Justerades protokollet för den 10 oktober.
Protokoll
1991/92:11
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Enligt överenskommelse med partiernas företrädare i talmanskonferen-
sen skulle följande regler gälla för den allmänpolitiska debatten.
I en första omgång skulle en företrädare för vardera socialdemokraterna,
Ny Demokrati och vänsterpartiet få tala högst tio minuter. Därefter hade
finansministern högst 15 minuter till sitt förfogande. I de därpå följande re-
plikomgångarna hade ledamöterna rätt till två treminutersrepliker. Finans-
ministerns första replik skulle dock få vara högst sex minuter.
I nästa avsnitt av debatten skulle en företrädare för socialdemokraterna,
moderata samlingspartiet, centern och kristdemokratiska samhällspartiet få
hålla ett inledande anförande om högst tio minuter vardera. Härefter skulle
följa två replikomgångar om vardera tre minuter.
För dagens debatt i övrigt gällde dels att tiden för ett anförande inte fick
överstiga sex minuter, dels sedvanliga replikregler. För statsråd skulle gälla
högst tio minuter för anförande samt sex minuter för den första och tre minu-
ter för den andra repliken.
Ekonomisk politik
Anf. 1 ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Jag vill inleda debatten med att hälsa Anne Wibble välkom-
men i den nya uppgiften som finansminister. Jag vill uppriktigt önska Anne
Wibble framgång i detta viktiga uppdrag.
Vi socialdemokrater befinner oss i opposition. Vi skall, som Ingvar Carls-
son har förklarat, utgöra en konstruktiv opposition. I regeringsförklaringen
sade Carl Bildt att en konstruktiv opposition kommer att möta en öppen re-
gering. Detta uttalande vill jag gärna ta fasta på.
Vi för vår del tycker att det är rimligt att regeringen nu får tid att formulera 1
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 11
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
sin ekonomiska politik och redovisa den för riksdagen. Fram till dess vill vi
vänta med mer definitiva omdömen om den ekonomiska politiken.
För dagen vill jag göra några reflexioner och ställa några frågor.
Min första fråga gäller den ekonomiska politikens inriktning och behand-
ling här i riksdagen.
Den nya regeringen är en koalition av fyra partier. Men trots detta är det
en minoritetsregering. Den är beroende av stöd från något annat parti här i
riksdagen för att få igenom sin politik.
Vi minns alla Bengt Westerbergs bestämda uttalanden i valrörelsen om att
inte sätta sig i en regering som är beroende av Ny Demokrati. Vi minns hans
uppbrott från TV-soffan på valnatten. Vi minns hans bestämda uttalanden
efter valet om att inte inlåta sig på några som helst uppgörelser med lan
Wachtmeister och hans parti.
Jag vill därför fråga Anne Wibble vad detta betyder på Anne Wibbles an-
svarsområde. Hur skall ni lägga upp den ekonomiska politiken för att hålla
fast vid Westerbergs avståndstagande från Ny Demokrati och ändå kunna få
majoritet för er politik?
Min andra fråga gäller finanspolitiken. När jag läste regeringsdeklaratio-
nen noterade jag att regeringen talar om starka krav på återhållsamhet med
offentliga utgifter. Regeringen säger sig ha som strategi att utgifterna skall
minska för att utrymme skall skapas för sänkta skatter.
Men i praktiken väntar man inte till dess man har sänkt utgifterna för att
sedan kunna genomföra skattesänkningar. Nej, man kör med Lars Tobissons
recept från i våras: först skattesänkningar, sedan får vi se vad vi skall spara.
Men nu har man gjort tillägget: först utgiftsökningar, sedan inkomstminsk-
ningar och sedan, längre fram i tiden, blir det besparingar.
När jag läste regeringsdeklarationen, blev jag överraskad över de många
och stora utgiftslöftena. Såvitt jag kan se är det den dyraste gemensamma
nämnaren som gäller som norm för utgiftspolitik för denna fyrpartiregering.
Jag undrar var Anne Wibble befann sig när dessa löften ställdes ut.
När man ser sig om bland statsråden, finner man minst ett dussin ministrar
som skall höja utgifterna. Sedan finns det en minister, Bo Lundgren, som
gör allt för att sänka inkomsterna. Mellan dessa finns Anne Wibble, som
skall foga samman de ökade utgifterna och de minskade inkomsterna till en
stram och ansvarsfull finanspolitik.
Anne Wibble sade själv i en intervju att det inte fanns plats i regeringsdek-
larationen för att ange vilka nedskärningar som skall ske. I dag kan Anne
Wibble använda sin tid till att säga det som Carl Bildt inte hann med på 48
minuter här i kammaren.
Låt mig få skicka med en rak fråga: Kommer det att bli två karensdagar
i sjukförsäkringen för att finansiera skattelättnaderna för aktiehandeln och
andra inkomstminskningar som Bo Lundgren har lovat ut? När kommer i så
fall karensdagarna? Eller har Anne Wibble insett samma sak som Dagens
Nyheter har insett, vilket man skrev om i en ledare häromdagen, att detta är
fel väg att gå? Låt oss få veta hur det blir med alla planerade besparingar.
Till detta vill jag bara säga att fyrpartiregeringen innebär en försvagning
av finanspolitiken. Därför måste riksdagens ställning snabbt stärkas när det
gäller att ta ett helhetsansvar för finanserna. Odd Engström och jag har re-
dovisat några tankegångar om detta i en artikel i dag i Dagens Nyheter. Odd
Engström kommer i sitt anförande att tala mer om det.
Min tredje fråga gäller skattepolitiken, närmare bestämt skattereformen.
Det är många på vår sida som frågar sig om uppgörelsen mellan folkpartiet
och socialdemokraterna i fråga om skattereformen fortfarande gäller eller
öm den är uppriven. Det är svårt att dra en bestämd slutsats av vad som står
i regeringsdeklarationen. De formuleringar som finns där väcker mer frågor
än de ger svar och information.
På en punkt kan jag konstatera hur det förhåller sig. Folkpartiet har läm-
nat över skattepolitiken till en av skattereformens värsta kritiker, Bo Lund-
gren i moderata samlingspartiet. Det var den mannen som hade 160 reserva-
tioner mot skattereformen när den behandlades här i riksdagen. Med den
mannen som skatteminister har ni verkligen satt ”bocken till örtagårdsmäs-
tare”.
Vi socialdemokrater är mycket angelägna om att få ett direkt besked från
finansministern om hur det står till med skattereformen. Har Bo Lundgren
fått fritt fram för moderaternas skattepolitik, eller kommer han tvingas att
glömma sina 160 reservationer?
Jag tror att både riksdagen och svenska folket vill höra ett klart besked
från finansministern i denna fråga. Vi socialdemokrater är angelägna att få
veta hur det står till, så att vi kan bestämma hur vi skall driva skattefrågorna
i fortsättningen här i riksdagen. Det räcker inte, Anne Wibble, med att hän-
visa till regeringsdeklarationen. Tala om vad det är som ligger bakom de
kryptiska formuleringarna!
Min sista fråga gäller arbetslösheten.
Vi befinner oss nu på botten av en internationell lågkonjunktur. Vi plågas
samtidigt av sviterna efter den lånekarusell och den överhettning som ban-
ker och finansbolag höll i gång i slutet av 80-talet och som underminerade
ekonomin. Vi drabbas nu på samma sätt som många andra länder av missta-
gen i finansvärlden.
Här i Sverige har vi det senaste året vidtagit en rad åtgärder för att repa-
rera skadorna och stärka ekonomin: stabiliseringsavtalet är en viktigt del,
skattereformen, EG-ansökan, valutastabiliseringen genom ecu-anslutning,
en stor satsning på aktiv arbetsmarknadspolitik med utbildning och kompe-
tenshöjning som bärande element, en långsiktig energipolitik, avreglering
av jordbruket samt upprustning av vägar, järnvägar och broar för ett bättre
transportsystem. Det är några exempel på allt det som har gjorts.
En del av detta ger redan resultat. Men de flesta åtgärderna kommer att
ge resultat under de närmaste åren. Det som nu är avgörande för att vi skall
få i gång ekonomin är för det första att vi håller vår kostnadsutveckling under
kontroll, för det andra att vi ökar produktiviteten och för det tredje att
världsekonomin får fart igen.
Men det är också nödvändigt att runt om i samhället återskapa framtids-
tron. Ni lovade en ny start för Sverige, men det mest påtagliga som hänt efter
valet är att pessimismen har ökat. Vem vågar tro på framtiden och investera
när inte ens regeringen och den nya finansministern tror på framtiden?
På ett område håller ni på att skapa kaos. Det gäller bostadsbyggandet.
Ert beslut att riva upp bostadsfinansieringen kommer att slå hårt mot byg-
Prot, 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
gandet. Jag vill därför uppmana er: ompröva ert beslut så att bostadsbyggan-
det kan hållas uppe.
Det är viktigt att det också blir fart på investeringarna i infrastruktur och
på upprustning av skolorna och andra offentliga byggnader som vi påbörjade
och där pengar finns avsatta. Det gäller att dessa pengar snabbt kommer i
användning och att det skapas nya jobb.
Jag vill därför instämma i AMS-chefens förslag om att finna nya former
för att driva på de olika myndigheterna så att det skapas jobb för dem som
är arbetslösa. Pengarna finns. Se till att det blir fart på investeringarna!
Jag vill uppmana regeringen att inte slå in på den väg som borgerliga rege-
ringar ute i Europa och i våra grannländer har valt, att låta arbetslösheten
gå upp. Arbetslösheten kan och skall bekämpas. Det behövs en fortsatt aktiv
arbetsmarknadspolitik. Här kan ni få fullt stöd från den socialdemokratiska
oppositionen. Arbetslösheten skall inte upp på europeisk nivå. Vi skall fort-
sätta med en god svensk arbetsmarknadspolitik.
Anf.2 BERT KARLSSON (nyd):
Fru talman! Ärade riksdagsledamöter - de som finns här! Att stå här i ta-
larstolen i riksdagen är för mig inte enbart nytt och spännande utan också
helt klart en utmaning. Jag ser här möjligheter att förändra och att förbättra.
Naturligtvis har jag stora förväntningar på riksdagen och hoppas att för-
ändringens vind även skall blåsa starkt här och att beslut framför allt inte
skall stoppas på grund av personlig prestige och maktlystnad utan bedömas
efter sunt förnuft och efter vad som är det bästa för svenska folket.
Jag blev ganska orolig häromdagen när Mona Sahlin berättade för mig att
det tog tre år för henne att lära sig hur man skall nå fram med sina förslag.
Det gäller att framställa dem på rätt sätt, och det är tydligen inte kvaliteten
på förslagen som gäller utan taktiken - det måste naturligtvis vara fel. Men
när jag såg på TV häromkvällen där representanter för fackföreningsrörel-
sen beklagade sig över att det är för mycket demokrati i riksdagen, blev jag
något lugnare.
Många har beskyllt oss i Ny Demokrati för att skapa politikerförakt. Visst
har vi sagt en och annan överdrift, men den stora orsaken till folkets miss-
nöje är väl ändå att politikerna före valet lovar ganska mycket medan det
efter valet är litet si och så. Ofta blir svaret efter valet: ”Vi skall utreda!” Jag
undrar vad de handikappade säger i dag som häromdagen fick besked om att
det inte blir någonting. Pensionärerna har länge gått och undrat och inte
minst idrottsrörelsen med sin moms. Likaså väntar gotlänningarna på lägre
färjepriser. Många undrar säkert: Skall Cuba ha u-hjälp?
Det är sådant här som skapar politikerförakt, men det finns flera exempel:
Penseraffären. Vem är boven: Nordbanken eller Penser? Eller tag det
främsta exemplet, Allan Larsson. Han står väl för århundradets lögn. Som
finansminister visade han kurvor som ständigt pekade uppåt när han talade
om Sveriges ekonomi. Han om någon borde väl veta bättre - de enda kur-
vorna i dag som pekar uppåt är de för konkurser och antalet arbetslösa.
Ljugarbänken, som Bengt Westerberg talade om, hade inte räckt långt.
Jag tror inte ens ett cirkustält från Frangois Bronett hade varit rymligt nog,
trots att det är högt i tak när det gäller etik och moral i Cirkus Scott.
Jag kan inte låta bli att undra varför just cirkus - och de till socialdemokra-
tin knutna folkparkerna - inte är med när turistmomsen skall betalas. Erik
Åsbrink motiverade den nya momsen med att alla skulle beskattas lika. För
turistbranschen har den nya momsen inneburit en katastrof: Över 1 000 före-
tag har tvingats till konkurs, 20 000 anställda inom hotell och restaurang har
blivit utan jobb.
Turistmomsen är nog den dummaste skatt som någonsin har införts. I stäl-
let för att ge staten mer pengar har det blivit tvärtom - statskassan har hittills
förlorat flera miljarder. Och om detta var samtliga borgerliga partier överens
före valet! Att slopa turistmomsen är alltså rent av en bra affär för staten.
Det borde inte vara speciellt svårt att säga ja till en reform som inte kostar
någonting. Dessutom skulle arbetsmarknaden saneras och krogarna slippa
betala personalen med svarta pengar - så sker i dag i alltför stor utsträckning.
I rapporter från hela Turistsverige talas det enbart om katastrofsiffror. Li-
seberg, Sveriges största nöjespark, har jätteproblem. För Kolmårdens djur-
park, Boråsparken, Eskilstunaparken, Branäs i Värmland, Sälenfjällen och
parker i Jämtland är det likadant. På Gotland har turismen halverats på två
säsonger. Det statliga företaget Sara Catering, som sköter evenemangsar-
rangemangen i parkerna, har minskat sin omsättning från 170 miljoner till
110 miljoner på ett år.
Att skylla på dåligt väder, som regeringen ofta gjorde, är rent absurt. Det
var lika kallt och regnigt i Norge och Danmark, men där har turismen ökat
med 10 %. Att skylla på vädret är precis lika dumt som att införa turistmom-
sen. Sanningen är att det är för höga priser i Sverige.
Sverige har Europas högsta moms, Europas högsta bensinpris för turis-
ter - märk väl för turister. Italien har högre priser, men där har man speciellt
pris för turister. Och vi har de högsta matpriserna, de högsta priserna på ho-
tell och restaurang.
Problemen var exakt desamma i Irland. I mitten av 80-talet var turistnä-
ringen där hårt drabbad. Men där insåg regeringen för tre år sedan, efter
attacker från turistnäringen, att man måste göra någonting, och det gjorde
man. Där infördes den nivå som vi hade innan vi höjde momsen. Och vips
fördubblades turistomsättningen i Irland. Det är precis det här receptet som
vi måste tillämpa för Sverige. Vi tävlar inte på samma villkor. Det är ungefär
som att skicka en tennisspelare till Wimbledon med en pingisracket. Vi för-
står att det inte går att spela tennis med den.
Momsen på inrikes resor är ett annat exempel på dumhet. Skall man åka
till Storlien köper man naturligtvis en biljett till Norge för att på så sätt slippa
momsen. Detsamma gäller om man skall åka till Helsingborg eller Malmö.
Då köper man biljett till Helsingör resp. Köpenhamn och slipper på så sätt
momsen. Och detta gör även statliga företag.
Även inrikesflyget har blivit så dyrt att vanliga människor inte har någon
som helst möjlighet att flyga, trots att det ofta är dessa som får vara med
och betala. Det är ofta statligt anställda och fackföreningsfolk på kurs och
naturligtvis också industrins folk som flyger. Men det är de enda som faktiskt
har råd. En resa mellan Skövde och Vilhelmina kostade mig 6 540 kr. Det är
ungefär lika mycket som det kostar att åka till Florida 14 dagar med hotell
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
|
Prot. 1991/92:11 16 oktober 1991 |
och allt betalt. Man kan förstå att det inte är speciellt många som väljer Vil- |
På tal om konferenser: Om vi skall kunna rädda den svenska konferens-
|
Allmänpolitisk |
marknaden ser jag det som helt nödvändigt att slopa avdragsrätten för före- |
|
Ekonomisk |
rige. Men naturligtvis kan detta ändras om vi får en annan kostnadsbild. Det Klart är ju att man inte kan stänga gränserna, förbjuda charterresor och Men vi måste vidta åtgärder, och det finns åtgärder som vi kan tillgripa för Sveriges turistråd fick förra året 123 milj.kr. Vad gjorde man med dessa Jag vill bara ta upp Danmark som exempel på hur vi ser på näraliggande Det är dags för en ny svensk turistpolitik och för krafttag för att vi skall få Vi måste nu ta turismen på allvar och förstå turismens betydelse både för Turistbranschen vill inte ha AMS-hjälp och andra statliga bidrag. Den vill Det är nödvändigt att politikerna - precis som direktörerna i näringslivet - Vi måste nu anstränga oss ordentligt för att rädda situationen. Det räcker Vad kan vi då göra? Jo, |
6
turistmomsen måste slopas helt, och då inte enbart på cirkus och på folk-
parksintäkter, utan på allt som har med turism att göra. Man måste gå
tillbaka till det som gällde före skattereformen.
• Momsen på restauranger och hotell måste halveras som det var innan höj-
ningen. Sprit måste också bli billigare, och det är tydligen fler än jag som
är av den åsikten.
• Inför tax-free till Gotland för att få ned biljettpriserna till en rimlig nivå.
En barnfamilj betalar i dag 2 540 kr. Den rimliga kostnaden borde vara
500 kr.
• Vi måste också rucka på strandskyddslagen och tillåta byggen i större ut-
sträckning vid de svenska sjöarna. I dag investeras varje år över 1 miljard
i Medelhavsländerna.
Anf. 3 TALMANNEN:
Jag vill erinra talaren om att den överenskomna taletiden är tio minuter.
Anf. 4 BERT KARLSSON (nyd):
Fru talman! Då är min taletid snart slut. Jag har litet kvar, men det får jag
ta igen senare.
Anf. 5 TALMANNEN:
Jag vill meddela att den medgivna taletiden är ute.
Anf. 6 BERT KARLSSON (nyd):
Fru talman! Jag vill bara ställa en sista fråga, och då vänder jag mig spe-
ciellt till Bengt Westerberg och folkpartiet liberalerna: Är prestigen vikti-
gare än hela Sveriges turistnäring? Hur många svenska företag skall behöva
gå i konkurs innan det är dags att inse hur allvarligt läget är?
Anf. 7 LARS-OVE HAGBERG (v):
Fru talman! Valresultatet kan betraktas som en politisk vridning till höger.
Nu borde mungiporna peka uppåt på kapital och regering, men icke, börsen
tar inga glädjeskutt över den borgerliga starten. Det visar sig att ”Ny start
för Sverige” har blivit en trög start för borgarregeringen.
Valet visade även hur viktigt det är för arbetarrörelsen och hela vänstern
att återerövra frihetsbegreppet. Visst är högerns frihetstankar berättigade
vad gäller statens överförmynderi och politikers klåfingrighet med männi-
skors vardagsval, men högern erbjuder ju knappast någon lösning för den
lilla människans maktlöshet mot den väldiga anonyma marknaden.
Det är inte bara för att jag är från Dalarna som jag kan instämma i mycket
av det som Bert Karlsson sade om turismen. Det är ganska intressant att Bert
Karlsson tog upp detta med politikerförakt. Kommer Ny Demokrati och
Bert Karlsson att stödja de krafter i kammaren som vill att politikerna skall
besluta över mindre? Först ger man löften i valrörelsen, och sedan kommer
man hit och menar att det är marknaden som skall styra. Det är ju egentligen
detta som utgör grundvalen för politikerföraktet, att människor ser att politi-
ker inte själva bestämmer. Vi får se vad Bert Karlsson och Ny Demokrati
kommer med, om det bara rör sig om fagert tal och om ni sedan i alla fall
faller in i den rollen.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Fru talman! Hur kan nu regeringens aviserade politik klara de stora hu-
vuduppgifterna för ekonomin i vårt land? Var finns de offensiva insatserna
för en ny industrialisering av Sverige? Den interna devalveringen, dvs.
sänkta arbetsgivaravgifter, som var receptet för Ny start för Sverige har ju
inte direkt uppsatts först på dagordningen, och den återfinns inte heller i re-
geringsdeklarationen. Men verkligheten talar naturligtvis för att en koncen-
tration på fö-etagens konkurrenskraft i första hand inte är lönerelaterat. Lö-
nekostnaderna i vårt land per producerad enhet är låg och under 1980 års
nivå.
En interndevalvering skulle bara skjuta problemen framför oss. Det om-
vandlingstryck som vi nu har i näringslivet kan leda till förnyelse av svensk
industri. En sådan omvandlingsprocess kan saboteras om regeringen har
öppna svängdörrar för SAF-intressena. Sänkta arbetsgivaravgifter i krisföre-
tag och lönenedpressning löser inga problem. Det är nya investeringar som
behövs i framtidsbranschen.
Hanteringen av löntagarfonderna är häpnadsväckande. Regeringen är ju
verkligen ute på svag is när man skall dela ut löntagarfondskapital till alle-
mansfondsspararna. Eftersom fonderna inte längre uppfyller sitt ursprung-
liga syfte - investeringar och inflytande för de anställda eller bidrag till pen-
sionerna - är det enda raka att använda fondkapitalet till infrastrukturinve-
steringar. Att göra sådana investeringar vore i linje med fondernas ursprung-
liga syfte att gynna investeringar. Det ligger mycket i socialdemokraternas
och moderaternas gemensamma utspel i Göteborg.
Var finns då insatserna för ökad produktivitet och demokratisering av ar-
betslivet? Hur skall man kunna uppnå ökad produktivitet utan att de an-
ställda får utveckla sina arbetsuppgifter och organisera arbetet i nya former
i en bra arbetsmiljö? De arbetande ses tydligen av den nya borgerliga rege-
ringen som ett hinder i stället för en tillgång som kan bidra till att sätta fart
på Sverige. Ekonomisk demokrati är tydligen ett begrepp som inte finns i
regeringens ordförråd.
Regeringen har presenterat en rivstart i omfördelningspolitiken. Rege-
ringspartiernas nära kompisar gynnas på bekostnad av lönearbetarna. För
mig är det en gåta hur detta skall kunna gynna ekonomins utveckling i Sve-
rige. Regeringen har aviserat ett borttagande av omsättningsskatten på ak-
tier och av förmögenhetsskatten på arbetande kapital, lindrigare kapitalbe-
skattning och arvsbeskattning samt ett slopande på sikt av hela förmögen-
hetsbeskattningen.
Däremot skall det bli försämringar i sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna.
Man skall pröva med två karensdagar och göra en översyn av föräldraförsäk-
ringen, vilken enligt de borgerliga förslagen inte kan leda till någon förbätt-
ring. Vidare skall man slopa avdragsrätten för fackföreningsavgifter, höja
egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen och höja strejkböterna. Är det
möjligt att i en marknadsekonomi skapa välfärd för alla när klass- och in-
komstklyftorna i samhället ökar? Nej, finansministern, även de gamla libe-
ralerna under seklets början insåg att ojämn inkomstfördelning inte skapar
ekonomisk harmoni och jämvikt.
Finns det över huvud taget något hopp om att regeringens nyliberala poli-
tik skall kunna leda till full sysselsättning när inget annat land med nyliberalt
styre har kunnat uppnå det målet?
AMS har nu kommit med en rapport som pekar på en arbetslöshet nästa
år uppemot 4,5 %, samtidigt som AMS resurser räcker till att ta hand om
3 % av de arbetsföra. Vi befinner oss i ett läge som är katastrofalt.
Jag noterar att de förslag som framskymtar från regeringsrepresentanter
har stor likhet med de förslag som vänsterpartiet lade fram under vårens riks-
dagsarbete:
-Ett snabbt igångsättande av investeringar i sådan infrastruktur som järn-
vägar, vägar, broar, telekommunikationer m.m.
- Man vill starta ett ROT-program för ombyggnad och renovering av ange-
lägna projekt.
- Man skall göra insatser för omsorg och utbildning.
- AMS skall omedelbart få erforderliga medel.
Är det kanske en yttring från regeringens vänsterflygel? Vi avvaktar med
spänning regeringens förslag. I alla fall innehåller det mycket angelägna pro-
jekt som kan ge arbete även för framtiden.
Studerar man regeringsdeklarationen finner man att den regionalpolitiska
obalansen kan tillta. Åtstramningar i den offentliga verksamheten, i kom-
mun och landsting, får enorma konsekvenser för glesbygden. I utsatta områ-
den där industrin inte vill investera utan hellre lägger ned ger ju inte rege-
ringspolitiken något hopp. Exemplet från Norrbotten och ASSI visar att ut-
satta regioner främst får försvaras genom en ordentlig opinionsbildning och
rörelse bland folket. Det är glädjande och även imponerande att ta del av
kampen för jobben i ASSI. Det är alltid värt att kämpa för arbete och männi-
skovärde. Som parentes kan jag också nämna att jag ser en glädjande aktivi-
tet från socialdemokratisk sida, naturligtvis främst efter den 15 september.
Vänsterpartiet ser inte heller någon anledning att sälja ut de väl fungerande
statliga företagen som spelar en betydelsefull roll för regionalpolitiken, t.ex.
SSAB. Det borde egentligen vara regeringen, som har det yttersta ansvaret
för förvaltningen, som ser till att branscherna får sådana signaler att de inve-
sterar för framtiden. Det är en uppenbar fara att den borgerliga regeringen
litar enbart till marknadens villkor. Det är helt klart att det för Sveriges del
inte blir några särskilda vinster eller fördelar genom medlemskap i EG. Yt-
terst handlar det om att skapa en slagkraftig ekonomi i Sverige. Den borger-
liga regeringen har förlorat den första ronden genom att ställa de många lö-
nearbetarna utanför projektet. Man har lastat bördorna på lönearbetarna
och gynnat de välbeställda och fört, som en arbetskamrat till mig utanför
detta hus sade, direktörspolitik. Utvecklingen visar att 90-talets problem
inte kan lösas med en nyliberal inriktning. Alla de länder som har tillämpat
modellen har stora problem med arbetslöshet, inkomster, sociala klyftor och
annat som följt i spåren.
En frihetlig och demokratisk socialism har sin givna plats under 90-talet.
Det krävs en politik för att människor och miljö skall leva i fred med var-
andra, en politik för att minska klasskillnader och sociala skillnader och för
att skapa jämlika relationer mellan människor, t.ex. mellan kvinnor och
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
10
män. 90-talets problem kan bara lösas om människor ges möjlighet att själva
utforma sin egen vardag och om de samtidigt, tillsammans med andra, har
ett direkt inflytande på samhällets utveckling i bostadsområdet och på ar-
betsplatsen och när det gäller de lagar och regler som skall gälla för miljön
och samhället i övrigt. Över huvud taget kan inte framtidens människor un-
derordna sig en marknad där den enda valmöjligheten är underordning.
Människovärdet kräver inflytande på alla områden. Det är ingen politisk re-
torik från det förgångna, som statsministern påstod häromdagen.
Fru talman! Rättvisebegreppet, jämlikheten och solidariteten kommer att
ha avgörande betydelse för den politiska utvecklingen.
Anf. 8 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag får tacka Allan Larsson för lyckönskningarna.
I måndags kom arbetsmarknadsstyrelsen med sin prognos över utveck-
lingen på arbetsmarknaden. Det pressmeddelande som lämnades har rub-
riken: ”4,5 % arbetslösa efter sommaren 1992”. Den första meningen i press-
meddelandet lyder: ”Läget på arbetsmarknaden försämras snabbt och styr-
kan i nedgången blir den värsta sedan 1930-talet.”
Om man räknar samman vad AMS säger om antalet öppet arbetslösa, an-
talet personer i olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder enligt
AMS bedömning och minskningen av utbudet av arbetskraft, därför att
många inte bryr sig om att söka arbete när det ändå inte finns något, blir
resultatet enligt AMS att 8 % av arbetskraften nästa år kommer att sakna ett
riktigt arbete. För unga blir det ännu värre - mer än 10 % arbetslösa enligt
AMS bedömning.
Detta är, fru talman, arbetsmarknadsstyrelsens dom över den socialdemo-
kratiska politiken. Så är tillståndet i svensk ekonomi efter nio års socialde-
mokratiskt styre - det är ett svart hål som socialdemokraterna lämnar efter
sig-
Sverige har haft ekonomiska problem under hela 1980-talet. Vi har haft
låg tillväxt och låg produktivitetsökning. I själva verket har ökningen av den
viktiga produktiviteten, produktionen per timme alltså, varit mindre under
80-talet än vad den var under det som kallas för det dåliga 70-talet. Den har
varit mindre än 1 % per år.
Under de senaste åren har även sysselsättningen rasat. Sedan slutet av
1989 har nästan 100 000 jobb försvunnit i svensk industri och ännu fler totalt
sett. Sysselsättningen inom industrin fortsätter att rasa, och nu tillkommer
också ett kraftigt ras inom byggnadssysselsättningen.
Sammantaget betyder detta att den totala produktionen i Sverige står helt
stilla. Under en treårsperiod, 1990-1992, skapas inte en enda krona mer re-
surser i Sverige. Det finns naturligtvis olika bedömningar om 1992. Det har
ju ännu inte börjat. Vissa talar om plus och andra talar om minus. Jag vill
gärna markera att även de prognoser som visar plus för den totala produktio-
nen nästa år är dystra prognoser: sjunkande sysselsättning, stigande arbets-
löshet och sjunkande utnyttjande av vår kapacitet över huvud taget. Detta
kallas ekonomisk stagnation och visar att Sverige är unikt.
Allan Larssons berömda vändpunkt, som han talade om under valrörel-
sen, avslöjas i all sin nakenhet. Den var en ren och skär valbluff. Inte heller
är detta mycket allvarliga läge i svensk ekonomi något generellt fenomen i
alla länder. Läget är unikt dåligt i Sverige.
Jag tycker att det räcker med ett exempel för att illustrera det hela. Indu-
striproduktionen i Sverige har under de senaste åren minskat med 12 %. Un-
der samma tid har industriproduktionen i de europeiska OECD-länderna
ökat med 5 % - minus 12 för Sverige och plus 5 för de andra. Det handlar
alltså inte enbart om en internationell lågkonjunktur. Ett viktigt skäl till att
Sverige halkar efter är att vi har hemmagjorda problem.
Fru talman! Det är viktigt att ha den här bakgrunden klar för sig, därför
att analysen av nuläget och orsakerna till detta är avgörande för inriktningen
av den framtida ekonomiska politiken. Den som väljer att tro, mot bättre
vetande skulle jag vilja påstå, att den svenska ekonomin bara har s.k. vanliga
konjunkturproblem och därmed slår sig till ro och väntar på en internationell
konjunkturuppgång är ansvarslös. Ekonomisk politik handlar inte om att
kunna göra prognoser om vad som händer nästa månad eller nästa kvartal.
Den ekonomiska politiken måste bygga på en långsiktig strategi. Får jag
fråga Allan Larsson, som enligt egen uppgift inte skulle klanka så mycket på
regeringens politik, om han inte vill ta tillfället i akt och tala om vilken lös-
ning socialdemokraterna skulle vilja anbefalla med anledning av de problem
som socialdemokraterna själva har skapat?
Regeringen har en framtidsstrategi. Jag vill påstå att vår strategi är den
enda som har förutsättningar att lyckas, och jag vill också påstå att vår politik
kommer att lyckas. Problemen går att lösa, så att antalet arbeten ökar här
hemma, företagen blir lönsamma och anställer folk, produktivitet och till-
växt kommer i gång, inkomsterna ökar och resurser skapas för bättre sjuk-
vård, bättre äldrevård och trygga pensioner - kort sagt allt det som behövs
för att vi som vill bo och arbeta här i Sverige kan göra det och också få det
bättre. Jag lovar inte att det skall gå vare sig lätt eller smärtfritt. Att fylla
igen det svarta hål som socialdemokraterna lämnar efter sig blir mödosamt
och tar tid, men det kommer att lyckas.
Spjutspetsen i vår politik är de mindre och medelstora företagen. De
kommer att vara strategiska i den politik som regeringen skall driva.
De stora företagen i allt väsentligt växer utomlands, och det är naturligt
och bra i dagens internationaliserade värld. Om industri och annan konkur-
rensutsatt verksamhet skall kunna växa i Sverige - det är här som vi bor,
och det är här som vi vill jobba - måste det ske i de mindre och medelstora
företagen.
Det som regeringen skall göra är att lägga om den ekonomiska politiken
så att det skapas förutsättningar för expansion och framtidstro hos småföre-
tagen, och det kräver faktiskt en lång rad betydelsefulla förändringar.
Vi skall ta bort skatten på det arbetande kapitalet. Vi skall skattemässigt
underlätta småföretagens försöijning med riskkapital, så att de kan inve-
stera. Vi vill ta bort en mängd diskriminerande regler, minska krångel och
onödig byråkrati, förbättra transportsystemet och utbildningssystemet och
avskaffa löntagarfonderna. Vi vill uppmuntra privat sparande, eftersom det
är en förutsättning för privat ägande, som i sin tur är en grundläggande förut-
sättning för privat företagsamhet. Om man inte förstår det sambandet har
man inte förutsättningar att skapa vettiga förutsättningar för privata företag.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
11
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
12
Vi skall också öppna den del av den svenska ekonomin som i dag är nästan
monopoliserad, dvs. den offentliga tjänsteproduktionen, så att privata före-
tag ges en chans där. Och vi skall självklart se till att Sverige blir medlem i
EG, så att våra småföretag får en chans att konkurrera på lika villkor med
franska, tyska, engelska och andra företag.
Vi vill kort sagt uppmuntra företagandet. Jag tycker att det är bra om fler
människor vill starta företag och driva företag. Det är t.o.m. bra om företa-
gen är lönsamma och går med vinst. Det blir nämligen tryggare jobb i lön-
samma företag.
Fru talman! Jag såg i gårdagens Aftonbladet att den socialdemokratiska
riksdagsledamoten Lars Hedfors anser att sänkta skatter för företagare är
orättvist, eftersom det gynnar kapitalister på löntagarnas bekostnad. Allan
Larsson har drivit denna tes under valrörelsen. Även Lars-Ove Hagberg tog
upp detta i dag. Detta illustrerar hur socialdemokrater och vänsterpartister
ser på företagare - negativt och med misstänksamhet. Jag vet inte riktigt vad
småföretagare är för slags konstiga djur i den socialdemokratiska föreställ-
ningsvärlden. Men det är alldeles uppenbart att de inte har den ringaste lik-
het med skomakaren i Gamla stan, med bensinmacksföreståndaren i Vär-
namo, med daghemsföreståndaren på det privata dagiset i Nacka eller med
sågverksägaren utanför Luleå. Jag måste uppriktigt beklaga att socialdemo-
krater och vänsterpartister har så litet kontakt med verkligheten att de inte
inser att det är bara lönsamma företag som ger riktiga och stabila jobb.
Att sänka skatter och avreglera offentlig verksamhet är ganska lätt och för
en folkpartist en angenäm uppgift. Det svåra är att samtidigt genomföra de
minskningar i statens utgifter som med nödvändighet krävs.
Underskottet i statens budget är som alla vet redan stort. Och det växer
mycket snabbt. Även i fråga om budgeten måste jag konstatera att socialde-
mokraterna har lämnat efter sig ett svart hål. Det låg, för att säga sanningen,
en hel del obetalda räkningar på finansdepartementet. Nordbanken är ett
exempel, obetalda notor för beställningar från försvarsindustrin ett annat.
Nödvändiga satsningar på arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste också
skrivas på socialdemokraternas konto, liksom ett bastant och stadigt väx-
ande utgiftstryck i de olika transfereringssystemen.
En del av budgetunderskottet hänger ihop med den stillastående ekono-
min. När hela produktionen står stilla står även statens inkomster stilla, och
man får samtidigt ökande utgifter för arbetslöshetsbekämpningen.
En annan del av budgetunderskottet hänger ihop med de snabbt stigande
utgifterna för socialförsäkringssystemen. De är av strukturellt slag och ska-
par ett ständigt utgiftstryck och bidrar dessutom till en dåligt fungerande
ekonomi och svag tillväxt.
Om alla utgifter bara skulle rulla på enligt gällande regelsystem skulle en-
dera av två saker inträffa. Antingen skulle man få ett ännu snabbare växande
budgetunderskott som skulle driva upp priser och räntor, vilket skulle för-
sämra tillväxtmöjligheterna ytterligare. Det skall vi inte ha. Eller också
skulle det här utgiftstrycket driva fram fortsatta skattehöjningar. Det skall vi
inte heller ha.
Få saker är enligt min mening så farliga och skadliga för den svenska eko-
nomins utvecklingskraft som höjda skatter. I stället skall vi gå den motsatta
vägen, dvs. vi skall målmedvetet och kontinuerligt sänka skatterna. Därför
är det en viktig uppgift för den nya regeringen att också sänka statens utgif-
ter.
I regeringsförklaringen står det att statens utgifter redan i budgetproposi-
tionen 1992, dvs. i januari nästa år, skall minskas med 10-15 miljarder kro-
nor. Och det kommer att krävas betydande belopp i minskningar av statens
utgifter även i 1993 års budget och i 1994 års budget och säkert även därefter.
Storleksordningen på utgiftsminskningarna är inte tagen ur luften utan
hänger samman med att vi är övertygade om att det krävs sänkta skatter på
i storleksordningen 10 miljarder kronor per år för att Sverige skall bli en full-
värdig medlem i EG, för att klara den internationella konkurrensen och för
att ha kvar jobb i landet.
Med hänsyn till att läget nu är ganska dystert, mer dystert än vad många
anade, blir det än viktigare att snabbt komma i gång med den tillväxtbefräm-
jande politiken. Det betyder att ett antal viktiga skattesänkningar inte kan
vänta till budgetpropositionen i januari utan måste komma redan i höst.
Därför måste också en del besparingar komma i höst. Regeringen kommer
därför redan under hösten att återkomma till riksdagen med förslag till både
lägre skatter och minskade utgifter.
Det är, fru talman, också svaret på Allan Larssons andra fråga, dvs. att det
kommer att läggas fram förslag redan i höst om att minska statens utgifter.
Fru talman! Sammanfattningsvis är den min uppfattning att läget för både
ekonomin som helhet, arbetslösheten och statens budget är värre än anat.
Därför krävs det en snabb och kraftfull förändring av den ekonomiska politi-
ken. Med den kursändring som regeringen har lagt fast i regeringsförkla-
ringen kommer problemen att lösas. Det tar litet tid, men det kommer att
lyckas. Socialdemokraterna har gjort den svenska ekonomin till ett svart hål.
Vi skall fylla det med lönsamma företag som ger riktiga jobb. Detta är
grundidén i regeringens ekonomisk-politiska strategi.
Jag skall sedan besvara de frågor som har ställts. Allan Larsson frågade
först hur vi skall lägga upp politiken för att få majoritet. Mitt svar är mycket
enkelt. Precis som socialdemokratiska minoritetsregeringar har gjort kom-
mer vi att lägga fram förslagen i riksdagen. Sedan får de behandlas där på
sedvanligt sätt. Allan Larssons andra fråga har jag redan besvarat, dvs. att
vi skall genomföra besparingar och skattesänkningar samtidigt - inga ofinan-
sierade skattesänkningar.
Allan Larssons tredje fråga gällde skattereformen. Grundinslagen ligger
fast. Men jag måste erkänna att frågan var en aning magstark för att komma
från det parti som har brutit en av de grundläggande principerna, nämligen
den om den enhetliga momsen. Jag skall emellertid svara på frågan ändå. Vi
skall göra en del förändringar för att förbättra för småföretagen och för att
se till att vi inte har en kapitalskattenivå som innebär att pengar rinner ut
ur landet och att jobben försvinner från Sverige. Vi skall sänka det totala
skattetrycket.
Till Bert Karlsson vill jag först säga att det är bra att läsa även dementier.
I fråga om handikappade har det trumpetats ut på många håll att det blir en
reform. Det har dementerats av dem som sade motsatsen. Det är alltså helt
självklart att det kommer en handikappreform.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
13
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A Umänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Med all respekt för turistnäringen, Bert Karlsson, tror jag faktiskt att det
behövs ett mer samlat grepp för att lösa de problem som socialdemokraterna
har lämnat efter sig.
Slutligen vill jag, fru talman, fråga Allan Larsson en enda sak. Socialde-
mokraterna lämnar efter sig ett läge där arbetslösheten närmar sig 30-talsni-
våer enligt arbetsmarknadsstyrelsens prognoser. Vad har ni för strategi för
att lösa dessa problem, eller tänker ni bara sitta och vänta?
Anf. 9 ALLAN LARSSON (s) replik:
Fru talman! Jag börjar med att ta upp frågan om de offentliga finanserna.
När socialdemokraterna tog över regeringsmakten 1982 var det när det
gäller de offentliga finanserna ett stort underskott - ungefär 7 % av den sam-
lade produktionen. Så stort var alltså underskottet. Statsfinanserna motsva-
rade ungefär 12% av den samlade produktionen. Så såg det ut då.
De stora underskotten ledde till räntekostnader för staten. Men genom en
hårdhänt utgiftsprövning och också genom den tillväxt som vi uppnådde un-
der 80-talet kunde vi komma till rätta med de problemen.
Nu har vi en konjunkturnedgång, och det känns när det gäller statsin-
komsterna. Vi har nu ett underskott, och det är exakt lika stort som de ränte-
kostnader som vi har från den period som ni hade ansvaret för. 60 miljarder
är den räntebörda som vi betalar för underskotten från den tiden. Det mot-
svarar ungefär 4 % av bruttonationalprodukten, BNP. Men om vi ser till de
offentliga finanserna som helhet och räknar in socialförsäkringssektorn och
kommunernas ekonomi, som är ett kommunicerande kärl i många avseen-
den, har vi ett överskott. Sverige är ett av få länder i det avseendet. Enligt
OECDs beräkningar är det Sverige och Japan som nästa år kan visa på över-
skott i de offentliga finanserna. Det är något annat än det som vi tog över
1982, då de offentliga finanserna visade på ett betydande underskott.
Vari består de ekonomiska problem som vi har i dag? Ja, vi har en interna-
tionell lågkonjunktur. Men vi har också problem som hänger samman med
det sena 80-talets utsvävningar inom finansvärlden. De drev upp utlåningen.
De drev upp aktiviteten i ekonomin. De skapade också en lång rad problem.
Det skulle vara intressant att höra Anne Wibble säga något om sambanden
mellan de problem som vi brottas med och det som hände på den här mark-
naden. Det var kanske inte politiken utan snarare bristen på åtgärder, i form
av att vi inte grep in på detta område, som skapade många av problemen.
Det kan vara en viktig nyans i den här diskussionen.
Avslutningsvis vill jag säga följande. Anne Wibble talar om arbetslöshe-
ten. Men då vill jag framhålla att det unika med Sverige är just att vi inte har
gått den europeiska vägen. I Europa har man ju låtit arbetslösheten gå upp
till 8%, eller till 10%, som det är i de borgerligt styrda länderna Danmark
och Finland. Vi har i stället satt in aktiva åtgärder för att bekämpa missför-
hållandena. Vi kommer för vår del att redovisa förslag om hur vi skall fort-
sätta på den linjen också i Sverige.
Anf. 10 BERT KARLSSON (nyd) replik:
Fru talman! Anne Wibble sade som ett svar till mig att det behövs ett sam-
lat grepp för att lösa frågorna kring turistnäringen. Jag förstår ingenting, och
jag tror inte att någon annan heller förstår detta. Det skulle vara roligt att
veta vad det här greppet innebär. Jag tror att man inom en hel bransch är
intresserad av information på detta område.
Det finns ytterligare en sak som vi kan göra för att rädda Sveriges eko-
nomi, och det här kostar heller inte någonting. Det är då fråga om en mycket
enkel sak. Det gäller nämnligen att se till att konkurrens införs på dagligva-
rusidan.
När jag förra året startade den här debatten - och det är kanske en av
orsakerna till att ny demokrati finns - sade jag att det gick att sänka matpri-
serna med 20%. Omedelbart sade då de stora grossisterna, naturligtvis, att
det inte gick att göra det och att sådant tal var lögn. Jag blir lätt konfunderad
när jag nu, ett år senare, hör Hemköpschefen i TV tala om lögn och säga att
det går att sänka matpriserna med 20%.
Från ICAs sida sade man vid det här tillfället att det på sin höjd gick att
sänka priserna med 1-2 %. Vi har nu sett att det går att sänka priserna. Mat-
prisutvecklingen har ju stått stilla.
Men vad är då problemet? Jo, det är faktiskt ni som sitter här. Det är ni
som ansvarar för att planmonopolet används på fel sätt. Det är ni som stop-
par konkurrensen. Bara under de senaste veckorna har flera projekt i Sve-
rige stoppats. Ett stopp har skett i Sunne där en ICA-handlare och en Kon-
sumföreståndare satt med i kommunstyrelsen. Ett annat stopp har skett i
Strängnäs för två veckor sedan. Vad var avgörande? Jo, en folkpartistisk
röst. Och samtidigt säger man att man vill göra något för att sänka matpri-
serna! Det hela går inte ihop. Man kan sänka matpriserna omedelbart. Men
då måste vi ha in nya grossister på marknaden. Vi måste också ha in nya
detaljister och fabrikanter.
Det sägs ofta att planmonopolet har tillkommit för att skydda konsumen-
terna. Men det förhåller sig precis tvärtom. Planmonopolet utgör ett hinder
när det gäller möjligheterna till fri konkurrens. Från alla partier var vi före
valet överens om att vi skulle se till att matpriserna sänktes. Men hittills har
inte någon gjort någonting i det avseendet. Det är faktiskt skrämmande att
ingen bryr sig om konsumenterna.
Matmomsen har sänkts med 5,5 % - ja, för sådant som man stoppar i mun-
nen. Men en matkasse är faktiskt litet mer än så. Det hela motsvarar en sänk-
ning med 3 %.
Om vi inför konkurrens, kan vi omedelbart sänka matpriserna med 20%.
Jag förstår inte att det är omöjligt att genomföra. Det kostar ju inte någon-
ting.
Här har ni en chans att visa vilken sida ni står på - konsumentens eller
särintressenas. Svaret kan ni själva ge.
Anf. 11 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Först några ord till finansministern. Vänsterpartiet vill upp-
muntra produktion av varor och tjänster, inte spekulation. Där spelar små-
företagen en väldigt stor roll. Men småföretagens största bekymmer är fak-
tiskt de storföretag som monopoliserar samt bankernas fär som hindrar små-
företag. Vi tycker inte att småföretagarna är konstiga djur som tycker att
motståndet finns på helt andra håll. Framför allt gäller det då kanske skatte-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
15
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
16
trycket. Regeringen, och därmed också Anne Wibble, måste tycka att de
arbetande människorna är konstiga djur. Dessa skall ju drabbas av allt
elände när det gäller regeringens förslag, medan småföretagarna skall gyn-
nas. Det är just det som är problemet. Hur skall det gå att skapa produktivi-
tet bland de anställda i småföretag om de först skall slås i huvudet? Det är
ett politiskt problem som den här regeringen länge kommer att få brottas
med.
Vi har många hemmagjorda problem, säger Anne Wibble. Ja, är det då
fråga om interdevalvering, lönesänkningar och ökade klyftor? Man beskyl-
ler socialdemokraterna för att ha åstadkommit ett svart hål. Det svarta hålet
får de själva ta ansvar för. Men vad är då regeringens och Anne Wibbles
recept när det gäller dessa hemmagjorda problem? Ja, hittills har vi bara sett
en stor blå ballong.
Sedan gäller det löntagarfonderna. Kan det vara vettigt, om vi nu skall
gynna produktion av varor och tjänster, att avskaffa löntagarfonderna och
dela ut medlen bland allemansfondsspararna i stället för att avsätta medlen
till infrastrukturella insatser? Det är en fråga som verkligen måste ställas.
Så till frågan om sysselsättningen. Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta?
Är det de av Börje Hörnlund aviserade - som ju har läckt ut - insatserna
som kommer i fråga här? Är det alltså fråga om satsningar på AMS, på infra-
strukturen, på utbildning och på ROT-program - dvs. program för renove-
ring och ombyggnad beträffande en rad offentliga instanser och bostäder?
Är det den typen av åtgärder som regeringen föreslår här? Det vore väldigt
intressant att få ett svar också på den frågan.
Bert Karlsson missade tydligen helt min fråga, som han egentligen bör
svara på. Kommer alltså Ny Demokrati att först gå till attack mot politiker-
föraktet för att sedan i Sveriges riksdag gynna de partier som säger att politi-
ker inte skall bestämma? Det är just det fenomenet som gör att den här för-
samlingen får utstå så mycket förakt. Man försöker att inför valet ange några
löften som man tror marknaden skall uppfylla. Det finns ju de som säger att
politiker inte skall bestämma, utan avhända sig detta till marknaden. Där
har vi grunden till politikerföraktet. Hur är det, Bert Karlsson? Hur blir det
med Ny Demokrati?
Anf. 12 Finansminister ANNE WIBBLE (fp) replik:
Fru talman! Till Lars-Ove Hagberg vill jag först säga att det faktiskt inte
är så att löntagarna kommer att drabbas av något elände med vår politik.
Vår politik är den enda som kan ge löntagarna riktiga arbeten. Jag tror att
de flesta skulle bli ganska glada över detta.
Allan Larsson sade att socialdemokraterna inte har låtit arbetslösheten i
Sverige gå upp till europeiska nivåer, dvs. 8-10 %. Jo, Allan Larsson, detta
är precis vad den politik som ni har fört under 80-talet leder till. Det framgår
med önskvärd tydlighet av arbetsmarknadsstyrelsens senaste prognos. Detta
är resultatet av den politik som ni har fört under 80-talet. Det är ett uselt
resultat. Skandalöst dåligt. Jag förstår i och för sig att Allan Larsson inte vill
diskutera detta, utan söker sig tillbaka till 70-talet. Men nu handlar det fak-
tiskt om 90-talet och vad man skall göra i Sverige nu 1991 för att komma ut
ur de problem som den socialdemokratiska politiken har lett till. Arbets-
marknadspolitiken är oerhört viktig. Jag tror inte att vi har några olika åsik-
ter på den punkten. Vi skall sätta in många viktiga åtgärder för att se till att
människor inte slås ut från arbetsmarknaden. Men, Allan Larsson, det är
faktiskt inte AMS som skapar de riktiga jobben, utan de riktiga jobben ska-
pas i lönsamma företag som vill anställa fler människor därför att de kan
sälja fler produkter. Allan Larsson har uppenbarligen inte någon politik för
detta, och jag beklagar det. Jag tycker att det är en tragisk fortsättning på
tomheten under valrörelsen.
Jag kan nämna ett annat exempel på vad den socialdemokratiska politiken
under 80-talet har lett till. Dubbelt så många industrijobb försvinner nu un-
der 1990-1992 som skapades under hela perioden 1983-1989. Det är ett
steg framåt och två steg tillbaka. Det leder bakåt, Allan Larsson. Detta är
vad er politik har åstadkommit.
Allan Larsson verkade glad över att det ändå fortfarande är överskott i
de offentliga finanserna. Jag ser detta med mer blandade känslor eftersom
sparandefördelningen här i Sverige är felaktig. Vi har en situation där den
offentliga sektorn står för praktiskt taget allt sparande och där den privata
sektorn har noll eller mycket blygsamt sparande. Det är något bättre nu efter
skattereformen, men fortfarande ganska litet. Detta är en i längden ohållbar
fördelning av det privata sparandet eller av det totala sparandet. Det leder
till att man urgröper det privata ägandet. Därigenom underminerar man för-
utsättningar för att ha privata företagare i landet. Privata företag är, åtmin-
stone enligt min mening, den enda förutsättning som faktiskt kan ge en ex-
pansion och en välståndsökning i den svenska ekonomin och därmed också
stigande inkomster och fasta jobb för oss som vill bo och jobba i Sverige.
Allan Larsson tog upp kreditpolitiken, och jag skall gärna kommentera
den och vad som händer på kreditmarknaden nu. Sanningen är den att det
inte är någon slags osolidarisk destruktiv verksamhet från affärsbanker eller
andra som skapat problemen i dag på kreditmarknaden. Det är i själva ver-
ket en dålig ekonomisk politik. Jag är ledsen att behöva upprepa detta, men
det som har hänt är en kombination av effekterna av hög inflation under 80-
talet, av en lånebaserad ekonomi och av det gamla skattesystemet, som änd-
rades för sent. Ansvaret för att dessa tre företeelser har funnits under en stor
del av 80-talet åvilar faktiskt den part som hade regeringsansvaret under den
tiden, dvs. Allan Larssons parti. Det går inte att krypa från det ansvaret.
Fru talman! Får jag till slut säga att vi under valrörelsen hade debatter om
s.k. hemliga planer, som jag trodde att socialdemokraterna hade för hur man
skulle lösa de ekonomiska problemen. Jag har nu haft tillfälle att titta i Allan
Larssons skrivbordslådor. Jag måste med beklagande konstatera att det inte
fanns någonting. Det var helt tomt. Jag hade faktiskt fel, ni hade inga hem-
liga planer. Man kan göra olika tolkningar av detta. Att planerna var så hem-
liga att Allan Larsson tog dem med sig när han städade och gick. Eller att de
var så hemliga att de inte fanns. Av det anförande som Allan Larsson har
hållit här i dag tvingas jag åtminstone preliminärt dra den slutsatsen att dessa
planer var så hemliga att de inte existerar ens i huvudet på den förre finans-
ministern.
Min fråga kvarstår därför. Jag har snällt svarat på alla frågor som har
ställts. Jag har ställt en enda fråga till Allan Larsson om vad socialdemokra-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 11
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
terna har för slags ekonomisk-politisk strategi för att komma till rätta med
tillväxtproblemen och sysselsättningsproblemen under 90-talet. Jag skulle
gärna vilja ha ett svar, eftersom jag tror att den politik som innebär att man
bara sitter och väntar är i högsta grad ansvarslös. Den har inga förutsätt-
ningar att leda till att människor i Sverige får det bättre.
Anf. 13 ALLAN LARSSON (s) replik:
Fru talman! Nej, Anne Wibble, Sverige har inte och skall inte ha en ar-
betslöshet på den nivå som man har i borgerligt styrda länder. Fråga gärna
AMS om en jämförelse mellan dessa länder och återkom, så skall vi resonera
om detta. Det förhåller sig inte så som Anne Wibble säger.
Vad är den ekonomisk-politiska strategin? Ja, vi har problem som jag har
redovisat. De hänger samman med den starka överhettning som skedde i slu-
tet av 80-talet. Bakom den låg den utveckling som vi har haft i finansvärlden
och som vi inte är ensamma om. Den har även inträffat i andra länder. Titta
på våra grannländer som har liknande problem! Det ger anledning till litet
eftertanke om hur hela systemet har fungerat.
Men vad är det för strategi som vi har tillämpat? Ekonomisk politik är inte
några enkla klipp, utan samordnade insatser över ett brett fält och uthålliga
under lång tid. Det är en svår operation som vi har inlett under det gångna
året att på en och samma gång få bukt med kostnadsstegringarna och infla-
tionen och att ge ekonomin en ny inriktning. Med en ny inriktning menar jag
att det gäller att stärka den utlandskonkurrerande delen av ekonomin. Det
har därför varit nödvändigt att hålla igen på den inhemska konsumtionen
och skapa utrymme för den utlandskonkurrerande sektorn. Det är ett arbete
som är väl känt. Det gäller bl.a. stabiliseringsavtalet, finanspolitiken som
stramats åt för att skapa utrymme för expansion i näringslivet, skattesyste-
met och ersättningen av Gösta Bohmans valutakorg med ecuanslutningen,
som tog bort spekulationen och skapade räntesänkning, den mest kraftfulla
satsning som vi någonsin gjort på kompetensutveckling - bl.a. via arbets-
marknadspolitiken, satsningarna på de offentliga investeringarna. Det är an-
geläget att de drivs vidare med stor kraft. Pengarna finns, se till att de kom-
mer i arbete! Det har även gällt avregleringen av jordbruket för att få ned
inflationen. Jag hoppas att Anne Wibble står på sig när det gäller gränsskyd-
det och inte låter jordbruksministern föra tillbaka utvecklingen på det områ-
det. Det har gällt den långsiktiga inriktningen av Europapolitiken som ska-
par förutsättningar för investeringar i Sverige, och en långsiktig energipoli-
tik. Detta är exempel på vad vi har gjort.
Låt mig avslutningsvis få citera vad tidningen Affärsvärlden skrev veckan
efter valet om utgångsläget för den nya regeringen: ”Den snabba och kraf-
tiga dämpningen av löne- och prisökningstakten innebär att försämringen av
konkurrenskraften bromsas upp. Det bör innebära att den svenska ekono-
min har ganska goda förutsättningar att haka på den internationella kon-
junkturuppgången. ---Den som om tre år säger att det var den borgerliga
regeringens förtjänst att ekonomin åter började växa kommer därför att ha
fel.”
Så säger Affärsvärlden, och det kan vara en bra utgångspunkt för den fort-
satta diskussionen.
Anf. 14 BERT KARLSSON (nyd) replik:
Fru talman! Man lär sig i riksdagen: antingen får man inga svar på sina
frågor eller också är svaren obegripliga. Anne Wibble svarade inte på min
fråga om vad ett samlat grepp på turistnäringen betydde.
Förre finansministern är helt fantastisk. Han står och kritiserar den nya
regeringen för arbetslösheten som han själv har skapat, i turistnäringen
bl.a. - 20 000 arbetslösa har vi fått i turistnäringen på grund av en moms som
man på förhand visste skulle få den effekten. Det är ganska fantastiskt.
En annan fråga, som kanske inte direkt har att göra med det här avsnittet
av debatten men som ändå har med det att göra, är vår flyktingpolitik. Den
kostar oss mycket pengar. Självklart tror jag att ingen svensk tycker att det
är fel att vi hjälper flyktingar, men när det slösas med pengar tror jag att alla
blir förbannade. Tyvärr går det ut över flyktingarna.
Det är vår flyktingpolitik som har skapat den senaste tidens främlings-
fientlighet. Jag tror inte att skolungdomarna är speciellt rasistiska, men de
är förbannade på systemet, och det är just det man måste ändra. Det är inte
rimligt att ha flyktingar i läger i flera år. Det kostar oerhört mycket pengar,
och det är fel.
Vi måste se till att korta köerna, för det skulle innebära en oerhörd bespa-
ring, på hundratals miljoner. Vi måste naturligtvis se till att vidta åtgärder
mot de kriminella elementen, både när det gäller främlingsfientligheten och
när det gäller de kriminella element som kommer in i landet.
Det här är mycket viktiga frågor. Vi har tagit upp dem gång på gång, men
varje gång vill ingen prata om detta, utan i stället anklagar man oss för att
vara rasistiska.
Jag tror att jag är en av de få politiker som har kontakt med flyktingarna
på ett naturligt sätt. I går besökte jag en flyktingförläggning tillsammans med
ett TV-team. I Rapport i dag kan ni se hur flyktingar behandlas: 25 personer
i ett rum, ingen värme, inget vatten, inga toaletter. Jag tror ingen svensk
hade velat bo där en endaste dag. Ändå slösas det bort miljoner efter miljo-
ner utan att någon gör någonting.
Vi kräver att riksrevisionsverket nu ser över det här. Det är just det här
som skapar rasismen i Sverige. Den har ekonomisk grund och har inte att
göra med om människor är svarta, vita eller gula.
Anf. 15 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Bert Karlsson lär sig snabbt. Han är snart en kandidat för re-
geringen. Han ställer frågor och klagar på att han inte får svar men svarar
inte på de frågor han själv får. En typisk politiker för förakt med andra ord,
ett ämne framöver.
Riktiga jobb skall vi ha, säger Anne Wibble. Naturligtvis, men vad är då
regeringens recept för riktiga jobb? Var skall de finnas någonstans i den kon-
kurrensutsatta industrin? Var skall de finnas i hemmamarknadsindustrin? Är
det den interna devalveringen, är det lönesänkningar eller vad är det för re-
cept?
Ni lämnar den kraft som egentligen skall öka produktiviteten och förnya
svenskt arbetsliv därhän. De människorna vill ni bestraffa med ökade avgif-
ter för arbetslösheten och vid sjukdom. Tror ni verkligen på att det blir rik-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
19
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
tiga jobb, om ni lämnar hela denna resurs därhän? Jag är säker på att det
inte blir några.
Produktivitetsutveckling behöver vi ju. Därför är det nödvändigt med en
helt annan arbetsmiljö och en helt annan kunskapsnivå i vår produktion.
Men jag ser inte många förslag från regeringens sida.
Visst skall vi ha lönsamma företag. Vi kan inte ha företag som går med
förlust, självklart inte. Men det som löntagarfondsdebatten en gång hand-
lade om var: Var någonstans skall vinsterna investeras? Vem skall bestämma
hur vinsterna används? Skall de gå till spekulation? 80-talet är väl inget bra
exempel för regeringen på hur företagen har tagit sitt ansvar, t.ex. för att
utnyttja devalveringsvinsterna.
De som fick vinsterna av den socialdemokratiska regeringens devalvering
har mycket grovt missbrukat sitt ansvar. Nu säger den nya regeringen att det
är de som skall investera och lösa problemen och skaffa fram jobben. Jag
tror att det är en illusion. Arbete åt alla måste vara ett överordnat mål. Då
krävs det både regionalpolitiska insatser och AMS-insatser.
Jag ser positivt på att människor som i dag drabbas av minskad sysselsätt-
ning, t.ex. vid ASSI i Norrbotten, tar saken i egna händer, ställer upp och
kämpar för sina intressen. Det kan t.o.m. påverka en borgerlig regering. Det
måste göra det. Människors kraft är starkare än de krav som kommer från
Svenska arbetsgivareföreningen.
Anf. 16 Finansminister ANNE WIBBLE (fp) replik:
Fru talman! Till Bert Karlsson vill jag säga att jag menar inte att man skall
ta ett samlat grepp över varje särskild näring. Inte ens turistnäringen kräver
en våldsamt speciell politik, utan min uppfattning är att man måste ta ett
samlat grepp över hela den ekonomiska politiken.
Vi skall inte ha en särskild politik för olika branscher, för det skulle bli en
planmässig, socialistisk politik, och det strider mot den uppfattning som vi
har. Särskilt bör man undvika mycket bestämda skattelättnader för vissa
branscher, även om vissa riksdagsmän råkar vara verksamma just där.
Det som gjorts under 80-talet och som Allan Larsson omnämner som bra
har gjorts under det sista året, kan man säga, av de nio socialdemokratiska
regeringsåren. Det är i allt väsentligt förslag som under flera år dessförinnan
fördes fram av folkpartiet liberalerna och andra borgerliga partier. Det är
självklart bättre att detta har gjorts än att det inte hade gjorts. Jag har sagt
det många gånger, och jag skall gärna upprepa det i varenda debatt.
Men, Allan Larsson, kärnpunkten är faktiskt att detta inte räcker. Om
man efter att ha gjort de här i och för sig riktiga och förnämliga insatserna
bara sätter sig ner och slår sig till ro, med armarna i kors, kommer det inte
att bli någon bra utveckling under 90-talet. Vi kommer att fortsätta att tappa
jobb. Vi kommer att få vårdköer som växer och problem inom äldreomsorg
och barnomsorg. Vi kommer inte att få de resurser som krävs för ett stigande
välstånd för landets invånare.
Om socialdemokratin inte förstår att Sverige har ekonomiska problem,
inte förstår att det nu finns ett svart hål som är en följd av den politik som ni
har fört under många år, då beklagar jag uppriktigt. Jag hoppas att det ändå
20
finns en förutsättning för att ni skall börja tänka litet mer konstruktivt, så att
vi kan få en konstruktiv debatt om den ekonomiska politiken.
Den strategi som vi kommer att genomföra bygger på tanken att det inte
är vi politiker som skapar tillväxten eller jobben, utan vi skapar förutsätt-
ningar för tillväxt och expansion hos de privata företagen. Det är det vi skall
göra.
Vi skall genomföra skattesänkningar, vi skall genomföra utgiftsminsk-
ningar och förändringar i transfereringssystemen. Vi skall införa mer av kon-
kurrens, framför allt inom den offentliga sektorn naturligtvis. Vi skall ge-
nomföra förbättringar av infrastrukturen och förbättringar av kvaliteten och
kvantiteten i fråga om utbildning och forskning, och vi skall självklart ta bort
alla de socialistiska fonderna.
Till Lars-Ove Hagberg vill jag säga att därmed har jag också besvarat frå-
gan om inre devalvering. Någon sådan skall vi inte göra.
Den politik som är fastlagd från regeringens sida i regeringsförklaringen
och som kommer att presenteras utförligare i proposition under hösten är
enligt min uppfattning den enda möjliga strategin för att faktiskt rädda Sveri-
ges ekonomi från det svarta hål som ni socialdemokrater har skapat.
Anf. 17 HANS GUSTAFSSON (s):
Fru talman! Regeringen har alldeles nyss tillträtt, och det är ganska själv-
klart att man ännu inte har hunnit lägga fram så många förslag i riksdagen.
Diskussionen om den ekonomiska politiken måste därför i huvudsak ha sin
utgångspunkt i regeringsförklaringen och gjorda uttalanden.
I regeringsförklaringen anges fyra uppgifter som kommer att dominera re-
geringens arbete. De flesta, för att inte säga alla, har anknytning till ekono-
min. Jag skall främst uppehålla mig vid vad som där sägs om välfärd, om
social omsorg och om den valfrihetsrevolution som enligt regeringsförkla-
ringen skall inledas under mandatperioden.
Mycket av det som i regeringsförklaringen beskrivs i allmänna uttryck,
som att välfärdspolitiken gynnar alla, men mest dem som behöver den, lär
inte bestridas av något politiskt parti. Inte heller lär det vara några delade
meningar om att staten har det yttersta ansvaret för att alla medborgare ges
trygghet vid arbetslöshet, sjukdom, ålderdom och handikapp. Men jag
tycker ändå att det är bra att detta tydliggörs i regeringsförklaringen. Det
är snarare när det gäller medel och metoder för att uppnå dessa mål som
tveksamheten infinner sig.
Allan Larsson har redan talat om det motsatsförhållande som finns mellan
utlovade förbättringar och aviserade skattesänkningar. Jag behöver inte ut-
veckla ämnet särskilt mycket. Jag utgår också från att regeringen är väl med-
veten om att det innebär vissa problem att förbättra villkoren för de grupper
jag nyss nämnde och att utlova skattesänkningar när det gäller kapitalbe-
skattning, förmögenhetsskatt, arvsskatt, omsättningsskatt på aktier osv.
Därtill kommer att det enligt regeringsförklaringen skall ske omfattande be-
sparingar på den offentliga sektorn.
Redan i budgetpropositionen i januari skall regeringen framlägga riktlin-
jer för och förslag till minskade statsutgifter på 10-15 miljarder. De offent-
liga utgifterna skall minska sin andel av BNP, så att utrymme kan skapas för
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
21
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
22
att därigenom sänka skattetrycket. Det kommer i så fall att leda till väsent-
liga inskränkningar i den gemensamma välfärden. Att förena alla goda
ståndpunkter och löften med de stora skattesänkningar som redovisas kom-
mer att bli svårt.
Jag minns att Nikita Chrustjov en gång när han var i Sverige med tillämp-
ning av ett rysk ordspråk sade att det går inte att koka en halv höna och låta
den andra halvan lägga ägg. I varje fall är det svårt. Vi får väl avvakta och
se om den nya flerpartiregeringen kan klara detta, eventuellt med hjälp av
Ny Demokrati.
Den s.k. valfrihetsrevolutionen behandlas ytterst kortfattat i regeringsför-
klaringen. Ingen annan revolution, såvitt jag vet, har åstadkommits med så
knappa argument. Det kan givetvis bero på att regeringsförklaringen ändå
hade blivit lång. Vi kanske kan höra mer om revolutionen under debatten.
Det sägs i regeringsförklaringen att det inte finns någon anledning att
själva produktionen alltid skall ske i offentlig regi, men också att kostna-
derna till alldeles övervägande delen skall finansieras gemensamt. Det är bra
att detta sägs klart och tydligt. Det är ju vad som alltid har skett: ingen kom-
mun, inget landsting, inte ens staten, är självförsörjande. Det är tvärtom så,
att de alla är utomordentligt stora beställare hos det privata näringslivet -
faktiskt de största av alla.
Kommuner och landsting, som i huvudsak svarar för den offentliga verk-
samheten, har tillämpat ett pragmatiskt synsätt. Där det har varit fördelak-
tigt och möjligt har utomstående anlitats. I andra fall har man producerat
själva. Förändringen skall nu bestå i en övergång från egenproduktion till
entreprenörskap också inom det sociala området och inom sjukvården.
Så sker i viss mån redan nu, men tanken är väl att det skall ske i ökad
omfattning och att eventuella hinder i lagstiftningen skall tas bort. En sådan
utveckling väcker frågor om ansvars- och tillsynsproblem och om hur knappa
resurser skall fördelas på ett rättvist sätt. Men de frågorna, som är långt ifrån
ointressanta, får vi diskutera när förslagen läggs fram. De skäl som talar mot
den föreslagna utvecklingen är främst av praktisk och ekonomisk natur.
Den som vill verka för en sådan förändring måste styrka att den är fördel-
aktigare än den nuvarande organisationen. Några exempel eller erfarenhe-
ter som kan styrka detta har inte redovisats. Tvärtom visar en jämförelse
med länder som tillämpar sådana system att de varken leder till lägre kostna-
der eller till förbättringar i övrigt. De svenska exempel som kan redovisas
talar snarast för att en sådan ordning leder till en tvivelaktig användning av
resurserna och till snedfördelning av dem.
Vi kan också utgå ifrån att en ökad privatisering och en fri etableringsrätt
betyder ett ökat tillskott av resurser och kostnader till framför allt de stora
städerna och stora tätorterna, som redan är rikt utrustade, men knappast till
de mindre tätorterna och glesbygden.
Ett studium av den svenska tandvården tycker jag belyser detta ganska
bra. Den svenska vuxentandvården ombesöijs till 70% av privata tandlä-
kare och 30 % av folktandvården. Men tittar man närmare finner man att det
går åt 2 tandläkartimmar på varje invånare i Malmö, 1,8 tandläkartimmar i
Göteborg, 1,6 i Stockholm, medan de övriga länen förbrukar ungefär 0,85
tandläkartimmar per år. Man kan också konstatera att de flesta privata tand-
läkarna finns i Malmö, Stockholm och Göteborg. Det är inte oväsentligt om
det går åt två timmar eller en timme för att sköta patienterna i det här landet.
Det rör sig om miljarder kronor för socialförsäkringen. Det kan ju inte vara
så att tandhälsan i Malmö, Stockholm och Göteborg skulle vara sämre än i
Kronoberg, Jämtland och Västernorrland. Andra skäl måste sökas till denna
bristfälliga användning av resurserna. Fler exempel skulle kunna redovisas,
men det får räcka med vad som sagts.
Det finns en betydande risk för att en ökad privatisering av sjukvård och
social omsorg leder till minskad total effektivitet och till ökade välfärds-
klyftor. Ett system där de bästa bitarna tas om hand av privata entreprenörer
och de minst attraktiva av landsting och kommuner är inte acceptabelt och
skulle leda till betydande men för den personal som arbetar i den offentliga
sektorn.
Ökad konkurrens är bra. Det behövs också inom den offentliga sektorn.
Men den kan mycket väl uppnås genom förändringar och förnyelse inom den
offentliga sektorn, och det arbetet är gott på gång. Ett system där naturliga
monopol bryts upp eller där den offentliga sektorn gör inbrytningar i de pri-
vata monopolen är i varje fall inte självklart att föredra. Att det är knappast
någon välfärdsvinst att två brevbärare betjänar samma trappuppgång.
Fru talman! Det avsnitt i regeringsförklaringen som jag uppehåller mig vid
omfattar också familjepolitik, sjukvård och äldreomsorg. Jag utgår från att
dessa frågor kommer upp till debatt i andra sammanhang.
I regeringsförklaringen konstateras att en central del av välfärdspolitiken
är pensionssystemet. Regeringen kommer redan under innevarande höst att
inbjuda riksdagens partier till samråd om det fortsatta arbetet med att stärka
pensionssystemet. Men samtidigt sägs det i regeringsförklaringen att lönta-
garfonderna, som är en del av pensionssystemet, skall upphöra. De skall av-
vecklas enligt tidigare besked redan i höst. Först skall regeringen på egen
hand försvaga pensionssystemet genom att ta bort löntagarfonderna, sedan
skall man inbjuda till samråd för att stärka pensionssystemet! Det är sanner-
ligen att bjuda med armbågen.
Över huvud taget är det ett stort misstag, som endast kan förklaras av tidi-
gare doktrinära låsningar, att dela ut löntagarfonderna till allemanssparare
och forskning i nuvarande läge. Om regeringen tror att det först går att spara
20 miljarder och sedan stärka pensionssystemet, bör löntagarfonderna an-
vändas till det riskkapital som det börjar bli ont om med den erodering som
sker på den finansiella marknaden.
Fru talman! En granskning av regeringsförklaringen ger vid handen att re-
geringen har upphöjt stora skattesänkningar till övergripande princip i sin
politik. Några företrädare har t.o.m. gått så långt att de sagt att först måste
skatterna sänkas och sedan får vi se var vi skall spara. Det är ett ovanligt
lättsinnigt uttalande.
Fru talman! Jag skall be att få återkomma senare till ytterligare en punkt.
Anf. 18 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! När jag 1979 första gången valdes till riksdagsman, blev jag av
dåvarande ekonomiministern Gösta Bohman placerad som partiets främste
talesman i finansutskottet. Där har jag suttit sedan dess. Det ger mig anled-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
23
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
ning att hälsa förre finansministern Allan Larsson, nye utskottsordföranden
Per-Ola Eriksson m.fl. välkomna till arbetet med den ekonomiska politiken
här i riksdagen.
Det ger mig också anledning till en liten återblick på de gångna tolv åren.
De borgerliga regeringarna kring 1980 präglades ännu av interventionistiska
tankegångar i Keynes anda. Men utomlands skedde en tydlig förskjutning
mot mer av marknadsekonomi, symboliserad av Margaret Thatchers till-
träde som premiärminister 1979 och Ronald Reagans som president 1980.
Lösenorden blev minskade offentliga utgifter, sänkta skatter och avreglering
samt en stram penningpolitik som främsta vapen i kampen mot inflationen.
Under hela 1980-talet strävade vi moderater efter att få till stånd en mot-
svarande omläggning av den ekonomisk-politiska kursen för Sveriges del.
Trots nio år i opposition har vissa framsteg kunnat nås. Mest notabelt är
detta på kredit- och valutapolitikens område. Med riksbankens beslut att
slopa förbudet mot indexlån häromveckan försvann en av kreditregleringens
sista rester. Av valutaregleringen återstår endast vissa av kontrollskäl beting-
ade begränsningar i kapitalrörelsernas frihet, vilka lär få avskaffas när vi an-
passar oss till regelverket inom EG.
Kronans anknytning till ecun i maj får betecknas som ett slutsteg i denna
utveckling. Möjligheten att korrigera en alltför snabb inhemsk kostnadssteg-
ring med devalveringar är därmed stängd, och det är nog gott och väl. Men
tänk om detta steg tagits vid mitten av 1980-talet, när vi moderater först
förde fram förslaget! Då hade den ekonomisk-politiska kursomläggningen
framtvingats tidigare, och vi hade sluppit senare års inflationstoppar, ränte-
chocker och panikpaket.
Även i andra avseenden har förslag som vi moderater länge var ensamma
om vunnit bifall. Det gäller t.ex. frågor som kommunalt skattestopp, betal-
ningar till och från staten samt statens lokalförsörjning.
Men på det finanspolitiska området har vi inte varit lika lyckosamma. På
utgiftssidan har det blivit mer av utflyttningar ur statsbudgeten och mindre
av besparingar än vad vi skulle ha önskat. Och framför allt skedde budgetun-
derskottets förvandling till överskott genom att skattetrycket skärptes från
50 % till närmare 58 % av BNP, vilket onekligen gör Sverige unikt - det kan
man hålla med förre statsministern om - men ingalunda värt att efterlikna.
I skydd av superdevalveringen 1982 och den internationella konjunktur-
uppgången kunde svagheterna i den av den socialdemokratiska regeringen
förda politiken länge döljas. Men under senare år har tillväxten först för-
svunnit och sedan blivit negativ. Industrins produktion och investeringar ra-
sar, vilket bl.a. framkallar en snabb uppgång i arbetslösheten. Då skall vi
komma ihåg att vad som förefaller bli en kraftig nedgång i byggsektorn ännu
inte har mycket mer än inletts. Oron på de finansiella marknaderna hotar att
skapa en negativ växelverkan med produktionslivet, som ytterligare fördju-
par krisen och som på det viset gör riskerna större än de problem som den
nya borgerliga regeringen mötte 1976.
Tvärtemot vad Allan Larsson har försäkrat sedan i våras är någon vänd-
punkt ännu inte i sikte. De förbättringar han har pekat på - den lägre infla-
tionstakten och den långsammare försvagningen av den yttre balansen - är i
24
själva verket ett slags svaghetstecken, som avspeglar den osedvanligt låga
aktivitetsnivån i ekonomin.
Sverige gick tidigt in i nedgången, men för oss kommer det att ta längre
tid än för andra länder att komma ut ur den. Egentligen är det fel att tala om
lågkonjunktur. Vad vi nu genomlider är en strukturell kris. Det duger såle-
des inte att försöka vänta ut de dåliga tiderna för att sedan haka på en efter-
frågeökning utomlands. I stället gäller det att snabbt och kraftfullt angripa
de strukturproblem som den förra regeringen i sin förlitan på den tredje vä-
gens politik försummade att ta itu med.
Det var syftet med det moderat-liberala programmet ”Ny start för Sve-
rige”. Under valrörelsen var det påfallande hur detta stod i centrum för de-
batten om den ekonomiska politiken. Andra partier, inkl, det dåvarande re-
geringspartiet, angav i stor utsträckning sina avsikter med utgångspunkt från
våra planer. Eftersom uppslutningen på den borgerliga sidan i princip visade
sig vara god är det följdriktigt att tankegångarna bakom och innehållet i
detta program också genomsyrar regeringsförklaringen.
Vid sidan av anslutningen till det pågående integrationsarbetet i Europa
är den viktigaste enskilda frågan för den ekonomiska politiken att sänka Sve-
riges rekordhårda skattetryck. Avståndet till det land som är näst värst på
detta område, nämligen Danmark, är nu nästan 10 procentenheter som an-
del av BNP. Ner till genomsnittsnivån inom OECD är det nästan 20 procent-
enheter. Det är naturligtvis inte så att EG tvingar oss, när Sverige blir med-
lem, att sänka vårt skatteuttag. Däremot kommer verkligheten i ett gränslöst
Europa att göra det.
Det är många skatter som behöver sänkas. Vi måste inrikta oss på att ta
de mest skadliga först. Det är också en prioritering som kan utläsas ur rege-
ringsförklaringen. De höga skatterna på sparande och företagande har redan
framkallat en flykt utomlands. Särskilt angeläget är det att förbättra de
mindre företagens villkor. Löntagarfondernas avveckling är en viktig symbol
för det nya näringsklimat som skall återge Sverige ställningen som en le-
dande industri- och välfärdsnation.
Kravet på sänkt skattetryck förutsätter att de statliga och kommunala ut-
gifterna begränsas. Det gäller inte minst att minska rundgången mellan skat-
ter och bidrag. Målsättningen måste vara att var och en skall kunna leva på
sin lön eller sin pension utan att behöva extra stöd från det allmänna för att
klara sig.
Det blir också nödvändigt att fortsätta arbetet med att avreglera Sverige.
Ansträngningarna måste breddas till bl.a. arbetslivet, boendet och barnom-
sorgen. Detta är områden som mera direkt berör människornas vardagsliv
än vad t.ex. kredit- och valutapolitiken anses göra. Det hindrar inte att de
penningpolitiska frågorna framstår som viktiga även i fortsättningen. De har
en nyckelroll i kampen mot inflationen, som ingalunda är avslutad därför att
de aktuella prisökningarna under intryck av den kraftiga ekonomiska av-
mattningen är så beskedliga.
I detta sammanhang är det angeläget att driva på utvecklingen mot ett
ökat oberoende för riksbanken. Viktigt från denna synpunkt är att posten
som riksbankschef inte har bytt innehavare i samband med regeringsskiftet.
Det har inte uppmärksammats, men det är en konsekvens av en ändring som
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
25
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
har gjorts beträffande mandatperioden och sättet att utse riksbankschef på.
Med den gamla ordningen skulle riksbankschefen i och med regeringsskiftet
ha fått bytas ut mot en företrädare för den borgerliga sidan. När vi dessutom
har kopplat bort kanslihuset från riksbanksfullmäktige blir det en viktig upp-
gift för finansutskottet och riksdagen att dra upp riktlinjer för den kredit-
och valutapolitik som det ankommer på riksbanken att under stor självstän-
dighet utöva.
Fru talman! Sverige befinner sig i en ekonomisk kris, i stor utsträckning
orsakad av den förra regeringens förkärlek för högskattepolitik, offentlig ut-
giftsexpansion och regleringar. För att ta oss ur problemen blir det nödvän-
digt att slå in på den kurs mot mera marknadsekonomi som andra industri-
länder - och för den delen numera även flertalet östländer - redan har be-
trätt. Detta är också inriktningen bakom ”Ny start för Sverige” och den bor-
gerliga regeringsförklaringen. Jag hälsar företrädare för de socialistiska par-
tierna välkomna att under mandatperioden diskutera den ekonomiska politi-
kens utformning från denna utgångspunkt.
Anf. 19 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Sverige befinner sig i en kraftig ekonomisk nedgångsperiod,
som saknar motstycke under efterkrigstiden. De ekonomiska problemen är
inte främst konjunkturelit utan strukturellt betingade. För att hantera den
ekonomiska nedgångens följdverkningar, bryta stagnationen och vända ut-
vecklingen behövs kraftfulla åtgärder.
Mot den bakgrunden är dagens ekonomiska debatt viktig, den första un-
der mandatperioden. Nu anslås tonen för det fortsatta arbetet.
I regeringsförklaringen slås fast att det är regeringens avsikt att, där så är
möjligt, här i riksdagen eftersträva en bred förankring av politiken. Jag vill -
i egenskap av nyvald ordförande i finansutskottet - ge ett, men väsentligt,
besked om min syn på utskottsarbetet. En konstruktiv opposition kommer
i finansutskottet att möta företrädare för regeringspartierna med en öppen
attityd. Jag vill som ordförande söka bidra till och verka för ett konstruktivt
samarbetsklimat och breda lösningar. För övrigt ber jag att få tacka Lars To-
bisson för välkomsthälsningen.
Fru talman! Den ekonomiska avmattningen i Sverige är på många sätt all-
varligare än vad något parti här i riksdagen förutsåg då riksdagen åtskildes
för sommaruppehåll. Nedgången är djupare och kommer att vara mer tids-
mässigt utdragen. Den är inte begränsad till några enstaka branscher. Alla
konkurrensutsatta sektorer är på väg ned.
Den negativa utvecklingen är till stor del hemmalagad. I år möter dess-
utom företagen en internationell konjunkturdämpning, samtidigt som den
inhemska efterfrågan utvecklas mycket svagt och investeringarna negativt.
Konjunkturinstitutets senaste barometer visar på en fortsatt dämpning av
företagens förväntningar. Institutet skriver i sin höstrapport att inga tecken
ännu finns på en nära förestående vändning i industrikonjunkturen. Svag
lönsamhet, lågt kapacitetsutnyttjande och hög realränta innebär att investe-
ringarna även nästa år kommer att falla.
Den vändning i industriproduktionen som så småningom kommer leder
26
inte automatiskt till fler jobb. En ökad efterfrågan kommer i stället att tillgo-
doses genom bättre kapacitetsutnyttjande och minskade lagerinvesteringar.
Situationen på arbetsmarknaden inger oro, vilket tidigare talare har varit
inne på. Trots ökade arbetsmarknadspolitiska åtgärder har den öppna ar-
betslösheten fördubblats på ett år. Arbetslösheten kommer, enligt AMS pro-
gnos, att stiga ytterligare under det närmaste året.
Det vore olyckligt om Sverige skulle få ett stort kollektiv långtidsarbets-
lösa. I andra europeiska länder har det visat sig vara mycket svårt att utifrån
en sådan situation åter minska arbetslösheten. I arbetsmarknadsbilden ingår
också stora regionala skillnader, som riskerar att förstärkas. En ny flyttvåg
från glesbygdsområden till storstadsområden måste undvikas.
Regeringsförklaringen anger att en av de fyra stora uppgifterna under den
kommande mandatperioden är ”att bryta den ekonomiska stagnationen och
att lägga grunden för en ny period av tillväxt, företagande och utveckling i
Sverige”. Det centrala målet för regeringens ekonomiska politik blir, åter-
igen med regeringsförklaringens ord, ”att återvinna utvecklings- och tillväxt-
kraften i svensk ekonomi”.
För centern är målet självklart. Sverige skall återföras till en tätposition
bland världens industrinationer. Företagen skall blomstra, utvecklas och
skapa nya jobb. Målet är långsiktigt, och därför kommer inte de goda resul-
taten snabbt och lättvindigt utan successivt. Vägen kommer att bli mödo-
sam, kantad med kullerstenar och hinder, men vi har insikten om proble-
men, behovet av åtgärder, och övertygelsen att kunna vrida utvecklingen
rätt.
Nu behövs ett långsiktigt arbete. Enkla medel, t.ex. devalvering genom
nedskrivning av den svenska kronan, är av flera skäl en väg som är stängd.
Det är helt enkelt så att de snabba klippens och Alexanderhuggens tid nu är
förbi.
Lika litet som enkla åtgärder fungerar, lika ohållbart är det att sitta overk-
sam och vänta på en internationell konjunkturuppgång. Vi måste här
hemma i Sverige bidra på vårt sätt till att vrida utvecklingen rätt och genom
olika åtgärder skapa bättre konkurrenskraft i svenskt näringsliv och råda bot
på de besvärande arbetslöshetsproblemen.
Grundläggande i den ekonomisk-politiska strategin måste vara en ny syn
på enskilt ägande, företagande och sparande. En fungerande marknadseko-
nomi med sociala och miljömässiga ramar måste främjas. Det ger den bästa
basen för en stark utveckling av ekonomin.
Grundläggande måste också vara en stram finanspolitik. Inflationen
måste permenant ned till en internationellt konkurrenskraftig nivå. En stram
finanspolitik främjar en nödvändig trovärdighet för den svenska valutakur-
sen.
Strukturella reformer som successivt förbättrar tillväxtbetingelserna och
ekonomins funktionssätt måste genomföras. Dit hör bl.a. en ökad satsning
på infrastruktur, vägar, järnvägar samt utbildning och forskning. Dit hör
också en genomgripande förnyelse av den offentliga sektorn, inriktad på en
fortsatt generell välfärdspolitik men med betydligt mer av mångfald och val-
frihet.
Dessutom behövs ett bättre klimat för näringslivet. Villkoren för småföre-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
27
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
tagen måste förbättras och nyföretagandet stimuleras. Genom en god till-
gång på riskkapital, lägre skatter och arbetsgivaravgifter samt enklare regel-
verk, inte minst för småföretagen, kan en ny företagsstruktur och nya jobb
skapas. Småföretagen har som bekant den största potentialen för att skapa
ny produktion och nya arbetstillfällen.
Den mest grundläggande och långsiktiga förändringen är emellertid att
forma ett samhälle med frisk luft och rent vatten, levande sjöar och skogar -
att skapa det som FN benämner ”en hållbar utveckling”. Genom miljöavgif-
ter, miljö- och energiskatter måste produktionen styras mot ett effektivt re-
sursutnyttjande som i sin tur skapar en god miljö.
Fru talman! Centern gick i år till val på krav om bl.a. sänkt skatt på mat,
persontransporter och turism, bättre villkor för småföretagen och förstärkt
grundtrygghet. Dessa krav omfattas nu av hela den nya fyrpartiregeringen.
I regeringsförklaringen nämns ett antal angelägna reformer. Det är viktigt
att komma ihåg att reformer behövs också i en tid av förändring, även om vi
har ekonomiska problem. Samtidigt finns ett behov av sänkt skattetryck, och
sänkt skattetryck måste eftersträvas. Reformer och sänkt skattetryck skall
åstadkommas inom ramen för en stram finanspolitik genom minskade of-
fentliga utgifter. Dessutom kommer avvecklingen av löntagarfonderna och
försäljningen av statliga företag att frigöra stora resurser.
Under de närmaste åren kommer statsbudgeten att belastas med kostna-
der för den ökande arbetslösheten, men det får inte hindra att åtgärder sätts
in. Låt oss inte glömma att bakom statistiken, de kalla siffrorna om arbets-
lösheten, finns tragedier för människor, orter och bygder. Arbetslöshet är
också dålig samhällsekonomi - ett slöseri med resurser.
Vi skall inte återvända till 1970-talets akutmottagningar. Men genom en
aktiv och framåtsyftande arbetsmarknads- och regionalpolitik skall arbets-
löshetens sociala verkningar lindras och goda utvecklingsförutsättningar ska-
pas i alla delar av landet.
Fru talman! Sverige har ju halkat efter bland industrinationerna. En om-
läggning av kursen i den ekonomiska politiken är nödvändig. Det handlar
nu om att förändra, förnya, förstärka och skapa en framtid i utveckling för
Sverige.
Förändra för att korrigera det som gått snett. Förnya den ekonomiska po-
litiken och bygga nytt. Förstärka och ge näringslivet bättre konkurrenskraft,
i synnerhet de mindre företagen. Med en sådan inriktning kan en framtid i
positiv utveckling skapas i hela vårt land.
Anf. 20 STEFAN ATTEFALL (kds):
Fru talman! Utgångspunkten för vår debatt är regeringsförklaringen. En
regeringsförklaring som på ett realistiskt, ansvarsfullt och socialt engagerat
sätt pekar på en väg ut ur de stora ekonomiska problem som Sverige för när-
varande brottas med. Det är inte den tredje vägen, det är inte en lättsam och
behaglig väg. Det är en väg som kräver ansträngningar och uppoffringar,
men som kommer att föra Sverige ut ur den återvändsgränd som socialdemo-
kraterna fört oss in i. Och vi vet från vår vardag att det inte finns några lätt-
samma lösningar på svåra problem. Framgång och goda tider föregås alltid
28
av arbete och ansträngning. Det är en sådan period vi svenskar har framför
oss.
Att de ekonomiska problemen är allvarliga har flera talare före mig varit
inne på. Tyvärr blir en sådan här ekonomisk debatt lätt litet abstrakt och kan
många gånger upplevas som långt bort från människors vardag. Men stude-
rar man den senaste AMS-prognosen, som pekar på att 215 000 människor
redan inom ett år blir öppet arbetslösa, och inser att det bakom varje siffra
i statistiken finns en människa av kött och blod, ofta med familj att försörja,
då får ekonomisk politik den mänskliga dimension den skall ha.
Fru talman! Kds har i den fyrklöverregering som nu tillträtt fått tre viktiga
ministerposter. Biträdande utrikesminister med ansvar för biståndspoliti-
ken, kommunikationsminister och civilminister. Dessa tre ansvarsområden
har viktiga kopplingar till den ekonomiska politiken.
Biståndspolitiken handlar om internationell fördelningspolitik, om solida-
ritet med människor som saknar livets nödtorft. En fungerande ekonomi är
en förutsättning för att kunna öka ambitionerna när det gäller u-landsbistån-
det. Den nya regeringen vill, förutom att slå vakt om enprocentsnivån, suc-
cessivt lyfta ut de asylkostnader som för närvarande täcks av biståndsmedel.
Därutöver kommer insatserna till Baltikum och Östeuropa.
Den här regeringen har således en högre ambitionsnivå än vad den gamla
socialdemokratiska regeringen hade. Bara detta exempel visar att socialde-
mokratin långt ifrån har någon ensamrätt på begrepp som omsorg, rättvisa
och solidaritet. Snarare är det i praktiken tvärtom.
För att klara av att ge våra äldre, sjuka och handikappade en bättre om-
sorg krävs det att vi tillsammans får samhällets kaka att växa. Det förutsätter
en ökad produktivitet i hela samhällsekonomin. För att åstadkomma detta
är det viktigt att nedbringa skattetrycket och reformera den offentliga sek-
torn. Nu hävdar våra socialistiska vänner att skattetrycket inte behöver sän-
kas. Det var för övrigt också det enda ”vallöfte” de med någon form av tro-
värdighet kunde förfäkta i valrörelsen.
Vi i kds ser skattenivåer och skattetryck som en svår men viktig avvägning
mellan sociala ambitioner, människors rättmätiga önskan att ta ansvar för
sina egna pengar och behoven av att ha en fungerande och effektiv ekonomi.
Självfallet kan vi diskutera vad som är ett lagom skattetryck. Men vi är ju
alla numera övertygade om att ett socialistiskt samhälle, där staten tar hand
om alla pengar som människor arbetar in, är ett samhälle med en ineffektiv
ekonomi. T.o.m. vänsterpartiet verkar vara inne på samma spår. I logikens
namn måste vi då inse att vi någon gång passerar den punkt där skattetrycket
blir så högt att ekonomin inte längre fungerar effektivt.
Nu har vi i årtionden haft en trend av skattehöjningar under socialdemo-
kratisk ledning. Någon gång måste vi väl ändå inse att taket nås då skadan
av skattehöjningar överväger nyttan med pengarna som kommer in. Vi krist-
demokrater tror att det nu behövs en trend av skattesänkningar för att få
bättre fart på ekonomin.
Min fråga till socialdemokraterna och vänsterpartiet är därför: När tror ni
att skattetaket är nått? Ser ni inga effektivitetsproblem med det skattetryck
och de skattesatser som gäller för närvarande?
Fru talman! Fyrklöverregeringen hävdar i sin regeringsförklaring att den
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
29
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
30
stora uppgiften blir att ”bryta den ekonomiska stagnationen och att lägga
grunden för en ny period av tillväxt, företagande och utveckling i Sverige”.
Att säga sig vilja föra en tiilväxtfrämjande politik blir lätt en klyscha, en
paroll som väcker positiva känslor hos många medan andra tycker att det
luktar miljöförstörelse och ökad stress i arbetslivet.
Låt oss först konstatera att en stagnerande ekonomi, eller som vi just nu
upplever, en ekonomi som krymper, är en ekonomi som har svårt att skapa
arbeten till ungdomar och ge värdebeständiga pensioner åt våra gamla. ATP-
systemets överlevnad är exempelvis helt beroende av att ekonomin växer
med 2 % per år.
En ekonomisk politik som syftar till en långsiktig och uthållig tillväxt för-
utsätter en hög ambitionsnivå inom miljöpolitiken. Genom att integrera mil-
jöpolitiken med den ekonomiska politiken, bl.a. genom miljöavgifter, kan
ekonomisk utveckling inte bara förenas med en god miljö, utan också främja
en bra livsmiljö för människor.
En tillväxtfrämjande politik handlar framför allt om att vi genom gemen-
samma ansträngningar försöker använda de resurser vi har på ett bättre sätt
än tidigare. Detta gäller inte minst den mänskliga resurs som vi tillsammans
utgör. Tillväxten skapas alltså genom att vi alla gör så bra ifrån oss som möj-
ligt i våra arbeten, vilken roll vi än befinner oss i, vilka anlag och färdigheter
vi än har.
Att utveckla de mänskliga resurserna handlar också om att förbättra ut-
bildningssystemet. Kunnigare människor gör att vi kan tillverka saker som
människor behöver på ett billigare, energisnålare och bättre sätt än tidigare.
En bra arbetsmiljö gör att vi fungerar bättre på jobbet och därför presterar
bättre.
Ett annat exempel på hur tillväxten kan främjas är en skattepolitik som
gör att människor upplever det meningsfullt att ställa upp litet extra på job-
bet när det behövs och som gör att man kan få något tillbaka om man vågar
satsa litet pengar i ett riskfyllt projekt.
Att främja tillväxten handlar också om att bygga ut och utveckla vår infra-
struktur. Då är vi inne på det andra viktiga område som kds fått ansvaret för;
kommunikationerna. En upprustning av infrastrukturen stärker Sveriges
konkurrenskraft och skapar förutsättningar för en långsiktig utveckling.
Järnvägar, vägar och telekommunikationer måste byggas ut för att Sverige
fullt ut ska kunna delta i integrationen i Europa. Men även av miljöskäl och
regionalpolitiska skäl är utbyggda kommunikationer av mycket stor strate-
gisk betydelse. Som västerbottning lägger jag gärna litet extra tyngd bakom
just det sistnämnda.
Förutom medel till det som socialdemokraterna påbörjade under förra
mandatperioden måste ytterligare pengar tas fram under 90-talet för investe-
ringar i infrastruktur. Dessa medel kan bl.a. frigöras genom utförsäljning av
statliga företag. Det är kort sagt bättre att staten bygger fler järnvägar än
att den skall fortsätta att äga och driva hamburgerrestauranger, hotell och
blåbärssoppefabriker. Flera årtionden av försummelser på infrastrukturens
område måste nu tas igen.
Det tredje ansvarsområdet som kds fått är civildepartementet. Detta de-
partement ansvarar för det civila samhället; folkrörelserna, kyrkorna, ung-
domsfrågorna. Civilministern möter i sitt arbete frågor som rör människors
inre tänkesätt, moraluppfattning, idealitet, engagemang osv. Här rör vi oss
på ett viktigt område, som är starkt förknippat med den ekonomiska utveck-
lingen, eftersom en fungerande marknadsekonomi behöver en etisk förank-
ring för att inte urarta.
Marknadsekonomins civilrättsliga grundval är frivilliga, ofta informella,
avtal mellan självständiga aktörer. Hederlighet och personligt ansvarsta-
gande är viktigt. Det underlättar ekonomins funktionssätt och leder till att
effektiviteten i ekonomin ökar. Ett växande problem är därför den allmänna
försvagning av det etiska medvetandet och rättsuppfattningen som sker i vårt
samhälle. Vi ser det i finanskrascherna, i den ekonomiska brottsligheten,
deklarationsfusket, stölderna på arbetsplatserna och den ökande bristen på
förtroende för varandra i affärslivet.
En sund marknadsekonomi förutsätter en gemensam etisk grund där per-
sonligt ansvarstagande och hederlighet betonas. Det är en uppgift för skolan
att förmedla sådana värderingar. Men denna process måste också förstärkas
genom att familjerna får bättre förutsättningar att fungera och förmedla po-
sitiva normer.
Herr talman! Jag har i mitt anförande försökt ange några viktiga princi-
piella riktlinjer för den ekonomiska politiken. Just kopplingen mellan etik
och ekonomi är en aspekt som vi kristdemokrater vill lyfta fram, tillsammans
med andra mer konkreta ekonomisk-politiska åtgärder. Vi är övertygade om
att det är bara genom ett sådant helhetsperspektiv som vi har möjlighet att
lösa 9O-talets stora och svåra problem.
Anf. 21 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Ett studium och en granskning av regeringsförklaringen ger
tydligt vid handen att regeringen har upphöjt skattesänkningar till den över-
gripande principen för sin verksamhet. Jag tyckte att det också bestyrktes av
Lars Tobissons inlägg alldeles nyss.
En av utgångspunkterna brukar då vara - det var det också hos Lars To-
bisson - att vår skattekvot är så hög i förhållande till andra länders att man
enligt regeringsförklaringen t.o.m. skall lägga fram ett särskilt förslag om
Europaanpassning av skatterna. Studerar man förhållandena närmare och
tar hänsyn till att våra transfereringar i stor utsträckning är skattebelagda
och tar hänsyn till budgetsaldot finner man att skattekvoten i Sverige är
46,9 % mot 43,3 % i de sju mest framgångsrika EG-länderna. Det är alltså
en skillnad på 3,1 %. 1,6 % av detta kan hänföras till en ogynnsam åldersför-
delning. Återstår alltså en reell skillnad i skattekvot på 1,5 %.
Det kan vidare konstateras att EG-länderna har en ökande skuldbelast-
ning. Medan den i Sverige har gått ned från 62 till 42 % av bruttonationalpro-
dukten under perioden 1982-1991 har statsskulden i EG-länderna under
samma period ökat från 59 % till 73 % av bruttonationalprodukten. Vissa
länder, som Belgien och Italien, har en låneskuld som uppgår till över 100 %
av bruttonationalprodukten. De länder som vi jämför med skjuter alltså be-
talningarna för sina utgifter framför sig till kommande skattebetalare och
kan med den utgångspunkten redovisa nominellt lägre skattekvot.
TCO-ekonomerna konstaterar i en skrift att vi tillsammans med Japan har
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
31
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
de bästa offentliga finanserna i världen. Var rädd om dem! Regeringsförkla-
ringen inger på denna punkt betydande onda aningar. Att utlova skattesänk-
ningar på område efter område och samtidigt försöka göra gällande att man
jämsides därmed skulle kunna genomföra reformer och ådra sig ytterligare
utgifter är inte trovärdigt. Det kommer att erodera vår ekonomi på samma
sätt som skedde under perioden 1976-1982.
Anf. 22 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! De anföranden som Allan Larsson och Hans Gustafsson här
har hållit visar en intressant sak, och det är att försöken till skönmålning av
det ekonomiska läget nu är borta. Valutgången bekräftade riktigheten av
den bild som bl.a. vi moderater tecknade. Vi skälldes då för att svartmåla.
Jag vill påstå att det var en korrekt bild vi gav. Vi kommer, tyvärr, att få se
en utveckling som kanske t.o.m. blir mer besvärlig än den som vi förmådde
beskriva i förväg.
Det var inte roligt att i valrörelsen uppträda i den rollen och beskriva kom-
mande problem, men det var nödvändigt. Annars hamnar man i situationen
att man inte föreslår de åtgärder som krävs; det blir för få och fel insatser
som planeras.
En av de få skillnaderna mellan mig och Anne Wibble i valdebatten var
att jag aldrig trodde att det fanns några hemliga planer. Det sade jag också i
debatten. Man hade från socialdemokratiskt håll helt enkelt gett upp.
Man kan fråga sig vad som är orsaken till detta. En del var naturligtvis
valtaktik. Det påminner om vad Kjell-Olof Feldt sade om förra valrörelsen,
där han medgav att man hade målat den ekonomiska utvecklingen i alltför
ljusa färger och därmed kommit att förorda en politik som var ohållbar eko-
nomiskt sett. Men det är naturligtvis också så att de åtgärder som krävs - det
är det besvärliga för socialdemokraterna - inte är förenliga med socialistisk
ideologi, och därför avstår man från att utforma dem.
För mig är det självklart att nedrivna gränshinder i Europa kommer att
betyda att vi måste sänka skatteuttaget, även om man, som socialdemokra-
terna, inte vill. Jag tycker också att det är alldeles uppenbart att det inte går
att få fart på Sverige utan skattesänkningar.
Nu försökte Hans Gustafsson i sin replik göra ett slags skönmålning på det
här området. Han kom med en bortförklaring till att vi har ett unikt högt
uttag av skatter i Sverige. Jag måste fråga Hans Gustafsson om han räknar
med att Sverige skall vända den ekonomiska utvecklingen uppåt med bibe-
hållet skattetryck. Det är enligt OECDs redovisning 10 % högre än i när-
maste konkurrentland i dere här negativa meningen.
Ibland får vi från socialdemokratiskt håll höra att man kan tänka sig att
sänka skattetrycket på sikt. Men som jag många gånger har påpekat: Efter-
som man har lagt fram en politisk plattform för hela 90-talet där det inte sägs
ett ord om sänkta skatter är siktet tydligen inställt på andra sidan år 2000.
Kan Sverige verkligen behålla sitt rekordhårda skattetryck i ett gränslöst
Europa? Tror Hans Gustafsson det, och kommer han att påyrka att den so-
cialdemokratiska oppositionspolitiken drivs efter de riktlinjerna?
32
Anf. 23 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag skall börja med kommunerna, som Hans Gustafsson tog
upp i sitt inledningsanförande. Han sade att kommunerna i stor utsträckning
är beställare hos den privata industrin, och det är ett riktigt konstaterande.
Men alltför mycket av den kommunala verksamheten sker fortfarande i egen
regi. Mycket av den verksamhet som kommunerna bedriver skulle med för-
del kunna bedrivas i entreprenadform. Jag skall ta ett exempel.
Landstingen, som har ansvar för sjukvården, driver på många ställen tvät-
teriverksamhet i stor skala i egen regi. Landstingen köper hela, rena och nya
lakan och örngott, rockar till personalen, osv., från privata företag. Men när
lakanen och örngotten blir smutsiga skall de tvättas i offentlig regi, i lands-
tingens regi. Det verkar som om den socialdemokratiska filosofin vore: Köp
gärna privat i kommunerna men tvätta det smutsiga i offentlig regi! Jag
tycker att man skulle kunna använda även entreprenadverksamhet, använda
enskilda företag för att svara för viktiga servicefunktioner i landstinget.
Jag tycker att dagens debatt hittills har givit ett tydligt besked: Socialdemo-
kraterna känner sig något vilsna i den svåra ekonomiska situation som Sve-
rige befinner sig i. När ekonomin är körd i botten, när företagen går i kon-
kurs, när arbetslösheten ökar snabbare än någon gång sedan 1930-talet - då
behövs det ny och effektiv medicin. Men socialdemokraterna har varken i
valrörelsen eller hittills i den här debatten visat på några förslag till åtgärder.
Det är ställt utom allt tvivel att vi inte kan bibehålla det nuvarande höga
skattetrycket. Skattetrycket ökade under den socialdemokratiska regerings-
perioden med 7 % av BNP. Vi måste stegvis ned till ett lägre skattetryck. Det
är då viktigt att börja med de skatter som är hämmande för konkurrenskraf-
ten och som är besvärande för småföretagen. Ta bort de skatter och avgifter
som i dag belastar produktionen och se i stället till att vi får ekonomiska sti-
mulansåtgärder, så att vi får fart på hjulen i svensk industri, så att nya företag
etableras och så att vi kan återta konkurrenskraften och de andelar av världs-
handeln som vi har förlorat de senaste åren!
Anf. 24 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Som vi har hört i flera inlägg från socialdemokraternas sida
har de inga egna recept, ingen egen strategi som pekar på en väg framåt. De
100 dagar som socialdemokraterna vill ge regeringen för att komma i gång
verkar de själva behöva lika mycket, för att fundera över vad de vill göra, i
stället för att ständigt försvara det som varit och tycka att allt är bra och skall
fortsätta.
Hans Gustafsson var också inne på detta med offentligt driven verksamhet
och menade att allt där är perfekt, att den är bättre och att det därför inte
finns anledning att göra någon förändring. Men just det borde vara ett argu-
ment för att luckra upp de offentliga monopolen, så att man inom den offent-
liga verksamheten verkligen kan få visa att man klarar konkurrensen. Jag
tror också att man kommer att göra det på många områden.
Det handlar om att ge människor mera valfrihet. När det blir mer konkur-
rens och ökad valfrihet stimuleras idéverksamhet och kreativitet. Just barn-
omsorgen är ett bra exempel på detta.
Det handlar helt enkelt om att hitta finansieringsformer som leder till so-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 11
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
34
cial rättvisa, kvalitet och valfrihet. Man kan tycka att socialdemokraterna
borde visa mera öppenhet, i stället för det rigida fasthållandet vid det gamla
systemet, det mera planekonomiska tänkandet. Jag hoppas att Hans Gus-
tafsson kan ge åtminstone en liten öppning till en konstruktiv opposition i
det avseendet.
Anf. 25 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! När jag med hjälp av officiell statistik beskriver skattekvoter
och hur det ser ut för svensk offentlig ekonomi, säger Lars Tobisson att jag
skönmålar och bortförklarar. Det är märkvärdigt. Det vore bättre om Lars
Tobisson visade att det jag säger är felaktigt.
Sedan säger Lars Tobisson att väljarna visade ”att vi hade rätt när vi i val-
rörelsen beskrev den svenska ekonomin”. Det var en långtgående slutsats av
att två borgerliga partier tappade sammanlagt 22 mandat i riksdagen och ett
parti vann 14. Kan man ta det som ett uttryck för väljarnas ställningsta-
gande?
Gång efter annan har frågan ställts: Hur vill socialdemokraterna göra, och
vad har socialdemokraterna gjort? Allan Larsson hade en så bra redovisning
av det i sitt anförande att jag på min knappa tid inte behöver återkomma till
det.
Det är en sak som är märklig. Hela tiden som vi höll på med Rehnberg-
kommissionen var de borgerliga partierna med undantag av centern mot ett
avtal - det var odugligt, kosmetika, osv. Nu sägs det i regeringsförklaringen,
att tack vare Rehnbergkommissionen har man fått håll på lönekostnadsut-
vecklingen. Det är det viktigaste inslaget, förutom att få håll på inflationen.
Till Per-Ola Eriksson vill jag bara säga att jag förutsätter att de kommuner
och landsting som tvättar offentligt i både borgerliga och socialdemokratiska
landsting gör det därför att kommunalmännen där har funnit att det är för-
delaktigast.
Om det är så att ni vill införa privatisering inom sjukvården och på det
sociala området, Stefan Attefall, borde ni väl i Herrans namn kunna ge ett
enda exempel på att det innebär fördelar, som minskade kostnader eller
bättre service. Jag har bett att få ett enda exempel på detta - kanske Stefan
Attefall kan ge det.
Herr talman! Det avgörande för om den ekonomiska politiken kommer
att lyckas är hur medborgarna ställer sig till bördornas fördelning. Den eko-
nomiska politiken måste vara både rationell och rättvis om den skall bli håll-
fast och leda till en god ekonomisk utveckling. Det är uppenbart att det är
löntagarna som får bära bördorna och att det är de som har det bäst ställt
som nu kan ta för sig i form av stora skattesänkningar.
Det var det som var kärnan i moderaternas och folkpartiets Ny start för
Sverige. Jag var inte ensam om kritiken. Jag vill påminna om vad Olof Jo-
hansson skrev i Aftonbladet den 22 april om Ny start för Sverige:
”Det är begripligt att fördelningspolitik som ord saknas i det högerliberala
dokumentet. Tyvärr är det inte ordet man skyggar för. Det är rättvisekra-
vet.”
Samma formulering kan användas som beskrivning av de grundläggande
dragen i den ekonomiska politik som den nya regeringen nu står inför. När
regeringen som första åtgärd tar bort momsen på aktiehandel och gynnar
landets rikaste kommuner är det svårt att se att det är en politik som är både
rationell och rättvis. Denna politik kommer med all sannolikhet att fram-
tvinga starka kompensationskrav, med allt vad detta innebär.
Anf. 26 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Det är närmast patetiskt att höra Hans Gustafsson försöka
definiera bort det hårda skattetrycket i Sverige. Det är också närmast sensa-
tionellt. Jag tänker på det bevingade uttryck som fälldes av Hans Gustafs-
sons partiledare Ingvar Carlsson inför valet, när han sade att det är de höga
skatterna som har gjort Sverige unikt. Menar Hans Gustafsson att Ingvar
Carlsson for med osanning när han gjorde detta alldeles riktiga konstate-
rande? Det är ju följden av resonemanget.
Den stora ideologiska skiljefråga som vi kommer att få brottas med här i
kammaren och i politiken de närmaste åren - liksom under 80-talet - är sy-
nen på sparandet. Skall sparandet ske i kollektiva former, som socialdemo-
kraterna vill, eller skall det spridas bland de enskilda medborgarna, som vi
på den borgerliga sidan förordar? Vi skall då komma ihåg, att med högskat-
tepolitik - den politik som, trots vad Hans Gustafsson säger, förs i Sverige -
får man till slut en situation där sparandet torkar upp, bland företag och
bland enskilda, och man går obevekligen in i ett socialistiskt system.
Valutgången innebär att den mest kraftfulla socialiseringsframstöt som
gjorts i Sverige har avvisats. Jag tror att vi kan säga att den för gott har slagits
tillbaka. Det var egentligen fantastiskt! Efter denna långvariga kraftmätning
mellan socialism och kapitalism, mellan marknadsekonomi och planeko-
nomi, som pågått sedan början av 1900-talet och som då hade avgjorts till
kapitalismens fördel och till socialismens nackdel, gör man här i Sverige
verkligen ett försök att vrida klockan tillbaka och satsa på införandet av en
socialistisk ordning, som överallt annars har visat sig oduglig.
Jag tänker naturligtvis på förslaget att införa mer av socialism och topp-
styrning genom att göra om AP-fonden till fem löntagarfonder i superklass.
Detta stred mot löften som hade avgivits i tur och ordning av Tage Erlander
när AP-fonden infördes, av Olof Palme när löntagarfonderna infördes - och
det betecknades som inte bara första steget, utan steget - och slutligen av
Ingvar Carlsson, som sade, att när väl utbyggnaden av löntagarfonderna var
avslutad skulle det inte bli tal om att låta dem ersättas eller följas av någon
motsvarande ordning för socialisering.
Valutgången innebär att löntagarfonderna nu i stället avskaffas. Trots att
planerna för hur det skall gå till har förelegat sedan 1983-1984 har det upp-
kommit en yrvaken debatt om vilka villkor som skall gälla. Jag vill erinra om
att vi från böljan har ställt tre krav: avvecklingen skall vara definitiv, den får
inte utöva någon kurspress på börsen och den skall främja enskilt sparande.
Det verkar vara svårt att inse att det inte finns pengar i fonderna utan ak-
tier. Priset togs nog av de båda kommunalpolitikerna Johansson och Skager
i Göteborg, som sade att man nu skulle se till att använda pengarna som risk-
kapital i näringslivet. Hans Gustafsson var inne på samma tankegång i sitt
anförande. Men det är redan riskkapital, och det är därför det skall användas
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
35
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
36
så att det sprids bland de enskilda medborgarna och inte koncentrerat ägs
och kontrolleras av facket och staten.
Anf. 27 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Sverige står nu i behov av stora förändringar av den ekono-
miska politiken. Det är ställt utom allt tvivel att det krävs omfattande åtgär-
der för att vi skall kunna få ett Sverige i ekonomisk balans och ett Sverige
som återfår framtidstron. Det finns sedan länge en grundläggande consensus
mellan många partier här i riksdagen om behovet av åtgärder, och det finns
sedan i våras en grundläggande syn mellan de borgerliga partierna beträf-
fande riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Det avspeglas i den gemen-
samma reservation om riktlinjerna för den ekonomiska politiken som cen-
tern, moderaterna och folkpartiet avgav i finansutskottet i juni i år.
Centerns, moderaternas, folkpartierna liberalernas och kds förslag har i
olika avseenden burit frukt och medfört en stark regeringsförklaring. I varje
fall präglas förslagen mycket tydligt av att så är fallet. Av folkpartiets och
moderaternas ”ny start för Sverige” och centerns ”grön start för Sverige” har
det blivit en stark regeringsförklaring med en målinriktad politik och en vilja
att förändra och förbättra för Sverige.
En sak är klar. Den tredje vägens ekonomiska politik, som skördade ru-
briker och hyllningar under 1980-talet, blev en återvändsgränd. På vägen ut
ur denna återvändsgränd körde man vilse med stopp-paket, regeringsavgång
osv. Nu handlar det om att vidta hållfasta och långsiktiga åtgärder som tar
Sverige ur de ekonomiska problemen. Det är fråga om att vidta åtgärder som
löser strukturproblemen i ekonomin. Vidare handlar det om aktiva arbets-
marknads- och regionalpolitiska insatser för att begränsa och bemästra ar-
betslösheten. Människorna i Karlsborgsverken, i Sveg, i Malmö eller var-
helst de befinner sig i landet måste ha rätt till trygga jobb i framtiden. Vi
måste underlätta för människor och göra allt som kan göras för att främja
småföretagen, etablera nya företag och bygga bort strukturproblemen för
industrin. Det behövs en infrastruktur som gör att näringslivet kommer fram
med sina transporter och sitt gods. Det måste bli lättare för människor att ta
sig till och från sina arbeten. Genom ökade satsningar på infrastruktur i form
av vägar, järnvägar och skolor skapas också betydelsefulla jobb.
Vi måste reformera transfereringssystemet. I botten måste finnas en
grundtrygghet som följs av frivilliga påbyggnader, vilka var och en får be-
stämma. Vi måste också dämpa den offentliga konsumtionen. De resurser
som därmed frigörs måste användas till investeringar inom konkurrensut-
satta områden. Vi måste ta bort de skadliga avgifterna och skatterna. På det
sättet kan vi bygga en ny framtid för konungariket Sverige.
Anf. 28 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Hans Gustafsson ville att jag skulle ge exempel på enskilt
driven sjukvård som fungerade bra. Han behöver inte åka särskilt långt för
att finna sådan. Det finns en mängd enskilt drivna sjukhem i exempelvis
Småland som är mycket bra och många gånger drivs effektivare än landsting-
ets sjukhem. Den som liksom jag har sysslat med kommun- och landstings-
politik vet att socialdemokraterna ofta är mycket snåla när det gäller att
pröva just alternativ och låta andra få en chans att bedriva olika verksamhe-
ter. Det tror jag är en erfarenhet som de flesta av oss här kan vittna om.
Hans Gustafsson gick påpassligt nog i sitt anförande inte in på frågor kring
barnomsorgen. Vårt förslag till vårdnadsersättning eller vårdlön, som vi
gärna kallar det, handlar om att flytta över en del av makten över statens
bidrag till barnomsorgen till just föräldrarna. Det handlar om att ha kvar en
solidarisk finansiering och kvalitetskontroll men också om att ge föräldrar
och andra konsumenter av offentlig omsorg större chans att påverka den ser-
vice de vill ha. Vi tror att det blir både bättre offentlig verksamhet och större
valfrihet samt god kvalitet i ett sådant system.
Jag noterade också att Hans Gustafsson inte replikerade på min fråga om
trenden att höja skatter under socialdemokratisk ledning de senaste årtion-
dena. Frågan om när socialdemokraterna anser att skattetaket är nått
klingar obesvarad efter den här debatten. Vi kan hoppas att andra socialde-
mokrater, som tar till orda senare i debatten kan svara på den frågan. Finns
det någon övre gräns för skatteuttaget? Ser ni inga problem med ständigt
höjda skatter? Eller är det alltid ett lagom skattetryck som råder för tillfället
efter det att man har höjt en eller flera skatter? Någon gång når man en
punkt där skatterna inte kan höjas ytterligare, och då är det nödvändigt att
söka nya vägar. Vi tror att det är nödvändigt nu. Därför stöder vi den politik
som den nya regeringen har lagt fram.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Anf. 29 LISBET CALNER (s):
Herr talman! Kvinnorna utgör ungefär hälften av jordens befolkning och
i Sverige utgör de drygt hälften av befolkningen.
Jag har försökt läsa regeringsförklaringen med utgångspunkt i kvinnors
ekonomi och möjligheter att leva ett med män jämställt liv. Bland de förslag
och avsiktsförklaringar som detta dokument innehåller kan vi läsa att famil-
jepolitiken skall främja både valfrihet och jämställdhet mellan kvinnor och
män. Det är allt som står om jämställdhet.
De senaste årtiondena har den svenska kvinnan blivit allt självständigare -
egen försörjning, egen plats i arbetslivet, delat ansvar för vård och omsorg,
mer att säga till om i samhälle och politik. Kvinnor har fått större frihet att
forma sina egna liv.
Visst har vi fått betala ett pris för detta. Vi sliter och arbetar hårt. Stressen
och pressen är ibland stor. Ibland har vi dåligt samvete för barn och anhö-
riga.
För att göra kvinnors situation bättre räcker det inte med jämställdhet
inom familjepolitiken. Det behövs utveckling, förnyelse och mer jämställd-
het på många områden. Det är viktigt att den ekonomiska politiken även i
fortsättningen förs på ett sådant sätt att den främjar kvinnors möjligheter
till en egen försörjning. Rätten till ett eget arbete är därvidlag av avgörande
betydelse.
I dagens Sverige yrkesarbetar nästan lika många kvinnor som män. Under
många år utjämnades löneskillnaderna mellan könen, men nu har de enligt
en rapport från LO börjat öka igen inom både LO-, TCO- och SACO/SR-
områdena. Därför tycker vi socialdemokrater att den solidariska lönepoliti-
37
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
38
ken i den meningen att män och kvinnor skall ha lika lön för lika arbete
måste utvecklas.
Det är också viktigt att kvinnor ges möjlighet att utvecklas i arbetet och
därigenom får bättre ekonomiska villkor. Den ambitionen, måste jag er-
känna, kan jag inte riktigt utläsa av regeringsförklaringen.
I våras fattade riksdagen beslut om en ny jämställdhetslag. I samband med
den tillsatte den dåvarande regeringen en utredare med uppgift att klarlägga
löneskillnaderna och orsakerna till dem. Vederbörande skulle också analy-
sera användandet av arbetsvärdering. Det var självklart en från kvinnors
synpunkt mycket intressant utredning. Kommer den nuvarande regeringen
att låta utvärdera och fullfölja det jobbet? Jag tror att svaret på den frågan
intresserar många människor.
I regeringsdeklarationen kan man läsa att ”det handlar om en valfrihetsre-
volution i välfärdspolitiken”. Det står vidare: ”1 ett första och omedelbart
steg tas existerande hinder för fri etablering och fritt utnyttjande av olika
former av barnomsorg bort.” Det är ett av de revolutionerande förslagen.
Det betyder såvitt jag förstår fritt fram för privata dagis med statsbidrag till
driften. Men vinsten blir naturligtvis privat.
Privatiseringar av den offentliga sektorn, företrädesvis inom omsorgen,
ger kvinnor större möjligheter till meningsfulla arbeten och att välja arbets-
givare. Det har varit ett stående besked från de borgerliga partierna i många
år. Jag tror inte att det är riktigt. Det är en myt att kvinnor generellt sett
skulle få bättre villkor med detta förslag.
Det är klart att vi kommer att få fler kvinnliga direktörer och företagsle-
dare inom denna sektor. Men de flesta kvinnor kommer även i fortsättningen
att vara anställda. Det finns inga undersökningar som visar att lönerna skulle
bli bättre om kvinnor i den offentliga sektorn arbetade privat. Medborgarna
måste i allt få insyn i hur skattepengarna används. Av tradition har vi genom
massmedia insyn i den offentliga sektorn, och det tycker jag är viktigt. Den
insynen saknas i det privata näringslivet.
Självklart är det viktigt med en fortgående förändring och förbättring av
den gemensamma sektorn. Det tycker också vi socialdemokrater, och det
fattade riksdagen beslut om i våras. Det finns en mängd exempel, Stefan At-
tefall, på att detta verkligen sker. Bl.a. ger barnomsorgsmässan i Sollentuna
besked om detta i dessa dagar.
Gårdagens besked från socialministern om att statsbidragen till den kom-
munala barnomsorgen skall vara kvar är ett glädjande besked för många
barn och föräldrar. Jag hoppas innerligt att han kan övertyga de tre andra
partierna i regeringen om detta. Efter att ha hört vissa inlägg här i dag före-
faller det mig som om han har vissa svårigheter i det avseendet. Men vi skall
stödja honom.
Ett faktum är att den offentliga sektorn är mycket viktig för kvinnors ar-
bete, vare sig man har sin försörjning där eller behöver dess service och
tjänster för att utföra ett annat arbete.
Ansökan om medlemskap i den Europeiska gemenskapen intresserar
kvinnor i mycket stor utsträckning. Jag citerar ur regeringsdeklarationen där
det står så här:
”Ansökan om medlemskap grundas dessutom på insikten att Sverige vid
inträdet i Gemenskapen måste ge sin anslutning till alla delar av samarbetet,
godta de förändringar som kan följa av de nu pågående regeringskonferen-
serna och förklara sig berett att aktivt medverka i Gemenskapens vidare ut-
veckling i riktning mot de politiska mål som uppställdes i Romfördraget.”
Socialdemokraterna vill vara med och forma det framtida Europa, ett
Europa som vägleds av social rättvisa, allas rätt till arbete och jämställdhet
mellan kvinnor och män.
Vi socialdemokratiska kvinnor ställde krav på vår socialdemokratiska re-
gering, inför förhandlingarna om medlemskap i EG, att analysera välfärden
i vid mening, jämställdheten, arbetsmarknadspolitiken och regionernas
ställning i EG jämfört med regionernas ställning i vårt land.
Vi trodde naturligtvis och hoppades att det skulle vara en socialdemokra-
tisk regering som genomförde dessa för kvinnorna i Sverige så viktiga för-
handlingar. Just nu ser det ut som om vi får sätta vårt hopp och vår lit till en
borgerlig fyrpartiregering. Och självklart: Kraven kvarstår med stor emfas
på att regeringen med kraft skall hävda vikten aven bra arbetsmarknadspoli-
tik, en bra välfärd i vid bemärkelse och en bra regionalpolitik - allt nödvän-
diga ingredienser för att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor.
I detta anförande instämde Lahja Exner (s).
Anf. 30 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Så har salig Tegner gjort come-back i svensk politik. Hans
käcka anrop ”Ur vägen moskoviter, friskt mod I gossar blå” har plockats
fram ur den borgerliga 1800-talsgarderoben och stått som förebild för trum-
petfanfaren - ”Kollektivismens tid är slut” - i den borgerliga regeringsförkla-
ringen.
Men de väntade glädjeskutten från media och marknad har hittills utebli-
vit. Inte ens den konservativa Frankfurter Allgemeine blir särskilt upprymd
över att marknaden skingrat förmörkelsen över midnattssolens land. Så här
skrev man för några dagar sedan:
”Industrikrisen och anpassningen till EG har kraftigt inskränkt manöver-
utrymmet för kommande regeringar.” Observera att man redan talar om re-
geringar i pluralis. Och tidningen fortsätter: ”Faktum är att Ingvar Carlsson
redan börjat anpassa den svenska modellen. Industrin har alltid kunnat
känna sig fri.” Observera alltid! Ingen kolartro på någon befrielse här inte
hos en konservativ tysk tidning.
Och den svenska börsen deppar. I går var det ett nytt kursras på 2,2%.
Banker och finansbolag föll ännu mer, och det är just finansvärldens age-
rande som varken av politiker eller media blivit en tillräckligt uppmärksam-
mad del av Sveriges ekonomiska kris. Ena dagen med finansmannen X i Ha-
des. Nästa dag med samme X i himlen, sedan han gråtit med sin Stina och
kysst sin far på kinden och blivit vederbörligen omklappad.
När det gäller inställningen till just ägande och förmögenhetsbildning slår
den borgerliga regeringsförklaringen det verkliga rekordet i motsägelser.
På s. 4 får vi veta att löntagarfonderna skall avvecklas, och på s. 14 står det
att äganderätten skall skrivas in i grundlagen. Men detta går ju inte ihop. Är
inte löntagarfonderna deras egendom, som byggt upp fonderna genom att
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
39
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
40
avstå från löneökningar? Hur kan då fonderna delas ut till den synnerligen
snäva krets som sparar i allemansfonder? Att ta egendom från ett stort kol-
lektiv och dela ut den till ett mindre, men ändå ett kollektiv, är det detta som
döljer sig bakom utropet: Kollektivismens tid är slut?
”En vansinnig strategi” kallar SACO-ekonomen Jan Bröms det borgerliga
beslutet att dränera pensionsfonderna. Och den tunge moderaten kommu-
nalpolitikern Lars-Åke Skager i Göteborg är lika kritisk till förskingringen
av pensionspengarna: ”Genom att använda löntagarfonderna för att trygga
utvecklingen av svenskt näringsliv undviker man också den besvärliga frågan
om hur fondpengarna skall fördelas.”
Jag har de senaste dagarna läst ett antal bokslut från olika löntagarfonder.
En sak slås klart fast. I dessa tider av finansmarknadens förfall har fonderna
undvikit praktiskt taget alla spekulativa vidlyftigheter.
Fonderna har byggt upp ett brett kontaktnät som kunnat förmedla kun-
skaper på områden som yrkesskickliga men ekonomiskt svaga småföreta-
gare och entreprenörer ofta saknar. Det har gällt marknadsföring, export-
marknader, finansiering och s.k. management. När fonderna satsar pengar i
småföretag har principen varit att någon enskild person också aktivt skulle
gå in och med egna pengar ta en väsentlig risk.
Allt medan borgerliga propositionsskrivare vässar pennorna för att luckra
upp pensionsfonderna, görs nya avslöjanden om de s.k. fina finansbolagens
salonger. I en av finansdepartementet nyligen utgiven studie slås det fast att
såväl banker, börs som finansbolag bär ett stort ansvar för den ekonomiska
krisen. De har bl.a. ägnat sig åt ”yvig kreditgivning” och ”skatteplanering
i stor skala”. Ett intressant besked som bör efterlysas från den borgerliga
regeringen är: Hur kommer man att tackla detta problem? Kommer man att
införa en särskild rörelselag, med förebild från banklagstiftningen, som re-
glerar dessa helt orimliga förhållanden. Det skall bli synnerligen intressant
att se den här utvecklingen. Jag är rätt övertygad om att vi inte har sett slutet
på finanskrisen i Sverige.
Man fyller sida upp och sida ned med krav på solidaritet från de stora med-
borgargrupperna. Däremot saknas vaije som helst krav på dem som verkli-
gen kan ekonomi, som känner till hur kapitalströmmarna flyter och som
skulle kunna bidra till att stabilisera den svenska ekonomin. De har inte tagit
sitt ansvar.
Herr talman! Eftersom min utgångspunkt i det här anförandet var ägandet
och eftersom vi uppenbarligen har en person i den borgerliga regeringen,
kds-ledaren, som är något slags förbindelselänk mellan polerna i tillvaron,
vill jag ägna kds och statsrådet Svensson följande lilla betraktelse i Dagens
Nyheter den 25 september under rubriken ”Tröst från Alf’, signerad Mats
Nörklit:
Att äga eget, att äga fritt,
det krävs för människovärde.
Du får det knepigt att klara ditt,
du tredjevärldsundernärde.
Men häng ej läpp för att du är svag
och inte svarar mot kravet.
Du kanske ärver en vacker dag.
Du kanske vinner på travet.
Anf. 31 KARIN STARRIN (c):
Herr talman, ärade riksdagskollegor! Den hotbild över svensk ekonomi
som vi i centern bland andra partier försökt måla är nu en verklighet. De
alltför höga kostnader som har tillåtits av den socialdemokratiska regeringen
under 1980-talet slår nu till med buller och bång. Tillsammans med lågkon-
junkturen som slår på hela världsmarknaden, får vi nu helt förödande effek-
ter, som vi inte heller sett slutkonsekvenserna av. Det är effekter som drab-
bar alla mycket tungt - alltifrån framgångsrika börsmäklare till slitstarka lo-
kalvårdare på sjukhusen. Och det är kvinnorna som drabbas först.
I flera olika rapporter och undersökningar slår man fast att det är kvin-
norna som halkar efter. Under den socialdemokratiska regeringstiden har
kvinnorna fått det sämre. Klyftorna har ökat. Detta kan vi läsa i olika rap-
porter, och det är alltså inte mina egna slutsatser. Jag instämmer med LO-
kvinnorna när de konstaterar att det är kvinnorna som har de sämsta lö-
nerna. Vi har de sämsta pensionerna, vi har den kortaste fritiden, och det är
vi som har det största ansvaret hemma. I valrörelsen drämde LO-kvinnorna
till med att ”Nu har det gått för långt”.
Kvinnorna är ingen arbetskraftsreserv som man kan ta till bara när det är
högkonjunktur. Kvinnorna är lika kompetenta för sina arbetsuppgifter som
männen oavsett om det är dåliga tider eller om det är bra tider. Därför skall
naturligtvis kvinnor och män ha lika löner.
Vi centerkvinnor accepterar inte ökade löneklyftor, och vi jobbar stenhårt
mot det. De här löneklyftorna har definitivt ökat under den socialdemokra-
tiska regeringstiden. Varför skall t.ex. kvinnliga läkare ha ca 7 % lägre lön
än sina manliga kollegor? Nej, mina kära riksdagskollegor, nu är det dags att
verkligen skapa rättvisa. Det är rättvisa som vi kvinnor kräver och där den
socialdemokratiska regeringen inte har kunnat visa något resultat.
Lösenordet för svensk ekonomi är i dag engagemang. Jag erkänner gärna
att det här är mycket förenklat. Men jag är övertygad om att människor är
villiga att ställa upp och att ge järnet om de samtidigt får vara med och be-
stämma, ta ansvar och känna engagemang. Detta gäller såväl inom den pri-
vata sektorn som inom den offentliga sektorn.
Valfrihet är ett annat ord som är oerhört viktigt i dagens politik och som
också skapar engagemang. Inom familjepolitiken lägger regeringen nu fram
förslag som bygger på ökad valfrihet. Jag kan definitivt inte hålla med Lisbet
Calner när hon säger att det här kommer att innebära hinder för kvinnorna.
Det hittills stelbenta systemet som socialdemokraterna har förordat blir inte
längre allenarådande. Vi skall naturligtvis ha kvar kommunala dagisplatser,
men det finns också många andra lösningar. Statsbidrag skall utgå till alla
former av barnomsorg. Detta ger inte minst kvinnorna ökade möjligheter att
få vardagen att fungera. Ett vårdnadsbidrag kommer att införas. Det är ett
rättvisekrav, inte minst gentemot kvinnorna. Föräldrarna får sedan välja hur
de använder vårdnadsbidraget. Vi får då ett ökat engagemang och en ökad
helhet där både barn och föräldrar skall vara med och se till att arbetslivet
anpassas på bästa möjliga sätt.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
41
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
42
Det är nu angeläget att stimulera Sveriges ekonomi och skapa tillväxt, inte
minst i de små och medelstora företagen. Nu måste konkurrensbefrämjande
skatter sänkas. Samtidigt måste satsningar göras på en utbyggd infrastruktur.
Detta måste göras i min kommun, där vi har ett företagande som hittills har
varit mycket framgångsrikt. Detta måste vi göra för hela Gävleborg och där-
med för hela Sverige, för att vi skall kunna konstatera att hela Sverige skall
leva. Samhället måste nu ta sitt ansvar, och det måste ske snabbt. Varje leda-
mot i denna kammare måste ta sitt ansvar.
Anf. 32 LISBET CALNER (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte om man längre behöver vara så orolig för vård-
nadsbidragets effekter med tanke på att det än en gång har försports i debat-
ten att det skall uppskjutas. Ni hade sex år på er förra gången, och då genom-
fördes det inte. Jag hoppas att det blir likadant den här gången.
Karin Starrin, vi är helt överens om att kvinnor aldrig får bli en arbets-
kraftsreserv. Självfallet gäller målet lika lön för lika arbete. Men tror verkli-
gen Karin Starrin att det skall kunna bli bättre när hon nu skall samarbeta
med moderaterna, folkpartiet och kds? Eller är lösningen att en borgerlig
regering skall gå in och påverka lönebildningen?
Anf. 33 KARIN STARRIN (c) replik:
Herr talman! Först kan jag konstatera att Lisbet Calner erkände att den
socialdemokratiska politiken har misslyckats. Hon frågade om vi nu tror att
lönepolitiken skall bli bättre under de kommande åren. Med detta har hon
sagt att den inte har varit bra under den period som socialdemokraterna har
innehaft regeringsansvaret.
Jag vill fråga Lisbet Calner om hon håller med LO-kvinnorna om att det
nu får vara nog och i och med detta anser att den socialdemokratiska lönepo-
litiken har misslyckats ur jämställdhetssynpunkt.
En utbyggd familjepolitik där vi stimulerar rättvisa och valfrihet är en
styrka. Det måste ge bättre möjligheter för kvinnorna. Kvinnorna vill själva
vara med och bestämma hur de vill ha vardagen upplagd. En föräldraförsäk-
ring utgör naturligtvis en grund, och den skall vi ha kvar. Därutöver kommer
vårdnadsbidraget som en möjlighet till ökad valfrihet. Det här skall vi kämpa
för.
I regeringsförklaringen talas om två steg. Det första steget är en utvidg-
ning av statsbidraget, och det andra steget är ett införande av ett vårdnadsbi-
drag. Det ger ökade möjligheter för kvinnorna.
Anf. 34 LISBET CALNER (s) replik:
Herr talman! Nej, jag har inte sagt att socialdemokraterna har misslyckats
med sin politik. Men såsom det bevingade ordet säger har vi inte nått ända
fram. Det har tyvärr inte blivit tillräckligt bra för kvinnorna. Det är därför
nödvändigt att det nu förs en ekonomisk politik i Sverige som främjar jäm-
ställdhet och som ger kvinnorna möjligheter att få ett arbete och en egen
försörjning.
Jag vill påminna Karin Starrin om den fria förhandlingsrätten. Jag håller
med LO-kvinnorna om att kvinnorna inte har det tillräckligt bra i dag. Men
jag tycker att det är mycket viktigt att erinra om den fria förhandlingsrätten
i Sverige.
Anf. 35 ODD ENGSTRÖM (s):
Herr talman! Även i den här kammaren har statsråden sin plats i rummet
längst nere till höger sett från talarstolen. Så har det varit i tidigare kam-
mare. Där har de suttit genom årtiondena sida vid sida, längst fram, statsmi-
nistern och vid hans sida finansministern. Så satt Erlander och Sträng, Palme
och Feldt och Ingvar Carlsson och Allan Larsson. Ibland skall man ha ögo-
nen med sig, för då kan plötsligt en bild säga mer än tusen ord. Häromdagen
hade vi en debatt om regeringsdeklarationen, och då hände något drama-
tiskt. Först kom statsministern, men han tvekade en stund. Strax efter kom
socialministern, biståndsministern och miljöministern. De dröjde, men så
slog de sig ner. Först satte sig statsministern där statsministern skall sitta,
sedan satte sig socialministern där finansministrar brukar sitta, och bakom i
ring slog sig två andra utgiftsministrar ner, en biståndsminister och en miljö-
minister.
Ibland kan en bild berätta mer än tusen ord. Varför har de suttit ihop i alla
år? Jo, därför att det mellan en statsminister och en finansminister måste
finnas ett styrkebälte, en axel, ett samförstånd, ett nära samarbete för att
landet skall få en fast och stadig ledning.
Men nu var det så att finansministern inte fick sitta där. Hon fick sitta nå-
gon annanstans. Hon blev utcentrifugerad. När jag såg henne i dag hade hon
förstått vinken. Hon satte sig inte på finansministerns plats. Hon var utcent-
rifugerad.
Det här oroar. Det oroar på många sätt. Det är inte bara det att gruppe-
ringen redan är klar och att den som skall bära ansvaret för det tyngsta och
på sitt sätt viktigaste av alla ämbeten, finansministern, är utanför. Vi såg det
i regeringsförklaringen; den dyraste gemensamma nämnaren, pengarna,
tickade. Vi ser det i smattret från alla skattesänkningsförslag; någon hade
räknat dem till tolv i ögonblicket. Också den gången kom de från ett annat
rum än finansministerns rum - utgiftslöftena från alla grabbarna med spen-
derbyxorna. Vidare kan man nämna allt som är ouppklarat i regeringsdekla-
rationen och som alltid innebär att det kostar pengar senare. Tro mig! Jag
har som tjänsteman tidigare föredragit ett oändligt antal förslag till statsut-
gifter som haft sin grund i oklarheter.
Det finns en oro över allt detta som svävar, över talet om att företag, skog
och industrier skall säljas ut. Oron sprider sig i bygderna, den sprider sig i
det län som har givit mig förtroendet att stå här, Dalarna. Man frågar sig där:
Vad är allt detta? Till det senare skall vi på den socialdemokratiska dalabän-
ken återkomma ganska snart.
Finansministern är inte här, men kanske hör hon oss i sin radioapparat -
vad vet jag? Jag skulle vilja säga till henne: De skjuter just nu sönder och
samman din budget, och du får inte ens sitta på din stol. Du kan inte finna
dig i detta. Allt detta tillåter du ske, fru finansminister, innan budgetbered-
ningen har börjat. Det är just nu dina tjänstemän börjar föredra den stats-
budget som du skall försvara inför denna riksdag så småningom. Jag uppma-
nar dig: Få tyst på pojkarna med spenderbyxorna, i varje fall till dess att du
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
43
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
själv har fått avsluta din budgetberedning. Inför ett moratorium. Eller var
det så att det var detta som var rivstarten, att grabbarna som sitter på skat-
terna rusar runt och lovar skattesänkningar eller att grabbarna som sitter på
statsutgifterna rusar runt och lovar nya utgifter? Och hemma sitter du, fru
finansminister, och vrider dina händer.
Det är i detta läge och i denna anda som min kamrat Allan Larsson och jag
i dag har tagit till orda i en artikel i Dagens Nyheter. Vi är oroliga, uppriktigt
oroliga. Vi har båda erfarenheter från det ämbete som du nu upprätthåller,
fru finansminister. Vi vill inte att finanspolitikens position skall försvagas.
Om den nu försvagas i regeringen, vilket den gör, måste riksdagen i större
utsträckning än tidigare ta sitt ansvar för finanspolitiken, och då i första hand
inom ramen för finansutskottets arbete. Om vi inte får en stark finanspolitik
är det nämligen alltid samma människor som får betala, vanligt folk. Det
lärde vi oss av en av dem som satt på rätt stol, Gunnar Sträng. Sist fick de
också betala. Åren 1976-1982 fick de betala en månadslön om året.
För det första: Stärk finansutskottets ställning.
För det andra: Stärk riksdagsrevisorernas ställning så att de får ett ökat
inflytande i granskningen av regeringens effektivitet som stöd för finansmi-
nistern.
Tillåt mig, herr talman, till sist att till dess få avsluta alla mina anföranden
från denna talarstol med samma ord: Herr talman! För övrigt anser jag att
finansutskottets ställning skall stärkas.
44
Anf. 36 ANITA MODIN (s):
Herr talman! En av marknadsekonomins grundläggande principer är kon-
kurrens på lika villkor. Enligt regeringsdeklarationen skall den borgerliga
regeringen bryta denna princip på en rad punkter. Här är några exempel.
Avkastningen på kapital skall beskattas lindrigare än avkastningen på ar-
bete. Är anledningen att regeringen misstror marknadens förmåga att rätt
prissätta kapital resp, arbetsinsatser i produktionen? Eller är anledningen
att regeringen gillar kapitalägare mer än löntagare?
Ersättning till löntagare i form av vinstandelar skall slippa den löneskatt
som utgår på ersättning i form av lön. Är anledningen att regeringen misstror
marknadens förmåga att göra en optimal avvägning mellan olika ersättnings-
former? Eller är anledningen att man gillar privatanställda mer än offentlig-
anställda eller högavlönade tjänstemän mer än lågavlönade?
Redan i dag är enmansföretaget skattemässigt gynnat jämfört med lönta-
gare. Det medför att många löntagare inom t.ex. byggnads-, skogsbruks- och
tjänstenäringarna valt att övergå till att bli egenföretagare. Anledningen är
inte den att det är samhällsekonomiskt rationellt utan enbart att det är skat-
temässigt gynnat.
På marknaden skapas därför ekonomiskt orationella lösningar.
Regeringen tänker på flera punkter förstora dessa skillnader. Är anled-
ningen att regeringen anser att marknaden prissätter företagarnas insatser
alldeles för lågt? Eller är anledningen att regeringen gillar företagare mer än
löntagare och samtidigt lyckas försvåra situationen för de fackliga organisa-
tionerna?
Ett annat exempel rör regeringens planer på att skattebelägga fackföre-
ningsavgifterna. Blir det lika behandling för avgifter till SAF, Industriför-
bundet, Mekanförbundet, Näringslivets fond, LRF, Sveriges Advokatsam-
fund och alla andra intresse- och samarbetsorganisationer på företagssidan?
Eller kommer regeringen även här att visa sitt förakt för löntagare och sin
motvilja mot fackliga organisationer och visa att det går utmärkt att bryta
marknadsekonomins grundprinciper bara det gynnar de rika och företagen?
Jag skulle förutom det jag nu har sagt vilja ta ett alldeles konkret exempel
från det vardagliga livet för en lågavlönad arbetare.
Inom Hotell- och restauranganställdas förbund är det 39% av medlem-
marna, eller ca 17 000 personer, som tjänar under 9 000 kr. i månaden
brutto - i de allra flesta fall genom heltidsarbete. Vi vet i dag vad dessa män-
niskor betalar i skatt, resor, fackföreningsavgift och allt annat. Nu tänker
tydligen den borgerliga regeringen försämra deras villkor alldeles väsentligt.
Enligt de uppgifter vi har skall man alltså ta bort skattereduktionen för
fackföreningsavgifter. Det är det första. Det andra är att egenavgiften till
arbetslöshetskassan skall höjas många gånger om. En person med inkomst
under 9 000 kr. i månaden, som jag nyss nämnt, har i dag en avgift till A-
kassan på 28 kr. per månad, och efter nyår blir det troligen 30-32 kr. med
det hittillsvarande systemet. Om det nu inte läggs fram förslag om en sex-
dubbling, vilket folkpartiet tidigare haft som mål, förstår ju var och en att
även en mindre höjning av avgiften är en ekonomisk katastrof för vederbö-
rande.
Lägg därtill införandet av karensdagar, som det tydligen, efter vad vi har
förstått i dag, kommer att läggas fram förslag om redan i höst. Även detta
drabbar ofantligt hårt, och dessutom sade finansministern häromdagen i ett
TV-inslag litet ironiskt att folk på så sätt ju också blir friskare. Hur kan man
bara i en så ansvarsfull position, som en finansminister ändå har, uttrycka sig
så cyniskt om folk som är sjuka?
Hur tror regeringen att det skall gå att överleva på en låg inkomst med de
direkta försämringar av ekonomin som man tydligen snarast tänker genom-
föra? Hur skall vanliga låginkomsttagare kunna existera?
Lägg därtill att man tydligen skall släpa sig till jobbet hur sjuk man än är,
därför att man helt enkelt inte har råd med det inkomstbortfall som annars
blir följden. Bara den försämring som redan skett i sjukförsäkringen är ett
mycket stort problem för en lågavlönad.
Det framstår dessutom som närmast ironiskt att få höra finansministern
uttala att var och en skall kunna spara ihop en årslön. Tanken är naturligtvis
god, men praktiskt ogenomförbar för väldigt många människor - allra helst
med de försämringar för löntagarna som den nu sittande regeringen uppen-
barligen tänker genomföra snabbt.
Jag tycker att detta tyder på en direkt krigsförklaring av regeringen mot
landets löntagare.
I detta anförande instämde Bengt-Ola Ryttar (s).
Anf. 37 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! Ärade ledamöter, som är närvarande! Bert Karlsson är det
inte. Han kanske är på någon TV-inspelning - vad vet jag.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
45
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
46
Den politiska dagordningen ändras från dag till dag. I den valrörelse som
vi alla här nyss har genomfört var det två ord som inte gick att föra fram. Det
ena ordet var skatter. Det andra ordet var offentlig sektor. De kunde inte
användas om man inte sade sänkta skatter eller bantad offentlig sektor. Då
kunde man nämna dem.
Några veckor före valdagen besökte jag en gruppbostad för förståndshan-
dikappade någonstans i vårt land. I den här gruppbostaden bodde fyra perso-
ner mellan några och 20 och några och 30 år. Fem personer var anställda där.
En av dem som bodde i gruppbostaden var en kvinna i 25-årsåldern. Hon
hade ett stort intresse och det var, som hon uttryckte det, att komma ut på
dans. Hon var gravt handikappad och kunde inte åka ut själv. Personalen vid
denna gruppbostad hade i det vardagliga arbetet löst detta på så sätt, att en
av de anställda åkte med ”Karin” ut på dans. Det var fullständigt vardagligt.
Jag blev varm i hjärtat när man berättade om detta. Jag lovar att det lyste
ur ögonen på den som berättade det för mig.
Detta, mina vänner, är offentlig sektor. Det är detta vi betalar med våra
skattepengar. Det tycker jag är bra att vi gör.
Besök nummer två gjordes på ett annat ställe i vårt land. Den här gången
var det ett företag i träindustribranschen som välkomnade mig. Jag fick till-
fälle att lyssna till de anställda. De berättade om att man hade lyckats för-
bättra arbetsmiljön ganska väsentligt på senare tid, för man hade fått bidrag
från arbetslivsfonden.
Chefen på företaget, verkställande direktören, talade helt oprovocerad -
jag tog inte upp det - om för mig att han hade räknat på vad borttagandet av
förmögenhetsskatten på arbetande kapital skulle innebära för hans företag.
Det var några tusenlappar, sade han.
I samma andetag berättade han att man hade gjort stora investeringar i
det här företaget. Dels hade man vinstmedel som man kunde använda, dels
hade man lånat pengar. Han tackade inte nej till att man sänkte förmögen-
hetsskatten på arbetande kapital. Det gav några tusenlappar. Men det vik-
tiga, sade han till mig - efter att ha gjort deklarationen ”du skall veta att jag
är politisk meningsmotståndare till dig, men rätt skall vara rätt” - är att den
politik som ni har fört, och som har lett till att räntan har gått ned med tre
procentenheter sedan i våras, betyder flera tiotusentals kronor för oss i det
här företaget. Jag tycker att det är bra att ni har lyckats göra på det sättet.
Som sagt var deklarerade han mycket öppet för mig, tittade mig i ögonen
och sade: ”Jag är politisk meningsmotståndare till dig, men rätt skall vara
rätt.”
Den tredje händelsen inträffade för ett drygt år sedan då jag var i Norrbot-
ten. På ett ställe träffade jag en man som var förlamad från axlarna och
nedåt. Han kunde röra litet grand på fingrarna. Med dem skötte han sin
elektriska rullstol. Han berättade att han för nu åtta år sedan hade varit ute
med sin fru och sina två små barn och badat. Han hade dykt i för honom
okänt vatten. Där låg en sten. Han hade brutit nacken och blivit förlamad.
När han vaknade upp ur sin medvetslöshet på lasarettet var hans hustru
hos honom. Tillsammans bestämde de, som han uttryckte det, att han skulle
komma tillbaka. Vad gör man då? Jo, det blev flerårig rehabilitering med
sjukvårdens hjälp. I nästan alla andra länder hade den här mannen i bästa
fall blivit vårdad av sin familj. Det troliga hade varit att han hade hamnat
undanskymd på något vårdhem.
Med väldig glädje, och inte så litet stolthet, berättade den här mannen för
mig att han nu var tillbaka i sitt gamla arbete. Vet du vad jag gör, frågade
han. Jag är slöjdlärare. Några disciplinproblem det har jag inte, det skall du
veta, sade han med glimten i ögat.
Det är detta, mina vänner, som är offentlig sektor. Det är detta vi använ-
der våra skattepengar till. Det tycker jag är bra.
Med denna infallsvinkel kan man tala om skatter och offentlig sektor, utan
att säga sänkta skatter och bantad offentlig sektor. Och det, herr talman, me-
nar jag är viktigt för verksamheten, för de människor som behöver den och
för de människor som arbetar inom den. Det är därför som jag har velat tala
om detta.
För övrigt instämmer jag i Odd Engströms förslag: Stärk finansutskottets
ställning!
Skattepolitik
Anf. 38 LARS HEDFORS (s):
Herr talman! Det går naturligtvis inte att på sex minuter i detalj granska
den borgerliga regeringsförklaringen på skatteområdet.
Det finns emellertid anledning att något uppehålla sig vid folkpartiets och
moderaternas fullständigt exempellösa kovändning i momsfrågan. Före va-
let slog Anne Wibble och Bo Lundgren med stort eftertryck fast att någon
sänkning av momsen på mat kunde det inte bli tal om. I stället skulle man
sänka momsen över hela fältet. Att, som man sade, höja momsen generellt
var uteslutet och helt förkastligt. Vi socialdemokrater stämplades - när vi
föreslog 18 % moms på mat och en 25-procentig generell momssats - som en
samling lumpna svikare. Man gick t.o.m. så långt att man krävde Erik Åsb-
rinks avgång. Vem är det nu som är svikare? Hur ser Bo Lundgren på sin
egen framtid i regeringen, när han nu biter huvudet av skammen genom att
sänka momsen på mat och ”höja” den generella momssatsen - det som före
valet var en fullständigt förkastlig politik?
Vi var över huvud taget ganska många som före valet efterlyste besked om
hur en borgerlig skattepolitik skulle komma att se ut. Vi fick inga svar.
Nu, några veckor efter valet, får vi en del viktiga besked. Skattereformen
nämns över huvud taget inte i regeringsförklaringen. Däremot sägs det ut-
tryckligen ifrån, att ”den genomförda sänkningen av den statliga inkomstbe-
skattningen ligger fast”. Underförstått: Allt annat i skattereformen kan
mycket väl rivas upp.
När det gäller kapitalbeskattningen sägs det rent ut att en generell sänk-
ning av kapitalbeskattningen kommer att vara nödvändig. Exempel på kapi-
talskatter som kan sänkas direkt ges också. Förmögenhetsskatten på arbe-
tande kapital skall avskaffas redan fr.o.m. i år. På några års sikt skall förmö-
genhetsskatten helt avskaffas. Arvsbeskattningen skall lindras. Omsätt-
ningsskatten på aktier skall avskaffas. De sociala avgifterna på individuella
vinstandelar i företag skall tas bort. Den allmänna löneavgiften skall slopas
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
47
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
osv. Det är alltså fråga om mycket omfattande skatteförmåner för kapital-
ägare, företagare och höginkomsttagare.
Av detta kan vi lära oss mycket. Det är främst tre saker som jag skulle
vilja peka på i det sammanhanget.
För det första: Det var den mycket kraftiga skärpningen av kapitalbeskatt-
ningen som gjorde att vi socialdemokrater kunde acceptera skattereformens
sänkta marginalskatter. Det faktum att denna kapitalbeskattning nu lindras
kraftigt gör att hela skattesystemet får en fördelningspolitisk slagsida som vi
socialdemokrater naturligtvis inte kan acceptera.
För det andra: En förmånligare behandling av vissa typer av inkomster gör
återigen skattesystemet asymmetriskt. Och det i sin tur leder oss in i den sys-
tematiska och avancerade skatteplaneringens träsk. Trixande och fiffel kom-
mer åter att löna sig - till glädje framför allt för kapitalägare och högin-
komsttagare.
För det tredje: Det är folkpartiet och centerpartiet som har kapitulerat för
högern. Folkpartiet förödmjukas genom att man nu måste vara med om att
riva upp sin mödosamt hopsnickrade skattereform. Är det möjligen därför
som det inte finns någon folkpartist anmäld till skattedebatten? Centerpar-
tiet kan inte - som man hittills trott sig kunna göra - på ett trovärdigt sätt
angripa oss socialdemokrater från vänster. Nu angriper man oss från höger
så att det knakar om det.
Det är alltså käcka och tydliga signaler när det gäller skattesänkningar i
den borgerliga regeringens deklaration. När man kommer till frågan om hur
skattesänkningskalaset skall betalas, tycks det däremot vara slut med käck-
heten. De konkreta finansieringsförslagen lyser med sin frånvaro. Det är
nog ingen dålig gissning att vi här har att se fram emot ett antal attacker på
välfärdssystemet, som naturligtvis kommer att kännas in i märgen på de lön-
tagare som inte fick vara med i den borgerliga skattefesten för kapitalägare
och höginkomsttagare.
En ännu obehagligare tanke är att man inte orkar med den nödvändiga
finansieringen av sina förslag. Det skulle oundvikligen leda till ett växande
budgetunderskott med allt vad det kan dra med sig. Jag skall falla för frestel-
sen och här citera en person, som de borgerliga under valrörelsen ofta åbero-
pade som en stor auktoritet. Så här skrev Kjell-Olof Feldt i en krönika i Da-
gens Nyheter den 16 juli i år:
”Jag tycker att socialdemokratin gör klokt i att inte lova sänkta skatter.
Det är möjligt att man därmed missar chansen att framställa sig som partiet
som vet hur man ger Sverige ’en ny start’. Men man riskerar å andra sidan
inte att prata sig själv och landet in i en ny statsfinansiell kris, som säkerligen
skulle bli det allvarligaste hotet både mot tillväxten och mot välfärdsstaten.”
Just det, bättre kan det inte sägas.
Anf. 39 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Det finns möjligen sådant som talar för att den nyvalda riks-
dagens första skattedebatt blir något avvaktande och artig. Men jag tror att
deltagarna vare sig det gäller regering eller opposition mycket snart kommer
att finna sina nya roller. Och jag ser fram mot korrekta men i sak hårda de-
batter.
Herr talman! Även om jag är kritisk till ministären Bildt, vill jag ge den
ett erkännande. Det gäller valet av biträdande finansminister/skatteminister.
I Bo Lundgren har regeringen fått en i sakfrågan kunnig företrädare.
Men, herr talman, även om statsrådet Lundgrens sakkompetens säkert
räcker till, är det inte troligt att den moderata kompassen leder till en kurs
som gagnar Sverige.
Jag talar om nya roller, men för vänsterpartiet är situationen inte lika för-
ändrad som för andra debattdeltagare. Vi var redan före valet kritiska till
den förda skattepolitiken. Och vänsterpartiet kommer med en sannolikhet
mer än gränsande till visshet att stå i en än tydligare opposition till den nya
regeringens skattepolitik.
I det nya politiska läget kanske vi kan få en situation, där det blir tydligt
för väljarna var skillnaden går mellan höger och vänster i skattepolitiken.
Men vänsteroppositionens roll är inte bara att verka som en bromsare eller
nej-sägare. Den bästa oppositionspolitiken drivs genom att man redovisar
egna alternativ, och det kommer vi att prioritera.
Att det lönar sig att driva sakfrågor visar också regeringsdeklarationen.
Där kan jag till min glädje konstatera att alla partier nu har anslutit sig till
vänsterpartiets linje i matmomsfrågan. Först var vi ensamma, men sedan
följde centern och kds. Jag trodde nog hela tiden att socialdemokraterna till
sist skulle ansluta sig. Men, herr talman, att det skulle bli en moderat skatte-
minister som får expediera vänsterns matmomskrav trodde jag uppriktigt
sagt aldrig skulle kunna ske. Så visst går det att få gehör också från oppositio-
nen, även om det tar tid.
Vår talartid är hårt uppmätt, och jag kan därför inte redovisa vänsterns
skattealternativ annat än principiellt. Våra huvudpoänger är följande: Skat-
terna skall finansiera de offentliga utgifterna. Det är utgiftstrycket som skall
bestämma skatteuttaget, inte tvärtom. Skatterna skall utjämna skillnader i
inkomst och förmögenhet. Skattesystemet skall vara rakt och enkelt. Det
skall främja en uthållig tillväxt, i balans med miljökraven.
Därför lovar vi inga snabba skattesänkningar. Vi vill fördela om i skatteut-
taget för att tillgodose både fördelningskrav och tillväxtkrav. I vårt förra
budgetalternativ såg vi det som nödvändigt att öka skatteuttaget gentemot
budgetpropositionen. Det var raka motsatsen till den skattepopulism som
andra partier driver. Men betänk då att det är vi som brukar skyllas för popu-
lism! Ställ vårt skattealternativ mot de dramatiskt växande budgetunder-
skotten under innevarande och kommande budgetår.
Vi får inte heller glömma att den avgående regeringen med borgerlig hjälp
sänkte inkomstbeskattningen mycket kraftigt under 1990 och 1991. Vänster-
partiets förslag om slopat grundavdrag för högre inkomster var gentemot
den verkligheten mera av en bromsad skattesänkning än en skattehöjning.
Då majoriteten sänkte skattekvoten, så menade vi att den med hänsyn till
budgetsaldo och utgiftstryck snarast borde ligga still.
I dag oroar sig många med mig över växande budgetunderskott. Många
säger att underskotten beror på lågkonjunkturen. Till en del kan det vara
sant. Men det är inte hela sanningen. Under en följd av år har budgeten gett
överskott på grund av att lönesumman har växt snabbare än i prognos-
antagandena. Men när lågkonjunktur och Rhenbergavtal gör att lönesum-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 11
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
man ligger nära prognosförutsättningarna, ja, då borde prognos och utfall
närma sig varandra i stället för att fjärma sig från varandra, som de gör nu.
Skatteomläggningen skulle finansieras bl.a. med breddad moms och dyna-
miska effekter. Men när lågkonjunkturen gör att konsumtionen hämmas och
dynamiken inte är så dynamisk eller rent av uteblir, då växer naturligtvis un-
derskotten. Borde inte detta teoriernas möte med verkligheten göra att de
som tror på Lafferkurvans böjning även böjde sig något för budgetrealite-
ter?
Vänsterpartiet föreslog i januari 1991 att skatten på kärnkraftsel skulle hö-
jas rejält, detta av såväl statsfinansiella som miljö- och energipolitiska skäl.
Det tog tid att få majoritet för sänkt matmoms, men det finns nu tecken som
tyder på att vi kan få snabbare gehör i denna fråga. Regeringens nya energi-
minister, Olof Johansson, tycks redan vara på väg åt vårt håll och talar om
behovet av en uranskatt, dvs. höjd skatt på kärnkraftsel. En minister av an-
nan kulör, herr Westerberg, tycks dock vara av annan mening. Kanske kan
en tredje minister, t.ex. Bo Lundgren, göra ett klarläggande i denna fråga?
Det skulle vara väldigt välgörande.
Så, herr talman, mot denna bakgrund ser vi att vänsterpartiets skatteför-
slag från januari 1991 inte bara var fördelningspolitiskt riktiga. De framstår
med facit i hand som framsynta på energiområdet och som väl avvägda med
tanke på växande budgetunderskott. Det är med en sådan saklig politik och
kritik som vi kommer att göra livet surt för den borgerliga regeringen, så
länge den nu sitter.
50
Anf. 40 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Jag tycker naturligtvis att det kommer att bli trevligt att un-
der den kommande mandatperioden höra Lars Bäckström göra livet surt för
oss. Den friska, frejdiga debatten kan ju påskynda en positiv samhällsekono-
misk utveckling. Vi kommer nämligen att förklara för Lars Bäckström varför
de skatter som vänsterpartiet oftast vill höja leder till försämrad utveckling
för samhällsekonomin.
Anita Modin talade om skattepolitik. Hon sade bl.a. att regeringen avser
att skattebelägga fackföreningsavgifter. Nej, regeringen avser att ta bort den
skattesubventionering av fackföreningsavgifterna som socialdemokraterna
har infört, parallellt med att regeringen också skall förändra reglerna för ar-
betsgivare. I dag skattesubventioneras alltså fackföreningsavgiften.
I detta sammanhang talade Anita Modin om att någon - möjligen rege-
ringen -visade ett förakt för löntagarna. Jag skulle vilja vända på saken och
säga att det är den som driver en högskattepolitik som slår ut arbetsplatser
och tvingar människor ut i arbetslöshet som visar förakt för löntagarna.
Herr talman! Den allmänpolitiska debatten har hittills av naturliga skäl
handlat om Sveriges ekonomiska situation och vad som kan göras för att
vända utvecklingen. Som framgått av debatten står socialdemokraterna helt
tomhänta. Det är kanske naturligt att det blir så, eftersom den politik som
socialdemokraterna har fört under 80-talet har lett fram till utslagning och
neddragning av företag, vilket fått en accelererande arbetslöshet som följd.
Det ekonomiska läget har förvisso samband med konjunkturutvecklingen.
De grundläggande orsakerna är emellertid systemfelen i ekonomin i dess
helhet. Det oavsett hur man räknar extremt höga skattetrycket i Sverige, den
mycket stora offentliga sektorn och de tröga monopolen inom den offentliga
sektorn minskar friheten, leder till snedvridningar och kväver därmed den
tillväxt som är den avgörande förutsättningen för fortsatt välstånd i Sverige.
Vi borde alla göra ett tankeexperiment för att se hur mycket tillväxten be-
tyder. Om vi i stället för den nolltillväxt som vi i realiteten kommer att ha i
ekonomin under 1990-1992 och som är en följd av den socialdemokratiska
politiken hade haft en tillväxt på 2 % per år, skulle Sverige ha disponerat
drygt 80 miljarder mer i gemensamma resurser 1992. Bara för dessa tre år
innebär nolltillväxten en förlust för samhällsekonomin i storleksordningen
80 miljarder. I realiteten hade vi inte haft den budgetunderskottssituation
som vi kommer att ha 1992 och 1993, om det hade förts en skattepolitik och
en ekonomisk politik som hade främjat tillväxten och möjliggjort den rim-
liga nivån 2%.
En viktig åtgärd för att vända utvecklingen är självfallet att successivt
sänka det totala skattetrycket. Det är inte bara de partier som ingår i rege-
ringen och som är beredda att ta ansvar för att vända utvecklingen som föror-
dar detta, utan även socialdemokraterna var i sin tidigare regeringsroll av
samma åsikt innan valrörelsens lössläppthet spred sig, dvs. den tomhetens
politik som innebär att man inte gör någonting medan arbetslösheten ökar.
Socialdemokraterna har ju i regeringsställning i finansplanen under de se-
naste åren varnat för att skattetrycket medför stora snedvridningar. Lång-
tidsutredningen från finansdepartementet 1990 pekade på problemen med
det höga skattetrycket, de snedvridningar som blev följden och den därmed
minskade tillväxttakten. Det är en korrekt iakttagelse. Så är det.
Ändå har talare efter talare från socialdemokratin i denna debatt slagit
vakt om de världsrekordhöga skatterna. I realiteten har man nästan pläderat
för att höja dem ytterligare. Det är bra med höga skatter, säger man, och
med de offentliga utgifter som skatterna finansierar. Detta kunde man höra
nu senast från Lars Hedfors. Var och en inser naturligtvis att det är en full-
komligt omöjlig politik att sticka huvudet i sanden och inte låtsas om skatter-
nas avgörande betydelse.
Vi måste sänka skatterna som ett inslag i den tillväxtfrämjande politik som
är en förutsättning för att Sverige skall komma ur den ekonomiska krisen.
Prioriteringen av det skattesänkningsutrymme som måste skapas skall i
första hand vara att sänka de skatter som motverkar tillväxten, att genom-
föra tillväxtfrämjande skattesänkningar. Det är därför viktigt att stärka de
mindre och medelstora företagens möjligheter att expandera nuvarande
verksamhet och att stärka möjligheterna för entreprenörer och andra med
idéer att starta nya företag. Det är bara genom nya företag och genom en
tillväxt i de mindre och medelstora företagen som vi i längden kan vända
arbetslöshetsutvecklingen.
Det är därför som regeringen kommer att lägga fram förslag om skatte-
sänkningar när det gäller t.ex. skatten på arbetande kapital, kapitalinkomst-
beskattning och kapitalvinstbeskattning. Regeringen kommer att snabbut-
reda för att under nästa år kunna lägga fram förslag om en teknik för att
särskilt stimulera högriskprojekt. Vidare förbereder regeringen vissa för-
bättringar inom företagsbeskattningens ram - allt detta för att få i gång till-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
51
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
52
växten, för att kunna vända arbeslöshetsutvecklingen och för att kunna ga-
rantera det fortsatta välståndet.
En annan prioritering är naturligtvis att sänka sådana skatter som är nöd-
vändiga att sänka i samband med den svenska EG-anslutningen för att vi helt
och fullt skall kunna utnyttja alla de positiva möjligheter som medlemskapet
medför. Då måste man sänka inte bara mervärdeskatten utan också t.ex. ki-
lometerskatten och många andra indirekta skatter. Man skall alltså priori-
tera tillväxtfrämjande skatter såsom sådana skatter som följer av EG-anslut-
ningen.
Det är en självklarhet att skattesänkningar inte får utformas så, att den
samhällsekonomiska balansen försämras eller äventyras. Det skulle gå på
tvärs mot målsättningen med politiken. Samhällsekonomisk balans är en för-
utsättning för fortsatt stabil tillväxt och för att inflationen skall kunna hållas
nere. Finansieringen måste alltså utformas efter detta krav, vilket innebär
att det ställs krav på besparingar av offentliga utgifter.
Det är regeringens ambition, som har redovisats i många andra samman-
hang, att genomföra sådana besparingar som innebär ökad grad av självris-
ker och egenavgifter för att man skall kunna ha kvar det massiva och starka
stödet till de människor som har stora problem. Parallellt med de skattesänk-
ningar som genomförs skapar vi då utrymme för övriga - för oss alla - att
kunna ta en större självrisk. En större självrisk bidrar också i sig, bortsett
från finansieringen, till en effektivisering i ekonomin, till en produktivitets-
förbättring och till en ökad tillväxt. Det visade inte minst den förändring av
sjukförsäkringsersättningsreglerna som socialdemokraterna införde från
den 1 mars i år, men som - och det är viktigt att notera - inte kombinerades
med någon skattesänkning. Det handlade bara om en försämring utan några
positiva åtgärder. Ändringen ledde dock till en förbättring när det gäller
frånvarosituationen. Det är en väg som vi naturligtvis måste gå.
Efter besparingarna gäller det också att snabbt få i gång ett program för
att effektivisera den offentliga verksamhet som bedrivs i stat, landsting och
kommun. Regeringen hade ambitionen att under några år spara in 10% i
den statliga sektorn. Om man släpper den statliga styrningen, tar bort mono-
polen och låter konkurrensen pressa kostnaderna, skulle detta medföra
20-30 miljarder i finansieringsutrymme, enbart om man ser till den kommu-
nala konsumtionen.
På mycket längre sikt under 90-talet blir det också genom en stabil och hög
tillväxt möjligt att skapa utrymme för ett successivt sjunkande skatteuttag i
Sverige.
Lars Hedfors hade synpunkter på att jag, Anne Wibble och andra hellre
ville sänka den generella mervärdeskatten än differentiera mervärdeskat-
teuttaget som sådant. Det är korrekt och den uppfattningen har jag natur-
ligtvis fortfarande. Redan i våras konstaterade vi ju att den politiska förut-
sättningen när det gäller kammarbehandlingen, sedan socialdemokraterna
hade gjort sin omsvängning från den sakliga linjen till den mer populistiska
linje man nu företräder, hade förändrats. Det finns en riksdagsmajoritet och
regeringen kommer att fullfölja det som är politiskt möjligt i detta avseende.
Sedan är ambitionen att också sänka den generella skattesatsen till de nivåer
som är möjliga i samband med EG-anslutningen.
Lars Bäckström talade om kompasser. Jag vet att Lars Bäckström har sagt
att man skall kryssa för att man skall komma framåt. Det gäller segling, men
jag hoppas att Lars Bäckström då och då kryssar åt höger, för det är den
enda vägen för att åstadkomma ökad tillväxt.
Anf. 41 ANITA MODIN (s) replik:
Herr talman! Bo Lundgren har i alla fall gett oss besked om att man skall
behandla löntagarnas avgifter till sina organisationer likadant som företa-
gens. Det är alltid något. Det var ju så, att skattereduktionen när det gäller
fackföreningsavgiften kom till efter det att företagarna under många år hade
haft en favör gentemot enskilda personer.
Visst, Bo Lundgren, måste man uppfatta det som ett förakt för lönta-
garna, när man på punkt efter punkt tänker ta från de personer som har en
inkomst som ofta ligger på marginalen. De få rättigheter som de har haft
kommer man då att ta ifrån dem. Beträffande sänkningen av sjukförsäk-
ringsersättningen vill jag fråga om det inte kan tänkas att man numera går
till arbetet trots att man är sjuk, eftersom man inte kan klara sig på ersätt-
ningen.
Anf. 42 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Bo Lundgren fortsätter det eviga moderata pratet om hög-
skattepolitiken och om hur denna skulle slå ut arbetstillfällen i Sverige. Det
finns, herr talman, inga som helst belägg för den teorin. I så fall borde Bo
Lundgren lägga fram dessa belägg. Tvärtom: Lyfter vi blicken litet och ser
på världen i övrigt, finner vi att det finns extrema lågskatteländer som har
en arbetslöshet som skyhögt överskrider den svenska. Ta som ett exempel
det borgerligt styrda Storbritannien eller USA. Sverige har ju faktiskt trots
att skattenivån är hög, lyckats att hålla en låg arbetslöshet. Den är fortfa-
rande mycket låg internationellt sett. Detta är naturligtvis ett resultat av den
socialdemokratiska regeringens politik.
Bo Lundgren häcklar oss socialdemokrater därför att vi inte skulle ha sagt
någonting om vår egen skattepolitik. Vi presenterade faktiskt den skattepo-
litiken före valet. Men de borgerliga partierna kunde inte presentera någon
gemensam skattepolitik före valet. Efter valet ser vi ju resultatet av detta:
en total omsvängning när det t.ex. gäller momsen. Jag kan exempelvis citera
vad Bo Lundgren sade så sent som den 1 juni i år: ”Moderata samlingspartiet
kommer aldrig att acceptera att momsen nästa år höjs på kläder, husgeråd
och de flesta andra varor som s och c föreslår. En ny regering måste tvärtom
snarast sänka momsen på alla varor och tjänster till 18 %.” Nu svänger man
180 grader. Att ändra sig på detta vis är ju, Bo Lundgren, ingenting annat
än rent och skärt lurendrejeri mot de moderata väljarna. Ni sade någonting
helt annat före valet.
Slutligen skulle jag vilja ställa en fråga. Den riktar jag både till Bo Lund-
gren och till Ivar Franzén, som kommer upp i debatten senare. Hur blir det
egentligen med skatten på kärnkraftsel? Skulle vi kunna få ett klart besked
från regeringen? Skall den införas som Olof Johansson föreslog, eller skall
den inte införas som Bo Lundgren har sagt? Kan vi få ett besked av er skulle
mycket vara vunnet.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
Jag noterar också, herr talman, att vi inte får något besked från Bo Lund-
gren om hur det blir med skattereformen. Skall ni fortsätta att riva upp den?
Tala om det! Vad säger i så fall folkpartiet om detta? Nu har inte folkpartiet
anmält sig till denna debatt, vilket är beklagligt. Jag undrar egentligen var-
för. Men vad säger folkpartiet om försöken att ständigt attackera skattere-
formen?
Anf. 43 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det är ju något av ett ”understatement” att konstatera att
en moderat skatteminister inte kommer att föra fördelningspolitiken framåt.
Jag kan inte påminna mig att någon moderat skattepolitiker har hävdat att
man försöker utjämna inkomst- och förmögenhetsklyftor via skattepoliti-
ken. Men ingen skall dömas ohörd. När moderaterna i valrörelsen helt
kunde ändra sig beträffande synen på arbetsmarknadspolitiken är kanske
inte undrens tid förbi. Möjligen, om än inte troligen, kan verkligheten eller
regeringssamvaron med partier som i varje fall har ordet fördelningspolitik
med i sin politiska ordlista leda till att statsrådet Lundgren också får ta med
fördelningspolitiska överväganden, när man vill bruka sin patentmedicin
sänkt skatt som lösning på alla problem. Beträffande regeringssamvaron kan
man tänka på att somliga säger ”ju fler kockar desto sämre soppa”. Men jag
tror inte att det nödvändigtvis behöver bli så. Problemet med många kockar
uppstår ju först när man samtidigt försöker följa olika recept. Då blir det lätt
en hiskelig blandning, det som på finska kallas rappakalja. Frågan är om inte
regeringen redan håller på att koka rappakalja. I klassisk högerpolitik finns
det ju en inre konsistens: att stå för en sänkning av skatterna och en minsk-
ning av utgifterna. Sedan kan man diskutera takt och nivåer, effekter på sam-
hällsekonomin, budgetsaldo, inflation osv. Men det är inte ”konsistent” att
stå för en sänkning av skatterna, alltså en minskning av inkomsterna, samti-
digt som man lovar stora utgiftsökningar. Men det gör regeringen Bildt. I
deklarationen finns det 13 löften om skattesänkningar och 6 löften om rejäla
utgiftsökningar. Hur snabbt och hur mycket man avser att minska statens
inkomster framgår inte. Man skulle faktiskt kunna nynna på ”Jag kan inte
räkna dem alla”, för det är miljard efter miljard. Det tycks komma fler löften
varje dag i pressen. I går gällde det en ny skattereduktion. Tänk sedan på det
andra steget i det borgerliga receptet: rejäla utgiftsökningar, investeringar i
infrastruktur, mer medel till AMS, vårdnadsbidrag osv. Då framstår rege-
ringsdeklarationen som en hiskelig blandning, och det är inte avundsvärt att
koka den här soppan. Den är absolut inte hälsosam för Sveriges ekonomi.
Jag skulle lättare kunna diskutera den här dåliga fördelningsprofilen, om
den gav Sveriges ekonomi en ny start. Men i praktiken innebär den här poli-
tiken bara ny fart på budgetunderskott och inflation. Detta pressar upp rän-
torna och slår mot småföretag, storföretag och hushåll. Man blåser under en
hemmagjord lågkonjunktur. Detta är en motsats till ny start på ekonomin.
Det är bara ny fart på budgetunderskott och inflation. Vad Bo Lundgren sä-
ger om budgetbalansen är ju bara ord. Det finns ju inget konkret innehåll.
Man har ju inte presenterat några konkreta sparalternativ, bara inkomst-
minskningar och utgiftsökningar. Detta går inte för sig i en stabil och sund
ekonomi.
Anf. 44 Statsrådet BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Folkpartiet liberalernas företrädare i skatteutskottet Kjell
Johansson hade uppdrag som delegat i FN-delegationen och hade inte blivit
underrättad om att anmälningstiden beträffande denna debatt gick ut i fre-
dags mot normalt vid debatter i kammaren som i går, tisdagen innan. Han
har därför inte kunnat delta i debatten.
Lars Bäckström talade om fördelningspolitik. Som alla vänsterpartister
glömmer han att fördelningspolitik är ointressant, om man inte har någon-
ting att fördela. Har vi ingen tillväxt blir det inga nya resurser att fördela. En
första förutsättning för en borgerlig regering är att se till att resurserna växer,
så att det finns någonting att fördela. Den andra synpunkten i fördelnings-
frågan är att det är viktigt att fördela resurser tillbaka till individerna från
politikerna. Det höga skattetrycket minskar ju individernas valfrihet. Ge-
nom att sänka skatteuttaget gör vi en fördelning från det politiska systemet
till de enskilda människorna. Det är av ytterst stor vikt, men naturligtvis nå-
gonting som vänsterpartiet motsätter sig i varje läge.
När det gäller skattereduktionen för fackföreningsavgifter är det ju i reali-
teten en subvention för fackföreningarna, som innebär att dessa kan höja
sina avgifter. De känner inte den press man bör känna. Varje organisation
bör ju kunna finansiera sin verksamhet genom medlemsavgifter. Det är lus-
tigt att Anita Modin tar upp exemplet med subventionen till fackförening-
arna. Varför inte i stället tala om att socialdemokraterna under innevarande
år höjde skatten för ensamstående barnföräldrar med 1 800 kr., utan att det
vidtogs några kompenserande åtgärder? Detta är någonting som den nya re-
geringen tvingas ta itu med för att förbättra situationen för just den utsatta
kategorin. Hur kan ni, Anita Modin, egentligen ha fört en politik som inne-
bär att denna kategori har fått sin ekonomi försämrad med 1 800 kr. inneva-
rande år?
Till Lars Hedfors vill jag säga följande. Jag undrar om han egentligen är
överens med den ledning som satt i finansdepartementet tidigare, dvs. Allan
Larsson och Erik Åsbrink. De skriver ju att skattetrycket är ett problem för
den ekonomiska tillväxten och utvecklingen.
För fem, sex eller sju år sedan fördes i kammaren debatter om vilka effek-
ter höjda arbetsgivaravgifter har. Man medgav då helt klart - och det finns
också tryckt i tidigare finansplaner - att en höjning med 1 % av arbetsgivar-
avgiften leder till att 10000 och kanske ännu fler arbeten går förlorade. Och
detta är ganska självklart om man tänker efter hur de ekonomiska samman-
hangen fungerar. Om man har en viss aktivitet -1.ex. företagande, vilket är
något som ger anställning och trygghet - som tidigare varit obeskattad och
lägger skatt på den, eller om man höjer skatten på den, leder det till att
denna aktivitet blir mindre. Om man höjer kostnaderna för något blir det
mindre utbud av just detta. Höjer man skatten på företagande blir det
mindre företagande och färre jobb. Så är sambanden. Man kan diskutera
storleksordningen, men det är uppenbart att högskattepolitiken leder till de
allvarliga ekonomiska problem som vi har.
Eftersom Lars Hedfors säger att socialdemokraterna hade ett skattepoli-
tiskt program i valrörelsen vore det intressant att från Lars Hedfors få svar
på följande fråga: Vill socialdemokraterna sänka skattetrycket? Kommer so-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
55
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
56
cialdemokraterna när de får motionsrätt här i kammaren att för nästa år,
1992, lägga fram några förslag som innebär sänkta skatter jämfört med vad
som annars skulle gälla för 1992?
När det gäller momsen är det ju socialdemokraterna som har brutit över-
enskommelsen om en så långt möjligt driven enhetlighet på mervärdeskat-
teområdet. Socialdemokraterna svängde i våras av, vilket är uppenbart för
alla, populistiska skäl. De vände på argumentationen. De säger nu att det
som var dåligt i våras är nu bra. Vi säger, och jag säger fortfarande, att vi
måste sänka den generella mervärdeskattesatsen. I regeringsförklaringen
framgår det mycket klart att det kommer att läggas fram förslag från rege-
ringen som syftar till en EG-anpassning i detta avseende. Det kommer alltså
att ske en sänkning av den generella mervärdeskattesatsen.
I juni månad kunde ingen drömma om att socialdemokraterna hade ställt
till ekonomin så illa att vi inför kommande budgetbehandling får räkna med
ett underskott på i vart fall 60 miljarder kronor och sannolikt mer. Det ska-
par naturligtvis svårigheter när det gäller att genomföra så omfattande skat-
tesänkningar som vi egentligen skulle vilja genomföra av ett eller annat skäl.
Kärnkraftsel eller inte är en teoretisk diskussion som inte behöver föras i
kammaren. Det som har hänt inom den Europeiska gemenskapen är att man
inom kommissionen diskuterar att kanske så småningom lägga fram ett slut-
ligt förslag, som kan innebära en viss begränsad energibeskattning och i
detta sammanhang en kompenserande skatt på kärnkraftsel. Ingen vet vad
som kommer att hända i EG. Vi vet att vi har en energibeskattning i Sverige
som är förhållandevis hög. Vi har en elbeskattning. Men det går inte att i dag
föra ett resonemang om vad Sverige måste göra eller antagligen bör göra i
detta avseende.
Slutligen vill jag säga något om skattereformen. Låt mig bara erinra om
att redan i fjol när vi hade en utfrågning inför den stora skatteomläggningen
sade Erik Åsbrink att han bedömde det som nödvändigt att på några års sikt
minska kapitalbeskattningen därför att den inte passade in vid en jämförelse
med omvärlden.
Anf. 45 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Statsrådet Bo Lundgren säger att det gäller att ha något att
fördela. Självklart är det så. Jag delar hellre orättvist på en tårta än rättvist
på en bakelse. Det är alldeles självklart. Det är truismer. Men det gäller att
skapa tillväxt. Och vad ni har är en politik, där ni säger att skattesänkning a
priori ger tillväxt. Detta är icke korrekt. Det är inte bevisat någonstans. I
t.ex. Finland har man ett skattetryck runt 40% och en arbetslöshet runt
10%. Er medicin - fortfarande med Finland som exempel - fungerar litet
grand som en Döbelnsmedicin - den hjälper för stunden men ger sjufalt
värre plågor senare i form av underskott i budget, som driver upp ränteni-
våerna och som skapar inflation. Och det är tillväxthämmande. Det är pro-
blemet.
Bo Lundgren säger att man måste föra över medel till individen. Det är
korrekt, men det är ju bl.a. detta som en del av fördelningspolitiken handlar
om, det som vi kallar för transfereringar, dvs. att vi tar pengar från dem som
har det hyggligt och ger pengar till dem som har litet. Pensionerna är t.ex.
en del av transfereringssystemet. Då kan man säga att man hjälper de sämst
ställda genom att sänka skatten. Om man sänker t.ex. momsen, vad händer
då? Jo, då sänks också pensionerna, eftersom pensionerna bestäms av bas-
beloppet som i sin tur bestäms av KPI. Och när momsen går ned går även
KPI ner. När man sänker momsen sänker man alltså även pensionerna. Det
är ett faktum. Man hjälper alltså inte en enda pensionär i Sverige genom att
sänka momsen, eller har Bo Lundgren någon annan synpunkt på denna
enkla matematik? Det är faktiskt på det här sättet. Transfereringssystemen
är en del av vårt skattesystem och ger pengar just till de individer som behö-
ver pengar. Det är ganska enkelt.
Beträffande det världsrekordhöga skattetrycket så vet Bo Lundgren att
man kan räkna på många olika sätt. OECD har många olika beräkningsme-
toder. Om man väljer en annan beräkningsmetod, slår t.ex. Belgien, Hol-
land och t.o.m. Irland oss när det gäller högt skattetryck. Och Irland brukar
ju moderaterna framhäva som ett land med stor tillväxt. Detta beror alltså
litet grand på hur man räknar. Vi har ett socialförsäkringssystem som finan-
sieras via skattesystemet. Om man har det privat är ju kostnaderna desamma
för hushållen. Det är ingen skillnad, det är ju samma pengar som skall beta-
las. Att det sedan bokförs olika gör ingen som helst skillnad i verklighetens
värld, och det är där som man skall vara i politiken. Det är mycket klokt.
Tillväxt får man genom att öka produktiviteten i näringslivet. Robert Sol-
low, nobelpristagare i ekonomi, har sagt att det inte finns någon annan enk-
lare metod att öka produktiviteten än att satsa på utbildning och forskning.
Det ger nämligen tillväxt. I detta sammanhang har vi brustit.
Under 80-talet hade vi den socialdemokratiska devalveringspolitiken.
Den gav låg tillväxt, och vi fick övervinster som ledde oss in i en spekula-
tionsekonomi. Nu leker ni med tanken på en inre, en intern devalvering.
Den ger samma inlåsningseffekter. Det finns inga genvägar i politiken. Vi
har en ekonomisk kris. Den får vi svetta oss ur genom hårt arbete för att
öka produktiviteten, öka kunskapsinnehållet och satsa på infrastruktur. Det
finns inga snabba lösningar utan bara hårt arbete. Men då kan man inte gå
till attack mot löntagarna som ni gör.
Anf. 46 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Bo Lundgren rycker in till folkpartiets hjälp i diskussionen
om skattereformen och säger att Kjell Johansson, som representerar folk-
partiet i skatteutskottet, befann sig i FN och inte kunde anmäla sig till debat-
ten. Men det finns faktiskt telefon. Och det finns kanske fler folkpartister i
kammaren än Kjell Johansson som skulle kunna gå in i skattedebatten. Folk-
partiet är väl inte helt slut ännu i alla fall.
Anf. 47 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får erinra Lars Hedfors om att replikrätten gäller statsrådet Bo Lund-
grens anförande.
Anf. 48 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Jag försöker tala om för Bo Lundgren att vi skulle vilja ha
en del besked om hur det blir med skattereformen framöver, eftersom det
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
57
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
58
uppenbarligen finns olika uppfattningar mellan folkpartiet och moderata
samlingspartiet. Och vi berövas alltså, herr talman, möjligheten att få reda
på vad folkpartiet tycker när det gäller t.ex. flyttskatten, som Bo Lundgren
har aktualiserat, och när det gäller skattereduktionen för ensamstående för-
äldrar, som Bo Lundgren har aktualiserat. Och på den punkten vill jag säga
att en klar och tydlig del av skattereformen innebar att de ensamstående för-
äldrarna skulle kompenseras. Det arbetet pågick i regeringskansliet.
Sedan säger Bo Lundgren att diskussionen om kärnkraftselen är en teore-
tisk diskussion och att den inte behöver föras i kammaren. Det är i och för
sig ett häpnadsväckande påstående, eftersom det är en i högsta grad konkret
fråga. Olof Johansson har mycket tydligt sagt att han anser att skatten på
kärnkraftsel skall höjas. Då vore det rimligt att få ett besked från den som
har det yttersta ansvaret, nämligen Bo Lundgren, om hur det blir.
Slutligen kommer Bo Lundgren återigen in på frågan om den generella
momsen och säger att man tycker att denna måste sänkas. Men problemet,
Bo Lundgren, är ju - och det är faktiskt en moralisk fråga - att ni gör precis
tvärtom. Ni höjer den generella momssatsen. Dessutom går ni in att ytterli-
gare differentiera momsen. Det stora problemet för er är att ni så kategoriskt
har kritiserat oss socialdemokrater i detta avseende. Man har ju t.o.m. krävt
statsråds avgång på den här punkten.
Så något om skattetrycket. Även vi socialdemokrater säger, Bo Lundgren,
att man kan sänka skattetrycket när det finns utrymme för detta. Jag vill
erinra om att skattetrycket skulle, oavsett vilken regering vi har i det här
landet, ha sänkts med ungefär 2% vid årsskiftet.
Jag skulle vilja fråga: Hur förklarar Bo Lundgren egentligen den mycket
låga tillväxten i Storbritannien, där skattetrycket är lågt och arbetslösheten
mycket hög? Och hur förklarar Bo Lundgren att vi i Sverige internationellt
sett har en mycket låg arbetslöshet tack vare den socialdemokratiska politi-
ken?
Anf. 49 Statsrådet BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Tillväxt gynnar, Lars Bäckström, alltid främst de sämst
ställda. Det kan vi se på utvecklingen under hela 1900-talet - ja, även tidi-
gare för den delen, och då både i Sverige och i omvärlden.
Utbildning och forskning är viktiga för att öka produktiviteten och för-
bättra tillväxtmöjligheterna. Därför finns det en stor satsning på utbildning
och forskning i den regeringsförklaring söm den nya regeringen har presen-
terat för riksdagen. Men det krävs också investeringar i nya tekniker och nya
företag som leder till ökad produktivitet. Sådana investeringar kommer inte
till stånd om företagen inte är lönsamma.
Det är fullkomligt häpnadsväckande att tekniskt framstående idéer ut-
vecklas av japanska företag - senaste exemplet har vi på elektronikområdet.
De bör kunna utvecklas genom tillräcklig riskkapitalanskaffning i Sverige
och därmed ge jobb åt svenskar. Det är orimligt att Volvo väljer att av olika
skäl, inte minst av skatte- och kostnadslägesskäl, förlägga tillverkningen av
sin nya bilmodell uteslutande till Belgien. Det gäller naturligtvis att se till att
vi får investeringar i Sverige för att öka tillväxten och produktiviteten.
Låt oss när det gäller momsen bara slå fast vad som egentligen har hänt.
Mervärdeskatten är för närvarande 25 % generellt. Genomförda höjning
skedde efter en uppgörelse mellan socialdemokraterna och folkpartiet, och
denna uppgörelse innebar att momsen skulle sänkas till 23,46 % från årsskif-
tet. Denna uppgörelse bröts ensidigt av socialdemokraterna i fjol våras av
rent populistiska skäl. Därmed konstituerades en annan majoritet i riksda-
gen. Den avgående regeringen lade också under sommaren fram en lagråds-
remiss i denna fråga. Socialdemokraterna har svikit en uppgörelse och sina
tidigare deklarerade principer i denna fråga.
När det gäller skattereformen kan vi konstatera att det beträffande struk-
turen på beskattningen av inkomster, inkomstslagsuppdelningen och den se-
parata beskattningen av kapitalinkomster finns en bred enighet. Här kom-
mer det inte att ske några förändringar. Det här är alltså ett system som vi
moderater tycker är bra och som vi gärna vill fullfölja.
I fråga om de viktiga marginalskattesänkningarna fanns, och finns, det en
bred enighet om att dessa, naturligtvis, skall ligga fast.
När det gäller företagsbeskattningen gläder vi moderater oss mycket åt att
utformningen av den nya företagsbeskattningen i hög grad bygger på den
skiss som vi redovisade i våra skattemotioner 1984 och 1985. Det som måste
kunna ändras är ju skattesatserna. Hur skulle annars Erik Asbrink ha kunnat
minska kapitalinkomstbeskattningen, så att vi kommer ner till en nödvändigt
lägre nivå? Sådana förändringar kommer självfallet att vidtas i samband med
skatteomläggningen. Men mönstret bryts inte.
Låt mig sedan leka med följande tanke. Om socialdemokraterna inte hade
släpat efter, som alltid annars, i skattefrågan och om man hade genomfört
marginalskattesänkningen i mitten av 80-talet, hade vi inte fått den överhett-
ning på arbetsmarknaden som har lett till en kostnadsexplosion, utan då
hade arbetsmarknadsutbudet ökat. Då hade vi inte fått den uppblåsning på
fastighetsmarknaden som nu har lett till kriser på den finansiella markna-
den - problem som har uppkommit därför att man inte i tid har kunnat ge-
nomföra skatteomläggningen.
Andre vice talmannen anmälde att Lars Hedfors och Lars Bäckström an-
hållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repli-
ker.
Anf. 50 ANITA MODIN (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att Bo Lundgren visar en skrämmande ovetskap
om och oförståelse för den fackliga rörelsens ekonomi och den noggrannhet
med vilken man där granskar de avgifter som tas ut från medlemmarna.
Jag har bara tre minuters taletid. Det går därför inte att hålla ett anförande
om hur det går till i det här sammanhanget. Det skulle nog behövas en omfat-
tande utbildningsplan för att klara ut den diskussionen.
Genom sitt inlägg här avslöjade Bo Lundgren att det är de fackliga organi-
sationerna som man vill komma åt. Tydligen kan man köra över enskilda
människor, som alltså får det bekymmersamt, bara för att kunna komma åt
fackföreningsrörelsen.
Ganska elegant går statsrådet med tysthet förbi det som finansministern
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
59
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
60
sade - dvs. det som man här cyniskt har gett uttryck för, nämligen att folk
blir friskare bara man inför två karensdagar.
Anf. 51 Statsrådet BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Det är något märkligt att frånvaron minskade just den 1 mars
i år, då man ändrade sjukersättningsreglerna i mycket begränsad omfattning.
Det måste finnas någon förklaring till detta.
Jag har den största respekt för en stark och fri facklig rörelse. Jag tycker
att en sådan är nödvändig, att den behövs. Jag tror att det viktiga här är att
notera att den inte skall behöva leva med den skattesubventionering som so-
cialdemokraterna har infört.
Andre vice talmannen anmälde att Anita Modin anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 52 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Alla vill ha lägre skatter, och det finns en bred enighet om
att det totala skattetrycket måste sänkas. De flesta är medvetna om att höga
skatter negativt påverkar den ekonomiska utvecklingen och därmed minskar
utrymmet för angelägna skattesänkningar.
Vid sidan av dessa allmänna och gemensamma synpunkter finns det vitt
skilda uppfattningar om hur snabbt och hur mycket skatterna kan, och
måste, sänkas. Viktigare än att debattera skattesänkningar i absoluta tal är
det att analysera hur vi kan uppnå de mest positiva effekterna av nödvändiga
skattesänkningar och förhindra oacceptabla ingrepp i vårt välfärdssystem.
Alltför ofta glöms det bort att de flesta skattesänkningar innebär motsva-
rande nedskärningar i vad vi betraktar som angelägen gemensam service i
form av t.ex. vård, utbildning och rättssäkerhet.
I regeringsförklaringen läggs riktlinjerna för kommande skattesänkningar
fast. De mest skadliga skatterna skall först tas bort, eller sänkas, och det
finns en klar strävan att minska rundgången beträffande skattepengar.
Sänkningen av momsen är ett bra exempel på en skattesänkning som kan
minska rundgången när det gäller skattepengar. Både sänkningen av mat-
momsen och sänkningen av momsen på ”personbefordran” är exempel på
en god fördelningspolitik och gynnar därmed vanliga inkomsttagare. En av
bristerna i skattereformens finansiering är den omfattande höjningen och
breddningen av momsen, som innebär att vanliga inkomsttagare har fått be-
tala en alltför stor del av skattesänkningen i fråga om arbetsinkomster - en
sänkning som de själva ganska litet har fått del av. Till dels rättades denna
orättvisa till genom höjda barnbidrag och bostadsbidrag. Men höjda bidrag
innebär i motsvarande grad höjda skatter och ökat skattetryck samt en ökad
rundgång beträffande skattepengar.
Momssänkningen innebär ett fördelningspolitiskt rättvisare skatteuttag,
och den bidrar till att behoven av bidrag minskar, vilket är ett steg som möj-
liggör mindre av rundgång och ett lägre skattetryck. Åtgärderna ligger väl i
linje med den skattepolitik som vi i centern pläderade för i valrörelsen, även
om vi skulle vilja gå längre.
Den s.k. turistmomsen är ett typexempel på skadliga skatter som ingen
tjänar på. Den skapar bara förlorare genom att den hindrar bevarande och
utveckling av turistnäringen. När den s.k. turistmomsen nu kommer att sän-
kas kommer det inte att ge något varaktigt inkomstbortfall för staten,
tvärtom. I stället kommer en positiv utveckling av turismen att innebära
ökade intäkter för statskassan.
Den nya regeringens känsla för logik och rättvisa visas bl.a. genom ett
snabbt förslag om att ingen kommun skall betala mer i skatteutjämningsav-
gift än vad den får in i ökade skatteintäkter. Detta förslag innebär bortta-
gande av Pomperipossa-effekten i den s.k. Robin Hood-skatten och är en
symboliskt viktig åtgärd. Som centerpartist är jag särskilt glad, eftersom det
här förslaget bygger på en centermotion som fick en bred borgerlig uppslut-
ning i riksdagen i våras. Där hade faktiskt, Lars Hedfors, socialdemokra-
terna en chans att visa att de också står för rättvisa och logik. Ni var mycket
nära att välja den vägen, jag vet det, men ni nådde inte ända fram. Hela
Robin Hood-skatten skall bort så snart som den kan ersättas av ett nytt skat-
teutjämningssystem.
Småföretagen måste bli motor i den nödvändiga ekonomiska utveckling
som skall ta Sverige ur vår besvärliga ekonomiska kris. Det är därför logiskt
att den nya regeringen satsar hårt på att främja och underlätta utveckling av
befintliga småföretag och på att starta nya företag. Regeringsförklaringens
förslag till åtgärder i form av skattesänkningar och regelförenklingar ligger
väl i linje med centerns småföretagarpolitik.
Vi i centern lägger stor vikt vid rättvis fördelning. De i regeringsförkla-
ringen föreslagna skatteförändringarna tillgodoser dessa krav samtidigt som
de förbättrar förutsättningarna för en positiv ekonomisk utveckling. Detta
är grunden för att det skall finnas några resurser att fördela.
Vi i centern är väl medvetna om att det ligger en lång rad besvärliga bespa-
ringar framför oss för att både klara skattesänkningar och åstadkomma ba-
lans i statens finanser. Vi kommer att konstruktivt delta i detta tuffa arbete
med en målsättning att värna en rättvis fördelning, minska rundgången av
skattepengar och så långt som möjligt begränsa skatternas negativa effekter
på den ekonomiska utvecklingen. Men vi kommer att använda skatter och
miljöavgifter för att styra mot en god miljö och trygg energiförsörjning.
Avslutningsvis vill jag slå fast ett par saker när det gäller skatt på kärn-
kraftsel. Det är klart sagt i energiöverenskommelsen att vi är beredda att
följa utvecklingen i EG. Det gäller koldioxidskatt på bränsle som används
för elproduktion. Till detta kopplas också en viss skatt på kärnkraftsel. I re-
geringsförklaringen står det att energiöverenskommelsen ligger fast. Det är
därmed också ett klart svar att det finns en avsikt att följa utvecklingen i EG
i denna fråga.
Anf. 53 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Nu talar Ivar Franzén om Pomperipossa-effekter i samband
med den s.k. Robin Hood-skatten. Jag tycker att det är en något krystad
förklaring i sammanhanget. Robin Hood-skatten handlar om att föra över
resurser från välbärgade och rika kommuner med goda och högavlönade
skattebetalare till fattigare kommuner med lågavlönade skattebetalare. Det
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
61
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitlsk
debatt
Skattepolitik
62
är Robin Hood-effekten. Robin Hood skulle inte kunna göra det mycket
bättre själv.
Detta motsätter sig alltså centerpartiet. Det är detta jag menar när jag sä-
ger att centerpartiet angriper oss socialdemokrater från höger. Jag kan peka
på andra exempel på att man gör det. Man vill avskaffa förmögenhetsskatten
helt och hållet, man vill sänka kapitalbeskattningen kraftigt, man vill minska
på arvsbeskattningen och man vill avskaffa omsättningsskatten på aktier.
Allt detta är förslag som gynnar höginkomsttagare och kapitalägare. Samti-
digt vill man gå in och göra nedskärningar, som Ivar Franzén så riktigt påpe-
kade. Man vill göra nedskärningar i vården, i utbildningen, när det gäller de
arbetslösa osv. Kan det sägas tydligare hur centerpartiet har svängt när det
gäller fördelningspol itiken? Jag trodde att det fanns ett visst hopp om center-
partiet när det gällde den här frågan, men jag måste nog överge den tanken
nu.
När det slutligen gäller skatten på kärnkraftsel säger Ivar Franzén att vi
skall följa utvecklingen i EG. Det var inte vad hans partiledare sade. Hans
partiledare sade klart och tydligt ifrån att man skulle införa en skatt på kärn-
kraftsproducerad el. Nu går Ivar Franzén alldeles uppenbarligen till reträtt.
Anf. 54 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! I anslutning till den fråga som Lars Hedfors tog upp vill jag
säga att jag i mitt anförande tog upp detta med skatt på el från kärnkraftverk.
Det diskuteras nu vad Olof Johansson har sagt om att införa den. Det finns
ju redan en sådan skatt. Det finns en skatt på el producerad i kärnkraftsverk.
Vi föreslog i januari att den skulle höjas kraftigt. Den är mycket marginell
för närvarande, så det är knappt någon som känner till den, men den finns
författningsmässigt redan.
Ivar Franzén säger att vi skall följa utvecklingen i EG, men det är inget
svar, speciellt inte från ett parti som tidigare sade att man hade kritiska an-
märkningar på de europeiska gemenskaperna. Nu skall man tydligen bara
följa med strömmen. Ivar Franzén sitter i skatteutskottet och har suttit i fi-
nansutskottet. Han har säkert ytterligt goda förbindelser med energiminis-
tern, så vi bör kunna få ett något mer konsistent svar, när vi inte fick det av
statsrådet tidigare.
En annan fråga som jag vill ta upp med Ivar Franzén gäller att Olof Jo-
hansson i valrörelsen tog upp samma tråd som jag tagit upp om att de drama-
tiskt växande budgetunderskotten kan härröra från skatteomläggningen. Jag
delar den uppfattningen. Det är en stor poäng hos mig att man sänkte in-
komstskatten kraftigt. Därefter fick man de måttliga löneökningar som man
hade förutsett i sin budgetprognos. Då borde prognos och verklighet
stämma, men det gör de inte. Orsaken till det är naturligtvis att finansie-
ringen inte fungerade vare sig på momssidan eller på kapitalbeskattningssi-
dan. Detta finansieringsproblem löser man inte genom att minska momsen
ännu mer.
Ivar Franzén talar om fördelningspolitik, och jag tror nog att viljan finns.
Men ni är så generösa. Ni sänker momsen där vi är överens, dvs. matmoms
och resemoms. Där är vi helt överens med er. Men sedan sänker ni också
skatterna på varjehanda och allehanda andra områden. Detta ger då summa
summarum ingen fördelningsprofil, eftersom det är de bäst ställda som gyn-
nas mest av era skattesänkningar. Sedan finansieras detta med nedskär-
ningar i välfärdssystemen. Det gäller t.ex. pensionärerna. Pensionärerna
gynnas inte av några momssänkningar, eftersom de automatiskt får sänkt
pension om man tullar på välfärdssystemen. Jag tror faktiskt att det är ni i
centern som lyckats pressa in de stora utgiftsökningarna, även om de är väl-
lovliga när det gäller t.ex. vårdnadsbidrag och mer pengar till sjukvården och
mindre vällovliga när det gäller ännu mer pengar till försvaret. Det är inte
fördelningspolitik, Ivar Franzén, att minska inkomsterna, att sänka skat-
terna mest för de bäst ställda och att sedan öka utgifterna. Detta slår mot
småföretagare i form av höga räntor.
Hur ser ni i centern egentligen på orsakerna till det dramatiskt växande
budgetunderskottet? Det har ju växt för vaije prognos. Det är nu ytterligt
allvarligt.
Anf. 55 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Låt mig bena upp några av de här sakerna.
När det gäller Robin Hood-skatten måste vi skilja ut den bit som innebär
att man på sista skatteintäkten får betala ut per skattekrona tre å fyra kronor
mer än man får in. Den delen vill vi avskaffa direkt. Det var den centern i
våras föreslog skulle avskaffas, ett förslag som fick stöd från alla borgerliga
partier men som socialdemokratin gick emot.
Den effekten tar vi bort direkt. Ingen kommun skall behöva ge mer i skat-
teutjämningsavgift än den får in i ökad skatteintäkt. Det är rimligt, det är
rättvist och det är logiskt.
Regeringen, liksom självklart vi i centern, kopplar ihop Robin Hood-skat-
ten med ett nytt skatteutjämningssystem. Vad det konkret innebär kan jag
inte uttala mig om här i dag, men självklart kommer de rika kommunerna i
det systemet liksom i dag att få vara med och hjälpa till att ge rättvisa möjlig-
heter åt de mer inkomstsvaga kommunerna.
Momssänkningarna är helt klart fördelningspolitiskt viktiga och riktiga,
också för pensionärerna. I annat fall skulle man säga att man aldrig behöver
sträva efter att hålla matpriserna låga, för pensionärerna får ju hela tiden
kompensation. Lägre moms ger en klart positiv effekt även för pensionä-
rerna.
Det finns en skatt, en forskningsavgift, på några tiondels öre på kärnkraft-
selen. I energiöverenskommelsen står det att man egentligen vill införa kol-
dioxidskatt redan nu men att man anser det vara svårt. För egen del anser
jag det fullt möjligt, men majoriteten ansåg att det var svårt, beroende på
den internationella konkurrensen. Därför ville man avvakta till dess att man
fick motsvarande förslag i EG. Till detta förslag har också kopplats frågan
om motsvarande skärpt skatt på kärnkraftsel, för att få balans mellan olika
produktionsslag.
Detta är precis vad Olof Johansson hänvisat till. Han har hänvisat till EG-
förslaget. Vi vet inte riktigt när det genomförs, men det finns ytterligare en
förbindelse i energiöverenskommelsen. Om det skulle dröja för länge är vi
beredda att i stället pröva en höjning av elskatten, som då självklart också
drabbar kärnkraftselen. Tidpunkten för detta är det svårt att fastlägga, men
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
63
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
64
allt talar för att det kommer att genomföras, och ur centerns synpunkt är det
självklart att få det gjort så snabbt som möjligt.
Låt mig sedan säga att den skattesänkning som i övrigt är föreslagen skall
skapa resurser för en rättvis fördelning. Det finns ett samband mellan resurs-
skapande och de skattesänkningar som i och för sig berör förmögenhet, t.ex.
småföretagares, som är en viktig motor i den utveckling som vi måste åstad-
komma för att klara en rättvis fördelning.
Anf. 56 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Faktum kvarstår ju, Ivar Franzén, att det handlar om i Robin
Hood-skattens fall att omfördela från välbärgade kommuner till mindre väl-
bärgade kommuner. Det bästa exemplet är omfördelning från Danderyd till
Haninge, där det skiljer 4 kr. mellan de två kommunerna.
Sedan säger Ivar Franzén att vi måste koppla avskaffandet av Robin
Hood-skatten till ett nytt skatteutjämningssystem. Men när får vi det nya
skatteutjämningssystemet, Ivar Franzén? Det vet vi ingenting om. Vi vet
över huvud taget inte om vi får ett nytt skatteutjämningssystem och hur det
i så fall ser ut.
Vore det då inte bättre och mera logiskt, eftersom Ivar Franzén vill vara
logisk i olika sammanhang, att vänta med att avskaffa Robin Hood-skatten
tills man har det nya skatteutjämningssystemet? Jag tycker att Ivar Franzén
bör beakta detta. Först vill man försämra för de sämst ställda kommunerna
och sedan förbättra igen i ett nytt skatteutjämningssystem.
Slutligen konstaterar jag litet lätt resignerat när det gäller skatten på
kärnkraftsel att Ivar Franzén faktiskt gör en reträtt från vad Olof Johansson
har sagt. Han har sagt att det skall införas en skatt på elkraft från kärnkraft-
verk.
Ni borgerliga brukade förr i tiden tala om att det var så viktigt att industrin
fick klara besked och klara signaler och klara och tydliga spelregler i fråga
om energibeskattningen. Det här är sannerligen inga klara besked och inga
klara signaler. Det är precis tvärtom.
Anf. 57 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Ivar Franzén och jag är överens om att det är viktigt att av-
veckla kärnkraften, och då är det viktigt att få fasta spelregler. Vi kommer
att få ett högre elpris, oavsett hur elen produceras, det vet vi. Skall vi klara
kärnkraftsawecklingen, måste elpriset upp. Det kan ske på lämpligt sätt ge-
nom en skatteanpassning, och det är det Olof Johansson tänker på.
Det är mycket beklagligt med den reträtt ni gör, för ni håller då på att
rycka undan grunden för en kärnkraftsaweckling i verkligheten. Det är att
beklaga. Men vi hoppas att ni tar ett internt resonemang och återvänder till
den position som Olof Johansson hade, för det är den som behövs i kärnk-
raftsfrågan.
Sedan till det här med matmomsen. Ivar Franzén och jag är helt överens
om att matmomsen skall ner, och vi är överens av fördelningshänsyn. Sänkt
matmoms hjälper de sämst ställda, oavsett om de är löntagare, pensionärer
eller studerande eller om de tillhör någon annan grupp.
Men en generell momssänkning gynnar inte pensionärerna, eftersom man
då sänker basbeloppet, något som pensionärerna inte tjänar ett öre på. Där
ligger skillnaden. Det är en fördelningssak att man med sänkt matmoms rik-
tar in sig på de sämst ställda pensionärerna, de sämst ställda löntagarna de
sämst ställda barnfamiljerna. Det är de som har nytta av matmomssänk-
ningen.
Så några ord om tillväxten. Jag har sagt tidigare i debatten med statsrådet
Lundgren att visst kan man få värme i en fjällstuga när man kommer dit, om
man eldar upp möblerna. Det går, men sedan blir det ganska tomt och kalt
i stugan, och det är så ni nu laborerar. Ni får tillväxt i ett eller två år-jättefint
och varmt och gott - och sedan står ni där med underskotten. Då blir det
höga räntor som slår mot småföretagarna.
Ni säger att ni gör så mycket för småföretagarna. Jag har läst regeringsdek-
larationen. Vad har ni gjort för småföretagarna?
Jag känner och känner med många småföretagare. Vilka av dem betalar
förmögenhetsskatt? Så bra är det inte att vara småföretagare i dag att de be-
talar förmögenhetsskatt. Det är ganska få som gör det, och det borde ni veta.
Det är i vissa speciella branscher, men en normal småföretagare har ingen
förmögenhetsskatt och har alltså ingen skatt på arbetande kapital att sänka -
han erlägger ingen sådan.
Jag frågade just en småföretagare hur stor förmögenhetsskatt han har. Jag
har ingen förmögenhetsskatt, svarade han, och det är därför skatten på arbe-
tande kapital måste bort, för att jag skall få det bättre!
Det är sådana dimridåer man har lagt ut i den borgerliga propagandan.
Vad småföretagarna behöver är låga räntor, men budgetunderskott medför
höga räntor, Ivar Franzén.
Vad säger ni i centern? Hur skall ni få ner budgetunderskottet? Det växer
ju timme för timme, och det möter ni med uppmaningen: Sänk skatten! Det
ger ännu värre underskott. Eller också väljer ni varianten att elda upp möb-
lerna och få litet värme en stund. Sedan skall någon annan städa i stugan
efter er, och det skall väl vi göra, men det är synd att ni skall göra så stor
åverkan under den tid ni är där.
Anf. 58 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att Lars Bäckström är litet desorienterad, när han
inte kan skilja på möbler och äkta biobränsle. Det är det vi kommer att an-
vända i den regeringspolitik vi för. De kvalitetsmöbler som förhoppningsvis
skall finnas både här och där kommer med vår politik att vara kvar även i
framtidens Sverige.
Låt mig slå fast att ett nytt skatteutjämningssystem är mycket klart priori-
terat i regeringsdeklarationen och avsett att vara i kraft 1993.1 samband med
det kommer Robin Hood-skatten att avskaffas. Ett nytt skatteutjämningssy-
stem har just samma funktion som Robin Hood-skatten, dvs. att göra en rätt-
vis fördelning mellan kommunerna.
När det gäller elskatten har jag här radat upp en lång rad av beslut och
överenskommelser som garanterar att en höjning kommer att genomföras.
Men varken Olof Johansson eller jag kan fastlägga dag och datum för detta.
Men det finns ju både hängslen och livrem på den garantin. Vi skall först
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 11
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
avvakta när detta skall genomföras i EG, och om inte det sker där i tid skall
det ske en prövning av en elskattehöjning.
Vidare har vi budgetunderskottet. Vi måste ge både den gamla och den
nya regeringen den rättvisan att vid ett trendbrott, som vi har nu, från en
inflationsekonomi till förhållandevis låg inflation, med ett lugnt löneläge, får
man ett budgetunderskott. Det är en smärtsam övergång, men det ger också
förutsättningarna för en god tillväxt. Det är inte fråga om att ge beröm eller
kredit till någon. Det är ett faktum. Det är uppenbart att den låga inflatio-
nen, som dessutom blir lägre tack vare sänkt moms, också påverkar räntorna
och alltså utgör grunden för en låg räntesats.
Det är klart att vi måste få styrsel på budgetunderskottet. Men vi får det
inte enbart med hjälp av sparande. Vi måste också få en dynamik, utveck-
ling, i vårt näringsliv och hela samhällsekonomin. På den vägen skapas resur-
ser.
Det finns två huvudmotiv för de skatteförändringar som regeringen hittills
har föreslagit. Det ena är en rättvisare fördelning, och det andra är att främja
utvecklingen i näringslivet och att ge möjligheter till en nysatsning där.
Jag är mycket medveten om, Lars Bäckström, att det är ett fåtal småföre-
tagare som har en besvärande förmögenhetsskatt. Dess bättre finns det en
del småföretagare som har förmögenhet. För dem är den fortsatta utveck-
lingen förödande. En avveckling kostar staten mycket litet pengar, men ger
en möjlighet till fortsatt utveckling inom småföretagen, något som är värde-
fullt. Jag tror inte att Lars Bäckström kan påvisa en mer lönsam affär än just
borttagandet av förmögenhetsskatten på arbetande kapital. Jag lovar att det
är lönsamt för hela svenska folket.
Förste vice talmannen anmälde att Lars Hedfors och Lars Bäckström an-
hållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repli-
ker.
Anf. 59 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! Politik blir så lätt ekonomi. Vi har önskemål och visioner om
vad vi vill åstadkomma, och det kostar pengar. Skatter och avgifter är det
sätt vi har att finansiera våra gemensamma utgifter.
Under förra mandatperioden beslutade riksdagen om en omfattande om-
läggning av skattepolitiken. Från kristdemokraternas sida ansåg vi att skatte-
omläggningen i princip var riktig. Men den hade fyra svagheter.
Skatteomläggningen var i huvudsak en omläggning av skatteuttaget, och
reformen beaktade inte behovet av en sänkning av det totala skatteuttaget.
Mervärdeskatten gjordes enhetlig. Kds ansåg att vi borde ha haft en diffe-
rentiering av mervärdeskatten med en lägre skattesats på bl.a. baslivsmedel.
Skattesystemet bör stimulera sparandet.
Skattesystemet bör vidare stimulera till en miljövänlig produktion.
Den nu framlagda regeringsförklaringen aviserar att skattepolitiken skall
inriktas på en successiv sänkning av det totala skatteuttaget. Småföretagen
skall få sänkt skatt.
Förmögenhetsskatten på arbetande kapital kommer att avskaffas redan
66
fr.o.m. detta år. Det är något som vi kristdemokrater tidigt i vintras ansåg
borde ha högsta prioritet.
Om de sociala avgifterna på individuella vinstandelar i företagen tas bort,
är detta både en sparstimulerande åtgärd och en stimulans till ökat delägar-
skap i företagen.
Sänkt skatt på livsmedel, turism, hotell- och restaurangtjänster samt inri-
kes persontransporter utgör ett införande av differentierad moms, samtidigt
som det genom sin bredd något lindrar effekterna av en permanentning av
den tillfälligt höjda momsen. Men, med en färdriktning mot Europeiska ge-
menskapen är det nödvändigt att den allmänna momssatsen blir lägre.
Inställningen att ange tydliga miljömål, att ställa bestämda miljökrav och
att använda effektiva styrmedel, t.ex. miljöavgifter, är ett bra svar på den
fjärde invändningen vi kristdemokrater hade mot skattereformen.
Herr talman! Under en lång räcka av år har vi kristdemokrater kritiserat
inslag i skattepolitiken, eller den kombination av bidrags- och skattebestäm-
melser som medfört att vissa ekonomiska rådgivare givit rådet åt makar att
skilja sig för att reda upp en bekymmersam ekonomisk situation. Vissa delar
i förmögenhetsbeskattningen är också ogynnsamma för äktenskap i förhål-
lande till samboende. Vi kristdemokrater är för en uppskattning av familj
och äktenskap, men i andra former än med ökat skatteuttag.
Vårt behov av skatter för att finansiera våra gemensamma åtaganden kan
ibland leda tanken fel. På barnomsorgens område kan tänkandet leda till att
vi värderar den offentliga barnomsorgen högre än den barnomsorg som sker
i det egna hemmet.
I min tidigare kommunala gärning har jag arbetat för kvalitetsförbätt-
ringar inom familjedaghemmen. En sådan åtgärd har varit att låta dagbarn-
vårdarna räkna in de egna barnen i omsorgsålder i anställningsunderlaget.
Under många år har det rått oklarhet om huruvida det varit tillåtet för en
kommun att göra detta. Regeringsrätten gav i våras klartecken för att det
var lagligt under vissa förhållanden. Nu aviserar regeringen i regeringsför-
klaringen att denna barnomsorg också skall få statsbidrag. Jag är mycket
glad för den åtgärden.
Jag hoppas också att det aviserade vårdnadsbidraget snart kan bli verklig-
het. Från statens sida kan det gärna kallas vårdnadsbidrag, bara det hos mot-
tagaren kommer att beskattas som lön och räknas in i underlaget för ATP.
Först då kommer vi att få en någorlunda rättvis uppskattning av den barnom-
sorg för förskolebarn som sker i det egna hemmet.
Anf. 60 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! I morse lyssnade jag på riksdagsmannen Bert Karlsson från
Östergötlands län. Han gjorde en del påståenden. Bl.a. anklagade han oss
riksdagsledamöter för att inte finnas i kammaren. Själv har jag inte sett ho-
nom här på flera timmar. Det handlar väl om att bara lyssna på Bert Karlsson
och ingen annan.
Bert Karlsson framförde en del påståenden från talarstolen. Eftersom jag
till en viss del i mitt riksdagsarbete ägnar min tid åt Sveriges turistråd, finns
det kanske anledning att bemöta de påståenden han framförde på några
punkter.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
68
Bert Karlsson nämnde att staten satsar ungefär 120 milj.kr. varje år på
Sveriges turistråd, för att bl.a. marknadsföra Sverige i Sverige och utom-
lands. Den siffran stämmer. Men samtidigt sade han att en stor del av dessa
pengar går till byråkratin - endast drygt 30 milj.kr. går till marknadsfö-
ringen.
Vi har inom Sveriges turistråd ett antal anställda marknadsförare, bl.a. i
Tyskland, England, USA, Danmark och Norge. Dessa människor gör en fin
och bra insats för de pengar som alla vi skattebetalare är med och betalar för
att kunna marknadsföra Sverige. När man pratar om moms är det naturligt-
vis riktigt att det i samband med skatteomläggningen blev ett högt steg
uppåt, inte minst för resor. Det innebar naturligtvis en del påfrestningar i
olika sammanhang för turismen. Men om det nu skulle regna i Skara, på
Sommarland, innebär det att turisterna inte åker dit. Då gör de någonting
annat. Om vi funderar litet över vädrets makter kan vi konstatera att vi hade
besvärligt väder i Sverige i juni. Det ledde till en nedgång på många anlägg-
ningar, eftersom människor i stället kanske sökte sig utomlands, till värmen.
Jag menar också att turistbranschen borde vara litet självkritisk. Som det
har sagts här i kammaren tidigare hänger många av de problem som finns
ihop med ett högt kostnadsläge. Vi har haft höga räntor. Nu har vi varit på
väg att dämpa kostnadsutvecklingen. Också räntan har gått ner. Det betyder
mycket mer än många andra åtgärder på detta område.
Mycket av den kritik som turistbranschen har riktat mot den s.k. turist-
momsen - vad det nu är, vi har ju en enhetlig moms - har varit självuppfyl-
lande. Danskarna jublar. Turistbranschen i Sverige säger: Det är så dyrt i
Sverige. Det tror sjutton att barnfamiljerna åker till Danmark i stället! De
hyr stugor i Danmark, som marknadsförs mycket skickligt. Det är naturligt-
vis viktigt att kostnadsutvecklingen i alla branscher dämpas. Men det finns
också anledning för den s.k. turistbranschen att vara litet självkritisk och
fundera över hur man skall arbeta när det gäller att samordna verksamheter
och hur verksamhet i olika former skall bedrivas. Det är inte som Bert Karls-
son säger, att Branäsanläggningen hade klarat sig om man hade plockat bort
momsen helt. Det är också andra faktorer som är avgörande i dessa samman-
hang, bl.a. att det finns en överetablering.
Under senare år har det så fort det har gällt att satsa på nya verksamheter
sagts: Vi skall satsa på turisthotell, konferensanläggningar osv. Vi svenskar
är ju ett resande folk. Vi reser och turistar mycket. Det beror naturligtvis på
att vi har en hög levnadsstandard och att vi har längre semester än man har
på många andra håll. Men det innebär inte att man kan bygga hur många
anläggningar som helst. De måste också fyllas med människor.
Momsen har naturligtvis en betydelse när det gäller våra kostnader. Men
om man på ett hotell eller en annan anläggning i vårt land får betala 50-60
kr. för en öl eller 90 kr. för en grogg, så har det egentligen inte ett dugg att
göra med momssatserna - jo, det är klart, litet. Men om man lägger på uppåt
500 % på priset på en öl eller en grogg skall man inte skylla på staten och
säga att det är momsens fel. Här vill man naturligtvis stoppa en del pengar i
egen ficka.
Det kan heller inte vara nödvändigt att bete sig så som har skett under
senare år inom denna bransch. Mycket fina anläggningar byggs upp. Man
bygger ut, det skall vara marmor, fina entréer osv. Efter några år tycker man
att det inte är inne. Då skall man rusta upp och göra nytt. Det är klart att
sådant påverkar kostnaderna.
Om vi tittar ut genom fönstret kan vi se Hotel Sheraton. Vi kan konstatera
att exempelvis det hotellet, precis som många andra hotell, genom åren har
varit föremål för en omfattande spekulation av olika finanshajar. Man har
sålt och köpt. Någon gång måste det betalas. Det innebär att vanligt folk inte
har råd att ta in på de hotellen.
Det behövs alltså självrannsakan inom den s.k. turistbranschen. Om man
skall kunna bidra till att sälja Sverige måste man också vara litet självkritisk
och fundera över hur man jobbar. Har vi någonting att lära från exempelvis
danskarna?
Anf. 61 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! Jag vill framföra några synpunkter med utgångspunkt från
valdebatten, men också med anledning av regeringsförklaringen.
Vi socialdemokrater framförde i valrörelsen att den svenska ekonomin
inte tålde några dyra vallöften eller stora skattesänkningar. Därför gav vi
heller inga vallöften. Däremot betonade vi vikten av att hålla kostnadsut-
vecklingen under kontroll, och vi har lyckats åstadkomma en radikal ned-
växling bl.a. tack vare stabiliseringsavtalet.
Vi betonade också vikten av att få ner inflationen. Under nästa år kommer
vi att ha en inflation som ligger bland de lägsta i Europa.
Vi sade att vad som behövdes i väntan på att konjunkturen skulle vända
var stimulans till investeringar i näringsliv, i infrastruktur och i yrkeskun-
nande och kompetens. Den socialdemokratiska regeringen beslutade också
om tidigareläggning av investeringar i vägar, järnvägar, telenät m.m. samt
förberedde tidigareläggning av större byggprojekt.
Vi återkom under valrörelsen till att vi inte kunde utlova några storstilade
reformer och att vi behövde fortsätta med en stram finanspolitik för att inte
på nytt släppa loss inflationen.
I valrörelsen underströk vi att vi skulle fortsätta att värna den generella
välfärdspolitiken, en välfärd för alla av hög kvalitet, att vi aktivt skulle verka
för en rättvis fördelningspolitik och att vi inte skulle tveka att vidta politiska
åtgärder i kampen för full sysselsättning. Vi har också under detta år avsatt
mer pengar för aktiva åtgärder än någonsin, tillsammans ca 20 miljarder kro-
nor.
De borgerliga partierna lovade under valrörelsen ut både stora skatte-
sänkningar och nya miljardutgifter.
I de senaste av dessa dagar hävdar både finansministern och andra minist-
rar att de har problem att infria sina vallöften på grund av att Sveriges eko-
nomi skulle vara så mycket sämre än vad de har haft en aning om.
Under förra valperioden var jag suppleant i finansutskottet. Samtidigt var
nuvarande finansministern vice ordförande i samma utskott. Som riksdagsle-
damot, och speciellt som ledamot i riksdagens finansutskott, har man alla
möjligheter att få en god kännedom om den svenska ekonomin vare sig man
hör till regeringssidan eller oppositionen. Även oppositionen har full insyn i
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik
69
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
70
den ekonomiska utvecklingen. Att påstå något annat är bara ett försök att
smita ifrån många av de löften man strödde i valrörelsen.
Herr talman! Ord som solidaritet och rättvisa saknas helt i den borgerliga
regeringsförklaringen. Att dessa politiska mål inte delas av moderaterna är
väl känt. Däremot har ju folkpartiet liberalerna och centern till stora delar
ställt sig bakom den välfärdspolitik som vi bedriver i vårt land. Det är därför
allvarligt att man inte nu ställer upp till försvar för denna politik.
Rättvisa och solidaritet är mycket viktiga mål, och det är illavarslande att
den borgerliga regeringen vill tumma på detta.
Den ekonomiska politik som redovisas i regeringsförklaringen går på tvä-
ren mot rättvisekraven. Det är uppenbart att det är löntagarna som får bära
bördorna och att det är de som har det bäst ställt som nu kan ta för sig i form
av stora skattesänkningar.
Sammantaget har den politik som föreslås till stor del udden riktad mot
löntagarna. Man vill försämra trygghetslagarna på arbetsmarknaden. Trots
att ordet karensdagar inte fick plats, avser man att finansiera skattelättnader
för kapital- och aktieägare genom att införa karensdagar i sjukförsäkringen
för löntagarna. Dessutom avser den borgerliga regeringen att sexdubbla av-
giften till arbetslöshetsförsäkringen samt att ta bort avdragsrätten för fack-
föreningsavgiften. Det leder till en orättfärdig politik.
Statsminister Carl Bildt sade i debatten om regeringsförklaringen att det
var en regeringsförklaring just för förändringar. Med den innebörd av för-
ändringar som regeringsförklaringen ger, kommer vi socialdemokrater med
all kraft att slåss för våra värderingar, som handlar om trygghet, medmänsk-
lighet, rättvisa och jämlikhet, och vi kommer att göra det med kraft och
glädje.
Arbetsmarknadspolitik och regionalpolitik
Anf. 62 MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Är arbetslösheten i Sverige ett resultat av socialdemokratisk
politik? Eller är arbetslösheten i Sverige möjlig att hantera just på grund av
en socialdemokratisk politik? Svaren på dessa frågor är avgörande för hur
den ekonomiska politiken i Sverige kommer att se ut de närmaste åren. Sva-
ren lär också bölja visa sig under den närmaste tiden.
Jag vill ändå bötja med att säga några saker om svensk arbetslöshet och
svensk arbetsmarknadspolitik. Ingen i den här kammaren kan säga annat än
att Sveriges arbetslöshet har legat, och fortfarande ligger, oerhört långt un-
der genomsnittet för samtliga länder i Europa i dag. Den stora utmaningen
för oss i denna kammare, för samtliga partier i Sveriges riksdag, ligger i att
visa att detta inte bara var någonting som var möjligt på 60-, 70- och 80-talen,
utan att det också är någonting som går att behålla och t.o.m. stärka nu på
90-talet.
Jag har reagerat oerhört starkt mot vissa tidningar, vissa borgerliga politi-
ker, vissa borgerliga ekonomer, som mycket försåtligt försöker antyda att
den svenska arbetslösheten, om man räknar in de människor som finns i den
aktiva arbetsmarknadspolitiken, nu snart är uppe på Europas nivåer. Detta
är lögn. Det är inte ofta jag använder det ordet, men jag gör det på det här
området.
Den svenska arbetslöshetens nivå är i dag drygt 3 %. Vi har snart 3 % av
arbetskraften i åtgärder. Europas arbetslöshet närmar sig i genomsnitt i dag
10%. Därtill skall läggas de människor som även i Europa finns i åtgärder.
Men det skall också därtill läggas att en av de saker som skiljer Sverige från
omvärlden är att vi kvinnor finns på arbetsmarknaden med avlönade jobb.
Så är det sannerligen inte ute i Europa.
Det är alltså en stor bluff, och någonting som upprör mig, om man försö-
ker göra debatten så naiv och enkel som att nu påstå att Sveriges arbetslöshet
snart är uppe på samma nivåer som man har ute i Europa.
Vi bör i Sverige fundera över varför arbetsmarknadspolitiken har nått så
långt som den har gjort, varför vi i Sverige har kunnat ha både låg arbetslös-
het och det unikt höga arbetskraftsdeltagandet bland kvinnorna i vårt land
till skillnad från övriga Europa.
Det är något märkligt för en socialdemokrat att få lyssna till diskussioner
som i princip tycks innebära att de länder som har prioriterat skattesänk-
ningar, som har prioriterat svaga fackliga organisationer, som har prioriterat
att kvinnorna icke skall finnas ute i arbetsmarknaden, de länder som också
har den absolut högsta arbetslösheten - deras ekonomiska politik skall nu
vara ett föredöme.
. Vi som har gått den motsatta vägen, nämligen med starka fackliga organi-
sationer, med kvinnorna ute på arbetsmarknaden där de har avlönade arbe-
ten, och med en skattepolitik och en fördelningspolitik som förvisso är
mycket mer långtgående än andra länders, vi har uppvisat - och kommer
också att fortsätta att uppvisa - de lägsta arbetslöshetstalen.
Min slutsats liknar för en gångs skulle den slutsats som dras av The Econo-
mist, som veckan efter valet skrev: ”Innan ni begraver den svenska model-
len, spara åtminstone en del, nämligen Sveriges aktiva arbetsmarknadspoli-
tik, för den är väl värd att spara.”
The Economist slutar också sin artikel med att säga: ”Just på grund av att
den svenska arbetsmarknaden är så effektiv, tack vare arbetsmarknadspoliti-
ken, kommer Sverige att kunna uppvisa en inflation som är väl på Europas
nivåer. Övriga Europa har mycket att lära av den svenska lektionen.”
Nu vet jag att också den nye arbetsmarknadsministern, som jag hälsar väl-
kommen till sin nya roll - medan jag står här i en nygammal roll som riks-
dagsledamot - delar den uppfattningen.
Det som är viktigt att diskutera i dag är ju varför Sverige och vår arbets-
marknad nu har problem. Mycket kortfattat handlar det om lågkonjunktu-
ren, som icke är beslutad av den förra, socialdemokratiska regeringen utan
skoningslöst drabbar samtliga länder i Europa - och många länder också be-
tydligt värre än Sverige. Det handlar om överhettningen på vår arbetsmark-
nad och i vår ekonomi som vi - det måste vi självkritiskt konstatera - icke
bemästrade på 1980-talet. Men vi har nu, bl.a. med Rehnbergavtalet, visat
hur en socialdemokratisk regering ville fortsätta att hantera detta. Det hand-
lar också om stora omställningsprocesser i vår industri, branscher som blir
mindre, ny produktionsteknik som går som en virvelvind in i många av våra
stora företag.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
Det svenska modellen är ju inte enbart arbetsmarknadspolitik, utan den
innefattar också en arbetsmiljöpolitik. Det handlar om kompetensutveck-
ling, det handlar om satsningarna på infrastrukturen, som den socialdemo-
kratiska regeringen har böljat fullfölja och fattat många beslut om under den
senaste tiden, och som nu den borgerliga regeringen bara har att fortsätta -
för det är en viktig politik att fortsätta.
Men kommer tjejerna på SKF att jobba mer och bättre och med större
glädje, om de får karensdagar eller om aktieägarna får lägre skatt? Är det
detta som är medicinen för att ta Sverige ur de svåra arbetslöshetsproblem
som vi står inför i dag? Var finns i regeringens arbetsmarknadspolitik tan-
karna om inflytandet över jobben och arbetsmiljön, om fackliga organisatio-
ners förnyelse när det gäller att jobba med arbetsplatsfrågorna?
Det är ett stort ansvar för oss här i kammaren att finna nya vägar för ar-
betsmarknadspolitiken, för regionalpolitiken, industripolitiken och arbets-
miljöpolitiken, att klara det som inte nämns i regeringsdeklarationen, nämli-
gen arbete åt alla, utan att släppa loss kostnadsutvecklingen igen.
Jag vill till slut säga att ännu ser jag inte ens en antydan till hur den nya
regeringen ser på den här helheten i politiken för att klara jobben. Om Börje
Hörnlund får problem med att få finansministerns och statsministerns partier
att ställa upp när det gäller att ta ansvar för att klara jobben, så kan han
väl slå en signal till mig, anknytning 4708. Vi socialdemokrater kommer att
fortsätta att vara med om att ta ansvar för att klara arbetslösheten i vårt land.
Jag hoppas att jag kommer att få se Börje Hörnlund vara med i den kampen,
även om det finns många, många frågetecken om hur han vill och framför
allt kan hantera den politiska situationen.
Anf. 63 BO JENEVALL (nyd):
Herr talman, ärade ledamöter! Småföretagen är ryggraden i vårt närings-
liv, det är vi nog ganska eniga om i dag. Deras situation blir allt svårare, med
en dålig tillgång på riskvilligt kapital, och efter bankernas felsatsningar nu
även stora svårigheter med normala krediter. Det innebär att satsningar på
kreativa idéer och innovationer försvåras och att nya produkter och därmed
nya arbetstillfällen hindras.
Framtiden i svenskt näringsliv är hotad, och därmed ökar arbetslösheten
i stället för att minska. Hur kan man då lösa problemen? Jo, naturligtvis ge-
nom att ställa riskvilligt kapital till förfogande för t.ex. villkorslån, garantier,
aktiekapital och lån med lägre säkerhetskrav än vad de vanliga kreditgivarna
kan ge.
Var skall då pengarna tas? Ja, Investeringsbanken har ju lagts ner, utveck-
lingsfondernas resurer minskar och venturekapitalet har försvunnit. Jag fö-
reslår därför att det bildas en ”småföretagarstiftelse” under ledning av en
kvalificerad näringslivsstyrelse, med ett kapital på 10 miljarder kronor. Ka-
pitalet kan tas från de medel som är reserverade för arbetslivsfonden, alter-
nativt löntagarfonderna, eller bådadera. Det är viktigt att stiftelsen drivs på
företagsmässiga villkor och av folk som kan näringslivet.
Jag vill samtidigt ta upp en närliggande fråga med anknytning till vårt nä-
ringsliv vilken berör oss alla, nämligen miljön. För att lösa miljöfrågorna be-
72
hövs kapital, stort kapital, och duktiga företag, och insatserna bör sättas in
där de får den största effekten, nämligen på andra sidan Östersjön.
Genom att göra om löntagarfonderna till miljöfonder kan vi göra en
mycket kraftfull insats för miljön samtidigt som vi skapar många tusen nya
arbetstillfällen och ger vår industri nya exportmarknader. Det kan vara in-
tressant att veta att löntagarfonderna för närvarande har ca 3,5 miljarder i
likvida medel, varför man kan få en snabb start.
Jag är övertygad om att svenska folket skulle vilja ha en kraftfull insats för
miljön samt ett snabbt och beslutsamt åtgärdspaket förvåra småföretag och
hoppas därför att ett förslag snarast läggs på riksdagens bord.
Anf. 64 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Enligt den prognos som arbetsmarknadsstyrelsen nyss kom-
mit med och som många citerat i dag, kan vi mot slutet av nästa år komma
att närma oss arbetslöshetsnivåer på 8 -10 % om vi räknar in dem som syssel-
sätts genom AMS försorg. Jag håller med Mona Sahlin om att man inte kan
räkna riktigt på samma sätt som man gör inom EG-området. Men vi närmar
oss den situation som råder inom stora delar av OECD-området och även
inom EG-området.
Vi vet att marknadsekonomin är bra på mycket, men den klarar inte att
upprätthålla full sysselsättning och regional balans. I de länder där mark-
nadskrafterna inte balanserats av en aktiv arbetsmarknadspolitik och regio-
nalpolitik är klyftorna mellan människor och även mellan regioner stora.
Det är främst i de försvagade eller utslagna regionerna som arbetslöshetens
spöke visar sig och arbetslösheten når höjder på 20-30% av arbetskraften,
och ännu mer särskilt bland ungdomar. Tidigare livskraftiga industriregioner
ligger öde trots viss ekonomisk tillväxt i landet som helhet.
I EG-området och i USA lever många tiotals miljoner människor i fattig-
dom och apati i sådana områden. Där upptäcker också underordnade män-
niskor att en del av rikedomen skapas hos besuttna genom spekulation, skat-
tefusk och ekonomisk brottslighet. Detta undergräver samhällsmoralen. Ga-
tukriminalitet, rån, stölder och misshandel samt alkoholism blir påtagliga in-
slag i samhällsbilden. Även om de besuttna måhända tar hand om hela till-
växten i ekonomin tvingas de leva med säkerhetsåtgärder, ångest och oro för
sin egen trygghet. Jag hoppas att vi i denna kammare är överens om att ett
sådant samhälle inte är ett gott samhälle.
Men arbetslöshet och utslagning har också en individuell sida. Från forsk-
ningen vet vi att långvarig arbetslöshet ökar risken för en rad sjukdomar.
Högt blodtryck, magkatarr, hudutslag, depression, nervösa besvär och
sömnproblem är vanligare bland dem som drabbas av arbetslöshet. I en
forskningsrapport beskriver en ung arbetslös kvinna sin situation så här:
Jag tappar allt värde. Jag kan inte prestera någonting. Jag är inte nöjd med
mig själv. Det känns hemskt att träffa gamla kompisar som frågar vad jag
gör. Jag är helt säker på att jag blir sjuk av arbetslöshet. Jag får alla krämpor.
Jag tappar livslusten, tröstäter, får magsjuka, blir nervös och apatisk. Folk
säger att visst finns det jobb, men jag skall tydligen slängas som en trasa hit
och dit. Jag vill inte gå ut på stan, jag känner mig utstämplad. Min familj är
mitt enda stora stöd.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
73
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
Andra berättar om ryggont, huvudvärk, magbesvär och andra symtom.
Det är inte bara utgifterna för socialbidrag som skjuter i höjden vid hög ar-
betslöshet därför att många står utanför a-kassa eller utförsäkras. Kostna-
derna för sjukvård kommer också att öka. Ett samhälle som tillåter arbets-
löshet utsätter därför sina medborgare för hälsorisker.
De högerliberala ekonomer som förespråkar hög arbetslöshet som ett in-
strument för inflationsbekämpning kan jag inte beteckna som annat än en
samling cyniker och reaktionärer som isolerat sig själva från vanliga männi-
skors verklighet.
Vi måste nu få ett klart och entydigt besked från arbetsmarknadsministern
att arbetslösheten inte kommer att användas som ett medel i kampen mot
inflation. Vilka åtgärder kommer att vidtas?
Det är orimligt att landet har behov av servicehus för äldre, gruppbostäder
för handikappade och andra, fler barnstugor, behov av reparation av bostä-
der och VA-nät, skolbyggnader och sjukhus samtidigt som arbetslösheten
bland byggnadsarbetare i vissa regioner är uppemot 20%. Lyssna nu på
vänsterns krav att kommuner och landsting får resurser att göra nödvändiga
investeringar! Att t.ex. bygga servicehus för äldre kan innebära att man slår
tre flugor i en smäll. Förutom att byggnadsarbetare får jobb och äldre bättre
service, friställs lägenheter till bostadslösa, som ofta är ungdomar.
Under 80-talets spekulationsekonomi, där finansbolag och klippare tilläts
spela Monopol med överlikviditet i banker och företag, har viktiga infra-
struktursatsningar satts på undantag. Den nödvändiga förnyelsen av närings-
livet har skjutits på framtiden när vinsterna med gammal teknik har varit
skyhöga. Vilka infrastruktursatsningar är regeringen nu beredd att göra eller
stimulera? Får vi äntligen fart på förnyelse och utbyggnad av järnvägssyste-
met?
Banverket har redovisat en lång rad upprustningsprojekt som är lämpliga.
Snabbtågsförbindelser med Sundsvall och Mälarbanan bör bli några av de
nödvändiga injektionerna. Bothniabanan är ett annat projekt som kan på-
skyndas.
I det län jag kommer ifrån har vägverket fått klartecken för tidigarelägg-
ning av vägupprustning för 65 milj.kr. Det är bra. Men behovet är nära tio
gånger så stort. Nedslitning av vägar är en enorm kapitalförstöring.
Alla som vill få en utbildning bör få chansen. Är det brist på lärare bör
skiftgång prövas för dem som vill undervisa på t.ex. kvällstid. Forskare kan
temporärt ges ökad undervisningsskyldighet. Att ta in en kompis extra i klas-
sen kan vara ett nytt sätt att visa solidaritet. Med hänsyn till de skador som
arbetslösheten kan åstadkomma särskilt hos ungdomar bör en sysselsätt-
ningsgaranti för ungdomar upp till 25 år prövas.
Anf. 65 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Läget på den svenska arbetsmarknaden är oroande. Arbets-
marknadsstyrelsens prognos över utvecklingen det kommande året är inte
en i raden av profetior, utan ett konkret larm om hotande hög arbetslöshet.
Jag kan försäkra att regeringen kommer att göra sitt yttersta för att så
många som möjligt skall erhålla fast eller tillfälligt arbete eller möjlighet till
74
utbildning. Det kommer att kräva omedelbara och akuta åtgärder såväl som
strukturella åtgärder, och till dessa skall jag återkomma.
Det kan konstateras att statens budget för innevarande år visar på ett stort
minus. Det lägger ytterligare sten på börda när regeringen skall hantera si-
tuationen på arbetsmarknaden. Det finns inte heller något utrymme för ex-
pansion inom den offentliga verksamheten. Där handlar det om att förnya
arbetet och bättre använda de medel som ställts till vårt gemensamma förfo-
gande. Detta arbete skall ske noggrant och i samarbete med den kunniga
personal som är den offentliga verksamhetens främsta resurs.
Orsakerna till den dystra bild som AMS tecknar och som regeringen i av-
sevärda delar måste ansluta sig till står att finna dels i den internationella
lågkonjunkturen, dels i att Sverige på hemmaplan förvärrar situationen.
Under 80-talet har den ekonomiska politiken gått i fel riktning. Sverige
har i en kostnadsexplosion och genom en kompensationskarusell tappat
mark på den internationella marknaden. Orderingången i industrin har t.ex.
minskat mest på hemmamarknaden. Det håller inte med negativ tillväxt, om
sysselsättningen skall kunna hållas uppe.
Jag har inte för avsikt att vara mer polemisk utan vill bara konstatera att
regeringen får starta sitt arbete i ett läge som kommer att kräva stora insatser
för att utvecklingen stegvis skall vridas rätt. Vad det innebär att gå länge utan
jobb vet alla som prövat på, också anhöriga. Att vara Iångtidsarbetslös inne-
bär för många att man börjar tvivla på sig själv. En del söker stöd i droger
och hamnar i missbruk. Familj, släkt och vänner drabbas. Detta är kända
fakta som tydliggörs i en artikel i Svenska Dagbladet i dag om Luleåforska-
ren Anne Hammarströms arbete - Bengt Hurtig anförde ett citat ur hennes
rapport.
Jag skall ta ett annat citat, nämligen av en pojke: ”Jag satt uppe halva nät-
terna. Jag åt sämre, lagade aldrig mat utan levde på hamburgare och snask
så blodvärdena sjönk. Jag mådde hemskt dåligt, fick blödande magsår och
hamnade på sjukhus. Det var också psykiskt knäckande att gå arbetslös.”
Han hade varit arbetslös under ett helt år, och så har vi inte rätt att be-
handla svenska ungdomar - inga andra ungdomar heller.
För samhället innebär växande arbetslöshet slöseri med resurser. I den
omfattande arbetslöshetens förlängning finns ett allt ojämlikare samhälle.
Det finns risk för det s.k. tvåtredjedelssamhället, där två tredjedelar har det
hyggligt men en tredjedel far illa. Den som tvivlar rekommenderas studier
av länder med hög arbetslöshet. Risken vid långtidsarbetslöshet är alltid att
en betydande grupp aldrig återkommer på arbetsmarknaden, oavsett kon-
junkturläge.
AMS bedömer nu att 7,5 % av arbetskraften nästa år kommer att vara öp-
pet arbetslös eller omfattas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Skulle den
prognosen bli verklighet nästa höst motsvaras det av att hela arbetskraften i
Västernorrlands, Västerbottens, Norrbottens och Gotlands län skulle sakna
ordinarie arbete. Det är inga trevliga siffror.
Jag gör ingen längre genomgång av läget. Låt mig bara konstatera att de
regionala skillnaderna i arbetslöshetstal är mycket stora.
I regeringsförklaringen slås fast att olika arbetsmarknadspolitiska medel
kommer att användas. När det gäller regionalpolitiken vill jag peka på att
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
75
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
76
regeringen är beredd att aktivt arbeta för att hela landet skall leva och ut-
vecklas. Regeringen bereder nu ett ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt
paket, vars innehåll kommer att presenteras inom kort. Detaljerna i paketet
får därmed vänta, men paketet kommer att innehålla såväl medel till AMS
som t.ex. extra satsningar på vägar och järnvägar.
Regeringen undersöker också möjligheten att skapa ytterligare utrymme
för utbildning vid högskolorna, i gymnasieskolan eller komvux. Regeringens
uppfattning är att passivt utbetalande av bidrag är en sistahandslösning, som
tyvärr i uppkommet arbetsmarknadsläge blir av större omfattning än vad
som är önskvärt.
De åtgärder som jag kommer ätt föreslå kommer att ha stor betydelse på
längre sikt. Svenskt näringsliv är betjänt av bättre kommunikationer när hju-
len börjar snurra litet fortare. Investering i kunskap och utbildning är alltid
en resurs som för saker och ting framåt. Regeringens målsättning är att ar-
betslösheten skall motas och att Sverige skall gå stärkt ur vågdalen för att
bättre klara 90-talets konkurrens i en alltmer internationaliserad ekonomi.
Herr talman! Det kommer också att krävas andra åtgärder. Den svenska
ekonomin måste ges ny näring. Med en långsiktig och hållbar tillväxt som
ger nya resurser skapar vi de goda framtidsjobben. Den negativa BNP-ut-
vecklingen måste brytas till förmån för en dynamisk och miljöriktig ekono-
misk utveckling. Regeringen ser småföretagen som en stark motor i förnyel-
sen av näringslivet. Där finns inneboende växtkraft.
90-talet skall bli småföretagens årtionde. Åtgärder förbereds nu för att
skapa framtidstro hos de svenska småföretagen och deras anställda. Det är
fråga om att sänka skatter och att minska snärjande byråkrati. Detta är, i all
blygsamhet, en särskild framgång för den linje som mitt parti drivit.
Regeringen - och alla andra goda krafter - har anledning att ta sysselsätt-
ningssituationen och utvecklingen på arbetsmarknaden på stort allvar. Rege-
ringen kommer fortlöpande att pröva vilka åtgärder som skall sättas in för
att ge största möjliga effekt.
Det finns inget utrymme för hård konfrontation. I stället måste alla krafter
mobiliseras för att återskapa framtidstro och investeringsvilja på den
svenska arbetsmarknaden.
Regeringens mål är att skapa det goda arbetet åt alla. Målsättningen måste
vara att inte bara få möjlighet till ett arbete utan att arbetet skall vara me-
ningsfullt och utvecklande. Det skall ge variation och möjlighet till social
kontakt, samtidigt som arbetstagarna skall ha inflytande över sina jobb. Det
gäller att skapa en bättre framtida arbetsmarknad och därmed en stark eko-
nomi. Arbetslinjen kommer att gälla.
Anf. 66 MONA SAHLIN (s) replik:
Herr talman! Låt mig börja med att uttrycka min glädje över arbetsmark-
nadsministerns senaste besked - att arbetslinjen skall fortsätta gälla och att
han inte söker någon konfrontation utan vill att alla de krafter som har ett
ansvar och en möjlighet att vara med och återskapa framtidstron och jobben
i Sverige skall finnas med. Jag uttrycker min tillfredsställelse över det, efter-
som jag tycker att vissa uttalanden från andra delar av regeringen om t.ex.
de fackliga organisationerna och deras ställning tytt på en annan linje än den
Börje Hörnlund nu angav - att vi inte behöver konfrontation utan samar-
bete.
Jag noterade också att orsakerna till arbetslöshetskrisen enligt Börje
Hörnlund var två - de internationella effekterna och den inhemska utveck-
lingen, dvs. överhettningen. Där har jag tidigare i kammaren i en annan roll
uttryckt min uppskattning över att just Börje Hörnlunds parti, centern, var
med och tog ansvar för att en av de viktigaste insatserna för att klara över-
hettningen, nämligen det arbete som Rehnberg gjorde, blev lyckosamt. Jag
hoppas verkligen att man mycket ömt vårdar resultatet av det arbetet och
även har de nära kontakter med parterna och det förtroende för parterna
som gör att Rehnbergs arbete kan fullföljas med något långsiktigt, vilket
utan tvivel behövs för att klara jobben.
Börje Hörnlund aviserar att konkreta förslag kommer, och jag får väl åter-
komma här i kammaren med kommentarer till dem. Men jag instämmer i
många av de principer som arbetsmarknadsministern uttryckte när han ta-
lade om de sociala effekterna av arbetslösheten. Jag rekommenderar starkt
hans anförande till läsning för industriministern, Per Westerberg, som jag
tycker har uttryckt en annan syn på statens och samhällets ansvar för dessa
sociala effekter av arbetslöshet.
Men skulle arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund kunna säga något om
sin syn på helheten i kampen för jobben! Kan vi i dag få ett klart besked
om att arbetslivsfonden blir kvar? Vad händer med arbetsmiljökampen? Vad
händer med arbetsrätten och översynen av den? Blir utbildningsvikariaten
kvar? Tror arbetsmarknadsministern att sänkt förmögenhets- och aktieskatt
kommer att få fart på jobben, eller delar arbetsmarknadsministern min upp-
fattning att det är just på arbetsmiljö-, kompetensutvecklings- och inflytan-
deområdet som staten och vi här i riksdagen måste formulera förslag?
Anf. 67 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag är helt enig med Mona Sahlin, och jag vill uttrycka min
uppskattning av de principer som Börje Hörnlund redovisade när det gäller
kampen för jobben och regionalpolitiken. Men de konkreta besked han gav
i den här omgången gällde sänkta skatter och arbetsgivaravgifter för små och
medelstora företag. Jag kan hålla med om att det finns en del att göra där,
och vi är beredda att titta på det.
Regeringen utsätts samtidigt i media för ett stort tryck från arvtagarna till
den gamla bolagshögern i Industriförbundet och Arbetsgivareföreningen,
med förslag om en sänkning av arbetsgivaravgiften i storleksordningen 42
miljarder kronor. Förslaget om införande av karensdagar har man fått fi-
nansminister Anne Wibble att uttala sig för. Det finns också förslag om en
ökning av egenavgiften till arbetslöshetskassan och ett avskaffande av ar-
betslivsfonden.
Vi menar att det här är en fullständigt felaktig väg att gå. Om vi skall
stärka konkurrenskraften i svensk industri behövs satsningar på arbetsmiljö
och rehabilitering av tidigare arbetsskadade människor. De stora kostna-
derna gäller de långtidssjuka och de som har drabbats av sjukdomar i sitt
arbete. Utveckling av arbetsplatsdemokratin, ett förstärkt inflytande för de
anställda på arbetsplatserna och utbildning av de anställda är viktiga instru-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
77
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
78
ment för att stärka konkurrenskraften hos de svenska företagen. Jag skulle
gärna vilja höra Börje Hörnlunds synpunkter på de här förslagen.
Kraftigt sänkta arbetsgivaravgifter kan få samma effekt som den devalve-
ring som genomfördes i början av 80-talet, då företagen tillfördes stora lik-
vida resurser, som sedan hamnade i banker och finansbolag och blev instru-
ment i den stora spekulationsvåg som har drabbat Sverige. Därför vill vi
också varna för neddragningar i den storleksordning som Industriförbundet
har föreslagit - vi hoppas att de inte kommer att genomföras.
Anf. 68 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:
Herr talman! Om man studerar det som hände på 80-talet finner man att
svenska storföretag och andra svenska investerare då satsade oerhört stora
belopp utanför vårt lands gränser. EG-anpassningen och den eventuella EG-
anslutningen senare leder till att kapitalet blir helt fritt - det är i princip helt
fritt i dag. I det läget kan Sverige inte ligga på helt egna skattenivåer, med
specialskatter m.m., om vi vill ha investeringarna i vårt eget land. Jag vet att
både Mona Sahlin och Bengt Hurtig är medvetna om det. Därför måste den
här typen av anpassningar ske - det är en av möjligheterna att skapa ett bra
framtida Sverige.
En hel del av de skattesänkningar som planeras kommer på detta sätt att
på sikt mer än väl finansiera sig själva, men det är naturligtvis ett visst be-
kymmer i ett övergångsskede, när ingreppet görs.
Sedan kommer det att ske en översyn av arbetsmarknadslagarna, inte
minst i syfte att underlätta för de mindre företagen. Det är ett sätt att ta bort
en del av det byråkratiska arbetet, för att de skall syssla med vad de kan och
vill, nämligen att producera. Det som är problemet i svenskt näringsliv är ju
att det nu på tre år försvinner 130000 industrijobb. Det behövs ett tungt och
långvarigt arbete för att nivån skall bli högre igen, och det är en uppgift som
regeringen måste ta tag i på fullt allvar.
När det gäller Rehnbergavtalet, som går ut i mars 1993, har jag nu en serie
samtal med olika parter på arbetsmarknaden. En del samtal gäller att par-
terna redan nu, när de har tid på sig, måste börja prata på allvar, för att de
tillsammans skall ta det ansvar som gör att vi långsiktigt klarar svenskt kost-
nadsläge och därmed en positiv utveckling. Jag är förhoppningsfull i fråga
om att parterna kommer att ta det ansvaret på fullt allvar.
Arbetslivsfonden blir kvar. Det är fråga om små diskussioner, litet ”kru-
melurer i kanten”, som det också var under den socialdemokratiska rege-
ringens tid. Men huvudinriktningen är kvar, och kapitalet är i dag kvar.
Ja, jag hoppas att de förändringar som skall ske kan accepteras så små-
ningom. Framför allt tror jag att de accepteras när man ser att det här är rätt
riktning, att arbetsmarknaden fungerar bättre och svenskt näringsliv utveck-
las på ett bättre sätt.
Anf. 69 MONA SAHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag vill bara göra några anmärkningar till det Börje Hörn-
lund nyss sade. Jag tror att han missförstod det jag sade om vad som är avgö-
rande för att svenska företag och svenska investeringar skall finnas kvar och
bli större i vårt land. Det är inte så mycket skattesatserna, som Böije Hörn-
lund nu antydde. Jag pratade om aktie- och förmögenhetsbeskattningen. Jag
lever i förvissningen om att låg inflation och låga räntor är helt avgörande
förvar nysatsningarna och framtidstron kommer att finnas i de svenska före-
tagen. Därför gjorde vi oss stor möda och lade ner ett stort arbete på Rehn-
bergavtalet.
Jag hoppas därför att dessa kontakter och det ömsesidiga förtroendet mel-
lan parterna skall leda till att de själva också till fullo kan ta ansvaret för
lönebildningen på 90-talet. Men då krävs det nog att den regering som nu
sitter inte klampar in alltför mycket och ruckar på möjligheterna för vanliga
löntagare att så småningom få ökad reallön. Det återstår att se.
Jag är mycket nyfiken på vad Börje Hörnlund menar med att man vill ha
en översyn för att underlätta för de mindre företagen. Vad är det? Är det det
som hans partiledare Olof Johansson tog upp i valrörelsen, om att i princip
avskaffa LAS, lagen om anställningsskydd, i de mindre företagen? Det skall
bli mycket spännande att se vad som konkret kommer ut av detta. Tror verk-
ligen arbetsmarknadsministern att det i en annan konjunktur blir lättare för
de små företagen att rekrytera och anställa människor om anställningsskyd-
det är sämre där än i de stora företagen? Jag tror att det snarare är motsat-
sen.
Jag blir likaså mycket nyfiken på vad dessa små ”krumelurer i kanten” i
fråga om arbetslivsfonden de facto betyder. Vi får väl bara vänta och se. Jag
tar i alla fall arbetsmarknadsministern på orden då han säger att arbetslivs-
fonden blir kvar. Jag tackar för det beskedet. Börje Hörnlund har då lyckats
övertyga moderater och folkpartister om att arbetslivsfonden skall vara kvar.
Den är viktig och spelar en ännu större roll än vad många kanske har insett
också när det gäller att klara jobben.
Anf. 70 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Börje Hörnlund har gjort sig känd som en mycket god före-
trädare för en stark regionalpolitik. Han har insett att om hela landsändar
hotas av beslut av aktörer på marknaden och samhället hotar att drabbas
av höga kostnader som en följd av dessa beslut, så är det ofrånkomligt att
civiliserade politiker måste reagera.
I en ekonomisk analys måste man noggrant undersöka vilka alternativa
kostnader de olika förslagen ger. I den enkla nationalekonomiska modellen
förutsätter man att arbetskraften skall röra sig till områden där kapitalet ef-
terfrågar folk och är beredd att betala löner. Men i den fysiska verkligen
finns kraftiga rörlighetshämmade faktorer såsom nätverk av personliga rela-
tioner, familjeband osv. Ofta blir det andra än de arbetslösa i utslagna regio-
ner som får jobben i de expansiva regionerna. Man bortser också i denna
modell från de kostnader som uppstår till följd av medicinska, psykologiska
och sociala problem för de drabbade individerna. Den mer råa marknads-
ekonomin måste därför balanseras av förnuftiga politiska beslut.
Det är en sak att lägga ned ett företag i en expansiv region under en hög-
konjuktur. En annan sak är att lägga ned ett företag i en glesbygd under en
lågkonjuktur. Det är detta som invånarna i Kalix kommun och anställda vid
ASSI i Karlsborg har insett och därför gått till en så kraftfull offensiv för en
verksamhet som dessutom anses företagsekonomiskt lönsam. Kalixbornas
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
vilja att ta ansvar för utvecklingen kommer att bli ett föredöme för medbor-
gare i andra kommuner. Jag befarar att detta bara är en av de regionalpoli-
tiska konflikter som vi kommer att få uppleva. Därmed kommer också rege-
ringens manövreringsutrymme att begränsas av politiska skäl.
Parollen Hela Sverige skall leva finns med i regeringsförklaringen, och det
är bra. Denna paroll förpliktar, men hur skall den kunna förenas med en
nedläggning av pappersbruket i Karlsborg? Vid Börje Hörnlunds besök den
23 oktober förväntar man sig svar på många frågor. Har regeringen möjlig-
het att bli enig om att ett statligt stöd till investeringar i pappersbruket är
nödvändigt?
Anf. 71 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:
Herr talman! Självklart är regeringen inriktad på att hålla inflationen låg.
Det är bl.a. därför som vi samtalar med parterna om ett ansvarstagande efter
det att Rehnbergsavtalet löper ut. Självklart eftersträvar vi också en ekono-
misk politik som leder till lägre räntor.
Mona Sahlin talade om förmögenhetsskatten. Man kan uttrycka saken
med andra ord och säga så här: Låt pengarna vara kvar i våra små och medel-
stora företag och där användas till nyinvesteringar och jobb. Pengarna skall
beskattas först när de tas ut för konsumtion. Det kan inte vara något fel,
speciellt inte i den kreditmarknad som företagen i dag upplever, att låta
pengarna stanna kvar i företagen och användas till att skapa nya jobb. Jag
ser saken så här: Det är framför allt i de små och medelstora företagen och
hos egenföretagarna som man kan klara av detta. Det rör sig om ca 300 000
företag som är i den här situationen. Kommer framtidstron tillbaka så att en
tredjedel av dessa företag börjar anställa en och annan person, då löses en
stor del av problemen på den svenska arbetsmarknaden och i den svenska
ekonomin.
Så några ord till Bengt Hurtig. Jag ger inga besked till Kalixborna den 23
oktober. Mitt besök där syftar till att jag skall få en totalinformation under
hela dagen. Därefter åker jag hem och bereder frågorna i det egna departe-
mentet. Jag talar också med andra ministrar, om det finns underlag för så-
dana samtal.
Anf. 72 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Den tredje vägens politik har misslyckats. Därom vittnar
inte minst ökningen av arbetslösheten vars styrka t.o.m. AMS-chefen jämför
med 1930-talets. Den totala arbetslösheten hamnar på nivåer som gott och
väl motsvarar de europeiska. Avsikten med den tredje vägens politik var ju
ändå full sysselsättning - arbete åt alla. Men, som Samuel Johnson en gång
formulerade det: Vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser. Det är
inte viljan som har fattats, men väl förmågan.
Vad vi nu har att hantera är inte enbart en nedgång i den ekonomiska kon-
junkturen. Sverige lider också av strukturella problem som det kommer att
ta lång tid att rätta till. Det stora problemet är utslagningen av industrikapa-
citet, uteblivna investeringar och uteblivna satsningar på nyföretagande.
Enligt Industriförbundet kommer en femtedel av Sveriges industri, eller
80
200 000 jobb, att ha försvunnit mellan åren 1989 och 1992. Det betyder att
grunden för vårt välstånd eroderar.
Den borgerliga regeringen har nu lagt grunden för en ny start för Sverige.
För att lyckas måste vi frigöra oss från den mentala socialisering som genom-
syrar så mycket av den politiska debatten och tänkandet i Sverige.
Arbete skapas inte av politiska beslut om aldrig så sinnrika AMS-åtgärder
och aldrig så höga anslag av skattemedel. Arbete skapas genom att svenska
företag framgångsrikt kan konkurrera såväl internationellt som på hemma-
plan.
Regeringsdeklarationen anger mycket klart de förändringar som rege-
ringen avser att genomföra för att ge förutsättningar för framtidens arbets-
tillfällen. En fast föresats att föra in Sverige i den europeiska gemenskapen,
avveckling av löntagarfonderna, sänkningar eller avskaffande av i första
hand de skatter som är mest hämmande för investeringar och företagande,
en ny och positiv syn på företagande, sparande och enskilt ägande samt en
skola som ger kunskaper och färdigheter liksom satsningar på högre utbild-
ning och forskning - det är förändringar som lägger en första grund för fram-
tidens arbetstillfällen.
Lönebildningen måste ske enligt andra principer än de principer som den
socialdemokratiska modellen förutsatt. Parterna på arbetsmarknaden måste
ta det fulla ansvaret för en lönebildning som utgår från individens kunskaper
och prestationer. Löne- och skattepolitiken måste utformas så att det lönar
sig att arbeta och förkovra sig.
Genom att öppna de offentliga vård- och omsorgsmonopolen öppnas en
ny marknad för utveckling och nyskapande. De anställda befrias från den
politiska tvångströjan.
Arbetsrätten måste reformeras och utformas för morgondagens arbets-
marknad. Regler som hindrar och hämmar måste ändras eller tas bort. Det
gläder mig att jag i dag kan konstatera att arbetsmarknadsministern bekräf-
tar att den parlamentariska utredning som vi länge har begärt nu kommer
till stånd.
Arbetsförmedlingsmonopolet måste avvecklas. De fackliga organisatio-
nernas monopol på arbetslöshetsförsäkring måste ersättas av en allmän obli-
gatorisk försäkring. Det är inte acceptabelt att var tredje arbetslös saknar ett
godtagbart ekonomiskt skydd. Jag beklagar att det inte har varit möjligt att
uppnå enighet om att avveckla arbetslivsfonden. Dess medel skulle exempel-
vis räcka till en sänkning av arbetsgivaravgiften med minst 1,5 % under ett
år. Det skulle betyda mer för jobben än vad den nuvarande fonden någonsin
kan betyda.
I första hand handlar det om att stoppa den pågående utslagningen av ar-
betsplatser och människor. Det handlar om att riva murar och slakta många
heliga kor. Men det handlar också om att se till att människor inte drabbas
hårdare av arbetslöshet än vad som är oundvikligt. Arbetsmarknadspoliti-
ken har en viktig social funktion och en funktion för att hjälpa människor in
i och tillbaka till arbetslivet.
Arbetsmarknadspolitiken drar mycket stora kostnader. Under inneva-
rande budgetår har den hittills dragit 30 000 miljarder kronor inkl, kontant-
stöd och ytterligare 11 miljarder kronor för handikappåtgärder. Troligen kan
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
6 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 11
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
82
vi räkna med ännu högre kostnader. Det är nödvändigt att dessa mycket
stora medel används på ett rationellt och effektivt sätt. Arbetslöshet är ett
oerhört slöseri med människor och resurser. Jag är inte övertygad om att
dessa pengar alltid används på mest rationella och effektiva sätt. I själva ver-
ket vet vi ganska litet om kostnaderna för och effekterna av olika arbets-
marknadspolitiska åtgärder. Det krävs bättre uppföljning. Detta är särskilt
viktigt i ett läge där AMS har nått taket för sin förmåga, dvs. ca 3 % av ar-
betskraften i åtgärder, och där vi redan i utgångsläget har ett avsevärt bud-
getunderskott samt där samtliga sektorer i samhället har problem samtidigt.
Det finns inga snabba klipp som i ett slag skapar en fungerande arbets-
marknad, men vi har nu börjat dra upp Sverige ur arbetslöshetens stålbad,
och vi har börjat lägga grunden för en stabil arbetsmarknad i framtiden.
Anf. 73 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Jag ber i likhet med utskottsordföranden att få hälsa vår nye
arbetsmarknadsminister välkommen både i ämbetet och till hans första ar-
betsmarknadspolitiska debatt. Det faktum att Börje Hörnlund är trimmad i
arbetsmarknadsutskottets tradition och inriktning tror jag utgör en bra
grund för en god statsrådsinsats.
Sverige befinner sig i en allvarlig ekonomisk kris. Det har fört med sig en
drastisk försämring av läget på arbetsmarknaden. Arbetslösheten stiger trots
kraftigt ökade satsningar på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. AMS spår nu
att vi kommer att drabbas av den kraftigaste nedgången på arbetsmarknaden
sedan det dystra 30-talet. Varslen om uppsägningar ligger på en alarmerande
hög nivå, och fler varsel än någonsin leder till uppsägningar.
Antalet sysselsatta har minskat över hela arbetsmarknaden. Mest dramas-
tisk är nedgången av antalet sysselsatta inom industrin. Under de senaste
åren har över 100 000 jobb försvunnit i just den livsviktiga industrin. Både
den privata och offentliga tjänstesektorn har också drabbats av nedskär-
ningar.
Arbetslösheten bland ungdomar och handikappade ökar ännu snabbare
än bland befolkningen i övrigt. Det är ett dystert arv som den socialdemokra-
tika regeringen lämnar efter sig. Det är desto mer anmärkningsvärt som soci-
aldemokraterna under valrörelsen har anklagat andra partier för svartmål-
ning av det ekonomiska läget. Socialdemokraterna har inte mäktat att ge-
nomföra den nödvändiga strukturomvandlingen. I stället har svenska folket
invaggats i tron att läget i den svenska ekonomin är bra.
Det som nu krävs för att komma till rätta med problemen i svensk arbets-
marknad är en ny ekonomisk politik, en politik som innebär att vi kan skapa
nya, riktiga jobb. För det enda som kan öka sysselsättningen och återge de
arbetslösa tron på framtiden är just att de får jobb.
Utskottets ordförande Mona Sahlin talade om den svenska modellen och
avsåg då närmast arbetslinjen. Om denna linje har vi i riksdagen i allt väsent-
ligt varit överens. Hon tyckte illa om att det gjordes jämförelser med
Europa. Jag delar hennes uppfattning att våra arbetslöshetstal ännu inte är
jämförbara med många länders i det övriga Europa, men vi går i rask takt åt
det hållet, och det är mycket illavarslande.
Mona Sahlin frågade: Blir SKF-tjejerna lyckligare om aktieägarna får mer
och det blir karensdagar? På det kan jag svara att socialdemokraterna inte
helt har glömt av aktieägarna under den gångna mandatperioden. Sjukför-
säkringen har redan kraftigt försämrats, varför det är litet poänglöst att tala
om den saken. Den fråga som borde ha ställts av utskottsordföranden när
hon tidigare deltog i debatten är den här: Hur säkras jobben för dessa SKF-
tjejer? Att få veta det tror jag skulle göra dem lyckliga. Situationen är den
att detta gamla fina företag SKF till största delen har sin verksamhet på an-
nat håll än i Sverige. Därför borde både socialdemokrater och andra ställa
sig frågan: Hur säkrar och utvecklar vi jobben i Sverige?
I regeringsdeklarationen påtalas det nödvändiga i att investeringar i bl.a.
vägar och järnvägar skall kunna tidigareläggas. Jag tror det är bra att så sker.
Arbetsmarknadsministern sade alldeles nyss att arbetslinjen skall fullföljas
och att arbetslöshet är det största slöseri vi kan hålla på med. Det är bra och
värdefullt att detta klart sägs ut i kammaren och i denna debatt. Därför är
det viktigt att vi hävdar den aktiva arbetsmarknadspolitiken:
- en arbetsmarknadspolitik som innebär att de arbetslösa ges förutsättningar
att få nya arbeten,
- en arbetsmarknadspolitik som har till syfte att minska de oacceptabla so-
ciala effekter som långtidsarbetslöshet för med sig,
- en arbetsmarknadspolitik som innebär att arbetslinjen skall hävdas,
- en arbetsmarknadspolitik som innebär ett särskilt stöd till de speciellt ut-
satta grupperna på arbetsmarknaden och
- en arbetsmarknadspolitik som innebär att arbetsmarknadsstyrelsens hela
arsenal av sysselsättningsåtgärder utnyttjas.
Det dystra läget på arbetsmarknaden innebär också att risken för utslag-
ning på grund av arbetsskador ökar. Därför är det också en viktig uppgift för
den nya regeringen att föra en aktiv arbetsmiljöpolitik. På samma sätt som
inom miljöpolitiken måste vi sätta ett pris på arbetsmiljön såväl som på den
yttre miljön.
En annan väg att gå är att utarbeta former för personalekonomiska bok-
slut, som kan ge de arbetssökande en bra information om hur personalsitua-
tionen, arbetsskador och arbetsmiljö på företaget ter sig.
Arbetslivsfonderna måste användas som ett aktivt instrument för att man
skall komma till rätta med skadliga arbetsmiljöer. Fondernas reglementen
måste ses över så att onödig byråkrati kan undvikas. Det gäller både inom
fonderna som inom de företag som söker bidrag från fonderna.
Vi i folkpartiet vill i socialliberal anda slå vakt om allas rätt till arbete. Vi
måste i praktisk handling visa på arbetets värde för den enskilde individen
och för hela samhället. Vi slår vakt om anställningstryggheten och möjlighe-
terna till inflytande på arbetsplatsen för de anställda. Vi vill, som jag nyss
sade, arbeta för att förbättra arbetsmiljöerna.
Anf. 74 CARL-OLOV PERSSON (kds):
Herr talman! Det är ungefär lika mycket publik här i salen som på ett nor-
malt politiskt torgmöte hemma i Köping, men jag tror ändå att en sådan här
debatt har ett värde.
Sverige fungerar som en människa med förhöjt blodtryck. Den som drab-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
83
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
bats av den åkomman blir kall om händer och fötter. Sveriges ytterområ-
den - det vi kallar glesbygd - har drabbats av kylan. Ta Bergslagen som ett
exempel. Det som en gång var Sveriges händer håller på att bli ett industri-
museum, och nu står åkrarna i tur.
Åkermarken, som ligger insprängd i det mellansvenska landskapet och
som vittnar om fler tusenårigt odlarnit, håller på att växa igen. I området
Skinnskatteberg-Fagersta-Norberg skall 70% åkermarken tas ur bruk.
Svenska landskap som har levt på sina egna meriter töms på sysselsättning,
ungdom, kultur och service. Kvar blir de gamla, som får leva med landska-
pets förfulning och med den kulturella utarmningen.
Kylan tränger sig på. Ständigt kommer nya negativa besked, senast budet
från Kalix.
Medan tillväxten i skogen ligger på 100 miljoner kubikmeter, stannar utta-
get vid 70 miljoner. Skogsindustrin drar ner på kapaciteten i stället för att
investera. Om vi rensar exporten från importerade delar, står skogsnäringen
för 45 % av den svenska exporten, och när skogsnäringen nu lägger ner,
drabbar det naturligtvis handels- och bytesbalanserna mycket negativt.
Vad skall då regeringen göra? Skall den öppna företagsakuten? Det är inte
så lätt.
De lätta förtjänsternas tid är över. Vi kan inte devalvera oss ur krisen
längre. Plötsligt har vi fått öppna ekonomier liknande de östasiatiska bara
40 mil från våra gränser. I Baltikum är personalkostnaderna bara en tjugon-
del av Sveriges - 6 kr. per timme.
Nu krävs det att vi tillsammans tar ansvar för att Sverige får en sund mark-
nadsekonomi och att vi upphör med den låt-gå-politik som tidigare förekom-
mit.
Jag hoppas att den nya regeringen kan skapa den framtidstro som krävs
för att vi skall slippa se fram mot en ny förödande socialistisk era.
Herr talman! Låt mig fortsätta på liknelsen mellan människokroppen och
landet Sverige. Den kände läkaren Alf Spångberg har ett bra recept för den
som vill hålla sig frisk - ät mycket fibrer, drick mycket vatten och gå mycket:
• Ät mycket fibrer - spara på kaloriintaget. Vi får inte leva över tillgångarna
längre. Vi får inte fortsätta att låna till konsumtion vare sig från utlandet
eller från kommande generationer.
• Drick mycket vatten - försök inte med någon beroendeskapande verklig-
hetsflykt. Verkligheten är att politiker inte skapar jobben inom den pri-
vata sektorn. Politiker kan bara lägga till rätta så att kreativa människor
vågar och kan vara företagare. En varning till alla politiker - det är lättare
att förstöra företagandet än att bygga upp det.
• Gå mycket - arbeta mer, eller kanske effektivare. Alla som kan måste få
vara med i arbetet.
Det här är receptet för den sjuka samhällsekonomin. Men kom ihåg att
för att vi skall få patienten att ta medicinen krävs gemensamma värderingar,
en folkets vilja att vara med och ta ansvar. Jag är tacksam för den värdein-
riktning som är formulerad i regeringsdeklarationen. Jag hoppas och tror att
grunden har lagts för ett långvarigt, ansvarsfullt och framgångsrikt rege-
rande.
Anf. 75 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Det är litet märkligt med de nya partiernas företrädare här
i kammaren. De beklagar sig mycket över att det är så litet folk här. Jag
tycker att de då kan börja i sina egna partier och mana sina egna partikamra-
ter att vara i kammaren. Av tradition brukar utskottens representanter vara
närvarande i resp, ämnesdiskussioner.
De borgerliga partierna har alltid framhållit behovet av fasta spelregler för
kapital och företagsägande. De har heller ingen anledning att klaga över den
utveckling av skattesystemet som regeringen nu har aviserat skall genomfö-
ras. Lars Hedfors gjorde en bra genomgång av detta i den föregående debat-
ten.
Herr talman! De som däremot kommer att få känna på vad ändrade spel-
regler kan innebära i annan mening - negativ - är uppenbarligen de anställda
i såväl privat som offentlig sektor. De flesta av de borgerliga partierna har
aldrig ömmat särskilt mycket för dessa människor, och de har aldrig lovats
fasta spelregler, vilket de med fog kan hävda och vilket skall erkännas. Om
man tar del av de krav som har framförts och framförs i SAF-tidningen - som
får anses vara det ledande organet för högerkrafterna i landet - finner man
att det inte råder något tvivel om i vilken riktning intressegemenskapen går.
Om jag håller mig till det område som arbetsmarknadsutskottet har att be-
handla, är det inte precis småsaker som den kravmaskinen formulerar.
Ett krav är kraftigt sänkta arbetsgivaravgifter, som är en finansieringskälla
till stora delar av vårt välfärdssystem och som nogsamt avräknats i förhand-
lingar om tillgängligt löneutrymme under gångna tider. Inom SAF är man
ärlig och gör i en ledare fullt klart att en sådan sänkning måste finansieras
genom minskade offentliga utgifter på de breda sociala områdena - pensio-
ner, sjukförsäkring, barnomsorg, arbetslöshetsersättning osv.
I A-kassan skall enligt finansministern egenavgifterna höjas, och hela sy-
stemet skall förmodligen också förstatligas. Kassan drivs som bekant nu av
de fackliga organisationerna, och det var de som en gång själva byggde upp
kassan. Finansministerns eget parti har föreslagit en sexfaldig höjning av
egenavgifterna, vilket kommer att ge avgiftshöjningar från 25 - 30 kr. per
månad, som är det vanliga i dag, till 150-180 kr. per månad, om nuvarande
nivå på ersättningen skall behållas. Även de anställda skall känna av att ar-
betslöshet kostar, säger finansministern.
För att även göra det fackliga medlemskapet kännbart skall den skattere-
duktion som nu finns avskaffas och bidra till kapital och arbetsgivaravgifter-
nas sänkning.
I valrörelsen presenterade centern ett förslag till kraftiga försämringar i
lagen om anställningsskydd, särskilt för småföretagare. Det sammanfaller
med vad moderaterna sedan länge har krävt, även om moderaterna aldrig
har satt någon gräns för småföretag utan velat genomföra försämringar i la-
gen om anställningsskydd för alla företag.
Under förra mandatperioden antogs en ny arbetsförmedlingslag, som gav
vissa möjligheter att hyra ut arbetskraft. Men vi slog vakt om en enhetlig
samhällsstyrd förmedling, i enlighet med den ILO-konvention vi är bundna
av. De borgerliga partierna vill då säga upp ILO-konventionen. Jag tycker
att det skulle vara ganska uppseendeväckande om ett välståndsland som Sve-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
85
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
rige skulle gå den vägen med sina internationella åtaganden. Inom ILO har
vi antagit en rad konventioner som syftar till att ge löntagarna och de an-
ställda likvärdiga konkurrensvillkor samt att vi skall undvika social dump-
ning som konkurrensmedel. Vi har därför ILO-konventioner på många av
arbetslivets områden.
Om Sverige inte kan stå fast vid ILO-konventionen om arbetsförmedling,
vilka konventioner skulle då sämre bemedlade länder kunna tänkas säga upp
för att gynna sig, sina företag och sitt näringsliv? Hur skall andra länder göra
om Sverige inte ens anser sig kunna behålla konventionen om att ingen skall
kunna tjäna pengar på andras arbetslöshet?
Inte desto mindre, vilket har bekräftats i debatten i dag, ser det ut som
om förslag kan komma redan under hösten från den nya regeringen i denna
riktning.
I början av 1980-talet var kravet på sänkta ungdomslöner ett kärt område
för borgerliga politiker. Det har varit tyst på den fronten ganska länge. Men
nu börjar det igen komma krav från högerkrafterna genom SAF, och mode-
raterna har hakat på. Skall ett sådant förslag genomföras innebär det att en
lag måste stiftas som tar över avtalen. Man skall således i lag fastställa vad
ungdomen får tjäna och inte låta det regleras genom avtal mellan de fackliga
organisationerna och arbetsgivarna. Det skulle vara mycket uppseendeväck-
ande.
Ett viktigt beslut under förra riksmötet var ändringen i medbestämmande-
lagen, den s.k. lex Britannia, som är en förutsättning för att kunna hävda
svenska villkor på svenska arbetsplatser. Inget av de borgerliga partierna
ville ge de svenska löntagarna möjlighet att kunna hävda denna rätt genom
sina fackliga organisationer. Även i det sammanhanget skulle det vara intres-
sant att få veta om man kommer att införa ett internationellt register för sjö-
farten, som kommer att kasta tusentals sjömän ut i arbetslöshet.
Anf. 76 ULF MELIN (m):
Herr talman! Jag kommer ifrån ett län, Jönköpings län, där vi under en
mycket lång period i stort sett har varit befriade från arbetslöshet. Hos oss
har i stället arbetsmarknaden bokstavligt ropat efter arbetskraft, både kvali-
ficerad och okvalificerad. Under det senaste året har luften även gått ur ar-
betsmarknaden i mitt eget län. Vi är på väg att få arbetslöshetstal som vi inte
har upplevt i mannaminne. Bara under det här året har arbetslösheten mer
än fördubblats.
Socialdemokraterna misslyckades med sin ekonomiska politik, och det är
de som har ansvaret för den negativa utveckling som vi nu upplever på ar-
betsmarknaden. Framför allt är det ungdomar som kommer i kläm. I grup-
pen ungdomar mellan 18 och 24 år är arbetslösheten uppe i 8 %. Detta är en
mycket allvarlig utveckling. Det är passiviserande att inte ha något menings-
fullt att göra samtidigt som det är förödande för självkänslan och självför-
troendet att inte vara efterfrågad, att ingen behöver en.
Om vi skall vända den negativa utveckling som vi nu upplever är jag över-
tygad om att vi måste vidta långsiktiga åtgärder. Vi måste se till att underlätta
för småföretagen, vilket bl.a. kännetecknar Smålandsandan. Vi måste se till
86
att småföretagen får möjlighet att gro, att växa och utvecklas. Det är de som
är grundbulten för sysselsättningen i vårt land.
En åtgärd som är nödvändig är att ta bort skatten på det arbetande kapita-
let i de små och medelstora företagen. Det är en viktig signal om att vi skall
föra en företagsvänligare politik i landet, så att också investeringsviljan ökar.
Det gynnar Sverige, och det skapar nya arbetstillfällen.
Nästa steg måste bli att vi sänker arbetsgivaravgifterna och att vi sänker
momsen. Den enda vägen att gå för att få i gång industri och produktion är
att sänka skattetrycket, världens i särklass högsta. Vårt rekordhöga skatte-
tryck är det största hotet mot välfärden och jobben, eftersom det har lett till
att tillväxten har minskat alltmer och till att vi t.o.m. i år upplever en negativ
tillväxt.
Jag skall också ta upp ett annat område där en satsning innebär en långsik-
tig investering, nämligen den högre utbildningen. Jag är ledamot i den stat-
liga kompetensutredningen, och vi har gått igenom och kartlagt en mängd
olika områden när det gäller kompetensutveckling i arbetslivet.
På ett, men nog så viktigt, område har Sverige halkat efter, nämligen i
fråga om den högre utbildningen. Det här förhållandet är särskilt tydligt
inom tillverkning och produktion. På de flesta ämnesområden utbildar vi till
skillnad från andra industriländer färre akademiker och forskare än för 30 år
sedan. En relativt liten andel av befolkningen har högre utbildning. Svensk
industri blir alltmer lågteknologisk, ett resultat av den tredje vägens ekono-
miska politik.
Det finns flera skäl till en utökad satsning på universiteten och högsko-
lorna. Utan nya uppfinningar, ny teknik och nya metoder stannar näringsli-
vet. Jobben blir alltmer komplicerade. Svarvare måste lära sig programme-
ring, och bagare blir processtekniker, för att nu nämna några exempel. Mer
komplicerade jobb kräver mer utbildning. Därför måste det till en satsning
på den högre utbildningen så att Sverige åter når toppen.
I Jönköpings län utgörs industrin huvudsakligen av mindre och medelstora
företag. Under de senaste åren har en betydande högteknologisk industri
växt fram. Arbetstillfällena inom tillverkningsindustrin svarar för ungefär
30 % av sysselsättningen, att jämföra med 20 % i övriga riket. Länet är där-
emot underrepresenterat vad gäller sysselsättning inom tjänstesektorn.
Detta har enligt flera bedömare ett samband med det begränsade utbild-
ningsutbudet. Eftersom tillväxten antas ske inom den privata tjänstesektorn,
säger det sig självt att situationen för länet inger farhågor. Därför måste hög-
skolan i Jönköping tilldelas fler platser inför budgetåret 1992/93.
De knappa anslagen till lokala linjer och fristående kurser har utgjort och
utgör ett stort bekymmer. En annan omständighet som inneburit att gapet
mellan högskolan i Jönköping och de flesta andra högskoleenheter inte bara
förblivit oförändrat utan t.o.m. ökat när det gäller LIFT-anslagen är de med-
vetet regionalpolitiska satsningar som gjorts på högskolor i stillastående eller
tillbakagående regioner.
Men vi måste, herr talman, även bedriva friskvård, och det är rimligt att
högskolan i Jönköping får ytterligare 250 årsstudieplatser till lokala linjer
och fristående kurser. Då skulle högskolan komma upp i samma nivå i fråga
om sitt utbud av fristående kurser som övriga nya högskolor i landet. De nya
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
87
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
platserna skall fördelas mellan sektorerna för teknik, ekonomi och admini-
stration. Det skulle innebära en utbyggnad av ingenjörslinjerna samt av fri-
stående kurser och påbyggnadsutbildning inom tekniksektorn, grundläg-
gande juridikutbildning som komplettering till utbudet av ekonomiutbild-
ningar samt ett större utbud av språkutbildning. Detta är en av hörnstenarna
för en utveckling av näringslivet och en höjning av kompetensnivån inom
arbetslivet.
Anf. 77 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Den arbetslöshetskris som rasar i hela vårt land i dag har
pågått i de norrländska glesbygderna i drygt 18 månader, på sina håll kanske
i flera år. Dålig lönsamhet i de små och medelstora företagen blandas med
strukturomvandlingar av basnäringarna. Allt detta ger fog för AMS konsta-
terande att arbetslösheten kommer att bli den värsta sedan 30-talet.
I en lågkonjunktur finns det mycket goda skäl att rusta för framtiden. I
det ekonomiska läge som den socialdemokratiska regeringen försatt landet
blir detta mycket svårt. Trots detta finns ingen annan väg att gå om man vill
stärka landets svagaste områden inför framtiden.
Efter år av utredande och därefter ett mycket blygsamt resultat av den
regionalpolitiska utredningens arbete tvingas man ställa frågorna på nytt.
Hur skall en offensiv regionalpolitik vara utformad? Hur skall den förverkli-
gas med nuvarande ekonomiska kris i landet? Vad behöver göras - på såväl
kort som lång sikt?
Folkpartiet liberalerna har år efter år hävdat att mobiliseringspolitiken är
den enda rätta vägen. Man måste mobilisera de människor som finns och
verkar ute i bygderna. De vet vad som behöver göras. Därför är satsningar
på de enskilda människorna och på infrastrukturen av avgörande betydelse
för utvecklingen i glesbygden.
I en stor debattartikel i Dagens Nyheter i våras tog landshövdingarna i
Norrlandslänen upp frågan om Norrlandslänens stora betydelse för landet
som helhet. Nettoexporten från skogsindustrin enbart i Västernorrland är
större än hela den svenska bilindustrins nettoexport. Norrland betyder ge-
nom vattenkraften och skogsnäringen oerhört mycket för landet som helhet.
Därför är satsningar på vägar och järnvägar i Norrland en riksangeiägenhet.
Sedan något år tillbaka erbjuder SCA mycket goda villkor för de anställda
som vill pröva att starta eget ute i skogsbyarna. Det huvudsakliga skälet är
att byarna måste leva vidare för att skogsbruket skall kunna fungera. Insat-
ser måste alltså till för att förbättra glesbygdsvägarna och bygga ut telekom-
munikationerna för att göra det möjligt för människor att bo kvar i glesbyg-
den och därmed bidra till aktiv skogsnäring till gagn inte minst för skogsindu-
strin och för hela landet.
IREK 87 och vid många seminarier har frågan om kvinnorna i glesbygden
tagits upp. Undersökningar visar att många av inlandsorterna har brist på
kvinnor. De som först lämnar glesbygden är ju kvinnorna. Många frågar sig
vad som skall göras för att råda bot på detta problem.
Undersökningarna visar också att utbildningsmöjligheterna är dåliga lik-
som tillgången på attraktiva jobb för kvinnor och fritidssysselsättningen. Jag
88
har vid otaliga tillfällen frågat den tidigare regeringen varför man i detta läge
diskriminerar kvinnorna i glesbygden. Svaret har uteblivit.
Folkpartiet liberalerna hävdar att utbildning, utveckling, forskning och
kultur är avgörande inslag i en aktiv regionalpolitik. Glesbygdens folk måste
ha samma möjligheter till utbildning både på gymnasienivå och i högskola.
Den tekniska utvecklingen som televerket presenterar är därför mycket vik-
tig för denna angelägenhet. Detta betyder också att specialskolor, som sta-
tens skola för vuxna, måste ges goda möjligheter att fortsätta sin verksam-
het.
Finns inte möjligheten att skaffa behörighet för högskolestudier även i
glesbygden blir inte distansundervisningen vid högskolor och universitet den
spjutspets som den måste vara även för folket i glesbygden.
Herr talman! Debatten om inlandsbanans överlevnad är inte slut än. Med
den nya regeringen finns det goda möjligheter att rädda inlandsbanan. Jag
förutsätter att regeringen med stort intresse tar del av den utredning som
skall lämnas inom några veckor. Inlandsbanan är en profilfråga för den sam-
lade regionalpolitiken. Järnvägarna i vårt land kommer att bli alltmer bety-
delsefulla i framtiden. Det är därför orimligt att inte ta till vara och rusta
inlandsbanan för fortsatt trafik.
Herr talman! I regeringsförklaringen slås fast att satsningar på bättre vä-
gar och järnvägar är betydelsefulla för en aktiv regionalpolitik. De är en för-
utsättning för att småföretagen, som är ryggraden i glesbygdens näringsliv,
skall nå sina marknader och kunna sälja sina varor och tjänster. Det är därför
med glädje jag noterar att regeringen uttalar att sänkta socialavgifter skall
gälla för fler verksamheter i Norrlands inland. Det är inte vi politiker som
skall bestämma vilka verksamheter som skall bedrivas. Med detta besked
från regeringen diskrimineras inte heller kvinnor som vill bedriva verksam-
het i Norrlands inland. Nu kommer de att kunna driva företag på samma
villkor som männen.
Jag vill, herr talman, avsluta med att säga att en sänkning av skatter och
avgifter på de små företagen stärker utvecklingen och konkurrenskraften i
våra bygder. Det är enbart starka och väl fungerande småföretag som kan
rädda landets glesbygder. Det krävs en mobilisering ute i glesbygden. Enda
möjligheten är att fler och kraftfulla företag kan verka.
Anf. 78 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Att vara arbetslös är svårt. Att inte känna sig behövd någon-
stans, att vara utanför, att inte veta hur man skall klara sin försörjning och
sin framtid är nedbrytande. Särskilt svårt är det för ungdomar som aldrig
har varit inne på arbetsmarknaden och som nu resultatlöst letar efter jobb.
Handikappade och invandrare drabbas också svårt, likaså alla de som vars-
lats om uppsägning. Kvinnor som blir arbetslösa har svårare än män att få
nytt jobb.
Bordet som den socialdemokratiska regeringen lämnade efter sig är dukat
med en efter svenska mått mätt gigantisk arbetslöshet. AMS framtidspro-
gnos är minst sagt dyster. 4,5 % öppen arbetslöshet nästa år och 3 % i arbets-
marknadspolitiska åtgärder är siffror som vi aldrig trodde att vi skulle be-
höva uppleva i Sverige.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
89
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
90
I mitt hemlän - Älvsborg - där vi tidigare hade en lägre arbetslöshet än
genomsnittet i landet har läget förvärrats snabbt, så att vi nu ligger betydligt
högre än genomsnittet. Vi har speciella problem. Det är teko, bilindustrin
med dess underleverantörer samt neddragningar i kommunerna och i lands-
tinget. Enligt länsarbetsnämnden kommer det närmaste året att karaktärise-
ras av en kraftigt ökande arbetslöshet. Prognosen för augusti 1992 är 6,4 %
öppet arbetslösa. Befolkningen i Älvsborg har också en genomsnittligt lägre
utbildningsnivå än i övriga landet. Behovet av utbildningsinsatser på alla ni-
våer - högskola, gymnasier, komvux, folkhögskolor och arbetsmarknadsut-
bildning - är därför mycket stort.
Jag har tagit Älvsborg som ett exempel på län med stora problem, väl
medveten om att vi inte är ensamma. Det finns många andra län med mot-
svarande problem.
För att klara denna akuta kris krävs nu omedelbara åtgärder i form av sats-
ning på infrastruktur: utbildning, vägar och järnvägar. Det gäller satsningar
i hela landet som kan sättas i gång snabbt och som ger oss sådant som vi
behöver för framtiden. I regeringsförklaringen står mycket tydligt angivet
att regeringen avser att utnyttja varje del av den arbetsmarknadspolitiska
arsenalen och att AMS under hösten kommer att tillföras ytterligare resur-
ser. Detta har bekräftats av arbetsmarknadsministern alldeles nyss. Det är
den politik som vi i centern har hävdat i valrörelsen. Den öppna arbetslöshe-
ten och särskilt långtidsarbetslösheten måste nedbringas så långt det är möj-
ligt. All erfarenhet visar att de som går arbetslösa länge till slut inte står till
arbetsmarknadens förfogande. De slås ut. Förutom de rent mänskliga och
sociala konsekvenserna står vi då utan beredskap inför framtida konjunktur-
uppgång.
Det som är allra viktigast för framtiden är att förbättra den svenska ekono-
min och skapa framtidstro i företagen så att de ger varaktiga jobb. Det har
diskuterats tidigare i dag och jag skall bara säga några ord om småföretagen.
De åtgärder som vi föreslog i valrörelsen kommer nu att genomföras. Det
är glädjande. Detta gäller även en förenkling av regelverket för de mindre
företagen. Det är viktigt att säga att det är tryggheten för de arbetslösa som
vi slår vakt om.
En annan allvarlig fråga handlar om att ungefär en tredjedel av de arbets-
lösa i dag står utan arbetsmarknadsersättning. Det är socialt oacceptabelt
och leder till stor belastning på kommunerna vad gäller socialbidragskostna-
der. Vi i centern har länge krävt att en allmän arbetslöshetsförsäkring skall
införas. Detta kommer nu att utredas. Det är också positivt och glädjande.
Arbetsmiljöfrågorna är också viktiga. Bekämpningen av arbetslösheten
får inte ta över kampen för en bättre arbetsmiljö och för rehabilitering. Ar-
betslinjen måste gälla. Arbetet för att minska förslitningsskador, arbetsska-
dor och andra arbetsmiljöproblem måste bedrivas med kraft. Den psykoso-
ciala arbetsmiljön måste också uppmärksammas särskilt. Arbetslivsfondens
resurser ger stora möjligheter till förbättringar. De projekt som hittills har
kunnat utvärderas visar entydigt på stor lönsamhet. Insatta medel betalar sig
på kort tid i form av minskad sjukfrånvaro och minskad utslagning.
Eftersom vi vet att arbetsskador och förslitningsskador under 80-talet har
ökat allra kraftigast bland kvinnor, är de åtgärder som kan sättas in på kvinn-
liga arbetsplatser särskilt viktiga och lönsamma. Det är bra att en stor del av
arbetslivsfondens medel nu går till sådana arbetsplatser. Det är därför också
viktigt att fonden kan fortsätta sin verksamhet, vilket vi fick besked om tidi-
gare av arbetsmarknadsministern.
En annan arbetsmiljöfråga är det inflytande som Mona Sahlin tog upp tidi-
gare. All erfarenhet visar att den som kan påverka sin egen arbetssituation
också trivs bättre, har mindre frånvaro och över huvud taget mår bättre. Det
gäller inte minst kvinnor. Jag säger det därför att vi vet att kvinnor i allmän-
het har mycket litet inflytande på sina arbetsplatser. Det är någonting som
vi måste och skall arbeta för att förändra.
Anf. 79 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! När man har följt den allmänpolitiska debatten under ett par
timmar och hört det lugnande besked som arbetsmarknadsministern har
gett, kan man ändå instämma i hans ordval när han säger att läget är
oroande. Jag kom plötsligt att tänka på den gamla sångversen ”Löftena
kunna ej svika. Nej, de står evigt kvar”. Jag tror att regeringen har fått litet
kalla fötter och att eftertankens kranka blekhet ändå innebär att man satsar
på arbetslinjen. Det är bra.
Många frågar sig i dessa dagar: Kommer våra döttrar och söner att kunna
ges en framtida utkomst om de bor i skogslänen? Kommer Värmland och
övriga skogslän att rymmas i det av regeringen myntade begreppet Hela Sve-
rige skall leva och utvecklas?
Jag verkar i ett av skogslänen, där vi i dag upplever en rätt så trist och
besvärlig vardag. Dagens arbetsmarknad präglas av att antalet arbetslösa
ökar vid varje räkningstillfälle. Varslen stiger. Lediga platser är mer eller
mindre obefintliga i våra bygder.
Mitt eget hemlän, Värmland, har en betydande arbetslöshet med närmare
6 000 arbetslösa, eller 3,4 % av den yrkesverksamma befolkningen. De sex
skogslänen redovisar totalt drygt 35 000 arbetslösa och toppar därmed den
föga smickrande arbetslöshetsligan med allt ifrån 3,4 % i de södra delarna
upp till 4,4% i Norrbotten.
Herr talman! Samtliga skogslän redovisar arbetslöshetssiffror som ligger
klart över riksgenomsnittet på 3 %. Under valrörelsen gick Börje Hörnlund
och andra borgerliga partiföreträdare ut och sade att arbetslösheten inte får
tillåtas stiga över 3 % i någon del av landet. Verkligheten har redan sprungit
förbi arbetsmarknadsministern och andra. Detta är den bittra sanningen.
Samtliga branschområden berörs av lågkonjunkturen, men tillverknings-
industrin och inte minst bygg- och anläggningsindustrin toppar statistiskt
sett. Krisen inom bygg- och anläggningsindustrin är en direkt följd av de bor-
gerligas vallöfte att riva upp det av riksdagen tidigare antagna bostadsfinan-
sieringssystemet. Som vi alla vet brukar byggare, beställare och partsorgani-
sationer tillsammans med berörda myndigheter tidsplanera igångsättandet
av jobben. Det har inte gjorts på många håll i landet. Därför ser det ut som
det gör. Jag förutsätter att man inte kan tillåta en arbetslöshet som kanske
ligger på 20 - 25% av de yrkesverksamma byggjobbarna inom vissa områ-
den. Här måste regeringen vidta åtgärder för att trygga sysselsättningen
inom bygg- och anläggningsbranschen.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
91
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
92
TCO-distriktet i Värmland gjorde ett uttalande strax efter valet. Man sade
för det första att man vill jobba, bo och leva i Värmland. För det andra vill
man ha en friare resursanvändning av AMS-medlen. För det tredje vill man
att den befintliga arbetskraften inom den statliga sektorn skall få ha jobben
kvar, att den inte skall permitteras. För det fjärde förutsätter man att den
nya regeringen fullföljer infrastruktursatsningarna. Det är viktigt. Inte minst
vill man att satsningen på högskolorna sker på ett konkret sätt.
Nu är det bekymmersamt. Nu får väl Kjell Ericsson, som skall upp till de-
batt, övertyga arbetsmarknadsministern och industriministern om att det är
viktigt att satsa på skogslänen och på Värmland och att det är viktigt att de
vallöften som ströddes under veckorna före valet infrias. Det finns en för-
väntan bland människorna hemma i Värmland och i skogslänen att de skall
få jobb. Det finns en uppsjö av objekt allt ifrån vägar, järnvägar, luftfart osv.
Får vi jobben skall vi nog klara av resten, säger de flesta värmlänningar nu.
Vi är inte rädda att hugga i bara vi får chansen att ha någonting att bita i.
Det är detta som är frågan.
Jag såg en rubrik häromdagen: ”Ministrar ger olika signaler”. Det gällde
arbetsmarknadsministern och industriministern som tydligen sänder på olika
våglängder. Jag hoppas att arbetsmarknadsministern ”tar ett snack” med in-
dustriministern och att man fullföljer det som sades i debatten här i kamma-
ren i våras om att det är viktigt att regeringen ser till att de regionalpolitiska
synpunkterna vägs in i alla åtaganden från alla fackministrar. Det gäller stat-
liga verk, myndigheter, departement osv.
En annan viktig fråga är hur satsningarna på högskolorna kommer att ske
i framtiden. Kommer högeralliansens idéer om att man bara skall satsa på
universiteten vara det avgörande, då kan vi nog säga god natt till regionalpo-
litiken, för högskolan i Karlstad och högskolorna i skogslänen och alla andra
län har betytt och betyder oerhört mycket. Får de fasta forskningsresurser?
Kommer en proposition att läggas fram under mandatperioden så att vi får
tillfälle att syna den närmare i sömmarna? Jag förutsätter att man så små-
ningom successivt ger fasta forskningsresurser till högskolorna.
Herr talman! Det är många frågor som hopar sig, men sex minuter går
snabbt. Jag hoppas än en gång att Kjell Ericsson kan övertyga ministrarna i
regeringen om att det är viktigt att det satsas på Värmland och skogslänen.
Anf. 80 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! När man hör Magnus Persson får man nästan uppfattningen
att det skulle vara den nya regeringen som bär skulden för nuvarande arbets-
löshet och nuvarande förhållanden. Ni har ju haft regeringsmakten i nio år,
och det har blivit som det har blivit. Efter 14 dagar skulle alltså den nya rege-
ringen ha orsakat rådande förhållanden.
Jag kan bara säga att centern hela tiden har satsat på arbetslinjen. Vi har
också hela tiden satsat på att hela Sverige skall leva och kommer att göra så
också i fortsättningen.
Vi har tidigare här i debatten hört om de allvarliga problem som vi står
inför när det gäller vår ekonomi och näringslivets konkurrenskraft och som
direkt drabbar arbetsmarknaden. Dessa svårigheter gör också att de regio-
nala obalanserna och problemen förstärks.
Vi står inför en situation på arbetsmarknaden som är värre än den vi hade
i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Ja, det sägs ju numera att man
får gå tillbaka till 1930-talet för att hitta något motsvarande. I vissa kommu-
ner i mitt hemlän är nu arbetslösheten över 6 %, och ungdomsarbetslösheten
är långt värre.
För att klara denna svåra situation behövs åtgärder - behoven har funnits
där länge, något som jag påpekat tidigare i denna kammare - på både kort
och lång sikt. På lång sikt är det ett absolut måste att ge näringslivet förut-
sättningar att bli konkurrenskraftigt gentemot vår omvärld. Vi har i dag en
situation där stora delar av vår industri har bekymmer.
Inom vissa delar av verkstadsindustrin, t.ex. bilindustrin, är det mycket
bekymmersamt, inte bara för Volvo och Saab utan också för deras många
underleverantörer på olika orter i Västsverige. Men också många andra de-
lar inom svensk industri har det svårt, vilket gör att det nu måste vidtas
många olika åtgärder för att förbättra situationen.
Den nya regeringen får därför nu ett mycket tufft arbete med att ge vårt
näringsliv den injektion som behövs för att få fart igen. Det centrala målet
måste nu vara att återvinna utvecklings- och tillväxtkraften i svensk eko-
nomi. Men det kommer att bli en lång och mödosam väg att gå.
Regeringsdeklarationen anger färdriktningen för att förändra och för-
bättra Sverige. Det behövs konkurrensbefrämjande åtgärder, och det er-
fordras en satsning på och utbyggnad av eftersatt infrastruktur. Det kommer
att göras ökade satsningar på utbildning och forskning. Det behövs också
ökade investeringar i ny teknik så att våra företag kan utveckla och tillverka
sina produkter i Sverige.
En mycket väsentlig del i arbetet med att åter göra Sverige till en ledande
industrination blir satsningen på småföretagen. Förmögenhetsskatten på ar-
betande kapital skall avskaffas, arvsskatten lindras, de sociala avgifterna på
vinstandelar i företag tas bort och regelverken för de mindre företagen för-
enklas. Sedan kan tilläggas att löntagarfonderna kommer att avskaffas. Det
är en symboliskt viktig handling.
Riskkapitalförsörjningen till småföretagen måste också förbättras. Det
planeras en omfattande utförsäljning av statliga företag för att sprida ägan-
det. Frigjorda medel kan man sedan använda till offensiva investeringar i
infrastruktur.
Många småföretag finns i dag inom turistnäringen. Denna näring har som
bekant sedan den nya turistmomsen infördes haft stora problem. Därför är
det nu viktigt att momsen på turism, hotell och restauranger samt resor
sänks. Kombinationen av sänkningen av turistmomsen med momsen på inri-
kes persontrafik och sänkningen av arbetsgivaravgifterna i inlandet kommer
förhoppningsvis att ge turistnäringen ny fart i vårt land.
Som jag tidigare nämnde finns satsningen på infrastruktur med i regerings-
förklaringen. Denna satsning kommer att bli synnerligen angelägen när det
gäller att förbättra förutsättningarna för näringslivet i hela Sverige. I mitt
hemlän Värmland, som på många andra platser i vårt land, finns det ett stort
behov av investeringar i vägar, järnvägar, flyg och utbildning.
De medel som satsats i Värmland under den socialdemokratiska rege-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
93
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
94
ringen har varit alltför små. Detta har gjort att det finns en stor eftersläpning
på nödvändiga investeringar.
Strax före valet kom beskedet att E18 mellan Hån och Riksgränsen skulle
byggas om. Och detta är jag tacksam för. Vi har länge kämpat för att få bygga
bort denna flaskhals. Det finns dock många andra vägar, t.ex. vägarna 45, 61
och 62 samt många grusvägar, som måste få en genomgripande upprustning.
Likadant är det med järnvägen Stockholm-Karlstad-Oslo. Där finns
också stora behov av investeringar, liksom när det gäller en ny flygplats i
Värmland. I den tid av arbetslöshet som vi nu upplever måste det vara riktigt
med dessa investeringar, som direkt ger arbetstillfällen, men de skapar också
underlag för bättre förutsättningar i framtiden.
Utöver vad jag nu har angivit kommer på kort sikt hela arsenalen av övriga
arbetsmarknadspolitiska åtgärder att behövas för att man skall komma till
rätta med dagens arbetslöshet.
Herr talman! Jag vill också säga några ord om vårt jordbruk, som befinner
sig i en omställningsperiod, vilken har skapat stort misstroende inom nä-
ringen. Även här gäller det att skapa förutsättningar för en framtida stark
näring i hela landet. Vårriksdagens ändringar till det sämre av 1990 års livs-
medelspolitiska beslut gör att många känner en stark oro för framtiden. Där-
för är det bra att denna fråga tas upp i den nya regeringens deklaration.
Det kommer nu att tillsättas en särskild kommission som skall följa arbetet
med jordbrukets omställning. Om vi vill bevara ett svenskt jordbruk och slå
vakt om ett öppet och levande kulturlandskap, måste vi också ge ekono-
miska förutsättningar för detta.
När det gäller jordbruket i norra Sverige sades det i beslutet från 1990 att
lönsamheten ej skulle försämras i någon nämnvärd omfattning. Trots detta
har lönsamheten försämrats högst avsevärt. Därför är det viktigt att den
grupp som skall se över stödet till jordbruket i norra Sverige snabbt kommer
med ett positivt förslag som ger näringen framtidstro.
Anf. 81 MAGNUS PERSSON (s) replik:
Herr talman! Som ledamot av en borgerlig regeringskonstellation är nu
Kjell Ericsson en av dem som skall påverka och se till att jobben skapas där
de bäst behövs. Det var egentligen inte någon anklagelse som jag kom med.
Vi har dock haft en hygglig arbetsmarknadssituation totalt sett i Värmland
under de senaste 6-8 åren. Jag har varit med så länge att jag har upplevt en
fördubblad arbetslöshet jämfört med den som vi i dag har - detta under
skilda regeringar med olika konstellationer.
Kjell Ericsson sade att regeringen har en tung och mödosam väg att
vandra. Det är klart, men de första stapplande stegen kan nu börja tas. Det
är vad folk ute i bygderna förväntar sig.
Jag har inte varit nöjd med resursfördelningen i alla lägen. Men framtiden
får väl utvisa om det är den tidigare socialdemokratiska regeringen som har
satsat mest eller om den nyvalda borgerliga regeringen kommer att satsa
mer. Detta kan vi ju träta om i ett senare skede när vi har fått ytterligare
bevis.
Min rekommendation till Kjell Ericsson och till mina kolleger på Värm-
landsbänken är: Gå till era partiers regeringsföreträdare, främst till industri-
ministern och arbetsmarknadsministern, och se till att det så långt möjligt
skapas jobb i våra hemlän. Det är Värmland och skogslänen som i dag är
mest utsatta. Där är det 35 000 personer som går utan jobb.
Anf. 82 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Magnus Persson sade att sysselsättningen i Värmland har va-
rit god under de senaste åren. Så har situationen egentligen varit under
många år i hela vårt land.
Devalveringseffekten bidrog också till att skapa arbetstillfällen. Samtidigt
skedde det en eftersläpning av nödvändiga investeringar. Denna försum-
melse gör att man nu ligger efter på många olika områden. Detta slår dubbelt
hårt, inte minst mot bilindustrin. Där behövs det nya investeringar för att
man skall kunna producera nya delar till t.ex. Volvo och Saab. I dag klarar
man inte konkurrensen med utlandet. Här måste det till en utveckling av ny
teknik som kan vara till hjälp för bilindustrin att bli konkurrenskraftig, även
i Sverige.
Tidigare i dag kunde vi lyssna till arbetsmarknadsministern. Han lade
fram ett paket, där han presenterade olika åtgärder som behöver vidtas, inte
minst när det gäller inlandet, såsom satsningar på infrastruktur, på vägar,
järnvägar, utbildning och också på den högre utbildningen ute i regionerna.
Allt detta är viktiga åtgärder som den nya regeringen har tagit upp i sin rege-
ringsdeklaration och som jag och andra kommer att arbeta för.
Anf. 83 AXEL ANDERSSON (s):
Herr talman! På arbetsmarknads- och regionalpolitikens områden har vi
varken råd eller tid med en politisk smekmånad. Dag för dag ökar arbetslös-
heten i skogslänen och närmar sig snabbt tvåsiffriga procenttal. Ansvaret vi-
lar tungt på den nye arbetsmarknadsministern och den nya regeringen.
Ett paket har utlovats, men ingenting har sagts om innehåll och omfatt-
ning. I den omfattande regeringsdeklarationen inleds det lilla regionalpoli-
tiska avsnittet med en kort men mycket förpliktande mening: ”Hela Sverige
skall leva”. Det är bra, men hur tänker regringen gå till väga?
Herr talman! I Gävleborgs län behövs stora infrastrukturella satsningar.
Projekten är klara, och det som fattas är beslut av den nya regeringen om
igångsättning.
Det behövs förbättringar av E4 mellan Söderhamn och Hudiksvall,
snabbtåg Stockholm-Sundsvall, upprustning av norra stambanan genom lä-
net samt sist men inte minst: en nödvändig förstärkning av högskolan i Gäv-
le-Sandviken, och det står högst upp på vår dagordning.
Herr talman! Hur skall en regering med stora skattesänkningar för främst
kapital- och förmögenhetsägare som övergripande mål kunna ställa upp med
tillräckliga resurser? Och finns den politiska viljan utöver arbetsmarknads-
ministerns vilja? Han måste ju ha den övriga regeringen med sig. Hur skall
den i oppositionsställning så vältalige och engagerade glesbygdsförespråka-
ren Börje Hörnlund få med sig sin marknadsinriktade regeringschef på nöd-
vändiga regionalpolitiska insatser i skogslänen?
Herr talman! Frågorna är många, men svaren lär nog dröja. Under tiden
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
95
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
96
sprider sig oron och misstron bland folket i allmänhet och i skogslänen i syn-
nerhet. Vi socialdemokrater kräver aktiva, kraftfulla åtgärder, nu.
Nödvändiga strukturella investeringar i de statliga företag som i stor ut-
sträckning dominerar skogslänens arbetsmarknad måste genomföras. Vi sä-
ger nej till den omfattande utförsäljning av statliga företag som regeringen
aviserat - det löser inga långsiktiga problem i skogslänen. Vi säger ja till en
ökad vidareförädling inom basnäringarna och ja till omedelbara, nödvän-
diga infrastruktursatsningar i skoglänen.
Herr talman! I det borgerliga regeringsunderlaget i denna kammare ingår
mina kolleger på länsbänken: Rolf Dahlberg (m), Hans Lindblad (fp), Karin
Starrin (c) och Pontus Wiklund (kds). När jag tittar ut över den nu nästan
tomma Gävleborgsbänken, kan jag konstatera att inte någon av mina bor-
gerliga kolleger anser det vara intressant att närvara i kammaren eller att
delta under den regionalpolitiska debatten. Jag vill ändå via protokollet
ställa några frågor till mina kolleger:
Hur ställer ni er till regeringens aviserade förslag att slopa den nuvarande
skatteutjämningen mellan rika och fattiga kommuner utan att man har redo-
visat vad man tänker sig i stället? Vad har ni att säga om förslaget om en
högsta tillåtna kommunalskatt på 30 kr./skattekrona? Stödjer ni dessa för-
slag? Om svaret är ja, betyder det att ni medvetet ställer upp på en påtvingad
social nedrustning i samtliga Gävleborgs tio kommuner och i vårt landsting.
Är skattesänkningar viktigare också för er än en rättvist fördelad och bra
välfärd för de människor som lever och bor i Gävleborgs län?
Herr talman! Vi socialdemokrater kommer med all kraft att motarbeta
alla försök att försämra förutsättningarna för människor att leva och bo i
skogslänen.
Solidaritet mellan olika delar av vårt land, en rättvis fördelningspolitik och
en regering som utvecklar förutsättningar och inte avvecklar dem behövs om
hela Sverige skall leva.
Anf. 84 STIG BERTILSSON (m):
Herr talman! I det regionalpolitiska avsnittet av den här debatten vill jag
med anledning av de senaste dagarnas händelser i Fyrstad belysa situationen
för flyget i Fyrstadsregionen, dvs. i Vänersborg, Trollhättan, Uddevalla och
Lysekil.
Flyget har under många år haft stor betydelse för näringslivets utveckling
i Fyrstad. Snabba in- och utrikestransporter har blivit allt viktigare förutsätt-
ningar för olika verksamheter.
Betydelsen av goda kommunikationer har också speglat sig i resande-
strömmen från Trollhättan-Vänersborgs flygplats, som regionens flygplats
heter. Under 80-talet har antalet resande ökat från något 10 000-tal vid de-
cenniets början till ca 160 000 resenärer under 1990.
Trollhättan-Vänersborg har blivit flygplats inte bara för Fyrstad utan
också för delar av Bohuslän, Dalsland och Västergötland. Exempelvis har
glesbygden i Dalsland genom flygplatsen knutits till acceptabla förbindelser
med resten av landet. Det är ingen överdrift att påstå att spridningseffekten
för flyget är god till Dalsland och stora delar av Bohuslän.
Av kända skäl, herr talman, har flygverksamheten i år minskat i landet.
Detta gäller också för Fyrstads flygplats, som fått vidkännas en nedgång med
omkring 20 - 25 %.
Detta har skett i en tid när det konsortium med berörda kommuner som
driver flygplatsen har haft uppgiften att undersöka förutsättningarna för
byggnation av en ny flygplats i regionen. Den nuvarande flygplatsen är näm-
ligen otillräcklig och utgör ett provisorium. Den har även betydande miljö-
mässiga brister.
Flygplatsfrågan har naturligtvis lokalt varit en stor fråga i valet. Resultatet
av de populistiska strömningar som fått fotfäste i partierna har lett till att
flygplatsbolaget häromdagen beslutat att skrinlägga alla planer på en ny flyg-
plats. Skrämda av en högröstad opinion har de som för inte så länge sedan
var ense om att en ny flygplats inom överskådlig framtid är nödvändig för
regionen och dess näringsliv nu förmåtts att helt avsluta allt arbete på en ny
flygplats.
Jag förstår att man, i en tid när antalet flygresenärer minskar, inte går ut
och fullföljer byggandet av en ny kostnadskrävande flygplats. Jag kan emel-
lertid inte förstå hur man helt plötsligt kan tänka så kortsiktigt att man inte
mer funderar över vad som på sikt kommer att hända i regionen. Det finns
anledning att befara att man med det beslut som nu har fattats har gjort re-
gionen en stor otjänst.
Herr talman! I Fyrstadsregionen med omland bor flera hundratusen män-
niskor. Det är ingen överdrift att påstå att flyget har varit av stor betydelse
för regionens utveckling. Ändå är det långt kvar innan flyget i Fyrstad når
samma nivåer som i jämnstora befolkningskoncentrationer, t.ex. i Karlstads-
och Jönköpingsområdet. Där är flyget betydligt större än vad det är i Fyr-
stad. När Fyrstad nu, trots det jämförelsevis låga antalet flygresenärer, tycks
stå inför betydande inskränkningar i verksamheten, är jag övertygad om att
det kommer att innebära betydande svårigheter för den här regionens ut-
veckling. Som jag ser det finns det anledning att hysa stor oro för hur bl.a.
näringslivet och den nya statliga högskolan i området kommer att utvecklas
under de närmaste åren.
Eftersom Fyrstads flygplats är en kommunalt driven flygplats så är den i
dag i första hand inte en statlig angelägenhet. Det torde emellertid vara en
alldeles uppenbar risk för att Fyrstad som helhet i ökad grad blir en angelä-
genhet för Sveriges riksdag och regering. Tillväxten i regionen är för närva-
rande svag och arbetslösheten har, som en följd av den förda politiken i vårt
land ökat markant. Regionen är också mycket beroende av ett fåtal stora
industriföretag.
Med det här, herr talman, har jag velat fästa riksdagens uppmärksamhet
på hur kortsiktiga förändringar i antalet flygresenärer kan få betydande kon-
sekvenser för ett arbete med en flygplats som faktiskt bedrivits långsiktigt.
Det är min förhoppning att de kommunala företrädarna i Fyrstad åtminstone
som ett minimum fortsätter att på utredningsnivå arbeta vidare med en ny
kapacitetsstark flygplats för regionen. Sannolikt blir det då också en angelä-
genhet som staten och andra intressen måste engagera sig i. Med detta vill
jag ha sagt att det just i dag inte är läge för att fullfölja byggandet av en ny
flygplats. Däremot måste beredskapen finnas för att en ny flygplats skall
kunna anläggas när behov finns dokumenterade. Ingen skall bli förvånad om
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 11
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
98
det visar sig att en sådan flygplats måste stå klar och användbar före 90-talets
slut om inte regionen skall halka efter. Eftersom planerings- och genomför-
andetiden för en flygplats kan sträcka sig upp emot tio år, är risken stor för
att Fyrstad, i och med de beslut som nu har fattats, har tillfogats allvarlig
skada för framtiden.
Som det nu ser ut, herr talman, kommer inte kommunerna i regionen nå-
gon gång att klara den här flygplatsfrågan. Jag vill därför förbereda riksda-
gen på att det kan komma att visa sig att flygplatsen i Fyrstad, som en del av
det svenska flygnätet, så småningom blir en angelägenhet just för vår riks-
dag.
Anf. 85 RUNE EVENSSON (s):
Herr talman! Framtidsutsikterna är dystra när det gäller sysselsättningen.
Detta är en landsomfattande företeelse. I den del av vårt land som jag repre-
senterar, Norra Älvsborg, ser vi med stor oro på framtiden. Arbetslösheten
ökar i alla kommuner och osäkerheten är stor beträffande framtidssatsningar
i företagen.
Regeringsskiftet har inte precis bidragit till ökad optimism på detta om-
råde. Vilken politik kommer den nya regeringen att bedriva på dessa viktiga
områden?
Vad avser bostadsbyggandet har regeringen gett besked. Räntelånesyste-
met skall inte införas. Detta besked har nu lamslagit bostadsbyggandet. Hus-
fabrikanterna hotar med byggstopp. Hur skall regeringen kunna leva upp till
regeringsdeklarationen ”Bra bostäder till en rimlig kostnad”.
Alternativet är då ökande subventioner, något som regeringen har sagt sig
inte vara anhängare av. Följden blir kraftigt ökade hyror främst i nyproduk-
tion. Då kommer de boende att få uppleva vad regeringen menar med ”rim-
lig kostnad”. Spekulationerna är redan i full gång. Stannar ökningen vid
1 000 kr. i månaden eller blir det mera? Denna oklarhet kommer framöver,
men främst nu i vinter, att drabba byggindustrin hårt.
Enligt beslutet om räntelån, som skulle ha införts 1992, skulle i finansie-
ringshänseende reparationer samt om- och tillbyggnad, de s.k. ROT-arbe-
tena, likställas med nybyggnation. Det skulle sätta i gång ROT-verksamhe-
ten igen, som genom höjda räntor hållits tillbaka tidigare. Om räntelånen
nu inte införs bör regeringen generellt släppa loss ROT-verksamheten. Det
behövs för byggsysselsättningen och underhållet av det befintliga bostadsbe-
ståndet. Bl.a. har byggnadsarbetarna och hyresgästernas organisationer i
Göteborg krävt detta. Tänk om, när det gäller bostadsfinansieringen.
I vår del av Sverige har vi lagt fram ett program för utveckling av Norra
Älvsborg. Detta program utgår från allas rätt till arbete, bostad, social ser-
vice, utbildning och kultur. Regionalpolitiskt stöd är en nödvändighet för att
uppnå dessa mål inom delar av detta område, framför allt i Dalsland. Därför
är vi tacksamma för att föregående riksmöte biföll en motion, från oss social-
demokrater i valkretsen, om att norra Dalsland även i fortsättningen skall
tillhöra stödområdet. Vi förutsätter nu att den borgerliga regeringen inte
minskar det regionalpolitiska stödet.
Älvsborgs län är landets mest industrialiserade län. Därför är vi också
känsliga för konjunktursvängningar. Vårt område är också mycket beroende
av bilindustrin, både av den direkta tillverkningen och av bilindustrins un-
derleverantörer. Även om Saab i Trollhättan nu efter en kraftig personalned-
dragning åter börjat rekrytera, inger beroendet av bilindustrin oro. Sats-
ningar måste därför ske på förnyelse och utveckling mot ett allsidigare nä-
ringsliv.
Högskolan i Fyrstad måste utvecklas och satsning måste ske på forskning.
Det är viktigt att näringslivets förnyelse möts med kraftfulla utbildningsre-
surser.
Försurningen i Västsverige inger också farhågor. Miljökraven måste vägas
in i all verksamhetsplanering. Vi socialdemokrater har länge drivit kravet att
miljövårdsarbetet runt Vänern bör samordnas bättre.
Järnvägen mellan Göteborg och Oslo bör självklart följa befintlig sträck-
ning. Dubbelspår bör byggas till Mellerud. Tvärförbindelsen mellan Udde-
valla och Herrljunga är viktig att bevara. Med den utveckling som tågtrafi-
ken har fått på västra stambanan har argumenten för tågtrafiken betydligt
ökat.
Regeringen bör snarast ta ställning i fråga om Norge-Väner-länken och
följa banverkets beslut.
Pendeltågstrafiken bör utvecklas så att sträckan Göteborg-Vänersborg på
allvar prövas i detta avseende samt, så att pendeltågen Göteborg-Alingsås
utökas med turer till Vårgårda och eventuellt till Herrljunga. Satsning på
godstransporter på järnväg bör intensifieras och godsterminaler för detta
också byggas.
Den dåliga vägstandarden är ett hinder för bygdernas utveckling. Företag
tvekar att etablera sig i dessa områden, då de ofta är beroende av en bra
vägstandard. Detta gäller framför allt Dalsland, men också andra områden,
exempelvis Herrljunga kommun, där företag upplever den dåliga vägstan-
darden som en allvarlig begränsning för framtida satsningar. Riksväg 45 med
sin stora trafikmängd bör snarast få status som Europaväg. Trafiken på Vä-
nern och Göta älv bör utvecklas. Länsstyrelsen bör utreda och lägga fram
förslag om detta. Det är viktigt att de resurser som har avsetts att satsas på
vägar, järnvägar och kollektivtrafik inte minskas.
Utvecklingen i Västsverige mot en ny länsindelning bör fortsätta. Dagens
situation bör förändras. Göteborgsregionen, som är en enhet i många sam-
manhang, hämmas av att tre län ingår i denna. Detta kan tillfälligt lösas med
projekt- och samarbetsgrupper, men på sikt måste de administrativa grän-
serna förändras.
Lerum och Ale kommuner som tillhör Älvsborgs län ingår också i Göte-
borgsregionen. De ingår också i Göteborgsregionens Kommunalförbund
som är ett samarbetsorgan för Göteborgsregionen. Detta samarbetsorgan
arbetar med kommunövergripande frågor, bl.a. planeringsfrågor. Nyligen
antogs i detta förbund ett program som kallas ”Den go’a regionen”. Detta
är en ambitiös vision om framtiden. Kommunalförbundets uppgifter borde
kunna öka i framtiden. För att detta skall bli möjligt måste styrelserepresen-
tationen ändras. Ett samarbetsorgan för elva kommuner kan aldrig bli tro-
värdigt om en kommun ensam tillåts dominera över tio andra.
I detta anförande instämde Ingvar Johnsson, Britt Bohlin och Lena Kle-
venås (alla s).
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
99
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
100
Anf. 86 EVA JOHANSSON (s)
Herr talman! När socialdemokraterna utformar sin politik sker det med
utgångspunkt i att alla människor, inte bara några, skall ha del av den grund-
läggande trygghet det innebär att ha t.ex. arbete, bra bostad, utbildning och
vård och omsorg när det behövs.
Stockholmsregionen är kanske den mest segregerade i hela vårt land. Här
är de kommersiella krafterna starkare än på något annat håll. Och vi kan
konstatera att de politiska företrädarna för dessa krafter efter valet har skaf-
fat sig ett nära nog totalt grepp också över den sektor som är vår gemen-
samma och är demokratiskt styrd. Det innebär stora risker för ökade klyftor
och därmed ökade risker för konflikter människor emellan.
Jag skall ta upp några exempel på sådana beslut som vi tycker att riksda-
gen bör fatta för att storstaden skall bli bra att leva i för alla, inte bara för
några. Många tidigare talare har i dag talat om vikten av att människor har
arbete, och det gäller naturligtvis även storstadsregionernas befolkning. Jag
skall ta upp ett par andra områden som också är viktiga för ett bra liv.
Det måste byggas fler bostäder. I alla kommuner finns köer - köer av
unga, av flyktingar, av dem som vill skiljas och av alla andra som vill ha en
annan bostad än den de har.
Gemensamt för många av dessa människor är att de inte har råd att köpa
de bostäder som bjuds ut på marknaden i dag. De söker en vanlig hyreslä-
genhet med en rimlig hyra. Det är det enda de kan klara av. Att, som rege-
ringen föreslår, i det läget dra ner stödet till byggandet och boendet får två
omdelbara effekter. Det blir stopp för byggandet. Och det blir omöjligt för
människor med vanliga inkomster att efterfråga en lägenhet. Visst kortas
köerna på det viset, men bostadsbristen försvinner inte.
Att bygga och förvalta bostäder är en långsiktig verksamhet, och därför
behöver andra intressen än de kortsiktiga vinstintressena vara vägledande.
En bra bostad är en social rättighet. Därför får bostäder aldrig bli i första
hand handelsvaror.
Av den anledningen tycker vi i vårt län att riksdagen så småningom bör
avvisa regeringens aviserade förslag om att riva upp den reformering av bo-
stadsstödet som vi fattade beslut om i våras, i vart fall så länge varken kom-
munerna eller andra intressenter på den här marknaden kan få besked om
vad som skall komma i stället. Riksdagen bör dessutom avvisa alla försök att
införa marknadshyror, även om de skulle maskeras med andra namn. På det
sättet skulle riksdagen redan i höst kunna vara med och påverka vardagen i
positiv riktning för människorna i Sveriges mest segregerade region.
Den gemensamma sektorn spelar en stor roll i hela Sverige, så också i stor-
stadsregionen. Dess främsta uppgift är naturligtvis att se till att alla männi-
skor, inte bara några, får del av det som vi tycker är en viktig och grundläg-
gande bastrygghet.
Men den offentliga sektorn är också en viktig del av arbetsmarknaden.
Många människor har faktiskt valt att arbeta där, inte i avsaknad av valfrihet
utan därför att de trivs med att arbeta för alla människors bästa.
Visst skall vi pröva olika former för produktion av vård och omsorg. Vi
skall öka brukarnas inflytande och deras valfrihet, men vi skall göra det med
mycket stor aktsamhet om både personalen och fördelningspolitiken. Och vi
skall veta att den offentliga sektorn faktiskt har ett annat uppdrag än privata
företag. Därför hjälper inte alltid den medicin som anvisas när man skall lösa
uppgifter i privata företag när det gäller att lösa uppgifter i den offentliga
sektorn. Den borgerliga regeringen har ju bestämt sig för att skära bort 10-
15 miljarder från den offentliga sektorn utan att ange var de skall tas. Därför
kan man inte heller nu diskutera vilka effekter denna politik kan få. Förmod-
ligen har denna diskussion inte förts i regeringen. I så fall skulle detta ju ha
redovisats. Men detta verkar panikartat, och det skapar stor otrygghet och
oro, både bland dem som är beroende av att skola och dagis fungerar och att
bussen och pendeltåget kommer och bland dem vilkas arbete är att se till att
detta fungerar.
Därför bör riksdagen avvisa de förslag som så småningom kommer från
regeringen om att förändra den offentliga sektorn på ett sätt som innebär att
tryggheten försämras, om motivet inte är något annat än att sänka skatter för
företag, kapitalägare och högavlönade. Dessa förslag skall avvisas oavsett i
vilka kläder de än kläs.
På liknande sätt kan man granska andra viktiga samhällsområden och
komma fram till samma slutsatser. Det gäller miljön, arbetet och trafiken,
som tidigare har tagits upp i debatten.
Herr talman! Riksdagen kan således på område efter område välja mellan
att endera öka klyftorna människor emellan eller minska dem.
Den regeringsförklaring som vi har fått gör mig orolig. I den kan man på
punkt efter punkt se att regeringen vill låta penningen i stället för behoven
avgöra välfärdens fördelning. Detta skulle skapa ökade klyftor mellan män-
niskor, inte minst i en storstadsregion som är mycket rik och som kan erbjuda
mycket men som också så obönhörligt slår ut den som inte är stark nog att
klara sig själv. Detta leder till konflikter.
Vill man värna gemenskapen och sammanhållningen måste man i stället
arbeta för att minska klyftorna och öka tryggheten. Trygga människor som
känner tillhörighet och gemenskap blir inte rasister. Trygga människor som
känner sig respekterade och tillåts bidra med sitt sticker inte ut taggarna mot
omvärlden. Därför handlar de närmaste månadernas vägval om något
mycket mer än några hundratals miljoner till den ena eller andra verksamhe-
ten. Det handlar om vilket slags samhällsklimat vi vill bidra till.
Anf. 87 WIDAR ANDERSSON (s):
Herr talman! I regeringsförklaringen slår Carl Bildt fast att kollektivismen
numera är död. Jag kan se honom framför mig. Han kanske står framför spe-
geln och smakar på orden - eftersom de har litet av historiens vingslag över
sig - att vi medborgare skall veta att kollektivismen är död.
Egentligen är det ju lika tokigt som när sektvänstern under sin stora period
försökte slå fast att individualismens tid var slut och att det bara var det kol-
lektiva som gällde.
Det är ett väldigt definitivt språk man använder, och det är dessutom fel-
aktigt. Regeringsbildaren Carl Bildt vill ju dessutom föra in oss i det mycket
stora och reglerade kollektivet EG, och detta i samma stund som det slås fast
att kollektivismens tid är slut.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
101
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmark-
nadspolitik
och regional-
politik
102
Jag tror helt enkelt att hans ansträngningar att leva upp till rollen som
ideologisk ledare för borgerligheten har fört ut honom på hal is.
Som jag ser det ändras och förnyas de kollektiva möjligheterna och for-
merna hela tiden. Det är en förnyelse som vi socialdemokrater också aktivt
deltar i.
Jag för min del är övertygad om att det på många områden där vi har nått
långt i välfärdsarbetet är fullt möjligt att ge medborgarna oerhört mycket
större valfrihet och frihet över huvud taget. Men beträffande EG, miljöom-
rådet, det gemensamma ansvaret för betalningen av välfärden och en del
andra områden är det kollektivet som gäller.
I mitt anförande vill jag framför allt redovisa min syn på förnyelsen av en
mycket viktig del av den offentliga sektorn, nämligen de olika regionala kol-
lektiven - eller framväxten av nya politiska regioner i Sverige.
Jag vet att det här i riksdagen pågår i varje fall två utredningar, och i och
utanför detta hus pågår dessutom en debatt om hur både den statliga styr-
ningen och medborgarnas folkvalda parlament framöver skall se ut. Jag an-
ser att det här är en mycket viktig demokratisk fråga, och jag tror att den
kommer att få stor regionalpolitisk betydelse.
Av produktivitetsdelegationens senaste expertrapport, nr 9, ”Infrastruk-
tur och produktivitet”, framgår att EG-kommissionen har delat in EG i
ungefär 70 regioner. OECD och statistiska centralbyrån har sedan arbetat in
ett antal svenska regioner i detta, och här är Sverige indelat i sex olika regio-
ner. Alla våra sex regioner ligger så att säga på den övre tredjedelen beträf-
fande de 70 EG-regionerna. Den region som jag själv representerar, mel-
lersta Sverige - enligt EG-kommissionens sätt att se det hela - ligger på 25:e
plats i EG.
Men med tanke på EGs fria marknad kommer konkurrensen att slå hårt
mot våra regioner. En fri marknad här kommer att innebära att vi på allvar,
och fortare än som hittills har varit fallet, måste se till att vi får en annan typ
av regionala parlament och en annan regional förvaltning.
Kommunernas frihet kommer att öka. Man får kanske litet mindre statsbi-
drag. Men avregleringen innebär att friheten att söka lokala individuella lös-
ningar som bäst passar medborgarna kommer att öka oerhört mycket.
Länen och landstingen, som dessa i dag är indelade, anser jag är för små.
Vi behöver regionala parlament och förvaltningar som är handlingskraftiga
och som kan samarbeta inte minst när det gäller utbildningsfrågor, sjukvård
och infrastrukturen i övrigt, och då särskilt beträffande näringspolitiken.
Jag tror inte att vi kan vänta på den här nya formen av parlament och re-
gionala förvaltningar tills vi har kommit en bit in på 2000-talet, som tidigare
har sagts här i kammaren, för då kommer många län och landsting att råka i
luven på varandra. Det blir så, som en talare här tidigare sade, att man inte
ens lyckas komma överens om byggandet av en flygplats, trots att en väldigt
stor andel av medborgarna vill ha en sådan. Det krävs alltså handlingskraf-
tiga regionala parlament, för medborgarnas bästa.
Herr talman, ledamöter! Kollektivismen är således inte död. Men den be-
höver ständigt förnyas och förbättras. Enligt min åsikt utgör en skyndsam
framväxt av regionala parlament och förvaltningar en viktig del av en sådan
förnyelse. Tack!
Näringspolitik - Allmänt
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Anf. 88 ANITA GRADIN (s):
Herr talman! Den socialdemokratiska näringspolitiken finns redovisad i
de näringspolitiska propositionerna från mars 1990 och februari 1991.
Det finns i dag mer än en halv miljon företag i Sverige. 99,8 % av dessa är
småföretag, dvs. företag som har mindre än 200 anställda. En ökande andel -
ca 50 % - av företagen är verksamma inom tjänstesektorn.
Nyföretagandet ökar.
Den höga nyetableringsfrekvensen visar att Sverige redan är ett bra land
att driva företag i. Ett omfattande nyetablerande är en förutsättning för dy-
namiken i vårt näringsliv.
Det som redovisas i den borgerliga regeringsförklaringen om en pågående
snabb utslagning av företag och om starkt minskande investeringar är alltså
inte sant. Den renässans för små- och nyföretagandet som anmäls av de bor-
gerliga partierna har redan inträffat.
Det är viktigt för de svenska företagen att inflationen minskar och att kost-
nadsutvecklingen hejdas. Då gynnas sysselsättningen och välfärden. Den so-
cialdemokratiska regeringen förde en stabil ekonomisk politik, som bl.a. syf-
tade till full sysselsättning, ökad tillväxt, stabila priser och balans i affärerna
med omvärlden.
Beslutet att knyta den svenska kronan till EG-valutan ECU tar bort växel-
kursriskerna vid handel med Europa och har också gett lägre räntor, vilket
bl.a. resulterat i minskande investeringskostnader för företagen.
För svensk socialdemokrati är det naturligt att värna om vårt välfärdssam-
hälle och att utveckla detta för att kunna möta nya behov. Lika litet som vi
kan acceptera att Sveriges anslutning till EG innebär en anslutning på kapi-
talets och kapitalägarnas villkor kan vi acceptera att det svenska välfärds-
samhället utformas med utgångspunkt i företagarnas och kapitalägarnas be-
hov. Välfärdssamhället skall formas så, att det omfattar hela folket och bärs
solidariskt av alla i förhållande till förmåga och kraft. Det innebär att vi inte
kan ställa upp på de omfattande förslag till skattesänkningar för företagen
som den borgerliga regeringen nu signalerar.
När socialdemokraterna tog över regeringsansvaret 1982 befann sig den
statliga företagssektorn i ett bedrövligt skick. Under 80-talet har den statliga
företagsgruppen utvecklats till en välskött och i allt väsentligt konkurrens-
kraftig företagsgrupp. Detta är resultatet av ett mödosamt strukturarbete,
där omsorgen om en företagsmässigt sund utveckling funnits i förgrunden.
Den socialdemokratiska regeringen medverkade till att ta ansvar för att
de statliga företagens kapitalbehov tillgodosågs för motiverade investeringar
och ibland också till att finna nya ägar- och företagsstrukturer tillsammans
med andra. Som exempel kan nämnas internationellt konkurrenskraftiga lä-
kemedels- och livsmedelsföretag inom Procordia.
Självfallet har den statliga industrin - liksom den privata - problem. Låg-
konjunkturen slår hårt mot bl.a. basindustrin, där staten har ett tungt ägar-
ansvar. Flera av företagen är verksamma inom branscher där marknaden
stagnerat eller krymper och där det behövs strukturella förändringar i samar-
bete med andra företag och ägare.
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Allmänt
103
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Allmänt
104
De statliga företagen har närmare 300 000 anställda. Detta kräver givetvis
att staten som ägare uppfyller de krav som man har anledning att ställa på
en ansvarskännande ägare. Vi socialdemokrater var beredda att ta detta an-
svar - ett ansvar som skulle innebära arbete för förnyelse och utveckling av
statliga företag samt strävan efter ändamålsenliga och bärkraftiga företags-
strukturer inom den statliga sektorn.
De borgerliga partierna vill nu ansvarslöst sälja ut de statliga företagen. I
valrörelsen sade man sig vilja sälja för den bestämda summan 10 miljarder
kronor per år. För att klara det kommer man att tvingas sälja företagen med
betydande rabatter, eftersom kapitalmarknaden enligt uppgift inte kommer
att kunna ställa upp med så mycket pengar. Den statliga egendomen skulle
då slumpas ut enbart för några stolliga principers skull - framför allt hos den
s.k. högeralliansen, understödd av regeringskollegan kristdemokraterna och
dem på högerkanten, dvs. Ny Demokrati.
För oss socialdemokrater är det inget fel i att vare sig utveckla och förnya
statliga verk och företag eller sälja statliga företag. Sådana åtgärder måste
vidtas utifrån en väl genomtänkt planering och på affärsmässiga grunder -
inte som ett politiskt jippo.
Det senaste exemplet med statliga ASSI i Kalix visar tydligt att regerings-
högern inte har något som helst seriöst intresse för statligt ägda företag och
de många människor som kommer att drabbas av den aviserade nedlägg-
ningen.
Avslutningsvis en reflexion. En utförsäljning av den omfattning som den
borgerliga regeringen aviserar måste under alla förhållanden involvera också
utländska kapitalägare. Utländskt kapital är i sig ingen nackdel. Även vi väl-
komnar utländska investerare i Sverige. Ett sådant kapital kommer till stor
del från utländska pensionsinstitut, offentliga och privata. Detta ser de bor-
gerliga partierna inte som något hinder. Men när vi socialdemokrater ville
ge svenska pensionsfonder samma möjligheter att placera medel i aktier och
liknande värdepapper påstod man från borgerligt håll att Sverige skulle
drabbas av den värsta socialiseringsvågen någonsin.
Logiken imponerar inte!
Anf. 89 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Sveriges 360000 småföretagare svarar för ca 60 % av alla an-
ställda i privata företag. Det belyser betydelsen av småföretagens roll för sys-
selsättningen och i den ekonomiska politiken.
I regeringsförklaringen betonas också behovet av åtgärder för att med
småföretagens hjälp få fart på Sverige. Med anknytning till denna del i rege-
ringsförklaringen vill j ag här föra fram några idéer och förslag kring en viktig
del i det paket av åtgärder som onekligen behövs och som kan främja små-
företagsamheten här i landet.
För att stimulera och utveckla entreprenörandan i de mindre företagen är
det viktigt att skapa det här gynnsammare ekonomiska klimatet. Inte minst
viktigt är det att finna nya lösningar som ger företagen en starkare kapitalbas
och ett minskat beroende av främmande finansiering. Det gäller därför bl.a.
att lösa småföretagens behov av riskvilligt kapital. Här är några förslag och
idéer till möjliga åtgärder.
Tillät företagen att samla pä sig avsättningar frän ett vinstgivande år till
den s.k. skatteutjämningsreserven upp till ett högre belopp än för närva-
rande, exempelvis 1,5 milj.kr. Det ökar det egna kapitalet i rörelsen, stabili-
serar och stärker företaget.
Ett annat förslag är att tillåta privatpersoner att göra avdrag i sina deklara-
tioner för satsningar i mindre företag - direkt eller via privata riskkapital-
företag. Det är en idé som med framgång har genomförts i England. Återin-
för kvittningsmöjligheten. Tillät kvittning mellan underskott från närings-
verksamhet och andra inkomster under ett antal år efter det att företaget
startats. Ändra diskriminerande regler för fåmansbolag. Inför lika villkor för
ägare av små och stora bolag när det gäller beskattning och reavinst på ak-
tier. Varför inte införa villkorslän? Det skulle innebära att enskilda och före-
tag medges avdrag i deklarationen för lån som de lämnar till företag.
Ett genomförande av de här idéerna innebär att man verkligen stärker
ägarengagemanget och det egna kapitalet i företaget och - inte minst vik-
tigt - minskar deras beroende av banker och andra utomstående finansiärer.
Så några ord om skatterna och småföretagen. Jag avstår från att ta upp
hela skatteproblematiken och möjligheterna. I regeringsdeklarationen an-
ges att en del skattelättnader kommer, t.ex. sänkta kapital- och förmögen-
hetsskatter. Men här liksom när det gäller arvs- och gåvoskatten anser jag
att man bör gå längre än vad som hittills sagts och gå snabbare fram. Speciellt
gäller det arvs- och gåvoskatten. Regeringen föreslår att denna sänks till
40%. Då skall vi veta att i de övriga nordiska länderna ligger den på
14-30 % och i EG på liknande eller lägre nivåer. I vissa länder finns ingen
arvs- och gåvoskatt alls.
I dag ger arvs- och gåvoskatten 1,4 miljarder i intäkt till statskassan. Där-
för måste man väl se denna skattepålaga mer som en politisk markering än
som en viktig inkomstkälla. Säkert skulle en rejälare sänkning av arvs- och
gåvoskatten till förslagsvis en nivå på 20% få flera positiva effekter. Dels
skulle den lägre skattenivån stimulera småföretagsamheten - inte minst
inom alla familjeföretag -, dels skulle den med stor säkerhet öka statskas-
sans intäkter från denna marknadssektor.
Jag tackar för ordet, herr talman.
Anf. 90 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Det finns en uppgift som står över alla andra, och det är att
forma ett samhälle som utgår från vad människor och natur tål och som ska-
par förutsättningar för ett gott liv. För oss i vänsterpartiet innebär det att
miljöpolitiken och näringspolitiken måste gå hand i hand. I detta samman-
hang är målsättningen att hela Sverige skall leva, som vi alla tycks vara över-
ens om och som finns i regeringsförklaringen, långt mer än hembygdsroman-
tik. Det är ekologiskt förnuft att producera och förädla nära råvaran och att
producera för lokala marknader.
Det gäller att utnyttja detta ekologiska medvetande som en hävstång i den
ekonomiska och tekniska utvecklingen. Det gäller att utnyttja medvetandet
för att ställa om till en uthållig, skonsam och resurssnål produktion och kon-
sumtion. Detta, Per Westerberg, är knappast förenligt med ett nyliberalt
icke-regerande som industriministern har bekänt sig till i tidnings- och andra
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Allmänt
105
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Allmänt
106
intervjuer den senaste tiden. Det kräver tvärtom ett mycket aktivt och mål-
medvetet agerande, det kräver en aktiv och målmedveten politik med in-
grepp och regleringar och framför allt modet att stå emot de stora företagens
konservatism och deras kamp för att bevara gamla privilegier och skaffa sig
nya. Har Per Westerberg det modet? Här gäller det att stå emot gamla eller
kanske unga kompisar. Har han den insikten? Jag betvivlar det.
För oss är det också självklart att den ekologiska nödvändigheten kommer
att vara dynamiken i 90-talets och 2000-talets tekniska och ekonomiska ut-
veckling. Vi är inte ensamma om den här insikten. Japanerna har den. Den
japanska regeringen har genom industridepartementet satsat stort på 2000-
talet och ekologin. EG kommer snabbt efter.
Det är inte så, Per Westerberg, att tillväxten som sådan ger en restprodukt
i form av möjligheter att lappa på miljön. Det är miljömedvetandet som ger
möjligheten att utveckla ekonomin. Det är där dynamiken finns. Vi för vår
del inser att det behövs en hel symfoniorkesters alla instrument av åtgärder
för att klara den här utmaningen. Det krävs satsningar på ny teknik. Det
krävs satsningar på småföretag. Jag tycker att regeringen på ett olyckligt sätt
är skattefixerad här. Jag har talat med många uppfinnare, forskare och små-
företagare och vet att här handlar det inte bara om skatterna. Det handlar
om att befria småföretag från sitt beroende av stora kunder, deras underleve-
rantörsposition. Det gäller att hjälpa dem till riskvilligt kapital. Här har vi i
vänsterpartiet varit konstruktiva under den gångna riksdagsperioden. Vi är
inte dogmatiska. Vi vill fortsätta att vara konstruktiva och pröva alla någor-
lunda rättvisa möjligheter att skapa bra förutsättningar för små och medel-
stora företag. I de flesta fall handlar det om att förverkliga en idé, att få rå
sig själv, att ta ansvar, att göra någonting tillsammans med sina kompisar,
forskarkompisar t.ex.
Regeringen har kraschlandat i en verklighet där det inte bara, och kanske
inte främst, är företagarna som visar insikt och ansvarstagande. Jag tänker
på ASSI, och jag tänker på Kalix. Har man det nätverket - kommunen, de
anställda, företagen på orten och alla grupper som engagerat sig för att for-
mulera ett konstruktivt förslag till långsiktig utveckling av Karlsborgsver-
ken - är det då inte värt en genomgång och värdering av en kunnig och opar-
tisk bedömare innan man slutgiltigt låser sig i en märklig kompromiss, indu-
striministern? När man läser regeringsförklaringen verkar det som om före-
tagarna är första klassens medborgare i den borgerliga regeringens Sverige.
Då antar jag att löntagarna är andra klassens medborgare.
Man vill återupprätta Sverige som tillväxt- och företagarnation. Men en
viktig anledning till att vi har problem, att produktiviteten inte har utveck-
lats, är ju att de anställda i företagen, löntagarna, inte får utrymme för sin
fantasi, för sin kreativitet och för sina resurser, att deras möjligheter att bidra
till produktionen, deras möjlighet att ta ansvar, inte tas till vara.
Det första ledet i påståendet som jag inledde med borde vid det här laget
vara så självklart att jag inte skulle behöva uttala det. Så är det tyvärr inte.
Regeringen har satt något som vagt liknar ett ekologiskt ansvarstagande på
fjärde och sista plats bland de stora uppgifterna i regeringsförklaringen. Det
kommer efter att föra in Sverige i Europa och efter att återupprätta Sverige
som tillväxtnation.
Anf. 91 Industriminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Det råder nog ingen tvekan om att Sverige upplever en av
de besvärligaste ekonomiska kriserna vi har haft under senare år. Vi kan no-
tera att industriproduktionen innevarande år är tillbaka på en nivå som
gällde i början av 1900-talet. Vi kan notera att nästan vartenda företag som
nu lämnar sin delårsrapport också varslar om nedläggningar och friställ-
ningar av personal, att vi ser en av de snabbaste nedgångarna i konjunkturen
som vi upplevt under väldigt många år.
Det kanske allvarligaste är att det sviktar väsentligt mer i Sverige än i län-
der som vi har som närmaste handelspartner och där företagen har sina kon-
kurrenter. Under de senaste två åren har vi sett en omfattande avindustriali-
sering, där närmare 100 000 industrijobb har försvunnit. Vi har tidigare sett
hur man har försökt suga upp detta genom en expansion inom den offentliga
sektorn. Det är stopp för det nu, inte bara beroende på statsfinanserna utan
också beroende på att den offentliga sektorn nu nått en sådan omfattning att
det inte längre är möjligt.
I det här läget är det naturligt att man för att kunna vända utvecklingen
måste göra generella åtgärder som skapar bättre förutsättningar för det
svenska företagandet. Det gäller självklart att så snabbt som möjligt få med-
lemskap i den europeiska gemenskapen, att klart sätta ner foten och poäng-
tera att vi skall bli medlemmar i EG. Det gäller att systematiskt försöka dra
ner skattetrycket i Sverige för att svenskt näringsliv och inte minst de mindre
företagen skall få konkurrensvillkor likvärdiga med dem som gäller för mot-
svarande företag utomlands.
Då gäller det att utnyttja skattesänkningsutrymmet till att först ta bort de
skatter som skadar tillväxten och skadar näringslivet mest och därefter steg
för steg gå vidare. Det gäller att göra investeringar i infrastrukturen, och då
tänker jag inte bara på vägar och järnvägar utan också på telekommunikatio-
ner och flygplatser, för att svenskt näringsliv skall kunna få samma förutsätt-
ningar som gäller nere i Europa med snabba förbindelser, snabba kommuni-
kationer och godstransporter över natt.
Det gäller också att skärpa den svenska konkurrenslagstiftningen, så att
den når upp till samma nivå som ute i Europa. Vidare gäller det att expan-
dera den högre utbildningen, kanske speciellt i en tid av betydande arbets-
löshet och i synnerhet i en situation där en mycket liten andel svenska ungdo-
mar går vidare till akademisk utbildning, jämfört med nästan vilket annat
land som helst i den övriga västliga världen. Och det gäller självfallet att vi
sätter ner foten och avskaffar löntagarfonderna, som förorsakat så många
problem under årens lopp.
Men det behövs också särskilda åtgärder för att stärka de små och medel-
stora företagen och i synnerhet tillväxtföretagen, som kanske är de hårdast
beskattade småföretagen i Europa. Det svenska företagandet ser ut som ett
timglas. Vi har ganska många stora företag och ganska många mycket små
företag, men så har vi en mycket smal midja, dvs. tillväxtföretagen i Sverige
tillåts inte växa, för de får inte nog med riskkapital och de har skatteregler
som närmast omöjliggör utveckling.
Därför är den nya regeringens första mål att förbättra riskkapitalförsöij-
ningen för de små företagen. Vi kommer självfallet att lägga fram förslag
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Allmänt
107
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Allmänt
108
om villkorslån och vinstandelslån, och vi kommer snabbt att utreda den så
framgångsrika tyska modellen med egenkapitallån, som har ökat småföreta-
gandet i Västtyskland högst påtagligt.
Men det gäller också att se till att skattesitsen för de små företagen blir
likvärdig med den som gäller för deras konkurrenter ute i Europa. När öv-
riga Europa har särskilt gynnsamma regler för småföretagen, har Sverige hit-
intills haft extra hårda regler för dessa företag, och då är det ganska naturligt
att småföretagen här i landet inte växer utan förblir små. Det måste ändras.
Vi behöver reformera arbetsrätten, så att den stämmer också med de små
företagens arbetssituation. Den verkar helt ha styrts av de stora företagens
behov och möjligheter. Där behövs en betydande reformering, och det finns
anledning för Sverige att likt många andra av de västliga länderna grundlags-
skydda näringsfriheten och äganderätten, som ändå är basen för en fram-
gångsrik ekonomi.
Vi har också för avsikt att lägga fram ett omfattande program för privatise-
ring av statliga företag. Det är inte frågan om att slumpa ut statlig egendom,
utan vi har funnit att den socialdemokratiska oppositionen har samma syn,
nämligen att statliga företag skall skötas på exakt samma villkor som motsva-
rande privata. Då ställer man naturligtvis frågan: Varför i hela friden är de
statliga, när statens pengar behövs bättre på andra håll?
Vi vill bredda ägandet. Vi vill få en bred ägandespridning genom privatise-
ring av statliga företag och därmed öka sparandet i samhället. Därigenom
får vi dessutom loss pengar. Genom engångsförsäljningar av statliga företag
får vi fram engångskapital för engångsinvesteringar i infrastrukturen, utan
att behöva gå till skattebetalarna och begära nya slantar för dessa mycket
angelägna investeringar.
Det behövs också att den traditionella riskkapitalmarknaden ställer krav
på de statliga företagen, krav på lönsamhet, krav på avkastning. Uppenbarli-
gen har det varit väldigt svårt för socialdemokratiska regeringar att hålla
trycket uppe på dessa företag.
Men det gäller också att marknadsföra Sverige som investeringsnation. I
näringsutskottet kunde jag under det senaste året med viss förskräckelse
konstatera, att när svenska företag investerar närmare 100 miljarder per år
ute i Europa, sker det ett återflöde på kanske 10-15 miljarder. De här inve-
steringsströmmarna måste ändras, för annars kommer vi att utarma Sverige.
Annars kommer vi att få färre sysselsättningstillfällen och färre moderna an-
läggningar.
Därför är det nödvändigt att ompröva och avskaffa den nuvarande för-
värvslagstiftningen, så att det blir lättare att investera i Sverige, att se till att
vi får en internationell prissättning på företag, att vi får bättre ordning på
investeringsflödena och vi även på det sättet kan få ny teknik, nytt kun-
nande, nya investeringar och nya arbetstillfällen. Men det gäller också att
avreglera och verkligen få en fungerande marknadsekonomi. Här finns fort-
farande mycket att göra, allt från konkurrenslagstiftning till byggnormer.
Det finns all anledning att göra detta när byggnadsindustrins situation blivit
akut och alltmer akut de senaste månaderna och veckorna.
Herr talman! Jag är helt övertygad om att det behövs en ny start för Sve-
rige, och den måste innebära en ny näringspolitik med marknadsekonomisk
inriktning som kan sätta fart på småföretagandet och därmed steg för steg
dra Sverige ur en av de djupaste lågkonjunkturer som vi har drabbats av och
som nu dessutom enligt AMS prognoser hotar att driva upp arbetslösheten
till närmast rekordnivåer.
Anf. 92 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag trodde att det skulle märkas när man blev upphöjd till
minister, att det skulle hända någonting, att ansvarstagandet skulle utveck-
las, att synen skulle breddas. Jag måste med beklagande konstatera att Per
Westerberg uppträder i talarstolen med samma uppsjö av nyliberala ekono-
miska floskler som han gjorde under tiden som moderaternas företrädare i
näringsutskottet. Han vill inte lyssna, han vill inte se.
Här fanns inte ett ord om ekologin, inte ett ord om produktionens sam-
band med miljö och miljöförstöring. Här fanns inte ett ord om dem som pro-
ducerar värdet, om de anställda i företagen. Och det fanns inte ett tecken på
att han hade lyssnat till Anita Gradin, när hon talade om hur det verkligen
förhöll sig med småföretagandet och småföretagen.
Per Westerberg! Vi är alla överens om problemet med små företags riskka-
pitalförsörjning. Till skillnad från de borgerliga parterierna i opposition, har
den socialdemokratiska regeringen och vi i vänsterpartiet sökt konstruktiva
lösningar. Vi har förvår del gett stöd till förslaget att inrätta regionala riskka-
pitalbolag för att klara försörjningen när de privata kreditinstituten inte har
klarat det. Vi har tillsammans med centern, som också har ett starkt engage-
mang på detta område, protesterat mot och avvisat socialdemokraternas in-
dragning av kapital från utvecklingsfonden, från Norrlandsfonden och indu-
strifonden. Vi har tyckt att det har varit fråga om motstridande besked.
Såvitt jag förstår har moderaterna, med Per Westerberg i spetsen, varit
mot allt detta. För dem finns det inga nyanser. Här finns ingen ödmjukhet
inför andras förslag till lösningar. Här finns bara i princip skattelättnader
som gynnar de största kapitalisterna, dvs. lägre priser som en väg ur krisen.
Detta är en otillåtlig förenkling av problemen i en svår ekonomisk situation.
Det är verkligen ingenting som på sikt hjälper vare sig små eller stora före-
tag.
Det borde finnas en mer konstruktiv syn på de statliga företagen. Här har
vi under regeringsperioden i vänsterpartiet också försökt att vara konstruk-
tiva. Vi har accepterat Fortia som ett sätt att modernisera det statliga ägan-
det. Vi vill diskutera vad staten skall äga och hur det skall förvaltas. Men vi
inser att det behövs en motvikt till den stora privata maktkoncentrationen
inom företagen.
Anf. 93 Industriminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Jag noterar att Rolf L Nilson är mycket överraskad över att
de borgerliga partierna driver samma politik i regeringsställning som i oppo-
sition. Jag tycker att det inte borde vara någon överraskning. Vi försöker att
vara konsekventa, och vi har för avsikt att vara det även i framtiden.
Rolf Nilsons olika konstruktiva förslag för de statliga företagen bygger på
de traditionella socialistiska värderingarna, som inte hör hemma i en mark-
nadsekonomi. Det är föga överraskande att vi inte vill ha statliga riskkapital-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Allmänt
109
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Allmänt
110
företag, samtidigt som Rolf L Nilson ställer sig bakom ståndpunkten att Sve-
rige skall ha västvärldens hårdast beskattade småföretag. Först beskattas
småföretagen så hårt att de tvingas söka externt kapital för att över huvud
taget kunna leva och möjligen växa. Sedan skall löntagarfonderna, som slus-
sar pengar till de statliga riskkapitalföretagen, gå in med delägande i samma
företag. Det är en form av socialisering av småföretagen. Det är vi definitivt
inte med på.
Jag förstår att Rolf Nilson är anhängare av Fortia. En jättelik stor statlig
koncern bildas med mycket stora ekonomiska resurser, för att kunna öka det
statliga företagandet och det statliga ägandet, och därmed få en mer expan-
siv statlig företagspolitik. Jag förstår det. Är man socialist, är det förfarandet
naturligt. Men jag tycker inte heller att det borde vara överraskande att vi,
som borgerlig regering, inte vill ha en sådan politik. Vi vill se det fria privata
ägandet och privatiseringar som ett alternativ i framtiden. Även socialister i
Frankrike, Spanien, t.o.m Storbritannien, Västtyskland och en lång rad
andra länder har anslutit sig till att detta är ett överlägset sätt att driva ekono-
misk politik och få framgångsrika företag.
Anf. 94 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! De regionala riskkapitalbolagen var ett svar på marknadens
oförmåga att lösa småföretagens problem. Vi har inte sagt, och det gjorde
inte socialdemokraterna heller, att det skulle vara fråga om statligt ägande.
Riskkapitalbolagen är öppna för privat ägande och privat engagemang.
Jag sade två gånger tidigare, både i mitt inledningsanförande och i min
första replik, att vi är för vår del öppna för lösningar. Vi är öppna för föränd-
ringar av skattesystemet, t.ex. att ta bort beskattningen av det arbetande ka-
pitalet. Det är ingen nyhet för Per Westerberg, och det är ingenting nytt för
småföretagarnas organisationer. Vi visar inte den dogmatism som rege-
ringen, genom Per Westerberg, gör. Jag visar också på den stora frändskapen
mellan vårt sätt att se på problemen och Per Westerbergs regeringskollegas,
dvs. centerpartiets, sätt att se på problemen.
Visst kan man diskutera vad staten skall äga. Men i ett samhälle med en
oerhört stark privat maktkoncentration krävs det ett statligt ägande, väl-
skött, utvecklat, avancerat, som motvikt till det privata ägandet. Det krävs
för att balansera den ekonomiska makt som kan uppstå om Skandia och SE-
banken går ihop. Per Westerberg, konkurrensfrämjaren, har faktiskt med-
verkat till att det skall kunna ske.
Konkurrens är något som kan gälla för privata företag. Jag hoppas att Per
Westerberg menar allvar när han säger att han - när han har sålt ut statliga
företag i den omfattning regeringen vill, vilket jag hoppas inte går att ge-
nomföra - när han drar sig tillbaka och blir konkurrensminister skall visa
samma engagemang och samma beslutsamhet som han visar när det gäller
att driva andra sidor av politiken.
Anf. 95 Industriminister PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Rolf Nilson behöver inte hysa någon som helst oro när det
gäller mitt engagemang för en skärpt konkurrenslagstiftning. Det var ändå
med nöd och näppe vi i utskottet i våras lyckades få igenom det til läggsd i rek-
tiv som just skall garantera konkurrensen pä bank- och försäkringsområdet -
vilket jag tycker är mycket angeläget.
Men vad Rolf Nilson säger om att det är marknadens krav som innebär att
man via löntagarfondssystemet skall bygga upp statliga riskkapitalföretag är
bara en del av sanningen. Visst behövs riskkapital. Men det behöver först
och främst genereras, precis som i alla andra västeuropeiska länder, genom
att behålla lönsamheten i företagen, som alltså inte beskattas med de i väst-
världen hårdaste skattereglerna för de små företagen.
Det är väl typiskt för det socialistiska sättet att tänka att man gärna släpper
in minoritetsägande även i statliga riskkapitalföretag dominerade av lönta-
garfonderna. Men det är inte det vi vill ha. Jag tycker inte att löntagarfon-
derna hör hemma i småföretagen - och inte någon annanstans heller. Vi vill
i stället ha enskilt kapital och bättre arbetsvillkor för småföretagen.
Jag beklagar att Rolf Nilson inte kunde driva frågan om borttagande av
skatt på arbetande kapital i småföretagen redan föregående år. Då hade det
kunnat bli majoritet i kammaren för ett tidigare genomförande.
Vidare har vi frågan om vad staten skall äga för att få en motvikt till det
privata kapitalet. Klockan är nu 16.30, och nu har förmodligen presskonfe-
rensen just startat där man skall konstatera att ett nytt bankfallissemang har
skett. En av de större halvoffentliga bankerna har ånyo gått med mycket
stora förluster och tvingas till någon form av statligt ingripande. Det är
Första Sparbanken, som i praktiken är likvidationsmässig. Nordbanken, den
andra helt statligt dominerade banken, har också förlorat mycket kapital.
Där det finns ett stort statligt engagemang går det illa. Det har inte minst
bankerna visat under de senaste dagarna. Det visar litet grand på det arv vi
har tagit över från den socialdemokratiska regeringen.
Tredje vice talmannen anmälde att Rolf L Nilson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 96 GÖRAN HÄGGLUND (kds):
Herr talman! Jag har för avsikt att i mitt inlägg beröra småföretagens situa-
tion.
Jag har förmånen att få representera ett län vars näringsliv präglas av små-
företagsamhet och entreprenörsanda. I Jönköpings län finns nästan 16 000
tillverkande företag, varav endast 39 har mer än 200 anställda. Bara nio före-
tag har mer än 500 anställda. Småföretagsamheten spelar alltså en avgö-
rande roll i Jönköpings län. Kanske har därför Jönköpings läns invånare
större anledning än andra att glädja sig åt den regeringsförklaring som nyli-
gen har presenterats.
Den svenska välfärden vilar på ett näringsliv som långsiktigt förmår att
hävda sig i den internationella konkurrensen. Efter många år av undermine-
ring av den industriella sektorn är det hög tid för en ny politik och för ett nytt
näringslivsklimat.
Jag tror att framtidens arbetstillfällen och framtidens idéer i mycket stor
utsträckning kommer att formas i de små företagen. Läget är i dag bekym-
mersamt för många småföretag. Allt fler företag går i konkurs. Trots att
många företagare inte är anslutna till A-kassan, kan kanske statistik från Fö-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Allmänt
111
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Allmänt
112
retagarnas A-kassa i någon mån användas som mätare på tillståndet inom
småföretagsamheten. Under tiden januari till augusti 1990 betalade Företa-
garnas A-kassa ut 47 milj.kr. i ersättningar. Motsvarande tid i år har utbetal-
ningarna fördubblats och uppgår nu till 96 milj.kr.
Herr talman! Det är med t illfredställelse som jag har tagit del av regerings-
deklarationen. Den markerar en startpunkt för en ny politik, som i framti-
den kommer att generera tillväxt och nya arbetstillfällen. Jag kan nämna
som exempel att om alla småföretag i Jönköpings län lyckades anställa en
halv person till vartdera, skulle arbetslösheten i Jönköpings län utrotas. Det
är av största vikt att vi får till stånd en politik som skapar förutsättningar för
ett aktivt småföretagande.
En av de enskilda punkterna i regeringsförklaringen, som för de mindre
företagen är mycket angelägen att snabbt få genomförd, är avskaffandet av
skatten på arbetande kapital. Denna skatt inbringar till statskassan ett
mycket litet belopp, i storleksordningen 250 - 300 milj.kr. För staten är detta
att betrakta som felräkningspengar, medan effekterna för de små företagen
många gånger är förödande. Företagaren tvingas kanske ta ut medel från sitt
företag, medel som beläggs med sociala avgifter och därefter beskattas hos
företagaren. Den summa som återstår skall levereras till staten. Den brutto-
summa som måste tas ur det lilla företaget skulle kunna bidra till nysats-
ningar, investeringar och nya arbetstillfällen.
I regeringsdeklarationen redovisas avsikten att avskaffa hela förmögen-
hetsskatten på några års sikt. Detta tillsammans med beskedet om att arvs-
skatten skall lindras kommer säkerligen att bidra till att fler entreprenörer
och idérika människor väljer att bo kvar i Sverige, till gagn för arbetsmark-
naden och hela vår ekonomi.
I regeringsförklaringen förutskickas att regelverket för de mindre företa-
gen skall förenklas. Detta hälsas med stor tillfredsställelse av de företagare
som jag har kontakt med i mitt hemlän. De tycker att alltför mycket av deras
tid åtgår till administrativa sysslor, när de egentligen vill ägna sin tid åt det
som de verkligen kan.
Sparandet måste gynnas. Det säger också regeringen i sin deklaration. I
alltför många år har den som lånat till konsumtion varit vinnare, medan spa-
raren sett sitt kapital i realiteten minska i värde. Skattereformen innebar i
detta avseende ett steg i rätt riktning, men det fordras nu ytterligare steg för
att stimulera individuellt sparande. Inte minst är det angeläget att skapa
goda villkor för sparande i eget företag.
Herr talman! Sverige riskerar att hamna på efterkälken när det gäller ut-
bildning och forskning. Vi hörde industriministern säga att i jämförelse med
andra länder håller vi på att hamna på efterkälken. Regeringen har också i
sin deklaration markerat att denna utveckling måste brytas. Detta är helt
nödvändigt, inte minst med tanke på den nya situation som uppstår i och
med att Sverige kommer att bli medlem i EG.
Jag vill också betona att en väl fungerande marknadsekonomi, som bygger
mycket på frivilliga avtal mellan parter, förutsätter vissa fasta ekonomiska
spelregler och en gemensam etisk grund som betonar individuellt personligt
ansvarstagande och hederlighet parterna emellan.
Herr talman! För att vi skall kunna klara av framtidens behov inom sjuk-
vård och äldreomsorg, framtidens pensioner och nödvändiga satsningar
inom t.ex. utbildningssektorn och infrastrukturen fordras en näringspolitik
som förmår att ta till vara enskilda människors kreativitet och skaparkraft.
För att resurser skall skapas krävs framtidstro och optimism. Detta tror jag,
herr talman, att regeringsförklaringen kan vara startskottet för.
Anf. 97 CARL FREDRIK GRAF (m):
Herr talman! En av de viktigaste frågorna inför framtiden är hur vi åter
skall få dynamik i samhället. Ett sätt att åstadkomma denna dynamik är att
skapa tilltro bland människor till företagande. Flera talare har varit inne på
det under denna debattrunda. Jag vill ändå kommentera det något ytterli-
gare.
Under 1990 har vi tyvärr kunnat se hur många större svenska företag har
flyttat sina investeringar utomlands. De små företagen har ofta inte resurser,
kunskaper eller för den delen intresse av att flytta utomlands. Vi som arbetar
i mindre företag söker många gånger upp kunder eller leverantörer interna-
tionellt, men företagen skall ha sin bas i Sverige och inte tvingas att flytta
utomlands på grund av beslut som fattas bl.a. i denna kammare.
Jag tycker att vi skall kunna skilja ut några viktiga linjer i det förändrings-
arbete vi måste få fart på.
Det gäller till att börja med den grundläggande synen på företagande och
insikten i hur viktigt det är med fungerande företag och inte minst småförer
tag. Jag tror att en attitydförändring hos vissa politiker är minst lika viktig
som det andra ledet, nämligen de tekniska och lagstiftningsmässiga förutsätt-
ningarna.
Vi behöver politiska ledare som inte ser företagen som en intäktskälla för
att få in skattemedel, som i sin tur skall fördelas av politiker. I stället handlar
det om att uppvärdera den roll som de många småföretagen spelar för ett
dynamiskt samhälle. Här krävs det signaler till förändring. Regeringsförkla-
ringen anger flera olika exempel som visar att vi nu har fått en småföretags-
vänligare regering.
För att befästa intresset för att starta och driva småföretag skall vi börja
med att grundlagsskydda rätten att äga företag i det här landet. Vi måste
vidare ha ett rättsväsende som tillvaratar den enskilde företagarens intresse
framför statens. Det skall inte behöva gå många år för att man skall få sin
sak prövad, så som det gjorde för t.ex. Halvar Alvgard. Spelreglerna måste
vara klara. Annars avstår kanske en del från att starta företag eller från att
anställa ny personal. Man vill ju inte hamna i samma situation som snickaren
Hjortberg. Vidare får det i ett internationellt perspektiv anses närmast ge-
nant med en rad särbestämmelser för s.k. fåmansbolag. Varför är dessa sär-
skilt punktmarkerade, när det faktiskt visar sig att skattemyndigheter ofta
har betydligt mer att hämta i de stora internationella företagen? Detta är
några exempel på vad jag menar med att den socialdemokratiska politiken
har cementerat en många gånger negativ grundsyn på de människor som
äger och driver mindre företag.
Under en lång följd av år har vi moderater i riksdagen arbetat för att få
igenom förslag som skall stimulera företagsamheten. Detta gäller bl.a. inom
följande områden:
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Allmänt
113
8 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 11
|
Prot. 1991/92:11 16 oktober 1991 |
- avbyråkratisering och avregleringar - sänkta skatter |
- förbättrad rättssäkerhet
|
Allmänpolitisk |
- reformerad arbetsrätt - förbättrad riskkapitalförsörjning |
|
Näringspolitik - Jordbruk |
Det för kanske för långt att här gå igenom alla dessa förslag i detalj. Men Även om vi har kunnat se att den nominella företagsskatten har sänkts på En annan viktig del gäller riskkapitalförsörjningen, som har berörts. I spå- Jag tycker också att det borde vara möjligt med ett förenklat redovisnings- Herr talman! Jag har tyckt det vara viktigt att redan i inledningen av detta Näringspolitik -Jordbruk Anf. 98 INGE CARLSSON (s): Herr talman! I regeringsförklaringen läggs fast att omställningen av jord- |
|
114 |
Förutsättningarna för allt detta finns med i den reformering av jordbruket |
som riksdagen har beslutat om och som nu pågår. Men när man ser litet när-
mare på vad företrädare för de fyra regeringspartierna har sagt i riksdagen
och i andra sammanhang, undrar man hur det skall bli i framtiden.
Den nuvarande jordbruksministern har i tidningen Land sagt att han stäl-
ler sig bakom den kampanj som LRF drev gentemot oss socialdemokrater i
somras. Eftersom enigheten är, eller åtminstone har varit stor om inrikt-
ningen av vår jordbrukspolitik, riktade sig kampanjen också i hög grad mot
centern, moderaterna och folkpartiet, dvs. tre av de nuvarande regerings-
partierna.
Betyder Karl Erik Olssons uttalande att han nu, trots regeringsförkla-
ringen, är redo att riva upp beslutet om jordbruksreformen för att tillfreds-
ställa LRF på bekostnad av konsumenterna? Det finns flera tecken som ty-
der på det.
Jordbruksreformen genomförs i tre steg. Det första steget, den interna av-
regleringen, har påbörjats och har bl.a. resulterat i en sänkning av livsme-
delspriserna. Bl.a. har priserna på gris- och nötkött sänkts, och sänkningen
fortsätter. Detta var ett av målen för den nya jordbrukspolitiken och förut-
sågs av samtliga inblandade parter.
Det ledde fram till steg två, anpassning av gränsskyddet för att ge konsu-
menterna glädje och nytta av jordbruksreformen. Nu är det tveksamt vad
som kommer att ske med gränsskyddet. Jordbruksministern har uttalat sig i
tidningar och i radion om att han är beredd att återställa gränsskyddet till
den tidigare högre nivån. Följden blir högre livsmedelspriser. Konsumen-
terna får betala notan för jordbruksreformen men undanhålls dess fördelar,
sänkta livsmedelspriser.
Vi socialdemokrater är angelägna om att också konsumenterna skall få del
av fördelarna av jordbruksreformen. 14,3 miljarder kronor av skattemedlen
fördelas hos jordbrukarna för att omställningen skall ske på ett sätt som är
acceptabelt för deras trygghet och försörjning. Det är rimligt, och om detta
har vi alla varit eniga. Men den sänkning av livsmedelspriserna som följer av
avregleringen skall komma konsumenterna till del. Den skall inte leda till ett
överskydd som hindrar importen och som ökar vinsterna hos livsmedelsgros-
sisterna.
Det tredje steget i jordbruksreformen är ökad konkurrens. Riksdagen har
på förslag av den socialdemokratiska regeringen beslutat om förbud mot
samverkan inom livsmedelssektorn. Förbudet gäller också marknadsdelning
och kollektiv exportfinansiering. Även detta är en viktig åtgärd för att sänka
matpriserna.
Men det finns olika åsikter också inom den nuvarande regeringen. Karl
Erik Olsson är ett tungt namn på en centerpartimotion som kräver att ex-
portverksamhet i högre grad än vad som nu är fallet skall få bedrivas. Det
kan betyda att vi återfaller i den gamla regleringsekonomin. Företrädare för
moderaterna, som centern regerar tillsammans med, vill däremot skärpa för-
budet ytterligare. Vilken linje väljer regeringen?
Norrlandsstödet är en stor fråga när det gäller jordbrukspolitiken. Riksda-
gen fattade beslut om Norrlandsstödets utformning och storlek i våras. Cen-
terpartiet ville då öka stödet ytterligare med drygt 120 milj. kr. Avser jord-
bruksministern att fullfölja detta nu?
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
115
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
116
Så till kulturlandskapet. En av folkpartiets stora frågor i valrörelsen var
införandet av arealbidrag. Nu begravs detta i en utredning, och så får vi se
hur det går med det. Arealbidrag kräver nämligen nya friska pengar, som i
så fall skulle komma utöver de 750 milj. kr. som redan finns anslagna för
kultur- och landskapsstöd. För det är väl inte så att man tänker ta från andra
stödformer, t.ex. omställningsstödet? Det är för övrigt redan intecknat, som
vi ser det. Moderaterna har här en helt annan åsikt. De vill ju privatisera
naturvården, så där finns antagligen ingen förståelse för ett krav på mera
statliga pengar. På vilket sätt vill jordbruksministern bidra till bibehållandet
av de öppna landskapen?
En borgerlig regering skulle garantera en stabil jordbrukspolitik, trodde
LRF. Det jag nu har sagt, herr talman, tyder inte på detta.
Anf. 99 CHRISTER WINDÉN (nyd):
Herr talman! Det svenska jordbruket producerar i dag mer livsmedel än
vi kan konsumera. Resultatet blir ett stort överskott som måste dumpas på
världsmarknaden till priser som långt underskrider produktionskostnaden.
Omställningen enligt det livsmedelspolitiska beslutet 1990 syftade till att ta
resurser från livsmedelsproduktionen i tillräcklig grad för att skapa balans
på den inhemska marknaden. Notan för detta får sedan betalas via skattse-
deln eller genom högre matpriser, ett faktum som givetvis inte är acceptabelt
för konsumenterna.
Att anpassa jordbrukets kapacitet till det inhemska behovet kräver en
minskning av den odlade arealen. Ca 400 000 hektar har tagits bort 1991,
men enligt LRFs beräkningar kan ytterligare 250 000 - 350 000 hektar be-
höva anmälas för omställning. Detta motsvarar cirka en fjärdedel av total-
arealen.
En avveckling i den storleksordningen får givetvis stora konsekvenser för
både bönderna och landskapsbilden. De öppna landskapen kommer att
minska drastiskt. Det kommer att leda till en stor kapitalförstöring, eftersom
det troligen kommer att bli dyrt att återställa om och när behovet återupp-
står. Det kan också leda till arbetslöshet, särskilt i glesbygderna.
Herr talman! Det finns inga enkla raka lösningar på sådana problem som
tillfredställer alla parter till 100 %. Men låt mig få nämna några punkter som
representerar ny demokratis sätt att se på problemet:
Det är först och främst konkurrens på lika villkor. Det är viktigt att ge
bönderna samma ekonomiska villkor som sina kolleger ute i Europa. Enligt
LRF är svenska bönder kostnadseffektiva om man tittar på kostnaderna före
skatt och pålagor. Ja, de rena produktionskostnaderna inkl, löner, är faktiskt
lägre än motsvarande i t.ex. Tyskland och England. Med ett sänkt skatte-
tryck skulle svenska bönder vara konkurrenskraftiga. Det är således knap-
past böndernas fel att priserna är höga.
EG-anslutningen innebär en mycket stor utmaning för svenskt jordbruk.
I en gemensam marknad kommer vi i förlängningen att nå ca 300 miljoner
konsumenter, men samtidigt konkurrerar vi också med 7 miljoner lantbru-
kare. Om de svenska bönderna får samma ekonomiska villkor som dessa,
skulle detta kunna ge utrymme för enskilda bönder att satsa på nischproduk-
ter. Ett exempel på detta är giftfria eller miljövänliga livsmedel. Enligt LRF
finns det en växande potentiell marknad inom EG där man är beredd att
betala extra för sådana livsmedel. Här har vi en konkurrensfördel i vårt geo-
grafiska läge. En förutsättning är dock, som tidigare nämnts, ett lägre skatte-
tryck.
Vi behöver mer virke. Det är bl.a. cellulosaindustrin som behöver detta.
En satsning på skog är en satsning på lång sikt, och den kan göras nu. Det
är vår mening att odling av såväl löv- som barrskog måste tillåtas på en viss
del av åkerarealen. Ett landskap med mera skog betyder nödvändigtvis inte
att man förlorar i skönhetsvärden. Vem tycker t.ex. inte att en ekbacke är
vacker?
Herr talman! Åkermarken är en tillgång. Man måste se marken som en
tillgång, en resurs för produktion, ungefär som en produktionsapparat inom
industrin. Med ett positivt tänkande kan man ofta vända ett hot till en möj-
lighet.
Det är politikernas uppgift att se till att förutsättningarna är goda. Men
ansvaret för jordbrukets lönsamhet måste i första hand ligga hos jordbru-
karna och deras branschorganisationer. LRF måste i högre grad tänka krea-
tivt, man lever inte i en skyddad verkstad. Man kan t.ex. undersöka och ut-
veckla något eller några av de förslag till alternativt utnyttjande av den av-
vecklingshotade arealen som då och då ges publicitet i pressen. Jag tänker
då på välkända saker såsom kräftodling, golfbanor och andra rekreationsan-
läggningar, vilt, whiskyframställning - vilket senast varit på tapeten - får-
skötsel och linodling. Det finns säkert en lång rad möjligheter att utnyttja
marken.
Jag är övertygad om, herr talman, att vi med ett positivt tänkande i kombi-
nation med en minskning av skattepålagorna kan ge Sverige ett lönsamt, livs-
kraftigt jordbruk och ett vackert land att leva i. Det är till gagn för oss alla,
inte minst för våra duktiga bönder. De förtjänar det.
Anf. 100 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! I förmiddags handlade debatten om de stora pengarna. Skat-
ter, fonder, ja rent av svarta hål i ekonomin diskuterades. Det är säkert avgö-
rande faktorer för landets framtid, men för de flesta människor - eller för
TV-tittarna som hade förmånen att höra debatten - föreföll nog debatten
tämligen abstrakt.
Också jag kommer att tala om pengar, närmare betämt om runt 125 miljar-
der kronor per år. Om dessa 125 miljarder sägs inte ett ord i regeringsförkla-
ringen. Ändå berör de varenda människa här i landet, och varje dag måste
vi på något sätt förhålla oss till dem. Det är livsmedelskostnaderna jag tänker
tala om.
Vi konsumenter betalar i runt tal 125 miljarder kronor om året för vår
mat. Utslaget per invånare blir det närmare 15 000 kr. per år. Av bruttonatio-
nalprodukten utgör dessa 125 miljarder knappt en tiondel. Det handlar alltså
inte precis om småpotatis.
Vi i vänsterpartiet anser att det är viktigt att lyfta fram konsumentperspek-
tivet på livsmedelspolitiken, och vi anser inte att detta tidigare har gjorts i
tillräcklig grad. När livsmedelspolitik eller jordbrukspolitik debatteras fram-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
117
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
118
står det ofta som om livsmedelskonsumenterna vore en obetydlig minoritet
i det här landet och böndernas organisationer en mycket stor majoritet. När
det gäller det stora komplex som består av livsmedelsindustrin, grossister,
distributörer, detaljister och deras makt och inflytande över såväl livsme-
delspriser som kvalitet, har riksdagen oftast mycket litet att komma med.
Men för konsumenterna är det inte ointressant vem eller vilka som har mak-
ten över maten. Det är mycket intressant vad vi får för de 125 miljarder som
vi tillsammans betalar för maten.
Som bekant har vi i vänsterpartiet tidigare riktat uppmärksamheten på
matkostnaderna. Vårt krav på slopad matmoms resulterar nu i momssänk-
ningar med 7 % på livsmedel. Det är naturligtvis bra. Men vi vill också visa
på att det finns en rad andra faktorer som fortfarande fördyrar våra livsme-
del eller motverkar en sänkning av priserna. Det vore illa om det skulle ta
lika lång tid att få upp ögonen på folk eller på regeringen för dessa faktorer
som det tagit för oss att få igenom kravet på momssänkning.
Även om man letar förgäves i regeringsförklaringen efter vad regeringen
tänker göra för att sänka matpriserna eller, för att använda en kanske mer
intressant borgerlig angreppsvinkel, anpassa matpriserna till EG-nivå, och
även om jordbruksministern kanske kan tänkas säga att konsumentpriserna
inte är hans bord, anser jag och vänsterpartiet att matpriserna hör hemma i
denna livsmedelspolitiska debatt.
Herr talman! Som konsument vill jag ha bra livsmedel med god kvalitet
till rimliga kostnader. Jag är beredd att betala skäligt för maten men inte att
betala för en massa onödiga omkringkostnader som inte har ett dugg med
vare sig kvaliteten eller kvantiteten att göra. Jag är intresserad av att ha till-
gång till en butik som jag kan nå utan alltför mycket krångel, och jag är själv-
fallet betjänt av att butiken bär sig och kan föra ett varierat sortiment. Jag
vill veta vad enskilda produkter kostar och varifrån de kommer, och jag vill
veta vad olika halvfabrikat innehåller. Jag vill ha vettig produktinformation,
som är begriplig, och jag vill inte ha livsmedel med onödiga eller farliga till-
satser. Det här är krav som jag delar med en överväldigande majoritet av
landets konsumenter.
Talartiden för de här inläggen är kort, så jag skall här bara ta upp några
saker som alldeles i onödan höjer livsmedelspriserna eller som bidrar till att
pressen på livsmedelssektorn varit alldeles för lam, med höga och okontrol-
lerade priser som följd:
- extrapriser, s.k. rabattkuponger och den reklam som följer i deras spår,
- onödiga, fördyrande och miljöförstörande förpackningar,
- koncentration och monopol inom livsmedelsindustrin,
- svaga konsumentorganisationer och
- nedrustning av konsumentnämnder eller resurser för lokala konsument-
vägledare ute i kommunerna och för litet resurser i skolor för fostran av
medvetna och kunniga konsumenter.
Vänsterpartiet har tidigare lagt fram förslag som skulle sanera prissätt-
ningen och minska reklamraseriet. Vi inser hur betydelsefullt det är med
medvetna och kunniga konsumenter och hur viktigt det är med lokal konsu-
mentverksamhet. Tack vare vänsterpartiet får de frivilliga konsumentorgani-
sationerna 2 milj.kr. årligen för att arbeta med livsmedelsfrågor. Kommer de
även i fortsättningen att få detta bidrag?
Har jordbruksministern några funderingar omkring matpriserna och livs-
medelskvaliteten? Tänker regeringen göra något som gagnar konsumen-
terna, minskar resursslöseriet och ger oss en chans att bedöma pris och kvali-
tet på vår mat? Kommer vi att få en fungerande kontroll på importerad mat?
Kommer vi att få behålla prismärkning på enskilda produkter? Kommer vi
att slippa att tvingas betala miljarder i onödan för extrapriser och rabattku-
ponger? Det vore intressant att höra om regeringen har några synpunkter på
dessa för konsumenterna så viktiga frågor.
Anf. 101 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Jag tänker i den här debatten kort beröra tre områden: dels
frågan om produktionen av livsmedel och användningen av jordbruksarea-
len, dels frågan om konsumtionen och utvecklingen av bl.a. konsumentpri-
serna och dels den internationella framtiden på jordbruksområdet.
Vi som lever i Sverige är på många sätt en privilegierad grupp människor
i denna värld. Vi har en hög ekonomisk levnadsstandard. Vi har, jämfört
med många andra europeiska länder, stora tillgångar i form av land, vatten
och en grönskande natur.
Denna närhet till naturen och vårt klimat gör oss medvetna om naturens
kretslopp. Vi, om några, borde alltså ha förutsättningar att inse och på ett
förnuftigt sätt ta till vara den generositet som naturen visar oss, de resurser
som den skapar. Detta kräver emellertid en förmåga till respekt och solidari-
tet mellan människor, och mellan människor och natur.
De spelregler som vi i regeringen vill skall gälla för utvecklingen i vårt
samhälle präglas av långsiktighet, kontinuitet och framtidstro. Målsätt-
ningen att skapa ett samhälle, där vi utan oro och rädsla kan närma oss en
framtid som oundvikligen innebär förändringar i förhållande till vårt sam-
hälle av i dag, måste prägla vårt arbete. Det innebär att skapa förståelse för
det föränderliga samhället, för vikten av att hushålla med våra resurser, för
en öppnare värld. Det är i detta perspektiv som vi skall se behovet av att
stärka det svenska samhällets konkurrenskraft i ett utvidgat europeiskt sam-
arbete, att förbättra förutsättningarna för småföretagsamheten, att bedriva
en aktiv regionalpolitik, att öka användningen av de förnybara resurserna i
vårt samhälle och att fullfölja omställningen av jordbruket, som innebär att
resurserna inom vårt jordbruk tas till vara på ett förnuftigt sätt.
Regeringen avser att leva upp till de mål för livsmedelspolitiken som un-
der stor enighet lades fast av riksdagen år 1990 - det nämnde också Inge
Carlsson för en stund sedan. Det innebär att jordbruket skall kunna lita på
att de utfästelser som gjorts kommer att gälla. Härigenom ges förutsätt-
ningen för den långsiktiga planering som är en självklar nödvändighet för
denna näring, som har att arbeta med den biologiska klockan, dvs. med det
som gror, som växer och som skördas.
Att 1990 års beslut ligger fast innebär också att omställningen inom jord-
bruket fullföljs, i kombination med de åtgärder som regeringen planerar för
att underlätta små- och nyföretagandet.
Omställningen av jordbruket skall medverka till att vi får en stark och kon-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
119
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
kurrenskraftig jordbruksnäring, där jordbruket producerar livsmedel av hög
kvalitet men också andra nyttigheter, t.ex. miljövänliga råvaror som bio-
bränsle, och där markens produktionsförmåga och kunskaperna hos dem
som känner marken tas till vara. Att skapa en varaktig marknad för bio-
bränslen är av grundläggande betydelse för att omställningsarbetet skall bli
framgångsrikt. Därigenom bevaras också det levande kulturlandskapet; det
tycks finnas en bred enighet om att det skall bevaras.
En omställning är också nödvändig i perspektivet av ett EG-medlemskap,
som innebär en ökande konkurrens för såväl jordbruket som livsmedelsindu-
strin samtidigt som vi får bättre tillgång till en mångfalt större marknad. Att
förbereda oss inför denna situation måste prägla inte bara regeringens arbete
de närmaste åren utan också hela vårt näringsliv. Det är således som ett led
i detta arbete som vi skall betrakta de omställningsåtgärder som nu vidtas
inom jordbruket.
Sverige deltar aktivt i arbetet med att uppnå ett avtal inom ramen för
GATT. En utgångspunkt för detta arbete måste vara att ländernas åtagan-
den i ett sådant globalt avtal är likvärdiga och samtidiga. En annan utgångs-
punkt måste vara att världens livsmedelsförsörjning inte äventyras.
Våra möjligheter att dra nytta av såväl EG-medlemskapet som GATT-av-
talet är i stor utsträckning avhängiga av vilken framgång vi har i arbetet med
att bekämpa pris- och kostnadsutvecklingen i vårt eget land.
I detta sammanhang är det intressant att komma in på situationen på livs-
medelsområdet. Sedan det jordbrukspolitiska beslutet fattades här i riksda-
gen har livsmedelspriserna utvecklats långsammare än konsumentprisindex.
Det har varit ett viktigt resultat av det arbetet. Samtidigt kan vi då också
konstatera att prisutvecklingen har varit mer negativ för jordbrukarna än
den har varit positiv för konsumenterna. Det är ett förhållande som vi måste
arbeta vidare med.
Det är naturligtvis så - jag delar på den punkten också Inge Carlssons
uppfattning - att de sänkningar av priserna och den begränsning av kostna-
derna som görs genom det livsmedelspolitiska beslutet måste komma konsu-
menterna till del. Det är viktigt att fullfölja arbetet genom att skärpa konkur-
rensen i olika led när det gäller livsmedelsproduktion, distribution och han-
del.
När vi som konsumenter ställer höga krav på livsmedlens kvalitet, på livs-
medelsproduktion på ett miljövänligt och djurvänligt sätt samt på ett öppet
landskap, måste vi också ha förståelse för att det kostar oss någonting. Det
är viktigt att vi, när vi närmar oss Europa, när vi är beredda att gå in i ett
EG-medlemskap, ser till att harmonisera förhållandena i vårt land med EGs
förhållanden så långt detta är möjligt.
Jag är övertygad om att Sverige, med den inriktning av den framtida jord-
brukspolitiken som har en bred förankring här i riksdagen, kommer att
kunna medverka till en bättre situation när det gäller livsmedelsproduktio-
nen och livsmedelsprisernas utveckling i vårt land men också till bättre möj-
ligheter att producera bra livsmedel i hela Europa på en framtida större
marknad.
120
Anf. 102 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Fru talman! Karl Erik Olsson tar inte upp så mycket om konsumentpri-
serna i sitt anförande, men han konstaterar att livsmedelspriserna efter jord-
bruksuppgörelsen har utvecklats långsammare än övriga konsumentpriser.
Det är naturligtvis riktigt. Men det jag undrar är hur regeringen och Karl
Erik Olsson förhåller sig till faktorer som fördyrar livsmedlen men som inte
på något sätt ger bönderna mer pengar. Det borde alltså vara ett gemensamt
intresse för oss att se till att konsumenterna inte betalar ”i tomme” för nå-
gonting som livsmedelsproducenterna, dvs. bönderna, inte har sett röken av.
Jag tog som exempel de s.k. extrapriserna, rabatterbjudanden, onödig re-
klam m.m., som har visat sig kosta konsumenterna åtskilliga miljarder kro-
nor om året - pengar som bönderna inte får ett öre av utan tillfaller andra
sektorer i samhället.
Det skulle vara intressant att höra om Karl Erik Olsson eller regeringen
har börjat fundera på om det är värt att göra någonting åt det här eller om
det skall få fortsätta på detta sätt.
Det finns också andra saker som påverkar livsmedelskostnaderna nega-
tivt, och det är sådant som att konsumenterna inte har möjlighet att över-
blicka marknaden. Vi har under tidigare år pratat om dålig konkurrens och
tendenser till monopolisering inom livsmedelsindustrin, och detta har nog så
viktiga konsekvenser för konsumenterna.
Anser jordbruksministern att det är frågor som är viktiga att driva i rege-
ringen framöver, eller hur ser det ut i detta fall? Jag och vänsterpartiet tycker
att det skulle vara mycket intressant att få reda på det.
Anf. 103 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag är ganska tillfredsställd med det svar som jordbruksminis-
tern gav, nämligen att avregleringens positiva effekter skall komma konsu-
menterna till del. Men jag är ändå litet oroad. Jag tänker tillbaka på valrörel-
sen, där många centerpartister och andra klart uttalade att de skulle återan-
passa gränsskyddet om de vann valet.
Jordbruksministern vet ju att vi har fört en lång debatt om detta tidigare,
men han vet också att den här typen av gränsskydd finns i många EG-länder.
Under ett antal år har dessa EG-länder också anpassat sina gränsskydd med
mellan 6 och 20 %. Tidigare höjde vi ofta gränsskyddet här i Sverige, och då
kom det ingen kritik från centerpartiet eller andra partier, men när vi nu
gjorde den här anpassningen fick vi kritik. Vi har i alla fall folkpartiet och
vänsterpartiet med oss.
Jag undrar nu om jordbruksministern kommer att lägga fram något nytt
förslag för att återanpassa gränsskyddet till det gamla.
Jag fick inte heller något svar på frågan om Norrlandsstödet. Centerpar-
tiet hävdade ju att det skulle höjas ytterligare, med drygt 120 milj.kr. I alla
andra partier var vi överens om att den stora uppräkningen på 12 % var till-
räcklig och att den var rättvis, men jag har för mig att jordbruksministern
uttalade att detta var oärligt av oss. På vilket sätt skall nu jordbruksministern
återställa de 120 miljonerna? Kommer det någon proposition eller någon åt-
gärd?
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
121
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
122
Anf. 104 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Fru talman! Elisabeth Persson frågar om man skall tillåta att konsumenten
betalar ”i tomme” för någonting som inte produceras. Det skall man egentli-
gen inte göra, men samtidigt är det fråga om vad som menas med ett sådant
uttryck. Jag har den uppfattningen - som jag tror att vi är överens om i rege-
ringskretsen - att det sätt som marknadsföringen sker på måste det vara pro-
ducenterna, aktörerna på marknaden, som avgör. Det måste vara en effektiv
konkurrens som bidrar till att man inte lägger ner för mycket pengar på detta
så att varorna blir dyra. I de länder där man inte har haft en fungerande
marknad har inte livsmedel eller andra varor vare sig förekommit i tillräcklig
omfattning eller blivit särskilt billiga.
Samtidigt är det viktigt att gå vidare och effektivisera just marknaden, så
att den fungerar på ett bättre sätt. Konsumenterna skall naturligtvis också
ha möjlighet att reagera, så att de inte betalar för något som inte är värt nå-
gonting. De skall ha valmöjlighet och kunna köpa någonting annat. Det bör
marknaden känna av.
Elisabeth Persson säger också att det är svårt att överblicka marknaden.
Ja, det är klart att det är. Samtidigt finns det inte anledning att begränsa ut-
budet med lagliga medel. I länder som ofta jämförs med Sverige, t.ex. nere
på kontinenten, är variationsrikedomen ofta större och priserna lägre. Det
finns säkert möjlighet för Sverige att bli effektivare och duktigare också i
detta avseende.
Inge Carlsson tar upp frågan om gränsskyddet. Många av oss minns den
debatt som har förekommit i denna kammare och runt om i landet i den frå-
gan. Vi var 1990 i jordbruksutskottet och i kammaren utomordentligt över-
ens om att Sverige inte skulle göra några ensidiga förtida neddragningar av
gränsskyddet. När den socialdemokratiska regeringen lade fram en proposi-
tion om just en sådan sänkning blev detta mycket uppmärksammat, och de-
batten var stundtals tämligen upphetsad.
Det är självklart att de uppfattningar som har funnits i den här frågan
kvarstår. Samtidigt vet vi alla att sådana här förändringar inte är särskilt
enkla. Vad vi nu gör är att försöka se efter om det ligger någonting i det som
bl.a. socialdemokraterna sade tidigare, dvs. att det bara var ett överskydd
som sänktes. Jag avser alltså att ge jordbruksverket i uppdrag att studera på
vilket sätt som den sänkning som genomfördes har påverkat och kan komma
att påverka priserna för jordbrukarna. Det gjordes ett bestämt uttalande
från riksdagen om att man inte i förtid skulle göra någonting sådant. När vi
får beskedet skall vi återkomma och se på vilket sätt effekterna kan åtgärdas.
Det bästa - det vill jag gärna uttala redan nu - vore om GATT-förhand-
lingarna kunde drivas så snabbt att resultatet av dem fanns tillgängligt redan
i början av nästa år. Då skulle problemet minimeras. I de resonemang som
har förts inför GATT-förhandlingarna har man också sagt att tidigare gjorda
sänkningar skall tillgodoräknas när GATT-resultaten börjar genomföras.
En arbetsgrupp ser för närvarande över formerna för Norrlandsstödet.
Centerpartiets uppfattning från i våras om att jordbrukarna inte kompense-
rades fullt ut hade förankring i verkligheten. Samtidigt tror jag att alla var
medvetna om att detta stöd medförde mycket stora kostnader och att man
inte säkert kunde uttala sig om träffsäkerheten. Därför enades vi om att låta
en arbetsgrupp utreda frågan om stödets framtida utformning. Jag har i dag
försökt få viss information om hur långt arbetsgruppen har kommit, och jag
förväntar mig en rapport i slutet av nästa månad. Därefter avser regeringen
att lägga fram förslag om hur detta stöd skall ges i framtiden.
Anf. 105 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Fru talman! Det var en mycket intressant feltolkning som jordbruksminis-
tern gjorde sig skyldig till. Jag skall försöka precisera vad jag menade med
att ha överblick över och kunskap om.
I våras fattade riksdagen beslut om ett ganska uppmärksammat prismärk-
ningssystem. Det innebar att vissa varor även i fortsättningen skulle prismär-
kas enskilt. Detta beslut fattades under stort motstånd från främst modera-
terna och folkpartiet liberalerna. Hur centern ställde sig kommer jag faktiskt
inte ihåg, men det stora motståndet kom alltså från moderaterna och folk-
partiet liberalerna, partier som nu är viktiga parter i den nya regeringen.
Nu undrar vi konsumenter om detta beslut kommer att rivas upp eller om
vi även i fortsättningen kommer att ha möjlighet att överblicka prissätt-
ningen på varor. Det var det jag menade och ingenting annat. Jag är funder-
sam över detta och tycker att argumenten mot enkla åtgärder som gagnar
konsumenterna ibland är mycket konstiga.
I denna kammare refererar vi ofta till EG. Låt mig därför göra en jämfö-
relse i fråga om prissättning av varor med några andra europeiska länder.
Kommer man in i en livsmedelsbutik i London finner man att snart sagt varje
sak som saluförs är individuellt prismärkt. Det kan röra sig om små förpack-
ningar, chockladbitar eller precis vad som helst. Det sitter en prislapp på
dem. I vaije butik i Tyskland, i en liten småstad eller by, i Hamburg eller i
Frankfurt, är det otänkbart att visa varor i skyltfönstren utan att ange priset
på dem. Det gäller såväl mat som kläder.
Jag undrar om det är andra marknadskrafter som råder i dessa länder?
Varför är det så svårt att göra samma sak här i Sverige? Varför skulle det
vara så hämmande för svensk handel? Varför är det så svårt för den svenska
marknaden och marknadskrafterna att ge konsumenterna en så enkel infor-
mation som prismärkningen utgör? Jag tror att en prismärkning i längden
gagnar handeln. Det är viktigt för konsumenterna att veta vad de betalar
för saker och ting. Detta var ett exempel på vad jag menar med att kunna
överblicka priser och marknaden.
Jag har tidigare i dag noterat att Karl Erik Olsson och andra regeringsföre-
trädare har utpekat de offentliga monopolen som roten till mycket ekono-
miskt elände i landet. Vad har jordbruksministern för uppfattning om mono-
poltendenserna och koncentrationen inom livsmedelsproduktionen? Jag
tycker inte det har framgått av vad han har sagt. Vad anser Karl Erik Olsson
om exempelvis Arias och de andra mejeriföreningarnas agerande beträf-
fande avräkningspengarna för mjölken i somras? Då skyllde man på gräns-
skyddets sänkning. Man sänkte avräkningspengarna för att efter valet snabbt
höja dem igen.
Anf. 106 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Fru talman! Jag förstår nu att jag missförstod vad Elisabeth Persson sade
om att kunna överblicka priserna på varor. Frågan om prismärkning är inte
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
123
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
min specialitet. Jag utgår dock från att konsumenterna, om de kan utöva sitt
inflytande, också kan se till att det ger effekt på detta område. I det jord-
brukspolitiska beslutet anslog riksdagen i stor enighet - faktiskt på förslag
från vänsterpartiet - ett par miljoner kronor extra för konsumentinforma-
tion. Jag medger gärna att jag anser det viktigt att konsumenterna får
komma till tals både genom det sätt de handlar på och på andra sätt, exem-
pelvis politiskt och i den allmänna debatten. Däremot tror jag inte särskilt
mycket på omfattande regelsystem för hur exempelvis prislappar skall sättas
på varor. Det bör vara säljaren som är angelägen att tala om vad som för
tillfället är jättebilligt. På sådana varor sätter han säkert en prislapp.
Frågan om monopol är principiellt intressant, och det gäller vare sig det
rör sig om offentliga monopol eller monopol i näringslivet.
Beträffande jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse finns det enligt min
mening anledning att ha möjlighet att begränsa eventuella monopoltenden-
ser. Dels kan det bli lättare att starta mindre företag som en undervegeta-
tion, dels hamnar vi i en större marknad där faktiskt de svenska företagen
inte är särskilt stora. De får då konkurrera med företag på den europeiska
marknaden som är större och utövar en kraftfull konkurrens.
Jag har som jordbruksminister inte anledning att lägga mig i enskilda före-
tags prissättning vid olika tillfällen. Men visst är jag förvånad över att man
hade så dåligt grepp om hur mycket pengar som fanns i kassorna att man
gjorde sådana ryck i exempelvis mjölklikviderna som Elisabeth Persson
nämnde.
Som tidigare har nämnts i debatten är det viktigt att ta vara på de möjlig-
heter som finns i Sverige när det gäller att hävda sig på den europeiska mark-
naden. Mycket snart är vi kanske en del av en marknad omfattande 300-400
miljoner människor. Den marknaden efterfrågar sannolikt varor som vi kan
producera mer av i Sverige, nämligen rena och hälsosamma livsmedel produ-
cerade i en ren miljö och med ett minimum av restsubstanser från exempelvis
kemiska medel. Utvecklingen därvidlag har kommit längre i Sverige än i de
flesta av våra grannländer. Den här möjligheten bör utnyttjas av det svenska
jordbruket.
124
Anf. 107 INGVAR ERIKSSON (m):
Fru talman! Jag vänder mig först till den nye jordbruksministern och häl-
sar honom välkommen. Det är ett utmanande och svårt arbete som han har
framför sig. Jag hoppas att vi skall få ett gott samarbete mellan departemen-
tet och riksdagen, så att vi kan återställa den framtidstro bland landets jord-
brukare och livsmedelsproducenter som är nödvändig för att gå en lyckosam
framtid till mötes.
Våren 1990 fattade riksdagen beslut om en långtgående avreglering av
svenskt jordbruk. Bakom beslutet stod i princip alla dåvarande riksdagspar-
tier utom miljöpartiet. Beslutet innebar att den svenska jordbruksnäringen
inom loppet av en femårsperiod skall avregleras och marknadsanpassas. Den
dåvarande överproduktionen skall upphöra. Om det sker kommer också
lönsamheten att återvinnas. Därför skall en omställning och en anpassning
ske, och vissa stimulansstöd har också aviserats och beslutats. Bl.a. skall
jordbruket stimuleras att välja nya produktionsalternativ.
Riksdagsbeslutet innehöll vissa villkor, bl.a. att det svenska gränsskyddet
inte skulle förändras i annan takt än vad som anges i GATT-förhandlingarna.
Ömsesidigheten är viktig och ofrånkomlig om svensk livsmedelsproduktion,
råvaruproduktion i jordbruket och vidareförädling i livsmedelsindustrin
skall få en rimlig chans att hävda sig i den ökade internationella konkurren-
sen.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen har under det senaste året svi-
kit genom att genomdriva en ensidig gränsskyddssänkning. Man har också
höjt vissa punktskatter på jordbruksområdet. Dessutom har man bromsat
jordbrukets egna initiativ att snabba på strävandena att uppnå produktions-
balans, exempelvis då man inte ville medverka till att lyfta ut det temporära
sockeröverskottet, vilket medfört att arealen i år har måst minskas mycket
kraftigt. Man var också beredd att stoppa mejerinäringens vilja att påskynda
omställningen när det gäller mjölkproduktionen.
Många lantbrukare har dessutom känt stor osäkerhet och tvivel beträf-
fande omställningsreglerna. Socialdemokraterna har tyvärr inte på något
sätt försökt att undanröja den osäkerheten - snarare är det tvärtom. Detta
har gällt bl.a. hoten om återbetalning och om säkerhet. Klart står att produ-
center inte har behandlats lika, utan kraven och inriktningen har varierat i
landet.
Det föreligger en uppenbar risk att många som har gått in i omställningen
hoppar av och att de som planerat att gå in drar sig ur. Det skulle vara mycket
olyckligt.
Den breda politiska uppslutningen kring det livsmedelspolitiska beslutet
var trots allt värdefull, och den borde skapa goda förutsättningar för en lång-
siktigt hållbar jordbrukspolitik. Beslutet var en kompromiss, vilket innebär
att vi liksom andra har tvingats ge avkall på en del av våra ursprungliga för-
slag. Vi gjorde det i förvissningen om att en bred uppgörelse skulle skapa
bättre utvecklingsmöjligheter än ett beslut som fattats med knapp majoritet.
Den breda uppslutningen innebär att beslutet borde kunna stå fast, obe-
roende av regeringsskiftet. En förutsättning härför är givetvis att avsteg inte
görs, men så har tyvärr skett.
Elisabeth Persson talade nyss i vackra ord om konsumenten men berörde
inte vikten för konsumenten av att i varje läge ha tillgång till livsmedel av
god kvalitet. Om vi skall lyckas, måste vi ha en tillräckligt stor inhemsk livs-
medelsproduktion .
Alla vet att vädrets makter kan spela en stor roll. Det finns också andra
faktorer som kraftigt påverkar tillgången på livsmedel, inte bara i Sverige
utan även på andra håll i världen. Det land som i stor utsträckning gör sig
beroende av import av livsmedel kan dyrt få betala detta på sikt. I ett läge
där de viktigaste handelsländerna förhandlar, såsom nu sker och alltför länge
skett utan resultat inom GATT, om en sänkning av skyddet för jordbruket
kan riskerna komma att öka ännu mer.
Syftet med GATT-förhandlingarna är att få ned den pristryckande över-
skottsproduktionen. Därigenom skulle man kunna få en situation där världs-
marknadspriserna stiger till en nivå som ligger närmare de verkliga produk-
tionskostnaderna i olika länder. Exportförlusterna på grund av överproduk-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
125
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
126
tionen skulle därmed kunna minskas. Vi vet att man i olika länder vill minska
stödet och skyddet, och vi vet också att det skulle gynna de olika budgeterna.
Nu har vi emellertid en svår situation. Vi måste ändå i det läget se till att
klara katastrof- och beredskapslagringen av livsmedel. Jag hoppas att den
nye jordbruksministern är beredd att ta initiativ till åtgärder för att lösa pro-
blemet hur man i en marknad med en minskning av överskotten skall kunna
klara beredskapslagringen. Jag hoppas också att jordbruksministern kom-
mer att ge ett bättre besked om anpassningen till EG av den kommande jord-
brukspolitiken.
Anf. 108 BENGT ROSÉN (fp):
Fru talman! Liksom föregående talare vill jag inleda med att gratulera
Karl Erik Olsson till utnämningen till jordbruksminister. Jag vet ingen som
är mer kompetent och lämpad att inneha den posten, och jag är övertygad
om att han i hög grad kommer att kunna bidra till ett ökat förtroende i lant-
brukarleden för att vi som politiker är beredda att leva upp till 1990 års jord-
brukspolitiska beslut, även om de ekonomiska förutsättningarna nu blir allt
kärvare.
Tillåt mig även, fru talman, att i detta sammanhang hälsa Holger Gustafs-
son, som står näst i tur på talarlistan, välkommen till riksdagen. Holger Gus-
tafsson kommer, liksom Ivar Virgin och jag, från Götene i Skaraborg, en
liten kommun på drygt 12 000 invånare, som alltså håller sig med tre riks-
dagsmän. Ur jämställdhetssynpunkt hade det naturligtvis varit bättre om det
hade varit någon kvinna från Götene. Jag kan försäkra att jag inte skulle ha
haft någonting emot att både Holger och Ivar hade varit kvinnor.
Eftersom också grannkommunen Skara med ett något större invånarantal
numera också håller sig med tre riksdagsmän, hade jag förväntat mig att Bert
Karlsson i sitt jungfrutal skulle ha krävt en utlokalisering av riksdagen till
Skara Sommarland. Nu gjorde han inte det, men jag tror inte att han i läng-
den kommer att nöja sig med att enbart det massmediala intresset för politi-
ken har förskjutits åt Skarahållet.
Fru talman! Låt mig, i likhet med Elisabeth Persson, inledningsvis anlägga
ett konsumentperspektiv. All produktion syftar ju ytterst till att tillgodose
konsumenters efterfrågan. Det gäller även för vår livsmedelsproduktion,
och det var en av huvudanledningarna till att riksdagen i stor enighet i juni
1990 beslöt att i socialt acceptabla former under en femårig omställningstid
avreglera och marknadsanpassa jordbruket. Tidigare hade lantbrukarna mer
varit inställda på att producera det regleringarna premierade än det som
konsumenterna efterfrågade.
Konsumenterna efterfrågar livsmedel av bra kvalitet till låga priser. Det
senare har inte minst de - som jag kallar dem - enspåriga matprisdebattö-
rerna i massmedia tagit fasta på. De hävdar att avregleringen av jordbruket
även borde ha omfattat en ensidig svensk avveckling av gränsskyddet, så att
svenska konsumenter hade fått tillgång till de prisdumpande livsmedelsöver-
skotten på världsmarknaden.
Vad dessa debattörer - jag räknar inte Elisabeth Persson till dem - aldrig
talar om är att därmed slås det svenska jordbruket ut, vilket innebär att en
rad andra nyttigheter, såsom öppet landskap och levande landsbygder, som
konsumenterna också efterfrågar försvinner. Lars Drake vid lantbruksuni-
versitetet har genom enkätundersökningar visat att en majoritet av det
svenska folket vill ha nuvarande öppna landskap och anser att staten bör be-
tala för landskapsvården om denna är hotad.
Teoretiskt är det naturligtvis möjligt att anställa statliga landskapsvårdare,
som sköter detta när lantbrukarna inte längre har ekonomiska möjligheter
att fortsätta. Vi betalar årligen av skattemedel mellan 2 och 3 miljarder kro-
nor för att hålla parker och grönytor i våra tätorter. Alla inser att skulle vi
på samma sätt bevara jordbrukslandskapet, så skulle årskostnaden bli tio-
dubbel.
Vi måste därför se till att jordbrukarna får förutsättningar att klara om-
ställningen. Utöver att vi då får tillgång till livsmedel, vars kvalitet och till-
verkningsmetoder vi kan påverka, så kan vi också behålla det landskap som
vi som konsumenter efterfrågar till rimliga kostnader.
Från folkpartiet liberalerna har vi, som Inge Carlsson erinrade om, varje
år sedan 1986 motionerat om att i särskild ordning ge ersättning för land-
skapsvården genom en generell arealersättning och inte som nu ha den ”in-
bakad” i producentpriserna. Betalar vi exempelvis 1 000 kr. per hektar och
år för all åker-, ängs- och betesmark, så rör det sig om dryga 3 miljarder
kronor i årskostnad, att jämföras med nuvarande 2 å 3 miljarder till grönytor
i tätorterna.
En generell arealersättning har många fördelar för såväl lantbrukare som
konsumenter. Låt mig här endast framhålla att denna ersättning, som Lars
Jonasson vid lantbruksuniversitetet visat, innebär att vi bevarar mjölkpro-
duktionen i mellanbygd och skogsbygd, där vi har ont om öppet landskap
och alternativ sysselsättning. Många talare har här i dag tidigare framhållit
värdet av att söka bevara kulturlandskapet i just mellanbygd och skogsbygd.
Det är bra att regeringsförklaringen nu anger att frågan om arealersätt-
ning skall utredas under mandatperioden. Intresset i Sverige för en sådan
uppläggning har ökat, och den internationella utvecklingen inom såväl EG
som GATT går åt samma håll.
Anf. 109 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Fru talman! Jag vill också börja med att gratulera Karl Erik Olsson till det
nya uppdraget som jordbruksminister, och jag vill gratulera Sveriges bönder
till en sådan minister. Jag tror att det kommer att bli ett bra resultat. Jag vill
även tacka Bengt Rosén för välkomsthälsningen.
Fru talman! Beträffande den ekonomiska utvecklingen i svenskt jordbruk
anger regeringsförklaringen att omställningen av svenskt jordbruk skall full-
följas samt att ”Sverige vid inträdet i EG skall ha en stark och konkurrens-
kraftig jordbruksnäring”.
Hittills har man i den jordbrukspolitiska debatten inriktat sig på en om-
ställning till en ”marknadsanpassning” när det gäller de totala produktions-
volymerna i Sverige.
Om den svenska bonden skall kunna producera med en lönsamhet som
ger en inkomststandard som är jämförbar med exempelvis en industriarbeta-
res, är bonden ytterst beroende av gränsskyddets nivå. Ett sänkt gränsskydd
innebär att färre bönder klarar en rimlig inkomst, och detta leder i sin tur till
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
128
en minskad andel svenskproducerade baslivsmedel. Därmed är vi framme
vid den fråga som måste upp på riksdagens bord: Vilken självförsörjnings-
grad skall vi ha i landet av svenskproducerade baslivsmedel, dvs. till vilken
produktionsnivå skall vi ställa om svenskt jordbruk?
Det måste rimligen vara ett vitalt konsumentintresse att få ta ställning till
hur stor andel av våra baslivsmedel som skall produceras i svensk miljö, med
svenska kvalitetsnormer och med inriktning på biologiskt fullvärdiga livsme-
del.
Den tidigare regeringen har inte definierat omställningens produktions-
mål för svensk marknad och inte heller låtit utreda de livsmedelskvalitativa
konsekvenserna som svenska konsumenter drabbas av vid en radikalt mins-
kad andel högkvalitativa baslivsmedel.
Vidare uttrycker regeringsförklaringen att en avstämning av omställnings-
besluten sker efter det att EG har lagt fast principerna för sin kommande
jordbrukspolitik samt att avstämningen förbereds av en särskild kommis-
sion.
EGs kommission lade den 9 juli 1991 fram förslag till framtida utformning
av EGs gemensamma jordbrukspolitik, CAP. Förslaget bygger på de princi-
per som Mac Sharry presenterade i februari i år.
Det är angeläget att den kommission som regeringen tillsätter får i uppgift
att fasa in svensk jordbrukspolitik mot de principer som EG kommer att fast-
ställa, och därmed skapa förutsättningar för svenska förädlade jordbruks-
produkter att nå in på EGs marknad. Men det är också viktigt att kommissio-
nen får i uppgift att följa den nu akuta lönsamhetssituationen i svenskt jord-
bruk.
Det kommer med största sannolikhet att bli omfattande konfrontationer,
demonstrationer och långa förhandlingar inom EG innan gemenskapens
principer blir så tydliga och bärkraftiga att vårt land kan sikta in sin politik
på EGs.
Därmed vill jag framhålla vikten av att regeringen redan nu noga följer
lönsamhetsutvecklingen i svenskt jordbruk, så att inte konkurser och kapi-
talförstöring skall drabba vår livsmedelsproducerande näring i större omfatt-
ning än vad någon av oss önskar.
Den kommission som regeringen skall tillsätta måste gå in och ta det an-
svar som den tidigare regeringen rätteligen borde ha tagit genom att före
beslutet om ny jordbrukspolitik göra en konsekvensutredning.
Anf. 110 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Jag tackar för de vänliga orden. Det är roligt att lyssna till
dem, och jag passar på så här i början.
Det ställdes några frågor som jag gärna vill svara på och kommentera.
Ingvar Eriksson frågade om beredskapslagringen. Jag kan bara nämna att i
den budgetprocess som pågår i regeringskansliet är den här frågan aktuell.
Efter en neddragning förra året finns det nu behov av att öka anslaget på den
här punkten.
Flera av talarna har tagit upp omställningskommissionen. Det är viktigt
att den fyller två huvuduppgifter. Den skall dels följa omställningen och
vilka effekter den får på jordbrukarna bl.a. lönsamhetsmässigt, dels följa
vad som sker i EG och göra nödvändiga anpassningar. I regeringsförkla-
ringen antyds att man skall göra en justering efter det att EG har fastlagt
sina mål. Jag kan lova att i jordbruksdepartementet följer vi redan nu de
strävanden som man har i EG, och vi försöker komma underfund med vad
som är på gång så fort som möjligt för att kunna ha en beredskap från svensk
sida.
Jag skall i dag inte debattera arealbidragen med Bengt Rosén. Detta skall
nämligen utredas. Men jag vill ändå säga att produktionen och nyttjandet av
marken har skapat det öppna landskapet. På lång sikt, efter lyckliga GATT-
förhandlingar och kanske efter en europeisk integration där marknaden fun-
gerar, måste det ändå vara så att det är produktionen från marken som gör
att man använder den. Jag är medveten om att under det närmaste årtiondet
kan det behövas en del andra åtgärder, åtminstone inom vissa områden.
Holger Gustafsson tog upp frågan om gränsskydd och självförsötjnings-
grad. Jag delar ståndpunkten att målsättningarna i den nya jordbrukspoliti-
ken inte lades fast med tillräcklig kraft. Men principen är att det svenska
konsumtionsutrymmet skall motsvaras av en svensk produktion. Emellertid
är det också viktigt att notera att om vi arbetar för en ökad internationalise-
ring, kommer den svenska produktionen och konsumtionen inte att absolut
motsvara varandra. Handeln med livsmedel över gränserna kommer sanno-
likt att öka. I det läget bör man inte heller bortse från att det skulle kunna
vara möjligt att avsätta en produktion som är större än konsumtionen av
svenska högvärdiga, ekologiskt riktigt producerade specialiteter på en större
marknad.
Anf. 111 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Herr talman! Jag tog upp frågan om GATT-förhandlingarna. Resultatet
av dessa förhandlingar skulle kunna leda till att de olika länderna kraftigt
minskar skydd och stöd, inte minst exportstödet. Det kommer att innebära
att bönderna i olika länder tvingas minska produktionen. Vi kommer när-
mare balans i världen. Det kommer att bli svårare att klara beredskaps- och
katastroflagring.
Vi moderater har sett den situationen framför oss, och av det skälet har vi
vid flera tillfällen begärt att vi från svensk sida skulle ta initiativ till interna-
tionella förhandlingar där man skulle försöka göra upp om hur katastrof- och
beredskapslagring skulle klaras och inte minst hur det skall finansieras. Det
är alldeles uppenbart att bönderna i världen inte längre genom prispressande
överskottsproduktion kan stå för beredskaps- och katastroflagring.
Av det skälet hoppades jag att jordbruksministern skulle kunna vidga
vyerna utöver Sveriges gränser och Sveriges beredskap och se på det mer
globala världsperspektivet vad gäller världssvälten, eftersom den tyvärr fort-
farande finns. Det är en utmaning som vi alla måste ta på allvar.
Den andra frågan var om jordbruksministern är beredd att göra de korri-
geringar av livsmedels- och jordbrukspolitiken som kan krävas för att vi skall
komma i fas med den utveckling som EG i dag inriktar sig på. Det kan bli
fråga om korrigeringar i förhållande till det beslut vi fattade 1990. Det skulle
vara intressant om jordbruksministern kunde ge någon synpunkt på detta.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Jordbruk
129
9 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 11
|
Prot. 1991/92:11 16 oktober 1991 |
Om han inte kan göra det i dag hoppas jag att det skall gä bra när han blir |
|
A llmänpolitisk |
Näringspolitik - Miljöpolitik, energifrågor |
|
Näringspolitik |
Anf. 112 GÖRAN PERSSON (s): Herr talman! Låt mig först hälsa vår nye miljöminister välkommen till äm- Regeringsförklaringens miljödelar är till allra största delen en kopia av Jag vill återigen säga till Olof Johansson att vi inte tänker jobba i den an- Ta för er av det dukade bordet i det arbete som uträttas. Ni kommer att1 Men ni bedrar er och svenska folket om ni tror att det räcker att upprepa Ta t.ex. tillväxtpolitiken. Det enda - märk väl enda - riktmärke som i det Vi socialdemokrater vet att uppgiften att finna en balans mellan ekonomi |
|
130 |
Nej, problemet är ju att Olof Johansson genom den regeringsbildning han |
medverkat i har släppt lös de krafter som alltid har sett en mer miljöinriktad
politik över axeln. Det är dessa som Olof Johansson nu har att hantera, det
är med dessa som han skall diskutera energiskatter - vilket vi redan har fått
exempel på regleringar av farliga ämnen, strandskydd, osv.
Det räcker inte att läsa vad som står i regeringsförklaringen. Lika viktigt
är att läsa vad som uttrycks, vad som inte står där utan skall förstås mellan
raderna. Redan den första veckan har det uppstått tvivelsmål om hur olika
formuleringar skall tolkas. Många av regeringsförklaringens uttalanden är
fromma förhoppningar på gränsen till besvärjelser. Att det står ”att” men
inte ”hur” är ett vanligt kännetecken. Man säger sig vilja ge naturvården en
central roll i miljöpolitiken. Javisst, men hur? Kan Olof Johansson exempel-
vis bekräfta att han tänker fullfölja det arbete vi socialdemokrater satte i
gång för att öka markägarnas ansvar för naturvårdshänsynen?
En mycket stor del av det svenska folket lever i de stora städerna. Dessa
människors livsmiljö förbigås med tystnad. Fick de inte plats? I stället verkar
regeringen förlita sig på att den ekonomiska och tekniska utvecklingen skall
klara problemen med att få till stånd en bättre miljö.
Ett första steg togs när storstadsförhandlingarna avslutades, men det kom-
mer att krävas en betydande uppföljning. När kommer exempelvis lagen om
kommunernas rätt att förbjuda särskilt förorenande fordon? Kommer de re-
serverade medlen att ställas till förfogande?
Ni säger att målet är att nya fordon skall drivas utan fossilbränsle. När
skall det målet uppnås, och hur många fordon omfattas? Vilka krav är ni
beredda att ställa för att göra det möjligt? Hur blir det med miljöklassnings-
systemet för bilar? I den frågan annonserade moderaterna sitt motstånd i
våras, men centern och vi var överens. Olof Johansson, när kommer förord-
ningen?
Det är bra att regeringen säger sig vilja ställa bestämda miljökrav. Men
vem och vad gäller kraven? Hur blir det med skärpningen av kraven på indu-
strin, att utsläppen från industrin vid sekelskiftet skall vara nere i ofarliga
nivåer? Var finns ambitionerna att komma till rätta med varornas innehåll
av miljöskadliga ämnen?
Det är bra att regeringen säger sig ha en hög ambition i förhandlingen om
ett svenskt medlemskap i EG och i förberedelserna för FN-konferensen om
miljö och utveckling. Jag skall med nöje återkomma till de frågor som rör de
globala miljöproblemen. Men inte utan viss tillfredsställelse kan jag konsta-
tera att moderaterna nu sällat sig till kravet på internationell samverkan
kring klimatfrågan. Hur tänker ni driva arbetet med klimatkonventionen vi-
dare? Vad menar regeringen med att FNs roll i miljövårdsarbetet måste stär-
kas? Det låter som en självklarhet, men vad betyder det egentligen? Är det,
UNEP, FNs miljöstyrelse, som skall stärkas?
Herr talman! Det var ett överansträngt jordbruksutskott som i våras läm-
nade över ett betänkande kring miljöpolitiken. Många suckade då. Tyvärr
drog man här i riksdagen den kanske något felaktiga slutsatsen att portionera
ut viktiga delar på skilda utskott. Vi socialdemokrater anser att miljöpoliti-
ken är så viktig att en samlad bedömning måste ske inom ett och samma ut-
skott. Det innebär inte att vi vill befria andra utskott från arbete - tvärtom.
Inom ramen för ett sammanhållet arbete i ett miljöutskott kan skarpare krav
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
131
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
riktas på politiken inom skilda områden. Vi socialdemokrater driver därför
kravet på ett inrättande av ett särskilt miljöutskott här i riksdagen.
Det är många frågor, jag inser det, Olof Johansson. Men det är bara en
provkarta på sådant som vi kommer att få diskutera, sådant som kanske inte
i regeringsförklaringen finns utvecklat och uttryckt på ett sätt som jag accep-
terar. Som jag sade till Olof Johansson förut eftersträvar vi en sansad och
realistisk debatt. Det finns en majoritet för en radikal miljöpolitik här i riks-
dagen. Svarar Olof Johansson rätt och konsekvent på de frågor jag ställde
kommer han också att ha en majoritet för att flytta fram positionerna på mil-
jöområdet. Men Olof Johanssons problem består i de krafter han har lierat
sig med i politiken, vilka alltid har sett miljöpolitiken över axeln. Däri ligger
det politiska sprängstoffet, och det är den situationen vi kommer att hantera
i den här kammaren.
Anf. 113 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Alla har rätt att få leva i en god miljö. Så står det i den nya
regeringsdeklarationen. Det är ju vackert. Där sägs också miljöpolitiken
vara ett av fyra prioriterade områden. Det är också vackert. Men vackert tal
om miljön har vi hört många gånger förr. Frågan är vad de vackra orden
betyder i verkligheten. Där blir regeringsförklaringen genast mer diffus. Där
övergår man till att tala i futurum. Regeringen kommer att ange tydliga mil-
jömål, ställa bestämda miljökrav och använda effektiva styrmedel. Det är
möjligen löftesrikt, men framför allt är det avslöjande. Vad det i klartext
betyder är att den nya regeringen inte har någon miljöpolitik, men att man
hoppas få ihop en.
I själva verket är regeringsförklaringen en besvikelse för alla de männi-
skor i vårt land, och de är många, som har förhoppningar om en seriös och
trovärdig miljöpolitik. Man måste vara antingen mycket okunnig eller också
mycket oengagerad av miljöfrågor för att nöja sig med de floskler som rege-
ringsförklaringen består av. Jag vet inte vilket av alternativen som gäller för
regeringen. Båda perspektiven är lika skrämmande.
Miljöpolitik måste mycket riktigt utgå från vad naturen tål. Det betyder
t.ex. att kraven på att reducera utsläppen av växthusgaser, framför allt kol-
dioxid, är stora. Det betyder att industriländerna måste reducera sina ut-
släpp med storleksordningen 30% fram till år 2005.1 regeringsförklaringen
finns ingen antydan om vilka mått och steg den nya regeringen tänker vidta
för att Sverige skall ta steg i den riktningen. Det finns många åtgärder man
borde vidta, t.ex. högre bensinpriser, regionalt differentierade, så att de
drabbar storstäderna mest, eftersom det är där biltrafiken utgör det största
problemet. Biltrafiken är en mycket betydande källa till utsläppen av kol-
dioxid och måste därför åtgärdas. Preciserade krav på nya drivmedel har
man t.ex. åstadkommit i Los Angeles. Regeringsförklaringen är oerhört dif-
fus på den här punkten.
Man borde föra över varutransporter från vägtrafik till järnväg. Nu går
utvecklingen faktiskt åt andra hållet. Att säga nej till Öresundsbron borde
vara en självklarhet. Att överföra resurser från i-länder till u-länder för att
möta miljöproblemen är också mycket viktigt, liksom att försöka aktivt mot-
132
verka de negativa miljöeffekter som förverkligandet av den inre marknaden
utan tvivel kommer att få.
Om vägtrafiken fick bära sina miljökostnader skulle enligt t.ex. tyska och
amerikanska forskare drivsmedelspriserna behöva fyr- eller femdubblas. Då
skulle man inte få den typen av vansinnigheter som man nu har inom EG.
Man mjölkar korna i Danmark, kör mjölken till Italien, gör yoghurt däroch
kör den tillbaka till Danmark för försäljning. Det är vansinnigt på alla sätt,
men det är framför allt skadligt för miljön. Det skulle inte förekomma.
Jag undrar hur Sverige tänker agera för att i EG driva miljöfrågorna hår-
dare. Det sägs i regeringsförklaringen nämligen inte ett ord om detta, fastän
det talas mycket om EG. Där viftas det bara på svansen och kryps för EG.
Vad tänker regeringen göra för att motverka de oerhörda negativa miljöef-
fekter som förverkligandet av den inre marknaden kommer att få?
I dag är risken uppenbar att Östeuropa tar över många av de miljöproblem
som vi har i väst och lägger dem till de enorma miljöproblem man redan har,
utan att ha lagstiftning, miljötillsyn eller t.ex. en avfallshantering som är
uppbyggd för att klara de problemen.
I regeringsdeklarationen sägs att Sverige skall bidra till en europeisk luft-
vårdsfond. Det är inget nytt. Det har försökts förut. Det har inte gått att få
andra länder med på detta. Det är därför den inte är förverkligad. Jag undrar
vad regeringen har för kort i bakfickan som skall göra det möjligt den här
gången. Hur tänker man annars bidra aktivt till åtgärdandet av de euro-
peiska miljöproblemen, vilket man talar om?
Det är bra att man aviserar ett utökat samarbete med länderna kring
Östersjön när det gäller Östersjöns miljöproblem. Men vad betyder det i
praktiken? Betyder det ökade resurser? Med hur mycket och till vad? Det
sägs ingenting om det heller.
Jag undrar också om den nya regeringen tänker avskaffa strandskyddet.
Det var faktiskt en fråga som moderata samlingspartiet drev mycket aktivt i
valrörelsen. Det sägs i regeringsdeklarationen ingenting om detta, varken i
den ena eller den andra riktningen. Jag skulle gärna vilja ha besked på den
punkten.
Det sägs däremot att den s.k. energiöverenskommelsen ligger fast. Då
skulle jag gärna vilja ha besked om vad det betyder när det gäller kärnkrafts-
awecklingen. När skall denna kärnkraftsaweckling starta? Hur stort elöver-
skott skall vi behöva ha för att det skall vara möjligt att komma igång med
avvecklingen?
Herr talman! Frihet var ett begrepp som flitigt kom till användning under
valrörelsen. Miljöpolitik handlar faktiskt också i mycket hög grad om frihet,
om makt och om demokrati. Många människor känner i dag maktlöshet in-
för miljöproblemen. Sammantagna kan de te sig oöverstigliga. Men faktum
är att miljöproblemen kan brytas ned till hanterbara enheter. Sanningen är
också att människan har tekniken, kunnandet och resurserna för att åtgärda
de flesta miljöproblem som hon har ställt till och för att undvika att skapa
nya. Hindren finns inte i verkligheten. De är mentala. De finns i huvudet på
alltför många politiker, företagare och administratörer.
Det miljöpolitik egentligen handlar om är att bryta denna maktlöshet, att
skapa samhällsstrukturer som gör det möjligt för människor att komma till
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
133
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
134
rätta med miljöproblemen. Det handlar om att bygga energiförsörjningen
på mångfald och på energisystem som är kontrollerbara för människan och
inte reducerar henne till systemets tjänare. Det handlar också om en lagstift-
ning där de som är berörda av miljöproblem får göra sin stämma hörd och
ha talerätt.
När, herr talman, kommer den nya regeringen att uppmärksamma de här
aspekterna av frihets- och maktproblematiken? Är det fortfarande friheten
att ödelägga miljön som skall ta över friheten för oss alla att över huvud taget
ha en framtid och ett liv?
Anf. 114 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag förstår att oppositionen vill verka otålig och ambitiös.
Det är bra som en första utgångspunkt för en opposition. Det hade naturligt-
vis varit ännu bättre om något av den här otåligheten hade kommit till utlopp
när en del av oppositionen var i regeringsställning.
Jag påstod att det finns en hel del ärvda problem, som är en följd av tidi-
gare regeringspolitik. En av de allra största frågorna som vi har att behandla
är en kombination av en modell för lagstiftning och en regeringspolitik som
inte stämmer särskilt bra med en miljöambitiös politik. Det är Öresunds-
bron.
Det borde vara så egentligen, men det är inte så, att miljöprövningen kom-
mer först, innan man antar alla folkrättsligt bindande avtal. Nu när vi är inne
i den här processen är det klart att vi måste göra det bästa möjliga av den
situationen, för att verkligen ta miljökraven på fullaste allvar. Det är därför
det också står i regeringsförklaringen vad som är avgörande i det fallet. Den
förvirrade debatt vi hade under valrörelsen, där den ene regeringsledamoten
sade si och den andre så, hoppas jag att vi skall slippa här.
Samtidigt vill jag deklarera att man i den här rollen inte har möjlighet att
uttala några förhandsbesked. I det här fallet fungerar regeringskansliet som
en domstol. Det är min roll. Den rollen tänker jag ta på allvar.
Den här frågan är ett exempel på att vi har en del ärvda problem, som vi
har att hantera och som ingalunda är oväsentliga. Man skulle till detta kunna
lägga hela frågan om hur man prioriterar den framtida trafiken i Sverige.
Det är oerhört viktigt för en ny regering att vi får en ordentlig satsning på
infrastruktur, och inte vilken infrastruktur som helst, utan på snabba, effek-
tiva och så långt möjligt är heltäckande tågförbindelser med kontinenten.
Det är klart att vi här påverkar hela den politiken med val av Öresundsför-
bindelse. Detta känner alla i denna kammare till. Jag behöver inte ytterliga
fördjupa mig i den sortens problem. Visst finns där problem, och det finns
andra problem. Jag skulle kunna nämna som exempel satsningar på olika
delar av ScanLink. Där har ju miljön blivit en konfliktfråga, som Göran
Persson känner till, med omfattande protester inom det berörda området.
Återigen samma sak: Miljön kommer efteråt som en restpost. Jag utgår från
att den deklarerade ambitionsnivån från oppositionens sida, som Göran
Persson här nämnde, också innebär en öppenhet för att behandla miljön
först, inte sist, dvs. att lägga tyngdpunkten helt och hållet på förebyggande
åtgärder så långt det är möjligt och så litet som möjligt på reparation i efter-
hand. Men vi kommer inte att bli av med de problem som vi har, och därför
är en viktig del i en politik på miljöområdet att ta sikte på att spara knappa
resurser. Det är också att hushålla med naturen, att inse att ekonomi och
ekologi är två sidor av en och samma sak, direktkommunicerande kärl. Om
man inte tar hänsyn i förväg får man betala efteråt.
Jag vill inte på något sätt göra någon huvudsak av de ärvda problemen.
Men jag tycker att det är viktigt att deklarera just den viktiga ansatsen, att
miljöpolitikens viktigaste moment är att förebygga skador. När skadan har
inträffat har vi mycket stora problem, som vi kan se nu runt omkring oss
och som måste hanteras både av den enskilde individen och hos företagen,
nationellt och internationellt. Det är just denna kapplöpning som vi hittills
inte har klarat av, dvs. att först kommer problemen och sedan kanske lös-
ningarna. Av det allra viktigaste som återstår är det internationella samarbe-
tet som på det här området är helt avgörande.
Därmed är jag inne på att detta inte bara är en fråga för ett miljö- och
resursdepartement, utan det är också i allra högsta grad en internationell
fråga. Jag för min del har bedömt det så att miljöpolitiken framöver kommer
att vara den största internationella frågan vid sidan av fredsarbetet.
I vår närhet finns gigantiska problem. Annika Åhnberg tangerade det
hela. Jag måste säga att jag höll fast mig i bänken när Annika Åhnberg sade
att Östeuropa tar över miljöproblem. Den som har besökt Östeuropa och
sett hur det är där vet att Östeuropa inte behöver ta över några miljöpro-
blem. Vad man har att göra där är att kunna aktivt angripa en nästan total
miljöpolitisk missär. Det räcker med att åka till Baltikum och se hur det är
där. Men jag förstår att det inte var detta som Annika Åhnberg avsåg. Vi
måste från de nordiska ländernas sida, från västvärldens sida, i dag överföra
resurser i en helt annan skala än hittills för att ge oss i kast med också Öst-
europas miljöproblem. Det är precis som det brukar sägas i debatterna att
det ofta är effektivare att satsa mer resurser där än här hemma, därför att
många av deras problem också är våra problem.
Låt mig säga med anledning av alla de delfrågor som reses under en sådan
här debatt att ambitionen faktiskt inte har varit att regeringsdeklarationen
skulle innehålla hela miljöpolitiken, i så fall hade den fyllt hela regeringsdek-
larationen och mer än så. Man kan inte vara alltför detaljerad i sådana sam-
manhang. Där fanns ändå väsentligheter och viktiga principer. Jag är glad
för att Göran Persson så helhjärtat stödjer formuleringarna där. Sedan är det
så - jag behöver inte djupdyka ytterligare i det problemet - att vi på miljöpo-
litikens och resurspolitikens område ibland har andra politiska konstellatio-
ner än vad som framgår av den traditionella höger-vänster-skalan. Jag är
den förste att erkänna det. Men det är också en situation som Göran Persson
mycket väl känner igen från regeringstiden.
Öresundsbrobeslutet hade aldrig kommit till stånd med den obefintliga
miljöprövning som skedde i förväg om det inte hade funnits partier som
stödde socialdemokratin i den frågan. Jag är väl medveten om problemet.
Har ni ändrat er så att det blir lättare att nå breda politiska majoriteter, är
jag den förste att välkomna detta. Jag tycker också att det finns anledning
för Göran Persson att honorera det ingen av er tidigare trodde, nämligen att
det var möjligt att få en uppslutning kring energiöverenskommelsen, i dag
inte enbart av tre partier utan fem partier i denna kammare. Det är en
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
135
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
136
ganska hygglig start, och detta borde Göran Persson kunna instämma i utan
reservationer.
Anf. 115 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! När miljöministern säger att Öresundsbron är ett problem
som man ärvde från den gamla regeringen, då undrar jag verkligen om han
tror på det själv. Tror verkligen Olof Johansson att bedömningen av Ore-
sundsbron skulle ha blivit en annan i den nya regeringen än den blev i den
gamla? Jag är fullständigt övertygad om att han i så fall är totalt ensam om
att tro det. Det är faktiskt så att den överväldigande majoriteten i den rege-
ring som Olof Johansson tillhör är för det vansinniga projektet. Jag måste
säga att jag blev djupt oroad när Olof Johansson sade att han inte kan att
ge några förhandsbesked om hur miljökonsekvensbedömningen kommer att
utfalla, för nu är hans roll att vara en domstol. Det finns en sorts glidning
där. Tror Olof Johansson inte längre på de bedömningar som hans eget parti
gjorde av projektet utan är redan nu beredd att säga att man kanske måste
komma till en annan slutsats?
När det gäller miljöproblemen i Östeuropa sade jag att det finns en risk
för att vi till de enorma miljöproblem som man redan har där lägger våra
problem utan att man där kan hantera dem. Jag tänker på sådana saker som
att man också där går över från järnvägstrafik till biltrafik och att man inte
har en lagstiftning som förhindrar användandet av farliga kemikalier. Jag
tänker på sådana enkla saker som att man tillåter färgämnen och andra till-
satser i livsmedel, som vi för länge sedan har förbjudit här, därför att man
där inte har regelverk och tillsyn som förhindrar sådant. Jag är den sista att
förringa de fruktansvärda miljöproblem som finns i Östeuropa. Jag försökte
bara få litet mera konkreta besked från den nya regeringen om vad den tän-
ker göra, men jag fick alltså inga konkreta besked på den punkten.
Sedan säger Olof Johansson att man inte kunde följa regeringsförkla-
ringen med hela miljöpolitiken, för då hade all plats gått åt. Men någonting
kunde man ha tagit med. På andra områden var man väldigt angelägen om
att tala om för sina väljare ganska precis vad man har för avsikt att göra inom
den närmaste framtiden. Men när det gäller miljön hade man inte ett enda
konkret besked att komma med!
Anf. 116 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Det som stod i regeringsförklaringen var harmlöst. Det som
inte stod där var det som vi efterlyste. Det som stod där är redan beslutat,
så det var ingen bedrift, Olof Johansson.
Jag skall vara generös mot Olof Johansson i dag, men det är uppenbart att
Olof Johanssons strategi med att försöka rida två hästar samtidigt kommer
att leda honom in i en konflikt med regeringskamraterna, framför allt mode-
raterna. Den som hörde Olof Johanssons inlägg exempelvis om Öresunds-
bron och som hörde hans inlägg om ScanLink och resonemanget där om-
kring måste förstå att håren reser sig där borta i Rosenbad i Bildts kansli.
Men det lär vi få återkomma till. De uttalanden som Olof Johansson nu
gjorde till protokollet skall jag faktiskt använda.
Till energibeskattningen: Jag tycker att det är bra om energiöverenskom-
melsen ligger fast. Det var en gemensam arbetsinsats. Men om Olof Johans-
son är så stolt över bedriften att ha fått med de andra partierna, kan han då
också avfärda det som statsministerns statssekreterare sagt om Olof Johans-
son i pressen, att han inte har förstått vad resonemanget om energibeskatt-
ningen i regeringsdeklarationen innebär? Har Olof Johansson något mandat
att företräda regeringens uppfattning när det gäller de uttalanden som han
har gjort, eller företräder Olof Johansson sin egen och centerns linje? Det
borde vara en ganska enkel fråga att svara på.
Vidare anser jag att såväl Annika Åhnbergs som min fråga kring strand-
skyddet också borde vara ganska enkel att svara på. Ligger ståndpunkterna
fast i det avseendet? Eller är det moderaternas linje som skall gälla?
Detta är konkreta frågor, och det fanns en lång rad sådana i mitt inlägg.
Jag begär inte att Olof Johansson skall svara på alla frågorna, men det hade
varit klädsamt om han åtminstone hade svarat på någon av dem i stället för
att ägna sitt första inlägg som miljöminister åt att se bakåt och på så sätt
försöka att undgå en konkret debatt. Jag förstår Olof Johanssons problem,
men de blir inte enklare av att han hanterar dem på det viset.
Anf. 117 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Det är klart att det går att ställa fler frågor än det finns svar
på. Frågorna kommer att besvaras genom regeringens handlande. Det är na-
turligtvis viktigare att ge svaren genom handling än enbart i ord.
I regeringsförklaringen anges principerna för i vilken riktning politiken
skall utvecklas. Tyvärr är inte det som står i regeringsförklaringen förverkli-
gat, utan det finns sådant som återstår. Naturligtvis är arbetet på en del om-
råden igångsatt - annars vore det ju märkligt. Det gäller t.ex. en ny miljö-
balk, men frågan är vad den skall innehålla, vilka principer som skall vägleda
lagstiftningen.
När det t. ex. gäller lagregleringen på genteknikens område vet alla som
har följt dessa frågor att det inte har hänt särskilt mycket under den socialde-
mokratiska regeringen. Det finns akuta problem som inte har fått sin lös-
ning. Detta utgör därför en viktig del av det kommande arbetet. Det är inte
heller enbart en fråga för justitiedepartementet, dvs. en lagteknisk fråga,
utan det är i högsta grad en miljöfråga. Det vet alla som har sysslat med dessa
frågor.
Miljövänliga drivmedel skall gynnas särskilt, står det i regeringsförkla-
ringen. Det kommer en proposition om detta. Vi har tidigare försökt att få
en ändring till stånd, men det har inte lyckats. Man kan bara notera att det
kommer ett förslag under hösten, och därför är det lätt för mig att plädera
för detta. Det är viktigt, inte minst för människorna i storstäderna, att skat-
ten på etanol sänks, eftersom den därmed blir mer miljöanpassad. Det är ett
sätt att skapa lönsamhet för etanol, samtidigt som man sätter ett pris på mil-
jön. Det skapas då en marknad som är viktig när det gäller att byta ut die-
selbränslen och annat. Jag förstår inte varför inte den frågan kunde ha lösts
tidigare.
Jag kan naturligtvis anknyta till de frågor som berör Europautvecklingen
i övrigt. Alla som läser tidningar kan notera vad som i dag händer inom EG.
Miljöministrarna är nu överens om en gemensam linje för koldioxidavgifter.
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
137
10 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 11
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Miljöpolitik,
energifrågor
138
I kommissionen har frågan om likabehandling när det gäller kärnkraften re-
dan knäsatts. Jag har bara redogjort för fakta och uttalat att den hållningen
tillsammans med vår inskrivna princip om EG-anpassning - förutsatt att den
inte sker ”å la carte” - ger en enda logisk konsekvens och att miljöskadliga
bränslen skall behandlas likvärdigt, för i annat fall sätter man inte pris på
miljön. Så enkelt är det.
Sedan återstår naturligtvis beredningsarbetet. I samband med långtidsut-
redningen skall EG-anpassningen på skatteområdet behandlas totalt. Där
kommer miljöskatterna och miljöavgifterna in som en viktig del. Därmed
har jag kommenterat den delen av inläggen.
Annika Åhnberg ställde den gamla traditionella frågan om energiöverens-
kommelsen. Det är bara att läsa i energiöverenskommelsen om hur denna
fråga skall hanteras. Om Annika Åhnberg inte tror på mig, får hon vända
sig till Göran Persson.
Det är resultaten som avgör. Dessa resultat är i hög grad beroende av en
miljöanpassad energibeskattning, miljöavgifter i enlighet med ”producers-
pay-principle” och att vi verkligen vrider utvecklingen i den riktningen.
Detta innebär helt enkelt att de miljöskadliga energiråvarorna kommer att
minska i betydelse av rena ekonomiska skäl, samtidigt som de miljövänliga
energiråvarorna kommer att öka i betydelse av samma skäl. Så skall syste-
met fungera och så arbetar vi. Sedan gäller det att komma fram till resultat
snabbast möjligt.
Jag är litet förvånad över frågorna kring strandskyddet. De ligger visserli-
gen på vårt departement, men under regeringsförhandlingarna har det inte
framförts några krav på att den nuvarande lagstiftningen skall förändras. En-
ligt vår uppfattning är det viktigt att man inte urholkar allemansrätten, och
det är alla partier överens om. Jag uppfattar inte detta som någon särskilt
stor stridsfråga.
Därmed har jag besvarat i varje fall någon av de frågor som har ställts.
Det kommer säkert fler chanser framöver att återkomma till dessa frågor.
Anf. 118 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Frågan om koldioxidskatten inom EG-området är säkert
inte enkel att lösa. Det tror jag inte att någon inom EG anser. Det viktiga är
vilken nivå koldioxidskatten hamnar på för att den skall få någon styrande
effekt på utsläppen. Det hade varit intressant att höra vad den svenska rege-
ringen har för uppfattning i den frågan.
Miljöministern sade litet trött att här kommer den vanliga, traditionella
frågan om kärnkraften. Det gör den ju, bl.a. tack vare centerpartiets tidigare
svek i den förra borgerliga regeringen. Hade man inom centerpartiet då varit
litet mer handlingskraftig och stått för sina åsikter, hade det kanske inte be-
hövt ställas några sådana traditionella frågor i dag. Då hade vi kanske redan
varit en bit på väg när det gäller avvecklingen av kärnkraften.
Herr talman! Jag skulle sedan gärna vilja ha svar på en annan fråga. I våras
beslutade riksdagen - i samband med beslutet om utökat skydd för småbio-
toper, alltså ett led i att bevara den genetiska månfalden - att man i framti-
den måste finna ett sätt där markägaren får tåla ett större intrång i sin ägan-
derätt för att vi skall kunna upprätthålla de höga ambitionerna när det gäller
naturvärd. Inom det borgerliga lägret hade man som vanligt delade uppfatt-
ningar, även i denna fråga. Nu sägs det i regeringsförklaringen att naturvär-
den skall ha en fortsatt hög prioritet, samtidigt som man på andra ställen
markerar en annan inställning till ägandet. Jag skulle vilja veta om rege-
ringen avser att fullfölja det riksdagsbeslut som har att göra med vad mark-
ägaren får tåla i intrång för att man skall kunna åstadkomma en naturvård
som garanterar genetisk mångfald och det gemensamma naturarvet också
för framtiden. Eller tänker man gå ifrån detta beslut, som av så många mil-
jöorganisationer och miljöintresserade upplevdes som ett mycket stort fram-
steg?
Anf. 119 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Centerpartister uttrycker sig ofta oklart. Ibland utvecklas
detta till något av en konst. Om man under några år har sysslat med politik,
har man sett en del uppvisningar i detta avseende. Olof Johansson är mästa-
ren. Ibland kan det vara rätt så nöjsamt att lyssna till detta, men ibland kan
det bli något påfrestande. Om man ställer enkla raka frågor, bör man kunna
fä ett enkelt rakt svar. Det är möjligt att ett uteblivet svar kan tolkas som jag
tolkade det nyss: att Olof Johansson går till offensiv med en radikal miljöre-
torik, men att han har satt sig i en regering som inte kommer att tillåta ho-
nom att driva denna miljöpolitik. Ju mer han talar här i kammaren och läg-
ger ut texten, desto längre in i hörnet hamnar han. Strandskyddet, Olof Jo7
hansson, är ingen oviktig fråga. Moderaterna profilerade sig hårt på den i
valrörelsen. Mänga kopplar diskussionen som Olof Johansson förde direkt
till allemansrätten. Det är bra att miljöministern säger att nu sittande rege-
ring inte kommer att föreslå några förändringar i det avseendet. Det är bra!
Den andra fråga jag ställde berör det aktuella resonemanget om energi-
skatterna. I det fallet har Olof Johansson redan angripits av regeringskamra-
terna. Vad jag vill veta är om Olof Johanssons tolkning är regeringens tolk-
ning. I så fall, säg det till kammaren!
Olof Johansson har sagt att kärnkraftsproducerad el skall beskattas. Är
det vad regeringen står för så säg det! Det skulle ju vara en konsekvens av
resonemanget omkring koldioxidskatten pä el som produceras med hjälp av
fossila bränslen. Jag förstår resonemanget, och jag förstår hur Olof Johans-
son kommer till slutsatsen. Men han möter ju invändning från statsminis-
terns kansli. Vilken är regeringens politik? Det var min enkla och mycket
raka fråga.
Frågan som Annika Åhnberg tar upp i sin replik, nämligen hur det kom-
mer att bli med markägarnas ansvar för naturvårdshänsyn, tog jag också upp
i min första jämförande fråga. Kommer det arbete som riksdagen redan be-
ställt att drivas vidare, Olof Johansson? Eller är det något som kommer att
läggas åt sidan. Detta med markägarintressen rymmer en konflikt, det vet
vi om. Vi kommer att få se vilka krafter i regeringens politik som tar över:
naturvårdshänsyn eller markägarintressen? Jag ställde frågan i mitt inle-
dande anförande, en stor principiell fråga, och Annika Åhnberg har tagit
upp den. Använd litet tid, Olof Johansson, att ge klarhet också på den punk-
ten.
Olof Johansson säger att vi skall visa handling. Jag hoppas så. Precis som
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
139
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Miljöpolitik,
energifrågor
jag sade i mitt anförande, skall vi göra vad vi kan för att den handlingen skall
bli progressiv för miljön och för oss som lever på det här klotet, en handling
som drar åt rätt håll. Vi skall vara konstruktiva, det försäkrar jag. Men det
gäller att regeringen kommer med förslag till riksdagen som har den karaktä-
ren. Då räcker det inte med allmänt hållet tal utan det är propositionen som
räknas. Då skall konflikterna som nu är undansopade i regeringsförkla-
ringen lösas inom regeringen. Däri finns det politiskt centrala i dagens reso-
nemang. De konflikterna är inte lösta.
Anf. 120 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Låt mig först konstatera att ingen har bestritt den logiska
konsekvensen av mitt resonemang varken när det gäller energibeskattningen
eller när det gäller miljöavgifterna, därför att det är inte möjligt.
Om någon däremot vill ge förhandsbesked i någon fråga är det fritt fram
för vederbörande. Jag har ingenting emot en öppen debatt i de här frågorna.
Jag hoppas att socialdemokratin är klarare i det avseendet nu än när energi-
överenskommelsen beslöts.
Jag är fullt medveten om att det här handlar om det svenska näringslivets
konkurrenskraft och att det gäller att hitta konstruktioner som gör att man
inte försämrar för svenskt näringsliv. Det är också viktigt att gradera de olika
energislagen på ett mera utslagsgivande sätt än vi har gjort hittills. Det är
själva tanken bakom miljöavgifter och miljöanpassad energibeskattning. Jag
har angett hur den här frågan kommer att hanteras och det har ingen heller
opponerat sig mot. Vill man inte ha en EG-anpassning ä la carte är det klart
att man också måste ta med miljöfrågorna. Det framgår också bl.a. av mil-
jöavsnittet i regeringsförklaringen: ”1 samband med EG-anpassningen av
energibeskattningen genomförs en övergång till ett system med bl.a. kol-
dioxidbaserad beskattning också på elkraft.” Jag citerar den biten så förstår
alla att det finns en mening bakom detta.
När det gäller naturvårdshänsyn och markägarnas ansvar är det självklart
att vi skall göra en ordentlig genomgång av problemet. Jag tycker nog i det
fallet att det kan få anstå tills vi klarat av beredningen, för att kunna se hur
det exakt kan komma att ske. Det är självklart att vi prioriterar naturvården
högt, precis som vi sagt i regeringsförklaringen.
Anf. 121 IVAR VIRGIN (m):
Herr talman! Även jag vill gratulera miljöminister Olof Johansson till ett
fint arbete. Och jag vill välkomna Göran Persson till ett nytt ämnesområde,
där hans politiska kompetens säkert kommer att stimulera debatten.
Jag vill också gärna ta tillfället i akt och gratulera miljöministern och biträ-
dande miljöminister Görel Thurdin till valet av statssekreterare. Göran
Persson från naturvårdsverket har enligt min mening en alldeles unik kom-
petens på miljöområdet. Det bådar gott.
Det har hävdats från en del håll att miljöfrågorna kom bort i valet.
Jag tror att detta i grunden är fel. Jag är övertygad om att miljön fortfa-
rande har en mycket stark ställning bland olika politiska frågor. Däremot har
människors kunskap om miljöfrågorna ökat kraftigt. Detta innebär också att
140
dessa frågor sätts in i ett större sammanhang och att de enkla, svepande lös-
ningarna på våra miljöproblem mönstrats ut.
De flesta människor vet också att socialism leder till miljöförstöring och
har nog en hyfsad uppfattning om vilka mekanismer som orsakar detta.
Den dag miljöpartiet gjorde sitt strategiska val att tillhöra det socialistiska
blocket, var också dess öde i detta val beseglat. Trovärdigheten som miljö-
parti sjönk kraftigt.
Herr talman! Redan i inledningen till de borgerliga partiernas regerings-
förklaring slås fast att målet är ”att forma en långsiktig och hållbar utveckling
mot ett samhälle med frisk luft och rent vatten, levande sjöar och skogar”.
I det omfattande avsnittet om vår miljö skisseras en offensiv miljöpolitik.
Det är förvisso så att åtskilligt kan göras i vårt land för att förbättra vår miljö.
Ändå måste vi konstatera att vi redan nu minskat våra utsläpp av miljö-
skadliga ämnen till luft och vatten kraftigt. Inte minst har detta skett under
den senaste tioårsperioden.
I framtiden kommer de stora miljöförbättringarna framför allt att kunna
åstadkommas i samarbete med andra länder.
Det är bl.a. därför ett svenskt medlemskap i EG är så viktigt. Sverige bör
kunna spela en pådrivande roll i det europeiska miljövårdsarbetet.
Men vi bör också inta en ödmjuk attityd till de ökade krav ett EG-med-
lemskap kommer att ställa, bl.a. på den svenska miljölagstiftningen.
Impulserna från EG på det området kommer att vara entydigt positiva.
I regeringsförklaringen sägs också att ”Regeringen kommer att aktivt
delta i förberedelserna för och genomförandet av FN-konferensen om miljö
och utveckling 1992.”
Denna konferens, UNCED, hålls i Rio de Janeiro den 1-12 juni nästa år
och är säkert den viktigaste miljökonferensen sedan Stockholmskonferensen
för 20 år sedan.
Den är en direkt följd av Brundtlandkommissionens rapport om miljö och
utveckling, som presenterades i början av 1987.
Moderata samlingspartiet har accepterat grundtankarna och prioritering-
arna i denna rapport.
Det är därför vi länge har drivit frågan om Sveriges koldioxidutsläpp. Vårt
förslag 1988 om att frysa koldioxidutsläppen på 1987 års nivå var en direkt
uppföljning av kommissionens enträgna vädjan till världens länder att nå in-
ternationella överenskommelser, men även att sätta nationella delmål för att
förhindra en från miljösynpunkt allvarlig klimatförändring.
Vid Torontokonferensen 1988, där 300 forskare och politiker från hela
världen möttes, utfärdades rekommendationen att världens i-länder skulle
minska sina koldioxidutsläpp med 20% till år 2005.
Vi moderater har i riksdagen föreslagit att Sverige skall ställa upp på detta
mål. I stället gjorde riksdagen i juni i år en avgörande miljöreträtt på den
socialdemokratiska regeringens förslag, när man ersatte 1988 års beslut om
en frysning av koldioxidutsläppen med den vaga formuleringen att utsläppen
i EG-EFTA-området år 2000 skall stabiliseras på nuvarande nivå.
Jag hoppas att den borgerliga regeringen slår in på en mer offensiv klimat-
vårdsstrategi.
Herr talman! I de förhandlingar som nu pågår om en klimatkonvention är
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
141
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
142
jag övertygad om att enskilda länders åtaganden har en avgörande betydelse
i det långa loppet för framgången i detta arbete.
Även om det inte kommer att speglas i en mer långtgående klimatkonven-
tion vid Riomötet om drygt ett halvår, kan det ändå ge positiva impulser när
man arbetar vidare med den.
Norge har i förhandlingarna fört in tankar på hur man på ett kostnadsef-
fektivt sätt skall minska utsläppen av klimatpåverkande gaser.
Ett land som gjort ett åtagande om t.ex. en minskning av koldioxidutsläp-
pen skall kunna uppfylla detta löfte genom insatser i ett annat land som inte
gjort några utfästelser.
Denna norska idé är av samma typ som den vi moderater framfört, att man
i förhandlingar bör föra fram tanken att skogsplanteringar i andra länder,
som kan visas åstadkomma upptagning av koldioxid, skall få räknas in när
man anger nationella mål på klimatvårdsområdet.
Herr talman! Det är alltså min förhoppning att Sverige påtar sig en pådri-
vande roll i förberedelserna för Riomötet. För trovärdigheten i den rollen
måste Sverige göra nationella åtaganden som inger respekt.
Anf. 122 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Det 23 oktober kommer att vara litet av en märkesdag i det
internationella miljöarbetet, och särskilt det som gäller Europa. Då träder i
Europa och i EG de direktiv i kraft i vilka det krävs av alla EG-stater att de
skall ha en sträng, konsekvent och tydlig lagstiftning och administration när
det gäller frisläppandet i naturen av gentekniskt förändrade organismer. Då
inkluderar man mikroorganismer, växter och djur.
Den här lagstiftningen och den här attityden som EG på det sättet visar
innebär att man tagit fasta på både de möjligheter och de risker som den nya
tekniken, den moderna biotekniken, innebär - möjligheten att på olika sätt
framställa mediciner och utnyttja den nya tekniken på ett förtjänstfullt sätt
i jordbruket men också att man har noterat de risker som utnyttjandet av
denna teknik, den nya tekniken, innebär - risker som ligger i att man gentek-
niskt eller på andra sätt förändrar organismer och ger dem starka egenskaper
och släpper ut dem i naturen där de kan göra gott men också ställa till stora
ekologiska problem. Vi vet, herr talman, hur redan existerande organismer,
om de släpps loss i naturen på fel ställe, skapar mycket stora problem.
Den här lagstiftningen och den här attityden hos många länder bygger
alltså på kunskapen om problemen med denna teknik, kunskaper och attity-
der som vi från centerns sida under många år har försökt få fram i den an-
svarsfulla miljöpolitiska debatten. Tyvärr har denna attityd inte fått något
gensvar och någon förståelse från den socialdemokrati som Göran Persson
nu säger har lämnat något av ett färdigdukat miljöbord efter sig.
I själva verket har socialdemokratin entydigt försummat den framtids-
fråga som av många betraktas som den viktigaste, både när det gäller hante-
ringen på människor och när det gäller olika bruk som har anknytning till
människan, men också när det gäller hanteringen i miljösammanhang. Nu
har man under de senaste åren, uppenbarligen under tryck av de attityder
som vi har fört fram, lyckats med några enstaka nedslag på detta område som
är alldeles otillräckliga och inte strategiskt genomtänkta. Vad som behövs
är naturligtvis en sammanhållen lagstiftning och ett sammanhållet regelverk
kring hela biotekniken som förmår fånga in såväl de etiska som de miljömäs-
siga aspekterna. Och det gäller att föra ut tanken om ett regelverk och en
sammanhållen attityd inte bara på nationell nivå utan även på internationell
nivå.
I detta sammanhang kommer den konferens som Ivar Virgin tidigare ta-
lade om mycket tydligt in i bilden. På denna konferens skall förhoppningsvis
två konventioner antas, en om klimatförändringar och en om biologisk
mångfald. Och det är just i den senare konventionen som användningen äv
biotekniken måste komma in som ett starkt element. Biotekniken förändrar
ju inte bara miljön, utan den kommer mycket tydligt att förändra tredje värl-
dens villkor. Om man från industriländerna lyckas föra över naturlig produk-
tion i växt- och djurrikena i tredje världen till laboratorieproduktion i den
industrialiserade världen, förstår man att detta kommer att få avgörande be-
tydelse för tredje världens utveckling. Därför har denna konferens en så oer-
hört stor betydelse, stor betydelse för att föra in begreppet miljö och utveck-
ling i dagens internationella miljödebatt. När man gör det tror jag att man
måste göra det utifrån flera utgångspunkter. Den ena måste vara frågan om
vem som skall betala en skuld, vem som är orsaken. Och det är uppenbart
att vi från den rika världen måste se det just som en återbetalning genom
miljöreparationer, en skuld till tredje världen på grund av att vår livsstil har
åstadkommit flera av de stora problemen. Man har svårt att få de fattiga
människorna i de låglänta länderna i Asien, som drabbas hårt av klimatför-
ändringar i form av naturkatastrofer, engagerade i en sänkning av koldioxid-
utsläppen så länge vi behåller den livsstil som i själva verket är grunden till
dessa stora framtida miljöproblem.
Jag menar, herr talman, att vi, vid sidan av att diskutera de instrument
som är nödvändiga för oss för att hantera de problem som vi redan har identi-
fierat i det svenska samhället och i det internationella samhället, även måste
skaffa oss förmågan att i tid se de stora miljöproblem som ännu inte drabbat
med full kraft men som ligger på lur och vilkas lösning grundas på att vi i tid
insett dem och format våra instrument.
Anf. 123 DAN ERICSSON i Kolmården (kds):
Herr talman! Den nya regeringens deklaration avseende miljöfrågorna,
dit jag också räknar jordbrukspolitiken, är en tydlig markering av frågornas
vikt och innebär i flera avseenden en ny offensiv på miljöpolitikens område.
När det gäller jordbruksfrågorna har Holger Gustafsson tidigare redovisat
det kristdemokratiska synsättet, och jag skall därför koncentrera mig på
andra delar som berör miljön.
Den aviserade skärpningen av miljölagstiftningen är en viktig signal om
att miljöbrott inte skall löna sig. Lagstiftningen bör bygga på principen om
att verksamhet som hotar människors hälsa och den ekologiska balansen i
naturen ej skall vara tillåten.
Miljöbrott som motiverar straffsanktion bör bevisföringsmässigt jämstäl-
las med den lagstiftning som gäller för rattfylleri och vårdslöshet i trafiken.
Det är en bra jämförelse. Körs det galet i miljön, skall ju den förorsakande
ställas till svars. I det här sammanhanget vill jag peka på att preskriptionstien
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
143
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
- Miljöpolitik,
energifrågor
144
för miljöbrott bör förlängas och att den enskildes rättssäkerhet på miljöom-
rådet måste stärkas. Det här är några exempel på frågeställningar som nu
bör bearbetas i samband med arbetet på en ny miljöbalk.
Det är inte bara, som nämndes här av Lennart Daléus, på bioteknikens
område som det behövs ett samlat regelverk och en samlad hållning, utan nu
behövs det en klar samling kring en miljöbalk - alltså kring något som berör
hela miljöområdet.
Herr talman! Inför valet deltog jag i den miljödebatt som Svenska natur-
skyddsföreningen anordnade. Jag utmanade då mina meddebattörer, och
flera av dem deltar i den här debatten, och sade att vi efter valet skulle sätta
oss ned och med Naturskyddsföreningens 77 miljökrav - krav som man där-
ifrån ställde inför valet - som utgångspunkt skulle söka minsta gemensamma
nämnare för att just uppnå en nationell samling kring miljöfrågorna. Vi i kds
kanske inte instämmer i allt det som Naturskyddsföreningen för fram. Men
detta måste ju kunna diskuteras, och vi ser det här som en partipolitiskt så
att säga opartisk gruppering som skulle kunna tjäna som utgångspunkt för
en debatt. Nu finns det tid att utan prestige och på ett ödmjukt sätt söka sig
på realpolitisk väg framåt just när det gäller miljöfrågorna. Det gäller då
både regeringen och oppositionen. Det är inte så många från oppositionen
här i kammaren just nu. Men jag hoppas att detta kan vara någonting att ta
fasta på. Det är nog ändå så, att svenska folket faktiskt kräver konkreta re-
sultat och handfasthet när det gäller de olika miljöprogram som partier och
organisationer presenterar. Många beslut har redan fattats här i riksdagen,
ute i kommunerna, i näringslivet och runt omkring i vårt samhälle - beslut
som innebär att man tar steg i rätt riktning när det gäller miljöinsatser.
Ändå kan man tycka att det går för långsamt. Just därför är det viktigt
att olika intressen fattar gemensamma beslut i frågor där det finns en stark
folkmajoritet för att just miljöintresset skall spela en avgörande roll. Jag
hoppas att arbetet i jordbruksutskottet - som ju har att i stor utsträckning
behandla miljöfrågor - skall präglas av detta synsätt. Och varför då inte ha
just Naturskyddsföreningens 77 miljökrav som en liten checklista för att
stämma av de olika beslut som berör miljön? Alla dessa krav finns ju också
på en affisch. Det vore kanske lämpligt att fästa en sådan affisch på väggen
i jordbruksutskottets sammanträdesrum.
Låt mig bara nämna ett par exempel på frågor där vi borde kunna enas om
offensiva miljöinsatser.
Min första fråga gäller ett samlat miljöprogram för Östersjön avseende
såväl ett effektivt miljöbistånd till de baltiska staterna och Polen som insatser
för att ytterligare minska utsläppen från svenska industrier och kommunala
reningsverk samt att förhindra fortsatt läckage av närsalter från jordbruket.
En andra fråga - i och för sig finns det många frågor här - gäller värnandet
av den biologiska mångfalden, något som ju redan har tagits upp här i debat-
ten. Det måste ligga i allas intresse att arbeta aktivt och konkret för bevaran-
det av hotade arter och deras miljöer.
Herr talman! Frågor som under den här mandatperioden måste lyftas fram
rejält i miljöarbetet är, förutom de traditionella frågorna kring miljölagstift-
ning och insatser för att få ren luft och friskt vatten samt levande sjöar och
skogar, arbetsmiljöfrågorna och frågor som gäller inomhusmiljön, dvs.
mycket sådant som handlar om det allergiförebyggande arbetet. Om vi så
småningom får ett samlat miljöutskott, hoppas jag att dessa frågor kan föras
över till detta utskott. Jag tycker nämligen att det i allra högsta grad handlar
om miljöpolitik. Kravet på ett särskilt miljöutskott framfördes faktiskt under
den tid då kristdemokraternas riksdagsgrupp bara bestod av en ledamot. Det
är alltså inte fråga om någon ny idé här från socialdemokraternas sida, som
det har påståtts.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag lyfta fram en formulering i regerings-
förklaringen som är central för den helhetssyn som präglar regeringens in-
ställning till miljöfrågorna. Det står så här: ”Miljöpolitiken måste utgå ifrån
vad naturen långsiktigt tål.” Med detta synsätt som ledstjärna i det samlade
politiska arbetet finns alltid en miljöprövning med i beslutsfattandet. Som
parlamentariker här i Sveriges riksdag ser jag det som vår uppgift att nog-
grant pröva och granska regeringens arbete utifrån just den här grundhåll-
ningen.
Anf. 124 HANS STENBERG (s):
Herr talman! Jag vill här ta upp den elintensiva industrins betydelse för
vår export och den oroande låga investeringsnivån inom dess verksamhets-
område. I det sammanhanget vill jag också peka på hur statliga Vattenfall
skulle kunna användas som ett instrument för en offensiv industri- och regio-
nalpolitik.
En mycket stor del av den elintensiva industrin finns i Norrland. Det hand-
lar framför allt om skogsindustri och metallindustri. Men där finns också en
ganska betydande kemisk industri. Den här industrins livsvillkor kan sam-
manfattas i fem punkter:
1. Den har en mycket stor regionalpolitisk betydelse.
2. Den står för en mycket stor del av landets exportinkomster.
3. Den är mycket elintensiv. Stora mängder energi förbrukas, framför allt
elenergi.
4. Den är mycket kapitalintensiv. De investeringar i ny teknik som behövs
kräver regelmässigt mycket stora kapitalinsatser.
5. För att kunna överleva och vara konkurrenskraftig måste det alltid fin-
nas toppmodern teknik. I det sammanhanget blir man än mer oroad över
den låga investeringsnivån för närvarande inom den elintensiva basindu-
strin.
När det gäller den elintensiva basindustrin har ofta dess stora betydelse
för den regionala balansen och för handelsbalansen i stort framhållits. El 90-
utredningen pekar också på hur nödvändigt det är för den elintensiva indu-
strin att vi har en stabil utveckling av energikostnaderna. Det är därför inte
bara dagens energikostnader som är väsentliga.
För att den här mycket kapitalintensiva basindustrin skall våga investera i
ny teknik måste man också vara någorlunda säker på att elpriserna ligger på
en rimlig nivå såväl under det följande året som under nästkommande år.
Inom den borgerliga regeringen diskuteras för närvarande en utförsälj-
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
145
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
A llmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
146
ning av statliga företag. I en del fall kan det vara berättigat att sälja vissa
företag, exempelvis för att få en effektivare företagsstruktur inom en kon-
cern. Men en generell utförsäljning av statliga företag för att finansiera skat-
tesänkningar innebär bara att vi skjuter ekonomiska problem framför oss,
samtidigt som problemen för nästa generation ytterligare förvärras. Enligt
mitt synsätt är detta en fullkomligt ansvarslös ekonomisk politik.
Bland de företag som nämns i diskussionen om en försäljning finns Vatten-
fall. Under de kommande 20 åren skall den elproduktion som i dag sker med
hjälp av kärnkraften ersättas med annan elproduktion i enlighet med det be-
slut som fattades i samband med folkomröstningen. Den omställningen är
inte betingad av marknadskrafterna, utan den är en följd av ett politiskt be-
slut fattat av svenska folket självt. Ingen betvivlar väl att det kommer att
krävas ett betydande mått av politisk styrning för att den här omställningen
skall kunna åstadkommas, och då utan att denna får katastrofala konsekven-
ser för vissa industrigrenar och vissa regioner.
Som jag tidigare nämnt finns en stor del av den elintensiva basindustrin i
Norrland. Delar av den här industrin har allvarliga problem, och nedlägg-
ning hotar många industrier. ASSI i Karlsborg är bara ett exempel på vad
som kan hända på fler orter. Ett av bekymren för den elintensiva industrin
är osäkerheten om de framtida energikostnaderna. Den osäkerheten bidrar
till att man i dag tvekar att genomföra nödvändiga investeringar, och det för
i sin tur med sig två stora problem. Dels äventyras industrins långsiktiga fort-
levnad, dels fortsätter man att använda gammal teknik som medför onödigt
stora miljöföroreningar.
För att trygga den elintensiva industrins fortlevnad är det nödvändigt att
man ger industrin långsiktiga kontrakt för energiförsörjningen till priser som
gör det möjligt att konkurrera internationellt. Dylika långsiktiga elavtal är
förmodligen mycket svåra, för att inte säga omöjliga, att uppnå utan en viss
politisk styrning. Om man från elleverantörerna lägger rent företagsekono-
miska aspekter på kontraktstidens längd, innebär det regelmässigt mycket
korta kontraktstider för de elintensiva företagen. Detta innebär att ingen
hänsyn tas till de enorma samhällsekonomiska kostnader som skulle upp-
komma om den elintensiva industrin i Norrland slogs ut. Förutom den regio-
nalpolitiska katastrof det skulle innebära, skulle det också innebära ett
enormt avbräck i landets exportinkomster. Det är därför min bestämda upp-
fattning att det är samhällsekonomiskt mycket lönsamt att behålla Vattenfall
som ett statligt företag. Vi bör dessutom lägga direktiv till företaget att verka
för långsiktiga elavtal för vår elintensiva basindustri. Att sälja ut Vattenfall
till privata intressen innebär att vi avhänder oss ett mycket viktigt instrument
för att kunna genomföra folkomröstningens beslut, utan att äventyra den
elintensiva industrins fortlevnad.
Behåll Vattenfall i statlig ägo, och ge företaget direktiv att verka för lång-
siktiga elavtal med den elintensiva basindustrin! Det är min uppmaning till
regeringen i det fortsatta arbetet.
Anf. 125 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Håller EG på att avskaffa kärnkraften? AB Svensk Energi-
försörjning, den kärnkraftsglada organisationen, med mycket kärnkrafts-
propaganda på sitt samvete, ger ut ett informationsblad kallat EG-Nytt. Nr 1
från september 1991 är en spännande läsning. Här blir plötsligt kärnkraftens
verklighet i Europa verklig också för Sverige.
De EG-länder som litar till kärnkraften är faktiskt mycket få, närmare be-
stämt två stycken. Italien stängde sina fyra reaktorer efter Tjernobyl-
olyckan. Jag citerar från EG-Nytt: ”Italien har inrättat ett moratorium för
sitt egna kärnkraftprogram. Den nationella energiplanen, från 1988, priori-
terar bl.a. energibesparingar, miljöskydd och en satsning på inhemska ener-
giresurser.”
Holland planerar att stänga de två kärnkraftverken före år 2000.
Danmark, Grekland, Portugal, Luxemburg och Irland har veterligt inga
kärnkraftverk och tänker inte skaffa sig några.
När Storbritannien privatiserade energisektorn behölls kärnkraften i stat-
lig ägo. EG-Nytt skriver: ”Det kan man säga vara en följd av finansvärldens
dom över kärnkraften, säger Anthony White.” Denne Anthony White arbe-
tade med uppbyggnaden av den nya privatiserade energisektorn. Där hade
han funnit att näringslivet betackade sig för att ta över kärnkraften, av eko-
nomiska skäl.
Enligt uppgift från annat håll har Spanien stoppat bygget på fem reakto-
rer, trots 50 miljarder kronor nedlagt kapital och trots 35 nya miljarder för
att lösa kontrakten.
I Tyskland har två stora kraftföretag beslutat sluta satsa på kärnkraft. De
tycker att det folkliga motståndet är för ansträngande. Kanske bidrar också
det faktum att de verkar i ett av de länder där kärnkraftsbolagen har obe-
gränsat skadeståndsansvar vid kärnkraftsolyckor. Tjernobylolyckan beräk-
nas lågt räknat ha kostat 500 miljarder kronor. I Sverige behöver bolagen
bara stå för ca 1 miljard.
Belgien och Frankrike är de enda EG-länder, tycks det, där kärnkraften
fortfarande gäller fullt ut. Jag citerar åter EG-Nytt beträffande Frankrike:
”EG-kommissionen ifrågasätter nu kostnaderna för kärnkraftsprogrammet
som inte anses vara 'transparent’, utan misstänks bygga på statliga subven-
tioner. En konsekvens blir då att elen blir betydligt dyrare i framtiden.”
Stora förändringar väntar om vi väljer att öppna Sveriges energimarknad
mot EG. Det kan naturligtvis ske även om vi väljer att inte bli medlemmar i
EG. Vattenfall och Sydkraft får konkurrens. Det blir slut på deras makt att
lägga locket på allt som kan hota den sällsamma, monopoliserade makt-
strukturen när det gäller elkraften i Sverige. Det vore verkligen välgörande.
Kommer Sverige att ta hand om EGs radioaktiva avfall? Ett medlemskap
i EG skulle innebära att en gammal dröm kan förverkligas, nämligen att Sve-
rige blir avfallsstation för EG-ländernas kärnkraftsavfall. Chefen för FNs
atomenergiorgan, IAEA, svensken Hans Blix, framförde tanken för några
år sedan. Det skulle innebära rejäla inkomster för Sverige, eftersom det tätt-
befolkade Europa får svårt att finna platser där högaktivt avfall kan grävas
ned. Motståndet i Sverige blev massivt, och den dåvarande regeringen förne-
kade ivrigt att något sådant skulle tillåtas. Med ett medlemskap i EG bestäm-
mer Sverige inte längre självt över detta.
SKI undersöker just nu vad ett medlemskap i Euratom skulle innebära för
dem. Euratoms stadga talar tydligt om hur man förpliktar sig att uppmuntra
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
147
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
-Miljöpolitik,
energifrågor
”sådana oumbärliga anläggningar som är nödvändiga för-utvecklingen av
kärnenergin inom gemenskapen”. Avfallsförvaringen hör dit.
Inte bara Euratoms bestämmelser kommer att tvinga oss. Handelshinder
är ju det mest förbjudna inom EG. Om företag inom EG vill exportera ra-
dioaktivt avfall och företag inom ett EG-anslutet Sverige vill importera, blir
det handelshinder om staten försöker lägga sig i detta. Eller blir det inte det?
Det här är en av de frågor som jag tänker undersöka noga.
Herr talman! Det svenska energibeslutet är bra. Energiöverenskommel-
sen, som nu omfattas av socialdemokraterna, folkpartiet, centern, modera-
terna och kds, innebär en satsning på förnybar energi och en effektivisering
igen, efter den gamla regeringens tioåriga avveckling av allt stöd. Vidare lig-
ger årtalet 2010 fast som sista slutår för kärnkraften i Sverige. Varje år skall
regeringen redogöra för hur långt framtidsenergin kommit. Detta skall bli
avgörande för när kärnkraftsaggregaten börjar tas ur drift.
Vi kan nu vänta oss att de företag som fortfarande håller fast vid kärnkraf-
ten kommer att göra allt för att investera miljarder i de gamla trasiga kärn-
kraftverken och byta ut del efter del tills ett nytt verk vuxit fram ur det
gamla. De kommer att använda sitt avsevärda inflytande i samhället för att
lägga locket på forskning och utveckling av bioenergi, vindkraft, solenergi,
bränsleceller, effektivare energisystem, osv.
Herr talman! Min förhoppning är att vårt närmande till kontinentens ener-
gimarknad kommer att ändra kraftföretagens i Sverige inställning till kärn-
kraften. De framtida möjligheterna är ju så mycket intressantare.
(forts, prot. 12)
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1991/92:18 och 21 till näringsutskottet
1991/92:34 till skatteutskottet
Beträffande proposition 1991/92:21 Teckning av aktier m.m. i Nord-
banken hade regeringen föreslagit att riksdagen skulle besluta att motionsti-
den förkortades till sex dagar.
Kammaren beslöt att förkorta motionstiden för denna proposition till att
utgå måndagen den 21 oktober.
148
Anmäldes och bordlädes
Redogörelse
1991/92:2 Riksdagens revisorers verksamhetsberättelse för budgetåret
1990/91
Motionerna
med anledning av prop. 1991/92:1 Lotteriskatt m.m.
1991/92:Skl av Harry Staaf (kds)
med anledning av prop. 1991/92:3 Sekretess inom svenska kyrkan
1991/92:K1 av Johan Lönnroth (v)
med anledning av prop. 1991/92:4 Möjligheten till en särskild svensk insats
för fredlig lösning av tvister
1991/92:U1 av Ingela Mårtensson (fp)
med anledning av prop. 1991/92:9 Jakt- och viltvård
1991/92:Jo5 av Elving Andersson (c)
1991/92:Jo6 av Hans Dau (m)
1991/92:Jo7 av John Andersson m.fl. (v)
1991/92:Jo8 av Stina Eliasson (c)
1991/92:Jo9 av Kjell Ericsson (c)
1991/92:JolO av Owe Andréasson m.fl. (s)
1991/92:Joll av Britta Bjelle (fp)
1991/92:Jol2 av Sigge Godin (fp)
1991/92:Jol3 av Carl G Nilsson (m)
1991/92:Jol4 av Hugo Bergdahl (fp)
1991/92:Jol5 av Dan Ericsson i Kolmården (kds)
med anledning av prop. 1991/92:12 Vissa yrkestrafikfrågor och om riksfärd-
tjänsten
1991/92:T1 av Barbro Sandberg m.fl. (fp, m, c, kds)
med anledning av prop. 1991/92:16 Forskning om den offentliga sektorn
1991/92:Fil av Rune Rydén (m)
1991/92:Fi2 av Daniel Tarschys (fp)
med anledning av prop. 1991/92:8 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsme-
delslag
1991/92:Jul av Berith Eriksson (v)
1991/92:Ju2 av Hans Göran Franck (s)
med anledning av prop. 1991/92:19 Vissa ersättningar till sjukvårdshuvud-
männen m.m.
1991/92:Sfl av Sten Svensson m.fl. (m)
1991/92:Sf2 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1991/92:Sf3 av Johan Brohult och Leif Bergdahl (nyd)
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
5§ Kammaren åtskildes kl. 19.09.
149
|
Prot. 1991/92:11 16 oktober 1991 |
Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 2 § anf. 20 delvis, |
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 52 delvis,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 77 delvis,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 100 delvis,
av talmannen därefter t.o.m. anf. 109 delvis och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
/Gunborg Apelgren
150
Onsdagen den 16 oktober
1 § Justering av protokoll................................. 1
2§ Allmänpolitisk debatt................................. 1
Ekonomisk politik................................. 1
Allan Larsson (s)
Bert Karlsson (nyd)
Talmannen (om debattreglerna)
Lars-Ove Hagberg (v)
Finansminister Anne Wibble (fp)
Hans Gustafsson (s)
Lars Tobisson (m)
Per-Ola Eriksson (c)
Stefan Attefall (kds)
Lisbet Calner (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Karin Starrin (c)
Odd Engström (s)
Anita Modin (s)
Arne Kjörnsberg (s)
Skattepolitik...................................... 47
Lars Hedfors (s)
Lars Bäckström (v)
Statsrådet Bo Lundgren (m)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Ivar Franzén (c)
Harry Staaf (kds)
Lennart Nilsson (s)
Sonia Karlsson (s)
Arbetsmarknadspolitik och regionalpolitik............... 70
Mona Sahlin (s)
Bo Jenevall (nyd)
Bengt Hurtig (v)
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Sonja Rembo (m)
Elver Jonsson (fp)
Carl-Olov Persson (kds)
Sten Östlund (s)
Ulf Melin (m)
Sigge Godin (fp)
Marianne Andersson (c)
Magnus Persson (s)
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
151
Prot. 1991/92:11
16 oktober 1991
Kjell Ericsson (c)
Axel Andersson (s)
Stig Bertilsson (m)
Rune Evensson (s)
Eva Johansson (s)
Widar Andersson (s)
Näringspolitik - Allmänt............................. 103
Anita Gradin (s)
Bengt Dalström (nyd)
Rolf L Nilson (v)
Industriminister Per Westerberg (m)
Göran Hägglund (kds)
Carl Fredrik Graf (m)
Näringspolitik - Jordbruk............................ 114
Inge Carlsson (s)
Christer Windén (nyd)
Elisabeth Persson (v)
Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)
Ingvar Eriksson (m)
Bengt Rosén (fp)
Holger Gustafsson (kds)
Näringspolitik - Miljöpolitik, energifrågor................ 130
Göran Persson (s)
Annika Åhnberg (v)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Ivar Virgin (m)
Lennart Daléus (c)
Dan Ericsson i Kolmården (kds)
Hans Stenberg (s)
Birgitta Hambraeus (c)
(forts, prot. 12)
3 § Hänvisning av ärenden till utskott och beslut om förkortad mo-
tionstid .......................................... 148
4§ Bordläggning....................................... 148
152
gotab 40073, Stockholm 1991