Prop.
1991/92:169
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 7 maj 1992.
På regeringens vägnar
Birgit Friggebo
Gun Hellsvik
Den 1 februari 1991 trädde ett antal ändringar i delgivningslagen i kraft.
Bl.a. infördes regler om s.k. förenklad delgivning. Denna delgivningsform
innebär att parter i mål och ärenden under vissa förutsättningar kan delges
helt enkelt genom att brev skickas med posten till den söktes adress. Något
bevis om att delgivning har skett behövs inte i dessa fall.
I propositionen föreslås en justering av reglerna för att förenklad delgiv-
ning skall kunna användas även i mål och ärenden till vilka myndigheten
själv, och inte någon av parterna, har tagit initiativet.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 169
Förslag till
Lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)
Härigenom föreskrivs att 3 a och 19 §§ delgivningslagen (1970:428) skall
ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:169
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3a§
Om det inte är olämpligt med hän-
syn till omständigheterna, får ordi-
när delgivning med den som inlett
målet eller ärendet eller med dennes
motpart ske genom att myndigheten
sänder handlingen med posten till
den sökte under hans senast kända
adress och minst en dag senare
skickar ett meddelande om att hand-
Om det inte är olämpligt med hän-
syn till omständigheterna, får ordi-
när delgivning med den som är part
eller som har liknande ställning i ett
mål eller ärende ske genom att myn-
digheten sänder handlingen med
posten till den sökte under hans se-
nast kända adress och minst en dag
senare skickar ett meddelande om
att handlingen har sänts (förenklad
delgivning).
lingen har sänts (förenklad delgiv-
ning).
Förenklad delgivning får inte avse stämningsansökningar eller andra
handlingar varigenom mål eller ärenden anhängiggörs och får användas bara
om den sökte har delgivits upplysning om att förenklad delgivning kan
komma att användas i målet eller ärendet. Delgivning av sådan upplysning
med den som inlett målet eller ärendet behöver dock inte ske, om upplys-
ningen lämnas i nära anslutning till att dennes ansökan kommit in till myn-
digheten.
19 §2
Delgivning har skett genom att den som söks för delgivning själv har mot-
tagit handlingen, oavsett på vilket sätt den kommit honom till handa. Har
den sökte kvitterat postförsändelse som hämtats av bud, skall den anses ha
kommit honom till handa samma dag som den avhämtats på posten.
Förekommer vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgivning
att den som sökes för delgivning vägrar att taga emot handlingen, anses del-
givning ändå ha skett.
Delgivning skall anses ha skett
enligt 6 § andra stycket genom att handlingen är tillgänglig och meddelan-
det delgivits,
enligt 3 a § när två veckor förflutit
från det att meddelandet skickades
med posten och det inte med hänsyn
till omständigheterna framstår som
osannolikt att handlingen inom två-
veckorstiden kommit fram till den
söktes senast kända adress,
enligt 3 § tredje stycket, 12 eller 13 § genom att det blivit fullgjort som
föreskrivs där,
enligt 15 § andra stycket sista punkten genom att handlingen lämnats i den
söktes hemvist eller fästs på dörren till hans bostad,
enligt 3 a § när två veckor förflutit
från det att meddelandet skickades
med posten och det inte med hänsyn
till omständigheterna framstår som
osannolikt att handlingen före två-
veckorstidens utgång kommit fram
till den söktes senast kända adress,
'Senaste lydelse 1990:1410.
2 Senaste lydelse 1990:1410.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:169
enligt 17 § på tionde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning under
förutsättning att det blivit fullgjort som föreskrives i paragrafens första
stycke.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1* Riksdagen 199U92. 1 saml. Nr 169
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 maj 1992
Prop. 1991/92:169
Närvarande: statsrådet Friggebo, ordförande, och statsråden Johansson,
Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Den 1 februari 1991 trädde ett antal ändringar i delgivningslagen (1970:428,
DL) i kraft (SFS 1990:1410). Bl.a. infördes regler om s.k. förenklad delgiv-
ning (3a§ DL).
Förenklad delgivning innebär att delgivning får ske genom att en myndig-
het sänder en handling med posten till den sökte under hans senast kända
adress och minst en dag senare skickar ett meddelande om att handlingen
har sänts. Förenklad delgivning får enligt lagtexten användas gentemot den
som har inlett målet eller ärendet och mot dennes motpart. Vidare förutsät-
ter förenklad delgivning att den sökte först har fått information om att för-
enklad delgivning kan komma att användas i målet eller ärendet. Vissa hand-
lingar får inte delges genom förenklad delgivning.
Vissa grupper av mål och ärenden inleds inte av någon part utan i stället
av myndigheten själv. Det finns behov av att använda förenklad delgivning i
många sådana initiativärenden, men det är tveksamt om lagtexten kan anses
medge förenklad delgivning med parterna i dessa ärenden. I en promemoria
som upprättats inom Justitiedepartementet har föreslagits en lagändring för
att öppna en sådan möjlighet.
Promemorian har remissbehandlats. Svar har avgivits till Justitiedeparte-
mentet av Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Riksskattever-
ket, Riksrevisionsverket, Länsstyrelsernas organisationsnämnd, Rikspolis-
styrelsen, Stockholms tingsrätt, Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och
Bohus län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Polisstyrelsen i Umeå, Riksda-
gens ombudsmän, Svenska kommunförbundet samt Äklagarutredningen-90
(Ju 1990:04). Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr
92-582).
Jag avser nu att ta upp promemorians förslag. Till protokollet i detta
ärende bör fogas promemorians författningsförslag som bilaga 1. Dessutom
kommer jag att föreslå en ytterligare justering av reglerna om förenklad del-
givning efter påpekande i ett remissvar.
Lagrådet Prop. 1991/92:169
Regeringen beslutade den 23 april 1992 att inhämta lagrådets yttrande över
ett lagförslag som utarbetats i ärendet. Det lagförslag som remitterats till lag-
rådet är identiskt med propositionens lagförslag. Lagrådet har lämnat försla-
get utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 2.
Mitt förslag: Reglerna om förenklad delgivning blir tillämpliga även i
mål och ärenden till vilka myndigheten själv, och inte någon part, har
tagit initiativet.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna är i princip positiva till förslaget.
Skälen för mitt förslag: Förenklad delgivning infördes efter ett förslag i
propositionen (1990/91:11) Några delgivningsfrågor. Enligt propositionen
bygger förenklad delgivning på tanken att den som vet om att ett visst ärende
pågår vid en myndighet bör kunna delges enligt ett förenklat förfarande,
nämligen i princip genom lösbrev på posten. I första hand gäller detta enligt
propositionen den som själv har inlett ärendet. Men det gäller även dennes
motpart, sedan han en gång har fått reda på ärendets existens. Information
om att förenklad delgivning kan komma att användas skall som regel delges
den det gäller. Den som inlett ärendet kan dock tillställas informationen
formlöst om detta sker i nära anslutning till att hans ansökan kommit in till
myndigheten.
Initiativärenden berörs inte uttryckligen i propositionen. Remissinstan-
serna har allmänt uttalat att det krävs lagändring för att man skall kunna
tillämpa förenklad delgivning i initiativärenden. Jag delar denna åsikt.
Remissinstanserna instämmer i den i promemorian framförda uppfatt-
ningen att det från ändamåls- och rättssäkerhetssynpunkter inte spelar nå-
gon roll för en part om ärendet i fråga har inletts av någon motpart eller
av myndigheten själv; huvudsaken är att han delges fullgod information om
ärendet och om det faktum att förenklad delgivning kan komma att använ-
das mot honom fortsättningsvis i ärendet. Själv har jag samma uppfattning.
Som exempel på initiativärenden där det kan finnas utrymme för förenk-
lad delgivning nämns i promemorian polis- och åklagarmyndigheters förun-
dersökning i brottmål, länsstyrelsens ärenden om återkallande av olika till-
stånd - t.ex. för yrkesmässig trafik, för fastighetsmäklare och för utskänk-
ning av alkohol -, länsstyrelsens ärenden om tvångsförordnande av revisor i
aktiebolag, kommunens miljö- och hälsoskyddsärenden, vissa ärenden vid
tingsrätt som har att göra med rättens tillsynsskyldighet samt vissa mål om
exekutiv försäljning och löneexekution hos kronofogdemyndighet.
Remissinstanserna bekräftar att det finns ett behov av att kunna använda Prop. 1991/92:169
förenklad delgivning i initiativärenden. Flera av dem tror dock inte att till-
lämpningsområdet blir särskilt stort, vilket till stor del sammanhänger med
att det bara är i ärenden där den sökte skall delges vid mer än ett tillfälle som
det kan finnas något utrymme för förenklad delgivning. Från bl.a. åklagar-
håll framhålls att det krävs ändringar i förundersökningskungörelsen
(1947:948) för att förenklad delgivning skall kunna användas vid s.k. slutdel-
givning av förundersökning i brottmål med den misstänkte.
För egen del finner jag det alldeles tydligt att det finns ett utrymme för
förenklad delgivning i initiativärenden som är tillräckligt stort för att moti-
vera att regler därom införs. Uppräkningen av ärendetyper i promemorian
är ju inte på något sätt uttömmande. I stället kan olika myndigheter förvän-
tas hitta fler ärendetyper där förenklad delgivning kan användas. Just när
det gäller slutdelgivning avförundersökning i brottmål tror jag att förenklad
delgivning kan komma att visa sig särskilt värdefull. Jag bedömer det också
som en förutsättning att vissa justeringar först görs i förundersökningskun-
görelsen. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga.
Den lagtekniska lösningen
Den nuvarande lagtexten begränsar den förenklade delgivningens tillämp-
ning till den som inlett målet eller ärendet och dennes motpart. Enligt pro-
memorian skulle man i fortsättningen helt enkelt tala om en part i ett mål
eller ärende, varvid även inbegreps personer med ställning motsvarande en
parts. Därmed skulle man utesluta personer som intar en helt annan sorts
ställning i mål och ärenden, t.ex. vittnen och sakkunniga.
Det råder ingen tvekan om att förenklad delgivning bör vara begränsad
till personer som intar någon form av partsställning. Flera remissinstanser
har emellertid krävt att lagtexten tydligt skall ange att en vidare krets åsyftas
än som faller under det traditionella partsbegreppet. Jag håller med om att
ordet part har en så specifik innebörd att man inte kan använda bara det
ordet om man vill träffa en större grupp. Lämpligen bör lagtexten som mål-
grupp ange den som är part eller som har liknande ställning i ett mål eller
ärende. Jag återkommer i specialmotiveringen med några ytterligare kom-
mentarer till denna fråga.
Bör vissa handlingar i initiativärenden uttryckligen undantas frän
förenklad delgivning?
En fråga, som inte har tagits upp i promemorian, gäller det förhållandet att,
enligt andra stycket i 3 a § DL, förenklad delgivning inte får avse stämnings-
ansökningar eller andra handlingar varigenom mål eller ärenden anhängig-
görs. Syftet med detta förbud är att ställa högre krav på delgivning av hand-
lingar som typiskt sett är mycket viktiga för adressaten. Stockholms tingsrätt
menar att oklarheter eventuellt kan uppkomma när det gäller att tillämpa
denna bestämmelse på initiativärenden och säger att det möjligen kan vara
befogat att i lagtexten ange att inte heller den inledande handling genom vil-
ken en myndighet ex officio upptar ett ärende till prövning får delges genom
förenklad delgivning.
Förbudet mot förenklad delgivning gäller stämningsansökningar och
andra handlingar varigenom mål eller ärenden anhängiggörs. Enligt min
uppfattning skulle denna regel i sin nuvarande utformning inte träffa någon
handling i ett initiativärende. Det skulle också vara vanskligt att i lagtext för-
söka beskriva någon motsvarande kategori av handlingar i ärenden där det
är myndigheten själv som tar initiativet, eftersom dessa ärenden kan se ut på
så många olika sätt. I en del ärenden är det ju också så att den första kontak-
ten mellan myndigheten och den sökte sker muntligt. Men den grundläg-
gande frågan är naturligtvis om det överhuvudtaget finns behov av att un-
danta vissa handlingar i dessa ärenden.
Om mitt förslag genomförs kommer förenklad delgivning i ett initiativ-
ärende att kunna tillämpas först efter det att informationen om förenklad
delgivning har delgivits den sökte, vilket förstås måste ha skett på något an-
nat sätt än genom förenklad delgivning. I sådana ärenden kommer alltså den
förenklade delgivningen att följa samma mönster som vid delgivning med
den part i ett tvåpartsärende som inte har inlett ärendet. I sistnämnda typ av
ärende delges normalt inte informationen lösryckt utan i stället tillsammans
med den handling varigenom ärendet har inletts. På samma sätt torde myn-
digheterna i sina initiativärenden komma att i den första kommunikationen
som delges parten lämna dels någon sorts föreläggande att svara i ärendet,
dels information om att förenklad delgivning kan komma att användas mot
honom i fortsättningen i ärendet. Alternativt kommer föreläggandet att del-
ges först och informationen i en senare omgång. I båda fallen kommer syftet
med förbudet i andra stycket mot förenklad delgivning av stämningsansök-
ningar m.m. rent faktiskt att tillgodoses även i initiativärendena utan att man
uppställer något förbud mot förenklad delgivning av vissa handlingar i dessa
ärenden.
Jag föreslår mot denna bakgrund ingen ändring av paragrafens andra
stycke. Jag påminner emellertid om den allmänna lämplighetsregeln som
finns i första stycket och som anger att förenklad delgivning får användas
bara om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna.
Prop. 1991/92:169
Mitt forslag: Delgivning enligt 3 a § DL skall anses ha skett när två
veckor förflutit från det att meddelandet om en delgivningshandling
skickades med posten och det inte framstår som osannolikt att hand-
lingen före tvåveckorstidens utgång kommit fram till den söktes senast
kända adress.
Promemorian behandlar inte denna fråga.
Skälen för mitt förslag: Länsstyrelsen i Malmöhus län har i sitt remissvar
föreslagit en ändring av formuleringen i 19 § DL, som definierar när delgiv-
ning skall anses ha skett enligt 3 a §, nämligen när två veckor förflutit från
det att meddelandet om delgivningshandlingen skickades med posten och Prop. 1991/92:169
det inte med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att hand-
lingen inom tvåveckorstiden kommit fram till den söktes senast kända adress.
En strikt bokstavstolkning skulle kunna leda till underkännande av en del-
givning där handlingen kommit fram innan tvåveckorstiden börjat löpa. Så
kan ju bli fallet om myndigheten dröjer några dagar med att skicka medde-
landet. Syftet med regeln är naturligtvis att en delgivning inte skall godkän-
nas, om handlingen inte kommer fram förrän efter tvåveckorstidens utgång.
Jag föreslår därför den ändringen av formuleringen att handlingen före två-
veckorstidens utgång skall ha kommit fram till den söktes senast kända
adress.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet upprät-
tats förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428).
Förslaget har granskats av lagrådet.
3a§
Enligt förslaget skall förenklad delgivning kunna användas i förhållande till
den som är part eller som har liknande ställning i ett mål eller ärende. Försla-
get innebär en utvidgning av tillämpningsområdet jämfört med gällande rätt.
För närvarande kan förenklad delgivning användas bara i mål och ärenden
som inletts av någon part. I fortsättningen skall detta delgivningssätt kunna
användas även om det är myndigheten själv som har initierat målet eller
ärendet.
Såsom framgått av den allmänna motiveringen avses den nya lagtexten
täcka in alla som har en partsliknande ställning i ett mål eller ärende. Ordet
part behöver alltså inte återfinnas i författningsregleringen av själva det för-
farande där delgivningen skall användas. I stället kan förekomma uttryck
som sakägare, fastighetsägare, misstänkt, tillståndshavare etc., beroende på
ämnesområdet. I en stor del av ärendena hos förvaltningsmyndigheterna
torde den nu föreslagna formuleringen komma att träffa samma personkrets
som avses i t.ex. 16 § förvaltningslagen (1986:223), där man talar om ”sö-
kande, klagande eller annan part”. Allmänt kan sägas att personen i fråga
skall ha en ställning som är jämförbar med den som t.ex. en part i ett tviste-
mål eller en tilltalad i ett brottmål intar. Typiskt för en sådan person är att
han har ett intresse för egen del i själva saken, att han har rätt att framställa
yrkanden i själva saken eller att han har rätt att överklaga ett avgörande i
saken. T.ex. omfattas inte vittnen och sakkunniga.
Vad som nu sagts om parter och andra personer i liknande ställning gäller
även deras ombud eller ställföreträdare. Om sålunda någons talan förs av
hans ombud eller ställföreträdare kan man tillämpa förenklad delgivning
mot ombudet resp, ställföreträdaren. Det bör dock observeras att man inte
först kan t.ex. tillställa ombudet information om förenklad delgivning och
därefter delge parten själv i lösbrev enligt reglerna för förenklad delgivning.
Detta innebär ingen ändring i förhållande till gällande rätt.
19 §
Den föreslagna ändringen gäller presumtionen för när delgivning enligt 3 a §
skall anses ha skett. Förslaget har kommenterats i den allmänna motive-
ringen.
Prop. 1991/92:169
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden
har lagt fram.
Prop. 1991/92:169
Bilaga 1
Förslag till
Lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)
Härigenom föreskrivs att 3 a § delgivningslagen (1970:428) skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om det inte är olämpligt med hän-
syn till omständigheterna, får ordi-
när delgivning med en part i ett mål
eller ärende ske genom att myndig-
heten sänder handlingen med posten
till den sökte under hans senast
kända adress och minst en dag se-
nare skickar ett meddelande om att
handlingen har sänts (förenklad del-
givning).
3a§
Om det inte är olämpligt med hän-
syn till omständigheterna, får ordi-
när delgivning med den som inlett
målet eller ärendet eller med dennes
motpart ske genom att myndigheten
sänder handlingen med posten till
den sökte under hans senast kända
adress och minst en dag senare
skickar ett meddelande om att hand-
lingen har sänts (förenklad delgiv-
ning).
Förenklad delgivning får inte avse stämningsansökningar eller andra
handlingar varigenom mål eller ärenden anhängiggörs och får användas bara
om den sökte har delgivits upplysning om att förenklad delgivning kan
komma att användas i målet eller ärendet. Delgivning av sådan upplysning
med den som inlett målet eller ärendet behöver dock inte ske, om upplys-
ningen lämnas i nära anslutning till att dennes ansökan kommit in till myn-
digheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
10
Prop. 1991/92:169
Bilaga 2
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-04-27
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar
Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 23 april 1992 har regeringen
på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428).
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Göran Anér.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
11
Prop. 1991/92:169
Proposition................................................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 maj 1992... 4
1 Ärendet och dess beredning............................. 4
2 Utvidgning av tillämpningsområdet för förenklad delgivning. 5
3 Justering av presumtionen för när förenklad delgivning skall
anses ha skett.......................................... 7
4 Upprättat lagförslag.................................... 8
5 Specialmotivering...................................... 8
6 Hemställan............................................ 9
7 Beslut................................................ 9
Bilaga 1 Promemorians lagförslag............................. 10
Bilaga 2 Lagrådets yttrande.................................. 11
gotab 41306. Stockholm 1992
12