Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas vissa förslag till ändringar i de
regler som gäller för rättegången i arbetstvister. Förslagen
läggs fram mot bakgrund av den svåra arbetssituation som
arbetsdomstolen under en rad år befunnit sig i. De syftar
främst till att förenkla domstolens målhantering och att
anpassa reglerna för rättegången i arbetstvister till vad som
enligt rättegångsbalken numera gäller för tvister i
allmänhet.
Förslagen innebär i huvudsak följande. Ordförandens
behörighet att ensam på arbetsdomstolens vägnar vidta
åtgärder vidgas. Rätten att delegera viss handläggning
under förberedelsen till annan lagfaren tjänsteman vid
domstolen utsträcks. Vissa hyresmål och s.k. uppfinnarmål
förs bort från arbetstvistlagens område. Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO) får rätt att
föreslå en ledamot i arbetsdomstolen, liksom ersättare för
denne.

Propositionens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 och 3 §§, 3 kap. 1, 3
och 7-9 §§ samt 4 kap. 3, 8 -- 10 och 14 §§ lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 1 §

Arbetsdomstolen skall som Arbetsdomstolen skall som
första domstol upptaga och första domstol uppta och
avgöra tvist som väckes avgöra tvist som väcks
av arbetsgivar- eller av arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisation eller arbetstagarorganisation eller
av arbetsgivare som själv av arbetsgivare som själv
slutit kollektivavtal, om slutit kollektivavtal, om
målet gäller målet gäller

1. tvist om kollektivavtal 1. tvist om kollektivavtal
eller annan arbetstvist som eller annan arbetstvist som
avses i lagen (1976:580) om avses i lagen (1976:580) om
medbestämmande i medbestämmande i
arbetslivet, arbetslivet,

2. arbetstvist i övrigt 2. arbetstvist i övrigt
under förutsättning att under förutsättning att
kollektivavtal gäller kollektivavtal gäller
mellan parterna eller att mellan parterna eller att
enskild arbetstagare som enskild arbetstagare som
beröres av tvisten berörs av tvisten
sysselsättes i arbete som sysselsätts i arbete som
avses med kollektivavtal avses med kollektivavtal
vilket arbetsgivaren är vilket arbetsgivaren är
bunden av. bunden av.
Arbetsdomstolen är
Arbetsdomstolen är
behörig domstol enligt behörig domstol enligt
första stycket även första stycket även
när kollektivavtal när kollektivavtal
tillfälligt icke gäller. tillfälligt inte gäller.
Gemensamt med arbetstvist
Gemensamt med arbetstvist
enligt första eller andra enligt första eller andra
stycket får handläggas stycket får handläggas
även annan arbetstvist även annan arbetstvist
mellan samma eller olika mellan samma eller olika
parter, om domstolen med parter, om domstolen med
hänsyn till utredningen och hänsyn till utredningen och
övriga omständigheter övriga omständigheter
finner sådan finner sådan
handläggning lämplig. handläggning lämplig.
När skäl därtill När det föreligger
föreligger, kan domstolen skäl, kan domstolen åter
åter särskilja målen. särskilja målen.

Arbetsdomstolen är alltid
behörig att som första
domstol uppta och avgöra
tvist om stridsåtgärd
som avses i 41 § lagen
(1976:580) om
medbestämmande i
arbetslivet.

3 §2

Arbetsdomstolen är Arbetsdomstolen är
överrätt i mål som överrätt i mål som
enligt 2 § upptagits vid enligt 2 § upptagits vid
tingsrätt och tingsrätt och
därifrån fullföljes. därifrån fullföljs.
Att i arbetsdomstolen talan i
Att i arbetsdomstolen talan i
visst fall kan föras mot visst fall kan föras mot
beslut, som meddelats av annan beslut, som meddelats av
annan
myndighet än tingsrätt, myndighet än tingsrätt,
föreskrivs i 12 kap. 70 och föreskrivs i lagen
71 §§ jordabalken och i (1969:93) om begränsning av
lagen (1969:93) om samhällsstöd vid
begränsning av arbetskonflikt.
samhällsstöd vid
arbetskonflikt.
Arbetsdomstolen prövar besvär över domvilla i fråga
om tingsrätts avgörande i mål som avses i 2 § och i fråga om
de avgöranden av annan myndighet som avses i andra
stycket. Frågor om resning och återställande av försutten tid
beträffande sådana avgöranden prövas av högsta
domstolen.
3 kap.

1 §3

Arbetsdomstolen består av Arbetsdomstolen består av
högst tre ordförande, högst tre ordförande,
högst fyra vice högst fyra vice
ordförande samt sexton ordförande samt sjutton
andra ledamöter. andra ledamöter.
Ledamot skall vara svensk medborgare och får ej vara
underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt
11 kap. 7 § föräldrabalken. Innan ledamot tar säte i
arbetsdomstolen, skall han ha avlagt domared.
För annan ledamot än ordförande skall finnas högst tre
ersättare. Vad i denna lag sägs om ledamot gäller även
ersättare, om ej annat särskilt anges.
Ledamöter och ersättare förordnas av regeringen för tre
år.
3 §

Av övriga tretton Av övriga fjorton
ledamöter utses fyra efter ledamöter utses fyra efter
förslag av Svenska förslag av Svenska
arbetsgivareföreningen, en arbetsgivareföreningen, en
efter förslag av Svenska efter förslag av Svenska
kommunförbundet, en efter kommunförbundet, en efter
förslag av förslag av
Landstingsförbundet, en Landstingsförbundet, en
såsom representant för såsom representant för
staten som arbetsgivare, fyra staten som arbetsgivare, fyra
efter förslag av efter förslag av
Landsorganisationen i Sverige, Landsorganisationen i
Sverige,
två efter förslag av två efter förslag av
Tjänstemännens Tjänstemännens
Centralorganisation. centralorganisation och en
efter förslag av Sveriges
Akademikers
Centralorganisation.
Vad i första stycket
Vad som i första stycket
sägs om utseende av ledamot sägs om utseende av ledamot
äger motsvarande äger motsvarande
tillämpning på utseende tillämpning på utseende
av ersättare för av ersättare för
sådan ledamot. Av sådan ledamot.
ersättarna för de
ledamöter som utses efter
förslag av
Tjänstemännens
centralorganisation skall dock
två utses efter förslag
av Centralorganisationen
SACO/SR.
Förslag till ledamöter
Förslag till ledamöter
och ersättare skall upptaga och ersättare skall uppta
minst dubbelt så många minst dubbelt så många
personer som de som skall personer som de som skall
utses med ledning av utses med ledning av
förslaget. Har sådant förslaget. Har sådant
förslag ej avgetts, förslag ej avgetts,
förordnar regeringen förordnar regeringen
ändå ledamöter och ändå ledamöter och
ersättare till ersättare till
föreskrivet antal. föreskrivet antal.

7 §4

Ordförande får ensam Ordförande får ensam
på arbetsdomstolens på arbetsdomstolens
vägnar företaga vägnar företa
förberedande åtgärd förberedande åtgärder
samt meddela beslut om samt
avskrivning av mål.
1. meddela beslut om
avskrivning,

2. pröva yrkande om
kvarstad,

3. meddela beslut om
avvisande
av mål, om det är
uppenbart att
rättegångshinder
föreligger,

4. avvisa bevisning enligt 35
kap. 7 §
rättegångsbalken,

5. avvisa ny omständighet
eller nytt bevis enligt 50
kap. 25 § tredje stycket
rättegångsbalken,

6. hänvisa mål till
behörig tingsrätt enligt
2 kap. 6 § första
stycket,

7. meddela tredskodom,

8. meddela dom över yrkande
som har medgivits eller
eftergivits,

9. stadfästa förlikning,

10. utdöma vite som har
förelagts part eller
någon annan i
rättegång.
Under förberedelse som
avses i 4 kap. 9 § får
ordföranden även

1. pröva yrkande om
kvarstad,

2. meddela beslut om avvisande
av mål, om det är
uppenbart att
rättegångshinder
föreligger,

3. meddela tredskodom,

4. meddela dom över yrkande
som har medgivits eller
eftergivits,

5. stadfästa förlikning.
8 §

Handläggning som avses i 7 Förberedande åtgärder
§ första stycket kan och sådan handläggning
enligt ordförandes uppdrag som avses i 7 § 1 kan
också ombesörjas av enligt ordförandes uppdrag
annan lagfaren tjänsteman också utföras av annan
vid domstolen, vilken lagfaren tjänsteman vid
förordnats därtill av domstolen, vilken
domstolen. förordnats därtill av
domstolen.

Därutöver kan även
handläggning som avses i 7
§ 6- 10 enligt
ordförandes uppdrag
utföras av sådan annan
lagfaren tjänsteman vid
domstolen, som efter att ha
vunnit tillräcklig
erfarenhet förordnats
därtill av domstolen.

9 §

Finner arbetsdomstolen vid överläggning till dom eller
beslut den rådande meningen avvika från rättsgrundsats
eller lagtolkning som den senast antagit, kan domstolen i
den sammansättning som föreskrives i 6 § första stycket
förordna att målet eller viss i målet uppkommen rättsfråga
skall avgöras av domstolen i dess helhet.
När mål eller viss När mål eller viss
däri uppkommen fråga däri uppkommen fråga
avgöres av arbetsdomstolen avgörs av arbetsdomstolen i
i dess helhet, skall alla dess helhet, skall alla
ledamöter eller ledamöter eller
ersättare för dem ersättare för dem delta
deltaga i avgörandet. Av de i avgörandet.
ledamöter eller
ersättare som har utsetts
efter förslag av Svenska
kommunförbundet och
Landstingsförbundet
deltager dock endast en.
Avgörande som avses i andra stycket kan fattas utan
huvudförhandling.
4 kap.

3 §

Dom får grundas endast Dom skall meddelas så snart
på vad som förekommit det kan ske. Den skall
vid huvudförhandling underskrivas av dem som
inför arbetsdomstolen och deltagit i avgörandet.
vad handlingarna i målet Kopia av domen skall
innehåller. Avgöres utsändas till parterna
mål utan samma dag som domen meddelas.
huvudförhandling, grundas
domen på vad handlingarna
innehåller och vad som
eljest har förekommit i
målet.
Dom skall meddelas så snart
det kan ske. Den skall
underskrivas av dem som
deltagit i avgörandet.
Avskrift av domen skall
utsändas till parterna
samma dag som domen meddelas.
Vad som i första och andra
Vad som i första stycket
styckena föreskrivits om föreskrivits om dom
dom äger motsvarande gäller också slutligt
tillämpning på slutligt beslut.
beslut.
8 §

Den som vill väcka talan vid arbetsdomstolen skall hos
domstolen göra skriftlig ansökan om stämning på
motparten.
I stämningsansökan skall Förekommer inte anledning
käranden uppge vad han att avvisa ansökan, skall
yrkar samt de domstolen utfärda
omständigheter som han stämning på svaranden
åberopar till stöd att svara på
för yrkandet. Käranden käromålet. Svaranden
skall även uppge de får föreläggas att
skriftliga bevis som han skriftligen avge svaromål
åberopar. Av ansökan enligt 42 kap. 7 §
skall framgå de rättegångsbalken vid
omständigheter som gör påföljd att tredskodom
domstolen behörig. annars kan komma att meddelas
Ansökan bör mot honom.
åtföljas av de
skriftliga bevis som 9 §
käranden innehar.
Ansökan skall vara
undertecknad av käranden
eller hans ombud.
Förekommer ej anledning att
avvisa ansökan, skall
domstolen utfärda
stämning på svaranden
att svara på
käromålet.

Utfärdas stämning, skall Utfärdas stämning, skall
förberedelse i målet förberedelse i målet
äga rum. Arbetsdomstolen äga rum.
bestämmer efter
omständigheterna, i vilken
mån förberedelsen skall
vara muntlig eller skriftlig.
Till muntlig förberedelse Uteblir båda parterna eller
skall part och en av dem från
ställföreträdare sammanträde för muntlig
för part kallas att infinna förberedelse eller
sig personligen, om det kan underlåter svaranden att
antagas att förberedelsen följa föreläggande
därigenom främjas. Skall att skriftligen avge
personlig inställelse ske, svaromål vid påföljd
kan domstolen förelägga att tredskodom annars kan
vite. komma att meddelas mot honom
gäller vad som
Uteblir båda parterna eller föreskrivs i 44 kap. 1, 2
en av dem från och 7 a §§
sammanträde för muntlig rättegångsbalken. Finner
förberedelse gäller vad domstolen med hänsyn till
som föreskrives i 44 kap. 1 tvistens art eller andra
och 2 §§ omständigheter i målet
rättegångsbalken. Finner att yrkande om tredskodom
inte
domstolen med hänsyn till bör meddelas, skall
tvistens art eller andra domstolen om den andre parten
omständigheter i målet yrkar det i stället vidta
att yrkande om tredskodom ej åtgärder för fortsatt
bör bifallas, skall förberedelse, om detta kan
domstolen på den antas vara till gagn för
tillstädeskomne partens utredningen, eller sätta ut
yrkande i stället vidtaga målet till
åtgärder för fortsatt huvudförhandling.
förberedelse, om detta kan Framställs inte sådant
antagas vara till gagn för yrkande av parten, skall
utredningen, eller utsätta målet avskrivas.
målet till
huvudförhandling.
Framställes ej sådant
yrkande av parten, skall
målet avskrivas. Erinran om
att målet kan avgöras
genom tredskodom skall intagas
i kallelsen till
sammanträdet, om domstolen
finner att sådan
påföljd för utevaro
kan komma i fråga.
Underlåter svaranden vid
Underlåter svaranden vid
skriftlig förberedelse att skriftlig förberedelse att
inkomma med svaromål, komma in med svaromål, och
utsättes målet till har inte föreläggande
huvudförhandling, om icke som avses i andra stycket
fortsatt förberedelse kan meddelats honom, sätts
antagas vara till gagn för målet ut till
målets utredning. huvudförhandling, om inte
fortsatt förberedelse kan
antas vara till gagn för
målets utredning.

10 §

Sedan förberedelsen Sedan förberedelsen
avslutats, skall avslutats, skall
arbetsdomstolen företaga arbetsdomstolen företa
målet till avgörande målet till avgörande
så snart det kan ske. så snart det kan ske.
Mål avgöres efter
Mål avgörs efter
huvudförhandling. Domstolen huvudförhandling. Domstolen
får dock avskriva eller får dock avskriva eller
avvisa mål, meddela avvisa mål, meddela
tredskodom och dom över tredskodom och dom över
yrkande, som medgivits eller yrkande, som medgivits eller
eftergivits, samt stadfästa eftergivits, samt stadfästa
förlikning utan att förlikning utan att
hålla huvudförhandling. hålla huvudförhandling.
Domstolen får även i
Domstolen får även i
annat fall än som avses i annat fall än som avses i
andra stycket företaga andra stycket företa mål
mål till avgörande utan till avgörande utan
huvudförhandling, om part huvudförhandling, om part
begär det och domstolen med begär det och domstolen med
hänsyn till tvistens art hänsyn till tvistens art
och övriga och övriga
omständigheter finner det omständigheter finner det
lämpligt. Mot parts lämpligt. Mot parts
bestridande får mål dock bestridande får mål dock
icke utan synnerliga skäl inte avgöras i denna
avgöras i denna ordning. ordning.

14 §

Avvisas ej den fullföljda Har tingsrätten avslagit
talan, förordnar yrkande om förordnande
arbetsdomstolen om de för tiden intill dess
åtgärder som behövs lagakraftägande dom eller
för målets beredande. beslut föreligger i
målet, kan arbetsdomstolen
I mål som fullföljes omedelbart meddela sådant
genom vad skall vadesvaranden förordnande att gälla
föreläggas att inkomma till dess annorlunda
med skriftligt genmäle. I förordnas. Har
mål som fullföljes genom tingsrätten bifallit
besvär skall motparten, om yrkande som nu sagts, kan
anledning finns att höra arbetsdomstolen omedelbart
honom över besvären, förordna att
föreläggas att inkomma tingsrättens förordnande
med skriftlig förklaring. inte längre skall gälla.
Utan att motparten lämnats
tillfälle att förklara
sig får ändring ej
göras i tingsrättens
beslut, såvitt angår
hans rätt.
Har tingsrätten avslagit
yrkande om förordnande
för tiden intill dess
lagakraftägande dom eller
beslut föreligger i
målet, kan arbetsdomstolen
omedelbart meddela sådant
förordnande att gälla
till dess annorlunda
förordnas. Har
tingsrätten bifallit
yrkande som nu sagts, kan
arbetsdomstolen omedelbart
förordna att
tingsrättens förordnande
ej längre skall gälla.

Denna lag träder i kraft, i fråga om 3 kap. 1, 3 och 9 §§
den 1 juli 1992, och i övrigt den 1 april 1992.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1949:345) om rätten till
arbetstagares uppfinningar

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1949:345) om
rätten till arbetstagares uppfinningar skall införas en ny
paragraf, 9 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

I mål om tillämpningen
av denna lag är Stockholms
tingsrätt behörig
domstol. Vid prövningen av
sådant mål skall
tingsrätten och, om talan
fullföljs, hovrätten ha
den sammansättning som
anges i 66 och 67 §§
patentlagen (1967:837).

Denna lag träder i kraft den 1 april 1992. Mål som före
ikraftträdandet kommit in till arbetsdomstolen men ännu
inte avgjorts handläggs enligt äldre föreskrifter.

Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken1

dels att 12 kap. 72 § skall upphöra att gälla,

dels att 12 kap. 71 och 73 §§ skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

71 §2

Hyrestvister som inte enligt Ett överklagande som avses
69 § skall prövas av i 70 § tas upp av
hyresnämnden skall, om de bostadsdomstolen.
rörkollektivavtal eller Besvärshandlingen skall ges
tillämpning av ett in till hyresnämnden.
sådant avtal i fall som
avses i 67 § andra stycket,
tas upp av arbetsdomstolen
eller en tingsrätt enligt
vad som föreskrivs i lagen
(1974:371) om
rättegången i
arbetstvister.
Ett överklagande som avses
i 70 § tas upp av
arbetsdomstolen, om saken
rör kollektivavtal eller
tillämpning av ett
sådant avtal i fall som
avses i 67 § andra stycket,
och i annat fall av
bostadsdomstolen.
Besvärshandlingen skall ges
in till hyresnämnden.

73§3
I hyrestvister som avses i 49, I hyrestvister som avses i
49,
54 eller 55 b § och i 54 eller 55 b § och i
mål om mål om
åtgärdsföreläggande åtgärdsföreläggande
enligt 16 § andra stycket enligt 16 § andra stycket
eller om utdömande av vite eller om utdömande av vite
enligt 62 § skall vardera enligt 62 § skall vardera
parten svara för sin parten svara för sin
rättegångskostnad i rättegångskostnad i
bostadsdomstolen eller bostadsdomstolen, om inte
arbetsdomstolen, om inte annat annat följer av 18 kap. 6
följer av 18 kap. 6 § § rättegångsbalken.
rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1992. Mål som före
ikraftträdandet kommit in till arbetsdomstolen men ännu
inte avgjorts handläggs enligt äldre föreskrifter.

Arbetsmarknadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19
december 1991.
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och
statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén,
Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Björck, Davidson, Könberg, Odell,
Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Hörnlund

Proposition om ändringar i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister m.m.
1 Bakgrund

Rättegångsordningen för arbetstvister regleras sedan
1974 i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister
(arbetstvistlagen eller LRA). Genom en hänvisning i denna
lag gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens regler om
rättegången i tvistemål, vari förlikning om saken är tillåten,
i allt varom inte är särskilt föreskrivet i arbetstvistlagen.
Utvecklingen av måltillströmningen till arbetsdomstolen
(AD) har under en följd av år varit sådan att domstolens
resurser blivit synnerligen hårt ansträngda. Regeringen
beslöt därför den 19 februari 1987 att tillkalla en särskild
utredare för att se över rättegångsordningen för
arbetstvister. Syftet med översynen var i första hand att
undersöka hur arbetsdomstolens befattning med principiellt
mindre viktiga mål kunde minskas och den särskilda
sakkunskap som finns i domstolen i motsvarande mån
bättre tas till vara. Utredaren skulle även i övrigt föreslå
åtgärder som kunde underlätta och förenkla
arbetsdomstolens arbete. Utredaren avgav i juni 1988
betänkandet (SOU 1988:30) Arbetsdomstolen. En
sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i
detta regeringsärende som bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
de remissinstanser som avgett yttrande över betänkandet
har upprättats och bör fogas till protokollet som bilaga
2. Remissyttrandena finns att tillgå i
arbetsmarknadsdepartementet (dnr R 3679/88).
AD-utredningen övervägde frågan om någon
målkategori lämpligen kunde föras över till prövning i
tingsrätt. Utredningen fann att den grupp av mål som skulle
kunna vara av intresse i ett sådant sammanhang var
anställningsskyddsmålen. Andra grupper av mål som skulle
kunna ge effekt på arbetsdomstolens arbetsbörda var
kollektivavtalstvister och tvister rörande tillämpningen av
medbestämmandelagen. Dessa senare målgrupper ansåg
emellertid utredningen det uteslutet att kunna föra över för
prövning i tingsrätt eftersom de är av så centralt intresse för
arbetsmarknadens organisationer och har principiellt
arbetsrättsligt intresse. Utredningen fann dock under sitt
arbete att inte heller anställningsskyddsmålen borde
särbehandlas på detta sätt. Det främsta skälet för detta var
att arbetsmarknadens organisationer och deras medlemmar
ansåg det närmast självklart att en för den enskilde så
betydelsefull tvist som en anställningsskyddstvist borde
kunna hänskjutas direkt till arbetsdomstolen när den inte
kunnat lösas genom förhandlingar.
Vid sidan av främst vissa här ej berörda förslag i syfte
att minska arbetsdomstolens arbetsbörda blev utredningens
huvudförslag att domstolen borde förstärkas med
ytterligare en ordförande. Allmänt kan sägas att
utredningens förslag fått stöd av en majoritet bland
remissinstanserna. Arbetsdomstolen förordade dock i
stället en ordning enligt vilken domstolen skulle vara första
och enda domstol på den kollektiva arbetsrättens område,
men enbart överinstans för tvister som gäller det enskilda
anställningsavtalets rätt.
Det kan här anmärkas att AD-utredningen i januari 1988
lagt fram ett förslag till en provisorisk förstärkning av
arbetsdomstolen i form av en heltidsanställd vice
ordförande. En sådan förstärkning har också vidtagits. En
vice ordförande tjänstgör alltså på heltid i arbetsdomstolen.
Denne avlastar ordförandena genom att handlägga mål som
tilldelas honom efter beslut av domstolens administrative
chef. I sådana mål går vice ordföranden in i ordförandens
ställe dels i förekommande fall vid muntlig förberedelse,
dels vid huvudförhandling.
Med anledning främst av arbetsdomstolens
remissyttrande har arbetsmarknadsdepartementet med
arbetsmarknadens parter tagit upp frågan om överförande
av tvister om det enskilda anställningsavtalet till prövning i
tingsrätt som första instans. Det har vid överläggningar med
parterna visat sig att det finns ett starkt motstånd mot en
sådan förändring.
Arbetsdomstolen har också kommit in med en
promemoria med förslag till vissa åtgärder som enligt
domstolens mening bör vidtas i avvaktan på att den större
frågan om mer ingripande åtgärder för att minska
domstolens arbetsbörda får sin lösning. Förslagen innebär
bl.a. viss ökad behörighet för ordförandena att ensamma
fatta beslut på domstolens vägnar samt ökat utrymme för
sekreterarna att hantera förberedelse i målen.
Promemorian har behandlats vid ett möte med
arbetsmarknadens parter. Företrädare för statens
arbetsgivarverk, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation och Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO) tillstyrkte då
arbetsdomstolens förslag.
Mot denna bakgrund anser jag att frågan om en
förstärkning av arbetsdomstolen och om vilka
målkategorier som bör kunna prövas av domstolen som
första instans bör övervägas ytterligare. Jag är alltså inte nu
beredd att ta ställning till AD-utredningens förslag i dessa
delar, men avser att återkomma till dessa frågor i ett senare
sammanhang. Redan nu bör emellertid vissa andra åtgärder
i syfte att underlätta arbetsdomstolens målhantering vidtas.
Jag avser då AD-utredningens övriga förslag och de
åtgärder arbetsdomstolen själv tagit upp i den nämnda
promemorian. Ett av dessa förslag bör emellertid också
övervägas närmare och kommer alltså inte att tas upp här.
Det gäller AD-utredningens förslag avseende handläggning
av interimistiska yrkanden rörande parts bundenhet av
fredsplikt.
Dessutom bör i detta sammanhang behandlas en fråga
som Sveriges Akademikers Centralorganisation tidigare har
väckt. SACO har i en skrivelse föreslagit att organisationen
skall få rätt att föreslå en ledamot i arbetsdomstolen.
Förslaget har föranlett ett författningsförslag som
upprättats inom arbetsmarknadsdepartementet.
Författningsförslaget, som har remissbehandlats, bör fogas
till protokollet som bilaga 3. En förteckning över de
remissinstanser som avgett yttrande över förslaget har
upprättats och bör fogas till protokollet som bilaga 4.
Remissyttrandena finns att tillgå i
arbetsmarknadsdepartementet (dnr R 1464/82).
Lagrådet

Regeringen beslutade den 5 december 1991 att inhämta
lagrådets yttrande över förslag till ändringar i lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister, lagen (1949:345)
om rätten till arbetstagares uppfinningar och jordabalken.
Förslagen har upprättats i arbetsmarknadsdepartementet.
De förslag som har remitterats till lagrådet bör fogas till
protokollet som bilaga 5.
Lagrådet har beträffande den i 3 kap. 7 § punkt 10
föreslagna bestämmelsen föreslagit lydelsen: ''''''''utdöma vite
som har förelagts part eller någon annan i rättegång''''''''. I
övrigt har lagrådet godtagit de föreslagna ändringarna.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga
6. Jag behandlar lagrådets synpunkter under
avsnitt 2.2 och i specialmotiveringen till 3 kap. 7 §
arbetstvistlagen (avsnitt 5.1). Lagrådets synpunkter har
också medfört vissa redaktionella ändringar.
2 Allmän motivering

2.1 Inledning

Handläggningen av målen i den dömande verksamheten
sker i praktiken på tre ''''''''avdelningar'''''''', var och en ledd av en
ordförande. Till sin hjälp skall varje ordförande i princip ha
tre sekreterare. Vidare finns vid varje ''''''''avdelning'''''''' en
byråassistent som sköter den praktiska hanteringen av
akterna i målen, utfärdar kallelser och expedierar
handlingar m.m.
Måltillströmningen till arbetsdomstolen visar sedan
länge en långsiktig tendens att stadigt öka. Räknat per den
1 december 1991 hade antalet under året inkomna mål
redan med stor marginal passerat antalet under år 1990
inkomna mål. Årets siffra torde bli den högsta sedan
arbetstvistlagen trädde i kraft.
Ordförandena i domstolen (inklusive den
heltidsanställde vice ordföranden) svarar i dag för praktiskt
taget allt sådant förberedande av målen till slutligt
avgörande, som äger rum vid sammanträde med parterna.
Ett icke obetydligt antal mål är av mindre komplicerad
beskaffenhet, men kan ändå kräva en avsevärd tidsinsats
från ordförandenas sida bl.a. i samband med sammanträde
för muntlig förberedelse. Ett sätt att förbättra domstolens
arbetssituation vore att avlasta ordförandena en del av
arbetet med sådana icke alltför komplicerade mål. Detta
kan ske genom att sekreterarnas behörighet att handlägga
mål utvidgas så att de i lämplig omfattning kan från
ordförandena överta uppgiften att förbereda mindre
komplicerade mål för slutligt avgörande. En sådan
utvidgning ställer givetvis krav på sekreterarnas kompetens.
Domstolen har på senare år haft svårigheter att
rekrytera sekreterare. Mestadels har ordförandena inte haft
vardera tre sekreterare till sin hjälp utan endast två eller en
och en halv. Därtill kommer att den nya domarkarriären har
lett till att sekreterarna, som hittills i regel varit
hovrättsfiskaler, numera ofta kommit att tjänstgöra hos
domstolen under en mycket kort tid. I fortsättningen måste
domstolen söka rekrytera assessorer i hovrätt eller
kammarrätt till sekreterartjänsterna. Det kan emellertid
befaras att assessorer finner sekreterarnas nuvarande
arbetsuppgifter alltför osjälvständiga i jämförelse med de
domaruppgifter som de annars kan ägna sig åt.
Ett sätt att underlätta rekryteringen av goda jurister till
sekreterartjänsterna är därför att ge dessa tjänster ett mera
självständigt innehåll. Sekreterarna får därmed
intressantare arbetsuppgifter och deras kompetens som
jurister kan utnyttjas bättre. Samtidigt kan belastningen på
ordförandena minska så att dessa kan ägna mera tid åt de
krävande målen.
Det finns alltså goda skäl för att nu i lämplig omfattning
utvidga sekreterarnas behörighet. Därigenom skapas inte
bara underlag för en bättre personalrekrytering utan också
för ett effektivare utnyttjande av all personal vid
domstolen. I samband med dessa förändringar bör
samtidigt genomföras en del ändringar eller förtydliganden
beträffande ordförandenas behörighet att ensamma besluta
i vissa frågor samt vissa ändringar av mer teknisk art, främst
i syfte att anpassa reglerna för rättegången i arbetstvister till
de numera gällande allmänna reglerna i rättegångsbalken.
2.2 Ordförandenas behörighet

Mitt förslag: Bestämmelserna i arbetstvistlagen om
ordförandens behörighet att ensam vidta åtgärder bör
ändras så
-- att behörigheten blir enhetlig för mål som domstolen
prövar som första instans och mål som domstolen prövar
som fullföljdsinstans,
-- att ordföranden ensam får avvisa bevisning enligt 35 kap.
7 § rättegångsbalken,
-- att ordföranden ensam får hänvisa mål till behörig
tingsrätt enligt 2 kap. 6 § första stycket arbetstvistlagen,
-- att ordföranden ensam får utdöma vite som förelagts part
eller någon annan i rättegång,
-- att ordföranden ensam får avvisa nya omständigheter
eller bevis enligt 50 kap. 25 § tredje stycket
rättegångsbalken.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
mitt förslag.
Remissinstanserna: Utredningens förslag får
genomgående stöd av remissinstanserna.
Skälen för mitt förslag: I den ansträngda situation
arbetsdomstolen sedan länge befinner sig bör alla
möjligheter till arbetsbesparingar som kan genomföras tas
till vara. Ett sätt är att förenkla domstolens handläggning av
inkomna mål. En sådan förenkling är att utvidga
ordförandens behörighet att ensam vidta åtgärder.
Därigenom avlastas övriga ledamöter och domstolens kansli
arbete varjämte föredragnings- och förhandlingstid sparas
in. En sådan utvidgning bör därför enligt min mening
genomföras.
Till en början bör bestämmelserna utformas så att
ordförandens behörighet att ensam fatta beslut blir enhetlig
för mål som arbetsdomstolen prövar som första och enda
instans och mål som domstolen prövar som
fullföljdsinstans.
Vidare bör ordföranden ensam få fatta beslut om vilken
bevisning som skall tillåtas. Det innebär att ordföranden
själv bör kunna fatta beslut om att avvisa bevisning. AD-
utredningen ansåg att ordföranden inte borde ges
behörighet att avvisa ny bevisning som åberopas i mål som
fullföljts till arbetsdomstolen. Den bedömningen grundade
utredningen främst på att de kriterier som gäller vad avser
att tillåta ny bevisning i överrätt är mycket snäva.
Rättegångsbalkens regler om vad som krävs för att nya
omständigheter eller nya bevis skall få åberopas i
överinstans har därefter skärpts ytterligare. Dessa regler
gäller också i överklagade mål i arbetsdomstolen.
Arbetsdomstolen har i sin promemoria anfört att det skulle
kunna spara mycket tid och arbete om ordföranden ensam
fick fatta beslut även i denna fråga. Jag delar
arbetsdomstolens uppfattning och anser alltså att
ordföranden ensam bör få besluta om tillåtligheten av
bevisning såväl enligt 35 kap. 7 § som enligt 50 kap. 25 §
tredje stycket rättegångsbalken samt om tillåtligheten av
nya omständigheter enligt sistnämnda lagrum.
Slutligen bör ordföranden ensam få besluta i frågor om
att hänvisa mål till behörig tingsrätt enligt reglerna i 2 kap.
6 § första stycket arbetstvistlagen samt kunna döma ut vite
som förelagts part eller någon annan i rättegång.
I det till lagrådet remitterade förslaget föreslogs att
ordföranden borde få behörighet att ensam utdöma vite
som förelagts part eller vittne i rättegång. Lagrådet
har påpekat att vite i rättegång kan föreläggas även andra
personer än parter och vittnen. Enligt lagrådets mening
borde även sådana fall omfattas av ordförandens behörighet
att utdöma vite.
Jag delar lagrådets synpunkter och har därför formulerat
förslaget i enlighet därmed.
2.3 Sekreterarnas behörighet

Mitt förslag: Bestämmelserna i arbetstvistlagen bör
ändras så att arbetsdomstolen skall kunna ge sekreterare
med tillräcklig erfarenhet generellt förordnande att enligt
ordförandens uppdrag hålla muntlig förberedelse, meddela
tredskodom, meddela dom över yrkande som medgivits
eller eftergivits, stadfästa förlikning, hänvisa ett mål till
behörig tingsrätt samt utdöma vite som har förelagts part
eller någon annan i rättegång.
Utredningens förslag: Utredningen föreslog en
utvidgning av sekreterarnas behörighet såvitt avser att
under förberedelse även meddela tredskodom och stadfästa
förlikning.
Remissinstanserna: Utredningens förslag har lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Domstolsverket
ansåg att det borde övervägas att utvidga behörigheten även
till att meddela dom över yrkande som medgivits eller
eftergivits.
Skälen för mitt förslag: En sekreterare erhåller i
samband med anställningen regelmässigt ett förordnande
enligt 3 kap. 8 § arbetstvistlagen. Detta innebär enligt 15 §
första stycket instruktionen för arbetsdomstolen att
sekreteraren efter uppdrag av ordförande svarar för
beredning och föredragning av mål som har tilldelats
sekreteraren samt i övrigt hjälper till med målens
handläggning enligt de riktlinjer och i den omfattning som
ordföranden eller, om en vice ordförande har tilldelats
målet, vice ordföranden bestämmer.
Enligt 15 § andra stycket instruktionen för
arbetsdomstolen får en sekreterare dock inte

-- avvisa ombud eller biträden,
-- döma ut viten eller andra påföljder för underlåtenhet att
iaktta förelägganden,
-- avvisa utredning,
-- besluta om syn,
-- förordna om ersättning för någons medverkan i mål,
-- avslå ansökningar om allmän rättshjälp eller besluta i
frågor om byte av biträde enligt rättshjälpslagen.
Enligt 16 § instruktionen för arbetsdomstolen får en
sekreterare endast efter förordnande av ordföranden i det
särskilda målet (eller av vice ordförande som tilldelats
målet) hålla muntlig förberedelse, förhör med part eller
annan eller uppta bevis utom huvudförhandling. Denna
möjlighet att låta en sekreterare bl.a. hålla muntlig
förberedelse har hittills utnyttjats i mycket ringa
omfattning. En orsak till detta är att en sekreterare enligt
nuvarande bestämmelser saknar behörighet bl.a. att
meddela tredskodom, att meddela dom över yrkande som
medgivits eller eftergivits och att stadfästa en mellan
parterna träffad förlikning. Behov av sådana åtgärder
uppkommer ofta i de enklare mål som kan komma i fråga
för muntlig förberedelse under ledning av en sekreterare.
Sekreterarnas arbetsuppgifter består därför i praktiken
till största delen av dels s.k. målhantering under
överinseende av ordförandena (åtgärder i samband med att
mål kommer in, kommunicering av inlagor, beviljande av
anstånd m.m.), dels föredragning av mål, dels förberedande
av och protokollföring vid muntliga förberedelser och
huvudförhandlingar, dels upprättande av förslag till domar
och beslut. Sekreterarna fattar sällan beslut självständigt.
Sekreterarnas funktioner påminner i praktiken starkt om
dem som fullgörs av fiskaler och fiskalsaspiranter i
hovrätterna.
En förändring av tjänsten som sekreterare hos
domstolen, så att tjänsten blir mer attraktiv för assessorer
och så att sekretararna kan avlasta ordförandena en del av
befattningen med mindre komplicerade mål bör därför
enligt min mening göras. Förändringen bör framför allt gå
ut på att skapa författningsmässiga förutsättningar för
sekreterarna att på samma sätt som en ordförande
genomföra förberedelsen av ett mål. Detta bör då också
innefatta att sekreterarna ges behörighet att fatta i vart fall
sådana beslut som ofta aktualiseras under förberedelsen.
Det nu sagda medför till en början att ändringar bör
göras i 3 kap. 8 § arbetstvistlagen, som anknyter till 3 kap.
7 § samma lag. Bestämmelsen bör ändras så att det framgår
att sekreterare kan av domstolen erhålla generellt
förordnande att enligt ordförandes uppdrag hålla muntlig
förberedelse, meddela tredskodom, meddela dom över
yrkande som medgetts eller eftergetts, stadfästa en mellan
parterna träffad förlikning samt utdöma vite som har
förelagts part eller någon annan i rättegång.
Sådana beslut som en sekreterare inte får fatta enligt 15 §
andra stycket instruktionen för arbetsdomstolen i dess
nuvarande lydelse kan undantagsvis aktualiseras vid
sammanträde för muntlig förberedelse i mindre
komplicerade mål. En sekreterare som erhållit förordnande
och uppdrag enligt vad som nu föreslagits bör därför ges
behörighet att avvisa ombud eller biträde, döma ut vite för
underlåtenhet att iaktta förelägganden, förordna om
ersättning för någons medverkan i mål, avslå ansökningar
om allmän rättshjälp och besluta i frågor om byte av biträde
enligt rättshjälpslagen. Dessa förändringar föranleder
ändringar i arbetsdomstolens instruktion. Det ankommer
på regeringen att vidta dessa ändringar.
Det bör kanske framhållas att det i dessa hänseenden i
praktiken rör sig om att ge sekreteraren en formell
behörighet som kan utnyttjas när beslut i frågan inte kan
anstå. Beslut om att avslå en ansökan om allmän rättshjälp
eller om byte av biträde enligt rättshjälpslagen fattas
vanligen inte ens av en ordförande ensam, utan sådana
frågor brukar hänskjutas till avgörande av en
treledamotssammansättning. Övriga beslut som nämns i
15 § andra stycket instruktionen för arbetsdomstolen,
nämligen beslut om att avvisa utredning och beslut om syn,
bör däremot inte ankomma på sekreterare eftersom de har
alltför stor betydelse för den fortsatta handläggningen av
målet.
Förordnande och uppdrag enligt vad som nu föreslagits
bör däremot innefatta behörighet för en sekreterare att
fatta beslut även om att hänvisa ett mål till behörig tingsrätt
enligt 2 kap. 6 § första stycket arbetstvistlagen. Frågan
härom är i det stora flertalet fall helt okomplicerad och
beslut kan väl fattas av sekreterare efter uppdrag av
ordförande.

Sådana i förhållande till nuläget utvidgade förordnanden
och uppdrag enligt 3 kap. 8 § arbetstvistlagen som nu har
berörts bör naturligtvis ges endast till sekreterare som
genom en tids tjänstgöring i arbetsdomstolen har vunnit
tillräcklig erfarenhet av arbetsrätt och av domstolens
verksamhet. Det torde kunna överlämnas åt domstolen att
med ledning av en sådan allmänt hållen regel själv avgöra,
när en sekreterare lämpligen kan meddelas ett förordnande
av detta slag. Det synes inte påkallat att begränsa
möjligheten att meddela sådant förordnande till att avse
endast sekreterare som är assessorer i hovrätt eller
kammarrätt.
Möjligheten att meddela förordnanden med samma
begränsning av behörigheten för en sekreterare som den
som gäller i dag bör behållas.
2.4 Överförande av vissa mål till annan domstol

Mitt förslag: Mål som rör tillämpningen av lagen om
rätten till arbetstagares uppfinningar och mål om
hyresvillkor vilka reglerats i kollektivavtal undantas från
arbetstvistlagens tillämpningsområde.
Utredningens förslag: Utredningens förslag
överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har
tillstyrkt eller godtagit utredningens förslag rörande
uppfinnar- och hyresmålen. Dit hör
arbetsdomstolen, domstolsverket,
hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs
tingsrätt, TCO och Sveriges
advokatsamfund. Bostadsdomstolen,
domstolsverket och Gävle tingsrätt har
godtagit förslaget om hyresmålen.
Skälen för mitt förslag: AD-utredningen undersökte om
det finns någon eller några ytterligare grupper av
arbetstvister än de som redan är undantagna från
arbetstvistlagens tillämpningsområde där det skulle vara
motiverat att prövningen sker i annan ordning än enligt
rättegångsordningen för arbetstvister. Utredningen fann två
kategorier av mål där inslaget av arbetsrättslig fråga i tvisten
oftast är av underordnad betydelse och där huvudfrågan i
målet är sådan att domstolen lämpligen bör ha en annan
sammansättning. Detta gäller mål som rör tillämpningen av
lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar och mål om
hyresvillkor vilka reglerats i kollektivavtal. I den första
gruppen av tvister är oftast de tekniska frågorna och
värderingsfrågor dominerande medan i den senare gruppen
de hyresrättsliga frågorna är mest framträdande. Dessa två
typer av tvister förekommer också mycket sällan i
arbetsdomstolen. Det är fråga om färre än ett mål om året,
vilket innebär att domstolen inte förvärvar någon större
erfarenhet av de tekniska respektive hyresrättsliga frågor
som är uppe till prövning.
Lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar reglerar
under vilka omständigheter och i vilken utsträckning en
arbetsgivare äger rätt till uppfinningar, som en arbetstagare
gör i samband med anställning hos honom. Lagen avser
endast här i Sverige patenterbara uppfinningar av
arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. I lagen finns
bestämmelser om arbetstagarens rätt till ersättning för vad
han avstår till arbetsgivaren och om vad arbetstagare och
arbetsgivare har att iaktta gentemot varandra, då lagen är
tillämplig. Det finns i lagen även bestämmelser om en statlig
nämnd, statens nämnd för arbetstagares uppfinningar.
Nämndens ledamöter, som är sju till antalet, utses av
regeringen. Tre av ledamöterna utses bland personer som
inte företräder partsintressen, medan av de fyra återstående
ledamöterna två skall representera arbetsgivarsidan och två
arbetstagarsidan. Ordförande och vice ordförande skall
vara lagkunniga och ha domarerfarenhet. Den tredje
opartiske ledamoten skall ha särskild insikt i och erfarenhet
av patenträttsliga och därmed förbundna frågor. Nämnden
har i uppgift att avge utlåtanden i frågor som rör lagens
tillämpning, vilka dock inte är bindande för parterna. De
flesta reglerna i lagen är dispositiva.
Arbetsmarknadsorganisationerna har på
privattjänstemannaområdet genom kollektivavtal reglerat
hithörande frågor på annat sätt än som föreskrivs i lagen.
De kollektivavtal som finns inom området föreskriver också
att om enighet inte kan nås mellan parterna tvisten får
hänskjutas till skiljenämnd.
Mål som gäller tillämpning av lagen om rätten till
arbetstagares uppfinningar förekommer ytterst sällan i
arbetsdomstolen eller i tingsrätt, som i vissa fall har att
pröva sådan tvist som första domstol. Detta har naturligtvis
delvis sin grund i att arbetsmarknadens organisationer för
en del av arbetsmarknaden valt att träffa avtal som reglerar
motsvarande frågor. Genom att dessa avtal innehåller
skiljeklausul undandras tvisterna från arbetsdomstolen. De
få mål som domstolen får upp till prövning innebär oftast ett
stort arbete, vilket har sin grund i att det är fråga om svåra
tekniska överväganden vilka har betydelse för
bedömningen om vad som skall anses vara skälig ersättning
för uppfinningen. I arbetsdomstolens sammansättning ingår
ingen teknisk sakkunskap. Mot denna bakgrund ansluter
jag mig till AD-utredningens bedömning att det är
lämpligare att låta dessa mål prövas i en annan ordning där
behovet av en teknisk sakkunskap kan tillgodoses.
I vissa specificerade mål som gäller tillämpningen av
patentlagen (1967:837) är Stockholms tingsrätt behörig
domstol. Tingsrätten är i sådant mål domför med fyra
ledamöter, av vilka två skall vara lagfarna och två tekniskt
sakkunniga. Överrätt är hovrätt som i sådant mål är domför
med tre lagfarna och två tekniskt sakkunniga ledamöter.
Med hänsyn till det tekniska inslaget och även till att lagens
tillämpning anknyter till huruvida uppfinningen är
patentbar i Sverige är det enligt min mening en lämplig
ordning för prövning av tvister som gäller tillämpning av
lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar att dessa mål
handläggs av Stockholms tingsrätt i den sammansättning
som angetts i patentlagen. På samma sätt som gäller för mål
som handläggs enligt denna ordning skall hovrätt vara
överinstans med den i patentlagen angivna särskilda
sammansättningen. Den nu föreslagna nya ordningen för
prövning av tvister enligt lagen om rätten till arbetstagares
uppfinningar innebär ingen ändring i arbetsdomstolens
behörighet att pröva tvister som gäller tillämpningen eller
tolkningen av bestämmelse i kollektivavtal inom samma
område som lagen reglerar. Inte heller avses någon
begränsning av arbetsdomstolens behörighet att pröva
sådan tvist som grundar sig på vad som kan ha
överenskommits i dylika frågor i ett enskilt
anställningsavtal.
Genom en sådan ordning som föreslås uppnår man en
mer ändamålsenlig domstolssammansättning för dessa
särskilda s.k. uppfinnarmål. Däremot påverkas inte
arbetsdomstolens arbetssituation annat än ytterst
marginellt. Reformen är i stället huvudsakligen motiverad
av att arbetsdomstolen endast skall pröva tvister där dess
särskilda sakkunskap fyller en väsentlig funktion.
Den andra gruppen av tvister jag tänkte ta upp i detta
sammanhang är mål angående hyresvillkor vilka reglerats i
kollektivavtal. I dessa mål är det hyresrättsliga inslaget
framträdande.
Enligt arbetstvistlagens huvudregel i 1 kap. 2 §, som
reglerar vilka målkategorier som undantagits från lagens
tillämpningsområde, skall tvister som handläggs av viss
tingsrätt eller av tingsrätt i särskild sammansättning inte
prövas enligt rättegångsordningen för arbetstvister även om
de rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Beträffande hyrestvister har emellertid på grund av en
särskild reglering i medbestämmandelagen och i
jordabalken gjorts undantag från huvudregeln. Enligt
bestämmelserna i medbestämmandelagen och jordabalken
kan nämligen vissa frågor som behandlas i jordabalken
regleras genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan
godkänts av central arbetstagarorganisation. Sådana
hyresvillkor får även under vissa i jordabalken angivna
förutsättningar tillämpas på hyresgäst/arbetstagare som
sysselsätts i arbete som avses med kollektivavtalet.
Möjligheten att genom kollektivavtal ersätta jordabalkens
bestämmelser gäller främst frågor om hyressättning och
hyresgästs besittningsskydd. Enligt jordabalkens
bestämmelser och arbetstvistlagen skall tvist som rör sådana
bestämmelser i kollektivavtal prövas enligt
rättegångsordningen för arbetstvister i stället för, som gäller
beträffande andra hyrestvister, av tingsrätt eller, i de fall det
är fråga om besvär över hyresnämnds beslut, av
bostadsdomstolen.
Enligt min mening är det hyresrättsliga inslaget klart
dominerande i dessa tvister även om frågorna reglerats
genom kollektivavtal. Det förhållandet att hyresvillkoret
reglerats genom kollektivavtal väger inte så tungt att det
motiverar en särskild prövning enligt rättegångsordningen
för arbetstvister.
En reform avseende dessa hyrestvister är på samma sätt
som gäller de s.k. uppfinnarmålen främst motiverad av att
arbetsdomstolens särskilda sammansättning inte fyller en
funktion på grund av att tvisten huvudsakligen rör ett annat
särskilt rättsområde för vilket det finns prövningsinstanser
med särskild sakkunskap.
2.5 Arbetsdomstolens sammansättning

Mitt förslag: Reglerna om arbetsdomstolens
sammansättning bör ändras så att antalet ledamöter i
domstolen utökas med en som utses efter förslag av SACO.
Ändringen medför också att SACO får ge förslag till tre
ersättare för denna ledamot.
Det remitterade förslaget: Överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Det övervägande antalet
remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan
erinran. Till dessa remissinstanser hör bl.a.
arbetsdomstolen, Sveriges advokatsamfund,
Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet. LO och TCO
avstyrker förslaget främst av två skäl. För det första anser
de att SACO har så få medlemmar att det inte är motiverat
att genomföra den föreslagna ändringen. För det andra
anser de att den föreslagna utökningen av arbetsdomstolen
kan komma att aktualisera frågan om även andra
organisationer bör beredas plats i arbetsdomstolen.
Skälen för mitt förslag: Arbetsdomstolen består i dag av
tre ordförande, fyra vice ordförande (varav en är
heltidsanställd) och 16 andra ledamöter. Totalt finns alltså
23 ledamöter. För varje ledamot utom ordförandena finns
högst tre ersättare. Ledamöter och ersättare utses av
regeringen för högst tre år.
Ordförandena, vice ordförandena och tre andra
ledamöter är de s.k. ämbetsmannaledamöterna. Av de
övriga 13 ledamöterna utses tolv efter förslag av
arbetsmarknadens parter och en såsom representant för
staten som arbetsgivare.
På arbetsgivarsidan föreslår SAF fyra ledamöter,
Svenska kommunförbundet en och Landstingsförbundet
en, varjämte en ledamot utses såsom representant för staten
som arbetsgivare.
På arbetstagarsidan föreslår LO fyra och TCO två
ledamöter.
Ersättare för de 13 nu berörda ledamöterna utses på
samma sätt som dessa ledamöter, dock att två av de sex
ersättarna för TCO-ledamöterna utses efter förslag av
SACO. Den ene av dessa skall anses som förste ersättare för
TCO-ledamöterna.
SACO har till stöd för sitt förslag att organisationen skall
få rätt att föreslå en ledamot i arbetsdomstolen anfört bl.a.
att arbetstagarsidan därigenom får en fullvärdig
representation i domstolen och att det totala antalet
ledamöter och ersättare därigenom blir lika stort på båda
partssidorna.
Utformningen av reglerna om parternas representation i
arbetsdomstolen har hittills byggt på ståndpunkten att vid
sidan av staten endast de tongivande organisationerna på
arbetsmarknaden bör beredas sådan representation.
Ledamöterna från arbetsgivar- och arbetstagarsidan skall
bidra med sakkunskap om förhållandena på
arbetsmarknaden och de rättsuppfattningar som har
utbildats där. De bör utses på ett sätt som garanterar bredd
och kontinuitet i dömandet. Den nu rådande ordningen att
LO och TCO föreslår ledamöter för arbetstagarsidan
infördes efter framställning från TCO i samband med 1974
års lag om rättegången i arbetstvister. Den utredning som
låg till grund för denna lagstiftning ansåg att LO, TCO och
SACO på arbetstagarsidan framstod som klart
dominerande jämfört med andra organisationer på
arbetsmarknaden. Mot bakgrund av den allt större
utjämningen av tidigare föreliggande skillnader mellan
olika arbetstagargrupper är tiden enligt min mening nu
mogen att låta SACO föreslå en ledamot i arbetsdomstolen.
Detta ligger också väl i linje med att SACO i andra
sammanhang betraktas som en av de tre
huvudorganisationerna på arbetstagarsidan.
Ändringen bör genomföras på det sättet att antalet
ledamöter utökas med en, som tillsätts efter förslag av
SACO. Ersättare för denna ledamot bör utses i den ordning
som gäller för övriga ersättare. Detta innebär också att den
nuvarande specialregeln i 3 kap. 3 § andra stycket
arbetstvistlagen om att SACO får föreslå två av ersättarna
för de av TCO föreslagna ledamöterna kan utgå. Dessutom
kan den speciella regeln i 3 kap. 9 § andra stycket
arbetstvistlagen om de av Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet föreslagna ledamöterna vid
sammanträde i plenum tas bort. Ändringen för också med
sig följdändringar i arbetsdomstolens instruktion. Jag avser
att senare återkomma till regeringen med förslag till sådana
ändringar.
2.6 Övrigt

Mitt förslag: Reglerna i arbetstvistlagen bör ändras så att
de i högre grad överensstämmer med rättegångsbalkens
allmänna regler för rättegången i dispositiva tvistemål. Det
gäller dels vad som får läggas till grund för arbetsdomstolen
dom eller beslut, dels arbetsdomstolens möjlighet att som
fullföljdsinstans avgöra ett mål utan att utfärda
föreläggande om genmäle om det är uppenbart att
klagandens talan är ogrundad, dels kraven på vad en
ansökan om stämning skall innehålla. Vidare bör i
arbetstvistlagen införas en regel som ger arbetsdomstolen
möjlighet att förelägga en svarande att inkomma med
skriftligt svaromål vid påföljd av att tredskodom annars kan
meddelas.
Dessutom bör arbetstvistlagens regler om avgörande av
mål på handlingarna anpassas till Europeiska konventionen
den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. Slutligen
bör även den ändringen göras att tvist om stridsåtgärd,
oavsett partsställningen, alltid skall prövas av
arbetsdomstolen som första instans.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Förslagen har genomgående fått
stöd av remissinstanserna. TCO, som i och för sig
anser anpassningen av arbetstvistlagen till rättegångsbalken
naturlig, har dock anfört att det av informationsskäl är
olyckligt att bestämmelsen om vilka krav som ställs på en
stämningsansökan får utgå ur arbetstvistlagen. TCO anser
också att kravet på att all bevisning skall anges och att det
skall anges vad som skall styrkas med varje särskilt bevis
kan skapa svårigheter vid handläggningen av bl.a.
anställningsskyddsmålen på grund av de korta tidsfrister
som där gäller för talans väckande.
Skälen för mitt förslag: Arbetstvistlagen reglerar
rättegången i arbetstvister i såväl tingsrätt som
arbetsdomstolen. Genom hänvisning i arbetstvistlagen till
rättegångsbalken eller annan författning om rättegången i
dispositiva tvistemål kompletteras arbetstvistlagens
reglering av bl.a. rättegångsbalkens regler.
För rättegången i tingsrätt innehåller arbetstvistlagen
endast ett fåtal särskilda regler varför tingsrätternas
handläggning av arbetstvister i huvudsak följer samma
processuella regler som gäller för dispositiva tvistemål i
allmänhet.
För rättegången i arbetsdomstolen innehåller
arbetstvistlagen emellertid ett större antal särskilda
bestämmelser som reglerar rättegången såväl när domstolen
handlägger mål som första domstol som när den är
fullföljdsinstans. För det fall rättegångsbalken eller annan
författning för dispositiva tvistemål är att tillämpa för
rättegången i arbetsdomstolen gäller att vad som är
föreskrivet för rättegången i tingsrätt är tillämpligt
beträffande rättegången i arbetsdomstolen som första
domstol och vad som föreskrivits för rättegången i hovrätt
är tillämpligt för rättegången i arbetsdomstolen som
fullföljdsinstans.
Sedan arbetstvistlagens tillkomst 1974 har
rättegångsförfarandet vid allmän domstol varit föremål för
en översyn, vilket bl.a. lett till väsentliga ändringar av de
bestämmelser som reglerar rättegången i dispositiva
tvistemål i tingsrätt och hovrätt. De ändringar som
genomförts har främst haft till syfte att göra det möjligt att
i högre grad än tidigare anpassa rättegången till vad det
enskilda målet kräver och därigenom göra det möjligt för de
allmänna domstolarna att driva verksamheten snabbare och
billigare.
Genom hänvisningen i arbetstvistlagen till reglerna i
rättegångsbalken gäller redan en del av de nya
bestämmelserna där för rättegången i arbetstvister. Vid
reformerna av rättegångsbalken har emellertid endast ett
par mindre ändringar vidtagits i arbetstvistlagen för att i
nödvändiga delar anpassa lagens regler till ändringarna i
rättegångsbalken. Några överväganden i övrigt har inte
gjorts avseende i vad mån de nya reglerna för rättegången i
dispositiva tvistemål bör påverka rättegångsordningen i
arbetstvister.
AD-utredningen har övervägt huruvida de nya
bestämmelserna i rättegångsbalken medför att några
ändringar bör vidtas i arbetstvistlagen i syfte att undvika
dels dubbelreglering, dels en rättegångsordning för
arbetstvister som är mindre lämplig. Utredningen har
vidare övervägt om det finns skäl att ändra de bestämmelser
i arbetstvistlagen som särskilt styr rättegången i
arbetstvister så att rättegångsförfarandet för arbetstvister
anpassas till vad som gäller för handläggningen av
dispositiva tvistemål i allmänhet. Dessa överväganden har
utredningen gjort med beaktande av de särskilda
förutsättningar som gäller för rättegången i arbetstvister.
Det förhållandet att många arbetstvister är av intresse inte
bara för parterna i målet och att arbetsdomstolen är
prejudikatdomstol medför att delvis andra kriterier gäller
för hur rättegångsreglerna bör utformas. Även den
särskilda partsställning som föreligger i flertalet
arbetstvister innebär att inte samma bevekelsegrunder gör
sig gällande för att införa vissa bestämmelser som reglerar
rättegången i allmän domstol.
Reformen för de dispositiva tvistemålen i allmän
domstol har bl.a. inneburit att tingsrätterna fått en
möjlighet att på ett enkelt sätt avgöra mål utan att stämning
på svaranden dessförinnan utfärdats när det är uppenbart
att kärandens talan är ogrundad. Motsvarande möjlighet
har även införts för överrätterna att avgöra mål utan att
utfärda föreläggande om genmäle om det är uppenbart att
klagandens talan är ogrundad. Vidare har tingsrätterna fått
större valfrihet mellan muntlig och skriftlig handläggning
under förberedelsen. I huvudförhandlingsmål har också de
s.k. omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna
mjukats upp bl.a. genom att möjligheten att ta upp
bevisning utom huvudförhanding vidgats samt genom att
rätten under vissa förutsättningar har fått möjlighet att
sedan huvudförhandlingen avslutats inhämta ytterligare
utredning. Det ställs numera också större krav på innehållet
i en ansökan om stämning och i ett svaromål. Det har också
införts en möjlighet att förelägga svaranden att inkomma
med ett motiverat skriftligt svaromål vid påföljd av att
tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom.
Genom att arbetstvistlagen endast innehåller ett fåtal
särskilda regler för rättegången i arbetstvister i tingsrätt
gäller de nu redovisade bestämmelserna redan för
rättegången där. Enligt AD-utredningens uppfattning
föreligger det inte heller några skäl som motiverar att andra
regler, utöver det fåtal särskilda bestämmelser som redan
nu finns i arbetstvistlagen, gäller för rättegången i
arbetstvister i tingsrätt. Jag delar denna uppfattning.
För rättegången i arbetsdomstolen finns vissa
gemensamma bestämmelser som gäller oavsett om
domstolen handlägger en tvist som första domstol eller som
fullföljdsinstans. Dessa bestämmelser reglerar bl.a. hur
omröstningen till dom eller beslut skall gå till samt vad som
får läggas till grund för domstolens dom eller beslut.
Innebörden av den sistnämnda regeln har ansetts vara att
man vid huvudförhandling i arbetsdomstolen inte
nödvändigtvis måste läsa upp all skriftlig bevisning. Detta
kan särskilt i de till arbetsdomstolen överklagade målen
vara av värde. Denna regel och den praxis som utvecklats
för rättegången i arbetsdomstolen innebär en uppmjukning
av de s.k. omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna
som är i linje med de reformer som genomförts för
rättegången i de allmänna domstolarna. Genom de nya
reglerna i 43 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken gäller
för de allmänna domstolarna att rätten får förordna om att
skriftliga bevis skall anses upptagna vid huvudförhandling
utan att de läses upp vid denna. Enligt min mening bör de
särskilda bestämmelserna som finns i arbetstvistlagen
kunna upphävas, varigenom rättegångsbalkens regler blir
direkt tillämpliga för rättegången i arbetsdomstolen.

Vad gäller rättegången i arbetsdomstolen som
fullföljdsinstans bör införas den enligt rättegångsbalken
befintliga möjligheten att utan att utfärda föreläggande om
genmäle avgöra ett mål om det är uppenbart att klagandens
talan är ogrundad. Med hänsyn till att tingsrätt har en
motsvarande möjlighet att, utan att utfärda stämning på
svaranden, avgöra ett mål om kärandens talan är uppenbart
ogrundad, ter det sig logiskt att arbetsdomstolen har samma
möjlighet att om part klagar mot tingsrättens dom avgöra
målet utan att ett föreläggande om att inkomma med
genmäle utfärdas. Arbetsdomstolens praxis har också varit
att man i detta avseende tillämpat rättegångsbalkens
bestämmelser framför arbetstvistlagens särskilda regel om
att svaranden alltid skall föreläggas att inkomma med
genmäle.
För rättegången i arbetsdomstolen som första domstol
innehåller arbetstvistlagen ett större antal särskilda
bestämmelser. Således innehåller arbetstvistlagen bl.a.
särskilda bestämmelser för vad en ansökan om stämning
skall innehålla samt hur förberedelsen av målet skall gå till.
Därutöver innehåller arbetstvistlagen särskilda regler om
hur part och ställföreträdare för part skall kallas till
sammanträde för muntlig förberedelse eller
huvudförhandling samt när part kan kallas till sammanträde
och huvudförhandling vid påföljd att tredskodom annars
kan komma att meddelas mot honom. Utöver de reformer
i rättegångsbalken, som redan på grund av hänvisningen i
arbetstvistlagen är tillämpliga för rättegången i
arbetsdomstolen som första domstol, bör enligt min
uppfattning vissa ändringar vidtas i arbetstvistlagen för att
anpassa dess regler efter vad som gäller för rättegången i
dispositiva tvistemål i allmänhet. Bestämmelserna om vad
en ansökan om stämning skall innehålla bör enligt min
uppfattning anpassas efter vad som gäller för tvistemål i
allmänhet. Detta innebär att större krav ställs på vad en
ansökan om stämning skall innehålla genom att all
bevisning, även muntlig, som part känner till, skall anges i
ansökan. Vidare skall i ansökan även anges vad som skall
styrkas med varje särskilt bevis. Härigenom uppnår man en
effektivare förberedelse och att det för part på ett tidigt
stadium blir möjligt att ta ställning till vilket behov av
bevisning som föreligger. Enligt min uppfattning bör även
den i rättegångsbalken givna möjligheten att förelägga
svaranden att inkomma med ett motiverat skriftligt
svaromål vid påföljd av att tredskodom annars kan komma
att meddelas införas för rättegången i arbetsdomstolen.
Därigenom skulle det inte längre vara nödvändigt att kalla
till muntlig förberedelse för att tredskodom skall kunna
meddelas. Detta skulle göra handläggningen av vissa mål
effektivare samtidigt som kärandeparten skulle besparas
olägenheten att inställa sig till en förhandling. Att märka är
att införandet av en sådan bestämmelse inte avser att ändra
de förhållanden under vilka domstolen trots föreläggande
med påföljd om tredskodom ändå kan välja att vidta
åtgärder för fortsatt förberedelse eller sätta ut målet till
huvudförhandling. De nu angivna ändringarna bör delvis
kunna genomföras genom att man upphäver
arbetstvistlagens särskilda bestämmelser som reglerar
förfarandet, varvid på grund av lagens
hänvisningsbestämmelser rättegångsbalkens regler blir
direkt tillämpliga även för rättegången i arbetsdomstolen.
Arbetstvistlagen innehåller i 4 kap. 10 § bestämmelser
om under vilka förutsättningar ett mål, som prövas av
arbetsdomstolen som första domstol, får avgöras på
handlingarna. AD-utredningen har anfört att en ändring
bör vidtas i dessa bestämmelser med hänsyn till innehållet i
artikel 6 i den Europeiska konventionen den 4 november
1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Enligt arbetstvistlagens regler
kan nämligen domstolen även mot parts bestridande avgöra
ett mål på handlingarna om det föreligger synnerliga skäl.
Detta strider enligt utredningen mot konventionens regler.
Enligt dessa skall envar när det gäller att pröva hans civila
rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för
brott vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång.
Konventionens föreskrift om offentlig rättegång anses
innefatta ett dubbelt krav. För det första skall parterna få
framträda direkt inför domstolen för att muntligt framlägga
sin sak. För det andra skall förfarandet vara offentligt, dvs.
tillgängligt för allmänheten. Enligt utredningens mening,
som jag ansluter mig till, bör därför arbetstvistlagens regler
ändras så att ett mål som arbetsdomstolen prövar som första
domstol inte kan avgöras på handlingarna om part
motsätter sig en sådan handläggning.
AD-utredningen uppmärksammade också att
arbetstvistlagens regler är utformade så att vissa mål om
stridsåtgärd kan komma under prövning av tingsrätt som
första domstol. Som exempel anfördes det fallet att en
enskild arbetsgivare som inte själv slutit kollektivavtal
väcker talan i tvist om stridsåtgärd. Utredningen ansåg
detta vara otillfredsställande med hänsyn till att rätten att
vidta stridsåtgärder är så central inom arbetsrättens
område. Utredningen föreslog därför att
behörighetsreglerna för arbetsdomstolen borde utvidgas så
att domstolen oberoende av partsställningen alltid skall
pröva tvist om stridsåtgärd som första instans. Utredningen
framhöll att en sådan utvidgning skulle innebära ett ytterst
marginellt tillskott av mål, uppskattningsvis högst ett mål
vart femte år. Jag delar utredningens uppfattning såväl att
det i detta sammanhang är fråga om mycket sällan
förekommande fall som att tvist om stridsåtgärd alltid bör
prövas av arbetsdomstolen som första domstol.
Arbetstvistlagen bör alltså ändras även i detta avseende.
Övergångsbestämmelser

Det är angeläget att de förslag som syftar till
förenklingar av arbetsdomstolens handläggning av mål
träder i kraft så snart som möjligt. Lagändringarna föreslås
därför träda i kraft den 1 april 1992. När det gäller
ledamöter och ersättare i arbetsdomstolen löper nu
gällande förordnanden ut vid utgången av juni 1992. Den
föreslagna nya ordningen rörande SACOs representation i
arbetsdomstolen bör lämpligen gälla från och med den
treårsperiod som börjar den 1 juli 1992. Lagändringarna i
den delen bör alltså träda i kraft den 1 juli 1992. Det gäller
3 kap. 1, 3 och 9 §§ arbetstvistlagen. De mål rörande
tillämpningen av lagen om rätten till arbetstagares
uppfinningar och rörande hyresvillkor som reglerats i
kollektivavtal vilka anhängiggjorts före utgången av mars
1992 bör handläggas av arbetsdomstolen i vanlig ordning.
3 Kostnader

De föreslagna ändringarna föranleder inte några ökade
kostnader för arbetsdomstolens verksamhet. Förslagen
rörande uppfinnar- och hyresmålen innebär att de allmänna
domstolarna och bostadsdomstolen kan få pröva ett ökat
antal mål. Det är dock fråga om ett så ringa antal mål att
förslagen inte torde medföra något behov av ytterligare
resurser för de domstolar som kommer att få handlägga
målen. För staten torde förslagen totalt sett inte medföra
några ökade kostnader.
4 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har det inom
arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister

2. lag om ändring i lagen (1949:345) om rätten till
arbetstagares uppfinningar

3. lag om ändring i jordabalken.
5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister

2 kap. Domstolarna i arbetstvister

1 §

Paragrafen reglerar arbetsdomstolens behörighet att
som första domstol uppta och avgöra en arbetstvist. I ett
nytt fjärde stycke har införts en bestämmelse som anger att
arbetsdomstolen alltid, oavsett partsställningen, är behörig
att uppta och avgöra tvist om stridsåtgärd. De närmare
skälen för att införa den nya bestämmelsen har behandlats
i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6). Begreppet
stridsåtgärd har här samma innebörd som i 41 §
medbestämmandelagen, dvs. lockout, strejk, blockad,
bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd. Detta
har uttryckligen angivits i lagtexten. Utöver det nya stycket
har i paragrafen gjorts vissa språkliga ändringar.
3 §

I paragrafens andra stycke föreslås den ändring som
föranleds av att arbetsdomstolen inte bör vara
fullföljdsinstans i mål som rör hyresförhållanden vilka
reglerats i kollektivavtal. Frågan har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.4). Ändringen består i att
hänvisningen till jordabalkens bestämmelser i 12 kap. 70
och 71 §§ har tagits bort. Därutöver har i första stycket
gjorts en språklig ändring.
3 kap. Arbetsdomstolens sammansättning m.m.
1 §

I paragrafen regleras arbetsdomstolens sammansättning.
Antalet andra ledamöter har utökats från 16 till 17. Frågan
har behandlats närmare i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.5).
3 §

I paragrafen regleras hur arbetsgivar- och
arbetstagarledamöterna i arbetsdomstolen skall utses. I
första stycket innebär ändringen att SACO får rätt att lämna
förslag till en ledamot på arbetstagarsidan. I andra stycket
innebär ändringen att det tidigare gällande undantaget, att
av de sex ersättare som skall utses för TCO-ledamöterna två
skall utses av SACO, inte längre skall gälla. I tredje stycket
har en språklig ändring gjorts.
7 §

I paragrafen regleras ordförandens behörighet att ensam
på arbetsdomstolens vägnar vidta åtgärder. Ändringen
innebär i första hand att ordförandens behörighet i detta
hänseende blir enhetlig för mål som arbetsdomstolen
prövar som första och enda domstol och mål som domstolen
prövar som fullföljdsinstans. Ordförandens behörighet
utvidgas också i fyra avseenden. Ordföranden får
behörighet att avvisa bevisning enligt 35 kap. 7 §
rättegångsbalken. Denna regel har tagits in i punkt 4. I
punkt 5 har tagits in en regel som anger att ordföranden är
behörig att själv avvisa ny omständighet eller nytt bevis
enligt 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken. I punkt
6 har förts in en regel som anger att ordföranden är behörig
att ensam hänvisa mål till behörig tingsrätt enligt 2 kap. 6 §
första stycket. Ordförandens behörighet utvidgas vidare till
att även avse att utdöma vite som förelagts part eller någon
annan i rättegång. Denna behörighet för ordföranden har
utformats i enlighet med lagrådets förslag och har
intagits som punkt 10 i paragrafen. Det bör påpekas att vissa
av de åtgärder som finns angivna i bestämmelsen endast kan
förekomma i mål som domstolen prövar som första
domstol.
8 §

I paragrafen regleras vilka åtgärder som efter
ordförandens uppdrag kan företas av annan lagfaren
tjänsteman vid domstolen vilken förordnats därtill av
domstolen. Som framgått i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.3) bör sådant förordnande få ges till lagfaren
tjänsteman som enligt arbetsdomstolens bedömning vunnit
tillräcklig erfarenhet.
Enligt nuvarande bestämmelser kan ordföranden endast
delegera sin behörighet att vidta förberedande åtgärder och
avskriva mål. Genom en ny bestämmelse, som förts in som
ett andra stycke i paragrafen, har denna rätt att delegera till
annan lagfaren tjänsteman vid domstolen utsträckts till att
avse även förordnande att hänvisa mål till behörig tingsrätt
enligt 2 kap. 6 § första stycket, att meddela tredskodom och
dom över yrkande som medgivits eller eftergivits, att
stadfästa förlikning samt att utdöma vite som har förelagts
part eller någon annan i rättegång.
9 §

I denna paragraf regleras under vilka förutsättningar
domstolen skall avgöra mål eller viss i målet uppkommen
fråga i plenum och domstolens sammansättning vid sådant
sammanträde. I paragrafens andra stycke har
undantagsregeln att endast en av de arbetsgivarledamöter
som utses på förslag av Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet får delta när domstolen sammanträder
i plenum tagits bort. Den behövs inte längre eftersom
domstolen genom att SACO fått rätt att föreslå en ledamot
fått jämvikt mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Såväl
arbetsgivar- som arbetstagarsidan får genom den ändringen
sju ledamöter.
4 kap. Rättegången i arbetsdomstolen

3 §

Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.6) bör rättegångsbalkens regler om vad som får läggas till
grund för dom eller beslut även tillämpas för rättegången i
arbetsdomstolen. På grund härav bör första stycket av
bestämmelsen upphävas. I stället blir på grund av
arbetstvistlagens hänvisningsregel i 5 kap. 3 §
rättegångsbalkens bestämmelser i 17 kap. 2 § och 43 kap.
14 § tillämpliga. På grund av att första stycket upphävs har
det också vidtagits en mindre redaktionell ändring i tredje
stycket. Dessutom har en språklig ändring gjorts i andra
stycket.
8 §

I denna bestämmelse regleras hur talan väcks i
arbetsdomstolen och vad en ansökan om stämning skall
innehålla samt domstolens inledande handläggning av ett
mål sedan en ansökan om stämning inkommit. I paragrafens
första stycke finns för närvarande angivet att talan vid
arbetsdomstolen väcks genom skriftlig ansökan om
stämning. Denna bestämmelse föreslås kvarstå oförändrad.
Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.6) bör regeln om vad en ansökan om stämning skall
innehålla anpassas till vad som gäller enligt
rättegångsbalkens motsvarande bestämmelse i 42 kap. 2 §.
I förhållande till arbetstvistlagens nuvarande regel finns i
rättegångsbalkens bestämmelse de nyheterna att en
ansökan om stämning skall innehålla uppgift om vilken
skriftlig bevisning som åberopas samt om den muntliga
bevisning som vid tidpunkten för ansökan är känd för
käranden. Käranden skall därvid lämna uppgift om vilka
bevis han åberopar och vad han vill styrka med varje bevis.
En ytterligare nyhet i 42 kap. 2 § rättegångsbalken är att
käranden i sin ansökan om stämning bör ange eventuella
önskemål om handläggningsform, såsom om svaranden bör
föreläggas att avge skriftligt svaromål eller om målet bör
sättas ut till muntlig förberedelse. Nyheterna är, med
hänsyn till vikten av en effektiv handläggning av inkomna
mål, väl lämpade att gälla även för rättegången i
arbetsdomstolen. För att undvika en dubbel reglering bör
därför andra stycket i paragrafen upphävas och i stället,
genom hänvisningsbestämmelsen i 5 kap. 3 §
arbetstvistlagen, rättegångsbalkens bestämmelse i 42 kap.
2 § bli tillämplig även för rättegången i arbetsdomstolen.
I bestämmelsens tredje stycke regleras vad som åligger
domstolen om det inte förekommer anledning att avvisa
ansökan om stämning. Genom ett tillägg i detta stycke bör
arbetsdomstolen få samma möjlighet som numera gäller
enligt rättegångsbalkens regler för dispositiva tvistemål att
förelägga svaranden att skriftligen avge svaromål vid
påföljd av att tredskodom annars kan komma att meddelas
mot honom. Vad ett skriftligt svaromål skall innehålla finns
angivet i 42 kap. 7 § rättegångsbalken som genom
hänvisningen i arbetstvistlagen även gäller för rättegången i
arbetsdomstolen. Föreläggande att inkomma med skriftligt
svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma att
meddelas mot honom bör ofta kunna användas om
käranden inte angett något annat i sin ansökan om stämning
när det är fråga om ett fordringsanspråk. I detta
sammanhang skall emellertid påpekas att detta inte innebär
någon ändring av de särskilda förutsättningar som gäller
enligt 4 kap. 9 § arbetstvistlagen för att arbetsdomstolen
skall kunna meddela tredskodom om svaranden inte
efterkommer ett föreläggande vid sådan påföljd.
9 §

I denna paragraf regleras arbetsdomstolens fortsatta
handläggning sedan stämning utfärdats. I bestämmelsen
föreslås vissa ändringar för att anpassa rättegången i
arbetsdomstolen till vad som gäller för rättegången vid de
allmänna domstolarna. Till följd härav föreslås att vissa av
reglerna upphävs för att undvika en dubbelreglering.
I bestämmelsens första stycke finns nu angivet att
arbetsdomstolen efter omständigheterna bestämmer i
vilken mån förberedelsen skall vara muntlig eller skriftlig. I
rättegångsbalkens regler för dispositiva tvistemål är angivet
att förberedelse i mål sker vid sammanträde eller genom
skriftväxling eller annan handläggning. Med uttrycket
''''''''annan handläggning'''''''' avses enligt förarbetena till
rättegångsbalkens bestämmelse den
förberedelseverksamhet som inte äger rum vid
sammanträde eller genom skriftväxling utan t.ex. genom att
rätten har telefonkontakt med ena parten. I
rättegångsbalkens bestämmelse förutsätts att rätten
successivt beslutar om de olika åtgärder som behövs under
förberedelsen och efter hand avgör vilken form
förberedelsen bör ha i varje skede. I rättegångsbalkens
bestämmelse finns emellertid dels en presumtion för att
svaromålet skall avges skriftligen dels en presumtion för att
förberedelsen skall vara muntlig sedan ett skriftligt
svaromål kommit in. Denna ordning överensstämmer väl
med den praxis som arbetsdomstolen utvecklat för
handläggningen av förberedelsen i domstolen. I
rättegångsbalken finns vidare angivet att förberedelsen om
möjligt skall avslutas vid det första sammanträdet, vilket
också överensstämmer med den praxis som förekommer i
arbetsdomstolen. Rättegångsbalkens bestämmelse om
förberedelse i tvistemål bör därför gälla även för
rättegången i arbetsdomstolen. För att undvika en onödig
dubbelreglering bör i arbetstvistlagen endast behållas den
inledande och grundläggande regeln om att förberedelse i
målet skall äga rum sedan stämning utfärdats.
Bestämmelsen som reglerar förfarandet vid förberedelsen
bör upphävas.
I paragrafens andra stycke regleras hur part skall kallas
till muntlig förberedelse. Detta förfarande finns även
reglerat i rättegångsbalken. Rättegångsbalkens
bestämmelser avviker från arbetstvistlagens nuvarande
bestämmelser i det avseendet att de anger att kallelse till
muntlig förberedelse i dispositiva tvistemål alltid skall ske
vid påföljd av att tredskodom annars kan komma att
meddelas mot honom. Någon motsvarande bestämmelse
finns inte i arbetstvistlagen. Något hinder mot att kallelse
till muntlig förberedelse i arbetsdomstolen också sker vid
sådan påföljd föreligger enligt min mening inte. Att en
sådan kallelse skett innebär nämligen att de begränsningar
för under vilka förutsättningar tredskodom kan meddelas
av arbetsdomstolen ändå är tillämpliga. Detta
ställningstagande har domstolen ändå att göra. Enligt min
mening bör därför andra stycket av paragrafen upphävas.
Det medför att rättegångsbalkens bestämmelser för kallelse
till muntlig förberedelse i dispositiva tvistemål blir
tillämpliga även för rättegången i arbetsdomstolen. I detta
sammanhang bör erinras om att käranden enligt 42 kap. 2 §
rättegångsbalken har möjlighet att i sin ansökan om
stämning begära att rätten inte utfärdar kallelse till muntlig
förberedelse eller föreläggande att inkomma med svaromål
vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas
mot honom. Man kan utgå från att en sådan begäran skulle
komma att respekteras av domstolen.
I paragrafens nästa stycke regleras förfarandet vid båda
parternas eller ena partens utevaro från muntlig
förberedelse. I detta stycke föreslås de ändringar som följer
av att svaranden enligt 4 kap. 8 § föreslås kunna föreläggas
att skriftligen avge svaromål vid påföljd att tredskodom
annars kan komma att meddelas mot honom. I stycket har
därför införts en hänvisning till rättegångsbalkens
bestämmelse i 44 kap. 7 a § som reglerar förfarandet när
part underlåtit att följa ett föreläggande att skriftligen avge
svaromål vid sådan påföljd. I denna bestämmelse i
rättegångsbalken regleras genom dess andra stycke indirekt
när underlåtenhet att avge svaromål skall anses föreligga. I
rättegångsbalken har inte angetts något krav på uttryckligt
yrkande från käranden för att tredskodom skall kunna
meddelas när part trots föreläggande inte inkommit med
svaromål. Med hänvisning till bl.a. att käranden, såsom
tidigare redovisats, har en möjlighet att i sin ansökan om
stämning begära att rätten inte utfärdar föreläggande för
svaranden att skriftligen avge svaromål vid sådan påföljd
har regeln i rättegångsbalken utformats så att tredskodom
alltid får meddelas vid uteblivet skriftligt svaromål, så länge
käranden inte uttryckligen motsätter sig att så sker. Genom
hänvisningen till rättegångsbalkens bestämmelse i 44 kap.
7 a § blir alltså samma regler tillämpliga för rättegången i
arbetsdomstolen. Emellertid följer av bestämmelsens
fortsatta lydelse att för rättegången i arbetsdomstolen gäller
att om domstolen med hänsyn till tvistens art eller andra
omständigheter i målet anser att tredskodom inte bör
meddelas, handläggningen av målet skall fortsätta eller
målet avskrivas. Denna reservation gäller även när part inte
inkommit med skriftligt svaromål trots föreläggande vid
påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas
mot honom. Med hänsyn till att, som tidigare redovisats i
specialmotiveringen till denna paragraf, rättegångsbalkens
regler för hur kallelse skall utfärdas till muntlig förberedelse
även blir tillämpliga för rättegången i arbetsdomstolen bör
sista meningen i stycket upphävas för att undvika en onödig
dubbelreglering.

Även i paragrafens sista stycke har en ändring gjorts.
Bestämmelsen reglerar handläggningen när svaranden vid
skriftlig förberedelse inte inkommer med skriftligt
svaromål. Med hänsyn till att käranden i ansökan om
stämning kan som önskemål ange att svaranden inte skall
föreläggas att inkomma med skriftligt svaromål vid påföljd
att tredskodom annars kan komma att meddelas mot
honom och till att man kan utgå från att en sådan begäran
respekteras av domstolen bör bestämmelsen kvarstå. I
förtydligande syfte bör det dock tilläggas att bestämmelsen
gäller när det inte har meddelats föreläggande om skriftligt
svaromål vid sådan påföljd.
10 §

I paragrafen anges i andra och tredje styckena i vilka fall
ett mål får avgöras utan huvudförhandling. Enligt de
nuvarande bestämmelserna i tredje stycket får avgörande
utan huvudförhandling inte ske mot parts bestridande. Ett
mål kan emellertid företas till avgörande utan
huvudförhandling även mot parts bestridande om
synnerliga skäl föreligger. Detta strider mot artikel 6 i den
Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Till följd härav föreslås att bestämmelsen i andra
stycket ändras så att det i sista meningen anges att ett mål
mot parts bestridande -- även om synnerliga skäl skulle
föreligga -- inte kan avgöras utan huvudförhandling. Frågan
har behandlats närmare i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.6). Dessutom har vissa språkliga ändringar gjorts
i första och andra styckena.
14 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om fullföljda måls
beredande för avgörande. Rättegångsbalkens regler om
måls beredande kan lämpligen tillämpas även för
rättegången i arbetsdomstolen. Bestämmelserna bör därför
ändras genom att första och andra styckena upphävs.
Därigenom blir i stället rättegångsbalkens regler
tillämpliga. Vad gäller mål som fullföljts genom vad gäller
därvid enligt 50 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken att
motparten skall föreläggas inkomma med skriftligt
genmäle. I de fall klaganden anfört besvär gäller enligt 52
kap. 7 § rättegångsbalken att motparten skall föreläggas att
inkomma med skriftlig förklaring om det finns anledning att
ändra tingsrättens beslut.
Ändringarna innebär också att bestämmelsen i 50 kap.
8 § andra stycket rättegångsbalken blir direkt tillämplig för
rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans. Den
bestämmelsen ger överrätt möjlighet att avgöra ett mål utan
att utfärda föreläggande om genmäle när det är uppenbart
att klagandens talan är ogrundad. Detta innebär en
kodifiering av gällande praxis i arbetsdomstolen.
I tredje stycket, som reglerar förfarandet när tingsrätt
avslagit yrkande om interimistiskt förordnande eller bifallit
ett sådant yrkande, har endast en språklig ändring gjorts.
5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1949:35) om
rätten till arbetstagares uppfinningar

9 §

Enligt denna paragraf -- som är ny -- skall Stockholms
tingsrätt vara behörig domstol i mål som rör tillämpningen
av lagens bestämmelser. Tingsrätten skall vid prövningen av
sådant mål ha den sammansättning som föreskrivs i
patentlagen för prövning av patentmål. Detsamma gäller
för hovrätt i det fall talan fullföljs mot tingsrättens dom eller
beslut. Genom att i bestämmelsen ange att mål enligt denna
lag endast får upptas av Stockholms tingsrätt och med
annan sammansättning än vad som anges i rättegångsbalken
undantas dessa mål från arbetstvistlagens
tillämpningsområde. Detta följer av regeln i 1 kap. 2 §
punkt 1 i arbetstvistlagen. Vad avser skälen för att undanta
dessa mål från arbetstvistlagens tillämpningsområde
hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4).
5.3 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

12 kap. Hyra

71 §

Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.4) bör inte hyrestvister där hyresvillkoren reglerats i
kollektivavtal eller där hyresvillkor i sådant avtal tillämpas
för hyresförhållandet omfattas av arbetstvistlagens
tillämpningsområde. Sådana hyrestvister bör i stället prövas
på samma sätt som gäller för andra hyrestvister. I
paragrafen har gjorts de ändringar som följer av att någon
särskild ordning inte längre skall gälla för prövning av
hyrestvister som grundar sig på hyresvillkor som reglerats
genom kollektivavtal.
73 §

I paragrafen har endast gjorts den ändringen att
hänsyftningen på arbetsdomstolen har tagits bort. Detta är
en följd av den ändrade rättegångsordningen för
hyrestvister som grundar sig på hyresvillkor i kollektivavtal.
6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att

1. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister

2. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1949:345) om
rätten till arbetstagares uppfinningar

3. anta förslaget till lag om ändring i jordabalken.
7 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå
riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt fram.

Bilaga 1

Sammanfattning

Enligt våra direktiv skall den övergripande
målsättningen för översynen av LRAs regler vara att
minska ADs befattning med principiellt mindre viktiga mål
så att domstolens särskilda sakkunskap tas till vara på ett
ändamålsenligt sätt samt att ADs arbete underlättas och
förenklas.
Mot bakgrund av resultaten från en omfattande
kartläggning av ADs mål, handläggningsformer och
avgöranden samt tingsrätternas avgöranden, mål och
fullföljdsfrekvensen avseende arbetstvister har vi behandlat
frågan om behovet av en reform av rättegångsordningen för
arbetstvister i avsnitt 3. I denna del behandlar vi
också ADs roll som specialdomstol för arbetsmarknadens
tvister samt förutsättningarna för att domstolen skall klara
sina uppgifter och vilka utgångspunkter lagstiftaren vid
utformningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen haft
beträffande hur AD skall bedriva sin verksamhet. Vi har
sedan vi klarlagt förutsättningarna för vårt arbete kunnat
konstatera att det är nödvändigt att förbättra ADs
arbetssituation. Vi har funnit att detta i första hand bör ske
genom att måltillströmningen begränsas. En sådan
begränsning bör främst avse domstolens befattning med mål
som från arbetsrättslig synpunkt eller av andra skäl är att
betrakta som mindre viktiga.
En begränsning av måltillströmningen

Vi har funnit att det finns tre sätt att begränsa
tillströmningen av mål till AD. Grupper av mål kan
undantas från LRAs tillämpningsområde, rätten till
överprövning i AD av mål som fullföljs från tingsrätt kan
begränsas och grupper av mål som nu handläggs av AD i
första instans kan föras över till prövning av tingsrätt med
bibehållen rätt till fullföljd till AD.
Vid övervägande av det första alternativet, som vi
avhandlat i avsnitt 4.2.2, har vi funnit två grupper av
mål vars arbetsrättsliga inslag är av underordnad betydelse,
varför prövningen kan ske i annan ordning än enligt LRAs
bestämmelser. Detta gäller mål som rör tillämpningen av
lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar, s.k.
uppfinnarmål, och mål om hyresvillkor vilka reglerats i
kollektivavtal. I den förstnämnda gruppen av mål är det
tekniska inslaget så väsentligt att dessa mål enligt vår
uppfattning lämpligare prövas i den ordning som gäller för
vissa patentmål vilka nu handläggs i en särskild
sammansättning av Stockholms tingsrätt som första
domstol. Hyresmålen har vi ansett i stället bör prövas i den
ordning som gäller för sådana mål där hyresvillkoren inte
reglerats i kollektivavtal. Den begränsning av
måltillströmningen som man uppnår härigenom är dock
marginell. Den är dock väl motiverad utifrån syftet att från
ADs prövning undanta mål som inte behöver domstolens
särskilda sakkunskap.
På grund av att en mycket hög fullföljdsfrekvens kan
konstateras under de senaste sex åren, över 70 procent, i
arbetstvister som avgjorts av tingsrätt, har vi inte funnit det
meningsfullt att endast överväga om någon grupp av mål
som AD prövar som första domstol i stället kan föras över
till prövning av tingsrätt. Först måste övervägas, om någon
åtgärd kan vidtas för att begränsa rätten till överprövning
i AD. Vi har i avsnitt 4.2.3 behandlat frågan om en
begränsning av rätten till överprövning i AD. I direktiven
har i denna del tagits upp två möjliga sätt. Nämligen
antingen att bibehålla det nuvarande tvåinstanssystemet
och införa regler om prövningstillstånd vid överklagande av
tingsrätternas avgöranden eller att genomföra ett
treinstanssystem även på arbetstvistområdet genom att
införa hovrätt som fullföljdsinstans mellan tingsrätt och AD
och krav på att prövningstillstånd beviljats för en fullständig
prövning i AD. Vi har övervägt båda alternativen och funnit
att det sistnämnda alternativet i och för sig skulle på ett
effektivt sätt minska antalet fullföljda mål som AD skulle få
pröva. Ett system med ytterligare en instans skulle
emellertid på ett inte acceptabelt sätt förlänga processtiden,
vilket inte står i överensstämmelse med att en snabb
handläggning varit en viktig förutsättning vid utformningen
av de materiella reglerna inom den arbetsrättsliga
lagstiftningen. Vi har i stället stannat för att en ordning med
ett bibehållande av den nuvarande instansordningen, men
med krav på prövningstillstånd för att få en fullständig
prövning i AD, är den lämpligaste ordningen. Vi är av den
uppfattningen att en sådan ordning om den innefattar vida
dispensgrunder, med även rätt till ändringsdispens,
uppfyller befogade krav på rättssäkerhet. Med hänsyn till
att AD, enligt vad som framkommit vid kartläggning av
domstolens avgöranden, fastställer i huvudsak mer än 80
procent av tingsrätternas domslut, bör en ordning med en
begränsning av rätten till överprövning få en god effekt på
antalet fullföljda mål som AD får pröva fullständigt.
Eftersom vi anser att det är en stor fördel om
bestämmelserna är konsekventa bör enligt vår uppfattning
reglerna om att det fordras prövningstillstånd göras så
generella som möjligt och avse alla mål även besvärsmål
som fullföljs till domstolen. Ett prövningstillstånd skall avse
domen eller beslutet i dess helhet.
Vi har, vilket vi tagit upp i avsnitt 4.2.4, sedan vi
funnit ett sätt att begränsa rätten till överprövning i AD
övervägt om någon grupp av mål som AD handlägger som
första domstol i stället kan föras över till prövning i
tingsrätt. Vi har vid dessa överväganden tagit hänsyn till att
ADs huvudfunktion består i att pröva de tvister där
arbetsmarknadens organisationer bedömer det vara av vikt
att just få ett avgörande från AD. Vi har därvid som ett led
i övervägandena diskuterat olika konkreta förslag med
företrädare för de huvudorganisationer som har förslagsrätt
vid utseende av ledamöter i AD. Vi har undersökt tre
huvudalternativ till ändring av bestämmelserna om ADs
behörighet att pröva mål som första domstol.
Vi har övervägt om någon kategori av mål lämpligen kan
föras över till prövning i tingsrätt. Den grupp av mål som vi
därvid bedömt kunna vara aktuell är
anställningsskyddsmålen eftersom andra grupper som också
skulle ge effekt, nämligen kollektivavtalstvister och tvister
rörande tillämpningen av MBL, är av ett så centralt intresse
för arbetsmarknadens organisationer och av så principiellt
arbetsrättsligt intresse att en reform avseende dessa mål är
otänkbar. Vid en närmare analys och efter diskussioner med
organisationernas ledamöter har vi emellertid kunnat
konstatera att tvister rörande arbetstagares anställning eller
rörande skadestånd som grundas på ett påstående att en
uppsägning eller ett avskedande vilat på felaktig grund
anses ofta mycket betydelsefulla, oavsett om det kan sägas
att målet rymmer någon prejudikatfråga. För
organisationerna och deras medlemmar ter det sig närmast
som en självklar sak att en anställningsskyddstvist som inte
kunnat lösas genom förhandlingar skall kunna hänskjutas
direkt till AD. Vi delar organisationernas uppfattning att
man inte bör särbehandla anställningsskyddsmål. En sådan
lösning har vi således inte funnit vara lämplig.
Vi har även övervägt att begränsa ADs behörighet som
första domstol genom att ändra reglerna för
partsställningen på så sätt att man undantar mål där enskild
arbetsgivare -- undantaget staten och kommunerna -- är
kärande eller svarande. En sådan reform skulle emellertid
få till följd att tingsrätten kunde få mål att pröva där det blir
fråga om att tolka en kollektivavtalsbestämmelse. Även mål
som gäller förhandlingsvägran eller
föreningsrättskränkning skulle vid en sådan reform kunna
komma under tingsrätts prövning. Vi har inte funnit det
acceptabelt att ändra ADs behörighetsregler på ett sätt som
kan medföra att från ADs prövning som första domstol
undantas tvister som är av den karaktären att det är av vikt
att AD direkt får avgöra tvisten.
Som ett tredje alternativ har vi övervägt att låta AD själv
avgöra om en tvist skall prövas av AD som första domstol
eller hänvisas till tingsrätt. AD skulle om man bedömde att
en tvist saknade principiellt intresse från arbetsrättslig eller
annan synpunkt överlämna målet till tingsrätt för prövning.
Vid en genomgång av ett antal inkomna mål under 1987,
varvid vi försökt uppskatta hur många mål som kunde
tänkas överlämnas till tingsrätt, har vi emellertid kunnat
konstatera att effekten av en sådan reform inte kan antas bli
särskilt stor. Om man även beaktar att prövningen av om
tvisten skall överlämnas också kräver resurser, är detta
alternativet inte effektivt ur aspekten att begränsa ADs
arbetsbörda.
Vi har således inte funnit någon ordning som effektivt
skulle begränsa ADs prövning av tvister som första domstol
och samtidigt bibehålla ett system där arbetsmarknadens
organisationer har rätt att få de tvister prövade i AD som
första domstol där organisationerna bedömer en sådan
prövning som väsentlig.
Vi har även, vilket vi tagit upp i avsnitt 4.2.5,
övervägt om vissa besvärsmål, som är utan arbetsrättsligt
inslag, kan föras över till prövning i allmän domstol. Vi har
därvid funnit att en klart avgränsbar grupp av besvärsmål
gäller överprövning av tingsrätts beslut rörande
interimistiskt förordnande inom ramen för den
arbetsrättsliga lagstiftningen. Dessa mål har ett klart
arbetsrättsligt inslag. För andra besvärsmål i AD är det
emellertid i allmänhet så att prövningen inte alls rör någon
arbetsrättslig fråga eller att bedömningar med
arbetsrättsligt inslag är av underordnad betydelse. Enligt
vår mening är överinstanserna inom det allmänna
domstolsväsendet generellt sett bättre lämpade att pröva
dessa besvärsmål. Prövningen av dessa besvärsmål bör
därför flyttas över till de allmänna domstolarna. Till AD
bör endast part kunna fullfölja talan mot beslut angående
arbetsrättsliga interimistiska förordnanden. Härigenom
begränsar man tillströmningen av besvärsmål till AD med
omkring 70 procent.
Som en ytterligare åtgärd för att minska ADs
arbetsbörda har vi, vilket behandlas i avsnitt 4.3,
övervägt om ADs arbete kan förenklas. Vi har därvid
föreslagit att ordförandens behörighet att vidta åtgärder på
domstolens vägnar bör utvidgas i några hänseenden.
Ordföranden bör själv kunna avgöra vissa bevisfrågor,
kunna hänvisa mål till tingsrätt när förutsättningar härför
föreligger enligt LRAs bestämmelser och utdöma vite när
kallelse vid sådan påföljd utfärdats. Vi har även övervägt
om ADs möjligheter att sammanträda i dess mindre
sammansättning med tre ledamöter, ordföranden och en
ledamot från vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan, kan
utvidgas men stannat för att en sådan reform inte skulle
tillgodose befogade rättssäkerhetskrav när det är fråga om
en rättegångsordning där part i vissa tvister endast har
tillgång till en rättegång. Vi har vidare ansett att en sådan
reform, med hänsyn till vårt förslag om en begränsning av
rätten till överprövning i AD, inte skulle bli nämnvärt
effektiv på grund av att flertalet mål som skulle vara
lämpade för en sådan prövning härigenom inte kommer att
prövas fullständigt av domstolen. Vi har således inte funnit
skäl att utvidga ADs domförhet i tresammansättning.
En förstärkning av AD

Vi har inte med säkerhet kunnat beräkna utfallet av de
åtgärder, som vi nu redovisat. Dessa berör emellertid i
huvudsak endast de mål som AD prövar som
fullföljdsinstans, vilka endast utgör omkring 30 procent av
det totala antalet mål, och som dessutom är de mål som är
minst arbetskrävande. Vi har därför uppskattat att dessa
reformer ger en arbetsbesparing av omkring 10 procent.
Denna arbetsbesparing har vi bedömt vara otillräcklig,
varför AD, vilket vi behandlar i avsnitt 4.4, enligt vår
uppfattning även måste förstärkas. Det är emellertid om
man skall förstärka AD av vikt att domstolen inte utvidgas
så att man riskerar att det uppstår svårigheter med att
upprätthålla en enhetlig rättstillämpning eller att rekrytera
framstående ledamöter. Samtidigt är det önskvärt, på grund
av de i dag mer differentierade måltyperna och den praxis
som utvecklats inom skilda rättsområden, att AD i större
utsträckning kan anpassa sin sammansättning efter målens
tyngd och principiella betydelse än vad nuvarande
sammansättningsregler ger utrymme för.
Vi har därvid övervägt olika alternativ till att förstärka
AD men stannat för att en utvidgning av domstolen med en
fjärde ordförande i kombination med delvis ändrade
sammansättningsregler för domstolen är det sätt som bäst
uppfyller de förutsättningar som vi uppställt för en
förstärkning av AD. AD bör enligt vår uppfattning tillföras
en fjärde ordförande samtidigt som
sammansättningsreglerna ändras på följande sätt.
Domstolens sjusammansättning ges, för mål som är av
principiellt intresse på arbetsrättens område eller som
annars är av stor betydelse för arbetsmarknadens parter, en
ändrad sammansättning. I dessa mål skall i domstolen,
utöver den ordförande som har målet på sin rotel, ingå
någon av de tre andra ordförandena som då ersätter den
ledamot med särskild insikt i förhållandena på
arbetsmarknaden. I denna sammansättning skall den av de
två ordförandena vars mål är uppe till prövning upprätthålla
ordförandeskapet vid huvudförhandlingen, varigenom man
bibehåller ordförandenas i alla avseenden lika ställning i
den dömande verksamheten. Genom denna förstärkning av
AD ökar domstolens kapacitet att sköta de förberedande
åtgärderna vid måls handläggning och att avgöra mål i ADs
normala sjusammansättning och tresammansättning.
Samtidigt höjer man ADs kompetens vid prövningen av
principiellt eller i annat avseende viktiga mål och får även
en garanti för kontinuitet och en enhetlig rättstillämpning
vid prövningen av dessa tvister.
Övriga frågor

Vi har även övervägt om ADs behörighet kan utvidgas
till att avse att överpröva beslut i lönegarantiärenden, vilket
vi behandlat i avsnitt 4.5. Med hänsyn till ADs
förhållandevis lilla organisation och att vi bedömer det som
att det skulle bli fråga om ett mycket stort antal mål i
förhållande till domstolens kapacitet har vi ansett att det
saknas utrymme för en sådan ordning.
Vi har även gjort en teknisk översyn av LRA, som
behandlas i avsnitt 4.6. Denna översyn har gjorts
främst mot bakgrund av de relativt omfattande ändringar
som skett av RBs regler för rättegången i dispositiva
tvistemål. Vi har därvid utifrån de nyheter som införts i RB
delvis anpassat rättegången i AD efter dessa nya regler.
Vi har även sett över de bestämmelser som reglerar ADs
handläggning av interimistiska yrkanden vid tvist om
fredsplikt. Vi har vid dessa överväganden funnit att reglerna
i MBL och LOA i detta avseende bör göras enhetliga så att
även interimistiskt beslut i fråga om stridsåtgärds tillåtlighet
kan meddelas enligt LOAs regler.

Bilaga 2

Förteckning över instanser som har avgivit yttrande
över AD-utredningens betänkande (SOU 1988:30)
Arbetsdomstolen.
1. Arbetsdomstolen
2. Bostadsdomstolen
3. Domstolsverket
4. Statens arbetsgivarverk
5. Svea hovrätt
6. Hovrätten för övre Norrland
7. Stockholms tingsrätt
8. Göteborgs tingsrätt
9. Gävle tingsrätt
10. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
11. Riksdagens ombudsmän
12. Svenska kommunförbundet
13. Landstingsförbundet
14. Svenska arbetsgivareföreningen
15. Arbetsgivareföreningen SFO
16. Kooperationens förhandlingsorganisation
17. Landsorganisationen i Sverige
18. Tjänstemännens centralorganisation
19. Centralorganisationen SACO/SR
20. Sveriges advokatsamfund
21. Hyresgästernas riksförbund
22. Sveriges Fastighetsägareförbund
23. Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar (SNAU)

Bilaga 3

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1 §, 3 § och 9 § lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

1 §2

Arbetsdomstolen består av Arbetsdomstolen består av
högst tre ordförande, högst tre ordförande,
högst tre vice högst tre vice
ordförande samt sexton ordförande samt sjutton
andra ledamöter. andra ledamöter.
Ledamot skall vara svensk medborgare och får ej vara
omyndig eller i konkurstillstånd. Innan ledamot tar säte i
arbetsdomstolen, skall han ha avlagt domared.
För annan ledamot än ordförande skall finnas högst tre
ersättare. Vad i denna lag sägs om ledamot gäller även
ersättare, om ej annat särskilt anges.
Ledamöter och ersättare förordnas av regeringen för tre
år.
3 §3

Av övriga tretton Av övriga fjorton
ledamöter utses fyra efter ledamöter utses fyra efter
förslag av Svenska förslag av Svenska
arbetsgivareföreningen, en arbetsgivareföreningen, en
efter förslag av Svenska efter förslag av Svenska
kommunförbundet, en efter kommunförbundet, en efter
förslag av förslag av
Landstingsförbundet, en Landstingsförbundet, en
såsom representant för såsom representant för
staten som arbetsgivare, fyra staten som arbetsgivare, fyra
efter förslag av efter förslag av
Landsorganisationen i Sverige, Landsorganisationen i
Sverige,
två efter förslag av två efter förslag av
Tjänstemännens Tjänstemännens
centralorganisation. centralorganisation och en
efter förslag av
Centralorganisationen
SACO/SR.
Vad i första stycket sägs om utseende av ledamot äger
motsvarande tillämpning på utseende av ersättare för sådan
ledamot.
Av ersättarna för de
ledamöter som utses efter
förslag av
Tjänstemännens
centralorganisation skall dock
två utses efter förslag
av Centralorganisationen
SACO/SR.
Förslag till ledamöter och ersättare skall upptaga minst
dubbelt så många personer som de som skall utses med
ledning av förslaget. Har sådant förslag ej avgetts,
förordnar regeringen ändå ledamöter och ersättare till
föreskrivet antal.
9 §4

Finner arbetsdomstolen vid överläggning till dom eller
beslut den rådande meningen avvika från rättsgrundsats
eller lagtolkning som den senast antagit, kan domstolen i
den sammansättning som föreskrives i 6 § första stycket
förordna att målet eller viss i målet uppkommen rättsfråga
skall avgöras av domstolen i dess helhet.
När mål eller viss När mål eller viss
däri uppkommen fråga däri uppkommen fråga
avgöres av arbetsdomstolen avgörs av arbetsdomstolen i
i dess helhet, skall alla dess helhet, skall alla
ledamöter eller ledamöter eller
ersättare för dem ersättare för dem delta
deltaga i avgörandet. Av de i avgörandet.
ledamöter eller
ersättare som har utsetts
efter förslag av Svenska
kommunförbundet och
Landstingsförbundet
deltager dock endast en.
Avgörande som avses i andra stycket kan fattas utan
huvudförhandling.

Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1974:589) med
instruktion för arbetsdomstolen

utfärdad den

Regeringen föreskriver att 6-7 §§ förordningen
(1974:589) med instruktion för arbetsdomstolen skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §1

När arbetsdomstolen När arbetsdomstolen
sammanträder med två sammanträder med två
ledamöter för vardera ledamöter för vardera
arbetsgivarsidan och arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan skall i arbetstagarsidan skall i
mål, som är av allmän mål, som är av allmän
betydelse för betydelse för
förhållandena på förhållandena på
arbetsmarknaden, deltaga en arbetsmarknaden, delta en
ledamot som utsetts efter ledamot som utsetts efter
förslag av Svenska förslag av Svenska
arbetsgivareföreningen, en arbetsgivareföreningen, en
ledamot som utsetts efter ledamot som utsetts efter
förslag av Svenska förslag av Svenska
kommunförbundet eller kommunförbundet eller
Landstingsförbundet eller Landstingsförbundet eller
representerar staten som representerar staten som
arbetsgivare, en ledamot som arbetsgivare, en ledamot som
utsetts efter förslag av utsetts efter förslag av
Landsorganisationen i Sverige Landsorganisationen i Sverige
och en ledamot som utsetts och en ledamot som utsetts
efter förslag av efter förslag av
Tjänstemännens Tjänstemännens
centralorganisation. centralorganisation eller
Centralorganisationen
SACO/SR.
Vid huvudförhandling i mål som huvudsakligen har
betydelse endast för visst förhandlingsområde eller när
arbetsdomstolen sammanträder med endast en ledamot för
vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan deltager av
sådana ledamöter de som utsetts efter förslag av
organisationer vars förhandlingsområde tvisten
huvudsakligen rör.
7 §2

Av ledamot hindrad att Är ledamot hindrad att
tjänstgöra i visst tjänstgöra i visst
mål skall, vid mål skall, vid
tillämpning av 3 kap. 4 tillämpning av 3 kap. 4
§ andra stycket lagen § andra stycket lagen
(1974:371) om (1974:371) om
rättegången i rättegången i
arbetstvister, normalt annan arbetstvister, normalt annan
ledamot kallas att ledamot kallas att
tjänstgöra eller, om tjänstgöra eller, om
även denne har även denne har
förhinder, ersättare i förhinder, ersättare i
den ordning som de blivit den ordning som de blivit
förordnade. Därvid skall förordnade.
en av de ersättare som
utsetts efter förslag av
Centralorganisationen SACO/SR
utgöra förste
ersättare för de
ledamöter som utsetts efter
förslag av
Tjänstemännens
centralorganisation.
Om ledamot till följd av 3 kap. 6 § lagen om rättegången
i arbetstvister har att avträda från huvudförhandling i visst
mål skall iakttagas att den som förordnats till ledamot
tjänstgör framför ersättare och att tjänstgöringen i övrigt
bestämmes enligt den ordning som förordnande skett.

Bilaga 4

Förteckning över instanser som avgivit yttrande över
förslag av Sveriges Akademikers Centralorganisationen om
ändringar i reglerna om arbetsdomstolens
sammansättning

1. Arbetsdomstolen
2. Svea hovrätt
3. Svenska kommunförbundet
4. Landstingsförbundet
5. Svenska arbetsgivareföreningen
6. Kooperationens förhandlingsorganisation
7. Arbetsgivarföreningen SFO
8. Sveriges Kooperativa och Allmännyttiga
Bostadsföretags Förhandlingsorganisation
9. Landsorganisationen i Sverige
10. Tjänstemännens Centralorganisation
11. Sveriges Akademikers Centralorganisation
12. Sveriges arbetares centralorganisation
13. Sveriges advokatsamfund

Bilaga 5

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 och 3 §§, 3 kap. 1, 3,
7, 8 och 9 §§ samt 4 kap. 3, 8 -- 10 och 14 §§ lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §

Arbetsdomstolen skall som Arbetsdomstolen skall som
första domstol upptaga och första domstol uppta och
avgöra tvist som väckes avgöra tvist som väcks
av arbetsgivar- eller av arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisation eller arbetstagarorganisation eller
av arbetsgivare som själv av arbetsgivare som själv
slutit kollektivavtal, om slutit kollektivavtal, om
målet gäller målet gäller

1. tvist om kollektivavtal 1. tvist om kollektivavtal
eller annan arbetstvist som eller annan arbetstvist som
avses i lagen (1976:580) om avses i lagen (1976:580) om
medbestämmande i medbestämmande i
arbetslivet, arbetslivet,

2. arbetstvist i övrigt 2. arbetstvist i övrigt
under förutsättning att under förutsättning att
kollektivavtal gäller kollektivavtal gäller
mellan parterna eller att mellan parterna eller att
enskild arbetstagare som enskild arbetstagare som
berörs av tvisten beröres av tvisten
sysselsätts i arbete som sysselsättes i arbete som
avses med kollektivavtal avses med kollektivavtal
vilket arbetsgivaren är vilket arbetsgivaren är
bunden av. bunden av.
Arbetsdomstolen är
Arbetsdomstolen är
behörig domstol enligt behörig domstol enligt
första stycket även första stycket även
när kollektivavtal när kollektivavtal
tillfälligt icke gäller. tillfälligt inte gäller.
Gemensamt med arbetstvist
Gemensamt med arbetstvist
enligt första eller andra enligt första eller andra
stycket får handläggas stycket får handläggas
även annan arbetstvist även annan arbetstvist
mellan samma eller olika mellan samma eller olika
parter, om domstolen med parter, om domstolen med
hänsyn till utredningen och hänsyn till utredningen och
övriga omständigheter övriga omständigheter
finner sådan finner sådan
handläggning lämplig. handläggning lämplig.
När skäl därtill När det föreligger
föreligger, kan domstolen skäl, kan domstolen åter
åter särskilja målen. särskilja målen.

Arbetsdomstolen är alltid
behörig att som första
domstol uppta och avgöra
tvist om stridsåtgärd.

3 §2

Arbetsdomstolen är Arbetsdomstolen är
överrätt i mål som överrätt i mål som
enligt 2 § upptagits vid enligt 2 § upptagits vid
tingsrätt och tingsrätt och
därifrån fullföljes. därifrån fullföljs.
Att i arbetsdomstolen talan i
Att i arbetsdomstolen talan i
visst fall kan föras mot visst fall kan föras mot
beslut, som meddelats av annan beslut, som meddelats av
annan
myndighet än tingsrätt, myndighet än tingsrätt,
föreskrivs i 12 kap. 70 och föreskrivs i lagen
71 §§ jordabalken och i (1969:93) om begränsning av
lagen (1969:93) om samhällsstöd vid
begränsning av arbetskonflikt.
samhällsstöd vid
arbetskonflikt.
Arbetsdomstolen prövar besvär över domvilla i fråga
om tingsrätts avgörande i mål som avses i 2 § och i fråga om
de avgöranden av annan myndighet som avses i andra
stycket. Frågor om resning och återställande av försutten tid
beträffande sådana avgöranden prövas av högsta
domstolen.
3 kap.

1 §3

Arbetsdomstolen består av Arbetsdomstolen består av
högst tre ordförande, högst tre ordförande,
högst fyra vice högst fyra vice
ordförande samt sexton ordförande samt sjutton
andra ledamöter. andra ledamöter.
Ledamot skall vara svensk medborgare och får ej vara
underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt
11 kap. 7 § föräldrabalken. Innan ledamot tar säte i
arbetsdomstolen, skall han ha avlagt domared.
För annan ledamot än ordförande skall finnas högst tre
ersättare. Vad i denna lag sägs om ledamot gäller även
ersättare, om ej annat särskilt anges.
Ledamöter och ersättare förordnas av regeringen för tre
år.
3 §

Av övriga tretton Av övriga fjorton
ledamöter utses fyra efter ledamöter utses fyra efter
förslag av Svenska förslag av Svenska
arbetsgivareföreningen, en arbetsgivareföreningen, en
efter förslag av Svenska efter förslag av Svenska
kommunförbundet, en efter kommunförbundet, en efter
förslag av förslag av
Landstingsförbundet, en Landstingsförbundet, en
såsom representant för såsom representant för
staten som arbetsgivare, fyra staten som arbetsgivare, fyra
efter förslag av efter förslag av
Landsorganisationen i Sverige, Landsorganisationen i
Sverige,
två efter förslag av två efter förslag av
Tjänstemännens Tjänstemännens
Centralorganisation. centralorganisation och en
efter förslag av Sveriges
Akademikers
Centralorganisation.
Vad i första stycket
Vad som i första stycket
sägs om utseende av ledamot sägs om utseende av ledamot
äger motsvarande äger motsvarande
tillämpning på utseende tillämpning på utseende
av ersättare för av ersättare för
sådan ledamot. Av sådan ledamot.
ersättarna för de
ledamöter som utses efter
förslag av
Tjänstemännens
centralorganisation skall dock
två utses efter förslag
av Centralorganisationen
SACO/SR.
Förslag till ledamöter
Förslag till ledamöter
och ersättare skall upptaga och ersättare skall uppta
minst dubbelt så många minst dubbelt så många
personer som de som skall personer som de som skall
utses med ledning av utses med ledning av
förslaget. Har sådant förslaget. Har sådant
förslag ej avgetts, förslag ej avgetts,
förordnar regeringen förordnar regeringen
ändå ledamöter och ändå ledamöter och
ersättare till ersättare till
föreskrivet antal. föreskrivet antal.

7 §4

Ordförande får ensam Ordförande får ensam
på arbetsdomstolens på arbetsdomstolens
vägnar företaga vägnar företa
förberedande åtgärd förberedande åtgärder
samt meddela beslut om samt 1. meddela beslut om
avskrivning av mål. avskrivning, 2. pröva
yrkande om kvarstad, 3.
meddela beslut om avvisande
av
mål, om det är uppenbart
att rättegångshinder
föreligger, 4. avvisa
bevisning enligt 35 kap. 7
§ rättegångsbalken,
5. avvisa ny omständighet
eller nytt bevis enligt 50
kap. 25 § tredje stycket
rättegångsbalken, 6.
hänvisa mål till
behörig tingsrätt enligt
2 kap. 6 § första
stycket, 7. meddela
tredskodom, 8. meddela dom
över yrkande som har
medgivits eller eftergivits,
9. stadfästa förlikning,
10. utdöma vite som har
förelagts part eller vittne
i rättegång.
Under förberedelse som
avses i 4 kap. 9 § får
ordföranden även 1.
pröva yrkande om kvarstad,
2. meddela beslut om avvisande
av mål, om det är
uppenbart att
rättegångshinder
föreligger, 3. meddela
tredskodom, 4. meddela dom
över yrkande som har
medgivits eller eftergivits,
5. stadfästa förlikning.


Handläggning som avses i 7 Förberedande åtgärder
§ första stycket kan och sådan handläggning
enligt ordförandes uppdrag som avses i 7 § 1 kan
också ombesörjas av enligt ordförandes uppdrag
annan lagfaren tjänsteman också utföras av annan
vid domstolen, vilken lagfaren tjänsteman vid
förordnats därtill av domstolen, vilken
domstolen. förordnats därtill av
domstolen.

Därutöver kan även
handläggning som avses i 7
§ 6-10 enligt
ordförandes uppdrag
utföras av sådan annan
lagfaren tjänsteman vid
domstolen, som efter att ha
vunnit tillräcklig
erfarenhet förordnats
därtill av domstolen.

9 §

Finner arbetsdomstolen vid överläggning till dom eller
beslut den rådande meningen avvika från rättsgrundsats
eller lagtolkning som den senast antagit, kan domstolen i
den sammansättning som föreskrives i 6 § första stycket
förordna att målet eller viss i målet uppkommen rättsfråga
skall avgöras av domstolen i dess helhet.
När mål eller viss När mål eller viss
däri uppkommen fråga däri uppkommen fråga
avgöres av arbetsdomstolen avgörs av arbetsdomstolen i
i dess helhet, skall alla dess helhet, skall alla
ledamöter eller ledamöter eller
ersättare för dem ersättare för dem delta
deltaga i avgörandet. Av de i avgörandet.
ledamöter eller
ersättare som har utsetts
efter förslag av Svenska
kommunförbundet och
Landstingsförbundet
deltager dock endast en.
Avgörande som avses i andra stycket kan fattas utan
huvudförhandling.
4 kap.

3 §

Dom får grundas endast Dom skall meddelas så snart
på vad som förekommit det kan ske. Den skall
vid huvudförhandling underskrivas av dem som
inför arbetsdomstolen och deltagit i avgörandet.
vad handlingarna i målet Kopia av domen skall
innehåller. Avgöres utsändas till parterna
mål utan samma dag som domen meddelas.
huvudförhandling, grundas
domen på vad handlingarna
innehåller och vad som
eljest har förekommit i
målet.
Dom skall meddelas så snart
det kan ske. Den skall
underskrivas av dem som
deltagit i avgörandet.
Avskrift av domen skall
utsändas till parterna
samma dag som domen meddelas.
Vad som i första och andra
Vad som i första stycket
styckena föreskrivits om föreskrivits om dom
dom äger motsvarande gäller också slutligt
tillämpning på slutligt beslut.
beslut.
8 §

Den som vill väcka talan vid arbetsdomstolen skall hos
domstolen göra skriftlig ansökan om stämning på
motparten.
I stämningsansökan skall Förekommer inte anledning
käranden uppge vad han att avvisa ansökan, skall
yrkar samt de domstolen utfärda
omständigheter som han stämning på svaranden
åberopar till stöd att svara på
för yrkandet. Käranden käromålet. Svaranden
skall även uppge de får föreläggas att
skriftliga bevis som han skriftligen avge svaromål
åberopar. Av ansökan enligt 42 kap. 7 §
skall framgå de rättegångsbalken vid
omständigheter som gör påföljd att tredskodom
domstolen behörig. annars kan komma att meddelas
Ansökan bör mot honom.
åtföljas av de
skriftliga bevis som
käranden innehar.
Ansökan skall vara
undertecknad av käranden
eller hans ombud.
Förekommer ej anledning att
avvisa ansökan, skall
domstolen utfärda
stämning på svaranden
att svara på
käromålet.


Utfärdas stämning, skall Utfärdas stämning, skall
förberedelse i målet förberedelse i målet
äga rum. Arbetsdomstolen äga rum.
bestämmer efter
omständigheterna, i vilken
mån förberedelsen skall
vara muntlig eller skriftlig.
Till muntlig förberedelse Uteblir båda parterna eller
skall part och en av dem från
ställföreträdare sammanträde för muntlig
för part kallas att infinna förberedelse eller
sig personligen, om det kan underlåter svaranden att
antagas att förberedelsen följa föreläggande
därigenom främjas. Skall att skriftligen avge
personlig inställelse ske, svaromål vid påföljd
kan domstolen förelägga att tredskodom annars kan
vite. komma att meddelas mot honom
gäller vad som
Uteblir båda parterna eller föreskrivs i 44 kap. 1, 2
en av dem från och 7 a §§
sammanträde för muntlig rättegångsbalken. Finner
förberedelse gäller vad domstolen med hänsyn till
som föreskrives i 44 kap. 1 tvistens art eller andra
och 2 §§ omständigheter i målet
rättegångsbalken. Finner att yrkande om tredskodom
inte
domstolen med hänsyn till bör meddelas, skall
tvistens art eller andra domstolen om den andre parten
omständigheter i målet yrkar det i stället vidta
att yrkande om tredskodom ej åtgärder för fortsatt
bör bifallas, skall förberedelse, om detta kan
domstolen på den antas vara till gagn för
tillstädeskomne partens utredningen, eller sätta ut
yrkande i stället vidtaga målet till
åtgärder för fortsatt huvudförhandling.
förberedelse, om detta kan Framställs inte sådant
antagas vara till gagn för yrkande av parten, skall
utredningen, eller utsätta målet avskrivas.
målet till
huvudförhandling.
Framställes ej sådant
yrkande av parten, skall
målet avskrivas. Erinran om
att målet kan avgöras
genom tredskodom skall intagas
i kallelsen till
sammanträdet, om domstolen
finner att sådan
påföljd för utevaro
kan komma i fråga.
Underlåter svaranden vid
Underlåter svaranden vid
skriftlig förberedelse att skriftlig förberedelse att
inkomma med svaromål, komma in med svaromål, och
utsättes målet till har inte föreläggande
huvudförhandling, om icke som avses i andra stycket
fortsatt förberedelse kan meddelats honom, sätts
antagas vara till gagn för målet ut till
målets utredning. huvudförhandling, om inte
fortsatt förberedelse kan
antas vara till gagn för
målets utredning.

10 §

Sedan förberedelsen Sedan förberedelsen
avslutats, skall avslutats, skall
arbetsdomstolen företaga arbetsdomstolen företa
målet till avgörande målet till avgörande
så snart det kan ske. så snart det kan ske.
Mål avgöres efter
Mål avgörs efter
huvudförhandling. Domstolen huvudförhandling. Domstolen
får dock avskriva eller får dock avskriva eller
avvisa mål, meddela avvisa mål, meddela
tredskodom och dom över tredskodom och dom över
yrkande, som medgivits eller yrkande, som medgivits eller
eftergivits, samt stadfästa eftergivits, samt stadfästa
förlikning utan att förlikning utan att
hålla huvudförhandling. hålla huvudförhandling.
Domstolen får även i
Domstolen får även i
annat fall än som avses i annat fall än som avses i
andra stycket företaga andra stycket företa mål
mål till avgörande utan till avgörande utan
huvudförhandling, om part huvudförhandling, om part
begär det och domstolen med begär det och domstolen med
hänsyn till tvistens art hänsyn till tvistens art
och övriga och övriga
omständigheter finner det omständigheter finner det
lämpligt. Mot parts lämpligt. Mot parts
bestridande får mål dock bestridande får mål dock
icke utan synnerliga skäl inte avgöras i denna
avgöras i denna ordning. ordning.

14 §

Avvisas ej den fullföljda Har tingsrätten avslagit
talan, förordnar yrkande om förordnande
arbetsdomstolen om de för tiden intill dess
åtgärder som behövs lagakraftägande dom eller
för målets beredande. beslut föreligger i
målet, kan arbetsdomstolen
I mål som fullföljes omedelbart meddela sådant
genom vad skall skall förordnande att gälla
vadesvaranden föreläggas till dess annorlunda
att inkomma med skriftligt förordnas. Har
genmäle. I mål som tingsrätten bifallit
fullföljes genom besvär yrkande som nu sagts, kan
skall motparten, om anledning arbetsdomstolen omedelbart
finns att höra honom förordna att
över besvären, tingsrättens förordnande
föreläggas att inkomma inte längre skall gälla.
med skriftlig förklaring.
Utan att motparten lämnats
tillfälle att förklara
sig får ändring ej
göras i tingsrättens
beslut, såvitt angår
hans rätt.
Har tingsrätten avslagit
yrkande om förordnande
för tiden intill dess
lagakraftägande dom eller
beslut föreligger i
målet, kan arbetsdomstolen
omedelbart meddela sådant
förordnande att gälla
till dess annorlunda
förordnas. Har
tingsrätten bifallit
yrkande som nu sagts, kan
arbetsdomstolen omedelbart
förordna att
tingsrättens förordnande
ej längre skall gälla.

Denna lag träder i kraft, i fråga om 3 kap. 1, 3 och 9 §§
den 1 juli 1992, och i övrigt den 1 april 1992.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1949:345) om rätten till
arbetstagares uppfinningar

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1949:345) om
rätten till arbetstagares uppfinningar skall införas en ny
paragraf, 9 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

I mål om tillämpningen
av denna lag är Stockholms
tingsrätt behörig
domstol. Vid prövningen av
sådant mål skall
tingsrätten och hovrätt
ha den sammansättning som
anges i 66 och 67 §§
patentlagen (1967:837).

Denna lag träder i kraft den 1 april 1992. Mål som före
ikraftträdandet kommit in till arbetsdomstolen men ännu
inte avgjorts handläggs enligt äldre föreskrifter.

Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken1

dels att 12 kap. 72 § skall upphöra att gälla,

dels att 12 kap. 71 och 73 §§ skall ha följande
lydelse.
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
12 kap.

71 §2

Hyrestvister som inte enligt Hyrestvister som inte enligt
69 § skall prövas av 69 § skall prövas av
hyresnämnden skall tas upp hyresnämnden skall tas upp
av den fastighetsdomstol inom av den fastighetsdomstol inom
vars område fastigheten vars område fastigheten
är belägen. Rör är belägen.
tvisten kollektivavtal eller
tillämpning av ett
sådant avtal i fall som
avses i 67 § andra stycket
skall den dock tas upp av
arbetsdomstolen eller en
tingsrätt enligt vad som
föreskrivs i lagen
(1974:371) om
rättegången i
arbetstvister.
Om laga domstol i tvister med anledning av tillfällig
upplåtelse av hus eller del av hus för uppställning av fordon
finns bestämmelse i 10 kap. 10 § rättegångsbalken.
Beträffande laga domstol i hyrestvister som skall prövas
enligt lagsökningslagen (1946:808) eller
handräckningslagen (1981:847) finns bestämmelser i dessa
lagar.
Ett överklagande som avses Ett överklagande som avses
i 70 § tas upp av i 70 § tas upp av
arbetsdomstolen, om saken bostadsdomstolen.
rör kollektivavtal eller Besvärshandlingen skall ges
tillämpning av ett in till hyresnämnden.
sådant avtal i fall som
avses i 67 § andra stycket,
och i annat fall av
bostadsdomstolen.
Besvärshandlingen skall ges
in till hyresnämnden.
73§3

I hyrestvister som avses i 49, I hyrestvister som avses i
49,
54 eller 55 b § och i 54 eller 55 b § och i
mål om mål om
åtgärdsföreläggande åtgärdsföreläggande
enligt 16 § andra stycket enligt 16 § andra stycket
eller om utdömande av vite eller om utdömande av vite
enligt 62 § skall vardera enligt 62 § skall vardera
parten svara för sin parten svara för sin
rättegångskostnad i rättegångskostnad i
bostadsdomstolen eller bostadsdomstolen, om inte
arbetsdomstolen, om inte annat annat följer av 18 kap. 6
följer av 18 kap. 6 § § rättegångsbalken.
rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1992. Mål som före
ikraftträdandet kommit in till arbetsdomstolen men ännu
inte avgjorts handläggs enligt äldre föreskrifter.

Bilaga 6

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-12-12

Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig
von Bahr, justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 5
december 1991 har regeringen på hemställan av statsrådet
Hörnlund beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till

1. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister,

2. lag om ändring i lagen (1949:345) om rätten till
arbetstagares uppfinningar och

3. lag om ändring i jordabalken.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Lars Johan Eklund.
Förslagen föranleder följande yttrande av
lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister

3 kap.
7 §

Enligt punkt 10 i den föreslagna lydelsen får en
ordförande ensam på arbetsdomstolens vägnar utdöma vite
som har förelagts part eller vittne i rättegång. Mot en sådan
utvidgning av ordförandens behörighet finns i och för sig
inget att invända. Vite kan emellertid i rättegång föreläggas
även andra än parter och vittnen. Sålunda kan vite
föreläggas den som skall förete skriftligt bevis (38 kap. 5 §
rättegångsbalken) eller tillhandahålla föremål för syn (39
kap. 5 §) eller den som är sakkunnig (40 kap. 12 och 14 §§).
Även om sådana fall är mindre vanliga bör de också
omfattas av ordförandens behörighet att utdöma vite.
I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att punkt 10
i förevarande paragraf ges denna lydelse: ''''''''utdöma vite som
har förelagts part eller någon annan i rättegång.''''''''
Lagrådet vill samtidigt erinra om att grundläggande
bestämmelser om utdömande av vite finns i lagen
(1985:206) om viten.
Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
1 Lagen omtryckt 1977:530.
2 Senaste lydelse 1988:1456.
3 Senaste lydelse 1988:1289.
4 Senaste lydelse 1981:831.
1 Balken omtryckt 1971:1209, 12 kap. omtryckt
1984:694.
2 Senaste lydelse 1990:1127. Ändringen innebär bl.a.
att första stycket upphävs.
3 Senaste lydelse 1988:408.
1 Lagen omtryckt 1977:540.
2 Senaste lydelse 1975:1294.
3 Senaste lydelse 1976:581.
4 Senaste lydelse 1977:530.
1 Senaste lydelse 1977:568.
2 Senaste lydelse 1977:568.
1 Lagen omtryckt 1977:530.
2 Senaste lydelse 1988:1456.
3 Senaste lydelse 1988:1289.
4 Senaste lydelse 1981:831.
1 12 kap. omtryckt 1984:694.
2 Senaste lydelse 1987:242.
3 Senaste lydelse 1988:408.