Fredagen den 22 maj
Kl. 9.00-11.07
Protokoll
1991/92:118
Anf. 1 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Ewa Hedkvist Petersen har frågat mig vilka åtgärder jag är
beredd att vidta för att stärka den generella välfärden så att alla barn får goda
uppväxtvillkor och så att inte barn och ungdomar blir de stora förlorarna i
besparingstider, om jag är beredd att stärka barnperspektivet i samhället ge-
nom att inrätta en barnombudsman samt om jag är beredd att vidta åtgärder
för att ta till vara barns och ungdomars egna åsikter om sina villkor i samhäl-
let.
Sverige var ett av de första länderna som ratificerade FN:s barnkonven-
tion. I propositionen (prop. 1989/90:107) till riksdagen om godkännande av
konventionen gjordes en noggrann genomgång av hur konventionens artik-
lar motsvarade svenska förhållanden. Tillträdet till konventionen föranledde
inte några ändringar i svensk lagstiftning, men vissa brister i den praktiska
tillämpningen av lagar och förordningar konstaterades.
En särskild arbetsgrupp har tillsatts för att följa tillämpningen och genom-
förandet i Sverige av konventionen. Regeringen skall senast den 1 septem-
ber 1992 rapportera till FN om hur Sverige efterlever konventionen.
I anslutning till öppnandet av FN:s generalförsamlings höstsession 1990
hölls ett toppmöte om barnens villkor. Barntoppmötet antog en deklaration
och en handlingsplan för barns överlevnad, skydd och utveckling. Som en
följd av detta har det i regeringskansliet utarbetats en nationell handlings-
plan som under våren 1992 överlämnats till FN:s barnfond.
Jag vill härutöver redogöra för en del av de åtgärder som regeringen vidta-
git för att bättre anpassa svenska förhållanden till barnkonventionens regler
och principer.
- Regeringen har lagt fram ett förslag (prop. 1991/92:138) om att barn inte
får tas i förvar i utlänningsärenden annat än som en sista utväg och då endast
under begränsad tid och tillsammans med vårdnadshavare.
- Flyktingbarnens rätt till sjukvård har uppmärksammats. Barnhälsovår-
den för flyktingbarn skall motsvara ordinarie barnhälsovård för barn i Sve-
rige. Regeringen kommer att aktualisera frågan om att utreda de närmare
förutsättningarna för en eventuell utvidgning av asylsökande barns rätt till
hälso- och sjukvård.
Svar på
interpellationer
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 118
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar pä
interpellationer
- Bestämmelserna om bl.a. våldtäkt och sexuellt utnyttjande av barn och
ungdomar skärps fr.o.m. den 1 juli 1992.
-1 samband med ratifikationen av ILO-konventionen (nr 138) om mini-
miålder för tillträde till arbete skedde vissa lagändringar till skydd för min-
deråriga i arbete.
- Ungdomsministern har här i kammaren redogjort för den utredning hon
tänker föreslå för att belysa ungdomars och särskilt utsatta ungdomars spe-
ciella situation när det gäller boende och arbete.
- En kommitté har tillsatts för att utvärdera nuvarande regelsystem för
unga lagöverträdare samt lämna förslag till i vilka former och på vilket sätt
det allmänna i framtiden bör ingripa när ungdomar som har fyllt 15 år begår
brott. Den skall därvid enligt utredningsdirektiven beakta barnkonventio-
nens bestämmelser och principer.
- Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté för att utvärdera 1974 års
kriminalvårdsreform. Enligt direktiven bör kommittén mot bakgrund av
Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen göra en bedömning av hur man
inom kriminalvården på lämpligaste sätt bör ta om hand de ungdomar under
18 år som trots allt dömts till fängelse. Kommittén bör också uppmärksamma
förhållandena för de små barn som vistas på kriminalvårdsanstalt tillsam-
mans med intagen förälder.
- Regeringen har under våren 1992 tillsatt en expertgrupp och kommitté
för att svara för ett svenskt deltagande i WHO-/Unicef-aktionen Baby
Friendly Hospitals (aktionen för ”barnvänliga sjukhus”).
- Regeringen har vidare gett socialstyrelsen i uppdrag att utforma och ge-
nomföra ett åtgärdsprogram för att utveckla individ- och familjeomsorgens
förhållningssätt till utsatta barn och deras familjer. Satsningen tar sikte på
att höja kompetensen och öka medvetenheten hos socialarbetare och andra
som arbetar med utsatta barn. Förmågan att se, förstå, beskriva och möta
utsatta barns behov skall utvecklas. Särskilda medel har avsatts för detta ut-
vecklingsarbete som syftar till att sätta barns bästa i främsta rummet.
- Barnens behov skall också uppmärksammas av den alkoholpolitiska
kommissionen. Kommissionen har i uppdrag att kartlägga och analysera
missbrukets konsekvenser för missbrukarnas familjer. Kommissionen skall
också bedöma vilka insatser som behöver göras för att möta särskilt barnens
behov av stöd.
- Regeringen har nu under våren förelagt riksdagen förslag om förbätt-
ringar av det ekonomiska stödet till föräldrar med handikappade barn
fr.o.m. den 1 juli 1992. Förslagen innebär dels väsentliga förbättringar av
reglerna för vårdbidrag för handikappade barn, dels förändrade villkor inom
det särskilda pensionstillägget med syfte att fler föräldrar skall kunna få
detta stöd i framtiden. Riksdagen har nyligen beslutat att godkänna de före-
slagna förbättringarna.
- Vidare avser regeringen att under hösten avlämna en proposition på
grundval av förslagen i handikapputredningens huvudbetänkande Handi-
kapp-Välfärd-Rättvisa (SOU 1992:46). Inriktningen för den kommande
propositionen är att skapa förutsättningar för ett avsevärt förbättrat sam-
hällsstöd för personer med omfattande funktionshinder och då bl.a. när det
gäller funktionshindrade barn och ungdomar. Handikapputredningen har i
sitt betänkande bl.a. föreslagit att svårt funktionshindrade barn, ungdomar
och vuxna skall tillförsäkras service och stöd genom en särskild rättighetslag.
- En åtgärd som berör alla barn är den utvidgade lagreglering av barnom-
sorgsområdet som regeringen har aviserat i kompletteringspropositionen.
Självfallet är familjen grunden för att ge barn och ungdomar goda uppväxt-
villkor. Enligt min mening är dessutom tillgången till barnomsorg av god
kvalitet av största betydelse. Även från jämställdhetssynpunkt är det väsent-
ligt att tillgången till barnomsorg inte försämras.
-Frågan om inrättandet av en barnombudsman bereds för närvarande
inom socialdepartementet. I remissyttranden över utredningsförslaget om
en ombudsman för barn och ungdom (SOU 1991:70) har tanken framförts
att låta ombudsmannen få till uppgift att bevaka efterlevnaden av barnkon-
ventionen i Sverige. Jag är själv tilltalad av denna tanke och ser det som ett
av huvudalternativen. Min avsikt är att återkomma till riksdagen med en
proposition till hösten.
Avslutningsvis vill jag säga att frågan om att ta till vara barns och ungdo-
mars egna åsikter berörs av flera av de åtgärder som jag här har redovisat. I
grunden handlar det om att utveckla ett barn- och ungdomsperspektiv gene-
rellt i samhället, som bygger på respekt för barnet som individ och samhälls-
medlem, dess behov och rättigheter. Att bättre utveckla detta perspektiv ser
jag därför som en viktig utgångspunkt för regeringens barn- och ungdomspo-
litik.
Anf. 2 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Jag tackar socialministern för interpellationssvaret. Det är
självfallet intressant att ta del av den uppräkning som socialministern gör av
de åtgärder som är på gång i regeringskansliet och också vilka beslut som
riksdagen har fattat. Däremot kan jag inte se att socialministern har svarat
på alla mina frågor. Han kommenterar nämligen inte alls hur han vill för-
svara den generella välfärdspolitiken, så att alla barn även i framtiden får
goda uppväxtvillkor och säger inte heller vad han vill göra för att inte barn
och ungdomar skall bli de stora förlorarna nu i besparingstider.
Herr talman! Jag hörde nyligen regissören Suzanne Osten i ett radiopro-
gram. Hon prisade att vi i vårt land hitintills tillsammans har tagit ansvar för
alla barn, inte bara våra egna, att vi som vuxna bryr oss om inte bara våra
egna barn utan också grannens. Nu såg hon andra tendenser. Hon var upp-
rörd över att barnen får sitta emellan vid nedskärningarna. Mest av allt var
hon besviken över att det gemensamma ansvaret för alla våra barn urholkas.
Hon var rädd för att just det ansvar vi tar för alla barn i vårt land skall för-
svinna. Det är faktiskt också jag.
Jag hävdar att vi i vårt lilla, rika land inte får abdikera från ansvaret för
att alla barn skall ha goda uppväxtvillkor. Vi är mycket priviligierade i Sve-
rige. Vi är rika. Vi lever i en ovanligt homogen kultur och med ganska likar-
tade förhållanden. I denna ovanligt privilegierade situation måste vi ha den
politiska kraften att se till att alla barn får del av välfärden och att ingen ham-
nar vid sidan om. Vi får inte sidsteppa några barn. Inte heller får vi slappna
av och låta bli att se de klasskillnader som råder bland barn, hur barn längre
ned på klasstrappan har en sämre situation än andra.
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
Detta är också centrala politiska frågor som människor bryr sig om. Det
sprider sig nu en oro i kommun efter kommun för att barnen skall bli de stora
förlorarna i nedskärningstider. Vi ser hur specialundervisning, fritidsgårdar
och barnkultur försvinner. Därför tycker jag att socialministerns tystnad i
dag på denna punkt är anmärkningsvärd. Jag undrar om socialministern inte
hör eller ser vad som händer och varför han inte nu tar chansen att säga vad
han tycker.
Nu kan tystnaden bero på att socialministern i regeringen är med och ska-
par problemen och resursbristen. Regeringen låter arbetslösheten skena i
väg. Ovanpå det drar man in pengar från kommunerna för att betala skatte-
sänkningar för de välbärgade. Detta får nedskärningar som följd. Samtidigt
har jag förståelse för den knipa socialministern sitter i. Det förhandlas i rege-
ringen, och det blir som det blir med en moderat ledning. Det måste i denna
svåra situation vara socialministerns uppgift att värna sitt område, att värna
barnens och ungdomarnas rättigheter i en kärv ekonomi, att se till att det
inte blir de unga som får bära de stora bördorna.
Loppet är inte kört än. Vi måste få socialministerns svar i nästa replik.
Vad tycker socialministern om att barn och ungdomar nu blir de stora förlo-
rarna vid de besparingar som sker, och vad tänker han göra?
Herr talman! Det är inte alltid lätt att hävda barnens intressen i dag.
Många vuxna och organisationer gör ett beundransvärt jobb. Men det be-
hövs ytterligare insatser. Det är mot denna bakgrund som förslaget om en
barnombudsman skall ses. Jag välkomnar nu socialministerns besked att en
proposition om en barnombudsman kommer till hösten. Då borde vi ha en
barnombudsman utsedd nästa vår. Socialministern lättar också litet på förlå-
ten. Han är tilltalad av tanken att ombudsmannens uppgift skall bli att be-
vaka efterlevnaden av FN:s barnkonvention i Sverige. Detta har också före-
slagits i utredningen. FN:s barnkonvention skall vara ett grundläggande do-
kument som en barnombudsman i Sverige bör arbeta utifrån.
Konventionen måste genomsyra alla beslut och allt arbete med barn i Sve-
rige. Konventionen kommer t.ex. med all säkerhet att vara ett viktigt instru-
ment för att hejda de värsta avarterna av nedskärningsförslag vi i dag ser,
och som slår mot barn.
Herr talman! Jag vill föreslå att regeringen inte enbart skapar ytterligare
en beredande myndighet. Det har vi många bra exempel på i dag. Barnom-
budsmannen behövs nämligen för ytterligare uppgifter. Vi behöver en barn-
ombudsman som också ges ett uppdrag att aktivt och offensivt delta i den
allmänna debatten och hävda barns intressen, både i samhällsplaneringen
och på ett vidare fält i samhället, t.ex. gentemot affärsintressen. Barn lever
sina liv i många olika situationer, och barnombudsmannen måste kunna ar-
beta utifrån det.
Ombudsmannen kan vara en barnens, ungdomarnas och vuxnas bundsför-
vant som med kraft och status kan hävda barnperspektivet ur alla samhällets
aspekter. Han skall ha ett arbetssätt som gör att han vet hur barn har det och
kan sprida kunskap och vara opinionsbildare.
Herr talman! Det måste var en barnombudsmans uppgift att synliggöra
barns och ungdomars egna åsikter om hur de har det. Jag skulle gärna vilja
ha socialministerns kommentar till dessa tankar om hur en barnombudsman
kan fungera.
Anf. 3 MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Herr talman! Även jag tvingas i likhet med Ewa Hedkvist Petersen konsta-
tera att socialministern inte med ett ord berör den djupa oro som finns ute i
landet när det gäller barnens situation. Den uppräkning av planerade och
redan vidtagna åtgärder som socialministern gör i sitt interpellationssvar rör
inte de grundläggande välfärdsmål som nu är hotade och som i stor utsträck-
ning berör barnen.
Bengt Westerberg har i anförande efter anförande uttalat sig för en gene-
rell välfärdspolitik. Jag har lyssnat till några och sett ännu fler refererade i
media Problemet är att ord och handling är två skilda saker för socialminis-
tern.
Den hittills förda politiken innebär en urholkning av de välfärdssystem
som skall garantera alla medborgare ett gott liv. På område efter område
skall staten genomföra nedskärningar - i boendet, i utbildningen, i statsbi-
dragen till kommunerna. Höjningen av barnbidrag och studiebidrag har re-
geringen skjutit upp. Och mer är att vänta. Anne Wibble tänker spara 18
miljarder till, kunde man läsa i tidningar i går.
Många av landets kommuner har stora ekonomiska problem och drar ned
på sin verksamhet. Det kan röra sig om nedskärningar på mellan 5 och 30 %.
Nedskärningarna i barnomsorgen drabbar barnen i form av större barn-
grupper, mindre personal, höjda taxor. Öppna förskolor läggs ned, sexåring-
arna hänvisas till skolan, och föreståndarens roll som pedagogisk ledare er-
sätts av rollen som administratör och ekonom.
Nedskärningar i skolan drabbar barnen genom större klasser och färre lä-
rare. Fasta vikarier tas bort, det blir färre halvklasser, sämre kvalitet på skol-
måltiderna. Hemspråksundervisningen hotas, elevassistenter och annan
kringpersonal avvecklas, och stimulansbidraget till upprustningen av den fy-
siska miljön i skolor upphör efter den 1 juli. Fritidsgårdar avvecklas, stödet
till barn- och ungdomsidrott minskas, simundervisning läggs ned eller av-
giftsläggs.
Och nedskärningarna på kulturområdet drabbar barnen genom att biblio-
tek eller biblioteksfilialer i barns närområden minskar öppethållandetider
eller läggs ned. Det blir neddragning av bokinköp - samtidigt som vi vet att
50 % av alla boklånare är barn.
Minskade statliga och kommunala bidrag till studieförbunden medför
också att kulturprogram till barn och ungdom minskar. Kommunala musik-
skolan minskar verksamheten och höjer avgifterna.
Nedskärningarna inom barnhälsovården drabbar barnen genom att barn-
hälsovården i många landsting nu omstruktureras, och barnkompetensen ris-
kerar att tunnas ut. Tjänster inom barnhabilitering och lekotekverksamhet
dras in. Och sak samma är det inom skolhälsovården.
Till detta kan läggas en allmän oro för att barn med extra behov inte får
dem tillgodosedda. Nedskärningar i den generella välfärden drabbar alla,
men mest dem som har störst behov av samhällets insatser. Och en sådan
viktig grupp är barn med behov av särskilt stöd av olika slag.
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
Tyvärr, socialministern, kan den här uppräkningen göras längre. Men jag
vill bara med detta understryka den oro som många i dag känner för hur
nedskärningar i stat, kommun och landsting slår mot barnen.
Det blir då något märkligt att läsa och lyssna till socialministerns svar, som
inte alls tar upp det här utan enbart handlar om barnkonventionen. Självfal-
let skall Sverige leva upp till barnkonventionen. Men det är inte det barnfa-
miljerna i Sverige nu efterfrågar i första hand, utan bra barnomsorg, skola,
bostad, och ett arbete att försörja familjen på om man drabbas av arbetslös-
het. Socialministerns svar andas en stor omedvetenhet om det här som be-
kymrar så många människor.
Alla dessa nedskärningar sammantagna drabbar barn orättvist hårt. De
är som grupp mycket beroende av att den kommunala servicen i närmiljön
fungerar på ett bra och likvärdigt sätt. Barn har också mycket svårare än
vuxna att formulera sina protester och utöva påtryckning på de politiker som
beslutar om nedskärningarna. Barn är också mycket beroende av sina för-
äldrars levnadsförhållanden, och därför slår neddragningar hårdast mot de
barn vilkas föräldrar har det svårast.
Inte minst i dåliga tider behövs det starka företrädare för barnen, som ser
till att barns behov och berättigade krav alltid ställs i fokus och prioriteras
när avgörande beslut skall fattas.
Socialminister Bengt Westerberg måste uppträda som en sådan stark före-
trädare. Men då måste socialministern våga ta i de grundläggande proble-
men, då måste ord och handling följa varandra. Hur tänker socialministern
agera som stark företrädare för barnen i Sverige?
Anf. 4 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Nu har vi under tolv minuter fått höra vilket elände som So-
cialdemokraterna i Sverige har ställt till med och som vi nu har att hantera i
den nya regeringen. Jag håller med om att det inte är något alldeles enkelt
arv som vi har övertagit efter den socialdemokratiska regeringen. Vi har haft
ekonomisk stagnation i flera år i Sverige. Jag håller med interpellanten och
Maj-Inger Klingvall om att det är alldeles uppenbart att det skapar problem
också när det gäller att hävda den generella välfärdspolitiken.
Men just därför att vi är medvetna om detta driver regeringen nu en eko-
nomisk politik vars syfte är att få i gång den ekonomiska tillväxten igen och
på det sättet skapa förutsättningar för att vi skall kunna bedriva en bra gene-
rell välfärdspolitik i Sverige framöver.
Den generella välfärdspolitiken hotas också på andra sätt. Det kan uppstå
svårigheter att få människor att acceptera de höga skatter som generell väl-
färdspolitik förutsätter, om man inte förmår leverera vad människor begär,
dvs. om de inte får valuta för skattepengarna. Också därvidlag har vi högt
ställda ambitioner inom regeringen - att se till att människor får mer valuta
för skattepengarna, för att på det sättet skapa förståelse för de höga skatter
som vi har och den generella välfärdspolitik som vi för i Sverige.
Men det är självklart att också i ett läge när det är kärvt och när vi tvingas
till vissa nedskärningar både i stat och i kommun, måste vi hävda de mest
utsatta gruppernas och de mest utsatta barnens intressen. Och den fråga som
jag hade uppfattat att Ewa Hedkvist Petersen hade ställt var vilka åtgärder
vi nu är beredda att vidta för att stärka den generella välfärden, speciellt med
hänsyn till barnens situation. Jag har redovisat en mängd sådana åtgärder i
mitt interpellationssvar.
Det grundläggande är naturligtvis att vi kan få en god ekonomisk utveck-
ling. Och jag tror att ni måste medge att en del av de problem som ni nu talar
om, och som man säkert kan få illustrationer till ute i våra kommuner,
hänger samman med att vi har haft en ekonomisk stagnation under ett antal
år - till vilken ni naturligtvis är medskyldiga, eftersom ni har tillhört den
grupp här i kammaren som har varit mest ansvarig för den ekonomiska poli-
tiken under senare år. Man kan inte hävda att allt elände som man kan
komma på - och som Maj-Inger Klingvall t.ex. gjorde en lång uppräkning
av i sitt inlägg - skulle ha uppstått under de månader som vi har haft den nya
regeringen. Det är alldeles uppenbart att det har sina rötter i den ekono-
miska politik som ni själva har medverkat till.
Men jag kan försäkra er bägge två att regeringens mycket bestämda ambi-
tion är att vi skall få i gång den ekonomiska tillväxten. Alla de åtgärder vi
vidtar, inkl, nedskärningar för kommunerna, har detta mycket bestämda
syfte - att vi skall komma bort från det stora budgetunderskottet, få i gång
den ekonomiska tillväxten och kunna hävda den generella välfärdspolitiken.
Och även i avvaktan på det krävs som sagt ett stort antal åtgärder, av vilka
jag har redovisat en del. Låt mig bara än en gång lyfta fram en av de åtgärder
som vi har vidtagit och fått riksdagen att acceptera nu under våren, nämligen
ett ökat stöd till föräldrar till barn med handikapp. Det är ett förslag som vi
under många år har lagt fram här i riksdagen därför att vi vet att just de här
familjerna tillhör de mest utsatta, dem som behöver mest stöd från samhäl-
let. Men Ewa Hedkvist Petersen, Maj-Inger Klingvall och deras partivänner
har aldrig stött den åtgärden förrän nu, sedan vi fått regeringsskiftet och har
kunnat lägga fram förslaget som proposition i riksdagen. Det är ett exempel
på den typ av åtgärder som vi vidtar för att också i kärva tider stödja de mest
utsatta barnen.
Anf. 5 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Jag noterar att socialministern inte i sin replik på något sätt
kommenterade frågan om en barnombudsman, och jag hoppas att socialmi-
nistern återkommer till den frågan. Jag tycker att det är viktigt att vi får en
dialog kring vad en barnombudsman kan göra i vårt land.
Och jag vill ännu en gång understryka att jag tycker att det är extra viktigt
nu att vi får en barnombudsman. Riksdagen har många gånger uttalat att det
här behovet finns. Det blev en utredning, och inför den proposition som skall
läggas fram är det alltså bra om vi nu får en diskussion om vad barnombuds-
mannens uppgifter blir. Jag vill hänvisa till vad jag sade om detta i mitt första
inlägg.
Socialministern gör naturligtvis som alla andra regeringsföreträdare i
dessa tider - han talar om arvet från socialdemokratin. Och det är klart att
man kan säga att inga problem skapas på ett halvår; det kan jag hålla med
om. Men vad socialministern och regeringen gör nu när man lägger fram sina
förslag är att man förvärrar problemen i Sverige och skapar nya. Det vi är
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
oroliga för - och det som är anledningen till att jag har framställt en interpel-
lation - är att det är barnen som får bära bördorna.
Jag är också orolig för att socialministern inte värnar barnen och inte ger
signaler till politikerna ute i landet hur bördorna skall bäras. Det är socialmi-
nisterns uppgift att ge signaler om att fördelningspolitiken skall vara sådan
att barnen och ungdomarna skall hållas så skadeslösa som möjligt.
Finansministern kan ju ge signaler om att avgifter bör tas ut på boklån.
Borde då inte socialministern, som ansvarig för dessa frågor i regeringen, ha
en uppfattning om att barn och ungdomars välfärd inte får beskäras i dessa
svåra tider? Sverige är ett rikt land, och vi måste gemensamt ta ansvar för
våra barn. Vi vet att det annars är de barn som har det svårast som drabbas.
Regeringen har lagt fram andra förslag utöver dem som gäller skattepoliti-
ken och den ekonomiska politiken som direkt drabbar barnen. Det gäller
t.ex. propositionerna om barnomsorgen och fristående skolor. I dessa nä-
ringspolitiska propositioner har det inte har gjorts någon analys av vilka kon-
sekvenser förslagen får för barnen. Det borde vara regeringens uppgift att
ha ett barnperspektiv i alla förslag som läggs fram.
Anf. 6 MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Herr talman! Först vill jag kommentera frågan om den ekonomiska politi-
ken.
Det är självklart att Sveriges ekonomi har stagnerat. Men det är en oer-
hört stor skillnad på den ekonomiska politik som regeringen vill föra och
den som Socialdemokraterna vill föra. Vi socialdemokrater skulle aldrig
drömma om att sänka skatterna med flera miljarder för välbeställda männi-
skor och låta bördorna bäras av barnen och människor med vanliga inkoms-
ter. Vi skulle inte heller drömma om att föra en sådan åtstramningspolitik
som skulle leda till en minskad inhemsk efterfrågan med många miljarder.
I en sådan här situation är det oerhört viktigt att det finns en väl uttänkt
strategi från regeringens och framför allt socialministerns sida om hur den
generella välfärden, något som berör alla barn, skall värnas. Socialministern
räknade i sitt interpellationssvar upp en rad åtgärder som rör barnkonventio-
nen. En av åtgärderna gäller alla barn, nämligen förslaget om en utvidgad
lagreglering på barnomsorgsområdet. Observera att formuleringarna böljar
bli alltmer utslätade.
Handlar det här om barnens rätt till en plats i barnomsorgen, eller är det
fråga om en lagstiftning som skall ge ”tillräckligt stöd för enskilda alterna-
tiv”, som det står i kompletteringspropositionen? Det skulle vara bra med
ett klarläggande här.
Min huvudinvändning är socialministerns ointresse och frånvaron av en
strategi för att klara de generella åtgärder som alla barn är beroende av för
att kunna leva ett bra liv. De punkter socialministern har räknat upp, och
som riktar sig till olika grupper av barn, förutsätter att den generella välfär-
den finns intakt i botten. Men så kommer inte att vara fallet om alla plane-
rade nedskärningar genomförs.
Visst kan väl ändå socialministern hålla med mig om, att när det råder brist
på resurser, är det ännu viktigare att diskutera prioriteringar och strategier
framåt i tiden? Men det finns inte några sådana ansatser och förslag. Jag
hörde inte heller att socialministern hade några sådana tankar i sitt första
inlägg. Vad tänker socialministern göra?
Anf. 7 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Det är klädsamt att Ewa Hedkvist Petersen medger att den
ekonomiska stagnationen inte är ett problem som har uppkommit efter rege-
ringsskiftet utan faktiskt är ett arv som den nuvarande regeringen har tagit
över. Jag skall inte på något sätt hävda att ekonomisk politik är något enkelt
och att det hade varit lätt att undvika de problem som nu finns. Men likväl
måste den regering vi hade som satt fram till oktober i fjol ta på sig en stor
del av ansvaret för att det har blivit en ekonomisk stagnation och för att vi
nu tvingas till en hel del smärtsamma ekonomisk-politiska åtgärder för att få
ordning på den svenska ekonomin.
Grunden skall naturligtvis vara den generella välfärdspolitiken. För att
kunna hävda den generella välfärdspolitiken och få ordning på ekonomin
tvingas vi till en del ingrepp i själva välfärdssystemet. Därom tror jag inte att
det råder någon oenighet. Också den socialdemokratiska regeringen insåg -
åtminstone mot slutet av sin ämbetsperiod - att det var nödvändigt med vissa
ingrepp i t.ex. sjukförsäkringen, och även en del andra åtgärder genomför-
des. Då inleddes en politik av reformering av dessa system, som vi sedan har
fortsatt - fast med betydligt större kraft än vad Socialdemokraterna för-
mådde visa.
Maj-Inger Klingvall säger, att när det råder brist på resurser måste det ske
prioriteringar. Ja, det är just vad detta handlar om. Det är därför att det rå-
der brist på resurser som vi har prioriterat de mest utsatta grupperna och
barnen. Vi har just därför inriktat våra åtgärder på t.ex. barn med handi-
kapp. Pengarna läggs på dem. Trots att det är kärva tider kommer vi att ge-
nomförs en stor handikappreform. Men det handlar naturligtvis inte bara
om barn. Det finns också andra utsatta grupper, t.ex. pensionärer med låga
inkomster och en del andra grupper som vi också tycker att det är viktigt att
ta hänsyn till i det kärva läge som nu råder.
Ewa Hedkvist Petersen frågade om barnombudsmannen. I mitt svar redo-
visade jag hur jag ser på den frågan. Jag tycker att tanken, som framför allt
har framförts från Rädda barnens sida, att låta barnombudsmannen bevaka
att FN:s barnkonvention efterlevs i Sverige, är ett intressant uppslag. Vi hål-
ler nu på att gå igenom de synpunkter vi har fått under remissbehandlingen,
och vi skall återkomma så småningom med en proposition till riksdagen. De
synpunkter som Ewa Hedkvist Petersen här framför finns naturligtvis med i
bilden när vi funderar på hur barnombudsmannaämbetet skall utformas.
Det har vidare sagts att de förslag vi har lagt fram när det gäller barnom-
sorg och skola - jag förmodar att det framför allt har avsett förslagen att
släppa fram enskilda alternativ på dessa områden - skulle missgynna barnen.
Det är för mig en alldeles obegriplig ståndpunkt. De erfarenheter som finns
av enskilda alternativ på dessa områden är utomordentligt positiva. Jag tror
inte att det går att hävda att något barn som har gått i Waldorfskola eller
Montessoriskola, på föräldrakooperativt dagis eller dagis som har drivits på
annat sätt i enskild form har farit illa av det. Vi har öppnat större möjligheter
för enskilda initiativ än vad som hittills har funnits. Det är fel att stänga ute
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
10
en hel del av de alternativ som skulle kunna stå till buds. Det är för mig en
helt främmande tanke att barn skulle fara illa av sådant. I själva verket är
mångfald och större frihet något som gynnar barnen. Det är därför vi har
lagt fram dessa förslag - inte för att vi vill barn illa, utan för att vi vill barn
väl. Det borde Ewa Hedkvist Petersen kunna förstå.
Vidare ställde Maj-Inger Klingvall en fråga om den lagstiftning om barn-
omsorg som tidigare diskuterats vid åtskilliga tillfällen i kammaren. Det är
tänkt att lagen skall ta hänsyn till flera saker. Dels gäller det önskemålet att
det skall finnas utrymme för enskilda alternativ, dels gäller det att tillgodose
de behov av barnomsorg som finns. Regeringen har i regeringsdeklarationen
klart sagt att målet är full behovstäckning inom barnomsorgen. Det innebär
att var och en som behöver barnomsorg utanför hemmet skall ha rätt att få
det. Tanken är att lagstiftningen skall ge ett sådant stöd till föräldrarna att
den rätten kan tillgodoses. Regeringen återkommer även när det gäller detta
med förslag till hösten.
Det grundläggande och avgörande är att få i gång den ekonomiska utveck-
lingen om vi skall kunna hävda den generella välfärdspolitiken och kunna
tillgodose alla de önskemål som både barn, äldre och handikappade har.
Alla de åtgärder som regeringen vidtar har detta syfte. Det går alltid att dis-
kutera vilka ekonomisk-politiska åtgärder som är de rätta i vaije givet läge.
Men vi vill pröva vår metod. Socialdemokraterna prövade sin, och det ledde
Sverige in i ekonomisk stagnation och in i de problem som nu finns i svensk
ekonomi och välfärd. Vår ambition är att lösa dessa problem. Vi bör åtmin-
stone få litet mer än sju åtta månader på oss för att visa att våra recept för
att klara den ekonomiska utvecklingen i Sverige håller. Jag är övertygad om
att vi kommer att kunna visa det.
Anf. 8 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Vi är politiker, socialministern! Som politiker har vi till upp-
gift att lösa problem i samhället. Det råder en ekonomisk stagnation i Sve-
rige. Tillväxten är inte vad den borde vara. Men när vi i dag skall ta itu med
problemet måste vi bestämma oss för vilka som skall värnas i processen och
med de åtgärder som vidtas stå skadeslösa.
Jag hävdar att det i första hand är barnen vi måste skydda. Jag kräver att
socialministern utifrån sin position också värnar barnen i den ekonomiska
politik som regeringen formulerar.
Socialministern säger att Socialdemokraterna har prövat sin ekonomiska
modell. Det har vi gjort, och den har varit framgångsrik. Vi har problem,
och det har vi haft, men vi har hela tiden i vår ekonomiska politik sett till att
de grupper som behöver stöd också får det. Vi har använt generella metoder
därför att vi vet att dessa i längden ger varaktiga resultat. Nu ser vi att barn
och ungdomar, vilka vi vill värna, riskerar att få betala priset för den ekono-
miska politik som den borgerliga regeringen driver. Det kan vi inte accep-
tera. Det ger bestående verkningar som det blir svårt att reparera senare. Vi
saknar också hos regeringen ambitionen att värna dessa grupper.
Jag skulle vilja att socialministern uttryckte en uppfattning om att det är
barnen som skall värnas när det nu sker besparingar ute i kommunerna och
ute i landet. Jag anser att socialministern måste göra det och kan göra det.
När det sedan gäller resonemanget om bl.a. fristående skolor kan man ha
ambitioner och strategier med sina förslag, men när man sedan lägger fram
förslagen och ser formuleringarna blir resultatet kanske inte alltid det som
skulle önskas. Så är det när det gäller fristående skolor. Det förslag som har
lagts fram innebär att kommunala skolor kan få svårigheter att bedriva sin
verksamhet. Det kan vi inte heller acceptera. Om socialministern följer skol-
debatten och utbildningsdebatten här i kammaren kan han få höra hur dis-
kussionen kommer att gå i det avseendet. Jag anser alltså att man här inte
har haft ett generellt barnperspektiv.
Anf. 9 MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Herr talman! Jag känner mig mycket tveksam när socialministern skall
förklara hur socialministern ser på detta med prioriteringar. Jag känner mig
tveksam till socialministerns inställning till den generella välfärdspolitiken.
Socialministern sade ungefär så här: Det är de mest utsatta barnen och de
mest utsatta grupperna som skall prioriteras.
Men för oss socialdemokrater är det självklart att det är barnen som skall
prioriteras i den situation vi nu befinner oss i. Det är det vi menar med gene-
rell välfärdspolitik. Vi skall naturligtvis prioritera åtgärder som är bra för
alla barn i vårt land. Jag skulle gärna vilja att socialministern förtydligade sin
inställning till den generella välfärdspolitiken. Är det alla barn eller är det
bara de mest utsatta barnen som skall prioriteras?
Sedan skulle jag något mer vilja följa upp frågan om en barnombudsman.
Vi tycker att det är oerhört viktigt att vi på alla sätt försöker att bevaka barns
och ungas rättigheter och trygghet. Barnombudsmannen kan tillsammans
med andra ha en sådan funktion. Vi har ju i Sverige en rad frivilliga organisa-
tioner som gör ett fantastiskt arbete. Jag tänker bl.a. på Rädda barnen, på
BRIS och på flera handikapporganisationer. Vi har också några myndigheter
som arbetar med barn. Barnmiljörådet arbetar enbart med barn. Vi har
barn- och ungdomsdelegationen och statens ungdomsråd.
Min uppfattning är att en ombudsman för barn och ungdom kan bli en
viktig komplettering i samhällets insatser för att bevaka om rätt saker görs
utifrån barns och ungdomars faktiska önskemål och behov och utifrån ambi-
tionen att förbättra barns villkor. Men om en barnombudsman skall kunna
få kraft bakom sitt arbete, måste det finnas myndigheter som mer reguljärt
har till uppgift att bevaka barns och ungdomars villkor och som kan följa
frågor under lång tid, göra uppföljningar och utvärderingar och bevaka
barnaspekter inom olika sektorer. Det räcker inte med en barnombudsman
om det inte finns andra myndigheter och organisationer som gör grovjobbet.
Barnombudsmannen skall komplettera, inte ersätta, övrigt arbete med barn-
och ungdomsfrågor.
Avslutningsvis vill jag fråga socialministern hur han ser på barnombuds-
mannens uppgifter i förhållande till de frivilliga organisationernas och nuva-
rande myndigheters arbete för barn.
Anf. 10 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig svara på den sista frågan först. Det är alldeles själv-
klart att barnombudsmannen inte kan ta över alla uppgifter från andra myn-
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
11
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
digheter, och ännu mindre från frivilligorganisationer. Det är självklart att
bamsynpunkter måste beaktas på många olika håll. Dessa insatser kan kom-
plettera varandra. Det innebär inte att det inte kan finnas uppgifter, t.ex.
hos barnmiljörådet, som lämpligen kan tas över av barnombudsmannen.
Det tillhör de frågor vi prövar i beredningen av det här ärendet.
Ewa Hedqvist Petersen frågade vilka som skall gå skadeslösa. Hon sade
att barnen måste komma i första hand. Man kan naturligtvis uttrycka det så
att barnen skall komma i första hand, men det finns självfallet också andra
grupper som vi måste ta hänsyn till. Vi kan inte säga att barnen skall gå helt
skadeslösa medan vi offrar handikappade och äldre. Det är jag inte beredd
att säga, om det var vad Ewa Hedqvist Petersen efterlyste. Jag tycker att vi
hela tiden, även när vi måste strama åt ute i kommunerna, måste ta rimlig
hänsyn till både barn och andra utsatta grupper, t.ex. handikappade och
äldre. Vi tvingas hela tiden göra en avvägning mellan dessa grupper. Vi kan
inte säga att en grupp får allt och de andra grupperna får inget. Jag tycker
inte att det är en rimlig prioritering.
Maj-Inger Klingvall var tveksam till mitt sätt att resonera om priorite-
ringar. Det är sant att alla åtgärder vi sätter in inte riktar sig till alla barn.
När vi t.ex. sätter in åtgärder för barn med handikapp är det klart att det är
just barn med handikapp, dvs. en grupp på några tiotusental barn, som får
glädje av de åtgärderna. Men jag tycker inte att vi av det skälet att dessa
åtgärder riktar sig till vissa barn, skall säga att vi skall utesluta dem till för-
mån för åtgärder som når alla barn. Vi höjer också barnbidrag och gör annat
som berör alla barn, men vissa åtgärder måste självfallet vara inriktade på
särskilt utsatta barn. Där har vi i Folkpartiet liberalerna tyckt - och rege-
ringen tycker nu - att det är mycket viktigt att förbättra förhållandena för
barn med handikapp. Det är en fråga som vi har prioriterat högt. Social-
demokraterna har visat ett ganska ringa intresse för den frågan i regerings-
ställning. Glädjande nog har man stött den prioriteringen i opposition. Det
tycker vi är bra.
Herr talman! Ewa Hedqvist Petersen uttryckte en oro för att barnen nu
får betala priset för den ekonomiska politik som bedrivs. När det görs ned-
skärningar i kommunerna görs det därför att samhällsekonomin kräver det.
Staten håller inte inne dessa pengar och samlar dem i några skattkistor. Sta-
ten har ju också stora underskott. Vi har alla stora underskott på alla nivåer
i samhällsekonomin. Därför ställs det också stora krav på att vi effektiviserar
verksamheten. Målet med det är inte att det skall bli sämre, varken för barn
eller några andra grupper. Målet är att det skall bli bättre. Vi skall åstad-
komma mer med mindre resurser. Därför måste ambitionen i kommunerna
vara att inte försämra för olika personer och olika grupper, utan att göra det
bättre för dem. Det ställer naturligtvis stora krav på kommunerna. Man
måste förbättra produktivitet och effektivitet i kommunerna under åren
framöver, oavsett vilken regering vi har i Sverige. Men målet för de föränd-
ringar och de omstruktureringar som nu sker måste vara att det skall bli
bättre för alla grupper och att man skall få mer valuta för skattepengarna.
Överläggningen var härmed avslutad.
12
Anf. 11 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! My Persson har frågat mig om jag är beredd att inom ramen
för beslutade stimulansbidrag till äldreboende också möjliggöra konstruktio-
ner som ger stimulanser även för vård och service av äldre i hemmet.
Jag skulle vilja inleda med en beskrivning av bakgrunden till äldrerefor-
men och vad reformen konkret innebär. Antalet mycket gamla människor
ökade under 1980-talet och hemtjänstinsatsema uttryckt både i timmar och
i personal byggdes ut i stor omfattning. Det ökade antalet mycket vårdkrä-
vande äldre, t.ex. med demenssjukdomar, möttes däremot inte av motsva-
rande utbyggnad av äldreboendet. Under 1980-talet har en förskjutning
skett av hjälpinsatserna i hemmen så att totalt sett färre vårdtagare får hem-
tjänst, medan mycket vårdbehövande äldre och handikappade får allt mer
hjälp. Inriktningen har varit att ge dem möjligheter att med kvalificerade
vårdinsatser bo kvar i det egna hemmet. Det innebär att äldre människor
som för tio år sedan i regel hänvisades till långtidssjukvården, i dag kan välja
att få vård i den egna bostaden.
Denna förskjutning av tyngdpunkt från institutionsvård till vård i det egna
hemmet innebar att kommuner och landsting blev allt mer beroende av var-
andra för att klara de ökade krav som ställdes på en trygg och väl fungerande
äldreomsorgsorganisation. Redan i äldreberedningens betänkande 1987 be-
rördes behovet av ett mer enhetligt huvudmannaskap för vissa delar av äld-
reomsorgen. Men det skulle dröja ända fram till våren 1991, då riksdagen
beslutade om den ekonomiska regleringen av reformen, som frågan fick sin
slutliga lösning och kommunerna gavs ett samlat och tydligt ansvar för äld-
reomsorgen.
Äldrereformen innebär i korthet att kommunerna har fått en skyldighet
att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre och
bostäder med särskild service för yngre människor med funktionshinder.
Kommunen skall erbjuda hälso- och sjukvård i särskilda boendeformer och
i dagverksamheter och kan också, efter överenskommelse med landstingen,
överta ansvaret för hemsjukvården i ordinärt boende. Vidare har kommu-
nen fått ett betalningsansvar både för somatisk långtidssjukvård som drivs
av landsting eller enskilda vårdgivare och för personer som av läkare bedöms
inte längre behöva den medicinska vård som landstingens länssjukvård sva-
rar för.
Den 1 januari 1992 överfördes 490 sjukhem med ca 31 000 platser för so-
matisk långtidssjukvård till kommunerna. Ansvaret för drygt 400 grupp-
boendeenheter med sammanlagt 3 000 boende samt 200 dagverksamheter
för åldersdementa och 130 enheter för dagsjukvård överfördes också till
kommunerna. Totalt bytte ca 55 000 anställda arbetsgivare. Kommunerna
har fått betalningsansvar för 5 500 platser avseende somatisk långtidssjuk-
vård och för 3 300 platser avseende somatisk korttidssjukvård och geriatrisk
vård.
Som My Persson säger är detta den största huvudmannaskapsreform som
ägt rum under de senaste decennierna - kanske någonsin - inom svensk för-
valtning. Reformens ekonomiska omfattning uppgår till ca 20 miljarder kro-
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
13
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
14
nor, vilka överförts till kommunerna genom olika regleringsinstrument. I
samband med beslutet om äldrereformen beslutade regeringen också att an-
slå sammanlagt 5,5 miljarder kronor för att stimulera kommunernas och
landstingens förändringsarbete. Det utökade statliga stödet avser stimulans-
bidragen till utbyggnad av gruppboende och till ombyggnad av sjukhemmen;
sammanlagt 3 miljarder kronor, ett särskilt statsbidrag till kommunerna om
1,5 miljarder kronor för betalningsansvaret, 500 milj.kr. för information och
utbildning och slutligen 500 milj.kr. i statsbidrag till landstingen för den sär-
skilda vårdgarantin i syfte att nedbringa kötiderna.
My Persson anger att 38 000 äldre nu skrivs ut från landstingens äldrevård.
Här måste dock råda någon missuppfattning kring dessa siffror som jag inte
kan genomskåda. Det som hänt under reformens första fyra månader är att
kommunerna i stor utsträckning kunnat ta ansvaret för de s.k. medicinskt
färdigbehandlade genom att de nu förfogar över medicinska resurser på
sjukhemmen, i dagverksamheter och i vissa fall också genom att ansvaret för
hemsjukvården överförts till kommunerna. Jag har här i kammaren nyligen
besvarat frågor rörande effekterna av systemet med ett kommunalt betal-
ningsansvar, och då konstaterat att allt hittills tyder på att detta system i stort
sett fungerar väl. Jag har också beskrivit den uppföljning som sker i betal-
ningsansvarsdelegationen och de särskilda tillsynsinsatser som socialstyrel-
sen gjort i några enskilda fall.
Jag är väl medveten om att anhöriga utför mycket stora och betydelsefulla
insatser inom äldreomsorgen och att de behöver stöd och hjälp i olika for-
mer. Avlastning av det tunga vårdansvaret genom hemtjänst, tillfällig place-
ring på ålderdomshem eller sjukhem och kanske också stöd och hjälp i form
av anhörigträffar hör till kommunernas ansvarsområde.
My Persson nämner den mycket omfattande uppföljning och utvärdering
av äldreformen som påbörjats och som skall pågå under kommande år. Inför
höstens hearing i socialutskottet hoppas jag att det kommer att finnas under-
lag kring bl.a. betalningsansvaret och användningen av stimulansbidragen.
Jag är inte nu beredd att ompröva inriktningen för och konstruktionen av
de särskilda stimulansbidragen till bl.a. gruppboende och för att förbättra
boendemiljön inom sjukhemmen. ÄDEL-reformen innebär en omfattande
och angelägen organisationsförändring som enligt min mening ger goda för-
utsättningar för kommunerna att utveckla äldre- och handikappomsorgen
efter de uppställda målen.
Anf. 12 MY PERSSON (m):
Herr talman! Jag ber först att få tacka statsrådet för svaret.
Jag har förståelse för att socialministern har en viss ovilja att nu ompröva
inriktningen nå de stimulansåtgärder som redan är beslutade. Men vad jag
däremot inte har samma förståelse för är den inriktning för stimulansbidra-
get för äldreboende som från böljan fanns.
Socialministern gav i sitt svar till mig en historik över ÄDEL-reformen.
Jag vill utifrån intentionerna i min interpellation ge några synpunkter på äld-
reboendet.
Vi har i vårt samhälle en tendens att alltför ofta planera mer utifrån tren-
der än utifrån kunskap och långsiktighet. Detta innebär inte bara en in-
skränkning i valfriheten för den enskilde utan också ett mycket dåligt hushål-
lande med samhällets ekonomiska resurser.
Ålderdomshemmen är ett exempel. Det fanns en trend som sade att det
inte var gott för en gammal människa att bo på ålderdomshem. Sålunda
skulle den boendeformen avvecklas, och de gamla som bodde där skulle flyt-
tas ut till ett annat boende. Så skedde också. Jag vill påstå att vi i och med
detta bokstavligt talat tog livet av ett antal gamla människor. Men så hände
det som alltid sker. Trenden bröts, och pendeln svängde. Plötsligt var ålder-
domshemmen en god boendeform, och i dag är vi i färd med att bygga upp
dem igen.
Hade kunskap och sunt förnuft fått råda - och jag vet att bådadera fanns
att tillgå, men det var ingen som lyssnade - hade dessa misstag inte begåtts.
Vad jag nu befarar är att vi i dag är på väg att göra samma misstag, och att
trendordet i dag är gruppboende.
Givetvis är gruppboendet en mycket god boendeform om det är rätt an-
passat till de äldre som skall bo där när det gäller miljö, funktion och en god
omvårdnad. För den alltmer växande skaran dementa, som socialministern
också talade om - man räknar i dag med att 20 % av alla över 80 år kommer
att drabbas av demenssjukdom, och merparten av Alzheimers sjukdom - är
gruppboendet ett gott boende. Därför skall det självfallet, som nu skett, sti-
muleras.
• Men för den som är gammal och utifrån sin ålder vad jag kallar lagom
frisk, är kanske framför allt det egna hemmet, men också servicehuset som
det i början var tänkt att fungera när vi inrättade den boendeformen, eller
det goda ålderdomshemmet, det bästa boendet. Jag tror därför att det ligger
en fara i, att när staten nu vill stimulera äldreboendet göra det med en så
snäv inriktning som nu skett.
Förvisso behöver vi gruppboende för äldre, men därjämte måste vi ha al-
ternativ. Man kan aldrig bygga i fatt ett behov. Behovet förändras ständigt.
Det är därför vi behöver mångfald även vad gäller alla äldres rätt till en god
bostad.
Jag vet att man nu i kommuner i rasande fart startar gruppboenden för att
ta vara på stimulansbidragen, samtidigt som man har brist på andra boen-
dealternativ för äldre och framför allt många gamla boende i ensamhet och
mänsklig misär i eget hem. Vi vet att hemtjänsten inte fungerar. Den anhö-
riga, som ofta själv är gammal, orkar inte längre ställa upp, och några dag-
centraler eller avlastningsplatser att tala om finns inte alltid att tillgå.
Skulle man vara drastisk skulle man kunna säga att dessa från början inte
allför sjuka gamla under de omständigheter de nu lever kommer att bli just
så sjuka att de kommer att behöva den vård som gruppboendet skall kunna
erbjuda dem när det är färdigbyggt. Detta är inte humant.
Jag skulle i anledning av interpellationssvaret vilja ställa följande frågor
till socialministern. Bl.a. till följd av ÄDEL-reformen skärs nu platserna
kraftigt ner inom den s.k. långvården. Vart tar dessa gamla människor som
nu blir hemlösa vägen? Jag är medveten om att det är omöjligt för socialmi-
nistern att nu svara på den frågan, men kanske kan den av regeringen till-
satta betalningsansvarskommittén hjälpa till med svaret. Kommittén har
som bekant nyligen skickat ut en enkät till kommuner och landsting, där man
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
15
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
16
bl.a. ställer denna fråga: Vilket alternativ till sjukhusvården erbjuder kom-
munerna? Svaret är av intresse för den hearing som socialutskottet ämnar
genomföra till hösten om just äldrevården.
Tillgången på alternativa boendeformer med olika grader av vård finns i
dag inte fullt utbyggd i de flesta kommuner. Därför hänvisas många gamla
till det egna hemmet, mer eller mindre mot sin vilja. Det är därför av största
vikt att stora ansträngningar nu görs för att hjälpa och stödja de hemma-
boende gamla, deras anförvanter och den personal som vi fortfarande har
kvar i hemtjänsten.
Jag är medveten om att detta nu är kommunernas ansvar. Men anser inte
socialministern att det också vad gäller detta boende måste finnas en viljein-
riktning och ett övergripande ansvar från statens sida? Hur skulle i så fall
detta ansvar kunna utformas för att bli inte en pekpinne utan en stimulans
för kommunerna, inte minst i ljuset av den mycket svåra ekonomiska situa-
tion som många kommuner i dag befinner sig i?
Anf. 13 ROSA ÖSTH (c):
Herr talman! Det är en mycket angelägen fråga som My Persson ställt och
som jag gärna något vill kommentera.
Jag har i många år haft tillfälle att ägna mig åt äldreomsorgsfrågorna. Jag
skulle utifrån den erfarenheten inte vilja göra riktigt samma historiebeskriv-
ning som Bengt Westerberg och kanske inte heller riktigt dra samma slutsat-
ser. Jag skall inte göra någon större affär av det, för jag tror ändå att vi har
samma intresse av att lösa frågorna om vård och omsorg för de äldre på ett
bra sätt.
I dag är kommunerna i full färd med att försöka leva upp till de förvänt-
ningar och de krav som ställs på dem i och med deras utvidgade ansvarsroll.
Det är självklart att de sätter en ära i att visa att de klarar av dessa ny uppgif-
ter. Det ligger närmast i sakens natur att man inte i förstone vill medge att
det finns svårigheter i sammanhanget som man kanske inte riktigt bemästrar.
Det är när man kommer ned på individnivå som man märker att effekterna
inte alltid är så goda. Jag har mött flera ganska förtvivlade människor som
berättar hur deras tillvaro ställts på huvudet därför att mor eller far plötsligt
skickats hem från sjukhuset, trots att de inte har en chans att klara sig där
utan väldigt mycket hjälp, något som kommunen inte har möjlighet att ställa
upp med, åtminstone inte med kort varsel.
Jag delar därför My Perssons oro, och jag tycker att hennes förslag är in-
tressant. Också i ett övergångsläge måste vi söija förvåra äldre, och då kan
det krävas ett flexibelt utnyttjande av våra tillgängliga medel. Jag tror för
övrigt att vi också mer långsiktigt måste vidga perspektiven och öka flexibili-
teten. Vi vet ju alla att vi de närmaste åren får ett kraftigt ökat antal mycket
gamla människor. Vi vet också att många av dessa kommer att behöva
mycket vård, och att det är människor som måste ge den vården alldeles oav-
sett vem som är huvudman för verksamheten.
Det är också bekant att det till den allra största delen är anhöriga eller
närstående som sköter äldrevården. Det brukar anges att de står för 75 %
eller kanske ännu mer. Jag har åtskilliga gånger i denna kammare tagit upp
anhörigvårdsfrågan. Jag har hävdat, och gör det nu igen, att denna verksam-
het måste synliggöras, värderas och respekteras. Det skall inte göras genom
en välvillig gest ibland, utan genom att man väger in hela detta omfattande
arbete i den totala äldreomsorgen så att vi får en uppfattning om ifall dessa
omfattande insatser kan påräknas också i framtiden. Det kanske behövs en
komplettering av trygghetslagstiftningen eller möjlighet till viss ersättning
osv. Det finns många tankar kring detta. Åtgärderna behöver inte kosta så
mycket pengar, men de är kanske avgörande för om vi skall klara denna
verksamhet i framtiden.
Jag hoppas att Bengt Westerberg i översynen och uppföljningen av äldre-
reformen inte bortser från att anhörigvården är en förutsättning för att äld-
reomsorgen alls skall fungera. Jag hoppas, herr talman, att jag får en kom-
mentar till detta av Bengt Westerberg.
Anf. 14 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag är något osäker vad My Persson syftar på när hon säger
att det sker en nedskärning av platser inom långvården. Det är sannolikt rik-
tigt att man inom landstingen inte kommer att ha lika många färdigbehand-
lade patienter som ligger länge. Kanske platser av det slaget försvinner och
ställs till förfogande för andra verksamheter inom sjukvården. Men om man
med långvård menar platser på sjukhem och liknande finns det för närva-
rande inga tendenser till att man skär ned, utan verksamheten byggs snarare
ut.
Att platserna på akutavdelningama försvinner, dvs. att patienter som är
färdigbehandlade inte ligger kvar där, tycker jag är en bra utveckling. Vi har
länge kritiserat det förhållandet att personer som har varit färdigbehandlade
inte har haft någonstans att ta vägen. Det var motiveringen till det betal-
ningsansvar som har lagts på kommunerna, och det har lett till mycket goda
resultat.
Jag fick nyss ett tidningsklipp från Västerbotten, där man hade gjort en
utvärdering av hur ÄDEL-reformen slagit igenom. Man konstaterade att det
hade fungerat mycket väl och att kommunerna hade varit duktiga på att ta
hand om sina äldre.
Vart har de tagit vägen? Sannolikt finns de i olika boendeformer: ålder-
domshem, servicehus, gruppbostäder och annat som finns tillgängligt i kom-
munen. En del har kanske också fått möjlighet att flytta hem med hem-
tjänststöd av olika slag.
Skälet till att vi inom ramen för ÄDEL-reformen valde att stimulera fram-
för allt ombyggnad av sjukhem till fler egna rum och utbyggnad av gruppbo-
städer var naturligtvis att det där fanns akuta bristproblem. Trots att debat-
ten om de egna rummen på sjukhemmen nu pågått under ganska många år
finns fortfarande flera tiotusental personer som år efter år tvingas leva ihop
med andra människor. Det borde vara en självklar rätt för äldre människor,
precis som det är för de flesta andra, att få ha ett eget rum ifall man önskar
det. Ingen skall tvingas till det, men alla skall ha rätt till det.
På samma sätt är det med gruppbostäderna. Man har ganska sent upp-
märksammat att detta är en utomordentligt bra boendeform, framför allt för
dementa. Därför finns det än i dag inte mer än 3 000 eller 4 000 platser i
gruppbostäder för dementa, medan behovet har uppskattats till mellan
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 118
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
18
25 000 och 30 000. Det finns alltså en betydande brist på platser i gruppbostä-
der. Det är skälet till att statsmakterna bestämde sig för att man under en
period av fem år - den kan bli kortare med de nya regler som gäller - skall
stimulera utbyggnaden.
Stimulansbidraget omfattar gruppbostäder inte bara för dementa, utan
också för psykiskt sjuka och utvecklingsstörda. För dem är detta också en
bra boendeform. Jag tror därför inte att det är särskilt stor risk för att vi skall
förbygga oss på det här området. Tvärtom kommer det säkert fortfarande
att finnas en brist när man har utnyttjat alla de stimulansbidrag som nu är
aktuella.
Sedan är det också viktigt att understryka att det här stimulansbidraget är
ett tidsbegränsat investeringsbidrag. Skall man ge stöd t.ex. till hemtjänst-
personal handlar det snarast om ett driftbidrag, och då måste det utgå under
en längre period. Vi har faktiskt haft, och har fortfarande, ett statligt bidrag
till social hemhjälp. Men i den kompletteringsproposition som regeringen
nyligen redovisade föreslås att man skall ändra principerna för bidragsgiv-
ningen till kommunerna och ta bort de specialdestinerade bidragen, bl.a. till
social hemhjälp, och i stället lägga in dem i den s.k. påsen, dvs. det generella
statsbidraget till kommunerna.
Hur det kommer att fungera vet vi naturligtvis inte än. Men inom den
kommunala sektorn har man bedömt att detta är av värde för att man skall
kunna bedriva en effektivare och mer flexibel verksamhet.
Samtidigt delar jag My Perssons uppfattning att staten har ett övergri-
pande och yttersta ansvar för att servicen t.ex. till äldre fungerar. Därför kan
vi behöva fundera på om vi på annat sätt skall reglera den här verksamheten.
Det som då ligger närmast till hands är naturligtvis ändringar i socialtjänstla-
gen, som också Rosa Östh antydde.
Vi har tidigare diskuterat de planer som finns på att ändra socialtjänstla-
gen när det gäller barnomsorgen. När det gäller äldreomsorgen har det visat
sig att socialtjänstlagen redan ger ett stöd till enskilda personer som vill be-
svära sig. Men jag vill inte alls utesluta att ytterligare skärpningar av social-
tjänstlagen kan bli aktuella.
Det pågår, som My Persson och Rosa Östh känner till, en översyn av lag-
stiftningen på det området. Så småningom kommer vi att få ett förslag från
socialtjänstkommittén. Vi utgår ifrån att den också analyserar de här frå-
gorna, och att detta ligger till grund för de förslag som kommittén kan
komma med.
Det råder inga delade meningar om det angelägna i att se till att det finns
alternativ och mångfald på det här området. Huvudansvaret ligger på kom-
munerna, men självklart kan staten aldrig frånsäga sig det yttersta ansvaret
för att våra äldre kan få åldras på ett värdigt sätt.
Anf. 15 MY PERSSON (m):
Herr talman! Socialministern säger att jag kanske är litet fel ute när jag
påstår att institutionerna mer eller mindre tömts. Jag tror faktiskt inte att
jag är så fel ute. De färdigbehandlade patienterna har vi talat om tidigare i
kammaren, men det är faktiskt så i vissa kommuner att långvårdskliniker av
olika slag och sjukhemsplatser dras in därför att man tycker att andra former
av boende är bättre. Men detta sker innan dessa andra boendeformer är fullt
utbyggda eller har fått full service.
Dessutom pågår just nu en nedmontering av de psykiatriska specialsjuk-
husen och de psykiatriska institutionerna. Där finns många gamla som också
skickas ut till ett boende som inte fungerar för dem och där de kanske får bli
ensamboende och hamna i vad jag vill kalla andlig misär.
Jag tror att man inte får negligera det problemet.
Sedan vill jag påstå att ett eget rum i långvården, som det kämpats ofta
och länge för, förvisso är bra, men det räcker inte när man inte ens en gång
har en plats i den specifika vård man behöver.
Jag tycker att det Rosa Östh anförde här om anhörigvården är mycket vik-
tigt. Socialministern är inne på precis samma tankar. Det gavs väl ett visst
löfte om att man kunde få till stånd vissa ändringar i socialtjänstlagen. För
många gamla, ensamma och sjuka människor som bor i sitt hem skulle det
kunna innebära litet mera stöd och hjälp.
Jag skulle vilja komma in på en något annorlunda frågeställning. Jag oroar
mig fortfarande, som socialministern förstår, för hur kommunernas dåliga
ekonomi och den här pengapåsen vi har talat om kommer att slå mot de
gamla. Det har sagts här i dag att det är barnen som är de stora förlorarna.
Jag tror att de stora förlorarna är de gamla, de sjuka och de ensamma. Det
finns så många, inte minst föräldrar, som för barnens talan, men det finns
praktiskt taget inte någon som för de gamlas talan. De är ofta så gamla och
sjuka att de inte själva förmår föra sin talan.
Socialministern och jag var båda på socialtjänststämman och talade. Där
framkom att tanken på en barnombudsman var intressant för socialminis-
tern. Det har sagts i denna kammare i dag också. Om man kan lägga pengar,
tid och krafter på att fundera i departementet på en barnombudsman, är det
då inte hög tid att prioritera en ombudsman för de äldre, som behövs än
mer?
Anf. 16 ROSA ÖSTH (c):
Herr talman! Vi skall inte nu diskutera ÄDEL-reformen som sådan. Vi
kan ha delade meningar om hur viktig och angelägen den var. Effekterna har
varit bra i en del kommuner och mindre bra i andra, beroende på hur man
tidigare löst sina samordningsfrågor.
Men det viktiga, som My Persson har belyst på ett bra sätt, är att man i
varje läge har ett flexibelt synsätt, att man inte låser sig för vissa lösningar,
utan har sinnet öppet för olika vägar och olika sätt att använda tillgängliga
medel.
Det handlar inte alls om att vi skall ha ett antal gruppbostäder till förfo-
gande. Det behövs olika former av det som kallas för särskilt boende. Men
dagens och framför allt framtidens äldreomsorg kommer i stor utsträckning
att bygga på att äldre människor kan bo kvar i sina egna hem. För att det
skall vara möjligt måste vi räkna med högst betydande insatser från de anhö-
riga.
När jag har ställt frågor om anhörigvården till tidigare socialministrar har
de inte riktigt velat ta i frågan. Jag har en känsla av att man tror att det är
fråga om att gå tillbaka till det gamla hemmadottersystemet. Men det är san-
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
19
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
20
nerligen inte detta jag är ute efter. Det är snarare för att undvika att vi ham-
nar i en beroendesituation av det slaget som jag vill att man skall räkna med
och beakta den här nödvändiga resursen och se hur man kan ta vara på den
på ett sätt som är värdigt också för anhörigvårdarna.
Det är möjligt att man kan göra förändringar i socialtjänstlagen. Men jag
efterlyser framför allt att regeringen är öppen för att diskutera dessa frågor,
att se fakta sådana som de är och att göra det bästa möjliga av det.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 17 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Många kommuner har regler som innebär att en arbetslös
förälder efter en viss tid förlorar den daghemsplats man haft för sina barn.
Detta kan i sin tur leda till att man inte har möjlighet att omedelbart accep-
tera ett erbjudande om nytt arbete. Därmed anses man inte stå till arbets-
marknadens förfogande och riskerar att förlora sin arbetslöshetsersättning.
Det är mot denna bakgrund Ulla Tilländer frågat mig vad regeringen kan
göra för att undanröja denna onda cirkel.
Jag delar Ulla Tilländers uppfattning att problemet i de flesta fall borde
kunna lösas genom en större generositet och en större känslighet för den en-
skildes speciella situation. Den långsiktiga lösningen är naturligtvis att se till
att barnomsorgen är så utbyggd att alla som så behöver också skall kunna
erbjudas en plats och även få behålla den i bl.a. sådana här speciella situatio-
ner.
Det är av stor betydelse för föräldrar men naturligtvis också för barnen.
Barnomsorgen är inte bara barnpassning medan föräldrarna förvärvsarbetar
eller studerar, utan har ett positivt värde för barnens utveckling. I det per-
spektivet är det än mer orimligt att en förälders arbetslöshet, som kan vara
svår nog för familjen, dessutom skall drabba barnet genom att det mister sin
plats på dagis.
Genom att avskaffa de faktiska hinder som tidigare fanns för enskilda per-
soner att driva barnomsorg har regeringen tagit ett viktigt steg för att både
öka tillgången till platser i daghem och fritidshem och öka mångfalden.
Ett nytt generellt statsbidrag till kommunerna innebär en betydande av-
reglering av bl.a. bamomsorgsområdet. Detta ger kommunerna ökade möj-
ligheter att på ett flexibelt sätt tillgodose efterfrågan på barnomsorg. Det nya
kommunbidragets konstruktion medför emellertid samtidigt att kommuner-
nas ekonomiska incitament för att bedriva barnomsorg försvagas. Då det av
hänsyn till såväl jämställdheten som samhällsekonomin är angeläget att full-
följa utbyggnaden av barnomsorgen, har jag i kompletteringspropositionen
aviserat att till hösten återkomma till regeringen med förslag om en utvidgad
lagreglering av bamomsorgsområdet. Jag anser att en sådan lagreglering är
nödvändig också för att säkerställa ekonomiskt stöd till alternativ barnom-
sorg.
Då Ulla Tilländer, som framställt interpellationen, anmält att hon var för-
hindrad att närvara vid sammanträdet, medgav tredje vice talmannen att
Rosa Östh fick delta i överläggningen i stället för interpellanten.
Anf. 18 ROSA ÖSTH (c):
Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret på Ulla Tilländers inter-
pellation.
Jag vill till att böija med livligt instämma i den gjorda problembeskriv-
ningen. Just nu hör den här frågan till det som man oftast möter när man
träffar människor och diskuterar barnomsorg och arbetslöshet.
Det är en mycket vanlig situation att småbarnsföräldrar konfronteras med
detta motsägelsefulla förhållande: För att du skall få ett arbete måste du ha
barnomsorg, och för att du skall få barnomsorg måste du ha ett arbete. Att
en sådan regel är svår att förstå och acceptera för den enskilde är lätt att
begripa.
Vad är anledningen till problemet? Är det bara en fråga om otillräckligt
antal barnomsorgsplatser? Nej, det är inte det. Det är i lika hög grad en fråga
om vad dessa barnomsorgsplatser kostar.
En kommun som befinner sig i ett besvärligt ekonomiskt läge har natur-
ligtvis ett intresse av att tillgängliga barnomsorgsplatser utnyttjas av de barn
som just då har det största behovet av tillsyn. Men kommunen har givetvis
också ett intresse av att få avgift inbetald för varje plats. En arbetslös föräl-
der kan å andra sidan vilja ha barnet i barnomsorg, men klarar det inte även
om det skulle vara tillåtet på den platsen, helt enkelt därför att familjen inte
har råd.
Det kan också vara så att en förälder som mister sitt arbete vill avända den
uppkomna situationen till att vara mer med sitt barn, göra saker tillsam-
mans, delta i aktiviteter, osv., men vill ha tryggheten att ha tillgång till barn-
omsorgsplats den dag ett arbetstillfälle yppar sig. Detta förutsätter, som jag
ser det, att kommunen har en del vakanta platser.
Jag påstår alltså att en fullt utbyggd barnomsorg visserligen är ett viktigt
steg, men inte hela lösningen på problemet. Det handlar inte bara om brist
på barnomsorgsplatser, utan det handlar också om bristande inkomstmöjlig-
het för kommunen och bristande betalningsförmåga för föräldrarna.
Jag skulle, herr talman, kunna tänka mig att det fanns en pott arbetsmark-
nadspengar tillgängliga i det här sammanhanget. Den skulle kunna användas
för att bemästra detta just nu så akuta problem. Det skulle kunna leda till
att småbarnsföräldrar inte blev diskriminerade på arbetsmarknaden, som
man nu i vissa fall anser sig vara. Det skulle också kunna ge alla berörda
kvinnor - det handlar nu faktiskt oftast om kvinnor - en bättre chans att ha
kontakt med arbetslivet.
Jag är naturligtvis medveten om att det här är en fråga som tangerar ar-
betsmarknadsdepartementets ansvarsområde - arbetsmarknadspolitiken -
men den har också en stark social dimension, och den hänger nära ihop med
barnomsorgen och Bengt Westerbergs ansvarsområde. Jag är därför mycket
intresserad av att höra socialministerns synpunkter på den utvidgning av pro-
blemets orsak som jag har framfört och naturligtvis också de tankar till lös-
ning som jag har framfört.
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
21
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
22
Ani. 19 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig mycket kort kommentera Rosa Ösths synpunkter.
Jag delar naturligtvis uppfattningen att det idealiska är att det finns vissa va-
kanta platser i kommunerna. Har man full behovstäckning i kommunen är
det rimligt att det också finns en del vakanta platser, både för att skapa möj-
lighet för föräldrar att då man plötsligt får ett jobb och den sociala situatio-
nen förändras få tillgång till en plats, och för att det är en viktig förutsättning
för att man skall ha en reell valfrihet mellan olika dagis inom kommunen.
Det kan naturligtvis tänkas att betalningsförmågan ibland hindrar föräld-
rar att utnyttja en dagisplats. Nu tror jag inte att det var skälet till att man
inte fick dagisplats i de fall som har uppmärksammats och som var grunden
för Ulla Tilländers fråga, utan där sade kommunen att man inte var beredd
att ställa dagisplats till förfogande för föräldrar som var arbetslösa. Men i
den mån det handlar om bristande betalningsförmåga finns det naturligtvis
starka sociala skäl att ändå bereda de barn som i så fall kan bli aktuella plats
på dagis.
Om arbetsmarknadsmyndigheterna kan gå in och bidra till betalning i så-
dana fall är det alldeles utmärkt. Jag har kanske anledning att ta upp detta
med arbetsmarknadsministern - jag skall erkänna att vi hittills inte har dis-
kuterat denna möjlighet.
Anf. 20 ROSA ÖSTH (c):
Herr talman! Jag tackar för Bengt Westerbergs intresse för att lösa proble-
men med de här frågorna. Det är många som menar att det med fullt utbyggd
barnomsorg är möjligt att omgående ta hand om de barn som söker plats,
men så fungerar det ju inte - det finns alltid en viss kö; det ligger i sakens
natur. Skall man kunna ta hand om också de barnen förutsätter det, precis
som Bengt Westerberg sade, att det finns ett antal vakanta platser.
Men jag tror tyvärr inte att det finns anledning att hoppas på att det är så
många kommuner som i dag - och kanhända under överskådlig framtid -
anser sig ha råd att ha platser utöver dem som man direkt behöver.
Jag håller med om att den direkta orsaken till Ulla Tilländers interpella-
tion var just de regler som helt enkelt utesluter att föräldrar har en barnom-
sorgsplats för sina barn när de blir arbetslösa. Men jag har stött på också
andra varianter av dessa hindrande regler, och det är därför som j ag har velat
vidga perspektivet något.
Jag tackar som sagt för att Bengt Westerberg har visat intresse för att de
här frågorna löses, och jag ser fram emot det.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 21 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Gullan Lindblad har frågat mig vilken form av stöd jag är
beredd att ge det frivilliga samhällsarbete som planeras av Riksföreningen
Att åldras är att växa.
Inledningsvis vill jag instämma med Gullan Lindblad i att frivilliga insatser
från anhöriga, andra närstående och ideella organisationer inom äldreom-
sorgen är ett viktigt komplement till kommunens socialtjänst.
Vi vet att anhöriga och andra närstående står för en mycket stor del av
service och omsorg till äldre och att stöd och avlastning behöver utvecklas
för dessa grupper.
Också ideella organisationer som pensionärsföreningarna, Röda korset
m.fl. står för en mängd aktiviteter som besöksgrupper, promenadhjälp, or-
ganiserande av frivilligt arbete för och av pensionärer, dagverksamheter
m.m.
Att det över huvud taget finns ett mycket stort engagemang från frivilliga
organisationer i sociala frågor märktes vid det seminarium kring frivilligar-
bete som socialdepartementet ordnade för några veckor sedan. Jag blev
mycket imponerad över den stora mängd entusiastiska företrädare för frivil-
ligarbete som denna dag delgav oss sina erfarenheter.
Riksföreningen Att åldras är att växa är en riksomfattande kampanj, som
under några år skall försöka utveckla bl.a. frivilliga insatser men som också
har som mål att ändra attityder, så att människors resurser även efter pensio-
neringen ses som en tillgång och tas till vara av samhället. Riksföreningen
har vid olika tillfällen erhållit ekonomiskt stöd för sin verksamhet från social-
departementet.
Under senare år har det skett en förskjutning av tyngdpunkten för kom-
munernas äldreomsorger. Allt fler äldre och vårdkrävande människor har i
dag möjlighet att vårdas i det egna hemmet, och hemtjänstorganisationen
måste därför i allt högre grad inriktas mot kvalificerade vård- och omsorgs-
uppgifter. Serviceuppgifter som städning, hemhandling, matdistribution,
osv. läggs ut på entreprenad, och vissa uppgifter kommer kanske i framtiden
att ombesötjas helt i privat regi.
För många människor är frivilliga insatser ett viktigt komplement till dem
som i första hand den offentliga sektorn erbjuder. Det är exempelvis inte
realistiskt att räkna med att hemtjänstpersonalen i längden skall ha tid att
sitta ned och bara prata med äldre människor. Här ser jag en utveckling av
frivillig väntjänst, där yngre pensionärer besöker äldre i hemmet, som en
möjlighet att bryta den ensamhet och isolering som för många äldre är ett
stort problem.
Gullan Lindblad refererar till hur sådana tjänster och även mer praktiska
tjänster har kunnat förmedlas i de s.k. förmedlingscentralerna enligt norsk
modell. Att utveckla någon form av förmedlingsverksamhet för frivilliga in-
satser skulle jag vilja se prövat också här i Sverige. Vi för nu diskussioner
med företrädare för Riksföreningen Att åldras är att växa och Svenska kom-
munförbundet angående formerna för stöd till en sådan försöksverksamhet.
Anf. 22 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern för ett utförligt och, som
jag tycker, positivt svar. Jag har noterat att socialministern även tidigare har
uttalat sig positivt angående frivilligorganisationernas verksamhet på det so-
ciala området, och jag är glad över detta.
Frivilligt socialt arbete är både önskvärt och nödvändigt - för de äldres,
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
23
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
24
de handikappades och de sjukas skull men också för dem som vill göra en
insats för sina medmänniskor, t.ex. yngre pensionärer som har krafter kvar
och vill hjälpa äldre pensionärer. Alla människor behöver behövas, och i det
frivilliga sociala arbetet kan alla få utlopp för det engagemang och den vilja
som finns inom många människor att hjälpa andra. Det är något fint som
vårt samhälle faktiskt inte har råd att undvara.
Jag har ställt min interpellation med anledning av kontakter med organisa-
tionen Att åldras är att växa, men framför allt därför att jag är mycket intres-
serad av äldrefrågor. Det har glatt mig att lyssna till de tidigare debatterna
där interpellanter också har talat om just vikten av att vi engagerar oss mer
för de äldres situation på alla områden i samhället.
Det har också talats om barns behov. Jag tillhör dem som anser att friska
barn med ofta friska föräldrar, som i varje fall oftast har någon som talar för
sig, ändå har det lättare än gamla människor - vi vet att människor i Sverige
i dag blir väldigt gamla - som kanske inte har någon anhörig och som inte
har någon som talar för dem. Socialministern och vi alla här i huset har ett
stort ansvar att verkligen engagera oss för dem.
Jag ser av interpellationssvaret att ansökan från Att åldras är att växa och
Kommunförbundet är under behandling i socialdepartementet. Min för-
hoppning är givetvis att ansökan om ett bidrag för att genomföra ett planerat
projekt skall beviljas. Jag säger detta med gott samvete - jag brukar inte stå
i kammarens talarstol och yrka på ökade anslag, men ett anslag till den här
verksamheten skulle vara framför allt humanitärt men också ekonomiskt
lönsamt på andra områden. Jag önskar på det varmaste att socialministern
får framgång i det här arbetet.
Socialministerns förutvarande kollega i Norge visade hur staten med en
satsning på 60 milj.kr. under ett par budgetperioder kunde få till stånd en
mycket aktiv verksamhet för äldre. I ett hundratal kommuner bedrivs där
nu efter något år olika former av frivillig pensionärsverksamhet, som också
socialministern refererade till. 11.ex. Stavanger förmedlar ett stort äldrecen-
ter olika tjänster till de äldre.
I Sverige har en del positiva försök gjorts i samarbete mellan socialstyrel-
sen och olika kommuner. Det gäller då olika typer av social verksamhet, inte
minst bland de äldre.
Jag har bl.a. tagit del av redogörelsen för några av de senare årens försök,
t.ex. Sundbybergs försök med s.k. avlösarservice - för att anknyta till den
tidigare debatten om anhörigvårdare. Där ger alltså pensionärer avlösarser-
vice till anhöriga, som får denna hjälp, som föreståndaren för projektet
Inger Fristedt säger, innan de bränner ut sig. Det är verkligen någonting att
ta vara på.
Jag har också tagit del av Lidingöprojektet Gentjänsten. Det är inte minst
intressant, därför att en yngre pensionär genom att hjälpa en äldre får en
bank med ett visst antal timmar så att han har rätt att få samma hjälp när
han själv behöver den. Det är ett slags organiserad grannskapshjälp, enligt
mönster från USA.
Vi kan se på Stilprojektet i Stockholm, som delvis också anknyter till den
här typen av verksamhet, där man har möjlighet att välja den hjälp och den
service som man själv vill ha.
Det är bra att socialministern nu har ambitionen att gå vidare när det gäl-
ler att satsa på frivilliga insatser inom det sociala området och pröva t.ex.
en förmedlingsverksamhet av norsk modell. Min fråga blir då slutligen: Är
socialministern nu beredd att göra en rejäl satsning på frivilligverksamhet
för pensionärer genom att helt enkelt tillstyrka det anslag som har sökts av
föreningen Att åldras är att växa tillsammans med Kommunförbundet?
Jag vill också fråga, även om svaret andas detta: Är ambitionen att gene-
rellt fortsätta att stödja frivilligverksamhet på olika sociala områden, för att
den sociala politiken i Sverige skall bli ännu bättre? Det behövs många kom-
plement på det området.
Anf. 23 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Det är lätt att svara på Gullan Lindblads frågor. Svaret på
den första frågan är: Ja, givetvis inom de ramar vi har. Med en rejäl satsning
kan man ju mena litet olika saker, och vi kommer nog inte att kunna tillmö-
tesgå alla de anspråk som föreningen Att åldras är att växa har rest i sin första
framställning. Vi diskuterar en verksamhet av något mindre omfattning än
vad föreningen då tänkte sig.
Svaret på den andra frågan är: Ja, vi är beredda att på olika sätt stödja
de frivilliga organisationerna. Det är inte alldeles enkelt att veta hur man i
organiserad form som myndighet skall stödja frivilligt socialt arbete, men vi
har haft den kontakt som jag nämnde, vid en konferens med frivilligorgani-
sationer, där vi har diskuterat detta. Vi kommer att fortsätta att ha sådana
här kontakter och på olika sätt föra en dialog med frivilligorganisationerna
för att se hur vi på bästa sätt kan stödja deras verksamhet. Jag delar uppfatt-
ningen att det är en viktig kompletterande verksamhet i den generella väl-
färdspolitik som alltid måste finnas i botten.
Anf. 24 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag tackar socialministern särskilt för det sista svaret, att
man från departementets sida kommer att göra vad som är realistiskt möjligt
för att tillmötesgå föreningen Att åldras är att växa och Kommunförbundet
i deras gemensamma ansträngningar.
Jag tycker att det är roligt att socialministern är engagerad i detta arbete
och att han också har funnit att det finns ett positivt stöd bland organisatio-
nerna. Tyvärr fanns det en tid när frivilligt arbete sågs inte bara över axeln
utan t.o.m. som något fult och som ett otillbörligt intrång i vård- och om-
sorgspersonalens arbete. Jag glömmer t.ex. inte de hårda debatterna vi hade
i mitt eget landsting, Värmlands, där den dåvarande socialdemokratiska ma-
joriteten helt enkelt förbjöd Röda korsets sjukhusvärdinnor att stödja och
hjälpa anhöriga på sjukhusen. Jag hade hoppats att den tiden var helt förbi.
I socialstyrelsens skrift från 1986 Frivilliga insatser för och av äldre, som
jag noga har studerat, sägs det t.ex. att ”stödet från de frivilliga organisatio-
nerna är ett viktigt komplement till de offentliga insatserna”. Sedan kan man
fråga sig vad som är komplement och vad som är de stora insatserna, när vi
i debatten tidigare här har hört att 75-80 % av omsorgen egentligen bedrivs
av anhöriga i hemmen.
I denna skrift, ur serien Socialstyrelsen redovisar, säger glädjande nog
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
25
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
26
Kommunalarbetareförbundet att ”medmänsklighet varken kan eller bör för-
medlas enbart av anställd personal. Förbundet erinrar om att personalen
inom den öppna vården möter de äldre bara ett par timmar om dagen. Under
den övriga tiden finns det således utrymme för grannar, organisationer med
flera att bidra med insatser---.”
Därför är det litet förvånande att vissa organisationer på senare tid har
varit starkt skeptiska till frivilligarbete och t.o.m. har ställt sig direkt avvi-
sande. Som jag sade förut och som socialministern också uttalar i sitt svar,
har vårt samhälle helt enkelt inte råd att undvara allt det frivilliga sociala
arbetet. Det är naturligtvis min förhoppning att frivilligarbete i olika former
skall vara ett naturligt och välkommet inslag i det sociala arbetet, inte minst
till hjälp och stöd för äldre och anhöriga.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 25 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Margit Gennser har ställt några frågor till mig om hjälpme-
del för handikappade och Handikappinstitutets kravspecifikationer.
Handikappinstitutets kravspecifikationer har till syfte att vara vägledande
vid konstruktion, provning och inköp av hjälpmedel. De utgör således ett
viktigt dokument i olika hjälpmedelssammanhang.
När en specifikation arbetas fram söker Handikappinstitutet fånga upp
olika intressegruppers synpunkter. Härvid spelar brukarnas medverkan i ar-
betet en betydande roll. Det sker genom aktivt deltagande från företrädare
för handikapporganisationerna både i olika referensgrupper och i Handi-
kappinstitutets styrelse.
Kravspecifikationens främsta syfte är att se till att de viktiga säkerhets-
aspekterna tillgodoses. Andra väsentliga faktorer som också påverkar ut-
formningen är trafiksäkerhetsregler och elsäkerhet m.m. Vissa funktionella
krav finns också angivna. Kravspecifikationerna kan sägas vara den bas, de
minimikrav, som ett hjälpmedel skall uppfylla.
När det gäller nordiskt standardiseringsarbete känner jag till att det finns
en kravspecifikation för rullstolar. Tillämpningen av provningsresultaten en-
ligt specifikationen är dock inte densamma i alla länderna. I Norge och Sve-
rige genomförs ingen central upphandling eller informationsspridning, om
inte stolen uppfyller ställda krav. I Danmark och Finland har provningsresul-
tatet inte samma betydelse. Något danskt ”godkännande” av en rullstol finns
alltså inte.
Vad jag har uppfattat, finns inga bestämmelser i kravspecifickationen som
lägger hinder i vägen för att tranportera rullstolen i en bil. Inte heller finns
det betstämmelser som förhindrar användningen av en rullstol inomhus och
utomhus.
Vad gäller vikt och bredd finns klara angivelser. Stolen klassas för olika
användningsområden bl.a. utifrån dessa uppgifter. Hänsyn tas då till dörr-
öppningsbredder, hissmått, färdtjänstfordon m.m.
Om en rullstol, som finns på marknaden, inte passar för användaren finns
det i de flesta fall möjligheter att göra en individuell anpassning. I dessa fall
byggs rullstolen om så att den tillgodoser användarens behov. Beslut om in-
dividuell anpassning liksom andra beslut om hjälpmedel fattas alltid av sjuk-
vårdshuvudmännen .
Handikapputredningen har i sitt huvudbetänkande väckt tanken på en sär-
skild hjälpmedelsgaranti. Garantin skulle utformas på så vis att den enskilde
inte skulle behöva vänta längre än en viss angiven tid för att få tillgång till
ett hjälpmedel via den ansvariga huvudmannen. Om denna tid överskrids
skulle den enskilde, på huvudmannens bekostnad, kunna vända sig till nå-
gon annan för att få sitt hjälpmedelsbehov tillgodosett.
Handikapputredningens huvudbetänkande bereds för närvarande i social-
departementet. Regeringen avser att under hösten avlämna en proposition
på grundval av utredningens förslag. Min preliminära bedömning är att en
hjälpmedelsgaranti med den utformning som handikapputredningen föresla-
git är intressant. Jag är dock inte beredd att nu lämna något närmare besked
i frågan. Jag vill emellertid markera att en garanti av detta slag för mig inte
har någon koppling till självfinansiering med en viss andel av kostnaden för
hjälpmedlet. Jag har svårt att se att en regel om självfinansiering skulle öka
den enskildes valfrihet.
Anf. 26 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag måste säga att det gjorde
mig oerhört besviken. Jag trodde att nya tankar hade börjat tänkas på social-
departementet sedan vi fick en ny, borgerlig regering.
Att bagatellisera de i många fall stora praktiska problem för den handi-
kappade som Handkappinstitutets kravspecifikation visar och den väldigt
stela syn på hjälpmedel som vi har i dag, är möjligtvis att känna till proble-
men teoretiskt men definitivt inte i praktiken.
Herr talman! Nu skall jag bli personlig, precis som statsrådet Westerberg
brukar vara när han talar om Ulla som vill öppna förskola eller Hilda som
vill öppna privat ålderdomshem. Men, herr statsråd, jag skall tala om min
bror, som har varit handikappad under många decennier. Jag har kunnat
följa hans erfarenheter under många decennier. Från dessa erfarenheter
skall jag dra vissa pricipiella slutsatser.
Min bror tillhör den grupp som fick polio under den svåra polioepidemin
1946. Han är svårt förlamad men rör sig tack vare bil och en mycket behändig
elektrisk rullstol, som mest liknar en golfvagn. Den fungerar smidigt både
inomhus och utomhus och har ett vändbart säte så att den kan användas som
en utomordentlig arbetsstol. Han har obehindrat kunnat arbeta och ta sig
fram såväl här hemma som utomlands. Handikapphjälpmedlet har bidragit
till just det vi säger att det skall göra, dvs. till normalisering.
Denna rullstol överensstämmer emellertid inte med handikappinstitutets
kravspecifikationer. Den kan således inte listas och tillhandahållas som
hjälpmedel. Det innebär 100 % självfinansiering. Det må vara hänt. Det får
dock även andra konsekvenser. Vid reparationer, byte av batterier etc. kan
inte hjälpmedelscentralen ställa upp utan att bryta mot reglerna. Vill det sig
illa måste han åka med sin rullstol till Danmark för att få hjälp.
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
27
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
Rullstolen i fråga är godkänd eller får användas och tillhandahållas som
hjälpmedel i Danmark. Har det hänt olyckor med den i Danmark? Är dans-
karna lättsinnigare än vi svenskar? Bryr de sig inte om sina handikappade?
Tror herr Westerberg att denna amerikanska rullstol kan utgöra en trafikfara
och ändå säljas i Kalifornien? I USA har man ju stränga skadeståndsregler.
Svaret på frågorna är: naturligtvis inte!
Felet är att rådgivarna på socialdepartementet har hållit fast vid att den
sociala eliten alltid vet bäst. Statsrådet sade i svaret: ”Beslut om individuell
anpassning liksom andra beslut om hjälpmedel fattas alltid av sjukvårdshu-
vudmännen.” Hur skall t.ex. denna anpassning gå till? Hur bygger man om
standardprodukter? Man gör det i alla fall inte hur som helst utan oöverstig-
liga kostnader.
Betalning av hjälpmedel sker faktiskt med skattebetalarnas pengar och
inte med elitens. Dessa pengar skulle kunna användas betydligt bättre om
vi lät en marknad växa fram med ett varierat utbud av hjälpmedel. Även
handikappade har faktisk olika behov och olika krav för sin vardag.
Ingen skulle väl i dag komma på idén att man endast skulle behöva salu-
föra två sorters skor, låt vara i olika storlekar, en för män och en för kvinnor.
Exemplet är faktiskt inte helt befängt. 1968 hävdade Lillemor Erlander
detta. Men sådana ungdomssynder bör väl nu vara förlåtna. Det är värre
med inställningen i dag när det gäller handikapphjälpmedel.
Jag vill ta upp ytterligare några problem som statsrådet inte har tänkt på.
Ute i världen pågår en ständig produktutveckling. En rullstol av 1980 års
modell är inte samma sak som en rullstol av 1990 års modell.
När en kravspecifikation är gjord och vissa hjälpmedel inte har kunnat lis-
tas på grund av avvikelse från denna, kommer de inte att tas upp till prövning
igen. De kommer över huvud taget inte att säljas i Sverige. Vi får en allt
sämre fungerande marknad och ett allt sämre och mera ålderdomligt utbud.
Frågan är om inte EES-avtalet och en eventuell EG-anslutning kommer
att förhindra den typ av konkurrensbegränsningar som handikappinstitutets
verksamhet de facto innebär. Instämmer herr Westerberg i att förfarandet
liknar ett tekniskt handelshinder?
Jag upprepar mina andra frågor. Är det inte så att den som behöver hjälp-
medel bäst vet vilka krav som skall ställas på hjälpmedlet? Eller utgår herr
Westerberg ifrån att de som behöver en rullstol inte har förmåga att tänka
själva och välja rätt? Anser herr Westerberg att sjukvårdshuvudmännen
bättre vet vilken hjälp den enskilde behöver än vederbörande själv? Om sva-
ren på de här frågorna är nej, varför säger herr Westerberg då nej till det
förslag till hjälpmedelsgaranti som jag har tagit upp många gånger i egna
motioner? Moderaterna har också haft detta förslag i partimotioner. Kan vi
hoppas att EES-avtalet kommer att leda till ändringar på hjälpmedelsområ-
det?
Jag blev väldigt besviken. Jag trodde att vi nu äntligen skulle få positiva
signaler så att vi skulle kunna få en mycket bättre hjälpmedelssituation med
ett mycket rikare utbud för dem som har haft oturen att bli sjuka och handi-
kappade. Tyvärr tyder allting på att herr Westerberg, åtminstone tills han
kom hit, tycker att allt skall bli vid det gamla. Jag hoppas att jag kan få nya
signaler.
Anf. 27 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag har ingen möjlighet att kommentera de speciella proble-
men med fru Gennsers brors rullstol. Hade fru Gennser haft vänligheten att
i interpellationen tala om att det var en speciell rullstol jag skulle kommen-
tera, så hade jag naturligtvis kunnat ta reda på fakta. Men jag hade inte den
informationen innan jag kom hit, och jag kan inte kommentera denna spe-
ciella rullstol - vilka problem det nu kan vara med den.
Låt mig bara säga att när man påstår att det inte finns ett rikt varierat ut-
bud av hjälpmedel för handikappade visar man bara en fruktansvärd okun-
skap på detta område. Man behöver inte gå längre än till Kungsgatan här
i Stockholm där NHR har en stor utställning av ett mycket stort utbud av
handikapphjälpmedel på olika områden. Detta är faktiskt en väl fungerande
marknad.
På samma sätt som konsumentverket prövar många standardprodukter
och kan ge oss konsumenter information om hur väl produkterna fungerar,
tycker jag att det är rimligt och än mer motiverat att handikappinstitutet prö-
var funktionsdugligheten hos handikapphjälpmedel. Det är klart att den en-
skilde skall ha ett stort inflytande över vilka hjälpmedel man använder. Han-
dikappade skall ha och har ett stort inflytande. Det är inte alltid helt lätt, ens
för en handikappad, att veta vad det finns för utbud och vilken nytta man
kan ha av olika hjälpmedel. En viss rådgivning och möjlighet till anpassning
och utprovning tycker jag är rimlig på det här området.
Det finns ett stort utbud och det sker en snabb utveckling. Påståendet att
vi bara skulle ha gamla hjälpmedel på grund av handikappinsititutets verk-
samhet är fullkomligt befängt. Det tillkommer ständigt nya hjälpmedel. Pro-
blemet är snarast att kunna överblicka alla de hjälpmedel som finns och att
verkligen informera de behövande om att hjälpmedlen existerar.
Herr talman! Jag tycker att handikappinstitutet fungerar på ett utmärkt
sätt. Självfallet skall man alltid se över verksamheter och se om de kan ut-
vecklas. Det är jag också beredd att göra. Men jag tycker att de förslag som
fru Gennser har framfört i den här interpellationen och tidigare tydligen mo-
tionsvägen inte tillför utvecklingen särskilt mycket.
Anf. 28 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag använde herr Westerbergs metod. Jag utgick från ett en-
skilt fall och drog principiella slutsatser. De principiella slutsatserna står jag
för. Jag har verkligen följt det här problemet i praktiken och inte bara min
brors problem.
Kravspecifikationerna är mycket omfattande och leder till väldigt många
restriktioner. Dessutom blir det restriktioner för utprovning av en hel del
nya produkter som kommer. Det här gäller inte bara den typ av elektrisk
rullstol som min bror har. Han har varit i kontakt med många andra handi-
kappade som har mött samma problem. De har blivit tilldelade rullstolar
som har varit för breda, tunga, omöjliga att ta med i bil, svåra och olämpliga
att använda utomhus resp, inomhus osv.
Precis som alla vi andra har handikappade olika behov. Därför förstår jag
fortfarande inte varför man inte som ett alternativ skulle kunna använda den
metod som Moderata samlingspartiet har beskrivit i partimotioner under ett
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
29
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
30
antal år. Det skulle leda till att vi skulle få ett rikare utbud. Vi tror ju på
marknadsekonomi. Det betyder faktiskt att det är mycket lättare för konsu-
menten att finna relevant information än att hitta denna information genom
intressegrupper, representanter och intresseorganisationer. Intresseorgani-
sationerna känner inte till den enskildes behov.
Jag ställde även en annan fråga: Vad händer med handikappinstitutet efter
EES-avtalet? Jag antar att den frågan har behandlats i socialdepartementet.
Kan vi hoppas på lättnader den vägen?
Anf. 29 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag har många kontakter med handikappade, både med fö-
reträdare för organisationer och med enskilda handikappade, och jag har
faktiskt knappast ens stött på problemet att handikappade skulle påtvingas
icke funktionsdugliga rullstolar. Om detta skulle vara ett stort problem i vårt
samhälle är jag alldeles säker på att jag skulle ha mött det. Jag har sedan jag
blev socialminister inte fått ett enda brev om detta problem, och jag har syss-
lat med handikappfrågor i närmare tio år utan att ha stött på detta som något
stort problem. Jag tror faktiskt inte att detta är något stort problem utanför
familjen Gennser.
Det är alldeles riktigt att handikappade har olika behov. Det är alldeles
självklart. Det är därför vi behöver ett stort utbud av hjälpmedel, och det är
just på grund av att behoven är mycket olika som vi också behöver gå in
med stora resurser för att hjälpa handikappade. Det är därför vi måste ha
möjligheter att anpassa bostäder och hjälpmedel till handikappade. Sådana
möjligheter finns, och vi skall satsa på att bygga ut dem. Men de finns alltså
redan i dag.
I mitt svar till Margit Gennser har jag sagt att jag tycker att själva tanken
på en hjälpmedelsgaranti är bra. Denna tanke har framförts i handikapput-
redningen och där utformats så, att om man inte får hjälp av sin egen sjuk-
vårdshuvudman skall man kunna vända sig någon annanstans för att få hjälp.
Jag har emellertid litet svårt att inse att en hjälpmedelsgaranti skulle vara
särskilt mycket värd om den innebär att man får ett begränsat ekonomiskt
stöd. Ofta behöver man ju faktiskt det fulla stödet för att kunna få valfrihet.
Att ge ett begränsat ekonomiskt stöd är inte ett sätt att vidga valfriheten utan
snarare ett sätt att begränsa valfriheten.
Till sist: EES-avtalet leder inte till några ändringar i den svenska handi-
kappolitiken. Den har inga som helst konsekvenser för den politiken, så den
kommer inte att beröras i socialdepartementets bilaga till EES-propositio-
nen till riksdagen.
Anf. 30 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Ibland vet man kanske inte riktigt hur marknaden ser ut. Det
är väldigt svårt att sitta som politiker på socialdepartementet och lära känna
den varierade verklighet som finns. Det är kanske lättare att komma i kon-
takt med verkligheten när man har nära kontakt med anhöriga som har svåra
handikapp och när dessa anhöriga dessutom har kontakt med andra handi-
kappade - det finns ju faktiskt nätverk, tack och lov. Handikappade hjälper
ofta varandra med att hitta lämpliga hjälpmedel.
Nej, jag sade inte att detta var ett speciellt problem för familjen Gennser.
Vad jag är förvånad över är att herr Westerberg inte förstår vitsen med en
hjälpmedelsgaranti, som skulle innebära att man i vissa fall kunde välja att
få ut pengar och själv hitta lämpliga hjälpmedel. Det är på så sätt vi får varia-
tion. Väldigt många av dem som är handikappade, som t.ex. har haft polio,
är mycket resursstarka människor, som verkligen har förmåga att hitta utbu-
det både inom landet och utomlands. Varför inte se till att dessa människor,
som verkligen behöver mycket pengar, belastar det här kontot? Det skulle
dels innebära att marknaden fick impulser och mer information, dels skapa
vissa incitament för de handikappade att själva betala en del av kostnaden.
Detta skall naturligtvis existera vid sidan av hjälpmedelscentralerna. På
detta sätt skulle man kunna få variation. Tyvärr har inte herr Westerberg
förstått det.
Jag har inte sagt att vi skulle ändra vår handikappolitik. Jag trodde inte att
handikappinstitutets kravspecifikation var essensen av svensk handikappoli-
tik. Jag trodde att handikappolitiken gick ut på att ge människor möjligheter
att leva ett fullvärdigt liv, trots att de har råkat ut för olyckshändelser, sjuk-
dom, osv. Jag frågade därför: Är det inte så att handikappinstitutets listning
av hjälpmedel de facto leder till tekniska handelshinder? Har socialdeparte-
mentet övervägt dessa tekniska handelshinder? Avser man att försöka ändra
dessa regler, eller anser man att det är helt onödigt?
Anf. 31 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag har i varje fall inte hittills uppfattat att handikappinstitu-
tets verksamhet leder till tekniska handelshinder, men det är möjligt att den
saken behöver belysas ytterligare.
Självfallet kan man inte genom att ”sitta på socialdepartementet” - som
fru Gennser uttrycker det - lära sig särskilt mycket, även om det finns många
erfarna personer där. Ännu viktigare är naturligtvis att komma ut i verklig-
heten och att ha kontakt med de intresseorganisationer som verkligen har
överblick över det här området. Sådana kontakter har jag både utanför de-
partementet och med organisationer snart sagt dagligen. Jag tror därför att
jag den vägen kan få en ganska hygglig information om hur läget är.
Margit Gennser återkommer till frågan om hjälpmedelsgarantin. I Margit
Gennsers interpellation talas det om att den handikappade skall få en ersätt-
ning motsvarande 70 % av vad han eller hon annars skulle ha fått. Det inne-
bär att man först måste utreda vad den handikappade annars skulle ha fått,
dvs. vad hjälpmedlet kostar i ursprungligt skick, vad det kostar efter indivi-
duell anpassning och vad som är 70 % av detta belopp. Om det är fråga om
70 % av ett fast belopp vet man ju inte om pengarna räcker till den individu-
ella anpassning som krävs. Förslaget verkar därför minst sagt något ogenom-
tänkt. Margit Gennser får väl fundera ett varv till och komma igen så små-
ningom.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
31
Prot. 1991/92:118 6§ Svar på interpellation 1991/92:173 om sammansättningen av
Svar på
interpellationer
32
Anf. 32 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Birgitta Wistrand har frågat mig vilka åtgärder jag avser vida
för att ge begreppet jämställdhet en reell innebörd inom mitt verksamhets-
område. Frågan har ställts bl.a. mot bakgrund av sammansättningen av
kommittén för ombildning av byggnadsstyrelsen.
Mot bakgrund av propositionen om jämställdhetspolitiken inför 90-talet
har statsmakterna bl.a. antagit konkreta, tidsbestämda mål för kvinnorepre-
sentation i statliga styrelser, nämnder och kommittéer.
Målet är att kvinnors andel i de statliga organen innevarande år bör ha
ökat till minst 30 % och till år 1995 till minst 40 %. Slutmålet jämn könsför-
delning bör vara uppnått år 1998.
Inom finansdepartementets kommittéväsende utgör andelen kvinnor för
närvarande ca 20 %. Vad gäller just kommittén för ombildning av byggnads-
styrelsen har jag numera förordnat ytterligare sju personer att delta i arbe-
tet, varav tre är kvinnor.
En sammanställning över finansdepartementets myndigheter och nämn-
der visar att 347 stycken, dvs. ca 29 %, av det totala antalet ledamöter (1192
stycken) är kvinnor.
Låt mig särskilt nämna att riksrevisionsverket och statskontoret har 44
resp. 50 kvinnor i sina råd. Statistiska centralbyråns styrelse består till 46 %
av kvinnor.
Vid extern representation där regeringen, i detta fall finansdepartemen-
tet, utser ledamöter i t.ex. banker, försäkringsbolag och allemansfonder
uppgår kvinnorepresentationen till drygt 33 %.
Mot bakgrund av det siffermaterial jag nu har redovisat har jag förhopp-
ningar om att de uppställda målen för kvinnors andel av representationen i
de statliga organen skall kunna uppnås inom mitt verksamhetsområde. Med
detta har jag svarat på frågan om kvinnors representation i de organ som
regeringen själv tillsätter. Jag vill dock betona att det krävs flera åtgärder för
att ge jämställdheten en reell innebörd. Det kräver ett aktivt arbete på
många områden, inte bara från regeringens sida utan också t.ex. från arbets-
marknadens parter och näringslivet.
Anf. 33 BIRGITTA WISTRAND (m):
Herr talman! Fru finansminister! Jag vill tacka för svaret. Jag uppskattar
den mycket grundliga genomgång som finansministern har gjort för att kart-
lägga jämställdheten inom just sitt ansvarsområde. Jag kommer i dag att in-
lämna en rad interpellationer för att få liknande redogörelser från andra de-
partement. Jag tror nämligen att det är bra att vi får de här frågorna kart-
lagda och uppföljda.
Jag uppskattar också intresset för att få en ökad andel kvinnor, men jag
blir litet besviken när Anne Wibble säger att hon hur förhoppningar om att
kunna öka kvinnors andel. Jag vet ju att det krävs hårt arbete och kanske
också en del friktion för att man skall kunna åstadkomma en rimlig könsför-
delning inom de organ som finns inom finansministerns domväijo. Jag skulle
alltså önska att finansministern hade sagt att hon gärna skulle arbeta för att
öka andelen, inte bara att hon har förhoppningar om att den skall öka.
Man kan konstatera att det inom vissa av myndigheterna inom finansde-
partementets ansvarsområde - som finansministern också tar upp i svaret,
nämligen riksrevisionsverket och statistiska centralbyrån - finns en rätt stor
andel kvinnor. Men det finns också myndigheter där kvinnor saknas helt el-
ler där det bara finns en ledamot som är kvinna, och dessutom återkommer
en och samma ledamot på ganska många ställen. Det handlar därför egentli-
gen om väldigt få kvinnor. Inom riksgäldskontoret finns t.ex. bara en kvinn-
lig ledamot. Riksskatteverket och det ekonomiska rådet saknar helt kvinn-
liga ledamöter. Statens arbetsmiljöråd och expertgruppen för offentlig eko-
nomi har också bara manliga ledamöter. Två av tolv ledamöter i statens ar-
betsgivarverk är kvinnor.
Jag skulle naturligtvis kunna fortsätta uppräkningen, men jag tänker i stäl-
let gå tillbaka till själva grunden för min interpellation, nämligen nedlägg-
ningen av byggnadsstyrelsen. Hur kommer det sig att det blir sju nya leda-
möter som skall delta i arbetet med detta, och varför är bara tre av dem kvin-
nor? Nu blir det en kommitté bestående av elva ledamöter, varav tre är kvin-
nor. Man kunde kanske ha tänkt sig några fler kvinnor. Vad är skälet till
detta?
Jag vill ta upp ytterligare en fråga, som kanske är den viktigaste. Det sägs
ju att det skall finnas 40 % kvinnor i de statliga organen år 1995. Detta har
man fattat ett beslut om. Detta måste ju då också gälla ordförandeposterna.
I dag finns det inte någon kvinna som är ordförande i någon av dessa myndig-
heter. Det har nu under hösten tillsatts en utredning med Britta Bjelle som
ordförande, så det finns faktiskt en kommitté med kvinnlig ordförande. Men
annars saknas helt kvinnor på ordförandeposterna. Vi har alltså nästan 40 %
att återta. Vad skulle finansministern vilja göra för att öka antalet kvinnliga
ordförande? Det är ju först när detta är uppnått som kvinnor på allvar kan
påverka arbetets utformning, innehåll och inriktning.
Med detta vill jag tacka för svaret.
Anf. 34 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! För någon månad sedan hade jag en interpellationsdebatt
med utbildningsminister Per Unckel i ett likartat ärende. Regeringen hade
då tillsatt organisationskommittén för den nya servicemyndigheten för hög-
skolan, och jag tog upp en debatt i frågan eftersom denna kommitté innehöll
bara män. Jag förde då fram mina egna erfarenheter från stora omorganisa-
tioner, närmast då den inom socialstyrelsen, som entydigt pekar på att både
mäns och kvinnors erfarenheter måste tas till vara vid omvälvande föränd-
ringar på en arbetsplats. Jag nämnde också då att det går att hitta kompe-
tenta kvinnor för dessa uppgifter, bara man ser sig omkring. Utbildningsmi-
nistern fick vid det tillfället ett par jämställdhetsglasögon av mig, att använda
inför olika beslut för att påminnas om att beakta både mäns och kvinnors
intressen.
Jag finner nu att finansministern, i motsats till utbildningsministern, rät-
tade till felet innan vi möttes här i kammaren. Det är ju naturligt, eftersom
det i vårt parti finns en tradition på detta område; Folkpartiet liberalerna är
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 118
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
34
ett parti som bär jämställdhetens förtecken. Jag ser detta som en tydlig strä-
van från finansministern att föra den här traditionen vidare i en väldigt man-
ligt betonad värld. Det finns nu en statistik över hur läget är, och det finns
en strävan att förändra läget, så att man når målet att kvinnornas andel skall
vara minst 40 %. I mitt kvinnoförbund vill vi att målet skall vara 50 %.
Jag vill emellertid ändå utdela de här glasögonen till finansministern, att
ta på innan beslut undertecknas. De kan fungera som en liten väckarklocka
och göra att man ställer sig frågan: Finns det något jämställdhetsärende i det
här beslutet?
För protokollet skall jag väl nämna att det ena glaset består av tecknet för
kvinna, dvs. en cirkel med ett kors neråt, och på det andra glaset finns en
cirkel med en pil uppåt. Dessutom finns en liten gubbe och en gumma på
glasen. Jag ber att få överlämna glasögonen.
Anf. 35 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag tackar Barbro Westerholm så mycket för de stiliga glas-
ögonen. Men om man sätter dem på sig ser man kanske ännu sämre än utan,
så man skall väl använda dem med förstånd, som så mycket annat.
Låt mig försöka svara på Birgitta Wistrands frågor. Jag tror att det är oer-
hört centralt att man när det gäller exempelvis kommittésammansättningar
inte enbart ser på varje kommitté för sig, utan att man faktiskt ser till sam-
mansättningen över ett bredare område.
Det jag sade om att jag hade förhoppningar kan med fördel utbytas mot
att jag tänker se till att de uppställda målen kommer att uppnås. Jag har för
avsikt att göra det. Svårigheten att vara tvärsäker i den frågan hänger sam-
man med att många kommittéer, styrelser och annat är parlametariskt sam-
mansatta. En förutsättning är därför att andra partier nominerar kvinnor,
och det sker tyvärr inte alltid, trots en del påstötningar från både mig och
andra statsråd.
Detsamma gäller faktiskt viss representation i fråga om arbetsmarknadens
parter. Trots att det finns en gammal regel om att det skall nomineras både
en kvinna och en man sker inte detta alltid. Regeringen har tjatat om detta
och tänker fortsätta att göra det. Jag kan försäkra Birgitta Wistrand att jag
också avser att försöka få fler kvinnliga ordförande. Jag tror att det bästa
sättet att uppnå målet fler kvinnliga ordförande och fler kvinnliga represen-
tanter är att ha så att säga en liten bank - som vi har på departementet -,
helt enkelt en lista med namn på duktiga och bra personer. Den listan kan
man alltid se på när det är aktuellt att utse personer till olika typer av upp-
drag.
Som en liten motvikt mot de kommittéer eller styrelser som Birgitta Wi-
strand talade om och där det fanns ingen eller bara en kvinna vill jag nämna
att finansdepartementet i går tillsatte en kvinna när det gällde en nämnd för
att lösa tvister vid övergång till ett nytt statligt pensionsavtal. I nämnden som
består av tolv personer finns det i varje fall 50 % kvinnor, sex män och sex
kvinnor.
Jag kan också informera om en sak som jag tror är väl så viktig i jämställd-
hetsarbetet på det ekonomisk-politiska området, nämligen att det på tjänste-
mannasidan inom finansdepartementet finns en kvinnlig budgetchef och ett
mycket stort antal kvinnliga cheftjänstemän, vilket för det första torde vara
ovanligt internationellt och för det andra för med sig att det blir lättare att
rekrytera fler både yngre och äldre kvinnor till denna typ av ämnesområden,
som enligt min uppfattning ibland felaktigt har ansetts vara manliga områ-
den. Här finns det alltså en mycket bra grund att bygga på.
Som framhölls i interpellationen omfattar mitt verksamhetsområde inte
bara de kommittéer och styrelser som finansdepartementet utser i de verk
som lyder under departementet. I ännu högre grad är det ju fråga om hela
den ekonomiska politiken. I dessa dagar är kanske den kommunala ekono-
min särskilt viktig. Där blir det oerhört stora effekter, och det rör sig om
en oerhört viktig förutsättning för att kvinnor på alla samhällsområden skall
kunna delta på samma villkor som män.
Som Birgitta Wistrand säkert känner till finns det i den kommunala propo-
sitionen ett avsnitt om jämställdhetspolitik. Där skrivs om de förbättringar
som blir möjliga, om vi kan genomföra de förslag som vi lägger fram. Jag
tror att det är relativt ovanligt att man i en ekonomisk-politisk proposition
har ett särskilt avsnitt med rubriken Jämställdhetseffekter. Det är min avsikt
att se till att sådana beskrivningar kommer att finnas i de ekonomisk-poli-
tiska propositionerna. Jag tror att det i kombination med andra åtgärder fak-
tiskt är ganska viktigt att i de större sammanhangen ta upp även det som
brukar anses som litet specifika ämnesområden.
Jag tycker att vi är på god väg. Självfallet får man aldrig sluta att ta upp
frågor och försöka förbättra. I det svar som jag gav i böljan ligger att jag
tänker se till att de uppställda målen kommer att uppnås. Det är naturligtvis
en fördel om alla intressenter tar upp frågorna ofta. Därför välkomnar jag
både Birgitta Wistrands interpellation och Barbro Westerholms inlägg. Jag
tror att det är viktigt att frågorna följs upp med debatt och diskussion så ofta
tillfälle ges.
Anf. 36 BIRGITTA WISTRAND (m):
Herr talman, fru finansminister! Det andra svaret som jag fick visar ju hur
viktigt det är att det är kvinnor som leder. Jag tror att det inte hade sett ut
på det här sättet, om vi hade haft en manlig finansminister. Därför är jag
särskilt glad över att vi har en kvinnlig finansminister.
Jag tycker också att det beträffande sista delen av finansministerns svar,
som gällde kommunernas ekonomi och den ekonomiska politiken, är särskilt
viktigt att vi har en kvinna som förstår kvinnors villkor och kvinnors verklig-
het.
Jag vill bara tacka för de nya informationerna och säga att jag gärna fort-
sätter att delta i debatten. Tack!
Anf. 37 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Bara som information vill jag säga att de borgerliga kvinno-
förbunden i början av juni kommer att till regeringen lämna över en lista
med namn på kvinnor som är kompetenta och lämpliga för olika poster -
chefsposter, landshövdingsposter, kommittéuppdrag m.m. - med en beskriv-
ning av kvinnornas speciella intresseområden. Tack!
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Svar på
interpellationer
35
Överläggningen var härmed avslutad.
|
Prot. 1991/92:118 22 maj 1992 |
7 § Hänvisning av ärende till utskott |
|
Svar på |
Föredrogs och hänvisades Motion 1991/92:U14 till utrikesutskottet 8 § Bordläggning Anmäldes och bordlädes Konstitutionsutskottets betänkande 1991/92:KU22 Ändrade tillståndsregler för personaladministrativa person- Skatteutskottets betänkanden 1991/92:SkU29 F-skattebevis - nya regler för skatteavdrag och socialavgif- 1991/92:SkU32 Socialavgifter på vissa förmåner, m.m. Lagutskottets betänkande 1991/92:LU36 Luganokonventionen Utrikesutskottets betänkanden 1991/92:UU20 Frihandelsavtal mellan Sverige och Lettland, m.m. Tjeckiska och Slovakiska federativa republiken 1991/92:UU28 Frihandelsavtal mellan Sverige och Estland, m.m. Kulturutskottets betänkanden 1991/92:KrU30 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 1991/92:KrU32 Förnyad behandling av vissa biblioteksfrågor Utbildningsutskottets betänkanden 1991/92:UbU19 Läroplansfrågor och betygsfrågor 1991/92:UbU20 Lärarutbildningen m.m. 1991/92:UbU23 Riksbankens jubileumsfonds verksamhet under år 1991 |
36
1991/92:UbU28 Ändrat huvudmannaskap för särskolan och särvux m.m.
(förnyad behandling)
9 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 20 maj
1991/92:797 av Gudrun Norberg (fp) till försvarsministern om Nitro Nobels
dynamittillverkning för försvarsändamål:
Det norska bolaget Dyno Industrier A/S äger fabriken Nitro Nobel, Gyt-
torp, Nora. Vid Nitro Nobel tillverkas huvudsakligen sprängämnen och
tändmedel. Dyno Industrier har även en fabrik i Norge, Gullaug, med lik-
nande produktion, och nu överväger koncernledningen att flytta all dynamit-
tillverkning från Nitro Nobel till Gullaug.
Produktionen vid Nitro Nobel är huvudsakligen civil, men det finns även
ett åtagande till FMV avseende krigsmateriel.
Med anledning av ovanstående ber jag att få ställa följande fråga till stats-
rådet Björck:
Finns det något förbehåll e.d. i regeringens godkännande av Dynos köp
av Nitro Nobel år 1986 avseende upprätthållande av dynamittillverkning för
försvarsändamål?
1991/92:798 av Sten Andersson i Malmö (m) till kulturministern om praxis i
utvisningsärenden:
Enligt uppgifter i pressen hävdar den nyligen utsedda utlänningsnämnden
att man avser frångå regeringens tidigare praxis avseende utlänningars utvis-
ning ur riket. Utlänningsnämnden menar att asylsökandes brottslighet inte
bör bedömas lika strängt som tidigare.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd vidta med anledning av utlännings-
nämndens frångående av tidigare praxis?
1991/92:799 av Alf Wennerfors (m) till statsrådet Alf Svensson om bered-
ningen för humanitärt bistånd beträffande ärenden som kräver sekretessbe-
handling:
Enligt beslut av regeringen skall en särskild beredning för humanitärt bi-
stånd uttala rekommendationer vad gäller sådana ärenden som kräver sekre-
tessbehandling. Den förändrade situationen i södra Afrika och Latiname-
rika har inneburit att det inte längre finns ärenden att behandla, i varje fall
inte hemliga ärenden.
Mot denna bakgrund ber jag att få ställa följande fråga till biståndsminis-
ter Alf Svensson:
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
4 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 118
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
38
Är statsrådet beredd att nu avskaffa den särskilda beredningen för huma-
nitärt bistånd avseende ärenden som kräver sekretessbehandling?
1991/92:800 av Eva Zetterberg (v) till kulturministern om Skogskyrkogår-
den:
Skogskyrkogården i Stockholm är klassad som ett av världens främsta kul-
turmonument. Kyrkogårdens grönytor och gravar är välbehållna, men bygg-
naderna är i stort behov av restaurering. I nästan 30 år har byggnaderna fått
förfalla.
Bl.a. har Sveriges Arkitekters riksförbund påtalat missförhållanden i sköt-
sel av detta unika kulturminne.
Vänsterpartiet finner det mycket angeläget att upprustningen av Skogs-
kyrkogårdens byggnader omedelbart påbörjas - inte minst av sysselsätt-
ningsskäl.
Liknande upprustningar har föreslagits av Vänsterpartiet i Stockholms
kommun och landsting, men i detta fall har regeringen ett speciellt ansvar,
eftersom det gäller ett internationellt viktigt kulturmonument.
När kommer regeringen att ge Stockholms kommun hjälp med att rusta
upp byggnaderna på Skogskyrkogården?
1991/92:801 av Christina Linderholm (c) till kommunikationsministern om
miljöansvaret vid bedömningen av kommunikationsfrågor:
Flera olika frågor som berör storstadsmiljön behandlas för närvarande
inom kommunikationsdepartementet. Det gäller t.ex. Bromma flygfält och
den s.k. Dennisuppgörelsen. Inom regeringen finns förutom det övergri-
pande miljöansvaret hos miljö- och naturresursdepartementet också ett sek-
torsvis miljöansvar hos varje fackdepartement.
Jag vill nu fråga kommunikationsministern:
Hur bedöms miljökonsekvenser av olika alternativa handlingslinjer när
viktiga beslut som påverkar storstadsmiljön bereds inom departementet?
1991/92:802 av Christina Linderholm (c) till socialministern om en barnom-
budsman:
Alltför många barn far illa i Sverige i dag. Skolelever mobbas, barn utsätts
för olika former av övergrepp av vuxna, barn lever i otrygga förhållanden.
Det är svårt att bli trodd som barn.
För en tid sedan remissbehandlades ett förslag till inrättande av en barn-
ombudsman. Övervägande del av remissinstanserna var positiva till en sådan
tjänst. Sverige har också undertecknat FN:s barnkonvention om barns rät-
tigheter, vilket medför särskilda åtaganden.
Jag vill fråga socialministern:
Är statsrådet beredd att medverka till att Sveriges barn får en barnom-
budsman, med verkliga befogenheter, som kan företräda barn, informera
och ställa krav så att barns rätt till trygg uppväxt säkerställs?
1991/92:803 av Åke Gustavsson (s) till kulturministern om filmstödet:
Folkpartiets ordförande, Bengt Westerberg, har lovat anslagshöjningar till
filmen i Sverige i storleksordningen 30 milj.kr. Regeringen har utlovat en
filmproposition till april månad i år, och riksdagen har utgått ifrån att propo-
sitionen kommer under våren.
I anledning härav frågar jag kulturministern:
Kommer Folkpartiets löfte om dessa höjningar till filmen att infrias i rege-
ringens förslag till riksdagen, som redan borde ha funnits på riksdagens
bord?
1991/92:804 av Lena Klevenås (s) till kulturministern om ansökningarna om
asyl:
De långa väntetiderna för asylsökande är ett problem som alla regeringar
har brottats med. Nu har vi fått en ny utlänningsnämnd som har till syfte att
förkorta väntetiderna.
Jag har dock fått alarmerande uppgifter, från invandrarverkets förlägg-
ning på Tånga Hed i Vårgårda, om att en ny praxis har böljat utvecklas ge-
nom att så gott som samtliga asylsökande som får avslag gör en ny ansökan.
Att göra en s.k. ny ansökan används tydligen som en ny sorts överklagnings-
metod.
En hel avdelning på invandrarverket tycks arbeta med dessa nya ansök-
ningar.
Om dessa uppgifter är riktiga är jag rädd att inte heller detta försök att
korta väntetiderna kommer att lyckas.
Därför vill jag fråga invandrarministern:
Håller det på att utvecklas en ny praxis i hanteringen av asylärenden som
inte var avsedd, och vad tänker man i så fall göra åt detta?
den 21 maj
1991/92:805 av Birger Hagård (m) till kulturministern om allmänhetens möj-
ligheter att se TV 4:
Av tidningsuppgifter framgår att ca 800 000 av dem som är anslutna till
kabelnätet ännu inte fått tillgång till TV 4.
Skälet till detta är att kabel-TV-företagen enligt riksdagsbeslut har rätt att
ta ut ersättning för sina tekniska kostnader - men en del hyresvärdar anser
sig inte vilja betala denna ersättning. De anser i stället att staten skall ersätta
kabel-TV-företagen för de kostnader som uppstår på grund av TV4-sänd-
ningarna.
För att beslutet att TV 4 skall nå ut till alla svenska TV-tittare skall få ett
reellt innehåll måste den låsning som uppstått brytas på något sätt. Ett sätt
är att kabel-TV-företagens förhandlingsposition klargörs genom att det tyd-
ligare markeras att de har en ovillkorlig rätt att ta ut ersättning samt att vägra
sända TV 4 om de inte får den ersättning riksdagsbeslutet ger dem rätt att ta
ut.
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
39
Prot. 1991/92:118 Vad avser statsrådet Friggebo att göra för att bryta den låsning som upp-
22 maj 1992 stått och som gör att 800000 svenskar ännu inte har tillgång till TV 4?
40
1991/92:806 av Sten Söderberg (-) till statsrådet Reidunn Laruén om vidgade
arvsregler:
Det är hög tid att ändra arvsreglerna och utsträcka arvsrätten. En sådan
ändring skulle göra att våra arvsregler blir mer lika dem i andra västeurope-
iska länder. Allmänna arvsfonden, som väl överlevt sig själv, skulle kunna
bortrationaliseras. En dylik ändring skulle kunna bidra till stora besparingar
i administrationen (hos länsstyrelserna, kammarkollegiet och socialdeparte-
mentet). Vidare skulle ändringen stärka släktbanden.
Min fråga är:
Avser regeringen att ändra arvsreglerna så att arvsrätten vidgas?
1991/92:807 av Birgit Henriksson (m) till justitieministern om respekten för
lag och rätt:
Det är viktigt att respekten för lag och rätt upprätthålles. Inte minst viktig
är den insats som enskilda människor kan göra för att hindra brottslig eller
uppenbart farlig verksamhet. Dessvärre inträffar det att sådana ingripanden
slutar illa för den som velat ställa allt till rätta, medan den felande tycks gå
fri.
Det allmännas reaktion är ibland av den arten att den felande kommer
lindrigare undan än den som syftat till att ingripa för att undvika fara eller
förhindra brott.
Vilka åtgärder är justitieministern beredd att vidta för att reaktionen i så-
dana fall skall vara i bättre överensstämmelse med det allmänna rättsmedve-
tandet?
1991/92:808 av Kenneth Lantz (kds) till finansministern om tullen och
Bromma flygplats:
Vi har i dagarna fått besked om avmonopoliseringen för inrikesflyget, vil-
ket öppnar nya möjligheter och förbindelser mellan t.ex. Malmö och
Bromma. Linjen kommer inom kort att trafikeras av Malmö Aviation.
Malmö Aviation har intresse av att starta förbindelser mellan Bromma och
London, för att få en bra täckning av resbehovet. Det finns i dag tullresurser
på Bromma, och flygplatsen är förberedd för internationell trafik. Men, vi
har genom pressen fått veta att tullverket utnyttjar denna situation för ansö-
kan om utökning av tulltjänster. Detta förfarande kan komma att fördröja
handläggandet av ärendet. Därför vill jag fråga finansministern hur rege-
ringen ämnar handlägga denna fråga. Det är viktigt för opererande bolag att
känna trygghet och kontinuitet innan ett så pass stort projekt dras i gång.
Väntan kostar vaije dag stora belopp för bolaget, därför vill jag fråga:
Kan finansministern ge besked om hur och när tullverkets ansökan om ut-
ökning av tjänster kommer att handläggas?
1991/92:809 av Sten Andersson i Malmö (m) till socialministern om informa-
tionen om HIV och aids:
Enligt uppgift har nära 200 milj.kr. använts till generell upplysning av-
seende farorna med HIV och aids. Allmänheten har bibringats uppfatt-
ningen att heterosexuella löper lika stor risk att drabbas som homo- eller
bisexuella.
Detta påstående är inte korrekt, och det är beklagligt att statliga medel
används till informationsverksamhet som inte är sakligt underbyggd.
Är statsrådet beredd medverka till att information om faran med HIV och
aids i första hand riktar sig mot de grupper där riskmomentet är mest utveck-
lat?
1991/92:810 av Laila Strid-Jansson (nyd) till miljöministern om bomullsod-
lingen och miljön:
Bomull uppfattas som ett rent naturmaterial. Men ingenting kan vara fel-
aktigare, eftersom bomull odlas med stora mängder bekämpningsmedel, en
miljöfarlig odling av kolossala format. Men det är inte nog med det. Bomul-
len klorbleks dessutom i mycket stor omfattning. 5 % av Indiens yta odlas
med bomull, men 50 % av bekämpningsmedlen används i bomullsodlingen.
25 % av bekämpningsmedlen i u-länderna används för bomullsodling. Enligt
en rapport från WHO förgiftas årligen 25 miljoner människor i u-länderna
av bekämpningsmedel.
Vilka åtgärder har miljöministern vidtagit för att komma åt problemen
kring bomullsodlingens stora miljöeffekter?
1991/92:811 av Martin Nilsson (s) till statsministern om finansieringen av ett
vårdnadsbidrag:
I regeringsförklaringen står det klart och tydligt att regeringens intention
är att införa ett s.k. vårdnadsbidrag.
Det finns flera anledningar att vara frågande till ett sådant system. Det
har ofta benämnts som en kvinnofälla där kvinnorna tvingas bort från arbets-
marknaden på grund av brist på privatekonomisk lönsamhet av arbete samt
brist på barnomsorgsplatser.
Min intention här är dock inte, även om det är väl så viktigt, att fråga om
konsekvenserna för de enskilda föräldrarna av ett vårdnadsbidrag.
I en debattartikel på DN-Debatt har ordföranden i Moderata ungdomsför-
bundet uttryckt oro för vårdnadsbidraget sett ur ett samhällsekonomiskt per-
spektiv. Han ställer sig frågande till hur den borgerliga regeringen skall klara
av att sänka skatterna, också detta fastslaget i regeringsdeklarationen, om
man samtidigt skall genomföra en av de mest kostsamma reformer vi sett i
modem svensk historia. Samtidigt kan vi konstatera att statens budgetunder-
skott växer till oanade proportioner.
Därför blir min fråga nu om det är statsministerns avsikt att finansiera
eventuella inkomstbortfall och utgiftsökningar som följd av ett vårdnadsbi-
drag genom ett utökat budgetunderskott, genom kraftiga neddragningar
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Prot. 1991/92:118 inom existerande välfärdssystem eller genom att avstå från stora skattesänk-
22 maj 1992 ningar.
1991/92:812 av Åke Gustavsson (s) till kulturministern om Moderna museet:
Fastighetsnämnden i Stockholm har framfört till regeringen att den anser
det önskvärt att Moderna museets verksamhet helt eller delvis flyttas till
Kulturhuset i Stockholm. Detta skulle betyda att byggandet av ett nytt mo-
dernt museum på Skeppsholmen inte skulle kunna genomföras enligt pla-
nerna.
Mot denna bakgrund vill jag fråga kulturministern:
Är orsaken till att regeringen ännu inte gett byggnadsstyrelsen i uppdrag
att genomföra projekteringen för byggandet av ett nytt modernt museum på
Skeppsholmen att regeringen överväger att gå fastighetsnämnden i Stock-
holm till mötes?
1991/92:813 av Ulf Melin (m) till statsrådet Beatrice Ask om gymnasiesko-
lans tekniska och naturvetenskapliga linjer:
Intresset för gymnasieskolans tekniska och naturvetenskapliga linjer
minskar för tredje året i rad. Det visar de senaste uppgifterna om elevernas
förstahandsval till gymnasieskolan i höst. Valen är också könsbundna.
Detta är en mycket allvarlig utveckling. Bristen på utbildade tekniker
kommer att vara hämmande för industrin när det gäller kompetens- och tek-
nikutveckling när konjunkturen vänder uppåt igen.
Vilka åtgärder ämnar skolministern vidta för att få fler studerande att
välja tekniska och naturvetenskapliga utbildningar i gymnasieskolan?
1991/92:814 av Martin Nilsson (s) till statsrådet Beatrice Ask om statsbidra-
gen till skolorna:
I Lärarnas tidning nr 13 1992 finns ett reportage från Helsingborgs Kristna
skola. I intervjun med rektor Birgitta Rydberg framförs bl.a. följande stånd-
punkter: ”De föräldrar som agar sina barn ska göra det med kärlek utan att
låta sin egen vrede gå ut över barnen. När man vet att en överordnad har fel
så ska man ändå underordna sig och lyda för man får i sinom tid upprättelse
av Gud.”
Skapelseberättelsen gäller som den rätta läran. Det skulle säkert gå att
finna fler exempel på gentemot svensk utbildningspolitik helt avvikande
ståndpunkter. Det framgår också att av skolans nio lärare är bara en behörig.
Självklart skall elever och föräldrar ha rätt både till god kvalitet och att välja
skola. Dessa skolor borde dock för att erhålla skattemedel ändå sägas upp-
fylla några slags grundläggande värderingar, typ respekt för demokrati, lagar
och vedertagen vetenskap. Trots att inte nämnda skola och liknande uppfyl-
ler dessa krav har regeringen beviljat statsbidrag.
Min fråga till statsrådet är:
42
Avser statsrådet att vidta åtgärder så att statsbidrag inte lämnas till sådana
skolor där i undervisningen objektiviteten och demokratiska värderingar åsi-
dosätts?
1991/92:815 av Martin Nilsson (s) till utbildningsministern om rangordning
av högskolor:
Statsrådet Unckel har i en intervju för Platsjournalens tidning nr 13/92
förespråkat ett system där olika högskolor utvärderas och framför allt rang-
ordnas. Som motiv anges att det skall bli en press på högskolorna att hålla
en hög kvalitet. Det finns stark anledning att vara tveksam till detta förhåll-
ningssätt och uttalande. Denna rankningskala kommer att fungera som en
centralt dikterad norm för vad som är kvalitet.
Kvalitet är något som bäst avgörs av studenter och lärare gemensamt ute
på de olika högskoleorterna. Rankningslistor utgör ett hot mot själva grun-
den i dagens process mot mer lokalt inflytande. Dessutom är det naturligtvis
oroväckande när den centrala utvärderingen skall utföras av ”ett sekretariat
bestående av ett antal framstående akademiker”. Såväl studenterna som
samhällsföreträdarna ställs alltså utanför.
Nu blir därför min fråga om det är hela regeringens intention att införa ett
system med listor där högskolornas kvalitet rankas.
1991/92:816 av Inger Lundberg (s) till finansministern om statsbidragen till
kommunerna:
Tilläggsbudgetens förslag om förändrade statsbidrag till kommunerna be-
tyder dramatiska försämringar av de kommunalekonomiska förutsättning-
arna i Örebro län. Alla kommuner i länet får betydande minskningar av
statsbidragen. Hårdast drabbas de kommuner i länet som har den största ar-
betslösheten.
Så betyder kompletteringspropositionen översatt i skattekronor över 3 kr.
för en kommun som Degerfors med svåra strukturproblem. För Bergslags-
kommunerna Hällefors och Ljusnarsberg med en extremt hög arbetslöshet
betyder förslagen vartdera motsvarande 2:07 kr. Liknande dramatiska för-
ändringar drabbar flera kommuner i ett av arbetslöshet extremt hårt drabbat
län.
I bjärt kontrast mot hanteringen av de mest utsatta kommunerna står re-
geringens beslut att de sju kommuner - bl.a. Danderyd, Täby och Lidingö -
där invånarna har de högsta inkomsterna och/eller de minsta sociala proble-
men över huvud inte kommer att få del av den indragning på 5,2 miljarder
som föreslås för 1993.
Är finansministern beredd att i den fortsatta översynen av statsbidragen
till kommunerna arbeta för väsentliga förändringar till förmån för de hårdast
utsatta kommunerna?
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
43
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
den 22 maj
1991/92:817 av Birger Andersson (c) till kulturministern om privatradio-
sändningar:
Kulturdepartementet har utarbetat en promemoria ”Regler och villkor för
privatradio” (Ds 1992:22).
Av föreslagen lag i promemorian framgår inte om privatradio kan få sän-
das med egen godkänd sändare. När det gäller närradio föreslås en lagänd-
ring, som gör detta möjligt.
Med anledning härav vill jag fråga kulturministern:
Får sändare som ägs av annan än Svensk Rundradio AB användas för pri-
vatradiosändningar?
1991/92:818 av Birger Andersson (c) till kulturministern om reklaminslagen
i radio:
Kulturdepartementet har utarbetat en promemoria ”Regler och villkor för
privatradio” (Ds 1992:22).
Av Promemorian framgår att ett reklaminslag i radio inte får vara kortare
än en minut, vilket är relativt lång tid i radio, om man har ambitionen att
göra ”rappa” radioprogram.
Med anledning härav vill jag fråga kulturministern:
Är kulturministern beredd att medverka till att kortare reklaminslag i ra-
dio än en minut kan accepteras i den kommande propositionen?
1991/92:819 av Sten Söderberg (-) till kulturministern om kulturens bety-
delse för politiken:
Det håller på att ske en stor nyorientering inom politiken. Ett tecken har
kommit från kulturminister Friggebo vid öppnandet av det nya kulturdepar-
tementet. Kulturministern framhöll då att benämningen ”kulturarbetare”
borde avskaffas därför att den benämningen proletariserade de inom kultu-
ren kreativt verksamma. Dessa skulle i stället benämnas ”KULTURSKA-
PARE”. Därmed har kulturministern framhävt kulturens betydelse för poli-
tiken. Politiken måste söka ledning från kulturen och inte tvärtom. Med sitt
framhävande av kulturskaparna har kulturministern inlett en nyorientering
inom politiken. Alltså: Idéer från kulturen skall bli vägledande för politikens
inriktning! Med denna nyorientering blir de centrala frågorna inom politiken
att ta ställning till människosyn och synen på arbetet.
Min fråga är:
Är kulturministern beredd att fullfölja den inledda nyorienteringen och
därvid tillvarata de idéer och forskningsresultat som föreligger i nämnda av-
seende?
44
1991/92:820 av Sten Söderberg (-) till kommunikationsministern om elevers
straffansvar vid övningskörning i gymnasieskolans regi:
I min förra fråga till kommunikationsministern angående gymnasieskolans
särställning på marknadens utbud av körkortsutbildning till buss- och last-
bilsförare efterlyste jag ett svar på elevens rättsosäkerhet vid en eventuell
trafikolycka. Jag påstår att en sådan elev under övningskörning i gymnasie-
skolan kan åtalas för grov vårdslöshet och vållande av annans död utan att
veta om att så kan blir fallet.
Min fråga är:
Vad ämnar kommunikationsministern göra åt 81 § i KKF för att jämställa
elevens juridiska skydd med den som råder i privata trafikskolor?
1991/92:821 av Sten Söderberg {-) till kommunikationsministern om AMU:s
körkortsutbildning:
AMU har i sitt anbud till länsarbetsnämnden i Älvsborgs län i år offererat
att ta betalt per utfärdat körkort. Jag vill påstå att i valet mellan att under-
känna en svag elev och att inte få betalt eller godkänna och få betalt, finns
en lojalitetskris där trafiksäkerheten kan äventyras. Rätten att utfärda kör-
kort hos AMU och gymnasieskolan är inte heller konkurrensneutral.
Min fråga är:
Kommer kommunikationsministern att föreslå att även privata trafiksko-
lor får samma rätt som den gymnasieskolan har?
1991/92:822 av Sten Söderberg (-) till kommunikationsministern om tillsynen
över gymnasieskolans körkortsutbildning:
TSV är tillsynsmyndighet för landets trafikskolor. På TSV finns kompe-
tent personal för detta ändamål. TSV ställer krav på kompetens hos alla tra-
fiklärare i privata trafikskolor. Skolverket är tillsynsmyndighet för gymnasie-
skolor. För att få en hög tjänst i skolverket behövs inte vanligt körkort. En
gymnasielärare behöver inte ha den kompetens alla trafiklärare har och kan
således inte anställas som lärare i en trafikskola.
Min fråga är:
Kan kommunikationsministern tänka sig att låta TSV bli tillsynsmyndig-
het för gymnasieskolans buss- och lastbilsutbildning?
1991/92:823 av Martin Nilsson (s) till utrikesministern om åtgärder för att
hindra spridningen av missilteknik:
På mässan Ballistics’92 är militärer och vapenforskare från bl.a. Kina,
Sydkorea, Israel och Jugoslavien (Serbien) inbjudna av FOA. Mässan syftar
till att utbyta erfarenheter och föra forskningen vidare inom ett brett spekt-
rum av militär ballistisk forskning.
Delvis handlar det om teknologi användbar för utveckling av långdistans-
missiler, delvis om mer ”jordnära frågor”, såsom exempelvis hur en kula be-
ter sig när den tränger in i en människas kropp, på engelska ”soft targets”.
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 118
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
46
Mässan utgör ett stöd till vapenutvecklingen i en rad länder som i internatio-
nella sammanhang normalt betraktas som militärt opålitliga.
Mässan bidrar dessutom till att motverka det arbete Sverige hitintills lagt
ner på begränsning av spridning av missilteknik. Slutligen är det sannolikt så
att mässan bidrar till att legitimera dessa länders regimer.
Min fråga till utrikesministern är därför om den svenska regeringen kom-
mer att stödja det ickespridningsarbete som hittills varit Sveriges officiella
ståndpunkt genom att inte bevilja militärer och vapenforskare från nämnda
länder tillstånd att besöka Sverige och Ballistics’92.
1991/92:824 av Sten Söderberg (-) till statsrådet Alf Svensson om återanvänd-
ning i Baltikum av byggnader som rivits i Sverige:
Kommunfullmäktige i Ludvika har beslutat att det kommunägda bostads-
företaget Ludvikahem får riva 13 hyresfastigheter med 244 bostäder, varav
117 står tomma. Genom rivningen beräknas Ludvikahem spara 9 miljoner
om året.
Samtidigt pågår också diskussioner, som initierats av Sabo, att hus som
rivs i Sverige skall kunna återanvändas i Baltikum. Både AMS och UD har
uttalat sig positivt och för nu diskussioner om hur det skall gå att genomföra
detta rent praktiskt.
Alltså! Det finns ett antal betalda hus, pengar till frakt och flytt, pengar
till rivning, samt tid och pengar till diskussioner av AMS, UD, m.fl. Vad
saknas då, förutom vilja, etik samt logiskt tänkande? Jo, nämligen männi-
skor som bor i dessa rivningshotade fastigheter. Samtidigt behandlas hitkom-
mande flyktingar inhumant, genom utplacering i flyktingförläggningar och i
tält.
Min fråga är:
Tänker biståndsministern finansiera export av rivna hyreshus till Balti-
kum?
1991/92:825 av Sten Söderberg (-) till justitieministern om översyn av datala-
gen:
Antalet dataregister är stort och ofta okänt för folk i allmänhet.
Många dataregister är icke registrerade, och i många fall är ingen registre-
rad som registeransvarig, har det visat sig vid en undersökning.
Att många dataregister innehåller felaktigheter har också kunnat konsta-
teras.
För att råda bot på detta borde varje dataregister vara ålagt att en gång
per år, utan anfordran till varje fysisk och juridisk person, utsända informa-
tion om vilka uppgifter som finns om vederbörande i registret. Vidare borde
varje sådant utskick också innehålla ett s.k. frisvar, så att vederbörande utan
kostnad kan sända in en rättelse. Detta borde sättas in som en tvingande
bestämmelse i 6§ i datalagen.
Min fråga är:
Har regeringen för avsikt att på ett sådant sätt få datalagen mera strin-
gent?
1991/92:826 av Kent Carlsson (s) till utrikesministern om erkännande av
Makedonien:
Den f.d. jugoslaviska delrepubliken Makedonien har utropat sig som en
självständig stat. Detta har skett efter en folkomröstning.
Det Jugoslavien som man tidigare tillhörde finns inte längre.
Man har väl definierade gränser för sitt territorium. Man har en regering/
administration som har kontroll över detta territorium.
Det förekommer inga strider inom Makedonien. Man har inga stridigheter
med omkringliggande stater.
Sverige har trots detta ännu ej erkänt Makedonien som självständig stat.
Jag vill därför fråga utrikesministern:
När kommer den svenska regeringen att erkänna Makedonien som själv-
ständig stat och upprätta diplomatiska förbindelser?
1991/92:827 av Kent Carlsson (s) till utrikesministern om erkännande av
Bosnien-Hercegovina:
Den f.d. jugoslaviska delrepubliken Bosnien-Hercegovina har förklarat
sig vara en självständig stat. En rad stater i bl.a. Västeuropa har erkänt sta-
ten Bosnien-Hercegovina.
Det finns en demokratiskt vald regering. Landet har väl definierade grän-
ser.
Staten Bosnien-Hercegovina är dessutom medlem av ESK.
Att den jugoslaviska folkarmén har invaderat landet och försöker skjuta
det sönder och samman kan inte vara ett skäl för Sverige att avstå från att
erkänna staten Bosnien-Hercegovina.
Jag vill därför fråga utrikesministern:
När kommer den svenska regeringen att erkänna Bosnien-Hercegovina
som självständig stat och upprätta diplomatiska förbindelser?
1991/92:828 av Kent Carlsson (s) till utrikesministern om Kosovo:
I det gamla Jugoslavien hade provinsen Kosovo stor självständighet och
möjlighet att självt styra sin framtid. Genom Jugoslaviens upplösning för-
ändrades detta. Serbien beslutade ensidigt att avsätta den lokalt valda rege-
ringen och tillsatte en egen marionettregim. Detta trots att den gällande kon-
stitutionen tydligt gav Kosovo autonomi.
Situationen för kosovo-albaniema, som utgör över 90 % av befolkningen,
förvärras nu. Det rapporteras ständigt om övergrepp mot civilbefolkningen -
misshandel, godtyckliga arresteringar, förgiftningar av skolbarn etc. Halvmi-
litära serbiska styrkor förs nu i stor mängd in i Kosovo.
Kosovo-albanerna planerar söndagen den 24 maj att genomföra ett presi-
dentval. Risken är mycket stor att de halvmilitära styrkorna och den serbiska
armen efter detta ingriper militärt för att behålla makten i Kosovo.
Jag vill därför fråga utrikesministern:
Vilka initiativ är regeringen beredd att ta för att undvika en liknande ut-
veckling i Kosovo som skett i stora delar av det f.d. Jugoslavien?
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
47
Prot. 1991/92:118 1991/92:829 av Kent Carlsson (s) till utrikesministern om Bosnien-Hercego-
22 maj 1992 vina:
48
Bosnien-Hercegovina förblöder.
Dagligen dödas och skadas hundratals, kanske tusentals, människor i de
strider som pågår i Bosnien-Hercegovina. Civilbefolkningen tvingas i hund-
ratusental fly sina hem.
Den främsta orsaken till den uppkomna situationen är den serbiska armen
(f.d. jugoslaviska folkarmen) och dess nära knutna halvmilitära styrkor.
Utan deras direkta inblandning i Bosnien-Hercegovinas interna angelägen-
heter hade det funnits goda möjligheter att på fredlig väg lösa de problem
och konflikter som funnits.
Den serbiska armén agerar inte utan att den politiska ledningen i Belgrad
har godkänt ett sådant agerande. Ansvaret ligger därför ytterst på regimen
Milosevic för att kriget har startat och att det fortgår.
Jag vill därför fråga utrikesministern:
Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att förmå Serbien och
dess armé att dra sig ur Bosnien-Hercegovina och därmed möjliggöra en
fredlig lösning på konflikten?
1991/92:830 av Karl-Erik Svartberg (s) till utbildningsministern om den aka-
demiska undervisningen i turkiska språk:
Turkiska språk talas i ett område som sträcker sig från Kina i öster till Bal-
kan i väster. I det ursprungliga Sovjetunionen talade 12 % av dess befolkning
20-talet turkiska språk. En del av dessa språk är nu på väg att bli national-
språk i några av de nya stater som bildats ur det sönderfallande Sovjetunio-
nen.
Turkisk kultur har i flera avseenden präglat utvecklingen på Balkan.
I Europa, också i Sverige, är de turkisktalande invandrargrupperna stora.
Sveriges kontakter med de turkiska folken går långt tillbaka i tiden.
Det är mot bakgrund av ovanstående angeläget att det i Sverige finns goda
kunskaper i de turkiska språken och de turkiska folkens kultur.
Jag vill därför fråga utbildningsministern:
Vilka planer har regeringen när det gäller att stärka den akademiska un-
dervisningen i turkiska språk?
1991/92:831 av Sten Östlund (s) till näringsministern om kompetensutveck-
lingen av industrianställda:
En viktig förutsättning för att svensk industri skall vara konkurrenskraftig
är att de anställda har en bra utbildning och att kompetensutvecklingen är
hög i företagen. Det finns klara belägg för att bristerna är stora när det gäller
arbetsgivarnas satsning på kompetensutveckling. De socialdemokratiska
förslagen att stärka industrins kompetensutveckling har avvisats av arbets-
marknadsutskottets borgerliga majoritet.
Mot denna bakgrund skulle jag vilja ställa följande fråga till näringsminis-
ter Per Westerberg:
Avser näringsministern att vidta några åtgärder för att stärka kompetens-
utvecklingen av de anställda inom industrin?
1991/92:832 av Lahja Exner (s) till arbetsmarknadsministern om åtgärder
mot arbetslösheten:
Socialdemokraterna har i ett samlat program redovisat hur arbetslösheten
nästa år kan pressas ned till 3 % i stället för att stiga till över 5 % som rege-
ringen anger. Med regeringens politik tvingas regeringen redan nästa bud-
getår låna upp 10 miljarder kronor för att klara utbetalningarna till de arbets-
lösa. Med vår politik kan viktiga investeringar göras som skapar tillväxt och
jobb, vilket leder till lägre kostnader för de arbetslösa.
Mot den här bakgrunden skulle jag vilja ställa följande fråga till arbets-
marknadsminister Börje Hörnlund:
Är statsrådet beredd att medverka till att något av de socialdemokratiska
förslagen genomförs i syfte att pressa ned arbetslösheten?
1991/92:833 av Gudrun Schyman (v) till miljöministern om sjöfarten och
Stockholms skärgård:
Rödkobbsleden är återigen aktuell. Trots hård kritik från många remissin-
stanser tyder mycket på att den utredning som pågår kommer att lägga fram
förslag på att inrätta Rödkobbsleden.
Detta är ett tecken på den handlingsförlamning eller ovilja som har funnits
inom de stora partierna att aktivt ta fram en lösning av sjötransportproble-
men till Stockholm. Att världens största färjor på sikt inte går ihop med den
känsliga och unika natur som Stockholms skärgård utgör torde vara själv-
klart för de flesta. Inte minst hos alla oss som bor och tillbringar vår fritid
i skärgården är en miljöanpassad lösning av dessa problem mycket viktigt.
Lösningen av dessa problem måste vara en kombination av flera åtgärder;
utveckling av hamnarna och transportlederna söder och norr om Stockholm,
maxstorlek på fartygen, bättre avgasrening, etc.
Att föreslå en ny led genom skärgården är enbart att skjuta problemen
framför sig eller förvärra dem.
Jag vill därför fråga miljöministern:
När tänker regeringen presentera konstruktiva förslag till lösningar på
dessa problem?
1991/92:834 av Bertil Måbrink (v) till kulturministern om diskriminering av
bostadssökande:
Ett flertal upprörande händelser har den senaste tiden inträffat som visar
på näst intill rasistisk behandling av bostadssökande.
Enligt svensk lag får ingen diskrimineras på grund av ras, nationellt eller
etniskt ursprung. I dag i Sverige finns det exempel på att bostadssökande
diskrimineras enbart på grund av efternamnet...
Detta är helt oacceptabela förhållanden, de tenderar dessutom att bli allt
vanligare.
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
50
Med anledning av detta vill jag fråga invandrarministern:
Avser regeringen att verka för en informationskampanj rörande dessa frå-
gor riktade till fastighetsägare?
1991/92:835 av Annika Åhnberg (v) till jordbruksministern om Sverige och
EG:s subventionerade tobaksodling:
Inom ramen för EG:s jordbrukspolitik, CAP, subventioneras tobaksod-
ling. Samtidigt satsas, i andra sammanhang, resurser på åtgärder för att
minska tobaksbruket, eftersom det har så negativa hälsoeffekter.
Detta är enligt min mening orimligt. Om Sverige en gång blir medlem i
EG (EU) kommer också vi att få bekosta denna jordbrukspolitik. Eftersom
det nu inom EG pågår ett reformarbete beträffande jordbrukspolitiken, så
är det särskilt viktigt med ett aktivt svenskt agerande. Jag anser att Sverige
borde ta ställning mot subventioner till tobaksodling och aktivt verka för att
de upphör.
Jag vill därför fråga jordbruksministern:
Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att klargöra det svenska förhåll-
ningssättet till subventioner av tobaksodling i EG?
1991/92:836 av Annika Åhnberg (v) till miljöministern om miljöavgifter på
sprayfärger:
För kollektivtrafikresenärer är klotter ett tråkigt inslag i reseupplevelsen.
Kostnaderna för att sanera bussar, pendeltåg och tunnelbanevagnar är höga
och drabbar dels resenärerna och eftersom kollektivtrafiken delvis är skatte-
finansierad dels skattekollektivet.
Förutom alla insatser av social karaktär som kan vidtas och kulturåtgär-
der - som stimulans till graffiti på lämpliga platser - så behövs det ytterligare
åtgärder. En sådan vore att belägga de sprayfärger som företrädesvis an-
vänds med en miljöavgift, som sedan används för saneringsåtgärder. Medan
sociala insatser och kulturinsatser är frågor av lokal karaktär så måste frågan
om miljöavgift avgöras övergripande.
Jag vill därför fråga miljöministern:
Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att minska förekomsten av klot-
ter och förbättra möjligheterna till saneringsåtgärder?
1991/92:837 av Annika Åhnberg (v) till miljöministern om miljöproblemen
på grund av fritidsbåtar:
På 20 år har fritidsbåtsflottan nästan fördubblats. 90 % av utsläppen av
kolväten från fartyg kommer från fritidsbåtarna. Stoft och kolmonoxid
släpps också ut i stora mängder. Den låga förbränningstemperaturen är or-
sak till att dessa utsläpp blir så stora.
Effekterna av kolväteutsläppen är ofullständigt kända, men det är mycket
troligt att kolväten tas upp av fisk. Fiskbestånden hotas. Bottendjur får svå-
rare att föröka sig.
Miljökraven måste skärpas för fritidsbåtarna. Enligt min mening bör även
fritidsbåtar utrustas med katalysatorer. Ett sådant krav bör gälla senast
fr.o.m. 1995. Dessutom bör informationen om de negativa miljöeffekterna
av bensindrivna fritidsbåtar kraftigt ökas.
Jag vill fråga miljöministern:
Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att minska fritidsbåtarnas nega-
tiva miljöpåverkan?
1991/92:838 av Annika Åhnberg (v) till socialministern om Sverige och FN:s
barnkonvention:
I november 1989 antog FN:s generalförsamling en konvention om barnets
rättigheter. Den trädde i kraft ett år senare, efter att ha ratificerats av 20
stater varav Sverige var en. Barn i Sverige har det gott jämfört med barn i
andra delar av världen. Men också i vårt land finns det utsatta barn. Sexuellt
våld och annan misshandel förekommer, flyktingbarn tas i förvar och barn
överges.
I en rapport till Rädda Barnen har villkoren för utsatta barn granskats.
Alarmerande uppgifter redovisas i rapporten och slutsatsen som dras är att
Sverige inte lever upp till det man åtagit sig enligt barnkonventionen. Vår
lagstiftning är tillfredsställande, men det brister i efterlevnaden. Även i låg-
konjunktur är våra förutsättningar att ge barn och ungdomar goda villkor
större än många fattiga länders. Om inte ett land som Sverige lever upp till
konventionen, vad är den då värd i verkligheten? Är den bara tomma ord på
papper?
Jag vill därför fråga socialministern:
Vad avser regeringen göra för att Sverige skall leva upp till sina åtaganden
enligt FN:s barnkonvention?
1991/92:839 av Karl-Erik Svartberg (s) till kulturministern om befrielse från
jugoslaviskt medborgarskap:
Det är ett välkänt faktum att många kroater hade svårigheter att bli befri-
ade från sitt jugoslaviska medborgarskap i samband med ansökan om
svenskt medborgarskap, t.o.m. att av ambassaden få intyg om att de lämnat
sin ansökan om befrielse.
En kroat från Bosnien har fått avslag på sin ansökan om svenskt medbor-
garskap med tillägget att om han inom två år kan visa att han är befriad från
sitt jugoslaviska medborgarskap kommer han att beviljas svenskt medbor-
garskap.
Eftersom Jugoslavien inte längre existerar som stat vill jag fråga statsrådet
Friggebo:
Upprätthåller regeringen fortfarande kravet på befrielse från det jugosla-
viska medborgarskapet?
1991/92:840 av Göran Magnusson (s) till justitieministern om polisorganisa-
tionen:
Det råder stor oenighet mellan justitiedepartementet, Rikspolisstyrelsen
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
51
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
52
och lokala polismyndigheter om hur stort anslaget till polisen behöver vara
nästa budgetår för att behålla nuvarande antal poliser i organisationen.
Spännvidden uppges vara några hundra miljoner. Riksrevisionsverket har
fått i uppdrag att ”döma” i tvisten. Förhållandet skapar oro. Ett stort antal
poliser är berörda; uppgifter om varsel om minskning av poliskåren finns i
flera län. Det står visserligen ingenting i regeringsförklaringen om ökning
av antalet poliser. Ändock framstår det som egendomligt att minskning av
polisresurserna nu diskuteras, eftersom det i olika sammanhang sagts att po-
lisen skall få ökade resurser.
Kan justitieministern garantera att ingen minskning av poliskåren måste
ske som medför att poliser blir uppsagda från sina tjänster under den kom-
mande treårsperioden på grund av otillräckligt budgetanslag?
1991/92:841 av Bo Nilsson (s) till kommunikationsministern om tidigarelägg-
ning av banverkets och vägverkets investeringar:
Socialdemokraterna har i ett samlat program redovisat hur arbetslösheten
nästa år kan pressas ner till 3 % i stället för att stiga över 5 % som regeringen
anger. För att klara utbetalningarna till de arbetslösa tvingas regeringen att
redan nästa år låna upp 10 miljarder kronor.
I motionen ”Vägar till arbete” redovisas hur vägverket och banverket kan
tidigarelägga investeringar för ca 9 miljarder kronor under det kommande
året. Med den politik som vi socialdemokrater anvisar skapas tillväxt och
sysselsättning, vilket i sin tur leder till minskade samhälleliga kostnader för
arbetslösheten.
Mot den bakgrunden vill jag ställa följande fråga till kommunikationsmi-
nistern:
Är kommunikationsministern beredd att medverka till att banverkets och
vägverkets investeringar kan tidigareläggas?
1991/92:842 av Inge Carlsson (s) till kommunikationsministern om arbets-
lösheten i Östergötlands län:
10 013 östgötar var i april öppet arbetslösa. Under det senaste året har ar-
betslösheten i Östergötland ökat med hela 6 000 personer. Situationen på ar-
betsmarknaden har följaktligen försämrats, och fortsätter att försämras, i ett
rasande tempo. Därför krävs kraftfulla åtgärder - nu.
Byggnadsarbetarna har i samarbete med socialdemokraterna dammsugit
länet på möjligheterna att snabbt få fram jobb och utbildningsplatser. Även
om alla kommunerna har drabbats av problemen, finns det betydande skill-
nader inom länet. Därför är det enligt vår uppfattning särskilt viktigt att ge
insatserna en regionalpolitisk tydlig profil. I dammsugningen återfinns bl.a.
utbyggnaden av riksväg 51, Falla - Översätter. Första etappen kan tidigare-
läggas och påbörjas i år. Kostnaden är beräknad till 10 milj.kr. Utbyggnaden
skulle få stor betydelse för Finspångs kommun. Utbyggnad av länsväg 580
mellan Pinnarp och Malexander i södra Östergötland är kostnadsberäknad
till 20 milj.kr. Projektet kan startas i stort sett omgående. Båda projekten
berör kommuner som drabbats särskilt hårt av arbetslösheten. De genom-
förda satsningarna inom infrastrukturområdet har hittills inte skapat ett
enda jobb i Östergötland.
Mot bakgrund av ovanstående frågar jag därför statsrådet:
Är statsrådet beredd att vidta några åtgärder för att vända den negativa
utvecklingen i Östergötland?
1991/92:843 av Erling Bager (fp) till försvarsministern om överskottet på
livsmedel i beredskapslagren:
Inom försvarets beredskapslager produceras det årligen stora mängder
med livsmedel. Men långt ifrån allt kommer till användning. Konservernas
lagringstid är högst fem år, sedan kasseras dessa. Enligt uppgifter som jag
fått utgör detta ett vanligt bekymmer inom försvaret om hur man skall bli av
med maten. Jag reagerar kraftigt mot detta slöseri med livsmedel. Denna
mat måste kunna komma till användning på något sätt.
Det har förts fram förslag om att försvaret bör sända det som inte konsu-
meras i tid till behövande i Östeuropa. Jag delar denna uppfattning. Försva-
rets mat är näringsrik och tillverkad av förstklassiga råvaror. Jag anser att
dessa livsmedel snabbt och utan större besvär bör kunna sändas till de bal-
tiska staterna där livsmedelsbristen är mycket stor.
Försvarets herculesplan kan med kort varsel sättas in i sådana transporter
till Baltikum. Varje plan kan ta en last på upp till 20 ton. Fartygstransporter
kan självfallet också sättas in den korta sträckan till våra baltiska grannlän-
der.
Avser regeringen ta initiativ för att överskottet på mat inom försvaret skall
sändas till behövande i Baltikum?
1991/92:844 av Ingela Thalén (s) till kulturministern om kvinnornas situation
på arbetsmarknaden:
De borgerliga regeringspartierna har med stöd av Ny demokrati i arbets-
marknadsutskottet röstat ned samtliga förslag från socialdemokraterna som
syftat till att stärka kvinnornas situation. Fler och fler kvinnor varslas nu om
uppsägning. Antalet deltidsarbetslösa kvinnor stiger snabbt. Hotet om att
stämplas ut från a-kassan närmar sig många kvinnor.
Mot den här bakgrunden skulle jag vilja ställa följande fråga till kulturmi-
nister Birgit Friggebo:
Avser kulturministern att nu vidta några åtgärder för att på kort eller lång
sikt förbättra kvinnornas situation på arbetsmarknaden?
1991/92:845 av Georg Andersson (s) till finansministern om den kommunala
ekonomin:
Genom regeringens förslag om den kommunala ekonomin förändras kom-
munernas villkor i vissa fall på ett dramatiskt sätt. En av de kommuner som
bedöms förlora mest är Dorotea. Enligt uppgift i KommunAktuellt förlorar
Dorotea kommun statsbidrag motsvarande en skattehöjning med 4:31. Men
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
53
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
Dorotea ligger redan i toppen på skatteligan med en kommunalskatt på
32:85.
Dorotea är en fattig glesbygdskommun. Avstånden är enormt stora. Be-
folkningsunderlaget är bara 3 737. Inte mindre än 8,1 % är arbetslösa.
En så dramatisk försämring av den kommunala ekonomin som nu föreslås
kommer att få förödande konsekvenser för befolkningen i Dorotea.
Är finansministern beredd att vidta särskilda åtgärder för att göra det möj-
ligt för de genom regeringens förslag svårast drabbade kommunerna att
klara en rimlig kommunal verksamhet?
1991/92:846 av Birger Hagård (m) till kulturministern om sändningsområdet
för privatradion:
I departementspromeorian om ”Regler och villkor för privatradio” fram-
hålls inledningsvis att frekvensbandet 104-108 skall tas i anspråk för ana-
loga FM-sändningar av privatradio.
En oklarhet är hur sändningsområdet skall fastställas. Det är rimligt att
öppna möjlighet för olika stationer att byta sändningsområde eller delar
därav med varandra. Därigenom skapas förutsättningar för en lugn och
gradvis anpassning till vad som är naturliga sändningsområden.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att skapa förutsättningar
för en successiv anpassning av sändningsområdena?
1991/92:847 av Birger Hagård (m) till kulturministern om tillstånden för ra-
diosändning:
I det förslag till fri radio som presenterats av kulturdepartementet föreslås
en tidsbegränsning av sändningstillstånden.
En företagare måste alltid arbeta under viss osäkerhet. En viktig förutsätt-
ning för att minska denna osäkerhet är att regelsystemet ligger fast.
Tillstånden bör gälla ”tillsvidare”, och inte omprövas på andra grunder än
att det missbrukats.
Är statsrådet beredd att ompröva frågan om tillståndstidens längd?
1991/92:848 av Birger Hagård (m) till kulturministern om reglerna för privat-
radion:
I departementspromemorian ”Regler och villkor för privatradio” föreslås
ett nytt regelsystem.
Delade frekvenser kan innebära att den station som fått sändningstillstån-
det hyr ut eller på annat sätt avtalar bort sändningstid, ett antal timmar per
vecka till någon annan som önskar sända.
Ur yttrandefrihetssynpunkt är detta sympatiskt eftersom det innebär att
”smala” program kan hyra in sig under en viss tid.
Är statsrådet beredd att överväga möjligheten att på detta sätt använda
s.k. ”delade frekvenser”?
54
1991/92:849 av Margit Gennser (m) till statsrådet Alf Svensson om biståndet
till Sydafrika:
Enligt uppgift skall biståndet till Sydafrika bli Sveriges största biståndsan-
slag.
På vilket sätt kan detta bistånd utformas så att det garanterar en demokra-
tisk utveckling i Sydafrika?
1991/92:850 av Inger Koch (m) till statsrådet Alf Svensson om biståndet till
Tanzania?
Sverige skall den 1 juli i år förnya biståndssamarbetsavtalet med Tanzania.
Kommer Sverige vid utformandet av det nya avtalet särskilt betona vikten
av en fortsatt demokratisk utveckling?
1991/92:851 av Chris Heister (m) till kulturministern om presstödet:
Norrländska Socialdemokraten, med Luleå som utgivningsort, förlorade i
samband med den socialdemokratiska A-pressens konkurs ca 35 milj.kr.
I en ansökan till presstödsnämnden söker nu tidningen, för att ersätta de
förluster som A-pressens koncernledning förorsakade, driftstöd med maxi-
malt belopp, 11,6 milj.kr.
Presstödsnämnden torde inte på egen hand inom ramen för nuvarande re-
gelsystem och anslag kunna bifalla ansökan. Ambitionerna att låta skattebe-
talarna ta över hela eller delar av ägaransvaret vid A-pressens konkurs kan
mycket väl leda till att flera tidningar ansöker om driftstöd eller tillfälliga
anslag från presstödsnämnden.
Mot denna bakgrund vill jag fråga kulturministern om regeringen har
några planer på att förändra presstödet.
1991/92:852 av Kent Olsson (m) till statsrådet Beatrice Ask om nordisk gym-
nasial utbildning:
I mars 1992 undertecknade de nordiska undervisningsministrarna en över-
enskommelse om möjligheterna för en gymnasieelev i ett nordiskt land att
få gymnasial utbildning i ett annat nordiskt land. Denna överenskommelse
är bra för gymnasieeleverna i Norden och främjar det nordiska samarbetet.
Det kan dock ställa till vissa ekonomiska problem i gränstakternas gymnasie-
skolor om dyra utbildningar i t.ex. Strömstad sökes av många norska ungdo-
mar.
Hur skall de kommuner som har ett överskott av studerande från annat
nordiskt land kompenseras för sina merkostnader?
1991/92:853 av Lars Biörck (m) till statsrådet Bo Lundgren om arbetsgivares
pensionsåtaganden:
För vissa företag och kommuner utgår sedan 1991 löneskatt på de avsätt-
ningar som görs för pensioner. Det innebär att äldre avsättningar utan skat-
teavdrag har kunnat tillgodoföras pensionsfonder.
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
55
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
För kommuner och för företag som ej fonderat medel för framtida pen-
sionsåtaganden beskattas däremot pensionerna vid utbetalningstillfället.
Därigenom uppstår en retroaktiv beskattning, eftersom pensionsutbetal-
ningar nu till stor del är åtaganden som är att hänföra till inkomster före år
1991.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att överväga för att likställa arbetsgi-
vares möjlighet att klara sina pensionsåtaganden?
1991/92:854 av Ingvar Eriksson (m) till statsrådet Reidunn Laurén om fastig-
hetsbildningslagen och äganderätten:
Ett 90-tal ägare till mossmarker riskerar genom tvångsförvaltning att för-
lora sin mark. Mossmarkerna tillskiftades fastigheterna i form av marklotter
i samband med laga skifte i början av 1800-talet. Trots att markägarna vid
förrättning vägrat sälja marken för i förväg bestämt pris om 20-35 öre per
kvadratmeter genomföres tvångsförsäljningen. Att en markägare på detta
sätt kan tillskansa sig många andra ägares mark, ofta beväxt med betydligt
mera värdefull skog, är orimligt. Det synes också strida mot regeringens in-
tentioner och utfästelser vad gäller äganderätt och rättstrygghet.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta i syfte att skapa bättre över-
ensstämmelse mellan fastighetsbildningslagen och synen på äganderätt och
rättstrygghet?
1991/92:855 av Siw Persson (fp) till jordbruksministern om reglerna om
transport av hundar till och från Sverige:
När EES-avtalet träder i kraft suddas gränserna ut och människor och va-
ror kan transporteras fritt mellan länder.
För att skydda Sverige mot rabiessmitta finns stränga regler om karantän-
bestämmelser för hundar, vilket kraftigt försvårar transport av hundar till
och från landet. Inom EG krävs - med undantag för Storbritannien - endast
vaccinationspass för hundar vid gränspassering.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:
Avser regeringen att anpassa reglerna för transport av hundar till och från
Sverige till europeiska bestämmelser?
1991/92:856 av Erling Bager (fp) till utrikesministern om diplomatiska för-
bindelser med Tchad:
Sverige har inte någon representation i Tchad sedan mitten av 1980-talet
då ett svenskt konsulat upphörde att finnas. Sverige ger genom SIDA bi-
stånd till olika projekt i Tchad. Sedan början av 1970-talet arbetar svenska
missionärer i Tchad. Det är ej tillfredsställande att vi saknar denna represen-
tation.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:
Avser regeringen upprätta fullständiga diplomatiska förbindelser med
Tchad?
1991/92:857 av Rune Rydén (m) till utbildningsministern om skollagen och
den interkommunala ersättningen:
Genom att kommunerna nu inte längre är skyldiga att betala den s.k. in-
terkommunala ersättningen för personer som fyllt 20 år eller som tidigare
gått en gymnasieutbildning, stoppas nu många ungdomar som sökt grund-
eller påbyggnadsutbildning.
Kommunernas avslag innebär ett svårt avbräck i framtidsplanerna för ung-
domar som i många fall under flera år haft siktet inställt på en bestämd ut-
bildning, men som först skaffat sig exempelvis en ekonomisk gymnasiekurs
för att sedan skaffa sig hantverksutbildning eller liknande.
Avser utbildningsministern ändra skollagen så att kommunernas skyldig-
het utökas till att omfatta även den här sökandekategorin?
1991/92:858 av Oskar Lindkvist (s) till kommunikationsministern om
Bromma flygplats:
Bromma flygplats rustas upp för närvarande, tydligen med avsikten att i
betydande omfattning öka flygverksamheten. Planer finns att öka trafiken
såväl på inrikes som på utrikes linjer. Om dessa planer sätts i verket får vi
åter de bullerstörningar som var den främsta orsaken till att trafiken på
Bromma i stor utsträckning flyttades till Arlanda.
Avtalet mellan staten och Stockholms kommun om flygtrafiken på
Bromma löper ut den 31 december 1996.
Med anledning av det nu anförda vill jag ställa följande fråga till kommu-
nikationsministern:
Vilka planer har regeringen avseende flygtrafiken på Bromma?
10 § Kammaren åtskildes kl. 11.07.
Förhandlingarna leddes av tredje vice talmannen.
Vid protokollet
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
TOM T:SON THYBLAD
/Barbro Nordström
57
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992 Innehållsförteckning
Fredagen den 22 maj
1 § Svar på interpellation 1991/92:187 om barns och ungdomars vill-
kor ............................................ 1
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
2 § Svar på interpellation 1991/92:188 om vården av äldre i hemmet 13
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
My Persson (m)
Rosa Östh (c)
3 § Svar på interpellation 1991/92:166 om arbetslösa och barnomsor-
gen ............................................ 20
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Rosa Östh (c)
4 § Svar på interpellation 1991/92:178 om frivilligt samhällsarbete . 22
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Gullan Lindblad (m)
5 § Svar på interpellation 1991/92:179 om handikapphjälpmedel .. 26
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Margit Gennser (m)
6 § Svar på interpellation 1991/92:173 om sammansättningen av kom-
mittén för nedläggning av byggnadsstyrelsen ............ 32
Finansminister Anne Wibble (fp)
Birgitta Wistrand (m)
Barbro Westerholm (fp)
7 § Hänvisning av ärende till utskott ....................... 36
8 § Bordläggning ...................................... 36
9 § Anmälan om frågor
1991/92:797 av Gudrun Norberg (fp) om Nitro Nobcls dynamit-
tillverkning för försvarsändamål.................... 37
1991/92:798 av Sten Andersson i Malmö (m) om praxis i utvis-
ningsärenden 37
1991/92:799 av Alf Wennerfors (m) om beredningen för huma-
nitärt bistånd beträffande ärenden som kräver sekretessbe-
handling ...................................... 37
1991/92:800 av Eva Zetterberg (v) om Skogskyrkogården... 38
1991/92:801 av Christina Linderholm (c) om miljöansvaret vid
bedömningen av kommunikationsfrågor.............. 38
1991/92:802 av Christina Linderholm (c) om en barnombuds-
man .......................................... 38
1991/92:803 av Åke Gustavsson (s) om filmstödet......... 39
58 1991/92:804 av Lena Klevenås (s) om ansökningarna om asyl 39
1991/92:805 av Birger Hagård (m) om allmänhetens möjlighe-
ter att se TV 4 39
1991/92:806 av Sten Söderberg (-) om vidgade arvsregler ... 40
1991/92:807 av Birgit Henriksson (m) om respekten för lag och
rätt.......................................... 40
1991/92:808 av Kenneth Lantz (kds) om tullen och Bromma
flygplats....................................... 40
1991/92:809 av Sten Andersson i Malmö (m) om informationen
om HIV och aids................................ 41
1991/92:810 av Laila Strid-Jansson (nyd) om bomullsodlingen
och miljön..................................... 41
1991/92:811 av Martin Nilsson (s) om finansieringen av ett
vårdnadsbidrag................................. 41
1991/92:812 av Åke Gustavsson (s) om Moderna museet... 42
1991/92:813 av Ulf Melin (m) om gymnasieskolans tekniska
och naturvetenskapliga linjer....................... 42
1991/92:814 av Martin Nilsson (s) om statsbidragen till sko-
lorna ......................................... 42
1991/92:815 av Martin Nilsson (s) om rangordning av högskolor 43
1991/92:816 av Inger Lundberg (s) om statsbidragen till kom-
munerna ...................................... 43
1991/92:817 av Birger Andersson (c) om privatradiosändningar 44
1991/92:818 av Birger Andersson (c) om reklaminslagen i radio 44
1991/92:819 av Sten Söderberg (-) om kulturens betydelse för
politiken...................................... 44
1991/92:820 av Sten Söderberg (-) om elevers straffansvar vid
övningskörning i gymnasieskolans regi............... 45
1991/92:821 av Sten Söderberg (-) om AMU:s körkortsutbild-
ning .......................................... 45
1991/92:822 av Sten Söderberg (-) om tillsynen över gymnasie-
skolans körkortsutbildning......................... 45
1991/92:823 av Martin Nilsson (s) om åtgärder för att hindra
spridningen av missilteknik........................ 45
1991/92:824 av Sten Söderberg (-) om återanvändning i Balti-
kum av byggnader som rivits i Sverige............... 46
1991/92:825 av Sten Söderberg (-) om översyn av datalagen . 46
1991/92:826 av Kent Carlsson (s) om erkännande av Makedo-
nien .......................................... 47
1991/92:827 av Kent Carlsson (s) om erkännande av Bosnien-
Hercegovina ................................... 47
1991/92:828 av Kent Carlsson (s) om Kosovo............. 47
1991/92:829 av Kent Carlsson (s) om Bosnien-Hercegovina.. 48
1991/92:830 av Karl-Erik Svartberg (s) om den akademiska un-
dervisningen i turkiska språk....................... 48
1991/92:831 av Sten Östlund (s) om kompetensutvecklingen av
industrianställda................................ 48
1991/92:832 av Lahja Exner (s) om åtgärder mot arbetslöshe-
ten.................................... 49
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
59
Prot. 1991/92:118
22 maj 1992
60
1991/92:833 av Gudrun Schyman (v) om sjöfarten och Stock-
holms skärgård................................. 49
1991/92:834 av Bertil Måbrink (v) om diskriminering av bo-
stadssökande ................................... 49
1991/92:835 av Annika Åhnberg (v) om Sverige och EG:s sub-
ventionerade tobaksodling......................... 50
1991/92:836 av Annika Åhnberg (v) om miljöavgifter på spray-
färger ........................................ 50
1991/92:837 av Annika Åhnberg (v) om miljöproblemen på
grund av fritidsbåtar............................. 50
1991/92:838 av Annika Åhnberg (v) om Sverige och FN:s barn-
konvention .................... 51
1991/92:839 av Karl-Erik Svartberg (s) om befrielse från jugo-
slaviskt medborgarskap........................... 51
1991/92:840 av Göran Magnusson (s) om polisorganisationen 51
1991/92:841 av Bo Nilsson (s) om tidigareläggning av banver-
kets och vägverkets investeringar................... 52
1991/92:842 av Inge Carlsson (s) om arbetslösheten i Östergöt-
lands län...................................... 52
1991/92:843 av Erling Bager (fp) om överskottet på livsmedel i
beredskapslagren................................ 53
1991/92:844 av Ingela Thalén (s) om kvinnornas situation på ar-
betsmarknaden ................................. 53
1991/92:845 av Georg Andersson (s) om den kommunala eko-
nomin ........................................ 53
1991/92:846 av Birger Hagård (m) om sändningsområdet för
privatradion.................................... 54
1991/92:847 av Birger Hagård (m) om tillstånden för radio-
sändning ...................................... 54
1991/92:848 av Birger Hagård (m) om reglerna för privatradion 54
1991/92:849 av Margit Gennser (m) om biståndet till Sydafrika 55
1991/92:850 av Inger Koch (m) om biståndet till Tanzania... 55
1991/92:851 av Chris Heister (m) om presstödet.......... 55
1991/92:852 av Kent Olsson (m) om nordisk gymnasial utbild-
ning .......................................... 55
1991/92:853 av Lars Biörck (m) om arbetsgivares pensionsåta-
ganden ....................................... 55
1991/92:854 av Ingvar Eriksson (m) om fastighetsbildningsla-
gen och äganderätten............................. 56
1991/92:855 av Siw Persson (fp) om reglerna om transport av
hundar till och från Sverige........................ 56
1991/92:856 av Erling Bager (fp) om diplomatiska förbindelser
med Tchad..................................... 56
1991/92:857 av Rune Rydén (m) om skollagen och den inter-
kommunala ersättningen.......................... 57
1991/92:858 av Oskar Lindkvist (s) om Bromma flygplats ... 57
gotab 41565, Stockholm 1992