Protokoll
1991/92:106
Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:
Interpellation 1991192:154
Till riksdagen
Ingbritt Irhammar har ställt en interpellation till mig om FN:s miljökonfe-
rens i Rio.
Interpellanten och jag har inte kunnat finna en tid för interpellationens
besvarande inom den aktuella fyraveckorsfristen på grund av andra engage-
mang. Vi har därför tillsammans med kammarkansliet träffat en överens-
kommelse om att jag skall svara på interpellationen den 11 maj 1992.
Stockholm den 30 april 1992
Olof Johansson
Interpellation 1991/92:168
Till riksdagen
Håkan Strömberg har ställt en interpellation till mig om returglasanvänd-
ningen.
Interpellanten och jag har inte kunnat finna en tid för interpellationens
besvarande inom den aktuella fyraveckorsfristen på grund av andra engage-
mang. Vi har därför tillsammans med kammarkansliet träffat en överens-
kommelse om att jag skall svara på interpellationen den 18 maj 1992.
Stockholm den 30 april 1992
Olof Johansson
Föredrogs men bordlädes åter
Trafikutskottets betänkanden 1991/92:TU15 och TU16
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1991/92:AU7, AU12 och AU16
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 106
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Vårdnad och
umgänge med
barn m.m.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU33 Skadeståndsansvaret för polishundar (prop. 1991/92:111).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU29 Skadeståndsfrågor.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Talmannen meddelade att lagutskottets betänkanden LU30, LU31 och
LU32 samt näringsutskottets betänkande NU20 skulle avgöras i ett samman-
hang efter avslutad debatt.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU30 Vårdnad och umgänge med barn m.m.
Anf. 1 ELISABETH PERSSON (v):
Fru talman! Jag kommer att beröra två frågor som tas upp i lagutskottets
betänkande 30. Jag vill bölja med en övergripande fråga, nämligen förslaget
om införandet av en barnabalk.
Fru talman! Trots goda intentioner från föräldrar, skola och samhället i
stort är barn ofta utelämnade åt godtycke. De kommer inte sällan i kläm i
föräldrarnas eller andra vuxnas konflikter. Många barn far illa även om deras
materiella behov är tillgodosedda. I rättssammanhang har barn svårt att
komma till tals. Deras legitima behov av att man lyssnar på dem åsidosätts
alltför ofta.
På senare tid har flera rättsfall gjort det uppenbart att lagen sätter barns
behov i andra hand, och att föräldrars eller andra vuxnas intresse och krav
är överordnade barnens. Som exempel kan man nämna en rad vårdnads- och
umgängestvister, faställande av faderskap efter insemination samt flykting-
och asylärenden.
I Danmark är lagar som berör barn samlade i en bprnelov. I den svenska
lagstiftningen finns ingen sådan motsvarighet. De lagar som gäller barn åter-
finns företrädesvis i föräldrabalken. Vad man kallar de lagar som berör barn
säger naturligtvis i och för sig ingenting om lagarnas innebörd eller om sam-
hällets syn på barn och barns rättigheter. Det allvarliga med föräldrabalken
är emellertid att den i allt väsentligt har ett vuxenperspektiv som utgångs-
punkt. Barnens rätt och behov kommer i andra hand. Lagstiftningen släpar
efter. Det blir till att lappa och laga när man skall ge utrymme för den allt
större kunskap om barnaåren och insikt i barns behov som har vuxit fram
under de senaste decennierna. Det finns otaliga exempel på det, även i be-
tänkandet. Det finns brister, och varje år kommer förslag på ändringar till
riksdagen.
Jag tror att man skulle kunna lösa en stor del av dessa problem genom att
omarbeta den svenska lagstiftningen, framför allt de delar av lagar, bl.a. i
föräldrabalken, som har med barns situation att göra. I samband med infö-
randet av en barnlag, eller en barnabalk, skall naturligvis utgångspunkten
vara ett barnperspektiv. Syftet skulle självfallet vara att bättre tillgodose
barns behov. Om vi inte gör det riskerar vi att föräldra- eller vuxenperspek-
tivet bidrar till att konservera barns utsatthet.
Med detta vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets meningsyttring i betän-
kandet.
Sedan några ord om en fråga som närmast gått som en följetong här i riks-
dagen, nämligen frågan om kostnader för umgängesresor. Trots signaler från
riksdagen, uttalanden och uppdrag till utredningar har denna fråga ännu inte
fått sin lösning. Det återkommer ständigt motioner med krav och förslag på
hur problem i samband med kostnader för umgängesresor skall lösas. Från
Vänsterpartiet tror jag att det dess värre är fjärde året vi nödgas upprepa det
här kravet.
Frågan har inte fått sin lösning. En tidigare utredning klarade helt enkelt
inte av detta inom den stipulerade tiden. Trots påstötningar vilar det här
ärendet. Regeringarna - både den föregående och den sittande - har väl upp-
fattat signalerna från lagutskottet om att det nu är hög tid att lösa dessa pro-
blem. Dessvärre har vi inte sett något resultat av detta.
Jag skulle vilja passa på att fråga Holger Gustafsson om det finns någon
utsikt att den sittande regeringen kommer att ta sig an det här ärendet. Det
vore bra att få höra hur långt man har kommit, om inte annat just för att lösa
problemet för de föräldrar som kanske bor långt ifrån varandra. I slutändan
gäller det naturligtvis de barn som kanske på grund av att den här frågan inte
är löst förhindras ett regelbundet umgänge med båda sina föräldrar.
Anf. 2 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Fru talman! I betänkandet har utskottet behandlat ett tjugotal motionsyr-
kanden som rör frågor om vårdnad och umgänge med barn med följande
innehåll. Det gäller en genomgripande översyn av föräldrabalkens regelsys-
tem, utvärdering av bestämmelserna om vårdnad och umgänge, gemensam
nordisk familjelagstiftning, barnens rätt i ett EG-perspektiv, underhållsbi-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Vårdnad och
umgänge med
barn m.m.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Vårdnad och
umgänge med
barn m.m.
drag och underhållsskyldigas situation och kostnader för umgänge och um-
gängesresor. Det gäller vidare barns ställning och inflytande i vårdnads- och
umgängesmål, omprövning av vårdnadsbeslut, talesrätt för mor- och farför-
äldrer när det gäller umgänge med barnbarn, rättegångskostnader i verkstäl-
lighetsmål, sekretesskydd för barn samt förordnande av god man.
Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till lagutskottets hemställan
i betänkande nr 30, vilket innebär avslag på samtliga motionsyrkanden.
Utskottet vill emellertid erinra om att den svenska familjelagstiftningen
sedan början av 1970-talet har varit föremål för en fortlöpande reformering,
främst med syfte att stärka barnens rätt och välbefinnande vid vårdnads- och
umgängestvister.
FN:s barnkonvention godkändes av riksdagen våren 1990 och trädde för
svenskt vidkommande i kraft under hösten 1990. Den innebär att ”barnens
bästa skall komma i främsta rummet”.
1994 är proklamerat som FN:s familjeår, och under 1992 kommer rege-
ringen att tillsätta en ledningsgrupp för de svenska insatserna under famil-
jeåret.
Beträffande föräldrabalkens regelsystem kan vi konstatera att en parla-
mentarisk utredning arbetade under perioden 1977-1987. Den lade fram en
rad förslag av vilka en del har lett till lagstiftning. Utskottet anser att barnens
möjligheter att få ett grundläggande inflytande i vårdnads- och umgänges-
processer bör öka, och enligt vad utskottet erfarit övervägs frågan på depar-
tementet. Utskottet utgår från att regeringen föranstaltar om de åtgärder
som kan anses vara påkallade i syfte att stärka barnens ställning.
Bestämmelserna om vårdnad och umgänge har varit i kraft endast drygt
ett år. Utskottet anser därför att en utvärdering bör anstå en tid för att man
skall vinna mer erfarenhet i dessa frågor.
När det gäller en gemensam nordisk familjelagstiftning har utskottet ingen
annan uppfattning än motionärerna om betydelsen av gemensamma nor-
diska regler. Som redovisas i årets budgetproposition pågår för närvarande
ett nordiskt samarbete för översyn av den internordiska regleringen av äk-
tenskap, vårdnad, adoption och förmyndarskap. Någon ytterligare åtgärd
från riksdagens sida anser utskottet inte erfordras.
Beträffande barnens rätt i ett EG-perspektiv anser utskottet att ett bli-
vande EES-avtal och ett eventuellt svenskt EG-medlemskap i sig knappast
påkallar några omedelbara lagstiftningsåtgärder på familjerättens område.
Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen av samarbetet och tar
de initiativ som förhållandena påkallar.
När det gäller underhållsbidrag och bidragsförskott tillkallades en kom-
mitté på riksdagens begäran 1987. Kommittén avslutade sitt arbete 1990. Be-
tänkandet har remissbehandlats och övervägs nu i regeringskansliet. Enligt
vad utskottet har erfarit är siktet inställt på en proposition till riksdagen hös-
ten 1992, vad avser bidragsförskottssystemet.
Frågan om underhållsbidrag har överlämnats till socialdepartementet för
övervägande i annat sammanhang. En beredningsgrupp tillsattes 1991 med
företrädare för social-, justitie- och finansdepartementet, riksförsäkrings-
verket och socialstyrelsen. I avvaktan på gruppens resultat anser utskottet
att det inte är påkallat med åtgärder från riksdagens sida.
Utskottet anser fortfarande att det är mycket angeläget att frågan om kost-
nader för umgängesresor får en lösning. Med hänsyn till riksdagens tidigare
uttalanden utgår utskottet från att regeringen så snart det kan ske återkom-
mer till riksdagen med ett förslag.
Som svar på den fråga som riktades till mig vill jag säga att jag inte bedö-
mer att det finns någon ovilja eller någon tvekan om att det här skall ske.
Det är emellertid ett ganska svårlöst problem, och det är anledningen till det
dröjsmål som kan uppfattas.
Beträffande barns ställning och inflytande i vårdnads- och umgängesmål
konstaterar utskottet att frågan om att stärka barns ställning för närvarande
övervägs inom justitiedepartementet. Därför är ett tillkännagivande inte er-
forderligt.
Utskottet anser att en samlad bedömning ger vid handen att övervägande
skäl talar för att några ändringar av reglerna om omprövning av vårdnadsbe-
slut inte bör göras.
Utskottet pekar också på att domstolsutredningen har lagt fram förslag
som går ut på att minska möjligheterna till att onödigtvis processa i vård- och
umgängesmål. Utredningen har också föreslagit att frågor om verkställighet
av avgöranden om vårnad av barn och umgänge med barn skall handläggas
av tingsrätterna i stället för länsrätterna.
Beträffande talesrätt för mor- och farföräldrar är utskottets mening att
den nuvarande ordningen, som innebär att socialnämnd genom stämning -
efter utredning och bedömning av om det det är till fördel för barnet - får ta
upp frågan om umgängesrätt med annan person än förälder, är tillfyllest.
Beträffande rättegångskostnader vid verkställighetsmål utgår utskottet
från att frågan om rättegångskostnadernas fördelning kommer att närmare
övervägas i samband med att regeringen efter avslutad remissbehandling tar
ställning till domstolsutredningens förslag. I avvaktan härpå anser utskottet
att några initiativ från riksdagens sida inte är påkallade.
Beträffande sekretesskydd för barn vill utskottet erinra om att det den 1
mars 1991 infördes en särskild regel i föräldrabalken med innebörden att
vårdnadshavaren skall vara skyldig att lämna umgängesföräldern bl.a. så-
dana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget, såvida inte sär-
skilda skäl talar däremot. Det kan t.ex. vara fråga om barnets hälsa, skol-
gång, uppehållsort, feriearbete eller särskilda fritidsintressen. Utskottet an-
ser att effekterna av dessa regler, som varit i kraft i drygt ett år, bör avvaktas
innan reglerna kan utvärderas.
Beträffande förordnande av god man redogör utskottet slutligen för de
krav som ställs i en sådan situation och finner att gällande bestämmelser om
förordnande av god man innebär att den enskildes skyddsbehov är väl tillgo-
dosett. Utskottet utgår också från att JO även fortsättningsvis ägnar dessa
spörsmål uppmärksamhet.
Fru talman! Med dessa motiveringar vill jag, som jag tidigare sagt, yrka
bifall till utskottets hemställan i betänkande nr 30.
Anf. 3 ELISABETH PERSSON (v):
Fru talman! Holger Gustafsson påpekade mycket riktigt att Sverige har
undertecknat FN:s barnkonvention, som i sin övergripande sats säger att
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Vardnad och
umgänge med
barn m.m.
|
Prot. 1991/92:106 6 maj 1992 |
barns behov skall sättas i främsta rummet. Det är naturligtvis bra. När det |
lan.
|
Vårdnad och |
Men den svenska lagstiftningen är ju så att säga inte i takt med exempelvis Jag tror också att nya omständigheter gör att man efter hand när en fråga Det kan ju faktiskt vara så - det är i och för sig en trolig förklaring - att Anf. 4 TALMANNEN: Vi är tacksamma om eventuella ytterligare inlägg görs från bänken, bl.a. Anf. 5 HOLGER GUSTAFSSON (kds): Fru talman! Den svenska bamlagstiftningen är gott och väl i takt med FN:s Att skapa en speciell barnbalk är, som jag och utskottet uppfattar det, mer Anf. 6 ELISABETH PERSSON (v): Fru talman! Det är också innehållet som jag koncentrerar mig på. Jag kan Så sent som den 1 mars 1991 införde riksdagen i föräldrabalken en regel |
|
6 |
Det anser jag vara ett brott mot FN:s barnkonvention. Den säger att ett |
barn har rätt till båda sina föräldrar, och vi har ju i viss mån anpassat vår
lagstiftning till det. Med det här trolleriet talade man helt enkelt om att det
här barnet mycket väl kunde klara sig utan sin mor. Detta är nu också före-
mål för behandling och kommer sannolikt att ändras.
Det finns dess värre en rad exempel på att just avsaknaden av barnper-
spektiv i den svenska lagstiftningen sätter den vuxnes behov i första hand.
Barn far illa även här i Sverige. Sexuella övergrepp har uppmärksammats
alltmer på sistone, även om antalet inte har ökat. Barn behandlas i vissa fall
mer eller mindre som om de vore föräldrarnas egendom. Exempelvis i vård-
nadstvister har barn under tolv år ingen talan. Barn blir inte trodda och har
svårt att komma till tals. Det är nästan alltid så att man lyssnar mer och sätter
större tilltro till den vuxne än till barnet.
Men barn är som sagt ingen egendom. Barn är individer med rätt att växa
upp i ett samhälle som tillgodoser deras behov på alla områden. Jag menar
självfallet att syftet med en omarbetning av lagen inte skall vara bara for-
mellt utan det skall vara att införa ett barnperspektiv. Det gäller alltså just
innehållet.
Anf. 7 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Fru talman! Jag är inte beredd att ta upp en debatt om någonting annat än
vad motionerna omfattar. När det gäller olovligt bortförande av barn kan jag
erinra om utskottets ambitioner. Vi hade i går en heldag när vi behandlade
de här frågorna i en offentlig hearing, just därför att vi ser det som ett stort
problemområde. De frågorna kommer dessutom upp till debatt igen senare
under maj månad. Jag ber att få återkomma då.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU31 Ändring i jordabalken (prop. 1991/92:110).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1991/92:LU32 Äktenskaps- och sambofrågor.
Anf. 8 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag ber att få börja med att yrka bifall till den socialdemokra-
tiska reservation som är fogad till betänkandet. Den handlar om det registre-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
rade partnerskapet för homosexuella. Men jag vill inledningsvis säga några
ord om en sak som utskottet är enigt om i sin skrivning, nämligen att riksda-
gen skall ge regeringen till känna att det nu kan vara dags att göra en utvärde-
ring av sambolagen. Redan vid lagens tillkomst och när den trädde i kraft
den 1 januari 1988 diskuterades - som vi i regel gör när det gäller svensk
lagstiftning - att vi efter en tid skulle se över den, och saken har sedan disku-
terats av och till.
Jag tycker det finns anledning att påpeka, åtminstone från den socialde-
mokratiska delen av lagutskottet, att det är en utvärdering vi är ute efter.
Det faktum att det är en kds-motion som ligger till grund för reservationsyr-
kandet om ett tillkännagivande kan leda - och jag vet att så redan har skett -
till missförstånd, därför att den här kds-motionen i grunden ifrågasätter hela
sambolagen. Missförstånd har alltså uppstått, om att vi i utskottet skulle vara
eniga om att ifrågasätta lagen och vilja ompröva den. Men det är åtminstone
inte den socialdemokratiska utgångspunkten för en utvärdering.
Så till den sakfråga som vi behandlar i vår reservation, nämligen att vi
tycker att det finns skäl att riksdagen gör ett principuttalande när det gäller
ett registrerat partnerskap för homosexuella. Jag vet inte om man behöver
beskriva sakfrågan så särskilt mycket för ledamöterna i den här kammaren.
Vi kan bara konstatera det faktum att sambolagen omfattar både hetero-
sexuella och homosexuella relationer, men i en heterosexuell relation har
man ju möjligheten att förstärka det familjerättsliga skyddet genom att ingå
äktenskap. Någon sådan möjlighet har inte de homosexuella. Därför har det
rests enligt min mening fullt rimliga krav på att homosexuella skall kunna
registrera sitt partnerskap och på att samhället även erbjuder en lösning som
ligger i linje med ett förstärkt skydd.
Frågan är ju föremål för utredning i en kommitté, och detta lutar sig den
borgerliga majoriteten i utskottet mot. Kruxet är bara att utredandet drar ut
på tiden. Som vi har påpekat i reservationen var det meningen att kommittén
skulle slutföra sitt arbete under första halvåret i år. Nu vet vi att man har fått
anstånd till den 20 december 1992, och det finns tecken på att arbetet t.o.m.
blir mer utdraget än så. Detta är allvarligt, därför att från det att det har
funnits en möjlighet att vi ändå skulle kunna få en lag som trädde i kraft i
början på 1993 ser vi nu framför oss att ikraftträdandet troligen kan ske först
1994 och kanske ännu senare. Då tycker vi att det är rimligt att riksdagen
hjälper till med ett påskyndande - inte bara genom att uttala att vi vill att
regeringen skyndsamt handlägger frågan, utan det vore på tiden att riksda-
gen gör ett principuttalande. Om det finns en majoritet i kammaren för ett
registrerat partnerskap vore det kanske bra för utredningen att få reda på
det. Då behövde man inte ägna månad efter månad åt att utreda om vi skall
ha ett sådant partnerskap, utan man skulle kunna sätta i gång med den lag-
tekniska utformningen av det registrerade partnerskapet.
Det andra skälet till att vi tycker att det nu är dags att göra ett principutta-
lande är att riksdagen har en ny sammansättning. Finns det majoritet eller
inte? Det har kommit in ett parti till i riksdagen som uppenbarligen är emot
ett sådant här partnerskap, men det finns också delade meningar i flera par-
tier. Om det inte finns en majoritet, vilket jag såg i en tidningsuppgift härom
dagen att kds-ledamoten i utredningen trodde, kanske det vore bra att få
reda på det också. Vad är det då för idé att sitta och utreda?
Som betänkandet nu är utformat får vi inte reda på detta, för även om den
socialdemokratiska reservationen faller i omröstningen, så begraver man
frågan i ett fortsatt utredande och säger varken bä eller bu. Men det finns
ändå för dem - det gäller inte minst folkpartister och centerpartister i kam-
maren - som jag vet livligt förespråkar ett registrerat partnerskap nu möjlig-
het att markera sin uppfattning genom att rösta för den socialdemokratiska
reservationen.
Anf. 9 ELISABETH PERSSON (v):
Fru talman! Först vill jag be om tillstånd att kanske dra över litet på den
utsatta tiden. Jag inser att mitt anförande kommer att ta något längre tid än
jag hade anmält.
Den viktigaste punkten i betänkandet om äktenskaps- och sambofrågor är
naturligtvis frågan om partnerskap. Men en annan sak tas också upp, och jag
skulle vilja bölja med den för att sedan återkomma till partnerskapsfrågan.
Det gäller förslaget om en ändring av namnlagen. Utskottet erinrar i be-
tänkandet om att reglerna i 1982 års namnlag bygger på en omsorgsfull av-
vägning mellan å ena sidan intresset av en namnstabilitet och å andra sidan
den enskildes önskemål om att själv få bestämma vilket namn han eller hon
skall bära. Utskottet anser att det måste krävas starka skäl för att man i något
mer väsentligt avseende skall frångå den nuvarande ordningen.
Fru talman! Det finns några här i kammaren och många fler utanför kam-
maren som verkligen anser att det finns synnerligen starka skäl för en föränd-
ring av namnlagen. Jag själv, Charlotte Cederschiöld från Moderata sam-
lingspartiet och, som sagt, många med oss utanför riksdagen menar att den
svenska namnordningen med mellannamn - mellan förnamn och efter-
namn - skapar mycket stor förvirring inte bara här i landet utan i all synner-
het utomlands. Eftersom mellannamnen på grund av sin karaktär uppfattas
som efternamn uppstår det allt som oftast tvekan om vilket av namnen som
egentligen är efternamnet. Det är ju så nu för tiden att allt fler svenskar reser
utomlands för att arbeta, för att delta i konferenser eller för att vara med på
studiebesök, och det uppstår ofta missförstånd om vad folk som bär mellan-
namn egentligen heter. För att åskådliggöra detta vill jag ta ett exempel.
Antag att en konferensplats är bokad i Bryssel för en kvinna som heter
Anna-Karin Johansson-Björk. Johansson är ett mellannamn, Björk är ett
efternamn. Till vardags, i jobbet och i familjen kallas Anna-Karin för Kajsa,
och eftersom mellannamnet Johansson är litet omständligt får hon oftast
heta Kajsa Björk. Björk är ju också hennes efternamn, så det är inget fel i
detta. Hon är alltså känd under namnet Kajsa Björk. Nu anmäls hon av sin
arbetsgivare, som känner henne under det här namnet, till konferensen i
Bryssel. Så kommer hon dit och visar upp sitt pass eller annan legitimation,
där hennes namn ordentligt är utskrivet, och då uppstår problemen. Nere i
Bryssel utgår man nämligen från att Johansson är hennes egentliga efter-
namn.
Eftersom det ofta är trångt om plats där man skall skriva namnet får hon
heta Anna Johansson. Det är ju ganska långt från Kajsa Björk, som hon är
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
10
van att heta. Detta beror på att vi placerar mellannamnet mellan för- och
efternamnet. Vi får inte placera det var vi vill; det skall vara på det här viset.
Den logiska ordningen, att det som kommer först är viktigast, gäller inte.
När vi kommer utanför Sveriges gränser är förvirringen legio på grund av
detta.
Jag, och många med mig, tycker att det här är ett mycket starkt skäl för
att omarbeta namnlagen och låta folk få heta vad de vill. Man bör släppa på
regeln för placeringen av mellannamnet och återgå till den gamla ordningen
med ett tilläggsnamn som placeras efter.
Ett annat skäl för att slopa krånglet med namnbyte är att det faktiskt inte
skulle kosta samhället någonting. Det skulle heller inte innebära någon sär-
skilt stor omvälvning att låta människor bestämma mer själva. Man skulle
undvika en massa byråkratiskt krångel. Nu är det i vissa fall t.o.m. omöjligt
att få göra en stavningsändring - att ändra Karlsson till Karlson - om man
tidigare har fått en namnändring gjord på patent- och registreringsverket.
Allt detta krångel skulle upphöra om människor fick rätt att bestämma litet
mer själva.
Jag skall inte uppehålla mig längre vid detta. Jag hänvisar till motionerna,
den av Charlotte Cederschiöld och den av mig, som tillsammans på ett ut-
märkt sätt förklarar vilka problemen är och argumenterar för en ändring.
I moderatmotionen tas det upp en del andra knepigheter i den svenska
namnlagen, nämligen frågan om patronymikon och metronymikon. För att
förklara vad det är skulle jag behöva ett blädderblock och gott om tid. Men
för att spara tid för kammarens ledamöter tänker jag inte anföra fler skäl
utan hänvisar till motionerna. Ni hinner läsa dem före voteringen, ärade le-
damöter. Jag tror att alla därefter kommer att inse vikten av en översyn av
namnlagen och rösta för Vänsterpartiets meningsyttring. Jag tycker att det
vore trevligt om ändringen av namnlagen inte bara blev en affär för nordis-
terna eller finsmakarna i kammaren.
Fru talman! Nu ett tvärt kast till frågan om registrerat partnerskap. För
exakt ett år sedan hade riksdagen möjlighet att uttala sig för ett principbeslut
för införande av partnerskap för homosexuella - i riksdagen fanns då en ma-
joritet för registrerat partnerskap - men man gjorde inte det. Motiveringen
den gången var att den av den dåvarande socialdemokratiska regeringen just
beslutat att utredningen om registrerat partnerskap skulle utreda frågan.
Nu har vi återigen möjlighet att fatta ett principbeslut. Utskottsmajorite-
ten motsätter sig detta och jag befarar att riksdagen kommer att följa ut-
skottsmajoritetens linje. Motiveringen är även nu utredningen om partner-
skap; ett skäl för att inte ta ett principbeslut nu är att man förmodar att utred-
ningen kommer att lägga fram ett betänkande i höst.
Upplysningsvis vill jag påpeka att det inte finns någonting som tyder på
att kommittén kommer att vara beredd att lägga fram något betänkande i
höst; det kommer att ta betydligt längre tid. Det har visat sig att de direktiv
som den förra regeringen formulerade var betydligt mer omfattande, bl.a.
vad beträffar äktenskapets rättsverkningar, än man först trodde.
Fru talman! Jag beklagar att Maj-Lis Lööw inte gick på Vänsterpartiets
linje förra året och argumenterade för det här principbeslutet på samma sätt
då som hon gör nu. Om vi hade fattat beslutet då, hade vi undvikit den här
förhalningen av beslutet om partnerskap, och vi hade faktiskt också kunnat
ändra på utredningens direktiv så att vi hade sluppit utredningstekniska skäl
till fördröjningen.
Fru talman! Ett registrerat partnerskap belastar inte statskassan och inte
någon annan kassa heller. Det tvingar ingen. Det förändrar inte de hetero-
sexuellas möjligheter att välja mellan att leva ensamma, ingå samboförhål-
lande eller att gifta sig. Det gör inte fler människor homosexuella, om nu
någon till äventyrs skulle tro det. Men att förbjuda de homosexuella att ingå
ett registrerat partnerskap, gör ju inte heller någon som är homosexuell till
heterosexuell - om nu någon skulle tro det. Att förbjuda homosexuella att
registrera sitt partnerskap eller fördröja införandet av den rätten, innebär
bara att samhället fortsätter sin diskriminering av de homosexuella. Det för-
ändrar ingenting när det gäller de andra punkterna.
Fru talman! Jag anser att det är på tiden att Sveriges riksdag går i bräschen
och undanröjer möjligheterna till diskriminering av en grupp medborgare i
samhället, och fattar ett principbeslut om registrerat partnerskap.
Anf. 10 MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara upplysa Elisabeth Persson om att det som skiljer
förra året från i år är att det då var tämligen, för att inte säga fullständigt,
klart att det fanns en majoritet i kammaren. Uppdraget till utredningen var
att lägga fram ett förslag. I dag ifrågasätts ju detta av delar av den majoritet
i kammaren som bildar regeringsunderlag.
Att utredningen nu förhalas tror jag inte alls beror på att direktiven skulle
vara så krångliga. Det finns naturligtvis en inbyggd konflikt mellan rege-
ringspartierna när det gäller den här frågan.
Anf. 11 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att det är så viktigt att stå och gruffa med Maj-
Lis Lööw om direktiven till kommittén. Jag konstaterar bara att om Social-
demokraterna verkligen hade velat ha ett registrerat partnerskap så missade
man den chansen förra året när det, percis som Maj-Lis Lööw sade, fanns en
tydlig majoritet i riksdagen för detta. Jag beklagar verkligen att det är på det
viset, men hoppas naturligtvis att riksdagen inte upprepar detta i dag, utan
går på reservationen.
Från Vänsterpartiet har vi inte formulerat någon annan meningsyttring.
Vi ställer oss bakom den socialdemokratiska reservationen och jag hoppas
verkligen att kammarens ledmöter - de som vet att de ställer sig bakom infö-
randet av registrerat partnerskap - oberoende av partifärg stöder reservatio-
nen så att vi inte upprepar begångna misstag. Om det inte blir så kan jag
inte tolka det på något annat sätt än att det är ett sätt att ytterligare förhala
frågan.
Anf. 12 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Fru talman! I betänkandet har utskottet behandlat ett tiotal motioner som
rör frågor om äktenskaps- och sambofrågor med följande innehåll:
- medling mellan makar,
- lagfart på fast egendom mellan makar,
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
11
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
12
- pensionsrättigheter vid bodelning,
- utvärdering av lagen om sambors gemensamma hem,
- registrerat partnerskap,
- namnfrågor.
Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till lagutskottets hemställan
i betänkande nr 32.
Utskottet vill erinra om att efter en rad delreformer under de två senaste
årtiondena, beslutade riksdagen i april 1987 att giftermålsbalken skulle er-
sättas med en ny balk, äktenskapsbalken. I samband därmed beslöt riksda-
gen också om genomförande av lagen om sambors gemensamma hem, den
s.k. sambolagen, och om viktiga ändringar i ärvdabalken. Syftet med änd-
ringarna i ärvdabalken var att skapa möjligheter för den efterlevande maken
att få ärva den avlidne makens kvarlåtenskap och därmed kunna sitta kvar i
orubbat bo.
Vad beträffar medling mellan makar anser utskottet dock inte att behovet
av stödåtgärder bör tillgodoses genom ett återinförande av den obligatoriska
medlingen. Enligt utskottets mening erbjuder den frivilliga familjerådgiv-
ningen väsentliga fördelar för människor som vill lösa konflikter. Utskottet
vill också peka på värdet av de stöd- och hjälpinsatser som ideella organisa-
tioner kan erbjuda som komplement till familjerådgivningen.
Beträffande lagfart på fast egendom mellan makar anser utskottet att ett
tillgodoseende av motionärens önskemål skulle kräva så genomgripande för-
ändringar av det nuvarande regelsystemet att utskottet inte är berett att för-
orda dessa. Utskottet vill påpeka att makarna också har möjlighet att genom
dom få fastslaget att den ena maken har samäganderätt till en fastighet som
lagfarits i den andre makens namn.
Beträffande pensionsrättigheter vid bodelning anser utskottet att det be-
redningsarbete som pågår inom regeringskansliet rörande den allmänna
pensionen bör avvaktas. Med hänsyn till vad som anförts i pensionsbered-
ningens betänkande utgår utskottet från att behovet av eventuella föränd-
ringar i äktenskapsbalken kommer att övervägas under detta arbete. Någon
riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionen anser utskottet inte
vara påkallad.
Beträffande utvärdering av lagen om sambors gemensamma hem anser ut-
skottet att det är angeläget att effekterna av lagstiftningen systematiskt ut-
värderas och följs upp från statsmakternas sida. Det som anförs i motionen
har tillgodosetts såvitt avser lagen om homosexuella sambor. Enligt utskot-
tets mening är det angeläget att en utvärdering nu också kommer till stånd
beträffande sambolagen för heterosexuella. Utskottet anser att det bör an-
komma på regeringen att bestämma i vilket sammanhang och under vilka
former en sådan utvärdering skall ske.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion L408 ge rege-
ringen till känna som sin mening.
Beträffande registrerat partnerskap anser utskottet, helt i linje med sin
inställning till frågan våren 1990, att resultatet av det arbete som bedrivs
inom kommittén om registrerat partnerskap bör avvaktas. Några tungt vä-
gande skäl att avvika från den angelägna principen att den sittande kommit-
tén får arbeta färdigt, har inte framförts i utskottsarbetet och, enligt min me-
ning, inte heller i Socialdemokraternas reservation. Riksdagen bör således
inte genom några uttalanden i saken föregripa kommitténs överväganden.
Beträffande namnlagen anser utskottet att reglerna i 1982 års namnlag
bygger på en omsorgsfull avvägning mellan å ena sidan intresset av namnsta-
bilitet och å andra sidan den enskildes önskemål om att själv få bestämma
vilket namn han eller hon skall bära. Utskottet kan därför inte finna någon
ändring av namnlagen i detta hänseende vara påkallad.
Fru talman! Med dessa motiveringar vill jag yrka bifall till utskottets hem-
ställan beträffande lagutskottets betänkande nr 32, vilket innebär ett tillkän-
nagivande för motion L408 och avslag på övriga motioner.
Anf. 13 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Att vara homosexuell i dagens Sverige kan många gånger vara
rätt tufft. Det finns fortfarande många fördomar som drabbar män och kvin-
nor som anser sig vara homosexuella och som vill leva i kärleksförhållanden
med personer av samma kön.
Visst har det på många sätt blivit lättare att leva öppet som homosexuell.
Det långsiktiga arbetet med att bryta fördomar böljar nu ge resultat. Ett
tecken på det är att man i olika opinionsundersökningar kan märka en mer
fördomsfri inställning till homosexualitet.
Ganska nyligen gjordes av Förenade landsortstidningar en opinionsunder-
sökning bland ungefär 1 000 personer. Nästan hälften av de tillfrågade i un-
dersökningen tyckte att homosexuella t.o.m. skulle få gifta sig.
Jag själv är ett exempel på detta. Att jag som öppen homosexuell kunnat
bli invald i Sveriges riksdag visar att toleransen mot människor som kan be-
traktas som litet annorlunda har blivit större.
Att förändra människors synsätt och fördomar är en långsam process. Pre-
cis som Karl Marx en gång skrev att arbetarklassens frigörelse måste vara
dess eget verk, handlar det för de homosexuella här i landet om att själva
ta det största ansvaret för att öka toleransen och bryta ner fördomar mot
homosexuella.
Men visst kan de parlamentariska organen i Sverige bidra. Riksdagens ut-
talande i början av 70-talet om att homosexuell samlevnad var en lika accep-
tabel samlevnadsform som heterosexuell sådan, har varit ett ovärderligt stöd
för landets homosexuella. På samma sätt har införandet av en sambolagstift-
ning och undanröjandet av vissa diskriminerande regler bidragit till att un-
derlätta för den homosexuella gruppen i Sverige.
Givetvis skall man inte överdriva riksdagens opinionsmässiga och för-
domsbrytande betydelse, men en viss betydelse har riksdagen i alla fall haft.
Det kanske viktigaste är dock att riksdagen med sin möjlighet att stifta
lagar och anslå ekonomiska resurser på alla sätt försöker underlätta männi-
skors samlevnad, att göra det så enkelt som möjligt för den som väljer att
leva i ett heterosexuellt förhållande eller i ett homosexuellt förhållande.
För heterosexuella har riksdagen genom äktenskapslagstiftningen betyd-
ligt förenklat samlevnaden. Genom äktenskapet kommer det heterosexuella
paret i ett slag i åtnjutande av en mängd juridiska rättigheter och skyldighe-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
13
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
ter. Arvsrätten regleras, klara regler finns för separation, tydliga regler finns
för efterlevandeförmåner samt för samhälleliga bidrag av olika slag.
För den som väljer att leva i ett homosexuellt förhållande är det i dag be-
tydligt mer komplicerat. I stället för att kunna ingå ett registrerat partner-
skap måste det homosexuella paret ägna mycken tid och lägga ner mycket
pengar på att skriva avtal på en rad områden. På vissa områden är detta hel-
ler inte ens möjligt, exempelvis när det gäller vissa statliga och kommunala
förmåner och bidrag. Man kan fråga sig varför homosexuella par skall för-
vägras möjligheten att i en paketlösning kunna reglera sin samlevnad, precis
som heterosexuella kan.
Som jag ser det bör riksdagen förhålla sig neutral till de olika samlevnads-
former som individerna i vårt land väljer att leva i. Vad riksdagen däremot
skall göra är att så långt som möjligt underlätta denna samlevnad genom lag-
stiftning och andra regler.
Frågan om införande av registrerat partnerskap för homosexuella har dis-
kuterats i denna kammare vid många tillfällen. I mitten av 80-talet gjordes
en stor utredning, Homosexuella och samhället, som resulterade i en rad re-
geringsförslag. "tyvärr lade man inte då fram förslag om registrerat partner-
skap - vi fick i stället en sambolag. Vid ett flertal tillfällen därefter har riks-
dagen diskuterat den här frågan, och inget har hänt.
Den förra regeringen tillsatte en utredning, som fick utreda frågan. Utred-
ningen pågår fortfarande. Ett mindre problem med den är, som flera andra
talare har påpekat, att den har fått så knapphändiga resurser att den med
största sannolikhet kommer att bli mycket kraftigt försenad.
Det stora problemet i dag när det gäller frågan om registrerat partnerskap
är den sammansättning regeringen har. Risken är mycket stor att den nuva-
rande regeringen aldrig kommmer att lägga fram ett lagförslag om registre-
rat partnerskap för homosexuella. Kds har i många sammanhang markerat
sin konservativa - jag skulle vilja säga reaktionära - inställning i den här frå-
gan, och man kommer säkerligen att göra allt för att i regeringen stoppa allt
som kan underlätta och förenkla den homosexuella samlevnaden.
Till Holger Gustafsson skulle jag vilja säga, att det tunga skälet för att i
dag göra ett principuttalande om ett införande av registrerat partnerskap är
kds och det partiets motstånd mot den typen av lagstiftning.
Det är därför oerhört viktigt att riksdagen i dag gör ett principuttalande.
Då blir regeringen, även om kds ingår där, tvungen att lägga fram ett sådant
förslag till riksdagen.
Att registrerat partnerskap införs är oerhört viktigt för den stora homo-
sexuella gruppen i Sverige, främst därför att det ur juridisk synpunkt gör det
mycket lättare för homosexuella att lagmässigt reglera sin samlevnad men
också för att det har en viss symbolisk betydelse.
I Danmark, som för flera år sedan införde denna typ av giftermål för ho-
mosexuella, är erfarenheterna bara positiva. Det har blivit enklare juridiskt,
och det har också fungerat som en fördomsbrytare.
I Norge deklarerade regeringen i går att man kommer att lägga fram ett
förslag om registrerat partnerskap.
I Finland har nyligen en utredning slutförts som föreslår införande av regi-
14
strerat partnerskap. Den enda som har reserverat sig i den utredningen är
kyrkans representant.
I Sverige förhalar och förhalar vi frågan, och med tanke på den politiska
situationen i vår regering verkar det som om frågan skjuts på obestämd fram-
tid. Det vore olyckligt både för de homosexuella i Sverige och för våra ambi-
tioner att i de nordiska länderna ha en likartad lagstiftning.
Utskottsmajoriteten säger att man vill avvakta den pågående utredningen.
Socialdemokrater och vänsterpartister vill att vi gör ett uttalande redan i
dag. Visst hör det till ovanligheterna att man föregår en sittande utredning,
men i den här så principiellt viktiga frågan och med tanke på den politiska
låsning som uppenbarligen finns inom regeringen och som gör att frågan ris-
kerar skjutas många år framåt i tiden, kanske ända till slutet av 90-talet, an-
ser i alla fall jag det befogat att bryta mot denna regel. Riksdagen kan redan
nu ta ställning i principfrågan, och utredningen och dess jurister får därefter
utarbeta nödvändiga lagtexter.
Vad som är märkligt i det utskottsbetänkande som behandlas i dag är att
de olika partierna som ingår i majoriteten inte deklarerar sin principiella in-
ställning. Jag skulle därför vilja fråga representanter för Moderaterna, Folk-
partiet, Centern och även Ny demokrati vilken deras inställning i principfrå-
gan är. Det framgår inte av betänkandet. Jag tror också att det vore intres-
sant för allmänheten att få reda på vilka partier i Sveriges riksdag som är för
resp, emot registrerat partnerskap.
Jag måste också säga att det hade varit intressant om utredningens folk-
partistiske ordförande hade deltagit i debatten i dag. Men det kanske finns
andra representanter för Folkpartiet här som kan svara på en del frågor. Den
fråga jag först och främst skulle vilja ställa är följande. Folkpartiet har ju på
sitt landsmöte ställt sig bakom kravet på registrerat partnerskap. Kan man
garantera att den borgerliga regeringen verkligen kommer att lägga fram ett
lagförslag om registrerat partnerskap?
Fru talman! För oss som är homosexuella är frågan om registrerat partner-
skap oerhört viktig. En sådan lag skulle på ett enkelt sätt underlätta för oss
när vi väljer att leva samman med en person av samma kön. Vår trygghet vid
sjukdom, dödsfall och andra besvärliga situationer i livet skulle öka rejält.
Ett införande av registrerat partnerskap skulle också för oss vara en viktig
markering från statsmakternas sida av att vår kärlek är lika mycket värd som
andras kärlek.
Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen.
Anf. 14 CHRISTINA LINDERHOLM (c):
Fru talman! Jag vill betona att det är ett personligt ställningstagande som
jag nu kommer att redovisa. Det jag vill ta upp är en fråga som ingår som en
del i det betänkande som rör äktenskaps- och sambofrågor. I den fråga jag
tar upp skulle det vara lätt att göra en lång utläggning om alla människors
lika rätt och värde och om varför Fru Justitia avbildas med en bindel för ögo-
nen. Jag tänker emellertid avstå från det, fru talman.
Däremot vill jag beklaga att den utredning som tillsattes för att ta ställning
till om en lagstiftning om registrerat partnerskap bör införas i Sverige inte
tycks vara i stånd att komma till skott.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
15
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
16
Tvärtom har man begärt ytterligare utredningsresurser eller förlängd tid
för att fundera. Över vad då? Skall man fundera över om man skall tillåta
vuxna människor av samma kön att leva ihop? Det förekommer ju faktiskt
redan. I och med att sambolagen till vissa delar även omfattar homosexuella
finns redan ett erkännande av att sådant förekommer. Man hänvisar i betän-
kandet till kontakterna med övriga nordiska länder som skäl för att fortsätta
att utreda, men det behöver faktiskt inte ta ett år. Nej, naturligtvis finns det
andra skäl för fördröjningen. Det här är en svår fråga för många att hantera.
Det handlar om känslor, kanske också om fördomar och myter.
Alla har vi våra egna fördomar. Vi bär med oss många nedärvda åsikter,
normer och värderingar. Det är naturligt. Men när vi sitter i den här kamma-
ren och skall fatta beslut, måste vi vara så objektiva som möjligt. Riksdagen
har tagit klar ställning mot diskriminering av minoriteter. Det finns skydd
för dem i grundlagen. Det borde naturligtvis även gälla för homosexuella,
men det är en annan diskussion. Jag kan inte se att det finns skäl till att ytter-
ligare fördröja en lagstiftning om rätt till registrerat pamerskap, som skulle
kunna undanröja annan diskriminerande lagstiftning för just den här grup-
pen.
Det är inte bra att riksdagen skickar ut signaler om att det är skillnad på
människor bara därför att man valt olika livsstilar. Jag skulle välkomna ett
ställningstagande som visade att alla vuxna människor har frihet att leva sitt
privatliv på det sätt man själv vill. Det är ju en möjlighet, inte ett tvång, att
ha rätt att registrera sitt partnerskap. I stället tvingas en minoritet att stän-
digt försvara sin livsstil. Människor är olika, men det är inte skäl för att en
grupp, de homosexuella, inte skall kunna välja sin sammanboendeform.
Ett principbeslut som möjliggör ett registrerat partnerskap mellan homo-
sexuella skulle förenkla övrig lagstiftning och förhindra särbestämmelser,
tillägg och annat som endast markerar utanförskap för människor som för-
utom sin sexualitet har samma bekymmer, glädjeämnen, likheter och olikhe-
ter som alla vi andra. Detta ständiga utpekande lägger grunden för ett fort-
satt synsätt att det är tillåtet att döma människor för något som betraktas
som annorlunda.
Nej, jag skulle önska att riksdagen i dag tar ställning och säger: Sluta ut-
reda! Låt oss visa att vi inte tillåter diskriminering i någon form på grund av
ras, religion eller sexuell läggning. Det kan vi göra och slå undan föttema
för dem som anser sig ha rätt att diskriminera.
Det jag sagt, fru talman, är skälet till att jag för egen del anser att det i
den här frågan finns starka skäl att frångå praxis, att vänta på att en utred-
ning slutför sitt arbete. Jag kommer därför att rösta för reservationen i be-
tänkandet, vilken i sak sammanfaller med yrkande 6 i min motion.
Anf. 15 INGVAR SVENSSON (kds):
Fru talman! Först vill jag uttala min stora tillfredsställelse över att lagut-
skottet enhälligt har ställt sig bakom min motion om utvärdering av sambola-
gen. Jag vet att det tillhör ovanligheterna att nya ledamöter så snabbt vinner
gehör för enskilda motioner. Det har sagts mig att det kan ta åtta nio år i
genomsnitt. Jag är som sagt glad, om nu riksdagen fullföljer lagutskottets
förslag.
Samtidigt är jag, Maj-Lis Lööw, fullständigt medveten om att lagutskot-
tets tillstyrkande gäller själva motionsyrkandet, inte resonemanget i bröd-
texten i dess helhet. Det har jag också sagt till medierna när de frågat mig
om denna sak.
Alltsedan jag böljade mitt politiska engagemang för 28 år sedan har jag
med stor uppmärksamhet följt familjelagstiftningens utveckling. De
Klingska direktiven till familjelagssakkunniga 1969 innebar ett trendbrott i
synen på den svenska familjerätten. Den s.k. neutralitetslinjen utvecklades
successivt och fullföljdes med riksdagens beslut 1987 om en ny äktenskaps-
balk och de båda sambolagarna.
Den familjepolitiska debatt som drevs i mitten på 6O-talet av t.ex. Barbro
Backberger och Per Gahrton har alltså följts upp av lagstiftaren. I dag är
situationen litet annorlunda. Barnens situation har uppvärderats, och allt
fler inser att familjestabilitet är något positivt och eftersträvansvärt, något
som kommer hela samhället till godo.
Det traditionella äktenskapet och lagstiftningen kring det har ursprungli-
gen byggt på ett familjebegrepp. Kring det har det av naturliga skäl också
utvecklats en aura av värden och värderingar. Det har skapats normativa
övertoner kring begreppet äktenskap. Äktenskapet uppfattas därför troligen
mer som symbol i dag än vad de faktiska juridiska reglerna kan ge anledning
till. Familjebegreppet har ju i det närmaste lyfts ur äktenskapslagstiftningen
i den meningen att barnens situation behandlas i andra lagar. Dessutom har
äktenskapets ställning försvagats genom tillkomsten av sambolagen. I juri-
disk mening är äktenskapet i dag likställt med vilket juridiskt avtal som helst.
Enligt mitt synsätt var införandet av sambolagarna ett steg i fel riktning.
Det försämrade rättssymmetrin och gav människor en känsla av att vara juri-
diskt skyddade. Samtidigt innebar det ett slags kollektivanslutning. Sam-
boende par kan undvika sambolagens effekt endast genom att antingen ingå
äktenskap eller genom skriftligt avtal upphäva lagens regler. Dessutom fast-
ställs samboförhållanden i juridisk mening av tingsrätt först sedan de upp-
lösts. Det är också en konstifikation.
Det är alltså mycket bra att ett enhälligt utskott nu har insett att det finns
tillräckliga skäl för att göra en utvärdering av sambolagens effekter. Är lagen
relevant, och har den fått den effekt som den avsågs att få?
Fru talman! Det kommer att bli spännande att följa denna utvärdering
framöver.
Fru talman! Jag kan dock inte låta bli att notera Socialdemokraternas age-
rande i frågan om registrerat partnerskap kontra synen på utvärderingen. I
reservationen vill de att riksdagen ställer sig bakom det något märkliga utta-
landet att en lag om registrerat partnerskap för homosexuella bör införas och
föregriper därmed kommitténs arbete. Samtidigt har alltså Socialdemokra-
terna ställt sig bakom att den sittande kommittén skall fullfölja en utvärde-
ring av sambolagen för homosexuella. Varför skall man genomföra en utvär-
dering, om riksdagen samtidigt skall låsa kommitténs arbete? Då är inte
kommittén fri att dra några slutsatser av en utvärdering.
Fru talman! Med det sagda yrkar jag bifall till lagutskottets hemställan i
dess helhet.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 106
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
18
Anf. 16 MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Fru talman! Får jag påpeka för den gode motionären att det faktiskt inte
är fråga om att på något vis ställa dessa två saker parallellt. När lagutskottet
blev enigt om ett tillkännagivande av en utvärdering av sambolagen, sade vi
också uttryckligen och i enighet att vi vill understryka att utvärderingen inte
får leda till att det pågående utredningsarbetet rörande registrerat partner-
skap försenas.
Anf. 17 INGVAR SVENSSON (kds) replik:
Fru talman! Det är konstigt att man accepterar att kommittén fortsätter
med en utvärdering av sambolagen för homosexuella men sedan vill låsa
kommitténs arbete med ett mycket distinkt uttalande från riksdagens sida.
Då är man inte fri att dra några slutsatser av utvärderingen. Det är vad jag
försökte påpeka i mitt inlägg.
Anf. 18 KENT CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag skulle givetvis vilja ställa frågan till Ingvar Svensson från
kds, som i olika sammanhang, inte bara i riksdagen, uttalat sig om registrerat
partnerskap, om han principiellt ställer upp på tanken att olika typer av sam-
levnadsformer skall kunna få den paketlösning som äktenskapet trots allt in-
nebär och som ett registrerat partnerskap skulle innebära. Det borde för
kds, som verkar väldigt negativt till sambolagstiftningen, vara en ganska lo-
gisk följd att ändå ge människor möjlighet att få leva i ett parförhållande,
oavsett om det är med en person av motsatt kön eller en person med samma
kön. Då skulle man få den stabilitet och den enkla lösning som ett registrerat
partnerskap innebär.
Det förvånar mig att varken Ingvar Svensson för kds eller andra partier
här i riksdagen klart och tydligt deklarerar var de står i sakfrågan. Men jag
tror att jag har uppfattat kds rätt: kds har en mycket negativ inställning till
homosexuella och homosexuell samlevnad.
Anf. 19 INGVAR SVENSSON (kds) replik:
Fru talman! Det är riktigt att frivilliga avtal är mycket bättre än den kol-
lektivanslutningsprincip som finns i sambolagarna. Paketlösningar kan dis-
kuteras av flera olika skäl, men jag vill inte förlänga debatten alltför mycket.
Det finns ju flera grupper som kan tänka sig paketlösningar och står i kö för
sådana. Man kan tänka sig sammanlevande syskon som delar en hushållsge-
menskap, där det alltså inte finns någon sexuell relation. Man kan också
tänka sig att de muslimska grupperna framöver kanske vill ha ett lagstift-
ningspaket där polygami tillåts. Det finns alltså ett principiellt synsätt bakom
vår negativism mot registrerat partnerskap som har mycket rationella grun-
der.
Anf. 20 KENT CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det Ingvar Svensson och kds förespråkar är först och främst
att man skall plocka bort sambolagstiftningen, vilket skulle försämra trygg-
heten för både heterosexuella och homosexuella. Dessutom vill man för-
vägra de homosexuella att kunna utnyttja den möjlighet som ett registrerat
partnerskap innebär att på ett enkelt sätt få del av de rättigheter och skyldig-
heter som ett sådant skulle innebära rent lagmässigt. Såvitt jag förstår inne-
bär det att man vill ta bort alla möjligheter för en förenklad reglering av ett
homosexuellt parförhållande.
Sedan kan man föra en mer filosofisk diskussion om huruvida samhället
skall erbjuda en laglösning som innebär att man i princip förhåller sig neutral
till olika samlevnadsformer. Det kan vara fråga om polygami, homosexuella
parförhållanden eller heterosexuella parförhållanden som ser annorlunda
ut. Jag är mycket positiv till tanken att vi inte skall lägga oss i hur människor
vill leva samman - om två, tre eller fyra vill leva tillsammas. Eftersom Ingvar
Svensson, enligt vad jag förstår, jobbar hos civilministern vore det intressant
att få veta något om detta. Man kanske förbereder sådana lagförslag inom
civildepartementet att vi skulle kunna få en oerhört framsynt lagstiftning i
detta land.
Det kommer att ta litet tid att diskutera denna typ av frågor framöver. Ett
första steg skulle kunna vara att låta de homosexuella i detta land få rätten
och möjligheten att registrera sitt partnerskap. Därmed skulle riksdagen
också markera att vi ser på homosexuell kärlek på samma sätt som vi ser på
annan kärlek i det här landet.
Anf. 21 INGVAR SVENSSON (kds) replik:
Fru talman! Tre minuter i en replik räcker inte för att utveckla kds princi-
piella syn på detta.
Vi vill inte förbjuda att man träffar frivilliga avtal. Dessutom är det mycket
klart uttalat från vår sida, att vi inte anser att politiker skall lägga sig i vuxna
människors frivilliga sexualitet. En helt annan situation uppstår i det läge
då våld och liknande förekommer. Men vi tycker att politiken skall hålla sig
utanför den frivilliga sexualiteten.
Talmannen anmälde att Kent Carlsson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 22 MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Jag vill som ledamot i partnerskapskommittén gärna delta i
den här debatten i kammaren. Det är den kommitté som arbetar med att ta
fram ett lagförslag till registrerat partnerskap för homosexuella. Det går
tungt, vilket många har omvittnat, och det vill jag gärna understryka. Jag ser
det därför som oerhört angeläget att vi gör ett tillkännagivande från denna
kammare i dag.
Varför skall homosexuella kunna registrera sitt partnerskap? För mig är
svaret ganska enkelt. Det är ett rättvisekrav och ett likaberättigandekrav.
Alla människor har lika värde, och alla skall så långt det låter sig göras be-
handlas lika. I Sverige har vi ingen apartheid. Det är tvärtom något som vi
tycker illa om, och vi har t.o.m. gått i spetsen för att avskaffa det i ett land
långt bort härifrån, nämligen Sydafrika. Vi har gjort det därför att vi anser
att alla människor har ett lika värde. Då är det väl ändå dags att åtminstone
vi riksdagsledamöter slutar upp att behandla de homosexuella som avvikare,
som en grupp som tyvärr finns, men som vi inte riktigt vill se.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
19
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
20
Fru talman! Jag anser att det är dags att göra upp med den homofobi och
de fördomar och myter som finns och erkänna de homosexuellas lika rätt till
olika typer av kommunala bidrag, försäkring, arv samt efterlevandepension
och till ett tryggt partnerskap som reglerar allt detta. Ett erkännande från
vår sida att kärlek är lika fin och värdefull oavsett om den finns mellan kvin-
nor och män, män och män eller kvinnor och kvinnor är viktigt. Så länge
som ingen förtrycker eller gör den andre illa skall kärlek uppmuntras.
Det finns, som också sagts här, tungt vägande skäl att föregå den utredning
som jag själv sitter i. Det har t.ex. inte givits några extra resurser så att vi
kan bli färdiga inom den tid som var tänkt. Det är också så att vissa ledamö-
ter försöker förhala utredningen och gång på gång försöker föra in andra
diskussioner och andra hushållsgemenskaper i sammanhanget. För att göra
detta förståeligt kan jag litet tillspetsat säga, att om exempelvis farmor och
jag bor ihop utan att ha en sexuell relation, skall också det förhållandet reg-
leras och tryggas.
Det här är som jag ser det enbart ett sätt att kringgå själva huvudfrågan,
det som vi hade uppdrag att utreda, nämligen att trygga förhållandena för
de homosexuella. Vi har här inte heller någon hjälp av den biträdande justi-
tieministern. Som också har sagts här tidigare, vilket även nämns i den mo-
tion som Berit Andnor har skrivit, ser det med den sammansättning som re-
geringen har mycket mörkt ut när det gäller att få fram ett lagförslag, oavsett
vad vår utredning kommer fram till, om den nu någonsin kommer fram till
något.
Det är därför som det nu verkligen behövs ett kraftfullt uttalande från le-
damöterna. Bollen ligger nu hos oss. Det är bara vi i den här salen som kan
påverka frågans vidare och snabbare handläggning. Jag vill därför uppmana
de kammarens ledamöter som vill rösta för alla människors lika värde och
uppmuntra kärlek på lika villkor mellan människor att rösta på den socialde-
mokratiska reservationen.
Anf. 23 LARS ANDERSSON (-):
Fru talman! I Sverige lever olika minoriteter sida vid sida, och alla har de
samma självklara rättigheter och skyldigheter. Men en grupp har alltid varit
satt åt sidan, och det är de homosexuella.
Genom lagen om homosexuella sambor, som trädde i kraft 1988, gjordes
vissa framsteg i rätt riktning. Nu är tiden mogen att också ge homosexuella
samma juridiska rättigheter som alla andra i Sverige. Det kan inte vara rim-
ligt att inre samordningsproblem och skilda åsikter inom regeringspartierna
skall vara skäl nog att blockera en lagstiftning som skulle kunna ge de homo-
sexuella rätt till ett registrerat partnerskap. Jag uppmanar därför alla liberala
krafter att göra gemensam sak vid omröstningen. Undertecknad och Sten
Söderberg kommer att rösta för den liberalt skrivna s-reservationen.
Anf. 24 BENGT HARDING OLSON (fp):
Fru talman! Normalt sett hade jag inte behövt ta kammarens tid i anspråk,
eftersom en företrädare för utskottsmajoriteten har deklarerat utskottets
ställningstagande till registrerade partnerskap. Men under debatten har det
gjorts vissa antydningar och ställts vissa frågor angående Folkpartiet och
dess ställningstagande, och det känns därför närmast ofrånkomligt att jag
säger någonting om detta.
Folkpartiets linje följer en urgammal riksdagspraxis. Motioner skall avslås
om utredning pågår. Beträffande frågan om registrering är läget just det att
utredning pågår.
Våren 1991 var första gången som riksdagen och lagutskottet mer exakt
behandlade denna fråga. Då blev också resultatet ett avslag på motioner i
avvaktan på pågående utredning.
Nu ett år senare, våren 1992, då utredningen närmar sig sin fullbordan, är
naturligtvis ett motsvarande beslut ännu mer självklart, dvs. avslag i avvak-
tan på utredningen. Bakom ett sådant ställningtagande ligger självfallet att
alla svenska medborgare, inkl, homosexuella, har rätt att kräva att riksdag
och regering vinnlägger sig om ett omsorgsfullt lagstiftningsarbete och inte
något hastverk.
Om man följer detta ärende kan man konstatera att Socialdemokraternas
hantering har varit närmast obegriplig. Fram till år 1990 är inställningen när-
mast oklar, och man är nog mest emot en registrering. På hösten 1990 vid
kongressen är man för registrering. I januari 1991 bromsar den socialdemo-
kratiska regeringen. Man trotsar kongressbeslutet, och justitieminister Laila
Freivalds hänvisar till de enorma svårigheter som finns att direkt lägga fram
en proposition, trots att socialstyrelsen just har producerat ett omfattande
material med ett eget förslag.
I denna situation tillsätter den socialdemokratiska regeringen en särskild
utredning, utan en klar beställning om registrering av partnerskap och med
fördröjande direktiv. Det är ovedersägligen på det sättet. På våren 1991 väg-
rar Socialdemokraterna att ta ställning i sak. Man hänvisar till pågående ut-
redning. Så hanteras frågan i lagutskottet, och så hanteras frågan här i kam-
maren. Det är precis likadant som Folkpartiet gör, och där är vi på samma
linje.
Våren 1992 gör Socialdemokraterna plötsligt en kovändning. Nu tar man
ställning i sak och struntar i utredningen. Det är inte konstigt att detta skapar
frågetecken. Varför tillsatte regeringen utredningen?
Var finns nu alla påstådda hinder som var så oöverstigliga för justitieminis-
ter Laila Freivalds? Varför gör man alla dessa svängningar fram och tillbaka?
Jag förstår de människor som reflekterar över var Socialdemokraterna
egentligen står i sak och om det kan komma ytterligare en ändring, ytterli-
gare en svängning.
Avslutningsvis vill jag säga att Folkpartiets linje i denna fråga är logisk,
konsekvent och utan populistiska utsvävningar, oavsett om vi är i opposition
eller sitter i regeringen.
Anf. 25 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Till Bengt Harding Olson skulle jag vilja ställa den fråga som
jag ställde i mitt huvudanförande: Kan Bengt Harding Olson garantera att
den regering som vi har kommer att lägga fram ett förslag om registrerat
partnerskap?
Vad som har hänt sedan våren 1991 är att vi har haft ett allmänt val. Vi
har i Sveriges riksdag fått in ett nytt parti, som också sitter i landets regering
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
21
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
22
och som har markerat en mycket negativ inställning till registrerat partner-
skap. Detta parti är något nytt i denna riksdag och även i regeringen.
Våren 1991 fanns det faktiskt en majoritet, bestående av socialdemokra-
ter, folkpartister, vänsterpartister och enskilda ledamöter från andra partier,
för detta. Vad som har hänt, och som kan låsa hela frågan om registrerat
partnerskap, är kds inträde på arenan. Det är därför som det är viktigt att
detta principuttalande görs nu.
Jag undrar också om det inte skulle vara till fördel för den borgerliga rege-
ringens långsiktiga sammanhållning om riksdagen hjälpte regeringen att
slippa ta denna debatt inom regeringen. Såvitt jag har förstått har denna
fråga en mycket stor sprängkraft inom den borgerliga regeringen. Det vore
väl tacknämligt om man slapp ta itu med den frågan inom regeringen, dvs.
att riksdagen i stället kunde göra ett principuttalande. På det sättet slipper
de övriga borgerliga partierna bråka med kds:arna. Det är väl inte på det
sättet att Folkpartiet har övergivit sin, som jag tyckte, positiva inställning till
registrerat partnerskap och att man nu svävar på målet när det gäller inför-
ande av registrerat partnerskap?
I denna kammare har jag diskuterat ett antal detaljfrågor när det gäller
homosexuellas rättigheter, "tyvärr har socialministern vid flera tillfällen inte
vågat ta bort regler som diskriminerar homosexuella.
Man kan knappast säga att det är ett hastverk som skulle åstadkommas.
Det har gjorts en mycket omfattande utredning om de homosexuella i sam-
hället, då man bl.a. såg på frågan om registrerat partnerskap. Även social-
styrelsen har gjort utredningar. Såvitt jag förstår har man i partnerskaps-
kommittén dessutom varit på studiebesök i Danmark och där konstaterat att
man kan göra en mycket enkel lagstiftning och att man alltså inte behöver
skriva en omfattande ny svensk lagstiftning. Man kan utnyttja befintlig lag-
stiftning och med vissa kompletteringar få till ett registrerat partnerskap,
ungefär på samma sätt som man har i Danmark.
Anf. 26 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Fru talman! Som jag nämnde är Folkpartiets inställning glasklar. För att
direkt besvara Kent Carlssons fråga kan jag säga att en majoritet vid Folk-
partiets landsmöte 1990 uttalade sig för en registrering av partnerskap. I riks-
dagen har vi kraftfullt medverkat till att denna utredning tillsattes. Vi har
vägrat att föregripa utredningens arbete, och det gör vi fortfarande. Vi litar
på utredningen, och vi litar särskilt på dess ordförande, som är folkpartisten
Barbro Westerholm. Jag tycker att det skulle vara klädsamt om man visade
respekt för både Barbro Westerholm och utredningens arbete i denna
mycket besvärliga fråga genom att ge dem en chans att arbeta färdigt.
Det är naturligtvis som Kent Carlsson säger att det finns detaljfrågor. Det
är riktigt. Men det finns inte bara en detaljfråga, utan det finns mängder av
frågor som just registreringsfrågan berör. Kent Carlsson har själv talat om
skatterätt. Jag kan även nämna arvsrätt och en mängd olika saker. Det hand-
lar inte om att införa ett par tre ord i lagstiftningen. Frågan kommer att få
en utomordentligt stor verkan i hela lagstiftningsarbetet. Man kan absolut
inte hasta fram om man eftersträvar en god lagstiftning, och det hoppas jag
att Kent Carlsson gör. Jag uppfattade att även Laila Freivalds, er egen justi-
tieminister, resonerade på detta sätt. Litade ni inte på att hon på ett gott sätt
ville genomföra ert eget kongressbeslut?
Denna fråga skall sedan i vanlig ordning behandlas i regeringen - och jag
är djupt rörd över den omtänksamhet som Kent Carlsson visar mot den bor-
gerliga regeringen och dess arbetsformer - och efter gängse remissomgång
skall beslut fattas. Och jag kan tillägga att Folkpartiet ser fram mot resulta-
tet.
Anf. 27 KENT CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag har ett mycket stort förtroende för Barbro Westerholm
och hennes inställning till registrerat partnerskap. Men jag måste inför kam-
maren få deklarera att det finns andra partier i denna kammare, i regeringen
och i utredningen som jag inte har samma förtroende för. Jag tänker då när-
mast på kds.
Det som faktiskt har hänt, Bengt Harding Olson, är att den politiska situa-
tionen i Sveriges riksdag har förändrats sedan våren 1991, vilket gör att frå-
gan om att införa registrerat partnerskap riskerar att skjutas långt in i framti-
den. Även om utredningen blir klar till december eller kanske litet senare är
risken uppenbar att det inte blir något lagförslag i denna fråga på grund av
den politiska sammansättningen i regeringen. Eftersom denna fråga har varit
så viktig för Folkpartiet och har fått stöd på ert landsmöte vill jag ställa föl-
jande fråga: Kan Bengt Harding Olson garantera att regeringen kommer att
lägga fram ett förslag? Om han inte kan göra det i kammaren i dag är det än
viktigare att riksdagen gör ett principuttalande, både för att underlätta för
regeringen och för sakfrågans skull.
Självfallet skall vi ha en väl genomtänkt lagstiftning i detta land. Men med
alla de utredningar som har gjorts om lagtexter och konsekvenser, både den
stora utredningen 1984 och det som socialstyrelsen och andra har bidragit
med, går det faktiskt att i dag ganska enkelt få ihop en lagstiftning om regi-
strerat partnerskap.
Jag kan också vara kritisk mot att min partikollega Laila Freivalds gav så
omfattande utredningsdirektiv. Det kan man ångra i efterhand, men det
finns alltid möjlighet för riksdagen att korrigera, och det är det som jag
tycker att vi skall göra här i dag genom ett principuttalande.
Anf. 28 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Fru talman! Jag har lyssnat på Kent Carlsson och även andra som har talat
om det parlamentariska läget samtidigt som de har sagt att det skall vara fri
omröstning här i kammaren. Jag vet inte i detalj hur det parlamentariska
läget var före valet och hur det är nu.
Det är obegripligt, åtminstone för mig, att Socialdemokraterna inte ut-
nyttjade detta goda läge för ett år sedan. Då hade Socialdemokraterna haft
chansen, eftersom Kent Carlsson nu påstår att det parlamentariska läget då
skulle ha givit det resultat som Socialdemokraterna nu efterlyser.
Nej, Kent Carlsson, jag är inte statsminister. Jag är inte en enmansrege-
ring, och jag kan inte bestämma vad regeringen skall göra. Detta beror på
tre saker, nämligen vilket resultat som utredningen kommer fram till, vad
remissinstanserna säger och regeringskoalitionens inställning. Jag räknar
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
23
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
24
med, vilket jag har gjort hittills och kommer att fortsätta med, att det kom-
mer att bli ett vist regeringsbeslut i partnerskapsfrågan.
Slutligen vill jag säga följande. Om det nu är på det sättet, Kent Carlsson,
att vi har ett stort förtroende för Barbro Westerholm och hennes arbete som
ordförande i utredningen - jag hoppas att det gäller samtliga i denna kam-
mare - är det bästa som Socialdemokraterna kan demonstrera inte bara i
ord utan även i handling att ni stöder henne. Se då till att ni inte struntar i
utredningen. Avsätt inte henne på så lösa boliner.
Anf. 29 KENT CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill återigen till Bengt Harding Olson säga att det parla-
mentariska läget i Sveriges riksdag har förändrats mycket kraftigt efter det
allmänna valet hösten 1991. Vi fick då i riksdagen in ett nytt parti som också
kom med i regeringen. Detta parti har en klart negativ inställning i denna
fråga.
Våren 1991 och även tidigare har det funnits ett förtroende mellan framför
allt tre partier i denna riksdag, nämligen mellan Vänsterpartiet, Socialdemo-
kraterna och Folkpartiet, i frågan om de homosexuellas rättigheter och även
i frågan om registrerat partnerskap. Nu har något inträffat som hotar denna
majoritet och som kan göra att frågan skjuts upp många år framöver. Som
folkpartist måste man, om man känner för frågan, inse att denna risk är
mycket stor. Risken är ju att den borgerliga regeringen aldrig kan ta i frågan,
eftersom den kan hota att spräcka regeringssamarbetet.
Jag tror att det bästa sättet att stödja Barbro Westerholm och hennes ord-
förandeskap i kommittén för registrerat partnerskap är att i dag rösta för ett
principuttalande. Då kommer Barbro Westerholm att få lättare att handskas
med de ledamöter i utredningen som trilskas, försvårar utredningsarbetet
och inte vill ha ett registrerat partnerskap.
Om Bengt Harding Olson verkligen vill stödja Barbro Westerholm skall
han i dag rösta på den socialdemokratiska reservationen.
Talmannen anmälde att Bengt Harding Olson anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 30 TALMANNEN:
Jag vill nu påpeka att talarlistan omfattar Torgny Larsson, Margareta Win-
berg, Elisabeth Persson, Maj-Lis Lööw och Holger Gustafsson samt att vi
har ytterligare en rad ärenden på talarlistan.
Anf. 31 TORGNY LARSSON (s):
Fru talman! Att jag nu under pågående debatt anmälde mig till talarlistan
berodde på att jag mycket noga har försökt att lyssna på vad kds-represen-
tanterna Holger Gustafsson och Ingvar Svensson har haft att anföra. På
grund av deras brist på motiveringar kände jag mig tvingad att gå upp i talar-
stolen.
Jag vill först och främst yrka bifall till reservationen. Dessutom vill jag
hänvisa till de argument som har framförts av Maj-Lis Lööw, Elisabeth Pers-
son, Kent Carlsson och Christina Linderholm. Jag skall inte upprepa detta
mer än att påpeka att det handlar om ett principuttalande. Det är viktigt att
veta var regeringen står i dag.
Det var något som jag vill minnas att Elisabeth Persson sade, nämligen att
en lagändring inte gör fler till homosexuella. Jag tror att det är viktigt att ta
fasta på det. Jag har en viss erfarenhet från det här området genom att jag
såsom präst har haft anledning att samtala med människor som har en homo-
sexuell läggning. Det har övertygat mig om vilken stor förljugenhet som har
funnits och fortfarande finns. Det är en diskriminering som många männi-
skor känner sig drabbade av.
Den här typen av fråga skapar naturligtvis starka känslor. Därför är moti-
ven till att säga nej till en lagändring till förmån för registrering av partner-
skap olika. Det är klart att man kan hänvisa till pågående utredning, men jag
skulle faktiskt vilja ha ett svar ifrån antingen Holger Gustafsson eller Ingvar
Svensson på frågan var de egentligen står. Ingvar Svensson sade att politiker
inte skall lägga sig i vilken sexualitet, eller hur han uttryckte sig, som männi-
skor har. Det är för mig naturligtvis en självklarhet att inte samhället skall
lägga sig i detta.
I övrigt tycker jag inte att jag har fått något vidare svar. Jag ställer frågan
därför att jag för en stund sedan läste tidningen Dagen för onsdagen den
6 maj. På första sidan under rubriken Ödesdiger s-taktik står det bl.a. att
homosexuella i Norge snart kommer att kunna gifta sig. Längre fram står
det att i Sverige försöker Socialdemokraterna att på samma sätt driva på om
registrerat partnerskap för homosexuella och förekomma den utredning som
just nu arbetar med frågan. Det verkar handla om nordisk samordning. Av-
slutningsvis säger man: Hur kan socialdemokraterna i Norden stödja ett så-
dant sabotage emot äktenskap och familj?
Jag vill i klartext ha besked av Holger Gustafsson eller Ingvar Svensson:
Är detta en kds-uppfattning? Även om tidningen Dagen inte officiellt är ett
kds-organ, är den i praktiken en stämma som i allmänhet uttalar kds-syn-
punkter. Tar ni avstånd från detta uttalande eller stödjer ni det? Menar ni att
ett registrerat partnerskap innebär ett sabotage mot äktenskap och familj?
Mitt svar är givet, och jag hänvisar till det Elisabeth Persson sade.
Anf. 32 MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Jag begärde ordet när Bengt Harding Olson talade. Det är
riktigt att vi har stort förtroende för Barbro Westerholm som ordförande.
Det är bara det att hon har endast en röst och vi är åtta i utredningen.
Vi har kommit en bit på väg. Vi diskuterar nu själva innehållet i lagen. Så
långt har vi alltså avancerat. Det är då förhalningsmekanismema, som jag
tidigare pratade om, uppstår. Jag är övertygad om att det bästa sättet vi kan
stötta Barbro Westerholm på är att ge henne stöd ifrån kammaren. Eftersom
jag själv sitter med i utredningen vet jag vad jag talar om, och den här utred-
ningen behöver det moraliska och principiella stödet.
När detta för Folkpartiet liberalerna är en så angelägen fråga, är inte
Bengt Harding Olson rädd för att utredningen inte kommer fram? Det är
flera stycken som sitter i utredningen som här i dag har redovisat vår oro för
att vi inte skall komma fram till ett resultat.
Folkpartiet står upp för den här saken. Vi har inte hört någon centerpartist
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
25
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
i dag. Var står Centern? Vi har inte hört någon moderat yttra sig. Var står
de? Som Kent Carlsson säger är det de här partierna som ingår i regeringen.
Är inte Bengt Harding Olson orolig för att regeringen, om utredningen nu
lägger fram ett förslag till lag, inte lägger fram en proposition? Skulle inte
regeringen behöva det stöd som vi kan ge den i dag?
Anf. 33 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Fru talman! Jag noterar med tacksamhet att Margareta Winberg direkt
säger att hon har stort förtroende för Barbro Westerholm och hennes sätt att
leda utredningen, men att hon bara utgör en av åtta. Ja, men hon har väl
något stöd, hoppas jag. Om jag förstod det rätt ingår i varje fall Margareta
Winberg i denna grupp.
Själva utredningsarbetet har jag förstått håller på att förhalas, blockeras,
eller vad man skall kalla det. Jag vill bara understryka än en gång att om
den socialdemokratiska justitieministern hade givit vad jag vill kalla vettiga
direktiv från början och inte sagt att man skulle inventera äktenskapets olika
rättsverkningar - det är som gjort för en större statlig utredning i åtta band -
hade man givit utredningen en chans att jobba på det snabba sätt som man
önskade. I sluttampen, efter regeringsskiftet och med den nya biträdande
justitieministern Reidunn Laurén, har man försökt att rensa bort de värsta
övertonerna i detta enorma utredningsarbete. Man jobbar för högtryck.
Om det förekommer blockering, förorsakad av någon eller några, vet jag
ingenting om. Men jag kan inte riktigt förstå att man skall skjuta på Folkpar-
tiet om det är någon annan som blockerar utredningsarbetet. Ingen nämnd
och ingen glömd.
På frågan om jag är orolig för huruvida utredningen kommer fram eller
inte är svaret nej. Det är klart att den kommer fram. Jag tror att det blir en
bra utredning. Om man blir enig eller inte, vet jag inte. Det pekar knappast
mot att man blir det. Men jag utgår från att man kommer att presentera ett
utomordentligt förnämligt beslutsunderlag för regeringen. Om jag sedan är
orolig för vad som händer i remissomgången och för vad som kan hända i
koalitionsregeringen kan jag inte svara på nu, eftersom jag inte vet var utred-
ningen landar eller vad remissomgången ger vid handen.
Anf. 34 MARGARETA WINBERG (s) replik:
Fru talman! Om jag omformulerar frågan kanske jag kan få ett rakare
svar. Vi utgår från att en majoritet i utredningen så småningom kommer
fram till ett ja till registrerat partnerskap. Tror Bengt Harding Olson då att
regeringen, som den ser ut i dag, med de partier som ingår, kommer att lägga
fram en proposition?
Anf. 35 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Fru talman! Ja, jag är övertygad om att om den samlade regeringen, inkl,
kds - eftersom man pratar mycket om det partiet -, finner att det är vist att
lägga fram ett sådant förslag, då kommer en sådan proposition. Annars gör
det inte det, antar jag.
26
Anf. 36 ELISABETH PERSSON (v):
Fru talman! På något sätt har själva huvudfrågan kommit bort - principbe-
slut eller ej. Bengt Harding Olson slingrar sig närmast som en hal ål. I och
för sig tycker jag att Bengt Harding Olson har vissa poänger i sin kritik av
utredningsdirektiven. Men Folkpartiet har, om man ställer sig bakom ett
principbeslut nu, en alldeles utmärkt möjlighet att dels markera sin inställ-
ning till registrerat partnerskap, dels underlätta för kommittén att komma
fram med sitt arbete.
Ett principbeslut i dag undanröjer inte behovet av utredningsarbetet. Ett
principbeslut handlar inte i något avseende om att avsätta vare sig Barbro
Westerholm som ordförande eller kommittén i dess helhet. Ett principbeslut
underlättar utredningens arbete och underlättar Barbro Westerholms strä-
van att lägga fram ett väl genomtänkt och omsorgsfullt genomarbetat lagför-
slag.
Bengt Harding Olson sade tidigare att alla har rätt att kräva omsorgsfullt
arbete. Det är ingen som vill ha ett hastverk. Jag kan garantera Bengt Har-
ding Olson, eftersom jag sitter i kommittén, att kommittén inte hastar, inte
slarvar, utan kommer att lägga fram ett väl genomarbetat förslag. Men det
går fortare och det blir bättre om vi i dag kan ena oss om ett principbeslut
om registrerat partnerskap.
Det finns också andra möjligheter för kommittén att komma förbi de svå-
righeter som finns inbyggda och som vi nu ser som en fördröjning och en
förhalning av arbetet. Det gäller helt enkelt att kommittén får extra resurser
i form av ytterligare en sekreterare. Då finns det möjligheter att inom utsatt
tid lägga fram detta förslag. Men det har egentligen ingenting med principbe-
slutet att göra heller. Ett principbeslut skulle underlätta i alla avseenden.
Om det nu är så att Folkpartiet har, vilket Bengt Harding Olson antyder,
den här tilltron till Barbro Westerholms förmåga att lägga fram ett utred-
ningsbetänkande som är väl genomarbetat och i alla avseenden klanderfritt,
ta då tillfället i akt att ställa er bakom det som nu råkar vara en socialdemo-
kratisk reservation och överge de här formalistiska principerna om hur man
alltid brukar göra. Det finns ju skäl, för Folkpartiet i all synnerhet, eftersom
Bengt Harding Olson också har kritiserat förra årets beslut, nämligen till-
komsten av utredningen.
Anf. 37 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Såsom utskottets ordförande beklagar jag att vi tar så mycken
tid i anspråk. Lagutskottet brukar emellertid inte vara det utskott som tar
mest av kammarens tid, och denna fråga är viktig att få diskutera.
Jag begärde ordet när Bengt Harding Olson äntligen kom upp på talarlis-
tan. Av alla som har det svårt här i kammaren i dag, har naturligtvis Bengt
Harding Olson det allra svårast. Det var väl därför han inte kom upp i talar-
stolen förrän han blev tvungen. Det kan jag ha förståelse för. Jag kan där-
emot inte ha förståelse för att han väljer den debatteknik som praktiskt taget
blivit klassiskt folkpartistisk. Den innebär att man när man med sin kluven-
het är inträngd i ett hörn väljer att hoppa på Socialdemokraterna.
Vi är nu tre socialdemokrater, en vänsterpartist och en centerpartist som
mycket pedagogiskt har förklarat varför det i det här läget är så mycket vikti-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
27
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
28
gare med ett principuttalande än det var vid förra årets riksdag när en klar
majoritet för ett registrerat partnerskap förelåg. Det är nästan patetiskt när
Bengt Harding Olson säger att vi socialdemokrater, med vår reservation,
skapar frågetecken, samtidigt som han påstår att Folkpartiets inställning är
glasklar. Denna glasklara inställning borde i så fall närmast leda till ett stöd
för den socialdemokratiska reservationen. Därmed skulle också kammarens
inställning bli glasklar.
Jag vill understryka, med det som jag här har sagt, att det inte handlar om
att vi med vår reservation vill strunta i utredningen och att vi vill avsätta
Barbro Westerholm, som Bengt Harding Olson säger, utan tvärtom. Ett så-
dant här uttalande borde vara ett stöd för utredningen.
Anf. 38 TALMANNEN:
Jag vill än en gång understryka att en rad ytterligare ärenden finns upp-
tagna på talarlistan.
Anf. 39 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Fru talman! Det var för att minska taletiden som jag dröjde med att hålla
något anförande alls. Jag känner att det är utan min förskyllan eller värdig-
het som jag står här nu. Jag blev emellertid attackerad för att inte tala här.
Jag vill notera att det inte alls är så svårt att vara konsekvent. Folkpartiets
inställning är konsekvent i de här frågorna. Jag har redogjort därför och jag
tänker inte upprepa det. Det är möjligt att tekniken är klassisk. Den klas-
siska tekniken från Folkpartiets sida ligger emellertid i att inte föregripa ut-
redningar.
Man kan i stället konstatera att det inte är jag som har det svårast i den
här situationen, utan att det naturligtvis är Maj-Lis Lööw och Socialdemo-
kraterna. De tycker nu att de missade tåget år 1991. Jag är emellertid inte
säker på att det är på det sättet. Fortfarande tror jag att vi skall ha ett bra
beslutsunderlag innan vi stiftar lagar i Sverige. Det har alla rätt att kräva,
inte minst de homosexuella, för att det skall bli så bra som möjligt, med en
lag väl förankrad och som tillgodoser allas intressen. Alla är vi i botten fak-
tiskt människor.
Anf. 40 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Fru talman! Såsom representant för majoriteten i utskottet vill jag under-
stryka att det som utskottet gör är att ta ställning till arbetsprocessen. Betän-
kandet som vi behandlar i dag handlar om huruvida riksdagen skall köra över
utredningen eller inte.
Socialdemokraterna har i regeringsställning hållit mycket starkt på linjen
att man inte skall köra över en pågående utredning utan låta den arbeta fär-
digt. Vi tycker att en sådan hållning även i det här fallet är rimlig.
Utskottet har dessutom uttryckt att man förväntar sig att någon försening
inte sker. Det är uppfattningen hos utskottets majoritet.
Det viktigaste argumentet som har framförts för ett avsteg är att ett nytt
parti har kommit in i riksdagen. Vi kan väl konstatera att detta parti finns
kvar även om utredningen tillåts arbeta färdigt med sitt material för att vi
skall kunna få ett bättre underlag för beslutet. Ledamöterna får lov att vänja
sig vid den situationen att partiet finns kvar även om utredningen tillåts ar-
beta färdigt.
Mot denna bakgrund vill jag inte låta mig provoceras till några motive-
ringar beträffande kds inställning till registrerat partnerskap. Vi vill vänta på
utredningen och följa utskottets majoritet. Den dag som utredningen ligger
på bordet kommer också svaren på de olika frågorna angående vår inställ-
ning.
Anf. 41 TORGNY LARSSON (s) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att Holger Gustafsson inte kan ta avstånd från
det som står i tidningen Dagen i dag. Det påstås där att Socialdemokraterna
ägnar sig åt sabotage mot äktenskap och familj genom att stödja ett förslag
om registrerat partnerskap för homosexuella. Jag trodde att kds represen-
tant i lagutskottet skulle kunna förmå sig till ett avståndstagande från denna
artikel, men jag förstår att det inte är möjligt.
Anf. 42 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag är ledsen över att behöva förlänga debatten, men det
måste läggas till rätta att ett principuttalande om införande av partnerskap
för homosexuella inte är detsamma som ett lagförslag. Det är precis som det
har benämnts, nämligen ett principuttalande.
Ett principuttalande om ett införande av registrerat partnerskap för ho-
mosexuella undanröjer i viss mån en del av svårigheterna i utredningens di-
rektiv. Självfallet är det emellertid på det viset att utredningens huvudsak-
liga arbete, nämligen att förbereda en lag, ligger fast. Det är litet bekläm-
mande att behöva påpeka det gång på gång. Det går alltså inte att påstå att
ett principuttalande, dvs. att man ställer sig bakom den föreliggande reserva-
tionen, skulle vara detsamma som ett lagförslag.
Anf. 43 ARNE JANSSON (nyd):
Fru talman! Partiet Ny demokrati och jag är nya i riksdagen, och jag är
litet bekymrad över den debatt som har förts här i dag. Vi politiker kan inte,
och skall inte heller, fatta beslut om en så här viktig fråga utan att ha väl
grund därför.
I normala fall tillsätts en kommitté, som gör en utredning. När utred-
ningen är klar bör man kunna ta ställning till om man skall rösta för eller
emot.
Jag vill framföra här att det vi talar om i högsta grad gäller barn, vuxna
och gamlingar. Det gäller människor. Vi får inte sitta här och ta ställning
till något som inte är synnerligen väl underbyggt. Jag tycker inte att vi skall
föregripa utredningen utan att sunt förnuft bör få råda.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Äktenskaps- och
sambofrågor
29
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1991/92:NU20 Näringspolitik (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 44 ANITA GRADIN (s):
Fru talman! Ökad internationalisering och dess krav på näringspolitiken
var den röda tråden i den socialdemokratiska regeringens näringspolitiska
propositioner 1990 och 1991. Olika insatser måste samordnas för att man
skall kunna främja näringslivets utveckling och strukturomvandling. Nä-
ringspolitiken måste därför betraktas i ett brett perspektiv. Därvid spelar
ekonomins funktionssätt, ändamålsenliga kommunikationer, utbildningsni-
vån, energiförsöijningen liksom forsknings- och utvecklingsmiljön en viktig
roll.
Med den internationella konjunkturen, som slår hårt också i Sverige, är
det ytterst angeläget att föra en ekonomisk politik som lindrar följderna. Av
kompletteringspropositionen framgår att de ekonomiska utsikterna för 1992
och 1993 är klart sämre än vad den borgerliga regeringen redovisade i okto-
ber i fjol. Försämringarna kan inte skyllas på vad som hänt utomlands. Det
allra mesta beror på vad som skett i Sverige, och det viktigaste är de beslut
som regeringen fattat och som slår hårt mot investeringar, produktion och
sysselsättning.
Tillväxten blir klart sämre nästa år än vad regeringen räknade med i hös-
tas. Det innebär att folkhushållet kommer att ha 25-30 miljarder kronor
mindre att disponera på grund av försvagningen av ekonomin. Efter det s.k.
rivstartandet kommer Sverige nästa år att ligga sist i västländernas, alltså
OECD:s, tillväxtliga. Det slår hårt mot sysselsättningen. Regeringen har nu
tvingats att räkna upp arbetslösheten med 50 000 personer för nästa år. Det
blev inte fler jobb och färre företagsnedläggningar med ”den enda vägens
politik”.
Regeringens näringspolitik utformas som synes inte med hänsyn till den
ekonomiska situation som Sverige befinner sig i. I dagens läge med negativ
ekonomisk utveckling och internationell lågkonjunktur borde all handlings-
kraft ägnas åt att skapa förutsättningar för att ekonomin åter skall kunna
växa. Vi socialdemokrater har däremot presenterat åtskilliga förslag som ak-
tivt skulle bidra till tillväxt genom att de främjar sparande, investeringar och
produktivitet. Det är ju förutsättningen för att vi skall kunna upprätthålla en
hög sysselsättning och en god välfärd. Genom vår näringspolitik åstadkom-
mer vi en bra tillväxt och skapar nya resurser för industrin. Samtidigt måste
politiken utformas så att balans mellan ekonomisk tillväxt och omsorg om
miljön uppnås. Om miljöeffekterna inte beaktas kommer tillväxtmöjlighe-
terna att försämras på längre sikt.
Inledningsvis underströk jag att näringspolitiken enligt vår mening inte
kan avgränsas till insatser som är direkt riktade till företagen. Arbetet med
att stärka och utveckla svenskt näringsliv måste ses i ett bredare perspektiv,
där insatser på olika områden och på olika nivåer samverkar för att skapa
30
gynnsamma tillväxtbetingelser. Inte minst måste svensk näringspolitik bygga
på de förutsättningar som gäller i en internationell ekonomi.
Jag instämmer helt med de två Metall-ekonomer som i en debattartikel
nyligen hävdade att den nuvarande svenska tillväxtpolitiken är alltför passiv.
Denna passivitet är delvis ideologiskt betingad, delvis en följd av ivern att
inte fjärma sig från EG:s regler. Regeringen utgår från nyliberala doktriner
och sneglar åt dåliga utländska exempel - främst Storbritannien och USA -
vid sin ensidiga argumentation mot marknadsingrepp till förmån för gene-
rella stimulansåtgärder som sänkningar av inkomst- och förmögenhetsskat-
ter, privatiseringar av storföretag och avregleringar. Ökade inkomst-och
förmögenhetsklyftor är absolut inga garantier för tillväxt. Tvärtom riskerar
de att slå sönder den konsensus som är en förutsättning för att en region eller
ett litet land skall kunna hävda sig på världsmarknaden. Så långt ekono-
merna.
Industriell utveckling kräver en aktiv näringspolitik, där regering och riks-
dag tar sitt ansvar.
Som utgångspunkt för den socialdemokratiska näringspolitiken gäller att
vi får lönekostnadsanpassning t.ex. genom stabiliseringsavtal. Insatser måste
till för ökad produktivitet. EES-avtalet skrevs på i lördags i Portugal, och
det ger oss en viktig beståndsdel genom att nya marknader tillkommer. Vä-
sentligt är också att det finns riskkapital och att räntekostnaderna sänks.
Vi måste satsa på ett antal angelägna områden för att stärka näringslivet.
Det handlar då om:
- teknisk forskning och utveckling
- utbildning, inte minst på högskolenivå
- kompetensutveckling
- avreglering och effektivare konkurrens
- en fungerande kapitalmarknad
- arbetsliv och sysselsättning
- statligt ägda företag
- internationalisering, inkluderande EG-medlemskapet
- energiförsörjning
Herr talman! Särskild omsorg måste ägnas de små och medelstora företa-
gen. Det är ofta i de mindre företagen som utbildningskraften finns, och det
är där nya tekniska och kommersiella lösningar kommer fram. Dessa idéer
utgör ofta viktiga grundstenar för hela den svenska industristrukturen. De
små företagen saknar ofta resurser för att fullfölja sina projekt. Det är därför
viktigt att få till stånd åtgärder och stöd för dessa företag. Som exempel kan
nämnas frågor som hänger samman med kapital, kompetens och kontakt.
Det är också viktigt att på olika sätt stimulera tillkomsten av nya företag.
Det gäller inte minst kvinnor som vill starta småföretag. En viktig insats för
tillkomsten av nya företag görs av uppfinnare. Innovationer och uppfin-
ningar är en viktig grund för tillväxt och nya jobb.
Även om särskild omsorg ägnas de små och medelstora företagen måste
ett aktivt samspel ske mellan dessa företag, de stora företagen i vårt land och
internationella företag som vill etablera sig i Sverige.
Herr talman! Vi Socialdemokrater vill genomföra en näringspolitik som
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
31
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
32
ersätter den borgerliga låt-gå- och utförsäljningspolitiken. Vi vill driva en
näringspolitik som ger utvecklingskraft åt vår industri. Den bygger på insik-
ten att vi behöver utveckla såväl de små och medelstora företagen som de
stora företagen och att Sverige skall vara attraktivt för investeringar för de
internationella företagen. Vi vill, till skillnad från regeringen, se de företag
som verkar på hemmamarknaden som en tillgång och inte som en belastning.
Med detta lägger vi en särskild vikt vid uppgiften att skapa nya resurser. Det
är bara på det sättet vi kan tillgodose alla angelägna behov, industriella och
gemensamma.
Herr talman! Även om jag står bakom alla s-reservationer yrkar jag, för
att kammaren skall vinna tid, bifall bara till reservationerna 1, 7,11,17 och
19.
Anf. 45 ROLF L. NILSON (v):
Herr talman! Jag skall inte ta riktigt samma breda grepp på näringspoliti-
ken som Anita Gradin gjorde, även om det är motiverat. Näringspolitiken
är en del av en större ekonomisk politik, med främjande av utbildning, inve-
steringsmöjligheter, lönebildning osv. Jag skall hålla mig till ett mera tradi-
tionellt grepp.
Jag tror att det är motiverat att tala/ör en näringspolitik. I de flesta länder
är det självklart att man bedriver näringspolitik. Det är inte längre så i Sve-
rige, om man skall tro regeringens och näringsministerns deklarationer. I ett
av sina första anföranden i kammaren som nybliven minister slog han fast att
hans uppgift var att avveckla näringspolitiken, för att sedan så mycket som
möjligt ägna sig åt konkurrensövervakning. Det står honom och regeringen
fritt att ha den uppfattningen. Jag delar den inte. Jag tror inte att det är ett
sätt att bedriva näringspolitik på som är bra för Sverige.
Vad menar då Vänsterpartiet med en bra näringspolitik? En bra närings-
politik är en politik som ger utveckling i hela landet. Det är en näringspolitik
som främjar en ekologiskt anpassad produktion, som förnyar och utvecklar
olika näringar. Det innebär också en näringspolitik som främjar flexibilitet,
ger möjlighet till snabba omställningar och introducering av ny teknik och
nya produkter. Det är en politik som ger arbete för både män och kvinnor,
för både lågutbildade och högutbildade. I den näringsstruktur som en sådan
politik främjar finns det såväl stora företag som små och medelstora.
Av naturliga skäl kommer mycket av uppmärksamheten i den näringspoli-
tiska debatten framöver att ägnas de små och medelstora företagen. Det är
de som bäst, snabbast och mest effektivt kan leva upp till de krav jag nyss
har refererat. Det är de som snabbast kan ge ökad sysselsättning och ökad
tillväxt i Sverige.
Det är också självklart att det i en sådan näringsstruktur finns olika typer
av ägande. Det finns privat ägande, institutionellt ägande och statligt
ägande. Det finns också i ökad utsträckning kooperativa verksamheter.
Tyvärr är det inte självklart att en näringspolitik som bedrivs av den bor-
gerliga regeringen, och kanske inte heller en politik som bedrivs av en social-
demokratisk regering, leder till en ekologiskt anpassad och bra produktion.
Det finns alltför mycket som tyder på att man vill hänga på miljöhänsyn som
en sorts bieffekt, något gott man får ut av ökad tillväxt. Man ser inte den
ekologiska anpassningen och den snåla, smala produktionen som en förut-
sättning för en hållbar, långsiktig, konkurrenskraftig utveckling av näringsli-
vet. Den långa utfrågningen om energiskatterna i andrakammarsalen i går
och debatten där industrin framför krav på att komma undan kostnader för
energi och miljökrav och på att slippa ta miljöhänsyn, är ett exempel på att
det är långt till en allmän insikt om det nödvändiga sambandet mellan eko-
logi och ekonomi, mellan ekologi och produktion.
Det finns här en uppenbar risk att Sverige håller på att halka efter på ett
område där Sverige som nation skulle kunna vara ett föregångsland, vara
oerhört konkurrenskraftigt och bryta upp nya marknader för nya produkter.
Det finns redan i dag en oerhört stor marknad för miljöteknik och miljöan-
passad produktion. Det är en marknad som växer oerhört snabbt, ungefär
med samma kraft som databranschen och datamarknaden växte när den var
som kraftfullast och dess expansion som snabbast.
Insikten om behovet av ekologiskt anpassad produktion finns i våra kon-
kurrentländer. Den finns inom EG, där man betonar miljöhänsyn och ekolo-
gisk anpassning, inte som något ont utan som en möjlig konkurrensfördel.
Den finns i Japan, med massiva satsningar på ekologiskt anpassad produk-
tion, med stora nationella program inriktade på att komma till rätta med kli-
matproblemen.
I Sverige saknas sådana massiva program. Vänsterpartiet har i sin parti-
motion som rör det näringspolitiska avsnittet i budgetpropositionen föresla-
git ett nationellt program med inriktning på miljöteknik, däribland också ar-
betsmiljöteknik. Det kan inte avvisas genom att man säger att detta redan
är ett prioriterat område. Det finns inte någon samlad satsning, som exem-
pelvis den som har gjorts tidigare inom informationsteknologi, med olika IT-
program. Det behövs ett svenskt nationellt miljöteknikprogram.
Vi tog upp en regional vinkling av samma sak i motionen av Bengt Hurtig
m.fl. om omställning av produktionen i Norrbotten till en produktion som
är mera miljövänlig, bättre anpassad till vad naturen tål. Det är ett bra sätt
att möta framtiden i en region som är starkt beroende av basindustri, tung
industri, som också är förknippad med stora miljöproblem - utsläpp av gifter
och stora utsläpp av koldioxid - i samband med produktionen. I den motio-
nen hänvisas också till en möjlig användning av restoljor från de svenska raf-
finaderierna, nämligen som energi i ståltillverkningen, vilket ger betydligt
mindre koldioxidutsläpp än kol. Detta leder även till att vi slipper exportera
och förbränna dessa restoljor på ett sätt som medför stora utsläpp av svavel.
En ökad satsning på forskning och utveckling är motiverad. Det anslås
stora belopp till forskningsledet, men utvecklingen av nya produkter släpar
efter. Vänsterpartiet hävdar att det är nödvändigt att ännu starkare än hittills
betona utveckling i uttrycket ”forskning och utveckling”. Det behöver tas
fram nya produkter och ny teknologi i Sverige. De signaler som regeringen
ger genom att dra ned på anslag till ny teknik och nya produkter under ansla-
get Teknisk forskning och utveckling är verkligen inte ett steg i rätt riktning,
utan tvärtom.
Det är viktigt att det finns program riktade till småföretagen. Det måste
finnas tillgång till riskvilligt kapital. Man kan säga att regeringen genom sin
politik har lyckats med konststycket att skapa stor förvirring och oreda inom
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 106
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
34
ett centralt område. Det finns ingen som riktigt vet vad regeringen har för
avsikter när det gäller tillgången till riskvilligt kapital för småföretag. Ny de-
mokrati är här betydligt mera konkret och konstruktivt än den sittande rege-
ringen. Ny demokrati har åtminstone ett förslag om en investeringsbank,
som skall se till att det kommer fram riskvilligt kapital.
Det är självklart att det inom det här området behövs en mängd olika in-
satser. Det finns institutioner som har skapats av den tidigare regeringen och
av riksdagen. Vi har utvecklingsfonderna, de regionala riskkapitalbolagen,
Norrlandsfonden, Småföretagsfonden och Industrifonden. Alla dessa insti-
tutioner skall givetvis utnyttjas och användas tillsammans med normalt risk-
villigt kapital från banker och andra kreditinstitut.
Kring detta har regeringen skapat förvirring. Nu föreslår majoriteten i ut-
skottet när det gäller de regionala utvecklingsfonderna en byråkratisk,
krånglig lösning. När man väl har insett att det inte går att dra in likvida
medel till statskassan i den utsträckning som man tidigare har tänkt sätter
man upp gränser för vilka fonder som skall betala in pengar till statskassan,
relaterat till de här fondernas likviditet, i stället för att ha inriktningen att
fonderna skall använda dessa pengar till satsningar på nyföretagande och på
småföretag.
Den borgerliga näringspolitiken uppfyller inte kraven på en bra närings-
politik. Man har valt att kalla detta ”den enda vägens politik”. Det är en
enkelspårig, dogmatisk politik, som hotar att göra stor skada och försvåra
återupprättandet av Sverige som industrination. Man kan säga att det här är
fråga om en sovjetisk politik med omvända förtecken. Regeringen har en
gång för alla definierat den som korrekt, och det betyder att den som har
invändningar har fel i sak, enligt regeringens uppfattning, och då finns det
ingen anledning att lyssna på invändningarna, på motståndarnas argument.
Detta är inte bra.
Per Westerberg, som jag hänvisade till tidigare, har ju berömt sig för att
han har gjort det som för några år sedan var extrema ståndpunkter inom Mo-
derata samlingspartiet till regeringspolitik. Utförsäljningen av de statliga
företagen är dålig politik. Den är inte förankrad bland allmänheten. Det
finns föga förståelse för den bland de anställda, och det finns en uppenbar
risk, om man genomdriver den, att det blir brist på riskvilligt kapital, bl.a.
för den strategiskt viktiga och redan hårt drabbade småföretagssektorn.
Skattepolitiken, som är central för regeringen och en viktig del av den ge-
nerella politiken, skapar ett skattefrälse av kapitalägare. Detta frestar
mycket hårt på det samförstånd som är både naturligt och nödvändigt för att
små och medelstora företag skall kunna utvecklas och blomstra. Den artikel
i Dagens Nyheter för några dagar sedan som Anita Gradin refererade tog
upp behovet av ett samförstånd kring utvecklingsfrågorna och kring små-
företagspolitiken, behovet av en allmän acceptans hos allmänheten och hos
de anställda för en ansvarsfull politik - och för att de här sektorerna behöver
utvecklas. Om inte ett sådant samförstånd och en sådan acceptans kan upp-
nås, kommer Sverige att ha oerhört svårt att konkurrera på den europeiska
marknaden och på övrig internationell marknad.
I betänkandet föreslår utskottsmajoriteten att ett antal riktade program
skall avvecklas innan de är fullt genomförda. Det gäller t.ex. VT-delegatio-
nens arbete, där man har avverkat två av tre planerade år och varit inriktad
på underleverantörer, främst till bilindustrin. Detta avvisar Vänsterpartiet.
Man vill reducera anslaget till teknisk forskning och utveckling med hän-
visning till det statsfinansiella läget. Det är givetvis viktigt att man gör bespa-
ringar där sådana kan göras utan att åstadkomma skada. Men konsekven-
serna av det man föreslår blir svårartade för två viktiga program, nämligen
programmen Ny teknik och Nya produkter, som inte behöver dras ner utan
tvärtom behöver utvecklas.
Konsekvenserna av regeringens förslag blir att stöd och rådgivning till en-
skilda uppfinnare och till produktutveckling utanför de områden som är
prioriterade kommer att försvinna helt eller skäras ned drastiskt. Man kan
inte tillgodose dessa behov med skattelättnader.
Det finns i betänkandet en mängd viktiga områden. Jag vill lyfta fram om-
rådet träteknik, där Vänsterpartiet har en kommittémotion med Bengt Hur-
tig som första namn. Vi talar i den motionen för ökad och fortsatt satsning
på träteknik. Det är av konkurrensskäl och av regionalpolitiska skäl viktigt
med en sådan satsning. Vi lyfter fram underleverantörernas situation och
den kooperativa utvecklingen och designen, speciellt för småföretagen, och
framhåller att samhället måste ta ett ansvar för den svenska stålindustrin.
Herr talman! Jag har redan något överskridit den tid jag har anmält, och
jag tänker inte tala mera just nu, utan får väl tillfälle att återkomma i repli-
ker. Här är många debattörer från samtliga borgerliga partier, så vi får väl
tillfälle att utbyta åsikter om detta.
Jag står självfallet bakom alla de hemställanspunkter som finns uppräk-
nade i min meningsyttring till betänkandet, men jag yrkar bifall bara till de
som finns under mom. 1 som gäller näringspolitikens inriktning, mom. 7 be-
träffande anslag till teknisk forskning och utveckling, mom. 12 beträffande
miljöteknik och mom. 32 beträffande småföretagsutveckling.
Anf. 46 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Herr talman! I den här debatten skall jag ägna mig åt de principiella frå-
gorna när det gäller näringspolitiken och det som detta näringspolitiska be-
tänkande innehåller. Gudrun Norberg kommer att beröra småföretagspoliti-
ken, Kjell Ericsson riskkapitalmarknaden och Göran Hägglund bl.a. forsk-
ning och teknisk utveckling.
Först av allt vill jag gratulera näringsutskottets vice ordförande Anita Gra-
din till posten som ambassadör i Wien. Anita Gradin har varit ledamot av
riksdagen sedan 1969. Under de senaste åren har hon i egenskap av utrikes-
handelsminister starkt bidragit till att Sverige i dag i princip har ett EES-avtal
med EG. Hon har förmodligen också stor del i att den socialdemokratiska
regeringen lämnade in en ansökan om medlemskap till EG.
Jag vet också, från vänner i näringslivet, att hon talat varmt för det
svenska näringslivet under sina delegationsresor runt om i världen och där-
igenom öppnat dörren för svenska exportorder. För detta är Anita Gradin
värd ett tack.
Men det finns tyvärr ett men, och det är att hon under alla sina år i riksda-
gen sedan 1969 ställt upp bakom den näringspolitik som hennes socialdemo-
kratiska parti har stått för. I dag ser vi resultatet av den politiken. Det finns
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
35
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
36
en alldeles för liten industriell sektor för att den skall kunna klara av alla de
sociala åtaganden som vi har gjort. Vi ser en låg lönsamhet, en låg produkti-
vitet och därmed en försvagad konkurrenskraft inom svenskt näringsliv.
Vi har några få stora internationella företag som i allt högre grad förlagt
sin verksamhet till utlandet. Forskning och teknisk utveckling har tyvärr i en
hel del fall förlagts till andra länder.
Vi har en alldeles för liten tillväxt av små företag, och vi har nästan inga
medelstora företag att tala om. Man har inte utvecklat och underhållit den
infrastruktur som lägger grunden för ett modernt och framgångsrikt närings-
liv. Anita Gradins parti har bidragit till att Tetrapak och IKEA, för att
nämna några exempel, lämnade Sverige under 70- och 80-talen.
70-talet karakteriserades av en stark misstro mot företagande. Företa-
garna - speciellt de små - jagades som villebråd på samma sätt som i dag sker
med politiker. Lag lades till lag, pålaga lades till pålaga och skatt lades på
skatt. Varje beslut som Anita Gradins parti drev igenom betraktades i sin
enskildhet som marginellt och som en bagatell. Men summan av allt detta
blev det vi nu upplever av arbetslöshet och för litet av entreprenörsskap samt
den mängd konkurser som nu sker. Sverige har tyvärr varit i utförsbacken
under alla de år som Anita Gradin suttit i riksdagen.
Låt oss gå tillbaka litet grand och se vad som hänt. År 1972 sattes lagstift-
ningen på arbetsrättens område i gång. Det ledde i många avseenden, även
om det fanns positiva inslag, till en ökad byråkrati och tungroddhet, i synner-
het hos de små företagen. Avskrivningarna på partsrederier begränsades.
Det fick konsekvenser för svensk rederinäring och för svensk varvsnäring.
En skattebrottslag infördes och skattetilläggen såg dagens ljus.
År 1973 drev man en näringspolitik med socialistiska förtecken. Vi har
Stålverk 80 och en lång rad andra misslyckade statliga satsningar i gott
minne.
År 1975 begränsades möjligheterna att göra avsättningar för framtida pen-
sioner för företagare. Samma år såg fåmansbolagslagarna dagens ljus. De
mindre företagen skulle framöver inte behandlas på samma principiella sätt
som de stora. Det blev krångligare och mer riskfyllt att driva och starta före-
tag.
År 1976 genomdrev Socialdemokraterna en bevissäkringslag som stärkte
skattefogdarnas makt. Vi minns jakten på Ingmar Bergman på Operan.
Samma år skärptes lagstiftningen ytterligare vad gäller fåmansbolag. Carl
Lidbom skrev nya och försvårande lagar var och varannan natt.
Sedan blev det något bättre under de borgerliga åren. Arbetsgivaravgifter
sänktes, avskrivningsmöjlighetema ökade, speciellt för de små företagen,
och förmögenhetsskatten sänktes. Det skapade bättre förutsättningar för ge-
nerationsväxlingar.
Men 1982 började Anita Gradins parti på nytt att rycka undan fotfästet
för företagsamheten. Jakten på företagarna började igen. En drakonisk lag-
stiftning mot ekonomisk brottslighet kom till. Egenföretagarna och småföre-
tagsverksamheten såg många gånger verksamheten raseras av orättfärdiga
ingripanden från myndigheternas sida.
År 1983 infördes en löneavgift på 2 %. Arvs- och gåvoskatter höjdes. Ge-
nerationsskiften blev svårare, i många fall omöjliga, att genomföra. Det var
bara att sälja sina företag och livsverk till de stora företagen. Samma år inför-
des den s.k. angiverilagen. Generalklausulen mot skatteflykt skärptes, och
förmögenhetsskatten höjdes.
År 1984 inrättades löntagarfonderna. Företagarna skulle betala in pengar
från sina företag till fonder som skulle köpa aktier i företag. Företagarna
skulle betala för sin egen socialisering. Vidare begränsades rätten till lager-
nedskrivning. Preliminär B-skatt skulle utgå med 120 % av fastställd skatt
från det här året.
År 1985 togs avdrag för arbetsrättsliga skadestånd bort. Stämpelskatten
på nyemitterade aktier fördubblades.
År 1986 infördes näringsförbud, skärpt etableringskontroll av företag och
vandelsprövning av åkare och restauratörer. Omsättningsskatten på handel
med aktier fördubblades. Företagarnas kaptitalförsäkringar började förmö-
genhetsbeskattas. Företagsbot infördes.
År 1987 höjdes arbetsgivaravgiften. En lång rad nya och höjda skatter på
energi drevs igenom. Rätten att i princip tänka till när det gäller ny kärn-
kraftsteknik förbjöds.
År 1988 höjdes arbetsgivaravgiften. Avsättningar till vinstdelning belädes
med arbetsgivaravgift.
År 1989 drogs en intensiv debatt i gång av Anita Gradins parti för att ge
AP-fonderna rätt att fritt köpa aktier. Man förde fram fortsatta socialise-
ringstankar.
År 1990 höjdes fastighetsskatterna. Därmed fick många småföretag höjda
lokalkostnader. Energiskatterna höjdes.
Herr talman! Detta är bara ett litet urplock av exempel på företagsdiskri-
minerade beslut som har genomdrivits under den socialdemokratiska rege-
ringstiden här i riksdagen, under 70- och 80-talen. Till detta kan läggas den
målmedvetna motviljan från detta parti att öppna den offentliga sektorn för
enskilt entreprenörsskap. Den kommunala egenregiverksamheten växte och
växte, medan den privata sfären krympte. Med åren har beskattningen kom-
mit att bli ett allt djupare ingrepp i äganderätten. Rörelsefriheten har in-
skränkts och riskerna har ökat för småföretagen. Likviditetsindragningarna
genom snabbare uppbörder dränerade under 80-talet de små företagens kas-
sor, samtidigt som räntorna på lån steg i höjden. Avdragsrätten begränsades.
Ingen kan väl glömma snickaren Elon Hjortberg i Göteborg som fick gå
ifrån sitt företag på grund av att de företagare som han i sin tur anlitade inte
betraktades som företagare av skattemyndigheterna. Ingen kan väl heller
glömma Halvar Alvgard som oskyldigt beskylldes för grovt skattebrott och
fick gå ifrån sitt företag.
Vi har kunnat se fogdarnas makt växa under de socialdemokratiska åren.
Samtidigt som kraven på företagarna skärptes, mildrades påföljderna för
myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning. Så har 70- och
80-talen i stort sett varit. Man har dragit åt tumskruvarna på småföretagen
steg för steg, medan man i förhandlingar i många fall givit de stora företagen
favörer i form av skatteeftergifter och bidrag.
Herr talman! Det är skönt att det nu våras, inte bara utanför det här huset,
utan även när det gäller svensk näringspolitik. Växtligheten frodas ånyo.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
Den nya regeringen har harvat, gödslat och sått. Snart böljar det växa så att
det knakar.
Herr talman! Vi står inför ett spännande 90-tal då ny företagsamhet skall
få växa fram. Kursen är den rätta. Framtiden med den borgerliga regeringen
vid styråran ter sig ljus.
Avslutningsvis vill jag konstatera att något påtagligt omtänkade - mot
bakgrund av de ekonomiska problem vi i dag har med hög arbetslöshet och
låg lönsamhet - och några konkreta förslag tyvärr inte har kommit fram i
de socialdemokratiska motioner och reservationer som finns fogade till det
betänkande vi just nu diskuterar. Det handlar bara om litet mer pengar till
forskning, teknik och teknisk utveckling. Det skall helst ske via NUTEK. Vi
ser fortsatta selektiva branschprogram och litet stöd till underleverantörer,
men de stora strukturella förslagen och idéerna lyser med sin frånvaro. En-
treprenörer och företagare i gemen kan inte lita på socialdemokratin. Med
socialdemokratisk näringspolitik skulle vi leva vidare med de problem som i
dag skapar ungefär 1 500 konkurser i månaden och en stor och skrämmande
arbetslöshet.
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till hemställan i utskottets betän-
kande och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 47 ANITA GRADIN (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte om jag skall tacka Per-Richard Molén för de
vänliga orden i böljan, eller vad som var meningen. Vi får väl hoppas att det
var positivt.
Det tycks bara vara elände med den socialdemokratiska näringspolitiken
enligt Per-Richard Molén. Nu är det ju inte på det viset, om jag skulle skriva
historien. Jag behöver inte gå tillbaka längre än till arvet 1982. Det var job-
bigt att komma till kanslihuset vid det tillfället. Varför var det så? Jo, därför
att det inte fanns någon framtidstro i svenskt näringsliv. Man hade totalt tap-
pat sugen efter de sex borgerliga åren. Det gällde då att ta hand om alla lik
som fanns i garderoberna. Det gällde att klara ekonomin. Så småningom fick
vi hjulen att rulla åt rätt håll. Dessutom kunde vi skapa arbetstillfällen för
människor och en framtidstro i näringslivet som innebar att Sverige kom in
på rätt väg.
Det hade varit trevligare om Per-Richard Molén hade berättat för oss vad
den nya borgerliga regeringen står för i näringspolitiken. Jag saknar det.
Jag skulle gärna vilja berätta för kammaren att jag under måndagen och
tisdagen var i Bryssel på ett seminarium om EG:s ekonomi. Man diskuterade
konsekvenserna av Maastricht-överenskommelsen. Man vet att den nya inre
marknaden kommer att betyda ökad konkurrens och att den också kan inne-
bära strukturförändringar i det europeiska näringslivet.
En sak var alla överens om, nämligen att det behövs en industripolitik där
alla europeiska länder ställer upp för att lindra konsekvenserna av den ökade
konkurrens som den inre marknaden naturligtvis för med sig. Alla var över-
ens om att det är viktigt med strukturfonder och sociala fonder och att det
behövs stöd till olika branscher för att de skall kunna vara aktiva. På så sätt
kan Europa och den inre marknaden, där också Sverige kommer att vara
38
med, vara konkurrenskraftiga gentemot Japan och USA och därmed slå vakt
om både sysselsättning och ett framgångsrikt näringsliv.
Anf. 48 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Om jag känner Anita Gradin rätt - jag säger det med ut-
gångspunkt i det arbete hon har gjort angående EG och mycket annat på det
internationella planet, som har uppskattats - är det ändå fullt tänkbart att
hon i sitt hjärta och på sin egen lilla kammare många gånger under de senaste
20 åren har känt tveksamhet inför många av de förslag som hennes eget parti
och regering har drivit igenom.
Jag tror inte att löntagarfondsdebatten, och löntagarfonderna i sig, har va-
rit bra för småföretagen. Kan det, herr talman, vara riktigt att först ta pengar
från småföretagen för att sedan ge pengarna tillbaka på ett annat sätt via
delägande i de egna företagen?
Jag tror inte att svensk näringspolitik enbart skall anpassas till den interna-
tionella nivån. När det gäller småföretagsamheten måste vi i Sverige lägga
vår egen grund utifrån det företagararv som vi själva har, dvs. själva ge små-
företagen möjligheter att bygga upp Sverige på nytt. Det skulle ske i stället
för att rasera landet med alla de skatter och avgifter som brandskattat små-
företagsamheten och gjort att många personer, förmodligen duktiga och
lämpade som entreprenörer, hellre låtit sig anställas och arbeta inom offent-
lig verksamhet.
Anf. 49 ANITA GRADIN (s) replik:
Herr talman! Självfallet skall svenskt näringsliv vara medvetet om att man
lever i en internationell värld och att man skall bygga på egen grund.
Men det här innebär, Per-Richard Molén, att vi också behöver en svensk
näringspolitik. Även i Sverige behövs det ett samarbete mellan samhället
och näringslivet. Regering och riksdag skall spela en roll tillsammans med
näringslivet. På det sättet står man på den svenska grunden och skulle kunna
vara framgångsrik och klara sig internationellt.
Jag har fortfarande inte hört något om den borgerliga näringspolitiken.
Anf. 50 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Jag håller med om att en förutsättning för en positiv utveck-
ling av näringslivet är ett gott samarbete mellan samhälle och näringsliv. Då
måste också de som leder Sverige skapa ett förtroende hos företagen.
För några månader sedan läste jag en bok av Bo Södersten med titeln Ka-
pitalismen byggde landet. Bo Södersten berättar i boken om den skattepoli-
tik som han själv ansåg vara samhällsekonomiskt komplett vanvettig. Han
skriver att den skapade en total hysteri runt skattebrottsligheten och att den
höll på att driva fram en polisstat. En betydande del av medelklassen höll på
att bli manifesta eller latenta skattebrottslingar. Som nybliven riksdagsman
följde han troget det socialdemokratiska mönstret. Den gemensamma attity-
den var: ”Kläm åt de djävlarna!”
Jag säger inte att Anita Gradin har den attityden. Men det måste uppen-
barligen vara företrädare för partiet i riksdagen som har haft den inställ-
ningen. Om det är den attityden som har präglat svensk näringspolitik är det,
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
39
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
40
herr talman, inte särskilt svårt att inse att det i hög grad har bidragit till ökad
arbetslöshet och alla konkurser och katastrofer vi dagligdags ser.
Herr talman! Den nuvarande regeringen har lagt fast ett antal åtgärder
som är värdefulla. Förmögenhetsskatten på arbetande kapital har sänkts.
Förmögenhetsskatten kommer att helt avskaffas 1994. Arvs- och gåvoskat-
terna sänks kraftigt för att på det sättet göra generationsväxlingar möjliga.
Skatten på kapitalinkomster sänks till 25 % nästa år. Begränsningar i av-
dragsrätten för ränteutgifter tas bort. De särskilda reglerna för beskattning
av utdelning och reavinst för fåmansbolag ändras. Vi strävar efter en betyd-
ligt större likhet mellan de stora företagen med många ägare och de bolag,
ofta små, som har få ägare. Omsättningsskatten, den s.k. valpskatten, tas
bort. Den allmänna löneavgiften sänks. Arbetsgivaravgiften inom stödom-
råde sänks med 10 procentenheter. Statliga bolag säljs ut. Den offentliga
sektorn öppnas för entreprenörer. Energiskatterna sänks. Fastighetsskatten
kommer att sänkas. Det blir avregleringar och sänkta skatter på energiområ-
det.
Allt detta är vad den borgerliga regeringen har sått på så kort tid som se-
dan oktober.
Anf. 51 ROLF L. NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag blev djupt besviken när jag hörde Per-Richard Moléns
anförande. Han gjorde reklam för sig själv genom att säga att han skulle tala
om det principiella. Då får jag väl tolka det så, att det principiella i den nya
regeringens näringspolitik till åtminstone fyra femtedelar är onyanserat gnäll
på tidigare regeringar och en ovilja att ta ett eget ansvar för utformandet av
en ny politik.
Här sägs inget, Per-Richard Molén, om den borgerliga näringspolitiken.
Väljer regeringen att driva en internationellt sett alldeles egen näringspoli-
tisk linje? Det skulle vara en linje som har övergivits, eller håller på att över-
ges, av England, USA, EG-länderna och Japan.
Skall Sverige, när Moderaterna dikterar näringspolitiken, bli en nyliberal
fornlämning? Samtliga andra nationer eller ekonomiska block inser ju beho-
vet av samhälleliga insatser, av ett samspel mellan stat, anställda och företa-
gare, för att utnyttja de nationella resurserna och främja konkurrensen.
I det principiella fanns inte ett ord om ett ekologiskt perspektiv, om man
undantar de litet skruvade bilder som Per-Richard Molén använde sig av,
nämligen att det var gödslat, plöjt, sått och harvat och att växtligheten skulle
frodas. Det är i och för sig bra om man använder naturgödsel och inte konst-
gödsel, vilket jag tror att Moderaterna använder sig av.
Det krävs litet mer än ett blommande bildspråk för att bli trovärdig när
det gäller den nödvändiga kopplingen mellan miljö- och naturhänsyn och nä-
ringspolitik, utveckling och produktion.
Anf. 52 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Jag förstår att Rolf L. Nilson känner ett visst motstånd mot
en beskrivning av historien. Det är ju inte särskilt trevligt att som f.d. kom-
munist gå tillbaka till sin egen korta historia från 1917 och se vilka resultat
den näringspolitik har lett till som baserats på de idéerna.
Rolf L. Nilson ser ingenting i den borgerliga politiken som är bra. Man får
en känsla av att han inte ser och inte hör, men trots att han varken ser eller
hör eller noterar någonting så avfärdar han - förmodligen med bara rygg-
märgen - alla de förslag som borgerligheten för fram.
I övrigt noterar jag att Rolf L. Nilson anser att skattepolitiken är bra från
generell utgångspunkt. Men då måste man föra en skattepolitik som gynnar
företagsamheten och de små företagen, inte den skattepolitik som Rolf L.
Nilsons parti ställt upp på under 70- och 80-talen och som har lett till den
arbetslöshet och det elände som vi upplever i dag.
Hur fagert tal Rolf L. Nilson än ägnar sig åt tror jag ändå inte att de företa-
gare och entreprenörer som lyssnar till locktonerna faller för frestelsen att
på något sätt backa upp och stödja den grundideologi utifrån vilken Rolf L.
Nilson för debatten.
Anf. 53 ROLF L. NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med Per-Richard Molén om att det finns anled-
ning att kritisera den socialdemokratiska näringspolitiken och att det finns
anledning att kritisera ställningstaganden som Vänsterpartiet eller vpk har
gjort tidigare i näringspolitiska sammanhang. Jag är öppen för en sådan dis-
kussion.
Men jag tycker faktiskt - och det borde också Per-Richard Molén kunna
inse om han går tillbaka och tittar på protokoll och yttranden - att under den
period från 1988 och fram till nu som jag har suttit i riksdagen har vi gjort
rätt stora förändringar i vår näringspolitik.
Det är fel som Per-Richard Molén säger att Vänsterpartiet inte ser något
positivt i åtgärder som föreslagits av de borgerliga. Som exempel kan jag
nämna beskattningen av det arbetande kapitalet i småföretagen. Våra kon-
takter och samtal med småföretagare har övertygat oss om att det har varit
en riktig åtgärd att ta bort den beskattningen.
Jag tycker att det här är viktiga frågor och att de vinner på att man debatte-
rar dem sakligt och framtidsinriktat och inte ägnar den övervägande delen
av tiden till historiska exposéer.
När det gäller skattepolitiken mera allmänt sade jag i mitt inledningsanfö-
rande, och jag har sagt det i tidigare debatter, att det finns en stor risk med
att skapa ett skattefrälse av företagare, därför att det tär på samförståndet,
den acceptans som är nödvändig för att man skall kunna utveckla produktio-
nen på ett bra sätt. Den är nödvändig därför att de anställda är företagens
största resurs.
Dåligt motiverade, ”avundsjuka” anställda gör inte bra arbetsinsatser, är
inte inställda på att utveckla produktionen. Människor använder sin fantasi
och sin skaparkraft på andra sektorer än inom arbetslivet, om de upptäcker
att det inte finns möjligheter att göra en insats därför att lagstiftningen hind-
rar det eller därför att arbetsgivaren inte inser vilken resurs de anställda är.
Det är här jag menar att det finns ett behov av samförstånd. Samförstån-
det tror jag är speciellt viktigt inom småföretagssektorn, och det har jag
också sagt tidigare, därför att folk här rör sig fram och tillbaka över gränsen
mellan att vara anställd och att vara företagare. Snickare är ena ögonblicket
företagare och nästa halvår anställda. Detsamma gäller målare, osv. osv.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
41
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
Anf. 54 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Jag har noterat det omtänkande som Vänsterpartiet har
gjort när det gäller beskattningen av arbetande kapital. Låt oss då betrakta
det som det första lilla steget mot en mera näringsvänlig näringspolitik, för
det räcker inte med det här.
Det skulle vara rätt intressant att höra Rolf L. Nilsons inställning till att
öppna den offentliga sektorn för privata inslag, för entreprenörer att på nå-
got sätt erbjuda alternativ, att föra in konkurrensen på ett mera påtagligt sätt
inte bara i den privata utan även i den offentliga verksamheten.
Vilken inställning har Rolf L. Nilson till avregleringar? Vi är i dag tyngda
av mängder av regleringar på en lång rad områden.
Jag tror också att det vore värdefullt om Rolf L. Nilson kunde ställa sig
positiv - och inte bara han utan även hans parti - till en anslutning till EG.
Det är en av förutsättningarna för att vi skall få den internationalisering av
vårt näringsliv som Anita Gradin har arbetat för och som är en del av någon-
ting viktigt för en framtid i Sverige som entreprenör och som vanlig medbor-
gare och anställd.
Anf. 55 REYNOLDH FURUSTRAND (s):
Herr talman! Låt mig inledningsvis få instämma i och understryka det som
Anita Gradin tidigare framförde i sitt anförande. Det sker nu oerhört snabba
förändringar i vår omvärld, och det kommer att ställa krav på en mycket ak-
tiv och framåtsyftande handels- och näringspolitik. Näringspolitiken skall
klara marknadens, konsumenternas, behov och samtidigt vara tekniskt kom-
petent och utvecklande. Den skall också skapa nya jobb.
I vår omvärld och då framför allt i länder som befinner sig på samma in-
dustriella nivå som Sverige förs bland industriledare och politiker en diskus-
sion om vilka krafter som påverkar utvecklingen och vilka styrmedel som
man behöver använda sig av.
Jag gjorde 1989 samma erfarenhet som Anita Gradin nyss redovisade, då
jag hade förmånen att få vara med på en konferens i Bryssel, där man disku-
terade den ekonomiska utvecklingen i Europa. Det kom fram på den konfe-
rensen att man fann det svenska skattesystemet spännande och var intresse-
rad av vilka möjligheter det skulle ge för konsumenter i Sverige och för före-
tagare i Sverige.
Det är glädjande att notera att det nu, när Anita Gradin rapporterar från
den konferens som hon har deltagit i, visar sig att positionerna har flyttats
fram ytterligare. Vi kan, Per-Richard Molén, med stolthet säga att Sverige
återigen har visat vägen för Europa.
Herr talman! Jag har tidigare i denna kammare sagt att det är en myt att
tro att en marknad fungerar helt fritt, utan några styrningar och någon form
av inblandning. Frågan är bara vilken typ av styrning och stimulans som skall
användas. Jag tillhör dem som menar att biandekonomin, där ett visst mått
av samhällsinsatser har stor betydelse, blir nödvändig för att man skall kunna
klara de problem som vi står inför. Det gäller teknisk forskning, utbildning,
nyföretagande, miljö, kommunikationer och mycket annat.
I stort sett handlar alla de centrala frågorna om hur vi på bästa möjliga
42
sätt skall använda våra gemensamma resurser och samtidigt ge människor
möjlighet att leva ett gott liv.
Herr talman! Senare kommer Mats Lindberg att i sitt anförande belysa
några områden där vi socialdemokrater menar att den politik som rege-
ringen nu är i färd med att genomföra inte förbättrar situationen utan
tvärtom faktiskt försämrar och försvårar. Det gäller då främst riskkapitalför-
sörjning, forskning och utveckling.
I det här betänkandet finns det, herr talman, några motioner och en reser-
vation som behandlar kooperativt nyföretagande. Jag vill något kommen-
tera detta.
Nyföretagandet i kooperativ form har fått en ökad betydelse de senaste
åren. Nykooperativ har vuxit fram inom områden som traditionellt småföre-
tagande och i de nya informations- och tjänstesektorerna. Framför allt har
de väckt uppmärksamhet som alternativ till den offentligt producerade vår-
den och omsorgen. Man räknar med att nykooperativ verksamhet för närva-
rande omsätter en dryg miljard kronor. Det är naturligtvis angeläget att sam-
hällets insatser för stöd och stimulans till nyföretagande också kommer ko-
operativa företagsformer till del, på samma villkor som för övrigt företa-
gande.
Inom regionalpolitiken nämner regeringen själv att vissa medel då det gäl-
ler anslaget till regionalpolitik skall få användas till stöd för kooperativ ut-
veckling.
Herr talman! De olika former av kooperativt nyföretagande som nu ut-
vecklas ställer ju också krav på samhällets insatser. Det gäller i första hand
att anpassa såväl lagstiftning som stödåtgärder för småföretagande och ny-
företagande. Utgångspunkten måste vara att den kooperativa företagsfor-
men ges samma förutsättningar att verka och utvecklas som andra företags-
former. Men om den kooperativa företagsformen skall få möjlighet att ut-
vecklas, behövs också ökade insatser för såväl utbildning och information
som rådgivning när det gäller de människor som skall verka på det här områ-
det.
Vi har i den socialdemokratiska reservationen påpekat att stödet till ko-
operativ utveckling bör utgå med ett högre belopp än vad regeringen har
föreslagit. Detta kan klaras genom omfördelning av anslag, främst via regio-
nalpolitiska medel och anslaget till småföretagsutveckling.
Herr talman! Många påstår att näringspolitiken blir 90-talets huvudfråga.
Ur det perspektivet är det både anmärkningsvärt och förvånande att den nu-
varande regeringen inte aktivt tar tag i näringspolitiken. I stället bedrivs det
en låt-gå-politik med utförsäljning av statliga företag. Jag erinrar mig en de-
batt i kammaren för ett antal år sedan. En riksdagsledamot inom Centern,
Ivar Franzén, anklagade oss socialdemokrater för att föra icke-politik. 20
gånger under sitt anförande upprepade han ordet icke-politik. När Per-Rich-
ard Molén var i talarstolen upplevde jag på nytt icke-politiken. Hela tiden
angreps vi socialdemokrater, men det var icke-politik. Det var mycket litet
tal om vad den borgerliga regeringen vill åstadkomma för att göra situatio-
nen så avsevärt mycket bättre. Det hjälper inte med enbart skattesänkningar
och skatteomläggningar. Det måste föras en aktiv näringspolitik.
Regeringen började sitt arbete med Ny start för Sverige. Efter ett tag blev
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
43
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
44
det Rivstart för Sverige, och när nu rivstarten för Sverige misslyckades blev
det Omstart för Sverige. Vi som har idrottat vet att man efter två omstarter
inte får vara med längre. Herr talman! Jag tycker att detsamma borde gälla
inom politiken.
Jag ber att i likhet med Anita Gradin få yrka bifall till reservationerna 1,
7, 11, 17 och 19.
Anf. 56 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Jag vill instämma i gratulationen till Anita Gradin med an-
ledning av hennes utnämning till ambassadör.
Jag tänkte inleda med att göra något ovanligt, nämligen läsa några me-
ningar ur socialdemokraternas reservation om näringspolitikens inriktning.
Det står så här:
”1 det läge som för närvarande råder med negativ ekonomisk utveckling
och en internationell lågkonjunktur bör all handlingskraft inriktas på att
skapa förutsättningar för att ekonomin åter skall kunna växa.”
Nästa stycke börjar så här:
”Ett huvudinslag i denna politik är att det åstadkoms en sådan utveckling
av näringslivet att det kan ge full sysselsättning och en ekonomisk tillväxt
som kan ligga till grund för den sociala välfärdspolitiken.”
Det tredje stycket börjar på följande sätt:
”Den nödvändiga utvecklingen av näringslivet stimuleras främst genom
allmänt verkande åtgärder inom den ekonomiska politikens och näringspoli-
tikens ramar.”
När man läser detta frågar man sig varför ni i all världen skrev den där
reservationen. Det här är ju exakt vad regeringen säger.
Efter att ha läst detta är det svårt att förstå varför socialdemokraterna re-
ser land och rike runt och påstår att regeringen genom att sänka skatterna
och underlätta för företagen på ett otillständigt sätt gynnar näringslivet och
arbetsgivarna - om ni verkligen har samma inställning som vi, att ”allmänt
verkande åtgärder ger den nödvändiga stimulansen för näringslivet”.
Nej, trots formuleringarna i reservationen framgår det nog ganska tydligt
att det finns en klar rågång mellan den förra regeringens och den nuvarande
regeringens grundinställning i dessa frågor. Annars inställer sig genast frågan
varför inte den socialdemokratiska regeringen under sin tid före valet vidtog
de åtgärder som behövdes. Varför såg den socialdemokratiska regeringen
arbetslösheten öka så kraftigt under våren, sommaren och hösten fram till
valet utan att stimulera näringslivet och försöka åstadkomma ekonomisk till-
växt för att trygga jobben?
Förklaringen till våra stora problem nu är att den tidigare regeringen miss-
lyckades med stabiliseringspolitiken, vars syfte är att utjämna konjunktur-
svängningarna. Socialdemokraterna kunde inte förhindra överhettning un-
der en god konjunktur som den i slutet av 80-talet. Då var det brist på arbets-
kraft. Kostnader och priser drevs upp och försvagade Sveriges konkurrens-
kraft. Vi tappade marknader, och när lågkonjunkturen kom var svensk eko-
nomi mer sårbar än de flesta länders ekonomi.
Därför, herr talman, är det inget tvivel om att Sverige sedan oktober må-
nad 1991 gått in i en helt ny epok. Den nya regeringens rivstart under hösten
drog upp riktlinjerna för en ny ekonomisk politik och en ny näringspolitik.
Denna nya politik fullföljs nu bit för bit.
Herr talman! Näringslivet är den bärande sektorn i svensk ekonomi. Den
rådande lågkonjunkturen med stagnation och utslagning av många företag
visar med all tydlighet att ett livskraftigt näringsliv är en förutsättning för
välfärden. Det är lönsamma företag som ger säkra jobb. Det är expansion i
näringslivet som skapar ekonomisk tillväxt och dynamisk utveckling.
Näringspolitiken skall syfta till att ge näringslivet tydliga ramar. Den skall
bygga på marknadsekonomins principer med fri företagsamhet, sund kon-
kurrens och enskilt ägande. De politiska ramarna skall utgöra en garanti för
att näringslivet skall präglas av socialt ansvar, god miljö och god resurshus-
hållning.
Men den ekonomiska tillväxten infinner sig inte omgående. Det är därför
regeringens bestämda målsättning, vilket också är mycket tydligt uttryckt i
regeringsförklaringen, att skapa goda allmänna betingelser för långsiktig
ekonomisk tillväxt.
Näringspolitikens viktigaste uppgift är därför att skapa ett gott klimat för
företagsamheten i Sverige, så att utvecklings- och tillväxtkraften i svensk
ekonomi kan återvinnas. Synen på näringspolitiken präglas av den här rege-
ringens starka tro på enskilda individers och företags kreativa förmåga.
Herr talman! Svenskt näringsliv är egentligen småföretagsamhet. Jämfört
med det fåtal storföretag som finns i vårt land, lever småföretagen sitt liv i
det tysta. Men det förtjänar att påpekas att de många småföretagen genom
kreativitet och dynamiskt tänkande starkt har bidragit till Sveriges ekono-
miska välstånd.
Det finns alltså alla skäl att föra en näringspolitik som i hög grad är anpas-
sad för små- och medelstora företag. Men den politiken skall inte bygga på
selektiva insatser, där vissa företag och branscher gynnas av staten som
”stödgumma” medan andra missgynnas. Vi skall undvika en politik som upp-
muntrar till rop på hjälp från staten. Företagen mår i längden bättre av att
stå på egna ben och av vetskapen om att det är dessa regler som gäller. Det
blir de starka företagen som överlever, och det är de som har de bästa ut-
vecklingsmöjligheterna. I stället skall företagen ges tillfredsställande poli-
tiska villkor, så att Sverige blir ett bra och attraktivt land att driva företag i.
Denna omläggning, bort från den socialdemokratiska bidragspolitiken,
föranleder ett antal reservationer. Jag tänkte mycket kortfattat beröra några
av dem. Avsiktligt utelämnar jag den viktiga frågan om riskkapital, eftersom
Kjell Ericsson bl.a. kommer att uppehålla sig vid den.
Socialdemokraterna kritiserar regeringen, i reservation nr 3, för bespa-
ringar som berör uppfinnare och innovatörer.
Här gäller i hög grad den tes som beskrivits nyss, nämligen att allmänna
åtgärder skall stimulera näringslivet. Detta gäller även uppfinnare. Skatte-
lättnader för småföretag har redan införts, och nu bereds inom finansdepar-
tementet frågor om annan företagsbeskattning. Där kan frågan om skattesti-
mulanser för teknik- och innovationsföretag komma att övervägas. Det finns
nog anledning att ha förväntningar på den forskningsproposition som kom-
mer om något år, eftersom forskning är av stor betydelse för uppfinnare.
Samma kommentarer kan faktiskt ges beträffande många av reservatio-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
45
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
nerna från socialdemokraterna. Här och där pytsar man ut några miljoner
till särskilda områden eller projekt. Det är dock inte åtgärder som, enligt vår
mening, ger några några betydande förbättringar för småföretagsamheten i
sin helhet. Detta gäller reservationerna nr 7, 13, 17, 18 och 19.
När det gäller Ny demokratis reservationer så finner jag inte heller där
några förslag som skulle få någon praktisk betydelse för företagen. Att bygga
ett s.k. Japanhus i Sverige för att försöka locka hit flera japanska företag tror
jag inte är särskilt genomtänkt. Det är inte heller förslagen för att främja
uppfinnare och innovatörer.
Jag måste säga att om införande av produktjury och innovationstimme i
TV är Nydemokraternas bevis på det s.k. sunda förnuftet - som de gärna vill
åberopa - var det verkligen inte mycket att komma med.
Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet och
avslag på samtliga reservationer.
Anf. 57 REYNOLDH FURUSTRAND (s) replik:
Herr talman! Gudrun Norberg frågar varför vi inte vidtog några åtgärder.
Problemet med minoritetsregeringar - det vet väl Gudrun Norberg eftersom
hennes parti ingår i en sådan regering - är att vinna stöd för den politik man
vill genomdriva. Precis som Anita Gradin sade när vi tog över efter sex års
borgerligt regerande, var det viktigaste att sanera ekonomin i landet och att
rätta till det som har gjorts fel under ett antal år. Det gäller det som var fel
utifrån vårt politiska synsätt. Gudrun Norberg måste respektera att vi har
det synsättet.
När vi hade rustat upp ordentligt började vi ta tag i det som var nödvän-
digt, nämligen att få fart på och stimulera industrin. Vi upplevde, samtidigt
som den internationella högkonjunkturen, en schvung i industrin, vars like
inte har funnits tidigare.
När överhettningen blev oerhört stark, Gudrun Norberg, ville vi sätta in
åtgärder. Var fanns Gudrun Norbergs parti då? Det gick så långt att rege-
ringen Carlsson tvingades avgå, eftersom ni konsekvent motsatte er att gå
med på de förslag som vi lade fram i den här kammaren och i utskotten för
att försöka dämpa överhettningen. Jag glömmer aldrig debatten om bostads-
byggandet. När vi lade fram förslag om en spärregel för bostadsbyggandet i
Stockholm påstod den nuvarande skatteministem Bo Lundgren att detta var
ett fruktansvärt ingrepp på marknaden. Så skulle det inte gå till. Efteråt har
han nästan anklagat oss för att vi inte tog i mera när marknaden var så över-
hettad. Man måste bestämma sig, Gudrun Norberg, för vilket ben man skall
stå på.
Vi tar ansvar för den politik som vi har lagt fram i våra reservationer. Vi
vet att den politiken bl.a. leder till att småföretag skulle få möjlighet till risk-
kapital, vilket är nödvändigt innan man kommer i gång och skall betala sin
skatt. Ni säger att man skall sänka skatten. För många av dessa företag är
skatten inte intressant förrän kanske efter fyra fem år när de har kommit på
fotter.
Anf. 58 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag skall lämna frågan om riskkapital eftersom den debatten
kommer. Kjell Ericsson kommer att föra den från vår sida.
Socialdemokraterna använde inte den goda tiden, högkonjunkturen, till
att skapa ett stabilt näringsliv. I stället lade man på näringslivet ett antal påla-
gor, vilket Per-Richard Molén har räknat upp tidigare. Det medförde att vi
inte fick ett starkt näringsliv. Det fanns även andra frågor som bidrog till att
företagarna flydde Sverige. Det gällde ett helt paket. Vi hade tidigare ett
skattesystem som missgynnade arbete. Vi hade en hög sjukfrånvaro i Sverige
och ett sjukförsäkringssystem som inte gynnade att man var på jobbet. Vi
hade en låg produktivitet, vilket innebar mycket höga lönekostnader för
företagarna. Detta medförde att svenska företag inte var konkurrenskraf-
tiga. Det fanns tidigare en osäkerhet hos näringslivet i Sverige om vilken
energipolitik som skulle komma att föras. Hur skulle det bli med elförsörj-
ningen och vad skulle det bli för elpriser? Det var före trepartiuppgörelsen.
På den tiden fanns också en osäkerhet om var Sverige stod i EG-frågan
och frågan om anslutning till EG. Det ledde till en osäkerhet när det gäller
att driva företag i Sverige. Vi vet att vi hade ett enormt stort utflöde av inve-
steringskapital från Sverige. Svenska företagare valde inte att investera här
hemma och utländska företagare valde inte Sverige. Detta förde även ut
forsknings- och utvecklingsresurser ur landet. Man lät åren med högkon-
junktur rinna förbi utan att stabilisera näringslivet. Sviterna av detta får vi
lida av nu.
Anf. 59 REYNOLDH FURUSTRAND (s) replik:
Herr talman! Skälet, Gudrun Norberg, till att många företag har valt att
använda sig av tillverkning även utomlands är faktiskt att marknaden är
större utanför landets gränser än här hemma. Det medför naturligtvis att
konkurrensen blir viktig för oss.
Det är uppenbart att vi hade ett antal bekymmer och problem. Det skall
inte stickas under stol med. Vi var medvetna om dessa problem. Vi började
ta tag i problemen. Vi var förberedda och vidtog åtgärder. En del åtgärder
var utan tvekan smärtsamma, men nödvändiga.
Frågan är om det ni nu sätter i verket leder till rätt väg. Frågan är om den
enda vägens politik är den rätta politiken. Som vi socialdemokrater ser det
behövs det även några andra vägar. Det kan inte finnas bara en enda väg -
nämligen det krassa kapitalets väg - där ni lägger er platt och tror att mark-
naderna fritt kommer att sväva och att inget kommer att styra. Fråga dig
själv, Gudrun Norberg, vilka krafter som kommer att styra där.
Vi vet att det behövs samhällskrafter som styr en balanserad ekonomisk
utveckling, och i vår näringspolitik tog vi faktiskt fasta på detta genom att ge
småföretag möjligheter, genom att satsa på teknisk forskning, genom att
satsa på utveckling och genom att ange för företagen vilka marknader de
skulle kunna vara med och konkurrera på - allt detta finns i vår näringspoli-
tiska motion. Det är den typen av frågor som nu diskuteras av politiker och
industriledare, inte bara här hemma utan runt om i hela Europa. I alla de
större industriländerna förs nu den debatten, och där visar det sig att den
politik som vi har slagit in på har väldigt mycket att ge.
Anf. 60 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag sade faktiskt i mitt anförande - jag var mycket noga med
det - att näringspolitiken skulle syfta till att dra upp ramarna för näringslivet.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
48
Jag vill alltså hävda att jag aldrig har talat om att låta marknaden löpa fritt,
som Reynoldh Furustrand nu påstår. Genom politiken skall vi ange ramarna
och dra upp riktlinjerna, och inom dessa ramar skall marknadskrafterna
råda. Där skall det naturligtvis vara lönsamt att driva företag.
Det har funnits en attityd från socialdemokratisk sida - den finns väl kan-
ske fortfarande, men den har varit tydligare tidigare - att se lönsamhet i före-
tag som någonting fult. Man skulle inte få tjäna pengar, det skulle inte få
finnas profitintressen, osv. Man har låtit kostnaderna för företagen skjuta i
höjden därför att man inte velat att företag skulle vara lönsamma.
Detta är naturligtvis alldels fel politik, och det är bakgrunden till osäker-
het på arbetsplatsen. Företag som inte går med vinst kan inte expandera,
kan inte anställa fler människor och kan inte ens behålla den personal de har.
Därför är det viktigt att vi har en skattepolitik och en näringspolitik som ger
företagen möjligheter och vinstmöjligheter. Det är där vi får de säkra job-
ben, och det är där vi kan skapa fler jobb. Därför är småföretagen mycket
viktiga - det är i småföretagen som de nya jobben kommer att finnas.
Anf. 61 ROLF L. NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Gudrun Norberg: Var finns de anställda
i regeringens näringspolitik?
Tillväxtproblemen i slutet av 80-talet handlade väldigt mycket om låg pro-
duktivitet. Det har utretts. Det finns många förklaringar till den sjunkande
produktiviteten och den låga produktivitetsutvecklingen i svenska företag.
En viktig del är att man inte fullt ut utnyttjar de anställdas resurser. Man kan
säga att det är ett organisationsproblem, ett företagsutvecklingsproblem.
Det finns stora företag - ABV t.ex. - som har varit mycket framgångsrika,
mycket förutseende på de här områdena och som även har lyckats få ned
frånvaron och upp produktiviteten, som har lyckats få ökad kreativitet och
ökat engagemang från de anställda.
Det finns inte ett ord om de anställda i de borgerligas näringspolitik. Är
det först när snickaren eller målaren blir egen företagare eller när metallar-
betaren öppnar en liten firma som han får människovärde och blir en pro-
duktiv faktor i den borgerliga näringspolitiken? Det är ett förenklat och far-
ligt synsätt.
Företagsutveckling och sådan kompetens som jag talar om kan man inte
vänta sig i små företag. Man kan knappast förvänta att små företag skall
kunna köpa den. De förslag till besparingar som majoriteten har ställt sig
bakom går ut över resurser, företagsutveckling, kompetens för företagsut-
veckling, som förmedlas genom NUTEK. Detta tycker jag är en dålig poli-
tik. Det är ett dåligt sätt att spara.
Gudrun Norberg säger att man inte skall peka ut områden som skall priori-
teras, områden som det skall satsas på. Men det gör ju regeringen, majorite-
ten och Gudrun Norberg själv. Ni t.o.m. snävar in det spektrum som det
skall göras satsningar på genom att säga att satsningar bara skall göras på
bioteknik, informationsteknologi och miljöteknik. Ni har valt ut de här om-
rådena - säkert på goda grunder. Det är bra områden, men jag tycker att
satsningarna är för små. Men ni har gjort en politisk prioritering, och det är
nödvändigt att göra den typen av prioriteringar. Man kan alltså säga att ni
talar med dubbla tungor; omedvetet gör ni det som måste göras - medvetet
gör ni någonting annat.
Anf. 62 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Rolf L. Nilson frågade: Var finns de anställda i en borgerlig
näringspolitik? Jo, de finns i fasta jobb i företagen. Och det är där de skall
finnas. Som jag alldeles nyss sade är det de lönsamma företagen som ger de
säkra jobben.
Vi utnyttjar inte de anställda som resurser, som den tillgång de är, påstod
Rolf L. Nilson också. Jag hävdar bestämt att det är fel. Vi har från Folkparti-
ets sida otaliga gånger uttalat att de anställda, t.ex. inom den offentliga sek-
torn, är den största och bästa resursen. Vi har talat om den inre revolutionen
inom den offentliga sektorn och gått i bräschen för den, nämligen att ge de
anställda större ansvar för verksamheten - det är de som kan verksamheten
bäst - och större ekonomiskt ansvar.
Vi har talat om att öppna den offentliga sektorn också för privat verksam-
het för att få till stånd konkurrens, för att stimulera till idéer och stimulera
de anställda på båda områdena, både de privatanställda och de offentligan-
ställda. Men vi har också talat om att stimulera de anställda inom den offent-
liga sektorn genom att ge dem mera ansvar, genom att dela upp verksamhe-
ten i mindre enheter och genom att ge dem ekonomiskt ansvar.
Jag tycker därför att det är ett mycket oförtjänt påhopp att säga att vi inte
skulle ta till vara de anställda som resurser. Vi har åtskilliga gånger hävdat
att de är stora resurser och sagt att vi vill utnyttja dem på ett bättre sätt.
Anf. 63 ROLF L. NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill påminna Gudrun Norberg om att det i småföretagar-
propositionen gjordes en avisering om ändringar i trygghetslagarna för de
anställda i småföretagen. Det är knappast ett sätt att visa uppskattning av de
anställda i små företag - att försöka komma åt de rättigheter som de har skaf-
fat sig genom sina fackliga organisationer, genom att sluta sig samman kol-
lektivt.
Det finns i den borgerliga näringspolitiken, säger man, en avveckling av
riktade resurser och en satsning på allmänna åtgärder, framför allt på skatte-
området. Jag vill återigen framhålla att många av de åtgärder som behövs
inte är en fråga om pengar - det är fråga om tillgång till kompetens, det är
fråga om kontakter, det är fråga om erfarenheter som man måste kunna dela
med andra. Jag har lyft fram detta på företagsutvecklings- och personalut-
vecklingsområdet, men det gäller t.ex. också möjligheten att knyta kontak-
ter och utveckla nätverk, det gäller den Verkstadstekniska delegationen, det
gäller stöd och hjälp till små företag, underleverantörer, främst till bilindu-
strin; det gäller också andra insatser för andra underleverantörer: att specia-
lisera sig, att söka marknadsnischer, att samla ihop information, att knyta
kontakter med andra underleverantörer, att skaffa sig relevant, aktuell kun-
skap.
Vänsterpartiet har i den näringspolitiska motionen - det blir delvis ett svar
till Per-Richard Molén - betonat att det är viktigt att det ställs erfarenhet och
kompetens till små företags förfogande när det gäller inträde på den öppna
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 106
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
europeiska marknaden, om det nu sker genom EES-avtal eller genom fullt
medlemskap. Genom att man drar ned på riktade insatser, genom att man
drar ned på NUTEK:s budget, minskar de här möjligheterna.
Och detta är av småföretagen uppskattade tjänster, och de är nödvändiga.
Det är självklart för varje ansvarskännande regering och för varje nation att
erbjuda den här typen av ram eller bakgrund för de små företagen, så att de
kan finnas i sina nischer och utvecklas, introducera ny teknik och nya pro-
dukter och knyta kontakter.
Anf. 64 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis, som Rolf L. Nilson säger, viktigt att
knyta kontakter och att kunna bygga upp ett nätverk. Det tror jag inte att vi
på något sätt har tagit bort förutsättningarna för. En mindre nedskärning på
NUTEK kan inte betyda att man skulle eliminera möjligheterna att skapa
kontakter, utbildning, osv. NUTEK finns naturligtvis kvar och har en hel del
av sin verksamhet kvar.
Det är också i stor utsträckning organisationernas - jag tänker då både på
de fackliga organisationerna och på arbetsgivarorganisationerna - uppgift
att på olika sätt skapa sådana kontakter.
Rolf L. Nilson var inne på Europeiska gemenskapen. Rolf L. Nilson var
tidigare ärlig nog att säga att han hade tänkt om när det gällde borttagandet
av förmögenhetsskatten på arbetande kapital. Det hade varit bra om han
hade gjort det tidigare; då hade vi kunnat avskaffa den tidigare. Men jag
hoppas att han en dag ställer sig här och säger att han har tänkt om även när
det gäller EG och de kontakter det betyder för svenskt näringsliv.
Anf. 65 MATS LINDBERG (s):
Herr talman! Den svenska industrin befinner sig i en lågkonjunktur som
slår hårt mot sysselsättningen och utvecklingen i Sverige. Det är därför vik-
tigt att man tar till vara den utvecklingskraft som finns i de små och medel-
stora företagen. Det är också viktigt att man stimulerar tillkomsten av nya
företag och utvecklar nya idéer. Den politiken har socialdemokratin med
framgång genomfört.
Den nuvarande regeringens förslag till ny närings- och småföretagarpoli-
tik har tvärt stoppat denna utveckling. Den kraftiga minskning av anslaget
för småföretagsutveckling som regeringen har föreslagit kommer att slå hårt
mot de välmotiverade utvecklingsinsatser som NUTEK gjort för att för-
bättra förutsättningarna för utvecklingen av befintliga småföretag.
Dessutom skulle ett ökat nyföretagande kunnat genomföras om inte de
ekonomiska medlen dragits in. Detta står i bjärt kontrast mot vad som så
frikostigt utlovades av de borgerliga partierna inför valet och i regeringsför-
klaringen.
De nu föreslagna nedskärningarna slår hårt mot de olika typerna av gene-
rella program och utvecklingsinsatser. Minskningen av anslaget för stöd till
produktutveckling, uppfinnare och småföretag i tidiga utvecklingsskeden
och med stora risker kommer att försämra möjligheterna till ett teknik- och
forskningsbaserat nyföretagande i Sverige, på grund av att det inte finns nå-
50
gon annan finansiering än den statliga. Bankerna är i dag inte beredda att ta
några risker. Därför blir behovet mycket stort av just riskvilligt kapital.
Det är därför märkligt att regeringen vidhåller indragningen av medel från
t.ex. utvecklingsfonderna och Norrlandsfonden utan att man har ersatt detta
riskkapital. De förslag till riskpengar som man så storstilat presenterade i
regeringsförklaringen har ännu inte lagts fram för riksdagen. Detta gör att
det främsta hindret för företagsutveckling i Sverige i dag är bristen på riskka-
pital.
När det sedan gäller regeringens förslag om att företagen skall ta ett större
ansvar för forskning och utveckling så kommer detta i ett läge när industrin
alldeles påtagligt knyter detta snävt till den egna verksamheten. Man bör
också vara medveten om att i ett internationellt perspektiv har de flesta län-
der en större satsning på tillämpad forskning och utveckling än vad vi har i
Sverige. Detta ökar markant risken för att företagen förlägger sin forskning
och utveckling till länder med mer attraktiva forskningsmiljöer; detta på
grund av det samhällsstöd som finns i dessa länder.
Jag har en känsla av att den nuvarande regeringen i sin iver att förändra
inte tar någon hänsyn till konsekvenserna utan att det är den moderata ideo-
login som bestämmer. Här gäller alltså kartan och inte verkligheten.
Herr talman! Vi socialdemokrater tror att det är nödvändigt att utveck-
lingen av näringslivet stimuleras, främst genom generella åtgärder inom den
ekonomiska politikens och näringspolitikens ramar. Vi tror inte att man kan
ta bort alla selektiva stöd utan att det får svåra konsekvenser för utveck-
lingen i landet. Regeringens förslag till nedskärningar på NUTEK innebär
att stödet till uppfinnare och innovatörer minskar. Detta finner vi socialde-
mokrater ytterst märkligt, då den industriella förnyelsen för utveckling och
uppfinningar på lång sikt kommer att bli kommersiella. Dessa kommer of-
tast fram i nystartade eller små företag.
Regeringens förslag att lägga ner VT-delegationen och upphöra med un-
derleverantörsprogrammet visar att man inte har gjort någon omfattande
analys av hur situationen är för företagen i dag. När man sedan skriver i pro-
positionen att underleverantörerna är en bransch, förstår var och en att man
inte är medveten om vad man egentligen har föreslagit. Det vore därför kläd-
samt om någon företrädare för regeringspartierna kunde se på verkligheten
och rätta till detta misstag.
Vi anser att det arbete med underleverantörsprogrammet som genomförts
av NUTEK tillsammans med utvecklingsfonderna bör fullföljas, detta efter-
som underleverantörer i hela industrin i dag har problem till följd av de
strukturförändringar som sker i industrin. Det beror mycket på den ökande
internationella konkurrensen.
Underleverantörsprogrammet har varit mycket uppskattat och efterfrågat
både hos storföretagen och bland underleverantörerna. Där efterfrågar man
faktiskt mer omfattande åtgärder - inte mindre. Delegationen för verkstads-
teknisk utveckling har också betytt att våra småföretag har tagit stora steg
framåt i den tekniska utvecklingen, men också att de har kunnat genomföra
struktureringar för att anpassa sig till en tuffare internationell marknad och
sina kunders krav.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag bara uppmärksamma kammarens le-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
51
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
52
damöter på att den rivstart som regeringen har gjort när det gäller småföre-
tagspolitiken har gått åt fel håll. Vi socialdemokrater anser att insatserna -
främst avseende det tekniska nyföretagandet - till småföretagsutveckling
och teknisk forskning och utveckling bör fullföljas på ett ansvarsfullt sätt.
Därför är vi beredda att öka anslagen utöver regeringens förslag med 30
milj. kr.
Herr talman! Jag yrkar härmed, i likhet med Anita Gradin, bifall till reser-
vationerna 1, 7, 11, 17 och 19.
Anf. 66 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Jag vill först instämma i gratulationerna till Anita Gradin
och också tacka för hennes fina arbete, inte minst när det gäller vår utrikes-
handel och för ett engagerat arbete i Europafrågorna.
Herr talman! Ett positivt företagsklimat är grundläggande för vår ekono-
miska utveckling. Näringslivet måste grundas på en fri företagsamhet och en
sund konkurrens och på enskilt och kooperativt ägande. Detta ger samman-
taget livskraftiga företag.
Ett starkt näringsliv över hela landet är grunden för sysselsättning, anställ-
ningstrygghet och skapande av resurser för vår välfärd. Investeringar inom
den konkurrensutsatta sektorn måste i större utsträckning stimuleras att gö-
ras här i landet i stället för utomlands. Därför behövs det en både aktiv och
framåtsyftande näringspolitik, som ger företagen de rätta förutsättningarna
för att de skall kunna verka på ett konkurrenskraftigt sätt i vårt land.
Det är viktigt att se till att även de yttre betingelserna för företagande är
bra; det gäller hela landet. Därför har den borgerliga regeringen i regerings-
deklarationen förklarat nödvändigheten av att det görs satsningar på bättre
infrastruktur, dvs. bättre vägar, modernare järnvägar och en utbyggd hög-
skoleutbildning - inte minst utbildningsfrågorna är väsentliga. I komplette-
ringspropositionen fanns det resurser för sådana satsningar. Det tycker vi är
bra.
Vi har tyvärr haft några år av ekonomisk stagnation i vår tillväxt, och indu-
striproduktionen har minskat på ett oroväckande sätt. Detta har i sin tur lett
till en betydande arbetslöshet. Den nya regeringen har därför med kraft tagit
sig an dessa för oss så viktiga frågor. Det anges också i regeringsdeklaratio-
nen att det centrala målet för regeringens ekonomiska politik blir att åter-
vinna utvecklingskraften i svensk ekonomi.
En klar och tydlig omläggning av kursen i den ekonomiska politiken är
därför nödvändig. Det behövs en ny syn på enskilt ägande, enskilt företa-
gande och sparande.
De partier som ingår i den nya regeringen har också den grundsynen att
marknadsekonomi är det enda ekonomiska system som kan åstadkomma
tillväxt, riktiga och meningsfyllda arbeten och resurser för en välståndsut-
veckling i hela landet. Näringspolitiken skall därför i första hand inriktas på
att ange de ramar inom vilka företagen skall få verka. Näringslivet måste
också ges långsiktigt fasta spelregler. Detaljstyrning och byråkratiska inslag
och hinder måste avskaffas.
Vi har, som jag tidigare nämnt, en ekonomisk stagnation här i landet. Det
är angeläget att denna stagnation bryts och att Sverige återupprättas som en
stark företagarnation med en god och växande ekonomi. Därför krävs det
en omläggning av politiken, där de enskilda initiativen, skaparkraften, det
fria företagandet och det spridda personliga ägandet och sparandet utgör
grunden för en ny utvecklingskraft.
I sammanhanget vill jag poängtera att det även ur miljösynpunkt är viktigt
med en god ekonomisk tillväxt, detta för att miljön skall kunna förbättras,
samtidigt som en god miljö är en förutsättning för en gynnsam ekonomisk
utveckling och uthållig tillväxt.
När vi talar om näringspolitik kan vi koncentrera oss i huvudsak till de fem
delområden som anges i propositionen. Det är småföretagspolitiken, privati-
seringen av statliga företag, konkurrenspolitiken, forskning och utveckling
samt energipolitiken.
Strax före juluppehållet behandlade vi här i riksdagen betänkandet om
småföretagen. Då drog vi också upp riktlinjerna för denna politik.
Både i regeringsdeklarationen och vid behandlingen av småföretagsbetän-
kandet har det slagits fast, att det är av största vikt för Sveriges ekonomiska
utveckling att små- och nyföretagandet får en renässans. Småföretagen är
näringslivets ryggrad, och de allra flesta företag är småföretag. Små- och ny-
företagandet är näringslivets framtid. Det är de företagen som skall födas
och växa och därmed också stå för en stor del av de nya arbetstillfällena.
Arbetet för att främja de små företagen följer nu också de riktlinjer som
lades fast i det betänkande som vi behandlade före jul. Bl.a. har ju skatten
på arbetande kapital slopats, skogsvårdsavgiften är slopad, momsen på mat,
resor, hotell, restaurang och turism är sänkt och arvs- och förmögenhetsskat-
ten har sänkts.
Medlen är således i första hand att stärka de privata incitamenten till spa-
rande och riskfyllda investeringar genom bl.a. tillväxtfrämjande skattesänk-
ningar, genom att etablera en fungerande riskkapitalmarknad och även ge-
nom att genomföra en regelreformering med utgångspunkt i de mindre före-
tagens speciella förhållanden. Allt detta arbetar man nu med i regerings-
kansliet. Vi har vid flera tillfällen behandlat frågan om privatisering av stat-
liga företag här i riksdagen. Konkurrenspolitiken kommer att behandlas se-
nare i år, betänkandet om energipolitiken kommer att behandlas här i kam-
maren om någon vecka, och vad beträffar forskning och utveckling kommer
regeringen under 1993 att lägga fram en forskningsproposition.
För övrigt pågår arbetet med att göra vår industri mer konkurrenskraftig.
Ett exempel på detta är förslaget i kompletteringspropositionen, som inne-
bär att den elintensiva industrin får kraftigt sänkta energiskatter. Detta kom-
mer att göra våra industrier inom skogs-, stål- och järnområdet betydligt mer
konkurrenskraftiga i förhållande till våra konkurrentländers.
Det är också viktigt att slå fast att det är väsentligt att satsa på en industri-
relaterad forskning och utveckling, som syftar till att bidra till utveckling av
kunskap på nya områden och även till utveckling av nya metoder och proces-
ser. Instrumenten för detta är det stöd som ges till nationell forskning samt
deltagande i EG:s forskningsprogram.
I dagens betänkande finns en rad frågor som är knutna till bi.a. olika an-
slag inom näringspolitiken. Jag tänkte uppehålla mig ett tag vid riskkapital-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
53
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
54
försöijningen och därmed också besvara en del av de frågor som Mats Lind-
berg ställde.
Det finns i dag ett stort behov av en ökning av tillgången på riskkapital.
Detta kommer att ske på flera olika sätt. När det gäller småföretagens risk-
kapitalförsörjning har det hänt en hel del sedan i höstas. Det har alltså skett
en rivstart. Det gäller avskaffandet av förmögenhetsskatten på arbetande
kapital. Det gäller förändringen i arvs- och gåvobeskattningen och sänk-
ningen av kapitalinkomstbeskattningen. Det gäller sänkningen av fåmansbo-
lagsbeskattningen vid utdelning av vinst och reavinst. Den allmänna löneav-
giften har slopats, omsättningsskatten på aktier har tagits bort, och det har
skett en sänkning av socialavgifterna i stödområdet.
Den här offensiven kommer att fortsätta i höst. Det kommer då att handla
om sådana saker som avdragsrätt i deklarationen för satsningar i småföretag
och lägre beskattning av kapitalinkomstdelen för egenföretagare och han-
delsbolag. Det gäller återinförande av kvittningsrätten mellan inkomst av
tjänst och näringsverksamhet. Det gäller förslag till skattestimulerad riskka-
pitalförsörjning för teknik- och innovationsföretag. Det är av stor betydelse
att man kan stimulera just detta område med de förslag som regeringen kom-
mer att lägga fram.
En bedömning av de beslutade och planerade åtgärder jag nu har redo-
gjort för visar att det rör sig om mellan 4 och 5 miljarder, och det är då inga
småsmulor man har satsat.
Till detta kommer det riskkapital som finns i institut och institutioner.
Jag vill först ta upp utvecklingsfondernas kapital, som den 1 januari upp-
gick till 2,6 miljarder. Efter förslag av den förra regeringen beslutade den
förra riksdagsmajoriteten att 1 miljard skulle betalas in till staten under en
femårsperiod. Samtidigt beslutades det också att utvecklingsfonderna därut-
över under en sjuårsperiod skall betala in 600 miljoner till de regionala risk-
kapitalbolagen.
Utvecklingsfondernas samlade kapital uppgick alltså till 2,6 miljarder. Nu
är dock likviditeten ganska varierande ute hos de olika fonderna. Man har
brukat pengarna på olika sätt. Utskottsmajoriteten har därför föreslagit att
de fonder som har en likviditet på omkring 50 % skall få anstånd med hös-
tens inbetalning till juni 1993, detta bl.a. med tanke på införandet av de nya
nyetableringslånen, som inte kan vara klara förrän tidigast under hösten
1992.
Förslaget till nyetableringslån har varit ute på remiss. Syftet med förslaget
är att dessa nyetableringslån skall vara med och finansiera nyföretagande i
intervallen från 60 % och upp till 90 % av ett projekt. De första 60 procenten
skall banken svara för, och de sista 10 procenten skall egenföretagaren själv
svara för. Lånebeloppen kan enligt förslaget variera mellan 100 000 och 1
miljon.
Även riskkapitalbolagen har nu börjat sin verksamhet. Bolagen kan ar-
beta med såväl rent ägande i form av minoritetsandelar som med vinstan-
delslån, konvertibla skuldbrev, villkorslån, osv. I mars 1992 hade bolagen
125 miljoner vardera, totalt således 150 miljoner.
Norrlandsfonden har i dag ca 500 miljoner. Enligt tidigare beslut skulle
200 miljoner placeras i det nordligaste riskkapitalbolaget, men genom riks-
dagsbeslutet i höstas ändrades detta till att medlen i stället skall betalas in till
staten. Överläggningar pågår nu mellan näringsdepartementet och Norr-
landsfonden, och någon inbetalning kommer i varje fall inte att ske före den
31 december 1993.
Industrifonden har ett kapital på 1,3 miljarder och hjälper till med finan-
siering av projekt som skall bidra till långsiktig lönsamhet och tillväxt i
svensk industri. Detta kan ske genom riskdelning i lovande men riskfyllda
industriella utvecklingsprojekt.
Sammantaget finns det alltså mer statligt institutionellt kapital i år och
1993 än under föregående år.
Även om inte löntagarfondernas utskiftning behandlas i det här betänkan-
det vill jag här påpeka, att om regeringens proposition får bifall av riksdagen
tillsätts en utredning med parlamentarisk förankring, som har till uppgift att
främja kapitalförsöijningen för de mindre och medelstora företagen. 700
miljoner är redan investerade i småföretag, och utöver det finns betydande
belopp som kan utnyttjas fr.o.m. 1993. Jag talar då inte om miljoner, utan
det kan röra sig om miljarder. Det är således betydande belopp som kan fri-
göras och användas ute i småföretagen.
Om man sammantaget ser på olika skattelindringar, vad som finns ute i
olika institutioner och vad som kan komma att bli aktuellt, rör det sig alltså
om stora belopp. Det är i storleksordningen över 10 miljarder. Att jämföra
det med de miljoner som har dragits in på något konto är egentligen litet
svårt. Man ser här vilka satsningar regeringen har gjort.
Jag vill också ta upp bankernas roll. Även om det är bra med olika typer
av kapitalförsörjning kan inget ersätta bankerna. Ett fungerande banksys-
tem är grunden till en sund kapitalmarknad. Bankerna hade faktiskt under
förra året lånat ut 426 miljarder till småföretagen och staten och dess institut
ca 1,8 miljarder. Där ser vi förhållandena.
Med den nya regeringens politik, med skattesänkningar i syfte att öka
företagens möjlighet att bygga upp sitt eget kapital och bereda mark för en
mer privatiserad riskkapitalmarknad ökar vi företagens möjligheter att låna
på en marknad som blir alltmer normal.
Utöver vad jag nu har skisserat finns även regionalpolitiska resurser att
tillgå. Inom stödområdet finns investerings-, utvecklings-och sysselsätt-
ningsstöd, och dessutom kommer lokaliseringslånen återigen att införas i
stödområdet.
Herr talman! Jag skulle också vilja uppehålla mig litet grand vid utveck-
lingsfondernas verksamhet. Jag vill först slå fast att utvecklingsfonderna är
en offensiv resurs i länens näringslivsutveckling. Den främsta uppgiften
framöver blir att tillföra kompetens vid nyetablering och vid utveckling av
befintliga företag. Det är också angeläget att man hjälper småföretagen med
EG-kontakter, eftersom behovet av sådana kontakter kommer att öka i be-
tydande omfattning.
En annan viktig uppgift för både utvecklingsfonderna och andra organ är
att ge information och hjälp till nyföretagare. Jag tycker att det finns anled-
ning att uppmärksamma kvinnliga företagare som vill starta företag, särskilt
de grupper av kvinnor som har för avsikt att starta företag inom den offent-
liga sektorn. Detta kan också ha stor betydelse för förnyelsen av den offent-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
55
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
liga sektorn. Vi har många exempel på kreativa kvinnliga företagare. Jag
läste i Göteborgs-Posten i helgen om kvinnliga företagare i Västsverige som
startat många nya företag inom t.ex. bageribranschen, hushållning, safttill-
redning, m.m. Även i detta sammanhang har utvecklingsfonderna varit be-
hjälpliga. Denna verksamhet förtjänar både beröm och uppmuntran.
Herr talman! Det finns också andra områden som behandlas i betänkan-
det, men jag skall inte nu gå in på dem. Låt mig slutligen konstatera att den
förändrade näringspolitiken, regeringens omläggning av kursen i den ekono-
miska politiken, utbyggnaden av den eftersatta infrastrukturen och de ökade
satsningarna på utbildning och forskning skapar förutsättningar för nya inve-
steringar och en utveckling som bryter nedgången i näringslivet.
Tyvärr fick den nya regeringen överta ansvaret när landet befann sig i ett
mycket besvärligt ekonomiskt tillstånd. Även vår omvärld har det bekym-
mersamt. Detta gör att den ekonomiska återhämtningen kommer att vara
arbetsam och kommer att ta tid. Men med de olika beslut som fattats och
som föreslagits eller som den nya regeringen nu arbetar med kommer vi att
vända åter mot en positiv utveckling.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på
reservationerna och meningsyttringen från Vänsterpartiet.
Anf. 67 ROLF L. NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag vet att Centerpartiet skall vara regeringens miljösamvete
och stå för regeringens miljöprofil. Jag skulle vilja fråga Kjell Ericsson: Var
syns miljöhänsynen, miljösatsningarna i regeringens näringspolitik? Jag har
väldigt svårt att se några sådana satsningar i detta betänkande. Däremot är
det ganska lätt att se exempel på motsatsen. Jag skall redovisa två sådana.
Det är den tidigare sänkningen av energiskattetaket för den elintensiva indu-
strin från 1,7 till 1,2 %, och det är förslaget i kompletteringspropositionen
om en ny energibeskattning för industrin.
Det var ju en utfrågning kring detta förslag som pågick hela dagen i går,
samtidigt med näringsutskottets sammanträde. Det sades mycket om det för-
slag som ligger och som Centern står bakom, men en sak var absolut klar,
nämligen att förslaget från miljösynpunkt sköts totalt i sank av representan-
ter från naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen och NUTEK. Sett från
miljösynpunkt var detta ett dåligt förslag, vars konsekvenser blir ökade ut-
släpp av giftiga ämnen. Det var ungefär den sammanfattning man gjorde.
Jag skulle gärna vilja höra av Kjell Ericsson var satsningen på miljön finns,
var det ekologiska hänsynstagandet finns invävt i regeringens näringspolitik.
När det gäller riskkapitalförsörjningen vill jag påminna Kjell Ericsson om
en gemensam reservation som Vänsterpartiet och Centern hade till det ur-
sprungliga beslutet om indragning av utvecklingsfondernas likvida medel till
staten och ett återförande av dem till riskkapitalbolagen. Vi var överens om
att det inte var bra, utan att de pengarna i stället skulle komma de små och
medelstora företagen runt om i landet till godo. Nu medverkar Centern och
Kjell Ericsson i en regeringspolitik, vars budskap från början har varit att
staten skall ta bort sitt engagemang ur riskkapital- och kapitalförsörjningen,
att denna skall ske på normala villkor.
56
Anf. 68 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Rolf L. Nilson frågar var vi har miljöhänsynen i den här poli-
tiken. Den finns med i hela regeringens politik på olika områden. I det här
fallet hör ekonomi och ekologi ihop. Vi har i många länder sett att om man
inte har haft en god ekonomisk tillväxt har också miljön varit dålig. Inte
minst i öststaterna har vi sett många exempel på det. Skall man ha resurser
för att kunna skapa en god miljö, måste man också kunna utveckla den tek-
nik som finns, och det gör vi med en god ekonomisk tillväxt. Detta går alltså
hand i hand.
När det gäller energipolitiken har vi tillsammans med Socialdemokraterna
och Folkpartiet lagt fast riktlinjerna för en långsiktig energipolitik. Det be-
slutet ligger fast också nu. Miljöavgifter men också stimulanser till nya
bränslen kommer att leda till att vi får en bättre miljöpolitik. Förslaget till
energibeskattning är t.ex. kombinerat med en höjning av avgifterna för kol-
dioxidutsläpp. Det ena är alltså varvat med det andra.
Skall man ha en god ekonomisk tillväxt måste man ha en bra miljö, och
skall man ha en bra miljö måste man ha en god ekonomisk tillväxt. Många
praktiska exempel i vår omvärld visar att det är så.
Det är riktigt att vi sade nej till en indragning av medel från utvecklings-
fonderna när det var aktuellt, men efter hand har det kommit fram nya inci-
tament. Som jag redovisade har det redan fattats beslut om ett batteri av
åtgärder, som nu är på gång. Sammantaget är det fråga om mycket mer re-
surser än vad som har dragits in från utvecklingsfonderna. Det finns även
efter indragningarna kvar pengar i utvecklingsfonderna, och vi sköt ju också
fram den inbetalning som skulle ha hösten 1992 till halvårsskiftet 1993. Vi
räknar också med att de nya nyetableringslånen skall komma till stånd.
Dessa blir värdefulla för nyföretagande, för småföretagare som behöver
hjälp med finansiering. Det gäller för dem att kunna få hjälp med egenkapi-
talet. Genom det skisserade förslaget kan de få en soliditet i företaget på
40 %. Det är en stor tillgång.
Sammantaget har den nya regeringen tagit fram resurser som är betydligt
större än de vi nu drar in från utvecklingsfonderna.
Anf. 69 ROLF L. NILSON (v) replik:
Herr talman! Kjell Ericsson säger att ekonomi och ekologi inte hör ihop.
Jag skulle ha köpt en sådan plattityd från en moderat talare, men det gör mig
besviken att få höra en sådan från en centerpartist.
Jag hoppas att Kjell Ericsson är medveten om att det här är betydligt mer
komplicerat än så. Det är inte så att ökad tillväxt och ”god ekonomi” själv-
klart leder till att man tar miljöhänsyn. Det kan lika väl leda till rovdrift på
miljön, till överutnyttjande av råvaror och energi. Om den industriella värl-
den över huvud taget har utrymme för någon tillväxt, måste den tillväxten
hanteras väldigt varsamt. Man kan säga att vi befinner oss i ett sådant läge
miljömässigt i världen att det är fråga om balansgång på slak lina. Det bety-
der att målmedvetna satsningar måste göras på att ställa om produktion till
cirkulära processer, till resurssnål och energisnål verksamhet, öka återvin-
ningsgraden osv. Det är därför som vi har begärt extra medel för satsning på
miljöteknik i vår partimotion.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
57
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
58
Beträffande det förslag till energibeskattning som nu ligger - det vill jag
upprepa-var det samlade omdömet från ansvarskännande miljömänniskor
att det leder till ökade utsläpp av giftiga ämnen. Det är ett ur miljösynpunkt
dåligt förslag.
Om EKH-lånen, som ju blivit regeringens flaggskepp när det gäller finan-
sieringen för småföretagen, finns omdömet att de egentligen inte leder till
några nya pengar, snarare till ökad byråkrati. Min uppfattning är att det
måste finnas en uppsjö av olika finansieringsmöjligheter. Samhället måste ta
sitt ansvar. Jag kan hålla med Kjell Ericsson och regeringen om att de vanliga
kreditinstituten, bankerna och finansbolagen, måste ta ett mycket större an-
svar än vad de tar i dag.
Slutligen: Kan Kjell Ericsson se några påtagliga effekter när det gäller till-
gängligheten på riskvilligt kapital av de åtgärder som regeringen hittills har
vidtagit?
Anf. 70 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Rolf L. Nilson säger att ekonomi och ekologi inte går ihop.
Jag förstår inte riktigt vad han menar. Är det någonting som är viktigt är det
faktiskt att se till att dessa hör ihop. Det verkar som om Rolf L. Nilson menar
att ekonomisk tillväxt är detsamma som rovdrift. Det måste vara ett helt fel-
aktigt synsätt, för så är det ju inte. Bara det att man ökar användningen av
förnybara bränslen innebär en tillväxt, likaså att man går över till vindkraft,
brukar solenergi och biobränslen, går från fossila bränslen till förnybara
bränslen. Det finns alltså många åtgärder som innebär ekonomisk tillväxt
utan att det för den skull är fråga om rovdrift. Vi har ju sett många exempel
på att om man sköter ekonomin och har en bra ekonomisk tillväxt och samti-
digt tar miljöhänsyn, får vi också en god miljö. Det är vad den här regeringen
strävar efter och har en helhetssyn att man skall göra.
När det gäller riskkapital finns nu ett förslag som har remissbehandlats.
Det är inte till alla delar bra - det tycker inte jag heller. Men uppläggningen
av det med räntesubvention och en lång amorteringstid är bra. Småföretagen
får en mjuk igångssättnings- och inkörningsperiod. När det gäller finansie-
ringen återkommer vi till hösten. Som sagt: de olika batterier av åtgärder
som har föreslagits kommer att innebära en stor tillgång.
För övrigt kan jag säga att man redan kan se tecken på att de skulle ha gett
effekt. Jag har haft kontakt med många banker under de senaste veckorna.
De säger samfällt att de nu lånar ut mer pengar till småföretagen än vad de
gjorde i fjol. Jag har varit i kontakt med Västra Värmlands sparbank, Före-
ningsbanken, Värmlandsbanken och Handelsbanken. Alla säger att de nu
lånar ut mer pengar. Även om det är kärvt, finns nu en klar ljusning, en klar
förbättring. Det tyder på att man tror att det som nu görs kommer att ge
resultat.
Anf. 71 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Kjell Ericsson har för kammaren ett antal gånger nu sagt att
det blivit mer riskkapital i Sverige. Detta är alltså inte sant. Under den nya
regeringens period har det inte funnits riskkapital på marknaden. Jag tycker
att del vore klädsamt om Kjell Ericsson kunde tala om för kammaren att det
är så. De insatser som regeringen har gjort och de förslag som har lagts fram
har inte hunnit börja verka ännu. Jag skulle därför vilja be Kjell Ericsson att
på något vis bekräfta det han har påstått inför kammaren.
När det då gäller bankernas utlåning vill jag framhålla att de faktiskt inte
lånar ut mer riskvilligt kapital. Vad som däremot har hänt - och det är ganska
naturligt - är att företagen har blivit tvingade att använda checkkrediter be-
tydligt mer än de har gjort tidigare. Det är alltså det nya kapitalet. Det är
mycket ”dyra” pengar för småföretagen. Detta är fakta.
Jag skulle vilja ställa ett par frågor till Kjell Ericsson. Varför har Centern
fallit för synsättet att man skall konfiskera 200 milj .kr. ur Norrlandsfondens
kassa? Norrlandsfonden har under många år arbetat med småföretag i Norr-
lands inland. Vad som nu händer är att fondens utlåningsmöjligheter mycket
starkt begränsas. Min fråga blir då: Varför har Centern vänt dessa företag
ryggen? Var finns logiken i Centerns hantering, som jag tycker under många
år varit ganska nära vår inställning till NUTEK och vissa branschprogram?
Jag kan nämna träprogrammet som exempel. Där har, som jag har uppfattat
det, Centern varit positiv till den strukturförändring som sker inom träsek-
torn. Man har via NUTEK kunnat få en vidareförädling i framför allt syssel-
sättningssvaga områden. Jag har uppfattat att Centern har varit positiv till
detta, men nu har man vänt på klacken och ger inte längre någon möjlighet
till detta.
Anf. 72 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! När jag säger att det finns mer pengar under 1992 och 1993
än tidigare bygger det på det jag redovisade här, att det finns pengar i utveck-
lingsfonderna, Norrlandsfonden, industrifonden, småföretagsfonden och
riskkapitalbolagen. Nyetableringslånen kommer att ge ytterligare medel,
och medel från löntagarfonderna skall anslås till riskkapital. Hur stort ansla-
get blir pågår det nu diskussioner om. Men det kommer att anvisas kapital
därifrån också.
Bankerna förfogar över 1 000 miljarder i sammanhanget. Som jag sade ti-
digare lånar de ut pengar i dag. Det är inte lika nattsvart som det har varit
tidigare. Jag talade med flera bankchefer i går, bl.a. chefen för Västra Värm-
lands sparbank, som sade att banken lånar ut mycket mer nu än tidigare. Jag
håller med om att det har varit kärvt ett tag och att det har varit svårt att få
riskkapital och svårt att låna pengar. Men det börjar bli ljusare; det är viktigt
att konstatera. Skattesänkningar som stimulerar riskkapitalförsörjning,
kvittningsrätten samt innovationsföretag och teknikföretag gör att vi får
mycket mer pengar ut till de företag som vi vill slå vakt om.
Mats Lindberg var faktiskt från början med på att dra in pengar från Norr-
landsfonden. Men pengarna är ännu inte indragna, och det pågår diskussio-
ner mellan näringsdepartementet och Norrlandsfonden om och när detta
skall ske. Som jag sade tidigare blir det tidigast i december 1993. Under tiden
fram till dess har de olika åtgärderna börjat verka. Vi har också sett i vilken
omfattning utvecklingsfondernas kapital har använts. En del fonder har le-
gat inne med stort kapital och haft en likviditet på mellan 80 och 90 %. Har
man inte brukat kapitalet, är det bättre att aktivera det någon annanstans.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
59
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
60
Sammantaget kommer det alltså att finnas mer pengar. Under hösten
kommer det att hända ganska mycket.
Beträffande träbranschprogrammet vet vi att Lennart Schotte har gjort en
utredning. Ett förslag kommer att läggas fram till hösten. Jag instämmer i
att det är viktigt att vi satsar på trä och träförädling. Det är just vad Lennart
Schotte tar upp i sin utredning som kan följas av en proposition.
Anf. 73 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Det känns tryggt att vi är överens om träprogrammet. Det
hade varit klädsamt om Kjell Ericsson hade föreslagit att vi skulle få bibe-
hålla resurserna till NUTEK. Då hade inte programmet behövt avbrytas.
Beträffande Norrlandsfonden finns en viss skillnad mellan det förslag som
den socialdemokratiska regeringen lade fram och det förslag som nu har
lagts fram. Det var alltså fråga om pengar till riskkapitalbolag i den socialde-
mokratiska regeringens förslag. I det här fallet är det fråga om konfiskering
av pengar från Norrlandsfonden. Det är alltså en avsevärd skillnad på dessa
två saker.
När det gäller riskvilligt kapital tycker jag att det vore bra om Kjell Erics-
son talade med företagen. Att bankerna har uppfattningen att de lånar ut
mer pengar är inte något underligt. Jag skulle också tycka så om jag vore
bankdirektör. Jag skulle tala om att banken fortfarande lånar ut pengar. Men
jag har de facto inte träffat någon företagsföreträdare som påstår att det har
blivit en ändring i synen på riskvilligt kapital.
Man lånar i dag inte ut pengar ens om det inte finns några risker, och det är
egentligen det som är bekymret. Många av de små och medelstora företagen
befinner sig därför i dag i en situation där man är tvungen att använda check-
krediten, och det tror jag också Kjell Ericsson tycker är felaktigt.
Det vore bra för kammarens ledamöter om Kjell Ericsson nu utnyttjade
den taletid han har kvar till att något presentera regeringens näringspolitik.
Jag tycker att de tidigare företrädarna på ett mycket skickligt sätt har undvi-
kit att egentligen svara på någon fråga som ställts när det gäller vilken politik
som i fortsättningen skall bedrivas i Sverige.
Anf. 74 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! När det gäller Norrlandsfonden vill jag än en gång säga:
Pengarna är ännu inte indragna. Det sker förhandlingar mellan näringsde-
partementet och Norrlandsfonden. När så kommer att ske är ännu inte klart.
När det sedan gäller näringspolitiken anser jag att alla vi företrädare för
de borgerliga partierna har förklarat vår inställning, hur vi ser på näringspo-
litiken, vilka åtgärder vi föreslår och vilka stöd och stimulanser som kommer
att finnas i den nya näringpolitiken. Regeringen satsar på skattelättnader
och skattestimulanser för småföretag och innovationsföretag.
Mats Lindberg tog tidigare upp frågan om uppfinnare och innovatörer.
Det kommer också där att tillskapas skattestimulanser för innovationsföre-
tag. Regeringen arbetar också med att ta fram ett förslag till ett åtgärdspro-
gram för uppfinnarna. Stödet till Uppfinnarföreningen innebär faktiskt en
liten höjning till 5,7 milj.kr.
När det gäller Eurekaprogrammet föreslås en höjning från 5 milj.kr. till
20 milj, kr., en betydande ökning när det gäller den delen. Satsningen på
biomedicin och miljöteknik har inte drabbats av neddragningar. Det är
många områden som har prioriterats och som regeringen har satsat på. Det
visar också att regeringen tror på att vi har ett näringsliv och företag som vill
och kan satsa. Jag vet att det med de resurser som nu kommer att tillföras
också skapas möjligheter att kunna göra detta.
Därtill skapas riktiga yttre förutsättningar med bra infrastruktur - järnvä-
gar, vägar och flyg - och bra utbildning. Också allt detta satsar vi på, så att
Sverige blir ett sådant land där man kan verka som konkurrenskraftig företa-
gare. Det ger de anställda anställningstrygghet och säkra jobb, och det ger
också lönsamma företag.
Anf. 75 GÖRAN HÄGGLUND (kds):
Herr talman! Också jag vill sälla mig till skaran av gratulanter. Jag vill
alltså gratulera Anita Gradin till utnämningen och tacka för den korta tid vi
har fått arbeta tillsammans bl.a. i näringsutskottet. Jag vill också vidimera
de goda omdömen som tidigare har förmedlats av andra talare. Jag anser att
Anita Gradin har gjort betydande insatser i svenskt politiskt liv, inte minst
när det gäller utrikeshandeln, arbetet med det nyligen ingångna EES-avtalet
och EG-frågan. Jag önskar Anita Gradin lycka till med de nya arbetsuppgif-
terna.
Herr talman! Näringspolitiken torde vara ett av de politiska områden som
påverkats mest av det regeringsskifte som 1991 års val ledde till. Inom den
ekonomiska politiken utgör näringspolitiken ett nyckelområde för att bryta
ekonomisk stagnation och lägga grunden till en ny period av tillväxt, företa-
gande och utveckling.
Just nu är det tuffa förhållanden för svenskt näringsliv. Men jag tror att vi
när vi kommer ur denna konjunkturnedgång har genomfört förändringar
som skapar väldigt goda förhållanden för svenskt näringsliv att hävda sig på
den internationella marknaden. Industrins kostnadsläge har pressats ned, vi
har en mycket låg inflation och börjar nu se ljuspunkter när det gäller svensk
exportindustri.
Regeringens inriktning är att skapa goda generella villkor och förutsätt-
ningar för näringslivet i vårt land. Den selektiva näringspolitik som alltför
länge bedrivits i Sverige har utgått från föreställningen att byråkratin bättre
än marknaden kan identifiera framtidens vinnande branscher och företag.
Traditionell svensk näringspolitik har också till samhällsekonomiskt höga
kostnader fördröjt nödvändiga strukturrationaliseringar. Centralstyrd de-
taljreglering med statligt stöd förvissa företag kombinerat med subventions-
program med varierande inriktning ersätts nu med en marknadsekonomiskt
sund, generell näringspolitik.
Marknadsekonomin erkänns i dag av i stort sett alla som den enda ekono-
miska inriktning som kan trygga medborgarnas välfärd, svara upp mot kra-
ven för en god miljö och slå vakt om välfärden. Endast genom ett näringsliv
som långsiktigt förmår hävda sig på den alltmer intemationaliserade mark-
naden kan de resurser genereras som fordras för att upprätthålla och för-
bättra vår gemensamma välfärd. Regeringen har sedan sitt tillträde genom-
fört omfattande förändringar i syfte att främja företagande. Näringspoliti-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
61
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
ken skall stimulera och uppmuntra kreativitet, företagsamhet och entrepre-
nörskap. Framför allt betonas betydelsen av att det ges möjlighet att etablera
och expandera små och medelstora företag.
Den nya näringspolitiken inriktas på fem huvudområden. Det är småföre-
tagspolitiken, där vi tidigare har fattat beslut om en rad angelägna åtgärder.
Det handlar om privatisering av statliga företag, ett arbete som pågår och
som kommer att ta många år att genomföra, vilket är ett mycket viktigt steg
inom den ekonomiska politiken. Det är också fråga om en ny konkurrenspo-
litik, forskning och utveckling samt naturligtvis även energipolitiken.
Kunskap är makt och grunden för all utveckling. Svensk utbildningsstan-
dard har genom åren varit hög. För ett så utlandsberoende land som Sverige
är det av avgörande betydelse att utbildningens kvalitet och kvantitet inte
negativt avviker gentemot förhållandena i den konkurrerande omvärlden.
Den tekniska forskningen och utvecklingen är alltså av avgörande betydelse
för förnyelse och utveckling inom industrin. Vi befinner oss i dag i ett statsfi-
nansiellt läge som gör att nästan samtliga sektorer måste ta en del av bespa-
ringsbördan. Det är ett faktum som inte bekymrar alla lika mycket, men det
är inte desto mindre sant.
Regeringen har valt att i den ekonomiska politiken bedriva en generell
politik som skapar goda förhållanden över hela landet och för alla företag.
Detta kommer att skapa utrymme för många företag att satsa mer egna re-
surser i utvecklings- och forskningsarbete. All forskning och utveckling ska-
pas inte via statliga anslag, utan kan också skapas genom insatser direkt i
företagen.
I en situation med krympande ramar blir prioriteringar mer nödvändiga
än tidigare. Satsningar måste i första hand göras på områden där utbytet kan
bedömas bli störst och mest framtidsinriktat. I propositionen föreslås ett an-
tal områden som regeringen anser bör prioriteras. Det handlar om informa-
tionsteknikrelaterade projekt, bioteknik och biomedicinsk teknik samt mil-
jöteknik. Också Eurekaprojektet skall ges hög prioritet med speciell inrikt-
ning på de små och medelstora företagen. Utskottets majoritet har också
ställt sig bakom de föreslagna prioriterade områdena, och det vill även jag
göra.
Genom den generella näringspolitiken förbättras möjligheterna för indu-
strin att själv satsa på forskning och utveckling och att ägna sig åt detta helt
i egen regi eller i samverkan med t.ex. NUTEK. Det gör också enligt min
mening att forskning och utveckling blir bättre anpassad till verkliga och på-
tagliga behov. Jag tror också att effektiviteten ökar genom detta.
När det gäller forskning och utveckling kommer också fler förslag i den
forskningsproposition som väntas nästa vår. Som bl.a. Kjell Ericsson har va-
rit inne på pågår ett arbete för att skapa skattestimulanser för teknik- och
innovationsföretag.
Herr talman! Jag vill med detta korta inlägg yrka bifall till utskottets hem-
ställan i dess helhet.
Anf. 76 HANS NYHAGE (m):
Herr talman! I föreliggande betänkande från näringsutskottet behandlas
också motionen N269. Bakom motionen står företrädare för samtliga de par-
tier som representerar Södra Älvsborgs valkrets i riksdagen. Vi kommer
alltså från den del av landet där tekoindustrin alltjämt har sitt huvudsäte. Vi
lever och verkar i Sjuhäradsbygden och vet av egen erfarenhet vilken viktig
roll tekoindustrin spelar i näringslivet, för bygden och för människorna som
bor där. Självfallet är det för hela vårt land av stor betydelse, t.ex. ur själv-
försörjningssynpunkt, att vi har en väl fungerande, bärkraftig tekoindustri.
Det är en fullkomlig självklarhet att vi alla fem känner en mycket stor oro
för vad som kan komma att ske med hela tekoindustrin. Den har som bekant
brandskattats mycket hårt genom åren. Under efterkrigstiden har mer än
100 000 arbetstillfällen gått förlorade, och från att ha haft en närmast total
självförsörjningsförmåga är vi i dag närmast totalt importberoende.
Den kris som vi nu tvingas uppleva på arbetsmarknaden omfattar också i
mycket hög grad tekoindustrin. Varsel och uppsägningar avlöser varandra
på löpande band. Senast i denna vecka tvingades således den riksbekanta
Ludvig Svenssons gardinfabrik i Kinna att avskeda 47 anställda. Under förra
året fördubblades arbetslösheten inom branschen, och den uppgår nu till
nära 15 %. Spåren förskräcker - var skall det sluta? Skall vi verkligen inte
har kvar någon tekoindustri alls i vårt land.
Orsakerna till den negativa utvecklingen inom tekobranschen är främst
dels den genom åren starkt ökande importkonkurrensen från olika lågpris-
länder, dels en framtvingad mycket omfattande utflyttning av produktionen
till andra länder. Givetvis drabbas också denna bransch av den allmänna låg-
konjunkturen.
Mot denna bakgrund är det givetvis av största vikt att vår tekoindustri ges
samma spelregler som gäller för de länder med vilka den främst har att kon-
kurrera. Så är det förvisso inte nu. Gällande handelsregler snedvrider kon-
kurrensförhållandena såväl på hemmamarknaden som på de europeiska
marknaderna. Alldeles påtagligt har förra årets beslut om liberalisering av
tekoimporten skadat vår hemmaindustri.
Vi motionärer ställer tre yrkanden om åtgärder i vår motion, vilka vi anser
vara nödvändiga för att bevara vår tekoindustri och vilka samtliga innebär
en anpassning till motsvarande förhållanden inom EG. De gäller för det
första en anpassning till EG:s regelsystem för tekoimport, för det andra en
anpassning också till EG:s system för u-landstullfrihet samt för det tredje en
harmonisering av dumpningsåtgärder.
Det är enligt min mening fullkomligt självklart att vi i Sverige, mot bak-
grund av den officiella inställningen till medlemskap i EG, skall anpassa oss
till EG:s motsvarande regler på de berörda områdena. Vid ett medlemskap
kommer vi att införa samma regler som EG. Näringsutskottet uttalar sig
också i den riktningen men avstyrker likväl alla tre yrkandena. Var det kon-
sekventa i agerandet från utskottets sida ligger i att vi skall invänta medlem-
skapet är sannerligen svårt att förstå.
Varför skall vi själva skapa sämre förhållanden för vår egen industri än
vad man gör i omvärlden? Varför kan vi inte tillämpa motsvarande regler,
vilket man gör där? Varför skall vi medvetet skada vår egen industri, när vi
inte har minsta skyldighet att tillämpa andra regler?
Herr talman! Näringsutskottet är enhälligt i sitt ställningstagande till mo-
tionen. Dock finns det ett särskilt yttrande som stöder den. Jag hälsar det
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
63
Prot. 1991/92:106 yttrandet med glädje. Det hade varit bättre att det hade stått som ett yrkande
6 maj 1992 från utskottet.
Näringspolitik
64
Anf. 77 KARIN STARRIN (c):
Herr talman! Det är oerhört viktiga frågor som vi behandlar nu. Allt före-
tagande som vi kan stimulera måste vi stimulera. Det är oerhört viktigt att
våra företag känner att de har stöd i den svenska politiken, alltifrån de små
företagen till de stora företagen. Jag ställer mig helt bakom detta betän-
kande.
Det är två frågor som jag särskilt vill lyfta fram. Det är frågor som jag
har tagit upp i motioner som jag har väckt, och dessa motioner behandlas i
betänkandet. Det är frågor om linhantering och linförädling och frågor om
kvinnligt företagande.
Helt riktigt skrivs det en hel del välvilliga ord om linhantering och linför-
ädling. Jag vill verkligen understryka att detta är en viktig näringsgren. Vi
har en gammal tradition i Sverige omkring linets hantering. Vi kan odla lin
och ta hand om lin. Men i dessa tider när det hela tiden krävs effektivare
hantering och när man måste övergå från en manuell hantering till en mer
maskinell hantering, måste naturligtvis hela näringsgrenen utvecklas, och
för detta behövs det pengar.
Jag kan inte riktigt förstå att man inte kan tycka att detta ger Sverige möj-
ligheter. Vi har kunnandet. Vi har marker att odla linet på, och vi har dess-
utom människor som kan jobba med detta. Vi har ledig arbetskraft. Varför
skulle vi då inte se dessa möjligheter att satsa ytterligare på lin. Jag kan inte
riktigt nöja mig med att man bara skriver att man förutsätter, att man ser
en ökad omfattning och att det är önskvärt att linhanteringen får en ökad
omfattning. Det är precis det som står i betänkandet.
Jag kan naturligtvis förstå att man kan ta egna initiativ på olika nivåer i
dessa frågor. Men det skulle vara mycket bra om riksdagen gjorde ett klart
uttalande så att dessa engagerade människor, t.ex. i mitt landskap Hälsing-
land, kände riksdagens helhjärtade stöd att de kan jobba vidare med linhan-
tering.
I motionen skriver vi att vi tycker att det nu borde ges medel för att få fram
ett effektivare beredningsverk och att det också borde ges medel så att dessa
människor kan marknadsföra de olika produkter som de får fram på detta
sätt.
Det är viktigt att riksdagen nu känner ansvar för att det skapas ytterligare
sysselsättningstillfällen och produktion just inom linets område.
Den andra fråga som jag vill aktualisera med mitt lilla inlägg är det kvinn-
liga företagandet. Kvinnors entreprenörskap måste stimuleras. Helt riktigt
står det i budgetpropositionen att man särskilt bör uppmärksamma den po-
tentiella företagarkraft som finns just bland kvinnor. Men vad menas egentli-
gen med att särskilt uppmärksamma? Man måste ju ge något ytterligare än
att bara skriva det. Man måste naturligtvis peka på att inte minst kvinnor
som är beredda att utveckla sitt självklara engagemang, sin inbyggda känsla
av att t.ex. skapa, får stöd i olika projekt.
Tanken i vår motion var att man nu skulle peka på att speciella anslag
måste utgå till just kvinnligt företagande, så att dessa kvinnor kan få känna
detta speciella stöd som så väl behövs. Det finns inte i dag. Det finns väldigt
litet statistik på hur mycket kvinnor får i olika stödprojekt. Det finns väldigt
litet statistik över huvud taget över kvinnligt företagande.
Men låt oss då förstå att man i och med dessa skrivningar skall klart kunna
använda dessa formuleringar som stöd när man ute i länsstyrelserna och i
utvecklingsfonderna skall pröva vilka ansökningar om pengar till projekt
som skall bifallas. Då kan t.ex. jag utifrån det beslut som riksdagen i dag
kommer att fatta rekommendera handläggare som arbetar med speciellt
dessa frågor att kvinnor skall prioriteras på ett särskilt sätt. Jag kan lova riks-
dagens ledamöter att jag verkligen skall göra den rekommendationen. Jag
skall samtidigt se till att denna skrivning efterföljs.
Anf. 78 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Karin Starrin talade om lin och linodling. Jag kan instämma
i mycket av det som hon sade. Det är viktigt för Sverige att utveckla denna
näring. Det är något som vi i Sverige kan ganska mycket om och borde kunna
få ut en hel del av.
Jag har begärt ordet för att tala om något som är nära besläktat med linet,
nämligen svensk tekoindustri. I betänkandet behandlas en motion som leda-
möter från Sjuhäradsbygden och Södra Älvsborg har väckt. I motionen sägs
att svensk tekoindustri borde ha samma regler som finns ute i Europa och
som EG har på detta område. Det har inte fått några större återverkningar
i de förslag i betänkandet som riksdagen skall ta ställning till i dag. Däremot
har Kjell Ericsson fogat ett särskilt yttrande till betänkandet där han talar
om Centerns syn på detta och hur vi i Centern vill ha det.
Svensk tekoindustri håller på att förblöda. Människor varslas om uppsäg-
ning, företag går i konkurs, och sysselsättningen inom tekoindustrin minskar
undan för undan. Det är klart att detta inte kan fortsätta hur länge som helst.
Förr eller senare försvinner basen för svensk tekoindustri. Då tror jag att vi
går miste om något som vi verkligen vill ha och behöver ha kvar inom landet.
När den socialdemokratiska regeringen hade makten lade man fram ett
förslag om att reglerna för importen av tekoprodukter skulle förändras. Vi
hade begränsningar av lågprisimporten, och dem tog man bort. Det gjorde
man trots att förhandlingar om detta pågick i GATT.
GATT-förhandlingarna har på det området gått ganska bra. Man är över-
ens om hur man skulle kunna lösa problemet. Det innebär att multifiberavta-
let, som reglerade lågprisimporten, skulle försvinna vid sekelskiftet eller
strax därefter. Men Sverige går i förväg och ger svensk tekoindustri en nack-
del som den naturligtvis har svårt att klara av. Svensk industri har över huvud
taget under slutet av 80-talet fått en försämrad konkurrenskraft av en förfär-
lig mängd olika skäl. Till detta kommer den här försämringen.
Ett av motiven när det här förslaget lades fram var att vi skulle få billigare
kläder i Sverige. Det fanns potentater som beskrev hur många miljarder
svenska konsumenter skulle tjäna på att dessa regler förändrades. Vi i Cen-
terpartiet gick emot detta. Vi ansåg att det var fel att ge tekoindustrin regler
som försämrade konkurrenskraften och möjligheten att konkurrera med
andra föreag ute i Europa. Vi trodde inte heller på resonemanget att om vi
bara ändrade dessa regler skulle vi få billigare kläder.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 106
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
Tyvärr har vi fått rätt, både när det gäller tekoindustrins bekymmer och
konsumenternas möjligheter att få billigare kläder. I februari-mars i år
ökade priserna på kläder med 4,7 %, medan konsumentprisindex i övrigt
steg med 0,5 %. Vi fick alltså en helt motsatt effekt.
Nu har vi dessutom sökt medlemskap i EG. Ett medlemskap i EG innebär
att svensk industri bör ha ungefär samma förutsättningar som företag i EG.
Utrikeshandelsministern har skrivit under ett avtal om EES, som också skall
spela denna roll. Jag tycker att det finns alla skäl i världen att ge svenska
te koföretag den chans som de förtjänar och att ge svenska tekoarbetare en
möjlighet att konkurrera med sina bröder och systrar i Europa på lika vill-
kor. Därför tycker jag, precis som vi skriver i den här motionen, att det
måste vara rimligt att ändra tillbaka beslutet om att säga upp multifiberavta-
let och att få tillbaka de regler som man fortfarande har inom EG, med be-
gränsningar av lågprisimporten.
Det behöver också göras en hel del andra förändringar i detta umgänge.
Det gäller regler mot dumpning, uppträdande i GATT-förhandlingar och an-
nat. Jag utgår ifrån att vår utrikeshandelsminister kommer att jobba utifrån
dessa förutsättningar. Det har från tekoindustrin till utrikesdepartementet
skickats skrivelser och en begäran om sådana här förändringar. Jag tycker
att det är fullständigt rimligt att de sker. Jag förväntar mig faktiskt att vi får
sådana förslag från vår utrikeshandelsminister så snart som möjligt.
Dessa förändringar är oerhört viktiga för Sjuhäradsbygden, som fortfa-
rande har många sysselsatta inom teko. Det är fortfarande den viktigaste in-
dustrigrenen i flera av våra kommuner. Förändringarna är också oerhört vik-
tiga för dem som är tekoföretagare, för alla som jobbar inom tekoföretagen
eller som jobbar i den servicenäring som finns i anslutning till tekoindustrin.
Men de är också viktiga för Sverige, tycker jag. Det skulle vara mycket fat-
tigt om vi inte hade en svensk tekoindustri kvar eller en kunskap på det här
området. Det vore synd om den kunskapen skulle försvinna. Men det är
också fråga om ett kulturmönster och en kulturskatt som vi skall vara rädda
om.
Jag ser inte att det finns några större möjligheter att med det här betän-
kandet som bakgrund få något annat beslut än det som föreslås i hemställan.
Men jag hoppas att regeringen lägger fram de förslag som kan förändra situa-
tionen så att teko får en chans. Det är nödvändigt för svensk industri och för
svenska tekoföretag.
Anf. 79 BENGT DAESTRÖM (nyd):
Herr talman! Genom olyckliga omständigheter var jag inte närvarande
när det var min tur att hålla mitt inledande anförande. Jag har nu suttit här
i några timmar och lyssnat på visdom om näringspolitik och har också haft
tillfälle att summera ett och annat.
Vid det här laget är det uppenbart för det svenska folket att industrin och
näringslivet - speciellt småföretagens verksamhet - är grunden till välfärden.
Det har vi hört flera talare bekräfta. Vi i Ny demokrati har tidigare deklare-
rat och även ställt upp på regeringens förslag med inriktning på att öka indu-
strins konkurrenskraft genom sänkta kapital-, förmögenhets-, arvs- och gå-
66
voskatter, och nu kommer förhoppningsvis en sänkt energiskatt för den elin-
tensiva industrin.
Däremot saknar vi åtgärder som skulle lätta trycket på småföretagens be-
hov av exempelvis riskvilligt kapital på kort sikt och för de verkligt små före-
tagen. Till detta och andra marknadsstimulerande åtgärder vill jag gärna
återkomma.
Jag tänkte först ta upp några allmänna synpunkter på näringspolitiken och
sedan något kommentera våra motioner.
Jag börjar med arbetsmarknaden. Vi har över 400 000 småföretagare. Det
är den viktigaste företagsamheten, inom vilken vi kan skapa nya jobb relativt
snabbt. Om en person mer var anställd per företag hade vi ingen arbetslös-
het. Det är en reflexion. Därför måste alla tänkbara möjligheter utnyttjas
för att stimulera småföretagen.
Den stora ungdomsarbetslösheten är en annan viktig bit. Den kommer vi
genom ett beslut i riksdagen att motverka genom den nya lösningen med
ungdomsplatser, som förhoppningsvis skall skapa 40 000-50 000 nya ung-
domsjobb. Nu är det upp till företagen att ge ungdomarna chansen till en
värdefull praktik och sysselsättning. Detta är något som etableras redan i
sommar.
Regeringens satsningar i övrigt, exempelvis på infrastrukturen, är själv-
klart ett bra initiativ för nya jobb. Men hur är det med tempot för igångsätt-
ningen? Vi har inte sett mycket av lättnad när det gäller arbetslösheten,
kopplad till dessa satsningar.
Att vi i en annan del av arbetsmarknaden bryter upp det statliga monopo-
let på arbetsförmedlingen ser vi som en mycket vettig åtgärd.
Några ord om konkurrenslagstiftningen. Regeringens förslag till en ny
konkurrenslagstiftning anknyter väl till våra motioner i frågan, som tyvärr
inte kommer att behandlas under vårriksdagen. Vi kan dock glädja oss över
att vi medverkat till en skärpning av PBL-lagstiftningen, plan- och byggla-
gen, som undanröjer hindren för en fri etableringsrätt inom kommunerna.
Nu kan inte ICA- och KF-inflytandet längre hindra etableringen av exem-
pelvis nya lågprisvaruhus.
Låt oss nu också hoppas att sammanslagningen av SPK och NO till ett nytt
konkurrensverk för övervakning av den EG-anpassade konkurrenslagstift-
ningen håller tidsplanen med en etablering under sommaren. Det ser vi som
viktigt.
Jag skall beträffande energibeskattningen bara konstatera att regeringen
och Ny demokrati här medverkar till en viktig kostnadssänkning för den elin-
tensiva industrin genom att ta bort energiskatten för dessa företag. Detta
skall enligt sakkunniga beräkningar ses som en möjlighet att skapa över
10 000 nya jobb.
Jag vill också säga något om EES-avtalet och EG. Självklart ser vi inom
Ny demokrati fram mot en tillämpning av EES-avtalet och en anslutning till
EG med en positiv grundsyn. Samtidigt tycker vi dock att regeringen misskö-
ter möjligheten att skapa en beredskap hos näringslivet för den konkurrens-
situation som näringslivet kommer att ställas inför genom medlemskapet i
EG. Även när det gäller att skapa en positiv grundsyn till EG hos allmänhe-
ten har regeringen alltför länge avhållit sig från möjligheten att på ett popu-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
67
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
68
lärare sätt informera familjen Svensson och oss vanliga svenskar om mervär-
dena och betydelsen av EG-tillhörigheten.
Det riskvilliga kapitalet har varit på tapeten vid varje talartillfälle i dag.
Jag kan inte heller gå runt detta. Det är, som vi ser det, den viktigaste frågan
i näringspolitiken, med anknytning till de små och medelstora företagen.
Det är en av de viktigaste frågorna vi har att ta ställning till innan vi skiljs åt
för sommaren.
Ny demokrati har tidigare motionerat i denna fråga, bl.a. med förslag till
en serie åtgärder: avdragsrätt i privatdeklarationen för satsning i eget företag
eller i riskkapitalföretag, kvittningsrätt för näringsidkare, nyvärdesavskriv-
ning och obeskattad avsättning av vinstmedel. Det är förändringar som
snabbt skulle skapa motivation hos småföretagarna för nyinvesteringar och
nyföretagande. Nu fick jag glädjande nog bekräftat av Kjell Ericsson att
detta är åtgärder och tankar som regeringen arbetar med. Vi ser fram emot
dessa förslag. Vi var litet tidigt ute och fick inget gehör för våra tankegångar
i de här avseendena. Kanske det ställningstagandet berodde på den förvän-
tade propositionen om nyföretagarlånet, EKH, som vi vet kommer att be-
tyda en hel del i fråga om riskvilligt kapital, men i detta fall knutet till nyeta-
blerade företag.
Utvecklingsfonderna och riskkapitalföretagen kommer förhoppningsvis
att kunna aktivera sitt lånekapital till småföretagen. Vi i Ny demokrati ser
emellertid inte dessa åtgärder som tillräckliga för att motverka bankernas
hårdhänta behandling av småföretagens kapitalbehov. Vi har därför föresla-
git att löntagarfondernas kapitalresurser utnyttjas i form av en investerings-
och utvecklingsbank, med huvudsaklig uppgift att tillgodose de små och me-
delstora företagens behov av riskvilligt kapital. Det är ett hett förslag som är
under behandling i finansutskottet, varför jag avstår från att här utveckla
våra synpunkter på olika lösningar i denna fråga.
Det här var några allmänna synpunkter kring näringspolitiken.
Den viktigaste frågan i näringsutskottets betänkande är, som vi tidigare
antydde, tillgången på riskvilligt kapital. Vi har en rad olika institutioner
som i dag skall medverka till småföretagarnas riskkapitalförsörjning, nämli-
gen utvecklingsfonderna, riskkapitalföretagen, Norrlandsfonden, Småföre-
tagsfonden, Företagskapital AB och Industrifonden. Men, fungerar de? Det
krävs kanske en sanering och en översyn om vi nu, enligt Ny demokratis mo-
dell, också inför EKH-lån och en investeringsbank.
Jag vill här bara beröra en av de viktigaste möjligheterna för små och me-
delstora företag när det gäller riskvilligt kapital, nämligen utvecklingsfon-
derna - som ni vet, lokalt utplacerade över landet.
För att kunna bedöma utlåningspotentialen, som redan har belysts något,
hos utvecklingsfonderna lät utskottet undersöka den lånelikvida situationen.
Det visade sig då att man i endast ett fåtal av utvecklingsfonderna hade ut-
nyttjat sitt lånekapital. Andelen likvida medel skiftade mellan 5 och 85 %,
vilket måste betraktas som mycket anmärkningsvärt, inte minst mot bak-
grund av småföretagens uttalade behov av just riskvilligt kapital, ett slags
kapital som bankerna inte är beredda att bistå med.
Utskottet säger nu i sitt betänkande att regeringen noggrant bör följa ut-
vecklingen och tillse att utvecklingsfondernas disponibla lånekapital verkli-
gen aktiveras och att fortsatt utveckling redovisas för riksdagen, något som
också vi ställer upp på.
För att med hjälp av utvecklingsfonderna ytterligare tillförsäkra markna-
den riskvilligt kapital - i avvaktan på de nya EKH-lånen - bör riksdagen an-
moda regeringen att med en låg andel likvida medel ge utvecklingsfonderna
anstånd med tidigare beslutade inbetalningar till staten. Inbetalningarna
skall göras under tiden december 1992 till den 30 juli 1993. Genom detta
beslut blir Ny demokratis motion i den här frågan tillgodosedd - i alla fall till
viss del.
När det gäller stöd till uppfinnare och innovatörer har vi i motion N224
tagit upp en viktig fråga, inte minst för många småföretagare. Ofta skapas
nya problemlösningar och genialiska uppfinningar som inte leder till patent-
sökningar och genomförande. Vad kan orsaken vara? Den kan vara otill-
räckliga kunskaper, brist på riskkapital och osäkerhet om vart man skall
vända sig. NUTEK har inte lyckats tillgodose detta behov av information.
Ny demokrati föreslår i sin motion en utredning som skulle undersöka
möjligheterna till ett inrättande av en produktjury, gärna i NUTEK:s regi, i
kombination med en innovationstimme i TV. Det är en idé som kan vara
värdefull att pröva. Det är en liten del som det handlar om, men man måste
se den i ett vidare sammanhang. Avslutningsvis vill jag senare, som svar till
Gudrun Norberg, belysa det här litet mer.
Nu över till ett mycket viktigt problem, nämligen den lavinartade ök-
ningen av antalet konkurser. Vi hörde här i morse att det f.n. rör sig om ca
1 500 konkurser i månaden, med allt vad det innebär i form av kapitalförstö-
ring och arbetslöshet.
Den pågående insolvensutredningens arbete leder inte till några konkreta
åtgärder förrän år 1993. Vi har inte råd att vänta till dess! En åtgärd bör
kunna genomföras relativt omgående, nämligen en ändrad prioriteringsord-
ning mellan olika fordringar vid konkurs. Underleverantörernas fordringar
måste ges högre prioritet än statens fordringar. Det är en ändring som inte
kräver någon större utredning, utan kan genomföras omgående. Riksdagen
bör anmoda regeringen att snarast förelägga riksdagen ett förslag till lösning
av denna fråga.
Avslutningsvis vill jag än en gång uttrycka min förhoppning om att den
fortsatta riskkapitalförsöijningen för små och medelstora företag får sin
”tunga” lösning genom en samförståndsöverenskommelse kring vårt förslag
om en investerings- och utvecklingsbank.
Herr talman! Jag står bakom alla Ny demokratis reservationer, men yrkar
bifall endast till reservationerna 4, 16 och 20 i syfte att vinna tid åt kamma-
ren.
Jag har kvar att besvara en syrlig kommentar som Gudrun Norberg fällde
till vår motion när det gäller produktjury, TV-timme och nya innovationer.
Jag unnar gärna Gudrun Norberg det.
Vi vill, med vår motion, visa toppen av det isberg av den potentiella mark-
nad som inte fungerar i dag. Vi måste finna nya enkla former för små företag
att föra fram sina idéer. Det som tas upp i vår motion pekar på en sådan
möjlighet. Om man ser det i ett vidare sammanhang, Gudrun Norberg, är
det nya produkter och affärsidéer som Sverige behöver. Efter kriget har
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
69
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
70
egentligen endast två verkligt stora affärsidéer kommit fram, nämligen Tetra
Pak och IKEA. Det är därför som vi måste dels satsa på forskning och ut-
veckling, som tanken är - det ställer vi helt upp på -, dels vara öppna inför
alla nya grepp som kan lätta upp klimatet för de uppfinnare och innovatörer
som redan arbetar i småföretag.
Jag vill ta upp en avslutande fråga, som ställdes tidigare till Rolf L. Nilson
och som jag inte har hört något svar på. Också jag är intresserad av att få
veta vilken syn Rolf L. Nilson och Vänsterpartiet har på ett öppnande av den
offentliga marknaden för privat företagsamhet.
Anf. 80 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! För sammanhangets i debatten skull vill jag tala om att jag
kommer att tala om tekofrågor.
Vi är några stycken som har medverkat till ett par tekomotioner. Det är
dels en flerpartimotion nr N269, dels en socialdemokratisk motion nr N226.
När det gäller flerpartimotionen har utskottet intagit en mycket sträv och,
minst sagt, avvisande attityd. Motionen handlar om importrestriktioner, u-
landstullfrihet och dumpningsåtgärder.
När det gäller importrestriktioner är det allmänt sett naturligtvis bra att vi
har en så stor frihandel som möjligt. Det är något som jag gärna vill bekänna
mig till. Det är emellertid samtidigt bra om den frihandeln skapas under soci-
alt acceptabla former och att den skapas på ett sätt som visar att det i prakti-
ken är en bra väg.
När det gäller de återstående importrestriktionerna för teko kan man nog
diskutera vilka länder som gynnas om dessa restriktioner tas bort. Det är inte
helt givet att det är de fattigaste länderna som gynnas. Det kan mycket väl
vara så att de länder som inte har det som allra sämst gynnas. Det kan gälla
vissa andra typer av lågprisländer som kan få en större försäljning genom att
det inte finns importkvoter. Frågan är alltså inte så enkel som många vill göra
den till.
Det finns också en annan grupp som i allra högsta grad gynnas av detta,
nämligen textilimportörerna. De driver därför ett mycket ambitiöst lobbyar-
bete på olika sätt.
En undersökning som har gjorts visar att prishöjningarna inte dämpas på
det sätt som man hade förutsatt, utan sker ganska snabbt.
Lennart Brunander säger att han har förväntningar på regeringen. I ett
frågesvar till Arne Kjörnsberg har emellertid Ulf Dinkelspiel ganska klart
deklarerat att han inte har något större intresse av att medverka till att vår
bygd får en säkrare sysselsättning i det här avseendet.
Att Socialdemokraterna var initiativtagare till att ta bort importrestriktio-
nerna på det här området, Lennart Brunander, är visserligen sant. Det
skedde emellertid under medverkan av alla andra partier, med undantag av
Centern, om jag minns rätt. Jag är därför litet förvånad över att Centern i
det här ärendet faktiskt inte vågar reservera sig utan enbart har ett särskilt
yttrande i vilket EG-anpassningen omtalas. Eftersom Lennart Brunander
apostroferade oss vill jag markera att Centern, när det kommer till kritan,
inte vågar reservera sig.
I den gemensamma motionen har också frågan om u-landstullfrihet tagits
upp. Den frågan har, trots allt, fått en något mer gynnsam behandling. Det
talas om att vi kan förvänta oss att en anpassning till EG - om det inom den
närmaste tiden blir tal om en översyn på den punkten - kommer att beaktas.
Jag hoppas att så blir fallet, men jag vill ändå göra en markering genom att
yrka bifall till yrkande 1 i motion N269.
Jag går nu över till den socialdemokratiska motionen och gör först en di-
rekt koppling till det som jag nyss nämnde, nämligen priskontrollen. Det
blev inte så, precis som vi befarade, att priserna sjönk i och med att importre-
striktionerna togs bort. Priserna på dessa varor har i stället stigit precis som
priserna på andra varor - delvis litet mer. Man får alltså inte uttalad effekt.
Det är riktigt, som det står i utskottets betänkande, att man får vänta ut det
hela något, eftersom det kan ta tid.
Utskottets skrivning att man tänker ha fortsatt bevakning när det gäller
denna fråga är bra. Det är något som jag hälsar med tillfredsställelse.
Vi har i den socialdemokratiska motionen också markerat ett behov av
fortsatt stöd. Vi har inte, som utskottet vill göra gällande, hävdat att det skall
vara ett särskilt tekostöd. Vi har faktiskt skrivit att det skall vara ett stöd till
teko inom ramen för det generella näringslivsstödet och att stödet särskilt
borde inriktas på utbildning, marknadsföring och utveckling. Låt mig hän-
visa till det arbete som gjorts av utvecklingsfonden i Älvsborgs län som varit
mycket framgångsrikt när det gäller att restaurera tekoföretag, om jag får
uttrycka mig så. Det har gällt att göra en analys av situationen och hitta ni-
scher som är utvecklingsbara för dessa företag. Det stödet har kunnat ges
inom ramen för det särskilda tekostödet. Det försvinner nu, och vad jag kan
förstå kommer utvecklingsfonden inte att få några nya pengar från rege-
ringen eller för den delen riksdagen. Man kan alltså få svårigheter att full-
följa detta arbete, som har varit framgångsrikt.
Med anledning av den delen av motionen vill jag yrka bifall till yrkande 1
i den socialdemokratiska motionen N226.
Vi har i samma motion tagit upp Protekos situation. Proteko hjälper till
att utveckla små och medelstora företag genom att höja kunskaperna och
har tidigare haft ett särskilt verksamhetsbidrag på 5 milj.kr per år. Det tas
nu bort. Det kan vi inte heller acceptera. Vi tycker att det är en oklok sats-
ning. Det vore klokt att stödja det initiativ som den socialdemokratiska rege-
ringen tog för några år sedan. Vi yrkar därför bifall till yrkande 2 i motionen.
På socialdemokratiskt initiativ, för övrigt från vår egen bygd, tillsatte den
socialdemokratiska regeringen en arbetsgrupp som skulle följa utvecklingen
inom teko. Den arbetsgruppen har inte rapporterat sitt arbete. Jag kan no-
tera att man i utskottets skrivning gör en markering, att regeringen inte har
gjort denna redovisning och att man förväntar sig en redovisning från rege-
ringen av utvecklingen inom tekoindustrin med anledning av de svåra pro-
blem vi har. Det är bra att utskottet har gjort denna markering även om det
inte är ett tillkännagivande. Jag hoppas att det skall visa att problemen kvar-
står och att regeringen måste ta dem på allvar.
Anf. 81 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Berndt Ekholm tyckte inte riktigt om att jag påpekade att
det var Socialdemokraterna som lade fram förslaget om att förändra förut-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
71
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Näringspolitik
sättningarna för svensk tekoindustri och ta bort det skydd som fanns i reg-
lerna för lågprisimport. Det var faktiskt så. Visserligen är det ett krav som
har drivits av moderater och folkpartister under lång tid, men Centerpartiet
och Socialdemokraterna hade under den tiden en gemensam linje när det
gäller tekopolitiken, som innebar att vi stöttade tekoindustrin.
Vi står nu inför ett medlemskap i EG, som vi har ansökt om. Vi står inför
ett EES-avtal, som innebär att vi industrimässigt är med i den europeiska
marknadens industrisamarbete. Då väljer man att lägga fram ett förslag som
gör att svensk tekoindustri ställs offside, så att säga. Svensk tekoindustri
missgynnas, och också de som jobbar inom den. Jag tycker att det är kons-
tigt, och det är allvarligt. Jag tror ändå att det skall gå att prata med den
svenska regeringen och försöka hitta en lösning på detta. Det är alldeles nöd-
vändigt. Situationen är helt enkelt felaktig. Den är horribel.
På samma sätt är det när det gäller de pengar Berndt Ekholm nu talade
om. Han sade att de kanske inte räcker, att de tar slut. Det är faktiskt så.
Men också det var ett förslag från den socialdemokratiska regeringen, att
man skulle trappa ner stödet och att pengarna till det särskilda stödet till teko
skulle tas bort. Jag beklagar det också. Vi ville från Centerpartiet ha ett nytt
program. Men det fick vi ingen majoritet för. Det socialdemokratiska försla-
get gick igenom även den gången. Socialdemokraterna har ett ansvar i detta
sammanhang, och det är ganska stort.
Anf. 82 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Självfallet har vi ett ansvar, och det tar vi också. Vi har
många gånger från Sjuhäradsbygden sagt att vi inte har varit till fullo nöjda
med regeringens insatser på detta område. Men vi har fått mycket eld från
Centerpartiet i de debatterna, kan man säga. Jag kan bara notera att vi har
bytt regering nu, och Centerpartiet har alla möjligheter att driva dessa frågor
inom ramen för den borgerliga regeringen. Därför är jag litet förvånad över
att man inte står på sig med en reservation.
Vi skall väl kämpa tillsammans för att vi skall få en god sysselsättning i vår
bygd. Jag hoppas att Lennart Brunander, som säkert har en bättre ingång i
denna regering än vad jag skulle ha, kan tala med handelsminister Ulf Din-
kelspiel och se till att vi får en bra lösning på våra tekofrågor.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande lagutskottets betänkanden 1991/92:LU30, LU31
och LU32 samt näringsutskottets betänkande 1991/92:NU20.
Lagutskottets betänkande LU30
Mom. 1 och 5 (ytterligare reformarbeten m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 14 för meningsyttringen
av John Andersson. 1 ledamot avstod från att rösta.
72
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Lagutskottets betänkande LU31
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU32
Mom. 5 (registrerat partnerskap)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 130 för reservationen av
Maj-Lis Lööw m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 6 (namnlagen)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 12 för meningsyttringen
av John Andersson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU20
Mom. 1 (näringspolitikens inriktning)
Först biträddes reservation 1 av Anita Gradin m.fl. med 121 röster mot
13 för meningsyttringen av Rolf L. Nilson i motsvarande del. 166 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 168 röster mot 121 för reserva-
tion 1 av Anita Gradin m.fl. 12 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (stöd till uppfinnare och innovatörer)
Utskottets hemställan bifölls med 216 röster mot 22 för reservation 4 av
Bengt Dalström. 60 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 7 (anslag till teknisk forskning och utveckling)
Först biträddes reservation 7 av Anita Gradin m.fl. med 127 röster mot
12 för meningsyttringen av Rolf L. Nilson i motsvarande del. 161 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 167 röster mot 133 för reserva-
tion 7 av Anita Gradin m.fl.
Mom. 12 (miljöteknik)
Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 12 för meningsyttringen
av Rolf L. Nilson i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 25 (riskkapitalförsörjning)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 131 för reservation 11 av
Anita Gradin m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
73
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Mom. 31 (konkurser)
Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot 23 för reservation 16 av
Bengt Dalström. 65 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 32 (småföretagsutveckling)
Först biträddes reservation 17 av Anita Gradin m.fl. med 124 röster mot
13 för meningsyttringen av Rolf L. Nilson i motsvarande del. 164 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 168 röster mot 133 för reserva-
tion 17 av Anita Gradin m.fl.
Mom. 34 (NUTEK: Förvaltningskostnader)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 133 för reservation 19 av
Anita Gradin m.fl.
Mom. 48 (främjande av utländska investeringar i Sverige)
Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 24 för reservation 20 av
Bengt Dalström.
Mom. 52 (handelspolitiska frågor på tekoområdet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion N269 yrkande 1 av Hans
Nyhage m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 53 (stöd till tekoindustrin m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion N226 yrkande 1 av Arne
Kjörnsberg m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 54 (Proteko)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion N226 yrkande 2 av Arne
Kjörnsberg m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, kon-
stitutionsutskottets betänkande KU34, finansutskottets betänkande FiU26
samt utbildningsutskottets betänkanden UbU16, UbU13, UbU14, UbU15
och UbU17, beslöt kammaren på förslag av tredje vice talmannen att de fick
företas till avgörande i ett sammanhang sedan debatten i dessa ärenden av-
slutats.
74
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU34 Inrättande av ett särskilt utskott (förs. 1991/92:15).
Anf. 83 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Svenska folket, med riksdag och regering, står inför efter-
krigstidens viktigaste ställningstagande - hur och i vilken grad vårt land skall
inlemmas i den europeiska gemenskapen. Riksdagens roll i denna process
kommer att vara utomordentligt betydelsefull.
Det borde vara så att det som kännetecknat mycket av svensk politik i mo-
dern tid, nämligen viljan att samarbeta över partigränserna, att komma
överens och att uppnå konsensus upprätthålls. Det är dess värre inte längre
så, vilket jag skall utveckla närmare.
I dag skall riksdagen besluta om att under mandatperioden inrätta ett sär-
skilt utskott, som skall bereda propositionen om godkännande av EES-avta-
let. Redan i frågan om hur riksdagens beredningsarbete och samrådsförfa-
randet mellan riksdag och regering skall organiseras - ganska enkla och lätt-
lösta procedurfrågor - blåser regeringspartierna till strid. Moderaterna anför
och mittenpartierna traskar efter. Riksdagens största parti, Socialdemokra-
terna, negligeras, och partiets ståndpunkter nonchaleras.
Herr talman! Detta är att ge arbetet med EES-avtalet en synnerligen dålig
start. Avsikten är alltför tydlig: oppositionens roll skall försvagas och Social-
demokraternas inflytande skall vara så obetydligt som möjligt. Riksdagens,
den första statsmaktens, arbete kommer att försvåras. På två viktiga punkter
avseende EES-utskottets arbetsformer har Socialdemokraterna tvingats re-
servera sig.
För det första anser vi socialdemokrater att EES-utskottet bör ges sam-
rådsfunktioner. För det andra anser vi att utskottet skall ges vidare arbets-
uppgifter än att bara bereda EES-propositionen. Även ärenden av central
betydelse för avtalet bör komma i fråga - detta under en längre tidsutdräkt.
Redan i talmanskonferensen reserverade vi oss och framhöll att det sär-
skilda EES-utskottet, vid sidan av utrikesnämnden, skulle företräda riksda-
gen och samråda i förhandlingarna inom ramen för EES-avtalet och om
svenskt medlemskap i EG. Regeringen skulle också informera utskottet om
sitt fortlöpande Europaarbete. Vi anser att det utskott som bereder proposi-
tionerna om EES skaffar sig ingående kompetens på området och är den
bästa samrådspartnern. Erfarenhet och kunnande skulle finnas samlat i detta
utskott.
Detta förslag viftar majoriteten bort. Man säger blankt nej till samråds-
funktionen i utskottet. Viljan att gå oppositionen till mötes i denna fråga är
obefintlig. I stället hänvisar man till en mängd instanser, och samrådet splitt-
ras upp på en rad nämnder och delegationer.
EFTA-delegationen, vars roll borde vara överspelad i och med EES-avta-
lets undertecknande, utrikesutskottet, en delegation på 18 personer som
skall ingå i en biandkommission med Europaparlamentet och parlamentari-
kerdelegationen till ESK räknas upp i betänkandet som lämpliga samråds-
Inrättande av ett
särskilt utskott
75
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Inrättande av ett
särskilt utskott
76
partners för regeringen. Man skyller på att riksdagsutredningen ännu inte
har tagit ställning och därmed förhalar frågan.
Ett samrådsförfarande som är uppsplittrat på många händer blir ineffek-
tivt. Det är inte heller lämpligt att samråda med alltför många instanser. Re-
geringen måste kanske då av sekretesskäl ålägga sig vissa restriktioner. Men
det är väl det som är meningen. Riksdagen skall vara splittrad och diffus.
Oppositionens roll skall försvagas. I stället för att dra nytta av Socialdemo-
kraternas kompetens och låta samrådet ske på ett effektivt sätt i EES-utskot-
tet, låter man samrådsfrågan mer eller mindra rinna ut i sanden.
I talmanskonferensen ansåg regeringspartierna att utskottet borde upplö-
sas så snart beredningsuppgifterna om EES-avtalet fullföljts. Talmanskonfe-
rensen förordade att utskottets mandat under alla omständigheter bör upp-
höra vid årsskiftet 1992-1993.
Denna tidsplan kommer inte att kunna hållas, eftersom propositionen om
EES inte är att vänta förrän till hösten, och KU:s majoritet kan därför inte
ange någon tidsgräns för utskottets upphörande. Ingenting i konstitutionen
motsäger att det särskilda EES-utskottet får arbeta även ytterligare någon
tid, dock längst till mandatperiodens slut. Vi socialdemokrater anser att ut-
skottet skall ges möjlighet att arbeta även efter ikraftträdandet av EES-avta-
let med beredningsuppgifter i anslutning till detta avtal.
Herr talman! Sverige har i dag en svag borgerlig regering med ett bräckligt
regeringsunderlag. Möjligheterna för regeringen att hålla samman mandat-
perioden ut minskar i takt med Ny demokratis utspel. Det senaste är att Ny
demokrati går emot regeringens förslag till nedskärningar av bostadssubven-
tionerna. Litet ödmjukhet och generositet mot den ansvarstagande opposi-
tionen skulle inte vara i vägen. Att Moderaterna fortsätter sin enda väg i
självgott majestät förvånar mig inte. Men var befinner sig mittenpartierna?
Folkpartiets gruppledare Lars Leijonborg uttalade sig i dag i Morgonekot.
I Europafrågan skulle regeringen samarbeta med oppositionen. Det bästa i
svensk politisk tradition skulle upprätthållas. Man skall samarbeta när det
är bra för Sverige. Varför då inte gå oppositionen till mötes? Varför säger
Folkpartiet ett och gör ett annat? Var står Centern? Har de utplånat sig
själva i frågan?
Herr talman! Jag yrkar bifall till Socialdemokraternas reservation.
Anf. 84 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! Arbetet med EES-avtalet har nu äntligen kommit så långt att
det kan vara dags för en proposition till riksdagen och beredning av ärendet i
riksdagen. Konstitutionsutskottet har på grundval av utredningsarbete och
förslag från talmanskonferensen nu föreslagit att ett särskilt utskott skall in-
rättas för beredning av detta, volymmässigt, stora ärende. Det här är värt att
notera, eftersom det är första gången sedan den nya författningens tillkomst
som ett särskilt utskott av det slaget inrättas.
Den metod med vilken utskottsorganisationen temporärt kompletteras
stämmer väl överens med de föreskrifter som redan finns i riksdagsord-
ningen. Det behövs således inte några förändringar av den gällande lagstift-
ningen. Det är bara att ta i anspråk de öppningar för ett sådant utskott som
redan finns.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Jag blev förvånad när jag lyssnade på Catarina Rönnungs inlägg. Det var
präglat av ett slags standardaggressivitet som man så ofta använder sig av
från socialdemokratisk sida.
Först säger man i alla inlägg från socialdemokratisk sida, att nu struntar
regeringspartierna blankt i det största oppositionspartiet och lyssnar inte till
vad oppositionspartiet har att säga. Den andra utgångspunkten är att Mode-
raterna har här minsann bestämt till punkt och pricka. Folkpartiet och sär-
skilt Centerpartiet - Catarina Rönnung nämnde inte kds denna gång - har
lagt sig platt på marken. Sedan ställer den socialdemokratiske talaren den
retoriska frågan: ”Hur trivs ni med detta, och hur kan det komma sig att ni
är så mesiga? Vad tycker ni egentligen?”
Det här är en standarduppläggning, som jag föreställer mig snart återkom-
mer på ledande revyscener i vårt land. Den är lämplig att praktisera. Men
den är kanske för litet roande och enbart löjeväckande för att ens platsa där.
Vi har haft en seriös diskussion i den särskilda riksdagsutredningen om
hur beredningen av EES-avtalet skall ske i riksdagen. Socialdemokraterna
har minsann deltagit i den utredningen. Frågan har varit uppe till diskussion
i talmanskonferensen. Socialdemokraterna har deltagit även där. Nu har frå-
gan varit uppe till diskussion i konstitutionsutskottet, där Socialdemokra-
terna med bl.a. Catarina Rönnung också har deltagit.
Då säger Socialdemokraterna att vi inte har lyssnat på dem i den här frå-
gan. Jo, vi har minsann lyssnat sammanträde efter sammanträde. Men vi har
inte velat tillgodose en enda aspekt på frågan som Socialdemokraterna har
rest, och då blir Socialdemokraterna förgrymmade, inkl. Catarina Rönnung.
Ett helgerån har begåtts - Socialdemokraterna har inte fått det som de
ville! Det är en mycket märklig och litet barnslig attityd. Att man inte får
det som man vill innebär ju inte att riksdagens majoritet har begått något
inkonstitutionellt övergrepp. Vi har minsann från olika partiers sida genom
årens lopp fått vänja oss vid att vi inte till hundra procent har fått det som vi
har velat.
Sakligt sett står Socialdemokraterna illa rustade i sin argumentation, och
det är väl det som gör att Catarina Rönnung har hetsat upp sig så kolossalt.
Den enda skillnaden mellan de båda förslagen är, kan man säga, att Social-
demokraterna vill tilldela det tillfälliga utskottet en mera permanent roll som
ett allmänt rådgivningsorgan åt regeringen.
Det har vi menat är olämpligt att ta ställning till vid den här tidpunkten.
Vi jobbar vidare i riksdagsutredningen, som verkligen inte har varit slö. Som
Catarina Rönnung antydde, har utredningen många frågor på sitt schema,
av vilka frågan om tillfälligt utskott har varit en.
Vi jobbar vidare i utredningen med hela utskottsorganisationen i riksda-
gen. Det kan tänkas bli olika förändringar, och om vi kommer med i EG
bör vi kanske ha ett särskilt utskott som ägnar sig åt sådana frågor. Men det
utskottet får vi i så fall inrätta efter en noggrann avvägning av hur kompeten-
sen i övrigt skall fördelas mellan olika utskott i riksdagen och mellan ett så-
dant här organ - det är då vanligen det danska markedsudvalget som faller i
sinnet - och t.ex. utrikesnämnden.
Det här behöver man alltså tänka över någorlunda ordentligt. Vi har för
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Inrättande av ett
särskilt utskott
77
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Inrättande av ett
särskilt utskott
78
tillfället så många olika organ som sysslar med utrikespolitiska frågor i riks-
dagen, och det är klart att förr eller senare måste det bli någon form av ratio-
nalisering här.
Nu underkänner av någon konstig anledning Catarina Rönnung och tydli-
gen också Socialdemokraterna EFTA-delegationen som samrådsorgan. Ca-
tarina Rönnung kunde ju ha pratat med Anita Gradin, som talade i förra
ärendet här i kammaren, om vad hon har tyckt om EFTA-delegationen. Den
har, såvitt jag kan förstå, varit till ömsesidig belåtenhet som samrådsorgan,
både när det nuvarande regeringsunderlaget var i opposition och efter det
att det blev ett regeringsskifte. EFTA-delegationen kommer således även
fortsättningsvis att fungera som ett samrådsorgan.
Sedan har konstitutionsutskottet, tydligen till Catarina Rönnungs för-
grymmelse, räknat upp alla andra internationella samarbetsorgan som vi har
eller som är på gång, och de är inte få, vilket alla kan konstatera som läser
s. 7 i utskottets betänkande.
Nu skall jag ställa en avslutande fråga till Catarina Rönnung och hoppas
att hon har lugnat ner sig så att hon kan svara på den. Det var två saker
utöver vad utskottsmajoriteten vill som Socialdemokraterna önskar med sin
reservation. Vilken är den andra saken? Det har jag faktiskt inte klart för
mig.
Anf. 85 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Jag är alldeles kolugn. Jag vill ogärna använda mig av stan-
dardaggressivitet mot den annars så konciliante Bertil Fiskesjö, men jag
undrar om inte Centern använder sig av ett standardförsvar när Centern kän-
ner sig klämd mellan sköldarna. Det kan ju inte vara så lätt att ingå i den
borgerliga regeringen på mittenpartiernas villkor, och det kan inte vara helt
lätt att se opinionssiffrorna rasa.
Även om jag inte märkte någon större aggressivitet, tror jag att mittenpar-
tierna använder sig av ett standardförsvar. Jag tycker faktiskt att Bertil Fis-
kesjö försvarar en ganska sjuk sak, för med litet god vilja hade det gått att
redan i talmanskonferensen gå Socialdemokraterna, det största oppositions-
partiet, till mötes i en fråga som är ganska enkel att lösa upp.
Vi vill ha ett organ för samrådsförfarande i Sveriges riksdag. Det är klart,
det är enkelt, det är rejält. Vi vill inte ha det området uppsplittrat.
Det andra vi vill i vår reservation är att utskottet inte skall upphöra ome-
delbart efter det att propositionen om EES-avtalet och motionerna som
väcks med anledning av den har beretts färdigt. Vi vill att utskottet skall ha
möjlighet att verka under en längre tid men naturligtvis inte längre än att det
upphör inom den nuvarande mandatperioden.
Vi tycker att det hade v^rit väldigt bra att man hade böljat det stora och
besvärliga arbetet med EES-avtalet, om i vilken grad vi skall inlemmas i det
europeiska samarbetet, med att gå det största partiet något litet grand till
mötes i en mycket enkel beredningsfråga. Jag vet att åtminstone några mit-
tenpartister har känt sig illa berörda av att man på det här sättet inte har visat
någon förhandlingsvilja.
Jag begagnar mig inte av någon standardaggressivitet, men litet vanlig
ilska visar jag kanske över att man så till den grad har stängt dörren för kon-
sensus, samarbete, vilja att förhandla över partigränserna. Det hade varit
klädsamt om man hade hållit dörren öppen för förhandlingar i den här för
hela vårt land så viktiga frågan.
Anf. 86 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Det var ju litet lugnare tongångar från Catarina Rönnung i
detta inlägg. Det är tydligen inte längre så att landets öde står på spel när vi
har att ta ställning till det tillfälliga utskottets uppgifter.
Men det är att märka att det här utskottet skall vara ett beredande organ
på samma sätt som alla andra utskott, även om det är ett tillfälligt utskott.
Detta utskott kommer naturligtvis att ha samma befogenheter som alla
andra utskott. Vill man under beredningens gång kalla in folk för att fråga
vad de tycker, kan man göra det. Det kan vi göra i KU, och det kan man
göra i alla andra utskott.
Men det Catarina Rönnung och Socialdemokraterna vill ha är, om jag har
förstått det rätt, något slags ersättning för både EFTA-delegationen och utri-
kesnämnden. Om man tillägger det här utskottet befogenheter som redan
sorterar under andra organ i riksdagen, måste man ta väck de befogenhe-
terna från de andra organen, eller också måste man dra upp en rågång mel-
lan de olika organen och bestämma vilka frågor som de skall handlägga.
Jag förstår helt enkelt inte upprördheten från socialdemokratisk sida. Min
enkla teori - jag har ju varit med under hela processen ända från början - är
att Socialdemokraterna råkade bita sig fast i ett förslag som de själva insåg
var olämpligt, och sedan har de försökt få oss andra att kompromissa, att
hitta en gemensam lösning, detta för att komma undan sitt eget dilemma.
Ni har helt enkelt tagit fel i den här frågan, och det hade varit lika bra att
erkänna det. Ni har ju gett upp halva reservationen, därför att ni insåg att
ert förslag var omöjligt. Om det blev bifallet skulle det leda till att vi tving-
ades ändra riksdagsordningen, och det är ändå osäkert om det hade gått att
inrätta det utskott som ni ville ha från början. Ni ville ju ha ett slags EG-
utskott tillsatt redan nu. Det var er ursprungliga tanke, som ni sedan har
släppt.
Hade ni velat se rent sakligt på den här frågan och inte bara se den ur
partitaktisk synpunkt, borde ni naturligtvis ha retirerat helt och hållet.
Anf. 87 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte riktigt hur väl tredje vice talmannen har läst vår
reservation. Där står tydligt att vi utöver utrikesnämnden vill ha EES-ut-
skottet som samrådsorgan. Jag tycker att det är ett enkelt och klart och rik-
tigt förslag som vi lägger fram.
Att samråda, som man litet vagt säger i betänkandet, med mängder av
nämnder och delegationer leder kanske till att regeringen samråder om en
detalj i en nämnd och om en annan detalj i en annan nämnd. Naturligtvis
försvagar det riksdagens möjligheter att få en samlad och bra överblick över
regeringens arbete i den här frågan.
Det är riktigt att vi har mildrat vår reservation, om inte annat för att vi
från vår sida har velat gå majoriteten något till mötes. Det har hittills inte
givit resultat, men vi hoppas att det så småningom skall vara möjligt att
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Inrättande av ett
särskilt utskott
79
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Inrättande av ett
särskilt utskott
80
åstadkomma en god kompromiss, för en kompromiss är ju i alla fall det bästa
för landet, så att det blir ett utskott med en samlad samrådsfunktion.
Det utskottet skall inte förväxlas med det tillfälliga utskottet, utan detta
blir en fråga att ta ställning till efter nästa val. Men livet upphör ju inte i
morgon. Man kan se tiden an, tror jag, med ganska god tillförsikt.
Anf. 88 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Jag förstår inte Catarina Rönnungs argumentering. Dels vill
hon tydligen avskaffa andra samrådsorgan, dels vill hon behålla dem. Hon
säger själv att det skulle bli ett samlat samrådsorgan i stället för den uppsplitt-
ring som nu råder, om Socialdemokraternas reservation går igenom.
Men det framgår ju inte av reservationen, för såvitt jag kan förstå utgår
även reservanterna från att EFTA-delegationen skall vara kvar, att utrikes-
nämnden skall vara kvar, att utrikesutskottet skall vara kvar, att vi skall ha
den parlamentariska kommittén som skall förhandla med EG-parlamentet,
osv.
Socialdemokraterna vill alltså inte avskaffa någonting av det som redan
finns, utan de vill lägga en funktion som andra organ sköter på ett bra sätt
hos ett utskott som sannerligen får nog med uppgifter ändå under en, som
jag kan tänka mig, för dess del ganska het sommar.
Anf. 89 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! EFTA-delegationen har vi sagt skall vara kvar under en tid.
Utrikesutskottet har väl andra uppgifter. Delegationen som skall förhandla
med Europaparlamentet har väl andra uppgifter än att bara samråda om hur
regeringens arbete med kommissionen framskrider. Parlamentarikerdelega-
tionen till ESK har väl också andra uppgifter. Så jag förstår inte Bertil Fiske-
sjös argumentering här.
I betänkandet radar man upp - på ett ganska vagt sätt, tycker jag - de
olika nämnder och delegationer som anses lämpliga för samråd. Det beror
väl på att man vill skaffa sig alibi för att inte EES-utskottet skall få samråds-
funktioner. Men vi tycker alltså att det lämpligaste vore att inte ha samråds-
funktionema uppsplittrade så som majoriteten har lagt fram det utan ha dem
samlade på ett ställe. Jag tror att det vore bättre för riksdagens arbete.
Anf. 90 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Jag glömde bort en sak. Catarina Rönnung sade att det var
ett utslag av hur klämt t.ex. Centerpartiet är i regeringen.
Det är verkligen att fantisera. Detta ärende har inte varit hos regeringen.
Det är ett internt riksdagsärende, som är behandlat inom riksdagen från bör-
jan och till slut. Det är riksdagen själv som har bestämt det, och det är ytterst
talmanskonferensen som tagit ställning till ett utredningsförslag.
Sedan skulle jag ytterligare vilja tillägga att Catarina Rönnung tydligen
vill besluta om något slags permanent organisation av riksdagens arbete in-
för både EG-anslutningen och det följande EG-medlemskapet.
Men detta vill inte vi. Det finns två utredningar som sysslar med detta -
jag glömde att nämna den ena. Det är dels riksdagsutredningen som skall se
på en lämplig utskottsorganisation, även utifrån litet andra aspekter än just
ett EG-medlemskap, dels den utredning som sysslar med förändringar av
grundlagen som blir nödvändiga för att vi skall kunna vara med i EG. Denna
sistnämnda utredning har bara för ett par dagar sedan beslutat att hos justi-
tiedepartementet be att få anställa en särskild person, mycket kvalificerad
för övrigt, som skall göra ett förarbete ikring detta frågekomplex.
Men Socialdemokraterna vill hipp som happ, bara därför att man från bör-
jan fick denna felaktiga tanke i huvudet, genomdriva denna nya organisation
utan närmare eftertanke.
Andre vice talmannen anmälde att Catarina Rönnung anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 91 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag hade inte anmält mig till denna debatt, men när jag fick
höra Catarina Rönnungs anförande blev jag minst sagt förvånad, precis som
Bertil Fiskesjö, över den upprördhet som hon kunde känna inför detta be-
tänkande.
Jag själv beklagar att vi inte kunde ena oss om formerna för hur vi skall
arbeta här. Men jag tycker att debatten mellan Catarina Rönnung och Bertil
Fiskesjö har visat hur mycket oklarheter som finns. Det är inte dags ännu att
inrätta ett mera permanent utskott.
Vi måste återkomma till detta, och då hoppas jag verkligen att vi kan ena
oss. Det är bedrövligt om vi i riksdagen inte kan ena oss om formerna. Att
vi har olika uppfattning i sakfrågor hör till det politiska spelet, men vi borde
kunna komma överens om formerna i riksdagen. Jag hade gärna sett att vi i
konstitutionsutskottet hade nått fram till detta.
Jag tyckte mig dock inte kunna uppleva att Socialdemokraterna hade nå-
gon vilja att diskutera ärendet. De fastnade väldigt snabbt i ett ställningsta-
gande som de hade haft redan i talmanskonferensen. Dörren stängdes
ganska snabbt, och sedan fanns inte utrymme att diskutera ärendet mera. På
något sätt har detta blivit en prestigefråga, vilket är litet olyckligt.
Catarina Rönnung drar in opinionssiffror, att vi är småpartier och jag vet
inte vad, som över huvud taget inte har med detta att göra.
Vi är olika partier som bildat en majoritet och kommit på samma linje. Vi
tycker att det ännu inte är dags att inrätta ett mera permanent utskott. Vi vill
ha ett utskott som just förbereder EES-avtalets införlivande. Sedan måste vi
bättre förbereda hur vi skall ha det med samarbetet i övrigt och med de organ
som finns.
Jag delar fullständigt den uppfattning som Bertil Fiskesjö gett uttryck åt
här i debatten och vill inte mera gå in på det. Men jag hoppas att vi sedan,
när vi mera permanent tar ställning till detta, gemensamt kan ställa upp på
ett förslag om hur vi vill ordna våra former här i riksdagen.
Anf. 92 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Jag håller med om Ingela Mårtenssons idéer om att vi skall
kunna ena oss om procedurformerna här. Det är ett bra förslag, och jag hop-
pas att vi med tiden kommer fram till det.
Dessutom skulle det verkligen förvåna mig - för att gå in på vad Bertil
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Inrättande av ett
särskilt utskott
6 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 106
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Statlig lokal-
försörjning
82
Fiskesjö berörde - om det fanns vattentäta skott mellan riksdagsutredning-
ens representanter och ledarna för de borgerliga partier som nu befinner sig
i regeringen. Jag tror att partiledarna i denna viktiga fråga har ganska
mycket att säga till om bakom kulisserna.
När det gäller att i debatten dra in opinionssiffrorna för mittenpartierna
vill jag mildra mitt uttalande och säga att jag inget högre önskar än att ni
ökar era opinionssiffror på bekostnad av moderater och Ny demokrati. Där
har ni min välsignelse.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1991/92:FiU26 Statlig lokalförsörjning (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 93 CHRISTINA LINDERHOLM (c):
Herr talman! Jag har inget annat yrkande än bifall till hemställan i finans-
utskottets betänkande 26.
Skälet till att jag tar till orda i det här ärendet är att jag tycker att Stock-
holm är värt några minuter av riksdagens tid.
Stockholm är vackert, inte minst just nu när parkerna grönskar och vattnet
glittrar i vårsolen. Stockholm är min, mina barns och många andras hem-
bygd. Därför är det så viktigt att alla möjligheter tas till vara att bibehålla
det som är vackert, att ta bort skönhetsfläckar och att se till att staden, främst
i dess inre delar, den s.k. stenstaden, åter kan bli levande; där människor
både bor, arbetar och tillbringar sin fritid med att ta del av det stora kultu-
rella utbud som finns eller att bara flanera i en ljum vårkväll.
För att det åter skall bli så krävs en del åtgärder. En av dem är att minska
andelen kontor bl.a. genom att avkontorisera bostadslägenheter i centrala
staden. Centern i Stockholm har länge krävt att sådana åtgärder vidtas. Nu
har också andra partier instämt i Centerns krav, och det finns en stor majori-
tet i Stockholms stadshus för att avkontorisera innerstaden och så göra den
levande. Just nu finns unika möjligheter att göra detta. Omkring 1,5 miljo-
ner kvadratmeter kontorsyta står tomma i dag i Stockholmsregionen. Trots
det byggs och planeras för ytterligare kontorsarbetsplatser.
I min motion Fi406 har jag visat på att även staten har möjligheter att un-
derlätta ökat boende i stadens inre delar. Som exempel har jag tagit Garniso-
nen. Det borde vara möjligt genom överläggningar mellan stat och stad att
komma överens om vilka åtgärder som kan vidtas för att koncentrera statens
behov av kontorslokaler och helt friställa vissa byggnader, t.ex. Garnisonen.
Denna byggnad, som inte hör till stadens vackraste, skulle kunna rivas och
bostäder byggas i stället. Det skulle troligen vara god samhällsekonomi att
förfara på det sättet. Andra byggnader skulle kunna göras om till bostäder.
Då skulle också värdefulla parker och gröna ytor kunna bevaras.
Till min förvåning tas min motion med i ett betänkande som inte alls hand-
lar om det jag motionerat om, utan om riktlinjer för den statliga fastighets-
förvaltningen och ombildningen av byggnadsstyrelsen. Utskottet betonar
dock att de frågor jag tar upp i motionen blir en naturlig uppgift för den bli-
vande fastighetskoncernen. Det är bra, och jag kommer att bevaka att så
sker. Att det då inte behövs något uppdrag till byggnadsstyrelsen om inven-
tering av statens lokalbehov förefaller naturligt.
Jag förstår också av betänkandet att frågan om den slutliga utformningen
av myndighetsstrukturen i detalj återkommer till riksdagen i höst. Det är väl
i och för sig ingen garanti för att den angelägna översynen av lokalbehovet
kommer till stånd. Däremot tror jag att ekonomiska aspekter, nämligen att
det jag föreslagit faktiskt skulle kunna minska statens utgifter, kan hjälpa till
att föra frågan framåt. Att det dessutom skulle vara till fördel för stockholm-
arna, som får en bättre stadsmiljö, och för de bostadssökande, som får bostä-
der, är en klar fördel. Jag ser positivt på utvecklingen och har tilltro till att
riksdag och regering delar mina bedömningar om att Stockholm är en vacker
stad, värd att satsa på, och att staten har ett medansvar för stadens framtida
utformning och utveckling.
Anf. 94 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Eftersom ett enigt utskott står bakom detta betänkande vill
jag bara yrka bifall till finansutskottets hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkanden
1991/92:UbU16 Lokalförsörjning m.m. för högre utbildning och forskning
(prop. 1991/92:100 delvis),
1991/92:UbU13 Vissa för högskolan gemensamma frågor och anslag (prop.
1991/92:100 delvis),
1991/92:UbU14 Grundläggande högskoleutbildning m.m. (prop.
1991/92:100 delvis),
1991/92:UbU15 Anslag till forskning, m.m. (prop. 1991/92:100 delvis) samt
1991/92:UbU17 Anslag till lantbruksuniversitetet, m.m. (prop. 1991/92:100
delvis).
Andre vice talmannen meddelade att utbildningsutskottets betänkanden
UbUlö, UbU13, UbU14, UbU15 och UbU17 skulle debatteras gemensamt.
Anf. 95 BERIT LÖFSTEDT (s):
Herr talman! Det vi nu skall samtala om i kammaren en stund är fem be-
tänkanden, som talmannen just har räknat upp för oss. De berör på olika
sätt högskola, grundutbildning och forskning. Däremot kan man inte säga
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
83
|
Prot. 1991/92:106 6 maj 1992 |
att vare sig betänkandena eller den del av budgetpropositionen som de vilar |
debatter. Det skall vi inte heller ha.
|
Grundläggande |
Dessa ärenden avser tredje året i en budgetcykel på tre år. Då skall det Det är klart att vi kan ha litet olika förväntningar på vad dessa propositio- I vilket fall som helst har vi i bred enighet avstyrkt en lång rad enskilda Det intressanta med det som vi nu har framför oss är nog inte vad som står, Utbildningsministern strör litet tankar och idéer omkring sig. Han gör det Dessutom finns ett antal frågor som lever sitt liv i högskolevärlden med Från socialdemokratiskt håll vill vi i samband med de här betänkandena Det aviseras ju i budgetpropositionen en ganska omfattande utökning av Internationalisering står det litet grand om. Men det har reducerats till att Nog är det klart att samverkan med EG och t.ex. via Tempus med Öst- Möjligen kan man också säga att riksdagens framtida befattning med frå- |
|
84 |
inte heller känns alldeles klar. |
Herr talman! Den svenska högskolan är mycket bra. Där uträttas mellan
varven t.o.m. stordåd, tror jag. Där finns god kvalitet.
Det är klart att det kan finnas små öar av sämre kvalitet, någon lärare som
inte fungerar så bra eller någon mindre lyckad forskare, men i allmänhet står
sig den svenska högskolan mycket väl i den internationella konkurrensen
och i de internationella kontakterna. Studenter, lärare, forskare och hög-
skoleledningar är respekterade partner vid världens ledande högskolor och
universitet, och det är förfärligt bra för vårt land.
Det innebär naturligtvis också att vi har en god grund att bygga vidare på.
Det är därför väldigt angeläget att vi fortsätter att satsa på våra högskolor
och bygger ut dem efter bästa förmåga. Det är också angeläget att vi här
fortsätter att göra vad vi kan göra för att slå vakt om kvaliteten. Alldeles
särskilt angeläget tycker jag att det är att vi lyckas göra det möjligt för ungdo-
mar och även vuxna som vill studera, som vill skaffa sig en högre utbildning,
att göra det.
Det är också utomordentligt angeläget att vi orkar med att sprida både
utbildning och forskning över landet. Det är ju ändå så att studenter i ganska
stor utsträckning väljer den utbildningsort som ligger närmast. Det finns
alltså en betydande utvecklingskraft i universitet och högskolor, och det
finns anledning att dra nytta av det och glädjas åt det.
Riksdagen gjorde i fjol ett par uttalanden: dels att det borde bli bra många
fler grundutbildningsplatser i högskolan, dels att högskolan skulle få en i för-
hållande till statsmakten friare ställning. Det är principer som vi har varit
ganska ense om, även om vi kan bli oense om hur man skall gå till väga när
man sedan skall genomföra dem.
Jag skulle ändå vilja beröra några frågor som vi socialdemokrater ansett
vara särskilt angelägna eller som vi har haft en annan mening om än utskotts-
majoriteten. Dit hör - jag har redan sagt det under de första sju och en halv
minuterna, och jag vill säga det en gång till - behovet av att det verkligen
finns högskoleutbildning på många ställen i landet; vi behöver se en plan för
hur det skall kunna tryggas.
Dessutom är det naturligtvis så att industrin behöver kvalificerad arbets-
kraft. Därför önskar vi oss nästa år en tydlig plan för hur yrkesteknisk hög-
skoleutbildning skall kunna byggas ut.
När det gäller de dimensioneringsfrågor som är aktuella i år - där görs ett
litet påslag jämfört med tidigare, det mesta beställt av riksdagen i fjol - är
det egentligen inte något större fel på det förslag som föreligger, utom att det
fattas en del. Vi har för vår del accepterat de givna ramarna. Det har innebu-
rit att vi har känt oss tvingade att göra en del omfördelningar inom den ra-
men för att kunna tillgodose önskemål som vi tycker är ännu viktigare än
andra.
Innan lärarutbildningspropositionen hade kommit kunde vi misstänka att
de minsta högskolorna, de som saknar lärarutbildning, inte i det samman-
hanget skulle få del av någon ökning och att de skulle komma att bli missgyn-
nade, och vi hade alldeles rätt. Av det skälet har vi försökt skapa utrymme -
låt vara att det inte är särskilt stort - för en ytterligare satsning på fristående
kurser. Det gäller då Karlskrona/Ronneby, det gäller Halmstad, Borås,
Skövde, Trollhättan/Uddevalla och Eskilstuna/Västerås.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
85
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
Vi har också tyckt att det har varit väsentligt att kunna prioritera 20 nya
läkarutbildningsplatser i Umeå.
Det här tyckte vi att vi var tvungna att finansiera, och vi har gjort det på
det viset att vi har föreslagit en senareläggning av 30 av 60 nya civilingenjörs-
platser på KTH, att vi senarelägger de 30 nya arkitektplatser som var före-
slagna och att vi minskar litet på ökningen av LIF-anslagen till Stockholm,
Uppsala, Lund och Göteborg.
Vi är oroliga för framtiden för de mindre och medelstora högskolorna.
Särskilt orolig kan man bli när man ser utredningsdirektiv som handlar om
att peka ut några högskolor som möjligen skall kunna få ge magisterexamen
medan andra med en gång är uteslutna.
Studerandehälsovården har i all hast flyttats över till högskolorna. Det är
möjligt att det i det fallet inte är något större fel på själva principen, men vi
tycker att man kanske borde ha lugnat sig litet och berett ärendet litet bättre.
Det står ingenting om mål och inriktning, det finns ingenting ordentligt om
en framtida finansiering, det finns ingen redovisning av remissinstanserna.
Vi tycker att man kunde ha gått litet omsorgsfullare till väga.
Vi är mycket glada över att vi i utskottet till slut kunde enas om satsningen
på den speciella restaurangutbildningen i Grythyttan.
När det sedan gäller urvals- och antagningsfrågor vill jag säga att det till-
hör det område där man river upp fältet utan att riktigt berätta vad man har
tänkt sig. Ute i Europa tycker man att det blir allt väsentligare att ungdomar
har annan erfarenhet innan de kommer till högskolan och att det omgivande
samhället knyts närmare högskolan.
Här aviseras nu att arbetslivserfarenhet inte är särskilt väsentligt, samti-
digt som urval och antagning av andra skäl skall decentraliseras till de lokala
högskolorna. Det måste man säkert göra när man bryter upp linjesystemet.
Men vi tycker att det är angeläget att man i de här sammanhangen kan garan-
tera rättstrygghet så att ungdomarna blir likvärdigt behandlade, så att de
t.ex. vet varför de inte har kommit in och så att de får en ordentlig informa-
tion om vilka utbildningsvägar som finns på vilka orter och sådana saker. Vi
tycker också här att det har gått undan litet för mycket i svängarna.
När det sedan gäller forskningsområdet har vi inte heller några större in-
vändningar egentligen. Det om något kommer ju att bli ordentligt debatterat
nästa år - den erfarenheten har vi. Men vi vill skicka med ett par saker som
vi anser bör finnas med i den forskningspolitiska propositionen.
Framför allt handlar det om att vi tycker att man bör kunna få bedriva
forskning av hög kvalitet också vid de mindre och medelstora högskolorna,
och vi tycker att man bör ha med det i beredningen - vi känner oro för hur
det kan komma att bli. Det är viktigt att hitta bra organisatoriska lösningar
på det här problemet - det är angeläget att det verkligen blir belyst.
Ett sakområde som vi har velat gardera i de här sammanhangen är forsk-
ning gällande gränslandet mellan ekonomi och miljö. De frågor som gäller
balans mellan det som är ekonomiskt önskvärt och det som är miljömässigt
möjligt blir allt angelägnare. Det har vi velat skicka med.
Lantbruksuniversitetet är det nyaste lilla barnet till utbildningsutskottet -
det kanske inte är så litet, men det är i alla fall ett barn som utbildningsut-
86
skottet inte har haft tidigare. Det har varit intressant att göra dess bekant-
skap.
Vi blev litet bestörta när vi upptäckte vilken kraftig besparing som lant-
bruksuniversitetet - sig självt helt ovetande, tror jag - stod inför; den var på
30 miljoner. Nu har man utrett lantbruksuniversitetets organisation, och vi
tycker att det är rimligt att man tar ställning till det innan man ålägger lant-
bruksuniversitetet en så kraftig besparing. Därför har vi velat minska bördan
litet. I stället för en besparing på 30 miljoner säger vi 15 miljoner. De peng-
arna tar vi från anslag för inredning och utrustning vid högskolorna.
Det känns bra att vi har blivit överens om behovet av att det etableras och
blir säkerställt både skoglig utbildning och skoglig forskning i Sydsverige.
Jag tror att var och en av oss begriper att träden lever ett annat liv i Sydsve-
rige än de gör i norra Sverige och att man behöver forska och utbilda bero-
ende på vilken miljö man lever i.
Med det här, herr talman, vill jag sluta med att yrka bifall till reservation
2 i betänkande 16, reservation 2 i betänkande 13, reservationerna 2, 3, 5, 6,
7, 8, 9,11 och 13 i betänkande 14, reservation 1 i betänkande 15 och reserva-
tion 2 i betänkande 17.
Anf. 96 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! Tvångsanslutning-ordet leder tanken tillf.d. Sovjetunionen
och andra diktaturer - inte finns väl det i Sverige?
Jo, i den av regeringen utfärdade förordningen 1983:18 stadgas att stude-
rande vid statlig högskola skall vara medlem i ortens studerandekår samt i
förekommande fall i studerandenation resp, fakultetsförening för stude-
rande. Sveriges studerande vid universitet och högskolor är således tvångs-
anslutna till sina intresseföreningar.
Detta s.k. kårobligatorium kränker den negativa föreningsfriheten, dvs.
rätten att stå utanför en sammanslutning. Detta är ett ingrepp i individens
frihet som Ny demokrati menar är helt oacceptabelt. Det kan knappast anses
vara förenligt med demokratiska grundprinciper att statsmakten tvingar
samtliga studenter att betala medlemsavgift i vissa, bestämda föreningar.
De argument som framförs från många av de nuvarande studentkårerna
som skäl för att behålla kårobligatoriet saknar tyngd. De lider ofta brist på
intellektuell stringens och logik, samtidigt som de omyndigförklarar studen-
ternas egen förmåga att själva bestämma vilka sammanslutningar de vill till-
höra och vilken service de önskar från dessa sammanslutningar.
Argumenten präglas av ett skråtänkande och har många paralleller med
det som monopolförsvarare brukar dra fram. Vi instämmer gärna och hel-
hjärtat i att kårerna och nationerna i dag på det hela taget gör ett utomor-
dentligt bra och värdefullt arbete - så bra att vi är övertygade om att det
stora flertalet studenter alldeles frivilligt kommer att vilja vara medlemmar
även sedan ett obligatorium avskaffats.
Den övertygelsen tycks dock inte delas av många kårpolitiker själva, efter-
som de säger sig tro på den krisbild som de ofta målar upp över hur det blir
om man tar bort kårobligatoriet. Skulle studenterna välja att inte vara med
i kåren innebär ju detta nog så viktiga styrsignaler för de ansvariga befatt-
ningshavarna inom kåren.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
87
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
88
De studentkårer som verkligen lyssnar på kunderna eller studenterna,
som de heter i dagligt tal - har inte något att frukta vid ett avskaffande av
kårobligatoriet - tvärtom välkomnar de ett avskaffande.
Kritiken från de borgerliga var länge hård mot LO:s tidigare tvångsanslut-
ning till det socialdemokratiska partiet; den var hård och berättigad. I kon-
sekvensens och trovärdighetens namn borde kritiken mot tvångsanslut-
ningen till studentkårerna vara lika hård, men det är den inte. Varför törs
inte regeringen ta steget fullt ut och avskaffa kårobligatoriet, trots att frågan
utretts ordentligt och remissbehandlats? Frågan behöver beredas ytterligare
på regeringskansliet, är svaret. Det är obegripligt varför, och några hållbara
argument har heller inte framförts. Därför dyker misstanken om svågerpoli-
tik naturligtvis upp. Studentkårernas skyddade värld har länge varit drivhus
och plantskola för broilerpolitiker - och sådana finns det ju tyvärr gott om,
även i den nuvarande regeringen.
Ny demokrati har i motion K430 föreslagit en ny och akademisk utbildning
samt frivillig auktorisation av journalister. Varför?, undrar man.
Yttrandefriheten är ett av de viktigaste fundamenten i en demokrati. Men
varje medborgares rätt att uttala sina åsikter och bilda opinion är inte det-
samma som att den praktiska möjligheten att torgföra sina åsikter är tillgäng-
lig. Här spelar press, radio, TV och andra massmedia en oerhört viktig roll.
Det är dessa media som avgör den reella yttrandefriheten. Massmedierna
har således ett kolossalt ansvar och styr i praktiken hela opinionsbildningen
i en demokrati. Detta är ett ansvar som förpliktigar, men det är endast ideo-
logiskt och subjektivt baserat. Inget juridiskt ansvar kan utkrävas av t.ex. en
dagstidning för att den avsiktligt förtiger viktiga, men för den opassande
fakta. Detta ansvar och denna makt är så stor att man ofta pratar om mass-
media som den tredje statsmakten. Massmedias betydelse har utan tvivel
också ökat dramatiskt under det senaste decenniet och torde öka än mer i
ett framtida informationssamhälle.
I stort sett sköter många massmedia denna uppgift ganska bra, även om
det finns en stor spännvidd i ambitionsnivå mellan olika media. Omdömet
beror också på vilken syn man har på journalisternas roll i den demokratiska
processen. Detta opinionsbildnings- och demokratiansvar ställer naturligtvis
ytterligt stora krav på de viktigaste aktörerna inom massmedia, nämligen
journalisterna. Det ställer krav på bl.a. kunskaper, saklighet, kompetens,
självinsikt, personlig mognad och integritet. Som inom de flesta yrkeskate-
gorier varierar kvaliteten även inom journalistkåren. Vi anser det emellertid
vara ett väsentligt samhällsintresse att bidra aktivt till att säkerställa och upp-
muntra en utveckling mot mer högkompetenta journalister.
Vilka är då problemområdena?
Det är svårt att över huvud taget få i gång en diskussion om journalisters
yrkesroll och uppgift. Varför? Den enda rimliga förklaringen är att journalis-
terna inte vill ha en sådan diskussion och att de - i kraft av vad jag tidigare
sade - blockerar den. Men man frågar sig naturligtvis: Var är det kritiska
granskandet när det gäller den egna yrkesrollen? Journalistens uppgift är ju
bl.a. att skildra och kritiskt granska verkligheten. Samtidigt kan man konsta-
tera att sanningen alltid finns i betraktarens ögon.
Man blir därför litet orolig när man läser en nyligen publicerad studie som
indikerar att motivet för att välja journalistyrket är en vilja att påverka. Vi
menar att man då har valt fel yrke. Då bör man nog välja att bli t.ex. politi-
ker. Det egna engagemanget riskerar att sätta krokben, man riskerar att bli
förblindad av de egna värderingarna.
Maktutredningen visade tydligt att t.ex. journalister i avsevärt större ut-
sträckning än samhället i övrigt har radikalt andra värderingar - betydligt
mer till vänster, för att använda en traditionell värdering. De prioriterar
också annorlunda än flertalet medborgare. Detta är naturligtvis fullständigt
okej. Men det gäller att kunna skilja på sina egna värderingar och uppdraget
som journalist.
Det är så illa att journalister har sämst förtroende hos allmänheten av alla
yrkeskategorier. De är t.o.m. värre än politiker - och det vill inte säga litet.
Detta är ett faktum som publicerades i ett mycket litet antal tidningar; det
borde ju ha utlöst kolossal diskussion. Många säger: Tro inte på det som står
i tidningen. Det är ju också en mycket alarmerande signal.
Jag lyssnade nyligen på en mediakonsult som väl känner det svenska mass-
mediasamhället. Han sammanfattade det hela i tre punkter. - Jag vill under-
stryka att det inte är min sammanfattning, utan en erfaren mediakonsults.
Han tycker att svenska journalister kan karakteriseras så här: De är enfråge-
journalister, de jagar i flock, och de är ofta okunniga.
Vi menar att den enda medicinen mot detta är kunskap och kvalificerad
utbildning. Vi föreslår därför en frivillig auktorisation av journalister, even-
tuellt med olika auktorisationsnivåer. Man skulle kunna hämta idéer från ex-
empelvis revisorsområdet, där man har godkänd resp, auktoriserad revisor.
När det gäller advokater finns också vissa krav för att man skall få använda
titeln advokat; samma sak gäller legitimerad läkare.
Den praktiska utformningen skall självfallet göras av journalistkåren själv
i samråd med kvalificerade specialister från olika områden. Även bestäm-
mandet av kravnivåer skall ske i nära samråd med journalister.
Vi vill understryka att ett grundkrav för att erhålla auktorisation bör vara
att man har en riktig akademisk examen, som vilar på vetenskaplig grund
och innefattar skolning i vetenskaplig metodik och kritiskt tänkande. Den
kan sedan byggas på med massmediai teori och praktisk erfarenhet; något i
likhet med juristutbildningen, där man har tingsmeriteringen efter utbild-
ningen.
Utbildningen på dagens journalisthögskolor anser vi tyvärr inte ligga på,
vad vi menar, akademisk nivå. Grundvärderingen, som vår ståndpunkt vilar
på, är att djupa, breda kunskaper och hög kompetens är nödvändiga förut-
sättningar för att man skall kunna utöva journalistyrket på en hög professio-
nell nivå och inse och axla det ansvar yrket innebär. Härtill kommer natur-
ligtvis mycket högt ställda krav på personlig integritet, mognad och självin-
sikt.
Vår utgångspunkt är naturligtvis att auktorisationen skall vara frivillig.
Men om journalistkåren själv kommer fram till att man vill ha en obligato-
risk auktorisation, har vi inga principiella invändingar. Även om auktorisa-
tionen är frivillig kan t.ex. en enskild dagstidning eller TV-kanal naturligtvis
själv bestämma sig för att endast anlita eller anställa auktoriserade journalis
ter, för att på så sätt markera sina kvalitetsambitioner.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
89
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga några ord om vår motion Akade-
misk utbildning och forskning i världsklass. Man skulle kunna säga att motio-
nen är för tidigt född. Då syftar jag på det som Berit Löfstedt var inne på i
sitt anförande, nämligen att det nästa år kommer en större proposition kring
dessa frågor. Samtidigt tyckte vi att det var viktigt att markera var vi står i
de här frågorna.
Vi instämmer inte i den vackra skönmålning som Berit Löfstedt gör sig till
tolk för. Dess värre är inte verkligheten sådan som hon beskriver den. Det
är snarare så att hur vi än mäter, finner vi att vi i Sverige i våra satsningar
på akademisk utbildning och forskning ligger på köplatserna bland världens
industrinationer. Detta faktum är något som vi inom Ny demokrati är
mycket oroliga över, och vi tycker att det är alarmerande.
Vi kan i dagsläget inte se något område som är viktigare att satsa på för
att trygga Sveriges framtida välstånd. Vi har inte råd i ett längre perspektiv
att underlåta att göra de stora investeringar som krävs. Vi vill understryka
att de belopp som erfordras är investeringar i framtiden, inte kostnader.
Det finns många punkter som jag skulle kunna gå igenom, men jag skall
inte ta upp tid med det. Jag vill bara konstatera några grundläggande fakta.
Vår uppfattning är att det inte får vara någon lokaliseringspolitik. Det går
inte i ett så litet land som Sverige att skapa kvalitet i varenda buske och på
varenda högskola. Det är utlandet som avgör kvaliteten. Att vi vill ha fri
konkurrens och fria universitet torde vara ganska självklart. Vi återkommer
till det.
Jag vill bara konstatera att motionen naturligtvis är avstyrkt - det är ju så
systemet verkar i detta hus. Den reflexion som dyker upp är att man ute i
näringslivet gör allt för att uppmuntra förslagsverksamhet - här gör vi precis
tvärtom; här avstyrker vi alla förslag. Men erfarna kolleger har bedyrat att
man läser de här motionerna, om inte i slott och koja så i alla fall på departe-
ment och i regeringskansli. Det är tydligen så man vill att signalsystemet skall
fungera. Därför utgår vi ifrån att man läser detta i departement och rege-
ringskansli. Vi ser därför fram emot den proposition om fria universitet som
tydligen är på gång och forskningspropositionen som kommer till nästa riks-
möte.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 1 i utbild-
ningsutskottets betänkande nr 13, reservtion 10 i betänkande nr 14 och reser-
vation 2 i betänkande nr 15.
Anf. 97 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Bara för att Stefan Kihlbergs okvädingsord mot studenterna
inte skall få stå oemotsagda vill jag säga att jag känner utomordentligt intel-
lektuella och mycket stringenta kårungdomar - begåvade sådana - som för-
svarar kårobligatoriet. Det finns också de som är både stringenta och intel-
lektuella och som är motståndare. Den där sortens sätt att sortera ungdomar
i högar känner jag kväljningar inför.
Jag träffade t.ex. fullständigt underbara kårpolitiska ungdomar i Linkö-
ping i måndags. Jag har ingen aning om vilka politiska partier de tillhör. Man
har för övrigt ingen partipolitisk kårpolitik i Linköping. Jag är rakt inte släkt
90
med dem, men begåvade var de. Jag är övertygad om att de kommer att
kunna uträtta mycket i det svenska samhället.
Det finns för övrigt och har funnits journalister som, utan att ha varit aka-
demiker, har varit fullständigt lysande i sitt yrke. Själv har jag erfarenhet av
en sådan. Han är numera död. Han hette Hilding Ferm, och han var bl.a.
chefredaktör på A-presstidningen i Östergötland. Han var glasarbetare från
Småland. Jag tycker att han dög precis som han var, utan Stefan Kihlbergs
auktorisation.
Anf. 98 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Jag förstår inte riktigt det Berit Löfstedt säger. Hon tillskri-
ver mig saker som jag inte har sagt. Jag har aldrig, inte för ett ögonblick,
uttalat mig om att de kårpolitiker som finns i dag skulle vara av låg kvalitet.
Tvärtom sade jag att de gör ett utomordentligt bra arbete, och eftersom de
gör det är vi inte ett dugg oroliga för att upphäva obligatoriet. Vi är nämligen
övertygade om att de flesta studenter väljer att vara kvar i kåren, men vi kan
inte förstå varför man skall tvinga dem till det.
Anf. 99 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Själva kårobligatoriefrågan kan man ha olika synpunkter på.
Jag kan kanske t.o.m. vara osäker själv. Det är inte alls det det handlar om.
Vad jag vände mig emot var vad Stefan Kihlberg sade - och jag tror att jag
antecknade precis vad han sade - om att studenter som försvarar kårobliga-
toriet saknar intellektuell stringens.
Anf. 100 STEFAN KILHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Nej, Berit Löfstedt, jag sade att deras argument saknar intel-
lektuell stringens. Det är en helt annan sak.
Anf. 101 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Apropå den senaste debatten om kårobligatoriets vara eller
inte vara minns jag en gång när delar av utbildningsutskottet var i Uppsala
och vi blev inbjudna till studentföreningen Heimdal. Jag har aldrig känt en
sådan värme i studentpolitiska sammanhang som den gången. Då var jag
nämligen den ende politikern som var förespråkare för avskaffandet av just
kårobligatoriet. Det fanns också moderata ledamöter med vid det tillfället.
Jag är en av dem som har slagits för avskaffandet av kårobligatoriet, men
med åren blir man kanske också litet visare och inser vilka olika problem
som finns med ett rakt avskaffande. Därför har vi i det betänkande som nu
behandlar kårobligatoriet valt att nöja oss med att vänta på en ytterligare
beredning. Jag tror nämligen inte, Stefan Kilhlberg, att det går att helt enkelt
avskaffa obligatoriet rakt av. Den här kammaren behöver nog fatta en del
ytterligare beslut som garanterar olika typer av service till studenterna, ser-
vice som kårerna i dag står för. Men i princip är vi inga anhängare av detta
obligatorium, det skall klart uttalas från denna talarstol.
Jag kan inte heller, herr talman, låta bli att något kommentera Stefan Kihl-
bergs litanior om journalister och journalisters utbildning. Jag tycker nog att
det som Stefan Kihlberg vill ha luktar litet grand av regler och paragrafer.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
91
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
Jag känner många duktiga journalister, som jag tror aldrig har satt sin fot på
en högskola. Jag tror inte att en högskoleutbildning i sig alltid är en garanti
för en bra yrkesutövande journalist. Jag ser inte riktigt detta sammanhang.
Det kan naturligtvis vara så, det kan ge sådana företräden, men det är som
sagt ingen garanti.
Det är en rad betänkanden som vi skall debattera här i dag. Högskolepoli-
tik, vad är det? Ja, det är en bra fråga. För vår del är högskolepolitiken lik-
som övriga delar av utbildningspolitiken delvis ett instrument för en rättvis
fördelning av samhällets samlade resurser. Det är ett politiskt instrument
som ger oss möjlighet att driva utvecklingen av samhället i olika riktningar.
Det är väl därför som det kallas just högskolepolitik.
Vi tycker att det är väldigt viktigt att markera att det finns ett politiskt
ansvar för högskolan, dels för dem som är verksamma inom högskolan - lä-
rare, studenter och forskare -, dels för dem som står utanför högskolan men
är med och finansierar verksamheten.
Högskolepolitiken är viktig också i det avseendet att vi vet att samhället
blir alltmer komplicerat, beslutsformer blir mer komplicerade, det blir svå-
rare att förstå sig på spelet i maktkorridorerna, vilka vägar olika kommuni-
kationer går när olika beslut fattas. Detta var några exempel. Därmed vet vi
också att de som kommer att vara ledande och som delvis redan i dag är
ledande i samhällsdebatten är de som har en bra utbildning, t.ex. en hög-
skoleutbildning. Det handlar alltså även litet grand om en demokratiaspekt,
som man måste lägga an när man utformar ett partis högskolepolitik.
Demokratiaspekten ligger naturligtvis också i just det faktum att det finns
ett politiskt ansvar. På den punkten ser vi i dag ambitioner från den borger-
liga regeringen att så att säga alltmer predika att politiker inte skall lägga sig
i t.ex. högskolans olika göranden. Jag tror att det är en demokratisk gen-
tjänst att driva utvecklingen i den riktningen, eftersom det som jag sade finns
så många som står utanför högskolan men som, genom att de bidrar till fi-
nansieringen, har rätt att också indirekt utöva en form av politisk styrning
och politisk kontroll över denna högskola.
Man kan sammanfatta dessa regeringens ambitioner att inte göra politik
av det som faktiskt är politik med orden: Politikens apostlar applåderar ab-
solut ansvarslöshet. Nej, det kanske var att ta i.
Vad skiljer då vår politik från den politik som regeringen nu vill föra på
högskolans område? Jag skall ge några exempel.
Vi är från Vänsterpartiets sida övertygade om att högskolan måste expan-
dera. Vi måste få plats med fler studerande i den svenska högskolan. Vi har
lagt fram olika förslag som syftar till detta.
Ett av förslagen är att vi så långt som möjligt vill luckra upp linjesystemet.
Vi menar inte att vi skall avskaffa alla linjer. Det tror vi inte på. Det finns
olika yrken som behöver ha en sammanhållen utbildning. Men man kan
inom ramen för ett linjesystem erbjuda delkurser och moment, och på så
sätt, dvs. genom en effektivare användning av resurserna, skulle man kunna
erbjuda fler studerande plats på högskolan.
För att kunna genomföra den här nödvändiga framtida expansionen av
högskolan måste det också till andra åtgärder. En av de åtgärderna är att ge
92
högskolan bättre och fler lokaler. Ett sådant förslag har vi lagt fram i sam-
band med årets budget, men vi har tyvärr inte vunnit gehör för det.
Jag talar om effektivitet. Effektivitet innebär ibland att det också är nöd-
vändigt med vissa strukturella förändringar. Att avskaffa linjesystemet är en
sådan strukturell förändring. Vi har också två olika huvudmän för högskolan
i Sverige i dag, nämligen den statliga högskolan och den kommunala högsko-
lan. Vi i Vänsterpartiet har under år förfäktat idén om ett samlat huvudman-
naskap för högskolan. Olika majoriteter i riksdagen, som stött olika rege-
ringar, har avvisat förslaget. Man har sagt att det är alldeles för dyrt. Men vi
tvivlar på detta. Vi tror inte att det blir dyrare än den samlade kostnad som
i dag ligger på både stat och landstingskommuner. Vi har emellertid sagt att
okej, vi är beredda att jämka oss samman litet grand. Vi har lagt fram förslag
om samverkansprojekt mellan statlig och kommunal högskola, och vi har
föreslagit att ett antal miljoner satsas på sådana samverkansprojekt. På så
sätt finge vi ett underlag för politiska beslut framöver. Vem hade rätt, och
vem hade fel? Dessutom skulle det innebära en kvalitetsförstärkning av
olika högskolor, både statliga och kommunala, om man samordnade verk-
samheten. Det är jag alldeles övertygad om.
När det gäller dimensioneringen av högskolan menar vi att det på sikt
borde vara möjligt med en fri antagning, att vi från riksdagens sida egentli-
gen inte skulle behöva lägga oss i hur många studenter man tar in. Det är
klart att man måste ha en viss miniminivå. Jag återkommer därmed till det
politiska ansvaret. Vi måste nämligen ha en viss försörjning av läkare, lä-
rare, osv. Men därutöver borde det vara möjligt att inte ha något tak för
antagning av personer som vill studera olika ämnen, olika discipliner.
Det är viktigt att vi vidtar också andra åtgärder när det gäller rekryte-
ringen. Det handlar då om den sneda könsfördelningen inom rekryteringen
till vissa utbildningar, och det handlar framför allt om den sociala snedrekry-
teringen. En ökad dimensionering, en ökad volym av högskolan innebär ju
i sig att chansen blir större att vi kan bryta den sociala snedrekryteringen.
Jag tror också att det behövs riktade informations- och rekryteringsinsatser
just för att nå de grupper som i dag inte traditionellt söker sig till högre ut-
bildning.
En åtgärd som kan förbättra den här rekryteringsbilden är en satsning på
en bra lärarutbildning. Vi återkommer till lärarutbildningen i debatter
längre fram, men just i det här sammanhanget har vi lagt fram förslag om
vikten av att internationalisera lärarutbildningen. Vi tror inte på internatio-
naliseringspratet om man inte vidtar åtgärder så att också de som kommer
ut i skolan och skall undervisa våra barn faktiskt har kunskaper om världen
utanför Sverige och helst också utanför Europa. Vi tror att en bra åtgärd för
de intemationaliseringssträvanden som finns i samhället är en satsning just
på en internationaliserad lärarutbildning.
Vi tror också, herr talman, att det av konkurrensskäl och av miljöskäl är
nödvändigt med ökade satsningar på teknisk utbildning på högskolenivå,
och vi har till ett av de här betänkandena fogat ett förslag om upprättande
av en ny teknisk högskola. Det betyder inte att vi med nödvändighet absolut
kräver att man nu sätter i gång och bygger en ny enhet. Vi kan också tänka
oss att man bygger ut den tekniska utbildningen så att det faktiskt motsvarar
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
93
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
94
en ny teknisk högskola. Vi tror att detta av konkurrensskäl är helt nödvän-
digt framöver, eftersom vi vet att vi inom t.ex. industrin har ett alldeles för
litet inslag av människor med högre teknisk utbildning. Men vi tror också att
det är nödvändigt om vi framöver skall kunna slå in på en politisk väg mot
ett resurssnålt samhälle, där vi återvinner i stället för att förbruka ändliga
resurser. Detta kräver ökad teknisk kompetens.
Jag skulle också vilja säga några ord om studenternas situation, bl.a. om
studerandehälsovården. Jag förstår inte att denna grupp av vår befolkning
skall vara så styvmoderligt behandlad i jämförelse med andra grupper när
det gäller hälsovård. De här människorna går ju in i studier och gör en insats,
en investering för landet. Då kan inte jag förstå varför de skall ha sämre vill-
kor än andra när det gäller hälsovård.
Därför har vi föreslagit i ett av dessa betänkanden att studerandehälsovår-
den skall få bättre resurser. Skall högskolan dessutom rekrytera grupper som
i dag traditionellt inte söker sig till högskolan, kan vi med stor säkerhet säga
att det naturligtvis kommer att öka trycket på studerandehälsovården.
Vi vill alltså ge de studerande en trygg tillvaro i högskolan. Ett uttryck för
detta är att vi vill gå snabbare fram än regeringen när det gäller omvand-
lingen av utbildningsbidraget till doktorandtjänster. Som jag sade tidigare är
det en investering för samhället. Doktorandtjänster är absolut ett sätt att
visa att man erkänner för dessa studerande att det är ett arbete som de utför.
Deras arbete kommer samhället och övriga att ta del av framöver. Ett arbete
avlönas, och så skall det också vara med doktorandens arbete.
När det gäller forskningsfrågorna menar vi att det är väldigt viktigt att man
ger tydliga signaler till de högskolor som i dag egentligen är beredda att ta
emot fasta forskningsresurser. Därför menar vi att man borde ge högsko-
lorna i Karlstad, Örebro, Växjö, Sundsvall/Härnösand och Östersund sär-
skilda anslag för att de i samband med nästa års forskningspolitiska beslut
skall kunna lyftas in inom de nationella programmen för forskning. Görs inte
detta nu eller senast nästa år, kommer man att få en kompetensflykt från
dessa högskolor. Blir det så, går de in på en precis motsatt utveckling mot
den som vi förespråkar från Vänsterpartiets sida, nämligen en utökning av
den högre utbildningen och forskningen i det svenska samhället.
Herr talman! Det kunde sägas en hel del ytterligare om den svenska forsk-
ningspolitiken och den väg som den tydligen nu slår in på, men jag tror att
jag har tagit upp det mest väsentliga och spännande. Jag vill sluta med att
säga att j ag naturligtvis står bakom alla våra meningsyttringar, men j ag nöj er
mig med att yrka bifall till vår meningsyttring under mom. 11 i betänkande
16, till reservation 2 under mom. 4 i betänkande 13, till vår meningsyttring
under mom. 1 i betänkande 14, till vår meningsyttring under mom. 58, reser-
vation 12, i betänkande 14, till vår meningsyttring under mom. 4 i betän-
kande 15, till vår meningsyttring under mom. 50 i betänkande 15 och till me-
ningsyttringen under mom. 8 i betänkande 17.
Anf. 102 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Jag tänker ägna mig åt utbildningsutskottets betänkanden
13-16 som berör högskola och forskning. Det betänkande som behandlas
därefter kommer min värderade kollega Bo Arvidson att tala om.
Jag vill inledningsvis säga att den här debatten av flera olika skäl känns om
inte meningslös så i varje fall inte väldigt stimulerande. Som Berit Löfstedt
mycket riktigt konstaterade är det nu det tredje året i en treårig anslagscykel.
Det är alltså anslag som en gång i tiden har lagts fast av den socialdemokra-
tiska regeringen och nu ärvts av den borgerliga regeringen. Några väldigt
stora förändringar kan det under en löpande treårsperiod av naturliga skäl
inte bli. Vi är alltså på båda sidor väl involverade i arbetet. De reservationer
som finns fogade till de fyra betänkanden som jag skall beröra är små anteck-
ningar i marginalen, om man skall säga det rakt ut.
Detta har naturligtvis präglat inläggen och kommer att prägla resten av
debatten också. Det hindrar inte att en del av de markeringar som har gjorts
har varit framåtsyftande för att så att säga markera för den ena eller den
andra frågan och för att man, när den forskningspolitiska propositionen väl
läggs fram i februari, skall kunna säga: Vad var det vi sade? Vi lade fram
förslaget först.
Det är någonting som en opposition alltid har rätt att göra. Det kan man
konstatera när man läser betänkandena. Likadant är det naturligtvis också
när det gäller grundutbildningen, som kommer att behandlas någon månad
tidigare samma år.
Den enda riktigt stora och åtskiljande fråga mellan Socialdemokraterna
och regeringspartierna som jag har kunnat upptäcka när jag läst betänkandet
är egentligen synen på hur mycket resurser som skall allokeras till de små
och medelstora högskolorna. Alla hörde här hur Berit Löfstedt flyttade
pengar fram och tillbaka, strök några utbildningar här och lade till några ut-
bildningar där. Det var inte några stora förändringar, men i botten låg en helt
annorlunda syn på de små och medelstora högskolorna än vad vi har.
Socialdemokraterna har en strävan att försöka förvandla dessa högskolor
till självständiga universitet som skall få fasta forskningsresurser och skall
fungera som forskningsbärande enheter i framtiden. Det är någonting som
skulle vara önskvärt för alla, speciellt för regionalpolitikerna, men det är
föga realistiskt i den ekonomiska situation som landet befinner sig i. Detta
gäller speciellt om vi tänker på att Sverige inte har mer än 8,5 miljoner invå-
nare. Vi har alltså många högskoleenheter, och inte mindre än sju har fasta
forskningsresurser. Det är mycket mer än vad flertalet länder med motsva-
rande befolkningsmängd har. Detta är någonting som vi skall diskutera litet
djupare och se vad det kommer att leda till om sådana förändringar genom-
förs.
Det innebär inte att vi från regeringspartiernas sida säger att vi inte vill ha
dessa mindre och medelstora högskolor. Vi har varit med om utbyggnaden
av dem. Vi vill slå vakt om dem, men vi anser inte att man kan allokera mer
resurser för närvarande än vad som har föreslagits.
Berit Löfstedt tog upp en annan fråga som på sitt sätt också är åtskiljande.
Den rör internationaliseringen. Berit Löfstedt säger att det av propositionen
framgår tydligt att man från regeringspartiernas sida är utomordentligt in-
tresserad av att sträva efter en ytterligare internationalisering, men en inter-
nationalisering som enbart rör EG och Europa. Så är det inte, Berit Löf-
stedt. Vi vill öka internationaliseringen på alla områden, men man har under
en lång tid i den svenska utbildningspolitiken försummat det som heter
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
95
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
96
Europa och EG. Det är först nu som det har kommit in i det egentliga blick-
fältet. Det är kanske därför som Socialdemokraterna ser det som så att vi
glömmer bort omvärlden, men det har vi ingalunda gjort. De andra länder
som man talar om förutsätter jag är inte bara tredje världens länder, utan
också forskningsintensiva länder som USA, Japan och Canada.
Låt mig ge ett exempel på hur starka kontakterna mellan exempelvis Sve-
rige - Lunds universitet - och USA har varit. Det finns sedan 25 år tillbaka
ett etablerat utbyte varje termin mellan Lunds universitet och universitetet
i södra Kalifornien, UCLA. Det är många elever som har dragit nytta av
detta. Så internationalisering finns redan utanför Europa.
Jag kan delvis hålla med Berit Löfstedt när hon säger att vår högskola och
vår forskning är bra, men jag vill också säga - och där stödjer jag litet grand
det som Stefan Kihlberg tog upp - att det fortfarande finns brister och anled-
ning att säga att vi måste sträva högre. Vi måste satsa mer för att nå upp till
en riktigt internationell standard, för det är bara med de bästa länderna i
Västeuropa som vi skall tävla. Det är konkurrensen med dessa länder som
avgör om vi fortfarande kommer att ha en hög levnadsstandard i vårt land
och en framgångsrik exportindustri. Klarar vi inte den konkurrensen, kom-
mer vi långsamt att halka bakåt. Det har funnits tendenser i den riktningen
under senare tid.
Som sagt är förändringar på gång. Berit Löfstedt säger att hon vill ha en
särskild plan för YTH. En sådan kommer helt naturligt att presenteras i den
forskningspolitiska propositionen, som man redan har börjat att arbeta med
i regeringskansliet. Den får vi på sedvanligt avvakta och se vad den innehål-
ler. Det är naturligtvis Berit Löfstedt obetaget att framställa de önskningar
som hon har om olika satsningar på detta område. Men vi kan inte i dagsläget
innan vi har sett förslagen för hela området avgöra hur de skall vara lokalise-
rade.
Jag vill ett litet ögonblick komma tillbaka till de små och medelstora hög-
skolorna. Det gäller där frågan om magisterexamen. Berit Löfstedt säger sig
vara orolig för att en del av dessa högskolor antagligen kommer att få möjlig-
het att ge magisterexamen. Jag tänker då huvudsakligen på de s.k. gamla
filialerna, dvs. Växjö, Karlstad och Örebro. Det är en riktig väg som rege-
ringen har anvisat, att kompetensen hos de olika institutionerna på dessa en-
heter avgör om de får möjlighet att ge en magisterexamen. Det ligger i dessa
enheters intresse, i studenternas intresse och sannerligen i samhällets och
utbildningens intresse.
Detta tas också upp i den departementspromemoria som nu är under re-
missbehandling och som heter Fria universitet och högskolor. Även i den
statliga utredningen med titeln Frihet Ansvar Kompetens, som kom ut unge-
fär samtidigt, kommer man in på dessa områden. Det visar att vi försöker
utveckla det högskolesystem som vi haft under de senaste decennierna. Det
är ett system som har stelnat i sina former och måste förändras om vi skall
kunna bli konkurrenskraftiga.
Det är många områden som måste förändras. Ett av dem är helt naturligt
urvalssystemet, eller antagningssystemet. Det har redan gjorts en förändring
av detta. Det kom ett nytt antagningssystem 1991, och det är alltså bara två
omgångar studenter som har antagits enligt det nya systemet. Vi kan därför
inte göra stora förändringar i systemet under den närmaste tiden, eftersom
en viss tid måste gå från det att ett system har införts till dess att man gör
förändringar i det. Detta har sin grund i rättssäkerhetsskäl, för att studenter
skall kunna anpassa sig och veta vad de har att rätta sig efter.
Det är klart att vissa små justeringar kan göras och måste göras. En av
orsakerna är att vi har konstaterat att arbetslivserfarenheten har spelat en
alltför tung roll när det gäller dem som har antagits genom högskoleprovet.
Där garanterar man nu att 50 % av dem som kommer in genom högskolepro-
vet skall kunna komma direkt från gymnasiet, och det tycker jag är en riktig
väg att gå.
När jag ändå är inne på studenterna vill jag också ta upp frågan om stude-
randehälsovården. Det är en fråga som har samband med kårobligatoriet.
Den har utretts av professor Nils Stjernquist i Lund, och ett betänkande i
SOU-serien som heter Studenten och tvångsanslutning och som kom ut re-
dan 1990 har remissbehandlats i olika aspekter. Den utredningen penetrerar
enligt min mening på ett mycket förtjänstfullt sätt det utomordentligt svåra
område som detta är.
Det är självklart att studenten skall ha en rimlig hälsovård, och där håller
jag med t.ex. Björn Samuelson. På de kårer där man har en riktig student-
hälsovård har man också en sådan hälsovård. Men jag tror att det brister på
de mindre orterna där man inte har studenthälsovården utbyggd.
Vad som är ett bekymmer när man nu överför studerandehälsovården från
studentkårerna till universiteten och högskolorna är att det inte har funnits
någon riktig beredskap för att ta hand om den. Man har inte vetat hur man
skall agera. Skall man slå samman studerandehälsovården med den vanliga
företagshälsovården som finns för exempelvis universitetens anställda? Det
tycker jag att man inte skall göra. Det finns många sådana frågeställningar.
Den förra regeringen ansåg att det fanns skäl att titta på detta ordentligt.
Man ökade anslaget med 50 %, och den nuvarande regeringen har ytterli-
gare ökat anslaget. Jag tror att man måste se på detta i samband med frågan
om obligatoriet. Därmed är jag inne på det som Stefan Kihlberg så vältaligt
berörde. Kanske sköt han något över målet, men det är helt klart att han har
rätt när det gäller den allmänna principiella frågan om föreningsrätten. Ä
andra sidan kan man inte alltid ha rätt enligt principerna, utan ibland måste
man kompromissa och se till den faktiska verkligheten, och den faktiska
verkligheten är utomordentligt komplicerad.
Vi vet att vi har gamla etablerade kårer på de gamla universitetsorterna,
och nya studentkårer på de nya högskolorna där man inte alls har samma
traditioner och där det inte finns en uppbyggd företagshälsovård, en student-
bostadsstiftelse och det stora utbud av allmänna aktiviteter som man har i
exempelvis Uppsala och Lund. Det gör att jag personligen tror att det är
svårt att hitta ett generellt system för hur man skall lösa detta. Det är möjligt
att man måste gå fram litet olika. Men ett steg i denna riktning är onekligen
förflyttningen av studerandehälsovården från studentkårerna över till hög-
skolorna.
Utomlands har man löst detta problem på ett helt annat sätt redan från
början. Där har man inte på samma sätt haft nationer och studentkårer, utan
en anslutning till universiteten. Där betalar man likväl, Stefan Kihlberg, en
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning m.m.
7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 106
|
Prot. 1991/92:106 6 maj 1992 |
fast avgift, dock inte till studentkåren, men till universitetet. Jag tror inte att |
ett eller annat sätt.
|
Grundläggande |
Sedan till journalistutbildningen och informationsansvaret. Jag har en Det här är inte lätt. Det är ett svårt problem, och jag tror inte att man från Det är inte säkert att man blir så väldigt mycket bättre därför att man väl- Sedan måste jag säga att jag blev litet förvånad när Stefan Kihlberg kom Jag vill också till Stefan Kihlberg säga att jag inte är säker på att vi ligger Jag delar däremot uppfattningen att utbildningspolitik skall vara utbild- Jag tror att man skall tänka sig för mer än en gång innan man går en sådan |
98
offentliga utredningen om frihet, ansvar och kompetens. Jag tycker att
Björn Samuelson skall läsa dem.
Herr talman! Nu när klockan börjar dra sig fram mot middagspausen
tycker jag att vi i utskottet skall uttrycka vår glädje över att vi kommit över-
ens om att ge regeringen till känna att den högre restaurangutbildningen i
Grythyttan skall permanentas. Den svenska restaurangkulturen kommer sä-
kert på sikt att ha stor nytta av att det finns en sådan utbildning på detta
område. Det behövs förvisso en sådan utbildning i Sverige, vilket vi alla kan
konstatera när vi går ut och äter. Tack.
Anf. 103 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! För det första: Rune Rydén talar om studerandehälsovården
och säger att den är bra på en del ställen där de har den, och då har de den.
Det är sant, och det får mig att tänka på Arve Opsahl när han sade att det
de har, det har de här i Lissabon.
Vi föreslår dessa förstärkningar eftersom vi vet att kvaliteten varierar, och
vi vill garantera en jämn och god kvalitet när det gäller studerandehälsovår-
den på alla högskolor.
För det andra: Det var intressant att höra Rune Rydén tala om de fasta
forskningsresurserna vid de små och medelstora högskolorna. Kan jag göra
tolkningen att de högskolor som jag räknade upp, Örebro, Växjö, Karlstad,
Sundsvall, Härnösand och Östersund, inte kan räkna med att få fasta forsk-
ningsresurser framöver?
För det tredje: Säg vilken folkhögskola det är som ger denna goda journa-
listutbildning, Rune Rydén. Folkhögskolan behöver stöd.
För det fjärde: Vi skulle nog behöva föra en längre debatt om politisk styr-
ning och det politiska ansvaret. Det handlar inte om att vi vill gå in och de-
taljstyra i det dagliga arbetet. Det handlar om ett politiskt och demokratiskt
ansvar. Vi tycker att de enda som kan ta det är just politiker, eftersom man
inte kan så att säga hänga en rektor vart tredje år. Det går ju inte. Det hand-
lar alltså om ett demokratiskt ansvar som de som är inbegripna i verksamhe-
ten och de som står utanför men som likväl är med och finansierar verksam-
heten kan ta. Det gäller alltså att vara tydlig i detta sammanhang. Det är ett
viktigt fundament i en demokrati att man kan peka ut vilka som är politiskt
ansvariga, annars tror jag att vi löper stor risk att t.ex. föraktet för politiker
kan breda ut sig ganska mycket.
Anf. 104 TREDJE VICE TALMANNEN:
Det går bra, Rune Rydén, att tala från bänkplatsen.
Anf. 105 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag ber att till Björn Samuelson få säga att studerandehälso-
vården är, som Björn Samuelson riktigt konstaterade, olika på olika univer-
sitets- och högskoleorter. Men i stort sett, med undantag av de allra minsta,
tror jag att den är ganska bra. När den nu överförs från studentkårerna till
högskolorna, gäller det att se till att man kan hålla den kompetensen uppe
och att studerandehälsovården verkligen fungerar. Jag är litet orolig över att
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
99
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
100
man inte kommer att klara det på alla håll. Men min förhoppning är att det
ändå skall lyckas. Utskottet har ju möjlighet att följa utvecklingen.
För närvarande kan man inte lova att de mindre och medelstora högsko-
lorna skall kunna få fasta forskningsresurser som täcker hela deras områden.
När det gäller enstaka ämnen, där det finns lärare som har kompetens, kan
man mycket väl tänka sig att utvidga detta. Men man kan inte göra det gene-
rellt över fältet, därför att vi inte har vare sig ekonomiska eller personella
resurser att göra det under den närmast överblickbara tiden. Det är det som
vi diskuterar, Björn Samuelson, inte vad som kan hända efter t.ex. nästföl-
jande treårsperiod.
Vad folkhögskolan heter vet Björn Samuelson. Jag behöver därför inte
tala om det.
Jag är litet orolig över den totalpolitiska styrning som Björn Samuelson
talar så varmt för och som han tydligen vill se på alla fält utom när det gäller
själva antagningen till högskolan. Där skall det vara fritt fram. Vi från majo-
ritetens sida eftersträvar i stället en större frihet som leder till konkurrens
och mångfald och därmed också kompetenshöjning inom högskoleområdet.
Jag tror inte att den likriktning som den politiska styrningen innebär leder
till detta. Vi kan titta i backspegeln, Björn Samuelson, och konstatera att
utvecklingen under de senaste 20 åren i det avseendet närmast förskräcker.
Anf. 106 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Nej, Rune Rydén skall själv få säga vilken folkhögskola som
det handlar om. Den ligger ju i hans hemtrakter.
När det gäller fasta forskningsresurser till framför allt de högskolor som
jag räknade upp tidigare, vill jag säga att det är självklart, Rune Rydén, att
de skall ha resurser till de områden där de har kompetens, inget annat. Det
handlar också om politiskt ansvar och om politisk styrning att ange att
pengar kan ges dit. Jag kan därför inte förstå varför den politiska styrningen,
den politiska beslutsprocessen och politiskt demokratiskt ansvar skulle vara
ett så stort pedagogiskt äventyr för Rune Rydén.
Att t.ex. ange att det för att upprätthålla en kulturnation krävs att så och
så många har doktorerat i socialantropologi, innebär också att man anger ett
politiskt mål. Att ge resurser till sådan utbildning och sådan forskning inne-
bär också att man uttrycker en politiskt ambition. Det är också i och med
detta ett sätt att tala om att vi är beredda att ta det politiska ansvaret för
detta förslag och dessutom för detta beslut.
Det är i detta sammanhang som högern inom svensk politik har predikat
just denna apolitisering under hela 80-talet. Det var därför som jag sade att
apolitikens apostlar applåderar absolut ansvarslöshet.
Anf. 107 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Nu har Björn Samuelson förfallit till politisk retorik. Den
tänker jag inte bemöta, därför att jag tycker att han inte på något avgörande
sätt har visat att den typ av styrning av högskolan som han eftersträvar ger
den konkurrens och den stimulans och därmed skapar den kreativitet och
den kompetens som vi behöver inom svenskt universitetsväsende och inom
våra högskolor för att vi skall kunna klara situationen framöver. Vi har inte
haft den utvecklingen under den tid som vi har haft en centralstyrd högskola
i Sverige. Därför måste vi pröva ett annat system. Det tror jag kommer att
vara utomordentligt stimulerande för högskolväsendet, men inte den väg
som Björn Samuelson förespråkar.
För övrigt heter folkhögskolan Skurup.
Anf. 108 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 109 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Rune Rydén konstaterar att vi har olika syn på de små och
medelstora högskolorna. Det är säkert alldeles sant. Jag skäms dessutom
inte ett ögonblick för det.
Jag ser just nu tecken i skyn som väldigt tydligt säger att vi har olika syn
på dem. Jag tänker på utredningen om magisterexamen. Jag är inte ett dugg
orolig över att magisterexamen skall kunna få utfärdas i Örebro, Växjö,
Karlstad, Sundsvall och Härnösand. Vad jag däremot är orolig över är de
högskolor som inte får möjlighet att utfärda magisterexamen. Varför i all sin
dag skall studenter välja att studera vid högskolor, som de redan från början
känner kanske är någon sorts andra rangens högskolor. Jag misstänker all-
varligt att det är precis det som är på gång, nämligen att göra två sorters
högskolor.
Jag skulle vilja veta vilka planer Moderaterna har för de små och medel-
stora högskolorna? Hur är det tänkt? När Rune Rydén tillägger att man skall
se till att det finns 24 universitet ute i landet så tar han i. Men jag skulle vilja
veta vilka planer Moderaterna har.
När det gäller internationaliseringen gav Rune Rydén exempel på ett antal
internationella relationer som under åren byggts upp med Europa och USA.
Jag vet inte om han talade om något u-land, men jag kan lägga till det. Visst
har dessa alldeles utomordentliga relationer byggts upp. De har dessutom till
stor del byggts upp under socialdemokratiskt regeringsinnehav. Detta kan
därför inte ha varit något stort bekymmer. Vad jag sade var att jag var litet
besviken över att allt det yviga tal som vi under åren har mött om internatio-
nalisering nu bara handlar om Europa. Jag skulle kunna hålla en längre plä-
dering för nödvändigheten av utbildnings- och forskningssamarbete med
Europa. Det är inte det som jag talar om. Men jag oroar mig för att denna
hårdsatsning nu faktiskt ibland kan komma att tränga ut tidigare kontakter
med högskolor i t.ex. tredje världen.
Vad jag också sade i mitt anförande, herr talman, var att jag tycker att
svenska universitet och högskolor är duktiga men att de självfallet kan bli
bättre och att det därför finns anledning att satsa på kvalitet och även kvanti-
tet, m.m.
Anf. 110 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag vill till Berit Löfstedt säga när det gäller möjligheten att
avlägga magisterexamen att övriga högskolor kommer att få den möjligheten
när de visar att de har kompetens på ett område så att de klarar av att ge den
Prot. 1991/92:106
6 maj 19?2
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
101
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
102
utbildning som behövs för magisterexamen. Det är därmed inte reglerat till
de högskolor som Berit Löfstedt läste upp, utan det kan gälla ytterligare hög-
skolor, men de måste, efter noggrann prövning, visa att de har kompetens
på området i fråga.
Det tycker jag är viktigt. Det borgar för att vi kan ge examina med en
tillräcklig kompetens. I annat fall vore det förödande. Då skulle snabbt ex-
amensväsendet urholkas i Sverige, och vi skulle få det som Berit Löfstedt
senare var rädd för, nämligen A- och B-lag inom högskolorna.
Sedan ställde Berit Löfstedt frågan: Varför läser man på andra högskolor,
där man inte har möjlighet att avlägga magisterexamen? Det beror naturligt-
vis på, Berit Löfstedt, vilken typ av utbildning eller examen man är ute efter.
Det är inte alls säkert att man vill läsa ända upp till 80-poängsnivå.
När det gäller internationaliseringen ligger det faktiskt litet grand i det
som Berit Löfstedt säger. Med den stora satsning som nu sker mot Europa
och EG kanske man inte alltid kommer ihåg att hålla de kontakter man har
haft tidigare med resten av världen. Jag skall ge henne rätt i detta. Jag tycker
liksom Berit Löfstedt att det är viktigt att man håller kvar de kontakter man
har haft och fortsätter att utveckla dem. Men vi måste ha en klar satsning
mot EG och Europa nu, för att ta igen det som vi har förlorat under tidigare
decennier, när vi har varit utomordentligt dåliga på att odla kontakterna med
våra närmaste grannar i det här avseendet.
Anf. 111 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Det jag undrade över var frågan om magisterexamen, t.ex.
varför man nu bara utreder de fyra utpekade högskolorna. Man kunde lika
gärna ta sig en titt på allihop. Det kan finnas just en forskare i Ronneby som
skulle kunna vara med och bygga upp kompetensen där, någon som har valt
att flytta dit för att leva och verka där och som omkring sig har en tillräckligt
god miljö för att också t.ex. Ronneby skulle kunna utfärda denna magister-
examen. Jag tycker att man skulle vara litet mer förutsättningslös från bör-
jan.
Anf. 112 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag vill till Berit Löfstedt säga att det tar tid att bygga upp
kompetens. Det gör man inte från den ena dagen till den andra. Anled-
ningen till att man har koncentrerat sig på de nämnda högskolorna är att de
har funnits i relativt många år. Där har kompetensen byggts upp. Där kan
man i dagsläget bedriva C- och D-studier. Det är rimligt att börja med de
högskolorna och se om de klarar de kompetenskrav som man kommer att
ställa upp för att magisterexamen skall ges. Sedan kan man gå vidare.
Anf. 113 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Skälet till att jag begär replik är bl.a. studerandehälsovår-
den, som framförs som argument för att behålla kårobligatoriet. Jag har hört
det argumentet tidigare, men bärkraften i det ökar inte för att det upprepas.
Stockholms studentkår har frågat sig varför studenterna skall betala sin
hälsovård tre gånger, först via skattsedeln, sedan via patientavgift och till sist
genom kåravgift.
En annan reflexion är att man är så rädd om studerandehälsovården. Men
för företagshälsovården ryker statsbidraget och man tar i stort sett bort den,
vilket är bra. Vi applåderar den utvecklingen, för företagshälsovården är ett
gigantiskt slöseri. Det är man ense om inom företagshälsovården. Men stu-
derandehälsovården vårdar man och tar som intäkt för att behålla ett kårob-
ligatorium.
Jag är ledsen, Rune Rydén, min avsikt var inte att chockera. Rune Rydén
har helt rätt. Vi avskyr regleringar. Just därför var jag noga med att under-
stryka att det är fråga om en frivillig auktorisation. Den är frivillig. Den har
ingenting med regleringsiver att göra. Jag drog parallellen med legitimation
för läkare och tandläkare samt advokattiteln. Jag är mycket glad över att jag
har en auktoriserad revisor i mitt företag. Jag har valt det, inte för att jag är
skyldig enligt aktiebolagslagen, utan för att det står som en kvalitetsgaranti.
Det har med kvalitet att göra.
Slutligen sade jag att Sverige i sina satsningar på akademisk utbildning och
forskning ligger på köplats bland världens industrinationer. Jag citerade Ulf
af Trolle. Jag har mycket stort förtroende för Ulf af Trolles kompetens i det
här sammanhanget.
Annars njöt jag av Rune Rydéns anförande, och jag kan instämma i det
mesta. Jag ser med tillförsikt fram emot forskningspropositionen och propo-
sitionen om de fria universiteten.
Anf. 114 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag vill till Stefan Kihlberg säga att det finns många besvär-
liga frågeställningar, dels kring studerandehälsovården, dels kring obligato-
riefrågan.
Det finns en utredning som kom 1990. Den talade jag om i mitt anförande.
Den frågeställning som utredningen berörde bereds för närvarande i depar-
tementet. Man överväger att gå vidare på det här området med förslag. När
det sker vet jag inte, men självklart måste det komma någonting. Som situa-
tionen är just nu kan man inte fortsätta.
Frågan om studerandehälsovården har man löst på så sätt att den överförts
från studentkårerna till högskolorna. Men vi har kvar hela problemet runt
obligatoriefrågan i övrigt. Vad skall man göra med studentbostäderna, natio-
nerna, etc.? Det är en fråga som jag tror är värd en egen debatt. Därför kom-
mer jag att avsluta denna nu.
Anf. 115 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Riksdagsledamöterna från Kalmars, Kronobergs och Ble-
kinge län har i en gemensam motion, Ub465, hemställt att frågan om ett nät-
verksuniversitet i sydöstra Sverige bör prövas i samband med utarbetandet
av 1993 års forskningspolitiska proposition. Vi har i motionen tämligen ut-
förligt redovisat skälen för att ett nätverksuniversitet skall etableras i områ-
det. Men jag skall inte här gå igenom dessa skäl, eftersom det inte är det som
frågan gäller i dag.
Vi hade en motsvarande motion förra året. Den omfattades då av utbild-
ningsutskottets s.k. förenklade behandling. Det var enligt vår mening en
smula nonchalant. Det var första gången som motionen hade väckts i riksda-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
103
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
104
gen, och tanken med den förenklade behandlingen var att man varje år
skulle undvika behandlingen av motioner som återkom gång efter annan. Vi
vet att utbildningsutskottet har mycket att göra. Vi har därför återkommit
med vår motion i år, för att ge utskottet en ny möjlighet till en reell behand-
ling av vår motion.
Vi har uppfattningen att man inte kan behandla frågan om inrättandet av
ett nytt universitet för sig. Den måste prövas i ett övergripande forsknings-
politiskt sammanhang. Det sker bäst i samband med upprättandet och utar-
betandet av 1993 års forskningspolitiska proposition. Detta är också motio-
nens enda yrkande.
Vår förvåning blev stor när vi fann att utskottet delade vår uppfattning.
Utskottet konstaterar nämligen att prioriteringen mellan olika forskningsbe-
hov bör göras i ett sammanhang i 1993 års forskningspolitiska proposition.
Eftersom utskottet hade samma uppfattning som vi avstyrktes motionen.
För att ingen tvekan skulle råda avstyrktes den också i reservation nr 1. Om
någon ytterligare skulle vara osäker passade också suppleanten på att göra
det i sin meningsyttring till betänkandet.
Det framstår som närmast obegripligt att utskottet redovisar samma upp-
fattning som motionärerna och på denna grund föreslår att motionen skall
avslås. Det finns såvitt jag vet i riksdagen inget tvång på att avslå motioner.
Det går faktiskt att bifalla dem. Jag måste fråga mig hur en motion i utbild-
ningsutskottet skall se ut om den skall kunna bli tillstyrkt, om det inte ens
räcker att den överensstämmer med utskottets uppfattning. Det är så an-
märkningsvärt att jag måste be utskottets företrädare att kommentera detta
märkliga resultat av utskottets behandling av vår motion nr 465.
Det är litet svårt för oss att komma hem till våra väljare, som är mycket
intresserade av den här frågan, och säga att vår motion avslogs därför att
utskottet hade samma uppfattning som vi. Det skulle vara bra om någon av
utskottets företrädare kunde ge oss ett bättre skäl att redovisa när vi möter
våra väljare.
Jag ber till sist, herr talman, att få yrka bifall till motion Ub465.
Anf. 116 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag vill till Hans Gustafsson säga att det han har redogjort
för är alldeles korrekt. Otack är nämligen världens lön.
Anf. 117 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att detta tydligen är en princip som gäller
bara i utbildningsutskottet.
Anf. 118 CHRISTER LINDBLOM (fp):
Herr talman! Jag vill ta ett par minuter i anspråk för att redogöra litet för
en motion som jag har skrivit tillsammmans med Ulf Melin och som finns
behandlad i UbU13. Den handlar om ett problem inom högskolevärlden,
som tid efter annan har varit ganska bekymmersamt men som ändå inte har
kunnat få någon särskilt bra lösning. Det rör sig om studenter som av någon
anledning inte är lämpade för det yrke som de utbildar sig till och möjlighe-
ten att avskilja sådana studenter.
Från 1988 finns en förordning som stadgar vilka principer som gäller för
avskiljande. Det är exemplifierat med att den studerande lider av psykisk
sjukdom eller psykisk abnormitet, missbrukar alkohol eller narkotika eller
har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet och det därför kan bedömas
föreligga påtaglig risk för att han kan komma att skada annan person eller
värdefull egendom under utbildningen.
Vad som är att märka är att dessa föreskrifter endast gäller utbildningssi-
tuationen. Det finns inget regelverk som kan föregripa en uppenbart olämp-
lig individ att komma ut i ett yrke. Åtgärder får vidtagas först när så är fallet.
Detta förhållande ställer till stora bekymmer. Det har hänt att studenter i
Sverige, vilka har genomgått en lång utbildning inom ett vårdyrke, t.ex. en
tandläkarutbildning, har kommit till en allmän tjänstgöring och i stort sett
blivit bortmotade från sin yrkesutövning. Det innebär en stor tragedi och
dessutom en stor ekonomisk förlust framför allt för studenten men även för
samhället.
Vi motionärer ser en mycket stor anledning till att göra en översyn av detta
i syfte att eventuellt förändra reglerna för avskiljning. Utskottet har behand-
lat den här motionen mycket välvilligt, och jag vill instämma i det som står i
utskottets betänkande, nämligen: ”Utskottet förutsätter att regeringen ut-
ifrån denna utvärdering noga överväger behovet av en utvidgning av skälen
för avskiljning i högskolelagens 10a §.”
Anf. 119 BO ARVIDSON (m):
Herr talman! Jag hade tänkt att i den här debatten i dag enbart beröra
utbildningsutskottets betänkande nr 17 om anslag till lantbruksuniversitet,
m.m.
Det är första gången som utbildningsutskottet har haft att behandla anslag
till Sveriges lantbruksuniversitet. De har tidigare behandlats i jordbruksut-
skottet.
Om man gör en jämförelse mellan lantbruksuniversitetet och universitet
och högskolor i övrigt kan man konstatera att SLU har en mycket stor frihet
att själv fördela sina anslag mellan olika fakulteter liksom mellan olika orter
i landet. Detta innebär självfallet att ledningen för lantbruksuniversitetet har
en svår och grannlaga uppgift och ett stort ansvar för att tillgodose de olika
behov av utbildning och forskning som finns i skilda delar av landet.
Skogsbruk måste med naturnödvändighet drivas olika i skånska boksko-
gar och i norrländska områden med fjällnära skog. Växtodling i Sydsverige
har andra förutsättningar än växtodling i t.ex. Tornedalen. Husdjursskötseln
har helt olika förutsättningar i södra och norra Sverige beroende på olikheter
i klimat och förutsättningar för foderproduktion. Kraven skiftar också på
byggnadernas utformning. Även på trädgårdsområdet är förutsättningarna
annorlunda.
Jag har velat peka på dessa olika förutsättningar för att beskriva de svårig-
heter som lantbruksuniversitetet därmed har när det gäller att så rationellt
som möjligt fördela resurserna för utbildning och forskning på sitt område.
Från utbildningsutskottets sida kommer vi att med stort intresse följa lant-
bruksuniversitetets verksamhet och inte minst de förändringar som aviseras
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
105
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
106
på utbildningsområdet, bl.a. i betänkandet Landskap Näring Kunskap,
SOU 1991:101.
Låt mig sedan gå över till att ta upp några av de förslag som finns i budget-
propositionen och i olika motioner och reservationer.
Utskottsmajoriteten tillstyrker regeringens förslag på alla punkter. Det
gäller bl.a. den besparing på 30 milj.kr. som föreslås under anslaget Sveriges
lantbruksuniversitet. I en mycket kärv budgetsituation är det nödvändigt att
göra besparingar på alla områden.
I den socialdemokratiska reservationen nr 2 föreslås att besparingen be-
gränsas till 15 milj .kr. I ett annat betänkande på utbildningsområdet finan-
sierar man besparingen. Utskottsmajoriteten har dock inte funnit skäl att
tillmötesgå Socialdemokraternas förslag. Vänsterpartiets förslag att avslå
besparingen helt utan att anvisa en finansiering tycker jag är oansvarigt. Jag
yrkar avslag på reservation 2 från Socialdemokraterna och meningsyttringen
från Vänsterpartiet.
Huvuddelen av diskussionerna i utskottet har rört den skogliga forsk-
ningen och skogsutbildningen i orter som Garpenberg, Skinnskatteberg och
Värnamo.
I flera motioner har synpunkter på den framtida verksamheten i Garpen-
berg och på hur den kan utvecklas framförts. Den skogliga utbildningen är
sedan länge föremål för utredning och diskussion inom SLU. Utskottet un-
derstryker i sitt betänkande att det är angeläget att klarhet nås inom en snar
framtid i bl.a. frågan om jägmästarutbildningen i Garpenberg och att besked
föreligger i anslutning till budgetpropositionen för 1993/94. När det gäller
placering av forskartjänster inom SLU:s verksamhetsområde bör dessa be-
handlas av de högskoleorgan som har anförtrotts dessa utgifter.
Beträffande skogsmästarutbildningen i Skinnskatteberg hänvisar utskot-
tet liksom tidigare till den pågående översynen av de skogliga utbildning-
arna.
Den skogliga utbildningen och forskningen i södra Sverige tas upp i flera
motioner, bl.a. mot bakgrund av att styrelsen för Sveriges lantbruksuniversi-
tet under motionstiden i januari planerade för en nedläggning av skogstekni-
kerutbildningen i Värnamo.
I det på denna punkt enhälliga betänkandet slås det sydsvenska skogsbru-
kets och skogsnäringens betydelse fast. Utskottet understryker också sko-
gens stora roll för naturvård och rekreation i det folktäta Götaland. Mot bak-
grund av det sydsvenska skogsbrukets speciella karaktär och förutsättingar
anser utskottet, i likhet med SLU:s styrelse vid dess sammanträde i februari
1992, att behovet av kunskap om sydsvenska skogliga förhållanden bör sär-
skilt beaktas vid den pågående översynen av den skogliga utbildningen. Ut-
skottet noterar även att satsningarna på skogsområdet i södra Sverige hittills
är små jämfört med satsningar i övriga landet.
Beträffande den socialdemokratiska motionen angående forskning om
och utveckling av alternativ odling tror jag inte att ståndpunkterna i betän-
kandet skiljer sig så mycket åt trots att socialdemokraterna har en reserva-
tion i frågan. Utskottsmajoriteten anser att motionens syften är tillgodo-
sedda i och med det som utskottet har anfört.
Herr talman! Jag yrkar avslag på reservation 1.
Avslutningsvis några ord om riksskogstaxeringen, som tas upp i två motio-
ner. Utskottet delar såväl motionärernas som jordbruksutskottets uppfatt-
ning att riksskogstaxeringens verksamhet är angelägen. Den oklarhet som
nu synes råda om villkoren för den framtida verksamheten är olycklig.
Utskottet utgår från att regeringen så snart som möjligt föranstaltar om
sådana åtgärder att villkoren för den fortsatta verksamheten läggs fast.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utbildningsutskottets hemställan
i samtliga betänkanden i dagens debatt och avslag på reservationer och me-
ningsyttringar.
Anf. 120 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Decennier av diskussioner, periodvis mycket intensiva, och
krav på en konsthögskola i södra Sverige har ännu inte givit resultat. Vi är
ett stort antal ledamöter från de södra regionerna som nu kräver att det är
dags att gå från ord till handling.
Flera statliga utredningar har kommit till samma slutsats och understrukit
vikten av att en konsthögskola, förlagd till Malmö, kommer till stånd.
Det är nu över 20 år sedan konstnärsutbildningssakkunniga föreslog att en
konst- och designskola skulle etableras i Malmöregionen. Storstadsutred-
ningen slog i sitt slutbetänkande fast att Sverige behöver tre nationella
centra. Det innebär, enligt min mening, att det då också skall finnas tre kul-
turellt fullödiga, jämställda och konkurrenskraftiga centra.
I dag är Malmöregionen den enda av landets tre storstadsregioner som
inte har en konsthögskola. Detta är anmärkningsvärt med tanke på den stora
enighet i frågan som har varit rådande i statliga utredningar. En konsthög-
skola med den inriktning som här eftersträvas skulle ge regionen en egen
identitet och utgöra en central institution för att skapa ett rikt kulturliv och
en regional utveckling och bidra till en positiv utveckling av näringslivet i
Sydsverige. En utbildning på högskolenivå i södra Sverige för konst och de-
sign gör sig alltmer gällande i takt med att vårt land allt närmare integreras
i ett europeiskt samarbete.
Professor Gunilla Lagerbielke har i en alldeles purfärsk statlig utredning
föreslagit att det skall inrättas en konsthögskola i Malmö. Valet av Malmö
som lokaliseringsort får väl anses vara logiskt med tanke på att merparten av
Sydsveriges kulturella liv utspelas i denna region.
Enligt utredaren bör utbildningen vid en konsthögskola i Malmö och
södra Sverige utformas så att den får en tydlig profil i förhållande till övriga
konsthögskolor i Sverige. Jag delar den uppfattningen och konstaterar sam-
tidigt att detta krav är lätt att tillgodose. I detta sammanhang vill jag under-
stryka att det är mycket viktigt vid uppbyggandet av en konsthögskola att ta
vara på de erfarenheter som redan vunnits genom Forumskolorna. Där be-
drivs undervisning redan i dag på mycket hög nivå.
I Lagerbielkes utredning föreslås att en konsthögskola i Malmö inrättas
tidigast under perioden 1996-1998. Därmed tycker kanske någon att allt
borde vara gott och väl. Men så är det tyvärr inte. Vi som slagits för en konst-
högskola i södra Sverige har verkligen fått lära läxan att utredningsförslag
inte är detsamma som regeringsförslag till riksdagen.
Det utredningsförslag som lagts fram av professor Gunilla Lagerbielke
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
107
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
108
kan innebära att ytterligare 20 år går utan att vi får en sydsvensk konsthög-
skola. Att, som det står i utskottsbetänkandet, regeringen har för avsikt att
ta ställning i denna fråga under nästa treårsperiod innebär inte nödvändigtvis
att den gör det.
En högskola för konst och design till Malmö och södra Sverige får inte
längre förhalas. Det är viktigt för Sverige att i en framtid med ökad euro-
peisk och internationell konkurrens inte komma på efterkälken här. En sats-
ning på konst- och designutbildningar har förutom ett stort kulturellt värde
okså stor betydelse för framtida sysselsättning och välfärd.
Vi motionärer förväntar oss att regeringen hanterar denna fråga så att en
högskola för konst och design i Malmö förverkligas senast under perioden
1996/97-1998/99.
Anf. 121 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Herr talman! Den svenska tekoindustrin har på beklädnadssidan länge va-
rit en bransch i kris. En god utveckling med en omfattande export har där-
emot inredningstextil.
Utbildningen i klädformgivning är mycket svag, vilket utan tvivel är en av
anledningarna till krisen för svensk konfektionsindustri. Andra länder satsar
på utbildning på hög nivå, och klädformgivning är en särskild utbildningsin-
riktning och inte som i Sverige en del av textil konst och formgivning. Ett
exempel är Finland, där det finns en femårig klädformgivarutbildning vid
konstindustriella högskolan, väl försedd med datoriserade hjälpmedel och
annan behövlig utrustning.
Viss utbildning i klädformgivning finns vid Konstfackskolan i Stockholm
inom institutionen för textil konst och formgivning. Under en treårsperiod,
1989/90, 1990/91 och 1991/92, tillsköt industridepartementet medel för en
halvtids, adjungerad professur med vissa kringresurser för kompetensut-
veckling inom textil design och klädformgivning. Tack vare detta har vissa
punktinsatser kunnat göras, men resurserna är helt otillräckliga för att ge en
gedigen utbildning.
Högskolan i Borås ger utbildning i textil- och konfektionsteknik på 80
poäng. En av inriktningarna är produktutformning och beskrivs som en in-
dustriell formgivarutbildning med ämnen som väveriteknik, trikåteknik,
mönsterformgivning och kollektionsuppläggning. Utbildningen är uppdelad
på två inriktningar, textil resp, konfektion. Den ligger inom teknisk sektor.
Skolan ligger i anslutning till Proteko och har tillgång till all modern utrust-
ning och teknik.
En samordning av resurserna vid Konstfackskolan och högskolan i Borås
skulle ge en god utbildning med integration av konstnärligt och tekniskt kun-
nande. Sju till tio elever skulle antas per år. Antagningen skulle göras till
Konstfackskolan i Stockholm och grundas på konstnärliga kvalifikationer,
kombinerade med intresse och fallenhet för tekniska lösningar.
Utbildningen skulle omfatta 170 poäng och leda till examen i klädformgiv-
ning. Utbildningen skulle omfatta formgivning för konfektion av herr-, dam-
och barnkläder, yrkeskläder, kläder för småskalig produktion och även scen-
kläder. Utbildningen skulle delvis vara lokaliserad till Konstfack, delvis till
Borås.
En utbildning i klädformgivning har sedan länge efterlysts av verksamma
inom branschen. Den behövs för att utveckla småskalig produktion med spe-
ciell inriktning och är av avgörande betydelse för svensk export.
Även om tillverkning sker i andra länder skapas sysselsättning i Sverige,
om det finns kollektioner med en egen profil. Den kan bara åstadkommas
av väl utbildade, kreativa formgivare som tack vare sitt kunnande vågar gå
egna vägar.
På 6O-talet var svensk design alla kategorier ett begrepp ute i världen som
behandlades med den största respekt. Låt oss sträva efter att åter erövra
denna position.
Herr talman! En utredning om den konstnärliga högskoleutbildningen i
Sverige har nyligen kommit fram med sitt betänkande. Eftersom detta går
helt i linje med Ny demokratis motion UB445, har vi ej sett någon anledning
att reservera oss, utan vi ser i stället med tillförsikt att den föreslagna utbild-
ningen kan starta så snart som möjligt.
Anf. 122 ULF MELIN (m):
Herr talman! Jag har tillsammans med företrädare från Folkpartiet, Cen-
tern och kds lagt en motion till riksdagen som berör behovet av forskning
och högre skoglig utbildning i södra Sverige. Det finns inte något område
inom utbildningssektorn där det råder en så stor snedfördelning i landet som
just den högre skogliga utbildningen och forskningen. Knappt 10 % av resur-
serna satsas i södra Sverige. Resten satsas i Mellansverige och norra Sverige.
Risken är uppenbar att snedfördelningen kommer att öka i framtiden och att
koncentrationen till Mellansverige och norra Sverige kommer att öka. Skälet
till detta är SLU:s beslut att lägga ner skogsteknikerutbildningen i Värnamo.
Bakgrunden till nedläggningen anges bl.a. vara det minskade statsbidra-
get till SLU. I budgetpropositionen angav jordbruksministern att ”ett exem-
pel på område för besparingar kan vara den skogliga utbildningen som bör
anpassas till marknadens krav”.
Jag tycker att SLU på en punkt, men bara på en enda, tar hänsyn till mark-
nadens krav, och det gäller utbildningens dimensionering. Vi har utan tvivel
utbildat för många skogstekniker de senaste åren. Men man har inte tagit
hänsyn till marknadens krav när det gäller lokaliseringen av den högre ut-
bildningen, eftersom man väljer att behålla utbildningen i Skinnskatteberg
och Bispgården. Detta tycker jag är anmärkningsvärt, och i det avseendet
har också marknaden, med rätta, reagerat. Skogsnäringen har varit fullstän-
digt enig i sitt ogillande av beslutet att lägga ned den enda skogliga högskole-
utbildningen i södra Sverige.
De skogliga utbildningsvägarna har utretts ingående under 1990/91. Här-
till har arbetsmarknadens synpunkter inhämtats under hösten 1991. Effekti-
viseringar och omstrukturering av utbildningarna har efterfrågats, men inte
i något fall har en avveckling av den sydsvenska skogsutbildningen förordats.
Tvärtom har det betraktats som en självklarhet att högre skoglig utbildning
skall bedrivas i södra Sverige.
Samtidigt vet vi att 20 % av skogen finns i Götaland och att 30 % av till-
växten och 40 % av skogsbruksvärdet finns där. Dessutom finns 40 % av ar-
betstillfällena i södra Sverige. Mot bakgrund av det jag nu har sagt ter sig
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
109
|
Prot. 1991/92:106 6 maj 1992 |
SLU:s beslut om nedläggningen i Värnamo än mer anmärkningsvärt. Man |
för tvärtom.
|
Grundläggande |
En annan aspekt som gör att forskning och utbildning borde vara bättre Den skogsvetenskapliga fakulteten gör nu en översyn av den högre skog- Slutligen vill jag peka på behandlingen av motionen i utbildningsutskottet. Anf. 123 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd): Herr talman! I dag är det väldigt få personer som överblickar den kom- De senaste åren har vi i Sverige byggt för mer än 200 miljarder per år. Vi En vanlig upphandlingsform i dag är totalentreprenad. Byggkonsulten, Kunskapsnivån i beställarledet är i allmänhet väldigt låg, av naturliga skäl. |
110
alltför svag ställning i förhållande till producenten med hänsyn till vad som
är önskvärt.
Ordet arkitekt är grekiska och betyder ledande överbyggmästare. I Sve-
rige, till skillnad från i de flesta EG-länder och i Japan, är arkitekterna i
själva verket husritare. Jag menar inte att de är dåliga. Mitt syfte är att vi
skall ha en utbildning där man kan se helheten i byggprocessen. I den
svenska utbildningen saknas undervisning om hur man planerar, bygger och
om ekonomi och affärsmässighet. Behovs-, funktions- och värdeanalys samt
projektering, upphandling, projektuppföljning, kontroll och erfarenhets-
återföring är därför i de flesta fall undermåliga, vilket ofta leder till ökade
kostnader och sämre resursutnyttjande än vad som borde vara fallet. Här
finns mycket att lära av andra länder, inte minst Japan, där det finns stor
kunskap på området. Höga kostnader i byggbranschen belastar i stor ut-
sträckning staten och ytterst de boende - konsumenterna, skattebetalarna.
Det är naturligtvis önskvärt med lägre byggkostnader även ur allmänsyn-
punkt.
Det finns i dag inte någon bra utbildning för byggkonsulter. Men arkitekt-
utbildningen borde kunna ses över för att få fram en mera skräddarsydd ut-
bildning som syftar till att man skall kunna se helheten i byggprocessen på
ett bättre sätt. Här finns det oerhört mycket pengar att spara. Det rör sig på
sikt om tiotals miljarder, och mer ändå.
Regeringen har i budgetpropositionen presenterat en plan för åtgärder i
fråga om lokalsituationen för våra högskolor. Det är bra. En ökad satsning
på högskolorna är i sikte. Då bör man också se över lokalbehovet på sikt för
att undvika att detta blir en ännu trängre sektor än i dag. På förvaltningsom-
rådet finns det oerhört mycket att tjäna. Byggnader utgör en stor del av den
förmögenhetsmassa som finns. Vikten av en rationell och god förvaltning
kan inte nog påpekas. Det rör sig om oerhört stora belopp samhällsekono-
miskt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 i betänkande 14. Med hän-
syn till kammarens tid yrkar jag inte bifall till den andra reservation som jag
berört.
Anf. 124 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Utbildningsutskottets betänkande nr 17 behandlar anslaget
till lantbruksuniversitetet samt ett antal motioner om skogliga frågor. Jag har
tidigare i debatter här i kammaren understrukit hur viktig vår skogsnäring
är. Jag anser att denna näring många gånger är styvmoderligt behandlad av
statsmakten. Senast detta skedde var när riksdagen för ett par veckor sedan
beslöt att ta bort bidragen till byggande av skogsbilvägar.
Nu kommer ett nytt negativt ingrepp och ett nytt negativt beslut som berör
den skogliga sektorn. I budgetpropositionen föreslogs en besparing på ansla-
get till lantbruksuniversitetet på 30 milj .kr. Den skogliga utbildningen
nämns som ett lämpligt besparingsobjekt. Hur besparingarna blir i slutänden
ankommer på SLU att självt besluta om. Som skäl för denna besparing anges
det nödvändiga med besparingar i statsbudgeten.
Det senare torde väl vara obestridligt när budgetunderskottet börjar
närma sig hundramiljardersvallen. Men frågan är om inte den här åtgärden
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
111
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
112
är något förhastad. Skogsnäringen står för ett nettoexportvärde på över 50
miljarder kronor, som jag nämnt tidigare. Ur det perspektivet är det mycket
små resurser som satsas på näringen från statens sida. Detta är en sida av
saken. En annan är det nödvändiga i att satsa på forskning och utveckling
för att behålla den position som näringen har i dag. Det torde vi inte kunna
uppfylla genom att snåla och göra besparingar.
Nu har ju också eventuella förändringar av SLU:s verksamhet utretts.
Man borde nog ha väntat med åtgärder tills man bestämt hur verksamheten
skall bedrivas framöver.
Ett par motioner som behandlas i betänkandet gäller riksskogstaxeringen.
Den utgör en nödvändig grund för utformning, uppföljning och utvärdering
av vår skogspolitik. Den förser myndigheter och organisationer med uppgif-
ter för strategisk planering och kontroll av skogshushållning på riksnivå,
men även på regional nivå. Den ger också unika möjligheter att inom ramen
för en intensifierad miljöövervakning samla uppgifter om och följa vad som
händer i våra skogar, vår natur och vår miljö i övrigt. En komplettering av
riksskogstaxeringen skulle t.ex kunna utgöra basen i ett nationellt miljööver-
vakningsprogram.
Den här taxeringen arbetar med tioåriga perioder, s.k. omdrev, vid inven-
tering i fält. Den långsiktiga karaktär och uppläggning som taxeringen har
kräver att fältarbetet kan genomföras i full omfattning under hela tidsperio-
den, dvs. den tid för vilken dess ambitionsnivå är fastlagd av statsmakterna.
Detta måste också innebära att förutsättningarna för denna verksamhet är
givna för hela perioden. Det nuvarande anslagssystemet innebär att taxe-
ringen tilldelas medel inom SLU:s ram.
Ett starkt önskemål från institutionen för skogstaxering är dels att det sker
en förstärkning av riksskogstaxeringen, dels att medlen anvisas över ett sär-
anslag. Med tanke på taxeringens karaktär är det inte tillfredsställande att
institutionen skall slåss med andra verksamheter om medel inom denna ram.
Den här frågan har nu överlämnats till den skogspolitiska kommittén. Det
är en något olycklig hantering enligt min mening. Nu ser jag emellertid att
både jordbruksutskottet och utbildningsutskottet delar den oro som vi mo-
tionärer framfört när det gäller hanteringen av denna fråga. Det är bra att
jordbruksutskottet, med instämmande av utbildningsutskottet, klart säger
ifrån att regeringen och berörda instanser bör medverka till att beslut om
riksskogstaxeringens fortsatta verksamhet kan fattas utan tidsspillan.
Herr talman! Med förhoppning om att så även blir fallet ber jag till sist att
få yrka bifall till den meningsyttring som Björn Samuelson fogat till betän-
kandet.
Anf. 125 BO AR VIDSON (m) replik:
Herr talman! John Andersson tog upp skogens betydelse för vårt land.
Det kan jag naturligtvis instämma i. Det hindrar inte att det är nödvändigt
att göra besparingar på lantbruksuniversitetets område, liksom på många
andra områden.
När jordbruksministern i budgetpropositionen säger att man bl.a. skall
titta på den skogliga utbildningen är det mot bakgrund av vad som sades tidi-
gare i debatten här, nämligen att det finns ett visst överskott på skogstekni-
ker. Därför bör man naturligtvis se över denna utbildning och anpassa den
till behovet.
När det gäller riksskogstaxeringen konstaterar jag att det utskottsbetän-
kande som vi har att behandla i dag bygger på två motioner, en från Mode-
rata samlingspartiet och en från Vänsterpartiet. Det är kanske inte en så van-
lig konstellation, men motionerna har fått en mycket positiv behandling.
Liksom John Andersson ser jag fram mot att regeringen noga skall följa den
här frågan och ta de initiativ som är nödvändiga för att riksskogstaxeringen
skall kunna genomföra sin verksamhet på ett bra sätt även de kommande tio
åren.
Anf. 126 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Att besparingarna skulle göras genom att man lägger ner en
del av den skogliga utbildningen - man säger i dag att den inte behövs - är
ju en sak. Det finns ett starkt önskemål från institutionen för skogstaxering
att få ytterligare ett tiotal miljoner. Det finns hål att stoppa pengarna i om
man kan spara in på ett håll på SLU:s område. Detta hade inte behövt föran-
leda att man skulle spara in dessa 30 milj.kr.
Anf. 127 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Låt mig först få vända mig till Stefan Kihlberg. Jag tycker att
det efter hans inlägg behöver sägas i den här kammaren: Bevara oss från ett
samhälle där makten auktoriserar det fria ordet! Tänk efter, Stefan Kihl-
berg! Stefan Kihlberg har nog tänkt länge på den här frågan, men det har
kanske inte blivit så genomtänkt i alla fall.
I betänkande 1991/92:UbU14 slår utbildningsutskottet enhälligt fast att
den högre restaurangutbildningen i Grythyttan skall permanentas. Så blir
Grythytte akademi från nästa år erkänd som en liten, men betydelsefull, del
i den svenska högskolan. Det är jätteroligt, och det är mycket rättvist. Det
är också ett bevis på att en utbildning av hög kvalitet kan växa fram som
resultat av envetna kommunalmäns och -kvinnors arbete för sin bygd och av
idéer från duktiga företagare. Den måste inte ligga på stora universitetsorter
eller ens på etablerade högskoleorter. Regionalpolitiska pengar för okon-
ventionella insatser ger resultat.
I Grythytte akademi ges högre restaurangutbildning på det som i dag så
populärt kallas god europeisk nivå. Utbildningen ger samtidigt bygden en
chans att utveckla turistnäringen där det är så innerligt vackert, där vildmark
förenas med gammalt svenskt kulturlandskap och där människor drabbats
hårt av strukturrationaliseringar.
Utskottet har, med regeringskansliets goda minne, agerat okonventionellt
och gör ett tillkännagivande i ärendet innan den stora utbildningspropositio-
nen kommer nästa år. Därmed bifalls den sexpartimotion med Maud Björne-
malm som första namn som krävde att den permanentades. Det var viktigt.
Nu vågar grythytteborna och fastighetsbolaget i Grythyttan ta emot den
svenska paviljongen från Sevilla. Nu kan den ta emot utbildningen, och nu
kan den ta emot annan verksamhet som kan stärka bygden. Så fullföljs ett
av den socialdemokratiska regeringens goda initiativ av en enig riksdag i dag.
Tänk, herr talman, om det alltid vore så väl!
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 106
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Grundläggande
högskoleutbild-
ning, m.m.
114
Slutligen är det bra och fint att vårdutbildningar som sjuksköterskeutbild-
ningen förlängs. Men det är litet bekymmersamt att laboratorieassistentut-
bildningen fortfarande inte har fått sin behövliga förlängning. Det är en tek-
nisk utbildning för kvinnor. En viktig utbildning, där vi skall kunna erbjuda
det yppersta. Jag hoppas och vädjar att regeringen tar dessa behov på allvar
och att man läser utskottstexten där vi enigt och gemensamt har markerat
betydelsen av den här utbildningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU34, finansutskottets betänkande 1991/92:FiU26 samt utbild-
ningsutskottets betänkanden 1991/92:UbU16, UbU13, UbU14, UbU15 och
UbU17.
Konstitutionsutskottets betänkande KU34
Utskottets hemställan bifölls med 160 röster mot 134 för reservationen av
Thage G. Peterson m.fl.
Finansutskottets betänkande FiU26
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU16
Mom. 10 (anslagsbeloppet under Inredning och utrustning av lokaler vid
högskoleenheterna m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 121 för reservation 2 av
Lena Hjelm-Wallén m.fl.
Mom. 11 (ytterligare anslag till utrustning m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 282 röster mot 13 för meningsyttringen
av Björn Samuelson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU13
Mom. 2 (kårobligatoriet)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 23 för reservation 1 av
Stefan Kihlberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 4 (urval)
Först biträddes reservation 2 av Bengt Silfverstrand m.fl. med 121 röster
mot 14 för meningsyttringen av Björn Samuelson i motsvarande del. 161 le-
damöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 161 röster mot 134 för reserva-
tion 2 av Bengt Silfverstrand m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU14
Mom. 1 (omfattningen av dimensioneringsökningen av grundläggande hög-
skoleutbildning budgetåret 1992/93)
Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 13 för meningsyttringen
av Björn Samuelson i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 4 (planeringsramar för civilingenjörsutbildning)
Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 121 för reservation 2 av
Bengt Silfverstrand m.fl.
Mom. 8 (ny arkitektutbildning)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 21 för reservation 4 av
Stefan Kihlberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 20 (påbyggnadslinjen Fortbildning i socialt behandlingsarbete)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 122 för reservation 6 av
Bengt Silfverstrand m.fl.
Mom. 53 (journalistutbildning)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 22 för reservation 10 av
Stefan Kihlberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 56 (planeringsramar)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 121 för reservation 11 av
Bengt Silfverstrand m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 58 (studerandehälsovården)
Utskottets hemställan bifölls med 219 röster mot 13 för meningsyttringen
av Björn Samuelson i motsvarande del. 62 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU15
Mom. 4 (utbyggnad av fasta forskningsresurser och inrättande av nya fakul-
teter och universitet)
Först biträddes utskottets hemställan med den ändring däri som föranled-
des av bifall till motion Ub465 av Hans Gustafsson m.fl. med 42 röster mot
16 för meningsyttringen av Björn Samuelson i motsvarande del. 235 ledamö-
ter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 1 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. med 118 rös-
ter mot 46 för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
115
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
av bifall till motion Ub465 av Hans Gustafsson m.fl. 132 ledamöter avstod
från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 154 röster mot 130 för reserva-
tion 1 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. 12 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 12 (övergripande strategi för akademisk utbildning och forskning)
Utskottets hemställan bifölls med 274 röster mot 21 för reservation 2 av
Stefan Kihlberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 50 (anslagsbeloppet under Vissa särskilda utgifter för forskningsända-
mål)
Utskottets hemställan bifölls med 282 röster mot 13 för meningsyttringen
av Björn Samuelson i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU17
Mom. 8 (anslagsbeloppet under Sveriges lantbruksuniversitet)
Först biträddes reservation 2 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. med 124 röster
mot 15 för meningsyttringen av Björn Samuelson. 156 ledamöter avstod från
att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 160 röster mot 134 för reserva-
tion 2 av Lena Hjelm-Wallén m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande vid morgondagens arbetsplenum.
Kammaren beslöt kl. 18.01 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
116
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1991/92:UbU21 Ändrat huvudmannaskap för särskolan och särvux m.m.
(prop. 1991/92:94).
Anf. 128 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! När jag precis hade fått mitt första barn läste jag en liten
ledare i Vi föräldrar. Där stod det ungefär så här:
”Det finns nog inte någon enda kvinna, som inte nån gång, och ibland flera
gånger, när hon väntat barn känt både glädje och oro...
Glädje för den där lilla goa ungen som snart ska vara en del av ens liv. Och
oro för att allt inte ska vara bra, ...att barnet ska vara skadat... att barnet
inte ska vara som andra... att barnet ska få det jobbigare än andra. Ja, kan-
ske också för att man själv ska få det jobbigare än andra.
Ibland blir den där ångesten så stark att den känns som verklighet.
Och så kommer förlossningen. Och den går bra. Och sen kommer barnlä-
karen och säger att det här var en liten pigg tjej eller kille. Och då glömmer
vi oron. Men vad värre är då glömmer vi så lätt att inte alla får det lika lätt,
att några tusen barn inte föds precis som andra... att några föräldrar får det
mycket jobbigare än andra... att några av oss aldrig kommer att kunna
koppla av helt och fullt... att de aldrig kommer att kunna säga sig: vad skönt
det känns att barna klarar sig själva nu... Vi glömmer att det kunde ha varit
vårt barn, som var precis lika älskat, men behövde så oerhört mycket mer.”
Jag tycker att den ledaren - i all sin enkelhet - är viktig för varenda en av
oss. En kort tid känner vi oro, tror vi att det kan gälla oss också. Sedan glöm-
mer vi och blir oss själva nog.
Några barn behöver mer stöd än andra. Några föräldrar har ett mycket
mer krävande jobb än andra. Det är, och det måste vara, hur besvärlig vi än
tycker den kommunala ekonomin är, alldeles självklart att vi solidariskt stäl-
ler upp och stödjer de barn och de föräldrar som har de allra största behoven.
Särskolan spelar en viktig roll för utvecklingsstörda barn och ungdomar.
Här har landstingen gjort ett bra jobb. Många barn som fått utbildning i sär-
skolan kan leva sitt liv helt och fullt som vuxna, klara ett jobb, leva ett allde-
les självständigt liv. Andra - med svårare handikapp - kan med hjälp av den
grund särskolan och familjen lagt tillsammans få ett gott liv, även om det
aldrig blir precis som andras.
Många utvecklingsstörda barn går integrerade i den allmänna grundsko-
lan. Vi såg i TV i går ett fint exempel på en liten kille som går i den vanliga
grundskolan på sina villkor och som är en mycket omtyckt kompis bland
kamraterna i skolan. Integration, som ingen drömde om för bara något år-
tionde sedan, har fungerat väl för många av barnen. Det har också givit deras
kamrater möjlighet att se att vi kan fungera bra tillsammans, fastän våra för-
utsättningar är olika.
I takt med att kommunerna tar ett bredare ansvar har det blivit naturligt
att de också tar över ansvaret för särskolan. Här skapas möjligheten att för-
ena det kunnande som byggts upp i särskolan med primärkommunernas an-
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m.m.
117
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m. m.
118
svar för barns fritid, omsorg och skola för alla. Kunnandet hos särskolans
lärare kan komma grundskolan till del. Samverkan mellan skolformerna kan
underlättas, och möjligheterna till helhetssyn på barnens fritid och skola
stärks. Här ges också nya möjligheter att integrera utvecklingsstörda barn i
den allmänna skolan och hitta samverkansformer mellan särskolan och
grundskolan. Det här är en viktig reform.
Men vi har alla som medborgare ansvar för att reformen inte bara blir ad-
ministrativ. Särskolans elever behöver varandra, men de behöver också
andra barn. Vi har som föräldrar, lärare och vuxna ansvar för att ge integra-
tionen ett innehåll, som inte bara betyder formell gemenskap.
Våra attityder har avgörande betydelse förvåra barn. Ger vi barn chansen
att möta varandra, ha respekt för varandras olikheter och vara generösa mot
varandra, då får de utvecklingsstörda barnen ett mycket rikare liv och då får
alla barn ett mycket mer spännande och innehållsrikt liv. Då utvecklas de
inte till inskränkta och ogenerösa vuxna.
Vi vuxna kan öppna våra hem för alla barn, inte bara för dem av barnens
kompisar som dragit en vinstlott i livet. Visst vinner vi på att hjälpa varandra
och stötta varandras barn. Då blir livet rikare och chanserna för föräldern
till ett handikappat barn att också leva sitt eget liv mycket större.
På många punkter är vi ense, men på två principiellt viktiga punkter är vi
socialdemokrater inte beredda att följa utskottsmajoriteten.
Utskottets majoritet är inte beredd att ge föräldrarna till utvecklingsstörda
barn samma förtroende och ansvar som man ger till andra. Man lägger - lik-
som regeringen - beslutet om att ett utvecklingsstört barn skall ha rätt att gå
i grundskola eller bör gå i särskolan hos samhället och den lokala skolstyrel-
sen. Det är myndigheterna som bestämmer i majoritetens förslag. Vi social-
demokrater menar att föräldrarnas rätt måste stärkas. Det är föräldrarna
som skall ha det avgörande ordet.
I en tid när föräldrarna i grundskolan har rätt att välja skola för sina barn,
när beslutet om ett barn skall börja skolan vid sex års ålder eller ej ligger
hos föräldern, väljer de borgerliga att inte ge de handikappade föräldrarna
förtroendet att välja. S.k. välvilliga skrivningar om samråd är bra. Men de
räcker inte. Det yttersta ansvaret måste här, som för alla andra barn, ligga
hos föräldrarna.
Engagemanget hos kds och Centern räckte till att väcka motioner till riks-
dagen - inte till att ta strid med regeringen i en principiellt viktig jämlikhets-
fråga.
Vi socialdemokrater menar att regeringen bör ges i uppdrag att överväga
hur vårdnadshavare skall ges rätt att avgöra valet av skolform för sina barn.
Det är beklagligt att Centerns och kds representanter inte ville stödja sina
egna motioner i utbildningsutskottet. Ni har chansen att ändra er. Jag yrkar
bifall till Socialdemokraternas reservation 1 under mom. 6.
Vi ställer helhjärtat upp på beslutet om decentralisering av ansvaret för
särskolan. Men vi menar att riksdagen har ansvar för att förändringen skall
bli riktigt bra. Då gäller det att säkra den kunskap som byggts upp när lands-
tingen haft ett övergripande ansvar. Några barn har alldeles speciella behov:
de flerhandikappade barnen. De behöver tillgång till konsulenter som har
djup kunskap om olika handikapp, som kan stödja både grundskolan och
särskolan när barnen har alldeles speciella behov. Den organisationen behö-
ver utvecklas - inte slås sönder - när särskolan kommunaliseras.
Synskadade och hörselskadade barn har tillgång till kvalificerade, statliga
konsulenter. De flerhandikappade barnen har minst lika stora behov. Vi me-
nar att en snabb översyn av konsulentorganisationen måste göras för att för-
stärka resurserna och göra huvudmannaskapsfrågorna klara. Frågan har
väckts i flera motioner bl.a. från kds och Folkpartiet. Det är beklagligt att
man också här går ifrån sin övertygelse och lägger sig för regeringen. Vi soci-
aldemokrater menar att riksdagen skall ge ett tydligt uppdrag till regeringen
för att säkra de mest utsatta barnens behov.
Jag yrkar bifall till Socialdemokraternas reservation 2 under mom. 16.
Anf. 129 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Får jag först yrka bifall till reservation 1 under mom. 6, till
reservation 2 under mom. 15 och till vår meningsyttring under mom. 18.
Jag såg på Aktuellt i går kväll. Där var ett bra reportage om en kille som
heter Mikael. Mikael betyder den önskade. Mikael går i en vanlig skola. Han
är litet utvecklingsstörd, men han har en bra skolgång. Föräldrarna, lärarna
och de andra eleverna var överens om att det var bra. Mikael tyckte det
också. Han har det så bra att han t.o.m. kan använda cykel fram och tillbaka
till skolan. Det var närhetsprincipen när det gäller skolgången i sin prydno.
Inom utbildningspolitiken, särskilt skolpolitiken, har vi under de senaste
åren ofta diskuterat frågan om föräldrainflytandet. Det handlar om brukar-
inflytandet, om att stärka elevdemokratin och föräldrarnas rätt. Det handlar
t.o.m. - det är fullt möjligt inom dagens statsbidragssystem - om att välja
skola. Det här gäller, om inte praktiska hinder föreligger, framför allt barn
som är så att säga normala och föräldrar till sådana barn. Här utgår man ifrån
att det är föräldrarna och barnen tillsammans som vet deras eget bästa. Det
är ju den enda rimliga utgångspunkten.
Men så fort vi kommer över på frågan om barn som har den här typen av
handikapp, vilket gör att de kanske ibland behöver visst stöd och kanske
t.o.m. behöver gå i särskola, infinner sig någon form av omtanke. Man sä-
ger: Det är nog inte alldeles säkert att det alla gånger är föräldrarna som vet
sitt eget barns bästa. Jag tycker att det är märkligt, även om jag inte alls tror
att det är illa menat. Men det är ologiskt. Det är dåligt genomtänkt.
Vad är det som säger att man inte kan ha exakt samma utgångspunkter när
det gäller dessa barn som vi i dag diskuterar, dvs. barn med olika handikapp
och med viss utvecklingsstörning? Ge mig ett argument och ett skäl mot
detta. Jag förstår att det inte är av illvilja, men jag kan heller inte förstå var-
för man inte kan ha samma utgångspunkt som man har när det gäller nor-
mala barn och deras skolgång. Vi i Vänsterpartiet biträder därför den reser-
vation som Socialdemokraterna har avgivit till detta betänkande när det gäl-
ler att stärka föräldrainflytandet.
Det har också inom skoldebatten förts en principiell diskussion om likvär-
digheten. Vi brukar säga att likvärdigheten innebär att det oavsett om man
är pojke eller flicka, oavsett från vilken familj man kommer och oavsett var
man bor i landet skall vara en likvärdig skola man möter. Det betyder inte
att det för den sakens skull är en entydig skola och inte att skolan, vare sig
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m.m.
119
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m.m.
inom skolan eller inom klassen, skall vara lika för alla barn. Tvärtom har
likvärdigheten som sekundär effekt just olikhet inom skolan och undervis-
ningen, t.ex. olikheten att barn behöver olika mycket stöd och resurser.
Inom en samlad ram av anslag och resurser innebär detta med nödvändig-
het - och det skall vi som är politiker säga - att andra barn får litet mindre.
Men när vi fattar beslut om organisationsförändringar på skolans område,
och är eniga om att vi vill garantera likvärdigheten, måste vi också ta ansvar
för att denna likvärdighet kan nås.
Vi i Vänsterpartiet har ingenting emot att särskolan nu flyttas över till
kommunerna, och vi hade heller ingenting emot att lärarna kommunalisera-
des, vilket vissa herrar och damer i församlingen tidigare hade för några år
sedan. Men vi tycker att det är viktigt särskilt när det gäller särskolan att
man ser till att den kompetens som finns där bevaras, något som behövs i
kommunerna framöver om man skall göra skolan likvärdig och ge fri valmöj-
lighet när det gäller skolgång för dessa elever, och då behövs det resurser.
Konsulenterna, som Inger Lundberg tidigare berörde, är ett sådant om-
råde. Vi i Vänsterpartiet har inte i vårt yrkande om de konsulenter som skall
vara till stöd för lärare och eleverna - och naturligtvis för elevernas kompisar
för att bl.a. förklara vad det handlar om - sagt att vi skall anslå x antal kronor
just till denna konsulentverksamhet. Jag återkommer senare till frågan om
pengarna.
Jag har sagt att man behöver se över detta för att se vilka behov som finns
så att vi skall uppfylla de mål och de intentioner som uttrycks i betänkandet.
Det är att ta demokratiskt politiskt ansvar, för att här återknyta till den tidi-
gare utbildningsdebatten här i dag, att säga: Detta vill vi undersöka. Vi vill
se vilka behov som finns, eftersom vi vill att man skall kunna nå alla dessa
mål. Likvärdighetsprincipen skall gälla, och vi vill ge föräldrar möjlighet att
avgöra i vilken skola deras barn skall gå.
Mot bakgrund av detta har vi från Vänsterpartiets sida menat att riksda-
gen borde anslå en genomföranderesurs. Jag tror att alla i denna kammare
som är här nu, och de som samlas här i morgon kl. 12.00 - de är betydligt
fler än nu, kan jag säga till åhörarna på läktaren - faktiskt vill garantera en
likvärdig utbildning även för dessa barn. När vi i andra fall har genomfört
olika reformer inom skolans område har vi inte sällan kunnat pytsa dit litet
resurser för att garantera en bra genomförd verksamhet.
Vill man nu ge föräldrarna ett verkligt inflytande så att de kan välja i vil-
ken skola deras barn skall gå, och vill man ge en likvärdig skola, vet vi att
det behövs informationsinsatser inte bara när det gäller kompetens-
överförandet. Det handlar också om informationsinsatser till de nya skol-
kompisar som dessa handikappade barn skall möta. Det är inte minst viktigt
att de får kunskap om handikappen. Det är bl.a. det som gör att man ser de
möjligheter och förtjänster som alla människor har, oavsett vad vi utrustats
med här i livet.
Herr talman! Vad jag vill säga med detta är att det i första hand kanske
egentligen inte är resurser som räcker till som dessa barn med handikapp
speciellt behöver, utan det är det normala, det vanliga. Det tror jag förutsät-
ter att även dessa föräldrars inflytande är minst lika stort som det inflytande
120
som föräldrarna till barn utan handikapp har. Att tala om det normala borde
vara det vanliga. Det betyder givetvis inte att vi börser från särskilda behov.
Anf. 130 CHRISTER LINDBLOM (fp):
Herr talman! Jag instämmer helt i den värme och det engagemang för de
barn som vi talar om här i dag som både Inger Lundberg och Björn Samuel-
son här gör sig till tolk för. Däremot har jag en del synpunkter på det som
sades, och det tänker jag återkomma till.
Kommunaliseringen av särskolan kan ses som en del av en pågående de-
centraliseringsprocess i Sverige. Överföringen av ansvaret för övrig skol-
verksamhet till kommunerna beslutades av riksdagen våren 1989, och sedan
förra året har kommunerna även arbetsgivaransvar för lärare, skolledare och
syofunktionärer. Särskolan har sedan länge legat under landstingskommu-
nalt huvudmannaskap. Men i det betänkande som vi i dag diskuterar föreslås
att kommunerna skall överta ansvaret för särskolan. Detta kan ske succes-
sivt, men skall vara genomfört senast 1995.
Eftersom merparten av särskolorna redan nu är lokalmässigt integrerade
med kommunernas grund- och gymnasieskolor är det naturligt att ett byte
av huvudman sker. Det har varit en stor enighet om detta både i utskottet
och i de betänkanden som kommit från de kommittér som arbetat med dessa
frågor, och det gläder mig särskilt.
Som underlag för den proposition som betänkande UbU21 behandlar har
funnits två olika utredningar från särskolekommittén och särvuxkommittén.
Särskolekommittén avlämnade sitt betänkande - Särskolan, en primärkom-
munal angelägenhet - i april förra året. Den baserades på direktiv från år
1989 som dessutom kompletterats med de beslut som riksdagen har fattat
om mål- och resultatstyrning av skolan. Betänkandet har varit ute på bred
remiss.
Särvuxkommitténs betänkande - Vidgad vuxenutbildning för utvecklings-
störda - avlämnades redan våren 1990. Merparten av de förslagen låg till
grund för de delar av propositionen Växa med kunskaper, som avsåg just
särvux. Resterande förslag har föredragande statsrådet tagit ställning till i
den proposition som vi nu debatterar.
Redan i 1985 års skollag infördes en bestämmelse om möjligheten för ett
landsting att överföra ansvaret för särkoleverksamheten till kommunerna.
Detta har utnyttjats på en del ställen, bl.a. i Sörmland.
Kommunernas övertagande av ansvaret för särskolan öppnar för ytterli-
gare samverkan och integrering av särskolan i kommunens övriga skolverk-
samhet. Det kan gälla lokaler, utrustning, läsårsplanering m.m. Även fort-
bildning för lärarna och annan personalutveckling gynnas av att dessa kate-
gorier får samma huvudman och kanske större kontakt med kollegerna i
grundskolan och gymnasium i och med att man har möjlighet att bedriva ge-
mensam personalutveckling.
Skyldigheten för kommunerna att anordna utbildning för utvecklings-
störda barn, ungdomar och vuxna kan tillgodoses på olika sätt såväl genom
olika klasser och grupper i särskolan som genom integrering i grundskole-
eller gymnasieklasser.
Utskottet är enigt med regeringen om propositionens huvuddrag. Två re-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m. m.
121
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Andråt huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m.m.
122
servationer, som det nyss har redogjorts för här, och en meningsyttring har
fogats till betänkandet. Det gäller just föräldrainflytandet och konsulent-
verksamhetens organisation. Jag återkommer till dessa frågor senare.
Starka skäl talar för bibehållandet av särskolan som särskild skolform, lik-
som den formella prövningen av det som man kallar personkretstillhörighe-
ten. Kommunen skall alltså pröva och besluta om en person skall tas emot i
särskolan, såväl i kommunala som i fristående skolor. En anpassning till 9-
årig skolplikt sker för särskolans elever, och kommunerna blir skyldiga att
erbjuda samtliga elever som har genomgått den obligatoriska särskolan fort-
satt utbildning i den frivilliga skolan, motsvarande gymnasieskolan. Ele-
verna kan då antingen fortsätta i särskolan eller inom gymnasieskolans indi-
viduella program.
Grundsärskoledelen av särvux föreslås bli förändrad så till vida att man
får en modell som mer liknar motsvarande komvuxutbildning, och dessutom
föreslås att yrkesutbildning skall inkluderas i denna särvuxutbildning.
Några remissinstanser, bl.a. FBU, vill att särskolan som särskild skolform
skall avvecklas och att alla barn skall kunna integreras i grund- och gymna-
sieskola. Utskottet, liksom regeringen, är inte beredd att avveckla sär-
skolan. Där finns mycket specialpedagogisk kompetens samlad, som för
varje elevs speciella behov kan skapa en så god studiemiljö som möjligt.
Få företeelser är så individuella som handikapp av olika slag. Inom den
grupp av elever som tillhör särskolans personkrets är därför den individuella
utbildningsplaneringen särskilt väsentlig. Det är också av vikt att den kun-
skap som byggts upp i det här avseendet inom särskolan utnyttjas för att till-
varata varje elevs speciella behov. Ett sådant individuellt utvecklingsprog-
ram skall upprättas för alla elever enligt den läroplan för den obligatoriska
särskolan som gäller fr.o.m. innevarande läsär. Det är den läroplan som kal-
las Lsä 90.1 samverkan mellan elev, förälder och lärare skall elevens behov
analyseras och mål sättas för känslomässig och social utveckling, liksom be-
gåvnings- , kunskaps- och färdighetsutveckling.
I och med överföringen av ansvaret för särskolan övertar kommunen den
prövning av vem som skall tas emot i särskolan som landstinget tidigare
gjorde. Utskottet föreslår ingen förändring av innebörden i 3 kap. 4 § skolla-
gen, den som anger vem som skall tas emot i särskolan och vem som har
ansvaret för att så sker. Både i propositionstexten och i specialmotiveringen
till lagtexten poängteras vikten av ett obligatoriskt samråd med förälder in-
nan placering sker i särskola.
I några motioner i anslutning till denna punkt anser motionärerna att det
slutliga avgörandet skall ligga hos föräldrarna. Även bland remissvaren finns
denna åsikt uttryckt. Särskolekommittén var dock inte beredd att föreslå en
lagändring som så att säga skulle ge föräldrarna ett veto.
Frågan om föräldrainflytandet har varit och är en mycket svår fråga. Hur
man än utformar lagstiftningen, kommer det alltid att finnas elever som
kommer i kläm. Det är i sammanhanget viktigt att klargöra att lagstiftningen
i första hand skall tillvarata den svagare partens intressen, nämligen elevens,
inte föräldrarnas eller samhällets. Att intressena i många fall sammanfaller
är naturligtvis en annan sak. Det är mycket olyckligt om det uppstår konflik-
ter runt barn med särskilda behov. Erfarenheterna landet runt är att de allra
flesta diskussioner mellan elev och föräldrar å ena sidan och särskola å den
andra utmynnar i konstruktiva åtgärder, även om undantag finns.
Med kommunen som huvudman för all obligatorisk skola ökar rimligen
möjligheterna till flexibla lösningar. Särskolan skall ses som en tilläggsresurs
för barn med handikapp, inte som det primära alternativet för alla. Detta är
mycket viktigt att poängtera.
Det är naturligt att det i de allra flesta fall är föräldrarna som bäst känner
sina barns behov. I de fall då detta av olika anledningar inte är fallet, kan
psykiskt utvecklingsstörda och handikappade barn ha ett stöd i nuvarande
lagstiftning. Generositet och flexibilitet från kommunens sida gentemot elev
och förälder skapar förutsättningar för att ge alla barn en så god och för indi-
viden specialutformad utbildning som möjligt.
Om olösliga konflikter skulle uppstå och om kommunen fattar beslut som
elev eller förälder inte kan acceptera, finns möjligheten att överklaga hos
skolväsendets överklagandenämnd. Min förhoppning är att detta blir en säll-
synthet. Drömmen för framtiden för oss alla är naturligtvis att fler och fler
barn skall kunna integreras i grundskolans eller gymnasieskolans klasser och
att särskolan så att säga växer bort av sig själv.
I den socialdemokratiska reservationen 1 ställer man sig bakom den be-
dömning som utskottet har gjort i synen på lagstiftningen, men man vill sam-
tidigt att regeringen skall göra förnyade överväganden.
Som jag tidigare har sagt har jag stor respekt för svårigheterna att göra
dessa bedömningar. Men jag blev något förvånad när Inger Lundberg be-
skrev sin egen reservation på ett sätt som åtminstone inte jag har läst den. I
reservationen står det faktiskt inte alls att man prompt skall ge föräldrarna
ett ökat inflytande. Det står: ”Utskottet konstaterar att regeringens förslag
innebär att ett beslut om särskoleplacering således inte kan fattas av styrel-
sen för särskolan i hemkommunen utan att samråd dessförinnan har skett
med elevens vårdnadshavare. Utskottet accepterar tills vidare den före-
slagna ordningen, vilken motsvarar den som gäller i dag, och föreslår att riks-
dagen antar regeringens förslag till lydelse av 3 kap. 4 § skollagen.”
Detta är något helt annat än det som Inger Lundberg tidigare har uttalat
från denna talarstol. Jag hade inte tänkt att polemisera särskilt hårt i denna
fråga, eftersom jag vet att den är svår. Men när jag fick en direkt uppmaning
måste jag ändå göra det.
Litet längre ned i reservationen har man en nödutgång, där det står att det
nog vore bra om regeringen tittade över detta igen. Men jag skulle faktiskt
vilja ha en förklaring av Inger Lundberg vad Socialdemokraterna egentligen
menar. Om ni vill att föräldrarna skall ha ett veto, undrar jag varför ni inte
skriver det.
Den andra socialdemokratiska reservationen gäller synen på konsulentor-
ganisationen. Utskottet menar att vi skall avvakta handikapputredningens
slutbetänkande för att på det sättet kunna göra en samlad bedömning av
stödresurserna för människor med olika typer av handikapp. Eftersom slut-
betänkandet lär läggas fram under våren blir det ändå inte fördröjningar av
det slaget att ett bifall till reservation 2 skulle göra någon avgörande skillnad
för en konstruktiv lösning av konsulentorganisationen. Därför anser jag att
vi mycket väl kan avvakta just handikapputredningens slutbetänkande.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m. m.
123
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m.m.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till hemställan i utbildningsutskot-
tets betänkande 21 i dess helhet.
124
Anf. 131 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag blev bekymrad när jag lyssnade på Christer Lindbloms
klara argumentation för att beslutet skall ligga hos samhället och inte hos
föräldrarna. Christer Lindblom läste inte den socialdemokratiska reservatio-
nen färdigt. Där står det: ”Utskottet anser därför att frågan om beslutande-
rätten vid val av skolform för skolpliktiga barn bör bli föremål för förnyade
överväganden inom regeringskansliet med inriktningen att ge vårdnadsha-
vare rätt att avgöra valet av skolform.”
Självfallet kan vi inte leva i ett laglöst tillstånd. Vi behöver få ett förslag till
en ny lag med den inriktning som Socialdemokraterna kräver i reservation 1.
Jag blev också litet skakad när jag hörde Christer Lindblom läsa ur ut-
skottstexten. Jag mindes inte att utskottstexten var riktigt så dålig att man
skrev att medicinska, psykologiska och sociala utredningar skall genomfö-
ras. Samhället skall i all sin välvilja utreda och undersöka, men föräldern får
inte myndigförklaras.
I en av de motioner som har väckts har det skrivits hur viktigt det är att
just det yttersta ansvaret ligger hos föräldern. Det är det som vi vill peka på
i reservation 1. Christer Lindblom, varför vågar ni inte lita på de utvecklings-
störda barnens föräldrar? De har omdöme, och jag försäkrar Christer Lind-
blom att de arbetar med sitt barns bästa för ögonen.
Anf. 132 CHRISTER LINDBLOM (fp) replik:
Herr talman! Jag litar i stor utsträckning på de handikappade barnens för-
äldrar. Men Inger Lundberg och jag vet mycket väl att vi måste ha en lagstift-
ning som gäller alla. Vi vet också mycket väl att alla föräldrar inte är så att
säga i det skicket och lever på det sättet att de kan ta ansvar för sina barn.
Det finns barn som har föräldrar med sociala problem, med missbrukspro-
blem och annat. I de fall som barnen har föräldrar som inte kan ta det ansvar
som vi förväntar oss kan vi stötta dem med hjälp av denna lag.
Det handlar om en komplicerad bedömning. Detta gäller inte minst de
barn som har lätta utvecklingsstörningar. Ju lättare utvecklingsstörningen är,
desto mer komplicerad blir naturligtvis bedömningen för de speciellt utbil-
dade människor som skall göra den.
Inger Lundberg sade att Socialdemokraterna vill ge föräldrarna frihet, vil-
ket inte de borgerliga partierna vill. Varför ger ni då inte redan nu föräld-
rarna ett veto, enligt de motioner som har klara yrkanden om detta? Varför
ställer ni inte upp på det utan gör denna konstiga omskrivning, som innebär
att man måste gå en omväg via regeringen? Ni kan ju bara föreslå en annan
lagtext.
Anf. 133 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Förlåt, Christer Lindblom, men den vanliga ordningen här i
riksdagen är att regeringen får tillfälle att utforma lagtexten på grundval av
den grundsyn som riksdagen ger uttryck för. Vår grundsyn har mycket tydligt
och klart deklarerats.
Jag måste säga att Christer Lindblom inte gör mig mindre övertygad efter
sitt senaste inlägg. Vad sade han egentligen? Jo, han sade att de utvecklings-
störda barnens föräldrar inte kan få detta förtroende, eftersom det finns så
många föräldrar som har missbruksproblem och andra problem.
Det finns enstaka föräldrar till normalbegåvade barn, till utvecklings-
störda barn och till rörelsehindrade barn som har alldeles speciella sociala
problem. Det gäller inte specifikt någon grupp, och för detta finns det en
annan lagstiftning, en särskild lagstiftning som gäller både handikappade och
icke handikappade barn och som säkrar behoven i de mycket exceptionella
fall då föräldrarna av tragiska skäl inte kan ta ansvaret för sina barn.
Anf. 134 CHRISTER LINDBLOM (fp) replik:
Herr talman! Tyvärr gäller en del av den här debatten speciella grupper,
Inger Lundberg. Det finns forskning som klart visar att t.ex. alkoholmissbru-
kande mödrar föder barn som tyvärr i mycket hög utsträckning blir skadade
på sådant sätt att de kommer att omfattas av särskolans personkrets. Det
finns klara samband mellan detta.
Naturligtvis skulle regeringen, med den ordning som Inger Lundberg be-
skriver, kunna få riksdagens uppdrag att forma om sin lag. Men i det här
fallet skulle det vara mycket enkelt att göra ett tillägg i den förekommande
lagtexten. Jag tror inte att man behöver göra särskilt många sådana ytterli-
gare överväganden som står nämnda i den motionstext som Inger Lundberg
hänvisar till.
Förste vice talmannen anmälde att Inger Lundberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 135 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag vet, liksom Inger Lundberg, att det finns annan lagstift-
ning som har till uppgift att garantera den svagaste partens rätt. Den lagstift-
ningen gäller alla människor, oavsett om man är handikappad eller inte.
Jag biträder den här reservationen. Vi hade ett sådant yrkande i vår mo-
tion också. Det är därför vi uttrycker oss på ett sådant sätt att vi ber rege-
ringen att se över detta en gång till, i akt och mening att återkomma till riks-
dagen med förslag som ger föräldrar till de här barnen ett förstärkt infly-
tande, samma inflytande och samma möjlighet till ansvarstagande som för-
äldrar till normala barn har. Vad jag förstår är vi överens om den ambitio-
nen. Därför är det förvånande att utskottsmajoriteten inte kan gå med på
förslaget att vi ber regeringen att titta över detta en gång till.
Sedan citerade Christer Lindblom särskolekommittén om föräldrainfly-
tandet. Jag satt och väntade på att han kanske skulle fortsätta att citera sär-
skolekommittén när det gällde genomförandet. Särskolekommittén upp-
märksammade statens ansvar för huvudmannaskapsförändringen, för att
den skulle gå så smidigt som möjligt. Man sade att informationsinsatser i syn-
nerhet är angelägna i ett förberedande skede, eftersom särskolan för många,
såväl politiker som tjänstemän ute i kommunerna, är en relativt okänd verk-
samhet, ibland också omgiven av fördomar. Man föreslog en utbildning rik-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m.m.
125
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m.m.
126
tad mot förtroendevalda, lärare, skolledare och elewårdspersonal. Man
ville anslå ungefär 6 milj.kr. under en treårsperiod.
Detta är väl inte alldeles oöverkomligt. Varför tilldelar ni inte genom det
här beslutet den resurs som behövs för genomförandet? Om detta var sär-
skolekommittén också enig.
Anf. 136 CHRISTER LINDBLOM (fp) replik:
Herr talman! Björn Samuelson talade i sitt tidigare inlägg om likvärdighet
och varför man inte skulle ta steget fullt ut. Varför tar man inte från Björn
Samuelsons sida steget fullt ut och avvecklar särskolan? En hel del av remiss-
instanserna föreslog faktiskt att man skulle ta bort särskolan och från början
integrera alla barn i normal utbildning i den vanliga skolan.
Björn Samuelson sade tidigare också att det krävs en hel del genomföran-
deresurser därför att många av de här barnen kommer att få nya kompisar.
Det behövs information osv. Men så hemskt många nya kompisar får de inte.
Särskolan är redan i dag integrerad med den grundskola och den gymnasie-
skola som redan finns i kommunen. Man har redan kompisarna. Jag har
goda exempel från min egen hemstad, där man har en integrerad särskola
mitt i en låg- och mellanstadieskola. Det fungerar alldeles utmärkt. Där är
barnen kompisar från början.
Det vi talar om här är extra sköra barn. Därför tycker jag att det är mycket
trevligare att ha den samtalston mellan oss som Björn Samuelson och jag
har, jämfört med den som förekom tidigare.
Vi har i detta betänkande poängterat att det är fråga om ett utvidgat sam-
råd. Det finns i specialmotiveringen, i utskottsbetänkandet och även i propo-
sitionen. Det samråd som skall ske med föräldrarna skall naturligtvis ske
med värdighet och respekt för de här föräldrarna. Det är alldeles givet. Jag
vet också att kommunerna har en mycket stor generositet redan i dag. Vill
föräldrarna prova en vanlig skolform, får man göra det. Vill man gå tillbaka
och få den tilläggsresurs som särskolan innebär, får man det. Här finns en
stor flexibilitet. Jag är dock medveten om att det finns problem. Men det är
mycket som fungerar bra redan i dag.
Anf. 137 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Två saker vill jag ta upp och den första är likvärdigheten.
Om jag ansåg att vi hade en likvärdig skola i Sverige, skulle jag sluta med
skolpolitiken. Då fanns det ingen anledning att driva de här viktiga frågorna,
som jag tycker måste drivas här i riksdagen och i andra politiska försam-
lingar. Jag anser dock inte att vi har en likvärdig skola. Jag anser inte att
resurser används på bästa tänkbara sätt. Jag anser inte att det generellt är så
att resurser alltid går dit där de behövs bäst. Jag tycker snarare att det är mer
vanligt att resurser stryks ut som en jämn smet. Det exemplet är vanligare.
I det perspektivet tycker jag absolut inte att vi har en likvärdig skola för de
barn som har de här handikappen, särskilt inte i den allmänna skolan. Om
jag ansåg det skulle jag inte föreslå särskila resurser för genomförandet. Då
behövdes inte de. Vi har kanske litet olika definitioner på vad vi menar med
likvärdighet, jag och Christer Lindblom.
Den andra saken jag vill ta upp är integrationen. För mig, Christer Lind-
blom, är integrationen inte bara att man har en särskoleklass i ett rum i en
vanlig skola. Integrationen är att de här eleverna går i ”vanliga” klasser. Det
är integration för mig. Det andra är bara en partiell integration. Att olika
barn får möta varandra är vad jag avser när jag i den här debatten pratar om
integration.
Anf. 138 CHRISTER LINDBLOM (fp) replik:
Herr talman! Jag tar genomföranderesursen först. Det är klart reglerat
vem som har ansvaret för framför allt lokal skolutveckling. Det ingår sär-
skilda medel för detta, även för särskolan, i det statsbidrag som i dag går till
landstingen, och som kommer att fortsätta att göra det ett tag till. Där finns
redan pengar för detta. En så stor del av särskolan är redan i dag integrerad
i kommunernas grund- och gymnasieskolor att jag inte tror att det på alla
ställen finns så väldigt stort behov av dessa massiva informationsinsatser.
Jag håller helt med Björn Samuelson om att vi självklart ständigt måste ha
målet att skapa bättre likvärdighet. Vi måste arbeta vidare mot det mål som
alla politiska partier har gemensamt, nämligen att skapa en skolmiljö för alla
människor med så få inskränkningar för de handikappade som möjligt. Med
den här propositionen tycker jag att vi skall ge kommunerna chansen att göra
en bra särskola bättre. Vi skall följa utvecklingen. Om någonting skulle gå
alldeles snett är det självklart inte på något sätt obetaget för vare sig regering
eller riksdag att ta initiativ till förändrade regler. Men detta är första steget
i en utveckling mot, vilket jag sade tidigare i mitt anförande, drömmen att
särskolan inte längre behövs därför att alla barn kan integreras i den normala
skolan. Det är möjligen utopiskt, men ändå något att drömma om.
Anf. 139 CHRISTINA LINDERHOLM (c):
Herr talman! Det är med besvikelse och förvåning som jag har tagit del av
utbildningsutskottets betänkande nr 21 med anledning av regeringens pro-
position om ändrat huvudmannaskap för särskolan. Majoriteten i utskottet
talar klart och tydligt om att föräldrarnas röst har lågt värde när man har ett
handikappat barn. När jag nu har lyssnat på debatten här i kammaren de
senaste minuterna måste jag säga att jag inte bara är besviken och förvånad
utan dessutom djupt oroad. Om utskottets majoritet företräder den syn som
Christer Lindblom har gett uttryck för här i kammaren är läget allvarligt.
Christer Lindblom företräder ett parti, Folkpartiet liberalerna, som an-
nars har hävdat föräldrarnas rätt till inflytande i skolan på ett mycket tydligt
sätt och till föräldrarnas glädje. Under många år har Folkpartiet liberalerna
gjort detta. Det smärtar mig att nu höra att Christer Lindblom och/eller par-
tiet tydligen har ändrat uppfattning i den här frågan.
Föräldrarna till handikappade barn har allra som oftast en mycket större
och djupare kunskap om sina barn än kanske Christer Lindblom och jag har,
om Christer Lindblom har barn. Jag har tre stycken. Jag vill påstå att jag
känner dem rätt väl. Men hade de haft handikapp skulle jag förmodligen ha
tvingats att sätta mig in i deras handikapp på ett betydligt djupare sätt, vilket
de allra flesta föräldrar gör. Men här skall man stifta lagar som utgår från att
föräldrarna inte är ”i det skicket” - där citerar jag Christer Lindblom - att
de kan fatta beslut om sina barns skolgång.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m.m.
127
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m.m.
128
I andra fall är vi, som sagt, överens om att föräldrarna har stor betydelse -
den allra största betydelsen - när det gäller ansvaret för sina barn och rätten
att välja skola. Majoriteten i den här kammaren tror också på föräldrarnas
förmåga att avgöra om barnet skall börja skolan vid 6 eller vid 7 års ålder.
Tydligen finns inte samma tilltro till omdömet hos föräldrar till handikap-
pade barn. Jag, liksom alla föräldrar som berörs, skulle vara mycket intresse-
rad av att få veta varför. Jag hoppas att det finns en djupare förklaring än
den som vi här nyligen har fått höra.
Beslut om placering av barn får inte fattas utan samråd konstaterar både
regering och utskottsmajoritet. Samråd kan gå till på många olika sätt. En
del föräldrar har upplevt samråd per telefon, efter att experterna har gjort
sin bedömning. Andra är helt på det klara med att man som förälder är helt
i händerna på experter.
Tilltron till ordet samråd är tydligen obegränsad hos utskottets majoritet.
Tyvärr delas inte den uppfattningen av många av de föräldrar som berörs.
Det finns en möjlighet att rätta till utskottets bedömning, och det är ge-
nom att rösta för reservation 1 i betänkandet. Det kostar inget. Tvärtom ger
det troligen både ekonomiska vinster och andra positiva effekter i det iånga
loppet.
”Det känns alltför ofta som om man stångar pannan blodig mot en massa
bastanta experter som lär känna ens barn efter några minuters samtal och
ger omdömen ena gången som inte gäller nästa gång.” Den här meningen är
ett citat ur ett brev från en förälder med ett handikappat barn, en förälder
som väl och utförligt beskriver sin och familjens situation, som har haft
många och omfattande kontakter, som har läst särskolekommitténs betän-
kande, vilket har kommit under senare år, och som har många kloka syn-
punkter när det gäller de här frågorna. Det handlar alltså om en förälder som
möjligen inte är i det skicket att hon kan avgöra hur hennes barn skall ha
det.
Den föräldern har varken upplevt en långsiktig utvecklingsplan för sitt
barn eller haft möjlighet att påverka beslut som rört hennes barns skolplace-
ring. Just den här föräldern har upplevt ryckighet i planering, beslut om änd-
ring av placering utan samråd och har meddelats i efterhand per telefon. Det
är tyvärr inte ett enstaka fall det handlar om, utan exemplen är många.
Särskolekommittén har redovisat hur skiftande bedömningarna är mellan
olika landsting när det gäller placering i särskola. Antalet placerade barn va-
rierar mellan 0,72 % och 1,40 % - det står i betänkandet - av den totala elev-
populationen. Totalt undervisades 0,95 %, dvs. 11 000 elever i särskolan läs-
året 1989/90. Skillnaderna mellan landstingen kan, enligt särskolekommit-
tén, inte förklaras på objektiva grunder utan antas bero på olika uttagnings-
principer.
Det behöver i och för sig inte vara något fel i detta, men som j ag påpekade
i min motion: när bedömningarna ändå blir olika även för barn med liknande
handikapp, finns det absolut inget skäl till att inte föräldrarna skulle tillmätas
kompetens att fatta beslut om sitt barns skolgång. Självfallet vill föräldrarna
höra och diskutera med experterna om deras motiv och bedöming innan pla-
cering görs. Man måste emellertid också kunna ha ett inflytande över det
beslut som sedan fattas.
Det finns ingen skillnad i föräldrars ansvar för sina barns uppväxt och fost-
ran. Då måste också tilltron vara stor till föräldrars kunskap om sina barn,
och deras önskemål och synpunkter måste väga mycket tungt och vara vägle-
dande för dem som inte alls har den långvariga kontakt och erfarenhet av
barnet och dess handikapp som förädrarna har.
Beträffande fristående särskolor ser jag fram mot den proposition som har
aviserats. Jag har, som jag också redovisat, stor tilltro till föräldrars kompe-
tens att fatta beslut om sina barn och kunskap om sina barn. Det är för mig
självklart att ingen inskränkning i föräldrars valfrihet skall göras när det gäl-
ler val av skola för deras barn, oavsett om det är handikappat eller ej.
Det finns alternativ pedagogik även för handikappade barn, pedagogik
som visat sig framgångsrik, framför allt när det gäller psykiskt handikappade
barn. Den bör tas till vara. Dessutom bör samma ekonomiska förutsätt-
ningar gälla för fristående särskolor.
Den tredje fråga som jag tog upp i min motion rörde upprättande av lång-
siktiga utbildnings- och utvecklingsplaner. Av utskottets betänkande fram-
går att sådana skall upprättas enligt Lsä 90. Det är fortfarande, tio år efter
införandet, inte särskilt välkänt bland vare sig föräldrar eller ansvariga för
särskolan i landstingen. Åtminstone kan man konstatera att enskilda föräld-
rar och föräldraföreningar vid särskolor har krävt att få just sådana långsik-
tiga utbildningsplaner i samband med att särskolekommitténs betänkande
remissbehandlades. Man kan ju då inte ha känt till att sådana krav redan
finns. I stället har man betonat ryckigheten som ett stort problem.
Vilka regler gäller för de elever som är integrerade i grundskolan? Sär-
skolekommittén betonar att det är nödvändigt att precisera bl.a. begreppet
individintegrering. Det har inte berörts i vare sig proposition eller betän-
kande, såvitt jag har kunnat se. Här krävs ökad kunskap hos både kommu-
nernas ansvariga och föräldrar. Det är viktigt att skolverket i sin uppföljning
och utvärdering av skolverksamheten särskilt uppmärksammar de elever
som har integrerats och deras situation.
Herr talman! Jag kommer att rösta för reservation 1 i betänkandet, vilken
även omfattar yrkande 1 i min motion Ub58.
Anf. 140 CHRISTER LINDBLOM (fp) replik:
Herr talman! Upplysningsvis kan jag tala om att jag har fyra barn. Jag kan
också vidimera att jag är folkpartist och att jag inte på något sätt har ändrat
inställning i anledning av behandlingen av det här betänkandet. Folkpartiet
har inte heller ändrat inställning. Vi har valt att låta gällande lag - den har
gällt ett tag nu - fortsätta att gälla. Vi har inte stiftat en ny lag, som Christina
Linderholm sade.
Att ändra den här lagen och ge föräldrarna ett s.k. veto är svårt. Det har
jag sagt många gånger tidigare. Vi i utskottet har valt att låta rådande lag-
stiftning få gälla, även fortsättningsvis. Vi tar denna ställning med ett slags
ödmjukhet. En dylik ödmjukhet möter man emellertid inte hos dem som ar-
gumenterar mot vår inställning. Alla andra vet i stället mycket bättre. Jag
tycker det skulle vara bra om jag själv hade denna säkerhet i min bedöm-
ning. Fortfarande känner jag ödmjukhet inför den här frågan.
Christina Linderholm sade att jag representerar Folkpartiet. Det gör jag
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m. m.
129
9 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 106
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Andråt huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m. m.
130
naturligtvis, men just i dag representerar jag framför allt utskottet och talar
å utskottets vägnar. Som bekant utgör också Christina Linderholms parti-
kamrater en del av den majoritet som har skrivit under utskottets förslag.
Det förefaller som något misslyckat arbete på hemmaplan om man inte har
kunnat övertyga sin egen partigrupp om det här ganska centrala förslaget,
som vi är överens om i utskottet.
Dessutom en sakupplysning: Kanske missuppfattade jag Christina Linder-
holm, men jag tyckte att hon sade att Lsä 90 hade verkat i tio år. Lsä 90
infördes i höstas och verkar nu på sitt första år. Det är möjligt att de långsik-
tiga utbildnings- och utvecklingsplanerna av den anledningen ännu inte har
blivit en allmänt införd företeelse.
Anf. 141 CHRISTINA LINDERHOLM (c) replik:
Herr talman! Det sist anförda var mitt misstag. Jag läste fel på årtalet. Jag
är så van vid Lgr 80 att jag kopplade fel.
Det är trevligt att ha en mängd barn. Jag är säker på att Christer Lindblom
har haft stort inflytande över sina barns skolgång och har haft möjlighet att
vara med och påverka olika beslut.
Är det så att Christer Lindblom här representerar hela utskottet blir jag
så allvarligt oroad som jag sade i början av mitt anförande. När man lyssnar
på de föräldrar som finns i föräldraföreningar vid särskolor, på de föräldrar
som har handikappade barn och på FUB-föräldrar, finns det faktiskt starka
skäl till att göra det här ställningstagandet som jag har valt att göra. Det är
inte svårt, och man blir säkrare ju fler föräldrar som man talar med. Föräld-
rar har faktiskt en oerhörd kompetens i vad gäller kunskapen om sina barn.
I övriga fall finns det annan lagstiftning att ta till.
Min besvikelse över min egen partigrupps inställning är inte mindre än
min besvikelse över andra partigruppers i utskottets majoritet inställning.
Anf. 142 CHRISTER LINDBLOM (fp) replik:
Herr talman! Den särskolekommitté som har arbetat med de här frågorna
består av en mängd experter och representanter för föräldraorganisationer.
Det har även ibland dessa människor funnits olika synpunkter på den här
frågan.
Jag har också talat med en hel del föräldrar till utvecklingsstörda barn.
Det finns inte någon direkt överensstämmelse med centralorganisationernas
åsikter om särskolans avskaffande och om föräldrainflytande, utan även här
finns olika aspekter med i bilden.
Jag bevarar gärna min ödmjukhet litet till. Det är inte så enkelt som Chris-
tina Linderholm säger, och det må väl ligga mig till last. Jag har faktiskt tänkt
ganska mycket på detta, och det är inte en slentrianmässigt intagen stånd-
punkt som utskottet har, utan alla har grubblat ganska mycket på det här
innan vi kom fram till beslutet.
Anf. 143 CHRISTINA LINDERHOLM (c) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis riktigt att föräldrar, experter, lärare och
andra assistenter som kan komma i fråga kring ett handikappat barn i många
fall, kanske i de flesta fall, är helt eniga om hur man skall jobba. Det är tur.
Men jag ser fortfarande inget skäl till att man inte kan argumentera på helt
motsatt sätt mot Christer Lindblom och säga: Vi ger föräldrarna det avgö-
rande inflytandet. I de få fall där det inte fungerar får vi sätta in andra åtgär-
der. Vänd på steken, så kommer det säkert att bli minst lika bra som Christer
Lindblom tror att hans förslag kommer att bli.
Förste vice talmannen anmälde att Christer Lindblom anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 144 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det är en övertygande argumentation som Christina Linder-
holm framför i sitt anförande och i replikväxlingen med Christer Lindblom.
Jag får en känsla av att det har gått prestige i denna fråga på något sätt. Jag
vill fråga Christina Linderholm om hon inte har använt samma argument
gentemot sina egna i utskottet. Jag vill också fråga om hon tror att hon kan
vända sin riksdagsgrupp till voteringen i morgon. Om hon inte tror att hon
lyckas med det är jag beredd att yrka på återremiss av detta betänkande. Vi
har ännu tid på oss. Men det avgörs av de svar jag får av Christina Linder-
holm på mina frågor.
Anf. 145 CHRISTINA LINDERHOLM (c) replik:
Herr talman! Det kom litet plötsligt. Naturligtvis skulle jag helst se att jag
kunde vända den riksdagsgrupp jag själv tillhör. Det vore det allra bästa.
När man har beslutat om ett betänkande i utskottet anser man sig ha gjort
sitt ställningstagande och färdigbehandlat frågan. Som jag sade tidigare kän-
ner jag en viss besvikelse gentemot min egen grupp.
Om det finns en möjlighet till ett återremissyrkande, tycker jag att det
skulle vara lyckligt om man kunde komma fram den vägen. Men det förutsät-
ter att man når den framgång man vill åstadkomma med ett sådant förslag.
Anf. 146 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill säga till Christina Linderholm att det är här vi beslu-
tar. Det skall vi hålla styvt på, även om vi bereder i utskotten. Vi som har
suttit i utbildningsutskottet länge, bl.a. jag och Rune Rydén, har varit med
om att vi har gjort uppgörelser direkt här i kammaren också. Det har faktiskt
hänt.
Herr talman! Jag tar Christina Linderholms svar till intäkt för det jag nu
kommer att säga. Jag yrkar på återremiss av detta ärende till utskottet.
Anf. 147 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Regeringen har genom sin proposition om valfrihet och fri-
stående skolor velat ge föräldrar ökade möjligheter att välja skola för sina
barn. Med tanke på den ökade valfriheten för föräldrar i allmänhet rimmar
det illa att föräldrar till förståndshandikappade barn inte får del av denna
valfrihet.
I propositionen om ändrat huvudmannaskap för särskolan och särvux fö-
reslår regeringen att ett beslut om särskoleplacering fattas av styrelsen för
särskolan i kommunen. Utskottet konstaterar att ett sådant beslut inte kan
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m.m.
131
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m. m.
132
fattas utan att samråd med elevens föräldrar dessförinnan förekommit. Sam-
tidigt är utskottet inte berett att ge föräldrarna det avgörande inflytandet.
Jag har med anledning av den här propositionen i en motion framhållit att
den bästa placeringen kan man komma fram till genom en dialog mellan ele-
ver, föräldrar och skola. I den dialogen måste föräldrarnas synpunkter till-
mätas avsevärt större betydelse än i dag. Det är enligt min mening föräld-
rarna som bäst kan bedöma barnets förutsättningar. Ett beslut bör därför
inte kunna fattas utan föräldrarnas medgivande. Det nu liggande förslaget
innebär att samhället åläggs att avgöra vilken undervisning som är den bästa
för barnet. Samhället kan i sämsta fall, om samrådet inte leder till att den
beslutande myndigheten och föräldrarna kommer överens, tvingas att pla-
cera eleven mot vårdnadshavarens vilja.
I sammanhanget vill jag erinra om att andan i det här förslaget strider mot
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 26:3, där det står:
”Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i
första rummet deras föräldrar.” Partierna i den nuvarande regeringen härvid
många tillfällen använt denna deklaration för att plädera för föräldrars rätt
att välja undervisning för sina barn. Det har jag själv också gjort.
Det är naturligtvis ingen illvilja från regeringens sida som gör att man väl-
jer att inte föreslå någon ändring i lagen till förmån för föräldrarnas besluts-
rätt när det gäller utvecklingsstörda barns skolgång.
Vad är det då man bygger på? Såvitt jag kan se klargör inte propositionen
eller utskottets betänkande detta på ett övertygande sätt. Man hänvisar till
att beslutet måste föregås av pedagogiska, psykologiska och medicinska ut-
redningar, och man påpekar att särskolekommitténs betänkande SOU
1991:30 har legat till grund för propositionen. Kommittén föreslog att pröv-
ningen av den s.k. personkretstillhörigheten skulle bibehållas.
Inte heller särskolekommittén talar klarspråk på den här punkten. Det an-
ser jag att man måste göra. Annars har de människor som berörs av lagen
och eventuellt har invändningar mot den inga möjligheter att komma med
adekvata invändningar.
Naturligtvis är det den enskilde elevens bästa som alla vill sätta i första
rummet. I den lagstiftning som föreslås måste det ligga en misstanke om att
barnets föräldrar inte alltid kan avgöra vad som är barnets bästa. Då menar
man att skolstyrelsen måste få sista ordet för att skydda barnet. Mot vem,
måste man fråga sig. Jag tycker att det är närmast genant att besvara den
frågan.
När det gäller de barn som är gränsfall, kommer det alltid att vara ett pro-
blem att avgöra vilken skolform som passar dem bäst. Det faktum att det
ofta är en ganska stor omplacering av utvecklingsstörda barn i vissa klasser
tyder på detta. Det gör också det faktum som vi tidigare har hört beröras,
att det är olika i olika landsting, med olika skolformer. Jag fick ett exempel
på det häromdagen, i en klass på tio-tolv barn. Efter några år fanns det bara
två barn kvar av den ursprungliga gruppen. De andra hade flyttat eller om-
placerats. Vem det än är som har sista ordet vid valet av undervisningsform,
kommer vi aldrig att kunna garantera att det är det absolut lyckligaste valet
man gör. Vi kan alltså aldrig helt undvika felbeslut, vem som än beslutar.
Men det går att fatta nya beslut, om det behövs.
Jag instämmer helt i att all expertis skall ställas till föräldrarnas förfo-
gande, när de i samförstånd med skolan skall fatta sitt beslut. En djupgående
dialog om vad som kan vara det bästa alternativet är nödvändig. De flesta
föräldrar med utvecklingsstörda barn har redan tidigare, ofta vid många till-
fällen, haft anledning att ta del av läkares, psykologers och pedagogers ut-
redningar om sitt barn. Dessa utredningar har de självfallet också som un-
derlag vid den bedömning de nu skall göra. De har ofta kontinuerlig kontakt
med en läkare, som de vänder sig till för att få råd.
I många fall har de också ägnat sig betydligt mer åt sitt barn än vad vi för-
äldrar i allmänhet gör, därför att deras barn behövt dem på ett särskilt sätt.
De har alltså under årens lopp fått en icke föraktlig kompetens. De har en
lång erfarenhet när det gäller sitt barns förutsättningar men också begräns-
ningar.
Vid samtal med en professor som arbetat i 20 år med utvecklingsstörda
barn framkom att han bara kunde påminna sig två fall, under alla dessa år,
där föräldrar och experter inte kommit fram till samförstånd om barnens
skolgång. Han hade en mycket hög uppfattning om föräldrarnas kompetens
och omdöme. Han ansåg det helt orimligt att det inte var föräldrarna som
skulle ha det slutgiltiga avgörandet.
Varför är det då så viktigt, när det gäller så få fall, att föräldrarna är de
som enligt min mening skall ha avgörandet när det gäller sitt barns skolgång?
Det är helt enkelt därför att de själva vill ha detta inflytande, därför att vi
inte skall sätta oss till förmyndare över dem. Låt oss för ett ögonblick tänka
efter. Vem av oss skulle vilja vara beroende, ja t.o.m. känna vanmakt, som
en del föräldrar har uttryckt, inför ett sådant beslut, om vi upplevde att det
blev fel?
Det är en mycket dålig utgångspunkt för ett barns skolgång att föräldrar
och skola inte är överens. Ett förtroendefullt samarbete är alltid betydelse-
fullt, och inte minst när det gäller dessa mer utsatta barn.
Det räcker inte med samråd. Målet måste vara samförstånd. Detta kräver
mycket mer förståelse, ja rent av inlevelse från myndighetens representan-
ter, för alla de skäl föräldrar kan ha för sitt val av skolform.
Jag har den övertygelsen att föräldrar till utvecklingsstörda barn har både
den kompetens, det omdöme och den mognad som krävs för att besluta om
sitt barns placering. Frågan är om riksdagen är mogen att fatta beslut om
ökad valfrihet för en grupp föräldrar som alltför länge förvägrats det reella
inflytandet över sina barns skolgång.
Jag ber att få yrka bifall till min motion.
Anf. 148 CHRISTER LINDBLOM (fp) replik:
Herr talman! Jag vill inte ge mig in i någon förnyad och fördjupad diskus-
sion med Ingrid Näslund. Mycket av det hon sade har redan sagts. Jag vill
bara än en gång påpeka att det inte är fråga om en ny lagstiftning. Det är
fråga om att konvertera den lagstiftning som gäller i dag för landstingets sär-
skola till den nya kommunaliserade särskolan.
Jag skulle dessutom vilja passa på att göra ett förtydligande. Jag sökte
förut efter ord när jag skulle tala om de olyckliga föräldrar som har problem
av olika slag och använde då uttrycket ”föräldrar i det skicket”. Jag ber kam-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m.m.
133
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m.m.
134
maren om ursäkt för att jag använde det uttrycket. Det beror helt på att jag
inte kunde finna några andra ord. Det var absolut ingen mening i detta.
Anf. 149 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! Jag är helt på det klara med att det är fråga om att behålla
samma lagstiftning i sak. Det är inte det jag har talat om. Jag hade hoppats
att vi skulle vara mogna att ändra på den lagen nu.
Anf. 150 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det var ett mycket bra anförande som Ingrid Näslund höll.
Jag kan ställa upp på varenda bokstav. Men min fråga är följande. Om mitt
återförvisningsyrkande vinner kammarens gehör, är då Ingrid Näslund be-
redd att i utskottet, där hon till skillnad från mig sitter vid bordet, se till att
vi i majoritetstexten får en skrivning som går i linje med bifall till de motio-
ner som vi och andra har väckt om att förstärka föräldrainflytandet?
Skillnaden mellan majoritetstexten och reservationen är att det i reserva-
tionen begärs att regeringen skall återkomma med förslag som går i samma
riktning som de motioner Ingrid Näslund och jag har väckt. Det är vad jag
skulle vilja att vi kom fram till i utskottet, om återförvisningsyrkandet vinner
gehör.
Är Ingrid Näslund beredd att arbeta för en sådan skrivning i utskottet, när
vi får tillbaka betänkandet?
Anf. 151 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! Först och främst tycker jag att det är viktigt att vi tror oss
veta att vi har underlag för detta i kammaren, om det skall vara någon me-
ning med det. Jag har verkligen försökt så gott jag har kunnat att arbeta för
min övertygelse hitintills. Anledningen till att jag inte har reserverat mig är
att jag bedömde att det inte nu fanns underlag för det i kammaren. Jag skulle
gärna se att detta återförvisades till regeringen och att man gjorde en ny
övervägning. Men det kanske också behövs litet tid där för att överväga.
Jag skall tala klarspråk. Jag upplevde stämningen i utskottet som att man
var tveksam till hur man skulle behandla frågan från den andra sidan. Det är
viktigt att det framkommer. Jag var inte med på det senaste sammanträdet
eftersom jag var bortrest, och hade inte möjlighet att känna hur stämningen
var då, men jag hade alltså en känsla av att många tycker att man inte riktigt
vet hur man skall behandla frågan.
Jag har hela tiden haft övertygelsen att frågan skall behandlas på det här
sättet, men man kan inte tvinga på andra sin övertygelse - inte ens dem som
står en mycket nära.
Anf. 152 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det handlar ju om att, med ett vanligare språkbruk, återre-
mittera ärendet till utskottet så att vi får möjlighet att ta upp en diskussion
där igen. Efter att ha hört den här debatten tror jag att det kan komma att
finnas en majoritet här i kammaren för yrkandet i reservation 2, som också
innebär bifall till Ingrid Näslunds, min och - tror jag Socialdemokraternas
motion.
Regeringen får då tid på sig att fundera över hur man skall stärka föräld-
rarnas inflytande och kan återkomma till riksdagen med ett sådant förslag.
Den lag som nu gäller kommer att gälla även under den tiden, så vi kommer
inte att leva i ett laglöst land, för att delvis citera en tidigare talare. Det är
det det handlar om.
Jag vet att Christina Linderholm kommer att arbeta för att fler skall ställa
upp på intentionerna i reservation 2, och jag skall göra vad jag kan. Jag kom-
mer att stödja kds motion. Jag tror att vi har väldigt goda utsikter att vinna
majoritet för förslaget i kammaren.
Det behöver inte gå prestige i detta. Vi har nu möjlighet att fatta ett bättre
beslut. Låt oss då göra det.
Anf. 153 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är helt riktigt, och viktigt, att det inte går
prestige i sådana här beslut. Som jag ser det är detta inte något beslut som
skall behöva politiseras. Det är olyckligt om sådana här djupt mänskliga frå-
gor politiseras så mycket att man inte kan stå för sin övertygelse. Jag skulle
därför vilja se att regeringen tar upp frågan på nytt och överväger den.
Anf. 154 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Jag vill aktualisera frågan om konsulentstöd för fler-
handikappade barn i särskolan, något som jag har tagit upp i motion UB59.
Jag inser att utskottet har försökt att göra en välvillig skrivning, och jag
har goda förhoppningar om att det här ärendet kan hanteras på ett vettigt
sätt. Men för att en debatt om detta skall komma med i kammarens protokoll
vill jag ändå aktualisera frågan.
Landstingets konsulenter för flerhandikappade gör utmärkta insatser
både för barnen som går i särskolan, för deras familjer och för lärarna.
Statens institut för handikappfrågor erbjuder grundskolans och gymnasie-
skolans elever, lärare och familjer stöd för flerhandikappade. Då kan man
tycka att det är litet märkligt att inte särskolans elever skulle ha samma möj-
ligheter. Där borde ju behovet vara ännu större än i den vanliga skolan.
Nu avstyrker utskottet min motion med ganska goda förhoppningar om
att konsulentorganisationen skall bli bra även med kommunala huvudmän.
Man hänvisar bl.a. till statsrådet, som i propositionen talar om möjligheter
till en samlad lösning när handikapputredningens förslag behandlas.
Jag hoppas att de som arbetar med de här frågorna är beredda att bevaka
detta även i fortsättningen, så att inte särskolans barn får sämre stöd om de
har drabbats av flerhandikapp.
Värderade talman! Jag har inget yrkande, utan ville bara aktualisera detta
för protokollet.
Anf. 155 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Vi har haft en mycket nyttig debatt. Nyttig därför att den,
tror jag, har väckt en del frågor och nyttig för att någon kanske har fått tänka
litet mer.
Ingrid Näslund var mycket tydlig över var hon står. Hon står på sin mo-
tion. Etik, Ingrid Näslund, är att våga stå för sin övertygelse och slåss för
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Andråt huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m. m.
135
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Ändrat huvud-
mannaskap för
särskolan och
särvux m.m.
136
den. Vi hoppas att du kommer att stå fast när utskottet på nytt får pröva
frågan om föräldrainflytande.
Christina Linderholm har visat civilkurage i en fråga som är utomordent-
ligt viktig. Jag hoppas att många av kammarens ledamöter kommer att vilja
ansluta sig till henne. Jag har uppfattningen att det finns underlag för ett ja
till ett formellt återremissyrkande till utskottet.
Jag har dessutom uppfattat debatten så att det med stor sannolikhet också
finns underlag för ett positivt beslut; ett beslut som följer den socialdemo-
kratiska reservation som i sig innebär bifall till såväl Ingrid Näslunds som
Christina Linderholms motioner. Det vore väldigt fint om det kunde bli kam-
marens beslut. Jag vädjar än en gång till Christer Lindblom: När vi får till-
baka ärendet till utskottet, ta emot det och den här debatten och föräldrar-
nas önskemål med just den ödmjukhet som du sade att du kände.
Herr talman! Jag yrkar återremiss av betänkandet till utskottet.
Anf. 156 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman. Jag hade ingen mer replikrätt, men ville ta tillfället i akt och
säga att jag inte skall låta det gå prestige eller partipolitik i den här frågan.
Det är inte nödvändigt. Vad vi kan göra är att någon gång låta argumenten
vinna en debatt.
Jag tycker att både Ingrid Näslund, Christina Linderholm, Inger Lund-
berg, och i någon mån jag själv, har kommit med tunga och starka argument
för att söka vägar att förstärka föräldrarnas inflytande över sina barns skol-
gång.
Jag skall, från min plats i utskottet, kraftigt understödja de motioner som
går i den riktningen. Det kan ju inte, herr talman, bli någon regeringskris
för detta.
Anf. 157 CHRISTER LINDBLOM (fp):
Herr talman! Jag hade inte heller någon repliktid kvar, men jag vill passa
på och klargöra att det över huvud taget inte finns någon prestige i detta. Jag
har gång på gång talat om att jag och andra med ödmjukhet har närmat oss
den här frågan.
Vi får se hur kammaren reagerar och om ärendet kommer tillbaka till ut-
skottet i form av en återremiss. I så fall får vi naturligtvis ta upp en ny diskus-
sion. Men det är alltså inte på grund av prestige som vi har gjort vårt ställ-
ningstagande. Vi har gjort samma avvägningar som alla andra.
Jag tycker att det är litet märkligt att det skall uppfattas som prestige att
någon har en annan uppfattning. Det är inte fråga om det. Vi har, som sagt,
gjort våra överväganden och fattat det här beslutet. Kommer utskottsbetän-
kandet tillbaka till utskottet, får vi ta en ny diskussion. Men, och det är vik-
tigt att klargöra, det har ingenting med prestige att göra.
Anf. 158 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det var välgörande att få höra Christer Lindblom säga det
senaste. Det väcker en förhoppning hos mig om att vi kan förändra majori-
tetsskrivningen när det gäller föräldrarnas inflytande över sina barns skol-
gång. Jag ser med tillförsikt fram mot en förnyad behandling i utskottet. Då
kan vi kanske gå eniga till kammaren när det handlar om föräldrainflytandet
och skolgången.
Anf. 159 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Jag vill bara göra ett klarläggande när det gäller mitt yr-
kande. Jag yrkade bifall till det första yrkandet när det gällde min motion.
När det gäller resurserna, som jag naturligtvis också anser behövs, är jag
beredd att invänta handikapputredningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 maj.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU26 En översyn av byggnadsgarantilagen m.m.
Anf. 160 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! I går satt jag och tittade på TV. Det var någonting som hette
Glashuset. Där lärde jag mig faktiskt något nytt.
Redan på Napoleons tid fanns det en lag som handlade om att de som
byggde husen också skulle se till att det var bra hus. Det var rätt och slätt så
enkelt. Napoleon hade fått för sig att om det byggdes hus skulle de också
fungera. Brister som uppstod i husen skulle den som byggde husen få rätta
till.
Nu har det gått ganska lång tid sedan Napoleons tid. Även om det har gått
lång tid kom det ett förslag till vårriksdagen förra året från den socialdemo-
kratiska regeringen. Det handlade om att man skulle införa en lag om bygg-
nadsgaranti. Den skulle gälla under tio år. Om det uppstod brister i byggna-
tionen av flerfamiljshusen skulle inte de som bor där drabbas. Det var de
som byggde och som hade ansvaret för detta som skulle få rätta till de brister
som uppstod.
Detta regeringsförslag behandlades här i kammaren för ett år sedan. Det
fanns en bred majoritet för att biträda förslaget från Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centern. Moderaterna stod utanför detta i
vanlig ordning.
Sedan fick vi ett regeringsskifte under hösten. I samband med detta beslu-
tade en riksdagsmajoritet tvärtemot vad man hade sagt tidigare. Centern och
Folkpartiet hade ju tyckt att den här lagen skulle införas. Tvärtemot vad riks-
dagen hade beslutat under våren sade de att nu måste man förhala detta. Det
är ganska egendomligt med tanke på att vi har en regering som har talat om
ny start för Sverige. Det har varit rivstarter och omstarter. Man ville förhala
detta genom att skjuta upp tillämpningen av lagstiftningen som skulle inne-
bära en garanti för de boende, inte minst i flerfamiljshus.
Motivet för senareläggningen av lagstiftningen handlade om att parterna
på bostadsmarknaden skulle förhandla för att nå fram till frivilliga överens-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
En översyn av
byggnadsgaranti-
lagen m.m.
137
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
En översyn av
byggnadsgaranti-
lagen m.m.
138
kommelser. Vi hade redan på våren lärt oss att dessa försök att nå överens-
kommelser inte hade handlat om någonting annat än att man ville förhala,
eftersom en del parter inte ville ha någon lagstiftning.
I höstas bestämde riksdagen att lagen skulle träda i kraft med ett halvårs
fördröjning. Nu kommer det ett utskottsinitiativ från den borgerliga majori-
teten i utskottet som handlar om att man ytterligare vill skjuta upp tillämp-
ningen av den här lagen för att den eventuellt skall, om det nu blir så, träda
i kraft den 1 juli 1993.
Detta betyder ingenting annat än att man, i likhet med Moderaterna, inte
vill ha någon lagstiftning. Jag utgår ifrån att, om det finns litet av moral i
politiken som ju så många talar om, i varje fall Agne Hansson, som skall
företräda majoriteten i de här sammanhangen, kan ge oss som biträder re-
servationen ett löfte om att om man inte kan klara detta i regeringskansliet,
måste lagen träda i kraft. Det handlar ju om att skydda dem som kan råka
illa ut emot de olika producenter som bedriver den här verksamheten. Det
måste ju vara rimligt. Precis som man var förnuftig i en del stycken på Napo-
leons tid borde även majoriteten i den här kammaren vara förnuftig.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen
som är fogad till utskottets betänkande nr 26.
Anf. 161 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! I detta ärende som gäller översyn av byggnadsgarantilagen
finns det ingen anledning att lägga ut texten mer än vad Lennart Nilsson re-
dan har gjort. Det är ett oerhört märkligt agerande av den borgerliga majori-
teten. Det är svårt för mig att förstå att det är på något annat sätt än precis
som Lennart Nilsson säger, nämligen att den borgerliga majoriteten inte vill
ha den här byggnadsgarantilagen. Jag kan inte tolka det hela på något annat
sätt.
Jag har svårt att se hur regeringen och majoriteten skall kunna förklara
det för människor som på olika sätt har blivit drabbade därför att det inte
har funnits någon byggnadsgarantilag.
Med detta vill jag instämma i den socialdemokratiska reservationen och
yrka bifall till den. Vänsterpartiet ställer helhjärtat upp på den.
Anf. 162 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Det är inte från majoritetens sida, åtminstone inte från Cen-
terpartiets sida, fråga om att förhala det här ärendet för att undvika en bygg-
nadsgarantilag, Lennart Nilsson. Det är fråga om att åstadkomma en så ef-
fektiv och bra lösning som möjligt.
Eva Zetterberg, om man säger att detta är ett märkligt agerande bevisar
det att man på intet sätt har satt sig in i hur komplicerad den här frågan är och
vilken vidd och svårighetsgrad den har. Den historieskrivning som Lennart
Nilsson gjorde, och den glöd med vilken han talade för skydd mot byggfusk,
ger mig anledning att tycka att Socialdemokraterna under alla sina rege-
ringsår, ända från Napoleons dagar till nu, borde ha lyckats få fram en sådan
lag.
Det är med hjälp av initiativrätten - det är riktigt - som bostadsutskottet
i detta betänkande föreslår att en översyn av den nya byggnadsgarantilagen
kommer till stånd. Det förutsätter att ikraftträdandet av den nu beslutade
garantilagen skjuts upp ett år. Det är också riktigt. Utskottsmajoritetens mo-
tiv är att få fram ett så enkelt, billigt och effektivt lagstiftningssystem som
möjligt.
Jag vill redan nu från böljan slå fast att det är fråga om att tillgodose ett
heltäckande konsumentskydd mot sjuka hus, mot fel och brister eller skador
under husets första tio år. De branschavtal som finns, Lennart Nilsson, eller
håller på att förhandlas fram, ger inte något heltäckande konsumentskydd.
Den lag om byggnadsgaranti som redan är beslutad, och som skulle ha
trätt i kraft nu vid halvårsskiftet, har ju visat sig ha svagheter och vara mindre
rationell. Det var orsaken, Lennart Nilsson, till att man första gången tving-
ades att skjuta fram den här frågan. De inblandade parterna hade inte lyck-
ats lösa frågan med återförsäkringar för garantibolagen för att klara de kom-
plexa regler som var uppbyggda i den lag som är beslutad.
Konstruktionen med särskilda garantibolag är krånglig. Den skapar dess-
utom en onödig administration. Det har också visat sig att det har varit svårt
att klara alla de olika problemen med återförsäkringar vid dessa stora garan-
tiåtaganden.
Genom lagens regler om återkrav skapas ett dubbelförsäkringssystem för
dem som är involverade i byggprocessen. Lagen förutsätter också att garan-
tiföretagen gemensamt inrättar en byggnadsgarantinämnd. Det ökar byrå-
kratin ytterligare. Detta gör att systemet blir krångligt, oöverskådligt och
onödigt dyrt för alla parter.
Det är riktigt att Centern, Folkpartiet och den majoritet som Lennart Nils-
son beskrev ställde upp vid det tillfället. Det var inte regeringen som kom
med förslaget. Det var även vid det tillfället ett initiativ från utskottet. Jag
tycker att det agerande som nu har skett är i linje med den höga miljöambi-
tion som utskottet hade då. Den vill vi fullfölja nu.
Därför är det bättre att förvissa sig om att man får ett säkert och effektivt
system från början. De utredningar och analyser som hade gjorts i regerings-
kansliet och annat som låg bakom det tidigare förslaget visade att det inte
fanns några alternativ då. Det har visat sig senare. Den här komplexiteten
och svårigheten gör att det finns stor anledning till att tänka över om man
inte kan hitta rationellare och enklare system som gör ansvaret betydligt kla-
rare, som är mer lättöverskådligt, kräver mindre administration, som undvi-
ker dubbelförsäkringen och därmed blir billigare för de boende men som
ändå ger ett precis lika säkert försäkringsskydd.
Sådana idéer finns nu. Vi tror att de lösningarna går att genomföra. Då
tycker vi att det är bättre att överväga och pröva dem innan man sätter ett
nytt, krångligt och dyrt system i kraft som sedan skulle bli mycket svårt att
ändra. Om det inte går att finna en bättre lösning kommer det krångliga sy-
stemet att träda i kraft om ett år.
De fördelar som finns i den redan beslutade lagen skall vi naturligtvis ta
till vara. Till dem bör man kunna lägga enklare regler som ger en totalt bättre
produkt. I den skiss på direktiv till en översyn som utskottet har gjort pekas
just på möjligheten med en s.k. objektförsäkring som undviker detta med
dubbelförsäkring och garantibolag.
Utskottsmajoriteten säger i betänkandet att regeringen bör ta initiativet
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
En översyn av
byggnadsgaranti-
lagen m.m.
139
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
En översyn av
byggnadsgaranti-
lagen m.m.
till en översyn med målet att utreda om en lag om byggnadsgaranti enligt
den s.k. objektförsäkringsmodellen har de fördelar som den kan synas ha,
framför den lag som nu gäller. Skulle det visa sig, som jag sade tidigare, att
detta inte är någon lösning kommer den redan beslutade lagen att träda i
kraft om ett år.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt är det svårt att förstå varför Socialde-
mokraterna och Vänsterpartiet motsätter sig en sådan här översyn. Tror ni
att om något skall vara riktigt effektivt och bra måste det göras byråkratiskt,
krångligt och oöverskådligt? Dessutom skall det helst vara så dyrt som möj-
ligt och så krångligt att kunderna, de boende, inte kan kontrollera och över-
blicka de stora kostnaderna. Är det detta ni är ute efter? Varför vill ni inte
medverka till att få fram ett så effektivt och bra skydd som möjligt, i stället
för att sätta ett dåligt och ineffektivt system i sjön som egentligen kommer
att motverka sitt syfte. Jag är övertygad om att Napoleon inte ens skulle ha
kommit på tanken att använda ett så krångligt system som Socialdemokra-
terna tydligen fortfarande vill binda sig fast vid.
Vi har i utskottet kunnat ta egna initiativ på sjuka-hus-området, och vi har
i stor enighet krävt ständiga miljöförbättringar mot byggfusk och andra fel.
Men nu är det helt plötsligt inte längre möjligt. Vad har ni emot, Lennart
Nilsson, att göra det enklare, effektivare och billigare för konsumenterna,
de boende? I er reservation finns inte ett enda ord som motiverar varför ni
avstyrker initiativet.
När jag läser de två meningar som den socialdemokratiska reservationen
består av, får jag ett bestämt intryck av att det är fråga om en tjurig nej-
sägare som vill vara emot enbart därför att man skall vara emot. Det är inte
särdeles konstruktivt och gagnar inte de boende.
Jag tror att det går att skapa ett garantisystem som är minst lika effektivt
och har ett heltäckande konsumentskydd men på ett enklare sätt och till en
betydligt lägre kostnad för alla inblandade - inte minst för de boende. Därför
bör riksdagen ge regeringen utredningsuppdraget. Ett bättre och effektivare
försäkringsskydd mot fel och brister i flerfamiljshusen är värt ett sådant för-
sök.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och avslag på
reservationen.
Anf. 163 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Jag vet inte om det börjar bli litet för sent på kvällen, men
jag tycker att Agne Hanssons argumentation haltar en aning. Det är inte vi
socialdemokrater som är besvärliga. Det är märkligt när Agne Hansson för-
söker överargumentera i den här diskussionen. Han har ändå varit med om
att det t.ex. var en bred majoritet i riksdagen förra året. Centerpartiet och
Folkpartiet var med på förslaget. Man ville sedan under diskussionen på
höstkanten skjuta upp frågan.
Anledningen till att vi har reserverat oss är ingen annan än den vi har redo-
gjort för. Vi kanske kan lita på Agne Hansson. Vi kanske t.o.m. kan lita på
folkpartisterna som var med på att det skulle finnas en lagstiftning, eftersom
branschen inte kunde klara det hela. Men vi litar inte på Agne Hanssons
140
regering, som jag utgår från är motståndare till allt vad det handlar om i
denna fråga.
Vi socialdemokrater vill självklart inte ha en lagstiftning som är krånglig
och besvärlig. Anledningen till att vi över huvud taget föreslog en lagstift-
ning var att branschen inte kunde enas när det gäller att klara av tredje mans
problem. Människor som äger husen och de som bor där kommer i kläm.
Lagen kom ju till mot bakgrund av att branschen inte kunde komma över-
ens, men nu har ikraftträdandet förhalats.
Om allt nu är så krångligt och besvärligt, och Agne Hansson har bättre
lösningar på svåra problem, vad är det som säger att regeringen i Rosenbad
skall klara att lägga fram ett förslag på månaderna fram till hösten som man
inte har klarat sedan tillträdet i oktober förra året? Utskottsinitiativet, initie-
rat av utskottsmajoriteten, kommer av att Agne Hanssons regeringskamra-
ter i Kanslihuset har sölat och inte har lyckats åstadkomma något. Det är
därför som vi är så misstänksamma. Vad är det som säger att regeringen hin-
ner få fram ett förslag till hösten när man inte har lyckats under dessa måna-
der?
Det är inte fel på oss socialdemokrater i de här sammanhangen, Agne
Hansson. Det är inte vi som har förhalat frågan, utan det är Agne Hansson
och hans regering som bär ansvaret. Nu handlar det om trovärdigheten och
om regeringen skall komma fram med något. Skyll inte på oss att frågan har
tagit lång tid!
Om vi är så eniga i utskottet, som vi ibland brukar vara, borde Agne Hans-
son som ordförande kunna prata med sina regeringskamrater och säga åt
dem att ösa på litet.
Anf. 164 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Om ni inte vill ha ett så krångligt system, Lennart Nilsson,
varför vill ni inte vara med och pröva den enklare lösningen? Vad är det för
fel på tanken att försöka försäkra varje objekt mot skada för att undvika alla
problem?
Jag har redan tidigare förklarat, Lennart Nilsson, varför vi har tvingats
skjuta på frågan. Vi hade inte ens kunnat sätta detta i sjön, eftersom frågan
om återförsäkringar inte hade klarats ut. Det hela var så krångligt med ga-
rantibolagen som krävde så stora återförsäkringar.
Den majoritet som fanns då och som jag tillhörde ställde upp på förslaget
för vi såg inga andra lösningar då. Men vi hade redan då med oss i bagaget
vad vi då sade i betänkandet, nämligen att man bör om möjligt titta på enk-
lare och bättre lösningar. Kommer sådana fram, borde de prövas först.
När det visar sig att möjligheten öppnar sig att finna dessa lösningar borde
chansen tas innan ett krångligt system införs.
Herr talman! Det är möjligt att det hade gått att kräva en snabbare hand-
läggning i regeringskansliet av denna fråga. Men fortfarande är den tid som
den nuvarande regeringen har suttit totalt betydligt kortare än den långa tid
som den tidigare socialdemokratiska ministern tog på sig att fullfölja det
uppdrag riksdagen gav honom. Om inte han hade fått uppdraget, är jag över-
tygad om att vi över huvud taget inte hade fått något förslag - även om det
vi fick var ett dåligt, krångligt och omständligt förslag.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
En översyn av
byggnadsgaranti-
lagen m.m.
141
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
En översyn av
byggnadsgaranti-
lagen m.m.
Vårt agerande nu, såväl som tidigare, är att hitta så enkla och effektiva
lösningar som möjligt. Det är därför jag inte förstår varför Socialdemokra-
terna vill krångla till det hela och försöka ge sken av att vi inte skulle ha
samma miljöambition, dvs. att vilja åstadkomma detta konsumentskydd,
som vi hade från början när vi föste den socialdemokratiska regeringen fram-
för oss.
Anf. 165 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Den dag som det finns en ordentlig garanti skall jag säga till
Agne Hansson att ambitionerna fanns.
Jag har förstått att handläggningen har tagit lång tid i Kanslihuset. Jag har
förstått det med utgångspunkt i att regeringen har så många andra viktiga
frågor att arbeta med, bl.a. att avveckla allt vad bostadspolitik heter. Det
har väl inte varit prioriterat att arbeta fram en garanti iden fråga vi nu disku-
terar.
Orsaken till att reservationen är kortfattad är att det är fråga om en avvis-
ning av förslaget.
Efter vad jag har förstått, och det kanske är fel, anmäler man inga långa
motiveringar i sådana här fall. Vad frågan gäller är om utskottet skall ta nå-
got initativ eller inte, och vi har sagt att vi tycker att utskottet inte skall göra
det.
Därmed skall jag sluta, herr talman, så får Agne Hansson och hans kompi-
sar möjlighet att jobba fram en bra lagstiftning.
Anf. 166 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tackar för det beskedet. Jag hoppas att det skall vara
möjligt att få fram ett bra förslag, och det hade varit ännu bättre om vi kun-
nat få en konstruktiv medverkan från Socialdemokraterna. Ju fler som tän-
ker, desto bättre borde slutprodukten bli, och jag har inte lagt den tanken åt
sidan heller.
Den dagen det finns en garanti, säger Lennart Nilsson, skall han möjligen
ge mig och majoriteten ett erkännande för att vi har fått fram en bättre ord-
ning. Jag förstår inte Lennart Nilssons tvivel och misstro. Det är ju på det
sättet, Lennart Nilsson, att om vi inte får fram något bättre förslag så ligger
det redan fattade beslutet fast, och om ett år träder lagen i kraft. Det är väl-
digt viktigt att ha det i minnet.
I beslutet som vi nu fattar är det icke fråga om att riva upp det tidigare
riksdagsbeslutet, utan det är fråga om att skjuta upp ikraftträdandet av ett
tidigare fattat beslut, för att få möjlighet att ta fram ett förslag till en ny och
bättre lag. Kommer det inte fram något sådant förslag, då träder det gamla
beslutet i kraft, och det tycker jag borde lugna Lennart Nilsson.
Så jag förstår fortfarande inte vad Socialdemokraterna har för motiv för
att gå emot utskottets initiativ. Det finns icke ett ord vare sig i reservationen
eller i debatten om motivet till att Socialdemokraterna vill undvika att riks-
dagen beslutar enligt utskottets initiativ. Är ni så bundna vid byråkrati och
krångel att det är omöjligt för er att tänka i enklare banor?
142
Anf. 167 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Agne Hansson påstår att vi i vänsterpartiet över huvud taget
inte har tagit del av det förslag som finns och brytt oss om att pröva det. Jag
som inte var med och fattade det tidigare beslutet har faktiskt seriöst lyssnat
på vad majoritetens företrädare i utskottet har sagt.
När man nu har lyft fram den här frågan på nytt, har jag funderat på om
man skall göra den förändring som Agne Hansson föreslår och i stället titta
på det som man kallar objektsförsäkring. Jag har väldigt svårt att fatta att det
skulle innebära någon avsevärd förbättring, att det skulle leda till så mycket
mindre byråkrati och krångel. Efter att ha funderat noga har jag kommit
fram till att det bästa är att skyndsamt se till att lagen träder i kraft.
Det är berättigad kritik som Agne Hansson riktar mot den socialdemokra-
tiska regeringen för att den tog lång tid på sig. Jag anser också att det tog
alldeles för lång tid att få fram lagen om byggnadsgaranti. Men det motiverar
väl inte att man i dag vill skjuta på ikraftträdandet ytterligare ett år.
Det är bra att Agne Hansson betonar att lagen kommer att träda i kraft
under alla omständigheter, om man inte får fram ett alternativ. Men förse-
ningen med ett år tycker jag är allvarlig. De boende och de som har engage-
rat sig i bostadsbyggandet och som har stött på problem med sjuka hus har
under många år krävt att lagen kommer till stånd. Så för de människorna är
naturligtvis ytterligare fördröjning en besvikelse, och Agne Hansson måste
ha förståelse för att de reagerar mot att man skjuter på ikraftträdandet och
man inte ens har något alternativ färdigt.
Anf. 168 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har aldrig påstått att Eva Zetterberg inte försöker sätta
sig in i de ärenden som vi handlägger i utskottet. Jag intygar gärna att Eva
Zetterberg är en ambitiös ledamot av utskottet. Vad jag menade var att om
man finner utskottsmajoritetens agerande märkligt, har man kanske ändå
inte förstått ärendets vidd och komplexitet.
Det framkom också i Eva Zetterbergs inlägg att hon i första hand har lyss-
nat på Socialdemokraterna och gjort sitt ställningstagande därefter. Vi kan-
ske också lyssnade för mycket på Socialdemokraterna förut, för det fanns
säkert enklare system än det som förespråkades av den gamla majoriteten.
I varje fall har det kommit fram senare att det förhåller sig så.
Det är väldigt svårt att påstå, Eva Zetterberg, att det system som beslutats
inte är krångligt och att det inte finns möjligheter att göra förenklingar. Här
är det fråga om dubbelförsäkring i vaije fall, och det är fråga om stora åter-
försäkringar som våra svenska försäkringsbolag inte kan klara, utan man
måste ge sig ut på den internationella marknaden för att teckna återförsäk-
ringarna. Det är enorma summor det rör sig om inom fastighetsbranschen.
Dessutom skall det finnas en nämnd som skall sitta och göra sina bedöm-
ningar.
Det borde, anser vi, gå att hitta enklare lösningar, med anknytning till det
försäkringssystem som finns, så att det blir möjligt att försäkra vaije nytt
objekt som kommer till. Det innebär en ordning som borde bli betydligt enk-
lare och betydligt billigare, framför allt för alla de små fastighetsägarna, som
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
En översyn av
byggnadsgaranti-
lagen m. m.
143
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
En översyn av
byggnadsgaranti-
lagen m.m.
144
inte har en chans att bygga upp egna garantibolag. De blir ju nu helt utläm-
nade till ett starkt centraliserat system.
Jag hoppas verkligen att det skall gå att åstadkomma en förenkling, och
jag vill bestämt avvisa att en objektsförsäkring inte skulle vara betydligt enk-
lare än det system som tidigare är beslutat.
Anf. 169 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Om Agne Hansson inte vill råka ut för att bli kritiserad för
försening av lagens ikraftträdande, hade det ju varit klädsamt om majorite-
ten hade haft ett motförslag, så att han hade kunnat visa på hur ett mindre
byråkratiskt system skulle se ut. Men det har ni ju faktiskt inte i dag, och då
är det självklart för mig och för alla andra som är angelägna om att lagen
träder i kraft att anse att det är fråga om en medveten försening av ikraftträ-
dandet.
Jag tror inte att någon i denna kammare och inte någon utanför den heller
är intresserad av att ha byråkrati för dess egen skull. Det är absurt att tro
någonting sådant. Men då får väl majoriteten visa på att det finns ett bättre
förslag, och regeringen har haft alla chanser att plocka fram ett sådant, där
det ingår att byråkratin förenklas. Det har jag svårt att tro att någon skulle
sätta sig emot.
Vad det handlar om är att Agne Hansson inte har visat på något alternativ
och att vi tyvärr kommer att få se att frågan förhalas och försenas ytterligare
ett år.
Anf. 170 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Vi har verkligen ett alternativ, Eva Zetterberg. I utskottsin-
itativet finns det klara och entydiga direktiv om hur regeringen skall ta fram
ett nytt förslag. Det är väldigt ovanligt att utskott engagerar sig så detaljrikt
i en fråga för att försäkra sig om att det tas fram ett alternativ.
Att påstå att det inte skulle finnas ett alternativ tycker jag verkligen är
en överdrift. I betänkandet finns klara utredningsdirektiv med begäran till
regeringen att ta fram ett förslag.
Anf. 171 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Det må vara att Agne Hansson anser att det finns direktiv,
men faktum kvarstår att det inte kommer att finnas något alternativ färdigt
till den 1 juli 1992. Det framgår klart av betänkandet, och det är det som är
kärnpunkten. Det blir en försening på minst ett år.
Anf. 172 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Ny demokrati var inte med på den gamla goda tiden när det
här gjordes upp. Vi kan inte lastas för att det har tagit lång tid. Att det be-
hövs en byggnadsgaranti har visat sig inte minst av beståndet från miljonpro-
grammets dagar. Lagen om byggnadsgaranti, såsom den är skriven i dag, är
inte bra. Det har Agne Hansson redogjort för. De ökade kostnader som blir
följden får de boende i slutändan betala.
Lagen har vissa fördelar, såsom den är skriven i dag, men den har också
stora nackdelar. Därför behöver den ses över för att man skall kunna se om
man kan få en annan och bättre utformning till lägre kostnad för de boende.
Men händer det ingenting, vilket Lennart Nilsson är rädd för, är Socialdemo-
kraterna och Vänsterpartiet välkomna att ta ett nytt initiativ med oss. Så re-
geringen har all anledning att jobba på. Tills regeringen har visat vad den
går för i det här ärendet yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 maj.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU17 Prisstöd till rennäringen m.m. (prop. 1991/92:100 delvis och
1991/92:96).
Anf. 173 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Rennäringen lider av stagnation i Sverige. Samtidigt impor-
terar vi renkött från Finland. Den svenska rennäringens folk lever på sam-
hällsbidrag och mår socialt dåligt. I och med livsmedelsverkets hårdare krav
på besiktning av levande djur samt större hygien vid slakt och hantering
kommer problemen att öka avsevärt.
Vi i Ny demokrati anser att man bör skapa reella möjligheter för ett antal
samebyar att gå ihop för att kunna köpa ett av livsmedelsverket i januari
1992 godkänt mobilt slakteri. Vi anser att en engångssatsning på mobila slak-
terier skulle kunna bli lönsam på sikt för samhället. Fördelarna skulle vara:
inga månatliga bidrag, mindre sociala problem och en grund för ytterligare
småföretagsamhet. Samernas stolthet och självkänsla skulle öka då de kunde
leva på sin ursprungsnäring och vi storstadsbor i södra Sverige skulle till ett
lågt pris kunna köpa ett välsmakande kött.
Vad som behövs för att åstadkomma detta är cirka tio mobila slakterier
för hela den svenska rennäringen till en kostnad på ungefär 85 milj.kr. Såvitt
jag minns tyckte alla ledamöter i utskottet att idén i grunden var bra. Men
endast Vänsterpartiet stöder förslaget. Jag undrar varför. Kommer förslaget
från fel håll, eller vad är det? Det har talats om bristande ekonomiska resur-
ser, men vad kan frågan gälla?
Vi har hört så mycket om en ny start för Sverige. Det här skulle vara en
god start för någonting som verkligen lönar sig i dag. På samma gång kunde
det innebära att man blir självförsörjande och inte bidragsberoende.
Med detta yrkar jag bifall till reservationen.
Anf. 174 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Frågan om rennäringen har varit föremål för mycket intres-
santa och noggranna diskussioner i bostadsutskottet, där alla partier har del-
tagit, som jag har uppfattat det, med stort intresse. Det är därför med besvi-
kelse som jag tar del av den politiska slutsatsen vad gäller de olika delar som
skulle ge ett aktivt stöd till rennäringen.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Prisstöd till
rennäringen m.m.
145
10 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 106
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Prisstöd till
rennäringen m.m.
146
Beträffande frågan om prisstöd till rennäringen är det faktiskt bara Väns-
terpartiet som står kvar vid sitt krav på att man skall jämställa rennäringen
med jordbruket i Norrland. Jag vill därför fråga majoritetens företrädare:
Varför är ni inte intresserade av att göra denna jämställelse? Varför tycker
ni inte att rennäringen är värd samma ekonomiska stöd som jordbruket?
Vi har i vår meningsyttring tagit upp frågan om ett nytt ersättningssystem
för rovdjursrivna renar. När utskottet var på besök i Kiruna uppfattade jag
att vi från alla partier var överens om att det fanns klara brister i det nuva-
rande systemet och att det fanns anledning att se över det.
Till slut vill jag instämma i Ny demokratis reservation vad gäller mobila
slakterier. Jag tycker att det skulle vara ett bra tillskott till rennäringen. Allra
sist yrkar jag bifall till meningsyttringen under mom. 1 och mom. 5 vad gäller
prisstödet till rennäringen.
Anf. 175 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Vad gäller frågan om prisstödet till rennäringen m.m. har
jag och utskottsmajoriteten tagit del av budgetpropositionen i detta hän-
seende. Vi har läst motionerna, och vi har varit med om utskottsbehand-
lingen. Vi har tagit del av reservationen och meningsyttringen, och jag har
lyssnat på företrädare för Ny demokrati och Centerpartiet. Men jag finner
inte några skäl att ändra den uppfattning som kommer till uttryck i utskotts-
majoritetens skrivning. Skälen till det är de som jag nu vill anföra.
Förändringen i policy när det gäller stödets uppräkning i förhållande till
Norrlandsstödet har en faktisk grund i det förhållandet att jordbruket nu ge-
nomgår en radikal förändring, en avreglering genomförs som bl.a. innebär
att subventionerna drastiskt minskar eller helt tas bort. Därför kommer
jordbruket i ett helt annat läge än vad det har befunnit sig i tidigare. Motsva-
rande förändring har inte genomförts när det gäller renskötsel och rennä-
ring. Därför kan man inte hävda att den tidigare kopplingen skall finnas
kvar. Eftersom nu rennäringen inte berörs av en avreglering, får man nog
vara beredd att titta litet på ersättningsnivåerna. Ändå sker det en uppräk-
ning med 4 %, som av andra skäl kan vara motiverad. Då tycker jag - och det
kommer till uttryck i majoritetsskrivningen - att det är en ganska väl avvägd
balansgång mellan kravet på ett stöd till rennäringen och budgetfrågorna.
När det gäller den andra fråga som Eva Zetterberg tar upp i sin menings-
yttring är vi väl alla överens om att det nuvarande systemet med ersättning
för rivna renar inte är bra. Man arbetar faktiskt på att försöka få fram ett
nytt förslag. Det är ännu inte i sådant skick att det kan presenteras för riksda-
gen för beslut. Men ambitionen är att ett sådant förslag så snart som det över
huvud taget är möjligt skall tas fram och genomföras. Men det är förbundet
med åtskilliga överväganden innan man kan ge sig in i ett helt nytt system.
Man bör nog vara säker på att det som skall ersätta det gamla systemet verk-
ligen är bättre. Man skall inte förhasta sig i dessa frågor.
Beträffande den fråga som återfinns i Ny demokratis reservation är det väl
ingen som har någonting emot att man gör det möjligt att använda sig av
mobila slakterier. Det är mot bakgrund av de förändrade reglerna för slakte-
riers bedrivande och andra regler en naturlig utveckling. Däremot tycker vi
i majoriteten att det inte är en direkt uppgift för riksdagen att gå in med
stödpengar för att få fram slakterianläggningar. Det utgår som bekant bety-
dande länsanlag till Norrlandslänen. Det här med renskötsel är en närings-
politisk fråga, och då måste man ha möjlighet att bedöma vilka insatser som
skall göras med dessa länsanslag, vad man vill satsa på och vilken typ av verk-
samheten som det är mest angeläget att ge stöd till. Inom den ramen förut-
sätter vi att länsstyrelserna gör en riktig bedömning i den här frågan. Finner
man att det finns motiv att stödja dessa mobila slakterier, kommer det säkert
att bli på det sättet.
Jag är litet förvånad över de argument som Max Montalvo använder när
han pläderar för sin ståndpunkt. Han säger att för att man skall göra rennä-
ringen självbärande och inte bidragsberoende skall näringen få ett större bi-
drag. Det är i och för sig motsägelsefullt. Även på ett annat sätt är det förvå-
nande att en företrädare för Ny demokrati ger sig in på ett område som tidi-
gare inte har varit föremål för statliga subventioner och vill utvidga den del
som riksdagen direkt skall subventionera, detta mot bakgrund av att man
har ett ganska ordentligt beting när det gäller besparingar i statens utgifter.
Det går inte att spara 200 miljarder kronor genom att när tillfälle bjuds
öka på subventionerna. Det är liksom fel väg.
Herr talman! Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till utskottets hemstäl-
lan.
Anf. 176 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag vill ge ett svar till Bertil Danielsson. Visst är det skillnad
på jordbruket i Norrland och renskötseln. Jag tror att alla är på det klara
med att det finns ganska stora skillnader och att det inte på samma sätt inom
rennäringen är fråga om en avreglering. Men att det däremot är lika angelä-
get med en uppräkning av prisstödet förefaller helt klart. Vad vi har sett på
senare år är att avslaktningen av renar har varit alldeles för låg och att det
måste ske en större avslaktning. Därvid spelar prisstödet en mycket stor roll.
Det skulle vara ett effektivt sätt att ge ett bra stöd åt rennäringen att öka
prisstödet. Jag tror att man därigenom skulle kunna öka försäljningen av
renkött, vilket jag ser som en bra tillgång på den svenska livsmedelsmarkna-
den. Det skulle öka möjligheterna inte bara uppe i Norrland utan också runt
om i Sverige att köpa både färskt och fryst renkött. Det finns inte så stor
tillgång på det i dag i alla affärer.
Vi skall alltså ha helt klart för oss att det finns en skillnad. Men samtidigt
säljs renkött och annat kött på samma livsmedelsmarknad. På det viset är det
ingen skillnad, utan renköttet konkurrerar med övrigt kött på marknaden.
Därför borde det gälla samma villkor för renköttet som för övriga produkter
inom jordbruket.
Anf. 177 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Vi är egentligen helt emot bidrag, Bertil Danielsson. Men
när det blir en kritisk situation där man ser att det samhällsekonomiskt är
rätt att satsa ett engångsbelopp för att få i gång en verksamhet som sedan
hela samhället totalt sett kan få valuta för, kan man enligt vår mening göra
ett undantag för att stimulera det som annars inte skulle bli någonting. Vi
tror att det kommer att ta flera år innan det med litet stöd händer någonting.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Prisstöd till
rennäringen m.m.
147
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Prisstöd till
rennäringen m.m.
148
Anf. 178 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Jag vill till Eva Zetterberg säga att det är att vara litet oför-
siktig att kräva att subventionerna skall utgå på oförändrade villkor oavsett
vad som händer med de olika näringsgrenarna. Då spelar det egentligen
ingen roll vad som händer med jorbruket, rennäringen eller annat. Stödet
skall automatiskt räknas upp enligt de matematiska modeller som Eva Zet-
terberg tycks stödja sig på. Jag tror helt enkelt att det är fel väg att göra på
det sättet. Man måste ta ställning mot bakgrund av de sakförhållanden som
råder.
Om nu jordbruket genomgår en radikal förändring och av den anled-
ningen får en uppräkning som kan tyckas var ganska ordentligt tilltagen,
skall därmed inte automatiskt följa att andra näringar skall följa med därför
att man tidigare har intagit en viss ståndpunkt när det gäller uppräkningsni-
våerna. Det går inte att resonera på det sättet. Då har man bortsett från sak-
skäl.
Max Montalvo säger att vi, dvs. Ny demokrati, egentligen är emot bidrag.
Men just nu och just här skall vi höja och införa ett nytt. Det är litet märkligt
att man har den ståndpunkten. Jag tycker mig känna igen resonemangen
från andra partier som rimligtvis borde stå ganska långt ifrån Max Montalvos
grundinställning. Man skulle kunna travastera ett gammalt uttryck och säga
följande: Gärna en avreglering, men först en rejäl subvention.
Anf. 179 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag vill till Bertil Danielsson säga att inte heller jag tror på
att man skall ha en automatisk uppräkning och utan reflexioner införa
samma regler för alla näringsgrenar. Men det vore i det här fallet rimligt att
ändå göra en jämförelse mellan jordbruket i Norrland och det stöd som det
får och rennäringen, eftersom de till stor del bedrivs inom samma geogra-
fiska område.
Orsaken till att det är angeläget att öka prisstödet till rennäringen är att
konsumtionen av renkött har varit liten och priserna har legat mycket lågt.
Vi vet att man i dag slaktar för få renar. Jag tycker att vi har fått mycket
övertygande argument från de samer som själva är aktiva inom rennäringen
om hur angeläget det är att få till stånd en större avslaktning, en större för-
säljning och en ökad konsumtion av renkött. Det vore bra för möjligheten
till självförsörjning för samer men också för att renköttet är en bra produkt
som borde komma ut i hela Sverige.
Anf. 180 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Med så helt klara fördelar, Bertil Danielsson, anser vi att
man kan göra undantag och inte vara så stel i sin åsikt.
Anf. 181 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Max Montalvo tycker att man skall göra ett undantag, och
det har jag uppfattat att det är. Om man gör undantag ofta och mycket och
på områden fria från den här typen av ingrepp finns risken att man snart är
inne i en karusell som man inte kan överblicka.
Min och majoritetens inställning skall självfallet inte tolkas så, att vi är
emot tillkomsten av mobila slakterier. Det är vi alls icke. Men vi tycker att
renskötseln är en näringsgren som skall ställas jämsides med andra i länen
och att de länsanslag som länsstyrelsen har till förfogande skall kunna använ-
das även till sådana här investeringar, som därigenom kan stödjas. Men det
skall ske på näringspolitiska grunder och i konkurrens med andra närings-
grenar. Det är det naturliga och den rimliga avvägning som vi anser bör gälla.
Eva Zetterberg vacklar något genom att säga att Vänsterpartiet inte är för
en automatisk uppräkning. Men likväl stöder hon en sådan tanke i sin sär-
skilda meningsyttring.
När det gäller att det slaktas för få renar kan man möjligen göra den re-
flexionen, att om man nu slaktar för få renar därför att priset är lågt, skulle
man möjligen kunna tänka sig att intäkterna ökar om man slaktar fler renar.
Denna utveckling hämmas ju om man får subventioner för varje ren som
slaktas. Därför är Eva Zetterbergs resonemang motsägelsefullt. Det skulle
kunna vara så, att om man begränsar subventionerna, skulle man möjligen
få en betydligt större slaktvolym och få ner renstammen, som av vissa bedö-
mare anses vara alltför stor. Även i detta avseende anser jag att Eva Zetter-
bergs resonemang är något motsägelsefullt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 maj.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU19 Vissa frågor i plan- och bygglagen.
Anf. 182 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Kommunerna fick genom ändring i plan-och bygglagen,
PBL, 1987 befogenheter att från den 1 juli 1992 ersättningsfritt dra in bygg-
rätten på enskilda tomter. Fram till dess finns övergångsbestämmelser, s.k.
genomförandetider, som ger visst ekonomiskt skydd.
Den kommunala indragningsmakten var mycket omstridd när den inför-
des. Lagrådet ansåg det tveksamt om så drastiska maktmedel kunde försva-
ras i förhållande till Europakonventionens krav på rimlig intresseavvägning
från det allmännas sida vid ingrepp i enskild egendom.
Denna tveksamhet är berättigad anser vi. Svenska lagar skall stiftas så, att
de uppfyller Europakonventionens krav. Det gör inte PBL i vissa delar.
I regeringsförklaringen anges att äganderätten skall få ett bättre skydd i
vår grundlag. Man bör då dra de praktiska konsekvenserna av ställningsta-
gandet och se över brister av detta slag som finns i dagens lagstiftning. Jag
förutsätter att regeringen står bakom regeringsförklaringen.
Plan- och bygglagens konfiskatoriskt präglade makt, som ger kommu-
nerna rätt att återkalla byggrätter i stads- och byggnadsplaner vilka tillkom-
mit före 1979, är ett sådant exempel på missbruk av offentlig makt i svensk
lagstiftning som behöver rättas till.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Vissa frågor
i plan- och
bygglagen
149
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Vissa frågor
i plan- och
bygglagen
När kommunerna får problem med utbyggnad av vatten och avlopp kan
man utnyttja PBL:s indragningsmakt för att beröva ägarna av outnyttjad
tomtmark deras byggrättigheter. På så sätt undgår kommunerna sina skyl-
digheter att sörja för VA-utbyggnad enligt VA-lagen eller anläggningslagen.
PBL möjliggör här en godtycklig kommunal maktutövning. När respekten
för enskild äganderätt försvinner betyder det att utrymme lämnas för det all-
männa att behandla enskildas egendom godtyckligt.
Kommunernas maktutövning får mycket godtyckliga konsekvenser också
för enskilda sinsemellan. T.ex. får det allmänna begränsa eller upphäva
byggrätter i äldre villaområden där grannarna i samma planområde får ut-
nyttja sina rättigheter fullt ut.
Likartade resultat uppstår när kommunerna återkallar byggrätt för att
hindra enskilda att bygga nytt på tomtmark med äldre hus som man av kul-
turistoriska eller miljömässiga skäl vill bevara. Att grannar i kvarteret har
fått bebygga sina tomter fullt ut bortser man då ifrån.
En dylik bevarandeplikt utan ersättning som somliga drabbas av leder till
att människor uppfattar det som godtycklighet från myndigheters och kom-
muners sida.
Kommunernas ekonomi i plansammanhang kan tillgodoses på ett bättre
sätt än med denna godtyckliga maktutövning. T.ex. kan byggrätter omförde-
las på ett rättvist sätt enskilda emellan i ett kvarter för att ge utrymme för
bevarandeanspråk. Lagstiftning finns om plansamverkan mellan enskilda
och kommuner som skulle kunna användas för att nå sådana resultat.
Den kommunala indragningsmakten över enskild byggrätt i 5 kap. 11 §
PBL innebär bl.a. att i planer stadfästa rättigheter att bygga inte behöver
beaktas av kommunerna om planen tillkommit före 1979. Den regeln måste
avskaffas. Det är ett viktigt led i uppföljningen av regeringsförklaringen att
så sker för att man skall förverkliga ett bättre skydd för enskild äganderätt.
Till dess lagstiftningen hunnit förbättras bör övergångsreglerna om ersätt-
ning förlängas, förslagsvis till den 1 juli 1993.
Med anledning av det anförda yrkar jag bifall till reservation 2 i bostadsut-
skottets betänkande 19.
Jag vill därefter gå över till regleringen av strandskydd. En generell lag-
stiftning som inte medger att hänsyn tas till förhållandena i de enskilda fallen
kan inte anses vara rationell. Strandskydd behövs givetvis, bl.a. för att
skydda vissa strandområden som är viktiga för friluftsliv i områden med stort
exploateringstryck. Det är dock inte rimligt att samma krav på strandskydd
skall tillämpas i glesbygdsområden och för stränder som saknar konkurre-
rande intressen. I många delar av vårt land skulle utvecklingen av strandnära
boendemiljöer, både för bofasta och för turister, kunna få en positiv inver-
kan på bygder som riskerar att förlora arbetstillfällen och invånare.
Beslut om strandskydd skall fattas på lokal nivå. En metod att uppnå detta
är att flytta över regleringen av strandskydd från naturvårdslagen till PBL.
Kommunerna skulle med en sådan lösning kunna undanta de strandavsnitt
som behöver särskilt skydd från bebyggelse genom detaljplanen. I övriga
strandområden skulle ny bebyggelse få prövas i vanlig ordning enligt bestäm-
melserna i PBL.
150
Med anledning av vad som står i reservation 1 om strandskydd yrkar jag
bifall till den.
Anf. 183 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Det finns två reservationer från Ny demokrati i detta ärende.
Den ena gäller strandskyddet, och den andra gäller genomförandetider. Jag
gör som Ny demokratis företrädare, dvs. tar upp dessa reservationer i om-
vänd ordning och börjar med genomförandetiderna.
Det är ingen idé att jag försöker dölja för kammarens ärade ledamöter att
det i och för sig fanns olika uppfattningar om genomförandetiderna när den
nya plan- och bygglagen kom till. Det är knappast någon hemlighet att Mo-
deraterna då inte ville ha någon tidsbegränsning alls och att Folkpartiet ville
ha längre tidsperioder.
Det har inte funnits några parlamentariska förutsättningar för att ta upp
en diskussion om detta tidigare, och de finns väl knappast nu heller. Men
oavsett uppfattning i sak finns det ändå, herr talman, vissa skäl att nyansera
debatten något.
Dan Eriksson i Stockholm kom väl inte med så väldigt mycket nytt i sitt
inlägg. Han läste mest högt ur lan Wachtmeisters m.fl. motion i ärendet som
ligger till grund för reservationen. Jag vet inte vem som skriver lan Wacht-
meisters motioner, men jag skulle inte rekommendera den typen av högläs-
ning, eftersom sådana definitiva påståenden om plan- och bygglagens oför-
enlighet med Europakonventionens krav lätt blir litet slagordsmässiga, med
uttryck som indragningsmakt och konfiskatoriska maktmedel.
Det är faktiskt inte på det sättet som Ny demokrati har påstått i detta
ärende, att en given byggrätt upphör när genomförandetiden går ut. Den
upphör först om detaljplanen ändras eller upphävs. Det som upphör är i stäl-
let rätten till ersättning för den i sådana fall förlorade byggrätten. Man kan
ha olika uppfattningar om det lämpliga i detta, och det har man också haft.
Om man läser Ny demokratis partimotion får man uppfattningen att den
gamla lagstiftningen var förträfflig i detta avseende. Då glömmer man bort
hur kommunerna i praktiken kunde beröva markägare byggrätter genom att
lägga ut långvariga byggnadsförbud med hänvisning till kommande planänd-
ringar.
När det gäller reservation 1 om vårt strandskydd, vill jag säga att det na-
turligtvis finns många kuststräckor i vårt land som är utsatta för ett hårt ex-
ploateringstryck. Jag föreställer mig att det i stora delar av Västkusten och
Stockholms skärgård inte skulle vara några som helst problem att bebygga
varje strandremsa med fritidshus eller permanentbostäder. Det är alltså up-
penbart att vi behöver någon form av strandskyddsbestämmelser om folk i
allmänhet skall kunna få tillgång till våra kuster och vår skärgård, till bad
och friluftsliv. Om detta torde det råda en bred enighet.
Nu består inte Sveriges vattenlinje uteslutande av Västkusten och Stock-
holms skärgård, även om det kanske är de vackraste delarna. Betydande
kuststräckor ligger i glest bebyggda områden.
Om man tar en av motionärernas hemlän som exempel kan man konsta-
tera att det i Blekinge finns 390 mil kuststräcka, vilket motsvarar avståndet
från Blekinge till Kanarieöarna. Även om varje Blekingehushåll hade en
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
JL«a frågor
i plan- och
bygglagen
151
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Vissa frågor
i plan- och
bygglagen
strandtomt med 40 meter tomtgräns mot vattnet skulle det i alla fall bli 130
mil kuststräcka kvar i Blekinge till oss andra som inte är blekingebor. Jag
tycker att den jämförelsen i någon mån illustrerar hur oerhört olika förut-
sättningarna är i olika delar av landet och hur olika stort behovet är av
skyddsbestämmelser för våra stränder.
I dag regleras strandskyddet i naturvårdslagen. Det ger ett mycket starkt
skydd med i princip totalförbud för all bebyggelse inom 100 meter från
strandlinjen. Och det är ett strandskydd som gäller överallt i landet. Men det
är klart att det häri även ligger en nackdel. Det innebär att lagstiftningen
inte tar hänsyn till lokala förhållanden. Den omöjliggör bebyggelse också i
glesbygdsområden där en sådan bebyggelse inte på något sätt kan förutsättas
hota det rörliga friluftslivet, utan kanske tvärtom skulle kunna utgöra en sti-
mulans och motverka stagnation och avfolkning.
Motionärerna - och därmed reservanten från Ny demokrati - vill nu lösa
den här konflikten genom att flytta strandskyddsbestämmelserna från natur-
vårdslagen till plan- och bygglagen. Detta skulle ge kommuner med ohotade
kuststräckor möjlighet att själva lätta på restriktionerna.
Denna modell har föreslagits tidigare, bl.a. i moderata kommittémotio-
ner. Men den har inte varit okontroversiell, och den avvisades av riksdagen
så sent som för ett år sedan. Då motionerade också socialdemokrater om
generösare regler utanför tättbebyggda områden, försiktigtvis utan att tala
om hur det skulle åstadkommas.
Ytterligare andra har föreslagit att man skulle få en mer flexibel tillämp-
ning av bestämmelserna genom att det inte skulle gå att överklaga länsstyrel-
sebeslut om undantag från strandskyddsbestämmelserna.
Det finns alltså olika tankar med samma bakomliggande syfte. Min slut-
sats blir då att det väsentligaste egentligen inte är hur strandskyddet regleras
i lagstiftningen, utan det väsentligaste är att bestämmelserna, var än i lagbo-
ken de står, tillämpas på ett sådant sätt att man kan göra en avvägning mellan
å ena sidan behovet av att skydda orörda stränder och å andra sidan önske-
målet att kunna bygga i strandnära områden som inte är utsatta för några
konkurrerande intressen.
Detta tycker också bostadsutskottet, som i betänkandet förutsätter att re-
geringen kommer att ägna uppmärksamhet åt problemet. Därför, herr tal-
man, är det relativt lätt för mig att med förslag om avslag på Ny demokratis
reservationer yrka bifall till hemställan i bostadsutskottets betänkande 19.
Anf. 184 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Herr talman! Vi menar inte att den gamla lagstiftningen var förträfflig. Vi
måste stärka äganderätten, och i det sammanhanget är vi antagligen överens
med regeringen. Jag hoppas att vi också är överens om rättigheter till ersätt-
ningar och om övergångsbestämmelser.
När det gäller strandskyddet, hoppas jag att regeringen kommer att lägga
fram ett förslag. Jag fick emellertid inte riktigt klart för mig var regeringen
står i denna fråga. Men Mikael Odenberg kanske kan utveckla detta ytterli-
gare.
152
Anf. 185 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Jag får väl hänvisa min bänkkamrat till bostadsutskottets be-
tänkande 19, där det framgår att även utskottsmajoriteten, i likhet med re-
servanten och i likhet med motionärerna från Centerpartiet och den mode-
rate motionären, inser att det finns en viss konflikt mellan å ena sidan den
hårda reglering som vi har i dagens lagstiftning, och en hård lagstiftning är
berättigad, och å andra sidan angelägenheten av att kunna ta lokala hänsyn,
och faktiskt kanske medge viss bebyggelse i områden där kuststräckorna kan
betraktas som ohotade.
Det framgår mycket tydligt på s. 4 i utskottets betänkande, just det avsnitt
som Ny demokrati har reserverat sig emot för övrigt, att det är viktigt att
tillämpa strandskyddsbetsämmelserna på ”ett sådant sätt att en avvägning
görs mellan det allmänna bevarandeintresset avseende orörda stränder och
det intresse som kan finnas att bebygga strandnära områden, särskilt där
konkurrerande intressen inte föreligger. Utskottet förutsätter att regeringen
ägnar de problem som har ansetts följa av strandskyddsbestämmelsernas ut-
formning uppmärksamhet.”
Jag instämmer i den förutsättningen och skall gärna hjälpa min bänkkam-
rat att hålla ögonen på regeringen i det avseendet.
Anf. 186 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Först ett par ord till Dan Eriksson. Påståendet att PBL inte
uppfyller EG:s rättsprinciper och rättskonventioner får stå för Dan Eriks-
sons och lan Wachtmeisters egen räkning liksom deras egna tolkningar av
nationell och internationell praxis. Jag delar självfallet inte deras uppfatt-
ning.
Herr talman! Jag begärde närmast ordet för att beröra strandskyddet nå-
got närmare. Socialdemokraterna står bakom det betänkande som vi nu be-
handlar, även om vi känner en viss tilltagande oro. Det blåser en viss vind
om förändringar och undanmanövrer i det resonemang som förs av vissa re-
geringsföreträdare inom fyrklöverns domäner när det gäller strandskyddets
framtida status. Ibland får man en alldeles bestämd känsla av att det finns en
viss grogrund och ett nymornat intresse för att förändra de grundläggande
förutsättningarna för strandskyddets bestämmelser, som vi tidigare har varit
överens om över partigränserna.
Vi menar att de generella strandskyddsbestämmelserna har varit och allt-
jämt är viktiga medel i kampen för att hävda det rörliga friluftslivet och all-
mänhetens berättigade intressen. Vi har ställt oss bakom den skrivning som
här föreligger, om att regeringen ägnar det problem som har ansetts följa av
strandskyddsbestämmelsernas utformning uppmärksamhet.
Från socialdemokratisk sida följer vi frågan med stort intresse och avvak-
tar tills vidare regeringens fortsatta agerande. Jag vill redan nu flagga för att
vi från socialdemokratisk sida även fortsättningsvis kommer att inta en strikt
och närmast avvisande hållning till eventuella förändringar eller försäm-
ringar som begränsar det rörliga friluftslivet och de allmänna intressena. Vi
vidhåller med andra ord den tidigare principiella uppfattningen. Vi vill näm-
ligen slå vakt om strandskyddet.
Jag vill framhålla att det faktum att vi har ställt oss bakom den skrivning
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Vissa frågor
i plan- och
bygglagen
153
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Vissa frågor
i plan- och
bygglagen
154
som här föreligger inte är något lappkast från vår sida. Vi har inte för avsikt
att radikalt förändra vårt tidigare synsätt i denna fråga. Vi tänker inte överge
skyddet och släppa exploateringen av strandzonen fri.
Den deklaration jag har gjort, herr talman, är principiellt viktig för vår
del. Ingen skall behöva gå ifrån denna kammare utan att veta var vi står i
den här frågan. Strandskyddsbestämmelserna är viktiga instrument för att
stärka och bevara de allmänna intressena. De bör även i framtiden ges en
mycket stark ställning när det gäller den svåra avvägning som tidvis kan upp-
stå mellan konkurrerande intressen avseende orörda stränder. Med denna
röstförklaring vill jag klart deklarera att vi står långt ifrån de tankegångar
som Ny demokrati och Dan Eriksson förfäktar i sin reservation och i sin
förda argumentation.
Om NRL är rationell eller inte kan man ha delade meningar om beroende
på vilken stol man sitter på. Det kan låta vackert när man säger att beslut
om strandskyddet skall fattas på lokal nivå. Vi har under årens lopp kunnat
följa en rad uppseendeväckande beslut i form av svågerpolitik, som senare
har kunnat korrigeras tack vare strandskyddets starka utformning. Vinnarna
i kampen om de orörda stränderna bör även i framtiden förbli allmänheten
och det rörliga friluftslivet. Jag hoppas att den sittande regeringen är tillräck-
ligt vidsynt för att i god tid inse vådan av alla de blindskär som finns och de
komplikationer som kan komma att uppstå mellan närstående intressen om
man plötsligt skulle lätta på nuvarande regelverk. På grundval därav bör
riksdagen vara försiktig med att tillmötesgå snäva och kortsiktiga etable-
ringsintressen, som nu fått vittring på nya villebråd. Vad Ny demokrati är
ute efter är ingenting annat än att våldta de vackra stränderna utefter våra
kuster och sjöar.
Jag yrkar därmed bifall till utskottets hemställan i sin helhet och yrkar
samtidigt avslag på Ny demokratis till betänkandet fogade reservation.
Anf. 187 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Tillåt mig att säga att det var en av de mer omotiverade de-
klarationer jag har hört Magnus Persson göra. Han kände vindar blåsa. Det
ger på mig närmast ett intryck av att han är ovanligt känslig för drag. San-
ningen är den att alla är överens om att vi behöver strandskyddsbestämmel-
ser. Det finns ingen som har ifrågasatt detta, Magnus Persson. Det är inte
min sak att försvara Ny demokrati, men att bötja prata om att ett parti vill
våldta våra kuster och sjöar är rent ut sagt trams.
Här finns en bred enighet om att vi behöver strandskyddsbestämmelser.
Men dagens system är litet trubbigt, tycker en del. Två centerpartister tycker
det i en motion som vi behandlar nu. En moderat tycker det i en motion som
vi behandlar nu. Två socialdemokrater tyckte det i en motion som behandla-
des vid förra riksmötet. Deras hemställan i motion 1990/91:Jo780 var att
ändra tillämpningen av strandskyddsbestämmelserna så att skyddet skärps i
tättbebyggda områden, men att generösare regler bör gälla i andra delar av
landet. Var de socialdemokratiska motionärerna ute efter att våldta våra
kuster och sjöar? Nej, naturligtvis inte.
Låt oss se hur man kan förbättra strandskyddet och göra avvägningen på
ett mer optimalt sätt. Det är ett mer konstruktivt förhållningssätt än att an-
klaga alla andra för att ha några mystiska konspiratoriska avsikter med an-
slag mot det rörliga friluftslivet. Det är inte detta det handlar om. Det tror
jag att Magnus Persson vet också. Men han dröjde sig kvar litet grand i valrö-
relsens kvasidiskussioner om strandskydd och allemansrätt. Jag beklagar
det, herr talman.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Vissa frågor
i plan- och
bygglagen
Anf. 188 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Låt mig bara säga att om man skall förbättra eller försämra
strandskyddet är något som vi får diskutera senare. Jag har suttit så länge på
den här stolen att jag har kunnat följa ett antal motioner och motionärer som
utifrån skilda partikonstellationer har motionerat i ärendet. Det kan finnas
olika utgångspunkter.
Att en och annan socialdemokrat hamnar litet vilse, det händer. Men vi
brukar kunna prata dem till rätta i de här frågorna.
Jag tycker inte, herr talman, att det finns någon närmare anledning till
stor debatt i dag. Vi står bakom den skrivning som föreligger, och vi följer
regeringens fortsatta agerande med stor uppmärksamhet.
Anf. 189 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Magnus Persson talar om att det är viktigt att slå vakt om
strandskyddet, och det är det självfallet. Vi vill inte att enskilda människor
skall bestämma helt och hållet, utan vi vill flytta över besluten till kommu-
nerna. I motsats till Magnus Persson, som jag tolkar hans uttalande, tror jag
att kommunpolitiker är kompetenta att fatta beslut. Kan vi inte överlämna
sådana beslut till dem kan man fråga sig vilka andra beslut som de inte klarar.
Är det så att vi i förlängningen inte alls behöver kommunpolitiker?
Många människor skulle kanske kunna få njuta mer av fina miljöer genom
att man bygger på ett annat sätt. Det är inte bara fråga om att bygga hus.
Det kan vara en golfbana som många får glädje av, som inte stänger av runt
sjön, som inte innnebär miljöförstöring, som inte innebär att man spränger
sönder, utan som gör att många människor får ta del av en vacker miljö. Så-
dana har man problem med att bygga i dag. Det är ett exemepel som jag
känner till. Det finns fler.
Frågan som jag ställer mig är varför det skall vara så fyrkantigt. Kan vi
inte lita på våra kommunpolitiker tycker jag nog att det är rätt så allvarligt.
Då borde Magnus Persson ha något förslag till hur vi skall ta tag i det proble-
met, för att vi skall kunna lita på dem i fortsättningen.
Anf. 190 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Det är första gången jag hör att en representant för Ny de-
mokrati inte misstänkliggör kommunala företrädare. Ni brukar ha en ganska
konsekvent linje att misstänkliggöra politiker. Det har jag hört många
gånger i den här kammaren. Det kanske är en tillnyktring på gång för Dan
Eriksson och, får vi hopppas, även för flera i hans parti.
Jag har också mött frågorna om golfbanor hemma i min valkrets. Jag har
tagit del av de anspråk som har gjorts. Jag har ställt de golfspelandes in-
tresse - de är ofta herrar - kontra det rörliga friluftslivets. Jag skulle tro att
samma förhållande råder i Stockholmsregionen, där Dan Eriksson ofta be-
155
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Vissa frågor
i plan- och
bygglagen
156
finner sig. I den avvägningen, herr talman, råder det inget tvivel om var vi
står. Vi menar att det rörliga friluftslivet och allmänintressena skall väga
tyngre än det plötsliga intresset för att bygga en golfbana. Vi har diskuterat
en golfbana i min valkrets. Jag tyckte att det man från böljan hade tänkt sig
var helt snett.
Vi kan gärna fortsätta den här debatten en annan kväll. Men, Dan Eriks-
son, det är mycket klart var vi står i de här frågorna. Jag tycker att ni är ute
och cyklar.
Anf. 191 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Jag förstår att Magnus Persson inte spelar golf. Golf är fak-
tiskt rörligt friluftsliv.
Kan man planera på ett bra sätt, kan man också planera så att även annat
friluftsliv kan vistas i samma område. I känsliga miljöer runt sjöar och runt
våra kuster måste vi självklart vara extra försiktiga. Men vi behöver inte vara
så fruktansvärt fyrkantiga och stänga ute människor.
Det finns bra lösningar som skulle kunna möjliggöras. I dag är det så gott
som omöjligt att skapa bra lösningar, och det fyrkantiga synsättet kan inte
jag se några fördelar med, jämfört med att flytta över ansvaret till kommu-
nerna. Visst har vi ibland uttalat oss om politiker, men vi är sanna demokra-
ter och respekterar majoritetsbeslut. Vi tror att en majoritet av politikerna
i de olika kommunerna kan fatta rationella och bra beslut. Jag tror inte att
vi har sagt något annat.
Anf. 192 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Det som Dan Eriksson i Stockholm senast sade var en bra
korrigering. Jag har hört andra tongångar från Ny demokratis sida.
Dan Eriksson i Stockholm frågade tidigare om vilka som skall få njuta av
sina miljöer. Det är det, herr talman, som är viktigt. Jag råkar själv vara
golfspelare och är medlem i en golfklubb. Man skall naturligtvis få områden
för golf, men det är inte nödvändigt att dessa områden alltid skall ligga nära
sjöar. Som golfspelare behöver man inte stå och titta ut över sjön och därmed
utestänga andra viktiga delar av friluftslivet. Det är det som det egentligen
är fråga om.
I en konkurrenssituation mellan golfbana, bollspel och joggingspår, skall
man välja något av de senare alternativen. Det är vår prioritering.
Anf. 193 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Jag trodde inte att jag hade rätt till ytterligare replik, vilket
jag vill ha fört till protokollet.
Det är inte meningen, Magnus Persson, att vi skall utestänga människor
från fina miljöer. Det är jag inte för. Jag är i stället för att fler skall få tillfälle
att njuta av det vackra i naturen. Självfallet - nu blir det mycket tal om golf-
bana här, men eftersom Magnus Persson också spelar golf tror jag att det är
ett bra exempel från pedagogisk synpunkt - kan man bygga en golfbana på
ett sådant sätt att alla människor kan få tillträde. Man kan bygga vackra
gångvägar, osv. Golfbanan behöver inte ligga alldeles intill vatten, men den
behöver inte heller ligga 200 m ifrån.
Man kan alltså göra en bedömning från fall till fall, i stället för att ha ett
fyrkantigt synsätt. Om man fattar beslut om generella regler passar de inte
in överallt. Man måste helt enkelt se vad som lokalt är lämpligt för de männi-
skor som bor i de olika kommunerna. Jag förstår inte problemet med det. Vi
är emellertid överens om att det här bör hanteras på ett riktigt sätt, för att
inte förstöra fina miljöer och utestänga människor. Jag hoppas det nu har
framgått.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 maj.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU20 Egenskapskrav på byggnader.
Anf. 194 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Regeringen har lagt fram ett förslag om ett nytt bostadsfi-
nansieringssystem. Motionstiden går ut på måndag den 11 maj.
Georg Danell arbetar vidare med att för regeringens räkning utreda det
framtida bosparandet, ändringar av byggregler samt framtida beskattning
inom boendet, såsom jag har förstått det hela. Senare i vår skall boverket
presentera ett slutligt förslag, och förhoppsningsvis kommer nya regler att
tas i bruk under år 1993.
Dessa utredningar kommer att läggas fram efter motionstidens utgång i
anslutning till kompletteringspropositionen. Det är att ställa krav på att
köpa grisen i säcken, tycker vi.
Ju mer information vi får om helheten och om regeringens avsikter på
längre sikt desto större är möjligheterna att kunna komma överens. Bostads-
politiken är som bekant mycket omfattande.
Som ett led i att pressa kostnaderna måste man väsentligt förenkla bygg-
reglerna. Det har redan gjorts en hel del, och jag tycker att det är bra om
regeringen markerar sin inställning till ytterligare förenklingar inom bo-
stadssektorn.
Det vore också bra att från någon företrädare för regeringen få ett förtydli-
gande om vad regeringen tänker göra. Vi vill inte sitta med armarna i kors
och bara vänta på att regeringen gör något. Vi bör markera var vi står.
Med anledning av det anförda yrkar jag bifall till vår reservation i betän-
kandet BoU20.
Anf. 195 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Kan man bli lycklig och glad av att läsa ett betänkande, ett
betänkande som är rubricerat Egenskapskrav på byggnader? Jag vill inte på-
stå att det ofta händer mig i alla fall.
När det gäller det här betänkandet blev jag emellertid oerhört glad, och
jag tar sikte på det som jag tycker är bra i betänkandet. Jag vet att jag inte
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Egenskapskra v
på byggnader
157
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Egenskapskra v
på byggnader
är ensam om att bli glad i det här sammanhanget, annars skulle det inte vara
så intressant, utan det är många med mig som har engagerat sig i frågor om
barnsäkerhet. Det som gör mig glad är att jag inser att det beslut som vi nu
kommer att fatta i det här ärendet är ett mycket stort steg när det gäller att
höja barnsäkerheten i Sverige.
Med intresse har jag tagit del av de rapporter som finns från barnmiljörå-
det och andra instanser som ägnar sig åt barnsäkerhet. Det är helt uppenbart
att barns säkerhet såväl i den egna lägenheten och i det egna bostadsområdet
som på byggarbetsplatser runt om är betydligt mindre tillgodosedd än när
det gäller t.ex. arbetsmiljön för vuxna människor i vårt samhälle.
Det finns alltså all anledning att förbättra lagstiftningen på det här områ-
det. Jag är därför oerhört glad över att vi nu kommer att fatta ett enhälligt
beslut om - som det verkar i dag i alla fall - att regeringen skall återkomma
med preciseringar om hur barnsäkerheten skall stärkas.
Det som har framkommit när vi har diskuterat de här frågorna - jag är
övertygad om att vi alla här känner till bakgrunden - är hur olyckor med
barn inblandade kan ske. Olyckor som är helt onödiga om fastighetsägare
och andra inblandade hade större krav på sig att se till att oskyddade brunns-
lock och andra brister i bostadsområden var åtgärdade. Vi har alla kunnat ta
del av rapporter om olycksfall på det här området.
Flera av oss känner till den tragiska olyckan i Göteborg för drygt två år
sedan, när ett litet barn på två år omkom på vanlig tomtmark därför att fas-
tighetsägaren inte hade åtgärdat ett brunnslock. Man kan påstå att frågan är
liten och att den berör få människor. De människor som den berör berörs
emellertid desto mer.
Det är väldigt viktigt att inse hur vi på olika sätt genom lagstiftning kan
hjälpa berörda människor med att förhindra att den här typen av olyckor
uppstår. Med anledning av den aktuella olyckan i Göteborg har man på fri-
villig grund tagit itu med en inventering i hela Göteborgs stad för att åtgärda
brister som finns.
Jag är övertygad om att man inte alls har samma intresse av att göra en
sådan här inventering på övriga platser runt om i landet där en sådan här
olycka inte har hänt. Jag tycker inte att en tragisk olycka skall behöva hända
för att fastighetsägare skall ta sitt ansvar.
För att återgå till olyckan i Göteborg vill jag framhålla att man inte ens
kan ställa fastighetsägaren inför åtal för att han brustit i åtgärdandet av
skydd. Alla anser att en fastighetsägare borde ha det här ansvaret, men de
har inte tagit det ansvaret.
När en olycka har skett har man inte ens kunnat åtala den som faktiskt är
medansvarig för olyckan.
Om vi får en förstärkt lagstiftning med krav på barnsäkerhet, t.ex. att
brunnslock är säkra, är jag övertygad om att även fastighetsägare för sin
egen del blir mer angelägna om att åtgärda den här typen av brister. Man
kan i och för sig säga att man önskar att de vore intresserade av det ändå.
Jag tror emellertid att dessa krav behöver ställas från regering och riksdag
för att visa hur allvarligt vi ser på de här frågorna.
Jag är alltså väldigt glad över att vi tar det här beslutet nu, och jag vet att
158
barnmiljörådet och andra instanser som i många år arbetat med dessa frågor
ser detta beslut som ett stort steg framåt.
I Vänsterpartiets framlagda partimotion går vi ett steg längre. Vi tycker
att även en bomiljölag skulle behövas, för att man skall se ur alla de boendes
synvinkel och inte stanna vid barnsäkerhet när det gäller t.ex. brunnslock.
Jag nöjer mig med att vi tar det här steget. Det är stort nog, och jag ser
fram emot när regeringen återkommer till riksdagen med ett preciserat krav
på hur lagstiftningen skall se ut.
Jag vill hänvisa till, herr talman, att vi i det här betänkandet även har
andra motioner från Vänsterpartiets sida som inte är lika välvilligt behand-
lade av utskottet. Det gäller då energihushållningen och ett inrättande av
rådgivning för energiåtgärder i kommunerna. Jag beklagar att utskottets ma-
joritet, att samtliga andra partier, inte har varit intresserade av det här fastän
man på andra områden säger sig vara intresserad av att stödja energiåtgär-
der.
Jag konstaterar emellertid att vi i det här betänkandet totalt sett har kom-
mit långt. Jag nöjer mig med att hänvisa till Vänsterpartiets ställningsta-
gande i vår meningsyttring och yrkar bifall till densamma beträffande mom.
3 och 4.
Anf. 196 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! I detta betänkande tas upp egenskapskrav på byggnader och
de motionskrav som på detta område har framförts under allmänna motions-
tiden. Utskottet gör också ett viktigt tillkännagivande och kräver en översyn
av kraven på barnsäkerhet i bostadsområden. Detta är ett mycket viktigt till-
kännagivande. I och med att barn inte har samma möjligheter och förmåga
som vuxna att skydda sig mot skador och olycksfall, är det naturligtvis sär-
skilt viktigt att åtgärder vidtas som riktar sig till denna grupp.
Tillgängliga undersökningar visar också att de olyckor som drabbar barn i
stor utsträckning sker i eller i direkt anslutning till hemmet. Barnmiljörådet
har pekat ut detta som en av de viktigaste frågorna, att ge barn större säker-
het i boendemiljön.
Vi har ju haft en del tragiska olyckor, exempelvis med brunnar, där barn
har förolyckats. Det har senare visat sig att trots att brunnslock har saknats
på tomtmark, har nuvarande lagstiftning inte räckt till för att väcka åtal.
Utskottet vill med detta tillkännagivande till regeringen se till att en över-
syn med förslag till skärpt lagstiftning snarast kommer till stånd. Detta till-
kännagivande innebär också, som har framkommit här, hemställan om bifall
till den motion som Eva Zetterberg har skrivit om bamsäkerhet.
Herr talman! Till detta betänkande finns också fogade en reservation från
Ny demokrati och en meningsyttring från Vänsterpartiet.
Ny demokrati vill ha en total avreglering av bostadsmarknaden, skriver
man i sin partimotion. Undantagna är frågor som berör säkerhet och hygien.
I Ny demokratis reservation till betänkandet är också tillagt ett stycke om
handikappanpassning. Det är bra att Dan Eriksson i Stockholm gör detta
viktiga tillägg om de handikappade. Men att samtidigt kalla detta för total
avreglering låter märkligt.
Som Dan Eriksson i Stockholm kan se i många motioner och riksdagspro-
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Egenskapskra v
på byggnader
159
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Egenskapskrav
på byggnader
160
tokoll under en mängd år, har Folkpartiet liberalerna och jag själv fört
många debatter om att avreglera bostadsmarknaden. Vi krävde att de gamla
byggnormerna skulle bort. Så har skett. Vi krävde att de nybyggnadsregler
som trätt i kraft skulle förenklas ytterligare. Den nya borgerliga regeringen
har nu påbörjat en sådan revidering för att föreslå förenklingar. Därför
tycker jag att Dan Erikssons reservation är att slå in öppna dörrar. En över-
syn har startats skyndsamt, och därför avvisar utskottet det yrkande som
framförs i reservationen från Ny demokrati. Folkpartiet liberalernas uppfatt-
ning har varit och är att vi dock inte har ifrågasatt regler som berör hälsa,
säkerhet, handikapp och energi.
I Vänsterpartiets meningsyttring tar Eva Zetterberg upp förslag om ener-
gihushållningen. Som utskottet skriver i betänkandet finns det skäl att både
effektivisera och minska energiförbrukningen. Gällande nybyggnadsregler
innebär också skärpta krav på energihushållning i bostadshus. I den revide-
ring av nybyggnadsreglerna som pågår ingår också övervägande av olika
energikrav.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag avslag på Vänsterpartiets me-
ningsyttring om energihushållning med motiveringen att även krav på bättre
energihushållning ingår i det arbete som den nya regeringen har påbörjat.
Eva Zetterberg föreslår också att ett första steg skall tas mot en särskild
boendemiljölag. Som utskottet framhåller i betänkandet är redan miljö- och
hälsoskyddslagstiftningens regler tillämpliga på boendemiljön. En övervä-
gande del av de förhållanden som motionären avser att reglera i en särskild
boendemiljölag har redan beaktats.
Herr talman! Jag kan slutligen tillägga att den särskilda miljöskyddsutred-
ningen, som jag själv och Magnus Persson sitter i, arbetar med ett förslag
till en ny miljöbalk, som kan komma att förstärka möjligheten att agera i
boendemiljöfrågorna.
Anf. 197 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Herr talman! Vi har snart att ta ställning till ett nytt bostadsfinansierings-
system. En inte oviktig bit är en förenklad byggnorm, för att se hur mycket
vi kan förväntas pressa priserna på nyproduktionen. Det är viktigt att se hel-
heten och att arbetet kommer att fortsätta. Jag kan inte ta ifrån regeringen
att den har gjort en hel del. Det är viktigt att man fortsätter att på alla möj-
liga sätt pressa kostnaderna och att man har en helhetssyn. Om vi skall ta oss
ur systemet med stora subventioner måste vi få konkurrens i byggandet. Det
är många bitar som ingår, varav den förenklade byggnormen är en.
Erling Bager sade att jag sparkar in öppna dörrar. Vi får ta ställning till ett
nytt bostadsfinansieringssystem utan att ha sett regeringens kort.
Anf. 198 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Det var trevligt att lyssna till Eva Zetterberg och höra hur
glad hon var. Vi får nog bifalla en och annan vänsterpartimotion i framtiden.
Men också vi är glada. Det är ett steg i rätt riktning, att kunna enas i en så
viktig fråga.
Herr talman! Bostadsutskottets betänkande nr 20 behandlar egenskaps-
krav på byggnader. Ny demokrati har sin vana trogen en egen filosofi, där
partiet beskyller den omfattande regleringen och byråkratin för att ligga
bakom det allra mesta. Det kan låta tilltalande i början, men låt oss närmare
syna Ny demokrati och partiets grundlösa beskyllningar.
Häromdagen uppvaktades bostadsutskottet av representanter för handi-
kapprörelsen. Förutom att de muntligen framförde sin kritik och oro inför
framtiden, överlämnades även en skrivelse där de i konkreta skarpa ordalag
framförde sin oro och sin berättigade kritik av kostnadskonsekvensutred-
ningens förslag.
I skrivelsen hyllas riksdagens beslut år 1985 om att lagfästa de nu gällande
målen och principerna för att förbättra boendeförhållandena för de handi-
kappade, äldre och långvarigt sjuka. I skrivelsen sägs: Tillgänglighet handlar
för oss handikappade som har funktionshinder om delaktighet i samhället.
Det är en demokratifråga. Den är inte som exempelvis säkerhets- eller häl-
sofrågor på samma sätt reglerad i lagstiftning. Frågan om tillgänglighet på-
verkar specifikt dem som har funktionshinder.
Vidare sägs: Vi handikappade kräver en jämställd behandling. Vi vill från
DHR:s sida understryka att det är regeringen - de kunde lika gärna ha tillagt
Sveriges riksdag och dess majoritet - som bär det yttersta ansvaret för till-
gänglighetsfrågorna och som måste inse att det inte går att åstadkomma till-
gänglighet i miljön utan styrning. Det har erfarenheterna historiskt visat.
Vad säger då Ny demokrati om detta? Jo, i sin reservation som fogats till
betänkandet påstår partiet helt sonika att vad som erfordras är en fullständig
avreglering i fråga om byggandet m.m. Hur tänker Dan Eriksson i Stock-
holm klara dessa grupper, de handikappade?
Dan Eriksson är en ung och rörlig man. Vad skulle hända om han - eller
lan Wachtmeister - drabbades av en trafikolycka och kanske måste vara
bunden av handikapp resten av livet. Skulle han då acceptera att bli placerad
i en miljö där han inte kan möta människor i vardagen?
Vi tror inte att man är så dum inom handikapprörelsen. Där har man do-
kumenterad erfarenhet av vad lagar, förordningar och regler har betytt och
betyder. Jag tycker att Dan Eriksson skall lyssna litet bättre när handikapp-
rörelsen nästa gång kommer till utskottet, och inte slå dövörat till.
Tro inte att ni kommer undan med den här skrivningen och att den tillvara-
tar de handikappades berättigade intresse.
Snålblåsten och draget från galoscherna kanske blir besvärande för handi-
kappgrupperna om man följer Ny demokratis egenhändigt utfärdade recept.
Trots den sena kvällen tror jag, herr talman, att det finns anledning att
stanna upp en stund och tänka efter vad det är som sker när man avreglerar
och vilka grupper det är som kommer i kläm. Det är de svaga, det är de han-
dikappade. Det är dem Ny demokrati ställer ut i kylan på vedbacken.
Anf. 199 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Herr talman! Erling Bager redogjorde för var vi står. Att vi vill avreglera
byggandet står ju fullständigt klart.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Egenskapskrav
på byggnader
161
11 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 106
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Anf. 200 ANDRE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller enbart Magnus Perssons anförande.
Egenskapskra v
på byggnader
162
Anf. 201 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Herr talman! Jag kommer till det. Jag vill nämna det som Erling Bager
redogjorde för som repetition: säkerhet, hygien och - som det står i vår mo-
tion - handikappanpassning. Det är viktigt. Det håller jag med om.
Det finns många problem som vi kan lösa genom att tala med de handikap-
pade. Vi har t. ex. fått trottoarer vid övergångsställena som gör det lättare
att ta sig upp med rullstol. Det kostar inte speciellt mycket, utan är en fråga
om kunskap. Därför är det viktigt att träffa handikappade, så som vi gjorde
i utskottet. Den 15 maj skall jag träffa handikappade från Stockholms kom-
mun för att diskutera den här saken. Vi kommer, litet mer på tu man hand,
att se vad som är viktigast och hur man skall lägga upp det hela.
Visst värnar vi om de människor i samhället som har det svårt. Jag tyckte
att jag hörde att Magnus Persson insinuerade något annat, som jag inte
tyckte om. Vi värnar verkligen om de svaga och vill göra något för dem.
Det är naturligtvis viktigt att de handikappade också känner att de själva
kan ha tillgång till olika ställen. Jag tror att det finns enormt mycket som vi
kan lösa på ett bra sätt genom ett större informationsutbyte. Visst kan vi
också ha regler för byggandet som gör att handikappanpassningen blir av.
Den glöms bort av byggarna. Men det viktigaste är att få en dialog så att det
blir naturligt att bygga på det sättet; det är det bästa.
Naturligtvis kan vi inte lämna de handikappade i sticket.
Anf. 202 MAGNUS PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att Dan Eriksson skall läsa den här skriften en
gång till. Han menar väl inte på fullt allvar att de handikappade ljuger när
de säger att de har erfarenhet av att byggherrar och kommuner generellt har
svårt att klara av tillgänglighetsfrågorna när det inte finns bestämmelser att
tillgå. Det är det man säger i den här skriften.
De handikappade menar att det är avstegen från nuvarande regler och
normer som rimligen skall motiveras - inte att de handikappade behöver till-
gängligheten; det är en självklarhet. Jag tror att det finns all anledning för
Dan Eriksson och hans gelikar i partiet, trots att det är en sen vårkväll, att
tänka igenom det här och slå vakt om de handikappade. Jag hoppas att det
inte är bara munväder vi har mött i debatten, utan att vi, den dag det kom-
mer till ett avgörande i kammaren, kan känna stöd från Ny demokrati för de
handikappade. I så fall är vi nöjda.
Anf. 203 ERLING BAGER (fp):
För att understryka det jag tidigare sade i mitt anförande vill jag klart yrka
bifall till utskottets hemställan i betänkande nr 20 och avslag på den reserva-
tion och den särskilda meningsyttring som finns bifogade.
Jag hälsar med tillfredsställelse att utskottet har kunnat samlas när det gäl-
ler frågan att stärka barns säkerhet. Det är viktigt att detta sker. Vi hoppas
att regeringen verkligen agerar snabbt när det gäller att få fram ett lagförslag
som säkrar barns säkerhet i boendemiljöer.
Jag vill också understryka att det är viktigt att de handikappade och deras
rättighet till tillgänglighet i samhället har en stark ställning. Det som nu sker
i boverket och som vi hörde på mötet mellan bostadsutskottet och de handi-
kappades riksorganisation visar att det är viktigt att man säkerställer de han-
dikappades rätt att finnas med på alla områden i samhället. De skall ha en
tillgänglighet som inte motarbetas av lagstiftningen utan snarare stärks. Det
är viktigt att vi deklarerar det.
Jag vill återigen peka på att vi i Folkpartiet och den borgerliga regeringen
gör en utvärdering och en översyn. Den sker för att man skall kunna göra
förenklingar. Jag har bra kontakter med den nuvarande regeringen och kän-
ner mig ganska lugn över hur arbetet kommer att sluta. Om det är något som
Dan Eriksson tar till sig och känner sig säker av, vet jag inte. För egen del
vet jag att det görs ett arbete som kommer att innebära förenklingar. På det
sättet kan vi kanske pressa kostnaderna i byggandet, och bibehålla det som
vi tycker är viktigt: hälsa, säkerhet, de handikappades rättigheter, och få en
vettig reglering.
Anf. 204 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talmanlJag tackar Erling Bager för det här klargörandet. Men jag
måste samtidigt säga att det känns litet obehagligt att få information i andra
hand. Man kan inte vara säker på hur mycket den är värd. Det är självklart
att vi skulle uppskatta att få detta direkt från regeringen. Även om jag har
stort förtroende för Erling Bager gör det ju inte saken svårare om man har
en direktkommunikation.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 maj.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU21 Skydd av vissa områden enligt naturresurslagen m. m.
Anf. 205 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Bostadsutskottets betänkande nr 21 behandlar skydd av
vissa områden enligt NRL, naturresurslagen.
Motioner har väckts om exploatering av det s. k. Laisvallsprojektet där
det enligt berört bolag handlar om en brytvärd malm. Samtidigt med utvin-
ning av återstoden av blymalmen avsåg berörda intressenter att föra över en
viss mängd av Laisans strömmande vatten till Skellefteälven via en överled-
ning.
På så sätt skulle projektet bli lönsamt och bekosta de omfattande tunnel-
sprängningarna m.m.
Näringsutskottet tillstyrkte motionerna och ett enigt bostadsutskott av-
styrkte motionskraven. Bostadsutskottets motivering är att bevarandeintres-
sena väger betydligt tyngre än de aktuella exploateringsintressena. Därmed
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Skydd av vissa
områden enligt
naturresurslagen
m.m.
163
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Skydd av vissa
områden enligt
naturresurslagen
m. m.
fastslår än en gång bostadsutskottet och en bred riksdagsmajoritet att Vin-
delälvens vattenområde, där Laisälven ingår, är och förblir skyddat och såle-
des inte kan undantas från skyddet enligt 3 kap. 6 § i naturresurslagen.
Därmed torde frågan om Laisvallsprojektet och överledningar till andra
älvsystem rimligtvis vara avgjord för all framtid och därmed vara avförd från
dagordningen.
Herr talman! Jag begärde ordet närmast i anledning av vår reservation nr
1 som finns fogad till betänkandet. Vi har i vår gruppmotion framfört det
berättigade kravet om att miljökonsekvensbeskrivningar, MKB, konsekvent
bör ingå som ett led i arbetet med att värna miljön, hälsan och hushållningen
med våra naturresurser.
I dag saknas det i praktiken möjlighet att hävda kravet på MKB i planer
enligt PBL, plan- och bygglagen. Vi tycker att det är dags att handla. Det är
dessutom en utomordentligt lämpligt vald tidpunkt för detta.
Den s.k. första generationens översiktsplaner är i det närmaste färdig-
ställda och inom kort avslutade. Då ligger det nära till hands med ett tillkän-
nagivande från riksdagen. Det visar att statsmakten är intresserad av frågan
och att den bör tillmätas största möjliga betydelse.
Miljöfrågorna är av stor vikt. Att nu bara skjuta frågan framför sig undan
för undan är inte tilltalande och klokt enligt vårt synsätt. Vi trodde på rege-
ringsförklaringen när det gäller att miljöfrågorna skulle tillmätas ökad bety-
delse. Vi nödgas tyvärr, herr talman, efter hand konstatera att det allra
mesta var munväder. Regeringen är handlingsförlamad och sitter mest och
rullar tummarna när det gäller miljön.
Vi beklagar den nonchalans och passivitet, för att inte säga det bristande
intresse, som visas från regeringskansliet för att hävda miljö- och natur-
vårdsintressena. Här finns en utomordentligt väl vald tidpunkt för den bor-
gerliga majoriteten att följa våra krav och i praktisk politisk handling visa
var de olika partierna står när det gäller att slå vakt om naturvärden, miljön
och naturvården.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och i övrigt bifall till utskot-
tets hemställan.
Anf. 206 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Det skall bli ett kort anförande. Härmed vill jag bara in-
stämma med utskottsmajoriteten och också yrka bifall till reservationen om
miljökonsekvensbeskrivningar. I övrigt hänvisar jag till Vänsterpartiets me-
ningsyttring från näringsutskottet.
Anf. 207 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Det här betänkandet behandlar sju motioner som väckts un-
der den allmänna motionstiden i år.
Socialdemokraterna kräver i sin partimotion Jo612 att miljökonsekvens-
beskrivningar, som Magnus Persson påtalade, skall vidgas till planer och pro-
gram som påverkar miljön. De menar bl.a. att den kommunala översiktspla-
neringen enligt PBL måste ändras så att den bättre tillgodoser naturvårds-
och miljömål. Fr.o.m. halvårsskiftet 1991 krävs enligt NRL att MKB i prin-
164
cip skall göras före myndighetsbeslut som påverkar miljön. Det täcker i prin-
cip alla lagar utom ärenden enligt PBL.
Den socialdemokratiska regeringen anförde tidigare, Magnus Persson, att
MKB som en del av beslutsunderlaget vid arbete med den fysiska plane-
ringen bör kunna ge ett bra stöd bl.a. för bedömningen av lämpliga alternativ
för stora projekt och anläggningar som har väsentlig omgivningspåverkan.
Man menade också att det här skulle upprättas i ett tidigt skede i planerings-
processen. Men man sade också att eftersom den översiktliga planeringen
ansågs vara inne i ett dynamiskt utvecklingsskede och då kommunerna redan
i många fall arbetade med MKB som underlag för planläggningen ansåg den
socialdemokratiska regeringen inte att någon ändring av PBL var nödvän-
dig. Detta tyckte också riksdagsmajoriteten var riktigt.
I juni 1992 skall boverket till miljö- och naturresursdepartementet in-
lämna en samlad redovisning av översiktsplanearbetet enligt PBL när det
gäller metodfrågor och plansystem. Vi vet också, Magnus Persson, att bover-
ket i januari i år fick två miljoner kronor för att introducera MKB hos läns-
styrelser och kommuner. Då är det faktiskt ganska självklart att vi i utskottet
vill avvakta den kommande beredningen i regeringens kansli och därför av-
styrker dessa motioner från bl.a. det socialdemokratiska partiet. Det är
alltså inte fråga om någon nedrustning på miljöområdet.
Samtidigt vill jag, herr talman, yrka avslag på reservationen från det so-
cialdemokratiska partiet.
Låt mig också få säga några ord om en motion från Socialdemokraterna
och en från Moderaterna när det gäller Laisvallprojektet. Här vill man få en
ändring av NRL så att projektet kan förverkligas. Som vi vet syftar det till
att leda över Laisälvens vatten till Skellefteälvens vattensystem för att på så
sätt få en ökad elkraftsproduktion genom en invallning. Samtidigt innebär
projektet att en del av Storlaisan kan torrläggas för att man skall kunna
komma åt blymalm som ligger under sjön.
Laisälven är ett biflöde till Vindelälven och den är skyddad enligt NRL.
För att förkorta anförandet skall jag inte ta de meningar som jag hade förbe-
rett om detta.
Låt mig bara till sist säga att det gläder mig att kunna konstatera att utskot-
tet vidhåller sin tidigare uppfattning att bevarandeintressena får anses ha
större tyngd än exploateringsintressena. Någon överledning bör alltså inte
medges. Naturresurslagen bör inte ändras. Därför avstyrker utskottet än en
gång den motion som har den andan.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på
reservationen.
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Skydd av vissa
områden enligt
naturresurslagen
m.m.
Anf. 208 MAGNUS PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag vet inte om jag glömde
att yrka bifall till reservationen.
Anf. 209 OLLE LINDSTRÖM (m):
Herr talman! I mitt anförande kommer jag uteslutande att uppehålla mig
vid Laisvallsprojektet som behandlas i betänkandets hemställan mom. 3. I
165
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Skydd av vissa
områden enligt
naturresurslagen
m.m.
166
motion 516 har jag och Per-Richard Molén begärt en ändring av naturresurs-
lagen så att Laisvallsprojektet kan genomföras.
Med all respekt för riksdagens tidigare beslut om skyddet för våra återstå-
ende huvudälvar anser jag ändå att man måste kunna göra avsteg när det
gäller biflöden till dessa älvar. Det finns ju också biflöden till biflöden till
biflöden. Om vi inte har möjlighet att ta till vara våra naturtillgångar i gles-
bygden kommer i vissa fall hela samhällen att slås ut. I det här fallet gället
det Laisvall. Jag återkommer till detta.
Det är ställt utom allt tvivel att Laisvallsprojektet är mycket lönsamt såväl
ur kraftproduktionssynpunkt som för gruvindustrin. Dessutom är det bety-
delsefullt ur samhällsekonomisk synpunkt.
Laisvallsprojektet kan sammanfattas som en reell möjlighet att i första
hand klara av en brytning fram till år 2010.
För det första kan man vidmakthålla en viktig industriell verksamhet i Ar-
jeplogs kommun. För det andra kan den svenska elkraftsproduktionen få ett
tillskott på ca 700-800 GWh per år. För det tredje skapar det 11 000 arbetsår
under 15 år, dvs. 750 arbetstillfällen per år. För det fjärde ökar den svenska
bruttonationalprodukten med ca 15 miljarder kronor.
Med tanke på vårt stora budgetunderskott och den galopperande arbets-
lösheten anser jag att det är svårt att säga nej till detta och andra liknande
projekt. I det här sammanhanget måste jag också påpeka att mineralråvaru-
kommittén konstaterade i ett betänkande 1989 att en förlängd brytning i
Laisvallsgruvan är en förutsättning för fortsatt blyproduktion vid Rönn-
skärsverken. En nedläggning av Laisvallgruvan kan således få negativa kon-
sekvenser för arbetsmarknaden i övrigt.
I betänkandet hänvisar utskottet till tidigare beslut och vidhåller att beva-
randeintresset får anses ha större tyngd än exploateringsintresset. Vidare
skriver utskottet att någon överledning inte medges och att NRL inte bör
ändras.
Jag är medveten om svårigheterna att bedöma miljöpåverkan av de en-
skilda objekten. När det gäller Laisvallprojektet anser jag inte att ingreppen
är så stora att brytning inte skulle kunna tillåtas. Överledningen går i en tun-
nel med en obetydlig yttre påverkan. Vindelälvens vattenflöde påverkas
marginellt - klart mindre än normala årsvariationer.
Mot den bakgrunden borde det i det här fallet vara möjligt att förena beva-
randet av en värdefull natur med en från samhällsekonomisk synpunkt god
investering.
Inlandskommunernas överlevnad, säskilt i Norrland, är beroende av att
tillgängliga naturresurser vid behov kan tas i anspråk. Nu gäller det Laisvall
och Arjeplog. Även om de sökta åtgärderna innebär vissa ingrepp i områden
med betydande naturvärden, anser jag att nyttan av projektet faktiskt över-
väger.
Gruvan har för Laisvalls och Arjeplogs kommun oerhört stor betydelse.
Förutom kommunens egen verksamhet är gruvdriften i Laisvall den enda ar-
betsplatsen av omfattning. Totalt bebos gruvsamhället av ca 400 personer,
vilka i stort sett har sin utkomst från gruvdriften - direkt eller indirekt.
Vi måste alla förstå vad som inträffar när gruvdriften läggs ner i Laisvall.
Det saknas alternativ i denna glesbygd. Därför måste särskilda skäl kunna
beaktas vid behandling av sådana ärenden. Även om vi i dag inte kan få ige-
nom beslutet, vilket vi är överens om, kommer vi i fortsättningen naturligtvis
tillbaka till dessa frågor. Jag tror också att vi behöver en annan syn på dem
i framtiden.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motion Bo516.
Anf. 210 AXEL ANDERSSON (s):
Herr talman! Bostadsutskottet har i det här betänkande behandlat en mo-
tion, Bo501, väckt av Kurt Ove Johansson och mig, där vi föreslår ett utökat
naturskydd för det s.k. Kösjöområdet i västra Jämtland. Området ligger en
halv mil rakt öster om Ånnsjön i Jämtlands fjällvärld, mitt i ett större fjäll-
nära och väglöst vildmarksområde, som är av stort intresse för naturvård och
friluftsliv.
Kösjöområdet ligger ovanför gränsen för svårföryngrad skog och ovanför
domänverkets gamla skogsodlingsgräns. Området gränsar dessutom direkt
till Vålådalens naturreservat. Dessa grundläggande fakta, herr talman, samt
naturligtvis grundorsaken - områdets synnerligen skyddsvärda karaktär -
borde leda till riksdagens tillskyndan.
Herr talman! Ortsborna, och likaså Åre kommun, vill ha området skyd-
dat.
Men, storskogsägaren Korsnäs AB ville avverka sin svårföryngrade skog
längst in i området. Till detta behövde man en skogsbilväg, rakt igenom det
skyddsvärda området. Man fick stöd av skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län
och av länsstyrelsens ansvarige, men ärendet har överklagats till regeringen.
Herr talman! Vi motionärer anser att Kösjöområdet - ett av våra sista
orörda vildmarksområden - skall skyddas enligt naturresurslagens 2 kap. §§
3 och 6. Vi har i motionen begärt riksdagens stöd för detta.
Vad säger då utskottet? I klämmen avstyrks motionen, men i texten är det
omöjligt att hitta motiven för avstyrkandet. Utskottet tar inte ställning till
huvudfrågan - bevarandet av området som vildmark - utan ägnar sin energi
åt huruvida det går att använda väglösa transportformer i ett känsligt område
för att få ut timret, i stället för att låta bygga en skogsbilväg.
Det här betyder att utskottet säger ja till avverkning i området, trots de
tunga skäl som talar för ett nej.
Herr talman! Jag tycker att ställningstagandet är beklagligt. Dock är det
inte meningsfullt att här i kammaren mot ett enhälligt utskott yrka bifall till
motionen. I stället får alla vi, som vill bevara den här unika pärlan av den
krympande svenska vildmarken, sätta vårt hopp till regeringens behandling
av överklagningsärendet. Medge, herr talman, att det är ett skört halmstrå
att hålla i.
Men även om det här går åt skogen, finns ju alltid möjligheten att återigen
ta upp frågan till förnyad prövning och ställningstagande senare i detta hus.
Anf. 211 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Herr talman! Vi är fyra ledamöter som har väckt motioner om Laisvall.
Det är faktiskt med, även i denna sena timma, en viss besvikelse jag noterar
att Bruno Poromaa och Leif Marklund, som står för den andra motionen,
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Skydd av vissa
områden enligt
naturresurslagen
m.m.
167
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Skydd av vissa
områden enligt
naturresurslagen
m.m.
inte känner sig så engagerade att de vill delta i debatten - trots att Laisvall
ligger inom deras egen valkrets.
Som ledamot av riksdagens näringsutskott vet jag, lika väl som herr tal-
mannen, att de överväganden som görs där är mycket sakligt grundade. Jag
förvånar mig över att bostadsutskottet inte har tagit hänsyn till att ett enigt
näringsutskott med utgångspunkt i mineral-, energi- och industripolitiska
ställningstaganden har beaktat frågorna och gått näringsutskottet till mötes
när det gäller det värdefulla projektet. Med tanke på vilka som har deltagit
i beslutet, är det förståeligt att utskottet har kommit fram till detta ställnings-
tagande.
Agne Hansson, utskottets ordförande, kommer från Småland. Oskar
Lindkvist och Knut Billing kommer från Stockholm. Bertil Danielsson kom-
mer från Småland. Magnus Persson kommer från Värmland. Lennart Nils-
son kommer från Uddevalla. Ulf Lönnqvist kommer från Stockholm eller
Blekinge. Rune Evensson kommer från Lerum utanför Göteborg. Ulf
Björklund kommer från Kopparberg. Dan Eriksson från Stockholm. Britta
Sundin kommer från Sundsvall och Medelpad. Birger Andersson kommer
från Sala. Marianne Carlström kommer från Göteborg. Inga Berggren och
Siw Persson kommer från Skåne.
Jag noterar ofta i sådana här debatter, att ju längre bort man kommer från
den ort eller det projekt debatten gäller desto lättare är det att säga nej till
det hela. Ansvaret för de 600 personer i Laisvalls by som om några år inte
kommer att ha någon sysselsättning vilar på dem i bostadsutskottet som har
fattat detta beslut. Dessa personer kommer inte att ha några som helst alter-
nativ. Det finns all anledning att inte ändra på lagen men däremot på inställ-
ningen till den typen av angelägna projekt.
Herr talman! Jag vill därför inte bara yrka bifall till min och Olle Lind-
ströms motion utan även till Bruno Poromaas och Leif Marklunds motion.
Anf. 212 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! På s. 4 i bostadsutskottets betänkande står följande, Per-
Richard Molén: ”Näringsutskottet anför att det inte ankommer på utskottet
att pröva den lagtekniska frågan eller projektets miljömässiga konsekven-
ser.” Jag fick ett helt annat intryck av näringsutskottets beslut när Per-Rich-
ard Molén talade.
Många har varit kritiska mot naturresurslagen. Innan naturresurslagen
fanns kördes miljöintressen frankt över. Med naturresurslagen tutar man in-
nan man kör över.
Men i den naturresurslag som många är kritiska till framgår det att man
skall främja en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt lång-
siktig, god hushållning med mark och vatten och den fysiska miljön i övrigt.
Lagen är att anse som en lag genom vilken avvägningar mellan olika in-
tressen skall bedömas i ett långsiktigt perspektiv. Detta innebär en avväg-
ning mellan bevarandeintressen och exploateringsintressen. Den har nu
gjorts i utskottet, oavsett den enskildes bostadsort.
Jag gratulerar Per-Richard Molén till hans unika kompetens, beroende på
den plats där han bor.
168
Anf. 213 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Herr talman! Siw Persson bör vara medveten och underkunnig om att nä-
ringsutskottets kompetensområde i denna fråga utgörs av de industri- och
mineralpolitiska bedömningarna. Därutöver gör utskottet ingenting.
Det är värt att notera att i skrivningen från riksdagens näringsutskott och
i förarbetena till propositionen sägs det, att motivet till undantagsbestäm-
melsen som finns i lagen är att mineraltillgångar m.m. skall kunna utvinnas
i särskilt angelägna fall, t.ex. när fyndigheten har stor samhällsekonomisk
betydelse.
När det finns en liten begränsad verksamhet, som berör 600 människor
i en liten kommun i Norrbotten, bör denna undantagsbestämmelse kunna
utnyttjas. De har inga alternativ. Där finns vattenskraftsvinster som skulle
tillföras Arjeplogs kommun och skapa alternativ för den gruva som, obe-
roende om Laisan kommer att utnyttjas, inte någon gång kommer att sina.
Det blir en tidsutdräkt på 20-30 år.
Herr talman! Man borde kunna tillåta sig att acceptera denna undantags-
bestämmelse och överlåta åt dem som bor i Arjeplog att själva få avgöra hur
de vill utnyttja de natur-, vatten- och mineraltillgångar som finns där. Det är
inte många som över huvud taget söker sig till Arjeplog. Men vi har förbas-
kat många synpunkter på de orterna, trots att vi bor långt därifrån. Jag tror
att Siw Persson skulle ha en helt annan uppfattning om Arjeplog och Laisvall
om hon bott någonstans i närheten av den platsen.
Anf. 214 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Jag brukar inte vara den som tar tillfället i akt att tala om var
jag har bott tidigare. Men jag är en gång i tiden född i Jämtland och har varit
ett antal gånger där. Förmodligen smärtar det Per-Richard Molén att jag
känner väl till området.
Att låta människorna som bor inom ett område själva avgöra hur de skall
ha det med miljön kan leda till en intressant utveckling. Det har t.ex. visat
sig att det finns en klar majoritet i Skåne som inte vill ha fasta förbindelser
över Öresund, men där erkänner man nu ändå att sådana förbindelser kan
ha ett visst riksintresse.
Jag respekterar att man måste ta hänsyn till befolkningens intressen i vissa
områden. Men samtidigt måste man komma ihåg, Per-Richard Molén, att vi
har unika miljöer i Sverige som vi har ansvar för att bevara åt eftervärlden
och då inte bara för svenskarna utan för hela världen. Det är faktiskt så.
Även om jag bor i Skåne inser jag det, och jag är inte ensam om att göra det.
Sverige får kritik på sig från andra länder för att vi inte tillräckligt bevarar
de urskogsområden och de få orörda vatten som finns. Här handlar det om
miljöer som är unika i världen, det skall vi komma ihåg.
Anf. 215 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Herr talman! Kan vi ändå inte utgå ifrån att de några tusen personer som
bor i Arjeplogs kommun själva inser vilket värde Laisan, Laisvalls by, Vin-
delälven och Piteälven har? Är det Siw Perssons uppfattning att vi skall
omyndigförklara dem och sitta här i Stockholm eller i Skåne - även om Siw
Persson är född jämte - och göra den bedömningen?
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Skydd av vissa
områden enligt
naturresurslagen
m.m.
169
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Skydd av vissa
områden enligt
naturresurslagen
m.m.
170
Borde vi inte kunna visa en litet mera decentraliserad inställning, avstå
från storebrorsattityden och överlåta till dem som bor i denna isolerade kom-
mun att själva avgöra hur de vill forma sin framtid?
Anf. 216 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Vem var det som omyndigförklarade vem? Per-Richard Mo-
lén omyndigförklarade mig i den här debatten för att jag enligt honom bor
på fel bostadsort.
Anf. 217 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Först vill jag tillbakavisa Per-Richard Moléns tvärsäkra på-
stående att vi har feltolkat lagen. Vi har tittat på förarbetena till lagen, och
den tolkning vi gör delas av både departementets och utskottets jurister.
Min vagga stod vid Vindelälvens sköna strand, långt närmare Laisvall än
vad Per-Richard Molén någonsin har varit. Jag har fiskat i Laisälven.
Dessutom är det fel att påstå att Oskar Lindkvist är stockholmare, för han
är från Skåne. Jag tycker att det är ett lumpet trick som Per-Richard Molén
använder.
Vidare kan jag nämna att jag träffar många Laisvallsbor. Jag åker dit och
fiskar ibland, och jag vet att det inte finns någon enhetlig linje bland befolk-
ningen i den här frågan.
Per-Richard Moléns bedömning av oss på grundval av varifrån vi kommer
må stå för honom själv. Tänk på i kommande debatter att svenska folket är
ganska lättrörligt! Västerbotten var mitt hemlän tills jag var 30 år. Jag har
följt många turer i fråga om både Laisvallsprojektet och Vindelälven, och
jag tycker att det är ett klokt beslut riksdagen stannar för.
Anf. 218 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Herr talman! Jag noterar att Magnus Persson har litet grand av sina rötter
i det område vi diskuterar. Det borde göra det lättare för honom att med
förtroende överlåta avgörandet av Arjeplogs och Laisvalls framtid just till
de rötter från vilka Magnus Persson kommer. Om meningarna är delade, låt
då människorna där uppe avgöra frågan!
Sedan har jag inte påstått att bostadsutskottet har tolkat lagen fel. Jag lä-
ser bara i den promemoria som föreligger från näringsutskottet att det finns
en undantagsbestämmelse som skapar möjlighet att utvinna mineraltill-
gångar m.m. i särskilt angelägna fall. Vill man inte att det skall ske någon
utvinning, ser man heller inte möjligheten att tillämpa den undantagsbe-
stämmelse som finns, och då får människorna där uppe sitta emellan.
Anf. 219 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Låt mig säga till Per-Richard Molén att det har varit ett svårt
ställningstagande. Det är en intressekonflikt, precis som Siw Persson har
sagt, men vi har stannat för att bevarandeintressena väger tyngre, och vi har
sett frågan i ett mera långsiktigt perspektiv.
Det är skälet till det ställningstagande vi har gjort, och sedan kan man ha
delade meningar om det. Men omyndigförklara inte folk på grundval av var
de är skrivna! De vet kanske mer än vad man ibland tror.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 maj.)
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Anmäldes att följande fråga framställts
den 5 maj
1991/92:725 Sten Andersson i Malmö (m) till kulturministern om rättshjäl-
pen för asylsökande:
Då och då förs fram förslag att asylsökande redan vid ankomsten till Sve-
rige skall erhålla juristhjälp. Att en del advokater ställer upp på detta förslag
är utan tvekan lättbegripligt.
Detta förslag skall ses mot bakgrund av att rättshjälpsreglerna för svenska
medborgare, i takt med den ekonomiska tillbakagången, under senare tid
alltmer skärpts.
Avser statsrådet att föreslå att juristhjälp skall utgå till asylsökande ome-
delbart vid ankomsten till Sverige?
19 § Kammaren åtskildes kl. 22.51.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 8 § anf. 44 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 66 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 77 (delvis)
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. beslutet om samlad votering
kl. 14.33,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 95 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 120 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 169 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
I Gunborg Apelgren
171
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Innehållsförteckning
Onsdagen den 6 maj
1 § Meddelande om svar på interpellationen.................. 1
2 § Förnyad bordläggning................................. 1
3 § Skadeståndsansvaret för polishundai..................... 2
Lagutskottets betänkande LU33
Beslut................................................ 2
4 § Skadeståndsfrågor.................................... 2
Lagutskottets betänkande LU29
Beslut................................................ 2
Meddelande om samlad votering........................... 2
5 § Vårdnad och umgänge med barn m.m.................... 2
172
Lagutskottets betänkande LU30
Debatt
Elisabeth Persson (v)
Holger Gustafsson (kds)
Talmannen
Beslut fattades efter 8 §
6 § Ändring i jordabalken................................ 7
Lagutskottets betänkande LU31
Beslut fattades efter 8 §
7 § Äktenskaps- och sambofrågor........................... 7
Lagutskottets betänkande LU32
Debatt
Maj-Lis Lööw (s)
Elisabeth Persson (v)
Holger Gustafsson (kds)
Kent Carlsson (s)
Christina Linderholm (c)
Ingvar Svensson (kds)
Margareta Winberg (s)
Lars Andersson (-)
Bengt Harding Olson (fp)
Talmannen
Torgny Larsson (s)
Arne Jansson (nyd)
Beslut fattades efter 8 §
8 § Näringspolitik....................................... 30
Näringsutskottets betänkande NU20
Debatt
Anita Gradin (s)
Rolf L Nilson (v)
Per-Richard Molén (m)
Reynoldh Furustrand (s)
Gudrun Norberg (fp)
Mats Lindberg (s)
Kjell Ericsson (c)
Göran Hägglund (kds)
Hans Nyhage (m)
Karin Starrin (c)
Lennart Brunander (c)
Bengt Dalström (nyd)
Berndt Ekholm (s)
Beslut................................................ 72
Lagutskottets betänkande LU30
Lagutskottets betänkande LU31
Lagutskottets betänkande LU32
Näringsutskottets betänkande NU20
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Beslut om samlad votering................................ 74
9 § Inrättande av ett särskilt utskott........................ 75
Konstitutionsutskottets betänkande KU34
Debatt
Catarina Rönnung (s)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Ingela Mårtensson (fp)
Beslut fattades efter 11 §
10 § Statlig lokalförsöijning............................... 82
Finansutskottets betänkande FiU26
Debatt
Christina Linderholm (c)
Kjell Ericsson (c)
Beslut fattades efter 11 §
11 § Grundläggande högskoleutbildning, m.m................. 83
Utbildningsutskottets betänkanden UbUlö, UbU13, UbU14,
UbU15 och UbU17
Debatt
Berit Löfstedt (s)
Stefan Kihlberg (nyd)
Björn Samuelson (v)
Rune Rydén (m)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Hans Gustafsson (s)
Christer Lindblom (fp)
Bo Arvidson (m)
Kurt Ove Johansson (s)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Ulf Melin (m)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
John Andersson (v)
Inger Lundberg (s)
173
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
Beslut................................................ 114
Konstitutionsutskottets betänkande KU34
Finansutskottets betänkande FiU26
Utbildningsutskottets betänkande UbU16
Utbildningsutskottets betänkande UbU13
Utbildningsutskottets betänkande UbU14
Utbildningsutskottets betänkande UbU15
Utbildningsutskottets betänkande UbU17
Beslut om uppskjuten votering............................. 116
Ajournering........................................... 116
Återupptagna förhandlingar............................... 116
12 § Ändrat huvudmannaskap för särskolan och särvux m.m...... 117
174
Utbildningsutskottets betänkande UbU21
Debatt
Inger Lundberg (s)
Björn Samuelson (v)
Christer Lindblom (fp)
Christina Linderholm (c)
Ingrid Näslund (kds)
Carl-Johan Wilson (fp)
Beslut skulle fattas den 7 maj
13 § En översyn av byggnadsgarantilagen m.m................. 137
Bostadsutskottets betänkande BoU26
Debatt
Lennart Nilsson (s)
Eva Zetterberg (v)
Agne Hansson (c)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Beslut skulle fattas den 7 maj
14 § Prisstöd till rennäringen m.m.......................... 145
Bostadsutskottets betänkande BoU17
Debatt
Max Montalvo (nyd)
Eva Zetterberg (v)
Bertil Danielsson (m)
Beslut skulle fattas den 7 maj
15 § Vissa frågor i plan- och bygglagen...................... 149
Bostadsutskottets betänkande BoU19
Debatt
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Mikael Odenberg (m)
Magnus Persson (s)
Beslut skulle fattas den 7 maj
16 § Egenskapskrav på byggnader.......................... 157
Bostadsutskottets betänkande BoU20
Debatt
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Eva Zetterberg (v)
Erling Bager (fp)
Magnus Persson (s)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Beslut skulle fattas den 7 maj
17 § Skydd av vissa områden enligt naturresurslagen m.m........ 163
Bostadsutskottets betänkande BoU21
Debatt
Magnus Persson (s)
Eva Zetterberg (v)
Siw Persson (fp)
Olle Lindström (m)
Axel Andersson (s)
Per-Richard Molén (m)
Beslut skulle fattas den 7 maj
18 § Anmälan om fråga
1991/92:725 av Sten Andersson i Malmö (m) om rättshjälpen
för asylsökande................................. 171
Prot. 1991/92:106
6 maj 1992
175
gotab 41478, Stockholm 1992