Prop.
1991/92:41
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 24 oktober 1991 för den åtgärd och det ändamål
som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Anders Björck
Propositionen innehåller förslag till ändringar i räddningstjänstlagen
(1986:1102). Förslagen innebär att kommunerna åläggs att planera för var-
ning och information till allmänheten vid allvarliga olyckshändelser samt att
räddningstjänstlagen kompletteras med regler om sanering efter utsläpp av
radioaktiva ämnen. Enligt förslaget skall länsstyrelserna åläggas att ansvara
för sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anlägg-
ning. Vidare föreslås att kommunerna åläggs att medverka i planering och
övning för sådan saneringsverksamhet samt att saneringsorganisationen un-
der vissa förutsättningar skall kunna företa ingrepp i annans rätt.
Propositionen behandlar även andra frågor som bl.a. syftar till bättre be-
redskap för och samordning av åtgärder mot allvarliga olyckor.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
1 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 41
Förslag till
Lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102)
Härigenom föreskrivs i fråga om räddningstjänstlagen (1986:1102)
dels att 1, 21, 22, 28, 29, 33-35, 40, 45, 50, 52 och 64 §§ samt rubrikerna
närmast före 28 och 34 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före 25 § skall lyda ”Statlig räddningstjänst
m.m.” och ”Fjällräddningstjänst”,
dels att det i lagen skali införas två nya paragrafer, 2 a och 28 a §§, av föl-
jande lydelse.
Prop. 1991/92:41
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1§
Denna lag innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst skall
organiseras och bedrivas.
I lagen finns också bestämmelser
om olycks- och skadeförebyggande
åtgärder samt om rättigheter och
skyldigheter för enskilda.
I lagen finns också bestämmelser
om olycks- och skadeförebyggande
åtgärder, om sanering efter utsläpp
av radioaktiva ämnen, samt om rät-
tigheter och skyldigheter för en-
skilda.
2a§
Med sanering efter utsläpp av ra-
dioaktiva ämnen avses i lagen sådana
åtgärder som staten skall vidta för att
göra det möjligt att åter använda
mark, vatten, anläggningar och an-
nan egendom som förorenats genom
utsläpp av radioaktiva ämnen.
Skyldighet för staten att vidta så-
dana åtgärder föreligger endast i den
utsträckning det med hänsyn tillfölj-
derna av utsläppet, det hotade intres-
sets vikt, kostnaderna för insatsen
och omständigheterna i övrigt är på-
kallat att staten svarar för åtgär-
derna.
21 §
För varje kommun skall det finnas en räddningstjänstplan.
Planen skall innehålla uppgifter om
1. räddningskårens organisation i stora drag,
2. vattenreservoarer, brandposter, varningssystem och andra anordningar
för räddningstjänsten och hur de skall underhållas,
3. insatstider till kommunens olika delar,
4. det lägsta antal befäl och övrig personal som ständigt skall finnas för
första utryckning i styrkorna inom räddningskåren och tiden från alarmering
av personalen till dess räddningsstyrkans första fordon kan utgå (anspän-
ningstid),
5. den kompetens som krävs för att vara befäl i räddningskåren,
6. det minsta antal övningar som skall hållas med personalen i räddnings-
kåren,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:41
7. hur allmänheten skall varnas
och informeras vid allvarliga olycks-
händelser.
I förekommande fall skall planen också innehålla uppgifter om
1. anläggningar som avses i 43 § samt vattentäkter och andra områden där
en olyckshändelse kan medföra allvarliga skador i miljön,
2. hamnar och deras gränser i vattnet,
3. avtal om samverkan inom kommunalförbund och räddningsregion.
22 §
Räddningstjänstplanen skall antas av kommunfullmäktige.
Planen skall tillställas de myndigheter som regeringen bestämmer.
Första och andra styckena gäller också i fråga om ändringar i och tillägg
till planen.
Kommunen skall se till att allmän-
heten upplyses om vad räddnings-
tjänstplanen innehåller om varning
och information till allmänheten vid
allvarliga olyckshändelser.
Räddningstjänst vid utsläpp av ra- Räddningstjänst vid utsläpp av ra-
dioaktiva ämnen dioaktiva ämnen och sanering efter
sådana utsläpp
28 §
Vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning i sådan
omfattning att särskilda åtgärder krävs för att skydda allmänheten eller vid
överhängande fara för ett sådant utsläpp skall länsstyrelsen svara för rädd-
ningstjänsten.
110 § lagen (1984:3) om kärntek-
nisk verksamhet finns bestämmelser
om skyldighet för innehavare av
kärnteknisk anläggning att vidta de
åtgärder som behövs för att upprätt-
hålla säkerheten vid anläggningen.
Länsstyrelsen skall också svara för
saneringen efter utsläpp av radioak-
tiva ämnen från en kärnteknisk an-
läggning.
För sanering efter utsläpp av ra-
dioaktiva ämnen i andra fall än som
sägs i andra stycket skall den statliga
myndighet som regeringen föreskri-
ver eller i särskilda fall beslutar
svara.
28a§
110 § lagen (1984:3) om kärntek-
nisk verksamhet finns bestämmelser
om skyldighet för innehavare av
kärnteknisk anläggning att vidta de
åtgärder som behövs för att upprätt-
hålla säkerheten vid anläggningen.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Av hälsoskyddslagen (1982:1080)
framgår att varje kommun svarar för
hälsoskydd inom kommunen som
påkallas av utsläpp av radioaktiva
ämnen, om inte annat följer av denna
lag.
29 §
Prop. 1991/92:41
Kommunerna är skyldiga att delta
i planeringen av räddningstjänsten
vid utsläpp av radioaktiva ämnen
från kärntekniska anläggningar /
landet och att medverka vid öv-
ningar i sådan räddningstjänst.
Kommunerna är skyldiga att delta
i planeringen av räddningstjänsten
vid utsläpp av radioaktiva ämnen
från kärntekniska anläggningar och
att medverka vid övningar i sådan
räddningstjänst.
Kommunerna är vidare skyldiga
att medverka i planering och öv-
ningar för sanering efter utsläpp av
radioaktiva ämnen från kärntekniska
anläggningar.
33 §
I fråga om räddningsinsatser som är omfattande får regeringen föreskriva
eller i särskilt fall bestämma, att en länsstyrelse eller någon annan statlig
myndighet skall ta över ansvaret för räddningstjänsten inom en eller flera
kommuner. I sådana fall utses räddningsledare av den myndighet som har
|
fått ansvaret. |
1 fråga om sanering efter utsläpp |
Skyldighet att medverka i rädd- Skyldighet att medverka i rädd-
ningstjänsten ningstjänst eller sanering efter ut-
släpp av radioaktiva ämnen
34 §
En statlig eller kommunal myn-
dighet skall på anmodan av rädd-
ningsledaren delta i en räddningsin-
sats med personal och egendom, om
myndigheten har lämpliga resurser
och ett deltagande inte allvarligt
hindrar myndighetens vanliga verk-
samhet.
En statlig eller kommunal myn-
dighet skall med personal och egen-
dom delta i en räddningsinsats på an-
modan av räddningsledaren och vid
sanering efter utsläpp av radioaktiva
ämnen på anmodan av den myndig-
het som svarar för saneringen. En så-
dan skyldighet föreligger dock endast
om myndigheten har lämpliga resur-
ser och ett deltagande inte allvarligt
hindrar myndighetens vanliga verk-
samhet.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:41
35 §
Om en kommun har medverkat i en annan kommuns räddningstjänst, har
kommunen rätt till skälig ersättning av den andra kommunen.
Om en kommun har medverkat i Om en kommun har medverkat i
statlig räddningstjänst eller vid öv-
ningar i sådan räddningstjänst, har
kommunen rätt till skälig ersättning
av staten.
statlig räddningstjänst eller vid sane-
ring efter utsläpp av radioaktiva äm-
nen eller vid övningar i sådan rädd-
ningstjänst eller sådan sanering, har
kommunen rätt till skälig ersättning
av staten.
40 §
Myndigheter och enskilda skall på
begäran av en myndighet som svarar
för räddningstjänst lämna upplys-
ningar om personal och egendom
som kan användas i räddningstjäns-
ten.
Myndigheter och enskilda skall på
begäran av en myndighet som svarar
för räddningstjänst eller sanering ef-
ter utsläpp av radioaktiva ämnen
lämna upplysningar om personal och
egendom som kan användas i rädd-
ningstjänsten eller vid saneringen.
45 §
Om fara för liv, hälsa eller egen-
dom eller för skada i miljön inte
lämpligen kan hindras på något an-
nat sätt, får räddningsledaren vid en
räddningsinsats bereda sig och med-
verkande personal tillträde till an-
nans fastighet, avspärra eller ut-
rymma områden, använda, föra bort
eller förstöra egendom samt företa
andra ingrepp i annans rätt, i den
mån ingreppet är försvarligt med
hänsyn till farans beskaffenhet, den
skada som vållas genom ingreppet
och omständigheterna i övrigt. Så-
dana ingrepp får också företas av
den kommunala nämnden eller, i
fråga om statlig räddningstjänst, av
den myndighet som svarar för rädd-
ningstjänsten.
Om fara för liv, hälsa eller egen-
dom eller för skada i miljön inte
lämpligen kan hindras på något an-
nat sätt, får räddningsledaren vid en
räddningsinsats bereda sig och med-
verkande personal tillträde till an-
nans fastighet, avspärra eller ut-
rymma områden, använda, föra bort
eller förstöra egendom samt företa
andra ingrepp i annans rätt, i den
mån ingreppet är försvarligt med
hänsyn till farans beskaffenhet, den
skada som vållas genom ingreppet
och omständigheterna i övrigt. Så-
dana ingrepp får också företas av
den kommunala nämnden eller, i
fråga om statlig räddningstjänst, av
den myndighet som svarar för rädd-
ningstjänsten. Om en statlig myndig-
het enligt vad som sägs i 33 § första
stycket har tagit över ansvaret för den
kommunala räddningstjänsten, får
ingrepp företas av den myndigheten i
stället för av den kommunala nämn-
den.
Vid sanering efter utsläpp av ra-
dioaktiva ämnen får, under de förut-
sättningar som anges i första stycket
eller om det är nödvändigt för att
göra det möjligt att åter använda den
1 Lydelse enligt prop. 1991/92:17.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
förorenade egendomen, den myndig-
het som ansvarar för saneringen
företa sådana ingrepp i annans rätt
som anges i första stycket.
Förbud eller föreläggande som avses i 7 kap. 5 § lagen (1980:424) om åt-
gärder mot vattenförorening från fartyg får meddelas med stöd av denna pa-
ragraf bara om sjöfartsverkets beslut inte kan avvaktas.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.
Prop. 1991/92:41
50 §
Har utrustning för räddnings-
tjänst tillhandahållits frivilligt eller
tagits i anspråk med stöd av 45 §, har
egendomens ägare eller innehavare
rätt till ersättning för skada på eller
försämring av egendomen, förlorad
avkastning eller nytta av egendomen
och kostnad med anledning av att
egendomen har tillhandahållits.
Första stycket gäller inte den som
har erhållit ersättning av någon an-
nan eller på grund av tjänst eller an-
nars genom avtal har rätt till ersätt-
ning för att tillhandahålla egendom
för räddningstjänst. Första stycket
gäller inte heller den som har tillhan-
dahållit egendom för räddnings-
tjänst, om räddningsinsatsen har av-
sett att hindra eller begränsa skada
på hans egendom eller har föranletts
av olyckshändelse i hans verksam-
het.
Har utrustning för räddnings-
tjänst eller sanering efter utsläpp av
radioaktiva ämnen tillhandahållits
frivilligt eller tagits i anspråk med
stöd av 45 §, har egendomens ägare
eller innehavare rätt till ersättning
för skada på eller försämring av
egendomen, förlorad avkastning el-
ler nytta av egendomen och kostnad
med anledning av att egendomen
har tillhandahållits.
Första stycket gäller inte den som
har erhållit ersättning av någon an-
nan eller på grund av tjänst eller an-
nars genom avtal har rätt till ersätt-
ning för att tillhandahålla egendom
för räddningstjänst eller sanering ef-
ter utsläpp av radioaktiva ämnen.
Första stycket gäller inte heller den
som har tillhandahållit egendom för
räddningstjänst, om räddningsinsat-
sen har avsett att hindra eller be-
gränsa skada på hans egendom eller
har föranletts av olyckshändelse i
hans verksamhet.
Ersättning enligt 50 och 51 §§ skall
betalas av kommunen eller, i fråga
om statlig räddningstjänst, av sta-
ten.
52 §
Ersättning enligt 50 och 51 §§ skall
betalas av kommunen eller, i fråga
om statlig räddningstjänst och sane-
ring efter utsläpp av radioaktiva äm-
nen, av staten.
64 §
Är riket i krig eller krigsfara eller
råder sådana utomordentliga förhål-
landen som är föranledda av krig el-
ler av krigsfara vari riket har befun-
nit sig, får regeringen meddela så-
dana från denna lag avvikande före-
skrifter som är av betydelse för total-
försvaret eller som behövs för att
nödvändig räddningstjänst i övrigt
skall kunna genomföras.
Är riket i krig eller krigsfara eller
råder sådana utomordentliga förhål-
landen som är föranledda av krig el-
ler av krigsfara vari riket har befun-
nit sig, får regeringen meddela så-
dana från denna lag avvikande före-
skrifter som är av betydelse för total-
försvaret eller som behövs för att
nödvändig räddningstjänst i övrigt
eller sanering efter utsläpp av radio-
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:41 aktiva ämnen skall kunna genomfö- |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 oktober 1991
Prop. 1991/92:41
Närvarande: Statsministern Bildt, statsråden B. Westerberg, Friggebo, Jo-
hansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidsson, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg, Ask.
Föredragande: statsrådet Björck
Den 11 juni 1987 tillsattes en kommitté med uppgift att se över kärnkraftsbe-
redskapen. I direktiven (dir. 1987:28) angavs att det omfattande utrednings-
och utvärderingsarbete som följde efter Tjernobylolyckan borde utgöra un-
derlag för en samlad bedömning av kraven på beredskapen mot utsläpp av
radioaktiva ämnen. Dessutom angavs att sambandet med beredskapen mot
allvarliga kemiska olyckor borde tas med i bedömningen.
Kommittén (Ledamöter: f.d. landshövdingen Carl G. Persson, ordfö-
rande, samt riksdagsledamöterna Ingvar Björk, Bertil Danielsson, Birgitta
Hambraeus, Per Olof Håkansson, Hans Lindblad och Britta Sundin.) antog
namnet utredningen om kärnkraftsberedskapen. Mot bakgrund av erfaren-
heterna från de svenska myndigheternas åtgärder i samband med Tjernobyl-
olyckan beslutade utredningen att först överväga principerna för ledning och
samordning inom den organisation som skall ingripa vid utsläpp av radioak-
tiva ämnen och andra stora olyckor. Utredningen redogjorde i en särskild
rapport, Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor - Ledning och samord-
ning, i juni 1988 för sina slutsatser och förslag avseende principerna för led-
ningsorganisationen. I rapporten föreslogs bl.a. att länsstyrelsen även i fort-
sättningen skulle vara det organ som när det behövdes tog över ansvaret för
kommunal räddningstjänst och som svarade för räddningstjänst vid utsläpp
av radioaktiva ämnen. Utredningen föreslog vidare att rådet för räddnings-
tjänst skulle ombildas och få till uppgift att på central nivå svara för samord-
ning av samhällets åtgärder vid allvarliga olyckor.
I en särskild rapport från utredningens sekretariat, som presenterades i
juni 1988, redovisades de olika myndigheternas ansvar, uppgifter och organi-
sation inom räddningstjänsten. Rapporten innehöll också redogörelser för
de erfarenheter från beredskapsorganisationens sätt att fungera som hade
framkommit vid bl.a. stora övningar och vid Tjernobylolyckan.
Utredningen hemställde hos ett antal myndigheter och organisationer om
yttrande över dessa båda rapporter. Synpunkterna i yttrandena ingick i un-
derlaget för utredningens slutliga överväganden.
Den 6 november 1989 överlämnade utredningen sitt slutbetänkande
(SOU 1989:86) Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor. I betänkandet
behandlas först sådana åtgärder som är gemensamma för insatser vid alla
slag av allvarliga olyckor och därefter behandlas åtgärder som särskilt avser
det kärntekniska området. Till protokollet i detta ärende bör fogas en sam-
manfattning av utredningens betänkande som bilaga 1. Betänkandet har re-
missbehandlats. Remissyttranden har avgetts av överbefälhavaren, kustbe-
vakningen, överstyrelsen för civil beredskap, statens räddningsverk, styrel-
sen för psykologiskt försvar, försvarets forskningsanstalt (FOA), socialsty-
relsen, statens järnvägar, sjöfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydro-
logiska institut (SMHI), luftfartsverket, generaltullstyrelsen, lantbrukssty-
relsen, statens livsmedelsverk, statens jordbruksnämnd, arbetarskyddssty-
relsen, statskontoret, riksrevisionsverket, rikspolisstyrelsen, statens natur-
vårdsverk, kemikalieinspektionen, statens strålskyddsinstitut, statens vat-
tenfallsverk, statens kärnkraftinspektion, hovrätten för Västra Sverige,
kammarrätten i Stockholm, naturvetenskapliga forskningsrådet, Sveriges
lantbruksuniversitet, skogs- och jordbrukets forskningsråd, länsstyrelserna
i Stockholms län, Uppsala län, Södermanlands län, Kalmar län, Malmöhus
län, Hallands län, Göteborgs och Bohus län, Värmlands län, Gävleborgs
län, Västernorrlands län, Västerbottens län och Norrbottens län, Svenska
kyrkans centralstyrelse, Svenska kommunförbundet, landstingsförbundet,
Svenska samernas riksförbund, Sveriges industriförbund, Lantbrukarnas
riksförbund, Svenska brandförsvarsföreningen, Sveriges Radio AB, Tjäns-
temännens centralorganisation, SACO, Landsorganisationen, SOS Alarme-
ring AB, Kärnkraftsäkerhet och Utbildning AB, Sveriges Geologiska AB
samt Studsvik AB. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet
(dnr. 2186/89).
Betänkandet innehåller inte några författningsförslag. Inom försvarsde-
partementet har därför, med utgångspunkt i utredningens förslag, en sär-
skild promemoria med författningsförslag utarbetats. Även denna har re-
missbehandlats. Remissyttranden har avgetts av överbefälhavaren, kustbe-
vakningen, statens räddningsverk, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, sta-
tens livsmedelsverk, statens jordbruksnämnd, arbetarskyddsstyrelsen, sta-
tens strålskyddsinstitut, statens kärnkraftinspektion, hovrätten för Västra
Sverige, kammarrätten i Stockholm, länsstyrelserna i Stockholms län, Upp-
sala län, Kalmar län, Malmöhus län, Hallands län, Gävleborgs län och Väs-
terbottens län, Svenska kommunförbundet och Sveriges industriförbund.
Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr. 2186/89).
Förslagen i propositionen syftar framför allt till att lägga fast ansvarsför-
hållandena vad gäller samhällets åtgärder för att förebygga och begränsa
verkningarna av allvarliga olyckor inbegripet utsläpp av radioaktiva ämnen.
Regeringen beslutade den 29 augusti 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över lagförslaget. Det lagförslag som remitterats till lagrådet bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas
till protokollet som bilaga 3. Lagrådets granskning har föranlett vissa redak-
tionella ändringar av remissens lagförslag.
Prop. 1991/92:41
2.1 Allmänt
Med räddningstjänst avses i räddningstjänstlagen (1986:1102) räddningsin-
satser som skall göras vid olyckshändelser och överhängande fara för olycks-
händelser för att hindra eller begränsa skador på människor eller egendom
eller i miljön. De flesta räddningsinsatserna görs på den lokala nivån som
kommunal räddningstjänst. För dessa insatser - de kan vara ingripanden vid
bränder, ras, jordskred, vägtrafikolyckor, tågolyckor, översvämningar och
utflöden av olja och andra skadliga ämnen samt olyckor i samband med
transporter av farligt gods - är det i allmänhet tillräckligt med de resurser
som räddningskåren i kommunen förfogar över.
När det behövs ytterligare resurser är både statliga och kommunala myn-
digheter skyldiga att delta i räddningstjänsten. Räddningsorganen har också
stora befogenheter att genom ingrepp i annans rätt ta i anspråk den materiel
och egendom i enskild ägo som kan behövas i räddningstjänsten. Vidare kan
enskilda som är mellan 18 och 65 år åläggas att delta i räddningsarbete, om
deras kunskaper, hälsa och kroppskrafter tillåter det.
På regional nivå har länsstyrelsen till uppgift att om det behövs ta över
ansvaret för kommunal räddningstjänst. Det kan bli nödvändigt vid stora
olyckor som samtidigt berör två eller flera kommuner. Riskbilden är i sådana
fall ofta svårbedömd. Räddningsarbetet kan fordra stora resurser och den
som svarar för räddningstjänsten behöver som regel förstärka med personal
och utrustning från andra kommuner eller organ i samhället. Länsstyrelsen
kan disponera resurser från en rad olika håll i samhället, framför allt kom-
munernas räddningskårer, polisen, kustbevakningen, militära förband,
SMHI, flygplatsbrandkårerna och frivilligorganisationer.
Ansvaret för statlig räddningstjänst är fördelat på olika myndigheter. Poli-
sen svarar för fjällräddningstjänst, luftfartsverket för flygräddningstjänst
och sjöfartsverket och kustbevakningen förvar sin del av sjöräddningstjäns-
ten. Länsstyrelserna har ansvaret för räddningstjänst vid utsläpp eller över-
hängande fara för utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anlägg-
ningar. Skyldigheten för en länsstyrelse att ingripa gäller om det är fråga om
ett utsläpp i sådan omfattning att särskilda åtgärder fordras för att skydda
människor.
Regeringen har ett övergripande ansvar och kan ta över och själv leda
kommunal och statlig räddningstjänst eller bestämma att en myndighet skall
göra det.
Statens räddningsverk svarar på central nivå för bl.a. erfarenhetsutbyte,
tillsyn, utbildning och övning inom räddningstjänsten.
2.2 Räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen
Som har framhållits svarar länsstyrelserna för räddningstjänsten vid utsläpp
av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar som är så omfattande
att det erfordras särskilda åtgärder för att skydda människor. Andra utsläpp
av radioaktiva ämnen, t.ex. från sjukhus, industri, eller fordon som trans-
Prop. 1991/92:41
10
porterar kärnämne, är kommunal räddningstjänst. Enligt räddningstjänstla-
gen gäller denna skyldighet samtliga länsstyrelser. Länsstyrelsen leder verk-
samheten, vilket bl.a. innebär att den beslutar om skyddsåtgärder och ger
information till andra myndigheter och till invånarna i länet. För dessa upp-
gifter utser länsstyrelsen en räddningsledare.
Länsstyrelsen får stöd i räddningstjänsten från centrala myndigheter, som
bidrar med riskbedömningar och ger rekommendationer om lämpliga
skyddsåtgärder. I inledningsskedet vid ett utsläpp, eller när det är överhäng-
ande fara för utsläpp, medverkar framför allt tre centrala myndigheter. Sta-
tens kärnkraftinspektion (SKI) bedömer risken för utsläpp liksom typ och
omfattning av befarade utsläpp. Statens strålskyddsinstitut (SSI) svarar för
strålskyddsbedömningar och för samordning av strålningsmätningar och ut-
värdering av mätresultaten. SMHI ger väderprognoser och beräknar sprid-
ningen av de radioaktiva ämnena.
Samhället kan emellertid behöva vidta åtgärder även vid sådana radioak-
tiva utsläpp eller befarade utsläpp, som inte har den omfattningen att de kan
skada människors liv och hälsa. Åtgärderna i Sverige i samband med Tjerno-
bylolyckan, t.ex. restriktioner för betesdjur, är exempel på åtgärder som inte
är räddningstjänst i räddningstjänstlagens mening.
De myndigheter som på olika nivåer har ansvar för eller medverkar i rädd-
ningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen kan som en säkerhetsåtgärd be-
höva aktivera sin organisation även vid händelser i kärntekniska anlägg-
ningar som inte är så allvarliga att eventuella utsläpp av radioaktiva ämnen
riskerar att skada människor. De åtgärder som myndigheterna vidtar i så-
dana lägen - t. ex. bemanning av ledningsplatser, strålningsmätning och in-
formation till andra myndigheter, massmedier och allmänheten - är inte hel-
ler räddningstjänst. Samhällets organ utser inte någon räddningsledare och
har inte befogenheter att ta i anspråk personal och utrustning. Myndighe-
terna har vidare inte befogenheter att med tvång utrymma områden.
Behovet av åtgärder från samhällets sida upphör inte alltid när den direkta
räddningsinsatsen är slutförd. Den långsamma avklingningen av en del äm-
nen kan göra det nödvändigt med t.ex. strålningsmätning, sanering och in-
formation i ett långt utdraget skede efter ett radioaktivt utsläpp. För åtgär-
der efter räddningsinsatsen - och för en del av verksamheten när utsläppet
inte varit så allvarligt att utsläppet från början kräver räddningstjänst - sva-
rar i stor utsträckning kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder. Arbe-
tet är en del av nämndens allmänna uppgifter inom hälsoskyddet och regle-
ras i hälsoskyddslagen (1982:1080). På central nivå har bl.a. strålskyddsinsti-
tutet, socialstyrelsen, livsmedelsverket och jordbruksverket och på regional
nivå länsstyrelsen inom ramen för sin ordinarie verksamhet ansvar för olika
åtgärder som syftar till att skydda människor, djur och miljö mot skadlig
strålning.
Prop. 1991/92:41
11
Prop. 1991/92:41
Räddningstjänstlagen (1986:1102) och räddningstjänstförordningen
(1986:1107)
Räddningstjänstlagen anger under vilka förutsättningar de olika myndighe-
ter som svarar för räddningstjänsten är skyldiga att ingripa. Lagen föreskri-
ver att de ansvariga kommunala eller statliga myndigheterna skall planera
och organisera verksamheten så att räddningsinsatserna kan påbörjas inom
godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. Bestämmelserna gäller
oavsett vilken typ av olycka eller verksamhet som det är fråga om.
Enligt räddningstjänstlagen skall det vid varje räddningsinsats finnas en
räddningsledare. I lagen finns bestämmelser om räddningsledarens befogen-
heter. Han får spärra av områden, besluta om utrymning samt använda, föra
bort eller förstöra egendom och göra andra ingrepp i annans rätt. Rädd-
ningsledaren får vidare anmoda enskilda personer mellan 18 och 65 år att,
i den mån deras kunskaper, hälsa och kroppskrafter tillåter det, delta i en
räddningsinsats genom att fullgöra tjänsteplikt. Lagen föreskriver även att
en statlig eller kommunal myndighet på anmodan av räddningsledaren är
skyldig att ställa personal och materiel till räddningsledarens förfogande vid
räddningsinsatser. Skyldigheten gäller endast om deltagandet inte allvarligt
hindrar myndighetens vanliga verksamhet.
I räddningstjänstlagen och räddningstjänstförordningen regleras även pla-
nering, utbildning och övning för räddningstjänsten. Ägare och innehavare
av byggnader eller anläggningar är skyldiga att hålla utrustning - och i en del
fall beredskap med personal - som kan användas vid brand eller för livrädd-
ning i samband med brand eller annan olycka.
Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen)
Lagen definierar begreppet kärnteknisk anläggning. Lagens syfte är bl.a. att
sörja för säkerheten i alla led av kärnämnenas hantering och för att verksam-
heten drivs på ett riskfritt sätt. Den som svarar för verksamheten skall vidta
de åtgärder som är nödvändiga för att förebygga fel i eller en felaktig funk-
tion hos utrustningen, felaktigt handlande och annat som kan leda till en ra-
diologisk olycka. Lagen syftar vidare till att hindra olovlig befattning med
kärnämne och kärnavfall. SKI utövar kontroll och tillsyn beträffande efter-
levnaden av bestämmelser i kärntekniklagen och föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen.
Strålskyddslagen (1988:220)
Strålskyddslagens syfte är att skydda människor, djur och miljö mot skadlig
verkan av både joniserande och icke-joniserande strålning. Lagen gäller
verksamhet med strålning. Med detta menas bl.a. tillverkning, transport,
överlåtelse och innehav av radioaktiva ämnen samt användning av tekniska
anordningar som kan alstra strålning. Lagen reglerar de allmänna skyldighe-
terna för strålskyddet. Den som bedriver verksamhet med strålning skall
svara för att den som är sysselsatt i verksamheten har god kännedom om
12
förhållanden, villkor, föreskrifter och risker förenade med verksamheten. Prop. 1991/92:41
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om t.ex. provning, arbetsrutiner och märkning. Huvudansvaret
för samhällets strålskydd är samlat hos den centrala strålskyddsmyndigheten
SSL
Atomansvarighetslagen (1968:45)
Ägaren eller innehavaren av en kärnteknisk anläggning skall normalt ersätta
den som drabbas av skador till följd av atomolycka. Ersättning utgår även
om det inte kan visas att atomanläggningens ägare eller innehavare har orsa-
kat skadan av vårdslöshet (s.k. strikt ansvar). Anspråk på ersättning för
skada enligt atomansvarighetslagen får inte göras gällande mot annan än
ägaren eller innehavaren av atomanläggningen eller dennes försäkringsgi-
vare. Om den som är ersättningsberättigad inte kan få ersättning av ägaren
eller innehavaren av anläggningen lämnar staten ersättning.
Internationell reglering
Det finns ett antal internationella överenskommelser som syftar till att ge-
nom samarbete lindra eller begränsa skador på människor eller egendom el-
ler i miljön till följd av allvarliga olyckshändelser. Sverige har undertecknat
följande konventioner eller avtal som berör sådana olyckor:
- Konvention om tidig information vid en kärnenergiolycka, undertecknad
i Wien den 26 september 1986 (varselkonventionen);
- Konvention om bistånd i händelse av en kärnenergiolycka eller ett radio-
logiskt nödläge, undertecknad i Wien den 26 september 1986 (bistånds-
konventionen);
- Nordiskt samarbetsavtal i samband med strålningsolyckor, undertecknat
i Wien den 17 oktober 1963 (nordiska samarbetsavtalet);
- Avtal mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om samarbete över
territorialgränserna i syfte att vid olyckshändelser hindra eller begränsa
skador på människor eller egendom eller i miljön, undertecknat i Stock-
holm den 20 januari 1989 (ramavtalet);
- Överenskommelser med Danmark, Finland och Norge om samarbete i
fråga om åtgärder mot oljeförorening av havet, undertecknad i Köpen-
hamn den 16 september 1971 (Köpenhamnsavtalet);
- Överenskommelse om samarbete vid bekämpning av förorening av
Nordsjön genom olja och andra skadliga ämnen, undertecknad i Bonn
den 13 september 1983 (Bonnöverenskommelsen);
- Konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö, undertecknad
i Helsingfors den 22 mars 1974 (Helsingforskonventionen).
- 1990 års internationella konvention om beredskap för insatser vid och
samarbete vid förorening genom olja, undertecknad i London den 3 april
1991.
OECD:s rådsmöte antog den 8 juli 1988 ett beslut om informationsutbyte
angående olyckor som kan orsaka skada över riksgränserna samt ett beslut -
13
rekommendation om åtgärder för information till allmänheten och allmän- Prop. 1991/92:41
hetens deltagande i beslutsprocessen, som berör förebyggande av och insat-
ser vid olyckor omfattande farliga ämnen.
Mitt förslag: Kommunerna åläggs att planera förvarning och informa-
tion till allmänheten vid olyckshändelser. Kommunerna skall vara
skyldiga att informera allmänheten om vad räddningstjänstplanen in-
nehåller i dessa hänseenden.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med mitt.
Utredningen har därutöver föreslagit att ägaren eller innehavaren av en an-
läggning där verksamheten innebär fara för att en olyckshändelse skall or-
saka allvarliga skador på människor eller i miljön skall vara skyldig att varna
och informera allmänheten vid allvarliga olyckor. Vidare har utredningen
föreslagit att en ägare eller innehavare av en sådan anläggning skall svara för
de kompletteringar av civilförsvarets larmanordningar, som behövs för att
varna allmänheten vid allvarliga olyckor i fred. Slutligen har utredningen fö-
reslagit att ägaren eller innehavaren skall vara skyldig att informera allmän-
heten om verksamheten i anläggningen samt om de åtgärder som har vidta-
gits för att förhindra allvarliga olyckshändelser och de åtgärder som har pla-
nerats om en sådan olyckshändelse skulle inträffa.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över utredning-
ens förslag i denna del har i huvudsak varit positiva. Några har dock betonat
vikten av att ansvarsfördelningen mellan det allmänna och de enskilda an-
läggningsägarna görs tydlig och klar i fråga om information och varning till
allmänheten.
Skälen for mitt förslag: För varje kommun skall det enligt 21 § räddnings-
tjänstlagen finnas en räddningstjänstplan. Planen skall innehålla uppgifter i
olika hänseenden av betydelse för räddningstjänsten. Uppgift om hur var-
ning och information till allmänheten skall ske ingår inte bland de uppgifter
som den kommunala räddningstjänstplanen skall innehålla.
I räddningstjänstförordningen finns regler om länsstyrelsens planering för
räddningstjänsten för de situationer när denna skall ta över ansvaret. Inte
heller här återfinns några bestämmelser om skyldighet att i plan ange hur
allmänheten skall varnas eller informeras.
Som utredningen har anfört är det en viktig förutsättning för en effektiv
beredskap att allmänheten är medveten om bl.a. de åtgärder som samhället
planerar att vidta i händelse av en allvarlig olycka.
Jag föreslår att kommunerna åläggs dels att i sina räddningstjänstplaner ta
in uppgifter om hur allmänheten skall varnas och informeras vid olyckshän-
delser, dels att informera allmänheten om vad planen innehåller i dessa hän-
14
seenden. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om en motsva-
rande reglering för länsstyrelsernas del.
Enligt 38 § räddningstjänstlagen skall ägaren eller innehavaren av en an-
läggning som avses i 43 §, dvs. där verksamheten innebär fara för att en
olyckshändelse skall få allvarliga följder, vid utsläpp av giftiga eller skadliga
ämnen underrätta räddningstjänstorganen, om utsläppet påkallar särskilda
åtgärder till skydd för allmänheten. Underrättelse skall också lämnas, om
det föreligger överhängande fara för ett sådant utsläpp. Vidare innehåller
39 § en allmän bestämmelse om skyldighet för den som upptäcker en fara att
varna och larma. Enligt 67 § räddningstjänstförordningen får länsstyrelsen
medge att ägaren eller innehavaren av en anläggning som sägs i 43 § rädd-
ningstjänstlagen får använda samhällets alarmeringsanordningar och därvid
tillämpa bestämmelserna om viktigt meddelande i civilförsvarskungörelsen
(1960:377) vid alarmering enligt 39 § räddningstjänstlagen.
Enligt utredningen behövs det emellertid därutöver en uttrycklig bestäm-
melse om att ägaren eller innehavaren av anläggningen skall vidta åtgärder
för att direkt varna och informera allmänheten. Utredningen har därför fö-
reslagit att ägaren eller innehavaren skall vara skyldig att varna och infor-
mera allmänheten vid allvarliga olyckor.
Jag håller med utredningen om att det är viktigt att allmänheten varnas så
snabbt som möjligt vid en allvarlig olycka eller överhängande fara för sådan
olycka. Jag anser dock att den allmänna bestämmelsen i 39 § räddnings-
tjänstlagen om skyldighet att varna och den särskilda bestämmelsen i 38 §
om underrättelseskyldighet i fråga om en anläggning som avses i 43 § skapar
en tillräcklig garanti för att allmänheten snabbt varnas och informeras om en
inträffad eller befarad olyckshändelse. Som antytts av ett par remissinstanser
inrymmer vidare ett delat ansvar för informationen mellan samhällets bered-
skapsorganisation och enskilda anläggningsägare vissa risker. Sålunda ökar
risken för missförstånd om informationen kommer från olika håll. Jag anser
därför att samhällets beredskapsorganisation även i fortsättningen skall ha
det huvudsakliga ansvaret för informationen till allmänheten.
Utredningen har även föreslagit att en ägare eller innehavare av en anlägg-
ning som sägs i 43 § räddningstjänstlagen skall åläggas att informera allmän-
heten om förekomsten av farlig verksamhet i anläggningen samt om de åt-
gärder som har vidtagits för att förhindra olyckor. Dessa frågor anser jag
emellertid redan vara tillfredsställande reglerade. I 43 § räddningstjänstla-
gen sägs nämligen att ägaren eller innehavaren skall bekosta viss beredskap
och i övrigt vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana
skador som avses i bestämmelsen. En tillsynsmyndighet kan redan i dag med
stöd av dessa bestämmelser utfärda ett föreläggande om skyldighet att infor-
mera om farlig verksamhet och om vidtagna olycksförebyggande åtgärder.
På grund av det anförda anser jag att det inte finns något behov av ändrad
lagstiftning i detta avseende.
Liksom utredningen anser jag att det är angeläget att civilförsvarets alar-
meringsanordningar, som behövs för varning av allmänheten vid olyckor i
fred, är kompletta. I den omfattning som länsstyrelsen medger en anlägg-
ningsägare eller innehavare rätt att använda alarmeringsanordningarna me-
nar jag, liksom utredningen, att det är rimligt att denne bekostar en komplet-
Prop. 1991/92:41
15
tering av anordningarna. Denna skyldighet får emellertid anses ingå i an-
läggningsägarens eller innehavarens allmänna skyldighet att bekosta en skä-
lig beredskap enligt 43 §.
När det gäller anläggningar där konsekvenserna av en olyckshändelse kan
drabba annan kommun än den där verksamheten bedrivs förutsätts enligt
5 § räddningstjänstlagen att kommunerna samarbetar med varandra. Detta
gäller både åtgärder som vidtas före en olyckshändelse och t.ex. varning när
en olyckshändelse har inträffat. Man kan utgå från att ett sådant samarbete
också kommer till stånd gentemot lokala myndigheter i grannländerna när
det fordras. Skyldigheten för en ägare eller innehavare av en anläggning att
informera allmänheten kan inte anses vara begränsad till kommunen där an-
läggningen ligger eller till det egna landet.
När det gäller de åtaganden i övrigt som Sverige gjort genom OECD-be-
sluten bör utväxling av information mellan myndigheter ske enligt former
som tas fram i det samarbete som är under utveckling enligt ramavtalet. In-
formationsutväxling förekommer redan mellan de nordiska länderna inom
ramen för befintligt samarbete.
Mitt förslag: Regler om statliga saneringsåtgärder efter utsläpp av ra-
dioaktiva ämnen tas in i räddningstjänstlagen. Vidare skapas en orga-
nisation för sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärn-
teknisk anläggning med länsstyrelsen som ansvarig myndighet. Som
en yttersta möjlighet att få fram materiella resurser skall saneringsor-
ganisationen kunna företa ingrepp i annans rätt. Kommunerna åläggs
att medverka i planering och övning för saneringsverksamhet efter ut-
släpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Därutöver
har utredningen föreslagit att saneringsorganisationen, som en yttersta möj-
lighet, skall kunna tillgripa tjänsteplikt vid sanering efter utsläpp av radioak-
tiva ämnen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till utred-
ningens förslag att skapa en saneringsorganisation. Flera remissinstanser är
dock tveksamma till förslaget att kunna tillgripa tjänsteplikt vid sanering ef-
ter utsläpp av radioaktiva ämnen.
Skälen för mitt förslag: Med sanering avses i allmänhet alla slags åtgärder
som vidtas för att rengöra förorenad mark eller egendom så att det går att
vistas där eller så att marken eller egendomem kan utnyttjas på nytt i någon
form. Åtgärderna som vidtas behöver inte nödvändigtvis leda till en fullstän-
dig återställning till ursprungligt skick. För sanering av miljöskadade områ-
den finns vissa föreskrifter i miljöskyddslagen (1969:387) och miljöskadela-
gen (1986:225). I vissa fall har sanering bedömts vara så angeläget från all-
män miljösynpunkt att staten helt eller delvis tagit på sig kostnaden för att
Prop. 1991/92:41
16
vidta nödvändiga åtgärder. Exempel på detta är det program som statens na- Prop. 1991/92:41
turvårdsverk arbetar med, med medel från fjortonde huvudtitelns anslag
B. 13 Sanering och återställning av miljöskadade områden. Några skäl att
föra in regler om sanering av sådan allmän och långsiktig natur under rädd-
ningstjänstlagen har inte förts fram och föreligger inte heller enligt min me-
ning. När det gäller saneringsåtgärder efter radioaktiva utsläpp bör emeller-
tid en komplettering av samhällets beredskap ske. Dels bör sanering i be-
märkelsen statliga åtgärder för att göra det möjligt att i någon form åter an-
vända mark och egendom som blivit radioaktivt förorenad föras in i rädd-
ningstjänstlagen, dels bör organisation och ansvar för sådan sanering preci-
seras.
Bestämmelserna om räddningstjänst innebär att samhället skall hålla en
organisation som kan gripa in när den enskilde inte själv, eller med anlitande
av någon annan kan bemästra en olyckssituation. Detsamma bör gälla även
vid sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen. Skyldighet för staten att
vidta sådana saneringsåtgärder bör föreligga endast i den utsträckning och
så länge det med hänsyn till följderna av utsläppet, det hotade intressets vikt,
kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten
svarar för åtgärderna. Om någon av dessa förutsättningar inte är uppfyllda,
bör kommunerna liksom i dag ha ansvaret för att åtgärder vidtas mot utsläpp
av radioaktiva ämnen.
Jag anser att det finns både sakliga och lagtekniska skäl för att reglera sa-
nering efter utsläpp av radioaktiva ämnen i räddningstjänstlagen. Enligt min
mening innebär en sådan lösning inte heller att man i rädddningstjänstlagen
för in regler som är främmande för lagen i övrigt. Redan i dag finns det i
räddningstjänstlagen bestämmelser som avser annat än räddningstjänst.
Centrala myndigheter med ordinarie ansvar för åtgärder av den typ som
skulle tillgripas för att sanera efter ett radioaktivt utsläpp är i första hand
SSI, jordbruksverket och naturvårdsverket. I den mån det skulle bli fråga
om att t.ex. föra bort kontaminerat material kan bl.a. SKI beröras i egen-
skap av ansvarig myndighet enligt kärntekniklagstiftningen när det gäller
hantering, slutförvaring m.m. av kärnämne och kärnavfall. På regional nivå
kan bl.a. länsstyrelsen sägas ha ett ansvar och på lokal nivå kommunens
miljö- och hälsoskyddsnämnd.
I likhet med utredningen anser jag det lämpligt att en saneringsorganisa-
tion skapas för utsläpp från kärntekniska anläggningar som knyter an till be-
redskapsorganisationen för kärnenergiolyckor. För en sådan lösning talar
det förhållandet att experter inom bl.a. områdena strålskydd samt lantbruk
och livsmedel redan finns engagerade i beredskapsorganisationen för kärn-
energiolyckor.
Jag föreslår därför att länet skall vara utgångspunkten även för sanerings-
verksamheten efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk an-
läggning. Länsstyrelsen med sitt ansvar för länet och dess befolkning, sin
möjlighet till överblick i kombination med erforderlig detaljkännedom, sina
kontakter med centrala, regionala och lokala myndigheter och sitt ansvar i
räddningstjänstskedet är enligt min mening den mest lämpade myndigheten
för att på regional nivå vara ansvarig myndighet.
I och med att länsstyrelsen blir ansvarig för såväl räddningstjänst som sa- 17
2 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 41
nering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning Prop. 1991/92:41
skapas förutsättningar för en naturlig övergång från räddningstjänst till sane-
ring. Om saneringsskedet inte har föregåtts av räddningstjänst, blir det ändå
naturligt för länsstyrelsen att gripa in mot bakgrund av länsstyrelsens ansvar
för bl.a. miljövården i länet.
Vid räddningstjänst bygger länsstyrelsen sin verksamhet på de personella
och materiella resurser som finns inom länet, framför allt i kommunerna.
Denna princip bör gälla även vid sanering. Sanering efter utsläpp av radioak-
tiva ämnen fordrar emellertid speciella kunskaper och resurser. Nödvändiga
resurser bör i första hand hämtas från de verksamheter som finns i länet. Det
är emellertid viktigt att även de centrala expertmyndigheterna bistår länssty-
relsen både i planeringsskedet och vid genomförande av verksamheten.
Detta underlättar också den återgång till ordinarie ansvarsfördelning som
kommer att behöva ske för mer långsiktiga åtgärdsprogram.
Av vad som anförts följer att statens skyldighet att göra en sancringsinsats
även kan omfatta andra utsläpp av radioaktiva ämnen än de som härrör från
en kärnteknisk anläggning. Därvid bör regeringen kunna föreskriva eller i
särskilda fall besluta vilken statlig myndighet som skall svara för saneringen
i dessa fall.
Kommunerna är enligt räddningstjänstlagen skyldiga att delta i plane-
ringen av räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntek-
niska anläggningar i landet och att medverka vid övningar i sådan räddnings-
tjänst. Jag anser att kommunernas skyldigheter i dessa hänseenden i fortsätt-
ningen bör avse även sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från kärn-
tekniska anläggningar och också - för såväl sådan sanering som räddnings-
tjänst-gälla utsläpp från andra länder. Samhällets räddningstjänst och sane-
ringsorganisation måste kunna träda i funktion oavsett varifrån utsläppet
kommer.
Det kan inte uteslutas att en olycka förorsakar ett sådant nedfall av radio-
aktiva ämnen i Sverige att sanering måste genomföras av specialutbildad
personal. Chefen för miljödepartementet kommer därför att återkomma till
regeringen och föreslå att SSI ges i uppdrag att, i samråd med räddningsver-
ket och andra berörda myndigheter, upprätta en nationell expertgrupp för
sanering vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning.
Utgångspunkten för den nationella expertgruppens verksamhet bör vara
att länsstyrelsen i det drabbade länet begär att expertgruppen skall ställas till
länsstyrelsens förfogande. Om flera län är drabbade och en begäran att få
disponera expertgruppen kommer från flera länsstyrelser, bör frågan om ut-
sändandet av gruppen avgöras av regeringen eller av den myndighet rege-
ringen bestämmer.
Innan en saneringsinsats börjar är det väsentligt att det finns angivna åt-
gärdsnivåer vid vilka det är meningsfullt att sanera vid utsläpp av radioaktiva
ämnen. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 11.
I likhet med utredningen anser jag att man kan särskilja tre huvudsakliga
former av sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen. Det är självsanering,
stabilisering av kontamineringen och egentlig dekontaminering.
Vid självsanering vidtas inga särskilda åtgärder. De radioaktiva ämnena
18
får klinga av på platsen. Områden kan i dessa fall behöva spärras av för all- Prop. 1991/92:41
mänheten.
Stabilisering kan tillgripas när radioaktivt material har deponerats på ytor
som är svåra att dekontaminera. I praktiken innebär stabilisering att den ra-
dioaktiva beläggningen inte tas bort utan inkapslas för att förhindra sprid-
ning.
I de flesta fall torde det vara angeläget att dekontaminera, dvs. att flytta
hela eller delar av den radioaktiva beläggningen. Det finns åtskilliga meto-
der för sådan sanering av mark, vegetation, byggnader och vatten.
Som jag tidigare nämnt finns olika former och metoder för sanering efter
radioaktiva utsläpp. Däremot finns inte i Sverige någon samlad bedömning
av olika saneringsmetoders tillämpbarhet. En sammanställning av kunnan-
det bör därför göras och utformas som allmänna råd. Råden skall tjäna som
underlag både för planering och för genomförande av sanering. De bör inne-
hålla rekommendationer om lämpliga saneringsmetoder för olika typer av
objekt som kan komma att behöva saneras.
Chefen för miljödepartementet kommer inom kort att föreslå regeringen
att uppdra åt SSI att tillsammans med berörda myndigheter utarbeta all-
männa råd om saneringsmetoder m.m.
Av det jag hittills har anfört om sanering efter utsläpp av radioaktiva äm-
nen framgår att jag inte anser att det är nödvändigt med ett operativt ansvar
på central nivå utöver det som tillkommer regeringen eller den myndighet
som regeringen utser. En central myndighet bör dock ha ett samordningsan-
svar för planeringen av den regionala verksamheten.
Enligt min bedömning är räddningsverket, på grund av den breda kompe-
tensen och tillsynsansvaret, den myndighet som är bäst lämpad för uppgiften
att samordna planeringen av den regionala verksamheten. Räddningsverket
saknar däremot expertkompetens inom sådana fackområden som strål-
skydd, hälso-och sjukvård samt lantbruk och livsmedel. Denna kompetens
behövs visserligen vid sanering men jag anser i likhet med utredningen inte
att kompetens skall byggas upp hos räddningsverket när den finns hos andra
myndigheter. Expertkunnande bör tillföras planeringen genom andra cen-
trala myndigheter som t.ex. SSI och jordbruksverket.
Den regionala planeringen bör omfatta bl.a. länsstyrelsens ledningsorga-
nisation, informationsfrågor, utnyttjande av den nationella expertgruppen,
inventering av personella och materiella resurser i länen, undersökning av
markanvändningen (inkl, frågor om befolkningstäthet, grundvatten m.m.),
underlag för prioritering av åtgärder mellan olika typer av områden och sa-
neringsmetoder.
I detta sammanhang bör även möjligheterna till integrering av freds-och
krigsorganisation beaktas i så stor utsträckning som möjligt. Jag anser det
angeläget att resurser inte byggs upp enbart för en verksamhet i fred eller
för verksamheten i krig.
Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslaget att rädd-
ningsverket ges i uppdrag att, i samråd med berörda myndigheter, utfärda
föreskrifter och allmänna råd för planeringen på regional nivå.
I likhet med utredningen anser jag att det är viktigt att klargöra ansvaret
för den nödvändiga långsiktiga uppföljningen av ett saneringsarbete vid ned-
19
fall av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar. I ett sådant ansvar
ligger att följa och bedöma kontamineringsläget och återstående strål-
skyddsproblem.
SSI är central förvaltningsmyndighet för frågor om skydd av människor,
djur och miljö mot skadlig verkan av joniserande strålning. SSI skall också
vara samordnande organ för strålskyddsintressena i landet. Mot den bak-
grunden anser jag, i samråd med chefen för miljödepartementet, att det i
instruktionen för SSI bör preciseras att SSI har det centrala ansvaret även
för en långsiktig uppföljning av det saneringsarbete som sker efter nedfall
av radioaktiva ämnen. Chefen för miljödepartementet kommer senare att
återkomma till regeringen med förslag i denna fråga.
Utredningen har föreslagit att saneringsorganisationen skall ha möjlighet
att tillgripa tjänsteplikt och ingrepp i annans rätt. Syftet är enligt utred-
ningen att som en yttersta möjlighet kunna tillförsäkra sig resurser i de fall
organisationen visar sig otillräcklig.
Jag delar - i likhet med flera remissinstanser - inte utredningens uppfatt-
ning att tjänsteplikt bör införas vid sanering efter utsläpp av radioaktiva äm-
nen. Med tanke på de speciella omständigheter som råder vid utsläpp av ra-
dioaktiva ämnen och inte minst den omfattande tidsperiod som sådant sane-
ringsarbete kan innebära avvisar jag tanken att införa tjänsteplikt vid sane-
ring efter utsläpp av radioaktiva ämnen. Den organisation som jag har före-
slagit är tänkt att kunna verka utan att tillföras personella resurser genom
tjänsteplikt.
Däremot delar jag utredningens uppfattning att det kan vara motiverat
att, i likhet med vad som gäller vid räddningstjänst, införa en möjlighet till
ingrepp i annans rätt som en yttersta åtgärd för att tillföra organisationen
materiella resurser.
I dessa frågor har jag samrått med cheferna för civil-, jordbruks- och mil-
jödepartementen.
Prop. 1991/92:41
Min bedömning: I räddningstjänstförordningen bör regleras kompe-
tensnivån på den som skall leda räddningstjänst på regional nivå vid
utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning. Statens
räddningsverk bör ansvara för en samordnad planering av den bered-
skap på central nivå som fordras vid allvarliga olyckor.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att författningsregleringarna
beträffande ledning av räddningstjänst på regional nivå görs i räddnings-
tjänstlagen. Vidare anser utredningen att rådet för räddningstjänst bör vara
det organ som får ytterligare uppgifter med syfte att öka samordningen och
förmedlingen av kunskapsstöd på central nivå vid allvarliga olyckor.
Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer i utredningens förslag 20
att det är nödvändigt att förbättra länsstyrelsens organisation för regional
ledning. Några av de länsstyrelser som har yttrat sig är dock kritiska till ut-
redningens förslag att utse räddningsledare i huvudsak bland länets rädd-
ningschefer. Delade meningar råder även huruvida författningsreglering
skall göras i räddningstjänstlagen eller räddningstjänstförordningen. Vidare
råder det delade meningar om ett utökat samordningsansvar på central nivå
skall läggas på en central myndighet eller, som utredningen föreslår, på en
samordningsfunktion med företrädare för de myndigheter som är berörda.
Skälen för min bedömning: I fråga om räddningstjänst vid utsläpp av ra-
dioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning finns det inte några bestäm-
melser som reglerar räddningsledarens kompetens.
Jag delar utredningens mening att räddningsorganisationen på regional
nivå bör vara densamma vid alla slag av allvarliga olyckor. För detta talar
bl.a att de som ingår i organisationen i så fall får fler tillfällen till utbildning
och övning, vilket är en förutsättning för en effektiv ledning. Jag återkom-
mer i avsnitt 7 till frågan om förbättringar av utbildnings- och övningsverk-
samheten.
Jag anser det angeläget att räddningsledaren även vid räddningstjänst i
samband med kärntekniska olyckor har den utbildning i och erfarenhet av
ledning som fordras för att kunna bedöma behovet av åtgärder och beslut
om verksamhetens inriktning. Praktiska erfarenheter av ledning är av stor
vikt för att räddningstjänsten skall kunna genomföras effektivt. Flera remiss-
instanser betonar att det är viktigt att välja personer med lämpliga egenska-
per och erfarenheter. Det kan från dessa synpunkter vara lämpligt att utse
en erfaren räddningschef till räddningsledare även för räddningstjänst vid
utsläpp av radioaktiva ämnen.
Jag vill emellertid framhålla att även andra med samma typ av utbildning
och erfarenheter som räddningsbefäl bör kunna utses till räddningsledare vid
utsläpp av radioaktiva ämnen. Det kan gälla t.ex. polischefen i ett distrikt.
En del remissinstanser anser att deras regionala organ eller andra skall
vara representerade i räddningsledarens stab. Jag tar inte ställning till dessa
bedömningar. Sammansättningen av den regionala räddningsledningen och
de beredande funktionerna är en fråga för varje länsstyrelse att fatta beslut
om och för statens räddningsverk som tillsynsmyndighet att bedöma.
På central nivå är regeringen det ytterst ansvariga organet. En rad centrala
myndigheter har ett sektoransvar men leder inte räddningstjänst.
Vid allvarliga olyckor av det slag som här diskuteras kan förutses att åtgär-
der från regeringens sida snabbt blir aktuella. Det kan gälla att besluta om
utrymning av större områden, anvisa medel för att täcka extraordinära utgif-
ter, vidta brådskande författningsändringar, m.m.
Det stöd och underlag för beslut som olika fackmyndigheter i kraft av sin
reguljära kompetens då kan lämna regeringen kan, som utredningen påpe-
kat, förbättras ytterligare genom en samordnad planering av informationsru-
tiner, sambandsvägar, m.m.
Jag delar därför utredningens uppfattning att planeringen inför myndighe-
ternas insatser vid allvarliga olyckor behöver utvecklas ytterligare. Detta bör
ske samordnat och under ledning av statens räddningsverk, mot bakgrund
av dess mycket breda kunskap om räddningstjänst vid olika typer av olyckor.
Prop. 1991/92:41
21
När det gäller den samverkan mellan de centrala organen och den samord-
ning som krävs när en allvarlig olycka har inträffat är det svårare att på för-
hand ange hur samarbetet bäst sker i det enskilda fallet. Det ankommer yt-
terst på regeringen att fatta nödvändiga beslut med stöd av kompetens och
resurser som inhämtas på mest ändamålsenligt sätt. Jag bedömer att det i
många fall kan visa sig lämpligt att räddningsverket på central nivå bistår
regeringen med att samordnat inhämta expertbedömningar och annat un-
derlag från myndigheter, regionala och lokala organ, etc. Verket bör därför
få i uppdrag att planera även för en sådan roll. Det ankommer emellertid på
regeringen att, när behovet uppkommer, besluta om tillfälligt ändrade an-
svarsförhållanden och arbetsformer eller att själv ansvara för samordnings-
uppgiften.
Däremot vill jag markera att jag anser det mindre lämpligt att, i linje med
vad utredningen föreslagit, i ett sådant läge uppdra åt rådet för räddnings-
tjänst att svara för samordningen på central nivå. Eftersom chefen för för-
svarsdepartementet är föredragande i regeringen i frågor om räddnings-
tjänst, och samtidigt ordförande i rådet, skulle detta kunna innebära konsti-
tutionella svårigheter och oklara ansvarsförhållanden.
Innebörden av vad jag nu har redovisat är att regeringen eller den myndig-
het regeringen utser - sannolikt i många fall räddningsverket - när en mycket
allvarlig olycka inträffat kommer att samlat inhämta expertbedömningar och
annat underlag från övriga myndigheter och från regionala och lokala organ
som kan bidra. Tanken är dock inte att expertkunskaper skall föras över till
räddningsverket eller någon annan instans från andra myndigheter. Berörda
expertmyndigheter behåller sina arbetsuppgifter och kvarstår i lydnadshän-
seende på det sätt som departementsförordningen (1982:1177) anger och be-
håller sina ordinarie kontakter, t.ex. med regionala organ och andra staters
myndigheter.
I dessa frågor har samråd ägt rum med cheferna för kommunikations-,
civil- och miljödepartementen.
Det är en uppgift för regeringen att besluta i dessa frågor.
Min bedömning: Det bör skapas ett sammanhängande utbildnings-
och övningssystem för den personal som på regional nivå skall ingå i
räddningsorganisationen vid stora olyckor.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med min bedömning.
Remissinstanserna: I allt väsentligt har remissinstanserna varit positiva till
utredningens förslag med undantag för utvärdering av totalövningar där de-
lade meningar råder om vilket organ som bör ha ansvaret.
Skalen för min bedömning: Statens räddningsverk skall enligt riksdagens
beslut (prop. 1984/85:161, FöU 12, rskr. 389) svara för planering av utbild-
ning och övning för räddningstjänsten i fred och krig. Det innefattar även
Prop. 1991/92:41
22
att räddningsverket skall fördela anslagna medel för utbildning och övning
mellan olika myndigheter. Det finns enligt min mening inga skäl att ändra på
detta ansvar. Det är därför naturligt att räddningsverket, med utgångspunkt
från mina förslag, ansvarar för att i samråd med de berörda organen utarbeta
en verksamhetsplan som anger vilken utbildning och övning som skall ge-
nomföras på regional nivå för insatser vid stora olyckor. Verksamhetsplanen
skall också visa när de olika slagen av utbildning och övning skall äga rum
och i stora drag vilket innehåll verksamheten skall ha.
Utvärdering av övningar (inkl, totalövningar) bör, mot bakgrund av att
utvärdering är en så integrerad del av tillsynsansvaret, åligga räddningsver-
ket.
I dessa frågor har jag samrått med chefen för civildepartementet.
Det är en uppgift för regeringen att besluta i dessa frågor.
Prop. 1991/92:41
Min bedömning: Statens räddningsverk bör tillse att länsstyrelsernas
sambandsutrustning förbättras.
Utredningens förslag: Överenstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över utredning-
ens förslag i denna del, har i huvudsak varit positiva.
Skälen för min bedömning: Statens räddningsverk skall enligt sin instruk-
tion vara samordnande myndighet för räddningstjänsten och detta ger myn-
digheten en central roll också inom sambandsområdet. Det ankommer på
räddningsverket att verka för att olika organ som kan komma att delta i
räddningsinsatser har möjligheter att kommunicera så att de kan samverka
effektivt. Jag vill därför understryka betydelsen av att räddningsverket på ett
aktivt sätt tar sig an denna samordningsuppgift, som avser förhållanden både
i fred och krig.
Tillgången på resurser för samband varierar mellan länsstyrelserna. Bäst
utrustade är länsstyrelserna i de fyra länen med kärnkraftverk. De har haft
möjlighet att bygga upp ett fungerande sambandssystem. Dessa resurser kan
naturligtvis också användas vid andra slag av olyckor.
I likhet med utredningen anser jag att samtliga länsstyrelser bör ha en ef-
fektiv sambandsutrustning. Detta innebär att utrustningen måste vara an-
passad till den tekniska utvecklingen i samhället.
Jag förutsätter att statens räddningsverk tillser att länsstyrelserna i nöd-
vändig utsträckning får sin sambandsutrustning kompletterad. Detta får an-
ses ligga inom ramen för räddningsverkets nuvarande ansvar.
I denna fråga har samråd ägt rum med cheferna för civil-och miljödepar-
tementen.
Det är en uppgift för regeringen att besluta i denna fråga.
23
Prop. 1991/92:41
Min bedömning: Antalet mätstationer bör ökas med högst fem och
placeras i första hand i norra Sverige. Statens räddningsverk bör ges i
uppdrag att överväga utformningen av varningssystemet för varning
till allmänheten runt kärnkraftverken.
Utredningens förslag: Överensstämmer med min bedömning utom i fråga
om ökningen av antalet mätstationer som enligt utredningen bör ske med
högst tio.
Remissinstanserna: Remissinstanserna delar i allt väsentligt utredningens
uppfattning.
Skälen för min bedömning: En grundläggande förutsättning för en effektiv
beredskap mot utsläpp av radioaktiva ämnen är att det finns ett system för
varning vid, i förhållande till den s.k. bakgrundsstrålningen, förhöjda nivåer
av joniserande strålning.
Nuvarande förvarningssystem - 31 gammamätstationer med automatisk
rapportering och försedda med larm - har det senaste året förstärkts genom
placering i södra Sverige av fem nya stationer för varning vid radioaktiva
nedfall i Sverige på grund av kärntekniska olyckor utomlands. Systemet till-
godoser behovet av varning även vid radioaktiva utsläpp från svenska kärn-
kraftverk.
Enligt vad jag inhämtat från SSI har systemen för förvarning i Danmark,
Finland och Norge kraftigt förbättrats sedan utredningen avgav sitt betän-
kande. SSI bedömer därför att antalet mätstationer med placering i norra
Sverige inte behöver ökas med fler än fem för att täcka behovet av tidig var-
ning i landet. Jag delar den uppfattningen. Chefen för miljödepartementet
kommer i annat sammanhang att anmäla frågor om medelsbehov härför.
I dessa frågor har samråd ägt rum med chefen för miljödepartementet.
Det är en uppgift för regeringen att besluta i dessa frågor.
Enligt riksdagens beslut (prop. 1980/81:90, bil. 2, JoU 24, rskr. 274) skall
stora krav ställas på varningssystemen i områdena runt kärnkraftverken. Det
skall finnas både tyfon- och telefonlarm. De som hör varningssignalen skall
också vara informerade om betydelsen av den så att de kan skydda sig.
Förutsättningarna för att inomhus varna allmänheten runt kärnkraftver-
ken vid ett utsläpp av radioaktiva ämnen förändras nu succesivt genom att
televerket inför AXE-systemet. Regeringen har därför i regeringsbeslut den
20 juni 1991 lämnat i uppdrag åt statens räddningsverk att överväga en ny
utformning av varningssystemen för varning av allmänheten runt kärnkraft-
verken. Uppdraget skall redovisas för regeringen senast den 30 juni 1992.
24
Min bedömning: SSI bör tillsammans med berörda myndigheter över-
väga möjligheterna till utveckling och förbättring av strålningsmät-
ning.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med min bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna stöder i allt väsentligt utredningens
förslag.
Skälen for min bedömning: Ansvaret för central rådgivning och samord-
ning av strålskyddsverksamheten i landet ligger på SSI. SSI har därvid i upp-
gift att utarbeta bl.a. riktlinjer, mätprogram, åtgärdsnivåer och strategier för
mätverksamhet samt genom samverkan med Sveriges Geologiska AB,
Studsvik AB, mejerierna, livsmedelsverket, FOA, universitetens radiofy-
siska eller radiologiska institutioner samt SMHI se till att mätresurser och
mätexpertis finns inom Sverige. Vidare ansvarar SSI för samordning av strål-
ningsmätningar vid olyckor som drabbar mycket stora områden i landet. Re-
surserna för strålningsmätning skall om möjligt vara användbara både i fred
och krig.
Den utvidgade verksamhet avseende strålningsmätning som utredningen
har föreslagit bör i så stor utsträckning som möjligt komma till stånd.
I dessa frågor har jag samrått med chefen för miljödepartementet.
Det är en uppgift för regeringen att besluta i dessa frågor.
o
Min bedömning: SSI ges i uppdrag att tillsammans med berörda myn-
digheter utarbeta och på förhand fastställa åtgärdsnivåer vid utsläpp
av radioaktiva ämnen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: Beträffande frågan om åtgärdsnivåer skall bestämmas
på förhand råder delade meningar.
Skälen för min bedömning: Jag delar utredningens uppfattning att det be-
höver finnas på förhand fastställda nivåer på strålningsvärden som stöd för
myndigheternas planering av olika slag av åtgärder. De skall ses som riktvär-
den och främst användas för att bedöma graden av farlighet och behovet av
ingripanden. Vid en jämförelse mellan aktuella värden och den i förväg
givna åtgärdsnivån skall följderna av åtgärderna vägas in i bedömningen.
Flera myndigheter berörs, bl.a. socialstyrelsen, livsmedelsverket, jord-
bruksverket och räddningsverket.
Inom det nordiska samarbetet har en expertgrupp nyligen avslutat ett pro-
Prop. 1991/92:41
25
jekt rörande förvaltning av livsmedel efter utsläpp av radioaktiva ämnen. Prop. 1991/92:41
Expertgruppens rapport innehåller en modell för handlingsplan för de natio-
nella administrationerna efter en olycka. Rapporten har förelagts samar-
betsministrarna med uppmaning att dessa rekommenderar en implemente-
ring av förslaget nationellt.
I dessa frågor har samråd ägt rum med cheferna för jordbruks- och miljö-
departementen.
Chefen för miljödepartementet kommer att återkomma till regeringen
med förslag att SSI ges i uppdrag att tillsammans med berörda myndigheter
utarbeta och på förhand fastställa åtgärdsnivåer vid utsläpp av radioaktiva
ämnen.
Min bedömning: Livsmedelsverket och jordbruksverket bör i så stor
utsträckning som möjligt formalisera sin planering för åtgärder i sam-
band med ett utsläpp av radioaktiva ämnen samt tillsammans med SSI
utarbeta planer och metodbeskrivningar för provtagning och mät-
ning.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med min bedömning.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över utredning-
ens förslag i denna del, har i huvudsak varit positiva.
Skälen för min bedömning: Det är angeläget att myndigheterna formalise-
rar sin planering för åtgärder vid stora olyckor och andra liknande händelser.
Enligt vad jag erfarit har berörda myndigheter inlett ett arbete som syftar till
höjd beredskap inför radioaktiva utsläpp. Vidare är det angeläget att ansva-
ret för att meddela föreskrifter och råd inom ett område vilar på en myndig-
het. Detta bör vara expertmyndigheten inom området. Inom lantbrukets och
rennäringens områden bör detta ansvar ligga hos jordbruksverket och inom
livsmedelsområdet bör livsmedelsverket vara det beslutande centrala orga-
net. På regional nivå bör länsstyrelsen vara den ansvariga myndigheten.
I likhet med utredningen anser jag att jordbruksverket tillsammans med
livsmedelsverket bör formalisera sin planering och tillsammans med SSI ut-
arbeta metoder för provtagning och mätning. Vidare bör jordbruksverket ha
ansvaret för planering av provtagning och laboratoriekapacitet vid friförkla-
ring av betesmark. Länsstyrelserna skall biträda jordbruksverket vid prov-
tagning, transporter, rapportering m.m.
Planläggning av laboratoriernas arbete med strålningsanalyser är en viktig
del av beredskapen inför utsläpp av radioaktiva ämnen och bör ingå i myn-
digheternas ordinarie verksamhet. Framförallt gäller det bedömningen av
behovet av laboratoriekapacitet. Livsmedelsverket och jordbruksverket bör
i denna fråga samordna sina bedömningar. Det ankommer vidare på SSI att
formulera kvalitetskraven på strålningsmätning.
Beträffande frågan om åtgärdsnivåer vid utsläpp av radioaktiva ämnen
26
samt de förslag som en expertgrupp inom det nordiska samarbetet har läm-
nat rörande förvaltning av livsmedel vid utsläpp av radioaktiva ämnen hänvi-
sar jag till vad som anförts under avsnitt 11.
I denna fråga har samråd ägt rum med cheferna för jordbruks-, civil- och
miljödepartementen.
Det är en uppgift för regeringen att fatta de beslut som kan erfordras.
Prop. 1991/92:41
Min bedömning: Förstärkningar bör göras av såväl den grundläggande
som den målinriktade forskningen främst vad gäller kompetensen vid
strategiska forskningsinstitutioner och säkerställande av kvalificerade
mätresurser i olika regioner.
Utredningens förslag: Utredningen konstaterar att Tjernobylolyckan vi-
sade på behovet av att det inom landet kontinuerligt bedrivs strålskyddsfors-
kning speciellt om radioaktiva ämnens uppträdande i naturen. Enligt utred-
ningen fordras förstärkningar av både den grundläggande och den målinrik-
tade forskningen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig positiva till förslaget.
Skälen för min bedömning: Effekterna av Tjernobylolyckan i Sverige och
andra länder visade att forskningen om hur radioaktiva ämnen uppträder i
naturen måste bedrivas fortlöpande oavsett om ett land har egna kärnkraft-
verk eller inte. I annat fall kan inte en tillräcklig beredskap upprätthållas.
Förstärkningar av såväl den grundläggande som den målinriktade forsk-
ningen behövs såväl för att öka kompetensen som för att säkerställa behovet
av kvalificerade mätresurser i olika regioner.
Kunskapsbasen vid ett antal centrala institutioner är tunn och framför allt
sårbar till följd av små basresurser. Inträffar en olycka som leder till utsläpp
av radioaktiva ämnen bör vetenskaplig expertis finnas att tillgå för hela
landet. Chefen för miljödepartementet kommer senare att föreslå rege-
ringen att instruera strålskyddsinstitutet att samråda med naturvetenskap-
liga forskningsrådet (NFR) om fördelningen av institutets strålskyddsforsk-
ningsmedel.
När det gäller säkerställande av kvalificerade mätresurser i olika regioner
är det nödvändigt att se till att tillräckliga resurser finns. Utöver den enklare
mätapparaturen behövs mer kvalificerad utrustning och kompetens på ett
mindre antal orter, förslagsvis i Malmö-Lund, Stockholm-Uppsala och
Umeå. Genom koncentration av den mer kvalificerade mätverksamheten
uppnås såväl stabilitet som möjlighet att genomföra den utvecklingsverk-
samhet som fordras.
I denna fråga har jag samrått med cheferna för miljö- och industrideparte-
menten.
Det är en uppgift för regeringen att besluta i dessa frågor.
27
Hälso- och sjukvården har en given roll vid alla slags allvarliga olyckor och
katastrofer. Det är hälso- och sjukvårdshuvudmännen som har att planera
för beredskapen för allvarliga olyckor och som också måste ansvara för de
direkta åtgärderna vid sådana olyckor. Även kommunernas socialtjänst och
miljö- och hälsoskydd har viktiga uppgifter i samband med allvarliga
olyckor.
Socialstyrelsen har tillsynsansvar. Inom ramen för detta ansvar skall sty-
relsen följa upp och stödja katastrofverksamheten hos huvudmännen, vara
en kunskapsmyndighet inom sitt ansvarsområde och en expertmyndighet för
andra myndigheter. För detta ändamål har styrelsen inrättat en katastrof-
kommitté.
Utredningen har i fråga om hälso- och sjukvårdens ansvarsområde föresla-
git dels att en ökad samordning genomförs framför allt på regional nivå mel-
lan den medicinska katastrofberedskapen och räddningstjänsten, dels att en
utvärdering görs av socialstyrelsens katastrofverksamhet, dels att socialsty-
relsen tar initiativ till att upprätta ett register över medicinska experter. Ut-
redningen påtalar också vikten av att kunna möta psykiska reaktioner vid
olyckor av olika slag.
Efter samråd med chefen för socialdepartementet vill jag anföra följande.
Det är nödvändigt att sjukvårdsorganens arbete i anslutning till räddnings-
tjänsten utvecklas i takt med övriga räddningstjänstorgan och att erforderlig
samordning genomförs. De frågor som utredningen har tagit upp i fråga om
socialstyrelsen ingår som en naturlig del i styrelsens verksamhet.
Betydelsen av psykiskt och socialt omhändertagande av dem som drabbas
vid olyckor och katastrofer har alltmer uppmärksammats. Försvars- och tra-
fikutskotten har i skilda betänkanden (1989/90:FöU 2 och 1989/90:TU 23)
behandlat denna fråga och hänvisat bl.a. till det då pågående arbete inom
socialstyrelsen med att ta fram allmänna råd. Sådana råd har numera publi-
cerats (1991:2) ”Psykiskt och socialt omhändertagande vid stora olyckor och
katastrofer”.
Prop. 1991/92:41
Utredningen har föreslagit att rikspolisstyrelsen och räddningsverket skall
genomföra en översyn av frågan om utrymning vid allvarliga olyckor och ge
ut allmänna råd som kan utgöra ett underlag för planering av en flexibel ut-
rymningsverksamhet i kommunerna.
Efter samråd med chefen för civildepartementet vill jag anföra följande.
Utrymning kan vara en av de mest effektiva skyddsåtgärderna vid flera slag
av olyckor. Jag delar därför utredningens uppfattning att det är angeläget att
räddningsorganen och polisen i ökad utsträckning förbereder sig för att
kunna genomföra utrymningar.
Statens räddningsverk har i september 1990 tillsammans med rikspolissty-
relsen och övriga berörda myndigheter och organ påbörjat ett projekt för
översyn av principer för utrymningsverksamhet i fred och krig. Allmänna
råd m.m. planeras finnas klara år 1992.
28
Förslagen i denna proposition medför vissa kostnader som för budgetåret
1992/93 avses för försvarsdepartementetets myndigheter finansieras genom
omprioriteringar inom anvisade anslag. För miljödepartementets del kom-
mer föreslagna åtgärder budgetåret 1991/92 att finansieras via reserverade
medel inom nuvarande anslag samt genom en viss höjning av kärnkraft-
staxan fr.o.m. budgetåret 1992/93. Chefen för miljödepartementet kommer
i budgetpropositionen 1992 att anmäla frågor om resurser för statens strål-
skyddsinstitut för treårsperioden 1992/93-1994/95.
Kostnaderna avser endast de förberedelser som fordras för att samhället
skall kunna vidta effektiva åtgärder mot allvarliga olyckor. De föreslagna åt-
gärderna kommer dock att medföra ett effektivare resursutnyttjande i de fall
en allvarlig olycka inträffar. Pä lång sikt kommer åtgärderna således kunna
innebära besparingar för både stat och kommun vid allvarliga olyckor.
De kostnader som kan komma att uppstå i samband med de insatser som
genomförs när en allvarlig olycka har inträffat behandlas inte i detta sam-
manhang.
I enlighet med det anförda har inom försvarsdepartementet upprättats för-
slag till
lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102).
Förslaget har upprättats i samråd med cheferna för civil-, jordbruks- och
miljödepartementen.
Lagrådet har granskat lagförslaget.
Förslaget till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102)
1§
I andra stycket har tagits in en bestämmelse om att det i lagen finns regler
också om sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen.
2a§
I paragrafen, som är ny, definieras i första stycket begreppet sanering efter
utsläpp av radioaktiva ämnen. Av definitionen framgår att med sådan sane-
ring avses i lagen endast sanering som staten skall svara för. Enligt bestäm-
melsen skall saneringsåtgärderna syfta till att göra det möjligt att åter an-
vända mark, vatten, anläggningar och annan egendom.
Bestämmelserna om räddningstjänst innebär att samhället skall hålla en
organisation som kan gripa in, när den enskilde inte själv eller med anlitande
av någon annan kan bemästra en olyckssituation. Detsamma har, som fram-
gått av avsnitt 5, ansetts böra gälla vid sanering. I paragrafens andra stycke
Prop. 1991/92:41
29
har därför angetts under vilka förutsättningar det föreligger skyldighet för Prop. 1991/92:41
staten att ingripa. Var och en av de angivna förutsättningarna måste före-
ligga för att staten skall vara skyldig att göra en saneringsinsats. Omfatt-
ningen av utsläppet är inte avgörande för statens ansvar. Exempelvis kan ett
litet utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning få svåra
följder för den närmaste omgivningen. Det är därför i stället följderna av ett
utsläpp som avgör, om det är motiverat för staten att ingripa. Den förutsätt-
ning som måste föreligga för att staten skall vara skyldig att göra en rädd-
ningsinsats i räddningstjänst, nämligen att det med hänsyn till behovet av ett
snabbt ingripande krävs en sådan insats, föreligger inte när det gäller statens
ansvar vid sanering.
21 och 22 §§
Som framgått av den allmänna motiveringen har bestämmelserna om vad
räddningstjänstplanen skall innehålla kompletterats med en skyldighet för
kommunerna att redovisa hur allmänheten skall varnas och informeras vid
olyckshändelser. Vidare har kommunerna ålagts att informera allmänheten
om denna planering. Den förstnämnda skyldigheten har tagits in i en ny
sjunde punkt i andra stycket i 21 §. Informationsskyldigheten för kommu-
nerna har reglerats i ett nytt fjärde stycke i 22 §.
28 §
Paragrafens nuvarande andra stycke har förts över till 28 a §.
I ett nytt andra stycke fastslås att det är länsstyrelsen som svarar för sane-
ringsåtgärderna efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk an-
läggning. Bestämmelsen gäller även sanering efter olyckshändelser i kärn-
tekniska anläggningar utanför Sverige, när radioaktiva ämnen sprids in över
landet.
I ett nytt tredje stycke har regeringen bemyndigats att föreskriva eller i sär-
skilda fall besluta vilken statlig myndighet som skall svara för sanering efter
sådana utsläpp av radioaktiva ämnen som enligt 2 a § faller inom statens an-
svarsområde men som inte härrör från en kärnteknisk anläggning.
28a§
I denna paragraf, som är ny, återfinns det nuvarande andra stycket i 28 § med
en erinran om bestämmelserna i 10 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verk-
samhet. Enligt dessa är anläggningsinnehavaren skyldig att sörja för säker-
heten inom anläggningen. Anläggningsinnehavaren har därmed ett primärt
ansvar även för saneringsinsatserna inom anläggningsområdet. Härav följer
att länsstyrelsens ansvar enligt 28 § andra stycket inte tar sikte på sanering
inom anläggningsområdet.
I förslagets andra stycke finns en erinran om att varje kommun svarar för
hälsoskyddet inom kommunen. Ansvaret för hälsoskyddet innebär bl.a. att
kommunerna är skyldiga att ingripa mot sådana utsläpp av radioaktiva äm-
nen som staten enligt 2 a§ inte svarar för.
30
29 §
I paragrafens första stycke är kommunernas skyldighet att delta i planering
av och övningar i räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen från
kärntekniska anläggningar i dag begränsad till utsläpp från sådana anlägg-
ningar inom landet. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 5 har denna be-
gränsning tagits bort.
I paragrafens andra stycke, som är nytt, har fastlagts kommunernas skyl-
dighet att medverka i planering och övningar för sanering efter utsläpp av
radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar. I likhet med vad som fö-
reslagits för räddningstjänsten bör kommunernas skyldighet att medverka i
planering och övningar för sanering omfatta även olyckshändelser i kärntek-
niska anläggningar utanför Sverige, när radioaktiva ämnen sprids in över
landet.
Att kommunerna är skyldiga att delta vid sanering, om det inträffar ut-
släpp, följer av 34 §.
33 §
Enligt det nya andra stycket får regeringen föreskriva eller i särskilda fall be-
sluta att ansvaret för sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en
kärnteknisk anläggning skall tas över av en länsstyrelse eller av någon annan
statlig myndighet. Att lägga över ansvaret för saneringen på en länsstyrelse
kan bli aktuellt när ett radioaktivt utsläpp från en anläggning har drabbat
flera län och behov av samordnade insatser har uppstått. En annan statlig
myndighet än länsstyrelsen kan åläggas att ta över ansvaret för saneringen
såväl inom ett län som inom flera län. På motsvarande sätt som vid rädd-
ningstjänst ger paragrafen också utrymme för regeringen att själv ta över an-
svaret för saneringen.
34 §
I denna paragraf har tagits in bestämmelser som syftar till att göra det möjligt
att använda saneringsresurserna på ett effektivt sätt. Som har framgått av
avsnitt 5 finns det hos många statliga och kommunala myndigheter, som inte
ansvarar för saneringen, betydelsefulla personella och materiella resurser,
som kan behöva användas i saneringen. Genom den föreslagna ändringen
blir det möjligt att ta i anspråk dessa personella och materiella resurser även
för sådan sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen som sker vid en statlig
saneringsinsats. Skyldigheten att delta i en saneringsinsats kan bli aktuell
särskilt vid sanering efter ett utsläpp från en kärnteknisk anläggning. Det är
den myndighet som ansvarar för saneringen som bedömer behovet av ytterli-
gare resurser och som anmodar myndigheterna att medverka vid saneringen.
Liksom vid räddningstjänst gäller skyldigheten att delta med personal och
utrustning inte om ett deltagande allvarligt hindrar myndighetens vanliga
verksamhet. Det får på motsvarande sätt som vid räddningstjänst bli en av-
vägning i det enskilda fallet mellan en myndighets behov av resurser för den
egna verksamheten och möjligheten att bidra med resurser vid saneringsin-
satsen.
Prop. 1991/92:41
31
35 §
Ändringen i andra stycket innebär att kommunerna har rätt till skälig ersätt-
ning av staten för medverkan vid sanering efter utsläpp av radioaktiva äm-
nen eller vid övning för sådan sanering. Detta överensstämmer med vad som
redan i dag gäller beträffande räddningstjänst.
40 §
Den uppgiftsskyldighet som i dag åligger myndigheterna och enskilda enligt
denna paragraf avser att göra det möjligt för räddningsledaren att få känne-
dom om vilka resurser som finns tillgängliga för räddningstjänst. Den myn-
dighet som har ansvaret för saneringen efter utsläpp av radioaktiva ämnen
har motsvarande behov av information. Paragrafen har därför ändrats så att
uppgiftsskyldigheten även omfattar upplysningar av betydelse för sådan sa-
nering.
45 §
Ändringen i första stycket innebär att om en länsstyrelse eller någon annan
statlig myndighet har tagit över ansvaret för den kommunala räddningstjäns-
ten är det denna myndighet som - i stället för den kommunala nämnden -
får företa ingrepp i annans rätt. Möjligheten för räddningsledaren att företa
sådana ingrepp kvarstår även i denna situation.
Det nya andra stycket ger den myndighet som ansvarar för sanering efter
utsläpp av radioaktiva ämnen rätt att göra samma ingrepp i en enskilds rätt
som en räddningsledare får göra vid en räddningsinsats. Ingrepp i en enskilds
rätt får enligt förslaget göras dels under de förutsättningar som anges i första
stycket, dels om det är nödvändigt för att göra det möjligt att åter använda
den förorenade egendomen.
50 och 52 §§
Ersättningsbestämmelserna har gjorts tillämpliga även i fall av sanering efter
utsläpp av radioaktiva ämnen.
64 §
Ändringen innebär att regeringen bemyndigats att meddela från lagen avvi-
kande bestämmelser under krig, krigsfara eller andra liknande förhållanden
även för att sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen skall kunna genom-
föras.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
1. föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i rädd-
ningstjänstlagen (1986:1102),
2. bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i övrigt anfört om
samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor.
Prop. 1991/92:41
32
Prop. 1991/92:41
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för
den åtgärd och det ändamål som han har hemställt om.
33
3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 41
Samhällets insatser mot allvarliga olyckor består av en rad åtgärder som
kommunen, länsstyrelsen och centrala statliga myndigheter vidtar. En effek-
tiv räddningstjänst vid stora olyckor förutsätter ett omfattande samarbete
mellan de kommunala och statliga organen. Regleringen av detta samarbete
har skett i räddningstjänstlagen (1986:1102) och i räddningstjänstförord-
ningen (1986:1107).
Erfarenheterna från de stora olyckor som har inträffat och den planering
och andra överväganden som sker hos olika organ visar emellertid att det är
svårt att i praktiken samverka på det sätt som är tänkt. De erfarenheter som
utredningen syftar på går tillbaka till tiden före år 1987 när brandlagen ännu
gällde. Under den tiden inträffade bl.a. Tjernobylolyckan och flera andra
allvarliga olyckor, bl.a. stora översvämningar, omfattande oljeutflöden till
havs och svåra skogsbränder.
Utredningen vill framhålla att problemen med samverkan och samordning
av samhällets insatser är i huvudsak desamma oavsett typen av olycka. Det
kan vara fråga om insatser vid kemiska olyckor, utsläpp av radioaktiva äm-
nen från kärntekniska anläggningar, bränder- översvämningar, jordskred el-
ler andra naturolyckor. Utredningen har först avgränsat och behandlat de
typer av åtgärder som är gemensamma för alla slag av stora olyckor och där-
efter övervägt vilka ytterligare åtgärder som är nödvändiga inom det kärn-
tekniska området för att samhället skyddsåtgärder skall bli effektivare.
Utredningen har vidare behandlat frågor om en samordning av samhällets
åtgärder i lägen som inte är så allvarliga att det blir fråga om räddningstjänst.
Det handlar bl.a. om åtgärder vid allvarliga störningar i viktiga samhälls-
funktioner.
Prop. 1991/92:41
Bilaga 1
Stora förbättringar har under senare år skett vid de svenska kärnkraftverken
i syfte att begränsa utsläppen av radioaktiva ämnen om en olycka skulle in-
träffa. Fortfarande kan det emellertid inte helt uteslutas att radioaktiva äm-
nen i en skadlig omfattning kan komma ut i omgivningen. Ett alltmer allvar-
ligt inslag i hotbilden är de ökande riskerna för skador genom terroristan-
grepp och sabotage.
Utredningen anser därför att det även i fortsättningen behövs en omfat-
tande planering för åtgärder vid utsläpp av radioaktiva ämnen. De säker-
hetshöjande åtgärder som har genomförts vid de svenska kärnkraftverken
skulle visserligen kunna motivera en viss minskning av resurserna. Detta
skulle emellertid inte i någon större omfattning minska kostnaderna för be-
redskapen.
Samhällets skydd mot olyckor i den kemiska verksamheten fordrar både
förebyggande åtgärder och en beredskap som gör det möjligt för räddnings-
tjänsten att ingripa effektivt. Utredningen anser att både det statistiska ma-
34
terialet och bedömningarna hos svenska och utländska organ om riskerna
för allvarliga kemikalieolyckor motiverar en förbättring av organsiationen
för ledning och samordning. Det fordras också en effektivare planläggning,
ökad utbildning och övning och en bättre utrustning för att räddningsorga-
nen skall hålla en god beredskap och kunna utföra de insatser som kan bli
nödvändiga.
Utredningen behandlar lednings- och samordningsfrågor både på regional
och på central nivå. Regionalt svarar länsstyrelsen för ledning. Utredningen
föreslår att varje länsstyrelse skall vara skyldig att utse fyra-fem personer
som har befogenheter och kompetens att tjänstgöra som räddningsledare på
regional nivå. De som skall kunna utses till räddningsledare måste få tillfälle
att delta i planeringen av räddningstjänsten på regional nivå och att aktivt
medverka i utbildning och övningar.
Enligt utredningens förslag skall det framgå av räddningstjänstförord-
ningen vilka krav som skall ställas på räddningsledaren vid räddningstjänst
vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning.
Utredningen anser att landshövdingen och andra i länsstyrelsens ledning
på ett övergripande sätt skall följa utvecklingen av räddningsarbetet vid
stora olyckor, bedöma resultatet av räddningsåtgärderna, samordna olika in-
tressen i samhället och besluta om åtgärder som inte är räddningstjänst.
Länsstyrelsens ledning skall på olika sätt stödja räddningsledaren och se till
att erforderliga resurser tas fram. Att ge information till befolkningen i länet
och att hålla kontakt med bl.a. regeringen är andra viktiga uppgifter för läns-
styrelsens ledning vid stora olyckor.
Utredningen föreslår att det skall framgå av räddningstjänstförordningen
vilken sakkunskap som räddningsledaren skall förfoga över och som alltså
skall ingå i räddningsledarens stab vid olika slag av räddningsinsatser -1.ex.
en räddningschef, en polischef, en meteorolog, en expert påförsörjningsfrå-
gor, en informationsexpert och en sambandsexpert.
Prop. 1991/92:41
Bilaga 1
På central nivå är regeringen det ansvariga organet. En rad centrala myndig-
heter har ett sektorsansvar men leder inte räddningstjänst.
Utredningen föreslår att rådet för räddningstjänst får ytterligare uppgifter
som syftar till ökad samordning av samhällets åtgärder. Rådet skall i första
hand genom planering skapa förutsättningar för en effektivare samordning.
Det skall vidare vid en olycka kunna kallas samman för att göra de övergri-
pande bedömningar som fordras när flera myndigheters ansvarsområden är
berörda. Varje central myndighet har emellertid kvar sitt beslutsansvar inom
det egna verksamhetsområdet om inte regeringen beslutar annat.
Utredningen föreslår att rådet skall organiseras i grupper för olika slag av
olyckor. Det bör ankomma på rådet att besluta om sammansättningen av
grupperna. Räddningsverket bör svara för den närmare planeringen av rå-
dets verksamhet och för utbildning och övning av dem som deltar i arbetet i
de olika grupperna.
Samhället kan i en del fail behöva svara för samordning av skyddsåtgärder
som inte är räddningstjänst. Det kan bli nödvändigt före och efter en rädd-
ningsinsats eller vid en händelse som inte är så allvarlig att den uppfyller
räddningstjänstlagens kriterier för att räddningsorganen skall vara skyldiga
att ingripa.
Utredningen föreslår att det skall ingå i förberedelserna för räddningsor-
ganisationen på regional nivå att planera för samordning av skyddsåtgärder
även vid händelser som inte fordrar räddningstjänst. Samma sak gäller orga-
nisationen på central nivå. Regeringen skall kunna utse t.ex. rådet för rädd-
ningstjänst att svara för central samordning av åtgärder för skydd av männi-
skor och miljö även när det inte fordras räddningstjänst.
Utredningen anser att det behövs ett sammanhängande system med grundut-
bildning, fortbildning, larmövningar, funktionsövningar, stabsövningar och
totalövningar för den personal som på regional nivå skall ingå i räddningsor-
ganisationen vid stora olyckor. En totalövning skall enligt utredningens me-
ning ske vart fjärde år i vart och ett av länen.
Räddningsverket skall anta en verksamhetsplan som anger när olika slag
av utbildning skall ske i de olika länen. Till räddningsverkets uppgifter hör
också att förvalta och fördela de medel som fordras för utbildning och öv-
ning.
Utredningen föreslår att utvärdering av de föreslagna totalövningarna skall
ske av ett oberoende organ, t.ex. katastrofkommissionen.
Ansvaret för utvärdering av stabsövningar bör ligga på räddningsverket.
En viktig förutsättning för en effektiv beredskap är att allmänheten är med-
veten om och har god kunskap om riskerna för allvarliga olyckor samt de
räddningsåtgärder samhället har planerat i händelse av en allvarlig olycka.
Prop. 1991/92:41
Bilaga 1
36
Utredningen föreslår att särskilda bestämmelser skall ingå i räddnings-
tjänstlagen och i räddningstjänstförordningen om att kommuner och länssty-
relser skall planera för varning och information till allmänheten. Kommunen
och länsstyrelsen skall vidare enligt förslaget vara skyldiga att informera den
berörda allmänheten om denna planering och vad den innebär för den en-
skilde om en allvarlig olycka inträffar.
Enligt utredningens förslag skall det också finnas uttryckliga föreskrifter i
lag om skyldigheter för ägare eller innehavare av en anläggning, där verk-
samheten innebär fara för att en olyckshändelse skall orsaka allvarliga ska-
dor på människor eller i miljön, att varna och informera allmänheten vid en
allvarlig olycka. Utredningen föreslår vidare att det skall föreligga en skyl-
dighet att informera allmänheten om förekomsten av farlig verksamhet i an-
läggningen, om de åtgärder som har vidtagits för att förhindra olyckor och
om de åtgärder som har planerats för den händelse en olycka skulle inträffa.
Socialstyrelsen har inrättat en katastrofkommitté som har till uppgift att för-
bättra den organisation för åtgärder mot allvarliga olyckor som måste finnas
inom hälso- och sjukvården. Utredningen föreslår att en utvärdering av so-
cialstyrelsens verksamhet som avser stora olyckor skall ske senast under år
1990.
En ökad samordning fordras framför allt på regional nivå. Enligt utred-
ningens förslag skall socialstyrelsen och räddningsverket i sina allmänna råd
för den medicinska katastrofberedskapen respektive räddningstjänsten ge
vägledning för en samordnad planering på regional nivå av hälso- och sjuk-
vårdens och räddningstjänstens insatser vid stora olyckor.
Den ökade samordningen på regional nivå kommer att förbättra förutsätt-
ningarna för verksamheten även lokalt inom hälso- och sjukvården och rädd-
ningstjänsten.
Utredningen föreslår att socialstyrelsen tar initiativ till att det upprättas ett
register över de medicinska och andra experter som hälso- och sjukvården
regionalt och lokalt kan behöva anlita vid en stor olycka.
Utredningen föreslår vidare att socialstyrelsen tar initiativ till att grupper
för behandlig av psykiska reaktioner i samband med olyckor snarast bildas
inom de län och sjukvårdsdistrikt där sådana saknas. Enligt utredningens
förslag skall socialstyrelsen vidare i samråd med berörda myndigheter och
andra organ studera förutsättningarna för ett samarbete mellan sjukvårdshu-
vudmännen, kommunerna och kyrkan vid behandling av psykiska reaktio-
ner och vid andra former av stöd i samband med personliga kriser efter all-
varliga olyckor.
Utredningen föreslår att rikspolisstyrelsen och räddningsverket får i uppdrag
att överväga frågor om utrymning vid allvarliga olyckor och ge ut allmänna
Prop. 1991/92:41
Bilaga 1
4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 41
råd som kan utgöra ett underlag för planering av en flexibel utrymningsverk-
samhet i kommunerna.
Enligt utredningens förslag skall socialstyrelsen vidare ta initiativ till att
samtliga sjukvårdshuvudmän ser över behovet av utrymning vid sjukhus och
andra vårdinstitutioner.
Prop. 1991/92:41
Bilaga 1
Effektiva kommunikationssystem är en förutsättning för ledning av rädd-
ningstjänst. Det behövs också kommunikationsresurser som gör det möjligt
för räddningsorganen att tillgodose allmänhetens krav på information vid
stora olyckor.
Utredningen föreslår att länsstyrelserna skall få möjlighet att komplettera
sambandsmedlen så att alla har telefax, telex, anslutning till försvarets tele-
nät, linjetagare för upplysningscentral, mobiltelefon och personsökare.
Denna standard skall anpassas till länsstyrelsernas uppgifter för räddnings-
tjänst vid stora olyckor och i krig. Enligt utredningens förslag skall länssty-
relserna också utrustas med datorstöd för räddningstjänst vid stora olyckor.
Utredningen föreslår vidare att televerket får i uppdrag att i samråd med
räddningsverket se över planeringen av frekvenser för radiosambandet inom
räddningstjänsten i landet.
Problem har i en del fall uppstått vid insamling och rapportering av mät-
värden som avser radioaktiva ämnen. Utredningen föreslår att räddnings-
verket får i uppdrag att i samarbete med televerket, de berörda länsstyrel-
serna och statens strålskyddsinstitut (SSI) genomföra en provverksamhet
med mobila terminaler för insamling av mätvärden.
Räddningsorganen och polisen behöver bättre radioutrustning för att inne
i kärnkraftverken kunna upprätthålla sambandet mellan olika insatsstyrkor
och mellan styrkorna och ledningen. Utredningen föreslår därför att rikspo-
lisstyrelsen får i uppdrag att i samråd med andra berörda organ utarbeta för-
slag till hur detta samband skall åstadkommas.
Förvarning vid utsläpp av radioaktiva ämnen sker genom automatisk avläs-
ning och alarmering från de 26 mätstationer som redan finns i landet. En
utökning med fem stationer är planerad. Utredningen anser att det behövs
ännu fler mätstationer och föreslår att antalet utökas med ytterligare tio,
som placeras huvudsakligen i norra Sverige.
Strålningsmätning efter ett larm om förhöjda värden äger rum bl.a. genom
flygindikering. Utredningen föreslår att SSI får i uppdrag att tillsammans
med berörda myndigheter genomföra en planering av denna verksamhet.
Laboratoriemätningar måste kunna ske i stor skala. Utredningen föreslår
att SSI skall svara för att det finns en aktuell förteckning över laboratorier
som upprätthåller en standardiserad provningsmetodik och regelbundet ka-
librerar utrustningen.
För användning ute på fältet behöver räddningstjänsten i fred och krig och
försvarsmakten modernare mätinstrument. Utredningen föreslår att strål-
skyddsinstitutet får i uppdrag att i samråd med överbefälhavaren, försvarets
forskningsanstalt och räddningsverket utarbeta ett underlag för anskaffning
av modernare mätinstrument. Utredningen föreslår vidare att myndighe-
terna skall bedöma behovet av dosimetrar, lämplig instrumenttyp och kost-
nader. En samordning av anskaffningen måste ske med den civila och den
militära delen av totalförsvaret.
Förutsättningarna för att inomhus varna allmänheten vid ett utsläpp av
radioaktiva ämnen förändras genom att televerket inför AXE-systemet. Ut-
redningen anser att varning i ökad utsträckning bör kunna ske med bl.a. hög-
talarbilar och genom att SOS-ccntralerna ringer upp och varnar ett visst an-
tal hushåll. Utredningen föreslår att räddningsverket får i uppdrag att över-
väga en ändring av riktlinjerna för varningssystemen så att en lokal anpass-
ning av verksamheten till de ändrade förutsättningarna kan komma till
stånd.
Prop. 1991/92:41
Bilaga 1
Utredningen föreslår att frågan om ersättningar till SMHI för medverkan i
utbildning och övningar regleras så att institutet får möjligheter att delta i
planering, utbildning och övning inom räddningstjänsten.
Enligt utredningens förslag skall de lokala vädermasterna vid kärnkraft-
verket anslutas till SMHI:s datorsystem.
Utredningen anser att det bör finnas i förväg bestämda nivåer på strålnings-
värden som kan utlösa olika slag av åtgärder. Nivåerna skall vara knutna till
en viss åtgärd. De skall ses som riktvärden och främst användas för att be-
döma graden av farlighet.
Utredningen föreslår att SSI får i uppdrag att tillsammans med berörda
myndigheter utarbeta åtgärdsnivåer, som skall gälla under den första måna-
den efter en olycka eller till dess att myndigheterna har föreskrivit något an-
nat.
En riktig användning av åtgärdsnivåerna fordrar kunskaper om begrep-
pens betydelse. Utredningen föreslår därför att SSI får i uppdrag att utarbeta
en handbok som strålskyddssakkunniga på central, regional och lokal nivå
skall använda vid tillämpning av åtgärdsnivåerna.
Utredningen anser att lantbruksstyrelsen och livsmedelsverket snarast skall
fullfölja det med anledning av Tjernobylolyckan påbörjade arbetet för att
åstadkomma en bättre beredskap inom de båda myndigheterna.
39
Utredningen föreslår att lantbruksstyrelsen och livsmedelsverket formali-
serar sin planering för åtgärder vid stora olyckor och i övrigt vidtar erforder-
liga åtgärder, t.ex. försäkrar sig om lokaler och tekniska resurser för ledning.
Enligt utredningens förslag skall lantbruksstyrelsen få i uppdrag att till-
sammans med SSI utarbeta planer och metodbeskrivningar för provtagning
och mätning inom lantbruksområdet.
Utredningen föreslår att jordbruksnämnden, som för närvarande inte har
något ansvar för samhällets åtgärder vid allvarliga olyckor, skall delta i pla-
neringen av räddningstjänsten och vid en olycka kunna verka som rådgi-
vande myndighet.
Prop. 1991/92:41
Bilaga 1
Utredningen anser det nödvändigt att rikspolisstyrelsen och statens kärnk-
raftinspektion (SKI) fortlöpande överväger de förändringar i hotbilden på
både kort och lång sikt som informationer av olika slag ger upphov till. Även
om det fysiska skyddet, i förhållande till den hotbild som för närvarande gäl-
ler, i stort får anses tillfredsställande framgår det av rikspolisstyrelsens och
de lokala polismyndigheternas skrivelser till utredningen att det finns svag-
heter som måste elimineras.
Utredningen anser att rikspolisstyrelsen skall se över den regionala och
lokala organisationen och särskilt överväga insatsstyrkornas storlek, beho-
vet av förstärkningar samt utbildning och övning.
En del åtgärder som avser det fysiska skyddet vid kärnkraftverken regle-
ras i den s.k. skyddslagen. Utredningen anser det angeläget att det förslag
till utökning av skyddslagens tillämpningsområde som utredningen om till-
trädesskydd har lagt fram i betänkandet (SOU 1988:8) En ny skyddslag blir
genomfört. De berörda länsstyrelserna bör i samråd med kärnkraftverken,
rikspolisstyrelsen och kärnkraftinspektionen bedöma skyddsbehovet och be-
sluta om de kompletteringar av det fysiska skyddet som kan genomföras med
stöd av de nya skyddsbestämmelserna.
Utredningen föreslår att en organisation för sanering efter utsläpp av radio-
aktiva ämnen byggs upp i Sverige och att denna knyter an till organisationen
för räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska an-
läggningar. Verksamheten skall således baseras på det kunnande och de re-
surser som redan finns i räddningsorganisationen. Länsstyrelsen skall enligt
utredningens förslag svara för genomförandet av saneringsverksamheten.
Regeringen skall kunna överta ledningen eller utse en särskild myndighet att
svara för verksamheten.
En nationell expertgrupp för sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen
föreslås bli upprättad. Gruppens huvuduppgift skall vara att under länssty-
relsens ledning svara för den sanering som måste genomföras av specialutbil-
dad personal. Administrativt skall gruppen stå under strålskyddsinstitutets
40
ledning. Utredningen föreslår att den ansvariga myndigheten vid alla slag av
omfattande sanering skall ha en yttersta möjlighet att om det behövs genom
bl.a. tjänsteplikt och ingrepp i annans rätt förse organisationen med nödvän-
diga resurser.
Utredningen föreslår att strålskyddsinstitutet skall överväga de sanerings-
kriterier som bör tillämpas och tillsammans med försvarets forskningsanstalt
och lantbruksstyrelsen utarbeta allmänna råd om bl.a. saneringsmetoder.
Strålskyddsinstitutet skall vidare enligt förslaget centralt svara för den lång-
siktiga uppföljningen i landet av utsläpp av radioaktiva ämnen.
Utredningen föreslår att räddningsverket skall svara för samordning av
den planering som äger rum inom den regionala saneringsverksamheten.
Kommunerna föreslås vara skyldiga att medverka i planering och övning för
saneringsverksamhet vid alla former av utsläpp av radioaktiva ämnen från
kärntekniska anläggningar.
Utredningen föreslår vidare att räddningsverket får i uppgift att överväga
inrättandet av en särskild expertgrupp för kemikaliesanering.
Prop. 1991/92:41
Bilaga 1
En allmän kris- och katastrofforskning förekommer på olika håll inom och
utom landet. Utredningen föreslår att räddningsverket får i uppdrag att göra
en sammanfattning av den nationella och internationella kris- och katastrof-
forskningen. Med denna studie som grund bör verket klargöra på vilka om-
råden som det behövs ytterligare forskningsinsatser.
Läget för reaktorsäkerhetsforskningen i landet anser utredningen vara i
huvudsak bra. Från beredskapssynpunkt är det angeläget att denna forsk-
ning kan vidmakthållas på en hög nivå. Inom strålskyddsforskningen är si-
tuationen enligt utredningens mening däremot inte helt tillfredsställande.
Utredningen föreslår därför vissa förstärkningar inom detta område. För-
stärkningarna avser kompetensen vid ett antal forskningsinstitutioner, sä-
kerställandet av tillgången på kvalificerade mätresurser i landets olika regio-
ner och förbättringen av möjligheterna för centrala myndigheter att se till att
forskning som gäller kärnkraftsberedskapen kommer till stånd. Utredningen
föreslår att strålskyddsinstitutet får i uppdrag att svara för programmets ge-
nomförande.
En stor del av åtgärderna som utredningen föreslår på regional och central
nivå bör finansieras med medel från de berörda myndigheternas förvalt-
ningsanslag. De övriga åtgärderna kommer enligt utredningens beräkningar
att leda till en engångskostnad på 19 milj, kronor och en ökning i de hittills-
varande årliga kostnaderna på 17 milj, kronor inom den statliga verksamhe-
ten.
Utredningens förslag innebär ökade möjligheter för samhällets räddnings-
tjänst att ingripa effektivt. Det gäller insatser vid alla slags olyckor och i alla
41
län. En del av förslagen syfter till en ökad beredskap på grund av riskerna
för olyckor i de svenska kärnkraftverken. Utredningen har överslagsvis be-
räknat hur stor del av kostnaderna som kan sägas vara föranledda av den
svenska kärnkraftproduktionen och som kärnkraftföretagen därför bör be-
strida. Enligt utredningens beräkningar bör anläggningsägarna delta med 5
milj, kronor av engångskostnaden och med 6 milj, kronor av den årliga mer-
kostnaden. Finansiering bör i övrigt ske med statliga medel.
Industrier och andra med verksamhet som vid en olycka allvarligt kan
skada människor och miljö kommer genom tillämpning av 43 § räddnings-
tjänstlagen att i ökad utsträckning åläggas att bidra med resurser för rädd-
ningstjänstens beredskap på lokal nivå.
Prop. 1991/92:41
Bilaga 1
En del av utredningens förslag till förbättringar av beredskapen mot utsläpp
av radioaktiva ämnen fordrar ändringar och tillägg i gällande författningar.
Utredningen föreslår att en arbetsgrupp får i uppdrag att utarbeta förslag till
sådana ändringar och tillägg.
42
Förslag till
Lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102)
Härigenom föreskrivs i fråga om räddningstjänstlagen (1986:1102)
dels att 1, 21, 22, 28, 29, 33-35, 40, 45, 50, 52 och 64 §§ samt rubrikerna
närmast före 28 och 34 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före 25 § skall lyda ”Statlig räddningstjänst
m.m.” och ”Fjällräddningstjänst”,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 a och 28 a §§, av föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1§
Denna lag innehåller föreskrifter om hur samhällets räddnings tjänst skall
organiseras och bedrivas.
I lagen finns också bestämmelser
om olycks- och skadeförebyggande
åtgärder samt om rättigheter och
skyldigheter för enskilda.
I lagen finns också bestämmelser
om olycks- och skadeförebyggande
åtgärder, om sanering efter utsläpp
av radioaktiva ämnen, samt om rät-
tigheter och skyldigheter för en-
skilda.
Prop. 1991/92:41
Bilaga 2
2 a§
Med sanering efter utsläpp av ra-
dioaktiva ämnen avses i lagen sådana
åtgärder som staten skall vidta för att
göra det möjligt att åter använda
mark, vatten, anläggningar och an-
nan egendom som förorenats av ra-
dioaktivt nedfall.
Skyldighet för staten att vidta så-
dana saneringsåtgärder föreligger en-
dast i den utsträckning det med hän-
syn till följderna av utsläppet, det ho-
tade intressets vikt, kostnaderna för
insatsen och omständigheterna i öv-
rigt är påkallat att staten svarar för åt-
gärderna.
21 §
För varje kommun skall det finnas en räddningstjänstplan.
Planen skall innehålla uppgifter om
1. räddningskårens organisation i stora drag,
2. vattenreservoarer, brandposter, varningssystem och andra anordningar
för räddningstjänsten och hur de skall underhållas,
3. insatstider till kommunens olika delar,
4. det lägsta antal befäl och övrig personal som ständigt skall finnas för
första utryckning i styrkorna inom räddningskåren och tiden från alarmering
av personalen till dess räddningsstyrkans första fordon kan utgå (anspän-
ningstid),
5. den kompetens som krävs för att vara befäl i räddningskåren,
6. det minsta antal övningar som skall hållas med personalen i räddnings-
kåren,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7. hur allmänheten skall varnas
och informeras vid allvarliga olycks-
händelser.
I förekommande fall skall planen också innehålla uppgifter om
1. anläggningar som avses i 43 § samt vattentäkter och andra områden där
en olyckshändelse kan medföra allvarliga skador i miljön,
2. hamnar och deras gränser i vattnet,
3. avtal om samverkan inom kommunalförbund och räddningsregion.
22 §
Räddningstjänstplanen skall antas av kommunfullmäktige.
Planen skall tillställas de myndigheter som regeringen bestämmer.
Första och andra styckena gäller också i fråga om ändringar i och tillägg
till planen.
Kommunen skall se till att allmän-
heten informeras om vad räddnings-
tjänstplanen innehåller om varning
och information till allmänheten vid
allvarliga olyckshändelser.
Räddningstjänst vid utsläpp av ra- Räddningstjänst vid och sanering ef-
dioaktiva ämnen ter utsläpp av radioaktiva ämnen
28 §
Vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning i sådan
omfattning att särskilda åtgärder krävs för att skydda allmänheten eller vid
överhängande fara för ett sådant utsläpp skall länsstyrelsen svara för rädd-
ningstjänsten.
110§ lagen (1984:3) om kärntek-
nisk verksamhet finns bestämmelser
om skyldighet för innehavare av
kärnteknisk anläggning att vidta de
åtgärder som behövs för att upprätt-
hålla säkerheten vid anläggningen.
Länsstyrelsen skall också svara för
saneringen efter utsläpp av radioak-
tiva ämnen från en kärnteknisk an-
läggning.
För sanering efter utsläpp av ra-
dioaktiva ämnen i andra fall än som
sägs i andra stycket skall den statliga
myndighet som regeringen föreskri-
ver eller i särskilda fall beslutar
svara.
28 a§
I 10 § lagen (1984:3) om kärntek-
nisk verksamhet finns bestämmelser
om skyldighet för innehavare av
kärnteknisk anläggning att vidta de
åtgärder som behövs för att upprätt-
hålla säkerheten vid anläggningen.
Av hälsoskyddslagen (1982:1080)
Prop. 1991/92:41
Bilaga 2
44
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
framgår att varje kommun svarar för
hälsoskyddet inom kommunen.
Prop. 1991/92:41
Bilaga 2
29 §
Kommunerna är skyldiga att delta
i planeringen av räddningstjänsten
vid utsläpp av radioaktiva ämnen
från kärntekniska anläggningar z
landet och att medverka vid öv-
ningar i sådan räddningstjänst.
Kommunerna är skyldiga att delta
i planeringen av räddningstjänsten
vid utsläpp av radioaktiva ämnen
från kärntekniska anläggningar och
att medverka vid övningar i sådan
räddningstjänst.
Kommunerna är vidare skyldiga
att medverka i planering och öv-
ningar för sanering efter utsläpp av
radioaktiva ämnen från kärntekniska
anläggningar.
33 §
I fråga om räddningsinsatser som är omfattande får regeringen föreskriva
eller i särskilt fall bestämma, att en länsstyrelse eller någon annan statlig
myndighet skall ta över ansvaret för räddningstjänsten inom en eller flera
kommuner. I sådana fall utses räddningsledare av den myndighet som har
fått ansvaret.
I fråga om sanering efter utsläpp
av radioaktiva ämnen från en kärn-
teknisk anläggning får regeringen
föreskriva eller i särskilda fall be-
sluta, att en länsstyrelse skall ta över
ansvaret för saneringen inom flera
län eller att någon annan statlig myn-
dighet skall ta över detta ansvar inom
ett eller flera län.
Skyldighet att medverka i rädd- Skyldighet att medverka i rädd-
ningstjänsten ningstjänst eller sanering efter ut-
släpp av radioaktiva ämnen
En statlig eller kommunal myn-
dighet skall på anmodan av rädd-
ningsledaren delta i en räddningsin-
sats med personal och egendom, om
myndigheten har lämpliga resurser
och ett deltagande inte allvarligt
hindrar myndighetens vanliga verk-
samhet.
34 §
En statlig eller kommunal myn-
dighet skall med personal och egen-
dom delta i en räddningsinsats på an-
modan av räddningsledaren och vid
sanering efter utsläpp av radioaktiva
ämnen på anmodan av den myndig-
het som ansvarar för saneringen. En
sådan skyldighet föreligger dock en-
dast om myndigheten har lämpliga
resurser och ett deltagande inte all-
varligt hindrar myndighetens van-
liga verksamhet.
35 §
Om en kommun har medverkat i en annan kommuns räddningstjänst, har
kommunen rätt till skälig ersättning av den andra kommunen.
Om en kommun har medverkat i Om en kommun har medverkat i
Nuvarande lydelse
statlig räddningstjänst eller vid öv-
ningar i sådan räddningstjänst, har
kommunen rätt till skälig ersättning
av staten.
Föreslagen lydelse
statlig räddningstjänst eller vid sane-
ring efter utsläpp av radioaktiva äm-
nen eller vid övningar i sådan rädd-
ningstjänst eller sådan sanering, har
kommunen rätt till skälig ersättning
av staten.
Prop. 1991/92:41
Bilaga 2
Myndigheter och enskilda skall på
begäran av en myndighet som svarar
för räddningstjänst lämna upplys-
ningar om personal och egendom
som kan användas i räddningstjäns-
ten.
40 §
Myndigheter och enskilda skall på
begäran av en myndighet som svarar
för räddningstjänst eller sanering ef-
ter utsläpp av radioaktiva ämnen
lämna upplysningar om personal och
egendom som kan användas i rädd-
ningstjänsten eller vid saneringen.
45 §
Om fara för liv, hälsa eller egen-
dom eller för skada i miljön inte
lämpligen kan hindras på något an-
nat sätt, får räddningsledaren vid en
räddningsinsats bereda sig och med-
verkande personal tillträde till an-
nans fastighet, avspärra eller ut-
rymma områden, använda, föra bort
eller förstöra egendom samt företa
andra ingrepp i annans rätt, i den
mån ingreppet är försvarligt med
hänsyn till farans beskaffenhet, den
skada som vållas genom ingreppet
och omständigheterna i övrigt. Så-
dana ingrepp får också företas av
räddningsnämnden eller, i fråga om
statlig räddningstjänst, av den myn-
dighet som svarar för räddnings-
tjänsten.
Om fara för liv, hälsa eller egen-
dom eller för skada i miljön inte
lämpligen kan hindras på något an-
nat sätt, får räddningsledaren vid en
räddningsinsats bereda sig och med-
verkande personal tillträde till an-
nans fastighet, avspärra eller ut-
rymma områden, använda, föra bort
eller förstöra egendom samt företa
andra ingrepp i annans rätt, i den
mån ingreppet är försvarligt med
hänsyn till farans beskaffenhet, den
skada som vållas genom ingreppet
och omständigheterna i övrigt. Så-
dana ingrepp får också företas av
räddningsnämnden eller, i fråga om
statlig räddningstjänst, av den myn-
dighet som svarar för räddnings-
tjänsten. Om en statlig myndighet
enligt vad som sägs i 33 § första
stycket har tagit över ansvaret för den
kommunala räddningstjänsten, får
ingrepp företas av den myndigheten i
stället för av räddningsnämnden.
Vid sanering efter utsläpp av ra-
dioaktiva ämnen får, under de förut-
sättningar som anges i första stycket
eller om det är nödvändigt för att
göra det möjligt att använda den för-
orenade egendomen, den myndighet
som ansvarar för saneringen företa
sådana ingrepp i annans rätt som an-
ges där.
Förbud eller föreläggande som avses i 7 kap. 5 § lagen (1980:424) om åt-
gärder mot vattenförorening från fartyg får meddelas med stöd av denna pa-
ragraf bara om sjöfartsverkets beslut inte kan avvaktas.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.
46
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
50 §
Har utrustning för räddnings-
tjänst tillhandahållits frivilligt eller
tagits i anspråk med stöd av 45 §, har
egendomens ägare eller innehavare
rätt till ersättning för skada på eller
försämring av egendomen, förlorad
avkastning eller nytta av egendomen
och kostnad med anledning av att
egendomen har tillhandahållits.
Första stycket gäller inte den som
har erhållit ersättning av någon an-
nan eller på grund av tjänst eller an-
nars genom avtal har rätt till ersätt-
ning för att tillhandahålla egendom
för räddningstjänst. Första stycket
gäller inte heller den som har tillhan-
dahållit egendom för räddnings-
tjänst, om räddningsinsatsen har av-
sett att hindra eller begränsa skada
på hans egendom eller har föranletts
av olyckshändelse i hans verksam-
het.
Prop. 1991/92:41
Bilaga 2
Har utrustning för räddnings-
tjänst eller sanering efter utsläpp av
radioaktiva ämnen tillhandahållits
frivilligt eller tagits i anspråk med
stöd av 45 §, har egendomens ägare
eller innehavare rätt till ersättning
för skada på eller försämring av
egendomen, förlorad avkastning el-
ler nytta av egendomen och kostnad
med anledning av att egendomen
har tillhandahållits.
Första stycket gäller inte den som
har erhållit ersättning av någon an-
nan eller på grund av tjänst eller an-
nars genom avtal har rätt till ersätt-
ning för att tillhandahålla egendom
för räddningstjänst eller sanering ef-
ter utsläpp av radioaktiva ämnen.
Första stycket gäller inte heller den
som har tillhandahållit egendom för
räddningstjänst, om räddningsinsat-
sen har avsett att hindra eller be-
gränsa skada på hans egendom eller
har föranletts av olyckshändelse i
hans verksamhet.
52 §
Ersättning enligt 50 och 51 §§ skall
betalas av kommunen eller, i fråga
om statlig räddningstjänst, av sta-
ten.
Ersättning enligt 50 och 51 §§ skall
betalas av kommunen eller, i fråga
om statlig räddningstjänst och sane-
ring efter utsläpp av radioaktiva äm-
nen, av staten.
Är riket i krig eller krigsfara eller
råder sådana utomordentliga förhål-
landen som är föranledda av krig el-
ler av krigsfara vari riket har befun-
nit sig, får regeringen meddela så-
dana från denna lag avvikande före-
skrifter som är av betydelse för total-
försvaret eller som behövs för att
nödvändig räddningstjänst i övrigt
skall kunna genomföras.
64 §
Är riket i krig eller krigsfara eller
råder sådana utomordentliga förhål-
landen som är föranledda av krig el-
ler av krigsfara vari riket har befun-
nit sig, får regeringen meddela så-
dana från denna lag avvikande före-
skrifter som är av betydelse för total-
försvaret eller som behövs för att
nödvändig räddningstjänst i övrigt
eller sanering efter utsläpp av radio-
aktiva ämnen skall kunna genomfö-
ras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
47
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-10-14
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar
Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 29 augusti 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Roine Carlsson beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102).
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Thomas Jo-
hansson.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1991/92:41
Bilaga 3
48
Innehåll Prop. 1991/92:41
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 2
Utdrag ut protokoll vid regeringssammanträde den 24 oktober 1991
1 Inledning ............................................. 8
2 Samhällets räddningstjänst.............................. 10
2.1 Allmänt.......................................... 10
2.2 Räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen..... 10
3 Gällande rätt.......................................... 12
4 Varning och information till allmänheten vid olyckshändelse. 14
5 Sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen............... 16
6 Ledning och samordning av räddningstjänst på regional och
central nivå ........................................... 20
7 Utbildning och övning.................................. 22
8 Samband.............................................. 23
9 Förvarning vid utsläpp av radioaktiva ämnen.............. 24
10 Strålningsmätning...................................... 25
11 Åtgärdsnivåer vid utsläpp av radioaktiva ämnen........... 25
12 Lantbruk och livsmedel................................. 26
13 Strålskyddsforskning m.m............................... 27
14 Hälso- och sjukvård.................................... 28
15 Utrymning............................................ 28
16 Kostnader och finansiering.............................. 29
17 Upprättat lagförslag.................................... 29
18 Specialmotivering...................................... 29
19 Hemställan............................................ 32
20 Beslut................................................ 33
Bilaga 1 Sammanfattning av utredningens betänkande.......... 34
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag.......................... 43
Bilaga 3 Lagrådets yttrande................................. 48
49
gotab 40056, Stockholm 1991