Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 17 oktober 1991.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Gun Hellsvik
I propositionen föreslås ändringar beträffande vissa av sexualbrotten. För-
slagen syftar bl.a. till att stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli
utnyttjade i sexuella sammanhang och till att i strafflagstiftningen ytterligare
markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn.
1 bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig
föreslås att offrets låga ålder förs in som en omständighet som skall beaktas
särskilt vid bedömande av om ett sådant brott är grovt.
För att markera att vissa fall av brottet sexuellt utnyttjande är särskilt all-
varliga delas detta brott enligt förslaget in i två svårhetsgrader, sexuellt utnytt-
jande och grovt sexuellt utnyttjande. Motsvarande ändring görs även beträf-
fande sexuellt tvång.
Straffbestämmelsen om sexuellt utnyttjande ändras enligt förslaget även i
ett annat hänseende. I fråga om straffregleringen vid sexuellt umgänge med
personer som lider av en psykisk störning eller personer som befinner sig i
ett hjälplöst tillstånd föreslås att det för straffansvar inte längre skall krävas att
gärningsmannen har förmått offret till umgänget. I stället skall det för straff-
ansvar vara tillräckligt att sexuellt umgänge har ägt rum och att den som har
begått gärningen därvid har utnyttjat den andres tillstånd på ett otillbörligt
sätt.
För närvarande gäller en lägre straffskala för vissa sexualbrott mot den
som är under 15 år, om offret är ett helsyskon med den som begått gär-
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 35
ningen, än i övriga fall. För att undvika detta föreslås i propositionen vissa Prop. 1991/92:35
justeringar i dispositionen av bestämmelserna i 6 kap. brottsbalken.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1992.
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Prop. 1991/92:35
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 1-6 och 12 §§ brottsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
1 §'
Den som tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt um-
gänge genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår
som trängande fara, döms för v å 1 d t ä k t till fängelse, lägst två och högst
sex år. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant
tillstånd.
Är brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i
övrigt att anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst fyra år.
Är brottet grovt, döms för g r o v
våldtäkt till fängelse, lägst fyra
och högst tio år. Vid bedömande av
om brottet är grovt skall särskilt be-
aktas, om våldet var livsfarligt eller
om den som begått gärningen tillfo-
gat allvarlig skada eller allvarlig
sjukdom eller annars visat särskild
råhet.
Den som, i annat fall än som av-
ses i 1 §, genom olaga tvång förmår
någon till sexuellt umgänge, döms
för sexuellt tvång till fäng-
else i högst fyra år.
Den som förmår annan till sexu-
ellt umgänge genom att grovt miss-
Är brottet grovt, döms för g r o v
våldtäkt till fängelse, lägst fyra
och högst tio år. Vid bedömande av
om brottet är grovt skall särskilt be-
aktas, om våldet var livsfarligt eller
om den som har begått gärningen
tillfogat allvarlig skada eller allvarlig
sjukdom eller, med hänsyn till tillvä-
gagångssättet eller offrets låga ålder
eller annars, visat särskild hänsyns-
löshet eller råhet.
§2
Den som, i annat fall än som av-
ses i 1 §, genom olaga tvång förmår
någon till sexuellt umgänge, döms
för sexuellt tvång till fäng-
else i högst tvä år.
Om den som har begått gärningen
visat särskild hänsynslöshet eller om
brottet annars är att anse som grovt,
döms för grovt sexuellt
tvång till fängelse, lägst sex må-
nader och högst fyra år.
§3
Den som förmår annan till sexu-
ellt umgänge genom att allvarligt
1 Senaste lydelse 1984:399.
- Senaste lydelse 1984:399.
3 Senaste lydelse 1984:399.
1* Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 35
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:35
bruka hans eller hennes beroende
ställning eller genom att otillbörligt
utnyttja att han eller hon befinner sig
i vanmakt eller annat hjälplöst till-
stånd eller är psykiskt sjuk eller
psykiskt utvecklingsstörd, döms för
sexuellt utnyttjande till
fängelse i högst fyra år.
missbruka hans eller hennes bero-
ende ställning döms för sexu-
ellt utnyttjande till fängel-
se i högst två år. Detsamma gäller
den som har sexuellt umgänge med
annan genom att otillbörligt utnyttja
att denne befinner sig i vanmakt eller
annat hjälplöst tillstånd eller lider av
en psykisk störning.
Om den som har begått gärningen
visat särskild hänsynslöshet eller om
brottet annars är att anse som grovt,
döms för grovt sexuellt
utnyttjande till fängelse, lägst
sex månader och högst fyra år.
4 §4
Har någon sexuellt umgänge med den som är under arton år och som är
hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn
han har att svara på grund av myndighets beslut, döms för sexuellt
utnyttjande av underårig
Om den som har begått gärningen
har handlat särskilt hänsynslöst mot
den underårige eller om brottet i an-
nat fall är att anse som grovt, skall
dömas för grovt sexuellt
utnyttjande av under-
årig till fängelse, lägst två och
högst åtta år.
till fängelse i högst fyra år.
Om den som har begått gärningen
visat särskild hänsynslöshet mot den
underårige eller om brottet på grund
av dennes låga ålder eller annars är
att anse som grovt, skall dömas för
grovt sexuellt utnytt-
jande av underårig till
fängelse, lägst två och högst åtta år.
Har någon, i annat fall än som
avses i 4 §, samlag med eget barn
eller dess avkomling, döms för
sexuellt umgänge med
avkomling till fängelse i
högst två år.
Den som har samlag med sitt hel-
syskon, döms för sexuellt
umgänge med syskon till
fängelse i högst ett år.
Vad i denna paragraf sägs gäller
ej den som förmåtts till gärningen
medelst olaga tvång eller på annat
otillbörligt sätt.
Har någon, i annat fall än som
avses förut i detta kapitel, sexuellt
umgänge med barn under femton år,
döms för sexuellt um-
gänge med barn till fäng-
else i högst fyra år.
4 Senaste lydelse 1984:399.
5 Senaste lydelse 1984:399.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:35
Har någon, i annat fall än som
avses förut i detta kapitel, sexuellt
umgänge med barn under femton år,
döms för sexuellt um-
gänge med barn rz7/ fäng-
else i högst fyra år.
12
För försök till våldtäkt, grov
våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt ut-
nyttjande, sexuellt utnyttjande av
underårig, grovt sexuellt utnyttjande
av underårig, sexuellt umgänge med
barn, koppleri och grovt koppleri
döms till ansvar enligt vad som före-
skrivs i 23 kap. Detsamma gäller i
fråga om förberedelse och stämp-
ling till våldtäkt, grov våldtäkt, grovt
sexuellt utnyttjande av underårig och
grovt koppleri.
§6
Har någon, i annat fall än som
avses förut i detta kapitel, samlag
med eget barn eller dess avkomling,
döms för sexuellt um-
gänge med avkomling
till fängelse i högst två år.
Den som, i annat fall än som av-
ses förut i detta kapitel, har samlag
med sitt helsyskon, döms för
sexuellt umgänge med
syskon till fängelse i högst ett år.
Vad som sägs i denna paragraf
gäller inte den som förmåtts till gär-
ningen genom olaga tvång eller på
annat otillbörligt sätt.
§7
För försök till våldtäkt, grov
våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexu-
ellt tvång, sexuellt utnyttjande, grovt
sexuellt utnyttjande, sexuellt utnytt-
jande av underårig, grovt sexuellt
utnyttjande av underårig, sexuellt
umgänge med barn, koppleri och
grovt koppleri döms till ansvar enligt
vad som föreskrivs i 23 kap. Det-
samma gäller i fråga om förbere-
delse och stämpling till våldtäkt,
grov våldtäkt, grovt sexuellt utnytt-
jande av underårig och grovt kopp-
leri.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1992.
6 Senaste lydelse 1984:399.
7 Senaste lydelse 1984:399.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 oktober 1991
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Dinkelspiel, Thurdin,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidsson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel,
P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Prop. 1991/92:35
Riksdagen har gett regeringen till känna att denna borde utarbeta och
förelägga riksdagen förslag till ändring såvitt avser förhållandet mellan
brotten sexuellt umgänge med syskon och sexuellt umgänge med barn
(JuU 1986/87:3, rskr. 46). Riksdagen har vidare begärt en översyn av vissa
frågor som rör sexuellt utnyttjande.
Bl.a. med anledning härav upprättades i januari 1989 departementspro-
memorian (Ds 1989:6) Sexuella övergrepp mot barn m.m. Vid sidan av för-
slag i de frågor som riksdagen aktualiserat lämnas i promemorian även vissa
andra förslag som bl.a. syftar till att markera det allvar med vilket sexuella
övergrepp mot barn måste ses. När det gäller våldtäkt och sexuellt utnytt-
jande av underårig förordas att det i lagtexten skall anges att offrets låga ål-
der är en omständighet som normalt bör medföra att brottet anses som
grovt. Vidare föreslås beträffande våldtäktsbrottet att även andra övergrepp
som med hänsyn till tillvägagångssättet eller någon annan omständighet
varit särskilt hänsynslösa eller råa bör bedömas som grov våldtäkt.
I promemorian föreslås också vissa ändringar av bestämmelserna om
sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande samt en lagteknisk justering av be-
stämmelsen om sexuellt umgänge med barn.
Promemorians lagförslag bör fogas som bilaga 1 till protokollet i detta
ärende.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av hovrätten över
Skåne och Blekinge, Göteborgs tingsrätt, Umeå tingsrättt, domstolsverket,
riksåklagaren (RA), brottsförebyggande rådet (BRA), socialstyrelsen, sta-
tens handikappråd, skolöverstyrelsen, statens ungdomsråd, juridiska fakul-
tetsstyrelsen vid Uppsala universitet, rikspolisstyrelsen (RPS), lands-
tingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Riksförbundet för sexu-
ellt likaberättigande (RFSL), Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkareför-
bund, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges polischefer,
Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges psykologförbund, Riksförbundet
Hem och Skola, Fredrika Bremer-förbundet, Husmodersförbundet Hem och
Samhälle, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS), Alla kvin-
nors hus, Rädda barnens riksförbund, Föreningen Barnens rätt i samhället
(BRIS), Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF),
Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund
samt Riksföreningen mot sexuella övergrepp på barn (RMSÖ).
RÅ har överlämnat yttranden från överåklagaren vid åklagarmyndighe-
ten i Göteborg och överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i
Stockholm, Karlstad, Vänersborg och Luleå. RPS har överlämnat yttranden
från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Borås, Eskilstuna
och Umeå. Sveriges läkareförbund har överlämnat ett yttrande från en sär-
skild arbetsgrupp inom Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri.
En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiede-
partementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 89-364).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 6 juni 1991 att inhämta lagrådets yttrande över
det lagförslag som har utarbetats i ärendet. Lagförslaget och lagrådets ytt-
rande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2 och bilaga 3.
Lagrådet har i ett hänseende ifrågasatt behovet och lämpligheten av det
remitterade förslaget. I en fråga har lagrådet kommenterat innebörden i den
föreslagna ändringen.
Lagrådet har vidare förordat att det i förslagets lagtext använda uttrycket
”gärningsmannen” ersätts med formuleringen ”den som har begått gär-
ningen”. Jag vill redan här säga att jag delar lagrådets uppfattning i denna
fråga.
1 övrigt har lagrådet lämnat förslagen utan erinran. Jag återkommer till
lagrådets synpunkter i samband med att jag behandlar de olika sakfrågorna
och de enskilda paragraferna i mitt förslag (avsnitt 3.2, 3.3, 3.4 och 5).
I förhållande till lagrådsremissen har även en ändring av redaktionell
karaktär gjorts i lagtexten.
Straffbestämmelser om sexualbrott finns i 6 kap. brottsbalken (BrB).
Bestämmelserna fick sitt nuvarande innehåll genom lagstiftning år 1984.
I kapitlets 1 § finns bestämmelser om våldtäkt. Hit hör gärningar då nå-
gon med våld eller hot om allvarligare våld tilltvingar sig samlag eller annat
sexuellt umgänge som är jämförligt med samlag. Lika med våld anses att
försätta någon i vanmakt eller liknande tillstånd. Våldtäktsbrottet är indelat i
tre svårhetsgrader. Straffet i normalfallet är fängelse i lägst två och högst
sex år. Om brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständighe-
Prop. 1991/92:35
terna i övrigt är att anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst
fyra år. Lägsta straff är således i detta fall det allmänna fängelseminimum,
14 dagar. Om våldet varit livsfarligt eller om den som begått gärningen har
tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild rå-
het, kan brottet bedömas som grovt. Straffet för grov våldtäkt är fängelse i
lägst fyra och högst tio år.
Den som, i annat fall än som avses i 1 §, genom olaga tvång förmår nå-
gon till sexuellt umgänge döms enligt 2 § för sexuellt tvång till fängelse i
högst fyra år. Hit hör fall där visserligen våld eller hot om våld kommit till
användning men där själva sexualhandlingen inte kan jämställas med sam-
lag. Under bestämmelsen faller vidare situationer där tvång av annat slag än
som avses i 1 § kommit till användning.
I 3 § föreskrivs ansvar för sexuellt utnyttjande. Det gäller den som
förmår någon till sexuellt umgänge genom att grovt missbruka hans eller
hennes beroende ställning eller genom att otillbörligt utnyttja att den andra
personen befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller är
psykiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd. Brottet förutsätter således inte
något sådant aktivt handlande från gärningsmannens sida som vid våldtäkt.
Däremot krävs att den som har begått gärningen utnyttjat den andres ställ-
ning eller tillstånd. Straffet är fängelse i högst fyra år.
Till skydd för barn och ungdomar innehåller den därpå följande paragra-
fen, 4 §, förbud mot sexuellt umgänge i vissa beroendesituationer. 1 första
stycket föreskrivs sålunda straff för den som har sexuellt umgänge med den
som är under 18 år och som är hans avkomling eller står under hans fostran
eller för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets be-
slut. Brottet benämns sexuellt utnyttjande av underårig och straffet är
fängelse i högst fyra år. I andra stycket finns bestämmelser för grova fall,
som föreligger när den som har begått gärningen handlat särskilt hän-
synslöst mot den underårige eller om brottet av annan anledning bör
bedömas som grovt. Straffet för det grova brottet är fängelse i lägst två och
högst åtta år.
Bestämmelserna i 5 § gäller sexuella förbindelser i situationer då det fö-
religger ett nära biologiskt släktskap mellan partema. De omfattar inte annat
sexuellt umgänge än samlag. Enligt första stycket straffas den som har
samlag med eget barn eller dess avkomling. Straffet är fängelse i högst två
år. Första stycket är subsidiärt till 4 §. Innefattar gärningen samtidigt brott
enligt 4 §, skall således den bestämmelsen tillämpas och inte 5 § första
stycket. I andra stycket föreskrivs straff för den som har samlag med sitt
helsyskon. Straffet är fängelse i högst ett år, alltså lägre än enligt första
stycket. Brotten benämns sexuellt umgänge med avkomling resp, sexuellt
umgänge med syskon.
Bestämmelserna i 5 § gäller inte den som har förmåtts till gärningen ge-
nom olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt. Föreskrift om det finns i
tredje stycket.
Straff föreskrivs i 6 § för den som i annat fall än som avses i föregående
bestämmelser i kapitlet har sexuellt umgänge med barn under 15 år. Straffet
för detta brott, som benämns sexuellt umgänge med barn, är fängelse i högst
Prop. 1991/92:35
fyra år. Bestämmelsen innebär ett ovillkorligt förbud mot sexuellt umgänge Prop. 1991/92:35
med barn under den angivna åldersgränsen och således oavsett om förbin-
delsen skulle vara frivillig från barnets sida och oavsett om något beroende-
förhållande förelegat eller inte.
Även försök till brott av det slag som nu har berörts utom gärning som
avses i 5 § är belagda med straff. Detsamma gäller förberedelse och stämp-
ling till våldtäkt, grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av underårig.
Bestämmelser om det finns i 12 §.
Övriga bestämmelser i 6 kap. berörs inte av mina förslag och någon re-
dogörelse för bestämmelserna behövs därför inte.
Med syfte att närmare kartlägga arten och omfattningen av sexuella
övergrepp mot barn i det svenska samhället anslog regeringen år 1985 me-
del åt ett projekt inom BRÅ som nu har avslutats. Inom projektets forsk-
ningsdel har utvecklingen och karaktären hos de sexualbrott som kommit
till polisens kännedom studerats. I forskningsdelen har utgetts fem
delrapporter. Den första är en kartläggning av sexualbrott mot barn utifrån
kriminalstatistiken (Kansli-PM 1986:12). Den andra delrapporten utgörs av
en presentation av och diskussion om några centrala teman inom
forskningsområdet (BRÅ-Rapport 1989:1). 1 den tredje rapporten pre-
senteras en empirisk undersökning av polisanmälda sexualbrott mot barn
(BRÅ-PM 1990:3). Den fjärde delrapporten innehåller en beskrivning av de
misstänkta sexualbrotten mot barn (BRÅ-Rapport 1990:6) och den sista
rapporten gäller de misstänkta förövarna (BRÅ-Rapport 1991:1). Projektet
har även omfattat en arbetsgrupp med representanter från socialdeparte-
mentet, RÅ, RPS, socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet. Arbets-
gruppen har gett ut rapporten När man misstänker sexualbrott mot barn
(BRÅ-Rapport 1990:8). Rapporten är avsedd att kunna användas i studie-
syfte av dem, som i sitt arbete har ett ansvar för barn som utsatts för
sexuella övergrepp.
Som jag har nämnt tidigare genomfördes år 1984 omfattande ändringar av
straffbestämmelserna om sexualbrott. Skälen till ändringarna var bl.a. att de
tidigare bestämmelserna ansågs präglade av en äldre tids moralföreställ-
ningar i sexuella frågor och att bestämmelsernas utformning till en del präg-
lades av en diskriminerande kvinnosyn. Ett annat skäl var att den moderna
sociologiska och kriminologiska forskningen på området som bl.a. belyst
omfattningen och skadeverkningarna av vissa sexualbrott ansågs motivera
ändringar av bestämmelserna.
Ett grundläggande syfte bakom de nu gällande reglerna om sexualbrott är
att skydda barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang.
Särskilt när det gäller barn i de lägre åldrarna kan vissa handlingar, så-
som samlag, medföra rent fysiska skador. Att i unga år förmås till sexuellt
umgänge med en vuxen person kan emellertid också innebära betydande
risker för bestående psykiska men. Det kan få till följd att den unges nor-
mala relationer till vuxna personer blir störda. Det kan också medföra att det
blir svårt för den unge att senare i livet ha normala sexuella relationer.
Det är självklart att samhället måste skydda barn och ungdomar mot
sexuella övergrepp både när den andra parten använt våld eller tvång av
något slag och i andra fall. Situationen kan vara den att den unge förmås till
sexuellt umgänge utan att direkt fysiskt eller psykiskt tvång används. Det
kan vara fråga om övertalning eller annat utnyttjade av det överläge som en
vuxen person har i förhållande till barn och ungdomar. Det förhållandet att
barn och ungdomar behöver ett väsentligt större skydd än vuxna är också
något som har beaktats i de gällande bestämmelserna genom att samhället
har ställt upp straffrättsliga regler till skydd för de unga även i situationer
där våld eller tvång inte förekommit.
Som har berörts i departementspromemorian (s. 15 f.) har sexuella över-
grepp mot barn uppmärksammats allt mer i både nationella och internatio-
nella sammanhang under senare tid. Antalet polisanmälningar av sexual-
brott mot barn har ökat markant. Enligt tillgängliga uppgifter har brottet
riktats mot ett barn under 15 år i 65 % av antalet anmälda fall av sexuellt
tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt
umgänge med barn. Av alla anmälda sexualbrott gäller mer än 30 % brott
mot barn under 15 år.
Mörkertalet i fråga om sexualbrott är av allt att döma ganska betydande
och det kan inte tas för givet att ökningen av antalet anmälningar motsvaras
av en faktisk ökning av antalet begångna brott. Anmälningsfrekvensen kan
hänga samman med den allt större öppenheten i fråga om sexualbrott och
med den allmänna synen på sexuella övergrepp mot barn. Sammantaget är
emellertid bilden när det gäller dessa brott, enligt min mening, sådan att det
finns anledning att i den straffrättsliga lagstiftningen ytterligare markera all-
varet i dem.
Enligt de allmänna reglerna för straffmätning och påföljdsval skall vid
bedömningen av ett brotts straffvärde särskilt beaktas om gärningen begåtts
mot någon i särskilt skyddslös ställning, t.ex. barn och handikappade
(29 kap. 2 § 3 BrB). Samma synsätt måste naturligtvis vara vägledande när
det gäller att bedöma om en gärning bör hänföras till den grova graden vid
gradindelade brott. I fråga om sexualbrotten finns det, enligt min mening,
anledning att i lagtexten framhålla allvaret i att brottet riktats mot ett barn
när det gäller våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig.
I samband med denna fråga bör även övervägas om det finns anledning
att i lagtext markera vissa andra omständigheter som bör beaktas vid be-
dömningen av om ett brott är att anse som grovt. Vad gäller brottet sexuellt
utnyttjande har justitieutskottet i det betänkande som nämnts i avsnitt 1
tagit upp en sådan fråga. Jag kommer att närmare redogöra för mina egna
ställningstaganden i anslutning till de olika sexualbrott som jag kommer att
ta upp nu.
När det gäller sexuellt utnyttjande finns det vidare, enligt min mening, ett
behov av att ändra rekvisiten i ett visst hänseende. Som justitieutskottet har
Prop. 1991/92:35
10
framhållit bör även regleringen av sexuellt umgänge med syskon ändras.
Även dessa frågor kommer jag att behandla i det följande.
Jag kommer att i avsnitt 3.2 behandla de ändringar som jag anser bör
göras beträffande våldtäktsbrottet. I avsnitt 3.3 tar jag upp mitt förslag till
ändring av bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig och i avsnitt
3.4 mitt förslag om gradindelning av brotten sexuellt tvång och sexuellt ut-
nyttjande. Vad gäller sexuellt utnyttjande tar jag i avsnitt 3.5 upp ett förslag
om ändring av gärningsbeskrivningen. I avsnitt 3.6 behandlar jag den av
riksdagen aktusaliserade frågan om förhållandet mellan brotten sexuellt um-
gänge med syskon och sexuellt umgänge med barn.
Prop. 1991/92:35
Mitt förslag: Vid bedömande av om ett våldtäktsbrott är grovt skall,
förutom omständigheter som redan nu finns angivna i straffbestäm-
melsen, enligt lagtexten särskilt beaktas om den som har begått gär-
ningen i övrigt med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga
ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.
Förslaget i departementspromemorian överensstämmer i sak med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker försla-
get. Flera remissinstanser har dock synpunkter på straffskalorna och på på-
följdsfrågor. Hovrätten över Skåne och Blekinge och överåklagaren viå re-
gionåklagarmyndigheten i Karlstad avstyrker förslaget. Rikspolisstyrelsen
och överåklagaren i Vänersborg ifrågasätter behovet av de föreslagna
lagändringarna.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har en lagteknisk
synpunkt på beskrivningen av det våld som krävs för ansvar för våldtäkt.
Skälen för mitt förslag: Enligt den nuvarande lydelsen av bestäm-
melsen i 6 kap. 1 § BrB om våldtäkt skall vid bedömningen av om brottet är
grovt särskilt beaktas om våldet varit livsfarligt eller om den som har begått
gärningen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller annars visat
särskild råhet.
Som jag skall redogöra närmare för i det följande anser jag att denna
exemplifiering av omständigheter som skall beaktas när det avgörs om ett
våldtäktsbrott skall anses som grovt bör byggas ut.
I likhet med vad som föreslagits i promemorian anser jag att en av de
omständigheter som särskilt bör lyftas fram är om brottet har förövats mot
ett barn.
Det har från vissa remissinstanser invänts att det inte finns något behov
av att i lagtexten ange offrets låga ålder som ett rekvisit för grovt brott med
hänsyn till de allmänna bestämmelserna i 29 kap. 2 § BrB. Enligt dessa
regler skall ju vid bedömningen av ett brotts straffvärde beaktas om brottet
11
1** Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr35
har förövats mot någon i särskilt skyddslös ställning, t.ex. barn och handi-
kappade.
Lagrådet har i denna fråga anfört liknande synpunkter. Lagrådet har
också framfört att det finns en risk att den föreslagna ändringen kan
medföra att domstolen i allt för hög grad beaktar åldersfaktorn på bekostnad
av en mer övergripande bedömning av samtliga omständigheter i målet.
Bl.a. mot denna bakgrund har lagrådet, utan att avstyrka förslaget, ifrågasatt
behovet och lämpligheten av att i den aktuella lagtexten särskilt ange att
offrets låga ålder skall utgöra en försvårande omständighet.
För egen del har jag förståelse för de synpunkter som lagrådet framfört
men jag anser inte att de väger så tungt att det finns anledning att gå ifrån
det i lagrådsremissen framlagda förslaget. Som lagrådet har framhållit skall
domstolen enligt bestämmelserna i 29 kap. BrB som försvårande omstän-
dighet bl.a. särskilt beakta om den tilltalade utnyttjat någon annans skydds-
lösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig. Häri ligger naturligtvis
också att domstolen skall beakta om den tilltalade utnyttjat att den brottet
riktat sig mot haft en låg ålder. Det bör emellertid framhållas att bestämmel-
serna i 29 kap. i princip tar sikte på alla former av brott. Omständigheter av
det slag som behandlas där kan emellertid göra sig gällande med särskild
styrka beträffande vissa brott. Det är därför långt ifrån ovanligt att omstän-
digheter som i och för sig faller under bestämmelserna i 29 kap. också
nämns som exempel på förhållanden som skall beaktas vid bedömningen av
om ett brott av ett visst slag är att anse som grovt. När det gäller offrets låga
ålder anser jag för min del att det finns goda skäl för en sådan ordning be-
träffande nu aktuella brott.
Som jag tidigare har berört är nämligen sexualbrott en typ av brott som
ofta riktar sig mot barn. Samtidigt bygger vår lagstiftning på att det finns ett
särskilt behov av att bereda barn skydd mot olika former av sexuella över-
grepp eller utnyttjanden. Detta framgår bl.a. av att alla former av sexuellt
umgänge med någon som är under 15 år är straffbelagda, även om något
tvång överhuvudtaget inte förekommit. Desto allvarligare är det självfallet
när den som har begått gärningen inte endast utsatt ett barn för ett samlag
eller någon annan jämförbar handling utan dessutom utövat våld eller hot
för att nå sitt syfte.
En gärning av den arten uppfattas säkerligen av de flesta människor som
synnerligen allvarlig, även om våldsinslaget sett isolerat inte kan karaktäri-
seras som grovt. Att den som har begått gärningen inte behövt tillgripa all-
varligare våld kan ju för övrigt ha berott på att barnet inte haft någon möj-
lighet att göra fysiskt motstånd.
Inte mindre allvarliga framstår fall där den som har begått gärningen i
stället för att tillgripa våld eller hot försatt barnet i ett hjälplöst tillstånd ge-
nom att t.ex. ge det alkohol eller narkotika.
På grund av det särskilda skydd som barn bör ha mot sexuella övergrepp
bör, enligt min mening, detta betraktelsesätt komma till direkt uttryck i lag-
texten. Jag ser det som viktigt att offrets låga ålder anges i exemplifieringen
av särskilt kvalificerande omständigheter och inte endast tolkningsvis anses
falla under det allmänna uttrycket råhet som finns i den nu gällande
Prop. 1991/92:35
12
lydelsen av bestämmelsen om grov våldtäkt. För egen del är jag också
övertygad om att domstolarna även med en på detta sätt ändrad lagstiftning
inte kommer att överbetona åldersfaktorns betydelse utan i likhet med vad
som också förutsätts vid andra gradindelade brott bedöma frågan om brottet
bör anses som grovt utifrån samtliga omständigheter. Lagtexten är också så
utformad att detta skall klart framgå av den.
Jag vill framhålla att avsikten med mitt förslag inte är att skapa någon
bestämd åldersgräns under vilken brottet alltid skulle vara att bedöma som
grovt. Som lagrådet har påpekat är det knappast möjligt att ange en fast
gräns för de fall då offrets låga ålder skall utgöra en försvårande omständig-
het. Lagrådet har emellertid i sitt yttrande framhållit att ”låg ålder” är ett
vagt begrepp och att det i 6 kap. redan finns två åldersgränser; i 4 § arton år
och i nuvarande 6 § femton år. Dessa båda gränser avspeglas i brottsrubri-
ceringarna såsom ”underårig" resp. ”barn”. Enligt lagrådet kan ett införande
av begreppet låg ålder skapa en osäkerhet om till vilken i kapitlet angiven
åldersgräns offrets ålder skall relateras för att betraktas som låg.
Med anledning av vad lagrådet har anfört vill jag för egen del framhålla
att avsikten med att särskilt nämna offrets låga ålder som exempel på en
kvalificerande omständighet är att ge uttryck för det särskilda skydd som
mindre barn bör ha mot sexuella övergrepp. Allmänt sett bör offrets ålder
således vid bedömningen tillmätas större betydelse ju lägre den är. Detta
utesluter självfallet inte att det, bl.a. med hänsyn till offrets personliga om-
ständigheter, kan finnas anledning att bedöma även övergrepp mot äldre
barn som grova. Det bör härvid beaktas, vilket också påpekats av flera re-
missinstanser, att de risker för bestående men som ett sexuellt övergrepp
mot barn innebär inte är direkt relaterade till åldern utan att de också hänger
samman med barnets personliga och sociala mognad.
Jag vill i det här sammanhanget ta upp även en annan fråga som har att
göra med rekvisiten för grov våldtäkt.
De nu gällande kriterierna för när en våldtäkt skall bedömas som grov
stämmer nära överens med motsvarande kriterier för när en misshandel är
att bedöma som grov. I likhet med vad som gäller vid misshandel är de ex-
empel på omständigheter som särskilt skall beaktas inriktade i första hand
på gärningens farlighet och konkreta skadeverkningar. Vid sidan av dessa
kriterier nämns i bestämmelsen om grov våldtäkt att den som har begått
gärningen ”visat särskild råhet”. Motsvarande kriterium för grov misshandel
är att gärningsmannen visat ”särskild hänsynslöshet eller råhet”. Det finns
även vissa andra skillnader som har berörts i promemorian (s. 25 f.). Jag
finner inte skäl att ta upp dessa i detta sammanhang utan den skillnad som
jag vill peka på är alltså att uttrycket ”hänsynslöshet” inte har tagits med i
bestämmelsen om grov våldtäkt. Några speciella skäl för det har inte angetts
i förarbetena. Avsikten torde dock inte ha varit att markera att vissa typer av
omständigheter, som kan vara av betydelse för bedömningen av om ett
misshandelsbrott är att anse som grovt, inte bör tillmätas motsvarande bety-
delse när det gäller att bedöma om ett våldtäktsbrott är grovt. Jag anser att
det är lämpligt att undanröja risken för eventuella missförstånd på denna
punkt genom att uttrycket ”hänsynslöshet” förs in i lagtexten.
Prop. 1991/92:35
13
Den närmare anknytning till bestämmelsen om grov misshandel som jag
alltså föreslår innebär att det kan vinnas viss vägledning för tillämpningen
av bestämmelsen om grov våldtäkt i förarbetena till bestämmelsen om grov
misshandel (jfr prop. 1987/88:14 s. 3 f.). Sålunda torde det, som också
framhålls i promemorian, exempelvis ofta finnas anledning att uppfatta upp-
repade eller långdragna övergrepp, oberoende av det våld eller hot som an-
vänts, som så brutala att de måste anses vara utslag av en sådan hänsynslös-
het och råhet som går klart utöver vad som kännetecknar våldtäktsbrotten i
allmänhet. Detsamma gäller vissa andra situationer då den som har begått
gärningen gått till väga på ett särskilt hänsynslöst sätt, t.ex. när offret är in-
valid eller i annat fall befinner sig i ett särskilt utsatt läge. Hit hör naturligt-
vis också den typ av s.k. gruppvåldtäkter, där offret måste uppfatta situatio-
nen som utomordentligt skrämmande och förenad med total hjälplöshet. Ett
sådant övergrepp är en ytterst allvarlig integritetskränkning, även om det
inte förekommit någon allvarligare misshandel eller inslag av direkt förned-
rande behandling utöver det som övergreppet i sig innebär.
För att än tydligare markera att omständigheter av det nu berörda slaget
skall beaktas vid bedömningen av brottets grovhet är det enligt min mening
lämpligt att, i linje med vad som föreslagits i promemorian, tillvägagångs-
sättet särskilt nämns som en omständighet som skall beaktas vid bedöm-
ningen av om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet el-
ler råhet. Under detta uttryck kan, förutom sådana omständigheter som jag
nyss har berört, även hänföras exempelvis sadistiska inslag i samband med
övergreppet eller grovt förnedrande handlingar oberoende av om dessa varit
särskilt farliga eller medfört allvarliga skador.
Prop. 1991/92:35
3.3 Sexuellt utnyttjande av underårig
Mitt förslag: I bestämmelsen om grovt sexuellt utnyttjande av under-
årig förs in att den underåriges låga ålder är en omständighet som
skall beaktas särskilt.
Förslaget i departementspromemorian överensstämmer i sak med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget. Hov-
rätten över Skåne och Blekinge anser dock, liksom beträffande våldtäkts-
brottet, att det inte föreligger något behov av det föreslagna tillägget. Enligt
hovrätten framstår det också som egenartat att i en bestämmelse som avser
skydd för underåriga särskilt nämna offrets låga ålder som en försvårande
omständighet. Göteborgs tingsrätt ställer sig av liknande skäl tveksam till
förslaget. Tingsrätten anser också att det finns risk för att låg ålder slentrian-
mässigt kommer att medföra att brottet bedöms som grovt.
Skälen för mitt förslag: På samma sätt som i fråga om grov våldtäkt
anser jag att det finns anledning att direkt i straffbestämmelsen markera att
låg ålder bör vara en av de omständigheter som är av betydelse vid bedöm-
14
ningen av om ett sexuellt utnyttjande av underårig skall hänföras till den
grova graden. Det kan i och för sig, vilket också hovrätten över Skåne och
Blekinge har gjort, mot detta naturligtvis invändas att bestämmelsen i 4 § är
till för att skydda just underåriga och att offrets ålder redan på grund av
detta är ett självklart försvårande moment. Mot detta vill jag dock invända
att den ålderskategori som bestämmelsen tar sikte på är ganska vid och att
det normalt finns anledning att se betydligt allvarligare på brottet om offret
är ett litet barn än om det är en person som befinner sig nära 18-årsgränsen.
Ett litet barn befinner sig i en särskilt utsatt position och är i allmänhet på
ett helt annat sätt ur stånd att värja sig. Jag anser därför att offrets ålder ut-
tryckligen bör nämnas som en omständighet av betydelse för bedömningen
av om brottet är grovt eller inte.
Jag vill betona att vad jag nu har sagt uteslutande gäller den betydelse
som offrets ålder i allmänhet bör tillmätas för bedömningen. Det bör således
strykas under att det inte är uteslutet att ett brott mot ett mindre barn med
hänsyn till övriga omständigheter inte bör bedömas som grovt liksom att det
i fall som gäller ungdomar i övre delen av ålderssektom självfallet kan före-
komma inslag som gör att brottet bör bedömas som grovt.
Jag vill i detta sammanhang också framhålla att brottet sexuellt utnytt-
jande av underårig, i motsats till våldtäkt, omfattar också sexualhandlingar
av mindre kvalificerat slag än samlag och därmed jämförliga handlingar
samt att en gärning är straffbar även om något våld eller hot inte har före-
kommit. I fråga om vilken betydelse barnets ålder har för bedömningen av
brottets svårhetsgrad är det därför naturligt att det vid sexuellt utnyttjande
av underårig måste finnas ett större utrymme för att ta hänsyn till övriga
omständigheter än när det gäller våldtäkt. Barnets ålder kan med andra ord
inte alltid tillmätas samma betydelse för bedömningen som i fråga om
våldtäkt.
Laglådet har när det gäller förslaget om grovt sexuellt utnyttjande av un-
derårig hänvisat till vad man anfört i anslutning till grov våldtäkt. Beträf-
fande dessa synpunkter och mina egna ställningstaganden i anslutning där-
till hänvisar jag till vad jag anfört i avsnitt 3.2.
Prop. 1991/92:35
15
3.4 Gradindelning av brotten sexuellt tvång och sexuellt Prop. 1991/92:35
utnyttjande
Mitt förslag: Bestämmelserna om sexuellt tvång och sexuellt utnytt-
jande delas in i två brottsgrader, sexuellt tvång och grovt sexuellt
tvång resp, sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande. Den
grövre graden avser fall där den som har begått gärningen visat sär-
skild hänsynslöshet eller där brottet annars är att anse som grovt.
Straffskalan för sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande skall vara
fängelse i högst två år och för grovt sexuellt tvång resp, grovt sexuellt
utnyttjande fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Departementspromemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av de flesta remissinstanserna men har föranlett vissa invändningar från en
del av dessa. En synpunkt som framförs av bl.a. RA, överåklagaren i Göte-
borg, skolöverstyrelsen, Alla kvinnors hus och Fredrika Bremer-Förbundet
är att offrets låga ålder bör anges som en omständighet som gör att brottet
bör bedömas som grovt. Den föreslagna straffskalan för grovt brott får
också viss kritik, bl.a. av RA, överåklagaren i Vänersborg, Föreningen
Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges socialchefer, ROKS och Alla kvin-
nors hus.
RFSU förordrar att våldtäktsbrottet utvidgas till att gälla även situationer
när gärningsmannnen har utnyttjat offrets vanmakt eller hjälplösa tillstånd.
Skälen för mitt förslag: I justitieutskottets betänkande JuU 1986/87:3
(s.10) redogörs för ett rättsfall angående gränsdragningen mellan våldtäkt
och sexuellt utnyttjande. Det gäller ett uppmärksammat fall där fem yng-
lingar dömdes för sexuellt utnyttjande bestående i att de på en campingplats
förgripit sig på en 17-årig flicka, som var så berusad att hon inte var medve-
ten om händelseförloppet. Pojkarna hade samlag och annat sexuellt um-
gänge med henne. Omständigheterna i detta mål illustrerar tydligt att en
handling som innefattar sexuellt utnyttjande enligt 3 § kan utgöra ett mycket
allvarligt övergrepp. Jag delar dock den uppfattning som justitieutskottet
redovisat i betänkandet, nämligen att ett sexuellt övergrepp utan inslag av
våld, hot eller dylikt, mot en person som i och för sig är värnlös inte bör
kallas för våldtäkt. Som justitieutskottet har framhållit i betänkandet och
som också framhållits av flera remissinstanser såväl i utskottsärendet som i
detta ärende kan det däremot i vissa fall förekomma inslag som gör att ett
sexuellt utnyttjande ter sig lika straffvärt som våldtäkt.
Jag delar mot den bakgrunden uppfattningen att det finns skäl att
markera allvaret i vissa av de gärningar som avses med bestämmelsen
genom att införa en särskild bestämmelse om ett grovt brott med en särskild
straffskala. Detta bör i enlighet med promemorieförslaget ske på det sättet
att straffskalan delas upp i två skalor, en för normalbrottet och en annan för
grova fall.
16
Vad gäller frågan om huruvida en gradindelning också bör innebära att
straffmaximum för sexuellt utnyttjande höjs redovisas i departementspro-
memorian (s. 34 f.) olika skäl mot en sådan ändring.
Jag delar den uppfattning som framförs i promemorian både vad gäller
att en isolerad revidering av straffmaximum för sexuellt utnyttjande skulle
rubba den nuvarande systematiken i 6 kap. och att, om en mer omfattande
ändring av sexualbrottens straffvärde bör göras, det bör ske i ett bredare
sammanhang.
Såsom också har skett i departementspromemorian vill jag vidare peka
på reglerna om brottskonkurrens i detta sammanhang. För sexuellt utnytt-
jande i förening med misshandel eller i förening med vållande till kropps-
skada kan, om sistnämnda brott är grovt, dömas till ett lika strängt straff
som för våldtäkt. Är misshandeln grov, kan straffet bli ännu högre.
Gällande bestämmelser torde således tillåta att man i det särskilda fallet kan
bestämma en påföljd som framstår som rimlig med hänsyn till gärningens
samlade straffvärde.
Med hänsyn till dessa omständigheter anser jag att maximistraffet inte
bör skärpas utan att en gradindelning, åtminstone för närvarande, innebär en
tillräcklig markering av att vissa av de gärningar som avses med sexuellt ut-
nyttjande bör ses som särskilt allvarliga. Den nu gällande straffskalan,
fängelse i högst fyra år, bör i likhet med vad som föreslagits i departements-
promeorian delas upp på två brottsgrader genom att för normalgraden av
brottet föreskrivs fängelse i högst två år och för det grova brottet fängelse i
lägst sex månader och högst fyra år. Det har visserligen från vissa remissin-
stanser invänts att mi ni mi straffet för det grova brottet borde vara högre och
jag kan ha förståelse för den synpunkten. Men mot bakgrund av att det vid
övriga brottsbalksbrott inte förekommer högre minimistraff än sex månader,
om inte maximistraffet är väsentligt högre än fyra år, anser jag att det inte är
lämpligt att här föreslå ett högre minimistraff.
Den föreslagna uppdelningen av straffskalan medför visserligen den
skillnaden i förhållande till vad som nu gäller att det för gärningar som inte
bedöms som grova saknas möjlighet att döma till strängare straff än fäng-
else i högst två år. Jag delar dock den uppfattning som framförts i prome-
morian att den skalan bör vara tillräcklig för fall där inga försvårande om-
ständigheter föreligger.
En fördel med den uppdelning som jag föreslår är att brottet kan ges en
mer adekvat beteckning - grovt sexuellt utnyttjande - i situationer då det
framstår som särskilt allvarligt. Det torde nämligen vara svårt att finna en
samlande beteckning som bättre än sexuellt utnyttjande beskriver de gär-
ningar som omfattas av 3 §. Sådana beteckningar som sexuell kränkning el-
ler sexuellt övergrepp är för allmänna och den gamla benämningen, frihets-
kränkande otukt, ter sig inte lämplig.
Sedan gammalt har förfaranden som innefattar sexuellt utnyttjande från
straffvärdesynpunkt behandlats som likvärdiga med förfaranden som inne-
fattar sexuellt tvång. Redan av principiella skäl bör därför en motsvarande
uppdelning av straffskalan ske också i fråga om sexuellt tvång. De omstän-
Prop. 1991/92:35
17
digheter som motiverar en gradindelning när det gäller sexuellt utnyttjande
har betydelse även beträffande sexuellt tvång.
Ett antal remissinstanser har förordat att offrets låga ålder, på samma sätt
som föreslås beträffande grov våldtäkt, skall anges i lagtexten som en om-
ständighet som gör att ett sexuellt tvång eller ett sexuellt utnyttjande skall
bedömas som grovt. Även lagrådet har, närmast som en bakgrund till sitt
resonemang angående lämpligheten att ange offrets låga ålder som en kva-
lificerande omständighet vid våldtäkt, gett uttryck för uppfattningen att det
framstår som inkonsekvent och skapar oklarhet att offrets låga ålder inte
anges i de föreslagna bestämmelserna om grovt sexuellt tvång och grovt
sexuellt utnyttjande.
Jag har för egen del en viss förståelse för såväl remissinstansernas som
lagrådets synpunkter. Jag vill emellertid framhålla att medan minimum för
de grova formerna av våldtäkt och sexuellt uttnyttjande av underårig ligger
på fyra resp, två års fängelse så är enligt förslaget minimum för de grova
formerna av sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande sex månaders fängelse.
Det är enligt min mening naturligt att lagstiftaren visar större återhållsamhet
med att genom särskilda föreskrifter i lagtexten ge ledning för bedömningen
av om brottet är grovt vid ett sådant lägre straffminimum. Detta gäller sär-
skilt som sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande endast svarar för en mer
obetydlig del av såväl sexualbrott mot barn som anmäls till polisen som de
som föranleder en fällande dom (jfr BRÅ-rapporterna 1990:6 s. 74 och
1991:1 s. 57). Sammantaget anser jag därför att det i varje fall i detta sam-
manhang inte finns tillräckliga skäl för att uttryckligen ange att offrets låga
ålder särskilt skall beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Även
om så inte sker står det givetvis klart att detta är en av flera olika slags om-
ständigheter som kan föranleda att ett brott bör bedömas som grovt.
3.5 Straffansvar för sexuellt utnyttjande i vissa fall
Prop. 1991/92:35
Mitt förslag: Straffansvar föreskrivs för den som har sexuellt um-
gänge med en person genom att otillbörligt utnyttja att denne lider av
en psykisk störning.
Detsamma skall gälla om offret befinner sig i vanmakt eller annat
hjälplöst tillstånd.
Departementspromemorians förslag överensstämmer i sina huvuddrag
med mitt förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser.
Endast hovrätten över Skåne och Blekinge kan sägas avstyrka förslaget i
denna del. RFSU anser att sexuella utnyttjanden som sker genom att någons
vanmakt eller hjälplösa tillstånd utnyttjas skall bedömas som våldtäkt.
Skälen för mitt förslag: 1 den gällande lydelsen av bestämmelsen om
sexuellt utnyttjande föreskrivs straffansvar för bl.a. den som förmår annan
till sexuellt umgänge genom att otillbörligt utnyttja att han eller hon är psy-
18
kiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd. Högsta domstolen har i en dom
(NJA 1988 s. 279) som redovisas i promemorian (s. 39) funnit att uttrycket
”förmå” i straffbestämmelsen med hänsyn till legalitetsprincipen inte kan
ges annan innebörd än att för straffbarhet krävs att gärningsmannen åtmins-
tone på något sätt varit aktiv, fysiskt eller psykiskt, för att det sexuella um-
gänget skall bli av.
De nuvarande straffbestämmelserna om sexuellt utnyttjande och sexuellt
tvång motsvarades före 1984 års lagstiftning av bestämmelsen om frihets-
kränkande otukt i dåvarande 2 §. I den bestämmelsen krävdes för straffan-
svar i det nu aktuella avseendet att gärningsmannen utövade könsligt um-
gänge med någon under otillbörligt utnyttjande av bl.a. att den andre var
sinnessjuk eller sinnesslö. Detta motsvaras nu i 3 § av kravet på att vederbö-
rande skall ha förmått den andre till det sexuella umgänget. I förarbetena till
nuvarande 2 och 3 §§ uttalades att endast språkliga förändringar gjorts i för-
hållande till den tidigare lydelsen av 2 § och att kriminaliseringens räckvidd
i princip var densamma som tidigare (prop. 1983/84:105 s. 52).
För straffansvar enligt bestämmelsen om frihetskränkande otukt i de si-
tuationer som avses i nuvarande 3 § krävdes alltså att gärningsmannen ut-
nyttjat offrets vanmaktstillstånd eller psykiska rubbning. 1 det sistnämnda
fallet innebar enligt förarbetena utnyttjandet ett krav på orsakssamband
mellan den psykiska avvikelsen och offrets deltagande i gärningen. Des-
sutom krävdes att utnyttjandet vid en objektiv bedömning framstod som
otillbörligt. Däremot framgår inte att det dessutom skulle fordras att gär-
ningsmannen varit aktiv genom övertalning eller liknande. Rent språkligt
förefaller detta inte heller kunna inläsas i uttrycket ”övar sexuellt
umgänge”. I praxis torde inte heller ett sådant krav ha upprätthållits.
Min slutsats av detta blir att ändringen år 1984 torde ha inneburit en be-
gränsning av det straffbara området på ett sätt som egentligen inte varit av-
sett.
Frågan är då om det finns skäl att följa det förslag som finns i promemo-
rian. Som jag har berört anser flertalet remissinstanser att förslaget är väl
motiverat. Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker dock förslaget och
anser att paragrafen blir lösligare och öppnar dörren för ett tyckande som
lätt blir moraliserande. Enligt hovrätten bör situationer som i 1988 års rätts-
fall inte föranleda straffrättsliga utan arbetsrättsliga reaktioner.
Under arbetet med 1984 års lagstiftning framhölls att inställningen till
sexualiteten hos psykiskt sjuka och utvecklingsstörda förändrats på senare
tid. Samhällets strävan var numera att så långt som möjligt skapa normala
livsbetingelser för dessa. Utvecklingen hade medfört bl.a. att yttringar av
deras sexualdrift accepterades på ett helt annat sätt än tidigare. 1 förarbetena
underströks också att psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda borde
ha rätt till ett sexualliv på samma sätt som andra människor. Samtidigt
framhölls att man måste räkna med att det fanns fall då dessa hade svårighe-
ter att värja sin sexuella och personliga integritet och att det i sådana situa-
tioner då klara övergrepp hade skett var nödvändigt att kunna ingripa till
deras skydd (SOU 1982:61 s. 103 och prop. 1983/84:105 s. 26). Enligt min
Prop. 1991/92:35
19
mening har den uppfattning om psykiskt störda personers sexualitet som
ligger till grund för dessa uttalanden inte förlorat sin aktualitet.
I de situationer som det här är fråga om torde det i de allra flesta fallen
förekomma någon form av sådan aktivitet som innefattas i ordet ”förmå"
från den med vilken den som lider av en psykisk störning har sexuellt um-
gänge Även om något slag av påverkan krävs, betyder ”förmå” i detta
sammanhang inte att den som har begått gärningen behöver övervinna ett
motstånd från den andres sida. Rent allmänt kan sägas att den med vilken
den som lider av en psykisk störning har sexuellt umgänge i varje fall på
något sätt ofta har varit aktiv för att detta skulle bli av. Ibland kan det dock,
som framgår av högsta domstolens avgörande, uppstå tvekan om denne
verkligen ”förmår” den andre till det sexuella umgänget.
Min inställning är att det även i de fall då den som lider av en psykisk
störning tar initiativet till umgänget kan tänkas förekomma fall som ter sig
otillbörliga och straffvärda. Det finns enligt min mening, och detta stöds av
ett stort antal remissinstanser, anledning att se särskilt allvarligt just på de
fall då det förekommer sexuellt umgänge mellan anställda och patienter vid
sjukhus eller andra vårdinrättningar. I sådana fall finns det klara risker för
vad som måste betecknas som ett otillbörligt utnyttjande. Även andra fall
kan tänkas, t.ex. om offret under inflytande av sin störning är sexuellt aktiv
på ett sätt som inte skulle ha skett om han eller hon varit frisk. Många re-
missinstanser, bl.a. statens handikappråd, skolöverstyrelsen och Föreningen
Sveriges socialchefer, pekar också på det beroendeförhållande som ofta fö-
religger mellan patient och vårdare, även i de fall då personer som lider av
en psykisk störning inte vistas på institution utan bor ute i samhället och i
det dagliga livet är beroende av andras assistans och service.
Den begränsning av straffbarheten genom kravet på att gärningsmannen
skall ”förmå" den andre till umgänget som nu gäller i de situationer jag har
berört framstår som alltför långtgående och mindre lämplig. Det bör vara
tillräckligt att det - i enlighet med vad som gällde före år 1984 - för straff-
ansvar uppställs villkoret att gärningsmannens handlande framstår som ett
otillbörligt utnyttjande.
Prop. 1991/92:35
Mitt förslag: För att det inte för vissa sexualbrott mot den som är un-
der 15 år skall vara föreskrivet lägre straff om offret är ett helsyskon
med den som begått gärningen än om sådant släktskap inte föreligger
skall bestämmelserna om sexuellt umgänge med avkomling och sexu-
ellt umgänge med syskon byta plats med bestämmelsen om sexuellt
umgänge med barn.
Departementspromemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.
20
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan har
godtagit den lagtekniska lösning som förordas i promemorian. Endast ett
fåtal har dock berön frågan särskilt. Överåklagaren i Karlstad föredrar en
annan lagteknisk lösning än den som föreslagits i departementspromemo-
rian. Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges polischefer tar
upp frågan om att införa en grov grad av brottet sexuellt umgänge med
barn. RFSL anser att bestämmelserna om sexuellt umgänge med syskon och
sexuellt umgänge med avkomling bör upphävas.
Skälen för mitt förslag: Som jag har nämnt i avsnitt 1 har riksdagen
uppmärksammat att den nuvarande utformningen av bestämmelserna om
sexuellt umgänge med syskon och sexuellt umgänge med barn innebär att
en lägre straffskala gäller om någon har sexuellt umgänge med sitt syskon
som är under 15 år än om han har sådant umgänge med annat barn under 15
år.
Jag delar den uppfattning som framförs i departementspromemorian att
detta varken torde ha varit lagstiftarens avsikt eller är motiverat från saklig
synpunkt. Den sannolika förklaringen till att regleringen fått den nuvarande
utformningen finns redovisad i departementspromemorian (s. 45 f.).
I promemorian (s. 46 f.) diskuteras olika tänkbara lagtekniska lösningar
på problemet utifrån fyra alternativ som redovisades av juridiska fakultets-
nämnden vid Uppsala universitet under den remissbehandling som gjordes
av utskottet. 1 promemorian förordas den lösning som innebär att bestäm-
melserna i 5 och 6 §§ byter plats.
RFSL har föreslagit den lösningen att straffbestämmelsen om sexuellt
umgänge med avkomling och sexuellt umgänge med syskon skall upphävas.
En sådan lösning skulle visserligen medföra att sexuellt umgänge med ett
syskon som är under 15 år skulle bestraffas som sexuellt umgänge med
barn. Men den skulle också innebära en avkriminalisering av sådana övriga
sexuella förbindelser som avses i bestämmelsen. Jag vill här peka på att
denna fråga diskuterades i lagstiftningsärendet år 1984. Departements-
chefen fann då skäl att behålla kriminaliseringen (prop. 1983/84:105 s. 33).
Jag finner inte anledning att nu frångå denna bedömning och jag anser
därför att den av RFSL förordade lösningen inte bör väljas.
För egen del vill jag i stället ansluta mig till den lösning som har valts i
promemorian. Även om en sådan förändring av paragrafföljden innebär att
ändringar måste göras i brottsstatistiken, förefaller den lösningen vara den
lämpligaste av de alternativ som fakultetsnämnden förde fram. Jag kan inte
heller se att andra bättre alternativ finns.
Som har uppmärksammats i departementspromemorian kan emellertid
den lösningen ge upphov till oklarheter om hur sådana fall skall bedömas
när det föreligger samtidig överträdelse av 5 § och 6 §. Systematiken i
6 kap. innebär, till skillnad från vad som gällde före 1984 års lagstiftning,
att en straffbar handling i regel är hänförlig endast under en straffbe-
stämmelse. Detta system bör så långt det är möjligt behållas. Jag föreslår
därför att det i bestämmelsen om sexuellt umgänge med syskon införs en
föreskrift om att bestämmelsen skall tillämpas endast om handlingen inte är
straffbelagd enligt tidigare paragrafer i kapitlet.
Prop. 1991/92:35
21
För tydlighets skull bör, i likhet med vad som föreslås i promemorian,
motsvarande ändring ske i fråga om straffbestämmelsen om sexuellt um-
gänge med avkomling i paragrafens första stycke.
Vissa remissinstanser har förordat att det införs ett grovt brott i straffbe-
stämmelsen om sexuellt umgänge med barn. För egen del anser jag inte att
det, i varje fall med det nuvarande beredningsunderlaget, finns skäl att före-
slå en sådan ändring.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i brottsbalken.
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
6 kap. 1 §
Den som tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge
genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som
trängande fara, döms för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst sex
år. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant till-
stånd.
Är brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i
övrigt att anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst fyra år.
Är brottet grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse, lägst fyra
och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beak-
tas, om våldet var livsfarligt eller om den som har begått gärningen tillfogat
allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller, med hänsyn till tillvägagångs-
sättet eller offrets låga ålder eller annars, visat särskild hänsynslöshet eller
råhet.
I paragrafens tredje stycket har förts in ytterligare omständigheter som skall
särskilt beaktas vid bedömande av om ett våldtäktsbrott är grovt. Dessutom
har bestämmelsen anpassats närmare till utformningen av straffbestämmel-
sen i 3 kap. 6 § BrB om grov misshandel. Ändringarna innebär att det, vid
sidan av de omständigheter som redan tidigare fanns angivna, skall särskilt
beaktas om den som har begått gärningen, med hänsyn till tillvägagångssät-
tet eller offrets låga ålder eller annars, visat särskild hänsynslöshet eller rå-
het. De närmare övervägandena bakom ändringarna har redovisats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.2). Det bör dock här anmärkas att det be-
träffande grov våldtäkt fortfarande anges som ett kriterium att den som har
begått gärningen tillfogat ”allvarlig skada” medan motsvarande uttryck i be-
stämmelsen om grov misshandel är ”svår kroppsskada”. Avsikten med den-
na skillnad har varit att markera att rättspraxis beträffande våldtäktsbrott
inte borde bli så snäv som den varit när det gäller att bedöma huruvida en
misshandel är grov.
Prop. 1991/92:35
22
2§
Den som, i annat fall än som avses i 1 §, genom olaga tvång förmår någon
till sexuellt umgänge, döms för sexuellt tvång till fängelse i högst
två år.
Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller om
brottet annars är att anse som grovt, döms för grovt sexuellt
tvång till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.
Ändringen innebär att brottet har delats in i två svårhetsgrader. De närmare
överväganden som ligger bakom ändringen har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.4).
Grovt sexuellt tvång bör många gånger anses föreligga i situationer när
det, som i det tidigare nämnda rättsfallet, varit fråga om flera gärningsmän.
En annan omständighet som bör föranleda en sådan bedömning är att offret
utsatts för förnedrande eller annan hänsynslös behandling i samband med
övergreppet. Även övergrepp mot någon som på grund av allvarligare sjuk-
dom eller kroppsskada är försvarslös bör bedömas som grovt brott. Av be-
tydelse är också om offret tillfogats fysiska skador vid övergreppet. Även
offrets ålder spelar naturligtvis in. Har övergreppet riktats mot ett barn, bör
det leda till att brottet bedöms som grovt. Om den som har begått gärningen
har utnyttjat tvångssituationen under lång tid eller annars vid upprepade till-
fällen, bör det också leda till att brottet bedöms som grovt.
Har det sexuella tvånget bedömts som grovt skall inte dömas särskilt för
sådan misshandel som inte är grov och som ingått som ett led i brottet.
En sådan handling som avses i paragrafen kan i vissa fall utgöra sådana
försvårande omständigheter som gör att brottet sexuellt utnyttjande av un-
derårig i 4 § bedöms som grovt. Om så är fallet skall ansvar inte dömas ut
enligt denna paragraf utan endast enligt 4 § andra stycket.
3§
Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka
hans eller hennes beroende ställning döms för sexuellt utnytt-
jande till fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som har sexuellt
umgänge med annan genom att otillbörligt utnyttja att denne befinner sig i
vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av en psykisk störning.
Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller om
brottet annars är att anse som grovt, döms för grovt sexuellt u t -
n y 11 j ande till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.
Straffbestämmelsen har delats in i två svårhetsgrader på samma sätt som har
skett i fråga om sexuellt tvång i 2 §. Beträffande innebörden av detta hänvi-
sas till vad som anförts under den paragrafen.
I första stycket första meningen har uttrycket ”grovt” missbruka ändrats
till "allvarligt" missbruka. Ändringen är inte avsedd att medföra någon
ändring av bestämmelsens tillämpningsområde utan hänger samman med att
brottet delats in i en normalgrad och ett grovt brott och att det med hänsyn
till detta inte är lämpligt att använda ordet "grovt" i första stycket.
Vad gäller förutsättningarna för straffansvar när gärningen har riktats
mot en person som befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd
Prop. 1991/92:35
23
eller lider av en psykisk störning har kravet på att den som har begått gär-
ningen skall ha ”förmått” den andre till det sexuella umgänget tagits bort. I
dessa fall föreskrivs nu straffansvar om gärningsmannen haft sexuellt um-
gänge genom att otillbörligt utnyttja den andres tillstånd. De närmare över-
väganden som ligger bakom denna ändring har redovisats i avsnitt 3.5.
Ändringen är avsedd att bl.a. markera att det inte är en förutsättning för
straffansvar att den som har begått gärningen har övervunnit ett motstånd
från den andres sida eller ens att det är gärningsmannen som har tagit initia-
tivet till det sexuella umgänget. Det straffbara området begränsas i stället av
att handlandet av den som har begått gärningen är att bedöma som ett otill-
börligt utnyttjande av den andres tillstånd. För straffansvar krävs att det
finns ett orsakssamband mellan tillståndet och offrets deltagande i gär-
ningen liksom att detta samband är täckt av gärningsmannens uppsåt.
I denna del av straffbestämmelsen har också gjorts en terminologisk
ändring avseende offrets hälsotillstånd. Uttrycket ”är psykiskt sjuk eller
psykiskt utvecklingsstörd” har ersatts med "lider av en psykisk störning”.
Orsaken till denna ändring är att, enligt den gemensamma terminologi på
området som föreslagits i prop. 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård
m.m. och som har godtagits av riksdagen (1990/91 :SoU13, rskr. 323,
1990/91:JuU4, rskr. 330) och prop. 1990/91:194 om förverkande av rätt att
ta arv m.m., den som är ”psykiskt sjuk” eller "psykiskt utvecklingsstörd”
kan sägas ha en psykisk störning.
Det bör anmärkas att begreppet "psykisk störning” visserligen är vidare
än de nuvarande begreppen men att kravet på att det skall föreligga ett otill-
börligt utnyttjande torde innebära att bestämmelsen inte får ett vidare
tillämpningsområde i det aktuella hänseendet än vad som är fallet för närva-
rande.
Lagrådet, som inte motsatt sig den föreslagna ändringen, har förklarat att
man därvid utgått från att en psykisk störning i den i lagrummet angivna
meningen normalt är för handen först om störningen är av mera långvarig
natur. Enligt lagrådets mening kan en person som drabbats av en tillfällig
depression således inte utan vidare anses tillhöra den avsedda person-
kretsen.
Jag har för egen del inte någon annan uppfattning än lagrådet i den ak-
tuella frågan. Det bör emellertid strykas under att avsikten med den före-
slagna ändringen inte är att begreppet "psykisk störning” skall få någon an-
nan innebörd än det har i andra lagstiftningssammanhang. Detta innebär att
även tillfälliga tillstånd kan vara av den arten att de måste bedömas som en
psykisk störning.
4§
Har någon sexuellt umgänge med den som är under arton år och som är
hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn
han har att svara på grund av myndighets beslut, döms för s e x u e 111
utnyttjande av underårig till fängelse i högst fyra år.
Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot den
underårige eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller annars är att
Prop. 1991/92:35
24
anse som grovt, skall dömas för grovt sexuellt utnyttjande
av underårig till fängelse, lägst två och högst åtta år.
I paragrafens tredje stycke har offrets låga ålder förts in i lagtexten som en
omständighet som skall beaktas särskilt vid bedömande av om ett brott är
att anse som grovt. De närmare övervägandena bakom denna ändring har
redovisats i avsnitt 3.3.
Har någon, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt umgänge
med barn under femton år, döms för sexuellt umgänge med
barn till fängelse i högst fyra år.
6§
Har någon, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, samlag med eget
barn eller dess avkomling, döms för sexuellt umgänge med
avkomling till fängelse i högst två år.
Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, har samlag med
sitt helsyskon, döms för sexuellt umgänge med syskon till
fängelse i högst ett år.
Vad som sägs i denna paragraf gäller inte den som förmåtts till gärningen
genom olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt.
Av skäl som har redovisats i avsnitt 3.5 har straffbestämmelserna i nuva-
rande 5 och 6 §§ bytt plats. Dessutom har vissa språkliga ändringar gjorts.
12 §
För försök till våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexuellt tvång,
sexuellt utnyttjande, grovt sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av un-
derårig. grovt sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge med
bam, koppleri och grovt koppleri döms till ansvar enligt vad som föreskrivs
i 23 kap. Detsamma gäller i fråga om förberedelse och stämpling till
våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt
koppleri.
På grund av gradindelningarna som gjorts av brotten i 2 och 3 §§ har upp-
räkningen i paragrafen av vilka brott som är straffbara på försöksstadiet
kompletterats med brotten grovt sexuellt tvång och grovt sexuellt utnytt-
jande.
Med hänvisning till det anförda hemställer jag att regeringen föreslår riks-
dagen att anta förslaget till lag om ändring i brottsbalken.
Prop. 1991/92:35
25
Prop. 1991/92:35
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden
har lagt fram.
26
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 1-6 §§ och 12 § brottsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
1 §
Den som tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt um-
gänge genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade fram-
står som trängande fara, döms för v å 1 d t ä k t till fängelse, lägst två och
högst sex år. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat
sådant tillstånd.
Är brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i
övrigt att anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst fyra år.
Prop. 1991/92:35
Bilaga 1
Är brottet grovt, döms för
grov våldtäkt till fängelse,
lägst fyra och högst tio år. Vid
bedömande av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas, om våldet var
livsfarligt eller om den som begått
gärningen tillfogat allvarlig skada
eller allvarlig sjukdom eller annars
visat särskild råhet.
Den som, i annat fall än som av-
ses i 1 §, genom olaga tvång förmår
någon till sexuellt umgänge, döms
för sexuellt tvång till fäng-
else i högst/yra år.
Den som förmår annan till sexu-
ellt umgänge genom att grovt miss-
Är brottet grovt, döms för g r o v
våldtäkt till fängelse, lägst fyra
och högst tio år. Vid bedömande av
om brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om våldet var livsfarligt,
om den som begått gärningen
tillfogat allvarlig skada eller allvar-
lig sjukdom eller om övergreppet
annars med hänsyn till tillväga-
gångssättet, offrets låga ålder eller
annan omständighet var särskilt
hänsynslöst eller rått.
§
Den som, i annat fall än som av-
ses i 1 §, genom olaga tvång förmår
någon till sexuellt umgänge, döms
för sexuellt tvång till fäng-
else i högst två år.
Om den som begått gärningen
handlat särskilt hänsynslöst eller
om brottet i annat fall är att anse
som grovt, döms för grovt
sexuellt tvång till fängelse,
lägst sex månader och högst fyra år.
§
Den som förmår annan till sexu-
ellt umgänge genom att allvarligt
27
Nuvarande lydelse
missbruka hans eller hennes beroen-
de ställning eller genom att otill-
börligt utnyttja att han eller hon
befinner sig i vanmakt eller annat
hjälplöst tillstånd eller är psykiskt
sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd,
döms för sexuellt utnytt-
jande till fängelse i högst fyra
år.
Föreslagen lydelse
missbruka hans eller hennes beroen-
de ställning döms för sexuellt
utnyttjande till fängelse i
högst tvä år. Detsamma gäller den
som har sexuellt umgänge med an-
nan genom att otillbörligt utnyttja
att denne befinner sig i vanmakt el-
ler annat hjälplöst tillstånd eller är
psykiskt sjuk eller psykiskt utveck-
lingsstörd.
Om den som har begått gär-
ningen handlat särskilt hänsynslöst
eller om brottet i annat fall är att
anse som grovt, döms för grovt
sexuellt utnyttjande till
fängelse, lägst sex månader och
högst fyra är.
Prop. 1991/92:35
Bilaga 1
4§
Har någon sexuellt umgänge med den som är under arton år och som är
hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn
han har att svara på grund av myndighets beslut, döms för sexuellt
utnyttjande av underåri
Om den som har begått gär-
ningen har handlat särskilt hänsyns-
löst mot den underårige eller om
brottet i annat fall är att anse som
grovt, skall dömas för grovt
sexuellt utnyttjande av
underårig till fängelse, lägst
två och högst åtta år.
g till fängelse i högst fyra år.
Om den som har begått gär-
ningen har handlat särskilt hänsyns-
löst mot den underårige eller om
brottet på grund av dennes låga ål-
der eller annars är att anse som
grovt, skall dömas för grovt
sexuellt utnyttjande av
underårig till fängelse, lägst
två och högst åtta år.
Har någon, i annat fall än som
avses i 4 §, samlag med eget barn
eller dess avkomling, döms för
sexuellt umgänge med
a v k o m 1 i n g till fängelse i högst
två är.
Den som har samlag med sitt
helsyskon, döms för sexuellt
umgänge med syskon till
fängelse i högst ett år.
Vad i denna paragraf sägs gäller
ej den som förmåtts till gärningen
medelst olaga tvång eller på annat
otillbörligt sätt.
Har någon, i annat fall än som
avses förut i detta kapitel, sexuellt
umgänge med barn under femton år,
döms för sexuellt umgänge
med barn till fängelse i högst
fyra år.
28
Nuvarande lydelse
Har någon, i annat fall än som
avses förut i detta kapitel, sexuellt
umgänge med barn under femton
är, döms för sexuellt um-
gänge med barn till fängelse i
högst fyra är.
Föreslagen lydelse
6§
Har någon, i annat fall än som
avses förut i detta kapitel, samlag
med eget barn eller dess avkomling,
döms för sexuellt umgänge
med avkomling till fängelse i
högst två är.
Den som, i annat fall än som av-
ses förut i detta kapitel, har samlag
med sitt helsyskon, döms för
sexuellt umgänge med
syskon till fängelse i högst ett
är.
Vad i denna paragraf sägs gäller
ej den som förmätts till gärningen
medelst olaga tvång eller pä annat
otillbörligt sätt.
Prop 1991/92:35
Bilaga 1
12 §
För försök till våldtäkt, grov
våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt ut-
nyttjande, sexuellt utnyttjande av
underårig, grovt sexuellt utnyttjande
av underårig, sexuellt umgänge med
barn, koppleri och grovt koppleri
döms till ansvar enligt vad som fö-
reskrivs i 23 kap. Detsamma gäller i
fråga om förberedelse och stämp-
ling till våldtäkt, grov våldtäkt,
grovt sexuellt utnyttjande av under-
årig och grovt koppleri.
För försök till våldtäkt, grov
våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexu-
ellt tvång, sexuellt utnyttjande,
grovt sexuellt utnyttjande, sexuellt
utnyttjande av underårig, grovt
sexuellt utnyttjande av underårig,
sexuellt umgänge med barn, kopp-
leri och grovt koppleri döms till
ansvar enligt vad som föreskrivs i
23 kap. Detsamma gäller i fråga om
förberedelse och stämpling till våld-
täkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt
utnyttjande av underårig och grovt
koppleri.
29
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Prop. 1991/92:35
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 1-6 och 12 §§ brottsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
1 §'
Den som tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt um-
gänge genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade
framstår som trängande fara, döms för v å 1 d t ä k t till fängelse, lägst två
och högst sex år. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller
annat sådant tillstånd.
Ar brottet med hänsyn till våldets
övrigt att anse som mindre allvarligt,
Är brottet grovt, döms för
grov våldtäkt till fängelse,
lägst fyra och högst tio år. Vid
bedömande av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas, om våldet var
livsfarligt eller om den som begått
gärningen tillfogat allvarlig skada
eller allvarlig sjukdom eller annars
visat särskild råhet.
eller hotets art och omständigheterna i
döms till fängelse i högst fyra år.
Är brottet grovt, döms för g r o v
våldtäkt till fängelse, lägst fyra
och högst tio år. Vid bedömande av
om brottet är grovt skall särskilt be-
aktas, om våldet var livsfarligt, om
gärningsmannen tillfogat allvarlig
skada eller allvarlig sjukdom eller
om han, med hänsyn till tillväga-
gångssättet eller offrets låga ålder
eller annars, visat särskild hänsyns-
löshet eller råhet.
Den som, i annat fall än som av-
ses i 1 §, genom olaga tvång förmår
någon till sexuellt umgänge, döms
för sexuellt tvång till fäng-
else i högst fyra år.
2 §2
Den som, i annat fall än som av-
ses i 1 §, genom olaga tvång förmår
någon till sexuellt umgänge, döms
för sexuellt tvång till fäng-
else i högst två år.
Om gärningsmannen visat sär-
skild hänsynslöshet eller om brottet
annars är att anse som grovt, döms
för grovt sexuellt tvång
till fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år.
3 §3
Den som förmår annan till sexu-
ellt umgänge genom att grovt miss-
Den som förmår annan till sexu-
ellt umgänge genom att allvarligt
1 Senaste lydelse 1984:399.
- Senaste lydelse 1984:399.
3 Senaste lydelse 1984:399.
30
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop 1991/92:35
Bilaga 2
bruka hans eller hennes beroende
ställning eller genom att otillbörligt
utnyttja att han eller hon befinner
sig i vanmakt eller annat hjälplöst
tillstånd eller är psykiskt sjuk eller
psykiskt utvecklingsstörd, döms för
sexuellt utnyttjande till
fängelse i högst fyra år.
missbruka hans eller hennes bero-
ende ställning döms för sexu-
ellt utnyttjande till fäng-
else i högst två år. Detsamma gäller
den som har sexuellt umgänge med
annan genom att otillbörligt ut-
nyttja att denne befinner sig i
vanmakt eller annat hjälplöst till-
stånd eller lider av en psykisk stör-
ning.
Om gärningsmannen visat sär-
skild hänsynslöshet eller om brottet
annars är att anse som grovt, döms
för grovt sexuellt ut-
nyttjande till fängelse, lägst
sex månader och högst fyra år.
4 §4
Har någon sexuellt umgänge med den som är under arton år och som är
hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn
han har att svara på grund av myndighets beslut, döms för s e x u e 11 t
utnyttjande av underårig
Om den som har begått gär-
ningen har handlat särskilt hän-
synslöst mot den underårige eller
om brottet i annat fall är att anse
som grovt, skall dömas för grovt
sexuellt utnyttjande av
underårig till fängelse, lägst
två och högst åtta år.
till fängelse i högst fyra år.
Om gärningsmannen visat sär-
skild hänsynslöshet mot den un-
derårige eller om brottet på grund
av dennes låga ålder eller annars är
att anse som grovt, skall dömas för
grovt sexuellt utnytt-
jande av underårig till
fängelse, lägst två och högst åtta år.
5§5
Har någon, i annat fall än som
avses förut i detta kapitel, sexuellt
umgänge med barn under femton år,
döms för sexuellt um-
gänge med barn till fäng-
else i högst fyra år.
Har någon, i annat fall än som
avses i 4 §, samlag med eget barn
eller dess avkomling, döms för
sexuellt umgänge med
avkomling till fängelse i högst
två år.
Den som har samlag med sitt
hel syskon, döms för sexuellt
umgänge med syskon till
fängelse i högst ett år.
Vad i denna paragraf sägs gäller
ej den som förmätts till gärningen
medelst olaga tvång eller på annat
otillbörligt sätt.
4 Senaste lydelse 1984:399.
5 Senaste lydelse 1984:399.
31
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop 1991/92:35
Bilaga 2
Har någon, i annat fall än som
avses förut i detta kapitel, sexuellt
umgänge med barn under femton
år, döms för sexuellt um-
gänge med barn till fäng-
else i högst fyra år.
6§6
Har någon, i annat fall än som
avses förut i detta kapitel, samlag
med eget barn eller dess avkomling,
döms för sexuellt um-
gänge med avkomling
till fängelse i högst två år.
Den som, i annat fall än som av-
ses förut i detta kapitel, har samlag
med sitt helsyskon, döms för
sexuellt umgänge med
syskon till fängelse i högst ett
år.
Vad som sägs i denna paragraf
gäller inte den som förmåtts till gär-
ningen genom olaga tvång eller pä
annat otillbörligt sätt.
12 §7
För försök till våldtäkt, grov
våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt ut-
nyttjande, sexuellt utnyttjande av
underårig, grovt sexuellt utnyttjande
av underårig, sexuellt umgänge med
barn, koppleri och grovt koppleri
döms till ansvar enligt vad som
föreskrivs i 23 kap. Detsamma
gäller i fråga om förberedelse och
stämpling till våldtäkt, grov våld-
täkt, grovt sexuellt utnyttjande av
underårig och grovt koppleri.
För försök till våldtäkt, grov
våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexu-
ellt tvång, sexuellt utnyttjande,
grovt sexuellt utnyttjande, sexuellt
utnyttjande av underårig, grovt
sexuellt utnyttjande av underårig,
sexuellt umgänge med barn, kopp-
leri och grovt koppleri döms till
ansvar enligt vad som föreskrivs i
23 kap. Detsamma gäller i fråga om
förberedelse och stämpling till våld-
täkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt
utnyttjande av underårig och grovt
koppleri.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
6 Senaste lydelse 1984:399.
7 Senaste lydelse 1984:399.
32
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-09-20
Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni 1991 har regeringen
på hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i brottsbalken.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av kammaråklagaren Agneta
Isbom Lind.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
6 kap.
De förslag i detta kapitel som tar sikte på offrets ålder innebär inte några
ändringar i sak eller förskjutningar i straffskaloma för de olika brotten. De
är snarare en markering av samhällets och lagstiftarens stränga syn på den
allvarliga och för offret oftast djupt skadliga brottslighet som utgörs av
sexuella övergrepp mot barn.
I de nyligen reviderade reglerna om påföljdsbestämning i 29 kap. brotts-
balken (BrB) har föreskrivits att vid bedömningen av en gärnings straff-
värde skall, som en särskilt försvårande omständighet, beaktas att den tillta-
lade har utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda
svårigheter att värja sig. Bestämmelsen kan ses som en kodifiering av en
viktig grund för domstolarnas straffvärdebedömning. Redan genom denna
centrala bestämmelse har således uttryckligen fastslagits, att omständigheter
hänförliga till offrets person skall påverka gärningens straffvärde. Försvå-
rande är då inte endast att offret har en låg biologisk ålder utan även om
offret, trots att han eller hon åldersmässigt skulle kunna betraktas som
vuxen, på grund av sociala eller andra omständigheter är omogen, handi-
kappad eller på annat sätt skyddslös.
Mot denna bakgrund framstår det närmast som onödigt att i 1 och 4 §§
som en särskild grund för att betrakta brottet som grovt ange offrets låga ål-
der. Att låg ålder inte upptagits som en försvårande omständighet i de mel-
lanliggande straffbestämmelserna, 2 och 3 §§, men naturligen skall beaktas
vid straffvärdebedömningen även av däri angivna brott, framstår också som
inkonsekvent och skapar oklarhet.
Beträffande förslaget i detalj är följande att säga. Det är knappast möjligt
att ange en fast åldersgräns för de fall då offrets låga ålder skall utgöra en
försvårande omständighet. ”Låg ålder" är emellertid ett relativt vagt be-
grepp. I 6 kap. finns redan två åldersgränser: i 4 § arton år och i nuvarande
6 § femton år. Dessa båda gränser avspeglas i brottsrubriceringarna såsom
”underårig” respektive ”barn". Att i 1 och 4 §§ införa begreppet låg ålder
kan skapa en osäkerhet om till vilken i kapitlet angiven åldersgräns offrets
Prop. 1991/92:35
Bilaga 3
33
ålder skall relateras för att betraktas som låg. Det finns vidare en risk för att
domstolen - på bekostnad av en övergripande bedömning av samtliga om-
ständigheter i målet - i alltför hög grad beaktar åldersfaktorn. Detta kan i
sin tur, om offrets ålder inte anses låg, leda till en mindre fri bedömning av
om brottet skall hänföras till svårhetsgraden grovt brott. En annan, om
också svagare, risk är att frånvaron av omständigheten låg ålder i
närbesläktade straffbud, såsom bestämmelserna om misshandel och olaga
tvång, kan medföra tvekan när det gäller bedömningen av om brottet skall
anses grovt eller ej.
Med hänsyn till det anförda vill lagrådet ifrågasätta behovet och lämplig-
heten av att i den nu aktuella lagtexten särskilt ange att offrets låga ålder
skall utgöra en försvårande omständighet.
Före 1984 års lagstiftning om sexualbrotten förutsattes för våldtäktsan-
svar att gärningen hade förövats av en man mot en kvinna. Lagändringarna
innebar bl.a. att bestämmelsen om våldtäkt blev könsneutral. Även en kvin-
na kan således numera dömas för sådant brott.
I det till lagrådet remitterade lagförslag som föregick nämnda reform an-
vändes i 1 § tredje stycket ordet ”gärningsmannen” såsom beteckning på
den som förövat våldtäkten (prop. 1983/84:105 s. 93). Sedan lagrådet gran-
skat förslaget gjordes emellertid i propositionen den redaktionella ändringen
att ”gärningsmannen” ersattes med det neutralare uttryckssättet "den som
begått gärningen” (a. prop. s. 3, jfr s. 79). Denna formulering upptogs
också i lagen. Det i det förra lagstiftningsärendet sålunda valda skrivsättet
bör behållas. Benämningen "gärningsmannen” kan i det sammanhang som
det här är fråga om leda till missuppfattning eller osäkerhet i fråga om
straffbestämmelsens räckvidd.
På grund av det anförda föreslås att i tredje stycket orden ”om gärnings-
mannen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller om han, med
hänsyn till” ersätts med ”om den som har begått gärningen tillfogat allvarlig
skada eller allvarlig sjukdom eller, med hänsyn till”.
2§
Med hänvisning till vad som har sagts vid 1 § föreslår lagrådet att uttrycket
”gärningsmannen" i andra stycket av denna paragraf utbyts mot "den som
har begått gärningen”.
3§
I första stycket av lydelsen enligt det remitterade förslaget har uttrycket ”är
psykiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd” ersatts av uttrycket "lider av
en psykisk störning”. Ändringen motiveras av den nya terminologi som in-
förts och avses att införas i annan lagstiftning vad gäller definitionen av per-
sonkretsar med olika former av psykiska störningar. I den nyligen antagna
propositionen om psykiatrisk tvångsvård m.m. (prop. 1990/91:58,
1990/91 :SoU 13, rskr. 323, 1990/91 :JuU34, rskr. 330) används sålunda be-
greppet ”psykisk störning” som ett grundläggande sjukdomsbegrepp, me-
Prop. 1991/92:35
Bilaga 3
34
dan begreppet ”allvarlig psykisk störning” reserveras för de fall då medi-
cinska förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård föreligger. Som en
konsekvens av detta har t.ex. uttrycket ”själslig abnormitet" i 29 kap. 3 §
BrB ersatts av ”psykisk störning” (jfr också 30 kap. 6 §, 31 kap. 3 § och
36 kap. 13 § BrB).
Som framhållits i det remitterade förslaget omfattar begreppet ”lider av
en psykisk störning” en vidare personkrets än personer som är psykiskt
sjuka eller psykiskt utvecklingsstörda. En begränsning till personer som
lider av allvarlig psykisk störning skulle å andra sidan innebära en klar
inskränkning av tillämpningsområdet. Med hänsyn till önskvärdheten av
enhetlig terminologi i BrB och till de övriga villkor som måste vara
uppfyllda för att ansvar för sexuellt utnyttjande skall kunna komma i fråga,
vill lagrådet därför inte motsätta sig att begreppet "psykisk störning”
kommer till användning jämväl i förevarande sammanhang. Lagrådet utgår
då från att en psykisk störning i den i lagrummet angivna meningen normalt
är för handen först om störningen är av mera långvarig natur. En person
som drabbats av en tillfällig depression kan således inte utan vidare anses
tillhöra den avsedda personkretsen.
I andra stycket av den föreslagna paragrafen bör ordet "gärningsmannen"
ersättas med "den som har begått gärningen" (se vid 1 §).
Vad beträffar den föreslagna bestämmelsen i andra stycket om låg ålder
hänvisas till vad lagrådet har anfört i anslutning till 1 §.
Vidare föreslår lagrådet att den gällande formuleringen "den som har be-
gått gärningen” behålls i stället för det remitterade förslagets uttryck
”gärningsmannen” (se vid 1 § och även a. prop. s. 4 jämförd med s. 94).
Prop. 1991/92:35
Bilaga 3
35
Innehåll
Prop. 1991/92:35
Propositionen................................................................................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll............................................................. 1
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 oktober 1991............ 6
1 Inledning..................................................................................................... 6
2 Bakgrund..................................................................................................... 7
3 Allmän motivering...................................................................................... 9
3.1 Allmänna utgångspunkter.................................................................... 9
3.2 Våldtäkt................................................................................................ 11
3.3 Sexuellt utnyttjande av underårig........................................................ 14
3.4 Gradindelning av brotten sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande...... 16
3.5 Straffansvar för sexuellt utnyttjande i vissa fall.................................. 18
3.6 Sexuellt umgänge med syskon och sexuellt umgänge med barn........ 20
4 Upprättade lagförslag................................................................................. 22
5 Specialmotivering....................................................................................... 22
6 Hemställan.................................................................................................. 25
7 Beslut.......................................................................................................... 26
Bilaga 1 Departementspromemorians lagförslag...................................... 27
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag....................................................... 30
Bilaga 3 Lagrådets yttrande....................................................................... 33
gotab 40060, Stockholm 1991
36