkt
flygvapen. Vi har mycket större flygvapen än Finland, Schweiz, Österrike
och Irland, för att jämföra med neutrala länder i Europa. Det finns också
utrymme för en minskning, inte en ökning, av det svenska luftvapnet.
JAS-projektet riskerar att bli en gökunge i det svenska försvaret. Jag kon-
staterar också, enligt försvarsutskottets betänkande på s. 71, att av plane-
rade 2 200 provpass bedöms endast 600 ha genomförts till den 1 juli, trots att
det finns ett behov av långt fler provflygningar.
Det sägs att projektläget är tidsmässigt och ekonomiskt ansträngt, att pro-
grammet är kraftigt försenat, att industrigruppen JAS anmält osäkerheter
beträffande vissa underleverantörer, att utvecklingsläget bedöms medge att
flygplan kan börja levereras först i slutet av år 1995 och att delserie 2 kom-
mer att levereras tidigast under budgetåret 2001/02, vilket är cirka två år se-
nare än ursprungligen planerat.
De omständigheter som jag här har anfört är tillräckliga för att inte ge re-
geringen det bemyndigande som föreslås om beställning av delserie 2.
Jag yrkar därför bifall till det särskilda yttrande som finns av Jan Jenne-
hag, där han yrkar bifall till den motion som jag tillsammans med fyra andra
socialdemokrater har framlagt under beteckningen FÖ303.
Anf. 95 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Även om tiden är kort vill jag tillåta mig ett par ord med
anledning av Hans Göran Francks inlägg om försvarsramen.
Det tillhör denna debatts obegripligheter att Hans Göran Franck gör sig
omaket att över huvud taget motivera sitt motstånd mot ökade försvarsan-
slag. Min uppfattning är att Hans Göran Franck alltid har haft den uppfatt-
ningen, oberoende av det säkerhetspolitiska läget, att försvarsramen är för
omfattande. Följaktligen tycker jag att det var väldigt mycket av kammarens
tid som gick åt till att motivera precis samma ställningstagande, oberoende
av det säkerhetspolitiska läget.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
113
8 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 125
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
Anf. 96 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt att jag även tidigare har intagit en position som
har inneburit att det gäller att iaktta mycket stor restriktivitet med ökning av
militärutgifterna. Den omständigheten att jag även tidigare ansett att det har
funnits behov av denna restriktivitet innebär inte på något sätt att jag inte i
dag skulle framföra de synpunkter jag har gjort. Det innebär bara att skälen
för att framställa dessa yrkanden har blivit oändligt mycket starkare.
Anf. 97 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Tiden börjar nu ta ut sin rätt. Vi tycks ha passerat försvars-
debattens debattstadium och kommit över i det skede då vi i stället ägnar oss
åt att framföra något disparata anföranden från talarstolen. Jag skall dra mitt
strå till stacken, men från en något annorlunda utgångspunkt än flertalet tidi-
gare talare.
Jag har ägnat en del av min tid åt att studera de motioner som väckts i
anledning av regeringens försvarsproposition. Jag har funnit att aktiviteten
varit stor. 39 enskilda motioner har väckts, varav 6 främst behandlar frågor
med anknytning till totalförsvarets civila delar. De resterande 33 som vi be-
handlar i samband med dagens betänkande tar upp olika aspekter på det mi-
litära försvaret.
Med min smak har jag funnit att fyra av dessa motioner utgör en särskilt
positiv och upplyftande läsning. Utöver Hans Lindblads - om jag får kalla
det så - testamentariska föreskrifter, har föregående talare, Hans Göran
Franck, tillsammans med andra socialdemokrater ur nedrustningsfalangen
väckt två motioner där man ifrågasätter regeringens säkerhetspolitiska ana-
lyser. Ifrån dessa ifrågasättanden förordas kraftiga anslagsminskningar och
inställd anskaffning och utveckling av ny försvarsmateriel, som flygplan 39
Gripen, nya stridsvagnar, ubåtar och luftvärnsrobotar. I en kds-motion
tycker man att regeringens slutsatser av de säkerhetspolitiska förändring-
arna i omvärlden inte är helt korrekta, och att man borde kunna nöja sig
med mindre medelstillskott än regeringen har föreslagit.
Jag betraktar inte de tre sistnämnda motionerna som en positiv och upp-
lyftande läsning därför att jag delar deras sakliga innehåll - jag vill gärna
understryka det. Tvärtom! Men jag tycker att läsningen är positiv därför att
dessa fyra motioner åtminstone behandlar just de säkerhets- och försvarspo-
litiska principer och avvägningar som rimligen borde vara huvudfrågan för
det folkvalda parlamentet. Av samma skäl tycker jag att det är närmast be-
klämmande att de resterande 29 motionerna, dvs. 90 % av ledamöternas
energi, har ägnats åt att försöka hindra föreslagna förändringar, dvs. i prakti-
ken flyttningar eller nedläggningar i försvarets fredsorganisation.
De skäl som anförs i motionerna är heller nästan aldrig operativa. De har
att göra med regionalpolitik och arbetsmarknadspolitik.
Till yttermera visso råder ett närmast matematiskt samband mellan å ena
sidan ledamöters vilja att bevara ett visst regemente och å andra sidan det
geografiska avståndet från sagda regemente till ledamotens hemvist. Enligt
min uppfattning ger detta påtagliga samband - som naturligtvis kan vara ett
rent sammanträffande - ändå inte så stor respekt för det parlament som ju
114
rimligen har att tillvarata nationens försvars- och säkerhetspolitiska intres-
sen.
När överbefälhavaren för några år sedan presenterade sin s.k. Verksam-
hetsidé 90 (VI 90) innebar det mycket av ett brott mot det traditionella tän-
kandet inom försvaret, kanske särskilt inom armén och kustartilleriet, som
har längst att gå från fredsdrift till krigsdrift. VI 90 syftade till att sätta krigs-
förbanden i centrum. Det var mycket lovvärt. Man skulle möjligen önska att
något av VI 90-andan kunde sprida sig också in i Sveriges riksdag.
Under senare år har snart sagt alla delar av offentlig sektor i Sverige påver-
kats av nya idéer kring management, målstyrning, rambudgetering och de-
centralisering. Jag tycker man kan se VI 90 som ett uttryck för samma strä-
van inom den del av offentlig sektor som utgörs av försvarsmakten. Men
riksdagen envisas alltjämt med att lägga sig i vilka kaserner som skall använ-
das i försvarets fredstida verksamhet. Jag menar att den hittillsvarande erfa-
renheten av denna klåfingrighet inte är särskilt uppmuntrande.
Sanningen är att försvarets utförskana under gångna år har sin grund dels
i den förra regeringens oförmåga att ta tag i strukturfrågorna, dels också i
hög grad i att riksdagen faktiskt aktivt hindrat försvarsmakten från att ge-
nomföra nödvändiga rationaliseringar av fredsorganisationen som den har
bett om att få genomföra och har velat genomföra.
Försvarsministern har tidigare i den här debatten vältaligt utvecklat vilket
trendbrott dagens beslut kan innebära. Äntligen kan vi återställa en balans
mellan försvarsmaktens uppgifter och dess resurser. Äntligen kan vi ge för-
svaret medel till en sedan länge eftersatt modernisering och materielanskaff-
ning. Men hela trendbrottet förutsätter att kammarens ärade ledamöter är
beredda att acceptera ett borttagande av den del av fredsorganisationen som
inte behövs.
Ian Wachtmeister redovisade tidigare vilka enorma rationaliseringar han
anser möjliga att göra i fredsorganisationen. Men rationaliseringsvinsterna
vill Ny demokrati just använda till att rädda diverse förband från nedlägg-
ning.
Den stillsamma fråga som infinner sig är naturligtvis: Vad är det för vits
med att rädda och driva vidare fredsförband som faktiskt inte behövs för att
försörja krigsorganisationen? Det är just den typen av populistisk bevaran-
depolitik som har grundlagt urholkningen av försvarets förmåga och lett oss
fram till den situationen där det av regeringen föreslagna trendbrottet är en
absolut nödvändighet.
Jag kan gärna, herr talman, instämma i delar av den kritik som framför
allt Hans Lindblad och i någon mån också lan Wachtmeister har gett uttryck
för, nämligen kritiken mot tröghet och byråkrati inom försvarsmakten. I
fråga om svårstyrbarhet är det klart att det inte är någon stor skillnad mellan
försvarsmakten och andra delar av svensk offentlig sektor, men ett av skälen
till den här trögheten är att riksdagen beredvilligt lämnar ifrån sig resurser
och anvisningar men inte ansvar till myndigheterna.
Det är givet att rationaliseringstakten i försvaret påverkas av vetskapen
om att litet tidsutdräkt ger hyggliga möjligheter till nya politiska räddnings-
aktioner i riksdagen. En sådan räddningsaktion har nyligen utspelats här i
kammaren, till förmån för F 13 i Norrköping. Utan att gå in på skälen för
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
115
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
116
och emot, vill jag ändå säga att det blir särskilt uppseendeväckande när före-
trädare för Socialdemokraterna och Ny demokrati äntrar talarstolen och
ondgör sig över utskottets förslag till nedläggning av F 13. Det är ju Social-
demokraterna som har drivit frågan om nedläggning av F 13, och det är Ny
demokrati som slutligen har beseglat flygflottiljens öde. De borgerliga parti-
erna hade ett bättre förslag men fick inte gehör för det.
Herr talman! Enligt min uppfattning är vårt sätt att bereda och besluta
i försvarsangelägenheter förlegat. Enligt min mening är det nödvändigt att
etablera en ordning som innebär att riksdagen anger de säkerhetspolitiska
och försvarspolitiska målen, att man gör nödvändiga prioriteringar och av-
vägningar, att man anslår erforderliga medel och att man beställer den krigs-
och beredskapsorganisation som anses behövlig. Hur, var och när dessa
krigsförband utbildas och övas borde över huvud taget inte vara föremål för
diskussion i denna kammare. Det är i grunden en ren verksledningsfråga,
dvs. det borde ankomma på ÖB och försvarsmakten, inte på kammarens le-
damöter, att besluta om hur riksdagens krigsförbandsbeställningar skall le-
vereras.
Med det, herr talman, ber jag att få yrka bifall till hemställan i försvarsut-
skottets betänkande.
Anf. 98 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Det fanns en hel del som var positivt i det som Mikael Oden-
berg anförde. Han är ny i riksdagen, så det må vara honom förlåtet att han
inte har ägnat några djupare studier åt vad hans eget parti har åstadkommit
här. Det var en förödande kritik av den moderata försvarspolitiken under
80-talet som han levererade. Han talade om försvarets utförsbacke, oförmå-
gan att ta i strukturfrågorna och på det sättet hindra försvaret att modernise-
ras, att man inte hade fått medel till materiel, osv.
Det räcker att titta i protokollet från 1989, under den förra riksdagsperio-
den. Vilket parti var det då som mest energiskt motsatte sig nedläggning av
fredsförband? Tidigare här i dag har Sven Lundberg citerat Arne Anders-
sons prestationer i den debatten.
Det är faktiskt så att Moderaternas bidrag till svensk försvarspolitik - där
Carl Bildt spelade en mycket aktiv roll under 80-talet - har bestått i att man
har bevarat en alltför stor armé, med 28 brigader, m.m. Tyvärr - det är vår
huvudsakliga kritik i dag - tar man inte steget fullt ut, utan man bevarar fort-
farande för mycket. Det kommer inte att hålla särskilt länge, innan man
måste ta mer. Man kommer inte att klara av den materiella förnyelse som
både vi och Moderaterna anser är nödvändig.
Jag vill bara påminna om att försvarsministern i ett av de senaste inläggen
ganska tydligt antydde de likviditetsproblem som man har exempelvis inom
flyget. Vi föreslår i dag nedläggning av fler flygflottiljer, och vi kommer att
bli bönhörda under innevarande period. Men Mikael Odenberg och hans
försvarsminister orkar inte ta tag i frågorna nu, och det kommer att innebära
ytterligare problem med likviditeten inom flyget. Flyget har redan nu bränt
ungefär ett års kostnader för JAS och vill nu ha ett förslagsanslag på 1 000
kr., som man skall kunna tappa på miljarder räntefritt.
Det är vad det handlar om. Det hade varit mycket klokare, Mikael Oden-
berg, att gå mera radikalt fram i det här sammanhanget. Då hade talet om
höjd kvalitet kunnat hålla.
Anf. 99 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Kritiken för att vi inte skulle orka ta tag i frågorna är skäligen
häpnadsväckande, när den kommer från en företrädare för det parti som i
försvarsfrågan inte lyckades åstadkomma ett enda dugg under de gångna sex
åren. Det finns skäl därtill, att skilja mellan de krigsorganisationsfrågor som
vi borde diskutera mer i kammaren och de fredsorganisationsfrågor som vi i
huvudsak ägnar diskussionen åt.
Det är inte konstigt att Moderata samlingspartiet har legat på en högre
nivå när det gäller krigsförband än Socialdemokraterna, eftersom vi har varit
beredda att anslå mer medel till försvaret än Socialdemokraterna. Det är
precis vad vi kommer att göra också i dag, när kammaren så småningom for-
mar sig till ett beslut.
Vad jag kritiserade Socialdemokraterna för var att de inte vill ta tag i an-
passningen av fredsorganisationen till krigsorganisationen. Det må vara att
Sture Ericson kan skryta med att Socialdemokraterna nu föreslår fler ned-
läggningar än den borgerliga majoriteten i utskottet. Det vore märkligt om
de inte gjorde det, med hänsyn till att de inte vill ge försvaret några medels-
tillskott och vill banta krigsorganisationen betydligt hårdare än vad rege-
ringen har föreslagit.
Den historia som Sture Ericsons parti har i närtid är inte imponerande.
Vad vi nu får är det försvarsbeslut som Sture Ericsons parti aldrig mäktade
med att få fram under den gångna mandatperioden - en nesa som borde få
Sture Ericson att rodna, en skammens rodnad, herr talman!
Anf. 100 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! När Mikael Odenberg nu försöker få oss att glömma de bra-
vader som hans partiledare och gruppledaren i försvarsutskottet har åstad-
kommit i det här sammanhanget, är det en beklämmande advokatyr. Gå till
protokollet för 1989! Då ville vi lägga ned 13,111 och 112, med brigader.
Vilka var det som kämpade emot? Det var en lång rad andra strukturanpass-
ningar som till omfånget var betydligt större än dem som Anders Björck nu
har föreslagit.
Anders Björcks andra steg i denna reform är betydligt kortare än det
första steg som vi tog 1989. Det är vår huvudsakliga kritik, att man inte orkar
med vad man säger sig vilja, nämligen att skaffa fram ett mindre men mycket
vassare försvar. De pengar som blir över kommer inte att räcka till för att
vässa försvaret. Det är vår huvudsakliga kritik. Det är beklämmande att man
kan gå upp och hålla ett långt anförande och vara så historielös som Mikael
Odenberg är.
Anf. 101 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Det är inte nödvändigt för mig att gå tillbaka till riksdagens
protokoll från 1989 för att få belagt att Socialdemokraterna beredvilligt läg-
ger ned både krigsförband och fredsförband. Det kommer att räcka alldeles
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
117
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
utmärkt att gå till protokollet från debatten inför det beslut vi skall fatta se-
nare i dag för att få svart på vitt om den ambitionen.
Regeringen, de borgerliga partierna och jag gör en annan bedömning än
Sture Ericson. Vi menar att den bantning av krigsorganisationen och den
anpassning av fredsorganisationen till sagda krigsorganisation som rege-
ringen nu föreslår är tillräcklig för att frigöra resurser till nödvändig mate-
rielförnyelse och materielanskaffning.
Det hot som möjligen skulle kunna finnas är naturligtvis att några av kam-
marens ledamöter, genom den bypolitik som en partikollega till Sture Eric-
son för någon timme sedan berömde sig för att föra i talarstolen, slår sig ihop
och förhindrar den anpassning av fredsorganisationen till krigsorganisatio-
nen som vi i likhet med regeringen bedömer som entydigt nödvändig. Det är
hotet, men det kan Sture Ericson säkert i kraft av sin gruppledarställning
hjälpa till att förhindra.
Anf. 102 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Regeringen och försvarsutskottets majoritet föreslår i detta
betänkande beträffande arméns grundorganisation att P 6 i Kristianstad av-
vecklas samt att A 3, också det beläget i Kristianstad, flyttas till Hässleholm
och samlokaliseras med P 2. Det står helt klart att de här förslagen får stora
konsekvenser för Kristianstadsregionen, och reaktionerna över detta är
också mycket starka.
P 6 och A 3 är ju en mycket viktig del av Kristianstad ekonomiskt, socialt
och arbetsmarknadsmässigt. Flera tusen personer kommer att kastas ut i en
mycket oviss arbetsmarknad om förslaget går igenom. Detta är ju inget unikt
för Kristianstad; motsvarande effekter uppkommer på alla de platser där det
är aktuellt med reduceringar av förband. Skillnaden är dock att det i Kristi-
anstad, med regeringens förslag, försvinner två regementen och att vi där-
med blir mer utsatta än andra regioner.
Kommunen betecknar med all rätt förslaget som ett dråpslag mot bygden,
och det kommer naturligtvis att ta mycket lång tid för regionen att återhämta
sig. En nedläggning av den här omfattningen kommer i olika avseenden att
sätta mycket djupa spår. Det har man också framfört i uppvaktning till ut-
skottet, men man har inte nått någon större framgång i den borgerliga grup-
pen. Länet, och alldeles speciellt Kristianstad, är alltså mycket starkt bero-
ende av militär verksamhet. Det är väl helt klart att sådana här dramatiska
förändringar slår mycket hårt mot regionen.
Socialdemokraterna föreslår i sin reservation nr 15 att A 3 skall stanna
kvar på Norra Åsum i Kristianstad. Det hälsas med tillfredsställelse. Vi
grundar vårt förslag närmast på att utbildningsbetingelserna där är betydligt
bättre än i Hässleholm och att det därför vore fel att flytta regementet som
regeringen och utskottsmajoriteten vill. Det är väl alldeles klart att ekono-
min spelar en mycket stor roll vid bedömningar av det här slaget. Men kost-
nadsskillnaden mellan regeringens Hässleholmsalternativ och det socialde-
mokratiska förslaget blir faktiskt liten i ett längre perspektiv. Det finns
mycket starka sakskäl för att bifalla den socialdemokratiska reservationen
och låta A 3 stanna kvar i Kristianstad. Jag hoppas naturligtvis att kamma-
118
rens ledamöter tar detta till sig, särskilt alla de som tidigare gett intryck av
att anse att någon nedläggning eller flyttning inte skall ske.
Det är väl helt klart att många i dag är mycket besvikna på de borgerliga
partiernas agerande i frågan. Speciellt Moderaterna, med nuvarande skatte-
minister Bo Lundgren i spetsen, profilerade sig mycket starkt i frågan om
regementet i Kristianstad under valrörelsen och lämnade upprepade garan-
tier för att såväl P 6 som A 3 skulle få vara kvar vid en borgerlig valseger.
Också andra ledande moderater deltog lokalt på torgmöten under valrörel-
sen och backade upp det moderata förslaget. Många trodde naturligtvis på
de här löftena. Det handlade t.o.m. om ett ekonomiskt tillskott till försvaret
på över 20 miljarder, som skulle garantera att regementena skulle finnas
kvar. Man hade alltså en uppfattning före valet och en annan uppfattning
efter valet. Jag tycker inte att det är vidare hederligt att agera på det sättet.
I dag gäller alltså något helt annat. Det vi nu upplever betecknar jag som en
politisk skandal. Jag tycker inte att man får bete sig så här i något samman-
hang - inte heller i det politiska livet. Jag tycker att det är ett anständighets-
krav att Moderaterna hade levt upp till det man sade i valrörelsen.
Jag noterar också att utskottet ställer sig positivt till att regementsled-
ningen, bl.a. vid P 6, får stor frihet att själv besluta om kvarvarande för-
bandsproduktion i syfte att finna nya verksamheter för de anställda. Det
skulle då bli ett tillkännagivande till regeringen på den punkten. Därmed
öppnas möjligheten att använda pengar som annars skulle gått till värnplikts-
ersättningar, ammunition, drivmedel, övningar och till personalinsatser av
olika slag. Det är, som jag ser det, en klok uppläggning.
De borgerliga partierna i utskottet avstyrker dock den socialdemokratiska
partimotionens krav på särskilda medel för de orter som drabbas. Det bekla-
gas. Konsekvenserna för Kristianstadregionen av regeringens förslag, som
här följs upp av den borgerliga majoriteten, blir mycket svåra, vilket jag har
pekat på tidigare. Indragningarna kommer att sätta mycket djupa spår i
kommunen, och staten bör naturligtvis ta ansvar för investeringar i ny syssel-
sättning.
Till sist, herr talman, vill jag något kommentera min motion som föreslår
att P 6 i Kristianstad blir platsen för ett miljövärnsregemente. I behand-
lingen av motionen säger utskottet att man erfarit att FN-konferensen i Rio
de Janeiro skall behandla en rapport om bl.a. civil användning av militära
resurser som kan användas för miljön och att en nationell aktionsplan görs
upp. Innan Sverige vidtar några åtgärder i denna riktning bör konferensens
resultat avvaktas, säger utskottet. Tanken på ett miljövärnsregemente är god
och bör sättas i verket, som jag ser det.
Sverige, som initiativtagare till frågan i FN, bör också mycket snabbt agera
och ta det första steget för att omvandla militära resurser till miljövärn. Jag
hade naturligtvis hoppats på en mer offensiv inställning till ett miljövärnsre-
gemente på P 6 i Kristianstad. Jag respekterar dock att man nu vill avvakta
FN-konferensens resultat, och jag får för egen del snabbt återkomma i frå-
gan efter det att konferensens resultat har utvärderats och vi har fått ett posi-
tivt besked från FN.
Herr talman! Jag ansluter mig till samtliga socialdemokratiska reservatio-
ner, men nöjer mig med att yrka bifall till samma reservationer som Sture
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
119
|
Prot. 1991/92:125 |
Ericson, särskilt till reservation nr 15 som föreslår att A 3 skall stanna kvar |
|
Totalförsvarets 1996/97 |
Anf. 103 WIGGO KOMSTEDT (m) replik: Herr talman! Eftersom Börje Nilsson och alla andra socialdemokrater i Jag har sagt tidigare, och jag kan upprepa det för Börje Nilsson, att jag När Börje Nilsson nu så varmt agerar för A 3 gör han det naturligtvis som Och, Börje Nilsson, bytet bestod ju enligt motionen, även om det sedan Anf. 104 BÖRJE NILSSON (s) replik: Herr talman! Jag kan tillstå att Wiggo Komstedt själv har agerat ganska Det handlar inte bara om sysselsättning. Det är klart att lägger man ned |
120
finns starka skäl för att ha kvar A 3 i Kristianstad. Utbildningsbetingelserna
är bättre där - det tillstår också utskottet.
Jag menar att Moderaterna inte har uppträtt vidare hederligt i den här frå-
gan. Man profilerade sig mycket, mycket starkt under hela valrörelsen - inte
Wiggo Komstedt men andra. Det finns i dag en mycket stor besvikelse riktad
mot Moderaterna, och med all rätt, eftersom man har lovat att regementena
skall finnas kvar.
Jag förstår naturligtvis att också Kristianstad på ett eller annat sätt måste
drabbas eller beröras av nedläggningar, men när det flyger två regementen
är det ett för mycket. Jag menar att det finns starka sakskäl för att A 3 skall
vara kvar i Kristianstad, och jag hade hoppats att också Wiggo Komstedt
skulle agera så.
Jag lyssnade på Wiggo Komstedts anförande, där han beklagade att P 6
faller. Han sade också att A 3 egentligen inte bör flytta. Men Wiggo Kom-
stedt har ju hela tiden medverkat till detta i utskottet.
Slutligen tycker jag att Moderaterna lokalt inte har agerat vidare heder-
ligt, och egentligen borde Bo Lundgren själv ha uppträtt här och försvarat
vad han har sagt. Jag tycker att det är svagt att han inte har gjort det.
Anf. 105 WIGGO KOMSTEDT (m) replik:
Herr talman! Jag hoppas att Börje Nilsson och Bo Lundgren kan ta den
debatten hemma på torget i Kristianstad i sommar. Bo Lundgren är på utri-
kes resa i egenskap av minister, och kan av det skälet inte vara här. Av den
anledningen får Börje Nilsson väl ge sig till tåls med att föra den debatten.
När det sedan gäller P 6 vill jag bara fråga, Börje Nilsson: Finns det ett
enda socialdemokratiskt förslag om att P 6 skall bevaras? Har det förts fram
av Socialdemokraterna i utskottet? Det skulle jag gärna vilja veta.
Anf. 106 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag förstår, som jag tidigare sade, att också Kristianstad i det
här läget måste beröras av neddragningar. Men två regementen är ett för
mycket. Här borde Moderaterna åtminstone ha ställt upp för A 3. Jag för-
väntar mig också att man gör det i omröstningen. Detta är naturligtvis en
oerhört viktig fråga ur olika aspekter.
Sedan har jag för egen del också föreslagit ett miljövärnsregemente på P 6,
och det tycker jag är ett mycket bra förslag; jag får naturligtvis senare åter-
komma i den frågan.
Anf. 107 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! I betänkandet liksom i propositionen föreslås att det militära
centret i Almnäs, Södertälje, skall läggas ned. Som jag har sagt flera gånger
tidigare här i kammaren finns det en rad argument för att detta är oklokt.
Det innebär dessutom att man avstår från välbehövliga besparingar.
Jag vill speciellt peka på de operativa, produktionsmässiga och ekono-
miska fördelarna med att bevara Ing 1 och övriga enheter på Almnäs. I skug-
gan av kriget i Gulfen, oron i Baltikum och den militära upprustningen på
Nordkalotten finns det all anledning att understryka den betydelse som Alm-
näs och Ing 1 har för huvudstadens försvar.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
121
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
Enligt militär sakkunskap är Stockholmsområdet särskilt känsligt för an-
grepp efter kort militär förvarning. Ju mer överraskande en angripare kan
göra en operation, desto mer har han att vinna på att han inriktar sig på
Stockholmsområdet. Avgörande för försvarsområdets förmåga att lösa sina
uppgifter är hur lång eller kort den förvarning blir som gör det möjligt att
höja beredskapen, t.ex. genom att kalla in krigsförband.
Mot bakgrund av de erfarenheter som finns av modern krigföring är det
inte realistiskt att räkna med att allmän mobilisering skall hinnas med före
ett krigsutbrott. Därför är det av stor vikt att kunna disponera förband på
nära håll.
Stockholm bedöms kunna bli inneslutet i ett mycket tidigt skede av ett an-
grepp. Försvaret av detta inneslutna Stockholm skall kunna ske ända till dess
förstärkning anländer. Förmågan att försvara huvudstaden beror då på hur
många förband som kan mobiliseras innanför ”inneslutningsringen”. Detta
kräver dels att de värnpliktiga till 100 % är rekryterade från Stockholmsom-
rådet, dels att reservbefäl och yrkesbefäl bor i Stockholm och dels att förban-
dets materiel finns i området och inte är utlånat till något utbildningsrege-
mente utanför länet, t.ex. i Småland.
Det är helt orealistiskt att tro att det tänkta försvaret av Stockholm skall
kunna fullföljas om utbildning skall ske i Eksjö. Ing 1 på Almnäs har därför
en utomordentligt viktig operativ betydelse.
En nedläggning av Ing 1 innebär stor risk för att befälhavaren i Storstock-
holms försvarsområde inte disponerar några ingenjörsförband i det mest kri-
tiska skedet. En nedläggning kan alltså innebära att länets olika delar blir
skilda från varandra och från omvärlden utan att det finns resurser att upp-
rätthålla förbindelser i form av väg- och brobyggnad och dessutom flygfält-
sreparationer.
Den operativa betydelsen av att ha två förband, 11 och Ing 1, i Storstock-
holmsområdet är alltså odiskuktabel. Det är inte heller oväsentligt att ha ett
skräddarsytt förband för att kunna lösa just förbindelseproblemen i Stock-
holm, ”staden mellan broarna”.
Betydelsen av Ing 1 i freds-, kris- och krigstid har också ökat för flera
andra funktioner: utrymning och transporter från Storstockholm, transpor-
ter av förband till Stockholm för stadens försvar, försvar av Arlanda och
samtidigt därmed också förbindelserna till övre Norrland.
Den produktionsmässiga fördelen är också helt oomtvistlig, liksom det
faktum att Ing 1 och Almnäs är överlägset när det gäller kostnadseffektivi-
tet.
- Anläggningen är modern.
- Den är skräddarsydd för utbildning av fältarbetsförband.
- Den ligger nära det område i Sverige där den allra största delen av värn-
pliktiga bor, vilket ger mycket låga kostnader för värnpliktsresor.
- Den har mycket goda sociala förhållanden för de värnpliktiga.
- Den har effektivt personalutnyttjande i utbildningen. Ing 1 utbildar
samma antal värnpliktiga som Ing 2 med lika bra resultat men med 40 %
färre yrkesofficerare.
122
De ekonomiska sakskälen talar för sig själva.
Chefen för armén har i en PM så sent som i januari i år redovisat nya be-
räkningar för omstruktureringen av armén. Efter att ha tagit del av dessa
beräkningar är det helt klart att man utan kostnader kan spara 156 milj.kr.
om Ing 1 behålls och Ing 2 avvecklas.
Dessa beräkningar, som chefen för armén redovisar, pekar på en sådan
avsevärd besparing både i närtid och i perspektivet fram till år 2002 att det
är ett ekonomiskt lättsinne att avveckla Ing 1 och Almnäs.
Utskottet vill nu göra gällande att huvudskälet till att Ing 1 skulle behållas
vid det tidigare beslutet var femmånadersutbildningen. Det här är en efter-
handskonstruktion i försöken att hitta argument för utskottets ställningsta-
gande.
Besparingsargumentet är utskottet inte heller intresserat av. Också om
man använder andra siffror än chefen för armén har gjort och tar utskottets
beräkningar, som ger väsentligt lägre besparingar, är detta märkligt. I en tid
då Sverige har ett budgetunderskott på 100 miljarder kronor, är riksdagen
ointresserad av en besparing som enligt utskottet skulle ge 50 milj.kr. fram
till år 2002 och därefter 40 milj .kr. per år.
Utskottet förtiger också det faktum att Ing 1 är så mycket effektivare än
Ing 2. Klara utvärderingar visar att Ing 1 med samma eller bättre kvalitet kan
prestera samma resultat som Ing 2 men med 40 % färre yrkesofficerare.
Personalen vid Ing 1, både den militära och den civila, är en mycket effek-
tiv säkerhets- och försvarsenhet, som arbetat oerhört hårt för att göra an-
läggningen till den bästa i Sverige. Tyvärr är det i detta sammanhang uppen-
barligen inte sakskäl och omsorg om huvudstadens försvar och skydd som
styr beslutet.
Det är dessutom intressant att notera att ingen av mina kolleger från Sö-
dertälje finns med i debatten, vare sig Lars Biörck, Sören Lekberg eller Pär
Granstedt, som ju tidigare har sagt sig vara för att bevara Ing 1. Betyder det
också att de tänker rösta för en nedläggning?
Herr talman! Det är tyvärr bara att konstatera att skyddsbehovet för hu-
vudstaden är ointressant, att besparingsmöjligheterna inte tas till vara, att
Sveriges modernaste anläggning offras och att Sveriges effektivaste ingen-
jörsförband läggs ned. Detta, herr talman, är ett mycket högt pris för att
försvarsministern skall få ha kvar regementet i sin egen valkrets.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 19.
Anf. 108 LENA KLEVENÄS (s):
Herr talman! Kära åhörare! I dag den 3 juni börjar FN:s konferens Miljö
och utveckling i Rio. Där konstaterar man att en summa motsvarande värl-
dens militära utgifter under en vecka, 750 miljarder kronor, skulle behöva
överföras till u-länderna varje år om vi skall kunna rädda miljön på jorden.
Samma dag, just i dag, kommer vi i Sverige att besluta om att höja våra
militära utgifter. Det är skamligt, och jag skäms.
Vad jorden behöver är inte mer vapen och fler militärer. Det som hotar
Sverige är inte en invasion utan en pågående miljöförstöring, med bl.a. ett
uttunnat ozonlager, klimatförändringar och ett växande sopberg.
Många saker kan man förhandla om, men livet är inte förhandlingsbart.
Vi håller på att föröda förutsättningarna för liv på jorden, därför att de flesta
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
123
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
124
av oss har skygglappar för ögonen och bara tittar på sin egen lilla ort, sitt
eget lilla utskott eller har för mycket gammalt tänkande i huvudet och inte
kan ta till sig nya kunskaper.
Utan ozonlager, utan rent vatten och utan matjord kan inte människor
leva. Vi har kanske tio år på oss att vända utvecklingen rätt. Därför tycker
jag att det är så beklämmande att vi här i dag diskuterar ökade militära utgif-
ter i stället för att diskutera de verkliga hoten, dvs. hoten mot vår livsmiljö.
Fienden kommer inte utifrån utan finns mitt ibland oss och består till stor del
av vår egen livsstil. Miljöhoten är verkligen akuta och riktade mot oss som
lever nu. Konsekvenserna kommer med oerhörd kraft att drabba våra barn-
barn om vi inte besinnar oss.
Det mest tragiska i dagens försvarsbeslut är att vi förmodligen kommer att
fatta beslut om att fortsätta JAS-projektet med delserie 2. Just nu skulle vi
kunna avbryta projektet utan att drabbas av skadeståndskrav. Delserie 1
måste fullföljas, men varför vi skall fortsätta att bygga ytterligare plan som
vi inte behöver och inte har råd med går över mitt förstånd. Det minsta vi
borde göra är att använda de plan vi har så länge de duger och inte ersätta
dem snabbare än nödvändigt. Det är ett upprörande slöseri!
I jämförelse med alla de besparingar vi kommer att tvingas till på alla
andra områden, är jag övertygad om att väljarnas vrede kommer att drabba
oss hårt när de ser att vi har satt militära behov före såväl miljön som vård
och utbildning.
Om Ny demokratis ledare vore här i kammaren, men det är han ju inte,
skulle jag be honom precisera hur man, som han sade här för en stund sedan,
lätt som en plätt skulle kunna rationalisera 10 % inom sjukvården och där
spara 20 miljarder kronor per år. Jag skulle också vilja fråga honom om moti-
vet till att han vill spara och rationalisera inom sjukvården och inte inom
försvaret. Det kan knappast vara vanligt folk eller sunt förnuft som har väg-
lett honom i det här fallet. Massmedia kanske kan hjälpa mig att få svar.
I går träffade jag en grupp arbetslösa från Gullmarsplans vuxengymna-
sium. De undrade vad vi håller på med i riksdagen, och vad vi socialdemo-
krater är för ett konstigt arbetarparti som vill slänga ut ytterligare 40 miljar-
der på ett förlegat militärt projekt, när det är så många mer angelägna behov
som vi inte kan tillgodose. Jag kunde bara instämma och svara att vårt parti
tyvärr är splittrat när det gäller JAS-projektets fortsättning.
Jag är övertygad om att vi politiker även i denna fråga har avskärmat oss
från folkviljan och genomdriver ett förslag som inte är förankrat bland våra
väljare, oavsett parti.
Enligt uppgifter från statistiska centralbyrån stöds den borgerliga rege-
ringens förslag om ökade militärutgifter av endast 12 % av folket. Jag upp-
manar alla övriga riksdagsledamöter att ta hänsyn till denna folkliga opinion.
Jag stöder helhjärtat motionerna på detta område, skrivna av ledamöter från
Broderskapsrörelsen, de kristna socialdemokraterna, från SSU och från
kvinnoförbundet. Jag står också bakom motionerna från Hans Göran
Franck m.fl.
Herr talman! Jag yrkar bifall till meningsyttringen när det gäller mom. 53,
som innebär att delserie 2 av JAS-projektet stoppas.
För övrigt anser jag att vapenvägran skall avkriminaliseras och att de re-
surser som används till att sätta värnpliktsvägrare i fängelse skall föras över
till anslaget för bekämpande av ekonomisk brottslighet.
Jag yrkar därför bifall även till motionerna Fö901 och Fö5, som tas upp i
mom. 102.
Anf. 109 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill med ett par ord korrigera en del av de missförstånd
som Lena Klevenås gav uttryck för.
Det är inte någon lösning att ställa olika samhällsintressen mot varandra.
Jag reagerar mycket bestämt emot att Lena Klevenås talar om de plan och
den materiel som vi inte behöver. Vad vet Lena Klevenås om det?
I Kuwait vet man att om man hade haft motståndskraft under tio dagar
hade oljekällorna inte brunnit och det hade funnits förutsättningar för lan-
dets välstånd, både när det gäller att arbeta med miljö och övrigt mänskligt
välstånd, som inte finns på motsvarande sätt i dag. Då resonerar man inte så
ansvarslöst.
Anf. 110 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Mina kunskaper om att vi inte behöver dessa plan i den takt
som de nu kommer att beställas har jag fått bl.a. här i kammaren i dag. Jag
har lyssnat bl.a. på Hans Lindblad.
Att olika behov ställs mot varandra kommer vi nog snart att bli varse. Det
är inte bara på miljöområdet som vi behöver oändliga resurser. Jag pekade
på ett exempel, nämligen de 750 miljarder som u-länderna behöver för att
rädda den miljö som vi alla är beroende av. Men även inom vårt land kom-
mer vi att tvingas till stora besparingar som vi bara har sett början på med
nedskärningar på många områden. Det kan väl inte vara främmande för
Arne Andersson, som har suttit i denna kammare mycket länge, att vi stän-
digt väger olika behov mot varandra.
Anf. 111 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill i inledningen av mitt anförande betona att jag till
största delen instämmer i de socialdemokratiska deklarationerna då det gäl-
ler inriktningen av vår kommande säkerhets- och försvarspolitik.
Det är min fasta övertygelse att vi skall arbeta för en mindre försvarsorga-
nisation än den nu föreslagna. Jag vill framför allt poängtera vikten av ett
stärkt och effektiviserat civilförsvar.
Tanken att i framtiden kunna bekämpa exempelvis miljökatastrofer med
hjälp av försvaret bör uppmärksammas och utvecklas med det snaraste. Ett
internationellt miljöhot finns, och militära resurser borde i framtiden kunna
användas för att skydda, förbättra och återställa miljö.
Herr talman! Minskningen av försvarsutgifterna kan naturligtvis ske på
olika sätt. Jag har sett en rationaliseringsvinst i den nu föreslagna samlokali-
seringen av Lv 6 och 116. Redan i dag övar Lv 6 på Ringenäs skjutfält, och
det är endast här, bara några kilometer från 116, som skarpskjutning kan
ske med luftvärnskanoner. Samarbetet mellan Lv 6 och 116 är sedan länge
påbörjat. För den del av luftvärnet som är föreslagen att flyttas till Halmstad
hyser jag inga farhågor då det gäller förlorad kompetens. Mig veterligt ser
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
125
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
126
inte heller personalen en flyttning från Göteborg till Halmstad som något
dramatiskt.
Det bör också tilläggas att flygvapnets tekniska skola i Halmstad garante-
rar en teknisk kompetens, och en framtida robotutveckling kan ges goda för-
utsättningar i det här området.
Jag vill också, herr talman, erinra om processen för några år sedan kring
Mästockas övnings- och skjutfält. Här finns landets enda anläggning för strid
i bebyggelse med skarp ammunition. Mästockafältet tillsammans med öv-
ningsfältet vid Nyårsåsen och Ringenäs medger utbildning av samtliga funk-
tioner inom en brigad, vilket torde vara ganska unikt i landet. Anskaffningen
av Mästockafältet var halläningarnas bidrag till ett aktivt försvar. Inom fältet
fanns på den tiden sammanlagt 57 registerfastigheter, flertalet skogs- och
jordbruk av varierande storlek och ett antal fritidshus. Kostnaderna för all
markanskaffning m.m. uppgick till 40 milj.kr. Fältet togs i anspråk så sent
som för åtta år sedan. Stora uppoffringar gjordes för ett framtida försvar.
116 är en för Halland och landet i övrigt viktig del av försvaret. Herr tal-
man! 116 är den enda infanteribrigaden längs hela västkusten, och det är för
mig viktigt att markera viljan till försvar också av denna del av landet.
Självfallet har 116 också stor betydelse för Halmstad kommun. Med sina
nästan 500 anställda är 116 en av kommunens största arbetsplatser. Hälften
av personalen är civilanställd. Sambruksprojekt av olika slag har startat med
landstinget, kommunen och länsstyrelsen, och dessa arbetsformer vill vi,
herr talman, fortsätta att utveckla. Det är goda exempel på hur civila och
militära verksamheter tillsammans kan hushålla med offentliga medel.
Jag har, herr talman, tidigare i en motion deklarerat mina åsikter gällande
116. Jag och övriga socialdemokratiska riksdagsledamöter på Hallandsbän-
ken kommer i kväll att rösta för ett bevarande av 116 och för en samlokalise-
ring av Lv 6 med Hallands regemente.
Anf. 112 KARIN STARRIN (c):
Herr talman! I dag, den 3 juni, fattar riksdagen beslut om att lägga ned
regementet 114 i Gävle. I morgon åker hela riksdagen till Gävle för att fira
200 år; det är nu 200 år sedan riksdagen hade sitt riksmöte i Gävle. Vi kom-
mer också att besöka 114. Visst känns det en aning ironiskt. Ja, jag tycker
att det är mycket mycket värre än så - det är allvarligt att ett regemente som
är fullt av aktivitet direkt av oss skall behöva få beskedet att dagarna nu är
räknade.
Hälsinge regemente har ett ur försvarssynpunkt viktigt strategiskt läge.
Brigaden kan tillsammans med andra förband sättas in mot en luftlandsatt
fiende i Arlandaområdet. Om en angripare skulle lyckas inta och hålla Ar-
landa, försvåras starkt en snabb transport av både militärer och förnödenhe-
ter till övre Norrland. För att kunna genomföra en mobilisering är det nästan
nödvändigt att vi behåller det här regementet, den här brigaden. Eftersom
Gästrikebrigadens befäl och värnpliktiga till huvuddelen bor inom närområ-
det, kan en snabb och säker mobilisering genomföras. Det innebär i sin tur
att brigaden efter mycket kort förberedelsetid kan utföra sina stridsuppgif-
ter.
Gästrikebrigaden har en dokumenterat hög kvalitet och kvantitet när det
gäller både personal och materiel. Brigaden är nyutbildad och en av de få
som har repetitionsutbildats under de senaste åren. Detta har givit som re-
sultat att ingen annan brigad i landet har högre betyg. Det är kapitalförstö-
ring att avveckla en brigad med den här kvaliteten.
Hälsingeregementet har mycket låga utbildningskostnader, och det tycker
jag att man måste väga in när man fattar ett totalt försvarsbeslut och försöker
få till stånd bästa möjliga användning av statens medel. Skillnaden i kostna-
der mellan Hälsingeregementet och andra förband i Norrland är minst 300
milj.kr. på en tioårsperiod - till fördel för 114. Det är 300 milj.kr. som vi
borde kunna använda på ett mycket mycket bättre och effektivare sätt än till
resekostnader för förflyttning av värnpliktiga.
Hela Gävleborg har deltagit aktivt för ett bevarande av 114. Alla kommu-
ner, landstinget, länsstyrelsen - ja alla i Gävleborg har deltagit. Vi på Gävle-
borgsbänken har varit fullständigt överens när vi har gj ort allt vad vi har kun-
nat för att 114 skall kunna bevaras. Men tyvärr har utskottet kört över oss.
Jag förstår naturligtvis att utskottet i det här läget har ett oerhört tufft, svårt
uppdrag, men jag tycker samtidigt att utskottet har gjort det mycket lätt för
sig när man i betänkandet skriver bara två rader om motiveringen till varför
det är 114 som man väljer att lägga ner. Utskottet skriver: Regeringen anser
i likhet med överbefälhavaren att 114 bör läggas ner. Utskottet gör i denna
fråga ingen annan bedömning. Det är kommentaren i betänkandet. Jag
tycker att det känns nonchalant mot alla berörda, inte minst på 114 - från
regementschefen till alla värnpliktiga.
Vi vet vad ÖB:s ursprungliga förslag var. Det var att lägga ner 121 i Sollef-
teå. Men efter starka regionalpolitiska påtryckningar frångick man försvars-
strategiska underlag och föreslog i stället 114. Ett annat alternativ hade na-
turligtvis varit I 20 i Umeå.
Från försvarspolitisk synpunkt är avvecklandet av 114 i Gävle det absolut
sämsta alternativet, och jag anser att en nedläggning av det regementet inte
är bra ur försvarssynpunkt. Det måste vara möjligt att ta hänsyn till regional-
politiska motiv i andra bedömningar. Staten får i andra sammanhang hitta
lösningar på sysselsättningsproblemen.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till motion FÖ18, men jag tänker för
att spara kammarens tid inte begära rösträkning.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 18.00 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
127
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
128
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
6 § (forts.) Totalförsvarets fortsatta utveckling 1992/93-1996/97
(forts. FÖU12)
Anf. 113 INES UUSMANN (s):
Herr talman! Jag vill beröra några delar av ett antal motioner som jag själv
och andra kvinnor som är aktiva i det socialdemokratiska kvinnoförbundet
har skrivit. Det gäller motionerna FÖ312, 313 och 34.
När riksdagen 1982 beslöt att satsa på JAS-projektet beskrevs det som ett
litet och billigt svenskt alternativ till dyra utländska stridsflygplan. Det
trodde då den socialdemokratiska riksdagsgruppen och inte minst de social-
demokratiska kvinnorna på. Sedan dess har kostnaderna ökat alldeles oer-
hört. Regeringen konstaterar också detta i den proposition som vi nu be-
handlar.
Man konstaterar också att det nu aktuella prisläget förutsätter fortsatta
flygplansleveranser efter delserie 2.
Enligt överbefälhavaren bör JAS produceras i minst 300 exemplar för att
löna sig, dvs. mer än dubbelt så många som de 140 som vi i dag har att direkt
ta ställning till. Det handlar alltså knappast om 57,8 miljarder utan om vä-
sentligt mer pengar.
I ett läge när kvaliteten försämras i barnomsorg, äldreomsorg, vuxenut-
bildning och sjukvård och då välfärdssystemen raseras - jag vet att dessa
jämförelser inte är populära, men vi måste faktiskt göra dem - kan det inte
vara vare sig rimligt eller försvarbart att fortsätta med ett JAS-projekt som
slänger miljard efter miljard i ett stort svart hål.
Ingen politiker skulle i dag komma på tanken att ta initiativ till JAS. Vi
har nu en chans att sätta stopp efter delserie 1. Det är verkligen att beklaga
att detta inte verkar bli det beslut som skall fattas här i dag.
Det är också något av slumpens cynism att vi här i riksdagen i dag skall
fatta beslut om förlängning av en satsning på ett militärt högteknologiskt sy-
stem som JAS samtidigt som FN:s stora miljökonferens startar i Rio.
FN antog i höstas en resolution om hur man kan använda militära resurser
för miljöändamål. Resolutionen bygger på en FN-studie, som är utarbetad
av en arbetsgrupp vars ordförande var Maj Britt Theorin. I den föreslår man
att alla miljökrav som gäller det civila samhället också skall gälla all militär
verksamhet. Den FN-studien kommer att behandlas på Rio-konferensen.
I vår motion FÖ313 föreslår vi att regeringen skall ta fram en nationell ak-
tionsplan för hur militära resurser kan användas för att rädda eller återställa
förstörd miljö.
Utskottet menar att vi bör vänta på resultatet av Rio-konferensen. Jag
tycker att det är ett väl defaitistiskt sätt att se på de här viktiga frågorna. I
många andra sammanhang har vi i Sverige, åtminstone tidigare, kunnat gå
före och fungera som spjutspetsar. Det vore inte mer än rimligt att vi kunde
göra det också när det gäller miljö och militär verksamhet.
Det är inte så att jag inte har fullt förtroende för att mina partivänner som
befinner sig i Rio just nu kommer att driva de här frågorna mycket aktivt på
miljökonferensen, men jag tycker att det hade varit en styrka om de hade
vetat att de hade haft försvarsutskottet mer aktivt bakom sig i sitt arbete. Nu
är det inte så.
Jag förutsätter trots allt att det i framtiden kommer att bli ett mer aktivt
miljöarbete också i försvaret.
Herr talman! Jag tänker inte framföra några yrkanden vad gäller de motio-
ner som jag nu har berört, men jag står givetvis bakom de förslag som finns
i dessa motioner.
Anf. 114 PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! Under allmänna motionstiden lämnade Rolf Dahlberg och
undertecknad in en motion inför det försvarspolitiska beslutet, där vi häv-
dade att Hälsinge regemente, 114, bör bevaras.
Ur försvarspolitisk och ur försvarsekonomisk synpunkt är ett bevarande
av 114 att föredra framför t.ex. I 21 i Sollefteå. Detta är överbefälhavarens
synpunkter, inte mina - tungt vägande skäl för bevarande av 114, kan man
tycka, när ett försvarspolitiskt beslut skall tas. Regeringen och försvarsut-
skottet väger dock in andra aspekter än de rent försvarspolitiska och ansluter
sig till överbefälhavarens alternativ 2, avveckling av Hälsinge regemente. De
regionalpolitiska effekterna i Sollefteå anses så viktiga att dessa går före de
uppgifter i beredskap och krig som 114 och försvarsområde 21 i Gävle har.
Bakom detta ställningstagande står ett enigt försvarsutskott. I kammaren
finns alltså en enig politisk uppfattning att 114 skall avvecklas och 121 beva-
ras.
Samtidigt finns det från Gävleborgs läns ledamöter en enig uppfattning,
som kommer till uttryck i en gemensam motion, att de försvarspolitiska och
försvarsekonomiska aspekterna skall gå före de regionalpolitiska. Det glä-
der mig att vi riksdagsledamöter från Gävleborg, oavsett partitillhörighet,
har kunnat visa upp en samstämmig uppfattning i denna fråga. Tyvärr har vi
inte fått gehör för våra synpunkter inom resp, partier.
114:s avveckling är tyvärr ett faktum. Detta är ett tungt beslut, som berör
inte bara Gävle utan många enskilda människor. Jag har personligen djupt
engagerat mig inför detta beslut. Samtidigt som jag förstår att det är helt
nödvändigt att banta den fredstida organisationen för att få ett långsiktigt
effektivt försvar av hög kvalitet tycker jag att det känns svårt att medverka
till att lägga ned Hälsinge regemente.
I den situation som vi gävleborgare nu ställs inför ges ingen reell möjlighet
att här i kammaren fullfölja vår ambition att bevara 114 i Gävle, då det inte
finns något förslag till alternativ nedläggning av något annat regemente.
Skall de försvarspolitiska ramarna hållas, måste besparingar ske någon an-
nanstans, antingen genom att något regemente avvecklas eller genom andra
besparingar, t.ex. på materiel. För avveckling av 121 i Sollefteå, finns det
definitivt ingen majoritet.
Det gäller nu att se framåt, och jag hoppas nu på att planerna på en ut-
byggd högskola på 114:s område snabbt kan realiseras. Det gläder mig sär-
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
129
9 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 125
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
130
skilt att regementschefen är så positiv till planerna, vilket borgar för ett gott
samarbete med högskolan.
I morgon skall riksdagen besöka Gävle. Jag vill inte sticka under stol med
att det hade känts betydligt bättre att komma med den glada nyheten att re-
gementet skulle bevaras. Nu blir det inte så.
Jag vill då passa på att hälsa er alla hjärtligt välkomna som har för avsikt
att åka. Ni kommer att bli mycket väl mottagna, och ni kommer att få ta del
av den gävleborgska gästfriheten. Välkomna till Gävle!
I detta anförande instämde Rolf Dahlberg (m).
Anf. 115 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Vårt försvar skall enligt riksdagens uppfattning formas ut-
ifrån det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld och då utifrån de eventuella
hot som vår nation kan stå inför. Det är den formella utgångspunkten.
Men verkligheten ser med mycket stor sannolikhet väldigt mycket annor-
lunda ut i dag. Vid de samtal som jag har haft med försvarspolitiker och mili-
tärer har jag ställt frågan hur man har kommit fram till de olika siffrorna,
hur stor försvarskostymen behöver vara. Jag kan faktiskt säga att jag aldrig
har fått något tillfredsställande svar på hur man har kommit fram till just den
storlek som man föreslår på försvaret för de kommande åren.
Det här bekräftas ju också, när Hans Lindblad tidigare i dag visade hur
det snarare är försvarsbyråkratin och gammalt konservativt tänkande som
har styrt utformningen av försvaret än det säkerhetspolitiska läget och de hot
vi kan stå inför.
Herr talman! Det är inte okänt, och det har några stycken sagt här i dag,
att vår omvärld har genomgått en kraftig politisk förändring. Öst-väst-kon-
flikten är borta. En anda av samarbete och gemensam konfliktlösning har
trätt i dess ställe. Warszawapakten har liksom packat ihop, och Sovjetunio-
nen har upplösts. Den här nya situationen ger oss givetvis både nya möjlighe-
ter och också en del nya svårigheter.
Slutsatsen av den här positiva utvecklingen har i princip i alla europeiska
länder lett till omprövning av försvarspolitik och försvarsutgifter, dock inte
i Sverige. Här föreslår regeringen och en majoritet i försvarsutskottet - och
troligtvis också senare i kväll här i kammaren - att man realt höjer försvars-
anslagen. Det finns fog för att fråga om man har uppfattat utvecklingen i vår
omvärld. Jag måste tolka det här med försvarsanslaget som att majoriteten
anser att hoten snarare ökat, trots att alla andra är eniga om att hoten mot
Sverige har minskat.
I motion Fö34 har sex socialdemokrater försökt resonera kring det här och
har också föreslagit en annan inriktning än vad försvarsutskottets majoritet
har gjort. Vi skiljer oss från utskottsmajoriteten på ett antal principiellt vik-
tiga punkter, och det finns också punkter där vi skiljer oss från den socialde-
mokratiska linjen i försvarsutskottet.
Med det förslag som vi har ges ett ekonomiskt utrymme såväl för att höja
kvaliteten på utrustningen i försvaret som för att göra ökade säkerhetspoli-
tiska insatser och givetvis för att kunna hantera de sysselsättningsproblem
som blir en följd av minskad försvarsorganisation.
Herr talman! Jag har lyssnat mycket på den debatt som har förts under
dagen här i kammaren. Många saker har diskuterats, och definitivt har
många detaljer i försvarsorganisationen debatterats. Det har varit mycket
om olika regementen och delar i försvarsorganisationen.
Det är självklart viktigt att diskutera en del av detta, men det jag saknar i
debatten är ju grunden för hur försvaret skall utformas och hur stor försvars-
kostymen skall vara utifrån en säkerhetspolitisk analys.
I de olika dokument och diskussioner som föregått dagens beslut har jag
inte kunnat finna att man redovisat något militärt hot som Sverige skulle stå
inför i dag eller under överskådlig framtid. Personligen har jag frågat en hel
del folk som sysslar med försvarsfrågan, om de anser att det föreligger ett
militärt hot mot Sverige. Alla jag har pratat med säger att det gör det inte.
Argumentet för försvaret från dem som vill ha ökade anslag är, i brist på
militära hot, givetvis den osäkerhet som utvecklingen i öst faktiskt innehål-
ler. Man brukar säga att vi vet inte vad som kan hända i det forna Sovjetunio-
nen, numera Ryssland, och i de baltiska staterna, som ligger närmast oss.
Därför måste vi öka anslagen och ha en mycket stark försvarsmakt.
Herr talman! Det är ovedersägligen så att det råder osäkerhet om hur ut-
vecklingen i vårt närområde kan bli. På den punkten måste jag ge försvarsiv-
rarna rätt. Men vad är det då man föreslår för att minska osäkerheten, som
kan leda till militära hot i framtiden? Ja, som jag ser det, förespråkar man
en mycket passiv linje och stora inköp av stridsvagnar, flygplan och ubåtar.
Jag tycker att man i stället skall börja analysera vad osäkerheten består i
och utifrån det säga vad vi från svensk sida kan göra. Den främsta osäker-
hetsrisken finns givetvis i vårt närområde, i det gamla Sovjetunionen och
framför allt i Ryssland.
Återtagandet av trupper från olika länder - Ungern, Tjeckoslovakien,
Östtyskland och andra östländer - har skapat problem. Man har överfyllda
förläggningar i S:t Petersburgsområdet och vid Murmansk. Den enorma
bristen på bostäder och problemet att försörja de återvändande trupperna
skulle kunna vara krutdurken som faktiskt kan leda till att andra politiska
krafter, mera aggressiva, ser till att ta makten.
Om jag får ägna mig litet litet åt historia, vill jag säga att den bolsjevikiska
statskuppen 1917 böljade faktiskt i arméförläggningar, på grund av dåliga
förhållanden och brist på mat. Det är inte helt otroligt att historien skulle
kunna upprepas. Det finns politiska krafter i Ryssland som redan i dag ut-
nyttjar det här. Man kan också säga att en förklaring till att trupperna inte
har dragits tillbaka från de baltiska staterna är problemen att finna förlägg-
ningar.
Det är klart att vi måste bölja diskutera i Sverige vad vi gör åt detta. Vad
gör vi åt de ekonomiska problem som finns på östsidan som kan skapa social
oro och som i förlängningen ger möjligheter för andra politiska krafter att ta
över, i Ryssland framför allt?
Vad gör man med de akuta miljöproblem som faktiskt också kan leda till
social oro, därför att man inte klarar vattenförsörjningen? Om hälsosituatio-
nen blir akut, ges också utrymme för andra krafter, som vi inte från svensk
sida skulle se som speciellt positivt om de styrde Ryssland.
Vad kan vi göra? Jo, vi kan använda de nya resurser som vi kan skrapa
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
131
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
ihop till att i större utsträckning göra insatser, hjälpa till att bygga bostäder
för de hemvändande soldaterna, hjälpa till med snabbare återuppbyggnad
av den ryska ekonomin och göra insatser för att stoppa miljökatastroferna.
Det är vår slutsats som står bakom motion Fö34 att detta är vad man behöver
göra.
Jag måste ändå få fråga dem som sitter i försvarsutskottet: På vilket sätt
minskar osäkerheten i vårt närområde, hur försvagar vi de faktorer som
skulle kunna leda till militära hot, med de här inköpen av utrustning? På
vilket sätt kan fler stridsvagnar, fler ubåtar och mer annan sådan materiel
leda till att det blir lugn och ro i Ryssland?
I vår motion föreslår vi också, för att få loss pengar till att göra den typ
av säkerhetspolitiska satsningar som vi förordar och för att kunna se till att
försvaret verkligen får den högkvalitativa utrustningen, att man säger nej till
stridsvagnsinköpen, att man omprövar delserie 2 av JAS och att man också
gör kraftigare neddragning av krigs- och fredsorganisationen.
Herr talman! Det totala försvarsanslagets storlek har varit det som mest
har debatterats i den allmänna debatten. Det har också sagts av många att
bantningen som man nu gör av organisationen och den samtidiga höjningen
av anslagen ändå inte kommer att passa ihop och att det skulle behövas be-
tydligt kraftigare nedbantningar. Vad vi gör i motion Fö34 är att vi föreslår
oförändrat försvarsanslag och att man i konsekvens därmed måste minska
försvarsorganisationen något mer än vad t.o.m. den socialdemokratiska par-
timotionen föreslår.
Det är också så, som några stycken har påpekat, att den folkliga opinionen
mot ökade försvarsanslag är mycket stark. 70 riksorganisationer, nästan alla
politiska ungdomsförbund, nästan hela det kyrkliga Sverige, fackföreningar,
folkrörelser och andra har starkt uttalat sig mot höjda försvarsanslag.
Statistiska centralbyråns undersökning av hur svenska folket ställer sig till
höjda försvarsanslag visar att 75 % vill ha oförändrade eller minskade an-
slag, trots att de har blivit upplysta om att det skulle innebära mycket kraf-
tiga neddragningar av försvarsorganisationen.
Det beslut som vi i dag troligen kommer att fatta går emot det stora folk-
liga motstånd som faktiskt finns mot att använda mer pengar till försvaret.
Jag tror att många svenskar tycker att det ter sig märkligt att riksdagen och
dess folkvalda har råd att lägga betydande mängder nya pengar på försvaret
när vi på andra områden måste göra kraftiga nedskärningar.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till motion Fö34 yrkande 1, 2,
5, 6, 7,9 och 13. Jag vill också yrka bifall till reservationen 9 och till Vänster-
partiets meningsyttring vid mom. 53.
Anf. 116 HANS LINDBLAD (fp) replik:
Herr talman! Det är väl ingen som hävdar att hotbilden gör att det finns
skäl att öka de svenska försvarsanslagen, dvs. att hotet skulle vara större nu
än tidigare. I stället gäller detta det jag sade tidigare, nämligen byråkratin.
Det har i det svenska försvaret funnits så oerhört stora brister som till stora
delar har varit dolda. Det har framkommit siffror som har visat att mängden
materiel som har funnits på papper men inte i verkligheten har motsvarat
132
10-14 miljarder kronor. Grabbarna har inte skyddsvästar, och det finns
andra stora brister.
Det normala hade varit att när man minskar på krigsorganisationen hade
man också kunnat minska på anslagen. Tänk om det hade blivit krig de se-
naste åren! Då hade det blivit fullkomlig katastrof med dessa brister. Frågan
är hur lång tid det får ta att reparera dessa brister. I det nya läget kan vi
kanske ta ganska många år på oss.
Det pris vi nu får betala är för att återställa kvaliteten i en organisation
som har varit i en oerhört stor obalans. Hos vem ligger skulden? Skulden
ligger till stor del på de myndigheter som hela tiden har rått oss att behålla
den stora organisationen och har hårt kritiserat de politiker som har velat
genomföra strukturomvandlingar. Men det är också en kritik mot oss i det
här huset som inte har försökt att sätta sig djupare in i detta.
Jag har själv framfört kritik, men jag borde också ha gått ännu tuffare
fram. Det var egentligen först efter Kuwaitkrisen som alla insåg att det inte
går att ha en försvarsmakt med så stora brister, som inte kan slåss nattetid,
har för dålig kommunikationsutrustning och där skyddet är utomordentligt
litet. De mekaniserade förbanden består av stridsvagnar från 50- och 60-ta-
len och som delvis är utslitna. Om ett förband skall åka ut på övning med tio
vagnar är det fem som tar sig ut utanför kaserngården. De andra blir
stående. Det är en orimlig situation. Det är det här, inte hotbilden, som har
lett till den väldiga obalansen.
Det är naturligtvis djupt tragiskt att den största statliga verksamheten, vil-
ket det här ju faktiskt är, har drivits under sådana former med så ytterligt
stora obalanser.
Men i mycket har värnpliktshysterin fått styra, inte balansen eller hotbil-
den. Därför blir det litet märkligt att öka försvarsanslagen i det här läget.
Det är därför det är helt oacceptabelt med dessa brister. Vi måste både
minska organisationen och åtgärda de värsta kvalitetsbristerna.
Anf. 117 KENT CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag håller med Hans Lindblad om mycket av det han säger,
dvs. att försvarsbyråkratin har fått styra och ställa på ett sätt som har gjort
att vi sitter i den situation vi gör i dag. Vi har från de folkvaldas sida varit
alldeles för flata och inte gjort några uppföljningar och inte kontrollerat att
fattade beslut har blivit genomförda. Det ansvaret får riksdagen och rege-
ringen ta på sig - både borgerliga och socialdemokratiska sådana.
Det är klart att vi står inför en situation där materiel behöver förnyas. Pre-
cis som jag sade behöver vi ett vassare försvar. Men för att då inte behöva
gå så långt som den borgerliga majoriteten gör, dvs. att vilja höja försvarsan-
slagen i dag, och samtidigt få råd att skapa det vassare försvaret, måste man
skära ytterligare i organisationen.
Det här handlar också om politiska bedömningar, dvs. om en avvägning
mot andra intressen. Det är ju inte så att vi har obegränsat med pengar.
Det är väl också så, Hans Lindblad, att både i debatten, och även i de
dokument som har funnits, har osäkerhetsmomentet, dvs. vad som kan
hända, varit en viktig faktor i resonemangen om en höjning av anslaget. Det
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
133
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
är riktigt att vi i dag inte kan veta vad som händer i alla delar efter år 2000
och hur Ryssland skall uppträda.
Men denna osäkerhet får ha sina begränsningar i hur mycket den får kosta.
I mitt anförande försökte jag framföra frågan om vad vi skall göra för att
minska denna osäkerhet som skulle kunna leda till ett militärt hot. Jag har
hört litet från försvarsutskottet och från regeringen om vad man har tänkt
att göra för att minska riskerna för oroshärdar, även sociala sådana, i det
forna Sovjetunionen, som skulle kunna leda till ett framtida militärt hot mot
oss.
Jag tycker att det är sorgligt - och det bevisar ytterligare Hans Lindblads
och min tes - att dagens försvarsbeslut inte är baserat på det säkerhetspoli-
tiska läget utan snarare på ett slags baklängesräkning, som framför allt våra
militärer har gjort, under parollen ”behåll så mycket som möjligt av det
gamla”.
Anf. 118 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Det förslag till försvarsbeslut som riksdagen skall ta ställning
till i dag innebär en kraftig satsning på svensk försvarsindustri. Det innebär
inte bara beställning av ytterligare JAS-plan utan dessutom beställningar av
ytfartyg, stridsvagnar, missiler, ammunition, utveckling av de nya vapensys-
temen Bamse och Bonus m.m. Det är därför som försvarsnotan blir så dyr.
Inte minst i dag när ekonomin är i så dåligt skick att man måste dra ner på
den sociala servicen och kulturutbudet är det oacceptabelt att plussa på för-
svarsbudgeten med över 7 miljarder.
Konkurrensen på den internationella vapenmarknaden har hårdnat betyd-
ligt, bl.a. beroende på att många industriländer har minskat på sina försvars-
utgifter - dock inte Sverige. Detta har lett till att den svenska försvarsindu-
strin har tvingats till omstruktureringar och minskningar av antalet anställda.
Nu tvingas riksdagen besluta om miljardbelopp för materielanskaffning,
och därmed hålla industrin under armarna med förhoppning om att reglerna
skall förändras vad gäller internationellt samarbete om utveckling och pro-
duktion av krigsmateriel. Försvarsindustrin förbereder sig på ökad export.
I detta läge anser jag att det vore mera rimligt att planera för en omställ-
ning från militär till civil produktion. Jag har väckt en motion i den frågan.
En utredning gjordes redan 1984 av Inga Thorsson, som också kom med
förslag till hur man skulle kunna gå till väga. Hade utredningens förslag följts
då, hade vi inte befunnit oss i det prekära läge vi nu gör med den svenska
försvarsindustrin.
I min motion har jag pläderat för hur angeläget det är att planera för en
omställning. Tyvärr avstyrker utskottet motionen med hänvisning till att det i
första hand åligger de aktuella företagen att själva ta initiativ till erforderliga
strukturåtgärder.
Bofors nye VD Egon Linderoth har i en intervju i Svenska Dagbladet klart
deklarerat att det inte är aktuellt med någon omställning till civil produktion.
De civila produktidéer som kan komma fram skall i stället tas om hand av
företag utanför koncernen.
Det nygamla Bofors har vidare klart slagit fast att affärsidén är att ”ut-
134
veckla, tillverka och marknadsföra kvalificerad försvarsmateriel för det
svenska försvarets behov och för den internationella marknaden.”
Visionen är att Bofors vid sekelskiftet skall vara en av Europas ledande
leverantörer av kvalificerad försvarsmateriel. Är det som vapenproducent
Sverige skall profilera sig i framtiden? Jag tycker inte det.
Försvarsutskottets betänkande inleds med en beskrivning av inriktningen
av säkerhets- och utrikespolitiken. Det slås fast: ”Ett viktigt inslag i säker-
hetspolitiken är att utåt verka för avspänning, nedrustning, samarbete och
demokratisk utveckling.” Det står vidare att: ”Den svenska utrikespolitiken
som del av säkerhetspolitiken syftar till att främja en fredlig utveckling i vår
omvärld, att förhindra konflikter, att undanröja konfliktorsaker samt att
även i övrigt främja och tillvarata Sveriges säkerhetsintressen.”
En sådan inriktning går inte att förena med en aggressiv marknadsföring
av krigsmateriel. Just nu pågår för övrigt en missilmässa i Stockholm som
har upprört många fredsvänner. Sverige har inbjudit representanter från sta-
ter som har kränkt mänskliga rättigheter å det grövsta.
Tidigare motiverades en livskraftig svensk försvarsindustri med att det för
att vår neutralitetspolitik skall vara trovärdig, behövdes att vi var oberoende
att införskaffa krigsmateriel till det svenska försvaret. Nu tunnas neutrali-
tetsbegreppet ut utan att egentlig analys och debatt förekommer. Man talar
inte särskilt mycket om oberoende, utan nu är det tvärtom tal om att vi skall
ha internationellt samarbete.
Utskottet refererar vad regeringen skriver i propositionen om behovet av
att överväga svenska relationer till existerande samarbetsorgan i Europa på
det försvarsindustriella området. I första hand talar man om The Indepen-
dant European Programme Group, IEPG. Det är en samarbetsgrupp som
består av europeiska NATO-länder förutom Island. Den här gruppen har till
syfte att utveckla och producera vapen. Det kan ju knappast kallas att för-
hålla sig militärt oberoende till en allians när man nu vill söka kontakter med
allierade stater och deras utveckling av försvarsmateriel.
Varken utrikesutskottet eller försvarsutskottet kommenterar förslaget om
att överväga samarbete med IEPG. Jag tycker att man kunde ha gjort detta.
Borde inte riksdagen diskutera en sådan viktig kursändring? Det är ändå all-
varligare att man inte bara överväger, utan man har faktiskt redan tagit kon-
takter och ansökt om ett samarbete med IEPG. Men NATO-länderna har
ställt sig tveksamma till att Sverige skulle ingå i gruppen. För övrigt är Sve-
rige det första neutrala land som har ansökt om ett sådant samarbete.
Bofors vision är att vara ledande när det gäller att leverera vapen till värl-
dens länder. Min vision är att Sverige skall vara ledande när det gäller aktivt
fredsarbete och att bidra till att konflikter löses med fredliga medel. Då kan
vi inte tillsammans med Turkiet vara de enda stater i Europa som ökar för-
svarsanslagen.
Anf. 119 MARTIN NILSSON (s):
Herr talman! Ledamöter! Det har hänt ganska mycket sedan denna riks-
dag diskuterade försvarspolitik och fattade försvarsbeslut senast. Läget i vår
omvärld och det världspolitiska läget har förändrats oerhört. Det kalla kriget
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
135
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
136
har ersatts av demokrati, samförstånd och öppenhet. Ett helt nytt läge har
uppstått.
I dag kan ingen peka ut vilka hot vi ser. Det har verifierats i den debatt
som har pågått här under dagen. Den enda hotet som kan tänkas anges är
osäkerheten i sig själv. Trots detta läge med avsaknad av militära hot väljer
regeringen, och tyvärr också mitt eget parti Socialdemokraterna, att satsa
nya pengar utöver inflation och nuvarande ram. Detta trots att övriga värl-
den gör en helt annan bedömning av det säkerhetspolitiska läget.
Om man utgick från osäkerheten som ett allvarligt höt skulle alla andra
länder i Europa ha exakt samma utgångspunkt. Då skulle de också upprusta
och öka sina kostnader för det militära försvaret. Det gör man de facto inte.
Trenden just nu är minskade försvarskostnader eller eventuellt oförändrade
kostnader.
Trots att Sverige befinner sig i ett oerhört svårt läge budgetmässigt, med
stora budgetunderskott och stora nedskärningskrav på hela den sociala väl-
färdssektorn, väljer regering, och tyvärr även opposition, att öka anslagen.
Trots den folkliga opinion som Kent Carlsson redovisade här, där 74 % säger
nej till ökade försvarsanslag, ökar man anslagen. Om man skall göra en jäm-
förelse med hur EG-frågan behandlats i Sverige, framstår den nästan som
ett demokratiskt föredöme.
Man kan ju diskutera vilka orsaksgrunderna till den här satsningen är. Det
finns ett par partier som redan i valrörelsen låste upp sig oerhört. De har låst
upp sig historiskt för att i varje läge vilja satsa på försvaret, oavsett vilket
hotläge vi ser runt omkring oss. Moderaterna är självfallet de främsta före-
trädarna för detta. Det är ingen hemlighet att regeringspartierna har varit
djupt splittrade. Folkpartiet drev en helt annan linje innan valet. I dag är
säkert inte heller Folkpartiets väljare glada. De låsta positionerna inom par-
tierna är en av orsakerna.
Man kan också konstatera att de lokala befolkningsopinionerna och pro-
fessionens tryck antagligen är andra orsaker. Professionen har diskuterats
en hel del här i riksdagen i dag. Det har diskuterats på vilket sätt de styr
försvarsbeslutet och på vilket sätt de egentligen har en oerhörd makt över
vilka beslut som kommer att fattas.
När det gäller den lokala opinionen tror jag att samtliga ledamöter i den
här kammaren har varit ganska utsatta och har ganska stor kännedom om
vad lokala opinioner förmår att göra. Om riksdagen enbart skulle utgå från
dessa opinioner, skulle vi ha kvar vart enda regemente och helst bygga tre
nya i varje medelstor kommun.
Det hemska är inte att människor har kommit upp till Stockholm från or-
ter med nedläggningshotade regementen. De har vallfärdat hit med sina
overheadpapper och sina kompendier. Det hemska är att t.o.m. de städer
som aldrig har diskuterats eller varit utsatta för nedläggningsrisker också
kommer upp för säkerhets skull. Det finns ett oerhört tryck här. Tyvärr
måste man nog säga att Sveriges försvarspolitiker, varken i försvarsutskott
eller på försvarsdepartementet har vågat ta tag i detta. De har inte vågat
lägga upp motbild och bemöta detta.
Grunden för den svenska försvarspolitiken borde handla om den hotbild,
det säkerhetspolitiska läge vi ser runt omkring oss. Kent Carlsson redovisade
här förut att i dag är hotbilden inte främst militär. Den har andra grunder
och karaktärer. Det rör sig om befolkningskriser, miljöproblem, hungers-
nöd, folkomflyttningar, kris inom andra militära styrkor osv. Det har i prin-
cip inte nämnts någonting om detta, varken i propositionen eller betänkan-
det. Det har inte föreslagits några konkreta åtgärder. Det är egentligen inte
så underligt.
När militärer och försvarsbyråkrater skall skriva en proposition och ett be-
tänkande är man inte fostrade till att göra den bedömningen. Militärer har
ett militärt utgångsläge. Det kan man inte lasta dem för. Men det är litet fel
och svagt av oss politiker att vi inte vågar bryta den metoden och att vi inte
vågar gå in och peka på alternativa hot osv.
Vi är sex socialdemokrater som har lagt en motmotion Fö34. Jag vill passa
på att i det här sammanhanget göra samma yrkande som Kent Carlsson. Det
innebär i princip att vi säger ja till ett nollbud. Det handlar inte om att vi vill
nedrusta, utan det handlar om att vi vill satsa samma pengar som vi har i dag
plus inflation eftersom att vi vill avvakta och se vad som händer.
Vi säger nej till den teknikutvecklingsfaktor som med säkerhet kommer
att innebära en konstant utgiftsökning, vilket också sannolikt kommer att
vara inflationsdrivande. Tji fick de moderata politiker som ville sänka skat-
ten! Det blir antagligen inte så mycket med det, eller så blir det ett ökat bud-
getunderskott.
På kort sikt vill vi förändra fredsorganisationen. Vi tror att det också är
nödvändigt att gå längre än vad som föreslås i den socialdemokratiska motio-
nen, även om den går åt rätt håll. Det är ingen omöjlighet att gå ner till tio
brigader. Det är tvärtom antagligen nödvändigt om vi skall ha möjlighet att
satsa på kvalitet, och det har varit ledstjärnan i hela denna debatt. Tyvärr
har vi inte gått tillräckligt långt, eftersom vi har varit utsatta för tryck.
På lång sikt måste man börja diskutera vilket slags försvar som Sverige har
störst nytta av. Det har inte diskuterats mycket. Vi har varit inne litet på
den frågan. Vi har i vår motion pekat på att vi inte tror att det är det stora
plattformsförsvaret med JAS, stridsvagnar och ubåtar som är det intres-
santa. Vi vet inte om det är troligt att Sverige skulle bli utsatt för något slags
stort invasionskrig med front-mot-front-strider.
Vi är inte militärer, och vi har självfallet inte den kunskap som man i alla
lägen borde ha. Däremot borde dessa tankegångar förts fram och diskute-
rats, men det har man inte gjort. Den debatten har inte förts, och inte heller
detta är i försvarsbudgetens intresse.
Den enda av de heliga kor som egentligen har varit uppe till debatt är nå-
got som vi i grund och botten inte diskuterar i dag, men som vi kommer till-
baka till så småningom. Det handlar om värnpliktsfrågorna och den diskus-
sion som förts om totalförsvarsplikten. Det är bra att vi där har lyckats nå
fram till en konstruktiv lösning. Det visar just på vikten av att göra ompröv-
ningar och våga diskutera hur vi skall kunna lyckas upprätthålla demokra-
tiska krav och ha kvar pliktsystemet. Vi har ju ändå ett pliktsystem som inte
tvingar oss till onödigt höga försvarskostnader, och vi kan dessutom stärka
det civila försvaret.
Det finns ytterligare en punkt där vi har riktat kritik mot detta förslag. Det
rör sig om det sätt på vilket man har behandlat det civila försvaret. Just inom
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
137
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
138
det civila försvaret finns det oerhört stora problem som måste lösas och dis-
kuteras. Men tyvärr finns inte heller här några lösningar. I dag har många av
det civila försvarets uppgifter lagts över på kommunerna och blivit kommu-
naliserade. Däremot har inte finansieringen och inte heller pengarna blivit
det.
Vi ser i dag hur många kommuner negligerar de krav som riksdagen stäl-
ler. Detta har inte diskuterats. De internationella civila hoten, som Kent
Carlsson var inne på, har inte heller tagits med. Jag tycker därför att betän-
kandet är ofullständigt. De frågeställningar som är viktiga är inte med. På
något sätt kan man få intrycket av att detta är det förra försvarsbeslutet, som
omskrivits litet grand för att passa år 1992, och något som man gjort i stället
för att försöka formulera svar på de nya frågorna. Det tror inte jag är rätt
metod. Det behövs nya tankar och nya lösningar.
Med detta vill jag yrka bifall till de yrkanden som Kent Carlsson har avgi-
vit.
Anf. 120 HENRIK LANDERHOLM (m) replik:
Herr talman! Jag tackar Martin Nilsson för hans anförande. Han beskriver
världen med en ganska stor och bred pensel med rosa färg, en värld präglad
av demokrati, samförstånd och öppenhet. Jag kan ge en bild av en annan
värld, en värld av osäkerhet, där risken för storkrig har minskat, men där
småkrigen faktiskt finns runt omkring oss. I vårt närområde finns politisk
instabilitet med snabba skiftningar. Det är framför allt en värld där de mili-
tära resurserna i vårt närområde är fortsatt stora.
Jag skulle vilja be Martin Nilsson att tänka på skillnaden mellan politiska
och militära hot. Visst har det direkta politiska hotet i form av expansionism
i vårt närområde och snabbt användbara militära styrkor som kan användas
mot vårt land minskat. Men så länge vi kan se stora militära styrkor i vårt
närområde måste vi absolut upprätthålla ett starkt försvar.
Vi måste lära oss att skilja mellan militära och politiska hot. Politiska hot
kan skifta mycket snabbt. De kan skifta under några dagar, som vid sovjet-
kuppen i augusti och september, under veckor och månader. Att bygga upp
förlorad militär kapacitet tar inte veckor eller månader. Det tar år och decen-
nier att utbilda soldater och utveckla vapensystem för framtiden. Det är där-
för som vi även för framtidens säkerhet behöver ett starkt försvar.
Även om vi kan se många positiva tecken skall vi komma ihåg att det även
i vår omvärld kommer att vara de vassaste vapensystemen - marininfanteri-
brigader, luftlandsättningsdivisioner, modernt jakt-och attackflyg - som
kommer att skrotas sist, de som är mest användbara och starka som försvar
mot en tänkbar angripare.
Jag skall anknyta till det som Hans Lindblad tidigare sade. En av de vik-
tiga anledningarna till att vi vill satsa 7,3 miljarder under dessa fem år och
Socialdemokraterna vill satsa 3,8 miljarder, vilket också är en ökning av för-
svarsanslaget, är att de länder i vår omvärld som nu kan hösta in nedrust-
ningens frukter, efter att ha upprustat under en stor del av 80-talet, har ett
mycket bättre läge. De har redan köpt stridsvagnar, nya ubåtar, i de fall de
har behövt dem och nya jaktflygplan. Det har inte vi kunnat göra, och därför
måste vi genomföra den moderniseringen nu.
Jag är ledsen att behöva höra det försåtliga talet om att vi skall få ett vas-
sare försvar med hög kvalitet i dessa tio brigader, dvs. 50 000 man, som skall
utgöra vår fältarmé, när vi inte skall köpa nya stridsvagnar, något som är en
förutsättning för att kunna föra effektiva markstrider, när vi inte skall köpa
JAS och inte skall köpa nya ubåtar. Jag undrar verkligen om Martin Nilsson
har tänkt efter vilka militära styrkor som faktiskt finns kvar och som kommer
att finnas kvar under överskådlig framtid.
När stridsvagnarna smids om till plogbillar, skall jag vara den förste som
står i denna kammare och säger: Nu är det dags att dra ner våra försvarsan-
strängningar.
Anf. 121 MARTIN NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det är fint det, Henrik Landerholm. I grunden håller vi med
varandra. Jag håller med om att det finns en instabilitet i världen, och vi har
inte sagt någonting annat. Instabiliteten är ett problem. Vi säger också i våra
motioner och förslag att vi inte vill avrusta, utan vi vill ha kvar samma summa
pengar till det militära försvaret som sådant.
Men vi måste ju också diskutera hur vi bäst kan motarbeta och förebereda
oss för de hot och den instabilitet vi ser. Det är detta som Kent Carlsson och
jag här har försökt diskutera, nämligen vilka hotbilder vi ser och hur vi bäst
skulle kunna möta dem. Då måste man tyvärr konstatera att det inte först
och främst är fråga om militära medel. De pengar som vi lägger på militära
medel skulle vi sannolikt kunna få ut mer av genom andra säkerhetspolitiska
åtgärder.
Tyvärr är ni inte - herr Landerholm, som tillhör den profession som jag
tidigare talade om - rätt personer för att komma till rätta med de problem vi
ser i dag. De är i grund och botten inte militära. Man kan alltid vilja ha mer
pengar till försvar och olika angelägna åtgärder. Det tycker också jag skulle
vara mycket fint och bra. Men nu har det svenska samhället inte obegränsat
med resurser. Det borde inte minst Henrik Landerholm veta, som är an-
hängare av stora skattesänkningar i samhället.
För att klara välfärden och de grundläggande uppgifter som finns i samhäl-
let, måste vi faktiskt kunna prioritera, och då kommer inte detta högst upp
på dagordningen. Det finns andra saker som är mer angelägna. Satsar vi
dessa 7,3 miljarder, plus teknikutvecklingsfaktorn, har vi bundit oss för
högre utgifter inte bara för denna femårsperiod utan även längre fram i ti-
den.
Självfallet kan man som borgerlig majoritetsföreträdare tycka att det är
fint med större försvarskostnader. Men detta kommer tillsammans med ex-
empelvis vårdnadsbidrag och de skattesänkningar ni nu genomför att leda
till att vi så småningom kommer att urholka välfärden ännu mer, och vi kom-
mer att ha kvar ett högt skattetryck. Det är möjligt att det är detta ni önskar.
Men jag tror inte att det är vad majoriteten av svenska folket önskar, nämli-
gen att rasera välfärden för att vi skall ha råd att öka försvarskostnaderna
och exempelvis införa vårdnadsbidrag.
Anf. 122 HENRIK LANDERHOLM (m) replik:
Herr talman! Martin Nilsson gör samma misstag som hans partikamrater
gör när de byter argumentation från motion till reservation. Martin Nilsson
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
139
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
140
byter argumentation från anförande till replik genom att helt plötsligt säga
att det nu inte är hotbilden som skall styra försvarets inriktning och omfatt-
ning, utan i första hand de begränsade ekonomiska resurserna. Hur Martin
Nilsson skall förklara den logiska kullerbyttan vet jag inte.
Jag säger det igen: Martin Nilsson målar upp en annan säkerhetspolitisk
bild än den som alla partier gemensamt utom vänsterpartiet har kommit
överens om och som finns beskriven här i försvarspropositionen. Osäkerhe-
ten, den politiska instabiliteten och småkrigen är viktiga faktorer, och det
militära hotet kvarstår. Även om det politiska hotet - den politiska riskbil-
den, om vi så kallar det - i dag ter sig ganska mycket snällare än vad den har
gjort under en stor del av 80-talet, tycker jag att det är falskt av Martin Nils-
son att beskriva vår omvärld som en omvärld med enbart demokrati, samför-
stånd och öppenhet, när dessa militära resurser fortfarande finns kvar.
Jag menar att vi måste anpassa vårt militära försvar efter i första hand de
militära resurser som finns i vår omvärld och först i andra hand efter de
ganska flyktiga och snabba politiska förändringar som kan ske.
De pengar som vi nu satsar på försvaret är inga gigantiska summor. Det är
inte så fruktansvärt stor principiell skillnad mellan regeringens satsningar
och den socialdemokratiska oppositionens satsningar. Oppositionen vill
satsa 3,8 miljarder och regeringen vill satsa 7,3 miljarder. I summan 7,3 mil-
jarder ingår faktiskt den teknikutvecklingsfaktor som Martin Nilsson häv-
dade skulle ligga utanför.
Nästa gång vi fattar ett försvarsbeslut, oavsett om det blir 1995,1996, eller
1997, skall jag vara den förste att ta en ny debatt med Martin Nilsson och se
om de moderna stridsvagnar som fortfarande sprutas ut ur ryska stridsvagns-
fabriker har smitts om till plogbillar. Då skall jag vara den förste i kammaren
att säga att Martin Nilsson fick rätt, vi kunde nedrusta. Men vi kan inte göra
det nu.
Jag vill ha svar på frågan i min förra replik: Hur kan någon någonsin påstå
att vi får ett vassare försvar om vi inte köper JAS, inte köper nya stridsvagnar
och inte köper nya ubåtar? Att kalla det för kvalitet, för ett vassare försvar,
är att lura inte bara den opinion som lyssnar på vår debatt utan också kamra-
terna i kammaren. Hur ser detta ”vassare” försvar ut?
Anf. 123 MARTIN NILSSON (s) replik:
Herr talman! Henrik Landerholm säger att han skulle vara den förste att
om fem eller sex år ställa upp på att minska försvarsanslagen, ifall vi skulle
se att rustningen minskar osv. Det skulle vara hemskt kul. Det skulle nämli-
gen vara en totalt revolutionerande nyhet bland moderata riksdagsledamö-
ter. Jag tror inte att det har hänt någon gång. Oavsett vilket läge vi har befun-
nit oss i har Moderaterna sagt att vi skall rusta upp. När nu omvärlden rustar
ner, bryter ni helt plötsligt mot era principer och säger att vi inte alls skall
följa omvärlden. Nu skall vi bilda en ny och helt egen linje, dvs. vi skall öka
omkostnaderna.
Henrik Landerholm menar att det finns en motsättning i det jag säger, att
å ena sidan hotbilden skall styra och å andra sidan välfärden skall styra. Det
är självklart att jag säger det. Det gör ni också. Om ni hade fått bestämma
helt fritt och säga att det är en osäker värld som skall styra våra försvarskost-
nader, skulle ni ha satsat hur mycket pengar som helst, om ni hade haft dem.
Men ni har inte de pengarna. Det finns andra angelägenheter i samhället
som vi måste sköta gemensamt via skattefinansiering.
Den avvägningen gör ni i propositionen och i motioner precis lika mycket
som vi gör den i vår motion. Men vi kommer fram till att resurserna till större
del borde läggas på välfärden och på att bearbeta hotbilden där vi ser den,
dvs. instabiliteten. Där finns också ett problem.
Ni säger att det finns en instabilitet i första hand i Östeuropa. Ni delar vår
syn att det rör sig om sociala problem i första hand, som kan leda fram till ett
auktoritärt samhällssystem i Östeuropa. Men ni vågar inte göra någonting åt
det. Ni säger att det bästa sättet att motarbeta det är att satsa litet till på vårt
eget militära försvar. Vi säger att det bästa sättet att åtgärda det är att satsa
på bistånd där det bäst behövs, dvs. för tillfället i Östeuropa.
Det är mycket möjligt att vi skulle få ett vassare försvar med JAS och nya
stridsvagnar, men jag tror inte det. Jag tror att det är ett gammalt, klumpigt
försvarssystem. Men jag kritiserar inte först och främst det. Vad jag kritise-
rar är att försvarsutskottet, framför allt den borgerliga majoriteten, inte har
vågat, inte velat ta diskussionen om hur ett framtida försvarssystem skall se
ut, om hur hotbilden har förändrats och om behovet av ett nytt försvarssy-
stem. Så länge ni inte är beredda att ta den diskussionen här i kammaren
eller ute i samhället, kommer ni att måla upp en bild med bara två system,
där det handlar om ja eller nej, och det blir en oerhört förenklad försvarsde-
batt. Det tjänar varken Henrik Landerholm eller jag på, tyvärr.
Förste vice talmannen anmälde att Henrik Landerholm anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 124 IRÉNE VESTLUND (s) replik:
Herr talman! Jag inser naturligtvis att Martin Nilsson inte har kunnat följa
debatten i dess helhet under dagen och i och med det kanske inte heller har
haft klart för sig vad vi socialdemokrater har hävdat under dagens lopp.
Jag avslutade mitt anförande med att säga att jag tycker, när vi nu talar
om trendbrott, att det verkligen har skett ett trendbrott i dag. Vi tar t.ex.
fram det civila försvaret. Men vi har också gemensamt beslutat om en kom-
mitté för en utredning av det totala civila försvaret, och framför allt en upp-
följning. Det är ändå någonting som vi gemensamt har kommit fram till och
som jag tror är mer väsentligt för den framtida diskussionen om totalförsva-
ret än många andra resonemang.
Martin Nilsson tar också upp de säkerhetspolitiska hoten. Diskussionen
mellan Henrik Landerholm och Martin Nilsson tänker jag inte lägga mig i.
Men jag vill nog framhålla att om det är några som har resonerat om de fram-
tida säkerhetspolitiska hoten, så är det vi socialdemokrater i försvarsutskot-
tet. Vi ser bl.a. miljöhoten som en av de stora frågorna. Själv pekade jag på
bristen på rent vatten som kanske ett av de större hoten inför framtiden. Jag
tog också upp andra saker, bl.a. konsekvenserna av de etniska och religiösa
krig, eller skall vi säga historiskt grundade krig, som vi för närvarande ser i
Centraleuropa. Allt detta kan få konsekvenser som vi i dag inte riktigt kan
räkna ut.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996197
141
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
142
Jag tror att det måste finnas en öppenhet i diskussionen om säkerhetspoli-
tik. Det säkerhetspolitiska resonemanget måste innehålla en helhetsbild. Jag
vill inte dela den något förenklade syn som Martin Nilsson företräder här,
och som även andra talare har företrätt.
Anf. 125 MARTIN NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag delar Iréne Vestlunds syn på ett par områden. Jag menar
också att Socialdemokraterna delvis har en bättre syn, både vad gäller be-
skrivningen av det civila försvaret och den säkerhetspolitiska hotbilden som
finns i dag. Jag håller med henne. Utskottsgruppen har skrivit bra reservatio-
ner. Jag är nöjd med att ni har avgett dem. Men tyvärr går de inte tillräckligt
långt.
Det kanske inte finns förutsättningar för att diskutera detta och klara ut
det så lätt. Men det som i dag känns viktigt för det civila försvaret är inte
först och främst en kommitté. Det skulle i första hand behövas lösningar på
de resursproblem vi ser ute i kommunerna i dag. Det är möjligt att en kom-
mitté så småningom kan komma fram till sådana förslag.
Det är litet tragiskt att man satsar 7,3 nya miljarder och i princip inte läg-
ger någon enda krona, eller väldigt begränsade resurser, på det civila försva-
ret.
Även när det gäller de säkerhetspolitiska hoten finns en skrivning som är
bättre än den skrivning den borgerliga majoriteten har förmått prestera.
Men tyvärr leder inte heller den någonstans. Det är en skrivning som är till
intet förpliktigande. Den leder inte till några nya resurser eller något nytt
förhållningssätt i den praktiska politiken. Det är en bra skrivning. Men det
fordras kanske litet mer än så. Jag hoppas att det blir nästa steg i den social-
demokratiska försvarsutskottsgruppen, att man kommer längre.
Anf. 126 IRÉNE VESTLUND (s) replik:
Herr talman! Detta med förhållningssätt tycker jag är mycket intressant.
Dessutom är det intressant hur man för en sådan här debatt. Jag tror nog,
Martin Nilsson, att det är viktigare att gå ut och diskutera dessa saker på
plats, ute i kommunerna, för att också resonera om hur kommunerna förde-
lar de statliga bidragen. De statliga bidragen kommer ju att bli annorlunda
konstruerade nu.
Jag är medveten om att Kommunförbundet och regeringen inte har kom-
mit överens särskilt väl om de ekonomiska ersättningarna. Det har varat un-
der ganska många år. Men det har också att göra med att kommunerna inte
alltid kanske har haft klart för sig att fredstida beredskap också gäller för
krig. Man har hela tiden sagt att elavbrott, bekymmer med vatten, värme,
sjukvård osv. har med krigssituationen att göra, och då skall staten betala.
Men det fredstida samhället måste också vara robust och klara av dessa sa-
ker.
Jag är medveten om att en utredning inte kommer att klara av detta, men
jag är övertygad om att en mycket klar diskussion mellan kommunala politi-
ker och oss försvarspolitiker måste komma till stånd för att man skall se hel-
heten.
Det är ingen lätt materia, det vet vi, inte minst när man också har andra
prioriteringsdiskussioner som jag väl inser är ännu nödvändigare och hår-
dare. Då kan det vara lätt att skjuta ifrån sig det här.
Jag tog ett exempel på förmiddagen. Det är den situation man har i en
kommun uppe i Dalarna, där hela dricksvattentäkten blivit förgiftad. Vad
gör man där? Det kan hända många kommuner i framtiden. Det är ett av de
faktiska miljöhot som finns nära inpå oss.
Den diskussionen tror jag Martin Nilsson och jag kommer att klara ut till-
sammans. Man skall inte tala om korståg i detta sammanhang, men vi kan
väl flagga för det.
Anf. 127 MARTIN NILSSON (s) replik:
Herr talman! Vi hoppas det. Jag tror att Iréne Vestlund och jag är överens
i mycket. Problemet är att saken diskuterats i många år men inte kommit
någonstans. Det vi ser i dag är det problem Iréne Vestlund tar upp, att kom-
munerna tvingas prioritera mellan olika verksamheter. Då ligger tyvärr inte
det civila försvaret så högt.
Vi får hoppas att regeringen kommer med något slags rättighetslag även
på detta område. Det brukar man vara rätt duktig på annars.
Anf. 128 PEHR LÖFGREEN (m):
Herr talman! Sveriges flygvapen står inför genomgripande förändringar.
Flygvapnets betydelse har kommit alltmer i fokus tack vare de senaste årens
internationella händelser. Tålighet och avancerad teknik har visat sig över-
lägset i ett modernt krig.
Sammanbrottet i Östeuropa har medfört att den stabilitet som Warszawa-
och NATO- pakterna trots allt stod för, inte längre finns. Som exempel kan
man peka på motsättningarna inom det gamla Sovjetunionen, sammanbrot-
tet och inbördeskriget i Jugoslavien. Enligt flera bedömare är risken stor att
den konflikten kan sprida sig till resten av Balkan.
Det är en mycket allvarlig felbedömning att tro att krigsrisken minskat i
vårt närområde på grund av upplösningen av Warszawapakten och nedrust-
ningen i Centraleuropa. Motsättningarna är tydligare än någonsin, och san-
nolikheten för väpnade konflikter är större än tidigare. Behovet av ett starkt
och effektivt flygvapen har blivit viktigare än tidigare. Därför är det för tidigt
att göra stora nedskärningar, nedläggningar eller omflyttningar av det
svenska flygvapnet utan att samtidigt göra en bedömning av de säkerhetspo-
litiska konsekvenserna.
Under de senaste tio åren har flygvapnet satsat mycket på att bygga upp
ett ”tåligt” system. Vi har förändrat vår basfilosofi till att, i krig, ha så stor
spridning av materiel och personal som möjligt. ÖB:s direktiv om försvarets
organisation, att arbeta så ”krigslikt” som möjligt i fred, för att övergången
till krig skall kunna genomföras så snabbt och enkelt som möjligt, innebär
att flygvapnet måste finnas nära de baser man kommer att använda i krig.
Besluten om flygvapnet och framför allt vår framtida organisation måste
grundas på möjligheten att hävda vårt luftrum, att bibehålla en hög incident-
beredskap och en effektiv havsövervakning.
F 13 i Norrköping spelar en viktig roll för vår närvaro i det strategiskt vik-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
143
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
tiga Östersjöområdet. Att från andra flygflottiljer bedriva samma effektiva
spaningsflygverksamhet är omöjligt.
Eftersom F 13 alltid bedömts ligga inom ett strategiskt viktigt område har
omfattande investeringar gjorts här de senaste tre åren. Berghangaren, en
av Sveriges två, är bl.a. förberedd för JAS 39 Gripen.
Sammantaget innebär detta att F 13 är en av Sveriges modernaste flygflot-
tiljer. Flottiljens läge, uppgifter och kompetensnivå gör F 13 till ett av Sveri-
ges viktigaste flygförband. En nedläggning av F 13 skulle avsevärt försämra
Sveriges möjligheter att effektivt övervaka ett av norra Europas ”hetaste”
områden med en kraftig militär närvaro.
Tyvärr har den tidigare socialdemokratiska regeringen haft ett ganska
ljumt intresse för de svenska försvars- och säkerhetspolitiska frågorna. In-
tresset har varit mer inriktat på länder långt från Europa. Urholkningen av
försvarets resurser har lett till att vi bl.a. inte klarat skyddet av våra kuster.
Försvarets trovärdighet har naggats i kanten. Socialdemokraternas oför-
måga att fatta de nödvändiga strategiska besluten om försvarets framtid har
lett till att den nuvarande regeringen tvingas fatta en rad svåra beslut som
dess värre kommer att påverka många människor.
Sammanslagningar och nedläggningar av förband är nödvändiga. Om den
tidigare socialdemokratiska regeringen fattat de nödvändiga besluten hade
effekten för de orter som nu drabbas kunnat lindras eller uteblivit helt.
Riksdagens beslut om vårt framtida flygvapen måste fattas utifrån en sä-
kerhetspolitik som bygger på vårt behov av skydd och säkerhet och inte av
sysselsättnings- och regionalpolitiska skäl. Sådana beslut kommer att under-
gräva flygvapnets möjligheter att lösa sina uppgifter, dvs. försvara Sverige i
händelse av ofred.
Herr talman! För att riksdagen skall kunna fatta ett långsiktigt beslut om
vårt framtida flygvapen är det nödvändigt att chefen för flygvapnet tillsam-
mans med ÖB gör en plan för hur freds- och krigsorganisationen skall se ut
för att flygvapnet skall kunna lösa sina uppgifter effektivt. Det är nödvändigt
att undvika förhastade beslut som leder till en omfattande flyttkarusell av
flygplan, materiel och människor och som kommer att kosta skattebetalarna
ansenliga belopp.
En nedläggning av F 13 kommer att leda till en mycket omfattande flyttka-
rusell, eftersom huvuddelen av verksamheten skall behållas i krigsorganisa-
tionen.
F 13:s uppgifter är omfattande, eftersom man tidigare övertagit verksam-
heterna från fyra nedlagda flottiljer. Om F 13 läggs ner kommer nuvarande
verksamhet att flyttas till F 16 i Uppsala, F 17 i Ronneby och F 6 i Karlsborg.
Från Ronneby flyttas spaningsdivisionen till Karlsborg. För att ge plats i
Karlsborg kommer ett antal Attackviggen att flyttas till Söderhamn. F 16 i
Uppsala tar över ansvaret för baser, stridsledning och radarstationer. Så
länge chefen för flygvapnet anser att ostkusten är värd att försvara kommer
man att vara tvungen att ha personal stationerad i närheten.
En flyttkarusell av denna omfattning är oerhört kostsam. Kostnaderna för
att flytta materiel och människor kommer att öka avsevärt. Detsamma gäller
kostnaderna för flygspaningen, som nu bedrivs från F 13 och som kommer
144
att tas över av F 6. Dessutom kommer försvarseffekten att minska, enligt
chefen för flygvapnet vid hans besök på F 13 fredagen den 15 maj.
Eftersom Karlsborg även kommer att överta spaningen från Ronneby,
kommer våra möjligheter till effektiv havsövervakning att kraftigt försäm-
ras. Den ökade transporttiden för både jakt och spaningsflyg kommer att
innebära att Sverige inte kan klara av en tillfredsställande incidentberedskap
i norra och mellersta Östersjöområdet. ”Gotland”, Sveriges hangarfartyg,
lämnas utan tillfredsställande luftförsvar.
Kostnaderna för en avveckling av F 13, tillsammans med den kraftiga för-
sämringen av luftförsvaret inom Östersjöområdet, talar emot en nedlägg-
ning av F 13.
Det är nödvändigt att riksdagen bildar sig en uppfattning om hur flygvap-
net skall vara organiserat, vilka förband vi skall ha kvar och var dessa skall
vara placerade.
Alla delar inom flygvapnet skall beaktas, investeringskostnader, utbild-
ning, administration, försvarsuppgifter, etc.
Flygvapnets operativa delar skall vara decentraliserade så långt som möj-
ligt för att få bästa yttäckning. Däremot kan administrationen mycket väl
centraliseras. I dag sköter i stort sett varje flottilj sin egen adminstration.
Här borde det finnas stora möjligheter till rationaliseringar. Administratio-
nen för de olika flygförbanden borde kunna slås ihop till att klara tre-fyra
flygförband.
Historiskt har Östersjön alltid varit strategiskt viktigt för många nationer.
Förutom handel och sjöfart har den militära närvaron alltid varit påtaglig.
Vi delar också Östersjön med många nationer, alla med samma rätt att fär-
das över havet och genom luften men också med samma skyldighet att re-
spektera varandras suveränitet. Denna skyldighet har tyvärr inte varit en
självklarhet, Sverige har fått se sina gränser kränkta otaliga gånger. Genom
vår närvaro i Östersjöområdet kan vi visa omvärlden att vi alltid kommer att
hävda vårt territorium, att vi kommer att hävda vår rätt att finnas där.
När nu riksdagen skall besluta om F 13:s framtid kommer riksdagen också
att markera för omvärlden vår syn på det viktiga Östersjöområdet.
Bevara Sveriges suveränitet, slå vakt om F 13!
Jag yrkar bifall till regeringens proposition i den del som avser bevarande
av Kungl. Bråvalla flygflottilj F 13 samt avslag på utskottets förslag och
samtliga motioner och reservationer. Yrkandet finns utdelat i kammaren.
(Pehr Löfgreens yrkande hade följande lydelse: beträffande nedläggning
av Bråvalla flygflottilj (F13) att riksdagen med bifall till proposition
1991/92:102 i denna del samt med avslag på motionerna 1991/92:Fö6 i denna
del, 1991/92:Föl6 yrkande 2, 1991/92:Fö21 i denna del, 1991/92:Fö28 yr-
kande 23, 1991/92:Fö47 och 1991/92:Fö331 yrkande 1 godkänner vad rege-
ringen föreslagit.)
I detta anförande instämde Mona Saint Cyr och Birger Hagård (båda m).
Anf. 129 BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag finner Pehr Löfgreens säkerhetspolitiska bedömning
milt uttryckt märklig. Pehr Löfgreen torde stå tämligen ensam i denna kam-
10 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 125
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
145
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
146
mare om denna bedömning. Inget parti i denna kammare har gett uttryck
för en sådan bedömning tidigare.
Jag föreslår att Pehr Löfgreen snarast vänder sig till sin egen försvarsminis-
ter och sitt eget parti för att få rätsida på de frågeställningar han har kring
den säkerhetspolitiska bedömningen.
Hans resonemang leder honom fram till att vi i dag över huvud taget inte
kan vidta några förändringar i grundorganisationen därför att det säkerhets-
politiska läget anses så ”farligt” just nu. Jag skulle vilja påstå att det är precis
tvärtom. Har vi någon gång i modern historia kunnat använda tidsuppehållet
till att vidta förändringar i grundorganisationen är det exakt just nu. Det är
såvitt jag förstår samtliga partier i riksdagen överens om.
Pehr Löfgreen känner oro för att vi inte skall kunna hävda luftrummet.
Men det är inte med fredsflottiljer vi gör det, utan med våra divisioner i
krigsorganisationen. Dem har vi efter bästa förmåga försökt bibehålla på en
hög standard. Det gäller också nästan alla partier.
Pehr Löfgreen talar om investeringar på F 13. Jag håller med om att F 13
är en modern, fin och bra flygflottilj. Problemet är att vi inte har några risiga,
nedgångna flottiljer i flygvapnet i dag. Alla har en god standard. Det är alltså
tyvärr inget bra urvalsinstrument som Pehr Löfgreen hänvisar till.
När det gäller antalet flottiljer vill jag påstå att det kanske vore klokt av
Pehr Löfgreen att diskutera den frågan med regeringskollegerna i Folkpar-
tiet.
Får jag påstå att det resonemang om Gotlands luftförsvar som fördes i ta-
larstolen är fullständigt felaktigt. Jag skulle nästan vilja gå så långt att jag
sade att Pehr Löfgreen borde fundera litet på devisen för första divisionen
på F 13: Utan spaning, ingen aning. Är det så att Pehr Löfgreen inte har
tillämpat någon spaning?
Anf. 130 PEHR LÖFGREEN (m) replik:
Herr talman! Först vill jag beklaga att jag hörde illa vad som sades av före-
gående talare, och det vore bra om det gick att tala litet tydligare. Jag hörde
ändå i stort sett vad det rörde sig om, och jag vill hävda att en incidentbered-
skap är mycket nödvändig. Vad jag i övrigt har sagt vidhåller jag.
Vi är tvungna att ha ett starkt försvar, ett starkt flygvapen. Ryssland är i
dag en stat som består av många delstater, och det finns alltså möjlighet att
precis vad som helst kan hända, när som helst. Min uppfattning är att oron
ute i världen är betydligt större än vad många vill framhålla.
Anf. 131 BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag skall verkligen försöka att vara tydlig och klar. Mitt bud-
skap till Pehr Löfgreen är: Incidentberedskapen skall inte förändras. Punkt.
Anf. 132 PEHR LÖFGREEN (m) replik:
Herr talman! Jag vidhåller vad jag har sagt i mitt anförande. Jag hoppas
nu att flygvapnet skall få fortsätta att försvara det här landet.
Anf. 133 TORGNY LARSSON (s):
Herr talman! En lång dags debatt börjar närma sig sitt slut. Det har sagts
mycket i dag, både sådant som är värt att komma ihåg och sådant som vi
kanske ganska snabbt glömmer. Det som somliga talare ändå har kunnat
ställa sig bakom är att det kalla kriget är slut. Det är inte det intryck man får
när man lyssnar på alla.
Det har i alla fall skett en dramatisk och positiv ändring i de internationella
relationerna i Europa. Sovjetunionen är upplöst, och Warszawapakten exis-
terar inte längre. Tillbakadragandet av sovjetiska trupper och upplösningen
av Sovjetunionen har lett till en totalt förändrad situation i Europa. En
mycket kraftig konventionell nedrustning pågår, liksom en kraftig nedrust-
ning av kärnvapen.
Detta var några meningar i den motion nr 34 som företrädare för de social-
demokratiska sidoorganisationerna - Broderskapsrörelsen, Socialdemokra-
tiska kvinnoförbundet och ungdomsförbundet - har skrivit under.
Det kan inte längre påvisas att det finns något verkligt militärt hot mot
Sverige i dag. Varifrån skulle i så fall ett anfall kunna tänkas komma? Varken
ÖB, regeringen eller utskottet kan ge något svar på den frågan.
Vi lever alltså i en ny situation, vilket även utskottet åtminstone delvis
medger. Den logiska slutsatsen av detta faktum borde rimligtvis vara att
även Sverige skulle kunna minska sina försvarsutgifter. Åtminstone borde
vårt land kunna undvika att öka sina militära kostnader.
Det kalla krigets slut borde göra det möjligt att frigöra stora resurser av
olika slag. Det hade varit bra om vi nu hade kunnat ta chansen och använda
oss av den möjligheten.
Visserligen medger utskottet att den säkerhetspolitiska utvecklingen inne-
håller många positiva element, men det framhåller samtidigt att denna ut-
veckling också innehåller stora osäkerheter. Därför kan man inte tänka sig
vare sig att sänka militärutgifterna eller ens att behålla dessa på en oföränd-
rad nivå.
Det finns ingen anledning att förneka att utvecklingen framöver kan inne-
bära osäkerheter, men utskottet drar fel slutsatser med anledning av det.
Den grundläggande frågan som bör ställas är om detta innebär ett hot mot
Sveriges säkerhet. De konfliktrisker som kan tänkas uppstå i form av social
oro, etniska och nationella motsättningar kan inte i första hand mötas med
militära metoder.
I stället är bistånd till ekonomisk utveckling, försvar av mänskliga rättig-
heter och miljösatsningar exempel på insatser som bör göras. Därför finns
ingen anledning att realt höja de militära anslagen.
I dessa dagar presenterar en av mina medmotionärer, Maj Britt Theorin,
vid den stora konferensen i Rio en FN-studie om hur militära resurser kan
användas för att rädda och återställa miljön.
Slutsatsen är att den ekonomiska ramen för det militära försvaret kan hål-
las oförändrad i jämförelse med dagsläget. Försvarskostnaderna bör inte
fortsätta att öka.
Herr talman! Det är mycket som man skulle kunna säga med anledning av
detta, men med hänsyn till den långa debatten nöjer jag mig med att i allt
väsentligt instämma i det som Kent Carlsson och Martin Nilsson har sagt tidi-
gare i debatten. Jag vill bara göra ett litet tillägg, en markering, och det gäller
JAS.
Det har många gånger sagts, även i dag, att JAS är en gökunge i försvars-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
147
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
148
boet. Det tål att upprepas. JAS-projektet borde aldrig ha kommit till stånd.
I den situation vi är i nu, borde riksdagen i dag fatta ett beslut om att säga
nej till delserie 2. Tyvärr kommer riksdagen inte att göra det, och jag bekla-
gar det, herr talman.
Jag instämmer i de yrkanden som Kent Carlsson och Martin Nilsson här
har framfört.
Anf. 134 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! ”F 13 är inte utbytbart i försvarets nedläggningsprocess. 400
miljoner kostar det att ’byta’ F 13 mot F 6 i Karlsborg. Och det inryms inte
i försvarsbeslutets ramar.”
Det här sade försvarsminister Anders Björck i Linköping i april.
I maj var försvarsministern i Norrköping, och enligt Norrköpings Tid-
ningar fällde han följande yttrande:
”Ett militärt sett felaktigt beslut. Så kommenterar en kritisk försvarsmi-
nister Anders Björck (m) försvarsutskottets beslut på tisdagen att offra F 13
i Norrköping.” Enligt Björck kostar utskottets beslut flera miljoner mer än
om F 13 fått vara kvar.
Regeringens proposition är ju klar: man föreslår en nedläggning av F 6 och
ett bibehållande av F 13 - detta av försvarspolitiska och ekonomiska skäl. Vi
har hört det av flera talare, och jag skall inte gå in i detalj på det. Vi vet av
den debatt som har varit vilka skälen är. Mina kamrater på Östgötabänken
har lagt fram dem mycket tydligt, nämligen Lars Stjernkvist, Pehr Löfgreen,
Inge Carlsson, Dan Ericsson i Kolmården och Ingvar Björk. De har berättat
om läget nära Östersjön, de gjorda investeringarna på F 13, ekonomin, de
kortare flygtiderna i förhållandet mellan F 13 och F 6, transportsträckorna
om F 6 får behållas och F 13 läggas ned.
Ett argument som har framförts flera gånger och som naturligtvis är besvä-
rande för oss som försvarar F 13, är att ÖB och flygvapenchefen skulle ha
förordat att F 13 skall läggas ned. Men jag tror att det kan vara skäl att på-
minna om att de gjorde det i ett läge när ”ÖB 92 komplement” presentera-
des. Jag undrar om de skulle ha gjort samma bedömning i dag, när rege-
ringen har föreslagit att en och en halv division AJ 37 skall avvecklas. Hade
flygvapenchefen och ÖB haft de fakta i målet, tror jag att det inte är en allt-
för djärv gissning att de skulle ha föreslagit att lägga ned F 6 och behålla
F 13. Det tror jag hade blivit den logiska slutsatsen.
Men när den socialdemokratiska partimotionen lades fram blev det natur-
ligtvis en rejäl dolkstöt för F 13.1 den föreslogs just en nedläggning av Norr-
köpingsflottiljen. Då förstod vi nog litet till mans att det kanske skulle bli
litet besvärligt att rädda F 13. Men hoppet fanns naturligtvis, och nu hängde
det på utskottet och den här kammaren. Vi skall snart gå till beslut, och fort-
farande finns naturligtvis chans att vi kan följa propositionen, regeringen
och försvarsministern.
I utskottet blev det en majoritet för ett bibehållande av F 6. Socialdemo-
kraterna och Ny demokrati fann varandra. Detta gjorde det naturligtvis
också besvärligt för de fyra borgerliga regeringspartierna att sedan gå vidare
och föreslå att F 13 skulle vara kvar. Då skulle man inte få en nedläggning
av någon flottilj. Det var den kniptång man satt fast i.
Jag frågar mig ändå: Var är de borgerliga reservationerna mot det här för-
slaget? När man fastnade för F 6 hade jag väntat mig att regeringsföreträ-
darna skulle ha reserverat sig till förmån för förslaget i propositionen.
I ett särskilt yttrande förklarar de fyra partierna sitt agerande. Det gör
man mycket bra, tycker jag. Det är bara synd att det är ett särskilt yttrande
och inte en reservation.
I yttrandet skriver man på följande vis: ”Att Karlsborgs kommun skulle
drabbas mycket hårt av effekterna av en nedläggning av F 6 är uppenbart.
Inte desto mindre talar starka krigsorganisatoriska och ekonomiska skäl för
en nedläggning. Nedläggning av något annat förband än F 6 sparar mindre
pengar under försvarsbeslutsperioden och stämmer sämre överens med de
prioriteringar avseende krigsuppgifterna som i enighet beslutats i avsnittet
Säkerhetspolitiken och totalförsvaret.”
Bakom detta står utskottets ordförande och de borgerliga ledamöter som
företräder regeringspartierna.
Det kunde naturligtvis ha blivit ett annat beslut, om t.ex. Ingvar Björk,
som har talat väl för F13 här i dag, också hade röstat på ett sådant sätt att vi
kunde ha bevarat F 13. Genom att yrka på och rösta för ett bibehållande av
F 6 slog han - och det måste han ha varit medveten om - undan benen för
möjligheterna att behålla F 13.
Hans Lindblad har också i debatten här i dag sagt att vilken flottilj som
skall läggas ned - F 6 eller F 13 - inte objektivt kan fastställas. Jag vet inte
riktigt vad Hans Lindblad menar med att det inte objektivt kan fastställas.
Hans Lindblad har talat om olika variabler, och på något sätt måste man väl
ändå kunna komma fram till vilket som är bäst att lägga ned - F 6 eller F 13.
Enligt det särskilda yttrandet, som Hans Lindblad ändå har ställt sig
bakom, gör man bedömningen att det från försvarspolitisk och ekonomisk
synpunkt vore bättre om man behöll F 13 än F 6.
Vad man nu har gjort är att man har tagit andra hänsyn än försvarspoli-
tiska. Utskottet skriver när det gäller F 6: ”Utskottet har noga prövat rege-
ringens förslag att lägga ned Västgöta flygflottilj F 6 i Karlsborg och därvid
funnit att övervägande skäl talar för att behålla flottiljen. Av betydelse har
härvid varit att Karlsborgs kommun skulle ha drabbats mycket hårt av effek-
terna av en nedläggning.” Det är det första argument man för fram - alltså
ett arbetsmarknadspolitiskt, inte försvarspolitiskt, skäl. På den punkten
finns ingen reservation.
Utskottets ordförande, Arne Andersson, har här i dag lagt fram ett sär-
skilt yrkande, och det är jag glad över att han har gjort. I det sägs att vad
utskottet har anfört om friare former vid nedläggning av 114 och P 6 jämväl
bör innefatta de för nedläggning föreslagna förbanden F 13 och Ing 1. Är det
nu F 13 som kommer att läggas ned enligt beslutet här i dag är det naturligtvis
bra. Skulle det bli F 6 som läggs ned kan ju F 13 utbytas mot F 6. Det är
enligt vad jag förstår en motion av Hans Lindblad som ligger till grund för
detta yrkande.
Alla de brev och andra påstötningar som vi har fått från dem som nu är
oroliga i Norrköping har vi naturligtvis tagit intryck av. Men framför allt har
det, precis som Lars Stjernkvist har sagt här i dag, funnits försvarspolitiska
skäl. Enligt vad jag förstår blev Lars Stjernkvist egentligen aldrig rejält be-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
149
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
150
mött på de konkreta punkter som han lade fram. Det är, som det står i det
särkilda yttrandet, den bedömning man borde ha gjort när man tog ställning.
Jag skall slutligen bara läsa upp ett par saker som jag har fått mig tillsända.
En anställd skriver så här: Om F 13 i Norrköping läggs ned och all dess verk-
samhet flyttas förstår jag inte varför. Varför är vi, 530 civilanställda vid flot-
tiljen, värda mindre än 300 i Karlsborg, där dessutom den övervägande de-
len av de civilanställda jobbar för hela garnisonen? Alltså riskerar inte alla
att bli helt arbetslösa som här i Norrköping. Vi skall ut på en arbetsmarknad
som i dag består av 4 000 arbetslösa, med varsel och förvarsel på ytterligare
tusentalet - en kris som är jämförbar med textilkrisen här i stan. - Skulle
man nu ha arbetsmarknadspolitiska skäl för sin bedömning kunde man lika
väl ha tagit de här argumenten.
Så här skriver en anställd som klagar över att de försvarspolitiska motiven
lyser med sin frånvaro:
Om vår Jakt var snabbare än tanken som Du tänker
Och var byggnad utav guld och ädla stenar blänker
Om vår berghangar var byggd så trygg och kostsamt stor
att faktiskt alla rymdes där, i hela staden där vi bor
Om vår spaning såg Moskva och ryssens Röda torg
Allt tycks väga lätt mot F 6 och Karlsborg.
Med det här, herr talman, yrkar jag bifall dels till det yrkande som Pehr
Löfgreen har lagt fram, dels till ett som är utdelat på bänkarna och där jag
yrkar bifall till det som har anförts i propositionen när det gäller F 6 i Karls-
borg, dvs. beträffande bibehållande av Västgöta flygflottilj, mom. 76.
(Karl-Göran Biörsmarks yrkande hade följande lydelse:
76. beträffande bibehållande av Västgöta flygflottilj (F 6) att riksdagen
med bifall till proposition 1991/92:102 i denna del samt med avslag på motio-
nerna 1991/92:Fö325, 1991/92:Fö6 i denna del, 1991/92:Fö21 i denna del,
1991/92:Fö28 yrkande 21, 1991/92:Fö35 yrkande 1 och 1991/92:Fö40 yr-
kande 1 godkänner vad regeringen föreslagit.)
Anf. 135 HANS LINDBLAD (fp) replik:
Herr talman! Karl-Göran Biörsmark tog upp mitt påstående att man inte
objektivt kan fastställa vilken flottilj som skall läggas ned. Jag sade att jag
var med i ”dödspatrullen”. När vi åkte runt och tittade på, jag tror det var
sammanlagt 70 myndigheter - både civila och militära - använde vi samma
sätt att räkna vid bedömningen; vi hade samma räntor när vi beräknade kost-
naderna för investeringar och samma siffror när vi beräknade vad avgångar
och rekrytering etc. kostade. De ekonomiska kostnaderna kan på det sättet
beräknas objektivt.
Men när man skall avgöra vilken flottilj som skall läggas ned kan ett skäl
vara att det på ett ställe är mera bullerstörningar. Ett annat skäl kan vara att
arbetsmarknaden på orten är större. Det är svårt att sätta siffror på sådana
faktorer, eftersom det är värderingar. En sådan fråga kan man aldrig bedöma
objektivt, inte ens i efterhand.
Jag kan ta några exempel. Riksdagen fattade beslutet att lägga ned 111 i
Växjö. Alternativet var då 116 i Halmstad. Jag kan inte ärligt säga att detta
var ett riktigt beslut. Jag kan t.o.m. personligen finna flera argument som
talar för ett beslut i motsatt riktning.
Vi hade en gång - jag har redan nämnt det exemplet - att ta ställning mel-
lan flottiljen i Ronneby och den i Kalmar. Nedläggningen skedde i Kalmar,
men objektivt sett kan man inte säga vilken som borde läggas ned.
Ett annat exempel som kan vara intressant nu var vägningen mellan F 13
i Norrköping och F 11 i Nyköping.' Det var alldeles uppenbart att bullerstör-
ningarna var mycket större i Norrköping. F 11 :s fält låg långt ut i skogen. Det
fanns också berghangar och sådant som vägdes in. Men det som förmodligen
gjorde att F 13 blev kvar var att man sade att Norrköping nyss drabbats av
en stor textilkris. Det var bara det att den dag tre år senare när flottiljen i
Nyköping lades ned stod man mitt uppe i en stålkris med risk för att hela
Oxelösund skulle ramla bort. Det som var rätt när beslutet fattades gällde
inte längre när beslutet verkställdes.
Jag är själv från Gävle. Jag tycker naturligtvis att det finns många skäl som
talar för Gästrikebrigaden, men jag kan inte säga att det är objektivt och att
det är fel att behålla regementet i Sollefteå; Ådalen har redan nyligen förlo-
rat ett trängregemente, länet blev av med ett luftvärnsregemente i Sundsvall
för ett antal år sedan, och risken är ganska stor att KA 5 i Härnösand också
försvinner.
Ingen har alltså rätt eller fel i sådana här frågor, utan alla för fram sina
värderingar. Siffror och sådant kan man fastställa objektivt, men värderingar
kan inte göras objektivt. Det är det som är politik - man kan värdera regio-
nalpolitik, miljö, statsfinanser, värnpliktssociala faktorer etc. på olika sätt.
Det är klart att vi har tagit oerhört mycket hänsyn till regionalpolitik i den
meningen att man har lagt ned nästan alla förband i storstäderna och bygger
nya förband t.ex. uppe i Arvidsjaur dit de stackars värnpliktiga får åka. Det
har tagits väldigt litet värnpliktssociala hänsyn från riksdagens sida under det
att man tagit stor hänsyn till regionala skäl. Detta är en värderingsmässig
bedömning, men den är inte felaktig i någon objektiv mening. Därför tror
jag inte att vi kan säga att det bombsäkert är riktigt att lägga ned den ena
flottiljen och fel att lägga ned den andra. Jag är betydligt mer ödmjuk, därför
att jag har varit med om många sådana beslut.
Anf. 136 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Jag respekterar Hans Lindblads ödmjukhet och förstår reso-
nemanget att det är svårt att vara rent objektiv i detta och att väga faktorerna
i en vågskål och få fram en absolut sanning. Jag respekterar det. Men samti-
digt har ju Hans Lindblad varit väldigt vältalig när det gäller just hur man
kan räkna med olika variabler, hur man kan ta in olika faktorer och väga
dem mot varandra. Det jag saknar här är just detta underlag, när man nu
ställer F 6 mot F 13. Det borde ha funnits en bättre presentation av de va-
riabler som Hans Lindblad talar så vältaligt om. Då hade det kanske också
varit lättare att ta ställning.
Den information som jag har fått ut av den här debatten - jag sitter inte i
försvarsutskottet och ägnar mig inte så mycket åt de här frågorna annars -
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
151
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
152
är att de här variablerna talar för F 13. Det är vad jag har fått ut av den här
informationen.
Tydligen är det så att Hans Lindblad själv har gjort samma bedömning
som jag, regeringen, försvarsministern och många andra, nämligen att de
här variablerna talar för F13. Annars skulle ju inte Hans Lindblad skriva
som han gör i det särskilda yttrandet. Låt mig bara kort citera det en gång till:
”Inte desto mindre talar starka krigsorganisatoriska och ekonomiska skäl för
en nedläggning” - av F 6. ”Nedläggning av något annat förband än F 6 sparar
mindre pengar under försvarsbeslutsperioden och stämmer sämre överens
med de prioriteringar avseende krigsuppgifterna som i enighet beslutats i av-
snittet Säkerhetspolitiken och totalförsvaret.” - Det är ju Hans Lindblads
egen bedömning, objektiv eller subjektiv.
Ni skriver vidare i det särskilda yttrandet: ”Med bakgrund av att en majo-
ritet motsatt sig regeringens förslag har vi tvingats acceptera den socialdemo-
kratiska partimotionens förslag---.”
Det är väl detta som har gjort att beslutet har blivit som det har blivit. Om
Hans Lindblad hade fått göra dessa övervägningar med dessa variabler hade
det, om jag har förstått texten, blivit F 13 enligt Hans Lindblads eget önske-
mål.
Anf. 137 HANS LINDBLAD (fp) replik:
Herr talman! Visst är det så. Men det finns ett alternativ som jag har vänt
mig oerhört starkt mot, nämligen att man inte skall göra något alls utan be-
hålla båda. Då är det fredsorganisationen som styr. Då skall det vara ytterli-
gare två divisioner, och det kostar, som jag har sagt tidigare, 2,5 miljarder.
Det är alltså sex gånger mer än hela det belopp som gjorde att bombkapseln
riskerade att bli borttagen från attackflyget. Det är pengar som skulle kunna
möjliggöra flygande radar eller jaktrobotar. Det kan inte vara rätt att i detta
säkerhetspolitiska läge, då vi inte ser något stort hot i framtiden, lägga ned
en väldig massa mer pengar på bränsle och underhåll. Det är detta som det
de facto gäller.
Det som är olyckligt både nu och vid besluten 1989/90 är att man inte tar
in alla dessa variabler. Det borde vara politikerna som skall väga in alla fak-
torer - miljö, värnpliktssociala faktorer, arbetsmarknadshänsyn, operativa
faktorer etc. - och göra en vägning mellan t.ex. de fem mest aktuella rege-
mentena och de tre mest aktuella flottiljerna och får stå för det. Det är i
stället myndigheter som gör detta, och dessutom är det enmansmyndigheter
där det inte ens finns en styrelse, utan det är arméchefen, flygvapenchefen
och ÖB som har lagt fram detta.
Utskottet har sagt att man i principiellt håller med mig om det som jag har
sagt i motionen och såvitt jag förstår gjort ett tillkännagivande om att man
nästa gång måste låta politiker vara med i detta sammanhang. Det gjordes
sista gången för tio år sedan. Men problemet är att det beslutet fick så dåligt
rykte.
Det var då fyra partier som i ”dödspatrullen” var överens om vad man
skulle lägga ned. Men en del stoppades i regeringen, eftersom ÖB helt plöts-
ligt ändrade uppfattning. Då följde regeringen naturligtvis ÖB - det hand-
lade om det minsta motståndets lag. Ett parti skulle ha en kongress på ett av
dessa ställen, och därför gick det inte att lägga ned det regementet. Sedan
blev det en uppgörelse i riksdagen mellan två partier. Därför gick det inte att
lägga ned den milostaben. Och i några fall struntar myndigheterna i beslu-
tade avvecklingar.
Alla talade illa om ”dödspatrullerna”. Men ni har rätt. Det är precis på
samma sätt som ”mina människor” i Gävle tycker, nämligen att man inte har
blivit just bedömd.
Folk talar i denna kammare faktiskt ytterligt litet om det operativa och
ytterligt litet om det civila försvaret. Det talas nästan bara om fredsorganisa-
tionen. Fredsorganisationsfrågor måste också behandlas i ett politiskt organ.
Det är väl utomordentligt olyckligt om så inte sker.
Det var på samma sätt förra gången. Det blev som myndigheterna hade
föreslagit. Det gjordes de facto ingen politisk bedömning. Det är också be-
kvämt för politiker att säga att man utgår från myndigheternas förslag. På
något sätt skyller man ifrån sig. Nu skyller politiker på myndigheter, och
myndigheter skyller på politiker. Det är tyvärr på det sättet. Jag beklagade
detta förra gången, och jag beklagar det nu. Men jag är inte beredd att lägga
2 500 milj.kr. av skattebetalarnas pengar på att behålla en organisation i yt-
terligare fem år för att man skall få titta på alternativen.
Anf. 138 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Jag respekterar naturligtvis Hans Lindblads ekonomiska re-
sonemang. Något måste göras, och jag ställer upp på att en flottilj måste läg-
gas ned.
Vad jag beklagar är att Hans Lindblad med sin goda förmåga att argumen-
tera inte har lyckats övertyga Socialdemokraterna eller Ny demokrati eller
båda i försvarsutskottet hur man skulle hantera denna fråga. Det kanske var
övermäktigt för Hans Lindblad att övertyga dem. Bollen låg ju väldigt
mycket hos Socialdemokraterna och Ny demokrati, och t.ex. hos Ingvar
Björk som hade kunnat få vågen att tippa över åt andra hållet.
Det är litet tråkigt att höra att det är ett grunt underlag. Jag har under
debatten mer och mer förstått att det är ett relativt grunt underlag som ligger
till grund för besluten, och nu bekräftar Hans Lindblad det igen. Det är för-
ödande att Sveriges riksdag sitter och fattar beslut om nedläggning av en bra
flygflottilj på ett grunt underlag.
När vi kommer hem skall vi alltså berätta för de anställda på F13 att det
egentligen var ett grunt underlag och att det t.o.m. fanns en majoritet i riks-
dagen som ville bevara F 13 men att F 13 ändå läggs ned.
I detta sammanhang har Socialdemokraterna och Ny demokrati en nyckel-
roll. Ny demokrati vill bevara F 13. Men genom sitt agerande föredrar man
att behålla F 6 i stället för F 13. Det är de facto på det sättet. Ny demokrati
kan säga att man vill behålla båda, men genom sitt agerande vet man att
genom att behålla F 6 lägger man de facto ned F 13.
Anf. 139 STIG GRAUERS (m):
Herr talman! Den långa debatt som vi nu har fört har praktiskt taget helt
och hållet rört försvaret och detaljer i försvaret. Vad jag emellertid saknat
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
153
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
är synpunkter på de övergripande bedömningar som jag tror vore bra att
väga in när försvarspropositionen och betänkandet nu kommenteras.
Låt mig därför snabbt redovisa motiven för att ett beslut nu behöver fattas
och redovisa det som man skulle kunna kalla de dominerande idéer som le-
gat till grund för betänkandet och till sist beskriva de principer som väglett
oss vid den politiska hanteringen.
Jag skulle först vilja säga att det är viktigt att betona detta med hänsyn till
att beslutet som sådant är ett systemval som måste tas i sin helhet. Man kan,
som jag ser det, inte gripa ut skilda delar eller skilda komponenter, eftersom
man då mister en del av den samverkan som är målsättning för försvaret och
för beslutet.
Motiven till att ett beslut nu måste fattas är dels att planeringstiden nu har
gått till ända, därmed behöver ett beslut fattas för en ny planeringsperiod,
dels att de tekniska, de militärstrategiska och de omvärldsspecifika villkoren
har förändrats.
Till motiven för att ett beslut nu måste fattas skall också fogas den för för-
svaret mycket olyckliga uppbromsningen av utvecklingen och planeringen,
som den tidigare regeringens oförmåga att förelägga riksdagen ett förslag
inför ett försvarsbeslut innebar.
Att den nya regeringen nu lyckats är en stor framgång för landet, men
framför allt för försvaret och dess lednings möjligheter till framsynt plane-
ring och utveckling av verksamheten.
Låt mig härefter gå över till att redovisa de dominerande idéer som präglat
propositionen och betänkandet.
Jag tror att det finns skäl att fördjupa sig i dessa, eftersom såväl propositio-
nen som betänkandet från försvarsutskottet väckt stor debatt och stort enga-
gemang i kommuner, bland berörd personal och i olika personalorganisatio-
ner och inte minst i ledningarna för de berörda enheterna.
Den första idén med beslutet är att modernisera försvaret. I debatten här
i kammaren har detta kallats för kvalitetshöjning. För denna modernisering
krävs två åtgärder. Den ena är att försvaret tillförs mer medel. Den andra är
att strukturella besparingar görs.
Betänkandet som vi har att ta ställning till i dag är så utformat att båda
dessa åtgärder genomförs. Därmed får man medel till den avsedda moderni-
seringen som i sak innebär att man ökar försvarskraften.
Den andra idén som dominerat beslutet har med försvarsstrategi att göra.
En presumtiv fiende väntas inte anfalla med stora förband över svenskt terri-
torium, som man tidigare haft skäl att räkna med. I stället inleds sannolikt
ett anfall mot strategiskt viktiga anläggningar, och därtill överraskande. Om
inte försvaret står rustat för att möta ett sådant strategiskt överfall, kan en
fiende strypa viktiga samhällsfunktioner av avgörande betydelse för vårt
land. Betänkandets utformning har dominerats av risken för och möjlighe-
ten att möta sådana strategiska överfall.
Den tredje dominerande idén har gällt luftförsvaret. I betänkandet har
den idén beaktats genom satsningar på JAS, på dess beväpning, på luftvär-
net och dess utrustning. Det finns naturligtvis flera idéer som har legat till
underlag för beslutet och betänkandet, men dessa har dominerat propositio-
154
nen och betänkandet. Jag tycker att det är viktigt att man har det klart för
sig när man diskuterar det förslag som i dag ligger på kammarens bord.
Avslutningsvis vill jag redovisa några av de principer som använts vid be-
dömningen av de strukturella besparingsförslagen.
Motståndarna till strukturella besparingar, dvs. de som uppvaktat kamma-
rens ledamöter i brev och genom olika manifestationer, har egentligen fört
fram tre typer av argument. Det har varit ekonomiska argument, det har
varit militärstrategiska argument, och det har varit personalpolitiska argu-
ment.
De ekonomiska argumenten eller motiven bygger så gott som utan undan-
tag på nu gällande villkor, dvs. på ett historiskt underlag. Men det finns en
annan aspekt som ofta används när t.ex. näringslivet strukturrationaliserar
eller genomför strukturella omdaningar och fusioneringar. Man lägger helt
enkelt ett beting, ett effektivitetsbeting eller ett fusioneringsbeting, där man
säger att efter det att denna fusionering är genomförd skall den ekonomiska
effekten bli följande, och sedan talar man om hur många miljoner man för-
väntar sig att myndighetschefen så att säga sparar in genom åtgärden. Det
här beslutet kommer att följas av sådana beting, det har jag fått bekräftat.
Därmed kommer de ekonomiska argument som förs fram av företrädare för
olika myndigheter som hotas av nedläggning inte att vara reella när genom-
förandet väl sker.
Det finns också militärstrategiska motiv. Jag måste säga att det för en poli-
tiker har varit väldigt svårt att bedöma dessa. Företrädarna för de militära
enheterna gör nämligen mycket mycket olika bedömningar av betydelsen av
enheternas geografiska placering. Jag har sagt mig när jag har hört detta, att
om det inom den militära sakkunskapen förekommer så olika bedömningar,
kan betydelsen av den geografiska belägenheten inte tillmätas alltför stort
värde.
Sedan till floran av personalpolitiska argument, som syftar till att för-
hindra avvecklingar och samlokaliseringar. Alla personalpolitiska frågor
skall ägnas uppmärksamhet och tänkas igenom ordentligt, men samtidigt
skall man komma ihåg att vi här i landet under årens lopp har skaffat oss
stor erfarenhet av verksamhetsawecklingar såväl inom försvaret som inom
näringslivet. De arsenaler av åtgärder som finns, som prövats och utvecklats,
skall naturligtvis användas för t.ex. Lv 6, F 13 eller vilken enhet det nu må
vara.
Med dessa kommentarer, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hem-
ställan och noterar att vi nu har valt en nödvändig ökning av landets försvars-
kraft.
Anf. 140 STEFAN ATTEFALL (kds):
Herr talman! Europa befinner sig i ett nytt säkerhetspolitiskt läge. De
gamla stormaktsmotsättningarna har försvunnit. Warszawapakten är upp-
löst, och NATO söker en ny, mer politisk roll. Samtidigt strävar Sverige efter
medlemskap i EG, och också i våra nordiska grannländer diskuteras med-
lemskapsfrågan intensivt.
Denna positiva utveckling i vår omvärld har också tagit sig konkreta ut-
tryck i omvärldens anslag till det militära försvaret. Mellan åren 1990 och
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
155
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
156
1991 minskade exempelvis NATO sina militära utgifter med 16,2 %. I Sve-
rige däremot föreslås i propositionen en uppräkning av anslagen med 7,3
miljarder kronor för den kommande femårsperioden. Det innebär en ökning
med 5 % per år.
En bred opinion är också emot ökningen av försvarsanslagen. Enligt
SCB:s undersökning motsätter sig tre fjärdedelar av svenska folket en ök-
ning av de militära anslagen. Breda grupper i vårt samhälle har också på
olika sätt uttryckt sin protest mot anslagshöjningarna.
Jag tror att det behövs både en omstrukturering och en neddragning av
den svenska försvarsmaktens omfång. Det är också angeläget att de uppgif-
ter som åläggs den svenska försvarsmakten åtföljs av rimliga resurser i form
av teknik och utbildning. Kort sagt: Det vi skall ha skall vara av bra kvalitet.
På detta område har stora försummelser gjorts under gångna år. Att banta
organisationen och se till att utbildning och teknik håller hög klass är därför
angeläget. På den här punkten tas också betydande steg i en bra riktning i
utskottets betänkande.
I min motion Fö39 argumenterar jag för att det säkerhetspolitiska och
statsfinansiella läget inte motiverar regeringens föreslagna anslagsnivå. Det
är inte rimligt med 7,3 miljarder kronor utöver nuvarande ram i ett läge när
statens budgetunderskott stiger och resurser saknas för angelägna sociala be-
hov. Med de rationaliseringar som föreslås i propositionen och i utskottets
betänkande, kombinerat med en något lägre ambitionsnivå för försvarsmak-
ten, bör anslagsnivån bli 2,8 miljarder kronor lägre än vad regeringen och
utskottet har föreslagit. Det skulle innebära att den föreslagna ramuppräk-
ningen på 0,9 miljarder kronor per år bör kunna inrymma den nödvändiga
teknikförnyelsen.
Jag accepterar alltså en viss ramuppräkning på 0,9 miljarder kronor per
år, och det kan motiveras just med den omstruktureringskostnad som upp-
står när vi nu krymper kostymen och den kostnad det innebär att åtgärda
försummelser vad gäller teknik och utbildning som skett under de senaste
åren, försummelser som Socialdemokraterna ytterst är ansvariga för.
De resurser som kan anses motiverade att avdela till det militära försvaret
bör prioriteras till luftförsvaret, marinen och de arméstridskrafter som skall
värna landets gränser och bevaka att främmande makt inte kränker svenskt
territorium. Det som därför bör prioriteras ner är just det s.k. djupförsvaret
och den utrustning som i första hand är avsedd för bekämpning av angripare
som invaderat Sverige och redan fått fotfäste i Sverige. I stället bör andra,
alternativa försvarsformer utvecklas, exempelvis civilmotstånd. Det finns en
delegation som jobbar med detta, men vi har hittills sett ganska litet resultat
av det arbetet.
Scenariot av ett stort invasionsförsök är också betydligt mindre realistiskt
inom överskådlig tid än vad det var tidigare, vilket också regeringen erkän-
ner i propositionen. Detta bör få konsekvenser när det gäller anslagen till
det militära försvaret. Exempelvis bör de planerade inköpen av stridsvagnar,
som skall påbörjas under planeringsperioden, utgå eller minska betydligt i
omfattning. Enligt uppgift kan det komma att handla om inköp av 200 strids-
vagnar till en total kostnad av 6-9 miljarder kronor, varav 3-4 miljarder kro-
nor skall belasta den kommande femårsperioden.
Minskningen av anslagen i jämförelse med regeringens förslag bör således
ske genom återhållsamhet med inköp av nya stridsvagnar och genom andra
besparingar i linje med de principer jag här har anfört.
Fortsätter den positiva säkerhetspolitiska utveckling som vi upplever just
nu, måste 1997 års försvarsbeslut innebära kraftiga neddragningar av ansla-
gen till det militära försvaret och alltså en ytterligare krympning av den mili-
tära kostymen. Planeringen inom armé, marin, flygvapen och försvarsindu-
stri måste ha detta scenario klart för sig, så att beredskapen finns för stora
förändringar.
Men det är också viktigt att de kommuner som är starkt beroende av rege-
mente och försvarsindustri för sin sysselsättning aktivt verkar för att minska
detta beroende.
Försvarsutskottet har i sitt betänkande beaktat resonemanget och yrkan-
det i min motion genom att skriva att ”kommuner som är beroende av militär
beredskap dels aktivt försöker minska detta beroende, dels höjer sin bered-
skap att hantera frågor som kan aktualiseras vid kommande militära struk-
turförändringar”. Det är bra att detta skrivs tydligt, och det är viktigt att det
poängteras. Nästa försvarsbeslut måste enligt min mening medföra ytterli-
gare neddragning av den militära kostymen. Det är viktigt att de orter som i
denna debatt ideligen onmämns böljar inse detta och har en beredskap för
det.
Herr talman! Jag vill i konsekvens med vad jag här har sagt yrka bifall till
min motion Fö39, yrkande 1. Jag vill också deklarera att jag stöder reserva-
tion 8 angående uppskjutande av beslut om stridsvagnsinköp.
Anf. 141 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Att försvarsfrågorna tilldrar sig stort intresse visar bl.a. da-
gens debatt. Ungefär en sjundedel av denna kammares ledamöter har delta-
git i denna snart elva timmar långa debatt. Tyvärr verkar det dock många
gånger mera handla om regionalpolitik än om försvarspolitik. Huvudfrågan
borde väl ändå vara hur vi skall få ett så bra och effektivt försvar till en så
låg kostnad som möjligt.
I propositionen framhålls att luftförsvarsförmågan bör prioriteras. Det är
en uppfattning som jag till fullo delar med regeringen. Men denna uppfatt-
ning följs tyvärr inte upp i vare sig propositionen eller utskottets majoritets-
betänkande. I båda fallen vill man i stället lägga ned Lv 6 i Göteborg. Ett
luftvärn med den placering som Lv 6 har i Göteborg kan inte vara bättre lo-
kaliserat. Göteborg med sin hamn och tillhörande anläggningar samt tunga
industrier är ett intressant anfallsobjekt vid ett eventuellt krig. Då gäller det
att komma i försvarsställning snabbt. Det är ett luftvärn i Göteborg som vi
behöver, inte ett utlokaliserat sådant. Det handlar om försvarspolitik, inte
om arbetsmarknadspolitik.
En annan grundläggande idé bakom propositionen var att försvarsmakten
skulle ges hög teknisk kompetens och förmåga inom ramen för given eko-
nomi. Betydelsen av samgruppering av LvTS och leverantören Ericsson Ra-
dar samt kopplingen till Chalmers högteknologiska utbildning kan i detta
sammanhang inte tillräckligt understrykas.
Jag har tillsammans med några västkustkolleger väckt en motion om just
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
158
detta. Vi är förresten många som har motionerat i denna angelägna fråga,
och det borde båda gott att man har omtanke om en såväl bra som ekono-
misk försvarspolitik och anser att även Västsverige är värt att försvara. Ty-
värr har inte utskottsmajoriteten trots sakkunniga uppvaktningar tagit några
intryck av dessa, vilket jag endast kan beklaga.
Men då reservationerna nr 16 och 17 i föreliggande betänkande i huvudsak
tillgodoser det yrkande vi har i nämnda motion, kommer jag vid en votering
att stödja dessa reservationer.
Anf. 142 CARL FREDRIK GRAF (m):
Herr talman! Jag skall försöka begränsa mig till att använda de tre minuter
som jag har anmält mig för.
Jag vill först instämma i Ingegerd Sahlströms anförande i eftermiddags be-
träffande västkustens försvar och Hallands regemente och samtidigt tacka
för det stöd som hon och hennes socialdemokratiska kolleger avser att lämna
till utskottsmajoriteten i detta sammanhang.
Jag har vidare väckt en motion angående yrkesofficerarnas pensionsålder,
och den har tillsammans med andra motioner i liknande ärenden behandlats
i utskottet. Jag finner att utskottsskrivningen är relativt positiv, dvs. att ut-
skottet inser att det är oriktigt att genomföra en höjning av pensionsåldern
till 65 år för yrkesofficerare. Jag hoppas att regeringen tar det tillkännagi-
vande som nu skall göras på allvar och lägger fram någon form av förslag så
att vi får en flexibel pensionsålder enligt internationellt mönster.
Jag är medveten om att det är svårt att göra detta, kanske bl.a. därför att
detta delvis också är avtalsfrågor, som regleras mellan parterna. Men jag tror
att det är alldeles fel signal när vi skall minska krigsorganisationen att samti-
digt från annat håll signalera en höjning av pensionsåldern.
Den tredje punkt som jag vill ta upp här gäller ett område som jag i varje
fall inte tror har berörts av någon tidigare * lare - jag har inte kunnat följa
hela debatten - nämligen reservofficeramas ställning. Det framgår av betän-
kandet att ca 1 200 reservofficerare kommer att få lämna sina befattningar.
I många fall kan det säkert ske genom naturligt avgång, och med nya reserv-
officersordningen kommer det kanske i vissa fall att lösa sig automatiskt.
Men det finns ändå anledning att påpeka att de som är reservofficerare har
åtagit sig att tjänstgöra i försvaret under en viss tid, samtidigt som försvaret
har erbjudit sig att tillhandahålla tjänstgöring. Detta kommer att bereda
problem i de fall där reservofficeraren vill tjänstgöra men försvaret inte har
möjlighet att ställa upp. Man har i det sammanhanget också erbjudit olika
typer av ersättningar.
Jag tror att det finns anledning att fästa uppmärksamheten på de problem
som kommer att finnas under de närmaste åren vad gäller reservofficerarnas
anställning. Jag hoppas att regeringen kommer att lägga fram förslag för att
underlätta en lösning även i det avseendet.
Anf. 143 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Lv 6/LvTS i Göteborg är en rationell utbildningsanläggning
med tillgång till för luftvärnet speciella lokaler och anordningar för utbild-
ning vad gäller bl.a. radar, robotområdet, specialinstrumentering, luftvärns-
automatkanoner m.m. samt även för utbildning av tekniker.
I de planeringsdirektiv som försvarsministern under hösten 1991 lämnade
till överbefälhavaren fanns en tydlig markering av att luftförsvarsförmågan
skulle prioriteras. Det var därför mycket anmärkningsvärt att ÖB i den kom-
pletterande programplanen lade fram förslag som enligt min mening skulle
leda till ett luftförsvar i obalans. Detta gäller såväl omsättningen av luft-
värnssystemet som föreslagen förändring av luftvärnets grundorganisation.
Det är därför enligt min mening oförklarligt och olyckligt att regeringen i
sin proposition och försvarsutskottet i detta betänkande vidhållit arméche-
fens och ÖB:s förslag om en förflyttning av Lv 6 i Göteborg till Halmstad
och Luftvärnets Tekniska Skola i Göteborg till Östersund.
Lv 6 kan genom sin nuvarande placering svara mot de högst prioriterade
uppgifterna också inom marinkommando Västs operativa riktlinjer, nämli-
gen att snabbt luftskydda Göteborgsområdet.
Om denna flyttning nu genomförs kommer detta även att försvåra det
samarbete som nu finns mellan luftvärnsutbildningen och berörd industri.
Inom den teletekniska triangel som utgörs av Chalmers, Ericsson Radar
Electronics AB i Mölndal och Lv 6/LvTS i Göteborg pågår ett framgångsrikt
samarbete, uppbyggt under många år. Värdet av att i närområdet förfoga
över såväl utbildnings- och forskningsfunktioner som industriell högtekno-
logi och fältanvändning med erfarenhetsåterföring kan inte nog betonas.
Det är angeläget att inte förändra de arbetsvillkor som hittills bidragit till
denna unika kompetensutveckling, som gjort viktiga högteknologiska indu-
strisatsningar möjliga i Göteborgsregionen.
Herr talman! I dag sker en stor samverkan mellan försvarsindustrin och
försvaret. Det sker, som jag nämnt här, vid Ericsson i Mölndal, inte minst i
form av marknadsföring för utländska kunder. Även rekryteringen av perso-
nal till Ericsson utgår till stor del från LvTS och Lv 6. Teknisk kunskap och
fördjupning för LvTS personal har framför allt erhållits genom denna nära
samverkan.
Tillgången på teknisk personal har en avgörande betydelse för effektivitet
och tillgänglighet, som tidigare framhållits. Jag kan då nämna att riksdagen
har avsatt 2 miljarder kronor för anskaffning av ett nytt luftvärnssystem, Ro-
bot 90. För att detta nya robotsystem skall bli användbart mellan 1993 och
1998 erfordras att det vid exempelvis LvTS utbildas 120 värnpliktiga tekni-
ker och 30 tekniska yrkesofficerare under åren 1992-1998.
Kompetensen avseende utbildning finns i dag till 90 % vid LvTS i Göte-
borg. En enkät bland personalen visar att ca 75 % ej avser flytta från Göte-
borgsregionen till Östersund. Detta innebär att ny kompetens måste byggas
upp på de nya orterna, och det tar lång tid. LvTS kommer ej att kunna ut-
bilda teknisk personal i tillräcklig omfattning. Det innebär förmodligen kraf-
tiga förseningar för Robot 90-systemet.
Genom en samgruppering av LvTS och ett luftvärnsregemente skapas
gynnsammaste möjliga utbildningssituation för såväl värnpliktiga som office-
rare i teknisk tjänst vid luftvärnet. Samnyttjande av lärarpersonal, materiel
och speciallokaler ger hög och kostnadseffektiv produktion. Genom en
samgruppering av Lv 6 med LvTS och de militära verkstäderna kan också
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
159
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
underhåll och materialutnyttjande ordnas på ett sätt som ger mycket stora
fördelar.
Herr talman! Jag har tillsammans med partikolleger och Rune Thorén
från Centern skrivit motioner där vi framhållit vikten av att Lv 6 och LvTS
ligger kvar i Göteborg. I reservationerna 16 och 17 från Socialdemokraterna
yrkas bifall till dessa fp- och c-motioner, och det är därför logiskt och konse-
kvent att jag i den kommande omröstningen kommer att stödja dessa reser-
vationer.
Anf. 144 JOHN BOUVIN (nyd):
Herr talman, riksdagsledamöter! Vi har pratat här hela dagen om att lägga
ner F 13. Efter att ha hört den debatten ältas på alla håll och kanter undrar
jag om det inte vore bättre att lägga ner riksdagen.
Lars Stjernkvist hör till dem som talade om F13 och allt det här med flyg-
flottiljerna, och det var ganska märkligt, för vad jag begrep var det ingen i
hela riksdagen som över huvud taget ville lägga ner F 13, utan man sade så
här: Borgarna vill lägga ner F 6 och Socialdemokraterna F 10.
Vi nydemokrater vill inte lägga ner någonting, men skulle vi vara tvungna
att göra det, valde vi Uppsala. Vi tror nämligen att koncessionsnämnden
kommer att avgöra den saken alldeles själv. Här lägger vi ner flygflottiljer,
innan vi har lagt korten på bordet. Det är helt otroligt!
Det måste vara något lurt bakom det hela. Är det så att man lägger ner
F 13, och om koncessionsnämnden sedan säger att den eller den flottiljen
skall läggas ner, så lägger man ner en flottilj till? Kan det vara sanningen
bakom det hela?
Nåväl, jag tycker att vi i försvarsdebatten först och främst måste klara ut
vad vi har försvaret till. Jag tycker att man böljar i fel ände på något vis. Vi
måste ju få en politisk enighet om vad det är vi vill.
En del påstår att neutralitetspolitiken är väldigt viktig, men historien har
visat att vi aldrig har varit neutrala. All right, vi kör en neutralitetspolitik då.
Skall vi ingå i EG:s försvarsunion? Vad händer då? Vilket hot är det som
är viktigast för Sverige?
Skall vi bibehålla ett folkförsvar? Skall vi ha allmän värnplikt eller vad
skall vi ha?
Varför har vi så bråttom? Jag är helt övertygad om att vi skulle kunna be-
hålla de flesta förband som finns i dag, om vi avvaktade, hade litet is i magen
och släppte loss alla de krafter som finns ute på förbanden som vill göra ratio-
naliseringar men som inte kan göra det på grund av att det finns en massa
klåfingriga politiker som tycker andra saker.
Hur skall vi i denna kammare kunna ha kompetensen att tala om att det
eller det förbandet skall läggas ner? Å andra sidan tycker jag att det är kons-
tigt att militärerna inte sticker fram hakan och säger att det nu får vara nog.
Det måste vara jobbigt för ÖB att få olika politiska besked. Ena dagen skall
det vara si och andra dagen skall det vara så. Det går inte att jobba på det
viset.
Det finns mycket man skulle kunna säga här, men jag tycker att det känns
litet meningslöst att över huvud taget prata så mycket längre. Det värsta är
160
ju att alla besluten är tagna, innan vi står här hela dagen och debatterar var-
för vi kommer att rösta på ena eller andra sättet.
Jag vill i alla fall säga något. Varför har vi inte kunnat ge militären nya
arbetsuppgifter och fått ihop ekonomin på det viset? Ta transporter med
flyg, helikoptrar, båt, bil, bandvagn, allt möjligt! Det är ganska roligt, vad?
Vi har hållit på i 15 år och surrat om helikoptrarna skall få användas i civil
tjänst, och man har inte klarat av det ännu. Så trögt får det bara inte vara.
Sedan har vi bevakning till sjöss, på land och i luften. Det finns polisiära
uppgifter, upphandling av komplicerad teknisk utrustning till alla statliga
förvaltningar, ansvar för underhåll av statligt ägd materiel m.m. Vi kan hitta
på hur många arbetsuppgifter som helst. Varför gjorde man ingenting åt
detta när vi hade högkonjunktur och alla skrek efter arbetskraft? Då hade
det väl varit bra att lämna ut arbetsuppgifter till det militära försvaret. Då
hade vi släppt loss en massa krafter. Men se, det går inte, för vi är inlåsta i
gammalt tänkande.
Det finns ett ordspråk som säger att nya kvastar sopar bättre än gamla. Vi
var i alla fall över 100 stycken nya ledamöter som strömmade in här i höstas.
Tyvärr var kanske alltför många halvslitna redan.
Sedan har vi ett annat ordspråk: Det är svårt att lära gamla hundar sitta.
Vad vi måste komma bort ifrån är blocktänkandet. Vi hör nu hur olika politi-
ker säger: Vi socialdemokrater, vi moderater, vi här och vi där. Glöm det!
Det är nya tider - ny start säger man t.o.m. Hur skall vi kunna greja en ny
start, när vi har ett gammalt tänkande?
Jag tycker att Hans Lindblad höll ett briljant anförande i förmiddags. Han
sätter fingret på det största problemet. Man kan säga - jag har nämnt det
förut - att det generellt i hela samhället är den byråkratiska diktaturen som
vi har byggt upp under en 40-50-årsperiod. Man är inte lyhörd för nya idéer.
Jag anmälde mig för sex minuter, och jag skall väl hålla den tiden. Vi vet
allihop hur det här går. Egentligen kunde vi skicka in sju eller åtta gubbar
här och låta dem sköta tryckningarna, så får vi fram resultatet.
(Applåder)
Anf. 145 AXEL ANDERSSON (s):
Herr talman! Om en stund kommer riksdagen att fatta beslut om nedlägg-
ning av ett antal militära förband, däribland troligen också 114 i Gävle.
Låt mig på en gång säga att jag - liksom mina partikamrater på Gävle-
borgsbänken - inte har någon annan uppfattning om den svenska försvars-
kostymens storlek än vad som framgår av den socialdemokratiska partimo-
tionen i ämnet. Men vi har en annan uppfattning om vad som skall läggas
ned - inte av bypolitiska utan av rent försvarsmässiga och rationella skäl.
Jag är övertygad om att om det senare hade fått fälla avgörandet - och här
håller jag mig enbart till den norra delen av vårt land - hade både 121 i Sol-
lefteå och 120 i Umeå hamnat före 114 i Gävle när det gäller nedläggning av
förband. Det olyckliga, enligt min mening, är att regionala arbetsmarknads-
mässiga skäl blivit vägledande i utskottets bedömning.
Herr talman! Vi vill alla här i kammaren ha bästa möjliga försvar för de
miljarder vi anslår för värnet av vårt land. Men det blir optimalt utbyte bara
om de försvarsmässiga skälen finge avgöra. Med en sådan bedömning skulle
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
161
11 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 125
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
162
I 14 i Gävle även i framtiden kunna fylla sin viktiga funktion i vårt militära
försvar.
Därför, herr talman, kommer vi socialdemokrater från Gävleborgs län att
vid den förestående omröstningen under mom. 59 att stödja motion FÖ18.
Herr talman! Det är den 4 juni i morgon. Riksdagens ledamöter är hjärt-
ligt välkomna till Gävle. Vi skall åka dit i ett chartrat tåg, och vi skall äta
lunch på I 14, dit naturligtvis också försvarsutskottets ledamöter är väl-
komna.
Anf. 146 LARS ANDERSSON (-):
Herr talman! Liberala partiet, vilket jag företräder, anser att man i ett be-
tänkande från försvarsutskottet helt måste se till militära sakskäl och den
hotbild som kan avtecknas i framtiden och därmed behålla förband som lig-
ger geografiskt rätt i Sverige. I valet mellan 114 och 121 måste beslutet såle-
des bli 114. Valet mellan Ing 1 och Ing 2 bör utredas vidare. Vi anser att
problemen med flygflottiljerna noga bör övervägas ytterligare.
Vi anser också att betänkandet baseras på en blandning av regionalpolitik
och militära sakskäl, där regionalpolitiken i vissa fall har tagit över. Vi anser
inte att det är acceptabelt. Med anledning därav yrkar jag bifall till motionen
Fö7.
Anf. 147 ARNE ANDERSSON (m):
Herr talman! Tidigare i dag har vi under punkten 89 diskuterat friare for-
mer vid nedläggning av förbanden I 14 och P 6. Under överläggningen med
utskottets ledamöter senare under dagen har det framkommit att det skulle
vara rimligt att likadana friare former borde kunna gälla för förbanden F 13
och Ing 1, som har föreslagits läggas ned. Detta yrkande, som finns utdelat
i ledamöternas bänkar, ber jag att få yrka bifall till.
(Arne Anderssons yrkande hade följande lydelse:
89. beträffande friare former vid nedläggning av I 14 och P 6 att riksdagen
med anledning av motion 1991/92:Fö46 yrkande 5 utöver vad utskottet an-
fört som sin mening ger regeringen till känna att vad utskottet har anfört
beträffande friare former vid nedläggningen av 114 och P 6 jämväl bör inne-
fatta de för nedläggning föreslagna förbanden F 13 och Ing 1.)
Anf. 148 BIRGITTA CARLSSON (c):
Herr talman! Som representant för Skaraborgs län och Västsverige vill jag
uttala min tillfredsställelse över försvarsutskottets förslag att behålla flyg-
flottiljen i Karlsborg.
Däremot har motion Föll, om placeringen av milostaben Götaland till
Skövde, inte fått den behandling som vi motionärer hade hoppats på. Vi
tycker att man vid val av lokaliseringsort bör välja den ort som sammantaget
är det mest fördelaktiga alternativet.
I propositionen har ”operativa skäl” angetts tala till Kristianstads fördel.
Men detta har starkt ifrågasatts i försvarsdebatten och måste dessutom stäl-
las mot övergripande ekonomiska skäl vid val av Skövdealternativet. Den
operativa ledningen i krig utförs från samma plats oavsett var milostaben
placeras i fred.
Skövdealternativet innebär kortare reseavstånd till departement, för-
svarsstab och till militära förvaltningsmyndigheter i Karlstad. Transportmäs-
sigt kan en årlig besparing på en halv miljon kronor beräknas till Skövdes
fördel i dessa avseenden.
Skövde kommun erbjuder en tilltalande lösning av fastighetsfrågan genom
att erbjuda lokaler som försvaret varken behöver äga eller förvalta. Det har
betydelse för förslag om kapitalkostnader för försvaret. Hyran, exkl. spe-
ciella data- och skyddsinstallationer, understiger 300 kr. per kvadratmeter -
i modern standard efter ombyggnad - plus driftskostnader enligt egen för-
brukning. Detta förslag innebär väsentliga reduceringar av investeringar och
innebär att nuvarande milofastigheter i Skövde och Kristianstad kan säljas.
Totalt redovisas en vinst om 37 milj.kr. till Skövdealternativets fördel. Det
bör bli en bättre driftsekonomi med de militära stödfunktionerna som t.ex.
transporter, förråd, bespisning m.m., än vad det kan bli i Kristianstad, som
kommer att stå utan militära förband. Tillgång till skyddstrupp finns i
Skövde, men ej i Kristianstad.
Skövdealternativet ger utomordentligt goda rekryteringsmöjligheter till
milostaben med tre regementen, två flygflottiljer, fem militära skolor, för-
svarsområdesstab samt pansar- och tränginspektionerna.
Herr talman! Med hänvisning till dessa argument yrkar jag bifall till motio-
nerna Föll och FÖ15 av Sven-Gösta Signell m.fl., vilka innebär att milostab
Götaland lokaliseras till Skövde.
Anf. 149 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att yrka på att Lv 6, eller andra
former av sex, skall vara kvar, utan för att peka på att hela denna debatt och
dag är fullkomligt meningslösa. Här kommer debatten om dessa försvarsfrå-
gor efter det att besluten realiter redan har fattats. Jag förstår inte. Detta
är ju ändå landets förnämsta beslutande församling, och så håller vi på att
debattera saker och ting där besluten realiter redan är fattade i utskotten.
Det finns vissa undantag, men realiter är det ändå så.
Debatten har hållit på hela dagen. Den började kl. 9. Jag började för öv-
rigt kl. 7 med att simma 200 meter, och jag fick simborgarmärket för det.
Det är väl inte så dåligt, så gammal som jag är!
Men vi har hållit på att debattera hela denna dag, och vi har inte påverkat
de beslut vi strax skall fatta. Det är Sveriges beslutande församling som hål-
ler på med detta.
Jag kan påpeka att redan 1944, då hälften här i församlingen ännu inte var
födda, skrev jag en uppsats om riksdagens arbetsformer. Jag citerade den
dåvarande ecklesiastikministern Arthur Engberg, som senare blev landshöv-
ding i Härnösand, och även Jarl Hjalmarson och Hans Hagnell, som blev
landshövdingar i Gävle. Engberg sade att ”androm haver han hulpit,” dvs.
riksdagen, ”men sig själv kan han inte hjälpa.” Detta är det bedrövliga, dvs.
att riksdagen ännu inte har fattat ett riktigt beslut om att tillämpa moderna
arbetsformer. Här håller vi på med dessa debatter, dag ut och dag in, som är
fullständigt meningslösa. Alla beslut har realiter fattats före debatten, och
debatterna kommer efteråt. Vad kan vi då göra?
Herr talman! Förlåt att jag störde. Dessa realdebatter skulle givetvis hål-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
163
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
164
las innan besluten fattas. Det gör man inte. Vi känner inom alla partier att
vi är toppstyrda. Jag kom hit till riksdagen som en nolla, och jag kommer att
lämna riksdagen som en nolla. Det gör de flesta.
Sedan finns det några som inte har tagit någon akademisk examen. De gör
karriär, men vi som har goda akademiska meriter gör ingen karriär. Detta
måste man ändra på. Nu offrar vi en hel dag på detta.
Vet ni vad man gör därefter? Jo, i morgon skall man fara till Gävle. Eller
hur? Det är också lika idiotiskt. När skall riksdagen fatta att vi måste omar-
beta våra arbetsformer? Vi kan inte hålla på så här. Vi böljade klockan nio
i dag, och nu är jag den 54:e talaren som håller på med detta. Ingenting, inte
ens vad jag säger, kommer att påverka det beslut som vi nu skall fatta. Det
finner vi oss i. Ingemund Bengtsson påpekade mycket ofta att vi är landets
förnämsta beslutande församling, men vi uppför oss som om vi vore den
minst förnämsta.
(Applåder)
Anf. 150 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):
Herr talman! Det hör kanske inte till det vanligaste att en av riksdagens
kvittningsmän begär ordet så här sent på kvällen. Vi brukar i stället försöka
få ett slut på debatten. Det är än svårare att begära ordet efter Hugo Hege-
lands anförande. Men på grund av Birgitta Carlssons anförande har jag känt
mig föranledd att gå upp i talarstolen.
I går samlades vi riksdagsledamöter från Skaraborgs län och diskuterade
om vi skulle gå upp i den här debatten eller inte. Vi kom överens om att vi
inte skulle ta upp debatten.
Anf. 151 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag är tacksam om de enskilda överläggningarna sker ute i foajén så länge
debatten pågår.
Anf. 152 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):
Herr talman! Jag skall prata litet tystare så att jag inte stör er som pratar.
Vi kom överens om detta. Birgitta Carlsson har inte uppfattat det här på
samma sätt. Jag har full respekt för det. Man kan uppfatta saker olika när
man sitter och diskuterar, men vi andra hade den uppfattningen att vi inte
skulle delta i debatten, eftersom vi var nöjda med utskottets ställningsta-
gande vad gäller F 6 i Karlsborg. Men vi var helt naturligt, precis som Bir-
gitta Carlsson deklarerade här, missnöjda med att vi inte får behålla Milostab
Väst i Skövde. Jag skall inte argumentera för varför vi tyckte att den lokalise-
ringen var bäst. Det har vi redogjort för i den socialdemokratiska motionen
FÖ15. Jag skall inte göra det mer.
Men jag måste ändå få antecknat till protokollet att vi övriga riksdagsmän
från Skaraborgs län också står bakom utskottets förslag när det gäller F 6 och
missnöjet med att inte milostaben blivit placerad i Skövde.
Birgitta Carlsson föreslog också ett bifall till motion Föl5, och det är jag
glad för. Jag måste väl visa den artigheten och uppskattningen att jag också
yrkar bifall till min egen motion, vilket jag inte hade tänkt göra.
Det skulle se illa ut för hemmapubliken om vi andra riksdagsmän från Ska-
raborg inte hade reagerat på detta sätt. Jag tyckte det hade varit fel om Cen-
terpartiet hade fått vara ensamma om detta.
Anf. 153 BIRGITTA CARLSSON (c):
Herr talman! Jag har inte försökt att ta någon poäng här, om Sven-Gösta
Signell tror att jag är ute efter det. I går när vi hade en samling - några få
riksdagsledamöter från Skaraborgs län - fick jag frågan om vi skulle reagera
i den här frågan. Eftersom Bengt Kindbom och jag hade lagt en motion i
detta ärende, sade jag att jag inte hade diskuterat frågan med honom. Jag
redogjorde för detta för Sven-Gösta Signell. Jag fick inte alls den uppfatt-
ningen att jag var skyldig att berätta för honom om jag skulle agera i den här
frågan.
Anf. 154 LARS ANDERSSON (-):
Herr talman! På talmannens begäran vill jag ändra mina tidigare yrkande
angående motionen Fö7. Även om jag står bakom yrkandena i motionen,
avstår jag från att yrka bifall till dessa för att kammaren skall vinna tid.
Anf. 155 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):
Herr talman! I likhet med föregående talare vill jag ta tillbaka det yrkande
jag hade angående motionen FÖ15.
Anf. 156 BIRGITTA CARLSSON (c):
Herr talman! Då det yrkande som jag gjorde verkar ställa till besvär, och
då jag får uppmaningen att ta tillbaka det, gör jag det.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Mom. 1 (medel till uppbyggnaden av de östeuropeiska länderna)
Utskottets hemställan bifölls med 263 röster mot 23 för motion Fö34 av
Margareta Winberg m.fl. i motsvarande del. 5 ledamöter avstod från att
rösta.
Ingrid Hemmingsson (m) anmälde att hon avsett att rösta ja men marke-
rats ha avstått från att rösta.
Mom. 3 (uttalande om huvudlinjen i svensk säkerhetspolitik)
Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 11 för meningsyttringen
av Jan Jennehag i motsvarande del. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 8 (oberoende civil ubåtskommission)
Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 128 för reservation 1 av
Sture Ericson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 20 (antalet armébrigader)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 113 för reservation 6 av
Sture Ericson m.fl. 13 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
165
|
Prot. 1991/92:125 3 juni 1992 |
Mom. 24 (att inleda anskaffning av nya stridsvagnar) Utskottets hemställan bifölls med 160 röster mot 119 för reservation 8 av |
Sture Ericson m.fl. 17 ledamöter avstod från att rösta.
|
Totalförsvarets |
Mom. 25 (stopp för inköp av nya stridsvagnar) Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den Mom. 39 (modernisering av robotbåtar) Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 126 för reservation 9 av Mom. 40 (utveckling av ubåtar) Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den Mom. 53 (den fortsatta inriktningen av JAS-projektet) Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 23 för meningsyttringen Mom. 54 (bemyndigande att beställa JAS 39 delserie 2 m.m.) Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot 116 för reservation 11 av Mom. 55 (betalningsförskjutningar rörande JAS-systemet) Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot 116 för reservation 12 av Ingrid Näslund (kds) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats Mom. 57 (en grundorganisation som svarar mot ett mindre antal brigader än Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den Mom. 59 (nedläggning av Hälsinge regemente /114/) Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 15 för utskottets hemstäl- Mom. 63 (samlokalisering av Wendes artilleriregemente /A 3/ med Skånska Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 118 för reservation 15 av |
|
166 |
Sture Ericson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta. |
Mom. 64 (samlokalisering av Göta luftvärnsregemente /Lv 6/ med Hallands
regemente /116/)
Utskottets-hemställan bifölls med 161 röster mot 132 för reservation 16 av
Sture Ericson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Ingrid Näslund (kds) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats
som frånvarande.
Mom. 65 (flyttning av Luftvärnets tekniska skola /LvTS/ till Östersund)
Utskottets hemställan bifölls med 159 röster mot 133 för reservation 17 av
Sture Ericson m.fl. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 69 (nedläggning av Svea ingenjörregemente /Ing 1/)
Utskottets hemställan bifölls med 265 röster mot 25 för reservation 19 av
Robert Jousma. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 76 (bibehållande av Västgöta flygflottilj /F 6/)
Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 9 för det av Karl-Göran
Biörsmark under överläggningen framställda yrkandet. 2 ledamöter avstod
från att rösta.
Mom. 77 (nedläggning av Bråvalla flygflottilj /F 13/)
Först biträddes reservation 22 av Ingvar Björk med 48 röster mot 15 för
det av Pehr Löfgreen under överläggningen framställda yrkandet. 231 leda-
möter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 22 av Ingvar Björk med 52 röster mot 20
för reservation 23 av Robert Jousma. 220 ledamöter avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 251 röster mot 32 för reserva-
tion 22 av Ingvar Björk. 11 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 79 (koncessionsprövning före beslut att lägga ned flygflottilj)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 25 av Robert
Jousma - bifölls genom uppresning.
Mom. 88 (särskilda medel för arbetsmarknadspolitiska åtgärder m.m)
Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot 124 för reservation 27 av
Sture Ericson m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 89 (friare former vid nedläggningen av 114 och P 6)
Det av Arne Andersson under överläggningen framställda yrkandet bi-
fölls med acklamation.
Mom. 92 (yrkesofficerarnas fullmakter)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 118 för reservation 29 av
Sture Ericson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 94 (utbildningsreservens sammansättning)
Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 128 för reservation 30 av
Sture Ericson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
167
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Totalförsvarets
fortsatta utveck-
ling 1992/93-
1996/97
168
Mom. 97 (dagersättning till värnpliktiga)
Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 11 för meningsyttringen
av Jan Jennehag i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 102 (påföljder vid totalvägran)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motionerna FÖ901 av Sigrid Bol-
kéus och Fö5 av Lena Klevenås - bifölls med acklamation.
Mom. 104 (tillsättande av utredning om totalförsvarets civila del)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering - som
ställdes mot utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av
bifall till motion Fö34 av Margareta Winberg m .fl. i motsvarande del - bifölls
genom uppresning.
Mom. 122 (etablissementet vid Näsby Park)
Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 128 för reservation 34 av
Sture Ericson m.fl. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 135 (särskild uppräkning av anslagen för anskaffning av materiel)
Först biträddes reservation 36 av Sture Ericson m.fl. i motsvarande del -
som ställdes mot utskottets hemställan med den ändring däri som föranled-
des av bifall till motion Fö34 av Margareta Winberg m.fl. i motsvarande del -
med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 159 röster mot 112 för reserva-
tion 36 av Sture Ericson m.fl. i motsvarande del. 23 ledamöter avstod från
att rösta.
Mom. 136 (särskilda medel utöver det militära försvarets planeringsram för
omstrukturering och förbättrad materielkvalitet)
Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 113 för reservation 36 av
Sture Ericson m.fl. i motsvarande del. 12 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 137 (minskning av militärutgifterna)
Utskottets hemställan bifölls med 262 röster mot 11 för utskottets hemstäl-
lan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion Fö34 av Mar-
gareta Winberg m.fl. i motsvarande del. 14 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 138 (planeringsramarna för totalförsvarets militära del)
Först biträddes meningsyttringen av Jan Jennehag i motsvarande del -
som ställdes mot utskottets hemställan med den ändring däri som föranled-
des av bifall till motion Fö39 av Stefan Attefall i motsvarande del - med ack-
lamation.
Härefter biträddes reservation 37 av Sture Ericson m.fl. i motsvarande del
med 117 röster mot 11 för meningsyttringen av Jan Jennehag i motsvarande
del. 167 ledamöter avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 159 röster mot 113 för reserva-
tion 37 av Sture Ericson m.fl. i motsvarande del. 17 ledamöter avstod frän
att rösta.
Johan Brohult (nyd) anmälde att han i huvudvoteringen avsett att rösta ja
men markerats som frånvarande.
Mom. 139 (utgiftsram för totalförsvarets militära del)
Först biträddes reservation 37 av Sture Ericson m.fl. i motsvarande del
med 115 röster mot 11 för meningsyttringen av Jan Jennehag i motsvarande
del. 167 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 161 röster mot 114 för reserva-
tion 37 av Sture Ericson m.fl. i motsvarande del. 18 ledamöter avstod från
att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
7 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1991/92:FöU13 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
Utskottets hemställan bifölls.
8 § Utskiftning av löntagarfondernas tillgångar m.m.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1991/92:FiU21 Utskiftning av löntagarfondernas tillgångar m.m. (prop.
1991/92:92 och 1991/92:100 delvis).
Anf. 157 ROLAND SUNDGREN (s):
Herr talman! Så kom då den proposition som de flesta av oss trodde och
önskade inte skulle komma. I det längsta trodde vi - majoriteten av svenska
folket och de flesta tidningar, oavsett partifärg - att regeringen skulle ta sitt
förnuft till fånga och inte lägga fram något förslag att skifta ut en tredjedel
av löntagarfondernas tillgångar till dem som har råd att spara.
Då beslutet om avveckling av löntagarfonderna fattades i december 1991
markerades det klart att det fanns en majoritet i riksdagen mot en sådan ut-
skiftning, eftersom såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet och Ny de-
mokrati kraftigt kritiserade en sådan orättfärdig utdelning av de pengar som
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m.m.
169
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m.m.
170
ändå var att betrakta som alla löntagares pengar och där tillgångarna var en
del av ATP-systemet.
Sedan dess har en promemoria varit ute på remiss, och förklarligt nog är
remissyttrandena föga entusiastiska. Flera av remissinstanserna är direkt
motståndare. Det gäller stora och betydande organisationer som LO, TCO,
LRF, PRO, Svensk Industriförening, Folksam, m.fl. Även SAF, Industriför-
bundet och Företagarnas Riksorganisation tycker att löntagarfondsmedlen
tillsammans med en del av AP-fonden skulle kunna användas som grundplåt
i ett reformerat pensionssystem.
Den enda remissinstans som jag har hittat som helhjärtat tycks ställa upp
för förslaget är Svenska Kyrkans Personalförbund - var man nu har hittat
det remissorganet; jag visste inte ens att det fanns. Men det verkar vara en
organisation som inte sysslar med sådana här världsliga angelägenheter utan
har mer med tro än med vetande att göra. Det är ju också något religiöst
över hela det här förslaget.
Eftersom jag är från Västerås och vi där har enbart borgerliga tidningar
vill jag citera den dominerande tidningen VLT. Den har haft många ledare
mot det här förslaget, som man kallar fondgåvan. Jag skall citera några rader
ur en av ledarna:
”Det är ett förslag som har alla förutsättningar att bli ett präktigt fiasko.
Det rör för små belopp och är för långsiktigt för att riktigt kunna kittla dem
som har vana och möjlighet att spara. Samtidigt kommer det att hamna till-
räckligt många utanför systemet för att det av politiska motståndare skall
kunna utmålas som djupt orättvist, ett uttryck för den borgerliga politik som
ger åt den som redan har. Och från ekonomisk-politisk synpunkt går en så-
dan här politisk styrning av hushållssparandet inte ihop med den generella
politik man vill föra i övrigt: Nej, ju mer man tänker på det ju mer övertygad
blir man att detta kommer att bli den borgerliga regeringens tvångsspa-
rande.”
Och den borgerliga Västmanlands Läns Tidning fortsätter: ”Det har i de-
batten framkommit många goda förslag om hur löntagarfondernas medel
skall kunna komma till nytta i den svenska samhällsekonomin. Mest tillta-
lande är de förslag som handlar om hur fondmedlen skulle ingå i en grund-
plåt för ett nytt ATP-system. Regeringen har tydligen inte tagit intryck av
alla goda argument, och för regeringens egen skull är det bara att hoppas att
riksdagen stoppar förslaget om Tondgåvor’.”
Så långt VLT, och VLT har många supportrar för sin åsikt i pressen. Även
förre SAF-ordföranden Curt Nicolin liksom förre statsministern Thorbjörn
Fälldin och ledamoten av den här kammaren Daniel Tarschys har i olika ar-
tiklar fört fram liknande åsikter.
Ca 20 miljarder av löntagarfonderna är i dag placerade i aktier. De gör i
dag nytta i det svenska näringslivet, och samtidigt ger de en avkastning till
våra pensioner. Vi behöver i dag allt riskkapital vi kan hitta. Då monterar
regeringen ned ett riskkapital som har möjlighet att dämpa det ekonomiska
förfall vi nu upplever. Man förstör både industrikapital och sysselsättning.
Vad som behövs just i dag är ett sådant långsiktigt riskkapital som kan gå in
och rädda ”friska delar” av svenskt näringsliv, som nu hotas av att gå under
på grund av krisen i bankväsendet.
Det är skillnad mellan det mer långsiktiga riskkapital som finns i de nuva-
rande löntagarfonderna och det som kan samlas upp i allemansfonderna.
Man kan inte begära att enskilda individer år efter år skall samla på sig ett
sparande utan att använda pengarna. För de flesta individer är sparandet för-
knippat med ett mål. Man sparar till en bil, en bostad, semester, osv. Det
är ett osäkert riskkapital, och i många fall är det inte alls fråga om något
nysparande utan om pengar som förs över från en sparform till en annan.
Vårt förslag är det vi presenterade redan våren 1991 - att de fem löntagar-
fonderna slås samman med de fem AP-fonderna med rätt att placera peng-
arna i fastigheter, obligationer, aktier och andra värdepapper. Det är ett för-
slag som kan skapa trygghet för de framtida pensionerna och samtidigt öka
tillgången på riskkapital för svenskt näringsliv, så att dess utbyggnad och
framtid långsiktigt främjas.
Det innebär att vi säger nej till det av Ny demokrati föreslagna investe-
ringsbolaget, som ju innebär att de medel som löntagarfonderna har placerat
som riskkapital i ett stort antal företag skall användas för placering i andra
företag eller möjligen i samma företag. Det innebär bara att man skapar en
ny institution för en verksamhet som redan i dag bedrivs.
Vi har i andra sammanhang redovisat hur tillgången på riskkapital kan för-
stärkas bl.a. genom att man ökar ramen för AP-fondernas aktieköp med 10
miljarder. Dessutom skall utvecklingsfondernas och Norrlandsfondens möj-
ligheter att finansiera mindre och medelstora företag bevaras.
Det är ett riktigt dåligt beslut som riksdagen i dag ser ut att kunna fatta.
Än finns det dock möjlighet för riksdagen att som Västmanlands Läns Tid-
ning önskade stoppa ”fondgåvan”. Men den möjligheten tycks inte vara stor,
eftersom Ny demokrati kohandlat bort sina egna tidigare så bestämda åsik-
ter i den här frågan. De käcka parollerna från valrörelsen om partiet som
visste vad det ville har förändrats till partiet som velar som det vill.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till reservationerna 1, 3 och 6 i
finansutskottets betänkande 21.
Anf. 158 BO G. JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag vill inleda med att säga att jag hyser en viss sympati för
Roland Sundgrens synpunkter och Socialdemokraternas ställningstagande i
den här frågan. Jag skulle gärna ha sett ett enat utskott i den här frågan - jag
tror det skulle ha varit intressant för hela näringslivet.
Det beslut som vi efter debatten skall fatta är nog att betrakta som histo-
riskt, dels genom att det innebär att vi använder en del av de ansamlade lön-
tagarfondsmedlen för ett bra ändamål, dels och framför allt genom vad det
innebär för våra små och medelstora företags möjligheter att klara sin risk-
kapitalförsörjning.
Vi har sedan vi blev ledamöter av denna kammare med kraft och envishet
arbetat för att ge våra små och medelstora företag bättre villkor. Det är där-
för med mycket stor tillfredsställelse som vi nu konstaterar att vårt arbete
har krönts med framgång.
Det är extra anmärkningsvärt att en motion kan få ett så genomgripande
resultat, då de flesta motioner normalt avstyrks.
Det jag åsyftar är naturligtvis det blivande riskkapitalbolaget med arbets-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m.m.
171
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m. m.
namnet Investerings AB Sverige, som tillförs 6,5 miljarder kronor från de
ansamlade löntagarfondsmedlen. Till detta kommer ytterligare ca 2,5 miljar-
der kronor från andra fonder. Det är med andra ord den största satsningen
någonsin på små och medelstora företags kapitalförsörjning som därför
borde ge en mycket kraftig och positiv signal till näringslivet.
Naturligtvis har en del experter redan uttalat sig om denna satsning - hu-
vudsakligen negativt - utan att veta särskilt mycket om tankarna bakom.
Man har t.ex. talat om statliga fonder, när det är fråga om en superprivatise-
ring. Man har nämnt bidrags- och regionalpolitik, när det är fråga om strikt
affärsmässiga grunder. Man har talat om en stor tjänstemannaorganisation,
när det snarare handlar om ett litet men handlingskraftigt moderbolag. Vi-
dare har en del av de organisationer som företräder företagen stämt in i kö-
ren och sökt efter problem i stället för att välkomna denna nya resurs. Reak-
tionen från de närmast berörda, nämligen företagen, har inte oväntat blivit
mycket positiv, och jag har blivit i det närmaste nedringd.
Varför skall vi svenskar alltid söka problem i stället för att se möjligheter?
Det påminner mig om en historia, som dessutom påstås vara sann, nämligen
den om de två skotillverkarna som samtidigt, varandra ovetande, sände var
sin representant till samma land i Afrika. Båda sände snabbt telex hem. Den
enes telex hade lydelsen: Återvänder med nästa plan, en helt omöjlig mark-
nad, inte en människa bär skor. Den andres telex hade lydelsen: Bygg ome-
delbart nya fabriker, en fantastisk marknad, inte en människa bär skor.
Liknelsen är för den intelligente uppenbar men speglar samtidigt hur vi i
Sverige tyvärr reagerar på det som är nytt eller annorlunda.
Vad menar vi t.ex. med superprivatisering? Jo, att aktiekapitalet, som vi
i motionen satt till 1,3 miljarder, till minst 50 % bör ägas av dem som inbetalt
löntagarfondskapitalet och som erhåller aktier till ett värde som är propor-
tionellt mot deras insats. Resten av aktierna bör fördelas till de svenska med-
borgare som ej vill delta i det sparpremiegrundande allemanssparande som
anges i betänkandet, med en aktie var på nominellt 100 kr. Det skulle ge
medborgarna fullständig valfrihet att välja mellan en sparpremie som kan
lyftas 1997 eller en börsaktie i detta bolag som i stort sett utgör nuvärdet av
sparpremien.
En ytterligare positiv effekt av betänkandets innebörd är att de nämnda
fonderna privatiseras och därmed effektiviseras. Det är nämligen viktigt att
behålla och även öka mångfalden i utbudet.
Det är vidare mycket viktigt att bolaget snabbt bildas för att kunna vara i
drift redan i höst och kunna bidra till en positiv utveckling framför allt för de
små och medelstora företagen.
Styrelsen skall utgöras av välmeriterade och erfarna näringslivsrepresen-
tanter som väl känner till de små och medelstora företagens speciella behov
och arbetsvillkor.
Investeringsaktiebolagets bolagsordning bör även utformas så att bolaget
ges frihet att på olika sätt kunna stödja kundföretagens egenkapital, vilket
samtidigt stärker företagens kreditvärdighet. Den bör även innehålla röst-
begränsningsregler för att motverka ett maktövertagande.
I denna vackra kväll och vid denna sena tidpunkt tar jag mig en personlig
172
frihet att påpeka att min sedan många år framlidne far, som var företagare,
skulle ha glatt sig åt detta beslut, då han precis i dag skulle ha fyllt 90 år.
Slutligen, herr talman, vill jag yrka bifall till hemställan i finansutskottets
betänkande FiU21 med undantag av mom. 10 där jag yrkar bifall till vår re-
servation 8.
Anf. 159 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Det är ett dåligt förslag till utskiftning av löntagarfonderna
som regeringen har presenterat. Även de förändringar som utskottet har
gjort i form av ett riskkapitalbolag är dåliga.
Vänsterpartiet föreslår därför att regeringens proposition avslås, och sär-
skilt när det gäller att löntagarfondsmedlen skall användas till ett premieg-
rundande allemanssparande.
Om detta inte blir riksdagens mening, föreslår vi i andra hand att hälften
av löntagarfonderna läggs ihop med AP-fonderna för att förstärka pensions-
systemet och trygga pensionerna i framtiden. Den andra halvan föreslår vi
skall användas till satsningar och utveckling av ny produktion, t.ex. i en va-
riant av riskkapitalbolag.
Regeringens förslag innebär att hela löntagarfondskapitalet skall satsas på
det som man knappast kan säga leder till någon större tillväxt i samhället -
premiegrundande allemanssparande, forskning och högre utbildning - och
sedan anmäler man detta med små och medelstora företag.
Vi från Vänsterpartiet och många andra har sagt att det i dag inte kan vara
angeläget att införa en sparpremie, att stimulera sparandet ytterligare, när
man egentligen borde stimulera den inhemska konsumtionen eller investera
dessa pengar i något helt annat. En sparpremie i detta läge är en helt felaktig
åtgärd och framför allt när det gäller att ta sparpremien från löntagarfonds-
tillgångarna. Det är möjligt att man kan lösa frågan om den högre utbild-
ningen på annat sätt än direkt över budgeten och att se till att forskning och
utveckling får de resurser som behövs.
Frågan om den kommitté som regeringen skall tillsätta för de små och me-
delstora företagen har utskottet löst. Om jag förstår denna matematik rätt
är löntagarfondsmedlen på drygt 20 miljarder och kanske upp emot 22 mil-
jarder. Det som utskottet nu har fått ihop dvs. 6,5 miljarder till detta riskka-
pitalbolag som Ny demokrati har fått igenom, 10 miljarder till forskning och
utbildning i någon form och 6-7 miljarder till denna sparpremie - är en bra
bit över 20 miljarder. Samtidigt lovar man att de som inte är med och skall
ta del av denna sparpremie också skall få något. Men detta går alltså inte
ihop. Någonstans måste man krympa om det skall vara en bra utskiftning
eller det som regeringen har tänkt sig.
Vad man redan nu kan misstänka är att de som inte är med och inte får
någon sparpremie, de som inte har råd och som hamnar utanför, får stryk.
Utan tvivel har Ny demokratis inhopp i denna debatt vitaliserat debatten
om hur fondmedlen skall användas, framför allt när det gäller de små och
medelstora företagen. En liten anknytning till själva andemeningen i lönta-
garfondsdebatten finns i Ny demokratis förslag, nämligen att dessa medel
skulle bidra till investeringar och produktion av varor och tjänster.
Under lång tid av utskottsbehandlingen såg det ut att kunna bli ett intres-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m.m.
173
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m.m.
sant resultat, en uppgörelse om fondmedlen, som skulle kunna dra åt rätt
håll, dvs, innebära att pensionssystemet stärktes och att resurser skapades
till små och medelstora företag framför allt för utvecklande av nya jobb. Vad
jag nu kan förstå har Ny demokrati inordnat sig i regeringsunderlaget och
inte bara gjort en sämre uppgörelse beträffande fondmedlen, dvs. riskkapi-
talbolaget, än nödvändigt, utan även bundit upp sig för att stödja regering-
ens alla förslag i kompletteringspropositionen, inkl, borttagandet av scha-
blonavdraget och ett ökat skattetryck.
Eftersom jag är mycket intresserad av att de små och medelstora företagen
skall ha en chans att utvecklas, skapa nya resurser och göra någonting posi-
tivt, är min fundering: Vilken är skillnaden mellan det tänkta riskkapitalbo-
lag som skisseras i betänkandet och en bank? Vilken egentlig, kvalitativ skill-
nad finns där? Kommersiella villkor och strikt affärsmässighet är honnörsor-
den, och bolaget skall inte ägas av staten. Vilken ägare skall få det kapital
som är skisserat och sedan ta de särskilda risker som är förenade med utveck-
ling av små och medelstora företag? Jag tycker att Ny demokrati skall redo-
visa vad det är för skillnad, eftersom man i så hög grad hänvisar till det eta-
blerade bankväsendets brister. Vilken blir skillnaden?
Bankerna satsade under 80-talet på spekulation och tog riskerna för det.
För detta får bankkunderna, inkl, skattebetalarna, nu betala. Det var alltså
inte produktion av varor och tjänster som framför allt stod i centrum för risk-
tagandet.
Ny demokrati brukar också berömma sig för att värna om fattigpensionä-
rerna - eller är det kanske bara Bert Karlsson som gör det? Ny demokrati
har ju nu haft chansen att förstärka pensionssystemet och ge en grundplåt
till en möjlig satsning i ett system för de pensionärer som har det sämst ställt.
I stället satsar man pengarna på dem som har råd att spara, på de pensionärer
som har det bäst ställt. Det är faktiskt konsekvensen av ert förslag, Bo G.
Jenevall. Det är knappast någon fattigpensionär som kommer att delta i det
här premiesparsystemet. Har Ny demokrati genom detta bara sett till en se-
ger på den politiska cirkusarenan och till att man har fått regeringen till för-
handlingsbordet, medan sakfrågan egentligen har fått ge vika? Jag misstän-
ker att det är så.
Löntagarfondena har i alla fall sin upprinnelse i en gigantisk debatt vid 70-
talets början, då man diskuterade arbetslivets demokratisering. De centrala
frågorna var hur man bäst skulle kunna skapa en motvikt till den privata ka-
pitalkoncentration som finns i Sverige och har ökat, hur man lokalt och re-
gionalt skulle kunna få inflytande över företagens investeringar för dem som
arbetar i företagen. Tanken var att de anställda skulle kunna ta till vara den
utvecklingspotential som fanns i företaget och utveckla sitt engagemang, och
man skulle se till att det blev samhällsnyttiga investeringar.
Det var egentligen grundtankarna i hela fonddebatten. Det fanns också
andra varianter av debatten. Socialdemokraterna menade att detta skulle ut-
göra en del av den solidariska lönepolitiken.
För Vänsterpartiet, som förde fram egna fondförslag i debatten, byggde
idéerna på att de anställda skulle ha en ökad makt - på bekostnad av kapital-
ägarna. Pengarna skulle tas av de medel som skulle gå till investeringar, de
174
skulle styras den vägen, och främst skulle de gå till produktiva investeringar,
där social nytta och miljömässiga hänsyn skulle stå i centrum.
De här principerna är faktiskt mer aktuella nu än någonsin. Ett av de pro-
blem som vi har upplevt i ekonomin är just effekterna av den tredje vägens
devalveringspolitik och av att kredit- och valutaregleringen avskaffades un-
der 80-talet. Strategiskt viktiga och nödvändiga investeringar i produktionen
av varor och tjänster har fått ge vika för spekulation. Det är en orsak till de
ekonomiska problem vi i dag har i Sverige.
Jag är helt övertygad om, att om de anställda hade haft ett annat infly-
tande över företagens tillgångar, hade det skett fler investeringar av den ka-
raktär som jag har skisserat i stället för den spekulation som förekom på 80-
talet.
Från borgerligt håll älskar man att skylla på socialdemokratin och den
tredje vägens politik. Jag delar uppfattningen att den tredje vägens politik
hade enorma brister. Men besluten om spekulation och förskingring av inve-
steringskapital fattades av dem som utövade ägaransvaret över de upp-
komna devalveringsvinsterna. Det talar man väldigt tyst om, och det tycker
jag är mycket viktigt att erinra om i det här tidevarvet, när regeringen riktar
in hela sin politik på att stimulera just dem som under 80-talet inte tog något
ansvar för strategiska, produktiva investeringar.
Samtidigt kan man konstatera att detta skedde under en tid då vi hade
löntagarfonder, vilket bevisar att de var krångliga, utslätade och hade
mycket litet att göra med idéerna i ursprungsdebatten. De arbetande hade
väldigt litet inflytande över det hela. Löntagarfonderna motsvarade inga för-
väntningar, de skapade inte entusiasm hos någon, de blev egentligen en be-
lastning för hela arbetarrörelsen. Detta visar också att man inom socialde-
mokratin i dag inte känner någon större saknad över fonderna. De blev ju i
stället en symbol för motstånd från borgerligheten, av vilket vi bör dra vissa
lärdomar.
Löntagarfonder i socialdemokratisk tappning har alltså inte varit någon
särskilt bra väg till ekonomisk demokrati och förnuftig produktion, utan de
var alltså den återvändsgränd som vi nu ser.
Men som sagt: Rudolf Meidners principer och de tankegångar som fon-
derna egentligen byggde på är faktiskt ännu lika viktiga. Vi för fram dessa
tankegångar i vår meningsyttring. Vi menar att löntagarfondernas tillgångar
är de arbetandes pengar. De är tagna ur det tillgängliga löneutrymmet, och
de borde därför rättmättigt gå tillbaka till dem som har skapat dem. Ett sätt
att göra detta, som jag redovisade tidigare, är att låta dem gå till pensionssy-
stemet. Det är i gungning, och därför bör hälften av tillgångarna tillföras AP-
fondssystemet. Det är fullt möjligt, och det är rätt. Den andra hälften bör gå
till skapandet av nya jobb, framför allt genom olika typer av riskkapitalsats-
ningar i små och medelstora företag.
Vår meningsyttring stämmer väl överens med de principer och tanke-
gångar som först kom från Ny demokrati. Jag är därför litet besviken över
att man inte ordentligt vill utveckla den här delen av den svenska ekonomin,
om man nu är intresserad av att göra det. I stället blev det en uppgörelse, i
vilken jag fortfarande inte vet vilken som är skillnaden mellan bankväsendet
och detta riskkapitalbolag. Detta är nämligen så kringgärdat av kommer-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m.m.
175
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m.m.
176
siella regler, affärsmässighet och en sparandeform. Någonstans måste det gå
ihop, och alla vi som har kontakter med små och medelstora företag vet att
banken säger nej om du har en idé och vill utveckla något som innebär en
stor risk. Det är inte bara en gång som jag i länsstyrelsens styrelse har sett
hur bankerna behandlar sådana ansökningar. Kommer detta riskkapitalbo-
lag att agera annorlunda?
Jag tror därför att den skiss jag har lämnat i min särskilda meningsyttring
är en mycket mer framgångsrik väg att använda dessa löntagarfondsmedel,
och det stämmer väl överens med det huvudsyfte som en gång var tanken.
Med det yrkar jag bifall till meningsyttringen.
Anf. 160 BO G. JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill för det första passa på tillfället att vända mig speciellt
till Lars-Ove Hagberg, som ju - tyvärr, måste jag säga - skall lämna riksda-
gen. Han är en god representant för sitt parti, och han har varit en mycket
värdefull medlem av finansutskottet.
Jag delar i mångt och mycket Lars-Ove Hagbergs synpunkter, lika väl som
jag i mångt och mycket delar Socialdemokraternas syn på vad man skulle
göra av de här pengarna. Jag är ibland litet påtalad för att jag vill ha en dis-
kussion i utskottet, och jag får väl säga att jag har blivit ganska väl tillgodo-
sedd. Jag tycker att man behöver behandla saker och ting mer i utskotten än
vad man egentligen gör i dag.
Jag skulle personligen gärna ha sett att man hade fått en consensus i ut-
skottet. Jag tycker det hade varit bra med en uppdelning av dessa pengar så
att en tredjedel kunde gå till forskning och utveckling, en tredjedel till vad
vi tycker är intressant med riskkapitalet och en tredjedel till pensionerna.
Jag tycker vi borde kunnat uppnå den situationen i utskottet, men nu var det
tyvärr inte möjligt.
Man kan ha vilka synpunkter som helst beträffande löntagarfondspeng-
arna och fondens tillkomst. Personligen skulle jag gärna ha sett att dessa
pengar i stället satsats i resp, företags egen verksamhet. Jag tror det skulle
ha gynnat samtliga.
Men nu har vi den situation vi har. Jag vill motivera litet närmare - om
talmannen godkänner att jag drar ut på tiden, eftersom jag var mycket spar-
sam i mitt anförande nyligen. Jag tycker man borde vara litet mera pragma-
tisk i synsättet på dessa pengar. Vilken åsikt man än har är det så att såväl
företagen som de anställda har avstått från sin del i det hela. Det var därför
som vi i vår motion utvecklade att hälften av kapitalet borde gå till vad vi har
föreslagit och den andra hälften till något vi ville diskutera i utskottet.
Vi hade en valsituation. Varför valde vi regeringssidan? Vi kunde ha nått
ett bättre bättre resultat genom att gå tillsammans med Socialdemokraterna
och få ett par miljarder till. Men vi valde denna väg. Jag tror att det hade
varit värdefullt om vi hade kunnat enas.
Anf. 161 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Bo G. Jenevall håller med Roland Sundgren, han håller med
mig och så gör han upp med Lars Tobisson och de övriga i regeringspar-
tierna.
Min fråga var ganska konkret: Är det någon skillnad mellan det riskkapi-
talbolag som nu skisseras i utskottsbetänkandet och en bank när riskbedöm-
ningen görs vid lån till små och medelstora företag? Man har ju kommersiella
intressen, strikt affärsmässighet, och man skall t.o.m. spara i detta riskkapi-
talbolag. Min erfarenhet är, att under sådana förhållanden kommer det lång-
siktiga risktagandet, som verkligen sker i de små och medelstora företagen
där det verkligen känns, inte till stånd. Det blir som hos vilken bank som
helst. Jag är ganska besviken över denna utveckling.
Dessa fondmedel kunde ha använts till ett större risktagande, med vilket
vi verkligen hade kunnat utveckla svenskt näringsliv. Jag har inte fått svar
på den frågan.
När det gäller pensionärerna och tanken att dela pengarna med dem har
ändå Ny demokrati mycket envetet talat om detta med fattigpensionärerna.
Här hade man chansen att visa en sak, men man gjorde upp någonting annat.
När man gjorde upp om det man inte riktigt vill stå för, eftersom man hål-
ler med både socialdemokratin och mig, så svalde man därmed också rege-
ringens hela ekonomiska politik, fast man uttryckte att man kanske var litet
skeptisk. Man tyckte att man inte skulle öka skattetrycket, och man sade att
schablonavdraget var besvärligt för dem som hade långt att pendla. Men nu
har man köpt alltihop och inordnat sig ordentligt i regeringsunderlaget fram-
över, vad jag förstår.
Sakfrågorna har kommit vid sidan om. Men man fick Bengt Westerberg
till förhandlingsbordet. Är det syftet så är alltsammans bara cirkus, och då
blir jag ännu mer besviken.
Vi kanske får höra av någon senare på talarlistan om någon mer kan hålla
i ingången till manegen på cirkusen och berätta om det är på det här viset
eller inte.
Anf. 162 BO G. JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag har förståelse för dessa synpunkter. Våra åsikter sam-
manfaller i stort med regeringens ekonomiska politik. Vi vill kanske gå litet
snabbare fram.
Varför har vi då valt den här vägen? Vi tror att 9 miljarder trots allt kan
gynna marknaden bättre än 11 miljarder, och varför?
Hade vi fattat ett beslut om 11 miljarder tillsammans med oppositionen,
hade regeringen kanske obstruerat mot detta. Nu har vi i stället inte bara
övertygat regeringen, vi har fått regeringen med oss på att detta är bra. Vi
har även fått etablissemanget och bankerna med oss, vilket vi tror är väldigt
viktigt för de positiva signalerna ut till näringslivet.
Vi menar också att detta med riskkapital är viktigt i så måtto att vi kan
tillföra egenkapital till företagen, vilket i sin tur kan gynna dem så att de kan
bli så att säga kreditvärdiga i förhållande till sin egen bank.
Vi vill dessutom behålla mångfalden. Vi hjälper till att privatisera hela
riskkapitalmarknaden genom denna åtgärd. Vi tror att det i förlängningen
kommer att bli mycket gynnsamt för företagen.
Vi har kvar våra åsikter om fattigpensionärema. Tyvärr har vi inte majori-
tet i kammaren för att åstadkomma någonting annat än en utredning, vilket
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m.m.
177
12 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 125
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m. m.
178
vi beklagar. Vi anser att man måste förstärka pensionskapitalet. Den saken
kommer upp i höst, och vi har våra synpunkter som vi vill återkomma till.
Vi tror att vi i valet mellan blocken - vilket vi i och för sig beklagar - har
gjort det rätta valet för att på bästa sätt tillgodose de små och medelstora
företagens försörjning av kapital och riskkapital.
Anf. 163 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Denna argumentation stärker mig i uppfattningen att detta
endast är någonting på ytan. Det är inget genomgripande. Det är uppvisande
av ett cirkusnummer.
Den signal som ges skall ges tillsammans med regeringen, menar Bo Jene-
vall. Men då lämnar vi sakpolitiken, som skulle vara Ny demokratis känne-
märke. Ny demokrati skulle ta ställning i sak och inte ingå i något block.
Jag vet inte vad socialdemokratin egentligen har tänkt sig att komma med
här, men för min del hade jag kunnat tänka mig en uppgörelse som gått väl-
digt långt när det gällt att använda de 11 miljarderna till att verkligen ut-
veckla möjligheterna för små och medelstora företag att börja någonting
nytt. Man kunde även stärka den goda produktionen, den goda verksamhet
som finns i dag.
Om ett företag i dag inte är kreditvärdigt hos en bank kan det inte bli mer
kreditvärdigt hos detta riskkapitalbolag, som har samma kriterier som en
bank. Det förefaller mig ologiskt.
Ett riskkapitalbolag måste ju kunna ta risker. Men ni har skrivit bort dessa
risker ganska rejält i den här satsningen.
Jag beklagar verkligen denna utveckling. Man kan säga att man värnar
om fattigpensionärerna. Men man hade chansen att lägga 11 miljarder till
systemet, och vi vet att det skall förändras. Kanske vi tillsammans kunde
lägga tyngdpunkten hos dem som har det sämst ställt framöver. Det gäller
ju inte bara fattigpensionärerna nu, utan även framdeles. Men nu har Ny
demokrati faktiskt gett de bäst ställda pensionärena möjlighet att få en pre-
mie. Det är en politisk skandal!
Anf. 164 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Kvällen är sen, och jag skall försöka begränsa mig i mitt an-
förande.
Vid årsskiftet gick löntagarfonderna i graven. Det vi i dag har att besluta
om är hur tillgångarna skall fördelas vid utskiftningen. Jag tycker att det
finns anledning att titta på motiven för att införa löntagarfonderna.
Det var en gång i tiden meningen att fonderna skulle underlätta den soli-
dariska lönepolitiken, dämpa löneökningstakten, bidra till en jämnare för-
mögenhetsfördelning, öka utbudet av riskkapital, öka sparandet i ekonomin
och stärka pensionssystemet.
Herr talman! Med facit i hand vet vi att löntagarfonderna inte har bidragit
nämnvärt till något på de här områdena. Verkan har ibland varit den mot-
satta. Hushållens totala sparande minskade under senare hälften av 80-talet
och var under flera år negativt i förhållande till hushållens disponibla in-
komster. Fondernas bidrag till förstärkning av pensionssystemet var likaså
obetydligt.
Inte heller har företagens tillgång på riskkapital förbättrats i någon större
utsträckning, därför att största delen av fondmedlen har använts för omför-
delning av aktieägandet. Endast ca 10 % av medlen har använts för köp av
nyemitterade aktier.
Det har inte saknats idéer i fråga om vilka områden som pengarna skall
gå till vid utskiftningen. Det har handlat om infrastruktursatsningar, det har
handlat om företag, det har handlat om pensioner, det har handlat om brotts-
offerjourer, m.m., m.m.
Vid utskiftningen av löntagarfondernas pengar faller det sig ganska natur-
ligt att stimulera ett antal områden i samhället där man kan få en betydande
effekt. Regeringen har föreslagit att fondernas tillgångar skall användas till
premier för att stimulera ett ökat sparande, med senare anknytning till ett
individuellt pensionssparande, till att främja utveckling av små och medel-
stora företag och för att främja forskningen samt utdelning till dem som av
olika anledningar inte kan eller vill delta i det premiegrundande sparandet.
I det betänkande som vi nu behandlar och skall ta ställning till föreslås
en utskiftning av löntagarfondspengarna som ligger i linje med regeringens
förslag, alltså sparande, företagsutveckling och forskning.
Behoven av åtgärder för de små och medelstora företagen är stora. Det är
omvittnat av tidigare talare och också i många andra sammanhang. De
mindre och medelstora företagen har en betydelsefull roll i arbetet att åter
få fart på hjulen i den svenska ekonomin. Genom en mera kraftfull satsning
på mindre och medelstora företag kan vi skapa arbetstillfällen och trygghet
över hela landet. Det bidrar också till en nödvändig konkurrens, till gagn för
hela samhället.
Därför är det tillfredsställande att en majoritet i utskottet har funnit det
angeläget att ytterligare precisera insatserna för de mindre och medelstora
företagen. Den åtgärd som utskottet har stannat för är en vidareutveckling
av de tankegångar som redan fanns i propositionen, med en ytterligare preci-
sering.
När vi nu stärker resurserna till riskkapital, skall de bidra till finansie-
ringen av små och medelstora företag och kan vara en betydelsefull resurs
för resten av detta sekel.
Centern och övriga regeringspartier har vid upprepade tillfällen, bl.a. i
motioner här i riksdagen, i program och skrifter understrukit behovet att öka
tillgången till riskkapital för små och medelstora företag. Därför är vi posi-
tiva till det tillskott till företagens riskkapitalförsörjning som utkvittning av
löntagarfondernas medel nu kan ge.
Socialdemokraterna kritiserar förslaget om ökade resurser för riskkapital.
Jag tycker att det är förvånande, mot bakgrund av att de själva både i motio-
ner och i andra sammanhang har pekat just på behovet av att främja de
mindre företagen.
Jag läste också att en högt uppsatt företrädare för socialdemokratin, ingen
mindre än ledamoten i verkställande utskottet Anders Sundström, i Piteå-
tidningen den 8 april pläderade mycket tydligt för att pengarna från löntagar-
fonderna uteslutande skulle gå till småföretagen.
Nu satsar vi inte alla pengar på småföretagsutveckling men en betydande
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m. m.
179
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m.m.
180
del, och jag tror att ledamoten i det socialdemokratiska verkställande ut-
skottet är till en betydande del tillfredsställd med finansutskottets förslag.
Sedan måste vi också stimulera det enskilda sparandet. Socialdemokra-
terna har ju alltid valt att prioritera sparandet i kollektiva former. Att lägga
äggen i samma korg har ökat sårbarheten i det finansiella systemet. Social-
demokraterna talar om AP-fondssystemet, det kollektiva ägandet, osv.
Därför är det förslag som finns i propositionen om sparstimulanser moti-
verat. Det vidgar och stimulerar det individuella sparandet. Det blir en väl-
digt viktig bit i att som nästa steg stärka det individuella pensionssparandet.
Det råder också en bred samsyn i utskottet om behovet av att satsa offen-
sivt på kompetens- och kunskapsuppbyggnad. Det tillhör de mest strategiska
uppgifterna för framtiden. Forskning och utveckling är av stor betydelse för
ett land som Sverige och för att Sverige skall kunna inta en betydande roll
på den internationella arenan.
Att använda en del av löntagarfondernas medel till insatser för forskning
är därför ett mycket bra förslag. Regeringen avser att senare i höst åter-
komma med en närmare precisering av vilka områden forskningspengarna
skall anslås till. Vi har då anledning att ytterligare diskutera den biten.
Herr talman! Låt mig till sist säga att löntagarfonderna har varit en politisk
stridsfråga i 20 år. De har utgjort en vattendelare mellan politiska partier i
Sverige. Det är bra att frågan om löntagarfonderna nu kan avföras från dag-
ordningen, och jag är mycket tillfreds med att fem av riksdagens partier har
kunnat enas om på vilket sätt medlen skall utskiftas. Det är en styrka. Det
är en styrka för riksdagen, och det är en styrka också när man skall använda
pengarna på ett förnuftigt sätt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets hemställan och avslag på
samtliga reservationer och den särskilda meningsyttringen.
Anf. 165 ROLAND SUNDGREN (s) replik:
Herr talman! Per-Ola Eriksson säger att Socialdemokraterna vill lägga alla
ägg i en korg. Det är precis tvärtom. Skall man få marknadsekonomin att
fungera på bästa möjliga sätt, skall man ha en mångfald, och vi står för mång-
falden. Att kapitalbildningen fungerar är enormt viktigt för de mindre och
medelstora företagen.
Vi behöver alla former av möjligheter att skapa ett sådant riskkapital. Vi
behöver en stram finanspolitik som inte arbetar med stora budgetunder-
skott. Vi behöver ett kollektivt sparande som i pensionsfonder. Även lönta-
garfonderna har gjort mycket stor nytta i det svenska samhället. Även om
Per-Ola Eriksson försöker säga någonting annat, har de gett sitt bidrag till
långsiktiga satsningar.
Vi behöver också ett hushållssparande. Vi behöver alla de här formerna
av kapitalbildning. Det är värdefullt inte minst för att också minska ett behov
av en utländsk upplåning.
Nu undrar jag hur de här pengarna skall räcka till allting. 7,5 miljarder
skall sprättas ut nu. Men sedan säger man att de som inte sparar också skall
få pengar. Det finns inget ordentligt underlag för att det blir de här 7,5 mil-
jarderna. Om man får 50 % av vad man sparar i premie, kan det bli fråga om
mer pengar. Dessutom skall det delas ut pengar till dem som inte sparar.
Om Lars-Ove Hagbergs beräkning stämmer, är man redan där uppe i de
22 miljarderna. Skall man låna för att klara alla åtagandena? Det kanske blir
så att Bo Jenevall inte får de 6,5 miljarderna till sitt investeringsbolag utan
att själv behöva gå ut och låna upp pengarna.
Det här är ju en cirkus utan like. Jag har hittills inte hört någon människa
som tyckt att det är ett bra förslag. Jag tror inte att Per-Ola Eriksson i själ
och hjärta tycker att det är bra, men han är kaptenen, han står som Sven
Duva på bron. Han måste genomföra det här regeringsförslaget, hur dumt
han än tycker att det är.
Bo Jenevall talar inte om utsprättandet av sparpremierna. Han tycker att
man hade kunnat hitta en mycket bättre och mera effektiv användning för
löntagarfondspengarna. Jag tror att Per-Ola Eriksson innerst inne tycker
samma sak.
Anf. 166 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag delar Roland Sundgrens uppfattning om att vi måste
främja sparandet. Men till skillnad från Socialdemokraterna vill vi från Cen-
tern och de övriga regeringspartierna främja det individuella sparandet. Det
enskilda sparandet har varit alldeles för lågt under alltför många år. Det är
viktigt att vi på olika sätt stimulerar sparandet och sedan skapar ett sparsys-
tem där det går att växla in till ett pensionssparande. Det är också viktigt för
att stärka pensionssystemet.
Sparande, forskning och företagsutveckling är tre viktiga delar i en stabil
ekonomisk politik med bäring på framtiden. Det förslag som nu finns i be-
tänkandet har denna inriktning. Jag beklagar att Socialdemokraterna har
ställt sig utanför och i stället valt en annan modell. Det skulle vara en styrka
för Socialdemokraterna om de hade ställt upp på detta förslag, eftersom
många socialdemokrater i andra sammanhang har talat om betydelsen av så-
dana åtgärder.
Anf. 167 ROLAND SUNDGREN (s) replik:
Herr talman! Socialdemokraterna har inte ställt sig utanför. Vi har natur-
ligtvis velat diskutera en uppgörelse, speciellt som det här är ett enormt då-
ligt förslag. Men ingen från regeringens sida har velat tala med oss. Vi har
ju visat vissa öppningar här.
Det är inte så att det individuella sparandet, speciellt i en lågkonjunktur,
är det effektivaste och bästa sparandet - det var också Lars-Ove Hagberg
inne på, och det har jag betonat många gånger förr. Det offentliga sparandet,
det kollektiva sparandet, satsar mer långsiktigt. Vi kan peka på 60-talet, då
AP-fonderna byggdes upp och då enorma infrastrukturinvesteringar gjordes
och investeringar i högre utbildning och forskning. Det var möjligt med hjälp
av den kraftiga ökningen i just det kollektiva sparandet.
Ett individuellt sparande är mer flyktigt. Individer sparar för att använda
pengarna så småningom till att köpa bil, semester e.d.
Vi behöver alltså båda formerna av sparande. Jag tycker att det här är en
stor svaghet i regeringens syn på sparandet. Jag ser att Lars Tobisson är här.
Han sade i den förra debatten att 90-talets stora stridsfråga kommer att bli
huruvida sparandet skall vara offentligt eller privat. Om vi skall klara inve-
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m.m.
181
13 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 125
Prot. 1991/92:125
3 juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m. m.
182
steringarna, jobben och ekonomin behövs både kollektivt och individuellt
sparande.
Anf. 168 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Under ett antal årtionden då Socialdemokraterna har haft
den politiska makten har man medverkat till att framför allt främja det kol-
lektiva och institutionella sparandet och ägandet. Det har skapat en stelhet
i det finansiella systemet, och det har skapat obalans mellan olika typer av
ägande och sparande. Under 90-talet och åren framöver måste det individu-
ella sparandet främjas och en bättre konkurrens skapas, i stället för mono-
polliknande tendenser i ekonomin. Därför är den här vägen som vi har valt
en viktig väg som hör framtiden till.
Anf. 169 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Den historieskrivning som utskottets ordförande presente-
rade kan inte stå helt oemotsagd, dvs. att sparandet skall vara till för att be-
gränsa löneökningar och för pensionssystemet. En del av detta finns redan.
Men grunden i det som Rudolf Meidner tog fram, och den diskussion som
fördes inom arbetarrörelsen och som manifesterades på LO-kongressen
1976, var framför allt att de anställda skulle få en ägandemakt och inflytande
i sina företag, framför allt vid investeringar. Det här var de två bärande frå-
gorna som löntagarfondssystemet handlade om. Socialdemokraterna drev
systemet att det hela skulle samordnas med den solidariska lönepolitiken.
Man skall komma ihåg att detta var grunden till hela löntagarfondssystemet,
dvs. dessa övervinster som skulle placeras någonstans och som de arbetande
skulle få ta hand om.
Enligt Per-Ola Eriksson har de löntagarfonder som upprättades i böljan
av 80-talet inte betytt särskilt mycket. Nej, just det. De hade väldigt litet att
göra med det jag har sagt. I stället fortsatte de företag som hade ägaransvar
att satsa på spekulation när vinsterna i samband med devalvering blev stora.
Vad gör Per-Ola Eriksson åt den ägarinriktning som finns i företagen i
dag? Så fort företagen får tillgång till pengar satsar de på det som ger snab-
bast utdelning. Kommer det att bli så med övriga regeringsförslag, t.ex. när
kapitalbeskattningen sänks och företagen får pengar i hand? Kommer det att
göras några produktiva investeringar?
Tror Centern att det kommer att bli så? Per-Ola Eriksson representerar
faktiskt ett folkrörelseparti som bl.a. ägnar sig åt regionalpolitik. Vi vet att
det under 80-talet knappast har investerats något av betydelse i de utsatta
regionerna.
Utskottet har nu en skrivning om ett riskkapitalbolag. Vilken skillnad an-
ser utskottets ordförande att det är mellan bankernas sätt att låna ut pengar
och riskkapitalbolag? Vad är den avgörande skillnaden? Skall små och me-
delstora företag säga att de skall rusa till detta riskkapitalbolag och överge
banken, eftersom man där har varit besvärlig unddr en längre tid och företa-
gen vill ta igen sina spekulationshistorier från 80-talet? Vi får se om Per-Ola
Eriksson kan ge något svar.
Sedan har vi frågan om icke-spararna, som inte kommer med i premiesys-
temet. Kan Per-Ola Eriksson lova att även de skall få ta del av utdelningen?
Det vore intressant att få veta. Jag förstår att adderandet av redan uppräk-
nade kostnader inte räcker till i dagens läge.
Centerpartiet och Vänsterpartiet har kämpat för fattigpensionärerna. Nu
pläderar Per-Ola Eriksson för de bäst ställda pensionärerna.
Anf. 170 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra i den här debatten att ingen längre
försvarar löntagarfonderna. Möjligen försvarar Lars-Ove Hagberg en annan
form av fonder, nämligen de Meidnerska. Men de blev inte heller förverkli-
gade.
Lars-Ove Hagberg har rätt på en punkt. Under 80-talet blev det regional
obalans i Sverige. Det går att belasta löntagarfonderna för en bidragande
orsak till detta, nämligen det sätt på vilket pengarna hämtades från regio-
nerna i landet och sedan investerades i de stora företagen med många gånger
tvivelaktiga regionalpolitiska effekter.
Vad är det för skillnad mellan ett riskkapitalbolag och en bank? Det här
handlar inte om en traditionell bankverksamhet med inlånings- och utlå-
ningsverksamhet. Det handlar om att tillföra företagen olika typer av riskvil-
ligt kapital. Det är inte fråga om vanligt banksparande i en traditionell bank.
Här är det fråga om att använda pengarna för att stärka riskkapitalet i de
små och medelstora företagen på ett sätt som bankerna i dag inte gör. Därför
är den åtgärden riktig.
Vidare har vi pengarna till de människor som inte är med i allemansspa-
randet. Där hänvisar jag till s. 12 i betänkandet om utdelning till andra än
sparare i allemansfonder. Där finns svaret på Lars-Ove Hagbergs fråga.
Anf. 171 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Ingen försvarar löntagarfonderna. Nej, det är Socialdemo-
kraterna som i så fall skall försvara dem. De gör det inte. Jag har aldrig för-
svarat dem, av precis den anledning som Per-Ola Eriksson framförde, nämli-
gen aktieinnehavet i de stora företagen. Till viss del har Per-Ola Eriksson
rätt.
Men Per-Ola Eriksson försvarar egentligen med sin regeringspolitik den
stora regionala obalansen, dvs. ägarna av investeringskapitalet. Var place-
rade de som fick del av de stora devalveringsvinsterna detta kapital någon-
stans? Inte hamnade det i de utsatta regionerna, Per-Ola Eriksson. Inte har
det heller funnits någon politisk, demokratisk styrning för att föra kapitalet
dit. Det här var med anledning av frågan om obalansen.
Sedan frågade jag om risken. Som ledamot i länsstyrelsens styrelse har
man många små företag att ta ställning till. Nu ankommer det på vår bedöm-
ning i länsstyrelsens styrelse att tilldela dessa småföretag medel. Här kom-
mer detta riskkapitalbolag att ställa upp. Det brukar vara ett kriterium för
att dela ut dessa regionalpolitiska medel att en bank eller någon annan träder
in för att ta risken. Men de är njugga i det här läget.
Betyder detta med kommersiella villkor och affärsmässighet något annor-
lunda för riskkapitalbolaget än för bankväsendet? Det är min fråga, och jag
får inte något svar på den. Jag kan se skillnaden mellan själva funktionen
hos ett riskkapitalbolag och en bank, men detta gäller det risktagande som
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m.m.
183
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m. m.
184
jag kan se konkret i min politiska vardag eller som den småföretagare som
vill ha andra statliga medel kan se. Kommer detta riskkapitalbolag att göra
någon annan värdering än vad banken gör?
Till sist, Per-Ola Eriksson: Nog är det ganska besvärande för Centerpar-
tiet att ställa upp på det här premiesystemet och den stimulans som de bäst
ställda får del av i det här systemet? Premiesparandet skall vara till ett pen-
sionssparande. Vi vet ju vilka som kan göra det. Men var hamnar de sämst
ställda pensionärerna som vi har kämpat för så frenetiskt tillsammans i flera
år? Både Ny demokrati och Centerpartiet hade chansen att förstärka pen-
sionssystemet och det kollektiva sparandet, men man gör det inte. Jag tycker
att det är beklagligt att Centerpartiet skall lämna sina ursprungliga rötter.
Anf. 172 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Handläggningen av detta ärende är så anmärkningsvärd att
den måste redovisas för kammaren. Jag gör det särskilt gärna när jag finner
att i denna sena timma har en som suttit i många år i konstitutionsutskottet
och dessutom är statsvetare till professionen tagit plats på talmansstolen.
Detta är verkligen något att fundera på för den som är intresserad av konsti-
tutionella frågor.
Förslaget om ett premiegrundande sparande är enligt vår mening icke i
överensstämmelse med de krav på likställdhet som grundlagen kräver. Det
gynnar dem som kan flytta sparmedel eller som eljest har resurser för att
delta i sparandet. Premien, som är skattefri, motsvarar 50 % av det insatta
beloppet. Om man tar hänsyn till att en inkomsttagare har 50 % i skatt, för
det har väl de som kan spara här, är premien faktiskt lika stor som det spa-
rade beloppet.
Det är klart, att när människor kan flytta sparmedel mellan olika bank-
konton kan man förstå att de redan har börjat räkna ut hur mycket premier
de kan få om de sparar åt sig själva, sina barn, barnbarn och bryllingar. Då
kan de som har dessa möjligheter komma upp i betydande förmåner.
Men de som inte kan flytta pengar och de som inte har möjligheter att
delta i detta sparande får ingenting enligt det förslag som nu skall behandlas
av kammaren. Det är kanske de som har avstått från sitt löneutrymme för
att betala in de avgifter som nu skall delas ut till dem som har bättre förutsätt-
ningar att spara.
Minoriteten i utskottet ville att lagrådet, som regeringen inte hade hört,
skulle få yttra sig över förslaget. Jag skall alldeles strax återkomma till hur
det blev med detta.
Det jag nu har redovisat är ändå inte det mest upprörande i den här frå-
gan. Döm om vår förvåning när vi behandlade regeringens proposition, som
bara innehåller förslag om att avsätta dessa 7 miljarder till sparpremier och
ordföranden Per-Ola Eriksson vid bordet väcker förslag om att vi direkt skall
besluta om att föra över 9 miljarder kronor - 6,5 miljarder från löntagarfon-
derna och 2,5 miljarder från andra håll. Det ville han att utskottet vid sit-
tande bord skulle ta ett beslut om, utan att det hade förelegat möjligheter
till motionsrätt och utan att ärendet varit föremål för någon som helst bered-
ning. Han ville alltså att vi vid bordet skulle fatta beslut om 9 miljarder kro-
nor. 9 miljarder kronor är fortfarande ganska mycket pengar. Det skulle vara
väldigt mycket pengar om de används till de sämst ställda pensionärerna som
Ny demokrati ofta talar om.
När detta förslag framfördes begärde vi att ärendet skulle gå på remiss till
statliga myndigheter som vi pekade ut och till ett antal organisationer. Då
fann vi, att om vi tillämpade de regler som finns i riksdagsordningen 4 kap.
10 § och sju ledamöter av utskottets 15 stödde förslaget hade det vunnit ut-
skottets godkännande. Men då passade majoritetens åtta ledamöter på att
åberopa ett stadgande i samma paragraf som hävdar att ärendet kan avgöras
om det är så att det skulle leda till avsevärt men för riket om man väntade
med att genomföra det. Dessa åtta av utskottets femton ledamöter åbero-
pade då att det skulle vara till avsevärt men om vi skulle skicka ärendet på
remiss. Hyggliga som vi är sade vi: ”Ni kan väl åtminstone vara med på att
vi ordnar en öppen utfrågning?” Nej, det kunde de inte.
Enligt grundlagen skall man tala om vad det är för avsevärt men som man
åberopar, men det kunde inte utskottsmajoriteten. De sade bara att det
skulle vara en olägenhet om ärendet blev fördröjt. Jag tackar för det. De
som lägger fram propositioner i riksdagen gör det för att få dem behandlade.
Det är klart att om de inte blir behandlade kan man alltid anföra att detta är
en olägenhet.
Både vår begäran om remiss till lagrådet och vår begäran om att få yttran-
den och att få ärendet behandlat har avslagits under hänvisning till att det
skulle medföra avsevärt men för riket. Om vi går till förarbetena i grundlags-
beredningen kan vi där utläsa att om ett sådant här läge uppstår, förutsätter
man generositet från utskottsmajoritetens sida. Utskottsmajoriteten har var-
ken visat generositet mot utskottsminoriteten eller hänsyn till grundlagens
bestämmelser.
Som jag ser det, är detta en ytterligt allvarlig fråga. I fortsättningen behö-
ver man inte ha propositioner när man vill genomföra något. Utskottsmajo-
riteten kan vid bordet väcka förslag i storleksordningen 9 miljarder kronor
och undvika motioner, undvika beredningar, säga att det om ärendet inte
avgörs nu leder till avsevärt men och genomföra vad som helst. Ni har öpp-
nat portar som borde förblivit stängda.
Det kommer att få allvarliga konsekvenser för riksdagens fortsatta arbete
om vi godkänner en sådan tolkning av riksdagsordningens 10 §.
Herr talman! Vi måste på allvar protestera mot ett sådant handläggnings-
sätt.Det är otillständigt att behandla och besluta om 9 miljarder kronor, utan
att ta hänsyn till vad en minoritet på sju ledamöter har att säga och att de
begär att få ärendet berett.
Anf. 173 BO G. JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag har stor förståelse för Hans Gustafssons synpunkter, och
jag tycker att de till mycket stor del är berättigade.
Man kan då fråga sig varför jag anslöt mig till regeringspartierna och bil-
dade majoritet i den här frågan. Min tolkning av avsevärt men i det här sam-
manhanget gäller det att vi anser att det är mycket viktigt att detta riskkapi-
talbolag kommer i gång snabbt. Vi tycker att 1992 års problem bör avgöras
och få en effekt under 1992.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m.m.
185
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m. m.
186
Jag var mycket tveksam inför det här beslutet. Jag vill upprepa att jag
gärna hade sett att vi kunnat uppnå enighet i utskottet i den här frågan.
Det finns delade meningar beträffande sparpremien. Jag vill upplysa om
det jag sade i mitt tidigare anförande. Det svenska folket får här för kanske
första gången någonsin en valfrihet, nämligen att fritt välja mellan att ta en
sparpremie på 1 200 kr. år 1997 eller att ta en aktie i riskkapitalbolaget med
i stort sett nuvärdet av sparpremien år 1992. Det är ytterst tillfredsställande
att svenskarna själva får göra valet och avgöra om de vill välja det ena eller
det andra. Det tycker jag är en mycket stor demokratifråga.
Sedan vill jag komplettera svaret till Lars-Ove Hagberg. Det är en väsent-
lig skillnad på riskkapitalbolaget i förhållande till de etablerade bankerna.
Vi har nämligen - jag säger vi, eftersom det förhoppningsvis är ett faktum -
möjlighet att från riskkapitalbolaget gå in på egenkapitalsidan i bolagen, vil-
ket innebär att man på detta vis kan stärka företagens kreditvärdighet så att
de kan gå vidare till sin bank och få de lån som behövs för att så att säga
komma i mål med sin verksamhet.
Anf. 174 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Bo G. Jenevall säger att det skulle vara till avsevärt men om
inte riskkapitalbolaget skulle komma i gång tillräckligt fort. Det kan i konsti-
tutionell mening inte påvisas att en fördröjning med några månader med att
skapa ett riskkapitalbolag - där vi ännu inte vet hur det skall verka, byggas
upp och ägas - ur samhällets och landets synpunkt kan anföras som skäl för
ett avsevärt men.
Det är i denna fråga också alldeles uppenbart att det i konstitutionell me-
ning heller inte kan åberopas som avsevärt men att sparpremierna börjat
gälla några månader senare. Det är ett allvarligt övergrepp i förhållande till
konstitutionen som har begåtts. Det kommer att få allvarliga framtida kon-
sekvenser, sanna mina ord, om majoriteten växlar i denna kammare och i
handläggningsordningarna!
Här har man infört ett system där man i mycket stora ärenden om 9 miljar-
der kronor kan behandla frågor vid bordet i utskottet. Utan att det föreligger
ett papper, utan att riksdagens ledamöter har haft tillfä’le att väcka motioner
och utan att ärendet har varit föremål för någon form av beredning har man
genomfört detta!
Jag förmenar inte majoriteten att fatta beslut om vare sig riskkapitalbolag
eller premier, men det borde vara en anständig handläggning av en sådan
fråga. Det hade riksdagen tjänat på. Det hade ni som vill genomföra detta
tjänat på i stället för att försöka hafsa igenom detta riskkapitalbolag och den
vägen åstadkomma en hantering i kammaren som kommer att få långt-
gående framtida konsekvenser.
Anf. 175 BO G. JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag vill upprepa att jag har den största förståelse för Hans
Gustafssons synpunkter. Jag tycker att de är berättigade. Jag vill också upp-
repa att vi från vår sida anser denna fråga vara mycket angelägen. Det är
anledningen till att vi med tvekan anslöt oss till majoriteten. Vi vill utnyttja
sommaruppehållet till att få detaljerna klara för att få detta bolag i drift
fr.o.m. hösten. Med hänsyn till den konjunktur vi har, är det ytterst angelä-
get att små och medelstora företag får möjlighet att kunna utnyttja denna
resurs. I övrigt har jag inte mer att tillägga.
Anf. 176 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Jag delar uppfattningen att det med hänsyn till vad som har
ägt rum på finansmarknaden är väldigt bra om man kan förbättra försörj-
ningen av riskkapital i det läge som föreligger. På den punkten har vi inga
delade meningar. Jag tycker t.o.m. att frågan är så viktig, Bo G. Jenevall,
att den hade varit värd en seriös behandling, en ordentlig utredning, ett or-
dentligt övervägande och ett berett och bra beslut. Det hade frågan varit
värd, och det hade jag varit beredd att medverka till om vi hade kommit
dithän. Det vet Bo G. Jenevall.
Jag förmenar inte er att ha en annan uppfattning än den vi har. Men jag
kräver respekt för den författning som reglerar vårt arbete. Jag har heller
ingenting att invända mot att ni har gjort upp med de borgerliga partierna i
denna fråga. Calle Bildt har ju öppnat någon sorts diversehandel på Kungs-
bron där han köper och säljer åsikter när det passar. Han har här köpt och
sålt. Han har gett 9 miljarder och fått medverkan till att ta bort schablonbi-
draget, moms och allt detta.
Regeringen består inte längre av fyra partier utan av fem. Fyra i Rosen-
bad, och ett här i Brandkontoret. Det kan vi väl stå ut med.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Mom. 1 (avslag på propositionen)
Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 123 för reservation 1 av
Hans Gustafsson m.fl..
Mom. 3 (stödet till små och medelstora företag)
Först biträddes reservation 3 av Hans Gustafsson m.fl. med 119 röster mot
11 för meningsyttringen av Lars-Ove Hagberg i motsvarande del. 156 leda-
möter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 161 röster mot 126 för reserva-
tion 3 av Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 7 (vinstdelningsskatt)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 161 röster mot 124 för utskottets hemställan med godkännande av den
i reservation 6 av Hans Gustafsson m.fl. anförda motiveringen.
Mom. 10 (bosparande)
Utskottets hemställan bifölls med 255 röster mot 21 för reservation 8 av
Bo G. Jenevall. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Utskiftning av
löntagarfondernas
tillgångar m.m.
187
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
9 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1991/92:FiU27 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
Utskottets hemställan bifölls.
10 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU25 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
Utskottets hemställan bifölls.
11 § Beslut om fortsatt ärendebehandling den 9 juni
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid arbetsple-
num tisdagen den 9 juni.
12 § Bordläggning
Anmäldes och bordlädes
Skrivelse
1991/92:177 Återkallelse av proposition 1991/92:176 om lag med bemyndi-
gande att tillämpa lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i
fråga om ”Förbundsrepubliken Jugoslavien” (Serbien-Montenegro)
Konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU35 EG-information
188
Utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU31 Tillämpning i fråga om Libyen av lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1991/92:SfU13 Sjukförsäkring, läkemedel och tandvård
1991/92:SfU14 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden till riksmötet
1992/93
Socialutskottet betänkanden
1991/92:SoU19 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden till riksmötet
1992/93
1991/92:SoU21 Ny läkemedelslag m.m.
Trafikutskottets betänkanden
1991/92:TU23 Teletaxorna samt bidrag till VHVJ-järnvägen
1991/92:TU26 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Jordbruksutskottets betänkande
1991/92:JoU24 Förslag om slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1992/93, m.m.
Näringsutskottets betänkande
1991/92:NU36 Rekonstruktion av Nordbanken
Bostadsutskottets betänkanden
1991/92:BoU23 Statens stöd för bostadsfinansieringen
1991/92:BoU24 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
1991/92:BoU25 Bostadsbidrag för första halvåret 1993 m.m.
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
189
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
13 § Kammaren åtskildes kl. 24.00.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6§ anf. 14 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 33 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 58 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 94 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 18.00,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 140 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 160 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
LISBET HANSING ENGSTRÖM
IGunborg Apelgren
190
Onsdagen den 3 juni
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
1 § Val av en riksdagens ombudsman (justitieombudsman) ...... 1
Thage G. Peterson (s)
2 § Utökning av antalet suppleanter i EES-utskottet ........... 1
3 § Val av suppleant i EES-utskottet ....................... 1
4 § Ny riksdagsledamot m.m.............................. 2
5 § Justering av protokoll................................ 2
6 § Totalförsvarets fortsatta utveckling 1992/93-1996/97 ......... 2
Försvarsutskottets betänkande FÖU12
Debatt
Sture Ericson (s)
Robert Jousma (nyd)
Jan Jennehag (v)
Arne Andersson (m)
Försvarsminister Anders Björck (m)
Iréne Vestlund (s)
Hans Lindblad (fp)
Barbro Evermo Palmerlund (s)
Gunhild Bolander (c)
Karin Wegestål (s)
Jan Erik Ågren (kds)
Sven Lundberg (s)
Wiggo Komstedt (m)
Christer Skoog (s)
Gudrun Norberg (fp)
Britt Bohlin (s)
Sven-Olof Petersson (c)
lan Wachtmeister (nyd)
Åke Carnerö (kds)
Ingvar Björk (s)
Henrik Landerholm (m)
Lars Stjernkvist (s)
Bengt Harding Olson (fp)
Förste vice talmannen (om sammanträdets forsättning under
kvällen)
Inge Carlsson (s)
Ingbritt Irhammar (c)
Magnus Persson (s)
Dan Ericsson i Kolmården (kds)
Hans Göran Franck (s)
Mikael Odenberg (m)
Börje Nilsson (s)
191
Prot. 1991/92:125 Ylva Annerstedt (fp)
Ingegerd Sahlström (s)
Karin Starrin (c)
(forts.)
Ajournering .......................................... 127
Återupptagna förhandlingar .............................. 128
6 § (forts.) Totalförsvarets fortsatta utveckling 1992/93-1996/97
(forts. FöU12) ................................... 128
Ines Uusmann (s)
Patrik Norinder (m)
Kent Carlsson (s)
Ingela Mårtensson (fp)
Martin Nilsson (s)
Pehr Löfgreen (m)
Torgny Larsson (s)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Stig Grauers (m)
Stefan Attefall (kds)
Rune Thorén (c)
Carl Fredrik Graf (m)
Erling Bager (fp)
John Bouvin (nyd)
Axel Andersson (s)
Lars Andersson (-)
Birgitta Carlsson (c)
Hugo Hegeland (m)
Sven-Gösta Signell (s)
Andre vice talmannen
Beslut ............................................... 165
7 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.............. 169
Försvarsutskottets betänkande FöU13
Beslut ............................................... 169
8 § Utskiftning av löntagarfondernas tillgångar m.m............ 169
Finansutskottets betänkande FiU21
Debatt
Roland Sundgren (s)
Bo G. Jenevall (nyd)
Lars-Ove Hagberg (v)
Per-Ola Eriksson (c)
Hans Gustafsson (s)
Beslut ............................................... 187
9 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.............. 188
Finansutskottets betänkande FiU27
Beslut ............................................... 188
192
10 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden............. 188
Utrikesutskottets betänkande UU25
Beslut ............................................... 188
11 § Beslut om fortsatt ärendebehandling den 9 juni........... 188
12 § Bordläggning ..................................... 188
Prot. 1991/92:125
3juni 1992
193
gotab 41621, Stockholm 1992