Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 30 januari 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bo Lundgren
I propositionen föreslås att den fasta restavgift som för närvarande tas ut när
skatter m.m. inte betalas i tid ersätts med en rörlig dröjsmålsavgift vars stor-
lek beror på dröjsmålets längd.
Den särskilda tilläggsavgift som kan påföras arbetsgivare som inte betalar
innehållen skatt avskaffas.
Vid indrivningen av skatter och andra fordringar i allmänna mål skall er-
sättning i form av grundavgift få tas ut för kronofogdemyndighetens förrätt-
ningskostnader.
I propositionen läggs vidare fram förslag om ändringar i räntereglerna på
skatte- och avgiftsområdena. Räntesatserna föreslås knyta an till statslåne-
räntan i stället för till diskontot. Beräkningsgrunderna för ö-skatteränta och
kvarskatteavgift justeras och de skillnader mellan ränta som staten betalar
ut och den enskilde betalar in utjämnas.
Bestämmelser om ränta förs in i lagen om mervärdeskatt efter mönster
från uppbördslagen. Dröjsmålsavgift skall tas ut när mervärdeskatt beräknas
skönsmässigt i avsaknad av deklaration. Förseningsavgiften slopas. Motsva-
rande förändringar föreslås på socialavgiftsområdet.
De nya bestämmelserna avses gälla i huvudsak fr.o.m. den 1 januari 1993.
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 93
Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953:272)'
dels att 54 § 3 mom. skall upphöra att gälla,
dels att i 53 § 2 mom. och 77 a § ordet ”restavgift” i olika böjningsformer
skall bytas ut mot ”dröjsmålsavgift” i motsvarande form,
dels att 2 § 2 mom., 22 §, 27 § 3 och 4 mom., 27 a och 32 §§, 49 § 4 mom.,
51 §, 58 § 1 och 2 mom. samt 59, 64, 66, 67 §§, 68 § 4 mom., 69, 75 a, 76 och
77 b §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införs fyra nya moment, 58§ 3-6 mom. och en ny
paragraf, 78 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Prop. 1991/92:93
kvarstående skatt: skatt, som
återstår att betala, sedan skatt gott-
skrivits enligt 27§ 2 mom.;
överskjutande skatt: sådan
enligt 27§ 2 mom. gottskriven skatt
som överstiger slutlig skatt;
Föreslagen lydelse
2§
2 mom.21 denna lag förstås med
slutlig skatt: skatt som har påförts vid den årliga debiteringen på grund av
skattemyndighets beslut eller på grund av annat beslut, som enligt gällande
föreskrifter skall beaktas vid sådan debitering, och återstår efter iakttagande
av bestämmelserna om nedsättning av skatt enligt 4 mom.;
preliminär skatt: i 3 § nämnd skatt, som betalas i avräkning på slutlig skatt;
överskjutande ingående mervärdeskatt: den del av ingående mervärdeskatt
som återstår sedan utgående mervärdeskatt avräknats;
kvarstående skatt: skatt, som
återstår att betala, sedan preliminär
skatt och överskjutande ingående
mervärdeskatt har avräknats från
slutlig skatf,
överskjutande skatt: sådan
preliminär skatt och överskjutande
ingående mervärdeskatt som översti-
ger slutlig skatt;
tillkommande skatt: skatt som skall betalas på grund av eftertaxering eller
enligt beslut om debitering sedan påföringen av slutlig skatt har avslutats;
kvarskatteavgift: avgift enligt 27§ 3 mom.;
respitränta: ränta enligt 32 §;
anståndsränta: ränta enligt 49 § 4 mom.;
ö-skatteränta: ränta enligt 69 § 1 mom.;
restitutionsränta: ränta enligt 69 § 2 mom.;
skattereduktion: nedsättning av skatt enligt 4 mom.;
inkomstår: det kalenderår, som närmast har föregått taxeringsåret;
uppbördsår: tiden från och med februari månad ett år till och med januari
månad det följande året;
uppbördsmånad: varje månad under uppbördsåret;
gift skattskyldig: skattskyldig som taxeras med tillämpning av 52 § 1 mom.
kommunalskattelagen (1928:370) och 11 § 1 mom. lagen (1947:576) om stat-
lig inkomstskatt;
ogift skattskyldig: annan skattskyldig fysisk person än nyss har sagts.
1 Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
2Senaste lydelse 1991:1869.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
22 §3
Prop. 1991/92:93
Skattemyndighet beslutar i fråga
om beräkning av preliminär A-skatt
samt debitering av preliminär B-
skatt och slutlig, kvarstående och
tillkommande skatt. Skattemyndig-
het fastställer också avgiftsunderlag
för egenavgifter. Skatt, avgift och
ränta enligt denna lag utgår i helt
krontal, varvid öretal bortfaller.
27 §
3 mom.4 Överstiger skattskyldigs
slutliga skatt, efter avdrag för över-
skjutande ingående mervärdeskatt,
den preliminära skatt som han har
betalat senast den 18 februari året
efter inkomståret och den prelimi-
nära skatt som skall gottskrivas ho-
nom enligt 2 mom. 1 eller 2, skall
den skattskyldige betala en avgift
(kvarskatteavgift) på det över-
skjutande beloppet. Kvarskatteav-
gift utgår med två procent på det
överskjutande beloppet till den del
det har täckts av preliminär skatt
som har betalats senast den 30 april
året efter inkomståret och med tio
procent på resterande del. Om sär-
skild beräkning i vissa fall föreskrivs
i 4 mom.
Avgift, i förekommande fall efter
avdrag för ö-skatteränta, påförs inte
om beloppet understiger femtio kro-
nor. Vid beräkningen av avgiften
gäller
att i den slutliga skatten inte in-
räknas skattetillägg eller försenings-
avgift enligt taxeringslagen
(1990:324),
att avgift inte skall beräknas på
överskjutande belopp till den del det
uppgår till högst den mervärdeskatt
som avses i 1 § första stycket jämte
20 000 kronor och har betalats se-
Skattemyndighet beslutar i fråga
om beräkning av preliminär A-skatt
samt debitering av preliminär B-
skatt och slutlig, kvarstående och
tillkommande skatt. Skattemyndig-
het fastställer också avgiftsunderlag
för egenavgifter. Skatt, avgift och
ränta beräknas enligt denna lag i helt
krontal, varvid öretal bortfaller.
3 mom. Överstiger skattskyldigs
slutliga skatt, efter avdrag för över-
skjutande ingående mervärdeskatt,
den preliminära skatt som han har
betalat senast den 18 februari året
efter inkomståret och vad som skall
gottskrivas honom enligt 2 mom.
första stycket 1, 2 eller 5 eller andra
stycket samma moment, skall den
skattskyldige betala en avgift (kvar-
skatteavgift) på det överskju-
tande beloppet. Kvarskatteavgift tas
ut med en procentsats motsvarande
20 procent av den statslåneränta som
gällde vid utgången av november in-
komståret på det överskjutande be-
loppet till den del det har täckts av
preliminär skatt som har betalats se-
nast den 30 april året efter inkomst-
året och med en procentsats motsva-
rande 125 procent av statslåneräntan
på resterande del. Procentsatserna
bestäms till tal med högst en decimal.
Om särskild beräkning i vissa fall
föreskrivs i 4 mom.
Avgift, i förekommande fall efter
avdrag för ö-skatteränta, påförs inte
om beloppet understiger femtio kro-
nor. Vid beräkningen av avgiften
gäller att i den slutliga skatten inte
inräknas skattetillägg eller förse-
ningsavgift enligt taxeringslagen
(1990:324) och att avgift inte skall
beräknas på överskjutande belopp
till den del det uppgår till högst den
mervärdeskatt som avses i 1 § första
stycket jämte 20 000 kronor och har
betalats senast den 30 april året efter
inkomståret
3 Senaste lydelse 1991:1908.
4 Senaste lydelse 1991:1908.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
nast den 30 april året efter inkomst-
året;
att belopp, som avgiften skall be-
räknas på, avrundas till närmast
lägre hundratal kronor.
Ändras debitering eller tillgodo-
räkning av preliminär skatt eller
överskjutande ingående mervärde-
skatt eller debiteras tillkommande
skatt, görs ny beräkning av kvar-
skatteavgift. Avgiften bestäms där-
vid till belopp som skulle ha utgått,
om beräkningen gjorts vid den årliga
debiteringen av motsvarande slut-
liga skatt.
Bestämmelserna i denna lag om kvarstående skatt och tillkommande skatt
skall tillämpas på kvarskatteavgift om inte annat anges.
4 mom. Har skattskyldig, som
har fått anstånd med självdeklara-
tionen till någon dag efter den 30
april taxeringsåret, betalat in preli-
minär skatt för inkomståret efter
Ändras debitering eller gottskriv-
ning enligt 27§ 2 mom. eller debite-
ras tillkommande skatt, görs ny be-
räkning av kvarskatteavgift. Avgif-
ten bestäms därvid till belopp som
skulle ha utgått, om beräkningen
gjorts vid den årliga debiteringen av
motsvarande slutliga skatt.
4 mom. Har skattskyldig, som
har fått anstånd med självdeklara-
tionen till någon dag efter den 30
april taxeringsåret, betalat in preli-
minär skatt för inkomståret efter
den 30 april men senast den 30 juni
taxeringsåret, skall kvarskatteavgif-
ten beräknas på den del av det över-
skjutande beloppet enligt 3 mom.
som täcks av den inbetalade skatten.
Avgiften skall utgå med två procent
på belopp upp t.o.m. 20 000 kronor
och med fyra procent på resterande
del.
den 30 april men senast den 30 juni
taxeringsåret, skall kvarskatteavgif-
ten beräknas på den del av det över-
skjutande beloppet enligt 3 mom.
som täcks av den inbetalade skatten.
Avgiften skall tas ut med en procent-
sats motsvarande 20 procent av den
statslåneränta som gällde vid ut-
gången av november inkomståret på
belopp som inte överstiger 20 000
kronor och med en procentsats mot-
svarande 40 procent av statslånerän-
tan på resterande del. Procentsat-
serna bestäms till tal med högst en de-
cimal.
För överskjutande belopp som inte täcks av inbetalning under tiden den 1
maj - den 30 juni gäller bestämmelserna i 3 mom.
Har skattskyldig, som på grund av omständighet som utgör laga förfall inte
har fullgjort sin deklarationsskyldighet senast den 30 april taxeringsåret, be-
talat in preliminär skatt för inkomståret efter den 30 april men senast den 30
juni taxeringsåret, skall skattemyndigheten på ansökan av den skattskyldige
beräkna kvarskatteavgiften på sätt som anges i första stycket. Ansökan skall
ha kommit in till skattemyndigheten före utgången av året efter det då kvar-
skatteavgiften påfördes.
27
Har skattskyldig påförts kvar-
skatteavgift och beror skillnaden
mellan den slutliga och den prelimi-
nära skatten på förhållande, som
§5
Har skattskyldig påförts kvar-
skatteavgift och beror skillnaden
mellan den slutliga och den prelimi-
nära skatten på förhållande, som
5 Senaste lydelse 1991:1908.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
den skattskyldige inte har kunnat
råda över, får skattemyndigheten ef-
ter ansökan av den skattskyldige be-
sluta att avgiften skall utgå med en-
dast fem procent.
Vid beslut om nedsättning enligt
första stycket skall bortses från den
del av avgiften som har beräknats ef-
ter två eller fyra procent enligt 27 § 3
eller 4 mom.
Ansökan skall ha kommit in till skattemyndigheten före utgången av året
efter det då avgiften påfördes.
32 §
På tillkommande skatt skall skatt-
skyldig betala ränta (respitränta).
Räntebelopp som understiger fem-
tio kronor påförs inte. Ränta utgår
för visst kalenderår efter en ränte-
sats som motsvarar det av riksban-
ken fastställda diskonto som gällde
vid utgången av närmast föregående
kalenderår med tillägg av tre pro-
centenheter. Vid beräkning av ränta
för tid som infaller efter utgången av
det år då skatten debiteras tillämpas
dock den räntesats som gäller för de-
biteringsåret.
den skattskyldige inte har kunnat
råda över, får skattemyndigheten ef-
ter ansökan av den skattskyldige be-
sluta att avgiften skall tas ut med en
procentsats motsvarande 90 procent
av den statslåneränta som gällde vid
utgången av november inkomståret.
Procentsatsen bestäms till tal med
högst en decimal.
Vid beslut om nedsättning enligt
första stycket skall bortses från den
del av avgiften som har beräknats ef-
ter 20 eller 40 procent av statslåne-
räntan enligt 27 § 3 eller 4 mom.
(Se vidare anvisningarna.)
På tillkommande skatt skall skatt-
skyldig betala ränta (respitränta).
Räntebelopp som understiger fem-
tio kronor påförs inte. Ränta beräk-
nas för visst kalenderår efter en rän-
tesats som motsvarar 75 procent av
den statslåneränta som gällde vid ut-
gången av november närmast före-
gående kalenderår. Vid beräkning
av ränta för tid som infaller efter ut-
gången av det år då skatten debite-
ras tillämpas dock den räntesats som
gäller för debiteringsåret. Räntesat-
sen bestäms till procenttal med högst
en decimal.
Vid beräkning av respitränta gäller,
att i den tillkommande skatten inte inräknas skattetillägg eller försenings-
avgift enligt taxeringslagen och inte heller kvarskatteavgift och respitränta;
att ränta utgår från och med den 1
maj året näst efter taxeringsåret,
dock att ränta på ö-skatteränta, re-
stitutionsränta och skatt, som åter-
betalts enligt 68 § 2 mom. och ingår
i tillkommande skatt, skall utgå från
utgången av den månad, då belop-
pet utbetalts; samt
att ränta utgår till och med den
månad då skatten förfaller till betal-
ning.
Ändras debitering av tillkommande skatt sker ny beräkning av ränta.
Bestämmelserna i denna lag om tillkommande skatt skall tillämpas på re-
spitränta.
att ränta tas ut från och med den
19 april året näst efter taxeringsåret,
dock att ränta på ö-skatteränta, re-
stitutionsränta och skatt, som åter-
betalts enligt 68 § 2 mom. och ingår i
tillkommande skatt, skall tas ut från
utgången av den månad, då belop-
pet utbetalts; samt
att ränta tas ut till och med den
dag då skatten förfaller till betal-
ning.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
49 §
4 mom.6 Den som har fått anstånd enligt 1 eller 2 a mom. skall betala ränta
(anståndsränta) för den del av anståndsbeloppet som skall betalas senast vid
anståndstidens utgång. Vid ränteberäkningen gäller i tillämpliga delar be-
stämmelserna i 32 § första stycket.
Anståndsränta utgår från ut-
gången av den månad, då beloppet
skulle ha betalats om anstånd inte
medgetts, till och med den månad,
då anståndstiden gått ut eller, om
beloppet betalats dessförinnan, till
och med den månad betalning skett.
Bifalls den skattskyldiges yrkande
i omprövningsärendet av skattemyn-
digheten eller bifaller domstol ett
överklagande skall betald ränta åter-
betalas. På återbetalat belopp beräk-
nas restitutionsränta. I fråga om rän-
teberäkningen gäller i tillämpliga de-
lar bestämmelserna i 69 § 2 mom.
Bestämmelserna i 58 § gäller i
fråga om anståndsränta.
Anståndsränta tas ut från den dag,
då beloppet skulle ha betalats om
anstånd inte medgetts, till och med
den dag, då anståndstiden gått ut el-
ler, om beloppet betalats dessförin-
nan, till och med den dag betalning
skett.
Bifalls den skattskyldiges yrkande
i omprövningsärendet av skattemyn-
digheten eller bifaller domstol ett
överklagande skall betald ränta åter-
betalas.
Sedan anstånd har meddelats, får
den av anståndet omfattade skatten
inte indrivas under tiden för anstån-
det.
Har anstånd medgetts, tas dröjs-
målsavgift enligt 58 § ut endast pä den
del av skatten som inte har betalats
senast vid anståndstidens utgång.
51 §
Sedan anstånd har meddelats, får
den av anståndet omfattade skatten
inte indrivas under tiden för anstån-
det, ej heller får restavgift uttagas för
skatten.
Är skattskyldig berättigad att få tillbaka för mycket erlagd skatt, får denna
tagas i anspråk för betalning av skatt, som avses med anståndet.
Har anståndstiden gått till ända
utan att skatten tillfullo har betalats,
skall den skattskyldige erlägga rest-
avgift på den del av skatten, som då
var obetald.
58 §
1 mom. Har skattskyldig eller ar-
betsgivare som gjort skatteavdrag
underlåtit att inbetala skatt i tid och
ordning, som är föreskriven i denna
lag, skall restavgift utgå. Denna skall
beräknas efter sex öre för varje hel
krona av den del av skatten, som så-
lunda inte har betalats, dock inte
mindre än femtio kronor.
Arbetsgivare, som avses i första
stycket, skall utöver restavgift erlägga
tilläggsavgift för varje påbörjad tid-
rymd av sex månader utöver den
första efter utgången av den upp-
1 mom. Har en skattskyldig eller
en arbetsgivare som gjort skatteav-
drag inte betalat in skatt, kvarskatte-
avgift eller ränta i tid och ordning,
som är föreskriven i denna lag, skall
en avgift (dröjsmålsavgift) tas ut.
6 Senaste lydelse 1991:1908.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
bördsmånad, under vilken skatten
rätteligen skolat erläggas, intill dess
skatten inbetalas eller storleken av
det belopp som arbetsgivaren är skyl-
dig att betala blivit bestämd enligt
77 §. Tilläggsavgift skall för varje så-
dan tidrymd beräknas till fyra öre för
varje hel krona av den del av skatten,
som inte har erlagts, dock ej mer än
tolv öre för hel krona. Bestämmel-
serna i denna lagom restavgift tilläm-
pas även i fråga om tilläggsavgift.
Vid tillämpning av bestämmel-
serna i detta moment jämställs med
inbetalning av skatt att verkställighet
har skett eller säkerhet har tagits emot
enligt lagen (1978:880) om betal-
ningssäkring för skatter, tullar och
avgifter.
2 mom. Då särskilda omständig-
heter därtill föranleda, må befrielse
från skyldighet att erlägga restavgift
meddelas av skattemyndighet.
Riksskatteverket äger meddela
föreskrifter i fråga om befrielse från
skyldighet att erlägga restavgift.
2 mom. Dröjsmålsavgift tas, om
inte annat sägs nedan eller i 3 eller 4
mom., ut med
1. två procent på belopp som beta-
las före utgången av den månad då
beloppet förfaller till betalning (för-
fallomånaden),
2. fyra procent på belopp som be-
talas underförstå månaden efterför-
fallomånaden,
3. sex procent på belopp som beta-
las under andra månaden efter förfal-
lomånaden,
4. sex procent, med tillägg av en
procentenhet för varje påbörjad yt-
terligare månad, på belopp som beta-
las efter andra månaden efter förfal-
lomånaden.
Dröjsmålsavgift tas ut med två
procent på belopp som betalas inom
tio dagar från den dag då beloppet
förföll till betalning.
3 mom. Dröjsmålsavgiften är
minst 100 kronor. Om det ursprung-
ligen obetalda beloppet är mindre än
100 kronor, får dröjsmålsavgift dock
endast tas ut med motsvarande be-
lopp.
4 mom. Har den skattskyldige el-
ler arbetsgivaren skriftligen påmints
om sin betalningsskyldighet och sker
betalning senast viss i påminnelsen
angiven dag, skall dröjsmålsavgift tas
ut som om betalning skett den dag
påminnelsen sändes.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse prOp. 1991/92:93
Första stycket tillämpas inte ifråga
om påminnelse av kronofogdemyn-
digheten sedan myndigheten beviljat
uppskov med betalningen.
5 mom. Vid tillämpning av be-
stämmelserna i denna paragraf jäm-
ställs med inbetalning av skatt att
verkställighet har skett eller säkerhet
har tagits emot enligt lagen
(1978:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter.
6 mom. Skattemyndigheten får
medge befrielse helt eller delvis från
skyldigheten att betala dröjsmålsav-
gift, om det finns särskilda skäl.
59 §
Det åligger kronofogdemyndigheten att verkställa indrivning av skatt.
Därvid får verkställighet enligt utsökningsbalken äga rum.
Bestämmelserna om indrivning av
skatt skall också tillämpas på indriv-
ning av kvarskatteavgift, restavgift,
tilläggsavgift, förseningsavgift eller
ränta enligt denna lag.
Bestämmelserna om indrivning av
skatt skall också tillämpas på indriv-
ning av kvarskatteavgift, dröjsmåls-
avgift och ränta enligt denna lag.
64 §
Staten tillkommande fordran,
som får uttagas genom utmätning
utan föregående dom, indrives i
samma ordning som skatt enligt
denna lag, dock att införsel ej får
äga rum vid indrivningen. Restavgift
utgår enligt 58 § 1 mom. Under den
tid, då sådan fordran är föremål för
indrivning genom kronofogdemyn-
dighets försorg, beräknas ej ränta
som på grund av särskild föreskrift
skall utgå efter förfallodagen.
Staten tillkommande fordran,
som får uttagas genom utmätning
utan föregående dom, indrives i
samma ordning som skatt enligt
denna lag, dock att införsel ej får
äga rum vid indrivningen. Dröjs-
målsavgift tas därvid ut enligt 58 §
2-5 mom. Dröjsmålsavgift tas dock
inte ut i fråga om fordran på vilken
enligt särskild föreskrift skall beräk-
nas ränta efter förfallodagen.
66 §
Avskrivning av debiterad skatt, Avskrivning av debiterad skatt,
kvarskatteavgift eller ränta må äga avgift eller ränta får äga rum:
rum:
1) då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar och fordringen
ej kan uttas genom införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken, dock att av-
skrivning icke må ske för fordran, för vilken fast egendom svarar, med
mindre utretts att betalning för fordringen icke kunnat vinnas ur egendo-
men;
2) då upplysning icke kunnat erhållas om skattskyldigs vistelseort eller
skattskyldig icke kunnat anträffas å ort, där han enligt inhämtade upplys-
ningar antagits uppehålla sig;
3) då den skattskyldige vistas utomlands och kronofogdemyndigheten vid-
tagit åtgärd för att driva in fordringen i utlandet utan att uppnå något resultat
eller avstått från sådan åtgärd därför att den framstått som utsiktslös eller
inte var försvarlig med hänsyn till kostnaderna för förfarandet;
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4) dä fordran icke överstiger trehundra kronor och förutsättningar för öv-
rigt föreligga för avskrivning enligt föreskrifter av regeringen eller myndig-
het som regeringen bestämmer; samt
5) då fordran preskriberats eller bortfallit på grund av ackord som antagits
enligt 62 § tredje stycket.
Avskrivning av preliminär skatt må i annat fall än då skattefordran bortfal-
lit på grund av ackord icke äga rum förrän efter utgången av andra uppbörds-
året efter det, under vilket skatten förfallit till betalning.
Avskrivning av kvarstående och tillkommande skatt må i annat fall än då
skattefordran bortfallit på grund av ackord icke äga rum förrän efter ut-
gången av det uppbördsår, under vilket skatten förfallit till betalning.
Då arbetsgivare jämlikt 75 § är ansvarig för arbetstagares skatt, må av-
skrivning av denna icke äga rum, förrän det befunnits, att skatten av anled-
ning, som i första stycket sägs, ej heller kan utfås av arbetsgivaren.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer äger föreskriva att
avskrivning av skattefordran hos juridisk person i särskilda fall får äga rum
före de tidpunkter som angivits i andra och tredje styckena.
Prop. 1991/92:93
67 §
Fråga om avkortning och avskriv-
ning av skatt, kvarskatteavgift eller
ränta prövas av skattemyndigheten.
Avskrivning medför icke ändring i
68 §
4 mom.7 Har skattskyldig, som
enligt 1 eller 2 mom. är berättigad få
tillbaka erlagt skattebelopp eller
ränta enligt 49 § 4 mom. eller som är
berättigad till ränta enligt 69 § 1
mom., inte betalt honom påförd
skatt eller ränta inom i denna lag
föreskriven tid, äger han utfå endast
vad som överstiger det obetalda be-
loppet och den restavgift som belö-
per på detta. Återstoden skall gott-
skrivas honom till betalning av det
obetalda beloppet och restavgiften
samt i förekommande fall tillställas
annan skattemyndighet med till-
lämpning av bestämmelserna i 3
mom.
Vad i föregående stycke stadgas
skall också tillämpas då skattskyldig,
vilken enligt 1 mom. är berättigad få
tillbaka erlagd preliminär skatt,
överskjutande ingående mervärde-
skatt eller ränta enligt 49 § 4 mom.
eller 69 § 1 mom., har att betala till-
kommande skatt, enligt beslut om
debitering för det år vartill den preli-
minära skatten eller överskjutande
Fråga om avkortning och avskriv-
ning av skatt, avgift eller ränta prö-
vas av skattemyndigheten,
betalningsskyldighet enligt denna lag.
4 mom. Har skattskyldig, som en-
ligt 1 eller 2 mom. är berättigad få
tillbaka erlagt skattebelopp eller
ränta enligt 49 § 4 mom. eller som är
berättigad till ränta enligt 69 § 1
mom., inte betalt honom påförd
skatt eller ränta inom i denna lag
föreskriven tid, äger han utfå endast
vad som överstiger det obetalda be-
loppet och den dröjsmålsavgift som
belöper på detta. Återstoden skall
gottskrivas honom till betalning av
det obetalda beloppet och dröjs-
målsavgiften samt i förekommande
fall tillställas annan skattemyndighet
med tillämpning av bestämmelserna
i 3 mom.
Vad i föregående stycke stadgas
skall också tillämpas då skattskyldig,
vilken enligt 1 mom. är berättigad få
tillbaka erlagd skatt, som skall gott-
skrivas enligt 27§ 2 mom., eller
ränta enligt 49 § 4 mom. eller 69 § 1
mom., har att betala tillkommande
skatt, enligt beslut om debitering för
det år vartill den erlagda skatten
hänför sig. Har, då återbetalning en-
7 Lydelse enligt prop. 1991/92:82.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
ingående mervärdeskatten hänför
sig. Har, då återbetalning enligt 1
mom. skall ske, den tillkommande
skatten inte påförts men kan med
fog antagas, att sådan skatt kommer
att påföras genom beslut om debite-
ring, får den preliminära skatten,
överskjutande ingående mervärde-
skatten eller räntan innehållas i av-
vaktan på att tillkommande skatt på-
förs.
ligt 1 mom. skall ske, den tillkom-
mande skatten inte påförts men kan
med fog antagas, att sådan skatt
kommer att påföras genom beslut
om debitering, får den erlagda skat-
ten eller räntan innehållas i avvak-
tan på att tillkommande skatt på-
förs.
Kan det med fog antas att skatt som belöper på inkomst förvärvad i en
främmande stat och som har betalats här i landet skall överföras till den
främmande staten med stöd av 69 a §, får skatten och ränta som belöper på
skatten innehållas i avvaktan på framställning från denna stat om överföring
av skatten.
69 §
1 mom.8 Om preliminär skatt,
som har inbetalats eller som, utan
att så har skett, skall gottskrivas
skattskyldig på grund av att arbetsgi-
varen gjort skatteavdrag, och över-
skjutande ingående mervärdeskatt
överstiger den slutliga skatten skall
ränta (ö - skatteränta) beräknas
på det överskjutande beloppet.
Vid ränteberäkningen gäller
att i den slutliga skatten inte in-
räknas skattetillägg eller försenings-
avgift enligt taxeringslagen
(1990:324);
att i den preliminära skatten inte
inräknas sådan preliminär skatt som
avses i 27 § 2 mom. 3 och som har be-
talats efter den 30 april året efter in-
komståret;
att det belopp som räntan skall be-
räknas på avrundas till närmast lägre
hundratal kronor.
Ränta utgår för en beräknad tid av
tolv månader. Har preliminär skatt,
som avses i 27 §2 mom. 3, betalats ef-
ter den 18 februari året efter inkomst-
året men senast den 30 april samma
år, skall dock ränta på sådan skatt
utgå för en tid av sex månader.
Ränta beräknas på den del av
överskjutande belopp som inte över-
stiger 20 000 kronor enligt en ränte-
1 mom. Om preliminär skatt,
som har inbetalats eller som, utan
att så har skett, skall gottskrivas
skattskyldig på grund av att arbetsgi-
varen gjort skatteavdrag eller enligt
27§ 2 mom. första stycket 4 eller 5 el-
ler andra stycket samma moment,
överstiger den slutliga skatten skall
ränta (ö-skatteränta) beräknas på
det överskjutande beloppet.
Vid ränteberäkningen gäller att i
den slutliga skatten inte inräknas
skattetillägg eller förseningsavgift
enligt taxeringslagen (1990:324) och
att i den preliminära skatten inte in-
räknas sådan preliminär skatt som
avses i 27 § 2 mom. 3 och som har be-
talats efter den 30 april året efter in-
komståret
Ränta beräknas på den del av
överskjutande belopp som inte över-
stiger 20 000 kronor enligt en ränte-
8 Senaste lydelse 1991:1908.
10
Nuvarande lydelse
sats som motsvarar halva det av riks-
banken fastställda diskonto som
gällde vid utgången av året före taxe-
ringsåret och på övrig del enligt en
räntesats som motsvarar fjärdedelen
av diskontot.
Räntesatserna bestäms till pro-
centtal med högst en decimal, som i
förekommande fall avrundas uppåt.
Föreslagen lydelse
sats som motsvarar 60procent av den
statslåneränta som gällde vid ut-
gången av november inkomståret
och på belopp däröver enligt en rän-
tesats som motsvarar 45 procent av
statslåneräntan. Har preliminär
skatt, som avses i 27§ 2 mom. 3, be-
talats efter den 18 februari året efter
inkomståret men senast den 30 april
samma år, beräknas räntan enligt en
räntesats som motsvarar 30 procent
av statslåneräntan. Räntesatserna
bestäms till procenttal med högst en
decimal.
Ränta, i förekommande fall efter avdrag för kvarskatteavgift, betalas inte
ut om beloppet understiger 50 kronor.
Ändras debitering eller tillgodo-
räkning av preliminär skatt eller
överskjutande ingående mervärde-
skatt eller debiteras tillkommande
skatt, görs ny beräkning av ränta.
Räntan bestäms därvid till belopp
som skulle ha utgått, om beräk-
ningen gjorts vid den årliga debite-
ringen av motsvarande slutliga skatt.
Bestämmelserna i denna lag om tillkommande skatt skall tillämpas på ö-
skatteränta.
2 mom.9 På skatt, kvarskatteav-
gift och respitränta, som återbetalas
enligt 68 § 2 mom., och vid utbetal-
ning av skatt eller ränta, som har in-
nehållits med stöd av 68 § 4 mom.
andra stycket, utgår ränta (restitu-
tionsränta). Restitutionsränta ut-
går för visst kalenderår efter en rän-
tesats som motsvarar halva det av
riksbanken fastställda diskonto som
gällde vid utgången av närmast före-
gående kalenderår. För tid som in-
faller efter utgången av det år då be-
slut om återbetalning fattas tilläm-
pas dock den räntesats som gäller för
det året. Räntesatsen bestäms till
procenttal med högst en decimal,
som i förekommande fall avrundas
uppåt. Räntebelopp som understi-
ger femtio kronor betalas inte ut.
Vid beräkning av restitutionsränta gäller i övrigt,
att ränta utgår på belopp, som se-
nast under taxeringsåret har betalts
som preliminär skatt, och på belopp,
som avser överskjutande ingående
9 Lydelse enligt prop. 1991/92:82.
Ändras debitering eller gottskriv-
ning enligt 27§ 2 mom. eller debite-
ras tillkommande skatt, görs ny be-
räkning av ränta. Räntan bestäms
därvid till belopp som skulle ha ut-
gått, om beräkningen gjorts vid den
årliga debiteringen av motsvarande
slutliga skatt.
2 mom. På skatt, avgift och ränta,
som återbetalas enligt 68 § 2 mom.,
och vid utbetalning av skatt eller
ränta, som har innehållits med stöd
av 68 § 4 mom. andra stycket, utgår
ränta (restitutionsränta). Resti-
tutionsränta beräknas för visst ka-
lenderår efter en räntesats som mot-
svarar 75 procent av den statslåne-
ränta som gällde vid utgången av no-
vember närmast föregående kalen-
derår. För tid som infaller efter ut-
gången av det år då beslut om åter-
betalning fattas tillämpas dock den
räntesats som gäller för det året.
Räntesatsen bestäms till procenttal
med högst en decimal. Räntebelopp
som understiger femtio kronor beta-
las inte ut.
Prop. 1991/92:93
11
att ränta utgår på belopp, som se-
nast under taxeringsåret har betalts
som preliminär skatt, och på belopp,
som avses i 27§2 mom. första stycket
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
mervärdeskatt, från utgången av tax-
eringsåret och på annat belopp från
utgången av den månad, då det har
betalts;
4 eller 5 eller i andra stycket samma
mom., från utgången av taxerings-
året och på annat belopp från ut-
gången av den månad, då det har be-
talts;
att, om skatt har betalts före den uppbördsmånad, då skatten har förfallit
till betalning, skatten anses som betald under nämnda uppbördsmånad;
att, om skatten har betalts i flera poster och restitutionen avser endast viss
del av det sammanlagda skattebeloppet, det för mycket betalda beloppet av-
räknas mot det eller de belopp som sist har betalts; samt
att ränta utgår till och med den månad, då beloppet återbetalas.
Har beslut som föranlett restitutionsränta ändrats på sådant sätt att ränta
inte skulle ha utgått eller utgått med lägre belopp, om ändringsbeslutet hade
beaktats vid ränteberäkningen, är den skattskyldige skyldig att återbetala
vad han sålunda har uppburit för mycket. Bestämmelserna i denna lag om
tillkommande skatt skall också tillämpas på restitutionsränta.
Om restitutionsränta i särskilda
fall föreskrivs i 49 § 4 mom. fjärde
stycket och 75 a § fjärde stycket.
Om restitutionsränta i särskilda
fall föreskrivs i 75 a § fjärde stycket.
75 a §
Har betalningsskyldighet enligt 75 § ålagts både arbetsgivare och arbetsta-
gare och vistas arbetstagaren på känd ort inom riket, får arbetsgivaren krä-
vas endast om det kan antagas att arbetstagaren har underrättats om sin skyl-
dighet att betala skattebeloppet.
Efterkommer arbetsgivaren inte anmodan att betala beloppet, får det ut-
tagas i den ordning som stadgas i fråga om indrivning av skatt. Införsel får
dock ej beviljas.
Arbetsgivare eller arbetstagare,
som är skyldig att betala mot under-
lätet skatteavdrag svarande belopp,
skall också betala restavgift på be-
loppet.
Om arbetsgivare efter ompröv-
ning eller överklagande av skatte-
myndighets beslut har funnits inte
vara ansvarig för arbetstagares
skatt, skall skattemyndigheten till
arbetsgivaren återbetala skatt, som
han har betalat för arbetstagaren,
samt betald restavgift. På skattebe-
loppet beräknas restitutionsränta. I
fråga om ränteberäkningen gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna i
69 § 2 mom.
Står arbetsgivare i skuld för rest-
förd skatt eller arbetstagares skatt,
för vilken betalningsskyldighet har
ålagts honom, har han dock rätt att
få ut endast vad som överstiger det
obetalda skattebeloppet och restav-
gift. I lagen (1985:146) om avräk-
Arbetsgivare eller arbetstagare,
som är skyldig att betala mot under-
lätet skatteavdrag svarande belopp,
skall också betala dröjsmålsavgift på
beloppet. Som förfallodag räknas
därvid den dag då beloppet skulle ha
betalats om skatteavdrag hade gjorts.
Om arbetsgivare efter ompröv-
ning eller överklagande av skatte-
myndighets beslut har funnits inte
vara ansvarig för arbetstagares
skatt, skall skattemyndigheten till
arbetsgivaren återbetala skatt, som
han har betalat för arbetstagaren,
samt betald dröjsmålsavgift. På skat-
tebeloppet beräknas restitutions-
ränta. I fråga om ränteberäkningen
gäller i tillämpliga delar bestämmel-
serna i 69 § 2 mom.
Står arbetsgivare i skuld för rest-
förd skatt eller arbetstagares skatt,
för vilken betalningsskyldighet har
ålagts honom, har han dock rätt att
få ut endast vad som överstiger det
obetalda skattebeloppet och dröjs-
målsavgift. I lagen (1985:146) om
12
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop.
1991/92:93
ning vid återbetalning av skatter och
avgifter finns också föreskrifter som
begränsar rätten till återbetalning.
avräkning vid återbetalning av skat-
ter och avgifter finns också föreskrif-
ter som begränsar rätten till återbe-
talning.
Har arbetstagares skatt uttagits hos arbetsgivare, skall, om indrivnings-
kvitto överlämmnas till arbetsgivaren, nämnda förhållanden anmärkas på in-
drivningskvittot.
76 §
Arbetsgivare som har betalat skatt i enlighet med beslut om betalnings-
skyldighet enligt 75 § får söka beloppet åter av arbetstagaren. Den arbetsgi-
vare som vill söka belopp åter av arbetstagaren skall till kronofogdemyndig-
heten ge in det kvitto som han har fått vid betalningen eller på annat sätt
styrka, att han har betalat skatten.
Kronofogdemyndigheten får hos
arbetstagaren driva in beloppet i den
ordning som gäller för indrivning av
skatt. Införsel får dock inte beviljas.
Arbetstagaren skall betala restavgift
på beloppet.
Bestämmelsen i 4§ preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om arbets-
givarens regressfordran enligt första stycket.
Kronofogdemyndigheten får hos
arbetstagaren driva in beloppet i den
ordning som gäller för indrivning av
skatt. Införsel får dock inte beviljas.
77
Har gift skattskyldig icke i före-
skriven tid och ordning inbetalat
skatt som påförts på grund av sådan
inkomst som avses i tredje stycket av
anvisningarna till 52 § kommunal-
skattelagen (1928:370), är maken
jämte den skattskyldige betalnings-
skyldig för skattebeloppet jämte rest-
avgift. Beloppet får uttagas hos ma-
ken i den ordning som gäller för in-
drivning av skatt som påförts ho-
nom.
§10
Har gift skattskyldig icke i före-
skriven tid och ordning inbetalat
skatt som påförts på grund av sådan
inkomst som avses i tredje stycket av
anvisningarna till 52 § kommunal-
skattelagen (1928:370), är maken
jämte den skattskyldige betalnings-
skyldig för skattebeloppet. Beloppet
får uttagas hos maken i den ordning
som gäller för indrivning av skatt
som påförts honom.
Makes ansvarighet enligt första stycket avser det belopp som utgör skillna-
den mellan den skattskyldige debiterad skatt på grund av inkomst och den
skatt på grund av inkomst som skulle ha påförts den skattskyldige om denne
icke haft att erlägga skatt för inkomst som avses i första stycket. Skatt, som
har erlagts på annat sätt än genom indrivning hos den skattskyldiges make,
anses i första hand avse annat än inkomst enligt första stycket. I fråga om
betalning av skatt enligt detta stycke äger bestämmelserna i 29 § första
stycket motsvarande tillämpning.
Beslut om makes betalningsskyldighet enligt första och andra styckena
skall fattas av skattemyndigheten.
78 a §
Vid tillämpning av 75 och 77§§ får
beslut om betalningsskyldighet som
fattas efter uppbördsårets utgång an-
ses gälla belopp hänförligt till den
10Senaste lydelse 1991:1908.
13
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
sista uppbördsmånaden under upp-
bördsåret.
Prop. 1991/92:93
Denna lag träder i kraft den 1 november 1992.
1. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om skatt, avgift eller ränta
som förfallit till betalning före den 1 februari 1993.
2. Äldre lydelse av 27 § 3 och 4 mom., 27 a § och 69 § 1 mom. gäller fortfa-
rande i fråga om debitering av skatt på grund av 1992 eller tidigare års taxe-
ring utom såvitt gäller de nya bestämmelserna i 27 § 3 mom. och 69 § 1 mom.
om vad som skall gottskrivas den skattskyldige vid beräkning av kvarskatte-
avgift och ö-skatteränta.
3. Respitränta, anståndsränta och restitutionsränta som belöper på tid
före den 1 januari 1993 beräknas enligt äldre föreskrifter utom såvitt gäller
den nya bestämmelsen i 69 § 2 mom. andra stycket om underlaget för beräk-
ning av restitutionsränta.
4. Hänvisning i annan lag till bestämmelser om restavgift i uppbördslagen
(1953:272) avser dessa bestämmelser i deras lydelse intill den 1 januari 1993.
14
Härigenom föreskrivs att 52§ 1 mom., 53, 61 och 61 a §§ lagen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:93
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
52 §
1 mom.1 Skatt enligt denna lag skall, i den mån ej jämlikt 55 § anstånd
megivits, erläggas inom sex veckor efter det att beslut om skattens faststäl-
lande meddelats eller den enligt 64 § 1 mom. förordnade granskningsmyn-
digheten erhållit meddelande om att skattskyldig vitsordat anmärkning som
framställts av denna myndighet.
Har skatt icke fastställts inom åtta
månader efter det bouppteckning el-
ler deklaration, oavsett om anstånd
beviljats, senast skolat vara ingiven,
skall ränta utgå från och med när-
mast efterföljande månad till och
med den månad då skatten fastställts
Har skatt icke fastställts inom åtta
månader efter det bouppteckning el-
ler deklaration, oavsett om anstånd
beviljats, senast skolat vara ingiven,
skall ränta utgå från och med när-
mast efterföljande månad till och
med den månad då skatten fastställts
av beskattningsmyndighet. Skall
jämlikt 54 § skatten förskjutas av
dödsboet, påföres vid skattens fast-
ställande ränta utan uppdelning på
de särskilda skattskyldiga. Ränta be-
räknas för visst kalenderår efter en
räntesats som motsvarar 75 procent
av den statslåneränta som gällde vid
utgången av november föregående
år. Räntesatsen bestäms till procent-
tal med högst en decimal. Räntebe-
lopp som understiger femtio kronor
påföres ej. Öretal som uppkommer
vid ränteberäkningen bortfaller.
av beskattningsmyndighet. Skall
jämlikt 54 § skatten förskjutas av
dödsboet, påföres vid skattens fast-
ställande ränta utan uppdelning på
de särskilda skattskyldiga. Ränta ut-
går under visst kalenderår efter den
räntesats som motsvarar det av riks-
banken fastställda diskonto som gäl-
ler vid utgången av december det
föregående året med tillägg av tre
procentenheter. Räntebelopp som
understiger femtio kronor påföres
ej. Öretal som uppkommer vid rän-
teberäkningen bortfaller.
Skatten jämte ränta, där sådan påförts, skall, då underrätt är beskatt-
ningsmyndighet, betalas till skattemyndigheten i det län, dit underrätten
hör, och eljest till den skattemyndighet, som är beskattningsmyndighet.
Ändras beslut i fråga om skatt sker ny beräkning av ränta. Räntebelopp
under fem kronor skall varken återbetalas eller utkrävas. Bestämmelserna i
denna lag om skatt skola i tillämpliga delar gälla även ränta.
53 §3
I fall där underrätt fastställt skatt, skall rätten till den skattemyndighet,
som enligt 52 § 1 mom. tredje stycket är uppbördsmyndighet, snarast över-
sända till rätten ingiven bouppteckning eller annan handling, som sägs i 51 §
andra stycket, eller bouppteckning, som tillhandahållits rätten jämlikt tredje
stycket sistnämnda paragraf. Därjämte åligger det rätten att, enligt vad rege-
ringen närmare bestämmer, tillställa skattemyndigheten de uppgifter, som
fordras för uppbörd av skatten. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämp-
ning, när överrätt fastställt skatt till högre belopp än förut beräknats eller
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:857.
2 Senaste lydelse 1990:337.
3 Senaste lydelse 1990:337.
15
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skattskyldig vitsordat anmärkning som framställts av den enligt 64 § 1 mom.
förordnade granskningsmyndigheten.
Inbetalning enligt 52 § 1 mom. tredje stycket skall ske till postgirokonto
hos skattemyndigheten. Inbetalningen sker kostnadsfritt. Skatten skall anses
vara erlagd den dag, då inbetalningskort eller försändelse innehållande giro-
kort inkommit till postanstalt.
Har skatt icke erlagts inom före-
skriven tid, skall skattemyndighe-
ten, om ej annat följer av vad i 6§
sista stycket stadgas, förordna om
uttagande av felande belopp i den
ordning, som enligt uppbördslagen
(1953:272) gäller för indrivning av
restförd skatt. Därvid utgår restav-
gift enligt 58 § 1 mom. första stycket
lagen.
Har skatt icke erlagts inom före-
skriven tid, skall skattemyndighe-
ten, om ej annat följer av vad i 6§
sista stycket stadgas, förordna om
uttagande av felande belopp i den
ordning, som enligt uppbördslagen
(1953:272) gäller för indrivning av
restförd skatt. Därvid tas dröjsmåls-
avgift ut enligt 58 § 2-5 mom. lagen.
Skattemyndigheten får medge befri-
else helt eller delvis från skyldigheten
att betala dröjsmålsavgift, om det
finns särskilda skäl.
Handling, som enligt första stycket tillställts skattemyndigheten och som
ingivaren äger återfå må skattemyndigheten icke utlämna till denne förrän
skatt, med vars erläggande anstånd ej medgivits, blivit erlagd. Innan hand-
lingen utlämnas, skall den förses med anteckning om beloppet av inbetald
skatt.
Handling som avses i 49 a § överlämnas till den skattskyldige sedan skatt,
med vars erläggande anstånd ej medgivits, blivit erlagd. Innan handlingen
utlämnas, skall den förses med anteckning om beloppet av inbetald skatt.
61 §4
Har dödsbo eller skattskyldig rätt
att återfå betalad skatt på grund av
överrätts beslut eller beslut enligt
27§, 33§ 3 mom. eller 56-59§§,
skall skattebeloppet kostnadsfritt
återbetalas i den ordning som är
föreskriven i uppbördslagen
(1953:272) i fråga om resitution av
skatt. Beslut som grundar rätt till
återbetalning skall omgående sän-
das till den skattemyndighet som en-
ligt 52 § 1 mom. tredje stycket är
uppbördsmyndighet. På skattebe-
lopp samt ränta enligt 52 §, 52 a §
och 55 § 2 mom. som återbetalas ut-
går ränta om inte annat följer av
andra stycket.
I fall, som avses i 57-58 a§§, ankommer det på regeringen att förordna i
vad mån ränta skall utgå.
Har enligt 55 § anstånd medgetts med erläggande av skatt, skall vid befri-
else från hela det skattebelopp som inte har betalats den ingivna skuldförbin-
delsen återställas. Avser befrielsen en del av det obetalda skattebeloppet
skall beskattningsmyndigheten eller överrätten ompröva anståndsbeslutet.
ordning som är
uppbördslagen
om resitution av
grundar rätt till
Har dödsbo eller skattskyldig rätt
att återfå betalad skatt på grund av
överrätts beslut eller beslut enligt
27§, 33§ 3 mom. eller 56-59§§,
skall skattebeloppet kostnadsfritt
återbetalas i den
föreskriven i
(1953:272) i fråga
skatt. Beslut som
återbetalning skall omgående sän-
das till den skattemyndighet som en-
ligt 52 § 1 mom. tredje stycket är
uppbördsmyndighet. På skattebe-
lopp, dröjsmålsavgift samt ränta en-
ligt 52 §, 52 a § och 55 § 2 mom. som
återbetalas utgår ränta om inte an-
nat följer av andra stycket.
Senaste lydelse 1990:337.
Prop. 1991/92:93
16
Nuvarande lydelse
61
Ränta enligt 61 § första stycket ut-
går från och med månaden efter
den, då det belopp på vilket ränta
skall beräknas inbetalades, till och
med den månad då återbetalning
görs. I fråga om räntan, vilken skall
beräknas av skattemyndigheten,
gäller i övrigt bestämmelserna i 52 §
1 mom. Räntan under visst kalen-
derår skall dock utgå efter en ränte-
sats som motsvarar halva det av riks-
banken fastställda diskonto som
gällde vid utgången av närmast före-
gående kalenderår. Räntesatsen be-
stäms till procenttal med högst en
decimal, som i förekommande fall
avrundas uppåt.
Föreslagen lydelse
§5
Ränta enligt 61 § första stycket ut-
går från och med månaden efter
den, då det belopp på vilket ränta
skall beräknas inbetalades, till och
med den månad då återbetalning
görs. I fråga om räntan, vilken skall
beräknas av skattemyndigheten,
gäller i övrigt bestämmelserna i 52 §
1 mom. Räntan för visst kalenderår
skall dock beräknas efter en ränte-
sats som motsvarar 75procent av den
statslåneränta som gällde vid ut-
gången av november närmast före-
gående kalenderår. Räntesatsen be-
stäms till procenttal med högst en
decimal.
Prop. 1991/92:93
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om skatt som förfallit till betalning före ikraftträdandet.
Ränta som belöper på tid före ikraftträdandet beräknas enligt äldre före-
skrifter.
5 Senaste lydelse 1990:337.
17
2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 93
Härigenom föreskrivs att 14§ 2 och 3 mom., 17 a, 17 b och 18 §§, 21 § 1
mom. samt 36 § 3 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
14 §
2 mom.2 Inbetalas sjömansskatt
senare än i 1 mom. sägs, skall restav-
gift och tilläggsavgift utgå beräknade
enligt bestämmelserna i 58 § 1 mom.
uppbördslagen (1953:272). Tilläggs-
avgiften bestäms dock i förhållande
till det antal tidrymder av sex måna-
der, utöver den första, som har på-
börjats efter utgången av den tid-
punkt, då skatten rätteligen skulle ha
betalats, intill dess skatten inbetalas
eller av sjömansskattenämnden fast-
ställs till betalning eller, ifall som av-
ses i 17a § andra stycket, kravet över-
lämnas till indrivning.
Befrielse från skyldighet att betala
restavgift får meddelas, om särskilda
omständigheter föranleder det. När-
mare föreskrifter om detta meddelas
av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.
3 mom.3 Redovisas inte sjömans-
skatt i behörig ordning påförs reda-
renförseningsavgift med 100 kronor.
Vidare kan riksskatteverket anmana
redaren att lämna redovisning.
Har redare som har anmanats att
lämna redovisning inte fullgjort
denna skyldighet inom tid, som har
angivits i anmaningen, skall förse-
ningsavgift påföras med 200 kronor.
Förseningsavgift får helt efterges
om särskilda skäl föreligger. När-
mare föreskrifter om detta meddelas
av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.
2 mom. Inbetalas sjömansskatt
senare än i 1 mom. sägs, skall dröjs-
målsavgift tas ut enligt bestämmel-
serna i 58 § 2-5 mom. uppbördsla-
gen (1953:272).
Sjömansskattenämnden får medge
befrielse helt eller delvis från skyldig-
heten att betala dröjsmålsavgift, om
det finns särskilda skäl.
3 mom. Riksskatteverket kan an-
mana redaren att lämna redovis-
ning.
1 Lagen omtryckt 1970:933.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777.
2 Senaste lydelse 1981:389.
3Senaste lydelse 1981:389.
18
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
17 a§
Bestrides riktigheten av revisionskrav eller inbetalas icke det belopp kra-
vet avser skall det underställas sjömansskattenämnden. Finner nämnden
kravet lagligen grundat, skall den fastställa beloppet till betalning.
Avser kravet skatt som redaren avdragit men icke inbetalat och har reda-
ren icke bestritt kravets riktighet, skall kravet icke underställas sjömansskat-
tenämnden.
Redare eller sjöman, som har att
erlägga mot underlätet skatteavdrag
svarande belopp, är skyldig att på
beloppet erlägga restavgift enligt
14 § 2 mom.
Redare eller sjöman, som har att
erlägga mot underlätet skatteavdrag
svarande belopp, är skyldig att på
beloppet erlägga dröjsmålsavgift en-
ligt 14 § 2 mom. Som förfallodag
räknas därvid den dag då beloppet
skulle ha betalats om skatteavdrag
gjorts.
17 b §4
Belopp som sjömansskattenämnden fastställt till betalning eller som avses
i 17 a § andra stycket må indrivas i den ordning, som gäller i fråga om skatt
enligt uppbördslagen.
Införsel enligt 15 kap. utsöknings-
balken må äga rum vid indrivning av
sjömansskatt och därå belöpande
restavgift och tilläggsavgift hos sjö-
mannen och i fall, som avses i 17 § 1
mom. andra stycket, hos redaren.
Införsel enligt 15 kap. utsöknings-
balken må äga rum vid indrivning av
sjömansskatt och därå belöpande
dröjsmålsavgift hos sjömannen och i
fall, som avses i 17 § 1 mom. andra
stycket, hos redaren.
18 §5
Har en redare, som inte har verkställt skatteavdrag, betalat skatt för en
sjöman, får redaren söka beloppet åter av sjömannen. Den redare som vill
söka belopp åter av sjömannen skall till kronofogdemyndigheten ge in det
kvitto som han har fått vid betalningen eller på annat sätt styrka, att han har
betalat skatten.
Kronofogdemyndigheten får hos
sjömannen driva in beloppet i den
ordning som gäller för indrivning av
skatt. Införsel får dock inte beviljas.
Sjömannen skall betala restavgift på
beloppet enligt bestämmelserna i 14 §
2 mom.
Kronofogdemyndigheten får hos
sjömannen driva in beloppet i den
ordning som gäller för indrivning av
skatt. Införsel får dock inte beviljas.
Bestämmelsen i 4§ preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om reda-
rens regressfordran enligt första stycket.
21 §
1 mom.6 Det åligger sjömansskattenämnden att
1) lämna besked beträffande de fartyg, ombord på vilka de anställda skall
betala sjömansskatt, samt beträffande den tabell, enligt vilken sjömansskatt
skall beräknas,
2) fastställa grunder, enligt vilka drickspenningar skall uppskattas vid be-
räkning av sjömansskatt,
4 Senaste lydelse 1981:842.
5 Senaste lydelse 1982:192.
6 Senaste lydelse 1981:389.
19
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
3) meddela beslut om jämkning och om rättelse av skatteavdrag,
4) pröva ärenden angående revisionskrav,
5) meddela beslut i andra frågor rörande betalning och beräkning av sjö-
mansskatt,
6) fastställa de belopp, med vilka ersättning skall utgå till kommun och
landstingskommun,
7) lämna anvisningar i frågor angående betalning och uppbörd av sjömans-
skatt,
8) meddela beslut i fråga om be-
frielse från skyldighet att betala rest-
avgift, tilläggsavgift eller försenings-
avgift enligt denna lag.
8) meddela beslut i fråga om befri-
else från skyldighet att betala dröjs-
målsavgift enligt denna lag.
36 §
3 m o m.7 Sjöman eller redare som
har rätt att återfå för mycket erlagd
skatt skall erhålla ränta (restitu-
tionsränta) på beloppet. Ränta ut-
går under ett visst kalenderår efter
en räntesats som motsvarar halva det
3 m o m. Sjöman eller redare som
har rätt att återfå för mycket erlagd
skatt eller dröjsmålsavgift skall er-
hålla ränta (restitutionsränta) på
beloppet. Ränta beräknas för ett
visst kalenderår efter en räntesats
som motsvarar 75 procent av den
statslåneränta gällde vid utgången av
november närmast föregående ka-
lenderår. Räntesatsen bestäms till
procenttal med högst en decimal.
Räntebelopp som understiger fem-
tio kronor utbetalas ej.
av riksbanken fastställda diskonto
som gällde vid utgången av närmast
föregående kalenderår. Räntesatsen
bestäms till procenttal med högst en
decimal, som i förekommande fall
avrundas uppåt. Räntebelopp som
understiger femtio kronor utbetalas
ej.
Vid beräkning av ränta skall iakttagas,
att ränta för skatt, avseende visst beskattningsår, utgår från och med den
1 mars nästföljande år, om skatten erlagts före denna tidpunkt, och i annat
fall från och med månaden efter den då skatten erlagts,
att ränta utgår till och med den månad, då beslut om återbetalning medde-
las, samt
att ränta utgår i helt krontal, varvid öretal bortfaller.
Har beslut som föranlett ränta ändrats på sådant sätt att ränta icke skulle
ha utgått eller utgått med lägre belopp, om ändringsbeslutet beaktats vid
ränteberäkningen, är sjöman eller redare skyldig återbetala vad han sålunda
uppburit för mycket. Bestämmelserna om revisionskrav äga därvid motsva-
rande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om skatt som förfallit till betalning före ikraftträdandet.
Ränta som belöper på tid före ikraftträdandet beräknas enligt äldre före-
skrifter.
7 Senaste lydelse 1986:476.
20
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1968:430) om mervärdeskatt1
dels att 64 e § skall upphöra att gälla,
dels att 42, 46-49, 51 och 70 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 44 a och 50 §§, av föl-
jande lydelse.
Prop. 1991/92:93
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Skatt för viss redovisningsperiod
förfaller till betalning den dag då de-
klarationen senast skall lämnas en-
ligt 22 § tredje stycket.
Skatten betalas genom insättning
Skatt för viss redovisningsperiod
förfaller till betalning den dag då de-
klarationen senast skall lämnas en-
ligt 22 § tredje stycket eller, om an-
stånd medgetts enligt 22 a §, senast
den dag då deklarationen skall läm-
nas enligt anståndsbeslutet.
särskilt postgirokonto.
44 a§
Ränta (respitränta) skall tas ut
på skatt som avses i 43 § om skatten
inte uppskattats med stöd av 30 §
andra stycket i avsaknad av deklara-
tion. Ränta beräknas från den dag då
skatten skulle ha betalats enligt 42 §
till och med den dag skatten skall be-
talas enligt skattemyndighetens be-
slut. Ränta på skatt, som motsvarar
tidigare återbetalat skattebelopp,
skall dock beräknas från utgången av
den månad då beloppet återbetala-
des. Vid ränteberäkningen gäller be-
stämmelserna i 32 § uppbördslagen
(1953:272) i tillämpliga delar.
Skattemyndigheten får befria en
skattskyldig helt eller delvis från skyl-
digheten att betala respitränta, om
det finns synnerliga skäl.
Bestämmelserna i denna lag om
beskattningsbeslut gäller för beslut
om respitränta.
46 §
Om ett beskattningsbeslut överklagats, den skattskyldige begärt ompröv-
ning eller det annars kan antas att skatten kommer att sättas ned, kan den
skattskyldige av skattemyndigheten få anstånd med att betala skatten. Be-
stämmelserna i 49 § 1, 2 och 3 mom. uppbördslagen (1953:272) gäller då i
tillämpliga delar.
Den som fått anstånd enligt första
stycket skall betala ränta
1 Lagen omtryckt 1990:576.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:885.
21
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
(anståndsränta) för den del av
anståndsbeloppet som skall betalas
senast vid anståndstidens utgång. Vid
ränteberäkningen gäller bestämmel-
serna i 49§ 4 mom. uppbördslagen.
Skattemyndigheten får befria en
skattskyldig helt eller delvis från skyl-
digheten att betala anståndsränta om
det finns synnerliga skäl.
Bestämmelserna i denna lag om
beskattningsbeslut gäller för beslut
om anståndsränta.
Prop. 1991/92:93
47 §
Betalas icke skatt i behörig ord-
ning inom den tid då deklaration för
den redovisningsperiod skatten avser
skall lämnas enligt 22 § tredje stycket,
utgår restavgift på sålunda icke beta-
lat belopp. Har anstånd med betal-
ning av skatt beslutats enligt 45 §, ut-
går dock restavgift endast på skatte-
belopp som betalas sedan anståndsti-
den gått till ända.
Restavgiften är sex öre för varje hel
krona av den skatt som icke betalats,
dock minst femtio kronor. Öretal
som uppkommer vid denna beräk-
ning jämnas till närmast högre hela
krontal.
Bestämmelserna i 58 § 2 mom.
uppbördslagen (1953:272) om befri-
else från restavgiftgäller i tillämpliga
delar beträffande restavgift för mer-
värdeskatt. Bestämmelserna i denna
lag om beskattningsbeslut gäller i
tillämpliga delar om beslut i fråga
om befrielse från restavgift.
En avgift (dröjsmålsavgift)
skall tas ut på
1. skatt som tagits upp i en deklara-
tion men inte betalas inom den tid
som anges i 42 §,
2. skatt som beräknats med stöd av
30 § andra stycket i avsaknad av de-
klaration,
3. skatt i övrigt, ränta och skatte-
tillägg som inte betalas inom den tid
som har bestämts enligt 43 §.
Har anstånd med betalning av
skatten medgetts enligt 45 eller 46 §,
tas dröjsmålsavgift ut endast på det
belopp som inte har betalats senast
vid anståndstidens utgång.
Dröjsmålsavgiften beräknas enligt
58 § 2-5 mom. uppbördslagen
(1953:272). När dröjsmålsavgift tas
ut enligt första stycket 2 anses skatten
ha förfallit till betalning inom tid som
anges i 42 §.
Skattemyndigheten får medge be-
frielse helt eller delvis från skyldighe-
ten att betala dröjsmålsavgift, om det
finns särskilda skäl.
Bestämmelserna i denna lag om
beskattningsbeslut gäller i tillämp-
liga delar i fråga om beslut om dröjs-
målsavgift.
48 §2
Betalas inte skatt i behörig tid och Betalas inte skatt i behörig tid och
ordning skall skatten och den restav- ordning skall skatten och den ränta
2 Senaste lydelse 1990:1319.
22
Nuvarande lydelse
gift, som belöper på denna, drivas
in.
Bestämmelserna i uppbördslagen
(1953:272) om indrivning, avkort-
ning och avskrivning gäller i tillämp-
liga delar i fråga om mervärdeskatt.
Införsel enligt 15 kap. utsöknings-
balken får äga rum vid indrivning av
mervärdeskatt och restavgiftpå skat-
ten.
48 a§3
Har någon, i egenskap av företrä-
dare för skattskyldig som är juridisk
person, uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet underlåtit att betala in
skatt i den tid och ordning som anges
i 22, 22 a och 42 §§, är han tillsam-
mans med den skattskyldige betal-
ningsskyldig för skattebeloppet och
restavgift enligt 47 §. Betalningsskyl-
digheten får jämkas eller efterges
om det föreligger särskilda skäl.
Föreslagen lydelse
och dröjsmålsavgift, som belöper på
denna, drivas in.
Bestämmelserna i uppbördslagen
(1953:272) om indrivning, avkort-
ning och avskrivning gäller i tillämp-
liga delar i fråga om mervärdeskatt.
Införsel enligt 15 kap. utsöknings-
balken får äga rum vid indrivning av
mervärdeskatt, ränta och dröjsmåls-
avgift.
1991/92:93
Har någon, i egenskap av företrä-
dare för skattskyldig som är juridisk
person, uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet underlåtit att betala in
skatt i den tid och ordning som anges
i 22, 22 a och 42§§, är han tillsam-
mans med den skattskyldige betal-
ningsskyldig för skattebeloppet,
ränta och dröjsmålsavgift enligt 47 §.
Betalningsskyldigheten får jämkas
eller efterges om det föreligger sär-
skilda skäl.
Talan om att ålägga betalningsskyldighet skall föras vid allmän domstol.
Talan får inte väckas sedan den skattskyldiges betalningsskyldighet för skat-
tebeloppet har bortfallit enligt lagen (1982:188) om preskription av skatte-
fordringar m.m. Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får in-
drivning ske i samma ordning som gäller för skatt.
Den som fullgjort betalningsskyl-
dighet för skattebelopp eller restav-
gift enligt första stycket får söka be-
loppet åter av den skattskyldige.
Den som fullgjort betalningsskyl-
dighet för skattebelopp, ränta eller
dröjsmålsavgift enligt första stycket
får söka beloppet åter av den skatt-
skyldige.
Bestämmelsen i 4§ preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om re-
gressfordran enligt tredje stycket.
49 §
Överstiger ingående avdragsgill skatt enligt deklaration den utgående
skatten, återbetalar skattemyndigheten det överskjutande beloppet i den
mån kvittning inte skett enligt 17 § nionde stycket.
Överstiger skatt som skattskyldig
betalat för viss redovisningsperiod
skatt som fastställts eller anses fast-
ställd, återbetalar skattemyndighe-
ten det överskjutande beloppet.
Den som i annat fall får nedsättning i eller befrielse från skatt som avkrävts
honom, återfår av skattemyndigheten vad han betalat för mycket.
Står den skattskyldige i skuld för
mervärdeskatt, har han vid återbe-
talning enligt första, andra eller
tredje stycket rätt att återfå bara vad
Överstiger skatt som skattskyldig
betalat för viss redovisningsperiod
beslutad skatt, återbetalar skatte-
myndigheten det överskjutande be-
loppet.
Står den skattskyldige i skuld för
mervärdeskatt, har han vid återbe-
talning enligt första, andra eller
tredje stycket rätt att återfå bara vad
3 Senaste lydelse 1990:1319.
23
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
som överstiger skulden och avgifter
som belöper på denna. I lagen
(1985:146) om avräkning vid återbe-
talning av skatter och avgifter finns
också föreskrifter som begränsar
rätten till återbetalning.
Fordran på överskjutande ingå-
ende skatt får ej särskilt överlåtas el-
ler utmätas.
som överstiger skulden och de räntor
och avgifter som belöper på denna.
I lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter
finns också föreskrifter som begrän-
sar rätten till återbetalning.
Fordran på överskjutande ingå-
ende skatt eller ränta på sådan skatt
får ej särskilt överlåtas eller utmä-
tas.
I övrigt gäller uppbördslagens (1953:272) bestämmelser om restitution av
skatt i tillämpliga delar beträffande återbetalning av mervärdesskatt.
50 #4
Ränta (restitutionsränta)
skall betalas på skatt, skattetillägg,
ränta och dröjsmålsavgift som skall
återbetalas enligt 49 § första och
andra styckena.
Ränta beräknas från utgången av
den första månaden efter den då de-
klarationen för den redovisningspe-
riod skatten avser skall lämnas enligt
22 § tredje stycket. Har deklaration
lämnats senare eller har betalning
skett efter den tidpunkt som anges i
42 §, beräknas ränta från utgången
av den första månaden efter den då
deklaration lämnats eller betalning
skett. Ränta beräknas till och med
den månad då beloppet återbetalas.
Vid ränteberäkningen gäller 69 § 2
mom. uppbördslagen (1953:272) i
tillämpliga delar.
Vid återbetalning som skett med
stöd av 76-76 b §§ betalas inte ränta.
Bestämmelserna i denna lag om
beskattningsbeslut gäller för beslut
om restitutionsränta.
51 §
Följande beslut av skattemyndighet får överklagas hos länsrätten:
1. beskattningsbeslut i en fråga som kan ha betydelse för beskattningen,
2. beslut att avvisa en begäran om omprövning av beskattningsbeslut,
3. beslut enligt 19 § fjärde och femte styckena i fråga om registrering, samt
4. beslut om skattskyldighet, rest-
avgift eller anstånd med att lämna
deklaration eller betala skatt.
4. beslut om skattskyldighet eller
anstånd med att lämna deklaration
eller betala skatt.
Följande beslut får inte överklagas:
1. beslut om skatterevision, samt
2. skattemyndighetens beslut i fråga om föreläggande av vite.
Skattemyndighetens beslut i övrigt enligt denna lag överklagas hos riks-
skatteverket. Riksskatteverkets beslut får inte överklagas.
4 Förutvarande 50 § upphävd genom 1990:330.
24
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:93
70 §
Belopp som avser omsättning eller Belopp som avser omsättning
skatt enligt denna lag anges i helt skatt, ränta eller dröjsmålsavgift en-
krontal så att öretal bortfaller. ligt denna lag anges i helt krontal så
att öretal bortfaller.
Skattebelopp under 25 kronor behöver icke betalas in till staten och åter-
betalas ej heller.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om mervärdeskatt och avgift som förfallit till betalning
före ikraftträdandet. Restitutionsränta, respitränta och anståndsränta skall
inte beräknas för tid före ikraftträdandet.
25
Härigenom föreskrivs att 19, 21 och 22 §§ kupongskattelagen (1970:624)’
skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:93
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §2
Kupongskatt betalas genom insättning på särskilt postgirokonto. Inbetal-
ning anses ha skett den dag inbetalningskort eller försändelse, som innehål-
ler gireringskort, inkommit till postanstalt.
Inbetalas kupongskatt ej inom
den tid som anges i 8 eller 15 § eller
i den ordning som anges i första
stycket, utgår restavgift beräknad ef-
ter sex öre för varje hel krona av det
icke sålunda erlagda beloppet, dock
minst femtio kronor. Öretal som
uppkommer vid denna beräkning
skall jämnas till närmast högre hela
krontal. Utöver restavgift utgår till-
läggsavgift. Tilläggsavgift utgår för
varje påbörjad tidrymd av sex måna-
der, första gången dock för den tid-
rymd, som börjar två månader efter
utgången av den månad då betalning
skulle ha skett, till dess betalning sker
eller förordnande om indrivning
meddelas. Tilläggsavgift beräknas
för varje tidrymd som nu nämnts till
fyra öre för varje hel krona av det
icke erlagda beloppet, dock högst
tolv öre för hel krona. I övrigt tilläm-
pas i fråga om tilläggsavgift bestäm-
melserna i denna lag om restavgift.
När särskilda omständigheter för-
anleder det, får riksskatteverket be-
fria från restavgift och tilläggsavgift.
21 §3
Utgår utdelning i annat än pengar
i svenskt mynt och föreligger enligt 8
eller 15 § skyldighet att inbetala ku-
pongskatt, skall aktiebolaget senast
en vecka efter beslutet om utdelning
till riksskatteverket inlämna en till
riktigheten bestyrkt uppgift om de
utdelade tillgångarnas värde vid ut-
delningstillfället. Föreligger anled-
ning antaga att värdet är för lågt
uppgivet, skall riksskatteverket hos
Inbetalas kupongskatt ej inom
den tid som anges i 8 eller 15 § eller
i den ordning som anges i första
stycket, skall dröjsmålsavgift tas ut
enligt58§2-5mom. uppbördslagen
(1953:272).
Riksskatteverket får medge befri-
else helt eller delvis från skyldigheten
att betala dröjsmålsavgift, om det
finns särskilda skäl.
Utgår utdelning i annat än pengar
i svenskt mynt och föreligger enligt 8
eller 15 § skyldighet att inbetala ku-
pongskatt, skall aktiebolaget senast
en vecka efter beslutet om utdelning
till riksskatteverket inlämna en till
riktigheten bestyrkt uppgift om de
utdelade tillgångarnas värde vid ut-
delningstillfället. Föreligger anled-
ning antaga att värdet är för lågt
uppgivet, skall riksskatteverket hos
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:996.
2 Senaste lydelse 1982:1212.
3 Senaste lydelse 1990:359.
26
Nuvarande lydelse
skattemyndigheten i den län där bo-
lagets styrelse har sitt säte anmärka
förhållandet och förete den utred-
ning som står verket till buds för be-
dömande av värdet. Skattemyndig-
heten har att företa värdering av de
utdelade tillgångarna och meddela
beslut med anledning av anmärk-
ningen. Finner skattemyndigheten
det av bolaget uppgivna värdet böra
höjas, skall skattemyndigheten
lämna riksskatteverket och bolaget
underrättelse därom med föreläg-
gande för bolaget att inom viss tid
inbetala felande kupongskatt. Sker
ej inbetalningen inom den utsatta ti-
den, skall bolaget erlägga restavgift
och tilläggsavgift. Därvid äger 19 §
andra stycket motsvarande tillämp-
Föreslagen lydelse
skattemyndigheten i den län där bo-
lagets styrelse har sitt säte anmärka
förhållandet och förete den utred-
ning som står verket till buds för be-
dömande av värdet. Skattemyndig-
heten har att företa värdering av de
utdelade tillgångarna och meddela
beslut med anledning av anmärk-
ningen. Finner skattemyndigheten
det av bolaget uppgivna värdet böra
höjas, skall skattemyndigheten
lämna riksskatteverket och bolaget
underrättelse därom med föreläg-
gande för bolaget att inom viss tid
inbetala felande kupongskatt. Sker
ej inbetalningen inom den utsatta ti-
den, skall bolaget erlägga dröjsmåls-
avgift. Därvid äger 19 § andra
stycket motsvarande tillämpning.
Prop. 1991/92:93
ning.
Har då beslut meddelats om inbetalning av ytterligare kupongskatt utdel-
ning ägt rum utan att tillräckligt belopp till kupongskatten innehållits, skall
bolaget förskjuta skattebeloppet men får kräva det åter av den skattskyldige.
22 §4
Inbetalar värdepapperscentralen eller aktiebolag ej kupongskatt i före-
skriven tid eller ordning, skall riksskatteverket förelägga centralen eller bo-
laget att inom viss tid fullgöra sin betalningsskyldighet.
Efterkommes ej föreläggandet,
skall riksskatteverket anmäla förhål-
landet till skattemyndigheten i det
län där bolagets styrelse har sitt säte.
Skattemyndigheten förordnar om
indrivning av obetalt kupongskatte-
belopp samt restavgift och tilläggsav-
gift i den ordning som föreskrives i
uppbördslagen (1953:272) om in-
drivning av restförd skatt.
Efterkommes ej föreläggandet,
skall riksskatteverket anmäla förhål-
landet till skattemyndigheten i det
län där bolagets styrelse har sitt säte.
Skattemyndigheten förordnar om
indrivning av obetalt kupongskatte-
belopp samt dröjsmålsavgift i den
ordning som föreskrives i uppbörds-
lagen (1953:272) om indrivning av
restförd skatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om kupongskatt som förfallit till betalning före ikraftträ-
dandet.
4 Senaste lydelse 1990:359.
27
Härigenom föreskrivs att i 1 § skattebrottslagen (1971:69)' ordet ”restav-
gift” skall bytas ut mot ”dröjsmålsavgift”.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om restavgift.
1 Senaste lydelse av 1 § 1991:1484.
Prop. 1991/92:93
28
Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m.1 ordet ”restavgift” skall bytas ut mot ”dröjsmålsav-
gift”.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om restavgift.
1 Senaste lydelse av 1 § 1991:1485.
29
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1972:435) om överlastavgift skall ha
följande lydelse.
Prop. 1991/92:93
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9§*
Bestämmelserna i 3 § andra
stycket och tredje stycket första me- i
ningen, 9 §, 10 § andra stycket, 45 § i
första stycket, 56, 66 och 85 §§ väg- i
trafikskattelagen (1988:327) äger 1
motsvarande tillämpning på över-
lastavgift. Vad där sägs om beskatt- ]
ningsmyndighet gäller då länsstyrel- 1
sen. Allmänt ombud för överlastav- I
gift är den som förordnats som om- <
bud med stöd av 3§ fjärde stycket i
vägtrafikskattelagen. i
Denna lag gäller ej i fråga om fordon som
är registrerat i militära fordonsregistret,
brukas av försvarsmakten enligt skriftligt avtal med militär myndighet,
är taget i anspråk med nyttjanderätt enligt förfogandelagen (1978:262) el-
ler civilförsvarslagen (1960:74).
Bestämmelserna i 3 § andra
stycket och tredje stycket första me-
ningen, 9 §, 10 § andra stycket, 45 §
första stycket, 56, 61-63, 66 och
85 §§ vägtrafikskattelagen (1988:
327) äger motsvarande tillämpning
på överlastavgift. Vad där sägs om
beskattningsmyndighet gäller då
länsstyrelsen. Allmänt ombud för
överlastavgift är den som förordnats
som ombud med stöd av 3§ fjärde
stycket vägtrafikskattelagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om överlastavgift som förfallit till betalning före ikraftträ-
dandet.
1 Senaste lydelse 1988:334.
30
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 16 § studiestödslagen (1973:349)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
Årsbelopp och andra avgifter en-
ligt denna lag som inte har betalats
inom föreskriven tid får tas ut ge-
nom utmätning utan föregående
dom eller utslag.
8 kap.
16 §2
Årsbelopp och andra avgifter en-
ligt denna lag som inte har betalats
inom föreskriven tid får tas ut ge-
nom utmätning utan föregående
dom eller utslag. Dröjsmålsavgift en-
ligt uppbördslagen (1953:272) tas
inte ut.
Årsbelopp eller del därav som inte har betalats, frivilligt eller genom ut-
mätning, före utgången av november månad det tredje året efter betalnings-
året, skall inte föranleda vidare indrivningsåtgärder.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas även vid utmät-
ning av avgiftsbelopp som påförts enligt äldre bestämmelser.
'Lagen omtryckt 1987:303.
2 Senaste lydelse 1988:877.
31
Härigenom föreskrivs att i 13 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift1
ordet ”restavgift” skall bytas ut mot ”dröjsmålsavgift”.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om restavgift.
Prop. 1991/92:93
1 Senaste lydelse av 13 § 1982:195.
32
Härigenom föreskrivs att i 6§ lagen (1976:339) om saluvagnsskatt1 ordet
”restavgift” skall bytas ut mot ”dröjsmålsavgift”.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om restavgift.
'Senaste lydelse av6§ 1981:845.
Prop. 1991/92:93
33
3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 93
Härigenom föreskrivs att i 2§ lagen (1978:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter1 ordet ”restavgift” skall bytas ut mot ”dröjsmåls-
avgift”.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om restavgift.
1 Senaste lydelse av 2 § 1984:870.
34
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 1 och 15 §§ samt 17 kap. 1, 3 och 7 §§
utsökningsbalken skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:93
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.
1 §*
Införsel får äga rum för
1. underhållsbidrag enligt äktenskapsbalken eller föräldrabalken,
2. skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs samt böter
och viten.
Införsel får också äga rum för för-
rättningskostnadema i målet.
15 §
Är fråga om införsel för fordringar som är upptagna under skilda punkter
i 1 §, har de inbördes företräde efter nummerordningen.
Fordran enligt 1 § första stycket
har företräde framför förrättnings-
kostnadema i målet.
Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas in-
nehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Om mera har innehållits
än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som har stått ute längre
företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.
Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberättigads fordran, avräknas
i första hand på det belopp som har stått ute längst och alltjämt kan tagas ut
genom införsel.
17 kap.
I utsökningsmål tas ut ersättning
för statens kostnader för förfarandet
hos kronofogdemyndigheten i den
omfattning regeringen föreskriver
(förrättningskostnader). Vid inför-
sel tas dock ej ut någon ersättning.
1§
I utsökningsmål tas ut ersättning
för statens kostnader för förfarandet
hos kronofogdemyndigheten i den
omfattning regeringen föreskriver
(förrättningskostnader).
3§
Sökanden ansvarar ej för förrättningskostnaderna för utmätning enligt 7
kap. 17 § eller 15 kap. 19 § jämförd med 7 kap. 17 § eller för handräckning
|
enligt 8 kap. 18 §. |
Sökanden ansvarar ej heller för |
Vid avhysning ansvarar sökanden ej för kostnad för förvaring av svaran-
dens egendom eller för annan åtgärd som väsentligen avser att skydda sva-
randen mot förlust. Detsamma gäller kostnad för försäljning enligt 16 kap.
7§.
7§
Förrättningskostnader i mål om utmätning tas ut ur köpeskillingen för såld
egendom, behållen avkastning och andra tillgängliga medel. De får vid be-
hov genast utsökas hos gäldenären.
1 Senaste lydelse 1987:793.
35
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:93
Förrättningskostnad för handräckning enligt 8 kap. 18 § får genast utsökas
hos den mot vilken åtgärden har vidtagits.
Förrättningskostnad i mål om in-
försel får genast tas ut genom införsel
hos gäldenären.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om utsökningsmål som har kommit in till kronofogde-
myndigheten före ikraftträdandet.
36
Härigenom föreskrivs att 27 § arbetstidslagen (1982:673) skall ha följande
lydelse.
Prop. 1991/92:93
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
27 §
Frågor om övertidsavgift prövas av allmän domstol efter ansökan som
skall göras av allmän åklagare inom två år från den tidpunkt då överträdelsen
begicks. I fråga om sådan ansökan gäller bestämmelserna i rättegångsbalken
om åtal för brott, på vilket inte kan följa svårare straff än böter, och bestäm-
melserna om kvarstad i brottmål. Sedan fem år har förflutit från den tid-
punkt då överträdelsen begicks, får övertidsavgift ej tas ut. Övertidsavgifter
tillfaller staten.
Beslut varigenom någon har på-
förts övertidsavgift skall genast sän-
das till länsstyrelsen. Avgiften skall
betalas till länsstyrelsen inom två
månader från det att beslutet vann
laga kraft. En upplysning om detta
skall tas in i beslutet. Betalas inte av-
giften inom denna tid, får avgiften
samt restavgift beräknad enligt 58 § 7
mom. uppbördslagen (1953:272),
drivas in i den ordning som enligt
den lagen gäller för indrivning av
skatt. Indrivningsåtgärder får inte
vidtas sedan fem år har förflutit från
det att beslutet vann laga kraft.
Beslut varigenom någon har på-
förts övertidsavgift skall genast sän-
das till länsstyrelsen. Avgiften skall
betalas till länsstyrelsen inom två
månader från det att beslutet vann
laga kraft. En upplysning om detta
skall tas in i beslutet. Betalas inte av-
giften inom denna tid, får avgiften
samt dröjsmålsavgift beräknad en-
ligt 58 § 2-5 mom. uppbördslagen
(1953:272), drivas in i den ordning
som enligt den lagen gäller för in-
drivning av skatt. Indrivningsåtgär-
der får inte vidtas sedan fem år har
förflutit från det att beslutet vann
laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om övertidsavgift som förfallit till betalning före ikraftträ-
dandet.
37
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:1006) om avdrags- och upp-
giftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar
dels att i 22 § ordet ”restavgift” skall bytas ut mot ”dröjsmålsavgift”,
dels att 7, 15 och 19 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
I fråga om inbetalning och redovisning av ett innehållet belopp skall be-
stämmelserna i 24 § 2 mom. samt 52-55 och 83 §§ uppbördslagen (1953:272)
om arbetsgivares inbetalning och redovisning av preliminär A-skatt gälla i
tillämpliga delar.
Bestämmelser om skyldighet att lämna kontrolluppgift om den utbetalade
ersättningen finns i 3 kap. lagen (1990:325) om självdeklaration och kon-
trolluppgifter.
På ett innehållet belopp som inte
har betalats i rätt tid och ordning
skall restavgift och tilläggsavgift utgå
enligt 58 § 7 mom. uppbördslagen.
Därvid skall bestämmelserna i 58 § 2
mom. samma lag tillämpas.
På ett innehållet belopp som inte
har betalats i rätt tid och ordning
skall dröjsmålsavgift tas ut enligt 58 §
2-5 mom. uppbördslagen. Skatte-
myndigheten får medge befrielse helt
eller delvis från skyldigheten att be-
tala dröjsmålsavgift, om det finns
särskilda skäl.
15 §2
Fråga om betalningsskyldighet enligt 12 eller 13 § eller på grund av att upp-
dragsgivaren inte har betalat in ett innehållet belopp i rätt tid skall prövas av
den skattemyndighet som skall utfärda uppdragsgivarens eller den uppgifts-
skyldiges skattsedel på slutlig skatt för det inkomstår då ersättningen betala-
des ut. Om uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige är handelsbolag eller
annars enligt 53 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) inte skall taxeras
för ersättningen, är skattemyndighet, som skall utfärda sådan skattsedel för
delägare, i stället behörig.
På ett belopp för vilket betal-
ningsskyldighet har ålagts enligt 12
eller 13 § skall utgå restavgift enligt
58 § 1 mom. uppbördslagen
(1953:272). Därvid skall bestämmel-
serna i 58 § 2 mom. samma lag till-
lämpas.
På ett belopp för vilket betal-
ningsskyldighet har ålagts enligt 12 §
skall dröjsmålsavgift tas ut enligt 58 §
2-5 mom. uppbördslagen
(1953:272). Som förfallodag räknas
därvid den dag då beloppet skulle ha
betalats om det innehållits. Skatte-
myndigheten får medge befrielse helt
eller delvis från skyldigheten att be-
tala dröjsmålsavgift, om det finns
särskilda skäl.
19 §
Om en uppdragsgivare eller uppgiftsskyldig har betalat ett belopp för upp-
dragstagaren i enlighet med ett beslut om betalningsskyldighet på grund av
underlåtenhet att innehålla beloppet eller ett beslut om betalningsskyldighet
'Senaste lydelse 1990:388.
2 Senaste lydelse 1990:388.
38
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
med stöd av 13 §, får uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige söka detta
åter av uppdragstagaren. Därvid skall till kronofogdemyndigheten överläm-
nas det indrivningskvitto som har utfärdats vid betalningen eller på annat
sätt styrkas att beloppet har betalats.
Kronofogdemyndigheten får
driva in beloppet hos uppdragstaga-
ren i den ordning som gäller för in-
drivning av skatt enligt uppbördsla-
gen (1953:272). Uppdragstagaren
skall betala restavgift enligt 58 § 1
mom. samma lag.
Bestämmelsen i 4§ preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om re-
gressfordran enligt första stycket.
Kronofogdemyndigheten får
driva in beloppet hos uppdragstaga-
ren i den ordning som gäller för in-
drivning av skatt enligt uppbördsla-
gen (1953:272).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om belopp som förfallit till betalning före ikraftträdandet.
39
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter
dels att i 1 kap. 4 § samt 5 kap. 8 och 9 §§ ordet ”restavgift” i olika böjnings-
former skall bytas ut mot ”dröjsmålsavgift” i motsvarande form,
dels att rubriken närmast före 5 kap. 8 § skall lyda ”Dröjsmålsavgift”,
dels att 5 kap. 10, 11 och 12 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Restavgiften är sex öre för varje hel
krona av den skatt som inte har beta-
lats, dock minst femtio kronor. Vid
beräkningen av restavgiften skall av-
rundning ske till närmast högre hela
krontal.
5 kap.
10 §
Dröjsmålsavgiften tas ut enligt be
stämmelsema i 58§ 2-5 mom. upp-
bördslagen (1953:272)
Om särskilda omständigheter före-
ligger får beskattningsmyndigheten
meddela befrielse från skyldighet att
betala restavgift. Bestämmelserna
om fastställande av skatt i denna lag
gäller även om beslut i fråga om så-
dan befrielse.
Beskattningsmyndigheten får
meddela föreskrifter i fråga om befri-
else från skyldighet att betala restav-
gift-
Beskattningsmyndigheten får
medge befrielse helt eller delvis från
skyldigheten att betala dröjsmålsav-
gift, om det finns särskilda skäl.
12§>
Ränta skall utgå på
1. skatt som avses i 1 § tredje stycket,
2. skatt som den skattskyldige fått anstånd med att betala enligt 5 § till den
del skattebeloppet skall betalas senast vid anståndstidens utgång.
I fall som avses i första stycket 1
utgår räntan från den dag då skatten
skulle ha betalats enligt 1 § första
stycket till och med den dag då skat-
ten skall betalas enligt beskattnings-
myndighetens beslut. I fall som av-
ses i första stycket 2 skall bestäm-
melserna om ränta i 49 § 4 mom.
uppbördslagen (1953:272) tilläm-
pas. Räntan skall dock beräknas från
den dag, då skattebeloppet skulle ha
betalats om anstånd inte medgetts, till
och med den dag då anståndstiden
går ut.
I fall som avses i första stycket 1
utgår räntan från den dag då skatten
skulle ha betalats enligt 1 § första
stycket till och med den dag då skat-
ten skall betalas enligt beskattnings-
myndighetens beslut. I fall som av-
ses i första stycket 2 skall bestäm-
melserna om ränta i 49 § 4 mom.
uppbördslagen (1953:272) tilläm-
pas.
Prop. 1991/92:93
'Senaste lydelse 1990:331.
40
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
Beskattningsmyndigheten får be-
fria en skattskyldig helt eller delvis
från skyldigheten att betala ränta, om
det finns synnerliga skäl.
14 §2
Räntan beräknas, ifall som avses
i 12 §, för visst kalenderår efter en
räntesats som motsvarar det av riks-
banken fastställda diskonto som
gällde vid utgången av närmast före-
gående kalenderår med tillägg av tre
procentenheter.
Räntan beräknas, ifall som avses i
13 §, för visst kalenderår efter en rän-
tesats som motsvarar halva det av
Räntan beräknas för visst kalen-
derår efter en räntesats som motsva-
rar 75 procent av den statslåneränta
som gällde vid utgången av novem-
ber närmast föregående kalenderår.
Räntesatsen bestäms till procenttal
med högst en decimal.
riksbanken fastställda diskonto som
gällde vid utgången av närmast före-
gående kalenderår. Räntesatsen be-
stäms till procenttal med högst en
decimal, som i förekommande av-
rundas uppåt.
För tid som infaller efter utgången av det år då skatten beslutas tillämpas
den räntesats som gäller för det året.
Vid ränteberäkningen skall avrundning ske till närmast lägre hela krontal.
Räntebelopp under femtio kronor tas inte ut och återbetalas inte.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om skatt eller ränta som förfallit till betalning före ikraft-
trädandet. Ränta som belöper på tid före ikraftträdandet beräknas enligt
äldre föreskrifter.
2 Senaste lydelse 1986:478.
41
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:404) om stämpelskatt vid in-
skrivningsmyndigheter
dels att i 35 § ordet ”restavgift” skall bytas ut mot ”dröjsmålsavgift”,
dels att 34 och 40 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:93
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
34 §
Har den skattskyldige inte betalat
skatten inom föreskriven tid, skall
restavgift tas ut med sex öre för varje
hel krona av den skatt som inte har
betalats i rätt tid, dock med minst
femtio kronor. Öretal jämnas till när-
mast högre hela krontal. Restavgiften
betalas till inskrivningsmyndigheten
eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
Inskrivningsmyndigheten får be-
fria från restavgiften om särskilda
omständigheter föreligger.
Har den skattskyldige inte betalat
skatten inom föreskriven tid, skall
dröjsmålsavgift tas ut enligt 58§ 2~5
mom. uppbördslagen (1953:272).
Dröjsmålsavgiften betalas till in-
skrivningsmyndigheten eller den
myndighet som regeringen bestäm-
mer.
Inskrivningsmyndigheten får
medge befrielse helt eller delvis från
skyldigheten att betala dröjsmålsav-
gift, om det finns särskilda skäl.
40 §*
Återbetalning av skatt på grund av ett beslut enligt denna lag görs av in-
skrivningsmyndigheten eller av den myndighet som regeringen bestämmer.
Återbetalning skall ske även om beslutet inte har vunnit laga kraft.
Ränta skall, om inte annat följer
av 42 §, utgå på det återbetalade be-
loppet från och med den dag då skat-
ten har betalats till och med den dag
då återbetalning görs.
Räntan beräknas för visst kalen-
derår efter den räntesats som mot-
svarar halva det av riksbanken fast-
ställda diskonto som gällde vid ut-
gången av närmast föregående ka-
lenderår. Räntesatsen bestäms till
procenttal med högst en decimal,
som i förekommande fall avrundas
uppåt.
Vid ränteberäkningen skall avrundning ske till närmast lägre hela krontal.
Räntebelopp under femtio kronor betalas inte ut.
Ränta skall, om inte annat följer
av 42 §, beräknas på återbetalad skatt
och dröjsmålsavgift från och med
den dag då beloppet har betalats till
och med den dag då återbetalning
görs. Räntan beräknas för visst ka-
lenderår efter en räntesats som mot-
svarar 75 procent av den statslåne-
ränta som gällde vid utgången av no-
vember närmast föregående kalen-
derår. Räntesatsen bestäms till pro-
centtal med högst en decimal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om skatt som förfallit till betalning före ikraftträdandet.
I fråga om restavgift gäller 35 § i dess lydelse intill den 1 januari 1993. Ränta
som belöper på tid före ikraftträdandet beräknas enligt äldre föreskrifter.
1 Senaste lydelse 1986:479.
42
Härigenom föreskrivs att i 5 § lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier1
ordet ”restavgift” skall bytas ut mot ”dröjsmålsavgift”.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om skatt som förfallit till betalning före ikraftträdandet.
Prop. 1991/92:93
1 Lagen omtryckt 1986:317.
43
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:668) om uppbörd av social-
avgifter från arbetsgivare1
dels att rubriken närmast före 30 § skall utgå,
■dels att nuvarande 9 och 30 §§ skall betecknas 12§ respektive 13 §,
dels att 2, 7,10, nya 12 och 13, 21, 24, 27 a, 28, 31, 32, 34, 50, 75 och 76 §§
samt rubriken närmast före 10 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 8 § skall lyda ”Beräkning av månadsavgift”,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 14 §, och närmast före nya
12 § en ny rubrik av följande lydelse.
Prop. 1991/92:93
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
I denna lag förstås med
lön: sådan lön eller annan ersättning enligt 2 kap. 3-5 §§ lagen (1981:691)
om socialavgifter på vilken arbetsgivaravgifter skall beräknas;
uppbördsdeklaration: sådan uppbördsdeklaration som anges i 54 § 1 mom.
uppbördslagen (1953:272);
månadsavgift: de arbetsgivaravgifter som skall redovisas enligt 4 §;
utgiftsår: det kalenderår för vilket arbetsgivaravgifter skall betalas;
årsavgift: summan av de arbetsgivaravgifter som belöper på utgiftsåret;
redaravgift: de arbetsgivaravgifter som avser lön för vilken sjömansskatt
skall betalas;
restitutionsränta: ränta enligt 24 §;
anståndsränta: ränta enligt 30 anståndsränta: ränta enligt 13
§• §;
respitränta: ränta enligt 14§.
Skattemyndigheten kan om sär-
skilda skäl föreligger medge att ar-
betsgivare redovisar och betalar må-
nadsavgift inom viss tid efter den dag
då avgiften annars skall betalas.
Skattemyndigheten i Stockholms
län kan om särskilda skäl föreligger
medge att sådan arbetsgivare som
avses i 3§ första stycket sista me-
ningen redovisar och betalar arbets-
givaravgifter i annan ordning än som
föreskrivs i denna lag.
Skattemyndigheten kan om sär-
skilda skäl föreligger medge arbets-
givare anstånd med att redovisa må-
nadsavgift.
Skattemyndigheten kan om sär-
skilda skäl föreligger medge att så-
dan arbetsgivare som avses i 3§
första stycket sista meningen redovi-
sar arbetsgivaravgifter i annan ord-
ning än som föreskrivs i denna lag.
Ansökan om anstånd skall ha
kommit in till skattemyndigheten se-
nast den dag då uppbördsdeklaratio-
nen skulle ha lämnats.
Ändras förutsättningarna för an-
ståndet innan anståndstiden gått ut
skall anståndet omprövas.
1 Lagen omtryckt 1991:98.
44
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
Beslut om månadsavgift Beslut om månadsavgift m.m.
10 §
Månadsavgift skall beslutas för varje månad med ledning av uppbördsde-
klaration och övriga tillgängliga handlingar.
Efter den 1 mars året efter utgifts- Efter den 1 mars året efter utgifts-
året får beslut om månadsavgift er- året får beslut om månadsavgift er-
sättas med beslut om årsavgift. sättas med beslut om årsavgift. I ett
beslut om årsavgift får arbetsgivarav-
gifterna hänföras till den sista måna-
den under utgiftsåret.
Har arbetsgivaren inte lämnat uppbördsdeklaration eller kan på grund av
brister i arbetsgivarens uppgifter, bokföring eller anteckningar om utgiven
lön underlaget för den avgift som skall beslutas inte beräknas tillförlitligt,
skall det uppskattas av skattemyndigheten efter vad som bedöms vara skäligt
med hänsyn till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och
omfattning.
(9§)2
Månadsavgiften skall betalas till
den skattemyndighet till vilken upp-
bördsdeklaration skall lämnas och
inom den tid som gäller för deklara-
tionens avlämnande. I övrigt skall
bestämmelserna i 52 § uppbördsla-
gen (1953:272) om inbetalning till-
lämpas. Vad där sägs om inbetalning
från landsting och kommun av preli-
minär A-skatt som innehållits ge-
nom skatteavdrag gäller också i
fråga om månadsavgift.
Har en arbetsgivare betalat in ett
lägre belopp än som enligt upp-
bördsdeklarationen skall betalas
som arbetsgivaravgifter, särskild lö-
neskatt och innehållen skatt skall
beloppet i första hand räknas som
Betalning av månadsavgift
12 §3
Månadsavgift som beslutats enligt
11 § skall betalas till den skattemyn-
dighet till vilken uppbördsdeklara-
tion skall lämnas och inom den tid
som gäller för deklarationens avläm-
nande. Har anstånd med redovis-
ningen medgetts enligt 7§ skall må-
nadsavgiften betalas senast den dag
då deklarationen skall lämnas enligt
anståndsbeslutet eller den tidigare
dag skattemyndigheten bestämmer. I
övrigt skall bestämmelserna i 52 §
uppbördslagen (1953:272) om inbe-
talning tillämpas. Vad där sägs om
inbetalning från landsting och kom-
mun av preliminär A-skatt som in-
nehållits genom skatteavdrag gäller
också i fråga om månadsavgift.
Arbetsgivaravgifter som har beslu-
tats på annat sätt än enligt 11 § skall
betalas till den skattemyndighet som
fattat beslutet och inom den tid som
skattemyndigheten bestämmer.
Har en arbetsgivare betalat in ett
lägre belopp än som enligt upp-
bördsdeklarationen eller särskilt be-
slut skall betalas som arbetsgivarav-
gifter, särskild löneskatt och inne-
hållen skatt skall beloppet i första
2 Senaste lydelse 1991:1907.
3 Förutvarande 12 § upphävd genom 1990:1318.
45
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:93
betalning av den innehållna skatten hand räknas som betalning av den
och därefter som betalning av ar- innehållna skatten och därefter som
betsgivaravgifterna. betalning av arbetsgivaravgifterna.
(30 §) 13 §4
Har omprövning begärts av ett beslut om arbetsgivaravgifter eller har ett
sådant beslut överklagats eller kan annars avgiftsbeloppet antas komma att
sättas ned får skattemyndigheten medge anstånd med betalningen. Därvid
gäller bestämmelserna i 49 § 1, 2 och 3 mom. uppbördslagen (1953:272) i till-
lämpliga delar.
Den som har fått anstånd skall be-
tala ränta (anståndsränta) för den
del av anståndsbeloppet för vilket
betalningsskyldighet kvarstår vid
anståndstidens utgång. Anstånds-
ränta beräknas för visst kalenderår
efter en räntesats som med tre pro-
centenheter överstiger det av riksban-
ken fastställda diskonto som gällde
vid utgången av det föregående året.
Anståndsränta utgår från och med
månaden efter den, då beloppet
skulle ha erlagts om anstånd inte
hade medgetts, till och med den må-
nad, då anståndstiden gått ut eller,
om betalning skett dessförinnan, till
och med den månad betalning skett.
Anståndsränta som understiger 50
kronor skall dock inte påföras. Öre-
tal som uppkommer vid ränteberäk-
ningen bortfaller.
Bifalls arbetsgivarens yrkande av
skattemyndigheten skall erlagd ränta
återbetalas. Bifaller domstol ett
överklagande skall erlagd ränta åter-
betalas sedan domen vunnit laga
kraft. På återbetalat belopp beräknas
restitutionsränta. Ifråga om räntebe-
räkningen gäller i tillämpliga delar
24 §.
Bestämmelserna i 58 § uppbörds-
lagen gäller i fråga om anstånds-
ränta.
I fråga om befrielse från anstånds-
ränta gäller bestämmelserna i 49 § 5
mom. uppbördslagen.
Den som har fått anstånd skall be-
tala ränta (anståndsränta) för den
del av anståndsbeloppet för vilket
betalningsskyldighet kvarstår vid
anståndstidens utgång. Anstånds-
ränta beräknas för visst kalenderår
efter en räntesats som motsvarar 75
procent av den statslåneränta som
gällde vid utgången av november det
föregående året. Räntesatsen be-
stäms till procenttal med högst en de-
cimal.
Anståndsränta utgår från den dag,
då beloppet skulle ha erlagts om an-
stånd inte hade medgetts, till och
med den dag, då anståndstiden gått
ut eller, om betalning skett dessför-
innan, till och med den dag betal-
ning skett. Anståndsränta som un-
derstiger 50 kronor skall dock inte
påföras. Öretal som uppkommer vid
ränteberäkningen bortfaller.
Bifalls arbetsgivarens yrkande
skall erlagd ränta återbetalas.
Skattemyndigheten får befria en
arbetsgivare helt eller delvis från
skyldigheten att betala anstånds-
ränta, om det finns synnerliga skäl.
4 Förutvarande 13 § upphävd genom 1990:1318.
46
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 §5
Ränta (respitränta) skall betalas
på avgiftsbelopp som avses i 12 §
andra stycket om beloppet inte upp-
skattats med stöd av 10 § tredje
stycket i avsaknad av uppbördsde-
klaration. I avgiftsbeloppet skall inte
inräknas avgiftstillägg. Ränta beräk-
nas för visst kalenderår efter en ränte-
sats som motsvarar 75procent av den
statslåneränta som gällde vid ut-
gången av november närmast före-
gående kalenderår. Vid beräkning av
ränta för tid som infaller efter ut-
gången av det år då avgiften debiteras
tillämpas dock den räntesats som gäl-
ler för debiteringsåret. Räntesatsen
bestäms till procenttal med högst en
decimal. Ränta beräknas från den
dag, då avgiften skulle ha betalats en-
ligt 12 § första stycket, till och med
den dag då avgiften skall betalas en-
ligt skattemyndighetens beslut. Ränta
på avgiftsbelopp, som motsvarar tidi-
gare återbetalat belopp, skall dock
beräknas från utgången av den må-
nad, då beloppet återbetalades.
Ränta som understiger 50 kronor på-
förs inte. Öretal som uppkommer vid
ränteberäkningen bortfaller.
Skattemyndigheten får befria en
arbetsgivare helt eller delvis från
skyldigheten att betala respitränta,
om det finns synnerliga skäl.
Prop. 1991/92:93
21 §
Den som i egenskap av företrä-
dare för en arbetsgivare, som är juri-
disk person, uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet har underlåtit att
betala arbetsgivaravgifter i den tid
och ordning som följer av 4, 7 och 9
§§ är tillsammans med arbetsgivaren
betalningsskyldig för beloppet samt
den restavgift och tillläggs av gift som
belöper på detta. Betalningsskyldig-
heten får jämkas eller efterges om
det föreligger särskilda skäl.
Talan om att ålägga betalningsskyldighet skall föras vid allmän domstol.
Talan får inte väckas sedan arbetsgivarens betalningsskyldighet för beloppet
har bortfallit enligt lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar
m.m. Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i
Den som i egenskap av företrä-
dare för en arbetsgivare, som är juri-
disk person, uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet har underlåtit att
betala arbetsgivaravgifter i den tid
och ordning som följer av 4, 7 och 12
§§ är tillsammans med arbetsgivaren
betalningsskyldig för beloppet samt
den ränta och dröjsmålsavgift som
belöper på detta. Betalningsskyldig-
heten får jämkas eller efterges om
det föreligger särskilda skäl.
5 Förutvarande 14 § upphävd genom 1987:1208.
47
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:93
den ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen
(1953:272). Därvid får införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken äga rum.
Den som har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt första stycket får
söka beloppet åter av arbetsgivaren. Därvid skall bestämmelserna i 76 § upp-
bördslagen tillämpas.
Bestämmelserna i 4§ preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om re-
gressfordran enligt tredje stycket.
På avgiftsbelopp, avgiftstillägg,
ränta och dröjsmålsavgift som en ar-
betsgivare har rätt att få tillbaka ut-
går ränta (restitutionsränta). Re-
stitutionsränta utgår för visst kalen-
derår efter en räntesats som motsva-
rar 75 procent av den statslåneränta
som gällde vid utgången av novem-
ber närmast föregående kalenderår.
Räntesatsen bestäms till procenttal
med högst en decimal.
Restitutionsränta beräknas från ut-
gången av den månad då beloppet
betalades in till och med den månad
då beloppet återbetalas. Har avgifts-
beloppet betalats in i flera poster
och avser restitutionen endast viss
del av detta, skall det belopp som re-
stitueras avräknas mot den eller de
poster som betalats sist.
24 §
På avgiftsbelopp som en arbetsgi-
vare har rätt att få tillbaka och som
återbetalas efter den 30 juni året efter
utgiftsåret utgår ränta
(restitutionsränta). Restitu-
tionsränta utgår för visst kalenderår
efter en räntesats som motsvarar
halva det av riksbanken fastställda
diskonto som gällde vid utgången av
närmast föregående kalenderår.
Räntesatsen bestäms till procenttal
med högst en decimal, som i före-
kommandefall avrundas uppåt.
På avgiftsbelopp som betalats in
senast den 30 juni året efter det
utgiftsår som avgiften avser beräknas
restitutionsränta från utgången av
nämnda månad till och med den må-
nad då beloppet återbetalas. I andra
fall beräknas restitutionsränta från
utgången av den månad då beloppet
betalades in. Har avgiftsbeloppet be-
talats in i flera poster och avser resti-
tutionen endast viss del av detta,
skall det belopp som restitueras av-
räknas mot den eller de poster som
betalats sist.
Restitutionsränta som understiger 50 kronor betalas inte ut. Öretal som
uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller.
Har ett beslut som föranlett restitutionsränta ändrats på sådant sätt att
ränta inte skulle ha beräknats eller skulle ha beräknats med lägre belopp om
ändringsbeslutet hade beaktats vid ränteberäkningen, är arbetsgivaren skyl-
dig att återbetala vad han sålunda har uppburit för mycket. Sedan skatte-
myndigheten ålagt arbetsgivaren betalningsskyldighet för beloppet får det
omedelbart drivas in.
27a§
Arbetsgivaravgifter och anstånds-
ränta som inte har betalats i rätt tid
och ordning får omedelbart drivas
in.
Arbetsgivaravgifter ränta och
dröjsmålsavgift som inte har betalats
i rätt tid och ordning får omedelbart
drivas in.
48
Föreslagen lydelse
28 §
Har arbetsgivaravgifter inte beta-
lats i den tid och ordning som är före-
skriven i denna lag för betalning av
sådan avgift eller som har bestämts
enligt 7§ eller 30 §, utgår restavgift
och tilläggsavgift enligt 58 § 1 mom.
uppbördslagen (1953:272). Därvid
skall bestämmelserna i 58 § 2 mom.
första stycket samma lag tillämpas.
Nuvarande lydelse
Prop. 1991/92:93
En avgift (dröjsmålsavgift)
skall tas ut på
1. arbetsgivaravgifter som tagits
upp i en deklaration men inte betalas
inom den tid som anges i 12 § första
stycket,
2. arbetsgivaravgifter som upp-
skattats med stöd av 10 § tredje
stycket i avsaknad av uppbördsde-
klaration,
3. arbetsgivaravgifter i övrigt,
ränta och avgiftstillägg som inte beta-
las inom den tid som bestämts enligt
12 § andra stycket.
Har anstånd med betalning av ar-
betsgivaravgifter medgetts enligt 13 §,
tas dröjsmålsavgift ut endast på det
belopp som inte har betalats senast
vid anståndstidens utgång.
Dröjsmålsavgiften tas ut enligt 58 §
2-5 mom. uppbördslagen
(1952:273). När dröjsmålsavgift tas
ut enligt första stycket 2 anses arbets-
givaravgifterna ha förfallit till betal-
ning inom tid som anges i 12 § första
stycket.
Skattemyndigheten får medge be-
frielse helt eller delvis från skyldighe-
ten att betala dröjsmålsavgift, om det
finns särskilda skäl.
•Uppbördslagens bestämmelser om indrivning, avkortning, avskrivning
och antagande av ackordsförslag skall också tillämpas i fråga om belopp på
vilket denna lag är tillämplig. Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken får
äga rum.
31 §
Bestämmelserna i 1-72, 21-30
och 50 - 67 §§ gäller också redarav-
gift, om inte annat följer av vad som
föreskrivs i andra stycket eller i
32-35 och 37 §§.
I stället för tidsangivelsen den 1 mars året efter utgiftsåret i 10 § skall i
fråga om redaravgift gälla den 30 april året efter utgiftsåret.
Bestämmelserna i 1-8, 10-14,
21 -29 och 50-67 §§ gäller också re-
daravgift, om inte annat följer av
vad som föreskrivs i andra stycket el-
ler i 32-35 och 37 §§.
Skattemyndighetens behörighet
enligt 11, 75 och 30 §§ tillkommer
skattemyndigheten i Göteborgs och
Bohus län. I fråga om åtgärder som
avses i 28 § andra stycket meddelas
beslut av skattemyndigheten i det
län där målet om indrivning av av-
giftsfordringen är anhängigt.
Det allmänna ombudet enligt 24 §
Skattemyndighetens behörighet
enligt 11 och 73 §§ tillkommer skat-
temyndigheten i Göteborgs och Bo-
hus län. I fråga om åtgärder som av-
ses i 28 § andra stycket meddelas be-
slut av skattemyndigheten i det län
där målet om indrivning av avgifts-
fordringen är anhängigt.
lagen (1958:295) om sjömansskatt får
49
4 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 93
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop.
1991/92:93
hos sjömansskattekontoret yrka att redaravgift påförs en redare.
34 §
Redaravgift skall redovisas och betalas för de perioder och i den tid och
ordning som gäller för redovisning och inbetalning av sjömansskatt enligt
14 § lagen (1958:295) om sjömansskatt.
Bestämmelserna i lagen om sjö-
mansskatt om anmaning, anstånd,
restavgift, tilläggsavgift och förse-
ningsavgift skall också tillämpas på
redaravgift.
Bestämmelserna i lagen om sjö-
mansskatt om anmaning, anstånd
och dröjsmålsavgift skall också till-
lämpas på redaravgift.
Skattemyndigheten skall om-
pröva ett beslut enligt denna lag i en
fråga som kan ha betydelse för skyl-
digheten att betala arbetsgivaravgif-
ter, ränta eller särskild avgift, om ar-
betsgivaren begär det eller om det
finns andra skäl. Beslut om för-
handsbesked enligt 22 a § får dock
omprövas endast på begäran av nå-
gon av sökandena. Att omprövning
skall ske när ett beslut har överkla-
gats framgår av 72 §
Skattemyndigheten får avstå från a
om omprövningen skulle avse endast
75 §
Om riksskatteverket har överkla-
gat ett avgiftsbeslut, skall därav för-
anledd talan om avgiftstillägg och
förseningsavgift föras samtidigt.
76 §
Länsrättens beslut i fråga som av-
ses i 6§ tredje stycket, 7§, 22 a §
andra stycket eller 30 § första stycket
får inte överklagas.
Sjömansskattenämndens beslut
överklagas hos kammarrätten inom
den tid som gäller vid överklagande
hos kammarrätten av nämndens be-
slut enligt lagen (1958:295) om sjö-
mansskatt. Beslut i fråga som avses i
6§ tredje stycket, 22 a § andra
stycket eller 30 § första stycket får
dock inte överklagas.
Skattemyndigheten skall om-
pröva ett beslut enligt denna lag i en
fråga som kan ha betydelse för skyl-
digheten att betala arbetsgivaravgif-
ter, avgiftstillägg, ränta eller avgift,
om arbetsgivaren begär det eller om
det finns andra skäl. Beslut om för-
handsbesked enligt 22 a § får dock
omprövas endast på begäran av nå-
gon av sökandena. Att omprövning
skall ske när ett beslut har överkla-
gats framgår av 72 §.
tt på eget initiativ ompröva ett beslut,
ett mindre belopp.
Om riksskatteverket har överkla-
gat ett avgiftsbeslut, skall därav för-
anledd talan om avgiftstillägg föras
samtidigt.
Länsrättens beslut i fråga som av-
ses i 6 § tredje stycket, 7 §, 13 § första
stycket eller 22 a § andra stycket får
inte överklagas.
Sjömansskattenämndens beslut
överklagas hos kammarrätten inom
den tid som gäller vid överklagande
hos kammarrätten av nämndens be-
slut enligt lagen (1958:295) om sjö-
mansskatt. Beslut i fråga som avses i
6§ tredje stycket, 13 § första stycket
eller 22 a § andra stycket får dock
inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om arbetsgivaravgifter, andra avgifter och ränta som för-
fallit till betalning före den 1 februari 1993. Respitränta skall inte betalas för
tid före ikraftträdandet. Anståndsränta och restitutionsränta som belöper på
tid före ikraftträdandet beräknas enligt äldre föreskrifter.
50
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 29 § plan- och bygglagen (1987:10)' skall
ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:93
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 kap.
29 §
Betalas inte avgiften inom den tid
som anges i 28 §, får avgiften tillsam-
mans med en restavgift beräknad en-
ligt 58 § 1 mom. uppbördslagen
(1953:272), indrivas i den ordning
som enligt nämnda lag gäller för in-
drivning av skatt.
Vid fördelning mellan staten och kommunen av medel som har influtit
skall medel i första hand avsättas för kommunens fordran.
Betalas inte avgiften inom den tid
som anges i 28 §, får avgiften tillsam-
mans med en dröjsmålsavgift beräk-
nad enligt 58 § 2-5 mom. uppbörds-
lagen (1953:272), indrivas i den ord-
ning som enligt nämnda lag gäller
för indrivning av skatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om avgift enligt 10 kap. som förfallit till betalning före
ikraftträdandet.
1 Lagen omtryckt 1987:246.
51
Härigenom föreskrivs i fråga om tullagen (1987:1065)'
dels att i 37, 99 och 100 §§ ordet ”restavgift” skall bytas ut mot ”dröjsmåls-
avgift”,
dels att 29, 32 och 33 §§ samt rubriken närmast före 29 § skall ha följande
lydelse.
Prop. 1991/92:93
Nuvarande lydelse
Restavgift
Om tull eller annan skatt inte be-
talas inom föreskriven tid, skall rest-
avgift tas ut med sex öre för varje hel
krona av obetalt belopp, dock minst
femtio kronor. Vid beräkning av rest-
avgiften skall avrundning ske till när-
mast lägre hela krontal. Generaltull-
styrelsen får medge befrielse helt el-
ler delvis från skyldighet att betala
restavgift, om det finns särskilda
skäl.
Bestämmelserna i denna lag om
tull och annan skatt tillämpas även
beträffande restavgift enligt första
stycket.
32 §
På belopp som återbetalas enligt
28 § utgår ränta. Ränta utgår även
på ränta enligt 30 § som återbetalas.
Ränta utgår från utgången av den
månad under vilken beloppet beta-
lats till och med den månad då be-
loppet återbetalas.
33 §
Ränta beräknas för visst kalen-
derår efter den räntesats som mot-
svarar det av riksbanken fastställda
diskonto som gällde vid utgången av
december det föregående året, i fall
som avses i 30 § med ett tillägg av tre
procentenheter och i fall som avses i
32 § med ett avdrag som motsvarar
halva diskontot. Räntesatsen be-
stäms i sistnämnda fall till procenttal
med högst en decimal, som i före-
kommande fall avrundas uppåt. För
den tid som infaller efter utgången
av det år då tull och annan skatt slut-
Föreslagen lydelse
Dröjsmålsavgift
29 §
Om tull eller annan skatt inte be-
talas inom föreskriven tid, skall
dröjsmålsavgift tas ut enligt 58§ 2-5
mom. uppbördslagen (1953:272).
Generaltullstyrelsen får medge be-
frielse helt eller delvis från skyldig-
heten att betala dröjsmålsavgift, om
det finns särskilda skäl.
Bestämmelserna i denna lag om
tull och annan skatt tillämpas även
beträffande dröjsmålsavgift enligt
första stycket.
På belopp som återbetalas enligt
28 § utgår ränta. Ränta utgår även
på ränta enligt 30 § och dröjsmålsav-
gift som återbetalas. Ränta utgår
från utgången av den månad under
vilken beloppet betalats till och med
den månad då beloppet återbetalas.
Ränta beräknas för visst kalen-
derår efter en räntesats som motsva-
rar 75 procent av den statslåneränta
som gällde vid utgången av novem-
ber det föregående året. Räntesat-
sen bestäms till procenttal med
högst en decimal. För den tid som
infaller efter utgången av det år då
tull och annan skatt slutligt fastställs
tillämpas dock den räntesats som
gäller för det året. Räntebelopp som
inte uppgår till femtio kronor tas
inte ut och återbetalas inte.
1 Senaste lydelse av
99 § 1991:157
100§ 1991:157.
52
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
ligt fastställs tillämpas dock den rän-
tesats som gäller för det året. Ränte-
belopp som inte uppgår till femtio
kronor tas inte ut och återbetalas
inte.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om tull och annan skatt som förfallit till betalning före
ikraftträdandet. Ränta som belöper på tid före ikraftträdandet beräknas en-
ligt äldre föreskrifter.
Prop. 1991/92:93
53
Härigenom föreskrivs i fråga om vägtrafikskattelagen (1988:327)
dels att i 2 och 88 §§ ordet ”restavgift” skall bytas ut mot ”dröjsmålsavgift”
dels att 57, 60-63 och 66 §§ och rubriken närmast före 61 § skall ha föl-
jande lydelse.
Prop. 1991/92:93
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
57 §
Vid beräkning av skatt eller skat-
tetillägg som skall påföras eller åter-
betalas skall beloppet avrundas till
närmast lägre hela krontal.
Skattebelopp under 25 kronor behöver inte betalas in till staten och åter-
betalas inte heller.
60 §'
Om ett beslut om skatt har överklagats eller skatten annars kan antas
komma att avkortas, kan den skattskyldige av beskattningsmyndigheten få
anstånd med betalning av skatten. Bestämmelserna i 49 § 1, 2 och 3 mom.
uppbördslagen (1953:272) om anstånd skall då tillämpas.
Ränta skall utgå på skatt som den
skattskyldige fått anstånd med att
betala enligt första stycket till den
del skattebeloppet fastställs av den
domstol som prövar överklagandet.
För sådan ränta tillämpas bestäm-
melserna om ränta i 49 § 4 mom.
uppbördslagen och i 5 kap. 14 och
15 §§ lagen (1984:151) om punkt-
skatter och prisregleringsavgifter.
Räntan skall dock beräknas från den
dag då skattebeloppet skulle ha beta-
lats, om anstånd inte medgetts, till
och med den dag då anståndstiden
går ut.
Vid beräkning av skatt, skattetill-
lägg eller dröjsmålsavgift enligt 62 §
som skall påföras eller återbetalas
skall beloppet avrundas till närmast
lägre hela krontal.
Ränta skall beräknas på skatt som
den skattskyldige fått anstånd med
att betala enligt första stycket för
den del av anståndsbeloppet som
skall betalas senast vid anståndsti-
dens utgång. För sådan ränta tilläm-
pas bestämmelserna om ränta i 49 §
4 mom. uppbördslagen och i 5 kap.
14 och 15 §§ lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsav-
gifter.
Restavgift
Dröjsmålsavgift
61 §
Restavgift skall tas ut om skatten
inte betalas inom den tid och i den
ordning som har bestämts enligt
denna lag.
Har anstånd med betalning av
skatten medgetts enligt 59 eller 60 §,
tas restavgift ut endast på det skatte-
belopp som inte har betalats senast
vid anståndstidens utgång.
En avgift (dröjsmålsavgift) skall
tas ut om skatten inte betalas inom
den tid och i den ordning som har
bestämts enligt denna lag.
Har anstånd med betalning av
skatten medgetts enligt 59 eller 60 §,
tas dröjsmålsavgift ut endast på det
skattebelopp som inte har betalats
senast vid anståndstidens utgång.
62 §
Restavgiften är sex öre för varje hel Dröjsmålsavgiften tas ut enligt be-
1 Senaste lydelse 1990:403.
54
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:93
krona av den skatt som inte har beta- stämmelsema i 58 § 2-5 mom. upp-
låts, dock minst femtio kronor. Vid bördslagen (1953:272).
beräkning av restavgiften skall av-
rundning ske till närmast högre hela
krontal.
Om särskilda omständigheter före-
ligger, får beskattningsmyndigheten
medge befrielse från skyldigheten
att betala restavgift. Bestämmel-
serna om skattebeslut i denna lag
gäller även beslut om sådan befri-
else.
63 §
Beskattningsmyndigheten får
medge befrielse helt eller delvis från
skyldigheten att betala dröjsmålsav-
gift, om det finns särskilda skäl. Be-
stämmelserna om skattebeslut i
denna lag gäller även beslut om så-
dan befrielse.
66 §2
Betalas inte skatten i rätt tid skall den drivas in.
Bestämmelserna i uppbördslagen
(1953:272) om indrivning, avkort-
ning och avskrivning gäller även
skatt enligt denna lag. Vad som sägs
i 58 § 2 mom. första stycket och 67 §
första stycket uppbördslagen om
skattemyndighet skall därvid i stället
gälla beskattningsmyndigheten.
Fordonsskatt som skulle ha betalats
men inte har erlagts får avkortas ge-
nom automatisk databehandling på
grundval av uppgifter i bilregistret.
Vid återbetalning av skatt skall av-
räknas endast sådan till betalning
förfallen fordonsskatt eller kilome-
terskatt som inte erlagts, restavgift
och skattetillägg som belöper på så-
dan skatt, förseningsavgift enligt
48 § samt sådana avgifter enligt bil-
registerkungörelsen (1972:599) som
uppbärs i samband med uppbörd av
vägtrafikskatt. I fråga om avräk-
ningen skall 37, 38, 45 och 84 §§ till-
lämpas.
Bestämmelserna i uppbördslagen
(1953:272) om indrivning, avkort-
ning och avskrivning gäller även
skatt enligt denna lag. Vad som sägs
i 67 § första stycket uppbördslagen
om skattemyndighet skall därvid i
stället gälla beskattningsmyndig-
heten. Fordonsskatt som skulle ha
betalats men inte har erlagts får av-
kortas genom automatisk databe-
handling på grundval av uppgifter i
bilregistret. Vid återbetalning av
skatt skall avräknas endast sådan till
betalning förfallen fordonsskatt el-
ler kilometerskatt som inte erlagts,
dröjsmålsavgift och skattetillägg
som belöper på sådan skatt, förse-
ningsavgift enligt 48 § samt sådana
avgifter enligt bilregisterkungörel-
sen (1972:599) som uppbärs i sam-
band med uppbörd av vägtrafik-
skatt. I fråga om avräkningen skall
37, 38, 45 och 84 §§ tillämpas. Inför-
sel enligt 15 kap. utsökningsbalken
får äga rum vid indrivning av skat-
ten.
Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken får äga rum vid indrivning av
skatten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om vägtrafikskatt som förfallit till betalning före ikraftträ-
dandet. Ränta som belöper på tid före ikraftträdandet beräknas enligt äldre
föreskrifter.
2 Senaste lydelse 1990:403.
55
Härigenom föreskrivs att i 17 § lagen (1989:41) om TV-avgift ordet ”rest-
avgift” skall bytas ut mot ”dröjsmålsavgift”.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om restavgift.
Prop. 1991/92:93
56
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8§ utlänningslagen (1989:529) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1991/92:93
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 kap.
8§
Frågor om påförande av avgift enligt 7 § prövas av allmän domstol efter
ansökan, som skall göras av allmän åklagare inom två år från det att överträ-
delsen upphörde. I fråga om sådan talan tillämpas bestämmelserna i rätte-
gångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter
och bestämmelserna om kvarstad i brottmål på motsvarande sätt. När fem
år har gått efter det att överträdelsen upphörde, får avgift inte påföras. Av-
giften tillfaller staten.
Avgiften skall betalas till länsty-
relsen inom två månader från det att
Avgiften skall betalas till länsty-
relsen inom två månader från det att
beslutet vann laga kraft. En upplys-
ning om detta skall tas in i beslutet.
Om avgiften inte betalas inom
denna tid, får den tillsammans med
restavgift, som beräknas enligt 58 § 1
mom. uppbördslagen (1953:272),
drivas in på det sätt som enligt
nämnda lag gäller för indrivning av
skatt. Indrivningsåtgärder får dock
inte vidtas när fem år har gått efter
det att beslutet vann laga kraft.
beslutet vann laga kraft. En upplys-
ning om detta skall tas in i beslutet.
Om avgiften inte betalas inom
denna tid, får den tillsammans med
dröjsmålsavgift, som beräknas enligt
58 § 2-5 mom. uppbördslagen
(1953:272), drivas in på det sätt som
enligt nämnda lag gäller för indriv-
ning av skatt. Indrivningsåtgärder
får dock inte vidtas när fem år har
gått efter det att beslutet vann laga
kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om avgift enligt 10 kap. 7 § som förfallit till betalning före
ikraftträdandet.
57
Härigenom föreskrivs att 6§ lagen (1989:532) om tillstånd för anställning
på fartyg skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
6§
Frågor om påförande av avgift enligt 5 § prövas av allmän domstol efter
ansökan, som skall göras av allmän åklagare inom två år efter det att överträ-
delsen upphörde. I frågor om sådan talan gäller i tillämpliga delar bestäm-
melserna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare
straff än böter och om kvarstad i brottmål. Sedan fem år har förflutit efter
det att överträdelsen upphörde, får avgift inte påföras. Avgiften tillfaller sta-
ten.
Avgiften skall betalas till länssty-
relsen inom två månader från det att
beslutet vann laga kraft. En upplys-
ning om detta skall tas in i beslutet.
Betalas inte avgiften inom denna
tid, får den jämte restavgift, som be-
räknas enligt 58 § 1 mom. uppbörds-
lagen (1953:272), indrivas i den ord-
ning som enligt nämnda lag gäller
för indrivning av skatt. Indrivnings-
åtgärder får dock inte vidtas sedan
fem år har förflutit från det beslutet
vann laga kraft.
Avgiften skall betalas till länssty-
relsen inom två månader från det att
beslutet vann laga kraft. En upplys-
ning om detta skall tas in i beslutet.
Betalas inte avgiften inom denna
tid, får den jämte dröjsmålsavgift,
som beräknas enligt 58 § 2-5 mom.
uppbördslagen (1953:272), indrivas i
den ordning som enligt nämnda lag
gäller för indrivning av skatt. Indriv-
ningsåtgärder får dock inte vidtas se-
dan fem år har förflutit från det be-
slutet vann laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om avgift enligt 5 § som förfallit till betalning före ikraft-
trädandet.
58
Härigenom föreskrivs att 6 och 7 §§ lagen (1990:328) om skatteavdrag i
vissa fall från artistersättning m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:93
Nuvarande lydelse
Om inte innehållen skatt betalas
in inom föreskriven tid, skall ett
skriftligt meddelande lämnas inom
den föreskrivna tiden till skattemyn-
digheten i Örebro län om storleken
av den innehållna skatt som sålunda
borde ha inbetalats. Om inte medde-
landet lämnas inom föreskriven tid,
påförs förseningsavgift enligt 54 § 3
mom. uppbördslagen (1953:272).
Vid tillämpningen av bestämmel-
serna i 58 § uppbördslagen
(1953:272) i fall som avses i 5 § be-
räknas restavgift från utgången av
den för inbetalning föreskrivna tiden
och tilläggsavgift för varje påbörjad
tidrymd av sex månader utöver den
första efter utgången av den månad
under vilken inbetalningen skulle ha
skett.
Föreslagen lydelse
6§
Om inte innehållen skatt betalas
in inom föreskriven tid, skall ett
skriftligt meddelande lämnas inom
den föreskrivna tiden till skattemyn-
digheten i Örebro län om storleken
av den innehållna skatt som sålunda
borde ha inbetalats.
Vid tillämpningen av bestämmel-
serna i 58 § uppbördslagen
(1953:272) i fall som avses i 5 § be-
räknas dröjsmålsavgift från ut-
gången av den för inbetalning före-
skrivna tiden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om skatt som förfallit till betalning före ikraftträdandet.
59
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1990:676) om skatt på ränta på skogs-
kontomedel m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9§
Har skatt inte betalats in inom den
tid som anges i 6 § tas en restavgift
ut. Restavgiften är sex öre för varje
hel krona av den skatt som inte har
betalats, dock minst 50 kronor. Vid
beräkning av restavgiften skall av-
rundning ske till närmast högre hela
krontal.
Utöver restavgift tas tilläggsavgift
ut. Tilläggsavgiften tas ut för varje
påbörjad tidrymd av sex månader,
första gången dock för den tidrymd
som börjar två månader efter ut-
gången av den månad då betalning
skulle ha skett, till dess betalning sker
eller förordnande om indrivning
meddelas. Tilläggsavgift beräknas
för varje tidrymd som nu nämnts till
fyra öre för varje hel krona. I övrigt
tillämpas i fråga om tilläggsavgift be-
stämmelserna i denna lag om restav-
gift. När särskilda omständigheter
föranleder det får riksskatteverket be-
fria från restavgift och tilläggsavgift.
Har skatt inte betalats in inom den
tid som anges i 6 § tas en dröjsmåls-
avgift ut. Dröjsmålsavgiften tas ut
enligt58§2-5mom. uppbördslagen
(1953:272). Riksskatteverket får
medge befrielse helt eller delvis från
skyldigheten att betala dröjsmålsav-
gift, om det finns särskilda skäl.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om skatt som förfallit till betalning före ikraftträdandet.
60
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta artister m.fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
I fråga om särskild inkomstskatt
gäller i tillämpliga delar vad som
sägs om anstånd med inbetalning av
skatt i 49 och 51 §§, om uppbörd i
52 §, om förseningsavgift i 54 § 2 och
3 mom., om indrivning m.m. i
57 a-59 och 61-64§§, om avkort-
ning och avskrivning av skatt i
65- 67 §§, om rätt att taga del av
preliminär självdeklaration m.m. i
73 §, om arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt m.m. i 77, 77
a och 78 §§, om straffbestämmelser
m.m. i 79, 80, 81 och 83 §§, om om-
prövning m.m. i 84-94§§, om be-
slut om särskilda debiteringsåtgär-
der i 95 § samt om överklagande
m.m. i 97,99 och 103 §§ uppbördsla-
gen (1953:272). Vad som där sägs
om arbetsgivare skall då gälla den
som är redovisningsskyldig enligt
14 § denna lag och vad som där sägs
om skattemyndighet skall gälla riks-
skatteverket. Med uppbördsdekla-
ration avses enligt denna lag redo-
visning enligt 14 §. Beslut om an-
stånd skall skyndsamt meddelas den
skattskyldige utan kostnad för
denne.
Föreslagen lydelse
23 §
I fråga om särskild inkomstskatt
gäller i tillämpliga delar vad som
sägs om anstånd med inbetalning av
skatt i 49 och 51 §§, om uppbörd i
52§, om indrivning m.m. i 57 a-59
och 61-64 §§, om avkortning och
avskrivning av skatt i 65 — 67 §§, om
rätt att taga del av preliminär själv-
deklaration m.m. i 73 §, om arbets-
givares ansvarighet för arbetstagares
skatt m.m. i 77, 77 a och 78§§, om
straffbestämmelser m.m. i 79, 80, 81
och 83 §§, om omprövning m.m. i
84-94§§, om beslut om särskilda
debiteringsåtgärder i 95 § samt om
överklagande m.m. i 97, 99 och
103 §§ uppbördslagen (1953:272).
Vad som där sägs om arbetsgivare
skall då gälla den som är redovis-
ningsskyldig enligt 14 § denna lag
och vad som där sägs om skattemyn-
dighet skall gälla riksskatteverket.
Med uppbördsdeklaration avses en-
ligt denna lag redovisning enligt
14 §. Beslut om anstånd skall skynd-
samt meddelas den skattskyldige
utan kostnad för denne.
61
Härigenom föreskrivs att 19 och 20 §§ kommunalskattelagen (1928:370)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §*
Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke-.
vad som vid bodelning tillfallit make eller sambo eller vad som förvärvats
genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;
vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller vid
vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst 100
kronor;
ersättning, som på grund av försäkring jämlikt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, om icke ersättningen
grundas på förvärvsinkomst eller utgör föräldrapenning, så ock sådan ersätt-
ning enligt annan lag eller särskild författning, som utgått annorledes än på
grund av sjukförsäkring, som nyss sagts, till någon vid sjukdom eller olycks-
fall i arbete eller under militärtjänstgöring eller i fall som avses i lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd eller lagen (1977:267) om krigs-
skadeersättning till sjömän om icke ersättningen grundas på förvärvsin-
komst, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom eller olycksfall tillfallit nå-
gon på grund av annan försäkring, som icke tagits i samband med tjänst,
dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning i form av pension eller i
fom av livränta i den mån livräntan är skattepliktig enligt 32 § 1 eller 2 mom.,
så ock ersättning som utgår på grund av trafikförsäkring eller annan ansva-
righetsförsäkring eller på grund av skadeståndsförsäkring och avser förlorad
inkomst av skattepliktig natur;
belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen ut-
gått på grund av kapitalförsäkring, samt belopp som arbetsgivare utan att
försäkring har tecknats för anställdas räkning betalar ut och som motsvarar
ersättning på grund av grupplivförsäkring, i den mån beloppet inte väsentligt
överstiger vad som utgår för befattningshavare i statens tjänst;
försäkringsersättning eller annan ersättning för skada på egendom, dock
att skatteplikt föreligger dels i den mån ersättningen avser annan byggnad
än privatbostad eller markanläggning, dels i den mån köpeskilling, som
skulle ha influtit om den försäkrade eller skadade egendomen i stället hade
sålts, hade varit att hänföra till intäkt av näringsverksamhet och dels i den
mån ersättningen eljest motsvarar skattepliktig intäkt av eller avdragsgill
omkostnad för näringsverksamhet;
vinstandel, återbäring eller premieåterbetalning, som utgått på grund av
annan personförsäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycks-
fallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, samt vinstandel, som utgått
på grund av skadeförsäkring, och premieåterbetalning på grund av skadeför-
säkring, för vilken rätt till avdrag för premie icke förelegat;
ersättning jämlikt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst;
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som icke ut-
gör vederlag vid avyttring av egendom, i den mån givaren enligt 20 § eller
'Senaste lydelse 1991:1832.
Prop. 1991/92:93
62
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:93
punkt 5 av anvisningarna till 46 § icke är berättigad till avdrag för utgivet
belopp;
stipendium som är avsett för mottagarens utbildning och inte utgör ersätt-
ning för arbete som har utförts eller skall utföras för utgivarens räkning;
stipendium som är avsett för andra ändamål och som inte utgår periodiskt
och inte utgör ersättning för arbete som har utförts eller skall utföras för utgi-
varens räkning;
studiestöd enligt 3 eller 4 kap. studiestödslagen (1973:349), internatbi-
drag, studielån och resekostnadsersättning enligt 6 och 7 kap. samma lag
samt sådant särskilt bidrag vilket enligt av regeringen eller statlig myndighet
meddelade bestämmelser utgår till deltagare i arbetsmarknadsutbildning
samt med dem i fråga om sådant bidrag likställda, och äger i följd härav de
bidragsberättigade icke göra avdrag för kostnader som avsetts skola bestri-
das med bidrag av förevarande slag;
allmänt barnbidrag och förlängt barnbidrag, samt barnpension enligt la-
gen om allmän försäkring till den del pensionen efter varje avliden förälder
inte överstiger 0,4 basbelopp;
lön eller annan gottgörelse, för vilken skall erläggas skatt enligt lagen
(1958:295) om sjömansskatt;
kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av
statsmedel;
handikappersättning enligt 9 kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän försäkring,
sådan del av vårdbidrag enligt 9 kap. 4 och 4 a §§ samma lag som utgör ersätt-
ning för merkostnader, ersättning för merutgifter för resor enligt 3 kap. 7 a
§ samma lag eller enligt 3 kap. 5 d § lagen om arbetsskadeförsäkring eller
10 § lagen om statligt personskadeskydd, särskilt pensionstillägg enligt lagen
(1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av
sjukt eller handikappat barn samt hemsjukvårdsbidrag och hemvårdsbidrag,
som utgår av kommunala eller landstingskommunala medel till den vårdbe-
hövande;
kommunalt bostadstillägg enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension;
kommunalt bostadstillägg till handikappade;
bostadsbidrag som avses i lagen (1988:786) om bostadsbidrag;
bidrag enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn;
ersättning som fastställts av allmän domstol eller utgått av allmänna medel
till den som - utan att det skett yrkesmässigt - inställt sig inför domstol eller
annan myndighet, om ersättningen avser reseersättning, traktamente eller
ersättning för tidsspillan;
hittelön samt ersättning till den som i särskilt fall räddat person eller egen-
dom i fara eller bidragit till avslöjande eller gripande av person som begått
brott;
sedvanlig ersättning till den som lämnat organ, blod eller modersmjölk;
tävlingsvinst som inte hänför sig till anställning eller uppdrag och som ut-
går i annan form än kontant eller därmed likställd ersättning, om vinsten
avser minnesföremål eller värdet inte överstiger 0,01 basbelopp avrundat till
närmaste hundratal kronor;
sådan gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit från
personalstiftelse ur medel, för vilka avdrag icke medgivits vid taxering, vid
första tillfälle dylika medel finnas i stiftelsen;
gottgörelse som arbetsgivare uppburit från pensionsstiftelse, till den del
stiftelsen ej ägt andra medel för att lämna gottgörelsen än sådana för vilka
avdrag icke åtnjutits vid avsättning till stiftelsen;
63
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
intäkter av försäljning av vilt växande bär och svampar samt kottar som
den skattskyldige själv plockat till den del intäkterna under ett beskatt-
ningsår inte överstiger 5 000 kronor och inte kan hänföras till näringsverk-
samhet som utgör rörelse eller till lön eller liknande förmån;
ränta enligt 61 § lagen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt, 69 § 1
och 2 mom., 69 a § tredje stycket el-
ler 75 a § fjärde stycket uppbördsla-
gen (1953:272), 36 § 3 mom. lagen
(1958:295) om sjömansskatt, 22 §
tullagen (1973:670), 20 § lagen
(1982:1006) om avdrags- och upp-
giftsskyldighet beträffande vissa
uppdragsersättningar, 5 kap. 13 § la-
gen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter, 40 § lagen
(1984:404) om stämpelskatt vid in-
skrivningsmyndigheter, 24 § lagen
(1984:668) om uppbörd av socialav-
gifter från arbetsgivare eller 32 och
34 §§ tullagen (1987:1065);
ränta enligt 61 § lagen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt, 69 § 1
och 2 mom., 69 a § tredje stycket el-
ler 75 a § fjärde stycket uppbördsla-
gen (1953:272), 36 § 3 mom. lagen
(1958:295) om sjömansskatt, 50§ la-
gen (1968:430) om mervärdeskatt,
22 § tullagen (1973:670), 20 § lagen
(1982:1006) om avdrags- och upp-
giftsskyldighet beträffande vissa
uppdragsersättningar, 5 kap. 13 § la-
gen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter, 40 § lagen
(1984:404) om stämpelskatt vid in-
skrivningsmyndigheter, 24 § lagen
(1984:668) om uppbörd av socialav-
gifter från arbetsgivare eller 32 och
34 §§ tullagen (1987:1065);
ränta som enligt bestämmelserna i 3 kap. 23 § 4 och 5 lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter inte redovisas i kontrolluppgift om så-
dan ränta för den skattskyldige under ett beskattningsår sammanlagt inte
uppgår till 500 kronor.
Beträffande ersättning som utfaller på grund av avtalsgruppsjukförsäkring
gäller särskilda bestämmelser i 32 § 3 a mom. och punkt 12 av anvisningarna
till 22 §.
(Se vidare anvisningarna.)
20 §2
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla om-
kostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehål-
lande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttoin-
täkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så som
vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
sådana kostnader för hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård som an-
ges i anvisningarna;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar eller
kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria
enligt 19 §;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av
den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn
som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvs-
verksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
2 Senaste lydelse 1991:1832.
Prop. 1991/92:93
64
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:93
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestöds- ränta enligt 8 kap. 1 § studiestöds-
lagen (1973:349); lagen (1973:349), 52, 52a och 55§§
lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt, 32 § och 49 § 4 mom. upp-
bördslagen (1953:272), 44 a och
46 §§ lagen (1968:430) om mervärde-
skatt, 5 kap. 12 § lagen (1984:151)
om punktskatter och prisreglerings-
avgifter, 13 och 14 §§ lagen
(1984:668) om uppbörd av socialav-
gifter från arbetsgivare, 30 § tullagen
(1987:1065) och 60 § vägtrafikskatte-
lagen (1988:327) samt kvarskatteav-
gift och dröjsmålsavgift enligt upp-
bördslagen;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i ar-
betslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och ar-
betstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § uppbördsla-
gen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av
underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om avdrags- och upp-
giftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parke-
ring;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vatten-
förorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrif-
ter om in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och
kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar;
kapitalförlust m.m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft 1 januari 1993. De nya bestämmelserna om ränta
i 20 § tillämpas på ränta som belöper på tid efter ikraftträdandet.
5 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 93
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.1 skall ha föl-
jande lydelse.
Prop. 1991/92:93
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §2
Kommun är berättigad att undervisst år av staten uppbära kommunalskatt
med belopp som motsvarar vad som skulle utgå på grundval av antalet skat-
tekronor och skatteören i kommunen enligt skattemyndighetens beslut en-
ligt 4 kap. 2 § taxeringslagen (1990:324) vid det föregående årets (taxerings-
året) taxering, beräknat efter den skattesats som har bestämts för året före
taxeringsåret.
Har enligt 8 kap. 9 § andra stycket kommunallagen (1991:900) annan skat-
tesats slutligt fastställts än den som har bestämts tidigare, skall till grund för
utbetalningen läggas den utdebitering som har bestämts i samband med att
budgeten fastställdes.
Kommunen är berättigad att under visst år av staten såsom förskott upp-
bära ett belopp som motsvarar produkten av den skattesats som har beslutats
för året och det antal skattekronor och skatteören, som enligt skattemyndig-
hets beslut enligt 4 kap. 2 § taxeringslagen rörande det föregående årets taxe-
ring till kommunal inkomstskatt har påförts de skattskyldiga. Det nu
nämnda beloppet ingår i kommunens fordran hos staten vid ingången av året
näst efter det år, då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot den kommu-
nalskatt, som kommunen har rätt att uppbära av staten på grundval av taxe-
ringen under året efter det år, då förskottet utanordnas enligt bestämmel-
serna i femte stycket. Vid avräkningen för taxeringsåren 1991 och 1992 skall
skattesatsen justeras med de belopp som anges i 2§ lagen (1991:1149) om
särskild skatteväxling med anledning av ändrat huvudmannaskap för service
och vård för äldre och handikappade.
Är antalet hos skattemyndigheten registrerade folkbokförda invånare i
kommunen vid mitten av augusti månad taxeringsåret större än det var vid
mitten av augusti månad två år tidigare, skall förskott, beräknat enligt tredje
stycket, ökas i förhållande till ökningen i kommunens invånarantal mellan
de angivna tidpunkterna. Sådant ökat förskott ingår i kommunens fordran
hos staten och avräknas enligt tredje stycket. Skattemyndigheten skall senast
den 10 september lämna kommunen uppgift om det invånarantal och det
däremot svarande beräknade antalet skattekronor och skatteören, som skall
ligga till grund för ökningen av förskottet.
Belopp, som vid ingången av ett
år utgör kommunens fordran hos
staten enligt denna paragraf, förde-
las med en tolftedel på varje kalen-
dermånad. Vad som återstår, sedan
avräkning har skett enligt 52 § upp-
bördslagen (1953:272), 16 § lagen
(1962:392) om hustrutillägg och
Belopp, som vid ingången av ett
år utgör kommunens fordran hos
staten enligt denna paragraf, förde-
las med en tolftedel på varje kalen-
dermånad. Vad som återstår, sedan
avräkning har skett enligt 52 § upp-
bördslagen (1953:272), 16 § lagen
(1962:392) om hustrutillägg och
1 Lagen omtryckt 1973:437.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1977:191.
2 Senaste lydelse 1991:1678.
66
Nuvarande lydelse
kommunalt bostadstillägg till folk-
pension, 9 § lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från ar-
betsgivare, 8 § lagen (1987:560) om
skatteutjämningsavgift, 4§ lagen
(1987:561) om särskild skatteutjäm-
ningsavgift och 6 § lagen (1991:1148)
om mellankommunal kostnadsut-
jämning med anledning av ändrat
huvudmannaskap för service och
vård för äldre och handikappade,
skall skattemyndigheten utanordna
till kommunen den 20 i månaden. Är
kommunens fordran inte uträknad
vid utbetalningstillfällena i måna-
derna januari och februari, skall ut-
betalningarna dessa månader grun-
das på samma belopp som utbetal-
ningen i december månad det före-
gående året. När särskilda skäl för-
anleder det får skattemyndigheten
dock förordna att utbetalningen
skall grundas på ett annat belopp.
Om något av de belopp som utbetal-
ningen i månaderna januari och feb-
ruari grundats på inte motsvarar en
tolftedel av kommunens fordran,
skall den jämkning som föranleds av
detta ske i fråga om utbetalningen i
mars månad.
Vad som har sagts om kommuna
fråga om landstingsskatt.
Föreslagen lydelse
kommunalt bostadstillägg till folk-
pension, 72 § lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från ar-
betsgivare, 8§ lagen (1987:560) om
skatteutjämningsavgift, 4§ lagen
(1987:561) om särskild skatteutjäm-
ningsavgift och 6 § lagen (1991:1148)
om mellankommunal kostnadsut-
jämning med anledning av ändrat
huvudmannaskap för service och
vård för äldre och handikappade,
skall skattemyndigheten utanordna
till kommunen den 20 i månaden. Är
kommunens fordran inte uträknad
vid utbetalningstillfällena i måna-
derna januari och februari, skall ut-
betalningarna dessa månader grun-
das på samma belopp som utbetal-
ningen i december månad det före-
gående året. När särskilda skäl för-
anleder det får skattemyndigheten
dock förordna att utbetalningen
skall grundas på ett annat belopp.
Om något av de belopp som utbetal-
ningen i månaderna januari och feb-
ruari grundats på inte motsvarar en
tolftedel av kommunens fordran,
skall den jämkning som föranleds av
detta ske i fråga om utbetalningen i
mars månad.
catt tillämpas på motsvarande sätt i
Prop. 1991/92:93
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
67
Härigenom föreskrivs att i 14 § lagen (1992:000) om koncessionsavgift på
televisionens område ordet ”restavgift” skall bytas ut mot ”dröjsmålsavgift”.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om restavgift.
Prop. 1991/92:93
68
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 januari 1992.
Prop. 1991/92:93
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Dinkelspiel, Thurdin,
Hellsvik, Björck, Könberg, Lundgren, Unckel, Ask
Föredragande: statsrådet Lundgren
Den restavgift som för närvarande tas ut om skatter och liknande medel inte
betalas i tid infördes under 1940-talet. Avgiften är fast och utgår med samma
belopp oavsett hur länge en betalningsförsening varar.
Sedan lång tid har en förändring av avgiftens konstruktion diskuterats.
Under årens lopp har också flera utredningar behandlat de problem som
restavgiften ger upphov till. Utredningsarbetena har utmynnat i olika förslag
till konstruktioner med mer eller mindre rörliga avgifter.
Under år 1980 tillsattes skatteindrivningsutredningen (SIU) för att se över
indrivningslagstiftningen. I utredningsuppdraget ingick att lämna förslag till
enhetliga regler för påföring och redovisning av restavgift.
År 1981 diskuterade SIU i ett betänkande (Ds B 1981:12) Restavgift på
skatt m.m. olika avgiftsmodeller men ansåg att en rörlig avgift fortfarande
medförde alltför stora problem för de kronofogdemyndigheter som arbetade
utan datorstöd.
Riksrevisionsverket (RRV) har i två revisionsrapporter från år 1985 (Dnr
1985:301 och 1066) uttalat att det bör införas en rörlig restavgift med en
koppling till räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta.
I slutet av år 1988 lade SIU fram betänkandet (SOU 1988:60) Tänk eko-
nomiskt - betala skatten i tid, Förslag till nytt avgiftssystem. SIU konstaterar
i betänkandet att de datatekniska förutsättningarna nu finns för en ändring
av avgiftskonstruktionen och föreslår en rörlig avgift i tre steg. En samman-
fattning av SIU:s förslag bör fogas som bilaga 1 till protokollet i detta
ärende.
Förslaget har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av justitiekanslern,
generaltullstyrelsen, riksskatteverket (RSV), statskontoret, RRV, kammar-
rätten i Jönköping, centrala studiestödsnämnden, Centralorganisationen
SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Lantbrukarnas riksförbund,
Småföretagens riksorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges Bokförings- och revisionsbyråers förbund, Sveriges industriför-
bund, Tjänstemännens centralorganisation och Föreningen Sveriges krono-
69
fogdar. En sammanställning över remissyttrandena har upprättats och finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 60/89). Jag avser att nu ta upp frågan
om ett nytt avgiftssystem till behandling.
Ett nytt avgiftssystem aktualiserar vissa räntefrågor på bl.a. mervärde-
skattens område. Bestämmelser om ränteberäkning i samband med inbetal-
ning och återbetalning av mervärdeskatt saknas i lagen (1968:430) om mer-
värdeskatt (ML). Efter uppdrag från dåvarande regering överlämnade RSV
den 23 oktober 1986 en promemoria med förslag till såväl restitutionsränta
som respitränta och anståndsränta i ML. En sammanfattning av promemo-
rian bör fogas som bilaga 2 till protokollet i detta ärende.
Promemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av kammarrät-
ten i Jönköping, dåvarande länsskattemyndigheterna i Stockholms, Öster-
götlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Norrbottens
län, RRV, Föreningen Auktoriserade revisorer FAR, Företagareförbundet,
Kooperativa förbundet, Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund,
Småföretagens riksorganisation, Svensk industriförening, Sveriges grossist-
förbund, Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund. En sam-
manställning av remissyttrandena har upprättats inom finansdepartementet
(Dnr 4444/86). Jag avser att nu också ta upp promemorian till behandling.
Regeringen beslutade den 19 december 1991 att inhämta lagrådets ytt-
rande över förslagen till lagändringar i nu nämnda frågor. Förslagen hade
upprättats inom finansdepartementet, efter samråd med berörda statsråd.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör bifogas
protokollet i detta ärende som bilaga 3. Lagrådsremissens förslag till änd-
ringar i uppbördslagen och lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgi-
vare, som innehöll förslag som avviker från propositionens lagförslag, bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
På skatteområdet finns flera slag av räntor, bl.a. restitutionsränta, respit-
ränta och anståndsränta. Restitutionsränta, som är skattefri, betalas för när-
varande efter en räntesats som motsvarar halva diskontot. Respitränta och
anståndsränta tas ut efter en räntesats som motsvarar diskontot med ett till-
lägg på tre procentenheter. Jag avser att i det här sammanhanget lägga fram
förslag om att nuvarande skillnader i räntesatser mellan ränta som staten be-
talar ut (restitutionsränta) och ränta som den enskilde betalar in (respitränta
och anståndsränta) skall jämnas ut. Jag kommer också att ta upp vissa för-
ändringar i grunderna för beräkning av ö-skatteränta och kvarskatteavgift.
Dessa förslag gäller ett ämne som tillhör lagrådets granskningsområde. De
är dock av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Lagrådets yttrande över förslagen i den här delen har därför inte inhämtats.
I avsnitt 5.1 -5.3 går jag närmare in på dessa frågor.
Prop. 1991/92:93
Med dagens ordning tas en restavgift ut om skatt inte betalas i rätt tid. Rest-
avgiften är 6 % av det obetalda beloppet, dock lägst 50 kr. Avgiften är alltså
70
fast, vilket innebär att den tas ut med samma belopp oberoende av om skat-
ten betalas längre eller kortare tid efter förfallodagen. Reglerna om restav-
gift gäller också i fråga om arbetsgivaravgifter och vissa andra avgifter.
Sedan restavgiften infördes har den ändrats en gång, nämligen år 1983,
då procentsatsen på obetalt belopp höjdes från 4% till 6% och det lägsta
avgiftsbeloppet höjdes från 10 kr. till 50 kr.
Huvudbestämmelserna om restavgift finns i 58 § lmom. uppbördslagen
(1953:272), UBL. Bestämmelserna avser i första hand preliminär B-skatt,
kvarstående skatt (K-skatt) och tillkommande skatt (T-skatt) men gäller
också för skatt som en arbetsgivare underlåtit att dra av eller redovisa. Det
finns vidare ett antal andra lagar med föreskrifter som innebär att restavgift
skall tas ut enligt bestämmelserna i UBL. Till dessa lagar hör lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, USAL, lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt samt lagen (1958:295) om sjömans-
skatt. Enligt 64 § UBL är bestämmelserna om restavgift även tillämpliga på
andra statens fordringar som får tas ut genom utmätning utan föregående
dom. Bland sådana fordringar kan nämnas studiemedel och lantmäteriavgif-
ter. (Samtidigt är vissa avgifter genom särskilda föreskrifter undantagna från
restavgift, i första hand TV-avgift och felparkeringsavgift.) Slutligen finns
det lagar med egna bestämmelser om restavgift, exempelvis ML, tullagen
(1987:1065) och lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgif-
ter.
En arbetsgivare som inte har betalat innehållen skatt i rätt tid skall utöver
restavgift betala en tilläggsavgift. Tilläggsavgiften tas ut med 4 % av det obe-
talda skattebeloppet och påförs för varje påbörjad sexmånadersperiod efter
den första intill dess skatten betalas eller arbetsgivaren åläggs betalningsan-
svar enligt bestämmelserna i 77 § UBL. Tilläggsavgiften kan tas ut med högst
12%.
Enligt UBL samt vissa andra författningar finns det möjlighet till befrielse
helt eller delvis från restavgift och i förekommande fall tilläggsavgift. Vid
kortare dröjsmål medges i allmänhet befrielse.
Restavgiften liksom tilläggsavgiften är inte avdragsgill vid taxeringen. En
fordran på avgift är inte heller förenad med förmånsrätt.
Beslut om restavgift och tilläggsavgift fattas normalt av den myndighet till
vilken skatten skall betalas (uppbördsmyndigheten).
Betalas inte skatten inom viss tid efter förfallodagen överlämnar upp-
bördsmyndigheten fordringen till kronofogdemyndigheten för indrivning.
Indrivningsförfarandet är oftast inte förenat med något särskilt åliggande för
den betalningsskyldige att ersätta staten för förrättningskostnaderna hos
kronofogdemyndigheten. På den punkten skiljer sig indrivningen av skatter
och liknande medel från verkställigheten av privaträttsliga fordringar efter-
som det i de senare målen påförs en utsökningsavgift i form av grundavgift.
Restavgiften skall bidra till att skatter och avgifter betalas i rätt tid. Samti-
digt finns det en rad andra faktorer som i skiftande grad gör det angeläget
för den betalningsskyldige att betala så snart som möjligt. UBL innehåller
exempelvis bestämmelser om kvarskatteavgift. En arbetsgivare som under-
låter att göra avdrag för skatt blir solidariskt ansvarig med arbetstagaren för
skattebeloppet. Underlåter arbetsgivaren att inbetala skatt som han innehål-
Prop. 1991/92:93
71
lit kan han under vissa förutsättningar också drabbas av straffansvar. Ställfö-
reträdare för en juridisk person kan åläggas solidariskt betalningsansvar för
skatter och avgifter som inte betalas i tid. Tull eller annan skatt som inte be-
talas till tullmyndighet i rätt tid kan också medföra att den betalningsskyldige
förlorar rätten att vara kreditimportör och inneha hemtagningstillstånd. Vi-
dare är uppgifter om en enskilds obetalda skatter och avgifter i princip of-
fentliga hos kronofogdemyndigheten, vilket i sin tur kan påverka kreditbe-
dömningen av den betalningsskyldige.
Prop. 1991/92:93
Det är av väsentlig betydelse för det allmännas verksamhet att skatter och
liknande medel betalas inom föreskriven tid. Detta förutsätter en effektiv
sanktion som inträder om betalningsskyldigheten inte fullgörs på avsett sätt.
Utgångspunkten bör vara ett avgiftssystem som fyller flera funktioner.
Det bör
- främja intresset av att betalning sker senast på förfallodagen,
- verka för en snabb betalning även efter förfallodagen,
- ge staten rimlig ersättning för de extra uppbörds- och indrivningskostna-
derna samt
- täcka statens ränteförlust och samtidigt utgöra en affärsmässig kostnad
för en faktiskt utnyttjad skattekredit.
Den nuvarande restavgiften avser i och för sig att fylla olika funktioner men
den har en konstruktion som medför att den tjänar nästan enbart ett syfte,
nämligen att styra betalningen av skatter och liknande medel så att den görs
senast på förfallodagen.
De brister som sålunda åvilar restavgiften hänger samman med att den tas
ut med ett och samma belopp oavsett hur länge ett betalningsdröjsmål pågår.
En fast avgift som restavgiften har en direkt betalningshämmande effekt så
snart förfallodagen är passerad; ju längre den betalningsskyldige kan skjuta
upp sin betalning desto lägre blir hans kostnad för den kredit som han har
tagit sig genom att inte betala. Vidare leder en avgift av restavgiftens storlek
till mycket höga avgiftsuttag vid kortvariga dröjsmål. Detta kan i dagsläget
motverkas genom att den betalningsskyldige medges befrielse, helt eller del-
vis, från skyldigheten att betala restavgift. Sådan befrielse förutsätter emel-
lertid normalt prövning i det enskilda fallet, vilket medför byråkrati och
kostnader både hos den enskilde och hos berörda myndigheter.
Det behövs alltså ett väsentligt förändrat avgiftssystem. För att tillgodose
de syften som jag har angett krävs det att den avgift som tas ut vid betalnings-
dröjsmål på något sätt är relaterad till dröjsmålets längd. Det är också påkal-
lat att avgiften under dröjsmålets inledningsskede är betydligt lägre än den
nuvarande restavgiften.
SIU:s förslag innebär visserligen att den nuvarande restavgiften ersätts
med avgifter som är bättre anpassade till tiden för den betalningsskyldiges
dröjsmål. Det innebär emellertid inte den genomgripande konstruktions-
ändring som är en förutsättning för att man skall kunna råda bot på i huvud-
72
sak alla de brister som finns i dag. Ett avgörande skäl till att SIU inte tagit
ett bredare grepp synes vara att det rått oklarhet om berörda myndigheter,
främst skatte- och kronofogdemyndigheter, skulle kunna hantera ett system
där avgiften successivt höjs med tiden för betalningsförseningen.
Numera är det emellertid klarlagt att skatte- och kronofogdemyndighe-
terna kan administrera ett avgiftssystem med differentierade avgifter. Mot
den bakgrunden anser jag - i likhet med vad också en del remissinstanser
föreslagit - att en konstruktionsändring i den riktningen bör komma till
stånd.
Även om det behövs en annan inriktning av avgiftssystemet än SIU har
föreslagit så har SIU i sitt betänkande på många punkter redovisat övervä-
ganden och förslag som jag helt eller delvis kan ansluta mig till. I ytterligare
ett avseende kommer jag emellertid att väsentligt avvika från SIU:s förslag.
Det gäller frågan om hur staten skall få täckning för sina indrivningskostna-
der. För att ge staten ersättning för indrivningskostnader är en avgift av lik-
nande slag som restavgiften inte ändamålsenlig. Restavgiften är exempelvis
inte på något sätt knuten till den faktiska kostnaden som uppkommer hos
kronofogdemyndigheten. Den uttas för övrigt oberoende av om indrivning
sker eller betalning görs dessförinnan.
Funktionen att ersätta staten för indrivningskostnaderna bör tydliggöras
vid en ny avgiftskonstruktion. Det är rimligt att kostnaderna för indrivning
i första hand tas ut av den som förorsakat indrivningen. Samtidigt är det från
rättvisesynpunkt angeläget att avgiftsuttaget inte överstiger de kostnader
som verkligen uppkommer och att gäldenären ges möjlighet att hålla kostna-
derna nere genom att exempelvis betala omedelbart efter anmaning. Här
bör man kunna ansluta till hur motsvarande spörsmål hanteras på närlig-
gande områden. Jag tänker då på att det i enskilda utsökningsmål tas ut en
utsökningsavgift i form av en grundavgift.
Prop. 1991/92:93
73
Prop. 1991/92:93
Mitt förslag: Restavgiften ersätts med en dröjsmålsavgift som stegvis
ökar beroende på längden på betalningsdröjsmålet.
En avgift på 2 % tas ut på skatte- och avgiftsbelopp som inte betalas
i tid men före utgången av den månad då skatten förfaller till betalning
(förfallomånaden).
För belopp som betalas under månaden efter förfallomånaden är -
under förutsättning att beloppet varit obetalt under minst tio dagar -
avgiften 4 %.
Betalningar som görs under andra kalendermånaden efter förfallo-
månaden påförs en dröjsmålsavgift på 6 %.
Efter andra kalendermånaden efter förfallomånaden ökar dröjs-
målsavgiften med ytterligare 1 % för varje påbörjad kalendermånad
som betalningsskyldigheten inte har fullgjorts.
Sker betalning i enlighet med en betalningspåminnelse som en myn-
dighet har skickat ut kort före ett månadsskifte, skall dröjsmålsavgift
tas ut utan den höjning som månadsskiftet annars skulle ha föranlett.
Utredningens förslag: Ett avgiftssystem i tre steg om vardera 2 %, 4 % och
4%. Den inledande avgiften är alltså 2% och tas ut från förfallodagen. Av-
giften ökas till 6% tidigast en månad senare. Om uppbördsmyndigheten
dessförinnan har skickat ut en betalningspåminnelse inträder avgiftshöj-
ningen först om betalning inte sker enligt påminnelsen. Fyra månader efter
det att fordringen har överlämnats för indrivning höjs avgiften på obetalt be-
lopp till 10%.
Det tredje steget skall tas ut endast om det leder till ett avgiftsuttag på
minst 400 kr., vilket innebär att obetalda belopp som understiger 10 000 kr.
undantas från den sista ökningen på 4 %.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar i huvudsak utredning-
ens förslag till principer för ett nytt avgiftssystem.
Sveriges advokatsamfund avstyrker dock förslaget och anför att avgiften
bör konstrueras med reglerna om dröjsmålsränta i räntelagen som förebild.
RRV tar, utan att direkt avvisa utredningsförslaget, åter upp frågan om en
avgift utformad som en löpande ränta. Lantbrukarnas riksförbund ser posi-
tivt på utredningsförslaget men anser att all avgift av det aktuella slaget bör
ha karaktären av löpande ränta. Generaltullstyrelsen anser att en ny avgift
bör konstrueras som en kombination av dröjsmålsränta och tilläggsavgift i
flera steg eftersom förfarandet vid uppbörd av tull, skatt och annan avgift i
tullverket väsentligen avviker från andra uppbördsförfaranden.
Skälen för mitt förslag: Svagheten hos det nuvarande restavgiftssystemet
är främst att det inte verkar betalningsfrämjande när förfallodagen har pas-
serats och att det - förutom vid kortare dröjsmål - inte heller ersätter staten
för ränteförlusterna. Ett effektivt avgiftssystem förutsätter därför att avgif-
tens storlek på något sätt kopplas till betalningsdröjsmålets längd. Samtidigt
74
måste avgiften givetvis stimulera till betalning senast på förfallodagen. Båda
dessa krav kan uppfyllas genom en konstruktion där avgiften höjs i flera steg
med hänsyn till tidpunkten för betalningen.
En sådan ny avgiftskonstruktion bör också leda till att avgiften ges en an-
nan benämning. Den kan lämpligen kallas dröjsmålsavgift.
För att styra betalningen av skatter och avgifter så att den sker i tid är det
nödvändigt att för fall av betalningsförseningar påföra avgifter som i relation
enbart till dröjsmålet är förhållandevis höga. Det finns emellertid inte anled-
ning att som första steg ta ut avgift av samma storleksordning som restavgif-
ten, dvs. efter 6 % på det obetalda beloppet. Avgiften bör i stället knyta an
till den faktiska betalningstidpunkten och således nå den nämnda nivån först
om betalning inte skett sedan ytterligare någon tid har gått. Jag delar utred-
ningens uppfattning att betalningar som inte görs på förfallodagen skall för-
anleda en avgift på 2 %.
SIU har av främst administrativa skäl avvisat vaije avgiftskonstruktion
som innebär att avgiften efter det inledande uttaget ökar vid mer än två till-
fällen och med täta intervall. Den enskilde skulle inte kunna följa och be-
räkna en avgift som ofta ökar. Risken skulle enligt SIU vara stor att betalning
gjordes med felaktigt belopp.
Enligt min bedömning överdriver utredningen svårigheterna med en mera
rörlig avgift. I exempelvis Finland kan man enligt vad jag inhämtat utan svå-
righeter av den art som SIU påtalat administrera ett avgifts- och räntesystem
där räntan eller avgiften ökar månadsvis.
Även om en rörlig avgift som skall tillgodose de krav som jag tidigare re-
dovisat (avsnitt 3) kan konstrueras efter flera olika modeller ligger det när-
mast till hands att utforma dröjsmålsavgiften med bestämmelserna om dröjs-
målsränta i räntelagen (1975:635) som förebild, vilket skulle innebära en
daglig ökning av avgiftsbeloppet.
En avgift som knyts till räntelagen har emellertid flera nackdelar, som
hänger samman med administrationen av avgiftssystemet. Den betalnings-
skyldige har inte samma möjligheter som uppbörds- och indrivningsmyndig-
heten att kontinuerligt följa skuldens totala belopp. Skulden skulle ju nor-
malt öka från dag till dag. Betalningspåminnelser som myndigheterna sänder
ut skulle bli svåra att kontrollera och efterkomma för den enskilde. Därmed
skulle risken för felaktiga betalningar öka vilket i sin tur skulle ställa krav
på ökad administration hos de berörda myndigheterna. Om betalningen blir
felaktig i sådana fall måste myndigheten tillgripa tidsödande manuella ruti-
ner. I detta alternativ har således SIU:s farhågor relevans.
De invändningar som sålunda kan riktas mot en daglig avgiftsjusteringgör
sig endast i mindre mån gällande om justeringen sker med längre tidsinter-
vall. Mycket talar för ett tidsintervall på en månad. Avgiften justeras då vid
ett begränsat antal tillfällen, varigenom risken för felbetalningar som beror
på felaktig avgiftsberäkning från den enskilde minskas. Detta påverkar
också i hög grad myndigheternas möjligheter att på ett effektivt sätt admini-
strera avgiftssystemet. RSV har under hand också uppgett att såväl skatte-
myndigheterna som kronofogdemyndigheterna kan hantera ett sådant sy-
stem.
En månatlig förhöjning av avgiften kan göras antingen med utgångspunkt
Prop. 1991/92:93
75
i förfallodagen eller vid månadsskiftena. Man bör därvid beakta att den som Prop. 1991/92:93
står i skuld för skatter eller avgifter ofta har skulder som förfallit vid skilda
tillfällen. Exempelvis förfaller skatt enligt UBL normalt den 18, mervärde-
skatt den 5 och punktskatter den 25 i betalningsmånaden. För den enskilde
bör det underlätta om avgiftshöjningen sker vid ett och samma tillfälle obe-
roende av vad hans skuld avser. Även vid indrivningen är det en fördel om
avgiftshöjningen inträder vid en och samma dag för samtliga utestående
skatter och avgifter.
För min del anser jag att avgiften - med två undantag som jag strax åter-
kommer till - bör höjas vid vaije månadsskifte efter förfallodagen, alltså
även vid månadsskiftet närmast efter förfallodagen. Om en höjning inte kan
göras efter ganska kort tid skulle det - med hänsyn till att avgiften i det första
steget endast är 2 % - i en del situationer rent av kunna vara ekonomiskt
lönsamt att vänta med betalningen till en dag i omedelbar anslutning till den
då en avgiftshöjning aktualiseras. Den föreslagna lösningen innebär bl.a. att
man kan ha en i princip enhetlig reglering på hela skatte- och avgiftsområdet.
Det innebär visserligen att det kommer att gå olika lång tid mellan den första
och den andra avgiftspåföringen beroende på vilket skatteslag och därmed
vilken förfallodag som det är fråga om. Enligt min mening är det emellertid
av mindre betydelse att fordringar på olika skatter inte behandlas på exakt
samma sätt vid betalningsdröjsmål.
En del skatter har en ordinarie betalningsdag som kan ligga mycket nära
ett månadsskifte. Det gäller bl.a. vägtrafikskatt som förfaller den sista dagen
1 månaden. Även i fall där anstånd med betalningen medges, kan förfalloda-
gen vara en dag i anslutning till ett månadsskifte. För att inte dröjsmålsavgif-
tens andra steg skall aktualiseras alltför snabbt i de nu angivna fallen föreslår
jag att förhöjd avgift skall få tas ut först om skatten inte har betalats sedan
minst tio dagar förflutit från förfallodagen.
Den avgiftshöjning som bör göras i anslutning till närmast följande må-
nadsskifte är i första hand avsedd att ha en betalningsfrämjande funktion.
Enligt min bedömning bör detta avgiftssteg överensstämma med det inle-
dande steget omedelbart efter förfallodagen. Avgiften bör således öka med
2 % av det belopp som fortfarande är obetalt.
I förhållande till vad SIU har föreslagit om att avgiften skall höjas första
gången efter minst en månad innebär mitt förslag att avgiftshöjningen inträf-
far efter kortare tid. Vad gäller krav på skatter enligt UBL kommer avgiften
att höjas efter 12 eller 13 dagar medan höjningen i fråga om mervärdeskatt
kommer att inträffa efter den dubbla tiden. Å andra sidan blir avgiftshöj-
ningen endast 2 %, att jämföras med SIU:s förslag om en höjning på 4 %.
SIU har i sitt förslag om det nyssnämnda andra avgiftssteget knutit an till
de rutiner avseende betalningspåminnelser som är vanligt förekommande. I
fråga om huvuddelen av obetalda skatter skickar sålunda beskattningsmyn-
digheten ut en betalningspåminnelse ungefär en månad efter förfallodagen.
Påminnelserna spelar en viktig roll. Av de skatter som är obetalda på förfal-
lodagen betalas för närvarande 30-50% efter uppmaning från skattemyn-
digheten. Av flera anledningar bör man, som jag ser det, sträva efter att yt-
terligare utveckla påminnelseförfarandet. Alla medelsslag bör omfattas. En
påminnelse bör skickas ut i god tid före det att fordringen överlämnas för
76
indrivning. Myndigheten bör få underlåta att påminna endast när det är mo-
tiverat att skyndsamt överlämna fordringen för indrivning, t.ex. när avräk-
ning aktualiseras i samband med återbetalning av skatt, jfr lagen (1985:146)
om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. I påminnelsen bör
sättas ut en bestämd dag som senaste tidpunkt för betalning. Denna frist bör
givetvis vara ganska kort. Påminnelsen bör också ange storleken på dröjs-
målsavgiften och följderna av en fortsatt utebliven betalning. Föreskrifter
om detta kan lämpligen ges i förordningsform.
Enligt min mening finns det skäl att efter mönster från SIU:s förslag låta
en avgiftshöjning vara beroende av huruvida en uppmaning i en betalnings-
påminnelse har följts eller inte. Konstruktionen måste emellertid delvis av-
vika från vad SIU föreslagit bl.a. med hänsyn till att jag föreslår att avgiften
i princip skall höjas vid varje månadsskifte.
Den betalningsskyldige får oftast del av påminnelsen i sådan tid att han,
om han iakttar den betalningsfrist som anges i påminnelsen, kommer att be-
tala sin skuld kort tid före nästa kalendermånad. I så fall kommer han att
undvika den avgiftshöjning som bör ske vid ingången av den andra kalender-
månaden efter förfallomånaden, eftersom betalningen ju erläggs före må-
nadsskiftet. En påminnelse kan emellertid sändas ut så sent under den kalen-
dermånad som följer efter förfallodagen att betalning enligt uppmaningen i
påminnelsen görs under andra kalendermånaden efter förfallomånaden. I en
sådan situation är det enligt min mening inte tilltalande att den som följer
uppmaningen drabbas av en ytterligare avgiftshöjning. Jag föreslår därför
att betalning som görs i enlighet med denna typ av påminnelse inte skall för-
anleda den högre avgift som annars skulle ha följt av att ytterligare ett må-
nadsskifte passerats.
Om betalning inte sker före utgången av den första månaden efter förfallo-
månaden eller, när betalningspåminnelse med något utsträckt tidsfrist har
sänts ut, enligt påminnelsen, bör dröjsmålsavgiften höjas med ytterligare
2%.
Dröjsmålsavgiften kommer således att beräknas efter 6 % på sådana skat-
ter eller avgifter som varit obetalda under minst en kalendermånad. För
skatter med ordinarie betalningsdag den 18 i månaden har mer än 40 dagar
förflutit sedan förfallodagen och för mervärdeskatt, som normalt skall beta-
las den 5 i månaden, har nästan två månader gått.
Det föreslagna undantaget från avgiftshöjning när betalning sker enligt en
påminnelse bör inte begränsas till påminnelser som uppbördsmyndigheten
sänder ut i slutet av kalendermånaden efter förfallodagen. Även i andra fall
bör betalning enligt en påminnelse som sträcker sig över ett månadsskifte
innebära att den höjning uteblir som enligt huvudregeln skulle inträda vid
månadsskiftet. Vad som nu sagts bör således också gälla sådana påminnelser
där en senaste betalningsdag har angetts som kronofogdemyndigheten
skickar ut under indrivningen, under förutsättning att myndigheten inte
medgett uppskov med betalningen. Betalning till kronofogdemyndigheten
efter betalningserinran om uppgjord avbetalningsplan i samband med upp-
skov bör självfallet inte omfattas av det nu berörda undantaget från avgifts-
höjning vid betalning enligt betalningspåminnelse.
Förutom att verka betalningsfrämjande syftar dröjsmålsavgiften, som jag
Prop. 1991/92:93
77
tidigare nämnt, också till att ersätta staten för ränteförluster som uppkom-
mer genom att skatter och avgifter inte betalas i tid. Av det följer att avgiften
bör fortsätta att öka även efter de inledande avgiftsuttagen, i likhet med vad
som gäller för dröjsmålsräntor på privaträttens område. Därigenom kom-
mer avgiften att ha en viss påtryckningseffekt även sedan fordringen lämnats
till kronofogdemyndigheten för indrivning, vilket normalt sker under andra
kalendermånaden efter förfallodagen, dvs. efter det att avgiften har höjts till
6 % på belopp som inte har betalats.
Avgiftens storlek efter den inledande uppräkningen till 6 % kan lämpligen
bestämmas med hänsyn till nivån på dröjsmålsräntan enligt räntelagen.
Denna beräknas efter riksbankens diskonto (för närvarande 8,5 %) med till-
lägg av åtta procentenheter, dvs. i dag 16,5 %. Hänsyn måste också tas till
att dröjsmålsavgiften inte skall vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Jag
anser att avgiften efter de inledande påslagen bör öka med 1 % per påbörjad
kalendermånad till den del fordringen står kvar. Dröjsmålsavgiften i denna
del motsvarar då en årlig avgift beräknad efter 12%, vilket i sin tur - i ett
läge där kapitalinkomster beskattas efter en skattesats om 25 % - motsvarar
en årlig avdragsgill ränta på 16 %.
Att beräkna avgiftshöjningar som efter en tid grundas på 1 % per månad
bereder knappast några svårigheter. Av bl.a. det skälet anser jag att man
inte bör justera procentsatsen endast på grund av mindre variationer i det
allmänna ränteläget. Den angivna procentsatsen bör alltså tills vidare kunna
ligga fast.
En konsekvens av en regelbundet återkommande avgiftshöjning i fall där
fordringen inte betalas blir att dröjsmålsavgiften efter någon tid kommer att
kraftigt överstiga vad som för närvarande kan tas ut genom restavgift. Den
kommer att uppgå till ungefär samma belopp som i motsvarande situation
tas ut på förmögenhetsrättens område enligt bestämmelserna i räntelagen.
Man kan därför säga att fordringar på skatter m.m. närmast likställs med
fordringar av annat slag såvitt gäller följderna vid långa betalningsdröjsmål.
Den olikheten kommer emellertid att stå kvar att det för bl.a. skatter finns
en gräns för hur länge dröjsmålsavgiften får fortsätta att stiga. En fordran på
bl.a. skatt preskriberas ju normalt fem år efter utgången av det kalenderår
då den förföll till betalning.
Mitt förslag: Dröjsmålsavgiften skall omfatta - med undantag för stu-
diemedelsavgifter - de skatter och andra medel som nu kan förenas
med restavgift.
Lägsta dröjsmålsavgift skall vara 100 kr. Den lägsta avgiften får
dock inte överstiga det ursprungligen obetalda beloppet.
Tilläggsavgiften för arbetsgivare avskaffas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stora delar med mitt. Med utred-
ningens förslag finns dock tilläggsavgiften kvar.
Prop. 1991/92:93
78
Remissinstanserna: Småföretagarnas riksorganisation anser att minimibe-
loppet inte bör tas ut om betalning sker före det att påminnelse har sänts ut.
RSV föreslår att avgiften inte skall få överstiga skattebeloppet.
Skälen för mitt förslag: Systemet med avgiftsuttag vid betalningsförsening
omfattar i dag ett mycket stort antal skatter, avgifter och andra statliga ford-
ringar. Alla skatter av betydelse kan således förenas med avgift. Även i fråga
om arbetsgivaravgifter kan avgift tas ut om betalning inte sker i rätt tid. Med
stöd av 64 § UBL kan avgift också påföras när statliga fordringar som får
verkställas utan föregående dom överlämnas för indrivning. Således kan
restavgift tas ut om exempelvis rättshjälpsavgifter, studiemedelsavgifter och
lantmäteriavgifter inte betalas innan indrivning begärs. Enligt särskilda före-
skrifter är dock bl.a. TV- och felparkeringsavgifter undantagna från restav-
gift. För dessa är betalningsförseningar i stället förenade med särskilda till-
läggs- eller påminnelseavgifter.
Det har inte framkommit några skäl som talar för en förändring av kretsen
av skatter och liknande medel som kan förenas med avgift. Liksom SIU före-
slår jag därför att de skatter, avgifter och andra statliga fordringar för vilka
restavgift nu kan tas ut också skall inbegripas i det nya avgiftssystemet. Jag
vill dock göra undantag för avgifter enligt studiestödslagen (1973:349) efter-
som dessa vid betalningsförsening redan påförs en särskild avgift.
I likhet med SIU föreslår jag att det nya avgiftssystemet i princip skall vara
enhetligt för alla berörda skatter, avgifter och andra medel. Mot bakgrund
av dagens situation kan det antas att de beloppsmässigt största medelsslagen
som kommer att påföras dröjsmålsavgift är preliminär B-skatt, kvarstående
skatt, tillkommande skatt, mervärdeskatt samt innehållen skatt och arbetsgi-
varavgifter.
Med ett enhetligt avgiftssystem bör också den lägsta avgiften vara den-
samma för alla medelsslag. Frågan om lägsta avgift har beröringspunkter
med frågan om avgiftens funktion att ersätta staten för de bevaknings- och
påminnelserutiner som måste finnas för att fånga upp uteblivna skattebetal-
ningar. Dessa rutiner medför betydande kostnader för staten, kostnader som
i första hand den som inte betalar sin skatt i tid bör stå för.
Restavgiften tas för närvarande ut med lägst 50kr. Med hänsyn bl.a. till
att även små obetalda skatte- och avgiftsbelopp förorsakar kostnader på
uppbördsstadiet bör även dröjsmålsavgiften ha ett lägsta belopp som kan tas
ut även om den procentuella avgiftsberäkningen utvisar ett lägre belopp. Jag
delar SIU:s uppfattning att det är dags att höja det lägsta beloppet till 100 kr.
Från den regeln bör emellertid ett undantag göras. I de fall då det ursprungli-
gen obetalda beloppet är mycket lågt är det enligt min mening obilligt att
påföra en avgift som är större eller flera gånger större än det obetalda belop-
pet. Jag föreslår därför att dröjsmålsavgiften aldrig får överstiga det belopp
som är obetalt på förfallodagen om beloppet uppgår till högst 100 kr.
Restavgiften liksom tilläggsavgiften utgör en biförpliktelse som genom
den föreliggande konstruktionen praktiskt taget med automatik påförs i fall
där huvudfordringen inte betalas i tid. De får omedelbart drivas in (57 a och
59 §§ UBL). Ordningen bör vara densamma för dröjsmålsavgiften. Detta in-
nebär bl.a. att den enskilde får begära prövning av fråga om dröjsmålsavgift.
Enligt UBL och några andra författningar skall arbetsgivare som gjort
Prop. 1991/92:93
79
skatteavdrag men inte betalat skatten i tid erlägga, förutom restavgift, en
särskild tilläggsavgift. Tilläggsavgiften infördes för att det i dessa fall före-
kom så långvariga dröjsmål att det ansågs nödvändigt att ha en högre och
mer differentierad avgift än enbart restavgiften. Med den konstruktion för
dröjsmålsavgiften som jag nu föreslår kan tilläggsavgiften avskaffas.
Med hänsyn till dröjsmålsavgiftens karaktär kan det sättas i fråga om det
inte behövs en författningsreglering av hur influtna belopp skall avräknas
när betalning sker endast delvis. För flertalet allmänna mål saknas för närva-
rande sådana bestämmelser om avräkningsordning. För enskilda mål där-
emot gäller enligt 13 kap. 13 § första stycket utsökningsbalken att influtna
belopp skall avräknas på ränta och andra biförpliktelser före fordringens ka-
pitalbelopp, om inte borgenären har yrkat annat. I balken regleras emeller-
tid inte avräkningsordningen när en borgenär har åberopat två eller flera fri-
stående fordringar. Även frågan om hur avräkning skall ske vid frivillig be-
talning är delvis oreglerad. Vad gäller utmätning för skatter är praxis för när-
varande den att betalda belopp i allmänhet i första hand avräknas på den
äldsta skulden. Restavgiften krediteras vanligen sist i målet, vilket enligt
uppgift är att föredra från tillämpningssynpunkt. För min del anser jag det
inte nödvändigt att nu författningsreglera krediteringsordningen. Dröjs-
målsavgiften bör få behandlas på samma sätt som restavgiften. Det kan
emellertid finnas skäl att i ett senare sammanhang återkomma i frågan.
Mitt förslag om ändrat avgiftssystem medför att åtskilliga lagar behöver
ändras. I första hand gäller det 58 § UBL som bör innehålla huvudbestäm-
melserna om dröjsmålsavgiften. De övriga lagar som berörs framgår av de
upprättade lagförslagen och författningskommentarerna (avsnitt 10).
Mitt förslag: Beskattningsmyndigheten får medge befrielse helt eller
delvis från skyldigheten att betala dröjsmålsavgift, om det finns sär-
skilda skäl.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att skattemyndigheten när sär-
skilda skäl föreligger helt får befria från skyldighet att betala avgift eller ned-
sätta den av utredningen föreslagna avgiften om 6 % till 2%. I fråga om de
närmare skäl som bör godtas för avgiftsbefrielse, helt eller delvis, överens-
stämmer utredningens förslag i huvudsak med mitt. Utredningen föreslår
dock att det i anvisningarna till UBL ges exempel på särskilda skäl och att
där också anges omständigheter som inte bör föranleda avgiftsbefrielse.
Remissinstanserna: Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföre-
ningen och Svenska bankföreningen har invänt att utredningens förslag om
nedsättning och befrielse är alltför restriktivt. De föreslår för sin del att ned-
sättning/befrielse skall komma i fråga vid bristande erfarenhet eller då svår-
bedömda skattefrågor ligger bakom dröjsmålet liksom om detta beror på till-
fälliga fel hos postgirot, bankgirot eller banker. Föreningen Sveriges krono-
fogdar anser att avgiftsbefrielse (helt eller delvis) i princip inte skall vara till-
Prop. 1991/92:93
80
låten sedan så lång tid gått att kravet har överlämnats för indrivning. I övrigt Prop. 1991/92:93
har remissinstanserna godtagit utredningens förslag om principerna för av-
giftsbefrielse.
Skälen för mitt förslag: För närvarande får den betalningsskyldige helt el-
ler delvis befrias från restavgift om särskilda omständigheter föreligger. Vad
gäller UBL finns bestämmelserna om detta i 58 § 2 mom.
Liksom utredningen föreslår jag att möjlighet till hel eller delvis befrielse
från avgift skall finnas även i framtiden. Den kraftiga sänkning av avgiftsni-
vån vid kortvariga betalningsförseningar som följer med mitt förslag bör
dock innebära att frågan om avgiftsbefrielse aktualiseras i betydligt färre
ärenden än vad som nu är fallet. Att så sker är också angeläget mot bakgrund
av nuvarande ärendemängd - under år 1990 behandlade skattemyndighe-
terna ca 13 000 ärenden om befrielse från restavgift.
Avgiftsbefrielse skall medges om det finns särskilda skäl. För att en om-
ständighet skall få medföra befrielse från dröjsmålsavgift, helt eller delvis,
bör den till sin karaktär i första hand vara sådan att den betalningsskyldige
inte kunnat förutse eller råda över den. Särskilda skäl bör således normalt
föreligga vid sjukdom eller olyckshändelse av sådant slag att betalningen på
förfallodagen därigenom avsevärt försvårats.
Den för närvarande vanligaste grunden för avgiftsbefrielse är att ett dröjs-
mål har varit mycket kortvarigt. Enligt rekommendationer som RSV har ut-
färdat anses särskilda omständigheter som kan föranleda nedsättning nor-
malt föreligga om betalning sker inom 15 dagar från förfallodagen. I sådana
fall sätts avgiften ned till 2%. Generaltullstyrelsen har utfärdat rekommen-
dationer som också innebär att restavgift på tull och annan skatt sätts ned
vid kortvariga dröjsmål.
Dröjsmålsavgiften har i mitt förslag särskilt avpassats för att inte framstå
som oacceptabelt hög vid korta dröjsmål. Utrymmet för reduktion av avgif-
ten endast på grund av att betalningsförseningen har varit kortvarig blir där-
för begränsat. Har dröjsmålet endast varat någon dag kan det dock finnas
skäl för i vart fall nedsättning av dröjsmålsavgiften, särskilt om den betal-
ningsskyldige haft anledning att räkna med att betalningen skulle ske i rätt
tid.
Däremot bör särskilda skäl inte anses föreligga om betalningsförsummel-
sen beror på betalningsoförmåga. Inte heller bör endast den omständigheten
att det rör sig om en engångsförsummelse grunda betalningsbefrielse.
Avgiftsbefrielse bör inte förutsätta en särskild ansökan från den betal-
ningsskyldige. Är skälet till betalningsförseningen att söka hos beskattnings-
myndigheten bör myndigheten naturligtvis självmant besluta om befrielse.
Det ligger dock i sakens natur att den betalningsskyldige i de flesta fall ge-
nom en skrivelse eller på något annat sätt måste fästa myndighetens upp-
märksamhet på att en omständighet föreligger som kan föranleda avgiftsbe-
frielse.
Graden av godtagbar betalningsförsummelse bör normalt avta med tiden
eftersom den betalningsskyldige efter hand bör få allt större möjligheter att
undanröja föreliggande betalningshinder. Därför bör det knappast bli ak-
tuellt med avgiftsbefrielse sedan så lång tid förflutit att ärendet har överläm-
nats för indrivning. 81
6 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 93
Till stor del bör de grundläggande omständigheter som kan föranleda av-
giftsbefrielse vara desamma för alla medelsslag. Uppbördsförfarandet för
olika medelsslag uppvisar dock sådana variationer att skälen till avgiftsbefri-
else i viss utsträckning kan variera mellan olika typer av skatter och avgifter.
Den myndighet som beslutar att dröjsmålsavgift skall tas ut skall också
pröva frågan om avgiftsbefrielse. Detta gäller även om avgiftsbefrielsen har
aktualiserats först sedan ärendet har överlämnats till kronofogdemyndighe-
ten för indrivning.
Mitt forslag: Avskrivning av dröjsmålsavgift skall kunna ske under
samma förutsättningar som nu gäller för debiterad skatt, kvarskatte-
avgift eller ränta.
Utredningens förslag: Utredningen har inte någon motsvarighet till mitt
förslag.
Remissinstanserna: Mitt förslag har inte remissbehandlats.
Skälen för mitt förslag: UBL innehåller i 66 och 67 §§ regler om avskriv-
ning av fordran. Avskrivning får bl.a. ske om gäldenären befunnits sakna
utmätningsbara tillgångar eller vistas på okänd ort. Likaså kan avskrivning
äga rum då fordran inte överstiger 300 kr. och förutsättningar i övrigt förelig-
ger enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som rege-
ringen bestämmer.
Avskrivning får ske av debiterad skatt, kvarskatteavgift eller ränta. Där-
emot kan avskrivning inte beslutas beträffande restavgift.
Avskrivning i de fall som berörts innebär inte att betalningsskyldigheten
upphör men väl att beloppet i fråga inte skall vara föremål för aktiva indriv-
ningsåtgärder. Närmast är avskrivningen alltså en teknisk åtgärd som i första
hand vidtas sedan utsikterna till indrivning av beloppet i fråga befunnits vara
mycket små. Eftersom betalningsskyldigheten kvarstår kan kravet aktualise-
ras för indrivning om gäldenären får utmätningsbara tillgångar. Motivet till
avskrivningsmöjligheten för mindre belopp är närmast av ekonomisk och ad-
ministrativ art. Oftast aktualiserar kronofogdemyndigheten frågan om av-
skrivning. Formellt är det dock skattemyndigheten som beslutar.
Enligt min mening är det en brist att avskrivning inte får ske av restavgift
när avskrivning kan äga rum av det skattebelopp på vilket avgiften belöper.
Bristen är särskilt påtaglig när det gäller små belopp. Skattemyndigheten är
således skyldig att överlämna även mycket små obetalda avgifter för indriv-
ning medan indrivning av skattebelopp av samma storlek kan underlåtas ge-
nom att de skrivs av.
Utgångspunkten bör självfallet vara att alla skatte- och avgiftsbelopp skall
betalas. Samtidigt bör emellertid staten som borgenär ha vissa möjligheter
att göra undantag från denna regel. Exempelvis måste exekutiva åtgärder i
viss utsträckning kunna avpassas så att kostnaderna för indrivningen står i
rimligt förhållande till fordringsbeloppets storlek och det resultat som kan
1991/92:93
82
uppnås genom åtgärderna. I fråga om mycket små belopp kan kostnaderna
för indrivningen komma att bli många gånger större än den obetalda avgif-
ten. Exekutionsväsendets resurser får inte i allt för hög grad ägnas åt mycket
små fordringar utan bör koncentreras till indrivningen av större obetalda be-
lopp.
Jag räknar med att i ett senare sammanhang lämna förslag som kan bidra
till en effektivare indrivningsverksamhet. Redan nu bör man emellertid i nå-
gon mån vidga nuvarande möjligheter till avskrivning så att även det nya av-
giftssystemet omfattas. Jag föreslår därför att avskrivning av dröjsmålsavgift
skall få ske under samma förutsättningar som nu gäller för debiterad skatt,
kvarskatteavgift och ränta.
Mitt förslag föranleder ändringar i 66 och 67 §§ UBL.
Mitt förslag: Respitränta enligt uppbördslagen tas ut fr.o.m. den 19
april året efter taxeringsåret t.o.m. den dag då skatten förfaller till
betalning.
Anståndsränta tas ut från den den dag beloppet skulle ha betalats
om anstånd inte medgetts t.o.m. den dag då anståndstiden gått ut el-
ler, om beloppet betalats dessförinnan, t.o.m. den dag betalning
skett.
Restitutionsränta, respitränta och anståndsränta beräknas efter en
räntesats som motsvarar 75 % av den statslåneränta som gällde vid ut-
gången av november närmast föregående kalenderår. Räntesatsen
skall i förekommande fall avrundas till procenttal med högst en deci-
mal.
Restitutionsränta skall beräknas på dröjsmålsavgift som återbeta-
las.
Respitränta och anståndsränta skall inte vara avdragsgilla vid taxe-
ringen.
Skälen för mitt förslag: I UBL finns fyra olika typer av räntor, nämligen
ö-skatteränta, restitutionsränta, respitränta och anståndsränta.
Ö-skatteränta och restitutionsränta betalas vid återbetalning av skatt. Ö-
skatteränta betalas enligt 69 § lmom. UBL vid återbetalning av överskju-
tande preliminär skatt och överskjutande ingående mervärdeskatt och be-
räknas vid debiteringen av den slutlig skatten. Restitutionsränta lämnas en-
ligt 69§ 2 mom. UBL i andra fall när en skattskyldig har rätt att få tillbaka
skatt, skattetillägg, förseningsavgift, kvarskatteavgift eller ränta, t.ex. när
skatten satts ned efter ett omprövningsbeslut. Restitutionsränta beräknas i
princip från utgången av taxeringsåret t.o.m. den månad beloppet återbeta-
las efter en räntesats som motsvarar halva det av riksbanken fastställda dis-
konto som gällde vid utgången av närmast föregående kalenderår.
Prop. 1991/92:93
83
Respitränta tas enligt 32 § UBL ut när den skattskyldige påförs skatt sedan Prop. 1991/92:93
debiteringen av den slutliga skatten avslutats (tillkommande skatt). Respit-
ränta beräknas med ett undantag fr.o.m. den 1 maj året näst efter taxerings-
året t.o.m. den månad då skatten förfaller till betalning. Kredittiden fram till
sluttidpunkten för inbetalning av kvarstående skatt, den 18 april året efter
taxeringsåret, täcks av kvarskatteavgift (27 § 3 mom. UBL). Av förenklings-
skäl tas dock respitränta ut först fr.o.m. den 1 maj året efter taxeringsåret.
Respitränta tas ut med en räntesats som motsvarar det diskonto som gällde
vid utgången av närmast föregående kalenderår med tillägg av tre procent-
enheter.
Anståndsränta beräknas enligt 49 § 4 mom. UBL från utgången av den
månad då beloppet skulle ha betalats om anstånd inte medgetts t.o.m. den
månad, då anståndstiden gått ut eller, om beloppet betalats dessförinnan,
t.o.m. den månad betalning skedde. Även vad gäller anståndsränta är ränte-
satsen diskontot med tillägg av tre procentenheter.
Även i annan lagstiftning på skatteområdet finns regler om ränta.
Räntetid
Motiven till att ränta beräknas i hela månader är i huvudsak praktiska. Så-
dana ränteberäkningar har ansetts lättare att hantera. Med dagens ADB-
teknik föreligger inte några svårigheter att göra ränteberäkningar från dag
till dag. Ränteberäkningar enligt UBL sker numera normalt automatiskt
även om i undantagsfall manuella beräkningar är nödvändiga.
En bestämning av den tid ränta anses belöpa på som avviker från den fak-
tiska räntetiden kan innebära stora räntevinster eller ränteförluster såväl för
de skattskyldiga som för statsverket. Enligt min mening bör ränta i möjli-
gaste mån beräknas för den faktiska kredittiden, inte för schablonmässigt
bestämda tider.
Kvarskatteavgiften utgör en räntekompensation för statsverket för tiden
t.o.m. den 18 april året efter taxeringsåret. Respitränta bör därför beräknas
fr.o.m. den 19 april året efter taxeringsåret t.o.m. den dag då skatten förfal-
ler till betalning. När ö-skatteränta, restitutionsränta och skatt som återbeta-
lats enligt 68 § 2mom. UBL ingår i tillkommande skatt beräknas respitränta
från utgången av den månad då beloppet utbetalats. Med hänsyn till att resti-
tutionsränta, enligt vad jag snart återkommer till, även fortsättningsvis bör
beräknas t.o.m. den månad beloppet återbetalas, bör respitränta i de nu av-
sedda fallen tas ut från utgången av den månad då beloppet utbetalats.
Anståndsränta bör beräknas fr.o.m. den dag då beloppet skulle ha betalats
om anstånd inte medgetts t.o.m. den dag då anståndstiden gått ut eller, om
beloppet betalats dessförinnan, t.o.m. den dag betalning skett.
Vad gäller restitutionsränta slutar den faktiska kredittiden den dag belop-
pet återbetalas. En beräkning av restitutionsränta fram till återbetalningsda-
gen blir emellertid felaktig så snart ett fel, maskinellt eller manuellt, förorsa-
kar förskjutning i den beräknade återbetalningsdagen. En anknytning till da-
gen när beslut om återbetalning fattas är inte heller lämplig för återbetal-
ningar enligt UBL med hänsyn till att manuella kontroller m.m. kan inne-
bära att den faktiska återbetalningsdagen ligger betydligt senare än dagen
84
för återbetalningsbeslutet. De nuvarande reglerna om beräkning av räntetid Prop. 1991/92:93
för restitutionsränta bör därför kvarstå oförändrade.
Restitutionsränta betalas enligt 24 § USAL på avgiftsbelopp som återbeta-
las efter den 30 juni året efter utgiftsåret. Restitutionsränta bör för att få
största möjliga överensstämmelse med ränteberäkningen enligt UBL beräk-
nas från utgången av den månad då beloppet betalades in.
Vad jag nu föreslagit på uppbördsområdet bör också gälla på skatteområ-
det i övrigt. Frågan om arvs- och gåvobeskattningens framtida utformning
bereds för närvarande inom finansdepartementet. Med hänsyn härtill lägger
jag inte fram något förslag om ändrade regler för beräkning av räntetid enligt
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Jag föreslår inte heller någon
ändring i reglerna i tullagen (1987:1065) i detta avseende. Det är lämpligt att
en eventuell justering av reglerna i tullagen anstår i avvaktan på det fortsatta
genomförandet av datoriseringen på tullområdet.
Räntesats m.m.
De nuvarande räntesatserna vid beräkning av restitutions-, respit- och an-
ståndsränta är knutna till diskontot. De skillnader i räntesatser som gäller -
restitutionsränta beräknas efter halva diskontot, medan respitränta och an-
ståndsränta tas ut med diskontot med tillägg av tre procentenheter - har mo-
tiverats med att räntesatserna borde avvägas med hänsyn till den skillnad
som på den allmänna kreditmarknaden görs mellan inlånings- och utlånings-
räntor (prop. 1983/84:58 s. 28). Skillnaden är också motiverad av att restitu-
tionsränta är skattefri, medan respitränta och anståndsränta är avdragsgilla.
Det faktum att restitutionsränta är skattefri medan respitränta och an-
ståndsränta är avdragsgilla innebär enligt min mening en onödig komplika-
tion. Räntorna bör behandlas mer enhetligt i skattehänseende på så sätt att
samtliga de räntor som beräknas på skattebetalningar hålls utanför beskatt-
ningen genom att vara skattefria resp, ej avdragsgilla.
Nuvarande räntor på uppbördsområdet knyter an till diskontot. I senare
skattelagstiftning knyts ränteregler till statslåneräntan i stället för diskontot.
Jag anser att även räntereglerna vid in- och utbetalning av skatt bör knyta an
till statslåneräntan. Utgångspunkten bör vara att räntesatsen skall överens-
stämma med statslåneräntan. Med hänsyn till att räntorna föreslås vara skat-
tefria resp, ej avdragsgilla är en lämplig nivå en räntesats motsvarande 75 %
av den statslåneränta som gällde vid utgången av november närmast före-
gående kalenderår. Räntesatsen bör bestämmas till procenttal med högst en
decimal. Avrundning bör ske enligt vedertagna principer, dvs. om den andra
decimalen är fem eller högre sker avrundning uppåt, i andra fall nedåt (jfr
lag 1970:1029 om avrundning av vissa öresbelopp).
Visserligen kan skäl anföras för att räntesatserna vid in- och utbetalning
bör differentieras i enlighet med vad som gäller på den allmänna kreditmark-
naden, så att ränta vid senarelagd skattebetalning - respitränta och an-
ståndsränta - beräknas efter en högre räntesats än restitutionsräntan. Med
hänsyn till att den kredit den skattskyldige fått genom att betalningen blivit
senarelagd inte sällan har uppkommit oavsiktligt och av förenklingsskäl, an-
ser jag emellertid att en enhetlig procentsats är att föredra i detta samman-
hang.
85
Restitutionsränta beräknas för närvarande inte vid återbetalning av rest- Prop. 1991/92:93
avgift. Jag kan inte finna något skäl att undanta dröjsmålsavgift från rän-
teunderlaget. Restitutionsränta bör därför beräknas även vid återbetalning
av dröjsmålsavgift.
Mina förslag rörande ändrade räntesatser, som inte varit föremål för lagrå-
dets granskning, föranleder ändringar i bl.a. 32 §, 49 § 4 mom. och 69 §
2 mom. UBL och 20 § kommunalskattelagen (1928:370), KL. Även i ränte-
regler i annan skattelagstiftning föreslås motsvarande förändringar.
Mitt förslag: Ö-skatteränta beräknas efter en räntesats som motsvarar
60 % av den statslåneränta som gällde vid utgången av november in-
komståret på den del av överskjutande belopp som inte överstiger
20 000 kr. På belopp däröver beräknas ö-skatteräntan efter en ränte-
sats som motsvarar 45 % av statslåneräntan. Räntesatserna bestäms
till procenttal med högst en decimal.
På belopp som betalats in genom fyllnadsinbetalning under tiden
den 19 februari - den 30 april taxeringsåret beräknas räntan efter en
räntesats som motsvarar 30% av statslåneräntan.
Skälen för mitt förslag: Ö-skatteränta betalas enligt 69 § 1 mom. UBL vid
återbetalning av överskjutande preliminär skatt och överskjutande ingående
mervärdeskatt och beräknas vid debiteringen av den slutliga skatten. Ö-skat-
teräntan utgår för en beräknad tid av tolv månader, utom såvitt avser preli-
minär skatt som betalats efter den 18 februari taxeringsåret men senast den
30 april samma år, då ränta beräknas för en tid av sex månader. Ö-skatte-
ränta beräknas efter en räntesats som motsvarar halva diskontot. På belopp
som överstiger 20 000 kr. beräknas räntan efter en räntesats som motsvarar
fjärdedelen av diskontot. Räntesatserna bestäms till procenttal med högst en
decimal som i förekommande fall avrundas uppåt.
Jag har i föregående avsnitt föreslagit att restitutionsränta, respitränta och
anståndsränta skall beräknas efter en räntesats som motsvarar 75 % av stats-
låneräntan vid utgången av november närmast föregående kalenderår. Jag
anser att denna räntesats bör vara vägledande även vid bestämmandet av ö-
skatteräntan. Normalt betalas ränta på överskjutande preliminär skatt som
betalas senast den 18 februari taxeringsåret. Med hänsyn till att ö-skatte-
ränta kan anses avse en räntetid på knappt 10 månader (den 19 februari -
den 15 december taxeringsåret), bör ö-skatteränta i normalfallet utgå med
60% av statslåneräntan.
Den nuvarande regeln om att ö-skatteränta på belopp överstigande
20 000 kr. beräknas efter en räntesats som motsvarar fjärdedelen av diskon-
tot infördes för att förhindra att den skattefria ö-skatteräntan utnyttjas för
att vinna skattefördelar (prop. 1984/85:180 s. 69). Några sådana skatteförde-
lar torde inte längre kvarstå efter skattereformen. Emellertid kan man inte
bortse från att den höjning av ö-skatteräntan jag föreslår kan medföra att en
86
överbetalning av preliminär skatt kan bli intressant ur placeringssynpunkt
om ränteläget sjunker efter utgången av november inkomståret. Avsikten är
naturligtvis inte att uppbördssystemet skall kunna utnyttjas för räntespeku-
lationer. Det finns därför enligt min mening skäl att behålla en lägre procent-
sats vid beräkning av ö-skatteränta på stora överskjutande belopp. Jag före-
slår att ö-skatteränta på överskjutande belopp som överstiger 20 000 kr. bör
beräknas efter en räntesats som motsvarar 45 % av statslåneräntan.
När det är fråga om fyllnadsinbetalning som gjorts under tiden den 19 feb-
ruari - den 30 april taxeringsåret bör räntan liksom hittills halveras och såle-
des beräknas efter en räntesats motsvarande 30% av statslåneräntan. Med
en sådan nivå på ö-skatteräntan vid sena fyllnadsinbetalningar anser jag inte
att det finns skäl att i dessa fall behålla en lägre räntesats på överskjutande
belopp överstigande 20 000 kr.
Räntesatserna bör i förekommande fall avrundas till procenttal med högst
en decimal.
Mitt förslag rörande ö-skatteränta, vilket som jag redan inledningsvis
nämnt (avsnitt 1) inte har varit föremål för lagrådets granskning, föranleder
ändring i 69 § 1 mom. UBL.
Mitt förslag: Kvarskatteavgift tas ut efter en räntesats som motsvarar
125 % av den statslåneränta som gällde vid utgången av november in-
komståret. Procentsatsen bestäms till tal med högst en decimal.
Kvarskatteavgift på fyllnadsinbetalning som görs under tiden den
19 februari - den 30 april året efter inkomståret tas ut efter en procent-
sats som motsvarar 20 % av statslåneräntan på belopp som överstiger
20 000 kr.
Kvarskatteavgifterna vid anstånd med att lämna deklaration be-
stäms till 20 % av statslåneräntan på belopp om högst 20 000 kr. och
40 % av statslåneräntan på belopp överstigande 20 000 kr.
Kvarskatteavgiften kan, om skillnaden mellan preliminär och slut-
lig skatt beror på förhållande som den skattskyldige inte kunnat råda
över, sättas ned till 90% av statslåneräntan.
Skälen för mitt förslag: Kvarskatteavgiften består dels av en avgift om 2 %
på fyllnadsinbetalningar av preliminär skatt som görs under tiden den 19
februari - den 30 april året efter inkomståret på belopp överstigande
20 000kr., dels av en avgift om 10% beräknad på den kvarstående skatten
efter avdrag för överskjutande ingående mervärdeskatt. Den som har fått
anstånd med att lämna självdeklaration till någon dag efter den 30 april taxe-
ringsåret kan göra fyllnadsinbetalning senast den 30 juni taxeringsåret.
Kvarskatteavgiften uppgår då till 2 % på belopp upp till 20 000 kr och till 4 %
på resterande del av skillnaden mellan den slutliga skatten och den prelimi-
nära skatten, som täcks av inbetalningen.
Grundläggande principer i vårt uppbördssystem är att preliminär skatt
Prop. 1991/92:93
87
skall betalas med belopp som så nära som möjligt kan antas motsvara den
slutliga skatten och att den preliminära skatten skall erläggas successivt un-
der uppbördsåret. Reglerna om beräkning av preliminär skatt är emellertid
schablonmässiga och förutsätter i viss utsträckning att de skattskyldiga själva
tar initiativ till en riktig avvägning av skatten. Detta gäller i särskilt hög grad
skattskyldiga med B-skatt, som i praktiken har tämligen stora möjligheter
att själva påverka den preliminära skattens storlek, men också skattskyldiga
som vid sidan av tjänste- och kapitalinkomster på vilka skall dras preliminär
A-skatt har andra inkomster, t.ex. reavinster, eller skall betala förmögen-
hetsskatt eller fastighetsskatt.
Kvarskatteavgiften utgör dels en kreditavgift, dels ett påtryckningsmedel
för ait stimulera till jämkning av den preliminära skatten eller fyllnadsinbe-
talning. Kredittiden kan beräknas till 14 månader, nämligen från den 19 feb-
ruari taxeringsåret t.o.m. den 18 april året efter taxeringsåret, som utgör den
senaste tidpunkten för betalning av kvarstående skatt. Om man beaktar att
preliminär skatt i princip skall betalas successivt under uppbördsåret och den
sista uppbördsterminen inträffar den 18 januari året efter inkomståret blir
kredittiden längre.
Jag anser att en bättre ordning än den nuvarande fasta avgiften är att även
vad gäller kvarskatteavgift ha en anknytning till statslåneräntan. Därigenom
kommer det allmänna ränteläget att återspegla sig även i kvarskatteavgiftens
storlek. För att utgöra en skälig ersättning för den skattekredit den skattskyl-
dige åtnjutit behöver kvarskatteavgiften beräknas efter ett procenttal mot-
svarande 90 % av statslåneräntan. Kvarskatteavgiften utgör emellertid inte
enbart en ren kreditavgift, utan bör också innebära en påtryckning på den
skattskyldige att betala skatten som preliminär skatt. Jag anser att en kvar-
skatteavgift som motsvarar 125 % av den statslåneränta som gällde vid no-
vember månads utgång inkomståret är rimlig.
Kvarskatteavgiften bör bedömas också med hänsyn till att den inte är av-
dragsgill vid taxeringen. Den föreslagna nivån motsvarar - vid en statslåne-
ränta på 10 % och en skattesats för kapitalinkomster på 25 % - en avdragsgill
ränta om 14,3 %. Detta kan jämföras med förhållandet före skattereformen
då marginalskatten på kapitalinkomster normalt var betydligt högre. Med
en marginalskattesats på 50 % motsvarade kvarskatteavgiften om 10 % en
avdragsgill ränta om 17,1 %.
De nuvarande reglerna om kvarskatteavgift vid fyllnadsinbetalning och
vid anstånd med att lämna självdeklaration bör kvarstå, men med den för-
ändringen att även här en anknytning till statslåneräntan bör ske. Avgiften
vid fyllnadsinbetalning på belopp överstigande 20 000 kr. bör uppgå till 20 %
av statslåneräntan. Vid anstånd med att lämna självdeklaration bör kvar-
skatteavgift tas ut med 20 % av statslåneräntan på belopp som ej överstiger
20 000 kr. och med 40 % av statslåneräntan på belopp däröver.
Skattemyndigheten får enligt nu gällande regler efter ansökan av den
skattskyldige sätta ned kvarskatteavgiften till 5 %, om skillnaden mellan den
slutliga och den preliminära skatten beror på förhållande som den skattskyl-
dige inte kunnat råda över (27 a § UBL). Möjlighet att få nedsättning av av-
giften bör enligt min mening föreligga även fortsättningsvis. Nedsättning bör
inte komma i fråga för den del av kvarskatteavgiften som utgör en räntekom-
Prop. 1991/92:93
88
pensation. Jag anser att kvarskatteavgiften skall kunna sättas ned till ett pro-
centtal motsvarande 90 % av den statslåneränta som gällde vid utgången av
november inkomståret.
Mitt förslag rörande kvarskatteavgift, som inte varit föremål för lagrådets
granskning, medför ändringar i 27 § 3 och 4 mom. samt 27 a § UBL.
Mitt förslag: Bestämmelser om ränta efter förebild från uppbördsla-
gen förs in i lagen om mervärdeskatt.
RSV:s förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser ställer sig bakom förslaget
att räntebestämmelser införs i ML. Olika uppfattningar om när ränta bör tas
ut och hur bestämmelserna bör utformas framförs dock.
Bakgrunden till mitt förslag: För mervärdeskatten gäller ett uppbördsför-
farande som har sin grund i mervärdeskattesystemets tekniska utformning.
Mervärdeskatteprincipen innebär att man i vaije beskattningsled endast
skall beskatta det s.k. mervärde som tillförts skattepliktiga objekt. Ett så-
dant resultat uppnås genom att den skattskyldige har rätt att från skatten på
omsättningen (den s.k. utgående skatten) göra avdrag för skatt som erlagts
eller påförts inköp m.m. för verksamheten (den s.k. ingående skatten).
Skattskyldig, som bedriver verksamhet i vilken den skattepliktiga omsätt-
ningen för beskattningsåret överstiger 200000 kr., är skyldig att registrera
sig. Skattskyldig, som inte är skyldig att lämna självdeklaration, skall alltid
anmäla sig för registrering (19 § ML). Den som inte har registrerats för mer-
värdeskatt skall redovisa utgående och ingående skatt i allmän självdeklara-
tion för beskattningsåret (21 § ML). I fråga om förfarandet vid beskatt-
ningen gäller då bestämmelserna i taxeringslagen (1990:324), lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter samt UBL.
Den som är registrerad skall lämna en särskild deklaration för mervärde-
skatt för varje verksamhet för vilken registrering skall ske. Deklaration skall
lämnas för vaije redovisningsperiod. En redovisningsperiod omfattar nor-
malt två kalendermånader. I vissa fall kan skattemyndigheten besluta att re-
dovisningsperioden i stället skall vara en kalendermånad eller ett helt be-
skattningsår.
Deklaration skall lämnas senast den 5 i andra månaden efter utgången av
den redovisningsperiod som deklarationen avser. Deklaration som avser ett
helt kalenderår skall lämnas senast den 5 april året därpå. Deklaration för en
redovisningsperiod som går ut den 30 juni skall lämnas senast den 20 augusti.
Föreligger hinder på grund av särskilda omständigheter att lämna deklara-
tion inom föreskriven tid får skattemyndigheten ge den skattskyldige an-
stånd med avlämnandet (22a § ML).
Har den skattskyldige lämnat deklaration i rätt tid anses beskattningsbe-
slut ha fattats i enlighet med deklarationen (32 § ML). Skatt för en viss redo-
Prop. 1991/92:93
89
visningsperiod förfaller till betalning den dag dä deklarationen senast skall Prop. 1991/92:93
lämnas. Om deklaration inte kommit in till skattemyndigheten i rätt tid anses
skatten genom ett beskattningsbeslut ha bestämts till noll kr. Avviker skatte-
myndigheten från de deklarerade uppgifterna eller beslutar myndigheten om
skönsbeskattning i avsaknad av deklaration fattas ett omprövningsbeslut. I
sådana fall bestämmer skattemyndigheten en tid inom vilken skatten skall
betalas.
Överstiger ingående avdragsgill skatt enligt deklarationen den utgående
skatten, återbetalar skattemyndigheten det överskjutande beloppet i den
mån kvittning mellan olika verksamheter inte skall ske (49 § ML). Skattskyl-
dig som får tillbaka mervärdeskatt får inte ränta vare sig när återbetalning
sker enligt det löpande avräkningsförfarandet eller vid restitution på grund
av att skatten nedsatts efter omprövning eller överklagande.
Betalas inte mervärdeskatt i vederbörlig ordning tas restavgift ut. Restav-
giften uppgår till 6 % av den skatt som inte betalats. Restavgift tas inte bara
ut i de fall den skattskyldige underlåter att betala in de deklarerade beloppen
i rätt tid, utan också när skattemyndigheten i beslut påför den skattskyldige
ytterligare skatt i efterhand utöver deklarerade belopp eller i avsaknad av
deklaration uppskattar mervärdeskatten skönsmässigt. Restavgift påförs då
oberoende av om betalning sker inom den i beslutet utsatta tiden eller ej.
Någon ränta tas däremot inte ut vare sig i de fall den skattskyldige påförs
ytterligare mervärdeskatt att betala in eller när den skattskyldige fått an-
stånd med inbetalning av skatten.
Skälen for mitt förslag: Det har under lång tid diskuterats om inte räntebe-
stämmelser borde införas i ML. Räntebestämmelser finns i andra lagar på
skatte- och avgiftsområdet. Mervärdeskatten omsätter betydande belopp.
Det kan nämnas att under år 1990 betalades 117 miljarder kr. mervärdeskatt
in till skattemyndigheterna, medan 76 miljarder kr. betalades ut i form av
överskjutande mervärdeskatt. Därtill kommer tullverkets uppbörd av mer-
värdeskatt på införsel på ca 75 miljarder. Avsaknaden av ränteregler i ML
kan i vissa fall för de skattskyldiga få stötande konsekvenser, t.ex. när mer-
värdeskatt sätts ned efter en domstolsprocess, särskilt som statsverket ge-
nom reglerna om restavgift kan sägas få en viss kompensation för ränteför-
luster.
Samtliga remissinstanser har ställt sig positiva till att bestämmelser om
ränta införs på mervärdeskatteområdet även om enskildheter i RSV:s för-
slag har kritiserats. Också jag anser att regler med syfte att kompensera den
skattskyldige och statsverket för ränteförluster bör införas i ML. De förslag
jag nyss lagt fram om att restavgiften skall ersättas med en dröjsmålsavgift
talar också för ett införande av ränteregler. Dröjsmålsavgiften är anpassad
till de fall den skattskyldige gjort sig skyldig till en betalningsförsummelse
och innebär, förutom en räntekompensation för statsverket, även en på-
tryckning på den skattskyldige att betala skatten snarast möjligt. Dröjsmåls-
avgiften passar mindre väl in i situationer när den skattskyldige påförs ytter-
ligare skatt att betala utan att ha gjort sig skyldig till en betalningsförsum-
melse, t.ex. efter en domstolsprocess. I sådana situationer bör endast ränta
påföras.
Som förebild för utformningen av ett räntesystem i ML bör reglerna i UBL
90
ligga. Reglerna måste emellertid anpassas till de förhållanden som gäller på Prop. 1991/92:93
mervärdeskatteområdet för att tillgodose de behov av räntekompensation
som är speciella för mervärdeskatten. En så god samstämmighet som möjligt
med reglerna i UBL är dock viktig, inte minst eftersom näringsidkare med
en omsättning understigande 200 000 kr. skall redovisa mervärdeskatten i sin
allmänna självdeklaration, varvid UBL:s räntebestämmelser tillämpas.
Några remissinstanser har framfört farhågor för att ränteberäkningen
skall bli alltför komplicerad och resurskrävande. Det är givetvis viktigt att
bestämmelserna blir så enkla och lättillämpade som möjligt. Med hänsyn till
de möjligheter till datastöd som finns på mervärdeskatteområdet - uträk-
ningen av ränta torde alltid kunna ske maskinellt utom i rena undantagsfall -
bör ett räntesystem kunna hanteras relativt smidigt av skattemyndigheterna.
Mitt förslag: Ränta (restitutionsränta) betalas vid återbetalning av
överskjutande ingående skatt och vid återbetalning på grund av att
ett tidigare beskattningsbeslut ändrats. Ränta beräknas, förutom på
återbetalad skatt, även på skattetillägg, ränta och dröjsmålsavgift som
betalas tillbaka.
Restitutionsränta vid återbetalning av överskjutande ingående
skatt skall beräknas från utgången av den första månaden efter den då
deklarationen för den redovisningsperiod skatten avser skall lämnas.
Om deklarationen har lämnats efter den föreskrivna deklarationstid-
punkten skall ränta beräknas från utgången av den första månaden
efter den då deklarationen faktiskt lämnades. Vid återbetalning i öv-
rigt beräknas ränta från utgången av den första månaden efter den då
deklarationen för den redovisningsperiod skatten avser skall lämnas
eller, om betalning skett senare, från utgången av den första månaden
efter den då betalning skett. Restitutionsränta beräknas t.o.m. ut-
gången av den månad då beloppet återbetalades.
Vid ränteberäkningen skall bestämmelserna i uppbördslagen om
beräkning av restitutionsränta tillämpas.
Vid återbetalning som skett med stöd av 76-76 b §§ ML beräknas
inte ränta.
RSV:s förslag: RSV föreslår att restitutionsränta vid återbetalning av
överskjutande ingående skatt skall beräknas från utgången av den andra må-
naden efter den då deklarationen för den redovisningsperiod skatten avser
skall lämnas. Har deklaration lämnats efter föreskriven tid skall ränta beräk-
nas från utgången av den andra månaden efter den då deklarationen läm-
nats. Vid återbetalning i övrigt föreslås att ränta skall utgå från utgången
av den månad deklaration lämnades eller, om betalning skett senare, från
utgången av den månad betalning skett. Ränta föreslås beräknas t.o.m. ut-
gången av den månad då beslut om återbetalning meddelades.
Remissinstanserna: Länsskattemyndigheten i Östergötlands län anser att
91
den naturliga utgångspunkten för en ränteberäkning inte är den föreskrivna Prop. 1991/92:93
deklarationstidpunkten utan redovisningsperiodens utgång. Länsskattemyn-
digheten anser också att ränta bör beräknas från en tidigare tidpunkt än den
föreslagna och föreslår att ränta vid återbetalning skall beräknas från ut-
gången av den tredje månaden efter redovisningsperiodens utgång. Enligt
länsskattemyndigheten kan det också ifrågasättas om det inte borde införas
en möjlighet att vägra utbetalning av restitutionsränta om återbetalning av
överskjutande ingående skatt fördröjts på grund av underlåtenhet från den
skattskyldiges sida, t.ex. genom att han vägrat medverka i utredning. Koope-
rativa förbundet, Småföretagarnas riksorganisation och Sveriges industriför-
bund anser att restitutionsränta bör beräknas redan från den dag deklaratio-
nen senast skall lämnas. Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaför-
bund menar att räntesatserna bör justeras.
Skälen för mitt förslag: Utgångspunkten för utformningen av räntebe-
stämmelserna bör vara att den enskilde och statsverket bör kompenseras för
ränteförluster i samband med uppbörden av mervärdeskatt.
Antalet mervärdeskattedeklarationer är mycket stort. Under år 1990 gavs
mer än 2 miljoner deklarationer in. Ca 25 % av dessa utgör s.k. negativa de-
klarationer där mervärdeskatt skall återbetalas till den skattskyldige. Som
jag tidigare nämnt uppgick de utbetalade beloppen under år 1990 till ca 76
miljarder kr. Återbetalning skall enligt 23 § förordningen (1968:431) om
mervärdeskatt ske skyndsamt.
Det förekommer att skattskyldiga försöker att obehörigen få överskju-
tande ingående mervärdeskatt. Det är därför av stor vikt att skattemyndig-
heten kan granska de negativa deklarationerna innan utbetalning sker. Skat-
temyndigheten måste ha möjligheter att under en begränsad tid innehålla
överskjutande ingående skatt i avvaktan på att en skatteutredning slutförs.
Inte sällan innebär sådana utredningar att återbetalning inte skall ske eller
att ett betydligt lägre belopp skall återbetalas. En snabbare utbetalning, in-
nan utredning hunnit avslutas, kan medföra att belopp som betalats ut måste
krävas åter. Å andra sidan är det inte rimligt att skattemyndigheten kan inne-
hålla överskjutande mervärdeskatt en längre tid utan att restitutionsränta
betalas. Regler om ränta i samband med återbetalning bör därför införas i
ML.
Även om återbetalningarna hanteras skyndsamt kan det enligt RSV vid en
normal hantering dröja upp till två eller tre månader innan utbetalning sker.
Med hänsyn till detta föreslår RSV att ränta skall beräknas från utgången av
andra månaden efter den då deklarationen för den redovisningsperiod skat-
ten avser skall lämnas enligt 22 § tredje stycket ML. I de fall deklarationen
lämnas senare bör enligt RSV räntan i stället beräknas från utgången av
andra månaden efter den då deklarationen lämnats.
Det är enligt min mening rimligt att ränta börjar löpa först en tid efter det
att deklarationstidpunkten gått ut. Skattemyndigheten bör ha möjlighet att
utan räntekonsekvenser hantera utbetalningsärendena i normal takt. Ränta
bör komma i fråga först om en utbetalning drar ut på tiden på grund av att
utredning måste slutföras eller av annan orsak. Det helt övervägande antalet
utbetalningar klaras av senast under månaden efter utgången av deklara-
tionsmånaden. Jag anser därför att ränta på överskjutande ingående mer-
92
värdeskatt skall beräknas från utgången av månaden efter det att deklaratio-
nen lämnades in.
Återbetalning av mervärdeskatt kan också ske på grund av att ett beskatt-
ningsbeslut ändrats efter omprövning eller överklagande. Även i sådana si-
tuationer bör restitutionsränta betalas. I likhet med vad jag föreslagit i av-
snitt 5.1 angående underlaget för beräkning av resitutionsränta på uppbörd-
sområdet bör restitutionsränta enligt ML beräknas inte bara på återbetalad
skatt, utan också på skattetillägg, ränta och dröjsmålsavgift.
RSV föreslår att räntetiden skall beräknas från utgången av den månad
deklaration lämnades eller, om betalning skett senare, från utgången av den
månad betalning skett. För att räntereglerna skall bli så enhetliga som möj-
ligt bör enligt min mening ränta i dessa fall beräknas på motsvarande sätt
som ränta på överskjutande mervärdeskatt. Räntetiden bör således bölja
löpa från utgången av den första månaden efter den då deklarationen lämna-
des eller, om betalning skett senare, från utgången av den första månaden
efter den då betalning skett.
I likhet med vad som gäller på uppbördsområdet bör ränta enligt ML be-
räknas t.o.m. den månad då beloppet återbetalas.
Återbetalning av skatt kan även ske enligt 76-76 b §§ ML i samband med
nedsättning av eller befrielse från skatt. Med hänsyn till den karaktär denna
typ av återbetalning har, finns det inte skäl att betala någon ränta i dessa
fall. Inte heller finns skäl att införa räntebestämmelser i lagen (1991:119) om
återbetalning av mervärdeskatt till utländska företagare.
Ränta vid återbetalning enligt ML bör, i likhet med vad jag föreslår skall
gälla enligt 69 § 2mom. UBL, för visst kalenderår beräknas efter en ränte-
sats som motsvarar 75 % av den statslåneränta som gällde vid utgången av
november närmast föregående kalenderår och vara skattefri.
Mina förslag i den här delen föranleder att en ny paragraf, 50 §, förs in i
ML och en ändring i 19 § KL.
Prop. 1991/92:93
Mitt förslag: När den skattskyldige påförs ytterligare mervärdeskatt
utöver deklarerat belopp skall ränta (respitränta) påföras. Räntan be-
räknas från den dag skatten skulle ha betalats om den hade deklare-
rats t.o.m. den dag skatten skall betalas enligt beslutet. Dröjsmålsav-
gift skall tas ut om betalning inte sker senast på förfallodagen.
Skattskyldig som skönsbeskattas i avsaknad av deklaration påförs
dröjsmålsavgift på det uppskattade beloppet.
Uppbördslagens regler om ränta vid anstånd med att betala skatt
(anståndsränta) skall gälla även vid anstånd med att betala mervärde-
skatt enligt 46 § lagen om mervärdeskatt.
Skattemyndigheten får befria den skattskyldige helt eller delvis från
skyldigheten att betala respit- eller anståndsränta om det finns synner-
liga skäl.
Förseningsavgiften slopas.
93
RSV:s förslag: RSV föreslår att respitränta skall tas ut från utgången av
den månad skatten förfaller till betalning t.o.m. utgången av den månad Prop. 1991/92:93
skatten enligt beslutet förfaller till betalning och beräknas för högst två år.
Verket föreslår vidare att respitränta vid skönsbeskattning skall tas ut med
minst det belopp som restavgift skulle ha påförts med. Någon möjlighet för
skattemyndigheten att befria den skattskyldige helt eller delvis från skyldig-
heten att betala ränta föreslås inte. RSV föreslår att vid uppdelning av skat-
tebetalning någon ny ränteberäkning inte skall göras. Något förslag angå-
ende slopad förseningsavgift lämnas inte.
Remissinstanserna: Länsskattemyndigheten i Stockholms län anser att be-
stämmelser av det slag som föreslagits av RSV inte riktigt hör hemma i mer-
värdeskattesystemet. Restavgift i kombination med ett snabbt indrivnings-
förfarande bör vara ett tillräckligt korrektiv. Länsskattemyndigheten i Öster-
götlands län avstyrker förslaget om att räntan skall uppgå till samma belopp
som en restavgift skulle gjort. Även förslaget att en ny ränteberäkning inte
skall göras vid uppdelning avstyrks. Flera länsskattemyndigheter påpekar att
förslaget medför att den som deklarerar i rätt tid men betalar för sent kom-
mer i ett sämre läge än den som inte alls lämnar någon deklaration utan spe-
kulerar i att bli skönsbeskattad, eftersom räntan, men inte restavgiften, är
avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Detta går stick i stäv mot myndigheternas
strävanden att få ner antalet skönsbeskattningar. Föreningen Auktoriserade
revisorer FAR anser att det bör införas en uttrycklig bestämmelse om att re-
spitränta inte skall erläggas om den skattskyldige haft skälig grund för sitt
antagande att mervärdeskatt inte skall tas ut.
Skälen for mitt forslag: Enligt nuvarande regler tas inte någon ränta ut vid
försenad betalning av mervärdeskatt. Däremot tas restavgift ut med 6 % av
det obetalda beloppet. Restavgift tas också ut i de fall den skattskyldige på-
förs ytterligare skatt att betala eller skönsbeskattas, även om den skattskyl-
dige betalar senast i beskattningsbeslutet angiven förfallodag. Dröjsmålsav-
giften, som jag föreslår skall ersätta nuvarande restavgift, bör även på mer-
värdeskatteområdet i princip tas ut om betalning inte skett senast på förfallo-
dagen. För de ränteförluster som uppstår när skatt beslutas först när den or-
dinarie betalningstidpunkten passerats bör statsverket i stället kompenseras
genom respitränta.
Enligt 32 § UBL utgår respitränta på tillkommande skatt. I den tillkom-
mande skatten inräknas inte skattetillägg eller förseningsavgift enligt taxe-
ringslagen, kvarskatteavgift eller respitränta. Ränta skall, i enlighet med vad
jag tidigare föreslagit, utgå för visst kalenderår efter en räntesats som mot-
svarar 75 % av den statslåneränta som gällde vid utgången av november när-
mast föregående kalenderår.
Motsvarande ordning bör i princip gälla även på mervärdeskatteområdet.
Påförs skattskyldig ytterligare mervärdeskatt att betala utöver deklarerade
belopp bör således ränta tas ut. I underlaget för beräkning av ränta bör i
likhet med vad som gäller enligt UBL inte ingå skattetillägg eller ränta.
RSV föreslår i sin promemoria att respitränta skall beräknas från ut-
gången av betalningsmånaden t.o.m. utgången av den månad skatten enligt
beslutet förfaller till betalning. Jag har tidigare föreslagit (avsnitt 5.1) att re-
spitränta enligt UBL skall tas ut fr.o.m. den 19 april året efter taxeringsåret
t.o.m. den dag då skatten förfaller till betalning och att ränta på tidigare åter-
94
betalat belopp liksom hittills skall beräknas från utgången av den månad då
beloppet utbetalts. För att få största möjliga överensstämmelse mellan de
olika områdena bör respitränta enligt ML tas ut fr.o.m. den dag skatten
skulle ha betalats t.o.m. den dag då skatten förfaller till betalning enligt skat-
temyndighetens beslut. I fråga om tidigare återbetalat skattebelopp bör re-
spitränta beräknas från utgången av den månad beloppet återbetalades.
Den sanktion som påförs när deklaration inte lämnats i rätt tid, försenings-
avgiften, uppgår normalt till endast 100 kr. Har den skattskyldige antingen
förelagts att lämna deklaration men inte fullgjort denna skyldighet inom tid
som föreskrivs i föreläggandet eller underlåtit att avge deklaration inom
föreskriven tid även för minst en av de tre närmast föregående redovisnings-
perioderna, bestäms förseningsavgiften till 200 kr. (64 e§ ML). Beloppen
har varit oförändrade alltsedan förseningsavgiften infördes år 1972.
Mervärdeskatt förfaller normalt till betalning när deklarationen senast
skall lämnas, dvs. den 5 i andra månaden efter den då redovisningsperioden
gått ut. Lämnar den som är registrerad till mervärdeskatt inte någon deklara-
tion skickas en påminnelse om deklarationsskyldigheten ut. Därefter sker
regelmässigt skönsbeskattning. Skönsbeskattningen grundar sig på uppgifter
om deklarerade belopp för tidigare redovisningsperioder, förhållandena i
den aktuella branschen etc. Ett sådant beslut fattas ca en månad efter dekla-
rationstidpunkten. Den skattskyldige påförs då, förutom skattebeloppet,
restavgift, skattetillägg och förseningsavgift. Skattetillägget undanröjs helt
om den skattskyldige kommer in med deklaration inom viss tid (64 b § ML).
Restavgiften och förseningsavgiften kvarstår dock.
RSV föreslår i sin promemoria att respitränta skall uppgå till minst det
belopp som restavgift skulle ha påförts med när skönsbeskattning sker i av-
saknad av deklaration. Förslaget motiveras med att respiträntan vid sköns-
beskattning kommer att bli så låg i förhållande till den tidigare restavgiften
att det kan inbjuda till att inte lämna deklaration utan att avvakta ett sköns-
beskattningsbeslut. Den som inte lämnar en deklaration i rätt tid påförs vis-
serligen en förseningsavgift, men den uppgår till så lågt belopp att den inte
torde ha någon som helst betydelse för benägenheten att fullgöra deklara-
tionsskyldigheten i rätt tid.
Det är enligt min mening uppenbart att verkningsfulla medel behövs för
att ge eftertryck åt skyldigheten att lämna in deklaration. Systemet får inte
innebära att en skattskyldig som över huvud taget inte lämnar deklaration
kommer i ett fördelaktigare läge än den som deklarerar men inte betalar in
den redovisade mervärdeskatten i rätt tid. När beskattningsbeslut fattas ef-
ter skälig grund i avsaknad av deklaration påförs enligt nuvarande regler
restavgift. Restavgiften har på mervärdeskatteområdet inte bara en funktion
som påtryckning för att betala skatt i rätt tid, utan också för att lämna dekla-
ration inom föreskriven tid. Enligt min mening bör inte ränta, utan dröjs-
målsavgift tas ut när skönsbeskattning sker i avsaknad av deklaration. Förse-
ningsavgiften torde inte ha någon betydelse som sanktion mot deklarations-
försummelse. Jag föreslår därför att den slopas.
Om synnerliga skäl föreligger kan skattemyndigheten enligt 43 § ML
medge att betalningen av skatten i ett beslut får delas upp på högst tre inbe-
talningstillfällen. Enligt RSV talar praktiska skäl för att någon ny räntebe-
Prop. 1991/92:93
95
räkning inte görs vid beslut om uppdelning. Förslaget har kritiserats av några
länsskattemyndigheter som anser att i sådana fall en ny ränteberäkning bör
göras. Jag delar den åsikten. En ny ränteberäkning kan göras automatiskt
och torde inte leda till några större administrativa problem.
När deklarationstidpunkten för den sista redovisningsperioden under be-
skattningsåret har passerats får ändring av skatt som berör mer än en redo-
visningsperiod hänföras till den sista redovisningsperioden för beskattnings-
året. Även vid ränteberäkningen bör i sådant fall godtas att skatten hänförs
till samma redovisningsperiod.
RSV föreslår att respitränta inte skall debiteras för längre tid än två år. En
sådan regel fanns tidigare i UBL, men begränsningen slopades samtidigt som
det infördes en möjlighet för skattemyndigheten att, om det finns synnerliga
skäl, befria den skattskyldige helt eller delvis från respitränta. I överens-
stämmelse med UBL:s regler bör räntetiden inte begränsas men en möjlig-
het att meddela befrielse införas.
Enligt 46 § ML kan den skattskyldige få anstånd med att betala mervärde-
skatt om ett beskattningsbeslut överklagats, den skattskyldige begärt om-
prövning eller det annars kan antas att skatten kommer att sättas ned. Be-
stämmelserna i 49 § 1, 2 och 3 mom. UBL gäller då i tillämpliga delar.
Enligt 49 § 4 mom. UBL skall den som har fått anstånd med att betala skat-
ten betala anståndsränta för den del av anståndsbeloppet som skall betalas
senast vid anståndstidens utgång. Anståndsränta enligt UBL beräknas enligt
vad jag föreslagit i avsnitt 5.1 från den dag då skatten skulle ha betalats om
anstånd inte medgetts t.o.m. den dag då anståndstiden gått ut. Ränteunder-
laget är det belopp som skall betalas vid anståndstidens slut. Ränta tas för
visst kalenderår ut med en räntesats som motsvarar 75 % av den statslåne-
ränta som gällde vid utgången av november närmast föregående kalenderår.
Någon skyldighet att betala anståndsränta finns inte vid anstånd med att
betala mervärdeskatt. Vid anstånd med skatteinbetalningen har den skatt-
skyldige haft en skattekredit. I likhet med vad som gäller enligt UBL bör
den skattskyldige för att kompensera statsverket för ränteförlusten påföras
anståndsränta när anstånd beviljats enligt 46 § ML. Anståndsränta bör be-
räknas enligt bestämmelserna i 49 § 4 mom. UBL.
I enlighet med vad som gäller på uppbördsområdet bör skattemyndighe-
ten, om det finns synnerliga skäl, kunna befria den skattskyldige helt eller
delvis från skyldigheten att betala anståndsränta.
Mina förslag föranleder bl.a. införandet av två nya paragrafer i ML, 44 a
och 50 §§, och förändringar i 46 och 47 §§ ML.
Prop. 1991/92:93
96
Prop. 1991/92:93
Mitt förslag: När arbetsgivare påförs ytterligare arbetsgivaravgifter
utöver redovisade belopp påförs ränta (respitränta). Räntetiden be-
räknas från den dag då avgiftsbeloppet rätteligen skulle ha redovisats
t.o.m. den dag beloppet enligt beslutet förfaller till betalning. Respit-
ränta på avgiftsbelopp som motsvarar tidigare återbetalat belopp be-
räknas från utgången av den månad då beloppet återbetalades. Dröjs-
målsavgift tas ut om betalning inte sker senast den utsatta förfalloda-
gen.
Arbetsgivare som påförs arbetsgivaravgift som beräknats sköns-
mässigt i avsaknad av uppbördsdeklaration påförs dröjsmålsavgift på
det uppskattade beloppet.
Förseningsavgiften slopas.
Skälen för mitt förslag: USAL innehåller bestämmelser om anståndsränta
och restitutionsränta men inte respitränta. Betalas inte arbetsgivaravgifter i
den tid och ordning som föreskrivs i USAL tas restavgift och tilläggsavgift ut
enligt bestämmelserna i UBL. Avgift tas ut inte bara i de fall arbetsgivaren
underlåter att betala in de deklarerade beloppen i rätt tid, utan också när
skattemyndigheten i beslut påför ytterligare arbetsgivaravgifter utöver de
deklarerade eller i avsaknad av uppbördsdeklaration uppskattar avgiftsbe-
loppet skönsmässigt. Avgift påförs då även om betalning skett senast den i
beslutet utsatta förfallodagen.
I likhet med mitt förslag på mervärdeskatteområdet bör, när skattemyn-
digheten avviker från deklarerat belopp och påför ytterligare arbetsgivarav-
gift, dröjsmålsavgift tas ut först när inte betalning sker senast utsatt förfallo-
dag. För den kredit arbetsgivaren åtnjutit för tiden från utgången av den or-
dinarie uppbördsmånaden till utgången av den månad avgiften enligt beslu-
tet senast skall betalas bör arbetsgivaren - i enlighet med vad jag nyss före-
slagit för mervärdeskattens del - påföras ränta. Jag föreslår därför att be-
stämmelser om respitränta förs in också i USAL. Respiträntan bör beräknas
enligt de grunder som gäller enligt UBL. I likhet med vad som gäller på skat-
teområdet, bör skattemyndigheten kunna befria en arbetsgivare helt eller
delvis från skyldigheten att betala respitränta på arbetsgivaravgifter.
Lämnas inte uppbördsdeklaration inom föreskriven tid påförs arbetsgiva-
ren förseningsavgift med 100 kr. Har den som anmanats att lämna uppbörds-
deklaration inte fullgjort denna skyldighet inom tid som angetts i anma-
ningen, skall förseningsavgift påföras med 200 kr. (4§ USAL och 54 §
3 mom. UBL). Enligt 10 § tredje stycket USAL kan skattemyndigheten upp-
skatta arbetsgivaravgifter skönsmässigt om arbetsgivaren inte lämnat upp-
bördsdeklaration. Förutsättningarna för sådan skönsuppskattning är de-
samma som på bl.a. mervärdeskatte- och inkomstskatteområdet.
Restavgiften har även för arbetsgivaravgifter den funktion som jag tidi-
gare beskrivit i fråga om mervärdeskatt. Dröjsmålsavgift, som jag föreslår
97
7 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 93
skall ersätta nuvarande restavgift, bör därför tas ut när uppbördsdeklaration
inte lämnas utan arbetsgivaravgift påförs med ett skönsmässigt belopp.
Förseningsavgiften torde även på uppbördsområdet ha spelat ut sin roll.
Den verkliga påtryckningen för att fullgöra deklarationsskyldigheten i rätt
tid är i stället dröjsmålsavgiften. Förseningsavgiften kan därför slopas.
Mitt förslag: Utsökningsavgift i form av grundavgift skall få tas ut hos
gäldenären vid indrivning i allmänna mål i huvudsak på samma sätt
som nu görs vid verkställighet av privaträttsliga fordringar. Avgift
skall också få tas ut vid införsel i enskilda mål.
Staten eller annan sökande i de angivna målen skall inte svara för
avgift som inte kan tas ut hos gäldenären.
Utredningens förslag: Utredningen har inte någon motsvarighet till mitt
förslag även om utredningen, som framgår av avsnitt 4.1, föreslår att det sista
steget i avgiftssystemet - som uppgår till 4 % - skall tas ut på skattebelopp
som är obetalt fyra månader efter det att skatten har överlämnats för indriv-
ning.
Remissinstanserna: Mitt förslag har inte remissbehandlats.
Bakgrunden till mitt förslag: Hos kronofogdemyndigheten handläggs med
något undantag indrivningen av skatter, böter, avgifter och liknande medel
som tillkommer staten som allmänna utsökningsmål medan verkställigheten
av privaträttsliga fordringar handläggs som enskilda utsökningsmål. Bestäm-
melser om detta finns i 1 kap. 6 § utsökningsbalken.
För statens kostnader för förfarandet hos kronofogdemyndigheten kan er-
sättning tas ut i form av utsökningsavgifter. I mål som avser betalningsskyl-
dighet är emellertid möjligheten att ta ut ersättning begränsad till mål där
verkställighet sker genom utmätning. Enligt 17 kap. 1 § utsökningsbalken får
nämligen ersättning för statens förrättningskostnader inte tas ut vid införsel,
vilket gäller såväl skattefordringar m.m. (allmänna utsökningsmål) som un-
derhållsbidrag (enskilda utsökningsmål).
Förrättningskostnaderna i utsökningsmål tas i första hand ut hos den be-
talningsskyldige. Uttagandet sker utan särskild begäran. Om kostnaderna
inte kan tas ut hos gäldenären svarar sökanden för dem i de flesta typer av
enskilda mål. När det gäller allmänna mål är enligt 17 kap. 13 § utsöknings-
balken förhållandet det motsatta. Staten, kommuner och andra sökande i
allmänna mål skall således inte i utsökningsmålet betala de utsökningsavgif-
ter som kronofogdemyndigheten inte kan ta ut hos gäldenären.
Utsökningsavgifterna utgörs av grundavgift, försäljningsavgift och sär-
skild avgift. Grundavgiften kan närmast liknas vid en allmän ansökningsav-
gift som tas ut för att generellt täcka kostnaderna för ärendets registrering,
kommunikationen med gäldenären och liknande åtgärder som vidtas hos
myndigheten i så gott som alla mål. Försäljningsavgift tas ut när egendom
Prop. 1991/92:93
98
säljs exekutivt medan särskild avgift motsvarar vissa faktiska kostnader som Prop. 1991/92:93
uppkommer hos kronofogdemyndigheten, exempelvis kostnader för värde-
ringsman, transport och magasinering. Försäljningsavgift och särskild avgift
tas ut vid utmätning i både enskilda och allmänna utsökningsmål. Däremot
tas grundavgift inte ut i allmänna mål. Detta följer av förordningen
(1981:1185) om utsökningsavgifter.
Frågan om utsökningsavgifternas utformning i enskilda mål togs upp av
riksdagen vid behandlingen av riksdagens revisorers förslag (1986/87:7) om
kronofogdemyndigheternas utnyttjande av personalresurser m.m. (LU
1986/87:21, rskr. 231). Lagutskottet framhöll bl.a. att kronofogdemyndighe-
ternas befattning med enskilda mål får anses utgöra en del av statens rätts-
vårdande verksamhet och att det därför knappast kan ställas krav på att kost-
naderna för verksamheten till fullo skall täckas genom avgifter. Samtidigt
måste enligt utskottet det statsfinansiella intresset av en rimlig taxesättning
beaktas, liksom intresset av att exekutionsväsendet är så effektivt som möj-
ligt. Om avgifterna skulle sättas för lågt skulle kronofogdemyndigheternas
kapacitet i viss utsträckning komma att tas i anspråk i onödan eftersom det
enligt utskottet finns risk för att borgenärerna annars begär exekutiva åtgär-
der trots att utsikterna till ett positivt resultat är små eller helt saknas. Vid
behandlingen av 1991 års budgetproposition uttryckte lagutskottet sin till-
fredsställelse över att föredragande statsrådet hade anfört att han hade för
avsikt att inom kort låta RRV göra den av riksdagen begärda översynen av
taxesättningen (prop. 1990/91:100 bil. 9, LU18, rskr. 191). Mot bakgrund av
en motion i frågan uttalade utskottet att man i det sammanhanget inte kunde
förorda att en översyn skulle vidgas till att omfatta även frågan om införande
av avgifter i allmänna mål. Utskottet anförde att spörsmålet huruvida staten,
i egenskap av sökande i utsökningsmål, skulle erlägga avgift var av mer över-
gripande karaktär och måste ses i ett större sammanhang. Utskottet förut-
satte att regeringen vid lämpligt tillfälle tog upp frågan till närmare övervä-
ganden. Riksdagen följde utskottet.
I mars 1991 uppdrog regeringen åt RRV att göra den översyn av taxesätt-
ningen i enskilda mål som riksdagen begärt. I uppdraget ingår bl.a. att be-
räkna hur stor grundavgiften behöver vara för att full kostnadstäckning skall
uppnås och att överväga om någon ändring behöver göras i bestämmelserna
om sökandens ansvar för kostnaderna i de fall dessa inte kan tas ut hos sva-
randen. Uppdraget är ännu inte redovisat.
Sedan den 1 juli 1991 är den grundavgift som tas ut i enskilda mål 750 kr.
Avgiften sätts dock ner till 350 kr. om gäldenären erlägger full betalning till
följd av den underrättelse som kronofogdemyndigheten sänder ut i inled-
ningsskedet av sin handläggning. Grundavgiften är också 350 kr. om sökan-
den endast begär utmätning i lön eller annan liknande förmån, s.k. begrän-
sad tillgångsundersökning. Avgifterna regleras i förordningen om utsök-
ningsavgifter.
Skälen för mitt förslag: Att någon grundavgift inte tas ut i allmänna mål
hänger samman med att restavgiften, förutom att den skall verka betalnings-
främjande, också anses ha till syfte att ersätta staten för indrivningskostna-
derna, kostnader som i enskilda mål alltså täcks genom grundavgiften i ut-
sökningsmålet. Jämfört med grundavgiften i enskilda mål är emellertid rest-
99
avgiften, liksom den konstruktion som utredningen har föreslagit, ett alltför Prop. 1991/92:93
trubbigt instrument för att på ett ändamålsenligt sätt ta ut ersättning för för-
rättningskostnaderna från den betalningsskyldige.
När nu restavgiftssystemet avskaffas är tiden mogen för en renodlad kon-
struktion med en avgift som täcker kostnaderna för kronofogdemyndighe-
ternas arbete i de allmänna utsökningsmålen. För min del ser jag inte något
skäl att välja någon annan avgiftsmodell än den som nu finns för enskilda
mål. Detta innebär att grundavgift bör tas ut även i de allmänna målen.
Min utgångspunkt är att grundavgift i princip skall tas ut i alla allmänna
utsökningsmål, alltså även i mål där någon dröjsmålsavgift inte skall tas ut.
Bland sådana mål återfinns bl.a. mål om indrivning av böter, TV-avgift och
felparkeringsavgift.
För närvarande medger inte utsökningsbalken att grundavgift tas ut vid
införsel (17 kap. 1 §). Detta gäller oberoende av om det är fråga om all-
männa eller enskilda mål. Bestämmelsen har sitt ursprung i en tid då införsel
endast fick ske för uttagande av familjerättsligt underhållsbidrag. I förarbe-
tena till 1917 års införsellag motiverades en motsvarande bestämmelse med
underhållsfordringens i regel ömmande natur och det allmännas intresse av
att försörjningsplikten fullgjordes.
Det uppkommer självfallet förrättningskostnader hos kronofogdemyndig-
heten oavsett om verkställighet sker i form av utmätning eller införsel. Båda
verkställighetsformerna kan förekomma på grund av en och samma exeku-
tionstitel.
Vad först gäller allmänna mål kan jag inte se någon anledning att inte till-
låta att ersättning för förrättningskostnaderna får tas ut hos gäldenären.
Beträffande enskilda införselmål, dvs. mål som avser underhållsbidrag,
hör till bilden att det allmänna numera tillhandahåller en grundtrygghet för
underhållsberättigade barn genom rätten till bidragsförskott. De skäl av so-
cial natur som vid seklets början anfördes mot att ta ut avgift för kostnaderna
vid verkställighet av familjerättsligt underhållsbidrag har därför mer eller
mindre mist sin betydelse. Dessutom avser jag inte att nu föreslå att sökan-
den i målet ytterst skall svara för att avgiften betalas. Avgiften skall endast
få tas ut av den underhållsskyldige.
Mot den här bakgrunden föreslår jag att det genom en ändring i 17 kap.
1 § utsökningsbalken öppnas möjlighet att ta ut ersättning för förrättnings-
kostnaderna i alla mål om införsel.
När ersättning får tas ut för förrättningskostnader för införsel uppkommer
frågan om ersättningen skall tas ut före eller efter införselfordringen. Frågan
rymmer olika aspekter. Jag har erfarit att RSV överväger att föreslå att inför-
sel och utmätning i lön sammanförs till ett enda institut för löneexekution. I
det sammanhanget måste företrädesordningen mellan exekutionsfordringar
och kostnader närmare belysas. I avvaktan på resultatet av RSV:s övervä-
ganden är det enligt min mening lämpligast att nu bara se till att införselford-
ringarna påverkas så litet som möjligt av mitt förslag om ersättning för för-
rättningskostnaderna. Jag föreslår därför att ersättning skall tas ut efter in-
förselfordringen. Det föranleder en ändring i 15 kap. 15 § utsökningsbalken.
Som jag nyss berörde väcks frågan om sökanden i ett allmänt mål skall
100
ansvara för att utsökningsavgiften betalas i likhet med vad som nu gäller be-
träffande enskilda mål.
Avgiftsansvaret i enskilda mål innebär att det ligger i borgenärens intresse
att bedöma motpartens betalningsförmåga och väga den mot angelägenhe-
ten av att han får betalt för sin fordran. Beroende på omständigheterna kan
borgenären avstå från att ansöka om utmätning i fall där utsikten till betal-
ning är begränsad. Inte sällan anlitar borgenären företag som bedriver inkas-
soverksamhet.
I allmänna mål är läget i regel ett annat. Skattemyndigheten eller någon
annan sökande som företräder staten har normalt inte rätt att underlåta att
lämna ett betalningskrav för indrivning. Myndigheten i vars verksamhet
fordringen uppkom får med vissa undantag inte heller efterge betalningskra-
vet eller söka träffa någon överenskommelse med den enskilde om ändrade
betalningsvillkor. En förändring av den principen förenat med ett avgiftsan-
svar för sökanden skulle vidare förutsätta att myndigheten övertar en del av
det utredningsarbete rörande gäldenärens ekonomiska förhållanden som nu
görs av kronofogdemyndigheten eller att några liknande åtgärder vidtas.
Med hänsyn härtill är jag för närvarande inte beredd att föreslå att sökan-
den i ett allmänt mål skall ha ett kostnadsansvar för de avgifter som inte kan
tas ut hos gäldenären. Inte heller i sådana enskilda mål som avser införsel
för underhållsbidrag finns det enligt min mening tillräckliga skäl att nu införa
ett kostnadsansvar för sökanden.
När det sedan gäller frågan om hur stor grundavgiften bör vara i allmänna
mål vill jag framhålla följande.
Min grunduppfattning är att gäldenären skall ersätta i princip samtliga de
förrättningskostnader som hans uteblivna betalning leder till. Avgifterna i
allmänna mål bör således bestämmas med utgångspunkt i principen om full
kostnadstäckning. På den här punkten finns enligt min mening inte anled-
ning till någon tvekan motsvarande den som - enligt vad som redovisats -
har förts fram i fråga om enskilda mål.
Även om graden av kostnadstäckning inte skall vara helt densamma i all-
männa mål som i enskilda framstår det som välgrundat att ha likartade ut-
gångspunkter för avgiftssättningen. Exempelvis bör en ursprunglig avgift
även sänkas i allmänt mål om gäldenären betalar hela skulden i anledning av
kronofogdemyndighetens anmaning.
Det förekommer emellertid sådana skillnader mellan enskilda och all-
männa mål att det kan finnas skäl att tillämpa en något annorlunda avgifts-
modell för allmänna mål än vad som gäller för enskilda. Det kan inte uteslu-
tas att avgifterna bör något variera mellan olika måltyper. Vidare är det för
närvarande inte belyst om gäldenärer med flera pågående allmänna mål av
samma typ bör erlägga grundavgift i alla målen eller om det bör införas något
tak för hur många avgifter som får tas ut. Det kan således finnas fog för vissa
inskränkningar i principen att grundavgiften i allmänna mål helt skall täcka
förrättningskostnaderna hos kronofogdemyndigheten.
Jag är ännu inte beredd att ta ställning till hur avgifterna närmare bör ut-
formas för de allmänna målen. På motsvarande sätt som RRV nu utreder
frågor om avgifter i enskilda mål bör verket också få i uppdrag att utreda ett
ändrat avgiftssystem för allmänna mål. Jag avser att senare återkomma till
Prop. 1991/92:93
101
regeringen med förslag till ett sådant uppdrag i enlighet med de riktlinjer Prop. 1991/92:93
som jag nu har redogjort för.
Mitt förslag: De nya bestämmelserna om dröjsmålsavgift skall tilläm-
pas i fråga om fordringar som förfaller till betalning fr.o.m. den 1 ja-
nuari 1993.
Vad gäller skatter och avgifter som omfattas av uppbördslagen eller
lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare skall de nya be-
stämmelserna dock tillämpas först fr.o.m den 1 februari 1993.
Skälen för mitt förslag: Införandet av dröjsmålsavgiften förutsätter ett
ganska omfattande arbete med ändringar av handläggningsordningar, data-
program o.d. På grund härav kan de nya bestämmelserna böija tillämpas
först omkring årsskiftet 1992/1993. Utgångspunkten bör vara att dröjsmåls-
avgift tas ut på fordringar som förfaller till betalning efter utgången av år
1992 om de inte betalas i tid. Med hänsyn till att skatteuppbörden enligt
UBL till stor del knyter an till begreppet uppbördsår, vilket avser tiden
fr.o.m. februari ett år t.o.m. januari följande år, bör bestämmelserna om
dröjsmålsavgift tillämpas på skatter m.m. enligt UBL först fr.o.m. februari
1993. Detsamma bör gälla i fråga om arbetsgivaravgifter enligt USAL.
Fråga om att ta ut avgift kan komma att aktualiseras, exempelvis efter en
utdragen skatteprocess, beträffande vissa numera upphävda författningar.
Det kan gälla i fråga om lagar som innehåller föreskrifter om tidsbegränsade
avsättningar till olika fonder och konton. Motsvarande gäller för lagen
(1908:128 s. 1) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter
som skall upphöra att gälla den 1 januari 1993. Enligt min mening är det inte
påkallat med en särskild övergångsreglering för de aktuella lagarna. Nuva-
rande bestämmelser om restavgift bör alltså tillämpas.
Även ändringarna i utsökningsbalken i fråga om förrättningskostnaderna
bör träda i kraft den 1 januari 1993.1 utsökningsmål som har kommit in till
kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet bör inte tas ut avgift enligt de
nya reglerna.
SIU har i sitt betänkande redovisat beräkningar som belyser de ekonomiska
konsekvenserna av ett ändrat avgiftssystem. Den av SIU föreslagna avgifts-
konstruktionen beräknades medföra ökade avgiftsintäkter i storleksord-
ningen 75 milj. kr. per år. Hänsyn hade dessutom tagits till att de föreslagna
avgifterna borde förstärka betalningstendensen.
Det av mig framlagda förslaget skiljer sig från SIU:s såvitt nu är i fråga
främst genom att långvariga dröjsmål kommer att föranleda högre eller be-
102
tydligt högre avgifter. Vidare inbjuder det i ännu högre grad till skyndsamma Prop. 1991/92:93
betalningar. Mot bakgrund av SIU:s beräkningar kan antas att den före-
slagna dröjsmålsavgiften medför ökade avgiftsintäkter på i varje fall 100
milj. kr. per år.
Förslaget om att ersättning skall få tas ut för förrättningskostnader i all-
männa mål genom grundavgift kan beräknas medföra en årlig inkomstför-
stärkning i storleksordningen 350 milj. kr. Beräkningen grundas på den taxe-
sättning som för närvarande gäller för enskilda mål.
Vad gäller övriga förslag är i statsfinansiellt hänseende den nya utform-
ningen av ö-skatteräntan och kvarskatteavgiften av störst betydelse. Den
samlade effekten beror i hög grad på hur det allmänna ränteläget utvecklas.
Om den nu föreslagna utformningen av ö-skatteräntan och kvarskatteavgif-
ten hade gällt vid 1991 års taxering skulle - förutsatt att den överskjutande
och den kvarstående skatten uppgått till oförändrade belopp - nettoresulta-
tet ha blivit ökade statsinkomster på mer än 400 milj. kr. Ett räkneexempel
i fråga om 1992 års taxering, vilket bygger på lika stora skattebelopp som vid
1991 års taxering, mynnar däremot ut i att utfallet för staten skulle ha blivit
negativt, huvudsakligen på grund av att statslåneräntan sjönk från utgången
av november 1990 till utgången av november 1991 från 12,56% till 9,99%.
Statsverket skulle ha förlorat bortemot 150 milj. kr.
Den föreslagna utjämningen av nuvarande skillnader i räntesatser mellan
å ena sidan anståndsränta och respitränta och å andra restitutionsränta kan
antas leda till en årlig försvagning av statsbudgeten i storleksordningen 50
milj. kr.
Införandet av bestämmelser om ränta i fråga om mervärdeskatt kan sam-
mantaget antas leda till en utgiftsökning på 10-15 milj. kr. per år.
Slutligen bör nämnas att RSV behöver ta i anspråk tämligen stora resurser
för bl.a. ADB-utveckling för att mina förslag, främst det som gäller dröjs-
målsavgift, skall kunna genomföras i praktiken. Merkostnaderna, som är av
engångsnatur, kan beräknas till ungefär 30 milj. kr.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till
1. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
2. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
3. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,
4. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,
5. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),
6. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
7. lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skatteford-
ringar m.m.,
8. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
9. lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),
10. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
103
11. lag om ändring i lagen (1976:339) om saluvagnsskatt, Prop. 1991/92:93
12. lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tul-
lar och avgifter,
13. lag om ändring i utsökningsbalken,
14. lag om ändring i arbetstidslagen (1982:673),
15. lag om ändring i lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet
beträffande vissa uppdragsersättningar,
16. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisreglerings-
avgifter,
17. lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivnings-
myndigheter,
18. lag om ändring i lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier,
19. lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare,
20. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
21. lag om ändring i tullagen (1987:1065),
22. lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1988:327),
23. lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-avgift,
24. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),
25. lag om ändring i lagen (1989:532) om tillstånd för anställning på fartyg,
26. lag om ändring i lagen (1990:328) om skatteavdrag i vissa fall från
artistersättning m.m.,
27. lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt på ränta på skogskontome-
del m.m.,
28. lag om ändring i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utom-
lands bosatta artister m.fl.,
29. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
30. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.,
31. lag om ändring i lagen (1992:000) om koncessionsavgift på televisio-
nens område.
Förslagen har upprättats i samråd med andra berörda statsråd.
De under 1-27 upptagna förslagen har granskats av lagrådet. Följande
bestämmelser om främst ränteberäkning har dock inte varit föremål för lag-
rådets granskning: 2 § 2 mom., 27 § 3 och 4 mom., 27 a §, 68 § 4 mom. och
69 § 1 mom. UBL, 52§ 1 mom., 61 och 61 a §§ lagen om arvsskatt och gåvo-
skatt, 36 § 3 mom. lagen om sjömansskatt, 5 kap. 14 § lagen om punktskatter
och prisregleringsavgifter, 40 § lagen om stämpelskatt vid inskrivningsmyn-
digheter, 32 och 33 §§ tullagen, 60 § vägtrafikskattelagen och 6 § lagen om
skatteavdrag i vissa fall från artistersättning.
Det framgår av avsnitt 1 och 9 att några delar av lagförslagen inte har varit
föremål för lagrådets granskning. 1 övrigt har vissa smärre ändringar av
främst redaktionell art gjorts i de av lagrådet granskade förslagen. En mer
betydelsefull ändring gäller hänvisningarna i olika lagar till bestämmelserna
104
om dröjsmålsavgift i UBL. I lagrådsremissen avsåg hänvisningarna 58 § 2-4
mom. Därmed kom bestämmelsen i 58 § 5 mom. UBL om åtgärd enligt lagen
(1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter att omfatta
endast skatter och avgifter som direkt regleras i UBL. Det framstår emeller-
tid som obilligt om dröjsmålsavgift kan tas ut sedan sådan åtgärd vidtagits
beträffande skatter och avgifter som regleras i andra lagar. Samtliga hänvis-
ningar i förslagen till 58 § UBL omfattar därför nu även 5 mom.
2§ 2 mom.
Definitionerna av kvarstående och överskjutande skatt har justerats i anled-
ning av att inte enbart preliminär skatt och överskjutande ingående mer-
värdeskatt skall gottskrivas den skattskyldige enligt 27 § 2 mom., utan också
t.ex. särskild inkomstskatt enligt lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta för tid under beskattningsåret då den skattskyldige
varit bosatt i Sverige eller stadigvarande vistats här.
22 §
Regleringen av det nya avgiftssystemet innebär att många författningar hän-
visar till UBL i fråga om beräkning av dröjsmålsavgiften. Bestämmelsen om
öresavrundning skall bl.a. tillämpas på avgifter som fastställs på det sättet.
27§
3 mom.
Av första stycket framgår att kvarskatteavgiften normalt tas ut efter en pro-
centsats som motsvarar 125 % av den statslåneränta som gällde vid utgången
av november inkomståret (se avsnitt 5.3). Procentsatsen avrundas till högst
en decimal. Avgift på fyllnadsinbetalningar som görs under tiden den 19 feb-
ruari - den 30 april året efter inkomståret tas ut efter en procentsats som
motsvarar 20 % av statslåneräntan på belopp över 20 000 kr. En justering har
också skett med hänsyn till att även belopp som skall gottskrivas den skatt-
skyldige enligt 27 § 2 mom. första stycket 5 eller andra stycket i samma mom.
(i bestämmelsens lydelse enligt prop. 1991/92:82) skall avräknas vid beräk-
ning av underlaget för kvarskatteavgift.
I andra stycket har regeln om avrundning av beräkningsunderlaget till när-
mast lägre hundratal kronor slopats.
Tredje stycket har justerats bl.a. i anledning av den lydelse av 27 § 2 mom.
som föreslås i prop. 1991/92:82.
Kvarskatteavgiften är inte avdragsgill vid taxeringen (20 § KL).
4 mom.
Kvarskatteavgift vid anstånd med att lämna självdeklaration efter den 30
april taxeringsåret tas ut efter en procentsats som motsvarar 20 % av statslå-
neräntan på belopp som inte överstiger 20 000 kr. och efter en procentsats
som motsvarar 40 % av statslåneräntan på belopp däröver.
Prop. 1991/92:93
105
27 a§
Prop. 1991/92:93
Har den skattskyldige påförts kvarskatteavgift och beror detta på förhål-
lande som den skattskyldige inte kunnat råda över, får skattemyndigheten
sätta ned kvarskatteavgiften till en procentsats motsvarande 90 % av statslå-
neräntan, vilket enbart utgör en kompensation för den skattekredit den
skattskyldige åtnjutit.
32 §
Ändringen innebär att respitränta skall beräknas fr.o.m. den 19 april året
efter taxeringsåret t.o.m. den dag skatten förfaller till betalning. Vidare be-
räknas respitränta, i likhet med anståndsränta och restitutionsränta, efter en
räntesats motsvarande 75 % av den statslåneränta som gällde vid utgången
av november närmast föregående kalenderår (se avsnitt 5.1). Räntesatsen
skall med tillämpning av vedertagna regler avrundas till procenttal med
högst en decimal.
49 § 4 mom.
Anståndsränta skall enligt andra stycket beräknas från den dag då beloppet
skulle ha betalats om anstånd inte medgetts t.o.m. den dag då anståndstiden
gått ut eller, om betalning skett dessförinnan, t.o.m. den dag betalning skett.
Tredje stycket har ändrats i anledning av att det av den föreslagna lydelsen
av 69 § 2 mom. framgår att restitutionsränta skall beräknas på återbetalad
anståndsränta.
Av ändringen i 58 § framgår att dröjsmålsavgift kan tas ut om ränta inte
betalas i rätt tid. Därmed kan fjärde stycket upphävas.
51 §
Ändringen innebär en anpassning till den nya avgiftskonstruktionen. Av
tredje stycket framgår att dröjsmålsavgift endast får tas ut på belopp som inte
har betalats senast vid anståndstidens utgång. Detta gäller oberoende av när
anståndet har begärts eller medgetts.
54 § 3 mom.
Motivet till slopandet av förseningsavgiften framgår av avsnitt 5.7.
58 §
1 mom.
Dröjsmålsavgift skall i första hand påföras om skatt inte har betalats inom
den tid som föreskrivs. Av 1 § följer att skattetillägg och förseningsavgift en-
ligt taxeringslagen är att anse som skatt. Som anförs i kommentaren till 49 §
4 mom. skall dröjsmålsavgift också kunna tas ut om anståndsränta inte beta-
las.
Av 32 § sista stycket framgår att bestämmelserna om tillkommande skatt
106
skall tillämpas i fråga om respitränta. När det gäller kvarskatteavgift skall Prop. 1991/92:93
enligt 27 § 3 mom. sista stycket bestämmelserna om kvarstående skatt och
tillkommande skatt tillämpas. Genom dessa föreskrifter kan dröjsmålsavgift
också tas ut när respitränta eller kvarskatteavgift inte betalas i tid.
Lagens bestämmelser om betalningsdag (förfallodag) innebär att skatten
normalt skall betalas senast den 18 i uppbördsmånaden. Som framgår av 51 §
kan dock betalningsdagen förskjutas genom att den betalningsskyldige får
anstånd med inbetalningen av skatt enligt 48 eller 49 §.
Den som har fått anstånd med betalningen av skatt enligt 49 § är skyldig
att betala anståndsränta på anståndsbeloppet. Genom att reglerna för ränte-
beräkningen i 49 § 4 mom. ändras kommer dröjsmålsavgift och anstånds-
ränta inte att tas ut för samma tidsperiod. Motsvarande gäller beträffande
respitränta enligt 32 §.
På indrivningsstadiet förekommer det att kronofogdemyndigheten med-
ger gäldenären uppskov med betalningen av skatter eller med vederbörande
träffar uppgörelse om avbetalning. Denna möjlighet anses myndigheten ge-
nerellt ha i allmänna mål med stöd av 4 kap. 36 § utsökningsbalken. Krono-
fogdemyndighetens överenskommelse med gäldenären kan i detta samman-
hang inte jämställas med anstånd eller på något annat sätt medföra att utta-
gandet av dröjsmålsavgift upphör eller avbryts. Dröjsmålsavgift skall således
i dessa fall beräknas under hela perioden från skattens ursprungliga förfallo-
dag till dess slutlig betalning sker.
2-4 mom.
Den närmare beräkningen av dröjsmålsavgiftens storlek anges i 2-4 mom.
Bakgrunden till bestämmelserna har berörts närmare i avsnitt 4.1 och 4.2.
I den mån den föreslagna lagstiftningen föranleder särskilda verkställig-
hetsföreskrifter har RSV möjlighet att med stöd av 67 § uppbördsförord-
ningen utfärda sådana föreskrifter. Bestämmelsen i nuvarande 58 § 2 mom.
andra stycket bör utgå.
5 mom.
Momentet har sin motsvarighet i nuvarande 1 mom. sista stycket.
6 mom.
Bakgrunden till bestämmelsen framgår av avsnitt 4.3.
64$
På motsvarande sätt som restavgift nu utgår skall dröjsmålsavgift påföras i
framtiden. Enligt paragrafen skall således dröjsmålsavgift tas ut i fråga om
fordringar som får verkställas genom utmätning utan föregående dom. Där-
igenom kommer dröjsmålsavgift att tas ut för ganska många olika typer av
statliga fordringar som inte betalas i tid, bl.a. rättshjälpsavgifter och expedi-
tionsavgifter. Av kommentaren till ändringen i studiestödslagen framgår att
107
studiemedelsavgifter, som för närvarande påförs restavgift, föreslås undan- Prop. 1991/92:93
tagna från dröjsmålsavgift. Redan nu är också vissa andra typer av avgifter,
exempelvis TV-avgift och felparkeringsavgift, undantagna från restavgift
med stöd av särskilda bestämmelser. Undantagen kommer också att gälla
beträffande dröjsmålsavgift.
Vissa av de fordringar som faller in under bestämmelserna i paragrafen
påförs ränta efter förfallodagen. Till sådana fordringar hör bl.a. lantmäte-
riavgifter enligt lantmäteritaxan (1971:1101). Av sista meningen i paragra-
fens nuvarande lydelse följer att räntan inte påförs sedan avgiften överläm-
nats för indrivning. I stället tas restavgift ut. Detta har ansetts motiverat för
att förenkla rutinerna vid indrivningen. När nu en rörlig dröjsmålsavgift in-
förs bör räntan tas ut även under indrivningsstadiet och fordringarna i fråga
helt undantas från bestämmelserna om dröjsmålsavgift.
I likhet med vad som nu gäller skall dröjsmålsavgift som tas ut med stöd
av paragrafen påföras först sedan fordringen i fråga överlämnats till krono-
fogdemyndigheten för indrivning. Avgiften beräknas dock från fordringens
ursprungliga förfallodag med tillämpning av 58 § 2-5 mom. I enlighet med
vad som sägs om påminnelser i avsnitt 4.1 är avsikten att det skall införas
bestämmelser om att den myndighet som beslutar om fordringen skall un-
derrätta den betalningsskyldige bl.a. om den dröjsmålsavgift som kan
komma att tas ut.
66 och 67 §§
Av avsnitt 4.4 framgår att ändringarna görs för att dröjsmålsavgift skall
kunna avskrivas.
68 § 4 mom.
Första stycket har justerats med anledning av att restavgiften ersatts av dröjs-
målsavgift.
Den ändrade lydelsen av andra stycket föranleds av den ändrade lydelsen
av 27 § 2 mom. (jfr prop. 1991/92:82).
69 §
1 mom.
Första stycket har justerats i anledning av den ändrade lydelsen av 27 § 2
mom (jfr prop. 1991/92:82).
I andra stycket har regeln om avrundning av beräkningsunderlaget till när-
mast lägre hundratal kronor slopats.
Räntetiderna beaktas vid bestämning av procentsatserna för ö-skatteränta
(se nya tredje stycket). Det förutvarande tredje stycket har därför slopats.
Av det nya tredje stycket framgår att ö-skatteränta normalt skall beräknas
efter en räntesats som motsvarar 60 % av statslåneräntan vid utgången av
november inkomståret. På belopp över 20 000 kr. skall ö-skatteränta beräk-
nas efter en räntesats som motsvarar 45 % av statslåneräntan. Ö-skatteränta
på fyllnadsinbetalningar som sker under tiden den 19 februari - den 30 april
108
året efter inkomståret beräknas efter en räntesats som motsvarar 30% av Prop. 1991/92:93
statslåneräntan. Den lägre procentsats som beräknas på fyllnadsinbetal-
ningar överstigande 20 000 kr. föreslås slopad. Räntan är skattefri (19 § KL).
2 mom.
Restitutionsränta beräknas efter en räntesats som motsvarar 75 % av den
statslåneränta som gällde vid utgången av november närmast föregående ka-
lenderår. Ränta skall beräknas på dröjsmålsavgift som betalas tillbaka. Den
nya lydelsen omfattar även anståndsränta. Tredje stycket i 49 § 4 mom. UBL
har därför justerats.
75 a§
På motsvarande sätt som nu är fallet beträffande restavgift, skall dröjsmåls-
avgift tas ut då arbetsgivare eller arbetstagare åläggs skyldighet att betala
mot underlätet skatteavdrag svarande belopp enligt 75 §.
Restavgiften påförs i samband med att skattebeloppet fastställs till betal-
ning. På grund av att dröjsmålsavgiften är beroende av betalningsdröj små-
lets längd behövs en uttrycklig bestämmelse om från vilken tidpunkt avgiften
skall beräknas. Tredje stycket har därför kompletterats med en bestämmelse
om att avgiften skall beräknas från den dag då skatten skulle ha betalats in till
skattemyndigheten om arbetsgivaren hade fullgjort sin skyldighet att göra
skatteavdrag.
76 §
Paragrafen behandlar för närvarande arbetsgivares regressrätt för betald
skatt. Den fordran som arbetsgivaren i dessa fall har på arbetstagaren är inte
en skattefordran. Av vad som sägs i paragrafens andra stycke följer dock
att indrivningsmålet hos kronofogdemyndigheten handläggs som ett allmänt
mål och att restavgift för närvarande påförs arbetstagaren.
Förslaget i avsnitt 6 innebär att det i samtliga allmänna mål skall tas ut en
utsökningsavgift för att täcka förrättningskostnaderna hos kronofogdemyn-
digheten. Det är med denna ordning, och då regresskravet till sin natur inte
är en skatterättslig fordran, inte påkallat att ta ut en särskild dröjsmålsavgift
av arbetstagaren. Bestämmelsen i paragrafen om restavgift har således inte
ersatts med en motsvarande om dröjsmålsavgift.
77a$
Även det ansvar för skatt som enligt paragrafen kan drabba företrädare för
arbetsgivare som är juridisk person skall vara förenat med en skyldighet att
betala dröjsmålsavgift på skattebeloppet från den dag beloppet skulle beta-
lats av den som är betalningsskyldig i första hand.
109
77b§
Prop. 1991/92:93
Enligt paragrafen är gift skattskyldig i vissa fall ansvarig för makes skatt
jämte restavgift. När dröjsmålsavgiften införs bör makes skyldighet att be-
tala restavgift inte ersättas med en skyldighet att betala dröjsmålsavgift.
78 a§
Vid den avstämning som efter uppbördsårets utgång sker mot avlämnade
kontrolluppgifter inträffar inte sällan att misstämningar upptäcks och att ar-
betsgivaren skall betala in ytterligare innehållen preliminär skatt. I sådana
situationer kan det ofta vara svårt att hänföra det tillkommande beloppet till
en viss uppbördsmånad. Förevarande paragraf innebär att skattemyndighe-
ten kan hänföra ett beslut om skatt till den sista uppbördsmånaden under
uppbördsåret (jfr 10 § andra stycket USAL).
Ikraftträdande m.m.
Ikraftträdande- och övergångsregleringen har berörts närmare i avsnitt 7.
De nya bestämmelserna om dröjsmålsavgift tillämpas första gången under
det uppbördsår som börjar den 1 februari 1993.
Äldre bestämmelser om restavgift skall således gälla i fråga om skatt, av-
gift och ränta som förfaller till betalning före den 1 februari 1993. Av detta
följer att äldre bestämmelser också skall gälla i fall där en arbetsgivare eller,
om denne är en juridisk person, en ställföreträdare efter den 1 februari 1993
åläggs betalningsskyldighet enligt 75 eller 77 a§§ beträffande skatt som
skulle ha betalats före den 1 februari 1993.
Av avsnitt 7 framgår att frågan om restavgift kan komma att aktualiseras
beträffande vissa författningar som är upphävda när den nya lagstiftningen
har trätt i kraft. Fjärde punkten i övergångsbestämmelserna klargör att rest-
avgift enligt UBL:s nuvarande bestämmelser skall tas ut i sådana fall.
52 § 1 mom.
Ränta skall, enligt vad som föreslås på skatteområdet i övrigt, beräknas efter
en räntesats som motsvarar 75 % av statslåneräntan närmast föregående år
(se avsnitt 5.1). Räntan är inte avdragsgill (20 § KL).
53 §
Ändringen innebär att den skattskyldige kan befrias från skyldighet att be-
tala dröjsmålsavgift under samma förutsättningar som gäller för flertalet
andra skatter.
61 §
Ändringen innebär att ränta skall beräknas på dröjsmålsavgift som återbeta-
las.
110
61a§
Prop. 1991/92:93
Restitutionsränta skall beräknas efter en räntesats som motsvarar 75 % av
statslåneräntan föregående år (avsnitt 5.1). Räntan är skattefri (19 § KL).
14§
2 mom.
Som anförs i avsnitt 4.1 behövs inte längre den särskilda tilläggsavgiften. Be-
stämmelsen i första stycket om denna avgift har därför slopats samtidigt som
ordet restavgift har bytts ut mot dröjsmålsavgift.
Det följer av 1 mom. att sjömansskatten oftast skall betalas den sista da-
gen i andra månaden efter redovisningsperiodens utgång.
3 mom.
Förseningsavgiften slopas såväl i sjömansskattelagen som i UBL (jfr avsnitt
5.7).
17 a§
Förändringen av paragrafen motsvaras av ändringen i 75 a§ UBL.
18§
Vid regressfordran enligt denna bestämmelse avses sjömannen slippa betala
dröjsmålsavgift. Skälet till ändringen framgår av kommentaren till 76 §
UBL.
36 § 3 mom.
Restitutionsränta skall beräknas efter en räntesats som motsvarar 75 % av
den statslåneränta som gällde vid utgången av närmast föregående kalen-
derår. Ränta skall beräknas på dröjsmålsavgift som betalas tillbaka.
42 §
Mervärdeskatt förfaller till betalning den dag då deklarationen senast skall
lämnas enligt bestämmelserna i 22 § tredje stycket, alltså normalt den 5 i
andra månaden efter utgången av redovisningsperioden. Har anstånd med
att lämna deklaration medgetts enligt 22 a § ML förfaller dock skatten till
betalning först den dag då deklarationen skall lämnas enligt anståndsbeslu-
tet. Första stycket i förevarande paragraf har ändrats i enlighet härmed.
44 a §
Regler om respitränta har införts i ML (se avsnitt 5.4). Respitränta skall en-
ligt första stycket tas ut när den skattskyldige med avvikelse från deklaratio-
111
nen påförts ytterligare skatt att betala in. Respitränta påförs inte på skatte- Prop. 1991/92:93
tillägg. Har den skattskyldige skönsbeskattats i avsaknad av deklaration
skall respitränta inte påföras. I sådant fall tas dröjsmålsavgift ut på det upp-
skattade beloppet. Respitränta beräknas från den dag då skatten skulle ha
betalats om den hade deklarerats enligt 42 § t.o.m. den dag då skatten skall
betalas enligt skattemyndighetens beslut. Är det fråga om skattebelopp som
tidigare återbetalats, skall ränta beräknas från utgången av den månad då
beloppet återbetalades. Vid beräkning av respitränta skall bestämmelserna
i 32 § UBL tillämpas. Ränta tas således ut efter en räntesats som motsvarar
75 % av den statslåneränta som gällde vid utgången av november närmast
föregående kalenderår.
Av andra stycket framgår att skattemyndigheten får befria en skattskyldig
från skyldigheten att betala respitränta (jfr 32 a § UBL).
Bestämmelserna om beskattningsbeslut gäller enligt tredje stycket för be-
slut om respitränta. Beslut om respitränta - vilket naturligtvis inkluderar be-
slut angående befrielse från respitränta - kan således omprövas och överkla-
gas i den ordning som gäller för beskattningsbeslut.
46 §
Av det nya andra stycket framgår att skattskyldig som fått anstånd enligt
första stycket skall betala anståndsränta (se avsnitt 5.6). Vid ränteberäk-
ningen skall bestämmelserna i UBL om beräkning av anståndsränta gälla.
Skattemyndigheten får enligt tredje stycket befria en skattskyldig från skyl-
digheten att betala anståndsränta. En sådan befrielse kan omfatta hela rän-
tan eller del av den.
Bestämmelserna om beskattningsbeslut gäller enligt jjärde stycket för be-
slut om anståndsränta. Beslut om anståndsränta kan således omprövas och
överklagas i den ordning som gäller för beskattningsbeslut.
47§
Som framgår av den allmänna motiveringen skall den nuvarande restavgiften
ersättas med en dröjsmålsavgift. Dröjsmålsavgift tas ut på skatt, ränta och
skattetillägg.
Första stycket har ändrats i anledning av att dröjsmålsavgiften får en an-
nan konstruktion än vad den tidigare restavgiften haft. Dröjsmålsavgift skall
tas ut i tre olika situationer. Enligt första stycket punkt 1 tas dröjsmålsavgift
ut när ett skattebelopp som deklarerats i vederbörlig ordning inte betalats in
inom föreskriven tid. Dröjsmålsavgift skall också tas ut när skatten beräk-
nats skönsmässigt i avsaknad av deklaration (punkt 2) och beräknas i sådant
fall på det skönsuppskattade beloppet oavsett om den skattskyldige betalar
skatten när den förfaller till betalning. Slutligen påförs dröjsmålsavgift enligt
punkt 3 när skatt i annat fall, ränta eller skattetillägg inte betalas inom den
tid som bestämts i beslutet.
I paragrafen görs också den lagtekniska förändringen att dröjsmålsavgif-
tens storlek inte anges direkt utan framgår genom en hänvisning till bestäm-
melserna i UBL.
112
Enligt fjärde stycket får skattemyndigheten meddela befrielse från dröjs-
målsavgift om det finns särkilda skäl. Det kan på mervärdeskatteområdet
finnas exempel på ytterligare omständigheter än vad som sägs i avsnitt 4.3
som bör föranleda avgiftsbefrielse, exempelvis att den skattskyldige har er-
hållit handlingar för mervärdeskattedeklaration för sent för att kunna full-
göra sin redovisningsskyldighet i rätt tid.
Av femte stycket framgår att bestämmelserna om beskattningsbeslut i till-
lämpliga gäller i fråga om beslut om dröjsmålsavgift. Detta innebär att ett
beslut om dröjsmålsavgift och naturligtvis även beslut angående befrielse
från dröjsmålsavgift kan omprövas och överklagas i den ordning som gäller
för beskattningsbeslut.
48 §
Paragrafen har justerats i anledning av att restavgiften ersatts av dröjsmåls-
avgift och bestämmelser om ränta har införts i ML.
48 a§
Ändringen i tredje stycket har samma innebörd som ändringen i 77 a § UBL
och medför således att den företrädare för juridisk person som nu kan bli
skyldig att betala restavgift genom förslaget kan åläggas att utge dröjsmåls-
avgift från den dag mervärdeskatten skulle ha betalats.
49 §
Ändringarna föranleds främst av att bestämmelser om ränta införts i ML.
50 §
I denna nya paragraf har införts bestämmelser om ränta vid återbetalning
av mervärdeskatt m.m. (se avsnitt 5.5). Restitutionsränta beräknas på skatt,
skattetillägg, ränta och dröjsmålsavgift som skall återbetalas enligt 49 §. Vid
återbetalning som sker med stöd av 76-76 b §§ utgår däremot inte ränta.
Bestämmelserna om beskattningsbeslut skall gälla för beslut om restitu-
tionsränta. Beslut om restitutionsränta får således omprövas och överklagas
i den ordning som gäller för beskattningsbeslut.
51 §
Första stycket 4 har justerats i anledning av att det av 47 § sista stycket fram-
går att den avgift som föreslås ersätta restavgiften, dröjsmålsavgift, får om-
prövas och överklagas i den ordning som gäller för beskattningsbeslut.
70 §
Paragrafen har justerats i anledning av att även ränta och dröjsmålsavgift
skall anges i helt krontal så att öretal bortfaller.
Prop. 1991/92:93
113
8 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 93
19§
Ändringen är en följd av att dröjsmålsavgiften ersätter restavgiften och av
att tilläggsavgiften avskaffas. Dessutom görs den lagtekniska förändringen
att grunden för avgiftsberäkningen anges genom en hänvisning till UBL.
Kupongskatt skall i enlighet med 8 och 15 §§ betalas i första hand senast
fyra månader efter utdelningstillfället.
1§
Begreppet restavgift ersätts med dröjsmålsavgift. Enligt nuvarande ordning
tillämpas skattebrottslagen inte på restavgift. Ändringen innebär att lagen
inte heller skall vara tillämplig på dröjsmålsavgift.
1§
Förmånsrätt enligt lagen omfattar inte restavgift. Inte heller dröjsmålsavgift
skall vara förenad med förmånsrätt.
9§
Ändringen klargör att vägtrafikskattelagens bestämmelser om dröjsmålsav-
gift skall tillämpas även i fråga om överlastavgift.
8 kap. 16 §
En mycket stor grupp av sådana fordringar som i dagsläget påförs restavgift
med stöd av 64 § UBL är årsbelopp och andra avgifter som skall betalas en-
ligt bestämmelserna i 8 kap. studiestödslagen. Avgiften tas dock ut först om
kravet överlämnas till indrivning.
Enligt 8 kap. 1 § studiestödsförordningen (1973:418) uttas en avgift för ad-
ministrativa kostnader vid påminnelse om förfallna årsbelopp. Denna avgift
är för närvarande 120 kr. för varje påminnelse. Som framgår av avsnitt 6 fö-
reslår jag att så gott som alla fordringar som överlämnas till indrivning skall
påföras en grundavgift hos kronofogdemyndigheten. Vid indrivning av obe-
talda avgifter enligt studiestödslagen kommer således både påminnelseavgift
och grundavgift i utsökningsmålet att avkrävas gäldenären. Med hänsyn till
dessa båda avgiftspåslag är det inte lämpligt att också belasta en försenad
betalning av studiemedelsavgift med dröjsmålsavgift. Jag föreslår därför att
det i studiestödslagen införs en bestämmelse som undantar årsbelopp och
andra avgifter enligt lagen från dröjsmålsavgift. Därmed blir ordningen den-
Prop. 1991/92:93
114
samma som för TV- och parkeringsavgifter som inte heller kan förenas med Prop. 1991/92:93
avgift enligt UBL men väl med annan avgift enligt särskilda regler.
15 kap.
1§
När det nu införs en möjlighet att ta ut förrättningskostnader för införsel
uppkommer frågan hur dessa kostnader skall tas ut. Enligt min mening är
det lämpligt att kostnaderna får tas ut i samma ordning som huvudford-
ringen. Härav följer att förrättningskostnaderna uttryckligen måste anges i
paragrafen.
15§
Bestämmelsen i det nya andra stycket reglerar ersättningens företrädesrätt i
förhållande till införselfordringen. Ersättningen skall tas ut först sedan ford-
ringen eller fordringarna har tillgodosetts.
17 kap.
1§
Skälet till förändringen framgår av avsnitt 6. Ändringen innebär att rege-
ringen kan meddela föreskrifter om utsökningsavgifter även i utsökningsmål
som verkställs genom införsel.
3§
Som framgår av avsnitt 6 föreslås det att den som ansöker om införsel inte
skall svara för förrättningskostnad som inte kan tas ut hos gäldenären. Be-
stämmelsen därom i det nya andra stycket tar sikte på enskilda mål (mål om
verkställighet av underhållsbidrag). Av 13 § följer nämligen redan att sökan-
dena i alla typer av allmänna mål är befriade från ansvar för förrättningskost-
naderna.
7§
Av 6 § följer att kronofogdemyndigheten skall ta ut förrättningskostnad utan
särskild begäran. Någon ansökan från sökanden krävs således inte. Av det
nya tredje stycket i 7 § följer att förrättningskostnaden i allmänna mål genast
får tas ut genom införsel hos gäldenären.
7§
Ändringen är föranledd av att restavgiften ersätts med en dröjsmålsavgift
och av att tilläggsavgiften avskaffas. 115
15§
Enligt 12 § kan en uppdragsgivare drabbas av ansvar för uppdragstagares
skatt om han inte fullgör sin skyldighet att göra skatteavdrag. I 13 § finns en
liknande bestämmelse för den som är skyldig att i sin självdeklaration lämna
upplysning om utbetald ersättning. I båda fallen är ansvaret för skatten för
närvarande förenat med en skyldighet att betala restavgift.
Uppdragsgivare som nu är skyldig att erlägga restavgift blir med förslaget
skyldig att betala dröjsmålsavgift från den dag då beloppet skulle ha betalats
om det hållits inne. Däremot skall uppgiftsskyldig som blir betalningsansva-
rig enligt 13 § inte betala dröjsmålsavgift.
19§
Ändringen är av samma innebörd som i 76 § UBL. Skälet till förslaget fram-
går av kommentaren till den paragrafen.
22 §
Paragrafen reglerar ställföreträdares betalningsskyldighet. Ändringen har
samma innebörd som ändringen i 77 a § UBL och innebär att ställföreträda-
res ansvar för innehållet belopp också är förenat med en skyldighet att betala
dröjsmålsavgift från den dag det innehållna beloppet rätteligen skulle ha in-
betalats av uppdragsgivaren.
5 kap.
8§
Av ordbytet i paragrafen följer att dröjsmålsavgift skall tas ut när skatt inte
betalas inom föreskriven tid. Det framgår av 1 kap. 4§ andra stycket att be-
stämmelserna om skatt också gäller för bl.a. ränta och skattetillägg.
10§
Ändringen innebär att avgiftens beräkningsgrunder framgår genom en hän-
visning till UBL. 58 § 2 mom. UBL innehåller också en bestämmelse om av-
rundning av avgiften till hela krontal.
11§
Lydelsen av bestämmelsen om avgiftsbefrielse i första stycket har anpassats
till motsvarande bestämmelse i 58 § 6 mom. UBL. Andra meningen i första
stycket är inte längre nödvändig i det nya förfarande som infördes från och
med den 1 januari 1991. Av 1 kap. 4 § andra stycket LPP framgår att bestäm-
melserna om skatt också skall gälla för dröjsmålsavgift. Beslut om dröjs-
målsavgift kan således omprövas och överklagas i den ordning som gäller för
beskattningsbeslut.
Prop. 1991/92:93
116
Nuvarande andra stycket har utgått. Något bemyndigande i lag behövs Prop. 1991/92:93
inte beträffande de verkställighetsföreskrifter som lagen kan behöva kom-
pletteras med.
12§
Andra stycket har justerats i anledning av att beräkning av anståndsränta en-
ligt UBL föreslås ändrad och därmed kommer att överensstämma med den
ordning som gäller enligt LPP.
Genom det nya tredje stycket får beskattningsmyndigheten befria en skatt-
skyldig helt eller delvis från skyldigheten att betala ränta. Motsvarande möj-
ligheter till befrielse finns också i UBL och i förslaget till ändring i ML. Be-
frielsemöjligheten skall i enlighet med vad som gällt på uppbördsområdet
tillämpas restriktivt och främst vid fel av beskattningsmyndigheten (jfr prop.
1989/90:74 s. 351).
14 §
Ränta skall beräknas efter en räntesats som motsvarar 75 % av den statslåne-
ränta som gällde vid utgången av november föregående kalenderår (se av-
snitt 5.1). Räntan är skattefri resp, ej avdragsgill (19 och 20§§ KL).
34 §
I paragrafen görs den lagtekniska förändringen att bestämmelserna om av-
giftsberäkningen framgår genom en hänvisning till UBL.
40 §
Ränta utgår efter en räntesats som motsvarar 75 % av den statslåneränta som
gällde vid utgången av november närmast föregående kalenderår (avsnitt
5.1). Ränta skall beräknas även vid återbetalning av dröjsmålsavgift.
2§
Bestämmelser om respitränta har införts i 14 § USAL. Förevarande paragraf
har därför kompletterats med en definition av begreppet respitränta.
7§
Förändringen innebär att paragrafen enbart reglerar möjligheterna att få an-
stånd med att redovisa månadsavgift. Av 3 § andra stycket framgår att beslut
avseende utländska arbetsgivare skall fattas av skattemyndigheten i Stock-
holms län. De nya tredje och fjärde styckena har utformats i enlighet med
annan lagstiftning på skatte- och avgiftsområdet (jfr 2 kap. 9 § LPP och 22 a §
ML).
117
10§
Prop. 1991/92:93
I andra stycket har införts ett tillägg för att klargöra att i ett beslut om årsav-
gift arbetsgivaravgifterna får hänföras till den sista månaden under utgifts-
året.
12§
Första stycket reglerar inom vilken tid månadsavgift skall betalas. Månadsav-
gift skall betalas inom den tid som gäller för avlämnande av deklarationen,
alltså normalt den 18 i uppbördsmånaden efter den månad då lönen utgavs
(4 § USAL och 54 § 1 mom. UBL). Har anstånd med redovisningen medgetts
enligt 7 § skall månadsavgiften betalas senast den dag då deklarationen skall
lämnas enligt anståndsbeslutet eller den tidigare dag skattemyndigheten be-
stämt.
Enligt det nya andra stycket skall arbetsgivaravgifter som beslutats på an-
nat sätt än enligt första stycket betalas inom den tid som skattemyndigheten
bestämmer.
13 §
Anståndsränta skall enligt andra stycket beräknas efter en räntesats som
motsvarar 75 % av den statslåneränta som gällde vid utgången av november
det föregående året (se avsnitt 5.1).
Ändringen i tredje stycket innebär att anståndsränta skall beräknas fr.o.m.
den dag då beloppet skulle ha betalats om anstånd inte medgetts t.o.m. den
dag då anståndstiden gått ut eller, om betalning skett dessförinnan, t.o.m.
den dag betalning skett. Motsvarande ändring föreslås i 49 § 4 mom. UBL.
Fjärde stycket har ändrats i anledning av att det av bestämmelserna om
restitutionsränta i 24 § framgår att restitutionsränta skall beräknas på återbe-
talad anståndsränta. Vidare skall det inte längre vara en förutsättning för
återbetalning av ränta att domstols dom vunnit laga kraft.
Femte stycket föreslås slopat eftersom det av 28 § framgår att dröjsmålsav-
gift, som ersätter den tidigare restavgiften, skall tas ut om anståndsränta inte
betalas i rätt tid.
14 §
Bestämmelser om respitränta har införts USAL i enlighet med vad som gäl-
ler på skatteområdet i övrigt (se avsnitt 5.7).
Reglerna har utformats med 32 § UBL som förebild. Respitränta enligt
USAL skall dock inte tas ut när avgiftsbeloppet uppskattats med stöd av 10 §
tredje stycket i avsaknad av uppbördsdeklaration. I sådant fall tas i stället
dröjsmålsavgift enligt 28 § ut. Skattemyndigheten har möjlighet att medge
befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala respitränta om det finns
synnerliga skäl.
118
21 §
Prop. 1991/92:93
Det ansvar för arbetsgivaravgifter som kan drabba företrädare för arbetsgi-
vare som är juridisk person kan genom ändringen kombineras med en skyl-
dighet för företrädaren att betala dröjsmålsavgift från den dag arbetsgivarav-
gifterna skulle ha betalats. Paragrafen har också justerats i anledning av att
9 § föreslås byta beteckning till 12 §.
24 §
Första stycket föreslås uttömmande reglera på vilket underlag restitutions-
ränta skall beräknas. I motsats till vad som tidigare gällt beträffande restav-
gift, föreslås att restitutionsränta skall beräknas på dröjsmålsavgift som beta-
las tillbaka.
Ändringen i andra stycket innebär att restitutionsränta utgår även i de fall
avgiftsbeloppet betalats tillbaka före den 30 juni året efter utgiftsåret. Resti-
tutionsränta skall beräknas från utgången av den månad då beloppet betala-
des in t.o.m. den månad då beloppet återbetalas.
27 a§
Bestämmelserna har justerats i anledning av att bestämmelser om respit-
ränta införts i USAL.
28 §
Dröjsmålsavgift kan enligt första stycket tas ut i tre situationer. Enligt punkt
1 tas dröjsmålsavgift ut på arbetsgivaravgifter som tagits upp i en uppbörds-
deklaration inte betalas i rätt tid. Dröjsmålsavgift tas också ut när arbetsgi-
varavgifter bestämts skönsmässigt i avsaknad av uppbördsdeklaration även
i det fall arbetsgivaren betalar beloppet inom angiven tid (punkt 2). Slutligen
tas dröjsmålsavgift ut enligt punkt 3 när arbetsgivaravgifter i annat fall, ränta
och avgiftstillägg inte betalas senast förfallodagen.
31 och32§§
Ändringarna föranleds av att 9 och 30 §§ har ändrat beteckning.
50 §
Ändringen innebär bl.a. att beslut rörande dröjsmålsavgift kan omprövas.
76 §
Ändringarna föranleds av att 30 § ändrat beteckning till 13 §.
119
10 kap. 29 §
Den avgift som avses i 28 § skall betalas inom två månader från det att domen
eller beslutet om avgiften vann laga kraft. Därefter kan dröjsmålsavgift tas
ut i enlighet med bestämmelserna i UBL.
29 §
Förutom att dröjsmålsavgiften ersätter restavgiften och att tilläggsavgiften
avskaffas görs den förändringen att de närmare bestämmelserna om avgifts-
beräkningen anges genom en hänvisning till 58 § 2-5 mom. UBL.
32 §
Ränta föreslås beräknas även på återbetalad dröjsmålsavgift (se avsnitt 5.1).
33 §
Förslaget har kommenterats i avsnitt 5.1.
60 §
Sista meningen i andra stycket har slopats eftersom anståndsränta enligt
UBL också föreslås beräknas från den dag skattebeloppet skulle ha betalats
t.o.m. den dag anståndstiden gått ut.
61 §
Genom ändringen anges att dröjsmålsavgift skall tas ut om skatt inte betalas
inom föreskriven tid. Av 2§ följer att lagens bestämmelser om skatt också
gäller för skattetillägg och ränta.
62 §
Beräkningsgrunderna för dröjsmålsavgiften framgår genom en hänvisning
till UBL.
63 §
Ändringen är föranledd av ändringen i lagen om överlastavgift. Genom att
den lagen hänvisar direkt till 61 - 63 §§ behövs inte hänvisningen i paragrafen
till 58 § 2 mom. UBL.
120
7§
Ändringen är endast en konsekvens av att dröjsmålsavgiften ersätter restav-
giften och av att tilläggsavgiften avskaffas.
Inbetalningen av den innehållna skatt som avses i 5 § är inte fixerad till
någon särskild uppbördsdag i månaden utan skall göras inom 14 dagar från
det att avdraget gjordes. Därefter kan dröjsmålsavgift således tas ut.
9§
Även i denna lag är ändringen endast en konsekvens av det nya avgiftssyste-
met.
19§
Restitutionsränta enligt 50 § ML skall, i enlighet med vad som gäller för rän-
tor i annan lagstiftning vid återbetalning av skatt, vara skattefri.
20 §
Ändringen föranleds av att respitränta och anståndsränta enligt UBL m.fl.
lagar inte skall vara avdragsgilla vid taxeringen (se avsnitt 5.1).
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
2. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
3. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,
4. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,
5. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),
6. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
7. lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skatteford-
ringar m.m.,
8. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
9. lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),
10. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
11. lag om ändring i lagen (1976:339) om saluvagnsskatt,
12. lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tul-
lar och avgifter,
13. lag om ändring i utsökningsbalken,
14. lag om ändring i arbetstidslagen (1982:673),
Prop. 1991/92:93
121
15. lag om ändring i lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet Prop. 1991/92:93
beträffande vissa uppdragsersättningar,
16. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisreglerings-
avgifter,
17. lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivnings-
myndigheter,
18. lag om ändring i lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier,
19. lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare,
20. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
21. lag om ändring i tullagen (1987:1065),
22. lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1988:327),
23. lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-avgift,
24. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),
25. lag om ändring i lagen (1989:532) om tillstånd för anställning på fartyg,
26. lag om ändring i lagen (1990:328) om skatteavdrag i vissa fall från
artistersättning m.m.,
27. lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt på ränta på skogskontome-
del m.m.,
28. lag om ändring i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utom-
lands bosatta artister m.fl.,
29. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
30. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.,
31. lag om ändring i lagen (1992:000) om koncessionsavgift på televisio-
nens område.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition anta de förslag som föredraganden lagt fram.
122
SOU 1988:60
I detta betänkande behandlar skatteindrivningsutredningen frågan om det
kostnadspåslag som aktualiseras när skatt inte betalas i rätt tid. Nuvarande
ordning innebär att det härvid tas ut en restavgift. Denna tas ut med 6 % av
den vid uppbördstillfället obetalda skatten, dock aldrig med mindre belopp
än 50 kr. Restavgiften är för närvarande en fast avgift, vilket innebär att den
tas ut med samma belopp oberoende av om skatten betalas kortare eller
längre tid efter uppbördstillfället.
Beskattningsmyndighetens uppbörd pågår som regel några månader efter
det egentliga uppbördstillfället. Fordringen är under tiden registrerad i det
centrala skatteregistret. Om betalning inte inflyter överlämnas fordringen
till kronofogdemyndigheten för indrivning. Fordringen registreras då som en
skuldpost i utsökningsregistret och avförs samtidigt ur skatteregistret. Att
fordringen på detta sätt överförs mellan två skilda register i samband med
att indrivningsuppdraget lämnas skapar speciella problem vid en ändring av
avgiftskonstruktionen.
Restavgifter inflyter till både uppbörds- och indrivningsmyndigheter, be-
roende på när skatten betalas. Enligt utredningens beräkningar inflöt
1987 125 milj.kr. i restavgifter till uppbördsmyndigheterna och 147 milj.kr. i
avgifter till kronofogdemyndigheterna.
Den kritik som har riktats mot restavgiften har främst gällt den omständig-
heten att avgiftens storlek inte är beroende av betalningsdröjsmålets längd.
Avgiften främjar, sägs det, visserligen en betalning på förfallodagen men inte
en skyndsam betalning därefter. Avgiften är ju densamma även om betalning
inflyter först sedan extra uppbörds- och kanske t.o.m. indrivningsåtgärder
har måst vidtagas. Likaså täcker inte avgiften det allmännas ränteförluster
och kostnader om dröjsmålet med betalningen är långvarigt. Kritik har
också riktats mot att den skattskyldiges avgiftskostnad är mycket hög vid
korta betalningsdröjsmål. Detta har enligt kritiken medfört att antalet ären-
den om befrielse från och nedsättning av restavgiften är stort hos beskatt-
ningsmyndigheterna.
Utredningen anser sammanfattningsvis att restavgiften skall fylla vissa
funktioner, nämligen
- att främja den skattskyldiges intresse att betala på förfallodagen,
- att stimulera en skyndsam betalning beträffande dem som försummat att
betala vid det ordinarie uppbördstillfället,
- att täcka uppbörds- och indrivningskostnaderna och
- att ersätta det allmännas ränteförluster.
Den skattskyldiges kostnad bör alltså öka med betalningsdröjsmålets längd.
Frågan om vilken konstruktion som härvid är att föredra - periodvis uppräk-
nade avgiftspåslag eller en dröjsmålsränta i enlighet med räntelagens be-
stämmelser - har bedömts utifrån hur de olika alternativen uppfyller funk-
tionskraven och vilka övriga för- och nackdelar de har.
Utredningen förordar en konstruktion med fasta avgiftspåslag. Genom en
Prop. 1991/92:93
Bilaga 1
123
successiv uppräkning av avgiften på uppbörds- och indrivningsstadierna
främjas intresset av betalning före varje avgiftspåslag. Samtidigt relateras
avgiftens storlek till längden på betalningsdröjsmålet och det allmännas väx-
ande ränteförluster och kostnader för uppbörds- och indrivningsåtgärder.
Genom den stabilitet i kraven som fasta avgiftspåslag medför kan myndighe-
terna avisera de skattskyldiga om kontoställningen och ange avgiftens stor-
lek på utskickade krav. För de skattskyldiga blir avgiften mera rättvis än för
närvarande, vilket torde medföra en minskning av antalet ärenden om befri-
else och nedsättning. Ett fast avgiftspåslag är - jämfört med ett datamaski-
nelit uträknat räntebelopp - dessutom lätt att kontrollera och följa manuellt
för de skattskyldiga och för myndigheterna t.ex. när ett avgiftsbeslut över-
klagas eller en återbetalning av en del av skattebeloppet/avgiftsunderlaget
görs.
Utredningen har funnit det ändamålsenligt att skilja på restavgiftens funk-
tioner hos uppbörds- och indrivningsmyndigheterna. Själva begreppet rest-
avgift härrör från en föråldrad ordning med särskild restföring av skatter och
avgifter som inte betalades till uppbördsmyndigheten. Utredningen vill i
stället för restavgift införa de nya begreppen uppbördsavgift och indrivnings-
avgift. Uppbördsavgift skall tas ut om skatten inte betalas vid det ordinarie
uppbördstillfället, indrivningsavgift kan i förekommande fall tas ut om skat-
tefordringen har lämnats till indrivning. Uppbörds- och indrivningsavgif-
terna skall sinsemellan vara samordnade på så vis att indrivningsavgiften
skall ses som en fortsättning på uppbördsavgiften.
En utgångspunkt har varit att varje avgiftspåslag bör ske senast vid den
tidpunkt då den skattskyldiges kreditkostnad på grund av den redan påförda
avgiften har blivit lägre än vad en alternativ bankränta skulle motsvara.
Utredningen föreslår att uppbördsavgiften tas ut i två steg, nämligen med
2 % i anslutning till det ordinarie uppbördstillfället och med 6 % efter en av-
giftshöjning vid en senare tidpunkt på uppbördsstadiet. Vid valet av tid-
punkt för avgiftshöjningen har utredningen stannat vid att föreslå att höj-
ningen tidigast inträder en månad efter uppbördstillfället. Om beskattnings-
myndigheten dessförinnan har utskickat en handling med betalningspåmin-
nelse, bör avgiftshöjningen i stället inträda först om den skattskyldige inte
betalar i enlighet med påminnelsen.
Varje betalningsdröjsmål orsakar extra kostnader i den administrativa
uppbördshanteringen. Utredningen föreslår att en minimiavgift om 100 kr.
alltid skall tas ut, således även i de fallen skattebeloppen betalas inom enmå-
nadsfristen.
En uppbördsavgift som efter avgiftshöjningen uttas med 6 % ger i princip
staten tillräcklig ersättning för de ränteförluster och övriga kostnader som
uppstår under uppbördsstadiet och under de inledande månaderna på indriv-
ningsstadiet. Utredningen föreslår att nästa avgiftshöjning, nu i form av en
indrivningsavgift om 4 %, påförs vissa skuldposter fyra månader efter ut-
gången av den månad skattebeloppet registrerades i utsökningsregistret. In-
hämtat statistikmaterial visar att det är under de första månaderna på indriv-
ningsstadiet som flest skuldposter betalas fullt ut. Därefter avtar betalnings-
frekvensen på ett markant sätt.
Utredningen förordar att indrivningsavgiften beräknas för en tid av om-
Prop. 1991/92:93
Bilaga 1
124
kring ett år från skattens registrering i utsökningsregistret. Det är den tid
som en aktiv indrivning i allmänhet pågår. Med en uppbördsavgift om 6 %
och en indrivningsavgift om 4 % kommer den skattskyldiges sammantagna
kostnad för ”skattekrediten” ned till en nivå som är jämförbar med en av-
dragsgill marknadsränta om 14-17% först när indrivningen har pågått un-
der ca ett år. Enligt utredningens uppfattning är det därför inte motiverat
med ett ytterligare avgiftspåslag.
Utredningen föreslår i fråga om indrivningsavgiften att sådan avgift skall
påföras endast om den uppgår till minst 400 kr. Härigenom undantas de
skuldposter som vid avgiftstidpunkten understiger 10 000 kr. Den föreslagna
beloppsgränsen innebär att 70% av målen mot näringsidkare och 90% av
målen mot icke näringsidkare undantas från indrivningsavgiften.
Utredningen har särskilt övervägt om det vid sidan av ett avgiftspåslag på
indrivningssidan är motiverat att beträffande vissa typfall påföra den skatt-
skyldige en särskild ränta. Av intresse är framför allt de fall när den skatt-
skyldige av kronofogdemyndigheten beviljas uppskov med betalningen. Ut-
redningen har emellertid inte funnit skäl att föreslå bestämmelser om sär-
skild ränta.
Utredningen föreslår slutligen bestämmelser om befrielse från eller ned-
sättning av avgift. För en ändring av avgiftsuttaget förutsätts dock att sär-
skilda skäl föreligger vid uppbördstillfället eller vid tidpunkten för resp, av-
giftshöjning. I de föreslagna bestämmelserna ges exempel på sådana sär-
skilda skäl men också exempel på omständigheter som inte bör medföra be-
frielse eller nedsättning. Med en tydlig reglering av rekvisiten för en avgifts-
ändring bör myndigheternas prövning av dessa ärenden kunna ske efter
schablon i en större utsträckning än i dag. Antalet ärenden om befrielse och
nedsättning bedöms dessutom minska med mer än hälften av den nuvarande
ärendemängden.
Den föreslagna avgiftskonstruktionen inverkar på avgiftsintäkterna på så-
väl uppbörds- som indrivningsstadierna. Utredningens förslag får också ad-
ministrativa återverkningar hos uppbörds- och kronofogdemyndigheterna.
Utredningen beräknar att förslaget sammantaget skulle medföra en årlig
nettoökning av statens intäkter av dröjsmålsavgifter i storleksordningen
70 - 75 milj.kr.
Prop. 1991/92:93
Bilaga 1
125
Bestämmelser om ränteberäkning i samband med inbetalning och återbetal-
ning av mervärdeskatt saknas f.n. i lagen (1986:430) om mervärdeskatt
(ML). Förslag att införa ränta har tidigare lagts fram av olika utredningar
men inte föranlett lagstiftning. I riksdagen har flera motioner väckts med
förslag om att införa ränta vid återbetalning av mervärdeskatt. Regeringen
uppdrog i beslut 1985 - 09 - 05 åt riksskatteverket att utreda och efter samråd
med mervärdeskatteutredningen lägga fram förslag till bestämmelser om
ränta i lagen om mervärdeskatt.
I denna promemoria läggs fram förslag till såväl restitutionsränta som re-
spitränta och anståndsränta. Dessutom läggs fram förslag till ändrade be-
stämmelser om restavgift och om minsta belopp för återbetalning och inbe-
talning av skatt. Därutöver föreslås - förutom vissa smärre ändringar av re-
daktionell karaktär - att hänvisningen i 49 § sjätte stycket ML till uppbörds-
lagens bestämmelser om restitution ändras så att där direkt skrivs ut den re-
gel som även nu gäller, nämligen att länsstyrelsen har möjlighet att innehålla
en återbetalning i avvaktan på att ytterligare skatt kommer att påföras av
länsstyrelsen eller av skattedomstol.
Räntebestämmelserna inom andra lagar på skatte- och avgiftsområdet be-
skrivs kortfattat i kapitel 4.1 kapitel 5 beskrivs översiktligt bestämmelserna
om fastställelse av skatt beträffande mervärdeskatt och de nuvarande be-
stämmelserna om restavgift. I kapitel 6 redovisas överväganden och förslag.
Utgångspunkterna för de bestämmelser om ränta och restavgift som ge-
nomförts senast har varit att ränta skall utgå huvudsakligen i syfte att kom-
pensera statsverket eller den enskilde för ränteförluster i samband med upp-
börd av skatt och avgifter, medan reglerna om restavgift skall vara ett på-
tryckningsmedel för att förmå de skattskyldiga att betala i rätt tid. Motsva-
rande utgångspunkter har förelegat vid utformningen av de nu framlagda
förslagen. Med hänsyn till mervärdeskattens nära samröre med inkomst-
taxeringen har förslagen om ränta i ML utformats med motsvarande bestäm-
melser i uppbördslagen som grund.
Restitutionsränta
I fråga om restitutionsränta har föreslagits att ränta dels skall utgå i samband
med återbetalning av överskjutande ingående skatt och dels vid återbetal-
ning av skatt efter fastställelsebeslut eller beslut av skattedomstol. Därvid
föreslås att delvis skilda regler skall gälla för ränteberäkning.
Mervärdeskatt redovisas enligt huvudregeln i tidsperioder om två kalen-
dermånader. Återbetalning av överskjutande ingående skatt, d.v.s. enligt
avlämnad deklaration, gjordes under 1985 i knappt 400 000 fall till ett belopp
om cirka 45 miljarder kronor. Dessa deklarationer blir föremål för olika kon-
trollåtgärder. Normalt sett torde länsstyrelserna hinna kontrollera och be-
handla dessa s.k. negativa deklarationer under uppbördsmånaden och ytter-
ligare två månader, d.v.s. innan deklarationerna för nästa redovisningspe-
126
riod kommer till länsstyrelsen. RSV föreslår därför att restitutionsränta vid
återbetalning av överskjutande ingående skatt enligt deklaration skall ske
först om återbetalning inte kan ske inom den nyss angivna tiden. Motsva-
rande regler har införts i lag om uppbörd av socialavgifter (SFS 1984:668).
Enligt denna lag skall en skattskyldig lämna en årsuppgift senast den 1 mars
och restitutionsränta skall utgå för återbetalningar som sker senare än den
30 juni samma år.
Återbetalning av mervärdeskatt sker också på grund av att skattskyldig
fått nedsättning av skatten i beslut av länsstyrelsen eller skattedomstol. I
dessa fall kan lång tid ha förflutit sedan skatten inbetalades. Restitutionsrän-
tan föreslås därför införas även i dessa fall. Ränteberäkningen i dessa fall
påbörjas från utgången av uppbördsmånaden eller betalningsmånaden och
ränta skall beräknas till och med den månad då länsstyrelsen meddelat beslut
om återbetalning.
Restitutionsräntan föreslås beräknas efter den räntesats som motsvarar
halva det av riksbanken fastställda diskonto som gäller vid utgången av när-
mast föregående kalenderår. Ränta som understiger femtio kronor skall inte
återbetalas.
Respitränta m.m.
Förslaget att införa restitutionsränta föreslås - i likhet med vad som gäller
andra skatteslag - motsvaras av en skyldighet att utge respitränta när ytterli-
gare mervärdeskatt fastställs sedan den ordinarie fastställelsedagen passe-
rats.
Respiträntan föreslås i likhet med bestämmelserna i uppbördslagen beräk-
nas efter den räntesats som motsvarar det av riksbanken fastställda diskonto
som gällde vid utgången av närmast föregående kalenderår med tillägg av
tre procentenheter. Ränta som understiger femtio kronor påförs inte. Re-
spitränta bör inte heller påföras för längre tid än två år. Ändrade regler för
att påföra restavgift föreslås också. Dessa innebär i princip att restavgift på-
förs först om den skattskyldige inte betalat deklarerad skatt eller skatt enligt
ett beslut i rätt tid.
Mot bakgrund av de nya reglerna om respitränta och restavgift kommer en
skattskyldig som lämnar sin deklaration i rätt tid utan betalning att påföras
restavgift. Den skattskyldige som inte lämnar någon deklaration utan avvak-
tar ett fastställelsebeslut (skönsbeskattning) kommer att påföras respitränta.
Eftersom påförd ränta i skönsbeskattningsfallen normalt kommer att under-
stiga påförd restavgift föreslås att respitränta skall uppgå till minst det be-
lopp som en påförd restavgift skulle ha uppgått till.
Anståndsränta
Inom andra skatteslag finns bestämmelser om att den som fått anstånd med
betalning av skatt i avvaktan på att beskattningsfrågan avgörs av skattedom-
stol skall erlägga ränta för den skattekredit han erhåller. Även på mervärde-
skattens område föreslås sådana bestämmelser införas. Dessa bestämmelser
har utformats i enlighet med motsvarande bestämmelser i uppbördslagen.
Prop. 1991/92:93
Bilaga 2
127
Anståndsränta föreslås således beräknas från utgången av den månad då
skatten skulle ha betalats om anstånd inte medgetts t.o.m. den månad då
anståndstiden går till ända. I underlaget för ränteberäkningen skall ingå hela
det belopp som anståndet innefattar. Räntan beräknas efter det diskonto
som gällde vid utgången av närmast föregående kalenderår med tillägg av
tre procentenheter.
Övriga ändringsförslag
De nuvarande bestämmelserna i 42 § ML om att skatten för viss redovis-
ningsperiod förfaller till betalning senast viss dag föreslås ändrade. Bestäm-
melserna får i stället den innebörden att skatt skall betalas senast viss dag.
Detta är en följd av att restavgiftsbestämmelserna getts en annan innebörd.
Inbetalning och återbetalning av mervärdeskatt skall ske om skattebelop-
pet inte understiger 25 kronor. I likhet med vad som gäller beträffande
punktskatter föreslås en höjning av beloppsgränsen till 50 kronor. Därutöver
föreslås vissa smärre följdändringar av 49 § fjärde och femte styckena ML.
Ekonomiska effekter
I kapitel 7 redovisas vissa ekonomiska effekter av de nu föreslagna räntebe-
stämmelserna. Förslaget om ränta i ML torde inte medföra några större eko-
nomiska konsekvenser för statsverket. Statsverkets ränteutbetalningar kom-
mer troligen att understiga ränteintäkterna och det förändrade restavgiftsut-
taget med några miljoner kronor.
Prop. 1991/92:93
Bilaga 2
128
Prop. 1991/92:93
Bilaga 3
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-01-23
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar
Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 19 december 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Lundgren beslutat inhämta lagrådets ytt-
rande över förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272), m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Björn Karls-
son och kammarrättsassessorn Karin Almgren.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
129
9 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 93
Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953:272)'
dels att 54 § 3 mom. skall upphöra att gälla,
dels att i 53 § 2 mom., 68 § 4 mom. och 77 a § ordet ”restavgift” i olika
böjningsformer skall bytas ut mot ”dröjsmålsavgift” i motsvarande former,
dels att 22 och 32 §§, 49 § 4 mom., 51 §, 58 § 1 och 2 mom., 59, 64, 66 och
67 §§, 69 § 2 mom. samt 75 a, 76 och 77 b §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införs fyra nya moment, 58 § 3-6 mom. och en ny
paragraf, 78 a §, av följande lydelse.
Prop. 1991/92:93
Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
22 §2
Skattemyndighet beslutar i fråga
om beräkning av preliminär A-skatt
samt debitering av preliminär B-
skatt och slutlig, kvarstående och
tillkommande skatt. Skattemyndig-
het fastställer också avgiftsunderlag
för egenavgifter. Skatt, avgift och
ränta enligt denna lag utgår i helt
krontal, varvid öretal bortfaller.
Skattemyndighet beslutar i fråga
om beräkning av preliminär A-skatt
samt debitering av preliminär B-
skatt och slutlig, kvarstående och
tillkommande skatt. Skattemyndig-
het fastställer också avgiftsunderlag
för egenavgifter. Skatt, avgift och
ränta beräknas enligt denna lag i helt
krontal, varvid öretal bortfaller.
32 §
På tillkommande skatt skall skattskyldig betala ränta (respitränta). Ränte-
belopp som understiger femtio kronor påförs inte. Ränta utgår för visst ka-
lenderår efter en räntesats som motsvarar det av riksbanken fastställda dis-
konto som gällde vid utgången av närmast föregående kalenderår med till-
lägg av tre procentenheter. Vid beräkning av ränta för tid som infaller efter
utgången av det år då skatten debiteras tillämpas dock den räntesats som
gäller för debiteringsåret.
Vid beräkning av respitränta gäller,
att i den tillkommande skatten inte inräknas skattetillägg eller försenings-
avgift enligt taxeringslagen och inte heller kvarskatteavgift och respitränta;
att ränta utgår från och med den 1
maj året näst efter taxeringsåret,
dock att ränta på ö-skatteränta, re-
stitutionsränta och skatt, som åter-
betalts enligt 68 § 2 mom. och ingår
i tillkommande skatt, skall utgå från
utgången av den månad, då belop-
pet utbetalts; samt
att ränta utgår till och med den
månad då skatten förfaller till betal-
ning.
Ändras debitering av tillkommande skatt sker ny beräkning av ränta.
Bestämmelserna i denna lag om tillkommande skatt skall tillämpas på re-
spitränta.
att ränta tas ut från och med den
19 april året näst efter taxeringsåret,
dock att ränta på ö-skatteränta, re-
stitutionsränta och skatt, som åter-
betalts enligt 68 § 2 mom. och ingår i
tillkommande skatt, skall tas ut från
utgången av den månad, då belop-
pet utbetalts; samt
att ränta tas ut till och med den
dag då skatten förfaller till betal-
ning.
'Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:771
68 § 4 mom. prop. 1991/92:82.
2 Lydelse enligt prop. 1991/92:43.
130
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
49 §
4 mom.3 Den som har fått anstånd enligt 1 eller 2 a mom. skall betala ränta
(anståndsränta') för den del av anståndsbeloppet som skall betalas senast vid
anståndstidens utgång. Vid ränteberäkningen gäller i tillämpliga delar be-
Prop. 1991/92:93
Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
stämmelserna i 32 § första stycket.
Anståndsränta utgår från ut-
gången av den månad, då beloppet
skulle ha betalats om anstånd inte
medgetts, till och med den månad,
då anståndstiden gått ut eller, om
beloppet betalats dessförinnan, till
och med den månad betalning skett.
Bifalls den skattskyldiges yrkande
i omprövningsärendet av skattemyn-
digheten eller bifaller domstol ett
överklagande skall betald ränta åter-
betalas. På återbetalat belopp beräk-
nas restitutionsränta. I fråga om rän-
teberäkningen gäller i tillämpliga de-
lar bestämmelserna i 69 § 2 mom.
Bestämmelserna i 58 § gäller i
fråga om anståndsränta.
Anståndsränta tas ut från den dag,
då beloppet skulle ha betalats om
anstånd inte medgetts, till och med
den dag, då anståndstiden gått ut el-
ler, om beloppet betalats dessförin-
nan, till och med den dag betalning
skett.
Bifalls den skattskyldiges yrkande
i omprövningsärendet av skattemyn-
digheten eller bifaller domstol ett
överklagande skall betald ränta åter-
betalas.
51 §
Sedan anstånd har meddelats, får
den av anståndet omfattade skatten <
inte indrivas under tiden för anstån- i
det, ej heller får restavgift uttagas för <
skatten.
Är skattskyldig berättigad att få tillbaka för mycket erlagd skatt, får denna
tagas i anspråk för betalning av skatt, som avses med anståndet.
Har anståndstiden gått till ända
utan att skatten tillfullo har betalats,
skall den skattskyldige erlägga rest-
avgift på den del av skatten, som då
var obetald.
Sedan anstånd har meddelats, får
den av anståndet omfattade skatten
inte indrivas under tiden för anstån-
det.
Har anstånd medgetts, tas dröjs-
målsavgift enligt 58 § ut endast på den
del av skatten som inte har betalats
senast vid anståndstidens utgång.
58 §
1 m o m. Har skattskyldig eller ar-
betsgivare som gjort skatteavdrag
underlåtit att inbetala skatt i tid och
ordning, som är föreskriven i denna
lag, skall restavgift utgå. Denna skall
beräknas efter sex öre för varje hel
krona av den del av skatten, som så-
lunda inte har betalats, dock inte
mindre än femtio kronor.
Arbetsgivare, som avses i första
stycket, skall utöver restavgift erlägga
tilläggsavgift för varje påbörjad tid-
rymd av sex månader utöver den
första efter utgången av den upp-
1 m o m. Har en skattskyldig eller
en arbetsgivare som gjort skatteav-
drag inte betalat in skatt, kvarskatte-
avgift eller ränta i tid och ordning,
som är föreskriven i denna lag, skall
en avgift (dröjsmålsavift) tas ut.
3 Lydelse enligt prop. 1991/92:43.
131
Nuvarande lydelse
bördsmånad, under vilken skatten
rätteligen skolat erläggas, intill dess
skatten inbetalas eller storleken av
det belopp som arbetsgivaren är skyl-
dig att betala blivit bestämd enligt
77 §. Tilläggsavgift skall för varje så-
dan tidrymd beräknas till fyra öre för
varje hel krona av den del av skatten,
som inte har erlagts, dock ej mer än
tolv öre för hel krona. Bestämmel-
serna i denna lagom restavgift tilläm-
pas även i fråga om tilläggsavgift.
Vid tillämpning av bestämmel-
serna i detta moment jämställs med
inbetalning av skatt att verkställighet
har skett eller säkerhet har tagits emot
enligt lagen (1978:880) om betal-
ningssäkring för skatter, tullar och
avgifter.
2 m o m. Då särskilda omständig-
heter därtill föranleda, må befrielse
från skyldighet att erlägga restavgift
meddelas av skattemyndighet.
Riksskatteverket äger meddela
föreskrifter i fråga om befrielse från
skyldighet att erlägga restavgift.
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:93
Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
2 m o m. Dröjsmålsavgift tas, om
inte annat sägs nedan eller i 3 eller 4
mom., ut med
1. två procent på belopp som beta-
las före utgången av den månad då
beloppet förfaller till betalning
(förfallomånaden),
2. fyra procent på belopp som be-
talas underförstå månaden efterför-
fallomånaden,
3. sex procent på belopp som beta-
las under andra månaden efter förfal-
lomånaden,
4. sex procent, med tillägg av en
procentenhet för varje påbörjad yt-
terligare månad, på belopp som beta-
las efter andra månaden efter förfal-
lomånaden.
Dröjsmålsavgift tas ut med två
procent på belopp som betalas inom
tio dagar från den dag då beloppet
förföll till betalning.
3 m o m. Dröjsmålsavgiften är
minst 100 kronor. Om det ursprung-
ligen obetalda beloppet är mindre än
100 kronor, får dröjsmålsavgift dock
endast tas ut med motsvarande be-
lopp.
4 m o m. Har den skattskyldige el-
ler arbetsgivaren skriftligen påmints
om sin betalningsskyldighet och sker
betalning senast viss i påminnelsen
angiven dag, skall dröjsmålsavgift tas
ut som om betalning skett den dag
påminnelsen sändes.
132
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Första stycket tillämpas inte ifråga
om påminnelse av kronofogdemyn-
digheten sedan myndigheten beviljat
uppskov med betalningen.
5 m o m. Vid tillämpning av be-
stämmelserna i denna paragraf jäm-
ställs med inbetalning av skatt att
verkställighet har skett eller säkerhet
har tagits emot enligt lagen
(1978:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter.
6 m o m. Skattemyndigheten får
medge befrielse helt eller delvis från
skyldigheten att betala dröjsmålsav-
gift, om det finns särskilda skäl.
Prop. 1991/92:93
Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
59 §
Det åligger kronofogdemyndigheten att verkställa indrivning av skatt.
Därvid får verkställighet enligt utsökningsbalken äga rum.
Bestämmelserna om indrivning av
skatt skall också tillämpas på indriv-
ning av kvarskatteavgift, restavgift,
tilläggsavgift, förseningsavgift eller
ränta enligt denna lag.
64
Staten tillkommande fordran,
som får uttagas genom utmätning
utan föregående dom, indrives i
samma ordning som skatt enligt
denna lag, dock att införsel ej får
äga rum vid indrivningen. Restavgift
utgår enligt 58 § 1 mom. Under den
tid, då sådan fordran är föremål för
indrivning genom kronofogdemyn-
dighets försorg, beräknas ej ränta
som på grund av särskild föreskrift
skall utgå efter förfallodagen.
Bestämmelserna om indrivning av
skatt skall också tillämpas på indriv-
ning av kvarskatteavgift, dröjsmåls-
avgift och ränta enligt denna lag.
§
Staten tillkommande fordran,
som får uttagas genom utmätning
utan föregående dom, indrives i
samma ordning som skatt enligt
denna lag, dock att införsel ej får
äga rum vid indrivningen. Dröjs-
målsavgift tas därvid ut enligt 58 §
2-4 mom. Dröjsmålsavgift tas dock
inte ut i fråga om fordran på vilken
enligt särskild föreskrift skall beräk-
nas ränta efter förfallodagen.
66 §
Avskrivning av debiterad skatt, Avskrivning av debiterad skatt,
kvarskatteavgift eller ränta må äga avgift eller ränta må äga rum:
rum:
1) då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar och fordringen
ej kan uttas genom införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken, dock att av-
skrivning icke må ske för fordran, för vilken fast egendom svarar, med
mindre utretts att betalning för fordringen icke kunnat vinnas ur egendo-
men;
2) då upplysning icke kunnat erhållas om skattskyldigs vistelseort eller
skattskyldig icke kunnat anträffas å ort, där han enligt inhämtade upplys-
ningar antagits uppehålla sig;
3) då den skattskyldige vistas utomlands och kronofogdemyndigheten vid-
tagit åtgärd för att driva in fordringen i utlandet utan att uppnå något resultat
eller avstått från sådan åtgärd därför att den framstått som utsiktslös eller
inte var försvarlig med hänsyn till kostnaderna för förfarandet;
133
10 Riksdagen 199U92. 1 saml. Nr 93
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4) då fordran icke överstiger trehundra kronor och förutsättningar för öv-
rigt föreligga för avskrivning enligt föreskrifter av regeringen eller myndig-
het som regeringen bestämmer; samt
5) då fordran preskriberats eller bortfallit på grund av ackord som antagits
enligt 62 § tredje stycket.
Avskrivning av preliminär skatt må i annat fall än då skattefordran bortfal-
lit på grund av ackord icke äga rum förrän efter utgången av andra uppbörds-
året efter det, under vilket skatten förfallit till betalning.
Avskrivning av kvarstående och tillkommande skatt må i annat fall än då
skattefordran bortfallit på grund av ackord icke äga rum förrän efter ut-
gången av det uppbördsår, under vilket skatten förfallit till betalning.
Då arbetsgivare jämlikt 75 § är ansvarig för arbetstagares skatt, må av-
skrivning av denna icke äga rum, förrän det befunnits, att skatten av anled-
ning, som i första stycket sägs, ej heller kan utfås av arbetsgivaren.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer äger föreskriva att
avskrivning av skattefordran hos juridisk person i särskilda fall får äga rum
före de tidpunkter som angivits i andra och tredje styckena.
Prop. 1991/92:93
Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
67 §
Fråga om avkortning och avskriv-
ning av skatt, kvarskatteavgift eller
ränta prövas av skattemyndigheten.
Avskrivning medför icke ändring i
69 §
2 m o m.4 På skatt, kvarskatteav-
gift och respitränta, som återbetalas
enligt 68 § 2 mom. och vid utbetal-
ning av skatt eller ränta, som har in-
nehållits med stöd av 68 § 4 mom.
andra stycket, utgår ränta (restitu-
tionsränta). Restitutionsränta ut-
går för visst kalenderår efter en rän-
tesats som motsvarar halva det av
Fråga om avkortning och avskriv-
ning av skatt, avgift eller ränta prö-
vas av skattemyndigheten,
betalningsskyldighet enligt denna lag.
2 m o m. På skatt, avgift och ränta,
som återbetalas enligt 68 § 2 mom.
och vid utbetalning av skatt eller
ränta, som har innehållits med stöd
av 68 § 4 mom. andra stycket, utgår
ränta (restitutionsränta). Resti-
tutionsränta utgår för visst kalen-
derår efter en räntesats som motsva-
rar halva det av riksbanken fast-
ställda diskonto som gällde vid ut-
gången av närmast föregående ka-
lenderår. För tid som infaller efter
utgången av det år då beslut om
återbetalning fattas tillämpas dock
den räntesats som gäller för det året.
Räntesatsen bestäms till procenttal
med högst en decimal, som i före-
kommande fall avrundas uppåt.
Räntebelopp som understiger 50
kronor betalas inte ut.
riksbanken fastställda diskonto som
gällde vid utgången av närmast före-
gående kalenderår. För tid som in-
faller efter utgången av det år då be-
slut om återbetalning fattas tilläm-
pas dock den räntesats som gäller för
det året. Räntesatsen bestäms till
procenttal med högst en decimal,
som i förekommande fall avrundas
uppåt. Räntebelopp som understi-
ger 50 kronor betalas inte ut.
Vid beräkning av restitutionsränta gäller i övrigt,
att ränta utgår på belopp, som senast under taxeringsåret har betalts som
preliminär skatt, och på belopp, som avser överskjutande ingående mer-
värdeskatt, från utgången av taxeringsåret och på annat belopp från ut-
gången av den månad, då det har betalts;
att, om skatt har betalts före den uppbördsmånad, då skatten har förfallit
till betalning, skatten anses som betald under nämnda uppbördsmånad;
Lydelse enligt prop. 1991/92:82.
134
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
att, om skatten har betalts i flera poster och restitutionen avser endast viss
del av det sammanlagda skattebeloppet, det för mycket betalda beloppet av-
räknas mot det elller de belopp som sist har betalts; samt
att ränta utgår till och med den månad, då beloppet återbetalas.
Har beslut som föranlett restitutionsränta ändrats på sådant sätt att ränta
inte skulle ha utgått eller utgått med lägre belopp, om ändringsbeslutet hade
beaktats vid ränteberäkningen, är den skattskyldige skyldig att återbetala
vad han sålunda uppburit för mycket. Bestämmelserna i denna lag om till-
kommande skatt skall också tillämpas på restitutionsränta.
Om restitutionsränta i särskilda fall föreskrivs i 49 § 4 mom. fjärde stycket
och 75 a § fjärde stycket.
75 a§
Har betalningsskyldighet enligt 75 § ålagts både arbetsgivare och arbetsta-
gare och vistas arbetstagaren på känd ort inom riket, får arbetsgivaren krä-
vas endast om det kan antagas att arbetstagaren har underrättats om sin skyl-
dighet att betala skattebeloppet.
Efterkommer arbetsgivaren inte anmodan att betala beloppet, får det ut-
tagas i den ordning som stadgas i fråga om indrivning av skatt. Införsel får
dock ej beviljas.
Prop. 1991/92:93
Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
Arbetsgivare eller arbetstagare,
som är skyldig att betala mot under-
lätet skatteavdrag svarande belopp,
skall också betala restavgift på be-
loppet.Arbetsgivare eller arbetsta-
gare, som är skyldig att betala mot
underlätet skatteavdrag svarande
belopp, skall också betala dröjsmåls-
avgift på beloppet.
Om arbetsgivare efter ompröv-
ning eller överklagande av skatte-
myndighets beslut har funnits inte
vara ansvarig för arbetstagares
skatt, skall skattemyndigheten till
arbetsgivaren återbetala skatt, som
han har betalat för arbetstagaren,
samt betald restavgift. På skattebe-
loppet beräknas restitutionsränta. I
fråga om ränteberäkningen gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna i
69 § 2 mom.
Står arbetsgivare i skuld för re-
stförd skatt eller arbetstagares skatt,
för vilken betalningsskyldighet har
ålagts honom, har han dock rätt att
få ut endast vad som överstiger det
obetalda skattebeloppet och restav-
gift. I lagen (1985:146) om avräk-
ning vid återbetalning av skatter och
avgifter finns också föreskrifter som
begränsar rätten till återbetalning.
Har arbetstagares skatt uttagits h
Som förfallodag räknas därvid den
dag då beloppet skulle ha betalats om
skatteavdrag hade gjorts.
Om arbetsgivare efter ompröv-
ning eller överklagande av skatte-
myndighets beslut har funnits inte
vara ansvarig för arbetstagares
skatt, skall skattemyndigheten till
arbetsgivaren återbetala skatt, som
han har betalat för arbetstagaren,
samt betald dröjsmålsavgift. På skat-
tebeloppet beräknas restitutions-
ränta. I fråga om ränteberäkningen
gäller i tillämpliga delar bestämmel-
serna i 69 § 2 mom.
Står arbetsgivare i skuld för re-
stförd skatt eller arbetstagares skatt,
för vilken betalningsskyldighet har
ålagts honom, har han dock rätt att
få ut endast vad som överstiger det
obetalda skattebeloppet och dröjs-
målsavgift. I lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skat-
ter och avgifter finns också föreskrif-
ter som begränsar rätten till återbe-
talning.
arbetsgivare, skall, om indrivnings-
135
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
kvitto överlämmnas till arbetsgivaren, nämnda förhållanden anmärkas på in-
drivningskvittot.
76 §
Arbetsgivare som har betalat skatt i enlighet med beslut om betalnings-
skyldighet enligt 75 § får söka beloppet åter av arbetstagaren. Den arbetsgi-
vare som vill söka belopp åter av arbetstagaren skall till kronofogdemyndig-
heten ge in det kvitto som han har fått vid betalningen eller på annat sätt
styrka, att han har betalat skatten.
Kronofogdemyndigheten får hos
arbetstagaren driva in beloppet i den
ordning som gäller för indrivning av
skatt. Införsel får dock inte beviljas.
Arbetstagaren skall betala restavgift
på beloppet.
Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om arbets-
givarens regressfordran enligt första stycket.
Kronofogdemyndigheten får hos
arbetstagaren driva in beloppet i den
ordning som gäller för indrivning av
skatt. Införsel får dock inte beviljas.
Prop. 1991/92:93
Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
77
Har gift skattskyldig icke i före-
skriven tid och ordning inbetalat
skatt som påförts på grund av sådan
inkomst som avses i tredje stycket av
anvisningarna till 52 § kommunal-
skattelagen (1928:370), är maken
jämte den skattskyldige betalnings-
skyldig för skattebeloppet jämte rest-
avgift. Beloppet får uttagas hos ma-
ken i den ordning som gäller för in-
drivning av skatt som påförts ho-
nom.
§5
Har gift skattskyldig icke i före-
skriven tid och ordning inbetalat
skatt som påförts på grund av sådan
inkomst som avses i tredje stycket av
anvisningarna till 52 § kommunal-
skattelagen (1928:370), är maken
jämte den skattskyldige betalnings-
skyldig för skattebeloppet. Beloppet
får uttagas hos maken i den ordning
som gäller för indrivning av skatt
som påförts honom.
Makes ansvarighet enligt första stycket avser det belopp som utgör skillna-
den mellan den skattskyldige debiterad skatt på grund av inkomst och den
skatt på grund av inkomst som skulle ha påförts den skattskyldige om denne
icke haft att erlägga skatt för inkomst som avses i första stycket. Skatt, som
har erlagts på annat sätt än genom indrivning hos den skattskyldiges make,
anses i första hand avse annat än inkomst enligt första stycket. I fråga om
betalning av skatt enligt detta stycke äger bestämmelserna i 29 § första
stycket motsvarande tillämpning.
Beslut om makes betalningsskyldighet enligt första och andra styckena
skall fattas av skattemyndigheten.
78 a§
Vid tillämpning av 75 och 77§§ får
beslut om betalningsskyldighet som
fattas efter uppbördsårets utgång an-
ses gälla belopp hänförligt till den
sista uppbördsmånaden under upp-
bördsåret.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om skatt, avgift och ränta som förfallit till betalning före
den 1 februari 1993.
5 Lydelse enligt prop. 1991/92:43.
136
Hänvisning i annan lag till bestämmelser om restavgift i uppbördslagen Prop. 1991/92:93
(1953:272) avser dessa bestämmelser i deras lydelse intill den 1 januari 1993. Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
137
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:668) om uppbörd av social-
avgifter från arbetsgivare'
dels att rubriken närmast före 30 § skall utgå,
dels att nuvarande 9 och 30 §§ skall betecknas 12 § respektive 13 §,
dels att 2, 7,10, nya 12 och 13, 21, 24, 27 a, 28, 31, 32, 34, 50, 75 och 76 §§
samt rubriken närmast före 10 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 8 § skall lyda ”Beräkning av månadsavgift”,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 14 §, och närmast före nya
12 § en ny rubrik av följande lydelse.
Prop. 1991/92:93
Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
I denna lag förstås med
lön: sådan lön eller annan ersättning enligt 2 kap. 3-5 §§ lagen (1981:691)
om socialavgifter på vilken arbetsgivaravgifter skall beräknas;
uppbördsdeklaration: sådan uppbördsdeklaration som anges i 54 § 1 mom.
uppbördslagen (1953:272);
månadsavgift: de arbetsgivaravgifter som skall redovisas enligt 4 §;
utgiftsår: det kalenderår för vilket arbetsgivaravgifter skall betalas;
årsavgift: summan av de arbetsgivaravgifter som belöper på utgiftsåret;
redaravgift: de arbetsgivaravgifter som avser lön för vilken sjömansskatt
skall betalas;
restitutionsränta: ränta enligt 24 §;
anståndsränta: ränta enligt anståndsränta: ränta enligt
30 §. 73 §;
respitränta: ränta enligt 14 §.
7§
Skattemyndigheten kan om sär-
skilda skäl föreligger medge att ar-
betsgivare redovisar och betalar må-
nadsavgift inom viss tid efter den dag
då avgiften annars skall betalas.
Skattemyndigheten z Stockholms
län kan om särskilda skäl föreligger
medge att sådan arbetsgivare som
avses i 3§ första stycket sista me-
ningen redovisar och betalar arbets-
givaravgifter i annan ordning än som
föreskrivs i denna lag.
Skattemyndigheten kan om sär-
skilda skäl föreligger medge arbets-
givare anstånd med att redovisa må-
nadsavgift.
Skattemyndigheten kan om sär-
skilda skäl föreligger medge att så-
dan arbetsgivare som avses i 3§
första stycket sista meningen redovi-
sar arbetsgivaravgifter i annan ord-
ning än som föreskrivs i denna lag.
Ansökan om anstånd skall ha
kommit in till skattemyndigheten se-
nast den dag då deklarationen skulle
ha lämnats.
Ändras förutsättningarna för an-
ståndet innan anståndstiden gått ut
skall anståndet omprövas.
'Lagen omtryckt 1991:98.
138
Nuvarande lydelse
Beslut om månadsavgift
Föreslagen lydelse
Beslut om månadsavgift m.m.
10 §
Månadsavgift skall beslutas för varje månad med ledning av uppbördsde-
klaration och övriga tillgängliga handlingar.
Efter den 1 mars året efter utgifts-
året får beslut om månadsavgift er-
sättas med beslut om årsavgift.
Prop. 1991/92:93
Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
Efter den 1 mars året efter utgifts-
året får beslut om månadsavgift er-
sättas med beslut om årsavgift. I ett
beslut om årsavgift får arbetsgivarav-
gifterna hänföras till den sista måna-
den under utgiftsåret.
Har arbetsgivaren inte lämnat uppbördsdeklaration eller kan på grund av
brister i arbetsgivarens uppgifter, bokföring eller anteckningar om utgiven
lön underlaget för den avgift som skall beslutas inte beräknas tillförlitligt,
skall det uppskattas av skattemyndigheten efter vad som bedöms vara skäligt
med hänsyn till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och
omfattning.
Betalning av månadsavgift
(9§)2
Månadsavgiften skall betalas till
den skattemyndighet till vilken upp-
bördsdeklaration skall lämnas och
inom den tid som gäller för deklara-
tionens avlämnande. I övrigt skall
bestämmelserna i 52 § uppbördsla-
gen (1953:272) om inbetalning till-
lämpas. Vad där sägs om inbetalning
från landsting och kommun av preli-
minär A-skatt som innehållits ge-
nom skatteavdrag gäller också i
fråga om månadsavgift.
Har en arbetsgivare betalat in ett
lägre belopp än som enligt upp-
bördsdeklarationen skall betalas
som arbetsgivaravgifter, särskild lö-
neskatt och innehållen skatt skall
beloppet i första hand räknas som
betalning av den innehållna skatten
och därefter som betalning av ar-
betsgivaravgifterna .
12 §3
Månadsavgift som beslutats enligt
11 § skall betalas till den skattemyn-
dighet till vilken uppbördsdeklara-
tion skall lämnas och inom den tid
som gäller för deklarationens avläm-
nande. Har anstånd med redovis-
ningen medgetts enligt 7§ skall må-
nadsavgiften betalas senast den dag
då deklarationen skall lämnas enligt
anståndsbeslutet eller den tidigare
dag skattemyndigheten bestämmer. I
övrigt skall bestämmelserna i 52 §
uppbördslagen (1953:272) om inbe-
talning tillämpas. Vad där sägs om
inbetalning från landsting och kom-
mun av preliminär A-skatt som in-
nehållits genom skatteavdrag gäller
också i fråga om månadsavgift.
Arbetsgivaravgifter som har beslu-
tats på annat sätt än enligt 11 § skall
betalas till den skattemyndighet som
fattat beslutet och inom den tid som
skattemyndigheten bestämmer.
Har en arbetsgivare betalat in ett
lägre belopp än som enligt upp-
bördsdeklarationen eller särskilt be-
slut skall betalas som arbetsgivarav-
gifter, särskild löneskatt och inne-
hållen skatt skall beloppet i första
hand räknas som betalning av den
innehållna skatten och därefter som
betalning av arbetsgivaravgifterna.
2Senaste lydelse 1991:000.
3 Förutvarande 12 § upphävd genom 1990:1318.
139
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
(30 §) 13§4
Har omprövning begärts av ett beslut om arbetsgivaravgifter eller har ett
sådant beslut överklagats eller kan annars avgiftsbeloppet antas komma att
sättas ned får skattemyndigheten medge anstånd med betalningen. Därvid
gäller bestämmelserna i 49 § 1, 2 och 3 mom. uppbördslagen (1953:272) i till-
lämpliga delar.
Den som har fått anstånd skall betala ränta (anståndsränta) för den del av
anståndsbeloppet för vilket betalningsskyldighet kvarstår vid anståndstidens
utgång. Anståndsränta beräknas för visst kalenderår efter en räntesats som
med tre procentenheter överstiger det av riksbanken fastställda diskonto
som gällde vid utgången av det föregående året.
Prop. 1991/92:93
Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
Anståndsränta utgår från och med
månaden efter den, då beloppet
skulle ha erlagts om anstånd inte
hade medgetts, till och med den må-
nad, då anståndstiden gått ut eller,
om betalning skett dessförinnan, till
och med den månad betalning skett.
Anståndsränta som understiger 50
kronor skall dock inte påföras. Öre-
tal som uppkommer vid ränteberäk-
ningen bortfaller.
Bifalls arbetsgivarens yrkande av
skattemyndigheten skall erlagd ränta
återbetalas. Bifaller domstol ett
överklagande skall erlagd ränta åter-
betalas sedan domen vunnit laga
kraft. På återbetalat belopp beräknas
restitutionsränta. I fråga om räntebe-
räkningen gäller i tillämpliga delar
24 §.
Bestämmelserna i 58 § uppbörds-
lagen gäller i fråga om anstånds-
ränta.
I fråga om befrielse från anstånds-
ränta gäller bestämmelserna i 49 § 5
mom. uppbördslagen.
Anståndsränta utgår från den dag,
då beloppet skulle ha erlagts om an-
stånd inte hade medgetts, till och
med den dag, då anståndstiden gått
ut eller, om betalning skett dessför-
innan, till och med den dag betal-
ning skett. Anståndsränta som un-
derstiger 50 kronor skall dock inte
påföras. Öretal som uppkommer vid
ränteberäkningen bortfaller.
Bifalls arbetsgivarens yrkande
skall erlagd ränta återbetalas.
Skattemyndigheten får befria en
arbetsgivare helt eller delvis från
skyldigheten att betala anstånds-
ränta, om det finns synnerliga skäl.
14§5
Ränta (respitränta) skall beta-
las på avgiftsbelopp som avses i 12 §
andra stycket om beloppet inte upp-
skattats med stöd av 10 § tredje
stycket i avsaknad av uppbördsde-
klaration. I vgiftsbeloppet skall inte
inräknas avgiftstillägg. Ränta beräk-
nas för visst kalenderår efter en ränte-
sats som motsvarar det av riksbanken
fastställda diskonto som gällde vid
utgången av närmast föregående ka-
4 Förutvarande 13 § upphävd genom 1990:1318.
5 Förutvarande 14 § upphävd genom 1987:563.
140
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
lenderår med tillägg av tre procenten-
heter. Vid beräkning av ränta för tid
som infaller efter utgången av det är
då avgiften debiteras tillämpas dock
den räntesats som gäller för debite-
ringsåret. Ränta beräknas från den
dag, då avgiften skulle ha betalats en-
ligt 12 § första stycket, till och med
den dag då avgiften skall betalas en-
ligt skattemyndighetens beslut. Ränta
på avgiftsbelopp, som motsvarar tidi-
gare återbetalat belopp, skall dock
beräknas från utgången av den må-
nad, då beloppet återbetalades.
Ränta som understiger 50 kronor på-
förs inte. Öretal som uppkommer vid
ränteberäkningen bortfaller.
Skattemyndigheten får befria en
arbetsgivare helt eller delvis från
skyldigheten att betala respitränta,
om det finns synnerliga skäl.
Prop. 1991/92:93
Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
Den som i egenskap av företrä-
dare för en arbetsgivare, som är juri-
disk person, uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet har underlåtit att
betala arbetsgivaravgifter i den tid
och ordning som följer av 4, 7 och
12 §§ är tillsammans med arbetsgiva-
ren betalningsskyldig för beloppet
samt den ränta och dröjsmålsavgift
som belöper på detta. Betalnings-
skyldigheten får jämkas eller efter-
ges om det föreligger särskilda skäl.
21 §
Den som i egenskap av företrä-
dare för en arbetsgivare, som är juri-
disk person, uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet har underlåtit att
betala arbetsgivaravgifter i den tid
och ordning som följer av 4, 7 och
9 §§ är tillsammans med arbetsgiva-
ren betalningsskyldig för beloppet
samt den restavgift och tillläggsavgift
som belöper på detta. Betalnings-
skyldigheten får jämkas eller efter-
ges om det föreligger särskilda skäl.
Talan om att ålägga betalningsskyldighet skall föras vid allmän domstol.
Talan får inte väckas sedan arbetsgivarens betalningsskyldighet för beloppet
har bortfallit enligt lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar
m.m. Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i
den ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen
(1953:272). Därvid får införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken äga rum.
Den som har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt första stycket får
söka beloppet åter av arbetsgivaren. Därvid skall bestämmelserna i 76 § upp-
bördslagen tillämpas.
Bestämmelserna i 4§ preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om re-
gressfordran enligt tredje stycket.
24 §
På avgiftsbelopp som en arbetsgi-
vare har rätt att få tillbaka och som
återbetalas efter den 30 juni året efter
utgiftsåret utgår ränta
(restitutionsränta). Restitu-
tionsränta utgår för visst kalenderår
På avgiftsbelopp, avgiftstillägg,
ränta och dröjsmålsavgift som en ar-
betsgivare har rätt att få tillbaka ut-
går ränta (restitutionsränta).
Restitutionsränta utgår för visst ka-
lenderår efter en räntesats som mot-
141
Nuvarande lydelse
efter en räntesats som motsvarar
halva det av riksbanken fastställda
diskonto som gällde vid utgången av
närmast föregående kalenderår.
Räntesatsen bestäms till procenttal
med högst en decimal, som i före-
kommande fali avrundas uppåt.
På avgiftsbelopp som betalats in
senast den 30 juni året efter det utgift-
sår som avgiften avser beräknas resti-
tutionsränta från utgången av
nämnda månad till och med den må-
nad då beloppet återbetalas. I andra
fall beräknas restitutionsränta från
utgången av den månad då beloppet
betalades in. Har avgiftsbeloppet be-
talats in i flera poster och avser resti-
tutionen endast viss del av detta,
skall det belopp som restitueras av-
räknas mot den eller de poster som
betalats sist.
Restitutionsränta som understiger 50 kronor betalas inte ut. Öretal som
uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller.
Har ett beslut som föranlett restitutionsränta ändrats på sådant sätt att
ränta inte skulle ha beräknats eller skulle ha beräknats med lägre belopp om
ändringsbeslutet hade beaktats vid ränteberäkningen, är arbetsgivaren skyl-
dig att återbetala vad han sålunda har uppburit för mycket. Sedan skatte-
myndigheten ålagt arbetsgivaren betalningsskyldighet för beloppet får det
omedelbart drivas in.
27 a§
Arbetsgivaravgifter och anstånds-
ränta som inte har betalats i rätt tid
och ordning får omedelbart drivas
in.
28 §
Har arbetsgivaravgifter inte beta-
lats i den tid och ordning som är före-
skriven i denna lag för betalning av
sådan avgift eller som har bestämts
enligt 7§ eller 30 §, utgår restavgift
och tilläggsavgift enligt 58 § 1 mom.
uppbördslagen (1953:272). Därvid
skall bestämmelserna i 58 § 2 mom.
första stycket samma lag tillämpas.
Föreslagen lydelse
svarar halva det av riksbanken fast-
ställda diskonto som gällde vid ut-
gången av närmast föregående ka-
lenderår. Räntesatsen bestäms till
procenttal med högst en decimal,
som i förekommande fall avrundas
uppåt.
Restitutionsränta beräknas från ut-
gången av den månad då beloppet
betalades in till och med den månad
då beloppet återbetalas. Har avgifts-
beloppet betalats in i flera poster
och avser restitutionen endast viss
del av detta, skall det belopp som re-
stitueras avräknas mot den eller de
poster som betalats sist.
Prop. 1991/92:93
Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
Arbetsgivaravgifter, ränta och
dröjsmålsavgift som inte har betalats
i rätt tid och ordning får omedelbart
drivas in.
En avgift (dröjsmålsavgift)
skall tas ut på
1. arbetsgivaravgifter som tagits
upp i en deklaration men inte betalas
inom den tid som anges i 12 § första
stycket,
2. arbetsgivaravgifter som upp-
skattats med stöd av 10 § tredje
stycket i avsaknad av uppbördsde-
klaration,
3. arbetsgivaravgifter i övrigt,
ränta och avgiftstillägg som inte beta-
las inom den tid som har bestämts en-
ligt 12 § andra stycket.
Har anstånd med betalning av ar-
betsgivaravgifter medgetts enligt 13 §,
tas dröjsmålsavgift ut endast på det
142
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
belopp som inte har betalats senast
vid anståndstidens utgång.
Dröjsmålsavgiften beräknas enligt
58 § 2-4 mom. uppbördslagen
(1952:273). När dröjsmålsavgift tas
ut enligt första stycket 2 anses arbets-
givaravgifterna ha förfallit till betal-
ning inom tid som anges i 12 § första
stycket.
Skattemyndigheten får medge be-
frielse helt eller delvis från skyldighe-
ten att betala dröjsmålsavgift, om det
finns särskilda skäl.
Uppbördslagens bestämmelser om indrivning, avkortning, avskrivning
och antagande av ackordsförslag skall också tillämpas i fråga om belopp på
vilket denna lag är tillämplig. Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken får
äga rum.
Prop. 1991/92:93
Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
Bestämmelserna i 1-72, 21-30
och 50—67 §§ gäller också redarav-
gift, om inte annat följer av vad som
föreskrivs i andra stycket
eller i 32-35 och 37§§.
I stället för tidsangivelsen den 1 i
fråga om redaravgift gälla den 30 ap
32 §
Skattemyndighetens behörighet
enligt 11, 75 och 30 §§ tillkommer
skattemyndigheten i Göteborgs och
Bohus län. I fråga om åtgärder som
avses i 28 § andra stycket meddelas
beslut av skattemyndigheten i det
län där målet om indrivning av av-
giftsfordringen är anhängigt.
Det allmänna ombudet enligt 24 § lagen (1958:295) om sjömansskatt får
hos sjömansskattekontoret yrka att redaravgift påförs en redare.
§
Bestämmelserna i 1-8, 10-14,
21-29 och 50-67 §§ gäller också re-
daravgift, om inte annat följer av
vad som föreskrivs i andra stycket el-
ler i 32-35 och 37§§.
ars året efter utgiftsåret i 10 § skall i
! året efter utgiftsåret.
Skattemyndighetens behörighet
enligt 11 och 13 §§ tillkommer skat-
temyndigheten i Göteborgs och Bo-
hus län. I fråga om åtgärder som av-
ses i 28 § andra stycket meddelas be-
slut av skattemyndigheten i det län
där målet om indrivning av avgifts-
fordringen är anhängigt.
34 §
Redaravgift skall redovisas och betalas för de perioder och i den tid och
ordning som gäller för redovisning och inbetalning av sjömansskatt enligt
14 § lagen (1958:295) om sjömansskatt.
Bestämmelserna i lagen om sjö-
mansskatt om anmaning, anstånd,
restavgift, tilläggsavgift och förse-
ningsavgift skall också tillämpas på
redaravgift.
Bestämmelserna i lagen om sjö-
mansskatt om anmaning, anstånd
och dröjsmålsavgift skall också till-
lämpas på redaravgift.
50 §
Skattemyndigheten skall om-
pröva ett beslut enligt denna lag i en
fråga som kan ha betydelse för skyl-
digheten att betala arbetsgivaravgif-
ter, ränta eller särskild avgift, om ar-
Skattemyndigheten skall om-
pröva ett beslut enligt denna lag i en
fråga som kan ha betydelse för skyl-
digheten att betala arbetsgivaravgif-
ter, avgiftstillägg, ränta eller avgift,
143
Nuvarande lydelse
betsgivaren begär det eller om det
finns andra skäl. Beslut om för-
handsbesked enligt 22 a § får dock
omprövas endast på begäran av nå-
gon av sökandena. Att omprövning
skall ske när ett beslut har överkla-
Föreslagen lydelse
om arbetsgivaren begär det eller om
det finns andra skäl. Beslut om för-
handsbesked enligt 22 a § får dock
omprövas endast på begäran av nå-
gon av sökandena. Att omprövning
skall ske när ett beslut har överkla-
Prop. 1991/92:93
Bilaga 4
Utdrag ur lagråds-
remissens lagförslag
gats framgår av 72 §. gats framgår av 72 §.
Skattemyndigheten får avstå från att på eget initiativ ompröva ett beslut,
om omprövningen skulle avse endast ett mindre belopp.
75 §
Om riksskatteverket har överkla-
gat ett avgiftsbeslut, skall därav för-
anledd talan om avgiftstillägg och
förseningsavgift föras samtidigt.
Om riksskatteverket har överkla-
gat ett avgiftsbeslut, skall därav för-
anledd talan om avgiftstillägg föras
samtidigt.
76 §
Länsrättens beslut i fråga som av-
ses i 6§ tredje stycket, 7§, 22 a §
andra stycket eller 30 § första stycket
får inte överklagas.
Sjömansskattenämndens beslut
överklagas hos kammarrätten inom
den tid som gäller vid överklagande
hos kammarrätten av nämndens be-
slut enligt lagen (1958:295) om sjö-
mansskatt. Beslut i fråga som avses i
6§ tredje stycket, 22 a § andra
stycket eller 30 § första stycket får
dock inte överklagas.
Länsrättens beslut i fråga som av-
ses i 6 § tredje stycket, 7 §, 13 § första
stycket eller 22 a § andra stycket får
inte överklagas.
Sjömansskattenämndens beslut
överklagas hos kammarrätten inom
den tid som gäller vid överklagande
hos kammarrätten av nämndens be-
slut enligt lagen (1958:295) om sjö-
mansskatt. Beslut i fråga som avses i
6§ tredje stycket, 13 § första stycket
eller 22 a § andra stycket får dock
inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller dock
fortfarande i fråga om arbetsgivaravgifter, andra avgifter och ränta som för-
fallit till betalning före den 1 februari 1993. Respitränta skall inte betalas för
tid före ikraftträdandet.
144
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 2
Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272).................... 2
Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt... 15
Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt............ 18
Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt........... 21
Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)................ 26
Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69).................. 28
Lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skatte-
fordringar m.m............................................. 29
Lag om ändring i lagen (1972:435) om överiastavgift............ 30
Lag om ändring i studiestödslagen (1973:349).................. 31
Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift....... 32
Lag om ändring i lagen (1976:339) om saluvagnsskatt........... 33
Lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter.......................................... 34
Lag om ändring i utsökningsbalken........................... 35
Lag om ändring i arbetstidslagen (1982:673)................... 37
Lag om ändring i lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyl-
dighet beträffande vissa uppdragsersättningar.................. 38
Lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregle-
ringsavgifter ............................................... 40
Lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivnings-
myndigheter ............................................... 42
Lag om ändring i lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier.... 43
Lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare ............................................... 44
Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)................ 51
Lag om ändring i tullagen (1987:1065)........................ 52
Lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1988:327)............... 54
Lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-avgift................ 56
Lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)................... 57
Lag om ändring i lagen (1989:532) om tillstånd för anställning på far-
tyg ....................................................... 58
Lag om ändring i lagen (1990:328) om skatteavdrag i vissa fall från
artistersättning m.m......................................... 59
Lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt på ränta på skogskonto-
medel m.m................................................ 60
Lag om ändring i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister m.fl............................... 61
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)............. 62
Lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m...... 66
145
Lag om ändring i lagen (1992:000) om koncessionsavgift på televi-
sionens område............................................ 68
Utdrag ur protokoll från regeringssammanträde................ 69
1 Inledning ............................................. 69
2 Nuvarande avgiftssystem för skatter m.m. som inte betalas i tid 70
3 Utgångspunkter för ett nytt avgiftssystem................. 72
4 Dröjsmålsavgift vid betalningsförseningar................. 74
4.1 Dröjsmålsavgiftens konstruktion..................... 74
4.2 Dröjsmålsavgiftens tillämpningsområde m.m........... 78
4.3 Befrielse från dröjsmålsavgift........................ 80
4.4 Avskrivning av dröjsmålsavgift...................... 82
5 Vissa räntefrågor....................................... 83
5.1 Restitutionsränta, respitränta och anståndsränta....... 83
5.2 Ö-skatteränta ..................................... 86
5.3 Kvarskatteavgift................................... 87
5.4 Räntebestämmelser i lagen om mervärdeskatt......... 89
5.5 Ränta vid återbetalning av mervärdeskatt............. 91
5.6 Ränta vid inbetalning av mervärdeskatt m.m.......... 93
5.7 Respitränta vid uppbörd av socialavgifter från arbetsgi-
vare m.m......................................... 97
6 Avgift vid indrivning.................................... 98
7 Ikraftträdande......................................... 102
8 Ekonomiska konsekvenser.............................. 102
9 Upprättade lagförslag................................... 103
10 Författningskommentarer............................... 104
10.1 Uppbördslagen................................... 105
10.2 Lagen om arvsskatt och gåvoskatt................... 110
10.3 Lagen om sjömansskatt............................ 111
10.4 Lagen om mervärdeskatt........................... 111
10.5 Kupongskattelagen................................ 114
10.6 Skattebrottslagen................................. 114
10.7 Lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m... 114
10.8 Lagen om överlastavgift........................... 114
10.9 Studiestödslagen.................................. 114
10.10 Utsökningsbalken................................. 115
10.11 Lagen om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande
vissa uppdragsersättningar......................... 115
10.12 Lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter..... 116
Prop. 1991/92:93
146
10.13 Lagen om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter... 117 Prop. 1991/92:93
10.14 Lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare . 117
10.15 Plan- och bygglagen............................... 120
10.16 Tullagen......................................... 120
10.17 Vägtrafikskattelagen.............................. 120
10.18 Lagen om skatteavdrag i vissa fall från artistersättning
m.m............................................. 121
10.19 Lagen om skatt på ränta på skogskontomedel m.m.... 121
10.20 Kommunalskattelagen............................. 121
11 Hemställan............................................ 121
12 Beslut................................................ 122
Bilaga 1. Sammanfattning av SIU:s förslag.................... 123
Bilaga 2. Sammanfattning av RSV:s promemorieförslag......... 126
Bilaga 3. Lagrådets yttrande................................. 129
Bilaga 4. Utdrag ur lagrådsremissens lagförslag................ 130
147
gotab 40635, Stockholm 1992