Prop.
1991/92:173
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 21 maj 1992 för de åtgärder och de ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Karl Erik Olsson
I propositionen redogörs för den lokala djurskyddstillsynen. Vidare föreslås
att de krav som i dag ställs på djurhållningen när det gäller djur inom hus-
djurskötseln skall omfatta också djur som föds upp eller hålls för att använ-
das i tävlingar. Därmed kommer skötselföreskrifter att kunna meddelas
också för sådana djur. Djurskyddslagen bestämmelse om förbud att ha hand
om djur skärps. Från förbud undantas bara sådana fall då det kan antas att
missförhållandena inte kommer att upprepas. Vidare görs en ändring i fråga
om beslutsordningen vid omhändertagande av djur. Enligt de regler som nu
gäller skall länsstyrelsen alltid redan i beslutet om omhändertagandet avgöra
om djuret skall säljas eller avlivas. Ändringen gör det möjligt för länsstyrel-
sen att i ett särskilt beslut ta ställning till hur det skall förfaras med djuret.
Det krav som ställs är att beslutet skall fattas snarast. Försöksverksamheten
med ökade kommunala befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen för-
längs till utgången av år 1994.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 173
Härigenom föreskrivs att 4, 29, 34 och 39 §§ djurskyddslagen (1988:534)
skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:173
Nuvarande lydelse
i
Djur som föds upp eller hålls för
produktion av livsmedel, ull, skinn
eller pälsar skall hållas och skötas i
en god djurmiljö och på ett sådant
sätt att det främjar deras hälsa och
ger dem möjlighet att bete sig natur-
ligt.
Föreslagen lydelse
Djur som föds upp eller hålls för
produktion av livsmedel, ull, skinn
eller pälsar eller för att användas i
tävling skall hållas och skötas i en
god djurmiljö och på ett sådant sätt
att det främjar deras hälsa och ger
dem möjlighet att bete sig naturligt.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, jordbruksverket får
meddela ytterligare föreskrifter om hur sådana djur skall hållas och skötas.
29 §
Länsstyrelsen får meddela förbud Länsstyrelsen skall meddela för-
att ha hand om djur eller ett visst bud att ha hand om djur eller ett
slag av djur för den som visst slag av djur för den som
1. inte följer ett beslut som en tillsynsmyndighet har meddelat enligt 26 §
och som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,
2. allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur, eller
3. har misshandlat ett djur.
Förbud skall inte meddelas, om
det kan antas att ett upprepande inte
kommer att inträffa.
Om den mot vilken förbudet riktas är ägare av djuret, får länsstyrelsen
dessutom ålägga honom att göra sig av med det och förbjuda honom att
skaffa djur över huvud taget eller ett visst slag av djur.
Förbudet kan avse viss tid eller gälla tills vidare.
När länsstyrelsen beslutar om om-
händertagande av djur, skall det i be-
slutet fastställas om djuret skall säl-
jas eller avlivas.
34 §
När länsstyrelsen beslutar om om-
händertagande av djur, skall länssty-
relsen snarast fastställa om djuret
skall säljas eller avlivas.
Om länsstyrelsen har beslutat att djuret skall säljas och om det visar sig att
beslutet inte kan verkställas, får länsstyrelsen i stället besluta att djuret skall
avlivas.
Djuret skall avlivas eller säljas genom polismyndighetens försorg.
39 §
Beslut som avses i 29,31 och 32 §§
gäller omedelbart, om inte myndig-
heten bestämmer något annat.
Beslut som avses i 29, 31, 32 och
34 §§ gäller omedelbart, om inte
myndigheten bestämmer något an-
nat.
'Senaste lydelse 1991:404.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:173 |
En myndighet får i annat fall bestämma att ett beslut skall gälla även om
det överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
Härigenom föreskrivs att lagen (1986:99) om försöksverksamhet med
ökade kommunala befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen
(1988:534)*, som gäller till utgången av år 19922,
skall fortsätta att gälla till utgången av år 1994.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1988:536.
2Lagens giltighetstid senast förlängd 1991:1594.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 maj 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Odell, Lundgren, Unckel,
P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Olsson
Prop. 1991/92:173
Genom beslut den 21 februari 1991 gav regeringen lantbruksstyrelsen (nu-
mera statens jordbruksverk) i uppdrag att bl.a. redovisa hur den lokala djur-
skyddstillsynen anordnats. Redovisningen skulle innefatta en utvärdering av
tillsynen och styrelsen skulle även ge förslag till de eventuella ytterligare åt-
gärder som kunde anses erforderliga för att bedriva en effektiv tillsyn.
Jordbruksverket har i januari 1992 redovisat uppdraget i jordbruksverkets
rapport (1992:3) Tillsyn enligt djurskyddslagen 1991.
Till protokollet i detta ärende bör fogas de förslag i fråga om författnings-
ändringar som läggs fram i rapporten som bilaga 1.
Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som
bilaga 2.
Regeringen uppdrog den 11 januari 1990 åt lantbruksstyrelsen att utvär-
dera och utarbeta ett förslag till ett sammanhållet program för hästavel, häst-
uppfödning och hästsport samt utbildning och forskning inom området. Den
12 april 1991 lämnade lantbruksstyrelsen vissa förslag i sin rapport Hästut-
redningen (lantbruksstyrelsens rapport 1991:4). Rapporten har inte remiss-
behandlats.
I samband med de särskilda undersökningarna av tillsynen har det upp-
märksammats att ändringar i vissa av djurskyddslagens bestämmelser be-
hövs. Det gäller vilka djurskyddskrav som bör kunna ställas på hästhåll-
ningen, utformningen av bestämmelsen som reglerar förbud mot fortsatt
djurhållning och beslutsordningen vid omhändertagande av djur.
Regeringen beslutade den 7 maj 1992 att inhämta lagrådets yttrande över
förslag till ändringar i de hänseenden jag nu nämnt. Det till lagrådet remitte-
rade lagförslaget bör fogas till protokollet som bilaga 3.
Lagrådet har yttrat sig över förslaget. Yttrandet bör fogas till protokollet
som bilaga 4.
Lagrådet har av redaktionella skäl förordat att en av bestämmelserna i för-
slaget ges en ändrad lydelse. Jag har biträtt vad lagrådet förordat.
I det följande lämnar jag först en redogörelse för den utvärdering som
gjorts av djurskyddstillsynen. Jag behandlar därefter dels de lagstiftningsfrå-
gor som rör djurskyddslagen, dels frågan om en förlängning av försöksverk-
samheten med ökade kommunala befogenheter vid djurskyddstillsyn.
Våren 1988 antog riksdagen ett förslag från regeringen om en ny djurskydds-
lag (prop. 1987/88:93, JoU 22, rskr. 327) som trädde i kraft den 1 juli 1988.
Lagen ersatte 1944 års lag om djurskydd.
Som framhölls i regeringens proposition riktades mycket kritik mot den
dåvarande djurskyddstillsynen. Framför allt kritiserades miljö- och hälso-
skyddsnämndernas lokala tillsyn. Det gjordes bl.a. gällande att nämnderna
inte hade tillräckliga resurser och tillräcklig kompetens för tillsynen.
Enligt 24 § djurskyddslagen (1988:534) utövar jordbruksverket den cen-
trala tillsynen över efterlevnaden av lagen och, om inte annat är angivet, av
de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Jordbruksverket sam-
ordnar övriga tillsynsmyndigheters verksamhet och lämnar vid behov råd
och hjälp i denna verksamhet. Den eller de kommunala nämnder som fullgör
uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar tillsynen inom kom-
munen om inte regeringen föreskrivit att tillsynen skall utövas på något an-
nat sätt. Tillsynen i övrigt skall utövas av den eller de myndigheter som rege-
ringen bestämmer. Polismyndigheten skall på begäran lämna den hjälp som
behövs vid tillsynen.
Frågan om tillsynen över djurskyddet fick emellertid inte sin slutgiltiga
lösning genom den nya lagen. Regeringen gav därför i mars 1988 lantbruks-
styrelsen i uppdrag att utreda hur tillsynen enligt lagen skulle ordnas och för-
stärkas. Styrelsen redovisade sitt arbete i lantbruksstyrelsens rapport
(1988:9) Tillsyn enligt djurskyddslagen. Av lantbruksstyrelsens rapport
framgick att ambitionsnivån och kvaliteten när det gällde tillsynen varierade
avsevärt mellan kommuner. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har omfat-
tande tillsynsuppgifter enligt flera olika lagar och djurskyddet är bara en del
av det som faller inom nämndens ansvarsområde. Att djurskyddstillsynen
var otillräcklig i många kommuner berodde enligt lantbruksstyrelsen på att
nämnderna prioriterade den lågt. Detta medförde att otillräckliga resurser
avsattes för tillsynen och att i vissa fall kompetensen hos den inspekterande
personalen var bristfällig.
Riksdagen har efter förslag från regeringen beslutat om åtgärder för att
förstärka och förbättra tillsynen enligt djurskyddslagen (prop. 1989/90:118,
JoU23, rskr. 342). Åtgärderna innebär ökade krav på tillsynsresurser hos
nämnderna, en bred satsning på information om lagstiftningen, förbättrad
utbildning av den befintliga tillsynspersonalen och att centrala riktlinjer ges
för tillsynsarbetet. I propositionen framhölls att det är ett grundläggande
krav att tillsynen ges tillräckliga resurser genom att personal finns tillgänglig
för uppgiften. Detta innebär att varje kommun måste ha tillgång till tillsyns-
Prop. 1991/92:173
män för djurskyddet. Så många tillsynsmän måste finnas att tillsynen verkli-
gen blir genomförd på ett bra sätt. I propositionen framhölls betydelsen av
att personalen är tillräckligt kvalificerad och att basen för en god tillsyn är
utbildning och information. För att genomföra detta beslöts att miljö- och
hälsoskyddsnämnderna skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i
den omfattning som krävs för en tillfredsställande tillsyn, att kommunen
skall få besluta om avgifter för tillsynen, och att krav skall kunna ställas på att
skötselråd skall lämnas vid yrkesmässig försäljning av sällskapsdjur. Vidare
beslöts att vissa insatser borde göras för att öka kunskaperna om djurskyddet
dels hos befintlig tillsynspersonal, dels i utbildningen av tillsynspersonal.
Vidare framhölls i propositionen att tillsynen över djurskyddet inom bl.a.
animalieproduktionen borde ges en ny huvudinriktning. Därför borde ökade
insatser göras i fråga om riktad tillsyn och projektverksamhet. En grundför-
utsättning för detta skall vara möjligt är att miljö- och hälsoskyddsnämn-
derna vet vilken djurhållning som finns inom kommunen. Det angavs därför
vara av stor betydelse att miljö- och hälsoskyddsnämnderna har en förteck-
ning över viktigare tillsynsobjekt. Utan en sådan förteckning saknas det un-
derlag som behövs för en effektiv verksamhetsplanering. Nämnderna borde
också i ökad omfattning anlita veterinär vid verksamhetsplanering och för
tillsynen. Som exempel angavs ärenden som rör omhändertagande av djur,
när det i övrigt finns anledning att befara missförhållanden eller när det an-
nars finns särskilda skäl att anlita veterinär sakkunskap.
I riksdagsbeslutet anfördes att det är mycket angeläget att en fungerande
djurskyddstillsyn kommer till stånd och att fortsatta brister i detta hänseende
blir avhjälpta. Enligt riksdagens mening borde djurskyddstillsynens utform-
ning och innehåll inom två år utvärderas. Regeringen borde därefter åter-
komma till riksdagen med en redogörelse för hur den lokala djurskyddstill-
synen anordnats och vid behov lämna förslag om de ytterligare åtgärder som
kunde anses erforderliga.
Genom beslut den 21 februari 1991 gav regeringen lantbruksstyrelsen i
uppdrag att redovisa hur den lokala djurskyddstillsynen anordnats. Redovis-
ningen skulle särskilt belysa djurskyddstillsynens utformning och innehåll
samt tillämpningen av djurskyddslagens bestämmelser om förbud att ha
hand om djur och omhändertagande av djur. Redovisningen skulle innefatta
en utvärdering av tillsynen och verket skulle även ge förslag till de eventuella
ytterligare åtgärder som kunde anses erforderliga för att bedriva en effektiv
tillsyn.
Jordbruksverket har i januari 1992 redovisat uppdraget i jordbruksverkets
rapport (1992:3) Tillsyn enligt djurskyddslagen 1991.
I november 1991 genomförde jordbruksverket en enkätundersökning rik-
tad till samtliga kommuners miljö- och hälsoskyddsnämnder. Av landets to-
talt 284 kommuner besvarade 277 enkäten. Jordbruksverket har i samarbete
med centrala försöksdjursnämnden gjort en enkät bland de fjorton kommu-
ner som har försöksdjurstillsyn. Samtliga kommuner besvarade enkäten.
Prop. 1991/92:173
Sedan den 1 januari 1992 har kommunerna en ökad frihet att organisera sin
nämndverksamhet. Detta har lett till att miljö- och hälsoskyddsnämnden i
ett antal kommuner slagits ihop med en eller flera andra nämnder. Ansvaret Prop. 1991/92:173
för djurskyddstillsynen har därför i samband med omorganisation av nämnd-
verksamheten i vissa kommuner flyttats över till andra nämnder. Drygt tre
fjärdedelar av de 277 kommuner som besvarat jordbruksverkets enkät har
dock angett att djurskyddstillsynen även i fortsättningen kommer att ligga
kvar på miljö- och hälsoskyddsnämnden. I en fjärdedel av kommunerna har
ansvaret flyttats över till någon annan nämnd, i flertalet av dessa till en sam-
manslagen bygg- och miljönämnd. Men även sammanslagna miljö- och rädd-
ningsnämnder eller bygg-, räddnings- och miljönämnder liksom miljö-,
bygg-, räddnings- och trafiknämnder förekommer. I ett par kommuner har
ansvaret för djurskyddstillsynen överförts till kommunstyrelsen resp, kom-
mundelsnämnden.
Tillsynspersonal
Drygt tre fjärdedelar av de kommuner som svarat på enkäten har angett att
djurskyddstillsynen utövas av miljö- och hälsoskyddsinspektörer som, för-
utom djurskyddstillsynen, även har andra arbetsuppgifter. Nästan en tredje-
del av kommunerna har anställt en särskild djurskyddsinspektör. Det inne-
bär att jämfört med år 1988 har ytterligare 25 kommuner anställt en särskild
djurskyddsinspektör.
Några kommuner har redovisat att de har både särskild djurskyddsinspek-
tör och miljö- och hälsoskyddsinspektör som utövar djurskyddstillsynen. Av
jordbruksverkets redovisning kan dock inte utläsas hur många det är. I 16
kommuner utövas djurskyddstillsynen av kommunala förtroendemän.
Endast 20 kommuner har tillsynsman tillsammans med annan kommun.
År 1988 var det 24 kommuner som hade tillsynen organiserad på det sättet.
Kommunförbundet har rekommenderat några kommuner att anställa ge-
mensam djurskyddspersonal. Att detta inte har gett resultat kan enligt jord-
bruksverket bero på svårigheter att lösa anställningsformen när flera kom-
muner skall dela på en tjänsteman.
Nästan en tredjedel (32 %) av de som ansvarar för tillsynen har genomgått
någon form av utbildning i djurskydd. Det är dock mycket stor efterfrågan
på fort- och vidareutbildning i djurskydd. De djurskyddskurser som genom-
förs i Skara, anordnade av Sveriges lantbruksuniversitet och Umeå universi-
tet, har inte kunnat bereda plats för alla som vill utbildas. Det är 111 miljö-
och hälsoskyddsinspektörer som utövar djurskyddstillsyn, som saknar till-
läggsutbildning i djurskydd. Jordbruksverket bedömer dock att kompeten-
sen hos tillsynspersonalen kommer att förbättras allt eftersom befintliga
djurskyddstillsynsmän bereds tillfälle till utbildning.
Tillsynsverksamheten
Av enkätsvaren framgår att antalet timmar som ägnas åt djurskyddstillsy-
nens praktiska del sedan år 1988 har ökat i en fjärdedel av kommunerna och
är oförändrad i hälften. I knappt en tiondel av kommunerna har tiden mins-
kat. Av svaren framgår också att 2 % av kommunerna inte bedriver någon
djurskyddstillsyn alls.
Nästan hälften (45 %) av kommunerna anser att djurskyddstillsynen för-
stärkts sedan den 1 juli 1988. Förstärkningen har bl.a. skett genom att mer
personal har anställts. Personalen har också fått ytterligare utbildning och
fortbildning och det har avsatts mer resurser till djurskyddstillsyn.
I drygt en fjärdedel av kommunerna (27 %) har avgifter för djurskyddstill-
synen införts. Avgifter har dels införts som fasta årsavgifter, dels som be-
söks- eller timavgifter. Kombinationer av olika avgifter förekommer.
Register över anläggningar med yrkesmässig djurhållning finns i 201 av de
273 kommuner som besvarat frågan om de har register över samtliga sådana
anläggningar.
Utomstående expertis anlitas i stor utsträckning vid djurskyddstillsynen.
Framför allt anlitas distriktsveterinärer och länsveterinärer. Dessutom sker
samverkan med andra veterinärer och med bl.a. Svenska kennelklubben,
länsstyrelsernas lantbruksenheter, andra kommuners djurskyddsinspektö-
rer, Lantbrukarnas riksförbund och Ridfrämjandet. Samverkan och samråd
med distriktsveterinär och med länsveterinär sker i stor utsträckning när det
gäller ovanlig och komplicerad djurhållning samt vid vanvård. I viss mån
deltar länsveterinären även i planeringen av djurskyddstillsynen. Samverkan
med andra kommuners djurskyddsinspektörer sker framför allt i form av re-
gelbundna samråd.
Kommunförbundet har i ett cirkulär till kommunerna rekommenderat att
rätten att fatta vissa beslut delegeras. De beslut som avses är beslut i fråga
om tillstånd för viss yrkesmässig djurhållning, begäran om polishandräck-
ning vid tillsynen, föreläggande och förbud, omedelbart omhändertagande
av djur, undantag från kravet på betesgång för vissa nötkreatur och godkän-
nande av lokaler för yrkesmässig handel med sällskapsdjur. Delegering är
dock inte genomförd i så stor omfattning som förbundet önskat.
Det är enligt förbundet särskilt angeläget att beslut om omedelbart om-
händertagande enligt 32 § djurskyddslagen och beslut om polishandräckning
enligt 24 § djurskyddslagen delegeras. Dessa beslut är i de allra flesta fall
så brådskande att miljö- och hälsoskyddsnämndens sammanträde inte kan
inväntas för att beslut skall fattas.
Jordbruksverket anser också att det är angeläget att fortsätta att verka för
att delegering av dessa beslut genomförs.
Tillsyn av olika typer av djurhållning
Endast 7 av de kommuner som har besvarat enkäten har uppgivit att de har
bedrivit riktad tillsyn av tävlingshästar under träning, medan 36 kommuner
har uppgivit att de har bedrivit tillsyn av uppstallade tävlingshästar.
Tillsyn av vilthägn har bedrivits av 35 kommuner.
Riktad tillsyn av djurparker har bedrivits av 21 kommuner. Djurparker
finns enligt jordbruksverkets register i 39 kommuner.
Riktad tillsyn av cirkusar har bedrivits av 55 kommuner.
När det gäller försöksdjurstillsynen framgår av svaren på den enkät som
riktats till de 14 kommuner som har försöksdjurstillsyn att det på många håll
är problem med information till miljö- och hälsoskyddsnämnden om vilka
försök som pågår. Dessutom anser sig personalen på miljöförvaltningarna ha
för liten utbildning om försöksdjurshållning.
Prop. 1991/92:173
Jordbruksverket har för avsikt att se över försöksdjurstillsynen ytterli-
gare. Verket avser att i samråd med centrala försöksdjursnämnden under-
söka möjligheten att anordna sammankomster med tillsynspersonalen dels
för utbildning, dels för utbyte av erfarenheter.
Befogenhet att fatta vissa beslut enligt djurskyddslagen
Beslut enligt djurskyddslagen om förbud att ha hand om djur (29 §), omhän-
dertagande av djur (31 och 32 §§) och tillstånd för ägaren att förfoga över
omhändertagna djur (33 §) fattas i dag av länsstyrelsen. Drygt hälften (52 %)
av de tillfrågade kommunerna anser att dessa befogenheter i stället skall an-
komma på kommunen, medan 42 % anser att nuvarande ordning bör behål-
las.
I samband med försöksverksamheten med ökad kommunal självstyrelse,
det s.k. frikommunförsöket, har försökskommunerna getts ökade befogen-
heter vid tillsyn enligt djurskyddslagen. Försöksverksamheten på detta om-
råde innebär bl.a. att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgif-
ter inom miljö- och hälsoskyddsområdet i försökskommunerna har samma
befogenheter som länsstyrelsen att i vissa situationer meddela förbud att ha
hand om djur och besluta att djur skall omhändertas (29, 31, 32 §§ djur-
skyddslagen).
Av enkätsvaren framgår att endast 4 av de 28 frikommuner som besvarat
enkäten har utnyttjat de ökade befogenheterna. Enligt jordbruksverkets be-
dömning kan det ha sin förklaring i att flera nyligen har blivit frikommuner.
Det är enligt verket nödvändigt att förbättra informationen till frikommu-
nerna om vilka befogenheter och skyldigheter de har.
Av jordbruksverkets rapport framgår att ambitionsnivån och kvaliteten när
det gäller tillsynen fortfarande varierar mellan kommuner. Tillsynen är
mycket olika i skilda kommuner och flera kommuner saknar alltjämt djur-
skyddsutbildad personal i den utsträckning lagstiftningen kräver. Nästan
hälften av kommunerna anser dock att djurskyddstillsynen förstärkts sedan
den nya djurskyddslagen trädde i kraft den 1 juli 1988. Det är också jord-
bruksverkets uppfattning att djurskyddsfrågorna på senare år fått en större
genomslagskraft och att större förståelse och intresse för tillsynsfrågorna nu
visas från kommunerna.
Kommunförbundet anger i sitt yttrande att det finns anledning att betona
den positiva utveckling som djurskyddstillsynen haft under de senaste åren.
Bl.a. har nästan hälften av kommunerna förstärkt djurskyddstillsynen och
betydligt mer tid och resurser läggs numera på tillsynen. Förbundet delar
således inte den kritik som i rapporten riktas mot miljö- och hälsoskydds-
nämndernas sätt att sköta djurskyddstillsynen, men förbundet är dock med-
vetet om att det är önskvärt att djurskyddstillsynen förbättras ytterligare i en
del kommuner.
Av jordbruksverkets rapport framgår att nära hälften av kommunerna an-
Prop. 1991/92:173
10
ser att djurskyddstillsynen förstärkts. Vidare framgår att intresset för djur- Prop. 1991/92:173
skyddsfrågor i kommunerna har ökat. Det visar att utvecklingen går åt rätt
håll. Det är dock enligt min mening angeläget att ytterligare förbättra djur-
skyddstillsynen. För att uppnå detta anser jag att det är av avgörande bety-
delse att kommunerna är informerade om lagstiftningen och om vilken roll
nämnderna har som tillsynsmyndighet och om de krav som ställs på nämn-
derna i det hänseendet. Jordbruksverket har här en mycket viktig uppgift
att fylla. Verkets planering av verksamheten på central nivå är således en
nödvändig förutsättning för att tillsynen skall fungera i praktiken. Lant-
bruksstyrelsen gav i december 1990 ut en handbok i djurskydd, Djurskydds-
handbok 1, för miljö- och hälsoskyddsnämndernas tillsynsverksamhet. I
handboken finns bl.a. riktlinjer för tillämpningen av djurskyddslagen. Bo-
ken tar bl.a. också upp den formella hanteringen av tillsynsärenden och det
bör leda till en enhetlig tillämpning av djurskyddslagen ute i de olika kom-
munala nämnderna. Enligt min mening är den typen av åtgärder ett viktigt
led i arbetet med att förbättra djurskyddstillsynen. Handboken ger en bra
information till kommunerna om lagstiftningen. Samtidigt är boken avsedd
att vara ett stöd för och underlätta arbetet för den personal som skall se till
att gällande djurskyddsbestämmelser efterlevs på ett tillfredsställande sätt.
Svenska kommunförbundet åtog sig i samband med regeringens proposi-
tion om tillsyn enligt djurskyddslagen våren 1990 att på olika sätt aktivt ar-
beta för att förbättra tillsynen. Förbundet organiserade därför samma år en
djurskyddsgrupp för att samordna frågor om djurskydd och djurskyddstill-
syn på det lokala planet. Kommunförbundet har i sitt yttrande angett att för-
bundet har för avsikt att tills vidare behålla denna djurskyddsgrupp.
Djurskyddsgruppen skall bidra med underlag som gör det möjligt att ef-
fektivisera tillsynen. Arbetet skall bedrivas i samarbete med jordbruksver-
ket och kommer att koncentreras på praktiska frågor, såsom utveckling av
samarbetsformer mellan veterinärorganisationen, djurhälsovården och
kommunerna. Avsikten är bl.a. att koncentrera resurserna till de angeläg-
naste tillsynsobjekten. Utbildningsinsatser är ett annat samarbetsområde,
liksom att utveckla bedömningsgrunder för vad som är bra respektive dåligt
skötta eller vanvårdade djur. Jordbruksverket har påbörjat samarbetet med
kommunförbundets djurskyddsgrupp. Bildandet av och arbetet i djur-
skyddsgruppen är enligt min mening mycket positivt. Genom arbetet under-
stryks vikten av en bra djurskyddstillsyn samtidigt som gruppen kan utgöra
ett organ för de olika kommunerna att ta upp viktiga frågor av gemensamt
intresse för att förbättra tillsynen. Jordbruksverket bedömer att gruppen blir
ett bra samarbetsorgan där verket fortlöpande kan informera kommunerna
om frågor som berör djurskyddstillsynen. Samtidigt kan särskilda problem i
enskilda ärenden och gemensamma frågeställningar diskuteras.
Resultaten av den genomförda enkäten kommer att bli föremål för en yt-
terligare fördjupad analys av jordbruksverket tillsammans med kommunför-
bundets djurskyddsgrupp. Enkätsvaren kommer att utgöra ett värdefullt un-
derlag för riktade informations- och stödinsatser till kommunerna. Genom
att så gott som samtliga kommuner besvarat enkäten finns nu ett mycket
brett och detaljerat underlagsmaterial för att kunna förbättra bl.a. informa-
tionen till kommunerna.
11
Jordbruksverket planerar att genom olika insatser öka förståelsen för
djurskyddsfrågorna hos kommunerna. Särskilda informationsinsatser kom-
mer inom kort att sättas in i fråga om de tillämpningsföreskrifter för befint-
liga stallar för lantbrukets djur som träder i kraft den 1 januari 1994.
Mot bakgrund av det pågående arbetet inom kommunförbundet och hos
jordbruksverket bedömer jag att det kommer att finnas en god grund för att
i framtiden ytterligare förbättra djurskyddstillsynen. Jag ser det som angelä-
get att de möjligheter till effektivisering och förstärkning av tillsynen som
ligger i samarbete och samordning mellan olika tillsynsmyndigheter och
olika veterinärkategorier tillvaratas. Kommunerna bör också pröva att i
ökad utsträckning lösa djurskyddstillsynen genom mellankommunal sam-
verkan. Detta bör kunna vara en lösning framför allt i mindre, närliggande
kommuner.
Som det pekades på i den tidigare propositionen om tillsyn enligt djur-
skyddslagen, m.m. bör veterinär anlitas i vissa fall vid djurskyddstillsynen.
Det kan gälla i ärenden som rör omhändertagande av djur, när det i övrigt
finns anledning att befara missförhållanden eller när det annars finns sär-
skilda skäl att anlita veterinär sakkunskap. Som framgår av jordbruksverkets
rapport anlitas i stor utsträckning distrikts- och länsveterinär när det gäller
anmälningsfall, ovanlig och komplicerad djurhållning samt vid vanvård av
djur. Detta är i hög grad positivt men bör i vissa kommuner utvecklas ytterli-
gare eftersom den veterinära sakkunskapen är mycket viktig i tillsynsarbe-
tet.
I propositionen om tillsyn enligt djurskyddslagen framhölls att en grund-
förutsättning för en meningsfull tillsyn är att den som utövar tillsynen har
tillräckliga kunskaper för sin uppgift. Bristande kunskaper hos den som skall
utföra tillsynsarbetet kan i många fall medverka till att tillsynen över djur-
skyddet inte prioriteras.
Som framgår av jordbruksverkets rapport utövas djurskyddstillsynen i
flertalet kommuner av miljö- och hälsoskyddsinspektörer. Sedan år 1977 ut-
bildas miljö- och hälsoskyddsinspektörer vid Umeå universitet. Miljö- och
hälsoskyddsinspektörer genomgår miljö- och hälsoskyddslinjen som omfat-
tar sammanlagt 120 poäng. Av dessa 120 poäng omfattar utbildningen i djur-
skydd och djurhållning för närvarande 1,5 poäng och ingår i kursen Livsme-
delshygien och djurskydd. Kursens mål är att ge grundläggande kunskap i
djurhållning, djurskydd och djurskyddslagstiftning. Kursen omfattar en ge-
nomgång av lantbrukets animalieproduktion med särskild betoning på djur-
skyddslagstiftningens bestämmelser om djurhållning, stallmiljö och djur-
skydd. Sällskapsdjurens plats och förhållanden i en urbaniserad miljö be-
handlas. Miljö- och hälsoskyddsnämndernas roll i tillsynen av djurexperi-
menten verksamhet samt hållandet av försöksdjur tas också upp.
Mot bakgrund av bl.a. det ökade behovet av personal för miljöskydd be-
slutade regeringen i april 1989 att ge universitets- och högskoleämbetet
(UHÄ) i uppdrag att göra en översyn av utbildningen inom miljö- och hälso-
skyddsområdet. Detta har bl.a. resulterat i att intagningen till miljö- och häl-
soskyddslinjen fr.o.m. höstterminen 1991 har utökats från 32 till 45 stude-
rande per termin. Umeå universitet har angett att utbildningens innehåll och
Prop. 1991/92:173
12
struktur kommer att förändras och att utbildningen i djurskydd med stor san- Prop. 1991/92:173
nolikhet kommer att utökas från 1,5 poäng till att omfatta 2 poäng.
Grundutbildningen för flertalet av de tjänstemän som utövar lokal djur-
skyddstillsyn är således miljö- och hälsoskyddslinjen. Det är viktigt att
denna utbildning ger en god baskompetens också i djurskydd. För att täcka
kommunernas behov av utbildad personal är det också viktigt att tillräckligt
många miljö- och hälsoskyddsinspektörer utbildas. Jag anser därför att det
är ett steg i rätt riktning att intagningen till miljö- och hälsoskyddslinjen har
utökats och att utbildningen i djurskydd ses över.
Som angavs i den tidigare propositionen om tillsyn enligt djurskyddslagen
var vidareutbildningen för befintlig tillsynspersonal inte tillräcklig. Sedan ett
antal år har universitetet i Umeå, förutom grundutbildningen för miljö- och
hälsoskyddsinpektörer, anordnat fort- och vidareutbildning för yrkesverk-
samma inom miljö- och hälsoskydd. Utbildningsprogrammet omfattade tidi-
gare bl.a. en kurs på fem poäng i djurskydd. Kursen erbjöd emellertid i ge-
nomsnitt bara tio platser om året.
För att åstadkomma en snabb förbättring av kunskaperna hos befintlig till-
synspersonal behövdes därför extra insatser. Vidareutbildningen behövde
både utökas och förbättras. Sveriges lantbruksuniversitet redovisade därför
i oktober 1990 på regeringens uppdrag ett förslag till grundkurs i djurskydd
för befintlig tillsynspersonal hos kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämn-
der. Regeringen uppdrog därefter i januari 1991 till universitetet att anordna
sådan utbildning. Medel för denna utbildningsinsats har anvisats under
nionde huvudtitelns anslag Djurhälsovård och djurskyddsbefrämjande åt-
gärder. Utbildningen, som är förlagd till Skara och administreras från Umeå
universitet, startade under år 1991 och omfattar sammanlagt tio veckors hel-
tidsstudier med 20 platser vid varje kurstillfälle. Utbildningen omfattar
grundläggande djurskyddsutbildning om lantbrukets djur och om sällskaps-
djur, fördjupningskurser för djurslagen idisslare, häst, fjäderfä och svin samt
juridisk utbildning i frågor som rör djurskydd. Utbildningen baseras på att
tillsynsarbetet skall ha sin tyngdpunkt i informations- och rådgivningsarbete
och till sin inriktning vara förebyggande. Detta innebär att kursdeltagarna
efter genomgångna kurser skall ha kunskap om normal hantering inom resp,
djurhållning, vara orienterade om såväl gamla som nya djurhållningssystem
och hur dessa sköts samt ha kunskap om väsentliga samband mellan djur-
hälsa å ena sidan och miljöfaktorer och skötsel å andra sidan.
Med hänsyn till den korta tid som den förstärkta utbildningen har funnits
anser jag att det i nuläget är för tidigt att utvärdera utbildningens omfattning
och innehåll. De delkurser som hittills har genomförts har dock fått ett
mycket bra mottagande och positiva omdömen. Genom att utbildningen är
uppdelad på olika delkurser är det också möjligt för deltagarna att kompo-
nera en vidareutbildning som bäst motsvarar den egna kommunens behov.
En viss vidareutbildning sker också i kommunförbundets regi. Bl.a. bedri-
ver Umeå universitet i samarbete med kommunförbundet under våren 1992
en uppdragsutbildning i Norrbotten och Västerbotten för miljö- och hälso-
skyddsinspektörer i regionens kommuner. I den utbildningen ingår ett sär-
skilt moment om rennäring och hjorthägn.
F.d. lantbruksstyrelsen och numera jordbruksverket har under senare år 13
också startat och genomfört ett omfattande kursprogram för att förbättra
kunskaperna hos tillsynspersonalen. Myndighetens kurser har i första hand
avsett den regionala personalen. I vaije region har därefter länsstyrelsen i
samarbete med kommunförbundets länsavdelning givit kurser för miljö- och
hälsoskyddspersonalen.
Kommunerna har skyldighet att ha tillgång till djurskyddsutbildad perso-
nal i den omfattning som behövs för att kunna fullgöra sina uppgifter på ett
tillfredsställande sätt. Det är mycket angeläget att det arbete som har påbör-
jats både i fråga om förbättrad grundutbildning och förbättrad utbildning av
befintlig tillsynspersonal fortsätter. För att kommunerna skall kunna fullgöra
sina skyldigheter och ha en bra tillsyn krävs att de också kan få tillgång till
välutbildad personal. Enligt min mening är den utbildning som nu har tagits
fram ett stort steg på vägen. Det är emellertid väsentligt att utvecklingen
följs fortlöpande så att åtgärder vid behov kan vidtas för att förändra t.ex.
utbildningens innehåll eller struktur. Jag har därför för avsikt att föreslå re-
geringen att jordbruksverket får i uppdrag att fortlöpande följa frågan och
vart tredje år i anslutning till myndighetens anslagsframställning till rege-
ringen redovisa djurskyddsutbildningens utformning och innehåll.
Enligt 57 a § djurskyddsförordningen får kommunen ta ut avgift enligt
taxa som kommunen bestämmer för miljö- och hälsoskyddsnämndens verk-
samhet enligt djurskyddslagen och djurskyddsförordningen. Jordbruksver-
ket har föreslagit att avgifterna för djurskyddstillsynen utformas på samma
sätt som för livsmedelstillsynen. Det skulle innebära att avgifterna fastställ-
des centralt med belopp bestämda med hänsyn till tillsynsobjektets storlek
och karaktär.
Riksdagen framhöll vid införandet av avgifter för djurskyddstillsyn att ut-
gångspunkten för införande av tillsynsavgifter av ifrågavarande slag är att
avgiften inte får täcka mer än kostnaderna för tillsynen. Avgiften skall även
vara utformad på ett sådant sätt att den som betalar avgiften erhåller en mot-
svarande prestation från myndigheternas sida. Enligt jordbruksverkets redo-
visning tas avgifter ut i 27 % av de 277 kommuner som besvarat verkets en-
kät. Kommunförbundet avvisar i sitt yttrande bestämt jordbruksverkets för-
slag om en central styrning av avgifterna för djurskyddstillsynen. Förbundets
inställning är att varje kommun själv skall besluta om avgifterna. En kom-
mun skall kunna införa avgifter efter sitt behov och också kunna bestämma
kostnadstäckningen med hänsyn till hur stor del av verksamheten som man
anser att näringen skall täcka. Vid avgiftens utformning skall kommunal-
lagens självkostnadsprincip gälla.
När möjligheten att ta ut avgift infördes användes miljöskyddslagens av-
giftssystem som förebild, dvs. kommunerna skulle själva få fastställa avgif-
tens storlek. Departementschefen framhöll det lämpliga i att kommunerna
tillämpade en likartad nivå på avgifterna. Det förutsattes också att kommun-
förbundet skulle lämna rekommendationer för kommunernas avgiftsuttag.
Sådana rekommendationer finns nu utarbetade. Enligt min mening finns det
inte nu tillräckliga skäl att ändra avgiftssystemet för djurskyddstillsynen.
Stall för vissa djurslag skall enligt 5 § djurskyddsförordningen på förhand
godkännas från djurhälso- och djurskyddssynpunkt av länsstyrelsen, innan
de får uppföras, byggas till eller byggas om. Enligt jordbruksverkets rapport
Prop. 1991/92:173
14
har det i flera fall uppförts sådana stall utan att de har förprövats. Flera re- Prop. 1991/92:173
missinstanser har också pekat på det problemet. Jordbruksverket har dock
angett att verket har för avsikt att ytterligare utreda de problem som finns
när det gäller stall som inte förprövats. Jag ser därför ingen anledning att nu
föreslå några åtgärder på det området.
Jordbruksverket uppger att verket vid flera tillfällen informerats om bris-
ter i djurhållningen på cirkusar. Verket anser att lantbruksstyrelsens förslag
från år 1988 avseende tillsyn av djurhållningen på cirkusar skulle medföra en
avsevärd förbättring. Förslaget innebär att länsveterinär eller gränsveterinär
inför varje säsong företar en s.k. inbesiktning av alla cirkusar som skall ut på
turné, varefter jordbruksverket utfärdar tillstånd. Krav på sådant tillstånd
bör enligt jordbruksverket införas i djurskyddsförordningen.
Av jordbruksverkets rapport framgår emellertid inte vilka brister som den
nuvarande organisationen av tillsynen medför avseende djurhållningen på
cirkusar. Av enkätsvaren framgår att 55 kommuner har utövat tillsyn av cir-
kusar, dvs. 20 % av de kommuner som besvarat enkäten. Det framgår dock
inte av jordbruksverkets rapport i hur många kommuner som cirkusföreställ-
ningar anordnats.
Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat sitt stöd för cirkuskonsten och
framhållit betydelsen av att insatser görs för att främja cirkuskonstens fort-
levnad i Sverige. Riksdagens beslut år 1990 med anledning av regeringens
proposition om tillsyn enligt djurskyddslagen innebär att den lokala tillsynen
av cirkusdjur undantas från tillsynsavgift. Av jordbruksverkets rapport
framgår inte på vad sätt och i vilket avseende som det skulle föreligga miss-
förhållanden på cirkusar. Jag anser att det är viktigt att cirkusverksamheten
underlättas. Det har i rapporten inte framkommit något som visar att djur-
hållningen på cirkusar generellt är dålig. Mot den bakgrunden är jag inte
beredd att föreslå att det införs något sådant tillståndstvång för cirkusar som
jordbruksverket förordar.
Jordbruksverket anser att kommunerna inte bör ha ansvaret för tillsyn av
tävlingshästar eftersom endast ett fåtal kommuner har bedrivit sådan tillsyn.
Verket bedömer att det är angeläget att lantbruksstyrelsen förslag från år
1988 om en särskild veterinärorganisation för tillsyn av tävlingshästar, be-
stående av ca 15 veterinärer underställd styrelsen, utreds ytterligare.
Enligt min mening är det en fördel att ha ett samlat kommunalt ansvar
för djurskyddstillsynen. Det är emellertid som jag tidigare anfört viktigt att
erforderlig kompetens finns för denna tillsyn som många gånger kan vara
mycket komplicerad. Det är bl.a. av det skälet som kommunerna i ökad ut-
sträckning bör anlita veterinär vid sådan tillsyn. När det gäller tävlingshästar
är ofta stora ekonomiska intressen involverade i minst lika hög grad som när
det gäller lantbrukets djur. Jag anser därför att sådana hästar i djurskydds-
lagstiftningen skall jämställas med lantbrukets djur när det gäller de grund-
läggande kraven på djurhållningen. Jag kommer i det följande att föreslå en
ändring i djurskyddslagen som bl.a. innebär att jordbruksverkets bemyndi-
gas att utfärda föreskrifter om hur tävlingsdjur skall hållas och skötas.
Jag delar således jordbruksverkets uppfattning att insatser på området är
angelägna. Med hänsyn till vad jag nyss anfört om fördelen med ett samlat
kommunalt ansvar för tillsynen är jag inte beredd att genomföra verkets för-
15
slag vad avser en särskild tillsynsorganisation för tävlingshästar. Med bin- Prop. 1991/92:173
dande föreskrifter för hur sådana hästar skall skötas och hållas ökar förut-
sättningarna för en effektiv tillsyn. Det finns enligt min mening anledning att
särskilt följa vilka förbättringar som den åtgärden innebär för tillsynen. Jag
har därför för avsikt att senare föreslå regeringen att jordbruksverket ges i
uppdrag att göra en sådan utvärdering vid en tidpunkt när effekterna kan
avläsas.
Mitt förslag: Tillämpningsområdet för 4 § djurskyddslagen utvidgas så
att de krav på djurhållningen som följer av bestämmelsen också kom-
mer att omfatta djur som föds upp eller hålls för att användas i täv-
lingar. Därmed kommer skötselföreskrifter att kunna utfärdas även
för sådana djur.
Lantbruksstyrelsens förslag: Författningsändringar bör göras så att myn-
digheten kan utfärda skötselföreskrifter även för hästar.
Jordbruksverkets förslag: Bristerna när det gäller tillsyn över tävlingshäs-
tar gör det motiverat att särskilt utreda frågan om sådan tillsyn.
Skälen för mitt förslag: Enligt 4 § första stycket djurskyddslagen skall djur
som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller pälsar,
dvs. djur inom husdjursskötseln, hållas och skötas i en god djurmiljö och på
ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig
naturligt. Bestämmelsens andra stycke innehåller ett bemyndigande för re-
geringen eller, efter regeringens bemyndigande, jordbruksverket att med-
dela ytterligare föreskrifter om hur sådana djur skall hållas och skötas, s.k.
skötselföreskrifter. Bestämmelsen anger vissa grundläggande krav på djur-
hållningen såvitt avser djur inom husdjursskötseln och kan sägas utgöra en
precisering av den grundläggande princip för djurskyddet som kommer till
uttryck i 2 § i lagen, nämligen att djur skall behandlas väl och att de skall
skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Bestämmelsen infördes genom
den nu gällande djurskyddslagen. Motivet för att paragrafen begränsades till
att gälla endast djur inom husdjursskötseln var att dessa djur utgör en sär-
skilt utsatt grupp på grund av de ekonomiska intressen som ligger i djurhåll-
ningen.
Regeringen uppdrog den 11 januari 1990 åt lantbruksstyrelsen att utvär-
dera och utarbeta ett förslag till ett sammanhållet program för hästavel, häs-
tuppfödning och hästsport samt utbildning och forskning på området. Den
12 april 1991 lämnade lantbruksstyrelsen vissa förslag i sin rapport Hästut-
redningen (Lantbruksstyrelsens rapport 1991:4). Styrelsen föreslog bl.a., så-
vitt avsåg djurskyddsområdet, att författningsändringar borde ske för att
göra det möjligt för myndigheten att utfärda skötselföreskrifter för hästar.
I ett beslut den 12 september 1991 om rapporten anför regeringen att den
avser att ta upp frågan om en ändring i 4 § djurskyddslagen i samband med
överväganden i fråga om en utvärdering av djurskyddstillsynen. Syftet med
16
en sådan ändring skulle vara att ge jordbruksverket rätt att meddela före- Prop. 1991/92:173
skrifter för hur hästar skall hållas och skötas.
I lantbruksstyrelsens rapport framhölls särskilt de problem som är för-
knippade med att många hästägare har dåliga kunskaper när det gäller häs-
tens skötsel och vård. Jordbruksverket har i sin rapport om tillsynen ifråga-
satt om det inte behövs en särskild organisation med veterinärer som skall
ansvara för tillsynen av tävlingshästar.
Enligt min mening kan också med nuvarande tillsynsorganisation en effek-
tivare tillsyn åstadkommas om tillsynsmyndigheten som stöd för sin verk-
samhet har tillgång till bindande föreskrifter. När det gäller tävlingshästar är
ofta ekonomiska intressen involverade i minst lika hög grad som när det gäl-
ler lantbrukets djur. Jag tänker då på hästar inom trav- och galoppsporten.
Mot bakgrund av vad jag nu anfört om de ekonomiska intressena när det
gäller tävlingshästar finns det starka skäl för att i djurskyddslagstiftningen
jämställa sådana hästar med lantbrukets djur i fråga om de grundläggande
kraven på djurhållning. Jag förordar därför att 4§ djurskyddslagen ändras.
Med hänsyn till paragrafens uppbyggnad bör den lämpligen göras tillämplig
inte bara på hästar utan på alla djur som föds upp eller hålls för tävling. Där-
igenom får visserligen tillämpningsområdet för paragrafens första stycke en
något otydlig avgränsning. Exempelvis kan det, både när det gäller hästar
och hundar, diskuteras vilka krav som skall ställas på en verksamhet för att
den skall räknas som tävling. Att tillämpningsområdet blir något oklart bör
emellertid i det här fallet inte innebära några olägenheter. Som konstateras
i motiven (prop. 1987/88:93 s. 52) är bestämmelsen i paragrafens första
stycke i princip en precisering av den allmänna skyldigheten enligt 2 § djur-
skyddslagen att djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande
och sjukdom. Det innebär att de krav som anges i 4 § första stycket i och för
sig kan ställas på all djurhållning. Nämnas bör också att det inte finns någon
sanktion knuten direkt till bestämmelsen.
Jag föreslår följaktligen att 4 § första stycket djurskyddslagen ändras så att
den blir tillämplig också på djur som föds upp eller hålls för att användas i
tävling. Genom denna ändring kommer bemyndigandet i paragrafens andra
stycke om rätt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, jord-
bruksverket att meddela skötselföreskrifter att omfatta också tävlingsdjur.
Med hänsyn till vad jag nyss har anfört om paragrafens tillämpningsområde
är det självfallet angeläget att det i föreskrifterna preciseras för vilka djurslag
dessa skall gälla.
Mitt förslag: Bestämmelserna i 29 § djurskyddslagen om förbud att ha
hand om djur skärps. I fortsättningen skall förbud meddelas när det
förekommit missförhållanden av det slag som anges i paragrafen.
Från förbud undantas bara sådana fall då det kan antas att ett uppre-
pande inte kommer att inträffa.
Jordbruksverkets förslag: Om det är nödvändigt från djurskyddssyn-
2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 173
punkt, skall förbud att ha hand om djur kunna meddelas trots de verkningar Prop. 1991/92:173
beslutet kan få för den enskilde i fråga om bl.a. försörjningsmöjligheterna.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalat sig i frågan
ansluter sig till jordbruksverkets förslag. Kammarrätten i Sundsvall pekar på
att det prejudikat som finns på området visar att ett avgörande skall ske ut-
ifrån den prognos angående fara för upprepad vanvård som kan göras med
ledning av utredningen i målet. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund,
som delar jordbruksverkets uppfattning, anser att uppenbara förbättringar
skulle uppnås med en mera offensiv handläggning av djurskyddsärendena.
Sammanfattning av skälen for mitt forslag: Enligt 29 § djurskyddslagen får
länsstyrelsen meddela ett förbud att ha hand om djur för den som antingen
inte följer ett föreläggande eller förbud som är av väsentlig betydelse från
djurskyddssynpunkt eller som allvarligt har försummat tillsynen eller vården
av ett djur eller som har misshandlat ett djur. Enligt motiven till bestämmel-
sen får förbud tillgripas bara i särskilt kvalificerade fall med hänsyn till att
ett sådant beslut är mycket ingripande för den som drabbas. I praxis har det
ansetts att bestämmelsen för att kunna tillämpas förutsätter att upprepad
vanvård kan befaras och att det bedöms utsiktslöst att försöka åstadkomma
rättelse på annat sätt. De nuvarande förutsättningarna för ett förbud skall
gälla oförändrade även i fortsättningen. En viktig skillnad är emellertid att
ett beslut inte bara får meddelas utan skall meddelas när det är fråga om
allvarlig vanvård eller försummelse eller när ett djur har misshandlats. En-
dast om det kan antas att en sådan omständighet eller händelse inte kommer
att upprepas får förbud underlåtas.
Skälen för mitt förslag: Jag vill inledningsvis något uppehålla mig vid bak-
grunden till den förbudsbestämmelse som nu finns i 29 § djurskyddslagen.
I det betänkande som låg till grund för 1944 års djurskyddslag föreslogs en
ny strafflagsbestämmelse som skulle göra det möjligt för domstol att för-
bjuda den som dömts för djurplågeri att ta befattning med djur. Förslaget
avvisades med hänvisning bl.a. till att ett sådant förbud skulle utgöra ett allt-
för stort ingrepp i den dömdes försörjningsmöjligheter. I ett betänkande från
år 1961 med förslag till nya bestämmelser mot djurplågeri förordades en lik-
nande förbudsregel. Också den här gången avvisades förslaget. Dels ifråga-
sattes om bestämmelsen skulle få önskvärd effekt, dels hänvisades på nytt
till djurhållarens försöijningmöjligheter.
Frågan aktualiserades på nytt år 1968 och då fördes en förbudsbestäm-
melse in i 1944 års djurskyddslag. Enligt motiven till bestämmelsen (prop.
1968:170, 3LU 72, rskr. 383) skulle förbud få tillgripas bara i särskilt kvalifi-
cerade fall. Detta med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den drabbades för-
sörjningsmöjligheter som ett förbud kunde innebära och de verkningar i öv-
rigt som detta kunde få för den enskilde. Detta borde komma till uttryck i
lagtexten. Förbud skulle i regel få tillgripas först sedan vederbörande hade
underlåtit att efterkomma tidigare meddelad föreskrift, som var av väsentlig
betydelse från djurskyddssynpunkt. Med ”föreskrift” avsågs vad som i den
nya djurskyddslagen motsvaras av tillsynsmyndighetens föreläggande. Men
även om något föreläggande inte utfärdats borde förbud kunna meddelas i
sådana fall då konstaterade missförhållanden i fråga om djurens vård och
behandling var av allvarlig natur. I dessa fall borde krävas att omständighe-
18
terna var sådana att det framstod som utsiktslöst att försöka åstadkomma Prop. 1991/92:173
rättelse på något annat sätt. Detta krav fick anses följa av den allmänna rätts-
grundsatsen att strängare medel får användas bara om mindre ingripande
åtgärder inte kan förväntas leda till åsyftat resultat. Kravet behövde därför
inte uttryckligen anges i lagtexten.
Förutsättningarna för förbud enligt bestämmelsen i 1944 års lag har prö-
vats av regeringsrätten (RÅ 1983 s. 407). Vad som förekommit i fallet be-
dömdes vara ett sådant allvarligt missförhållande som enligt bestämmelsen
utgör grund för förbud mot fortsatt djurhållning. Det måste emellertid enligt
regeringsrätten också prövas om övriga förutsättningar för förbud förelåg,
dvs. om i enlighet med uttalandena vid lagens tillkomst upprepad vanvård
kunde befaras, och i sådant fall, om det framstod som utsiktslöst att söka
åstadkomma rättelse på annat sätt. Efter att ha övervägt vad som uppgivits
om den dittillsvarande djurhållningen och djurhållarnas planer för framtiden
fann regeringsrätten övervägande skäl tala för antagandet att en upprepad
vanvård inte var att befara. Vid sådant förhållande förelåg inte anledning att
meddela något förbud.
Med vissa jämkningar fördes förbudsbestämmelsen över från 1944 års lag
till den nuvarande djurskyddslagen. Det tillägget gjordes att också den som
har misshandlat ett djur skall kunna åläggas ett förbud. Vidare arbetades
lagtexten om för att klarlägga att förbud kan meddelas även om det missför-
hållande som föranleder beslutet har upphört vid den tidpunkt då länsstyrel-
sen skall fatta sitt beslut. Departementschefen (prop. 1987/88:93) erinrade
om uttalandet i propositionen från år 1968 att förbud bara skall få tillgripas
i särskilt kvalificerade fall med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den drabba-
des försöijningsmöjligheter som ett förbud kan innebära och de verkningar
i övrigt som detta kan få för den enskilde. Detta borde enligt departements-
chefen gälla även i fortsättningen.
Från den tid då det fanns ett motstånd mot att över huvud taget kunna
förbjuda någon att ha hand om djur och fram till i dag har det skett en ut-
veckling som innebär att allt större vikt läggs vid djurskyddsintresset. Det
framgår bl.a. av de reaktioner som följt på vissa domstolsavgöranden liksom
av jordbruksverkets förslag och remissinstansernas uttalanden. Enligt min
mening är det uppenbart att tillämpningen av förbudsbestämmelsen inte
stämmer överens med den allmänna uppfattningen om den vikt som bör läg-
gas vid djurskyddsintresset.
Enligt min mening har den tillämpning som nu uppfattas som otillfreds-
ställande inte sin grund i motivuttalandena om att förbud bara skall komma
i fråga i särskilt kvalificerade fall. Ett förbud att ha hand om djur rör på ett
särskilt sätt enskildas integritet och i vissa fall begränsar det deras möjlighe-
ter att fritt välja näringsverksamhet. Förbud att hålla djur är därför ett så
långtgående ingripande att det bör användas endast i sådana fall då djurhål-
laren på ett allvarligt sätt brustit i sina skyldigheter. Jag är inte beredd att
föreslå någon ändring av bestämmelsen i det nu berörda avseendet. Förbud
att ha hand om djur eller ett visst slag av djur bör följaktligen även i fortsätt-
ningen kunna meddelas endast för den som antingen inte följer ett meddelat
föreläggande eller förbud som är av väsentlig betydelse från djurskyddssyn-
19
punkt eller allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur eller Prop. 1991/92:173
har misshandlat ett djur.
En ändring av bestämmelsen bör enligt min mening i stället ha som ut-
gångspunkt den omständighet som låg till grund för regeringsrättens avgö-
rande i 1983 års rättsfall. Där konstaterades att den nuvarande bestämmel-
sen för att förbud skall kunna meddelas förutsätter att upprepad vanvård kan
befaras och att det bedöms utsiktslöst att försöka åstadkomma rättelse på
något annat sätt. Med hänsyn till vikten av att tillräckliga medel finns till-
gängliga att på ett effektivt sätt förhindra fortsatt allvarlig vanvård av djur
finns det enligt min uppfattning anledning att skärpa förbudsbestämmelsen
i det här avseendet. I fortsättningen bör därför följande gälla.
I stället för att som nu undersöka vilka omständigheter som talar för en
upprepning av missförhållandena och eventuellt också vilka andra medel
som står till buds för rättelse, får i fortsättningen de tillämpande myndighe-
terna inrikta sig på att undersöka om det finns någon eller några omständig-
heter som talar för att missförhållandena inte kommer att upprepas. Finns
det inte någon sådan påtaglig omständighet skall förbud meddelas.
När det är fråga om en så allvarlig vanvård eller försummelse att det finns
förutsättningar för ett förbud skall alltså enligt min mening ett sådant också
meddelas, om det inte finns anledning anta att ett upprepande inte kommer
att inträffa. När det gäller den redaktionella utformningen av den lagändring
som mitt förslag föranleder, har jag anslutit mig till vad lagrådet har förordat.
En omständighet som kan utgöra grund för att underlåta att meddela för-
bud kan vara redan gjorda eller i varje fall påbörjade förändringar i djurhåll-
ningen. Det kan gälla besättningens storlek eller förhållandena för djuren
vad beträffar stallbyggnader eller annat. Ett ytterligare exempel på fall då
det kan finnas anledning anta att något upprepande inte kommer att ske,
är när missförhållandena berott på sjukdom som sedan övervunnits eller ett
inträffat olycksfall.
Avslutningsvis vill jag ta upp ytterligare en fråga som rör tillämpningen av
förbudsbestämmelsen. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i sitt remissytt-
rande efterlyst ett klarläggande huruvida den nu aktuella förbudsbestäm-
melsen eller bestämmelsen i 26 § djurskyddslagen om förelägganden eller
förbud skall tillämpas när djurskyddet kräver att en besättning minskas med
ett antal djur. I propositionen från år 1968 uttalade departementschefen att
det enligt hans mening inte förelåg något hinder mot att begränsa ett förbud
att ha hand om djur på det sättet att djurhållaren förbjuds att hålla djur ut-
över ett visst antal.
Den skärpning av förbudsbestämmelsen som jag föreslår innebär att be-
stämmelsen inte längre kan anses tillämplig i andra fall än när det är befogat
att meddela ett förbud som omfattar antingen djur över huvud taget eller
alla djur av ett visst slag. Om det inte är aktuellt att meddela ett sådant för-
bud men djurskyddet kräver att en besättning minskas, bör i fortsättningen
föreläggande meddelas med stöd av 26 § djurskyddslagen. Med en sådan av-
gränsning av tillämpningsområdet för förbudsbestämmelsen i 29 § bör det
inte finnas något hinder mot att med stöd av 26 § vid vite förelägga en djur-
ägare att minska sitt djurantal (Jfr RÅ 1983 s. 550).
När det råder sådana missförhållanden att förbudsbestämmelsen i 29 § är
20
tillämplig kan det samtidigt vara nödvändigt att fatta beslut om att djuren i
fråga skall omhändertas. Något behov av att till följd av de föreslagna änd-
ringarna i 29 § göra ändringar även i bestämmelserna om omhändertagande
i 31 och 32 §§ finns enligt min mening inte. De sistnämnda bestämmelserna
är så utformade att de är väl förenliga med bestämmelsen i 29 § också i dess
nya föreslagna lydelse.
Mitt förslag: Det skall i fortsättningen inte krävas att länsstyrelsen i
ett beslut om omhändertagande av djur samtidigt tar ställning till vad
som skall ske med djuret. Det skall vara tillräckligt att länsstyrelsen
snarast fastställer om ett omhändertaget djur skall säljas eller avlivas.
Jordbruksverkets förslag: Länsstyrelsens beslut vid omhändertagande av
djur föreslås uppdelat på ett interimistiskt beslut och ett slutligt beslut.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig i frågan ansluter sig
till jordbruksverkets förslag. Kammarrätten i Sundsvall förklarar sig dela
uppfattningen att lagen bör ändras så att beslut om omhändertagande kan
fattas utan att beslut samtidigt måste fattas angående avlivning eller försälj-
ning av djuren.
Skälen för mitt förslag: Enligt 31 § djurskyddslagen får länsstyrelsen be-
sluta att ett djur skall tas om hand genom polismyndighetens försorg. Ett
sådant beslut kan meddelas när någon underlåter att följa ett föreläggande
eller förbud eller, när ett djur utsätts för otillbörligt lidande, rättelse inte sker
efter tillsägelse av tillsynsmyndigheten. När ett djur är utsatt för lidande kan
enligt 32 § ett omedelbart omhändertagande beslutas under vissa angivna
förutsättningar. Beslut om sådant omhändertagande kan meddelas av läns-
styrelsen, en tillsynsmyndighet eller polismyndigheten. Om det är någon an-
nan myndighet än länsstyrelsen som fattar beslutet, skall detta underställas
länsstyrelsen som snarast skall avgöra om det skall fortsätta att gälla. I 34 §
djurskyddslagen föreskrivs att när länsstyrelsen beslutar om omhänderta-
gande av djur, skall det i beslutet fastställas om djuret skall avlivas eller säl-
jas.
I motiven till bestämmelserna (prop. 1987/88:93) hänvisas till att motsva-
rande förfarande enligt 1944 års lag var alltför komplicerat och i vissa fall
tog onödigt lång tid i anspråk. Enligt den gamla lagstiftningen ankom det på
polismyndigheten att föranstalta om värdering av ett omhändertaget djur.
Det förhållandet att polisen inte hade någon veterinär sakkunskap knuten
till sig orsakade i många fall en fördröjning av ärendets handläggning. För
att komma till rätta med dessa problem skall länsstyrelsen, som genom läns-
veterinären förfogar över veterinärmedicinsk expertis, enligt 34 § redan i be-
slutet om omhändertagande fastställa hur det skall förfaras med det omhän-
dertagna djuret. I den utredning som länsstyrelsen behöver för att kunna av-
göra om djuret skall säljas eller avlivas ingår en undersökning och i regel
också en värdering av djuret.
Prop. 1991/92:173
21
I jordbruksverkets rapport har påpekats att den föreskrivna handlägg-
ningsordningen skapar problem, närmast i det fall länsstyrelsen fattar beslut
om omedelbart omhändertagande av ett djur som är utsatt för lidande. När
länsstyrelsen, utan något föregående beslut av tillsynsmyndighet eller polis-
myndighet, beslutar att ett djur skall tas om hand finns inte den utredning
som behövs för att ta ställning till vad som skall ske med djuret. Vanligen
bör också djurhållaren få del av liksom tillfälle att yttra sig över den utred-
ningen innan beslut fattas om försäljning eller avlivning. Följaktligen är det
i vissa fall svårt för länsstyrelsen att uppfylla kravet att redan i beslutet om
omhändertagande bestämma vad som skall ske med djuret.
Mot den angivna bakgrunden föreslår jag att 34 § djurskyddslagen ändras
så att det lämnas öppet i vilken ordning beslut om försäljning eller avlivning
skall fattas. Det krav som bör gälla är att länsstyrelsen så snabbt som möjligt
tar ställning i frågan. Beslutet skall alltså fattas snarast men allt efter omstän-
digheterna får länsstyrelsen välja om beslutet skall sammanföras med beslu-
tet om omhändertagande eller om avgörandet av vad som skall ske med dju-
ret skall få formen av ett särskilt efterföljande beslut.
Ändringen i 34 § föranleder en konsekvensändring i 39 §.
Enligt 35 § djurskyddslagen får kostnader som uppkommer på grund av
åtgärder enligt 31 eller 32 § förskotteras av allmänna medel. Om ett djur om-
händertagits enligt någon av dessa paragrafer, skall kostnaden slutligt beta-
las av den mot vilken åtgärden har riktats, om det inte finns särskilda skäl
till annat.
Det förslag som jag nu lägger fram kan medföra en ökad förskottering av
allmänna medel i de fall länsstyrelsen beslutar om omedelbart omhänderta-
gande av djur. Det kan således också leda till något ökade kostnader för den
enskilde. Som jag nyss anfört bör därför gälla att länsstyrelsen så snabbt som
möjligt skall fatta beslut om att djuret skall säljas eller avlivas.
Mitt förslag: Försöksverksamheten med ökade kommunala befogen-
heter vid tillsyn enligt djurskyddslagen (1988:534) förlängs till ut-
gången av år 1994.
Jordbruksverkets förslag: Befogenheterna för andra kommuner än fri-
kommuner bör ligga kvar på länsstyrelsen eftersom det där finns både veteri-
närmedicinsk och juridisk expertis.
Remissinstanserna: Svenska kommunförbundet anser att en kommun ef-
ter samråd med länsstyrelsen frivilligt skulle kunna överta länsstyrelsens be-
fogenheter enligt djurskyddslagen att besluta om förbud att ha djur och om-
händertagande av djur. Därmed skulle beslut kunna fattas med den snabbhet
som krävs i sådana fall. Statskontoret anser att förutom frikommuner bör
andra kommuner som efter hand kan bedömas ha erforderlig kompetens på
området kunna ta över beslutsbefogenheterna från länsstyrelsen. Enligt
Prop. 1991/92:173
22
länsstyrelsens i Stockholms län uppfattning är det önskvärt att kommunerna
utnyttjar befogenheterna.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Malmöhus och Västerbottens
län, försvarets sjukvårdsstyrelse och Sveriges djurskyddsföreningars riksför-
bund anser att befogenheterna bör ligga kvar på länsstyrelsen eftersom det
där finns veterinärmedicinsk och juridisk expertis.
Haninge, Malmö och Pajala kommuner och Svenska lantarbetareförbun-
det anser att befogenheterna bör ligga på kommunen. Hudiksvalls kommun
anser att försöksverksamheten bör ersättas med en permanent verksamhet.
Skälen för mitt förslag: I samband med försöksverksamheten med ökad
kommunal självstyrelse, det s.k. frikommunförsöket, har försökskommu-
nerna getts ökade befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen. Försöks-
verksamheten på detta område innebär bl.a. att den eller de kommunala
nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet i för-
sökskommunerna har samma befogenheter som länsstyrelsen att i vissa si-
tuationer meddela förbud att ha hand om djur och besluta att djur skall om-
händertas (29, 31, 32 §§ djurskyddslagen).
Lagen om försöksverksamhet med ökade kommunala befogenheter vid
tillsyn enligt djurskyddslagen gällde intill utgången av år 1991.1 avvaktan på
jordbruksverkets utvärdering av djurskyddstillsynen förlängdes dock för-
söksverksamheten till utgången av år 1992 (prop. 1991/92:13, KU6, rskr. 31).
Av de 37 kommuner som för närvarande har möjlighet att bedriva försöks-
verksamheten har 28 kommuner besvarat jordbruksverket enkät. Av enkät-
svaren framgår att endast 4 kommuner har utnyttjat de ökade befogenhe-
terna. De ärenden som omfattas av de ökade befogenheterna är dessutom
inte särskilt ofta förekommande vilket sammantaget innebär att kommuner-
nas erfarenheter av försöksverksamheten är ytterst begränsade. De erfaren-
heter som finns är emellertid i allt väsentligt positiva.
Mot bakgrund härav anser jag att det är för tidigt att nu utvärdera frikom-
munförsöket på detta område. Jag anser att det är viktigt att försöksverk-
samheten får fortsätta eftersom de erfarenheter som i dag finns är positiva.
Enligt min mening bör därför försöksverksamheten förlängas till utgången
av år 1994 för de kommuner som har haft möjlighet att delta i verksamheten.
Prop. 1991/92:173
I enlighet med vad jag har anfört har inom jordbruksdepartementet upprät-
tats förslag till
1. lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534),
2. lag om fortsatt giltighet av lagen (1986:99) med ökade kommunala befo-
genheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen (1988:534).
Lagförslaget under 1 har granskats av lagrådet.
Lagförslaget under 2 är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle
sakna betydelse.
23
Prop. 1991/92:173
Jag hemställer att regeringen
dels föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534),
2. lag om fortsatt giltighet av lagen (1986:99) om försöksverksam-
het med ökade kommunala befogenheter vid tillsyn enligt djurskydds-
lagen (1988:534),
dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om den lokala
djurskyddstillsynen (avsnitt 2.2 och 3).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de
åtgärder och de ändamål som han har hemställt om.
24
Enligt 34 § djurskyddslagen skall länsstyrelsen när de fattar beslut om om-
händertagande av djur fastställa om djuret ska säljas eller avlivas. Detta in-
nebär svårigheter vid beslut om omedelbart omhändertagande. Det är näs-
tan utan undantag frågan om ett brådskande beslut och beslutsfattandet
måste kunna ske i två led. Ett interimistiskt beslut (föregånget av kommuni-
cering eller ej beroende på omständigheterna i det enskilda fallet) samt ett
slutligt beslut, när alla fakta föreligger.
Jordbruksverket anser att lagstiftningen bör förtydligas så att ovanstående
förfaringssätt kan tillämpas.
I propositionen till ny djurskyddslag m.m. (1987/88:93) finns följande motiv-
uttalande till 29 §:
”Förbud får tillgripas endast i särskilt kvalificerade fall med hänsyn
till de avsevärda ingrepp i den drabbades försörjningsmöjligheter som
ett förbud kan innebära och de verkningar i övrigt som detta kunde få
för den enskilde. Detta bör gälla även i fortsättningen.”
Detta motivuttalande begränsar starkt möjligheten att meddela förbud
om handhavande av djur. Kammarrätten har i flera fall upphävt länsstyrel-
sens beslut om förbud att ha hand om djur med motiveringen att förbudet
ingriper i den enskildes försörjningsmöjligheter. Djurskyddsskälen för för-
budet har i dessa fall åsidosatts. Regeringsrätten har inte gett prövningstill-
stånd med motiveringen att frågan har prövats tidigare (1983). Detta var
dock innan den nya djurskyddslagen trädde i kraft.
Jordbruksverket anser det angeläget att förbud att ha hand om djur kan
meddelas, om det är nödvändigt från djurskyddssynpunkt. I dessa fall bör
inte försörjningsmöjligheter och övriga verkningar för den enskilde få in-
verka på beslutet.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 1
25
Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av socialstyrelsen, univer-
sitets- och högskoleämbetet (UHÄ), statens kulturråd, statens livsmedels-
verk (SLV), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), Kammarrätten i
Sundsvall, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), statens veterinärmedicinska
anstalt (SVA), centrala försöksdjursnämnden (CFN), länsstyrelserna i
Stockholms, Västergötlands, Kalmar, Malmöhus och Västerbottens län, Ha-
ninge, Malmö, Mullsjö, Hudiksvall, Umeå och Pajala kommuner, Svenska
kommunförbundet, AB Trav och Galopp (ATG), Cirkusakademien, För-
eningarna djurens vänners riksorganisation, Försvarets sjukvårdsstyrelse
(SjvS), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Läkemedelsindustriföreningen
(LIF), Svenska djurskyddsföreningen, Svenska galoppsportens centralför-
bund (SGC), Svenska kennelklubben (SKK), Svenska lantarbetareförbun-
det, Svenska travsportens centralförbund (STC), Sveriges djurskyddsföre-
ningars riksförbund, Sveriges veterinärförbund.
Universitets- och högskoleämbetet har bilagt yttrande av universiteten i
Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Umeå, Karolinska in-
stitutet och Naturvetenskapliga forskningsrådet.
Härutöver har yttrande inkommit från Trolle Rhodin och Ingrid af Trolle.
1.1 Socialstyrelsen: Eftersom de remitterade handlingarna strikt rör djur-
skyddsfrågor avstår socialstyrelsen från att yttra sig.
I djurskyddsärenden är det dock inte ovanligt att hälsoskydds- och smitt-
skyddsfrågor samtidigt förekommer. Socialstyrelsen vill därför framhålla be-
tydelsen av samarbete mellan kommunernas tillsynsmyndighet, länsveteri-
nären och smittskyddsläkaren.
1.4 Statens livsmedelsverk begränsar sitt svar till animalieproduktionens
djur. Dessa blir genom livsmedelsverkets besiktningsveterinärorganisation
föremål för besiktning efter ankomst till slakteri och vidare efter uppslakt-
ning vid köttbesiktningen.
Vid dessa besiktningar görs en systematisk kontroll dels av djurens hante-
ring under transporten till slakteriet, uppehåll på slakteristall och under av-
livning, dels av förhållanden som kan härledas till vård och hantering under
uppfödningen. Genom dessa besiktningar och den s.k. sjukdomsregistre-
ringen vid besiktningen efter slakt upptäcks besättningar med onormalt hög
sjuklighet eller skador som kan vara betingade av vanvård. Sjukdomsregi-
streringen lämnar således de grunddata, som djurhälsovården använder för
att finna de mest belastade besättningarna. Hög sjukdomsfrekvens som inte
blir föremål för åtgärder är brott mot djurskyddslagstiftningen.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
26
Livsmedelsverket vill framhålla önskvärdheten av utvidgad kommunika-
tion mellan de olika personalgrupper som utövar tillsyn över djurs hälsa och
omvårdnad. Det kan omnämnas att internationellt betonas alltmer vikten av
”besiktning före slakt” på djurens uppfödningsplatser. Med utökad informa-
tion om djurs uppfödningsförhållanden, kliniska sjuklighet och företagna lä-
kemedelsbehandlingar har besiktningsveterinären bättre underlag i köttbe-
dömningen.
Allmänt kan också sägas att konsumenter i dag ofta inbegriper slaktdjurs
omvårdnad i begreppet etisk livsmedelskvalitet.
Livsmedelsverket instämmer med jordbruksverket i att det mellankom-
munala samarbetet måste förbättras så att en kompetent, effektiv tillsyn av
djurskyddet tillgodoses samt att förbud om djurhållning skall vara möjligt
att meddela när det är nödvändigt från djurskyddssynpunkt.
Livsmedelsverket anser vidare att jordbruksverkets djurskyddsråd bör
kompletteras med representant från slakterisektorn och då lämpligen från
besiktningsveterinärorganisationen.
Slutligen måste betonas att djurskyddstillsyn är en synnerligen svår och
ofta grannlaga uppgift. Uppgiften kräver för meningsfullhet djupa kunska-
per på många olika områden. Därför föreligger stora utbildningsbehov.
1.5 Statskontoret arbetar som regeringens organ för att höja produktiviteten
och effektiviteten i den offentliga sektorn. Vi begränsar vårt yttrande till att
gälla härmed sammanhängande frågor.
Effektiviteten i djurskyddstillsynen är beroende såväl av att gällande lagar
och förordningar kan tillämpas på ett smidigt och riktigt sätt som på att orga-
nisationen för beslut och tillsynsarbete är ändamålsenligt utformad.
Jordbruksverket pekar i sin rapport på flera faktorer i den nuvarande lag-
stiftningen som medför svårigheter för tillsynsmyndigheten att på ett effek-
tivt sätt kunna uppfylla intentionerna i djurskyddslagen. Utan att ta ställning
till hur lagstiftningen bör utformas vill statskontoret framhålla vikten av att
det fortsatta arbetet härvidlag leder till ökad tydlighet avseende ansvarsför-
hållanden, befogenheter m.m.
Statskontoret anser det angeläget att ta till vara de möjligheter till effekti-
visering av tillsynen som ligger i samarbete och samordning mellan olika ak-
törer inom djurskyddsområdet. Flera synpunkter och förslag som förts fram
bör direkt kunna utgöra grund för konkreta åtgärder från jordbruksverkets
sida, vilka kan leda till förbättringar av djurskyddet och effektivare tillsyn.
1.6 Riksrevisionsverket har från sin utgångspunkt ingenting att erinra mot de
framförda förslagen i rapporten.
1.9 Sveriges lantbruksuniversitet: Djurskyddstillsynen måste vara ett offent-
ligt ansvar. För att denna princip skall kunna tillämpas fullt ut synes ett sy-
stem med mellankommunal samverkan med gemensam tillsynsman för flera
kommuner vara ett steg i rätt riktning.
Även om det offentliga ansvaret skall gälla som princip, finns stora möjlig-
heter till effektivisering och rationalisering av djurskyddstillsynen genom en
samverkan mellan den offentliga tillsynen och den mycket betydande egen-
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
27
kontroll och egentillsyn, som utföres i regi av husdjursnäringens egna orga-
nisationer. Inom egenkontrollen finns förtroendeskapande bred och djup
kompetens, som den offentliga tillsynen skulle kunna repliera på. Visst dub-
belarbete vid exempelvis regelbundna inspektioner bör också kunna undvi-
kas med nyss nämnt arrangemang och kostnaderna därmed hållas nere. Na-
turligtvis måste egenkontrollen utformas under beaktande av konkurrens-
neutralitet. Anslutningen till egenkontrollen bör vara obligatorisk för be-
sättningar över en viss storlek.
Efterfrågan på tilläggsutbildning i djurskydd har hittills varit större än till-
gången på sådan utbildning. En balans kommer sannolikt att infinna sig så
småningom. Vissa vid Sveriges lantbruksuniversitet förekommande yrkesut-
bildningar synes med specifika kompletteringar i hög grad vara lämpade som
grundläggande utbildningar för djurskyddsinspektörer. Det är viktigt att en
blivande tillsynsperson har praktisk erfarenhet av djurhållning och är väl för-
trogen med flertalet produktionsinriktningar och djurslag. En god kontakt
med den vid ett flertal SLU-institutioner pågående forskningen är viktig för
såväl den grundläggande utbildningen av djurskyddsinspektörer som för
dessas fortbildning.
Djurskyddstillsynen skulle underlättas om 4 § i djurskyddslagen utökades
till att omfatta samtliga djurslag.
Jordbruksverket har tillsatt ett djurskyddsråd med representanter från en
rad myndigheter (bl.a. SLU) och organisationer för att ge berörda intressen-
ter möjlighet att redovisa sina erfarenheter, synpunkter och förslag på djur-
skyddets område. Rådet tycks ännu ej ha funnit sina slutliga arbetsformer. I
det fortsatta arbetet bör rådets kompetens enligt jordbruksverkets egna in-
tentioner utnyttjas som ett forum och ej fungera som beslutande organ.
1.10 Statens veterinärmedicinska anstalt vill allmänt framhålla att tillgången
på specialutbildad personal inom djurskyddsområdet för närvarande synes
vara otillräcklig. Behovet av kompetens i djurskyddstillsynen bedöms därför
ej vara täckt. Det är vidare angeläget att den rättsliga handläggningen av
anmälda fall står i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.
Samhället bör därför stödja ansvariga i deras känsliga uppgift att ingripa där
brister i skötsel och handhavande av djur så påfordrar.
Mindre än en tredjedel av ansvariga har deltagit i någon djurskyddskurs.
Detta är otillfredsställande. SVA vill i detta sammanhang framhålla den re-
surs som regionalt verksamma veterinärer kan utgöra.
SVA vill framhålla vikten av att kommuner som saknar expertis anlitar
utomstående veterinär experthjälp.
I djurskyddsrådet bör enligt SVA ingå även djurskyddskunnig represen-
tant på länsnivå.
SVA anser att förslaget, om att veterinärer inom den organiserade djur-
hälsovården engageras i den rutinmässiga djurskyddstillsynen, bör utredas.
SVA ser allvarligt på dagens situation med de uteblivna subventionerna till
nödslakt och obduktioner samt följderna av detta. Som en följd av dagens
system kan inte uteslutas att sjuka djur blir stående alltför länge obehand-
lade eller oslaktade, vilket kan misstänkas ibland leda till oacceptabelt li-
dande.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
1.12 Länsstyrelsen i Stockholms län: De förslag som framförs i rapporten till-
godoser i huvudsak de önskemål på ändringar och tillägg som framkommit
under de år som den nya djurskyddslagen tillämpats. Länsstyrelsen anser
dock att förprövningen av djurstallar inte fungerar tillfredsställande. Alltför
många djurägare underlåter att ansöka om förprövning.
Länsstyrelsen vill i detta sammanhang aktualisera frågan om jordbruks-
verkets bemyndigande att utfärda föreskrifter för djurhållning och skötsel,
borde utvidgas till att omfatta även hästar och vissa sällskapsdjur. I Stock-
holms län överväger de senare djurslagen i djurskyddsärendena och påtag-
liga missförhållanden - som ofta är svåra att komma till rätta med utan stöd
av uttryckliga föreskrifter - konstateras ofta i tillsynsarbetet.
Jordbruksverket har i rapporten uppmärksammat problemet med att djur-
ägare underlåter att anmäla planerat djurstall till förprövning. Verket kom-
mer inte med något förslag till ändringar men avser att ytterligare utreda frå-
gan. Länsstyrelsen anser att detta är angeläget. Enligt länsstyrelsens erfaren-
het är det i många fall svårt att nå ut med information om prövningsskyldig-
heten till djurägare som planerar att bygga stall.
Länsstyrelsen anser att det primära ansvaret för djurskyddstillsynen skall
ligga på kommunerna. Samverkan mellan djurskyddsinspektör och olika ve-
terinärkategorier måste dock förstärkas. Även samarbetet såväl internt i
kommunen som externt med andra myndigheter, exempelvis polismyndighe-
ter och sociala myndigheter, måste ske i större utsträckning. Detta är särskilt
viktigt när det gäller omhändertagandet av djur, eftersom dessa ärenden är
av så komplicerad natur.
Tillgång till djurskyddsinspektör bör finnas i varje kommun. I dag har en-
dast hälften av länets kommuner inspektör med vidareutbildning i djur-
skydd. Fortsatt vidareutbildning i form av regionala och centrala kurser är
angelägen.
1.13 Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker de förslag till ändringar som
framförts i rapporten---.
1.14 Länsstyrelsen i Kalmar län delar i stort jordbruksverkets beskrivning av
djurskyddstillsynen.---
Jordbruksverkets förslag att ytterligare utreda de problem som finns, när
djurstallar inte förprövats, är inte nödvändigt. De centrala direktiv som finns
är tillräckliga för att kunna hantera ärenden om s.k. ”efterprövning”.
Länsstyrelsen föreslår att även länsstyrelserna skall vara representerade
med minst en medlem i jordbruksverkets djurskyddsråd. Det borde vara in-
tressant för jordbruksverket och djurskyddet att länsstyrelserna kan fram-
föra sina mångfasetterade erfarenheter, synpunkter och förslag redan i detta
forum. Länsstyrelsernas uppfattning anser vi inte blir framförda på ett riktigt
sätt genom att någon eller några länsveterinärer redan finns i djurskyddsrå-
det. Dessa veterinärer representerar uteslutande sina uppdragsgivare (fack-
lig resp, djurskyddsorganisation).
Länsstyrelsen tillstyrker jordbruksverkets förslag att genom olika insatser
få till stånd en bättre förståelse för djurskyddsfrågorna hos kommunerna.
Det är särskilt angeläget att omedelbara insatser görs för att informera om
tillämpningsföreskrifternas, för lantbrukets djur m.m., konsekvenser den
1 januari 1994.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
1.15 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Av jordbruksverkets enkät framgår att
djurskyddstillsynen i många kommuner bedrivs på ett otillfredsställande
sätt. Länsstyrelsen förutsätter att detta beror på att det saknas tillräckliga
resurser vad avser personal och bristande kunskaper på området hos den
personal som finns. På kort sikt kan problemet med djurskyddstillsynen i
sådana fall lösas genom att kommunerna i större utsträckning anlitar utom-
stående kompetent personal, exempelvis distriktsveterinärer. Det kan i sam-
band härmed anmärkas att distriktveterinären redan i dag bedriver viss djur-
skyddstillsyn. Enligt allmänna veterinärinstruktionen (SFS 1982:1027) har
distriktsveterinären skyldighet att, om det finns anledning att anmärka på
djurhållningen i något avseende, anmäla detta till tillsynsmyndighet. På
längre sikt måste djurskyddstillsynen lösas på sådant sätt att kommunernas
egen personal kan utöva en effektiv tillsyn. Detta måste lösas bl.a. genom
grundutbildning som fortlöpande kan följas upp genom vidareutbildning. I
detta fall torde det vara viktigt att framhålla att utbildningen måste vara både
teoretisk och praktisk. Den praktiska utbildningen skulle kunna ske genom
en större samverkan mellan kommunerna med, bl.a. praktik hos kommuner
med i dag fungerande djurskyddstillsyn.
Jordbruksverket har föreslagit att frågan om hur det skall förfaras vid de
tillfällen stallar byggs eller förändras utan att dessa förprövats av länsstyrel-
sen, skall utredas. Länsstyrelsen anser att i sådana fall av underlåtenhet bör
det vara möjligt för tillsynsmyndigheten, kommunen, att förelägga den som
bygger att lämna in ansökan i efterhand. Bestämmelsen bör tas in i djur-
skyddsförordningen.
1.17 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Djurskyddstillsynen har blivit bättre
men bör förstärkas. Samverkan mellan kommunerna i djurskyddstillsynen
förekommer inte i länet men tillstyrkes. Tillsynen bör därigenom dels kunna
bli effektivare beroende på att tjänstemannen får stor erfarenhet och dels
billigare på grund av att mindre antal personer behöver vidareutbildning.
Nackdelen är att kompetensen mer eller mindre försvinner om denna specia-
list slutar sin anställning.
Länsstyrelsen (i vissa fall i samarbete med kommunförbundet) har ökat
utbildningsinsatserna, speciellt efter den nya djurskyddslagstiftningens till-
komst. För närvarande pågår en 5 poängs kurs i ”Djurskydd inom lantbru-
ket” för miljö- och hälsoskyddsinspektörer i Norrbotten och Västerbotten.
Kursen anordnas av Umeå universitet. Länsstyrelsen i Västerbottens län
medverkar under ca 36 timmar.
Åtal i de fall stall uppförts utan att förprövning skett löser inte frågan.
Länsstyrelsen bör få möjlighet att förelägga (vid vite) berörd djurägare att
till länsstyrelsen inkomma med de handlingar som krävs vid förprövning och
sedan göra en efterprövning. Efterprövning förekom tidigare vid införandet
av tvåprissystemet på mjölk.
1.18 Haninge kommun: Det är viktigt att kommunernas ansvar klargörs. Det
råder stora svårigheter att intensifiera och bedriva en aktiv tillsyn i kommu-
nerna samtidigt som arbetsuppgifterna ökar och stora besparingskrav in-
skränker hela verksamheten. Djurskyddstillsynen har ofta låg status jämfört
med t.ex. insatser på miljöområdet, som har politisk genomslagskraft.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
30
Ett bra sätt att bygga upp effektivare tillsyn och att stödja enskilda djur-
skyddsinspektörer kan vara att driva riktade insatser på länsnivå. I kommu-
ner som inte har utpräglad landsbygd med lantgårdar, t.ex. inom storstadsre-
gionerna, får den enskilde tjänstemannen ingen stor erfarenhet av resp,
djurslag/djurhållning. Detta är ytterligare ett skäl till samordning exempel-
vis länsvis, där länsveterinär, lantbruksenhet eller annan expertis deltar.
Handläggarna delar med sig av sina erfarenheter och erfarenhet byts mellan
olika kommuner. Arbetssättet med riktad tillsyn har stora fördelar både i
planeringsstadiet och i slutredovisningen för att få större genomslagskraft
och nå ut med rätt budskap till resp, djurhållare.
1.21 Malmö kommun: Det kan konstateras att dagens utbildning vid Umeå
universitet av miljö- och hälsoskyddsinspektörer är otillräcklig vad avser
djurskyddstillsynen. Även med kompletteringskurserna i Skara är tillsynsut-
bildningen mager. En grundlig utbildning, typ lantmästarutbildningen vid
lantbruksuniversitetet, är den för närvarande bästa. I framtiden kan Umeå-
utbildningen kanske byggas på med en utbildning vid lantbruksuniversitetet
och därmed blir skräddarsydd för tjänst som djurskyddsinspektör i en kom-
mun.
Dock beslutar varje kommun suveränt om vilken utbildning djurskyddsin-
spektören skall ha med hänsyn till kommunens inre struktur.
Det är viktigt att djurskyddsfrågorna läggs på en nämnd som har kunskap
och kompetens för ändamålet. Närmast till hands ligger miljö- och hälso-
skyddsnämnden. Denna nämnd hanterar även närliggande frågor såsom hy-
gien, miljöskydd, avfall, olägenheter etc. och kan alltså samordna ärenden
på ett effektivt sätt.
Den ordning som i dag gäller, dvs. att länsstyrelsen på förhand godkänner
stallar enligt 5 § djurskyddsförordningen bör kunna ändras. Ansvar för lö-
pande tillsyn enligt djurskyddslagen och flera närliggande lagar har kommu-
nen. Således bör kommunen sköta både förprövning och tillståndsprövning.
Anvisningar bör utarbetas av jordbruksverket. Avgiftsfinansiering bör till-
lämpas för prövnings- och tillståndsärenden.
1.22 Mullsjö kommun: Frågan om arbetsgivaransvar och former för mellan-
kommunal samverkan är viktig att utreda.
Centrala riktlinjer för tillsynsarbetet behövs. Särskild djurskyddsinspek-
tör bör finnas.
1.23 Hudiksvalls kommun anser att det är viktigt att kommuner kan sam-
verka i djurskyddstillsynen. På sikt torde detta vara en nödvändighet för en
kompetent och resurssnål tillsynsorganisation.
I vår kommun ansvarar en sammanslagen miljö- och räddningsnämnd för
djurtillsynen. Organisatoriskt bör ansvaret ligga på miljö- och hälsoskydds-
nämnd eller motsvarande. Här finns också möjlighet till samordningsvinster.
Exempelvis kan kombinationen djurskydd/miljöskyddstillsyn tillämpas i
många fall.
För snabb handläggning av djurskyddsärenden är det av vikt att långt
gående delegering av beslut genomförs. Delegering kan lämpligen ske till
tjänstemän och/eller arbetsutskott eller motsvarande.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
31
Även för mindre djurstall, mindre än 10 djurenheter, bör förprövning krä-
vas. Prövningen kan lämpligen utföras på kommunal nivå.
1.24 Umeå kommun: Förutom förbättrad utbildning har miljökontoret den
uppfattningen att för vår del skulle kvaliteten på tillsynen förbättras om en
särskild djurskyddsinspektör hade hand om tillsynen. Vi har tillsynen uppde-
lad på flera tjänstemän, vilka har tillsynsarbetet som en arbetsuppgift av
många. Vad som även talar för en särskild djurskyddsinspektör är att möjlig-
het finns att kvaliteten på tillsynen blir likartad i hela landet.
Resurser, utbildning och erfarenhet är de viktigaste frågorna vad gäller
kvaliteten på tillsynen.
Grundutbildningen i djurskydd bör förbättras.
Vidareutbildningen för de inspektörer som arbetar med djurskydd bör ges
högre prioritet av kommunerna.
Frågan om erfarenhetsutbyte mellan olika myndigheter är viktig och
måste ske kontinuerligt.
Samma instans som har djurskyddstillsynen bör yttra sig i förprövnings-
ärenden.
Miljökontoret är positivt inställt till Lantbrukarnas riksförbunds och lant-
brukskooperationens branschorganisationers ”Lantbrukets egenkontroll”.
Där ställs mål upp för att nå bra miljö och god djuromsorg. De vill aktivt
söka nya vägar för att förbättra miljön, vilket kan få till följd att samhällets
kontrollapparat kan minskas. Syftet är också att sänka lantbrukarens kostna-
der för den tillsyn kommunen är ålagd att bedriva.
1.25 Pajala kommun: Mellankommunal samverkan blir ineffektiv och kost-
nadskrävande på grund av att kommunerna i Norrbottens inland ytmässigt
är stora. Långa restider gör tillsynsarbetet ineffektivt.
Djurskyddskurser bör anordnas även i norra delen av landet (Luleå, Skel-
lefteå) då det är förenat med stora kostnader att utbilda personal i södra och
mellersta Sverige.
Fem- och tiopoängskurser bör även genomföras i norra Sverige.
I de mindre kommunerna kommer djurskyddstillsynen med all sannolik-
het att prioriteras mycket lågt om nämnda tillsyn skall ligga hos kommunsty-
relsen eller en sammanslagen bygg- och miljönämnd.
När länsstyrelsen förprövar djurstallar bör samråd ske med miljö- och häl-
soskyddsnämnden, eftersom det sedan är nämnden som ansvarar för djur-
skyddstillsynen. Samrådet har inte fungerat när det gäller nybyggnationer i
Pajala kommun. Vid slutbesiktningar har djurskyddsinspektören inte be-
retts tillfälle att närvara.
1.26 Svenska kommunförbundet: Styrelsen anser att det finns anledning att
betona den positiva utveckling som djurskyddstillsynen haft under de se-
naste åren. Nästan hälften av kommunerna har förstärkt djurskyddstillsy-
nen. Betydligt mer tid och resurser läggs numera på tillsynen. Ökningen i
nedlagd tid är 20-40 % sedan år 1988. Styrelsen är dock medveten om att det
är önskvärt att djurskyddstillsynen förbättras ytterligare i en del kommuner.
Kommunförbundet har under den aktuella perioden medverkat i regio-
nala kurser för miljö- och hälsoskyddsinspektörer i djurskyddstillsyn. Perso-
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
32
nalen är i dag bättre utbildad och kommuner inom de djurtäta områdena i
landet har ofta specialistkompetens. Styrelsen vill också erinra om att kom-
munerna under den tidsperiod som redovisats har ålagts flera nya arbetsupp-
gifter inom miljöområdet, bl.a. miljöskyddstillsyn och krav på bättre livsme-
delstillsyn. Samtidigt har den kommunala ekonomin påtagligt försämrats.
Det finns anledning att lyfta fram att de slutsatser som kommer till uttryck
i jordbruksverkets rapport i flera avseenden vilar på en bräcklig grund. De
bygger huvudsakligen på en endagskonferens och en enkät till landets kom-
muner. Enkäten hade visserligen en hög svarsfrekvens, men de antaganden
och slutsatser som har dragits innehåller trots detta stora osäkerheter.
Styrelsen delar inte jordbruksverkets farhågor att djurskyddstillsynen,
med någon sorts underförstådd automatik, skulle bli lägre prioriterad därför
att kommunerna ändrar nämndstrukturen och omorganiserar förvaltning-
arna i syfte att effektivisera verksamheten.
Styrelsen delar alltså inte den kritik som riktas mot miljö- och hälso-
skyddsnämndernas sätt att sköta djurskyddstillsynen. Styrelsen vill erinra
om att den i en skrivelse till jordbruksdepartementet har framfört, att om
man från statens sida inte har förtroende för den kommunala djurskyddstill-
synen, så borde konsekvensen bli att staten - som bl.a. förfogar över en ve-
terinärorganisation - tar över hela ansvaret för djurskyddstillsynen. I de
fortsatta kommentarerna till rapporten utgår styrelsen dock från ett fortsatt
kommunalt huvudmannaskap.
I rapporten föreslås att kommunerna prövar att genom samverkan lösa
djurskyddstillsynen. Detta är enligt jordbruksverket en väg, särskilt för
mindre kommuner, att förbättra och effektivisera djurskyddstillsynen. Sty-
relsen delar verkets uppfattning i detta avseende.
Styrelsen anser dessutom att det är önskvärt att samverkansformema mel-
lan distriktsveterinärer, djurhälsoveterinärer och kommuner utvecklas. För
närvarande fungerar samarbetet mellan distriktsveterinärerna och kommu-
nerna högst olika i skilda delar avlandet. Distriktsveterinärerna kan tillföra
kommunerna betydelsefulla uppgifter om djurhållningens kvalitet. Ett bibe-
hållande av nuvarande distriktsveterinärorganisation gagnar djurskyddet.
Styrelsen har kännedom om den pågående utredningen med uppgift att se
över veterinärväsendet och anser att förslag från utredningen bör behandlas
samordnat med överväganden om eventuella ändringar i djurskyddslagen.
Länsstyrelsens förprövning av djurstallar fungerar inte tillfredsställande
för närvarande. Styrelsen delar jordbruksverkets uppfattning att förord-
ningen måste ändras så att förprövning verkligen sker. Det får inte vara eko-
nomiskt fördelaktigt att bryta mot lagen. Styrelsen föreslår att möjlighet till
efterprövning införs. Kommunerna bör också ges möjlighet att frivilligt ta
över prövningen enligt 5 § djurskyddsförordningen.
Enligt styrelsens uppfattning är det statens uppgift att bestämma ramarna
för den kommunala verksamheten genom att ange målen för djurskyddstill-
synen. De centrala myndigheterna får då en naturlig roll att följa upp och
utvärdera djurskyddstillsynen samt återföra kunskap till den lokala nivån.
Styrelsen avstyrker bestämt tvingande regler för hur kommunerna i detalj
skall bedriva djurskyddstillsynen.
Ett sätt att förbättra tillsynen är enligt styrelsens uppfattning att ge delega-
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 173
tion så att både tillsyn och beslut ligger på kommunen i de fall där kommu-
nen önskar detta.
Styrelsen vill framhålla att jordbruksverket kan göra betydande insatser
för att djurskyddstillsynen skall bli bättre. Detta kan bl.a. ske genom' att
goda exempel ställs samman och sprids och genom att arbetsunderlag upp-
rättas för bedömningar i olika delar av djurskyddstillsynen.
Kommunförbundet avser att tills vidare behålla den djurskyddsgrupp som
förbundet tillskapade år 1990 för att samordna frågor om djurskydd och
djurskyddstillsyn på det lokala planet. Djurskyddsgruppen skall bidra med
underlag som möjliggör att tillsynen effektiviseras. Samarbete skall ske med
jordbruksverket. Samarbetet kommer att koncentreras på praktiska frågor
såsom utveckling av samarbetsformer mellan veterinärorganisationen, djur-
hälsovården och kommunerna. Detta bör kunna leda till att resurserna kon-
centreras till de angelägnaste tillsynsobjekten. Utbildningsinsatser är ett an-
nat samarbetsområde, liksom att utveckla bedömningsgrunder för vad som
är bra resp, dåligt skötta eller vanvårdade djur.
Också inom djurskyddstillsynen bör det vara möjligt att utveckla ett sy-
stem med egenkontroll. Frågor om detta bör studeras närmare.
Styrelsen anser sammanfattningsvis att kritiken mot den lokala djur-
skyddstillsynen är för negativ. Tillsynen har blivit betydligt bättre under de
senaste åren. Styrelsen accepterar inte nya pålagor på kommunerna utan fi-
nansiering. Är staten inte nöjd med den kommunalt bedrivna djurskyddstill-
synen bör konsekvensen bli att staten, som bl.a. förfogar över en veterinär-
organisation, tar över ansvaret för tillsynen.
Styrelsen är för sin del alltså öppen för en diskussion med staten om an-
svarsfördelningen för djurskyddstillsynen i framtiden. En möjlig modell kan
vara att låta staten ha det fulla ansvaret men möjliggöra för de kommuner
som så vill att på entreprenad sköta delar eller hela djurskyddstillsynen åt
staten.
1.30 Föreningarna djurens vänners riksorganisation: Den som haft närmare
kontakter med den djurtillsyn, som praktiseras inom vissa kommuner i dag,
är helt på det klara med att en omorganisation måste ske, om djuren skall få
det skydd som lagen avser. Vårt förslag är att kommunerna handhar tillsynen
över animalieproduktionens djur på ungefär samma sätt som nu sker, dock
med den ändringen att intervallerna mellan varje besök inte får vara längre
än 2,5-3 år.
Vad sedan gäller anmälningar från allmänheten gällande misshandel eller
annan olämplig djurbehandling, höns- och pälsdjursfabriker, försöksdjur,
cirkusar, tävlingshästar (under träning), zoologiska affärer, slakterier, vilt-
hägn m.fl. udda djurhållningar, vore det lämpligt att tillsynen över dessa djur
utövades av grupper som var direkt underställda resp, länsstyrelser. Till så-
dana grupper borde även veterinärer knytas, som genom sina oberoende
ställningar kunde biträda kommunernas djurtillsyn vid behov.
Vi anser inte, att den utbildning som ges till blivande miljö- och hälso-
skyddsnämnder är tillräcklig för dem som skall utöva djurtillsyn. Därför är
det nödvändigt, att de kurser som bedrivs i Skara inte endast utökas till anta-
let utan även breddas med ytterligare kunskapsämnen, som exempelvis eto-
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
34
logi. Grunden till djurs välbefinnande bygger på att man skapar en miljö,
som i möjligaste mån liknar den som resp, djurart en gång lämpats att leva
i. Men för att bistå djurägare med sådana råd fordras det givetvis, att den
som utövar djurtillsyn själv besitter sådana kunskaper. Det är även viktigt,
att det ordnas fortbildningskurser, samt att statens jordbruksverk kontinuer-
ligt förser samtliga, som är involverade i någon form av djurtillsyn, med in-
formation.
När det gäller förprövningar av djurstall eller andra lokaler, där djur skall
förvaras, bör även djurtillsynen få tillfälle att yttra sig. På samma sätt bör
förfaras då det gäller vilthägn och andra liknande arrangemang. Det är ju
vida svårare att framtvinga förändringar, när byggnationerna redan tagits i
bruk.
1.31 Försvarets sjukvårdsstyrelse: Om djurskyddslagens (1988:534) intentio-
ner skall uppfyllas om ett godtagbart djurskydd måste olika anläggningar in-
spekteras minst vart tredje år av adekvat utbildad tillsynspersonal. Grundut-
bildade hälsoskyddsinspektörer, med endast 1,5 högskolepoängs djur-
skyddsutbildning, är inte tillräckligt utbildade för uppgiften. Efter komplet-
terande utbildning kan dock tillräcklig kompetens erhållas för tillsyn på lokal
nivå. Alternativt kan kompetens för tillsynsarbetet fås från tillfälligt anlitad
veterinär eller agronom. Tillsynsansvaret kan därför kvarligga på kommunal
nivå. Tillsynsrollen försvåras för lokal nämnd om andra djur än animaliepro-
duktionens finns inom kommungränserna. Tillsyn av vilthägn, djurparker
och försöksdjur bör därför tills vidare åvila den regionala myndigheten.
Enligt 33 § förordningen (1983:276) om verksamheten inom försvarsmak-
ten har försvarets sjukvårdsstyrelse tillsynen över djurskyddet. Eftersom
detta förhållande inte nämns i annan författning sker för närvarande vissa
missar i den ömsesidiga informationen mellan den militära och de civila till-
synsmyndigheterna.
SjvS föreslår därför att, vid ändring i lagstiftningen om djurskyddstillsyn i
lagen, ett nytt stycke bör tillkomma: ”Inom försvarsdepartementets ansvars-
område är försvarets sjukvårdsstyrelse tillsynsmyndighet.”
Likaså bör även 60 § djurskyddsförordningen (1988:539) få följande till-
lägg: ”Närmare föreskrifter inom försvarsdepartementets ansvarsområde
meddelas av försvarets sjukvårdsstyrelse.”
1.32 Lantbrukarnas riksförbund: Djurhållning och livsmedelskvalitet är ak-
tuella frågor i den svenska debatten. Den nya djurskyddslagen och de insat-
ser som gjorts inom föreningsrörelsen har lett till att produktionen av
svenska livsmedel uppfattas positivt av konsumenterna.
Jordbrukarnas värderingar styr deras djurhållning och djurhantering.
Värderingarna innebär i det stora flertalet fall att köttproduktion skall bedri-
vas med respekt för de levande djurens rätt till god omsorg i uppfödningen
ända fram till slakten. Målsättningen är att producera rena och säkra livsme-
del.
Det torde sålunda bland jordbrukarna finnas en stark uppslutning kring
huvudprinciperna i djurskyddslagen. Samtidigt spåras en påtaglig irritation
inför kommunernas tillsynsarbete vad beträffar kompetensnivå hos djur-
skyddsansvariga, kostnader etc. Enligt LRF:s mening är det därför mycket
som talar för en utbyggd egenkontroll.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
LRF konstaterar utifrån utredningens rapport att tillsynen enligt djur-
skyddslagen visar stora skillnader mellan olika kommuner. Periodiciteten i
tillsynen, kompetensnivån hos djurskyddsansvariga, avgiftsuttag m.m. va-
rierar i hög grad. Det kan noteras att utomstående experter, främst veterinä-
rer, i vissa fall utnyttjas på konsultbasis i tillsynsarbetet.
I detta sammanhang kan nämnas att LRF under våren genomför en enkät
till länsförbunden rörande erfarenheterna från tillämpningen av djurskydds-
lagen. Riksförbundet räknar med att före halvårsskiftet redovisa resultaten
från enkäten.
En stor andel av landets djuruppfödare är anslutna till den organiserade
djurhälsovården. Hälsovården är uppbyggd kring veterinärer med specialist-
kompetens inom resp, djurslag. Fältarbetet bedrivs främst med hjälp av di-
striktsveterinärer som regelbundet besöker anslutna besättningar.
Jordbrukarna har sålunda tillgång till sakkunskap inom djurskyddsområ-
det som stöd i sin egenkontroll. LRF anser att man genom att utnyttja denna
kompetens kan avlasta kommunerna ett betydande tillsynsarbete.
LRF, SHS och Slakteriförbundet arbetar för närvarande fram ett förslag
till principer och rutiner för hur tillsynen skall utformas ute hos jordbrukaren
och hur den skall integreras i djurhälsovården. Nämnda organisationer kom-
mer senare under våren att presentera ett konkret förslag till uppläggning.
Genom den föreslagna samordningen skulle kommunerna för ett stort an-
tal jordbruksföretag avlastas tillsynen i fält. Det bör dock påpekas att ett
betydande antal djurhållare står utanför djurhälsovården. Till denna grupp
hör framför allt deltids- och fritidsjordbruk oftast med ett litet antal djur.
1.36 Svenska djurskyddsföreningen: Som framgår av Djurskyddsrådets sam-
manfattning av jordbruksverkets rapport måste djurskyddstillsynen vara ett
offentligt ansvar, men att samarbete med utomstående experter på olika
djurslag måste utvecklas. Denna offentliga tillsyn bör såsom hittills skötas av
kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder. På nämnderna skall finnas
register över alla inom kommunen befintliga tillsynsobjekt med uppgifter
om förhållanden, som är väsentliga för bedömning av djurskyddet, nämligen
djurslag och antalet djur, byggnaders storlek, ålder och skick, ägare med
personnummer och utbildning.
Då det inte kan anses rimligt, att varje kommun skall hålla sig med på
alla olika områden sakkunnig person för tillsynen, skall djurskyddsinspektör
med specialistkompetens finnas till kommunernas förfogande, antingen på
ett antal länsstyrelser eller på jordbruksverket. Kommunerna och djur-
skyddsinspektörerna skall vidare samarbeta med den tillsynsverksamhet och
hälsokontroll, som husdjursnäringens egna organisationer bedriver. Kopior
av de besöksjournaler, som upprättas vid denna kontrollverksamhet, bör
skickas till kommuner och djurskyddsinspektörer för kännedom.
Djurhållningen är i dag så specialiserad, att den som skall utöva tillsyn
måste ha specialistkompetens, om vederbörande skall kunna uppträda med
auktoritet och tillsynen vinna respekt. För att bedöma uppenbar vanvård
och misshandel behövs ingen utbildning men väl för att bedöma hur djur
trivs i sin miljö och med skötsel och vård. Det gäller inte bara sådana specia-
liteter som försöksdjur, djurparker, cirkusdjur, tävlingshästar av olika kate-
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
36
gorier under träning, vilthägn och pälsdjursgårdar utan i samma mån upp-
födningen och hållningen av våra konventionella husdjur. Uppfödningen av
dessa djur är i vissa fall starkt mekaniserad till något som erinrar om fabriker.
Människan har ersatts av teknik, den mänskliga tillsynen av larm och indika-
torlampor.
Av personer med ansvar för djurskyddstillsyn i lagens anda måste krävas
kunskap om och praktisk erfarenhet av olika djurs skötsel och vård, inte bara
teoretisk utbildning. För att lära känna djur är det nödvändigt att leva med
dem. I utbildningen för djurskyddsinspektör och annan person, som har an-
svar för djurskyddstillsyn bör alltså ingå praktisk skötsel och vård av det eller
de djurslag som vederbörande specialiserar sig på, under minst fyra veckor.
1.38 Svenska kennelklubben vill starkt understryka betydelsen av att de syn-
punkter som framkom vid tillsynskonferensen i maj 1991 beaktas och åtgär-
das av ansvariga myndigheter. SKK anser det även angeläget att de erfaren-
heter, som de olika djurorganisationerna genom sin verksamhet besitter, ut-
nyttjas genom s.k. egenkontroller samt att kommunerna vid allvarliga fall av
vanvård vänder sig till utomstående experter, då det gäller hund till SKK:s
kennelkonsulenter.
SKK vill betona betydelsen av att djurskyddsfrågan får en praktisk lösning
i alla Sveriges kommuner och delar till fullo jordbruksverkets uppfattning att
man i mindre kommuner kan lösa frågan i mellankommunal samverkan.
1.39 Svenska lantarbetareförbundet anser att tillsynen enligt djurskyddsla-
gen bör samordnas på ett bättre sätt i framtiden. I dag konfronteras djurskö-
taren med alltför många aktörer. Det kan vara djurskyddsinspektör, hälsove-
terinär, distriktsveterinär, länsveterinär och olika rådgivare. Mångfalden
ökar risken för varianter i tolkningen av lagen och därmed osäkerheten om
vad som egentligen gäller. Vi anser det nödvändigt att kontakten med företa-
get och djurskötaren handhas av en person med myndighetsansvar. Vår erfa-
renhet säger oss att detta bör vara en person med gedigen utbildning och
praktisk erfarenhet från djurskötsel. Vi anser det viktigt att rekryteringen
sker bland personer som har praktisk erfarenhet från djurproduktion. För
oss hör djur- och arbetsmiljö nära samman. Vi anser att det är av största vikt,
att man i det utvecklingsarbete som pågår tar hänsyn till båda dessa faktorer,
eftersom både människa och djur skall fungera tillsammans om intentio-
nerna i djurskyddslagen skall kunna infrias.
En viktig del i tillsynen är den s.k. egenkontrollen. För detta krävs utbild-
ning av personalen som arbetar med djur. Vi anser att det finns stora brister
i utbildningen av djurskötare, lantmästare och agronomer när det gäller
djurskyddet och att en översyn är nödvändig.
1.42 Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund: Rapporten ger en bra bild
av dagsläget för djurskyddstillsynen. Den är också en bekräftelse på vad
många varit väl medvetna om, nämligen att djurskyddstillsynen i Sverige
fortfarande inte fungerar. Orsakerna till detta har endast ytligt analyserats.
Enligt SDR:s uppfattning handlar det inte bara om resursbrist utan också
om ”systemfel”. Djurskyddstillsynen skall ha en övergripande målsättning
att förebygga och om möjligt förhindra dålig djurhållning och vanvård av
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
37
djur. Tillsynsmyndigheten skall endast i undantagsfall behöva använda sig
av fiskala åtgärder.
SDR anser att det nuvarande tillsynssystemet måste modifieras och kom-
pletteras. Vi bedömer det lämpligt att kommunen liksom hittills har det lo-
kala tillsynsansvaret och att länsstyrelsen är regional tillsynsmyndighet. Men
vi bedömer det också nödvändigt att systemet kompletteras med en egentill-
syn. Hur denna skall utformas bör utredas närmare i samarbete med nä-
ringen. Det finns redan i dag kompetens och underlag inom näringens egen
rådgivning (utfodring, ekonomi, djurhälsa), hos distriktsveterinärerna alter-
nativt praktiserande veterinärer, hos slakterierna osv. Många uppgifter om
produktionen finns också dokumenterade och registrerade i centrala data-
system, i gårdsjournaler osv.
Vissa av dessa uppgifter bör kunna ligga till grund för den offentliga tillsy-
nen, som får ett bra bedömningsunderlag. Man kan följa produktionen och
avläsa störningar i ett tidigt skede. Den offentliga tillsynen bör därmed
kunna bli effektiv utan alltför täta tillsynsbesök och med begränsad tidsåt-
gång. Det bör rimligen kunna bidra till att kostnaderna kan hållas nere.
1.44 Sveriges veterinärförbund instämmer i att djurskyddstillsynen behöver
förbättras. Jordbruksverket föreslår åtgärder i form av bl.a. ett utökat sam-
arbete och förbättrad utbildning för djurskyddsinspektörer. Även veterinä-
rer behöver dock en förbättrad utbildning om framför allt etik och djurskydd
samt gällande lagstiftning och dess konsekvenser. Enligt förbundets mening
bör undervisningen i djurskydd under veterinärernas grundutbildning vid
veterinärmedicinska fakulteten förbättras.
Samverkan mellan kommuner och praktiserande veterinärer behöver ut-
vecklas. Distriktsveterinärerna borde t.ex. kunna avlasta kommunernas
djurskyddsinspektörer genom att utföra en del av den rutinmässiga tillsynen
i de besättningar där de verkar. Samarbetet mellan miljö- och hälsoskydds-
förvaltningarna eller motsvarande nämnder och veterinärerna i kommu-
nerna måste förbättras. Vid beredning av frågor om djurhållning och djur-
skydd bör nämnderna anlita veterinär expertis. Vidare bör kontaktveterinä-
rer kallas till sammanträden där djurhållnings- och djurskyddsfrågor be-
handlas. Besked om vilka veterinärer som har relevant kompetens bör
kunna lämnas av resp, länsveterinär.
För att uppnå önskade resultat i form av bättre djurhållning och bättre
välfärd åt djuren krävs att det med stöd av djurskyddslagen är möjligt att
meddela bindande föreskrifter om skötsel och vård av olika typer av djur.
Genom att 4§ djurskyddslagen enbart gäller produktionsdjuren kan i dag
med stöd av lagen endast utfärdas allmänna råd vad gäller försöksdjur, säll-
skapsdjur och hästar. Veterinärförbundet anser att djurskyddslagens 4§
skall omfatta samtliga de djurslag som människan har i sin vård.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
2.2 Universitets- och högskoleämbetet: Avsaknaden av specialist i försöks-
djursfrågor inom jordbruksverkets djurskyddsråd är anmärkningsvärd då
38
denna specialitet kräver stor kunskap för att goda råd skall kunna ges och
riktiga beslut fattas. UHÄ anser därför att djurskyddsrådet bör utökas med
en specialist i försöksdjursfrågor. Specialist i denna bemärkelse är inte likty-
digt med person med veterinärexamen.
Uppsala universitet: Den moderna djurhållningen är numera så specialiserad
att det torde vara svårt om inte omöjligt att på ett riktigt sätt fatta rätta beslut
i ärenden som djurskydd utan en lång, praktisk erfarenhet av den typ av
djurhållning som skall bedömas. Denna specialisering är i dagens samhälle
så långt gången att fackkunskap torde erfordras för varje djurslag eller spe-
cialitét (såsom djurparker eller försöksdjur) för sig. Utan ingående erfaren-
het är risken för felaktiga bedömningar stor. Dessa felbedömningar kan be-
stå av ej noterade fel eller iakttagelser som feltolkats.
Krav på praktisk erfarenhet och förkunskaper bör ställas på deltagare i
utbildning.
Linköpings universitet: Det bör påpekas att de försöksdjursetiska nämn-
derna inte utövar någon tillsyn, de har en rådgivande funktion vid bedöm-
ningen av en ansökan om djurförsök.
Lunds universitet: Att utbildningsinsatser är viktiga för organ och personer
sysselsatta med djurtillsyn önskar vi understryka.
Zoologiska institutionen: Institutionen instämmer i att vidgad utbildning av
de tillsynsansvariga är av nöden och då gällande i synnerhet sådana djurar-
ter, som inte ingår i animalieproduktionen eller i den medicinskt inriktade
experimentella forskningen. Denna utbildning är alltså aktuell för de kom-
muner, där biologiska forskningsinstitutioner är belägna.
Vad gäller det centrala djurskyddsrådet, kan man konstatera att det är då-
ligt med representationen för den allmänzoologiska kompetensen. En sådan
kan tillföras rådet genom representanten för Sveriges lantbruksuniversitet
men är därmed långt ifrån säkerställd. En komplettering med en represen-
tant för någon av landets biologiska sektioner vid universiteten bör komma
till stånd.
Umeå universitet: På många håll i rapporten framgår att det finns ett stort
otillfredsställt behov av utbildning av tillsynspersonal. Detta torde vara än
mera uttalat i de kommuner som också har ansvar för tillsyn av försöksdjur.
Det räcker inte här med enbart en god allmän utbildning i djurskyddslagstift-
ning och i allmänna djurskyddsfrågor, utan det krävs också särskild utbild-
ning i försöksdjursverksamhetens villkor, såväl ur vetenskaplig synvinkel
som rörande det ganska omfattande speciella regelverket som omgärdar
denna (tillstånd och ansvar, krav på utbildning, krav på etisk prövning, krav
på journalföring, m.m.). Utan en sådan särskild utbildning torde det vara
svårt för tillsynsmannen att utöva en meningsfull tillsyn, speciellt som det
förordas att den inte bara skall bestå i kontroll utan också i information och
rådgivning.
Med tanke på det förhållandevis begränsade antalet kommuner med för-
söksdj ursverksamhet (14 st enligt rapporten) är det tveksamt om en ”full-
ständig” utbildning för tillsyn av försöksdjur behöver ingå i den ordinarie
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
39
treåriga utbildningen på miljö- och hälsoskyddslinjen vid Umeå universitet.
Där ingår i djurskyddsutbildningen i dag en särskild del Försöksdjur som
omfattar fyra lektionstimmar teori + ett studiebesök på försöksdjursavdel-
ning.
Den särskilda utbildning som här förordas kan med fördel vara mera om-
fattande, men fortfarande innehålla dels teoretiska avsnitt rörande de för
försöksdjur speciella lagstiftningsavsnitten med följdförfattningar, dels
också både studiebesök och ”inspektionsövningar” på någon eller flera
större försöksdjursavdelningar. Det är viktigt att såväl teoretiska som prak-
tiska avsnitt leds av kvalificerade lärare med gedigen erfarenhet av försöks-
djursverksamhet.
Naturvetenskapliga forskningsrådet: Försöksdjurstillsynen utgör en begrän-
sad och udda verksamhet. För såväl försöksdjuren som för försöksutövarna
skulle en betydligt bättre utbildning av tillsynsansvariga vara befogad. Ett
tänkbart sätt att uppnå detta skulle vara att ansvaret för tillsynen av försöks-
djur låg centralt vid jordbruksverket och handlades av t.ex. en eller två utbil-
dade veterinärer (motsvarande). Detta skulle kunna leda till en högre kvali-
tet på tillsynen samt en större enhetlighet i bedömningar i olika delar av
landet.
Umeå universitet: Frågan om tillsynsansvaret i framtiden skall ligga kvar på
lokal nivå eller flyttas upp till regional alternativt central nivå, bör penetre-
ras noggrant i samband med den av jordbruksverket aviserade översynen av
regelverket för tillsyn av försöksdjur (s-verksamhet). Det viktiga för kvalite-
ten i tillsynen är att tillsynsmannens kompetens är på en tillfredsställande
nivå.
2.3 Statens kulturråd: Jordbruksverket anser, enligt vad som därom sägs, att
de i lantbruksstyrelsens rapport (1988:9) Tillsyn enligt djurskyddslagen,
föreslagna åtgärderna skulle medföra en avsevärd förbättring då det gäller
tillsynen av cirkusar.
En granskning av nyssnämnda rapport ger vid handen, att lantbruksstyrel-
sen därvidlag föreslagit dels ett av veterinärbesiktning föregånget tillstånds-
tvång inför vaije cirkussäsong, dels ett bemyndigande att i samband med in-
försel av cirkusdjur få ta ut depositioner som säkerhet för kostnader i sam-
band med eventuella åtgärder beträffande sådana djur, dels ock avgifter ”för
tillsyn enligt den nyss beskrivna modellen”.
Kulturrådet har vid flera tillfällen konstaterat att cirkus är en av samhället
försummad konstart. Rådet har därför företagit en utredning om cirkuskons-
tens villkor, bl.a. med sikte på uppröjning i den snårskog av bestämmelser
och myndighetsanvisningar som hotar dess fortlevnad i landet. Resultatet
publicerades i rapporten (1981:1) Samhället och cirkusen. Redan dessförin-
nan hade emellertid rådet anledning att i ett remissyttrande över 1982 års
förslag till en ny djurskyddslagstiftning redovisa sin samlade syn på olika frå-
gor som rör cirkusdjuren.
Kulturrådet, som i remissyttrande den 6 december 1988 avvisat de nyss re-
laterade förslagen i lantbruksstyrelsens rapport 1988:9, har konstaterat att
jordbruksverket i den nu aktuella rapporten 1992:3 i realiteten bara uppre-
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
40
pat dessa förslag. Detta medför att rådet för sin del i alla avseenden hänvisar
till innehållet i sistnämnda remissyttrande (dnr 1520/88-27).
Kulturrådet har självfallet inte något emot en förbättrad djurskyddstillsyn
men anser att ett bemyndigande för jordbruksverket, att vid akut behov för-
bjuda offentlig föreställning av djur, skulle vara ett från djurskyddssynpunkt
tillräckligt effektivt men för cirkusverksamheten i Sverige betydligt mindre
betungande medel än ett tillståndstvång. 4 § i den nu upphävda kungörelsen
(1959:486) om offentlig förevisning av djur skulle därvid kunna tjäna som
förebild.
Skulle av någon anledning ändå ett tillståndstvång införas i djurskyddsför-
ordningen, vill kulturrådet i det sammanhanget hemställa om en motsvarig-
het till den i 57 a § samma förordning intagna föreskriften att avgift inte får
tas ut för tillsyn över cirkusdjur.
Kulturrådet avstyrker avslutningsvis samtliga i rapporten 1992:3 fram-
förda önskemål beträffande cirkusdjuren.
2.8 Kammarrätten i Sundsvall:
Tillsyn av tävlingshästar
I promemorian anges att tillsynen av tävlingshästar inte fungerar tillfreds-
ställande. Jordbruksverket anför att sådan tillsyn inte bör ankomma på kom-
munen eftersom endast ett litet antal kommuner hittills bedrivit tillsyn be-
träffande tävlingshästar under träning. Sistnämnda skäl är enligt kammarrät-
tens mening knappast ett skäl att flytta tillsynsskyldigheten från kommu-
nerna. Jordbruksverket anser att kommunernas tillsyn över djurhållningen
över huvud taget är bristfällig och att det därför är nödvändigt att genom
information och utbildning försöka förmå kommunerna att förstärka sina in-
satser på området. Om tillsynen över djurhållningen i allmänhet därigenom
beräknas komma upp till en godtagbar nivå borde denna förbättring inträda
även i fråga om tävlingshästarna. För det fall att en mera kvalificerad tillsyn
än den som kan åstadkommas av kommunerna krävs och fråga blir om änd-
rade bestämmelser bör - såsom också tycks vara avsett - förslag i det avseen-
det inte läggas fram utan föregående utredning.
Cirkusdjur
I lantbruksstyrelsens rapport (1988:9) Tillsyn enligt djurskyddslagen före-
slogs att alla cirkusar skulle inbesiktigas innan de böljade turnera. Förslaget
möttes av kritik från vissa remissinstanser som ansåg att ett sådant krav på
besiktning var att likställa med ett krav på tillstånd till verksamhet som upp-
ställs i 16 § djurskyddslagen för viss näringsverksamhet. Förslaget föran-
ledde ingen ändring i lagstiftningen och kommenterades heller inte närmare
i den proposition som behandlade de i rapporten framförda förslagen till lag-
ändringar. I den nu föreliggande rapporten uttalar jordbruksverket endast
att de tidigare föreslagna åtgärderna skulle medföra en avsevärd förbättring.
Om jordbruksverket avser att ännu en gång framföra samma förslag till lag-
stiftning är det nödvändigt att frågan dessförinnan blir föremål för utred-
ning.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
41
2.9 Sveriges lantbruksuniversitet: Med hänsyn till allt flera svåra incidenter
av ren djurskyddskaraktär inom den professionella hästsporten måste tillsy-
nen vad avser tävlingshästar i träning byggas ut. Denna tillsyn är i dag när-
mast helt obefintlig. Den bör ske under veterinärt överinseende och synes
lämpligen kunna utformas i enlighet med det förslag, som dåvarande lant-
bruksstyrelsen framlade i sin rapport år 1988 ”Tillsyn enligt djurskyddsla-
gen”.
Försöksdjur
För personal inom de kommuner som har tillsyn över försöksdjur, bör ge-
mensam utbildning i försöksdjurshållning och djurförsöksetik vara en ange-
lägen målsättning.
Informationen om djurförsöksverksamheten inom en kommun löses enk-
last på så sätt att miljö- och hälsoskyddsnämnden erhåller kopia av samtliga
ansökningar om etisk prövning, är närvarande vid de djurförsöksetiska
nämndernas plenarmöten samt tillställes protokoll från nämnda möten i den
mån allt detta inte redan sker.
2.10 Statens veterinärmedicinska anstalt:
Vilthägn
För tillsyn av dessa behövs hjälp av specialist på området, vilket i dagsläget
i stor utsträckning saknas. Veterinär bör vara ansvarig för bedövning av häg-
nat vilt och därmed sammanhängande transport.
Djurparker
Med hänsyn tagen bl.a. till djurparksdjurens varierande behov torde kom-
munerna för tillsyn av dessa djur behöva ta hjälp av experter från jordbruks-
verket.
Tillsyn av tävlingshästar
SVA finner det otillfredsställande att banveterinärer inte kan följa upp täv-
lingsanmälda eller under lopp skadade hästar på stall och i träningsmiljö.
SVA tillstyrker jordbruksverkets förslag om utredning.
Cirkusdjur
SVA stödjer förslaget från år 1988 om att cirkus, som skall ut på turné, skall
inbesiktigas före säsongstart.
SVA saknar området renskötsel i rapporten. Ett eventuellt förbud eller
inskränkningar i rätten att driva renar med terrängfordon och helikopter bör
utredas.
Hur kan försöksdjurstillsynen förbättras? SVA vill framhålla den resurs
som finns i de specialinriktade veterinärer som är anställda vid universitetens
försöksdjursenheter och läkemedelsindustrin.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
42
2.11 Centrala försöksdjursnämnden: Den efterfrågade utbildningen för
tjänstemän vid berörda miljö- och hälsoskyddsförvaltningar är angelägen.
Detta framkom bl.a. vid den sammankomst som centrala försöksdjursnämn-
den anordnade den 24 september 1987 med företrädare för lantbruksstyrel-
sen, UHÄ och LIF samt med representanter för tillsynsmyndigheterna. Vid
sammankomsten diskuterades dels ett kommande utbildningsinnehåll och
uppläggning, dels finansieringen av denna.
Som en följd bl.a. av denna sammankomst tillsattes inom CFN en arbets-
grupp för att ta fram ett lämpligt utbildningsprogram. Sedan det slutgiltiga
programmet diskuterats inom CFN överlämnades detta till lantbruksstyrel-
sen den 20 februari 1990.
I dag saknas enligt CFN tillräckliga kunskaper hos tillsynspersonalen både
om försöksdjurens biologi, användning, uppfödning m.m. och om myndig-
hetsutövningen. CFN vill understryka vikten av att erforderliga medel tas
fram så att den adekvata utbildning som krävs för att tillsynen skall bli me-
ningsfull kan genomföras. En fullgod utbildning kan också medverka till att
tillsynsfrågorna inom försöksdjursområdet får en större prioritering hos de
berörda kommunala nämnderna.
CFN vill påminna om den utvärdering av den djurförsöksetiska pröv-
ningen som CFN bedriver i egen regi och som sannolikt ligger klar till hösten
1992. Erfarenheterna av denna utvärdering får ligga till grund för de even-
tuella andra förändringar av tillsynen och andra sammanhängande frågor
som kan behövas för att förbättra förhållandena för försöksdjuren.
2.12 Länsstyrelsen i Stockholm län:
Tävlingshästar
Varken länsstyrelse eller kommun har för närvarande tillräckliga resurser för
att klara denna tillsyn, som kräver stora insatser och kunskaper. Särskilt
otillfredsställande är den eftersatta tillsynen av träningskampar. Frågan om
en effektivare tillsyn bör omgående bli föremål för överväganden.
Cirkusdjur
Inbesiktning inför varje ny säsong bör ske när alla djur är samlade. Krav på
turnétillstånd förordas.
Vilthägn
Det är lämpligt att tillsynsansvaret i princip ligger på lokal nivå. Endast en-
staka kommuner har emellertid för närvarande tillräcklig kompetens för
denna tillsyn. Länsstyrelsen kommer att med uppmärksamhet följa den fort-
satta utvecklingen hos kommunerna i detta avseende.
Försöksdjur
Är 1990 infördes ett tillägg till 2 § i djurskyddslagen. Det är angeläget att
konsekvenserna av detta tillägg för den lokala tillsynsmyndigheten särskilt
uppmärksammas i jordbruksverkets vidare översyn av försöksdjurstillsynen.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
43
2.13 Länsstyrelsen i Östergötlands län: Tillsyn av tävlingshästar under trä-
ning sker praktiskt taget inte alls. Kommunerna saknar i allmänhet resurser
för att utföra en meningsfull sådan tillsyn. Inom hästsporten, i synnerhet
inom de former där totalisatorspel och stora prissummor förekommer, finns
uppenbara risker för att konflikter med djurskyddet kan uppkomma. En ef-
fektiv tillsyn är följaktligen mycket angelägen och ställer krav på en tillsyns-
organisation med tillgång till särskild sakkunskap. Länsstyrelsen vill förorda
att det förslag som lades fram i lantbruksstyrelsens rapport år 1988, dvs. en
särskild tillsynsorganisation för tävlingshästar, tas upp till förnyad prövning.
2.14 Länsstyrelsen i Kalmar län:
Vilthägn
Länsstyrelsen anser att vilthägnen borde uppmärksammas särskilt av föl-
jande skäl.
I och med att tuberkulos konstaterats på hjort i flera hägn så har livdjurs-
handeln begränsats genom centralt rekommenderade restriktioner på områ-
det. Detta kan leda, och har i vissa fall redan gjort det, till överbeläggningar
med åtföljande stressituationer för djuren. Eftersom det också har införts
besiktningsrestriktioner i samband med överlåtelse av slaktat vilt, så sker
inte heller någon avskjutning som står i nödvändig proportion till belägg-
ningen i hägnen.
Beteckningen hägnat vilt skapar för den okunnige en upplevelse av att
djuren inte behöver några större tillsynsinsatser från djurägarna utan att dju-
ren kan ”klara sig själva”. Hjortägarna är ofta personer som antingen helt
saknar erfarenhet av djurhållning eller åtminstone av hjortproduktion.
Enligt länsstyrelsens uppfattning bör jordbruksverket verka för en lands-
omfattande tillsyn av framför allt hjorthägnen genom centralt styrda pro-
jekt, som kan genomföras av länsstyrelser och miljö- och hälsoskyddsnämn-
derna gemensamt.
Försöksdjur
Försöksdjurshållningen är komplicerad rent praktiskt för berörda tillsyns-
myndigheter men också svår att hantera i förhållande till intresset från mass-
media och djurskyddsföreningar.
Länsstyrelsen anser att jordbruksverkets förslag till åtgärder, bl.a. över-
syn, samråd och utbildning, är betydelsefulla och ganska snart bör genomfö-
ras. I detta sammanhang måste framhållas betydelsen av att bemyndigandet
i 4 § djurskyddslagen (1988:534) snarast måste omfatta alla djur och inte vara
begränsat till animalieproduktionens djur och pälsdjur.
Tillsyn av tävlingshästar
Länsstyrelsen tillstyrker ökade tillsynsinsatser på området tävling med djur,
särskilt tävlingshästar. I och för sig kan frågan utredas vidare så som jord-
bruksverket föreslår, men eftersom det redan finns ett bra utformat förslag
från år 1988, borde det vara enklare att antingen verkställa förslaget eller att
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
44
modifiera det. En sådan modifiering skulle kunna vara att den föreslagna
veterinärorganisationen minskas något samtidigt som regionala och lokala
tillsynsmyndigheter anlitas i större utsträckning, exempelvis genom uppfölj-
ning och rapportering till veterinärorganisationen i fråga.
Cirkusdjur
Länsstyrelsen tillstyrker jordbruksverkets synpunkt att de i 1988 års utred-
ning föreslagna åtgärderna skulle medföra en avsevärd förbättring då det
gäller tillsynen av cirkusar. Det är sannolikt det enda sättet att dels kunna
påverka cirkusdjurens miljö- och transportförhållanden, dels tillse att djur
som ej ingår i den offentliga förevisningen inte transporteras omkring i onö-
dan och då ofta under ganska torftiga förhållanden.
2.15 Länsstyrelsen i Malmöhus län:
Tävlingshästar
Tillsyn vid tävling och träning av hästar, oavsett om det avser trav-, galopp-,
rid- eller annan hästsport, torde innebära ett krav på högst varierande kun-
skaper och erfarenheter ofta på expertnivå för att en sådan tillsyn skall vara
meningsfull. För att få en tillfredsställande tillsyn av detta område skulle för-
modligen kommunerna i de flesta fall få anlita tjänster utanför den egna per-
sonalen, eventuellt genom konsultverksamhet.
Cirkusdjur
Principiellt sett är förslaget om inbesiktning ett sätt att försöka förbättra
djurhållningen - som i många fall är uppseendeväckande dålig från svensk
synpunkt - hos turnerande utländska cirkusar. Från praktisk synpunkt torde
det inte vara lätt att alltid uppfylla intentionerna med besiktningen. Åtskil-
liga frågor måste besvaras innan man i djurskyddsförordningen kräver ett
tillstånd för att turnera.
Problemen torde i första hand gälla de cirkusdjur som kommer från andra
länder än Sverige. Vem skall inbesiktiga cirkusar från utlandet - meddela
tillstånd? De förhållanden som råder när en cirkus anländer till Sverige är i
regel sådana att det är mindre lämpligt för gränsveterinären att försöka kon-
trollera om djurhållningen uppfyller de krav som ställs från svensk djur-
skyddslagstiftning. Någon uppfattning om uppställningen av djuren kan inte
fås vid gränsen. Å andra sidan kan en cirkus anlända till södra Sverige med
första föreställning och uppställningsplats i mellersta Sverige. De omedel-
bara bristerna vad t.ex. gäller transportfordonen måste då avhjälpas vid
gränsen. Det måste också klargöras om veterinären i sådana fall skall ha
samma möjlighet som tillsynsmyndigheten att besluta om föreläggande om
avhjälpande av bristerna.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
45
Vilthägn
Länsstyrelsen anser att frågan om tillsyn av vilthägnen bör lösas och inriktas
såväl på djurens välbefinnande som hägnets beskaffenhet bl.a. med hänsyn
till länets övriga viltvård.
2.21 Malmö kommun:
Tävlingshästar
Den nuvarande tillsynen anges i rapporten som ”nästan obefintlig”. För att
få en bättre och effektivare tillsyn bör jordbruksverket snarast komma med
allmänna råd avseende tävlingshästar och hästtävlingsbanor. Tillsynsansva-
ret bör ligga på kommunerna och avgiftsfinansieras. Kommunförbundet bör
samordna taxans konstruktion medan varje kommun bestämmer avgifternas
storlek beroende på kostnad. Tillståndsplikt för hästhållning utöver vad som
nu avser ridskolor bör snarast övervägas, dvs. stuterier, stallplatsuthyrning
o.d. bör åläggas tillståndsplikt.
Cirkusdjur
I tillsynen av cirkusdjur bör nya vägar väljas. Exempelvis bör svenska cirku-
sar besiktigas före turnéstart och då erhålla någon form av godkännande
med villkor att klara både djurskydds- och hälsoskyddslag. Cirkusens hem-
makommun bör utföra besiktningen. Utländska cirkusar besiktigas i sam-
band med första föreställningstillfälle. Godkännandet avgiftsbelägges. Ett
alternativ eller komplement är ett system med journalföring över djurens
arbete och träning. Regler för godkännande och journalutformning bör
kunna utarbetas av jordbruksverket.
Zoo-affärer
I städer och tätorter finns ofta någon zoo-affär. Tillsynen av djuren i dessa
affärer har varit bristfällig, men den är tyvärr nödvändig. I anslutning till
zoo-affären bedrivs ofta dels karantänsverksamhet och dels djuruppfödning.
Jordbruksverket bör snarast utkomma med allmänna råd avseende zoo-affä-
rer inkl, dess biverksamheter. Tillsynen bör avgiftsbeläggas.
2.22 Mullsjö kommun: Miljö- och hälsoskyddsnämnden anser att tillsyn av
tävlingshästar, vilthägn, djurparker och cirkusdjur skall ligga kvar på miljö-
och hälsoskyddsnämnden.
2.23 Hudiksvalls kommun delar uppfattningen att frågan om tillsyn av täv-
lingshästar bör utredas ytterligare. Beträffande tillsyn av hästar under trä-
ning är vi inte främmande för att denna tillsyn läggs på kommunen. Riktlin-
jer för tillsynen bör utarbetas.
Förslaget om inbesiktning av cirkusar tillstyrks. Lokalt bör tillsynen inrik-
tas på transportfordon och eventuella transportskador på djuren. Om regio-
nalt samarbete tillämpas kan inspektion i varje kommun undvikas.
2.25 Pajala kommun: Tillsynen [av vilthägn] bör ankomma på miljö- och häl-
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
46
soskyddsnämnden. Att tillsynen varit liten beror till stor del på bristande
kunskap. Utbildning erfordras.
2.26 Svenska kommunförbundet: Styrelsen anser att rollerna och ansvarsför-
delningen för tillsynen av tävlingshästar, avelshästar och ridhästar måste
klarläggas ytterligare. Inbesiktning av cirkusdjur vid säsongstart är ett bra
förslag.
Styrelsen menar att speciella typer av djurskyddstillsyn inte naturligt faller
under ett lokalt ansvar. Fördelningen av tillsynsuppgifterna för speciella ty-
per av djurhållning såsom tävlingshästar, djur som lever i djurparker, cir-
kusdjur och försöksdjur bör utformas på motsvarande sätt som gäller för till-
synen enligt miljöskyddslagen så att det ges en möjlighet för de kommuner
som har kompetens att frivilligt ta på sig tillsynsansvaret. Men dessa speciella
typer av djurskyddstillsyn bör inte tillhöra kommunerna obligatoriskt.
2.27 AB Trav och Galopp, 2.37 Svenska galoppsportens centralförbund, 2.41
Svenska travsportens centralförbund: Undertecknade organisationer in-
stämmer i utredningens förslag att tillsynen inom hästsporten (exkl. tävlings-
tillsynen) måste finna en fungerande form. I likhet med utredaren anser även
vi att bristen i dag till största delen beror på bristande kompetens hos den
organisation som utövar tillsynen av häst vid träning och på stall. Vi tillstyr-
ker därför att en utredning snarast kommer till stånd, i samverkan mellan
myndigheter och sportens organisationer, med uppdrag att utröna behov av
och kompetens vid tillsynen av häst utanför tävlingsmomentet liksom att
finna den mest effektiva geografiska indelningen av en sådan tillsynsorgani-
sation.
En indelning av organisationen, bättre anpassad till hästsportens verksam-
het, torde bättre kunna tillvarata befintlig och kommande kompetens och
borde dessutom bli mer kostnadseffektiv.
2.29 Cirkusakademien: Akademien för cirkuskonstens bevarande i Sverige,
som är en från cirkusbranschen helt fristående ideell sammanslutning, har
följande synpunkter på jordbruksverkets rapport.
Jordbruksverket har, enligt vad som sägs, vid flera tillfällen informerats
om bristande djurhållning på cirkusar. Anmärkningar har riktats mot både
djurhållning och transportfordon. Därom nämns inte i övrigt något i rappor-
ten.
Cirkusakademien vill med anledning därav framhålla att misstankar om
brister i djurhållningen, enligt akademiens erfarenhet, under senare år bara
förekommit beträffande en av de sammanlagt 10-15 cirkusar som under
samma tid turnerat i Sverige.
Cirkusakademien finner det därför anmärkningsvärt att jordbruksverket i
egenskap av central tillsynsmyndighet inte synes ha medverkat till en intensi-
fierad tillsynsverksamhet riktad mot den cirkus som torde ha föranlett infor-
mationerna om brister i djurhållningen. Verket har i stället valt att i sin fram-
ställning återkomma till lantbruksstyrelsens, i såväl 1982 års förslag om ny
djurskyddslagstiftning som rapporten 1988:9 om tillsyn enligt djurskyddsla-
gen, framförda förslag om generellt tillståndstvång för rätt att visa resp, tur-
nera med cirkusdjur, vilket i realiteten är samma sak. Likheten mellan för-
slagen beror på att alla i Sverige verksamma cirkusar måste kunna turnera.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
Det nu återupprepade förslaget om tillståndsplikt för rätten att turnera
med djur är följaktligen av samma karaktär som de näringsfrihetsinskrän-
kande tillståndskraven enligt 16 § djurskyddslagen (1988:534).
Ett bifall till jordbruksverkets förslag skulle inte bara innebära en ytterli-
gare byråkratisk belastning för cirkusverksamheten i Sverige. Det skulle
dessutom medföra betydande merutgifter för samtliga cirkusar. Detta sam-
manhänger med den långa tid som alla från främmande länder införda djur
samt deras dressörer och skötare måste hållas overksamma, innan jord-
bruksverket hunnit pröva resultaten av företagen veterinärbesiktning. Fler-
talet i Sverige förekommande cirkusdjur införs nämligen normalt omedel-
bart före säsongstart från utlandet.
Cirkusakademien finner det också angeläget att framhålla risken för att
den föreslagna tillståndsprövningen kommer att resultera i längre gående
förbud mot cirkusdjur än vad som följer av 35 § djurskyddsförordningen
(1988:539).
Cirkusakademien avstyrker följaktligen bifall till jordbruksverkets förslag
om tillståndstvång i samband med cirkusverksamhet. I stället och som en
bättre åtgärd till skydd för djuren föreslås att verket får samma åligganden
och befogenheter som enligt 2-4 §§ kungörelsen (1959:486) om offentlig
förevisning av djur tillkom lantbruksstyrelsen.
Härutöver bör nämnas, att cirkusakademien med tillfredsställelse noterat
den i 57 a § djurskyddsförordningen intagna nya föreskriften att kommu-
nerna inte får ta ut någon avgift för tillsyn över djur som hålls som cirkusdjur.
Akademien förutsätter att någon avgift inte heller skall få tas ut för den be-
siktnings- och tillståndsverksamhet som blir följden av ett mot all förmodan
meddelat bifall till jordbruksverkets här ifrågavarande förslag. Såväl nya av-
gifter som tillståndstvång avseende cirkusdjuren kan enligt akademiens be-
dömning äventyra all framtida cirkusverksamhet i vårt land.
2.33 Läkemedelsindustriföreningen vill framhålla följande:
- tillsyn av försöksdjursverksamheten är komplicerad och kräver högt ut-
bildade tillsynsmän/inspektörer,
- tillsyn av sådan verksamhet skall bedrivas på ett likartat sätt över hela
landet,
- djurskyddsrådet bör på grund av allmänhetens stora intresse för försöks-
djursfrågor ha en eller flera ledamöter som är väl insatta i försöksdjurspro-
blematiken,
- avgift för tillsyn av försöksdjursverksamhet bör vara likartad i hela
landet.
Läkemedelsindustriföreningen föreslår:
- att tillsyn av försöksdjursverksamhet i landet utreds separat. En speciell
central tillsyn av denna verksamhet med speciella inspektörer bör övervägas,
- att djurskyddsrådet utökas med ledamot som ansvarar för/sysslar med
försöksdjursvetenskap,
- att riktlinjer ges ut av jordbruksverket för hur tillsyn av försöksdjurs-
verksamhet skall avgiftsbeläggas.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
48
2.36 Svenska djurskyddsföreningen:
Försöksdjur
När det gäller tillsynen av försöksdjur i kommuner, där försök med djur före-
kommer, bör tillsynsperson om möjligt närvara vid de försöksdjursetiska
nämndernas sammanträden eller ta del av sammanträdesprotokollen.
Tävlingshästar
Med tanke på att det är mindre än en procent av hästarnas liv som utgörs av
tävling, då det finns sakkunnig tillsyn av banveterinär och tävlingsledning,
är det tillsynen under den dagliga träningen som är angelägen. Enligt uppgift
i [jordbruksverkets rapport] är denna tillsyn i stort sett obefintlig. Svenska
djurskyddsföreningen kan inte förstå, varför inte banveterinärer som de
mest sakkunniga på området haft till uppgift att utöva denna tillsyn och fin-
ner det högst anmärkningsvärt, att banveterinärerna formellt inte ens har
tillträde till träningsstallar och träningsbanor.
2.42 Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund: Viss specialinriktad djur-
hållning samt träning och tävling med djur bör ha särskild experttillsyn.
2.44 Sveriges veterinärförbund: I [jordbruksverkets] rapport diskuteras
olika speciella typer av djurhållning. Veterinärförbundet finner det anmärk-
ningsvärt att tillsyn av rennäringen inte behandlas här eller någon annan-
stans i rapporten. Djurskyddstillsynen av en så omfattande näringsgren bör
även den granskas. Likaså bör enligt förbundets mening tillsynen av päls-
djursuppfödningen beröras i rapporten.
Sällskapsdjuren och de djurskyddsproblem som kan uppstå vid sällskaps-
dj ursinnehav berörs mycket summariskt i rapporten. Veterinärförbundet an-
ser det angeläget att ansvaret vid omhändertagandet av djur samt veterinä-
rers skyldigheter i dessa sammanhang klarläggs. Förbundet menar att skyl-
digheten att anmäla misstänkta brott mot djurskyddslagen skall omfatta
samtliga veterinärer och inte som i dag enbart distriktsveterinärer.
Medverkan av sakkunnig veterinär är en förutsättning för att tillsyn av
specialiserade djurhållningar skall kunna bedrivas på ett godtagbart sätt.
Jordbruksverket har för avsikt att se över försöksdjurstillsynen ytterli-
gare. Sveriges veterinärförbund instämmer i att en sådan översyn behövs och
förutsätter att resultatet kommer att remissbehandlas. Inför översynen vill
veterinärförbundet särskilt framhålla följande.
Det bör vara en ambition att tillsynen av försöksdjursverksamheten likrik-
tas över landet. Försöksdjursområdet engagerar yrkesmässigt ett relativt
stort och ökande antal veterinärer. Detta representerar en djurskyddsmässig
resurs som i högre utsträckning än hittills borde kunna tillvaratas. Inom uni-
versiteten bör universitetsveterinären ges sådana befogenheter att tjänsteut-
övningen utgör en graranti för en från djurskyddssynpunkt god ledning av
verksamheten.
På förekommen anledning har ansvarsgränserna mellan den regionala
djurförsöksetiska nämnden och tillsynsmyndigheten diskuterats. Det är nu-
mera klarlagt att de djurförsöksetiska nämnderna inte har att utöva tillsyns-
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
4 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 173
verksamhet. Lokalt ligger detta ansvar på miljö- och hälsoskyddsförvalt-
ningarna och motsvarande kommunala nämnder. Frågan om tillsynsansvaret
i framtiden skall ligga kvar på lokal nivå eller flyttas upp till regional alterna-
tivt central nivå bör penetreras noggrant i samband med översynen.
Det viktigaste för kvaliteten i tillsynen är att kompetensnivån är tillfreds-
ställande hos den som har att utöva tillsynen. I djurskyddslagen anges att
det i miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna skall finnas ”djurskyddsutbildad
personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra
sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt”. Många kommuner saknar perso-
nal med tillräckligt god utbildning. Detta torde vara än mera uttalat i de
kommuner som också har ansvar för tillsyn av försöksdjur. Det räcker inte
här med enbart en god allmän utbildning i djurskyddslagstiftning och i all-
männa djurskyddsfrågor, utan det krävs även särskild utbildning i försöks-
djursverksamhetens villkor. Veterinärförbundet tillstyrker förslaget att an-
ordna träffar för utbildning och utbyte av erfarenheter mellan kommuner
med försöksdjurstillsyn.
Delvis har rapportens presentationer av försöksdjursområdet uppfattats
som tendentiöst negativa och i viss mån osakliga. Veterinärförbundet anser
det väsentligt att jordbruksverket knyter försöksdjurssakkunnig expertis till
den aviserade översynen.
Innebörden i 2§ i djurskyddslagen är att om ett djurförsök tillstyrkts i
djurförsöksetisk nämnd skall djuren inte anses vara utsatta för onödigt li-
dande. Den bärande tanken i detta resonemang är att den etiska prövningen
måste hållas åtskild från tillsynen. Denna tanke leder dock till svåra bedöm-
ningar av djurens situation både före och under försök. I tillsynsarbetet gäl-
ler att djurets eventuella lidande skall bedömas i relation till försöksledarens
beskrivningar av ”djurets situation” i ansökan till etiska nämnden. Denna
bedömning kräver såväl sakkunskap som förmåga till inlevelse i djurens si-
tuation.
Tillsyn av tävlingshästar
Veterinärförbundet instämmer i att det är angeläget att tillsyn av tävlingshäs-
tar utreds ytterligare. Vidare menar förbundet att tillsynen skall gälla samt-
liga sporthästar och inte enbart de som används för tävlingsverksamhet. An-
talet hobby- och sporthästar har ökat kraftigt under de senaste åren. Det
finns i dag många hästägare med bristande kunskaper och med mycket be-
gränsad erfarenhet av hästskötsel. Detta leder till att hästar hålls och sköts
på ett från djurskyddssynpunkt oacceptabelt sätt.
Nuvarande förhållanden är otillfredsställande vad gäller möjligheten att
utöva tillsyn annat än vid tävling. För att den nya djurskyddslagens intentio-
ner, t.ex. dopingförbudet (som gäller både vid tävling och vid träning), skall
uppfyllas krävs en rejäl tillsyn vid all träningsverksamhet och inte som i dag
enbart vid tävlingstillfällen. Förbundet förutsätter att den aviserade utred-
ningen görs med hjälp av veterinär expertis samt att veterinärförbundet får
tillfälle att avge synpunkter på tillsyn av tävlingshästar vid en remissbehand-
ling.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
50
2.46 Trolle Rhodin: Förslagen berör bl.a. tillsyn av cirkusdjur. Jag önskar
därför i egenskap av erfaren cirkusföretagare framföra följande synpunkter.
Innehållet i den nya djurskyddslagen och djurskyddsförordningen är en-
ligt min bedömning i flera avseenden tillfredsställande. Jag har framför allt
konstaterat att djurskyddsförordningen inte kompletterats med den av lant-
bruksstyrelsen år 1982 föreslagna bestämmelsen om tillståndstvång för rät-
ten att visa djur på cirkus utan i stället (57 a §) försetts med en bestämmelse
att kommunerna inte får ta ut någon avgift för tillsyn av cirkusdjur.
Det som förvånar mig är att jordbruksverket nu - liksom lantbruksstyrel-
sen i sin rapport 1988:9 - kommer med ett nytt yrkande om tillståndstvång.
Detta yrkande har visserligen formulerats som att avse rätten att turnera
med cirkusdjur men gäller i själva verket samma sak som det ursprungliga
önskemålet om tillståndstvång för rätten att visa djur på cirkus. Utan rätt att
turnera med djur får en cirkus nämligen aldrig tillfälle att visa några djur.
Det jag bl.a. befarar, om det föreslagna tillståndstvånget skulle bli en rea-
litet, är att jordbruksverket kommer att ställa så stränga krav på djurhåll-
ningen att verket den vägen på egen hand inför ett förbud mot den enligt
djurskyddsförordningen tillåtna cirkusförevisningen av elefanter och sjöle-
jon.
En ytterligare negativ konsekvens sammanhänger med att flertalet i Sve-
rige förekommande cirkusar inte äger några djur utan för varje ny cirkussä-
song engagerar de djur som de önskar förevisa från utlandet. Dessa djur an-
länder av bl.a. kostnadsskäl inte förrän någon dag före säsongstarten till Sve-
rige. Ett av veterinärbesiktning föregånget tillståndsförfarande skulle då in-
nebära att djuren med dressörer och skötare måste mot höga kostnader an-
lända till Sverige mycket lång tid, sannolikt flera veckor, innan cirkussä-
songen kan ta sin böljan. Om det över huvud taget blir någon cirkussäsong,
ty jordbruksverket kan ju neka tillstånd och utan djur finns det inte reell
möjlighet att företa en cirkusturné i Sverige. Samtidigt bör nämnas, att sä-
songstart och turnéstart är identiska begrepp.
Min egen familjs cirkus - Cirkus Brazil Jack - befinner sig visserligen i en
gynnsammare situation, eftersom den äger majoriteten av de djur som visas
under våra turnéer i Sverige. Veterinärbesiktningen av dessa djur skulle där-
för kunna ombesörjas i så god tid före säsongstarten att vi hinner få jord-
bruksverkets eventuella tillstånd, innan vi börjar vår turné. Även Cirkus
Brazil Jack skulle dock drabbas av de nyss nämnda konsekvenserna med av-
seende på de djur som vi varje år engagerar från utlandet. Situationen kom-
pliceras dessutom av att vår cirkus, liksom övriga i Sverige förekommande
cirkusar, ibland nödgas engagera kompletterande djumummer under på-
gående säsong.
Jag föreslår följaktligen att tillståndskravet inte blir en realitet och i all
synnerhet inte förenas med några avgifter för cirkusarna. De har det besvär-
ligt nog ändå med olika pålagor och föreskrifter. De informationer som jord-
bruksverket erhållit om bristande djurhållning, på förmodligen en enda cir-
kus, bör inte rimligen föranleda en intensifierad djurskyddsbesiktning av alla
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
51
cirkusar i Sverige. Troligen finns det ingen annan form av djurhållning som Prop. 1991/92:173
är så öppen för allmänhetens och specialisternas insyn som cirkus. Bilaga 2
3.2 Universitets- och högskoleämbetet: Beträffande de nu uttagna avgifterna
visar det sig att de varierar utan att fasta normer finns. Även i denna fråga
bör en central genomgång göras, vilken sedan får läggas till grund för hur en
eventuell utdebitering skall utformas. Man bör här kunna tänka sig antingen
en central avgiftshantering genom etablerade organ eller en lokal utdebite-
ring. Det är väsentligt att det system man väljer får en konsekvent uppbygg-
nad i hela landet.
Stockholms universitet: Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har haft olika syn
på avgifter för tillsynen av försöksdjur. Solna kommun har inga avgifter för
tillsynen. Stockholms kommun krävde i en första omgång 80000 kr. av
Stockholms universitet för två timmars årlig tillsyn. Efter förhandlingar är
avgiften nu 5 000 kr. Även detta belopp ger en mycket hög timpenning. Ett
alternativ till fast avgift är en rimlig timpenning som utgår för den faktiska
tiden för tillsynen.
Uppsala universitet: Avgift för tillsyn skall tas ut. Denna avgift bör ej få tas
ut om adekvat kompetens för tillsynen saknas.
Linköpings universitet: En avgiftsbeläggning av tillsynsmyndighetens verk-
samhet synes, ur försöksdjursverksamhetens synvinkel, inte vara önskvärd.
Tillsyn bör ligga i kommunens intresse (kommunmedborgarnas intresse) och
bör tas ut på annat sätt än som besöks- eller timavgifter.
Lunds universitet: När det gäller central eller kommunal styrning av tillsyns-
avgifterna kan vi acceptera den sistnämnda formen. Vi menar att detta kan
ge möjlighet till ett visst förhandlingsutrymme beträffande avgiftens storlek
i relation till verksamheten.
Göteborgs universitet: En fjärdedel av kommunerna tar ut en avgift för djur-
skyddstillsynen. Det har framförts önskemål om central styrning, om en en-
hetlig taxa, m.m. Eftersom inga tillsynsmedel tillförs forskningsanslagen,
förutsätter institutionen att eventuella avgifter begränsas till att gälla endast
den kommersiellt inriktade djurhållningen. Institutionen föreslår att kom-
munerna, som själva beslutar huruvida avgift skall tas ut och hur stor den
skall vara, delges denna synpunkt och rekommenderas att följa den.
Umeå universitet: Kommunerna bestämmer i dag, enligt regeringens bemyn-
digande, själva om tillsynsavgifter. Detta har lett till mycket varierande för-
hållanden i olika kommuner. Det är otillfredsställande av många skäl. Det
bästa vore självklart att inte ha något utgiftsuttag alls vid rutininspektioner.
Universitetet stöder i andra hand jordbruksverkets uppfattning att det skulle
vara en förbättring att i stället införa en central styrning av principerna för
en tillsynstaxa, och sannolikt även för avgifternas storlek. Som utgångspunkt
för konstruktionen av ett sådant system skulle man, som jordbruksverket
52
påpekar, kunna ha det system som gäller för livsmedelstillsyn. Det är dock
viktigt att påpeka att man måste se till att det i tillräcklig omfattning finns
kvalificerad tillsynspersonal med kunskap om djurförsöksverksamhet och
dess villkor innan ett eventuellt avgiftssystem tillåts träda i kraft. Hur kost-
naderna i så fall skall bestridas - av enskilda tillsynsobjekt eller av verksam-
heten i stort - måste bli föremål för noggrann utredning innan ett beslut i
frågan fattas. Det är ju t.ex. så att tillsynsobjekt som är välskötta kräver för-
hållandevis lite tillsynsarbete, medan andra objekt kan kräva mera omfat-
tande resurser. Om ett fast pris per objekt tillämpas betyder det i praktiken
att de välskötta anläggningarna får vara med och betala för de resurser som
krävs för tillsyn av mindre välskötta anläggningar.
Karolinska institutet: Beslutet om ett avgiftssystem motiverar också rektors-
ämbetet att utifrån högskolans och forskningens perspektiv ställa krav på,
och därigenom bidra till, en djurskyddsmässigt och sakligt grundad hög kva-
lité på tillsynen.
Naturvetenskapliga forskningsrådet: En central styrning av tillsynsavgifterna
vore att föredra för att dämpa den utveckling mot ökande avgifter som vissa
kommuner försökt införa.
3.5 Statskontoret: Jordbruksverket menar att det skulle vara bättre om ”av-
gifterna utformades på samma sätt som för livsmedelstillsynen, vilket skulle
innebära samma avgifter i hela landet”. Finansieringssystemet för livsme-
delskontrollen är emellertid i första hand inriktat på att finansiera kostnader
för provtagning, laboratorieanalyser, m.m. Det är inte avsett att finansiera
inspektionsverksamhet, som funktionellt sett torde ha större likhet med
djurskyddstillsynen. Frågor om kommunernas tillsynsuppgifter på miljöom-
rådet och därmed sammanhängande överväganden behandlas för närva-
rande av utredningen om kommunernas arbete för en god livsmiljö. Även
miljöskyddskommitténs arbete kan komma att få betydelse härvidlag. Mot
den bakgrunden anser statskontoret att det inte nu finns skäl att förändra
nuvarande finansieringssystem för tillsynsarbetet på djurskyddsområdet.
3.6 Riksrevisionsverkets förvaltningsrevision genomför för närvarande en
granskning av myndigheter med ett betydande inslag av egenkontroll som
underlag för den offentliga tillsynen. Som en del av granskningen ingår avgif-
terna för livsmedels- och miljötillsynen som delvis handhas av kommunala
förvaltningar, i de flesta fall miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna. RRV
kan därför senare få anledning att återkomma till frågor rörande både egen-
kontroll och avgifter för offentlig tillsyn.
3.8 Kammarrätten i Sundsvall delar jordbruksverkets uppfattning i fråga om
avgifter för djurskyddstillsynen.
Kammarrätten anser att det inte föreligger något principiellt hinder mot
en bestämmelse som innebär en central styrning av tillsynsavgifterna i enlig-
het med vad som gäller för livsmedelskontrollen. Avgifterna kan antas vara
ett medel för att höja nivån på tillsynen. Samma avgifter i hela landet bör
också medföra en likartad tillsyn, vilket borde vara positivt.
3.9 Sveriges lantbruksuniversitet: Avgifterna för tillsynen får inte bli alltför
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
5 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 173
betungande. Därför måste det vara den enskilda kommunen som fastställer
tillsynsavgiften, varvid även omfattningen av samverkan med egenkontrol-
len inom kommunen bör beaktas.
3.10 Statens veterinärmedicinska anstalt anser att djurskyddstillsyn bör be-
lasta det allmänna.
3.14 Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker förslaget till avgifter för djur-
skyddstillsyn. Förslaget verkar ogenomtänkt med hänsyn till att avgift för
livsmedelstillsyn, vars principer skulle ligga till grund även för djurskyddstill-
synsavgiften, debiteras företag och beräknas på omsättning, årsanställda
samt verksamhetsinriktning. Djurskyddstillsyn riktas mycket ofta mot djur-
hållning/djur som drivs/hålls av icke-företagare. I förhållande till förslaget är
gällande bestämmelser bättre, dvs. att varje kommun själv bestämmer om
eventuell avgift och avgiftens storlek.
3.21 Malmö kommun: Principen bör vara att varje kommun skall besluta om
sina avgifter och dess nivå i förhållande till kostnaderna. Kommunförbundet
bör utarbeta råd och principer för avgiftssystemens konstruktion.
3.22 Mullsjö kommun: Varje kommun skall besluta om sina avgifter.
3.23 Hudiksvalls kommun delar kommunförbundets uppfattning om avgifter
för djurskyddstillsyn. Det taxeförslag som kommunförbundet utarbetat bör
kunna tillämpas i de fall där kommunen avser att avgiftsbelägga verksamhe-
ten.
3.24 Umeå kommun: Om avgifter måste tas ut är det önskvärt att avgifterna
styrs centralt så att de blir lika i hela landet och tas ut på annat sätt än som
besöksavgift.
Från arbetsmiljösynpunkt underlättar inte införande av avgifter tillsynsar-
betet, snarare tvärtom.
Någon större diskussion om själva principfrågan ”avgifter för tillsyn” har
nog inte förts, vilket får ses som en brist i sammanhanget.
3.25 Pajala kommun: Avgifternas storlek bör samordnas. Det är mycket
olyckligt att två grannkommuner har olika avgifter. Kommunmedborgarna
reagerar mot ojämlikheten.
3.26 Svenska kommunförbundet: Styrelsen avvisar bestämt jordbruksver-
kets förslag om en central styrning av avgifterna för djurskyddstillsynen. Sty-
relsens inställning är att varje kommun själv skall besluta om avgifterna och
att en kommun skall kunna införa avgifter efter sitt behov och den kostnads-
täckning som man anser att näringen skall täcka av verksamheten. Vid avgif-
tens utformning skall kommunallagens självkostnadsprincip självfallet gälla.
3.33 Läkemedelsindustriföreningen vill framhålla följande:
- avgift för tillsyn av försöksdjursverksamhet bör vara likartad i hela
landet.
Läkemedelsindustriföreningen föreslår:
- att riktlinjer ges ut av jordbruksverket för hur tillsyn av försöksdjurs-
verksamhet skall avgiftsbeläggas.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
54
3.36 Svenska djurskyddsföreningen anser inte, att enskild djurägare skall be-
tala för en djurskyddstillsyn som är ett offentligt ansvar, särskilt som många
och kanske de flesta är med om att finansiera en egentillsyn eller hälsokon-
troll med delvis samma syfte.
3.38 Svenska kennelklubben: Vad avser avgiftssättningen i samband med
djurskyddsfrågan delar SKK Svenska kommunförbundets uppfattning att
denna fråga skall avgöras av resp, kommun. Det är vår bestämda uppfatt-
ning att avgiftsbeläggning av denna typ av kontroll ej skall ske då en uppen-
bar risk kommer att bli följden för att uppfödare, med god hundhållning, får
vara med och betala för det arbete, som kommunen lägger ned på problem-
kennlar som sannolikt aldrig betalar (jfr sociala myndigheter). Denna upp-
fattning framkommer även i rapporten från berörda kommuner.
3.42 Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund: Tillsynsavgifterna bör en-
ligt vår uppfattning utformas enligt samma princip som inom livsmedelstill-
synen. Vi förordar en fast årlig avgift som bestäms med hänsyn till objektets
omfattning. Småskalig djurhållning bör vara befriad från avgift.
3.44 Sveriges veterinärförbund: Kommunerna bestämmer i dag enligt rege-
ringens bemyndigande själva om tillsynsavgifter. Detta har lett till mycket
varierande förhållanden i olika kommuner, vilket är otillfredsställande av
många skäl. Enligt förbundets mening bör de som har god djurhållning inte
behöva betala för det arbete som måste läggas på problembesättningar. Det
bästa vore självklart att inte ha något utgiftsuttag vid rutininspektioner. Där-
emot bör utgift uttas vid återbesök och uppföljning på grund av anmärkning.
I andra hand stödjer veterinärförbundet jordbruksverkets uppfattning att
det skulle vara en förbättring att i stället införa en central styrning av princi-
perna för en tillsynstaxa.
4.5 Statskontoret: Enligt statskontorets uppfattning bör effektiviteten i
handläggningen av djurskyddsärendena kunna öka om ansvaret för tillsyn
resp, beslut i ärendena följs åt. Vidare är det en vedertagen förvaltningsprin-
cip att lägga besluten så nära medborgarna som möjligt. Statskontoret anser
att förutom frikommuner bör andra kommuner som efter hand kan bedömas
ha erforderlig kompetens på området kunna ta över beslutsbefogenheterna
från länsstyrelsen. En förebild kan eventuellt hämtas från miljöskyddslagen
44a§.
4.12 Länsstyrelsen i Stockholms län: I AB län ingår åtta kommuner i försöket
med frikommuner. Endast en kommun har hittills utnyttjat sin befogenhet
att omhänderta djur. Enligt länsstyrelsens mening är det önskvärt att denna
befogenhet utnyttjas av kommunerna, men det förutsätter kommunala djur-
skyddsinspektörer med tillräcklig kompetens och befogenhet, även som
samarbete med veterinär expert.
4.13 Länsstyrelsen i Östergötlands län: Frikommuner förekommer inte i
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
55
Östergötlands län, varför länsstyrelsen saknar egna erfarenheter av hur
dessa kommuner använder sig av de ökade befogenheterna, bl.a. i fråga om
att meddela förbud att ha hand om djur och att besluta om omhändertagande
av djur. Enligt tillgängliga uppgifter har frikommunerna utnyttjat sina ökade
befogenheter i liten omfattning. Beslut i dessa ärenden förutsätter såväl kva-
lificerade sakbedömningar som tillgång till kvalificerad juridisk sakkunskap.
Dessa förhållanden talar för att ovannämnda beslutsfunktioner inte gene-
rellt bör överföras till kommunerna utan bör ligga kvar på länsstyrelserna.
4.14 Länsstyrelsen i Kalmar län: Det märks tydligt att vissa frikommuner
saknar den juridiska och veterinära kompetens som finns på länsstyrelserna.
Osäkerheten i dels juridiska frågor och bedömningar, dels att såsom en vete-
rinär kunna bedöma ett djurs förhållande i en given situation medverkar till
att totalt sett ganska tveksamma beslut fattas. Vidare tycks inte kommunika-
tionerna mellan berörda frikommuner, länsstyrelser och polismyndigheter
ha fungerat tillfredsställande i en hel del fall. Den centrala myndigheten har
kommit att spela den regionala myndighetens roll och det kan inte ha varit
avsikten med frikommunförsöket i det här avseendet. Det är inte heller bra
att en frikommun har en avvikande hållning i en angelägen djurskyddsfråga
i förhållande till övriga kommuner och länsstyrelsen i ett län. Sannolikt är
det endast i enstaka fall som en kommun helt kan överta länsstyrelsernas
befogenheter på djurskyddsområdet.
4.15 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det är länsstyrelsens bestämda åsikt att
såväl de befogenheter som gäller att besluta om förbud att ha hand om djur
som omhändertagande av djur, även i fortsättningen skall ankomma på läns-
styrelsen. I flertalet kommuner finns varken tillräcklig juridisk eller veteri-
när kompetens tillgänglig. Vidare har det hittills endast varit aktuellt med
enstaka ingripanden av ifrågavarande slag vid ett fåtal tillfällen inom kom-
munerna. Detta innebär att en effektiv rutin som skapats inom länsstyrelsen
vid handläggningen av dessa ärenden torde vara värdefull och svår att uppnå
inom de enskilda kommunerna.
Länsstyrelsen får enligt 44 a § miljöskyddslagen överlåta sådan tillsyn över
anläggning som annars ankommer på länsstyrelsen. Flera kommuner i Mal-
möhus län har begärt att få ta över ansvaret i sådant fall. Skälen för att ta på
sig dessa ytterligare arbetsuppgifter har bl.a. varit möjligheten att tillgodo-
göra sig tillsynsavgiften. Det finns därför anledning anta att det i detta sam-
manhang inte skulle finnas motsvarande intresse för att bl.a. ta på sig ytterli-
gare arbetsuppgifter, eftersom ärenden gällande förbud att ha hand om djur
eller omhändertagande av djur inte skulle medföra ytterligare intäkter för
kommunen.
4.17 Länsstyrelsen i Västerbottens län: I länet finns inga frikommuner varför
erfarenheter av sådana kommuners arbete saknas. Beslut enligt djurskydds-
lagens 29, 31, 32 och 33 §§ fattas i dag av länsstyrelsen utom i frikommuner,
som har dessa befogenheter. I enlighet med jordbruksverkets rapport bör
denna ordning kvarstå. I länsstyrelsen finns både veterinärmedicinsk och ju-
ridisk expertis och besluten är svåra med hänsyn till de avsevärda ingrepp de
kan innebära för den drabbade. Många kommuner har inte tillräcklig sak-
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
56
kunskap och har oftast så många uppgifter på olika andra områden att
nämnda befogenheter och ansvar inte bör tillföras dem.
4.18 Haninge kommun har som frikommun haft ytterligare befogenheter
motsvarande länsveterinärens beträffande 29 § ”förbud att ha hand om
djur”, 31 § ”ta om hand djur genom polismyndighets försorg”, 32 § ”omedel-
bart omhändertagande” samt 33 § ”tillstånd att förfoga över omhändertagna
djur”. Någon större erfarenhet har inte hunnit samlas under försöksperio-
den. Få fall har behövt fullföljas ända fram till beslut.
Trots detta anser kontoret att befogenheten bör ligga kvar på kommunen.
Möjligheten att få följa ärendet ”hela vägen” är en stor fördel. Kommunika-
tion mellan kommunernas miljö- och hälsoskyddskontor och länsveterinären
är en självklarhet som fungerar bra i dag. Länsveterinären har en samlad bild
och större erfarenhet, varför möjlighet till rådfrågning måste finnas kvar när
och om kommunerna tar över.
4.21 Malmö kommun: Det är av stor vikt att djurskyddstillsynen och det
praktiska djurskyddsarbetet sker lokalt och att verkställigheten delegeras så
långt det är möjligt med hänsyn till rättssäkerheten. För Malmös del, med
de djurskyddsproblem som storstaden har, är det av stor vikt att djurskydds-
inspektören kan agera snabbt. Således bör omhändertagandefrågor enligt 31
och 32§§ djurskyddslagen beslutas på kommunal nivå.
4.23 Hudiksvalls kommun anser att försöksverksamheten med ökade kom-
munala befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen skall permanentas ef-
ter år 1992. Samtliga kommuner bör kunna överta befogenheter och ansvar,
eventuellt efter ett samrådsförfarande med länsstyrelsen.
Även om frikommunerna inte har utnyttjat de ökade befogenheterna i nå-
gon större utsträckning är det viktigt att möjligheten finns. Antagligen har
bristande information bidragit till att få har använt sig av befogenheten. I
brådskande djurskyddsfall kan möjligheten att fatta beslut på kommunal
nivå vara mycket värdefull. Överklagningsmöjligheten till länsstyrelsen är
en extra garanti för rättssäkerheten. Veterinärmedicinsk sakkunskap kan er-
hållas från distriktsveterinärorganisationen.
4.25 Pajala kommun: Beslut enligt djurskyddslagen om förbud att ha hand
om djur bör fattas av miljö- och hälsoskyddsnämnden på grund av
att man har mycket god person- och lokalkännedom,
att man har veterinärmedicinsk expertis,
att man har gott samarbete med juridisk expertis på länsstyrelsen samt
att ärenden handläggs snabbare.
4.26 Svenska kommunförbundet: Beslut enligt djurskyddslagen om förbud
att ha hand om djur (29 §), att omhänderta djur (31 och 32 §§) och att tillåta
ägaren att förfoga över omhändertagna djur (33 och 34 §§) fattas i dag av
länsstyrelsen. Detta leder många gånger till orimligt långa handläggningsti-
der i brådskande djurskyddsärenden.
Styrelsen anser att en kommun efter samråd med länsstyrelsen frivilligt
skall kunna överta länsstyrelsens befogenheter enligt 29, 31, 32, 33 och 34 §§
djurskyddslagen. Därmed skulle beslut kunna fattas med den snabbhet som
krävs i sådana fall.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
4.31 Försvarets sjukvårdsstyrelse: Beslut enligt djurskyddslagen om förbud
att ha hand om djur (29 §), att omhänderta djur (31 och 32 §§) och att tillåta
ägare att förfoga över omhändertagna djur (33 §) bör som i dag fattas av läns-
styrelse där såväl veterinärmedicinsk som juridisk expertis ingår.
4.39 Svenska lantarbetareförbundet: Delegering av beslut bör i så stor ut-
sträckning som möjligt ske till den operativa personalen eller i vissa fall kom-
munerna. Vi anser att beslut som berör 29, 31 och 33 §§ bör ligga på kom-
munnivå samt att beslut som berör 24 och 32 §§ bör ligga på inspektörsnivå,
allt i syfte att underlätta beslutsgången för en snabb ärendehantering.
4.42 Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund: Förbud att ha hand om
djur bör som hittills utfärdas av länsstyrelsen. Det rör sig om relativt få fall
och det innebär betydande inskränkningar för enskild person. Enligt vår be-
dömning torde den kommunala kompetensen och erfarenheten i regel vara
alltför begränsad för att meddela så allvarliga beslut.
5.4 Statens livsmedelsverk instämmer med jordbruksverket i att förbud om
djurhållning skall vara möjligt att meddela när det är nödvändigt från djur-
skyddssynpunkt.
5.8 Kammarrätten i Sundsvall tillstyrker att djurskyddslagen ändras så att
beslut om omhändertagande av djur kan fattas utan att beslut samtidigt fat-
tas om försäljning eller avlivning av djuren.
Kammarrätten delar jordbruksverkets uppfattning att lagen bör ändras så
att beslut om omhändertagande kan fattas utan att beslut samtidigt fattas
angående avlivning eller försäljning av djuren. Den nuvarande lagstift-
ningen är inte tillfredsställande och har enligt kammarrättens erfarenhet åt-
minstone i några fall lett till att lagen frångåtts på så sätt att det första beslu-
tet inte innehållit något förordnande om vad som skall ske med de omhän-
dertagna djuren.
Förbud att handha djur
Den fråga som behandlas i detta avsnitt, nämligen var gränsen bör gå för att
någon skall förbjudas att ha hand om djur, är en politisk fråga som kammar-
rätten i och för sig inte har att anlägga några synpunkter på. Kammarrätten
vill i detta sammanhang endast påpeka att regeringsrättens dom i RÅ 1983
2:44 visserligen gavs innan nya djurskyddslagen trädde i kraft men att 29 §
djurskyddslagen enligt uttalande i motiven inte har annan innebörd än den
tidigare gällande bestämmelsen angående samma fråga. Att det redovisade
motivuttalandet i prop. 1987/88:93 kommit att få den betydelse som jord-
bruksverket anger och medfört en så stark begränsning kan inte bedömas av
kammarrätten eftersom närmare hänvisning till aktuella domar saknas. Vad
gäller den prejudicerande dom från regeringsrätten som finns, nämligen den
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
58
ovan nämnda från år 1983, utvisar den enligt kammarrättens mening att ett
avgörande skall ske utifrån den prognos angående fara för upprepad vanvård
som kan göras med ledning av utredningen i målet.
5.9 Sveriges lantbruksuniversitet: Djurskyddslagen är alltför trubbig när det
gäller möjligheten att ta vanvårdade djur från en ägare eller meddela förbud
att ha hand om djur. Motivuttalanden från år 1968 försvårar tillämpningen
av djurskyddslagen och bör därför snarast avföras genom ändring av lagen
eller av motiven bakom den aktuella lagparagrafen. Bristen på korrespon-
dens mellan utslag i brottmåls- och förvaltningsdomstolar är också slående.
Det är allmänt stötande och från djurskyddssynpunkt helt oacceptabelt, att
personer som är dömda för djurplågeri, genom utslag i förvaltningsdomstol
får tillbaka djur, som genom beslut i lägre instans tagits från vederbörande.
Det bör övervägas, huruvida den som är dömd för djurplågeri och då med
påföljd över en viss gräns inte också skall vara diskvalificerad för fortsatt
djurhållning åtminstone för viss tid.
Oklarheten om den ekonomiska ansvarsfördelningen mellan myndigheter
vid omhändertagande av djur kan verka hämmande på ambitionsnivån att
agera och motverkar djurskyddslagens intentioner. Denna fråga måste där-
för snarast bringas till klarhet.
5.10 Statens veterinärmedicinska anstalt anser att konstaterat (utdömt) djur-
plågeri i allmänhet bör leda till djurhållningsförbud och att ekonomiska hän-
syn endast i yttersta undantagsfall må föranleda att djurhållningsförbud ej
utdöms.
[Omhändertagande av djur]. SVA ansluter sig till jordbruksverkets upp-
fattning om behovet av en förtydligad lagstiftning.
5.12 Länsstyrelsen i Stockholms län: Ett djurskyddsärende initieras ofta av
en akut situation. Djur måste omhändertas omgående. Eftersom länsstyrel-
sen - enligt den nya djurskyddslagen - saknar möjligheter att fatta interimis-
tiska beslut om omhändertagande ligger ansvaret för snabba omhänderta-
ganden i dag hos polisen eller kommunen. Erfarenheterna från tillämp-
ningen av den nya djurskyddslagen visar att det i vissa fall skulle ha gagnat
djurskyddsintresset om länsstyrelsen haft kvar denna beslutsrätt.
Kammarrätten har, med stöd av uttalandena i prop. 1968:170 och
1987/88:93, i ett antal ärenden undanröjt länsstyrelsebeslut om förbud att ha
hand om djur.
Länsstyrelsen delar jordbruksverkets synpunkter beträffande önskvärd-
heten om en praxisändring. Enligt länsstyrelsen visar hittillsvarande över-
rättspraxis att de grundläggande bestämmelserna i djurskyddslagen - att
skydda djur mot onödigt lidande och sjukdom - inte fått tillräcklig tyngd.
5.13 Länsstyrelsen i Östergötlands län: Den problembeskrivning som lämnas
i rapporten [förbud att ha hand om djur] överensstämmer i flertalet avseen-
den med länsstyrelsens uppfattning. De motivuttalanden till förbudsbestäm-
melsen som gavs vid dess tillkomst är inte längre relevanta och kan verka
starkt hämmande på en effektiv tillämpning av lagen. Det bör därför klargö-
ras att en strängare tillämpning nu erfordras.
I ärenden som gäller omhändertagande av djur är situationen ofta den att
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
59
ett skyndsamt beslut synes nödvändigt av djurskyddsskäl trots att ärendet
inte är färdigutrett. Kommunicering och andra erforderliga kontakter kan i
många fall kräva avsevärd tid och det kan inte anses tillfredsställande att till
synes uppenbart nödvändiga tvångsåtgärder fördröjs. Det kan å andra sidan
aldrig helt uteslutas att en fullständig utredning med kommunicering ger un-
derlag för ett annorlunda beslut än det som primärt synes riktigt. För att till-
mötesgå såväl kravet på snabba åtgärder motiverade av djurskyddsskäl som
kravet på hög rättssäkerhet bör därför finnas möjlighet att fatta ett interimis-
tiskt beslut om omhändertagande enligt 31 § djurskyddslagen, följt av ett
slutgiltigt beslut när ärendet är färdigberett och kommunicering verkställd.
Någon direkt koppling mellan 16 kap. 13 § brottsbalken och djurskyddsla-
gens förbudsbestämmelser finns inte. Detta upplevs som en brist. Fällande
dom för djurplågeri bör automatiskt föranleda prövning enligt djurskyddsla-
gen av den dömdes lämplighet att ha hand om djur. Länsstyrelsen tillstyrker
därför förslaget att domar i djurplågerimål regelmässigt skall översändas till
tillsynsmyndigheterna för djurskyddet.
Härutöver vill länsstyrelsen peka på de problem som kan uppkomma ge-
nom sekretesslagens bestämmelser. I ärenden som rör vanvård av djur är
sociala myndigheterna ofta inkopplade. På grund av sekretessbestämmel-
serna anser de sig ofta förhindrade att bistå med för djurskyddsutredningen
grundläggande uppgifter, exempelvis djurägarens bostads- eller vistelsead-
ress. I fall där omhändertagande av barn för samhällsvård övervägs före-
kommer inte sällan också djur som far illa. Ett utökat samarbete mellan
olika kommunala nämnder kan då erfordras. Enligt länsstyrelsens mening
bör sådana onödiga hinder undanröjas, som sekretesslagstiftningen kan in-
nebära, för en effektiv tillämpning av djurskyddslagen och för ett erforder-
ligt samarbete mellan olika beslutsfattare.
5.14 Länsstyrelsen i Kalmar län delar jordbruksverkets uppfattning att det
råder tolkningsproblem från vilken av de inblandade myndigheterna som
medel skall förskotteras för kostnadstäckning för omhändertagna djur.
Enligt länsstyrelsens uppfattning skall det vara polismyndigheten, som
verkställer omhändertagandet samt även svarar för djurens försäljning eller
avlivning, som skall av allmänna medel förskottera ifrågavarande kostnader.
Länsstyrelsen avstyrker förslaget att endast djurskyddsskäl skall ligga till
grund för förbud att ha hand om djur. Även om djurskyddsskälen är mest
angelägna vid en förbudsprövning så måste andra verkningar för den en-
skilde få inverka på beslutet, exempelvis försöijningsmöjligheter och konva-
lescens efter sjukdom. Det är ofrånkomligt att många skäl vägs in i beslutet.
Om nu kammarrätterna upphäver länsstyrelsernas beslut om förbud att ha
hand om djur med motiveringen att förbudet ingriper i den enskildes försöij-
ningsmöjligheter och med hänvisning till propositionen till ny djurskyddslag
m.m. torde det vara fullt tillräckligt att regeringen utvecklar förbudsmotive-
ringarna närmare. Innan nya motiveringar lämnas så skulle en s.k. hearing
med några länsstyrelser vara befogad även om frågan diskuterades i ett
mycket större sammanhang vid symposiet i Jönköping i maj 1991.
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att beslut om omhändertagande av djur
får ske i två led - ett interimistiskt och ett slutligt beslut.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
60
---Bestämmelsen skulle kunna ges en utformning av förslagsvis följande
innebörd:
Länsstyrelsen äger i fall som avses i 31 och 32 §§ djurskyddslagen förordna
att beslut om omhändertagande av djur skall verkställas omedelbart resp,
fortsätta att gälla i avvaktan på länsstyrelsens slutliga beslut.
34 § djurskyddslagen bör även ändras så, att när länsstyrelsen meddelar
slutligt beslut om omhändertagande av djur skall det i detta beslut fastställas
om djuret skall säljas eller avlivas.
5.15 Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det är en fördel att kommunen
kan besluta om det omedelbara omhändertagandet av djuren. Kommunen
har tillsynen på det lokala planet och har dessutom ofta tidigare haft direkta
kontakter med den djurägare för vilken det krävs ett sådant ingripande. De
problem som uppkommer då det krävs ett snabbt ingripande från kommu-
nen - då hela nämnden skall sammankallas - kan lösas genom delegation av
beslutanderätten. Länsstyrelsen anser att det är viktigt att man från centralt
håll betonar denna möjlighet. I annat fall löses delegationsproblematiken i
regel inte förrän man inom kommunen ställts inför en faktisk situation som
kräver ett snabbt ingripande.
För det fall att länsstyrelsen skall kunna utnyttja sin möjlighet till omedel-
bart omhändertagande enligt 32 § djurskyddslagen krävs att det klart fram-
går av lagtexten att länsstyrelsen kan fatta ett interimistiskt beslut.
Oklarheten om vem som skall betala för omhändertagna djur och det vi-
dare förfarandet som gäller ersättningsfrågorna har i vissa fall medfört en
fördröjning av omhändertagandet av övergivna eller vanvårdade djur. Läns-
styrelsen anser att dessa frågor kan lösas genom tillämpningsföreskrifter
med stöd av 59 § djurskyddslagen.
Jordbruksverket anser att det är angeläget att förbud att ha hand om djur
kan meddelas fast att det innebär ändrade försöijningsmöjligheter för den
enskilde.
Länsstyrelsen anser att det från djurskyddssynpunkt är ytterst betydelse-
fullt att man konstaterar att detta är möjligt.
I och för sig är bestämmelsen om förbud att ha hand om djur, 29 § djur-
skyddslagen, i dess nuvarande lydelse fullt tillräcklig för ett ingripande.
Önskvärt är dock att överprövande domstol tar mer hänsyn till djurskydds-
aspekter än djurägarens möjligheter att försörja sig. Ett sätt är att i lagtexten
eller tillämpningsföreskrifter ange att en dom på djurplågeri är en grund för
förbud att ha hand om djur. En precisering av detta i lagtexten skulle dock
innebära att man måste dra en generell gräns för att samtliga fällande domar
på djurplågeri eller endast allvarligare brott skall medföra djurhållningsför-
bud. Vidare kan det ifrågasättas om även mycket gamla domar skall utgöra
grund för förbud.
Enligt 29 § djurskyddslagen får länsstyrelsen meddela förbud att ha hand
om djur eller ett visst slag av djur. Länsstyrelsen anser att det erfordras ett
klargörande om denna bestämmelse skall tillämpas - alternativt 26 § samma
lag-vid en begränsning av antalet djur i t.ex. en större djurbesättning. Kam-
marrätten har vid olika tillfällen - olika avdelningar - haft skilda uppfatt-
ningar i fråga om val av lagrum, vilket inneburit återförvisning eller upphä-
vande av länsstyrelsens beslut.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
Vad gäller överprövning av beslut anser länsstyrelsen att det bör framhål-
las att man även i förvaltningsdomstolarna i större utsträckning bör inhämta
utlåtande av sakkunniga inom området för djurskydd.
5.17 Länsstyrelsen i Västerbottens län har - med anledning av nedan citerade
Jo-uttalande - uppfattat att försörjningsmöjligheter inte får inverka på be-
slut om förbud att ha hand om djur.
I ett beslut (dnr 2676-1989) angående pälsdjurs uppfödning har Jo gjort
följande uttalande:
”De av riksdagen genom antagandet av djurskyddslagen beslutade före-
skrifterna skall självfallet tillämpas enligt sin lydelse”...
”Lagförarbeten lämnar viktig information beträffande avsikterna med lag-
stiftningen etc. och kan vid oklarhet lämna vägledning vid tillämpningen av
olika stadganden; en tydlig föreskrift rubbas emellertid aldrig av motivutta-
landen, som pekar åt annat håll”.
5.18 Haninge kommun vill särskilt betona vikten av klargörande när det gäl-
ler lagstiftningen beträffande förbud att ha hand om djur och omhänderta-
gande av djur samt ansvaret för kostnadstäckningen för omhändertagna
djur. Polismyndighetens ansvar och roll behöver också klarläggas.
5.22 Mullsjö kommun: [Omhändertagande av djur]. Lagstiftningen bör för-
tydligas.
Om det är angeläget från djurskyddssynpunkt måste förbud att ha hand
om djur kunna meddelas.
Polismyndighet bör ha en central instruktion för hur djurskyddsärenden
enligt djurskyddslagen och brottsbalken skall handläggas.
5.23 Hudiksvalls kommun stöder förslaget om tillämpningsföreskrifter för
omhändertagande av djur och för förbud att ha hand om djur. Intentionerna
i lagstiftningen bör då bli lättare att uppfylla.
Kommunen har hitintills inte upplevt några problem med kostnadstäck-
ning för omhändertagna djur. I samarbete med polismyndigheten har lös-
ningar hittats. Om problem finns är det dock av vikt med klarlägganden.
5.24 Umeå kommun tycker det är mycket angeläget att förbud att ha hand
om djur meddelas om det är nödvändigt från djurskyddssynpunkt. Det är
helt orimligt att försörjningsmöjligheter o.d. för den enskilde skall påverka
beslutet om förbud eftersom då skyddet för djuren sätts ur spel.
5.25 Pajala kommun: Domstolarnas syn på djurplågeriärenden måste änd-
ras. Vid två skilda ärenden, i Pajala kommun, som prövats i domstol har de
åtalade friats, trots att uppenbara brott mot djurskyddslagen begåtts. Vid de
båda aktuella tillfällena (hjärtstick på ren; knivkastrering av ren) har djur-
skyddsinspektören varit åsynavittne. Det synes vara meningslöst att utöva
djurskyddstillsyn när inte ens så uppenbara brott beivras.
Den som döms för djurplågeri skall vara diskvalificerad för fortsatt djur-
hållning.
5.26 Svenska kommunförbundet: Jordbruksverket anser att lagstiftningen
om omhändertagande av djur måste förtydligas så att beslutsfattandet kan
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
ske i två steg - ett interimistiskt beslut och ett slutligt beslut när alla fakta
föreligger. Jordbruksverket anser vidare att det är angeläget att förbud att
ha hand om djur kan meddelas om det är nödvändigt från djurskyddssyn-
punkt. I dessa fall bör inte ägarens försöijningsmöjligheter eller övriga verk-
ningar för den enskilde få inverka på beslutet.
Styrelsen [Kommunförbundets] delar jordbruksverkets uppfattning i
dessa frågor. Det måste tillskapas en klarare rättspraxis vid fall av grov van-
vård och djurplågeri. Många gånger läggs uppenbara djurplågerifall eller
förbud att ha djur ner eller återförvisas på grund av formella skäl. Djuren
får inte åsamkas onödigt lidande. Det behövs utbildning av och information
till åklagare, kammarjurister och polis i sådana djurskyddsfrågor.
Styrelsen vill betona att ett krav som måste ställas är att ett veterinärmedi-
cinskt utlåtande skall föreligga innan en kammarrätt eller regeringsrätten
ändrar beslut i djurskyddsärenden.
Enligt styrelsen bör regeringen ändra lydelsen i 32 § djurskyddslagen så att
det framgår att, vid omedelbart omhändertagande av djur, länsstyrelsen kan
besluta att försäljning eller avlivning som inte är betingad av 30 § får anstå
tills alla fakta föreligger.
Regeringen bör också ta initiativ till utmönstring av äldre motivuttalanden
till djurskyddslagens 29 § så att omsorgen om djuren får en mer avgörande
betydelse än ”försörjningsmöjligheter och verkningar i övrigt”.
Styrelsen vill härvid erinra om att polismyndigheten enligt nuvarande
rättspraxis inte omedelbart kan omhänderta ett djur från en person som har
förbud att handha djur enligt 29 §. I stället igångsätts en utdragen process
med nytt omhändertagandebeslut som skall föregås av kommunicering.
Detta är mycket otillfredsställande.
Styrelsen anser att kostnadsansvaret vid omhändertagande av djur måste
klarläggas. Statsmedel måste täcka kostnaderna eller också måste någon
form av försäkringslösning urformas eller fond inrättas.
5.27 AB Tbav och Galopp, 5.37 Svenska galoppsportens centralförbund,
5.41 Svenska travsportens centralförbund: Beträffande omhändertagande
av djur och förbud mot djurhållning delar vi helt verkets uppfattning.
5.30 Föreningarna djurens vänners riksorganisation: Med tacksamhet biträ-
der vi statens jordbruksverks lagda förslag om ändringar i djurskyddslagens
gällande 32, 30 och 29 §§, samt övriga förslag till förändringar, som kan be-
spara djuren åratal av lidande. Det vore även önskvärt, att det fanns tving-
ande bestämmelser för tings-, hov- och kammarrätt att adjungera sakkunnig
veterinär, då vanvårds- eller djurplågerifall skall behandlas, samt att sådana
ärenden alltid skall behandlas med förtur.
5.31 Försvarets sjukvårdsstyrelse: Den som blir fälld enligt brottsbalken
16 kap. 13 § bör regelmässigt bli avstängd från fortsatt djurhållning.
5.32 Lantbrukarnas riksförbund tillstyrker förslaget att lagstiftningen bör
förtydligas så att ett snabbt beslutsfattande blir möjligt då omhändertagande
av djur är aktuellt. Vidare tillstyrker LRF att förbud att ha hand om djur
skall kunna meddelas om det är nödvändigt från djurskyddssynpunkt. I
dessa fall bör inte djurägarens försörjningsmöjligheter få påverka beslutet.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
63
5.36 Svenska djurskyddsföreningen instämmer till fullo i jordbruksverkets
uttalande, att djurskyddslagens 29 § bör förtydligas, så att fällande dom i
domstol rörande brott enligt brottsbalkens 16 kap. 13 § kan anses utgöra
grund för länsstyrelsen att meddela förbud att ha hand om djur. Den som
gjort sig skyldig till djurplågeri i form av vanvård, misshandel eller på annat
sätt, måste anses ha förverkat sin rätt att handha djur.
Föreningen vill också uttala sin tillfredsställelse över, att jordbruksverket
för kammarrätt och regeringsrätt skall påtala vikten av att förbudspröv-
ningar och omhändertagandebeslut skall tas med förtursrätt. Den ekono-
miska ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter vid omhändertagande
av djur är som jordbruksverket framhåller i stort behov av ett klarläggande.
5.38 Svenska kennelklubben: Som framkommer på ett flertal ställen i rappor-
ten är nuvarande ordning med möjligheterna till omedelbart omhänderta-
gande samt att utdöma förbud att hålla djur vid grav vanvård starkt kring-
skurna. SKK delar uppfattningen att klara och otvetydiga lagregler måste
arbetas fram för att vanvård av hundar snabbare och definitivt skall kunna
stoppas.
5.39 Svenska lantarbetareförbundet: Vid uppenbar vanvård av djur skall
dessa kunna omhändertagas omedelbart och ansvarig skall för all framtid
förbjudas att handha djur. Kostnader för omhändertagandet bör i första
hand bestridas av ansvarig djurägare och i andra hand av den fasta avgiften
för djurskyddstillsynen.
5.42 Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund: Inom SDR delar vi de
uppfattningar som förs fram i rapporten beträffande omhändertagande och
förbud. Vi anser dock att svårigheterna vid handläggning enligt nuvarande
lagstiftning ibland överdrivs. Det handlar egentligen om att verkligen till-
lämpa gällande lagstiftning. En mer offensiv handläggning av djurskydds-
ärenden på såväl lokal som regional nivå kan redan i nuläget innebära
uppenbara förbättringar. SDR vill understryka att djurskyddslagen skall till-
lämpas enligt sin lydelse. Begränsningar med hänsyn till ekonomiska intres-
sen finns inte i lagtexten.
Vi instämmer i den kritik som riktas mot kammarrättens långa handlägg-
ningstider. Vi anser också att kammarrättens handläggning skall begränsas
till granskning av formalia. Det kan inte vara kammarrättens uppgift att göra
bedömningar i själva sakfrågan. Det finns ingen anledning att ifrågasätta den
regionala kompetensen som inte finns i kammarrätten.
SDR ser för närvarande ingen möjlighet att förenkla handläggningen av
djurskyddsärenden, vilket enligt vår mening förutsätter ändring i förvalt-
ningslagen. Vi är givetvis positiva till alla förändringar som kan förkorta
handläggningstiden men anser det självklart att alla förändringar av lagstift-
ningen måste ske med bibehållen rättssäkerhet för den enskilde.
Kommunikation mellan domstol och länsstyrelse i djurskyddsmål bör vara
obligatorisk.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 2
64
Härigenom föreskrivs att 4, 29, 34 och 39 §§ djurskyddslagen (1988:534)
skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
4§
Djur som föds upp eller hålls för
produktion av livsmedel, ull, skinn
eller pälsar skall hållas och skötas i
en god djurmiljö och på ett sådant
sätt att det främjar deras hälsa och
ger dem möjlighet att bete sig natur-
ligt-
Föreslagen lydelse
i
Djur som föds upp eller hålls för
produktion av livsmedel, ull, skinn
eller pälsar eller för att användas i
tävling skall hållas och skötas i en
god djurmiljö och på ett sådant sätt
att det främjar deras hälsa och ger
dem möjlighet att bete sig naturligt.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, jordbruksverket får
meddela ytterligare föreskrifter om hur sådana djur skall hållas och skötas.
29 §
Länsstyrelsen får meddela förbud Länsstyrelsen skall meddela för-
att ha hand om djur eller ett visst bud att ha hand om djur eller ett
slag av djur för den som visst slag av djur för den som
1. inte följer ett beslut som en tillsynsmyndighet har meddelat enligt 26 §
och som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,
2. allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur, eller
3. har misshandlat ett djur.
Förbud skall inte meddelas, om
det kan antas att en sådan omständig-
het eller händelse inte kommer att
upprepas.
Om den mot vilken förbudet riktas är ägare av djuret, får länsstyrelsen
dessutom ålägga honom att göra sig av med det och förbjuda honom att
skaffa djur över huvud taget eller ett visst slag av djur.
Förbudet kan avse viss tid eller gälla tills vidare.
34 §
När länsstyrelsen beslutar om om-
händertagande av djur, skall det i
beslutet fastställas om djuret skall
säljas eller avlivas.
När länsstyrelsen beslutar om om-
händertagande av djur, skall länssty-
relsen snarast fastställa om djuret
skall säljas eller avlivas.
Om länsstyrelsen har beslutat att djuret skall säljas och om det visar sig att
beslutet inte kan verkställas, får länsstyrelsen i stället besluta att djuret skall
avlivas.
Djuret skall avlivas eller säljas genom polismyndighetens försorg.
39 §2
Beslut som avses i 29, 31 och 32 §§ Beslut som avses i 29, 31, 32 och
'Senaste lydelse 1991:404.
2 Senaste lydelse 1991:404.
65
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gäller omedelbart, om inte myndig- 34 §§ gäller omedelbart, om inte
heten bestämmer något annat. myndigheten bestämmer något an-
nat.
En myndighet får i annat fall bestämma att ett beslut skall gälla även om
det överklagas.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
66
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-05-12
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar
Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 7 maj 1992 har regeringen
på hemställan av statsrådet Olsson beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534).
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Kerstin Ny-
berg.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
Av redaktionella skäl förordar lagrådet att 29 § andra stycket får lyda:
”Förbud skall inte meddelas, om det kan antas att ett upprepande inte kom-
mer att inträffa.”
I övrigt lämnas förslaget utan erinran.
Prop. 1991/92:173
Bilaga 4
67
Prop. 1991/92:173
Proposition................................................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Lagförslag................................................. 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 maj 1992.. 5
1 Ärendet och dess beredning............................. 5
2 Allmänna utgångspunkter............................... 6
2.1 Bakgrund......................................... 6
2.2 Den nuvarande lokala djurskyddstillsynen............. 7
3 Allmänna överväganden................................ 10
3.1 Skärpta djurskyddskrav när det gäller tävlingsdjur..... 16
3.2 Förbudet att ha hand om djur skärps................. 17
3.3 Ny beslutsordning vid omhändertagande av djur....... 21
3.4 Försöksverksamhet med ökade kommunala befogenheter
vid tillsyn enligt djurskyddslagen..................... 22
4 Upprättade lagförslag................................... 23
5 Hemställan............................................ 24
6 Beslut................................................ 24
Bilaga 1 Jordbruksverkets förslag i fråga om författningsändringar 25
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttrandena över Statens jord-
bruksverks rapport (1992:3) Tillsyn enligt djurskyddsla-
gen 1991.......................................... 26
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag......................... 65
Bilaga 4 Utdrag ur lagrådets protokoll den 12 maj 1992 ........ 67
gotab 41469, Stockholm 1992
68