Fredagen den 24 april
Kl. 9.00-15.55
Protokoll
1991/92:100
Anf. 1 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela följande ändringar i kammarens sammanträdesplan:
Fredagen den 8 maj
Inget arbetsplenum denna dag. Kammaren sammanträder för interpella-
tionssvar kl. 9.00.
Fredagen den 15 maj
Inget arbetsplenum denna dag. Kammaren sammanträder för interpella-
tionssvar kl. 9.00.
Fredagen den 29 maj
Kammaren sammanträder för bordläggningsplenum kl. 9.00.
Fredagen den 5 juni
Kammaren sammanträder för bordläggningsplenum kl. 9.00.
Tredje vice talmannen anmälde att Hans Ragnemalm avsagt sig uppdraget
att vara justitieombudsman fr.o.m. den 1 september 1992.
Kammaren biföll denna avsägelse.
Sonja Rembo (m) hade ansökt om fortsatt sjukledighet under tiden den
25april-den 15 maj.
Kammaren biföll denna ansökan.
Anita Sidén (m) skulle även i fortsättningen tjänstgöra som ersättare för 1
Sonja Rembo.
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 100
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1991/92:165 till utrikesutskottet
Motionerna
1991/92:L18-L22 till lagutskottet
Företogs till avgörande socialutskottets betänkanden 1991/92:SoU15 och
SoU16, försvarsutskottets betänkande 1991/92:FöU10, näringsutskottets
betänkanden 1991/92:NU22, NU23 och NU24 samt bostadsutskottets betän-
kande 1991/92:BoU18 (beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 99).
Socialutskottets betänkande SoU15
Mom. 1-4 (inriktningen av socialpolitiken, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 160 röster mot 119 för reservation 1 av
Bo Holmberg m.fl. i motsvarande del.
Mom. 5 (utvecklings- och förnyelsearbete i välfärdspolitiken)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 161 röster mot 119 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservation 1 av Bo Holmberg m.fl. i motsvarande del.
Mom. 6 och 7 (utvecklingen av hälso- och sjukvården, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 119 för reservation 2 av
Bo Holmberg m.fl. i motsvarande del.
Mom. 8-12 (avskaffande av landstingens monopol, m.m.)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 161 röster mot 120 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservation 2 av Bo Holmberg m.fl. i motsvarande del.
Mom. 13 och 14 (inriktningen av familjepolitiken, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 160 röster mot 119 för reservation 3 av
Bo Holmberg m.fl.
Mom. 15 och 16 (rättvise- och kvalitetskrav inom socialtjänsten m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 160 röster mot 120 för reservation 4 av
Bo Holmberg m.fl.
Mom. 22 (medelsanvisning till Insatser mot aids)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Gudrun
Schyman i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 23 (smittskyddslagen)
Först biträddes reservation 5 av Bo Holmberg m.fl. med 111 röster mot 11
för meningsyttringen av Gudrun Schyman i motsvarande del. 159 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av
Bo Holmberg m.fl. - genom uppresning.
Mom. 24 (anonymitet vid hivtest)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Gudrun
Schyman i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 25 (smittspårning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Gudrun
Schyman i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 26 (Europarådets rekommendation)
Utskottets hemställan bifölls med 267 röster mot 11 för meningsyttringen
av Gudrun Schyman i motsvarande del.
Mom. 32 (barnbidragets storlek)
Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 120 för reservation 7 av
Bo Holmberg m.fl.
Mom. 54 (andra yrkesgruppers roll i ett husläkarsystem)
Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 111 för reservation 11 av
Bo Holmberg m.fl. 8 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 60 (tobaksreklam)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Gudrun
Schyman i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 64 (åldersgräns för inköp av tobak)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Gudrun
Schyman i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 65 (rökfria miljöer)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Gudrun
Schyman i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 66 (gränsvärden för tjärhalt i cigaretter)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Gudrun
Schyman i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 68 (en aktivare alkoholpolitik)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 15 av Bo Holmberg
m.fl. - bifölls med acklamation.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Mom. 70 (information)
Utskottets hemställan bifölls med 255 röster mot 22 för utskottets hemstäl-
lan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion So249 av lan
Wachtmeister m.fl. i motsvarande del. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 72 och 74 (Systembolagets försäljning m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 254 röster mot 24 för det av Peter Kling
under överläggningen framställda yrkandet enligt bilaga till detta protokoll
(se s. 99). 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 85 och 86 (medelsanvisningen till Statens beredning för utvärdering
av medicinsk metodik, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 109 för reservation 16 av
Bo Holmberg m.fl.
Mom. 95 (plötslig spädbarnsdöd)
Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot 9 för meningsyttringen
av Gudrun Schyman i motsvarande del. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 113 (lag om rätt till barnomsorg)
Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 120 för reservation 21 av
Bo Holmberg m.fl.
Mom. 114 (full behovstäckning av förskoleplatser)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Gudrun
Schyman i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 115 (resurser till barnomsorgen m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Gudrun
Schyman i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 117 (kvalitet i barnomsorgen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Gudrun
Schyman i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 120 (personalinflytande)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Gudrun
Schyman i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 121 (vidareutbildning m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Gudrun
Schyman i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 122 (barnomsorgen i glesbygd)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Gudrun
Schyman i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 141 (byggande av ålderdomshem m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 259 röster mot 23 för yrkandena 2-7 i
motion So250 av Johan Brohult och lan Wachtmeister samt motion So260 av
lan Wachtmeister m.fl.
Mom. 161, 162, 163, 165, 166 och 171 (rättighetslag, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 121 för reservation 30 av
Bo Holmberg m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU16
Utskottets hemställan bifölls.
Försvarsutskottets betänkande FöUlO
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU22
Mom. 1 (organisationen på kärnavfallsområdet)
Utskottets hemställan bifölls med 159 röster mot 121 för reservation 1 av
Anita Gradin m.fl.
Mom. 5 (kärnkraftens avfall)
Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 12 för meningsyttringen
av Rolf L. Nilson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU23
Mom. 4 (biståndsmål vid garantigivning)
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 10 för meningsyttringen
av Rolf L. Nilson i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 9 (inriktningen av den exportfrämjande verksamheten inom Sveriges
exportråd)
Utskottets hemställan bifölls med 144 röster mot 138 för reservation 1 av
Rolf Dahlberg m.fl.
Roland Larsson (c) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Mom. 10 (uppgifter för Sveriges exportråd i turistfrågor)
Reservation 2 av Rolf Dahlberg m.fl. bifölls med 141 röster mot 140 för
utskottets hemställan.
Mom. 12 (exportfrämjande m.m. avseende miljöskyddsteknik)
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 9 för meningsyttringen
av Rolf L. Nilson i motsvarande del.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
|
Prot. 1991/92:100 24 april 1992 |
Mom. 13 (ökad inriktning av exportfrämjandet mot u-länderna) Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Rolf L. Nil- |
son i motsvarande del - bifölls med acklamation.
|
Anslag till |
Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. Näringsutskottets betänkande NU24 Utskottets hemställan bifölls. Bostadsutskottets betänkande BoU18 Utskottets hemställan bifölls. Meddelande om samlad votering Tredje vice talmannen meddelade att justitieutskottets betänkanden 6 § Anslag till kriminalvården, m.m. Föredrogs Anf. 2 ULLA-BRITT ÅBARK (s): Herr talman! Detta ärende handlar om anslag till kriminalvården, och det Vi socialdemokrater menar att kriminalpolitiken inte får kännetecknas av Vi vet vad det är för människor som är intagna på våra kriminalvårdsan- Oavsett möjligheterna att inom kriminalvårdens ram komma till rätta med |
|
6 |
ett normalt liv. |
Vi socialdemokrater menar att vid verkställigheten av fängelsestraff bör
de principer tillämpas som lades fast genom kriminalvårdsreformen 1974.
Det innebär att de intagna enligt den s.k. närhetsprincipen i största möjliga
utsträckning skall avtjäna sitt straff på lokalanstalt eller i närheten av hemor-
ten. Avsikten med detta är att de intagna på så sätt skall kunna upprätthålla
kontakter med anhöriga och få den service inför och efter frigivningen som
hemkommunens myndigheter kan erbjuda.
En annan princip som låg till grund för kriminalvårdsreformen var norma-
liseringsprincipen. Den innebär att kriminalvårdens klienter skall ha samma
rätt till samhällets stöd, hjälp och service som andra medborgare.
Regeringen har nu aviserat en översyn av kriminalvårdslagstiftningen och
i anslutning härtill ifrågasatt närhetsprincipen. Vi menar att de grundläg-
gande principerna för 1974 års kriminalvårdsreform alltjämt står sig. Dessa
bör tjäna som vägledning för den översyn av lagstiftningen som nu skall gö-
ras.
Herr talman! En fråga som diskuterats mycket i den offentliga debatten
är missbruket av permissioner. Massmedierna utgår då ifrån några mycket
uppmärksammade fall. Detta föranledde den dåvarande socialdemokratiska
regeringen att vidta en rad åtgärder för att höja säkerheten särskilt vid spe-
cialavdelningarna. Det bör vara en självklar princip att man inte skall kunna
rymma från sådana avdelningar.
Det kan även framöver finnas behov av att fortlöpande vidta åtgärder för
att höja säkerheten vid anstalterna. Vi kan dock konstatera att antalet rym-
ningar totalt sett har minskat kraftigt de senaste åren. Under den socialde-
mokratiska regeringsperioden halverades antalet rymningar. Också antalet
misskötta permissioner minskade. Av över 33 000 permissioner under en
niomånadersperiod missköttes 3 % i någon form. 1989 ändrades reglerna för
permissioner och tillämpningen av dem i avsikt att motverka misskötsamhet.
Den ändringen ledde till att andelen permissioner som missbrukades mins-
kade med 20 %.
Det är angeläget att understryka att permissioner är en mycket viktig del
i arbetet med att förbereda frigivningen. En alltför sträng lagstiftning och
tillämpning kan leda till stor oro på våra anstalter och öka risken för rym-
ningar och annan misskötsamhet.
Vi menar också att permissioner är nödvändiga för att ge de dömda en
chans att klara sig efter fängelsevistelse. Att kunna behålla de sociala kon-
takter man har utanför fängelset och att kunna söka arbete och bostad är
viktigt för att minska risken för återfall i brott. Vi säger därför nej till någon
allmän skärpning av restriktionerna vid kriminalvårdsanstalterna.
Ett annat stort problem på våra anstalter är narkotikan. Det finns en diffe-
rentiering i fråga om anstalterna. Ett mål är att man skall ha narkotikafria
anstalter. Men då får det inte heller bli någon hög beläggning på anstalterna.
Det kan också försvåra rehabiliteringen av människor som har dessa pro-
blem.
För att de intagna skall kunna anpassa sig till ett något så när normalt liv
efter frigivningen är det mycket viktigt att man ökar satsningarna på grund-
utbildning, yrkesutbildning och social träning. Socialdemokraterna vill där-
för att vård- och behandlingsinsatserna skall byggas ut och att medvetenhe-
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
kriminalvården,
m.m.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
kriminalvården,
m.m.
ten hos och medverkan från myndigheter och organisationer utanför krimi-
nalvården skall öka redan under verkställighetstiden.
Jag vill påstå att frivården är en av de organisationer som spelar en oerhört
stor roll inom kriminalvården. Fungerar inte frivården, fungerar inte heller
eftervården. Frivården skall medverka till att den dömde inte återfaller i
brott och till att hans anpassning till samhället i övrigt befrämjas. Vi vet att
många av våra frivårdsklienter är arbetslösa. Det gäller inte minst dem som
är villkorligt frigivna. Även bostadssituationen är svår. Arbete och bostad är
de grundläggande förutsättningarna för en normal tillvaro efter anstaltsti-
den.
Det är också nödvändigt att insatserna för frivårdens klienter ökas, så att
deras möjlighet att erhålla arbete och bostad förbättras. Frivården är i stort
behov av kvalificerade övervakare. Vi menar också att ökade insatser bör
göras för rekrytering och utbildning av övervakare. Här tror vi att de fackliga
organisationerna, idrottsrörelsen och andra ideella organisationers engage-
mang har stor betydelse. Det är viktigt att fastslå att 1974 års kriminalvårds-
reform kommer att stå fast.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till våra reservationer i utskot-
tets betänkande.
Anf. 3 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Herr talman! En mängd motioner har väckts om att bevara Karlskro-
naanstalten, både under nuvarande och tidigare budgetår. Under riksmötet
1990/91 beslutade den socialdemokratiska regeringen att anstalten i Karls-
krona skulle läggas ned, efter majoritetsbeslut i justitieutskottet. De borger-
liga ledamöterna reserverade sig. I och med nuvarande representation i ut-
skottet fick jag under hösten 1991 en förfrågan från Karlskrona vilken in-
ställning till anstalten jag och vårt parti hade. Efter att ha satt mig in i ärendet
fann jag sakskälen övervägande för att bevara anstalten, därav mitt engage-
mang.
Under årets allmänna motionstid har förutom jag själv moderaterna Jerry
Martinger och Karl-Gösta Svenson, centerpartisten Sven-Olof Petersson,
kristdemokraten Harald Bergström samt socialdemokraterna Yvonne Sand-
berg-Fries, Jan Björkman, Hans Gustafsson och Christer Skoog motionerat
till förmån för anstaltens bevarande i Karlskrona. Vid behandlingen i utskot-
tet har bara jag reserverat mig. Det skall bli intressant att se om mitt parti
kommer att få stöd av de nyss uppräknade motionärerna.
Argumentationen i dessa motioner är mycket stark och väl motiverad.
Moderaten Karl-Gösta Svenson lär t.o.m. under valrörelsen ha lovat att en
röst på Moderaterna skulle innebära att anstalten i Karlskrona skulle räddas.
Detta uttalande måste väl ändå ha varit väl förankrat hos den moderata par-
tiledningen. Det var förmodligen av den anledningen som jag blev kon-
taktad från olika håll i Karlskrona för att höra om Ny demokrati skulle stödja
ett eventuellt förslag från den nuvarande regeringen att riva upp nedlägg-
ningsbeslutet.
Herr talman! Jag kan förstå att man är besviken på den moderata justitie-
ministern, som under många debatter i kammaren kategoriskt fört den nya
regeringens talan i frågan och inte ansett sig finna skäl att ompröva beslutet,
trots att anstalten mycket väl svarar upp mot de intentioner som man från
regeringen säger sig stå bakom. Utan tvivel är det prestige som ligger bakom
beslutet. Talet om känsla för ansvar inför framtiden och om hur regeringen
på lång sikt skall klara kriminalvården gäller knappast då man skall söka mo-
tivera narkomaner att under anstaltsvistelse komma ur sitt missbruk. Ändå
handlar det om ett klientel på Karlskronaanstalten som har knarkat länge.
Missbrukarna är i det stadiet att de egentligen inte vill eller orkar missbruka
narkotika längre.
Herr talman! När narkomaner kommit i det stadiet, finns det en viss möj-
lighet att motivera dem till att så småningom komma ur sitt missbruk. Anled-
ningen till att de inte självmant kan lägga av sitt missbruk är att deras droger
styr dem som individer. De är i det stadiet att de behöver hjälp av duktiga
motivatörer. Dessa motivatörer finns på Karlskronanstalten.
Det är tragiskt att just en sådan anstalt som den i Karlskrona skall läggas
ner och att regeringens företrädare tyvärr saknar insikt om hur en narkoman
fungerar. Hade man den kunskapen, skulle inte en anstalt som den i Karls-
krona läggas ned.
När det gäller denna del av kriminalvården - hur man säger sig vilja ta
hand om narkomaner på anstalterna - är regeringens åtgärder inte trovär-
diga, när man låter prestige gå före sunt förnuft.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till min reservation vid mom. 4 till förmån
för kriminalvårdsanstalten i Karlskrona.
Anf. 4 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Det första som slår mig i dag när jag kommer hit till kamma-
ren är att debatten förs i en väldigt lugn ton och att det råder en lugn stäm-
ning. Det brukar alltid vara någon som dundrar om hårdare tag, men så är
det inte i dag.
Utvecklingen går, som vi ser, ändå mot ett ökat antal fängelsedömda,
överfyllda fängelser och hot om ökade kostnader för fler fängelseplatser. Att
bryta den utvecklingen blir alltmer angeläget, och för att göra det måste man
i tid satsa på alternativen, satsa på frivården. Det är ju ingen brist på forsk-
ningsrapporter som visar vad fängelse leder till. Det råder ingen brist på kun-
skap om att en fängelsevistelse varken rehabiliterar eller avskräcker.
Sverige var länge internationellt känt som ett föregångsland i sina strävan-
den att humanisera kriminalvården och i sina strävanden att söka alternativ
till frihetsberövande. Vi har fått samhällstjänst och kontraktsvård, men
dessa vårdformer bör utvecklas ytterligare och fler alternativ införas. Fäng-
else som påföljd är det dyraste och sämsta alternativet. Vi behöver fängel-
seplatser men inte i den omfattning som vi har i dag, det är jag helt övertygad
om, och det är beklagligt att utvecklingen mot bättre alternativ går så sakta.
Som Ulla-Britt Åbark sade, kan vi i dag konstatera att våra fängelser till
stor del är fyllda av socialt handikappade människor som stulit, misshandlat
eller begått alkohol- eller narkotikarelaterade brott.
Samhällets syn på frihetsberövanden som ett allvarligt brott framgår av
brottsbalken 4:2, där det anges att olaga frihetsberövande ger upp till tio års
fängelse.
Vad beträffar kostnaderna bör nämnas att skillnaden mellan fängsligt för-
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
kriminalvården,
m.m.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
kriminalvården,
m.m.
var och frivård är hundratusentals kronor per individ och år. De 2,7 miljar-
der som kriminalvården får motsvarar en årskostnad på 476 000 kronor per
fånge. Det är dagkostnad på 1 304 kronor.
En ny och växande grupp interner är de psykiskt sjuka. Sverige är ett av
få länder i världen där sinnessjuka personer kan straffas för brottsliga hand-
lingar. Konsekvenserna av den lagändring som det beslutades om våren
1991, om en striktare definition av begreppet psykisk störning, medför att
antalet psykiskt störda som får avtjäna fängelsstraff har ökat.
Att antalet psykiskt störda som blir föremål för kriminalvård ökar är delvis
ett resultat av den ofullständiga reform som avvecklingen av institutionerna
för psykiskt sjuka har inneburit. Den var ofullständig därför att man inte gav
dessa människor förutsättningar för att klara ett värdigt liv ute i samhället.
Dagens förhållande innebär en större påfrestning på kriminalvården vad
gäller både utbildning av personal och utveckling av vård och behandling.
Jag vill nämna den undersökning som McLellan gjorde om behandlingsme-
toder för intagna med drog- och alkoholproblem och som visar att ett be-
handlingsprogram som var bra för majoriteten av narkotikamissbrukare inte
bara var verkningslöst utan försämrade tillståndet för dem som även hade en
djup psykisk störning.
Normalitetsbegreppet, att intagna skall få frivillig psykiatrisk hjälp inom
den allmänna sjukvården, är inte realistiskt. Kriminalvården måste få de re-
surser som den behöver för att själv klara behandling och vård av de psykiskt
störda inne på anstalterna.
För att snabbare nå bättre resultat ekonomiskt och vårdmässigt och som
en följd av att fler har dömts till kontraktsvård och fler får avtjäna sitt straff
inom samhällstjänsten, anser Vänsterpartiet att 50 slutna fängelseplatser
kan omvandlas till öppenvårdsplatser. Det skulle ge en besparing på 10 mil-
joner, och de pengarna bör gå till frivården.
Jag anser att en avsevärd frivårdssatsning, värd namnet, är den enda vägen
för att hålla kvar en human kriminalvård, vars inriktning är rehabilitering till
ett värdigt liv.
Herr talman! Vi kommer att rösta för reservationerna 3, 4, 5, 6 och 7.
Anf. 5 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:
Herr talman! Men, Berith Eriksson, inte är det bara socialt handikappade
och personer som gjort sig skyldiga till alkohol- och narkotikarelaterade
brott som sitter på anstalterna. Många av dem har på ett cyniskt sätt sålt och
överlåtit narkotika och dömts till hårda fängelsestraff. Samhället måste ändå
markera att vi tar avstånd från den hanteringen.
Anf. 6 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag sade inte att bara sådana människor sitter i fängelser.
Egentligen är väl sanningen att de verkliga bovarna bakom dem som är ut-
slagna och sitter i fängelse får vi sällan eller aldrig fast. De skulle behöva sitta
i fängelse, men det är inte de som sitter där.
Anf. 7 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:
Herr talman! Jag håller med om att en stor mängd av dem som sysslar med
den brottslighet jag talar om finns utanför anstalterna. Men många som sitter
där har medvetet, bl.a. för att finansiera sitt eget missbruk, cyniskt överlåtit
och försålt narkotika till andra människor, även till ungdomar.
Anf. 8 ANDERS SVÄRD (c):
Herr talman! Kriminalvården karakteriserades fram till mitten på 70-talet
av en ganska hög grad av specialisering. Den kriminalvårdsreform som ge-
nomfördes i mitten på 70-talet och som flera talare redan har nämnt innebar
att man därefter i allt väsentligt har arbetat enligt de principer som lades till
grund då. Det handlar alltså om närhetsprincipen och normaliseringsprinci-
pen.
Låt mig inledningsvis instämma i Ulla-Britt Åbarks beskrivning av situa-
tionen för väldigt många av dem som är intagna och är föremål för kriminal-
vårdens omsorger. Det gäller inte alla, såsom påpekats, men en mycket stor
del. Det är naturligtvis därför som frågan om normalisering, hjälp att kunna
återvända till ett normalt liv, har fått vara så starkt vägledande för arbetet
inom kriminalvården. Nu skall det ske en övergripande utvärdering av 1974
års kriminalvårdsreform. Detta kan vara motiverat av flera skäl. Det har i
praktiken skett en förändring av sättet att arbeta; specialisering har av prak-
tiska skäl återinförts. Det finns ett behov av att skapa möjligheter för narko-
tikamissbrukare, som vill bli kvitt sitt missbruk, att dra sig undan. Det hand-
lar vidare om möjligheter för dem som är narkotikafria att slippa beblandas
med sådana som kanske utövar dåligt inflytande, så att narkotikamissbruket
ökar.
Det finns en rad skäl till att specialiseringen kommit tillbaka. Man har spe-
ciella anstalter för kvinnor, man har speciella anstalter med inriktning på be-
handling av rattfyllerister osv. Det är således nödvändigt, beroende på den
faktiska utvecklingen, med en genomgripande översyn.
Ett av inslagen i översynen är att bedöma om de förändringar som skett
har negativ eller positiv inverkan - om de tankegångar som låg till grund för
1974 års reform fortfarande skall vara allt överskuggande eller om det finns
anledning till större flexibilitet för att uppnå målen. Egentligen är ju det in-
tressanta inte vilka metoder man använder utan vilka resultat man uppnår.
Detta är vi nog överens om, och det är klart att man måste bestämma sig för
vad man tror på och vilka huvudinriktningarna skall vara. Men som sagt: Det
finns anledning till en ordentlig översyn av den här frågan.
1980 antogs här i riksdagen ett principprogram för det framtida anstaltssy-
stemet. Sedan dess har det tillkommit 21 lokalanstalter på grundval av pro-
grammet, och man kan väl konstatera att principprogrammet i stor utsträck-
ning har kunnat genomföras. Fortfarande gäller en indelning av anstalterna
i riksanstalter och lokalanstalter. Det finns en särskild arbetsgrupp inom re-
geringskansliet, där det sker ett samarbete med kriminalvårdsstyrelsen och
byggnadsstyrelsen, och den arbetsgruppen skall överväga hur man skall
kunna möta uppkommande behov av ytterligare anstaltsplatser, bl.a. till
följd av den aviserade ändringen av reglerna för villkorlig frigivning. I bud-
geten finns nästan 370 milj .kr. anvisade för tillgodoseende av de krav som
föreligger, och de här pengarna täcker de anslagsäskanden som kriminal-
vårdsstyrelsen har avlämnat. Samtliga projekt täcks således av de pengar
som är anvisade.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
kriminalvården,
m.m.
11
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
kriminalvården,
m.m.
12
Kriminalvården är liksom all annan offentlig förvaltning utsatt för krav på
rationalisering. Man skall enligt den plan som gäller årligen rationalisera
med 1,5 %, men man får ha kvar en del av pengarna för att använda dem för
förbättringsåtgärder. Även om det till synes inte är stora ökningar finns det
inom ramen för rationaliseringen möjligheter att vidta förändringar och för-
bättringar med en del av de pengar man lyckas spara in. Det är kriminal-
vårdsstyrelsen, de regionala myndigheterna och de lokala myndigheterna
inom kriminalvården som har ansvaret för fördelningen av de inbesparade
pengarna hos kriminalvårdsverket, och det är alltså inte en fråga som skall
diskuteras här i riksdagen eller ens i regeringen.
Jag har med detta bara kort velat framhålla att det finns stor samstämmig-
het om vart vi vill komma med kriminalvårdens insatser. Jag hoppas och tror
att det också finns ganska stor uppslutning kring tanken att man kan behöva
se över en så här pass stor och viktig samhällssektor - det är trots allt många
år sedan beslut fattades - och särskilt då med hänsyn till de förändringar som
har skett. Det har ju beslutats om två olika utredningar - det gäller dels en
översyn av kriminalvårdsreformen, dels den s.k. påföljdsutredningen, som
skall titta på de olika påföljdsmodellerna inom kriminalvården.
Ett par ord till slut, herr talman, om reservationerna.
I reservation 1 från socialdemokraterna vill man slå fast att normalise-
rings- och närhetsprincipen alltjämt skall ha giltighet och tjäna som vägled-
ning. Min personliga uppfattning är att det kommer att vara så. Däremot
tycker jag att det är olyckligt att man, när man nu har tillsatt en utredning,
bestämmer sig för vad den skall komma fram till. Som jag har sagt tidigare
tror jag att man måste vara vaken för flexibla lösningar, och man måste titta
mera på resultatet än på de teoretiska principerna. Vi bör avvakta utredning-
ens förslag, och därför yrkar jag avslag på reservation 1.
Reservation 2 av Karl Gustaf Sjödin handlar om Karlskronaanstalten.
Karl Gustaf Sjödin säger att det endast är okunnighet hos övriga ledamöter
som kan göra att man håller fast vid beslutet att lägga ned Karlskronaanstal-
ten. När man fördjupar sig i detaljer finns det väl enskilda ledamöter som
kan känna för både det ena och det andra då det gäller utbyggnaden inom
olika samhällsområden, t.ex. kriminalvårdsverket. Inom justitieutskottet
har vi följt principen att man inte skall peta och detalj styra, utan man låter
verket bestämma var satsningar skall ske på bästa sätt för att uppnå det över-
gripande målet, att få största möjliga återanpassning till samhället. Straff
och sådant hör till, men det övergripande målet är som sagt ändå en återan-
passning av människorna. Jag tycker att det är en bra princip. Dessutom har
ju nedläggningen av Karlskronaanstalten redan påbörjats.
Man har minskat antalet anställda från 37 till 20, baserat på det beslut som
fattades förra året, så egentligen är det redan för sent. Rent principiellt bör
vi här i riksdagen inte ta upp sådana detaljfrågor. Jag yrkar således avslag på
reservation 2.
I reservation 3 tas beläggningsprocenten upp. Det gäller den utnyttjande-
grad man måste ha för att man skall ha möjlighet att placera enligt närhets-
och normaliseringsprincipen, som Socialdemokraterna har anfört i reserva-
tion 1. Utredningen bör få titta även på denna fråga. Frågorna hänger sam-
man, och man bör inte låsa sig.
Ulla-Britt Åbark tog upp permissioner. Reservation 4 handlar om permis-
sioner. Det sägs att det är viktigt att man inte generellt och utan urskillning
gör en skärpning av bestämmelserna. Det skulle t.o.m. kunna få negativa
konsekvenser. Jag kan dela den uppfattningen, men det finns problem.
Dessa problem bör man försöka lösa. Det finns t.ex. särskilt rymningsbe-
nägna personer. Bara för att det har skett en förbättring kan man inte säga
att allt är bra. De fall som har uppmärksammats har inte uppmärksammats
enbart för att det gäller en rymning utan framför allt på grund av följderna
av rymningarna. Det gäller t.ex. människor som har drabbats.
Jag yrkar således avslag på samtliga reservationer och bifall till hemställan
i utskottets betänkande.
Avslutningsvis vill jag rikta en kommentar till Berith Eriksson. Hon sade
något i stil med att hon saknar talet om hårdare tag i den här debatten. För
min del tror j ag att det i vissa sammanhang - vilket jag har försökt peka på -
kan behövas sådant som kan karakteriseras som hårdare tag. Men det kan-
ske mera är en lek med ord. Det väsentliga är emellertid inte att man sätter
upp principer, håller benhårt på dem och slår varandra i huvudet med dem
här i kammaren. Det väsentliga är ändock att det som menas med normalise-
ringsprincipen och närhetsprincipen uppnås. Något annat tror jag inte att
man kan önska från något håll.
Anf. 9 ULLA-BRITT ÅBARK (s):
Herr talman! Jag tycker att det är trevligt att debattera med Anders Svärd.
Han har samma människosyn som vi har inom vårt parti. Det är underbart
att ha en sådan meddebattör.
Vi är i och för sig överens om ganska mycket. Men jag är litet orolig för
den här översynen inom kriminalvården, särskilt när det gäller närhetsprin-
cipen och normaliseringsprincipen. Den kriminalvårdsreform som vi i dag
bygger på lades fast 1974. Varför kan man inte ha den som vägledning för
den översyn som man skall göra nu? Detsamma gäller permissionerna. Var-
för kan man inte se över det som är viktigt för dem som är intagna på våra
anstalter? Det gäller att de har möjlighet att söka arbete och bostad och att
få bra kontakter och bra övervakare i sina hemkommuner. Det gäller också
att man får vistas på en anstalt som ligger så nära hemkommunen som möj-
ligt.
Anf. 10 ANDERS SVÄRD (c):
Herr talman! Det jag vänder mig emot och det som majoriteten inte vill
gå med på i utskottsbetänkandet handlar om att man kan se en utveckling
som har varit och man har konstaterat ett behov av en översyn. Den översy-
nen skall göras av en parlamentarisk kommitté. I denna ingår ledamöter
även från socialdemokraterna.
Jag menar att de grundläggande idéerna om närhet och normalisering som
förutsätter att det finns möjlighet att med lätthet söka jobb och bostad och
ha nära till en övervakare, kommer att till stora och avgörande delar påverka
även den framtida kriminalpolitiken. Man kan emellertid inte bortse från att
verkligheten har tvingat fram förändringar, för att uppnå normalisering och
återanpassning. Det är fråga om narkotikafriheten, kvinnors behov av att
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
kriminalvården,
m.m.
13
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
kriminalvården,
m.m.
14
slippa sexuella trakasserier osv. Det finns en rad skäl som talar för den spe-
cialisering som har skett. Man skall därför inte låsa sig hundraprocentigt.
Man bör ha en öppenhet för att se vilka förändringar som är nödvändiga.
Men jag tror inte att man skall ändra på målen.
Anf. 11 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Herr talman! Anders Svärd hänvisar till en utredning som pågår inom kri-
minalvårdsstyrelsen och anser att vi skall avvakta resultatet av den i fråga
om hur man skall göra med de äldre anstalterna. Det finns möjlighet till be-
sparingar och rationaliseringar så att Karlskronaanstalten kan fortsätta sin
verksamhet.
Med okunskap avsåg jag departementet och de människor som arbetar
där och inte förstår att det arbete som utförs av speciella motivatörer kan
vara framgångsrikt när det gäller just ett sådant klientel som finns på Karl-
skronaanstalten. De befinner sig faktiskt i det stadiet att de inom sig har en
viss motivation att lägga av med narkotikamissbruket men ändå styrs av dro-
ger och inte frivilligt kan lägga av. Det är därför viktigt att man bevarar en
anstalt som har ett sådant program. Många knarkare har faktiskt slutat med
sitt missbruk tack vare att de har fått hjälp och stöd av motiverade männi-
skor.
Anf. 12 ANDERS SVÄRD (c):
Herr talman! Det finns väldigt många anstalter i Sverige i dag som kan
uppvisa bra program inom olika områden. Vi har alla i utskottet gjort besök
på olika anstalter. Vid dessa besök har det utmärkande varit att man mer
och mer har specialiserat sig. Det finns naturligtvis undantag. Men bara det
faktum att man har ett bra program kan inte bestämma om en anstalt skall
få vara kvar eller tas bort ur organisationen.
Frågorna när det gäller själva byggnaderna, de materiella förutsättning-
arna för att uppnå målen med kriminalvården, handläggs av en kommitté. I
denna kommitté har regeringen, kriminalvårdsverket och byggnadsstyrelsen
ett gemensamt ansvar för att uppfylla de krav och förväntningar som krimi-
nalvårdsverket reser, baserat på de krav vi ställer på verket. Jag tror att det
är en bra ordning, och jag tycker fortfarande inte att det finns någon anled-
ning för oss här att gå in på den typen av detaljer.
Det ligger en fara i om vi alla skulle tala om det vi känner starkt för av
något skäl. Med hänsyn till regionalpolitik och sysselsättning skulle jag t.ex.
kunna tala för Kumlaanstalten i alla lägen. Jag tror att man måste höja sig
litet över den nivån när vi skall fatta beslut här och se till helhet, långsiktighet
och övergripande principer.
Anf. 13 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag menar inte ordagrant att jag saknar något. Även jag trivs
med debattklimatet.
I samband med att Anders Svärd nämnde mitt namn tog han upp närhets-
och normaliseringsprincipen. Jag inser att det kan finnas viktigare saker än
just närheten. När det gäller normaliseringsprincipen tog jag själv i mitt an-
förande upp att det inte blir bra när det är fråga om sjukvård.
Här i dag har tagits upp andra synpunkter på vikten av närhetsprincipen -
möjligheten att träffa anhöriga, skaffa arbete osv. Jag tror att man får se på
det här litet mera flexibelt än man har gjort hittills.
Anf. 14 ANDERS SVÄRD (c):
Herr talman! Låt mig bara säga att jag föreställer mig att det kan bli så att
man upptäcker ungefär det som Berith Eriksson var inne på i slutet av sitt
anförande, att de positiva effekterna av att man tillämpar andra principer än
närhetsprincipen överväger. Men därmed kan man, menar jag, inte automa-
tiskt strunta i innehållet i närhetsprincipen. Jag tror att det är en av de saker
den tillsatta utredningen av kriminalvårdsreformen bör titta på. Om man
satsar mera på specialisering tror jag att en logisk konsekvens är att man
måste överväga vad man kan göra för att inte förlora de positiva delarna i
närheten.
Jag inser att det kan vara svårt, men vi måste, som sagt, ha någon tilltro
till en parlamentarisk utredning som har något år på sig att titta på det här.
Jag utgår ifrån att den stora samsyn, som trots allt har funnits i dessa frå-
gor, i väsentliga delar även skall finnas när vi får anledning att behandla nästa
stora förslag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1991/92:JuU23 Anslag till polisväsendet (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 15 ULLA-BRITT ÅBARK (s):
Herr talman! Anslag till polisväsendet är justitieutskottets andra ärende i
dag. Man kan väl säga att vi i mycket är överens i utskottet, men att det na-
turligtvis finns frågor där vi socialdemokrater har reserverat oss. Jag åter-
kommer till några av dessa, men först vill jag yrka bifall till samtliga s-reser-
vationer. Jag kommer att begära votering på reservationerna 1, 3, 4, 6 och
8.
Herr talman! Polisens arbete när det gäller brottsbekämpning är mycket
viktigt. En stor del av brottsligheten betingas av ekonomiska och sociala fak-
torer, som vi har varit inne på när det gäller kriminalvården. Orättvisor,
främlingskap, rasism och otrygghet måste bekämpas.
Vi menar att det är oerhört viktigt att ytterligare resurser satsas på spaning
och utredning av brott med främlingsfientlig bakgrund - inte minst med
tanke på vad som hänt i samhället mot våra invandrare.
En av de frågor som vi prioriterar högt är bekämpningen av den ekono-
miska brottsligheten. Till min glädje såg jag att det fanns kds-ledamöter som
hade samma syn som vi socialdemokrater, vilket de framförde i en motion
med rubriken Högprioritering och bekämpning av ekonomisk brottslighet.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
15
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
16
Tyvärr försvann den glädjen då de ställde sig bakom utskottsmajoritetens
förslag och inte ville tillstyrka sin egen motion. Jag tycker att det är litet trist,
för då har man som kds-are inte lyckats med någonting i regeringen. Nu finns
det inte ett ord med om ekonomisk brottslighet.
Herr talman! Regeringen gav under våren 1991 ett utredningsuppdrag till
RÅ och RPS att gemensamt undersöka vilka åtgärder som bör vidtas för att
statsmakternas prioriteringar i fråga om bekämpningen av den ekonomiska
brottsligheten skall förverkligas. Den 7 januari 1992 redovisade utredningen
sitt uppdrag till regeringen.
Utredningen bekräftar bilden av en brottsbekämpning i kris. Vi anser att
situationen är mycket allvarlig och kräver krafttag från regeringens sida.
Trots den allvarliga situationen och den starka kritik som riksdagen riktat
mot den bristande efterlevnaden av prioriteringen av den ekonomiska
brottsligheten anges i budgetpropositionen att den inte skall prioriteras på
sätt som tidigare skett under lång tid. Det är endast vålds- och narkotika-
brott som skall tillmätas högsta prioritet, vilket också är mycket viktigt.
Herr talman! Vi anser att ekobrottsligheten samt vålds- och narkotika-
brott skall ha samma höga prioritet i brottsbekämpningen. Det är klart otill-
räckligt att, som det står i budgetpropositionen, kampen mot ekobrottslighe-
ten också står i förgrunden. Denna förändring avvisar vi mycket besämt, då
den inte svarar mot behovet och ger en helt felaktig signal till de olika myn-
digheter som har att ansvara för efterlevnaden av statsmakternas intentioner
i fråga om brottsbekämpningen. Regeringen söker genomföra en ny politik
på detta område, som tidigare endast Moderata samlingspartiet ställt sig
bakom.
Herr talman! Den utredning som överlämnades till regeringen den 7 ja-
nuari har under den korta tid som stått till buds gjort ett bra arbete och redo-
visar nu förslag rörande ett stort antal frågor som har betydelse för eko-
brottsbekämpningen. De gäller lagstiftningsfrågor, metodfrågor, utbild-
nings- och andra kompetensfrågor, kontroll- och tillsynsmyndigheter, sam-
verkan mellan myndigheter samt organisations-, prioriterings- och resursfrå-
gor.
Utredningen visar entydigt på två grundläggande orsaker till de nuvarande
bristerna. Dels är resurserna otillräckliga på de flesta områden som har bety-
delse för ekobrottsbekämpningen. Dels är samhällets styrmedel inte tillräck-
ligt effektiva för att inom polisen styra resurser till ekobrottsbekämpningen.
Vi anser att de flesta förslagen i utredningen är väl genomtänkta och sna-
rast bör bli föremål för regeringsförslag. Dock anser vi att det är nödvändigt
att det också avsätts väsentligt utökade ekonomiska resurser för en upprust-
ning av polisens och åklagarväsendets insatser mot ekobrotten.
Herr talman! Vi kan konstatera att regeringen medvetet prioriterat ner
kampen mot den ekonomiska kriminaliteten. Detta framgår, som jag sagt
tidigare, direkt av budgetpropsitionen. Mot bakgrund av justitieutskottets
uttalanden våren 1991 och de mycket stora värden som står på spel är detta
anmärkningsvärt. Vi anser att riksdagen bör uttala att ekobrottsligheten
skall ges samma höga prioritet som bekämpandet av narkotika- och vålds-
brottslighet.
Vi vet att den ekonomiska brottsligheten drabbar oss alla: den enskilde
medborgaren lika väl som den skötsamme företagaren. Utgår man från en
samhällsförlust på ca 30 miljarder kronor varje år till följd av ekobrott - vil-
ket är lågt räknat - handlar det om att vaije enskild skattebetalare blir ”be-
stulen” på 5 000 kr. Som exempel kan nämnas att enbart de skalbolag som
för närvarande förekommer hos kronofogdemyndigheterna är restförda för
skatter och avgifter m.m. med sammanlagt drygt 6 miljarder kronor.
Det allvarligaste är kanske ändå att ekobrottslighetens utbredning ytterst
hotar samhällssolidariteten och den välfärd som byggts upp med denna som
grund. Det är därför enligt vår mening en mycket väsentlig förutsättning för
ett fortsatt solidariskt samhällsbyggande att vi effektivt kan motverka och
beivra denna typ av brottslighet.
Till sist, herr talman, vill jag beröra två frågor som också finns i betänkan-
det.
Den ena gäller liwaktsskydd till kvinnor, vilket endast berörs marginellt.
Tyvärr har inte utskottet kunnat ta del av hur regeringen tänkt sig utform-
ningen av detta förslag. Jag tror nämligen att det är oerhört viktigt att försla-
get blir som de drabbade kvinnorna önskar. Jag förutsätter att de själva kan
vara med och utforma liwaktsskyddet enligt sina egna önskemål.
Den andra frågan gäller utbildning av poliser på polishögskolan i frågor
om sexuella övergrepp mot barn. I betänkandet står det att utskottet vill un-
derstryka vikten av att denna utbildning också i fortsättningen ges tillräck-
liga resurser. Vi socialdemokrater vill ytterligare betona vikten av att dessa
två punkter verkligen bevakas och följs av justitiedepartementet.
Anf. 16 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Herr talman! Jag skall här tala om införandet av en finanspolis. Internatio-
nellt har man på detta område kommit längst i USA och Australien. I
Europa är man på väg att få goda erfarenheter i England och Italien och i
viss mån även i Tyskland.
Först och främst: En finanspolis utreder inte brott som sådana, utan tar
hand om den delen av brottsutredningen där polisen i dag egentligen inte gör
någonting, nämligen vinningen av brottet, vare sig det gäller narkotika-,
eko- eller stöldbrott, bankbedrägerier eller vad det nu kan vara. Det är den
ena biten, vilket innebär att polisen kan komma in med resurser i skedet mel-
lan brottsutredningen och kronofogden. Därmed kommer finanspolisen att
kunna ta tillbaka vinningen av brottet. Detta kommer att generera pengar
till svenska staten.
Enligt erfarenheter som man har i Australien är det ett stort antal miljoner
som man så att säga kan ta tillbaka till staten per år. Det gör att man kan
finansiera denna polisverksamhet och troligen också mäta dess effektivitet
relaterad till pengar. Detta är viktigt när man i dag talar om målstyrning och
behovsstyming av verksamhet och budget.
Den andra delen är den preventiva. Sverige har liksom de flesta länder
ingen valutakontroll i dag. Ett inträde i EG gör att gränskontrollen minskar,
kanske till noll och intet.
Vi har i dag inte heller någon utflödeskontroll, inte ens via tullen. Det är
kontroll bara när någon vill in i landet, och då gäller det i stort sett bara att
få stopp på inflödet av narkotika, vapen osv.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 100
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
18
De europeiska staterna och inte minst Tyskland tycks vara medvetna om
att det i framtiden måste skapas system som inte innebär valutakontroll i tra-
ditionell mening, men som innebär att man har kontroll och tillsyn av bl.a.
banktransfereringar inom det internationella penningsystemet, som kallas
SWIFT.
Man måste ha en myndighet som håller kontroll på stora penningström-
mar och penningöverföringar mellan bankerna även inom landet, men fram-
för allt in och ut ur landet. Det går exempelvis en ström av ryska pengar in i
landet för olika finansieringar, liksom för lagring av kapital här.
Möjligen skulle finansinspektionen eller bankerna ha den kontrollen
själva. Bankerna är rädda för att bli utsatta för penningtvätt, för sitt anseen-
des skull, eller helt enkelt rädda för att bli lurade på pengar. Bankerna vet i
dag att de håller på att bli lurade på väldigt stora summor; det förekommer
summor på flera hundra miljoner.
Den här kontrollen måste bli naturlig så att den inte uppfattas som en po-
liskontroll. Det är alltså inte polisen som skall ha den här kontrollen, men
bankerna skall kunna vända sig till polisen och få hjälp med bankbedrägeri-
erna och den s.k. penningtvätten.
Längre skall jag inte gå beträffande finanspolisens tänkta uppgifter.
När det gäller rekrytering till finanspolisen bör man utgå från rent lämplig-
hetsrekvisit. Poliser med blandad erfarenhet, naturligtvis folk med ekono-
misk utbildning, med erfarenhet av eko-, bedrägeri- och narkotikautred-
ningar och kunskap om hur det ser ut i en narkotikasituation kan vara bra.
Det behövs polismän med blandad erfarenhet, som kan ges utbildning som
fordras för att de skall veta vad de talar om i utredningarna. De skall där-
emot inte vara några experter. Experttjänster kan man köpa in, eller man
kan utnyttja exempelvis en banks egna experter i utredningar som berör just
den banken.
Denna finanspolis kommer, som sagt, att kunna finansiera sig själv - så
stora pengar är det som kan tjänas in. Därför nöjer jag mig med denna korta
information om vad en finanspolis är.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i mom. 17 beträffande finanspolis
samt mom. 18 beträffande anslag till rikspolisstyrelsen. Detta är ursprungli-
gen en del i Socialdemokraternas motion JuU832. Vidare yrkar jag avslag
på regeringspartiernas reservation i motsvarande del.
Herr talman! Jag går nu in på att tala om min reservation om polisens spa-
ningsmetoder. Jag skall försöka redogöra för vikten av att även i det här
landet verkligen ta upp kampen mot narkotikan och övrig grov brottslighet.
Regeringen uttalade sig om detta i regeringsförklaringen, men tyvärr
backade regeringen när det gäller att komma åt dem som står för det stora
flödet av narkotika in i landet. Vi har även annan grov brottslighet i landet
som polisen tyvärr har svårt att komma åt. Vi kan också konstatera att ande-
len icke uppklarade brott ökar och den kriminalpolisiära effektiviteten mins-
kar.
Rikspolisstyrelsen har aviserat en förändrad polisroll, som i korta ordalag
går ut på att polisen skall arbeta mer förebyggande. För att detta skall fun-
gera i praktiken ökar behovet av effektiva och resurssnåla spaningsmetoder.
Med tanke på den nivå som den svenska kriminaliteten befinner sig på, sär-
skilt vad gäller narkotikasituationen, måste statsmakterna ge polisen till-
räckliga medel att förfoga över. Det här var vad jag ville säga om min motion
om polisens spaningsmetoder.
Regeringen har nyligen sagt nej till hemlig avlyssning, s.k. huggning. Man
säger sig vara tveksam till att tillåta huggning. Att man förkastar SÄPO-
kommitténs förslag verkar, som j ag ser det, mer vara en prestigesak, en följ d
av att den tillkom under den socialdemokratiska regeringen, än ett resultat
av att man har övervägt sakargumenten, de sakargument som talar för hugg-
ning samt andra metoder. Jag vet att justitieministern samt övriga på justitie-
departementet har fått en mycket ingående redogörelse för argumenten för
att tillåta huggning. Ändå framhärdar man i att man måste ta hänsyn till inte-
gritetsskyddet. Vems integritetsskydd, frågar jag mig. Att man i dessa sam-
manhang värnar om de kriminellas integritet på bekostnad av den stora all-
mänheten är för mig en ganska konstig inställning. Vad skall då inte allmän-
heten tycka?
Jag skall ge några exempel på hur det fungerar i praktiska fall med de me-
toder som i dag är tillåtna. I dag är det tillåtet att ha s.k. telefonavlyssning.
Det krävs domstolsprövning, men därefter kan man faktiskt få tillåtelse att
avlyssna allmänna telefonkiosker ute på staden om man misstänker att nå-
gon grov brottsling använder sig av dessa. Jag har själv suttit och avlyssnat
telefonlinjer som grova narkotikabrottslingar misstänks använda. Dessa me-
toder är tillåtna, trots att många icke misstänkta människor samtalar på
dessa linjer. Jag behöver knappast gå in i detalj på vad dessa samtal kan
handla om. I dessa sammanhang är det inte tal om att värna om de oskyldiga
människornas integritet. Att man vid vissa tillfällen skulle placera en dold
mikrofon på ett hotellrum, där man i förväg har tips om att grova brottslingar
kommer att träffas och göra upp affärer eller placera motsvarande mikrofon
i ett bostadsrum i samma syfte, kan inte vara något större ingrepp i deras
integritet i jämförelse med de tillfällen då man avlyssnar oskyldiga männi-
skors samtal. Frågan kan ställas på sin spets: Vilka i samhället vill man
skydda resp, komma åt?
Ett annat exempel är obevakade övervakningskameror. I dag är det tillåtet
att en polisspanare står med en videokamera bakom en dörr med tittöga och
filmar vilka som går ut och in i lägenheten mitt emot. Men det måste stå
en människa bakom kameran. Detta är oerhört resurskrävande. Spaningen
måste kanske pågå i flera veckor innan den ger resultat. Det vore enklare att
montera upp kameran så att den fick registrera automatiskt. Men det går
inte. Där lägger lagstiftningen hinder i vägen.
Ett belysande exempel på hur bakvänt det kan bli är ett fall rörande mord-
brand i Uppsala. Med målsägandes tillåtelse monterades en obemannad
övervakningskamera upp. Anledningen var att det ur spaningsteknisk syn-
punkt var känsligt att ställa dit ett fordon eller annat så att polisen skulle
övervaka spaningen. Åtgärden blev lyckad. Man lyckades filma den miss-
tänkte. Men efter detta blev polismästaren åtalad på grund av att han inte
följde lagen, som bl.a. säger att en skylt skall ange att en övervakningska-
mera finns monterad. Polismästaren fälldes dock inte på grund av att rekvisi-
tet uppsåt ej var täckt. Hade man däremot använt dagens tjänstefelslag
kunde det kanske ha blivit en fällande dom mot polismästaren.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
19
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
20
Herr talman! För att komma åt den grova brottsligheten måste polisen få
utnyttja dessa metoder med samma restriktivitet som när det gäller telefon-
avlyssning samt med redovisning till riksdagen av i vilka fall man använder
sig av s.k. buggning. Rent lagtekniskt handlar det om att utvidga det lagstöd
som finns till att omfatta hemlig avlyssning. Inom en snar framtid måste även
polisen i Sverige få denna möjlighet, liksom man har i Danmark. Enligt upp-
gift lär man också i Finland överväga att införa detta.
Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till min reservation 10 under mom.
32 i justitieutskottets betänkande.
Anf. 17 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag vill först något kommentera skrivningarna på s. 9. i be-
tänkandet. Utskottet skriver där: ”Någon särbehandling av brottsbekämp-
ning på grund av etniska omständigheter bör enligt utskottets uppfattning
inte ske utan det är brottets grovhet---.” I meningen innan blandar man
ihop bekämpning av brott riktade mot invandrare med bekämpning av brott
begångna av invandrare. Vad jag kan förstå skulle båda dessa typer av brott
ha att göra med etnisk grund. Mot bakgrund av situationen för några måna-
der sedan är det faktiskt en litet märklig skrivning.
Jag vill också säga något om den utredning som har nämnts, som Ulla-
Britt Åbark tog upp i sitt anförande. Utredningen lämnade sin rapport till
regeringen den 7 januari. Utredningen anser att den ekonomiska brottslig-
heten på sikt riskerar att snedvrida hela branscher konkurrensmässigt. Ulla-
Britt Åbark tog upp andra delar av skrivningen i rapporten. Utredarna ger
också en rad förslag till åtgärder, bl.a. förslaget om inrättandet av en finans-
polis, som vi i dag tillsammans med Socialdemokraterna och Ny demokrati
har enats om att genomföra. Det finns också många andra förslag till föränd-
ringar i lagstiftningen, förändringar som skulle göra det svårare för ekono-
miska brottslingar. Många av de förslagen skulle kunna genomföras mycket
snabbt.
Det vore mycket viktigt om riksdagen, i det här läget, när myndigheterna
håller på att tappa kontrollen över utvecklingen, kunde ge regeringen en
starkare signal och inte bara som utskottet på s. 11 i betänkandet nöja sig
med att konstatera att utredningen är föremål för övervägande. Det är bara
att beklaga att den borgerliga majoriteten inte finner det mera angeläget att
vidmakthålla just en fungerande marknadsekonomi.
Vi kommer, herr talman, att rösta för reservationerna 1, 2, 3, 4, 6, 9 och
11.
Anf. 18 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Låt mig inleda med direkta repliker på Berith Erikssons och
Ulla-Britt Åbarks anföranden.
Berith Eriksson inledde med att säga att det var en märklig skrivning på
s. 9 i utskottets betänkande. Det tycker inte jag, och det tycker nog inte den
som läser skrivningen och som stannar kvar i verkligheten. Vad som på
denna punkt konstateras i betänkandet, som alltså är JuU 23 och handlar om
anslag till polisväsendet, är att: ”Utskottet kan instämma i det angelägna i
att bekämpa brott som har invandrarfientliga och rasistiska inslag.”
Vidare konstaterar man att justitieministern i budgetpropositionen - i den
del som säkert alla närvarande har läst, den som berör justitiedepartemen-
tet, dvs. andra huvudtiteln, bil. 3 - skriver att polisen skall prioritera brotts-
förebyggande arbete och bekämpning av våldsbrottsligheten. Bägge dessa
områden omfattar bekämpning av brott mot eller av bl.a. invandrare.
Visst är det väl så att även invandrare, precis som svenskar, begår brott.
Det kan inte finnas något anmärkningsvärt i det konstaterandet. Det talas
om rasistiska inslag, och visst är detta något förhatligt. Regeringen har ställt
upp på den demonstration som riksdagen arrangerade på talman Ingegerd
Troedssons initiativ. Visst finns det raka linjer här. Det finns ingen anledning
till något misstänkliggörande, om nu det var Berith Erikssons avsikt.
Berith Eriksson tog också, liksom Ulla-Britt Åbark, upp den ekonomiska
brottsligheten. Berith Eriksson hade en intressant infallsvinkel. Hon talade
om marknadsekonomin och var uppenbart orolig för att det kommer att bli
en snedvriden konkurrens genom den ekonomiska brottsligheten. Även jag
är orolig över det. Jag måste säga att det var intressant att höra Berith Eriks-
son tala om detta, och det vore bra om vi kunde få till stånd en debatt om
hur brottssyndikat arbetar, framför allt inom restaurangbranschen. Jag har
själv bett om uppgifter från polisen i Stockholm om hur det förhåller sig, om
kvällstidningarnas - och för all del också en del morgontidningars - beskriv-
ning av den formen av brottslighet är sann. Jag har fått mycket undvikande
svar via utredningstjänsten, vilket inte är utredningstjänstens fel. Det är tyd-
ligt att man tassar mycket försiktigt på det här området.
Ja, Berith Eriksson, det är ekonomisk brottslighet som florerar, och den
skall bekämpas. Men - nu uppmanar jag både Ulla-Britt Åbark och Berith
Eriksson - misstänkliggör inte regeringen och utskottsmajoriteten för att vi
borgerliga inte skulle vilja ta itu med den ekonomiska brottsligheten!
Jag kan i detta sammanhang hänvisa till vad som står i betänkandet. Det
finns inte tid för att läsa upp allt, men med hänvisning till s. 11 i det betän-
kande vi behandlar är det bara att läsa innantill och konstatera att utskottet
hänvisar till vad justitieministern säger och den verklighet som föreligger,
nämligen att den av den förra regeringen i fjol beställda utredningen om eko-
nomisk brottslighet, beställd hos riksåklagaren och rikspolisstyrelsen, före-
ligger först i år.
Det är föga tjänligt för protokollet, men för er närvarande i kammaren
som händelsevis inte har tagit del av detta digra aktstycke i blått omslag, vill
jag konstatera att det givetvis är en grannlaga uppgift för regeringskansliet
att bearbeta utredningsförslagen. Det är en uppgift som man inte hastar iväg
med. Om någon skall klandras för att arbetet inte går tillräckligt fort är det
väl den förra regeringen, den socialdemokratiska.
Nu har det plötsligt blivit bråttom, och Socialdemokraterna vill att det
skall anslås 45 miljoner extra till bekämpning av ekonomisk brottslighet.
Den dagen kommer nog då det anslås mer pengar, men det föreligger trots
allt ett utredningsdirektiv till riksåklagaren och rikspolisstyrelsen från den
förra regeringen om att detta arbete inte skall baseras på ökade anslag, utan
att det skall bli fråga om omfördelningar inom budgeten. Sådana var i alla
fall direktiven, såvida de inte har gjorts om sedan jag läste dem.
Ekonomisk brottslighet är i hög grad också förenad med annan brottslig-
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
21
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
22
het, som våldsbrott och olaga hot. Det finns - och nu återkommer jag till det
som Berith Eriksson talade om - ett hot mot branscher och snedvridning av
konkurrensförhållanden. Det sker inte bara med ekonomiska medel, utan
det är mycket tuffa tag, kanske också med skjutvapen. En del restauranger
har maffian inne i garderoberna, bokstavligen. Det skulle vara intressant,
som jag sade tidigare, att verkligen komma in på djupet i det här. Och varför
skulle inte riksdagen kunna ta ett initiativ? Berith Eriksson är ju, efter sin
hänvisning till utredningsmaterialet från RÅ och rikspolisstyrelsen, en initia-
tivtagare.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservationen 5 samt vid behov till re-
servationen 7. Vidare yrkar jag självfallet, som talesman för regeringsparti-
grupperna här i riksdagen, avslag på samtliga övriga reservationer och i före-
kommande fall motioner.
Jag vill också betona polispersonalens stora betydelse i vårt samhälle. Det
finns tillfällen då vi särskilt uppmärksammar dem, alla våra polismän och
andra civilanställda inom polisen. Vi uppskattar deras arbete, och vi följer
med bävan en del polisjakter. Ibland visar vi, tyvärr, vår brist på förtroende
för rättsstaten, och det går ofta ut över polisen, som har för små resurser.
Det är inte helt lätt att komma till rätta med detta, men det beror till stor
del på att Socialdemokraterna vid maktskiftet hösten 1982, som en av de
första åtgärderna, drog ned intagningen av aspiranter till polishögskolan.
Det har fått till resultat att polispersonalen har minskat i antal. De 16 700
polismanstjänsterna i landet är icke till alla delar besatta. Statistiken visar
att det i mars månad fanns 897 vakanta tjänster. Det kompenseras av 357
tjänster i en annan kolumn, med ett slags plusvärden, men nettot blir dess
värre ett minus på 570 tjänster, dvs. så många vakanser.
Nu kommer detta att uppvägas i ganska stor utsträckning i maj, då 411 nya
poliser kommer ut från högskolan. Men sedan går poliser i pension och
många slutar, och vi kommer att få dras med vakanslägen sannolikt fram till
1995. Då skall denna borgerliga regering och denna borgerliga riksdagsma-
joritet ha klarat av det här, och då skall polisens styrkor vara fulltaliga. Då
skall vi också ha möjlighet att på ett bättre sätt än under den socialdemokra-
tiska eran bekämpa den ekonomiska brottsligheten.
Det är självfallet så, som justitieminister Gun Hellsvik sade i ett interpel-
lationssvar den 24 oktober i fjol, då kammarens värderade ledamot Hans
Göran Franck interpellerat henne, att ”det i regeringsförklaringen betonas
att all brottsbekämpning kommer att tillmätas stor betydelse. Detta gäller
självfallet även den ekonomiska brottsligheten.” Justitieminister Hellsvik
sade vidare att ”det är angeläget att bekämpa den ekonomiska brottslighe-
ten. Och jag kan försäkra att regeringen är beredd att vidta de åtgärder som
kan visa sig nödvändiga för att komma till rätta med också den här formen
av brottslighet.”
Det är skriften på väggen, och det finns ingen anledning till misstänkliggö-
randen.
Jag har nu också under den utmätta tiden tillfälle att peka på några av
huvudpunkterna i regeringens och den nya riksdagsmajoritetens mål för
verksamheten. Rättssamhället skall befästas och stärkas ytterligare. Utveck-
lingen mot allt fler brott skall brytas. Polisens verksamhet skall i ökad ut-
sträckning inriktas på förebyggande avbrott, och i brottsbekämpningen skall
våldsbrott och narkotikabrott prioriteras. Kriminalvårdsanstalter skall ha
hög säkerhet. Det är ganska frustrerande för polismän, åklagare och domare
när det ofta är så att en brottsling som blir fälld och får fängelsestraff strax
är ute i det fria igen.
Brottsoffrens ställning skall förstärkas. Arbetet med att rationalisera och
effektivisera verksamheten hos myndigheterna inom justitiedepartementets
område och därmed också riksdagens justitieutskotts område skall fortsätta.
Det brottsförebyggande arbetet är naturligtvis mycket viktigt, och här
måste samhällets alla krafter tillsammans med polisen göra sitt absolut bästa,
dvs. i högre grad än nu. Polisens arbete måste i större utsträckning inriktas
på brottsförebyggande arbete. Vi betonar det från den borgerliga majorite-
ten. Redan nu finns en arbetsgrupp inom regeringskansliet som arbetar för
att främja det lokala brottsförebyggande arbetet.
Vidare, herr talman, åberopas ofta brottsoffrens svaga ställning, fast det
tog flera år innan den dåvarande, socialdemokratiska majoriteten ville ta till
sig detta, att det finns brottsoffer. Man har faktiskt fokuserat brottslingen,
medan brottsoffret har lämnats därhän. Det säger åtskilligt om diskrepansen
mellan det som brottslighet kostar och den lilla summa som tidigare rege-
ringar har varit beredda att satsa på brottsoffren. Det krävs framför allt per-
sonella insatser, och jag upprepar att det från oss alla behövs ett intresse, ett
arbete och ett engagemang för brottsoffren.
Ulla-Britt Äbark - eller var det Berith Eriksson? - tog upp liwaktsskyddet
för hotade kvinnor. Såvitt jag minns, har den frågan också tagits upp av
andra partier - det kanske t.o.m. var något borgerligt partis företrädare som
kom med förslaget först. Men, okej! Nu är alla överens. Förslaget har inte
konkretiserats ännu, och det är helt säkert så att justitiedepartementet, om
det behövs, kommer tillbaka till riksdagen i detta ärende. Man måste givet-
vis pröva sig fram, men det krävs också resurser. Det kan vara en utmärkt
väg att använda den teknik som finns i vårt samhälle numera, och om det
kan man läsa i en promemoria, som jag rekommenderar.
Det finns, herr talman, ett antal reservationer, som jag har yrkat dels bifall
till, dels avslag på, och det kan finnas anledning att återkomma till någon av
dessa. Jag har dock berört såväl den socialdemokratiska reservationen 1 som
reservationen 3, om den ekonomiska brottsligheten, och här har vi också
kunnat konstatera att Ny demokrati gör gemensam sak med de socialistiska
partierna då det gäller finanspolis.
Tro inte att finanspolisen utgör en direkt del av den ekonomiska brottsbe-
kämpningen under beteckningen ekobrottslighet. Karl Gustaf Sjödin har
heller inte sagt det. Men det betonas särskilt i riksåklagarens och rikspolis-
styrelsens utredning att finanspolisen är någonting annat.
Om dessa saker inte redan är noggrant penetrerade och behandlade, kom-
mer de att bli det i departementet. Låt oss därför avvakta en rejäl penetre-
ring. Sedan får departementet, med den effektivitet som det numera har,
återkomma till riksdagen med konkreta förslag.
Anf. 19 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Först och främst gäller det skrivningen i betänkandet på s. 9.
Vad jag vände mig emot var naturligtvis inte - det ville jag absolut inte på-
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
23
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
skina - att invandrare inte kan begå brott. Men jag reagerar på att man säger
”brott mot eller av bl.a. invandrare” i en mening och ”på grund av etniska
omständigheter” i nästa mening.
Skrivningen kan faktiskt med anledning av den diskussion som då och då
förs tolkas så, att invandrare begår brott just för att de är invandrare eller av
etniska skäl. Jag tycker alltså inte att det blev en bra skrivning. Därför vän-
der jag mig emot denna.
Så till en annan fråga där jag också har åsikter om utskottets skrivning.
Det gäller skrivningen på s. 11.1 den här viktiga och angelägna frågan nöjer
sig utskottet med att säga att det här är föremål för övervägande inom rege-
ringen. Det sägs ingenting om att detta är mycket angeläget. Det brukar ut-
skottet skriva när man anser att en fråga är angelägen.
Utredningen i fråga är mycket bra. Som Ulla-Britt Åbark påpekade kom-
mer utredningen med alla möjliga vinklingar just när det gäller ekonomisk
brottslighet. Dessutom föreslås åtgärder. Nog är det väl så, att det beträf-
fande många av de föreslagna åtgärderna inte är så känsligt som Göthe Knut-
son vill ge sken av.
Någonstans måste man ju börja. Det var väl en bra början att tillsätta fi-
nanspoliser.
Anf. 20 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Fru talman! Ännu en gång hänvisar jag till hela skrivningen. Jag vill också
hänvisa till det faktum att här behandlas verkligheten. Det finns inte någon
anledning till särbehandling av brottsbekämpningen på grund av etniska om-
ständigheter enligt utskottets uppfattning.
Beträffande Berith Erikssons citat i fråga om detta med att invandrare
skulle begå brott därför att de är invandrare vill jag säga att någonting sådant
inte har skrivits av utskottet. Och någonting sådant skulle heller aldrig en
borgerlig utskottsmajoritet kunna skriva. Gjorda påstående faller alltså på
sin egen orimlighet.
Däremot är verkligheten den, precis som jag tidigare har sagt, att det finns
invandrare, nya svenskar, som begår brott - precis som asylsökande och,
icke minst, svenskar, gör. Någon särbehandling här på något slags etniska
grunder har utskottet inte gjort i det aktuella betänkandet. Utskottets skriv-
ning kan rimligen inte bli föremål för anmärkning. Men naturligtvis står det
Berith Eriksson fritt att komma med en sådan.
Ekobrotten är förvisso föremål för övervägande. Under mina 16 år som
riksdagsledamot har jag från hösten 1982 till i fjol höst många gånger upplevt
att socialdemokrater och kommunister, som det ju hette på den tiden, i be-
tänkanden så att säga skrivit bort ärenden. Har man funnit minsta anledning
att tro att det kunde finnas en enda fundering i ett departement, har man
skrivit att en viss fråga är föremål för övervägande.
I det här fallet ligger emellertid ett digert dokument på bordet. Det kan
inte vara rimligt att en regering i all hast kastar fram förslag. I stället måste
en ordentlig penetrering göras. När man sedan är färdig med sitt arbete får
man återkomma till riksdagen. Jag tror att den dagen kommer ganska snart.
Jag upprepar ännu en gång justitieministerns utomordentligt klara be-
24
sked: Den ekonomiska brottsligheten skall bekämpas. Det är en angelägen-
het för denna regering.
Anf. 21 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Det var kraftfulla ord som sades om den ekonomiska brotts-
ligheten. Jag ser med tillförsikt fram emot förslagen på det här området.
Jag kommer faktiskt tillbaka till skrivningen på s. 9 i betänkandet och kon-
staterar att det inte finns någon anledning att nämna ordet invandrare. Inga
andra grupper i samhället nämns ju - t.ex. kvinnor, handikappade eller
andra som kan hänföras till en viss grupp. Om jag tolkar Göthe Knutson rätt
fyller ordet invandrare ingen funktion i den aktuella meningen i utskottets
skrivning.
Anf. 22 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Fru talman! Låt mig i all vänlighet säga att det är klart att man använder
orden invandrare och rasistiska inslag. Dessa förekommer ju i såväl motion
som reservation.
Anf. 23 ULLA-BRITT ÅBARK (s) replik:
Fru talman! Först vill jag göra några rättelser med anledning av vad jag
sagt i mitt anförande tidigare här. Kammarkansliet har nämligen gjort ett
påpekande, och det här kan ju vara viktiga saker.
Jag uttryckte mig kanske litet oklart när det gäller reservationerna. Därför
vill jag säga att jag står bakom alla socialdemokratiska reservationer. Men
jag kommer att yrka bifall till reservationerna 1, 3, 4, 6 och 8. Jag kommer
att begära votering beträffande motsvarande moment.
Så till Göthe Knutson. Jag böljar bakifrån när det gäller Göthe Knutsons
påståenden. Först gäller det brottsoffren. Jag tror att man skall försöka ut-
tala sig så klarläggande som möjligt. Därför vill jag göra ett tillrättaläggande
med anledning av vad Göthe Knutson sade i den här frågan.
Redan 1986 gjorde den socialdemokratiska regeringen en ambitiös sats-
ning för att stärka brottsoffrens ställning. 1988 antog vi ett brottsofferpro-
gram. Därefter har en rad åtgärder vidtagits. Det har gällt direkta lagänd-
ringar med siktet inställt på att stärka just brottsoffrens ställning. En hel del
andra förslag har vi också kommit med. Jag tänker dock inte ta upp dem här.
Göthe Knutson får själv ta till sig den informationen.
När det gäller livvakterna vill jag framhålla att jag aldrig har påstått att
det handlade om en motion från oss. I stället sade jag i mitt anförande att
jag var orolig över att vi inte fått något förslag från regeringen. Vidare hop-
pas jag att de kvinnor som drabbas av brott själva får vara med vid utform-
ningen av sitt liwaktsskydd.
Göthe Knutson säger att vi skall sluta misstänkliggöra utskottsmajoriteten
och regeringen. Jag misstänker inte vare sig utskottsmajoriteten eller rege-
ringen, utan jag konstaterar bara att ekobrotten inte är prioriterade. Hur
många vackra ord Göthe Knutson än säger kvarstår detta faktum.
Vi menar att det är oerhört viktigt att prioritera dessa brott. Varför kan
man inte göra det? Göthe Knutson har ju väldigt intensivt pläderat för att
det och det skall komma och att det kommer att hända saker när det gäller
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
25
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
26
alla förslag som utredningen har lagt fram. Men varför då inte göra en priori-
tering? Jag tror att det är oerhört viktigt att så sker. Kanske rör det sig bara
om en läpparnas bekännelse.
Anf. 24 TALMANNEN:
Vi vore tacksamma om ledamöterna tar replikerna från bänkarna.
Anf. 25 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Fru talman! Jag noterar denna anmärkning. Jag kände inte till detta. Jag
tycker att det är angeläget att ännu en gång få tillfälle att klart se ut över
denna församling, som är kunnig på det här området.
Det är faktiskt så, Ulla-Britt Åbark, att vi borgerliga i opposition har fått
lov att reservera oss till förmån för yrkanden om satsningar på brottsoffer.
Det hade varit egendomligt om vi hade lagt sådana reservationer om social-
demokraterna i regeringsställning hade varit med på de rimliga krav som vi
ställde. Ännu är vi faktiskt bara i början av det som förhoppningsvis blir be-
tydligt mer, så att brottsoffret verkligen känner att han/hon har samhällets
stöd och kan få hjälp, och att detta inte bara gäller brottslingen, förövaren
av det brott som skapar ett offer.
Det lät faktiskt som om det var Socialdemokraterna som hade tagit initia-
tivet i fråga om livvakter. Nu är det alltså inte så. Då är det klarlagt. Då kan
vi konstatera att det behövs en konkretisering av möjligheterna att till en
böljan bedriva försöksverksamhet i detta avseende.
Jag tror att alla här, oavsett partifärg, är medvetna om att Socialdemokra-
terna på rättsområdet försökt att prioritera allt. Men då blir det inte längre
någon prioritering. Prioritering är om man ställer någonting före det mesta
andra. Det kan inte ens vara så att man prioriterar ett flertal. Då är det heller
ingen prioritering.
Nu har denna regering och denna utskottsmajoritet konstaterat behovet
av att all våldsbrottslighet bekämpas, och narkotikan är ett gissel i samhället.
Narkotikan förstör tusentals ungdomars liv. Narkotikan måste bekämpas.
Narkotikan skall bekämpas också i kriminalvården, vilken var föremål för
en diskussion nyligen. Inga invändningar där.
Den ekonomiska brottsligheten är i detta läge, och nu säger jag det för
sista gången i denna debatt, föremål för utredningsarbete i regeringskansliet.
Var så pass hyggliga, ni som kritiserar att något förslag inte ligger på bordet
i dag, att ni ger er till tåls. Det blir senare ett gediget arbete som läggs på
riksdagens bord.
Anf. 26 ULLA-BRITT ÅBARK (s) replik:
Fru talman! Livvakter talade jag om redan i mitt inledningsanförande.
Göthe Knutson kanske inte lyssnade speciellt noga då. Jag klargjorde detta
redan då. Misstänksamheten borde inte ha stått fast.
Jag kan inte hjälpa det, men jag återkommer till prioriteringarna. Visst är
det viktigt med narkotikaprioriteringen, att man bekämpar den brottslighe-
ten. Det är oerhört viktigt med samhällsinsatser för de ungdomar som drab-
bas av detta. Det har vi inte sagt nej till. Det vi menar är att bland de tre mål
som vi hade förut fattas kampen mot ekobrottsligheten, som vi hade priorite-
rat. Vi vet att man gör uppskattningen att ungefär 60 miljarder kronor för-
svinner från staten. Det är lika mycket som statens utgifter för utbildning,
forskning och studiestöd. Tycker inte Göthe Knutson att det är viktigt?
Tycker inte Göthe Knutson att det är värt att man prioriterar denna verk-
samhet och försöker komma till rätta med ekobrottsligheten?
BRÅ gjorde redan 1985 en undersökning där man konstaterade att brotts-
misstanke fanns i 75 % av företagskonkurserna. De 17 400 bolagskonkurser
som inträffade under 1991 låg det i stor utsträckning ekonomiska brott
bakom. Det är alltså inte bara maffiabrott, som Göthe Knutson talade om i
sitt inledninganförande. Bolagskonkurser ledde under förra året till att
50 000 personer blev arbetslösa. Är det inte viktigt för dessa människor att
riksdag och regering försöker sätta kraft bakom orden?
Vi menar att utredningar redan har gjorts och att de ligger på regeringens
bord. Varför har man ine tagit fram dem, om man, som Göthe Knutson sä-
ger, tycker att frågan är så viktig? Varför har man inte prioriterat kampen
mot ekobrotten? Det har jag inte fått svar på.
Anf. 27 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Fru talman! Det är en vådlig generalisering som Socialdemokraternas ta-
leskvinna gör när hon nämner hur många konkurser som har förekommit
och sedan gör en direkt koppling till ekonomisk brottslighet. Menar Ulla-
Britt Åbark att dessa konkurser generellt är detsamma som ekonomisk
brottslighet och att de skall synas av polis? Det var i alla fall en direkt kopp-
ling i det här inlägget.
Den ekonomiska brottsligheten har fokuserats i rätt många år nu. Social-
demokraterna miste regeringsmakten i fjol höst. Det tar några månader in-
nan en ny regering kan vända situationen rätt och komma till rätta med det
som har gått snett under socialistiskt styre. Socialdemokraterna har uppen-
barligen inte lyckats särskilt bra med att bekämpa den ekonomiska brottslig-
heten, trots att man har prioriterat detta och haft tid på sig för denna ange-
lägna verksamhet ända sedan hösten 1982. Man måste ha litet rim och reson
och tidsperspektiv på det mesta innan man kastar sig över i detta fall en ut-
skottsmajoritet. Det vore nog bra om socialdemokraterna lugnade ned sig.
Eftersom jag tidigare har sagt att jag inte längre skall åberopa det doku-
ment som alla har klart för sig finns och som man har sett, senast när jag stod
i talarstolen för mitt förra inlägg, stannar jag vid detta.
Talmannen anmälde att Ulla-Britt Åbark anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 28 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:
Fru talman! Jag förstod att det skulle komma en liten ironisering från
Göthe Knutson på sluttampen om att vi går ihop med det socialistiska
blocket beträffande en finanspolis. Jag vill säga till Göthe Knutson att han
bör ta på sig en ordentlig flytväst, för han är ute på ganska djupt vatten.
Jag vill påminna om en annan situation, i och för sig en liten sak, men den
gällde en proposition om regionala organisationer inom polisen och länspo-
lismästarens placering i Östergötland. Jag trodde att det bara fanns ett socia-
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
27
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
28
listiskt block i utskottet. Det har väckt stor förvåning att ledamöterna i rege-
ringspartierna inte stödjer sin egen regering i dess propositioner.
Men vi inom Ny demokrati vill faktiskt prioritera saker, vi vill inte vänta
på att man hänvisar till utredningar i departementet. Vi tycker att man skall
prioritera frågan om finanspolis redan nu. Det är därför som vi har stött Soci-
aldemokraternas motion i detta ärende.
Finanspolisen kommer som sagt att finansiera sig själv och inte belasta den
budget som jag förstår att regeringen har all anledning att vara orolig över.
Däremot var den beslutade placeringen av länspolismästaren i Östergötland
ofinansierad. Den fördyringen kommer att belasta budgeten ytterligare.
Anf. 29 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Fru talman! Det var ett intressant, om än udda inlägg i debatten som Ny-
demokraternas företrädare gjorde. Men det handlar om polisen, så det kan
inte vara ur vägen att jag nämner ett par omständigheter som har att göra
med bakgrunden till detta.
Det var Ny demokrati som ensamt reserverade sig mot ett i övrigt enigt
utskott. Det var faktiskt två regeringar som hade lagt fram proposition i
ärendet. Men när det blev en hearing i justitieutskottet, förklarade statssek-
reteraren i departementet i fråga att det inte spelade någon roll var riksdagen
fann det lämpligt att placera länspolismästaren.
Det var en öppenhet som en klar majoritet i utskottet fann rimlig. Att man
sedan, även om man inte var helt överens inom grupperna, gick in för en
kraftfull handlingslinje hör till det parlamentariska spelet. Det är en ganska
god sida. Sedan är det naturligtvis också god demokrati att någon revolterar,
som Ny demokrati gjorde i detta skäligen lokala ärende.
Anf. 30 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:
Fru talman! Till slut, Göthe Knutson, fick man reda på att det var en sub-
jektiv bedömning som ni gjorde i utskottet, helt utan att ta hänsyn till de
olika remissinstanserna. Jag skall inte orda längre om det. Jag fick emellertid
svar på det som jag tidigare har misstänkt, nämligen att sakfrågan blev bort-
glömd.
Anf. 31 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Fru talman! Nu tror jag att den värderade debattören här behöver flytväst.
Det var en vådlig slutsats. Subjektivt! Bedömningen var naturligtvis baserad
på det utomordentligt väl utredda ärendet. När det föreligger ungefär lika
många sakskäl såväl på den ena som på den andra vågskålen gäller det att
väga så jämnt som möjligt. Det fanns då en majoritet i utskottet för det slut-
resultatet, nämligen att det var rimligt att inte göra undantag från den modell
som regeringen hade.
Anf. 32 KJELL ELDENSJÖ (kds):
Fru talman! I dag uttrycker allt fler människor, speciellt äldre personer,
sin oro över det som man upplever som en ökande otrygghet ute i samhället.
Att många människor upplever situationen på detta sätt är kanske inte så
underligt med tanke på att svåra rånöverfall under senare tid markant ökat.
Enligt budgetpropositionen skall målen för polisen vara att minska brotts-
ligheten och öka människors trygghet i samhället. Förhoppningsvis skall den
nya formen av styrning inom polisväsendet leda till större möjlighet för poli-
sen att nå målet.
Enligt regeringens förslag skall polisens verksamhet i ökad utsträckning
inriktas på förebyggande av brott. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt de
ungdomar som är i riskzonen för att dras in i kriminalitet samt åt vaneförbry-
tare och andra som svarar för en relativt sett stor del av brottsligheten.
Detta är naturligtvis en mycket bra inriktning. Det är viktigt att i största
möjliga utsträckning förhindra nyrekrytering av brottslingar.
Ett led i arbetet att förebygga brottslighet är att så att säga göra polisen
mer synlig i samhället, dvs. den skall synas mer på gator och torg. Det är
bl.a. viktigt att förstärka kvarters- och områdesverksamheten inom polisen.
Därför är det tillfredsställande att utskottet såväl nu som tidigare har uttalat
det angelägna i att kvarterspolisverksamheten finns.
Från allmänhetens synpunkt är det viktigt att värna enskilda människor,
den ”lilla” människan. Det är också utskottets åsikt. Det får inte råda något
tvivel om att samhällets och då också polisens ambition är att ge människor
största möjliga trygghet. De skall därför också sättas i centrum för polisens
uppmärksamhet och omsorg.
När det gäller inriktning mot olika slag av brottslighet uttalar utskottet att
det i första hand är en uppgift för polismyndigheterna själva att prioritera
med utgångpunkt i brottens straffskalor och andra omständigheter.
Utskottet uttalar emellertid också i överensstämmelse med propositionen
att en ökad inriktning på att bekämpa vålds- och narkotikabrott bör ske, just
med hänsyn till den stora betydelse för den enskilde som dessa olika typer
av brott har. De allra flesta kan säkert instämma i att denna prioritering är
riktig.
Fru talman! Ett annat viktigt område att bekämpa är den ekonomiska
brottsligheten som utgör ett växande problem. Samstämmiga uppgifter ger
vid handen att ett negativt trendbrott beträffande den ekonomiska brottslig-
heten skedde under 1980-talet. Inflations- och klippekonomin underlättade
utvidgning av denna typ av brottslighet.
Numera torde den ekonomiska brottsligheten inte sällan kunna kopplas
till maffiametoder. Vålds- och narkotikabrott är ofta en integrerad del i det
ekonomiska brottet. Den ekonomiska brottsbekämpningen integreras i så-
dant fall i det tidigare nämnda prioriterade området vålds- och narkotika-
brottsligheten.
Den ekonomiska brottslighetens tilltagande har också tidigare uppmärk-
sammats av justitieutskottet, som förra året begärde en övergripande över-
syn av åtgärderna mot den ekonomiska brottsligheten, vilket tidigare har
nämnts här.
En sådan översyn har nu gjorts. I en rapport finns förslag presenterade till
en rad förändringar i olika avseenden, vilka på kort och lång sikt kan leda
till en ökad effektivitet i bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten.
Rapportens förslag är under granskning i justitiedepartementet.
Fru talman! Bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten är därför i
allra högsta grad aktualiserad. Med anledning av den nämnda översynen ut-
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
29
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
talar utskottet i det föreliggande betänkandet att utskottet utgår från att re-
geringen återkommer i frågan efter överväganden inom departement och re-
gering.
Till Ulla-Britt Åbark vill jag därför säga att i den motion som har framförts
av kds:are inriktar vi oss mycket starkt på den ekonomiska brottsligheten.
Eftersom den här utredningen finns måste vi emellertid låta regeringen få
den tid som behövs för att kunna komma med ytterligare synpunkter på vad
som skall åtgärdas. Utskottet uttalar att så blir fallet.
Jag vill också ta upp det som Ulla-Britt Åbark påpekade i vad gäller det
viktiga med specialutbildning för polisen. För att polisen skall kunna fullgöra
sina uppgifter på områden där det krävs specialkunskap är det viktigt att ade-
kvat utbildning erhålls. Ett område är frågor rörande sexualbrott mot barn.
Vid polishögskolan sker i dag utbildning i den här typen av frågor. I förelig-
gande betänkande understryker utskottet vikten av att denna utbildning
också i fortsättningen ges tillräckliga resurser.
Anf. 33 ULLA-BRITT ÅBARK (s) replik:
Fru talman! Kjell Eldensjö berörde motionen som kds-ledamöter har skri-
vit. Att jag tog upp motionen för diskussion berodde på rubriceringen av
motionen. Man talade om högprioritering av beivrandet av den ekonomiska
brottsligheten. Jag menar att kds har svikit sin egen motion i och med att
man inte har prioriterat beivrandet av den ekonomiska brottsligheten.
Kjell Eldensjö talar i ungefär samma ordalag som Göthe Knutson - det
blir många vackra ord och läpparnas bekännelse.
I de flesta konkurser ligger det ekonomiska brott bakom. Det kan vi inte
komma ifrån, och det vet säkert Kjell Eldensjö också.
Varför vill man inte prioritera beivrandet av den ekonomiska brottslighe-
ten? Det är samma fråga som jag ställde till Göthe Knutson. Är det enbart
för att regeringen inte vill? Eller vågar man inte såsom kds-ledamot ha en
annan åsikt här i riksdagen.
Anf. 34 KJELL ELDENSJÖ (kds) replik:
Fru talman! Jag tycker faktiskt, Ulla-Britt Åbark, att det är ganska rimligt
att regeringen får chansen till att göra en samlad bedömning av utredningen
och att den därefter får återkomma i ärendet. Det betyder inte alls att vi har
lagt den ekonomiska brottsligheten åt sidan. Vi kommer säkert att åter-
komma i den här frågan om vi finner att man inte vidtar tillräckligt kraftfullta
åtgärder i framtiden.
Anf. 35 ULLA-BRITT ÅBARK (s) replik:
Fru talman! Jag har inte begärt att man skall ta ställning till vilka förslag
som regeringen kommer fram till. Vad vi socialdemokrater har begärt är att
bekämpningen av de ekonomiska brotten skall prioriteras. Det är inte
samma sak som att ta ställning till olika förslag, utan det är en markering att
det är viktigt med denna prioritering.
30
Anf. 36 KJELL ELDENSJÖ (kds) replik:
Fru talman! Jag vill än en gång påpeka att vi ämnar återkomma i den här
frågan när regeringen har gjort sin bedömning och har lagt fram sitt förslag
till utskottet.
Anf. 37 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag har begärt ordet i den här debatten för att peka på den
brist på poliser som framför allt Moderaterna gör ett stort nummer av i alla
sammanhang där man talar om brottsbekämpning och kriminalitet. Från
moderat sida försöker man att säga att allt elände beror på bristen på poliser.
I detta sammanhang vill jag försöka att påvisa att talet om bristen på poliser
för närvarande är överdrivet. Talet om att det i varje län i Sverige saknas
eller är färre poliser än vad som är planerat i enlighet med den plan som finns
när det gäller polisens resurser är också överdrivet.
Av regeringens budgetproposition och av utskottets betänkande framgår
att regeringen inte har några planer på att öka det totala antalet poliser. De
16 700 polismanstjänster som för närvarande finns är uppenbarligen den ram
som gäller för polisresurser i Sverige.
Jag tycker att det är angeläget att säga detta, därför att det ibland ges ett
inttryck av att det skulle vara en allmän och total polisbrist. I 17 av landets
län är det över huvud taget ingen brist på poliser i dag i förhållande till de
personalplaner som finns. I Göthe Knutsons eget hemlän, Värmland, är det
tillräckligt med poliser, så till den grad att det inte är tänkt att till Värmlands
län placera polisaspiranter, alltså sådana som gått igenom den första grund-
kursen under det här året. Det skulle t.o.m. kunna vara en nyhet i Värmland
att det faktiskt enligt regeringens uppfattning är tillräckligt med poliser i
Värmland och i 16 andra polisdistrikt.
Jag tycker att det är angeläget att fästa uppmärksamheten på att polisbris-
ten är av mer begränsat slag. Göthe Knutson nämnde en del siffror i sitt tidi-
gare anförande. Det hade varit bra om vi hade kunnat bli överens i utskottet
om att redovisa personalläget inom polisen, men det lyckades vi inte komma
fram till. Sedan redovisade Göthe Knutson ändå några siffror. Av dessa
framgår att det är en brist på ungefär 550 poliser. Tyngdpunkten ligger i
Stockholm, vilket naturligtvis är mycket bekymmersamt och allvarligt. Men
man måste tillägga att 823 polisaspiranter för närvarande tjänstgör i de olika
polisdistrikten. En stor del av dem finns just i Stockholm.
När man alltså räknar in polisaspiranterna, är det totalt sett inte någon
polisbrist. Jag medger naturligtvis gärna att man inte kan betrakta en polisas-
pirant som en fullt utbildad polis som kan utföra allt polisarbete. När man
exempelvis i Stockholm i början av mars redovisade en brist på 399 poliser -
det var tänkt med 3 053 poliser - måste man komma ihåg att ytterligare 568
polisaspiranter tjänstgör i Stockholm.
Jag har alltså velat ta upp detta resonemang därför att det inte finns några
indikationer på att den borgerliga regeringen, som inte fick misstänkliggöras
men detta har jag läst i budgetpropositionen, eller utskottsmajoriteten har
några planer på att öka det totala antalet poliser. Den förändring som nu
kommer att genomföras är att man genom att höja utbildningsnivån, som vi
under senare år egentligen varit överens om att höja, kan fylla vakanserna.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
31
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
32
När vakanserna är fyllda, finns det polisresurser som även den här borgerliga
regeringen har tänkt sig. Det är angeläget att försöka klara ut att det faktiskt
förhåller sig på detta sätt i denna fråga och att man från borgerligt håll inte
längre kan förklara alla bekymmer, alla svårigheter och allt elände inom kri-
minalitet på den av Socialdemokraterna förorsakade polisbristen.
Den enda insats för att avhjälpa polisbristen som den här handlingskraf-
tiga borgerliga regeringen har gjort är att utöka antalet utbildningsplatser
på polishögskolan med 100. Det är naturligtvis bra, men bidrar inte till att
avhjälpa polisbristen.
Efter genomgången av den faktiska statistiken - jag beklagar att vi inte
har kunnat redovisa siffrorna i betänkandet - torde man kunna slå fast att
det inte längre är möjligt att förklara alla bekymmer och svårigheter med att
det är så få poliser. Vi är, fru talman, ganska nära det antal poliser som det
är tänkt att vi skall ha enligt planen. Regeringen har inga planer på att öka
det totala antalet poliser i Sverige.
Anf. 38 TALMANNEN:
Jag vill påpeka att vi är tacksamma om dessa nyanmälda talares anföran-
den hålls från bänken.
Anf. 39 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Fru talman! Jag tog fasta på Göran Magnussons anförande.
Det var rätt mycket material som togs fram här i slutomgången genom
Göran Magnussons omsorg och serviceanda. Jag noterar att Göran Magnus-
son anser att talet om polisbrist för närvarande är överdrift. Låt mig då få
erinra om att polisbristen har varit ett faktum under åtskilliga år och att den
framför allt har berott på två ting. Det ena är att brottsligheten har ökat.
Det andra är att tillgången på poliser har minskat genom att intagningen till
polishögskolan har dragits ned. Detta är kända fakta. Tyvärr har våra bor-
gerliga, ofta moderata, motioner och reservationer inte bejakats av en majo-
ritet.
Nu har vi alltså uppnått en situation med för närvarande 570 vakanser
netto. Dessutom är bristen stor på sina håll, framför allt i Stockholm. Man
måste från landsorten, däribland Värmland, ta poliser speciellt under som-
maren, under semesterperioden, för att hjälpligt fylla dessa många vakanser.
Jag tror att det i Stockholm i dag är 700-800 vakanser. Det är väldigt mycket.
I det här läget kommer varje litet polisdistrikt ute i landet att få stora pro-
blem, medan tjuvar och andra gläds. Jag kan nämna att Säffle polisdistrikt,
som är ett av de mindre i landet, inte kommer att kunna ha dygnsbemanning
av polisstationen i Årjäng under sommaren, då man verkligen skulle behöva
det på grund av att ett speciellt stort turistinflöde gör att det blir väldigt oro-
ligt där. Det här oroas man för.
Till detta kommer det stora fotbollsevenemanget, som kommer att dra så
många poliser från landsorten - Stockholm har ju inga att avstå - att brotts-
ligheten sannolikt kommer att öka mycket och att det kommer att ge gen-
ljud. Det kommer nog att föranleda även Göran Magnusson att ropa på fler
polistjänster.
Fru talman! Eftersom det föreligger en hel del vakanser, får man börja
med att täcka in dem. Man skall inte böija med att öka antalet fasta tjänster.
Det vore orimligt.
Anf. 40 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Man kan naturligtvis ha olika värderingar och säga att talet
om polisbrist är överdrift. Jag tvingas givetvis hålla med om att läget har varit
betydligt sämre. Syftet med att jag aktualiserade dessa frågor var att visa att
vi faktiskt är på väg in i en situation där det inte längre finns täckning för att
i allmänna och generella ordalag tala om polisbrist som om den vore förkla-
ring till allt elände.
Det finns faktiskt fler polismän i Stockholms polisdistrikt än vad som
skulle finnas enligt planen för polisen i Stockholm. Man måste nödvändigtvis
inte inrätta nya befattningar därför att det samtidigt sägs att det behövs ytter-
ligare ett stort antal poliser i Sverige. Det är det moderata budskap som gått
hem runt om i landet.
Det finns inte ens ett yrkande från utskottsmajoriteten om någon åtgärd
eller om ytterligare resurser till polisen. Det hela handlar om att skaffa fram
poliser till de vakanta tjänster som finns, framför allt i Stockholm, Göteborg
och Malmö. I övriga bristlän är ju vakanserna mer marginella.
De problem som Göthe Knutson nu beskrev när det gäller fotbolls-EM
och vad det nu var som skulle äga rum i Säffle polisdistrikt kommer såvitt
jag förstår att kvarstå. Det kommer inte att finnas fler poliser i tjänst än vad
det för närvarande finns, ens sedan man har tillsatt orinarie befattningsha-
vare på alla tablåtjänster. Detta understryker att det moderata budskapet
om kraftiga satsningar på polisen inte har någon täckning, eftersom man inte
tänker öka det totala antalet poliser.
Göthe Knutson sade att också jag kommer att ropa efter fler polistjänster.
Det får vi väl se, men det har jag inte för avsikt att göra. Jag tror i så fall att
det är viktigare att se till att man använder de poliser som man för närva-
rande har på ett bättre och effektivare sätt. Det pågår ju ett fint och fram-
gångsrikt arbete ute i landet.
I morse kunde jag i min lokaltidning läsa att poliskåren på orten brottas
med stora problem, eftersom pengarna inte räcker. Jag vill då fråga Göthe
Knutson: Hur kan detta stämma med den moderata politiken, enligt vilken
det skulle satsas på polisen? I Västmanland och i Köping räcker inte peng-
arna.
Anf. 41 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Fru talman! Till att bölja med är det väl ganska orimligt att anslå mera
pengar än vad som behövs enligt lönebudgeten. Anslaget är anpassat till nu-
varande läge. Den socialdemokratiska regeringens personalramar gäller ty-
värr än så länge. Inom dessa ramar har det skett en anpassning som vi i nulä-
get inte kan göra någonting åt.
Det finns fortfarande en nettobrist på 570 poliser. Göran Magnusson
nämnde att aspiranterna täcker en del av behoven. Dessa, som går på polis-
högskola, skall ju tjänstgöra också i fortsättningen och kommer följaktligen
att ligga utanför antalet, dvs. 16 700 fasta polistjänster.
Jag förstår syftet med Göran Magnussons inlägg, nämligen att få den här
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
3 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 100
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
34
regeringen att framstå som synnerligen anpassningsbar till det läge som Soci-
aldemokraterna har skapat. Men vi i den borgerliga riksdagsmajoriteten nö-
jer oss inte med detta. Vi konstaterar ännu en gång - jag hoppas att det här
är det sista inlägget som jag gör i denna debatt - att det genom ökad intag-
ning till polishögskolorna skall bli möjligt att fylla den personalram som för
närvarande gäller. Om behovet ökar blir det aktuellt med nya ställningsta-
ganden. Det gäller nu att få fram pengar, så att man kan täcka de behov som
kan uppstå här och var. Sannolikt kommer naturligtvis äskandena från riks-
polisstyrelsen att öka den dag som det finns en reellt ökad tillgång på poliser.
Fru talman! Med detta är det nog klarlagt att denna regering och utskotts-
majoritet är synnerligen målmedvetna. Man kommer därför att uppfylla de
vallöften som har utfästs.
Anf. 42 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Det är möjligt att regeringen och utskottsmajoriteten kom-
mer att uppfylla sina vallöften, som innebär att man skall öka antalet poliser.
Det behövs fler poliser, så att man kan vara ute när bovarna är inne. Det är
temat i den borgerliga propagandan. Jag har inte låtit påskina att den här
regeringen har anpassat sig till socialdemokratiska principer. För övrigt är
det väl dags att den här regeringen börjar ta ansvar för sitt eget handlande.
Man kan inte i tid och otid säga att allt beror på socialdemokratiska felgrepp.
Det vore väl världens enklaste sak att ange en inriktning för personalra-
marna genom att säga att antalet poliser i Sverige är otillräckligt och att man
har för avsikt att öka polisstyrkan. Men det säger inte regeringen. Tvärtom
säger man att det inte är någon ökning förutsedd och att man skall försöka
att täcka de vakanser som finns. Det skall man göra och det har Socialdemo-
kraterna medverkat till. Det enda som den här regeringen har gjort på egen
hand är att öka platserna inom polisutbildningen med 100, från 700 till 800
platser, om jag minns rätt. Det är i och för sig lovvärt, men det avgör ju inte
den här frågan.
Jag har inte begärt att Göthe Knutson skall överge talet om att polisbristen
är en väsentlig förklaringsgrund. Det behöver han inte göra nu, men efter
ett halvår kanske även Göthe Knutson har insett att talet om polisbrist tillhör
det förgångna. Nu råder det en situation där det tycks råda enighet mellan
oppositionen och regeringen om att 16 700 är det antal poliser som vi skall
ha i Sverige.
Anf. 43 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Fru talman! Jag skall så kortfattat som möjligt göra ett konstaterande. Vi
räknar med att den dagen kommer då polisbristen är hävd i Sverige. Men
det fordrar en borgerlig regering.
Precis som Göran Magnusson sade är det fastlagda antalet polistjänster
16 700. Det gäller att fylla alla dessa befattningar. I dagens läge fattas det 570
poliser. Det vore märkvärdigt om inte denna enkla matematik skulle kunna
få gensvar även hos Göran Magnusson.
Till sist: Det är naturligtvis inte så, att Socialdemokraterna står bakom allt
elände och alla problem. Det finns faktiskt ett och annat som har åstadkom-
mits utan att det har dragit med sig några svårigheter. Men polisbristen är
en av svårigheterna, förutom den svåra ekonomiska situation som Sverige
befinner sig i och som är en följd av socialdemokratiskt regerande.
Talmannen anmälde att Göran Magnusson anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 44 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Fru talman! Eftersom jag själv i många år har sysslat med rekryteringsfrå-
gor inom polisen skall jag försöka förklara en del av det som Göran Magnus-
son har anfört.
Det sker ett slags dubbelregistrering. Dels tar man med de aspiranter som
ingår i det som förr kallades för rekryteringskåren, dels finns pensionsav-
gångarna under året med i tjänstetablån. Göran Magnusson sade att det
finns poliser, men trots allt kanske dessa aspiranter deltar i en treårig utbild-
ning eller fullgör sin 18-månaderstjänstgöring mellan grundkurs 1 och 2. De
är de facto i tjänst, men de har inte ordinarie befattningar.
Göthe Knutson talade om den brist som finns när det gäller de ordinarie
befattningarna. Det här förhållandet kommer alltid att råda i och med att
det tar så lång tid innan en polisaspirant får en ordinarie tjänst. Under tiden
förekommer det också pensionsavgångar.
Men visst uppstod det en brist i början av 80-talet till följd av att man en-
bart tog in 150 polisaspiranter per år på polishögskolan, medan de naturliga
avgångarna var 450. Under 70-talet tog man in 800 polisaspiranter per år.
Det blev en ordentlig brist på poliser i landet på grund av denna nedskär-
ning, som gjordes av den dåvarande regeringen.
Den här regeringen har ambitionen att återställa balansen, och det är gläd-
jande.
Anf. 45 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag har försökt förstå mig på denna litet snåriga statistik. Det
saknas ett antal polismän på inrättade befattningar eller på tablåtjänster.
Men det kan väl inte vara alldeles fel att lägga till det antal polisaspiranter
som tjänstgör. De utför faktiskt ett arbete. Även om en del av dem sedan
skall tillbaka till Polishögskolan kommer det i maj ut 411 och i december 330
nya polisaspiranter som fyller på systemet.
Jag tycker att det är angeläget att man försöker klargöra hur man egentli-
gen skall se på denna brist och framför allt att man får en mer nyanserad
diskussion om hur det ser ut på polisområdet.
När det gäller den situation med ökade vakanser som uppstod under 80-
talet, finns det kanske möjligheter att föra den diskussionen på olika plan.
Karl Gustaf Sjödin säger att det var fråga om naturliga avgångar. Jag skulle
vilja påstå att det som förvärrade situationen var onaturliga avgångar. Det
skedde ett ökat antal avgångar från poliskåren därför att det då var högkon-
junktur, vilket innebar att många var missnöjda med löner, anställningsför-
hållanden och annat. Många av dessa poliser har sedan kommit tillbaka ef-
tersom villkoren inom polisen har blivit bättre.
Det var alltså en rad faktorer som samverkade till att denna polisbrist upp-
stod i mitten av 80-talet. Sedan har det gjorts stora insatser för att åstad-
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Anslag till
polisväsendet
35
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
36
komma en förbättring. Nu håller situationen på att bli sådan att vi alla är
överens om att vi har ungefär det antal poliser i Sverige som vi skall ha.
Anf. 46 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Fru talman! Att poliser är under utbildning innebär att de de facto med
kött och blod är i sina uniformer, men de får inte tjänstgöra självständigt.
Detta är ett dilemma. De måste hela tiden ha med sig någon förman. De får
absolut inte tjänstgöra självständigt. Därför blir det brister, bl.a. i Stock-
holm. Man kan inte uppe i Vasaparken sätta ut en dubbelpatrull, en fotpa-
trull, bestående av dessa personer, utan de måste transporteras dit och i prin-
cip övervakas. Det är ett något konstigt förhållande. Man kan tycka att en
polis är en polis om han bara har uniform på sig. Men i statuterna sägs något
annat.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SfU9 Studiestöd (prop. 1991/92:100 delvis, 1991/92:76 delvis och
1991/92:87).
Anf. 47 LENA ÖHRSVIK (s):
Fru talman! Studiestödsfrågorna har i år kommit upp på den politiska dag-
ordningen på ett mycket speciellt sätt. Debatten förr om åren har ju gällt
vilken nivå det skall vara på studiemedlen, inkomstprövningens vara eller
icke vara, skuldernas utveckling, studielön, osv. Det har i regel handlat om
högskolans elever. I detta sammanhang har det alltså handlat om stora re-
formlöften från vissa partier, t.ex. från Centern och Moderaterna. I år väljer
samma partier att i regeringsställning göra stora nedskärningar i den del av
studiefinansieringssystemet som gäller vuxnas kortare studier och den upp-
sökande verksamheten.
Förutom att detta är fördelningspolitiskt oacceptabelt är det mycket märk-
ligt eftersom denna del är avgiftsfinansierad fullt ut. Man tar alltså pengarna
till något annat. Även i övrigt tycks intresset vara svalt. Nu är det inte längre
så bråttom, utan man kan invänta sådana utredningar som vi tidigare har
hänvisat till.
En annan märklig sak är att man från regeringspartiernas sida varken velat
ta eller ge argument under frågans tidigare behandling. Därför hoppas jag
väldigt mycket på dagens debatt. Här bör nu alla frågetecken kunna rätas ut,
och här bör vi få de verkliga motiven till handlandet.
Det är också ganska märkligt att ansvarigt statsråd inte är närvarande när
årets enda studiestödsärende behandlas, nämligen budgeten, och när det
dessutom sker en mycket stor förändring av administrationen via en särskild
proposition. Jag minns liknande debatter tidigare, och jag kan tänka mig hur
tonläget skulle ha varit om en socialdemokratisk utbildningsminister hade
handlat på detta sätt.
Vi har fått en mängd brev, uttalanden, listor med namnunderskrifter, tele-
fonsamtal, osv. som gäller dessa frågor. Från komvuxelever och lärare har i
alla fall jag fått 74 brev som gäller enbart timersättningen. Jag har fått listor
med protester mot nedskärningarna, vilka är underskrivna av ca 1000 perso-
ner. Jag vet också att det från Västerbottens ABF-distrikt har lämnats in lis-
tor med 4 500 namn till utbildningsministern. Han skulle ha fått dem vid en
konferens i Växjö för förtroendevalda i personal- och vuxenutbildnings-
nämnderna för en tid sedan, men han kom aldrig dit. Jag kan här visa den
bunt med brev och listor som har kommit till mig från enskilda och från orga-
nisationer.
Genomgående beskriver man hur viktig vuxenutbildningen är för att män-
niskor skall få ökad kompetens och ökat självförtroende. Det är särskilt vik-
tigt att använda detta instrument i en lågkonjunktur för att vara rustad när
högkonjunkturen kommer.
CSN påpekade redan i förra årets anslagsframstäilan att det är viktigt att
satsa på vuxenutbildning så att utbildningsklyftorna inte ökar ytterligare.
Man hänvisade till ungdomskullarnas storlek framöver och den stora sats-
ning som sker på ungdomsutbildning. För att utbildningsklyftorna inte skall
öka ansåg man att det var viktigt att satsningen på vuxenutbildning sattes i
gång med detsamma.
Utöver alla dessa meningsyttringar ordnade utskottet en utfrågning i detta
ämne. Det var faktiskt kö dit. Många hörde av sig spontant och ville komma.
Vi lyssnade då på representanter från utbildningsdepartementet, CSN, LO,
TCO, SACO, tre studerandeorganisationer, flera handikapporganisationer,
PRO, Skrivknuten samt komvuxrektorer.
Normalt sett skulle detta ha inneburit att man åtminstone hade gjort ett
försök till en förändring. Men så har inte skett. Utskottsmajoritetens förslag
innebär alltså att nedskärningarna fullföljs, vilket motsvarar en ökning av
arbetslösheten med 8 000-10 000 personer och samtidigt ökade utbildnings-
klyftor. Det innebär också att den uppsökande verksamheten tynar bort, den
som ju är själva kärnan i hela systemet. Man skall då komma ihåg att det
fortfarande finns 800 000 vuxna i arbetsför ålder som har kortare utbildning
än vad som motsvarar grundskolan.
Ett stort problem som under senare tid har kommit upp till ytan är att väl-
digt många människor har läs- och skrivsvårigheter. Man har funnit dem och
kunnat rekrytera dem till grundläggande studier just på arbetsplatserna.
Inom detta anslag finns också internatbidragen. Men eftersom anslaget
krymper från 226 milj.kr. till 76 milj.kr., samtidigt som det finns ett överdrag
på 30 milj.kr. från tidigare år som beloppet skall minskas med och då nya
grupper skall konkurrera om samma pengar, nämligen de som tidigare
kunde få timersättning, har handikapporganisationerna med fog uttalat sin
oro för vad som skall hända. De är nämligen mycket beroende av de korta
kurserna för att tillgodose sina medlemmars behov.
Genom att även studieförbund och folkhögskolor har fått vidkännas stora
nedskärningar i statsbidragen, ökar naturligtvis svårigheterna att ge ett bra
utbildningsutbud till dessa grupper. Det hjälper inte att man skriver vackert
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
37
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
38
i utskottsbetänkandet. Så länge man avstår från att göra ett tillkännagivande
i en fråga eller från att fatta ett direkt beslut i en annan riktning så är det till
intet förpliktande.
Man går också in och ändrar en del regler. Bl.a. skall det inte längre vara
möjligt att göra gemensamma ansökningar om korttidsstudiestöd. Tänk att
det skall vara så fult att en facklig organisation eller en handikapporganisa-
tion gör en gemensam ansökan för en del av sina medlemmar. Är det inte
bra att organisationerna gör jobbet? Nu blir det i stället CSN:s personal som
får ge råd och hjälp och göra det jobb som organisationerna gör.
Också rätten att välja ämnen för studierna avgränsas. Man skall i fortsätt-
ningen få läsa endast svenska, engelska, matematik och samhällskunskap om
man har korttidsstudiestöd. Om man behöver komplettera i något annat
ämne, måste man ta studielån, och för att få studielån måste man läsa på
minst halvtid. Detta blir dyrare för både samhället och den enskilde. Min
fråga blir naturligtvis: Varför skall man inte själv få avgöra vilka ämnen som
man behöver av dem som finns i grundskolan och i gymnasieskolan?
Här vädjar jag verkligen till regeringen - till den nytta det nu kan vara,
eftersom det inte finns någon representant för regeringen här, men möjligen
kan något slags signal gå fram - att i sin förordning ha en generösare inställ-
ning till de studerande. Det är alltså inte för sent, utan ämnesvalet regleras
i förordningen.
Vad är det för fel på att läsa tyska? Vad är det för fel på att lära sig mer
om EG? Det är ju sådant man gör i den vanliga skolan.
En annan regelförändring gäller införandet av en övre åldersgräns. Det
innebär ett allvarligt hot mot verksamheten vid PRO:s folkhögskola i Gy-
singe, vilket vi också fick reda på vid den utfrågning som utskottet hade.
Regeringen föreslår också en klarare avgränsning mellan studiestöden för
kortare och längre kurser, säger man. Korttidsstudiestöd skall endast bevil-
jas för heltidskurser som omfattar högst två veckor. Vad man glömt är att
korttidsstudiestöd fortfarande kan beviljas för långa kurser som är på halvtid
och upp till 99 % av heltid. Så här går det när man snabbt skall hasta fram
förslag och när man plockar ur några delförslag ur den paketlösning som lig-
ger på regeringens bord.
Man går nu från försöksverksamhet med fri resursanvändning, som har
blivit en succé, till ett genomreglerat, centralstyrt system. Hur var det nu
med valfrihet för enskilda människor och sådant? I en tid när man startar
nordiska projekt med uppsökande verksamhet på arbetsplatserna både i Fin-
land och på Island, efter svensk modell, väljer regeringen att avskaffa denna
rekryteringsmöjlighet här hemma.
Nu kommer jag till det mest inkonsekventa och grymma i regeringens
samlade förslag. Elever i grundläggande vuxenutbildning upp t.o.m. mellan-
stadienivå tvingas nu ut på lånemarknaden. Tidigare har denna grupp fått en
garanterad timersättning. I samband med förändringar inom komvux anser
nu regeringen att alla bör behandlas lika, trots att ett utredningsförslag ligger
på regeringens bord som skulle ge garanterat stöd utan låneinslag till denna
grupp-
Några kan söka korttidsstudiestöd, men det anslaget är redan minskat
med 66 %. Dessutom sker en neddragning med 30 milj.kr., som motsvarar
vad man använt för mycket året innan. Några kan söka vuxenstudiestöd,
men då skall man söka långt i förväg och uppfylla villkoren.
Vi har nu ett enkelt system som fungerar bra och som ger stöd omgående,
vilket underlättar den kontinuerliga intagningen. Det är viktigt att ta fatt i
dessa människor när man fått dem inspirerade till att börja studera. Det är
inte så enkelt att planera ett halvår i förväg.
När man nu öppnar för möjligheten att söka korttidsstudiestöd, vuxenstu-
diestöd och studiemedel finns en uppenbar risk för att de som i dag får social-
bidrag till dessa studier blir utan detta. Säg mig vilken kommun som frivilligt
tar kostnader som den inte behöver ta, och då blir det lån. Det andra är för
krångligt och otillräckligt.
I denna fråga förslog vi socialdemokrater att utskottet skulle ta ett initiativ
och göra en omfördelning inom anslaget som en tillfällig lösning i avvaktan
på ställningstagande till det utredningsförslag som jag tidigare nämnde. Det
gällde alltså inga nya pengar utan en ren omfördelning. Inte ens detta kunde
man sträcka sig till.
Det finns tydligen många som har glömt sina tidigare uttalanden om det
glömda Sverige och hur viktigt det är att stödja utsatta grupper. Vilka är det
här fråga om? Jo, människor som behöver grundläggande utbildning på mel-
lanstadienivå.
Fru talman! Vi socialdemokrater föreslår ytterligare medel på dessa vik-
tiga områden. Pengar finns avsatta från arbetsmarknadens parter. De bör
användas för sitt ändamål. Här bör man kanske påminna något om vuxenut-
bildningsreformens mål. Vuxenutbildningen skulle finansieras genom en
vuxenutbildningsavgift. Den avgiften skulle successivt höjas för att också
göra det möjligt för vuxna att fortsätta på högskolan med vuxenstudiestöd.
I dag avslås hälften av ansökningarna redan på gymnasienivå, och nu skall
man alltså ut och låna för att läsa in mellanstadiet.
De föreslagna regeländringarna bör enligt vår mening avslås i avvaktan på
att man tar ställning till vuxenutbildningen i sin helhet. Det finns utrednings-
förslag om detta, men de har inte ens skickats ut på remiss. När det sedan
gäller de andra delarna av studiestödsområdet är det märkvärdigt tyst. Jag
påminde förut om den debatt som har föregått under senare år.
När det gäller studiehjälpen, dvs. stödet till ungdomarna i gymnasiesko-
lan, har det skett en utvärdering i CSN:s regi. Man har lagt fram ett väl ge-
nomarbetat förslag som innehåller en paketlösning där det ges ett renodlat
studiestöd och där de familjepolitiska inslagen förs över till bostadsbidrags-
systemet. Man vill avskaffa lånemöjligheten för ungdomar, vilket är riktigt,
osv. Det finns flera olika delar i paketet.
Här väljer man också att ta ur några delar. I och för sig har vi socialdemo-
krater inte motsatt oss att man avskaffar lånemöjligheten för dessa ungdo-
mar, men vi har i en motion särskilt påpekat hur viktigt det är att dessa ung-
domar får hjälp på annat sätt. De skall inte behöva skuldsätta sig redan i
gymnasieskolan, i det fallet är vi överens. Men det är viktigt att se till att de
får stöd på annat sätt. Denna motion har behandlats i utbildningsutskottet.
Det sker ytterligare en förändring på studiehjälpsområdet, och det är att
ansvaret för inackorderingstilläggen förs över till kommunerna. Det är också
en riktig åtgärd som har diskuterats under en följd av år. Men också här är
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
39
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
40
det viktigt med uppföljning. Det har vi väckt en motion om, som också har
behandlats i utbildningsutskottet.
Det är viktigt att man ser till att kommunerna inte tar detta till intäkt för
att begränsa elevernas val av utbildning. Sedan man överförde ansvaret för
resorna till kommunerna har vi sett hur kommunerna omedelbart började
begränsa elevernas möjlighet att resa genom att öka det avstånd som krävs
innan man kan få fria resor osv. Det är alltså mycket viktigt att man följer
upp detta.
Vi har under flera år diskuterat möjligheten att få studiehjälp vid studier
utomlands, t.ex. som utbytesstudent. Det har avgetts många borgerliga re-
servationer under årens lopp, och man har menat att detta borde kunna lösas
omgående. Nu finns ett färdigt förslag från CSN på regeringens bord, men
nu väljer regeringen att hänvisa till en annan utredning, nämligen den om
internationalisering av skolan. Den har vi socialdemokrater hänvisat till tidi-
gare, men då var det inte så populärt.
När det gäller studiemedlen hade jag väntat mig rejäla förändringar eller
åtminstone en utredning värd namnet just med tanke på de tidigare debatter
vi haft. Jag har ju följt dem under ett antal år i denna kammare. Men här
hänvisar man till de utvärderingar som pågår hos CSN, något som vi gjorde
tidigare. Jag tycker i och för sig att detta är bra. Jag hoppas att vi för framti-
den skall kunna lösa denna fråga i enighet. Men jag undrar om man på något
sätt har tappat målföret hos t.ex. Centern, som tidigare har gjort ett stort
nummer av att vi har ett omöjligt system som borde reformeras från grun-
den, och detta skulle ske omedelbart.
Reserabatterna är en annan del av vårt studiefinansieringssystem. De är
ett mycket bra inslag i studiestödssystemet. Vi socialdemokrater anser att
dessa borde permanentas som en del av studiestödssystemet med tanke på
den debatt som förts under senare år och den osäkerhet som rått om huru-
vida vi skulle bibehålla reserabatterna.
Riksdagen har ju tidigare uttalat att detta är mycket viktigt för de stude-
rande. Det är viktigt även ur andra aspekter - trafiksäkerhet, miljö osv. Jag
kan tillägga att det är det enda indirekta studiestöd vi har och som vi numera
kan erbjuda utländska studerande. Våra studenter som reser utomlands får
ofta del av indirekta stöd, eftersom det är den vanligaste studiestödsformen
i andra länder. Men det enda vi kan erbjuda är reserabatterna. Det är därför
mycket viktigt att rabatterna permanentas och finns kvar för framtiden.
Fru talman! Det har kommit ytterligare en proposition i detta ämne som
handlar om administration och organisation. Där föreslår regeringen utan
att blinka att vuxenutbildningsnämnderna och studiemedelsnämnderna skall
avskaffas. Det innebär att ungeför 10 miljarder kronor skall fördelas utan
något som helst demokratiskt inflytande och utan möjlighet att överklaga.
Den här frågan har man handlagt utan att fundera över konsekvenserna och
utan att vi fått byta några enda ord om detta i utskottet.
Jag ställde en fråga tre gånger i utskottet utan att få svar. Den gällde vilka
motiv man har för att avskaffa studiemedelsnämnderna. Jag hoppas att jag
får ett svar i dag. Det vore rimligt att få det innan vi går till beslut i den här
frågan. Att avskaffa dem innebär att man tycker att 240 förtroendevalda är
onödiga. 20 000-25 000 svåra ärenden förs nu över till tjänstemän. Det kom-
mer inte att finnas möjlighet att överklaga dem. Kan detta vara en rimlig
utveckling? Skall vi inte ens kunna få diskutera frågan?
I regeringens förslag ingår också att kansliorganisationen skall inordnas i
CSN. Det har vi socialdemokrater accepterat. Vi tycker att det är en rimlig
utveckling. Men vi tycker att det är orimligt att avskaffa det demokratiska
inflytandet över fördelningen av dessa pengar. Vi kräver att det skall finnas
ett demokratiskt inflytande också i fortsättningen.
Den här frågan har utretts under en tid. Det gäller bl.a. hur nämnderna
skall se ut, men ingen har kommit på tanken att de skall avskaffas. Man kan
däremot diskutera sammansättningen av dem med tanke på vilka arbetsupp-
gifter en nämnd har. Finvuxutredningen har i och för sig föreslagit att man
kan avveckla vuxenutbildningsnämnderna, men då är det kopplat till ett för-
slag om garanti för olika stöd till vissa grupper. Det medför att något urval
inte blir aktuellt, och då behövs naturligtvis inte någon som skall sitta och
göra urvalet. Det är självklart. Jag tycker att vi borde få resonera mer om
den här frågan.
När det gäller studiemedelsnämnderna finns det över huvud taget inget
motiv i utskottsbetänkandet. Jag kräver att få ett svar i denna kammare.
Man kan inte hantera frågor på det här sättet utan att ange något litet motiv.
Det kan inte vara rimligt att en utskottsmajoritet, som annars menar att vi
skall ha ett bra beslutsunderlag och veta vad vi beslutar om, gör så.
Som jag nämnde innebär det att ungefär tio miljarder kronor kommer att
hanteras enbart av tjänstemän utan någon demokratisk insyn och utan att
det finns någon möjlighet att överklaga. Enligt vår uppfattning är det oan-
svarigt.
Man tar också totalt bort studerandeinflytandet. Jag förstår inte varför det
inte har väckt mer uppseende, men det har väl funnits så mycket annat att
diskutera på det här området att man inte har hunnit dit.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr 1 och nr 3 rörande mom.
9. När det gäller reservation 3 rörande mom. 11 måste jag av formella skäl
framställa ett särskilt yrkande, som nu finns utdelat och har följande lydelse:
11. beträffande anslag till vuxenstudiestöd m.m.att riksdagen med anled-
ning av proposition 1991/92:100, motion 1991/92:Sf504 yrkandena 1-4 och
motion 1991/92:Sf510 yrkandena 4-6
dels godkänner att 1 341 300 000 kr. av de medel som tillfaller staten ge-
nom utbildningsavgiften för budgetåret 1992/93 används för att finansiera
anslaget Vuxenstudiestöd m.m.,
dels att Vuxenstudiestöd m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett reserva-
tionsanslag på 1561 300 000 kr.,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om för-
delning av medel inom anslaget.
Jag yrkar bifall till detta särskilda yrkande. Skälet är att riksdagen redan
den 8 april på förslag av kulturutskottet i betänkande 12 har tillåtit att pengar
förs över från vuxenutbildningsavgiften till andra ändamål.
Anf. 48 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Jag vill börja med att instämma i vad Lena Öhrsvik har tagit
upp här. Vi har motioner som ser ungefär likadana ut. Det kommer att dröja
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
41
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
42
länge innan jag kan formulera dessa krav lika bra som Lena Öhrsvik har
gjort här i dag. Hon är ju mycket insatt i dessa krångliga frågor.
Jag tänkte berätta litet om att jag själv har arbetat som studieorganisatör
och bedrivit uppsökande verksamhet. Det var inom barnomsorgen. På den
tiden fanns det många förskollärare som inte hade utbildning. Därmed var
de helt bundna till en viss tjänst. Det gällde att få dem att förstå att de måste
vidareutbilda sig för att stå sig bättre när konkurrensen på marknaden blev
en annan.
Samarbetet med arbetsgivarna var också mycket bra. Jag undersökte och
sammanställde behovet av fortbildning bland personalen. Nu tycker jag att
nödvändigheten av uppsökande verksamhet måste vara ännu större än vad
den var då. Det gäller även möjligheten till kortkurser. De är ju en förutsätt-
ning för att våga och för att kunna se chanserna och möjligheterna till en ny
studieperiod och kanske ett nytt yrke när man hamnar i arbetslöshet. Det är
ju så många som hamnar där i dag.
Det är i dessa tider, när alla vägar och alla möjligheter till studier måste
hållas öppna, som regering och riksdag stänger en väg för väldigt många.
Om vi gör en jämförelse mellan de summor som det privata näringslivet
använder för kursverksamhet - summor som företagen också kan göra av-
drag för skattemässigt - och de summor som gäller här, kan vi konstatera att
skillnaden i kronor och ören är mycket stor. Den skillnaden blir ännu större
om man slår ut det på antalet personer som kommer i åtnjutande av resp,
kursverksamhet.
Sedan har vi en motion och ett yrkande angående att man nu tar bort ut-
bildningsarvodet för studerande på högskollärarlinjen. Alla måste väl vara
medvetna om att det innebär att den linjen förmodligen kommer att läggas
ner. Folkhögskolorna är speciella. De fyller ett speciellt behov. Den här åt-
gärden innebär en underskattning av folkhögskolornas betydelse. Man tycks
på något sätt inte anse att den här speciella skolformen finns längre.
Till slut några ord om pensionärerna som förlorar sina möjligheter till in-
tematbidrag. När jag satt och funderade runt detta, tittade jag efter vad de
egentligen sysslar med på sina kurser. Mycket av vad de gör gäller att förvalta
ett kulturarv. De dokumenterar gamla hantverk och andra viktiga och värde-
fulla kulturskatter.
Sedan vill jag ställa en fråga också: Skall pensionärerna få rösta i EG-frå-
gan? De kanske också behöver gå på kurs för att ta reda på vad EG innebär
just för dem. Det här internatbidraget till pensionärerna rör ju inte några
stora summor. Det är en njugghet som är litet genant.
Det är fredag eftermiddag och människor vill hem.
Fru talman! Vi kommer att rösta för reservationerna 1, 2, 3 och 4. I me-
ningsyttringen glömde jag att få med att vi också ställer oss bakom det sär-
skilda yttrandet nr 2 till det här betänkandet.
Anf. 49 HANS DAU (m):
Fru talman! Jag skall ta de här sakerna i den ordning som vi har dem i
betänkandet. Lena Öhrsvik valde att i slutet av sitt anförande tala om det
som står först i betänkandet.
När det gäller vuxenutbildningsnämnderna och studiemedelsnämnderna
gör man en organisationsförändring, som innebär att kanslierna läggs ned
och ett trettiotal självständiga myndigheter försvinner; de förs in under
SCNrs organisation. Detta är ju en väsentlig besparing, rationalisering och
effektivisering. Man kan få en mer flexibel resursanvändning och bättre möj-
ligheter till en helhetslösning. Jag tycker att en ganska självklar följd av detta
är att man tar bort de politiskt representerade nämnderna. Det inflytande
som skall komma från organisationer och politiker kommer då genom CSN:s
styrelse, som ju har det högsta ansvaret för den här verksamheten.
I fråga om studiehjälpen delar jag Lena Öhrsviks uppfattning att vi bör ha
ögonen på och övervaka följderna av det beslut som vi redan för något år
sedan fattade om att inackorderingstilläggen skall överföras till kommu-
nerna. Det får inte innebära att möjligheterna till inackorderingstillägg för-
sämras i framför allt de stora glesbygdsområden som vi har litet varstans i
Sverige.
I övrigt är vi ju i utskottet överens om studiehjälpen och dess finansiering.
Det finns inga reservationer på den punkten.
Beträffande studiemedlen får jag liksom Lena Öhrsvik konstatera att stu-
diemedlen har varit det stora diskussionsämnet under tidigare år. Det har
framför allt berott på att vi från den dåvarande oppositionen framhöll att
systemet var - om jag skall citera Lena Öhrsvik - om inte omöjligt så i alla
fall ett system som behöver rejäla förändringar.
Både jag och företrädare för andra dåvarande oppositionspartier krävde
ju att det skulle göras en översyn av reglerna. Till min glädje kan jag konsta-
tera att utbildningsministern nu har förordat att en särskild sakkunnig i ut-
bildningsdepartementet skall göra en förutsättningslös översyn, både med
hänsyn till de förslag som har väckts om studielön och med hänsyn till andra
möjligheter att komma till rätta med de problem som uppenbarligen finns
inom studiemedelssystemet - inte minst den livslånga skuldsättningen och
frågan om fribeloppen. Jag ser med stort intresse fram mot det resultat av
den sakkunniges arbete som har utlovats i november. Kan han hålla den tids-
planen, så har vi förutsättningar att om ett år få diskutera förslag som han
har lagt fram. Jag hoppas att de då skall leda till att vi löser dessa frågor,
kanske inte en gång för alla men i vaije fall så att vi får en mycket bättre
tingens ordning än vi har nu. Om jag inte förstod Lena Öhrsvik alldeles fel,
böljar kanske även hon inse att det inte är bra som det är; det har vi väl i alla
fall erkänt tidigare.
Det som i år har tagit den största uppmärksamheten i anspråk både i ut-
skottet och hos utomstående är vuxenstudiestödet. Den stora förändringen
är neddragningarna av korttidsstudiestödet. Jag kan till min tillfredsställelse
konstatera att det t.o.m. på kronan när är exakt det förslag som jag hade lagt
fram i min reservation vid fjolårets behandling av den här frågan - att vi
skulle minska korttidsstudiestödet med 150 milj .kr. till 75 milj.kr. och att vi
skulle ta bort den uppsökande verksamheten.
Anledningen är ju helt enkelt att jag och många med mig - och mitt parti -
har ansett att de här pengarna inte har använts så som varit avsett. Korttids-
studiestödet har inte gått till de grupper som det i första hand skulle gå till.
Det har i stället i stor utsträckning gått till facklig information och fackliga
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
43
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
kurser, vilket inte alls var meningen från början. Även om det till någon del
har rättats till under de senaste åren, har det inte alls blivit tillfredsställande.
Lena Öhrsvik berättade om alla dessa brev och om denna utfrågning som
hon var så imponerad av. Vi i regeringspartierna konstaterade efter utfråg-
ningen att vår uppfattning stärktes sedan vi hade hört de fackliga represen-
tanterna - att det här är en riktig åtgärd. Det kan inte få fortsätta så som det
har varit. Därför tillstyrker vi regeringens förslag i den här frågan.
Sedan säger Lena Öhrsvik att det här är vackra ord. Men vi har i alla fall
från majoritetens sida - och det har även ni från oppositionen ställt upp på -
gjort en kraftig skrivning med hänsyn till vad handikapporganisationerna an-
förde vid utfrågningen. Vi har på alla sätt försökt markera att vi delar deras
uppfattning att åtgärden inte får gå ut över dem. Det har vi tyckt oss få full-
ständig enighet om - och det tror jag också att jag skall kunna vidarebefordra
till regeringen, som Lena Öhrsvik säger, så att man i förordningen om använ-
dandet av de här pengarna tar hänsyn till detta.
Jag hajade till litet när Lena Öhrsvik sade att de lågutbildade skulle få läsa
svenska, engelska, matematik och samhällskunskap. Hon frågade vad det
var för fel på tyska och andra ämnen. Det var kanske en berättigad fråga.
Jag hann titta i propositionen medan Lena Öhrsvik talade. Som jag uppfattar
propositionen är det fråga om exempel på vad dessa människor skall få läsa.
Det står nämligen att de ”bör kunna” läsa dessa ämnen. Då är det helt klart
att man har tagit upp engelska som ett exempel, som ett av språken. Om
det skulle vara på annat sätt skulle det förvåna mig mycket, eftersom den
nuvarande utbildningsministern mycket kraftigt har tryckt på det behov av
främmande språk - inte bara engelska utan också tyska, franska spanska och
andra språk - som finns i Sverige, och den mycket stora brist som den social-
demokratiska utbildningspolitiken har medfört på det här området. Jag kan
bara uttala att jag ser det som självklart att det är främmande språk man
menar och att man nämnt engelska som ett exempel. Skulle man ha menat
något annat, så kommer jag för min del att verka för att man lever upp till
vad man har sagt i andra sammanhang.
När det gäller timersättningarna vet ju både Lena Öhrsvik och jag att man
har infört ett nytt utbildningssystem, och det här är följden av det. Det är ju
även ganska slående att under motionstiden, när vi alltså hade möjlighet att
motionera, kom socialdemokraterna inte alls med något förslag i den här
riktningen; de instämde helt i propositionens förslag. Men då man fick de här
breven, böljade man darra litet i knävecken och ville kanske tillfredsställa en
högljudd opinion. Det är i alla fall den slutsats som jag kan dra.
I fråga om reserabatterna är det intressant att se att man från socialdemo-
kratiskt håll har sagt att man skall betrakta reserabatterna som en permanent
del av studiestödet. Jag kan inte tyda det, Lena Öhrsvik, på annat sätt än så
att man vill göra den här markeringen för att gardera sig mot en eventuellt
återkommande socialdemokratisk regering. Den enda attack som vi har haft
mot reserabatterna, under de sex år de har funnits, kom nämligen från den
socialdemokratiska regeringen, som föreslog att de skulle dras in. Men vi
lyckades i utskottet i enighet - de socialdemokratiska ledamöterna och vi
som då var i opposition - behålla dessa reserabatter och dessutom stärka
44
dem på ett mycket bra sätt. Inte minst skall CSN och dess tjänstemän ha en
eloge för det sätt på vilket de skött den här saken.
Lena Öhrsvik talar om de gäststuderande i Sverige som skall få dessa rese-
rabatter. Både Lena Öhrsvik och jag vet ju att detta förmodligen också kom-
mer att klaras inom rådande ramar.
Under tidigare behandlingar har jag framhållit en del andra grupper. Men
jag vet att CSN arbetar även för dem, så jag tycker att det här är en utveck-
ling som vi kan se an med tillförsikt.
Till sist, fru talman, vill jag säga något om Berith Erikssons resonemang
om folkhögskollärarna. Hon trodde att det skulle bli en dödsstöt mot folk-
högskolorna.
Jag gjorde en noggrann undersökning när ärendet behandlades. Det vi-
sade sig att det inte finns någon brist på folkhögskolelärare. Det finns inte
någon risk att det inte skulle gå att rekrytera lärare om de inte har genomgått
denna kurs. Man tror också att kursen kommer att finnas kvar i framtiden
även om inte utbildningsbidraget kommer att finnas kvar.
Efter en uppvaktning av Folkhögskollärarföreningen i Norrköping tog ut-
skottet ett initiativ. Vi i utskottet tyckte att det var orimligt att ingångna avtal
skulle brytas. Det är ju vad som händer när människor har fått en förutsätt-
ning att påbörja en utbildning och bidraget sedan tas bort efter halva studie-
tiden. Därför har utskottet tillstyrkt en förlängning av bidraget för dem som
redan går utbildningen till dess utbildningen är avslutad, dvs. även under
första hälften av kommande budgetår. Utskottet är helt enigt om detta. Re-
geringskansliet har förklarat att detta ryms inom befintlig budget, vilket
också framgår i utskottsbetänkandet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottsmajoritetens förslag och avslag på
samtliga reservationer.
Anf. 50 LENA ÖHRSVIK (s) replik:
Fru talman! Jag har i en tidigare debatt beskyllt Hans Dau för att vara
arrogant och nonchalant. Med hänsyn till vad Hans Dau säger om timersätt-
ningen, det demokratiska inflytandet och hur stolt han är över att riksdagen
på kronan när har följt hans reservation om att dra ner stödet till de männi-
skor som har den kortaste utbildningen i vårt land, måste jag upprepa den
beskyllningen.
Jag återgår till frågan om timersättningen. Under utskottsbehandlingen
erkände jag att också jag hade missat den frågan. Just därför borde det inte
finnas någon prestige hos Hans Dau eller övriga i utskottet att kunna se till
att det sker en rimlig förändring på det området. Jag har erkänt att jag har
missat frågan i vår motion, och jag tycker att vi skulle kunna finna en gemen-
sam lösning till dessa människors fromma. Det enda Hans Dau gör är att
hoppa på mig och Socialdemokraterna för att frågan inte finns med i motio-
nen, i stället för att ta hänsyn till hur dessa människor har det och hur det
skall gå för dem i framtiden. Vad får detta för konsekvenser? Det hade varit
rimligt att diskutera den frågan i stället.
Hans Dau är stolt över att riksdagen på kronan när följer hans reservation
om att vidta stora nedskärningar i vuxnas möjligheter att studera - de vuxna
som har den kortaste utbildningen.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
45
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
46
Hans Dau tycker också att det är helt naturligt att de förtroendevalda tas
bort, eftersom nu kanslierna ute i regionerna skall läggas ned. Vad är det
för trams? Vem har beslutat att några kanslier skall läggas ned? Riksdagens
intentioner är att det skall finnas ett kansli i vaije län. Till det skall det finnas
förtroendevalda som beslutar i de enskilda studiestödsärendena. Det hand-
lar om ett urvalsförfarande. När det nu kommer att finnas litet pengar är det
än större anledning att det finns folk som kan göra denna bedömning och
detta urval.
Vidare har vi studiemedelsnämnderna. Där är det fråga om meritpröv-
ningar e.d., som är mycket svåra bedömningsärenden. Alla enkla ärenden
ligger givetvis redan hos tjänstemännen.
Jag har fortfarande inte fått något ordentligt motiv till varför studieme-
delsnämnderna skall läggas ned. Vi är överens om att kanslierna skall inord-
nas i CSN:s organisation. Men de skall inte läggas ned! Jag vill ha ett besked
på frågan varför studiemedelsnämnderna skall läggas ned.
Vidare har vi frågan om studiemedlen. Hans Dau ser med tillförsikt fram
emot de förslag som den särskilde utredaren skall lägga fram. Utredaren har
inget mandat att lägga fram några förslag. Av det frågesvar jag har fått i riks-
dagen framgår det att han skall göra en analys och kartläggning. Något annat
ingår inte i hans uppdrag. Sedan skall en beredning vidtas på departementet.
Jag trodde att Hans Dau hade sådana kontakter att han visste vad regeringen
gör i frågan.
Anf. 51 HANS DAU (m) replik:
Fru talman! Jag kanske uttryckte mig felaktigt. Jag sade ”lägga ned kans-
lierna”. Det är alltså fråga om att lägga ned dem som enskilda myndigheter
och sedan införa dem i CSN:s samlade kansliorganisation. Om det råder nå-
gon missuppfattning på den punkten är det vad jag menar. Jag ansåg att det
var som en konsekvens av detta som förtroendemannanämnderna lades ned.
Jag sade inte att jag skulle vara stolt över att ta pengar från dem med den
kortaste utbildningen. Jag sade att de pengar som används till facklig utbild-
ning, konferenser och kurser skulle tas bort. Nu kvarstår den nivå som be-
hövs och används - inte ens så mycket pengar används - för de människor
som ursprungligen avsågs i anslaget. Om det går att använda de 75 milj .kr.
som finns kvar till just vad de är avsedda för kommer det att ge en effekt.
Skulle dessa pengar inför nästa år leda till att de verkligen blir fart på dem
som behöver pengarna, kommer förmodligen det belopp som behövs att äs-
kas. Men jag vet att under många år har inte ens 75 milj .kr. använts för dessa
grupper.
Anf. 52 LENA ÖHRSVIK (s) replik:
Fru talman! Jag hann inte ta upp frågan vad pengarna har använts till. Men
jag skall göra det nu.
Det finns möjligheter att kontrollera hur pengarna används. Det finns re-
vision och CSN:s styrelse - där Hans Dau själv är medlem. SÖ har tillsyn
över verksamheten och bestämmer vilka utbildningar som får ingå. Det är
de regler som gäller. Jag har hittills inte sett något fall där pengar har använts
till något regelvidrigt. Sådant skall naturligtvis beivras. Självfallet skall peng-
arna användas till det de är avsedda för. Det sade jag redan tidigare. Peng-
arna har varit avsedda för olika typer av studier som anordnas av de fackliga
organisationerna. Det kallas för facklig utbildning.
Under en tid fanns det en viss funktionsutbildning för fackliga företrädare.
Men där har man gemensamt kommit fram till att den utbildningen inte skall
hållas i fortsättningen. Den frågan är alltså ur världen, och det problemet
föreligger alltså inte längre.
Det finns bra utvärderingar på hur medlen för uppsökande verksamhet
har använts och hur korttidsstudiestödet har använts. Jag kan rekommen-
dera Hans Dau att läsa de utvärderingar som nyligen har kommit från t.ex.
Norrbotten och Halland.
Hans Dau nämnde att handikapporganisationerna var nöjda med den
skrivning som utskottet enigt har antagit. Men vi socialdemokrater ställer
inte upp på den skrivningen, och vi har en reservation på den punkt som
gäller hela anslaget till korttidsstudiestöd. Vi tar inget ansvar för Hans Daus
vackra ord till handikapporganisationerna. De är inget värda. Så länge det
inte görs ett tillkännagivande eller fattas ett beslut om nya pengar, är de or-
den till intet förpliktande.
Det är inte fråga om 75 milj.kr., Hans Dau. 30 milj.kr. utgör ett överdrag
sedan tidigare år som till att börja med skall dras bort. Sedan kommer det
nya grupper, som ni själva tillför eftersom timersättningen inte längre kan
utgå, som skall konkurrera om samma pengar.
Jag tror att Hans Dau får tänka till litet mer i frågan innan han yttrar sig
nästa gång.
Anf. 53 HANS DAU (m) replik:
Fru talman! Först och främst glömde jag nämna den särskilde utredaren i
min förra replik. Lena Öhrsvik tyckte att jag skulle ha sådana kontakter i
regeringskansliet att jag skulle veta vad han sysslar med. Jag har de kontak-
terna. Jag sade tidigare att jag ser med tillförsikt an att han kommer att ta
upp de problem som jag har talat om i tidigare debatter i ärendet.
Vidare har vi frågan om hur pengarna har använts. Det har t.o.m. före-
kommit att man har blivit fälld i arbetsdomstolen för att man har hållit poli-
tiska kurser.
Men i de flesta fallen har reglerna varit vida. Både Lena Öhrsvik och jag
har hört vid våra kontakter med tjänstemän på CSN att man även där har
varit irriterad över hur pengarna används. Det hela har hållits inom de vida
reglerna, men det har inte varit enligt de motiv som fanns då systemet inför-
des.
Talmannen anmälde att Lena Öhrsvik anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 54 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Både Hans Dau och jag kan bara spekulera i hur det går med
folkhögskolorna i framtiden. Men vi fick tydligen inte samma signaler under
den hearing där vi båda var närvarande.
Jag är naturligtvis glad över tillmötesgåendet för vår motion i den del som
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
47
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
48
gäller att de som redan har påbörjat sin utbildning inte skulle tappa utbild-
ningsarvodet.
När det gäller hela den diskussion som har förts mellan Lena Öhrsvik och
Hans Dau angående korttidsstudiestödet vill jag säga följande. Även de som
har lyssnat till debatten eller läser igenom den, måste kunna räkna ut att om
man för in fler grupper som skall konkurrera om en mindra summa pengar,
försämras förutsättningarna. Det är den enkla sanningen.
Anf. 55 WIDAR ANDERSSON (s):
Fru talman! Det finns inom borgerligheten två mycket starka myter vad
gäller vuxenutbildningen. Den första går ut på att man ser vuxenutbild-
ningen som en utbildning av fackliga ombudsmän och mot borgerligheten
fientligt sinnade personer. Den andra myten handlar genomgående om att
man anser att det skulle vara färdigutbildat på dessa nivåer. Vi har nått så
pass långt att alla medborgare kan använda de vanliga utbildningsinstitutio-
nerna, och det behövs inte några satsningar riktade till lågutbildade personer
eller eftersatta grupper i det svenska samhället.
Det finns också en grundläggande idépolitisk skillnad i synen på vuxenut-
bildningen, en skillnad som också slår igenom på en rad andra områden. Frå-
gan gäller om man skall satsa på alla medborgare i samhället, eller om man
skall satsa bara på dem som man anser vara de välståndsbildande krafterna,
de som skall driva landet framåt och genom sin höga utbildning och kompe-
tens se till att det blir bra även för resten av mänskligheten och medborgarna
i Sverige.
Vi står här inför den mest grundläggande privatiseringen, när man säger
att varje individ själv har det fulla ansvaret för sin egen vidareutbildning,
utan hänsyn till handikapp, sociala omständigheter, låg utbildning eller före-
tagens behov av välutbildad arbetskraft. Man tar inte hänsyn till att vi står
mitt i en internationaliseringsprocess. Vi från den socialdemokratiska sidan
ser som det mest angelägna att alla då kan vara med, att alla kan skaffa sig
utbildning. Detta är ganska tydligt för mig.
Jag kommer att tänka på ett program som heter Glashuset, som sändes i
förra veckan. Där togs detta med valfrihet och privatisering upp. Ett mode-
rat kommunalråd uttalade sig, en mycket frejdig person, från Vellinge i
Skåne, tror jag. Han yttrade sig angående privatisering av bl.a. barnomsorg.
Något sådant skulle det inte bli frågan om i Vellinge, sade han. Han sade
så här: Vi kan ju inte utsätta oss för att bli kallade för marknadekonomins
dummerjönsar.
I och med det förslag som utskottsmajoriteten nu har ställt sig bakom,
måste man nog betrakta utskottsmajoriteten som vuxenutbildningens dum-
meijönsar. Det är bara att beklaga. Detta sker, tror jag, mot bättre vetande
och mot det sunda förnuftet.
Lena Öhrsvik nämnde förut den rapport som vi har fått från bl.a. vuxenut-
bildningsnämnden i Halland. Där redovisas en försöksverksamhet från
1990/91. Det är läsning för den som tror att det är färdigutbildat, att det inte
finns några behov, inga eftersatta grupper eller människor som har det svårt
och besvärligt i dagens samhälle. Detta är fakta. Det handlar inte om utbild-
ning av några socialistiska agitatorer mot den borgerliga regeringen. Det
handlar inte om någon lyxutbildning. 665 av de 710 aktuella personerna har
bara grundskoleutbildning. Hela 280 personer har bara folkskoleutbildning.
Man behöver faktiskt bara vara strax över 40 år för att inte ha gått mer än
åtta år i skola. Dessa personer står mitt i arbetslivet. En stor majoritet av
dem är kvinnor som tidigt har gått ut i arbetslivet och tagit ett ansvar för
Sveriges välstånd.
Man måste försöka se verkligheten sådan den är. Den överideologisering
av politiken som nu har drabbat vuxenutbildningen är ett stort problem som
kommer att bli svårt att rätta till.
Runt om i landet pågår nu försök liknande det jag har redovisat från
vuxenutbildningsnämnden i Halland. Sverige håller på att lyftas in i framti-
den och ta det stora internationella steget, och där skall alla vara med. Men
regeringen vill nu försöka strypa detta viktiga projekt. Det bidrar till en
ojämlik utveckling i landet och hotar därmed, tillsammans med andra åtgär-
der från regeringen som är alltför ideologiskt inriktade, målet att Sverige och
svenskarna skall kunna ta steget in i framtiden gemensamt.
Fru talman! Inga vackra ord kan dölja det faktum att regeringen och ut-
skottsmajoriteten genom sin nonchalans mot lågutbildade och mot arbetsli-
vets behov av välutbildade medarbetare har slagit in på en demokratisk åter-
vändsgränd.
Anf. 56 HANS DAU (m):
Fru talman! Det var inte så mycket av sakligheter i Widar Anderssons an-
förande. Det var mera demagogiskt. Jag måste ändå bemöta ett par saker
som han sade. Han började med att tala om två myter. Vi skulle anse att
vuxenutbildningen var en fientlig utbildning, som riktades mot oss. Myt
nummer två bestod i att vi skulle anse att svenska folket var färdigutbildat.
Det är en konstig slutsats, när man samtidigt ser att vi är beredda att satsa
närmare 1,5 miljard på de människor som Widar Andersson påstår att vi
tycker är färdigutbildade eller bedriver mot oss fientlig verksamhet. I så fall
skulle vi väl ha tagit bort alltihop.
Vi vill göra dessa förändringar därför att vi tycker att pengarna skall gå till
dem som bäst behöver dem, och inte till dem som kan använda pengarna till
kurser om t.ex. hur man skall få en socialdemokratisk regering. Jag skulle
inte ställa upp på det ens om pengarna skulle gå till en kurs om hur vi skall
få en borgerlig regering. Pengarna skall gå till dem som verkligen behöver
dem. Vi har i och med utskottsbetänkandet delat ut pengarna där de verkli-
gen behövs.
Anf. 57 WIDAR ANDERSSON (s):
Fru talman! Som den borgerliga regeringen håller på, tror jag inte man
behöver hålla några kurser i hur vi skall få en socialdemokratisk regering.
Det kommer att fixa sig ändå. Det kommer dynamiska krafter i samhället
att se till.
Jag är inte enbart demagogisk, Hans Dau. Ni plockar bort en stor summa
pengar för uppsökande verksamhet riktad till lågutbildade och kortutbil-
dade. Där har de fackliga organisationerna inom LO och TCO tagit ett stort
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 100
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Studiestöd
ansvar. Nu rycker ni bort de möjligheterna. Det som gör mig upprörd är frå-
gan vilka som nu skall ha detta ansvar.
Vilka skall nu vända sig till de 800 000 människor i arbetsför ålder i Sverige
som fortfarande är lågutbildade? Vilka skall nu ha det ansvaret, Hans Dau?
Ni plockar bort ett antal miljoner. Ni anklagar fackföreningsrörelsen för att
inte vara seriös och försöker beskriva detta som något slags framsteg. Det är
inte ärligt, Hans Dau. Man måste kunna se de politiska linjerna bakom det
som Hans Dau vill framhålla som någon form av saklig politik.
Anf. 58 HANS DAU (m):
Fru talman! Det sista var intressant. Vi har i detta fall drivit att de politiska
linjerna skall kopplas bort från vuxenstudiestödet.
Widar Andersson frågar vilka som nu skall ta hand om dessa människor.
Om vi hade fullföljt det som borde kunna göras, hade vi kunnat öka på det
särskilda vuxenstudiestödet. Men pengarna från vuxenutbildningsavgiften
räcker inte till. För det särskilda vuxenstudiestödet har pengarna aldrig räckt
till, varken i den socialdemokratiska regeringens hägn eller vårt. Vi kanske
skall arbeta gemensamt för att öka på det under kommande år. Vi har fört
en kamp även mot den socialdemokratiska regeringen i detta sammanhang.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande justitieutskottets betänkanden 1991/92: JuU22 och
JuU23 samt socialförsäkringsutskottets betänkande 1991/92:SfU9.
Justitieutskottets betänkande JuU22
Mom 2 (normaliserings- och närhetsprincipen)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 107 för reservation 1 av
Lars-Erik Lövdén m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom 4 (kriminalvårdsanstalten i Karlskrona)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Karl Gustaf Sjö-
din - bifölls genom uppresning.
Mom 11 (differentiering inom kriminalvården m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Lars-Erik Löv-
dén m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom 14 (permissioner)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Lars-Erik Löv-
dén m.fl. - bifölls med acklamation.
50
Mom 18 (anslag till frivården)
Utskottets hemställan bifölls med 150 röster mot 117 för reservation 5 av
Lars-Erik Lövdén m.fl.
Mom. 23 (översyn av övervakarnas ersättning m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 116 för reservation 6 av
Lars-Erik Lövdén m.fl.
Mom. 26 (anslag till utbildning av personal m.fl.)
Utskottets hemställan bifölls med 148 röster mot 116 för reservation 7 av
Lars-Erik Lövdén m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuL23
Mom. 2 (bekämpning av brott)
Utskottets hemställan bifölls med 150 röster mot 116 för reservation 1 av
Lars-Erik Lövdén m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 10 (åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 116 för reservation 3 av
Lars-Erik Lövdén m.fl.
Mom. 16 (resurser för bekämpning av den ekonomiska brottsligheten)
Utskottes hemställan bifölls med 150 röster mot 116 för reservation 4 av
Lars-Erik Lövdén m.fl.
Mom. 17 (inrättande av finanspolis)
Utskottets hemställan bifölls med 135 röster mot 131 för reservation 5 av
Göthe Knutson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Jerry Martinger (m) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats
ha avstått från att rösta.
Mom. 21 (anslag till statens kriminaltekniska laboratorium)
Utskottets hemställan bifölls med 153 röster mot 110 för reservation 8 av
Lars-Erik Lövdén m.fl.
Mom. 32 (polisens spaningsmetoder)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Karl Gustaf
Sjödin - bifölls genom uppresning.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
51
Prot. 1991/92:100 Övriga moment
24 april 1992 Utskottets hemställan bifölls.
Svar på
interpellationer
52
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU9
Mom. 1 (studiemedelsnämnder och vuxenutbildningsnämnder)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 116 för reservation 1 av
Birgitta Dahl m.fl.
Mom. 9 och 11 (regeländringar inom vuxenstudiestödet, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 115 för första yrkandet i
reservation 3 av Birgitta Dahl m.fl. och det av Lena Öhrsvik under överlägg-
ningen framställda yrkandet.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Anf. 59 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Ulf Kristersson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att
vidta för att förhindra att lönegarantin används på ett sätt som medför risk
för att konkurrensen mellan företagen snedvrids.
När reglerna om statlig lönegaranti vid konkurs infördes på den svenska
arbetsmarknaden i början på 1970-talet var syftet att garantera att arbetsta-
garna alltid skulle få någon betalning för sina lönefordringar mot en arbetsgi-
vare som försattes i konkurs.
Reglerna fick karaktär av social skyddslagstiftning på så sätt att arbetsta-
garna genom garantin fick en gynnsammare behandling än andra fordrings-
ägare i en konkurs. Skälen för denna särbehandling är uppenbara. För en
arbetstagare är lönen oftast den enda inkomstkällan. För de flesta övriga
konkursborgenärer torde situationen sällan vara jämförbar.
Den maximala ersättningen enligt garantin bestämdes ursprungligen till
tre gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Maximibeloppet har därefter höjts vid flera tillfällen och uppgår i dag till
tolv gånger basbeloppet eller 404 400 kr. för vaije arbetstagare.
Lönegarantin finansieras genom en arbetsgivaravgift, som sedan den 1 ja-
nuari 1979 uppgår till 0,2 % av den lönesumma arbetsgivaren har gett ut un-
der året.
Avgifterna förs till en lönegarantifond, som förvaltas av kammarkollegiet.
Utbetalningen av lönegarantimedel handhas av länsstyrelserna.
Utgifterna från fonden följer naturligen antalet inträffade konkurser. Un-
der 1980-talet var antalet konkurser 5 000-6 000 per år och berörde ca 14 000
arbetstagare årligen. Utbetalningarna från lönegarantifonden uppgick på
den tiden till i genomsnitt 500-600 milj.kr. per budgetår.
Under de senaste åren har konkurserna ökat mycket kraftigt. År 1990
hade vi närmare 10 000 företagskonkurser.
Under 1991 steg antalet företagskonkurser till över 17 000 och berörde ca
45 000 arbetstagare. Utbetalningarna från lönegarantifonden ökade samti-
digt under budgetåret 1990/91 till över 1,8 miljarder kronor.
Enligt kammarkollegiet uppgår utbetalningarna från fonden för närva-
rande till ca 250-300 milj.kr. i månaden. Kammarkollegiet har beräknat att
utbetalningarna under innevarande budgetår kommer att uppgå till mer än
3 miljarder kronor.
(forts.)
På förslag av förste vice talmannen beslöt kammaren kl. 13.15 att ajour-
nera förhandlingarna på grund av fel på högtalaranläggningen.
Förhandlingarna återupptogs kl. 13.19.
Anf. 60 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag fortsätter då med svaret ungefär där jag slutade - tidigare
avsnitt var närmast en historiebeskrivning.
Regeringen har i en proposition om statlig lönegaranti vid konkurs (prop.
1991/92:139) föreslagit flera förändringar i lönegarantisystemet. Dessa syftar
till att minska möjligheterna till icke avsedd användning av lönegarantime-
del.
Ett av förslagen är att maximibeloppet enligt lönegarantilagen bestäms till
100 000 kr. och att anknytningen till basbeloppet slopas.
Ett annat förslag är att det införs en obligatorisk skyldighet för arbetsta-
gare att lämna en försäkran på heder och samvete om sina anställnings- och
avlöningsförhållanden under uppsägningstiden, innan garantibelopp för
uppsägningslön betalas ut.
Regeringens förslag syftar också till att skapa möjligheter till bättre utred-
ning av lönegarantianspråk. Det nuvarande skriftliga förfarandet hos krono-
fogdemyndighet och hovrätt föreslås därför bli ersatt av ett muntligt förfa-
rande. Beslut om lönegaranti skall fattas av konkursförvaltaren, med möjlig-
het till överprövning i tingsrätt som första instans. Förvaltaren måste om-
pröva sitt beslut om det framkommer att arbetstagaren under uppsägningsti-
den har inkomster från annan anställning.
I syfte att förbättra kontrollen över lönegarantihanteringen föreslår jag vi-
dare att staten genom tillsynsmyndigheten i konkurs ges ställning som part i
en process om lönegaranti. Tillsynsmyndigheten skall också få möjlighet att
själv väcka talan mot arbetstagaren om myndigheten anser att lönegarantin
missbrukas.
Avsikten är att de nya reglerna skall kunna träda i kraft den 1 juli i år.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
53
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar pä
interpcllationer
54
Herr talman! Ulf Kristersson har genom sin interpellation lyft fram den
särskilda aspekten att lönegarantin kan användas på ett sätt som medför risk
för att konkurrensen mellan företagen snedvrids.
Regeringen har den 7 november 1991 gett insolvensutredningen
(Ju 1988:02), vissa tilläggsdirektiv (dir. 1991:93).
Utredningens huvuduppdrag är att utreda frågan om ett lagreglerat rekon-
struktionsförfarande utom konkurs.
Genom tilläggsdirektiven har utredningen fått i uppdrag att även under-
söka om företag som är försatta i konkurs och som under uppsägningstiden
drivs vidare med utnyttjande av lönegarantimedel påverkar andra företag i
branschen negativt och om lönegarantin i sådana situationer leder till en
osund konkurrens mellan företagen.
Utredningen kommer i det sammanhanget bl.a. in på frågan, om lönega-
rantin har kommit att användas som en form av företagsstöd vid rekonstruk-
tion av konkursföretag. I utredningens uppdrag ligger alltså att överväga åt-
gärder som förhindrar missbruk av reglerna och som är ägnade att begränsa
statens konstnader för lönegarantin.
Insolvensutredningens arbete förväntas vara slutfört hösten 1992.
Den kraftiga ökning av utbetalningar från lönegarantifonden som har
skett under det senaste året motiverar enligt min mening att regelsystemet
dessutom ses över i syfte att effektivisera granskningen av att lönegarantin
används på det sätt som var avsikten.
Jag vill i detta sammanhang särskilt stryka under att det enligt min mening
är utomordentligt viktigt att det finns en tillförlitlig kontroll av att de regler
som tillkommit för att skydda de svaga i samhället inte missbrukas. De olika
former av socialt skydd som vi har i vårt samhälle är, som vi alla känner till,
dyra att finansiera. Enligt min mening har medborgarna rätt att kräva att det
finns ordentliga kontrollmekanismer som säkrar att pengarna kommer dem
till godo som de är avsedda för.
Det är viktigt att det finns ett skyddsnät för löntagarna när ett företag går
i konkurs. Det är också viktigt, inte minst mot bakgrund av den nuvarande
arbetslösheten, att de verksamheter som är tillräckligt friska för att rekon-
strueras lever vidare. Jag håller däremot helt med Ulf Kristersson om att
detta inte bör ske till priset av att den sunda konkurrensen mellan företagen
snedvrids genom exempelvis ett felaktigt användande av medel som är
tänkta att skydda löntagarna.
Jag hoppas att de åtgärder som jag här har redovisat,
- de tilläggsdirektiv insolvensutredningen har fått,
- regeringens förslag i den proposition om lönegaranti som har lämnats till
riksdagen samt
- den ytterligare utredning som jag anser är nödvändig,
visar Ulf Kristersson att jag är väl medveten om problemet och att rege-
ringen alltså har vidtagit åtgärder för att förhindra att lönegarantin används
på ett icke avsett sätt.
Beroende på vad det fortsatta utredningsarbetet ger till resultat är jag
också beredd att komma med förslag till ytterligare åtgärder som förhindrar
att lönegarantin medför icke önskvärda effekter för företagandet.
Anf. 61 ULF KRISTERSSON (m):
Herr talman! Jag vill tacka för ett uttömmande och bra svar. Jag tycker att
det är uppenbart att statsrådet tar frågan på allvar och att regeringen hyser
samma farhågor som jag gjorde när jag skrev min interpellation.
Men grundfrågan är ju: Vad är den statliga lönegarantin till för, egentli-
gen? Svaret är ganska enkelt: Den är till för att det, när alla andra resurser
är uttömda, när företaget helt saknar egna tillgångar, trots allt skall finnas
pengar till de anställdas löner under en rimlig övergångsperiod.
Däremot är den inte till för att ägare till konkursdrabbade företag skall
kunna smita undan det ansvar de har som ägare. Det är bara i sista hand som
lönegarantin skall kunna användas över huvud taget.
De trygghetssystem vi har, den statliga lönegarantin, får inte missbrukas
om respekten för dem skall upprätthållas. Om de urholkas genom att man
missbrukar dem så drabbar det i förlängningen människor som är helt oskyl-
diga. De som bäst behöver den hjälp systemen är till för kommer att drabbas
om andra missbrukar systemen.
Det kanske tydligaste och mest flagranta exemplet på senare tid på sådant
missbruk är händelserna i samband med A-pressens mycket planlagda kon-
kurs för en tid sedan. Detta gällde främst tidningen Arbetet, där det hände
ganska häpnadsväckande saker. Uppenbart är att A-pressen utnyttjade den
statliga lönegarantin på ett ganska ojust sätt. Ägarna - dvs. Socialdemokra-
terna - tog ju inte sitt ansvar som man kan begära att ägare skall göra. De
tömde företaget och lät skattebetalarna ta notan, dvs. de kostnader konkur-
sen medförde.
Frågan är: Vem kommer att drabbas av just den konkursen och just det
sättet att missbruka lönegarantin?
Moraliskt tycker jag att Socialdemokraterna nu är ansvariga för att oskyl-
diga människor kommer att drabbas så småningom, när de inte får ut sin
fullvärdiga ersättning vid andra konkurser. Dessutom - precis som statsrådet
påpekade - snedvrids konkurrensen mellan de tidningar som betalar för sig
själva och de tidningar som körs vidare på statens, dvs. skattebetalarnas, be-
kostnad.
Jag vill sluta med en fråga för tydlighetens skull: Är det statsrådets och
regeringens avsikt att denna typ av otillbörligt utnyttjande skall vara tillåtet
även i framtiden när lagarna har ändrats?
Anf. 62 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Jag har i en motion föreslagit att lönegarantin skall ändras.
Anf. 63 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag hemställer att talaren ställer sig upp.
Anf. 64 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Ursäkta mig! Jag har alltså i en motion föreslagit att lönega-
rantin skall ändras och hade förväntat mig kraftigare åtgärder än de som avi-
serats. Att gå ned till 100 000 kr. räcker inte när landet har en så dålig ekono-
misk situation.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
55
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
Det skall inte vara bättre för den som har lönegaranti än för den som har
ersättning av arbetsmarknadsskäl. Det får inte vara bättre villkor i det fallet.
Dessutom bör man ha i åtanke att dessa pengar delvis används till semes-
terersättning, gamla pensionsavtal, mobiltelefoner. Ofta har man i en sådan
här lönegaranti erhållit en ganska stor lönehöjning.
Jag förutsätter att man ytterligare förändrar det förslag regeringen har
framlagt, så att det närmar sig vad folk ute i samhället önskar sig.
När man åker taxi får man höra hårresande berättelser om hur taxinä-
ringen bedrivs i Stockholm. När man kontaktar länsstyrelsen får man höra
att vi snart får en våg av planerade konkurser igen.
Det får inte fortsätta på detta vis. Jag hoppas arbetsmarknadsministern tar
ytterligare tag i denna fråga, så att förändringen inte fördröjs. Det är just nu
explosionen kommer. Utbetalningarna är snart en halv miljard i månaden.
Det kan inte fortsätta så. Förra månaden var det 402 miljoner, om jag inte
minns fel. Det blir på ett år 5 miljarder om det skulle fortsätta. Vi måste
hjälpas åt att få den här frågan klar en gång för alla. Det får inte löna sig
bättre med lönegaranti än med andra former av trygghet.
Låt oss slippa uppleva att taxinäringen utnyttjar detta fler gånger. 3 700
utbetalningar lär det ha varit just inom taxinäringen i Stockholm.
Jag hoppas alltså på ytterligare åtgärder i det paket som kommer när det
gäller lönegarantin, så att det blir skärpningar.
Anf. 65 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag har i mitt vardagliga liv också hört om en hel del, skall
vi säga, hårresande fall. Det är just därför jag tagit denna fråga på så stort
allvar. Det är sällan rök utan eld.
Det förslag som nu ligger på mitt bord, att sänka den maximala ersätt-
ningen från 404 000 kr. ner till 100 000 kr. per anställd, har förelagts riksda-
gen. Det är en åtgärd. I övrigt innehåller förslaget lagtekniska delar, utre-
dande och beslutande moment.
Jag vill omtala att det kommit en del kritik över att sänkningen skulle vara
för stor. När jag skulle bestämma nivån i förslaget jämförde jag med de öv-
riga nordiska länderna, eftersom vi har en gemensam arbetsmarknad. Jag
har lagt mig på i princip den normala nordiska nivån.
Till båda mina meddebattörer vill jag säga att jag inte kan diskutera en-
skilda fall. Däremot vill jag säga att inriktningen i detta sociala skyddssy-
stem, liksom i andra, måste vara att missbruk inte får förekomma.
Det som nu återstår ligger på justitiedepartementets ansvarsområde. Ju-
stitieministern och jag har haft mycket täta samråd i denna fråga för att vi
tillsammans skall få fram ett hållbart och bra system.
Överläggningen var härmed avslutad.
56
Anf. 66 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Olle Schmidt har frågat mig
- om varför regeringen dröjer med besked om instatser för att mildra arbets-
lösheten i Malmöhus län,
- om jag avser att föreslå tidigareläggning av planerade statliga investeringar
i Malmöhus län samt
- om regeringen avser att ge Malmöhus län en likartad bedömning vad gäller
statliga insatser som övriga landet.
Arbetsmarknadsläget är i dag allvarligt i hela landet. För att bekämpa ar-
betslösheten har regeringen under hösten därför vidtagit en rad åtgärder.
Satsningarna har inneburit att ytterligare medel har tillförts AMS. Vägar,
järnvägar och statliga byggen har tidigarelagts. Vidare har medel tillförts
inom det reguljära utbildningsväsendet.
Olle Schmidt nämner i sin interpellation att Skåne inte begär mer av stat-
liga insatser än andra delar av landet. Däremot begärs en mer rimlig fördel-
ning. Fördelningen av insatserna som har gjorts har skett utifrån vissa upp-
satta kriterier. Låt oss därför närmare titta på fördelningen av de gjorda sats-
ningarna utifrån Skånes synvinkel.
När det gäller resurserna till de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är det
AMS uppgift att utifrån behovet i olika län fördela medlen. Malmöhus län
har enligt AMS fått 10 % av de totala resurserna för arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder budgetåret 1991/92. Detta skall jämföras med att Malmöhus
läns befolkning mellan 16 och 64 år utgör 9 % av Sveriges totala befolkning
1 samma åldersklass. Arbetslösheten i länet låg dessutom under riksgenom-
snittet i mars.
Finansieringen av de infrastrukturinvesteringar som gjorts har skett med
de särskilda medel som riksdagen fattade beslut om förra våren. I riksdagens
beslut ingår att dessa medel skall användas för större samanhållna investe-
ringar av nationell betydelse som gagnar tillväxten och miljön. Detta har in-
neburit att det till en början endast varit möjligt att välja ut objekt på de
större Europavägarna och inom järnvägens stomnät. Andra kriterier för ur-
valet har varit att objekten snabbt skall kunna startas samt regional- och sys-
selsättningsaspekter.
Som Olle Schmidt har konstaterat fick Skåne inte ta del av infrastruktur-
satsningen som regeringen tog beslut om den 12 mars. De objekt i Skåne
som redovisades för snar igångsättning uppfyllde inte de krav som riksdagen
ställt för användningen av infrastrukturmedlen. Skåne har dock i tidigare be-
slut om infrastruktursatsningar erhållit medel till vägar och järnvägar. Sett
ur ett totalt perspektiv har Skåne fått drygt 1 300 milj.kr., vilket är en ansen-
lig del av den totala volym som anslagits.
Vidare utökades antalet högskoleplatser under våren med ytterligare
2 000 platser. Lunds universitet tilldelades 100 platser av dessa, vilket var
samma tilldelning som t.ex. universiteten i Uppsala och Göteborg fick. I
årets budgetpropositionen tilldelades universitetet i Lund ytterligare 185 ny-
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
57
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
58
börjarplatser. Dessutom har byggnadsstyrelsen bl.a. fått i uppdrag att starta
bygget med Ekonomicentrum etapp 2 och kvarteret Paradis etapp 4 vid
Lunds universitet. Dessa två objekt ingick för övrigt i den skrivelse som läns-
arbetsnämnden tillsammans med länsstyrelsen skickade till regeringen före
jul.
Redovisningen visar att Skåne har fått en likartad bedömning vad gäller
statliga insatser som övriga landet.
Regeringen föreslår ytterligare satsningar för att motverka arbetslöshet
och stimulera sysselsättningen i kompletteringspropositionen, som presente-
ras i dag. Bl.a. föreslås satsningar på mindre vägobjekt, underhållsarbete,
statliga bygginvesteringar och beredskapsarbeten. Vidare föreslås anslag för
samlingslokaler och trossamfund. Det öppnas också möjligheter för kommu-
nerna att inrätta ett tredje gymnasieår för alla ungdomar som genomgått två-
åriga gymnasielinjer. Även fler utbildningsplatser föreslås inrättas inom hög-
skolan.
Det är för tidigt att tala om den slutliga fördelningen av dessa satsningar
till olika delar av landet. Men de redovisade åtgärderna i kompletteringspro-
positionen visar att regeringen är beredd att vidta åtgärder för att bekämpa
arbetslösheten.
Anf. 67 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Först vill jag tacka statsrådet för svaret. Jag vill inledningsvis
framhålla att arbetsmarknadsministern och jag givetvis är helt överens om
den övergripande politiska strategi som behövs för att förbättra Sveriges
ekonomiska situation och skapa riktiga nya jobb i hela vårt land. Det gäller
givetvis också Malmöhus län. Det handlar om att ge framför allt de små och
medelstora företagen möjlighet att växa och stärka svensk industris konkur-
renskraft gentemot omvärlden. Det handlar också om att satsa på framtids-
investeringar i vägar, järnvägar och telekommunikationer, dvs. infrastruk-
tur, samt om att förbättra utbildningen.
Vi vet alla att ekonomin är mycket ansträngd och budgetunderskottet
stort. Det kräver en stram finanspolitik för att förtroendet för svensk eko-
nomi skall kunna bibehållas. Det är en tuff och arbetsam process. Jag har full
respekt för svårigheten i arbetsmarknadsministerns uppgifter. Den ökande
arbetslösheten är ett stort problem i hela vårt land.
Herr talman! När detta är sagt vill jag mera precist gå in på mina frågor
om mitt eget hemlän, Malmöhus län, som ju interpellationen gällde. Här är
arbetsmarknadsministern och jag tyvärr inte lika överens.
Jag tycker inte att jag får svar på mina tre frågor. Jag hade räknat med mer
konkreta och positiva besked.
I dag är situationen i mitt hemlän ytterst prekär. Närmare 58 000 personer
var någon gång under mars månad anmälda som arbetssökande hos arbets-
förmedlingarna. Den öppna arbetslösheten har minskat något, dock är den
fortfarande mycket hög. Över 16 000 personer är öppet arbetslösa. Samti-
digt har antalet personer inom arbetsmarknadspolitiska insatser ökat. Det
handlar om närmare 23 000 personer. De långtidsarbetslösa blir fler. Vaije
dag utbetalas 5 milj.kr. i kontantbidrag. Det blir 110 milj.kr. i månaden.
Länets två största städer, Malmö och Helsingborg, ligger högt över både
länets och rikets genomsnittssiffror. Faktiskt har man en högre arbetslöshet
än i flera av skoglänen. Antalet varsel är mycket stort, vilket gör att situatio-
nen inför hösten ter sig än mer bekymmersam.
Av den gamla konfektionsindustristaden Malmö finns nu efter Strumpans
nedläggning inte mycket kvar. Andra städer som är hårt drabbade av varsel
är Eslöv och Landskrona.
Herr talman! Så ser alltså situationen ut i mitt hemlän. Ibland undrar jag
faktiskt om denna bild trängt igenom här uppe i Stockholm. Malmöhus län
och Skåne är inte längre välmågans rågade bord.
Så några mer precisa kommentarer på arbetsmarknadsministerns syn-
punkter i svaret. Malmöhus län är en tättbefolkad region med både stom-
järnvägar och Europavägar. Det saknas således inte lämpliga väg- och järn-
vägsprojekt som kan komma i gång omgående. Länsarbetsnämnden och
länsstyrelsen har också redovisat sådana projekt, vad gäller både järnvägar
och vägar. Regeringen hade alltså möjlighet att ge Malmöhus län del av de
4 miljarder som fördelades den 12 mars och som arbetsmarknadsministern
nämner i sitt svar. Jag beklagar att inte så skedde.
De jämförelser som jag har kunnat göra under min tid här i riksdagen,
alltså från i höstas, visar att länet fått betydligt mindre än andra delar av vårt
land. I det avseendet har vi olika syn på saken, arbetsmarknadsministern och
jag. I det pressmeddelande som gick ut från kommunikationsdepartementet
den 12 mars finns 38 projekt upptagna, inte ett enda i Skåne. Däremot fick -
som en jämförelse - E 4:an mellan Umeå i söder och Luleå i norr sig tilldelat
13 projekt på 461 milj .kr. I höstas gav regeringen också extra medel till infra-
struktursatsningar. Också av dessa fick Skåne betydligt mindre än både den
västra och den norra regionen. Av vad jag hastigt har kunnat läsa mig till i
dagens kompletteringsproposition finns det en markerad Norrlandsprofil på
infrastruktursatsningarna också där.
Herr talman! Inte heller när det gäller satsningarna på universitet och hög-
skolor, som arbetsmarknadsministern också berör i svaret, är Skåne gynnat -
tvärtom. Det är riktigt att Lunds universitet har fått del av de utökade stu-
dieplatserna - man fick 100 platser liksom Göteborg och Uppsala. Men då
skall betänkas att Lunds universitet, med sina 27 000 studenter, faktiskt inte
bara är Sveriges största universitet utan också Nordens största. Uppsala uni-
versitet har t.ex. 18 000 studenter. Den jämförelse som arbetsmarknadsmi-
nistern gör haltar sålunda betänkligt. Enligt Lunds universitet bör en tiondel
av de statliga insatserna gå till Lund om man räknar proportionellt. Nu säger
jag inte att man hårdhänt i alla stycken skall göra det, men 100 platser till
Lund av de totalt 2 000 är alltså inte tillräckligt om man skall ha en rättvis
fördelning över landet.
När det gäller investeringar i byggnader är det riktigt att Ekonomicentrum
etapp 2 har kommit i gång, men det beror inte speciellt mycket på statens
goda vilja. Den absoluta huvuddelen, hela 35 milj.kr., av de närmare 50
milj.kr. detta projekt kostar är donationsmedel från den Crafoordska stiftel-
sen. Dessutom har ett mindre projekt kommit i gång, som ger tre årsarbets-
krafter.
Herr talman! Skåne har under flera år dragits med stora strukturella pro-
blem. De är decenniegamla. Traditionell industriverksamhet har slagits ut.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar pä
interpellationer
59
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
60
Det mest slående exemplet är givetvis varven. Jordbrukssektorn är ett annat
problemområde. Att i detta läge satsa på en mer framtidsinriktad närings-
verksamhet är desto viktigare. Det är i det sammanhanget Lunds universitet
har sin stora betydelse. Tidigare års jämförelser visar hur påtagligt svårt
Skåne har haft att konkurrera med t.ex. Göteborg och Stockholm om stat-
liga satsningar på detta område.
Herr talman! Jag vill inte verka gnällig och alltför provinsiell. Jag har ge-
nom den här interpellationen velat lyfta fram behovet av en mer rimlig för-
delning av de statliga regionala insatserna. Jag tycker att det är min skyldig-
het som företrädare för mina väljare. Jag tror dessutom, arbetsmarknadsmi-
nistern, att det är viktigt att regeringen uppmärksammar de här problemen.
Det finns i Skåne en klar misstro mot de centrala beslutsfattarna i Stock-
holm. Jag vill verkligen inte, arbetsmarknadsministern, att denna regering
skall begå samma misstag som den tidigare socialdemokratiska, att mer eller
mindre glömma bort Skåne och Skånes problem. Det gick som bekant, ar-
betsmarknadsministern, illa för den regeringen. Jag tror att regeringen och
arbetsmarknadsministern i fortsättningen bör fundera över det.
Anf. 68 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! När det gäller arbetsmarknadspolitiken tillhör också jag
Malmöhus län. I egenskap av representant för det länet vill jag framföra att
vi är mycket besvikna när det gäller södra Malmöhus, där vi har en port ut
mot det nya Europa. Det gäller Ystadbanan. Vi har inte sett några av de
tankarna genomföras. En början till att få i gång ett näringsliv måste vara att
infrastrukturen fungerar. En elektrifiering är inte påtänkt i de handlingar jag
har fått tag i. På andra sidan Östersjön ser man däremot till att det händer
saker. Jag hoppas därför att arbetsmarknadsministern arbetar för att också
vi skall få hjälp när det gäller de kompletteringar av infrastrukturen som be-
hövs i Malmöhus län.
Detta i sig ger inte så mycket sysselsättning, men effekterna av en funge-
rande infrastruktur leder indirekt till sysselsättning genom att företagen vå-
gar satsa. Nu undrar de hur det är och om de måste flytta. De kan ju inte
använda ett järnvägsnät som inte fungerar. De har en stor möjlighet på den
nya Europamarknaden mot öster. Vi måste ta vara på detta.
Anf. 69 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! AMS har i dagarna, har jag läst i tidningarna, fördelat preli-
minärt - riksdagen skall inom kort besluta om beloppet - drygt 19 miljarder
till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det har alltså skett en grov fördelning
av pengarna till länen. AMS kallar in sina länsarbetsnämndsdirektörer, och
de diskuterar de kriterier som man skall fördela efter, och sedan fördelar
man med ämbetsmannaansvar och såvitt jag förstår också genom styrelsebe-
slut. Jag tycker att det i och för sig skulle vara väldigt trevligt att få ta över
den här fördelningen, men jag tror ändå inte riktigt att det är rätt väg att gå.
Jag har i denna kammare svarat på interpellationer och en mängd frågor
från representanter för alla län i Sverige, och genomgående har man accepte-
rat den bruttosumma riksdagen skall låta AMS fördela, men i nästan varje
enskilt fall vill man för det egna länets del ha mer ur bruttosumman. Var och
en är alltså litet missnöjd ur det egna länets synpunkt. Skall man se det posi-
tivt kan man väl säga att AMS lyckas rätt hyggligt i sin fördelning.
I den proposition som i dag är överlämnad till riksdagen anslås en ny mil-
jard till statligt byggande, och den är inte fördelad på något sätt, utan nu
kommer olika departement att gå in till finansdepartementet, och sedan sker
en fördelning. Detta anslag gäller inte minst högskolor, det gäller fängelser,
det gäller polishus, och det gäller försvar.
Inte heller den summa som finns anslagen för små vägar är fördelad, utan
kommunikationsdepartementet kommer sedan att fördela den på vägverkets
åtta regioner.
När det gäller de stora objekten var jag med och diskuterade fördelningen
över landet. När jag föreslog en fördelning över hela landet kom det gång på
gång fram att detta inte är prospekterat på ett sätt som gör att det kan gå i
gång 1992. Det är bara vissa Europavägar och vissa större järnvägar som en-
ligt riksdagens tidigare beslut skulle få vara med den gången. Det gjordes ett
par undantag så till vida att ett par objekt startar först under det första kvar-
talet 1993.
Jag upplever inte att dagens paket, som Olle Schmidt säger, skulle ha nå-
gon speciell Norrlandsprofil. Efter vad jag kan komma ihåg är ingenting spe-
ciellt utpekat, utan det är fråga om rambelopp som står till förfogande för
olika delar.
När det gäller storvägarna sker en stor del av satsningarna i Halland den
här gången. Det gäller E 6, västkustbanan och Hallandsåsen. Arbetsmark-
naden för byggverksamhet där kan i princip betraktas som gemensam med
Skåneområdet. Jag lade märke till att Olle Schmidt räknade ihop de objekt
som fördelats till Västerbotten och Norrbotten, och de omfattar tre fyra
gånger så långa avstånd som i Halland.
Anf. 70 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Jag har förståelse för att det är AMS som fördelar medlen
med ämbetsmannaansvar, men det sätt på vilket medlen har fördelats, och
även det sätt på vilket riksdag och regering har fördelat medlen, har missgyn-
nat Skåne. Det har varit min poäng, och det är en allmän uppfattning. Det
kan jag visa med tabeller och siffror, men jag skall inte trötta arbetsmark-
nadsministern med det nu - han kan få se dem vid ett annat tillfälle. Dess-
utom är det givetvis svårt att göra sådana beräkningar.
Den första av mina tre frågor handlade om varför regeringen dröjer med
besked om insatser för att mildra arbetslösheten. Länsarbetsnämnden och
länsstyrelsen i båda länen har skickat skrivelser, såväl före jul som efter jul,
och egentligen har ingenting hänt i det fallet. Där är beskedet mycket lud-
digt.
Min andra fråga var om regeringen avser att föreslå några tidigareläggan-
den av planerade statliga investeringar i länet. Jag kan inte uppfatta det på
något annat sätt än att svaret är nej, vilket jag beklagar.
Den tredje frågan var: Är detta en rimlig fördelning? Betyder detta att
hela Sverige skall leva, som det stod i regeringsförklaringen? Min bedöm-
ning är att så inte har varit fallet hittills. Man hänvisar till anslaget Delfinen.
Jag har läst både propositionen och betänkandet, och vad som står där ger
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
61
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
62
helt klart utrymme för genomförande av de projekt som har föreslagits från
länsarbetsnämnden. Enligt mina kanaler och källor var också en del av de
projekten med i slutändan, men de kom av olika skäl inte med i de fyra mil-
jarderna. Det är viktigt att säga det.
En initierad person som hade läst kompletteringspropositionen gjorde be-
dömningen att denna hade en Norrlandsinriktning. Jag har inte kunnat läsa
hela propositionen, men jag har läst några sidor, både om arbetsmarknads-
ministerns område och om kommunikationsministerns område, och det är
möjligt att den kan uppfattas på det sättet. Det gläder mig att arbetsmark-
nadsministern säger att det inte finns någon Norrlandsprägel, utan att försla-
gen kan bedömas utifrån andra regionala och geografiska behov. Det är i så
fall mycket bra. Jag vill återigen påminna arbetsmarknadsministern om att
det har varit så, både de senaste åren och det senaste halvåret, att Skåne och
den södra landsändan inte har fått så mycket.
Det talas om att den nya bron kommer och att det nya Europa öppnar sig,
men Öresundsbron är fortfarande på planeringsstadiet och vi vet inte när
byggstarten kommer att ske. Det är sagt att det eventuellt blir 1993 eller
1994, men det finns tecken som tyder på att bron tyvärr blir försenad. Det
är nu som de här investeringarna behövs, arbetsmarknadsministern.
Anf. 71 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Då kan vi vara eniga om en sak, och det är att AMS fördelar
medlen efter bästa förmåga. Sedan kommer det alltid en mängd önskemål
till arbetsmarknadsdepartementet, till kommunikationsdepartementet och
till utbildningsdepartementet, och skulle jag slå ihop allt som önskas till en
summa torde det röra sig om uppåt 100 miljarder kronor. Olle Schmidt är
medveten om att vi måste gå en mycket noggrann balansgång med utgifterna
just nu, för att vårt land inte skall råka ut för en stigande räntenivå, vilket
vore förödande.
Den proposition som i dag har förelagts riksdagen torde innebära att ca
50 000 personer kommer i utbildning eller i olika investeringsjobb. Jag ga-
ranterar återigen att det enda som för närvarande har förelagts riksdagen är
ramar, som därefter av olika departement och av AMS kommer att fördelas
på länen. Det arbete som har förelagts är alltså helt neutralt.
Anf. 72 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Jag måste då åter fråga: Min kritik har riktats mot att vi inte
har fått en enda krona av de fyra miljarderna, inte ett enda projekt. Jag inser
också att det är längre vägsträckor i Norrland, och jag försökte bara göra en
jämförelse som kommunikationsdepartementet hade använt med sin kart-
skiss. Även om jag inte tycker att det är något direkt argument, måste jag
påpeka att det bor betydligt fler människor i Skåne. Om man läser långtids-
utredningen och regeringens strategiska ekonomiska politik för framtiden,
finner man att den också syftar till att ge tillväxt, vilket är mycket viktigt,
och att skapa strukturella vinster. Då bör man inte glömma bort de delar av
landet där den här växtkraften kan komma i gång mycket fort och inte bara
skapa sysselsättning i den egna regionen utan också ge bieffekter i stora delar
av vårt land. Det är mycket viktigt att poängtera.
Claus Zaar nämnde några projekt, och jag vill gärna upprepa dem. Det är
viktigt att komma i gång med en del arbeten. Elektrifieringen av järnvägen
Malmö-Ystad-Simrishamn är givetvis oerhört viktig, med tanke på hur det
nya Europa ser ut. Det finns också konkreta förslag när det gäller Sturups
flygplats. Det finns konkreta byggprojekt vid Lunds universitet, bl.a. ett nytt
kårhus för tekniska högskolan. Det kanske kan glädja arbetsmarknadsminis-
tern, att av kostnaden på 55 miljoner har studenterna själva samlat in 45 mil-
joner. Arbetsmarknadsministern bör se till att detta projekt kommer i gång,
och det kostar alltså staten 10 milj.kr. En rad vägbyggen som uppfyller de
krav som riksdagen har ställt när det gäller Delfinenanslaget, det stora in-
frastrukturanslaget, finns också med.
Det är en lista på totalt 24 projekt för 1 miljard, som kommer att ge direkta
jobb för drygt 1 000 personer men också mycket mer. Det gäller framtids-
satsningar och indirekta jobb. Det löser självfallet inte alla problem - det är
jag medveten om - men det mildrar de svårigheter som uppstår när konjunk-
turen vänder och vi skall bygga en Öresundsbro. Jag hoppas att arbetsmark-
nadsministern delar uppfattningen att den skall byggas. Det finns då risk för
överhettning i regionen, och det skapar stora bekymmer.
Jag kan som exempel nämna att arbetslösheten på byggsidan nästa år pro-
gnosticeras till över 30 % i Malmöhus län. Det är ett av de högsta arbetslös-
hetstalen i landet. Jag vill återigen inpränta bilden av att situationen hos oss
nere i Skåne och Malmöhus län inte är så god som många vill tro. Den bilden
måste vi klara ut, och där har regeringen och arbetsmarknadsministern en
viktig uppgift.
Jag skulle slutligen, herr talman, vilja rikta en vädjan till arbetsmarknads-
ministern. Om arbetsmarknadsministerns partivänner och jag skall lyckas
väl och bättre i nästa val, får regeringen inte göra om den socialdemokratiska
regeringens misstag att glömma Skåne. Det vore mycket olyckligt.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 73 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Lars Biörck har frågat mig dels vad regeringen kan göra för
att skapa balans mellan arbetsmiljölagens krav och ekonomiska förutsätt-
ningar, dels om regeringen kommer att vidta åtgärder så att i framtiden en-
skilt godtycke undviks vid tolkning av gällande arbetsmiljöregler.
Frågorna har ställts mot bakgrund bl.a. av att kommunerna, enligt Lars
Biörcks uppfattning, med nuvarande ekonomiska resurser kan ha problem
med att uppfylla yrkesinspektionens krav.
Yrkesinspektionen, som är uppdelad på 19 distrikt, är regional tillsyns-
myndighet på arbetsmiljöområdet. Yrkesinspektionen har att se till efterlev-
naden av arbetsmiljölagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd
av den.
Verksamheten bedrivs framför allt genom besök på arbetsställen. Besö-
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
63
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
64
ken leder till att yrkesinspektionen pekar på de brister i arbetsmiljön som
föreligger och ställer krav på att arbetsgivaren åtgärdar bristerna. Om ar-
betsgivaren inte vidtar de åtgärder som behövs kan yrkesinspektionen med-
dela föreläggande eller förbud med straff- eller vitessanktionerade krav på
åtgärder. Det är dessa krav som är juridiskt bindande för arbetsgivarna. På
senare år har kraven skärpts på att yrkesinspektionen stärker sin kontrolle-
rande roll. Det innebär att inspektionsbesöken skall leda till uppföljbara
skriftliga krav på att brister i arbetsmiljön åtgärdas, att dessa krav följs upp
på ett effektivt sätt samt att föreläggande och förbud används när andra till-
synsåtgärder inte har haft effekt. Yrkesinspektionen skall dessutom i första
hand besöka de arbetsställen som har den sämsta arbetsmiljön. Tillsynen
skall vidare i ökad utsträckning inrikta sig på arbetsgivarens organisation och
resurser för arbetsmiljöarbetet. Helhetssynen skall prägla tillsynsarbetet.
När det gäller Lars Biörcks första fråga, dvs. hur ekonomiska förutsätt-
ningar skall vägas in vid yrkesinspektionens prövning, slogs vissa principer
fast redan vid arbetsmiljölagens tillkomst. Enligt dessa får de insatser som
krävs för att förbättra arbetsmiljön inte vara orimliga i förhållande till de
resultat som kan uppnås. Skyddsåtgärderna måste från kostnadssynpunkt
stå i skälig proportion till vad som kan vinnas från arbetsmiljösynpunkt.
De anställdas hälsa får emellertid aldrig sättas på spel. De nödvändiga kra-
ven på en säker arbetsmiljö skall inte kunna sättas åt sidan med hänsyn till
den enskilde arbetsgivarens ekonomiska förutsättningar.
Det kan konstateras att de avvägningar som dessa principer ställer krav på
i praktiken inte vållar några problem. Yrkesinspektionen ställer oftast inte
krav på en viss teknisk åtgärd eller t.ex. nya lokaler. Kravet ställs oftast så
att det finns ett handlingsutrymme för olika åtgärder.
Som jag nyss sade ställs bindande krav på arbetsgivarna genom beslut om
föreläggande och förbud. Sådana beslut fattas i beslutsorganen inom yrkes-
inspektionen, yrkesinspektionsnämnderna. Dessa är i dag sammansatta bl.a.
med personer som företräder arbetsmarknadens parter. Bland dem finns
också företrädare för kommunerna som arbetsgivare.
Även om yrkesinspektionens prövning inte grundas på något godtycke
kommer det naturligtvis att uppstå vissa skillnader i de krav som ställs på
liknande verksamheter. Ett skäl för det är uppenbart. Förhållandena är säl-
lan identiska på två arbetställen, även om det handlar om t.ex. brandstatio-
ner i olika kommuner.
Ett annat skäl hänger samman med det grundläggande förhållandet att yr-
kesinspektionen har att tillämpa arbetsmiljölagen och arbetarskyddsstyrel-
sens föreskrifter på det enskilda arbetsställets konkreta problem. Yrkesin-
spektionen skall precisera de funktionskrav som finns i lagstiftningen. Där-
vid kan naturligtvis två distrikt göra olika bedömningar. Detta är givetvis
oundvikligt vid all myndighetsutövning och inte något speciellt för yrkesin-
spektionen. Möjligheten att överklaga besluten till en högre instans, först till
arbetarskyddsstyrelsen och därefter till regeringen, finns emellertid bl.a. för
att kunna åstadkomma en enhetlig praxis.
Avslutningsvis vill jag säga att kraven på en god arbetsmiljö, med den vid-
gade syn på arbetsmiljöfrågorna som nu gäller, normalt sett bidrar till en god
och effektiv verksamhet hos företag och förvaltningar.
Anf. 74 LARS BIÖRCK (m):
Herr talman! Jag vill tacka arbetsmarknadsministern för svaret på min in-
terpellation.
Orsaken till att jag har tagit upp det här ämnet är de erfarenheter som
finns från min hemkommun, där yrkesinspektionen gång på gång dömer ut
kommunala verksamheter av de mest olika slag.
Jag utgår från att problemen i och för sig är desamma runt om i landet.
Orsaken är naturligtvis den ändring i arbetsmiljölagen som genomfördes vid
halvårsskiftet 1991. Därmed ställs nya, hårdare krav på arbetsmiljön. Det
förstår jag.
Däremot förstår jag inte den markanta inriktning på kontroller av arbets-
platser inom den offentliga sektorn som tycks ha blivit följden. Jag har obser-
verat inspektionsmeddelanden som är sådana att räddningstjänstens anlägg-
ningar, brandstationerna, ifrågasätts. Men det gäller även skolor och barn-
daghem. Ofta är det ventilationen som anses undermålig. Skulle kommuner
och landsting behöva åtgärda allt som krävs på kort sikt, skulle det kosta
samhället tiotals miljarder kronor - och det är naturligtvis något som inte
ryms i någon budget i dag!
Jag skall självfallet i den här debatten inte ifrågasätta berättigade krav på
en god arbetsmiljö. Sådana krav har ställts sedan yrkesinspektionen startade
sin verksamhet för något mer än 100 år sedan. Vad jag ifrågasätter och vill
diskutera är hur vi skall göra en balansering mellan resurser och krav. Jag
tror att det då behövs något slags åtgärd från arbetsmarknadsdepartementet
för att ge yrkesinspektionen och berörda kommuner riktlinjer.
Både privat och inom det offentliga är det nödvändigt att vända på varje
krona och bedöma var den gör den största marginalnyttan. Hur behjärtans-
värt det än är att det finns en god arbetsmiljö konkurrerar det här området
med all annan verksamhet som finansieras genom skattemedel. Kommuner
och landsting måste naturligtvis fördela sina resurser optimalt och väga olika
intressen mot varandra. Om kraven inom ett område, och speciellt inom det
område som det här är fråga om, med lagens hjälp blir oproportionerligt
höga, uppstår en tvångssituation. Resursfördelningen kan då bli skev.
Arbetsmarknadsministern kommer i sitt svar in på den här problematiken
i och med att han nämner att vissa principer fastställdes när lagen skrevs. De
här principerna skulle, kortfattat uttryckt, innebära att insatser skall ställas
mot nytta. Så långt låter allting bra. Frågan är bara hur en sådan här allmän
meningsyttring dokumenteras i lagtexten och om den över huvud taget till-
lämpas. Ministern tror att avvägningarna i praktiken inte vållar några pro-
blem. Själv vill jag påstå att problemen redan i dag är stora. Dessutom kom-
mer de framdeles att accentueras om yrkesinspektionen flyttar fram sina po-
sitioner.
Det finns en aspekt till som gör den offentliga sektorn särskilt känslig för
påpekanden från yrkesinspektionen. Vid ett påpekande som berör ett före-
tag finns det nämligen en överlevnadsinstinkt, både hos företagsledning och
hos anställda, som gör att man kompromissar när det handlar om alltför
kännbara ekonomiska åtgärder - åtgärder som kanske innebär att sysselsätt-
ningen sätts på spel.
På en kommunal förvaltning däremot finns det många olika grupperingar
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 100
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
66
som inte behöver se till den totala kommunala ekonomin. I stället kräver de
det bästa för det egna reviret. Det kan vara personalorganisationer, förvalt-
ningsledning eller de politiker som i berörd nämnd utnyttjar yrkesinspektio-
nens påpekande och ställer kravet på kommunledningen att ett visst område
skall tillgodoses. Det är ett krav som det är väldigt svårt att gå emot i diskus-
sioner, eftersom en reservant alltid i det läget blir anklagad för att inte ta
tillräckliga personalhänsyn.
Jag vill därför ånyo fråga ministern om det inte finns skäl för arbetsmark-
nadsdepartementet att studera de här problemen och att försöka ange rikt-
linjerna för en nödvändig resursbalansering.
Anf. 75 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Inledningsvis noterar jag att såväl staten och kommunerna
som flertalet företag i dag lever i ett besvärligt ekonomiskt klimat. Utan att
i förväg göra en värdering vill jag säga att jag förstår att det blir svårare och
svårare avvägningar för kommunerna och för arbetsgivare av olika slag när
ekonomin är svårt pressad.
Å andra sidan vet vi, att om människor far illa i sin arbetsmiljö, får samhäl-
let vid något senare tillfälle mycket stora kostnader i form av förtidspensio-
neringar, långtidssjukskrivningar osv.
Men den fråga som Lars Biörck har väckt är av den arten att jag återigen,
utan att värdera något i förväg, anser att den platsar vid de uppföljningssam-
tal som jag har varannan månad med verkschefer av olika slag under mitt
ansvarsområde. Där diskuterar man problem, möjligheter och hur vi skall
agera framöver. Jag är beredd att ta upp en sådan här diskussion med ansva-
rig verkschef, inte i sak, utan i princip.
Anf. 76 LARS BIÖRCK (m):
Herr talman! Jag vill inte stå här som den store busen och plädera för en
sämre arbetsmiljö. Jag är helt övertygad om att både arbetsmarknadsminis-
tern och jag tycker att det är mycket väsentligt att vi arbetar för en god ar-
betsmiljö. Sakinnehållet i det jag vill säga rör enbart balanseringen mellan
resurser och krav.
Man kan t.ex. ifrågasätta vissa saker. Det kommer förelägganden som in-
nebär att brister i lokaler måste åtgärdas. Ofta kan det vara fråga om lokaler
som delvis är så pass slitna att man kommer att nyinvestera, bygga nytt. Det
är ofta den enda realistiska utvägen. I stället för att laga och lappa måsta
man göra något rejält.
En brandstation, för att gå tillbaka till det exemplet, kan kosta mellan 100
och 200 milj.kr. Det är naturligtvis en kraftfull investering, som måste passas
in på något sätt i det kommunala investeringsprogrammet. Då menar jag att
det kanske inte vore helt fel att kommunerna i ett sådant läge beviljades till-
räckligt långa respiter för att kunna böija bygga på denna brandstation. Det
är naturligtvis en kommunal process som kan ta flera år, innan beslutet fattas
och byggnaden kommer till stånd. Detta vore en möjlighet i stället för att
slänga bort de pengar man har på åtgärder som kommer att raseras i och med
att man bygger nytt.
Jag konstaterar naturligtvis med tillfredsställelse att arbetsmarknadsmi-
nistern lovade att ta upp denna fråga i uppföljningssamtal med verksche-
ferna. Gör gärna det med chefen för arbetsmarknadsverket. Man måste be-
akta att speciellt kommunal verksamhet styrs mycket demokratiskt. Vi har
representanter för personal, politiker och förvaltningsledning. Man kan utgå
från att syftet är gott och att intresset hela tiden finns, men resurserna kan
vara knappa.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 77 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Lena Klevenås har frågat mig
dels hur stora kostnaderna var under år 1991 för att hålla värnpliktsvägrare
i fängelse i Sverige,
dels om jag anser att pengarna för dessa kostnader var väl använda,
dels om värnpliktsvägrare även i fortsättningen kommer att ådömas fängel-
sestraff, trots att - som hon påstått - 40 % av en årskull frikallas,
samt dels om det är möjligt att underlåta att inkalla värnpliktiga som har
arbete eller som studerar och i deras ställe kalla in värnpliktiga som är ar-
betslösa.
Under år 1991 avtjänade 659 värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga
fängelsestraff för värnpliktsbrott resp, brott mot lagen om vapenfri tjänst.
Kostnaden för vaije intagen är ca 870 kr. per dygn. Totalkostnaden kan upp-
skattas till ca 15 milj.kr. för föregående år.
Den allmänna värnplikten innebär att de manliga svenska medborgarna
har ålagts en skyldighet att fullgöra värnpliktstjänstgöring om samhället krä-
ver det. Till denna skyldighet måste med nödvändighet finnas ett sanktions-
system. Syftet med sanktionssystemet är att den som blir ålagd tjänstgöring
fullgör denna. Det har också fastlagts av riksdagen att de värnpliktiga som
vägrar att fullgöra vaije form av plikttjänstgöring måste drabbas av en på-
följd, som inte är alltför lindrig. Straffet för värnpliktsbrott är böter eller
fängelse i högst ett år. Vid förstagångsvägran blir påföljden i regel villkorlig
dom i förening med böter och det är först om vägran upprepas som ett fäng-
elsestraff döms ut. Riksdagen har uttalat att något alternativ till fängelse-
straff inte bör komma i fråga i dessa fall, om påföljden skall anses vara till-
räckligt kännbar. Jag hänvisar till prop. 1977/78:159, FöU28, rskr. 371. En
sådan påföljd behövs för att kunna upprätthålla respekten för den allmänna
värnplikten. Detta också med tanke på de värnpliktiga som lojalt och många
gånger med stor uppoffring fullgör sin värnpliktstjänstgöring.
Sedan den 1 juli 1991 grundas prövningen vid ansökan om vapenfri tjänst
i princip på sökandens förklaring om sin inställning till vapenbruk. Detta in-
nebär att så gott som alla som ansöker om vapenfri tjänst får sin ansökan
beviljad. Följden blir att en vapenvägrare som är beredd att fullgöra vapenfri
tjänst i princip inte längre drabbas av något straff. Vad beträffar totalväg-
rarna måste man komma ihåg att det av domarna framgår att åtskilliga väg-
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
67
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
68
rar av ekonomiska eller rent av av bekvämlighetsskäl och således inte av
principiella skäl.
I regeringens proposition 1991/92:101 om värnpliktsutbildning - som nu
behandlas i riksdagen - läggs fast att endast de värnpliktiga som behövs för
försvarsmaktens krigsorganisation och fredstida beredskap skall tas ut till
värnpliktsutbildning. Detta innebär att antalet värnpliktiga som tas ut till
värnpliktsutbildning kommer att minska fr.o.m. den 1 juli i år, om riksdagen
följer propositionens förslag.
I propositionen sägs vidare att målsättningen skall vara att för vaije befatt-
ning skall den utbildas, som är bäst lämpad för befattningen. Vid bedöm-
ningen av lämpligheten bör enligt propositionen bl.a. vägas in den värnplik-
tiges personliga förhållanden, i den mån dessa kan antas påverka hans för-
måga att fullgöra tjänstgöringen, samt den värnpliktiges egna önskemål vid
uttagningen. Man kan därför förutse att antalet vägrare kommer att minska
med det nya uttagningsförfarandet.
Den nya principen för uttagning av värnpliktiga till värnpliktstjänstgöring
kommer dock inte att innebära någon ändring i sanktionssystemet. Även i
fortsättningen är det ett brott att vägra fullgöra sin tjänstgöringsplikt.
Pliktutredningen (Fö 1991:02) har till uppgift att se över personalförsörj-
ningen till totalförsvaret genom pliktsystem. Utredningens slutsatser och
förslag kan antas få betydelse för utformningen av sanktionssystemet. Ut-
över vad jag tidigare sagt finns det med hänsyn även till detta för närvarande
inte någon anledning att förändra det gällande sanktionssystemet.
Vad slutligen gäller frågan om möjligheterna att inkalla värnpliktiga som
saknar arbete gör jag följande bedömning. Som jag redan sagt är det tänkt
att den värnpliktiges lämplighet för en befattning skall avgöra om han skall
tas ut till värnpliktsutbildning. Detta innebär att de värnpliktiga vid uttag-
ningen bör nivågrupperas främst med avseende på befälslämplighet, hälsa
och kunskaper.
Anf. 78 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Jag tackar försvarsministern för svaret. Min första fråga har
fått ett konkret svar. Det kostade ca 15 miljoner att hålla 659 värnpliktiga i
fängelse under kortare eller längre tid under 1991. Jag noterar att de har bli-
vit fler sedan 1990, trots generösare regler för att få vapenfri tjänst.
Frågan återstår dock om det var väl använda pengar. Den frågan undviker
försvarsministern att svara på.
Vilka är då dessa 659 brottslingar, som var fängslade för värnpliktsbrott
förra året? Vad hade de gjort? Jag skall överlämna åt Sigrid Bolkéus, som
kommer att tala efter mig, att ta upp frågan om totalvägrarna. Jag kommer
att begränsa mitt resonemang till dem som gör delar av sin utbildning, men
av olika skäl inte fullföljer den.
Det kan gälla pojkar som inte beviljades vapenfri tjänst enligt de gamla
reglerna, sådana som trots allt ryckte in, men som under utbildningens gång
beslöt sig för att överklaga och hamnade i en tröstlöst utdragen process, där
någon droppe fick bägaren att rinna över. Detta gjorde att de till slut väg-
rade, trots att det inte var tänkt från böljan.
Det kan gälla pojkar som påbörjade en högskoleutbildning som de inte
ville avbryta. De begärde uppskov och fick avslag. Universitets- och hög-
skoleutbildningar är oftast årsvisa, och i dessa tider med stor arbetslöshet är
det nästintill omöjligt att göra ett uppehåll ett år för att göra militärtjänst
några månader och undvika arbetslöshet de återstående månaderna av det
året.
Min fråga till försvarsministern om han tycker att det är väl använda
pengar att sätta dessa pojkar i fängelse grundar sig bl.a. på den klarsyn som
jag tycker att dessa ungdomar visar. Vill vi att de skall gå arbetslösa flera
månader för att göra sin militärtjänst på en tid som inte är lämplig för dem?
Vad kostar det samhället att försörja pojkarna med socialbidrag under ar-
betslösheten, och skall vi räkna in den kostnaden i försvarsbudgeten?
Varför kan vi i stället inte erbjuda de ungdomar som just nu är arbetslösa
att med förtur få göra sin grundutbildning? Tror inte försvarsministern att
arbetslösa pojkar är lämpliga att fullgöra värnplikt? Kan man inte vara litet
flexibel och obyråkratisk? Då spar man kanske både mänskliga och ekono-
miska resurser. Jag kan kanske få påpeka att det finns åtminstone en parti-
kamrat till försvarsministern som delar min uppfattning i denna fråga.
För att återgå till dem som vi sätter i fängelse, tycker förmodligen försvars-
ministern att de där veklingarna som inte fullgör sin utbildning inte är så
mycket att bekymra sig för, men då har jag andra exempel.
Fängelsestraff kan drabba även dem som fullgör sin grundutbildning på ett
utmärkt sätt. Det finns exempel på sådana som har fått högsta slutbetyg,
men som så småningom ändå har blivit kriminella värnpliktsbrottslingar.
Vad kan det då vara som har hänt? Jo, t.ex. att man har erbjudits en viktig
fortbildning på sin arbetsplats, en fortbildning som har råkat sammanfalla
med en repetitionsövning. Det kan ha gällt en så viktig sak som en kurs som
var förutsättning för ett erbjudet chefsarbete. Trots ansökan om anstånd och
trots att det finns lagparagrafer som säger att anstånd med tjänstgöring kan
beviljas värnpliktig som visar att tjänstgöringen skulle medföra avsevärt av-
bräck i påbörjade studier eller vålla väsentlig olägenhet i hans arbete eller
bereda honom eller nära anhörig till honom väsentliga svårigheter, så bevil-
jas inte anstånd utan samhället reagerar efter en utdragen process med en
dom på 14 dagars fängelse.
Jag har t.ex. fått ett brev från en kriminalinspektör här i Stockholm. Han
skriver:
”Jag är i grunden försvarsvänlig och positivt inställd till vårt försvar, men
är fly förbannad över vad som sker i nu aktuella avseenden. När man jämför
med hur unga och normalt skötsamma pojkar behandlas vid dessa s.k. värn-
pliktsbrott, jämfört med andra brott, kan man inte undgå att bli indignerad,
lindrigt sagt. Som kriminalinspektör vid bedrägeriroteln i Stockholm har jag
en bra inblick i hur det är. Roteln har ca 6 000 ärenden i balans. I de flesta
ärenden finns kända gärningsmän. En stor del av dessa kommer inte ens att
bli föremål för utredning, enär resurserna inte räcker till.”
Vilka skäl ligger bakom bedömningen att det är viktigare att fängsla värn-
pliktsvägrare än att fängsla kända bedragare? Hur kan vi hota skötsamma
ungdomar på högskolorna med polishämtning, när vi låter dem som berövar
samhället miljarder genom ekonomisk brottslighet gå fria? Varför är det så
viktigt att klämma åt varje värnpliktsbrottsling att man kallar in dem på nytt
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
69
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
70
efter den första bötfällningen, så att de får upprepa sin vägran och så att vi
kan döma dem till fängelsestraff? Vi behöver dem ju inte i försvaret. De gör
redan en god samhällsinsats på annat håll. Vi slänger ut miljoner på en de-
struktiv verksamhet och låter riktiga brottslingar gå fria i brist på resurser.
Använd de här 15 miljonerna som det kostar årligen för att i stället anställa
fler poliser som kan utreda den ekonomiska brottsligheten.
Jag vill upprepa min fråga till försvarsministern: Är det verkligen väl an-
vända pengar att fängsla dessa ungdomar? Jag skall t.o.m. drista mig till att
fråga vilka skäl som enligt försvarsministerns bedömning är tillräckliga för
att få anstånd. Att man inte får det för att barn skall skolas in på daghem
eller för att barntillsynen inte kunnat ordnas är väl enligt försvarsministern
helt naturligt. Men finns det några skäl som är tillräckliga för att man skall
få detta anstånd?
Till sist: Det är helt klart att uttagningen av antalet värnpliktiga kommer
att minska. Jag har enligt försvarsministern ”påstått” att det är 40 % som
kommer att frikallas. Hur många procent tror försvarsministern att det rör
sig om? När det är ett så stort antal som aldrig kommer att kallas in, verkar
det då inte litet väl drastiskt att kriminalisera dem som bara vill ha anstånd
med en repövning eller vill göra sin vapenfria tjänst vid ett annat tillfälle?
Vad räknas som ett gott resultat av denna s.k. kriminalvård?
Anf. 79 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! Även jag tackar försvarsministern för svaret.
Anledningen till att jag har anmält mig till denna debatt är den att jag an-
ser att totalvägran bör avkriminaliseras. Jag har skrivit en motion där det
hemställs att riksdagen skall begära en utredning om avkriminalisering av
totalvägran att göra värnplikt och möjlighet att överföra handläggningen av
totalvägran till ett annat departement, t.ex. socialdepartementet.
I Nederländerna kan vapenvägrarna göra samhällstjänst som organiseras
av socialdepartementet. Även i Danmark kan totalvägrarna välja samhälls-
tjänst utanför totalförsvaret. Det är inget straff som man döms till. Redan
nu pågår ju i Sverige en försöksverksamhet vid sex tingsrätter när det gäller
samhällstjänst som alternativ till fängelsestraff, och det skall nu utvidgas till
att omfatta hela landet.
I Danmark och Nederländerna anser man tydligen att möjligheten att
välja samhällstjänst inte minskar respekten för att göra värnplikt. Men vi
vidhåller vad som skrevs i en proposition som lades fram för 15 år sedan, där
riksdagen uttalade att något alternativ till fängelsestraff inte bör komma i
fråga vid upprepad totalvägran och att fängelsestraff behövs för att kunna
upprätthålla respekten för den allmänna värnplikten. Det vore intressant att
få veta om försvarsministern anser att totalvägran, som grundar sig på en
icke-våldsideologi, är ett brott, en kriminell handling.
I interpellationssvaret skriver försvarsministern att totalkostnaden för de
659 som avtjänade fängelsestraff för värnpliktsbrott år 1991 uppskattas till
15 milj.kr. Är då kostnaderna för domstolsförhandlingarna medräknade?
Jag skall ge ett exempel på en totalvägran som ledde till fängelse.
Tingsrätten dömde till 60 dagsböter och villkorlig dom i 2 år. Totalvägra-
ren överklagade i hovrätten som fastställde domen. Efter 2 år blev den unge
mannen åter inkallad och totalvägrade - tingsrätten igen, och domen blev 4
månaders fängelse.
Herr talman! Jag hoppas få svar om domstolskostnaderna. Det framgår
inte.klart i svaret om försvarsministern anser att kostnaderna för varje inta-
gen på ca 870 kr. per dygn och andra kostnader är väl använda pengar, när
det dagligen talas om statens knappa ekonomiska resurser.
Statsrådet säger i svaret att det av domarna framgår att åtskilliga totalväg-
rar av ekonomiska eller rent av av bekvämlighetsskäl och således inte därför
att de har en stark icke-våldsideologi. Ekonomiska skäl kan inte heller jag
ställa upp på, men jag betvivlar att några av dessa pojkar tycker att det är
bekvämt att utstå rättegångar och fängelsestraff. De totalvägrare som jag
har talat med har inte försökt att få frisedel, eftersom det i praktiken innebär
att de ställer upp på att våld kan lösa problem. Även om den vapenfria tjäns-
ten kan göras på t.ex. brandstationer, daghem och servicehus organiseras det
av försvaret. Pojkarna vill inte dra sig undan av bekvämlighetsskäl utan göra
samhällstjänst där försvarsdepartementet och totalförsvaret inte har något
som helst inflytande, men väl ett annat departement, t.ex. socialdeparte-
mentet.
Försvarsministerns svar ger förhoppningar om att vi i framtiden inte kom-
mer att ha samvetsfångar. Den skall utbildas som är bäst lämpad, och antalet
värnpliktiga som tas ut till utbildning kommer att minska den 1 juli i år. Då
kan det väl inte vara aktuellt att välja pojkar som av etiska och moraliska
skäl inte vill ta till vapen utan söker vapenfri tjänst eller totalvägrar. Vi har
talat om vad fängelsestraffen kostar, men inte om den vapenfria tjänsten.
Under tiden 1 juli 1991-31 januari 1992, alltså under 7 månader, beviljades
1 957 personer vapenfri tjänst.
Befälslämplighet skall vara ett kriterium för att man skall anses lämplig
för värnpliktsutbildning. Då tror jag att de som vill ha vapenfri tjänst eller
totalvägrar inte uppfyller kraven och gallras bort. Vad tror försvarsminis-
tern?
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
Anf. 80 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Först några synpunkter beträffande kostnaderna.
Det går självfallet inte att göra någon bedömning av om det här rör sig om
ett rimligt belopp eller inte. Är t.ex. våra kostnader rimliga för att hålla rå-
nare i fängelse? Är det t.ex. rimliga kostnader för att hålla ekonomiska
brottslingar i fängelse? Det är ett fullkomligt absurt resonemang att göra en
ekonomisk bedömning på det sätt som man förväntar sig att jag tänker göra.
Jag är djupt förvånad över att man försöker föra ett resonemang i ekono-
miska termer om tillämpningen av lagar som riksdagen har stiftat. Riksda-
gen har bl.a. beslutat om att vi skall ha ett militärt försvar. Riksdagen har
beslutat om den lagstiftning som finns på det här området. Det är domsto-
larna som dömer ut straff i enlighet med den gällande lagstiftningen. Riks-
dagsordningen och regeringsformen förbjuder mig, som herr talmannen väl
vet, att gå in i de enskilda fallen när det gäller strafftillämpningen. Det får
inte diskuteras i denna kammare. Därför kan jag naturligtvis inte kommen-
tera enskilda domslut, för då skulle jag bryta mot grundlagen.
Låt oss titta på vad som kan göras på det här området. Jag tycker att det
71
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
72
är fel att människor med hjälp av en pliktlag kallas in - det gäller inte bara
militärt försvar utan vi har civilförsvarsplikt och annat - beroende på situa-
tionen på arbetsmarknaden. Jag vet att det finns de som tycker att man kan
göra det. Jag delar absolut inte den uppfattningen. Det skulle naturligtvis
innebära att de som inte gör värnplikt ser till att bli arbetslösa vid ett visst
tillfälle. Vilket enormt område för fiffel skulle det inte öppna! Hur djupt
orättvist är det inte mot kompisarna, som fullföljer sin värnpliktstjänstgö-
ring! Försvaret är inte någon arbetsmarknadspolitisk regulator, även om det
är en synpunkt som jag vet finns både centralt och lokalt.
Sedan talades det här om samvetsfångar. Det är ett mycket farligt resone-
mang. Jag har träffat människor som anser sig vara samvetsfångar, när jag
besökt fängelser. De anser sig vara samvetsfångar t.ex. därför att de tvingas
betala skatt på ett sätt som de djupt ogillar. De är sannerligen, herr talman,
minst lika starkt övertygade om att de är samvetsfångar som de värnpliktiga
som vi här talar om. Skulle man bara därför att man anser sig vara samvets-
fånge slippa straffutmätning? Då skulle vi hamna i en fullkomligt orimlig si-
tuation.
Sedan var man inne på antalet och sade att nu skall vi ju kalla in färre och
att vi då skulle kunna vara litet generösa. Men, herr talman, om vi höjer
förmögenhetsskattegränsen så att färre betalar förmögenhetsskatt, skulle
det innebära att man kunde säga: eftersom det ändå är så få som betalar för-
mögenhetsskatt, kan jag ju slippa göra det? Om man struntar i att göra det,
behöver man inte heller avtjäna något straff för det. Det tycker jag är ett
märkligt resonemang.
Det finns de som hävdar att det skall vara bötesstraff i stället. Ja, då är vi
inne i ett historiskt sett mycket intressant system. Det har varit väldigt van-
ligt, både i Sverige och utomlands, att man har kunnat köpa sig fri från värn-
plikten. Om man följer det som här indikeras får vi återgå till flydda århund-
raden. De som hade mycket pengar kunde köpa sig fria från värnplikten.
Men i det här läget skulle det kallas för någonting annat, nämligen för böter.
Det är naturligtvis ett föga jämlikt system. Det skulle förvåna mig mycket
om det skulle vinna acceptans i Sverige.
Herr talman! Vi skall behålla den värnpliktslagstiftning som vi har i sina
grunddrag. Vi skall naturligtvis visa all respekt för de människor som av
djupt religiösa eller etiska skäl vägrar att göra värnplikt. Men de måste fak-
tiskt vara inställda på att samhället ser till att gällande lagar följs.
Nu är det inte längre regeringen som avgör ärenden beträffande straffut-
mätning. Dessa ligger självfallet på domstolarna. Däremot kan jag försäkra
att besluten om någon skall kallas in eller inte verkligen inte fattas slentrian-
mässigt, utan man gör från regeringens och departementets sida en ordentlig
genomgång från fall till fall.
Anf. 81 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Vad som är rimligt och vad som är rättvist är naturligtvis
svåra frågor. Försvarsministern frågade: Är det rimligt att hålla rånare i
fängelse? Ja, det tycker jag. Om man skall jämföra rånare med kriminella
värnpliktiga, tycker jag att det är mer rimligt att rånare hålls i fängelse. Men
jag tycker inte det är rimligt att man jagar varje värnpliktsvägrare. Att de
kallas in gång på gång gör att de blir tvungna att upprepa sitt brott. Om man
inte kallade in dem, skulle de inte behöva upprepa sin vägran och sitt brott.
Det är vi från samhällets sida som åstadkommer brotten.
Det här ett område för fiffel, säger försvarsministern. Sådana finns det
många i samhället. Den ekonomiska brottsligheten är omfattande, och sam-
hället förlorar stora summor på denna brottslighet, som vi aldrig tycks få till-
räckligt med poliser att arbeta med. För bara en liten stund sedan röstade vi
tyvärr ner ett förslag från Socialdemokraterna om ytterligare några miljoner
för att komma till rätta med alla de fall med kända brottslingar och bedra-
gare som undandragit samhället stora pengar. När vi inte har pengar att klara
upp dessa, tycker jag inte att det är rimligt att satsa 15 miljoner på att hålla
dessa enligt min uppfattning oskyldiga unga människor, kanske de bästa i
den unga generationen, i fängelse och låta ekonomiska brottslingar helt
slippa rättegång och straff. Det är orättvist.
Den bedömning som görs är inte rimlig. Det kan hända i en syskonskara
att den ena bröden hamnar i fängelse och att den andra över huvud taget inte
får rycka in. Anledningen till att orimligheterna blir så uppenbara just nu är
bl.a. att vi före jul skickade hem flera grupper med värnpliktiga som redan
hade påbörjat sin utbildning. Att det här inte skulle vara en ekonomisk fråga
håller jag inte med om. Självfallet har vi inte råd att utbilda så många värn-
pliktiga. Därför skall vi bara ta ut en del av årskullen. Men då måste vi se
till att pengarna används på ett bra sätt. Att fortsätta att sätta värnpliktiga i
fängelse är helt orimligt.
Vi kommer tydligen att fortsätta att göra det, för möjligheten att få göra
vapenfri tjänst betraktas som undantag. Att få anstånd är väldigt svårt. Jag
kan inte se att man följer reglerna för anstånd. Jag vet inte vilka olägenheter
det kan vara som gör att man får anstånd. Det räcker inte med att man förlo-
rar ett eller två år av sina studier och kanske aldrig kan återuppta dem. Av-
slag på anslagsbegäran kommer i alla fall. Det tycker jag är uppenbart orim-
ligt.
Anf. 82 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! Jag tycker att det var mycket berättigat att fråga om de var
väl använda pengar. Försvarsministern jämförde värnpliktiga med rånare
och ekonomiska brottslingar. Han talade om varför han anser att totalväg-
rare bör sitta i fängelse. Då skall jag faktiskt tala om varför jag vill ha det
avkriminaliserat.
Jag känner mig medskyldig till vad dessa unga grabbar får utstå. Jag anser
att vi bestraffar dem för den fostran och den skolundervisning som de har
fått, för att de har satt så djupa spår. Min erfarenhet som lärare i 25 år är inte
unik. Tvärtom är det vanligt med många kvinnor i utbildningsväsendet, både
inom förskolan och inom skolan. Ingen av oss har gjort värnplikt. Jag har
inte fått någon utbildning om min försvarsuppgift. Den är obekant för mig
och merparten av mina medsystrar.
Den bristande kunskapen och utanförskap har gjort att det har varit väl-
digt svårt att undervisa om försvaret. Det är nu i samband med hotet om
nedläggning av I 14 i Gävle och försvarsdebatten som jag har lärt mig
mycket, likaså när mina egna grabbar har legat i lumpen i 15 månader. Men
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
73
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
74
det är så dags när man börjar komma upp i50-årsåldern. Det har varit betyd-
ligt lättare att undervisa om freds- och konfliktlösning utan våld. Vi skall
komma ihåg att det kalla kriget just upphört. Vi har i färskt minne fredsmar-
scher, fredsdemonstrationer, fredssånger och dikter om fred, vänskap och
skrotade vapen. Hur många vita duvor, fredens symbol, har icke Sveriges
elever klippt och ritat!
Vi avbryter slagsmål och lär barnen att konflikt aldrig löses med våld och
vapen. Vi förmanar skjutglada grabbar med leksakspistoler. Samhället, dvs.
vi alla, stödjer att det inte skall finnas krigsleksaker att köpa. Vi lovordar
sådana initiativ som bildandet av Non-fighting-generation. Flickor i 17-18-
årsåldern behöver varken tänka längre eller tänka om. Men vid mönstringen
förväntas det att pojkarna på samhällets uppdrag skall lära sig att döda.
Om man tar konsekvensen av sin uppfostran och vägrar att döda, då sätts
man i fängelse för brottet en icke-stark våldsideologi. Jag tycker inte att det
är hedrande för Sverige att Sverige står på Amnestys lista över samvets-
fångar. FN:s kommission för mänskliga rättigheter förordar att vapenfri
tjänst skall vara i överensstämmelse med vägrarens övertygelse. I så fall
skulle ingen behöva hamna i fängelse. Om Sverige följde denna rekommen-
dation, fick totalvägrarna möjlighet att välja samhällstjänst bortkopplad
från försvaret. Det är inte av bekvämlighetsskäl som man vägrar.
Det vore intressant att få veta om de som inte vill ta till vapen kommer
att klara sig vid urvalet till värnplikt. Det skulle i så fall lätta många av de
bekymmer som vi har.
Anf. 83 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Jag tror att vi måste reda upp vissa mycket elementära be-
grepp. Ingen sätts i fängelse om vederbörande vägrar att bära vapen. Det
finns och har funnits i många decennier civila alternativ. Man får lätt in-
trycket av den här debatten att folk som vägrar att bära vapen plötsligt ham-
nar i finkan. Så är det alltså inte. Det finns många som gör vapenfri tjänst.
Men nu talar vi om totalvägrare - människor som bryter mot en av riksdagen
stiftad lag. Då är frågan: Skall det finnas ett sanktionssystem eller inte? Om
det inte finns något sanktionssystem, innebär det att värnplikten är frivillig.
Den som vill får göra sin värnplikt, den som inte vill det slipper. Jag delar inte
uppfattningen att det är realistiskt, för då tvingas vi att införa en yrkesarmé i
Sverige.
Om vi är överens om att det måste finnas något slags sanktionssystem, står
valet mellan två sanktioner. Den ena sanktionen är böter, men då är vi till-
baka i 1600-1800-talens situation, då man kunde köpa sig fri från värnplik-
ten. Den andra sanktionen är frihetsstraff. Riksdagen har då fastnat för att
det måste finnas någon form av frihetsstraff för dem som vägrar totalt att
göra sin värnplikt.
Herr talman! Värnpliktsvägrarna kallas ju inte in gång på gång. När de
har kallats in ett antal gånger, vägrat och suttit i fängelse en kortare period,
skrivs ärendena av. Sedan kallas de inte in flera gånger. Samhället förföljer
dem ju inte livet ut, som man tycks kunna tro av den här debatten. Det är
normalt en kortare period som man tvingas sitta i fängelse.
Det är självfallet en mycket grannlaga uppgift för de myndigheter som
handlägger dessa ärenden och de fall som hamnar på regeringens bord att
göra en bedömning. Det är fråga om en diskretionär prövning. Jag kan na-
turligtvis inte uttala mig i alla enskilda fall, för jag kan inte ägna mig åt något
ministerstyre. Det kan säkerligen någon gång ske mindre lyckade bedöm-
ningar. Vi människor kan alltid fela, och det gör vi också. Det är naturligtvis
beklagligt om det sker, men det är inte unikt för det här området. Jag förut-
sätter att man gör en så noggrann bedömning som möjligt i de enskilda fal-
len, att man tar alla rimliga hänsyn och är generös. Jag vet att man också i
de allra flesta fall är generös, t.o.m. generösare än vad lagstiftaren hade
tänkt sig. Det går säkerligen att hitta något exempel på motsatsen, men det
kan man inte lägga riksdag och regering till last, utan det handlar då om
mänsklig ofullkomlighet.
Man skall heller inte glömma bort att tiotusentals värnpliktiga är lojala
och gör sin värnplikt. Vi har just nu fantastiskt fina värnpliktiga. Det har
skett en dramatisk omsvängning om man jämför med den tid då jag själv
gjorde värnpliken, då det fanns en stor negativism. Uppslutningen kring
värnplikten är nu väldigt stark. När en del i höstas slapp att göra sin värnplikt
var det intressant att se att många krävde att få bli inkallade igen. Det hand-
lade om några hundra personer, men i alla fall.
Skall vi säga till dem som lojalt fullgör sin tjänst och som ligger inne litet
kortare eller litet längre än ett år att de som struntar i värplikten, som total-
vägrar och inte accepterar någon alternativ tjänst gör rätt, medan de som
kanske är borta från familjen - många värnpliktiga har i dag gift sig ganska
unga och har barn - eller som tar smällarna när det gäller att vara borta från
studierna att de andra, vägrarna, helt och hållet skall slippa? Det tycker inte
jag. Det här är en lojalitets-, solidaritets- och jämlikhetsfråga.
Vi har inte kvinnlig värnplikt. Det uttalades här bekymmer över att kvin-
norna kanske inte alltid har de kunskaper som behövs på det här området.
Det går emellertid att skaffa sig kunskaper. Jag hälsar mina ärade meddebat-
törer välkomna in i de många frivilliga försvarsorganisationer som finns. Da-
merna här skulle pryda sin plats i t.ex. Lottakåren.
Anf. 84 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Jag tycker inte att försvarsministern har klargjort någonting
i den här debatten. Snarare skyfflade han undan problemen för dem som jag
den senaste tiden har kommit i kontakt med. Det rör sig inte om totalväg-
rare. Den diskussionen är lättare, men den för Sigrid Bolkéus i den här de-
batten.
Jag talar om ungdomar som har fullgjort sin grundutbildning, men som
inte har kunnat inställa sig till repetitionsövning och om ungdomar som har
påbörjat sin militära grundutbildning, överklagat ett beslut eller har begärt
och fått vapenfri tjänst beviljad, men där tidpunkten för att fullgöra denna
utbildning har visat sig vara omöjlig av det ena eller det andra skälet. När då
dessa ungdomar inte har fått anstånd - som är mycket svårt att få, och de
människor som hanterar dessa ärenden gör det på ett olämpligt sätt - inte
inställer sig för att det är omöjligt för dem, hamnar de i fängelse. Jag tycker
att det är fullkomligt orimligt.
Det är bra att det nu är lättare att få vapenfri tjänst, men det är fortfarande
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
75
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
76
många ungdomar som kom in i den här hanteringen före den 1 juli. Det är
konstigt att trots att det har blivit lättare att få vapenfri tjänst, ökar antalet
ungdomar som sitter i fängelse. År 1990 var antalet 592 och förra året var
det 659. Det är inte fråga om att helt och hållet slippa, men samhället bör
vid bestraffning av brottslingar tillämpa rimliga proportioner. Det blir ju inte
någon upprepad vägran, om dessa ungdomar inte inkallas vid upprepade till-
fällen, och det blir inte fängelse förrän efter upprepad vägran. Det är bara
att sluta att inkalla dem som har vägrat en gång och låta det bero med böter.
I stället bör man utnyttja dessa miljoner till att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten.
När det för två månader sedan var öppet hus i riksdagen blev jag tillfrågad
av en besökare varför vi socialdemokrater inte gör någonting för att inte va-
penvägrare skall hamna i fängelse. Besökaren berättade om sin son som un-
der sex års tid hade genomlidit olika stadier av inkallelse, utredningar, av-
slag, överklaganden, rättegångar, nådeansökningar och till sist fängelse-
straff. Sonens hela liv hade tagit en annan riktning. Han hade aldrig kommit
i gång med sin utbildning. Såväl han som hans vänner och unga släktingar
hade helt tappat tron på vuxenvärlden, på demokratin och på vårt samhälle.
En stor leda och besvikelse hade spritt sig bland många ungdomar. Att för-
söka påverka genom politiskt eller annat arbete tyckte de var helt menings-
löst. Detta skrämmer mig. Vi kan inte hantera de bästa och känsligaste av
våra unga män i Sverige på detta sätt. De kommer i sitt yrkesliv ofta att ar-
beta som lärare, ungdomsledare eller präster. Det är därför viktigt att de kan
förmedla en positiv bild av det svenska samhället till nästa generation ungdo-
mar.
Anf. 85 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! Som försvarsministern säger är det alldeles riktigt att det
finns civila alternativ, och jag har också räknat upp dem. De här ungdo-
marna vill inte slippa undan. De vill göra samhällstjänst, men den skall vara
bortkopplad från försvaret som är krigsförberedande. Det må vara att vi
tycker att de är tjuriga. Varför inte se på Danmark eller Nederländerna. Det
finns information i en skrift, utgiven av det Nederländska försvarsdeparte-
mentet, som heter Die Wet Gewetensbezvaren Militarie Dienst.
Vi kan väl ta reda på vilka erfarenheter man har haft där. Jag sätter nu
mitt hopp till att den pliktutredning som försvarsministern nämner i svaret
ställer följande fråga: Kommer de som inte vill ta till vapen att klara sig vid
urvalet till värnpliktsutbildning?
Man måste också väga in hotbilden. Den har ju ändrats sedan denna pro-
position lades fram 1977.
Jag hoppas att de som sitter i denna pliktutredning också tycker att det är
fel att 200-300 personer årligen skall sättas i fängelse på grund av att de inte
vill lära sig att döda. Men många blir förtvivlade, eftersom de blir hemskick-
ade. Det är som försvarsministern säger att över 200 överklagade, och de
kommer att tas in.
Jag hoppas också att utredningen också kommer att föreslå att försvars-
budgeten skall användas till försvaret och till dem som är lämpliga att göra
värnplikt. Höj dagpenningen om det finns utrymme för det, eftersom de
värnpliktiga har det knapert. Då kanske en del slipper säga nej av ekono-
miska skäl.
Anf. 86 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Jag kan försäkra att pliktutredningen sysslar med denna pro-
blematik inkl, de utländska alternativ som finns, och frågan har många
gånger studerats. Men riksdagen har faktiskt kommit fram till denna lösning,
dvs. att vi skall ha en allmän värnplikt - det är inte någon enskild försvarsmi-
nister som har gjort det. Det skall också finnas någon form av sanktionssys-
tem inbyggt. Det är möjligt att man kan gå över till böter. Det finns emeller-
tid en principiell tveksamhet i fråga om detta, eftersom man då kan köpa sig
fri från värnplikt. Jag tycker faktiskt att det är fel. Jag får naturligtvis respek-
tera dem som har en annan uppfattning. Men systemet skulle vara djupt
orättvist om någon genom att betala några tusenlappar slapp göra kanske ett
års värnplikt, medan andra lojalt gör sin värnplikt för att kunna försvara sitt
land i en krigssituation.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 87 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Maj Britt Theorin har ställt följande frågor till mig om JAS-
projektet:
1. Förutsätter kontraktet för delserie 2 av JAS (110 plan) en ytterligare be-
ställning av JAS-plan?
2. Hur många plan är det i så fall fråga om och till vilket pris?
3. Hur många JAS-divisioner planerar regeringen?
4. Är det samhällsekonomiskt försvarbart att skrota fullt funktionsdugliga
Viggar för att få plats med JAS?
Inledningsvis vill jag påpeka att Maj Britt Theorins påståenden i interpel-
lationen på ett flertal punkter är faktamässigt felaktiga.
Dess värre lever vi ännu inte i den fredliga värld som Maj Britt Theorin
beskriver, även om vi hoppas på att så få göra.
Våra massmedier redovisar dagligen reportage om strider och oroligheter,
även i vår relativa närhet.
Maj Britt Theorin hävdar att hela världen nedrustar, förutom Sverige och
Turkiet som upprustar. Detta påstående om svensk upprustning rimmar då-
ligt med det faktum att den svenska armén föreslås minska med ca 25 % i
kvantitet, och flygstridskrafterna från 20 till 16 divisioner.
Den internationella utvecklingen hindrar dock inte att ett flertal länder,
även i Europa, för närvarande utvecklar eller planerar att anskaffa nya
stridsflygplan. JAS 39 GRIPEN är som bekant ett alternativ för flera av
dessa länder.
Även tidigare Warszawapaktsländer kommer - så snart deras ekonomi
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
77
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
78
tillåter - att anskaffa nya flygplan. Att världen runt Sverige nedrustar - som
Maj Britt Theorin påstår - gäller i alla fall inte på flygstridskraftsområdet.
Jag vill, innan jag besvarar Maj Britt Theorins frågor, påminna om det
beslut om fortsatt inriktning av JAS-projektet som regeringen fattade den 5
december förra året.
Av detta beslut framgår att den tidigare regeringens inriktning enligt be-
slutet från den 22 november 1990 i allt väsentligt fortfarande gäller för JAS-
projektet.
Jag vill därmed också ha sagt till Maj Britt Theorin att vi inte funnit anled-
ning att ändra på den inriktning som tidigare socialdemokratiska regeringar
lagt fast.
Beslutet den 5 december 1992 innebär bara att regeringen fullföljer tidi-
gare beslut och uppdrar åt materielverket att förhandla med IG JAS AB om
villkoren för beställning av produktion av delserie 2, utveckling av JAS 39B
och erforderliga stödsystem. Beställningen görs dock först när förhandlingar
har lett fram till godtagbara affärsmässiga villkor för staten. Samtliga väsent-
liga frågor avseende finansiering av projektet skall alltså klarläggas. Därtill
skall avtalet innehålla kontrollstationer som möjliggör anpassning till even-
tuellt ändrade förutsättningar. Regeringen kommer, genom försvarsutskot-
tet, att hålla riksdagen informerad inför ett planerat kontraktstecknande den
1 juli 1992.
Maj Britt Theorins första fråga besvaras enkelt med att det kontrakt som
nu avses bli tecknat för JAS 39 delserie 2 om 110 flygplan inte binder stats-
makterna till någon beställning av ytterligare flygplan. JAS-beslutet år 1982
förutsatte däremot att hela Viggensystemet successivt skulle omsättas med
JAS 39 för att projektet totalt sett skulle få en kostnadseffektiv volym. En
eventuell framtida delserie 3 innebär däremot inte någon ökad kostnad för
delserie 2.
Den andra frågan som Maj Britt Theorin ställt om antalet flygplan och till
vilket pris, kan av bl.a. de skäl jag just nämnt inte besvaras. Riksdagen kom-
mer endast att ta ställning till delserie 2 (110 flygplan) inkl. JAS 39B. Det
totala antalet flygplan kommer att fastställas i senare försvarsbeslut, som jag
naturligtvis inte skall föregripa. Framtida priser kan självfallet inte heller be-
dömas i dag, eftersom hela produktionen bygger på avtal som förhandlas in-
för varje beställning på grundval av en efterkalkyl av genomförd produktion.
Efterkalkylen blir sedan en avgörande parameter för bl.a. prissättningen.
Maj Britt Theorin har vidare frågat vilket antal JAS-divisioner som rege-
ringen planerar. Det kan utan svårighet utläsas på s. 5 i propositionen
1991/92:102 att regeringens förslag till krigsorganisation på sikt omfattar 16
divisioner inom flygvapnet efter JAS-systemets införande. Antalet divisio-
ner som skall omsättas behöver dock inte fastställas nu utan kan avgöras i
senare försvarsbeslut. Detta är möjligt, eftersom åtta av divisionerna är av
typen (JA 37) jaktviggen, levererade mellan åren 1977 och 1990. Dessa utgår
dock successivt fram till år 2006 om inga åtgärder vidtas eller andra omstän-
digheter motiverar annat.
På Maj Britt Theorins sista fråga blir svaret att det naturligtvis inte är sam-
hällsekonomiskt försvarbart att i förtid skrota fullt funktionsdugliga Viggar.
Detta konstaterande gäller självfallet alla högteknologiska system, varför vi
inte avser föreslå sådana åtgärder. JAS-systemet ersätter därför först syste-
men AJ/S 37, och därefter planeras också JA 37 Viggen att ersättas på sikt,
detta allteftersom resp, flygplanindivider av tekniska, ekonomiska eller
andra skäl inte längre kan eller bör utnyttjas vidare.
Låt mig avslutningsvis få erinra om att tiden för att ta fram komplexa va-
pensystem är lång. Beslutet att ersätta hela Viggen-systemet med JAS 39 fat-
tades mot bakgrund av att Viggen-systemen, liksom alla andra system, har
såväl en teknisk som en praktisk livslängd. Vid sekelskiftet kommer en stor
del av de då kvarvarande flygplanen att vara 25-30 år gamla. Det bör därför
påminnas om att flygplanssystemen specificeras för en nyttj andetid på maxi-
malt 15-20 år.
Jag upprepar alltså att någon skrotning i förtid således inte kommer att
ske för att få plats med JAS-systemet.
Anf. 88 MAJ BRITT THEORIN (s):
Herr talman! Jag tackar försvarsministern för svaret på min interpellation.
Det är i vissa delar klarläggande men i andra delar oklart.
Anledningen till att jag har ställt denna interpellation är inte minst de lås-
ningar för kraftigt höjda försvarskostnader för framtiden som finns inbakade
i beslutet.
Det kalla kriget är slut. Som jag framhåller i interpellationen har en dra-
matisk och positiv ändring i de internationella relationerna i Europa inträf-
fat. Warszawapakten existerar inte längre. Mycket kraftig konventionell
nedrustning pågår i Europa, och något reellt militärt hot mot Sverige redovi-
sar varken ÖB eller regeringen. Förutsättningarna för fortsatt kraftig ned-
rustning är unikt goda, något som avspeglar sig i bl.a. NATO:s kraftiga
minskningar på 16,2 % mellan 1990 och 1991 liksom i Tysklands och OSS
mycket kraftiga minskningar av både militärutgifter och styrkor.
Men den borgerliga regeringen i Sverige går på tvärs med denna utveck-
ling och föreslår en formell ökning med 7,3 miljarder men med låsningar för
mycket kraftigt ökade försvarskostnader därefter i form av både delserie 2
och delserie 3 av JAS, nya u-båtar, ytfartyg och stridsvagnar.
Försvarsministern antyder i svaret att strider och oroligheter i vår närhet
motsäger min beskrivning av det kalla krigets slut. Min fråga är ganska na-
turlig:
Hur tänker sig försvarsministern att social oro, etniska konflikter och t.ex.
stridigheterna i Bosnien Hercegovina skall kunna sprida sig till Sverige? Var-
för och hur skulle JAS-plan användas vid en sådan konflikt? Är det inte
andra metoder är de militära som behövs vid sådana konflikter?
Nedrustning är enligt vetenskaplig definition minskning av såväl pengar
som materiel och stridskrafter. Att minska på ett område men öka på ett
annat, exempelvis höja försvarsramen med 7,3 miljarder, är ingenting annat
än upprustning. Menar försvarsministern att det är nedrustning att avskaffa
ett föråldrat vapensystem och t.ex. införa moderna stridsvagnar i stället?
Den definitionen av nedrustning har jag aldrig mött någonstans i världen.
Visst finns det fortfarande länder som planerar att skaffa nya stridsflyg-
plan. Men allt fler anser sig inte ha behov av eller råd med att skaffa nya
flygplan. I stället livstidsförlänger de sina plan. Det gör USA, Canada, Ve-
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
79
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
nezuela, Chile, Australien, Nya Zeeland, Singapore, Japan, Israel, Egyp-
ten, Italien, Frankrike, England, Tyskland, Belgien och andra, men inte
Sverige.
Viggenplanen kan modifieras med JAS-teknik till mycket lägre kostnad;
för alla de 130 attack- och spaningsviggarna till en kostnad på 150 milj.kr.,
dvs. 50 milj .kr. mindre än vad en JAS 39 Gripen kostar enligt de uppgifter
vi har nu på styckepris. De kan livstidsförlängas till långt fram på 2000-talet.
Visst har den borgerliga regeringen en annan syn på JAS än Socialdemo-
kraterna. Jag skall inte upprepa våra förbehåll för beslutet 1983. Utan förbe-
håll, och därmed utan ett verkligt förhandlingsutrymme, sas i regeringsdek-
larationen att JAS-projektet skall fullföljas. Bättre kort på hand kunde inte
industrin få.
Visserligen säger försvarsministern att kontraktet på delserie 2 inte binder
statsmakterna till någon beställning av fler plan. Det är bra, och jag är tack-
sam för det svaret. Men varför då skriva i propositionen att ”fortsatta flyg-
plansleveranser efter delserie 2 förutsätts”? Vad betyder 16 JAS-divisioner
om inte 272 plan?
Samtidigt låter försvarsministern påskina att beslutet från 1982 förutsatte
att hela Viggen-systemet skulle bytas ut mot JAS 39 för att få en kostnadsef-
fektiv volym. Till detta är att säga att riksdagen hittills endast beställt 30 plan
och att riksdagen angav en maximal ram om 24,7 miljarder för sammanlagt
140 plan. Att flygvapnet och industrin hela tiden räknat med över 300 plan
är något helt annat.
Offert på delserie 2 får riksdagen emellertid inte ta ställning till. Här gäller
det tydligen för riksdagen att köpa grisen i säcken. Besluta gärna om att be-
ställa 110 plan, men begär inte att få ta ställning till offerten och därmed
kostnaderna! Detta är inte acceptabelt.
Min första fråga är: Kan försvarsministern garantera att i kontraktet för
delserie 2 inga extra kostnader för delserie 2 tillförs om delserie 3 inte be-
ställs? Den andra är: Är försvarsministern beredd att låta riksdagen i sin hel-
het, inte bara genom information till försvarsutskottet, ta ställning till JAS-
offerten?
Jag noterar med tillfredsställelse att försvarsministern lovar att någon
skrotning i förtid inte kommer att ske för att få plats med JAS-systemet. Men
vad skall han då göra med alla JAS-plan? Försvarsministern säger att de
kvarvarande flygplanen vid sekelskiftet kommer att vara 25-30 år gamla.
Detta är väl ändå en sanning med en stor modifikation eftersom det första
Viggenplanet levererades först 1977.
Enligt en av våra främsta försvarsexperter bör Viggenplanen utnyttjas
minst 30 år, vilket betyder att de 1990 levererade Viggenplanen håller åtmin-
stone till år 2020, troligen längre. Min fråga är: Varför är det omöjligt för
Sverige att livstidsförlänga sina flygplan på samma sätt som andra länder
gör?
80
Anf. 89 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Den internationella utvecklingen och inte minst den i
Europa har starkt förbättrat Sveriges säkerhetspolitiska läge. Det finns inom
överskådlig tid inte något reellt militärt hot av betydelse mot vårt land som
motiverar ett kraftigt utbyggt nytt luftförsvar. Sverige har jämfört med de
flesta länder i Europa ett mycket starkt flygvapen som kan förbättras utan
att JAS-projektet fullföljs.
Det är ovisst och det finns inte fullgoda garantier för vad slutnotan för
JAS-projektet serie 2 kommer att stanna på när det är slutlevererat. Redan
nu, och om kostnadsutvecklingen fortsätter som den hittills har gjort, riske-
rar JAS-projektet att medföra en svår belastning på försvarets budget och
betydande komplikationer för övriga vapengrenar.
Det har visat sig att Sveriges flygindustri kan överleva utan JAS-proj ektets
fullfölj ande. SAAB är marknadsledande i Europa för civilflyg för 30-60 pas-
sagerare. I dag utgörs hela 55 % av SAABrs flygdivision av civil tillverkning.
Det gäller nu - i händelse att JAS-projektet inte fullföljs - att ytterligare ut-
veckla den civila verksamheten.
Jag skulle vilja ställa ytterligare några frågor till försvarministern.
För det första: Var tycker försvarsministern att gränsen går för de kostna-
der som bör nedläggas på JAS-projektet? I svaret säger han att det skall vara
godtagbara villkor men har också uttalat att vi inte kan gå hur långt som
helst. Jag fordrar inte något detaljerat svar, men det vore av intresse att få
veta nivån.
Den andra frågan är: Är regeringen beredd att ompröva fullföljandet av
JAS-projektet i händelse kostnaderna blir alltför höga? Det är en viktig
fråga. Om motparten får det intrycket att man till vaije pris vill köpa planet
kan det vara en olägenhet.
Den tredje frågan är: Vilka negativa verkningar och anslagsminskningar
kan ett fullföljande av JAS-projektet få för övriga försvaret? Vi har ju bl.a.
fått uppgifter om att det rör sig om två brigader. Men är det mer än så?
Om regeringen blir nödsakad att ompröva JAS-projektet finns det då, för-
svarsministern, någon beredskap för alternativ försvarspolitik för flygvap-
net? Det är också en viktig förhandlingsfråga. Jag vill också få försvarsminis-
terns synpunkter på vilken ökning av svensk vapenexport som regeringen
beräknar att JAS-projektet får. Det finns analyser om detta där det talas om
att en betydande exportökning är enda hoppet för att detta skall gå ihop.
Slutligen: Har regeringen planer på en serie 3 av JAS-projektet? Jag vet
att ställningstagande till detta blir aktuellt långt senare. Men det har en viss
betydelse att veta vilka tankar försvarsministern har i den frågan.
Anf. 90 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Jag medger gärna att vi under senare år fått uppleva en av-
spänning i Europa på grund av kommunismens fall. Taggtråden har försvun-
nit och muren har brutits igenom. Men om framtiden vet vare sig Maj Britt
Theorin, Hans Göran Franck eller jag särskilt mycket.
Det sista JAS-planet i delserie 2 skall lämna rullbandet i Linköping år
2001. Det planet skall vara i tjänst till ungefär år 2020, förmodligen till år
2025. Om Hans Göran Franck och Maj Britt Theorin kan tala om för svenska
folket och min ringa person hur världen ser ut år 2025 exakt på pricken, böj er
jag mig. Ni är ju duktiga på prognoser. Det vet vi som har följt er internatio-
nella verksamhet. Då kan vi avskaffa ganska mycket.
Men om ni i dag i Sveriges riksdag hyser minsta tvekan om läget i världen
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
6 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 100
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
82
när JAS-flygplan, andra svenska vapen och utbildade svenska värnpliktiga -
som nu gör sin grundutbildning - kanske behövs, måste vi begripa att vi har
ett tidsperspektiv som vi inte kan överblicka. Vi bygger ju inte JAS-flygplan
för att de skall slåss i morgon.
Allt tal om hotbilder måste sättas in i sitt stora sammanhang. Därför måste
vi ta ett försvarsbeslut i taget. Nu handlar det om att ta ställning till de frågor
som riksdagen har fått på sitt bord i form av en proposition. Vi arbetar nu
med att så snabbt som möjligt försöka få fram ett beslut om delserie 2. Ju
mer det drar ut i tiden, desto större blir kostnadsfördyringen. Det beror helt
enkelt på att här står det hundratals svenska och utländska underleverantö-
rer och väntar på besked. De håller inte kapaciteten uppe och kompetens
samlad om det inte snabbt kommer ett beslut om delserie 2.
Det är anledningen till den ordning som vi har föreslagit i propositionen.
Om vi inte nu snabbt försöker att få till stånd ett beslut kan det kosta extra
miljarder.
När det gäller delserie 2 kan jag försäkra Maj Britt Theorin att det är allde-
les kristallklart från regeringens sida att detta är helt frikopplat från en even-
tuell delserie 3. Den har inga kostnadseffekter på den delserie som vi nu dis-
kuterar.
Låt mig sedan svara Hans Göran Franck angående kostnaderna. Det finns
självfallet alltid en övre gräns för den här typen av projekt. Jag kan försäkra
att regeringen, via Försvarets materielverk, förhandlar med så stor bestämd-
het och så hårda nypor som det över huvud taget är möjligt att göra i de här
sammanhangen. De kostnadsfördyringar som man klagar över har ägt rum
under den tid då Maj Britt Theorin och Hans Göran Franck fanns i rege-
ringsmaktens närhet som medlemmar av den socialdemokratiska riksdags-
gruppen. Jag kan försäkra att den regering som finns nu i varje fall inte är
mindre tuff när det gäller affärsmässiga förhandlingar. Den är förmodligen
inte mindre kompetent heller.
Hans Göran Franck frågade vad det finns för alternativ. Om det skulle bli
orimliga kostnader handlar det om att skjuta ett projekt framåt i tiden. Det
innebär fördyringar, som jag försökte att säga för någon minut sedan. Det är
ingen rekommendabel lösning. Jag utesluter inte att detta kan bli nödvän-
digt. Man kan tvingas minska antalet plan i delserien. Det är inte heller nå-
gon särskilt bra lösning. Det är inte så att om man minskar antalet plan med
10 % blir kostnaderna 10 % mindre. Vi hamnar långt därifrån med denna
typ av moderna sofistikerade tillverkningsmetoder och produkter.
Jag utesluter ingenting. Regeringen har faktiskt bara sagt en sak i rege-
ringsdeklarationen. Jag har upprepat det gång på gång: JAS-projektet skall
fullföljas. Vi har däremot inte tagit ställning till i vilka former och hur. Det är
någonting som vi förhandlar om nu. Det ligger naturligtvis i skattebetalarnas
intresse att det blir en så effektiv och bra uppgörelse som möjligt.
Hans Göran Franck frågade om andra alternativ. Det blir i praktiken att
köpa utomlands. Det blir inte billigare. Om vi tittar på alternativet med det
stora europeiska samarbetsproj ektet med ett flertal stora tunga industrina-
tioner inblandade, är kostnaden per enhet ungefär den dubbla mot ett JAS-
flygplan. JAS är alltså inget dyrt flygplan internationellt sett, utan mycket
billigt.
Låt mig slutligen säga, eftersom min tid i talarstolen nu lider mot sitt slut
i den här omgången, att frågor rörande delserie 3 får vi behandla i nästa för-
svarsbeslut. Det bör komma någon gång under 90-talets andra hälft. Därför
är det omöjligt att svara på de frågorna nu. Vi kan inte säga om det blir en
delserie 3, vilket i många avseenden är att rekommendera, precis som det
står i propositionen, eller om man väljer någon annan lösning.
Anf. 91 MAJ BRITT THEORIN (s):
Herr talman! Jag noterar att försvarsministern inte svarar på mina frågor.
Jag skall försöka att upprepa dem. När det gäller avspänningen i Europa vill
jag bara säga att varken försvarsministern eller jag kan sia särskilt väl om
framtiden. Det kunde jag inte heller som nedrustningsansvarig i den förra
regeringen. Men så mycket kan jag säga att världens övriga länder mycket
markant och tydligt väljer nedrustning. Inte minst NATO har nedrustat kraf-
tigt, som det står i försvarspropositionen. Man kommer även att fortsätta att
göra det.
USA, Tyskland och andra länder väljer att livstidsförlänga sina flygplans-
projekt. Jag ställer då frågan: Vad är anledningen till att Sverige som enda
land i Europa tillsammans med Turkiet väljer den motsatta vägen? Det
måste finnas något hot som man bör precisera för oss. Med det har varken
den borgerliga regeringen eller försvarsministern kunnat göra.
Låt mig ta upp frågan om livstidsförlängning. En av våra främsta experter
på flygplan här i riksdagen har sagt att om vi avstår från att återigen skrota
fullt användbara maskiner, sjunker behovet av JAS-flygplan fram till sekel-
skiftet från de 140 plan som angavs 1982 till omkring 80. Därefter behövs en
fortsatt tillförsel av omkring 12 plan per år i stället för 18 som hittills beräk-
nats. Har han fel? I så fall vill jag gärna höra försvarsministerns bedömning
av detta. Vad skall man göra med JAS-planen om man livstidsförlänger Dra-
kar och Viggar och modifierar dem? Skall man exportera dem? Det är
ganska osäkert om det går att genomföra en export av JAS-planen i nuva-
rande läge.
Sedan kommer den andra frågan. När vi socialdemokrater en gång efter
mycken tvekan fattade beslut om JAS-projektet, sade vi också att om det
skulle bli en nedrustning i Europa får också detta projekt omprövas. Alla
övriga länder i världen omprövar sina stora militära projekt, så icke Sverige.
Sverige måste vara osedvanligt mycket hotat jämfört med andra länder.
Enligt Svenska Dagbladet fanns en tredje delserie av JAS med som en
ekonomisk förutsättning i den offert för delserie 2 som nu förhandlas om.
Då är det bra att försvarsministern har sagt att detta icke är fallet. Men det
är ju de facto så att både flygvapnet och försvaret har räknat med 300-355
plan.
Det är inte lätt för vanliga riksdagsmän att få tag i alla relevanta uppgifter.
Det finns en bok som har gett oss en liten vägledning när det gäller JAS-
projektet. I den har gjorts kostnadsberäkningar baserade på uppgifter från
bl.a. flygvapnet och FMV. Man har räknat med minst 355 plan till en kostnad
av 116 miljarder kronor. Det är FMV som har uppgivit den summan. Enligt
flygvapnet uppgår kostnaden till 126 miljarder kronor. Då är icke den hu-
vudsakliga beväpningen inräknad. De kostnaderna kommer därutöver.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
83
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
Om man slår ut dessa 126 miljarder kronor på 355 plan kommer man fram
till ett styckepris på 355 milj.kr. Det är litet andra summor det, än dem som
försvarsministern går ut och försöker sälja JAS-planet för till olika länder.
Jag vill gärna ha svar på de frågor jag ställde tidigare och som försvarsminis-
tern valde att inte svara på. Kommer riksdagen att få ta ställning till offerten
för att inte köpa grisen i säcken? Kommer riksdagen själv att få ta ställning
till vad kostnaderna för JAS delserie 2 blir?
Anf. 92 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Det finns vissa motsägelser i argumenteringen. När man gör
minskningar på försvarskostnaderna talar man om hur bra den internatio-
nella utvecklingen är. När man vill göra ökningar på vissa delar av försvars-
kostnaderna talar man om att det finns en hotbild. Anders Björck frågar mig
om jag på pricken kan tala om hur det kommer att vara år 2025. Det kan inte
Anders Björck heller. Det kan ingen. Svaret på den frågan är självklart.
Det viktiga i det här sammanhanget är dels det som bör göras inom en viss
begränsad tid, dels att se på hur det blir i framtiden. Då är det fråga om att
göra en rimlig prognos. Jag har varit med om att göra en rimlig prognos i
utrikesutskottet. Där har man gjort uttalanden om detta med hotbilden i den
riktning som jag nämnde i mitt första anförande.
Det rör sig om mycket omfattande förändringar och minskningar av de
militära kostnaderna som en följd av ESK-avtalet, den drastiska föränd-
ringen i östvärlden och att länderna tar egna initiativ i den riktningen.
Det är att ge en felaktig signal att inte enbart företa vissa allmänna ök-
ningar i försvarsbudgeten utan i stället företa ökningarna framför allt när det
gäller flyget. Sverige ligger i täten av jämförbara länder.
Jag uppfattade Anders Björck så att det finns en viss beredskap för hur
frågan skall hanteras i händelse av att JAS-projektet inte skall fullföljas. En
nackdel när det skall förhandlas är vad som står i regeringsdeklarationen.
Den är man ju bunden till. Det kan motparten naturligtvis utnyttja. Det
kommer förmodligen i förlängningen att leda till betydande tilläggskostna-
der.
Jag anser att det är en felaktig signal att satsa så mycket på JAS 2. För att
det hela skall bli affärsmässigt försvarligt är det sannolikt, om det sitter en
regering av det slag vi har nu, att det kommer att bli en serie 3.
Anf. 93 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Hans Göran Franck och j ag är överens om att ingen kan kon-
statera vad som skall hända år 2025. Men det intressanta är att just när man
inte kan förutse framtiden med någon som helst säkerhet måste man i stället
vara beredd på olika alternativ. Det gäller att få en fredlig utveckling - vilket
vi alla önskar - men också att med tanke på det långa tidsperspektiv som
JAS skall verka i, som är längre än tiden mellan första och andra världskri-
get, mellan fredsoptimism och ett brutalt krig igen, vara beredda, om den
fredliga utvecklingen förbyts i något annat.
Det är därför försvarsprojekt av det slaget måste präglas av oerhört stor
långsiktighet. Det är mycket komplicerat att arbeta med så långa tidshori-
84
sonter. Det gäller inte bara för denna regering, utan det gäller i lika stor ut-
sträckning för den tidigare regeringen.
Hans Göran Franck säger att Sverige rustar upp. Det är tyvärr inte så. En
del andra skulle säkert vara glada. Vi får inte glömma bort att när alla länder
i vår omgivning rustade upp under 1980-talet, många av dem med 50 %, låg
Sverige i praktiken stilla. Det som sker nu är ingenting annat än ett försök
att rätta till de allra mest uppenbara bristerna för att komma någorlunda i
balans. Jag kan försäkra att det handlar absolut inte om upprustning.
Vi får tänka litet på konsekvenserna. Om vi rent teoretiskt skulle strunta
i att genomföra JAS-projektet kan vi konstatera att det skulle medföra oer-
hörda awecklingskostnader. Det är fråga om många miljarder. Tiotusentals
svenskar skulle bli arbetslösa. Vi skulle omedelbart avhända oss många ar-
betstillfällen i denna besvärliga situation. Det är inget avgörande argument -
men det må vara tillåtet att upplysa.
Högteknologisk kompetens skulle skingras som också har en civil använd-
ning. Det har helt riktigt påpekats att vid Saab är man duktig på att produ-
cera civila flygplan. Ja, det är så tack vare att företaget i botten har haft en
militär kompetens och uppbyggnad som har kunnat användas på den civila
sidan. Jag hoppas att den symbiosen skall kunna utnyttjas även i framtiden.
Vidare har vi exporten. Just nu diskuteras en exportorder till Finland värd
ungefär 14 miljarder. Om den ordern skulle bli verklighet skulle den skapa
oerhört många arbetstillfällen under 1990-talet. Men det vet vi inte något om
i dag.
De som angriper JAS-projektet tar på sig ett stort ansvar om det sker på
ett oriktigt sätt och med felaktiga faktauppgifter. Då riskeras många arbets-
tillfällen i Sverige just nu. Men värre är att många arbetstillfällen riskeras i
framtiden. Då läggs svensk militär flygplanstillverkning ner för alltid. Det
tycker jag inte skall ske. Vi skall försöka hålla fast vid en svensk militär flyg-
planstillverkning. Jag är övertygad om att det måste ske i samarbete med
andra länder - gärna med våra nordiska grannländer. Det här är en tung
börda för ett litet neutralt land som Sverige.
Jag skall försöka svara på Maj Britt Theorins fråga. Det står alldeles klart i
mitt interpellationssvar: ”Regeringen kommer, genom försvarsutskottet, att
hålla riksdagen informerad inför ett planerat kontraktstecknande den 1 juli
1992.” Om ett avsteg skulle göras från detta och ett beslut skulle fattas sent
i höst, innebär det kostnadsfördyringar av mycket, mycket omfattande slag.
Det är möjligt att de kostnadsfördyringarna skall accepteras. Jag förutsätter
då att det blir en höjning av försvarsramen, och jag ser fram emot Maj Britt
Theorins medverkan till en höjning av försvarsramen för att klara det pro-
blemet.
Andre vice talmannen anmälde att Hans Göran Franck anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 94 MAJ BRITT THEORIN (s):
Herr talman! Det var intressant att notera att nu kommer sysselsättnings-
argumentet in i diskussionen. Det är hotet, inte sysselsättningen, som skall
avgöra vilket försvar vi skall ha.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
85
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
86
De anställda för den militära produktionen på Saab utgör 3 300 männi-
skor, herr försvarsminister, varav hälften är kvalificerade tekniker som inte
bör ha särskilt stora svårigheter att få ett arbete. Tala inte om tiotusentals
människor som blir utan arbete, och de blir det banne mig inte i dag om be-
slut fattas nu om stopp för JAS utan på mycket lång sikt. Det är inte fråga
om jobben utan om vilka militära hot som finns och vilka behov som skall
tillfredställas.
De facto framgår det i försvarspropositionen, och nu har också försvarsmi-
nistern sagt detta, att det skall bli 16 divisioner JAS-plan. Det är lika med
272 plan. Vore det inte hederligare att inför svenska folket säga att de inte
skall tro på de 57,8 miljarderna som har presenterats för dem. De skall räkna
med åtminstone 126 miljarder. Det är den beräkning som flygvapnet har
gjort för de 16 divisionerna, dvs. en delserie 3 förutsätts.
Jag säger inte att vi skall ställa oss värnlösa. Det kommer vi inte heller att
göra. Vi har ett av de starkaste flygvapnen i Europa i dag. Vi kommer att ha
det även om vi bara behåller de 30 plan som nu är beställda av JAS-model-
len. Vi kommer att ha ett av de starkaste flygvapnen i Europa för lång tid
framöver. Jag har redovisat fullgoda alternativ. En modifiering till en billig-
are kostnad av Viggen ger oss ett mycket värdigt, bra och starkt flygvapen
långt fram på 2000-talet.
I ett läge där samhället i övrigt får vara berett på att dra åt svångremmen,
där vi inte klarar sjukvården och omsorgen av våra gamla, där alla skall
pruta - inte minst kommunerna som skall ta hand om människorna -, där
skall tekniken och maskinerna få råda. Detta när det inte ens går att redovisa
något som helst militärt hot.
När världen i övrigt har upprustat, har man från militärens och moderater-
nas sida i Sverige alltid krävt att vi skall upprusta. Det har vi gjort under
långa tider. När världen i övrigt nedrustar, vill den borgerliga regeringen att
Sverige skall fortsätta att upprusta och fortsätta att satsa på stora militära
flygplansprojekt. Det här är omöjligt att förklara för svenska folket. Hur går
det ihop?
Jag har åberopat en borgerlig mycket skicklig försvarspolitiker angående
livstidsförlängning av de plan - Viggar - vi har och därmed de minskade be-
hoven av JAS. Jag har fortfarande inte fått svar på om Hans Lindblad har
fel eller rätt.
Anf. 95 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Jag har begärt ordet då de som debatterar har tagit upp frå-
gan om hur framtiden skall se ut och att vi inte vet mycket om den. Vi vet
att det finns något som hotas i framtiden och görs redan i dag, nämligen mil-
jön. Vi riskerar att klimatet förändras, skogarna skövlas, jordarna eroderar
bort och ozonlagret tunnas ut. Ozonlagret har tunnats ut så mycket att pro-
duktionen av plankton i haven under ozonhålet minskat med 12 %. Det här
utgör grunden för allt liv på jorden.
Om vi fortsätter att förstöra miljön på det sätt som hittills har skett, kom-
mer vi inte att ha någon framtid som mänsklig ras på jorden.
När man med dessa kunskaper lyssnar på debatten om vårt försvar, ter
sig det militära försvaret absurt. Jag tycker att det är helt självklart att JAS-
projektet borde avslutas och att en ny delserie inte skall beställas. Pengarna
borde användas för att skydda oss mot de hot som är reella, nämligen hotet
från den förstörda miljön. Annars har vi ingen framtid alls. Och vad skall vi
då ha flygplan till?
Anf. 96 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Maj Britt Theorin är känd för sin närmast aggressiva inställ-
ning mot svensk flygindustri och JAS-projektet, men också mot dess före-
gångare Viggen-projektet.
Maj Britt Theorin har naturligtvis rätt att ha vilken uppfattning hon vill.
Men jag tillåter mig ändå att redovisa den uppfattning som jag vet att det
finns en majoritet för inte bara i regeringen men också i riksdagen och i Maj
Britt Theorins eget parti.
Ni slåss så förskräckligt mycket inom Socialdemokratin om dessa frågor.
Ni är som hund och katt: ni kan inte hålla sams. Det är ett slagsmål som
skulle glädja vilken sergeant som helst ute på slagfältet.
Mycket av det som Maj Britt Theorin har sagt här borde hon rikta, och
har hon riktat, mot sina partivänner och den socialdemokratiska partiled-
ningen. Jag säger i mitt interpellationssvar att den nuvarande regeringen på
de allra flesta områden fullföljer JAS-projektet såsom Socialdemokraterna
hade planerat det. Naturligtvis har det varit modifikationer med tanke på att
det händer saker och ting på det här området. Men vi följer de grundläg-
gande riktlinjerna.
Ni har haft hela 1980-talet på er inom socialdemokratin att lägga ned hela
projektet. Men min företrädare har fortsatt. Det här betyder bara att Maj
Britt Theorin inte har fått gehör för sina ståndpunkter inom socialdemokra-
tin. Hon är väl sur och grinig över det. Men hon skall inte rikta det mot oss
utan i stället fortsätta det härliga slagsmålet, som inte verkar särskilt fredligt,
inom socialdemokratin.
När det gäller sysselsättningen sade jag att det argumentet inte var avgö-
rande. Men jag tillät mig påpeka i all ödmjukhet att det är många tusen ar-
betstillfällen som försvinner. Maj Britt Theorin tycks tro att JAS tillverkas
uteslutande i Linköping. Men det vimlar ju av underleverantörer i det här
sammanhanget som finns runt om i landet. Deras arbeten är väl också värda
något? En exportorder är väl något som kommer att ge arbetstillfällen i Sve-
rige?
Maj Britt Theorin försöker hela tiden plocka fram felaktiga uppgifter.
Hon refererade till Svenska Dagbladet på en punkt. Jag kan bara konstatera
att det är en felaktig uppgift. Den blir inte rättare för att den upprepas i kam-
maren.
Det är viktigt att vi nu fullföljer JAS-projektet. Jag kan försäkra Maj Britt
Theorin om att den här regeringen gör vad den kan för att se till att det skall
bli en bra uppgörelse om delserie 2. Med bra menar jag både för de männi-
skor som arbetar med projektet, för Sveriges framtida säkerhet och för skat-
tebetalarna.
Andre vice talmannen anmälde att Maj Britt Theorin anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
88
Anf. 97 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Det är ganska många som är emot JAS-projektet. Tyvärr är
vi inte i majoritet inom det socialdemokratiska partiet. Men det finns under-
sökningar som visar att 60-70 % av medborgarna i Sverige är emot JAS-pro-
jektet. Vi har förhoppningar om att vi skall kunna övertyga såväl vårt eget
parti som de borgerliga partierna om att avbryta projektet. Lyckas vi inte nu
kommer vi att lyckas i framtiden. Det är ett helt vansinnigt projekt. Det är
som ett kakmonster, dvs. det äter upp allt omkring sig. Nu har man inte ens
råd att behålla värnplikten. Jag är övertygad om att projektet så småningom
kommer att upphöra.
Jag tycker att det är förvånande att försvarsministern angriper Maj Britt
Theorin när hon inte har någon rätt till ytterligare inlägg. Jag tycker att det
är oschyst att göra så. Vi har många bra diskussioner i vårt parti, och de sker
fredligt. Vi slåss med ord, och det tycker jag att man skall göra.
Anf. 98 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! En så fredlig person som jag skulle aldrig drömma om att
angripa Maj Britt Theorin. Jag bara gav några sakupplysningar om läget
inom socialdemokratin.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 99 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Mats Lindberg har frågat mig vad jag tänker vidta för ome-
delbara åtgärder för att tillgodose småföretagens behov av riskvilligt kapital
för både utveckling och nyetablering.
Regeringen har i propositionen (1991/92:51) om en ny småföretagspolitik
lagt fast riktlinjer för de framtida insatserna för att främja små och medel-
stora företag. Genom generella åtgärder skall ny- och småföretagandet sti-
muleras.
Delvis för att finansiera skattesänkningar pågår en inbetalning av medel
till staten från Industrifonden, Norrlandsfonden och utvecklingsfonderna.
Jag vill betona att dessa stiftelser får god tid på sig att betala in medlen.
När det gäller exempelvis utvecklingsfonderna har jag föreslagit att de
skall förbinda sig att betala in de nu aktuella beloppen på sammanlagt 600
milj.kr. under perioden 1993-1997. Ett av skälen till de successiva inbetal-
ningarna är dagens försiktighet hos bankerna, som också Mats Lindberg
hänvisar till i sin interpellation.
Genom initiativ av den nuvarande regeringen har de sex nya riskkapital-
bolagen redan fått ut sammanlagt 750 milj .kr. På kort sikt har därmed sta-
tens resurser för riskvilligt kapital för att finansiera småföretag ökat.
Till detta kommer ett antal åtgärder som regeringen har genomfört eller
beslutat om på skatteområdet för att främja små och medelstora företag. Yt-
terligare förändringar övervägs för närvarande inom regeringskansliet.
Även en friare börshandel m.fl. åtgärder bör kunna bidra till ett ökat utbud
av riskkapital.
Vidare har näringsdepartementet tagit fram ett förslag till ett system med
nyföretagarlån enligt tysk förebild. Förslaget är på remiss till den 6 maj. Re-
geringen avser att ta ställning till förslaget i höst.
Det är riktigt att regeringen har föreslagit en minskning av resurserna till
NUTEK bl.a. för att centralt bedriva olika projekt som rör underleverantö-
rer m.m. Det behöver dock inte innebära att utvecklingsfondernas resurser
för att genom rådgivning och utbildning stödja småföretag kommer att be-
gränsas.
Svaret på Mats Lindbergs fråga är alltså att regeringen har vidtagit åtgär-
der och avser att vidta ytterligare åtgärder som på både kort och lång sikt
förbättrar småföretagens villkor.
Anf. 100 MATS LINDBERG (s):
Herr talman! Först vill jag tacka näringsministern för svaret. Jag beklagar
dock att näringsministern inte kan presentera något konkret.
Många små och medelstora företag har i dag stora problem med att få tag
på riskvilligt kapital. Vad dessa företag vill höra är vilka konkreta åtgärder
nuvarande regering har tänkt genomföra.
Regeringen har varit effektiv då det gäller att ta bort de socialdemokra-
tiska insatserna som har skapat en effektiv näringspolitik. Men när det gäller
nya insatser hänvisar näringsministern till skattesänkningar och kommande
åtgärder.
Men skatten är inte småföretagens största problem i dag. Det är tillgång
till det riskvilliga kapitalet, för att genomföra investeringar, strukturföränd-
ringar och effektiviseringar i produktionen i företagen, mycket för att man
skall kunna möta den internationella konkurrensen. Det går inte att, som
näringsministern nu gör, hänvisa till bl.a. friare börshandel.
Jag vill därför fråga näringministern: Vart skall dessa företag vända sig för
att få hjälp när det gäller riskvilligt kapital?
Anf. 101 STEN SVENSSON (m):
Herr talman! Småföretagspropositionen som omnämns i interpellations-
svaret är ett välkommet trendbrott och i sig en avgörande kontrast i förhål-
lande till den regeringspolitik som tidigare har bedrivits. Den nya regeringen
är verkligen på god väg att förbättra villkoren för småföretagen. Jag vill
gärna ställa ett par följdfrågor med anledning av det svar statsrådet Wester-
berg har avgivit.
Det s.k. EKH-lånet är välkommet. Men hur långt kommer de medel att
förslå som man enligt departementspromemorian är beredd att anslå? Inom
företagarnas riksorganisation har vi beräknat att ytterligare 3-5 miljarder
behövs för detta. Jag är självfallet medveten om den statsfinansiella situatio-
nen men vill ändå fråga statsrådet Westerberg hur långt man är beredd att
gå i det längre perspektivet för att tillgodose de krav och behov som finns.
Kapital behövs inte bara för forskning och utveckling i företag, utan även för
t.ex. hantverkare och andra som vill starta eget.
Är regeringen dessutom beredd att återkomma med fler åtgärder på skat-
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 100
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
90
teområdet? Det gäller exempelvis avdragsmöjligheter för privatpersoner
som vill satsa i onoterade företag, direkt eller via riskkapitalbolag, och också
att vi så snart som möjligt får tillbaka rätten till kvittning mellan underskott
i näringsverksamhet och inkomst av tjänst. Då ökar ju självfinansieringsför-
mågan. Det gäller vidare större möjligheter att i företagen använda egna
vinster till expansion genom att möjlighet till direktavskrivning av investe-
ringar och avsättning till periodiseringsfond införs. Direkt kan beslutas att
s.k. uppskovsbelopp får användas för direktavskrivning. Jag skulle gärna
vilja att näringsministern kommenterar dessa frågor.
Anf. 102 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Denna regering har vidtagit en lång rad åtgärder för att re-
dan nu på kort sikt stärka riskkapitalförsörjningen för de mindre och medel-
stora företagen. Kravet i den svenska regeringsformen på beredningstid gör
dock att alla förslag icke kan genomföras över en natt eller ens på ett par
månader. Genom att omedelbart tillföra riskkapitalföretagen en betydligt
större summa än vad som ursprungligen var tänkt, alltså 750 milj.kr. i år, har
vi momentant ökat försörjningen i landet. Vi har förslag till egenkapitallån
som vi avser lägga fram för höstriksdagen. Vi håller även på att se över det
som Sten Svensson talade om, nämligen möjligheten med s.k. villkorslån
och olika typer av riskkapitalföretag eller venture capital-företag - det finns
olika namn på dem. Vår målsättning är att försöka få fram förslag till hösten
på detta område.
När det gäller det genuina riskkapitalet, som kommer utifrån till småföre-
tagen, har vi tagit fram förslag som haft den bästa framgången i en rad länder
ute i världen. Med det beredningstvång som finns, hoppas vi kunna genom-
föra förslagen så snart det är tekniskt möjligt.
När det gäller riskkapitalet i form av ägarkapital har vi, genom beslut som
redan har fattats av den borgerliga majoriteten i riksdagen, sänkt skatter för
småföretagen med i storleksordningen 1 miljard kronor per år. Vi håller
också på att studera betydande skatteförändringar för småföretagen, som
kan komma att öka på det beloppet avsevärt. Där ingår de olika delar som
Sten Svensson nämnde: kvittningsrätten, direktavdrag och självfallet olika
typer av periodiseringsfonder.
Anf. 103 MATS LINDBERG (s):
Herr talman! Det näringsministern tar upp om att man är beredd att göra
förändringar är bra. Jag tycker också att skattefrågan i sig är intressant och
att man bör överväga åtgärder på det området. Men näringsministern svarar
inte på min fråga. Vart skall dessa företag vända sig i dag? Det är i dag pro-
blemet finns. Näringsministern hänvisar ofta till det som kommer om ett an-
tal månader.
Det finns många exempel på att banker säger nej till finansiering av redan
säkra objekt och projekt. Jag kan ta en rad exempel, och det kan ju passa
att jag tar ett från näringsministerns hemlän.
I Nävekvarn finns ett gjuteri som håller på att strukturera om och effekti-
visera sin verksamhet. Under 1991, med den socialdemokratiska regeringen,
hade företaget långt gångna planer på att tillsammans med VT-delegationen
genomföra dessa förändringar. Det var positivt för företaget. VT-delegatio-
nen var också positiv till att gå in i projektet, men den borgerliga regeringen
avskaffade VT-delegationen. Nu har detta företag oerhört stora problem att
genomföra struktureringen.
Vilket råd vill näringsministern ge detta företag, som är ett i raden av oer-
hört många småföretag som är inne i en sådan process?
Anf. 104 STEN SVENSSON (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka näringsministern för de positiva svaren
på de frågor jag ställt. Jag vill understryka vikten av att vi får så många friska
småföretag som möjligt som kan vara med och generera en ökad tillväxt i
ekonomin, för då får vi också ökade resurser till att betala andra åtaganden
som vi fattar beslut om här i kammaren.
Åtgärder på lång sikt är också viktiga. Jag vill att man skall tillåta företa-
gen att behålla en större del av vinsten i företagen genom en ackumulerings-
bar surv upp till ett visst belopp. Egna vinstmedel kommer alltid att vara den
främsta finanseringskällan för mindre företag, och med en större buffert
ökar ju uthålligheten, när intäkterna tillfälligt minskar.
Det är viktigt att investeringarna nu kommer i gång så fort som möjligt, så
därför är tidsfaktorn av stor betydelse. Nuvärdesavskrivning med möjlighet
att avsätta hälften av vinsten till periodiceringsfonder under tre år måste sna-
rast införas. Tillåt därför företagen att direkt redan i år få göra avskrivning-
arna mot en upplösning av uppskovsbeloppet!
Jag skulle gärna vilja att näringsministern också kommenterade dessa åt-
gärder på litet längre sikt.
Anf. 105 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! För att börja med det sista vill jag säga att vi återkommer till
höstriksdagen med skatteförändringar som kommer att vara mycket positiva
för de mindre företagen. Det är förändringar som kräver beredning enligt
regeringsformen, och det gör att de tar längre tid att genomföra än de annars
hade gjort.
Vart skall företagen vända sig om de behöver göra investeringar? frågade
Mats Lindberg. Jag konstaterar att det är till de institutioner som i dag i hu-
vudsak är de som fanns under den socialdemokratiska regeringstiden.
Med den korta tid vi har haft till förfogande och med kravet på bered-
ningstvång har vi kunnat kraftigt öka riskkapitalförsörjningen via de s.k.
riskkapitalföretagen genom att släppa lös de 750 miljonerna på en gång. Vi-
dare har vi kunnat sänka skatterna för små och medelstora företag med ca 1
miljard redan i år, och det kommer att ske fortsatta förändringar.
Vi är inte beredda att fortsätta med någon form av selektiv, mer socialis-
tiskt inriktad stödpolitik via politiska beslut eller politiskt tillsatta organ av
typen VT-delegationen eller NUTEK eller SIFU.
Företagen skall inte få lönsamhet genom bidrag eller lån, utan vi anser att
företagen skall ges möjligheter att tjäna pengar och i ett bra näringsklimat
utvecklas på egna meriter, inte via statliga stödåtgärder av det ena eller
andra slaget. Det är därför vi har genomfört de ganska omfattande åtgärder
som redan vidtagits och som kommer att vidtas ytterligare under hösten. Det
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
91
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Svar på
interpellationer
är insatser som jag tror är mångdubbelt större än de som Mats Lindbergs
parti har föreslagit.
Jag vill även notera att i Mats Lindbergs eget hemlän har den utvecklings-
fond som finns där fortfarande 85 % av sitt kapital stående på banken, icke
utnyttjat för utlåning till företagen, dvs. det finns betydande kapacitet. Jag
noterar också att genomsnittligt i hela landet finns 51 % av utvecklingsfon-
dernas samlade lånekapacitet insatt på bank, inte på väg ut till företagen i
form av olika åtgärder.
Det finns viss kapacitet. Vi har skapat ytterligare kapacitet och är på väg
att göra ytterligare insatser under hösten.
Anf. 106 MATS LINDBERG (s):
Herr talman! Det är riktigt, som näringsministern säger, att det finns re-
surser i utvecklingsfonderna. Men man skall också komma ihåg att rege-
ringen har beslutat att göra indragningar från utvecklingsfonderna. Jag utgår
ifrån att näringsministern uppskattar de utvecklingsfonder som har tagit hän-
syn till det och därför inte lånat ut de pengar som näringsministern och rege-
ringen har fattat beslut om.
Jag tycker ändå att det finns en ton i näringsministerns inlägg i dag som
tyder på att han är beredd att lyssna till andra signaler när det gäller riskvil-
ligt kapital, och det hälsar jag med tillfredsställelse.
Men näringsministern glider undan problemen, och det kanske man kan
göra om man är en moderat näringsminister. Som socialdemokrat vill jag
vara ärlig mot företagen - och det tycker jag också näringsministern skall
vara - när de undrar på vilket sätt de skall få tillgång till riskvilligt kapital.
Om näringsministern inte är beredd till det, tycker jag att han skall avgå, för
det här är en trovärdighetsfråga också.
Det är oerhört viktigt att näringsministern - och vi alla egentligen - ger
sådana signaler till de små och medelstora företagen att de tror på framtiden
och också kan utvecklas.
Anf. 107 Näringsminister PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Jag vill bara notera att det lär knappast klara småföretagens
riskkapitalförsörjning att satsa totalt sett över åren 50 miljoner extra via nå-
gon VT-delegation, några miljoner via NUTEK och någon eller ett par mil-
joner via SIFU. Det var ju den socialdemokratiska näringspolitiken för små-
företagens del.
Vi har genomfört en mycket kraftig ökning av riskkapitalföretagens för-
sörjning med riskkapital momentant från 1 januari för att de skall ha kapaci-
tet att tillgodose småföretagen. Vi har genomfört betydande skattesänk-
ningar för småföretagen, och jag vill notera att småföretagen själva har be-
dömt att just det höga skattetrycket-kanske världens hårdaste skattebelast-
ning på småföretagen - har varit skälet till att vi har haft så få småföretag
under den socialdemokratiska regeringstiden och att så få av dem har vuxit.
Vi försöker nu få i gång riskkapitalbildningen inom småföretagen. Dess-
utom finns det kanske anledning att erinra om att det vi har gjort under hös-
ten och våren är bara den första vågen av ökade möjligheter till riskkapital-
92
bildning. Vi kommer tillbaka med nya förslag så fort vi har fått berednings-
tid.
Jag tycker att det socialdemokratiska alternativet är näst intill obefintligt,
med undantag av ett antal förhållandevis små selektiva insatser, där politiska
beslut eller organ kan ge särskilda bidrag till särskilda företag, något som jag
har ytterst liten tilltro till.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1991/92:150 Förslag om slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1992/93, m.m. (kompletteringsproposition)
Utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU16 Samarbete med Baltikum, Central- och Östeuropa
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SfU8 Socialförsäkring - inriktning och anslag
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 24 april
1991/92:183 ■ä.vPär Granstedt (c) till utbildningsministern om fristående hög-
skolor:
Att bedriva högre utbildning har i Sverige av tradition varit en statlig verk-
samhet. Till skillnad från en del andra länder har högskoleväsendet i ganska
stor utsträckning varit starkt sammanknutet genom en statlig myndighet
Universitetskanslerämbetet UKÄ och sedermera Universitets- och hög-
skoleämbetet UHÄ.
Den nuvarande regeringen har markerat sin vilja att få till stånd ett mer
oberoende högskoleväsende utan den tidigare starka centrala styrningen.
Omorganisationen av den centrala myndighetsstrukturen är ett uttryck för
detta. Regeringen har också uttryckt en positiv syn på fristående icke-stat-
liga högskolor, t.ex. i stiftelseform.
För närvarande finns mycket lite av fristående högskoleutbildning i Sve-
rige. Det mest kända exemplet är Handelshögskolan i Stockholm. Det finns
också en del mer yrkesinriktad postgymnasial utbildning som t.ex. de reli-
giösa samfundens prästutbildningar och konstnärliga utbildningar i enskild
regi. City-Universitetet i Stockholm bedriver kurs- och föreläsningsverksam-
het på akademisk nivå.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Ett intressant exempel på fristående utbildning på högskolenivå är Rudolf
Steinerseminairet i Järna. Utifrån antroposofisk kunskapsteori bedrivs där,
sedan mitten av 60-talet, utbildningar inom en rad områden. Där ingår
grundläggande filosofisk och kunskapsteoretisk orientering, pedagogisk ut-
bildning med sikte på lärartjänstgöring i Waldorfskolor, läkepedagogisk ut-
bildning, konstnärliga utbildningar som bild och eurytmi, samt jordbruks-
och trädgårdsutbildning baserad på den biodynamiska odlingen och utbild-
ning i näringslära.
Verksamheten har ett betydande allmänintresse. Waldorfskolorna blir en
allt viktigare del av det svenska skolväsendet och är beroende av Rudolf Stei-
nerseminairet, såväl den pedagogiska linjen som de konstnärliga linjerna,
samt de deltidsutbildningar som finns på flera orter, för sin lärarförsörjning.
De antroposofiskt orienterade läkepedagogiska instituten är en erkänt viktig
del av samhällets resurser att behandla utvecklings- och miljöstörningar.
Den biodynamiska odlingen intar en tätposition i strävanden att utveckla ett
jordbruk utan användning av skadliga kemikalier.
Statens stöd till verksamheten har hittills varit mycket blygsam. Lärarut-
bildningarna står under statlig tillsyn och berättigar därmed till studiestöd
för studenterna. Något annat stöd utgår inte. Trädgårds- och jordbruksut-
bildningarna har däremot, trots upprepade försök, inte ens tillerkänts detta.
Därmed har den egendomliga situation uppstått att studenter från övriga
nordiska länder får studiestöd men inte de svenska. Risken är stor att den
svenska hållningen leder till att också övriga nordiska länder drar in stödet
till sina studenter.
Regeringens inställning till verksamhet av det slag som bedrivs vid Rudolf
Steinerseminariet är ett test på allvaret bakom regeringens strävanden efter
pluralism. De idéer som ligger bakom antroposofisk kunskapsteori, Wal-
dorfpedagogik och biodynamisk odling kan naturligtvis vara kontroversiella
för företrädare för etablerade vetenskapliga skolor. Att låta olika vetenskap-
liga synsätt utvecklas och brytas mot varandra är dock en förutsättning för
pluralism.
Med hänvisning till vad som anförts hemställer jag om att få ställa följande
frågor till utbildningsministern:
1. Vilken roll inom den svenska högre utbildningen avser regeringen ge den
fristående högskoleutbildning som bedrivs vid Rudolf Steinerseminariet i
Järna?
2. Vilket ansvar har staten att långsiktigt stödja fristående högskoleutbild-
ning av detta slag?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 22 april
1991/92:687 av Birthe Sörestedt (s) till socialministern om behandlingen av
narkotikamissbrukare:
Kommunernas besvärliga ekonomiska situation innebär att även sats-
ningar på behandling av narkotikamissbrukare kommer i kläm. Detta för-
svårar avsevärt kampen mot narkotika.
Vilka åtgärder vill statsrådet vidta för att förbättra situationen?
den 23 april
1991/92:688 av Tage Påhlsson (c) till kommunikationsministern om syssel-
sättningen vid ABB Railcar:
I slutet av 1989 förvärvade ABB den del av AB Hägglunds och Söner i
Örnsköldsvik som verkade inom rälsfordonstillverkningen. Denna del är
idag ett av ABB Taction i Västerås helägt dotterbolag benämnt ABB Rail-
car, som har sin verksamhet uteslutande i Örnsköldsvik. Nuläget är att Rail-
car i Ö-vik, efter en minskning med ca 50 personer, har ca 340 anställda. Om
inga fler beställningar erhålles under april månad kommer sysselsättningen
att påverkas negativt fr.o.m. november. Produktionen av korgar till pendel-
tåg kommer då att vara helt avvecklad i Ö-vik i april 1993. Vid Railcar arbe-
tar ca 140 personer med dessa korgar. Till detta kommer ca 35 personer hos
underleverantörer i Ö-viks kommun. Om ABB Railcar kunde tillförsäkras
ytterligare order skulle sysselsättningen i Örnsköldsvik kunna upprätthållas
fram till nästa konkjunkturuppgång då möjligheterna för arbetsmarknaden
på orten att ta emot Railcars personal sannolikt är betydligt bättre än i dag.
Min fråga till statsrådet är därför om han är beredd att ekonomiskt stödja
trafikföretagen med medel (exempelvis infrastrukturmedel) för att anskaffa
pendeltåg, som trafikföretagen t.ex. SJ och vissa länshuvudsmän, har ett
klart och uttalat behov av.
1991/92:689 av Inger Lundberg (s) till socialministern om barnavårdsutred-
ningar genom privata bolag:
I senaste numret av Kommunaktuellt redogör tidningen för att flera kom-
muner anlitat privata bolag för utredningar om barn som far illa. Till och
med utredningar om tvångsingripanden enligt LVU görs av utomstående.
Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att komma till rätta med
dessa missförhållanden?
1991/92:690 av Lars Stjemkvist (s) till kommunikationsministern om den
planerade omläggningen av E 4 vid Norrköping:
Den planerade E 4-genomfarten i Norrköping har mött kritik, både från
enskilda och grupper av norrköpingsbor samt från kommunen. Kommunen
menar bl.a. att vattenverket, som ligger bara 70 meter från den planerade
vägen, borde överbyggas, samt att ett tunnelalternativ borde övervägas.
Statsrådet har i en radiointervju (Radio Östergötland) uttalat viss sympati
för kritikerna.
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Mot den bakgrunden frågar jag vilka åtgärder statsrådet är beredd att
95
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
vidta för att det ur miljösynpunkt bästa tänkbara alternativet skall förverkli-
gas?
1991/92:691 av Hans Stenberg (s) till kommunikationsministern om postens
omorganisation:
Inom postverket arbetar man för närvarande på att lägga över de postfrak-
ter man hitintills utfört på järnväg till flyg och lastbil. Förutom de negativa
effekter detta får på miljön innebär det också svåra regionalpolitiska konse-
kvenser. Bl.a. drabbas Ånge mycket hårt av den planerade omorganisatio-
nen. Dessutom innebär det att servicen till allmänheten försämras på många
orter eftersom posten kommer att distribueras senare på dagen.
Avser regeringen att vidta några åtgärder för att säkra att miljö- och regio-
nalpolitiska konsekvenser kommer att beaktas vid postens omorganisation?
den 24 april
1991/92:692 av Sten Söderberg (-) till utrikesministern om ett serbiskt till-
bakadragande av trupper och polisstyrkor:
Det sker dagligen övergrepp mot främst muslimer i Bosnien - Hercego-
vina.
På 1930-talet så gav detta land bistånd till Sverige då vi led nöd.
I dag lider detta folk under det fasansfulla krig och den formliga slakt som
sker.
Jag upplever regeringen såsom passiv i vad avser direkta avståndstagan-
den eller åtgärder t.ex. i form av hemtagande av ambassadör m.m., liksom
när det gäller bistånd.
Biståndsministern har visat lite av förståelse.
Min fråga är:
Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för att förmå serberna till ett
tillbakadragande av trupper och polisstyrkor?
1991/92:693 av Sten Söderberg (-) till socialministern om nedskärningar i
vården:
Nedskärningarna i vården för den vanliga människan ute i kommunerna
är så allvarliga att det kommer att uppstå kaos om detta fortsätter.
LIBERALA PARTIET värnar om rättigheterna till en övergripande so-
cial rättvisa för varje familj. Skyddandet av det mänskliga livet är heligt. När
nu folkpartistiska kommunalråd går ut och säger offentligt att det är risk för
att gamla och sjuka blir liggande utan tillsyn är det hög tid att socialministern
tänker om. Att såsom sidovagn till Moderaterna skära i den grundlagsskyd-
dade tryggheten kan ej accepteras.
Min fråga är:
Kommer socialministern att stoppa nedskärningarna i vården?
96
1991/92:694 av Sten Söderberg (-) till socialministern om abortlagstiftningen:
Innevarande dag har det uppgivits i nyhetssändningarna att socialdeparte-
mentet säger sig vilja höja gränsen för abort från 12:e till 18:e graviditets-
veckan. Jag företräder ett parti, LIBERALA PARTIET, som försvarar fa-
miljen som den grundläggande kärnan i samhället! Skyddandet av det
mänskliga livet är för oss heligt, varmed förstörandet eller modifieringen av
mänskliga varelser är uteslutet såsom BARNAMORD, dödshjälp och gen-
manipulation.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts reagerar jag våldsamt mot försla-
get som är ett svek mot grundläggande etiska principer.
Min fråga är:
Kommer socialministern att lägga fram förslag med uppgiven innebörd för
riksdagen?
1991/92:695 av Birger Andersson (c) till statsrådet Bo Lundgren om skatte-
förvaltningens hantering av självdeklarationer:
I informationsbroschyren ”Dags att deklarera” från skatteförvaltningen
står bl.a. följande ”Självdeklaration skall lämnas om Du haft kapitalinkomst
på 100 kronor eller mer, där preliminär A-skatt inte betalats på hela belop-
pet”.
Som framgår av informationen inträder deklarationsskyldighet vid mycket
små belopp. Men skatteförvaltningen har kostnader för hanteringen av de-
klarationen, vilket medför att hanteringskostnaderna i många fall är större
än de blivande skatteintäkterna. Ren förlust för staten. Onödigt krångel för
alla inblandade.
Vilka initiativ avser statsrådet Bo Lundgren ta för att minska krånglet, för
att minska den förlustbringande hanteringen och för att frigöra resurser för
mer ”lönsam” verksamhet?
1991/92:696 av Berndt Ekholm (s) till statsrådet Bo Lundgren om kasino-
spel:
Den av statsrådet Bo Lundgren tillsatta ”kasinoutredningen” föreslår att
internationella kasinon bör introduceras i Sverige. Staten kan få nya inkoms-
ter i storleksordningen 200 milj.kr. att användas för att stödja kulturen och
den ideella verksamheten. Kasinospel med internationell utformning med
höga insatser och vinster sägs också ”självklart bidra till en bättre helhetsbild
av Sverige och den service som erbjuds”.
Samtidigt har lotteriutredningen till civilministern avlämnat en delrap-
port, som också föreslår att internationella kasinon bör kunna öppnas i Sve-
rige. Verksamhetens överskott bör gå till folkrörelsernas barn- och ung-
domsverksamhet. Kasinospelsverksamhet kan enligt utredningen ”vara ett
steg i integrationen med det övriga Europa”. Enligt statsrådet Inger Da-
vidson har denna rapport överlämnats till skatteministern för vidare bered-
ning.
Avser statsrådet att medverka till att kasinospelsverksamhet med interna-
tionella regler introduceras i Sverige som en inkomstkälla för staten resp, för
folkrörelser och ideell verksamhet?
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
18 § Kammaren åtskildes kl. 15.55.
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 § anf. 18 (del-
vis),
av talmannen därefter t.o.m. voteringen efter anf. 58,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 88 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
ULF CHRISTOFFERSSON
IGunborg Apelgren
98
Bilaga
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Socialutskottets betänkande 1991/92:SoU15 mom. 72 och 74
Av Peter Kling (nyd) under överläggningen framställt yrkande i anslutning
till motion 1991/92:So249 av lan Wachtmeister m.fl. (nyd):
72. beträffande Systembolagets försäljning
att riksdagen
dels med anledning av motion 1991/92:So249 yrkande 1 hos regeringen be-
gär förslag av innebörd att det snarast blir lagligt att sälja vin och starköl i
vanliga livsmedelsbutiker m.m.,
dels bifaller motion 1991/92:So249 yrkandena 2, 3 och 8,
dels avslår motionerna 1991/92:So202, 1991/92:So211 yrkandena 1 och 2,
1991/92:So214, 1991/92:So215, 1991/92:So234, 1991/92:So244,
1991/92:So263, 1991/92:So288 yrkande 2, 1991/92:So289 yrkande 4 och
1991/92:So291 yrkande 3.
74. beträffande servering av alkoholdrycker
att riksdagen
dels med anledning av motion 1991/92:So249 yrkandena 9-13 hos rege-
ringen begär förslag av innebörd att
a. försäljning av alkoholhaltiga drycker inte förutsätter matförsäljning på
restauranger m.m.,
b. öppettiderna för restauranger inte regleras av myndigheter,
c. ansökan om tillstånd att servera alkohol generellt alltid skall ges om inte
synnerliga skäl talar däremot,
d. att kommunerna skall vara tillståndsmyndighet och
e. att indragning av tillstånd för restauranger och andra utskänkningslokaler
skall vara tidsbegränsad till högst två månader, dock skall möjlighet finnas
att vid upprepad överträdelse dra in tillståndet permanent,
dels avslår motionerna 1991/92:So203, 1991/92:So219, 1991/92:So226 yr-
kande 1, 1991/92:So240, 1991/92:So253, 1991/92:So256 delvis,
1991/92:So262, 1991/92:So265, 1991/92:So266, 1991/92:So274 och
1991/92:Sk656 yrkande 1.
99
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
Fredagen den 24 april
1 § Meddelande om ändringar i kammarens sammanträdesplan.... 1
Tredje vice talmannen
2 § Avsägelse.......................................... 1
3 § Ledighet........................................... 1
4 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 2
5 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
23 april.......................................... 2
Socialutskottets betänkande SoU15
Socialutskottets betänkande SoU16
Försvarsutskottets betänkande FöUlO
Näringsutskottets betänkande NU22
Näringsutskottets betänkande NU23
Näringsutskottets betänkande NU24
Bostadsutskottets betänkande BoU18
Meddelande om samlad votering........................... 6
6 § Anslag till kriminalvården, m.m......................... 6
100
Justitieutskottets betänkande JuU22
Debatt
Ulla-Britt Åbark (s)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Berith Eriksson (v)
Anders Svärd (c)
Beslut fattades efter 8 §
7 § Anslag till polisväsendet............................... 15
Justitieutskottets betänkande JuU23
Debatt
Ulla-Britt Åbark (s)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Berith Eriksson (v)
Göthe Knutson (m)
Talmannen
Kjell Eldensjö (kds)
Göran Magnusson (s)
Beslut fattades efter 8 §
8 § Studiestöd.......................................... 36
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU9
Debatt
Lena Öhrsvik (s)
Berith Eriksson (v)
Hans Dau (m)
Widar Andersson (s)
Beslut................................................ 50
Justitieutskottets betänkande JuU22
Justitieutskottets betänkande JuU23
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU9
9 § Svar på interpellation 1991/92:131 om lönegarantin.......... 52
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Ajournering........................................... 53
Återupptagna förhandlingar............................... 53
9 § (forts.) Svar på interpellation 1991/92:131 om lönegarantin.... 53
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Ulf Kristersson (m)
Claus Zaar (nyd)
Förste vice talmannen
10 § Svar på interpellation 1991/92:138 om arbetslösheten i Malmöhus
län............................................. 56
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Olle Schmidt (fp)
Claus Zaar (nyd)
11 § Svar på interpellation 1991/92:161 om yrkesinspektionens befo-
genheter ......................................... 63
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Lars Biörck (m)
12 § Svar på interpellation 1991/92:141 om värnpliktsvägran...... 67
Försvarsminister Anders Björck (m)
Lena Klevenås (s)
Sigrid Bolkéus (s)
13 § Svar på interpellation 1991/92:155 om JAS-projektet........ 77
Försvarsminister Anders Björck (m)
Maj Britt Theorin (s)
Hans Göran Franck (s)
Lena Klevenås (s)
14 § Svar på interpellation 1991/92:136 om riskkapital för småföreta-
gare ............................................ 88
Näringsminister Per Westerberg (m)
Mats Lindberg (s)
Sten Svensson (m)
15 § Bordläggning....................................... 93
16 § Anmälan om interpellation
1991/92:183 av Pär Granstedt (c) om fristående högskolor... 93
17 § Anmälan om frågor
1991/92:687 av Birthe Sörestedt (s) om behandlingen av narko-
tikamissbrukare ................................. 94
1991/92:688 av Tage Påhlsson (c) om sysselsättningen vid ABB
Railcar....................................... 95
1991/92:689 av Inger Lundberg (s) om barnavårdsutredningar
genom privata bolag............................. 95
1991/92:690 av Lars Stjernkvist (s) om den planerade omlägg-
ningen av E 4 vid Norrköping
Prot. 1991/92:100
24 april 1992
101
95
Prot. 1991/92:100 1991/92:691 av Hans Stenberg (s) om postens omorganisation 95
24 april 1992 1991/92:692 av Sten Söderberg (-) om ett serbiskt tillbakadra-
gande av trupper och polisstyrkor................... 96
1991/92:693 av Sten Söderberg (-) om nedskärningar i vården 96
1991/92:694 av Sten Söderberg (-) om abortlagstiftningen ... 96
1991/92:695 av Birger Andersson (c) om skatteförvaltningens
hantering av självdeklarationer..................... 97
1991/92:696 av Berndt Ekholm (s) om kasinospel......... 97
Bilaga................................................ 99
102
gotab 41339, Stockholm 1992