Torsdagen den 7 maj
Kl. 12.00-16.37
Protokoll
1991/92:107
1 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
Företogs till avgörande utbildningsutskottets betänkande 1991/92:UbU21
samt bostadsutskottets betänkanden 1991/92:BoU26, BoU17, BoU19,
BoU20 och BoU21 (beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 106).
Utbildningsutskottets betänkande UbU21
Återförvisningsyrkandet
Det av Björn Samuelson m.fl. under överläggningen framställda yrkandet
om återförvisning av ärendet till utskottet för ytterligare beredning bifölls
med acklamation.
Bostadsutskottets betänkande BoU26
Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 127 för reservationen av
Oskar Lindkvist m.fl.
Bostadsutskottets betänkande BoU17
Mom. 1 (prisstödet till rennäringen)
Utskottets hemställan bifölls med 273 röster mot 12 för meningsyttringen
av Eva Zetterberg i motsvarande del. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (mobila slakteriföretag)
Utskottets hemställan bifölls med 253 röster mot 32 för reservationen av
Max Montalvo.
Mom. 5 (anslag till prisstöd till rennäringen)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 14 för meningsyttringen
av Eva Zetterberg i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoU19
Mom. 2 (strandskyddets utformning)
Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot 20 för reservation 1 av 1
Dan Eriksson i Stockholm. 3 ledamöter avstod från att rösta.
1 Riksdagens protokoll 199H92. Nr 107
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Mom. 3 (genomförandetider)
Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 20 för reservation 2 av
Dan Eriksson i Stockholm. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoU20
Mom. 1 (utformningen av byggreglerna m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 20 för reservationen av
Dan Eriksson i Stockholm. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 3 (energihushållning)
Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 13 för meningsyttringen
av Eva Zetterberg i motsvarande del.
Mom. 4 (energirådgivning)
Utskottets hemställan bifölls med 274 röster mot 13 för meningsyttringen
av Eva Zetterberg i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoU21
Mom. 1 (miljökonsekvensbeskrivningar i planer enligt PBL m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot 125 för reservationen av
Oskar Lindkvist m.fl.
Mom. 3 (Laisvallprojektet)
Utskottets hemställan bifölls med 258 röster mot 18 för motionerna Bo510
av Bruno Poromaa och Leif Marklund samt Bo516 av Olle Lindström och
Per-Richard Molén. 9 ledamöter avstod från att rösta.
Sigrid Bolkéus (s) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Förste vice talmannen meddelade att trafikutskottets betänkanden TU15
och TU16 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1991/92:TU15 Vägväsende m.m. (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 1 BO NILSSON (s):
Herr talman! Människors resor till möten med varandra och transporter
av varor är två grundläggande funktioner i samhället. Förmågan att på ett
effektivt sätt organisera transporter och kommunkationer har en avgörande
betydelse för utvecklingen av välfärd, samhällsekonomi och miljö.
Under den socialdemokratiska regeringens ledning har en ny era inletts i
trafikpolitiken. Strukturella förändringar tillsammans med stora ekono-
miska insatser gör, om besluten fullföljs, att landet kommer att stå väl rustat
för framtiden.
Om man skall göra 1990-talet till infrastrukturens årtionde måste emeller-
tid ytterligare stora insatser göras. Vi socialdemokrater har genom beslut i
riksdagen under våren 1991 sett till att staten skulle tillföra ytterligare minst
20 miljarder kronor till trafikens infrastruktur under resten av 1990-talet i
fast penningvärde. Ytterligare ett anslag för sådana investeringar tillkom ge-
nom ett riksdagsbeslut hösten 1991. Medelsanvisningen omfattade 1,5 mil-
jarder varav 984 milj.kr. avsåg vägprojekt. Även detta beslut tillstyrktes av
oss socialdemokrater.
Regeringen föreslår nu en nedjustering av planeringsramen för anslaget
L1 Investeringar i trafikens infrastruktur, till 19 miljarder kronor. Argumen-
tet är förändrad momsredovisningsprincip. Vi anser att detta är en felaktig
tolkning av riksdagens beslut. Dessutom visar det vad regeringspartiernas
stora ord om en långsiktig satsning på trafikens infrastruktur är värda då de
skall omsättas i praktisk politik.
Vi socialdemokrater föreslår att den ursprungliga planeringsramen för an-
slaget L1 Investeringar i trafikens infrastruktur om minst 20 miljarder kro-
nor omräknas till 1992 års penningvärde.
I trafikutskottets betänkande 15 om anslag till vägväsendet m.m behand-
las emellertid dessa båda anslag endast översiktligt. Sakbehandlingen av frå-
gorna, som berör de båda infrastrukturanslagen, återkommer vi till senare i
vår i ett betänkande om trafikpolitikens inriktning. Också i behandlingen av
den s.k. kompletteringsbudgeten kommer vi socialdemokrater att åter-
komma med ytterligare omfattande förslag till nya satsningar i bl.a. vägar
och järnvägar. Dessa förslag till ytterligare utbyggnad betyder, utöver en för-
bättrad infrastruktur, också ett viktigt led i det oerhört viktiga arbetet att
minska arbetslösheten. Men, som sagt, denna debatt återkommer vi till se-
nare i vår.
Herr talman! När det gäller drift och underhåll av statliga vägar föreslår
regeringen en medelsanvisning på 5 908,3 milj.kr. för nästa budgetår. I förra
årets budget föreslog den socialdemokratiska regeringen 6 125,9 milj.kr. Då
framhöll utskottet dessutom speciellt, att en kraftig ökning av vägunderhål-
let är angelägen. Om erforderliga insatser inte genomförs försvåras fram-
komligheten på vägarna för näringslivet, kollektivtrafiken och enskilda trafi-
Vägväsende m.m.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m.m.
kanter. Detta leder till försämrade tillväxtmöjligheter, lägre trafiksäkerhet
och större miljöproblem.
Trafikutskottet krävde också att regeringen skulle föreslå en ökning av an-
slagen förvägunderhåll. Detta räckte inte för de dåvarande oppositionspar-
tierna Moderaterna och Centern. Moderaterna föreslog en höjning med 1,4
miljarder till 7 533,9 miljoner och Centern en höjning med 500 miljoner till
6 625,9 miljoner. Mot denna bakgrund måste man faktiskt ställa sig flera frå-
gor.
För det första: Anser ni inte längre att vägunderhållet är eftersatt och be-
höver extra anslag? För det andra: Anser ni att framkomligheten för närings-
livets transporter har förbättrats avsevärt under det gångna året? Om inte,
varför vill ni inte längre skapa bättre förutsättningar för ökad tillväxt i bl.a.
näringslivet? Ni brukar ju annars säga att detta är en av era hjärtefrågor.
Till sist: Er njugghet, eller snålhet om ni så vill, kan väl inte bero på att
valet nu är över och att löftena förhoppningsvis är glömda? Nu kan ni, utan
att ens rodna, t.ex. föreslå en sänkning av anslaget med 220 miljoner.
Vi socialdemokrater håller oss däremot till vårt löfte även efter valet och
föreslår i vår motion T212 och reservation 1 att anslaget skall höjas med
1 350 milj.kr. Detta skulle betyda ett rejält tillskott och möjliggöra bättre
vägar i hela landet, men skulle också innebära ett värdefullt inslag i arbetet
med att skapa jobb och därmed minska arbetslösheten. Av dessa medel an-
ser vi att 100 miljoner skall användas för att förbättra väg 45 norr om Karl-
stad. Det betyder mycket för både godstrafiken och kollektivtrafiken i det
norra inlandet. En sådan satsning har bestående värde och är därför extra
värdefull.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i trafikutskottets betän-
kande 15.
I reservation 4 skriver vi socialdemokrater att motion T326 av Ny demo-
krati och motion T327 av moderater och nydemokrater bör avstyrkas. Mo-
tionärerna kräver att utbyggnaden av E 6 genom Bohuslän och väg E 66 i ett
avsnitt får byggas, finansieras och drivas av ett privat konsortium.
För att lura Ny demokratis Kenneth Attefors i fällan skriver utskottet att
regeringen bör uppdra åt vägverket att skyndsamt utreda möjligheten att ge-
nomföra en utbyggnad av E 6 på det sätt som Ny demokrati föreslår. Det
gäller också motion T327 om E 66 från moderater och nydemokrater, som
därmed också skulle anses tillgodsedd. Detta är ingenting annat än ett dåligt
skämt och visar att Ny demokrati är något av en vindflöjel, åtminstone i
denna fråga.
Först stod Ny demokrati bakom vårt förslag om satsningen på vägunder-
hållet med 1 250 miljoner, men sålde sig sedan till de övriga borgarna för
denna utredning. Min fråga till Ny demokratis företrädare blir därför: Kän-
ner ni er inte litet billiga i dag, nog hade det varit bättre med bättre vägar
och kanske uppemot 1 000 årsarbeten än en utredning? Det var ett katastro-
falt byte för att tala hockeyspråk.
För oss socialdemokrater gäller fortfarande att det allmänna skall vara
väghållare för de vägar som behövs för den allmänna samfärdseln. Vi säger
också i vår reservation 4, som jag härmed yrkar bifall till, att vi genom 1988
års trafikpolitiska beslut skapade möjligheter för andra intressenter, t.ex.
näringsliv och kommuner, att genom förskottering av medel bidra till att ge-
nomföra vägprojekt som eljest inte skulle kunna förverkligas inom rimlig
tid.
I vår motion T212 och i reservation 5 tar vi också upp frågan om att genom
någon sorts brukaravgift öka resurserna till framtidens vägunderhåll. Vi me-
nar att någon ny finanseringskälla behövs, kanske någon form av s.k. raka
rör mellan delar av trafikanternas avgifter och vägverkets budget. Vi anser,
att om vi skall få ökade resurser till välbehövligt vägunderhåll, måste vi hitta
former som gör att vägkapitalet bevaras.
Regeringen bör, oavsett dagens beslut, undersöka olika alternativ för att
skapa nödvändiga resurser till vägunderhållet, och jag är övertygad om att
regeringen också är nödsakad att komma tillbaka i denna fråga.
Herr talman! I reservation 6 om investeringsplaneringens inriktning vill vi,
precis som i vår motion T212, understryka att vägar med likartat trafikarbete
skall hålla en likvärdig standard, oavsett var i landet de är belägna. Vi anser
vidare att nuvarande princip för fördelning av medel till olika vägändamål
bör justeras så, att det lågtrafikerade vägnätet och grusvägnätet ges en ökad
prioritet.
Jag yrkar bifall till reservation 6.
Som exempel vill jag nämna vägverkets nyligen genomförda beräkning av
vilken vägsatsning som ger den största regionalpolitiska effekten. Beräk-
ningen visar att en satsning på inlandsvägen, riksväg 45, ger den största ut-
delningen i vad gäller boende och regional utveckling. Det är därför som vår
satsning med 100 miljoner till 45:an är så viktig och riktig.
Vi socialdemokrater vill försätta att utveckla trafikpolitiken så, att de för
samhällsutvecklingen strategiska uppgifterna skall kunna förverkligas. För
detta krävs att det arbete som har inletts av den socialdemokratiska rege-
ringen fullföljs. Enligt vår uppfattning saknar den borgerliga regeringen en
egen trafikpolitisk vision. Inte heller på trafikpolitikens område duger det
med den enda vägen. Det måste finnas flera vägar, och varför inte trafikslag,
för att klara kommunikationerna i hela landet. Det räcker alltså inte med en
enda väg, speciellt inte om den är en återvändsgränd, som den borgerliga
politiken tycks vara.
Vägar, och också järnvägar, är gemensamma tillgångar, uppbyggda som
en del av folkhushållet. Det är genom en fortsatt gemensam förvaltning och
utveckling av dessa tillgångar som vi socialdemokrater vill bygga landet
också framöver. Vi känner ett ansvar att föra detta demokratiska uppdrag
vidare som en motvikt mot de kortsiktiga kapitalintressena på marknaden.
Herr talman! I betänkande 1990/91:TU24 framhöll utskottet ”att det poli-
tiska inflytandet över planeringsprocessen för infrastruktursatsningar, t.ex.
väginvesteringar, bör stärkas. Regeringen borde underställa riksdagen över-
gripande riktlinjer för hur infrastrukturen skall kunna utvecklas inom bl.a.
vägsektorn.” Detta är en viktig fråga, som jag tror att vi alla kan ställa upp
på. Jag hoppas därför att de talare som i dag har goda kontakter med kom-
munikationsdepartementet tar detta självklara uppdrag med sig dit.
Herr talman! Jag står självfallet bakom alla de socialdemokratiska reser-
vationerna i betänkande 1991/92:TU15, men avser att begära votering bara
vid reservationerna 1, 4 och 6.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m.m.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m.m.
Anf. 2 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Till Bo Nilsson vill jag säga att jag inte känner mig lurad av
Rolf Clarkson som vi i detta fall förhandlade med. Jag rekommenderar Bo
Nilsson att läsa vår motion, som vi kommer att ställa mot regeringens kom-
pletteringsproposition. Då kommer kanske Bo Nilsson att känna sig ganska
nöjd. Om vi får igenom förslaget vet jag inte.
Herr talman! Ännu en gång har en ledamot från ett annat parti skrivit en
alldeles utmärkt motion, nämligen Fredrik Reinfeldt från Moderaterna.
Han är tyvärr inte här nu.
Denna motion vill vi nydemokrater bifalla. Det är en motion angående
automatisk hastighetsövervakning. Vi kan med anledning av regeringens
budgetproposition konstatera att regeringen vill införa mekanisk övervak-
ning av befolkningen. Detta kan vi naturligtvis inte acceptera. Vi vet att an-
talet olyckor på våra vägar måste minska. En mängd tragedier döljer sig
bakom den olycksstatistik som härör från trafiken.
Enligt vårt sätt att se på saken vore det bättre att genom kunskapsförmed-
ling, information och opinionsbildning eftersträva ett förändrat beteende
hos trafikanterna, som gör att dessa sänker hastigheten, eller med andra ord
kör lagligt. Vi kan inte bara som under den senaste tiden skärpa straffen,
böterna, och dessutom montera upp mekaniska övervakningsapparater.
Regeringen har aviserat en proposition om det framtida trafiksäkerhetsar-
betet. Vi nydemokrater tillsammans med Fredrik Reinfeldt från Modera-
terna hoppas att detta arbete skall utmynna i ett mer förebyggande arbete
som får människor att vilja köra bättre och lagligt och inte riskera andra
människors liv.
Dessutom tycker vi att en mänsklig synlig bevakning ger bättre förebyg-
gande effekt. De flesta svenskar, inkl, mig själv, är som bekant litet ögontjä-
nare när det gäller vårt förhållande till trafikpolisen. Det finns dessutom juri-
diska tveksamheter till att ha mekaniska spionkameror längs våra vägar. Be-
visföringen är svår och tveksam. Ett tillfälligt nedfällt solskydd kan vara
skillnaden mellan åtal, med indraget körkort som följd, eller frikännande.
För Sverige i tiden, och för svenskarnas rättstrygghet yrkar jag bifall till
vår reservation 2 i trafikutskottets betänkande 15 mom. 9.
Herr talman! Nu gäller det E 6 genom Bohuslän. Regeringen har i ett frå-
gesvar i kammaren, lämnat av kommunikationsministern i mitten av decem-
ber förra året, redovisat de svårigheter som för närvarande finns angående
finansieringen av den önskvärda utbyggnaden av E 6 genom Bohuslän till
full motorvägsstandard från Ljungskile upp till Högdal. Sträckan kan kost-
nadsberäknas till ca 5,6 miljarder kronor.
I planeringen för nyinvesteringar finns det ungefär 7 miljarder kronor
upptagna till vägar i hela Sverige till år 2000. Var och en kan därför förstå att
den olycksdrabbade vägen längs norra Bohuslän inte kommer att bli til) inom
överskådlig framtid om den skall finansieras via den normala statsbudgeten.
Vi nydemokrater, liksom majoriteten i trafikutskottet, tycker att bygget
av E 6:an kan finansieras med vägavgifter. Vi måste våga pröva andra finan-
sieringslösningar i Sverige. Den tidigare socialdemokratiska regeringen har
redan möjliggjort att vi kan finansiera nybyggen med just vägavgifter. Rea-
listiska kalkyler visar att intäkter på ca 1:50 kr. per mil för personbil och ca
5:00 kr. per mil för lastbil kan täcka den del av investeringskostnaden som
inte finansieras på annat sätt.
Den statliga produktivitetsdelegationens studier över infrastrukturens be-
tydelse för tillväxten är av speciellt intresse för E 6 genom Bohuslän. Snabb
insats leder till en säkerställd tillväxtpotential i Västsverige och även i Norge.
Norrmännen blir med och betalar investeringen i Sverige med sina vägavgif-
ter, vilket är mycket praktiskt i detta fall.
Vi måste våga pröva alternativ till den nuvarande finansieringspolitiken.
Vi vill pröva detta genom att överlämna E 6 genom Bohuslän till ett privat
konsortium. Lönsamheten är så stor att statliga investeringsmedel inte skall
behöva tas i anspråk annat än i mindre omfattning för detta projekt.
Vi åstadkommer också en s.k. avlyftningseffekt, som medger att statliga
medel kan användas för andra angelägna objekt, där den företagsekono-
miska lönsamheten inte kan förutses bli lika stor men där investeringar ändå
är mycket angelägna, t.ex. i glesbygd, för turismen, för skogsbiltransporter
och för samfärdsel för lokalbefolkningen. Det sekundära vägnätet eftersätts
i dag på ett oacceptabelt sätt.
Jag tycker att det är bra att man i kompletteringspropositionen anslår me-
del till de små vägarna. Efter att ha varit ute och åkt på de dåliga vägarna i
två dagar inser jag att man måste satsa pengar på dem.
Min rekommendation är alltså: Sätt spaden i jorden nu. Skaffa jobb till
5 000-6 000 västkustbor eller anläggningsarbetare.
Med anledning av detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan och av-
slag på reservation 4 i trafikutskottets betänkande 15 mom. 27.
Anf. 3 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! Kenneth Attefors sade att man skulle sätta spaden i jorden
nu. Samtidigt innebär detta förslag att man skall låta berörda myndigheter
utreda detta. Det går naturligtvis inte ihop, utan man måste börja med en
utredning. Det betyder kanske, Kenneth Attefors, ett tiotal arbetstillfällen
för tekniker och andra.
Vårt förslag om 1 250 milj.kr. till vägunderhåll skapar däremot kanske
1 000 årsarbetstillfällen. Detta är skillnad. Jag tycker att Kenneth Attefors
kunde ha stått fast vid det som han först var inne på i utskottet. Jag tror att
det hade varit till fördel för vägarna, trafiksäkerheten och jobben.
Anf. 4 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Jag beklagar den lilla fördröjning som kommer att ske. Men
i betänkandet står det faktiskt att detta skyndsamt skall utredas. Detta har
ordföranden i trafikutskottet lovat mig som enskild ledamot i trafikutskottet,
och jag förutsätter att den borgerliga majoriteten står för vad den har lovat.
Anf. 5 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Det finns i ord en ganska bred politisk enighet om att sats-
ningar på infrastrukturen är viktiga både för företag och för hushåll i det här
landet. Problemet är att vi menar litet olika saker med infrastruktur. I vårt
parti menar vi att infrastruktur är allt möjligt som är varaktiga resurser som
kan användas gemensamt av alla i samhället. I ett sådant vitt begrepp ham-
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m. m.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m. m.
nar inte bara vägar, järnvägar, telekommunikationer, post, flygtrafik och
sjöfart utan även i stor utsträckning offentlig service, t.ex. sjukvård, omsorg,
utbildning, kulturinstitutioner, osv.
Huvudinriktningen för vår del är att infrastrukturen skall vara samhälls-
ägd, samhällskontrollerad och gemensamt finansierad, i huvudsak med skat-
ter och avgifter. Vi avvisar tanken på en utredning om en privat väghållning
för E 6, som majoriteten i utskottet föreslår. Vi tror inte heller på de förslag
till brukaravgifter som majoriteten diskuterar och som Socialdemokraterna
tar upp i en reservation.
Finansieringen med skatter gäller då givetvis också den speciella del av
infrastrukturen som vi i dag behandlar, nämligen den fysiska infrastruktu-
ren, vägarna. Ett samhällskontrollerat vägnät är en förutsättning för att riks-
dag och regering skall kunna ta det övergripande ansvaret och planera för
transportförsörjningen på väg. Därför måste också statens och kommuner-
nas ekonomi vara så stark att de i praktiken kan styra över vägnätet. Med
populistiska skattesänkningar blir inte samhällsekonomin stark. Därför har
den skattesänkningspolitik som såväl Socialdemokraterna som de borgerliga
partierna har fört undergrävt möjligheterna till snabba investeringar i infra-
strukturen.
Förutom att riksdagen.har svårt att styra själva beslutsgången på grund av
hur byråkratin har organiserat detta har svårigheterna att styra ökat på
grund av bristen på medel.
Risken är att vi nu går ned oss i ett träsk av kortsiktiga lösningar som är
ekologiskt ohållbara, och risken för resursslöseri är uppenbar.
EG-kommissionens egna oberoende experter har konstaterat att ekosys-
temen i Europa redan 1988 utsattes för en alltför stor belastning av miljöför-
oreningar, varav en avsevärd del kommer från trafiken. Förlusten av mer
än 50 000 människoliv i vägtrafiken i Europa och lidandet för 100 000-tals
trafikskadade per år är också orimligt.
Slöseriet med tid och energi i vägtrafiken hör också till bilden. Mätt i
pengar torde detta slöseri uppgå till hundratals miljarder kronor. Ändå för-
utsätts det att vägtrafikmängden skall öka kraftigt i och med utvidgningen
av den inre marknaden och kanske t.o.m. fördubblas under de närmaste 30
åren.
Dels måste vi böija ifrågasätta om det är en naturlag att trafiken skall öka
i all oändlighet. Dels måste transporter på väg styras över till järnväg, sjöfart
och kollektivtrafik.
I den politiken borde Sverige vara pådrivande och inte stå för en anpass-
ning till de sämsta sidorna av politiken inom EG-området.
Det var med viss förvåning som vi konstaterade att regeringen för samtliga
vägslag höll ned satsningar på drift och underhåll. Detta leder, som påpekats
tidigare i dag, till fortsatt förstörelse av vägkapitalet. Det är vi emot. Där-
emot är vi mer återhållsamma än regeringen med att höja kapaciteten på
vägnätet, för att det skall kunna ta över mer långväga tunga transporter.
Vissa flaskhalsar måste säkert byggas bort, och vissa olycksdrabbade
sträckor måste förbättras. Eftersom Vänsterpartiet anser att huvudlinjen
måste vara att styra över de tunga och långa transporterna till järnväg och
sjöfart och persontrafik till kollektivtrafik och järnväg, är det givetvis på
dessa områden som vi vill skjuta till pengar.
Vi vill stärka resurserna för drift och underhåll av det befintliga vägnätet,
såväl de statliga, statskommunala, som de enskilda vägarna. Vi har också
rest krav på vissa bärighetshöjningar av skogstransporter inom skogsbilväg-
nätet.
Den som sysslar med trafikpolitik i riksdagen får vara beredd på att folk
ringer och frågar vad politikerna i riksdagen och regeringen egentligen håller
på med. Det kan gälla vissa delar av E 4:an längs Norrlandskusten, där man
i dag drar i gång med stora byggen och där man tycker att E 4:an faktisk är
i ganska hyggligt skick trots allt. Det kan gälla Vedabron, Bergslagsdiagona-
len, E 4:an i Norrköping, där man säger att det förefaller vara ett från miljö-
politisk synpunkt felaktigt beslut och att pengarna hellre borde läggas på att
reparera de dåliga mindre vägarna, som skall mata de stora vägarna.
Då brukar jag läsa upp vad som står i 1988 års trafikpolitiska beslut. Där
står bl.a. att vi i riksdagen har rest ”krav på effektivt resursutnyttjande, tra-
fiksäkerhet, miljö och hushållning med naturresurser samt regional balans”.
Ansvaret för att nå målen har i stort sett lagts på vägverket. Man kommer
inte att lyckas att nå dessa mål. Boverket har också konstaterat att vägverket
inte klarar av att nå de uppsatta målen. Det som man inte kan räkna på,
miljöskadorna och de framtida konsekvenserna av stora vägbyggen, hamnar
lätt i bakgrunden. Ibland tycks man använda gamla planer, dem som fanns
innan miljökraven blev etablerade under 80-talet.
Vi får återkomma till debatten i dessa frågor i samband med betänkandet
om trafikpolitikens inriktning. Jag nöjer mig med att yrka bifall till menings-
yttringarna under mom. 7 och 22.
Anf. 6 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Jag vet inte om jag kan få någon replik om jag inte tar chan-
sen nu. Jag vill bara påpeka att det är en sak som vi har gemensamt i trafikut-
skottet med Vänsterpartiet. Vi tycker båda att vi måste satsa mer på sjöfar-
ten. Där har vi en gemensam nämnare.
När man läst det senaste numret av Svensk Sjöfarts Tidning inser man att
vi skulle vara väldigt dumma om vi rubbade på kanalsystemet i Trollhättan,
därför att Main-Donau-systemet nu har kopplats ihop. Man kan alltså med
laster upp till 2 000 ton gå från Karlstad till Svarta havet och ner till Medelha-
vet. Jag ville som sagt får detta fört till protokollet.
Anf. 7 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Jag skall tala om vägväsende och ingenting annat, därför att
det är vad betänkandet handlar om. Där behandlas regeringens förslag om
vägväsende i årets budgetproposition och sammanlagt 90 motioner från den
allmänna motionsperioden.
Riksdagen härvid två tidigare tillfällen beslutat inrätta och utöka anslagen
till investeringar för infrastruktur. I det här betänkandet behandlas dock
denna fråga enbart översiktligt. Sakbehandlingen av den frågan återkommer
utskottet till litet senare.
Det här är ett väldigt viktigt betänkande. Frågan om hur det svenska väg-
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m.m.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m.m.
10
väsendet ser ut och kommer att se ut är av stor betydelse för svenskarnas
möjlighet att transportera sig enkelt, miljövänligt och trafiksäkert. Det är
också viktigt för svenska företag och av största vikt när det gäller att se till
att det blir extra fart på Sverige, den svenska ekonomin och tillväxten.
En förutsättning för det svenska välståndet är att vi har en väl fungerande
infrastruktur. Just vägarna är extra viktiga, eftersom nio av tio transporter
inom Sverige sker just på vägarna.
I regeringens budgetproposition och i detta betänkande godkänns försla-
get om medelsanvisning till bl.a. byggande och drift avvägar till en omfatt-
ning av 10,7 miljarder kronor. De senaste åren har beslut fattats om bety-
dande ökningar av anslagen till väginvesteringar. En medelsram om ca 20
miljarder har fastställts. Därutöver har det hösten 1991 fattats beslut om yt-
terligare insatser inom vägområdet på ca 1 miljard kronor. I den nyligen av-
lämnade kompletteringspropositionen föreslås att ytterligare 2,2 miljarder
skall satsas på bl.a. vägobjekt.
Dessa satsningar är stora och mycket glädjande. Jag tror att vi är överens
i utskottet om att det skall vara stora satsningar. De möjliggör också att de
tidigare årens eftersatta investerings- och underhållsåtgärder kan börja vid-
tas.
Även om de senaste besluten innebär en glädjande insikt om vikten av att
ha en väl utbyggd och underhållen infrastruktur på vägområdet, finns det
anledning att inte luta sig tillbaka med armarna i kors. Det behövs ännu
större tillskott för att komma i kapp det uppdämda behovet.
Om Sverige skall få en uthållig ekonomi med hög produktivitet, måste
vägnätet tillhöra de yppersta. Vi vet också att välfärdsutvecklingen under
hela 1990-talet starkt hänger samman med en kraftigt vidgad rörlighet.
Det förs ofta i dessa sammanhang diskussioner om det är på de större,
mest trafikerade vägarna som satsningarna skall göras eller om det är på de
vägar som av regionalpolitiska skäl anses viktiga. Därför är det intressant
att vägverket, som ju är expert på området, i en nyligen presenterad skrift
”Gemensamma vägar” gör ett intressant konstaterande. Det har funnit att
ca 500 mil av Sveriges huvudvägar har en stor och växande betydelse för väl-
färden. Tillsammans tar dessa vägar hand om nästan två tredjedelar av all
trafik. Man konstaterar att detta vägnät ger nytta för både person- och gods-
trafik och för både när- och fjärrtrafik. Samma vägnät är faktiskt det mest
betydelsefulla för små liksom stora orter. Man framför vidare, mycket rik-
tigt, att investeringar i detta nät också ger stora positiva trafiksäkerhetsef-
fekter, utöver de regionalpolitiska effekter som det talats om.
Herr talman! Utskottet har också uttalat att resurserna trots en betydande
utökningen är otillräckliga för att de vägpolitiska målen skall kunna nås och
för att kompensera den konkurrensnackdel som Sveriges perifera läge i för-
hållande till våra viktigaste marknader på kontinenten innebär.
En viktig beståndsdel, nästan den viktigaste, i arbetet med att få till stånd
ökande väginvesteringar är att få fram pengar. En av de viktigaste inkomst-
källorna är utförsäljningen av statliga företag. Därför är det viktigt att utför-
säljningen kommer i gång och att den blir omfattande. Jag och många andra
hälsar med tillfredsställelse regeringens i dagarna presenterade förslag om
att bredda ägandet i SSAB. Men det är bara början.
Möjligheten för oss i riksdagen att prioritera investeringar i vägnätet ökar
ju snabbare den svenska ekonomin får fart. Regeringens ekonomiska politik
har just denna inriktning och kommer att underlätta infrastrukturinveste-
ringar. Det är också med denna bakgrund viktigt att regeringens föreslagna
politik blir verklighet.
Det finns också enligt utskottet all anledning att se på andra möjliga finan-
sieringskällor vid sidan om statsbudgeten. Med anledning av en motion om
privat finansiering av E 6:an genom Bohuslän uttalar utskottet att det är
nödvändigt att finna alternativa finansieringsformer om väginvesteringarna
skall kunna öka i tillräcklig omfattning. Med hänsyn till att det finns en hel
del oklarheter i detta specifika projekt anser utskottet att detta finansierings-
alternativ bör utredas vidare.
Regeringen aviserar att man har för avsikt att tillåta högre drivaxel- och
boggietryck på de svenska vägarna. Dessa skall ökas till 11,5 resp. 19 ton.
Regeringen har för avsikt att fatta definitivt beslut efter det att de överlägg-
ningar som pågår mellan vägverket och berörda intressenter har genomförts.
En ökning av viktgränserna vore bra, och utskottet delar regeringens be-
dömning i denna del. Inte minst EES-avtalet och förhoppningsvis det fram-
tida EG-medlemskapet talar för att denna förändring behöver göras.
Sedan har Socialdemokraterna föreslagit att ytterligare ca 1,3 miljarder,
utöver regeringens förslag, skall anslås till väginvesteringar.
Utskottet har rent allmänt, vilket också framgår av betänkandet, ingen-
ting emot ökade anslag. Men, och detta är ett viktigt men, det krävs sans och
balans när det gäller hur väl underbyggda förslagen är i fråga om finansie-
ringen.
Det är viktigt att den svenska statsbudgeten inte försvagas ytterligare. När
man dess värre vet på vilka lösa boliner som de här höjningarna föreslås blir
man faktiskt orolig. Socialdemokraterna föreslår ytterligare utgifter på en
mängd områden, bl.a. detta område. Samtidigt är de hårdnackade motstån-
dare till exempelvis den viktiga utförsäljningen av statliga företag. Jag kon-
staterar att Bo Nilsson i talarstolen sade någonting i stil med: Om Socialde-
mokraternas politik genomförs står Sverige väl rustat inför framtiden.
Men jag är, herr talman, inte ensam om att vara oroad för Socialdemokra-
ternas ekonomiska politik. Jag kan ta tillfället i akt att i kammarens talarstol
citera en annan person som är mycket oroad. Han heter Kjell-Olof Feldt och
bör vara ganska bekant i de här lokaliteterna. Han har sagt: ”---men vad
man då bygger upp är en position inför nästa val som gör att socialdemokra-
tin i regeringsställning kan bli livsfarlig för landet”.
Socialdemokraternas förslag är illa underbyggt. Ser man till Socialdemo-
kraternas politik i allmänhet finner man att den skulle medföra mycket stora
nackdelar för Sverige, och möjligheten att få fram medel till ytterligare infra-
strukturinvesteringar på vägområdet skulle minska betydligt.
Jag skulle vilja kommentera några av de tidigare inläggen, framför allt de
som Bo Nilsson har gjort. Han frågade vad vi anser när det gäller underhållet
av vägnätet och om vi verkligen vill minska underhållet av vägnätet.
Nej, Bo Nilsson vet lika väl som jag att det regeringen har föreslagit är att
man i dagens konjunkturläge, med pressade priser vad gäller nyinveste-
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m.m.
11
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m.m.
12
ringar, kan ta de pengar som av den anledningen blir över till att satsa just
på underhåll av vägnätet. Där behöver inte Bo Nilsson vara speciellt orolig.
Vad gäller inflytandet över planeringen inom infrastrukturen är det också
så, Bo Nilsson, att trafikutskottet nyligen har behandlat en skrivelse från
riksdagens revisorer, där de tar upp detta problem. Utskottet tar med anled-
ning av de förslag som riksdagens revisorer för fram initiativ till att uppmana
regeringen att skynda på det här arbetet. Det tycker jag också är speciellt
glädjande.
När man fattade beslut om de automatiska fartkamerorna, som Ny demo-
krati berör, sade man att verksamheten skulle utredas och utvärderas. Det
framhåller utskottet ganska klart i detta betänkande, som jag ser det. Jag
tycker att det är rimligt att avvakta den utredningen.
Dessutom vet vi att den här verksamheten i dagsläget inte förekommer
alls. Företaget som är inblandat i verksamheten har gått i konkurs. Jag kan
meddela Kenneth Attefors att jag inte ser någon direkt nackdel i det. Men,
som sagt, vi får avvakta utvärderingen av detta.
Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan i samtliga delar och avslag på
samtliga reservationer. Men jag vill också ställa två frågor till Bo Nilsson i
den här debatten.
Jag har visat att Socialdemokraternas ekonomiska politik vore skadlig för
landet. Den skulle också minska möjligheterna att få fram viktiga medel för
väginvesteringar. Hur skall Socialdemokraterna finansiera dessa investe-
ringar utan ekonomisk tillväxt, som blir resultatet av deras politik?
Socialdemokraterna motsätter sig också en viktig inkomstkälla till vägbyg-
gandet, nämligen utförsäljningen av statliga företag. Hur skall Socialdemo-
kraterna finansiera de här satsningarna? Blir det ytterligare skattehöjningar,
exempelvis på vägtrafiken, eller vilken typ av skattehöjningar blir det fråga
om?
Anf. 8 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! Först höll Jan Sandberg en relativt lång utläggning om att
underhållet var eftersatt. Sedan har jag läst vägbetänkandet från i fjor, där
Moderaterna begärde 1,4 miljarder ytterligare för underhållet av vägarna.
Nog tycker jag att det här är konstigt, Jan Sandberg. Anser ni att vägunder-
hållet är eftersatt? Anser ni att det behövs satsningar på vägunderhållet? Då
måste man satsa i år, precis som i fjor. Utskottet beställde i fjor ökade medel,
och vi anslår nu ökade medel. Ni säger nej och minskar anslaget med 220
miljoner. Nog har jag, och jag tror flera med mig, svårt att förstå hur det här
kan gå ihop.
Sedan säger Jan Sandberg att det måste vara sans och balans i kraven. Då
kan man fråga sig om den här sansen och balansen skall komma till just som
vi har bytt regering. I fjor var det opportunt att satsa mycket pengar på väg-
underhåll, men i år skall man minska anslagen. Jag tror att det är viktigt att
vi gör satsningarna nu i lågkonjunkturen, för det förbereder oss för nästa
högkonjunktur. Men det skapar också viktiga arbetstillfällen. Det är nu de
här satsningarna behövs.
När det gäller finansieringen kan jag lugna Jan Sandberg. Vart och ett av
de förslag till utgiftshöjningar som vårt parti föreslår är finansierat till sista
kronan. De omfattande investeringar som vi föreslår i samband med be-
handlingen av kompletteringsbudgeten längre fram är också finansierade till
hundra procent. Jan Sandberg kan sova lugnt. Vi tar ansvar för Sveriges eko-
nomi, nu och som vi alltid har gjort.
Anf. 9 JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! Nu nämner Bo Nilsson att vi från regeringspartierna inte vill
satsa på underhåll och byggande av vägar. Samtidigt nämner Bo Nilsson
kompletteringspropositionen. Har inte Bo Nilsson läst den? Där föreslås det
att vi skall satsa ytterligare ungefär 2,2 miljårder på infrastrukturen. Jag hop-
pas att Bo Nilsson här kan ge besked om att även han tycker att detta är en
glädjande satsning. Jag kan ha mycket gott samvete när det gäller regering-
ens politik.
Sedan säger Bo Nilsson också att alla de utgifter som Socialdemokraterna
föreslår är finansierade till sista öret. Jag hoppas få en viss klarhet i detta när
Socialdemokraternas motion i anledning av kompletteringspropositionen
presenteras.
Man skriver i en reservation till detta betänkande att man skall ha raka rör
mellan vägtrafiken och väginvesteringarna och att man den vägen skall
plocka fram nya pengar. Det är möjligen ett sätt att få fram pengar, i stället
för att sälja de statliga företagen, som vi vill. Vad innebär de här raka rören?
Är det höjda vägtrafikskatter för bilisterna? Är det ytterligare höjda bensin-
skatter eller är det andra skattehöjningar som man skall ta till? Det är den
bristen i sans och balans som jag märker när jag läser Socialdemokraternas
olika förslag. Ge mig besked på den punkten, Bo Nilsson. Hur mycket dy-
rare blir det med de här raka rören för den svenska vägtrafiken och de
svenska bilisterna?
Anf. 10 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller kompletteringsbudgeten och de 2,2 miljar-
derna har jag åtminstone inte hittills uppfattat att de skulle gå till att för-
bättra underhållet av våra vägar. Oavsett det är summan otillräcklig. De 2
miljarderna räcker inte långt.
Vi kommer, som jag sade, med ett omfattande program för att förbättra
vägar och järnvägar samt infrastrukturen över huvud taget. Jag tycker att
vi skall behandla det programmet i vår. Det kommer att bli ett omfattande
program, och jag skulle förmoda att t.o.m. Jan Sandberg blir imponerad
över det program som vi har skapat efter att ha dammsugit hela det här
landet på dess behov. Hela vår partiorganisation har varit engagerad, och vi
kan verkligen redovisa många projekt som är både nödvändiga och viktiga
för landets infrastruktur.
När det gäller de raka rören säger vi att man nog måste titta på alternativa
möjligheter att finansiera vägunderhållet, och jag tror att det gäller oavsett
vilken regering som sitter. Jag är nästan övertygad om att regeringen avser
att komma tillbaka med någon form av nya finansieringsmöjligheter för just
vägunderhållet. Jag tror som sagt inte att det har med färgen på regeringen
att göra. Jag tror att vi kunde vara överens om det här. Det hade varit en
fördel för saken.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m.m.
13
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m.m.
Anf. 11 JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! Jo, vi är överens om att det är viktigt att satsa på infrastruk-
tur. Men när jag vill ha mer konkreta förslag från Bo Nilsson, något som så
att säga utgör basen för alla uttalanden om ökade ramar och ökade sats-
ningar, då är det enda besked jag får att det skall vara raka rör i form av nya
intäkter från vägtrafiken.
Jag har frågat vad det är för nya intäkter. Skall bilisterna tvingas betala
mer i vägtrafikskatt eller är det fråga om höjda bensinskatter? Då hänvisar
Bo Nilsson - tro det eller ej! - till den nuvarande regeringen och säger att
man avvaktar väl underbyggda och intelligenta förslag därifrån.
Då kan jag säga till Bo Nilsson att vi redan har sett många väl underbyggda
och intelligenta förslag från regeringen, och det lär komma fler. Men att Bo
Nilsson hänvisar till regeringens kommande förslag, efter att här i stora orda-
lag ha talat om ökade satsningar på infrastruktur, innebär ju att hans kritik
mot regeringen faller platt till marken. Det är det konstaterande som jag
tycker dtt man kan göra efter att ha lyssnat till den här debatten.
Förste vice talmannen anmälde att Bo Nilsson anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 12 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! När jag tänker tillbaka på valrörelsen, vill jag minnas att de
borgerliga partiernas företrädare talade om ett budgetunderskott på 20-30
miljarder under det kommande budgetåret. Med tanke på politiken med
nedskärningar av offentlig verksamhet och sänkta skatter och den typ av po-
litik mot arbetslösheten som de avsåg att föra ansåg vi att budgetunderskot-
tet skulle bli bortåt 90 miljarder kronor. Tyvärr fick vi fel. Det visar sig nu
att det kommer att gå upp mot 100 miljarder.
Jan Sandberg sade att försäljning av de statliga företagen, kanske också
av verken, skulle ge resurser för satsningar på infrastruktur. Men de ger ju
redan resurser genom den avkastning som de levererar in till statskassan.
Säljs företagen, kommer avkastningen att tillfalla någon annan. Eftersom
köparna kanske till stor del inte finns i Sverige, kan de pengarna i framtiden
mycket väl tillfalla utländska ägare. Det kan gälla LKAB, och det kan gälla
Vattenfall och televerket.
Vi kan också hamna i den situationen att de som köper statliga företag
gör det bara för att komma åt marknadsandelar och att de sedan lägger ner
företagen. I värsta fall står vi då med en infrastruktur men utan företag. Sve-
rige är i så fall inte det första landet som har råkat ut för det bekymret.
Jan Sandberg hade i utskottet en möjlighet att få fram mera resurser till
drift och underhåll av statliga vägar - 1 350 miljoner eller, om han hade gått
på vårt förslag, 700 miljoner - men han valde att göra upp med Ny demokrati
om en snabb utredning om privat finansiering av E 6-an. Tror Jan Sandberg
att det är någonting som är realistiskt?
Anf. 13 JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att man skall pröva alla möjliga vägar att satsa på
infrastrukturinvesteringar, dock inte skattehöjningar. Vi får se om utred-
ningen visar att det är möjligt att få fram pengar från privata intressenter. Vi
har haft andra projekt, exempelvis i Stockholmsregionen, där privata intres-
sen har varit med i diskussionen. Låt oss avvakta vad utredningen kommer
fram till.
Bengt Hurtig nämnde budgetunderskottet. Men Bengt Hurtig vet ju att
grundorsaken till det svenska budgetunderskottet är de ekonomiska pro-
blem som Sverige har i dag och som till mycket stor del är ett resultat av den
politik som har förts tidigare.
Att Bengt Hurtig vågar ta ordet budgetunderskott i sin mun förvånar mig
litet. Jag har anklagat Bo Nilsson för att ha ett dåligt underbyggt budgetalter-
nativ och dåligt underlag för sina förslag om satsningar på infrastruktur, men
jag vill säga att de anklagelserna är en västanfläkt i jämförelse med de omdö-
men som jag är beredd att avge om det budgetalternativ som Vänsterpartiet
har fört fram.
Att de borgerliga partiernas representanter i utskottet var litet kallsinniga
till de ytterligare 1,3 miljarderna som skulle satsas på vägar kan delvis ha
berott på - har Bengt Hurtig tänkt på det? - att vi visste att det var på gång i
kompletteringspropositionen ytterligare medel, större medel, 2,2 miljarder,
just för satsningar i infrastrukturen, där huvuddelen skall gå till vägarna.
Så egentligen skulle Bengt Hurtig och Socialdemokraterna kunna dra till-
baka yrkandet om bifall till reservationen om ökade anslag, med hänvisning
till att regeringen i kompletteringspropositionen föreslår ytterligare medel
utöver de 1,3 miljarder som de yrkade bifall till i utskottet.
Anf. 14 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Det budgetalternativ som vi lade fram i januari höll. Vi redo-
visade då möjligheter att plocka fram totalt 15 miljarder utöver vad rege-
ringen har tänkt sig. Så de satsningar vi har velat göra hade givetvis rymts
inom de förändringar i förhållande till regeringsförslaget som vi föreslog.
De 2,2 miljarderna i kompletteringspropositionen kommer vi naturligtvis
att få diskutera i en ny omgång. Det beloppet är inte heller tillräckligt. Vår
satsning i januarimotionen på det vi kallar för infrastruktur rör sig totalt om
ca 10 miljarder.
Anf. 15 BO FINNKVIST (s):
Herr talman! Jag ämnar inte yrka bifall till min motion A437. Jag vill där-
emot ta tillfället i akt att prata för det som jag har tagit upp i den motionen.
Ärendet kommer snart tillbaka på riksdagens bord i samband med behand-
lingen av kompletteringspropositionen.
Vi som bor i Klarälvsdalen tycker att vi möter för dålig förståelse för de
problem vi har. I Hagfors och Munkfors, där väg 62 går förbi, finns en kraft-
full exportindustri. I bygden, som har ungefär 21 000 invånare, produceras
exportvaror för litet drygt 3 miljarder kronor per år, i varje fall ett normalt
år. Nu är det ju lågkonjunktur.
Den privatägda järnvägen lades ned för ett år sedan, och riksväg 62 håller
i dag inte normal Europastandard. Järnverken i Hagfors och Munkfors har
fått en utländsk ägare, från Österrike, där man är van att köra på vägar som
håller Europastandard. Om man lastar en bil i Österrike, med de regler som
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m. m.
15
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m.m.
16
gäller där, kan man inte köra hela vägen till Hagfors utan att lasta om, möj-
ligtvis i Deje, och köra med två bilar därifrån.
Jag tycker att det är litet förvånande att viktiga exportindustrier kan be-
handlas på det viset och att trafikutskottet inte har visat större intresse för
den här frågan.
I dag ligger det varsel i Hagfors järnverk på halva arbetsstyrkan, 700 per-
soner. Vi som bor och verkar i området försöker få hjälp från alla håll för att
lösa problemen. Det kommer att bli fruktansvärda sociala problem också
med arbetslöshetstal som med all säkerhet kommer att gå upp emot 25 %
nästa år - det kanske blir mera.
I den situationen skulle det vara bra med litet extra anslag, för det skapar
dels sysselsättning under byggtiden, dels bättre förutsättningar för den indu-
stri som finns kvar. Det kommer fortfarande att finnas stora exportindustrier
i området, även om hela varslet fullföljs.
Det är av den anledningen som jag har begärt ordet, och jag hoppas att
trafikutskottets ledamöter, oavsett vilket parti de tillhör, tänker på det jag
har sagt och tar hänsyn till det när frågan kommer tillbaka.
Jag tror att trots problemen med minskad sysselsättning och hög arbetslös-
het är den typ av industri som finns i Hagfors och Munkfors ytterst viktig för
svensk industri. Ja, jag inte bara tror det, utan det vet jag. Därmed kan det
väl vara slut på resonemanget i den frågan.
Herr talman! Jag måste något kommentera det som Jan Sandberg sade om
utförsäljning av statliga företag, kopplat till byggande av vägar. I det sam-
manhanget nämndes SSAB. Detta kommer vi säkert att diskutera i kamma-
ren längre fram. Men nog är det väl så, att regeringen inte nu säljer ut de här
andelarna i SSAB. Vad man gör är väl att man går ut och lånar pengar i två
år på andelar som sedan kan förvandlas till aktier - då det alltså blir fråga
om försäljning. Låna pengar under två år, räntebärande lån, kan man väl
göra i vilken bank som helst. För det behöver man inte skriva ut ägarandelar
i ett statligt företag.
Anf. 16 JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! Bo Finnkvist har rätt när det gäller den tekniska upplägg-
ningen av det här steget av utförsäljningen av SSAB. Men jag sade också i
mitt anförande att jag såg detta som ett viktigt steg, och att jag gärna såg att
utförsäljningen fortsatte med andra företag och på andra sätt. Jag tror att Bo
Finnkvist och jag i varj e fall är överens om att det är viktigt att få fram pengar
till investeringar i vägar. Sedan kan vi ha olika uppfattningar om på vilket
sätt vi skall få fram pengarna, men detta var huvudbudskapet i vad jag sade.
Anf. 17 BO FINNKVIST (s) replik:
Herr talman! Det är klart att det är viktigt att få fram pengar till investe-
ringar i infrastruktur; det är ju det jag har talat för. Men att sälja ut de statliga
företagen för att klara detta, det tycker inte jag är rätt. Vi har ju under den
socialdemokratiska regeringsperioden försökt sköta dessa statliga företag på
ett bättre sätt och fått till stånd avsevärda vinster i den här företagsgruppen.
Och de vinsterna kan ju användas till både väginvesteringar och andra utgif-
ter som staten har. Då är det dumt att sälja, i varje fall sälja mycket konjunk-
turkänslig industri i en lågkonjunktur. Det är väl knappast rätt tidpunkt om
man nu skall välja den här vägen.
Anf. 18 ELVING ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag hade inte tänkt delta i den här debatten. Utskottsmajori-
teten har juföreträtts på ett utmärkt sätt av Jan Sandberg. Men när jag hörde
Bo Nilssons första inlägg tyckte jag ändå att det fanns anledning att göra ett
par reflexioner.
Det är mycket nyttigt med litet ombytta roller ibland. Och det är av många
skäl bra, tycker jag, att Socialdemokraterna nu har hamnat i opposition. En
av de effekter som har uppnåtts genom att Socialdemokraterna har hamnat
i opposition är att de nu t.o.m. har börjat intressera sig för regionalpolitiska
satsningar inom kommunikationsområdet. Detta har vi saknat i stor ut-
sträckning tidigare från Socialdemokraterna, när de satt i regeringsställning.
Bo Nilsson är ju ny i trafikutskottet, och jag vet inte i vad mån han har
hunnit läsa igenom gamla debattprotokoll, gamla utskottsbetänkanden osv.
Men jag tror att det där finns mycket intressant att läsa när det gäller just
regionalpolitiken.
Reservation 6, som socialdemokraterna har avgivit i utskottet och som be-
handlar regionalpolitik, är klart tillgodosedd redan i utskottsmajoritetens
betänkande. Framför allt på s. 30 och 31 finns flera formuleringar som klart
visar att det är en mycket tydlig regionalpolitisk inriktning i den nuvarande
regeringens och i utskottsmajoritetens strävanden. De önskemål som fram-
förs i reservation 6 är tillgodosedda.
Vi noterar på s. 30 att den nuvarande majoriteten står fast vid det tidigare
beslutet att en större andel av de ordinarie väganslagen skall specialdestine-
ras till vissa regioner, dvs. Norrland, Kopparberg, Värmland och Dalsland.
Vi skriver också: ”Utskottet anser att man i princip bör eftersträva en likvär-
dig standard på vägar med likartat trafikarbete, oavsett vägarnas geografiska
belägenhet.” Detta står alltså i majoritetstexten, och socialdemokraterna
väljer att upprepa det i sin reservation.
Överst på s. 31 står: ”Vidare vill utskottet betona att det vägpolitiska mål
som syftar till en tillfredsställande vägstandard i landets alla delar, även på
det lågtrafikerade vägnätet, ligger fast.”
Herr talman! Jag vill bara avslutningsvis konstatera att reservation 6 är
ett ypperligt exempel på fullständigt onödiga reservationer där man slår in
vidöppna dörrar.
Anf. 19 BO NILSSON (s):
Herr talman! Elving Andersson tycker att det är bra att vi har hamnat i
opposition. Nu tror jag att det redan före sommaren kommer att gå upp för
väldigt många människor här i landet, inte minst för dem som är beroende
av vägar och järnvägar, att det hade varit en stor fördel med en socialdemo-
kratisk regering. Jag tror att Elving Andersson kommer att hamna på defen-
siven i de här frågorna, och det är honom väl unt som regeringens represen-
tant.
När det gäller regionalpolitik vill jag påstå att vi socialdemokrater har
gjort stora insatser för regionalpolitiken. Jag har själv tidigare suttit i arbets-
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m.m.
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 107
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vägväsende m.m.
marknadsutskottet och vet att det är så. Elving Andersson har betydligt svå-
rare, tror jag, att umgås med sina moderata vänner än med oss när det gäller
regionalpolitiken.
Sedan undrade Elving Andersson om jag hade hunnit läsa gamla proto-
koll. En del har jag hunnit läsa, och när det gäller vägväsendet har jag läst
förra årets betänkande. Man ser klart och tydligt skillnaden mellan dåva-
rande oppositionspartier och nuvarande regeringspartier. Då var man rätt
pigg på att öka utgifterna. I dag vill man t.o.m. minska dem, såsom jag har
sagt i mitt tidigare inlägg.
När det gäller reservation 6 har vi velat understryka, ännu litet mer än vad
regeringspartierna gör, hur viktigt det är med satsningarna på regionalpoliti-
ken. Och jag tror att det finns alla skäl att göra sådana markeringar fram-
över.
Anf. 20 ELVING ANDERSSON (c):
Herr talman! Bo Nilsson säger att fram i sommar skall folk få klart för sig
att det hade varit en stor fördel om man hade haft kvar en socialdemokratisk
regering. Jag utgår från att Bo Nilsson då avser det regionalpolitiska per-
spektivet, eftersom det är det vi diskuterar.
Det kan hända att det är så, men det måste i så fall innebära att socialde-
mokraterna har svängt 180 grader i sitt sätt att hantera regionalpolitiken.
Den linje man tidigare har företrätt, när det har gällt infrastrukturen och
de regionala satsningarna, har inte varit till gagn för regionalpolitiken, utan
snarare tvärtom. Det har varit de stora satsningarna som prioriterats.
Som jag visat med de korta citaten från s. 30 och 31 i betänkandet är vi
alltså sams mellan majoritetspartierna om inriktningen. Och jag betraktar de
här skrivningarna som minst lika långtgående som vad socialdemokraterna
presterat i reservation 6.
Till detta skall läggas det som Jan Sandberg var inne på tidigare, vad som
föreslås i kompletteringspropositionen - 2,2 miljarder, i huvudsak special-
destinerade till det mindre vägnätet. Så jag känner mig i gott sällskap tillsam-
mans med de andra partierna i regeringen när det gäller att värna regionalpo-
litiken och satsningarna på infrastruktur för att hela Sverige skall leva.
Anf. 21 BO NILSSON (s):
Herr talman! Jag vill bara till sist säga att jag tror att det inte bara gäller
regionalpolitiken utan framför allt satsningarna på infrastruktur när de flesta
svenskar kommer att få klart för sig att det är vårt parti som står för framtids-
tron, att det är vårt parti som är berett att satsa för att Sverige skall komma
över lågkonjunkturen. Och jag tror att den debatt som vi kommer att ha
fram till sommaren kommer att visa att jag har rätt och att Elving Andersson
har fel.
Anf. 22 ELVING ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag vill påstå att väljarna redan förra sommaren kom under-
fund med socialdemokraternas politik och deras satsningar på regionalpoli-
tik och på infrastruktur. Och det gav de uttryck för i valet i september.
18
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 3 §.)
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1991/92:TU16 Fast förbindelse över Öresund.
Anf. 23 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Vi får nu möjlighet att än en gång behandla en av de större
miljöskandalerna i det här landet. Riksdagen har själv medverkat till den,
trots alla stolta trafikpolitiska deklarationer om resursbevarande och hänsyn
till miljön.
Som jag sade när det gällde det förra betänkandet, är det kraftfulla sats-
ningar på järnväg och sjöfart som måste vara hörnstenarna i en långsiktigt
uthållig transportpolitik. Det betyder också återhållsamhet med nya motor-
vägar och projekt som Öresundsbron.
Vi är inte ensamma om den ståndpunkten i opinionen, även om det råkar
vara så att riksdagens majoritet har lagt sig platt för brofantasterna. Jag vill
bara påminna om vad nuvarande miljöministern Olof Johansson skrev i sin
partimotion för ett år sedan: ”Centern kan än en gång konstatera att det, mot
bakgrunden av ovanstående beskrivna miljörisker för Östersjön, är ytterst
oansvarigt och miljöfientligt av regeringen att föreslå ett brobygge.”
Det var miljöministerns ståndpunkt för ett år sedan. Nu har den stronga
hållningen från i fjol reducerats till att man i en meningsyttring säger att man
inte motsätter sig att en miljöprövning görs. Hur skulle det ha sett ut om man
hade motsatt sig en miljöprövning? Man kräver inte ens att en järnvägstun-
nel skall prövas ordentligt.
Enligt vår mening har frågan om en järnvägstunnel aldrig prövats ordent-
ligt. Enligt Öresundsdelegationens egen rapport framgår att ett tunnelalter-
nativ inte behöver bli någon dålig affär. Tekniken för byggande av tunnlar
utvecklas också. Vad jag förstår utesluter inte heller det danska beslutet ett
tunnelalternativ.
Det är enligt vår mening också litet patetiskt att göra en miljökonsekvens-
utredning efter det att ett folkrättsligt bindande avtal har slutits. En miljö-
konsekvensutredning för olika alternativ borde naturligtvis ha legat på bor-
det innan avtalet upprättades och besluten fattades.
Övriga länder runt Östersjön har ställt krav på att Helsingforskonventio-
nens stater och relevanta organisationer runt Östersjön skulle inbjudas till
att delta i en expertpanel som skulle vara med och utforma miljökonsekvens-
beskrivningar av brobygget och alternativen till det.
Vad jag förstår blir det konsultföretaget VBB, som självt vill vara med och
projektera bron, som eventuellt kommer att använda sig av internationella
experter som de själva väljer ut.
När ärendet sedan kommer till regeringarna i Sverige och Danmark skall
ansökan om att få bygga prövas enligt naturresurslagen. Då skall övriga Ös-
Fast förbindelse
över Öresund
19
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Fast förbindelse
över Öresund
20
tersjöstater och organisationer få yttra sig i en remissomgång. Men det är
den sökanden parten, dvs. brobolaget, som skall ansvara för att miljökon-
sekvensbeskrivningen är korrekt.
Kommer regeringen att låta våra grannländer själva plocka ut de experter
som de vill skall yttra sig? Det finns en klar oro att den svenska och den
danska regeringen själva vill plocka ut de experter som man vill låta yttra
sig. Det kunde vara intressant att få ett klart svar på den frågan här i dag.
Det går inte i längden för vissa länder att hålla på med fasoner och försöka
sätta sig på sina grannar. En del miljöaktivister runt Östersjön har t.o.m.
börjat jämföra politiken med den politik som fördes av centralmakten i Mos-
kva. Det är inte något bra tecken.
Om regeringen inte är nöjd med den framtida miljökonsekvensbeskriv-
ningen som konsulten VBB gör, kan den naturligtvis begära komplette-
ringar. Enligt naturresurslagen är det då främst utnyttjandet av själva mar-
ken och vattnet som skall prövas. Man skall huvudsakligen pröva om natur-
resurserna kan behövas till något annat än vägar och brofästen.
När bron väl godkänts enligt naturresurslagen är det, såvitt jag förstår,
ganska svårt att stoppa projektet. Det är bara utformningen som torde
kunna påverkas vid prövningen enligt miljöskyddslagen.
Herr talman! Det är naturligtvis orimligt att vi först skall förbinda oss att
kraftigt minska olika luftföroreningar och sedan dra på med en vägtrafikut-
veckling som obönhörligen kommer att öka utsläppen av svaveldioxid, kvä-
veoxider, ozon, kolväten och bly. I verkligheten borde dessa utsläpp enligt
många forskare minska kraftigare än vad de målsättningar som vi har antagit
redovisar.
Den förra regeringen uppskattade biltrafiken på bron till 9 000 per dygn.
Man kan väl misstänka att den siffran nämndes för att kunna hålla nere den
beräknade miljöbelastningen. Nu torde bron inte ha en chans att bli lönsam
med mindre än att mångdubbelt fler fordon passerar. Ölandsbron har i dag
ca 12 000 fordon per dygn. Detta till en ö med 24 000 invånare. En broförbin-
delse mellan två sådana befolkningskoncentrationer som det är fråga om här
kommer att ha betydligt fler trafikanter. För att få den lönsam räknar man
med upp till 50 000 trafikanter per dygn. Då kommer miljöbelastningarna
att bli annorlunda än vid 9 000 fordon per dygn.
Många marker i södra Sverige klarar inte den miljöbelastning som redan
nu är för handen. I Skåne får marken ta emot upp till 25 kg kväve per hektar
och år. Vissa lokaler kan få ta emot närmare 60 kg. Enligt forskarna borde
utsläppen ner till 10 kg. Forskare från Sveriges lantbruksuniversitet och
SGU menar att omfattande marker i södra Sverige egentligen inte tål mer
än 2-10 kg kväve per hektar och år.
Sedan har vi naturligtvis problemet med vad som händer med lek- och
yngelplatser inte bara i Östersjön utan också i själva sundet när muddring
och sandsugning kör i gång på allvar. Dessa miljöhot har ju vänts ut och in
flera gånger i denna kammare. Vi får hoppas att de också kommer att be-
handlas i den s.k. miljökonsekvensbeskrivning som kommer så småningom.
Häromveckan såg vi också på TV de simultanövningar som man nu gör
för att fartyg skall kunna navigera mellan bropelarna. Vattenströmmar och
starka vindar kommer att ställa oerhörda krav på lotsningen. Det gäller sär-
skilt vid möten mellan större fartyg. Lotsar kommer kanske också att vägra
att lotsa vid dåligt väder och när strömmar och vindar är besvärande. Vi har
Tjörnolycken i färskt minne. Då fick ett fartyg fel på sin manöverutrustning
och gick in i en bropelare. Våra grannländer är naturligtvis oerhört intresse-
rade av dessa frågor.
Många ställer sig också frågan varför frakter skall gå på en bro när trans-
porter bör vara flexibla. Färje trafik är mer flexibel än både en tunnel och en
bro.
Herr talman! Därmed vill jag yrka bifall till meningsyttringen.
Anf. 24 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till hemställan i betänkan-
det om en fast förbindelse över Öresund och avslag pä meningsyttringen från
Vänsterpartiet.
Skälet till det här betänkandet är fem motioner. I tre av dem krävs att man
skall utreda mer eller stoppa projektet. I två av dem krävs att man skall öka
takten i projektet.
Det är drygt 11 månader sedan riksdagen godkände ett bindande folkrätts-
ligt avtal mellan Danmark och Sverige om att en fast förbindelse i form av
en kombinerad järnvägs- och bilbro skall byggas mellan Malmö och Köpen-
hamn. Det här var ett glädjande beslut för många. Frågan har debatterats i
100 år, och nu har man äntligen kommit till skott.
Bengt Hurtig talar dels i sin meningsyttring, dels i sitt inlägg om en miljö-
skandal. Allting är relativt, men jag är inte säker på att man skall använda
den tonen. Han talar också om att broförbindelsen kommer att kosta upp till
30 miljarder kronor. Han har givetvis rätt att föra fram den siffran, men det
är en siffra som många andra anser vara alldeles för hög.
Bengt Hurtig skall akta sig för att citera. Han tillhör det parti som, om
man skulle böija gräva i gamla citat, befinner sig i en besvärlig situation.
Bengt Hurtig säger att det finns en risk att fartyg kommer att kollidera
med bron. I Öresund finns den s.k. Flintrännan. Det är en smal djup pas-
sage, och det är inte ofta som fartygen missar den rännan. Bron blir betydligt
bredare. De problemen är trots allt hanterbara.
Herr talman! Vi känner alla argumenten för och emot bron i debatten. De
har luftats i riksdagen, i betänkanden och i interpellationer och frågor till
olika statsråd. Enligt min uppfattning finns det ingen anledning att återigen
ha en lång, och kanske uppslitande, debatt.
Det går att notera att de partier som genom åren har stött en fast förbin-
delse mellan Malmö och Köpenhamn har en stark position i den landsända
där bron är aktuell. Motsatsen gäller för de andra partierna. Om bron är
så betydelsefull, så fantastiskt dålig, t.o.m. en miljöskandal, som det ibland
hävdas i debatten, varför har inte de partier som varit emot bron haft en
större framgång i den allmänna opinionen?
Nu går allt enligt tidsplanerna. Bygget påbörjas 1993. Det är tänkt att bron
skall invigas på midsommarafton 1999. Det kanske missar på någon dag,
men tidsramen ligger klar. Beskedet om ett brobygge har inneburit ett ökat
samarbete mellan t.ex. banker i Danmark och Sverige. Det är ett samarbete
som har startat just tack vare beslutet om bron.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Fast förbindelse
över Öresund
21
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Fast förbindelse
över Öresund
22
Herr talman! Vidare har vi frågan om pengarna. Det sägs i dag i debatten
att bron kommer att kosta. Det är inte meningen att bron skall kosta något
för skattebetalarna. Bron skall finansieras med hjälp av intäkter från dem
som använder bron.
Vi har en positiv inställning till järnvägen. Den summa om sammanlagt
300 milj.kr. per år som skall betalas av DSB och SJ är mindre än vad det
kostar att bygga anläggningen. Det visar att vi ser positivt på järnvägen. Vi
tror att det kommer att bli en uppgång för järnvägen genom att bron kom-
mer till stånd.
Sist har vi frågan om en tunnel. Det talas ibland om att ett tunnelalternativ
inte har utretts. Visst skall det finnas en kort tunnel på två kilometer i kom-
plexet. I vår omvärld pågår det i dag ett stort tunnelbygge under kanalen
mellan England och Frankrike och ett stort tunnelbygge under Stora Bält.
Man skall akta sig för att ta de två tunnelbyggena som exempel på att ett
tunnelbygge är bra. De har hitintills utgjort en dålig affär både när det gäller
pengar och den tid som har åtgått för att bygga dem.
Anf. 25 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Sten Andersson i Malmö märkte tydligen inte att jag ställde
en fråga till regeringspartiets företrädare.
Den finska Naturskyddsföreningens internationella sekreterare Jaana
Nurminen säger att Sverige och Danmark gör anspråk på att själva tillsätta
delegaterna i den nordiska expertgruppen inom Helcom som skall granska
bygget över Öresund. Länderna vill alltså förbehålla sig den rätten i Öster-
sjösamarbetet.
Är dessa uppgifter felaktiga? Kommer regeringen att se till att våra grann-
länder själva får tillsätta de experter som skall få yttra sig? Jag skulle gärna
vilja ha ett svar på dessa enkla frågor.
Anf. 26 STEN ANDERSSON i Malmö (m) replik:
Herr talman! Jag är övertygad om att de svenska och danska regeringarna
tillsätter de experter som är mest kompetenta att hantera frågan.
Anf. 27 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag tolkar detta som att när miljökonsekvensbeskrivningen
skickas på remiss till våra grannländer kommer de inte att själva få utse de
personer som skall utforma yttrandena.
Anf. 28 ELVING ANDERSSON (c):
Herr talman! När riksdagen för knappt ett år sedan godkände avtalet mel-
lan Sverige och Danmark om en broförbindelse över Öresund, var vi från
Centerns sida starkt kritiska mot förfaringssättet. Vi var kritiska mot det sätt
miljöfrågorna hade hanterats när det gällde miljön i Östersjön och luftsitua-
tionen i sydvästra Skåne. Vi var starkt kritiska mot de ekonomiska beräk-
ningarna för brobygget, och vi undrade om det över huvud taget var en klok
transportteknisk lösning för Sveriges förbindelser med kontinenten.
När det gäller miljöaspekterna inriktar sig vår kritik på ungefär samma
område som Bengt Hurtig berörde. Beslutet fattades först, och miljöutred-
ningarna skulle göras senare. Vi tyckte att det hade varit rimligare att han-
tera frågan i en annan ordning.
Vi från Centerns sida har i princip inte ändrat uppfattning. Men nu är si-
tuationen den den är. Det är ett faktum att en klar riksdagsmajoritet, mot vår
vilja, gav klartecken för undertecknande av avtalet. Det är ett folkrättsligt
bindande avtal mellan två stater, och det är det faktum vi har att leva med.
Nu skall miljöprövningen göras, miljökonsekvensbeskrivningarna tas
fram och frågan prövas enligt gällande lagstiftning. Jag vill då för min och
Centerns del säga, att med tanke på de statsråd som för närvarande innehar
taburetterna på miljödepartementet, är jag övertygad om att denna miljö-
prövning blir både seriös och framför allt mycket grundlig.
Anf. 29 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Intet är som väntans tider, heter det som bekant i Karlfeldts
vårdikt. I så fall har vi som vill ha en Öresundsbro fått vårt lystmäte stillat.
För väntat har vi. I över 100 år, som Sten Andersson i Malmö sade, har frå-
gan stötts och blötts.
Så äntligen för snart ett år sedan bestämde sig Sveriges riksdag för att en
kombinerad väg-och järnvägsförbindelse skulle byggas över Öresund.
Några månader senare fattade det danska folketinget ett likalydande beslut.
Den så hett eftertraktade Öresundsbron kan nu bli verklighet. Den behövs
verkligen, i synnerhet nu när Sverige på allvar vill bli en del i det nya Europa
Som kommunalpolitiker i flera år i Malmö vet jag hur mycket möda och
tid som har lagts ner på att övertyga om det rätta och självklara i att Sverige
och Skåne knyts närmare till Danmark och övriga Europa. I alltför många
år fick vi tala för döva öron. Mycken värdefull tid har tyvärr gått förlorad.
Därför får inte nu det pågående planeringsarbetet ytterligare förhalas.
Herr talman! Jag måste säga att jag kände en viss oro under regeringsför-
handlingarna i höstas, men jag blev desto gladare när den nya borgerliga re-
geringen så tydligt fastslog i regeringsförklaringen att bron skall byggas.
Dock har det under vintern kommit en del oroande signaler från regerings-
kansliet, det måste jag medge, som skulle kunna tyda på att riksdagsbeslutet
till vissa delar var ifrågasatt. Några motioner som behandlas i dagens betän-
kande visar också på detta. Jag är därför glad över att utskottet så klart tar
ställning för bron. Det tycker jag är mycket bra.
Från Folkpartiets sida vill jag därför entydigt framhålla att vi helt och fullt
står fast vid det beslut som riksdagen fattat och att vi önskar att arbetet med
byggandet av bron följer den fastställda tidsplanen, dvs. byggstart vid års-
skiftet 1993-1994. Såvitt jag förstår av de senaste rapporterna bör detta kla-
ras.
Självfallet skall de nödvändiga miljöprövningarna göras, och många stu-
dier har redan gjorts. Totalt handlar det om 130 delundersökningar om hur
förbindelsen över Öresund påverkar miljön. En av de viktigaste frågorna,
som bl.a. har tagits upp i debatten här i dag, är att kraven på att vattenström-
ningen genom sundet skall tillgodoses, dvs. den s.k. nollösningen. Detta är
något som vi från Folkpartiets sida speciellt framhöll under riksdagsbehand-
lingen.
Jag är övertygad om att miljökraven kommer att kunna klaras. Dessutom
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Fast förbindelse
över Öresund
23
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Fast förbindelse
över Öresund
24
är det ju så, Bengt Hurtig, att vägtrafiken kommer att subventionera järnvä-
gen, det är viktigt att poängtera, och därigenom om man så vill ett miljövän-
ligare resande.
Herr talman! För mig som liberal och vän av internationella kontakter,
ökat samröre över gränser, är byggandet av bron en mycket viktig symbol-
fråga inte bara för Skåne och definitivt inte bara för Malmö, utan faktiskt
för hela Sverige. Byggandet av en bro över Öresund är inte enbart en tran-
sportfråga eller en ekonomisk fråga, vilket ibland tenderar att vara fallet i
debatten, utan det är också en ideologisk fråga. Människor kommer i prakti-
ken att komma varandra närmare.
Skåne knyts samman med Själland. Det är fråga om över 3 miljoner invå-
nare. Vi får en gemensam bostads- och arbetsmarknad. Vi kommer att få ett
rikare kulturliv, bättre utbildnings- och forskningsmöjligheter och tre hög-
kvalitativa universitet - Lund, Köpenhamn och Roskilde. Det blir snabbare
kommunikationer. Det kommer inte ens att ta en halvtimme att resa med tåg
mellan Malmö central och Köpenhamns huvudbangård. Det handlar också
om ett bättre utnyttjande av de flygplatser som i dag finns - i första hand
givetvis Copenhagen Airport, som det numera heter, och Malmö-Sturup.
Både järnvägsnätet och vägnätet kommer att förbättras på båda sidor av sun-
det.
Sedan är det självfallet så, att vi genom Öresundsbron och Stora Bält-för-
bindelsen snabbare kommer att nå övriga Europa. I nästa skede tror jag sä-
kert att också den fasta förbindelsen över Femer Basi t kommer att byggas.
Då når vi ännu snabbare ner i Europa.
Herr talman! Självfallet kommer också själva byggandet av bron att vara
mycket stimulerande för näringslivet, och det kommer att skapa många nya
jobb. Jag är övertygad om att det faktum att själva planeringsarbetet nu på
allvar kommit i gång, och att Öresundskonsortiet är bildat är positivt för
Skåne - ett Skåne som, vilket jag tycker att man bör påminna om i den här
församlingen, dras med stora problem, med hög arbetslöshet och svårigheter
att få statliga satsningar sig tilldelat. I synnerhet på byggsektorn är arbetslös-
heten stor och förväntas bli en av de högsta i landet i slutet av året. Mot
denna bakgrund känns bron än angelägnare både kortsiktigt och långsiktigt.
Herr talman! Det är därför min och Folkpartiets förhoppning att den pla-
nering som har fastställts vad gäller bron och de beslut som riksdag och fol-
keting har fattat skall fullföljas helt enligt planerna. Vi har väntat länge nog
i Skåne. Nu vill vi se att det första spadtaget tas. Jag vill med detta yrka bifall
till utskottets hemställan.
Anf. 30 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Man skall bygga broar mellan folk. Öresundsbron har vi skå-
ningar hoppats på, utrett och planerat för i över 100 år, och nu synes lös-
ningen äntligen vara på väg. Vi har förvisso i Skåne haft många spännande
år bakom oss med båtarna. Vi har haft massor av konstiga flytetyg. Rederier
har kommit och gått, startat och konkursat. Vi har t.o.m. haft en kommunal
skorv som kostade malmöborna 20 milj.kr.
Vi har haft spännande isvintrar där svensk industri inte klarat sina just-in-
time-leveranser till kontinenten och fått intressanta förhandlingar med kun-
derna. Vi har haft vintrar där vi inte har vetat om det gick att ta sig över eller
få tag på en helikopter för att klara de 17 kilometrarna till Köpenhamn.
Kvällarna har förvisso varit spännande - skall man bli nerspydd eller skall
man bli nedslagen? Man har kunnat ha många spännande vadslagningar.
Sverige har en enda stark region med de resurser som krävs för tillväxt,
nämligen bra universitet, bra flyg och bra kulturliv. Det är axeln Stockholm -
Arlanda - Uppsala, med sina två universitet och en flygplats. Det är bra för
hela landet att vi kan mjölka Stockholmsregionen så som vi gör. Men det
vore bra med fler sådana starka regioner. De är bra för hela landet.
Vi har i norra Europa ingen stark europeisk region av de mått vi ser nere
på kontinenten, dvs. sådana som axeln Oxford - London - Paris eller axeln
Barcelona - Rivieran - Milano. Men om man knyter ihop regionen vid Öre-
sund kan den bli den femte K-regionen i Europa. Får man sedan en fågel-
flyktslinje, en bro till Tyskland, kan man få ett riktigt starkt Nordeuropa.
Öresundsregionen har 3,2 miljoner invånare, en storflygplats och tre uni-
versitet. Med Nordtyskland knutet till denna region, eller i nära samverkan,
kommer det till ytterligare sex universitet. Det ger faktiskt rejäla möjlighe-
ter att få en styrka i det gamla Hansaområdet.
Den kritik som har riktats mot detta har huvudsakligen grundats på miljö-
skäl. Först talar man om luftmiljön. Det är framför allt tre faktorer som man
diskuterar. Den första är svavlet. Låt mig bara konstatera, att svavlet i Skå-
neluften har minskats till en tredjedel sedan 1970. Numera är det bara 15 %
av svavlet i Skåneluften som kommer från Sverige, resten är import söderi-
från och österifrån. Vi har också lyckats minska kvävet i luften i Skåne till
hälften sedan 1970. Den tredje faktorn är koldioxiden. Låt oss då konstatera
att koldioxid som leder till växthuseffekt inte är ett lokalt utan ett globalt
problem.
Om man är det minsta lilla återhållsam med alla kringfartsleder man byg-
ger runt Stockholm, skapar man rikligt med utrymme för den bro som Skåne
så väl behöver, för att få litet av den utveckling som sker i Stockholmsregio-
nen.
Låt oss också konstatera att de totala utsläppen från bron blir ungefär hälf-
ten så stora som utsläppen från de riktiga miljöbovarna, nämligen färjorna.
Det är riktigt att man kan ha miljövänligare färjor. Det finns färjor som bara
släpper ut hälften så mycket som de nuvarande, dvs. de kommer ner i samma
nivå som brolösningen. Man kan också säga att tekniken finns. Det finns
leksaksbåtar med batteridrift. Men elfärjor som fungerar finns förvisso inte.
Vattengenomströmningen har tagits upp. Den är viktig. När man talar
med miljöforskare i Lund säger de att det allra elegantaste sättet att lösa pro-
blemet med vattengenomströmningen är att ta bort den konstgjorda Klags-
hamnshalvön, dvs. tippen från kalkbrottet i Klagshamn, och att ta bort de
konstgjorda forten utanför Köpenhamn. Då får man en alldeles utmärkt ge-
nomströmning. Men se Klagshamnsudden och forten, dem vill miljövår-
darna miljöskydda.
Jag är övertygad om att det går att komma ganska långt med muddring.
Det är inte stora vattenkvantiteter det handlar om. Vi har fått intressanta
rapporter i de danska tidningarna från de primära mätningar som har gjorts
av konsekvenserna av att man bygger i Stora Bält. Det visade sig nämligen
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Fast förbindelse
över Öresund
25
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Fast förbindelse
över Öresund
26
att växtligheten inte påverkades alls. Det visade sig att sälarna simmade bort
medan man byggde. Efter sex månader var lika många sälar tillbaka. Ejd-
rarna flög sin väg medan man byggde, och efter åtta månader hade man mer
ejder än innan. Det kan möjligen vara ett miljöproblem, för de är ju förore-
nande. Men konsekvenserna har verkligen inte varit imponerande.
Andra aspekter har tagits upp. Det har sagts att Finland behöver få ut sina
oljeplattformsbyggen. Det är i och för sig riktigt. Men dem kan man aldrig
få ut genom Öresund. Där är det nämligen bara 8 meter djupt. Dem måste
man ta ut via Bälten, där det är minst 20 meter.
Nya synpunkter kastas in. Miljöpartiet hävdade att fisken vid Lofoten
skulle dö. Tro det, den som vill.
Det har sagts att det är stor risk för jordbävningar i denna region. Men om
det är någonting som är typiskt för en riktig jordbävningsregion, t.ex. San
Francisco, är det just att man bygger broar.
Hade det varit skog, berg eller öken, hade vi haft en väg mellan Malmö
och Köpenhamn för länge sedan. Nu är det grunt vatten, och så finns där en
nationsgräns som gör det möjligt för stockholmare att stoppa den bro som vi
har velat ha så länge här nere.
Det har talats om en tunnel. I själva verket ger en järnvägstunnel en
mycket smal transportled. Om vi vill ha möjlighet att tillägna oss nya, miljö-
vänligare, effektivare och bättre kommunikationer, bör den yta på vilken de
skall gå vara rejäl och bred, inte ett smalt hål under marken. En järnvägstun-
nel ger dessutom jättelika rangerytor. Det ger tidsspillan, väntetider, köer
och glesa turer. Det finns inget som ger så stor turtäthet och regularitet, vil-
ket vi behöver, som det broförslag som har lagts fram.
Jag har sagt det tidigare och jag säger det gärna en gång till: Det är 17 km
mellan Malmö och Köpenhamn. Det är också 17 km mellan Malmö och
Lund. Hade det varit listigt med en tågtunnel för biltåg, hade vi självfallet
rivit upp motorvägen mellan Malmö och Lund och borrat en tunnel och kört
bilarna på tåget.
Skåningarna är välförtjänta av att få sitt efterlängtade tillstånd. Det är
egentligen bara detta det handlar om. Vi har väntat på det i över 100 år. Frå-
gan har beretts, och jag tror inte att det finns något projekt på infrastruktur-
området som har granskats, ältats och diskuterats så länge. Jag tycker att det
är hög tid att vi skyndar på detta bygge.
Anf. 31 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Bertil Persson försöker resonera bort och negligera miljö-
problemen. Jag konstaterar att folk som sysslar med detta inom Lantbruks-
universitetet och SGU menar att omfattande marker i södra Sverige tål högst
2-10 kg kväve per hektar. Nu förekommer i Skåne utsläpp på 25 kg per hek-
tar, och på vissa håll upp emot 60 kg. Det problemet tycks inte bekomma
Bertil Persson.
När det gäller koldioxidutsläppen säger Bertil Persson att dessa bara är
lokala utsläpp och att sådana utsläpp förekommer i hela världen. Men alla
utsläpp från trafik över hela världen är naturligtvis lokala! Skulle alla i hela
världen resonera på detta sätt, skulle man aldrig komma åt koldioxidutsläp-
pen. Det är ett märkligt sätt att resonera på.
Vi kommer att få ta ansvar för detta. Kommande generationer kommer
att få bära bördorna av de dumdristiga beslut som vår generation fattar.
Anf. 32 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag försökte inte skjuta undan några miljöaspekter. Jag tog
i stället upp den ena efter den andra av dem som Bengt Hurtig nämnde, utan
att gå in i detalj.
Jag håller med om att man skall vara uppmärksam när det gäller skogen.
Skogen har aldrig varit så produktiv i Skåne som den är i dag. Men det är
alldeles uppenbart att man måste jobba med denna problematik. Det har
vi gjort i Skåne genom att målmedvetet och konsekvent via olika åtgärder
reducera både kväve- och svavelutsläpp, på det sätt som jag redovisade.
Den trafik som skall gå på denna bro är inte mer omfattande än den trafik
som i dag går på vägen mellan Malmö och Trelleborg. Det är märkligt att
man framför allt från stockholmares sida bara hittar ett enda vägprojekt som
man är negativ till. Det är den Öresundsbro som Skåne så väl behöver. Sam-
tidigt accepterar de flesta av miljökämparna den ena kringfartsleden efter
den andra runt Stockholm, med mycket mera trafik.
Anf. 33 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag är inte direkt stockholmare. Jag har i mina tidigare an-
föranden pekat på de svåra miljökonsekvenser som uppstår vid stora sats-
ningar på landsvägstrafik. Detta har påpekats av inte minst EG-kommissio-
nens oberoende experter.
Vi är inte motståndare till att skåningar skall få åka och träffa danskar.
Men vi har pekat på andra möjligheter. En eller kanske två tunnelförbindel-
ser med snabba tåg skulle mycket väl kunna lösa kontaktfrågorna. Det har
också visats på att detta är ett alternativ i Öresundsdelegationens egen utred-
ning.
Jag vidhåller att detta är en sorts dröm om en kraftigt ökad biltrafik. Bil-
trafiken kommer naturligtvis inte bara att öka på bron, utan den kommer att
öka i hela området, på tillfartsvägar osv. Detta är ett beslut som efterkom-
mande generationer kommer att beklaga att vi har fattat.
Anf. 34 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag skall ge Bengt Hurtig rätt på en punkt: han är inte stock-
holmare. Det har jag inte heller beskyllt honom för. Kritiken har huvudsakli-
gen kommit från stockholmare som har varit rädda om sin hegemoni här i
landet. Men jag har inte någon enda gång i kammaren hört Bengt Hurtig
säga nej till vägtrafikprojekt i Norrland med anledning av exempelvis koldi-
oxidutsläpp.
Det är inte någon dröm om biltrafik, Bengt Hurtig. Det tror jag att jag har
gett fullständigt klart besked om. Det är en förhoppning om möjligheter för
tillväxt i ytterligare en region i detta land, en tillväxt som kommer hela
landet till godo.
Anf. 35 LARS SVENSK (kds):
Herr talman! Jag skall bara helt kort beröra det här betänkandet, som tar
upp ett antal motioner som behandlar en fast förbindelse över Öresund.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Fast förbindelse
över Öresund
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Fast förbindelse
över Öresund
Motionskraven är ytterst varierande. Krav på att byggandet omedelbart
skall startas förs fram, och man hävdar också att bron brådskar. I en annan
motion förespråkas att en fast förbindelse för vägtrafik inte bör byggas. Syn-
punkter om att en järnvägstunnel är det bästa alternativet har också förts
fram, liksom att det skall finnas en beredskapsplan för alternativ om en fast
förbindelse stupar på miljöprövningen.
I betänkandet har utskottet lyckats väga samman dessa synpunkter på ett
sådant sätt att inga reservationer förekommer, och det är ju glädjande när
det gäller en så pass viktig och svår fråga. Man kan säga att utskottet har
visat förtroende och respekt för den prövning som nu skall göras.
De olika alternativ som framförs i motionerna, och som kan antas spegla
ett tvärsnitt av vad svenska folket anser, kan sammanfattas på följande sätt:
En förbindelse behövs, och det är bråttom, men den får inte ha några miljö-
konsekvenser. Det lutar åt en bro, där vi slopar pelarna. Respekten för mil-
jöprövningen finns också med.
Mot den här bakgrunden, herr talman, är det viktigt att det finns alternativ
till detta enda broprojekt. Skulle miljöprövningen visa att en bro inte kan bli
aktuell, sker stor tidsspillan i väntan på projektering av andra alternativ. Det
är därför viktigt, inte minst mot bakgrund av den respekt som vi nu visar
miljöprövningen, att beredskapsalternativen också ges en viss, för att inte
säga hög, prioritering.
Herr talman! Som jag inledningsvis sade har utskottet i betänkandet ändå
på ett bra sätt lyckats belysa och ta fasta på de olika synpunkter som finns,
varför jag yrkar bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande trafikutskottets betänkanden 1991/92:TU15 och
TU16.
Trafikutskottets betänkande TU15
Mom. 7 (medelsanvisning för drift och underhåll av statliga vägar)
Först biträddes reservation 1 av Sven-Gösta Signell m.fl. med 131 röster
mot 14 för meningsyttringen av Bengt Hurtig i motsvarande del. 136 ledamö-
ter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 162 röster mot 127 för reserva-
tion 1 av Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 9 (automatisk hastighetsövervakning)
Utskottets hemställan bifölls med 267 röster mot 22 för reservation 2 av
Kenneth Attefors. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 22 (medelsanvisning för bidrag till drift och underhåll av statskom-
munvägar)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 13 för meningsyttringen
av Bengt Hurtig i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 27 (finansiering av fortsatt utbyggnad av E 6 genom Bohuslän som
motorväg m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 163 röster mot 127 för reservation 4 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 33 (investeringsplaneringens inriktning)
Utskottets hemställan bifölls med 163 röster mot 127 för reservation 6 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU16
Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot 15 för meningsyttringen
av Bengt Hurtig. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Beträffande de på föredragningslistan återstående ärendena, arbetsmark-
nadsutskottets betänkanden AU16, AU7 och AU12, beslöt kammaren på
förslag av tredje vice talmannen att de fick företas till avgörande i ett sam-
manhang sedan debatten i dessa ärenden avslutats.
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1991/92:AU16 Anslag till åtgärder för arbetshandikappade (prop.
1991/92:91, 1991/92:100 delvis och 1991/92:125 delvis).
Anf. 36 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Herr talman! Ny demokrati har i en motion förordat en samordning av
AMI-S med riksförsäkringsverkets rehabiliteringscentraler och rygginstitu-
ten. Tanken härmed är att uppnå ett maximalt utnyttjande av de specialfunk-
tioner på personalsidan som krävs.
Yrkandet bör ses mot bakgrunden av andra yrkanden i samma motion om
rationalisering av bl.a. länsarbetsnämnderna och övriga delar av AMI-verk-
samheten.
Vad står då de tre organisationerna för?
Riksförsäkringsverkets utredningssjukhus i Nynäshamn och Åre har hel-
tidsanställda läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, psykologer, kuratorer,
biträden, assisterande personal samt administrativ personal. Dessa sjukhus
ger viss behandling samt prövar eventuell restarbetsförmåga. Försäkrings-
kassorna remitterar framför allt långtidssjukskrivna.
Rygginstituten finns i Sundsvall/Torpshammar samt Växjö. Dessa har hel-
tidsanställda läkare, sjukgymnaster, kuratorer, assisterande personal samt
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Anslag till åtgärder
för arbetshandi-
kappade
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Anslag till åtgärder
för arbetshandi-
kappade
administrativ personal. Dessa institut ger viss behandling och träning samt
prövar arbetsförmåga, arbetsställningar och tekniska hjälpmedel. Försäk-
ringskassorna remitterar, och platser kan köpas av AMI, arbetsförmedling-
arna samt arbetslivstjänster.
AMI-S har en inriktning på speciella handikapp. Det finns hel- och del-
tidsanställda läkare, sjuksköterskor, handikappkonsulenter, sjukgymnaster,
kuratorer, arbetsterapeuter, arbetskonsulenter, assisterande personal samt
administrativ personal.
De ger kroppslig träning med hänsyn till handikappet samt arbetsträning
inom institutionen, men även i arbetslivet. Arbetsförmedlingarna remitte-
rar. Platser kan köpas av försäkringskassorna, arbetsgivare och arbetslivs-
tjänster.
Samtliga organisationer har:
1. Lokaler uppbyggda för träning av kroppsfunktioner samt arbetsfunktio-
ner med all den inredning som krävs.
2. Internatmöjligheter, dvs. både övernattningsrum, kök och matsal samt
möjligheter till fritidsaktiviteter.
3. Ungefär likadan anställd personal, om än med varierande antal i de
olika kategorierna.
4. Sist men inte minst har alla organisationerna fysisk träning, men fram-
för allt arbetsträning.
Till detta kommer även den träning och utprovning av tekniska hjälpme-
del som görs av distriktsarbetsterapeuter och sjukgymnaster inom hälso- och
sjukvården på det lokala planet.
Jag skall nu ge ett exempel på hur denna arbetsprövning kan gå till i ex-
tremfall:
1. Den sjukskrivne är arbetslös och går till arbetsförmedlingen, uppmanad
av försäkringskassan.
2. Arbetsvägledare vid arbetsförmedlingen gör en första utredning.
3. Resultatet blir en prövning vid AMI, som gör sin utredning.
4. Äter till arbetsförmedlingen och vägledaren, som köper plats vid rygg-
instituten och utredning därifrån.
5. Ny remiss till AMI, som i sin tur remitterar till AMI-S för rörelsehinder.
Åter en utredning och prövning.
6. Insatsen ger inte resultat, utan går tillbaka till vägledaren på arbetsför-
medlingen.
7. Återremiss till försäkringskassan med utlåtandet att de långa utredning-
arna ej resulterat i arbete.
8. Remiss från försäkringskassan till något av utredningssjukhusen.
9. Ny utredning där man konstaterar restarbetsförmåga. Åter försäkrings-
kassan.
10. Ärendet åter till arbetsförmedlingen och vägledaren, då pensionspröv-
ning inte kan göras.
11. Samma utredningscykel påbörjas igen.
Vad har detta inte kostat i tjänstemannatid, i kostnader för bl.a. läkar-
tjänster och arbetsterapeuter, i traktamenten, i kostnader för att bo på an-
nan ort medan utredning pågår, i skattepengar, i dubbla, ja, t.o.m. tredubbla
administrationskostnader, och sist men inte minst ett oerhört mänskligt li-
dande?
Som exempel kan nämnas, att en arbetsförmedlare och vägledare kostar
ca 700 kr. per timme.
Gör en översyn och försök samordna resurserna för en snabbare utred-
ning, så att den sjukskrivne inte skall behöva skickas som ett kolli mellan
olika institutioner! Detta är ett mänskligt lidande, som är skandalöst i dagens
Sverige! Med väntetider och utredningstider kan det ta 1-3 år. Kostnader för
personal, åtgärder m.m. kan knappast uppskattas.
En samordning måste till. Det man vill är ju att få ut dessa människor i
arbete, vilket endast arbetsförmedlingarna har tillräcklig kunskap att göra,
eftersom de har kännedom om arbetsmarknaden och arbetsmarknadens
krav.
Herr talman! Jag yrkar bifall dels till motion A211 av Sverre Palm m.fl.
(s), mom. 4 i arbetsmarknadsutskottets betänkande AU16, dels till motion
A222, yrkande 3, av Laila Strid-Jansson och Arne Jansson (nyd), mom. 5 i
arbetsmarknadsutskottets betänkande AU16.
Anf. 37 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Mellan AMS och Samhall har tidigare gällt en överenskom-
melse om att de tillsammans skulle ha en rekrytering av 50 % bland de priori-
terade grupperna, dvs. utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och flerhandikap-
pade. Denna överenskommelse har man nu ändrat på. AMS och Samhall
har sagt att de nu tillsammans skall rekrytera 40 % bland dessa grupper. Ar-
betsmarknadsministern har ställt sig bakom detta.
Från Vänsterpartiets sida anser vi att de tillsammans borde rekrytera
minst 50 % bland de prioriterade grupperna. Dessa människor har annars
små möjligheter att få ett ordinarie arbete i den befintliga industrin. Det får
inte bli så stora lönsamhetskrav på Samhall att man utestänger grupper av
handikappade. Med detta förslag och lönsamhetskravet på Samhall finns
risk för att man kommer att införa någon typ av A- och B-lag i Samhall.
Det var inte meningen från början när man startade denna möjlighet för
handikappade att komma ut i samhället och få ett värdigt och mänskligt liv.
Därför tycker vi att det är bekymmersamt att varken regeringen eller utskot-
tet har tagit i beaktande vår motion, som behandlas i detta betänkande. Jag
förstår inte varför utskottet avstyrker detta förslag. Hur skall dessa män-
niskor kunna få ett värdigt liv? Man måste ju hjälpa till. Den enda möjlighet
de har i dag är att få arbete inom Samhall.
Jag kan trösta utskottet med att vi återkommer med motioner där vi begär
att dessa grupper skall prioriteras. Vi får komma med nya motioner till nästa
års riksdag.
Med detta, herr talman, ställer jag mig bakom meningsyttringen i fråga
om dessa moment, men jag yrkar bifall endast till mom. 20 i meningsytt-
ringen.
Anf. 38 KENT OLSSON (m):
Herr talman! I utskottets betänkande tas följande förslag upp i regering-
ens proposition: Anslag till yrkesinriktad rehabilitering, till särskilda åtgär-
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Anslag till åtgärder
för arbetshandi-
kappade
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Anslag till åtgärder
för arbetshandi-
kappade
32
der för arbetshandikappade, med lönebidrag, arbetshjälpmedel m.m., an-
slag till Samhall, tilläggsbudgetens ytterligare medel för lönebidrag samt me-
del för aktieteckning i Samhall. Samhall föreslås bli aktiebolag från den 1
juli 1992.
Kostnaden för det förslag som utskottet tillstyrker är 12,5 miljarder kro-
nor, varav 6,2 miljarder är lönebidrag - 5 miljarder till Samhall och 1,3 mil-
jarder till yrkesinriktad rehabilitering.
De särskilda insatserna för arbetshandikappade har de senaste åren ut-
gjort en betydande del av de totala åtgärderna inom arbetsmarknadspoliti-
ken. I den arbetsmarknadssituation som vi nu befinner oss i, med stor arbets-
löshet, är det viktigt att de handikappade också får del av de ökade resurser
som regeringen satsar för att minska arbetslösheten. Det är viktigt att dessa
grupper handikappade får en ökning av det stöd som är riktat till dem.
Det är glädjande att konstatera att vi är så eniga i denna kammare i dessa
viktiga frågor som gäller stöd till handikappades möjligheter att få arbete.
Vi har ju annars olika åsikter och framför dem ofta med stor emfas.
När det gäller den yrkesinriktade rehabiliteringen har riksrevisionsverket
inlett en granskning av arbetsmarknadsinstitutens roll och finansiering. Man
räknar med att denna granskning blir klar i slutet av 1992. Därefter återkom-
mer regeringen snarast under 1993 med förslag till effektivisering av verk-
samheten.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att ta bort den sedan år 1986
bedrivna verksamheten med strukturstöd för byggarbetsmarknaden. Ut-
skottet har här samma åsikt som AMS, dvs. att samma regler skall gälla för
dessa byggnadsarbetare som gäller för andra arbetshandikappade.
I många motioner behandlas frågan om lönebidrag inom kultursektorn,
t.ex. för landsarkiv, kulturvårdsföretag, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna
m.m. Utskottet anser att regeringens åtgärd att tillsätta en arbetsgrupp, ge-
mensam för kultur- och arbetsmarknadspolitik, är till fyllest. Förslag från ar-
betsgruppen skall enligt kulturministern redovisas i nästa års budgetproposi-
tion.
Vad gäller denna del av utskottets betänkande finns, som hörts tidigare
här i debatten, reservationer från Ny demokrati och Laila Strid-Jansson om
att arbetsmarknadsinstituten skall läggas ned liksom länsarbetsnämnderna.
Utskottet hänvisar till den granskning av AMI som pågår och till att ar-
betsmarknadsministern nästa år återkommer med förslag om förändringar,
när granskningen väl är färdig. Det tycker vi är till fyllest i detta fall. Man
kan därmed uppnå de effektiviseringar som man hoppas på.
Marianne Anderssons särskilda yttrande om äldre arbetstagares situation
på arbetsmarknaden känner utskottet sympati för, och vi understryker det
viktiga i att man inom företag och förvaltningar uppmärksammar behovet av
kompetensutveckling för medelålders och äldre. Dock anser utskottet i detta
fall att lönebidrag skall vara förbehållna handikappade.
En stor del av detta betänkande gäller Samhall. Utskottet godkänner re-
geringens förslag att ombilda Samhall från en stiftelse till ett aktiebolag från
den 1 juli 1992 - till på köpet ett halvår tidigare än Socialdemokraterna före-
slår i en motion.
När det gäller resultat för Samhall och dess verksamhet vet vi att man vill
ha en minsta sysselsättningsvolym på 31,9 miljoner arbetstimmar, att minst
40 % av nyrekryteringen skall avse de prioriterade grupperna - och här skall
understrykas att det rör sig om minst 40 %. Utskottet och regeringen vill
också ha effektivitetsförbättringar, som under en femårsperiod skall med-
föra en nedtrappning av statens ersättning från 110,6 % av lönekostnaden
till 100 %. Det är att betrakta som ett bra steg såväl för de handikappade
som för Samhall och staten.
Ersättningen föreslås utgå i fast krontalsbelopp. Denna bidragskonstruk-
tion skall ge incitament att effektivisera verksamheten, vilket förbättrar möj-
ligheterna att anställa flera handikappade.
För en stund sedan hörde vi att Karl-Erik Persson menar att nyrekryte-
ringen till 50 % skall ske från prioriterade handikappgrupper. Om det kan
då sägas att en överenskommelse om 50 % tidigare har gällt men att utfallet
av detta blev skiftande på olika håll i landet. Många delar av landet nådde
inte upp till 50 %. Det rörde sig dessutom inte alltid om samma grupper.
Därefter har Samhall och AMS enats om en stramare definition och om
att minst 40 % av nyrekryteringen skulle komma från dessa grupper. Men
jag tycker att det är viktigt att det ju rör sig om minst 40 %.
Jag kan också för Karl-Erik Persson poängtera att utskottet med undantag
för Vänsterpartiets representant är helt enigt på den här punkten.
Jag tycker att det blir litet grand av sifferexercis när man diskuterar 40
eller 50 %. Från utskottsmajoritetens sida talas det om ”minst 40 %” med
en strängare definition. Karl-Erik Persson säger att man i det här fallet kan
tala om ett A- och ett B-lag beroende på om det är 40 eller 50 % - det tycker
jag är att hårdra diskussionen kring de här siffrorna.
Utskottsmajoriteten har alltså sagt att det skall vara minst 40 %. Blir det
fler är det bara tacknämligt, men det väsentliga är att man ser det som viktigt
att uppnå 40 %, och då kanske man i någon mån rör sig med en annan defini-
tion än Karl-Erik Persson gör.
Med det här ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemstäl-
lan.
Anf. 39 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vet inte om det är att hårdra det. Vi anser att det skulle
ha kunnat skrivas in att vi vill ha 50 %. Uppnår man inte det resultatet är det
ju ingenting att göra åt.
Jag tror inte att det är någon större skillnad mellan våra synsätt, eftersom
utskottet har uttalat att det skall vara minst 40 %. Blir det en större andel är
det bara bra, sägs det. Förhoppningen är att det blir på det sättet, så att man
ser till att de här grupperna får en större möjlighet.
Det kan inte vara riktigt att man definitivt stänger ute en grupp människor
i samhället - de här människorna har ingen möjlighet att komma ut på den
ordinarie arbetsmarknaden. Som också Kent Olsson sade är arbetsmark-
nadsläget i dag svårt även för dem som är friska. Värre är det för dem som
har någon typ av handikapp. Därför skulle det, menar jag, inte alls ha skadat
om man hade skrivit in att det skall röra sig om 50 %. Om man i vissa delar
av landet sedan inte uppnår den målsättningen är det en annan sak. Det
hindrar inte att man hade kunnat ha den målsättningen.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Anslag till åtgärder
för arbetshandi-
kappade
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 107
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Anslag till åtgärder
för arbetshandi-
kappade
34
Anf. 40 KENT OLSSON (m) replik:
Herr talman! Jag kan konstatera att Karl-Erik Persson i princip är överens
med utskottet om skrivningen: Uppnår man 40 % är det bra, uppnår man en
större andel är det ännu bättre. Därom har vi då inga skilda åsikter. Jag note-
rar att man då kan säga att vi i princip är överens.
Anf. 41 LAHJA EXNER (s):
Herr talman! Vi socialdemokrater i arbetsmarknadsutskottet har ställt oss
bakom betänkande nr 16 i dess helhet och godtar därmed de åtgärder som
föreslås i budgetpropositionen och i proposition nr 91 samt anslagen till
dessa. Vi ställer oss dessutom bakom förslagen till anslag på tilläggsbudget
II, bil. 8 till proposition 125.
Många människor i vårt land har arbetshandikapp av olika slag. Det kan
vara fysiska handikapp, psykiska handikapp, förståndshandikapp eller so-
cialmedicinska handikapp, eller t.o.m. kombinationer av dessa. Vår uppfatt-
ning är klar och entydig: Varje individ skall ha rätt att efter sin egen förmåga
med eget, avlönat arbete svara för sin försörjning och känna att hon eller
han behövs och dessutom är efterfrågad.
Vi menar att det i dag är viktigare än någonsin att vi politiker i Sveriges
riksdag ger klara besked till alla aktörer på arbetsmarknaden att arbetslinjen
gäller för de arbetshandikappade, även i detta kärva arbetsmarknadsläge.
Vi anser också att de 12,5 miljarder kronor som anslås för åtgärder till
arbetshandikappade är väl använda pengar.
Vi har i betänkandet behandlat bl.a. några motioner om lönebidrag till
anställda inom kulturinstitutioner. Sådana motioner har vi haft också under
tidigare år. Det är naturligtvis viktigt att de problem som aktualiseras i dessa
motioner får en rimlig lösning utan att de arbetshandikappade drabbas av
försämringar.
De flexibla lönebidragen tillämpas nu i hela landet och diskuteras ganska
mycket. Det är naturligtvis viktigt att den nya formen av lönebidrag löpande
förs upp bl.a. av arbetsmarknadsmyndigheterna och efter en tid utvärderas.
Herr talman! Med dessa ord vill vi socialdemokrater ställa oss bakom be-
tänkande AU16.
Anf. 42 MARIANNE JÖNSSON (c):
Herr talman! Som har framgått av tidigare inlägg föreligger det i stort sett
enighet bland oss ledamöter här i riksdagen när det gäller betänkande nr 16
från arbetsmarknadsutskottet.
Vi menar att det är viktigt att arbetslivet görs tillgängligt för människor
med funktionshinder. Som Lahja Exner sade görs det, trots att arbetsmark-
nadsläget är mycket kärvt, kraftfulla satsningar för att mildra verkningarna
av den svåra arbetslösheten, så att inte de arbetshandikappade skall bli li-
dande. Arbetsmarknadsministern betonar särskilt i propositionen att de ar-
betshandikappade inte får trängas undan eller ställas åt sidan i kön när anta-
let arbetssökande ökar. Det får man lov att inpränta i samtliga aktörer.
Det är ett stort belopp som satsas på de här åtgärderna. Det är viktigt att
vi är eniga om detta - det är väl använda pengar.
Den svenska arbetsmarknadspolitiken bygger på målsättningen Arbete åt
alla. Det innebär i grunden att alla människor skall ha rätt till arbete, obe-
roende av att man har olika förutsättningar eller förväntningar eller är i be-
hov av olika stödinsatser.
Det råder som jag tidigare nämnde stor enighet och stor samstämmighet
om de åtgärder som står till buds. Här finns två reservationer från Ny demo-
krati. De har bemötts av Kent Olsson.
Det har aviserats att det i nästa budgetproposition kommer förslag om de
förändringar som behöver göras för att få en så bra verksamhet som möjligt.
Som Laila Strid-Jansson säger, förefaller det inte rimligt och rationellt att
hantera människor i en svår arbetsprövningssituation så att de blir skickade
från det ena stället till det andra, utan det är viktigt att få till stånd en bra
utformning av verksamheten.
Flexibla lönebidrag har nämnts här tidigare, och det var en reform som
riksdagen antog i fjol. Det har väckts motioner, då många är oroliga för att
det med det nya systemet skall uppstå sådana situationer att arbetshandikap-
pade kommer i kläm. Därför pågår det nu en interdepartemental översyn,
och regeringen kommer inför nästa års budgetproposition att dra slutsatser
av den översynen och föreslå åtgärder som vi här i riksdagen får ta ställning
till.
Jag vill också säga några ord om Samhall och Samhalls verksamhet. Vi har
i dag att ta ställning både till anslag till Samhällsgruppens verksamhet och
till proposition 91, som efter en översyn av f.d. ministern Sven Hult erström
ligger till grund för förslaget. Från den 1 juli skall verksamheten bedrivas i
aktiebolagsform, och målsättningen är att Samhalls verksamhet skall förbe-
hållas dem som har det svårast på arbetsmarknaden. Karl-Erik Persson har
tagit upp det i en meningsyttring. Det är mycket viktigt att verksamheten
kommer de grupper till godo som är i allra störst behov av den, som det står
i Samhalls målsättning. Vissa grupper har definierats, och AMS och Samhall
har sedan 1987 varit överens om vilka grupper som skall prioriteras. Detta
har tillämpats olika i olika delar av landet, och verksamheten har inte kom-
mit de arbetshandikappade till godo på det sätt som varit önskvärt.
Därför har resultatkraven stramats upp, och nu nämns 40 %. Som Kent
Olsson sade, är det minst 40 %, och det innebär också en stramare definition
och en mycket tydligare precisering av dessa grupper. Det är mycket viktigt
att göra det. Här kommer nya grupper ut på arbetsmarknaden med behov av
stödåtgärder. När institutionerna avvecklas kommer både utvecklingsstörda
och psykiskt sjuka att vara i behov av Samhalls resurser, och då är det mycket
viktigt att Samhalls utbud kommer de grupperna till hjälp.
Samhall har arbetat målmedvetet för att öka övergångarna till annat ar-
bete, och detta har diskuterats mycket. Genom arbetskonsulter och motiva-
tionshöjande insatser men också genom utvecklingen på Samhall med tek-
niska hjälpmedel har man nått lyckade resultat. Det ligger ett ansvar på både
Samhall och arbetsförmedlingen att arbeta med de här övergångarna. Man
nämner nu i resultatkraven att det skall vara minst 3 % av de anställda som
under budgetåret 1992/93 skall övergå till arbete på den reguljära markna-
den. Till att börja med var det inte mer än 1 % i övergångar, och det var
klart utsagt från riksdagen och arbetsmarknadsmyndigheterna att ett större
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Anslag till åtgärder
för arbetshandi-
kappade
35
|
Prot. 1991/92:107 7 maj 1992 |
omlopp måste komma till stånd för de här anställningarna och övergång- |
Samhall har under de år som man har verkat utvecklats från att vara en
|
Skadestånd, på |
skyddad verkstad i kommunal regi och landstingsregi till att bli ett modernt Som den särskilde utredaren av Samhalls verksamhet har redovisat, har Talet om osund konkurrens och otillbörlig prissättning, som förekom i I dag arbetar Samhall både mot en inhemsk och mot en internationell När Samhall nu från halvårsskiftet bolagiseras kommer det med stor san- Med det, herr talman, ber jag att få yrka bifall till hemställan i betänkan- Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades efter 6 §.) 5 § Skadestånd på grund av olovlig stridsåtgärd Föredrogs |
|
36 |
1991/92:155). |
Anf. 43 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! När vi i dag har att behandla regeringens proposition och
arbetsmarknadsutskottets betänkande med förslag om minst en tiodubbling
av skadestånden vid olovliga stridsåtgärder, vanligen benämnda vilda strej-
ker, finns det skäl att sätta in den behandlingen i ett större sammanhang och
belysa vad som i övrigt har skett och sker på arbetslivets och på arbetsrättens
område.
Först vill jag understryka att det för oss socialdemokrater är en självklar-
het att ingångna avtal skall hållas. Den utredning som ligger till grund för
majoritetens förslag tillsattes under den socialdemokratiska regeringsperio-
den på 80-talet. Bland de förslag som utredningen lade fram var också för-
slag om översyn av arbetsgivarnas skadeståndsansvar, vilket den nuvarande
regeringen och utskottsmajoriteten inte brytt sig om.
Som om inte det vore nog har också utskottet, efter ett motionsförslag,
skärpt lagstiftningen genom ändringar i lagstiftningens överläggningsregler,
som framgår av utskottets betänkande.
Mycket har hänt sedan utredningen om spelreglerna på arbetsmarknaden
tillsattes på 80-talet, inte minst för parternas ansvarstagande och då särskilt
de fackliga organisationerna, som har tagit ett stort, för att inte säga unikt,
ansvar för läget på arbetsmarknaden genom det s.k. Rehnbergsavtalet.
Under senare delen av 80-talet inledde den dåvarande socialdemokratiska
regeringen ett omfattande förnyelsearbete på arbetslivets område. Det in-
leddes med tillsättandet av arbetsmiljökommissionen, och därefter besluta-
des om bl.a. följande:
- Arbetslivsfonden inrättades för att ekonomiskt stödja en förändring av
arbetsplatserna och en aktiv rehabilitering.
- Produktivitetsdelegationen tillsattes för att analysera produktivitetens
utveckling.
- Ändringar i lagstiftningen gjordes som tydliggör arbetsgivarnas ansvar
för arbetsmiljöarbetet, ökar aktiviteten inom området ute på arbetsplat-
serna samt renodlar företagshälsovårdens roll.
- Rehabiliteringsverksamheten organiserades, för att en snabb rehabilite-
ring skulle komma till stånd, och en särskild rehabiliteringspenning inför-
des som garanterar lön under rehabiliteringsperioden.
- Arbetarskyddsstyrelsen fick kraftigt ökade resurser för sin tillsynsverk-
samhet, och försäkringskassorna fick ekonomiska möjligheter till rehabi-
literande insatser.
- Förslag utarbetades om s.k. personalekonomiska bokslut.
- En översyn inleddes rörande flexibla arbetstider och kompetensutveck-
ling i arbetslivet.
- Direktiv för en översyn av arbetsrätten antogs.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen tillsatte i augusti 1991 en par-
lamentarisk utredning - som skulle ha letts av Anna-Greta Leijon - som fick
till uppdrag att göra en övergripande översyn över arbetsrätten. Syftet med
utredningen var att analysera erfarenheterna av 70-talets arbetsrättsrefor-
mer, beakta de förändringar som skett sedan dess i arbetsliv och samhälle
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Skadestånd på
grund av olovlig
stridsåtgärd
37
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Skadestånd på
grund av olovlig
stridsåtgärd
38
jämte den internationalisering som nu sker samt föreslå förändringar för
framtiden.
Målsättningen skulle vara ett fortsatt demokratiskt arbetsliv med ett verk-
ligt inflytande för löntagarna och deras fackliga organisationer. En övergri-
pande ambition var att finna regler som stimulerar till att kollektivavtal träf-
fas om ett konkret och decentraliserat inflytande för löntagarna. Beträffande
lagen om anställningsskydd framhölls i direktiven att det var angeläget att
befästa lagens grundläggande principer, om behov av detta visade sig finnas.
Det var en del av de åtgärder och beslut som den socialdemokratiska rege-
ringen stod bakom.
I den nuvarande regeringens proposition om småföretagspolitiken i höstas
anmäldes att regeringen kommer att ändra i direktiven och ge den arbets-
rättsliga utredningen i uppdrag att med förtur behandla vissa frågor rörande
småföretagen, nämligen
- vidgad möjlighet till provanställning,
- förbud mot blockad mot företag utan anställda,
- avskaffande av vetorättsreglerna i medbestämmandelagen,
- förändring av turordningsreglerna vid uppsägning,
- minskad skyldighet för arbetsgivare att betala skadestånd.
Aviseringen i denna proposition följdes senare upp genom de ändrade di-
rektiven. Kursen lades helt om för inriktningen av det arbetsrättsliga utveck-
lingsarbetet.
Tyvärr tvingas vi konstatera att dessa förslag helt ligger i linje med rege-
ringens politik, som tydligen går ut på att minska löntagarnas anställnings-
skydd och möjligheter till inflytande på arbetsplatsen. De fackliga organisa-
tionerna skall försvagas och arbetsgivarnas ställning stärkas.
I olika andra sammanhang har avisering skett om liknande förändringar,
och i en del fall har också beslut fattats.
Uppsägning har skett av ILO-konventionen om arbetsförmedling, i syfte
att tillåta vinstgivande privat arbetsförmedlingsverksamhet.
Utredningen om A-kassorna och om huvudmannaskapet för dessa, som i
dag ligger hos de fackliga organisationerna, har tillsatts.
Bidragen till företagshälsovården dras in.
Lönegarantin, som i och för sig behöver ses över, föreslås sänkas till en
så låg nivå att den inte kommer att täcka många anställdas lönefordran vid
konkurs.
I en särskild proposition om sysselsättning för unga läggs förslag om ung-
domspraktik. Det har nu beslutats av den borgerliga majoriteten i arbets-
marknadsutskottet, i stort sett enligt regeringens förslag. Det innebär att de
unga inte får någon anställning utan att de i princip ”lånas ut” gratis till före-
tagen. De har naturligtvis heller ingen form av anställning hos den instans
som blir deras egentliga uppdragsgivare, arbetsförmedlingen. En särskild lag
har aviserats i utskottet som skall förhindra att de kan kräva avtalsenliga rät-
tigheter och avtalsenlig lön om de placeras på egentliga arbeten.
I två propositioner i höstas aviserades införandet av ett s.k. öppet register
för svenskflaggade fartyg. I en departementspromemoria har det utvecklats
i stort sett helt enligt redareföreningens förslag och kommer, om det införs,
att innebära att tusentals svenska arbetstagare kan sägas upp utan annan
grund än att lagen ger arbetsgivarna rätt att i stället använda sig av s.k. låg-
prisbesättningar, som kommer att få arbeta efter sina hemländers lönenivåer
och helt utan någon form av arbetsrättsligt skydd från gällande svensk lag,
trots att arbetet utförs på svenska arbetsplatser.
Herr talman! Det ansvarstagande som den fackliga rörelsen visat i vårt
land, inte minst genom Rehnbergsavtalet, har lönats mycket illa av den bor-
gerliga regeringen och majoriteten i riksdagen. Det jag nu helt kort har gått
igenom visar i stället på det ena örfilsliknande förslaget efter det andra sedan
regeringsskiftet i höstas. Vad som emellertid känns igen på punkt efter punkt
är alla de krav som SAF har formulerat i sin skrift ”SAF:s uppfattning om
den framtida arbetsrätten”.
Det är, herr talman, ingen överdrift att påstå att balansen mellan parterna
på den svenska arbetsmarknaden kraftigt håller på att rubbas, och det är må-
hända med tanke på den insikten som det nu hastar för den borgerliga rege-
ringen att få igenom höjda skadeståndsregler vid olovliga konflikter.
Man kan ju aldrig veta vilka människors reaktioner i kritiska situationer
blir om de blir medvetna om att deras möjligheter att genom sina fackliga
organisationer göra sina krav och uppfattningar gällande kraftigt har besku-
rits. Annars hade det ju varit naturligt att låta även denna fråga prövas i den
arbetsrättsliga utredning som nu påbörjats.
I detta, enligt vår mening, destruktiva omdaningsarbete är det uteslutet
för oss att delta.
Med det anförda, herr talman, yrkar jag bifall till den socialdemokratiska
reservationen och avslag på utskottets hemställan.
Anf. 44 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Vi har här hört Sten Östlund beskriva vår nuvarande rege-
rings elände. Han beskrev också en del förslag till öppningar som väntar oss
på arbetsmarknaden framöver, och han refererade även till linjen i vad avser
medbestämmande på arbetsmarknaden.
Man har sagt att det har funnits jämställda parter och att det har tagits
ansvar - Rehnbergsavtal, osv. Och nu upptäcker man att det var SAF som
bestämde.
Jag är naturligtvis glad att Socialdemokraterna i dag tar avstånd ifrån det
här. Jag känner mig ändå i denna stund litet beklämd eftersom jag vet att
f.d. statsrådet, f.d. arbetsmarknadsministern, sedermera ordförande för ar-
betsmarknadsutskottet, beställde den utredning som nu ligger till grund för
det borgerliga förslaget. Det är faktiskt på det sättet, vilket måste kännas
särskilt tungt i denna stund.
Inte nog med det. Den förra regeringen föreslog 5 000 kr. i strejkböter en
gång i tiden. Sten Östlund påvisar vilka svårigheter fackföreningsrörelsen i
dag har. Jag hoppas att den kan glömma det som har hänt och kan kämpa
vidare. Det behövs.
Rapporterna om kvinnolöner visar att dessa löner inte alls hänger med i
den rättvisa och jämlika utveckling som var tänkt en gång i tiden och som
alla säger sig vilja ha.
Den som har varit i arbetslivet vet att det där förhandlas och stiftas avtal.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Skadestånd på
grund av olovlig
stridsåtgärd
39
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Skadestånd på
grund av olovlig
stridsåtgärd
Detta till trots är det kvinnor som får sämre lön. Det kan t.o.m. bli konflikt
om tolkningen under avtalstid. Det finns en enorm gråzon av människor som
känner sig förorättade och som säger att det nu får vara nog.
I ett sådant läge säger nuvarande regering mycket klart: Kläm till dem,
dvs. dessa människor får inte något stöd. Det finns ökande spänningar på
arbetsplatserna. De beror på bl.a. minskning av industrisektorn med 150 000
personer under loppet av tre år, den kommande kommunkrisen som kanske
innebär 60 000-70 000 färre arbetsplatser, den allmänna arbetslösheten och
nedläggning av företag och myndigheter.
Om man inte är överens under kollektivavtalstiden är det den som har den
juridiska rätten på arbetsplatsen som bestämmer. Skulle någon drista sig till
att säga att nu får det vara nog, jag vill inte jobba i dag, jag tycker att jag har
blivit orättvist behandlad, så blir det minst 2 000 kr. i böter på en gång. Det
här bygger då på att man som två likvärdiga parter skall respektera ingångna
avtal.
Som jag har sagt från den här talarstolen i 20 års tid är det inte på detta
sätt. Det visar sig mycket klart att sedan man har tecknat avtalet bestämmer
egentligen den som har det juridiska ansvaret. Jag vet inte om § 32 i Arbets-
givareföreningens stadgar finns kvar. Men arbetsdomstolen har sagt att inne-
börden är att den som har den juridiska äganderätten till arbetsplatsen be-
stämmer vad man skall göra, hur man lägger ner företag och hur man ändrar
villkor. Så finns det ett avtal som inte täcker alltsammans, och det blir kon-
flikter. Då har man valt att återigen stärka den som har den juridiska rätten
att bestämma på arbetsplatsen. Det är en beklaglig förstärkning.
I andra sammanhang talar regeringen också om att vi nu måste få fart på
tillväxten, att vi nu måste ha medarbetare som verkligen jobbar på. Vilka är
dessa medarbetare? Får vi nu en bättre arbetsmarknad, en bättre produktivi-
tet av dem som finns på arbetsmarknaden, som jag vill ha? Uppfinningsrike-
domen flödar, och nu tar man ansvar när man gång efter annan klämmer till,
kanske just i den symbolfråga som det under lång tid har gällt. Är det piskan
och moroten som är borgerlighetens bästa vapen för att få till stånd denna
tillväxt? Borde det egentligen inte vara så att man genom den demokratiska
rätten låter dem som befinner sig på arbetsplatserna ta det ansvar som de
kan ta och inte tvingar dem att göra det?
Jag finner alltså att det är en helt orimlig åtgärd att höja skadeståndet. Jag
tycker att man skall respektera ingångna avtal, men det är inte bara en part
som skall respektera avtalen. Som lagstiftningen nu är utformad kommer det
att bli fråga om bedömning av en part, medan man inte bedömer den andra
parten, som har den juridiska rätten att göra i stort sett vad som helst i det
här fallet.
Med det, herr talman, ställer jag mig bakom hemställan i den socialdemo-
kratiska reservationen.
Anf. 45 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Pacta sunt servanda. Avtal skall hållas. Respekten för in-
gångna avtal skall upprätthållas. Detta är en enkel princip som alla demokra-
tiska partier borde hålla styvt på. Det är en väsentlig ingrediens i ett demo-
40
kratiskt fritt samhälle som bl.a. måste bygga på fri avtalsrätt och rättssäker-
het.
Den som håller på respekten för de avtalsslutande parterna inser också att
avtalsbrott inte kan tillåtas ske utan konsekvens. Avtalsbrott måste leda till
en sanktion eller påföljd som på något sätt märks. Så är det inte i dag.
Lagen måste markera att fredsplikt gäller till dess avtalet löpt ut. Striden
skall utkämpas innan avtal träffas. Det är svårt att förstå varför Socialdemo-
kraterna och Vänsterpartiet slår vakt om denna typ av avtalsbrott. Omtänk-
samheten om de avtalsslutande parterna borde i stället leda till att man slog
vakt om avtalet och parternas rätt att sluta avtal, avtal som skall respekteras,
nämligen det som är majoritetens uppfattning. Sanktionsreglerna riktar sig
ju mot medvetna angrepp i syfte att tvinga fram en ändring i redan träffade
uppgörelser.
Nuvarande sanktionsbelopp på 200 kr. har ingen avhållande effekt. Det
anser både remissinstanserna och utskottet. Om angrepp på avtalen accepte-
ras eller tillåts ske utan sanktion riskeras inte bara sanktionssystemets bety-
delse utan även förtroendet för den fackliga organisationen. Skadeståndsbe-
loppen måste ha en avhållande effekt för att markera fredspliktens bety-
delse - en tanke som den socialdemokratiska regeringen inte föreföll helt
främmande för, då man i februari 1990 föreslog en sanktion på 5 000 kr., dvs.
två och en halv gånger så mycket som den summa som nu föreslås. Rege-
ringen lyckades dock inte få det förslaget genom riksdagen, även om skälet
inte var höjden på beloppet.
Avtalsbrott kan många gånger medföra betydande förluster för arbetsgi-
varen. I det perspektivet framstår den nu föreslagna sanktionen inte som
orimlig. Det gör däremot sanktionen 200 kr. som gäller i dag.
Majoritetens principiella ståndpunkt delas av remissinstanserna justitie-
kanslern, hovrätten för västra Sverige, konjunkturinstitutet, juridiska fakul-
tetsstyrelsen vid Uppsala universitet, arbetsdomstolen, SCB, statens förlik-
ningsmannaexpedition, statens arbetsgivarverk, Kommunförbundet, Lands-
tingsförbundet, Företagarnas riksorganisation, Arbetsgivarföreningen SFO,
Kooperationens förhandlingsorganisation, TCO och SACO. Endast LO har
avvikande synpunkt. Ur ett helhetsperspektiv är det sällan man träffar på så
eniga remissinstanser, dvs. femton för regeringslinjen och en emot.
Beloppet 200 kr. föreslås höjas till 2 000 kr. som riktmärke. Det finns re-
missinstanser som ifrågasätter om det är tillräckligt högt och som vill gå
längre, precis som den socialdemokratiska regeringen i februari 1990 - till
5 000 kr. Det finns även de som vill återgå till den ursprungliga principen från
1928, dvs. en sanktion motsvarande en månadslön. Vid föredragningen i ut-
skottet framhölls också att liknande tankegångar legat bakom sanktionsreg-
lerna i vårt grannland Norge, där man började med 25 000 kr. Men det finns
även i remissvaren de som vill ha summan 200 kr. kvar, som 1928, men då
anpassad till penningvärdesförsämringen, vilket skulle innebära 3 900 kr.
Andra ville få samma effekt som det ursprungliga beloppet hade, och det
skulle innebära 6 600 kr., eftersom industriarbetarlönerna har höjts avsevärt
under dessa år. Remissinstanserna låg sammanfattningsvis i flera fall på
högre belopp än vad utskottet nu föreslår.
Regeringen har nöjt sig med att stanna vid 2 000 kr. samt angivit att detta
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Skadestånd på
grund av olovlig
stridsåtgärd
41
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Skadestånd på
grund av olovlig
stridsåtgärd
42
skall vara ett riktmärke, men att skälig hänsyn skall tas till förhållandena i
det enskilda fallet, och det är viktigt. Här finns således både prutmån och
möjlighet att backa på ytterligare. Skulle regeringen inte ha följt skälighets-
linjen utan i stället angivit beloppet direkt i lagen, så hade man riskerat en
stel rättsutveckling, avgränsningsproblem och framför allt en sämre nyanse-
ring i det enskilda fallet.
Den nuvarande sanktionens anpassningseffekt har aldrig lett till högre
sanktion än 600 kr., vilket givetvis inte motsvarar önskemålet om en preven-
tiv effekt. Det är även mer önskvärt att sanktionen fungerar än att grövre
åtgärder som uppsägning eller t.o.m. avskedande skulle bli aktuella.
Arbetsgivare drabbas ofta av påtagliga ekonomiska förluster vid olovliga
strejker, varför en höjning av skadeståndsbeloppet inte kan anses ändra nå-
gon balans på arbetsmarknaden som Socialdemokraterna hävdar.
Det finns heller ingen anledning att inte lösa frågan nu. Den har en förhål-
landevis avgränsad problematik jämfört med annan arbetsrätt.
Socialdemokraterna motiverar sin uppfattning att avstå från en märkbar
sanktion med hänvisning till antalet strejkfall. Det är en märklig logik, men
inte ovanlig i socialdemokratiska motiveringar. Skulle man mäta straffsank-
tion efter brottsantal skulle det leda till väsentliga höjningar av straffet för
våldtäkt t.ex., och några sådana har man inte sett Socialdemokraterna lägga
fram förslag om, för att inte tala om straffhöjningarna för trafikförseelser.
Att ha antalet brottsfall som ledstjärna vid sanktionsmätning synes inte ma-
joriteten värdigt en rättsstat.
Med anledning av en moderatmotion har utskottet markerat att den olov-
liga strejken inte skall erkännas som påtryckningsmedel. Den som upptar
överläggningar efter utbruten olovlig strejk skall inte undgå skadestånds-
sanktion på grund av detta. Ur rättssäkerhetssynpunkt skulle det vara stö-
tande. Av samma skäl kan det inte godtas att den som återgår i arbete efter
olovlig strejk skulle undantas från sanktionssystemet. Behovet av respekt för
avtal och sanktion även i dessa fall har påtalats av arbetsdomstolen och lagrå-
det.
Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till hemställan i arbetsmarknadsut-
skottets betänkande AU7 med anledning dels av propositionen, dels av mo-
tionen av Birger Hagård samt avslag på den socialdemokratiska reservatio-
nen och meningsyttringen från Vänsterpartiet.
Anf. 46 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Charlotte Cederschiöld lämnar frågan om jämvikten i ar-
betslivet helt åt sidan. Det förstår jag. Den värnar man inte om och vill inte
ens komma i närheten av, eller ens göra ett försök.
Alla som över huvud taget har varit i arbetslivet är nog på det klara med
att om man tecknar ett avtal så har man tänkt sig hur styrkeförhållandena
skall vara och hur långt man har kommit. Det är fråga om avtal av olika
längd, som utsätts för olika påfrestningar, och det blir helt nya situationer.
Det görs tolkningar, och gråzoner uppstår.
Den typ av förändringar i arbetsrätten som regeringen föreslår innebär att
det är den som har den juridiska äganderätten som har allt tolkningsföre-
träde och bestämmer allt.
Jag trodde kanske att det hos Moderaterna fanns en tanke om att man har
ett arbetsliv, och där skall man ha en bra produktivitet, bra medarbetare som
tar ansvar, och det skall spira av utvecklingsglädje. Nej, inte i Moderaternas
samhälle. Där skall man klämma till människorna ordentligt. Det är ungefär
det som jag ser framför mig.
Charlotte Cederschiöld kan inte ge ett exempel på att vilda strejker har
varit ett samhällsproblem. Ge mig ett enda exempel på när de har varit ett
samhällsproblem.
Jag är oerhört glad över att antalet vilda strejker är litet. Det kan ju betyda
att förhandlingssystemet fungerar. Det kan ju också vara på det sättet att jag
tycker att det skulle ha varit fler rent sakligt, nämligen att de anställda skulle
ha fått ut mycket mer av förhandlingarna. Men de människor som finns i
arbetslivet avgör hur de vill hantera detta.
Jag vill alltså få svar på om vilda strejker har varit ett problem. Om de inte
har varit det, undrar jag varför man ger sig in på detta.
Detta är en viktig fråga, därför att om de inte har varit ett problem, är
detta en rent ideologisk fråga för regeringen. Då faller det mycket tillbaka
på denna regering om friden i arbetslivet inte kommer att bestå efter den 1
april 1993.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Skadestånd på
grund av olovlig
stridsåtgärd
Anf. 47 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Arbetsrättsutredningen har fått direktiv att lägga fram sitt
resultat mycket snabbt. Den skall arbeta snabbare än vad som är normalt
när det gäller en utredning av denna omfattning. Det borde väl glädja både
herr Hagberg och herr Östlund.
Jag är glad över att herr Hagberg intresserar sig för produktiviteten. Det
gör denna regering också. Det är en allvarlig fråga i vårt land. Dålig produk-
tivitet drabbar nämligen lönerna, vår standard och allt annat. Vi måste där-
för få en bättre produktivitet.
Varför har vi hamnat i detta läge? Det beror på den ekonomiska politik
som Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet har fört under många
år i vårt land. Denna politik måste vi nu städa i. Men det är roligt om herr
Hagberg kommer att vara med och driva den politik som leder till högre pro-
duktivitet.
Herr Hagberg, detta är en fråga som handlar om rättssäkerhet. Det är en
princip. Jag håller med om att vilda strejker inte är något samhällsproblem.
Vi får hoppas att de inte kommer att bli det heller. Men detta är en rättssä-
kerhetsfråga. Om man bryter avtal, skall det också bli någon form av sank-
tion.
Jag hoppas att herr Hagberg inte anser att 200 kr. är en rimlig nivå. Det
framkommer i varje fall inte i motionerna, och det har inte heller framkom-
mit i utskottsarbetet, att någon är beredd att kämpa för en nivå på 200 kr.
Den anses av de flesta inte ha någon effekt. Vad debatten handlar om är
egentligen principen - om man skall ha en sanktion eller inte. Den som håller
på rättssäkerheten, att avtal skall hållas, anser att det bör finnas någon form
av sanktion.
43
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Skadestånd på
grund av olovlig
stridsåtgärd
44
Anf. 48 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Fru Cederschiöld, jag vill bara säga att Socialdemokraterna
själva får svara för sin politik. Vi har inte stött någon ekonomisk politik som
har lett till sådana försämringar.
Beträffande arbetslivet och produktiviteten vill jag säga att jag under hela
mitt liv har ägnat mig åt att försöka få fart i industrin genom att vara kreativ
och hitta nya idéer. Det är en förutfattad mening från moderater och nyde-
mokrater att det är bara företagsägarna som sysslar med detta. Erfarenheten
är att de anställda är oerhört intresserade av att just deras bransch, arbets-
plats eller hembygd har ett bra arbetsliv.
Jag anser att det är en onödig insats, onödig byråkrati, att ge sig in i detta.
Jag skulle vilja ställa en fråga. Granskas den andra parten likadant när man
hamnar i gråzonen och utanför avtalet vid nedläggningar, förändringar av
driftsformer, m.m.? Vad händer då, fru Cederschiöld?
Anf. 49 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Det är naturligtvis en bedömning. Det finns i detta samman-
hang även en skälighetsregel, precis som i Norge, som är mycket viktig. I
Danmark har man hårdare åtgärder. Där har man sanktioner på upp till
30 000 kr., vilket är mycket högt. I Norge har man alltså en skälighetsregel,
vilket vi nu har med. Det är en mycket viktig del att man gör en bedömning
i det enskilda fallet. Det är den möjligheten som nu förstärks.
Jag begär inte att herr Hagberg skall ta ansvar för socialdemokratisk poli-
tik. Men ett faktum är att Vänsterpartiet i många ekonomiska frågor har gett
den socialdemokratiska politiken sitt stöd. Däremot får herr Hagberg kan-
ske ta ansvar för Vänsterpartiets motion just i detta ärende. Där sägs det
t.ex. att det skulle behövas avbetalningsplaner för att människor skall klara
detta. Den typen av resonemang är ju faktiskt, med förlov sagt, förhållande-
vis löjlig. Den som har ett förvärvsarbete, vilket är förutsättningen för att
man skall hamna i denna situation, får i allmänhet någon lön som är så pass
hög att man klarar att betala 2 000 kr. Det är ju inte ens en veckolön av en
normalinkomst. Dessutom kommer detta att kombineras med denna ut-
byggda skälighetsregel.
Jag tycker att herr Hagberg skall titta litet närmare på Vänsterpartiets po-
litik, eftersom det, enligt min uppfattning, behöver städas litet i den.
I motionen kritiseras också regeringen för att uttala sig kränkande om
facket. Detta har man nöjet att läsa den dag då LO:s ledare och chef går ut
och uttalar sig så kränkande om kvinnor som kollektiv att det som han säger
ligger under den nivå som prostituerade skulle ta i sin mun. Jag tycker därför
att herr Hagberg skall gå hem och skriva om Vänsterpartiets motion tills
dessa frågor skall behandlas i riksdagen nästa gång.
Anf. 50 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Jag vill bestämt dementera att Stig Malm skulle ha haft något
med denna motion att göra. Om han skulle lägga sig i den, skulle han åka ut
ur rummet. Jag delar helt fru Cederschiölds uppfattning om denna typ av
uttalanden. Därför kan vi lämna det därhän. Socialdemokratin får alltså
sköta sitt.
Beträffande Vänsterpartiets ansvar vill jag säga följande. I dag sitter de
arbetande fast i lån, oerhörda utgifter för hyror som höjs, m.m. Vid en in-
ställelse av arbetet förlorar de lön. Jag har inte krävt någon lön. Om någon
döms till skadestånd på över 2 000 kr. kanske en avbetalningsplan kan behö-
vas. Detta kanske är litet främmande för en moderatpolitiker, att känna till
att det finns människor som befinner sig i en sådan situation att de inte har
ett öre över att betala något med. Men så är det i det svenska samhället.
Frågan är emellertid om detta är nödvändigt. Är detta en demonstrations-
åtgärd från en borgerlig regering mot de arbetande, eller är det en skälig
bedömning av att rättssäkerheten måste stärkas, att det är oerhört viktigt för
respekten? Respekten för vad? Är det för att Birger Hagård skall känna att
vi nu har respekt i arbetslivet, eller är det de anställda som skall utöva allt
detta, som skall känna att detta arbetsliv skall vara demokratiskt och rätt-
vist? Jag har en känsla av att det är fråga om den typ av synpunkter på rätts-
säkerheten som Birger Hagård har, att man skall straffa den som hamnar
utanför.
Fortfarande har fru Cederschiöld inte angett ett enda skäl för detta, inte
bedömt den gråzon som finns och de oerhörda konflikter som kommer att
uppstå. Alla vilda strejker som jag vet om har det funnits goda skäl för, t.ex.
dålig arbetsledning, dålig hantering av problem i arbetslivet, osv. De som
utsätts för detta kan väl i varje fall inte stoppas genom att ha hotet om böter
över sig hela tiden. De agerar utifrån sin egen situation. Om de har en dålig
situation, reagerar de mot den. Vad görs mot de dåliga företagsledningarna,
ägarnas dåliga hantering av planering, avskedanden, lönesättning, inte minst
när det gäller kvinnor? Dessa frågor får jag inget svar på.
Tredje vice talmannen anmälde att Charlotte Cederschiöld anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 51 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Såväl fru Cederschiöld som Lars-Ove Hagberg har ju berört
historien om 5 000-kronorsförslaget som den socialdemokratiska regeringen
lade fram för några år sedan. Märk väl att det då var en helt annan situation
på arbetsmarknaden. Det var inget bra förslag. Jag var en av dem som såg
till att det socialdemokratiska förslaget ändrades. Förslaget om att höja
skadeståndet vid olovlig konflikt från 200 kr. till 5 000 kr. togs tillbaka. Och
jag var alltså en av dem som medverkade till det. Det har förbigåtts ganska
mycket i den debatt som har förts.
Herr talman! Charlotte Cederschiöld säger att om man skall ha påföljder
skall de också vara kännbara. Det är innebörden i det som hon säger.
2 000 kr. skulle då vara ett lämpligt belopp.
Jag är inte säker på hur stort beloppet är. Men den attityd som Charlotte
Cederschiöld har är i alla fall litet märklig. 2 000 kr. är knappt en veckolön,
säger hon. Efter skatt är det nog bra mycket mer än en veckolön för ett vård-
biträde eller en handelsanställd. Det är kanske nästa halva månadslönen.
Om strejkböterna för löntagarna behöver skärpas, och skadestånden är
viktiga, varför måste man då uppdra åt den arbetsrättsliga utredningen att
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Skadestånd på
grund av olovlig
stridsåtgärd
45
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Skadestånd på
grund av olovlig
stridsåtgärd
minska skyldigheten för arbetsgivarna att betala skadestånd när de bryter
mot de avtal och lagar som de har att följa?
Det är tydligen skillnad på äpplen och päron. Det finns ett annat uttryck,
men jag skall inte använda det i kammaren.
Varför kan man inte låta den arbetsrättsliga utredningen titta på frågan? I
det ena fallet, då det gäller arbetsgivarna, måste det utredas, men då det
gäller löntagarna slår Moderaterna till på en gång. Det behövs inte ens en
snabbutredning. Man bortser dessutom i det fallet från den första utred-
ningen, den Niklassonska, som sade att arbetsgivarnas skadeståndsskyldig-
het också bör ses över i sammanhanget. Därför bör allting skjutas upp.
Som jag sade i mitt inledningsanförande är det, mot bakgrund av alla de
andra åtgärder som regeringen har föreslagit på arbetslivets och arbetsrät-
tens område, uteslutet för oss socialdemokrater att delta i det destruktiva
arbete som för närvarande pågår över hela fältet under den nuvarande rege-
ringen och med den nuvarande majoriteten i riksdagen.
Anf. 52 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Det är intressant att höra att oppositionen inte går in i den
principiella debatten, den som ligger bakom förslaget. Arbetsdomstolen och
lagrådet har ju berört den principiella diskussionen, varför det behövs en
sanktion. En stor del av betänkandet handlar just om skälen till det. Även
tidigare debatter i det här ämnet har handlat om detta. Det är ett ämne som
oppositionen inte är så benägen att gå in på, nämligen om sanktionen är till-
räcklig som den är eller om det behövs någon sanktion. Det är inget tal om
i debatten att en 200-kronorssanktion är tillräcklig eller vad den i annat fall
skall ligga på. Skälighetsregeln gör att man har möjlighet att frångå det be-
loppet, både uppåt och neråt, så det ligger inte fast utan kan anpassas i det
individuella fallet.
Det är möjligt att herr Östlund inte har varit så inkonsekvent som många
andra socialdemokrater i denna fråga. I så fall är det glädjande. Men vissa
socialdemokraters bedömning har växlat från att sanktionen skulle vara lika
hög som en arbetarlön eller endast 200 kr., vilket skulle vara en ordentlig
urholkning. Den har växlat från 2 000 kr. enligt den Niklassonska utred-
ningen, som i och för sig inte slogs fast, till 5 000 kr. i februari 1990. Och
nu kommer man att rösta för att 200 kr. skall ligga kvar, dvs. omröstningen
kommer att innebära att man inte tycker att det skall vara någon sanktion.
Man tar alltså ställning i den principiella frågan och anser att det inte bör
vara någon sanktion för avtalsbrott. Förslaget innebär faktiskt att det skall
vara en sanktion vid avtalsbrott, vilket vi tycker är viktigt. Det skulle man ju
önska att alla demokratiska partier tyckte i en rättsstat.
Jag undrar om herr Östlund kan lova att Socialdemokraterna kommer att
sluta att hatta i den här frågan och kommer att hålla sig till en linje, att inte
något nytt bud gäller om Socialdemokraterna skulle komma i majoritetsställ-
ning. Man har en känsla av att Socialdemokraternas ställningstagande inte
bara påverkas av opportunistiska aspekter utan även av om man befinner sig
i majoritetsställning eller inte.
46
Anf. 53 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Det är alldeles riktigt att vi inte kommer att delta i beslut
som kommer att höja skadestånden för löntagarna, samtidigt som rege-
ringen har uppdragit åt den arbetsrättsliga utredningen att se över om skade-
ståndskyldigheten för arbetsgivarna kan minskas. I det arbetet deltar inte vi
socialdemokrater.
Anf. 54 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Det är intressant att höra att Socialdemokraterna inte vill
höja skadestånden. Ni säger att det inte skall vara någon sanktion. Ni kanske
tycker att man skall ge betalt i stället. Man börjar nästan undra, eftersom ni
över huvud taget inte har någon förståelse för rättssäkerhetsargumentet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 6 §.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1991/92:AU12 Arbetslivsfrågor (prop. 1991/92:100 delvis och 1991/92:98).
Anf. 55 KJELL NILSSON (s):
Herr talman! I nu föreliggande betänkande från arbetsmarknadsutskottet
behandlas arbetslivsfrågor. Vi är vana numera i denna kammare och i vårt
land i övrigt att dagligen höra hur man drar ned på olika saker och försämrar
välfärden. Neddragningarna har nu också börjat drabba det område som be-
handlas under arbetslivsfrågor, dvs. arbetsmiljö, arbetsskyddslagstiftning
osv.
Vi socialdemokrater har en helt annan syn här. Vi menar att i stället för
att dra ned på allting och försämra arbetsmiljön måste vi se till att arbetsmil-
jön blir bättre. Vi måste ha en offensiv för ett bättre arbete, ett arbetets för-
nyelse, det vi socialdemokrater kallar för det goda arbetet. Alla de utred-
ningar som har förekommit under senare tid har påpekat att just arbetsorga-
nisationen, hur man organiserar själva jobbet ute på arbetsplatserna, är det
väsentliga för om människor skall drabbas av det vi nu har de största proble-
men med, nämligen belastningsskador och liknande.
I vårt land är arbetsmiljöarbetet uppbyggt på ett mycket bra sätt. Runt om
i världen avundas man den organisation som vi har. Den bygger på att alla
deltar i arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, såväl arbetsgivare och de-
ras representanter som samtliga anställda. Det är vaije anställds egen skyl-
dighet att se till att arbetsmiljöarbetet hålls uppe. För att hjälpa till med
detta har vi en skyddsombudsorganisation, med skyddsombud och skydds-
kommittéer samt regionala skyddsombud. När det blir för jobbigt för
skyddskommittéerna har man möjlighet att utnyttja företagshälsovården,
som är en utmärkt resurs i arbetsmiljöarbetet. Alla skall vara arbetsmiljö-
medvetna i det svenska arbetsmiljöarbetet.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Arbetslivsfrågor
47
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
A rbetslivsfrågor
48
Detta förutsätter en rejäl utbildning av de berörda personerna. Fackför-
eningsrörelsen har i alla år lagt ner mycket pengar på utbildning av skydds-
ombud för det goda arbetet. Nu vill man dra ned också på detta enligt propo-
sitionen.
I kompletteringspropositionen sägs att man skall lyfta över pengar från
arbetarskyddsavgiften för att förstärka statens inkomstsida. I propositionen
sägs vidare att arbetslivsfonden skall tappas på 2 miljarder kronor som be-
hövs bättre på annat håll. Men arbetslivsfonden kom ju till för att utöver
de sedvanliga anslagen bidra till att man skall kunna åstadkomma en bättre
arbetsmiljö i vårt arbetsliv.
Herr talman! I reservation 1 tar vi upp arbetsorganisationens betydelse
och det arbetsinnehåll som måste finnas ute på arbetsplatserna. Både kom-
petensutredningen och produktivitetsdelegationen har påpekat att dessa två
saker, arbetsorganisationen och arbetsinnehållet, utgör det allra viktigaste
om vi skall kunna få en bättre produktivitet ute i verksamheterna.
Kompetensens utveckling är av allra stösta betydelse. Parterna har här na-
turligtvis ett stort ansvar, men vi socialdemokrater menar att staten som ar-
betsgivare måste ta ett större och längre gående ansvar för att stimulera för-
ändringsarbetet. Vi menar att staten som arbetsgivare skall se till att både
arbetsorganisationen och annat inom arbetslivet förbättras ute på arbetsplat-
serna. Vi vill att ett nationellt råd skall tillsättas för att utarbeta det goda
arbetet och se till att vi får en bättre situation på arbetsplatserna.
Vi tycker också att de personalekonomiska redovisningarna är betydelse-
fulla. Det är viktigt för arbetsmiljöarbetet att kostnaderna för den enskilde
arbetsgivaren, som uppstår på grund av dåliga arbetsmiljöer, dokumenteras
på ett bra sätt. Då kan vi åtgärda de dåliga arbetsmiljöerna på ett bättre sätt
än tidigare. Det skall vara lagstiftat att det skall finnas personalekonomiska
redovisningar.
I reservation 3 tar vi upp kanske den viktigaste av alla dessa frågor. Nu
föreslås att det statliga stödet till företagshälsovården skall bort. När vi
byggde upp företagshälsovården sade vi, att om vi skall kunna göra det på
ett smidigt sätt och inte avlöva annan sjukvård, måste vi bygga upp den suc-
cessivt och stegvis. Därför blev det inget obligatorium. Vi har nu nått 80-
procentig täckning inom företagshälsovården. Nu vill man ta bort det statliga
stödet till företagshälsovården. Arbetsgivareföreningen säger upp företags-
hälsovårdsavtalet med både LO och PTK. Många är oroliga för att detta
kommer att innebära att arbetsgivaren tar bort resurser från företagshälso-
vården och på ett markant sätt försämrar arbetsmiljöarbetet ute på arbets-
platserna.
Företagshälsovården har till uppgift att förebygga skador och sjukdomar
och hjälpa till med rehabiliteringen. Vi beslöt för ett litet tag sedan i denna
kammare att arbetsgivaren redan efter fyra veckor är skyldig att sätta upp
rehabiliteringsprognoser för arbetsskadade. Detta blir omöjligt om inte fö-
retagshälsovården kan hjälpa till. Vi går med på att statsbidraget till före-
tagshälsovården avvecklas under förutsättning att riksdagen beslutar om ett
obligatorium för företagshälsovården.
Reservation 5 handlar om MBL-medlen. Regeringen föreslår att de skall
avvecklas. De har gått till utbildning av anställda i mycket viktiga frågor. Det
arbete som nu pågår med arbetsorganisation och annat och de förändringar
som nu genomförs inom arbetsrättsområdet gör att utbildningsbehovet kom-
mer att bli ännu större. MBL-medlen behövs bättre nu än någonsin. Mycket
av MBL-medlen har gått till att se hur vi skall kunna förnya arbetslivet. De
har gått till arbetet med jämställdhet som vi i vårt land har kommit ganska
långt med. Vi behöver arbeta vidare på det området. Det finns ingen anled-
ning att nu låta det arbetet avta.
I reservation 5 yrkar vi avslag på förslaget om att avveckla MBL-medlen.
I reservation 6 tar vi upp finansiering av arbetarskyddsverket och arbetsmil-
jöinstitutet. Vi kan inte tillstyrka det förslag som nu ligger om finansieringen
av både arbetarskyddsverket och arbetsmiljöinstitutet. Vi yrkar avslag på
förslaget.
Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga socialdemokratiska reservatio-
ner som är fogade till betänkandet.
Anf. 56 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Arbetsmiljön är en grundläggande miljöfråga. Problem i den
yttre miljön har samband med problem i arbetsmiljön. Därför kommer ar-
betsmiljöförbättrande åtgärder också att positivt bidra till en bättre miljö i
stort. De anställda och deras organisationer har god kännedom om råvarors
och processers miljöpåverkan när det gäller arbetsmiljön och den yttre mil-
jön. Därför är det allvarligt att arbetsmiljöproblemen och därmed följande
arbetsskador och sjukdomar inte åtgärdas.
Under 1980-talet har det s.k. ohälsotalet - dvs. det genomsnittliga antalet
dagar per försäkrad som ersatts med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning
eller förtidspensionering/sjukbidrag - ökat kraftigt. Kvinnorna står för två
tredjedelar av den ökade sjukfrånvaron under 80-talet. Skillnaderna mellan
kvinnor och män vad gäller ohälsotalet har ökat. Det finns troligtvis ett sam-
band med att det också är kvinnorna som svarar för den största delen av ar-
betskraftsökningen.
År 1990 bröts trenden med det ökande ohälsotalet. Det är emellertid
omöjligt att dra entydiga slutsatser av ett enstaka års minskning. Man måste
hålla i minnet att statistiken baserar sig på anmälningar som skall ligga till
grund för ekonomiska ersättningar till enskilda människor. Förändringar
sker i människornas sätt att anmäla till myndigheterna, och villkoren för er-
sättningarna förändras ständigt. Dessutom har konjunkturläget med stor
sannolikhet betydelse för sjuktalet. Det finns undersökningar som pekar
mot att det höga tempo som pressades fram under den överhettade högkon-
junkturen ledde till ökad sjukdom.
Sett över 1980-talet som helhet kan man konstatera att sjuktalet ökar, lik-
som arbetsskadorna och förtidspensioneringarna. Både sjuktalet - antalet
anmälda sjukdagar till försäkringskassan - och antalet arbetssjukdomar har
ökat mer bland kvinnor än bland män. Kostnaderna för dessa uppskattas,
förutom produktionsbortfallet, till drygt 60 miljarder kronor per år. Därut-
över betalar samhället 3 miljarder per år till förbättringar av arbetsmiljön.
Antalet förtidspensionärer har ökat under hela 1980-talet och utgör i dag
ca 350 000 människor. Drygt 50 000 förtidspensioneras årligen. Ca 180 000
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Arbetslivsfrågor
4 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 107
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Arbetslivsfrågor
50
arbetsskador anmäls varje år. Därtill kommer de mänskliga kostnaderna
som inte kan beräknas, men som är oerhört stora.
Dödligheten bland människor som slagits ut ur arbetslivet är tre fyra
gånger högre än i andra motsvarande grupper.
Största delen av de sjukdomar och skador som förorsakar sjukskrivningar
kan hänföras till arbetsmiljön.
Hälsan är också en klassfråga. LO-grupperna får i större utsträckning än
andra arbetssjukdomar. De vårdas längre på sjukhus och de förtidspensione-
ras mest.
Gårdagens arbetsmiljörisker i form av bristande skyddsanordningar med
risk för fysiska skador i jobbet finns delvis kvar. Samtidigt har andra och nya
risker uppstått. Stress, belastningsskador och psykosociala faktorer blir allt
påtagligare sjukdomsorsaker. En kraftig ökning av antalet anmälda arbets-
skador av psykosocial typ har uppstått under 1980-talet.
Stressframkallade sjukdomar, exempelvis i form av hjärt-kärlsjukdomar,
är långt vanligare inom arbetarklassen än bland tjänstemän och företagare.
Dessa klassbundna skillnader i hälsotillstånd har ökat under 1970- och 1980-
talen.
Nya typer av miljörisker drabbar stora grupper. Dålig inomhusventilation
i bl.a. kontors- och industribyggnader gör att bakterier och mögel framkal-
lar allergier.
Oregelbundna arbetstider och skiftarbete sliter hårdare på människor än
arbete under dagtid. Av hälsoskäl skulle därför en daglig arbetstidsförkort-
ning vara ett bra verktyg mot utslitning av arbetskraften.
Det är uppenbart att ackordsarbete ökar risken för förslitningar och ar-
betsskador. Men även inom den offentliga sektorn skapar bristen på tid ökad
risk för belastningsskador. I dag löser många kvinnor problemen med dålig
arbetsmiljö genom att jobba deltid. De tar själva ansvaret för något som
borde vara samhällets sak. För att komma till rätta med dessa problem
skulle, som vi ser det från Vänsterpartiets sida, en ökad möjlighet för
skyddsombuden att ingripa behövas när det gäller både miljölagstiftning och
miljöåtgärder. Men detta förbiser man i utskottets betänkande.
En annan fråga som tas upp i detta betänkande är minskade resurser till
arbetsmiljöinstitutet.
Ytterligare en sak som man tar upp är arbetslivscentrum. Vi har fått vår
motion avstyrkt med en motivering som jag anser vara konstigt uttryckt i
utskottets betänkande. Man skriver så här på s. 18: ”Utskottet anser att det
inte finns skäl för riksdagen att på grund av den nu föreliggande motionen
riva upp sitt tidigare beslut och avstyrker motion A226.”
Jag måste fråga utskottets företrädare om man inte skall följa riksdagens tidi-
gare fattade beslut. I arbetsmarknadsutskottets betänkande 1990/91:AU16 an-
gavs vikten av att kvinnoforskningen vid arbetslivscentrum bevarades. Till
detta betänkande fogades en meningsyttring av ledamöterna Elver Jonsson,
Anders G. Högmark, Mona Saint Cyr, Charlotte Branting och Erik Holm-
kvist. De angav i ett särskilt yttrande: Vi vill dock understryka vikten av att
den kompetens och det kunnande i fråga om kvinnoforskning som har byggts
upp i arbetslivscentrum tas till vara vid en kommande omorganisation.
Man gjorde en omorganisation av arbetslivscentrum. Verksamheten mins-
kades från sju heltidsforskare till tre, och informationstjänsten togs bort
helt. Man rev upp ett tidigare fattat riksdagsbeslut utan att någon över huvud
taget gjorde någonting. När vi motionerar i detta ärende får vi motionen av-
styrkt med motiveringen att man inte river upp beslut.
Man kan fråga sig om det inte finns något behov av den kvinnoforskning
som bedrivs vid arbetslivscentrum. Som jag ser det har de gjort ett bra arbete
och det har varit en väl fungerande enhet. Detta slår man nu sönder.
I den motion som vi har avgett föreslår vi en omorganisation. Vi har också
föreslagit att man skall lägga ned arbetslivscentrum när det aktuella beslutet
rivs upp och i stället omorganiserar till ett rent kvinnoforskningsinstitut.
Detta förslag har avstyrkts med en formulering som omfattar två och en halv
rad. Jag ser det som mycket bekymmersamt att man inte gör något åt detta.
Det skulle vara roligt att veta hur utskottets företrädare motiverar sitt av-
slagsyrkande.
Med detta, herr talman, yrkar jag givetvis bifall till den meningsyttring
som jag har fogat till detta betänkande vad avser mom. 3, 10 och 22.
Anf. 57 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Herr talman! Kammaren har i dag att ta ställning till arbetsmarknadsut-
skottets betänkande AU12, där ämnesområdet är arbetslivsfrågor.
Dokumentet som ligger till grund för betänkandet är dels budgetproposi-
tionen och en lång rad motioner med anledning av denna, dels proposition
98 och en motion med anledning av den.
Budgetpropositionen tar i detta avsnitt i en översikt upp ett antal aktuella
arbetslivsfrågor och ger regeringens syn på dessa. På samma sätt tar man upp
mål och inriktning av arbetslivspolitiken under nästa budgetår.
Vi har i utskottet konstaterat att det i väsentliga avseenden råder en sam-
syn om samspelet mellan å ena sidan arbetets innehåll, om kompetensut-
veckling för arbetstagare och om arbetsorganisationen, och å andra sidan
produktivitetsutveckling och därmed näringslivets och företagens konkur-
renskraft. Om dessa förhållanden råder en, som jag nämnde, betydande
samsyn. Det är när vi börjar granska metoderna för att påverka utvecklingen
i en önskvärd färdriktning som avsevärda skillnader blir synliga. Jag skall
inte närmare gå in på detta, utan nöja mig med att konstatera att med den
s.k. svenska modellen har också arbetsmarknadens parter härvidlag fortfa-
rande ett stort ansvar.
Herr talman! Arbetsmiljön är ett område där stora förbättringar har
åstadkommits under de senaste åren. Men mycket finns fortfarande ogjort.
Arbetslivsfonden spelar här en central roll. Av fondens verksamhet under
1991 var de flesta projekt som fonden stöttade och gav bidrag till inom områ-
det arbetsorganisation. Det gällde bl.a. förändring av produktionsupplägg-
ning. Det var nya modeller för arbetsrotation och det var naturligtvis många
olika program för kompetensutveckling. För dem som är med i ett program
möjliggörs oftast ett ökat ansvarstagande för den produktion man är involve-
rad i. När man tar på sig ett större ansvar, ger det ett ökat inflytande över
den egna arbetssituationen.
I början av veckan hade jag tillfälle att följa några föreläsningar i en konfe-
rens med anledning av att arbetsmiljöfonden firade sin 20-åriga tillvaro. In-
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Arbetslivsfrågor
51
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
A rbetslivsfrågor
52
bjudna var också representanter för våra nordiska grannländers motsvarig-
heter. Det konstaterades enhälligt att det ofta var små investeringar inom
något arbetsmiljöns område som gav stora förbättringar med snabb återbe-
talning av den gjorda investeringen. Och det är ju inte enbart företaget som
gör vinster. Nej, förstahandsmålet är att människan/arbetstagaren gör hälso-
mässiga och trivselmässiga vinster, som direkt avspeglar sig i en ökande pro-
duktion och så gott som alltid i en minskad sjukfrånvaro. Under konferensen
konstaterades vidare att det som i allmänhet bromsar utvecklingen på ar-
betsmiljöområdet inte är viljan att förbättra, utan det är kunskapen om hur
och vad som skall och bör göras. Det som behövs är alltså både grundforsk-
ning och tillämpad forskning inom detta område.
Våren 1991 beslutade riksdagen om ändringar i arbetsmiljölagen. Dessa
har nu trätt i kraft, och de betyder bl.a. att arbetsgivarens ansvar för arbets-
miljö och rehabilitering har ökat. Detta medför att betydelsen av samverkan
mellan arbetstagare och arbetsgivare i det lokala arbetet med arbetsmiljön
lyfts fram och förstärkts. Det är bra.
Herr talman! Regeringen föreslår i budgetpropositionen att de generella
statsbidragen till företagshälsovården dras in fr.o.m. årsskiftet 1992/93. Stor-
leken på bidraget var under 1991 i runda tal en miljard kronor.
När företagshälsovården under 60-talet växte fram och böljade byggas ut
fanns inte det system av vårdcentraler att tillgå som vi har i dagens samhälle.
Det medförde att företagshälsovården kom att syssla med uppgifter som i
dag utförs och skall utföras av vårdcentralerna inom vad som kallas primär-
vården. Såvitt jag har förstått var företagshälsovården ursprungligen menad
och tänkt som en i huvudsak förebyggande hälsovård. Den var väl också
tänkt att i ett intimt samarbete med arbetarskydd och yrkesinspektion söka
minimera skaderiskerna på arbetsplatserna.
I en intressant artikelserie granskar tidskriften Arbetsmiljö hur, som de
säger, ”Arbetsmiljösveriges pengar flödar”. Man visar hur svårt det är att
analysera användningen av de mycket stora resurser som just företagshälso-
vården fått tillgång till. Det rör sig om i storleksordningen 3 miljarder per år,
varav, som jag nämnde, statsbidraget var ca en tredjedel. Det är ca 10 000
personer som jobbar inom Företagshälsan och som så att säga förbrukar
dessa pengar.
Jag skall inte orda mer om företagshälsovården, utan konstaterar att det
är en majoritetsuppfattning i utskottet att statsbidraget skall dras in.
Herr talman! Utskottets majoritet avstyrker motioner från såväl Socialde-
mokraterna som Vänsterpartiet, där det reses krav på en lagfäst skyldighet
för alla företagare att tillhandahålla företagshälsovård för sina arbetstagare.
Vi konstaterar att de argument mot en sådan lagfäst skyldighet som fanns
för ett år sedan, och då anfördes av den dåvarande arbetsmarknadsministern
som grund för avslag på en sådan skyldighet, också finns i dag.
Herr talman! När MBL-lagarna infördes den 1 januari 1977, beslutades
det om medel för utbildning och information om de nya lagarna. Det var
efter min mening helt korrekt i den då nya situation som facket stod inför.
Men med förändring av argumenten för nya pengar år efter år är det bety-
dande belopp som härigenom stöttat facklig verksamhet.
Riksrevisionsverket har på den förra regeringens uppdrag granskat hur
dessa medel har använts. I granskningen, som gjordes 1990, konstateras att
det funnits, som man säger, endast en svag anknytning till MBL i den utbild-
ning och information som förmedlats.
Regeringen föreslår därför att MBL-medlen avvecklas. För budgetåret
1992/93 föreslås likväl 75 miljoner som en sista anvisning. Därefter är det
slut.
Utskottets majoritet ansluter sig till regeringens uppfattning. Min person-
liga reflektion är att med så stora bidrag under så lång tid borde facken vara
fullärda, i varje fall tämligen fullärda. Och det bör de nog anses vara, efter-
som de lyckats få behålla bidragen under så lång tid.
Herr talman! Jag skall inte gå in på fler enskildheter utan nöjer mig med
det jag tagit upp av detaljerna i utskottets betänkande.
Jag vill avslutningsvis yrka bifall till utskottets hemställan i samtliga de 22
upptagna momenten.
Anf. 58 KJELL NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa ett par frågor till Harald Bergström.
Harald Bergström säger att arbetslivsfonden är mycket betydelsefull. Hur
motiverar då Harald Bergström att man tappar fonden på två miljarder kro-
nor som går till helt annan verksamhet än pengarna är avsedda för?
Harald Bergström sätter likhetstecken mellan företagshälsovården och
vårdcentralerna. Det är verkligen att överdriva. Företagshälsovården skall
bedriva förebyggande verksamhet. Den följer avtalet mellan SAF, LO och
PTK, och det finns ett avtal med nästan exakt samma innehåll på den offent-
liga sektorn.
Skulle det vara så att man inte utför den förebyggande verksamhet som
stipuleras i avtalen, avgör arbetarskyddsstyrelsen om statsbidrag skall utgå
eller inte. Börjar företagshälsovården likna en vårdcentral, kan jag försäkra
Harald Bergström att då blir det inga pengar från arbetarskyddsstyrelsen till
den verksamheten.
Vi hade från början frågan uppe om det skulle vara ett obligatorium eller
om man skulle bygga upp företagshälsovården med hjälp av stimulansåtgär-
der. Man sade då att om vi stiftar en lag om ett obligatorium, kommer sjuk-
vården i landet att dräneras på läkare, sjuksköterskor och ingenjörer. Därför
måste uppbyggnaden ske stegvis, och så bestämmde man sig för stimulansåt-
gärder.
Den stora faran är nu att samtidigt som man tar bort stödet till företagshäl-
sovården säger Arbetsgivareföreningen upp avtalet med LO och PTK. Tror
inte Harald Bergström att det kommer att få till effekt att företagshälsovår-
den minskar i betydelse? Och kommer det inte i så fall att innebära ett sämre
arbetsmiljöarbete?
Harald Bergström har ju en viss erfarenhet av bl.a. verkstadsindustrin.
Kan vi utan stödet från företagshälsovården klara arbetsmiljöarbetet lika bra
som vi klarar det i dag?
Anf. 59 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! När regeringen i kompletteringspropositionen föreslår att
två miljarder skall tas ur arbetslivsfonden, bygger det på bedömningen att
pengarna för närvarande kan användas på ett bättre sätt.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Arbetslivsfrågor
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Arbetslivsfrågor
54
När det gäller företagshälsovården är det ändå så, Kjell Nilsson, att under
uppbyggnadsskedet gick bra mycket av resurserna just till att agera vård-
central. Jag vet det av erfarenhet. Det blev redan där, som jag upplever det,
en snedvridning. När vårdcentralerna så småningom kom till i landstingens
och i primärvårdens regi, var det litet svårt att backa.
Det är ett faktum, Kjell Nilsson, att kostnaden per besök inom företags-
hälsovården är ganska hög. Det rör sig om mellan 1 000 och 2 000 kr. per
besök.
Visserligen är det föreslaget att det generella statsbidraget till företagshäl-
sovården skall försvinna, men vad jag inte nämnde i mitt huvudanförande
var att det också är sagt i budgetpropositionen att man skall titta på företags-
hälsovårdens framtida organisation. Jag vill se vad det innebär innan jag går
längre i mitt svar.
Anf. 60 KJELL NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är ganska anmärkningsvärt att man först
tar bort det statliga stödet till företagshälsovården och därefter utreder på
vilket sätt företagshälsovården skall arbeta i framtiden. Det rimliga hade ju
varit att man hade utrett först och lagt upp en organisationsplan och sedan
sett efter om det går att minska stödet.
Sedan är det så, Harald Bergström, att riksdagen skärpte reglerna vad gäl-
ler förebyggande verksamhet ganska rejält för ett par år sedan. Det innebär
att det nu inte är möjligt att få statsbidrag - på ett ärligt sätt i varje fall - om
man inte bedriver tillräckligt mycket förebyggande verksamhet.
När det gäller arbetslivsfonden var det faktiskt på det sättet att under de
goda åren avstod löntagarna här i landet en del pengar, och för att inte över-
vinsterna skulle bli för stora i näringslivet skapades arbetslivsfonden, och det
avsattes pengar till den. Avsikten var att vid sidan av de ordinarie anslagen
förbättra arbetsmiljön i landet. Det var Socialdemokraterna, vpk och - som
enda parti på den borgerliga sidan - Centern som drev igenom det, mot de
andra partierna i riksdagen.
De pengarna tar nu regeringspartierna och sätter in i en budgetförstärk-
ning. Det är alltså att direkt ta pengar som är avsedda för ett annat ändamål.
Det är pengar avsatta av löntagarna som nu konfiskeras.
Att ni behöver pengar med tanke på det enorma budgetunderskott på 102
miljarder som ni har skapat, det förstår jag. Men jag kan inte begripa varför
de som har de sämsta arbetsmiljöerna skall vara de som hjälper er att fylla
igen det hålet.
Anf. 61 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Jag är tacksam för det mycket fina betyg som Kjell Nilsson
indirekt ger oss i det nuvarande regeringsunderlaget, att vi på litet mer än
ett halvår skulle ha lyckats skapa ett så stort budgetunderskott.
Nej, Kjell Nilsson, det är inte hela sanningen, utan vad vi gör är att rätta
till en del skevheter som fanns före regeringsskiftet. Så vi behöver pengarna
från arbetsmiljöfonden. Litet grand självkritik på den punkten kanske inte
vore så obefogad.
När det gäller företagshälsovården tycker jag nog inte att det är så felaktigt
att man slimmar en organisation som uppenbarligen tycks ha litet för mycket
pengar att röra sig med. Jag instämmer i regeringens förslag. Vi tar bort en
miljard och sätter i gång att kika på hur verksamheten skall se ut framöver.
Anf. 62 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag väntade mig inte få något bifall när jag talade för att
skyddsombuden borde få utökade befogenheter.
Jag ställde en fråga till Harald Bergström om arbetslivscentrum. Jag för-
står att det kan vara problematiskt för honom att sätta sig in i den här diskus-
sionen, eftersom han inte var med när riksdagen fattade beslut förra året.
Man talade då om att arbetslivscentrum skall bedriva forskning och informa-
tion, och det stod i utskottsbetänkandet att arbetslivscentrum skulle tillföras
erforderliga resurser för att bedriva forskning med inriktning på kvinnor och
arbetsliv.
Jag anser att man inte fullföljer det riksdagsbeslut som då fattades, i och
med att man nu reducerar antalet forskare från sju till tre och tar bort infor-
mationstjänsten. Det tycker jag strider direkt mot riksdagens beslut.
Därför väckte jag min motion om att arbetslivscentrum skall få erforder-
liga resurser. Jag tycker att Harald Bergström som representant för rege-
ringspartierna skall beakta detta och se till att riksdagens beslut fullföljs.
Anf. 63 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Det är riktigt som Karl-Erik Persson säger att jag inte var
med på den tiden det begav sig i fråga om de här sakerna, så jag har haft
mycket att lära. Jag har fortfarande mycket att lära, men jag har alldeles
nyss lärt mig att just nu tillsätts en professur i forskning rörande kvinnor och
arbetsliv. Det torde väl vara en del av svaret på Karl-Erik Perssons fråga.
Anf. 64 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Då skall jag tala om för Harald Bergström att forsknings-
och informationsenheten var en grundpelare i arbetsmiljöarbetet. När man
bryter sönder den verksamheten, spelar det ingen roll om man sedan inrättar
en professur. Man har ju ändå minskat det antal forskare som riksdagen tidi-
gare har sagt skall finnas. Man kommer också att ta bort informationstjäns-
ten, och även det strider mot riksdagens beslut förra året.
Anf. 65 KARIN PILSÄTER (fp):
Herr talman! Klockan börjar bli mycket, och jag tror att många längtar
hem, så jag skall inte bli så långrandig.
Häromdagen kom nya dystra arbetslöshetssiffror. Över 200 000 personer
är nu öppet arbetslösa och 170 000 är föremål för olika arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder. För alla dem känns det kanske som en lyxdebatt att då disku-
tera förbättringar i arbetslivet för dem som faktiskt har ett jobb.
Jag kan förstå det, men samtidigt skall vi komma ihåg två saker: De allra
flesta människor i Sverige har trots allt ett jobb att gå till. Och de övriga skall
ha det. Därför får arbetet med att förbättra villkoren i arbetslivet inte tappa
tempo. Och under nuvarande lågkonjunktur är tillfället kanske alldeles ex-
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Arbetslivsfrågor
55
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Arbetslivsfrågor
56
tra väl valt att investera i arbetsmiljöförbättringar och organisationsföränd-
ringar ute på arbetsplatserna.
Under 80-talet har, som vi redan hört, tiden för frånvaro på grund av sjuk-
dom, arbetsskador, förtidspension eller sjukbidrag ökat kraftigt. Alldeles
speciellt har ohälsotalen för kvinnor ökat.
Detta har säkert till viss del sin grund i ändrade villkor för ersättning och
ökad benägenhet att anmäla skador. Men den stora ökningen består av ar-
betssjukdomar, beroende av belastningsskador, hos kvinnor. Det visar klart
och tydligt att situationen på arbetsplatserna, framför allt för kvinnor, inte
är som den skall vara.
Bakom de höga frånvarosiffrorna finns ett stort personligt lidande för den
som drabbas. Den utslagning som bristfälliga arbetsmiljöer ger innebär ofta
isolering för den enskilde och svårighet att fungera även i andra roller, för-
utom det rent fysiska lidandet. Att åstadkomma bättre arbetsmiljöer är där-
för nödvändigt för ett bra personligt liv för människor.
En bättre arbetsmiljö är också nödvändig för att på sikt öka arbetsutbu-
det. Skall fler komma ut i arbetslivet och fungera bra, krävs att både den
fysiska arbetsmiljön, arbetsorganisationen och omgivningen är anpassade
till människorna.
Bättre arbetsmiljö är också nödvändig för livskraftiga företag och väl
fungerande, kostnadseffektiv offentlig sektor. Hög personalomsättning, stor
frånvaro och otrivsel ger självklart sämre arbetsresultat.
Nu pågår en omdaning i grunden av arbetslivet i och med att både företag
och den offentliga sektorn befinner sig i vad man skulle kunna kalla för en
decentraliseringsprocess. Beslutsfattandet förs ut till små enheter. De arbe-
tar ofta under eget budgetansvar eller i ännu mer självständiga former. Allt
oftare fattas de reella besluten på mer informell grund och i mer informella
former än tidigare. Ur arbetsmiljösynvinkel är detta på många sätt bra. Ju
närmare besluten ligger verksamheten, desto större möjligheter finns att
hitta flexibla och personligt anpassade lösningar.
Ledorden i arbetsmiljöpolitiken för 90-talet måste vara decentralisering
och arbetsgivaransvar. Kostnaderna för dåliga arbetsmiljöer har tidigare i
allt för liten grad drabbat arbetsgivaren direkt. Ansvaret för och konsekven-
serna av dåliga arbetsmiljöer skall finnas lokalt. Det gäller även ansvaret för
och möjligheterna till förbättring.
Det nya sjuklönesystemet och arbetsgivarens rehabiliteringsansvar är där-
för bra steg i rätt riktning. Det återstår att se om det är tillräckligt. Det har
ju bara gällt i några månader. Men det är ett steg i rätt riktning.
Det är kvinnorna som står för den stora ökningen av ohälsotalen och den
stora ökningen av arbetssjukdomar bland arbetsskadorna. Beror det på att
kvinnor är bräckligare eller kanske gnälligare? Jag tror knappast det. Det
beror på att kvinnorna till mycket stor del finns i jobb med ensidiga och slit-
samma moment i hierarkiska organisationer. När nu landstingens och kom-
munernas, och i många fall företagens, patriarkaliska strukturer bryts ner,
finns det stora möjligheter till förbättringar av miljö och organisation.
Därför är det extra viktigt att se vad sjuklönereformen och arbetsgivarnas
utökade miljö- och rehabiliteringsansvar får för konsekvenser för arbetsmil-
jön och organisationen när det gäller kvinnojobben inom t.ex. industri, han-
del, kontor, vård och omsorg. Sjuklönereformen får inte bara innebära en
ökad press på kvinnorna att gå till jobbet oavsett hur man känner sig. Det
måste leda till att orsakerna till frånvaron undanröjs.
Den här frågan kommer att behandlas i ett senare betänkande från arbets-
marknadsutskottet, men jag vill ändå passa på att trycka på den oerhörda
vikten av att förbättra arbetsmiljön och arbetsorganisationen inom de s.k.
kvinnoyrkena. Kvinnorna är trots allt inte en liten minoritet på arbetsmark-
naden. I Stockholms län är det t.o.m. just nu fler kvinnor än män som är ute
och arbetar.
Herr talman! Utöver sjuklönesystemet och utöver ett utökat ansvar enligt
lag vore det bra att synliggöra kostnader och intäkter när det gäller arbets-
miljöförhållanden och arbetsorganisation. Det finns redan många som på
försök gör personalekonomiska bokslut. De kan ge en viktig information
som inte syns annars. De kan också vara bra som beslutsunderlag.
En arbetsgrupp har arbetat med förslag kring detta på den förra regering-
ens uppdrag. Förslaget har även remissbehandlats. Regeringen har nyligen
beslutat att gå vidare genom att sätta ihop den här frågan med hela översy-
nen av redovisningslagstiftningen. Jag tycker att det är vettigt. Men det får
inte ta för lång tid eller hamna i skymundan.
Som jag tidigare nämnde kan lågkonjunkturen vara ett bra tillfälle för
företag och offentlig sektor att genomföra investeringar och förbättringar i
arbetsmiljö och organisation. Det kan ge fler arbetstillfällen som så väl be-
hövs. Dessutom har man kanske något bättre om tid att ägna sig åt dessa
frågor. Här fyller arbetslivsfonden en viktig uppgift.
Bidragen och stödet måste nå kvinnorna på arbetsmarknaden, och de
måste nå de riktigt små företagen. I de små företagen är kunskaperna om
dessa frågor ofta mindre av naturliga skäl. Var och en måste ju vara mer av
en allkonstnär än en specialist. Både arbetsmarknadsministern och utskottet
trycker på vikten av att arbetslivsfonden gör särskilda insatser för de mindre
företagen.
När det gäller kvinnornas arbetsmiljö vet vi redan att det är arbetssjukdo-
mar, ofta beroende på belastning, som är det stora problemet. Förbättring-
arna borde därför inriktas på det.
När jag hade kommit så här långt när jag satt och knackade ner mitt anför-
ande hade jag ganska ont i ryggen. Hur många av oss här i kammaren har
inte gått och lagt oss med värk i både nacke och axlar efter att ha suttit fram-
för dataterminalen och skrivit anföranden eller motioner. Detta är vardagen
vaije dag för kontorister, sekreterare, kamrerare, lönehanterare m.fl. kvin-
nor på kontor. Det kan ändras med en bättre arbetsorganisation och kanske
litet nya möbler och något hjälpmedel. Det är ofta mer kunskap än pengar
som krävs. Arbetslivsfonden kan hjälpa till med detta.
Det här fungerar olika på olika håll. Jag vill inte utdela några bannor eller
pekpinnar, men jag tycker att det är viktigt att de som hittills inte har arbetat
med detta sätter i gång och gör det.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till utskottets hemställan i be-
tänkande 1991/92:AU12.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Arbetslivsfrågor
Överläggningen var härmed avslutad.
57
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Arbetslivsfrågor
58
Företogs till avgörande arbetsmarknadsutskottets betänkanden
1991/92:AU16, AU7 och AU12.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU16
Mom. 4 (översyn av Ami-verksamheten)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering - som
ställdes mot utskottets hemställan med godkännande av motiveringen i re-
servation 1 av Laila Strid-Jansson - bifölls med acklamation.
Mom. 5 (samordning av Ami-S med riksförsäkringsverkets rehabiliterings-
centraler och rygginstituten)
Utskottets hemställan bifölls med 255 röster mot 19 för reservation 2 av
Laila Strid-Jansson.
Mom. 20 (resultatkrav på Samhalls arbete)
Utskottets hemställan bifölls med 265 röster mot 12 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU7
Utskottets hemställan bifölls med 156 röster mot 123 för reservationen av
Ingela Thalén m.fl.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU12
Mom. 1 (ett nationellt råd för det goda arbetet, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 156 röster mot 123 för reservation 1 av
Ingela Thalén m.fl.
Mom. 3 (lagstiftning på arbetsmiljöns och arbetsrättens område)
Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot 13 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del.
Mom. 4 (personalekonomiska redovisningar)
Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot 123 för reservation 2 av
Ingela Thalén m.fl.
Mom. 5 (lagstiftning om obligatorisk företagshälsovård)
Utskottets hemställan bifölls med 156 röster mot 123 för reservation 3 av
Ingela Thalén m.fl.
Mom. 8 (avveckling av MBL-medlen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Ingela Thalén
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 10 (arbetslivscentrum)
Utskottets hemställan bifölls med 265 röster mot 13 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del.
Mom. 22 (ILO-konvention om nattarbete, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 265 röster mot 12 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Anmäldes och bordlädes
Motion
med anledning av skr. 1991/92:136 Redovisning för fördelning av medel från
allmänna arvsfonden under budgetåret 1990/91
1991/92:So30 av Birgitta Hambraeus (c)
8 § Kammaren åtskildes kl. 16.37.
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 31 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 56 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Vid protokollet
ULF CHRISTOFFERSSON
/Barbro Nordström
59
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
Torsdagen den 7 maj
1 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 6 maj 1
Utbildningsutskottets betänkande UbU21
Årendet återförvisat till utskottet för ytterligare beredning
Bostadsutskottets betänkande BoU26
Bostadsutskottets betänkande BoU17
Bostadsutskottets betänkande BoU19
Bostadsutskottets betänkande BoU20
Bostadsutskottets betänkande BoU21
Meddelande om samlad votering .......................... 2
2 § Vägväsende m.m.................................... 3
Trafikutskottets betänkande TU15
Debatt
Bo Nilsson (s)
Kenneth Attefors (nyd)
Bengt Hurtig (v)
Jan Sandberg (m)
Bo Finnkvist (s)
Elving Andersson (c)
Beslut fattades efter 3 §
3 § Fast förbindelse över Öresund ......................... 19
Trafikutskottets betänkande TU16
Debatt
Bengt Hurtig (v)
Sten Andersson i Malmö (m)
Elving Andersson (c)
Olle Schmidt (fp)
Bertil Persson (m)
Lars Svensk (kds)
Beslut ............................................... 28
Trafikutskottets betänkande TU15
Trafikutskottets betänkande TU16
Beslut om samlad votering............................... 29
4 § Anslag till åtgärder för arbetshandikappade............... 29
60
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU16
Debatt
Laila Strid-Jansson (nyd)
Karl-Erik Persson (v)
Kent Olsson (m)
Lahja Exner (s)
Marianne Jönsson (c)
Beslut fattades efter 6 §
5 § Skadestånd på grund av olovlig stridsåtgärd............... 36
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU7
Debatt
Sten Östlund (s)
Lars-Ove Hagberg (v)
Charlotte Cederschiöld (m)
Beslut fattades efter 6 §
6 § Arbetslivsfrågor .................................... 47
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU12
Debatt
Kjell Nilsson (s)
Karl-Erik Persson (v)
Harald Bergström (kds)
Karin Pilsäter (fp)
Beslut ............................................... 58
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU16
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU7
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU12
7 § Bordläggning ...................................... 59
Prot. 1991/92:107
7 maj 1992
61
gotab 41425, Stockholm 1992