Regeringens proposition
1991/92:84

om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i

arbetstvister m.m.

Prop.

1991/92:84

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 19 december 1991.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Börje Hörnlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas vissa förslag till ändringar i de regler som gäller
för rättegången i arbetstvister. Förslagen läggs fram mot bakgrund av den
svåra arbetssituation som arbetsdomstolen under en rad år befunnit sig i. De
syftar främst till att förenkla domstolens målhantering och att anpassa reg-
lerna för rättegången i arbetstvister till vad som enligt rättegångsbalken nu-
mera gäller för tvister i allmänhet.

Förslagen innebär i huvudsak följande. Ordförandens behörighet att en-
sam på arbetsdomstolens vägnar vidta åtgärder vidgas. Rätten att delegera
viss handläggning under förberedelsen till annan lagfaren tjänsteman vid
domstolen utsträcks. Vissa hyresmål och s.k. uppfinnarmål förs bort från ar-
betstvistlagens område. Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO)
får rätt att föreslå en ledamot i arbetsdomstolen, liksom ersättare för denne.

1 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 84

Propositionens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 och 3 §§, 3 kap. 1, 3 och 7-9 §§ samt 4
kap. 3,8-10 och 14 §§ lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister1 skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

2 kap.

Prop. 1991/92:84

Arbetsdomstolen skall som första
domstol upptaga och avgöra tvist
som väckes av arbetsgivar- eller ar-
betstagarorganisation eller av ar-
betsgivare som själv slutit kollektiv-
avtal, om målet gäller

1. tvist om kollektivavtal eller an-
nan arbetstvist som avses i lagen
(1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet,

2. arbetstvist i övrigt under förut-
sättning att kollektivavtal gäller mel-
lan parterna eller att enskild arbets-
tagare som beröres av tvisten syssel-
sattes i arbete som avses med kollek-
tivavtal vilket arbetsgivaren är bun-
den av.

Arbetsdomstolen är behörig dom-
stol enligt första stycket även när
kollektivavtal tillfälligt icke gäller.

Gemensamt med arbetstvist enligt
första eller andra stycket får hand-
läggas även annan arbetstvist mellan
samma eller olika parter, om dom-
stolen med hänsyn till utredningen
och övriga omständigheter finner så-
dan handläggning lämplig. När skäl
därtill föreligger, kan domstolen åter
särskilja målen.

3

Arbetsdomstolen är överrätt i mål
som enligt 2 § upptagits vid tingsrätt
och därifrån fullföljes.

Arbetsdomstolen skall som första
domstol uppta och avgöra tvist som
väcks av arbetsgivar- eller arbetsta-
garorganisation eller av arbetsgivare
som själv slutit kollektivavtal, om
målet gäller

1. tvist om kollektivavtal eller an-
nan arbetstvist som avses i lagen
(1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet,

2. arbetstvist i övrigt under förut-
sättning att kollektivavtal gäller mel-
lan parterna eller att enskild arbets-
tagare som berörs av tvisten syssel-
sätts i arbete som avses med kollek-
tivavtal vilket arbetsgivaren är bun-
den av.

Arbetsdomstolen är behörig dom-
stol enligt första stycket även när
kollektivavtal tillfälligt inte gäller.

Gemensamt med arbetstvist enligt
första eller andra stycket får hand-
läggas även annan arbetstvist mellan
samma eller olika parter, om dom-
stolen med hänsyn till utredningen
och övriga omständigheter finner så-
dan handläggning lämplig. När det
föreligger skäl, kan domstolen åter
särskilja målen.

Arbetsdomstolen är alltid behörig
att som första domstol uppta och av-
göra tvist om stridsåtgärd som avses i
41 § lagen (1976:580) om medbe-
stämmande i arbetslivet.

Arbetsdomstolen är överrätt i mål
som enligt 2 § upptagits vid tingsrätt
och därifrån fullföljs.

1 Lagen omtryckt 1977:530.

2 Senaste lydelse 1988:1456.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:84

Att i arbetsdomstolen talan i visst
fall kan föras mot beslut, som med-
delats av annan myndighet än tings-
rätt, föreskrivs z 12 kap. 70 och 71 §§
jordabalken och i lagen (1969:93)
om begränsning av samhällsstöd vid
arbetskonflikt.

Att i arbetsdomstolen talan i visst
fall kan föras mot beslut, som med-
delats av annan myndighet än tings-
rätt, föreskrivs i lagen (1969:93) om
begränsning av samhällsstöd vid ar-
betskonflikt.

Arbetsdomstolen prövar besvär över domvilla i fråga om tingsrätts avgö-
rande i mål som avses i 2 § och i fråga om de avgöranden av annan myndighet
som avses i andra stycket. Frågor om resning och återställande av försutten
tid beträffande sådana avgöranden prövas av högsta domstolen.

3 kap.

Arbetsdomstolen består av högst
tre ordförande, högst fyra vice ord-
förande samt sexton andra ledamö-
ter.

§3

Arbetsdomstolen består av högst
tre ordförande, högst fyra vice ord-
förande samt sjutton andra ledamö-
ter.

Ledamot skall vara svensk medborgare och får ej vara underårig eller i
konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Innan
ledamot tar säte i arbetsdomstolen, skall han ha avlagt domared.

För annan ledamot än ordförande skall finnas högst tre ersättare. Vad i
denna lag sägs om ledamot gäller även ersättare, om ej annat särskilt anges.

Ledamöter och ersättare förordnas av regeringen för tre år.

Av övriga tretton ledamöter utses
fyra efter förslag av Svenska arbets-
givareföreningen, en efter förslag av
Svenska kommunförbundet, en ef-
ter förslag av Landstingsförbundet,
en såsom representant för staten
som arbetsgivare, fyra efter förslag
av Landsorganisationen i Sverige,
två efter förslag av Tj änstemännens
Centralorganisation.

Vad i första stycket sägs om utse-
ende av ledamot äger motsvarande
tillämpning på utseende av ersättare
för sådan ledamot. Av ersättarna för
de ledamöter som utses efter förslag
av Tjänstemännens centralorganisa-
tion skall dock två utses efter förslag
av Centralorganisationen SACO/SR.

Förslag till ledamöter och ersät-
tare skall upptaga minst dubbelt så
många personer som de som skall ut-
ses med ledning av förslaget. Har så-
dant förslag ej avgetts, förordnar re-

Av övnga. fjorton ledamöter utses
fyra efter förslag av Svenska arbets-
givareföreningen, en efter förslag av
Svenska kommunförbundet, en ef-
ter förslag av Landstingsförbundet,
en såsom representant för staten
som arbetsgivare, fyra efter förslag
av Landsorganisationen i Sverige,
två efter förslag av Tjänstemännens
centralorganisation och en efter för-
slag av Sveriges Akademikers Cen-
tralorganisation.

Vad som i första stycket sägs om
utseende av ledamot äger motsva-
rande tillämpning på utseende av er-
sättare för sådan ledamot.

Förslag till ledamöter och ersät-
tare skall uppta minst dubbelt så
många personer som de som skall ut-
ses med ledning av förslaget. Har så-
dant förslag ej avgetts, förordnar re-

3 Senaste lydelse 1988:1289.

Nuvarande lydelse

geringen ändå ledamöter och ersät-
tare till föreskrivet antal.

Ordförande får ensam på arbets-
domstolens vägnar företaga förbere-
dande åtgärd samt meddela beslut
om avskrivning av mål.

Under förberedelse som avses i 4
kap. 9 § får ordföranden även

1. pröva yrkande om kvarstad,

2. meddela beslut om avvisande
av mål, om det är uppenbart att rät-
tegångshinder föreligger,

3. meddela tredskodom,

4. meddela dom över yrkande
som har medgivits eller eftergivits,

5. stadfästa förlikning.

Handläggning som avses i 7 §
första stycket kan enligt ordförandes
uppdrag också ombesörjas av annan
lagfaren tjänsteman vid domstolen,
vilken förordnats därtill av domsto-
len.

Föreslagen lydelse

geringen ändå ledamöter och ersät-
tare till föreskrivet antal.

Ordförande får ensam på arbets-
domstolens vägnar företa förbere-
dande åtgärder samt

1. meddela beslut om avskrivning,

2. pröva yrkande om kvarstad,

3. meddela beslut om avvisande
av mål, om det är uppenbart att rät-
tegångshinder föreligger,

4. avvisa bevisning enligt 35 kap.

7 § rättegångsbalken,

5. avvisa ny omständighet eller nytt
bevis enligt 50 kap. 25 § tredje stycket
rättegångsbalken,

6. hänvisa mål till behörig tingsrätt
enligt 2 kap. 6 § första stycket,

7. meddela tredskodom,

8. meddela dom över yrkande
som har medgivits eller eftergivits,

9. stadfästa förlikning,

10. utdöma vite som har förelagts
part eller någon annan i rättegång.

Prop. 1991/92:84

Förberedande åtgärder och sådan
handläggning som avses i 7 § 1 kan
enligt ordförandes uppdrag också ut-
föras av annan lagfaren tjänsteman
vid domstolen, vilken förordnats
därtill av domstolen.

Därutöver kan även handläggning
som avses i 7§ 6-10 enligt ordföran-
des uppdrag utföras av sådan annan
lagfaren tjänsteman vid domstolen,
som efter att ha vunnit tillräcklig erfa-
renhet förordnats därtill av domsto-
len.

4 Senaste lydelse 1981:831.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:84

Finner arbetsdomstolen vid överläggning till dom eller beslut den rådande
meningen avvika från rättsgrundsats eller lagtolkning som den senast anta-
git, kan domstolen i den sammansättning som föreskrives i 6 § första stycket
förordna att målet eller viss i målet uppkommen rättsfråga skall avgöras av
domstolen i dess helhet.

När mål eller viss däri uppkom-
men fråga avgöres av arbetsdomsto-
len i dess helhet, skall alla ledamöter
eller ersättare för dem deltaga i av-
görandet. Av de ledamöter eller er-
sättare som har utsetts efter förslag av
Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet deltager dock
endast en.

När mål eller viss däri uppkom-
men fråga avgörs av arbetsdomsto-
len i dess helhet, skall alla ledamöter
eller ersättare för dem delta i avgö-
randet.

Avgörande som avses i andra stycket kan fattas utan huvudförhandling.

4 kap.

Dom får grundas endast på vad
som förekommit vid huvudförhand-
ling inför arbetsdomstolen och vad
handlingarna i målet innehåller. Av-
göres mål utan huvudförhandling,
grundas domen på vad handlingarna
innehåller och vad som eljest har
förekommit i målet.

Dom skall meddelas så snart det
kan ske. Den skall underskrivas av
dem som deltagit i avgörandet. Av-
skrift av domen skall utsändas till
parterna samma dag som domen
meddelas.

Vad som i första och andra styck-
ena föreskrivits om dom äger mot-
svarande tillämpning på slutligt be-
slut.

Dom skall meddelas så snart det
kan ske. Den skall underskrivas av
dem som deltagit i avgörandet. Ko-
pia av domen skall utsändas till par-
terna samma dag som domen med-
delas.

Vad som i första stycket föreskri-
vits om dom gäller också slutligt be-
slut.

Den som vill väcka talan vid arbetsdomstolen skall hos domstolen göra
skriftlig ansökan om stämning på motparten.

I stämningsansökan skall käran-
den uppge vad han yrkar samt de
omständigheter som han åberopar till
stöd för yrkandet. Käranden skall
även uppge de skriftliga bevis som
han åberopar. Av ansökan skall
framgå de omständigheter som gör
domstolen behörig. Ansökan bör åt-
följas av de skriftliga bevis som kä-
randen innehar. Ansökan skall vara
undertecknad av käranden eller hans
ombud.

Nuvarande lydelse

Förekommer ej anledning att av-
visa ansökan, skall domstolen ut-
färda stämning på svaranden att
svara på käromålet.

Föreslagen lydelse                   prop, 1991/92:84

Förekommer inte anledning att
avvisa ansökan, skall domstolen ut-
färda stämning på svaranden att
svara på käromålet. Svaranden får
föreläggas att skriftligen avge svaro-
mål enligt 42 kap. 7 § rättegångsbal-
ken vid påföljd att tredskodom an-
nars kan komma att meddelas mot
honom.

Utfärdas stämning, skall förbere-
delse i målet äga rum. Arbetsdom-
stolen bestämmer efter omständighe-
terna, i vilken mån förberedelsen
skall vara muntlig eller skriftlig.

Till muntlig förberedelse skall part
och ställföreträdare för part kallas att
infinna sig personligen, om det kan
antagas att förberedelsen därigenom
främjas. Skall personlig inställelse
ske, kan domstolen förelägga vite.

Uteblir båda parterna eller en av
dem från sammanträde för muntlig
förberedelse gäller vad som föreskri-
ves i 44 kap. 1 och 2 §§ rättegångs-
balken. Finner domstolen med hän-
syn till tvistens art eller andra om-
ständigheter i målet att yrkande om
tredskodom ej bör bifallas, skall
domstolen på den tillstädeskomne
partens yrkande i stället vidtaga åt-
gärder för fortsatt förberedelse, om
detta kan antagas vara till gagn för
utredningen, eller utsätta målet till
huvudförhandling. Framställes ej så-
dant yrkande av parten, skall målet
avskrivas. Erinran om att målet kan
avgöras genom tredskodom skall in-
tagas i kallelsen till sammanträdet,
om domstolen finner att sådan på-
följd för utevar o kan komma ifråga.

Underlåter svaranden vid skriftlig
förberedelse att inkomma med sva-
romål, utsättes målet till huvudför-
handling, om icke fortsatt förbere-
delse kan antagas vara till gagn för
målets utredning.

Utfärdas stämning, skall förbere-
delse i målet äga rum.

Uteblir båda parterna eller en av
dem från sammanträde för muntlig
förberedelse eller underlåter svaran-
den att följa föreläggande att skriftli-
gen avge svaromål vid påföljd att
tredskodom annars kan komma att
meddelas mot honom gäller vad som
föreskrivs i 44 kap. 1, 2och 7 a §§
rättegångsbalken. Finner domstolen
med hänsyn till tvistens art eller
andra omständigheter i målet att yr-
kande om tredskodom inte bör med-
delas, skall domstolen om den andre
parten yrkar det i stället vidta åtgär-
der för fortsatt förberedelse, om
detta kan antas vara till gagn för ut-
redningen, eller sätta ut målet till hu-
vudförhandling. Framställs inte så-
dant yrkande av parten, skall målet
avskrivas.

Underlåter svaranden vid skriftlig
förberedelse att komma in med sva-
romål, och har inte föreläggande
som avses i andra stycket meddelats
honom, sätts målet ut till huvudför-
handling, om inte fortsatt förbere-
delse kan antas vara till gagn för må-
lets utredning.

Sedan förberedelsen avslutats,

10 §

Sedan förberedelsen avslutats,

Nuvarande lydelse
skall arbetsdomstolen företaga må-
let till avgörande så snart det kan
ske.

Mål avgöres efter huvudförhand-
ling. Domstolen får dock avskriva
eller avvisa mål, meddela tredsko-
dom och dom över yrkande, som
medgivits eller eftergivits, samt stad-
fästa förlikning utan att hålla huvud-
förhandling.

Domstolen får även i annat fall än
som avses i andra stycket företaga
mål till avgörande utan huvudför-
handling, om part begär det och
domstolen med hänsyn till tvistens
art och övriga omständigheter finner
det lämpligt. Mot parts bestridande
får mål dock icke utan synnerliga
skäl avgöras i denna ordning.

Föreslagen lydelse

skall arbetsdomstolen företa målet
till avgörande så snart det kan ske.

Mål avgörs efter huvudförhand-
ling. Domstolen får dock avskriva
eller avvisa mål, meddela tredsko-
dom och dom över yrkande, som
medgivits eller eftergivits, samt stad-
fästa förlikning utan att hålla huvud-
förhandling.

Domstolen får även i annat fall än
som avses i andra stycket företa mål
till avgörande utan huvudförhand-
ling, om part begär det och domsto-
len med hänsyn till tvistens art och
övriga omständigheter finner det
lämpligt. Mot parts bestridande får
mål dock inte avgöras i denna ord-
ning.

Prop. 1991/92:84

14 8

Avvisas ej den fullföljda talan, för-
ordnar arbetsdomstolen om de åtgär-
der som behövs för målets bere-
dande.

I mål som fullföljes genom vad
skall vadesvaranden föreläggas att
inkomma med skriftligt genmäle. I
mål som fullföljes genom besvär
skall motparten, om anledning finns
att höra honom över besvären, före-
läggas att inkomma med skriftlig för-
klaring. Utan att motparten lämnats
tillfälle att förklara sig får ändring ej
göras i tingsrättens beslut, såvitt an-
går hans rätt.

Har tingsrätten avslagit yrkande
om förordnande för tiden intill dess
lagakraftägande dom eller beslut fö-
religger i målet, kan arbetsdomsto-
len omedelbart meddela sådant för-
ordnande att gälla till dess annor-
lunda förordnas. Har tingsrätten bi-
fallit yrkande som nu sagts, kan ar-
betsdomstolen omedelbart förordna
att tingsrättens förordnande ej
längre skall gälla.

Har tingsrätten avslagit yrkande
om förordnande för tiden intill dess
lagakraftägande dom eller beslut fö-
religger i målet, kan arbetsdomsto-
len omedelbart meddela sådant för-
ordnande att gälla till dess annor-
lunda förordnas. Har tingsrätten bi-
fallit yrkande som nu sagts, kan ar-
betsdomstolen omedelbart förordna
att tingsrättens förordnande inte
längre skall gälla.

Denna lag träder i kraft, i fråga om 3 kap. 1, 3 och 9 §§ den 1 juli 1992,
och i övrigt den 1 april 1992.

Förslag till                                                           Prop. 1991/92:84

Lag om ändring i lagen (1949:345) om rätten till

arbetstagares uppfinningar

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1949:345) om rätten till arbetstaga-

res uppfinningar skall införas en ny paragraf, 9§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I mål om tillämpningen av denna
lag är Stockholms tingsrätt behörig
domstol. Vid prövningen av sådant
mål skall tingsrätten och, om talan
fullföljs, hovrätten ha den samman-
sättning som anges i 66 och 67 $$pa-
tentlagen (1967:837).

Denna lag träder i kraft den 1 april 1992. Mål som före ikraftträdandet
kommit in till arbetsdomstolen men ännu inte avgjorts handläggs enligt äldre
föreskrifter.

Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken1
dels att 12 kap. 72 § skall upphöra att gälla,
dels att 12 kap. 71 och 73 §§ skall ha följande lydelse.

Prop. 1991/92:84

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 kap.

71

Hyrestvister som inte enligt 69 §
skall prövas av hyresnämnden skall,
om de rörkollektivavtal eller tillämp-
ning av ett sådant avtal ifall som av-
ses i 67 § andra stycket, tas upp av ar-
betsdomstolen eller en tingsrätt enligt
vad som föreskrivs i lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.

Ett överklagande som avses i 70 §
tas upp av arbetsdomstolen, om sa-
ken rör kollektivavtal eller tillämp-
ning av ett sådant avtal ifall som av-
ses i 67§ andra stycket, och i annat
fall av bostadsdomstolen. Besvärs-
handlingen skall ges in till hyres-
nämnden.

;2

Ett överklagande som avses i 70 §
tas upp av bostadsdomstolen. Be-
svärshandlingen skall ges in till hy-
resnämnden.

73 §3

I hyrestvister som avses i 49, 54 el-
ler 55 b § och i mål om åtgärdsföre-
läggande enligt 16 § andra stycket el-
ler om utdömande av vite enligt 62 §
skall vardera parten svara för sin rät-
tegångskostnad i bostadsdomstolen
eller arbetsdomstolen, om inte annat
följer av 18 kap. 6 § rättegångsbal-
ken.

I hyrestvister som avses i 49,54 el-
ler 55 b § och i mål om åtgärdsföre-
läggande enligt 16 § andra stycket el-
ler om utdömande av vite enligt 62 §
skall vardera parten svara för sin rät-
tegångskostnad i bostadsdomstolen,
om inte annat följer av 18 kap. 6§
rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1992. Mål som före ikraftträdandet
kommit in till arbetsdomstolen men ännu inte avgjorts handläggs enligt äldre
föreskrifter.

1 Balken omtryckt 1971:1209, 12 kap. omtryckt 1984:694.

2 Senaste lydelse 1990:1127. Ändringen innebär bl.a. att första stycket upphävs.

3 Senaste lydelse 1988:408.

Arbetsmarknadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 december 1991.

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lund-
gren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Hörnlund

Proposition om ändringar i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister m.m.

1 Bakgrund

Rättegångsordningen för arbetstvister regleras sedan 1974 i lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen eller LRA). Genom en hän-
visning i denna lag gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens regler om rät-
tegången i tvistemål, vari förlikning om saken är tillåten, i allt varom inte är
särskilt föreskrivet i arbetstvistlagen.

Utvecklingen av måltillströmningen till arbetsdomstolen (AD) har under
en följd av år varit sådan att domstolens resurser blivit synnerligen hårt an-
strängda. Regeringen beslöt därför den 19 februari 1987 att tillkalla en sär-
skild utredare för att se över rättegångsordningen för arbetstvister. Syftet
med översynen var i första hand att undersöka hur arbetsdomstolens befatt-
ning med principiellt mindre viktiga mål kunde minskas och den särskilda
sakkunskap som finns i domstolen i motsvarande mån bättre tas till vara.
Utredaren skulle även i övrigt föreslå åtgärder som kunde underlätta och
förenkla arbetsdomstolens arbete. Utredaren avgav i juni 1988 betänkandet
(SOU 1988:30) Arbetsdomstolen. En sammanfattning av betänkandet bör
fogas till protokollet i detta regeringsärende som bilaga 1.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de remissinstan-
ser som avgett yttrande över betänkandet har upprättats och bör fogas till
protokollet som bilaga 2. Remissyttrandena finns att tillgå i arbetsmarknads-
departementet (dnr R 3679/88).

AD-utredningen övervägde frågan om någon målkategori lämpligen
kunde föras över till prövning i tingsrätt. Utredningen fann att den grupp av
mål som skulle kunna vara av intresse i ett sådant sammanhang var anställ-
ningsskyddsmålen. Andra grupper av mål som skulle kunna ge effekt på ar-
betsdomstolens arbetsbörda var kollektivavtalstvister och tvister rörande
tillämpningen av medbestämmandelagen. Dessa senare målgrupper ansåg
emellertid utredningen det uteslutet att kunna föra över för prövning i tings-
rätt eftersom de är av så centralt intresse för arbetsmarknadens organisatio-
ner och har principiellt arbetsrättsligt intresse. Utredningen fann dock under
sitt arbete att inte heller anställningsskyddsmålen borde särbehandlas på

Prop. 1991/92:84

10

detta sätt. Det främsta skälet för detta var att arbetsmarknadens organisatio- Prop. 1991/92:84
ner och deras medlemmar ansåg det närmast självklart att en för den en-
skilde så betydelsefull tvist som en anställningsskyddstvist borde kunna hän-
skjutas direkt till arbetsdomstolen när den inte kunnat lösas genom förhand-
lingar.

Vid sidan av främst vissa här ej berörda förslag i syfte att minska arbets-
domstolens arbetsbörda blev utredningens huvudförslag att domstolen
borde förstärkas med ytterligare en ordförande. Allmänt kan sägas att utred-
ningens förslag fått stöd av en majoritet bland remissinstanserna. Arbets-
domstolen förordade dock i stället en ordning enligt vilken domstolen skulle
vara första och enda domstol på den kollektiva arbetsrättens område, men
enbart överinstans för tvister som gäller det enskilda anställningsavtalets
rätt.

Det kan här anmärkas att AD-utredningen i januari 1988 lagt fram ett för-
slag till en provisorisk förstärkning av arbetsdomstolen i form av en heltids-
anställd vice ordförande. En sådan förstärkning har också vidtagits. En vice
ordförande tjänstgör alltså på heltid i arbetsdomstolen. Denne avlastar ord-
förandena genom att handlägga mål som tilldelas honom efter beslut av
domstolens administrative chef. I sådana mål går vice ordföranden in i ordfö-
randens ställe dels i förekommande fall vid muntlig förberedelse, dels vid
huvudförhandling.

Med anledning främst av arbetsdomstolens remissyttrande har arbets-
marknadsdepartementet med arbetsmarknadens parter tagit upp frågan om
överförande av tvister om det enskilda anställningsavtalet till prövning i
tingsrätt som första instans. Det har vid överläggningar med parterna visat
sig att det finns ett starkt motstånd mot en sådan förändring.

Arbetsdomstolen har också kommit in med en promemoria med förslag
till vissa åtgärder som enligt domstolens mening bör vidtas i avvaktan på att
den större frågan om mer ingripande åtgärder för att minska domstolens ar-
betsbörda får sin lösning. Förslagen innebär bl.a. viss ökad behörighet för
ordförandena att ensamma fatta beslut på domstolens vägnar samt ökat ut-
rymme för sekreterarna att hantera förberedelse i målen. Promemorian har
behandlats vid ett möte med arbetsmarknadens parter. Företrädare för sta-
tens arbetsgivarverk, Svenska arbetsgivareföreningen, Landstingsförbun-
det, Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänste-
männens centralorganisation och Sveriges Akademikers Centralorganisa-
tion (SACO) tillstyrkte då arbetsdomstolens förslag.

Mot denna bakgrund anser jag att frågan om en förstärkning av arbets-
domstolen och om vilka målkategorier som bör kunna prövas av domstolen
som första instans bör övervägas ytterligare. Jag är alltså inte nu beredd att
ta ställning till AD-utredningens förslag i dessa delar, men avser att åter-
komma till dessa frågor i ett senare sammanhang. Redan nu bör emellertid
vissa andra åtgärder i syfte att underlätta arbetsdomstolens målhantering
vidtas. Jag avser då AD-utredningens övriga förslag och de åtgärder arbets-
domstolen själv tagit upp i den nämnda promemorian. Ett av dessa förslag
bör emellertid också övervägas närmare och kommer alltså inte att tas upp
här. Det gäller AD-utredningens förslag avseende handläggning av interi-
mistiska yrkanden rörande parts bundenhet av fredsplikt.

11

Dessutom bör i detta sammanhang behandlas en fråga som Sveriges Aka- Prop. 1991/92:84
demikers Centralorganisation tidigare har väckt. SACO har i en skrivelse
föreslagit att organisationen skall få rätt att föreslå en ledamot i arbetsdom-
stolen. Förslaget har föranlett ett författningsförslag som upprättats inom ar-
betsmarknadsdepartementet. Författningsförslaget, som har remissbehand-
lats, bör fogas till protokollet som bilaga 3. En förteckning över de remissin-
stanser som avgett yttrande över förslaget har upprättats och bör fogas till
protokollet som bilaga 4. Remissyttrandena finns att tillgå i arbetsmarknads-
departementet (dnr R 1464/82).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 5 december 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över förslag till ändringar i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,
lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar och jordabalken.
Förslagen har upprättats i arbetsmarknadsdepartementet. De förslag som
har remitterats till lagrådet bör fogas till protokollet som bilaga 5.

Lagrådet har beträffande den i 3 kap. 7 § punkt 10 föreslagna bestämmel-
sen föreslagit lydelsen: ”utdöma vite som har förelagts part eller någon an-
nan i rättegång”. I övrigt har lagrådet godtagit de föreslagna ändringarna.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 6. Jag behandlar lag-
rådets synpunkter under avsnitt 2.2 och i specialmotiveringen till 3 kap. 7 §
arbetstvistlagen (avsnitt 5.1). Lagrådets synpunkter har också medfört vissa
redaktionella ändringar.

2 Allmän motivering

2.1 Inledning

Handläggningen av målen i den dömande verksamheten sker i praktiken på
tre ”avdelningar”, var och en ledd av en ordförande. Till sin hjälp skall varje
ordförande i princip ha tre sekreterare. Vidare finns vid varje ”avdelning”
en byråassistent som sköter den praktiska hanteringen av akterna i målen,
utfärdar kallelser och expedierar handlingar m.m.

Måltillströmningen till arbetsdomstolen visar sedan länge en långsiktig
tendens att stadigt öka. Räknat per den 1 december 1991 hade antalet under
året inkomna mål redan med stor marginal passerat antalet under år 1990
inkomna mål. Årets siffra torde bli den högsta sedan arbetstvistlagen trädde
i kraft.

Ordförandena i domstolen (inklusive den heltidsanställde vice ordföran-
den) svarar i dag för praktiskt taget allt sådant förberedande av målen till
slutligt avgörande, som äger rum vid sammanträde med parterna. Ett icke
obetydligt antal mål är av mindre komplicerad beskaffenhet, men kan ändå
kräva en avsevärd tidsinsats från ordförandenas sida bl.a. i samband med
sammanträde för muntlig förberedelse. Ett sätt att förbättra domstolens ar-
betssituation vore att avlasta ordförandena en del av arbetet med sådana

12

icke alltför komplicerade mål. Detta kan ske genom att sekreterarnas behö-
righet att handlägga mål utvidgas så att de i lämplig omfattning kan från ord-
förandena överta uppgiften att förbereda mindre komplicerade mål för slut-
ligt avgörande. En sådan utvidgning ställer givetvis krav på sekreterarnas
kompetens.

Domstolen har på senare år haft svårigheter att rekrytera sekreterare.
Mestadels har ordförandena inte haft vardera tre sekreterare till sin hjälp
utan endast två eller en och en halv. Därtill kommer att den nya domarkar-
riären har lett till att sekreterarna, som hittills i regel varit hovrättsfiskaler,
numera ofta kommit att tjänstgöra hos domstolen under en mycket kort tid.
I fortsättningen måste domstolen söka rekrytera assessorer i hovrätt eller
kammarrätt till sekreterartjänsterna. Det kan emellertid befaras att assesso-
rer finner sekreterarnas nuvarande arbetsuppgifter alltför osjälvständiga i
jämförelse med de domaruppgifter som de annars kan ägna sig åt.

Ett sätt att underlätta rekryteringen av goda jurister till sekreterartjäns-
terna är därför att ge dessa tjänster ett mera självständigt innehåll. Sekrete-
rarna får därmed intressantare arbetsuppgifter och deras kompetens som ju-
rister kan utnyttjas bättre. Samtidigt kan belastningen på ordförandena
minska så att dessa kan ägna mera tid åt de krävande målen.

Det finns alltså goda skäl för att nu i lämplig omfattning utvidga sekrete-
rarnas behörighet. Därigenom skapas inte bara underlag för en bättre perso-
nalrekiytering utan också för ett effektivare utnyttjande av all personal vid
domstolen. I samband med dessa förändringar bör samtidigt genomföras en
del ändringar eller förtydliganden beträffande ordförandenas behörighet att
ensamma besluta i vissa frågor samt vissa ändringar av mer teknisk art,
främst i syfte att anpassa reglerna för rättegången i arbetstvister till de nu-
mera gällande allmänna reglerna i rättegångsbalken.

2.2 Ordförandenas behörighet

Mitt förslag: Bestämmelserna i arbetstvistlagen om ordförandens behörighet
att ensam vidta åtgärder bör ändras så

- att behörigheten blir enhetlig för mål som domstolen prövar som första
instans och mål som domstolen prövar som fullföljdsinstans,

- att ordföranden ensam får avvisa bevisning enligt 35 kap. 7 § rättegångs-
balken,

- att ordföranden ensam får hänvisa mål till behörig tingsrätt enligt 2 kap.
6 § första stycket arbetstvistlagen,

- att ordföranden ensam får utdöma vite som förelagts part eller någon an-
nan i rättegång,

- att ordföranden ensam får avvisa nya omständigheter eller bevis enligt 50
kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Utredningens förslag får genomgående stöd av re-
missinstanserna.

Skälen för mitt förslag: I den ansträngda situation arbetsdomstolen sedan
länge befinner sig bör alla möjligheter till arbetsbesparingar som kan genom-
föras tas till vara. Ett sätt är att förenkla domstolens handläggning av in-

Prop. 1991/92:84

13

komna mål. En sådan förenkling är att utvidga ordförandens behörighet att Prop. 1991/92:84
ensam vidta åtgärder. Därigenom avlastas övriga ledamöter och domstolens
kansli arbete valjämte föredragnings- och förhandlingstid sparas in. En så-
dan utvidgning bör därför enligt min mening genomföras.

Till en början bör bestämmelserna utformas så att ordförandens behörig-
het att ensam fatta beslut blir enhetlig för mål som arbetsdomstolen prövar
som första och enda instans och mål som domstolen prövar som fullföljdsins-
tans.

Vidare bör ordföranden ensam få fatta beslut om vilken bevisning som
skall tillåtas. Det innebär att ordföranden själv bör kunna fatta beslut om
att avvisa bevisning. AD-utredningen ansåg att ordföranden inte borde ges
behörighet att avvisa ny bevisning som åberopas i mål som fullföljts till ar-
betsdomstolen. Den bedömningen grundade utredningen främst på att de
kriterier som gäller vad avser att tillåta ny bevisning i överrätt är mycket
snäva. Rättegångsbalkens regler om vad som krävs för att nya omständighe-
ter eller nya bevis skall få åberopas i överinstans har därefter skärpts ytterli-
gare. Dessa regler gäller också i överklagade mål i arbetsdomstolen. Arbets-
domstolen har i sin promemoria anfört att det skulle kunna spara mycket tid
och arbete om ordföranden ensam fick fatta beslut även i denna fråga. Jag
delar arbetsdomstolens uppfattning och anser alltså att ordföranden ensam
bör få besluta om tillåtligheten av bevisning såväl enligt 35 kap. 7 § som en-
ligt 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken samt om tillåtligheten av nya
omständigheter enligt sistnämnda lagrum.

Slutligen bör ordföranden ensam få besluta i frågor om att hänvisa mål till
behörig tingsrätt enligt reglerna i 2 kap. 6 § första stycket arbetstvistlagen
samt kunna döma ut vite som förelagts part eller någon annan i rättegång.

I det till lagrådet remitterade förslaget föreslogs att ordföranden borde få
behörighet att ensam utdöma vite som förelagts part eller vittne i rättegång.
Lagrådet har påpekat att vite i rättegång kan föreläggas även andra personer
än parter och vittnen. Enligt lagrådets mening borde även sådana fall omfat-
tas av ordförandens behörighet att utdöma vite.

Jag delar lagrådets synpunkter och har därför formulerat förslaget i enlig-
het därmed.

2.3 Sekreterarnas behörighet

Mitt förslag: Bestämmelserna i arbetstvistlagen bör ändras så att arbetsdom-
stolen skall kunna ge sekreterare med tillräcklig erfarenhet generellt förord-
nande att enligt ordförandens uppdrag hålla muntlig förberedelse, meddela
tredskodom, meddela dom över yrkande som medgivits eller eftergivits,
stadfästa förlikning, hänvisa ett mål till behörig tingsrätt samt utdöma vite
som har förelagts part eller någon annan i rättegång.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog en utvidgning av sekreterar-
nas behörighet såvitt avser att under förberedelse även meddela tredskodom
och stadfästa förlikning.

Remissinstanserna: Utredningens förslag har lämnats utan erinran av re-
missinstanserna. Domstolsverket ansåg att det borde övervägas att utvidga

14

behörigheten även till att meddela dom över yrkande som medgivits eller
eftergivits.

Skälen för mitt förslag: En sekreterare erhåller i samband med anställ-
ningen regelmässigt ett förordnande enligt 3 kap. 8§ arbetstvistlagen. Detta
innebär enligt 15 § första stycket instruktionen för arbetsdomstolen att sek-
reteraren efter uppdrag av ordförande svarar för beredning och föredragning
av mål som har tilldelats sekreteraren samt i övrigt hjälper till med målens
handläggning enligt de riktlinjer och i den omfattning som ordföranden eller,
om en vice ordförande har tilldelats målet, vice ordföranden bestämmer.

Enligt 15 § andra stycket instruktionen för arbetsdomstolen får en sekrete-
rare dock inte

- avvisa ombud eller biträden,

- döma ut viten eller andra påföljder för underlåtenhet att iaktta föreläg-
ganden,

- avvisa utredning,

- besluta om syn,

- förordna om ersättning för någons medverkan i mål,

- avslå ansökningar om allmän rättshjälp eller besluta i frågor om byte av
biträde enligt rättshjälpslagen.

Enligt 16 § instruktionen för arbetsdomstolen får en sekreterare endast ef-
ter förordnande av ordföranden i det särskilda målet (eller av vice ordfö-
rande som tilldelats målet) hålla muntlig förberedelse, förhör med part eller
annan eller uppta bevis utom huvudförhandling. Denna möjlighet att låta en
sekreterare bl.a. hålla muntlig förberedelse har hittills utnyttjats i mycket
ringa omfattning. En orsak till detta är att en sekreterare enligt nuvarande
bestämmelser saknar behörighet bl.a. att meddela tredskodom, att meddela
dom över yrkande som medgivits eller eftergivits och att stadfästa en mellan
parterna träffad förlikning. Behov av sådana åtgärder uppkommer ofta i de
enklare mål som kan komma i fråga för muntlig förberedelse under ledning
av en sekreterare.

Sekreterarnas arbetsuppgifter består därför i praktiken till största delen
av dels s.k. målhantering under överinseende av ordförandena (åtgärder i
samband med att mål kommer in, kommunicering av inlagor, beviljande av
anstånd m.m.), dels föredragning av mål, dels förberedande av och proto-
kollföring vid muntliga förberedelser och huvudförhandlingar, dels upprät-
tande av förslag till domar och beslut. Sekreterarna fattar sällan beslut själv-
ständigt. Sekreterarnas funktioner påminner i praktiken starkt om dem som
fullgörs av fiskaler och fiskalsaspiranter i hovrätterna.

En förändring av tjänsten som sekreterare hos domstolen, så att tjänsten
blir mer attraktiv för assessorer och så att sckretararna kan avlasta ordföran-
dena en del av befattningen med mindre komplicerade mål bör därför enligt
min mening göras. Förändringen bör framför allt gå ut på att skapa författ-
ningsmässiga förutsättningar för sekreterarna att på samma sätt som en ord-
förande genomföra förberedelsen av ett mål. Detta bör då också innefatta
att sekreterarna ges behörighet att fatta i vart fall sådana beslut som ofta
aktualiseras under förberedelsen.

Det nu sagda medför till en början att ändringar bör göras i 3 kap. 8 § ar-

Prop. 1991/92:84

15

betstvistlagen, som anknyter till 3 kap. 7 § samma lag. Bestämmelsen bör
ändras så att det framgår att sekreterare kan av domstolen erhålla generellt
förordnande att enligt ordförandes uppdrag hålla muntlig förberedelse,
meddela tredskodom, meddela dom över yrkande som medgetts eller efter-
getts, stadfästa en mellan parterna träffad förlikning samt utdöma vite som
har förelagts part eller någon annan i rättegång.

Sådana beslut som en sekreterare inte får fatta enligt 15 § andra stycket
instruktionen för arbetsdomstolen i dess nuvarande lydelse kan undantagsvis
aktualiseras vid sammanträde för muntlig förberedelse i mindre komplice-
rade mål. En sekreterare som erhållit förordnande och uppdrag enligt vad
som nu föreslagits bör därför ges behörighet att avvisa ombud eller biträde,
döma ut vite för underlåtenhet att iaktta förelägganden, förordna om ersätt-
ning för någons medverkan i mål, avslå ansökningar om allmän rättshjälp
och besluta i frågor om byte av biträde enligt rättshjälpslagen. Dessa föränd-
ringar föranleder ändringar i arbetsdomstolens instruktion. Det ankommer
på regeringen att vidta dessa ändringar.

Det bör kanske framhållas att det i dessa hänseenden i praktiken rör sig
om att ge sekreteraren en formell behörighet som kan utnyttjas när beslut i
frågan inte kan anstå. Beslut om att avslå en ansökan om allmän rättshjälp
eller om byte av biträde enligt rättshjälpslagen fattas vanligen inte ens av en
ordförande ensam, utan sådana frågor brukar hänskjutas till avgörande av
en treledamotssammansättning. Övriga beslut som nämns i 15 § andra
stycket instruktionen för arbetsdomstolen, nämligen beslut om att avvisa ut-
redning och beslut om syn, bör däremot inte ankomma på sekreterare efter-
som de har alltför stor betydelse för den fortsatta handläggningen av målet.

Förordnande och uppdrag enligt vad som nu föreslagits bör däremot inne-
fatta behörighet för en sekreterare att fatta beslut även om att hänvisa ett
mål till behörig tingsrätt enligt 2 kap. 6 § första stycket arbetstvistlagen. Frå-
gan härom är i det stora flertalet fall helt okomplicerad och beslut kan väl
fattas av sekreterare efter uppdrag av ordförande.

Sådana i förhållande till nuläget utvidgade förordnanden och uppdrag en-
ligt 3 kap. 8 § arbetstvistlagen som nu har berörts bör naturligtvis ges endast
till sekreterare som genom en tids tjänstgöring i arbetsdomstolen har vunnit
tillräcklig erfarenhet av arbetsrätt och av domstolens verksamhet. Det torde
kunna överlämnas åt domstolen att med ledning av en sådan allmänt hållen
regel själv avgöra, när en sekreterare lämpligen kan meddelas ett förord-
nande av detta slag. Det synes inte påkallat att begränsa möjligheten att
meddela sådant förordnande till att avse endast sekreterare som är assesso-
rer i hovrätt eller kammarrätt.

Möjligheten att meddela förordnanden med samma begränsning av behö-
righeten för en sekreterare som den som gäller i dag bör behållas.

2.4 Överförande av vissa mål till annan domstol

Mitt förslag: Mål som rör tillämpningen av lagen om rätten till arbetstagares
uppfinningar och mål om hyresvillkor vilka reglerats i kollektivavtal undan-
tas från arbetstvistlagens tillämpningsområde.

Prop. 1991/92:84

16

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med mitt Prop. 1991/92:84
förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller godtagit
utredningens förslag rörande uppfinnar- och hyresmålen. Dit hör arbets-
domstolen, domstolsverket, hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs tings-
rätt, TCO och Sveriges advokatsamfund. Bostadsdomstolen, domstolsverket
och Gävle tingsrätt har godtagit förslaget om hyresmålen.

Skälen för mitt förslag: AD-utredningen undersökte om det finns någon
eller några ytterligare grupper av arbetstvister än de som redan är undan-
tagna från arbetstvistlagens tillämpningsområde där det skulle vara motive-
rat att prövningen sker i annan ordning än enligt rättegångsordningen för
arbetstvister. Utredningen fann två kategorier av mål där inslaget av arbets-
rättslig fråga i tvisten oftast är av underordnad betydelse och där huvudfrå-
gan i målet är sådan att domstolen lämpligen bör ha en annan sammansätt-
ning. Detta gäller mål som rör tillämpningen av lagen om rätten till arbetsta-
gares uppfinningar och mål om hyresvillkor vilka reglerats i kollektivavtal. I
den första gruppen av tvister är oftast de tekniska frågorna och värderings-
frågor dominerande medan i den senare gruppen de hyresrättsliga frågorna
är mest framträdande. Dessa två typer av tvister förekommer också mycket
sällan i arbetsdomstolen. Det är fråga om färre än ett mål om året, vilket
innebär att domstolen inte förvärvar någon större erfarenhet av de tekniska
respektive hyresrättsliga frågor som är uppe till prövning.

Lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar reglerar under vilka om-
ständigheter och i vilken utsträckning en arbetsgivare äger rätt till uppfin-
ningar, som en arbetstagare gör i samband med anställning hos honom. La-
gen avser endast här i Sverige patenterbara uppfinningar av arbetstagare i
allmän eller enskild tjänst. I lagen finns bestämmelser om arbetstagarens rätt
till ersättning för vad han avstår till arbetsgivaren och om vad arbetstagare
och arbetsgivare har att iaktta gentemot varandra, då lagen är tillämplig. Det
finns i Jagen även bestämmelser om en statlig nämnd, statens nämnd för ar-
betstagares uppfinningar. Nämndens ledamöter, som är sju till antalet, utses
av regeringen. Tre av ledamöterna utses bland personer som inte företräder
partsintressen, medan av de fyra återstående ledamöterna två skall represen-
tera arbetsgivarsidan och två arbetstagarsidan. Ordförande och vice ordfö-
rande skall vara lagkunniga och ha domarerfarenhet. Den tredje opartiske
ledamoten skall ha särskild insikt i och erfarenhet av patenträttsliga och där-
med förbundna frågor. Nämnden har i uppgift att avge utlåtanden i frågor
som rör lagens tillämpning, vilka dock inte är bindande för parterna. De
flesta reglerna i lagen är dispositiva. Arbetsmarknadsorganisationerna har
på privattjänstemannaområdet genom kollektivavtal reglerat hithörande
frågor på annat sätt än som föreskrivs i lagen. De kollektivavtal som finns
inom området föreskriver också att om enighet inte kan nås mellan parterna
tvisten får hänskjutas till skiljenämnd.

Mål som gäller tillämpning av lagen om rätten till arbetstagares uppfin-
ningar förekommer ytterst sällan i arbetsdomstolen eller i tingsrätt, som i
vissa fall har att pröva sådan tvist som första domstol. Detta har naturligtvis
delvis sin grund i att arbetsmarknadens organisationer för en del av arbets-
marknaden valt att träffa avtal som reglerar motsvarande frågor. Genom att                    17

2 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 84

dessa avtal innehåller skiljeklausul undandras tvisterna från arbetsdomsto- Prop. 1991/92:84
len. De få mål som domstolen får upp till prövning innebär oftast ett stort
arbete, vilket har sin grund i att det är fråga om svåra tekniska överväganden
vilka har betydelse för bedömningen om vad som skall anses vara skälig er-
sättning för uppfinningen. I arbetsdomstolens sammansättning ingår ingen
teknisk sakkunskap. Mot denna bakgrund ansluter jag mig till AD-utred-
ningens bedömning att det är lämpligare att låta dessa mål prövas i en annan
ordning där behovet av en teknisk sakkunskap kan tillgodoses.

I vissa specificerade mål som gäller tillämpningen av patentlagen
(1967:837) är Stockholms tingsrätt behörig domstol. Tingsrätten är i sådant
mål domför med fyra ledamöter, av vilka två skall vara lagfarna och två tek-
niskt sakkunniga. Överrätt är hovrätt som i sådant mål är domför med tre
lagfarna och två tekniskt sakkunniga ledamöter. Med hänsyn till det tekniska
inslaget och även till att lagens tillämpning anknyter till huruvida uppfin-
ningen är patentbar i Sverige är det enligt min mening en lämplig ordning
för prövning av tvister som gäller tillämpning av lagen om rätten till arbetsta-
gares uppfinningar att dessa mål handläggs av Stockholms tingsrätt i den
sammansättning som angetts i patentlagen. På samma sätt som gäller för mål
som handläggs enligt denna ordning skall hovrätt vara överinstans med den
i patentlagen angivna särskilda sammansättningen. Den nu föreslagna nya
ordningen för prövning av tvister enligt lagen om rätten till arbetstagares
uppfinningar innebär ingen ändring i arbetsdomstolens behörighet att pröva
tvister som gäller tillämpningen eller tolkningen av bestämmelse i kollektiv-
avtal inom samma område som lagen reglerar. Inte heller avses någon be-
gränsning av arbetsdomstolens behörighet att pröva sådan tvist som grundar
sig på vad som kan ha överenskommits i dylika frågor i ett enskilt anställ-
ningsavtal.

Genom en sådan ordning som föreslås uppnår man en mer ändamålsenlig
domstolssammansättning för dessa särskilda s.k. uppfinnarmål. Däremot
påverkas inte arbetsdomstolens arbetssituation annat än ytterst marginellt.
Reformen är i stället huvudsakligen motiverad av att arbetsdomstolen en-
dast skall pröva tvister där dess särskilda sakkunskap fyller en väsentlig funk-
tion.

Den andra gruppen av tvister jag tänkte ta upp i detta sammanhang är
mål angående hyresvillkor vilka reglerats i kollektivavtal. I dessa mål är det
hyresrättsliga inslaget framträdande.

Enligt arbetstvistlagens huvudregel i 1 kap. 2 §, som reglerar vilka målka-
tegorier som undantagits från lagens tillämpningsområde, skall tvister som
handläggs av viss tingsrätt eller av tingsrätt i särskild sammansättning inte
prövas enligt rättegångsordningen för arbetstvister även om de rör förhållan-
det mellan arbetsgivare och arbetstagare. Beträffande hyrestvister har emel-
lertid på grund av en särskild reglering i medbestämmandelagen och i jorda-
balken gjorts undantag från huvudregeln. Enligt bestämmelserna i medbe-
stämmandelagen och jordabalken kan nämligen vissa frågor som behandlas
i jordabalken regleras genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan god-
känts av central arbetstagarorganisation. Sådana hyresvillkor får även under
vissa i jordabalken angivna förutsättningar tillämpas på hyresgäst/arbetsta-
gare som sysselsätts i arbete som avses med kollektivavtalet. Möjligheten att

18

genom kollektivavtal ersätta jordabalkens bestämmelser gäller främst frågor
om hyressättning och hyresgästs besittningsskydd. Enligt jordabalkens be-
stämmelser och arbetstvistlagen skall tvist som rör sådana bestämmelser i
kollektivavtal prövas enligt rättegångsordningen för arbetstvister i stället för,
som gäller beträffande andra hyrestvister, av tingsrätt eller, i de fall det är
fråga om besvär över hyresnämnds beslut, av bostadsdomstolen.

Enligt min mening är det hyresrättsliga inslaget klart dominerande i dessa
tvister även om frågorna reglerats genom kollektivavtal. Det förhållandet
att hyresvillkoret reglerats genom kollektivavtal väger inte så tungt att det
motiverar en särskild prövning enligt rättegångsordningen för arbetstvister.

En reform avseende dessa hyrestvister är på samma sätt som gäller de s.k.
uppfinnarmålen främst motiverad av att arbetsdomstolens särskilda sam-
mansättning inte fyller en funktion på grund av att tvisten huvudsakligen rör
ett annat särskilt rättsområde för vilket det finns prövningsinstanser med sär-
skild sakkunskap.

2.5 Arbetsdomstolens sammansättning

Mitt förslag: Reglerna om arbetsdomstolens sammansättning bör ändras så
att antalet ledamöter i domstolen utökas med en som utses efter förslag av
SACO. Ändringen medför också att SACO får ge förslag till tre ersättare för
denna ledamot.

Det remitterade förslaget: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Till dessa remissinstanser hör bl.a.
arbetsdomstolen, Sveriges advokatsamfund, Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet. LO och TCO avstyrker förslaget främst av två skäl.
För det första anser de att SACO har så få medlemmar att det inte är motive-
rat att genomföra den föreslagna ändringen. För det andra anser de att den
föreslagna utökningen av arbetsdomstolen kan komma att aktualisera frågan
om även andra organisationer bör beredas plats i arbetsdomstolen.

Skälen för mitt förslag: Arbetsdomstolen består i dag av tre ordförande,
fyra vice ordförande (varav en är heltidsanställd) och 16 andra ledamöter.
Totalt finns alltså 23 ledamöter. För varje ledamot utom ordförandena finns
högst tre ersättare. Ledamöter och ersättare utses av regeringen för högst
tre år.

Ordförandena, vice ordförandena och tre andra ledamöter är de s.k. äm-
betsmannaledamöterna. Av de övriga 13 ledamöterna utses tolv efter förslag
av arbetsmarknadens parter och en såsom representant för staten som ar-
betsgivare.

På arbetsgivarsidan föreslår SAF fyra ledamöter, Svenska kommunför-
bundet en och Landstingsförbundet en, varjämte en ledamot utses såsom re-
presentant för staten som arbetsgivare.

På arbetstagarsidan föreslår LO fyra och TCO två ledamöter.

Ersättare för de 13 nu berörda ledamöterna utses på samma sätt som dessa
ledamöter, dock att två av de sex ersättarna för TCO-ledamöterna utses efter
förslag av SACO. Den ene av dessa skall anses som förste ersättare för TCO-
ledamöterna.

Prop. 1991/92:84

19

SACO har till stöd för sitt förslag att organisationen skall få rätt att föreslå Prop. 1991/92:84
en ledamot i arbetsdomstolen anfört bl.a. att arbetstagarsidan därigenom får
en fullvärdig representation i domstolen och att det totala antalet ledamöter
och ersättare därigenom blir lika stort på båda partssidorna.

Utformningen av reglerna om parternas representation i arbetsdomstolen
har hittills byggt på ståndpunkten att vid sidan av staten endast de tongi-
vande organisationerna på arbetsmarknaden bör beredas sådan representa-
tion. Ledamöterna från arbetsgivar- och arbetstagarsidan skall bidra med
sakkunskap om förhållandena på arbetsmarknaden och de rättsuppfatt-
ningar som har utbildats där. De bör utses på ett sätt som garanterar bredd
och kontinuitet i dömandet. Den nu rådande ordningen att LO och TCO
föreslår ledamöter för arbetstagarsidan infördes efter framställning från
TCO i samband med 1974 års lag om rättegången i arbetstvister. Den utred-
ning som låg till grund för denna lagstiftning ansåg att LO, TCO och SACO
på arbetstagarsidan framstod som klart dominerande jämfört med andra or-
ganisationer på arbetsmarknaden. Mot bakgrund av den allt större utjäm-
ningen av tidigare föreliggande skillnader mellan olika arbetstagargrupper
är tiden enligt min mening nu mogen att låta SACO föreslå en ledamot i ar-
betsdomstolen. Detta ligger också väl i linje med att SACO i andra samman-
hang betraktas som en av de tre huvudorganisationerna på arbetstagarsidan.

Ändringen bör genomföras på det sättet att antalet ledamöter utökas med
en, som tillsätts efter förslag av SACO. Ersättare för denna ledamot bör ut-
ses i den ordning som gäller för övriga ersättare. Detta innebär också att den
nuvarande specialregeln i 3 kap. 3 § andra stycket arbetstvistlagen om att
SACO får föreslå två av ersättarna för de av TCO föreslagna ledamöterna
kan utgå. Dessutom kan den speciella regeln i 3 kap. 9 § andra stycket arbets-
tvistlagen om de av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
föreslagna ledamöterna vid sammanträde i plenum tas bort. Ändringen för
också med sig följdändringar i arbetsdomstolens instruktion. Jag avser att
senare återkomma till regeringen med förslag till sådana ändringar.

2.6 Övrigt

Mitt förslag: Reglerna i arbetstvistlagen bör ändras så att de i högre grad
överensstämmer med rättegångsbalkens allmänna regler för rättegången i
dispositiva tvistemål. Det gäller dels vad som får läggas till grund för arbets-
domstolen dom eller beslut, dels arbetsdomstolens möjlighet att som full-
följdsinstans avgöra ett mål utan att utfärda föreläggande om genmäle om
det är uppenbart att klagandens talan är ogrundad, dels kraven på vad en
ansökan om stämning skall innehålla. Vidare bör i arbetstvistlagen införas
en regel som ger arbetsdomstolen möjlighet att förelägga en svarande att in-
komma med skriftligt svaromål vid påföljd av att tredskodom annars kan
meddelas.

Dessutom bör arbetstvistlagens regler om avgörande av mål på handling-
arna anpassas till Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Slut-
ligen bör även den ändringen göras att tvist om stridsåtgärd, oavsett partss-
tällningen, alltid skall prövas av arbetsdomstolen som första instans.

20

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Förslagen har genomgående fått stöd av remissinstan-
serna. TCO, som i och för sig anser anpassningen av arbetstvistlagen till rät-
tegångsbalken naturlig, har dock anfört att det av informationsskäl är olyck-
ligt att bestämmelsen om vilka krav som ställs på en stämningsansökan får
utgå ur arbetstvistlagen. TCO anser också att kravet på att all bevisning skall
anges och att det skall anges vad som skall styrkas med varje särskilt bevis
kan skapa svårigheter vid handläggningen av bl.a. anställningsskyddsmålen
på grund av de korta tidsfrister som där gäller för talans väckande.

Skälen för mitt förslag: Arbetstvistlagen reglerar rättegången i arbetstvis-
ter i såväl tingsrätt som arbetsdomstolen. Genom hänvisning i arbetstvistla-
gen till rättegångsbalken eller annan författning om rättegången i dispositiva
tvistemål kompletteras arbetstvistlagens reglering av bl.a. rättegångsbalkens
regler.

För rättegången i tingsrätt innehåller arbetstvistlagen endast ett fåtal sär-
skilda regler varför tingsrätternas handläggning av arbetstvister i huvudsak
följer samma processuella regler som gäller för dispositiva tvistemål i all-
mänhet.

För rättegången i arbetsdomstolen innehåller arbetstvistlagen emellertid
ett större antal särskilda bestämmelser som reglerar rättegången såväl när
domstolen handlägger mål som första domstol som när den är fullfölj dsins-
tans. För det fall rättegångsbalken eller annan författning för dispositiva tvis-
temål är att tillämpa för rättegången i arbetsdomstolen gäller att vad som är
föreskrivet för rättegången i tingsrätt är tillämpligt beträffande rättegången
i arbetsdomstolen som första domstol och vad som föreskrivits för rätte-
gången i hovrätt är tillämpligt för rättegången i arbetsdomstolen som full-
följdsinstans.

Sedan arbetstvistlagens tillkomst 1974 har rättegångsförfarandet vid all-
män domstol varit föremål för en översyn, vilket bl.a. lett till väsentliga änd-
ringar av de bestämmelser som reglerar rättegången i dispositiva tvistemål i
tingsrätt och hovrätt. De ändringar som genomförts har främst haft till syfte
att göra det möjligt att i högre grad än tidigare anpassa rättegången till vad
det enskilda målet kräver och därigenom göra det möjligt för de allmänna
domstolarna att driva verksamheten snabbare och billigare.

Genom hänvisningen i arbetstvistlagen till reglerna i rättegångsbalken gäl-
ler redan en del av de nya bestämmelserna där för rättegången i arbetstvister.
Vid reformerna av rättegångsbalken har emellertid endast ett par mindre
ändringar vidtagits i arbetstvistlagen för att i nödvändiga delar anpassa la-
gens regler till ändringarna i rättegångsbalken. Några överväganden i övrigt
har inte gjorts avseende i vad mån de nya reglerna för rättegången i disposi-
tiva tvistemål bör påverka rättegångsordningen i arbetstvister.

AD-utredningen har övervägt huruvida de nya bestämmelserna i rätte-
gångsbalken medför att några ändringar bör vidtas i arbetstvistlagen i syfte
att undvika dels dubbelreglering, dels en rättegångsordning för arbetstvister
som är mindre lämplig. Utredningen har vidare övervägt om det finns skäl
att ändra de bestämmelser i arbetstvistlagen som särskilt styr rättegången i
arbetstvister så att rättegångsförfarandet för arbetstvister anpassas till vad
som gäller för handläggningen av dispositiva tvistemål i allmänhet. Dessa

1991/92:84

21

överväganden har utredningen gjort med beaktande av de särskilda förut- Prop. 1991/92:84
sättningar som gäller för rättegången i arbetstvister. Det förhållandet att
många arbetstvister är av intresse inte bara för parterna i målet och att ar-
betsdomstolen är prejudikatdomstol medför att delvis andra kriterier gäller
för hur rättegångsreglerna bör utformas. Även den särskilda partsställning
som föreligger i flertalet arbetstvister innebär att inte samma bevekelsegrun-
der gör sig gällande för att införa vissa bestämmelser som reglerar rätte-
gången i allmän domstol.

Reformen för de dispositiva tvistemålen i allmän domstol har bl.a. innebu-
rit att tingsrätterna fått en möjlighet att på ett enkelt sätt avgöra mål utan
att stämning på svaranden dessförinnan utfärdats när det är uppenbart att
kärandens talan är ogrundad. Motsvarande möjlighet har även införts för
överrätterna att avgöra mål utan att utfärda föreläggande om genmäle om
det är uppenbart att klagandens talan är ogrundad. Vidare har tingsrätterna
fått större valfrihet mellan muntlig och skriftlig handläggning under förbere-
delsen. 1 huvudförhandlingsmål har också de s.k. omedelbarhets- och kon-
centrationsprinciperna mjukats upp bl.a. genom att möjligheten att ta upp
bevisning utom huvudförhanding vidgats samt genom att rätten under vissa
förutsättningar har fått möjlighet att sedan huvudförhandlingen avslutats in-
hämta ytterligare utredning. Det ställs numera också större krav på innehål-
let i en ansökan om stämning och i ett svaromål. Det har också införts en
möjlighet att förelägga svaranden att inkomma med ett motiverat skriftligt
svaromål vid påföljd av att tredskodom annars kan komma att meddelas mot
honom.

Genom att arbetstvistlagen endast innehåller ett fåtal särskilda regler för
rättegången i arbetstvister i tingsrätt gäller de nu redovisade bestämmelserna
redan för rättegången där. Enligt AD-utredningens uppfattning föreligger
det inte heller några skäl som motiverar att andra regler, utöver det fåtal
särskilda bestämmelser som redan nu finns i arbetstvistlagen, gäller för rätte-
gången i arbetstvister i tingsrätt. Jag delar denna uppfattning.

För rättegången i arbetsdomstolen finns vissa gemensamma bestämmelser
som gäller oavsett om domstolen handlägger en tvist som första domstol eller
som fullföljdsinstans. Dessa bestämmelser reglerar bl.a. hur omröstningen
till dom eller beslut skall gå till samt vad som får läggas till grund för domsto-
lens dom eller beslut. Innebörden av den sistnämnda regeln har ansetts vara
att man vid huvudförhandling i arbetsdomstolen inte nödvändigtvis måste
läsa upp all skriftlig bevisning. Detta kan särskilt i de till arbetsdomstolen
överklagade målen vara av värde. Denna regel och den praxis som utvecklats
för rättegången i arbetsdomstolen innebär en uppmjukning av de s.k. ome-
delbarhets- och koncentrationsprinciperna som är i linje med de reformer
som genomförts för rättegången i de allmänna domstolarna. Genom de nya
reglerna i 43 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken gäller för de allmänna
domstolarna att rätten får förordna om att skriftliga bevis skall anses upp-
tagna vid huvudförhandling utan att de läses upp vid denna. Enligt min me-
ning bör de särskilda bestämmelserna som finns i arbetstvistlagen kunna
upphävas, varigenom rättegångsbalkens regler blir direkt tillämpliga för rät-
tegången i arbetsdomstolen.

Vad gäller rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans bör införas

22

den enligt rättegångsbalken befintliga möjligheten att utan att utfärda före-
läggande om genmäle avgöra ett mål om det är uppenbart att klagandens
talan är ogrundad. Med hänsyn till att tingsrätt har en motsvarande möjlig-
het att, utan att utfärda stämning på svaranden, avgöra ett mål om kärandens
talan är uppenbart ogrundad, ter det sig logiskt att arbetsdomstolen har
samma möjlighet att om part klagar mot tingsrättens dom avgöra målet utan
att ett föreläggande om att inkomma med genmäle utfärdas. Arbetsdomsto-
lens praxis har också varit att man i detta avseende tillämpat rättegångsbal-
kens bestämmelser framför arbetstvistlagens särskilda regel om att svaran-
den alltid skall föreläggas att inkomma med genmäle.

För rättegången i arbetsdomstolen som första domstol innehåller arbets-
tvistlagen ett större antal särskilda bestämmelser. Således innehåller arbets-
tvistlagen bl.a. särskilda bestämmelser för vad en ansökan om stämning skall
innehålla samt hur förberedelsen av målet skall gå till. Därutöver innehåller
arbetstvistlagen särskilda regler om hur part och ställföreträdare för part
skall kallas till sammanträde för muntlig förberedelse eller huvudförhand-
ling samt när part kan kallas till sammanträde och huvudförhandling vid på-
följd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom. Utöver
de reformer i rättegångsbalken, som redan på grund av hänvisningen i ar-
betstvistlagen är tillämpliga för rättegången i arbetsdomstolen som första
domstol, bör enligt min uppfattning vissa ändringar vidtas i arbetstvistlagen
för att anpassa dess regler efter vad som gäller för rättegången i dispositiva
tvistemål i allmänhet. Bestämmelserna om vad en ansökan om stämning
skall innehålla bör enligt min uppfattning anpassas efter vad som gäller för
tvistemål i allmänhet. Detta innebär att större krav ställs på vad en ansökan
om stämning skall innehålla genom att all bevisning, även muntlig, som part
känner till, skall anges i ansökan. Vidare skall i ansökan även anges vad som
skall styrkas med varje särskilt bevis. Härigenom uppnår man en effektivare
förberedelse och att det för part på ett tidigt stadium blir möjligt att ta ställ-
ning till vilket behov av bevisning som föreligger. Enligt min uppfattning bör
även den i rättegångsbalken givna möjligheten att förelägga svaranden att
inkomma med ett motiverat skriftligt svaromål vid påföljd av att tredskodom
annars kan komma att meddelas införas för rättegången i arbetsdomstolen.
Därigenom skulle det inte längre vara nödvändigt att kalla till muntlig förbe-
redelse för att tredskodom skall kunna meddelas. Detta skulle göra hand-
läggningen av vissa mål effektivare samtidigt som kärandeparten skulle be-
sparas olägenheten att inställa sig till en förhandling. Att märka är att infö-
randet av en sådan bestämmelse inte avser att ändra de förhållanden under
vilka domstolen trots föreläggande med påföljd om tredskodom ändå kan
välja att vidta åtgärder för fortsatt förberedelse eller sätta ut målet till huvud-
förhandling. De nu angivna ändringarna bör delvis kunna genomföras ge-
nom att man upphäver arbetstvistlagens särskilda bestämmelser som regle-
rar förfarandet, varvid på grund av lagens hänvisningsbestämmelser rätte-
gångsbalkens regler blir direkt tillämpliga även för rättegången i arbetsdom-
stolen.

Arbetstvistlagen innehåller i 4 kap. 10 § bestämmelser om under vilka för-
utsättningar ett mål, som prövas av arbetsdomstolen som första domstol, får
avgöras på handlingarna. AD-utredningen har anfört att en ändring bör vid-

Prop. 1991/92:84

23

tas i dessa bestämmelser med hänsyn till innehållet i artikel 6 i den Euro-
peiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt arbetstvistlagens reg-
ler kan nämligen domstolen även mot parts bestridande avgöra ett mål på
handlingarna om det föreligger synnerliga skäl. Detta strider enligt utred-
ningen mot konventionens regler. Enligt dessa skall envar när det gäller att
pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom
för brott vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång. Konventionens
föreskrift om offentlig rättegång anses innefatta ett dubbelt krav. För det
första skall parterna få framträda direkt inför domstolen för att muntligt
framlägga sin sak. För det andra skall förfarandet vara offentligt, dvs. till-
gängligt för allmänheten. Enligt utredningens mening, som jag ansluter mig
till, bör därför arbetstvistlagens regler ändras så att ett mål som arbetsdom-
stolen prövar som första domstol inte kan avgöras på handlingarna om part
motsätter sig en sådan handläggning.

AD-utredningen uppmärksammade också att arbetstvistlagens regler är
utformade så att vissa mål om stridsåtgärd kan komma under prövning av
tingsrätt som första domstol. Som exempel anfördes det fallet att en enskild
arbetsgivare som inte själv slutit kollektivavtal väcker talan i tvist om strids-
åtgärd. Utredningen ansåg detta vara otillfredsställande med hänsyn til) att
rätten att vidta stridsåtgärder är så central inom arbetsrättens område. Ut-
redningen föreslog därför att behörighetsreglerna för arbetsdomstolen
borde utvidgas så att domstolen oberoende av partsställningen alltid skall
pröva tvist om stridsåtgärd som första instans. Utredningen framhöll att en
sådan utvidgning skulle innebära ett ytterst marginellt tillskott av mål, upp-
skattningsvis högst ett mål vart femte år. Jag delar utredningens uppfattning
såväl att det i detta sammanhang är fråga om mycket sällan förekommande
fall som att tvist om stridsåtgärd alltid bör prövas av arbetsdomstolen som
första domstol. Arbetstvistlagen bör alltså ändras även i detta avseende.

Övergångsbestämmelser

Det är angeläget att de förslag som syftar till förenklingar av arbetsdomsto-
lens handläggning av mål träder i kraft så snart som möjligt. Lagändringarna
föreslås därför träda i kraft den 1 april 1992. När det gäller ledamöter och
ersättare i arbetsdomstolen löper nu gällande förordnanden ut vid utgången
av juni 1992. Den föreslagna nya ordningen rörande SACOs representation
i arbetsdomstolen bör lämpligen gälla från och med den treårsperiod som
böljar den 1 juli 1992. Lagändringarna i den delen bör alltså träda i kraft den
1 juli 1992. Det gäller 3 kap. 1, 3 och 9 .§§ arbetstvistlagen. De mål rörande
tillämpningen av lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar och rörande
hyresvillkor som reglerats i kollektivavtal vilka anhängiggjorts före utgången
av mars 1992 bör handläggas av arbetsdomstolen i vanlig ordning.

3 Kostnader

De föreslagna ändringarna föranleder inte några ökade kostnader för arbets-
domstolens verksamhet. Förslagen rörande uppfinnar- och hyresmålen inne-

Prop. 1991/92:84

24

bär att de allmänna domstolarna och bostadsdomstolen kan få pröva ett ökat Prop. 1991/92:84
antal mål. Det är dock fråga om ett så ringa antal mål att förslagen inte torde
medföra något behov av ytterligare resurser för de domstolar som kommer
att få handlägga målen. För staten torde förslagen totalt sett inte medföra
några ökade kostnader.

4 Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har det inom arbetsmarknadsdepartementet upp-
rättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister

2. lag om ändring i lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfin-
ningar

3. lag om ändring i jordabalken.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister

2 kap. Domstolarna i arbetstvister

Paragrafen reglerar arbetsdomstolens behörighet att som första domstol
uppta och avgöra en arbetstvist. I ett nytt fjärde stycke har införts en bestäm-
melse som anger att arbetsdomstolen alltid, oavsett partsställningen, är be-
hörig att uppta och avgöra tvist om stridsåtgärd. De närmare skälen för att
införa den nya bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.6). Begreppet stridsåtgärd har här samma innebörd som i 41 §
medbestämmandelagen, dvs. lockout, strejk, blockad, bojkott eller annan
därmed jämförlig stridsåtgärd. Detta har uttryckligen angivits i lagtexten.
Utöver det nya stycket har i paragrafen gjorts vissa språkliga ändringar.

I paragrafens andra stycke föreslås den ändring som föranleds av att arbets-
domstolen inte bör vara fullföljdsinstans i mål som rör hyresförhållanden
vilka reglerats i kollektivavtal. Frågan har behandlats i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 2.4). Ändringen består i att hänvisningen till jordabalkens
bestämmelser i 12 kap. 70 och 71 §§ har tagits bort. Därutöver har i första
stycket gjorts en språklig ändring.

25

3 kap. Arbetsdomstolens sammansättning m.m.

I paragrafen regleras arbetsdomstolens sammansättning. Antalet andra le-
damöter har utökats från 16 till 17. Frågan har behandlats närmare i den all-
männa motiveringen (avsnitt 2.5).

I paragrafen regleras hur arbetsgivar- och arbetstagarledamöterna i arbets-
domstolen skall utses. I första stycket innebär ändringen att SACO får rätt
att lämna förslag till en ledamot på arbetstagarsidan. I andra stycket innebär
ändringen att det tidigare gällande undantaget, att av de sex ersättare som
skall utses för TCO-ledamöterna två skall utses av SACO, inte längre skall
gälla. I tredje stycket har en språklig ändring gjorts.

I paragrafen regleras ordförandens behörighet att ensam på arbetsdomsto-
lens vägnar vidta åtgärder. Ändringen innebär i första hand att ordförandens
behörighet i detta hänseende blir enhetlig för mål som arbetsdomstolen prö-
var som första och enda domstol och mål som domstolen prövar som full-
följdsinstans. Ordförandens behörighet utvidgas också i fyra avseenden.
Ordföranden får behörighet att avvisa bevisning enligt 35 kap. 7 § rätte-
gångsbalken. Denna regel har tagits in i punkt 4. I punkt 5 har tagits in en
regel som anger att ordföranden är behörig att själv avvisa ny omständighet
eller nytt bevis enligt 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken. I punkt 6
har förts in en regel som anger att ordföranden är behörig att ensam hänvisa
mål till behörig tingsrätt enligt 2 kap. 6 § första stycket. Ordförandens behö-
righet utvidgas vidare till att även avse att utdöma vite som förelagts part
eller någon annan i rättegång. Denna behörighet för ordföranden har utfor-
mats i enlighet med lagrådets förslag och har intagits som punkt 10 i paragra-
fen. Det bör påpekas att vissa av de åtgärder som finns angivna i bestämmel-
sen endast kan förekomma i mål som domstolen prövar som första domstol.

I paragrafen regleras vilka åtgärder som efter ordförandens uppdrag kan
företas av annan lagfaren tjänsteman vid domstolen vilken förordnats därtill
av domstolen. Som framgått i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) bör
sådant förordnande få ges till lagfaren tjänsteman som enligt arbetsdomsto-
lens bedömning vunnit tillräcklig erfarenhet.

Enligt nuvarande bestämmelser kan ordföranden endast delegera sin be-
hörighet att vidta förberedande åtgärder och avskriva mål. Genom en ny be-
stämmelse, som förts in som ett andra stycke i paragrafen, har denna rätt att
delegera till annan lagfaren tjänsteman vid domstolen utsträckts till att avse
även förordnande att hänvisa mål till behörig tingsrätt enligt 2 kap. 6 § första
stycket, att meddela tredskodom och dom över yrkande som medgivits eller

Prop. 1991/92:84

26

eftergivits, att stadfästa förlikning samt att utdöma vite som har förelagts Prop. 1991/92:84
part eller någon annan i rättegång.

I denna paragraf regleras under vilka förutsättningar domstolen skall avgöra
mål eller viss i målet uppkommen fråga i plenum och domstolens samman-
sättning vid sådant sammanträde. I paragrafens andra stycke har undantags-
regeln att endast en av de arbetsgivarledamöter som utses på förslag av
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet får delta när domsto-
len sammanträder i plenum tagits bort. Den behövs inte längre eftersom
domstolen genom att SACO fått rätt att föreslå en ledamot fått jämvikt mel-
lan arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Såväl arbetsgivar- som arbetstagarsi-
dan får genom den ändringen sju ledamöter.

4 kap. Rättegången i arbetsdomstolen

Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) bör rätte-
gångsbalkens regler om vad som får läggas till grund för dom eller beslut
även tillämpas för rättegången i arbetsdomstolen. På grund härav bör första
stycket av bestämmelsen upphävas. I stället blir på grund av arbetstvistla-
gens hänvisningsregel i 5 kap. 3 § rättegångsbalkens bestämmelser i 17 kap.
2§ och 43 kap. 14 § tillämpliga. På grund av att första stycket upphävs har
det också vidtagits en mindre redaktionell ändring i tredje stycket. Dess-
utom har en språklig ändring gjorts i andra stycket.

I denna bestämmelse regleras hur talan väcks i arbetsdomstolen och vad en
ansökan om stämning skall innehålla samt domstolens inledande handlägg-
ning av ett mål sedan en ansökan om stämning inkommit. I paragrafens
första stycke finns för närvarande angivet att talan vid arbetsdomstolen
väcks genom skriftlig ansökan om stämning. Denna bestämmelse föreslås
kvarstå oförändrad. Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen (av-
snitt 2.6) bör regeln om vad en ansökan om stämning skall innehålla anpassas
till vad som gäller enligt rättegångsbalkens motsvarande bestämmelse i 42
kap. 2§. I förhållande till arbetstvistlagens nuvarande regel finns i rätte-
gångsbalkens bestämmelse de nyheterna att en ansökan om stämning skall
innehålla uppgift om vilken skriftlig bevisning som åberopas samt om den
muntliga bevisning som vid tidpunkten för ansökan är känd för käranden.
Käranden skall därvid lämna uppgift om vilka bevis han åberopar och vad
han vill styrka med varje bevis. En ytterligare nyhet i 42 kap. 2 § rättegångs-
balken är att käranden i sin ansökan om stämning bör ange eventuella önske-
mål om handläggningsform, såsom om svaranden bör föreläggas att avge
skriftligt svaromål eller om målet bör sättas ut till muntlig förberedelse. Ny-
heterna är, med hänsyn till vikten av en effektiv handläggning av inkomna
mål, väl lämpade att gälla även för rättegången i arbetsdomstolen. För att

27

undvika en dubbel reglering bör därför andra stycket i paragrafen upphävas
och i stället, genom hänvisningsbestämmelsen i 5 kap. 3§ arbetstvistlagen,
rättegångsbalkens bestämmelse i 42 kap. 2§ bli tillämplig även för rätte-
gången i arbetsdomstolen.

I bestämmelsens tredje stycke regleras vad som åligger domstolen om det
inte förekommer anledning att avvisa ansökan om stämning. Genom ett till-
lägg i detta stycke bör arbetsdomstolen få samma möjlighet som numera gäl-
ler enligt rättegångsbalkens regler för dispositiva tvistemål att förelägga sva-
randen att skriftligen avge svaromål vid påföljd av att tredskodom annars
kan komma att meddelas mot honom. Vad ett skriftligt svaromål skall inne-
hålla finns angivet i 42 kap. 7 § rättegångsbalken som genom hänvisningen i
arbetstvistlagen även gäller för rättegången i arbetsdomstolen. Föreläg-
gande att inkomma med skriftligt svaromål vid påföljd att tredskodom an-
nars kan komma att meddelas mot honom bör ofta kunna användas om kä-
randen inte angett något annat i sin ansökan om stämning när det är fråga
om ett fordringsanspråk. I detta sammanhang skall emellertid påpekas att
detta inte innebär någon ändring av de särskilda förutsättningar som gäller
enligt 4 kap. 9 § arbetstvistlagen för att arbetsdomstolen skall kunna med-
dela tredskodom om svaranden inte efterkommer ett föreläggande vid sådan
påföljd.

I denna paragraf regleras arbetsdomstolens fortsatta handläggning sedan
stämning utfärdats. I bestämmelsen föreslås vissa ändringar för att anpassa
rättegången i arbetsdomstolen till vad som gäller för rättegången vid de all-
männa domstolarna. Till följd härav föreslås att vissa av reglerna upphävs
för att undvika en dubbelreglering.

I bestämmelsens första stycke finns nu angivet att arbetsdomstolen efter
omständigheterna bestämmer i vilken mån förberedelsen skall vara muntlig
eller skriftlig. I rättegångsbalkens regler för dispositiva tvistemål är angivet
att förberedelse i mål sker vid sammanträde eller genom skriftväxling eller
annan handläggning. Med uttrycket ”annan handläggning” avses enligt för-
arbetena till rättegångsbalkens bestämmelse den förberedelseverksamhet
som inte äger rum vid sammanträde eller genom skriftväxling utan t.ex. ge-
nom att rätten har telefonkontakt med ena parten. I rättegångsbalkens be-
stämmelse förutsätts att rätten successivt beslutar om de olika åtgärder som
behövs under förberedelsen och efter hand avgör vilken form förberedelsen
bör ha i varje skede. I rättegångsbalkens bestämmelse finns emellertid dels
en presumtion för att svaromålet skall avges skriftligen dels en presumtion
för att förberedelsen skall vara muntlig sedan ett skriftligt svaromål kommit
in. Denna ordning överensstämmer väl med den praxis som arbetsdomstolen
utvecklat för handläggningen av förberedelsen i domstolen. I rättegångsbal-
ken finns vidare angivet att förberedelsen om möjligt skall avslutas vid det
första sammanträdet, vilket också överensstämmer med den praxis som före-
kommer i arbetsdomstolen. Rättegångsbalkens bestämmelse om förbere-
delse i tvistemål bör därför gälla även för rättegången i arbetsdomstolen. För
att undvika en onödig dubbelreglering bör i arbetstvistlagen endast behållas

Prop. 1991/92:84

28

den inledande och grundläggande regeln om att förberedelse i målet skall
äga rum sedan stämning utfärdats. Bestämmelsen som reglerar förfarandet
vid förberedelsen bör upphävas.

I paragrafens andra stycke regleras hur part skall kallas till muntlig förbe-
redelse. Detta förfarande finns även reglerat i rättegångsbalken. Rätte-
gångsbalkens bestämmelser avviker från arbetstvistlagens nuvarande be-
stämmelser i det avseendet att de anger att kallelse till muntlig förberedelse
i dispositiva tvistemål alltid skall ske vid påföljd av att tredskodom annars
kan komma att meddelas mot honom. Någon motsvarande bestämmelse
finns inte i arbetstvistlagen. Något hinder mot att kallelse till muntlig förbe-
redelse i arbetsdomstolen också sker vid sådan påföljd föreligger enligt min
mening inte. Att en sådan kallelse skett innebär nämligen att de begräns-
ningar för under vilka förutsättningar tredskodom kan meddelas av arbets-
domstolen ändå är tillämpliga. Detta ställningstagande har domstolen ändå
att göra. Enligt min mening bör därför andra stycket av paragrafen upphä-
vas. Det medför att rättegångsbalkens bestämmelser för kallelse till muntlig
förberedelse i dispositiva tvistemål blir tillämpliga även för rättegången i ar-
betsdomstolen. I detta sammanhang bör erinras om att käranden enligt 42
kap. 2 § rättegångsbalken har möjlighet att i sin ansökan om stämning begära
att rätten inte utfärdar kallelse till muntlig förberedelse eller föreläggande
att inkomma med svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma
att meddelas mot honom. Man kan utgå från att en sådan begäran skulle
komma att respekteras av domstolen.

I paragrafens nästa stycke regleras förfarandet vid båda parternas eller
ena partens utevaro från muntlig förberedelse. I detta stycke föreslås de änd-
ringar som följer av att svaranden enligt 4 kap. 8 § föreslås kunna föreläggas
att skriftligen avge svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma
att meddelas mot honom. I stycket har därför införts en hänvisning till rätte-
gångsbalkens bestämmelse i 44 kap. 7 a § som reglerar förfarandet när part
underlåtit att följa ett föreläggande att skriftligen avge svaromål vid sådan
påföljd. I denna bestämmelse i rättegångsbalken regleras genom dess andra
stycke indirekt när underlåtenhet att avge svaromål skall anses föreligga. I
rättegångsbalken har inte angetts något krav på uttryckligt yrkande från kä-
randen för att tredskodom skall kunna meddelas när part trots föreläggande
inte inkommit med svaromål. Med hänvisning till bl.a. att käranden, såsom
tidigare redovisats, har en möjlighet att i sin ansökan om stämning begära
att rätten inte utfärdar föreläggande för svaranden att skriftligen avge svaro-
mål vid sådan påföljd har regeln i rättegångsbalken utformats så att tredsko-
dom alltid får meddelas vid uteblivet skriftligt svaromål, så länge käranden
inte uttryckligen motsätter sig att så sker. Genom hänvisningen till rätte-
gångsbalkens bestämmelse i 44 kap. 7 a § blir alltså samma regler tillämpliga
för rättegången i arbetsdomstolen. Emellertid följer av bestämmelsens fort-
satta lydelse att för rättegången i arbetsdomstolen gäller att om domstolen
med hänsyn till tvistens art eller andra omständigheter i målet anser att treds-
kodom inte bör meddelas, handläggningen av målet skall fortsätta eller må-
let avskrivas. Denna reservation gäller även när part inte inkommit med
skriftligt svaromål trots föreläggande vid påföljd att tredskodom annars kan
komma att meddelas mot honom. Med hänsyn till att, som tidigare redovi-

Prop. 1991/92:84

29

sats i specialmotiveringen till denna paragraf, rättegångsbalkens regler för
hur kallelse skall utfärdas till muntlig förberedelse även blir tillämpliga för
rättegången i arbetsdomstolen bör sista meningen i stycket upphävas för att
undvika en onödig dubbelreglering.

Även i paragrafens sista stycke har en ändring gjorts. Bestämmelsen regle-
rar handläggningen när svaranden vid skriftlig förberedelse inte inkommer
med skriftligt svaromål. Med hänsyn till att käranden i ansökan om stämning
kan som önskemål ange att svaranden inte skall föreläggas att inkomma med
skriftligt svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma att medde-
las mot honom och till att man kan utgå från att en sådan begäran respekte-
ras av domstolen bör bestämmelsen kvarstå. I förtydligande syfte bör det
dock tilläggas att bestämmelsen gäller när det inte har meddelats föreläg-
gande om skriftligt svaromål vid sådan påföljd.

10§

I paragrafen anges i andra och tredje styckena i vilka fall ett mål får avgöras
utan huvudförhandling. Enligt de nuvarande bestämmelserna i tredje
stycket får avgörande utan huvudförhandling inte ske mot parts bestridande.
Ett mål kan emellertid företas till avgörande utan huvudförhandling även
mot parts bestridande om synnerliga skäl föreligger. Detta strider mot artikel
6 i den Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Till följd härav
föreslås att bestämmelsen i andra stycket ändras så att det i sista meningen
anges att ett mål mot parts bestridande - även om synnerliga skäl skulle före-
ligga - inte kan avgöras utan huvudförhandling. Frågan har behandlats när-
mare i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6). Dessutom har vissa språk-
liga ändringar gjorts i första och andra styckena.

14§

Paragrafen innehåller bestämmelser om fullföljda måls beredande för avgö-
rande. Rättegångsbalkens regler om måls beredande kan lämpligen tilläm-
pas även för rättegången i arbetsdomstolen. Bestämmelserna bör därför
ändras genom att första och andra styckena upphävs. Därigenom blir i stället
rättegångsbalkens regler tillämpliga. Vad gäller mål som fullföljts genom vad
gäller därvid enligt 50 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken att motparten
skall föreläggas inkomma med skriftligt genmäle. I de fall klaganden anfört
besvär gäller enligt 52 kap. 7 § rättegångsbalken att motparten skall föreläg-
gas att inkomma med skriftlig förklaring om det finns anledning att ändra
tingsrättens beslut.

Ändringarna innebär också att bestämmelsen i 50 kap. 8 § andra stycket
rättegångsbalken blir direkt tillämplig för rättegången i arbetsdomstolen
som fullföljdsinstans. Den bestämmelsen ger överrätt möjlighet att avgöra
ett mål utan att utfärda föreläggande om genmäle när det är uppenbart att
klagandens talan är ogrundad. Detta innebär en kodifiering av gällande
praxis i arbetsdomstolen.

I tredje stycket, som reglerar förfarandet när tingsrätt avslagit yrkande om

Prop. 1991/92:84

30

interimistiskt förordnande eller bifallit ett sådant yrkande, har endast en Prop. 1991/92:84
språklig ändring gjorts.

5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1949:35) om rätten
till arbetstagares uppfinningar

Enligt denna paragraf - som är ny - skall Stockholms tingsrätt vara behörig
domstol i mål som rör tillämpningen av lagens bestämmelser. Tingsrätten
skall vid prövningen av sådant mål ha den sammansättning som föreskrivs i
patentlagen för prövning av patentmål. Detsamma gäller för hovrätt i det
fall talan fullföljs mot tingsrättens dom eller beslut. Genom att i bestämmel-
sen ange att mål enligt denna lag endast får upptas av Stockholms tingsrätt
och med annan sammansättning än vad som anges i rättegångsbalken undan-
tas dessa mål från arbetstvistlagens tillämpningsområde. Detta följer av re-
geln i 1 kap. 2§ punkt 1 i arbetstvistlagen. Vad avser skälen för att undanta
dessa mål från arbetstvistlagens tillämpningsområde hänvisas till den all-
männa motiveringen (avsnitt 2.4).

5.3  Förslaget till lag om ändring i jordabalken

12 kap. Hyra

71 §

Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) bör inte hyres-
tvister där hyresvillkoren reglerats i kollektivavtal eller där hyresvillkor i så-
dant avtal tillämpas för hyresförhållandet omfattas av arbetstvistlagens till-
lämpningsområde. Sådana hyrestvister bör i stället prövas på samma sätt
som gäller för andra hyrestvister. I paragrafen har gjorts de ändringar som
följer av att någon särskild ordning inte längre skall gälla för prövning av
hyrestvister som grundar sig på hyresvillkor som reglerats genom kollektiv-
avtal.

73 §

I paragrafen har endast gjorts den ändringen att hänsyftningen på arbets-
domstolen har tagits bort. Detta är en följd av den ändrade rättegångsord-
ningen för hyrestvister som grundar sig på hyresvillkor i kollektivavtal.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att

1. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om rätte-
gången i arbetstvister

2. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1949:345) om rätten till
arbetstagares uppfinningar

3. anta förslaget till lag om ändring i jordabalken.

31

7 Beslut

Prop. 1991/92:84

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
lagt fram.

32

Sammanfattning

Enligt våra direktiv skall den övergripande målsättningen för översynen av
LRAs regler vara att minska ADs befattning med principiellt mindre viktiga
mål så att domstolens särskilda sakkunskap tas till vara på ett ändamålsenligt
sätt samt att ADs arbete underlättas och förenklas.

Mot bakgrund av resultaten från en omfattande kartläggning av ADs mål,
handläggningsformer och avgöranden samt tingsrätternas avgöranden, mål
och fullföljdsfrekvensen avseende arbetstvister har vi behandlat frågan om
behovet av en reform av rättegångsordningen för arbetstvister i avsnitt 3. I
denna del behandlar vi också ADs roll som specialdomstol för arbetsmark-
nadens tvister samt förutsättningarna för att domstolen skall klara sina upp-
gifter och vilka utgångspunkter lagstiftaren vid utformningen av den arbets-
rättsliga lagstiftningen haft beträffande hur AD skall bedriva sin verksam-
het. Vi har sedan vi klarlagt förutsättningarna för vårt arbete kunnat konsta-
tera att det är nödvändigt att förbättra ADs arbetssituation. Vi har funnit att
detta i första hand bör ske genom att måltillströmningen begränsas. En så-
dan begränsning bör främst avse domstolens befattning med mål som från
arbetsrättslig synpunkt eller av andra skäl är att betrakta som mindre viktiga.

En begränsning av måltillströmningen

Vi har funnit att det finns tre sätt att begränsa tillströmningen av mål till AD.
Grupper av mål kan undantas från LRAs tillämpningsområde, rätten till
överprövning i AD av mål som fullföljs från tingsrätt kan begränsas och
grupper av mål som nu handläggs av AD i första instans kan föras över till
prövning av tingsrätt med bibehållen rätt till fullföljd till AD.

Vid övervägande av det första alternativet, som vi avhandlat i avsnitt
4.2.2, har vi funnit två grupper av mål vars arbetsrättsliga inslag är av under-
ordnad betydelse, varför prövningen kan ske i annan ordning än enligt LRAs
bestämmelser. Detta gäller mål som rör tillämpningen av lagen om rätten till
arbetstagares uppfinningar, s.k. uppfinnarmål, och mål om hyresvillkor vilka
reglerats i kollektivavtal. I den förstnämnda gruppen av mål är det tekniska
inslaget så väsentligt att dessa mål enligt vår uppfattning lämpligare prövas i
den ordning som gäller för vissa patentmål vilka nu handläggs i en särskild
sammansättning av Stockholms tingsrätt som första domstol. Hyresmålen
har vi ansett i stället bör prövas i den ordning som gäller för sådana mål där
hyresvillkoren inte reglerats i kollektivavtal. Den begränsning av måltill-
strömningen som man uppnår härigenom är dock marginell. Den är dock väl
motiverad utifrån syftet att från ADs prövning undanta mål som inte behö-
ver domstolens särskilda sakkunskap.

På grund av att en mycket hög fullföljdsfrekvens kan konstateras under de
senaste sex åren, över 70 procent, i arbetstvister som avgjorts av tingsrätt,
har .vi inte funnit det meningsfullt att endast överväga om någon grupp av
mål som AD prövar som första domstol i stället kan föras över till prövning
av tingsrätt. Först måste övervägas, om någon åtgärd kan vidtas för att be-
gränsa rätten till överprövning i AD. Vi har i avsnitt 4.2.3 behandlat frågan
om en begränsning av rätten till överprövning i AD. I direktiven har i denna

Prop. 1991/92:84

Bilaga 1

3 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 84

del tagits upp två möjliga sätt. Nämligen antingen att bibehålla det nuva-
rande tvåinstanssystemet och införa regler om prövningstillstånd vid över-
klagande av tingsrätternas avgöranden eller att genomföra ett treinstanssys-
tem även på arbetstvistområdet genom att införa hovrätt som fullföljdsins-
tans mellan tingsrätt och AD och krav på att prövningstillstånd beviljats för
en fullständig prövning i AD. Vi har övervägt båda alternativen och funnit
att det sistnämnda alternativet i och för sig skulle på ett effektivt sätt minska
antalet fullföljda mål som AD skulle få pröva. Ett system med ytterligare en
instans skulle emellertid på ett inte acceptabelt sätt förlänga processtiden,
vilket inte står i överensstämmelse med att en snabb handläggning varit en
viktig förutsättning vid utformningen av de materiella reglerna inom den ar-
betsrättsliga lagstiftningen. Vi har i stället stannat för att en ordning med ett
bibehållande av den nuvarande instansordningen, men med krav på pröv-
ningstillstånd för att få en fullständig prövning i AD, är den lämpligaste ord-
ningen. Vi är av den uppfattningen att en sådan ordning om den innefattar
vida dispensgrunder, med även rätt till ändringsdispens, uppfyller befogade
krav på rättssäkerhet. Med hänsyn till att AD, enligt vad som framkommit
vid kartläggning av domstolens avgöranden, fastställer i huvudsak mer än 80
procent av tingsrätternas domslut, bör en ordning med en begränsning av
rätten till överprövning få en god effekt på antalet fullföljda mål som AD får
pröva fullständigt. Eftersom vi anser att det är en stor fördel om bestämmel-
serna är konsekventa bör enligt vår uppfattning reglerna om att det fordras
prövningstillstånd göras så generella som möjligt och avse alla mål även be-
svärsmål som fullföljs till domstolen. Ett prövningstillstånd skall avse domen
eller beslutet i dess helhet.

Vi har, vilket vi tagit upp i avsnitt 4.2.4, sedan vi funnit ett sätt att begränsa
rätten till överprövning i AD övervägt om någon grupp av mål som AD
handlägger som första domstol i stället kan föras över till prövning i tingsrätt.
Vi har vid dessa överväganden tagit hänsyn till att ADs huvudfunktion be-
står i att pröva de tvister där arbetsmarknadens organisationer bedömer det
vara av vikt att just få ett avgörande från AD. Vi har därvid som ett led i
övervägandena diskuterat olika konkreta förslag med företrädare för de hu-
vudorganisationer som har förslagsrätt vid utseende av ledamöter i AD. Vi
har undersökt tre huvudalternativ till ändring av bestämmelserna om ADs
behörighet att pröva mål som första domstol.

Vi har övervägt om någon kategori av mål lämpligen kan föras över till
prövning i tingsrätt. Den grupp av mål som vi därvid bedömt kunna vara
aktuell är anställningsskyddsmålen eftersom andra grupper som också skulle
ge effekt, nämligen kollektivavtalstvister och tvister rörande tillämpningen
av MBL, är av ett så centralt intresse för arbetsmarknadens organisationer
och av så principiellt arbetsrättsligt intresse att en reform avseende dessa mål
är otänkbar. Vid en närmare analys och efter diskussioner med organisatio-
nernas ledamöter har vi emellertid kunnat konstatera att tvister rörande ar-
betstagares anställning eller rörande skadestånd som grundas på ett påstå-
ende att en uppsägning eller ett avskedande vilat på felaktig grund anses ofta
mycket betydelsefulla, oavsett om det kan sägas att målet rymmer någon
prejudikatfråga. För organisationerna och deras medlemmar ter det sig när-
mast som en självklar sak att en anställningsskyddstvist som inte kunnat lö-

Prop. 1991/92:84

Bilaga 1

34

sas genom förhandlingar skall kunna hänskjutas direkt till AD. Vi delar or-
ganisationernas uppfattning att man inte bör särbehandla anställnings-
skyddsmål. En sådan lösning har vi således inte funnit vara lämplig.

Vi har även övervägt att begränsa ADs behörighet som första domstol ge-
nom att ändra reglerna för partsställningen på så sätt att man undantar mål
där enskild arbetsgivare - undantaget staten och kommunerna - är kärande
eller svarande. En sådan reform skulle emellertid få till följd att tingsrätten
kunde få mål att pröva där det blir fråga om att tolka en kollektivavtalsbe-
stämmelse. Även mål som gäller förhand! ingsvägran eller föreningsrätts-
kränkning skulle vid en sådan reform kunna komma under tingsrätts pröv-
ning. Vi har inte funnit det acceptabelt att ändra ADs behörighetsregler på
ett sätt som kan medföra att från ADs prövning som första domstol undantas
tvister som är av den karaktären att det är av vikt att AD direkt får avgöra
tvisten.

Som ett tredje alternativ har vi övervägt att låta AD själv avgöra om en
tvist skall prövas av AD som första domstol eller hänvisas till tingsrätt. AD
skulle om man bedömde att en tvist saknade principiellt intresse från arbets-
rättslig eller annan synpunkt överlämna målet till tingsrätt för prövning. Vid
en genomgång av ett antal inkomna mål under 1987, varvid vi försökt upp-
skatta hur många mål som kunde tänkas överlämnas till tingsrätt, har vi
emellertid kunnat konstatera att effekten av en sådan reform inte kan antas
bli särskilt stor. Om man även beaktar att prövningen av om tvisten skall
överlämnas också kräver resurser, är detta alternativet inte effektivt ur
aspekten att begränsa ADs arbetsbörda.

Vi har således inte funnit någon ordning som effektivt skulle begränsa
ADs prövning av tvister som första domstol och samtidigt bibehålla ett sy-
stem där arbetsmarknadens organisationer har rätt att få de tvister prövade
i AD som första domstol där organisationerna bedömer en sådan prövning
som väsentlig.

Vi har även, vilket vi tagit upp i avsnitt 4.2.5, övervägt om vissa besvärs-
mål, som är utan arbetsrättsligt inslag, kan föras över till prövning i allmän
domstol. Vi har därvid funnit att en klart avgränsbar grupp av besvärsmål
gäller överprövning av tingsrätts beslut rörande interimistiskt förordnande
inom ramen för den arbetsrättsliga lagstiftningen. Dessa mål har ett klart
arbetsrättsligt inslag. För andra besvärsmål i AD är det emellertid i allmän-
het så att prövningen inte alls rör någon arbetsrättslig fråga eller att bedöm-
ningar med arbetsrättsligt inslag är av underordnad betydelse. Enligt vår me-
ning är överinstanserna inom det allmänna domstolsväsendet generellt sett
bättre lämpade att pröva dessa besvärsmål. Prövningen av dessa besvärsmål
bör därför flyttas över till de allmänna domstolarna. Till AD bör endast part
kunna fullfölja talan mot beslut angående arbetsrättsliga interimistiska för-
ordnanden. Härigenom begränsar man tillströmningen av besvärsmål till
AD med omkring 70 procent.

Som en ytterligare åtgärd för att minska ADs arbetsbörda har vi, vilket
behandlas i avsnitt 4.3, övervägt om ADs arbete kan förenklas. Vi har därvid
föreslagit att ordförandens behörighet att vidta åtgärder på domstolens väg-
nar bör utvidgas i några hänseenden. Ordföranden bör själv kunna avgöra
vissa bevisfrågor, kunna hänvisa mål till tingsrätt när förutsättningar härför

Prop. 1991/92:84

Bilaga 1

35

föreligger enligt LRAs bestämmelser och utdöma vite när kallelse vid sådan
påföljd utfärdats. Vi har även övervägt om ADs möjligheter att samman-
träda i dess mindre sammansättning med tre ledamöter, ordföranden och en
ledamot från vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan, kan utvidgas men
stannat för att en sådan reform inte skulle tillgodose befogade rättssäker-
hetskrav när det är fråga om en rättegångsordning där part i vissa tvister en-
dast har tillgång till en rättegång. Vi har vidare ansett att en sådan reform,
med hänsyn till vårt förslag om en begränsning av rätten till överprövning i
AD, inte skulle bli nämnvärt effektiv på grund av att flertalet mål som skulle
vara lämpade för en sådan prövning härigenom inte kommer att prövas full-
ständigt av domstolen. Vi har således inte funnit skäl att utvidga ADs dom-
förhet i tresammansättning.

En förstärkning av AD

Vi har inte med säkerhet kunnat beräkna utfallet av de åtgärder, som vi nu
redovisat. Dessa berör emellertid i huvudsak endast de mål som AD prövar
som fullföljdsinstans, vilka endast utgör omkring 30 procent av det totala
antalet mål, och som dessutom är de mål som är minst arbetskrävande. Vi
har därför uppskattat att dessa reformer ger en arbetsbesparing av omkring
10 procent. Denna arbetsbesparing har vi bedömt vara otillräcklig, varför
AD, vilket vi behandlar i avsnitt 4.4, enligt vår uppfattning även måste för-
stärkas. Det är emellertid om man skall förstärka AD av vikt att domstolen
inte utvidgas så att man riskerar att det uppstår svårigheter med att upprätt-
hålla en enhetlig rättstillämpning eller att rekrytera framstående ledamöter.
Samtidigt är det önskvärt, på grund av de idag mer differentierade målty-
perna och den praxis som utvecklats inom skilda rättsområden, att AD i
större utsträckning kan anpassa sin sammansättning efter målens tyngd och
principiella betydelse än vad nuvarande sammansättningsregler ger ut-
rymme för.

Vi har därvid övervägt olika alternativ till att förstärka AD men stannat
för att en utvidgning av domstolen med en fjärde ordförande i kombination
med delvis ändrade sammansättningsregler för domstolen är det sätt som
bäst uppfyller de förutsättningar som vi uppställt för en förstärkning av AD.
AD bör enligt vår uppfattning tillföras en fjärde ordförande samtidigt som
sammansättningsreglerna ändras på följande sätt. Domstolens sjusamman-
sättning ges, för mål som är av principiellt intresse på arbetsrättens område
eller som annars är av stor betydelse för arbetsmarknadens parter, en ändrad
sammansättning. I dessa mål skall i domstolen, utöver den ordförande som
har målet på sin rotel, ingå någon av de tre andra ordförandena som då ersät-
ter den ledamot med särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden. I
denna sammansättning skall den av de två ordförandena vars mål är uppe till
prövning upprätthålla ordförandeskapet vid huvudförhandlingen, varige-
nom man bibehåller ordförandenas i alla avseenden lika ställning i den dö-
mande verksamheten. Genom denna förstärkning av AD ökar domstolens
kapacitet att sköta de förberedande åtgärderna vid måls handläggning och
att avgöra mål i ADs normala sjusammansättning och tresammansättning.
Samtidigt höjer man ADs kompetens vid prövningen av principiellt eller i

Prop. 1991/92:84

Bilaga 1

36

annat avseende viktiga mål och får även en garanti för kontinuitet och en
enhetlig rättstillämpning vid prövningen av dessa tvister.

Övriga frågor

Vi har även övervägt om ADs behörighet kan utvidgas till att avse att över-
pröva beslut i lönegarantiärenden, vilket vi behandlat i avsnitt 4.5. Med hän-
syn till ADs förhållandevis lilla organisation och att vi bedömer det som att
det skulle bli fråga om ett mycket stort antal mål i förhållande till domstolens
kapacitet har vi ansett att det saknas utrymme för en sådan ordning.

Vi har även gjort en teknisk översyn av LRA, som behandlas i avsnitt 4.6.
Denna översyn har gjorts främst mot bakgrund av de relativt omfattande
ändringar som skett av RBs regler för rättegången i dispositiva tvistemål. Vi
har därvid utifrån de nyheter som införts i RB delvis anpassat rättegången i
AD efter dessa nya regler.

Vi har även sett över de bestämmelser som reglerar ADs handläggning av
interimistiska yrkanden vid tvist om fredsplikt. Vi har vid dessa övervägan-
den funnit att reglerna i MBL och LOA i detta avseende bör göras enhetliga
så att även interimistiskt beslut i fråga om stridsåtgärds tillåtlighet kan med-
delas enligt LOAs regler.

Prop. 1991/92:84

Bilaga 1

4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 84

Förteckning över instanser som har avgivit yttrande över AD-utredningens
betänkande (SOU 1988:30) Arbetsdomstolen.

1. Arbetsdomstolen

2. Bostadsdomstolen

3. Domstolsverket

4. Statens arbetsgivarverk

5. Svea hovrätt

6. Hovrätten för övre Norrland

7. Stockholms tingsrätt

8. Göteborgs tingsrätt

9. Gävle tingsrätt

10. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

11. Riksdagens ombudsmän

12. Svenska kommunförbundet

13. Landstingsförbundet

14. Svenska arbetsgivareföreningen

15. Arbetsgivareföreningen SFO

16. Kooperationens förhandlingsorganisation

17. Landsorganisationen i Sverige

18. Tjänstemännens centralorganisation

19. Centralorganisationen SACO/SR

20. Sveriges advokatsamfund

21. Hyresgästernas riksförbund

22. Sveriges Fastighetsägareförbund

23. Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar (SNAU)

Prop. 1991/92:84

Bilaga 2

38

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1 §, 3 § och 9 § lagen (1974:371) om rätte-
gången i arbetstvister* skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:84

Bilaga 3

3 kap.

2

Arbetsdomstolen består av högst
tre ordförande, högst tre vice ordfö-
rande samt sjutton andra ledamöter.

Arbetsdomstolen består av högst
tre ordförande, högst tre vice ordfö-
rande samt sexton andra ledamöter.

Ledamot skall vara svensk medborgare och får ej vara omyndig eller i kon-

kurstillstånd. Innan ledamot tar säte i arbetsdomstolen, skall han ha avlagt
domared.

För annan ledamot än ordförande skall finnas högst tre ersättare. Vad i
denna lag sägs om ledamot gäller även ersättare, om ej annat särskilt anges.

Ledamöter och ersättare förordnas av regeringen för tre år.

Av övriga tretton ledamöter utses
fyra efter förslag av Svenska arbets-
givareföreningen, en efter förslag av
Svenska kommunförbundet, en ef-
ter förslag av Landstingsförbundet,
en såsom representant för staten
som arbetsgivare, fyra efter förslag
av Landsorganisationen i Sverige,
två efter förslag av Tjänstemännens
centralorganisation.

§3

Av övriga fjorton ledamöter utses
fyra efter förslag av Svenska arbets-
givareföreningen, en efter förslag av
Svenska kommunförbundet, en ef-
ter förslag av Landstingsförbundet,
en såsom representant för staten
som arbetsgivare, fyra efter förslag
av Landsorganisationen i Sverige,
två efter förslag av Tjänstemännens
centralorganisation och en efter för-
slag av Centralorganisationen SA-
CO/SR.

Vad i första stycket sägs om utseende av ledamot äger motsvarande till-
lämpning på utseende av ersättare för sådan ledamot.

Av ersättarna för de ledamöter
som utses efter förslag av Tjänste-
männens centralorganisation skall
dock två utses efter förslag av Cen-
tralorganisationen SACOISR.

Förslag till ledamöter och ersättare skall upptaga minst dubbelt så många
personer som de som skall utses med ledning av förslaget. Har sådant förslag
ej avgetts, förordnar regeringen ändå ledamöter och ersättare till föreskrivet
antal.

4

Finner arbetsdomstolen vid överläggning till dom eller beslut den rådande
meningen avvika från rättsgrundsats eller lagtolkning som den senast anta-
git, kan domstolen i den sammansättning som föreskrives i 6 § första stycket
förordna att målet eller viss i målet uppkommen rättsfråga skall avgöras av
domstolen i dess helhet.

1 Lagen omtryckt 1977:540.

2Senaste lydelse 1975:1294.

3 Senaste lydelse 1976:581.

4 Senaste lydelse 1977:530.

39

Nuvarande lydelse

När mål eller viss däri uppkom-
men fråga avgöres av arbetsdomsto-
len i dess helhet, skall alla ledamöter
eller ersättare för dem deltaga i av-
görandet. Av de ledamöter eller er-
sättare som har utsetts efter förslag av
Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet deltager dock
endast en.

Avgörande som avses i andra stycl

Föreslagen lydelse

När mål eller viss däri uppkom-
men fråga avgörs av arbetsdomsto-
len i dess helhet, skall alla ledamöter
eller ersättare för dem delta i avgö-
randet.

Prop. 1991/92:84

Bilaga 3

kan fattas utan huvudförhandling.

40

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1974:589) med
instruktion för arbetsdomstolen

utfärdad den

Regeringen föreskriver att 6-7 §§ förordningen (1974:589) med instruktion
för arbetsdomstolen skall ha följande lydelse.

Prop. 1991/92:84

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6§‘

När arbetsdomstolen sammanträ-
der med två ledamöter för vardera   i

arbetsgivarsidan och arbetstagarsi-   ;

dan skall i mål, som är av allmän be-   i

tydelse för förhållandena på arbets-   1

marknaden, deltaga en ledamot som   i

utsetts efter förslag av Svenska ar-   i

betsgivareföreningen, en ledamot   1

som utsetts efter förslag av Svenska   i

kommunförbundet eller Landstings-   1

förbundet eller representerar staten
som arbetsgivare, en ledamot som :
utsetts efter förslag av Landsorgani- i
sationen i Sverige och en ledamot :
som utsetts efter förslag av Tjänste- :
männens centralorganisation.

När arbetsdomstolen sammanträ-
der med två ledamöter för vardera
arbetsgivarsidan och arbetstagarsi-
dan skall i mål, som är av allmän be-
tydelse för förhållandena på arbets-
marknaden, delta en ledamot som
utsetts efter förslag av Svenska ar-
betsgivareföreningen, en ledamot
som utsetts efter förslag av Svenska
kommunförbundet eller Landstings-
förbundet eller representerar staten
som arbetsgivare, en ledamot som
utsetts efter förslag av Landsorgani-
sationen i Sverige och en ledamot
som utsetts efter förslag av Tjänste-
männens centralorganisation eller
Centralorganisationen SACO/SR.

Vid huvudförhandling i mål som huvudsakligen har betydelse endast för
visst förhandlingsområde eller när arbetsdomstolen sammanträder med en-
dast en ledamot för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan deltager
av sådana ledamöter de som utsetts efter förslag av organisationer vars för-
handlingsområde tvisten huvudsakligen rör.

Av ledamot hindrad att tjänstgöra
i visst mål skall, vid tillämpning av 3
kap. 4§ andra stycket lagen
(1974:371) om rättegången i arbets-
tvister, normalt annan ledamot kal-
las att tjänstgöra eller, om även
denne har förhinder, ersättare i den
ordning som de blivit förordnade.
Därvid skall en av de ersättare som
utsetts efter förslag av Centralorgani-
sationen SACO/SR utgöra förste er-
sättare för de ledamöter som utsetts
efter förslag av Tjänstemännens cen-
tralorganisation .

Om ledamot till följd av 3 kap. 6

§2

Är ledamot hindrad att tjänstgöra
i visst mål skall, vid tillämpning av 3
kap. 4§ andra stycket lagen
(1974:371) om rättegången i arbets-
tvister, normalt annan ledamot kal-
las att tjänstgöra eller, om även
denne har förhinder, ersättare i den
ordning som de blivit förordnade.

lagen om rättegången i arbetstvister

1 Senaste lydelse 1977:568.

2 Senaste lydelse 1977:568.

41

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

har att avträda från huvudförhandling i visst mål skall iakttagas att den som
förordnats til) ledamot tjänstgör framför ersättare och att tjänstgöringen i
övrigt bestämmes enligt den ordning som förordnande skett.

Prop. 1991/92:84

Bilaga 3

42

Förteckning över instanser som avgivit yttrande överförslag av Sveriges
Akademikers Centralorganisationen om ändringar i reglerna om
arbetsdomstolens sammansättning

1. Arbetsdomstolen

2. Svea hovrätt

3. Svenska kommunförbundet

4. Landstingsförbundet

5. Svenska arbetsgivareföreningen

6. Kooperationens förhandlingsorganisation

7. Arbetsgivarföreningen SFO

8. Sveriges Kooperativa och Allmännyttiga Bostadsföretags Förhandlings-
organisation

9. Landsorganisationen i Sverige

10. Tjänstemännens Centralorganisation

11. Sveriges Akademikers Centralorganisation

12. Sveriges arbetares centralorganisation

13. Sveriges advokatsamfund

Prop. 1991/92:84

Bilaga 4

43

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister

Prop. 1991/92:84

Bilaga 5

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 och 3 §§, 3 kap. 1, 3, 7, 8 och 9 §§ samt 4
kap. 3,8-10 och 14 §§ lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister1 skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

2 kap.

Arbetsdomstolen skall som första
domstol upptaga och avgöra tvist
som väckes av arbetsgivar- eller ar-
betstagarorganisation eller av ar-
betsgivare som själv slutit kollektiv-
avtal, om målet gäller

1. tvist om kollektivavtal eller an-
nan arbetstvist som avses i lagen
(1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet,

2. arbetstvist i övrigt under förut-
sättning att kollektivavtal gäller mel-
lan parterna eller att enskild arbets-
tagare som berörs av tvisten syssel-
sätts i arbete som avses med kollek-
tivavtal vilket arbetsgivaren är bun-
den av.

Arbetsdomstolen är behörig dom-
stol enligt första stycket även när
kollektivavtal tillfälligt icke gäller.

Gemensamt med arbetstvist enligt
första eller andra stycket får hand-
läggas även annan arbetstvist mellan
samma eller olika parter, om dom-
stolen med hänsyn till utredningen
och övriga omständigheter finner så-
dan handläggning lämplig. När skäl
därtill föreligger, kan domstolen åter
särskilja målen.

Föreslagen lydelse

Arbetsdomstolen är överrätt i mål
som enligt 2 § upptagits vid tingsrätt
och därifrån fullföljes.

Att i arbetsdomstolen talan i visst
fall kan föras mot beslut, som med-
delats av annan myndighet än tings-

Arbetsdomstolen skall som första
domstol uppta och avgöra tvist som
väcks av arbetsgivar- eller arbetsta-
garorganisation eller av arbetsgivare
som själv slutit kollektivavtal, om
målet gäller

1. tvist om kollektivavta] eller an-
nan arbetstvist som avses i lagen
(1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet,

2. arbetstvist i övrigt under förut-
sättning att kollektivavtal gäller mel-
lan parterna eller att enskild arbets-
tagare som beröres av tvisten syssel-
sättes i arbete som avses med kollek-
tivavtal vilket arbetsgivaren är bun-
den av.

Arbetsdomstolen är behörig dom-
stol enligt första stycket även när
kollektivavta] tillfälligt inte gäller.

Gemensamt med arbetstvist enligt
första eller andra stycket får hand-
läggas även annan arbetstvist mellan
samma eller olika parter, om dom-
stolen med hänsyn till utredningen
och övriga omständigheter finner så-
dan handläggning lämplig. När det
föreligger skäl, kan domstolen åter
särskilja målen.

Arbetsdomstolen är alltid behörig
att som första domstol uppta och av-
göra tvist om stridsåtgärd.

2

Arbetsdomstolen är överrätt i mål
som enligt 2 § upptagits vid tingsrätt
och därifrån fullföljs.

Att i arbetsdomstolen talan i visst
fall kan föras mot beslut, som med-
delats av annan myndighet än tings-

1 Lagen omtryckt 1977:530.

2 Senaste lydelse 1988:1456.

44

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

rätt, föreskrivs i 12 kap. 70 och 71 §§
jordabalken och i lagen (1969:93)
om begränsning av samhällsstöd vid
arbetskonflikt.

rätt, föreskrivs i lagen (1969:93) om
begränsning av samhällsstöd vid ar-
betskonflikt.

Prop. 1991/92:84

Bilaga 5

Arbetsdomstolen prövar besvär över domvilla i fråga om tingsrätts avgö-
rande i mål som avses i 2 § och i fråga om de avgöranden av annan myndighet
som avses i andra stycket. Frågor om resning och återställande av försutten
tid beträffande sådana avgöranden prövas av högsta domstolen.

3 kap.

Arbetsdomstolen består av högst
tre ordförande, högst fyra vice ord-
förande samt sexton andra ledamö-
ter.

§3

Arbetsdomstolen består av högst
tre ordförande, högst fyra vice ord-
förande samt sjutton andra ledamö-
ter.

Ledamot skall vara svensk medborgare och får ej vara underårig eller i
konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Innan
ledamot tar säte i arbetsdomstolen, skall han ha avlagt domared.

För annan ledamot än ordförande skall finnas högst tre ersättare. Vad i
denna lag sägs om ledamot gäller även ersättare, om ej annat särskilt anges.

Ledamöter och ersättare förordnas av regeringen för tre år.

Av övriga tretton ledamöter utses
fyra efter förslag av Svenska arbets-
givareföreningen, en efter förslag av
Svenska kommunförbundet, en ef-
ter förslag av Landstingsförbundet,
en såsom representant för staten
som arbetsgivare, fyra efter förslag
av Landsorganisationen i Sverige,
två efter förslag av Tjänstemännens
Centralorganisation.

Vad i första stycket sägs om utse-
ende av ledamot äger motsvarande
tillämpning på utseende av ersättare
för sådan ledamot. Av ersättarna för
de ledamöter som utses efter förslag
av Tjänstemännens centralorganisa-
tion skall dock två utses efter förslag
av Centralorganisationen SACO/SR.

Förslag till ledamöter och ersät-
tare skall upptaga minst dubbelt så
många personer som de som skall ut-
ses med ledning av förslaget. Har så-
dant förslag ej avgetts, förordnar re-
geringen ändå ledamöter och ersät-
tare till föreskrivet antal.

Av övriga fjorton ledamöter utses
fyra efter förslag av Svenska arbets-
givareföreningen, en efter förslag av
Svenska kommunförbundet, en ef-
ter förslag av Landstingsförbundet,
en såsom representant för staten
som arbetsgivare, fyra efter förslag
av Landsorganisationen i Sverige,
två efter förslag av Tjänstemännens
centralorganisation och en efter för-
slag av Sveriges Akademikers Cen-
tralorganisation.

Vad som i första stycket sägs om
utseende av ledamot äger motsva-
rande tillämpning på utseende av er-
sättare för sådan ledamot.

Förslag till ledamöter och ersät-
tare skall uppta minst dubbelt så
många personer som de som skall ut-
ses med ledning av förslaget. Har så-
dant förslag ej avgetts, förordnar re-
geringen ändå ledamöter och ersät-
tare till föreskrivet antal.

3 Senaste lydelse 1988:1289.

45

Nuvarande lydelse

Ordförande får ensam på arbets-
domstolens vägnar företaga förbere-
dande åtgärd samt meddela beslut
om avskrivning av mål.

Föreslagen lydelse

4

Prop. 1991/92:84

Bilaga 5

Under förberedelse som avses i 4
kap. 9 § får ordföranden även

1. pröva yrkande om kvarstad,

2. meddela beslut om avvisande av
mål, om det är uppenbart att rätte-
gångshinder föreligger,

3. meddela tredskodom,

4. meddela dom över yrkande som
har medgivits eller eftergivits,

5. stadfästa förlikning.

Ordförande får ensam på arbets-
domstolens vägnar företa förbere-
dande åtgärder samt

1. meddela beslut om avskrivning,

2. pröva yrkande om kvarstad,

3. meddela beslut om avvisande av
mål, om det är uppenbart att rätte-
gångshinder föreligger,

4. avvisa bevisning enligt 35 kap. 7§
rättegångsbalken,

5. avvisa ny omständighet eller nytt
bevis enligt 50 kap. 25 § tredje stycket
rättegångsbalken,

6. hänvisa mål till behörig tingsrätt
enligt 2 kap. 6 § första stycket,

7. meddela tredskodom,

8. meddela dom över yrkande som
har medgivits eller eftergivits,

9. stadfästa förlikning,

10. utdöma vite som har förelagts
part eller vittne i rättegång.

Handläggning som avses i 7 §
första stycket kan enligt ordförandes
uppdrag också ombesörjas av annan
lagfaren tjänsteman vid domstolen,
vilken förordnats därtill av domsto-
len.

Förberedande åtgärder och sådan
handläggning som avses i 7 § 1 kan
enligt ordförandes uppdrag också ut-
föras av annan lagfaren tjänsteman
vid domstolen, vilken förordnats
därtill av domstolen.

Därutöver kan även handläggning
som avses i 7§ 6-10 enligt ordföran-
des uppdrag utföras av sådan annan
lagfaren tjänsteman vid domstolen,
som efter att ha vunnit tillräcklig erfa-
renhet förordnats därtill av domsto-
len.

Finner arbetsdomstolen vid överläggning till dom eller beslut den rådande
meningen avvika från rättsgrundsats eller lagtolkning som den senast anta-
git, kan domstolen i den sammansättning som föreskrives i 6 § första stycket

4Senaste lydelse 1981:831.

46

Nuvarande lydelse

förordna att målet eller viss i målet uppkommen rättsfråga skall avgöras av

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:84

Bilaga 5

domstolen i dess helhet.

När mål eller viss däri uppkom-
men fråga avgöres av arbetsdomsto-
len i dess helhet, skall alla ledamöter
eller ersättare för dem deltaga i av-
görandet. Av de ledamöter eller er-
sättare som har utsetts efter förslag av
Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet deltager dock
endast en.

När mål eller viss däri uppkom-
men fråga avgörs av arbetsdomsto-
len i dess helhet, skall alla ledamöter
eller ersättare för dem delta i avgö-
randet.

Avgörande som avses i andra stycket kan fattas utan huvudförhandling.

4 kap.

Dom får grundas endast på vad
som förekommit vid huvudförhand-
ling inför arbetsdomstolen och vad
handlingarna i målet innehåller. Av-
göres mål utan huvudförhandling,
grundas domen på vad handlingarna
innehåller och vad som eljest har
förekommit i målet.

Dom skall meddelas så snart det
kan ske. Den skall underskrivas av
dem som deltagit i avgörandet. Av-
skrift av domen skall utsändas till
parterna samma dag som domen
meddelas.

Vad som i första och andra styck-
ena föreskrivits om dom äger mot-
svarande tillämpning på slutligt be-
slut.

Dom skall meddelas så snart det
kan ske. Den skall underskrivas av
dem som deltagit i avgörandet. Ko-
pia av domen skall utsändas till par-
terna samma dag som domen med-
delas.

Vad som i första stycket föreskri-
vits om dom gäller också slutligt be-
slut.

Den som vill väcka talan vid arbetsdomstolen skall hos domstolen göra
skriftlig ansökan om stämning på motparten.

/ stämningsansökan skall käran-
den uppge vad han yrkar samt de
omständigheter som han åberopar till
stöd för yrkandet. Käranden skall
även uppge de skriftliga bevis som
han åberopar. Av ansökan skall
framgå de omständigheter som gör
domstolen behörig. Ansökan bör åt-
följas av de skriftliga bevis som kä-
randen innehar. Ansökan skall vara
undertecknad av käranden, eller hans
ombud.

Förekommer ej anledning att av-
visa ansökan, skall domstolen ut-
färda stämning på svaranden att
svara på käromålet.

Förekommer inte anledning att
avvisa ansökan, skall domstolen ut-
färda stämning på svaranden att
svara på käromålet. Svaranden får

47

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

föreläggas att skriftligen avge svaro-
mål enligt 42 kap. 7 § rättegångsbal-
ken vid påföljd att tredskodom an-
nars kan komma att meddelas mot
honom.

Prop. 1991/92:84

Bilaga 5

Utfärdas stämning, skall förbere-
delse i målet äga rum. Arbetsdom-
stolen bestämmer efter omständighe-
terna, i vilken mån förberedelsen
skall vara muntlig eller skriftlig.

Till muntlig förberedelse skall part
och ställföreträdare för part kallas att
infinna sig personligen, om det kan
antagas att förberedelsen därigenom
främjas. Skall personlig inställelse
ske, kan domstolen förelägga vite.

Uteblir båda parterna eller en av
dem från sammanträde för muntlig
förberedelse gäller vad som föreskri-
ves i 44 kap. 1 och 2 §§ rättegångs-
balken. Finner domstolen med hän-
syn till tvistens art eller andra om-
ständigheter i målet att yrkande om
tredskodom ej bör bifallas, skall
domstolen på den tillstädeskomne
partens yrkande i stället vidtaga åt-
gärder för fortsatt förberedelse, om
detta kan antagas vara till gagn för
utredningen, eller utsätta målet till
huvudförhandling. Framställes ej så-
dant yrkande av parten, skall målet
avskrivas. Erinran om att målet kan
avgöras genom tredskodom skall in-
tagas i kallelsen till sammanträdet,
om domstolen finner att sådan på-
följd för utevaro kan komma ifråga.

Utfärdas stämning, skall förbere-
delse i målet äga rum.

Uteblir båda parterna eller en av
dem från sammanträde för muntlig
förberedelse eller underlåter svaran-
den att följa föreläggande att skriftli-
gen avge svaromål vid påföljd att
tredskodom annars kan komma att
meddelas mot honom gäller vad som
föreskrivs i 44 kap. 1, 2 och 7 a §§
rättegångsbalken. Finner domstolen
med hänsyn till tvistens art eller
andra omständigheter i målet att yr-
kande om tredskodom inte bör med-
delas, skall domstolen om den andre
parten yrkar det i stället vidta åtgär-
der för fortsatt förberedelse, om
detta kan antas vara till gagn för ut-
redningen, eller sätta ut målet till hu-
vudförhandling. Framställs inte så-
dant yrkande av parten, skall målet
avskrivas.

Underlåter svaranden vid skriftlig
förberedelse att inkomma med sva-
romål, utsättes målet till huvudför-
handling, om icke fortsatt förbere-
delse kan antagas vara till gagn för
målets utredning.

Underlåter svaranden vid skriftlig
förberedelse att komma in med sva-
romål, och har inte föreläggande
som avses i andra stycket meddelats
honom, sätts målet ut till huvudför-
handling, om inte fortsatt förbere-
delse kan antas vara till gagn för må-
lets utredning.

10 §

Sedan förberedelsen avslutats,
skall arbetsdomstolen företa målet
till avgörande så snart det kan ske.

Mål avgörs efter huvudförhand-

Sedan förberedelsen avslutats,
skall arbetsdomstolen företaga må-
let till avgörande så snart det kan
ske.

Mål avgöres efter huvudförhand-

Föreslagen lydelse

ling. Domstolen får dock avskriva
eller avvisa mål, meddela tredsko-
dom och dom över yrkande, som
medgivits eller eftergivits, samt stad-
fästa förlikning utan att hålla huvud-
förhandling.

Domstolen får även i annat fall än
som avses i andra stycket företa mål
till avgörande utan huvudförhand-
ling, om part begär det och domsto-
len med hänsyn till tvistens art och
övriga omständigheter finner det
lämpligt. Mot parts bestridande får
mål dock znte avgöras i denna ord-
ning.

Prop. 1991/92:84

Bilaga 5

Nuvarande lydelse

ling. Domstolen får dock avskriva
eller avvisa mål, meddela tredsko-
dom och dom över yrkande, som
medgivits eller eftergivits, samt stad-
fästa förlikning utan att hålla huvud-
förhandling.

Domstolen får även i annat fall än
som avses i andra stycket företaga
mål till avgörande utan huvudför-
handling, om part begär det och
domstolen med hänsyn till tvistens
art och övriga omständigheter finner
det lämpligt. Mot parts bestridande
får mål dock icke utan synnerliga
skäl avgöras i denna ordning.

14 §

Avvisas ej den fullföljda talan, för-
ordnar arbetsdomstolen om de åtgär-
der som behövs för målets bere-
dande.

I mål som fullföljes genom vad
skall skall vadesvaranden föreläggas
att inkomma med skriftligt genmäle.
I mål som fullföljes genom besvär
skall motparten, om anledning finns
att höra honom över besvären, före-
läggas att inkomma med skriftlig för-
klaring. Utan att motparten lämnats
tillfälle att förklara sig får ändring ej
göras i tingsrättens beslut, såvitt an-
går hans rätt.

Har tingsrätten avslagit yrkande
om förordnande för tiden intill dess
lagakraftägande dom eller beslut fö-
religger i målet, kan arbetsdomsto-
len omedelbart meddela sådant för-
ordnande att gälla till dess annor-
lunda förordnas. Har tingsrätten bi-
fallit yrkande som nu sagts, kan ar-
betsdomstolen omedelbart förordna
att tingsrättens förordnande ej
längre skall gälla.

Har tingsrätten avslagit yrkande
om förordnande för tiden intill dess
lagakraftägande dom eller beslut fö-
religger i målet, kan arbetsdomsto-
len omedelbart meddela sådant för-
ordnande att gälla till dess annor-
lunda förordnas. Har tingsrätten bi-
fallit yrkande som nu sagts, kan ar-
betsdomstolen omedelbart förordna
att tingsrättens förordnande inte
längre skall gälla.

Denna lag träder i kraft, i fråga om 3 kap. 1, 3 och 9 §§ den 1 juli 1992,
och i övrigt den 1 april 1992.

49

Förslag till                                                        Prop. 1991/92:84

Lag om ändring i lagen (1949:345) om rätten till               Bilaga 5

arbetstagares uppfinningar

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1949:345) om rätten till arbetstaga-
res uppfinningar skall införas en ny paragraf, 9 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I mål om tillämpningen av denna
lag är Stockholms tingsrätt behörig
domstol. Vid prövningen av sådant
mål skall tingsrätten och hovrätt ha
den sammansättning som anges i 66
och 67 §§ patentlagen (1967:837).

Denna lag träder i kraft den 1 april 1992. Mål som före ikraftträdandet
kommit in till arbetsdomstolen men ännu inte avgjorts handläggs enligt äldre
föreskrifter.

50

Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken1
dels att 12 kap. 72 § skall upphöra att gälla,
dels att 12 kap. 71 och 73 §§ skall ha följande lydelse.

Prop. 1991/92:84

Bilaga 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Hyrestvister som inte enligt 69 §
skall prövas av hyresnämnden skall
tas upp av den fastighetsdomstol
inom vars område fastigheten är be-
lägen.

12 kap.

71 §2

Hyrestvister som inte enligt 69 §
skall prövas av hyresnämnden skall
tas upp av den fastighetsdomstol
inom vars område fastigheten är be-
lägen. Rör tvisten kollektivavtal eller
tillämpning av ett sådant avtal i fall
som avses i 67 § andra stycket skall
den dock tas upp av arbetsdomstolen
eller en tingsrätt enligt vad som före-
skrivs i lagen (1974:371) om rätte-
gången i arbetstvister.

Om laga domstol i tvister med anledning av tillfällig upplåtelse av hus eller
del av hus för uppställning av fordon finns bestämmelse i 10 kap. 10 § rätte-
gångsbalken. Beträffande laga domstol i hyrestvister som skall prövas enligt
lagsökningslagen (1946:808) eller handräckningslagen (1981:847) finns be-
stämmelser i dessa lagar.

Ett överklagande som avses i 70 §
tas upp av arbetsdomstolen, om sa-
ken rör kollektivavtal eller tillämp-
ning av ett sådant avtal ifall som av-
ses i 67 § andra stycket, och i annat
fall av bostadsdomstolen. Besvärs-
handlingen skall ges in till hyres-
nämnden.

Ett överklagande som avses i 70 §
tas upp av bostadsdomstolen. Be-
svärshandlingen skall ges in till hy-
resnämnden.

73 §3

I hyrestvister som avses i 49, 54 el-
ler 55 b § och i mål om åtgärdsföre-
läggande enligt 16 § andra stycket el-
ler om utdömande av vite enligt 62 §
skall vardera parten svara för sin rät-
tegångskostnad i bostadsdomstolen
eller arbetsdomstolen, om inte annat
följer av 18 kap. 6 § rättegångsbal-
ken.

I hyrestvister som avses i 49, 54 el-
ler 55 b § och i mål om åtgärdsföre-
läggande enligt 16 § andra stycket el-
ler om utdömande av vite enligt 62 §
skall vardera parten svara för sin rät-
tegångskostnad i bostadsdomstolen,
om inte annat följer av 18 kap. 6 §
rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1992. Mål som före ikraftträdandet
kommit in till arbetsdomstolen men ännu inte avgjorts handläggs enligt äldre
föreskrifter.

1 12 kap. omtryckt 1984:694.

2 Senaste lydelse 1987:242.

3 Senaste lydelse 1988:408.

51

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-12-12

Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr, justi-
tierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 5 december 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Hörnlund beslutat inhämta lagrådets ytt-
rande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

2. lag om ändring i lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfin-
ningar och

3. lag om ändring i jordabalken.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Johan Ek-
lund.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet'.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvis-
ter

3 kap.

Enligt punkt 10 i den föreslagna lydelsen får en ordförande ensam på arbets-
domstolens vägnar utdöma vite som har förelagts part eller vittne i rätte-
gång. Mot en sådan utvidgning av ordförandens behörighet finns i och för
sig inget att invända. Vite kan emellertid i rättegång föreläggas även andra
än parter och vittnen. Sålunda kan vite föreläggas den som skall förete skrift-
ligt bevis (38 kap. 5 § rättegångsbalken) eller tillhandahålla föremål för syn
(39 kap. 5 §) eller den som är sakkunnig (40 kap. 12 och 14 §§). Även om
sådana fall är mindre vanliga bör de också omfattas av ordförandens behö-
righet att utdöma vite.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att punkt 10 i förevarande pa-
ragraf ges denna lydelse: ”utdöma vite som har förelagts part eller någon
annan i rättegång.”

Lagrådet vill samtidigt erinra om att grundläggande bestämmelser om ut-
dömande av vite finns i lagen (1985:206) om viten.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1991/92:84

Bilaga 6

gotab 40409, Stockholm 1992

52