Protokoll
1991/92:120
Justerades protokollet för den 20 maj.
Föredrogs men bordlädes åter
Finansutskottets betänkanden 1991/92:FiU23 och FiU28
Lagutskottets betänkande 1991/92:LU38
Utrikesutskottets betänkanden 1991/92:UU13 och UU29
Jordbruksutskottets betänkanden 1991/92:JoU18 och JoU20
Bostadsutskottets betänkande 1991/92:BoU22
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
Företogs till avgörande utrikesutskottets betänkanden 1991/92:UU24,
UU23, UU22 och UU26 samt socialutskottets betänkande 1991/92:SoU17
(beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 117).
Mom. 1 (svenskt medlemskap i EG)
Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 13 för meningsyttringen
av Bertil Måbrink i motsvarande del.
Mom. 2 (säkerhetspolitiken)
Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 13 för meningsyttringen
av Bertil Måbrink i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 15 (den sociala dimensionen och arbetsmarknadspolitik)
Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot 129 för reservationen av
Pierre Schori m.fl.
1
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 120
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU23
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU22
Mom. 1 (den globala miljöfaciliteten)
Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot 129 för reservation 1 av
Maj Britt Theorin m.fl.
Mom. 2-4 (klimatkonvention, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 163 röster mot 130 för reservation 2 av
Maj Britt Theorin m.fl.
Mom. 5 (militära aktiviteter och miljö)
Utskottets hemställan bifölls med 163 röster mot 130 för reservation 3 av
Maj Britt Theorin m.fl.
Mom. 8 (kostnadseffektivitet och miljö)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 11 för meningsyttringen
av Bertil Måbrink. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU26
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU17
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1991/92:UbU19 Läroplansfrågor och betygsfrågor.
Anf. 1 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Det är alltså läroplans- och betygsfrågor som dagens första
debatt här i kammaren gäller.
Förre skolministern Göran Persson tillsatte ju för ungefär ett och ett halvt
år sedan först en betygsberedning och sedan en läroplanskommitté. Göran
Perssons direktiv till betygsberedningen kan sammanfattas så, att man skulle
utreda frågan om målrelaterade betyg i skolan. Sådana skulle inte ges förrän
på högstadiet.
Genom läroplansdirektiven ville den socialdemokratiska regeringen ska-
pa ett gemensamt måldokument för skolan och barnomsorgen samt främja
ett arbetssätt i skolan som innebär att man går på djupet. Man satte frågor
om kulturarv och kulturförändring, miljö och internationalisering i centrum.
Dessutom betonades detta med ett elevaktivt arbetssätt för att främja demo-
kratin. Det var direktiv där eleven sattes i centrum.
Så kom då valet i höstas. Vi fick en moderat skolminister som gav betygs-
beredningen tilläggsdirektiv och läroplanskommittén helt nya direktiv.
Herr talman! De borgerliga betygsdirektiven skiljer sig på väsentliga
punkter från de socialdemokratiska direktiven. Beatrice Ask vill ha betyg
redan från lågstadiet och fler steg än vad som i dag finns. Ordnings- och upp-
förandebetyg skall övervägas.
Vi socialdemokrater anser inte att det finns sakliga skäl för att betyg skall
ges tidigare än vad som sker i dag. Jag vill illustrera vår ståndpunkt genom
att citera vad en lärare sagt i Lärartidningen:
”Tillhör man dem som misslyckats i skolan får man det bekräftat genom
ettor och tvåor. En sådan bekräftelse bidrar till låg självuppfattning och då-
ligt självförtroende vilket i sin tur försämrar motivation och inlärning. Ge-
nom skolåren ökar klyftan mellan duktiga och svaga elever och förstärker
snarare än försvagar den sociala segregationen.”
Vi anser att de tidigare direktiven till betygsberedningen bör gälla. Bety-
gen kan aldrig bli ett instrument för utvärderingen av skolans kvalitet. Det
är också viktigt att komma ihåg att om barnen börjar skolan vid sex års ålder,
vilket en del barn kommer att göra, kommer betygssättningen ännu tidigare
i barnens liv.
Jag vill fråga utskottsmajoritetens företrädare: Ser ni inte det negativa
från inlärningssynpunkt med att betyg ges tidigare än som i dag sker? Och
vilka skäl finns det över huvud taget för att ge betyg i ordning och uppfö-
rande? Är det inte bara fråga om gammaldags disciplinromantik?
Herr talman! Så något om de nya läroplansdirektiven. Vi socialdemokra-
ter ser med stor oro på de direktiv som Beatrice Ask har förfärdigat. Bildligt
talat dammar det när man tar i dem. Gammalt stoff virvlar upp och förmör-
kar skoldebatten.
Den som tror sig kunna finna nya kloka tankar om vilka kunskaper våra
barn behöver för framtiden blir besviken. Det förhärskande synsättet är att
ämnenas ställning skall förstärkas.
Regeringen har ett endimensionellt synsätt när det gäller kunskaper, trots
att praktisk och teoretisk erfarenhet som vunnits under en lång tid genom
forskning visar att kunskaper måste anpassas till barns utveckling.
Vi socialdemokrater menar att grundskolan skall ge eleverna grundläg-
gande baskunskaper, väl befästa genom träning. Men den skall också ge ele-
ver möjligheter till förståelse, bakgrund och överblick. Om kunskapskraven
inte förklaras och framställs i ett sammanhang minskar elevernas motiva-
tion.
Barns förmåga till utveckling och kunskapsinhämtande har ett nära sam-
band med deras psykiska välbefinnande, deras trygghet och deras motoriska
utveckling. Barn lär sig ju på många olika sätt. Vidare skall barnen kunna
tillämpa sina kunskaper. Därför måste inlärningen ha en praktisk utgångs-
punkt.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
När det gäller detta förhållningssätt anser vi inte att kraven är tillgodo-
sedda i regeringens nya läroplansdirektiv. Tvärtom innebär dess ämnesfixe-
ring att ett ämnesövergripande, djupare och mera flexibelt arbetssätt i sko-
lan faktiskt förhindras.
På detta sätt ges inte förutsättningar för en mångsidig belysning av miljö-
frågorna. De tonas också ner i direktiven liksom den internationalisering to-
nas ner som handlar om mer än språkkunskaper. Att Beatrice Ask har avske-
dat miljösekretariatet i läroplanskommittén bådar inte gott, tvärtom.
Man kan också fråga sig om regeringens värld slutar vid Europa. När man
läser direktiven får man en känsla av att det är så. När det gäller ämnena
hänvisar man till en EG-anpassning, och det gör man i en tid då andra länder
drar lärdom av vårt ämnesövergripande arbetssätt.
Direktiven försvårar också ett elevaktivt arbetssätt som innebär att ele-
verna själva får vara med och ta ansvar och planera sitt skolarbete. När äm-
nena nu betonas blir det svårare för eleverna att göra ett stoffurval alltefter
behov och intresse.
Det beklagar vi socialdemokrater verkligen. Ett demokratiskt arbetssätt
framkallar nämligen ett engagemang och en lust att lära. Dessutom får ele-
verna därmed insikt i hur man faktiskt utvecklar demokratin och även befäs-
ter denna. Sådan insikt får man bara om det här kan tillämpas i vardagsarbe-
tet i klassen. Det är viktigt att läroplanen mycket tydligt har denna inrikt-
ning.
Herr talman! Den borgerliga regeringens läroplansdirektiv innebär många
steg tillbaka i tiden. Det här har människor ganska snabbt upptäckt. En sym-
bol för människors oro och ilska har ämnena hemkunskap, slöjd och barn-
kunskap blivit. Behandlingen av dessa ämnen är det tydligaste exemplet på
den ytlighet som präglar Beatrice Asks läroplansdirektiv.
Regeringen har här mycket tydligt visat att man inte förstår de olika ämne-
nas funktion i skolan, och det genomskådar människor. Sällan har jag som
ledamot i riksdagen fått så många brev, uppvaktningar och telefonsamtal -
och alla har ett entydigt budskap.
Jag skall som ett exempel på detta läsa ur ett brev från lärare i min val-
krets, Råneå. Härmed visar man på nämnda ämnens bredd. Man skriver så
här:
”Slöjd och hemkunskap hjälper eleverna att bygga upp sitt självförtroende
genom att de får pröva händernas och fantasins möjligheter genom ett eget
skapande. Den motoriska träningen gynnar bl a läs- och språkinlärning. Ma-
tematik tränas på ett konkret och meningsfullt sätt i dessa ämnen. Både poj-
kar och flickor får goda baskunskaper.---Genom ämnena får eleverna
handlingsberedskap för sitt vardags- och arbetsliv.”
Jag har tagit del av skolministerns kommentarer till denna diskussion vid
flera tillfällen. Men hon har aldrig medgett att dessa ämnen har en så viktig
funktion att de faktiskt bör ha en garanterad undervisningstid även i framti-
den. Hon har alltid bara hävdat att hon vill utreda deras plats i läroplanen.
Som framgår av utskottets betänkande har de borgerliga ledamöterna ef-
ter mycket hårda påtryckningar från opinionen enats om att också de här
ämnenas vikt i skolan skall betonas. Det finns många fina skrivningar i be-
tänkandet, och naturligtvis står vi också bakom dessa. Denna enighet i ut-
skottet är mycket glädjande. Den visar att förnuftet segrar till slut. Föräld-
rars, elevers och lärares erfarenheter och tyckande har tagits till vara. Det
tjänar eleverna och skolan på.
Vi socialdemokrater har ändå en reservation. Det beror på att majoriteten
inte vill löpa linan ut och ge regeringen till känna de slutsatser som har dra-
gits. Vi socialdemokrater anser, mot bakgrund av vår syn på kunskaperna,
att hemkunskap, barnkunskap och slöjd skall ha en garanterad undervis-
ningstid. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Vad skriver då regeringspartierna? Frågan har varit mycket känslig i ut-
skottet. Man vill inte ge skolministern en alltför tydlig knäpp på näsan. Där-
för vill man inte tydligt skriva som vi föreslår, nämligen att hemkunskap,
barnkunskap och slöjd skall ges en garanterad undervisningstid.
Majoriteten landar i att ”Utskottet delar motionärernas uppfattning om
den betydelse som ämnena hemkunskap, slöjd och barnkunskap har. Ut-
skottet förutsätter att de kommer att finnas kvar i den nya timplanen för
grundskolan.”
Vad betyder: ”finnas kvar i den nya timplanen”? Kommer dessa ämnen
att ges garanterad undervisningtid? Jag skulle vilja att utskottsmajoritetens
företrädare här i kammaren tolkar utskottets förslag, så att dimmorna sking-
ras en gång för alla innan beslut skall fattas. För säkerhets skull skulle jag
vilja rekommendera alla motionärer och ledamöter i kammaren, som värnar
om skolämnena hemkunskap, barnkunskap och slöjd, att rösta på den so-
cialdemokratiska reservationen. Man röstar nämligen då på en garanterad
undervisningstid.
Herr talman! En av våra reservationer handlar också om att skolministern
i sina direktiv helt har slopat utarbetandet av ett gemensamt måldokument
för barnomsorgen och skolan. Vi anser att alla som arbetar med barn måste
göra det utifrån en helhetssyn på barnets utveckling. Ett gemensamt måldo-
kument skulle kunna leda till att samarbetet kan fördjupas.
Vi vill på det här sättet sätta barnet i centrum. Detta vill nu inte regeringen
och utskottsmajoriteten, eftersom det är borttaget i regeringens läroplansdi-
rektiv. Varför vill inte regeringen och majoriteten underlätta övergången
mellan barnomsorg och skola för eleverna?
Herr talman! Frågan om skolans värderingsgrund har behandlats av ut-
skottet med anledning av en enskild motion från kds. Motionären vill att den
svenska skolan som helhet skall förankras i kristen etik och präglas av den
kristna människosynen.
Utskottsmajoriteten har visserligen avstyrkt motionen, men hänvisar till
direktiven i läroplanskommittén. I dessa direktiv sägs att skolans verksam-
het skall bygga på vissa kända normer som ”genom kristen etik och väster-
ländsk humanism har en djup förankring i vårt land”.
Vi socialdemokrater ser med stor oro på dessa skrivningar i regeringens
läroplansdirektiv. Regeringen vill på ett onödigt sätt tilldela den kristna reli-
gionen en överordnad ställning gentemot andra religioner eller livsåskåd-
ningar i skolan. Det är mycket olyckligt.
Frågan blir än allvarligare mot bakgrund av att regeringen i lärarutbild-
ningspropositionen skriver att det krävs lärare som har ”förståelse för sko-
lans värdemässiga grund i kristen etik och humanism”. Detta öppnar allvar-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
liga perspektiv. Det kan uppfattas så, att man kan väga in lärarens religiösa
tro i bedömningen av dennes kompetens.
Inte blir skadan mindre av att utskottsmajoriteten i sin text i lärarutbild-
ningspropositionen konstaterar att ”människor med olika livs- och troså-
skådning kan vara lärare i den svenska skolan”. Bakom detta ligger och lurar
att det kan ifrågasättas om skolan över huvud taget är konfessionellt obun-
den.
Vi socialdemokrater anser att det inte får råda något tvivel om att alla lä-
rare är välkomna i den svenska skolan.
Herr talman! I vår reservation till detta läroplansbetänkande slår vi fast
att den svenska skolan även i framtiden skall vara obunden i konfessionellt
hänseende, dvs. inte grundas på en speciell trosriktning eller livsåskådning.
Vi betonar också att den svenska skolans värdemässiga grund på ett ut-
märkt sätt formuleras i läroplanen för grundskolan, Lgr 80, under rubriken
Fostran och utveckling. Dessa normer, kompletterade med etiska värden
som individens frihet, solidaritet med svaga och utsatta samt alla människors
lika värde, bör utgöra grunden för den fostrande uppgiften i dagens och
framtidens grundskola.
Det är mycket viktigt att slå fast att den svenska skolan skall vara öppen
för alla barn och ungdomar på lika villkor. I skolan skall elever, lärare, skol-
ledare och övrig personal arbeta tillsammans, oberoende av religiös överty-
gelse. I dagens pluralistiska samhälle skulle det vara synnerligen olyckligt
om man i den gemensamma skolan skulle ta ställning för en religiös överty-
gelse före en annan, vilket vi anser att läroplansdirektiven öppnar dörrar för.
Vi har redan nu religionskunskap, för att ge kunskap om olika religioner.
Med denna motivering vill vi avslå den aktuella kds-motionen.
Det är även mot denna sakliga bakgrund anmärkningsvärt att regeringen
i direktiven till läroplanskommittén valt att särskilt framhålla de etiska nor-
mer som skolan bör bygga på och som ”genom kristen etik och västerländsk
humanism har en djup förankring i vårt land”. Det är olyckligt att lyfta fram
en viss religions etiska regler och ett speciellt slags humanism. Det här borde
egentligen vara en självklarhet, och det vill vi skicka med till regeringen.
Över huvud taget är det svårt att förstå att regeringen och utskottsmajori-
teten ger sig till att börja ifrågasätta den värdemässiga grund som skolan i
dag vilar på. Hade det inte varit klokast att nöja sig med de skrivningar som
finns i Lgr 80? De är väl avvägda och fungerar bra.
Har inte regeringspartierna förståelse för att deras formuleringar kan
skapa undran och svårigheter i skolans vardag? Vårt land får ju numera allt
fler invånare med annan bakgrund än den kristna?
Utskottsmajoriteten å sin sida avslår kds-motionen med motiveringen att
motionen i stort sett är tillgodosedd genom skrivningarna i läroplansdirekti-
ven. Hur skall det tolkas? Innebär det att skolan skall bli förankrad i kristen
etik och präglas av den kristna människosynen, som motionären föreslår?
Det är mycket viktigt att utskottets företrädare även i denna fråga gör
klarlägganden i kammaren innan beslut fattas. Det vore också faktiskt kläd-
samt om vi fick fler regeringspartiers tolkning av utskottets förslag före vote-
ringen.
Till sist, herr talman, yrkar jag bifall till de socialdemokratiska reservatio-
nerna 1, 2, 4, 5, 6, 8 och 12 i UbU19. Självfallet står vi socialdemokrater
även bakom våra övriga reservationer i betänkandet.
Anf. 2 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! Man talar ibland om den svenska modellen i en betydelse
som åtminstone förr likställdes med det svenska utredningsväsendet, och
som internationellt har väldigt gott rykte. I korthet består modellen i att en
analytisk utredning följde efter det att en idé framförts. Det svenska utred-
ningsväsendet har förvisso fått mycken kritik för byråkrati och seghet. Ingen
har väl dock ifrågasatt att det har inneburit kvalitet, och man har kunnat
fatta beslut med utgångspunkt i gjorda utredningar.
Denna arbetsform tycker vi är utomordentligt bra. Vi är därför mycket
överraskade och minst sagt beklämda över vad som har hänt med utgångs-
punkt i utbildningsutskottets betänkande.
Det räcker med att säga ordet slöjd. Det harblivit som en bomb. En skol-
minister har haft den sanslösa oförskämdheten att be en tillsatt, statlig ut-
redning - läroplanskommittén - att belysa konsekvenserna av att vissa äm-
nen görs frivilliga. Det räcker i dag i Sverige. Man får inte ens belysa konse-
kvenserna av någonting, utan att åsiktsmaffian ropar på censur och diktatur.
Man använder visserligen inte dessa ord, men det är det som det handlar om.
Man får inte ens göra så här.
Vad är det då som det här kusliga hotet utgörs av. Jo, det är valfriheten.
Tänk, vad kusligt att eleverna själva skall kunna välja. Kan ni tänka er något
mer fruktansvärt?
Självfallet är det viktigt med slöjd, hemkunskap och barnkunskap. På den
punkten finns det ingen som helst oenighet. Det är nästan en truism. Det är
t.o.m. så viktigt att man kanske skulle kunna låta en del elever välja mer av
slöjd och barnkunskap utifrån den grundläggande insikten att det är oerhört
viktigt för en elevs utveckling att lyckas i något segment. Här finns alltså
möjligheter för många elever som kanske inte lyckas i de teoretiska ämnena
att bygga upp en äkta självkänsla genom att prestera bra i praktiska ämnen.
Man kan också nämna alla självklara fördelar som integrering av intellek-
tuella insikter med praktiska.
Det är fullkomligt självklart, och det är inte det debatten har handlat om,
för där finns en enighet. Här handlar det om att man inte ens en gång får lov
att belysa konsekvenserna. Diktatorn, staten, skall i stället tala om: Så här
skall ni göra, mina små telningar. Staten vet alltid bäst.
I det här fallet har staten fått ivrig hjälp av vad jag brukar kalla för lärar-
maffian. Den har ryckt ut. Mönstret är precis detsamma som vid tidigare
sammanhang - den har ryckt ut några gånger tidigare under riksdagsåret.
Jag kan ha en viss, dock mycket liten, förståelse för att lärare som arbetar
med detta blir litet ängsliga för sitt jobb. Men faktiskt förväntar jag mig att
även lärare inom hemkunskap och barnkunskap skall kunna höja blicken
över krubbkanten och se litet utanför det egna intresseområdet, speciellt
som ju lärare är kopplade till utbildning. För mig står de nära begrepp som
upplysning, vidsynthet, tolerans och kritiskt tänkande. Var finns allt detta i
den här debatten?
I andra sammanhang där problemen hanteras på detta sätt talar man om
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
förmynderi, inkrökthet, ovederhäftighet. Kort sagt: Vardagligt uttryckt
tycker man att det är korkat. Jag tycker att det är välförtjänt att den här
typen av hantering föder politikerförakt. Det är värt förakt när man inte ens
en gång kan belysa konsekvenserna.
Nu får vår förhoppning stå till läroplanskommittén. Där finns inga politi-
ker med. Man får hoppas att den gör en saklig analys och belyser konsekven-
serna. Jag konstaterar med visst nöje att bara ett enda parti stöder skolminis-
tern här, naturligtvis Ny demokrati.
Det finns en annan fråga i UbU19 som också är en ”bomb”. Det räcker
med att säga hemspråk, så smäller det på åtskilliga håll. Det är också symto-
matiskt. En seriös diskussion om denna fråga är näst intill omöjlig att få till
stånd. Senast vi talade om det i denna kammare gällde det pengar, så det
tänkte jag inte diskutera nu. Det är ett känt faktum att det kostar mycket
pengar. Låt oss då för diskussionens skull acceptera att det gör det och i stäl-
let titta på vad vi får för pengarna och vad de som anlitar hemspråksundervis-
ningen får för valuta för pengarna. Då konstaterar vi att det inte finns någon
utvärdering gjord.
Vi, inte minst jag själv, har ägnat en hel del energi åt frågan, sökt i åtskil-
liga databaser och sökt hjälp hos ett antal forskningsinstitutioner för att hitta
vad det finns för vetenskapliga belägg för de uppfattningar som ligger bakom
den svenska uppläggningen av hemspråksundervisningen. Vi har kunnat
konstatera: Det finns inga. Det finns i och för sig vällovliga, välmenta ambi-
tioner, men inget som helst faktaunderlag som stöder uppfattningen att den
svenska uppläggningen är ändamålsenlig och bra.
Att tvåspråkighet, eller ännu hellre tre- eller femspråkighet, är önskvärd
hos så många samhällsmedborgare som möjligt är fullkomligt självklart.
Men om man åker ut i verkligheten och talar med dem som arbetar med
detta i skolan, möts man av en förödande kritik mot hemspråksundervis-
ningen. Jag vet inte hur många lärare som jag har ringt och som har konstate-
rat att man inte törs säga det högt, för det är en laddad fråga. Men de ger
exempel på exempel på vilka förödande effekter hemspråksundervisningen
får. Elever måste gå ifrån en lektion, missar undervisningen osv.
Var och en kan ju själv räkna ut hur motiverande det är att sitta i en klass,
där läraren talar svenska men jag själv inte förstår språket. Naturligtvis blir
jag då distraherad, omotiverad och tänker på annat. En del börjar hitta på
rackartyg och liknande. Det är en ganska naturlig mänsklig reaktion om man
inte förstår vad som sägs.
Därför tycker vi att det är fullständigt självklart - om man verkligen bryr
sig om de människor som kommer hit och som inte kan svenska - att i början
hjälpa dem att lära sig svenska fortast möjligt. Innan man behärskar svenska
har man inte en chans att vara med som första klassens medborgare. Det
tycker vi är viktigt. Alla som finns i Sverige skall naturligtvis vara första klas-
sens medborgare.
Då kan någon säga: ”Det tar så lång tid.” Nej, knappast. Jag kan ge ett
konkret exempel. Jag har arbetat rätt mycket, och gör det fortfarande, med
utbytesstudenter. Jag har haft sådana boende hemma under ett års tid. De
kommer från hela världen. Ingen har misslyckats med att lära sig svenska på
mindre än sex månader så bra att de följer svenska gymnasiestudier, ofta ta-
lar de klockren svenska. Vad har de gjort? Jo, de har bott i svenska familjer
och fått några veckors enkel svenskundervisning. Så finns viljan, är det inga
problem.
Vi menar att samhället självklart skall ställa upp och hjälpa invandrarna
att lära sig svenska. Det måste vara det primära. Sedan skall man naturligtvis
underhålla sitt modersmål, men inte så att det får de förödande effekter som
dagens uppläggning av undervisningen ger. Där har invandrarorganisatio-
nerna själva en mängd bra idéer om hur de skulle kunna arrangera undervis-
ningen, om de bara finge möjligheten och staten tog bort sina pekpinnar.
Avslutningsvis tänkte jag bara kort kommentera, eftersom det finns med
i betänkandet, betygsfrågor. Det är ett annat näst intill hopplöst område att
diskutera någorlunda sakligt. Det blir pang ja eller nej, fy, fy, bra, bra, men
aldrig före högstadiet.
Låt oss börja med begreppet betyg. Vad är betyg för någonting? Då kan
man slå upp i svenskt synonymlexikon och konstatera att betyg och omdöme
i princip är synonyma begrepp. Jag är den första att hålla med om att dagens
infernaliska relativa betygssystem bara är värt en enda resa till soptippen.
Det är förödande. Det är tack och lov politisk enighet om det i dag.
Tyvärr utgår man i debatten ifrån de erfarenheter som vi har av det här
betygssystemet. Sedan appliceras de på ett kommande - förhoppningsvis -
betygssystem, och då blir det en minst sagt bisarr, inkonsekvent och ologisk
debatt.
Enligt direktiven till betygsberedningen, som jag inom parentes sagt sitter
med i, är betygens primära syfte är återföra erfarenheter till eleven om hur
denna utvecklar sig i sitt skolarbete. I dagligt tal kallar vi det för feedback,
dvs. att få veta hur jag presterar. Det är för oss utomordentligt viktigt. Det
är viktigt för en människa att få feedback, i alla dess dimensioner: hur jag
lyckas i skolan i olika ämnen, på skrivningar, i uppträdande osv. för att bygga
upp en bra självbild. Det enda sättet att bygga upp ett äkta självförtroende
är att få denna återföring, återspegling. Det skriver varenda psykolog under
på.
Det har också förts en diskussion i betygsberedningen om en kunskaps-
syn - vi är ense, t.o.m. Ny demokrati instämde - innebärande att faktakun-
skaper inte räcker. De måste kunna tillämpas, man måste kunna se helheter
och sammanhang. Man är på väg att försöka hitta ett betygssystem som just
visar detta, dvs. ett bra målrelaterat betygssystem, som skall utgöra en posi-
tiv stimulans. Det är ju jättebra. Då tycker man att det är utmärkt och bra.
Så kommer nästa diskussion: Betyg är bra, men inte förrän tidigast på hög-
stadiet. Man skall inte pressa de små liven. Då blir det på något vis kortslut-
ning för oss som gillar logik. Konsekvensen blir att det inte är viktigt för de
mindre barnen, för dem som går i ettan, att få denna feedback. Det är unge-
fär lika omtänksamt som att säga till dem: Nu skall ni spela fotboll, mina
barn, men ni får inte räkna poäng, inte mål. Då kan det visa sig att någon är
duktigare än de andra. Fy vad hemskt, usch, usch!
Ett värre utslag av Jantelagen har jag svårt att tänka mig.
Min fromma förhoppning är att betygsdebatten skall präglas mer av kon-
sekvens och av att man diskuterar vad betyg egentligen innebär, nämligen
återföring till eleven. Betygen är inte något urvalsinstrument. Det finns inte
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
någon som har haft den avsikten, inte ens den skolminister som Ewa Hed-
kvist Petersen så gärna kritiserar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 9, 10 och 13, som är fo-
gade till utbildningsutskottets betänkande UbU19.
(Applåder)
Anf. 3 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att kommentera det sätt på vilket Stefan
Kihlberg behandlar opinioner. Han tycker inte om att det blir opinioner
kring barnkunskap, hemkunskap och slöjd. Däremot tycker han att det är
bra med opinioner i fråga om hemspråksundervisningen, och han klagar
över att dessa opinioner inte får komma fram. Jag tycker att vi här i kamma-
ren skall ha en mycket klar inställning till alla opinioner och meningsytt-
ringar, nämligen att dem skall vi lyssna på och ta till vara. Sedan skall dessa
vägas in i det som vi anser bör åstadkommas. Ibland instämmer vi i opinio-
nerna och ibland inte, och då får vi klargöra vår inställning. Men vi skall
vara mycket lyhörda inför alla opinioner i samhället. Vi skall inte värdera
opinionernas rättmätighet utifrån vår egen ståndpunkt.
När det gäller hemspråksundervisningen står det klart att Stefan Kihlberg
och Socialdemokraterna har helt olika åsikter. Det är beklämmande att Ste-
fan Kihlberg väldigt mycket argumenterar utifrån vuxnas förhållanden. Han
sade att studenter kan lära sig svenska på ett halvår. Det stämmer säkert,
men i fråga om hemspråksundervisningen handlar det ju om barn som är
inne i en utvecklingsprocess och som skall lära sig att använda sitt språk för
att göra sig förstådda med omgivningen. Då är det viktigt att barn får hem-
språksundervisning, så att de kan göra sig förstådda och berätta vad de
tycker och känner. Vi vet att hemspråket är viktigt.
Sedan kan man diskutera hur hemspråksundervisningen skall organiseras
och skötas ute i kommunerna, men det är en annan fråga, som vi i utskottet
har avgett betänkanden om.
Något av ett liknande resonemang kring barn och vuxna kan man föra i
betygsfrågan. Det är lätt för vuxna att förstå vad betyg innebär och sära på
den känslomässiga reaktionen och en mer förståndig reaktion. Och när det
gäller betyg för låg- och mellanstadiet har vi också att göra med barn. De
måste i så fall förstå vad den erfarenhetsåterkoppling som Stefan Kihlberg
talade om innebär. Vi anser att det finns andra sätt än att sätta bokstäver
eller siffror på ett papper, andra sätt som är bättre, som barn kan förstå och
som inte hämmar deras inlärning.
Anf. 4 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Ja visst, Ewa Hedkvist Petersen, skall man lyssna på opinio-
ner. Det är precis det som Ny demokrati ägnar sig åt. Det kan möjligen vara
en av förklaringarna till att denna hemska varelse på nolltid har tagit sig ända
in i riksdagen, att vi faktiskt speglar opinioner. Vad vi däremot inte speglar
är en massa gruppegoistiska intressen - korporativism kan man kalla det för,
om man vill använda ett fint ord. Det tycker vi tvärtom genuint illa om. Om
diskussionen hade präglats av saklighet och argument för och emot, hade vi
10
lyssnat. Men när det bara är fråga om ett bevakande av egna intressen, blir
vi misstänksamma.
Ewa Hedkvist sade att man vet att hemspråksundervisningen är viktig.
Men det är precis det som man inte kan veta. Det finns nämligen inte några
belägg för det. I min värld måste man, om man säger sig veta, grunda sig på
fakta och på något slags objektivt underlag. Men det finns inte någonting
som stöder uppfattningen att undervisning i hemspråk gör nytta. Tvärtom
finns det väldigt många fakta som visar att hemspråksundervisning hindrar,
förstör och hämmar utvecklingen, samtidigt som den saboterar undervis-
ningen. Det finns t.o.m. de som säger att det nästan är omöjligt att undvika
att komma ihåg sitt hemspråk. Ett belägg för detta är att man i vissa byar i
Ukraina fortfarande efter några hundra år talar svenska, trots att ingen där-
ifrån någonsin har varit i närheten av Sverige. Vi efterlyser alltså det fak-
taunderlag som Ewa Hedkvist grundar sig på, när hon säger att hon vet att
det är viktigt med hemspråksundervisning.
Vår tilltro till små barn är mycket större än Ewa Hedkvists. Vi tror att de
tål feedback, återföring, redan när de går i förskolan och redan på lågstadiet.
Vi tror t.o.m. att små barn klarar sådant mycket tidigare. Jag tror också att
de flesta av oss har gett våra egna barn beröm på ett ganska tidigt stadium.
Jag hoppas även att kloka föräldrar har gett sina barn kritik långt innan de
böljat skolan, när de hade gjort någonting dumt. Det är vad det hela handlar
om. Det är Ewa Hedkvist som talar om siffror. Hon står fortfarande fast vid
ett relativt betygssystem. Jag har inte talat om siffror, utan om vikten av att
få betyg, dvs. omdömen och återföring av erfarenheter för att se om man har
lyckats eller misslyckats från första stund i skolan.
Anf. 5 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talman! Stefan Kihlberg återkommer till sina omdömen om opinio-
nerna. Han anser att man företräder gruppegoistiska intressen om man inte
tycker som Stefan Kihlberg. Då är man inte saklig, inte objektiv och rör sig
inte med fakta. Jag tycker faktiskt att detta visar på någon sorts nedvärdering
av människor som har andra åsikter. Det är viktigt att vi behandlar varandra
väldigt väl i debatten och inom opinionerna. Vi skall ha en saklig och ordent-
lig diskussion, men vi skall vara noga med att ha respekt för folks åsikter
och inte säga att det som vi inte tycker är osakligt, att det inte bygger på
vetenskaplighet och fakta.
Vi kan säkert diskutera hemspråksundervisningen väldigt länge, och man
kan ha många aspekter på denna. Det är viktigt att man utgår ifrån att man
här har med barn att göra. Det finns barn som har hemspråksundervisning
och som flyttar till hemlandet igen. Också av den anledningen - förutom av
de andra skäl som jag tidigare har varit inne på - är det bra med hemspråks-
undervisning.
När det gäller betyg menar jag att de kan se ut hur som helst. De kan bestå
av siffror, av fler ord eller av bokstäver. Jag vet inte vad betygsberedningen
kommer med för förslag. Däremot ställer jag mig inte bakom åsikterna att
det måste skrivas ner omdömen om barnen ända ner i lågstadiet och kanske
redan i förskolan, som Stefan Kihlberg säger. Det finns andra sätt att skapa
en feedback, en återföring, - som Stefan Kihlberg uttryckte det - till barn,
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
11
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
12
andra sätt som är mer nyanserade och som främjar deras utveckling. Det är
barn som vi har att göra med, och de skall stödjas så att de kan utvecklas i
skolan och få en bra inlärning. Jag och Socialdemokratin anser att vi inte
skall ge omdömen fästa på papper långt ner i lågstadiet och kanske t.o.m.
redan i förskolan.
Anf. 6 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Jag skall fatta mig väldigt kort.
I fråga om respekt för andras uppfattningar är vi fullständigt överens, Ewa
Hedkvist Petersen. Det är just därför som det är så beklämmande att man
inte kan få belysa konsekvenserna av olika alternativ och göra vissa ämnen
frivilliga. Det är precis det som är så viktigt, att ha respekt för andra uppfatt-
ningar. Därför reagerar vi mot dem som försöker lägga locket på denna re-
spekt för andra uppfattningar.
När det gäller betyg tycker vi att det är viktigt att man får veta hur det går.
Det tycker också Ewa Hedkvist, men att man inte får skriva ned dem. Kan
det möjligen bero på att hon gillar den kravlöshet som har präglat Socialde-
mokratin? Jag har också förstått att det finns en äkta, genuin omtanke, men
det är inte omtänksamt att inte ställa höga och tydliga krav. Var och en som
vet någonting om barn som spårar ur, vet att den viktigaste faktorn är att
tidigt ge styrsignaler. Sedan kan man kalla det för social kontroll eller vad
som helst, men det är viktigt att barn får styrsignaler om vad de får och inte
får göra. Vi skulle bespara oss och samhället många värstingar, om denna
tydlighet visades på ett tidigt stadium. Det vore äkta omsorg om människor.
Andre vice talmannen anmälde att Ewa Hedkvist Petersen anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 7 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):
Herr talman! I regeringsförklaringen slog regeringen fast sin målsättning
att stärka Sverige som kunskapsnation och skapa Europas bästa skola. Sve-
rige är ju ett litet land, och för att vi skall kunna hävda oss i konkurrensen
med andra länder, kunna stärka vår ekonomi och utveckla vår välfärd, krävs
en skola och en utbildning av allra högsta kvalitet. Detta är kanske vår vikti-
gaste framtidssatsning.
Regeringens ambition kommer till uttryck i de förändrade direktiven till
läroplanskommittén och till betygsberedningen. Den övergripande målsätt-
ningen för läroplanskommitténs arbete skall vara strävan att utveckla Euro-
pas bästa skola. Denna höga ambitionsnivå skall karakteriseras av en höjd
kvalitet i utbildningen genom att bl.a. ämnenas ställning förstärks. Språk-
programmen skall förbättras i alla skolformer.
Det skall finnas utrymme för elevernas personliga val. Man skall vidare
belysa hur den tid för fria aktiviteter som i dag finns bäst kan utnyttjas för
att stärka utbildningens kvalitet. Kursplanerna resp, riktlinjerna för dessa
skall utformas så, att det blir möjligt att införa en målrelaterad betygssätt-
ning i en skala som omfattar mer än fem steg. Betygssättningen skall ske tidi-
gare än i dag.
I direktiven anges att skolans huvuduppgift är att ge kunskaper och färdig-
heter. Det hör även till skolans uppgift att bidra till elevernas sociala och
emotionella utveckling. Denna uppgift är emellertid när det gäller barn och
ungdomar ett ansvar som är delat mellan hemmen och skolan och där hem-
men har huvudansvaret. Föräldrarna har även ansvar för att stödja sina
barns skolgång. Jag skulle vilja fråga Ewa Hedkvist Petersen: Vad är detta
om inte att sätta eleven i centrum?
Sedan de nya direktiven till läroplanskommittén och betygsberedningen
kom har det varit en mycket livlig debatt om innehållet i skolan. Även om
debatten till viss del har byggt på missförstånd och präglats av misstänkliggö-
randen, är det faktiskt glädjande att vi nu äntligen diskuterar innehållsfrågor
och vad skolan är till för. Jag hoppas att den här debatten fortsätter när vi
har fått läroplanskommitténs och betygsberedningens förslag, även långt
framöver, och att den leder till insikt och ökat engagemang hos alla för det
som är skolans huvuduppgift. Därmed kan också skolans kunskapsförmed-
lande roll stärkas, och det är viktigt.
I utbildningsutskottets betänkande 19 behandlas inte mindre än 53 motio-
ner, där det tas upp läroplans- och betygsfrågor. De flesta avstyrks med hän-
visning till det arbete som pågår i läroplanskommittén och betygsbered-
ningen.
Till betänkandet har fogats nio reservationer från Socialdemokraterna och
fyra från Ny demokrati samt en meningsyttring från Vänsterpartiet.
Jag tänker kommentera reservationerna, liksom också föregående talares
inlägg.
I reservation 1 står det att barnomsorgen och skolan bör få ett gemensamt
måldokument, något som läroplanskommittén enligt sina direktiv nu inte
längre skall utforma. Däremot skall kommittén formulera utgångspunkterna
för den skolförberedande verksamheten, så att ett närmande lokalt i kom-
munerna mellan den skolförberedande verksamheten och grundskolan un-
derlättas.
Utskottet delar regeringens uppfattning. Skolan är obligatorisk och om-
fattas av den allmänna skolplikten, medan barnomsorgsverksamheten är fri-
villig.
Självfallet är det viktigt med en smidig övergång från barnomsorgen till
skolan. Det finns ju både pedagogiska och ekonomiska skäl för samverkan
och samordning av exempelvis lokaler och andra resurser. Olika personalka-
tegorier har mycket att lära av varandra.
Däremot är det viktigt att det statliga styrsystemet gör en klar beskrivning
av skolans resp, barnomsorgens mål och uppdrag. Det är inte samma uppgif-
ter och innehåll. Därför är inte heller ett gemensamt måldokument lämpligt.
I reservation 2 tas det upp vissa utgångspunkter för läroplansarbetet. Det
mesta i reservationen är tillgodosett i direktiven, vilket också torde framgå
av vad jag sade inledningsvis.
Vad beträffar de enskilda ämnenas ställning anges bl.a. i direktiven att
kommitténs ställningstagande beträffande de ämnen som skall ingå i timpla-
nen bör redovisas bl.a. mot bakgrund av en analys av ämnesstrukturen i ett
internationellt perspektiv, naturligtvis främst mot bakgrund av förhållan-
dena inom EG-länderna. Det är trots allt de som ligger oss närmast. Men
det är också viktigt att erfarenheterna från den nationella utvärderingen
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
13
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
14
beaktas. Kommittén bör utgå från att en garanterad undervisningstid skall
anges för ett visst antal ämnen.
Skälet till dessa formuleringar är givetvis att ämnesövergripande undervis-
ning och temaundervisning riskerar att bli en ytlig översikt, om inte alla delar
hinns med ordentligt. Den nationella utvärderingen bestyrker detta. Jag
skall ta några exempel.
I SO-ämnena drabbas religionskunskapen och samhällskunskapen särskilt
hårt på mellanstadiet. I NO-ämnena är det i första hand de ”mjuka” delarna
som tas upp. ”Hårdare” delämnen är ovanliga.
Det är viktigt för förståelse och för överblick att varje ämne får sitt djup
och sin tid. Att garantera att undervisningen i varje ämne verkligen blir av
är viktigt för eleverna. Det är faktiskt elevernas rättighet att få undervisning
i alla de ämnen som ingår. Däremot skall naturligtvis läraren kunna välja sitt
arbetssätt. Det står också klart i direktiven att temastudier och ämnesöver-
gripande undervisning skall kunna förekomma.
I reservation 3 angående internationalisering slår man in öppna dörrar. De
internationella aspekterna inom olika områden beaktas ju i högsta grad i di-
rektiven. Där framhålls att internationalisering är ett viktigt kunskapsom-
råde som skall ingå i kursplanerna för flera ämnen. Det står också att per-
spektivet inte får vara snävt. Undervisningen i språk skall kraftigt förstärkas,
och man skall rikta särskild uppmärksamhet på hur grundskolans undervis-
ning i svenska och övriga språkprogram skall kunna stärkas. Att fler elever
läser ytterligare språk är mycket viktigt. Kommittén bör utgå från att under-
visningen i engelska skall börja i årskurs 1 och överväga om undervisning i
B-språk skall kunna erbjudas tidigare än i dag. Därtill utreds skolans inter-
nationalisering, bl.a. när det gäller åtgärder för att främja och underlätta ut-
byte mellan Sverige och andra länder.
Även i reservation 4 slår man in öppna dörrar. För det första anges klart i
skollagen att eleverna skall ha inflytande över hur deras utbildning utformas.
För det andra markeras i direktiven tydligt bl.a. vikten av att eleverna får ta
ett personligt ansvar för sin inlärning och sitt arbete i skolan.
Inom ramen för timplanen skall också en viss undervisningstid avsättas för
elevernas personliga val. Ett sådant utrymme skall finnas i samtliga årskur-
ser med ett ökande utrymme i de högre årskurserna.
Reservanterna är således helt tillgodosedda i direktiven.
Detsamma gäller reservation 5. Vad avser miljöfrågorna i läroplansarbetet
anges i direktiven att miljökunskap är ett centralt kunskapsområde, som så-
ledes inte endast skall behandlas inom de naturorienterande ämnena. De
ekologiska aspekterna måste i större utsträckning behandlas i undervis-
ningen inom andra områden för att ge eleverna en helhetssyn på miljöfrå-
gorna. Direktiven gör en mycket klar och tydlig markering av miljöfrågornas
betydelse. Utskottet säger därtill att man utgår från att regeringen i det fort-
satta arbetet fäster stor vikt vid miljöfrågorna.
Vad beträffar det särskilda miljösekretariatet i läroplansarbetet tas själv-
fallet dess arbete till vara av läroplanskommittén.
I reservation 6 vänder sig reservanterna mot att det i läroplansdirektiven
står att skolan ”liksom tidigare bör bygga på de etiska normer, såsom männi-
skolivets okränkbarhet, individens frihet, solidaritet med svaga och utsatta,
respekt för den enskilda människans särart och integritet och allas lika
värde, vilka genom kristen etik och västerländsk humanism har en djup för-
ankring i vårt land”. Jag förstår inte upprördheten i reservationen och i Ewa
Hedkvist Petersens inlägg tidigare. Detta är ju värderingar som de flesta
människor i vårt land utifrån olika värderingar och utgångspunkter kan ac-
ceptera. Detta är den etiska kompass som skolan bör ge de unga. ”Allt vad
ni vill att människor skall göra för er, det skall ni också göra för dem” är ett
gott budskap att förmedla i skolan.
De grundläggande värden om tolerans, humanism, respekt för medmänni-
skor och personligt ansvar som vi i Sverige omfattar oavsett politiska, reli-
giösa eller andra åsiktsriktningar har ju utvecklats ur den kristna etiken.
Detta är ju ett faktum, och skolan skall förmedla dessa etiska värden och
samtidigt tala om varifrån de kommer. Kulturarv och historia ger våra ung-
domar en viktig knytning bakåt och en förankring som kan göra dem mindre
mottagliga för irrläror och olika främlingsfientliga budskap.
Men för att man säger att dessa normer och värden ”genom kristen etik
och västerländsk humanism har en djup förankring i vårt land” menar man
självfallet inte att skolan skall vara konfessionell. Vi lever i ett samhälle med
religionsfrihet, och skolan är givetvis öppen för alla.
Reservation 7 angående målen för föräldrainflytande i skolan är återigen
en reservation som slår in öppna dörrar.
I direktiven till läroplanskommittén betonas ju föräldrarnas ansvar och
möjligheter till inflytande mycket tydligt. Där står bl.a.: ”Samarbetet mellan
skolan och hemmet bör utgå från det gemensamma intresset att skapa goda
uppväxtbetingelser för barnen men också från den naturliga fördelningen av
huvudansvaret för å ena sidan kunskaps- och färdighetsutvecklingen och å
andra sidan den personliga fostran och omvårdnaden. Föräldrars inflytande
över elevens skolgång, framför allt i de lägre årskurserna, är därför viktigt.
Skolan skall sträva efter att stimulera hemmen att göra aktiva ställningsta-
ganden och val när det gäller elevernas utbildning.”
Vad är detta annat än att föräldrarnas inflytande stärks?
Jag vill också lyfta fram den proposition om valfrihet och fristående skolor
som utskottet i dag har behandlat färdigt. Med det riksdagsbeslut som kom-
mer att fattas med anledning av denna proposition kommer föräldrarnas val-
frihet och inflytande över barnens skolgång att öka högst väsentligt.
Reservationerna 8 och 9 behandlar ämnena hemkunskap, slöjd och barn-
kunskap från olika utgångspunkter. Frågan om dessa ämnens ställning har,
som vi alla vet, varit föremål för en intensiv debatt sedan direktiven kom.
Där står att läroplanskommittén skall belysa konsekvenserna av om vissa av
de nuvarande obligatoriska ämnena förs över till de ämnen som kan erbjudas
inom ramen för elevernas personliga val eller inom ramen för den profilering
den enskilda skolan väljer.
Ett stort antal motioner har väckts om dessa ämnen. Utskottet beskriver
ingående hur man ser på ämnena slöjd, hemkunskap och barnkunskap. Bl.a.
säger utskottet att syftet med ämnena i hög grad överensstämmer med vad
direktiven anför om att det hör till skolans uppgift att bidra till elevernas
sociala och emotionella mognad och att kunskaper om det svenska kulturar-
vet bör få en mer framträdande plats i undervisningen.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
15
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
16
Utskottet delar motionernas uppfattning om den betydelse som ämnena
hemkunskap, slöjd och barnkunskap har och förutsätter att de kommer att
finnas kvar i den nya timplanen för grundskolan. I allt väsentligt kommer
således de här ämnena att i fortsättningen bli obligatoriska.
Men den viktiga frågan, som jag skulle vilja ställa till Ewa Hedkvist Peter-
sen när hon talar om en garanterad undervisningstid, är: Hur många timmar
skall den omfatta? Det viktiga för de här ämnena - hemkunskap, slöjd och
barnkunskap - och för alla ämnen - språk, matematik, idrott, vad det nu är -
är ju antalet timmar som ämnena skall få. Det är timtalet som är det väsent-
liga i alla ämnen. Den garanterade undervisningstiden, som Ewa Hedkvist
Petersen kräver, säger egentligen ingenting.
Reservation 10 kräver ett slopande av hemspråksundervisningen. I reser-
vationen hänvisas till en rapport från riksrevisionsverket.
Hemspråksundervisningen är ingen bomb, Stefan Kihlberg. Utskottet be-
handlade för ett år sedan frågan om hemspråksundervisningen mycket se-
riöst och mycket ingående. Riksrevisionsverkets rapport var redan då en vik-
tig del av vårt underlag, liksom erfarenheter från skolans värld. Utskottet
sade då bl.a. att hemspråkusundervisningen bör kunna bedrivas på ett mer
rationellt sätt än hittills.
Eftersom statsbidragssystemet för kommunerna betyder ett totalansvar
för resursfördelningen inom skolsektorn, ger det kommunerna större frihet
i genomförandet av bl.a. hemspråksundervisningen. Samtidigt bör kraven
på bättre planering och bättre ledningsorganisation för hemspråksundervis-
ningen komma i förgrunden när man behandlar den lokala resursfördel-
ningen.
Dessutom finns inget hinder att förlägga hemspråksundervisningen exem-
pelvis efter skoldagens slut och på lördagar, även om den i första hand bör
förläggas inom den ordinarie skoltiden.
Jag vill dock betona att utskottet underströk vikten av att invandrarele-
verna ges en kvalitativt god hemspråksundervisning. Det är en tillgång för
vårt land, om många av landets invånare har en naturlig tvåspråkighet.
Jag vill också betona att hemspråksundervisningen är frivillig. Ingen
tvingas till den. Självklart vill jag understryka att det är viktigt att invandrar-
ungdomar så fort som möjligt lär sig svenska. Men, som jag ser det, med min
erfarenhet från språkundervisning, är det viktigt att kunna ett språk ordent-
ligt innan man lär sig nästa språk.
Nu skall läroplanskommittén enligt sina direktiv också redovisa övervä-
ganden i fråga om hemspråk och svenska som andra språk och dessas ställ-
ning i relation till timplanen för grundskolan.
När det gäller direktiven till betygsberedningen, principerna för ett nytt
betygssystem och reservationerna 12 och 13 anser utskottsmajoriteten - pre-
cis som det står i direktiven till betygsberedningen - att det är riktigt att
pröva om betyg kan ges tidigare i grundskolan. Det är just detta som betygs-
beredningen behandlar och diskuterar, när betyg skall ges och i vilken form
betyg skall ges, för betyg kan ju ges i olika former.
Vad beträffar ställningstaganden till Ny demokratis förslag till nytt betygs-
system hänvisar utskottet till betygsutredningens arbete. När det gäller ord-
nings- och uppförandebetyg står det i direktiven att sådana betyg i någon
form bör belysas av beredningen. Det gäller naturligtvis även här att betyg
kan se ut pä olika sätt, men det är sådant som betygsberedningen just nu
behandlar.
Vad gäller den reservation som behandlar obligatorisk undervisning i
första hjälpen och hjärt-lung-räddning, reservation 11, vill jag säga att det
självfallet är viktigt att så många människor som möjligt har kunskaper om
första hjälpen. Det är dock inte en fråga där riksdagen nu bör ta ställning.
Vi bör avvakta läroplanskommitténs betänkande.
Herr talman! Jag vill till sist yrka bifall till utbildningsutskottets hemstäl-
lan i betänkandet UbU 19 och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 8 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talman! Jag skall börja med betygsfrågan. Ann-Cathrine Haglund
hänvisar till betygsberedningens nya direktiv, och jag är medveten om att
betygsberedningen just nu är inne i ett mycket intensivt arbete. Men vi har
med vår reservation velat visa att vi anser att det inte finns anledning att sätta
betyg före högstadiet.
Vi bygger vår reservation på att vi anser att det måste finnas andra sätt för
kontakt mellan elever, föräldrar och skola än att sätta betyg. Det finns det i
dag, det vet vi. Vi anser också att det inte skulle vara bra för skolarbetet
och för barnens inlärningssituation, om man skulle införa betyg tidigare än i
högstadiet.
Jag tycker att man också måste komma ihåg att vi är på väg mot en tid då
fler barn kommer att börja skolan tidigare. Går man längre ner i åldrarna
med betygssättning, innebär det att barnen får betyg ännu tidigare i sitt liv,
när vi också har tidigare skolstart.
Sedan fick jag inget svar på min fråga vad utskottets skrivning om att hem-
kunskap, slöjd och barnkunskap skall finnas i timplanen egentligen innebär.
Jag måste därför ställa frågan igen. Får jag inget svar, måste jag återigen
upprepa den uppmaning som jag gav till kammarens ledamöter och till alla
motionärerna: Vill man ha en garanterad undervisningstid för de här äm-
nena i den framtida skolan, skall man rösta på den socialdemokratiska reser-
vationen, för där skriver vi det klart.
Garanterad undervisningstid betyder ingenting, säger Anne-Cathrine
Haglund. Jo, garanterad undervisningstid innebär att alla elever skall få un-
dervisning i de här ämnena. Sedan kan man alltid diskutera hur många tim-
mar det skall vara, och det tycker jag att läroplanskommittén kan överväga,
likaså på vilka stadier undervisningen skall ges.
Det är viktigt att riksdagen slår fast att det skall vara garanterad undervis-
ningstid, för då vet vi hur det kommer att bli i framtiden. Det vet vi inte
med utskottets skrivningar. Med utskottets förslag vet vi inte vad riksdagen
tycker, om inte Anne-Cathrine Haglund mer noggrant preciserar vad skriv-
ningen innebär.
Herr talman! Sist har vi frågan om kristen etik och västerländsk huma-
nism. Det är viktigt att alla barn får del av det svenska kulturarvet och av
vår historia. Det skall barnen få i ämnen som historia och religionskunskap.
Däremot blir vi socialdemokrater förundrade över att regeringen ändrar i
läroplansdirektiven, när Ann-Cathrine Haglund säger att samma värdemäs-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 120
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
siga grund skall gälla. Varför ändra i direktiven om man inte menar något
med det?
Jag upprepar vår ståndpunkt, nämligen att det är olyckligt att regeringen
för in en terminologi som kan leda tankarna alldeles fel, dvs. mot att den
svenska skolan skall ha en viss religiös överbyggnad.
Anf. 9 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Utskottet har sagt att det är rimligt att se över betygen i en-
lighet med direktiven till betygsberedningen.
Ewa Hedkvist Petersens uttalande visar att hon är fast i det betygssystem
som finns för närvarande och som har funnits under en lång tid, dvs. det rela-
tiva betygssystemet. Jag håller med om att det relativa betygssystemet inte
är bra. Det har jag sagt ända från början. Däremot kan ett betygssystem som
premierar en kvalitativ kunskapssyn vara en positiv kraft, dvs. innebära att
undervisningen blir bättre och att en kunskapssyn som verkligen medför för-
ståelse, insikt och förmåga att tillämpa kunskaper och att se orsakssamman-
hang premieras.
Jag kan inte förstå vad det är för fel i att sätta betyg på ett tidigt stadium -
eller att i varje fall göra en prövning, såsom utskottet har uttalat. Barn vill
tidigt veta hur det har gått för dem och hur de har klarat sig. Jag tycker att
det är riktigt och rimligt att skolan ger dem det beskedet.
Vidare har vi frågan om slöjd, hemkunskap och barnkunskap. Jag sade att
utskottets skrivningar innebär att dessa ämnen i allt väsentligt kommer att
vara obligatoriska.
Ewa Hedkvist Petersen svarade inte på min fråga om antalet timmar. Det
är en stor skillnad på en garanterad undervisningstid om 1 timma per års-
kurs, 3 timmar per årskurs eller 9 timmar per stadium, osv. Hur många tim-
mar vill Ewa Hedkvist Petersen ge dessa ämnen? Är det inte rimligt att läro-
planskommittén får göra en övervägning av alla dessa ämnen? Kommittén
skall ju göra en övervägning av timtalet för alla ämnen.
Sedan har vi formuleringarna när det gäller den kristna etiken och den
västerländska humanismen. Det är viktigt att tala om för barn och ungdomar
varifrån våra värderingar har kommit. När vi slår fast de normer och värde-
ringar som vi är överens om, är det viktigt att tala om att de genom den
kristna etiken och den västerländska humanismen är djupt förankrade i vårt
land.
Historielöshet kan vara mycket farligt. Att inte känna sitt kulturarv är en
stor brist för en människa. Det är viktigt att tala om att våra rötter finns här.
Men det innebär inte att skolan skall vara konfessionell. Det är en helt annan
sak.
Anf. 10 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talman! Det är välgörande att höra Ann-Cathrine Haglund säga att
skolan inte skall vara konfessionell. Det är något som har präglat den
svenska skolan, och det är bra att höra att det skall vara så i framtiden.
Det är också viktigt att eleverna, barnen och ungdomarna, får del av det
svenska kulturarvet i många olika avseenden, även det religiösa kulturarvet.
18
Det är en viktig del av vår historia. Den undervisningen ges i skolan i histo-
rie- och religionskunskapen. Där har vi inte heller några skilda åsikter.
Såsom skrivningarna är utformade i läroplansdirektiven uppstår det tvivel
och funderingar om vad det hela innebär. Det är ju något nytt som tillförs.
Det är olyckligt att vi skall behöva sväva i tvivel om skolans värdemässiga
grund, på grund av att regeringen har lyft in denna formulering. Det är där-
för viktigt att diskussionen förs.
Som jag sade i mitt första anförande finns det sådana formuleringar i pro-
positionen om lärarutbildning vilka ytterligare förstärker osäkerheten om
skolans värdemässiga grund. Det är en osäkerhet som regeringen har skapat,
och det är mycket viktigt att vi diskuterar frågan.
Är dessa formuleringar en tillfällighet, eller beror de på att kds ingår i re-
geringen? Kan de, eftersom detta parti finns med bland regeringspartierna,
vara en tillfällighet?
Jag vill att Ann-Cathrine Haglund ytterligare preciserar sig i den här frå-
gan så att det inte råder några tvivel om på vilken värdemässig grund skolan
skall stå.
Vidare har vi hemkunskap, slöjd och barnkunskap. Ann-Cathrine Hag-
lund försöker komma ifrån ansvaret att säga vad utskottet menar. Hon säger
att dessa ämnen i allt väsentligt kommer att bli obligatoriska i skolan. Varför
har man inte rakt ut skrivit så i betänkandet och ställt upp på Socialdemokra-
ternas formuleringar, dvs. att det skall finnas en garanterad undervisnings-
tid?
Jag tycker inte att det råder några tvivel om vad garanterad undervisnings-
tid betyder. Det innebär att alla elever skall få bli undervisade i dessa ämnen
i skolan. Det skall inte råda några tvivel om saken, såsom regeringen har
formulerat det hela i direktiven till läroplanskommittén.
När nu utskottet vill gå motionärerna till mötes, kunde utskottet ha ställt
upp på den socialdemokratiska reservationen, och då hade de inte funnits
några tvivel. Jag vill än en gång, för säkerhets skull, uppmana alla motionä-
rer att rösta på den socialdemokratiska reservationen. Då vet man att det
blir fråga om en garanterad undervisningstid.
Anf. 11 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Jag håller med om att det är bra att direktiven diskuteras.
Jag hoppas att man fortsätter att diskutera de viktiga frågorna om innehållet.
Det väsentliga i skolan är innehållet och vad skolan är till för.
Som jag sade inledningsvis hoppas jag att debatten leder till ett engage-
mang hos alla för det som är skolans huvuduppgift, nämligen att ge kunska-
per och färdigheter. Men det går inte att komma ifrån att det gjorts en lång
rad misstänkliggöranden i debatten. Jag hoppas att det fr.o.m. nu är klar-
gjort vad vi står för när vi säger att vi vill slå vakt om att skolan skall bygga
på de etiska normer vilka genom kristen etik och västerländsk humanism har
en djup förankring i vårt land.
Jag tycker att det är bra att dessa formuleringar finns med. Det ger en
djupare dimension åt direktiven för läroplanen och även för skolan.
När det gäller hemkunskap, slöjd och barnkunskap har jag gång på gång
sagt att utskottets skrivningar innebär att ämnena i allt väsentligt kommer
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
19
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
20
att vara obligatoriska. Ewa Hedkvist Petersen talar då om den garanterade
undervisningstiden. Men det viktigaste är att bevaka timtalet. Läroplans-
kommittén skall ju se över allt i läro- och kursplanerna. Det är viktigt att
bevaka timtalet i alla ämnen. Men att det står att vissa ämnen skall ha en
garanterad undervisningstid innebär inte att det i och för sig skulle vara fråga
om samma timtal som nu. Kommittén måste naturligtvis kunna göra övervä-
ganden. Det väsentliga är att bevaka timtalet för ämnena när läroplanskom-
mittén lägger fram sitt förslag.
Såsom det står i direktiven, måste man i läroplanen kunna lämna ett ut-
rymme för elevernas fria val. Om man, som Ewa Hedkvist Petersen, vill öka
elevernas inflytande och ansvar, och sätta eleverna i centrum, är det viktigt
att de själva får välja. Ju äldre de blir, desto mer får de välja själva. Det är
viktigt att få utrymme för det, och det är ett grannlaga arbete som läroplans-
kommittén har att utföra.
Andre vice talmannen anmälde att Ewa Hedkvist Petersen anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 12 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Repliken gäller bl.a. betyg. Jag kan formulera en fråga till
Ann-Cathrine Haglund: När tål moderata barn att få återföring på hur de
lyckas i skolan? Eller litet mer konkret: När vill moderaterna, alltså Mode-
rata samlingspartiet, att betyg skall ges? Är det fr.o.m. årskurs 1 på lågsta-
diet, fr.o.m. mellanstadiet eller högstadiet, ”eller är svaret det beror på”?
Jag skall inte ta någon repris på hemspråksfrågan. Jag vill bara konstatera
att det inte råder något tvivel om att politikerna i utbildningsutskottet tycker
att hemspråksundervisningen i den svenska uppläggningen är bra. Men det
gör den inte bra.
Om man pratar med dem som drabbas av hemspråksundervisningen ute i
den otäcka verkligheten - invandrare, lärare, möjligen exkl. hemspråkslä-
rare - möter man en massiv kritik. Om det nu skulle vara så otäckt att gå
ut och prata med dem, föreslår jag ett samtal med en partikamrat till Ann-
Cathrine Haglund som heter Thomas Gur. Han är informationssekreterare
hos Per Westerberg, som säkert är bekant. Han är fruktansvärt kritisk mot
den svenska uppläggningen av hemspråksundervisning. För säkerhets skull
vill jag säga att Thomas Gur har sitt ursprung i Turkiet. Han säger själv att
han har klarat sig utan, och det är han glad för. Han redogjorde för detta för
några månader sedan i ett magasinsprogram, och t.o.m. redaktören Ingemar
Odlander tappade hakan mer än en gång under den programsnutten. Det
kan vara en god idé att lyssna på honom.
Slutligen en fråga: Tycker Ann-Cathrine Haglund att det är bra att elever
som har bott flera år i Sverige tvingas följa undervisningen på ett språk som
de inte förstår eller kan?
Anf. 13 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Alla barn bör få omedelbar återföring när de börjar skolan.
Sedan är frågan när man skall börja med formaliserade betyg och vilken typ
av återföring man skall ha. Självfallet skall man ha en återföring varenda dag
i skolan, genom lärarens dialog med eleverna. Sedan är frågan när man skall
börja med formella betyg. Det är något vi överväger i betygsberedningen.
Medan en beredning arbetar brukar man avstå från att offentligt ge uttryck
för de ställningstaganden man intar i beredningen. Det hoppas jag att Stefan
Kihlberg också kan respektera.
När det gäller hemspråksundervisningen säger Stefan Kihlberg att det
finns massiv kritik. Visst finns det kritik mot hemspråksundervisningen. Det
var därför vi för ett år sedan hade en mycket grundlig diskussion i utbild-
ningsutskottet. Vi som hela tiden är ute i den svenska skolvärlden diskuterar
ständigt både detta och annat med människor i skolan. Men man kan konsta-
tera att kritiken främst rör uppläggningen. I skrivningarna i utskottets betän-
kanden förra året sades att uppläggningen måste vara mer rationell och att
hemspråksundervisningen inte skall störa den vanliga undervisningen osv.
Jag rekommenderar Stefan Kihlberg att läsa dem.
Jag får en direkt fråga om elever som har bott flera år i Sverige skall
tvingas till hemspråksundervisning. Hemspråksundervisning är faktiskt fri-
villig. Ingen kan tvinga en elev att gå. Det är ett erbjudande. Den som inte
vill ha hemspråksundervisning kan låta bli.
Anf. 14 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Jag förstår inte riktigt. Jag frågade efter Moderaternas upp-
fattning om när betyg skall ges. I de dokument jag har tagit del av, där Mode-
raternas politik anges, sägs att man vill ha betyg fr.o.m. lågstadiet. Är det
så, eller är det inte så? Det måste man väl kunna säga, även om man sitter i
en statlig beredning. Inget av de andra partierna har haft några som helst
problem att ge klart besked på denna punkt.
Snälla Ann-Cathrine Haglund, jag sade inte att man skulle tvingas följa
hemspråksundervisning. Jag vet också att det inte är så. Jag har läst dessa
betänkanden, och vet självfallet att den är frivillig. Frågan löd ordagrant:
Tycker Ann-Cathrine Haglund att det är bra att elever som har bott flera år
i Sverige tvingas följa undervisningen på ett språk som de inte förstår? Det
är naturligtvis svenska jag syftar på.
Skolplikten gör att de är tvingade att följa undervisningen, och den för-
medlas på svenska. Samhället har struntat fullständigt i att hjälpa dessa barn
att lära sig svenska innan. Det finns många exempel på det. Vi kan göra en
gemensam resa till Botkyrka. Där sitter elever i sina klasser och förstår inte
någonting av vad som sägs, och de har bott här i många år. Undervisningen
är på svenska. Det tror sjutton att de tycker att det är jättetråkigt. Min fråga
var: Tycker Ann-Cathrine Haglund att det är bra att det är på det sättet?
Anf. 15 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Moderata samlingspartiet har partistämmobeslut på att be-
tyg skall sättas från utgången av lågstadiet.
När det gäller hemspråksundervisningen och annan undervisning är det
självfallet så att den svenska skolan skall ge varje elev undervisning och ut-
bildning efter elevens egna behov och förutsättningar. Man måste ge elever
så god undervisning i svenska språket och på ett sådant språk att de klarar
av det. Hemspråksundervisning är en del av ett erbjudande som kommunen
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
21
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
22
kan ge. Stöd i svenska och svenska 2 är andra delar. Varje elev skall självfal-
let få undervisning efter sina förutsättningar och behov.
Andre vice talmannen anmälde att Stefan Kihlberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 16 BIRGITTA CARLSSON (c):
Herr talman! Att vara med och skapa Europas bästa skola känns som en
utmaning. Vi får ganska ofta möta påståendet att vi redan har Europas bästa
skola. Men vi lever i ett föränderligt samhälle. Jag tycker att vår svenska
skola är bra, men inte så bra att den inte går att göra bättre.
Under så lång tid som vi kan minnas har det ständigt skett förändringar i
skolan. Den skola som jag gick i på 50-talet var inte speciellt lik den som
mina barn har gått i under 70-, 80- och 90-talen. Skolan har förändrats, från
att ha varit inriktad på att eleverna skulle plugga in en mängd fakta att kunna
rabbla upp vid behov, till att mera inriktas på att de skall ta reda på varför
vårt samhälle ser ut som det gör. Jag ser en mycket större bredd i dagens
skola.
I den skola som många av oss här i kammaren har gått i, gällde det att
kunna plugga in och lära sig mycket utantill. Det var psalmverser som man
skulle kunna utantill. Vi fick också lära oss att räkna upp alla städer, floder,
berg och sjöar i Sveriges alla landskap och sedan i Europa och övriga värl-
den.
Lära för livet är ett uttryck som vi har mött i skolan, och visst lär vi för
livet. Kunskap är lätt att bära, och kunskap berikar livet - kunskap rätt för-
medlad, på ett sådant sätt att varje elev ges möjlighet att utvecklas efter sina
särskilda förutsättningar. Vi utvecklas som människor, och vi blir mer öppna
och mer toleranta inför det nya och okända som möter oss. Det är ju kunska-
per och vetande som lägger grunden för det samhälle som vi är med om att
bygga. Kunskap ger också respekt och förståelse för våra medmänniskor.
Vilka kunskaper och färdigheter kommer att vara mest värdefulla för mor-
gondagens elever? Att kunna läsa, skriva och räkna är för de flesta av oss
självklarheter. Ändå vet vi att ganska många av dagens elever lämnar grund-
skolan utan att ha lärt sig dessa så viktiga basämnen. Utan kunskaper i dessa
basämnen finns det små förutsättningar att bygga på med ytterligare kunska-
per som man behöver för sitt vuxenliv. Här måste resurser sättas in så att
dessa brister upptäcks i tid och rätt hjälpinsats sätts in, så att varje elev får
dessa viktiga baskunskaper.
Vi lever i ett samhälle med mycket teknisk utrustning, och här är ett om-
råde där kunskapsnivån behöver höjas. Det tekniska intresse som finns hos
barn behöver stimuleras tidigt i skolan. Vi vet att det är ganska stor skillnad
mellan flickor och pojkar när det gäller intresset för teknik. Det är viktigt att
man, för att öka jämställdheten i skolan, verkligen ser till att flickor i större
utstäckning än i dag ges möjlighet till utveckling inom detta område.
Ett annat område som läroplanskommittén fått i uppdrag att arbeta med
är utökad språkundervisning i grundskolan. Här gäller det att börja med
engelska tidigare än i dag, kanske redan i ettan. Kommittén skall också över-
väga om ytterligare ett språk skall bli ett obligatoriskt ämne i grundskolan.
Man skall även belysa möjligheten att erbjuda ett tredje språk som tillvals-
ämne eller som dubbelt tillval. Att behärska flera olika språk är ju en tillgång
för varje elev. Dels har vi mycket fler människor här i Sverige som talar
andra språk än svenska, dels reser vi mycket mer i dag och har helt klart
nytta av att behärska flera språk.
När läroplanskommittén fick nya direktiv i slutet av förra året, stod det
också där att den skulle peka på konsekvenserna av att föra över vissa av de
nuvarande obligatoriska ämnena till de ämnen som kan erbjudas inom ra-
men för elevernas personliga val, eller inom ramen för den profilering den
enskilda skolan väljer.
Det stod också att kommittén bör överväga om den kan överge den nuva-
rande stadieindelade timplanen på grundskolan och ersätta den med t.ex.
det antal timmar med lärarledd undervisning som eleven skall garanteras i
grundskolan. En sådan garanterad undervisningstid skall anges för följande
ämnen: svenska, matematik, engelska, geografi, historia, religionskunskap,
samhällskunskap, biologi, fysik, teknik, kemi, bild, idrott och musik.
När dessa direktiv blev kända kom det kraftiga reaktioner över att några
ämnen som tidigare varit obligatoriska utelämnats. Det gällde ämnena hem-
kunskap, slöjd och barnkunskap. Som riksdagsledamöter får vi signaler från
olika håll med synpunkter på vad vi sysslar med. Jag tror att detta är den
fråga inom utbildningsområdet som upprört de allra flesta. Massor av brev
från lärare, föräldrar och elever har vi fått, där man framhåller vikten av att
dessa ämnen får vara kvar som obligatoriska ämnen. Den 20 februari hade
vi här i kammaren en interpellationsdebatt, där de flesta partier deltog. Om
jag kommer ihåg rätt var det enbart kvinnor som deltog i den debatten.
Ändå är detta ämnen som är lika viktiga för våra pojkar.
Vi hade också många motioner i just den här frågan.
Vi föräldrar har ett stort ansvar för våra barns uppfostran, och vi har också
ansvar för att stödja och uppmuntra våra barn i deras skolarbete. Men i takt
med att förvärvsfrekvensen har ökat bland kvinnor har också utrymmet
minskat för att ägna så mycket tid åt matlagning och annat som hör hemarbe-
tet till, tillsammans med våra barn.
Vi som föräldrar kan inte vältra över allt ansvar på skolan - och mena att
det är den som har hela ansvaret för våra barn. Men i t.ex. ämnet hemkun-
skap finns det så många viktiga delar som behöver finnas med i morgonda-
gens skola.
I hemkunskapen bearbetas många angelägna frågor som privat ekonomi,
resurshushållning, miljö, kost och hälsa, kulturmöten och jämställdhet.
Dessutom är hemkunskapen teknikintensiv.
Hemkunskapen ger ungdomar den handlingsberedskap i vardagslivet som
det framtida samhället kommer att kräva. I’detta ämne ingår så mycket vik-
tig kunskap som vi anser vara ett måste även i fortsättningen.
Hemkunskap, slöjd och barnkunskap är också ämnen som har stor bety-
delse när det gäller jämställdheten mellan flickor och pojkar. I dessa ämnen
ingår även ganska mycket praktiskt arbete, och det är än viktigare för våra
elever att ha en omväxlande och innehållsrik skola.
Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
i betänkande nr 19.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
24
Anf. 17 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talman! Birgitta Carlsson började med att hänvisa till uttrycket
”Europas bästa skola”. Man skulle kunna ta en lång diskussion om vad det
innebär. Men jag vill gärna slå fast att jag tycker att oavsett vilken geografisk
omvärld man väljer att jämföra sig med skall alla barn i Sverige få den bästa
utbildning som går att få. Det är det som måste vara grundläggande när vi
organiserar vårt skolväsende.
Sedan förde Birgitta Carlsson ett mycket fint resonemang om hemkunska-
pens vikt och vilken möjlighet som finns inom ramen för det ämnet att ut-
veckla många kunskaper och färdigheter för både flickor och pojkar. Jag
ställer helt upp på den beskrivningen.
Men jag skulle också vilja kommentera den motivering till hemkunskaps-
ämnet som Birgitta Carlsson anförde, nämligen att den kvinnliga förvärvs-
frekvensen har ökat och att vi har mindre tid för matlagning och hemarbete,
och att skolan då måste ta större ansvar. Så är det. Men jag vill ändå säga att
det åligger inte bara mödrarna att se till att finnas tillsammans med sina barn
i hemmet och utföra det arbete som måste göras där. Det åligger faktiskt
också papporna. Det skulle man kunna använda som ett argument för att
både flickor och pojkar får hemkunskapsundervisning, och att det vore
olyckligt om vi fick hemkunskap som ett tillvalsämne och att pojkarna då av
någon anledning - av traditionella skäl - skulle välja bort ämnet.
Därför är det viktigt, tycker jag, att vi nu verkligen från riksdagen tar
chansen att mycket tydligt markera att hemkunskap - men också barnkun-
skap och slöjd - skall få garanterad undervisningstid och finnas för alla barn
och ungdomar i den framtida skolan.
Jag vet att Birgitta Carlsson är med på en motion om detta. Hon säger nu
att hon yrkar bifall till utskottets hemställan. Men jag undrar om det inte
vore ännu säkrare att rösta på den socialdemokratiska reservationen, för då
vet vi i alla fall vad beslutet innebär, nämligen att alla barn får den här under-
visningen.
Sedan vill jag fråga om inte Birgitta Carlsson tycker att det ändå finns en
starkare skrivning i den socialdemokratiska reservationen, och att det för
säkerhets skull vore ännu bättre att rösta på den - och garantera att den här
undervisningstiden kommer alla elever till del.
Anf. 18 BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Herr talman! Att Europas bästa skola skall vara till för alla - det anser vi
också vara en självklarhet. Var vi än bor i Sverige skall vi ha möjlighet att få
en god utbildning. Därvidlag har jag inte alls någon annan uppfattning.
När det gäller hemkunskap och den skrivning som nu finns i betänkandet
är jag övertygad om att man kommer att ta hänsyn till de här ämnena och
behandla dem på ett sådant sätt att jag med stor tillfredsställelse kan yrka
bifall till hemställan i det betänkande som föreligger.
Anf. 19 TUVE SKÅNBERG (kds):
Herr talman! Kristdemokraterna har blivit anmodade att precisera vad det
innebär att skolan skall vara förankrad i den kristna etiken. Det är känt. Alf
Svensson talade om detta redan 1986 från denna talarstol. Motionären, vars
motion vi har samtalat om, kommer strax att precisera vad han avsåg, och
jag skall redovisa riktlinjerna för vad Kristdemokraterna avser.
Det är ju så, som har sagts redan tidigare, att läroplanerna enligt skolmi-
nisterns nya direktiv till läroplanskommittén skall innehålla vissa grundläg-
gande riktlinjer som alla lärare är skyldiga att följa. Bl.a. framhålls att sko-
lans verksamhet inte skall vara värdemässigt neutral.
Jag citerar från s. 12 i betänkandet: ”Den bör liksom tidigare bygga på de
etiska normer, såsom människolivets okränkbarhet, individens frihet, soli-
daritet med svaga och utsatta, respekt för den enskilda människans särart
och integritet och allas lika värde, vilka genom kristen etik och västerländsk
humanism har en djup förankring i vårt land. Detta är värderingar som de
flesta människor i Sverige, utifrån olika utgångspunkter och kulturell bak-
grund, kan acceptera. Det är angeläget att skolan präglas av dessa värden
såväl innehållsmässigt som vad gäller arbetsmetoder och att utbildningen bi-
drar till att stärka förmågan att göra etiska ställningstaganden.”
Jag vill ställa två frågor utifrån direktiven och försöka att besvara dem.
Den första är: Innebär förankringen av etiska normer i kristen etik och
västerländsk humanism egentligen någon skillnad mot tidigare läroplan?
Den andra frågan är: Är det i så fall befogat att förankra skolans normer
just i begreppet kristen etik och västerländsk humanism?
Begrepp som frihet, solidaritet, respekt, demokrati m.m. fanns även med
i Lgr 80. Däri finns ingen skillnad. Skillnaden ligger i förtydligandet och pre-
ciserandet att dessa begrepp skall förstås utifrån kristen etik. Kan man då
förstå begrepp som frihet, rättvisa och solidaritet på olika sätt, så att de be-
höver preciseras?
Författaren Lars Gustafsson skrev några tänkvärda rader i en artikel i
Marknadsekonomisk tidskrift (86/1) som jag gärna vill citera: ”Sådana be-
grepp som solidaritet, fred, jämlikhet och rättvisa är ingenting annat än rela-
tionsbegrepp, som får sin etiska vikt först i det ögonblick vi vet vilka deras
relata är. Solidaritet med den ariska rasen är otvivelaktigt också en form av
solidaritet, den stillhet som rådde i Warszawaghettot, sedan det judiska upp-
roret slagits ned, var otvivelaktigt också en form av fred, jämlikheten mellan
slavarna i en sibirisk guldgruva kan tänkas komma den absoluta jämlikheten
mycket nära. Om A bestraffas med nackskott för svartabörshandel, kräver
givetvis rättvisan att också B bestraffas så. Alla dessa exempel är exempel
på solidaritet, fred, jämlikhet, rättvisa, men inte på den solidaritet, fred,
jämlikhet eller rättvisa som är värd att kämpa för. De rymmer i sig inga vär-
den, lika lite som begreppet effektivitet gör det. En mordbrännare kan vara
mer effektiv än en brandkår. ”
De vackra, men mångtydiga, begreppen solidaritet, fred, jämlikhet osv.
behöver preciseras. Det gör de nya läroplansdirektiven genom att förankra
dem i kristen etik och västerländsk humanism.
Vän av ordning frågar sig då naturligtvis: Behöver inte begreppet kristen
etik preciseras? Den preciseringen är redan gjord när Bibeln sammanfattar
hela Mose lag i tio Guds bud och när Jesus sammanfattar tio Guds bud i den
gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni
också göra för dem” (Matteus 7:12) och ”Du skall älska din nästa som dig
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
25
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
26
själv” (Matteus 12:39). Det är kärleken som är den kristna etikens samman-
fattning.
Den kristna etikens s.k. utövare kan vara mer eller mindre goda eller
onda. Det finns förvisso många människor för vilka lära och liv inte har
stämt. Men den kristna etiken är inte relativ, den är inte mer eller mindre
god. Den är ett kärlekens imperativ. Det är en ständig uppfordran att älska
medmänniskan.
De nya läroplanskommittédirektiven är verkligen en skillnad mot den vär-
deneutralitet som Lgr 80 andas när man på s. 18 säger att skolan inte skall
påverka elevernas värderingar, moral och människosyn. Nu skall inte skolan
längre vara värdeneutral. Den har tagit ställning i och med skolministerns
nya direktiv. Skolan skall fostra i kristen etik och västerländsk humanism.
När det gäller min andra fråga, om skolan skall bygga på en etisk grund,
kan man undra varför man just skall precisera den i enlighet med kristen
etik? Detta är ju också den springande punkten i Socialdemokraternas reser-
vation: ”Den kristna religionen skulle tilldelas en ställning överordnad andra
religioner eller livsåskådningar om skolans grundläggande värderingar
skulle framhållas som kristen etik.”
Herr talman! Vänner! Ledamöter! Det är redan så att vår kulturs grund-
läggande värderingar är förankrade i kristen etik. Det är inte så att de bara
råkar sammanfalla. Hela vårt rättsväsende och våra lagar har kristna rötter.
Redan den tidigt medeltida Västgötalagen böljar ju också med orden: ”Kris-
tus är främst i vår lag.” Vare sig vi är troende eller inte troende, tillhör kris-
tendomen vårt omistliga kulturarv sedan tusen år. FN:s grundläggande
mänskliga rättigheter utgår från att något är sant och rätt. Denna naturrätt
är förankrad i den kristna etiken.
Den västerländska civilisationen står och faller med den kristna etiken.
Skall vi då inte fostra våra barn att omfatta den? Kan någon räcka oss en
bättre etik än den kristna? Värdeneutraliteten är i alla fall inget alternativ.
Våra barn behöver goda normer, ett livets trafikregler.
Till sist den springande punkt som Socialdemokraterna har insisterat på
att få besked om: Skulle skolans förankring i den kristna etiken innebära en
diskriminering av lärare eller elever som inte omfattar den kristna tron?
Jag vill här klart och tydligt markera att det givetvis inte är så. Varken i
teorin eller praktiken blir det så. Skolan, lärarna och eleverna är inte bundna
av konfessionella ställningstaganden. Vi lever i ett pluralistiskt samhälle, och
Kristdemokraterna har inte för avsikt att ändra på detta.
Motsvarande formuleringar om kristen etik finns för övrigt inskrivna i
många länders skollagar, läroplaner och motsvarande dokument utan att en
diskriminering av vare sig elever eller lärare förekommer. Som exempel kan
nämnas den norska skolans mönsterplan där det står: ”Grundskolan skall
som helhet bygga på etiska grundvärderingar som är förankrade i kristendo-
men och i humanistisk tradition.” Så har det stått i åratal. Ingen har beskyllt
norrmännen för att bara ha kristna lärare eller kristna elever.
Så långt om den kristna etiken. Att redogörelsen har blivit så lång beror
på att Socialdemokraterna genom sin reservation har gjort detta till en hu-
vudfråga. Det är något som egentligen borde vara självklart och som man
borde lägga mindre tid på.
Därför spar jag tid genom att bara bekräfta, att när det gäller slöjd och
hemkunskap, har Kds arbetat intensivt för att de ämnena skall finnas kvar.
De är mycket värdefulla. Vi vill att den kommande generationen skall ut-
vecklas som hela människor. Detta behöver knappast sägas. Ingen har sagt
motsatsen. Slöjden och hemkunskapen är oerhört värdefulla. Vi är nöjda
med texten i betänkandet. Den ger inget tolkningsutrymme för att lyfta bort
dessa ämnen.
Även betygen är en fråga där vår inställning är känd. Vi önskar betyg från
sjätte klass. Vi tror att den lärare som har följt eleverna under mellanstadiet
också är den lärare som är bäst skickad att ge betyg. Vi är också glada för att
det relativa betygssystemet nu kommer att avvecklas och att vi kommer att
få målrelaterade betyg i stället. Vi är också glada för att de betygen inte kom-
mer att vara preciserade på samma sätt som i dag, utan att det kommer att
finnas mycket större känslighet och precision i omdömena. När det gäller
betyg som feed back, är vår inställning klar, betyg är värdefullt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkande
UbU19.
Anf. 20 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talman! Det har varit intressant att lyssna på Tuve Skånbergs anför-
ande. Han har utvecklat frågan om kristen etik och västerländsk humanism
mycket långt. Utifrån det jag nu har hört, måste jag fråga om Tuve Skånberg
talar för utskottsmajoriteten. Dessa tolkningar av det som står i läroplansdi-
rektiven och av begreppet kristen etik och västerländsk humanism och dess
innebörd för skolan, är de också utskottsmajoritetens tolkningar? I så fall
vore det förvånande, eftersom Tuve Skånberg gick mycket långt.
Det Tuve Skånberg försökte göra med sina citat var att säga att begrepp
som solidaritet, jämlikhet och rättvisa har en mycket speciell innebörd inom
den kristna etiken och att de kan tolkas på helt andra sätt inom andra livs-
åskådningsriktningar. Vi vet att samma ord kan tolkas olika. Men dessa ord
och värderingar har tidigare förkommit i Lgr 80 och inte tolkats på annat
sätt. Jag kan då inte förstå av vilken anledning man måste ha en speciell för-
ankring av dessa begrepp och värderingar, när vi vet att det fungerat mycket
bra med den läroplan vi har i den svenska skolan.
Jag anser alltså inte att dessa begrepp behöver preciseras och att det har
hänt något särskilt som gör att de måste preciseras. De citat som Tuve Skån-
berg anförde andas en misstro mot andra värderingsriktningar än just den
kristna, och det kan vi inte ställa upp på. Det är också det vi vänder oss mot
i läroplansdirektivens skrivningar. Vi menar att de ger utrymme för just så-
dana resonemang som Tuve Skånberg nu för, och det är mycket olyckligt.
Sedan säger Tuve Skånberg att vi i Sverige redan nu är förankrade i kristen
etik. Det är vi till mycket stor del, men den kristna etik som Tuve Skånberg
talar om har kommit att få väldigt många uttryck. Den har under många tids-
perioder, och även nu igen, kommit till uttryck på många sätt som jag defini-
tivt inte kan ställa upp på. Den har t.ex. kommit till uttryck som abortmot-
stånd, en nedvärderande syn på kvinnor, en mycket strikt sexualmoral och
att man pekar ut människor som inte har samma värderingar.
Om man med uttrycket ”kristen etik och västerländsk humanism” även
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
28
omfattar sådana värderingar, anser jag att dessa formuleringar för mycket
långt. Jag vill än en gång fråga: Talar Tuve Skånberg för utskottsmajorite-
ten? Jag skulle vilja att han utvecklar sina synpunkter på vad jag nu har sagt.
Anf. 21 TUVE SKÅNBERG (kds) replik :
Herr talman! Jag var anmodad att presentera Kristdemokraternas upp-
fattning i denna fråga. Vi kristdemokrater är mycket nöjda med den sam-
manfattning av utskottets synpunkter som ordföranden Ann-Cathrine Hag-
lund har givit. Jag menar att det i sak är samma synpunkter som jag har haft
och att Ewa Hedkvist Petersen övertolkar vad jag har sagt.
Ewa Hedkvist Petersen beskyllde kristdemokraterna för att misstro andra
livsåskådningar. Jag vill här markera att jag har en annan mening än den hon
gav uttryck för. Vi skiljer mellan religion, personlig konfession och bekän-
nelse, den politiska etiken och de grundläggande värderingar som ett sam-
hälle skall bygga på.
Det är sant att många kristdemokrater har en kristen bekännelse. Det gäl-
ler dock inte alla. I mitt eget hemlän, Kristianstad län, samarbetar jag med
en muslim i Klippan, och i vår riksdagsgrupp har vi en man av judisk bekän-
nelse. Det finns också människor som inte omfattar någon kristen bekän-
nelse. Vi frågar inte efter detta. Vi frågar: Omfattar du, åtminstone i huvud-
drag, vår politik? Sedan kan man utifrån olika bakgrund säga ja till detta,
och det kan uppenbarligen även en troende muslim eller jude göra.
När det sedan gäller den kristna kulturen, kan det vara något för Ewa
Hedkvist Petersen och oss andra att tänka på, att den fana som hänger här
framme vid podiet faktiskt bär en kristen symbol. Korset är först och främst
en kristen symbol. Så är det i flera länder, och åtminstone i de nordiska län-
derna. Länder sätter det man skattar högst som sin nationssymbol. Musli-
merna i arabländerna har t.ex. en halvmåne och en stjärna. De gamla sov-
jetstaterna hade hammaren och skäran. I Japan har man den uppgående so-
len, osv.
Vi har våra rötter i den kristna tron. Det år som vi nu har, år 1992, räknar
vi efter kristendomens grundares födelse. Vare sig vi tycker om det eller inte
är hela västerlandets kultur förankrad i den kristna kulturen.
Anf. 22 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talman! Det som utskottet har skrivit i betänkandet ger uppenbarli-
gen utrymme för mycket olika tolkningar när det gäller läroplansdirektiven
och svaret på motionen. Det tycker jag är mycket olyckligt. Det skapar osä-
kerhet i skolans värld och osäkerhet hos oss föräldrar om vilken värdemässig
grund som skolan skall stå på och vilka uttryck detta kan få. Detta tycker jag
inte är bra. När vi har en allmän skola med en mycket hög kvalitet, där de
flesta föräldrar har sina barn, skall vi veta på vilken värdemässig grund sko-
lan står. Det skapas nu en stor osäkerhet.
Herr talman! Vi socialdemokrater tycker att det är mycket viktigt att slå
fast att den svenska skolan skall vara öppen för alla barn och ungdomar på
lika villkor. I skolan skall elever, lärare, skolledare och övrig personal arbeta
tillsammans oberoende av religiös övertygelse. I dagens pluralistiska sam-
hälle, med många olika religiösa inriktningar i Sverige, skulle det vara syn-
nerligen olyckligt om den gemensamma skolan skulle ta ställning för en reli-
giös övertygelse framför en annan, vilket vi anser att dessa direktiv öppnar
dörrarna för. Tuve Skånbergs tolkningar är enligt min mening bevis för
detta.
Anf. 23 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! När Ewa Hedkvist Petersen läser snabbprotokollet kommer
hon att upptäcka att det hon tillvitade majoriteten och i all synnerhet kristde-
mokratera aldrig sades och aldrig kommer att sägas.
Självfallet skall det finnas olika religiösa övertygelser sida vid sida i skolan
och människor som omfattar olika religioner. Det vi har tagit upp är den vär-
deringsgrund som man utifrån olika grunder kan ställa upp för. Jag tycker
med förlov sagt nästan att den här debatten nu trampar vatten.
Anf. 24 PETER KLING (nyd):
Herr talman! Varje år drabbas omkring 30 000 människor av hjärtinfarkt.
Hälften av dessa, dvs. 15 000, får hjärtstillestånd. Av dessa 15 000 människor
som får hjärtstillestånd får 10 000 detta utanför våra sjukhus, dvs. på gator,
i hemmen, på fabriker och i affärer. Det inträffar tyvärr alltför ofta att vi
medmänniskor till de 10 000 som får dessa hjärtstillestånd inte ingriper, utan
vi står handfallna och tittar på. Den hjälp vi ibland ger är oftast felaktig och
leder till försämringar för dessa människor.
Herr talman! Vad jag syftar till med denna redogörelse är att peka på att
vi skulle kunna bli mycket bättre på detta område om vi införde ett obligato-
riskt ämne i skolan där vi lär oss första hjälpen och hjärt- och lungräddning.
Jag har talat med Röda korset om detta. Man sade där att av 10 000 männi-
skor som dör av akut hjärtstillestånd skulle upp till 20 % gå att rädda.
Jämför man t.ex. med trafiken - där det dör 750 människor om året, vilket
är skrämmande högt - sätter vi där in stora resurser för att eventuellt spara
20-30 liv om året. Här kan det på sikt handla om 2 000 människor.
Vi skulle inte kunna rädda 2 000 människor direkt, utan det handlar om
någonting så fult som en dynamisk effekt. Det ger inte resultat förrän kanske
om ett par, tre, fyra eller fem år, när de flesta svenskarna har börjat lära sig
första hjälpen och hjärt- och lungräddning. Antalet dödsolyckor i trafiken
skulle också nedbringas.
Jag är helt övertygad om att en sådan här obligatorisk utbildning ger
mycket stora besparingar åt staten på sikt. Den skulle starta i årskurs 8 eller
9 och innefatta omkring tio timmar per läsår, dvs. fem timmar per termin.
Det är väl inte orealistiskt att införa ett sådant ämne i våra skolor.
När jag talade med Röda korset om den här frågan, för fem månader se-
dan, tyckte man att ett sådant här förslag var oerhört sunt. Det är sunt för-
nuft, sade den kvinna jag talade med där. Hon frågade vid tre fyra tillfällen:
Är du verkligen riksdagsledamot? Hon tyckte förmodligen att detta var för
sunt för att jag skulle vara riksdagsledamot. Vi har nu chansen, mina damer
och herrar, att rösta på en sund motion och införa första hjälpen och hjärt-
och lungräddning som obligatoriskt ämne i våra skolor.
Jag skulle vilja avsluta med de här orden: Det gäller livet.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
29
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
30
Med detta, fru talman, mynnar mitt yrkande ut i bifall till reservation nr
11, som gäller mom. 14.
Anf. 25 ÅKE CARNERÖ (kds):
Fru talman! Skolan utgör en av de viktigaste grundstenarna i ett demokra-
tiskt samhälle. Den ger den enskilda människan nödvändiga kunskaper och
möjligheter att utvecklas som individ samt fostrar henne till en demokratisk
samhällsmedborgare.
Politik är ju samhällsbyggande, och det börjar när vi bryr oss om vår nästa
och inte enbart tänker på oss själva. Att då ägna skolan och elevernas utbild-
ning särskild uppmärksamhet är självfallet mycket viktigt. Olika kulturer
och nationer har i alla tider ytterst grundat sin existens och verksamhet på
värderingar, normer och etik. Jag tror att de allra flesta människor håller
med mig om att det alltså behövs ett sammanhållande band i samhällsbyg-
gandet; en grundläggande värdegemenskap.
I min motion Ub269 lyfter jag fram kristendomskunskapens roll för sam-
hällets grundläggande värderingar och menar att den svenska skolan bör
vara förankrad i kristen etik. Med kristen etik menar jag tre grundpelare:
- den kristna människosynen, som ger alla människor ett absolut och lika
värde,
- den kristna broderskapstanken, som visar hur vi skall handla mot var-
andra såväl nationellt som internationellt och
- den kristna förvaltarskapstanken, som betonar människans ansvar för sitt
liv, för medmänniskorna och för naturen.
Grunden för vårt lands sjuk- och åldringsvård, demokratiska styrelseskick
och lagar har utgått från de kristna grundvärderingarna. De har alltså spelat
en stor roll vid uppbyggandet av vårt demokratiska samhälle. Ordet sam-
hälle betyder ”gemensam grund”. Just behovet av en fast, gemensam grund
har inte minskat utan efterfrågas alltmer.
Att överföra goda, sunda normer och värderingar till det uppväxande
släktet är en av de mest primära uppgifterna som vuxenvärlden har. Hem-
mens och skolans roll är härvidlag oersättliga för samhället.
Syftet att förankra svensk skola i kristen etik är inte något slags indoktrine-
ring till en kristen bekännelse, som en del vill göra gällande. Religionsfrihe-
ten är grundläggande i kristdemokratisk ideologi, då det är en garanti för den
enskilda människans personliga rättigheter och ett skydd mot alla former av
diskriminering.
Det gäller i stället att förmedla våra västerländska värderingar för mänsk-
lig samlevnad med utgångspunkt i kristen etik. Varför då? Jo, eleven får ti-
digt en referensram för olika frågor som möter i livet. Det blir lättare att visa
förståelse för svaga, utsatta och minoritetsgrupper. Man får råd och vägled-
ning både i det vardagliga livet och i synen på samhället. Att inpränta sådana
attityder och värderingar som ett demokratiskt samhälle grundas på är nöd-
vändigt, bl.a. med tanke på den våldsutveckling och den ökade främlings-
fientlighet vi kan se. Att vara trygg i sitt kulturarv är en stor tillgång för ett
lands medborgare.
Ett samhälle med en skola förankrad i kristen etik har således en strävan
att ge ungdomen en inre karta och kompass för att främja trivsel och trygghet
i umgänget människor emellan. ”Kontrollen inuti människan” minskar be-
hovet av samhällskontroll människor emellan. Ju starkare grund, desto sta-
bilare byggnad, dvs. desto stabilare samhälle.
Många elever har bristfälliga kunskaper om det kristna kulturarvet och de
kristna grundvärderingarna. Förutom att eleverna får en vag uppfattning om
den kristna livsåskådningen leder detta till svårigheter att tolka stora delar av
litteraturen, konsten och musiken. Huvudorsaken till bristen är den gradvisa
nedskärningen av undervisningen i kristendomskunskap. För att komma till
rätta med detta bör en garanterad minimitid finnas för ämnet religionskun-
skap med huvudsaklig inriktning på kristendomskunskap. Dessutom bör en
satsning ske vad gäller fortbildning för verksamma lärare och förstärkt ut-
bildning för blivande lärare.
Fru talman! I regeringens direktiv till läroplanskommittén finns riktlinjer
i enlighet med min motion, varför jag yrkar bifall till hemställan i utbild-
ningsutskottets betänkande nr 19.
Fru talman! Jag vill här något också beröra min motion Ub270 vad gäller
en förstärkning av ämnet historia på mellanstadiet. Historia är ett viktigt
ämne när det gäller att föra vårt kulturarv vidare men även när det gäller att
belysa hur frihet, demokrati och mänskliga rättigheter är resultat av männi-
skors kamp. Den här kampen måste föras vidare till nästa generation. Bak-
grunden till min motion är alla de yttringar av rasism och främlingsfientlighet
som förekommit i vårt land. Speciellt oroande är om detta får fotfäste bland
tonåringarna.
Undervisningen i de samhällsorienterande ämnena, där historia ingår,
skall enligt vår nuvarande läroplan för grundskolan ”hävda vår demokratis
väsentliga värden och klart ta avstånd från allt som strider mot dessa”. Där
sägs också att ”eleverna skall träna sig att söka orsaker till motsättningar och
att bearbeta konflikter. Skolan skall hjälpa eleverna att förstå hur konflikter
mellan enskilda människor, mellan grupper och stater uppstått i det förflutna
och kan uppstå i dag, vilken grund konflikterna kan ha, hur de kan förebyg-
gas och hur de kan lösas”.
När det gäller rasism och främlingsfientlighet handlar dessa yttringar ofta
om okunskap. Vissa extremistgruppers förnekanden av krigsårens avsky-
värda judeutrotningar blev för mig en tydlig signal om att undervisningen i
europeisk 1900-talshistoria borde förstärkas. Mitt förslag är att nuvarande
kursplan i historia ändras, så att även tiden fram till våra dagar behandlas på
mellanstadiet. Jag tror att den fortsatta undervisningen på högstadiet skulle
gagnas av detta. Ju tidigare våra ungdomar får kunskap om andra världskri-
get och dess hemska förföljelser, desto lättare blir det för dem att ta avstånd
från extrema rörelser. Kunskap om historiens största brott blir det främsta
skyddet mot att förnekandet av detsamma sprider sig.
Fru talman! Med hänsyn till den pågående läroplanskommitténs uppdrag
yrkar jag även här bifall till hemställan i utbildningsutskottets betänkande nr
19.
Anf. 26 PETER KLING (nyd) replik:
Fru talman! Kds talar ofta om medmänsklighet, värme mellan människor
och livet. Det skulle väl inte vara så konstigt för kds att yrka bifall till motio-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
31
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
nen angående första hjälpen och hjärt- och lungräddning som obligatoriskt
ämne i skolorna, där man uppenbarligen har en stor potential att rädda män-
niskoliv här i Sverige. Jag förmodar att kds besitter en stor portion sunt för-
nuft, och jag förväntar mig nästan att ni röstar på en så här bra och genomar-
betad motion.
Anf. 27 ÅKE CARNERÖ (kds) replik:
Fru talman! Jag sitter inte i utbildningsutskottet, som Peter Kling är med-
veten om, och jag har inte följt diskussionen där. Jag kan säga att det även i
kds finns mycket sunt förnuft. Det går naturligtvis att undervisa i de här vik-
tiga livgivande frågorna utan att de införs som ett separat ämne, som jag för-
modar att Peter Kling vill. Jag vet inte vad som sägs i motionen, och jag kan
inte uttala mig så mycket mer om det här. Själv har jag som lärare undervisat
i frågorna, och de är mycket viktiga, men de ideella rörelserna kan göra en
mycket stor insats på detta område.
Anf. 28 PETER KLING (nyd) replik:
Fru talman! Jag har talat med en hel del av de ideella rörelserna, och samt-
liga har sagt att det här är en bra idé och att de vill ha detta som ett obligato-
riskt ämne i skolan. Jag har talat med Röda korset, Livräddningssällskapet
och flera andra organisationer. Som vanligt i denna kammare sopas alla bra
idéer under mattan på något mystiskt sätt - tyvärr.
Anf. 29 ÅKE CARNERÖ (kds) replik:
Fru talman! De frågor som Peter Kling för fram finns naturligtvis inom
orienteringsämnena, och det är där man undervisar om dem. Jag har ofta
upplevt att det är många saker som skall rymmas i den svenska skolan, t.ex.
trafik, och detta är naturligtvis ett viktigt ämne. I takt med samhällsutveck-
lingen kommer allt fler ämnen att krävas. Jag finner det bäst, utan att ha
förankrat det i min grupp, att nuvarande ordning råder.
Anf. 30 JAN JENNEHAG (v):
Fru talman! Vänsterpartiets talesman i utbildningsfrågor är på grund av
sjukdom förhindrad att delta i debatten i dag. Jag skall fatta mig synnerligen
kort.
Vänsterpartiet står självfallet bakom de uppfattningar som framförs i me-
ningsyttringen till betänkandet, men jag nöjer mig med att yrka bifall till den
del som gäller elevinflytandet, dvs. mom. 5 i hemställan.
Anf. 31 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Fru talman! Jag har begärt ordet bara för att underlätta kammarens ar-
bete, och jag vill ändra mitt yrkande om bifall till reservationer.
Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna 1, 6, 8 och 12.1
övrigt stöder vi naturligtvis våra reservationer, men jag yrkar inte bifall till
dem nu.
Överläggningen var härmed avslutad.
32
Mom. 1 (gemensamt måldokument för barnomsorg och skola m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 129 för reservation 1 av
Lena Hjelm-Wallén m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5 (elevinflytande i skolan)
Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot 14 för meningsyttringen
av Björn Samuelson i motsvarande del. 40 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 7 (skolans förankring i den kristna etiken)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 130 för reservation 6 av
Lena Hjelm-Wallén m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Ingela Mårtensson (fp) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats
ha röstat ja.
Mom. 10 (ämnena hemkunskap, slöjd och barnkunskap i timplanen för
grundskolan)
Först biträddes reservation 8 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. med 131 röster
mot 25 för utskottets hemställan med godkännande av motiveringen i reser-
vation 9 av Stefan Kihlberg. 145 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med godkännande av utskottets mo-
tivering med 152 röster mot 129 för reservation 8 av Lena Hjelm-Wallén
m.fl. 20 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 12 (slopande av hemspråksundervisningen)
Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 23 för reservation 10 av
Stefan Kihlberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Birgitta Wistrand (m) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats
ha avstått från att rösta.
Mom. 14 (obligatorisk undervisning i första hjälpen m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 22 för reservation 11 av
Stefan Kihlberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 19 (direktiven till betygsberedningen)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 118 för reservation 12 av
Lena Hjelm-Wallén m.fl. 12 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 20 (principer för ett nytt betygssystem)
Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 21 för reservation 13 av
Stefan Kihlberg.
Harriet Colliander (nyd) anmälde att hon avsett att rösta nej men marke-
rats som frånvarande.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Läroplansfrågor
och betygsfrågor
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 120
|
Prot. 1991/92:120 26 maj 1992 |
Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. |
|
Lärarutbildningen m.m. |
Meddelande om dagens föredragningslista Anf. 32 TALMANNEN: Det är uppenbart att vi inte hinner slutföra debatten i följande ärende, 5 § Lärarutbildningen m.m. Föredrogs delvis). Anf. 33 LENA HJELM-WALLÉN (s): Fru talman! Jag noterar att utbildningsminister Per Unckel finns i kamma- Fru talman! Läraryrket är ansvarsfullt och svårt. Lärarna måste därför till- För ett framgångsrikt arbete tillsammans med eleverna krävs förmåga till I lärarutbildningsdebatten brukar ständigt behovet av djupa ämneskun- När vi i dag skall fatta beslut om lärarutbildningen menar jag att respekten I detta betänkande föreslås att en inom utbildningsdepartementet snabbt |
34
sen.
- Den egentliga lärarutbildningen blir alldeles för kort, bara ett år.
- Ämnesstudierna skall ligga åtskilda från den egentliga lärarutbildningen.
- De akademiska ämnena behöver inte ha något inbördes samband vare sig
under studietiden eller i skolarbetet.
Vi Socialdemokrater menar att det är oförsvarligt att locka studerande till
en utbildningsgång som helt klart ger ett sämre yrkeskunnande än den lärar-
utbildning som nu fungerar inom högskolan.
Kritiken mot regeringsförslaget har varit hård i praktiskt taget hela skol-
samhället. I ett brev från grundskollärarlinjen i Kristianstad skriver Sofie
Näslund:
”För att lyckas med att baka ett bröd måste alla ingredienserna vara med
i degen. Jästen kan inte läggas på i efterhand som någon sorts dekoration.
Unckels förslag med ett fristående sista pedagogiskt år efter alla ämnesstu-
dierna, tror vi endast skulle få en sådan dekorativ effekt.”
Just detta är vad alla framhåller: Lärarutbildningen måste vara en yrkesut-
bildning. ”Lärarkunskaperna hör så intimt samman med hur man tillägnar
sig ämnesstoffet”, som Sofie skriver.
Av detta och många andra brev framgår att de studerande är nöjda med
den nuvarande grundskollärarutbildningen. Den är bara fyra år gammal, och
visst kan också denna utbildning förbättras. Vi har t.ex. i den socialdemokra-
tiska motionen framfört att engelska borde ingå som obligatoriskt ämne
inom utbildningen med inriktning mot årskurserna 1-7.
Men den grundläggande strukturen måste bestå. Det ställer nästan alla
berörda upp på. Det gäller studerande, lärarutbildare, lärare, skolledare och
de båda lärarorganisationerna. Inte minst viktigt är att en omfattande forsk-
ning ger stöd åt den uppläggning som den nuvarande lärarutbildningen har.
Utbildningsminister Unckel däremot tror sig veta bättre. Som ny minister
drog han sig genast till minnes att Moderaterna och Folkpartiet hade varit
emot den nuvarande lärarutbildningen - alltså snabbt fram med ett nytt för-
slag som motsvarar den gamla övergivna ämneslärarutbildningen.
Nu kunde inte utbildningsministern löpa linan ut och helt avskaffa den nu-
varande lärarutbildningen. Kompromissen i koalitionsregeringen blev att en
ny, parallell lärarutbildning skall införas. Den nuvarande grundskollärarut-
bildningen får i nåder vara kvar. Men det är alldeles klart var utbildningsmi-
nistern har sin lojalitet.
Unckelska uttalanden om att nu skulle åter lärare få goda ämneskunska-
per genom lärarutbildningen retade upp många i skolsamhället. Det uppfat-
tades så, att den nuvarande utbildningen dömdes ut, trots att den är så ny att
den första kullen utbildade lärare med inriktning mot årskurserna 4—9 inte
blir klar med sin utbildning förrän i december 1992.
Den utvärdering som sker på regeringens uppdrag skall vara färdig först
till hösten.
Att inte vilja ta reda på hur verkligheten ser ut, att inte invänta utvärde-
ringen och att inte lyssna till utbildare, forskare och studerande utan att i
ideologiskt nit trampa på i uppkörda spår är en föga respektingivande attityd
hos en utbildnings- och forskningsminister.
Den socialdemokratiska inställningen är att lärarutbildningen måste grun-
das på forskning och erfarenhet från dagens grundskola.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
Vår slutsats är att lärarutbildningen måste vara en yrkesutbildning av hög
kvalitet, där goda ämneskunskaper vävs samman med ett omfattande peda-
gogiskt-metodiskt kunnande. I den nuvarande grundskollärarutbildningen
är detta en kungstanke. Därigenom får de lärarstuderande integrera kun-
skap i ämnesområden med hur denna kunskap skall kunna levandegöras i
skolarbetet. Det är ju så man grundlägger verklig lärarprofessionalism.
Jag beklagar att alla borgerliga partier i dag ställer upp bakom en gammal-
dags ämneslärarutbildning, där man särskiljer ämneskunskaper från det pe-
dagogiska kunnandet. Den egentliga lärarutbildningen blir med det borger-
liga förslaget alldeles för kort för att lärarna skall klara det ansvarsfulla arbe-
tet att leda elevernas arbete att skaffa sig kunskap och färdigheter och bidra
till elevernas sociala fostran.
Den snabbt framkastade idén om att lärarna först efter en tids tjänstgöring
skulle få certifikat som behörig lärare får väl närmast ses som ett erkännande
av att lärarutbildningen, som den nu skall genomföras, inte kommer att ge
tillräckliga kunskaper.
Vi socialdemokrater anser att lärarutbildningen måste ge sådana kunska-
per att den leder till lärarbehörighet. Det är en naturlig uppgift för den utbil-
dande högskolan att bedöma den blivande lärarens lämplighet och kompe-
tens för lärararbetet. Därför avvisar vi idén om lärarcertifikat.
Fru talman! Jag tycker att det är litet trist att Centern genom att säga ja
till den borgerliga utskottsmajoritetens förslag böjer sig för ett moderat skol-
tänkande. Glädjande nog finns det fortfarande någon centerpartist som hål-
ler fast vid tidigare centeråsikter. Jag kommer med intresse att senare lyssna
till Christina Linderholm. I hennes motion framgår, liksom i vår reservation,
hur illa det föreslagna ämneslärarsystemet passar in i dagens skolverklighet.
Det är ofrånkomligt att lärare med smala ämneskombinationer - här är
även enämneslärare möjligt - även måste undervisa i andra ämnen än de äm-
nen som de har fått utbildning för. Problemet med kvackning, som det har
kallats i skolsamhället, blir då mycket tydligt. Det problemet kan inte vara
obekant bland utbildningspolitikerna.
Ambitionen om ämnesfördjupning i något ämne leder till ämnesförflack-
ning i andra ämnen. Allvarligast blir detta i glesbygden där skolorna är små.
Lärarutbildning med smala ämneskombinationer gör både skolan och lä-
rarna en otjänst.
Jag har förstått att delar av utskottsmajoriteten inte är helt tillfreds med
propositionen. I betänkandet omnämns den av Per Unckel så omhuldade ut-
bildningen som en ”alternativ” utbildning. Argument om att kunna öka re-
kryteringen genom den här utbildningsmodellen har skjutits i förgrunden i
betänkandet till skillnad från i propositionen.
Av betänkandet framgår också att vi socialdemokrater inte alls är låsta in-
för tanken att öppna grundskollärarutbildningen också för andra än de som
från början av sina studier vill gå denna utbildning.
Vi vill särskilt framhålla att mycket kan göras för att underlätta för förskol-
lärare och fritidspedagoger att vidareutbilda sig som grundskollärare. Också
de som i dag utan lärarutbildning tjänstgör i skolan bör erbjudas vidareut-
bildning för att få behörighet som grundskollärare. Detta gäller t.ex. många
hemspråkslärare.
En annan grupp utgörs av dem som vill sadla om efter en tids högskolestu-
dier helt utanför lärarutbildningen. Deras intresse av skolan skall naturligt-
vis tas till vara. Det kan ske genom generösa regler för tillgodoräknande av
tidigare ämnesstudier. Den här typen av s.k. sneddning finns redan inom lä-
rarutbildningen. Vi socialdemokrater är öppna för att den kan utökas ytterli-
gare. Den här vägen kan man kanske också få in människor med annan yr-
kesbakgrund i skolan. Man kan underlätta för dem att skaffa sig en förkortad
lärarutbildning. Allt detta görs då i avsikt att vidga rekryteringen till lärarut-
bildningen.
Inom den nuvarande grundskollärarutbildningen finns en stor flexibilitet
och mångfald. De förbättringar som behöver göras kan i huvudsak göras
inom resp, högskola genom den mycket stora frihet som finns i högskolesy-
stemet.
Det hade varit en sak om en alternativ väg till nuvarande utbildning hade
föreslagits i propositionen, dvs. att ventilen för att ta in sökande genom s.k.
sneddning hade vidgats. Det är en helt annan sak när utbildningsministern
tydligt ifrågasätter och klassar ner den nuvarande utbildningen samt tillska-
par en ny, starkt kritiserad ämneslärarutbildning.
Därigenom blåser regeringen till strid kring en historisk skolideologisk
skiljelinje: utvecklandet av folkskolan/grundskolan eller fasthållandet vid
den gamla realskolemodellen.
Vi socialdemokrater avvisar det moderata bakåtsträveriet, som i dag alla
borgerliga partier dess värre ställer upp bakom. För oss är det självklart att
slå vakt om grundskolan och därmed grundskollärarutbildningen.
Fru talman! Bland våra reservationer nöjer jag mig med att yrka bifall till
nr 1, 2, 5 och 7.
Anf. 34 MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Att satsa på skolan och högre utbildning för att stärka Sverige
som kunskapsnation är en viktig del i regeringsprogrammet. Före tillträdet
skrev den nya regeringen att målsättningen är att vi skall få Europas bästa
skola här i Sverige. Som ett led i förverkligandet av detta mål har regeringen
lagt fram den nu aktuella propositionen om parallell eller alternativ lärarut-
bildning för årskurserna 4-9.
Som inledning vill jag rekommendera skeptiska åhörare att studera pro-
duktivitetsutredningens huvudbetänkande Drivkrafter för produktivitet och
välstånd. Där beskrivs och analyseras centrala problem för utvecklingen av
välstånd i landet. Utbildning är en av de välståndsbildande krafterna. Utred-
ningen skriver, att trots stora och ökande resurser har kvaliteten i utbild-
ningssystemet inte ökat i förhållande till insatserna. Utredningen ger en rad
förslag till hur utbildningssystemet kan förbättras för att eleverna med själv-
förtroende skall kunna ta sig an framtidens problem.
Utredningen tar upp behovet av lärare med ökad kunskap och kompetens.
Skolan måste vara tydligare i sina kunskapskrav. Skolans pedagogik måste
följas och utvärderas i internationella jämförelser.
Skolans lärare kan ju genom sitt sätt att förhålla sig till eleverna och an-
vända sina egna kunskaper inspirera och uppmuntra eleverna till ett aktivt
och livslångt lärande. Samtidigt kan de tyvärr också bidra till att elever läm-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärai-utbildningen
m.m.
37
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
38
nar skolan med dåliga kunskaper och en vag obehagskänsla inför något man
aldrig riktigt förstod eller kunde tillgodogöra sig.
Olika barn och ungdomar har olika förutsättningar. Skolan skall ge ut-
rymme för dessa olikheter och ta sig an alla elever och vara en motkraft till
sociala, ekonomiska och kulturella skillnader i grundförutsättningarna.
Det innebär att lärarna måste vara på det klara med sina egna grundvärde-
ringar och samtidigt vara lojala mot samhällets, som de uttrycks i läroplanen.
Vi lever t.ex. i ett samhälle med religionsfrihet, vilket självfallet innebär att
människor med olika tro och livsåskådningar är lärare i svenska skolor.
Barns olika behov innebär också att en skola och en lärare som är bra för
vissa elever kan vara dålig för andra elever. Därför är det viktigt att föräldrar
och elever har reell valfrihet att välja skola. Men de grundläggande värde-
ringarna som förmedlas i skolan är oberoende av vilken huvudman som dri-
ver skolan.
Sveriges konkurrenskraft avgörs inte endast av elitens prestationer utan
i hög grad av kompetensen hos flertalet i befolkningen. För att nå en hög
kompetens måste lärarförsötjningen och lärarnas betydelse för elevernas
möjligheter och lust att som vuxna söka nya kunskaper och erfarenheter
poängteras som de nyckelfaktorer de faktiskt är. Därför är livserfarenhet,
social kompetens, pedagogisk variationsrikedom utövad av ämneskompe-
tenta lärare med olika bakgrunder viktigt för att nå målet uttryckt som:
Europas bästa skola.
Till dessa argument för en parallell, alternativ lärarutbildning kommer att
behovet av att utbilda lärare framöver kommer att öka. Detta har flera orsa-
ker. Pensionsavgångarna ökar i antal, barnkullarna blir större, den flexibla
skolstarten kommer troligtvis att kräva fler lärare, och undervisningsskyldig-
heten för vissa lärare har minskat. Till detta kommer något som riksdagen
säkert är helt enig om, nämligen att vi får en skola av hög kvalitet endast om
vi har lärare som har lärarutbildning; det finns ju faktiskt fortfarande skolor
som har outbildade lärare som vikarier.
När skolorna inom och utom det offentliga skolsystemet nu har möjlighet
att profilera sig kommer det att visa sig att lärare - olika lärare - komplette-
rar varandra på ett för eleverna konstruktivt sätt. Den aktuella propositio-
nen erbjuder flera olika vägar till läraryrket. Gemensamt för dem alla är att
de ger läraren en klar yrkesroll som lärare. Att som elev i skolan ha lärare
som har både ämneskunskaper och erfarenheter från arbetslivet bidrar till
variation och mångfald i undervisningen, och det kan ge en reell verklighets-
anknytning. Att dessa personer också kommer att vara litet äldre - erfaren-
het tar ju som bekant tid att uppnå - är ingen nackdel. Den lärare som kan
krydda sin undervisning med egna erfarenheter har alla möjligheter att fånga
elevernas intresse.
Med detta anser jag mig delvis ha bemött reservation 1.
I betänkandet behandlas en rad motioner med argument mot en alternativ
lärarrekrytering, t.ex. att det på universitet och högskolor inte finns någon
60-poängskurs i svenska för den som vill bli lärare i årskurs 4—9. Samma pro-
blem gäller i andra ämnen, t.ex. matematik och samhällskunskap. Detta är
en korrekt invändning, men utskottets majoritet är övertygad om att hög-
skolorna kommer att utveckla sitt kursutbud på ett varierat sätt i samarbete
och/eller integrerat med lärarutbildningen. Detta skriver vi också i betän-
kandet, liksom att vi tycker att regeringen bör följa utvecklingen vad gäller
högskoleämnenas relevans för undervisningen i skolan. Jag menar att reser-
vationerna 3 och 7 är bemötta med vad jag nu har sagt.
I debatten har ett mer nyanserat och odogmatiskt synsätt redovisats i en
artikel, med bl.a. förre utbildningsminister Bengt Göransson som medför-
fattare. Bengt Göransson beklagar i artikeln att lärarutbildningen för grund-
skolan har blivit en politisk stridsfråga, och han är varken upprörd eller oro-
lig över den alternativa, parallella lärarutbildningen, snarare tvärtom. Han
efterlyser nyanseringar i fråga om denna utbildning, och jag kan inte annat
än instämma i vad han säger, nämligen att lärarutbildningsutredningen från
1974, den s.k. LUT 74, inte får vara sista ordet för hur en lärarutbildning för
2000-talet skall vara organiserad. Bengt Göransson skriver också i artikeln
att morgondagens skola behöver rekrytera lärare utifrån en väsentligt bre-
dare bas än vad den nuvarande kan åstadkomma, och han anser därför att
en framtida lärarutbildning bör ha ett flertal ingångar medan slutmålet skall
vara konkret och väl definierat.
Även jag är övertygad om att alternativa vägar till läraryrket kommer att
attrahera människor som annars hade gått läraryrket förbi. Nu får de möjlig-
het att bli lärare genom att göra det valet något senare i livet.
Det är beklagligt att Socialdemokraterna är så fasta i övertygelsen att den
nuvarande utbildningen är den enda tänkbara för framtiden. Jag anser att de
inte ser skogen för bara träd.
I Socialdemokraternas och Vänsterpartiets reservation 1 anförs också att
forskningen ger starkt stöd åt grundskollärarutbildningen i den form den nu
bedrivs. Sanningen är ju att de första kullarna av den pågående lärarutbild-
ningen för årskurserna 4-9 ännu inte är utexaminerade, och därmed finns
det väl inte heller någon forskning som säger att den är överlägsen all annan
lärarutbildning. Jag är emellertid även utan stöd av forskningsresultat över-
tygad om att den utbildning som finns för årskurserna 4-9 är bra, men den
blir ju inte sämre av att det kommer att finnas en alternativ, parallell utbild-
ning.
Helt klart är att bra lärare behöver teoretiska kunskaper liksom pedago-
giska, didaktiska och praktiska. Att som enda sanning påstå att dessa kun-
skaper måste inhämtas varvade för att resultatet skall bli en bra lärare är
enligt min mening inte trovärdigt. Det var väl det Socialdemokraterna och
vänstern hade på känn när de samtidigt i reservation 4 vill att regeringen
skall ge förslag som visar större generositet vid tillgodoräknandet av andra
högskolestudier. Det är ju precis vad detta betänkande handlar om, och det
går inte, vänner, att sitta på två stolar samtidigt.
Utskottet skriver också tydligt i betänkandet att den praktiska pedago-
giska utbildningen om 40 poäng är den egentliga lärarutbildningen, att i den
skall ingå de moment som krävs för att ge ämnesutbildningen en didaktisk
inriktning och att den är samlad till en helhet som skall ligga sist i ett fritt
valt utbildningsprogram. Detta gäller både den alternativa utbildningen till
grundskollärare för årskurserna 4-9 och utbildningen av gymnasielärare.
Jag tror på en skola som har lärare med olika bakgrund och erfarenheter
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
39
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m. m.
40
och att det är just olikheterna som bidrar till lärarnas professionalism, säker-
ställer kvalitet och ger utrymme för pedagogisk variation.
Om propositionens text om lärarcertifikat var ett förslag eller inte har i
utskottet varit föremål för tolkningar. Departementet och jurister menar att
inget förslag förts fram, och därmed fanns heller ingen anledning att här dis-
kutera frågan. Skulle certifikat i framtiden bli aktuellt har utskottet försäkrat
sig om att ett eventuellt förslag framställs till riksdagen. Därmed kunde re-
servation 5 ha varit oskriven, eftersom det inte fanns något förslag till lärar-
certifikat.
Vad gäller reservation 8 om lärarförsörjningen’vid små skolor i glesbygd
kan jag inte förstå att den alternativa, parallella lärarutbildningen för årskur-
serna 4-9 skall vara ett så avgörande hot. Vi såg ju på utskottsresan i Öster-
sundstrakten en glesbygdsskola som innehöll samlokaliserat grundskolans
högstadium, gymnasieklasser och komvux. En lärare för årskurserna 4-9,
utbildad antingen enligt den nuvarande eller enligt den nu aktuella, alterna-
tiva gången, passar väl inte sämre i den skolan. Glesbygdens lärarbrister har
andra orsaker och förvärras inte av de förslag vi nu diskuterar. Jag tror
tvärtom att bristerna kanske till viss del kan avhjälpas.
I propositionen tar regeringen upp problemen med att få lärare till olika
specialpedagogiska utbildningar och anger att en översyn behöver göras.
Därmed anser utskottet att det är helt klart att regeringen har uppmärksam-
mat problemet och att man kommer att söka lösningar på det och presentera
dem för riksdagen. Detta tror tydligen varken Socialdemokraterna eller
Vänsterpartiet på utan har i stället tillsammans skrivit reservation 10 med en
text som är nästan identisk med utskottets - jag kan i alla fall inte se någon
avgörande skillnad.
En rektorsutbildning av bra beskaffenhet är viktig, och därför skall staten
garantera att sådan finns. Däremot kan vi inte tvinga kommunerna att an-
vända sig av den, dvs. att göra den obligatorisk.
När staten nu ställer en bra rektorsutbildning till förfogande, förutsätter
vi i utskottet att den blir så attraktiv för rektorerna att de som så önskar får
möjlighet att gå utbildningen. Men eftersom det är kommunernas ansvar att
nationella mål uppnås, bör de själva få avgöra vilken utbildning rektorerna
skall ha, för att de skall kunna både leda den pedagogiska utvecklingen och
ta personal- och ekonomiansvar. Jag yrkar avslag på reservation 12 om obli-
gatorisk rektorsutbildning och på Vänsterpartiets krav på att staten inte alls
skall engagera sig i frågan.
Högskolan för lärarutbildning i Stockholm behöver nya gemensamma lo-
kaler, men framför allt behöver den besked om sin nya framtida lokalisering.
Besked ges nu. Den skall ligga kvar i Stockholm och inte flytta till Söder-
tälje. Det finns och fanns skäl för båda alternativen, Stockholm och Söder-
tälje, men utskottet anser att argumenten för Stockholm är goda och att pla-
neringen måste sättas i gång fortast möjligt.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet anser att argumenten för Söder-
tälje är bättre och förordar det i reservation 14.
Till sist, fru talman, är utskottet enigt i en rad frågor, t.ex. när det gäller
avvecklingen av ämneslärarlinjen, i och med inrättandet av en 40 poängs
praktisk-pedagogisk utbildning för gymnasielärare.
Vi i utskottet är också eniga i synen på engelska och behovet av engelsklä-
rare i grundskolan.
Vi är eniga om behovet av att rekrytera lärare i ämnena slöjd, hemkun-
skap och barnkunskap.
Vi är eniga om den framtida vårdlärarutbildningen och möjligheten att ut-
bilda vårdlärare på distans.
Vi är eniga om och vill betona vikten och behovet av lektorer i gymnasie-
skolan.
Vi är eniga om att det skall finnas kvar en folkhögskollärarutbildning och
att den skall ligga kvar i Linköping. Inom parentes sagt fanns det inget för-
slag i propositionen om motsatsen.
Vi är också eniga om att musiklärarutbildningen i Arvika kan ta in flera
studenter under förutsättning att man kan hålla sig inom de ekonomiska ra-
marna.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan i dess helhet i
utbildningsutskottets betänkande 20 och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 35 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Fru talman! Margitta Edgren ifrågasätter om det finns forskning som talar
för nuvarande grundskollärarutbildning och dess uppläggning. Jag tycker att
det är ganska avslöjande att Margitta Edgren frågar om det. Man kan läsa
nästan vilken forskare som helst inom skolforskningsområdet för att se vad
de önskar, och de önskar nästan entydigt just denna varvade utbildning som
ger kunskap i ämnet, hur man lär ut ämnet och hur inlärningsprocessen fun-
gerar.
Det var inte så länge sedan som det fanns en artikel i Lärartidningen av
Sixten Marklund, professor i pedagogik. I artikeln går han igenom vad som
behövs. Hans slutsats är: Utbildningsministern är på väg att föreslå en äm-
neslärarutbildning som skall ge oss fler adjunkter i grundskolan. Därmed
återskapar han problem som steg för steg lösts under lärarutbildningens
långa historia. Vad skolan behöver är i stället de breda grundskollärarna.
Det är på detta sätt det är. Därmed inte sagt att vi skall ha en utbildning
som består av en enda form. Så är det inte heller i dag. Vi har 21 olika utbild-
ningslinjer för grundskollärare på över 20 utbildningsenheter. De är sins-
emellan ganska olika. Denna mångfald och flexibilitet skall vi ha.
Med hjälp av Bengt Göransson försöker Margitta Edgren utså split emel-
lan oss främst när det gäller den vidgade rekryteringen. Men jag lade, kanske
just mot den bakgrunden, ganska stor vikt vid det i mitt anförande. Jag vi-
sade vilka möjligheter det finns att vidga rekryteringsbasen redan i dag just
genom ett generösare sätt att ta in dem som redan har högskolestudier
bakom sig i lärarutbildningen. Den modellen hade man kunnat pröva.
Jag tror, Margitta Edgren, att om vi inte hade haft någon proposition utan
i stället hade satt oss ned i utbildningsutskottet och resonerat, hade vi för-
modligen kommit fram till en gemensam ståndpunkt i denna fråga. Men dess
värre fanns det också en proposition i botten.
Slutligen noterar jag att den sida i propositionen, s. 18, som handlar om
lärarcertifikat tydligen inte finns. Det är intressant - det finns inget sådant
förslag. Jag slår också fast detta.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
41
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
42
Anf. 36 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Jag känner väl till den forskning av Sixten Marklund som åbe-
ropades. Men jag läste upp några rader i den socialdemokratiska reservation
där det ges ett starkt stöd för grundskollärarutbildningen i den form som den
nu bedrivs. Det starka stödet måste också mätas som effekt när det gäller om
det blir bättre utbildade elever. Är föräldrarna mer nöjda? Det finns även
forskning som innebär att man hypotetiskt har en åsikt om att det skall gå
till på ett visst sätt. Sedan måste man mäta effekten av detta och om man fick
ut det som man förväntade sig. Det var det som jag hade synpunkter på, att
man nog inte kan vara så kategorisk innan man har några lärare med inrikt-
ning mot årskurserna 4-9 ute.
Beträffande utökad sneddning, kan jag faktiskt inte förstå vad Social-
demokraterna är ute efter. Att släppa in människor som har andra erfaren-
heter och andra studiegångar bakom sig än de som i 20-årsåldern bestämmer
sig för att bli grundskollärare är ju ett sätt att vidga erfarenheterna. Kalla
det gärna för en sorts sneddning. Effekten är ju densamma. Jag har inte på
något sätt klassat ned eller ifrågasatt den nuvarande utbildningen av lärare
med inriktning mot årskurserna 4—9. Det har inte heller utbildningsministern
på något sätt gjort. Detta bevisas på ett bra sätt genom att det i propositionen
föreslås fler platser även till den utbildningen.
Jag tror att det är Socialdemokraterna som hänger sig åt drömmar om att
det alltid skall vara som det är i dag. Jag tror att det är litet farligt. Släpp
fram en alternativ parallell utbildning. Då får vi se. Jag tror på detta.
Anf. 37 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Fru talman! Det är självklart att vi, när vi väl har utvärderingen av den
nuvarande grundskollärarutbildningen, vet mycket mer. Därför hade det va-
rit en idé att först ge den en chans innan den ifrågasätts. Det är på det sättet
som man alldeles entydigt ute i skolsamhället har uppfattat regeringens pro-
position.
Jag ser med glädje fram emot denna utvärdering, och jag är övertygad om
att den kommer att visa positiva resultat. Men redan innan vi har fått den
vet vi att vanlig skolforskning talar för detta sätt att utbilda lärare, dvs. att
varva studierna.
Margitta Edgren bekräftade egentligen att vi, om vi litet mer förutsätt-
ningslöst hade fått tillfälle att sätta oss ned och tala tillsammans, kanske hade
kunnat skapa en alternativ lärarutbildning, dvs. att vidga den ventil som
finns i dag för att ta in dem som har förutsättningar för det i sina ämnesstu-
dier eller i sina tidigare yrkesgärningar. Jag är öppen för det, och det verkar
som om detsamma gäller Margitta Edgren.
Men enligt propositionen skall en ny utbildning inrättas som särskilt hålls
fram som den som skall ge kunskap. Det handlar om 540 platser. 540 platser
på en gång är väldigt mycket. Förmodligen kommer man inte ens att kunna
besätta dem. Men det är ändå detta som omhuldas som det nya och det som
skall ge skolan väldigt mycket extra kvalitet just nu. Det är detta som jag
vänder mig mot.
Jag tycker att det finns stora skillnader mellan betänkandet och proposi-
tionen. Just i begreppet alternativ lärarutbildning ligger det ganska mycket,
att man har mjukat upp synen på det som Per Unckel har föreslagit. Man
erkänner också i betänkandet att den egentliga lärarutbildningen blir mycket
kort. Det sägs att den är så pass kort att man ber regeringen att särskilt upp-
märksamma frågorna om att få in litet praktik osv. tidigare. Man erkänner
dessutom att det finns praktiska olägenheter med att lärare har endast ett
fåtal ämnen i sin examen, som det står i betänkandet. Jag tycker att detta
erkännande är mycket bra, och det är det som vi har pekat på. Man säger
också tydligt att högskoleämnena inte alltid har sin motsvarighet i skoläm-
nen och att detta kan innebära problem. Det sägs även att man måste tänka
på det så småningom.
Detta bekräftar egentligen bara vår kritik. Men jag välkomnar skriv-
ningen i utskottsbetänkandet som är mer nyanserad än skrivningen i propo-
sitionen.
Anf. 38 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Det är ganska klart, att om man i en proposition för fram ett
nytt förslag är det detta förslag som man beskriver. Därmed inte sagt att man
nedvärderar eller är arrogant gentemot tidigare förslag. Det är väl ganska
självklart att man då omhuldar det nya förslaget. Och detta är det nya försla-
get. Folkpartiet liberalerna motsatte sig den nya lärarutbildningen redan när
den infördes. Vi ansåg att de lärare som skulle undervisa på högstadiet inte
fick tillräckliga kunskaper i sina resp, ämnen.
Därför är det här inget nytt påfund. Lena Hjelm-Wallén försöker ju att få
detta att framstå som ett hugskott från departementet. Nej, det här är väl
genomtänkt. Ett led i strävandena att skapa Europas bästa skola är ju att vi
trycker på detta med lärarnas kvaliteter, inte minst de ämnesmässiga.
En sak som jag glömde att tala om i mitt huvudanförande men som, tycker
jag, vi nog överlag skall vara ganska glada över är att vi har uppmärksammat
och tagit intryck av Norrlands inlands problem när det gäller lärarna. Därför
placerar vi, som framgår av vårt förslag, 30 studieplatser inom den parallella
lärarutbildningen i Luleå, i samarbete med Umeå.
Sedan skulle jag vilja återge vad Harry Martinson har skrivit i en bok om
sin skollärare Stav, han som fick kartan att grönska av liv och som av dikta-
ren räknas bland mänsklighetens store, jämte Columbus, Livingstone, John
Ericsson, Sitting Bull och Jack London. Den läraren hade varken värvning
eller pedagogisk-didaktiska kunskaper. Men han hade ämneskunskaper, och
han kunde få klassen och eleven att blomma - hela livet igenom.
Det finns alltså inte någonting som säger, jag upprepar det, att den utbild-
ning som i dag bedrivs är det enda alternativet. Den är bra, men den är inte
den enda möjliga.
Anf. 39 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Fru talman! Det förslag till ny lärarutbildning som Lena Hjelm-Wallén och
Margitta Edgren har debatterat den senaste timmen här bygger på två vik-
tiga utgångspunkter, båda baserade på en viktig iakttagelse beträffande vår
omvärld. Vår omvärld förändras nämligen fortare än någonsin. Och de vill-
kor under vilka skolan arbetar och eleverna skall fostras förändras med
denna.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
44
Den första av de två utgångspunkterna blir mot den bakgrunden iakttagel-
sen att de stora projektens tid är förbi. Det går inte att centralstyra ett sam-
hälle, och det går heller inte att centralstyra en skola, därför att det central-
styrda samhället och den centralstyrda skolan helt enkelt inte passar in i den
föränderliga verkligheten.
Den andra utgångspunkten är att kraven på goda kunskaper i ämnena
ökar i och med denna föränderliga verklighet.
Jag ber, fru talman, att få säga några ord om dessa båda utgångspunkter
innan jag går över till att något kommentera den socialdemokratiska kritiken
mot regeringens förslag.
Först detta med de stora projektens tid såsom en svunnen, gången, tid.
Skolan är numera i allt större utsträckning en angelägenhet för andra än den
centrala statsmakten. Kvar på staten ligger de viktiga uppgifterna att ange
kraven på skolans innehåll - dvs. att ange de mål som skolan, oavsett huvud-
man, skall sträva efter att nå för att därmed säkerställa att alla elever får en
utbildning av en kvalitet värd namnet.
Men ansvaret för hur detta skall gå till ligger för den offentliga skolan i allt
väsentligt numera på kommunerna. Med introduktionen av den skolpeng
som riksdagen senare under vårterminen skall diskutera överflyttas dess-
utom i betydande utsträckning makten över skolan till elever och föräldrar.
Att på detta sätt decentralisera ansvaret för skolan till dem som den verkli-
gen berör är den avgörande byggstenen i regeringens politik. Det innebär att
vi skapar en mångfald vägar när det gäller att nå de mål som elever och för-
äldrar sätter upp för sig.
Det här är en skola som bäst överensstämmer med de föränderliga krav
som omvärlden innehåller - en skola som förmår att anpassa sig till föränd-
ringen bättre än den skola förmår göra som i allt är beroende av centralise-
rade beslut i regering och riksdag.
Det här får, fru talman, konsekvenser när det gäller vårt sätt att se på lä-
rarnas bakgrund och de behov av lärarkompetens som skolan innehåller.
Som Margitta Edgren tidigare i debatten har framhållit skapar en skola
med många olika infallsvinklar självklart krav på lärare som kan leva upp till
förväntningarna. En mångfasetterad skola kan inte ha en enhetslärare, för
då blir skolan inte mångfasetterad.
Det är det, fru talman, som har gjort att regeringen dragit slutsatsen att
det är alldeles nödvändigt att till skolans arbete välkomna medarbetare med
annan bakgrund än bara den grundskollärarutbildning som Lena Hjelm-
Wallén förespråkar. Den mångfasetterade skolan behöver mångfasetterade
medarbetare.
I detta sammanhang vill j ag, fru talman, särskilt understryka en del av pro-
positionen som ingen ännu har berört, nämligen behovet av att bland dessa
mångfasetterade lärare ha tillgång till vetenskapligt meriterade lektorer. För
att skolan skall förmå att klara de utomordentliga kvalitetskrav som den
ställs inför är tillgången till lektorer en avgörande förutsättning.
Jag måste medge, även om det ligger bortom mina domäner att ha syn-
punkter här, att jag blir orolig när jag hör att kommuner avstår från att an-
ställa lektorer bara därför att man sparar in några tusenlappar på lönesidan.
I stället väljer man en lärare som är mindre kvalificerad. Jag tror att det är
viktigt att skolan innehåller lektorer, som kan bli nyttiga och stimulerande
arbetsledare för kolleger inom skolan i stort.
Den mångfasetterade syn på lärarna och lärarutbildningen som regeringen
förespråkar leder till att fler kan attraheras till läraryrket. Socialdemokra-
terna försöker genom reservationer och debattinlägg hävda att det nog
skulle gå att göra det också med andra metoder. Men jag är inte så säker på
att det är möjligt.
Bengt Göransson, som Margitta Edgren tidigare här i debatten citerade,
har ju tagit sig före att i den artikel som Margitta Edgren använde sig av
också kommentera denna del av den socialdemokratiska argumenteringen.
Bengt Göransson skriver: ”Att däremot föreslå ’att en större generositet vi-
sas vid tillgodoräknandet av andra högskolestudier utan att strukturen i
grundskollärarutbildningen går förlorad’ kan i stället minska den breda bas
som rekryteringen till grundskollärarutbildningen så väl behöver. Motionä-
rernas förslag riskerar att öppna för godtycke.” Jag tror att Bengt Göransson
i denna del har alldeles rätt.
Vad regeringen med sitt förslag däremot åstadkommer är att elever/stu-
denter som inte hade tänkt sig att gå lärarbanan lockas till denna utan onö-
diga och krångliga omvägar.
Bengt Göranssons kritik mot den socialdemokratiska lärarutbildningspo-
litiken är ord och inga visor. Rubriken på hans artikel lyder: ”Varför är ni så
låsta?”
Lena Hjelm-Wallén försökte för en stund sedan i sitt inlägg så att säga ar-
gumentera runt det hela genom att säga att det var därför som hon argumen-
terade som hon gjorde i sitt ursprungliga inlägg. Men så lätt går det nog inte
att komma undan Bengt Göranssons kritik, Lena Hjelm-Wallén!
Med tanke på den ideologiska strid som Socialdemokraterna nu blåser
upp kring lärarutbildningen är det ofrånkomligt att fråga: Var finns Bengt
Göransson i den striden enligt Socialdemokraterna själva? Kan det verkligen
vara så, att utbildningsdepartementet alla år under Bengt Göranssons led-
ning leddes av en högerman i förklädnad? Är det Lena Hjelm-Walléns om-
döme om Bengt Göranssons syn på skolan och lärarutbildningen? Det vore
rasande intressant att senare här få höra en kommentar från Lena Hjelm-
Wallén i denna fråga.
Behovet av mångfasetterade lärarutbildningar för att tillgodose ett mång-
fasetterat samhälles krav är alltså en första viktig ingrediens i regeringens
politik.
En annan sak är, som jag antydde inledningsvis, att det föränderliga sam-
hället, som är själva basen för det regeringsförslag som vi nu diskuterar,
också ställer nya och särskilda krav på ämneskunnandet.
Var och en av oss kommer sannolikt att byta yrke många gånger i livet. De
elever som utbildas i skolan kommer att göra byten åtskilliga gånger före
pensionsåldern. Mot den bakgrunden blir det självklart viktigt att lära ele-
verna att lära sig mera. Men det blir också till synes möjligen paradoxalt att
ge eleverna fastare krokar, på vilka de kan upphaka sin förändringsbenägen-
het.
Jag tror nämligen att en människa som skall vara beredd att anta de utma-
ningar som förändringar för med sig måste vara säker och stark i fråga om
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
45
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
46
det som ändå är relativt oföränderligt över tiden. Det är ett viktigt motiv för
att nu skärpa kravet på lärarnas ämneskunnande för att dessa i sin tur skall
vara bättre skickade att ge eleverna de nödvändiga verktygen för framtiden.
Detta, fru talman, innebär minst av allt att regeringen sätter pedagogiken
på undantag. I fråga om det förslag till lärarutbildning som regeringen pre-
senterar är det pedagogisk-praktiska inslaget lika stort som i den utbildning
som Lena Hjelm-Wallén företräder. Det är bara det att det kommer på ett
annat ställe i utbildningen - ofrånkomligen är det så, eftersom utbildningen
bygger på tidigare inhämtade ämneskunskaper.
Låt mig därtill säga, fru talman, att från min utgångspunkt sett är kunska-
per i ämnet den kanske viktigaste förutsättningen för pedagogisk trygghet. I
den meningen kommer den nya, parallella lärarutbildningen att i ett hän-
seende vara lik den andra, dvs. i vad gäller omfattningen av pedagogik, och
i ett annat hänseende sannolikt bättre, därför att det innebär en skärpning i
vad gäller ämneskunskaperna.
Inte heller leder den kommande lärarutbildningen fram till att vi plötsligt
skulle få lärare med bara ett enda ämne i sin utbildning. Den nya lärarutbild-
ningen innebär däremot att vi avstår från att i detalj reglera hur många äm-
nen vederbörande lärare skall ha i sin utbildning, precis som vi avstår från
att reglera allsköns likartade ting för andra yrkeskategorier.
Självfallet är det så, att staten såsom ytterst ansvarig för skolan har skäl
att förvänta sig att kommunerna genomför sin personalplanering på ett så-
dant sätt att lärare är kompetenta att undervisa i de ämnen de sätts att under-
visa i.
Lena Hjelm-Wallén säger att kritiken från alla håll i skolsamhället har va-
rit hård, varefter hon citerar en elev på lärarhögskolan. Jag vet att kritiken
på de nuvarande lärarhögskolorna stundtals har varit hård. Kritiken är där-
emot inte entydig, och den är framför allt ohörbar i alla de sammanhang där
man med liv och lust nu engagerar sig i att ge verklighet åt den nya utbild-
ningen. Har Lena Hjelm-Wallén nyligen varit i Växjö eller i Örebro? Där
förbereder man nu entusiastiskt introduktionen av den nya lärarutbild-
ningen, för att på ett alternativt sätt kunna lyssna till och se på verkligheten.
Jämför detta med det som Lena Hjelm-Wallén står för.
Socialdemokraterna förefaller att tro att det med forskning som bas går
att ge ett entydigt svar på vad sanning är. En betydande ideologisk potentat
på 1800-talet försökte sig på en likartad bedrift, med mycket uselt resultat.
Värderingar är värderingar, och skolsamhället mår bra av att olika värde-
ringar får stå mot varandra. Låt oss inte med hjälp av forskning efterfråga
sanningen om hur en lärarutbildning skall se ut, utan låt oss erkänna behovet
av variation och mångfald.
Fru talman! Till slut finns det, som Lena Hjelm-Wallén framhöll i sitt an-
förande, i vart fall mellan henne och mig en betydande ideologisk konflikt.
Den handlar emellertid inte om tilltron till folkskolans utbildningsideal, utan
om synen på enskilda människor och om tilltron som vi är beredda att sätta
till dem.
Min enkla utgångspunkt när jag försöker ge unga människor råd inför
framtiden är att man bör tänka efter själv. Jag råder dem att själva bestämma
innehållet i deras framtidsväg och i deras utbildning. Enligt Lena Hjelm-
Walléns uppfattning när det gäller lärarutbildningar finns det bara en enda
väg som leder till att bli en bra lärare - en säger en. Visserligen gäller detta
påstående med de variationer som lärarhögskolorna inom denna väg möjli-
gen kan komma sig för att iaktta, men i princip är det en väg som vi skall
följa och som leder till lyckan. Jag tror inte att det är på det sättet.
Jag tror inte att våra barn mår väl av en skola som styrs med en sådan
filosofi. Jag tror i stället att de mår väl av en skola i vilken det finns lärare
som har sökt sig fram till sitt yrkeskunnande på en väg som de själva har
funnit mest angelägen.
Om några veckor kommer vi i regeringen att presentera förslag till en för-
ändrad relation mellan staten, i mening regering och riksdag, och universitet
och högskolor. I den tidigare debatten har socialdemokraterna gärna velat
hävda att de minsann är lika angelägna om en frigörelse av den högre utbild-
ningen som någonsin regeringen. Den socialdemokratiska attityden till den
första lilla delen av frigörelsen av den högre utbildningen, nämligen lärarut-
bildningen, ger inte direkt vittnesbörd om att socialdemokraterna i den kom-
mande högskoledebatten kommer att stå överst på barrikaderna.
Anf. 40 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Fru talman! Först vill jag nämna något om det här med lektorerna i gym-
nasieskolan. I och för sig är det inte det som vår debatt i dag handlar om,
men jag vill ändå påpeka att det var på initiativ från Socialdemokraterna som
vi i utskottet lyfte fram också lektorsfrågan. Vi är nämligen mycket oroade
över att de brister som finns när det gäller lektorstillgången ytterligare skall
komma att tillta.
Bengt Göransson som är en god vän och tidigare kollega till mig känner
jag mycket väl, och jag kan försäkra Per Unckel att Bengt Göransson inte
alls har samma åsikter som moderaterna vare sig i de här frågorna eller i
andra. Vi, Bengt Göransson och jag, har åsiktsskillnader oss emellan - det
hade vi även när vi arbetade som kolleger - men räkna för den skull inte in
honom bland er. Det är helt fel, och på den punkten skulle Bengt Göransson
själv kunna säga ifrån.
Den här debatten handlar ju inte om någon enda väg att bli lärare, såsom
Per Unckel säger. Någon enda väg att bli lärare finns inte. Däremot måste vi
ta till oss vad erfarenhet och forskning visar om hur man uppnår lärarkompe-
tensen bäst. Då är det allra viktigaste att man både har djupa ämneskunska-
per och lär sig att lära ut dessa kunskaper, förstår elever och vet hur inlär-
ningsprocessen är. Det är här som det blir brister med Per Unckels förslag.
Vi säger i vår reservation att goda ämneskunskaper är en nödvändig men
inte tillräcklig förutsättning för verklig lärarkompetens. Nu tycker jag att ut-
bildningsministern i många sammanhang har visat att han inte har särskilt
mycket till övers för det pedagogiska kunnandet, även om han just i dag ut-
trycker sig litet mer nyanserat. Jag vill erinra om en debatt som vi hade den
10 december här i riksdagen. Jag beskrev då vad jag tyckte var förutsättning-
arna för den goda läraren, och Per Unckel sade att han kunde göra det också.
Han gjorde det i en enda mening: ”Den goda läraren är den lärare som kan
sitt ämne.” Därmed hade Per Unckel uttömt ämnet. Jag kan notera att han
i dag har litet mera att säga, att han medger att det finns andra dimensioner
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
47
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
48
i lärarutbildningen också. Men fortfarande har hans förslag väldigt mycket
av den inställning som han redovisade den 10 december.
Anf. 41 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Fru talman! Det gläder mig att vi är överens om rektorerna. Uppriktigt
gläder mig detta, därför att det innebär att det i så fall finns en bred bas bland
våra partier för att i kommunerna se till att man fullföljer de intentioner som
regering och riksdag härmed avger.
Nej, fru Hjelm-Wallén, jag räknar väl inte in Bengt Göransson i min ideo-
logiska kamratkrets. Men i denna fråga har jag svårt att tolka honom på ett
annat sätt än att vi är ense till sista kommatecknet. Får jag citera:
”Litet förenklat och tillspetsat kan de båda utbildningarna beskrivas så-
lunda: Den enda är utmärkt för den student som lockas av undervisandet
varvid det är under utbildningen som intresset utvecklas för det han eller hon
skall undervisa om. Medan den andra varianten kan locka den som väljer att
studera ett eller flera ämnen att även intressera sig för att undervisa i dessa.
Att den senare modellen därutöver erbjuder goda möjligheter för äldre
studerande som har ämnesutbildning och som först efter annan yrkesverk-
samhet söker sig till lärarbanan, ger den ett särskilt värde. Morgondagens
grundskola behöver nämligen rekrytera lärare utifrån en väsentligt bredare
bas än vad den nuvarande lärarutbildningen kan åstadkomma. Därför anser
vi att den framtida lärarutbildningen bör ha ett flertal ingångar medan slut-
målet skall vara konkret och väldefinierat.”
Exakt så förhåller det sig. När jag framför denna Bengt Göranssons och
min identiska ståndpunkt, åkallas alla tänkbara andar över denna typ av
åsikt. Jag tror att det förhåller sig så att Lena Hjelm-Wallén kort och gott
har lett Socialdemokraterna på villovägar.
Det pedagogiska kunnandet är ingenting för Per Unckel, säger Lena
Hjelm-Wallén. Det var väl ändå att ta i! Som jag sade i mitt anförande från
talarstolen för en stund sedan, understryker regeringen att själva villkoret
för att kunna vara lärare är att man har sin 40 poängs praktisk-pedagogiska
utbildning. Det gäller för alla, såväl för dem som går igenom Lena Hjelm-
Walléns linjeutbildning som för dem som tar pedagogikutbildningen efter
ämnesutbildningen. Civilingenjörer och civilekonomer som senare i livet
väljer lärarbanan avser vi att tvinga gå igenom den praktisk-pedagogiska ut-
bildningen för att komplettera sitt ämneskunnande. Om detta skulle anses
vara att jag är ointressernad av pedagogiskt kunnande vet jag inte hur man
skall definiera intresset för sådant.
Det är sant, fru Hjelm-Wallén, att jag anser att en god lärare är den som
kan sitt ämne. Men en god lärare är nödvändigtvis inte det enda krav man
behöver ställa. Det är som bekant så, att bara därför att alla åsnor har svans
är inte alla som har svans åsnor. Vad jag hävdade är att ämneskunnandet är
en oavvislig del av kompetensen hos den goda läraren. På den punkten går
det inte att kompromissa.
Anf. 42 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Fru talman! Om det senare, att lärare skall ha ett gott ämneskunnande, är
vi överens. Det är dock en något falsk marknadsföring när man hävdar att
den nya utbildningen skulle ge så mycket mer av ämneskunnande. Fortfa-
rande handlar det om 140 poäng. Det gör det i det socialdemokratiska försla-
get och i det borgerliga förslaget. Talet om att det ena skulle vara så överläg-
set det andra stämmer inte. Det som är överlägset vad gäller den nuvarande
grundskollärarutbildningen är just den integrerade utbildningen, som gör att
man kan ta till sig både ämneskunskaper och kunskaperna om hur de funge-
rar i skolsamhället. Det är ofta en viss skillnad på högskolans ämnen och
sättet att fungera och hur dessa sedan skall omsättas i skolsamhället. Det är
därför som jag betonar lärarprofessionalismen, där det högskoleaktiga
måste vävas in i erfarenheter från skolarbetet och därmed ge det fullständiga
yrkeskunnande som en lärare behöver.
Det är inte någon enda väg som vi förespråkar när vi vill slå vakt om grund-
skollärarutbildningen. Den är i sig flexibel och har en stor mångfald. Också
jag välkomnar en bredare bas för sökande till högskolan. Därför vill jag, till
skillnad från Per Unckel, ha kvar en viss möjlighet att låta arbetslivserfaren-
heten utgöra poäng i olika sammanhang. Det har inte Per Unckel ställt upp
för.
Om Per Unckel lyssnar till vad jag har att säga och ser på vad vi säger i
reservationen om möjligheter att få in en mångfald av nya sökande, tror jag
inte att han behöver ta till så väldigt djupa brösttoner i det avseendet.
Det är inte fråga om några villovägar när jag talar om hur hela skolsamhäl-
let i stort sett har sett på Per Unckels proposition. Båda lärarorganisatio-
nerna, Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund, ställer upp för den lärarut-
bildningsstruktur som vi har i dag. Lärarutbildare gör det, liksom studerande
och folket ute i skolorna. Alla kan inte ha läst fel i Per Unckels proposition.
Annars blir nog betyget på den ”underkänd”.
Anf. 43 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Fru talman! Jag tror att Lena Hjelm-Wallén är litet ovarsam med orden.
Att hela skolsamhället skulle ha ringt till henne och meddelat att Per Unckel
har fel är nog med förlov sagt en överdrift. Åtminstone har de som har ringt
till mig omöjligen ringt till Lena Hjelm-Wallén och meddelat detta.
Jag tycker att själva ansatsen att hävda att just den utbildning som man
själv står för är den som hyllas av precis alla andra faktiskt är en smula enkel-
spårig. Lena Hjelm-Wallén vet att det inte är sant. Är det inte då bättre,
Lena Hjelm-Wallén, att säga precis som det är, nämligen att ni inte vill
medge studenterna möjligheten att välja den utbildningsväg som de själva
önskar. För det är det som är grundlinjen i den politik som ni förespråkar.
Ni vågar inte låta studenterna själva avgöra vilken utbildningslinje som de
själva föredrar. Jag hade möjligen kunnat förstå Lena Hjelm-Walléns upp-
rördhet, om det hade varit så att regeringen hade velat avveckla den utbild-
ningslinje som Lena Hjelm-Wallén själv tycker är så utomordentligt förträff-
lig. När nu situationen är som den är, lämnar regeringen bokstavligen värde-
ringen av Lena Hjelm-Walléns och min debatt till de studerande själva.
När jag har varit ute på en del lärarhögskolor har jag ibland attackerats
för att jag har velat ha en A- och en B-lärarutbildning. Då har jag frågat stu-
denterna: Vilket är det som är A, och vilket är det som är B? Då har det
krupit fram en rädsla att det är den lärarutbildning som Lena Hjelm-Wallén
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m. m.
4 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 120
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
förespråkar som de plötsligt känner inte är konkurrenskraftig. Mitt svar till
dem har varit: Jobba med er lärarutbildning, visa att den är bra, men för-
mena inte andra som tror på en annan lärarutbildningsfilosofi att lyckas i sina
strävanden.
Vi behöver alltså inte välja, Lena Hjelm-Wallén. Det är fördelen med ett
liberalt synsätt. Vi behöver inte i denna kammare ha en enda uppfattning.
När det gäller kravet på ämneskunskaper är det fru Hjelm-Wallén sade
felaktigt, att kraven på lärarna inte skärps i propositionen. 60 poäng i huvud-
ämnet och 40 i de övriga undervisningsämnena, sägs det i propositionen, för
gymnasielärare 80 resp. 60/60 poäng. Det är entydiga besked. Minst ett års
utbildning i ämnet skall den lärare som står framför eleverna ha med sig i
bagaget.
Sist och slutligen: Lena Hjelm-Wallén oroar sig för att vi i efterhand skulle
råka ut för iakttagelsen att det här inte håller kvalitetsmåtten. Jag tror att
den oron är obefogad. Men för säkerhets skull finns det mekanismer in-
byggda i regeringens högskolepolitik som kan korrigera också sådant. I den
examensordning som till slut kommer att gälla för all lärarutbildning anges
kraven på lärare i olika hänseenden. Ett särskilt utvärderingssekretariat -
det har riksdagen redan fattat beslut om - skall utvärdera all utbildning inom
högskolor och universitet. Jag är förvissad om att detta kommer att leda till
goda resultat.
Talmannen anmälde att Lena Hjelm-Wallén anhållit att till protokollet få
antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 44 BERIT LÖFSTEDT (s):
Fru talman! Det betänkande som vi nu behandlar tycker jag ger exempel
på politik när politik är som bäst, dvs. att vi kan resonera med varandra,
lyssna på varandra och rent av komma överens om saker. När vi gör så tror
jag att vi gör det som människorna utanför det här huset förväntar sig att vi
skall göra, nämligen lyssna på varandras argument. Tyvärr innehåller betän-
kandet förstås också exempel på det omvända, när politik är som sämst, när
det blir låsningar och fråga om prestige. Vi kan självfallet inte vara överens
om allting. Vi har olika ideologiska utgångspunkter. Det vore orimligt om vi
blev överens om allt. Men jag tycker att det är väldigt bra att vi på vissa
punkter lyckats ta ett steg framåt med förenade krafter. Jag vill gärna uppe-
hålla mig vid några av dem också.
Det har sedan länge funnits en vårdlärarutbildning om 60 poäng som inne-
håller både ämnesfördjupning och pedagogik. Det uppstod betydande oro i
det lägret när förslaget kom om att all gymnasielärarutbildning skulle sam-
ordnas. Jag kan förstå denna oro, eftersom man var van vid att ha ämnesför-
djupningen och pedagogiken tillsammans. Nu har vi i utskottet, när vi har
fått beskriva situationen, kommit fram till en ordning, som är ganska bra,
som vi själva är nöjda med och som faktiskt de blivande vårdlärarna och de-
ras lärarutbildare också är nöjda med. Det handlar om ämnesfördjupning,
men det handlar också om en pedagogisk invävning i detta. Det handlar om
att se till att dimensionen att kunna undervisa i både högskola och gymnasie-
50
skola inte går förlorad och att man skall behålla möjligheten till distansun-
dervisning.
Det är mycket speciellt och dessutom troligen väldigt spännande att vara
folkhögskollärare. Ibland har jag tänkt, att om det vore någon sorts lärare
jag skulle kunna våga bli, vore det kanske folkhögskollärare. Samtidigt för-
står jag att jag framför mig hade elever och studerande med en helt annan
situation och helt annan bakgrund än elever i en vanlig gymnasieklass. Jag
skulle kanske behöva umgås med dem i en internatsituation. Jag skulle be-
gripa att det visserligen är utomordentligt spännande men säkert också svå-
rare än i de flesta andra fall.
När regeringens proposition om lärarutbildningen kom omnämndes folk-
högskollärarutbildningen som en företeelse på någon rad, och knappast nå-
gonting sades om den. Jag kan förstå att om det var någonstans som det ut-
bröt oro, så var det bland folkhögskollärare och deras lärarutbildare, efter-
som detta kom i ett sammanhang av allmänt angrepp på vuxenutbildningen
och angrepp på folkbildningen i synnerhet. Det blev neddragningar på kom-
vux och neddragningar på folkbildning. Det var slopat utbildningsbidrag till
folkhögskollärare och grundvuxlärare. Det är inte att undra på att man blev
orolig. Det såg ut som att det var satt i system, och det är möjligt att det var
så.
I utskottet har vi ändå kunnat resonera med varandra på denna punkt. Vi
har insett att det inte hade varit bra att inordna den här lärarutbildningen i
en vanlig gymnasielärarutbildning. Det var för övrigt där den föddes från
böljan. Nu blev det klara och tydliga besked från utskottet. Den här utbild-
ningen skall ha en egen examensbenämning, den skall heta folkhögskollä-
rare. Den skall dessutom ges i Linköping, där den ges nu. Detta gläder mig
alldeles särskilt. Det enda hot som nu kvarstår och som vi inte rår över i
utbildningsutskottet är frågan om utbildningsbidrag till lärarna.
Jag träffade en grundvuxlärarutbildare strax efter det att propositionen
hade kommit. Han sade: Jag gick och satte mig i mitt rum och grät när jag
såg hur illa man hade beskrivit vad vi sysslar med och vad vår verksamhet
har till syfte. Här kom vi inte överens.
Jag tror att det som föreslagits från regeringens sida - jag betonar att det
är från regeringens sida - och som förorsakade denna lärares tårar var bris-
ten på inlevelse från regeringen. En vanlig småbarnslärare plus litet livserfa-
renhet plus 20 poäng i pedagogik är lika med en vuxenlärare. Jag tror att det
är en oerhört stor skillnad på att undervisa en 10-åring och att undervisa en
medelålders invandrarkvinna. Vuxenutbildningen tas med andra ord med en
axelryckning. Jag vill inte anklaga utskottets ledamöter för bristande inle-
velse, möjligen för låsningar.
Läraren som grät sade att propositionen var bevis på okunskap och oin-
tresse. Det har varit en svag rekrytering till den här lärarutbildningen, det
vet vi. Man hade kunnat ge den en tydligare profil, eftersom den har varit
litet undanstoppad. Därför hade den kunnat få en rejäl chans med en egen
examensbenämning. Den hade dessutom kunnat få bygga på den vuxenpe-
dagogiska kompetens som finns i Linköping. Då hade arbetet blivit decent-
raliserat, vilket är väldigt bra för de många vuxna studerande. Det är möjligt
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
51
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Lärarutbildningen
m.m.
52
att det är de litet äldre studerande som kommer på att de vill bli grundvuxlä-
rare.
För närvarande har vi en ganska stor dimensionering av lärare inom det
barn- och ungdomspedagogiska området. Det har ju rått en stor brist under
många år, men utbildningen har nu börjat komma i balans. Det finns t.o.m.
signaler om en del överskott. Det är möjligt att antalet platser på den här
utbildningen behöver dras ned. Om man nu skall minska antalet studerande,
tycker vi att det vore ett ypperligt tillfälle att använda detta utrymme till att
förlänga utbildningen. Det har gjorts översyner, både av förskollärarutbild-
ningen, av fritidspedagogutbildningen och av möjligheterna för barnskötare
att få en gemensam utbildning. Denna förlängning behövs inte minst ur ett
internationellt perspektiv, men också framför allt för barnens i barnverksam-
heten skull.
Vi inser att man kanske behöver minska dimensioneringen och förlänga
utbildningen. När man gör detta är det viktigt att det inte sker på ett sådant
sätt att det drabbar de små och medelstora högskolorna, vilka ju ofta har sin
bas i den här typen av utbildning.
Det finns ett dokumenterat behov av 4-9-lärare i Norrlands inland. Vi i
utskottet har t.o.m. kunnat enas om den insikten. Det är långt till Umeå,
ungefär 40-50 mil. Jag, liksom mitt parti, tycker att det är utomordentligt att
majoriteten har kunnat enas med oss kring insikten om behovet av att till-
skapa en utbildning i Luleå. Vi hade emellertid långt hellre sett att den regul-
jära, den tidigare, den varvade - eller vad den nu skall kallas för - långa 4-
9-utbildningen hade lagts ut på fler platser. Då hade den dessutom fungerat
bättre vid distansundervisning. Vi hade föredragit flera platser, men 30 plat-
ser praktisk-pedagogisk utbildning är bättre än ingenting alls. Utbildningen
går också säkert att bygga på, särskilt om Umeå med tiden får litet fler plat-
ser med stöd av LIV-anslaget. Det blir säkert fest i Kapernaum, även om
man inte fick den utbildning i Luleå som man hade önskat och som det också
signalerades om.
Forskning är fint och bra, men vunna erfarenheter är inte heller så tokigt
att besitta. När man nu ganska kategoriskt i den andra utredningen - som vi
just nu inte behandlar - säger att alla lärare i högskolan skall ha doktorerat,
riktar man sin udd ganska rejält mot två utbildningar: lärarutbildningarna
och vårdutbildningarna. Män har här under många år bestämt över vad det
skall forskas kring. Inom dessa områden finns det gott om kvinnor. Här före-
kommer inte någon annan forskning än pedagogisk forskning, men när det
gäller läroämnena i skolan finns det inte mycket forskning som kan leda fram
till en doktorsexamen och detsamma gäller för vårdutbildningarna. Det är
utomordentligt att lärare inom högskolan har doktorerat. Det bör så många
som möjligt ha gjort. Men vi måste bygga upp forskningsdiscipliner på dessa
områden, som i stor utsträckning är kvinnoområden. I annat fall blir detta
bara ett slag i luften.
Min taletid är ute. Jag vill sluta med att säga att Sören Lekberg kommer
att senare säga några ord om högskolan för lärarutbildning i Stockholm. Det
är viktigt nu med ett besked. Vi tycker att beskedet skall vara Södertälje.
Jag yrkar bifall till reservationerna 9 och 15, som hör ihop, 13,14, 16 samt
17.
(forts, prot. 121)
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid morgonda-
gens arbetsplenum.
Kammaren beslöt kl. 13.53 på förslag av talmannen att ajournera förhand-
lingarna till kl. 14.00.
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.
Anf. 45 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Valberedningen föreslår att antalet ledamöter i EES-utskottet
fastställs till 15.
Alla i valberedningens sammanträde deltagande ledamöter utom Bertil
Måbrink (v) har godkänt gemensam lista för val av ledamöter i EES-utskot-
tet.
Vidare har valberedningen enhälligt godkänt gemensam lista för val av
suppleanter i samma utskott.
Styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond består av tolv ledamö-
ter, valda för en tid av sex år. Styrelsen förnyas successivt vart tredje år med
val av sex ledamöter.
I år står sex ledamöter jämte personliga suppleanter för fem av dem i tur
att avgå. Valberedningen har efter föreskrivet samråd enhälligt godkänt ge-
mensam lista, av utseende som framgår av en till kammarens ledamöter ut-
delad promemoria.
Slutligen får jag meddela att valberedningen enhälligt föreslagit att till
ordförande i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond välja pro-
fessor Inge Jonsson.
I egenskap av ordförande i valberedningen ber jag att till talmannen få
överlämna de nämnda gemensamma listorna.
Anf. 46 BERTIL MÅBRINK (v):
Fru talman! Om en kort stund skall riksdagen välja ett EES-utskott med
uppgift att bereda EES-avtalet. Detta utskott har en begränsad tid att verka,
nämligen fram till årsskiftet, om inget annat föreslås. Riksdagens valbered-
ning föreslår att utskottet skall bestå av 15 ordinarie ledamöter och lika
många suppleanter.
Antalet ledamöter
i EES-utskottet,
m. m.
53
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Antalet ledamöter
i EES-utskottet,
m.m.
54
Vänsterpartiet har vid valberedningens möte föreslagit att utskottet skall
bestå av 17 ledamöter, för att därmed ge samtliga partier likvärdig represen-
tation. Detta har avvisats av majoriteten i valberedningen samt nedlagda so-
cialdemokratiska röster vid voteringen i valberedningen. Majoritetens argu-
ment är att vi har en ordning för riksdagens permanenta utskott och att nå-
gon annan inte bör gälla för EES-utskottet.
Talmanskonferensen och konstitutionsutskottet har uttalat att partierna
skall vara representerade och att antalet ledamöter i utskottet inte bör över-
stiga 15. Detta kan naturligtvis tolkas på två sätt. Det ena är att samtliga
partier skall vara representerade på lika villkor, alltså med minst en ordina-
rie ledamot och en suppleant. Av de uppfattningar som framkommit i förbe-
redelsearbetet för utskottet kan jag inte förstå annat än att denna tolkning
skulle gälla. Den andra tolkningen är den som valberedningens majoritet har
gjort.
Avgörande för vilken tolkning som skall ha företräde är hur pass konstruk-
tiv man vill vara i arbetet att bereda EES-avtalet. Jag kan konstatera att nå-
gon nämnvärd konstruktivitet inte har visats av i första hand de borgerligas
och Ny demokratis ledamöter i valberedningen. Jag beklagar detta.
Vänsterpartiet anser att frågan om EES-avtalet är en stor politisk fråga
med betydande verkningar för många delar av samhället. Därför är det vik-
tigt att alla partier som har valts in i riksdagen finns representerade i EES-
utskottet. Vänsterpartiet är dessutom det enda partiet i riksdagen som före-
träder en nej-linje. Detta gör det än mer angeläget att Vänsterpartiet får en
fullvärdig representation i EES-utskottet. Varför denna rädsla för en själv-
klarhet? Är det den växande nej-opinionen som så till den milda grad har
styrt ert handlande?
En extrasuppleant har inte möjlighet att ställa förslag och får inte rösta i
utskottet. Hon eller han får inte heller delta i diskussionerna på lika villkor.
En extrasuppleant har inte rätt att ha suppleant utan måste arbeta helt ensam
för sitt parti i utskottet. EES-utskottet kommer, vad jag förstår, att arbeta
intensivt under sommaren och hösten med en enorm mängd material.
Vi vet av den erfarenhet som vi har fått under det gångna riksdagsåret att
det är mycket påfrestande att enbart ha en extrasuppleant. Det blir en stor
belastning på den person som ensam får bära ansvaret för ett helt utskott.
Vänsterpartiet anser att vi bör delta i behandlingen av denna viktiga fråga
på lika villkor och föreslår att riksdagen beslutar att EES-utskottet får 17
ledamöter och lika många suppleanter. På så sätt skulle man enkelt lösa frå-
gan om likvärdig representation för Vänsterpartiet utan att majoritetsförhål-
landena i sakfrågan ändras i utskottet.
Utskotten spelar en central roll för det parlamentariska systemet i Sverige.
I regeringsformens 4 kap. 3 § fastslås den för arbetet i den svenska riksdagen
karakteristiska och fundamentala principen om beredningstvång. I proposi-
tionen med förslag till ny grundlag (prop. 1973:90) anförde justitieministern
att bestämmelsen om beredningstvång ”ger stöd för det för vårt riksdags-
skick utmärkande förhållandet att tyngdpunkten i riksdagsarbetet ligger hos
utskotten”.
Utredningen angående en allmän översyn av riksdagens arbetsformer
föreslog (förslag 1978/79:15, bil. 4): ”Vid de överläggningar som regelmäs-
sigt äger rum mellan partierna om utskottens sammansättning bör eftersträ-
vas proportionell fördelning av totala antalet utskottsplatser i enlighet med
partiernas styrkeförhållanden i riksdagen.” Konstitutionsutskottet tillstyrkte
detta förslag som också riksdagen anslöt sig till.
Fru talman! Det vore därför hedersamt om talmanskonferens och valbe-
redning till hösten ändrade på den orättfärdiga ordning som nu gäller och
gick in för att lägga samtliga utskottsmandat i en pott och därefter göra en
proportionell fördelning såsom varit gällande tidigare. Det skulle visserligen
missgynna en del stora partier som nu är överrepresenterade på Vänsterpar-
tiets bekostnad. Men en sådan ordning skulle vara mera demokratisk.
Jag yrkar alltså att EES-utskottet skall bestå av 17 ledamöter och lika
många suppleanter.
Anf. 47 JAN BERGQVIST (s):
Fru talman! Även om utskotten inte har beslutanderätt utan endast är be-
redande organ, är det ändå en viktig fråga hur de är sammansatta. Vi social-
demokrater har gått till överläggningarna mellan partierna med ett öppet
sinne att söka för riksdagen breda och goda lösningar.
I höstas inbjöd vi de andra partierna att pröva en ordning där man valde
ledamöter till alla utskottsplatser samtidigt, och därmed skulle alla riksda-
gens partier få ordinarie platser i utskotten i proportion till mandatfördel-
ningen i riksdagen. Det var alltså fråga om att välja alla platser samtidigt och
inte för ett utskott i taget. I det sammanhanget var vi också beredda att öka
antalet platser till fler än 15.
Men de fem borgerliga partierna, inkl. Ny demokrati, sade ett entydigt
nej. Det fick inte vara fler än 15 platser i vardera utskott och inte något annat
än val till ett utskott i taget.
I denna situation medverkade vi till att Vänsterpartiet skulle få ha en extra
suppleant i alla utskott. Suppleanten skulle ha full rätt att utforma alternativ
till utskottsmajoritetens förslag med hjälp av kansliets alla resurser och rätt
till i alla avseenden full insyn i utskottets arbete.
Inför det faktum att riksdagen snart skall utse en artonmannadelegation,
som skall vara Sveriges motsvarighet till EG:s Sverigeutskott, har vi social-
demokrater förklarat, att vi för att ge alla partier möjlighet att vara med i
artonmannadelegationen avstår en av de åtta platser vi skulle ha fått enligt
gällande valregler.
När det gäller frågan om EES-utskottet har vi sagt, att om en socialdemo-
krat kan bli ordförande i utskottet är vi beredda att överlämna en av våra
ordinarie platser i utskottet till ett annat parti. Låt mig vara litet tydlig på
den punkten. Nu skall två EG-organ tillsättas, nämligen ett EES-utskott och
en artonmannadelegation. Det är naturligt och rimligt att regeringspartierna
får ordförandeskapet i det ena organet. Men det är lika naturligt och rimligt
att oppositionen får ordförandeskapet i det andra organet. Ingen skulle kriti-
sera regeringspartierna om de ville välja först och få ordförandeskapet i det
organ som de föredrar och sedan överlåter det andra åt oppositionen.
Det besked vi har fått från de borgerliga partierna är att de tänker lägga
beslag på båda ordförandeposterna. Får vi inte ordförandeskapet i något av
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Antalet ledamöter
i EES-utskottet,
m.m.
55
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Antalet ledamöter
i EES-utskottet,
m.m.
organen, är det närmast en självklarhet att vi inte kan avstå från någon ordi-
narie plats i EES-utskottet.
Mot den bakgrunden har vi nominerat sju ordinarie ledamöter och sju
suppleanter till den gemensamma lista som valberedningens ordförande har
presenterat.
Anf. 48 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Bertil Måbrink har tagit upp en principdebatt om samman-
sättningen av riksdagens utskott. Frågan avgjordes efter ganska långa dis-
kussioner redan i höstas, när vi tillsatte de 16 stående utskotten.
Nu är det fråga om att göra något som inte har gjorts tidigare, nämligen
begagna möjligheten i riksdagsordningen att tillsätta ett särskilt utskott. Det
kan närmast betraktas som en utbrytning av en enda fråga, en proposition,
nämligen EES-avtalet, ur utrikesutskottets verksamhet - ett utskott med en
borgerlig utskottsordförande. Detta är till yttermera visso bekräftat av att
utskottet skall verka under en begränsad tid - så lång tid som krävs för att
handlägga frågan om EES-propositionen.
Även om antalet ledamöter skulle utökas till 17 - den frågan löste vi i hös-
tas - får inte Vänsterpartiet någon representation, eftersom partiets mandat-
antal i riksdagen inte räcker till enligt den fördelningsordning som riksdags-
ordningen föreskriver.
I höstas löstes problemet så - vilket Jan Bergqvist påminde om - att Väns-
terpartiet erbjöds extra suppleantplats i samtliga 16 utskott. Naturligtvis be-
slöt valberedningen att föreslå att det även i EES-utskottet skall finnas en
extra sextonde suppleantplats för Vänsterpartiet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Efter ställda propositioner på
dels valberedningens förslag om att EES-utskottet skulle ha 15 ledamöter,
dels Bertil Måbrinks förslag om att utskottet skulle ha 17 ledamöter,
bifölls valberedningens förslag med 186 röster mot 17 för Bertil Måbrinks
förslag.
76 ledamöter avstod från att rösta.
Kammaren hade således beslutat att EES-utskottet skulle ha 15 ledamö-
ter.
Företogs val av femton ledamöter i EES-utskottet.
56
Sedan den av Lars Tobisson för dessa val avlämnade gemensamma listan
upplästs av talmannen och godkänts av kammaren befanns följande perso-
ner, vilkas namn i här angiven ordning upptagits på listan, valda - till dess
utskottets beredningsuppgifter slutförts - till
ledamöter i EES-utskottet
Lars Tobisson (m)
Mats Hellström (s)
Nic Grönvall (m)
Anita Gradin (s)
Hadar Cars (fp)
Monica Öhman (s)
Pär Granstedt (c)
Hans Gustafsson (s)
Karin Falkmer (m)
Jan Fransson (s)
Holger Gustafsson (kds)
Christer Windén (nyd)
Berit Löfstedt (s)
Birger Hagård (m)
Maud Björnemalm (s)
Företogs val av femton suppleanter i EES-utskottet.
Sedan den av Lars Tobisson för dessa val avlämnade gemensamma listan
upplästs av talmannen och godkänts av kammaren befanns följande perso-
ner, vilkas namn i här angiven ordning upptagits på listan, valda - till dess
utskottets beredningsuppgifter slutförts - till
suppleanter i EES-utskottet
Per Stenmarck (m)
Nils T Svensson (s)
Jan Sandberg (m)
Sören Lekberg (s)
Bengt Harding Olson (fp)
Maj-Lis Lööw (s)
Karin Starrin (c)
Ines Uusmann (s)
Charlotte Cederschiöld (m)
Lennart Nilsson (s)
Lars Svensk (kds)
Robert Jousma (nyd)
Anita Persson (s)
Göran Lennmarker (m)
Anita Johansson (s)
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
57
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Talmannen kallade EES-utskottet till konstituerande sammanträde ons-
dagen den 27 maj kl. 8.15 i bostadsutskottets sessionssal.
Företogs val av sex ledamöter jämte fem personliga suppleanter samt ord-
förande i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond.
Den av Lars Tobisson avlämnade gemensamma listan (se 6 § anf. 45) upp-
lästes av talmannen och godkändes av kammaren, varvid befanns att föl-
jande personer, vilkas namn i här angiven ordning upptagits på listan, valts
för tiden från valet till dess nytt val förrättats under sjätte året härefter:
ledamöter
Bertil Persson (m)
riksdagsledamot
Lena Hjelm-Wallén (s)
riksdagsledamot
Elving Andersson (c)
riksdagsledamot
Lars Engwall
professor
Inge Jonsson
professor
Åke Smids
bankdirektör
personliga
suppleanter
Charlotte Cederschiöld (m)
riksdagsledamot
Bo Bernhardsson (s)
riksdagsledamot
Christer Lindblom (fp)
riksdagsledamot
Boel Berner
professor
Per Björntorp
professor
Till ordförande utsågs professor Inge Jonsson.
58
Anf. 49 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Eva Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta
för att utbildningsanordnarna snarast skall få besked om platsfördelningen
när det gäller 50-poängsutbildningen för barnskötare till förskollärare.
Regeringen har i lärarpropositionen föreslagit oförändrad dimensionering
av förskollärarutbildningen. Regeringen har vidare föreslagit att de 50-
poängsplatser som för innevarande år har fördelats av universitets- och hög-
skoleämbetet skall fördelas av regeringen och endast ”i mån av behov”. Be-
redning av denna fördelning av utbildningsplatser pågår inom regeringskans-
liet. Regeringen kan inte fördela medel förrän riksdagen har fattat sina be-
slut.
Anf. 50 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag tackar Per Unckel för svaret. Jag tycker självfallet att
det är bra att regeringen inte delar ut sådana pengar regeringen inte har.
Anledningen till att jag ställde denna fråga är att oron är stor, inte minst
bland alla de barnskötare som nu riskerar att bli arbetslösa. Många av dem
vill inget högre än att fortsätta sin utbildning, för att kunna fungera bättre
inom barnomsorgen men också för att bättre kunna trygga ett framtida jobb.
Det är därför intressant att få reda på när regeringen avser att lämna de be-
gärda beskeden.
Det vore också intressant om Per Unckel nu ville tala om hur han ser på
behovet. Han säger i svaret att dessa medel skall fördelas endast i mån av
behov. Här har förts en diskussion om dimensioneringen av förskollärarut-
bildningen. Hur ser Per Unckel på det framtida behovet?
Anf. 51 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Även om regeringar inte skall fördela pengar som regeringar
inte disponerar, vilket är en god princip, har jag tagit mig före att till univer-
sitet och högskolor som är berörda av detta lämna preliminära underhands-
besked, som de har att bedöma i avvaktan på riksdagens beslut. Jag vill inte
nu kommentera dessa underhandsbesked, därför att de då inte längre är un-
derhandsbesked. Jag vill inte heller lämna någon bedömning av hur jag kan
komma att se på denna fråga när j ag väl skall fatta beslutet. Men om nu riks-
dagen, såsom jag hoppas, fastställer regeringens förslag i lärarpropositio-
nen, om än inte i dag så i morgon, kommer inte beslutet i denna fråga att
dröja länge.
Anf. 52 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag har förståelse för om utbildningsministern inte här vill
ange några exakta siffror. Men vi borde kunna få en allmän bedömning av
hur han ser på det framtida behovet av utbildade förskollärare, för att klara
av en utbyggnad av barnomsorgen till full behovstäckning och kvalitetssäk-
ringen inom barnomsorgen. Jag antar att vi delar uppfattningen om målsätt-
ningen full behovstäckning.
Här har gjorts olika bedömningar. En del vill nästan gå så långt som att
säga att man skall lägga ner denna utbildning och att vi klarar oss med de
utbildade förskollärare som finns. Andra menar att vi även i fortsättningen
behöver en stor dimensionering. En sådan diskussion om det framtida beho-
vet av förskollärare tycker jag inte att Per Unckel behövde dra sig för, av
respekt för riksdagen.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
59
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
60
Anf. 53 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Aldrig blir riksdagen riktigt nöjd. Jag tänker inte ge någon
bedömning i denna fråga, mer än att understryka en principiell ståndpunkt
som kommer att vägleda det förslag om den högre utbildningens struktur i
stort, som jag avser att lämna i slutet av denna vår.
Jag tror att den tid är förbi när riksdagen skall fastställa i detalj vilken di-
mensionering specifika utbildningar bör ha. Det är snarare klokt att riksda-
gen i framtiden anger sin bedömning av det framtida behovet av vissa yrkes-
kategorier i mer generella termer och låter tillgång och efterfrågan studenter
och universitet emellan avgöra exakt hur man bestämmer sig på varje läro-
säte för att tillgodose de önskemål som finns ute i samhället.
Anf. 54 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Det är bara ett par år sedan vi upplevde en stor brist på barn-
omsorgspersonal. Man fick t.o.m. stänga vissa institutioner för att man inte
hade personal. Då anklagades både vi i detta hus och andra, kanske med viss
rätt, för att inte ha planerat ordentligt för denna situation. Vi skall akta oss
noga för att hamna där igen. Därför blir jag litet rädd när utbildningsminis-
tern inte har någon tanke om det framtida behovet inom denna sektor.
Jag kräver inte att utbildningsministern skall redovisa siffrorna, men en
tanke om behovet av utbildad personal för en så viktig verksamhet som barn-
omsorgen, tycker jag nog att varje ansvarig utbildningsminister borde hålla
sig med.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 55 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Martin Nilsson har frågat mig om det är regeringens inten-
tion att införa ett system med rankinglistor som avspeglar högskolornas kva-
litet.
Frågan är föranledd av en artikel i nr 13/92 av tidningen Platsjournalen,
vilken refererade en debatt på studentkåren vid universitetet i Stockholm. I
debatten diskuterades de stora förändringar som regeringen planerar för
högre utbildning och forskning i Sverige.
Dessa förändringar kommer i början av juni att föreläggas riksdagen i en
proposition. Utan att föregripa förslagen i denna proposition vill jag fram-
hålla att huvudsyftet är att höja kvaliteten i både utbildning och forskning. I
propositionen kommer därför olika förslag vad gäller dels utformningen av
den rättsliga regleringen, dels resurstilldelningssystemen att framläggas, alla
i syfte att befordra kvaliteten i verksamheten.
Jag vill också erinra om att riksdagen i vår redan har godkänt regeringens
förslag att inrätta ett sekretariat för utvärderingsfrågor den 1 juli 1992. Detta
sekretariat skall ha ansvaret för att nationella utvärderingar görs av såväl ut-
bildning som forskning.
Jag vill emellertid påpeka att det aldrig har varit min eller regeringens av-
sikt att detta sekretariat självt skall utföra dessa utvärderingar. Det är viktigt
att de nationella utvärderingarna görs av flera, oberoende organ, institutio-
ner, akademier eller grupper som inrättas vid behov. Det nationella sekreta-
riatet för utvärdering och kvalitetskontroll skall således inte utforma ett sy-
stem eller än mindre en modell för en nationell utvärderingsverksamhet.
Tvärtom är det enligt min mening väsentligt att olikartade former av utvärde-
ring utnyttjas för att tillse att utvärderad verksamhet blir allsidigt belyst.
Det nationella utvärderingssekretariatet måste för att kunna fylla sin upp-
gift ha integritet mot såväl statsmakterna som universiteten och högsko-
lorna. Den självständiga ställningen kommer bl.a. att manifesteras genom
den sammansättning av sekreteriatets styrelse som regeringen inom kort
kommer att besluta om.
När det gäller själva utvärderingsverksamheten vill jag också framhålla att
det är angeläget att representanter för olika avnämare, dvs. de blivande ar-
betsgivarna för studenter i grundutbildningen och motsvarande för forsk-
ningsverksamhet - näringslivet, staten, landstingen, kommunerna etc. - del-
tar i utvärderingsprocessen i den utsträckning som kan vara motiverat.
Herr talman! Slutligen vill jag nämna att nationella utvärderingar kan avse
såväl utbildning och forskning i enskilda ämnen som hela utbildningspro-
gram, men också systemutvärderingar som urvalsprinciper, jämställdhet etc.
Anf. 56 MARTIN NILSSON (s):
Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret. Tyvärr tycker jag inte att
jag fick ett direkt svar på den fråga jag ställde. Det är kanske så att Per Unc-
kel i dag har inriktat sig på att inte ge så klara besked.
Vi vill fortfarande på något sätt ha svar: Är det regeringens intention att
införa rankinglistor för olika högskolors kvalitet? Att vilja inrätta utvärde-
ringssystem som skall förhöja kvaliteten på utbildning och forskning torde
ni inte vara ensamma om; det är säkert alla riksdagsledamöters och alla poli-
tikers intention att göra det. Det intressanta är ju hur man gör det.
Nu har statsrådet Unckel i en tidning uttalat att man önskar en ranking-
lista. Jag skulle gärna vilja ha reda på om det är statsrådet Unckels privata
åsikt, eller om det är hela regeringens åsikt.
För vår del anser vi att det är ett dåligt system. Det innebär att vi får en
centralt dikterad norm för vad som är kvalitet, för vad som är bra och vad
som är dåligt.
Detta är självfallet en svår fråga. I grunden ligger frågan om kvalitet på ett
något så när nöjaktigt sätt kan kvantifieras och utvärderas. Det finns olika
metoder att utvärdera. Det är alltså ingen enkel fråga; det är en problema-
tisk fråga. Jag tror ändå att slutsatsen måste bli att ranking är ett dåligt krite-
rium. I de fall man har ranking utomlands är erfarenheterna långt ifrån goda.
I stället borde man införa ett utvärderingssystem som på något sätt är kva-
litetsdrivande, som har en lokal anknytning, som i grunden bygger på de lo-
kala högskolornas drift och vilja att stärka kvaliteten och på ett bättre sätt
tydliggöra de lokala målen.
Jag skulle också ännu en gång vilja fråga om sekretariatets sammansätt-
ning. Skall det bara bestå av framstående akademiker, eller skall det även
bestå av studentintressen och allmänna intressen?
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
61
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Anf. 57 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Jag tror inte att vi har så olika uppfattningar om hur utvärde-
ringsarbetet bör gå till - gudskelov, för jag tycker att det vore en styrka om
vi över partigränserna kunde finna hyggligt gemensamma former för detta;
det är betydelsefullt för hela vårt universitetssystem. Det var därför jag lade
ned en viss möda på att tala om olikartade utvärderingssystem, olika sätt att
mäta, just för att undvika att vi blir ensartade när det gäller bedömningen av
vad kvalitet är.
Att beskriva kvalitet i korta termer är svårt, det är vi båda ense om. Då
har min slutsats blivit: Låt oss bedöma allehanda saker samtidigt, i akt och
mening att belysa högskolornas verksamhet från olika infallsvinklar, samti-
digt som vi gör det som Martin Nilsson efterfrågar, nämligen stimulerar hög-
skolorna själva att utvärdera sin egen verksamhet.
När jag talar om ranking, så är det för att tillspetsat ange att det när vi
mäter olika saker är ofrånkomligt att somliga kommer att vara bättre än
andra. Vad jag alltid har velat framhålla när jag har diskuterat utvärderings-
verksamhet är emellertid att jag tror att vi kommer att finna att olika högsko-
lor kommer att vara bra på olika saker. Olika utbildningar kommer dess-
utom från olika infallsvinklar att rankas olika.
Min slutsats av detta blir att jag vill göra all den kunskapen tillgänglig för
studenterna. Sedan är det studenten som får välja hur han eller hon värderar
de olika kvalitetsbegreppen och styra sin kosa till det universitet som bäst
lever upp till de krav som studenten har.
När det gäller sekretariatstyrelsens sammansättning får jag inta samma at-
tityd som jag intog till den förra frågeställarens fråga: Man får vänta intill
dess att regeringen har fattat sitt beslut.
Anf. 58 MARTIN NILSSON (s):
Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret. Jag tror inte heller, guds-
kelov, att det råder så oerhört stora skiljaktigheter oss emellan när det gäller
synen på detta.
Däremot är jag fortfarande oroad inför tanken på rankinglistsystem.
Självfallet behövs det system där även studenterna får tillgång till informa-
tion om vad som är bra och dåligt. Men jag tror att högskolornas egna utvär-
deringar ger tillräckligt nöjaktig information om detta och är tillräckligt bra.
Kritiken på grund av riskerna med rankinglistsystem är fortfarande den-
samma. Även om det nu råkar vara inom ett smalt område - inom jämställd-
hetsarbete, inom viss undervisning - så är det fortfarande en centralt dikte-
rad norm för vad som är kvalitet, och det passar inte in i det system vi i övrigt
har talat om när det gäller decentralisering av högskolan.
Den här kvalitetsutvärderingen som vi talar så vackert om finns redan i
dag; den finns faktiskt bland studenter som mycket väl vet var de kan söka
bra resp, dålig kvalitet. Den kan behöva förstärkas, men den finns alltså där.
Jag önskar fortfarande svar om sekretariatstyrelsens sammansättning,
även om jag inte tror att jag får det.
Anf. 59 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Nej, i det senare hänseendet har Martin Nilsson rätt. Det
svaret kommer han inte att få i dag, det får han så småningom.
När det gäller den centrala utvärderingen som komplement till stimulan-
sen till lokal utvärderingsverksamhet, är det ju ofrånkomligt att om man mä-
ter någonting på samma sätt mellan olika högskolor, så är risken för att nå-
gon kommer före den andra överhängande. Jag tycker att den information
som kan komma fram genom denna typ av utvärderingar är bra som komple-
ment till andra utvärderingar.
Men vad som är viktigt för att undvika det som Martin Nilsson misstänker
kan inträffa, nämligen att regeringen anger en norm för vad som är kvalitet,
är att tala om precis vad det är man utvärderar. Då kan studenten värdera
den kunskap som utvärderingen ger mot den fråga som utvärderingen är till
för att besvara. Om man spelar med öppna kort, redovisar utgångspunk-
terna och svaren, tror jag att studenterna får den fullödigaste informationen
och därmed avsevärt bättre möjligheter att välja en utbildning efter sina öns-
kemål än vad dagens system möjliggör.
Anf. 60 MARTIN NILSSON (s):
Herr talman! Min kritik beror inte först och främst på någon rädsla för att
regeringen kommer att fastställa den centralt dikterade normen. Tvärtom är
det ju en diskussion som delvis sammanhänger med diskussionen om sekre-
tariatets sammansättning. Jag är oerhört rädd för att man får en utvärdering
som grundar sig på vad ett fåtal i och för sig framstående akademiker tycker,
och vad de bedömer som kvalitet. Jag är inte säker på att det alltid är kvali-
tet.
Jag tror inte att vi kommer speciellt mycket längre i diskussionen. Men jag
är ändå hyfsat nöjd och glad över att vi något så när har en samsyn. Jag hop-
pas bara att vi slipper rankinglistor.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 61 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Karl-Erik Svartberg har frågat mig vilka planer regeringen
har när det gäller att stärka den akademiska undervisningen i turkiska språk.
I dag har den som vill bedriva högre utbildning och forskning i turkiska
språk möjlighet att göra detta vid universitet i Uppsala. Turkiska språk till-
hör de ämnesområden som finns upptagna på krysslista. Det innebär att små
och exklusiva ämnen med mycket få studenter är garanterade ett visst basut-
bud vid något eller några av våra universitet.
Frågan om ansvaret för att det inom landet skall finnas utbildning och
forskning i ämnen av det här slaget berördes i departementspromemorian
(Ds 1992:1) Fria universitetet och högskolor, som under våren varit föremål
för remissbehandling. Regeringens slutliga ställningstagande kommer att
framgå av den principproposition som jag i två tidigare frågesvar här i kam-
maren har nämnt.
Utan att föregripa förslagen i denna proposition är det emellertid min för-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
63
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
hoppning att universitet och högskolor i ett framtida system med större frihet
att själva utforma sitt utbildningsutbud bättre skall kunna svara mot studen-
ternas efterfrågan. Samtidigt innebär detta en risk för att vissa små ämnen
med mycket liten efterfrågan från studenterna kan komma på undantag. Det
kan gälla ämnen som det ur vissa samhälleliga, kulturella eller andra aspek-
ter kan finnas anledning att värna om. En garanti för ett visst minimiutbud
av utbildning och forskning i dessa ämnen i likhet med dagens krysslista kan
därvid bli aktuell. Till denna fråga återkommer jag emellertid i den nu
nämnda princippropositionen.
Anf. 62 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern för svaret.
Med min fråga har jag velat sätta utbildningsministern på spåret, få i gång
en tankeverksamhet. Det brukar ju för oss riksdagsledamöter vara lättare
att påverka innan princippropositionen är skriven och avlämnad än via mo-
tioner efteråt.
För undervisning i turkiska språk finns det i dag bara en halv högskolead-
junktur i Uppsala. Det kan inte vara rimligt med hänsyn till att det gäller ett
stort språkområde, som geografiskt sträcker sig från Balkan till Kina och
som utöver Turkiet omfattar en lång rad olika folk. Jag har i min fråga pekat
på det forna Sovjetunionen, som nu faller sönder och där en rad nya stater
kommer att ha turkiska språk som nationalspråk. Därför är det viktigt att
förbättra den grundläggande akademiska undervisningen i turkiska språk.
Jag tar fasta på det här svaret. Det pekar på den risk som finns att brist på
efterfrågan kan slå ut många små ämnen. Akademiskt sett borde detta vara
ett stort ämne, men det är ju studenterna som väljer.
Jag vill bara kontrollera en sak. Det kan finnas vissa ämnen som det ur
samhälleliga, kulturella eller andra aspekter kan vara anledning att värna
om. Därför vill jag fråga: Är utbildningsministern beredd att värna om det
turkiska språket?
Anf. 63 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Jag har inte mycket att tillägga utöver Karl-Erik Svartbergs
beskrivning av hur viktigt det är att i tid uppmärksamma bekymmer som kan
uppstå med i övrigt gagneliga förändringar av ett stort och komplext univer-
sitets- och högskolesystem.
När detta nya system gradvis introduceras, kommer regering och riksdag
att ha anledning att analysera vilka ämnen som är de smalare ämnen som vi
måste skydda på särskilt sätt.
Egentligen delar jag Karl-Erik Svartbergs antagande om att detta inte
borde vara ett litet ämne. Med tanke på det som händer i vår omvärld kan
jag inte utesluta att studentefterfrågan i sig kommer att göra ämnet större än
vad det möjligen är i dag. Vi lär oss mer om de turkspråkiga områdena.
Jag kan försäkra att om det inte skulle vara så, är det klart att detta tillhör
ett ämnesområde som det finns alldeles särskild anledning att hålla ögonen
på när de bestämda anslagsfördelningarna görs.
64
Anf. 64 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Då är jag nöjd med svaret och ber att få tacka än en gång.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 65 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Bengt Silfverstrand har frågat mig om regeringen tänker
ange vilket land som skall vara föredöme i arbetet med att skapa Europas
bästa skola.
När regeringen formulerade målsättningen att skapa Europas bästa skola
under 1990-talet, fanns det två viktiga skäl.
För det första är det helt nödvändigt att vi, i en tid av omfattande föränd-
ringar på skolområdet, har klart för oss att vi på alla sätt måste sträva efter
att ge våra elever den bästa utbildningen. Jag har vid åtskilliga tillfällen här
i riksdagen talat om betydelsen av kunskaper och kvalitet i skolundervis-
ningen. En rad åtgärder har regeringen redan vidtagit för att förbättra kvali-
teten i skolan. Vi vet att ett antal elever går igenom grundskolan utan att ens
ha lärt sig läsa, räkna och skriva på ett tillfredsställande sätt. Varje sådan
elev är ett misslyckande för skolan, och jag vill peka på att regeringen i de
förändrade direktiven till läroplanskommittén speciellt betonat basämnenas
ställning i utbildningen.
För det andra är det ett faktum att Sverige på snart sagt alla områden när-
mar sig det övriga Europa. Vi är ett relativt litet land i Europas utkant. Skall
vi fullt ut kunna ta del av möjligheterna och hävda oss i konkurrensen, måste
vi ligga långt framme. Vi måste sätta vår ambitionsnivå högt.
Som Bengt Silfverstrand själv påpekar kan vår skola göras bättre. Det
finns säkerligen många goda exempel och intressanta lösningar från andra
länder som vi kan och skall ta vara på. Det vore både dumt och riskabelt,
om vi inte erkände detta. Vi skall självfallet ta vara på det som vi är duktiga
på, och vi skall givetvis vara öppna för intryck och idéer från omvärlden.
Bengt Silfverstrand frågar mig vilket land som skall vara ett föredöme för
regeringens skolpolitik. Det är möjligt att det bland socialdemokrater fortfa-
rande finns en önskan om att utse idealländer, även om jag trodde att man
hade lärt sig åtminstone något av alla de misslyckade försök som gjorts på
det området genom åren.
När det så gäller internationella jämförelser i sig, har regeringen i budget-
propositionen betonat det angelägna i att sådana görs. Sverige är också re-
dan med i flera institutioner för internationella utvärderingar och kunskaps-
jämförelser. Viktiga exempel är den världsomspännande organisationen
IEA, som i sommar redovisar en stor undersökning i läsförståelse, och
OECD, som dels utfört en granskning av svensk skola, dels bedriver ett stort
projekt med nyckeltal för utbildning i olika länder. Ett exempel av annat slag
är den jämförelse tidskriften Newsweek presenterat över tio områden. I
fråga om t.ex. språk intog inte Sverige någon tätplats. Det vill regeringen
ändra på med direktiven om en förstärkning av språkundervisningen.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 120
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Anf. 66 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka skolministern för svaret på min fråga. Jag
har emotsett detta svar med stor spänning. Min nyfikenhet delas säkert av
ett stort antal lärare, elever och föräldrar i vårt land.
De första stapplande stegen på Europavägen har ju tagits. Det allra första
var att skära ner på världens bästa vuxenutbildning. Skolministern gör jäm-
förelser och plockar fram tidskriften Newsweek och säger att vi inte intog
tätplatsen när det gäller språk. Det gjorde vi däremot när det gäller vuxenut-
bildning. Den vill man nu försämra.
Jag kan inte förstå annat av svaret än att regeringen drabbats av vad jag
skulle vilja kalla Columbussyndromet. När Columbus skulle ut på sin färd
visste han inte vart han skulle hän. Väl ute på havet visste han inte var han
befann sig. Så icke heller när han kom fram, och han visste inte var han hade
varit när han hade kommit tillbaka. Alltihop skedde på skattebetalarnas be-
kostnad.
Av formuleringen, att vi under 1990-talet skall skapa Europas bästa skola,
har många fått intrycket att den svenska skolan har misslyckats. Om man
sätter upp sådana mål är det ett ärlighetskrav att man anger utgångspunk-
terna. Annars uppstår lätt misstanken att vi har ett dåligt skolsystem. Den
kritiken faller i så fall starkt tillbaka på dem som i olika sammanhang fram-
hålls som skolans viktigaste resurs, nämligen våra lärare.
Sverige är bäst i EG-klassen skriver man i KTH-Nytt nr 5/1992. Undersö-
karna har där visat att vi har en mycket bra utbildningspolitik. Det integre-
rade system för yrkesutbildning och teoretiskt inriktad utbildning som åter-
finns både inom gymnasieskola och högre utbildning är precis i den riktning
som EG nu strävar mot. EG går alltså åt Sveriges håll. Kan det möjligen vara
så, fru skolminister, att den borgerliga regeringen, precis som fallet är när
det gäller jordbrukspolitiken och exportstödet, går på tvärs mot utveck-
lingen i Europa?
Anf. 67 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Om medlemmarna i landslaget skulle säga att de vill bli bäst
i Europa på fotboll, skulle vi väl få dra den slutsatsen att hela laget är värde-
löst. Jag tycker att det är självklart.
Det är alldeles riktigt att Newsweek pekade på att Sverige hade en mycket
fin vuxenutbildning. Framför allt framhöll man i redovisningen att vi hade
en bra AMU-utbildning. Den har vi definitivt inte dragit ner på. Vi tvingas
ibland att göra förändringar även på områden där vi önskar att vi skulle
slippa att spara. Regeringens uppfattning är att varje besparing inte nödvän-
digtvis behöver innebära kvalitetsförsämringar. Det går ibland att göra en
del ändå.
När det gäller detta att redovisa var vi skall bli bättre och inte, är det ett
problem att det är litet ont om aktuella internationella undersökningar. Nu
får vi en om läsförståelse. De vi har kunnat titta på tidigare för att jämföra
svensk skola med andra skolor har visat att vi är duktiga på läsförståelse
framför allt vad gäller tioåringar. Däremot sjunker resultaten när vi kommer
upp på litet högre nivå. Vi är också bra på bredden, men vi presterar inte
topparna.
När det gäller naturkunskap, ett annat viktigt ämne, låg för ett par år se-
dan svenska elever i tioårsåldern tvåa efter de japanska. När vi kommer upp
på högstadienivå rasar det direkt. Detta är allvarligt och måste analyseras.
Jag tycker att denna information är viktig som underlag i ett läroplansarbete.
Jag tror att vi har ett och annat bekymmer där det finns anledning att ta en
diskussion. Vi får inte vara rädda för att hävda att vi måste bli bättre. Vi får
definitivt inte dra den slutsatsen att en sådan ambition skulle innebära att vi
är dåliga på allt i dag. Men konkurrensen hårdnar, och vi måste ständigt öka
kvaliteten i skolan. Så är det.
Anf. 68 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Det är nog gott och väl. Men i motsats till regeringen är inte
vi så kategoriska. Vi vågar inte påstå att vi generellt sett har Europas bästa
skola.
När nu regeringen har så bestämda uppfattningar är det viktigt att vi får
veta vilka föredömen den har bland Europas länder. Annars är formule-
ringen i regeringsdeklarationen felaktig, och då bör man ta tillbaka den for-
muleringen.
Jag vill utifrån vardagen i den svenska skolan efter åtta månader med bor-
gerlig regeringspolitik fråga skolministern på vilket sätt vi närmat oss Euro-
pamålet när det gäller klasstorlekar. Storleken på klasserna är på väg att öka
dramatiskt genom de nedskärningar som kommunerna på grund av regering-
ens politik tvingas vidta, och den kommunala vuxenutbildningen skärs ned.
Insatserna för elevstödjande åtgärder som t.ex. skolpedagoger och skolpsy-
kologer minskar. Lärarutbildningen går tillbaks till det förgångna. På vilket
sätt kommer detta att öka kvaliteten i utbildningen?
Anf. 69 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! När det gäller frågan om klasstorleken och de ekonomiska
bekymren tror jag att de bekymren finns oavsett vilken regering vi har. Men
de stora effekter för kommunerna som vi i dag ser beror på den omläggning
av statsbidragssystemet som Socialdemokraterna drev igenom. Jag tycker
därför inte att man skall ta detta som ett exempel.
Det finns andra exempel där vi har tagit viktiga steg framåt. Denna rege-
ring är öppen för förändringar och lyssnar till vad man vill göra ute i kommu-
ner och skolor, och vi har sagt ja till väldigt många lokala utvecklingsprojekt
där vi gett skolor möjlighet att profilera sig. Jag är övertygad om, att när
lärare, elever och föräldrar mer får arbeta på ett sätt som de tycker är bra,
kommer också kunskapen att öka. Det finns många sådana exempel där vi
har satsat på kvaliteten.
Den stora frågan är givetvis det omfattande läroplansarbete som nu pågår
och som kommer att dominera diskussionen i lärarrummen i höst. Samtliga
skolor och kommuner skall få möjlighet att diskutera hur vi skall förbättra
skolan. Jag erkänner gärna att det förarbete som nu pågår inte är färdigt.
Men jag tror att det blir bra, och det är det viktiga i detta arbete just nu.
Anf. 70 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Vi måste väl ändå vara överens om, skolministern, att ned-
skärningar på sådana vitala områden leder till försämringar, eller åtminstone
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
oerhört stora svårigheter för kommunerna att hävda sig. Eftersom vi är över-
ens om en decentralisering och större inflytande för kommunerna, minskar
ju detta förutsättningarna för att skapa Europas bästa skola.
Ett annat exempel som jag vill fråga om är förslaget när det gäller fristå-
ende skolor. Det innebär en överkompensation för de fristående skolorna
och en minskning av resurserna till vår gemensamma grundskola. Det är ett
allvarligt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. Även lagrådet
har i sitt yttrande sagt att det onekligen är en inskränkning av den kommu-
nala självbestämmanderätten. På vilket sätt harmonierar dessa förslag med
målsättningen att skapa Europas bästa skola?
Anf. 71 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! När det gäller kvalitet och klasstorlekar finns det inga enty-
diga forskningsresultat som belyser detta samband. Det är snarare så, att
man behöver anpassa gruppstorlek utifrån de arbetsuppgifter man har just
för tillfället och de barn det handlar om. Ibland kan tio barn vara för mycket,
ibland är tio barn alldeles lagom, osv.
Friskolepropositionen är ett mycket viktigt steg i arbetet med att skapa
Europas bästa skola. Jag begriper inte varför Socialdemokraterna tycker att
det är viktigare att kommunerna får göra litet hur de vill än att slåss för något
som varit ett adelsmärke i svensk utbildningspolitik, nämligen likvärdighe-
ten.
Vi är internationellt sett ganska bra på att ge utbildning av hög kvalitet i
Jokkmokk, i Växjö och i Stockholm, och vi håller en jämn kvalitet. Det är
ett viktigt mål. Detta är något som regeringen har tagit fasta på i propositio-
nen. Vi har sagt att icke en kommun skall kunna ha skilda regler, utan alla
elever skall ha rätt att välja under samma premisser. Det är en ambition som
Socialdemokraterna inte tycker är viktig, men den hör ihop med svenskt
skolväsende. Det har den alltid gjort, och det står vi fast vid.
Anf. 72 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Den socialdemokratiska linjen är att den svenska skolan
skall avregleras, och den vägen är redan beträdd. Vaije skola skall har rätt
att gå sina egna vägar för att uppnå de mål som anges i läroplanen. Vi vill
låta kommunerna bestämma över detta, eftersom vi tror att kommunerna
har de allra bästa förutsättningarna.
Jag noterar att regeringens väg till Europas bästa skola och ökad valfrihet
går via ytterligare centralstyrning av kommunerna, och det är kanske något
motsägelsefullt.
Anf. 73 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag noterar att Socialdemokraterna inte längre tycker att lik-
värdighet är viktig att eftersträva. Om vi ger generella möjligheter för elever
och föräldrar att välja skola är det självklart att det skall gälla samma regler
för barnen oavsett var de är folkbokförda. Det är i vaije fall regeringens
linje.
68
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 74 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Ulf Melin har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för
att få fler studerande att välja tekniska och naturvetenskapliga utbildningar
i gymnasieskolan.
Det är med oro jag tagit del av att en sjunkande andel elever söker teknisk
och naturvetenskaplig utbildning inom gymnasieskolan samt att många kom-
muner inte anordnar eller ens är beredda att betala interkommunal ersätt-
ning för elever som önskar fullfölja sin utbildning genom att gå den ettåriga
teknikerutbildningen.
De signaler näringslivet nu sänder till elever som står inför valet av linje
eller program i gymnasieskolan är att tekniker inte anställs. Den rekryte-
ringsstrategi som i dagens lågkonjunktur är förhärskande i näringslivet är
synnerligen kortsiktig. Svensk industri har ett ansvar och måste ge de unga
andra signaler som klart visar ett långsiktigt intresse av att rekrytera perso-
ner med teknisk och naturvetenskaplig kompetens.
Inom departementet förs en diskussion om orsakerna och eventuella be-
hov av insatser för att påverka utvecklingen i positiv riktning. I höst när vi
får en tydlig bild av antagning m.m. kommer vi att noggrant analysera frågan
och eventuellt vidta åtgärder.
En angelägen åtgärd är att bredda basen för de aktuella utbildningarna.
Intresset för teknik och naturvetenskap måste väckas tidigt i skolan. Mycket
talar för att flickornas intresse för detta område utvecklas tidigare än pojkar-
nas. Det är olyckligt att skolan i dag inte är så flexibel och anpasslig att den
förmår ta tillvara flickornas intresse. Jag tror att skolan på detta sätt går
miste om många framtida tekniskt och naturvetenskapligt utbildade flickor.
Det ingår i läroplanskommitténs uppdrag att rikta uppmärksamhet mot frå-
gan hur olika intressen, t.ex. ett naturvetenskapligt, kan tas tillvara och sti-
muleras tidigt.
Skolverket har utarbetat ett förslag till utformning av ett tredje utbild-
ningsår för de 18-19-åringar som gått igenom en tvåårig gymnasieutbildning.
Skolverket betonar här vikten av att kompletteringsutbildningarna ges ett
innehåll som ökar kompetensen inom det tekniska området. Detta är en
unik möjlighet att skapa ett intresse för teknik hos elever som tidigare under
gymnasietiden inte kommit i kontakt med ämnet.
För att underlätta för en del av de ungdomar som genomgått samhällsve-
tenskaplig eller ekonomisk linje på gymnasiet att komplettera sin behörighet
inför kommande tekniska och naturvetenskapliga högskolestudier har rege-
ringen föreslagit att 1 250 utbildningsplatser ställs till förfogande för anord-
nande av ett s.k. basår.
Anf. 75 ULF MELIN (m):
Herr talman! Jag vill först och främst tacka statsrådet för svaret på min
fråga. Jag tycker att hela svaret visar på en god insikt i problemet och att
regeringen också har en bra ambitionsnivå, och det tror jag är oerhört vik-
tigt.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
5 var på frågor
69
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
70
Vi har nu en lågkonjunktur, och man kanske inte i näringslivet just nu ro-
par efter tekniker eller ingenjörer. Men när konjunkturen vänder uppåt, och
det får vi hoppas att den kommer att göra ganska så snart, finns risken att
konjunkturuppgången kommer att hämmas därför att det råder brist på ut-
bildade tekniker, ingenjörer och över huvud taget människor som har en na-
turvetenskaplig och teknisk bakgrund. Det visar också ett antal utredningar,
t.ex. långtidsutredningen. SIND har lämnat en rapport, och det har även
kompetensutredningen. Det är oerhört viktigt att vi framöver har utbildade
människor av denna kategori, framför allt mot bakgrund av den ökade inter-
nationaliseringen, men också den snabba tekniska utvecklingen.
Under 80-talet fick vi vissa positiva siffror, och fler elever sökte till både
den naturvetenskapliga och den tekniska linjen. Men vad som nu hänt är att
det har skett en stor nedgång framför allt när det gäller den tekniska linjen.
Det är bra att man då vidtar åtgärder. Jag vill fråga om statsrådet är beredd
att ta kontakt med näringslivet och föra överläggningar med näringslivet och
dess organisationer. De har ett tungt ansvar för att dels anställa ungdomar
som kommer från dessa utbildningar, dels se till att man i framtiden också
kan rekrytera ungdomar.
En annan mycket viktig del är naturligtvis att också syo-konsulenterna ger
en bra och god information redan i grundskolan. Här finns det mycket att
göra. De måste poängtera att de treåriga teoretiska linjerna är ingången till
den högre utbildningen.
Anf. 76 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! På frågan om näringslivskontakterna vill jag svara att detta
att ha ett ordentligt samtal med näringslivsföreträdarna är en av de åtgärder
som står på listan över vad vi kan tänkas göra i höst. Men jag vill vänta tills
vi har klart för oss hur det exakt ser ut med antagningarna och vad det even-
tuellt kan betyda, från vår horisont. Det är viktigt att näringslivet tar ett an-
svar.
Sverige är ett industriland. Vi bygger vår välfärd på att vi har haft och har
en modern industri som ligger långt framme, men om vi inte hela tiden kan
fylla på med välutbildade tekniker och ingenjörer kommer detta att have-
rera. Det är därför som dessa signaler är så oerhört allvarliga. Man kan inte
helt plötsligt säga att det behövs 5 000 nya forskare eller 5 000 nya ingenjö-
rer, därför att det tar år att utbilda dem. Utbildningen måste därför hålla en
jämn och hög nivå.
Vi kommer att jobba mycket med detta, och näringslivet skall kopplas in -
det ligger i dess eget intresse. Jag försöker framföra det så ofta som möjligt.
Vi håller precis på att genomföra en reformering av den tekniska utbild-
ningen. Vi har tagit bort det fjärde året i gymnasieskolan, och i stället er-
bjuds en ettårig teknikerutbildning som kurs ovanpå det treåriga tekniska
programmet. Sedan finns högskolans utbildningar.
Det fanns mycket goda skäl för den här reformen - som jag fortfarande
tror är en bra reform - men vi måste analysera om det är bara konjunkturen
eller någonting annat som har gjort att det har uppstått svårigheter. Tyvärr
har den förre frågeställaren gått härifrån. En internationell undersökning vi-
sar dessutom att vi i Sverige har en förhållandevis låg tillväxt i kunskaper i
naturvetenskapliga ämnen på högstadiet, och det är ett av skälen till att jag
har tagit upp den här frågan speciellt i läroplansdirektiven.
Det finns alltså mycket att göra. Vi skall prata med näringslivet. Vi måste
få en ändring till stånd.
Anf. 77 ULF MELIN (m):
Herr talman! Statsrådet poängterar med rätta att Sverige är ett industri-
land. Ett stort bekymmer - som verkligen kan läggas den förutvarande rege-
ringen till last - är att väldigt många genomgick högre utbildning till den of-
fentliga sektorn, på bekostnad av den privata sektorn. Det har fått till följd
att man i ansökningarna till gymnasiet väljer linjer som syftar till den offent-
liga sektorn. Här tror jag att vi har väldigt mycket att ta igen.
Teknikerutbildningen, som statsrådet tar upp, är oerhört viktig. Vi har
märkt att det har varit problem med den interkommunala ersättningen, som
det var en debatt om här för någon vecka sedan. Min fråga till statsrådet är
om man ändå inte skall försöka ta initiativ till en samverkan med de olika
kommunerna, så att man kan anordna teknikerutbildningar. Det är också
mycket viktigt med en försörjning av tekniker framöver.
Anf. 78 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Vi får anledning att diskutera detta i samband med en annan
fråga senare i dag. Om jag vore kommunalpolitiker hade jag redan tagit så-
dana initiativ. Jag är oroad över att det finns kommuner som säger nej till att
betala interkommunal ersättning för elever som vill fullfölja sin teknikerut-
bildning, men vi gör nu vad vi kan. Det är också en åtgärd som kan komma
i höst, om vi ser att kommunerna fortsätter med detta. Det är orimligt att
elever inte kan fullfölja en viktig yrkesutbildning på grund av administrativt
krångel eller att kommunerna bara ser till de egna kontona i budgetplanen.
Anf. 79 ULF MELIN (m):
Herr talman! I en annan del i svaret tas upp att flickorna skall ha möjlighet
att läsa tekniska ämnen tidigare och pojkarna senare. Vi hörde att Bengt
Silfverstrand kunde tänka sig att skolan avregleras, vilket är mycket positivt,
och då kanske vi får stöd av Socialdemokraterna om nu statsrådet framåt
hösten föreslår att en del lokala försöksprojekt skall genomföras ute i skolor,
där flickorna får läsa teknik tidigare och pojkarna senare.
Då är min fråga om statsrådet är beredd att ta ett sådant initiativ. Det är
ett stort bekymmer att valen är så könsbundna inom landet. Skall man klara
av bristen måste fler flickor delta i det naturvetenskapliga programmet och
sedan läsa tekniska ämnen i en högre utbildning.
Det är också bra om statsrådet talar om den här frågan, därför att det är
viktigt att också departementet sänder signalen.
Anf. 80 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! I princip är det så, att om skolorna kommer med bra och
intressanta projekt säger jag ja, om jag har möjlighet och får med mig till-
räckligt många andra på att det är en klok idé. Jag utgår från att man på
skolorna har en bra ambition när man föreslår sådant.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
71
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Det är mycket angeläget att fler flickor går de tekniska utbildningarna. Vi
har fått en återgång till könsbundna val; detta är en olycka, och det är dumt.
Rent sakligt är det dessutom så, att många av de mycket kvinnodominerade
arbetsplatserna är de mest teknikintensiva. Det gäller sjukvården, skolan
och väldigt många branscher. Inte minst våra hem är fyllda av teknik, och så
mycket opraktiskt som man har sett i den vägen inser man att det skulle be-
hövas fler kvinnliga tekniker som kunde göra någonting åt det.
Det finns många angelägna skäl att jobba med den här frågan, och jag ut-
går från att man i riksdagen också har ett öppet sinnelag till förslag som syftar
till att ta bort de bromsklossar som finns i systemet, så att vi får en positiv
förändring.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 81 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Martin Nilsson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder
så att statsbidrag inte lämnas till sådana skolor där i undervisningen objekti-
viteten och demokratiska värderingar åsidosätts.
Enligt nuvarande regler kan en fristående skola på grundskolenivå dels
godkännas för skolpliktens fullgörande, dels bli berättigad till statsbidrag.
I sitt betänkande med anledning av propositionen om vissa frågor av-
seende skolväsendet anförde utbildningsutskottet att det vore rimligt att en
fristående skola godkänd för skolpliktens fullgörande också hade de ekono-
miska förutsättningarna för verksamhetens drift. Utskottet föreslog också
att bidragssystemet ändras med hänsyn till detta. Av tekniska skäl borde
ändringarna dock genomföras först budgetåret 1992/93.
Helsingborgs kristna skola var redan tidigare godkänd för skolpliktens
fullgörande. Med hänsyn till utbildningsutskottets uttalande och då inga sär-
skilda skäl förelåg var det rimligt för regeringen att också ge statsbidrag till
skolan.
Vid Helsingborgs kristna skola tillämpas i huvudsak Lgr 80. Den är öppen
för alla som vill gå där.
Fristående skolor står under tillsyn av skolverket. Den omedelbara tillsy-
nen ankommer på den kommun där skolan ligger. Om resultaten av under-
visningen inte håller en acceptabel kvalitet skall skolans godkännande om-
prövas, och det kan dras in. Så kan naturligtvis också ske om skolan av andra
skäl visar sig olämplig.
Jag anser att förutsättningarna är goda för att tillsynen av de fristående
skolorna skall fungera. Dessa förutsättningar blir ännu bättre när de fristå-
ende skolorna blir skyldiga att delta i den uppföljning och utvärdering som
genomförs av statens skolverk. Detta har regeringen föreslagit i propositio-
nen om valfrihet och fristående skolor.
Anf. 82 MARTIN NILSSON (s):
Herr talman! Jag får tacka statsrådet Ask för svaret.
Det är skolverket som rekommenderar och ger förslag till regeringen om
hur man skall ställa sig, och så småningom kommer skolverket självt att få
ansvaret för fördelningen av dessa statsbidrag. Jag anser ändå att det är rege-
ringen som bär ansvaret för statsbidragen, så länge skolverket inte har fått
denna rätt.
Bakgrunden till min fråga är den artikel i lärarnas tidning som jag har refe-
rerat till. Jag anser att skolan på ett antal punkter bryter gentemot vad stats-
rådet anför, dvs. att där i huvudsak tillämpas Lgr 80. Det är mycket möjligt
att regeringen vid bidragsgivningen har varit omedveten om vilken inrikt-
ning Helsingborgs kristna skola har, men efter att ha läst denna artikel kan
jag inte tolka det på annat sätt än att skolan inte uppfyller kraven.
När skolan t.ex. säger att föräldrar skall aga sina barn men med kärlek,
tror jag inte att det uppfyller Lgr 80. När man säger helt öppet att det är
barnens uppgift att underordna sig, därför att man ändå i sinom tid kommer
att få rätt av Gud, tror jag inte att det uppmuntrar till kritiskt tänkande. Jag
tror inte att det är helt i enlighet med Lgr 80 att en av nio lärare är behörig.
Jag tror inte att det är i enlighet med Lgr 80 att hävda att Strindbergs texter
är fula eller att Astrid Lindgrens texter är ockulta. Det finns annat, som att
skapelseberättelsen skulle vara riktig och att Darwins lära felaktig.
Visst måste vi tillåta privata skolor, och vi måste ha ett offentligt finansie-
rat skolsystem, men vi måste ju sätta gränserna! Det tror jag inte att rege-
ringen i det här fallet riktigt har klarat. Man har satt ideologin före en bra
utbildning för eleverna.
Anf. 83 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag är helt överens med Martin Nilsson om att vi måste sätta
gränserna, och det finns mycket tydliga regler för godkännande av fristående
skolor, som vi faktiskt har ärvt från tidigare regeringar. Problemet är att Lgr
80 icke är så tydlig som man skulle önska. Problemet är att det ibland kan
finnas tolkningssvårigheter.
Nu tycker jag att man går för långt om man bedömer möjligheterna att ge
tillstånd till en skola med utgångspunkt i en tidningsartikel. Många gånger
reagerar jag mot vad som står i tidningarna och tycker inte att det stämmer
med sanningen.
Men några av de exempel som Martin Nilsson tog upp tycker jag ändå att
man kan kommentera. Han sade t.ex. att en av nio lärare är obehörig. Tyvärr
måste jag konstatera att det finns kommunala skolor som har samma nega-
tiva bild; så var det inte minst för något år sedan när vi hade en våldsam brist
på lärare och svårigheter att rekrytera lärare i vissa delar av landet. Det är
faktiskt inte ett skäl att inte ge tillstånd, men frågan om man har välutbildad
personal är en fråga som diskuteras mycket noggrant vid prövningen av om
en skola skall få tillstånd.
Martin Nilsson anförde också exemplet att man pläderar för aga. Om en
skola skulle tillämpa aga är det ett brott mot svensk lagstiftning. Icke ens
Martin Nilsson som förälder har rätt att slå sina barn. Vi skulle aldrig kunna
säga ja till en skola som ägnade sig åt det, så visst finns det en del sådana
saker som det är lätt att ta ställning till.
Men utgångspunkten är ändå att om skolan visar att man har förmåga att
undervisa enligt läroplanen och om inspektioner och annat icke ger anled-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
73
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
74
ning till kritik uppfyller man de krav som ställs. När man uppfyller kraven
och får tillstånd skall man också ha bidrag.
Sedan tror jag att vi politiker måste ha visst förtroende också för föräldrars
omdöme. Som barn har man ju många gånger undrat över hur det är med
föräldrarnas omdöme, men jag tror att 99,9 % av föräldrarna synar skolorna
bra.
Anf. 84 MARTIN NILSSON (s):
Herr talman! Jag delar statsrådets uppfattning, att det är viktigt att föräld-
rar får ett större ansvar när det gäller barnens undervisning och utbildning.
Jag tror dock att man även där måste sätta gränser någonstans. Indirekt är
det vad samhället har gjort när vi har lagstiftat mot aga. Har man synen att
det bara är föräldrarnas ansvar tolererar man självfallet aga. Den synen har
vi ju inte.
Att man skall få välja skola tycker jag är en utmärkt idé om man tar bort
den snedfördelning som kan uppstå i samband med finansiering, dvs. om
man får en strikt offentlig finansiering, och om man har en viss tilltro till den
demokratiska syn som ändå präglar Lgr 80.
Självfallet är statsrådets kritik riktig när hon säger att man inte kan be-
döma en skola enbart utifrån en tidningsartikel. Men när jag läser detta blir
jag faktiskt heligt upprörd över att sådant här förekommer. Min fråga är om
statsrådet efter att ha sett detta är beredd att ta upp frågan och eventuellt
ompröva statsbidraget.
Anf. 85 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Innan jag föreslog regeringen att vi skulle ge statsbidrag till
den här skolan, som hade tillstånd att bedriva undervisning, läste jag många
artiklar och mycket annat underlagsmaterial. Den skola som vi nu diskuterar
hade en fördel i jämförelse med andra, och det var att man faktiskt upplyste
föräldrarna om vilka grundidéer man hade. Jag önskar egentligen att alla
skolor hade en sådan innehållsdeklaration. Det underlättar för föräldrarna
när det gäller att veta vad det handlar om.
Jag vill gärna säga att vi från regeringens sida i propositionen om fristå-
ende skolor gör en uppstramning, och det är att vi tvingar in de fristående
skolorna i det nationella utvärderingsprogrammet, vilket är mycket viktigt.
Då kan vi få en kvalitetsprövning av de skolorna.
Vi har också i olika ärenden visat oss mycket restriktiva när det gäller al-
ternativa lärarutbildningar. Vi måste ställa krav på hög lärarutbildning och
se till att lärarutbildningar i Sverige håller en jämn och hög kvalitet, även om
det kan finnas varianter av dem. Jag utgår från att de flesta skolor som vill
locka till sig elever behöver utbildade lärare. Vi gör alltså en del på det här
området, men detta är svårt. Vi får säkert återkomma till det.
Anf. 86 MARTIN NILSSON (s):
Herr talman! Det låter bra. Jag tycker ändå att det finns en positiv ton i
statsrådets svar när hon säger att man faktiskt skall försöka granska detta.
Jag tycker dock inte att det är något speciellt bra försvar att man upplyser
föräldrarna om vad det är för slags skola de sätter sina barn i. Det är i och
för sig riktigt att föräldrarna skall ha den informationen och den kunskapen,
men det handlar faktiskt också om barnens och elevernas rättigheter. Det
handlar också om vilka möjligheter de har att få information, att få ansvar,
att få välja. Det kan man ifrågasätta, tror jag.
Jag tycker ändå att det är bra att jag har fått det här svaret och att debatten
fortsätter. Jag tror att vi kommer att få anledning att återkomma till den här
debatten när det gäller de s.k. friskolorna. Även i framtiden måste vi, tror
jag, diskutera vad utvärderingen skall bestå i - om den skall bestå bara i en
utvärdering av vilken kvalitet utbildningen håller eller om den också skall
gälla på vilket sätt utbildningen sker. Jag tror att det är minst lika viktigt med
en utvärdering av hur undervisningen sker som med en utvärdering av själva
kvaliteten.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 87 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Kent Olsson har frågat mig hur de kommuner som har ett
överskott av studerande från annat nordiskt land kompenseras för sina mer-
kostnader.
Ersättning från svenska staten till kommun för sådana elever lämnas för
studier t.o.m. innevarande läsår enligt förordningen (1989:372) om intag-
ning i gymnasieskolan av sökande bosatta i annat nordiskt land.
Fr.o.m. den 1 juli 1992 gäller för denna fråga ett avtal som undertecknats
av de nordiska länderna. Ersättningen från svenska staten till kommun för
merkostnader för nordiska elever på gymnasial nivå lämnas fr.o.m. läsåret
1992/93 efter beslut av regeringen i varje särskilt fall på ansökan från berörd
kommun.
Anf. 88 KENT OLSSON (m):
Herr talman! Jag skall be att få tacka statsrådet för svaret.
Låt mig först säga att jag tycker att överenskommelsen att nordiska elever
kan få gå i grannländernas skolor är bra och positiv. Enligt vad jag har hört
lär det finnas en viss summa pengar avsatt för detta. Det lär vara en miljon
kronor. Min fråga är: Stämmer det?
Anf. 89 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag kommer inte ihåg om det är exakt en miljon kronor, men
inte är det mycket mer som finns avsatt för att användas för det här ändamå-
let. Jag tror emellertid att de pengarna kommer att räcka i en första omgång.
Det är klart att vi får diskutera det här framdeles.
En sak som jag tycker att man skall ha med när man för den här diskussio-
nen är att Sverige och svenska kommuner skickar betydligt fler elever utom-
lands utan att kräva avdrag för de ”vinster” som man eventuellt gör därför
att så många hundra elever läser som utbytesstudenter. Jag tror alltså att de
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
75
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
flesta kommuner, om man räknar på detta, kommer att finna att de trots allt
vinner på det internationella utbytet.
Men vi skall reda ut det här ordentligt. Vi får i höst en utredning från Er-
land Ringborg om internationaliseringen och dess effekter, men jag är över-
tygad om att vi skall klara de ekonomiska frågorna nästa läsår med det som
för närvarande finns i vår budget.
Anf. 90 KENT OLSSON (m):
Herr talman! Jag tror nog att vi är överens om att man i det här fallet inte
skall räkna enbart pengar - internationaliseringen har ju så många andra po-
sitiva effekter.
Men tar man en titt på de interkommunala ersättningarna finner man att
de i dag rör sig om belopp mellan 40 000 och 90 000 kr. per elev beroende på
vilken typ av utbildning det rör sig om. Det innebär att anslaget i stort sett
räcker till 10-15 elever. I en liten kommun - jag har fått den här frågan från
Strömstad - där man satsar i akt och mening att åstadkomma en bra skola
och dra till sig elever innebär det stora kostnader att få en fyra fem elever
från gränstrakterna.
Jag tyder statsrådets svar så, att man kommer att se över detta och att det,
om det visar sig att pengarna inte räcker, kommer att finnas möjlighet att få
mer pengar.
Anf. 91 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Det är i vissa kommuner som ligger i gränstrakterna och i
vissa kommuner som har mycket speciella gymnasieutbildningar - som kan-
ske behöver en nordisk rekrytering för att över huvud taget få tillräckligt
underlag - som detta bekymmer kan uppstå, där det kan bli tungt. Då ansö-
ker man hos regeringen, och så får vi pröva frågan. Vi har som sagt några
kronor för att klara av det hela.
Men när det gäller utbytet mer generellt gäller det jag sade tidigare: Jag
tror att vi gör mer vinster än förluster. Men vi får väl reda ut det i sinom tid.
Svaret på Kent Olssons fråga är alltså: Ja, det går att höra av sig till departe-
mentet, om man har speciella bekymmer i Strömstad eller på annat håll.
Anf. 92 KENT OLSSON (m):
Herr talman! Frågan ställdes närmast därför att denna situation kan
komma att inträfffa i gränstrakterna. Kan jag tolka vad statsrådet nu sade så
att denna miljon inte är någon helt fixerad summa utan att om det visar sig
att man på ett ställe får många elever som är intresserade av en speciell ut-
bildning, så ser regeringen positivt på detta och kan ge mer pengar?
Anf. 93 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Det brukar vara riksdagen som bestämmer hur mycket
pengar som skall gå till utbildningsdepartementets verksamhet. Men om jag
tolkat stämningen i riksdagen rätt, så ser man det som angeläget att vi fullföl-
jer våra avtal med våra nordiska grannländer, och då skall vi väl klara det
även på detta område.
76
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 94 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 95 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Rune Rydén har frågat utbildningsministern om han avser
att ändra skollagen så att kommunernas skyldighet att betala den s.k. inter-
kommunala ersättningen utökas till personer över 20 år eller som tidigare
har gått en gymnasieutbildning. Arbetet inom regeringen är så fördelat att
det är jag som skall svara på frågan.
Jag har så sent som den 18 maj besvarat en interpellation om specialkurser
m.m. i gymnasieskolan. I mitt svar då och i den efterföljande debatten i kam-
maren har jag tydligt redovisat min uppfattning. Jag sade bl.a. att det inte är
rimligt att kommunerna indirekt stryper en stor del av utbildningen för
vuxna med hänvisning till att det i skollagen inte finns inskrivet en absolut
skyldighet för kommunerna beräffande den gymnasiala vuxenutbildningens
omfattning. Särskilt illa är det naturligtvis att vuxna i vissa fall t.o.m. nekas
att slutföra en yrkesutbildning. Jag sade också att vi på departementet skall
diskutera om det behövs särskilda åtgärder.
Jag är inte beredd att i dag utlova ändringar i skollagen på denna punkt,
men jag kommer att noga följa utvecklingen.
Anf. 96 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för det klara och konkreta sva-
ret.
Jag noterar också med stor tillfredsställelse vad statsrådet sade i ett fråge-
svar till Ulf Melin om de interkommunala ersättningarna.
Nu återstår egentligen bara frågan vad statsrådet avser att göra i prakti-
ken. Kommunerna tycksju inte reagera på de synpunkter som statsrådet och
andra framfört i denna fråga. Den efterlysta ändringen av skollagen kanske
kommer att behövas för att kommunerna skall anpassa sig.
Jag delar den uppfattning som statsrådet här framför att det inte kan vara
rimligt att elever får avbryta exempelvis en yrkesutbildning, bara därför att
kommunerna inte vill betala ut interkommunala ersättningar.
Anf. 97 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag tror att den första åtgärd man skall vidta gentemot kom-
munerna är att bullra på olika sätt och försöka signalera vad man tycker. I
andra hand får man vidta konkreta åtgärder.
Vi har nu gått in för ett decentraliserat skolväsende, där kommunerna tar
ansvaret för verksamheten. Jag tror mycket på decentraliseringen, och jag
har utgått från att man i kommunerna har ett långsiktigt perspektiv och ett
vidsynt tänkande. Om motsatsen skulle visa sig vara fallet och man alltså inte
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
77
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
samarbetar över kommungränserna och inte ser till att elever får fullfölja en
utbildning som de påbörjat, måste statsmakterna självfallet reagera.
Jag blir bekymrad över att det finns kommuner som exempelvis inte låter
elever fullfölja floristutbildningen i Norrköping. I denna utbildning varvas
teori och praktik. Det händer att elever hinner fylla 20 år innan de slutfört
utbildningen. Då kan kommunen säga: ”Nej, du är för gammal för att gå den
kursen.” Då blir det fel, eftersom praktiken ingår i utbildningen.
Kommunerna måste visa litet omdöme. Men det första vi bör göra är att
tala om för kommunerna att de ändå har gjort fel och utgå från att de själv-
mant rättar till felet. Annars tvingas regering och riksdag agera, och det
kommer vi definitivt att göra också.
Anf. 98 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Jag vill till statsrådet Ask bara säga att jag tycker att det bul-
ler som har åstadkommits är alldeles utmärkt, och det borde egentligen ha
varit alldeles tillräckligt. Men nu är så inte fallet, och därför efterlyser jag
konkreta åtgärder. Det vore väldigt trevligt om statsrådet kunde lova att så-
dana kommer.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 99 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Inger Hestvik har frågat statsministern vilka åtgärder som
skall vidtas för att tillgodose Dalakvinnornas krav på ”ett bättre och rättvi-
sare samhälle”. Frågan är ställd mot bakgrund av att kvinnor från Dalarna
den 2 maj genomförde en marsch till Stockholm och därvid överlämnade ett
upprop för vidare befordran till statsministern.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall besvara
frågan.
Den svenska välfärden kräver en stark ekonomisk bas. Utvecklingen un-
der 1980-talet ledde bl.a. till ekonomisk stagnation med sjunkande investe-
ringar i näringslivet, en minskande produktion av varor och tjänster och för-
sämrade statsfinanser.
Regeringens politik syftar till att bryta denna utveckling. 1990-talet måste
bli ett årtionde med växande välstånd. Det är bara om ekonomin kan få ny
växtkraft som välfärden kan tryggas och utvecklas och arbetslösheten pres-
sas ned. Bara då kan utrymme skapas för sociala reformer som ger ett mju-
kare och mer solidariskt samhälle till gagn för både kvinnor och män.
Regeringen har vidtagit åtgärder inom en rad områden i syfte att återställa
utvecklingskraften i ekonomin. Samtidigt har grunden lagts för att de en-
skilda medborgarna - kvinnor och män - själva skall kunna välja hur de vill
forma sin vardag. Regeringen kommer att fullfölja den politiken. Den kom-
mer att leda till både ökad välfärd och ökad jämställdhet för kvinnor och
män.
Anf. 100 INGER HESTVIK (s):
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Det är naturligt att det
statsrådet som har ansvaret för jämställdhetsarbetet i regeringen svarar på
frågor som rör kvinnors situation i dagens samhälle. Anledningen till att jag
ställde frågan till statsministern var att jag ansåg att ansvaret för de många
kvinnofientliga förslag på så många områden som kommit från regeringen
inte kan lastas över på ett enskilt statsråd. Det måste vara statsministerns
ansvar att se till att en grupp människor, i detta fall kvinnor, inte får en för-
sämrad situation på så gott som alla områden.
Kvinnorna i Dalarna har nu tröttnat på den borgerliga politiken. De tog
därför initiativ till den här marschen som kulturministern har talat om. De
tecknade ner sina krav på Malungsskinn och överlämnade det till ett ombud
för statsministern. Jag hoppas att statsministern verkligen har läst dessa
krav.
För oss i Dalarna är rätten till arbete det allra främsta kravet. Därför
skrämmer det våra kvinnor när regeringen drar in 7,5 miljarder kronor varje
år framöver från kommunerna. Detta kommer att drabba kvinnorna mång-
dubbelt. De förlorar förmodligen sina arbeten och sina barnomsorgsplatser.
Äldrevården kommer inte att byggas ut så som vi har hoppats, och ansvaret
läggs helt över på kvinnorna. Sjukvården, som skulle få ökade resurser, får
i stället vidkännas en minskning.
Vi socialdemokrater säger naturligtvis nej till den här indragningen av
statsbidragen. Vi har satt oss ned och räknat ut vad detta kommer att betyda
i jobb. För vårt län betyder det att vi måste minska antalet anställda med
1500.
Eftersom vi anser att rätten till arbete är den viktigaste jämställdhets- och
jämlikhetsfrågan tycker vi att den här regeringspolitiken inte är riktigt bra -
vi tycker helt enkelt att den är direkt felaktig.
Anser statsrådet att det är förenligt med en bra jämställdhetspolitik att
beröva kommunsektorn alla dessa jobb, framför allt från kvinnor?
Anf. 101 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag anser att fru Hestviks utgångspunkt är felaktig. Den be-
skrivning som ges i frågan är inte sann.
Jag har i mitt svar pekat på att en sanering av den svenska ekonomin är en
gigantisk räddningssaktion för den svenska välfärden. Detta är det grundläg-
gande.
Dalakvinnorna framförde i sitt manifest en önskan om en ökad solidari-
tet - vi skulle bära varandras bördor. Det är klart att det under denna om-
ställningsperiod kommer att bli påfrestningar för oss alla.
Då är det bra att vi kan visa solidaritet mot varandra och bära varandras
bördor så att vi tar oss igenom den ekomiska kris som vi nu är inne i.
Det är inte sant att det satsas mindre på äldrevård. Det har tvärtom lös-
gjorts extra pengar för att man skall kunna bygga ut grupphem och äldre-
vårdsinstitutioner. Vi planerar att genomföra en barnomsorgslag för att ga-
rantera rätten till barnomsorg. Vi arbetar med att få bort grunderna för löne-
skillnaderna mellan män och kvinnor, som har ökat under 80-talet - inte
minst inom offentlig sektor. Det är därför som förnyelsearbetet ute i kom-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
79
|
Prot. 1991/92:120 26 maj 1992 |
munerna är så grundläggande för att möjliggöra att man också skall ge kvin- |
männens löner.
|
Svar på frågor |
Det är inte heller sant, som Inger Hestvik säger, att regeringen har lagt Anf. 102 INGER HESTVIK (s): Herr talman! Det var ett positivt besked. Jag hoppas att vi kan ta det till Statsrådet säger i sitt svar att man bryter stagnationen i samhället med en Anf. 103 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp): Herr talman! Jag vet inte om Inger Hestvik har noterat att tillväxten i Sve- Sanningen är att om vi inte kan öka effektiviteten i offentlig sektor både i Anf. 104 INGER HESTVIK (s): Herr talman! Vi måste förbättra situationen för kvinnorna. I synnerhet Statsrådet sade att man skall bära varandras bördor och att man skall vara Lillemor Arvidsson säger att det som nu pågår är ett hårt slag mot jäm- |
|
80 |
ställer upp bakom. Jag kan inte inse att den förda borgerliga politiken har |
det minsta jämställdhetsdrag. Jag måste säga att Folkpartiet tidigare har va-
rit framgångsrikt i sina jämställdhetssträvanden. Var finns ni nu? Har Mode-
raterna satt munkavle t.o.m. på jämställdhetsministern? Dalakvinnorna frå-
gar fortfarande, trots de förslag som statsrådet har fört fram.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 105 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig vilka åtgärder jag är
beredd att vidta med anledning av utlänningsnämndens frångående av tidi-
gare praxis.
Utlänningsnämnden är en självständig myndighet och har att besluta i en-
lighet med gällande lagar och förordningar. Utlänningsnämnden har, liksom
invandrarverket, möjlighet att överlämna enskilda ärenden till regeringens
prövning för att få vägledande beslut. Resp, myndighet gör själv bedöm-
ningen av vilka ärenden/frågeställningar som skall överlämnas till rege-
ringen.
Regeringen har i dagarna tillsatt en särskild utredare som fått till uppgift
att se över vissa delar av utlänningslagstiftningen. Utredaren skall bl.a. un-
dersöka vilka möjligheter regeringen i dag har att - inom regeringsformens
ram - genom generella föreskrifter styra utvecklingen och praxis på utlän-
ningslagstiftningens område och - om det bedöms nödvändigt eller önsk-
värt - föreslå de ändringar och tillägg som kan vara motiverade.
Anf. 106 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag tackar för svaret. Den aktuella nämnden infördes nyli-
gen. Det var bra därför att man skulle kunna få ner utredningstiderna och
förkorta väntetiden för asylsökande. Det var positivt ur alla synpunkter.
Häromdagen kunde vi dock läsa i tidningen att nämnden plötsligt hade
böljat bedöma efter en ny praxis. Det var inte meningen. Det talade man
inte om från början när man inrättade nämnden. Nu skulle plötsligt krimina-
litet som man gjort sig skyldig till i Sverige inte väga lika tungt längre. Det
var en liberalisering som ingen upplyste kammarens ledamöter om när man
fattade beslut om att införa den här nämnden.
Kommer statsrådet att kontakta nämnden och fråga varför den har libera-
liserat praxis? Är det statsrådets och regeringens mening att man i fortsätt-
ningen skall visa större tolerans när det gäller kriminalitet bland asylsö-
kande?
Anf. 107 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Frågan om hur praxis skall se ut i framtiden var föremål för
mycket omfattande diskussioner här i riksdagen när utlänningsnämnden in-
rättades. Då uppmärksammades också frågan om hur regeringen i framtiden
skulle kunna påverka praxis. Det är bakgrunden till den utredning som nu
är tillsatt.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
6 Riksdagens protokoll 7997/92. TVr 720
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
82
Självfallet kan jag låta mig informeras om de beslut som fattas i utlän-
ningsnämnden. Men som Sten Andersson i Malmö väl vet är regeringsleda-
möter förhindrade att ge order till myndigheter. Det gäller inte minst den
typen av ärenden med domstolskaraktär som utlänningsnämnden handhar.
Anf. 108 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag kan i och för sig acceptera det resonemanget. Men det
är trots allt så att det är den här kammaren som bestämmer lagstiftningen i
Sverige och som har möjlighet att ändra bestämmelser. Om man har en väl
genomarbetad praxis sedan tidigare och plötsligt ändrar den - en asylsö-
kande fick tidigare mindre status för att han hade begått ett visst brott i Sve-
rige - och ”tillåter” brott är det utmanande. Det är inte heller avsikten. Vit-
sen var att vi skulle få en snabbare hantering. Nu är risken stor att handlägg-
ningstiderna blir ännu längre än vi från början trodde.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 109 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Eva Zetterberg har frågat mig när regeringen kommer att ge
Stockholms kommun hjälp med att rusta upp byggnaderna på Skogskyrko-
gården.
Regeringen har föreslagit att Skogskyrkogården tas upp på Unescos s.k.
världsarvslista som är en förteckning över världens viktigaste kultur- och na-
turegendomar. Förslaget examineras nu av en särskild kommitté inom
Unesco. Eftersom Skogskyrkogårdens kulturhistoriska och arkitektoniska
värde är utomordentligt stort är det min förhoppning att kyrkogården kom-
mer att ges en plats på listan.
Den svenska kulturmiljövården bygger på att ägare och brukare tar det
grundläggande ansvaret för att värdefulla byggnader och miljöer bevaras och
underhålls. Det gäller även för de mest värdefulla miljöerna. Även om
Skogskyrkogårdens byggnader nu synes vara i behov av en upprustning finns
det inte anledning att tro att inte Stockholms kommun skulle förmå att lång-
siktigt ta hand om anläggningen på det sätt som behövs.
Någon framställning från kommunen om statligt stöd för ändamålet har
inte gjorts.
Anf. 110 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag vill tacka Birgit Friggebo försvaret på min fråga och kon-
statera att jag är glad för att vi är överens om hur viktigt det är att rusta upp
Skogskyrkogården. Den representerar ett stort kulturellt värde men utgör
också en oerhört vacker och tilltalande plats för oss som bor i söderort. Det
är dock inte bara vi söderbor som uppskattar Skogskyrkogården. Turister,
arkitektstuderande och personer med intresse för arkitektur från hela värl-
den har upplevt den som en mycket tilltalande plats. Det finns således all
anledning att se till att kyrkogården blir upprustad.
Visst är det en fråga för Stockholms kommun, för brukarna, som har an-
svaret. Samtidigt är Skogskyrkogårdens byggnader - som Birgit Friggebo
själv tar upp - av ett riksintresse. Därmed har väl staten ändå ett visst ansvar
även för upprustningen. Vi kan diskutera om anslaget är tillräckligt stort.
Vårt parti har kanske en annan uppfattning om att det behövs mera pengar.
Om Skogskyrkogården kommer med på listan och redan i dag anses vara av
stort värde, finns det väl anledning att från statens sida vara intresserad av
att bidra till upprustningen.
Herr talman! Statsrådet anför i slutet av svaret att någon framställning inte
har gjorts från kommunens sida. Jag utgår från att man kan tolka Birgit Frig-
gebos svar så att om det kommer en framställning från Stockholms kommun
avser regeringen att behandla den välvilligt.
Anf. 111 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Det jag sade i slutet av mitt svar är en saklig upplysning. Det
har inte kommit in någon ansökan. Jag har tidigare i svaret angett att det inte
finns någon anledning att förutsätta något annat än att Stockholms kommun,
precis som alla andra som brukar och äger värdefulla byggnader, skall kunna
ta ansvaret för att underhålla och bevara den värdefulla kulturmiljö som
finns ute på Skogskyrkogården.
Anf. 112 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Det är riktigt att någon sådan ansökan inte har kommit in.
Men Sockholms kommun har bl.a. blivit uppvaktad av SAR, Sveriges arki-
tektförbund, som har påtalat hur byggnaderna förfaller och att man behöver
ta itu med det. Med tanke på finanserna i Stockholms kommun i dag är jag
övertygad om att Stockholm inte har möjlighet att på egen hand göra de upp-
rustningar som behövs. Det finns anslag som staten disponerar över för att
bidra till sådan upprustning. Det vore vettigt att använda dessa anslag till
det.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 113 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Åke Gustavsson har frågat mig om Folkpartiets löfte om an-
slagshöjningar till filmen i Sverige i storleksordningen 30 milj.kr. kommer
att infrias i regeringens förslag till riksdagen.
Det förslag om anslagshöjning som Åke Gustavsson refererar till gavs
med anledning av en proposition från den dåvarande socialdemokratiska re-
geringen för drygt ett år sedan. Vid regeringens behandling av denna propo-
sition vann en del av Folkpartiets motionsförslag riksdagens gillande, dock
tyvärr inte alla.
Sedan dess har en särskild utredare, landshövdingen Jan Rydh, lämnat ett
betänkande om det framtida filmstödet. Betänkandet skisserar två alternativ
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
83
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
84
till stödsystem, vilka båda radikalt skiljer sig från nuvarande ordning. Re-
missreaktionen har i båda fallen - på olika grunder - varit blandad.
Mot denna bakgrund har regeringens ursprungliga intention att lägga fram
en proposition den 22 maj inte gått att förverkliga. Det är emellertid rege-
ringens ambition att en proposition skall kunna läggas fram före sommaren.
Anf. 114 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Jag vill tacka för svaret. Regeringens ambition enligt den
propositionsförteckning som lämnades till riksdagen i februari var att propo-
sitionen skulle läggas fram i april. Riksdagsmajoriteten uttalade sig sedan
för att den skulle läggas fram under våren. Det verkar vara en ovanligt lång
vår för riksdagsmajoriteten och regeringen. Vi är nu faktiskt nästan inne på
sommaren. Med tanke på detta svar utgår jag från att det kommer en propo-
sition före juni månad. I juni inträder definitionsmässigt sommaren.
Bakgrunden till min fråga är den artikel som Bengt Westerberg skrev i Ex-
pressen den 18 mars. Han gör filmpolitiken till en jättefråga för Folkpartiet.
Han säger att för de närmaste 18 månaderna behövs åtminstone ytterligare
37 milj.kr. Nu har 14 månader gått sedan detta skrevs. Han säger dessutom
att i ett kärvt ekonomiskt klimat är det ingen ursäkt för att vi skall göra oss
urarva på kulturområdet.
Det är riktigt att utskottet har höjt anslaget i förhållande till den socialde-
mokratiska regeringens förslag, men det är en höjning med 5 miljoner; av
Bengt Westerbergs 37 miljoner återstår det alltså för Folkpartiet att förverk-
liga en höjning av anslaget med 32 milj.kr. Jag vill inte som kulturministern
göra detta till en fråga om olika alternativ till stödsystem. Min fråga handlar
om nivån på anslaget. Står alltså Folkpartiet och kulturministern fast vid det
som Folkpartiets partiledare sade, att det skulle ske en höjning av anslaget
med 37 miljoner, dvs. att det nu är aktuellt med en höjning med 32 miljoner?
Den konkreta frågan är: Avser regeringen i sitt förslag att införa en höjning
på över 30 milj.kr. av nivån på Filminstitutets anslag?
Anf. 115 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Det är alldeles riktigt att nivån är viktig. Nivån på anslaget
är en viktig förutsättning för att vi också i framtiden skall kunna producera
svensk film. Men Åke Gustavsson befinner sig på något sätt flera år tillbaka
i tiden och utgår inte ifrån att det har kommit ett helt nytt förslag till olika
systemförändringar när det gäller stödet till filmproduktion och filmkultur.
Att hänga sig fast vid en anslagspost som lades fast i dåvarande läge, när den
socialdemokratiska regeringen inte förmådde lägga fram förslag till ett nytt
filmavtal utan förlängde det gamla, tycker jag inte är särskilt meningsfullt.
Anf. 116 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! När riksdagen förra året behandlade denna fråga var det just
med hänvisning till att det då skulle ske och pågick en översyn som man från
riksdagens sida på regeringens förslag var något avvaktande. Det var just i
denna situation som Bengt Westerberg gick ut och sade att anslaget skulle
höjas med 37 milj.kr. I det avseendet har det inte skett någon principiell för-
ändring mer än att utredningen nu är slutförd och att olika remissvar har
kommit in. Jag tycker faktiskt att detta är en central fråga för svensk filmpo-
litik. Om detta är en jättefråga för Folkpartiet, om det är alldeles självklart
för Folkpartiet att vi skall ha en kvalitativt högtstående film och att den är
av största betydelse för svenskt kulturliv, kan jag inte förstå att man inte fin-
ner det konsekvent att också höja anslaget med i storleksordningen 32
milj.kr.
Det har gått 14 av de 18 månader som Bengt Westerberg talade om. Ännu
har vi inte fått något besked från regeringen på den här punkten. Det är fak-
tiskt dess värre så illa att Filminstitutet för närvarande inte vågar ge tillstånd
för några nya projekt på andra sidan årsskiftet. Det borde vara en larmsignal
som fick regeringen att skynda på detta arbete.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Anf. 117 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Lena Klevenås har frågat mig om det håller på att utvecklas
en ny, inte avsedd praxis i hanteringen av ny ansökan och vad regeringen i
så fall tänker göra åt detta.
1 1989 års utlänningslag infördes en ny bestämmelse som ger möjlighet att
under begränsade förutsättningar få ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut
upphävt efter en ny ansökan till statens invandrarverk. Syftet med föränd-
ringen var att förenkla verkställighetsförfarandet men ändå ge möjlighet att
pröva skäl som inte tidigare bedömts i ett ärende. En förutsättning för bifall
till en sådan ansökan är att det tillkommit omständigheter som inte prövats
tidigare och att dessa omständigheter antingen konstituerar rätt till asyl eller
innefattar synnerliga skäl av humanitär art för att utlänningen skall få stanna
i Sverige.
Bifall till en ny ansökan kan således endast undantagsvis komma i fråga,
och det förutsattes följaktligen vid bestämmelsens tillkomst att antalet an-
sökningar skulle bli begränsat. Utvecklingen har emellertid, som Lena Kle-
venås påpekar, blivit en annan. Det är nu snarare regel än undantag att en
utlänning som fått ett awisningsbeslut av regeringen lämnar in en ny ansö-
kan och, om den avslås, därefter ännu en, osv.
Denna utveckling var, som jag tidigare har sagt, varken avsedd eller förut-
sedd vid lagens tillkomst. Regeringen har därför givit en särskild utredare i
uppdrag att bl.a. undersöka vad som kan göras för att institutet ny ansökan
skall få den ursprungliga innebörden. Arbetet skall bedrivas skyndsamt, och
uppdraget bör vara slutfört före utgången av oktober månad i år.
Anf. 118 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Jag tackar Birgit Friggebo för svaret.
Birgit Friggebo och jag delar oron för allt det lidande som de långa vänteti-
derna orsakar flyktingarna och för de stora kostnader som detta åsamkar
skattebetalarna. Jag beklagar verkligen att den nya utlänningsnämnden inte
har fungerat så bra som vi hoppades.
85
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
86
Den praxis som nu har utvecklats och som innebär att flyktingarna regel-
mässigt lämnar in en ny ansökan även till utlänningsnämnden, har tydligen
gjort att myndigheterna inte alls klarar av ansökningarna i den takt man hade
hoppats.
Det är bra att regeringen nu har utsett en särskild utredare. Det har förbi-
gått mig att så är fallet. Jag skulle vilja fråga vem denna särskilda utredare
är och när utnämningen skedde.
Anf. 119 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Det är Per-Erik Nilsson på invandrarverket som är särskild
utredare. Det är ett litet tag sedan han utsågs, men jag kommer faktiskt inte
ihåg exakt datum.
Anf. 120 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Det pågår en utredning om invandrarnas rätt att arbeta un-
der tiden som de väntar på invandrarverkets beslut. Är det samma person
som utreder även den frågan?
Anf. 121 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Regeringen kommer ganska snart att fatta ett beslut om flyk-
tingars rätt att arbeta på den öppna arbetsmarknaden. Därtill finns en utred-
ning som sysslar med frågan om sysselsättning i anslutning till förläggnings-
verksamheten och som leds av Ryman. Han kommer att avsluta sitt arbete i
början av juli månad. Det är inte samma utredning som den som Per-Erik
Nilsson leder.
Anf. 122 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Jag ser fram emot att i oktober månad 1992 få ta del av det
förslag som den här utredaren kommer fram till, så att vi kan komma till
rätta med problemet. För övrigt tackar jag för svaret.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 123 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Birger Hagård har frågat vad jag avser att göra för att bryta
låsningen i förhandlingarna mellan kabel-TV-företagen och fastighetsägarna
angående kostnaderna för distribution av TV 4. Bakgrunden till låsningen är
enligt frågeställaren att det råder olika uppfattning om hur dessa kostnader
skall betalas.
Skyldighet för ägare av kabelnät att ge de boende möjlighet att ta del av
vissa rundradiosändningar har förelegat sedan den 1 januari 1986, då lagen
(1985:677) om lokala kabelsändningar trädde i kraft. Skyldigheten gäller
program som sänds med stöd av 5 § radiolagen, t.ex. Kanal 1 och TV 2 samt,
efter det att sändningarna från marksändare inleddes, TV 4.
Lagen om lokala kabelsändningar innehöll inga föreskrifter om hur olika
kostnader för kabel-TV-verksamheten skulle fördelas. Dessa frågor har han-
terats enligt de regler som gäller för olika delar av bostadsmarknaden. Bl.a.
finns överenskommelser mellan Hyresgästernas riksförbund och SABO
resp. Fastighetsägareförbundet av innebörden att kostnader för ombyggnad
av fastighetsnät och övrig teknisk utrustning bör slås ut på hyrorna medan
programkostnader betalas efter individuellt val. Innebörden av dessa re-
kommendationer är att en hyresgäst som inte önskar ta del av annat än de
marksända rundradiokanalerna inte betalar någon kostnad för själva mot-
tagningen.
I samband med att den nya yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft den 1
januari 1992 ersattes lagen om lokala kabelsändningar med lagen
(1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten. I propositionen med för-
slag till ny lagstiftning (prop. 1991/92:53) föreslogs att skyldigheten att se till
att de boende kan ta del av vissa rundradioprogram skulle finnas kvar.
Vid sin behandling av propositionen konstaterade konstitutionsutskottet
(1991/92:KU19, s. 12) att några sakliga ändringar i fråga om innebörden av
skyldigheten inte var avsedda. Utskottet ansåg emellertid att det borde
komma till uttryck i lagtexten att fullgörandet av skyldigheten att tillgodose
mottagning av vissa rundradiosändningar inte kan förenas med villkor i fråga
om betalning. På utskottets förslag infördes därför orden ”och utan kostnad
för själva mottagningen” i lagparagrafen.
Enligt 6 § lagen om kabelsändningar till allmänheten är sålunda var och
en som äger eller annars förfogar över ett kabelnät där det bedrivs sänd-
ningar av annat slag än vidaresändningar från sändare på jordytan, skyldig
att se till att de boende i fastigheter som är anslutna till hans kabelnät på ett
tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen kan ta emot
sådana sändningar som sänds med stöd av 5 § radiolagen (1966:755) och som
är avsedda att tas emot i området.
Av denna genomgång torde framgå att det föreligger skyldighet att tillgo-
dose mottagning av vissa marksända rundradiokanaler så snart det i kabelnä-
tet förekommer andra slag av sändningar än vidaresändningar från marksän-
dare, dvs. när det sänds ut satellitprogram eller egensändningar. Riksdags-
beslutet ger inte kabel-TV-företagen någon särskild rätt till ersättning. Frå-
gor om ersättning för olika delar av kabel-TV-verksamheten får lösas i avtal
mellan kabel-TV-företagen och deras motparter.
Anf. 124 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Friggebo för det här svaret,
som jag hoppas skall vara klarläggande. Det råder uppenbarligen ute i landet
en hel del missförstånd på den här punkten.
Om jag skall sammanfatta det hela mycket kort har jag uppfattat svaret
så, att det definitivt inte kan komma i fråga att staten går ut och ersätter
några kostnader i de här sammanhangen, att det inte heller finns någon skyl-
dighet för en enskild hyresgäst att ta del av och därmed betala för sändningar
som vederbörande inte önskar ta del av, att detta också fortsättningsvis är
en fråga där kabel-TV-företagen helt enkelt har att komma överens med sina
motparter om hur ersättning skall tas ut för de tekniska kostnaderna och att
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
87
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
det också föreligger överenskommelser mellan parterna - Fastighetsägare-
förbundet, Hyresgästföreningen, SABO och vilka det nu kan vara fråga
om - om hur detta skall regleras och att kostnaderna för de rent tekniska
installationerna skall kunna slås ut på hyrorna. Är detta en korrekt uppfatt-
ning av situationen, som vi kan meddela svenska folket?
Anf. 125 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Den sakliga innebörden är riktig, och jag beklagar att jag i
mitt svar har använt mig av de lagtekniska texterna för att vara alldeles sär-
skilt tydlig. Det skadar inte att använda ett enklare språk för att beskriva
verkligheten. Jag kan också informera Birger Hagård om att den framställ-
ning som finns från parterna om att staten skulle gå in och satsa några hundra
miljoner kommer att avslås av regeringen i morgon.
Anf. 126 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Jag är tacksam för det svaret. Jag anser att detta är sådant
som man får klara av på annat sätt än med hjälp av skattebetalarnas pengar.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 127 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Åke Gustavsson har frågat mig om orsaken till att rege-
ringen ännu inte givit byggnadsstyrelsen i uppdrag att genomföra projekte-
ringen för byggandet av ett nytt modernt museum på Skeppsholmen.
I sin fråga hänvisar Åke Gustavsson till en skrivelse från fastighetsnämn-
den i Stockholm med förslag om att Moderna museets verksamhet eller delar
därav förläggs till Kulturhuset, och han undrar om detta är skälet till att pro-
jekteringsuppdrag inte har givits.
Låt mig först ta upp den del av frågan som rör framställningen från Stock-
holms stad. Någon formell framställan av det slag som Åke Gustavsson näm-
ner i sin fråga har inte kommit till kulturdepartementet. Stockholms stad har
dock enligt vad jag har erfarit behandlat möjligheten att förlägga någon del
av Moderna museets verksamhet till Kulturhuset. Detta har betecknats som
ett erbjudande från stadens sida, om intresse skulle finnas för en sådan lös-
ning. Frågan har inte behandlats av regeringen.
När det gäller projektering för nya lokaler för Moderna museet är det inte
länge sedan Åke Gustavsson och jag diskuterade planeringsläget här i kam-
maren. Jag påpekade då att detta initiativ, som togs av den förra regeringen,
saknar finansiering. Projektet är utomordentligt intressant, och jag skall na-
turligtvis verka för att en lösning skall komma till stånd så snart det är möj-
ligt.
Anf. 128 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Eftersom vi har diskuterat frågan tidigare och den därmed
är förberedd, hoppas jag att vi i dag får tillfälle att diskutera den till punkt.
Alla utom fastighetsnämnden i Stockholm tycks vara överens om att ett
nytt modernt museum skall byggas på Skeppsholmen. Arkitekten José Ra-
fael Moneo har mött mycket stor sympati för sitt förslag till lösning. Jag är
faktiskt förvånad över att byggnadsstyrelsen inte har fått projekteringsupp-
drag. Nu om någonsin är den bästa tidpunkten att lägga ut detta uppdrag.
Det finns flera skäl till det, inte minst kulturpolitiska. Vi har gott renommé
för den verksamhet som har bedrivits på Moderna museet, ett av Europas
bästa konstmuseer.
Om någon satsning inte görs nu, är det alldeles uppenbart att Moderna
museets betydelse, både här i Sverige och internationellt och som en del av
en aktiv kulturpolitik, kommer att tonas ned. Andra skäl till att man bör
göra en satsning nu är självfallet att det ur statens synpunkt är billigt att göra
det nu. Byggpriserna är låga. Även regeringen kanske någon gång borde
fundera på att byggarbetslösheten faktiskt är hög. Om man lägger ut detta
uppdrag, borde en hög byggarbetslöshet kunna motverkas.
Ett enigt kulturutskott har i ett yttrande till finansutskottet sagt: Enligt
utskottets mening bör regeringen omgående besluta om projekteringsupp-
drag.
Därför är jag förvånad över att kulturministern är så vag i sitt svar. Delar
kulturministern uppfattningen att projektet bör genomföras på Skeppshol-
men och att det bör fattas beslut om projektet nu? I svaret säger kulturminis-
tern att hon skall verka för att en lösning skall komma till stånd så snart det
är möjligt.
Kulturutskottet har alltså sagt att projektet omgående bör komma till
stånd och att det bör ske på Skeppsholmen. Delar statsrådet den uppfatt-
ningen?
Anf. 129 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag skall inte lägga mig i behandlingen här i riksdagen. Såvitt
jag har förstått är det ett yttrande som kulturutskottet har avgivit till finans-
utskottet. Vi får väl avvakta och se vad finansutskottet kommer fram till.
Jag har i mitt svar redovisat att jag lägger stor vikt och betydelse vid möj-
ligheten att uppföra ett nytt modernt museum på Skeppsholmen i Stock-
holm. Jag har också lovat att inom regeringen verka för att det blir på det
sättet. Det är klart att betydelsen av ett nytt modernt museum inte minskar,
även om beslutet inte fattas omedelbart när Åke Gustavsson vill att det skall
fattas.
Anf. 130 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Om det hade varit bara jag som hade velat detta, hade det
med förlov sagt varit mindre intressant. Men alla människor som är engage-
rade inom denna sektor är intresserade av att detta sker snabbt, och det av
flera goda skäl som jag tidigare redovisade. Riksdagens kulturutskott har
alltså enigt gjort detta uttalande.
Nu hoppar emellertid fastighetsnämnden oinbjuden in i manegen och fat-
tar ett beslut genom att säga att Moderna museets verksamhet helt eller del-
vis bör flyttas till Kulturhuset. När reaktionen kommer, och det sägs att detta
är ett orimligt förslag, tonas det ned. Även kulturministern tolkar detta som
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
89
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
90
ett erbjudande. Men den ansvariga myndigheten har över huvud taget inte
varit tillfrågad. Jag tänker alltså på statens konstmuseer.
Jag är glad över att kulturministern säger att hon anser att ett nytt modernt
museum skall ligga på Skeppsholmen. Min följdfråga kvarstår: Kan rege-
ringen nu verka för att man förverkligar det uttalande som riksdagens kultur-
utskott har gjort?
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 131 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Birger Andersson och Birger Hagård har ställt sammanlagt
fem frågor till mig med anledning av den promemoria om regler och villkor
för privatradio som har sänts ut på remiss från kulturdepartementet.
Birger Andersson har frågat om förslagen i promemorian innebär att sän-
dare som ägs av annan än Svensk Rundradio AB får användas för privatra-
diosändingar.
Birger Andersson har vidare frågat om jag är beredd att medverka till att
kortare reklaminslag i radio än en minut kan accepteras i den kommande
propositionen.
Birger Hagård har frågat vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att
skapa förutsättningar för en successiv anpassning av sändningsområdena för
privatradion.
Birger Hagård har vidare frågat om jag är beredd att ompröva frågan om
tillståndstidens längd.
Birger Hagård har slutligen frågat om jag är beredd att överväga möjlighe-
ten att använda ”delade frekvenser” med innebörden att en tillståndshavare
hyr ut eller på annat sätt avtalar bort sändningstid till någon annan som öns-
kar sända.
Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.
I mitten av mars 1992 sändes promemorian (Ds 1992:22) Regler och vill-
kor för privatradio ut på remiss från kulturdepartementet. Remisstiden lö-
per ut den 15 juni, och avsikten är att en proposition skall kunna läggas fram
under hösten. I det fortsatta arbetet med propositionen kommer också de
riksdagspartier som inte ingår i regeringen att ges tillfälle att medverka.
Jag anser det inte lämpligt att föregripa remissbehandlingen och det fort-
satta beredningsarbetet genom att redovisa ställningstaganden till enskilda
detaljer.
Med anledning av frågorna vill jag emellertid göra vissa förtydliganden.
I promemorian finns inga bestämmelser om skyldighet att anlita en viss
leverantör av sändningstjänster. Därav följer att en tillståndshavare har full
frihet i detta avseende.
Enligt promemorians lagförslag, som i detta avseende överensstämmer
med vad som gäller för egensändningar i kabel, får annonstiden vid ett givet
tillfälle inte understiga en minut. Innebörden är att varje avbrott för annon-
ser, som enligt förslaget skall inledas och avslutas med en särskild ljudsigna-
tur, inte får vara kortare. De enskilda reklaminslag som sänds under annons-
tiden får vara hur korta som helst.
Det bör redan från början vara möjligt att i stor utsträckning tillgodose
önskemål från olika radioföretag om sändningsområdenas utsträckning. Det
är emellertid nödvändigt att vid planeringen ta hänsyn till att en viss sändares
effekt får betydelse för möjligheten att sända på helt andra platser, långt från
den där den första sändaren är belägen. Små marginella förändringar bör
kunna göras även under löpande tillståndsperiod, under förutsättning att det
är tekniskt möjligt och att inte andra tillståndshavare störs.
I promemorian föreslås att alla sändningstillstånd skall löpa ut vid ett och
samma tillfälle. Därmed ges en möjlighet att ompröva t.ex. indelningen i
sändningsområden och även att göra andra förändringar, t.ex. på grund av
ny sändningsteknik. Därigenom kan det t.ex. bli möjligt att ge utrymme för
ytterligare tillståndshavare. I övrigt torde en tillståndshavare normalt kunna
räkna med förnyat tillstånd.
Enligt förslagen i promemorian skall varje tillståndshavare ansvara för
sändningarna under hela dygnet. Detta hindrar emellertid inte att tillstånds-
havaren låter någon annan bedriva sändningar under t.ex. en del av dygnet.
Vid sådana tillfällen kan också en ställföreträdare för utgivaren tjänstgöra.
Tillståndshavaren kommer emellertid att ha kvar ansvaret för att det finns en
utgivare och för att gällande regler, t.ex. i fråga om reklaminslagen, iakttas.
Anf. 132 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.
Jag vill börja med att kommentera min fråga om radiosändare. Enligt nu
gällande regler får närradio sändas över sådana radiosändare som televerket
ställer till förfogande. Men av proposition 140 om den avgiftsfinansierade
radio- och TV-verksamheten 1993-1996, som kommer att behandlas här i
riksdagen om några dagar, framgår det att skyldigheten att sända närradio
över sändare som tillhör televerket upphävs. Detta framgår även av departe-
mentspromemorian .
Man får emellertid intrycket att televerkets monopol när det gäller privat-
radio även i fortsättningen kommer att gälla.
Jag är därför glad över kulturministerns klarläggande om att samma regler
skall gälla både för närradion och för privatradion i fråga om vilka radiosän-
dare som får utnyttjas. Men jag förväntar mig en något klarare formulering
i den kommande propositionen och i det kommande lagförslaget.
I sitt svar säger kulturministern att en proposition kommer att läggas fram
i höst. Jag skulle då vilja ställa en fråga till kulturministern: När räknar kul-
turministern med att lagregler och övriga villkor för privatradion kommer
att kunna träda i kraft?
Anf. 133 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Även jag ber att få tacka kulturministern för svaret på dessa
frågor. Det är utomordentligt rationellt att besvara fem frågor i ett svep.
Jag tror också att en hel del har klarnat. Det är alldeles uppenbart att det
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
91
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
92
kommer att vara möjligt att ompröva indelningen i sändningsomräden. De-
lade frekvenser blir uppenbarligen också möjliga.
När det gäller tillståndsperioderna vill man däremot såvitt jag förstår att
de skall löpa ut vid ett och samma tillfälle. Det är möjligt att detta är prak-
tiskt. Jag förstår statsrådet när hon säger att hon inte vill föregripa själva
remissbehandlingen och det fortsatta beredningsarbetet genom att gå in på
alltför många enskilda detaljer.
Jag hoppas emellertid att detta har kunnat klargöra en del av de frågor
som finns. Jag utgår från att remissbehandlingen blir väsentlig när man nu
skall genomföra en av de största kulturrevolutioner som vi har haft i modern
tid i det här landet.
Jag vill med det anförda önska statsrådet lycka till i det fortsatta arbetet
som även kommer att drabba riksdagen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 134 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Sten Söderberg har frågat mig om jag är beredd att fullfölja
den nyorientering inom politiken som han menar att jag har inlett genom att
använda benämningen ”kulturskapare” för de inom kulturen kreativt verk-
samma.
Jag har ägnat en viss möda åt att försöka förstå frågan men måste konsta-
tera att den är så vagt formulerad att jag inte anser att den kan besvaras på
ett meningsfullt sätt.
Anf. 135 STEN SÖDERBERG (-):
Herr talman! Jag tackar så mycket för det intressanta svaret. Jag frågade
om man kunde tänka sig att fortsätta med den inriktning som kulturminis-
tern angav i början av verksamheten. Det handlar alltså om att höja nivån
och att använda benämningen kulturskapare i stället för benämningen prole-
tära kulturarbetare.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 136 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Bertil Måbrink har frågat mig om regeringen avser att verka
för en informationskampanj riktad till fastighetsägare rörande diskrimine-
ring av bostadssökande.
Jag anser liksom Bertil Måbrink att det är oacceptabelt att bostadssö-
kande diskrimineras på grund av sitt etniska ursprung. Det är också straff-
bart. Enligt brottsbalken skall en näringsidkare som diskriminerar någon på
grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekän-
nelse dömas för olaga diskriminering till böter eller fängelse i högst ett år.
Det finns ett antal domar där fastighetsägare dömts för diskriminering av
bostadssökande. Kriminaliseringen av diskriminering är viktig, men reg-
lerna kan ibland vara svåra att tillämpa. Den enskilde kan finna det obehag-
ligt att flytta in i ett hus vars ägare genom hans åtgärder blivit dömd för etnisk
diskriminering. Det kan också vara svårt att bevisa att etnisk diskriminering
verkligen ägt rum.
Den av regeringen utsedde ombudsmannen mot etnisk diskriminering
(DO) har till uppgift att verka för att etnisk diskriminering inte förekommer
i arbetslivet eller på andra områden av samhällslivet. DO utför denna upp-
gift bl.a. genom information och opinionsbildning. DO har vidare att ta ini-
tiativ till åtgärder mot diskriminering genom överläggningar med myndighe-
ter, företag och organisationer. Så har jag t.ex. inhämtat att DO den här
veckan har kallat företrädare för restaurang- och hotellbranschen till över-
läggningar med anledning av att DO har fått kännedom om ett antal fall där
etnisk diskriminering vid restaurangbesök anses ha förekommit.
DO har också helt nyligen tillskrivit verkställande direktören för Stock-
holms fastighetsägareförening med anledning av en tidningsartikel som kan
tolkas så, att denne har en tillåtande attityd till diskriminering av bostadssö-
kande invandrare. DO har bett om en kommentar och kommer därefter att
vidtaga de åtgärder som kan befinnas lämpliga.
I samarbete med DO har konsumentverket till sina konsumentvägledare
m.fl. sänt en promemoria om bostadsdiskriminering, som för drygt ett halvår
sedan utkom i en ny upplaga.
Jag anser inte att regeringen bör verka för en informationskampanj riktad
till fastighetsägare dels därför att jag inte tror att sådana informationskam-
panjer är verkningsfulla, dels därför att jag anser att diskriminering av bo-
stadssökande är en fråga främst för DO och de rättsvårdande myndighe-
terna.
Anf. 137 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.
Såvitt jag förstår är diskriminering när det gäller boendet och invandrarna
ett växande problem. Det som kommit fram och som anmälts till DO tror
jag är så att säga det lilla. Under ytan finns det säkert ett mycket större pro-
blem. Jag tror nämligen att de som utsätts för diskriminering av olika slag
från fastighetsägarnas sida helt enkelt inte vågar göra en anmälan. De är
rädda för att de skall utsättas för t.ex. ytterligare trakasserier. Jag tror att vi
är överens på den punkten, om jag nu uppfattade kulturministern rätt.
Det är möjligt att nämnda informationskampanj riktad till hyresvärdarna
inte är den allra bästa. Men jag undrar om det ändå inte är värt att pröva den
metoden. Avgörande är ju informationsmaterialets utformning.
En sak som jag inte har nämnt i min fråga men som kanske skulle tas upp
här är följande. Kanske är det också på sin plats att till invandrare, och kan-
ske även till det svenska folket, gå ut med information om att det finns en
diskrimineringsombudsman. Tyvärr är det nog inte särskilt välkänt bland,
skulle jag vilja säga, vanliga människor i vårt land att det finns en diskrimine-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
93
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svarpå frågor
94
ringsombudsman. Det är nog heller inte känt vilka befogenheter denne har
och hur man bär sig åt för att komma i kontakt med diskrimineringsombuds-
mannen när en pågående diskriminering upptäcks.
Jag tror alltså att det finns behov av en väldigt bred informationskampanj,
och i det avseendet är det väl ändå regeringen som skall ta initiativ. Sedan
återstår att höra Birgit Friggebos kommentarer på den punkten.
Anf. 138 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Som jag har redovisat finns det en rad myndigheter som är
aktiva på det här området och som har i uppgift att dels beivra brott, dels
ägna sig åt påtryckningar, opinionsbildning och information till dem som
kanske saknar en grundläggande respekt för de bestämmelser och regler som
finns.
Jag tror inte att en bred informationskampanj allmänt riktad till fastighets-
ägare gör den nytta som kanske borde svara mot den gjorda insatsen. Det är
bakgrunden till mitt svar.
Däremot tycker jag självklart att vi politiker har en uppgift att fylla när
det gäller att bilda opinion och att informera om de regler som finns. Dess-
utom är det grundläggande i vårt samhälle att visa respekt för enskilda män-
niskor. Ingen skall diskrimineras. Ett sätt att åstadkomma något i detta sam-
manhang är naturligtvis att tydliggöra vad demokratin och respekten för en-
skilda människor faktiskt innebär.
Anf. 139 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Jag är inte sämre än att jag kan hålla med om att det jag
nämnt kanske inte är den bästa metoden. Frågan kunde kanske ha varit
bättre formulerad.
När det gäller att få ut information i första hand till invandrarna hävdar
jag möjligheten att just göra en anmälan. Inget skall behöva hända dem som
gör en anmälan av det här slaget. Jag tror att det är viktigt att sådant här tas
upp allteftersom nya fall av diskriminering blir aktuella. Det är kanske sna-
rare i det avseendet som det behövs åtgärder.
Jag hoppas att kulturministern följer utvecklingen och håller ett öga på
det här problemet. Av svaret att döma tycks hon göra det. Sedan får vi väl
återkomma till saken så småningom.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 140 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Karl-Erik Svartberg har - med hänvisning till ett enskilt
ärende - frågat mig om regeringen fortfarande upprätthåller kravet på befri-
else från det jugoslaviska medborgarskapet.
I sin fråga refererar Karl-Erik Svartberg till en person som ansökt om
svenskt medborgarskap och som ursprungligen kom från Bosnien i f.d. Jugo-
slavien. Då beslut togs i nämnda ärende hade Sverige inte erkänt Bosnien
som en självständig stat. Av detta följer att denna provins, ur svensk synvin-
kel, då sågs som en del av Jugoslavien.
Hade det däremot varit fråga om en sökande från Kroatien hade det krävts
att personen kunnat visa att han/hon var befriad från sitt kroatiska medbor-
garskap.
Som alla känner till ser situationen annorlunda ut i dag. I fredags erkände
Förenta nationerna Bosnien som en självständig stat. Sverige har de facto
erkänt Bosnien genom att man röstade för ett bifall till dess ansökan om att
bli medlem av Förenta nationerna.
Anf. 141 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka kulturministern för svaret.
Här är det fråga om en manlig jugoslavisk medborgare enligt det gamla
synsättet som har kommit som invandrare till Sverige. Den här personen bor
och arbetar här sedan 60-talet. Tidigare har mannen ansökt om svenskt med-
borgarskap men fått avslag med hänvisning till att han inte har kunnat styrka
att han var befriad från sitt jugoslaviska medborgarskap - det gäller alltså
den förra regeringen.
Anledningen till att mannen fick avslag är just problemet att han var
kroat. Kroater hanterades ju på ett helt annat sätt än övriga jugoslaver.
Den här mannen kunde inte ens få papper på att han hade ansökt om befri-
else från sitt jugoslaviska medborgarskap. Senare fick han papper åtmin-
stone på att han hade lagt in en ansökan. Trots det blev det avslag. Det
skedde när det fortfarande fanns ett Jugoslavien. Mannen var alltså kroat,
visserligen från Bosnien, men det var ingen hjälp för honom.
Anledningen till att jag framställde en fråga är att jag vill ha besked om
den här mannens möjligheter nu - såvitt jag förstår handlar det om detta - att
bli befriad från sitt bosniska medborgarskap. Var kan mannen alltså lämna in
en ansökan om befrielse?
Jag tycker att agerandet här nästan är detsamma som trakasserier av en
person. Såvitt jag förstår är det klart att den här mannen kan bli svensk med-
borgare. Det formella papper som säger att han befriats från sitt tidigare
medborgarskap tycks vara det som nu fattas. Det finns alltså inga andra in-
vändningar mot ett svenskt medborgarskap för den här personens del. Rim-
ligen måste man väl hantera ärendet med åtminstone någon känsla för vad
som har förevarit där nere.
Anf. 142 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Vi kan kanske vara överens om att den turbulens som råder
i det aktuella området naturligtvis förorsakar väldigt stora bekymmer för en-
skilda människor.
Den uppgift som finns i frågan, nämligen att Jugoslavien inte längre existe-
rar som stat och att det är en svårighet för den här personen, är en felaktig
utgångspunkt. Jugoslavien existerar ju fortfarande - även om det numera är
decimerat.
Det går till på det sättet att man får ett bifall till sin medborgarskapsansö-
kan på villkor att man inom en tvåårsperiod kan visa upp att man har blivit
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
95
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
befriad från sitt tidigare medborgarskap, eller att man har gjort ansträng-
ningar att bli befriad men kanske av olika anledningar inte har lyckats. Jag
är naturligtvis helt förhindrad att gå in i detta enskilda fall, som jag dessutom
inte känner alla detaljer i.
Vad som emellertid gäller är att betydande ansträngningar skall göras för
att motverka de problem som följer med dubbla medborgarskap.
Anf. 143 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Jag har inte önskat att identifiera det enskilda fallet, utan att
ta upp principen. Principen är nämligen att tidigare regeringar har när det
gäller kroater från Kroatien beviljat svenskt medborgarskap utan att bevis
om befrielse från det tidigare medborgarskapet har kunnat företes. Nu gäller
det en kroat från Bosnien, och därför har han hamnat i detta klister som han
har svårigheter med att ta sig ur.
Med den turbulens som har förekommit, kommer det ju nu att dröja ännu
längre innan han kan få sitt svenska medborgarskap. Troligvis kommer hans
son - som han säger - att göra militärtjänst i Sverige, eftersom sonen är
svensk medborgare. Fadern kommer ändå att vara utan detta medborgar-
skap.
Anf. 144 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Karl-Erik Svartberg utgår trots allt i väldigt hög grad från ett
enskilt fall, och jag kan inte kommentera det. Grundprincipen är den gäl-
lande, nämligen att man får bifall till sin ansökan på villkor att man gör bety-
dande ansträngningar för att bli av med sitt tidigare medborgarskap. Det gäl-
ler naturligtvis lika för alla.
Anf. 145 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Nej, kulturministern, det gäller inte lika för alla. Under åren
har jag själv varit inblandad i många av de här ansökningarna, och det har
inte varit så. Kroater från Kroatien har, utan att ha blivit befriade från det
jugoslaviska medborgarskapet, fått tillstånd att bli svenska medborgare. Det
är i detta som jag menar att orättvisan ligger, nämligen en annan hantering
bara för att det handlar om en kroat från Bosnien.
Vi vet ju vilken blandning av folkgrupper det är, och orsaken till många
av problemen i det forna Jugoslavien är ju ofta att människor bor i olika de-
lar och det bildas etniska minoriteter, osv.
Nu gäller alltså frågan kroater från Bosnien. Fallet med mannen som jag
har talat om här använder jag principiellt. Jag är inte ute efter det enskilda
fallet, utan principen.
Överläggningen var härmed avslutad.
96
Anf. 146 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Ingela Thalén har frågat mig om jag avser att vidta några
åtgärder för att på kort eller lång sikt förbättra kvinnornas situation på ar-
betsmarknaden.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att arbetsmarknadsministern skall
svara på denna fråga. Han har dock ingen möjlighet att göra detta före riks-
dagens sommaruppehåll. Som samordningsminister för jämställdhetsfrå-
gorna svarar jag därför i hans ställe.
Regeringens ekonomiska politik utgör en samlad strategi i syfte att åstad-
komma god tillväxt, låg inflation, dynamisk arbetsmarknad och lönsamma
företag. Detta är på lång sikt nödvändiga förutsättningar för att förbättra
situationen på arbetsmarknaden för såväl kvinnor som män.
I både budget- och kompletteringspropositionen föreslås en rad åtgärder
för att motverka en ökning av arbetslösheten. Till dem hör ungdomsprakti-
ken, förändringar i starta-eget-bidraget och stora satsningar på utbildning,
vilka sammantaget kommer att förbättra även kvinnornas möjligheter på ar-
betsmarknaden.
För egen del kommer jag att följa utvecklingen ur jämställdhetsperspektiv
och göra allt vad jag kan för att se till att regeringens förslag också i fortsätt-
ningen stärker både kvinnors och mäns situation på arbetsmarknaden.
Anf. 147 INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret. Jag är mycket glad
över att kulturministern tog möjligheten att ändå ge mig ett svar trots att den
ansvarige inte före sommaren hade möjlighet därtill.
Något som jag känner oerhört stor oro för är det som i regeringens budget-
och kompletteringspropositioner beskrivs som den framtida arbetslöshetsut-
vecklingen. Man säger i dessa propositioner att vi under nästa år, även med
de åtgärder som regeringen kommer att vidta, kommer att få en arbetslöshet
på 5 %. Hitintills domineras arbetslösheten av män med hänsyn till de kraf-
tiga neddragningarna på hemmamarknaden avseende byggsektorn m.m.
Det som emellertid föreslås när det gäller den kommunala ekonomin gör
att vi i förlängningen kan se en allt ökande andel kvinnor som riskerar att bli
arbetslösa. Jag skulle vilja fråga statsrådet om det finns skäl att göra en allde-
les speciell analys av just kvinnornas situation på arbetsmarknaden med hän-
syn till den utveckling som vi ser alldeles runt hörnet. Jag menar då nu i höst
och nästa vinter.
Anf. 148 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Min inställning till de här frågorna är att vaije regering har
ett speciellt ansvar för att bevaka olika arbetslösa gruppers situation. Det
kan gälla ungdomar som har svårt med att komma ut på arbetsmarknaden,
arbetshandikappade och invandrare och, inte minst, invandrarkvinnorna.
Det gäller alltså både kvinnor och män, varför jag inte kan svara ja på
Ingela Thaléns fråga. Det skulle innebära att särskild granskning, undersök-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
97
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 120
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
98
ning och bevakning skulle ske av enbart kvinnors arbetsmarknad. Det gäller
naturligtvis att se till att ingen grupp drabbas mer än någon annan.
Precis som Ingela Thalén säger är det glädjande att arbetslösheten inte,
som ofta har varit fallet tidigare, i första hand nu har drabbat kvinnorna. I
ett mer långsiktigt perspektiv ser vi också att andelen kvinnor som under de
senaste åren har gått ut på arbetsmarknaden kraftigt har ökat.
Det finns all anledning att också bevaka kvinnors situation, och jag gör
samma bedömning som Ingela Thalén, att situationen, även om den jämfört
med andra gruppers är hygglig hittills, i framtiden kan komma att förändras.
Vi har då olika uppdrag givna för olika grupper. Invandrarverket har att se
över t.ex. invandrarkvinnans situation. Regeringen har även föreslagit flera
åtgärder när det gäller t.ex. kontorsyrken och tjänstemannayrken, som att
kontinuerligt satsa för att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden. Ar-
betsmarknadsdepartementet har också förstärkt sina resurser för att kunna
studera regionalpolitiska frågor när det gäller bl. a. landsbygden och syssel-
sättningen för kvinnor på landsbygden. Det finns alltså en rad projekt som
gäller arbetsmarknaden.
Anf. 149 INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Det är alldeles riktigt som statsrådet redovisar. Flera av
dessa projekt är också en effekt av arbetsmiljösatsningar, arbetsmiljöfonden
och arbetsmiljökommitténs betänkande och av beslut som riksdagen fattade
i anslutning därtill.
I den framtida arbetslöshetsstatistiken är den strukturella förändringen
fortfarande oroande, dvs. det som vi ser kommer att ske. Vi vet att det med
regeringens ekonomiska förslag, som nu skall justeras, kommer att ske för-
ändringar i kommunerna. Vi vet också att det gäller den typ av sysselsättning
som både bärs upp av kvinnor och behövs av kvinnor, nämligen den service
som kommunerna står för.
Jag vill gärna återkomma till detta. I jämställdhetsarbetet har statsrådet
själv tidigare påpekat att det såväl från arbetsmiljöutvecklings- och arbets-
livsutvecklingssynpunkt som från kompetensutvecklingssynpunkt är viktigt
att se till just kvinnornas situation på arbetsmarknaden. Jag skulle också
vilja lägga till risken för en ganska kraftigt ökad arbetslöshet.
Anf. 150 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Om man studerar t.ex. långtidsutredningens bilaga, som ut-
visar kvinnors betydelse när det gäller deras arbete för den ekonomiska ut-
vecklingen i framtiden, kan man notera vilken central roll kvinnors arbete
spelar. Det handlar inte enbart om att tillgodose vården, omsorgen, utbild-
ningen - områden på vilka kvinnor ofta har sina arbetsplatser. Det handlar
även om att kvinnors arbete i offentlig sektor är en stödjepunkt för andra
kvinnors möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden, för att bidra till den
ekonomiska utvecklingen.
Det sker nu en omdaning, en strukturomvandling, en förnyelse i kommu-
nerna. Detta är också viktigt i den ekonomiska utvecklingen, eftersom re-
sursslöseri och ineffektivitet inte bidrar till en god ekonomisk utveckling och
därmed inte ett säkerställande av kvinnors arbetsmarknad.
Anf. 151 INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Jag beklagar att statsrådet inte kunde gå mig till mötes när
det gäller att vara beredd att se över just kvinnornas situation på arbetsmark-
naden med hänsyn till det som snart händer nu i höst. Vi kommer emellertid
tillbaka i höst, och då kommer vi att behandla jämställdhetsfrågorna. När vi
behandlar den typen av frågor avser jag att återkomma till statsrådet. Jag
kan dock konstatera att statsrådet gör samma bedömning som den borger-
liga majoriteten i arbetsmarknadsutskottet, dvs. att man inte i praktisk me-
ning har för avsikt att lyfta upp kvinnornas situation på arbetsmarknaden,
utan bara i verba när det gäller text i propositioner och betänkanden.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 152 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Chris Heister har frågat mig om regeringen har några planer
på att förändra presstödet.
Frågan föranleds av att Norrländska Socialdemokraten i en ansökan till
presstödsnämnden söker maximalt driftstöd på 11,6 milj.kr. för att ersätta
de förluster som tidningen förorsakats i samband med den socialdemokra-
tiska A-pressens konkurs.
Regeringen har inga planer på att förändra reglerna för erhållande av
presstöd. När det gäller ansökningen om driftstöd från Norrländska Social-
demokraten utgår jag från att presstödsnämnden fattar beslut i enlighet med
gällande bestämmelser.
Anf. 153 CHRIS HEISTER (m):
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Anledningen till att jag
ställde frågan är att det i senaste numret av Pressens Tidning finns en notis
om att Norrländska Socialdemokraten, som har sin utgivningsort i Luleå,
har ansökt om maximalt driftsbidrag hos presstödsnämnden.
Det är viktigt att vi tittar på hur presstödet ser ut historiskt. Under de se-
naste tio åren har A-presstidningarna fått över 3 miljarder i presstöd. Den
senaste uppgiften är att dessa tidningar fått över 50 % av driftsbidraget per
år, trots att de bara täcker 20 % av den samlade tidningsupplagan. Det är
alltså rejäla subventioner som dessa A-presstidningar har fått.
Trots detta gick A-pressen i konkurs i februari. Det är med detta som skäl
som Norrländska Socialdemokraten ansöker om maximalt driftstöd, med
åberopande av att man förlorade 35 miljoner i konkursen i februari. Tidning-
ens VD säger nu att tidningen har återhämtat sig från konkursen och att upp-
lagan går bra till skillnad från andra f.d. A-presstidningar.
I min fråga gör jag bedömningen att presstödsnämnden inom nuvarande
regelsystem inte kan bifalla ansökan från Norrländska Socialdemokraten.
Jag finner svaret något oklart och skulle därför vilja ställa frågan till statsrå-
det: Skall jag tolka svaret så att statsrådet delar min uppfattning och att rege-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
99
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
ringen inte har för avsikt att ändra reglerna så att bifall till den här typen av
ansökningar kan bli möjligt?
Anf. 154 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag kan självfallet inte föregripa en behandling i presstöds-
nämnden. Tvärtom vill jag trycka på att presstödsnämnden naturligtvis bör
fatta beslut i enlighet med de bestämmelser som nu gäller.
Chris Heister tolkar mig rätt när jag säger att regeringen inte har någon
som helst avsikt att ändra reglerna så att de skulle anpassas till en sådan si-
tuation som Norrländska Socialdemokraten befinner sig i.
Anf. 155 CHRIS HEISTER (m):
Herr talman! Jag kan mycket väl förstå att statsrådet inte kan föregripa ett
beslut i presstödsnämnden, men jag kan inte tolka det statsrådet nu säger på
annat sätt än att hon delar min uppfattning, att regelsystemet sådant som det
ser ut i dag inte gör det möjligt att bifalla den här typen av ansökningar.
Jag hade däremot förväntat mig, förutom ett svar som nu var något oklart,
att statsrådet skulle säga något mer om hur hon och regeringen ser på press-
stödet i framtiden. Vi betalar i dag över en halv miljard i presstöd per år. När
presstödet infördes var det bara 35 miljoner.
Grunden för presstödet var att man skall garantera mångfalden av press-
röster. Man kan dock säga att det snarare har konsoliderat olönsamma före-
tag och tidningsorganisationer och att man från tidningarnas sida har försökt
anpassa sig till de regler som finns i stället för att bygga upp goda och bra
tidningar.
Därför är min sista fråga rakt på sak: Hur länge skall presstödet vara frizon
från en ordentlig utvärdering och en ordentlig budgetprövning?
Anf. 156 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Chris Heister vidgar nu sin frågeställning. Jag har svarat på
den fråga som hon har ställt. Jag är inte beredd att nu gå in på en vidare
debatt om presstödet.
Vi kan konstatera att trots ett mycket generöst stöd för inte minst socialde-
mokratiska tidningar har man inte lyckats driva dem lönsamt. Det visar att
presstödet inte är det allenarådande saliggörande när det gäller att driva tid-
ningar. Man måste sköta sina tidningar och företag väl.
Anf. 157 CHRIS HEISTER (m):
Herr talman! Jag vill bara till slut säga att jag tycker att det vore bra om
regeringen med detta som utgångspunkt såg över presstödet och gjorde en
ordentlig utredning för en gångs skull om hur presstödet ser ut och därifrån
sedan drog slutsatser om hur det skall se ut i framtiden.
Överläggningen var härmed avslutad.
100
Anf. 158 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Med anledning av ett uttalande jag gjort har Eva Johansson
frågat mig om regeringen utgår från att ungdomar över 12-13-årsåldern inte
på samma sätt som de yngre behöver en skola, där de i lugn och ro får för-
bättra sina kunskaper och färdigheter. Dessutom frågar hon om inte de på
samma sätt som de yngre behöver stöd för att bygga upp kompetens och
självtillit.
Jag vill inledningsvis säga att jag gjorde uttalandet i samband med en redo-
görese för Kristdemokratiska samhällspartiets grundläggande uppfattning i
betygsfrågan. Som jag refererade till i mitt uttalande överväger för närva-
rande betygsutredningen bl.a. frågan om när och hur ofta betyg skall ges.
Det är inte förrän betänkandet avgetts som regeringen tar ställning till utred-
ningens förslag.
Alla barn och ungdomar skall självklart stimuleras till att bygga upp en
stark känsla av kompetens och självtillit. Min personliga uppfattning är att
man måste ta hänsyn till ålder och mognad när det gäller frågan om betyg,
precis som när det gäller andra former av bedömningar. Betygsutredningen
har enligt direktiven inriktats på att det nuvarande relativa betygssystemet
skall avskaffas och ersättas med betyg där elevens arbete och studieresultat
bedöms i förhållande till uppställda mål.
Anf. 159 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka ungdomsministern för svaret. Det press-
meddelande som jag hänvisade till kom från civildepartementet. Jag trodde
att det som kommer från departementet anger regeringens syn på frågorna.
Kds får väl i andra sammanhang sprida sitt partis uppfattning på annat sätt.
Jag tycker i och för sig inte att det är konstigt att regeringspartierna har olika
uppfattning i frågan om betyg. Moderaterna har ju intagit en ganska extrem
ståndpunkt i betygsfrågan.
Just det här förhållandet gör det inte särskilt lätt att veta vad som är rege-
ringens uppfattning och vad som inte är det. I riktigt klara stunder tror jag
ibland att jag förstår hur regeringen ser på denna fråga. Men det är korta
stunder, för sedan händer saker som gör mig osäker.
Därför vill jag fråga: Anser Inger Davidson att betygen är en viktig och
positiv del av skolans arbete för de litet äldre ungdomarna och de vuxnas sätt
att bemöta dem? Är betygen ett nödvändigt ont, som visserligen ställer till
en massa bekymmer men som vi trots det måste ha och utsätta våra ungdo-
mar för? Vad tycker ungdomsministern i denna fråga? Vad händer egentli-
gen enligt ungdomsministern med våra ungdomar i 12-13-årsåldern i detta
hänseende? Är inte just denna ålder för många ungar något av en brytnings-
tid, då man är mycket osäker på vem man är och då bilden av en själv är
ganska oklar? Jag tror att många goda förmågor har gått om intet just därför
att andra har fått skapa bilden av en själv. Ungdomar har fått klart för sig att
de inte kan sjunga eller räkna eller uttala engelska. Jag tycker att det finns
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
101
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
skäl att respektera att både lärandet och växandet är en process som behöver
tid. Delar ungdomsministern denna uppfattning?
Anf. 160 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Regeringens uppfattning kommer Eva Johansson att få reda
på när utredningen har lagt fram sitt förslag och regeringen i lugn och ro har
diskuterat igenom saken. Ännu så länge diskuterar vi denna fråga rätt öppet.
Jag tycker inte att det är fel att vi deklarerar att det finns litet olika inställning
till när man skall bötja med betygen. Däremot är vi eniga om att vi vill ha
betyg i skolan. Betygen är inte ett nödvändigt ont, utan de behövs av olika
anledningar.
Det är väldigt bra om lärarna alltid och i alla lägen kan uppamma en inre
motivation hos eleverna, som driver dem framåt. Med egna erfarenheter kan
jag tala om att det kan vara ganska jobbigt att försöka göra det i alla situatio-
ner. De flesta av oss fungerar så att vi behöver en yttre motivation för att vi
skall få någonting gjort i vissa lägen. Då tror jag att betygen kan utgöra en
yttre motivation. Rätt utformade betyg, som ges när barnen är tillräckligt
mogna, är bra.
Jag tror att Eva Johansson i sitt resonemang utgår från det betygssystem
som vi har i dag, nämligen ett relativt betygssystem, som innebär att eleverna
jämför sig med varandra i stället för att tävla med sig själva. Det har lett till
vissa svårigheter för en del elever. Vi har inställningen att vi skall förändra
utformningen av betygen.
Anf. 161 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Det är bra med en öppen debatt, men det är också bra om
man får veta i vilken egenskap olika ministrar uttalar sig, om det är som rege-
ringsföreträdare eller som företrädare för sitt parti.
Ungdomsministern säger att betygen behövs som någon form av motiva-
tion. Har ungdomsministern därmed rensat bort de andra orsaker till att en
del vill ha betygen som förekommer i debatten, som urvalsinstrument och
som ordningsskapare? Många har ju sagt att det utan betygen blir bus och
stoj och stökigt i klassen. Tror ungdomsministern att de ungdomar som trots
allt kommer att få låga betyg också ser betygen som en motivation? Kommer
också de som får betygen 1 eller 2 eller vad de nu skall kallas för i framtiden
att uppmuntras av betygen?
Anf. 162 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Jag står för mina egna uttalanden. Som jag sade i mitt förra
inlägg kommer regeringen att deklarera sin uppfattning så småningom.
Jag tror att betygen rätt utformade kan vara en motivation även för svaga
elever som inte når så höga betyg. Vi talar inte om en siffra eller en bokstavs-
kombination. Betyg kan vara så mycket annat. De måste kompletteras med
samtal. Föräldrakvartar som vi har i dag får vi inte komma ifrån. De är
mycket viktiga för att man skall få en, kanske inte komplett bild - det är väl
att ta i -, men en i alla fall så utförlig bild av eleven som möjligt. Motivatio-
nen kan bestå i att man får en chans att få veta var man står och vad man
102
skulle behöva läsa in för att nå upp till det mål som betyget är satt för. Det
tror jag att även svaga elever behöver.
Anf. 163 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag håller med om att samtalen mellan föräldrar, elever och
skolans personal är den allra viktigaste informationskällan. Jag har aldrig
tagit del av någon nyhet om mina döttrars skolarbete via betygslappen, obe-
roende av om den har innehållit ord eller siffror. Det har alltid varit de andra
kontakterna som har gett mig mest.
Jag vill ändå återkomma till frågan: Vad är det som händer med ungdo-
marna i 12-13-årsåldern, som skulle göra att det är lämpligt att införa bety-
gen just då? Är inte det den känsliga period, då ungdomar skall börja att
bilda sig en egen bild av sig själva och av vem de är, vad de kan och vill göra
för någonting? Är det lämpligt att vuxna i detta skede klampar in i den unges
liv och talar om vad han eller hon är bra på resp, dålig på? Är det inte stor
risk för att vi på det sättet i själva verket begränsar våra barn och ungdomar?
Anf. 164 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Man kan naturligtvis alltid diskutera mognadsstadiet. Vi har
kommit fram till att detta vore en lämplig ålder, men det är inte någonting
som vi har låst oss för, vare sig nedåt eller uppåt i åldrarna. Detta är också
väldigt svårt att avgöra, eftersom ungdomar mognar så väldigt olika.
Jag tycker nog att Eva Johansson har en litet märklig inställning till hur
skolan fungerar. Lärare har omsorg om sina elever. De slår inte sina elever
i huvudet med betygen, utan lärarna är måna om att informera föräldrarna
på olika sätt. Så går det till redan i dag, och det räknar jag med att det kom-
mer att göra också i fortsättningen. Oavsett när betygen införs, tror jag inte
att något barn kommer att uppleva att betyg är någonting som de vuxna slår
dem i huvudet med. Det är inte tanken bakom det här.
Anf. 165 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Såvitt jag förstår diskuteras väl ändå ett beslut här i riksda-
gen, som tvingar lärarna att ge betyg i någon viss årskurs. Annars är vi inne
på ett system, där elever och föräldrar själva kan välja om de vill ha betyg
eller inte. Det vore kanske någonting att diskutera.
Jag är väldigt glad över den öppning som civilministern nu ger, att detta
kan diskuteras. Det är bra om man kan fortsätta med den öppna inställ-
ningen i den här frågan, för då kanske vi har större möjligheter att nå en
bred överenskommelse. Då slipper vi en situation, där man ofta byter sy-
stem.
Anf. 166 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Jag uttryckte mig tydligen otydligt, för det här måste röra sig
om en missuppfattning. Självfallet skall alla lärare ge betyg fr.o.m. den års-
kurs som riksdagen så småningom beslutar om. Därom råder inga tvivel.
Vad jag försökte säga var att lärare inte kommer att använda betyg för att
förtrycka sina elever eller för att försöka slå dem i huvudet med. Lärarna
kommer att informera sina elever, redogöra för målsättningen för ett visst
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
103
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
104
betyg, osv. Så småningom kommer det också att komma någon form av utlå-
tande på ett papper, som vi i dag inte vet hur det skall se ut, men som skall
kunna användas i andra sammanhang.
Anf. 167 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Det är ju precis så som det fungerar i dag. Det är bara det
att ni vill flytta ner det ett eller ett par år i årskurserna. Tillsammans med att
det finns möjlighet för barn att bölja skolan vid 6 års ålder kommer betygs-
sättningen in ännu tidigare i barnens liv. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att
lärarna sköter den uppgift de har att informera både elever och föräldrar på
ett annat och mycket bättre sätt än vad betygslappen kan göra.
Många lärare känner det utan tvivel som en oerhört tung plikt att sätta
siffror, bokstäver eller någonting annat som så att säga etiketterar barnen i
klassen, någonting som lärarna på ett mycket mer nyanserat sätt med ord
kan informera om vid en riktig kontakt.
Anf. 168 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Vi vet ännu inte i vilken årskurs som vi kommer att be-
stämma oss för att införa betyg. Det förs en mycket öppen diskussion inom
den betygsutredning som arbetar med frågan. Jag vill inte binda mig för vil-
ken årskurs som blir aktuell. Jag har sagt att jag kan tänka mig och att vi i
kds kan tänka oss att det kan bli vid 12-13-årsåldern.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 169 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Alf Wennerfors har frågat om jag är beredd att nu avskaffa
den särskilda beredningen för humanitärt bistånd avseende ärenden som
kräver sekretessbehandling.
Frågan om beredningens framtid berörs i den skrivelse som SIDA i da-
garna har inkommit med till regeringen avseende användningen av anslaget
Demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd.
Den skrivelsen, inkl, frågan om beredningens framtid, kommer nu att prö-
vas inom regeringskansliet. Beredningens roll bör belysas bl.a. utifrån vilka
andra instanser som fyller en liknande funktion som den beredningen har.
Det gäller exempelvis SIDA:s styrelse och folkrörelserådet.
Jag ber att i övrigt få återkomma med ett svar på frågan när vi haft möjlig-
het att ta ställning till SIDA:s skrivelse om demokratianslaget i biståndsverk-
samheten.
Anf. 170 ALF WENNERFORS (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Jag förstår att jag måste nöja
mig med det här svaret i dag. Den byråkratiska kvarnen skall mala.
Läget har faktiskt utvecklats så lyckligt i dessa områden att det för närva-
rande inte finns några s.k. hemliga frågor att behandla. Därför förefaller det
mig ganska onödigt att lägga ned så mycket tid på beredning. Men jag vill i
alla fall fråga: Hur lång tid kan det ta? Är det fråga om veckor, om månader
eller vad gör statsrådet för bedömning?
Anf. 171 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Alf Wennerfors har nu en lång sommar framför sig. Efter-
som jag då kommer att vara - förlåt att jag säger det - befriad från bl.a.
frågor i riksdagen, hoppas jag att det skall gå snabbt att få fram ett beslut i
det här ärendet.
Herr talman! Det är verkligen min och vår avsikt att icke ha några hemlig-
heter om det inte behövs. Om Alf Wennerfors redan nu vet att det inte be-
hövs någon sekretessbehandling av humanitära ärenden, må det vara. Jag är
kanske inte lika tvärsäker, men jag vill understryka: ingen sekretessbehand-
ling, om det verkligen inte behövs någon.
Anf. 172 ALF WENNERFORS (m):
Herr talman! Det låter positivt, men det är en formulering på s. 1 i svaret
som förbryllar mig, nämligen: ”Beredningens roll bör belysas bl.a. utifrån
vilka andra instanser som fyller en liknande funktion som den beredningen
har.” Vad är det för andra instanser som sysslar med ärenden som kräver
sekretessbehandling?
Anf. 173 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Det är inom UD av och till så, att viss sekretess måste läggas
på en del ärenden. Det kan vara fråga om personers förehavanden, som man
måste visa respekt för och som inte skall offentliggöras. Det är den typen av
frågor som det rör sig om.
Jag kan tänka mig att det kan vara till fyllest med att vi på den avdelning
där jag opererar inte behöver ha kvar några restriktioner. De är den koordi-
neringen som det är viktigt att vi först ser över.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 174 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Margit Gennser säger sig ha uppgift på att biståndet till Syd-
afrika skall bli Sveriges största biståndsanslag. Hon frågar på vilket sätt bi-
ståndet kan utformas, så att det garanterar en demokratisk utveckling i Syd-
afrika.
Den demokratiseringsprocess som nu pågår i Sydafrika efter årtionden av
förtryck och rasåtskillnadspolitik är mycket glädjande. Till viss del vill jag
hävda att det svenska biståndet till apartheidpolitikens offer bidragit till
detta.
Vi fäster stora förhoppningar vid att förhandlingarna i Sydafrika fortgår
och resulterar i ett demokratiskt Sydafrika. Det humanitära biståndet till
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
105
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
106
Sydafrika, som detta budgetår uppgår till 310 milj, kr., har nu förändrats, för
att bättre bidra till att förhandlingsprocessen kan fortgå och till planering för
ett framtida demokratiskt Sydafrika.
Förhandlingsprocessen och hur Sverige kan stödja denna diskuterades in-
gående under förra veckans besök av ANC:s president Nelson Mandela. Be-
hoven och vikten av fortsatt stöd till ANC är otvivelaktigt betydande. ANC
är ju en av de bägge huvudaktörerna i förhandlingarna. Men samtidigt, vil-
ket klargjordes under samtalen, kan Sverige inte fortsätta med det direkta
biståndet till ANC, när ANC blir ett politiskt parti.
Övrigt humanitärt bistånd kan dock fortgå och nya initiativ prövas för att
ge ett fortsatt bidrag till en positiv utveckling i Sydafrika.
När det gäller ett eventuellt framtida utvecklingssamarbete med ett demo-
kratiskt Sydafrika är det svårt att i dag ange ens några indikativa planerings-
ramar. Men biståndet till Sydafrika kommer inte att bli Sveriges största bi-
ståndsanslag. I det planeringsarbete om eventuellt framtida biståndssamar-
bete med Sydafrika som bedrivs inom min avdelning har demokratimålet
framhållits som huvudmål. Ett kraftfullt svenskt stöd till att en demokratisk
utveckling i Sydafrika befästs och fördjupas finner jag angeläget.
Anf. 175 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Herr statsråd! För det första: Vi är i alla fall överens om en
sak, nämligen att en demokratisk utveckling i Sydafrika är värd att efter-
sträva. Sedan är vi inte överens om allting.
För det andra: Enligt min mening utgör det en risk att fortsätta att ge stöd
till ANC fram till dess det blir ett parti. ANC har nu en sorts mellanställning.
Det finns en grå zon, som jag tror utgör en fara för den demokratiska utveck-
lingen. Överdriver jag? Jag stöder mig ju på vissa andra europeiska länder.
För det tredje: Jag tycker, herr statsråd, att man skall se verkligheten så
som den är. ANC är mycket av en marxistisk organisation. Det ekonomiska
utskottet har sagt att utvecklingen och renässansen för en ny kommunism
skall växa fram i Sydafrika. Mandela har uttalat att gruvor och monopolföre-
tag skall socialiseras. Med detta avser han de största börsföretagen, dvs. ca
50 % av näringslivet. Gruvorna är redan statsägda, men man skall avskaffa
de entreprenader och koncessioner som nu finns. Jag tycker att statskapita-
lism är en dålig grund för demokrati. Har vi samma uppfattning i detta av-
seende, eller skiljer vi oss åt?
För det fjärde: Sydafrika är ett rikt land. Det är inte det största bistånds-
landet, men det är stort.
Behovet av katastrofbistånd är emellertid oändligt mycket större i andra
afrikanska länder. Vad har man gjort för avvägningar här emellan? Är det
verkligen en vettig avvägning som gjorts? Jag tror att rika länder som Syd-
afrika kan klara utvecklingen av egen kraft.
Anf 176 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag är fullständigt övertygad om att Margit Gennser och jag
är överens om mer än en sak. Jag tror också att det finns en risk med stödet
till Sydafrika, men den risken kan kanske ses från mer än ett håll.
ANC har inte tillgång till någon statsapparat eller till statsbudgeten, och
man har nu som en mycket stor och betydelsefull uppgift att informera de
sina, så att säga, om förhandlingsprocessen. För det behövs naturligtvis re-
surser. Vi är ju överens om att hur rikt Sydafrika än är, vore det förödande
om den processen nu skulle gå i stå eller inte kunna fortsätta och vidareut-
vecklas.
Sedan behövde väl egentligen inte Margit Gennser fråga vad jag tycker
om statskapitalism, för det tror jag är allom bekant. Annars känner jag mig
mycket besviken över min egen förmåga att bedriva opinion. Jag har inget
till övers för statskapitalism.
Samtidigt vill jag ha sagt att när jag lyssnar till den utomordentlige Nelson
Mandela, tror jag att han och hans rörelse - jag vet inte hur djupt ner, men
åtskilliga inom ANC - inser att i dag är icke dagen då man skall plädera för
marxism. Den dagen är förbi. Det var gårdagen, möjligtvis.
Jag vågar faktiskt säga, Margit Gennser, att när vi hade ett sammanträf-
fande talade Nelson Mandela väldigt varmt om kristendomen och demokra-
tin. Det lät som allt annat än marxistiska tongångar.
Jag vill inte på något sätt förringa svårigheterna med att nu omstrukturera
biståndet till Sydafrika. Vi har arbetat åtskilligt med det här, och jag har dra-
git in alla fyra regeringspartierna i den processen för att man skall känna sig
delaktig.
Anf. 177 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Mandela är helt otvivelaktigt en mycket skicklig politiker,
och det är klart att han inte talar om kommunismen och marxismen när han
kommer till en borgerlig regering högt uppe i norra Europa. Men tänkesätt,
kultur, attityder, osv. som har vuxit fram under lång tid - och naturligtvis
beroende på förtryck - har lett till att de värderingarna finns. Jag tycker inte
att man får vara oförsiktig och nonchalera detta.
Det finns all anledning att ge information till alla som verkar i det sydafri-
kanska samhället, men jag tror att man tar en väldig risk här. Jag hoppas i
alla fall att statsrådet beaktar riskerna mycket noga i framtiden, så att vi inte
stöder fel sida och fel utveckling. Jag tror inte att man skall nonchalera ris-
kerna.
Anf. 178 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag tar verkligen åt mig detta, att riskerna skall beaktas, och
jag vill gärna säga ytterligare en gång att det bistånd som vi ger verkligen
skall vara inriktat på demokratisering och på en sammanläkning i Sydafrika.
Jag tror att det är viktigt att det ställs resurser till förfogande till både demo-
kratisering och sammanläkning.
Anf. 179 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag får tacka för att riskerna kommer att uppmärksammas.
Men jag hade en fjärde fråga: Hur har man gjort avvägningen mellan att ge
Sydafrika ett ganska betydande bistånd, samtidigt som det kommer att in-
träffa oerhörda katastrofer i andra afrikanska länder, på grund av torka osv.?
Hur har den avvägningen gjorts?
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
107
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
108
Anf. 180 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Först vill jag upprepa vad jag sade i det egentliga svaret. Jag
tror och vågar hävda att det svenska biståndet till apartheidpolitikens offer
har bidragit till den - som vi nu är överens om - glädjande utvecklingen. Det
tycker jag att vi kan ta åt oss, och det är också det besked som Nelson Man-
dela och många många andra ger oss.
Sedan tror jag att det finns all anledning för oss i Sverige att nu rejält och
resolut bistå svältens offer i Afrika. I morgon tar regeringen ett beslut där
vi - kraftfullt, vågar jag påstå - ställer upp på FN:s appell för att hjälpa sväl-
tens offer där.
Jag är litet rädd för det här att man alltid ställer saker och ting mot var-
andra, även om jag mycket väl vet att det måste till prioriteringar. Men Syd-
afrika befinner sig i en situation där det vore förödande om man inte får till-
räcklig syresättning för att orka vidare.
Anf. 181 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Ibland tror jag att vi svenskar överskattar vår egen förmåga
och underskattar de krafter som faktiskt verkar i det samhälle som håller på
att genomföra mycket mycket stora förändringar. Faktum är ju att den vita
regimen inte har råd att misslyckas med vad den håller på att göra.
Det är egentligen där vi har optimismen, att man vill finna en ny grund på
vilken svarta och vita kan leva tillsammans. Jag tror t.o.m. att vi med vår
hjälp kan göra den anpassningsprocessen svårare, paradoxalt nog.
Men det är bra att statsrådet skall gå hem och fundera över riskerna. Det
tycker jag är en bra hemläxa.
Anf. 182 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag håller med om att den vita regeringen inte har råd att
misslyckas. Men risken för misslyckande tror jag är större om ANC upplever
sig sviket av sin omvärld.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 183 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Inger Koch har frågat mig om Sverige vid utformandet av det
nya samarbetsavtalet med Tanzania kommer att beakta frågan om en fortsatt
demokratisk utveckling.
Regeringsförhandlingar mellan Sverige och Tanzania angående ett nytt
avtal om utvecklingssamarbete för perioden den 1 juli 1992 till den 31 juni
1994 hölls i Dar es Salaam den 26-27 mars i år. Då undertecknades det nya
samarbetsavtalet samt ett antal insatsavtal.
Diskussionen vid förhandlingarna rörde sig i huvudsak om den politiska
och ekonomiska reformprocess som nu pågår i Tanzania. Den svenska dele-
gationen betonade särskilt vikten av att denna process fortsätter och fördju-
pas.
På basis av den regeringsinstruktion som den svenska delegationen hade
att utgå ifrån underströks betydelsen av ett pluralistiskt samhällssystem med
insyn, ansvarstagande och ett klart regelsystem. Från svensk sida välkomna-
des särskilt beslutet om att flerpartisystem skulle införas, vilket hade tagits
någon tid före förhandlingstillfället. Det var nu viktigt att alla nybildade par-
tier tilläts verka och få fram sitt budskap i god tid innan allmänna val skulle
hållas.
En stor del av det svenska biståndet till Tanzania, framför allt importstö-
det, betalningsbalansstödet och förvaltningsstödet, är direkt länkat till de
politiska och ekonomiska reformerna.
Därutöver kan nämnas att flera demokratiinsatser är under beredning.
Dessa finansieras från det särskilda demokratianslaget, vilket totalt för nästa
budgetår ökar från 550 milj.kr. till 700 milj.kr. Planerade insatser i Tanzania
inkluderar stöd till enskilda organisationer som arbetar för mänskliga rättig-
heter, stöd till massmedia, stöd till rättsväsendet samt valstöd inkl, valöver-
vakning.
Jag kan således försäkra Inger Koch om att demokratifrågan är central i
våra förbindelser och vårt utvecklingssamarbete med Tanzania.
Anf. 184 INGER KOCH (m):
Herr talman! Jag tackar biståndsministern för svaret på min fråga. Ett stöd
till demokratiseringsprocessen och till värnande om mänskliga rättigheter
bör inta en central roll i vårt fortsatta samarbete, inte bara med Tanzania
utan med alla våra biståndsländer.
Tanzania har efter påtryckningar inlett ett ekonomiskt reformprogram,
men för att det skall lyckas är den demokratiska utvecklingen även på
mänskliga rättigheternas område helt avgörande. Att hjälpa till med att t.ex.
bygga upp fristående domstolar är väldigt angeläget. Därför var det ett
mycket positivt svar som biståndsministern gav.
Vi bör nu ställa villkor för vårt fortsatta bistånd. Det är viktigt att de nu
påbörjade demokratiseringsprocesserna omfattar alla områden och att de
planerade demokratiska valen fullföljs. Vi bör på allt sätt hjälpa till och även
poängtera vikten av att de blir fria och rättvisa.
Anf. 185 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Från svensk sida har vi gjort mycket klart att vi anser att
demokratiseringsprocessen i Tanzania är oåterkallelig. Vi räknar alltså med
en fortsatt fredlig övergång från enpartisystem till flerpartisystem. Men om
det mot all förmodan skulle vara så, vilket vi verkligen hoppas inte blir fallet,
att demokratiseringsprocessen spårar ur, har vi mycket frankt deklarerat att
det får effekter på biståndet helt enkelt genom en minskning av samarbetet.
Anf. 186 INGER KOCH (m):
Herr talman! Jag tackar biståndsministern även för det här svaret. Jag ut-
går från att regeringen även i fortsättningen bevakar frågorna noga.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Överläggningen var härmed avslutad.
109
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Anf. 187 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Göthe Knutson har frågat mig om vilka åtgärder jag är be-
redd att vidta för att minska byråkratin inom polisen.
Polisen har en central roll när det gäller att skapa trygghet i samhället. Det
är därför viktigt att polisen fungerar väl och sysslar med rätt saker. Rege-
ringen har i årets budgetproposition lagt fast en tydlig målsättning att poli-
sens verksamhet måste effektiviseras. Detta är nödvändigt för att kunna
bryta utvecklingen mot allt fler brott.
Saken har många aspekter. Vi måste få ut fler av våra drygt 16 000 poliser
på gatorna. Arbetsmetoder och teknik måste utvecklas. Den överadmini-
stration som kan finnas på en del håll måste bantas bort. Ledningen för polis-
myndigheterna måste förbättras så att de sammanlagda resurserna inom po-
lisen verkligen används på ett sätt som ger resultat i form av minskad brotts-
lighet och ökad trygghet för medborgarna.
Allt detta åstadkommer man naturligtvis inte över en natt. Men om en
dryg månad, den 1 juli, genomför vi två stora reformer inom polisen som är
viktiga i det här sammanhanget. Jag syftar på det nya budgetsystemet och
den nya regionala ledningsorganisationen. Reformerna innebär en decentra-
lisering av ansvar och befogenheter inom polisen. Cheferna på lokal och re-
gional nivå får ett totalansvar när det gäller att uppfylla verksamhetsmålen
inom ramen för tilldelade resurser. Detta blir möjligt bl.a. genom att länen
och polisdistrikten får en större frihet att bestämma om hur verksamheten
skall organiseras och hur resurserna skall användas.
Avsikten från regeringens sida är att budgetreformen och reformen av den
regionala ledningen skall vara utgångspunkten för ett brett upplagt arbete
med att rationalisera och effektivisera arbetet inom polisen. För att säker-
ställa att rationaliseringsarbetet kommer i gång snabbt kommer jag att före-
slå regeringen att uppdra åt rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna att utar-
beta ett program för att rationalisera och effektivisera polisverksamheten
inom resp. län. Målet bör vara att åtminstone huvuddelen av programmet
skall kunna genomföras under loppet av budgetåret 1992/93. Här kan det bli
fråga om åtgärder av många olika slag, både när det gäller själva polisverk-
samheten och när det gäller administrativa och organisatoriska frågor.
Jag kommer vidare att ta initiativ till att se över organisation och uppgifter
på central nivå inom polisen. Det är viktigt att rikspolisstyrelsen på ett effek-
tivt sätt kan verka för att polisen utvecklas i enlighet med de mål och riktlin-
jer som har slagits fast av regeringen och riksdagen. Samtidigt är det klart
att den ökade självständigheten på lokal och regional nivå måste leda till att
man kan dra ned på den centrala administrationen. Det är sådana frågor som
översynen skall ta sikte på. Jag överväger formerna för att snabbt komma i
gång med de förändringar som kan ske utan omfattande utredningsarbete.
Åtskilligt är alltså på gång när det gäller att modernisera och förbättra den
svenska polisen. Min ambition är att vi skall kunna se tydliga resultat i form
av en effektivare polisverksamhet före mandatperiodens utgång.
110
Anf. 188 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret.
Låt mig också gratulera justitieministern för den alldeles utmärkta publici-
tet som justitieministern har fått i dagens Expressen och de förnuftiga svar
som hon har givit på allmänhetens frågor. Det är ett reportage som speglar
en ny tid och framför allt den uppfattning om polisen och dess betydelse som
svenska folket har. Det är något som i alltför liten grad har kommit till ut-
tryck från regeringsmajoriteten under en del år.
Den fråga jag har ställt om byråkratin inom polisen har varit aktuell i
många år. Leif G. W. Persson, den kände kriminologen och professorn vid
polishögskolan, har skrivit en uppmärksammad artikel i Polistidningen. Han
hävdar där att Sverige har världens dyraste och mest byråkratiska poliskår.
För vaije polisman på fältet går det i dag drygt en anställd som sysslar med
annat.
Jag delar inte helt Leif G. W. Perssons uppfattning och i synnerhet inte
Aftonbladets rubrik lördagen den 16 maj där det påstods att den svenska
polisen är usel. Det är den inte. Däremot finns det mycket som kan ändras.
Den nyordning som statsrådet hänvisar till är alldeles säkert riktig. Det
blev en majoritet i kammaren för detta redan under den tidigare regeringen.
Men det finns en risk som jag vill ställa en kompletterande fråga om. När
man lokalt får större inflytande över processen, finns det en risk för att man
inte tar fasta på det som är så nödvändigt, nämligen att kasta ut så många
skrivbord som möjligt från polishusen i landet och se till att poliserna kom-
mer ut i direkt polisiärt arbete. Är det möjligt att utöva mer styrning, statsrå-
det?
Anf. 189 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Ibland måste man välja, och då måste man välja efter den
modell som man tror har bäst förutsättningar att nå de mål som har satts upp.
Självfallet finns det alltid en risk med att delegera ansvar. Men det är en
risk man får ta om man vill ta till vara kreativitet och kunskap om lokala
förhållanden, vilka kan komma till sin rätt vid delegering av beslutanderätt
och budgetansvar. Samtidigt har regeringen och riksdagen rätt och skyldig-
het att sätta upp mål och riktlinjer för verksamheten, och rikspolisstyrelsen
har skyldighet att följa upp efterlevnaden av dessa mål och riktlinjer. Det är
den metoden som måste användas för att få till stånd en effektivisering och
en synlig polis. Det är viktigt att vi ofta markerar att detta är något vi efter-
strävar.
Anf. 190 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Jag tackar justitieministern för det kompletterande svaret.
Jag är mycket nöjd med svaret i sin helhet. Men jag ser också risker.
De åtgärder som statsrådet vidtagit redan innan jag ställde frågan, i syn-
nerhet innan Leif G. W. Persson skrev sin artikel, är säkert alldeles utomor-
dentliga. Men när i tiden skall dessa mål uppfyllas? Jag föreställer mig att de
flesta chefer inom polisen är mänskliga varelser och som säkert är bra som
organisatörer. Men det är just genom organiserandet som det har blivit så
förtvivlat mycket skrivbordsarbete i stället för det som kallas yttre tjänst.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
111
Prot. 1991/92:120 Det har medfört att allmänheten tycker sig se alldeles för få poliser ute på
26 maj 1992 gator och torg - inte minst på landsbygden.
Svar på frågor
112
Anf. 191 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Vi har från regeringens sida i årets budgetproposition lagt
fast tydliga målsättningar. Det är målsättningar som skall gälla i den nya or-
ganisationen fr.o.m. den 1 juli 1992. Det innebär också att vi via rikspolissty-
relsen under budgetåret 1992/93 skall följa upp att dessa riktlinjer efterlevs.
Anf. 192 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Jag använder den enklaste av all matematik - för min egen
skull, och inte för justitieministerns. I dag finns det en byråkrat på varje po-
lisman som är i yttre tjänst, vilket ju är betydligt fler än 7 000 - många är ju
lediga, osv. Det polisiära arbetet utgör en bråkdel av den totala arbetstiden.
Nåväl! När går det att säga att det finns en byråkrat på, låt oss säga, tre polis-
män som är ute i det direkt polisiära arbetet? Jag underkänner inte utred-
ningsarbetet, men går strävan i den riktningen?
Anf. 193 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Jag tror inte att vi skall gå närmare in på matematiken. Då
måste vi också definiera vad polisarbete är och på vilket sätt utredningsar-
bete icke är att betrakta som polisarbete. Merparten av utredningsarbetet
syftar till att klara ut brott. Mycket av det brottsförebyggande arbetet är inte
synligt utåt, utan sker mycket med hjälp av kontakter med skola, föräldraor-
ganisationer, sociala myndigheter, osv. Jag är inte beredd att diskutera de
frågorna närmare. Då måste vi ha klarat ut definitionerna först.
Vår utgångspunkt är, att redan med den nya organisationen som införs den
1 juli, skall möjligheterna öka att minska administrationen.
Anf. 194 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Jag vill passa på tillfället att i korthet berätta att man i ett av
landets polisdistrikt gärna vill att personalen redan på morgonen är inriktad
på att inte bara sitta vid skrivbordet och göra utredningar om redan be-
gångna brott utan också på att vara ute i det preventiva arbetet och av den
anledningen bära uniform redan från morgonen. På det viset blir fler poliser
synliga ute på stan. Det är en bieffekt. Då kan man i större utsträckning sam-
ordna brottsbekämpningen. Man kan följa brottet från brottsplatsen och så
att säga ta det med sig till skrivbordet. Då blir det inte bara en administratör
av den alldeles utmärkta polisman som en gång böljade i yttre tjänst.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 195 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Birgit Henriksson har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd
att vidta för att reaktionen skall vara i bättre överensstämmelse med det all-
männa rättsmedvetandet när enskilda människor ingriper för att hindra
brottslig eller uppenbart farlig verksamhet.
Det finns olika bestämmelser som kan aktualiseras i fall av det slag som
Birgit Henriksson tar upp. Den kanske mest centrala är brottsbalkens be-
stämmelser om nödvärn. Den ger den enskilde rätt att i självförsvar, men
också till försvar av någon annan, tillgripa allt det våld som inte är uppenbart
oförsvarligt. Även om den enskilde skulle använda ett uppenbart oförsvar-
ligt våld, skall han inte straffas om situationen var sådan att han hade svårt
att besinna sig. Om domstolen ändå finner att gärningen är brottslig skall
nödvärnssituationen beaktas vid straffmätningen och domstolen kan döma
ut ett lindrigare straff för brottet.
Jag vill också nämna att det i lagen uttryckligen sägs att det är en förmild-
rande omständighet om ett brott föranleds av ett grovt kränkande beteende.
Den bestämmelsen gäller även om det inte förelegat en nödvärnssituation.
Nödvärnsbestämmelsen har bl.a. tagits upp av riksdagens justitieutskott
vid olika tillfällen. Utskottet har då konstaterat att nödvärnsreglerna ger en
ganska bred marginal till den angripnes förmån och utgör en lämplig avväg-
ning mellan olika intressen. Något skäl att göra sakliga ändringar i bestäm-
melserna har utskottet inte ansett föreligga.
I fängelsestraffkommitténs slutbetänkande har också frågan om nödvärn
tagits upp. Kommittén har föreslagit att lagtexten skall redigeras bl.a. i syfte
att framhäva nödvärnsrätten tydligare. Jag räknar med att ett förslag på
grundval av kommitténs förslag skall kunna överlämnas till riksdagen under
hösten.
Anf. 196 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Jag vill först tacka justitieminister Gun Hellsvik för svaret.
Frågan ställdes ursprungligen av min partikollega Elisabeth Fleetwood. Hon
upprördes mycket över en händelse som relaterades i Aftonbladet den 13
maj. Hon skrev frågan men blev hastigt sjukskriven och bad mig överta den,
eftersom j ag helt delar hennes uppfattning att man får fel signaler när männi-
skor som försöker ingripa rådigt blir de som råkar illa ut.
Det var först när jag läste svaret på frågan som jag förstod att den kanske
kunde misstolkas. Det var inte nödvärnsrätten som hade upprört oss i detta
fall. Jag skall kort relatera bakgrunden till frågan.
Det var en 16-åring som buskörde på en trimmad moped tillsammans med
några kamrater i ett bostadsområde där många små barn lekte. En vuxen
man blev mycket oroad över tilltaget. Han blev rädd för att en allvarlig
olycka skulle kunna inträffa. Och det gjorde det, men inte på det sätt han
ens i sina vildaste fantasier kunde föreställa sig. Han sade till ynglingarna att
det var riskfyllt, att de inte fick busköra bland småbarnen på gångvägarna.
En av mopedisterna smet, men en stannade kvar. ”Stanna här, nu måste vi
tala med polisen”, var allt som mannen hann säga, innan ett knä träffade
hans ansikte och en tung verktygslåda av plåt träffade hans nacke. Björn,
som mannen heter, lyckades trots detta hålla i pojken tills ett par grannar
kom till undsättning.
I dag ligger mannen som ville skydda småbarnen på Karolinska sjukhuset
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
113
8 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 120
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svarpå frågor
114
i s.k. järnkrona. Han får tillbringa minst hela sommaren på sjukhuset. Sjätte
kotan är intryckt. Några millimeter till och han hade blivit förlamad för livet.
Anf. 197 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Jag känner väl till detta fall. Birgit Henriksson och jag skal)
naturligtvis inte diskutera några detaljer. Just i detta fall, som nyligen har
inträffat och är mycket tragiskt, har inte den rättsliga processen startat ännu.
Det är svårt att utöver allmänna sociala aspekter föra en närmare diskus-
sion om ifall vi har några brister i lagstiftningen. Fallet visar att vi har brister
i vårt samhälle, när vi inte lyckas föra över vad vi tycker är normala normer
till våra barn och när vi inte ser det som en naturlig del att vi i vuxenvärlden
tillrättavisar de unga. Fallet får sedan visa om det finns några brister i lagstift-
ningen. Ingenting tyder ännu på detta. Däremot pekar det på andra allvar-
liga brister.
Anf. 198 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Det jag tycker är värst är att den 16-åring som gjorde detta
redan är känd av polisen, och ändå var han ute dagen efter och buskörde
på samma gångvägar bland barnen igen, med sin trimmade moped. Det är
omöjligt att fatta 16-åringens reaktion, men det är ofattbart att inte samhäl-
let ger andra signaler.
Hur kommer det sig att han får fortsätta med sin buskörning? Varför gör
ingen någonting? Hur skall man få människor att våga ingripa och säga ifrån,
när reportage i tidningar eller glimtar från TV talar om hur det kan gå?
Tycker inte justitieministern, liksom Elisabeth Fleetwood och jag, att det
måste bli någon form av reaktion på ett brott av detta slag? Ynglingen är
alltså tidigare känd hos polisen för upprepade brott. Vad har justitieminister
Hellsvik för förslag till åtgärd? Det är så mycket som hänger på att vuxna lär
sig säga ifrån. Det är till hjälp för många unga. Men då måste samhället rea-
gera när allvarliga saker inträffar.
Anf. 199 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Vi har mycket arbete på gång inom justitiedepartementet
och i kommittéer när det gäller dessa frågor, just därför att vi i regeringen
anser att det är mycket viktigt att komma med snabba reaktioner när det är
fråga om unga människor som gör sig skyldiga till brott. Det är där diskussio-
nen om jourdomstolar kommer in.
Vi skall kunna komma med tydliga reaktioner. Som det är i dag har vi be-
gränsade möjligheter att ingripa mot unga människor som gör sig skyldiga
till brott, vilket tyvärr resulterar i att vi alldeles för ofta får sätta unga männi-
skor i fängelse. Det är ett misslyckande. Vi måste finna andra former för
att tidigt markera att vi inte accepterar beteendet. Den nya regeringen har
intensivt engagerat sig i dessa frågor och hoppas att i slutet av nästa budgetår
kunna lägga fram en del förslag.
Anf. 200 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Jag tackar för det svaret. Jag är mycket glad att höra att arbe-
tet är i full gång inom departementet. Sådana här fall visar hur viktigt det är
med snabba reaktioner. Detta är inte en enskild händelse. Vi läser om så-
dana här fall litet då och då. Det visar också hur viktigt det är att sätta stopp
tidigt, så att inte ungdomar hinner begå brott på brott och till slut kommer
till en gräns där inga regler gäller. Jag är glad och tacksam över att höra att
det snabbt kommer ett förslag, och jag hoppas att det blir ett förslag som
kommer att hjälpa upp denna situation.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 201 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Göran Magnusson har frågat mig om jag kan garantera att
inga poliser blir uppsagda under den kommande treårsperioden på grund av
otillräckliga budgetanslag.
Svaret på Göran Magnussons fråga är ja. Inga poliser skall behöva sägas
upp på grund av brist på medel.
Anf. 202 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Det var ju klart och
koncist, men det är inget tvivel om att det enkla svaret ändå reser en hel del
frågor.
Det pågår ju en diskussion om det finns tillräckligt med anslag och tillräck-
ligt med pengar för nästa verksamhetsår, eller under den treårsperiod som
polisen nu går in i. Innebär justitieministerns svar att den här budgetdiskus-
sionen är felaktig? Det finns alltså ingen brist på pengar, i varje fall inte till
att ha kvar den personal som är anställd inom polisverksamheten? Innebär
det att den polismyndighet som har svåra och många diskussioner om pengar
och anser att man har fått för litet pengar inte i något läge skall säga upp
polispersonal, utan att justitieministern kommer att fylla på anslagen så att
de kommer att räcka till?
En intressant fråga är vad uppdraget till riksrevisionsverket egentligen har
för betydelse. Om riksrevisionsverket nu kommer fram till att det fattas 300-
400 milj.kr., kommer justitieministern, departementet och regeringen då att
se till att de pengarna tillförs anslaget? Då är det snarast ett slags budgetöv-
ning som man för närvarande håller på med och ingenting som det egentligen
finns någon anledning att hålla på med vare sig ur anställningstrygghetssyn-
punkt eller ur den synpunkten att man vill ha ett effektivt och omfattande
polisarbete. Vi är ju överens om att detta är en viktig sak. Den har alltså inte
bäring här, utan det är mer ett slags budgetövning.
Till sist vill jag i den här omgången - jag har ytterligare frågor - ställa frå-
gan: Är den besparing på 130 milj.kr. som polisen brottas med möjlig att
bortse ifrån i det praktiska budgethanterandet hos polisen? Fyller regeringen
på även dessa 130 milj.kr.?
Anf. 203 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Skälet till att jag uttryckte mig kort men förhoppningsvis
tydligt i mitt svar på själva frågan, är att jag för en vecka sedan besvarade en
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
115
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svarpå frågor
116
likadan fråga i riksdagen. Även om det inte heller då var så särskilt många
närvarande under frågestunden, utgår jag från att kammarens ledamöter tar
del av snabbprotokollet. Där finns också svaret på alla de frågor som jag nu
har fått.
Det är inte fråga om något spel för gallerierna att vi har bett riksrevisions-
verket att analysera budgeten för polisen. Det är helt enkelt därför att vi
anser att man inom polisen inte skall ägna hela våren åt att försöka räkna
fram den och för att vi inte skall föra diskussioner om vem som har rätt och
vem som har fel. Jag har ännu inte fått resultatet från riksrevisionsverket.
Jag får det endera dagen.
Som jag sade förra veckan har vi all anledning att räkna med att den bud-
get och de ramar vi har givit skall täcka de kostnader för de tjänster som
polisen har.
När det gäller besparingen på 130 milj.kr. är det ett fullföljande av den
socialdemokratiska regeringens tidigare beslut om en viss besparing under
en femårsperiod. Detta har alltså varit förutsebart och beräknat från poli-
sens sida. Om det skulle visa sig att det finns stora brister är jag beredd att
ta en ny diskussion om hur vi skall lösa detta. Men än så länge finns det ing-
enting som tyder på att det finns några brister. Som jag sagt vid tidigare till-
fällen kan det framöver behövas en diskussion om normerna för fördel-
ningen av medel inom polisen.
Anf. 204 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Är det bara en fråga om normerna och fördelningen inom
och mellan olika polismyndigheter? Jag har uppfattat det så, att man har
konstaterat en brist, att det är oenighet om hur stor den bristen är och att
det är där som riksrevisionsverket skall döma.
Jag har tagit del av svaret från förra veckan. Det var när jag läste det som
jag tyckte att det fanns anledning att fråga ytterligare en gång. Om riksrevi-
sionsverket kommer fram till att det finns en brist, vet polismyndigheterna
och polischeferna ute i landet att det inte har så stor betydelse, utan de kan
behålla den polisorganisation som de för närvarande har.
När det sedan gäller dessa 130 milj.kr. är det intressant att konstatera att
regeringen fullföljer den socialdemokratiska budgetpolitiken på den punk-
ten. Det vore ju bra om man gjorde det på andra punkter också. Det intres-
santa är att den borgerliga oppositionen reserverade sig mot den bespa-
ringen tidigare. Det hade inte varit ologiskt om den här regeringen hade för-
sökt att klara det, med tanke på att man vill ha fler poliser.
Anf. 205 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Skillnaden är att vi fullföljer den besparing som syftar till
effektiviseringar. Samtidigt har vi ökat anslagen för att möjliggöra intagning
av fler sökande till polishögskolan.
Anf. 206 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Det är bra om man genom effektivisering kan spara 130
milj.kr. Detvar ju ioch för sig avsikten med det beslut som fattades. Egentli-
gen var beslutet då i första hand inriktat på administrativ personal, inte på
polismanstjänster. Jag är inte övertygad om att budgetproblemet är riktigt
så enkelt, sett ur det nuvarande prekära budgetläget, som justitieministern
nu vill framställa det. Jag tror att det kommer att bli svårigheter att få fram
de pengar som till äventyrs kan komma att fattas.
Sedan är ju budgettekniken intressant. Såvitt jag förstår kan väl inte heller
justitieministern riktigt klara ut hur många poliser som kommer att finnas i
organisationen. Polismyndigheten har ju möjlighet att välja mellan poliser,
bilar och lokaler.
Överläggningen var härmed avslutad.
Kammaren beslöt kl. 17.38 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Anf. 207 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Gudrun Schyman har frågat mig varför regeringens instruk-
tion för ombuden vid FN:s konferens om miljö och utveckling är hemlig.
Regeringen antog den 5 mars 1992 en instruktion för FN:s konferens om
miljö och utveckling och för det fjärde mötet med den förberedande kom-
mittén för konferensen. Uppgifterna i instruktionen angår Sveriges förbin-
delser med annan stat och rör mellanfolklig organisation. Det står inte klart
att de kan lämnas ut utan att detta stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser
eller på annat sätt skadar landet. Uppgifterna skyddas därför av sekretess
enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.
Låt mig i detta sammanhang säga att det är naturligt att inte offentliggöra
en förhandlingsinstruktion av detta slag. Därigenom skulle motparterna i
förhandlingen få otillbörlig kännedom om de svenska förhandlingspositio-
nerna.
Även en handling som är hemlig kan delges organisationer och andra som
har intressen i pågående förhandlingar. I detta fall har den svenska national-
kommittén för konferensen fått del av instruktionen. I nationalkommittén
ingår bl.a. representanter för de politiska partierna.
Då Gudrun Schyman, som framställt frågan, anmält att hon var förhind-
rad att närvara vid sammanträdet, medgav andre vice talmannen att Annika
Åhnberg i stället fick delta i överläggningen.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
117
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
118
Anf. 208 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Jag tackar pä Gudrun Schymans vägnar för svaret på denna
fråga. Hon har tyvärr hastigt fått förhinder och kan inte ta emot svaret.
Jag har två kommentarer till svaret. Den första är att jag har all förståelse
för att en detaljerad förhandlingsinstruktion inte kan vara offentlig - det tror
jag att alla som i något sammanhang har förhandlat är införstådda med. Men
det finns en viktig aspekt som också hör hemma i det här sammanhanget,
och det är att det finns ett berättigat behov, hos t.ex. Sveriges riksdag eller
allmänheten i Sverige, att vara med i dessa oerhört viktiga diskussioner, att
få information om hur den svenska regeringen ser på hur förhandlingsarbe-
tet fortskrider. Jag delar frågeställarens uppfattning så till vida att det har
varit litet dåligt beställt med möjligheterna till diskussion. Jag vet att t.ex.
det danska folketinget har haft en omfattande diskussion före den danska
delegationens resa till Rio, men i Sverige har vi saknat den möjligheten.
Min andra kommentar gäller detta att den svenska nationalkommittén har
fått del av de hemliga instruktionerna. Den information som jag har fått från
vår representant är att hon nekades att ta del av de instruktioner som skrevs
i mars, just med det argumentet att de var hemliga. Vi reagerade mot det,
då vi tyckte att det var märkligt. Det borde självklart vara så att deltagarna
i nationalkommittén hade möjlighet att diskutera igenom instruktionerna.
Däremot fick man muntlig information. Jag förstår av utrikesministerns svar
att detta måste ha berott på något missförstånd och att avsikten uppenbarli-
gen var att hela nationalkommittén skulle få del av de skrivna instruktio-
nerna.
Anf. 209 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Ja, sedermera har ordföranden i nationalkommittén, statsrå-
det Olof Johansson, beslutat att nationalkommitténs ledamöter skall få del
av instruktionen. Så skedde också vid kommitténs sammanträde den 6 maj.
Vad gäller informationen över huvud taget har ju statsrådet Johansson
lämnat en särskild information till riksdagen i denna fråga inför mötet i Rio.
Sedan har också information spridits om själva konferensen, inte minst om
den svenska regeringens ställningstagande i olika konferensfrågor. Sådana
ställningstaganden har t.ex. meddelats i den svenska nationalrapporten, i
tal, artiklar och pressmeddelanden, så det har ändå givits en ganska vid in-
formation inför själva mötet.
Anf. 210 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Jo, det har funnits möjligheter att informera sig - det håller
jag gärna med om - men jag tycker ändå som ledamot av riksdagen att det
också hade varit på sin plats att det givits tillfälle till en mer omfattande dis-
kussion, att regeringen under något skede av den här processen hade lämnat
en redogörelse till riksdagen, en berättelse om hur man ställde sig, och gett
riksdagen möjligheter att hantera det.
Det var mycket bra att miljöministern för en tid sedan informerade riksda-
gen, men den typen av informationsstunder ger bara möjlighet till korta frå-
gor och kommentarer och ger inte möjlighet till en mer omfattande diskus-
sion, som jag tycker att riksdagen borde ha fått.
Anf. 211 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag vill dock påminna om att här har suttit en bred och repre-
sentativ nationalkommitté, som under hela tiden har haft möjlighet att följa
arbetet, som nu har pågått ganska länge, och att ge sina synpunkter. Där har
vi haft en mycket bred förankring och en bred diskussionsgrupp.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 212 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Lars Andersson har frågat mig vad regeringen kommer att
göra för att stoppa Serbiens förtryck av kosovoalbanerna.
För två månader sedan - den 20 mars - svarade jag här i kammaren på en
interpellation om respekten för mänskliga rättigheter för albaner i Kosovo
och andra delar av Jugoslavien. När det gäller kosovoalbanernas situation
väljer jag därför att ge enbart följande korta bakgrund.
På det tidigare Jugoslaviens territorium lever i dag uppemot 3 miljoner
albaner. Av dessa finns omkring 2 miljoner i Kosovo, som är en provins i
Serbien.
Nio av tio invånare i Kosovo är albaner. Albanerna i Kosovo kräver att få
tillbaka sitt provinsiella självstyre. Belgradregimen har mött detta krav med
diskriminering och förtryck.
Detta är en utveckling som självfallet inte kan accepteras. Sverige har där-
för sedan länge pekat på och kritiserat Belgradregimens uppenbara kränk-
ningar av kosovoalbanernas mänskliga rättigheter. Vår kritik har framförts
både bilateralt och multilateralt i ESK och i andra fora. Vår kritik kommer
att fortsätta även framgent, till dess förhållandena för albanerna i Kosovo
har avsevärt förbättrats.
Senast framförde vi den svenska uppfattningen för två veckor sedan, då
en tjänsteman från utrikesdepartemenet vid besök i Belgrad framförde rege-
ringens starka ogillande av Serbiens förtryck av kosovoalbanerna. Han ut-
tryckte också under besöket vår skarpa kritik av Serbiens agerande i Jugosla-
vienkrisen.
Historiska, kulturella och politiska motsättningar mellan olika befolk-
ningsgrupper i det tidigare Jugoslavien är drivkrafter bakom den tragedi som
i dag utspelas på Balkan. Kriget har skördat tusentals människors liv, hund-
ratusentals familjer har tvingats fly från sina hem, och städer har lagts i rui-
ner.
Kriget måste få ett snabbt slut. Det är fullständigt oacceptabelt att rege-
ringsföreträdare i dagens Europa söker lösa konflikter med militära makt-
medel.
Det internationella samfundet måste också med alla till buds stående poli-
tiska medel förhindra att kriget sprider sig till andra delar av det forna Jugo-
slavien. Skulle Belgradregimens förtryck i Kosovo övergå i öppen militär
konflikt finns risk för en internationalisering av konflikten med oöverskåd-
liga följder för hela Balkan.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
119
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Anf. 213 LARS ANDERSSON (-):
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.
1 dagens Europa har vi ett apartheidsystem i full kraft. Forskare, läkare,
lärare och andra sparkas i Kosovo, och kanske över 100 000 människor har
mist sina arbeten de senaste två åren. Inte nog med att den albanska befolk-
ningen förtrycks; den utsätts för rent barbari. Havande kvinnor sticks ned
med bajonett, våldtas och förnedras - det är inget ovanligt. När kommer
regeringen att avbryta eller tona ned sina relationer med Belgradregimens
tyranner? De är ingenting annat än tyranner. Om inte Sverige reagerar, vem
skall då gå i täten?
Albaniens nya demokratiska ledning har förklarat att man kommer att in-
gripa om albanerna i Kosovo angrips ytterligare. Är det inte bättre att börja
isolera Serbien än att få ett stort, okontrollerat Balkankrig?
Sedan vill jag fråga: När framfördes den senaste bilaterala och multilate-
rala kritiken, som anges i svaret, utöver den som framfördes vid besöket i
Belgrad?
Anf. 214 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Vi befinner oss just nu i ett skede när det internationella
samfundet mycket kraftigt ökar trycket på Serbien och diskuterar ganska
omfattande sanktioner. Vi kommer självfallet också att vidta åtgärder i sam-
klang med det internationella samfundet. Jag tycker alltså att vi befinner oss
i ett skede när det sker en ganska bestämd upptrappning mot Serbien och
dess aggressiva handlingssätt.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 215 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Kristina Svensson har frågat mig om de f.d. sovjetiska trup-
perna i Baltikum och om jag avser att ta ett svenskt initiativ i ESK eller FN
för att finna lösningar på frågan om ett tillbakadragande av dessa trupper.
I och med de f.d. sovjetiska truppernas fortsatta närvaro i Baltikum före-
ligger en risk för incidenter som kan trappas upp till en konflikt, vilket skulle
vara djupt olyckligt för både balter och ryssar. Detta har jag sagt vid ett fler-
tal tillfällen. Nyheter tidigare i år om att regelrätta förhandlingar om ett ryskt
militärt återtåg ur Baltikum skulle komma i gång var därför mycket gläd-
jande. Ett återtåg skulle dessutom innebära en viktig förtroendeskapande
åtgärd för hela den nordeuropeiska regionen. Det vore också ett sätt för
Ryssland att visa respekt för de tre baltiska staternas nationella suveränitet.
De f.d. sovjetiska truppernas exakta antal i Baltikum låter sig inte med
lätthet fastställas, eftersom den ryska sidan inte ger tillfredsställande infor-
mation härom. Uppskattningar pekar mot ca 100 000 soldater. Att det ej fö-
religger något avtal om dessa truppers status samt ej heller någon överens-
120
kommelse om tidtabell för deras tillbakadragande ur Baltikum är en anomali
i dagens Europa.
Herr talman! Det är regeringens uttryckliga förhoppning att de rysk-bal-
tiska förhandlingarna skall ge resultat i tid till toppmötet i Helsingfors inom
ESK i juli och att en tidtabell för ett tillbakadragande då föreligger.
Förhandlingarna är av bilateral natur. För att på ett konstruktivt sätt
kunna hantera frågorna i ett multilateralt forum såsom ESK krävs båda par-
ters, dvs. även Ryska federationens, aktiva medverkan.
Samtidigt är det naturligt och viktigt att de rysk-baltiska förhandlingarna
kontinuerligt uppmärksammas inom ESK och FN. Så sker också under det
pågående uppföljningsmötet inom ESK i Helsingfors. Frågan har tagits upp
av Sverige, Norge, EG och Polen i syfte att söka skynda på förhandlingarna.
Förslag från de baltiska staterna att frågan på ett mera formellt sätt skulle
tas upp i ESK har dock inte kommenterats av den ryska delegationen.
Den ryska sidan tycks för närvarande något ändra sin inställning. Bl.a.
tycks det som om enighet kommer att nås kring möjligheten att ESK hålls
informerat om förhandlingarnas gång. Samtidigt har intresset för denna
fråga klart ökat hos ESK:s övriga medlemskrets.
Beträffande FN har de tre baltiska staterna vänt sig till FN:s generalsekre-
terare och vädjat om att denne noga skall följa utvecklingen i denna fråga.
Regeringen delar uppfattningen att generalsekreteraren noga bör följa
denna utveckling. Sverige avser även vid lämpligt tillfälle att ta upp frågan i
FN.
Låt mig avsluta denna redovisning med att återigen betona den vikt rege-
ringen fäster vid frågan om de f.d. sovjetiska truppernas tillbakadragande ur
Baltikum. Det finns i detta sammanhang skäl att nämna att jag i samband
med ryske utrikesministern Kozyrevs framträdande inför Europarådets mi-
nisterkommitté i Strasbourg den 7 maj tog upp frågan om tidtabellen för ett
tillbakadragande av dessa trupper.
Anf. 216 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Jag får tacka utrikesministern för svaret på frågan. Den har
varit upp vid ett flertal tillfällen här i riksdagen den senaste tiden, och det är
inte så konstigt, eftersom vi kan notera att de bilaterala förhandlingarna mel-
lan Ryssland och Estland, Lettland resp. Litauen helt har gått i stå. Sverige
har mycket klart och tydligt uttryckt sin upprördhet över det här. Vad kan vi
då göra för att internationalisera frågan?
I svaret kan jag utläsa att Sverige är berett att vid lämpligt tillfälle ta upp
frågan i FN, och jag undrar då när det är ett lämpligt tillfälle.
Vidare kan man utläsa att vi har agerat i ESK, men enligt vad jag förstår
har vi inte själva initierat frågan i ESK, och det tycker jag är något märkligt.
Vad man är överens om mellan Ryssland å ena sidan och de baltiska sta-
terna å den andra är att trupperna skall dras tillbaka, men det finns ingen
som helst tidtabell för detta. Det är en skillnad när det gäller de ryska trup-
pernas närvaro i Baltikum i förhållande till ryska truppers närvaro i andra
stater i Europa.
Detta är en internationell fråga. Vi tog i den säkerhetspolitiska debatten
förra veckan upp frågan om att skicka en svensk emissarie till Jeltsin. Vi fick
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
121
Prot. 1991/92:120 inget svar på det - jag skulle gärna vilja höra hur utrikesministern ställer sig
26 maj 1992 till det.
Svar på frågor
Anf. 217 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag tror att Kristina Svensson och jag är eniga om proble-
mets allvar och om hur oerhört angeläget det är att man når fram till ett avtal
och en tidtabell som är rimlig.
Det är oerhört väsentligt att det internationella samfundet ökar trycket på
beslutsfattarna i Moskva, och det är ett starkt svenskt intresse att bidra till
att detta sker. Jag kan försäkra Kristina Svensson att vi också försöker göra
det. Vi gjorde det senast på Lissabonkonferensen nu i söndags, när kabi-
nettssekreteraren, som var närvarande, tog upp frågan också i sitt anför-
ande. Det råkade vara så att Sverige var det första land som tog upp den här
frågan, men därefter fick han instämmanden av den övriga nordiska kretsen.
Det blev på det sättet en tung markering vid Lissabonkonferensen.
Vi fortsätter att verka så aktivt vi kan i den här frågan. Vi tar den på det
största allvar. Jag tror att det som är väsentligt är att få till stånd ett interna-
tionellt tryck så att de ryska beslutsfattarna verkligen känner att världssam-
fundet fäster mycket stor vikt vid den här frågan.
Anf. 218 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Det är precis det som jag har formulerat i min fråga: Vilket
internationellt tryck kan vi lägga på den här frågan?
Detta har aktualiserats ytterligare när vi fått veta att man har skickat ersät-
tare för de värnpliktiga. I t.ex. Litauen har värnpliktiga som återvänt till
Ryssland ersatts med nya värnpliktiga. Det var mycket alarmerande.
Det här är en svår fråga; jag tror att man skall se den också i relation till de
ryska minoriteternas ställning i Estland och Lettland - man använder kanske
detta som en hävstång när det gäller de lagar för medborgarskap som man
nu diskuterar och arbetar med i de tre baltiska staterna.
En rimlig tidtabell är någonting som vi verkligen måste eftersträva. Min
fråga om en emissarie har jag inte fått svar på.
Anf. 219 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag har noterat detta förslag och vill som enda kommentar
just nu säga att vi har en alldeles utmärkt emissarie i Moskva i form av Sveri-
ges ambassadör.
Anf. 220 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Det har vi visst. Men för att markera det tryck som vi lägger
bakom de ord som vi formulerar i olika internationella sammanhang vore
det ett mycket tydligt budskap att skicka en emissarie från Sverige, en emis-
sarie på hög nivå, t.ex. utrikesministern.
Överläggningen var härmed avslutad.
122
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Anf. 221 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Bertil Måbrink har frågat mig om regeringen avser ta något
initiativ för att få bättre efterlevnad av fredsavtalet i El Salvador.
Fredsavtalet i El Salvador innebär ytterligare ett steg mot försoning i den
centralamerikanska regionen, och beskedet att parterna kommit överens
hälsades med stor glädje av den svenska regeringen. För att ytterligare mar-
kera den vikt som regeringen fäster vid fredsavtalet deltog statsrådet Alf
Svensson vid undertecknandet i Mexico den 16 januari, på inbjudan av den
mexikanska regeringen.
Den svenska regeringen stöder helhjärtat FN:s insatser i El Salvador. Från
svensk sida har även tagits en rad initiativ för att bidra till att fredsavtalet
kan genomföras.
Regeringen har lämnat direkt bistånd till fredsprocessen. Vi har hittills in-
dikerat att vi avser avsätta en summa på 10 miljoner dollar per år under tre
år. Inom ramen för denna summa har redan beslutats om en rad insatser.
Omedelbart efter det att avtalet undertecknats frigjordes dessutom en
tjänsteman vid utrikesdepartementet för att han, efter förfrågan från UNDP,
på plats i El Salvador skall stärka den internationella samordningen av hjälp-
arbetet.
Utöver detta är vi beredda till ytterligare insatser för att stödja fredsavta-
lens genomförande, förutsatt att dessa insatser har båda parters uttalade
stöd och att de bidrar till en fortsatt demokratisering och försoning i landet
i enlighet med fredsavtalet.
För att hålla oss informerade om fredsprocessen, men också för att på-
verka utvecklingen i gynnsam riktning, står vi i kontinuerlig kontakt med
parterna. Vid samtal med den salvadoranske utrikesministern framförde jag
nyligen min förhoppning att utvecklingen i landet skall erbjuda nya möjlig-
heter till samarbete mellan de olika grupperingarna i landet. Just i dag sam-
manträffar statssekreterare Alf Samuelsson och tjänstemän på UD och
SIDA med chefen för UNDP:s Latinamerikaavdelning.
Att fredsavtalet undertecknades innebar inte att freden automatiskt åter-
vände till El Salvador. Efter en utdragen konflikt, där tiotusentals människo-
liv offrats, är vägen tillbaka till fred och försoning lång och svår. Det viktiga
är nu att den politiska vilja som visades under förhandlingsprocessen inte går
förlorad. Den svenska regeringen utgår ifrån att den beslutsamhet att full-
följa avtalet som i januari präglade parterna fortfarande gäller. Båda sidor
måste i dag framför allt inrikta sig på att uppfylla sina egna åtaganden i freds-
avtalet.
Vi ser därför med oro på de attentat som under de allra senaste dagarna
riktats mot medlemmar av FMLN.
El Salvador står på tröskeln till den framtid i fred och samarbete som vi för
några år sedan knappast vågade hoppas på. Att ett fredsavtal undertecknats
innebär ett förpliktande ansvar, som parterna måste infria.
Anf. 222 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.
Fredsprocessen i El Salvador har försenats, och det är enligt vad jag för-
Svar på frågor
123
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
står regeringssidan som på olika sätt förhalar den och fattar beslut som stri-
der mot fredsavtalet. Detta i sin tur kan naturligtvis bl.a. bero på att delar
av militären inte är överens om den överenskommelse som har slutits mellan
FMLN och regeringen.
Vi vet att militära flygplan på ett oroväckande sätt har flugit över gerilla-
kontrollerade områden, och det strider enligt vad jag förstår mot avtalet. Vi
vet att parlamentet den 24 april antog en lag som ifrågasätter upplösandet av
skattepolisen och nationalgardet. Den 1 mars skulle de ha demobiliserats,
men president Christiani har förklarat att en del av dem skall införlivas med
två nya paramilitära organisationer, militärpolisen och gränsvakten. Detta
strider också enligt vad jag kan förstå mot innehållet i fredsavtalet.
Vidare försöker, enligt de uppgifter jag har, regeringssidan styra över en
del av återuppbyggnadsresurserna till sådana områden där de spekulerar i
att de skall göra bra valresultat i valet 1994. Det strider också, enligt vad jag
förstår, mot innehållet i fredsavtalet.
Det är en sak att sluta fredsavtal - det är en annan sak att få det att fun-
gera; det är naturligtvis svårt. Jag har ingenting emot innehållet i svaret från
utrikesministern. Jag anser att regeringen har gjort mycket bra insatser, men
det kanske inte skulle skada om utrikesministern vid nästa kontakt med re-
geringen i El Salvador tog upp de här brotten mot fredsavtalet - visar på att
vi vet om dem - och framhöll att de är oacceptabla. Jag hoppas att utrikesmi-
nistern gör det.
Anf. 223 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Mycket av det Bertil Måbrink här har beskrivit stämmer med
de uppgifter som jag också har fått, nämligen att det sker förseningar och att
man tydligen utnyttjar det faktum att avtalet inte explicit stipulerar när olika
reduceringar skall ske. Därför har man, såvitt jag förstår, både på regerings-
sidan och - som svar på detta - i FMNL försenat åtgärder som skulle genom-
föras. Det är naturligtvis inte bra. Det är oroande, och det hotar den all-
männa trovärdigheten.
Samtidigt är det viktigt att ha klart för sig att det är många frågor som skall
lösas i de olika kommissioner som har tillsatts. Avtalet innebär en ram, och
sedan finns det kommissioner som skall arbeta vidare med ett antal frågor.
Där är det naturligtvis viktigt att FN och naturligtvis även utanförstående
länder, som ändå är engagerade på det sätt som Sverige är, trycker på. Jag
håller med Bertil Måbrink om det.
Anf. 224 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Jag tackar för den ytterligare kompletteringen. Jag har ing-
enting att argumenta mot vad utrikesministern sade - jag tycker att det var
en bra komplettering.
Med detta får jag önska utrikesministern en fin sommar!
(Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m) inpass: Tack, det samma!)
Överläggningen var härmed avslutad.
124
Anf. 225 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Berndt Ekholm har frågat mig vilka åtgärder regeringen är
beredd att vidta med anledning av Israels bosättningspolitik och den israe-
liske premiärministerns uttalande att Israel aldrig kommer att återlämna de
ockuperade områdena.
Sedan i höstas pågår i Mellanöstern en spirande fredsprocess, som innebär
att Israel och dess arabiska grannländer resp, israeler och palestinier träffas
och förhandlar om sina gemensamma mellanhavanden. För drygt en vecka
sedan kompletterades denna bilaterala process med den första omgången av
multilaterala möten om fem olika politiska och ekonomiska problemområ-
den. Sverige deltog aktivt i samtliga fem arbetsgrupper.
Allt detta innebär - trots de många stötestenar och svårigheter som med
nödvändighet är förknippade med fredssamtalen - ingenting mindre än ett
historiskt genombrott. För att tillvarata de möjligheter som öppnats krävs
emellertid stort tålamod och ihärdig förhandlingsvilja av alla inblandade par-
ter.
Till stötestenarna hör den israeliska bosättningspolitiken. Som jag påpe-
kade i den interpellationsdebatt om Mellanöstern som hölls här i kammaren
den 12 mars, ansluter sig Sverige till EG:s, USA:s och andra staters be-
stämda krav på att denna bosättningspolitik skall upphöra.
Kravet upprepades då de nordiska utrikesministrarna möttes i Helsingfors
den 4-5 maj och i ett uttalande om Mellanöstern ”underströk det fortsatta
behovet av förtroendeskapande åtgärder och betonade kravet att Israel upp-
hör med bosättningar på de ockuperade områdena, vilka under alla förhål-
landen är i strid med internationell rätt.” De nordiska utrikesministrarna på-
pekade samtidigt att ”ett upphävande av den arabiska handelsbojkotten är
en annan förtroendeskapande åtgärd.”
Vad gäller de ockuperade områdenas framtida status är detta den centrala
fråga som fredsprocessen i ett senare skede kommer att kretsa kring. Den
svenska regeringen kommer även fortsättningsvis att noggrant följa händel-
seutvecklingen och diskutera denna och andra centrala frågor i våra fortlö-
pande kontakter med bl.a. den israeliska regeringen. Jag planerar att själv
kunna föra sådana samtal i samband med en resa till regionen i vinter.
Anf. 226 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Uppfattningen att det är ett historiskt genombrott delar jag
definitivt. Men när man reser i Mellanöstern får man många känslor, och om
man har rest där flera gånger blir man litet beklämd när man ser vad som
händer i området och vad som händer med människorna - på båda sidor, för
den delen.
Antalet bosättningar är nu över 150 stycken med mer än 100 000 invånare
i de ockuperade områdena. Ökningen sker i en förfärande takt. Man ser att
det är en systematisk politik som förs - man kan inte undgå att se det när
man besöker området flera gånger.
Det ligger en del i vad palestinierna säger: För vaije gång som vår förhand-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
125
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågoi'
lingsdelegation reser till en av dessa förhandlingar i fredsprocessen, har det
blivit en ny bosättning när de kommer hem.
Det är inte lätt att upprätthålla en sammanhållning i de palestinska leden
när man möts av sådant.
Bosättningarna lägger också beslag på merparten av resurserna. I Gaza
bor det nu 5 000 judar av en total befolkning på 750 000 invånare. Judarna
har redan lagt beslag på 30 % av vattnet. Det är ingen som helst rim och
reson i detta.
Likadant är det på Västbanken. Nästan allt vatten och alla resurser går till
de judiska bosättningarna. Man försöker på olika sätt beröva palestinierna
möjligheterna att leva där. Jag har själv sett hur man blockerar vägar och
trakasserar palestinierna på olika sätt.
Vi kan också se hur Jerusalem har utvidgats och snart omfattar 25 % av
hela området. Enligt uppgift har israelerna kontroll över 70 ä 80 % av mar-
ken på de ockuperade områdena.
Inte minst med anledning av Shamirs uttalande i valrörelsen kan man kon-
statera att det föreligger en annektering de facto.
Jag skulle vilja fråga utrikesministern om hon delar uppfattningen att den
här utvecklingen och Shamirs uttalande kan betecknas som en de facto-an-
nektering.
Anf. 227 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag föredrar att använda mitt eget och de övriga nordiska
utrikesministrarnas uttryckssätt i det här fallet. Jag tror att det är bättre att
göra det.
Jag vill gärna upprepa att vi tar klart avstånd från den folkrättsstridiga bo-
sättningspolitiken. Detta är en av de stora stötestenarna i den process som
pågår.
Samtidigt tycker jag ändå att det är viktigt att vi klart ser att det som nu
sker är en historisk utveckling med möjlighet att i någon mån bilägga dessa
oerhört svåra konflikter.
Anf. 228 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Ett exempel på hur långt bosättningspolitiken har gått visar
en karta som jag har här. Den visar gränsen mellan det egentliga Israel och
Västbanken - den gröna linjen. Där har den s.k. Sharon-planen eller sju-
stjärneplanen presenterats. Enligt denna skall man bygga bostäder för hund-
ratusentals judar på israelisk mark och på Västbanksmark. Det bor i dag
40 000 judar i området och 140 000 palestinier. Man vill år 2005 ha ändrat
dessa relationer, så att det då bor nästan 400 000 judar och 160 000 palesti-
nier i området. I dag bor där alltså 70 % araber, medan resten är judar. Man
vill förändra dessa relationer, så att det blir 35 % araber. Man vill alltså mar-
ginalisera palestinierna i ett av de områden som nu är väldigt arabiskt och i
stället göra det till ett judiskt område.
Min fråga till utrikesministern blir då: Finns det ingenting mer som Sverige
kan göra för att påtala att en sådan här politik är djupt orättfärdig och att
den drabbar palestinierna på ett oacceptabelt sätt?
126
Anf. 229 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag har ingen anledning att polemisera mot den beskrivning
som Berndt Ekholm gör. Jag vill bara återigen upprepa den svenska rege-
ringens bestämda krav att denna bosättningspolitik skall upphöra. Förutom
dialogen med parterna tror jag att det bästa vi kan göra är att stödja den
pågående fredsprocessen på det sätt som vi gör, bl.a. genom att delta i de
fem multilaterala arbetsgrupperna.
Anf. 230 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Jag förstår att jag och utrikesministern nog är ganska ense
om vilka åtgärder som bör vidtas. Vad jag möjligen skulle önska vore att
utrikesministern litet oftare uttalade sig i denna fråga och klargjorde den
svenska positionen.
Jag vill ta ytterligare ett exempel. När man går omkring i Gamla stan i
Jerusalem kan man konstatera att kvarter efter kvarter tas över av judarna.
Snart finns det inga palestinier kvar i den från början palestinska Gamla
stan.
Det har gått så långt att de kristna kyrkorna, som är ganska många i det
här området, nu har undertecknat en deklaration där de kräver av de israe-
liska myndigheterna att dessa nu måste se till att skydda kyrkans egendomar.
Kyrkorna blir av och till utsatta för skändningar. Om de israeliska myndighe-
terna inte klarar detta, kommer de att begära internationellt beskydd. Detta
är ytterligare ett exempel på att man måste protestera mot den här israeliska
politiken. Den är djupt orättfärdig.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 231 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Martin Nilsson har frågat mig om regeringen kommer att
stödja det icke-spridningsarbete som hittills varit Sveriges officiella stånd-
punkt genom att inte bevilja militärer och vapenforskare från Kina, Sydko-
rea, Israel och Jugoslavien tillstånd att besöka Sverige och Ballistics 92.
Jag kan försäkra Martin Nilsson att regeringen är mycket aktivt engagerad
i det internationella arbetet för att förhindra vidare spridning av massförstö-
relsevapen. Regeringen har vidtagit en rad åtgärder på detta område. Som
exempel kan nämnas att Sverige arbetar aktivt för att färdigställa konventio-
nen mot kemiska vapen och att vi tillträtt exportkontrollregimer mot alla ty-
per av massförstörelsevapen och missiler. Vidare kommer Sverige att med-
verka i de forskningsinstitut för kärntekniker som i dagarna sätts upp i Mos-
kva och Kiev. Svenska experter, bl.a. från FOA, deltar dessutom aktivt i
FN:s arbete att förstöra Iraks massförstörelsevapen.
Däremot skulle inte icke-spridningsarbetet främjas om regeringen stop-
pade internationellt deltagande i det symposium, som Försvarets forsknings-
anstalt arrangerar i nästa vecka och dit forskare från alla FN:s medlemslän-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
127
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
der har inbjudits. Jag kan hålla med Martin Nilsson om att rubrikerna på
flera av det sextiotal forskningsrapporter som presenteras låter obehagliga,
men enligt min uppfattning är det mycket bättre att forskningsresultat inom
detta område presenteras öppet än att de hålls hemliga. Symposier av detta
slag bidrar till större öppenhet och till att skapa ett ökat förtroende mellan
länder och därmed till att undvika väpnade konflikter. Detta ingår som en
viktig del i de förtroendeskapande åtgärder som utvecklats inom ESK.
Forskning om ballistik och vapenverkan är också viktig för fredliga ända-
mål. För att kunna skydda sig mot olika vapen måste man studera hur de
fungerar. Detta är ett led i normal försvarsforskning. Dessutom utgör FOA:s
forskning och kunskapsutbyte ett betydelsefullt underlag för Sveriges aktiva
deltagande i förhandlingar om förbud mot, och begränsningar av, särskilt
inhumana vapen och alla kategorier av massförstörelsevapen och missiler.
Då Martin Nilsson, som framställt frågan, anmält att han var förhindrad
att närvara vid sammanträdet, medgav andre vice talmannen att Kent Carls-
son i stället fick delta i överläggningen.
Anf. 232 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Jag vill på Martin Nilssons vägnar tacka för det svar som utri-
kesministern gett på hans fråga.
Jag tolkar utrikesministerns svar så att regeringen inte tänker stoppa ex-
empelvis deltagarna från Kina och från det som kallas för Jugoslavien men
som egentligen är Serbien. Jag måste få fråga utrikesministern om hon anser
att det är rimligt att vi på det sättet gynnar en ganska blodig kommunistisk
diktatur i Kina, som man i andra sammanhang har velat isolera eller ha ett
mycket litet samarbete med. Är det lämpligt att företrädare för detta land
får komma till Sverige och diskutera missilteknik? Tycker utrikesministern
att det är lyckat att FO A bjuder in folk från de här länderna?
Man kan också fråga sig om det är lämpligt med tanke på de förhållanden
som vi kommer att få en debatt om senare i kväll att bjuda hit serbiska militä-
rer att delta i detta symposium. Är det lämpligt, utrikesministern?
Tydligen kan man ta hit militärer från Kina och Serbien, men militäror-
kestrar får inte komma till Stockholm och spela i Globen. Det har UD satt
stopp för. Det är en märklig prioritering att musikerna får stanna hemma,
medan militärer och militära forskare är välkomna hit, trots att de kommer
antingen från blodiga kommunistdiktaturer eller från nationer som jagar in
i andras länder och slår ihjäl folk.
Anf. 233 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Man kan säkerligen ställa alla de frågor som Kent Carlsson
här ställer. Samtidigt måste jag konstatera att detta är ett internationellt
symposium, som tydligen äger rum med en viss regelbundenhet. Samtliga
FN:s medlemsländer är inbjudna. Detta blir på det här sättet något slags in-
ternationell verksamhet.
Som jag sade i mitt svar anser jag att det är betydligt bättre att den här
typen av forskningsrapporter diskuteras öppet. Jag nämnde också i svaret att
128
FOA:s forsknings- och kunskapsutbyte är inriktat på förbud mot och be-
gränsning av särskilt inhumana vapen.
Anf. 234 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Jag kan också förstå att det finns anledning att upprätthålla
ett utbyte av kunskaper mellan Sveriges FOA och andra länders motsva-
rande organ.
Jag måste säga att jag tycker att det är märkligt att UD kan stoppa en mili-
tärorkester från Kina som skulle till Globen och spela musik. Däremot är
man inte beredd att stoppa kinesiska militärer som skall komma hit. I botten
ligger ändock en politisk bedömning av vad som är lämpligt för Sverige att
göra. FOA sorterar faktiskt under den svenska regeringen. Här gör tydligen
regeringen bedömningen att det är okej att släppa in kinesiska militärer.
Jag är också överraskad över att vi nu - under den pågående konflikten i
det f.d. Jugoslavien - tar hit serbiska militärer. Utrikesministern sade i ett
svar tidigare i dag att vi med internationella påtryckningar och annat skall
öka pressen på Serbien, så att man drar sig ur de länder där man har varit
inne med sin armé.
Anf. 235 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Återigen måste jag betona att detta är en internationell kon-
ferens. FN:s samtliga medlemsländer är inbjudna. Vi brukar respektera en
viss universalitetsprincip vad gäller FN. Urvalet av de medverkande och av
de forskningsrapporter som presenteras har gjorts av en internationell veten-
skaplig kommitté och inte av Sverige.
Anf. 236 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Avslutningsvis måste jag konstatera att jag tycker att det är
märkligt att ett internationellt tattoo i Globen inte kan genomföras med en
kinesisk orkester. Däremot kan vilka diktaturregimer som helst delta i
FOA:s konferens om missiler och ballistik. Det är märkligt.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 237 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Herr Sten Söderberg har frågat biståndsministern om rege-
ringen har för avsikt att finansiera export av rivna hyreshus till Baltikum.
Ärendefördelning inom regeringen är sådan att det är jag som skall svara på
frågan.
Svaret på den ställda frågan är nej. Vad som hänt är följande.
För någon tid sedan hade en representant för SABO ett samtal med en av
mina medarbetare. Därvid fick vi informationen att medlemsföretag i SABO
låter riva delar av befintliga bestånd av hyresfastigheter. I samband med riv-
ning finns möjlighet att ta till vara viss i byggnaden befintlig materiel som
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
129
9 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 120
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svarpå frågor
t.ex. el- och VVS-utrustning. Det aktuella samtalet gällde om det var möjligt
att skänka denna överblivna men fortfarande helt användbara materiel till i
första hand Estland. För utrikesdepartementets del gällde det närmare be-
stämt om det inom ramen för vårt samarbete med Öst- och Centraleuropa
var möjligt att finansiera omhändertagande av materielen på rivningsplatsen
och transport av densamma till svensk, alternativt estnisk, hamn.
På grund av rådande konjunkturläge får vi ofta förfrågningar om möjlig-
heten att finansiera inköp för t.ex. baltisk räkning av utrustningar, som inte
längre behövs i Sverige och som därför betingar ett lågt pris. På grund av de
många anspråk som ställs på de medel som anvisats för samarbetet med Öst-
och Centraleuropa är det svårt att tillgodose denna typ av önskemål. Dess
bättre finns det ofta möjligheter för berörda parter att på frivillighetens
grund nå det önskade resultatet.
Vårt samarbete med de baltiska länderna är framför allt inriktat på åtgär-
der som skall återge dem självständighet också ur ekonomisk synpunkt. Vad
det gäller är med andra ord att ge dem möjlighet att själva ta till vara alla de
tillfällen till kloka inköp som finns i Sverige.
Anf. 238 STEN SÖDERBERG (-):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag finner frågan väl utredd,
och jag behöver inte ställa några följdfrågor. Jag vill endast tillönska en trev-
lig och skön sommar.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 239 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Kent Carlsson har frågat mig när den svenska regeringen
kommer att erkänna Makedonien som självständig stat och upprätta diplo-
matiska förbindelser.
Herr talman! Jag har här i kammaren flera gånger tidigare redovisat de
principer som styr svensk erkännandepolitik. I dag anses det inom det euro-
peiska samfundet att uppfyllandet av ESK:s principer om demokrati, re-
spekt för mänskliga rättigheter inkl, rättigheter för nationella minoriteter är
av stor betydelse härför vid sidan av den klassiska folkrättens tre grundläg-
gande krav. Dessa tre är som bekant att det skall föreligga en befolkning, ett
territorium samt en regering som effektivt behärskar detta. Även om samt-
liga krav är uppfyllda följer dock inte härav att någon folkrättslig plikt att
erkänna föreligger. Varje stat avgör utifrån sina egna utgångspunkter och
bedömningar både om samtliga krav är uppfyllda och om man vid en positiv
bedömning vill erkänna.
Herr talman! Regeringen har utöver vad jag hittills sagt också givit klart
uttryck för uppfattningen att erkännande av nya stater i Europa bör växa
fram gemensamt i det europeiska samfundet. Vidare har det i olika samman-
hang från regeringen klargjorts att erkännande bör ske enbart om ett sådant
130
inte riskerar att underblåsa motsättningar och således eventuellt försvåra
fredlig lösning av förekommande tvister.
Makedonien uppfyller de krav som EG:s s.k. Badinter-kommission i de-
cember i fjol uppställde för erkännande. Ett europeiskt och internationellt
erkännande av Makedonien har kommit närmare. Det kommer således san-
nolikt snart att finnas anledning för regeringen att ta ställning till frågan om
erkännande av Makedonien.
Anf. 240 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Man gör självfallet
en politisk bedömning i resp, land av om man vill erkänna ett annat land,
även om det finns en del gemensamma principer som man har satt upp för
ett erkännande.
Jag tycker att utrikesministern undviker sakfrågan när det gäller Makedo-
nien. Jag skulle därför vilja ha ett förtydligande. Vilken av de punkter som
utrikesministern tar upp i svaret är det som Makedonien inte uppfyller?
Uppfyller man inte de tre traditionella kraven? Respekterar man inte demo-
krati eller rättigheter för nationella minoriteter? Det vore intressant att höra
eftersom vi har väntat så länge med ett erkännande av Makedonien.
På vilket sätt skulle ett erkännande av Makedonien underblåsa motsätt-
ningar eller försvåra en fredlig lösning? De serbiska trupperna har lämnat
Makedonien för länge sedan. Det finns inga konflikter. Det är hur lugnt som
helst i Makedonien. Men i Makedonien lider man av att man inte får ett in-
ternationellt erkännande.
Utrikesministern har i frågesvar i mars och i TT-intervjuer i januari beto-
nat att man kanske måste vänta litet med tanke på Bosnien-Hercegovina.
Nu har Sverige erkänt Bosnien-Hercegovina. Har det då inte kommit i ett
annat läge så att vi omedelbart skulle kunna erkänna Makedonien, som är
en fredlig liten stat?
Anf. 241 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Kent Carlsson är väl medveten om att Makedonien icke har
fått internationellt erkännnande - med ett par undantag. Som jag sade i mitt
svar är vi av den uppfattningen och har följt linjen när det gäller de republi-
ker som växer fram ur det sönderfallande Jugoslavien att vi vill se erkännan-
defrågorna - som är nog så komplicerade - i ett europeiskt sammanhang.
Jag har flera gånger i den här kammaren betonat att när det gäller tragedien
och krisen i det nu upplösta Jugoslavien har vi en klar svensk linje att följa
EG:s agerande, att stödja EG:s fredsansträngningar och att därmed se det i
ett europeiskt och internationellt sammanhang.
Kent Carlsson vet lika väl som jag varför det inte har kommit något erkän-
nande från EG:s sida. Det finns starka spänningar i Grekland, som är EG-
medlem. Man har starka invändningar mot användandet av namnet Make-
donien. Detta är ett problem som vi inte kan bortse från. Grekland är också
en part - och en viktig part - nära regionen Balkan.
Anf. 242 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Jag fick inget riktigt svar på mina frågor. Vilka kriterier upp-
fyller inte Makedonien? Jag har inte fått något svar på den frågan. På vilket
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
131
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
132
sätt skulle ett erkännande av Makedonien underblåsa motsättningar eller
försvåra en fredlig lösning? Jag vet inte vilken konflikt utrikesministern av-
ser, eftersom det är lugnt i Makedonien. Den federala, serbiska, armén drog
sig ur för länge sedan. De har inget intresse av Makedonien.
Jag tror, precis som utrikesministern, att det är Greklands hot som ligger
bakom. I en TT-intervju sade den grekiske utrikesministern vid sitt besök
här att om något land erkänner Makedonien som självständig stat kommer
det att bli grus i kontakterna. Det skulle för Sveriges del kunna innebära att
ett EG-medlemskap sitter i fara.
Är det så att vi i Sverige nu är så osjälvständiga att vi inte kan göra själv-
ständiga bedömningar av vilka stater vi vill erkänna bara därför att ett land
hotar oss och vi därmed kan riskera EG-medlemskapet?
Anf. 243 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Kent Carlsson lämnar nu lyckligtvis verkligheten i sina fun-
deringar. Sakförhållandet är i verkligheten betydligt klarare. Som jag tidi-
gare har betonat och också framförde i mitt svar bör erkännandet växa fram
i det internationella samfundet och i det europeiska samfundet. Det är fram-
för allt det kriteriet som inte är uppfyllt i fråga om Makedonien.
Anf. 244 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Jag har ställt frågor till Sveriges utrikesminister om den poli-
tiska bedömning som den svenska regeringen gör, och jag har här i kamma-
ren ställt kompletterande frågor. I det svar jag har fått antyds det att Make-
donien inte skulle uppfylla de krav som utrikesministern nämner i början av
sitt svar. Jag vill då veta på vilka punkter dessa krav inte uppfylls. Utrikesmi-
nistern säger i sitt svar: Ett erkännande bör ske enbart om ett sådant inte
riskerar att underblåsa motsättningar och således eventuellt försvåra en fred-
lig lösning av förekommande tvister. Jag undrar uppriktigt sagt vad rege-
ringen och utrikesministern menar med detta i fallet Makedonien.
Anf. 245 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Mitt svar innehåller tre led, och av de tre olika leden är det
som jag sade tidigare det led som innebär att ett erkännande av nya stater i
Europa bör växa fram gemensamt i det europeiska samfundet som inte är
uppfyllt. Kan jag uttrycka mig klarare, Kent Carlsson?
Anf. 246 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Det enda skälet är alltså att EG inte har gjort ett erkän-
nande, vilket framför allt beror på EG-medlemmen Grekland, som ogillar
namnvalet och vill att Makedonien skall heta Republiken Skopje. Denna ut-
pressning från Greklands sida har alltså även den svenska regeringen i prin-
cip ställt sig bakom. Det är märkligt att det i ett sådant här fall, där ett land
uppfyller alla de krav man kan förväntas ställa för erkännande, är Greklands
bångstyrighet som stoppar. Jag skulle kunna tänka mig att den svenska rege-
ringen i detta fall är rädd för att Grekland kan komma att hälla grus i det
maskineri som regeringen vill skall gå så smärtfritt som möjligt, nämligen
vår ansökan om EG-medlemskap. Men jag tycker att det är märkligt och för
svensk del inte speciellt smickrande att vi på det sättet ger upp en del av
våra principer för att ställa upp bakom en sådan utpressning som Grekland
bedriver.
Anf. 247 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag vill nog ändå tillägga att jag tror att Kent Carlsson något
underskattar de stämningar som finns i Grekland i denna fråga och som finns
hos den befolkning som anser att de lever och bor i Makedonien. Utveck-
lingen på Balkan visar att det är farligt att underskatta den typen av stäm-
ningar hos människor. Dessa stämningar måste hanteras med allvar och tåla-
mod.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Anf. 248 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag föreslår ytterligare ett inlägg vardera.
Anf. 249 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Visst skall man ta hänsyn till de stämningar som finns i Grek-
land, men det är ju ändå till slut en politisk bedömning som den svenska
regeringen måste göra. Uppfyller Makedonien de krav som vi rimligen kan
ställa på en stat som vill erkännas av omvärlden? Man kan väl ändå förvänta
sig att staten Grekland, som åtminstone brukar följa internationella överens-
kommelser såsom t.ex. ESK, inte som ett resultat av dessa stämningar mar-
scherar in i Makedonien.
Anf. 250 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag har inget att tillägga.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 251 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Kent Carlsson har frågat mig när den svenska regeringen
kommer att erkänna Bosnien-Hercegovina som självständig stat och upp-
rätta diplomatiska förbindelser. Han har också frågat mig vilka åtgärder re-
geringen är beredd att vidta för att förmå Serbien och dess armé att dra sig
ur Bosnien-Hercegovina och därmed möjliggöra en fredlig lösning på kon-
flikten.
Jag väljer att besvara båda frågorna i ett sammanhang.
Sverige stödde i fredags den 22 maj en enhällig generalförsamlingsresolu-
tion varmed Kroatien, Slovenien och Bosnien-Hercegovina invaldes som
medlemmar i FN. Enligt svensk praxis innebär stöd för inval i FN av ny stat
att denna härmed anses erkänd av Sverige. I konsekvens härmed avser rege-
ringen uppta kontakter med landets regering både för att bekräfta det
svenska erkännandet och för att upprätta diplomatiska förbindelser. Redan
i går träffade UD:s kabinettssekreterare Bosnien-Hercegovinas utbildnings-
133
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
134
och kulturminister. Han kunde då meddela sin besökare den svenska rege-
ringens avsikter.
Situationen i Bosnien-Hercegovina är som vi alla vet djupt tragisk. Strider
pågår, och det mänskliga lidandet är stort. Aggressionen mot landet är oac-
ceptabel. Denna svenska uppfattning har flera gånger framförts till rege-
ringen i Belgrad. Vi har också givit klart uttryck för vår uppfattning vid den
europeiska säkerhetskonferensens pågående uppföljningsmöte i Helsing-
fors. Det är regeringens bestämda avsikt att även fortsättningsvis bilateralt
och multilateralt verka för att striderna i Bosnien-Hercegovina bringas att
upphöra så att konflikten härigenom kan få en fredlig lösning inom FN:s och
EG:s ram.
Sverige upprätthåller av praktiska skäl relationer med regeringen i Bel-
grad. Vår kritiska inställning till det serbiska agerandet har redan inneburit
att tillträdet av en ny svensk ambassadör i Belgrad senarelagts. Det är ange-
läget ett den nya förbundsrepublik som utropats på ett trovärdigt sätt anslu-
ter sig till ESK:s principer om respekt för mänskliga rättigheter, demokrati,
rättsstatens principer, nationella minoriteters rättigheter samt fredlig lösning
av tvister.
De internationella påtryckningarna på regeringen i Belgrad att upphöra
med sin väpnade aggression i Bosnien-Hercegovina ökar. Olika åtgärder för
att åstadkomma detta diskuteras i det internationella samfundet inkl, bin-
dande sanktioner mot Serbien-Montenegro genom beslut i FN:s säkerhets-
råd. Också inom den svenska regeringen diskuteras huruvida politiska, di-
plomatiska och andra ekonomiska åtgärder bör genomföras för att på så sätt
låta regeringen i Belgrad än klarare förstå att väpnad aggression inte är ett
acceptabelt sätt att lösa tvister.
Anf. 252 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Det är glädjande
att Sverige nu har erkänt Bosnien-Hercegovina, även om jag måste säga att
det var litet senfärdigt och nästan litet pinsamt att det blev ett slags de facto-
erkännande i och med omröstningen i FN, när resten av västvärlden har er-
känt Bosnien-Hercegovina för många månader sedan. Jag menar att det är
ett tecken på att vi har en i vissa frågor mycket passiv utrikespolitik. Det är
emellertid bra med erkännandet, att vi äntligen har erkänt Bosnien-Herce-
govina. Jag tror att det stärker arbetet med att sätta press på Serbien och den
serbiska armén.
Den andra frågan jag ställde handlar om vad den svenska regeringen är
beredd att göra för att få Serbien och dess armé att dra sig ur Bosnien-Herce-
govina. Det som troligtvis är mest verkningsfullt i dag är väl att få till stånd
internationella ekonomiska sanktioner, dvs. ett stopp för kontakter av olika
slag. Har Sverige i FN-systemet agerat för att få till stånd beslut om ekono-
miska sanktioner eller andra typer av åtgärder som skulle isolera Serbien
från kontakter ekonomiskt, kulturellt, socialt och på andra sätt?
Jag är litet förvånad över att utrikesministern inte här i kammaren i dag
redovisar det som vi har fått höra på radio. Statsministern har ju i dag gått
ut och sagt att den svenska regeringen kommer att lägga fram en mängd olika
förslag, bl.a. att flygtrafiken skall stoppas. Jag tycker att det är litet noncha-
lant mot kammaren att utrikesministern inte i ett sådant här svar inför riks-
dagen redovisar vad regeringen tänker göra. I stället får vi höra det via mass-
media. Jag tycker att det är sorgligt.
Min fråga är alltså: Vad har Sverige gjort mer konkret för att få till stånd
sanktioner eller för att stödja de initiativ som bl.a. USA och Canada har fört
fram om just ekonomiska sanktioner som skall genomföras inom ramen för
FN?
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Anf. 253 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Kent Carlsson har varit riksdagsman tillräckligt länge för att
veta att svaren på sådana här frågor måste utarbetas med en viss framförhåll-
ning. Detta är något vi är skyldiga riksdagen.
Vi hade sammanträde med utrikesnämnden i morse kl. 9.00. Jag var då
föredragande, och vi diskuterade utvecklingen i Jugoslavien och även frågan
om sanktioner. Efter utrikesnämndens sammanträde har vi haft möjlighet
att redogöra för regeringens ställningstagande. Just nu pågår ett intensivt ar-
bete med att färdigställa en proposition i den här frågan.
Anf. 254 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Jag skulle vilja påstå att utrikesministern har varit politiker
så länge att hon också borde kunna improvisera här i kammaren, att allting
inte behöver vara nedskrivet.
Det är bra att Sverige förbereder aktioner och kanske också sanktioner av
olika slag. Det är ingenting som jag motsätter mig, men det hade ju varit
glädjande om utrikesministern här i dag hade kunnat lätta litet på förlåten
och berätta vilken typ av åtgärder som den svenska regeringen är inne på och
som säkerligen har diskuterats på utrikesnämndens sammanträde i morse.
Men jag måste återigen få ställa frågan om Sverige har agerat internatio-
nellt i FN eller i andra organ just för att få fram sanktioner, ekonomiska och
andra, som gör att Serbien hindras att fortsätta sina kontakter och därmed
får ytterligare tryck på sig när det gäller att dra sig ur både Kroatien och
Bosnien-Hercegovina.
Anf. 255 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Sverige kommer att agera bilateralt för att ge sitt bidrag till
den sanktionspolitik som det internationella samfundet nu vill genomföra.
Detaljerna i detta åtgärdspaktet är på väg att utarbetas.
Vidare har vår delegation i New York instruerats att Sverige aktivt skall
verka för att beslut också skall tas i FN:s säkerhetsråd. Vi är inte medlemmar
i säkerhetsrådet - vi hoppas ju bli det - men vår delegation kan verka i New
York på ett understödjande sätt. Detta har vi instruerat vår delegation att
göra.
Överläggningen var härmed avslutad.
135
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Anf. 256 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Kent Carlsson har frågat mig vilka initiativ regeringen är be-
redd att ta för att undvika en liknande utveckling i Kosovo som skett i stora
delar av det f.d. Jugoslavien.
I Kosovo utgörs befolkningen till 90 % av albaner. Återstoden av befolk-
ningen är serber. Provinsens självstyre begränsades 1989, och i juli 1990 upp-
löste de serbiska myndigheterna parlamentet med motiveringen att provins-
regeringen motarbetade serbiska nationella intressen. I september 1990 an-
tog Serbien en ny författning som berövade Kosovo det mesta av autonomin.
Kosovoalbanerna har flera gånger protesterat mot det serbiska styret och
bl.a. krävt republikstatus, dvs. den status som de i dag självständiga län-
derna i det forna Jugoslavien hade. Kosovoalbanernas krav möttes, med
stöd från Belgrad, av repression från de serbiska myndigheterna i provinsen.
Kosovoalbanerna menar sig inte tillhöra den nya jugoslaviska förbundsre-
publik som utropades den 27 april. I stället har man vidhållit sitt krav på att
Kosovo blir en fri och oberoende stat. Den 24 maj genomförde kosovoalba-
nerna presidentval. Trots skrämseltaktik veckorna innan valen och synlig
närvaro av tungt beväpnad polis och militär samt sporadiska arresteringar
under valdagen lyckades det inte för Serbien att förhindra valen som genom-
fördes i god ordning.
De djupt liggande motsättningarna i Kosovo-frågan utgör ett ytterligare
hot mot fred och stabilitet i det gamla Jugoslavien och på Balkan. En lösning
av motsättningarna måste komma till stånd på fredlig väg. Det är regering-
ens avsikt att, bilateralt och multilateralt, med de medel som står oss till buds
försöka bidraga till en sådan lösning. Våld måste fördömas och parterna, i
det här fallet främst regeringen i Belgrad, måste bringas till insikt om att en
bestående lösning av motsättningarna i Kosovo aldrig kan åstadkommas an-
nat än på fredlig väg.
En upptrappning av konflikten i Kosovo måste undvikas. ESK avser att
genom missioner till provinsen försöka påverka MR-situationen och dämpa
den militära kristemperaturen. Sverige medverkar genom ordförandeskap i
den konsultativa kommittén inom CPC i Wien och ramen för ESK:s led-
ningstrojka.
Anf. 257 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Det svar som utrikesministern har lämnat vill jag tacka för.
Politiskt är det tydligt hur den svenska regeringen ser på Kosovo och koso-
voalbanernas rätt att själva bestämma över sitt område och på de brott mot
mänskliga rättigheter som har skett i området och som sker dagligdags i Ko-
sovo.
Jag tror att det är viktigt, med tanke på att det ännu så länge inte har blivit
någon militär konflikt i området, att man har en beredskap - det hör samman
med de tidigare frågorna som vi har diskuterat - att sätta press på den ser-
biska regeringen för att till vissa delar isolera Serbien ekonomiskt och på det
sättet få fram en vilja hos den serbiska regeringen att lyssna på omvärlden,
136
att respektera mänskliga rättigheter, att inte stövla in i regioner eller andra
nationer när det passar dem och att inte använda våld.
Nu finns det tydliga belägg för från helgens val, där man valt en ny presi-
dent och ett nytt parlament, att Kosovo vill bli en självständig nation. Det är
klart att det kan leda till reaktioner från Belgrad och Serbien.
Jag vill då fråga utrikesministern: Finns det en beredskap att agera exem-
pelvis i FN, via säkerhetsrådet, för att få till stånd sanktioner som också inbe-
griper situationen i Kosovo, alltså både för att hävda de mänskliga rättighe-
terna och för att hindra Serbien från att utan omvärldens tryck och fördö-
mande kunna gå in och försöka undanröja det valresultat som kom till i hel-
gen?
Det är bra att regeringen säger att den vill agera bilateralt och multilate-
ralt, och det är bra att ESK skickar en delegation. Men finns det mera kon-
kreta uppgifter om vad regeringen tänker sig göra framöver för att trycka på
den serbiska regeringen, så att det inte blir något våld eller någon inmarsch
i Kosovo?
Anf. 258 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Det är min alldeles bestämda uppfattning att den sanktions-
politik som nu kommer till stånd mot Serbien är en mycket viktig markering.
Den är också en viktig markering vad gäller kosovoalbanernas rättigheter,
därför att det internationella samfundet uppställer som ett kriterium för en
normalisering av förbindelserna gentemot Serbien och Montenegro att det
måste finnas en klart uttalad vilja av respekt för minoriteternas rättigheter.
Detta är ett villkor som finns med bland de krav som ställs av det interna-
tionella samfundet. Det tycker jag att vi här i Sverige har anledning att se
som något mycket konstruktivt i den här frågan.
Sedan vill jag också nämna att ESK nu agerar mycket aktivt. Det råkar
vara så att vi har en svensk som ordörande i CPC-kommittén i Wien. Vi har
arbetat med den här frågan under dagen i utrikesdepartementet. Avsikten
är att det skall avgå en mission till Kosovo inom ramen för ESK. Kommer
denna till stånd, tror jag att det också kommer att bli en markering inför
serberna och ett stöd för albanernas rättigheter.
Anf. 259 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Jag är överens med utrikesministern i de flesta delarna här
och tycker att Sverige gör bra saker. Framför allt att man får ner en delega-
tion från ESK är alldeles utmärkt.
Men det handlar givetvis också om att sätta en allmän press på Serbien.
Det var därför jag ställde frågan om det i de sanktionsförberedelser som nu
görs i Sverige och som också diskuteras inom ramen för FN finns en koppling
till situationen i Kosovo.
Anf. 260 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Mitt svar på den frågan är ja.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
137
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svarpå frågor
Anf. 261 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Rune Evensson har frågat mig om vilka åtgärder regeringen
ämnar vidta för att efterkomma riksdagens begäran om en bättre ordning för
efterlevnaden av reglerna om skyddsanordningar på tak och när regeringen
avser tillställa riksdagen en proposition i frågan.
Jag avser föreslå regeringen att ge boverket i uppdrag att informera be-
rörda parter om gällande regler och om byggnadsnämndernas skyldighet att
kontrollera reglernas efterlevnad.
Jag har dock inte för avsikt att föreslå regeringen att riksdagen tillställs
någon proposition i ärendet.
Anf. 262 RUNE EVENSSON (s):
Herr talman! Orsaken till min fråga är att många äldre fastigheter i dag
har bristfällig eller ingen taksäkerhetsutrustning alls. Dessa tak är flera yr-
kesgruppers arbetsplats.
I oktober 1989 gavs regeringen i uppdrag att informera kommuner och fas-
tighetsägare om deras skyldigheter att se till att skyddsanordningar på tak
kommer till stånd enligt det beslut som fattades 1985 men som inte har slagit
igenom i verkligheten ute i kommunerna. Lagar kan vara aldrig så bra, men
om de inte följs är de ändå verkningslösa.
Regeringen gav boverket i uppdrag att vidta åtgärder för information, för
bättre kontroll och för att undersöka och belysa förutsättningarna för upp-
rustning av skydd på tak. Detta skulle gälla befintliga byggnader. Boverket
kom med rapporter både i mars 1991 och i maj 1991.
Sedan blev det regeringsskifte, och då tillställdes boverket ytterligare frå-
gor om vad det kommer att kosta med kontroll, med upprustning och med
informationsinsatser. Då undrar jag: Vill man räkna efter vad exempelvis ett
plåtslagarliv är värt, innan man vidtar åtgärder?
Svaret visar på en betydligt lägre ambitionsnivå än vad den förra rege-
ringen hade, och jag beklagar detta för takarbetarnas skull. En av de yrkes-
grupper som jobbar på tak är plåtslagare, och den gruppen visar en förhöjd
dödlighet i fallolyckor.
Inom många områden arbetas det för att minska olycksfallsriskerna, och
takarbetarna får inte undantas. Därför tycker jag att Per Westerberg visar
ointresse för dessa frågor. Det gäller flera yrkesgruppers dagliga arbetsmiljö.
Det är yrkesgrupper som inte klagar och gnäller i onödan, men de har
samma rätt som andra i samhället att kräva en bra arbetsmiljö.
Jag vet att näringsministern är mycket ute och reser och gör studiebesök.
Jag rekommenderar näringsministern att vid något tillfälle göra ett besök på
en plåtslagares arbetsplats på ett hustak här i Stockholm, kanske på 20 me-
ters höjd, efter en snöig natt. Det är nämligen plåtslagarna som får sköta om
snöskottningen på fastigheterna. Det är verkligheten för dem.
Jag skulle vilja fråga till slut: Blir det ingen besiktning av tak som boverket
hade föreslagit? Och hur skall skyddsanordningarna nu kontrolleras?
138
Anf. 263 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! När det gäller ambitionsnivån hos den gamla och den nya
regeringen vill jag säga att det framgår även av Rune Evenssons inlägg här
att den gamla regeringen väntade i två år med att i praktiken inte göra någon-
ting. Vi kommer nu igen, så fort vi har kunnat sätta oss in i och prioritera
frågorna, med att informera så att vi verkligen får efterlevnad av de före-
skrifter som redan finns.
Jag vill även påminna om att det redan nu finns en retroaktiv lagstiftning.
1960 års regler för skyddsanordningar på tak skall alla fastigheter kunna leva
upp till. Jag vill även hänvisa till arbetarskyddsstyrelsens kungörelse om tak-
arbete, där det klart sägs ut i 3 §, första stycket, att arbete inte får utföras
utan att betryggande åtgärder har vidtagits för att förhindra nedstörtning och
genomtrampning. Särskild omsorg skall ägnas behovet av skyddsåtgärder på
branta tak.
Herr talman! Jag anser att vi först skall informera om gällande regler och
försöka se till att dessa efterlevs på ett bra sätt, innan det finns anledning att
göra någonting annat.
Anf. 264 RUNE EVENSSON (s):
Herr talman! Nu tog det för den gamla regeringen inte två år, som Per
Westerberg säger. Ett år efter det att riksdagen hade fattat sitt beslut fick
boverket uppdraget. Boverket har slutfört sitt uppdrag i januari månad, och
ännu har ingenting hänt från regeringens sida. Det är detta som har föranlett
mig att ställa den här frågan.
Det är en styrka, tycker jag, att arbetsgivare och fackförening är överens.
Plåtslagarnas riksförbund och Bleck & plåt har tillsammans slagits för en
bättre arbetsmiljö. De driver denna fråga hårt, och jag tycker att det är rim-
liga krav de ställer. Man måste ju kunna förflytta sig på taken via bryggor,
stegar och annat och ha möjlighet att fästa en livlina. Det går inte på tak i
dag, så som de ser ut.
Bland de 20 vanligaste orsakerna till olycksfall 1990 uppvisade arbete på
yttertak de högsta medeltalet i antalet sjukdagar. Det är allvarligt, och det
gör frågan ännu mer angelägen, tycker jag.
Som jag sade förut, tycker jag att intresset verkar ha svalnat efter rege-
ringsskiftet, och jag beklagar detta. Det blev tydligen för dyrt att vidta de
åtgärder som boverket föreslog.
Anf. 265 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Först vill jag rätta Rune Evensson. Vad riksdagen belutade
1989/90 enligt bostadsutskottets betänkande nr 3 var att man skulle sprida
information om gällande regler och kontrollera reglernas efterlevnad. Det
var de två saker som riksdagen begärde av regeringen.
Det hade den gamla regeringen inte kraft att genomföra. Vi går nu till ver-
ket och begär att få ut informationen och att det verkligen blir en kontroll av
att gällande regler efterlevs.
Jag vill ånyo påpeka att arbetarskyddsstyrelsens regler är klara och enty-
diga. Det finns vettiga regler som klarar säkerheten på taken.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
139
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
140
Anf. 266 RUNE EVENSSON (s):
Herr talman! Jag håller med om det sista Per Westerberg sade. Det är där-
för jag ställer frågan, och det är därför som motionen har behandlats i bo-
stadsutskottet. De regler som finns i arbetarskyddsstyrelsens kungörelse ef-
terlevs inte. Det är därför vi vill ha en besiktning av taken, så att takarbe-
tarna kan få en ordentlig arbetsmiljö.
Efter bostadsutskottets beslut i frågan, gick den tidigare regeringen längre
än vad bostadsutskottet begärde. Den nya regeringen går inte lika långt.
Anf. 267 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Vi går så långt som riksdagen har beställt. Sedan kan frågor
ställas till boverket om vad som kan göras ytterligare i dessa avseenden. Vi
fullföljer riksdagens intentioner såsom de framkommer i bostadsutskottets
betänkanden. Vi noterar att det finns en skyldighet för arbetsgivarna att i
enlighet med arbetarskyddsstyrelsens regler tillse att säkerheten på taken är
tillfredsställande. Det är dessa gällande regler som skall tillämpas. Dessa
regler skall i första hand efterlevas för att få en acceptabel säkerhet.
Anf. 268 RUNE EVENSSON (s):
Herr talman! Jag konstaterar att det tydligen blir som jag tidigare sade,
nämligen för dyrt. Nu har man gått ifrån de intentioner som den gamla rege-
ringen hade och som boverket hade fått i uppdrag att följa.
Anf. 269 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Vi tycker att det skall gå ut information om gällande regler
så att de kan efterlevas. Om detta går att genomföra, får vi en icke oväsentlig
förstärkning av skyddet på taken.
Jag noterar ånyo att arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter är påtagliga och
att det knappast går att gå runt dem. Därmed går det att uppnå, utan alltför
mycket byråkrati, en rimlig säkerhet på taken. Jag tycker att vi skall pröva
detta först.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 270 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Sten Söderberg har frågat mig om regeringen kommer att
skriva in i den nya konkurrenslagen att ”selektiv marknadsföring endast får
användas när leverantören kan bevisa för konkurrensverket att denna selek-
tiva marknadsföring är till konsumentens fördel.”
Ett selektivt försäljningssystem kan vara negativt för konsumenterna och
från konkurrenssynpunkt om priskonkurrensen undanröjs, men positivt om
det leder till större effektivitet i distributionsprocessen. I lagstiftningshän-
seende gäller det här att finna en lämplig avvägning mellan vad som är skad-
ligt och vad som är nyttigt för konsumenterna.
Regeringen avser att inom kort inhämta lagrådets yttrande över ett förslag
till en ny konkurrenslag. Lagrådsremissen kommer troligen inte att innehålla
några uttryckliga formuleringar av det slag som frågeställaren efterlyser.
Förslaget kommer emellertid bland mycket annat att innebära att konkur-
rensmyndigheten kan ingripa mot sådana inslag i selektiva försäljningssys-
tem som är negativa från konkurrenssynpunkt. Jag är övertygad om att rege-
ringens förslag till en ny konkurrenslag i allmänhet kommer att stärka pris-
konkurrensen till konsumenternas fördel.
Jag vill i övrigt inte nu gå närmare in på detaljer i förslaget.
Anf. 271 STEN SÖDERBERG (-):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.
Såsom företrädare för liberala partiet i Sverige vill jag peka på att den se-
lektiva marknadsföringen används för att förhindra konkurrens och för att
höja priserna.
Den selektiva marknadsföringen missbrukas i dag. Konsumenterna har
nackdel av detta förfarande. Vi vill således få en ändring till stånd. Jag skulle
vilja få besked om statsrådet har möjlighet att ta upp denna fråga innan lag-
rådsremissen läggs fram.
Anf. 272 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Det är hela regeringen som lägger fram en lagrådsremiss.
Jag har i mitt svar redan sagt att ett selektivt försäljningssystem som är från
konkurrenssynpunkt negativt för konsumenterna bör undanröjas. Vi försö-
ker självfallet uppnå sådana resultat att konkurrensen blir till fromma för
konsumenterna. Det är vad hela lagstiftningsarbetet syftar till.
Anf. 273 STEN SÖDERBERG (-):
Herr talman! Det är alldeles utmärkt att åtgärder vidtas till fromma för
konsumenterna. Men det finns också ett annat problem. Det råder problem
med konkurrens mellan företag. Vissa företag missgynnas. Det här är en an-
gelägen fråga för regeringen - en regering som emellanåt kämpar för en fri
marknadsföring. Det är viktigt att frågan beaktas.
Anf. 274 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Vi ser i första hand till konsumenterna. Den typ av negativ
begränsning av konkurrensen vi framför allt vill komma åt via arbetet med
konkurrenslagstiftningen, är när enskilda företag missgynnas så att det blir
till nackdel för konsumenterna.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 275 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Lennart Daléus har frågat mig om jag avser att vidta några
åtgärder för att få en ändring av beslutet i Vattenfall AB:s styrelse att inve-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
141
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
142
stera ca 1,3 miljarder kronor i Ringhalsverket. Investeringen avser byte av
ånggenerator i Ringhals block 3.
Vattenfall ombildades vid årsskiftet till aktiebolag. Vattenfall AB skall - i
avvaktan på en privatisering - kunna utvecklas och verka på samma villkor
som andra aktiebolag. Det är en uppgift för bolagets styrelse att utforma mål
och strategier för Vattenfall AB:s verksamhet. I styrelsens ansvar för verk-
samheten ingår att besluta om bl.a. de investeringar som företaget skall
göra. Enligt vad jag har erfarit har styrelsen efter en samlad bedömning fun-
nit att ånggeneratorbytet är en för företaget lönsam och produktiv investe-
ring, även med hänsyn tagen till att kärnkraften skall vara avvecklad senast
år 2010.
Jag har således ingen anledning att vidta några särskilda åtgärder i denna
fråga.
Anf. 276 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Jag tackar näringsministern för svaret.
Jag förstår mycket väl den sista meningen, dvs. att Vattenfall nu är bolagi-
serat och att ansvaret därmed delvis faller bort.
Men det finns ett annat problem, nämligen att Ringhals 3 är en skruttig
och dålig reaktor. De allra senaste dagarna har det framkommit att det finns
sprickor som man inte vet hur de skall åtgärdas, och man får vänta med att
köra i gång reaktorn på det sätt som var tänkt.
När det gäller ekonomin är det uppenbart att en lönsamhet för Ringhals
3, efter ett byte, bygger på att man fortsättningsvis slipper ta det riskansvar
som man tidigare har sluppit undan med hjälp av den undantagslagstiftning
som finns också i Sverige. Men det bygger också på att regeringen senare
skall ge tillstånd till en effekthöjning i Ringhals 3. Det är ett beslut som på
intet sätt ännu är fattat. Det beslutet skall fattas via miljödepartementet och
regeringen. Det här är alltså en osäker faktor för Vattenfall att spela med.
Beslutet bygger uppenbarligen på att kärnkraftsawecklingen inte skall på-
börjas före år 2010. Näringsministern sade också i sitt svar att Vattenfall har
bedömt detta som lönsamt, även med hänsyn tagen till att kärnkraften skall
vara avvecklad senast år 2010. Ja, det må vara. Den intressanta frågan är när
Ringhals 3 skall stängas av. Vi talar här om en företagsekonomisk bedöm-
ning. Då är inte kärnkraften som sådan intressant, utan i det här fallet Ring-
hals 3.
Jag förstår det argument som näringsministern anför för att egentligen inte
ta ställning i frågan. Saknar näringsministern, som företrädare för ägaren
staten, helt möjlighet att agera när han ser ett helt vansinnigt ekonomiskt
beslut fattas i Vattenfall? Har inte näringsministern en åsikt i den ekono-
miska frågan?
Anf. 277 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Det finns särskilda myndigheter som skall se till att gällande
lagar och föreskrifter följs när det gäller säkerheten i Ringhals 3 och övriga
reaktorer.
När det gäller de företagsekonomiska bedömningarna finns det en sty-
relse - precis som i alla andra aktiebolag. I praktiken har ägaren, mellan bo-
lagsstämmorna, avträtt förvaltningen av aktiebolaget till styrelsen. I styrel-
sen görs de företagsekonomiska bedömningarna och kalkylerna, och de dis-
kussioner förs som anses erforderliga med utgångspunkt i kraven i aktiebo-
lagslagen. Därmed har man företagets bästa för ögonen.
Med den insyn och det informationsmaterial jag har fått, har jag ingen
anledning att göra någon annan bedömning än vad Vattenfall AB har gjort.
Jag har inte heller för avsikt att utlysa någon extra bolagsstämma e.d.
Anf. 278 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Jag har respekt för argumentet att det finns en styrelse i bo-
lag. Nu har staten som ägare dess bättre, genom finans- och näringsminist-
rarnas försorg, agerat när stora privata företag, vare sig det har gällt banker
eller i andra sammanhang, har gjort ekonomiska vansinnigheter. Staten har
ändå trätt in och agerat när man har sett att något grundläggande inte funge-
rar.
Säkerhetsaspekterna påverkar de ekonomiska bedömningarna. När det
gäller kärnkraften är dessa frågor intimt sammankopplade. Det kan ändå
vara intressant att höra näringsministerns kompetenta ekonomiska bedöm-
ning. Om detta investeringsbeslut förutsätter en effekthöjning, som vi inte
vet något om, och att reaktorn får knalla och gå bäst den kan fram till år
2010, och kärnkraften även fortsättningsvis slipper bära sin riskkostnader, är
då denna investering rimlig?
Anf. 279 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Det är just den typen av investeringar som icke lämpar sig
för företagsekonomiska debatter i enskilda frågor i kammaren. De lämpar
sig icke för detta vare sig det gäller pappersmaskiner, investeringar i smält-
verk eller annat. Vi driver de statliga företagen på exakt samma villkor som
gäller för de privata företagen.
Jag har ingen anledning att förmoda att de argument, kalkyler och syn-
punkter Lennart Daléus hänvisar till inte har beaktats. En av hans partikam-
rater är dessutom en aktiv medlem i styrelsen för Vattenfall och har haft möj-
lighet att utveckla sina synpunkter och påpeka eventuella brister i kalky-
lerna. Trots detta har styrelsen samfällt kommit fram till att det här beslutet
är riktigt ur Vattenfalls synvikel.
Anf. 280 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Med hänsyn till min partikollegas agerande i styrelsen var
det kanske att ta i att säga att styrelsen samfällt kommit fram till detta. Han
har mycket riktigt utnyttjat de möjligheter han där har att framföra sina åsik-
ter.
Kärnkraften tenderar att vara publik. Det är en fråga som, milt uttryckt,
inte har undandragit sig offentlig debatt - vare sig det har gällt privatägda
kärnkraftsföretag eller de hittills statligt ägda. I själva verket var klausulen
om vem som skulle äga eller inte äga en av grundbultarna i linje 2:s existens.
Det här har aldrig hindrat oss att offentligt diskutera de ekonomiska och där-
med sammankopplade säkerhetsmässiga grundvalarna för kärnkraftens exi-
stens, vare sig det är fråga om något som är privatägt eller ej.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
143
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Det vore ändå intressant om näringsministern åtminstone kunde säga att
han, som företrädare för ägaren, tänker se över siffrorna och se om det har
skett en rimlig bedömning av en partisk styrelse i Vattenfall.
Anf. 281 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Det är korrekt att Ivar Franzén inte inbegreps då jag an-
vände ordet samfällt. Men i övrigt har styrelsen samfällt gjort denna bedöm-
ning och ansett att investeringen har varit korrekt.
Jag har tagit del av de grundläggande kalkylerna, och jag har ingen anled-
ning att betvivla styrelsens bedömning. Jag anser det inte lämpligt att i kam-
maren föra en diskussion om det ena eller andra är korrekt i enskilda inve-
steringsbeslut - oavsett om det gäller en ångturbin, ett smältverk eller ett
pappersbruk. Det är frågor som vi har överlåtit till förvaltningen i aktiebola-
gen. Om vi sedan finner att de har fattat felaktiga beslut, må vi utkräva an-
svar av styrelsen. Jag har förtroende för styrelsen i Vattenfall AB.
Anf. 282 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Från tid till annan händer det att vi diskuterar enskilda inve-
steringar i kammaren. Det går att ta fram många exempel på enskilda inve-
steringar av stor betydelse för Sverige. Det här en sådan enskild investering
av stor betydelse för Sverige.
Näringsministern vet att det inte är någon hemlighet att Vattenfall inte har
varit ett företag som har varit benäget att dra sig för förluster. Vattenfall är
inte ett vinstradikalt företag. Av tradition har Vattenfall funnits i ett system
där man inte från den tidigare ägaren har känt kravet på en hög avkastning.
Det är självklart att den traditionen, attityden och kulturen lever kvar i Vat-
tenfall även efter en bolagisering.
Det skulle vara ett dåligt resultat om vi i kammaren om några år kan kon-
statera att denna investering visar sig vara så felaktig. Jag tycker att det är
riktigt att näringsministern skall ingripa tidigare. Då sparar skattebetalarna
i det långa loppet pengar.
Anf. 283 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Jag tror att den grundläggande erfarenheten för många av
kammarens ledamöter, som har suttit med under ett antal sådana här debat-
ter, är att riksdagen icke skall blanda sig i enskilda beslut. Jag är fullt medve-
ten om att det har varit ett stort antal frågedebatter. Slutresultatet är att stat-
ligt ägda företag skall skötas på exakt samma sätt som motsvarande privata.
Vi gör ingen prövning av privata företags enskilda investeringar. Vi gör det
i allmänhet icke när det gäller statliga företag.
Jag kan försäkra Lennart Daléus att vi har ställt upp mycket höga lönsam-
hetskrav för Vattenfall av förklarliga skäl - vi önskar privatisera Vattenfall
och vill få bra betalt, och vi vill därför ha en god avkastning i företaget.
144
Anf. 284 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag föreslår ytterligare ett inlägg vardera.
Anf. 285 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Jag känner till att vi vill privatisera Vattenfall. Det är en sund
inställning. Men det hindrar inte att jag blir litet bekymrad över att närings-
ministern, om uttrycket tillåts, gömmer sig bakom resonemanget om vad
man formellt kan ta upp här i kammaren eller vad man formellt kan göra
som ägare.
Jag hade sett fram emot en spännande redovisning av hur man på närings-
departementet grundligt hade studerat denna gigantiska investering, även i
det bolagiserade Vattenfall, och att få veta om man på departementet hade
gjort samma bedömning som den kärnkraftsvänliga, tidigare inte så vinstbe-
nägna styrelsen för Vattenfall. Jag hade sett fram emot att få höra näringsmi-
nisterns egen bedömning när det gäller den enskilda investeringen.
Anf. 286 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Jag är ledsen att jag gör Lennart Daléus besviken. Jag tror
att debatten vinner på att enskilda investeringsbeslut fattas och lönsamhets-
bedömningar görs i resp, bolag. Vi har funnit att det är där beslut skall fattas.
Vi skall inte sticka under stol med att vi får en betydligt mer professionell
ekonomisk bedömning i styrelserna. Sedan står det riksdagen fritt att föra
även denna typ av kammardebatter, om man så önskar.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 287 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Sten Östlund har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta
för att stärka kompetensutvecklingen av de anställda inom industrin.
Jag konstaterar att arbetsmarknadsutskottet i sitt betänkande
1991/92:AU11 har behandlat bl.a. frågan om bidrag även för lönekostnader
vid kompetensutveckling av anställda inom tillverkningsindustrin. Utskottet
erinrar om att regeringen i kompletteringspropositionen föreslår att denna
försöksverksamhet - i syfte att motverka uppsägningar - bör bedrivas även
nästa budgetår.
Regeringen anser att verksamheten med hänsyn till det statsfinansiella lä-
get bör bedrivas inom ramen för de medel som redan beräknats för utbild-
ning i företag. Arbetsmarknadsstyrelsen har inom sina medelsramar möjlig-
het att, där man så finner nödvändigt, lämna bidrag till såväl utbildningskost-
nader som lönekostnader vid utbildning av anställda inom tillverkningsindu-
strin.
Arbetsmarknadsutskottet har anslutit sig till denna uppfattning.
Svaret på Sten Östlunds fråga är alltså att regeringen har gett arbetsmark-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
145
10 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 120
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
146
nadsstyrelsen i uppdrag att genomföra kompetensutveckling av industrian-
ställda. Detta bedöms vara en bra lösning i syfte att motverka uppsägningar.
Anf. 288 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka näringministern för svaret. Jag är emel-
lertid litet bekymrad över att näringsministern delvis har missuppfattat min
fråga. Jag är också litet bekymrad därför att jag tycker att en näringsminister
i dessa dagar borde haja till direkt när han får en fråga om kompetensutveck-
lingen i näringslivet.
Den verksamhet näringsministern tar upp i sitt svar, utbildningen vid före-
tag, var en form av utbildning som vi införde för att undvika och motverka
uppsägningar. Regeringen ville egentligen dra in denna verksamhet i budget-
propositionen. Dess bättre kom regeringen tillbaka i kompletteringsproposi-
tionen och vill nu fortsätta med denna verksamhet. Det har vi tacksamt note-
rat.
Men vi hade föreslagit att man därutöver skulle uppdra åt regeringen att
med kompetensutredningens förslag i botten utarbeta ett program för sats-
ning på utbildning och andra kompetenshöjande åtgärder. Man skulle också
göra inventeringar av de anställdas utbildnings- och kompetensbehov. Enligt
vår mening är detta uppgifter som är viktiga för samhället att stödja. Vi före-
slog en tvåårig försöksverksamhet och avsatte pengar till detta. Det förslaget
har arbetsmarknadsutskottet avslagit vid behandlingen av vår motion. Vi
tycker att det är illa. Som näringsministern vet finns det all anledning att
ägna stor uppmärksamhet åt kompetensen i näringslivet och i synnerhet i
industrin.
Anf. 289 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Vi är ense om att den kompetensutveckling som vi båda har
berört, och som har godkänts av arbetsmarknadsutskottet, är bra inte minst
för att minska friställningar inom näringslivet. Regeringen anser att ansvaret
för andra kompetenshöjande åtgärder för att stärka industrins konkurrens-
kraft vilar i första hand på industrin och näringslivet. Vi skall försöka åstad-
komma detta genom att skapa ett generellt sett avsevärt bättre näringsklimat
och därmed konkurrenskraft för svenskt näringsliv. Sedan må man inom in-
dustrin själv avgöra hur man bäst stärker kompetensen och konkurrenskraf-
ten.
Anf. 290 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Jag hade nästan väntat mig det svaret av näringsministern.
Jag tycker att det är litet tråkigt att notera att man även i detta fall från rege-
ringens sida hänvisar till gynnsamma villkor för näringslivet. Sådana villkor
skall vi naturligtvis ha i landet. Det motsätter vi socialdemokrater oss inte.
Näringministern menar att det är marknadskrafterna som skall svara för
att denna kompetensutveckling kommer till stånd i företagen. Vi vet att det
inte kommer att ske någon kompetensutveckling för stora grupper av an-
ställda. Det gäller särskilt kollektivanställda. Det kan vi se, om vi studerar
hur personalutbildning fördelas i företag. Om vi skall uppnå en bra kompe-
tens hos de anställda ute i svenska företag måste samhället stödja denna ut-
bildning.
Anf. 291 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Två saker är mycket centrala för denna regering. Det gäller
en omfattande satsning på höjning av kvaliteten i skolans utbildning och en
betydande ökning av den akademiska utbildningen, som vi menar är central
och viktig. Detta innefattar även en hel del insatser som kan ske i samband
med de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Vi anser att den kompetensut-
veckling som skall ske i företagen måste grundas på företagens egna behov.
Den skall icke bestämmas via politiska beslut. Det är vad företagen anser
vara riktiga och bra investeringar som skall gälla. Vi vet att det i många före-
tag sker omfattande kompetensutveckling, i och med att det i allra högsta
grad är till företagens bästa att de höjer kompetensen hos de anställda och
därmed stärker sin konkurrenskraft.
Anf. 292 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! I många företag sker utbildning. Men i många företag sker
inte den utbildning som borde ske. Det gäller framför allt den breddutbild-
ning som borde finnas. Där skiljer våra uppfattningar sig. Vi vet, genom un-
dersökningar av personalutbildning, att mer avancerad utbildning som före-
tagen betalar i större utsträckning kommer redan högre utbildad personal
till del. De sämre utbildade får däremot inte del av den utbildningen. De
människorna måste också få tillgång till utbildning, om svensk industri skall
klara den högteknologi som vi måste ha för att försvara det svenska välfärds-
samhället.
Vi kan naturligtvis föra en debatt om regeringens politik när det gäller den
allmänna utbildningen. Jag vill bara hänvisa till att regeringen inte ville in-
föra den treåriga yrkesutbildningen. Nu har man i sista stund kastat in en del
pengar för att kunna köra i gång en del av den. Men det kanske vi skall ta en
annan vacker vårkväll.
Anf. 293 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Skillnaden mellan Sten Östlunds och min syn är att Sten Öst-
lund egentligen vill att vi via politiska beslut skall gå in och tala om vilken
utbildning och kompetenshöjning som skall ske i företagen. Jag anser i stäl-
let att vi skall stärka företagens konkurrenskraft, och därmed låta dem skapa
förutsättningar att själva avgöra vilken typ av kompetenshöjning som är rim-
lig, riktig och lönsam för att stärka våra möjligheter att bibehålla och för-
bättra ett gott välfärdssamhälle i Sverige.
Anf. 294 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Nej, vi vill inte i detalj precisera hur företagen skall klara
utbildningen av sina anställda, åtminstone inte när det gäller mer avancerad
utbildning.
När det gäller grundutbildning, tycker vi nog att vi kan vara med och tala
om att engelska, matematik och annat är viktigt för alla anställda som har
låg sådan utbildning. Men när det gäller mer avancerad utbildning i företa-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
147
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svarpå frågor
148
gen, anser vi att det är företagen och de anställda som tillsammans skall be-
stämma vilken utbildning de skall ha. För att utbildning skall kunna komma
till stånd på ett bra sätt i alla företag, skall samhället kunna gå in och även
stödja den, inte i allt, men i betydande delar.
Anf. 295 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Det kvarstår ändå att Sten Östlund vill göra en politisk prio-
ritering och en politisk styrning som innebär att man i alla företag skall göra
en form av kompetensökning, oavsett om den är lönsam att genomföra och
oavsett om företaget är i behov av den som sådan.
Vi gör den bedömningen att vi är i det utsatta läget att företagen själva,
genom att få bättre konkurrenskraft och lägre skatter, skall kunna avgöra
var deras bästa investeringar finns. Vi tror att det får den bästa effekten på
satsade resurser och det största ansvarstagandet för den kompetensutveck-
ling som alltid måste ske inom all industri, och även inom övrigt näringsliv.
Anf. 296 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag föreslår ytterligare ett inlägg vardera.
Anf. 297 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Här skiljer sig våra uppfattningar. Vi anser nämligen att ut-
bildning, särskilt höjd kompetens bland de anställda, är bra för alla företag.
Det kan vara väl värt att stödja. Vi vet också att denna utbildning inte kom-
mer till stånd i många företag om inte de anställda kan påvisa att det här
finns möjligheter för företaget att få stöd till den utbildning som också de
anställda i företag som är på gränsen till nödlidande behöver.
Anf. 298 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Här skiljer sig uppenbarligen vår uppfattning. Jag bedömer
Sten Östlunds förslag som ett från skattebetalarnas synvinkel mycket kraftö-
dande och dyrbart sätt att generellt satsa pengar i den riktningen. Vi tycker
att utbildningen skall gå via den generella skolan. Den skall stärkas och få
bättre kvalitet. Företagen skall vara ansvariga för den lönsamma och goda
kompetensutveckling som företaget och dess anställda behöver för att före-
taget skall kunna utvecklas väl.
Därutöver skall självfallet arbetsmarknadsstyrelsen vidta de åtgärder man
anser nödvändiga och bra för att stärka kompetensen och därmed även sys-
selsättningen på svensk arbetsmarknad.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 299 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Georg Andersson har frågat mig för vilka ändamål rege-
ringen avser att använda eventuella intäkter frän försäljning av statligt ägda
företag.
Den ekonomiska verksamheten i staten redovisas över statsbudgeten i
form av löpande utgifter och inkomster. Finansiella under- eller överskott i
denna redovisning förändrar statsskulden och därmed ränteutgifterna. Ett
minskat upplåningsbehov innebär att statens ränteutgifter hålls nere och att
statsbudgeten långsiktigt förstärks.
Regeringens program för försäljning av statligt ägda företag förstärker
statsbudgeten. Detta innebär allmänt sett att angelägna långsiktiga sats-
ningar på bl.a. investeringar i infrastruktur kan ges ett större utrymme inom
ramen för statens samlade utgiftsåtaganden, jämfört med om inga utförsälj-
ningar hade skett.
Försäljningar av konkurrensutsatta och kommersiellt bärkraftiga statliga
företag innebär, förutom positiva effekter för företagen och marknadens
funktionssätt, att statens begränsade resurser i större utsträckning kan an-
vändas till de områden som är statens huvudansvar, t.ex. en väl fungerande
och effektiv infrastruktur.
Regering och riksdag har att under varje riksmöte med hänsyn till statens
inkomstutveckling pröva och prioritera de samlade utgiftsåtagandena. Att i
förväg specialdestinera vissa statliga inkomster till specifika utgiftsändamål
är med hänsyn till detta inte aktuellt.
Anf. 300 GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag vill tacka för detta svar. Det innehåller formuleringar
och ståndpunkter som i och för sig frestar till en diskussion om det kloka i
att sälja kommersiellt bärkraftiga statliga företag, men min fråga gällde ju
vad pengarna skall användas till. Den frågan är ställd mot bakgrund av de
dubbla budskap som har kommit från regeringshåll.
Å ena sidan har vi vid upprepade tillfällen hört kommunikationsministern
försäkra att intäkterna från försäljningen av statliga företag skall användas
för att finansiera infrastruktursatsningar. Å andra sidan har bl.a. statssekre-
teraren i finansdepartementet skrivit en uppmärksammad artikel där han
menar att så alls icke bör ske, utan att pengarna bör användas för att minska
statsskulden. När detta påtalades i en diskussion i kammaren som jag åhörde
för någon månad sedan, försäkrade kommunikationsministern att denna ar-
tikel bara var uttryck för en enskild tjänstemans uppfattning.
När jag därför i den stora boken från finansdepartementet läste att dessa
intäkter kommer att minska behovet av upplåning och sänka ränteutgifterna
och därmed långsiktigt förstärka statsbudgeten, uppfattade jag det så att det
var statssekreteraren i finansdepartementet som satt inne med sanningen om
regeringens avsikter med pengarna.
Nu är det uppenbarligen så att det redan under de närmaste åren behövs
väsentliga belopp för de infrastruktursatsningar som har inletts och där man
har gjort utfästelser, inkl, storstadssatsningen. Jag uppskattar det till ca 16
miljarder kronor, utöver det som hittills har tagits in till statskassan.
Nu undrar jag på vilken nivå man kan räkna med att investeringar på infra-
strukturen kommer att ligga under de närmaste åren.
Anf. 301 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag tror att Georg Andersson, som jag har uppfattat såsom
ogillande av försäljningen av statliga företag, borde vara glad att man inte
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
149
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
150
explicit krona för krona gör denna koppling. Då skulle det med stor sanno-
likhet bli nästan ingenting till infrastrukturinvesteringar.
Sanningen är mycket enkel. Jag, liksom kommunikationsministern och
jag hoppas också Georg Andersson, är väl medveten om behovet av långsik-
tigt verkningsfulla infrastrukturinvesteringar. Att inte ha en specialdestine-
ring av pengarna krona för krona är till förmån för just den typen av sats-
ningar. Då skulle risken finnas att vi, särskilt i dagens konjunkturläge, finge
en alltför liten summa att hantera för nödvändiga investeringar.
Däremot är det självfallet så att de intäkter från försäljning av statliga
företag som kommer statsbudgeten till del i form av t.ex. nedskrivning av
statsskulden, återbetalning av statsskulden, också ger ett finansiellt ut-
rymme för att finansiera dessa långsiktiga investeringar. Hur man än vänder
på detta fram och tillbaka innebär försäljning av statliga företag, som ger
intäkter till staten, ökade möjligheter att finansiera långsiktigt viktiga och
nödvändiga investeringar i infrastruktur. Vare sig man specialdestinerar eller
inte, blir möjligheterna större.
Skälet till att man inte gör denna koppling krona för krona är dels det
olämpliga i att göra en sådan specialdestination, dels att man därmed skulle
riskera att minska möjligheterna att få till stånd tillräckligt omfattande infra-
strukturinvesteringar.
Anf. 302 GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag har ju umgåtts med finansministrar ett antal år. Jag kän-
ner igen resonemanget och avogheten mot specialdestinerade intäkter till
vissa utgifter. Så det förvånar mig inte. Snarare har det då förvånat att kom-
munikationsministern vid så många tillfällen frejdigt har deklarerat att intäk-
terna från försäljning av statliga företag skulle gå till infrastrukturinveste-
ringar.
Sedan gör finansministern mig litet konfunderad. Resonemanget leder
mig hän till den uppfattningen, att finansministern räknar med att det inte
blir så mycket pengar från dessa försäljningar under de närmaste åren. Fi-
nansministern säger här att det skulle bli en begränsad summa till dessa inve-
steringar om man förfar på detta sätt, dvs. specialdestinerar pengarna. Är
det rätt uppfattat?
Anf. 303 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Sanningen är precis den som Georg Andersson har uppfat-
tat, nämligen att vi avser att få bra betalt för de statliga företagen, och då
bör man välja lämpliga tillfällen för försäljning.
Vi har t.ex. under detta riksmöte anslagit litet drygt 9-10 miljarder kronor
för ytterligare investeringar i infrastruktur. Men som Georg Andersson sä-
kert vet har intäkterna från försäljning av statliga företag varit blygsamma.
De kommer att bli större, men jag tror uppriktigt sagt att behovet av investe-
ringar i infrastruktur dels är tidsmässigt påträngande, dvs. att de behöver ske
ganska omgående, dels är ganska stort.
Även av detta skäl skulle det vara olämpligt och till förfång för investering-
arnas genomförande om man mycket explicit gjorde denna koppling, vilket
ibland har skett. Däremot är det alldeles självklart att kopplingen existerar
i den meningen att vaije förstärkning av statsbudgeten möjliggör ökade sats-
ningar av långsiktigt tillväxtfrämjande natur.
Anf. 304 GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag tror att finansministern skall ta sig en titt på hur mycket
regeringen nu faktiskt har satsat på infrastrukturinvesteringar. Jag utverkade
10 miljarder, och det är de pengarna som ni fortsättningsvis rullar och flyttar
mellan olika projekt.
I den senaste kompletteringspropositionen har regeringen föreslagit att
2,2 miljarder skall anslås till förstärkt underhåll. Var de pengarna kommer
ifrån vet jag inte. Möjligtvis är det de 2 miljarder man drar in från arbetslivs-
fonden. Det är snarare den summan som regeringen avsatt till extrainsats.
Det om detta. Det har funnits väldigt många oklarheter, och många efterly-
ser sanningen om dessa miljarder.
Vi behöver inte bråka om detta nu, men jag rekommenderar finansminis-
tern att tränga in i denna materia och fundera litet ytterligare över hur löftet
om de 16 miljarderna nu skall infrias, så att man verkligen kan fullfölja ut-
byggnaden av Mälarbanan, Svealandsbanan, Västkustbanan, E 6:an, E 3:an
och E 4:an, vilka är de stora projekten.
Anf. 305 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Om Georg Andersson vill tvista om några specifika investe-
ringar i infrastruktur utgår jag från att han gör det med kommunikationsmi-
nistern. Jag kan bara konstatera från finansministerns utgångspunkt, att ett
stort antal av de projekt som Georg Andersson lämnade efter sig inte var
finansierade när de förelåg. Det fanns planer på att genomföra dem, men
det fanns ingen finansiering. Den har vi nu tagit fram inom denna regering.
Det är angeläget att man för en sådan politik att man skapar finansiellt
utrymme för den här typen av tillväxtfrämjande investeringar. Det är med
ett icke ringa beklagande som jag har konstaterat att Georg Andersson ty-
värr inte lever upp till den ambition som han själv brukar ge uttryck för i de
förslag som kommer från Socialdemokraternas sida. Det kunde annars ha
varit intressant att diskutera möjligheter, men tyvärr fanns det inte någon-
ting att hämta på den punkten.
Anf. 306 GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Visst är det frestande att tvista om detta när finansministern
nu helt frankt säger, att den borgerliga regeringen tagit fram dessa pengar.
Jag tog fram dessa 10 miljarder genom det riksdagsbeslut som fattades i fjol
under våren. Vi fattade beslut om att sätta i gång projekt i storleksordningen
10-11 miljarder. Det är ett faktum. Sedan skall dessa projekt löpa under ett
antal år, och de skall finansieras inom ramen för en planeringsram om ytterli-
gare 10 miljarder, vilket riksdagen uttalade sig för. Dessa pengar måste na-
turligtvis fram i budgeten. Så var tanken i riksdagen i fjol, och jag har hela
tiden haft den uppfattningen.
Man säger från många håll inom regeringskansliet att dessa medel skall tas
fram genom försäljning av statliga företag. Men nu svävar finansministern
på målet och säger, att det kan man inte vara alldeles säker på.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
151
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
152
Anf. 307 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag kan bara konstatera att vi i mycket stor utsträckning har
varit tvungna att själva finansiera de infrastrukturinvesteringar som nu har
satts i gång sedan regeringsskiftet. Det fanns inte någon sådan fullständig
finansiering framtagen av den tidigare regeringen.
Dessutom är det, precis som Georg Andersson påpekar, självfallet nöd-
vändigt att fortsätta detta arbete. Jag tror att det är till stor fördel för möjlig-
heterna att åstadkomma detta att man inte binder finansieringen av fortsatta
infrastrukturinvesteringar till försäljning av statliga företag, eftersom man
då skulle riskera att råka i tidsnöd. Det är angeläget att man inte rear bort
statens egendom, utan att man ser till att få bra betalt och därmed sälja vid
rätt tidpunkt. Det är viktigt inte minst för de statliga företagen och de an-
ställda i dessa företag.
Anf. 308 GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag vill än en gång betona att den nuvarande regeringen inte
har tagit fram några betydande belopp för infrastruktursatsningar, utan man
rullar mina pengar. Det erkände statssekreteraren i kommunikationsdepar-
tementet vid den offentliga hearing som trafikutskottet anordnade.
Det är bara en omdisposition och en omstrukturering av tidigare beslut
som har skett. Man flyttar medel mellan olika projekt. Men de 10 miljarder
som den socialdemokratiska regeringen tog fram, hade den nuvarande rege-
ringen på bordet att arbeta med. Det är angeläget att de kommer i funktion
så snabbt som möjligt. I övrigt är det fråga om de 2,2 miljarder som föreslås
i kompletteringspropositionen.
När det gäller framtiden lämnar finansministern mig i en ovisshet, och det
oroar mig något.
Anf. 309 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Att lämna Georg Andersson i ovisshet vore mig inte särskilt
angenämt. Jag kan därför avslutningsvis försäkra Georg Andersson att fi-
nansiering för angelägna tillväxtfrämjande infrastrukturinvesteringar är en
högt prioriterad uppgift för regeringen. Jag tror att denna uppgift löses bäst
genom att man inte specialdestinerar pengar, utan att genom att man just har
denna höga prioritering för dessa utgifter.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 310 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Inger Lundberg har frågat mig om jag är beredd att i den
fortsatta översynen av statsbidragen till kommunerna arbeta för väsentliga
förändringar till förmån för de hårdast utsatta kommunerna.
För den fortsatta översynen av statsbidragen skall en särskild expertgrupp
tillsättas. Expertgruppen skall i första hand arbeta med en vidareutveckling
vad gäller strukturutjämningen mellan kommunerna. Avsikten är att så långt
det är möjligt skapa ett rättvist system, som ger likvärdiga ekonomiska förut-
sättningar mellan kommunerna. Gruppen skall presentera sina förslag om ca
ett år. Förändringar med anledning av denna översyn avses träda i kraft
fr.o.m. år 1995.
Jag är mot denna bakgrund inte beredd att nu diskutera vilka förändringar
som skall göras i det kommande statsbidragssystemet. Vi bör avvakta ex-
pertgruppens arbete och sedan göra de politiska ställningstaganden som
krävs för att genomföra önskvärda förändringar fr.o.m. år 1995.
Jag vill också påminna om att de övergångsregler som regeringen har före-
slagit just innebär att de förändringar som det nya systemet leder till införs
successivt.
Anf. 311 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag vill tacka finansministern för svaret. Jag tror att det är
viktigt att vi i dag också diskuterar dessa frågor. Beslutet om nya statsbidrag
till kommunerna är ett av de största beslut som riksdagen någonsin kommer
att fatta.
I det förslag som ligger på riksdagens bord har man inte nått målet. Man
kommer inte att bidra till utjämning. Det finns allvarliga invändningar ur
regionalpolitisk synpunkt och stora risker när det gäller välfärdens fördel-
ning. Tilläggsbudgeten har kommit som en chock för många utsatta kommu-
ner. I tre län har man bara förlorare.
Örebro län är ett av de länen. Hårdast drabbas de mest utsatta delarna
av länet, den s.k. halvmånen från Askersund och Laxå över Degerfors till
Hällefors och Ljusnarsberg i Bergslagen. Det är delar där arbetslösheten är
stor. Finansministern fick för någon dag sedan ett brev från alla partier i
Laxå. Där spar man 17 milj.kr. redan i dag. Tilläggsbudgeten kräver ytterli-
gare besparingar på 18 milj.kr. Tillsammmans utgör detta 5 kr. av skatten
eller en fjärdedel av verksamheten.
I Degerfors kräver tilläggsbudgeten en besparing med 3 kr. Hällefors och
Ljusnarsberg hör till de kommuner som har landets högsta arbetslöshet - i
Ljusnarsberg är den över 8 %. De har sparat och förändrat verksamheten
i flera år, och nu krävs de på ytterligare besparingar på 2 kr. De har tung
äldreomsorg och höga kostnader för arbetslösheten. De är chockade av för-
slaget. Hur skall en expertgrupp kunna göra radikala förändringar i försla-
get? Hur skall dessa kommuner kunna tillförsäkra sina medborgare en rimlig
service?
Anf. 312 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag kan hålla med Inger Lundberg på en punkt, nämligen att
det förslag som nu har presenterats inte når hela vägen till målet om ett rätt-
vist statsbidragssystem. Det är också därför vi har expertgruppen - eller kon-
trollstationen, om man så önskar kalla den - för att vidareutveckla det struk-
turindex och liknande som just har till syfte att skapa de likvärdiga förutsätt-
ningarna för enskilda kommuner, för att nå hela vägen, så gott det nu är möj-
ligt, till ett rättvist system.
Det Inger Lundberg pratar om är egentligen en politik som tillför kommu-
nerna så mycket pengar att de inte behöver göra rationaliseringar, översyner
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
153
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
154
och förändringar i den kommunala verksamheten. Jag kan väl förstå att det
finns enskilda kommunalpolitiker som ser detta som önskvärt, och kanske
också att Inger Lundbergs parti numera förträder denna linje. Det var emel-
lertid inte en linje som man alltid företrädde i regeringsställning, av det enkla
skälet att man då också hade ett ansvar-som man ändå delvis tog - nämligen
för att se till en sammanhängande ekonomisk utveckling. Arvet efter en del
misstag har lett till en sådan offentlig finansiell situation, att det faktiskt är
nödvändigt med både rationaliseringar och översyner inom hela den offent-
liga verksamheten, och det går inte att göra några undantag för kommu-
nerna. Detta skulle i så fall medföra mycket svåra återverkningar, t.ex. via
penningpolitiken, som skulle göra enskilda människor arbetslösa, och med-
föra höjd prisökningstakt, med de mycket orättvisa fördelningspolitiska ef-
fekter som följer av detta.
Anf. 313 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! Jag tror att kommunalpolitikerna i Ljusnarsberg och Hälle-
fors blir chockade när de lyssnar till finansministern. Ser hon inte någonting
av verkligheten? Ute i kommunerna pågår ett mycket omfattande bespa-
ringsarbete, som har pågått under många år. Kommunerna går nu mot
mycket svåra problem, och ändå lägger finansministern ut det tunga sparbe-
tinget, som bygger på att finansministern förmodligen inte känner till de ut-
satta kommunernas verklighet.
Det allra mest otäcka - även om det inte gäller de största pengarna - är
att det inte görs några besparingar i de kommuner som har de absolut största
förutsättningarna att bidra. Varför är inte Danderyd och Lidingö med och
tar en del av de 5,2 miljarder som kommunerna skall spara nästa år?
Anf. 314 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag förstår att Inger Lundberg argumenterar för att återinföra
någon form av Robin Hood-skatt eller liknande. Det är en debatt som har
förts mellan våra partier under ett antal år när denna skatt fanns. Det kan
inte gärna vara förvånande för Inger Lundberg att jag inte har medverkat till
att behålla denna skatt, utan tvärtom varit mycket angelägen om att den
skulle tas bort. Det finns de som har invändningar av mera principiell natur
mot en sådan skatt, där man alltså tar ut skatt från invånare i en kommun,
inte för att sköta de egna angelägenheterna, utan för andra ändamål. Där
utgår jag från att vi kommer att ha olika åsikter.
I den större frågan som är angelägen att diskutera, nämligen de ekono-
miska förutsättningarna i kommunerna, beklagar jag att Inger Lundberg inte
riktigt förstår sambandet, att kommunernas ekonomiska situation är bero-
ende av hela landets ekonomiska situation. Det skulle inte vara till någon
fördel för Ljusnarsbergs kommun eller någon annan kommun om den eko-
nomiska politiken innebar en hög inflation, en ännu högre arbetslöshet och
en högre räntenivå.
Anf. 315 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! Kommunerna går mot ett finansiellt underskott, som kommer
att leda till en djup arbetslöshet och till ökade kostnader för arbetsmark-
natispolitiken. Finansministern kan gärna pröva en annan teknisk form än
Robin Hood-skatten, men det är icke rimligt att de som har de bästa inkoms-
terna inte får vara med och spara 5,2 miljarder nästa år. Det är stötande.
Ett skäl till att den borgerliga regeringen har så svårt att få framgång med
sina sparförslag kanske är att man inte driver dem rättfärdigt, att man är
orättvis. Varför skall icke de rikaste vara med och spara? Varför vågar man
inte fortsätta använda instrument som extra skatteutjämningsbidrag för att
stödja kommuner som Ljusnarsberg och Laxå, som står inför så svåra pro-
blem?
Anf. 316 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag kan bara konstatera att det finns medel avsatta i den kom-
munalekonomiska delen i den kompletteringsproposition som är avlämnad,
just för stöd till särskilt utsatta kommuner, i form av medel för att åstad-
komma den successiva övergången till det nya statsbidragssystemet.
Spärreglerna, som jag utgår från att Inger Lundberg är medveten om finns,
kräver nämligen att extra medel har anslagits för att de skall medge att för-
ändringen slutar vid spärregelns inträdande. Det är ett antal hundra miljoner
som är avsatta för detta ändamål.
Jag vill också påminna Inger Lundberg om att den helt nya konstruktionen
för statsbidraget - som jag hoppas att vi för övrigt är överens om - medger
att kommunerna använder sina resurser på ett sätt som innebär väsentliga
effektivitetsvinster. När vi ser tillbaka på åren i böljan av 90-talet, tror jag
att vi kommer att finna, utifrån våra säkert i många avseenden gemensamma
värderingar om social välfärd, att förändringarna har varit positiva för män-
niskors välfärd och valfrihet.
Anf. 317 TALMANNEN:
Jag föreslår att debatten avslutas efter vardera ett inlägg.
Anf. 318 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! Det här är en mycket komplicerad fråga, och det vore bra om
vi kunde få belysa den något mer.
Jag vill ändå uppmärksamma att finansministern inte har gett någon för-
klaring till att de allra rikaste medborgarna i landet skall ställas utanför be-
sparingarna, att finansministern icke har kunnat förklara hur en kommun
som Ljusnarsberg skall kunna möta en extremt tung och växande äldreom-
sorg med det nya statsbidragssystemet. Friheten är vi överens om - den finns
i den socialdemokratiska motionen - men när det gäller fördelningspolitiken
är det tyvärr i dag djupa skillnader mellan oss och regeringen.
Låt mig ändå vädja till er, fru finansminister, att också göra politiska be-
dömningar, att inte se förändringarna enbart som en teknisk fråga för en ex-
pertgrupp. Det är utomordentligt viktigt att vi kan få ett system som uppfat-
tas som rättfärdigt.
Anf. 319 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag tycker att det vore olämpligt av mig att uttala mig om den
ekonomiska situationen i enskilda kommuner, så där kommer jag tyvärr att
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
155
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
156
göra Inger Lundberg besviken. Det är möjligt att hon känner väl till förhål-
landena i de kommuner som hon åberopar, men jag kan inte göra det.
Jag beklagar att Inger Lundberg ser situationen så, att hon inte förstår att
det som är allra viktigast från fördelningspolitisk utgångspunkt är att få ord-
ning på inflationsutvecklingen, att inte få en så snabb prisökningstakt så att
löneutrymmen äts upp av priser, så att man får våldsamma omfördelningar
av tillgångar. Det har varit en mycket orättvis och godtycklig fördelningspoli-
tik, just på grundval av den snabba prisökning som skedde under 80-talet,
under den socialdemokratiska regeringspolitiken. Den har kulminerat i en
lika orättvis, fördelningspolitiskt sett, ökad arbetslöshet, och det är just den
typen av orättvisor som den här regeringens ekonomiska politik vill undvika.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 320 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Georg Andersson har frågat mig om jag är beredd att vidta
särskilda åtgärder för att göra det möjligt för de genom regeringens förslag
svårast drabbade kommunerna att klara en rimlig kommunal verksamhet.
Som exempel anger Georg Andersson Dorotea kommun.
Vid en sådan stor förändring av statsbidragssystemet som regeringen nu
har föreslagit är det oundvikligt att det blir kommuner som förlorar såväl
som vinner jämfört med nu gällande system. För att mildra effekterna vid
övergången till ett nytt och rättvisare system har regeringen föreslagit vissa
övergångsregler. För år 1993 innebär reglerna att bidragsförändringen på
grund av själva systemförändringen maximalt kommer att uppgå till 1,5 %
av summan av skatteintäkter och det s.k. referensalternativet. Mellan åren
1993 och 1994 föreslås att bidragsförändringen maximalt får uppgå till 3 %
av summan av skatteintäkterna 1994 och utfallet av utjämningsbidraget för
år 1993.
Regeringen har dessutom föreslagit ett särskilt bidrag för att underlätta
övergången till ett nytt statsbidragssystem och för att övergångsvis neutrali-
sera vissa effekter av skattereformen. Kriterierna för hur detta bidrag skall
fördelas är ännu inte fastlagda.
Till detta kommer förslaget om en expertgrupp som skall vidareutveckla
systemet vad gäller strukturutjämningen mellan kommunerna. Förändringar
med anledning av denna översyn avses träda i kraft fr.o.m. år 1995.
Mot denna bakgrund anser jag inte att det för de närmaste åren behöver
vidtas några ytterligare särskilda åtgärder utöver vad regeringen har föresla-
git-
Anf. 321 GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag vill tacka finansministern för svaret, men jag är inte säker
på att man i Dorotea känner sig lugnad av svaret. Jag har ställt en principiell
fråga, och det är klart att det är principer vi skall diskutera här, men princi-
per förstås ofta bäst om man belyser dem med den faktiska verkligheten som
människor - och i det här fallet också kommuner - upplever, dvs. utfallet av
en princip.
När Kommunförbundet nu hjälpt den lilla kommunen Dorotea att räkna
på det här har man kommit fram till att kommunen 1993 förlorar drygt 7
milj.kr. Det låter inte så mycket, men det är ca 2 000 kr. per invånare. År
1995 skulle det röra sig om 16,6 milj.kr., motsvarande 4 500 per invånare,
som försvinner. Det skulle motsvara en skattehöjning på 5:86. Men skatten
i Dorotea är redan 32:85, så det finns liksom inte något utrymme kvar till
taket så att man kan göra en kommunalskattehöjning.
Det är klart att detta känns som en tvångströja för en liten kommun som
Dorotea, som är en av dem som drabbas svårast av det här regeringsförsla-
get. Men det finns många andra kommuner som drabbas näst intill lika hårt.
I mitt län, Västerbotten, finns ett antal andra som är i samma situation.
Nu hänvisar finansministern till övergångsregler och bidrag. Så långt det
har varit möjligt har Kommunförbundet tagit hänsyn till det i sina beräk-
ningar. Min fråga är rakt av: Innebär det finansministern säger att man i Do-
rotea ändå kan känna sig relativt lugn?
Trösta inte Dorotea med att man kan rationalisera och skaffa fram en
massa pengar på det sättet - det finns inga marginaler där; arbetslösheten är
över 8 %. Det måste därför lämnas några garantier för särskilda åtgärder för
att jag skall kunna gå lugnad härifrån.
Anf. 322 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag vet inte riktigt vad Georg Andersson menar med att man
skall känna sig lugn i Dorotea. Jag kan bara konstatera att Georg Andersson
förmodligen vill att jag skall säga att Dorotea och ett antal andra kommuner
skall få mera pengar. Det kan jag tyvärr inte göra - den lösningen ligger inte
inom ramen för den ekonomiska politik som är nödvändig för att få ned ar-
betslösheten i Dorotea och på andra ställen.
Det är självklart, tycker jag, att den sektor vari Dorotea kommun ingår,
som omfattar en ganska betydande del av den svenska ekonomin, måste
medverka till den sanering som är nödvändig för att vi skall få bukt med in-
flation och ränteutveckling och se till att vi skapar jobb. Det är ändå jobben
som är det grundläggande både för kommunens ekonomiska situation och,
inte minst, för de enskilda invånarna. Det är - det utgår jag ifrån - det grund-
läggande intresset i sammanhanget.
Jag tycker att invånarna i Dorotea och på en del andra håll har anledning
att känna sig något mera lugnade av regeringens politik än av Georg Anders-
sons, eftersom han vill avskaffa det kommunala skattestoppet. Risken tycks
vara relativt stor att man då skulle ta till ett antal skattehöjningar i olika
kommuner. Jag tror att det skulle försämra invånarnas ekonomiska situation
på ett mycket otrevligt sätt.
Anf. 323 GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag tycker att resonemanget är något cyniskt. Det är inte mer
pengar som är lösningen för fattiga kommuner, säger finansministern i klar-
text. De måste vara med och medverka i saneringen av landets ekonomi.
Men det behöver inte de rikaste kommunerna, för att anknyta till den förra
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
157
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
158
debatten, med Inger Lundberg. De behöver inte vara med i det fördelnings-
systemet och sanera, utan de fattigaste skall drabbas! Det är ju så man upple-
ver det i dessa fattiga och hårt drabbade kommuner.
Jag hörde finansministern säga i en intervju i radion - jag tror det var i
lördags - att man inte skall slå ihjäl patienten. Det var ju ett drag av huma-
nism. Men här är det ju faktiskt fråga om att ta död på den kommunala servi-
cen och möjligheten att bo, leva och arbeta i en kommun som Dorotea - jag
kan också säga Åsele, Nordmaling och Bjurholm, som ligger snäppet efter.
Hela Sverige skall leva, heter det i regeringsdeklarationen, ofta upprepat av
arbetsmarknadsministern. Men här gäller det tydligen inte.
Anf. 324 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! För mig är fördelningspolitik ett mycket viktigt område. Den
bör man inte enbart eller ens huvudsakligen bedriva via kommunernas eko-
nomiska situation.
En fördelningspolitik som är rättvis och bra från medborgarnas utgångs-
punkt handlar om att ha en sådan ekonomisk styrka att man kan ha en bra
och väl fungerande generell välfärdspolitik och om att ha en sådan ekono-
misk bas att medborgarna kan få stabila, riktiga jobb och reallöneökningar
som inte äts upp av stora prisökningar. Det är just en sådan utveckling som
dagens ekonomiska politik bäddar för.
Tyvärr dras vi med en del bekymmersamma arv från tidigare perioder, och
det tar någon liten tid att ta sig igenom det arvet. Men det finns en hel del
hoppfulla tecken, inte minst för invånarna i de norrländska områdena, inklu-
sive Dorotea kommun.
Anf. 325 GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Om nu människorna i Dorotea hade björnens egenskaper, så
att de kunde gå i ide och ligga och vänta tills det våras i det borgerliga Sverige
och starten så att säga har kommit i gång, kunde det här ha varit något slags
tröst. Men de har inte den möjligheten. De måste leva de närmaste måna-
derna och det närmaste året.
Då talar finansministern om fördelningspolitik. Men hör inte finansminis-
tern hur det ekar? Att tala om fördelningspolitik i perspektiv av den proposi-
tion som finansministern har skrivit, där de fattigaste drabbas, medan de rika
inte behöver bidra! Spännvidden i den kommunala ekonomin ökar ju med
det förslag som ni har lagt fram. Det är det tragiska.
Anf. 326 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Vad Georg Andersson är ute efter tycks vara en återgång till
den typ av fördelningspolitik via kommuner som tidigare fördes och som ma-
nifesterades i att låginkomsthushåll i vissa kommuner via sin kommunalskatt
tvingades subventionera höginkomsthushåll i andra kommuner. Jag tycker
inte att det är den allra bästa typen av fördelningspolitik.
Jag tycker att det är viktigt att man inriktar sina fördelningspolitiska ambi-
tioner på det som är väsentligt, nämligen att se till att man har en så stark
ekonomi att människor får jobb, att se till att människor får inkomster som
inte äts upp av högre priser och att se till att ekonomin gör det möjligt inte
bara att rädda utan att utveckla viktiga inslag i en generell välfärdspolitik,
inte minst till hjälp för dem som tyvärr har blivit bortglömda i den av social-
demokratin förda politiken.
Anf. 327 TALMANNEN:
Jag föreslår att debatten avslutas efter ytterligare ett inlägg från vardera
talaren.
Anf. 328 GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag har bara att konstatera att jag får åka hem till Västerbot-
ten och säga till vännerna i Dorotea och i Åsele att de nu måste dra åt svång-
remmen väldigt hårt. Det blir inga extra åtgärder från regeringens sida. De
rikaste kommunerna behöver inte dra åt svångremmen, men ni här uppe ni
får göra det, er stora arbetslöshet till trots, får jag säga. Det är ett kärvt bud-
skap, men det är så jag har uppfattat det, och jag tror tyvärr att det också är
så finansministern har menat det.
Anf. 329 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Det är korrekt så till vida att jag inte är beredd att utlova
några mer pengar. Effekterna av den politik som Georg Andersson föreslår
kan synas behagliga i det mycket korta perspektivet, ungefär som att köpa
en biljett till det stiliga skeppet Titanic - det är ett mycket stort och mäktigt
skepp, och det ser vackert ut, det spelas dansmusik och det glittrar, men ty-
värr sjunker detta skepp, och det vet alla. Jag tror inte att invånarna i Doro-
tea eller Åsele skulle vara betjänta av det.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 330 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Jan Andersson har frågat mig om det i den aviserade lagen
om barnomsorg kommer att ges en rätt för föräldrarna att välja de alternativ
inom barnomsorgen som de önskar.
Den utvidgning av lagregleringen på barnomsorgsområdet som jag har
aviserat i kompletteringspropositionen syftar till att säkerställa dels att det
finns tillgång till barnomsorg för dem som efterfrågar det, dels att det finns
utrymme för andra alternativ än kommunal barnomsorg. I samband därmed
kommer också ett förslag om vårdnadsbidrag att läggas fram. Syftet med för-
slagen är att öka småbarnsföräldrarnas valfrihet.
Jan Andersson ställer sin fråga mot bakgrund av att kommunpolitikerna i
en kommun har beslutat att privatisera en fjärdedel av verksamheten. Jag
utgår ifrån att dessa politiker inför valet för väljarna redovisade sina avsikter
att öka den privata andelen av produktionen av bl.a. barnomsorg och i valet
fick mandat att genomföra den politiken. Jag har svårt att se något anmärk-
ningsvärt i att de nu fullföljer sitt valprogram.
Rent principiellt vill jag vad gäller fördelningen mellan olika driftformer
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
159
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
160
säga följande. Den bör till sist avgöras av föräldrarnas önskemål såsom de
kommer till uttryck i deras val av barnomsorg. Ansvaret för att det över hu-
vud taget finns tillgång till barnomsorg måste emellertid åvila kommunerna.
Anf. 331 JAN ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret.
Anledningen till att jag ställt frågan är det som för närvarande händer i
min hemkommun, Helsingborg. Det är sant att det gjordes klart i valrörelsen
att det skulle bli en ökad privat produktion när det gäller bl.a. barnomsor-
gen. Men budskapet var att det skulle ske enligt föräldrarnas önskemål, och
det har också varit regeringens budskap; man har kallat det här en valfrihets-
revolution.
Efter att ha läst om det i tidningen träffade jag i helgen föräldrarna från
Prästgatans dagis i Helsingborg, bara ett av de befintliga dagis som nu skall
privatiseras. De har inte ens tillfrågats. Det finns inte en enda förälder som
vill att denna befintliga barnomsorg skall privatiseras. Men den kommer lik-
väl att privatiseras.
Och ingen av politikerna vill ens föra en dialog med dessa föräldrar, utan
det är precis som det står i Kommunalarbetaren - det budskap som kommun-
styrelsens ordförande har är att valrörelsen är själva försäljningstiden, och
den är kort; resten av tiden verkställer vi det som väljarna har köpt. Under-
förstått: Under den tiden behövs ingen dialog.
För mig är det väsentliga att det är föräldrarnas val som gäller, vare sig
det gäller pedagogisk inriktning på barnomsorgen eller det gäller att välja
barnomsorg i närmiljön eller nära arbetsplatsen eller det gäller att välja
ägandeform. Det är föräldrarnas val som är det viktiga.
När riktlinjerna för privatiseringen skulle antas i Helsingborgs kommun
hade Socialdemokraterna ett förslag om att föräldrarnas önskemål skulle
vara styrande när det gällde ägandeformen. Detta förslag röstades ned av
den borgerliga majoriteten.
Jag förstår mycket väl att vi inte här uppe kan lägga oss i vad som händer
i enskilda kommuner; vi kan diskutera det principiella och eventuellt när vi
stiftar lagar säkerställa föräldrarnas rätt att välja. Det är därför jag har ställt
den här frågan.
Anf. 332 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Det är alldeles självklart att man inte kan låta vaije förälder
ha vetorätt i frågan om ett visst dagis skall drivas i enskild regi eller av kom-
munen. Det avgörande för föräldrarna är att det finns dagis av olika slag med
olika driftformer och med olika inriktning och att föräldrarna har möjlighet
att välja mellan dessa. En förutsättning härför är att vi har full behovstäck-
ning - tyvärr har man ännu inte det i alla kommuner i Sverige, men vårt mål
är att vi skall nå dithän.
I övrigt tror jag inte att Jan Andersson och jag har olika uppfattningar om
hur det skall vara, utan i slutändan är det viktigt att föräldrarna får välja.
Om det blir 10, 20, 30 % eller fler dagis som kommer att drivas i enskild regi
vet vi inte. Men i det nuvarande läget då vi praktiskt taget inte har några
dagis i enskild regi utan de allra flesta drivs i kommunal regi, kan det natur-
ligtvis i själva övergången bli litet tumult. Men det långsiktiga målet måste
vara att det är föräldrarnas önskemål som avgör vilket dagis som de skall
utnyttja för sina barn.
Anf. 333 JAN ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag har ingen annan uppfattning. Jag vet också att inte heller
den socialdemokratiska minoriteten i Helsingborg har någon annan uppfatt-
ning än socialministern. Men i det här fallet rör det sig inte om några enskilda
föräldrar, som skulle ha vetorätt, utan det gäller hela föräldragruppen på ett
dagis eller - såvitt jag vet - på flera dagis. Dessa grupper körs nu över när
man privatiserar verksamheten med utgångspunkt i något slags dogm att pri-
vat verksamhet är bättre än kommunal. Jag tycker att det är föräldrarnas sak
att avgöra det.
Jag kan ha en viss förståelse för att man när det gäller nystartad barnom-
sorg väljer privata alternativ, om man nu tycker att man har för litet av privat
barnomsorg för att det skall kunna bli alternativ. Detta är emellertid inte
förhållandet i det här fallet, utan man har gett sig på 25 % av befintliga dagis.
Om det verkligen varit så att 25 % av föräldrarna hade velat ha det så, skulle
jag ha haft förståelse för det.
Jag är emellertid också litet misstänksam mot det som står som i komplet-
teringspropositionen, nämligen att en lagreglering är nödvändig för att sä-
kerställa tillräckligt stöd för enskilda alternativ och att sådana också är vik-
tiga för att skapa förusättningar för att efterfrågad barnomsorg utanför hem-
met skall tillgodoses. Det primära kan väl inte vara att ha enskilda alternativ,
utan det primära måste väl ändå vara föräldrarnas val.
Anf. 334 TALMANNEN:
Jag får erinra om de debattregler som gäller.
Anf. 335 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Låt mig svara kort: Självfallet är det primära föräldrarnas val.
Men vi tror också att i ett läge där vi ger alla pengarna i en påse, som man
brukar uttrycka det, till kommunerna är det viktigt att säkerställa att kom-
munerna också ger utrymme för enskilda alternativ. Men jag håller med Jan
Andersson om att det primära är föräldrarnas val. Det är det som skall av-
göra vilken typ av dagis deras barn skall vara på.
Anf. 336 JAN ANDERSSON (s):
Fru talman! Vi är tämligen överens om vad som är det primära. Men för
föräldrarna måste det vara konstigt att i den ena stunden få höra att det sker
en valfrihetsrevolution och att valfriheten skall öka, för att sedan upptäcka
att det, när det kommer till kritan, inte är någon som lyssnar på dem. Man
gör i stället tvärtemot vad föräldrarna önskar. Det är djupt olyckligt, inte
därför att det drabbar mitt parti politiskt - det gör det inte, tvärtom har det
motsatt verkan - utan därför att det ur föräldrarnas synpunkt är djupt olyck-
ligt.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
161
11 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 120
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Anf. 337 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Harald Bergström har frågat mig om jag avser att vidta några
åtgärder för att stärka omsorgslagens efterlevnad.
Omsorgslagen med sina precist angivna rättigheter i fråga om särskilda
omsorger är enligt min uppfattning effektiv och betyder mycket för att för-
bättra standarden för utvecklingsstörda personer. Betydelsen av lagen kan
utläsas inte minst av den kraftiga volymökning som skett när det gäller om-
sorgsverksamheten.
Harald Bergström uppmärksammar bl.a. ett landstingsutlåtande om att
landstingets verksamhet skall bedrivas inom en av landstinget beslutad ram
och att rättighetslagstiftning inte ger en styrelse eller förvaltning rätt att
frångå denna regel.
Regeringsrätten har i rättspraxis klarlagt att den enskildes rätt till grupp-
bostad inte påverkas av resursbrist hos landstinget. Samma principer tilläm-
pas numera av domstolarna även när det gäller andra särskilda omsorger.
Det finns emellertid, som Harald Bergström säger, exempel på att ansva-
riga huvudmän underlåtit att - i varje fall inom rimlig tid - verkställa förvalt-
ningsdomar i mål avseende särskilda omsorger enligt omsorgslagen. Bl.a.
har handikapputredningen konstaterat att domar av förvaltningsdomstolar,
som tillerkänner en handikappad person en viss stödinsats, i vissa fall inte
verkställts.
I ett rättssamhälle som vårt får det inte vara så att landsting eller kommu-
ner med hänvisning till resursbrist eller andra skäl inte följer de regler som
finns i lagar och andra författningar. Att så ändå sker måste enligt min me-
ning motverkas på ett kraftfullt sätt. Regeringen har nyligen tillkallat en par-
lamentariskt sammansatt kommitté med uppgift att överväga olika åtgärder
för att stärka den lokala demokratin. I kommitténs uppgift ingår bl.a. att
bedöma hur ett sanktionssystem bör utformas som gör det möjligt att
komma till rätta med överträdelser av bl.a. det slag som här beskrivits. Mot
bakgrund av kommitténs överväganden kommer regeringen att ta ställning
till vilka åtgärder som behövs för att säkerställa verkställighet av förvalt-
ningsdomar.
Anf. 338 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Fru talman! Jag ber att få tacka socialministern för svaret.
Jag avslöjar väl knappast någon hemlighet om jag säger att jag inte är av
samma mening som socialministern när han säger att det här skulle vara en
effektiv lag. Det kan jag inte anse när det är så pass många domar som inte
har gått i verkställighet. Det ligger t.ex. i Kalmar ett hundratal domar och
ungefär samma antal i Värmland. Då tycker jag knappast att man kan säga
att lagen är effektiv.
Dessa förhållanden beror antagligen på att lagen är tandlös, eftersom den
saknar ett sanktionssystem som sätter kraft bakom dess paragrafer. Vad jag
kan förstå av svaret kommer detta tydligen att åtgärdas, och det är bra.
Man kan då emellertid ställa frågan: Hur skall kommunerna klara av detta
162
om de påläggs sanktioner utan att få de ekonomiska möjligheterna att leva
upp till vad lagen föreskriver?
Jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga. Det skiner igenom i min fråga
att det är jag själv som är revisor och har ställt frågan till landstingsstyrelsen.
Jag har fått det svaret att landstingets ekonomi är överordnad svensk lagstift-
ning. Vad skall revisorn, dvs. jag, göra i det fallet? Skall jag i revisionsberät-
telsen vägra att föreslå ansvarsfrihet för landstingsstyrelsen?
Anf. 339 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! När jag säger att lagen är effektiv menar jag att den varit ef-
fektiv i den meningen att den lett till en mycket snabb utbyggnad av de sär-
skilda omsorgerna. Det finns t.o.m. andra handikappgrupper som klagat
över att lagen varit så effektiv, att det har blivit bättre för utvecklingsstörda,
samtidigt som det inte har skett samma standardförbättring för andra handi-
kappgrupper, t.ex. rörelsehindrade barn och ungdomar.
I den meningen har lagen varit effektiv. Men det är riktigt som Harald
Bergström säger att en hel del domar inte har lett till verkställighet. Det är
väl inte hundra i Kalmar, men väl ett fyrtiotal. Det är sammanlagt 240 i
landet enligt uppgifter som jag i går fick från socialstyrelsen.
Av de 40 domarna i Kalmar ligger några så långt tillbaka i tiden som 1987
utan att det har hänt någonting. Det kan bero på speciella omständigheter,
t.ex. att man i Kalmar varit mycket duktig på att hjälpa de här personerna
att överklaga mer än i andra landsting. Det är en förklaring som har getts till
mig-
Det är emellertid absolut inte tillfredsställande att det är på det här sättet.
Jag tycker att det är angeläget att vi får någon ordning på detta, så att lands-
ting och kommuner som trilskas kan dömas. Det finns, som Harald Berg-
ström säkert känner till, ett antal uppslag, bl.a. från kommunalansvarsutred-
ningen, som föreslog en form av kommunalbot. Kommunförbundet har
också varit inne på dessa tankar och föreslagit andra lösningar. Det är dessa
förslag till lösningar som demokratiutredningen nu skall gå igenom för att se
vad man vill rekommendera.
Konstitutionsutskottet underströk i höstas vid behandlingen av förslaget
till ny kommunallag att det var angeläget att det kom ett förslag så snart som
möjligt.
Vad skall då landsting göra om de har en kärv ekonomi? Det handlar na-
turligtvis om prioriteringar. Både landsting och kommuner måste prioritera.
Det är viktigt att de prioriteringarna sker så, att de handikappade som det
här rör sig om kan få sina standardkrav tillgodosedda. Det kan naturligtvis,
precis som när staten skall göra sina besparingar, vara smärtsamma priorite-
ringar, men man måste prioritera för att kunna fullgöra sina skyldigheter.
Anf. 340 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Fru talman! Detta är ingenting nytt, utan det är självklart att man måste
prioritera. Men pengarna blir för den skull inte fler. Det finns en given ram,
och det är mycket som skall rymmas inom denna ram. Om det till äventyrs
skulle bli fler rättighetslagar, något som övervägs, kan man fråga sig om vi,
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
163
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
164
när medlen redan i dag är för knappa, kan få den omsorg på lika villkor som
är avsikten med sociallagen.
Då blir det väl ännu sämre i framtiden. Men jag är överens med socialmi-
nistern om att tandlösheten i den gällande lagstiftningen på något sätt måste
åtgärdas.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 341 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Birthe Sörestedt har frågat mig om vilka åtgärder jag vill vidta
för att inte kommunernas besvärliga ekonomi skall innebära att satsningar
på behandling av narkotikamissbrukare kommer i kläm.
Sedan mitten på 1980-talet har betydande statliga medel satsats på upp-
byggnaden av en offensiv narkomanvård som ett led i kampen mot HIV/aids.
Under innevarande budgetår har 23,5 milj.kr. ställts till socialstyrelsens för-
fogande för detta ändamål. Riksdagen har nyligen beslutat om fortsatta me-
del för att bekämpa spridningen av HIV/aids. Inom ramen för anslaget kom-
mer den offensiva narkomanvården att få stöd i samma storleksordning även
nästa budgetår.
Inom socialstyrelsen pågår för närvarande en kartläggning av vilka vård-
och behandlingsresurser som kommer att finnas för olika grupper av miss-
brukare nästa år. Av vad som hittills framgått finns det inget som tyder på
att färre narkotikamissbrukare är inskrivna på behandlingshem i dag än för
fem år sedan. Däremot finns det ett betydande överskott på platser på be-
handlingshem.
Jag håller med Birthe Sörestedt om att det ekonomiska läget i kommu-
nerna är besvärligt. Ökad effektivisering och hårda prioriteringar är därför
nödvändiga inom alla kommunala verksamhetsområden. Inom narkoman-
vården står i dag många platser på behandlingshem tomma på grund av över-
kapacitet. Jag förutsätter därför att narkotikamissbrukare, trots kravet på
hårda prioriteringar, inte kommer att berövas den vård de behöver. Däremot
bör den kärvare ekonomin bli ett incitament för kommunerna att förbättra
metoderna att hitta rätt vårdplats för vaije individ och att utveckla nya be-
handlingsformer. Det innebär förhoppningsvis att vården inte bara blir bil-
ligare för kommunerna utan också mer direkt avpassad för den enskildes be-
hov.
Anf. 342 BIRTHE SÖRESTEDT (s):
Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret. Trots att det tydligen
görs stora satsningar för att förhindra spridningen av HIV/aids och trots att
socialstyrelsen har fått resurser till förfogande är detta inte tillräckligt, om
man ser det utifrån missbrukarens behov av plats på behandlingshem och
vård.
För att lyckas med kampen mot narkotikan i samhället är det viktigt att ta
itu med en av orsakerna, nämligen att förhindra efterfrågan. Det kan man
göra genom att polisen går ut och stör gatulangningen och på det sättet med
sin insats försöker minska efterfrågan. En annan åtgärd är att de som hamnat
i missbruk får tillgång till vård och behandling för sitt missbruk. Det bör
också bedrivas ett motivationsarbete för att få missbrukaren att ta itu med
sitt missbruk.
Kommunerna rustar ner. Det planeras en halvering av narkomanvården
vid socialförvaltningen i Stockholm. I Malmö skall det göras besparingar ge-
nom minskning av vårddagar, öppen vård som ersättning för institutionsvård
och genom att specialinriktade tjänster för missbrukare försvinner.
I en artikel i Aftonbladet från den 7 maj, s. 3, får jag det jag hört om vad
som sker inom det sociala området i Malmö vidimerat. I artikeln sägs: ”Soci-
alarbetare beskrev hur de inte längre kan hjälpa unga missbrukare att få
komma till behandlingshem ”för då finns det inte pengar till våra löner”.
Det väcker oro inför framtiden att resurser inom socialtjänst och missbru-
karvård kraftigt nedrustas. Nu föreligger också ett förslag från regeringen
om nedskärningar av statsbidrag till kommunerna. Risken är stor att det
kommer att drabba dessa grupper när ytterligare nedrustningar sker, så att
de inte får möjlighet till den behandling de behöver.
Jag vill höra av socialministern vad som finns att göra för att missbrukarna
skall få den tillgång till vård och behandling som de behöver.
Anf. 343 TALMANNEN:
Jag måste erinra om de debattregler som gäller.
Anf. 344 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Det är sant att kommunerna har en kärv ekonomi. Det inne-
bär att de måste hushålla med resurserna. Man måste också utveckla bättre
sociala metoder. Problemet på det sociala området är att vi bara till viss del
vet vad vi gör, dvs. vi har inte något riktigt bra mått på resultaten av de meto-
der som vi sätter in för att t.ex. hjälpa missbrukare.
När jag var ganska nytillträdd som socialminister i höstas fick jag på mitt
bord en undersökning där man hade jämfört personer som hade kommit in
på behandlingshem för narkotikamissbrukare med en grupp som inte hade
kommit in på behandlingshem. Andelen som hade slutat missbruka var pre-
cis lika stor i de båda grupperna. Vid ett besök på socialstyrelsen ställde jag
frågan om det inte var litet besvärande att behandlingshemmen inte gav ett
tydligt positivt resultat. De sade att det naturligtvis är så men att det här är
ett känt faktum. Det finns inga klara indikationer på hur vi skall behandla
människor för att verkligen nå goda resultat.
Det är viktigt att vi utvecklar metoder, bl.a. på det här området, som gör
att vi vet vad vi använder våra resurser till. Jag tror att knappheten på resur-
ser och överskottet på behandlingsplatser för missbrukare kan leda till att vi
också kan få en effektivare narkomanvård.
Jag delar helt Birthe Sörestedts uppfattning att det här är viktiga frågor.
Förutom de polisiära insater som görs måste vi också ha en effektiv och bra
narkomanvård. Vår bestämda avsikt är att fortsätta att satsa på en offensiv
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
165
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
narkomanvård framöver, att hjälpa till att utveckla metoder som ger ett
bättre resultat än de metoder vi hittills har använt.
Anf. 345 BIRTHE SÖRESTEDT (s):
Fru talman! Jag vill helt instämma när socialministern säger att vi skall
förbättra och utveckla behandlingsformerna utifrån den enskildes behov och
skapa en effektivare vård. Men vad händer om det inte finns pengar till det
här och vi inte gör insatser på andra områden?
Det finns ett förslag i en promemoria om att man skall införa fängelsestraff
i straffskalan för missbruk. Justitieministern har ställt sig bakom att införa
detta. Det hjälper inte missbrukarna om man i kommunerna inte har möjlig-
het att betala vården. Det finns kanske ingen möjlighet om inte syftet med
förslaget i promemorian är att staten skall ta över ansvaret för kosnaderna
för missbruksvården från kommunerna. Med anledning av promemorian vill
jag fråga socialministern om det är meningen att staten skall ta över det här
ansvaret.
Anf. 346 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Som jag tror att Birthe Sörestedt känner till är tanken med att
införa fängelsestraff i straffskalan även vid egen konsumtion i första hand
att man skall få möjlighet att ta kroppsvätskeprov för att kunna påvisa att
narkotikakonsumtion har förekommit. Avsikten är också att man skall få
tillgång till en del sanktionsåtgärder som i dag inte är möjliga såsom lagen är
utformad. Det gäller t.ex. skyddstillsyn eller kontraktsvård, som vi tror är
bra former för narkotikamissbrukare.
Däremot tror inte jag - och jag är övertygad om att den uppfattningen
delas av justitieministern - att det skulle vara särskilt lämpligt att kasta nar-
komaner i fängelse. Det hjälper dem inte bort från narkotiakmissbruket.
Men det finns andra åtgärder som öppnas med en sådan ändring i narkotika-
strafflagen som just nu diskuteras.
Birthe Sörestedt frågar också vad man gör om pengarna inte räcker. Kom-
munen är då i samma situation som vi. Man tvingas prioritera, göra det vikti-
gaste först och utveckla effektivare och bättre metoder när man använder
pengarna. Dessa krav omfattar naturligtvis också missbruksvården.
Anf. 347 BIRTHE SÖRESTEDT (s):
Fru talman! Jag trodde att förslaget om fängelse i straffskalan inte skulle
gälla utdömande av fängelsestraff som sådant utan att det skulle ge möjlighet
till vård. I grunden är det emellertid någon som måste betala för vården och
se till att missbrukaren får ta del av den.
Det står klart att man måste spara och effektivisera. Det kan dock vara så
att det är just de här grupperna som blir särskilt utsatta när pengarna inte
räcker.
Överläggningen var härmed avslutad.
166
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Anf. 348 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Christina Linderholm har frågat mig om jag är beredd att
medverka till att Sveriges barn får en barnombudsman, med verkliga befo-
genheter, som kan företräda barn, informera och ställa krav så att barns rätt
till trygg uppväxt säkerställs.
Frågan om inrättandet av en barnombudsman bereds för närvarande inom
socialdepartementet. Vilka befogenheter en sådan barnombudsman skulle
få är jag inte beredd att nu närmare gå in på. I remissyttranden över utred-
ningsförslaget om en Ombudsman för barn och ungdom (SOU 1991:70) har
tanken framförts att låta ombudsmannen få till uppgift att bevaka efterlevna-
den av barnkonventionen i Sverige. I ett interpellationssvar i fredags till Ewa
Hedkvist Petersen förklarade jag att jag själv är tilltalad av denna tanke och
ser det som ett av huvudalternativen. Min avsikt är att i höst återkomma till
regeringen angående en proposition i frågan.
Anf. 349 CHRISTINA LINDERHOLM (c):
Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret på min fråga, och jag
ber om ursäkt för att socialministern får komma hit för att upprepa en del av
det svar som redan gavs i fredags. Men min fråga kanske ändå har en litet
annan bakgrund än interpellationen i fredags.
Att jag ställde min fråga beror bl.a. på att jag tycker att det sedan betän-
kandet gick ut på remiss har förflutit ganska lång tid, ett halvår. Min fråga
är alltså föranledd av att det är angeläget att få fram en barnombudsman,
eftersom en sådan behövs. Betänkandet i denna fråga var således ute på re-
miss, och remissvaren var övervägande positiva. Det verkar inte ha hänt nå-
got sedan dess, och inga signaler har kommit från regeringen om att man
tänker återkomma med ett förslag.
Det har ju också på senare tid dykt upp en del ytterst oroande signaler om
att barn verkligen far illa. Ett par mobbningsfall har fått stor uppmärksam-
het i media därför att de gått så långt att de blivit föremål för rättslig process.
Bara det är ett misslyckande framför allt för skolan men också förvuxenvärl-
den som helhet. Det betyder att vi inte uppfattar barns signaler om att de
behöver hjälp eller att vi inte tar signalerna på allvar. Jag tycker att det skulle
vara ett bra arbetsfält för en barnombudsman att bevaka den här typen av
frågor och att där stå oreserverat på barnens sida.
Ett annat exempel på detta, som inte är mindre oroande, är att vi i dag i
tidningarna har kunnat läsa om gatubarn i Stockholm. Det är inte något nytt,
men det är oroande, och jag vill att det här fenomenet skall försvinna från
Stockholm. Det är av det skälet jag anser att inrättandet av en barnombuds-
man, som kan ta till vara barns krav, som så att säga har tänder, som kan ta
initiativ och som kan ha tillräckligt med resurser borde föreslås av rege-
ringen. Jag har en del ytterligare frågor, men jag kanske får möjlighet att
återkomma.
Anf. 350 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Jag skall ge Christina Linderholm möjlighet till i varje fall yt-
terligare ett inlägg genom att säga något.
Svar på frågor
167
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
168
Det är riktigt att det har förflutit ett halvår. Vi har inom departementet
haft en hel del diskussioner om detta. 1 och för sig kan man säga att det i
remissvaren finns en principiell uppslutning bakom inrättandet av en barn-
ombudsman. Däremot råder det litet olika uppfattningar om vad ombuds-
mannen skall ha för uppgifter och hur man skall lägga upp arbetet. Det är
det vi för närvarande håller på att resonera om.
Jag håller med om att detta är väldigt angeläget, men det är också viktigt
att utforma barnombudsmannaämbetet på ett sätt som man sedan vågar tro
på, så att det fungerar riktigt bra när det kommer i gång.
Jag tror kanske inte att en barnombudsman är lösningen på de problem
som Christina Linderholm nämner, t.ex. mobbningsfalleh, utan de måste,
som Christina Linderholm själv sade, i första hand betraktas som ett miss-
lyckande för skolan. Det är där åtgärderna måste sättas in.
Det finns ett generellt problem när det gäller t.ex. socialtjänstens förhål-
lande till barn, och det är att man inte har tillräckliga kunskaper om hur man
skall lyssna på vad barn säger. När barn t.ex. berättar om sexuella trakasse-
rier eller övergrepp använder de kanske inte de vuxnas språk, och det kan
därför vara svårt för en vuxen människa att veta vad barnen talar om och vad
de menar. Det här är ett problem som har uppmärksammats i anslutning till
barnkonventionen, och sedan något år tillbaka sätter vi in särskilda resurser
inom socialstyrelsen för att medverka till att socialtjänstemän lär sig mer om
barn och barns beteende och om hur barn uttalar sig om den här typen av
problem. Jag ser det som en viktig uppgift också vid sidan av planerna på en
barnombudsman.
Som jag säger i mitt svar hoppas jag i höst kunna återkoma till regeringen
och naturligtvis också till riksdagen med ett konkret förslag till utformning
av ett barnombudsmannaämbete.
Anf. 351 CHRISTINA LINDERHOLM (c):
Fru talman! Jag tror att socialministern och jag är helt överens. Det finns
ingenting som skiljer min uppfattning från socialministerns, och det tycker
jag är väldigt glädjande. Men jag tror ändå att man måste överväga vilken
kompetens och vilka möjligheter en barnombudsman skall ha att agera.
Med anledning av det vill jag fråga: Hur väl känner socialministern till
barnombudet i Norge? Där har man ju inrättat en barnombudsman med just
den kompetens som jag vill se att man åtminstone överväger även i Sverige.
Där har man dessutom en person som genom sin personlighet har möjlighet
att i media föra fram de här frågorna på ett kraftfullt sätt. Barnombudsman-
nen i Norge har befogenheter, och det är det jag vill att socialministern åt-
minstone skall lova att överväga.
Anf. 352 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Jag lovar att överväga detta. Jag har inte själv studerat barn-
ombudet i Norge, men jag har fått berättat för mig hur det fungerar där, och
jag har förstått att ämbetet i ganska hög grad är knutet till innehavaren som
person, dvs. personen i fråga har en väldig karisma och utstrålning och har
tydligen möjligheter att agera i radio, TV eller andra massmedia på ett sätt
som är ganska ovanligt för ämbetsmän i Sverige. Jag är därför inte säker på
att vi skall kopiera barnombudet i Norge, men det finns säkert lärdomar i
Norge som vi kan hämta hem och ha nytta av också i Sverige. Såvitt jag
minns studerades barnombudet i Norge av den offentliga utredning som
gjordes om inrättandet av en barnombudsman, så även i utredningen har
man tagit del av erfarenheterna och vägt in det i sitt förslag.
Anf. 353 CHRISTINA LINDERHOLM (c):
Fru talman! Barnombudet i Norge är som person karismatisk, men ombu-
det har också en stab av läkare, jurister, lärare, socionomer och sjukskö-
terska, dvs. människor som har en stor kompetens på området och som
snabbt kan svara på barns brev och barns telefonsamtal och hela tiden agera
på barnens vägnar. Det är den typen av organisation som jag vill se också
här i Sverige. Vi får möjlighet att återkomma till frågan i höst.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 354 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Martin Nilsson har frågat statsministern vilken finansiering
som kommer att föreslås för det av regeringen aviserade vårdnadsbidraget.
Frågan har överlämnats till mig för besvarande.
Regeringen har ännu inte tagit ställning till omfattningen eller utform-
ningen av ett vårdnadsbidrag och inte heller till finansieringen. Som rege-
ringen har aviserat i kompletteringspropositionen är avsikten att i höst åter-
komma till riksdagen i detta ärende.
Då Martin Nilsson, som framställt frågan, anmält att han var förhindrad
att närvara vid sammanträdet, medgav talmannen att Jan Andersson i stället
fick delta i överläggningen.
Anf. 355 JAN ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret. Martin Nilsson är tyvärr
förhindrad att ta emot svaret, och jag har därför lovat honom att göra det.
Jag är själv motståndare till vårdnadsbidrag, och jag har inte tyckt att nå-
got av alla de förslag som har kommit har varit bra. Jag skulle därtill vilja
säga att tidpunkten är synnerligen illa vald för att lägga fram ett förslag till
vårdnadsbidrag. Jag säger detta med tanke på den statsfinansiella situatio-
nen. Utrymmet för reformer är ju synnerligen litet på grund av budgetunder-
skottet och den allmänna ekonomiska situationen. Jag kan finna andra refor-
mer, exempelvis på handikappområdet - och där tror jag att jag är överens
med socialministern - som är mycket mycket angelägnare än högst tvivelak-
tiga förslag när det gäller ett vårdnadsbidrag.
För min del hoppas jag därför att man lägger det här förslaget i pappers-
korgen och lägger på locket för gott.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
169
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Anf. 356 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Annika Åhnberg har frågat mig vad regeringen avser göra för
att Sverige skall leva upp till sina åtaganden enligt FN:s barnkonvention.
Jag besvarade så sent som förra veckan en interpellation av Ewa Hedkvist
Petersen i delvis samma ämne. Jag redogjorde då för en rad av de åtgärder
som regeringen vidtagit för att bättre anpassa svenska förhållanden till barn-
konventionens regler och principer. Jag ber att få hänvisa till detta interpel-
lationssvar.
Flera av de områden som behandlas i den rapport till Rädda barnen som
Annika Åhnberg refererar till har redan varit eller är nu föremål för åtgärder
från regeringens sida. Detta gäller t.ex. asylsökande och flyktingbarn, barn
och ungdomar i fängelse, sexuellt exploaterade barn samt utsatta barn och
deras familjer.
I mitt svar till Ewa Hedkvist Petersen aviserade jag även min avsikt att till
hösten återkomma till riksdagen med en proposition om inrättandet av en
barnombudsman.
Anf. 357 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag tackar för det något knapphändiga svaret på min fråga.
FN:s konvention om barnets rättigheter antogs 1989 och trädde i kraft ett år
senare när 20 länder hade ratificerat den. Sverige var ett av de första länder
som gjorde det. I september i år skall Sverige lämna en rapport till en särskilt
utsedd kommitté om hur Sverige lever upp till konventionen.
Mot bakgrund av allt detta tycker jag att det är rätt allvarligt att det i en
rapport till Rädda barnen redovisas att Sverige visserligen har en lagstiftning
som är helt i klass med vad konventionen kräver men att det på många områ-
den brister när det gäller efterlevnaden av lagstiftningen. Socialministern
nämnde i sitt svar att regeringen nu hanterar och behandlar åtgärder för flera
av de grupper av utsatta barn som berörs i rapporten, men det framgick inte
av svaret vilken typ av åtgärder man har för avsikt att vidta.
Jag funderar över om socialministern delar min uppfattning att det är
mycket allvarligt att Rädda barnen bedömer det som att Sverige inte lever
upp till sina åtaganden enligt konventionen. I rapporten redovisas t.ex. att
det i den grupp som ibland kallas gatubarn i Stockholm finns barn för vilka
man har beslutat om ett omhändertagande enligt lagen om vård av unga men
för vilka det aldrig har funnits någon plats att komma till. De har i stället
lämnats vind för våg. Rapporten handlar dels om brister i vårt sätt att ta hand
om de utsatta barngrupperna, dels om vad vi rent allmänt gör för barnen i
vårt land. Det handlar om att maskorna i det vi kan kalla skyddsnätet kring
barnen blir allt glesare, att fritidsgårdarna stänger, att det inte finns fritidsle-
dare, att det inte finns personal i skolorna, att vi på många olika områden
utarmar barnens hela livsmiljö och därmed inte lever upp till konventionen,
eftersom den kräver att vaije land till det yttersta av sina resurser skall tillgo-
dose barns rättigheter.
170
Anf. 358 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Jag delar inte riktigt Annika Åhnbergs uppfattning när det
gäller den generella beskrivningen av hur barn har det i Sverige. Det finns
en hel del internationella studier som bekräftar att svenska barn har det väl-
digt bra, kanske bättre än barn i något annat land i världen. Men det finns
förvisso problem, och jag tycker naturligtvis att det är mycket allvarligt när
man kan påvisa - om man kan påvisa - att vi inte i Sverige efterlever t.ex.
FN:s barnkonvention eller de högre krav vi ibland ställer från svensk sida.
Vi har uppmärksammat flera av de här problemen, t.ex. flyktingbarnen,
som jag nämnde i mitt frågesvar, och också många andra grupper av barn.
I den interpellationsdebatt jag hade i fredags med Ewa Hedkvist Petersen
redovisade jag en lång rad åtgärder som i alla fall delvis är ett resultat av att
problem och brister har uppmärksammats i samband med barnkonventio-
nens införande.
Annika Åhnberg frågade konkret om barn som inte har kunnat placeras
efter beslut enligt LVU. Det är riktigt att det finns sådana problembarn, och
det har lett till att riksdagen för ungefär ett år sedan beställde ett förstatli-
gande av den s.k. § 12-vården i Sverige. Det finns nu ett utredningsbetän-
kande som är ute på remiss, och jag räknar med att till hösten kunna åter-
komma till riksdagen också i denna fråga med ett förslag. Syftena med ett
förstatligande är dels att kunna erbjuda en mer differentierad vård än vad
som är möjligt för närvarande, dels att säkerställa att det faktiskt finns plat-
ser i de fall då platser efterfrågas, så att vi kan undvika sådana situationer
som Annika Åhnberg pekar på.
Anf. 359 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Socialministern delar inte min uppfattning, och det var inte
min avsikt att måla upp någon dyster skräckbild av situationen i Sverige.
Men eftersom konventionen kräver att varje land till det yttersta av sina re-
surser skall garantera barnen deras rättigheter enligt konventionen, måste
det naturligtvis innebära att det ställs större krav på Sverige i det avseendet,
eftersom Sverige jämfört med många andra länder i världen är ett land med
förhållandevis goda resurser. Det är mot den bakgrunden jag menar att det
kan finnas anledning att fundera över om vi verkligen till det yttersta av våra
resurser garanterar barn deras rättigheter.
Jag tog ett konkret exempel när det gäller socialtjänsten, men man kan
också nämna att det redan på 1970-talet riktades kritik mot det sätt på vilket
familjehemsvården ofta utformades och mot att man inte lyssnade till bar-
nen, att man inte utgick från barnens bästa, vilket också är ett krav som ställs
i konventionen. Vi skriver nu 1992, och vi har ännu inte förmått förbättra
socialtjänsten heller i det avseendet. Jag tycker att det är mycket allvarligt.
Anf. 360 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Jag delar Annika Åhnbergs uppfattning att det finns stora
brister i socialtjänsten vad gäller förhållandet till barnen. Som jag nämnde i
en tidigare frågedebatt har det under de senaste åren satts in speciella resur-
ser, och vi fortsätter med det också nästa budgetår för att bl.a. satsa på ut-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
171
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
bildning i barnkunskap för socialtjänstemän. Jag tror att det finns mycket
stora behov på det området.
Jag delar också uppfattningen att det är barnens bästa som skall vara ut-
gångspunkten för många av våra åtgärder. Det finns stora brister i det
svenska samhället. Vad jag reagerade mot i Annika Åhnbergs anförande var
en beskrivning av att svenska barn generellt sett skulle ha det dåligt. Den
uppfattningen delar jag inte. Svenska barn har det väldigt bra, men för att
det inte skall bli stora skillnader mellan barn i Sverige är det därför desto
mer angeläget att vi sätter in särskilda åtgärder riktade mot de barn i Sverige
som far illa. Det finns tyvärr alltför många sådana barn.
Anf. 361 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag tycker att åtgärderna som redovisas är bra. Jag tycker
också att det är mycket bra som socialministern tidigare har sagt, att det tro-
ligen kommer ett förslag om inrättande av en barnombudsmannainstitution
till hösten. Jag tror att det är helt nödvändigt.
Men jag funderar ändå över en sak som nämns i rapporten till Rädda bar-
nen. Det är att vi i Sverige, som annars är ett statistiskt väl genomlyst land,
får man nog säga, saknar samlad kunskap om barns livsvillkor och barns för-
hållanden.
Jag undrar om rapporten som Sverige skall lämna till FN i september kom-
mer att innehålla en samlad analys, om den kommer att vara problemorien-
terad, om den kommer att redovisa de problem vi har och vilka åtgärder vi
skall vidta. Jag hoppas att det blir en rapport som blir användbar i det fort-
satta arbetet och inte en rutinrapport, där man så att säga redovisar hur det
ser ut på olika områden.
Jag undrar också om man inte borde begära av landets kommuner att de
funderar över barns förhållanden så att vi på det sättet får en samlad bild av
situationen där.
Anf. 362 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Låt mig nämna att vi har till FN:s barnfond UNICEF nyligen
överlämnat en rapport där vi gör en beskrivning av barns situation i Sverige.
Det är ett resultat av det barntoppmöte som hölls 1991, om jag minns rätt.
Som jag redovisade, kommer vi i höst med en rapport till Förenta natio-
nerna som är föranledd av FN:s barnkonvention. Jag kan inte för dagen
svara exakt på hur den rapporten är upplagd, men jag utgår ifrån att den
kommer att innehålla en hel del uppgifter av det slag Annika Åhnberg talar
om.
När vi överväger hur barnombudsmannen eller det ämbetet skall fungera,
är en av de idéer som finns att barnombudsmannen årligen eller med en an-
nan periodicitet skulle lämna en redogörelse till regeringen om barns situa-
tion i Sverige som sedan skulle vidarebefordras till riksdagen. Det skulle na-
turligtvis kräva en hel del insamling av speciell statistik och information om
hur situationen är för barn i Sverige. Så vi hoppas att det skall kunna bli en
förbättring på det här området under de kommande åren.
172
Anf. 363 TALMANNEN:
Jag föreslår att debatten avslutas efter ett inlägg från vardera sidan.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Anf. 364 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Avslutningsvis vill jag bara säga att jag också tror att det är
nödvändigt att man gör informationsinsatser för att se till att barnkonventio-
nen verkligen finns förankrad i hela det svenska samhället.
Vi är alla medvetna om att kommunerna har knappa resurser, men jag tror
att det är oerhört viktigt att man förankrar barnkonventionen så att det i alla
kommuner finns en medvetenhet om vilka åtaganden vi har gjort när det
gäller barnens situation och att man har konventionen som ett underlag och
arbetar utifrån den på alla nivåer - kommunalt, regionalt och även natio-
nellt.
Anf. 365 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Det har gjorts ganska stora ekonomiska satsningar från stats-
makternas sida, med hjälp av arvsfondsmedel, för att sprida kunskap om
barnkonventionen. Flera organisationer - Rädda barnen, BRIS och andra -
har framställt ett mycket bra informationsmaterial om barnkonventionen.
Jag fick så sent som häromdagen några trevliga tecknade böcker, avsedda
för små barn, för att de skall lära sig vilka rättigheter de har. Jag skall gärna
skicka över några exemplar till Annika Åhnberg så småningom.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 366 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Rolf L. Nilson har frågat mig hur regeringen kommer att
agera för att säkerställa kärnkraftsawecklingen i ljuset av att utländskt
ägande i svenska kärnkraftreaktorer kan bli en realitet i framtiden.
Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet gäller för kärnteknisk verk-
samhet i Sverige, oavsett vem som bedriver verksamheten eller vem som
äger kärntekniska anläggningar.
Också riksdagens uttalande att kärnkraften skall vara awecklad senast år
2010 gäller kärnkraften i Sverige, oavsett vem som driver kärnkraftverken
eller vem som äger dem.
I regeringsdeklarationen slog regeringen fast att den s.k. energiöverens-
kommelsen ligger fast.
Denna innebär att omställningen av energisystemet måste, vid sidan av
säkerhetskraven, ske med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätt-
hållande av sysselsättning och välfärd. När kärnkraftsawecklingen kan inle-
das och i vilken takt den kan ske avgörs av resultaten av hushållningen med
el, tillförseln av el från miljoacceptabel kraftproduktion och möjligheterna
att bibehålla internationellt konkurrenskraftiga elpriser.
Svar på frågor
173
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Anf. 367 ROLF L. NILSON (v):
Fru talman! Jag vill först tacka miljöministern för svaret. Jag har i min
fråga fäst uppmärksamhet på en utveckling där regeringen är drivande, kan
man väl säga.
Det är två moment i den utvecklingen. Det ena är att det pågår en privati-
sering av kraftindustrin i Sverige. Vattenfall är bolagiserat, och regeringen
har uttalade planer på att sälja bolaget. Kommunerna, som hittills är majori-
tetsägare i Sydkraft, har planer på att sälja ut sitt aktieinnehav.
Sydkraft är väl det bolag som har nått längst i sina planer att skaffa sig
internationella partner. Det innebär, som jag påpekade i min fråga, att vi
ganska snart ser tyska ägare till svenska kärnkraftverk, de två reaktorerna i
Barsebäck.
Mitt antagande är då att den här utvecklingen, både privatiseringen och
internationaliseringen, kommer att innebära komplikationer när det gäller
kärnkraftsawecklingen. Det är väl klart att svensk lag gäller för alla som
verkar i Sverige, men vad jag förstår innebär kärntekniklagen i stort sett att
det finns laglig grund för att aweckla kärnkraften endast när säkerhetskrav
inte är uppfyllda och ingenting annat.
Jag kan tänka mig att intresserade företagsjurister skulle vilja ha överlägg-
ningar med statsmakten om när man kan avgöra att säkerhetskrav är upp-
fyllda eller inte är uppfyllda. Det här kompliceras också av - om jag får an-
knyta till en debatt tidigare i dag - de stora investeringar som görs i kärn-
kraftsanläggningar, t.ex. nu i Ringhals 3.
Anf. 368 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag håller inte med Rolf L. Nilson i hans beskrivning att av-
stängning eller aweckling kan ske enbart när säkerhetskrav inte är upp-
fyllda. Det var därför jag i svaret lade till formuleringarna från energiöver-
enskommelsen. Det handlar alltså om en årlig avstämning av tillgång och
efterfrågan på el och energi, med vissa restriktioner, och det är avgörande.
Sedan kan naturligtvis säkerheten spela in när det gäller i vilken takt man
awecklar kärnkraftsreaktorer, liksom deras ålder.
Det finns en annan aspekt på det här som Rolf L. Nilson nämner i frågan,
och det är de uttalanden som har gjorts av Preussen-Elektra. Jag har via
mina medarbetare fördjupat mig i det ämnet. Företaget i fråga har mycket
klart dementerat att det skulle vilja göra anspråk på svenska förvar för kärn-
kraftsavfall.
Man kan naturligtvis ha olika synpunkter på hur mycket tro eller misstro
man skall rikta mot ett företag, men jag bara konstaterar och noterar att de
uppgifter som har förekommit i svensk press har dementerats direkt till de
tidningarna. Jag har kopior på Preussen-Elektras brev i det fallet.
En tredje faktor som är viktig att komma ihåg när man diskuterar interna-
tionaliseringen av elförsörjningen är ju att samma effekter som vi har haft
av Nordelsamarbetet inom Norden mycket väl kan utsträckas till att gälla
också större delar av vår omvärld och Europa. Det betyder i allmänhet
bättre reservsituation och bättre möjligheter.
174
Anf. 369 ROLF L. NILSON (v):
Fru talman! Miljöministern var steget före mig. Jag har över huvud taget
inte syftat på vad tyskarna tänker göra med sitt avfall, utan jag har bara fäst
mig vid själva ägarfrågan och de komplikationer som jag anser att den kan
innebära.
Jag tror nog ändå att jag har rätt i sak, att går man på lagtexten så är bris-
tande säkerhet det enda lagliga stöd man i dag kan få för avveckling av kärn-
kraft. Energiöverenskommelsen får väl närmast betraktas som en utfästelse
av de partier som har skrivit under den och sedan som en avsiktsförklaring
av regeringen.
Vi hade en mycket kort men, tycker jag, belysande debatt för några
veckor sedan här i kammaren om energipolitiken. Utskottsmajoritetens fö-
reträdare Hadar Cars, som varit med och förhandlat fram energiuppgörel-
sen, sade då att det inte alls är klart att vi får en avveckling 2010, utan den
kan mycket väl ligga betydligt längre bort.
Anf. 370 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag har klart angett vad som står i energiöverenskommelsen.
Sedan går det att göra olika bedömningar av frågan. Det är riktigt som Rolf
L. Nilson säger att det är en politisk avsiktsförklaring och ett uttalande av en
bred majoritet i riksdagen. Åtminstone fem partier står i dag bakom denna
överenskommelse och detta riksdagsbeslut.
Frågan om förvaring av avfall har diskuterats i anslutning till Preussen-
Elektra. I övrigt gäller svensk lag för utländska företag som köper in sig i
svenska anläggningar likaväl som för svenska ägare.
Anf. 371 ROLF L. NILSON (v):
Fru talman! Har jag rätt när jag säger att det i dag bara finns lagligt stöd
för avveckling av kärnkraften på grund av bristande säkerhet? När avser re-
geringen påbölja det lagstiftningsarbete som kan möjliggöra en kärnkrafts-
aweckling? Det bötjar bli kort om tid.
Jag har räknat på följande enkla modell. Om man har år 2010 som ut-
gångspunkt och hävdar att det inte är praktiskt möjligt att avveckla mer än
en reaktor om året, är man framme vid år 1998. Det ligger ganska nära i
tiden, och åtminstone borde skisser och tankar på hur en lag skall se ut prö-
vas någonstans.
Anf. 372 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Vi talar här om två olika principer. Det handlar om en lag som
regel och som norm för hur kärnkraftverk skall hanteras, och det handlar
helt riktigt om säkerheten. I övrigt är det fråga om en politisk överenskom-
melse och en politik som syftar till att förverkliga denna överenskommelse.
Den politiken står vi för i den nuvarande regeringen. Sedan är det resultatet
som avgör i vilken takt reaktorerna avvecklas - precis som jag sade i mitt
svar.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Överläggningen var härmed avslutad.
175
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
176
Anf. 373 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Laila Strid-Jansson har frågat vilka åtgärder miljöministern
har vidtagit för att komma åt problemen kring bomullsodlingens stora mil-
jöeffekter.
Sverige bedriver i olika internationella sammanhang ett aktivt arbete,
bl.a. via kemikalieinspektionen och andra myndigheter, för att minska ris-
kerna med och minska användningen av bekämpningsmedel. Som exempel
på sådant arbete kan jag nämna att inom OECD:s kemikaliegrupp har helt
nyligen - på initiativ av Sverige, USA och Canada - ett arbete påbörjats som
syftar till att begränsa riskerna med bekämpningsmedel. I ett första steg skall
förutsättningarna för en gemensam grundsyn vid beslut om tillstånd av nya
och gamla bekämpningsmedel undersökas. Till detta arbete förs Sveriges
krav på minskad användning och ökad kontroll av bekämpningsmedel och
våra erfarenheter.
FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED) tar också upp frågan
om bekämpningsmedelsanvändning. Bl.a. föreslås åtgärder för att få en
bättre kontroll av spridning och användning av bekämpningsmedel före år
2000. Detta innefattar givetvis också bomullsproduktion. Sverige stödjer
helt detta förslag.
Anf. 374 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Fru talman! Jag tackar miljöministern för svaret.
Som jag ser det finns det främst tre orsaker till att bomullsodlingen håller
på att utvecklas till en av världens stora miljökatastrofer.
För det första används oerhört mycket bekämpningsmedel och starka in-
sektsmedel.
För det andra besprutas buskarna före varje skörd med avlövningsmedel.
Det är starka kemikalier som används för att löven skall falla av och för att
bomullen skall kunna maskinplockas.
För det tredje konstbevattnas odlingarna intensivt, och det gör att grund-
vattnet sjunker. Det blir då torka, och det blir svårt för andra växter att klara
sig - och jorden blåser bort.
Vidare används vid klorblekning av textilier blekmedel såsom natriumhy-
poklorit och klorit. Dessa medel riskerar att bilda klororganiska föreningar.
Inom viss textilindustri förekommer försök med att bleka med hjälp av väte-
peroxid i stället för med klor. Väteperoxid, som är nedbrytbart i naturen,
går dock inte att använda för alla slags blekningar.
Klorerade organiska ämnen i blekeriavlopp klassificeras som stabila orga-
niska ämnen. Liksom andra stabila eller persistenta ämnen, t.ex. tungmetal-
ler, har stabila organiska ämnen följande egenskaper. De är svårnedbryt-
bara, och de är giftiga för levande organismer. De är vidare biotillgängliga,
dvs. de kan tas upp och anrikas av levande organismer.
Under årens lopp har halterna av stabila organiska miljögifter i havet
byggts upp i bottensediment och i levande organismer. Effekter som miss-
tänks vara orsakade av sådana ämnen är t.ex. skelettdeformationer och ste-
rilitet hos sälar. Andra effekter är krökning av ryggraden och deformation
av käkarna hos fisk. Vidare påverkas fiskarnas fortplantningsorgan, och pa-
rasitangreppen på fisk ökar. Undersökningar visar, att när utsläppen från
skogsindustrierna minskar, minskar även skadorna på fisk i närheten av in-
dustrierna.
Anf. 375 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Det är inte svårt att kritisera hanteringen av bomullsodling.
Det ligger mycket i Laila Strid-Janssons beskrivning. Tyvärr är det här inte
något ensamt exempel. Det finns också andra missförhållanden i vår värld.
Problemet är att det i sådana frågor är nödvändigt att agera internationellt
och via internationell samverkan. Det är precis det vi gör.
I Sverige finns det, som bekant, inte särskilt mycket bomullsodling. Under
den korta tid jag har befunnit mig i detta ämbete har jag ägnat mig åt att
backa upp kemikalieinspektionen. Man gör där mycket bra insatser för att
stärka det internationella samarbetet.
Det gäller att bl.a. se till att vi samordnar våra insatser främst i den rika
världen, som ju är konsumtionsstyrande på området. OECD är en viktig or-
ganisation på det globala området. Det är också naturligt att problemen med
bekämpningsmedel även belyses under Riokonferensen. Problemet är alltså
den indirekta effekten och den påverkan som kan finnas i internationellt
samarbete.
När den svenska allmänheten blir medveten om de problem som Laila
Strid-Jansson här tar upp, är det klart att förändringar i livsstil och konsum-
tionsmönster påverkar mer direkt än vad som går att åstadkomma via politi-
ken, där man måste gå den internationella vägen med indirekt påverkan och
samverkan.
Anf. 376 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Fru talman! Jag tackar miljöministern igen.
Som miljöministern sade är det en stor del av bekämpningsmedlen som
används just för bomullsodling.
På 5 % av Indiens yta odlas bomull. Men 50 % av bekämpningsmedlen
används i bomullsodlingen. 25 % av bekämpningsmedlen i hela USA an-
vänds i bomullsodlingen. 50 % av bekämpningsmedlen i u-länderna används
i bomullsodlingen. 25 miljoner människor i u-länderna förgiftas årligen av
bekämpningsmedel. Allt detta framgår av en rapport från WHO.
Sedan 1920 har bomull odlats vid Aralsjön. Bomullen har där kallats för
det vita guldet. Vattennivån i sjön har sjunkit 14 meter, och vattnet är så salt
att ingen fisk kan leva där. Floderna är starkt förorenade av bekämpnings-
medel. En tredjedel av alla graviditeter slutar i missfall. Mödradödligheten
har tredubblats de senaste fem åren. Sju av tio har i dag flytt från detta
ofruktbara område. Visst är det här ett problem som vi måste ta till oss i
Sverige.
Anf. 377 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag har ingen annan uppfattning än Laila Strid-Jansson. Det
finns inte någonting att diskutera i den huvudfråga som frågeställaren vill ta
upp.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
177
12 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 120
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Vi använder internationellt och i Sverige alltför mycket av bekämpnings-
medel. Alltså måste Sverige på starkast möjliga sätt påverka andra länder
att minska användningen av bekämpningsmedel. Vi har i Sverige själva en
plan att sopa rent framför egen dörr för att kunna föregå med gott exempel.
Det är den metod som går att använda.
Det går att beskriva situationen hur mycket som helst. Detta är vad som
konkret är möjligt att göra och vad vi också försöker att göra.
Anf. 378 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Fru talman! I dag väljer konsumenterna tvättmedel osv. som är så litet
miljöstörande som möjligt. De köper pappersvaror som inte är klorblekta,
osv.
Men hur är det med kläderna vi bär på kroppen? Hur skall jag som desig-
ner och producent av kläder i naturmaterial bära mig åt för att få tag i bomull
som inte är klorblekt och som inte har gått igenom denna fruktansvärda mil-
jöförstörande process?
Konsumenterna och importörerna är inte dumma. De har rätt att få reda
på detta. Där har miljöministern ett ansvar som ytterst ansvarig för miljöfrå-
gor i Sverige. Det behövs alltså inte en lagstiftning, men däremot en upplys-
ningskampanj och krav på både importörer och producenter av kläder och
inredningstyger att märka sina varor med att de inte är gjorda av klorblekt
bomull.
Är miljöministern beredd att medverka till att en upplysningskampanj om
de stora miljöproblemen i producentledet kommer till stånd eller att slopa
tullarna på miljövänlig bomull - som alla EG-länder har gjort? Det går näm-
ligen att odla giftfritt. På vilket sätt är miljöministern beredd att medverka?
Så vitt jag förstår måste frågan upp på dagordningen. Där har miljöministern
ett stort ansvar.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 379 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Gudrun Schyman har frågat mig när regeringen tänker pre-
sentera konstruktiva förslag till lösningar på de problem som sammanhänger
med sjötransporter i den känsliga och unika naturen i Stockholms skärgård.
Kusten och skärgården i östra Mellansverige har genom sin natur- och kul-
turmiljö ett stort helhetsvärde både i ett internationellt och i ett nationellt
perspektiv. Särskilda bestämmelser enligt 3 kap. naturresurslagen gäller
med hänsyn till natur- och kulturvärdena inom detta område. Fr.o.m. den 1
juli i år knyts farledslagen till naturresurslagen, vilket innebär att tillåtlighe-
ten av nya farleder och andra åtgärder för sjöfarten alltid skall bedömas ut-
ifrån dess inverkan på natur- och kulturmiljön. Samtidigt blir det ett formellt
krav på att det till en ansökan om tillstånd enligt farledslagen skall fogas en
178
miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av åtgär-
dens inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser.
Inom miljö- och naturresursdepartementet kommer vi med stort intresse
att ta del av resultatet av den utredning som regeringen tillsatte i maj 1991
om hur de land- och sjöbaserade person- och godstransporterna till och från
Stockholmsregionen skall kunna samordnas. En viktig uppgift för den utred-
ningen är att kartlägga och analysera hur färjetrafiken och den anknytande
landtrafiken kan utformas med hänsyn till såväl miljön som ett effektivt
transportsystem.
Utredningen väntas komma med sina förslag nu i sommar. Därefter kom-
mer regeringen att ta ställning till utredningen och de problem som Gudrun
Schyman nu har tagit upp.
Då Gudrun Schyman, som framställt frågan, anmält att hon var förhind-
rad att närvara vid sammanträdet, medgav talmannen att Annika Åhnberg i
stället fick delta i överläggningen.
Anf. 380 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag tackar å Gudrun Schymans vägnar för svaret på denna
fråga, som hon tyvärr inte själv kan ta emot eftersom hon är förhindrad.
Miljöministern säger att regeringen kommer att ta ställning när denna ut-
redning har redovisat sina förslag. Men anledningen till att frågan ställs just
nu är att det för oss som inte tillhör regeringen redan är klart vilka förslag
utredningen lägger fram. De förslagen har redan presenterats i massmedia.
De går ut på att man aktualiserar den s.k. Rödkobbsleden, som har väckt
många protester. Värmdö kommun lade t.ex. in sitt veto mot den. Det var
anledningen till att man tillsatte denna utredning. Det är en farled som kom-
mer att innebära mycket stora ingrepp i den känsliga natur, som miljöminis-
tern i sitt svar nämner är väl värd att vara rädd om och hantera varsamt.
Det betyder fortsättningen på en utveckling med allt större båtar och allt
tyngre sjöfart in i Stockholms känsliga skärgård. Alternativet skulle vara att
man lokaliserade ut en del av den tyngre sjöfarten till hamnar utanför cen-
trala Stockholm - till Nynäshamn, Södertälje eller andra hamnar.
Det är synd att vi inte kan få ett mer preciserat svar på denna fråga. Jag
tror att det är oerhört många som nu känner rädsla för att Rödkobbsleden,
trots alla de protester förslaget har väckt, skall bli den väg man väljer för
sjöfarten.
Anf. 381 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Vi brukar traditionellt undvika att spekulera kring medieupp-
gifter. Här finns en utredning. Den skall komma med förslag. Det är dess
uppgift. Vi bedömer detta efter sedvanlig behandling.
Jag är medveten om att utredningen är fri att komma med sådana här för-
slag. Men det totala resultatet av förslagen skall vara att man får en bättre
trafikföring, som inte belastar regionen med onödig genomfartstrafik. Det
är innebörden av direktiven. Jag utgår från att utredaren beaktar det.
Vi har möjlighet att välja olika leder genom skärgården. Jag vill inte uttala
mig preciserat när det gäller Rödkobbsleden. Sanningen är att Värmdö kom-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
5var på frågor
179
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
mun har kvar sin vetorätt. Det har spekulerats kring att man skulle byta
denna led mot en annan och därmed hantera den politiska majoriteten i
Värmdö. Låt mig säga att det kan finnas anledning att föra en kritisk debatt
kring detta. Men jag kan inte göra det med utgångspunkt i förslag som ännu
inte är framlagda. Det är mot den bakgrunden jag drar gränsen.
Jag har erfarenheter från detta område sedan tidigare, efter att ha varit
kommunikationsminister i 30 dagar. Jag är fullt medveten om den känsliga
miljö det här handlar om. Jag har alltid försökt värna Stockholms skärgård,
som är något helt unikt i världen.
Anf. 382 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag är glad över beskedet att miljöministern delar uppfatt-
ningen att det är viktigt att värna Stockholms skärgård. Vi är många som har
den uppfattningen. Jag är också glad över det faktum att farledslagen nu-
mera är knuten till naturresurslagen och att vi därmed kommer att få såväl
en miljökonsekvensbeskrivning som en prövning enligt naturresurslagen av
förslaget.
Det är min förhoppning att Rödkobbsleden inte skall bli förverkligad. Det
bästa sättet att skydda denna känsliga natur är att lokalisera ut en del av sjö-
farten. Vi får återkomma till den diskussionen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 383 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Annika Åhnberg har frågat mig vilka åtgärder regeringen av-
ser vidta för att minska förekomsten av klotter och förbättra möjligheterna
till saneringsåtgärder.
Jag håller helt med om att klotter är ett otyg som bör bekämpas. Annika
Åhnberg har föreslagit att sprayburkar som används vid klottring skall be-
läggs med en miljöavgift som kan finansiera klottersaneringen.
Förslaget stämmer överens med min syn att produkter bör belastas med
även de samhälleliga kostnader de ger upphov till. I detta fall är det dock
svårt att skilja ut den målgrupp som borde drabbas av avgiften från övriga
konsumenter som köper sprayburkar. Det är inte ens säkert att klottraren
köper sin burk. Det är därför inte troligt att avgiften skulle få en styrande
effekt. De administrativa kostnaderna för att ta ut en avgift måste också stäl-
las mot de kostnader som avgiften avses täcka.
Mot denna bakgrund är jag för närvarande inte beredd att föreslå någon
miljöavgift på sprayburkar.
Anf. 384 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Det kan tyckas litet gnälligt att reta sig på klottret. Men detta
är ett viktigt problem för dem som är kollektivtrafikresenärer i storstadsre-
gioner och dagligen tvingas åka med ganska nergångna bussar eller tåg som
180
har blivit nerklottrade. Man nöts mot det dagligen. Detta klotter är för det
mesta inte någon vacker graffiti, utan en ganska trist och dyster anblick.
Jag beklagar att miljöministern inte tycker att denna idé är värd att pröva.
Argumentet är att kostnaden inte drabbar dem som använder sprayburkarna
på ett felaktigt sätt, utan den drabbar ett större kollektiv. Till svar på det kan
jag säga att kostnaderna för att sanera i dag definitivt inte drabbar dem som
har klottrat. De drabbar skattebetalarkollektivet och resenärerna via avgif-
terna. Vi finansierar inte i dag saneringen på något bättre sätt.
Om det nu är så att klottrarna inte köper sina färger, kan en avgift som
fördyrar produkten i affären kanske öka angelägenheten hos affärsinneha-
varna att håller bättre reda på burkarna, så att den som vill ha en sådan blir
tvungen att köpa den. Det kanske kunde vara ett sätt att komma till rätta
med det problemet, i den mån det existerar.
Anf. 385 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag skall inte utvidga svaret på denna fråga alltför mycket. Jag
delar Annika Åhnbergs uppfattning om klottret. Det är viktigt att nämna,
även om jag inte gör det i svaret, att det klotter som Annika Åhnberg tar
upp är straffbart och skall åtgärdas den vägen i första hand. Om det vore
möjligt att få en effektivitet i andra åtgärder är jag den förste att ställa upp
på det.
Det är klart att det är möjligt att höja skatter och avgifter. Men de skall
vara effektiva när de används. I annat fall leder de enbart till irritation. Jag
gör i dag bedömningen att det inte är möjligt att träffa just det klottrande
kollektivet på ett effektivt sätt denna väg. Jag tror att vi måsta ägna oss mera
åt social kontroll i detta fall, om jag får använda det uttrycket, och hålla ord-
ning på dem som klottrar på olika offentliga platser.
Anf. 386 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag delar uppfattningen att man måste vidta andra åtgärder
också. Detta är inte det allena saliggörande. Jag skall inte förlänga denna
debatt, för vi kommer inte längre. Jag tyckte att det var en idé värd att pröva
i sammanhanget.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 387 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Annika Åhnberg har frågat mig vilka åtgärder regeringen av-
ser vidta för att minska fritidsbåtarnas negativa miljöpåverkan.
Fritidsbåtarna utgör inom vissa områden under en koncentrerad tid av
året en väsentlig källa till utsläpp. Sjöfartsverket har nyligen i en rapport
redovisat uppgifter angående utsläppen från fritidsbåtarna i Sverige. Av rap-
porten framgår att utsläppen av kolväten och kolmonoxid i förhållande till
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
181
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
182
motsvarande utsläpp från större fartyg är så stora att sjöfartsverket anser att
det finns ett behov av att begränsa fritidsbåtarnas utsläpp.
Inom kommunikationsdepartementet - som ansvarar för dessa frågor -
pågår, i enlighet med regeringens förslag i årets kompletteringsproposition,
ett brett översynsarbete som bl.a. syftar till att undersöka nya former för
ekonomiska styrmedel inom hela transportsektorn.
Innan resultatet kommer från detta översynsarbete, som bl.a. kommer att
omfatta frågor rörande fritidsbåtarna, är jag inte beredd att i dag ta ställning
till olika former av styrmedel på just detta område.
Anf. 388 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag tackar för svaret på denna fråga, även om jag inte är helt
nöjd med det. Precis som miljöministern redogör för kommer en stor del av
de miljöfarliga utsläppen till havs från fritidsbåtarna. Det är faktiskt så
mycket som 90 % av kolväteutsläppen från sjöfarten som kommer från fri-
tidsbåtarna. Även kolmonoxid och partiklar är stora problem. Eftersom flot-
tan av fritidsbåtar har ökat så kraftigt är detta ett stort problem, som vi med
det snaraste bör göra någonting åt. Antalet fritidsbåtar har fördubblats på
20 år, och det finns anledning att tro att det kommer att fortsätta växa.
Naturligtvis är detta något som behöver utredas. Men jag är inte riktigt
säker på att jag är nöjd med att kommunikationsdepartementet skall se över
detta i samband med att man tittar på nya ekonomiska styrmedel. Det som
sjöfartsverket föreslår, som jag tycker verkar vara en bra väg att gå, är att
man skall kräva införande av katalysatorer även på bensinmotorerna för fri-
tidsbåtar. Man skulle kunna kräva att de infördes från förslagsvis 1995, om
man ganska snabbt gick fram med ett sådant förslag.
Jag tror att det är fara värt att ett utredningarbete drar ut på tiden, så att
vi skjuter på dessa nödvändiga åtgärder onödigt långt in i framtiden. Jag tror
att det är viktigt att man ganska snabbt kommer till beslut om hur man skall
hantera detta.
Anf. 389 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag delar den uppfattningen och hyser inga tvivel om att man
på kommunikationsdepartementet tar del av de utredningar som faller inom
dess område. Just den utredning från sjöfartsverket, som jag nämner i fråge-
svaret, innehåller konkreta förslag på detta område, något som jag är fullt
medveten om.
Utöver detta ingår, på det område som jag själv har att handlägga direkt,
miljöklassning av bränslen. Det har vi talat om tidigare här i riksdagen. Det
gäller naturligtvis också på detta område.
Anf. 390 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag undrar när ungefär man kan förvänta sig att det kommer
några förslag som kan behandlas av riksdagen på detta område.
Anf. 391 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag har inte nämnt det i frågesvaret, och det beror på att det
fortfarande är öppet. När det gäller miljöklassning av bränslen kan jag svara
att det handlar om förslag under detta år. När det gäller de övriga delarna
är det riktigt som Annika Åhnberg säger, att det är ett större uppdrag som
innefattar också fritidsbåtar. Därför vill jag i dagens debatt inte precisera
tidpunkterna.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 392 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Fru talman! Gudrun Norberg har frågat mig om det finns något förbehåll
i regeringens godkännande av företaget Dynos köp av Nitro Nobel år 1986
avseende upprätthållande av dynamittillverkning för försvarsändamål.
I ett beslut den 4 december 1986 biföll regeringen en ansökan från Dyno
Industrier Sverige AB - som är ett helägt dotterbolag till Dyno Industrier
A.S. i Norge - om att få förvärva samtliga aktier i Nitro Nobel AB i Gyttorp.
Regeringens beslut innehåller inga förbehåll avseende dynamittillverk-
ningen eller andra villkor. I samband med förvärvet gjorde Dyno Industrier
A.S. vissa åtaganden gentemot den svenska staten som jag av sekretesskäl
dock inte kan gå in på. Dessa åtaganden hindrar emellertid inte Dyno Indu-
strier att av marknadsmässiga och/eller företagsekonomiska skäl vidta nöd-
vändiga förändringar av dess verksamhet i Gyttorp.
Anf. 393 GUDRUN NORBERG (fp):
Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret. Jag var rädd för att
det skulle bli ungefär det här. Oron är naturligtvis stor i Gyttorp utanför
Nora med anledning av att Dyno planerar att lägga ner Dynamextillverk-
ningen och flytta över den till Norge.
Detta är naturligtvis en regionalpolitisk och näringspolitisk fråga, men den
har också anknytning till försvarspolitiken. Nitro är ett företag som har en
viss produktion för försvarsändamål. Jag vet att Nitro har ett åtagande till
FMV för ett antal månader framöver. Det vi alla riksdagsmän från Örebro
län undrade över när vi skulle försöka att agera, var om det finns något för-
behåll ur försvarssynpunkt.
Jag skulle vilja fortsätta frågandet och säga så här: Står det någonting om
att man vill bevara dynamittillverkning i Sverige i det avtal som är hemlig-
stämplat? Kan försvarsministern se något värde i att man behåller den här
dynamittillverkningen i Sverige?
Anf. 394 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Fru talman! Av lätt förstådda skäl kan jag naturligtvis inte gå närmare in
på vad en sekretessbelagd handling innebär. Jag kan emellertid säga så
mycket, att Dynos skrivelse till staten när det begav sig innehöll en förtrolig
information om bolagets framtida verksamhet och dess internationella stra-
tegi. Däremot finns det inga åtaganden om framtida verksamhet i Sverige.
Av beredskapsskäl är det självfallet av ett visst värde om tillverkning kan
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar pä frågor
183
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
184
ske i Sverige också i fortsättningen. Detta är emellertid en fråga som borde
ha klarats ut i samband med att övertagandet skedde år 1986.
Låt mig dock också i rättvisans namn säga att det år 1986, alltså vid den
tidpunkt då överlåtelsen skedde, faktiskt också hos Nobel Industrier fanns
en viss tvekan om verksamhetens fortlevnad i Gyttorp.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 395 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Fru talman! Erling Bager har frågat mig om regeringen avser ta initiativ
till att överskottet på mat inom försvaret skall kunna sändas till behövande
i Baltikum.
Låt mig först konstatera att denna fråga på intet sätt är ny. Regeringen har
redan uttalat att överskott av livsmedel och andra förnödenheter från det
militära försvaret bör kunna utnyttjas för humanitära insatser i de baltiska
staterna och i Ryssland.
Den 19 mars i år uppdrog regeringen på mitt förslag åt försvarets materiel-
verk att föra en dialog med biståndsorganet SIDA hur ett uppkommet över-
skott skall kunna utnyttjas. En viss del av det som omsätts måste återanskaf-
fas och för den delen bör vissa ekonomiska resurser tillföras, men i stora de-
lar kan livsmedlen ges i bistånd under förutsättning att kostnader för frakt
och annat kan bestridas via de anslag som finns för internationellt bistånd
inkl, den s.k. östhjälpen.
Bl.a. har ärtsoppa lämnats till en biståndsorganisation för utportionering
till behövande i S:t Petersburg. Biståndet har varit mycket välkommet.
Låt mig vidare konstatera att de rutiner som tillämpas vid omsättningen
av livsmedel innebär att en viss volym omsätts årligen. Den utrangerade vo-
lymen från förråden samlas vid olika regementen och är som störst vid års-
skiftet. Dessa livsmedel används sedan under det kommande året som för-
plägnad åt de värnpliktiga som fullgör grundutbildningen eller i samband
med repetitionsutbildning och olika krigsförbandsövningar. På detta sätt
omsätts livsmedelsförråden successivt.
Det bör dock inte ankomma på enskilda förbandschefer att avgöra vart
biståndet skall lämnas. För detta finns som bekant ett centralt biståndsor-
gan.
Anf. 396 ERLING BAGER (fp):
Fru talman! Jag vill tacka försvarsministern för svaret. Det är ju positivt
att regeringen redan har tagit initiativ, som har gjort att man har kunnat
sända över en del av beredskapslagret till Baltikum och S:t Petersburg.
Anledningen till att jag har tagit upp den här frågan är bl.a. en del pressar-
tiklar. I det här fallet berättas om en överste vid en flygflottilj som säger att
han har reagerat under många år över att lagrade konserver har kastats. Ca
20-25 % har kasserats under flertalet år.
Med litet framförhållning skulle detta kunna användas på ett nyttigt sätt.
Jag tycker att det är bra att den nya regeringen nu har tagit initiativ till att
man kan använda detta i bistånd till Baltikum. Jag tror kanske inte att det är
fullt så välplanerat när det gäller att ta till vara detta, som försvarsministern
nämnde, och att den del som blir över används vid manövrar och på olika
sätt. Det är nog viktigt att försvarsministern håller ett öga på de enskilda
förbandscheferna och ser till att det verkligen går så väloljat till som svaret
anger. Jag är litet kritisk till att det skulle fungera så bra redan, men målsätt-
ningen är ju att det skall bli så.
Slutligen skall självfallet lämpliga biståndsorgan vara med i hanteringen.
Anf. 397 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Fru talman! Jag tror inte att det fungerar perfekt nu. Jag vill ingalunda
påstå det. Men försvardepartementet har tagit initiativ till att få upp snabb-
heten i den här verksamheten. Listor har färdigställts över materiel för åt-
skilliga miljoner kronor. Det gäller långt ifrån bara livsmedel, utan det gäller
även filtar, tält, kaminer och andra saker som måhända kan vara av viss bety-
delse.
Jag vill dock göra klart att försvarsdepartementet inte äger rätt att bedriva
biståndsverksamhet. Det är inte vår uppgift. Däremot är vi självfallet be-
redda - och det har skett - att hjälpa till att ställa transporter och annat till
förfogande under förutsättning att finansiering kan ske via de ordinarie bi-
ståndsanslagen. Det finns ju faktiskt pengar avsatta för detta.
Jag kan bara ge ett exempel på hur snabbt det kan gå när allt fungerar.
Den överblivna medicinen m.m. från det s.k. Kuwaitsjukhuset överfördes
till Estland, Lettland och Litauen med svenska Herculesflygplan från flyg-
vapnet. Det tog inte mer än 5-6 dagar från det att idén kom upp till dess att
regeringen hade fattat beslut och medicinen var levererad till samtliga tre
länder.
Anf. 398 ERLING BAGER (fp):
Fru talman! Jag skall inte förlänga debatten i den sena timmen. Jag har
sagt att jag är nöjd med svaret. Jag är nöjd med att det nu går ut direktiv
inom försvaret att man kan se till att sända detta överskottsmaterial till hjälp-
behövande. Det är bra att rutinerna skapas. Jag ser fram emot att försvaret
skall samarbeta med lämpliga biståndsorgan för att ta vara på dessa livsme-
del och se till att de kommer till god användning.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
Anf. 399 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Siw Persson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder med
anledning av det danska fisket efter torsk i den svenska delen av Öresund.
1932 års konvention med Danmark angående fiskeriförhåliandena i de till
Sverige och Danmark gränsande farvattnen innehåller regler, vilka gäller för
185
13 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 120
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
186
de båda ländernas torskfiske i Öresund. Utanför ett djup vid stranden av
sju meter är torskfiske med garn och krok överallt i sundet gemensamt för
konventionsparterna. Trålfiske efter torsk får ske endast inom ett begränsat
område i sundets nordligaste del utanför Kullaberg och Höganäs.
Fisket i Öresund berörs också av 1973 års konvention rörande fisket och
bevarandet av de levande tillgångarna i Östersjön och Bälten - mera känd
under namnet Gdansk-konventionen. Inom den till konventionen knutna
Fiskerikommissionen för Östersjön, med säte i Warszawa, har man sedan
1989 fördelat de totala tillåtna årliga fångstmängderna för torsk mellan par-
terna. Svenska fiskares torskfångster i Öresund avräknas mot vad Sverige
tilldelats, och de danska fiskarnas fångster avräknas mot Danmarks andel av
EG:s årstilldelning.
Såväl svenska som danska fiskare fångar torsk i hela Öresundsområdet.
Fångststatistiken för tioårsperioden 1981-1990 visar, att de danska yrkesfis-
karna genomgående haft ett större intresse för detta fiske än sina svenska
kolleger. De danska fångsterna har sammanlagt under perioden varit nästan
fem gånger större. Totalfångsten har minskat sedan 1987 och uppgick 1990
till 842 ton, varav Danmark svarade för 722 ton. Preliminära uppgifter för
1991 anger en ökning för både Sverige och Danmark.
Torskfångsterna i Öresund svarar för endast ca 0,5 % av det totala uttaget
inom Gdansk-konventionens område. Därmed torde deras påverkan på den
i och för sig bekymmersamma torsksituationen i hela Östersjön vara ytterst
begränsad.
Frågeställaren har också uttryckt oro beträffande Östersjöns sillbestånd.
Till detta är bara att säga, att all expertis är enig i bedömningen att sillen är
rikligt förekommande i Östersjön i dag.
Någon betydande ändring av fiskemönstret i Öresund under de senaste
åren har inte noterats av de svenska fiskerimyndigheterna på grundval av
vare sig statistik eller andra uppgifter.
Sammanfattningvis kan konstateras, att danska fiskare har rätt att fiska
torsk i den svenska delen av Öresund i kraft av 1932 års konvention. Motsva-
rande gäller för svenska fiskare i den danska delen. Så länge fisket i Sveriges
del av Öresund bedrivs i enlighet med gällande internationella och nationella
regelverk och inom ramen för de fångstmängder som angetts av Fiskerikom-
missionen för Östersjön, ser jag ingen anledning att nu vidta några särskilda
åtgärder. Fisket i fråga övervakas fortlöpande av den svenska kustbevak-
ningen.
Anf. 400 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Jag vill tacka för svaret.
Den konvention som ingicks 1932 var säkert bra då. Det är nu väldigt
många år sedan, och mycket har hänt. Tyvärr har förhållandena i Öresund
försämrats för både växter och djur.
När det gäller trålfisket utanför Kullaberg och Höganäs är detta ett stort
problem. Det är ett smalt område i vilket man tillåts att fiska med trål. Man
sveper då in över icke tillåtet område, och därmed har kustbevakningen ett
heltidsarbete. Kustbevakningen kan faktiskt användas till bättre ändamål än
just detta. Jag har därför motionerat om att man skulle dra en gräns för trål-
fiske från norra Kullaberg över till Danmark. Tyvärr blev inte den motionen
bifallen.
När det gäller danskt fiske med garn, fiskar man nästan inte på den danska
sidan. Det beror förmodligen på att det där är sådana grundförhållanden att
det inte finns fisk. Det är alltså ett mycket dåligt avtal som Sverige har träffat
med Danmark. Det är faktiskt på tiden att man förhandlar om detta avtal,
och det måste i så fall göras senast 1993, eftersom det tar två år innan man
kan ändra det.
Beträffande ministerns svar om sillen, tror jag att det senast i dag stod i
tidningen att det nu är förbud mot fiske av skarpsill. Torsken är dåligt före-
kommande i Östersjön, och då fiskas skarpsillen ut.
Öresund är barnkammare för många olika sorters fisk. Man kan fråga sig
varför det inte finns någon fisk. Det är ungefär som att gå in på BB och ta
bort mödrarna, och sedan undra varför det inte blir några barn. Det är alltså
på tiden att myndigheterna inser vilken vikt Öresund har som barnkammare
för olika sorters fisk. Det är över huvud taget en speciell miljö som finns i
Öresund. Det har inte myndigheterna insett. Jag kan ta naturvårdsverket
som exempel, som jag tycker på ett bedrövligt sätt har missat sin kontroll i
Öresund.
Anf. 401 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Vi vet via de svenska myndigheterna att trålfiske har före-
kommit utanför de områden där det är tillåtet. Dock har detta fiske inte varit
av någon betydande omfattning. Att vi sedan har ett danskt fiske på den
svenska sidan, där det är ett gemensamt fiske, är i och för sig heller inte nå-
gonting att gruva sig över. Det är ju inte förbjudet för svenska fiskare att
fiska där. Det finns en överenskommelse om att hela detta område är till-
gängligt för båda parter.
Vad beträffar sillen i allmänhet, är jag inte för närvarande detaljkunnig
när det gäller frågan om skarpsill. Men det är ett bekymmer att det finns
stora sillmängder som är möjliga att fånga men svåra att avsätta, och det är
en mycket dålig lönsamhet för fiskarna. Men jag ser inte detta problem som
något större bekymmer.
Sedan till frågan om Öresund som barnkammare. Jag tycker att Öresund
är ett fantastiskt havsområde, som naturligtvis är känsligt för miljöförore-
ningar och som vi bör vara rädda om. Däremot är jag osäker på om det verk-
ligen är en direkt barnkammare. Vi vet att bedömningen från experthåll är,
att fisket i Öresund är så ringa att det har en mycket liten betydelse för den
totala situationen i Östersjön.
Anf. 402 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Ministern säger att trålfisket är av betydande omfattning. De-
partementet har där en avvikande uppfattning i förhållande till bl.a. kustbe-
vakningen. Jag var ute med dem i höstas och fick då information om att de
tyvärr har alldeles för mycket att göra med att bevaka dessa trålfiskare, som
med ett mycket effektivt informellt system ser till att kunna fiska olagligt.
Det är alltså stora resurser som måste användas för att fånga in dessa trålfis-
kare.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svarpå frågor
187
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
När det gäller det faktum att det inte är förbjudet att fiska på den danska
sidan, är jag väl medveten om det. Att svenskar inte fiskar där är inte så
konstigt. Finns det ingen fisk, fiskar man inte, som jag tidigare sade. Så en-
kelt är det. Jag har full förståelse för att de danska fiskarna utnyttjar fiskere-
surserna på den svenska sidan, eftersom det där fortfarande finns fisk, men
vi måste ändå ha intresse av att det görs en något så när rimlig avvägning
mellan länderna.
Dessutom vill jag också passa på att påpeka hur allvarligt garnfisket i Öre-
sund är. Det har t.o.m. förekommit dykarolyckor, eftersom så mycket garn
har hamnat på havsbotten.
Anf. 403 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Detta är ett område där det är tillåtet att fiska på både den
svenska sidan och den danska sidan för svenska och danska fiskare. Jag har
här hela serien av siffror från 1981-1990, och jag kan konstatera, att av totalt
nästa 15 000 ton har svenska fiskare inte tagit upp mer än 2 500 ton, medan
hela området är tillgängligt för alla. Det måste bero på någonting annat än
själva avtalet. Svenska fiskare har enligt detta samma rätt.
Det är möjligt, Siw Persson, att den svenska fiskeripolitiken har varit
sämre än den danska, och att danska fiskare därför är mer aktiva än svenska.
Det är jag i och för sig beredd att fundera över, och det gör vi. Regeringen
har tillsatt en utredning som skall titta på på den svenska fiskeripolitiken.
Jag var häromveckan i Köpenhamn och talade med min danske kollega
om detta. Det tycker jag kan vara intressant. Däremot anser jag att avtalet
är ganska bra. Det är bra att vi har Öresund ihop, och det vill jag inte riva
upp.
Anf. 404 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Också jag anser att vi skall ha ett avtal där vi kan arbeta ihop
både från svensk och dansk sida. Men tyvärr har utvecklingen varit negativ
de senaste två åren, och det har accellererat problematiken.
Jag hoppas att departementet uppmärksammar denna fråga ännu mer än
vad man kanske har gjort tidigare, att man noga följer utvecklingen och
kommer med konstruktiva förslag.
Anf. 405 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Jag skall inte förlänga debatten, men jag vill tillägga följande.
År 1982 fiskade svenska fiskare 140 ton och de danska 1 638. År 1990 fis-
kade svenska fiskare 120 ton och de danska 722. Det tyder på att denna situa-
tion har funnits ganska länge.
Anf. 406 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Jag har inte tillgång till statistik, men jag tror att vi kan vara
överens om att vi även utan statistik kan bevisa att fisketillgången har mins-
kat radikalt under de senaste åren.
Överläggningen var härmed avslutad.
188
Anf. 407 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Annika Åhnberg har frågat mig vilka åtgärder regeringen av-
ser att vidta för att klargöra det svenska förhållningssättet till subventioner
av tobaksodling inom EG.
Det är riktigt att tobaksodling subventioneras inom ramen för EG:s jord-
brukspolitik. Stöd till de sydliga medlemsländernas produktion har generellt
varit lägre än till de nordliga, vilket naturligvis framhålls av de sydliga med-
lemsstaterna. I EG:s ministerråds beslut förra vekcan om reform av jord-
brukspolitiken har s.k. maximalt garanterade kvantiteter införts för tobaks-
odling. Produktionen i medlemsstaterna kvoteras.
Det är naturligtvis också riktigt att tobaksbruket har negativa hälsoeffek-
ter. Regeringen och svenska myndigheter söker genom skattepolitik, infor-
mationsverksamhet osv. minska tobakskonsumtionen.
Det är emellertid också så, att Sverige inte ännu är medlem av EG. Det
vore därför fel av regeringen att nu göra uttalanden om enskildheter i EG:s
jordbrukspolitik. Som EG-medlem får vi alla tillfällen att ge våra synpunk-
ter.
Anf. 408 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag tackar för svaret, som jag dock inte är riktigt nöjd med.
Det är märkligt att man i EG diskuterar att förbjuda olika typer av tobaks-
bruk. Vi har t.ex. haft en diskussion om detta, och många har oroat sig för
det s.k. våta snuset som används mycket i Sverige. Det vill man förbjuda i
EG. Samtidigt subventionerar man odlingen av tobak. Jag tycker att det
finns något slags brist på logik här. Var tänker man sig att tobaken skall ta
vägen? Man måste inse att det blir problem, men ändå subventionerar man
produktionen av den vara som ger upphov till problemen.
Jag har litet svårt att förstå varför vi inte skulle kunna lägga oss i den dis-
kussionen, trots att vi ännu inte är medlemmar. Det är ju ändå nu som man
diskuterar en reformering av jordbrukspolitiken. Jag tror att det skulle vara
av rätt stort intresse. Även i EG är det så, att de som är direkt berörda kan-
ske känner till och diskuterar besluten. Men för den stora allmänheten är
det rätt okänt hur jordbrukspolitiken utformas och vilka subventioner det
handlar om. Jag tror att detta är en diskussion som skulle engagera många.
Jag undrar litet grand varför det skall vara så omöjligt för Sverige att mer
aktivt ta del i denna diskussion redan nu. Beror det månne på någon rädsla
att stöta sig med de mäktiga och stora ekonomiska intressen som det här är
fråga om? Tobaksproduktionen har en omsättning på i storleksordningen 35
miljarder ecu. Det är ca 250-300 miljarder svenska kronor. Det handlar
alltså om stor summor pengar. Men det är i grunden också en viktig hälso-
fråga. Jag tycker därför att det är viktigt att man inte är passiv utan aktiv i
denna diskussion.
Jag skulle gärna vilja få litet mer klargjort varför vi i Sverige inte kan vara
aktiva trots att vi inte är medlemmar.
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
189
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svarpå frågor
Anf. 409 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Jag noterar att inte heller Annika Åhnberg är nöjd med mitt
svar. Jag har hört samma kommentar här i samband med tidigare frågor.
Vi kan givetvis ha en uppfattning, men vi kan rimligtvis inte påverka EG:s
politik så länge vi inte är medlemmar. Vi kommer säkert som medlemmar,
och redan i medlemskapsförhandlingarna, att få många tillfällen att ha syn-
punkter på EG:s jordbrukspolitik, framför allt på de områden som berör
Sverige.
När det gäller frågan om tobaken, är produktionen en sak och konsumtio-
nen en annan. Om man inte vidtar kraftiga begränsningar i användningen
eller införseln av tobak, påverkar man inte konsumtionen genom att påverka
produktionen. I ett längre perspektiv med en friare handel kan det hända att
detta är möjligt. Då skulle nämligen priset påverkas. Men i dagsläget finns
det sannolikt inte särskilt stor chans att minska tobaksbruket i EG-länderna
genom att minska tobaksodligen eller sänka subventionerna.
Det skulle kompenseras genom ett inflöde av tobak från annat håll i stäl-
let. Därför är det här en ganska komplicerad bild.
Det går att komma längre i debatten, men jag tror att det gagnar föga, den
här tiden på dagen, så pass långt före EG-medlemskapet.
Anf. 410 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Detta senare kan jag hålla med om. Jag tycker i och för sig att
vi skulle kunna delta mer aktivt i diskussionen redan nu, men jag hoppas
att jordbruksministern delar min uppfattning att vi när det blir möjligt skall
framhålla det principiellt felaktiga i att subventionera en produktion som ger
upphov till denna konsumtion. Visserligen är produktionen och konsumtio-
nen skilda saker, som jordbruksministern sade, men det ena beror ändå av
det andra, så det finns ett samband.
Det riktiga måste vara att man genom att slopa subventionerna får en rim-
ligare prisrelation, så att denna produktion får bära sina egna kostnader. I
den mån vi har någon tro på att prisfrågan avgör litet grand, skulle man där-
med kunna bidra till att hålla tillbaka tobaksbruket, om kostnaderna blir
mera synliga och får bäras av dem som använder tobaken. Jag hoppas alltså
att diskussionen inte är avslutad, utan att detta är någonting som det finns
intresse att fortsätta att diskutera.
Anf. 411 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Jag kan tillägga ytterligare två saker. Det finns i dagsläget i
Centralamerika, på Cuba och i Brasilien, ett stort överskott på tobak, med
betydande bekymmer, och det skulle säkert med stor snabbhet flyta in till-
räckliga mängder tobak om man producerade mindre inom EG.
Om man nu av skilda skäl subventionerar jordbruk, framför allt på grund
av att världshandeln inte fungerar på ett tillfredsställande sätt, kan det natur-
ligtvis diskuteras om subventionen skall ske i förhållande till nyttigheten hos
produkten. Vi kommer då långt in i en komplicerad diskussion, om vi skall
ha samma attityd till alkoholproduktionen, vin- och spritproduktionen, till
olika typer av näringsämnen, som fetter, kolhydrater, fibrer etc. I den
190
svenska debatten har vi hittills inte lagt de här synpunkterna på jordbrukspo-
litiken. Med det vill jag inte säga att det är omöjligt att göra det i framtiden.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 412 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Siw Persson har frågat mig om regeringen avser att anpassa
reglerna för transport av hundar till och från Sverige till europeiska bestäm-
melser.
Sverige är i likhet med några andra länder i Europa, t.ex. Norge, Irland
och Storbritannien, fritt från sjukdomen rabies. Dessa länder tillämpar ka-
rantänsförvaring av hundar och katter vid införsel från länder där rabies fö-
rekommer eller från länder som vaccinerar mot rabies.
Rabies är en mycket allvarlig sjukdom, som kan drabba både människor
och djur. Sjukdomen har inte påvisats i Sverige sedan år 1886. För att skydda
Sverige från att få in rabies i landet ställer jordbruksverket som villkor för
att få föra in hundar och katter från rabiessmittade länder, att djuren skall
hållas i karantän.
EES-avtalet omfattar inte regler om införsel av hundar och katter, varför
avtalet i sig inte påverkar våra införselregler i detta avseende. Diskussioner
pågår emellertid såväl inom EG som inom WHO när det gäller frågan om
det går att ersätta karantänsförvaring med någon annan metod som också
gör det möjligt att skydda ett rabiesfritt land från att få in rabies. Jordbruks-
verket följer den internationella utvecklingen och de internationella diskus-
sionerna. Mot bakgrund härav gör verket fortlöpande bedömningar om vilka
villkor som bör ställas vid införsel av bl.a. hundar och katter till Sverige.
Vi följer således noga det internationella arbete som bedrivs inom detta
område. Om det kommer fram någon annan metod än karantänsförvaring
som skyddar oss från att få in rabies i Sverige kommer vi naturligtvis inte att
kräva att hundar och katter skall hållas i karantän för att få föras in i landet.
Anf. 413 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret.
Det finns rabiesvaccinering ute i Europa som både kliniskt och praktiskt
har visat sig innebära ett fullgott skydd för de övriga europeiska hundarna.
Många ställer sig då frågan: Varför kan det inte gälla även svenska hundar,
så att de kan få följa med, nu när det skall bli lättare att röra sig fritt ute i
Europa? Jag har hört att det också lär diskuteras kontinentala bestämmelser
med vaccinationspass inom EG. Det skulle gälla även sådana länder som
Storbritannien och Irland.
Vi skall komma ihåg att hundar och katter i dag är uppskattade och viktiga
familjemedlemmar. Jag tror säkert att ministern har noterat att ett av de få
försäkringsbolag som går bra nu för tiden i Sverige är det försäkringsbolag
som försäkrar just hundar och katter - och även hästar, tror jag det var. Man
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
191
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Svar på frågor
är alltså i Sverige väldigt mån om att se till att bl.a. hundar har ett fullgott
skydd.
Jag har alltså förståelse för att man nu försöker väcka den här frågan, så
att vi så tidigt som möjligt kan få ta med oss våra hundar vare sig vi åker in
i eller ut ur laridet. Därför blir jag litet besviken över ministerns allmänt
hållna svar.
Anf. 414 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Jag har stor förståelse för de synpunkterna. Jag har också här
i kammaren uttalat mig för att titta litet närmare på detta. Det vore intres-
sant om vi skulle kunna släppa något på reglerna, om det nu finns andra sätt
att skydda sig, t.ex. genom vaccinering.
Det är självfallet också så att om länder i omvärlden under lång tid är ra-
biesfria skulle det kunna innebära lättnader. Nu är det dock så att t.ex. Fin-
land, som har varit rabiesfritt de senaste åren, inte har samma bestämmelser
för införsel som vi har. Därför skulle man kunna riskera att djur, och även
smitta, kommer in omvägen via Finland.
Ett annat förhållande är enligt vad jag har erfarit att vaccinerade djur kan
ha en viss smitta om de träffar djur som inte är vaccinerade. Därför måste
man sannolikt, som också Siw Persson antydde, ha en konsekvent vaccine-
ring av samtliga djur. Jag är inte expert på området, men jag tror att det kan
förhålla sig ungefär på det sättet.
Anf. 415 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Jag kan då sluta med att konstatera att vi även i den här frågan
får invänta vad EG säger.
Anf. 416 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Det är inte riktigt så enkelt. Det är den naturgivna förutsätt-
ningen som har gjort att den skandinaviska halvön, som från rabiessynpunkt
är en ö, och Storbritannien och Irland, som är riktiga öar, under lång tid har
kunnat hålla sig fria från denna otäcka sjukdom, och det är naturligtvis en
fördel som vi skall vara rädda om. Det är inte riktigt samma sak som EG-
anpassning. Om EG-anpassning skulle innebära större rabiesrisk kan vi kan-
ske undvika just den typen av anpassning.
Anf. 417 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Det var faktiskt inte min tolkning att anslutning till EG skulle
innebära att vi skulle utsätta våra husdjur för större rabiesrisk. Men eftersom
det nu lär förekomma diskussioner om bestämmelser för bl. a. just Irland och
Storbritannien får vi naturligtvis invänta resultatet av dem. Kan de lösa det
finns det lika goda förutsättningar för oss att klara det.
Överläggningen var härmed avslutad.
192
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1991/92:172 Introduktionsersättning till flyktingar och vissa andra utlän-
ningar
Förslag
1991/92:20 Riksdagens revisorers förslag angående den nya budgetprocessen
72 § Kammaren åtskildes kl. 23.09.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 24 (del-
vis),
av talmannen därefter t.o.m. 9§,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 23 § anf. 125 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.38,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 53 § anf. 311 (delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
ULF CHRISTOFFERSSON
/Gunborg Apelgren
193
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Tisdagen den 26 maj
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Förnyad bordläggning ............................... 1
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 21
maj ............................................ 1
Utrikesutskottets betänkande UU24
Utrikesutskottets betänkande UU23
Utrikesutskottets betänkande UU22
Utrikesutskottets betänkande UU26
Socialutskottets betänkande SoU17
4 § Läroplansfrågor och betygsfrågor ....................... 2
Utbildningsutskottets betänkande UbU19
Debatt
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Stefan Kihlberg (nyd)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Birgitta Carlsson (c)
Tuve Skånberg (kds)
Peter Kling (nyd)
Åke Carnerö (kds)
Jan Jennehag (v)
Beslut ............................................... 33
Meddelande om dagens föredragningslista ................... 34
Talmannen
5 § Lärarutbildningen m.m............................... 34
Utbildningsutskottets betänkande UbU20
Debatt
Lena Hjelm-Wallén (s)
Margitta Edgren (fp)
Utbildningsminister Per Unckel (m)
Berit Löfstedt (s)
(forts, prot. 121)
Beslut om fortsatt ärendebehandling den 27 maj .............. 53
Ajournering .......................................... 53
Återupptagna förhandlingar .............................. 53
6 § Antalet ledamöter i EES-utskottet, m.m.................. 53
194
Lars Tobisson (m)
Bertil Måbrink (v)
Jan Bergqvist (s)
Beslut ............................................... 56
7 § Val av ledamöter i EES-utskottet....................... 56
8 § Val av suppleanter i EES-utskottet...................... 57
Kallelse till sammanträde med EES-utskottet................. 58
9 § Val till styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond .... 58
10 § Svar på fråga 1991/92:780 om platsfördelningen beträffande ut-
bildningen av barnskötare till förskollärare.............. 58
Utbildningsminister Per Unckel (m)
Eva Johansson (s)
11 § Svar på fråga 1991/92:815 om rangordning av högskolor..... 60
Utbildningsminister Per Unckel (m)
Martin Nilsson (s)
12 § Svar på fråga 1991/92:830 om den akademiska undervisningen i
turkiska språk 63
Utbildningsminister Per Unckel (m)
Karl-Erik Svartberg (s)
13 § Svar på fråga 1991/92:795 om Europas bästa skola......... 65
Statsrådet Beatrice Ask (m)
Bengt Silfverstrand (s)
14 § Svar på fråga 1991/92:813 om gymnasieskolans tekniska och na-
turvetenskapliga linjer ............................. 69
Statsrådet Beatrice Ask (m)
Ulf Melin (m)
15 § Svar på fråga 1991/92:814 om statsbidragen till skolorna..... 72
Statsrådet Beatrice Ask (m)
Martin Nilsson (s)
16 § Svar på fråga 1991/92:852 om nordisk gymnasial utbildning . . 75
Statsrådet Beatrice Ask (m)
Kent Olsson (m)
Andre vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
17 § Svar på fråga 1991/92:857 om skollagen och den interkommunala
ersättningen 77
Statsrådet Beatrice Ask (m)
Rune Rydén (m)
18 § Svar på fråga 1991/92:726 om regeringens politik i frågor som rör
kvinnor ........................................ 78
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Inger Hestvik (s)
19 § Svar på fråga 1991/92:798 om praxis i utvisningsärenden..... 81
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Sten Andersson i Malmö (m)
20 § Svar på fråga 1991/92:800 om Skogskyrkogården .......... 82
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Eva Zetterberg (v)
21 § Svar på fråga 1991/92:803 om filmstödet................. 83
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Åke Gustavsson (s)
22 § Svar på fråga 1991/92:804 om ansökningarna om asyl....... 85
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Lena Klevenås (s)
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
195
Prot. 1991/92:120 23 § Svar på fråga 1991/92:805 om allmänhetens möjligheter att se
26 maj 1992 TV 4........................................... 86
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Birger Hagård (m)
24 § Svar på fråga 1991/92:812 om Moderna museet............ 88
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Åke Gustavsson (s)
25 § Svar på frågorna 1991/92:817, 818, 846, 847 och 848 om privatra-
diosändningar .................................... 90
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Birger Andersson (c)
Birger Hagård (m)
26 § Svar på fråga 1991/92:819 om kulturens betydelse för politiken 92
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Sten Söderberg (-)
27 § Svar på fråga 1991/92:834 om diskriminering av bostadssökande 92
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Bertil Måbrink (v)
28 § Svar på fråga 1991/92:839 om befrielse från jugoslaviskt medbor-
garskap ........................................ 94
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Karl-Erik Svartberg (s)
29 § Svar på fråga 1991/92:844 om kvinnornas situation på arbets-
marknaden ...................................... 97
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Ingela Thalén (s)
30 § Svar på fråga 1991/92:851 om presstödet................. 99
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Chris Heister (m)
31 § Svar på fråga 1991/92:775 om pressmeddelande från civildepar-
tementet om betyg ................................ 101
Civilminister Inger Davidson (kds)
Eva Johansson (s)
32 § Svar på fråga 1991/92:799 om beredningen för humanitärt bi-
stånd beträffande ärenden som kräver sekretessbehandling . 104
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Alf Wennerfors (m)
33 § Svar på fråga 1991/92:849 om biståndet till Sydafrika....... 105
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Margit Gennser (m)
34 § Svar på fråga 1991/92:850 om biståndet till Tanzania........ 108
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Inger Koch (m)
35 § Svar på fråga 1991/92:793 om byråkratin inom polisen...... 110
Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Göthe Knutson (m)
36 § Svar på fråga 1991/92:807 om respekten för lag och rätt..... 112
196 Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Birgit Henriksson (m)
37 § Svar pä fråga 1991/92:840 om polisorganisationen.......... 115
Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Göran Magnusson (s)
Ajournering .......................................... 117
Återupptagna förhandlingar .............................. 117
38 § Svar på fråga 1991/92:702 om förhandlingsinstruktionerna inför
FN:s miljö- och utvecklingskonferens.................. 117
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Annika Åhnberg (v)
39 § Svar på fråga 1991/92:711 om Serbien och Kosovoalbanerna.. 119
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Lars Andersson (-)
40 § Svar på fråga 1991/92:737 om de f.d. sovjetiska trupperna i Balti-
kum ........................................... 120
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Kristina Svensson (s)
41 § Svar på fråga 1991/92:756 om El Salvador................ 123
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Bertil Måbrink (v)
42 § Svar på fråga 1991/92:789 om de israeliska bosättningarna och
skapandet av en palestinsk stat....................... 125
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Berndt Ekholm (s)
43 § Svar på fråga 1991/92:823 om åtgärder för att hindra spridningen
av missilteknik ................................... 127
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Kent Carlsson (s)
44 § Svar på fråga 1991/92:824 om återanvändning i Baltikum av
byggnader som rivits i Sverige ....................... 129
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Sten Söderberg (-)
45 § Svar på fråga 1991/92:826 om erkännande av Makedonien . . . 130
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Kent Carlsson (s)
46 § Svar på frågorna 1991/92:827 och 829 om Bosnien-Hercegovina 133
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Kent Carlsson (s)
47 § Svar på fråga 1991/92:828 om Kosovo................... 136
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Kent Carlsson (s)
48 § Svar på fråga 1991/92:731 om skyddsanordningar på tak..... 138
Näringsminister Per Westerberg (m)
Rune Evensson (s)
197
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
49 § Svar på fråga 1991/92:735 om selektiv marknadsföring
Näringsminister Per Westerberg (m)
140
Sten Söderberg (-)
Svar på fråga 1991/92:792 om den tredje reaktorn i Ringhalsver-
ket ............................................ 141
Näringsminister Per Westerberg (m)
Lennart Daléus (c)
Andre vice talmannen
Svar på fråga 1991/92:831 om kompetensutvecklingen av indu-
strianställda ..................................... 145
Näringsminister Per Westerberg (m)
Sten Östlund (s)
Andre vice talmannen
Svar på fråga 1991/92:705 om användningen av intäkter från för-
säljning av statliga företag .......................... 148
Finansminister Anne Wibble (fp)
Georg Andersson (s)
Svar på fråga 1991/92:816 om statsbidragen till kommunerna . 152
Finansminister Anne Wibble (fp)
Inger Lundberg (s)
Talmannen
Svar på fråga 1991/92:845 om den kommunala ekonomin .... 156
Finansminister Anne Wibble (fp)
Georg Andersson (s)
Talmannen
Svar på fråga 1991/92:727 om alternativ inom barnomsorgen . 159
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Jan Andersson (s)
Talmannen
Svar på fråga 1991/92:783 om omsorgslagen.............. 162
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Harald Bergström (kds)
Svar på fråga 1991/92:796 om behandlingen av narkotikamiss-
brukare ........................................ 164
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Birthe Sörestedt (s)
Talmannen
Svar på fråga 1991/92:802 om en barnombudsman......... 167
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Christina Linderholm (c)
Svar på fråga 1991/92:811 om finansieringen av ett vårdnadsbi-
drag ........................................... 169
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Jan Andersson (s)
Svar på fråga 1991/92:838 om Sverige och FN:s barnkonvention 170
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Annika Åhnberg (v)
198
Talmannen
§ Svar på fråga 1991/92:779 om kärnkraftsawecklingen....... 173
Miljöminister Olof Johansson (c)
Rolf L Nilson (v)
§ Svar på fråga 1991/92:810 om bomullsodlingen och miljön . . . 176
Miljöminister Olof Johansson (c)
Laila Strid-Jansson (nyd)
§ Svar på fråga 1991/92:833 om sjöfarten och Stockholms skärgård 178
Miljöminister Olof Johansson (c)
Annika Åhnberg (v)
§ Svar på fråga 1991/92:836 om miljöavgifter på sprayfärger ... 180
Miljöminister Olof Johansson (c)
Annika Åhnberg (v)
§ Svar på fråga 1991/92:837 om miljöproblemen på grund av fri-
tidsbåtar ........................................ 181
Miljöminister Olof Johansson (c)
Annika Åhnberg (v)
§ Svar på fråga 1991/92:797 om Nitro Nobels dynamittillverkning
för försvarsändamål ............................... 183
Försvarsminister Anders Björck (m)
Gudrun Norberg (fp)
§ Svar på fråga 1991/92:843 om överskottet på livsmedel i bered-
Prot. 1991/92:120
26 maj 1992
skapslagren ..................................... 184
Försvarsminister Anders Björck (m)
Erling Bager (fp)
§ Svar på fråga 1991/92:754 om torskfisket i Öresund........ 185
Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)
Siw Persson (fp)
§ Svar på fråga 1991/92:835 om Sverige och EG:s subventionerade
tobaksodling 189
Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)
Annika Åhnberg (v)
§ Svar på fråga 1991/92:855 om reglerna om transport av hundar
till och från Sverige ............................... 191
Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)
Siw Persson (fp)
§ Bordläggning ..................................... 193
199
gotab 41607, Stockholm 1992