Prop.
1991/92: 157
Regeringen förelägger riksdagen vari som har tagits upp i bifogade ut-
drag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1992 för de åtgärder och de
ändamål som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Beatrice Ask
1 propositionen konstateras inledningsvis att riksdagens beslut om gym-
nasieskolans och vuxenutbildningens reformering ligger fast, men att yt-
terligare några frågor behöver underställas riksdagen.
Kommuner och landsting föreslås få möjlighet att redan vid intag-
ningen av elever till gymnasieskolan ge en garanti till dem som söker
till ett program, som är grendelat, att de kommer in på önskad gren ef-
ter det första året.
Utbildningar, som är likvärdiga med ett nationellt program men som
är speciellt utformade efter individuella önskemål benämns specialut-
formade program. Övriga individuella utformningar av utbildning i
gymnasieskolan benämns individuella program.
Inom ramen för individuella program skall skolan anordna utbild-
ning i kärnämnena svenska, engelska, samhällskunskap och matematik
för dem som är lärlingar i ett företag. Utbildningen skall anpassas så att
1 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 157
den kan kombineras med lät lingsskapet. Skolan skall även tillhandahål-
la utbildning i övriga kärnämnen för de lärlingar som så önskar. I pro-
positionen nämns att dessa förslag inte tillgodoser alla ambitioner att
finna vägar för en attraktiv utbildning med stark anknytning till nä-
ringslivet. Denna fråga kommer därför att beredas vidare.
I propositionen Växa med kunskaper (prop. 1990/91:85) beskrevs någ-
ra teoretiska kompletteringskurser, som skulle kunna ersätta tredje året
på ett nationellt program för elever som önskar byta inriktning. Det
finns ingen anledning att konstruera sådana fasta kurser, eftersom dessa
elever i stället kan gå på ett specialutformat program.
Det är viktigt att de som kan läsa in ett ämne på egen hand också kan
få ett betyg. Kommunerna kommer därför att få skyldighet att anordna
särskilda prövningar och fyllnadsprövningar i ämnen som förekommer
i kommunens gymnasieskola eller komvux. För att inte ekonomiska
överväganden skall försvåra för kommunerna att genomföra prövning-
ar, kommer kommunerna och landstingen att själva få avgöra vilken av-
gift som skall tas ut.
Kommuner och landsting föreslås också få möjlighet att ta ut ansök-
ningsavgift till kurser inom gymnasial vuxenutbildning och påbyggnads-
utbildning. Dessa avgifter skall återbetalas till sökande som inte tas in
på kursen och till dem som fullföljer kursen och får ett betyg.
I propositionen förslås också att benämningen på några grenar i gym-
nasieskolan ändras, att det för elever med påtagliga studiesvårigheter
finns möjlighet till s.k. mindre studiekurs och att bestämmelserna om
minsta garanterad undervisningstid förenklas. Vidare tas frågan om sär-
skilda förkunskapskrav till vissa utbildningar upp. Skyldigheten att be-
tala interkommunal ersättning förtydligas beträffande rätt till s.k. Rh-
anpassad utbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. Aven vissa
problem som rör lanthushållsskolorna tas upp.
Studieförbunden föreslås få möjlighet att anordna kompetensim iktad
undervisning.
Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) har uppgiften att bedöma
om annan högskoleutbildning är likvärdig med svensk lärarutbildning.
Regeringen har i prop. 1991/92:76 föreslagit att UHÄ läggs ner den 1 ju-
li 1992. Mot den bakgrunden föreslås att denna uppgift överförs från
UHÄ till statens skolverk.
Prop. 1991/92:157
I Förslag till
Lag om ändring i skollagen (1985:1100)
Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (1985:1100)'
dels att 2 kap. 4 §, 5 kap. 3-5, 13, 14, 16, 20, 24 och 26 11 kap.
5 § samt rubriken närmast före 5 kap. 13 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 kap. 6 a § och
II kap. 21 a §, samt närmast före 11 kap. 21 a § en ny rubrik av följan-
de lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:157
2 kap. Den kommunala organisationen för skolan
4 §
För att få anställas som lärare i det offentliga skolväsendet utan tidsbe-
gränsning skall den sökande uppfylla ett av följande krav:
1. Sökanden har genomgått svensk eller därmed jämställd nordisk lä-
rarutbildning med huvudsaklig inriktning mot den undervisning an-
ställningen avser.
2. Sökanden har genomgått an-
nan högskoleutbildning som av
universitets- och högskoleämbetet
förklarats i huvudsak motsvara så-
dan lärarutbildning som avses un-
der 1.
2. Sökanden har genomgått an-
nan högskoleutbildning som av
statens skolverk förklarats i huvud-
sak motsvara sådan lärarutbildning
som avses under 1.
Om det saknas sökande som uppfyller kraven enligt 1 eller 2, men det
finns särskilda skäl att anställa någon av de sökande utan tidsbegräns-
ning, får sådan anställning ändå komma till stånd, i fall den sökande
har motsvarande kompetens för den undervisning som anställningen av-
ser och det dessutom finns skäl att anta att sökanden är lämpad att sköta
undervisningen.
1 Lagen omtryckt 1991:1111.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:157
5 kap. Gymnasieskolan
3 §
Utbildningen i gymnasieskolan
skall utgöras dels av utbildning på
nationella program, som omfattar
tre årskurser, dels av utbildning
på individuella program.
Utbildningen i gymnasieskolan
skall utgöras dels av utbildning på
nationella program, som omfattar
tre årskurser, dels av utbildning
på specialutformade program, som
också omfattar tre årskurser, dels
av individuella program
Inom de nationella programmen kan finnas olika grenar. Grenarna
kan vara nationellt eller lokalt fastställda. Regeringen får meddela när-
mare föreskrifter om grenarna.
4 §
De nationella programmen skall vara grund för fortsatt utbildning på
högskolenivå och för yrkesverksamhet.
Vilka de nationella programmen
är framgår av bilaga I. Vissa be-
stämmelser om utbildningens om-
fattning på de nationella program-
men (timplaner) framgår av bila-
ga 2. Ytterligare föreskrifter om
timplaner får meddelas av rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
Varje kommun skall informera
om de nationella programmen och
om möjligheterna att få utbildning
på individuella program.
Vilka de nationella programmen
är framgår av bilaga I. Vissa be-
stämmelser om utbildningens om-
fattning på de nationella program-
men (timplaner) framgår av bila-
ga 2. Ytterligare föreskrifter om
timplaner får meddelas av rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer får vidare meddela före-
skrifter om avvikelser från timpla-
nerna när del gäller elever med han-
dikapp och elever med behov ar
mindre studiekurs.
Varje kommun skall informera
om de nationella programmen och
om möjligheterna att få utbildning
på specialulformade eller individu-
ella program.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5
Varje kommun är skyldig att erbjuda utbildning på nationella pro-
gram för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i 1 § första
stycket förutsatt att de
1. har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och
2. inte tidigare har gått igenom utbildning på ett nationellt program
eller likvärdig utbildning.
Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program.
Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas
med hänsyn till elevernas önskemål.
Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen el-
ler i en annan kommun eller ett annat landsting i enlighet med samver-
kansavtal. Två eller flera kommuner som gemensamt erbjuder en ut-
bildning på ett nationellt program bildar ett samverkansområde för den
utbildningen. Kommuner som har slutit samverkansavtal med ett lands-
ting om en viss utbildning bildar ett samverkansområde för den utbild-
ningen.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får be-
stämma att särskilda krav på för-
kunskaper skall gälla för lokala gre-
nar eller utbildningar på främmande
språk.
6 a §
När en kommun erbjuder utbild-
ning på ett nationellt program får
kommunen också erbjuda garanti
för att eleven vid senare grendelning
las in på en viss gren inom pro-
grammet. Detsamma gäller om ett
landsting erbjuder utbildning på ett
nationellt program.
Regeringen får föreskriva alt en
sådan garanti skall ges inom vissa
program.
Prop. 1991/92:157
2 Lydelse enligt prop. 1991/92:94.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:157
Erbjudande om utbildning på indi-
viduella program
Erbjudande om utbildning på s p e-
cialutformade eller in-
dividuella program
Varje kommun är skyldig att er-
bjuda gymnasieutbildning i form
av individuella program för de
ungdomar i kommunen som avses
i 1 § och som inte har tagits in på
något nationellt program. 1 fråga
om elever från särskolan gäller
också sådan skyldighet, dock endast
om eleven vid prövning enligt
6 kap. 7 § inte tas emot i särsko-
lan, därför att eleven bedöms kun-
na gå i gymnasieskolan.
Ett individuellt program bör
motsvara ett nationellt program el-
ler syfta till att stimulera eleven au
senare gä över på ett sådant pro-
gram.
Varje kommun är skyldig att er-
bjuda gymnasieutbildning i form
av specialulformade program eller
individuella program för de ung-
domar i kommunen som avses i
1 § och som inte har tagits in på
något nationellt program. 1 fråga
om elever från särskolan gäller
skyldigheten dock endast individuel-
la program och endast om eleven
vid prövning enligt 6 kap. 7 § inte
tas emot i särskolan, därför att ele-
ven bedöms kunna gå i gymnasie-
skolan.
Ett specialutformal program bör
i fråga om utbildningens nivå mot-
svara ett nationellt program och
därmed kunna ligga till grund för
fortsatt utbildning på högskolenivå
eller för yrkesverksamhet.
Ett individuellt program kan
1. syfta till alt stimulera eleven att
senare gå över på ett nationellt pro-
gram eller ett specialutformal pro-
gram,
2. göra det möjligt för ungdomar
att förena en anställning som syftar
till yrkesutbildning med studier av
vissa ämnen i gymnasieskolan,
3. avse utbildning för udda yrken
och
4. möta speciella behov hos ele-
ven.
3 Lydelse enligt prop. 1991/92:94.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:157
Utbildningen på ett individuellt
program skall följa en plan, som
skall fastställas av styrelsen för ut-
bildningen.
Utbildningen på ett specialutfor-
mal eller ett individuellt program
skall följa en plan, som skall fast-
ställas av styrelsen för utbildning-
en. I fråga om sådana individuella
program som avses i tredje stycket 2
får regeringen föreskriva au utbild-
ningen i skolan skall omfatta minst
vissa av de ämnen som anges i tim-
planerna i bilaga 2.
14
Regeringen får föreskriva att vis-
sa utbildningar skall utgöra indi-
viduella program som står öppna
för sökande från hela landet.
§
Regeringen får föreskriva att vis-
sa utbildningar skall utgöra spe-
cialulformade eller individuella
program som står öppna för sö-
kande från hela landet.
16
Den som har tagits in på ett nationellt program i gymnasieskolan och
påbörjat det, har rätt att fullfölja sin utbildning på det programmet i
kommunen eller inom samverkansområdet eller, om utbildningen har
ett landsting som huvudman, inom det landstingsområdet. Detta gäller
även om de förhållanden som låg till grund för mottagandet ändras un-
der studietiden.
Dessa bestämmelser gäller också i
fråga om utbildning på en viss gren,
om eleven har tagits in på ett pro-
gram och därvid getts garanti för all
senare bli inlagen på den grenen.
20 §
Den som har påbörjat en utbild-
ning på ett individuellt program i
en kommun har rätt att fullfölja
programmet enligt den plan som
fanns när utbildningen inleddes.
Den som har påbörjat en utbild-
ning på ett specialutformal eller ett
individuellt program i en kom-
mun har rätt att fullfölja program-
met enligt den plan som fanns när
utbildningen inleddes.
Senaste lydelse 1991:1684.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:157
Om eleven har medgivit att programmet ändras, har han rätt att full-
följa utbildningen på det ändrade programmet.
1 fall som avses i 22 och 23 §§ är
dock hemkommunen inte skyldig
att betala ersättning, om det är frå-
ga om ett nationellt program eller
gren av sådant program som kom-
munen själv erbjuder, utom då
eleven har tagits emot med stöd av
8 § tredje stycket 1 och 3.
Regeringen får föreskriva om
skyldighet för hemkommunerna
att betala ersättning till den anord-
nande kommunen för sådan ut-
bildning som avses i 9 och 14 §§.
24 §
I fall som avses i 22 och 23 §§ är
dock hemkommunen inte skyldig
att betala ersättning, om det är frå-
ga om ett nationellt program eller
gren av sådant program som kom-
munen själv erbjuder, utom då
eleven har tagits emot med stöd av
8 § tredje stycket 1 och 3 eller
29 §.
26 §
Regeringen får föreskriva om
skyldighet för hemkommunerna
att betala ersättning till den anord-
nande kommunen för sådan ut-
bildning som avses i 9 och 14 §§.
Regeringen får vidare föreskriva om
sådan skyldighet för hemkommu-
nerna när det gäller sådana indi-
viduella program som avses i 13 §
tredje stycket 2.
11 kap. Kommunal vuxenutbildning (komvux)
5 §
Utbildningen i komvux skall va- Utbildningen i komvux skall va-
ra avgiftsfri för eleverna. ra avgiftsfri för eleverna, om inte
annat följer av 21 a § eller 15 kap.
6 §.
Såvitt gäller läroböcker, skrivmateriel, verktyg, skyddskläder och and-
ra därmed jämförliga hjälpmedel som varje elev har för eget bruk och
behåller som sin egendom, får huvudmannen bestämma att hjälpmed-
len skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbjudas
mot avgifter som högst motsvarar huvudmannens anskaffningskostna-
der.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:157
I övrigt skall hjälpmedel som används i komvux tillhandahållas utan
kostnad för eleverna, om inte något annat följer av föreskrifter som
meddelas av regeringen.
Kostnader
21 a §
Huvudmannen får, när det gäller
gymnasial vuxenutbildning, ta ut
ansökningsavgift av den som ansö-
ker om att få delta i utbildningen.
A vgiften skall vara skälig.
Ansökningsavgift, som har tagits
ut enligt första stycket, skall betalas
tillbaka
1. om den sökande inte kommer
in på den kurs som avgiften avser,
eller
2. om den sökande slutför och får
betyg från den kurs som avgiften av-
ser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
2. En sådan förklaring som universitets- och högskoleämbetet lämnat
enligt 2 kap. 4 § första stycket 2 i dess äldre lydelse skall gälla också ef-
ter ikraftträdandet.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1108) om statens skolor
för vuxna
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1108) om statens skolor
för vuxna
dels att nuvarande 7 § skall betecknas 8 §,
dels att 6 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 7 §, av följande ly-
delse.
Prop. 1991/92:157
Nuvarande lydelse
Utbildningen i statens skolor för
vuxna skall vara avgiftsfri för ele-
verna.
Föreslagen lydelse
6 §
Utbildningen i statens skolor för
vuxna skall vara avgiftsfri för ele-
verna, om inte annat följer av 7 och
8 §§.
Såvitt gäller läroböcker, skrivmateriel, verktyg, skyddskläder och and-
ra därmed jämförliga hjälpmedel, som varje elev har för eget bruk och
behåller som sin egendom, får styrelsen bestämma att hjälpmedlen skall
anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbjudas mot avgif-
ter som högst motsvarar statens anskaffningskostnader. Styrelsens beslut
enligt första meningen får inte överklagas.
I övrigt skall hjälpmedel som används i statens skolor för vuxna till-
handahållas utan kostnad för eleverna, om inte något annat följer av fö-
reskrifter som meddelas av regeringen.
7 §
Styrelsen får, när det gäller ut-
bildning, som motsvarar gymnasial
vuxenutbildning och påbyggnadsut-
bildning inom komvux, la ut ansök-
ningsavgifl av den som ansöker om
all få delta i utbildningen.
A vgiften skall vara skälig.
Ansökningsavgift, som har tagits
ut enligt första stycket, skall betalas
tillbaka
1. om den sökande inte kommer
in på den kurs som avgiften avser,
eller
2. om den sökande slutför och får
betyg från den kurs som avgiften av-
ser.
Styrelsens beslut i fråga om an-
sökningsavgifter får inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
10
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, 1'riggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidsson, Könberg, Odell, Lund-
gren, Unckel, P. Westerberg och Ask.
löredragande: statsrådet Ask
Vårén 1991 har riksdagen på grundval av propositionen Växa med kun-
skaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen (prop. 1990/91:85,
UbUlö, rskr. 356) beslutat om reformering av gymnasieskolan och vux-
enutbildningen med början läsåret 1992/93. 1 det följande kallar jag
denna proposition Växa med kunskaper.
Utbildningsministern har i budgetpropositionen 1992 (prop.
1991/92:100 bil. 9) föreslagit att de höjningar av sektorsanslaget som
riksdagen beslutat om på grund av gymnasieskolans reformering inte
skall genomföras under budgetåret 1992/93. Riksdagens beslut om gym-
nasieskolans och vuxenutbildningens reformering i övrigt ligger fast.
Under arbetet med atl genomföra de beslutade förändringarna har det
visat sig att ytterligare några frågor bör underställas riksdagen.
Regeringen redovisade i inledningen till bilaga 9 till budgetpropositio-
nen 1992 (prop. 1991/92:100) vissa principer och utgångspunkter för
förändringsarbetet inom det svenska utbildningsväsendet. Regeringen
slog där fast att mångfald och decentralisering ät det bästa sättet att han-
tera den växande och snabbt föränderliga kunskapsmassan. Det är
också det bästa sättet, i en föränderlig värld, att minimcra risken för att
misstag får alltför omfattande konsekvenser. Detta ställer nya krav på
kvalitet, flexibilitet och lyhördhet för förändringar inom utbildnings- Prop. 1991/92:157
området.
Det finns några klara tendenser inom utvecklingen av framtidens tek-
nologi, arbetsmarknad och samhällsliv i vid mening som också berör
utbildningen.
Kraven på kompetens och utbildning växer inom snart sagt alla områ-
den. Antalet tjänster med små krav på utbildning eller utan krav på teo-
retiska kunskaper blir allt mindre. Gamla gränser mellan exempelvis
arbetare och tjänstemän samt mellan olika yrken är på väg att suddas
ut. Inom såväl företag som offentlig sektor blir det allt vanligare att i
stället tala om kvalificerade medarbetare, som alla måste ha en grund av
goda kunskaper i kärnämnen, en kvalificerad utbildning och som har
ett kontinuerligt behov av fortbildning på och utanför arbetsplatsen.
Det blir också allt vanligare att människor byter arbetsplats, yrke eller
yrkesinnehåll flera gånger under sin yrkesaktiva tid. Likaså kommer be-
hovet av unika kombinationer av kompetens och utbildning att växa
på morgondagens arbetsmarknad.
Dessa tendenser måste också sätta sin prägel på utvecklingen av gym-
nasieskolan. Utformningen av den treåriga gymnasieskola som nu är på
väg att införas har sin grund i dessa iakttagelser. Den skapar utrymme
för den allmänna kompetens- och kunskapshöjning som blir en nöd-
vändighet. Den syftar också till att få bort vattentäta skott mellan teore-
tiska, studieförberedande utbildningsvägar och yrkesutbildningar samt
att skapa utrymme för fler övergångar och kombinationer mellan teore-
tisk och yrkesinriktad utbildning. Förslagen i denna proposition inne-
bär ytterligare steg i denna riktning.
Jag har tidigare framhållit nödvändigheten av ett utbildningsväsende
som präglas av kvalitet, flexibilitet och variationsrikedom. Det innebär
att arbetet för en avreglering av utbildningsväsendet måste fortsätta. Den
treåriga gymnasieskolan och de nationella programmen är den ram
inom vilken skolan skall ges ett stort utrymme för att komponera kom-
binationer och utbildningsvägar. Avregleringen syftar också till att olika
utbildningsformer - exempelvis gymnasieskola, vuxenutbildning och
studieförbund - skall kunna verka på lika villkor, där de utifrån sina
respektive inriktningar möts. Jag ser det också som angeläget att skapa
större möjligheter till en ökad samverkan mellan skolan och företagen,
för att skapa verklighetsnära och kvalitativt högtstående utbildningsvä-
gar. Dessa konstateranden ligger till grund för förslagen i denna propo-
sition.
Den gymnasiala utbildningen är nu inne i en period av omfattande
förändring. Våren 1991 fattade riksdagen beslut om reformering av både
gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen (prop.
1990/91:85, UbUlö, rskr. 356). Det är ingen tvekan om att denna re-
form kommer att höja utbildningens kvalitet. Människors kunnande
och kompetens är allt viktigare faktorer för företagens, och därmed Sve-
riges, förmåga att konkurrera och utvecklas. Enligt en rapport från sta-
tens industriverk (1991:2) är utbildningsnivån inom industrin för när-
12
varande lägre i Sverige än i våra viktigaste konkurrentländer. Förstärk- Prop. 1991/92:157
ningen av den gymnasiala utbildningen för både ungdomar och vuxna
kan därmed bli av avgörande betydelse för utvecklingen av svenskt
samhälls- och näringsliv.
Enligt vad jag erfarit kommer ett 70-tal kommuner och ett flertal
landsting att anordna utbildning i gymnasieskolan inom något eller någ-
ra av de nya programmen läsåret 1992/93. De allra flesta av dessa kom-
muner kommer således att införa den nya gymnasieskolan successivt.
Endast tre kommuner planerar att införa den nya gymnasieskolan fullt
ut redan det första året. Många av dem som startar 1992 har deltagit i
försöksverksamheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasie-
skolan.
Utredningen angående utvärderingen av försöksverksamheten med
treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan, UGU, har nyligen
presenterat sitt slutbetänkande. Genom bl.a. tidigare delbetänkanden
från UGU har vissa erfarenheter från försöksverksamheten kunnat be-
aktas redan vid riksdagsbeslutet våren 1991. Slutbetänkandet ger nu yt-
terligare bevis för att den beslutade ordningen för arbetsplatsförläggning
av undervisning, nämligen minst 15 % av den totala undervisningstiden
som fördelas på de tre årskurserna efter lokala beslut, innebär en avse-
värd förbättring i förhållande till försöksverksamhetens 10, 10 och 60
%. Den nu beslutade ordningen ger en flexibilitet och större möjlighe-
ter att anpassa arbetsplatsförläggningen i förhållande till lämpliga ar-
betsplatser. Av UGU:s utvärdering framgår också att det bör finnas möj-
ligheter för skolan att komplettera sådana delar av utbildningen som en
elev inte kunnat eller haft möjlighet att tillgodogöra sig på arbetsplat-
sen.
Enligt UGU hör breddningen av de informella kontakterna mellan
skola och arbetsliv till de positiva effekterna av försöksverksamheten.
Skolan har fått en direkt återkoppling i frågor om vad respektive bran-
scher kräver av nyutbildad personal. Skolan har fått ta del av den tek-
niska utvecklingen och fått inblick i frågor om arbetsorganisation och
personalutveckling. Branschföreträdarna har å sin sida fått de övergri-
pande målen för gymnasieutbildningen klara för sig, mål som innebär
mer än bara yrkesförberedelse. Många branschorganisationer har, bl.a.
genom de centrala yrkesnämnderna, lagt ned ett omfattande arbete på
att utbilda representanter i yrkesråd och andra .skolkontaktorgan, vilket
skapat förståelse för hur skolan arbetar.
På många håll vittnar både skol- och arbetslivsrepresentanter om att
försöksverksamheten inneburit en vitalisering och förbättring av yrkes-
rådens funktion. Genom att yrkesråden endast är rådgivande har, fram-
håller UGU, frågan ständigt uppkommit om hur yrkesrådens status
skall kunna höjas.
Riksdagen har behandlat frågan om yrkesråden (1990/91 :UbU 16 s. 45,
rskr. 356) och anförde då att de centrala yrkesnämnderna och de lokala
yrkesråden har en viktig funktion. Riksdagen fann det dock inte moti-
verat att i lag reglera deras ställning.
13
Jag vill för min del kraftigt understryka betydelsen av goda kontakter
mellan skolan och arbetslivet. Ett nära samarbete gagnar båda parter.
Genom att arbetslivet har möjlighet att påverka och delta i delar av
ungdomarnas utbildning kan arbetslivet ta sin del av ansvaret för att det
får väl utbildad arbetskraft. Eftersom skolans personal får samarbeta
med personer, som har direkta erfarenheter av utvecklingen i arbetsli-
vet, kan skolan fortlöpande modernisera sin utbildning. Samtidigt bi-
drar de nära kontakterna till att båda parter får realistiska förväntningar
på varandra. I likhet med riksdagen finner jag att såväl de centrala yr-
kesnämnderna som de lokala yrkesråden spelar en stor roll för utbild-
ningens kvalitet. Jag förutsätter att denna min syn delas både av dem
som arbetar i skolan och av branscherna själva. Även om det numera
inte finns någon föreskrift som gör samarbetsorganen obligatoriska, tor-
de det ligga i alla parters intresse att ha sådana. Den tyngd dessa samar-
betsorgan har ligger i deras kompetens och anpassning efter lokala för-
hållanden. Ingendera faktorn skulle i sig höjas genom en statlig regle-
ring av sammansättning och arbetsformer. Jag anser det därför inte på-
kallat att nu reglera dessa organs ställning och uppgifter.
En annan slutsats av UGU:s utvärdering av försöket med treårig yr-
kesinriktad utbildning är att goda resultat är beroende av om det finns
kunniga och entusiastiska personer som verkligen vill arbeta för en god
utbildning. Då går det att få fram arbetsplatser för arbetsplatsförlägg-
ningen, då blir handledningen på arbetsplatsen bra, då fungerar samar-
betet mellan lärarna i yrkesämnen och lärarna i teoretiska ämnen. lin
annan slutsats är att samarbete och arbetsplatsförläggning fungerar allt
bättre ju mer erfarenhet de ansvariga skolledarna, lärarna och handle-
darna har. Jag finner att dessa - i och för sig föga förvånande - slutsatser
av försöksverksamheten ger anledning till goda förhoppningar om att
den beslutade gymnasiereformen på sikt skall leda till en mycket god
utbildning för våra ungdomar.
Jag har nyss redovisat de krav på bredd i kunskaper som arbetslivet
ställer. Detta är ett av skälen till att alla nationella program innehåller
en kärna av allmänna ämnen. Jag vill särskilt framhålla att den nya
gymnasieskolan därigenom ställer ännu högre krav på samarbete mellan
lärare i teoretiska ämnen och yrkeslärare än vad den nuvarande gymna-
sieskolan redan gör. I den proposition (prop. 1991/92:75) om lärarut-
bildning m.m. som nyligen presenterats för riksdagen har utbildnings-
ministern berört detta. Han framhåller också värdet av att skolan har lä-
rare med olika bakgrund. I stället för en reglering av hur man skall in-
hämta sina kunskaper för att få fast anställning som lärare, går utveck-
lingen snarare mot en reglering av vilka kunskaper som skall krävas av
dem som skall utöva läraryrket.
Den nya gymnasiala utbildningen - och i särskilt hög grad de 14 yr-
kesförberedande programmen i gymnasieskolan - kommer att innehålla
en mängd kurser som fordrar olika lärarkompetenser. I betydligt större
utsträckning än i dag blir det omöjligt för en lärare att besitta alla skilda
yrkeskompetenser inom ett program.
Prop. 1991/92:157
14
Jag vill påstå att dagens yrkeslärare ofta fungerar som klasslärare i den Prop. 1991/92:157
meningen att han eller hon har praktiskt taget hela undervisningen i yr-
kesämnena. Även i den nya gymnasieskolan är det självfallet naturligt
att en lärare har merparten av undervisningen i yrkesämnena. Jag räk-
nar med att det kommer att krävas fortbildning för att vidga många lä-
rares kompetens. Därutöver kommer det emellertid att krävas undervis-
ning inom så vitt skilda områden att skolan måste anlita yrkesutövare
inom olika områden för vissa utbildningsinslag. En del av dessa utbild-
ningsinslag kommer eleverna att kunna få under den arbetsplatsförlagda
delen av utbildningen. Jag räknar dock med att det ändå kommer att
finnas behov av att anlita "experter" för undervisning i skolan inom vis-
sa kurser, dvs. för kortare tid. Dessa "experter" kommer förmodligen
fortfarande att ha sin huvudsakliga anställning inom yrket och tjänstgö-
ra i skolan på timbasis. Den lärare som har merparten av undervisning-
en inom programmet bör därvid ansvara för att hålla samman program-
met.
Jag har inledningsvis angett att mångfald och flexibilitet är några av
utgångspunkterna för förändringarna av det svenska utbildningsväsen-
det. Den struktur som den reformerade gymnasieskolan har med 16 na-
tionella program kan ge intryck av en relativt låst form som knappast
uppfyller kravet på flexibilitet. Jag ser emellertid de fasta programmen
som en tillgång under inledningen av reformeringen av den gymnasiala
utbildningen.
En fast struktur på gymnasieskolan kan knappast ens vid en given tid-
punkt och långt mindre i ett längre perspektiv svara mot utbildningsbe-
hovet inom alla yrkesområden. I ett föränderligt samhälls- och arbetsliv
är det än mer naturligt att skolan genom att erbjuda nya valbara kurser
ger eleverna möjlighet att successivt anpassa sin utbildning till önskat
yrkesområde. Jag vill här också hänvisa till vad jag i det följande kom-
mer att anföra om individuella program, specialutformade program, ut-
bildning för lärlingar och kompetensinriktad utbildning inom studie-
förbunden.
De nuvarande linjerna och specialkurserna kan också ge intrycket av
en mångfald, som de fasta programmen ytligt sett saknar. Dagens ca 500
studievägar är visserligen många men när den enskilde eleven väl valt
studieväg är studiegången betydligt fastare än vad de nya programmen
kommer att vara. Att programmen ger eleverna en större bredd i kun-
skaper än vad dagens linjer och specialkurser ger, har jag redan berört.
Jag vill nu redovisa vilken flexibilitet och därmed mångfald av valmöj-
ligheter som programmen erbjuder eleverna samt den utveckling av den
gymnasiala utbildningen som jag förutser.
Många av programmen har grenar, nationella eller lokala, som elever-
na kan välja inför det andra årets studier. Vissa elevers val av program
är beroende av om de också kommer in på den önskade grenen. I annat
fall skulle de ha valt ett annat program. Regeringen har därför i sitt be-
slut om programmål för de gymnasiala utbildningarna markerat bety-
delsen av att eleverna så tidigt som möjligt kan identifiera sig med den
15
verksamhetsinriktning de väljer. På samma sätt markerade riksdagen i
beslutet om gymnasieskolan att inget borde hindra den skola som så vill
att redan det första året göra klassindelningen på ett sådant sätt att den
speglar elevernas val av gren i årskurs 2. Jag föreslår i det följande en
lösning på problem som trots detta kvarstår. Specialisering mot ett yr-
kesområde kan också ske genom att eleverna får välja mellan kurser,
vilket torde komma att bli vanligt särskilt inom de program som saknar
grenar men även förekomma inom andra program. Eleverna kan även
bredda eller fördjupa sin utbildning genom utbyte eller tillval av ämnen
från annan gren eller annat program.
Diskussionerna om en övergång från många smala utbildningar till
färre och bredare utbildningar med möjlighet till specialisering genom
grenval eller valbara kurser har pågått sedan mitten av 1970-talet. Un-
der senare delen av denna tid har försök med treåriga yrkesinriktade ut-
bildningar och förberedelserna för gymnasiercformen pågått. Det är
knappast förvånande att dessa diskussioner i vissa fall fortsätter även ef-
ter riksdagens beslut om de 16 nationella programmen och de nationel-
la grenarna. Jag har erfarit att det nu i vissa fall finns allt större förståel-
se för att en ordning med specialisering mot yrkesområden i form av
valbara kurser ger en större flexibilitet än vad grenindelningarna gör.
Jag ser det som naturligt att dessa diskussioner fortsätter och att vi får
en utveckling av gymnasieskolans program till att bli mer uppbyggda
på kurser än på fasta grenar.
Jag vill dock framhålla att jag ser kärnan av allmänna ämnen som
omistlig och att den breddning av utbildningarna som reformen inne-
bär är ett stort framsteg. Vad jag ser som en naturlig fortsättning på ut-
vecklingen av den gymnasiala utbildningen är att kommunerna allt mer
utnyttjar möjligheterna att inom den beslutade grundstrukturen för
gymnasieskolan profdera sin utbildning efter elevernas och arbetslivets
önskemål. En sådan utveckling anknyter enligt min mening i hög grad
till de ambitioner om mångfald, flexibilitet och hög kvalitet i utbild-
ningen som regeringen satt upp.
Prop. 1991/92:157
Regeringen har den 19 december 1991 gett läroplanskommittén (U
1991:02) nya direktiv. Kommittén skall i september 1992 lämna förslag
till bl.a. en läroplan med nya mål och riktlinjer för gymnasieskolan och
den kommunala vuxenutbildningen. Kommittén skall också lämna för-
slag till hur undervisningen i moderna språk kan få ökat utrymme på
de studieförberedande programmen och hur undervisningen i svenska
kan förstärkas på alla program. Kommittén är oförhindrad att lämna
också andra förslag till kvalitetsförbättringar av den gymnasiala utbild-
ningen, som får timplanekonsekvenser. Jag kan därför behöva återkom-
ma till regeringen med förslag om timplaneförändringar. som bör un-
derställas riksdagen.
16
När läroplanskommitténs förslag remissbehandlats, räknar jag med att
återkomma till regeringen med förslag till ny läroplan för den reforme-
rade gymnasieskolan och kommunala vuxenutbildningen (komvux)
som kan föreläggas riksdagen våren 1993.
I avvaktan på denna nya läroplan har regeringen den 27 februari 1992
fattat beslut om en revidering av de nuvarande läroplanerna, dvs. 1970
års läroplan för gymnasieskolan och 1982 års läroplan för kommunal
och statlig utbildning för vuxna. Jag avser även att inom kort föreslå re-
geringen att utfärda nya förordningar för gymnasieskolan och för olika
former av vuxenutbildning.
Regeringen har den 27 februari 1992 också fastställt målen för de na-
tionella programmen i gymnasieskolan och för grundläggande vuxenut-
bildning. Statens skolverk arbetar - på direktiv av regeringen - för när-
varande med att utforma kursplanerna för bl.a. den reformerade gym-
nasiala utbildningen i gymnasieskolan och komvux.
Regeringen har således vidtagit ett antal åtgärder för att den beslutade
reformen skall kunna genomföras den 1 juli 1992. Enligt den tidsplan
som riksdagen fastställt skall förändringarna av komvux genomföras den
1 juli 1992 och förändringarna av gymnasieskolan vid den tidpunkt
kommunerna beslutar, dock tidigast den 1 juli 1992 och senast den 1
juli 1995. Det kan inte förnekas att förberedelsetiden för genomförandet
av reformen är knappt tilltagen. Det är ingen idealisk ordning att kom-
muner och skolor får arbeta utifrån äldre läroplaner - om än revidera-
de. Den tid som skolverket har till förfogande för kursplanearbetet är
mycket kort med hänsyn till den mängd kursplaner det är frågan om.
Skolverket har anmält att verket prioriterar arbetet med kursplaner
för nya ämnen i gymnasieskolan och komvux. Skolverket kommer i öv-
rigt att fastställa dels vilka befintliga gymnasiekursplaner som kan an-
vändas för de nya programmen, dels vilka befintliga kursplaner för
komvux som får användas för den gymnasiala vuxenutbildningen och
påbyggnadsutbildningar under läsåret 1992/93. Skolverket kommer där-
vid att vid behov komplettera dessa föreskrifter med en form av "läsan-
visningar" eller kommentarer. När det gäller kärnämnen ankommer det
på regeringen att fastställa kursplaner. Med hänsyn till den begränsade
tiden fram till den 1 juli 1992 anser jag att den av skolverket valda upp-
läggningen av arbetet måste accepteras. Jag vill därför här informera
riksdagen om att nya kursplaner inte kommer att finnas i alla ämnen
till den 1 juli 1992 men att det ändock kommer att finnas kursplaner
som kan tillämpas för alla ämnen. De av riksdagen fastställda nya tim-
planerna kommer att tillämpas för alla ämnen i den reformerade gym-
nasiala utbildningen i gymnasieskolan och komvux fr.o.m. läsåret
1992/93.
Prop. 1991/92:157
17
2 Riksdagen 199U92. 1 saml. Nr 157
Prop. 1991/92:157
4.1 Möjlighet att ge en grengaranti
Mitt förslag: Kommunerna och landstingen ges möjlighet att er-
bjuda dem som söker ett program som är grendelat en garanti
att de vid grendelningen inför årskurs 2 kommer in på en viss
gren på programmet.
Regeringen bemyndigas att föreskriva att sådan garanti skall
ges för vissa program.
Skälen för mitt förslag: Enligt bestämmelserna i 5 kap. skollagen
(1985:1100), som skall tillämpas på den utbildning som äger rum efter
den 1 juli 1992, tas en elev in på ett program. Om programmet är gren-
delat i årskurs 2, väljer eleven gren inför den årskursen. Det finns dock
ingen garanti för att eleven kommer in på en viss gren på programmet.
Avsikten med det uppskjutna grenvalet är att eleven under det första
året i gymnasieskolan dels skall få vissa grundläggande kunskaper inom
alla yrkesområden som programmet utbildar för, dels skall få underlag
för sitt beslut om grenval. Ett ytterligare skäl är att eleven inte skall be-
höva specialisera sig redan vid valet till årkurs 1 i gymnasieskolan. Möj-
lighet finns dock att söka ett program i en kommun som erbjuder en
viss gren, som hemkommunen inte erbjuder. En elev som har tagits in i
en annan kommuns gymnasieskola på denna grund är emellertid inte
därmed tillförsäkrad en plats på grenen. Ordningen som speglas i 5 kap.
skollagen i dess nuvarande skick är sålunda att grenvalet skall anstå till
slutet av första årskursen. Det är först då som fördelningen på grenar
förutsätts ske. Visserligen har riksdagen, som jag redan nämnt, uttalat
att det inte finns något hinder att redan under första läsåret göra en
klassindelning som speglar en sannolik kommande fördelning på gre-
nar, men en sådan uppdelning förutsattes inte binda elevernas senare
uppdelning. Utställande av garanti om viss gren redan vid intagningen
till årskurs 1 är sålunda ett förfarande som alls inte var förutsatt vid ut-
formningen av 5 kap. skollagen i dess nuvarande skick. Jag vill emeller-
tid nu ta upp frågan om inte en viss förändring bör kunna ske på denna
punkt.
Jag anser att de breda ingångarna i gymnasieskolan är bra. Därigenom
kan de sökande som är osäkra på sitt framtida val känna sig för. Vidare
är ett sammanhållet första år på programmen bra, eftersom kommuner-
na respektive lantistingen då kan samordna undervisningen.
Det finns dock sökande som vill gå en viss bestämd gymnasieutbild-
ning och inte kan tänka sig att gå någon annan eller som väljer mellan
flera speciella utbildningar. Särskilt när det gäller de yrkesförberedande
18
programmen kan skillnaden mellan olika grenar inom programmen va- Prop. 1991/92:157
ra påtaglig. Den som vill ägna sig åt bageri kan inte alltid förväntas bli
tillfreds med en plats på charkuterigrenen. Jag anser att sökande med
en bestämd uppfattning om vilken gren de senare önskar inom ett pro-
gram skall kunna ges en möjlighet att från början få besked om de kan
få plats på den grenen. Jag är dock inte beredd att föreslå någon ändring
vad avser de breda ingångarna, men en möjlighet bör öppnas för de
kommuner och landsting som vill, att ge sökande en garanti att de kom-
mer in på en viss gren. De sökande skall fortfarande tas in på ett natio-
nellt program, men åt dem som i ansökan har angett att de söker en viss
gren kan kommunen eller landstinget ge en garanti redan vid intagning-
en till årskurs 1 att de kommer in på den sökta grenen.
Ett nationellt program där det finns särskilda skäl att ge en grengaran-
ti är det estetiska programmet som i årskurs 2 delas i tre grenar, nämli-
gen 1. dans och teater, 2. konst och formgivning samt 3. musik. De som
söker till det estetiska programmet har vanligen en klar önskan om vil-
ken gren de vill komma in på. Sådana sökande har sålunda ofta innan
de börjar i gymnasieskolan ägnat flera år åt att t.ex. dansa eller musice-
ra. Dessa sökande bör kunna ges en garanti att komma in på den gren
de sökt redan när de tas in på programmet.
Även för kommunerna och landstingen kan det vara en fördel att, re-
dan när de sökande tas in på programmet, veta hur de i huvudsak kom-
mer att fördelas på de olika grenarna i högre årskurser. Kommunerna
och landstingen kan härigenom få ett bättre planeringsunderlag. Kom-
munerna och landstingen kan också härvid låta klassindelningen spegla
grenvalen.
Den förändring av regleringen som jag nu föreslagit, innebär att det
öppnas en möjlighet för kommunerna och landstingen att ge grengaran-
ti vid intagningen. Däremot innefattar den inte någon skyldighet att ge-
nerellt ge en sådan garanti. Kommunerna respektive landstingen får
själva bestämma hur stor del av platserna som skall omfattas av grenga-
rantin. Hänsyn måste tas till de elever som enligt huvudregeln vill låta
grenvalet anstå till slutet av årskurs 1. Det är därför inte rimligt att ge
grengarantier i sådan omfattning att några platser i realiteten inte längre
står dessa elever till buds. Jag anser att det bör kunna överlåtas på skol-
huvudmännen att avväga proportionerna mellan antalet tillgängliga
platser och antalet platser som omfattas av grengarantin. Jag utgår från
att kommunerna och landstingen använder sig av den nya möjligheten
för att nå praktiskt goda lösningar anpassade efter de lokala förhållande-
na. Med hänsyn till ungdomarnas intressen kan det emellertid visa sig
behövligt att inom vissa program generellt ge grengaranti. För att smi-
digt kunna möta ett sådant behov, föreslår jag att regeringen bemyndi-
gas att meddela föreskrifter som innebär att en grengaranti skall ges för
vissa program.
De sökande skall dock inte i något fall vara tvungna att välja gren re-
dan inför årskurs 1. Jag tycker det är viktigt att de sökande som vill
skjuta upp valet av gren också kan göra det.
19
Med hänsyn till att ett system med grengaranti inte var förutsatt när Prop. 1991/92:157
bestämmelserna i skollagen om gymnasieskolan utformades anser jag att
ett sådant system inte bör införas utan att det får ett direkt stöd i lagen.
Bestämmelser om grengaranti bör komma till uttryek i skollagens ka-
pitel om gymnasieskolan. Föreskrift om erbjudande av garanti kan
lämpligen tas in som en ny 6 a §. Rättsverkan för eleven kan regleras i
anslutning till föreskriften i 16 § om rätt att fullfölja ett program. Mot-
svarande rätt skall gälla i fråga om gren, då garanti har lämnats.
4.2 Benämning på grenar m.m.
Mitt förslag: Namnet på grenen för Tandsköterskor inom Om-
vård nadsprogrammet ändras till Tandvård. Namnen på grenarna
för Reparation och för Flygunderhåll inom Fordonsprogram-
met ändras till Fordonsteknik respektive Flygteknik.
Skälen för mitt förslag: Som jag inledningsvis redovisat har regeringen
nyligen fattat beslut om målen för de nationella programmen. Till
grund för beslutet låg ett förslag som statens skolverk utarbetat, vilket
remissbehandlats. Under arbetet med dessa programmål har det fram-
kommit förslag till ändring av namnen på vissa grenar inom några av
programmen.
Skolverket har föreslagit att den av riksdagen beslutade grenen för
Tandsköterskor inom Omvårdnadsprogrammet får en ändrad benämning.
Ingen annan nationell gren inom den gymnasiala utbildningen riktas
mot ett särskilt yrke. Många har dessutom påpekat, att benämningen in-
te är könsneutral. Jag föreslår i likhet med skolverket att grenen be-
nämns Tandvård.
Inom Fordonsprogrammel finns bl.a. gren för Flygunderhåll och gren
för Reparation. Jag föreslår i likhet med Motorbranschens yrkesnämnd
att benämningen på grenen för Reparation ändras till Fordonsteknik. I
konsekvens därmed föreslår jag att benämningen på grenen för Flygun-
derhåll ändras till Flygteknik.
För riksdagens information vill jag även nämna att det kommit in för-
slag om ändring av grenindelningen i vissa fall. Jag är för min del inte
beredd att för närvarande föreslå några ändringar därvidlag. Ett av dessa
ändringsförslag gäller Hotell- och reslaurangprograntniel. Programmet
har enligt riksdagens beslut följande tre grenar, nämligen Hotell, Res-
taurang samt Storhushåll. Berörda yrkesnämnder har framhållit som
sin uppfattning att grenen för Storhushåll inte bör utformas som en na-
tionell gren. Elevintresset för denna gren har varit lågt inom försöks-
verksamheten med treårig yrkesinriktad utbildning och yrkesnämnder-
na anser att grunden för arbete inom storhushåll kan ges inom ramen
för de två andra grenarna. Landstingsförbundet anser att det inte är
ändamålsenligt med två grenar med samma innehåll inom detta pro-
20
gram. Jag vill för min del peka på att de primärkommuner som så öns- Prop. 1991/92:157
kar kan samordna utbildningen inom de båda områdena inom en lokal
gren, exempelvis benämnd gren för Restaurang och storhushåll.
Mitt förslag: För sådana elever på nationella program som har
påtagliga studiesvårigheter öppnas en möjlighet att välja bort
vissa ämnen men fortsätta studierna i övriga ämnen enligt pro-
grammet (mindre studiekurs). En sådan mindre studiekurs skall
senare kunna kompletteras så att eleven kan få ett nytt avgångs-
betyg med fullständig studiekurs från programmet.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer be-
myndigas att meddela föreskrifter om avvikelser från timplanen,
när det gäller elever med behov av mindre studiekurs och ele-
ver med handikapp.
Skälen till mitt förslag: 1 dagens system med linjer och specialkurser
kan en elev som har påtagliga studiesvårigheter befrias från undervis-
ningen i som mest tre obligatoriska ämnen och övergå till att ha s.k.
mindre studiekurs.
I propositionen Växa med kunskaper (prop. 1990/91:85, s. 90) uttala-
des att ett antal försöksvis prövade verksamheter med bl.a. individuell
studietakt skulle kunna finna sin naturliga plats inom ramen för de in-
dividuella programmen. Ett syfte med detta var detsamma som med da-
gens mindre studiekurs, nämligen att ge elever som så behöver en lug-
nare studietakt.
Jag kommer i det följande att föreslå förändringar när det gäller de
individuella programmen. Med dessa förändringar följer att program-
men utanför de nationella programmen inte primärt skall användas för
att konstruera mindre studiekurser. Jag ser det vidare som önskvärt att
en elev, som under studiernas gång på ett nationellt program finner det
svårt att klara av alla ämnena, får möjlighet att stanna kvar i klassen
och fortsätta med ett reducerat antal ämnen i stället för att sluta och gå
över på en annan studieväg.
Jag anser därför att en elev som så önskar, efter noggrann prövning
på skolan, skall kunna befrias från ett eller flera ämnen inom det pro-
gram han eller hon går på. Jag anser dock att framför allt ett nationellt
program, som syftar till allmän behörighet, inte bör styckas sönder allt-
för mycket utan det bör med så få undantag som möjligt ha den upp-
läggning som riksdagen bestämt i och med beslutet om minsta garante-
rad undervisningstid.
21
Den befrielse från ett eller flera ämnen som jag här talat om innebär
att eleven vid avgången från gymnasieskolan inte kommer att ha den
allmänna behörighet att söka vidare till högre studier som ett fullbordat
nationellt program innebär. En elev med en mindre studiekurs kan gi-
vetvis inte få avgångsbetyg med fullständig studiekurs från det nationella
programmet eftersom den eleven inte har slutfört något sådant pro-
gram. Avgångsbetyget får i stället ange att det rör sig om en mindre stu-
diekurs inom ett program. Liksom i dag bör dock eleven efter avgången
från gymnasieskolan kunna läsa igen det eller de ämnen som nedlagts
och därmed få allmän behörighet. Detta skall som i dag kunna göras i
gymnasieskola eller i kommunal vuxenutbildning genom s.k. förlängd
undervisning. I ett allmänt perspektiv av avreglering och återkomman-
de utbildning ser jag dock inget skäl att behålla den tidsgräns om högst
fyra år som i dag finns för att efter komplettering av nedlagda ämnen få
ut ett nytt avgångsbetyg med fullständig studiekurs. För tydlighetens
skull vill jag slå fast att vad jag här talat om innebär studier i ämnen,
som en elev inte tidigare studerat. Kompletteringen skall ge ett avgångs-
betyg med fullständig studiekurs på programmet. Den skall inte förväx-
las med den s.k. konkurrenskomplcttcring, som skall kunna ge ett hög-
re betyg i ämnen som redan lästs och som för närvarande utreds av be-
tygsberedningen (U 1990:07).
Jag ser för min del inte heller några skäl att, som tidigare, centralt
reglera vilka ämnen som en elev inte skall kunna befrias från. Jag förut-
sätter att frågan om ämnen diskuteras vid den noggranna prövning av
varje enskilt fall som det är skolans ansvar att genomföra.
Vidare finns det en annan kategori elever som har behov av en jämk-
ning av de fastställda timplanerna. Jag tänker då på elever med olika ty-
per av handikapp, som exempelvis döva, hörselskadade eller svårt rörel-
sehindrade elever. De senare har t.o.m. en lagfäst rätt att gå ett natio-
nellt program. Jag anser att regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer bör få ett bemyndigande att medge sådana avvikelser
från timplanen som kan bli aktuella i dessa fall.
Jag kommer i det följande att föreslå en förändring av det som för
närvarande kallas individuella program. Med den förändringen kan
mindre studiekurs bli aktuell även på den sidan. Jag skall snart åter-
komma till det.
Prop. 1991/92:157
22
Prop. 1991/92:157
6.1 Specialutformade program och individuella
program
Mitt förslag: De utbildningar som för närvarande ryms inom be-
greppet individuella program bör delas upp i två skilda katego-
rier, nämligen specialutformade program och individuella pro-
gram.
Specialutformade program avser utbildningar som är likvärdi-
ga med ett nationellt program men som fyller speciella utbild-
ningsönskemål. Utbildningen skall omfatta tre årskurser.
Individuella program skall i första hand antingen syfta till att
stimulera eleven att fortsätta på ett nationellt eller specialutfor-
mat program eller göra det möjligt att förena en anställning som
syftar till yrkesutbildning med studier av vissa ämnen i gymna-
sieskolan. De kan emellertid också användas för utbildningar
för udda yrken eller för att möta speciella behov hos enskilda
elever.
Skälen för mitt förslag: Genom riksdagens beslui med anledning av pro-
positionen Växa med kunskaper (prop. 1990/91:85, UbU16, rskr. 356)
är kommunerna fr.o.m. läsåret 1992/93 skyldiga att erbjuda gymnasieut-
bildning i form av individuella program till de ungdomar som inte har
tagits in på ett nationellt program.
Det individuella programmet är enligt riksdagsbeslutet en del av gym-
nasieskolans utbildningsutbud och bör enligt 5 kap. 13 § skollagen an-
tingen motsvara ett nationellt program eller syfta till att stimulera ele-
verna att senare gå över till utbildning på ett nationellt program. Som
framgår av riksdagsbeslutet skall inom ramen för det individuella pro-
grammet kunna anordnas ett brett spektrum av utbildningar, som spän-
ner från heltidsstudier motsvarande dem på de nationella programmen
till kurser som exempelvis kompletterar en anställning eller komplette-
rar brister i tidigare utbildning som förberedelse för studier på ett natio-
nellt program.
Individuella program skall utgå från den enskilde elevens behov och
från lokala förutsättningar och skall så långt möjligt byggas upp kring
gymnasieskolans kärnämnen. Det individuella programmets utformning
och innehåll skall anges i en plan som beslutas av styrelsen för skolan.
Det individuella programmet inrymmer flera olika verksamheter i
den nuvarande gymnasieskolan t.ex. uppföljningsansvaret, yrkesutbild-
ning för små och udda yrken, gymnasial lärlingsutbildning, andra udda
studieönskemål, introduktionskurser för invandrarungdom.
23
Individuella program utgår således från flera motiv:
- kompensatoriska (elever som saknar tillräckliga kunskaper),
- motivationsskapande, vägledande (elever som är studieomotiverade
eller osäkra i sitt studieval) ,
- stödjande (elever som inte kommit in på sitt val eller avbrutit sin
gymnasieutbildning),
- individuell utbildningsinriktning utanför de nationella program-
men.
Som jag ser det innebär den nya gymnasieskolan en ökad mångfald
som gör att elevernas intresseinriktningar kan tillgodoses i betydligt
större utsträckning än vad som varit fallet hittills. Inte minst inom ra-
men för det individuella programmet finns stora möjligheter för den
enskilde eleven att själv påverka innehållet i sin utbildning. Detta stäl-
ler stora krav på kommunerna som ansvariga för det individuella pro-
grammet. För gymnasieskolans olika nationella program finns av rege-
ringen fastställda programmål. Kvalitetskravet för en utbildning av mot-
svarande längd utformad som ett individuellt program får enligt min
mening inte sättas lägre bara för att det handlar om ett för den enskilde
individen särskilt sammansatt program.
Enligt min mening kan det individuella programmet delas upp i två
delar med skilda syften. Härigenom kan en viss struktur åstadkommas
utan att flexibiliteten blir mindre.
En del, som jag i fortsättningen kallar specialutformade program, be-
står av utbildningar som - i fråga om utbildningens nivå - är likvärdiga
med ett nationellt program, t.ex. speciella inriktningar eller kombina-
tioner för ungdomar som vill ha en utbildning som inte ryms inom de
nationella programmen. Det kan vara både teoretiska och yrkesinrikta-
de utbildningsönskemål. Undervisning i kärnämnena skall ingå i sam-
ma utsträckning som för elever på nationella program. De mål som ut-
formas för de studieförberedande respektive de yrkesförberedande ut-
bildningarna skall därvid tillämpas i den utsträckning de är relevanta.
Eleven får här möjlighet att välja kurser från de nationellt fastställda
programmen och från de lokalt fastställda kurserna. I den utbildnings-
plan som görs upp för varje elev skall detta preciseras. Självklart kan en
sådan utbildningsplan också avse en grupp av elever. En avslutad ut-
bildning enligt denna modell skall ge allmän behörighet till högskole-
studier.
Med hänsyn till att specialutformade program skall ligga på samma
nivå som de nationella programmen, kan även här under studiernas
gång uppstå behov av att gå ned till en mindre studiekurs. Det bör kun-
na ske efter samma grunder som när det gäller de nationella program-
men.
En annan del, som jag i fortsättningen benämner individuella pro-
gram, är väsentligen avsedda för bl.a. elever som är studieomotiverade
eller osäkra i sitt studieval och för elever som i kombination med en
anställning som syftar till en yrkesutbildning (lärlingsutbildning) endast
vill studera vissa kurser i gymnasieskolan. De två nu nämnda huvudva-
Prop. 1991/92:157
24
rianterna av det individuella programmet bör inte utesluta att man som Prop. 1991/92:157
sådana program anordnar också mer udda utbildningar. Ett exempel
kan vara yrkesdansarutbildning som, i den mån sådan utbildning inte
anordnas så att den fyller kraven för ett specialutformat program, an-
ordnas som ett individuellt program. Sådana udda utbildningar kan för-
utses ibland bli riksrekryterande. Andra utbildningar som kan rymmas
inom vad jag nu kallar individuella program är sådana som avser elever
med speciella behov, t.ex. elever från särskolan. Jag skall inom kort
återkomma till det.
Om jag återgår till den först nämnda huvudvarianten av individuella
program, den med utbildningsinsatser och andra åtgärder för studie-
omotiverade och studieobestämda så rymmer den flera olika möjlighe-
ter till insatser, bl.a. introduktionskurser för invandrarungdom och
uppföljningsinsatser. Det individuella programmet bör i dessa fall syfta
till att eleven sedan går en utbildning inom ett nationellt program eller
ett specialutformat program eller en lärlingsutbildning kombinerad
med studier i gymnasieskolan. Självklart skall eleven då tillgodoräknas
de kurser som fullgjorts inom ramen för det individuella programmet.
För de elever som har behov av åtgärder av kompensatoriskt slag skall
målet vara att i första hand ge en reell kompetens motsvarande den som
grundskolan ger i det eller de ämnen där eleven saknar sådan. Därefter
skall de stimuleras att genomgå ytterligare utbildning. Det finns också
elever som har behov av en lugnare studietakt. Även detta skall vara
möjligt inom ramen för det individuella programmet. Det är självklart
ett viktigt mål att varje enskild elev får en så god utbildning som möjligt
i gymnasieskolan.
En alternativ utbildningsform inom det jag nu benämner det indi-
viduella programmet är en kombination av utbildning inom ramen för
ett anställningsförhållande och studier i vissa obligatoriska kärnämnen.
Studier i dessa skolämnen skall också ske inom ramen för det individu-
ella programmet. Jag återkommer strax till denna utbildningsform. Jag
vill dock redan nu för tydlighetens skull nämna att samtliga program
som ger en yrkesförberedande utbildning kan arbetsplatsförläggas i stor
omfattning.
Jag har nyligen i propositionen (1991/92:94) om ändrat huvudmanna-
skap för särskolan och särvux m.m. föreslagit att elever som har gått i
särskolan och som bedöms kunna tillgodogöra sig utbildning inom
gymnasieskolans individuella program, skall kunna beredas möjlighet
till sådan utbildning.
Visserligen har jag i det föregående föreslagit att elever med påtagliga
studiesvårigheter skall kunna få sitt studieprogram minskat genom s.k.
mindre studiekurs. Detta skall självfallet också vara möjligt på special-
utformade program. Även om möjligheten till mindre studiekurs an-
vänds är det knappast realistiskt att tro att elever som kommer från sär-
skolan skall kunna delta i det programmet. Däremot bör dessa elever
kunna delta i vissa utbildningar inom ramen för det nya individuella
programmet. Det bör t.ex. vara möjligt att med modifieringar kunna er-
25
bjuda en individuell utbildning som t.ex. innehåller delar av omvård- Prop. 1991/92:157
nadsprogrammet.
Den föreslagna uppdelningen i specialutformade program och indi-
viduella program medför en ändring av 5 kap. 13 § skollagen
(1985:1100). Det jag anser bör framgå av skollagen är kommunens skyl-
dighet att erbjuda dessa utbildningar samt att utbildningarna på special-
utformade och individuella program skall följa en plan, som skall fast-
ställas av styrelsen för utbildningen. Däremot anser jag inte att några
närmare bestämmelser om hur eleverna kan söka dessa utbildningar be-
hövs. Utbildningarna är i princip avsedda för ungdomar i kommunen.
Någon generell rätt för andra ungdomar än de som är hemmahörande i
kommunen att söka dessa utbildningar bör därför inte införas. Undan-
tag härvidlag är givetvis sådana utbildningar som anordnaren avsett vara
riksrekryterande, men de är undantag även som specialutformade pro-
gram och individuella program betraktade.
Som en följd av att specialutformade program och individuella pro-
gram normalt är något som skall erbjudas endast ungdomar i den egna
kommunen finns inte anledning att införa någon generell rätt till inter-
kommunal ersättning för elever på dessa program. Två undantag måste
dock göras. Det ena är nyss berört, nämligen de udda riksrekryterande
utbildningar som kan anordnas som specialutformade program eller in-
dividuella program. Här bör rätten till interkommunal ersättning vara
beroende av om regeringen har förklarat utbildningen för riksrekryter-
ande. För en sådan lösning krävs endast en smärre justering i 5 kap. 14
§ skollagen, så att regeringens bemyndigande klart avser både specialut-
formade och individuella program.
Det andra undantaget är praktiskt mer väsentligt. Det gäller det ut-
bildningspaket som är avsett att kombineras med en anställning. I såda-
na sammanhang kan det ofta vara ändamålsenligt att studierna av skol-
ämnena arrangeras i samma kommun där företaget med lärlingsplatser-
na finns, oberoende av att lärlingarna kan ha olika hemkommuner.
Särskilt synes ett sådan arrangemang praktiskt, om ett företag samtidigt
har flera lärlingar som skall studera i gymnasieskolan. Med hänsyn här-
till föreslår jag att regeringen bemyndigas föreskriva en rätt till inter-
kommunal ersättning när det gäller den skolförlagda delen av utbild-
ningen. En sådan föreskrift kan lämpligen tas in i 5 kap. 26 § skollagen.
Enligt 3 kap. 4 § studiestödslagen (1973:349) utgår studiebidrag jämte
tillägg endast vid heltidsstudier, om inte regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer föreskriver något annat.
Enligt 3 kap. 5 § studiestödslagen utgår studiehjälp för sådan del av
läsår under vilket en studerande bedriver studier. Studiebidrag och ex-
tra tillägg kan även utgå för annan tid än läsår enligt de närmare före-
skrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer. Vid tillämpningen skall därvid endast beaktas hela, sam-
manhängande tidsperioder under ett kalenderhalvår om 15 dagar för
heltidsstuderande om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
26
Enligt övergångsbestämmelse till förordningen (1991:964) om ändring Prop. 1991/92:157
i studiestödsförordningen (1973:418) gäller intill utgången av juni 1992,
vid tillämpningen av 3 kap. 5 § studiestödslagen i fråga om uppfölj-
ningsprogram, kurser och andra utbiklningsinslag i sådana individuella
planer som avses i den upphävda förordningen (1983:583) om statsbi-
drag till uppföljningsinsatser för ungdomar under 18 år, att studiehjälp
skall lämnas till heltidsstuderande även för 15 dagar som inte bildar en
hel, sammanhängande tidsperiod.
Enligt min mening bör fr.o.m. den 1 juli 1992 motsvarande bestäm-
melser gälla även för de studerande som följer individuella program.
Det ankommer på regeringen att utfärda närmare föreskrifter härom.
6.2 Utbildning för lärlingar
Mitt förslag: En ny utbildning för lärlingar skapas. Denna ut-
bildning får formen av ett individuellt program, dvs. en utbild-
ningsväg bredvid nationella program och specialutformade pro-
gram.
Utbildningen avpassas för att kunna kombineras med en yr-
kesutbildning som sker i företagsregi inom ramen för ett anställ-
ningsförhållande. Utbildningen i skolan omfattar minst kärn-
ämnena svenska, engelska, samhällskunskap och matematik.
Skolan skall tillhandahålla utbildning i samtliga gymnasiesko-
lans kärnämnen för dem som önskar det. Utbildningen motsva-
rar tre årskurser.
Skälen för mitt förslag: Jag anser att det av flera olika skäl behövs en
ny utbildning för lärlingar som ett komplement och ytterligare alterna-
tiv till de nationella programmen och de specialutformade program-
men. Vad jag nu avser är en kombination av sådan yrkesutbildning som
sker i ett företags regi, inom ramen för ett anställningsförhållande, och
studier av vissa skolämnen i gymnasieskolan.
För ungdomar som har som främsta mål att snabbt komma ut i ar-
betslivet, kan de yrkesförberedande programmen förefalla alltför teore-
tiskt inriktade. Även för elever som är bosatta på långt avstånd från den
gymnasieskola som anordnar önskat program kan en lärlingsutbildning
hos ett företag som genomförs närmare hemorten vara ett bättre alterna-
tiv. Lärlingsutbildning kan också bidra till återväxten inom smala yrkes-
områden eller små företag där utbildningen på ett nationellt program
inte passar. Den lärlingsutbildning som sker hos företaget bör emeller-
tid kunna kombineras med viss skolutbildning.
Den utbildning av lärlingar som jag här föreslår har sålunda ett delat
huvudmannaskap.
Skolans del i utbildningen, det som regleras i skollagen, skall utgöras
av ett paket med kärnämnen. För detta utbildningspaket är kommunen
27
huvudman och utbildningen ingår i gymnasieskolan som ett individu-
ellt program.
Omfattningen av det utbildningspaket som skall erbjudas bör inte reg-
leras direkt i skollagen. I stället bör regeringen bemyndigas att föreskri-
va vilken omfattning erbjudandet minst skall ha. Jag vill emellertid här
för riksdagens information nämna att jag ser det som naturligt att det i
utbildningen alltid skall ingå svenska, engelska, samhällskunskap och
matematik i den omfattning som framgår av de av riksdagen beslutade
timplanerna för gymnasieskolan. Mindre än detta bör inte få anordnas
som utbildningspaket. Kommunen bör emellertid ha skyldighet att er-
bjuda samtliga gymnasieskolans kärnämnen inom ramen för utbildning-
en. Det får ankomma på eleven att avgöra vad denne önskar utöver den
del som alltid, enligt vad jag nyss föreslagit, skall ingå i utbildningen.
Enligt min mening är det självklart värdefullt att så många ungdomar
som möjligt tar fasta på detta erbjudande och på så sätt skaffar sig ut-
bildning i alla kärnämnen. Regeringens föreskrifter om omfattningen av
utbildningen med stöd av ett sådant bemyndigande som nu föreslagits
kan lämpligen ges i gymnasieförordningen.
Företagen skall vara huvudman för lärlingsutbildningen och ansvara
för genomförandet av den. Det innebär att berörda parter, branscher
och företag helt svarar för innehåll, uppläggning och krav på lärlingsut-
bildningen. Lärlingarnas anställningsförhållanden under den tid de är i
företagen är också en fråga för parterna på arbetsmarknaden att komma
överens om. Det får anses självklart att företagets del av utbildningen
skall läggas upp så att den kan kombineras med den del av utbildningen
som anordnas i gymnasieskolan. Avvägningen av hur de olika utbild-
ningsdelarna skall förläggas i tiden bör skolan och företaget få komma
överens om efter de lokala förutsättningarna. I skollagen bör markeras
att gymnasieskolans utbildningspaket i dessa sammanhang är avsedda att
kombineras endast med sådana anställningar som syftar till en yrkesut-
bildning och inte vilken anställning som helst.
Vad gäller studiehjälp för studerande, som följer den nya utbildning-
en, bör sådan utgå endast för den del av undervisningen, där kommu-
nen är huvudman. På samma sätt som avses gälla vid studier inom tidi-
gare nämnda individuella program kan studiehjälp lämnas även för 15
dagar som inte bildar en hel, sammanhängande tidsperiod. Någon redu-
cering av studiebidraget enligt 3 kap. 42 § studiestödsförordningen bör
inte förekomma. Det ankommer på regeringen att utfärda närmare fö-
reskrifter härom.
Av utvärderingsrapporter från skolöverstyrelsen över nuvarande gym-
nasiala lärlingsutbildning framgår att en betydande andel av dem som
går lärlingsutbildning är 20 år eller äldre. Vissa av dem har tidigare ge-
nomgått eller avbrutit en två- eller treårig gymnasieutbildning. Andra är
unga vuxna, som efter viss erfarenhet från arbetslivet utnyttjat lärlings-
utbildningen för att skaffa sig ett mer kvalificerat arbete.
Jag anser det därför väsentligt att den nya utbildning jag föreslår
också kommer att finnas som ett alternativ för vuxenstuderande i kom-
Prop. 1991/92:157
28
vux. För detta krävs dock inte någon ändring i skollagens bestämmelser
om kommunal vuxenutbildning.
Det kan finnas skäl att i vissa fall stimulera företag att anta lärlingar
för en sådan kombination av utbildning i anställningen och i gymnasie-
skolan som jag här har beskrivit. Jag vill i detta sammanhang framhålla
att kommunerna fr.o.m. den 1 juli 1992 är skyldiga att erbjuda alla ung-
domar en gymnasieutbildning. Utbildningen skall påbörjas senast under
det första kalenderhalvåret det år ungdomarna fyller 20 år. I det sektors-
bidrag som kommunerna erhåller för skolverksamhet har också inräk-
nats de medel som kommunerna tidigare erhöll i specialdestinerat bi-
drag för gymnasial lärlingsutbildning. Det är därför enligt min mening
rimligt att kommunerna också fortsättningsvis kan ge bidrag för hand-
ledningskostnader och liknande till företag som anordnar lärlingsutbild-
ning.
Jag är väl medveten om att det i nuvarande arbetsmarknadsläge kan
vara svårt att åstadkomma en lärlingsutbildning av någon större volym
enligt det förslag som jag här har lagt fram. Det är dock angeläget att
det rent generellt skapas möjligheter till en ökad samverkan mellan
skola och arbetsliv. Jag ser det som ytterst väsentligt att det inom alla
yrkesförberedande program i gymnasieskolan finns en reell näringslivs-
anknytning. Jag har emellertid också ambitionen att finna vägar för nya
attraktiva yrkesförberedande utbildningar med stark anknytning till nä-
ringslivet. Jag avser därför att ta initiativ till en fortsatt beredning i den-
na fråga. Härvid bör exempelvis frågor om omfattningen av kärnämnes-
undervisningen och - beroende på hur utbildningen läggs upp - frågor
om elevstatus tas upp till diskussion.
Prop. 1991/92:157
29
Prop. 1991/92:157
Mitt förslag: Den centrala regleringen av hur många av läsårets
skoldagar som skall tas i anspråk av den minsta garanterade un-
dervisningstiden och hur många av skoldagarna som skall vara
övrig tid avskaffas.
Skälen för mitt förslag: Riksdagens beslut (prop. 1990/91:85, UbUI6,
rskr. 356) om reformeringen av den gymnasiala utbildningen innebär
att eleverna garanteras ett visst antal timmars undervisning dels totalt,
dels inom de olika ämnen som ingår i respektive nationellt program.
Timplanen har intagits som bilaga 2 till skollagen (1985:1100).
Riksdagen lade vidare fast att läsåret såsom hittills skall omfatta minst
178 skoldagar, minst 12 lovdagar och högst 5 studiedagar. De 178 skol-
dagarna rymmer 4 friluftsdagar. I dessa delar innebär inte riksdagsbeslu-
tet någon förändring i förhållande till nuläget.
Riksdagen har emellertid även uttalat att den garanterade undervis-
ningstiden motsvarar 162 dagar och övrig tid 12 dagar. Riksdagen har
vidare angett vilka aktiviteter som skall äga rum under vad som anges
som "övrig tid". Det är tid för centrala prov och likartade skrivningar,
temadagar samt studie- och yrkesorientering. Det framhölls att verksam-
heter under "övrig tid" såsom prov, studiebesök, studie- och yrkesorien-
tering m.m. är lika viktiga inslag i skolarbetet som den garanterade un-
dervisningstiden.
Dessa uttalanden om vad som skall anses vara undervisningstid och
vad som inte skall anses vara det, får vissa mindre lämpliga konsekven-
ser. 1 de fall ett ämne har centrala eller liknande prov ingår inte denna
provtid i undervisningstiden, medan andra prov och prov i andra äm-
nen gör det. Enligt min bestämda uppfattning är prov, liksom studiebe-
sök och temastudier, en integrerad del av undervisningen i respektive
ämne och bör följaktligen ingå i den minsta garanterade undervisnings-
tiden för respektive ämne. Jag förutsätter därvid att studiebesöken och
temastudierna ger sådana kunskaper och erfarenheter som eleverna
skall tillägna sig i respektive ämne. Beslut om studiebesök eller tema-
studier tillhör enligt min mening planeringen av undervisningen och är
därmed en fråga för lärarna i samråd med eleverna att avgöra. Omfatt-
ningen bör inte regleras genom centrala bestämmelser.
Jag delar helt de bedömningar som ligger bakom besluten om en
minsta garanterad undervisningstid. Den hittillsvarande ordningen har
bl.a. lett till att undervisningstid försvunnit genom att prov, studiebesök
och temastudier i andra ämnen inkräktat på tiden. Detta är självfallet
inte acceptabelt. Genom systemet med minsta garanterad tid i vart och
ett av ämnena får emellertid nu varje ämne bära sin egen provtid m.m.
30
När det gäller vissa andra aktiviteter är det inte alltid möjligt att helt Prop. 1991/92:157
inordna dem i ett visst eller vissa ämnen. 1 vilken utsträckning inord-
nande är möjligt, eller om vissa aktiviteter skall förläggas till övrig tid,
måste vara en fråga för den konkreta undervisningsplaneringen. De ak-
tiviteter jag här tänker på är t.ex. studie- och yrkesorientering, sex- och
samlevnadsundervisningen, ANT- (alkohol, narkotika och tobak) och
trafikfrågor.
Mot bakgrund av vad jag nyss redovisat finner jag det onödigt att cen-
tralt reglera hur många skoldagar per läsår som den minsta garanterade
undervisningstiden motsvarar och hur många skoldagar som skall vara
övrig tid. Enligt min bedömning räcker det med att reglera den minsta
garanterade undervisningstiden totalt och per ämne samt det minsta to-
tala antalet skoldagar per läsår, dvs. 178, samt antalet dagar därav som
skall vara friluftsdagar, nämligen 4. Mina förslag påverkar inte regle-
ringen av antalet lovdagar och studiedagar.
Mitt forslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bemyndigas att, när det gäller lokala grenar och ut-
bildningar på främmande språk, få bestämma att särskilda krav
på förkunskaper skall gälla.
Skyldigheten att betala interkommunal ersättning för de ele-
ver som går på en Rh-anpassad utbildning förtydligas.
Skälen för mitt förslag: I 5 kap. skollagen (1985:1100) slås det fast vil-
ka behörighetsvillkor som gäller för att en sökande skall tas emot i gym-
nasieskolan. Enligt 5 kap. 1 § skall ungdomar tas emot i gymnasiesko-
lan när de har avslutat grundskolan eller motsvarande fram till och
med det första kalenderhalvåret det år de fyller tjugo år. När det gäller
de nationella programmen finns det ytterligare behörighetskrav i 5 kap.
5 § vilka innebär att ungdomarna skall ha slutfört sista årskursen i
grundskolan eller motsvarande och att de inte tidigare skall ha gått ige-
nom en gymnasieutbildning på ett nationellt program eller en likvärdig
utbildning. Någon möjlighet för regeringen att medge undantag från
dessa behörighetsvillkor eller att för vissa utbildningar föreskriva ytterli-
gare behörighetsvillkor finns inte.
Några kommuner har gjort förfrågningar om möjligheten att starta
EG-anpassade nationella program. Kommunerna hade då tänkt sig att
som behörighetskrav ställa att de sökande skall ha vissa språkkunskaper.
Vidare finns det kommuner som på försök bedriver undervisning helt
på t.ex. engelska i vissa klasser. De kan då behöva ställa krav på att den
sökande har vissa färdigheter i undervisningsspråket. Någon möjlighet
31
för regeringen att medge att kommunerna får ställa upp sådana förkun-
skapskrav finns inte.
Jag anser att det bör finnas en möjlighet för kommunerna att ge en
specialiserad undervisning av den typ som jag nu har gett exempel på
och att kommunerna då skall kunna ställa krav på vissa förkunskaper.
Om en kommun vill att hela undervisningen skall ges på ett främman-
de språk skall denna typ av profilering kunna ske och då avse ett natio-
nellt program. Om det däremot rör sig om någon annan typ av profile-
ring bör kommunerna kunna anordna en lokal gren och för denna
gren undantagsvis få ställa krav på förkunskaper. När det gäller de na-
tionellt fastställda grenarna bör det, utom när hela undervisningen an-
ordnas på ett främmande språk, inte vara möjligt att ställa krav på för-
kunskaper utöver dem som lagen ställer upp i dag. Möjlighet bör sålun-
da ges för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att,
när det gäller lokala grenar eller utbildningar på främmande språk, be-
stämma att särskilda krav på förkunskaper får ställas upp.
Jag viil här även ta upp en fråga som gäller den interkommunala er-
sättningen för elever som går en Rh-anpassad utbildning. De svårt rörel-
sehindrade ungdomarna har enligt 5 kap. 28 § skollagen rätt till utbild-
ning på ett nationellt program på en gymnasieskolan med Rh-anpassad
utbildning. Eftersom hemkommunen är skyldig att bekosta utbildning
för alla ungdomar i kommunen, är den även skyldig att bekosta den
speciella utbildning de svårt rörelsehindrade ungdomarna enligt lagen
har rätt till. Denna specialutbildning anordnas för närvarande endast i
tre kommuner, Stockholm, Göteborg och Umeå. För att det klart skall
framgå av lagen att hemkommunerna är skyldiga att betala interkom-
munal ersättning till den kommun som anordnar denna typ av special-
utbildning föreslår jag att ett förtydligande görs i 5 kap. 24 § skollagen.
Det bör i detta sammanhang observeras att regeringen enligt 5 kap. 25
§ skollagen får fastställa att extra ersättning skall utgå när det gäller bl.a.
svårt rörelsehindrade elever samt fastställa hur stor denna ersättning
skall vara.
Prop. 1991/92:157
32
Prop. 1991/92:157
Min bedömning: Kompletteringskurser av det slagsom i proposi-
tionen Växa med kunskaper tänktes kunna ersätta tredje året
på ett nationellt program införs inte.
Skälen för min bedömning: I propositionen Växa med kunskaper
(prop. 1990/91:85) tog min företrädare upp möjligheten för en elev att i
stället för det tredje året på ett nationellt program gå en teoretisk kom-
pletteringskurs med humanistisk/samhällsvetenskaplig, naturvetenskap-
lig/teknisk eller merkantil inriktning. Enligt min uppfattning finns det
ingen anledning att konstruera fasta kompletteringskurser av detta slag.
Om en elev vill läsa en sådan kombination av ämnen som skulle ha va-
rit möjlig med en kompletteringskurs, kan eleven välja att i stället gå
på ett specialutformat program.
Mitt förslag: De lanthushållsskolor som i dag anordnar kortare
konsumtionsutbildningar kan inte med landsting som huvud-
man inordnas i det offentliga utbildningssystemet utan ett direkt
avsteg från den beslutade gymnasiereformen. Utbildningarna
har dock sitt värde för att främja goda hushållningskunskaper
och för att bevara kulturarv och traditioner. Det ankommer på
huvudmännen att finna lämpliga former för att bevara skolorna.
Statsbidrag för dessa skolor bör övergångsvis få utgå i särskild
ordning från de medel som avsätts för sektorsbidraget.
Skälen för mitt förslag: Det finns i dag två fristående samt ett litet an-
tal landstingskommunala lanthushållsskolor. Vissa av de landstingskom-
munala skolorna har utbildning på sådana studievägar som kommer att
ersättas av naturbruksprogrammet. Dessa skolor kommer således även i
fortsättningen att ha en roll i det offentliga skolväsendet. Några få sko-
lor har emellertid i likhet med de båda fristående skolorna endast kor-
tare utbildningar om högst två terminer inom konsumtionsområdet.
För dessa utbildningar finns ingen motsvarighet i den reformerade gym-
nasieskolan. De berörda skolorna har i ett antal sammanhang under
den senaste tiden aktualiserat frågan om hur de skall kunna inordnas i
utbildningssystemet.
De tre landstingskommunala lanthushållsskolor, som har uteslutande
konsumtionsutbildningar, har sammanlagt ca 200 elever. Det är Ryssby
lanthushållsskola med Kronobergs läns landsting som huvudman, Lant-
hushållsskolan Bräkne-Hoby med Blekinge läns landsting som huvud-
33
3 Riksdagen 199H92. 1 samt. Nr 157
man och Axelwoldskolan med Malmöhus län landsting som huvudman. Prop. 1991/92:157
De båda fristående skolorna, Vackstanässkolan och Apelrydsskolan, har
sammanlagt ca 100 elever.
De beslut som riksdagen fattade våren 1991 i anledning av propositio-
nen Växa med kunskaper innebär att de landstingskommunala skolorna
endast får anordna utbildning i gymnasieskolan på omvårdnadspro-
grammet och naturbruksprogrammet. I propositionen anger min före-
trädare: "Landstingskommunerna bör inte ha rätt att anordna utbild-
ning på andra program än de nämnda. En sådan begränsning i lands-
tingskommunernas rätt svarar i huvudsak mot nuvarande ordning." En-
ligt riksdagens beslut får dock landstingen fortsätta med utbildningar
inom andra områden än naturbruk och omvårdnad förutsatt att utbild-
ningen i fråga före den 1 juli 1992 stod öppen för sökande från hela
landet och förblir det. Till specialkurser får elever tas in senast läsåret
1994/95.
Samtliga kurser som de landstingskommunala lanthushållsskolorna
anordnar inom konsumtionsområdet är specialkurser. Detta innebär så-
ledes att de landstingskommunala skolorna enligt riksdagens beslut inte
kan anordna dessa efter den 1 juli 1995. Däremot kan primärkommu-
ner efter överenskommelse utnyttja lanthushållsskolorna för delar av ett
utbildningsprogram för sina ungdomar. 1 propositionen nämns t.ex.
möjligheten att anordna delar av individuella program på lanthushålls-
skola. Detta blir möjligt även med de förändringar jag i dag föreslagit.
Riksdagen uttalade vidare att det inte bör finnas några hinder för att
anordna grenen Storhushåll inom Hotell- och restaurangprogrammet
vid landstingskommunal gymnasieskola/lanthushållsskola om kommu-
nen så beslutar. I sådana fall skulle således lanthushållsskolorna - om än
på primärkommunernas villkor - ingå i utbildningssystemet. Jag kan
dock inte se hur detta i praktiken kommer att kunna leda till några be-
stående fördelar för lanthushållsskolorna.
Svaret på frågan om hur de landstingskommunala lanthushållskolor-
na med uteslutande konsumtionsutbildningar skall kunna inordnas i
det offentliga skolväsendet måste mot denna bakgrund bli att detta inte
är möjligt utan att göra ett direkt avsteg från den reform av gymnasie-
skolan som riksdagen beslutade våren 1991.
Till den problembild för lanthushållsskolornas framtid jag här redovi-
sat skall läggas det förhållandet att statsbidraget för gymnasial utbildning
sedan den 1 juli 1991 ges som ett finansiellt stöd till alla primärkommu-
ner och inte såsom tidigare i form av riktade statsbidrag till den huvud-
man som anordnar utbildningen.
De båda fristående skolorna, Vackstanässkolan och Apelrydsskolan
får såsom tidigare statsbidrag direkt till huvudmannen. De restriktioner
om vilka utbildningar som får anordnas av landsting gäller inte de fri-
stående skolorna. En framtida lösning för Ryssby lanthushållsskola,
lanthushållsskolan Bräkne-Hoby och Axelwoldskolan skulle kunna vara
en omvandling till fristående skolor. Jag är för min del beredd att i po-
sitiv anda pröva ansökningar till regeringen om statsbidrag som friståen-
34
de skola från dessa skolor. En sådan omvandling måste emellertid i för- Prop. 1991/92:157
sta hand övervägas av skolornas nuvarande huvudmän. Andra alternativ
kan kanske också komma i fråga. 1 avvaktan på att huvudmännen be-
stämmer sig för den långsiktiga framtiden för skolorna anser jag att de
övergångsvis bör få bidrag i särskild ordning från de medel som avsätts
för sektorsbidraget till skolan.
Jag vill här också kort beröra det utbildningsutbud som lanthushålls-
skolorna har.
Det är viktigt att ungdomar får kunskaper om kostens betydelse för
hälsan och om hushållsekonomi. Det sker i dag genom hemmens för-
sorg, genom barnomsorgen och genom den undervisning grundskolan
erbjuder.
Att unga människor som vill få mer fördjupade hushållskunskaper
ges möjlighet att studera vid lanthushållsskolorna finner jag vara
mycket värdefullt. Dessa skolor har även stor betydelse som förvaltare
av kulturarvet på hushållsområdet och på närliggande områden, såsom
det textila. I denna rationella tid är det angeläget att också slå vakt om
våra historiska traditioner. Den miljö som lanthushållskolorna erbjuder
har också visat sig positiv så till vida att många ungdomar med bristan-
de självkänsla eller en negativ inställning till studier där har blivit sti-
mulerade till en nystart.
Mitt förslag: Kommuner och landsting ges möjlighet att ta ut
ansökningsavgifter när det gäller gymnasial vuxenutbildning
och påbyggnadsutbildning i komvux. Avgiften skall återbetalas i
vissa fall.
Motsvarande möjligheter öppnas för styrelserna för statens
skolor för vuxna.
Skälen för mitt förslag: I 11 kap. 5 § skollagen (1985:1100) föreskrivs
att utbildningen i komvux skall vara avgiftsfri för eleverna. Motsvaran-
de gäller övrig utbildning inom det offentliga skolväsendet. Detta inne-
bär att några anmälningsavgifter eller avgifter för att täcka administrati-
va kostnader inte får tas ut (jfr prop. 1990/91:85, s. 137 f).
Motsvarande föreskrift finns beträffande utbildningen vid statens sko-
lor för vuxna (SSV) i 6 § lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna.
Skolstyrelsen i Stockholm har aktualiserat frågan om en ändring av
skollagen som skulle göra det möjligt att ta ut anmälningsavgifter av sö-
kande till komvux. Syftet är att komma till rätta med de problem som
uppstår genom att vissa vuxna, som intagits till en kurs, aldrig infinner
sig till kursstarten eller hoppar av kursen nästan omedelbart. Reserver
har ofta svårt att börja studera om de får kallelse så sent.
35
Fr.o.m. den 1 juli 1992 är det en rättighet att delta i grundläggande
vuxenutbildning för de vuxna som uppfyller kraven för sådan utbild-
ning. Kommunerna har motsvarande skyldighet att anordna utbildning.
Den som vill delta skall anmäla det. När det gäller gymnasial vuxenut-
bildning och påbyggnadsutbildning föreligger inte samma rätt till ut-
bildning. Kommunen skall sträva efter att erbjuda gymnasial vuxenut-
bildning och påbyggnadsutbildning som svarar mot efterfrågan och be-
hov. Den som vill delta skall ansöka om det hos styrelsen för utbild-
ningen i sin hemkommun. Om ansökan avser en utbildning som en an-
nan kommun eller ett landsting anordnar, skall styrelsen skyndsamt
sända ansökan vidare till den kommunen.
Då det kan antas att en ansökningsavgift skulle medverka till att de
problem skolstyrelsen i Stockholm pekat på minskar, bör skollagen
ändras så att det blir möjligt att ta ut ansökningsavgifter. Avgiften skall
ha karaktären av vad som i vissa fall brukar kallas för depositionsavgift.
Den skall återbetalas till den som inte tas in och till den som genomför
kursen och får betyg. Detta bör leda till att flera vuxna som verkligen
vill delta i en viss utbildning får möjlighet att göra det. Eftersom grund-
läggande vuxenutbildning är en rättighet, anser jag emellertid att avgif-
ter inte skall få tas ut av dem som anmäler sig till sådan utbildning.
Ändringen av skollagen bör därför gälla enbart gymnasial vuxenutbild-
ning och påbyggnadsutbildning.
Kommunerna och landstingen bör i huvudsak själva få bestämma en-
ligt vilka grunder ansökningsavgifter skall tas ut. Avgifterna skall dock
vara skäliga och får enligt allmänna kommunalrättsliga principer inte
överstiga huvudmannens självkostnader.
Vid SSV finns i huvudsak samma slag av utbildning som i komvux.
Även där bör motsvarande möjlighet öppnas att ta ut ansökningsavgif-
ter.
Jag förordar därför att lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna
ändras så att styrelsen för respektive skola får besluta att ta ut ansök-
ningsavgifter för kurser som motsvarar gymnasial vuxenutbildning och
påbyggnadsutbildning. Samma principer beträffande avgiftens storlek
och återbetalning av avgifter bör gälla för dessa skolor som för komvux.
För riksdagens information vill jag också redovisa mina bedömningar
när det gäller avgifter i samband med prövning för att få betyg efter
självstudier.
I grundskolan, gymnasieskolan och komvux kan särskild prövning
och fyllnadsprövning förekomma i stort sett i alla kurser och ämnen. I
förordning (1991:1124) om avgifter för prövning inom det offentliga
skolväsendet finns föreskrifter om att huvudmannen får ta ut avgift av
den som vill genomgå prövning i grundskolan, gymnasieskolan eller
komvux. Avgiften får inte sättas högre än 150 kronor. Avgiften tillfaller
huvudmannen enligt 15 kap. 6 § skollagen.
Det förekommer att kommuner tvekar att ta emot dem som vill gå
upp i prövning. Detta gäller främst frivilliga utbildningar. Ett skäl kan
vara att kommunen inte anordnar utbildning i det aktuella ämnet och
Prop. 1991/92:157
36
därför saknar lärare som kan genomföra prövningen. Ett annat skäl kan
vara att prövningen är dyr att genomföra jämfört med den avgift som
får tas ut.
I dag kan inte alla vuxna, som vill gå i komvux, tas in. Samtidigt har
behörighetskraven för tillträde till högskolan skärpts. I detta läge är det
viktigt att inte hindra dem som kan läsa in en kurs på egen hand eller
t.ex. via studiecirklar att också få ett betyg, om de så vill. Jag kommer
inom kort att föreslå regeringen att - inom ramen för bemyndigandet i
15 kap. 1 § första stycket skollagen - ålägga kommunerna att inom sin
gymnasieskola och komvux anordna prövning i sådana ämnen/kurser
som förekommer i kommunens gymnasieskola eller komvux. För att
inte ekonomiska överväganden skall försvåra för kommunerna att ge-
nomföra prövningar eller försena dem, bör kommunerna och lands-
tingen få ta ut skäliga avgifter för det arbete som prövningar medför.
Denna rätt bör gälla hela det offentliga skolväsendet.
Även vid SSV kan prövning förekomma i alla ämnen/kurser som fö-
rekommer vid skolan. Styrelsen har motsvarande rätt att ta ut avgift för
prövningar. Avgiften för prövningar vid SSV tillfaller nu staten enligt
7 § lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna.
Det finns också en föreskrift att den som har deltagit i distansutbild-
ning vid SSV får genomgå prövning gratis en gång vid SSV. Flertalet
åker av allt att döma ändå inte till SSV utan genomgår prövningen vid
komvux på hemorten.
Jag förordar att även styrelserna för SSV får frihet att bestämma om
skäliga avgifter för prövningar och att de själva får bedöma, om pröv-
ningar i vissa fall skall genomföras utan avgift.
Prop. 1991/92:157
37
4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 157
Mitt förslag: Studieförbunden bör, utan att statsbidraget påver-
kas, få möjlighet att anordna undervisning som både till form
och arbetssätt motsvarar den som anordnas inom det offentliga
skolväsendet och högskolan.
Skälen för mitt förslag: Kursutbudet i studieförbundens studiecirklar
och det som finns inom komvux är redan i dag likartat i vissa delar.
Den kunskap som förmedlas i en studiecirkel eller i en komvuxkurs är
också i många fall likvärdig även om studierna är upplagda på skilda
sätt och deltagarna kan ha vitt skilda mål med sina studier.
Utbildningen inom gymnasieskolan, komvux och högskolan är kurs-
planebunden och leder till formell kompetens. Enligt 5 § tredje stycket
förordningen (1991:977) om statsbidrag till folkbildningen skall under-
visningen i ett studieförbund anordnas så att den till form och arbetssätt
tydligt skiljer sig från den som anordnas i det offentliga skolväsendet
och högskolan. För studiecirkelverksamhet finns inga centralt fastställda
kursplaner och deltagarna erhåller inga kompetensgivande betyg efter
avslutad kurs. Även om den studiecirkelverksamhet som bedrivs inom
studieförbunden inte formellt är kompetensinriktad ger den givetvis
kunskaper, som ofta kan motsvara dem som ges inom andra studiefor-
mer. För deltagare som deltagit i en studiecirkel och som önskar få ett
kompetensbevis finns möjlighet att genomgå särskild prövning inom det
offentliga skolväsendet.
Det råder i dag en samstämmighet i synen på behovet av livslångt lä-
rande. De förändringar och den förnyelse som vårt samhälle ständigt ge-
nomgår, får till följd atl det är allt viktigare att individerna breddar, för-
djupar och förnyar sina kunskaper inom skilda områden, l ör den en-
skilda människan gäller detta såväl i hennes roll i arbetslivet som för
hennes olika roller utanför arbetet. Den utbildning som är önskvärd i
det enskilda fallet kan erhållas på skilda sätt. En del väljer att söka kun-
skaper på egen hand, medan andra väljer att studera i mer organiserade
former. För dem som vill bedriva vuxenstudier, som leder fram till for-
mell behörighet, parallellt med sitt yrkesarbete kan det vara svårt att
finna en utbildning som i tid och rum passar in. Studieförbunden fyller
här en viktig funktion.
Studieförbunden karaktäriseras av flexibla organisationer och arbets-
former. Dessutom har många av dem lokala avdelningar på ett stort an-
tal orter i landet. Som ett led i att öka möjligheterna till kunskapssprid-
ning och kunskapsutveckling är det, enligt min mening, viktigt att även
när det gäller kompetensinriktad utbildning ta till vara den kapacitet
som studieförbunden förfogar över. Studieförbunden kan härigenom,
inom sina respektive verksamhetsområden, utveckla och upprätthålla
38
aktiviteter som har sin motsvarighet i det vuxenutbildningsutbud som Prop. 1991/92:157
det offentliga skolväsendet erbjuder. För dem som önskar delta i kom-
petensinriktade vuxenstudier ökar utbudet på utbildningsanordnare och
det blir även möjligt att välja mellan offentliga och enskilda anordnare
av utbildning.
Föreskriften att undervisningen inom studieförbund måste skilja sig
till form och arbetssätt från den som anordnas i det offentliga skolvä-
sendet och högskolan för att statsbidrag skall kunna utgå försvårar för
studieförbunden att erbjuda utbildning som siktar till kompetens. En-
ligt min mening bör detta villkor inte längre gälla för studieförbundens
verksamhet. Förutsättningen är dock att sådan kompetensinriktad ut-
bilding som jag i det tidigare beskrivit och som ges i studiecirkelform
inte får vara av sådan omfattning att det går ut över studieförbundens
folkbildande verksamhet. Jag kommer att med särskild uppmärksamhet
följa utvecklingen i detta avseende.
För folkhögskolorna bör nu gällande villkor däremot kvarstå.
Den möjlighet som på detta sätt ges till studieförbunden innebär inte
ett intrång på det fria och frivilliga folkbildningsarbetet utan öppnar en
möjlighet för studieförbunden att därutöver erbjuda undervisning som
såväl till form som arbetssätt motsvarar den som anordnas i det offentli-
ga skolväsendet. Studieförbundens verksamhet skall således även i fort-
sättningen karaktäriseras av ett fritt och frivilligt folkbildningsarbete.
Det innebär att det vare sig är nödvändigt eller önskvärt att ställa den
kompetensinriktade delen av studieförbundens verksamhet under till-
syn m.m. av en statlig myndighet. Respektive studieförbund har självt
att ta ställning till hur den kompetensinriktade studiecirkelverksamhe-
ten skall utformas. Mitt förslag innebär således enbart att studieförbun-
den även ges rätt att, inom ramen för den statsbidragsberättigade verk-
samheten, anordna utbildning som har sin motsvarighet i det offentliga
skolväsendet och högskolan.
Under beredningen av frågan om att öka möjligheterna för studieför-
bunden att anordna kompetensinriktad utbildning har jag övervägt vil-
ka konsekvenser det skulle få om studieförbunden även gavs rätt att ut-
färda kompetensgivande betyg efter avslutad kurs. En fördel med ett så-
dant förfarande skulle vara att de studerande då kunde få sina kompe-
tensbevis utan att behöva vända sig till en offentlig instans. Det finns å
andra sidan mycket som talar emot en sådan ordning. Riksdagen beslöt
under föregående riksmöte att avveckla den detaljreglering som tidigare
har gällt för folkbildningen. Den frihet och det ansvar för folkbildnings-
verksamheten som nu råder för anordnarna har, enligt vad jag har erfa-
rit, blivit mycket uppskattad. Om studieförbunden skulle ges rätt att ut-
färda betyg skulle denna del av verksamheten bli föremål för tillsyn och
en relativt omfattande reglering. Enligt min mening bör detta undvikas,
varför jag har funnit att prövningen av de studerandes kompetens lik-
som tidigare bör förbehållas dem som står under direkt statlig tillsyn,
dvs. det offentliga skolväsendet.
39
Eftersom jag anser det vara viktigt att den som vill ha ett kompetens- Prop. 1991/92:157
givande betyg ges möjlighet att få ett sådant har jag, som jag tidigare re-
dogjort för, för avsikt att senare föreslå regeringen att utfärda föreskrif-
ter som, så långt det går, garanterar möjligheten för enskilda att genom-
gå särskilt anordnade prövningar i gymnasieskolan eller inom komvux.
Jag vill i detta sammanhang även erinra om bestämmelsen i 11 kap. 6
§ skollagen (1985:1 100) om kommuners och landstings rätt att uppdra
åt andra att anordna komvux. Jag avser senare att föreslå regeringen att
meddela föreskrifter om att t.ex. ett studieförbund eller en folkhögskola
får ges ett sådant uppdrag. När ett sådant uppdrag getts, har kommunen
det övergripande ansvaret för att utbildningen genomförs i enlighet med
de bestämmelser som gäller för komvux.
Mitt förslag: Uppgiften enligt 2 kap. 4 § skollagen att förklara
annan högskoleutbildning i huvudsak motsvara svensk eller
nordisk lärarutbildning skall i fortsättningen fullgöras av statens
skolverk.
Skälen för mitt förslag: Enligt huvudregeln i 2 kap. 4 § första stycket
skollagen (1985:1 100) gäller som villkor för att få anställas som lärare i
det offentliga skolväsendet utan tidsbegränsning att den sökande anting-
en har genomgått svensk eller därmed jämställd nordisk lärarutbildning
med huvudsaklig inriktning mot den undervisning anställningen avser
eller har genomgått annan högskoleutbildning som av universitets- och
högskoleämbetet förklarats i huvudsak motsvara sådan lärarutbildning.
I propositionen om vissa förändringar av myndighetsstrukturen inom
högskole- och studiestödsområdena m.m. (prop. 1991/92:76) har rege-
ringen föreslagit att universitets- och högskoleämbetet läggs ner den 1
juli 1992. Därefter bör enligt min mening uppgiften att lämna sådana
förklaringar som avses i 2 kap. 4 § första stycket skollagen fullgöras av
statens skolverk. Verket har ansvar för bl.a. uppföljning och utvärde-
ring av det offentliga skolväsendet och har då också anledning att se på
hur bestämmelserna om behörigheten tillämpas. Därmed faller det na-
turligt för verket att också ge den service för skolhuvudmännen som lig-
ger i att bedöma likvärdigheten mellan reguljära lärarutbildningar och
andra akademiska utbildningar.
I propositionen (1991/92:75) om lärarutbildning m.m. har regeringen
föreslagit att olika vägar till läraryrket öppnas. Gedigna ämneskunska-
per som inhämtats på olika sätt skall kompletteras med en praktisk-
pedagogisk utbildning på ca 40 poäng. Den praktisk-pedagogiska utbild-
ningen utgör den egentliga lärarutbildningen och skall genomgås av alla
blivande lärare oavsett bakgrund. Om riksdagen antar detta förslag,
40
kommer behovet av förklaringar enligt 2 kap. 4 § skollagen att minska. Prop. 1991/92:157
Det får sålunda anses klart att de som har antagits till oeh genomgått
den praktiskt-pedagogiska utbildningen sammantaget har fått en regul-
jär lärarutbildning. Sådana förklaringar som avses i 2 kap. 4 § första
stycket 2 skollagen kommer då främst att behöva ges för utländska lä-
rarutbildningar. Den servicemyndighet för högskolan som enligt försla-
get i proposition 1991/92:76 skali inrättas den I juli 1992 torde få kom-
petens på det här området och därmed i viss omfattning kunna bistå
skolverket med bedömningar av utländska högskoleutbildningar.
Förslaget medför en ändring av den berörda paragrafen.
1 enlighet med vad jag har anfört har inom utbildningsdepartementet
upprättats förslag till
1. lagom ändring i skollagen (1985:1100),
2. lag om ändring i lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna.
15.1 Förslag till ändring i skollagen
2 kap. Den kommunala organisationen för skolan
4 §
För att få anställas som lärare i det offentliga skolväsendet utan tidsbe-
gränsning skall den sökande uppfylla ett av följande krav:
1. Sökanden har genomgått svensk eller därmed jämställd nordisk lä-
rarutbildning med huvudsaklig inriktning mot den undervisning anställ-
ningen avser.
2. Sökanden har genomgått annan högskoleutbildning som av statens
skolverk förklarats i huvudsak motsvara sådan lärarutbildning som av-
ses under 1.
Om det saknas sökande som uppfyller kraven enligt 1 eller 2, men det
Finns särskilda skäl att anställa någon av de sökande utan tidsbegräns-
ning, får sådan anställning ändå komma till stånd, i fall den sökande har
motsvarande kompetens för den undervisning som anställningen avser
och det dessutom Finns skäl att anta att sökanden är lämpad att sköta
undervisningen.
Bestämmelsen är behandlad i den allmänna motiveringen (avsnitt 13).
41
5 kap. Gymnasieskolan
Prop. 1991/92:157
3 §
Utbildningen i gymnasieskolan skall utgöras dels av utbildning på natio-
nella program, som omfattar tre årskurser, dels av utbildning på special-
utformade program, som också omfattar tre årskurser, dels av individu-
ella program.
Inom de nationella programmen kan finnas olika grenar. Grenarna
kan vara nationellt eller lokalt fastställda. Regeringen får meddela när-
mare föreskrifter om grenarna.
1 första stycket har den ändringen gjorts att utbildningen i gymnasie-
skolan kan utgöras av, förutom utbildning på ett nationellt program,
antingen av utbildning på ett specialutformat program eller på ett indi-
viduellt program. Det specialutformade programmet skall i likhet med
det nationella programmet omfatta tre årskurser. Något sådant krav
finns inte för det indviduclla programmet. Vad de olika utbildningarna
syftar till framgår för de nationella programmen av 4 § och för övriga
program av 13 §.
4 §
De nationella programmen skall vara grund för fortsatt utbildning på
högskolenivå och för yrkesverksamhet.
Vilka de nationella programmen är framgår av bilaga 1. Vissa bestäm-
melser om utbildningens omfattning på de nationella programmen (tim-
planer) framgår av bilaga 2. Ytterligare föreskrifter om timplaner får
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare
meddela föreskrifter om avvikelser från timplanerna när det gäller ele-
ver med handikapp och elever med behov av mindre studiekurs.
Varje kommun skall informera om de nationella programmen och om
möjligheterna att få utbildning på specialutformade eller individuella
program.
I andra stycket har den ändringen gjorts att regeringen eller den myn-
dighet regeringen bestämmer får, förutom ett bemyndigande att medde-
la ytterligare föreskrifter avseende timplanerna, ett bemyndigande att
meddela avvikelser från timplanen i vissa specificerade fall. Bemyndi-
gandet att meddela avvikelser från timplanerna kan användas för att
medge att vissa elever läser s.k. mindre studiekurs, vilket innebär att
eleven inte läser alla ämnen som enligt timplanen skall ingå på pro-
grammet. Vidare kan avvikelser göras för handikappade elever och i det
fallet kan det bli aktuellt att tillåta att eleverna läser ett mindre antal
timmar i ett speciellt ämne.
1 tredje stycket har endast den följdändringen gjorts att det specialut-
formade programmet tagits in. Kommunens skyldighet att informera
om all den utbildning som finns inom gymnasieskolan är oförändrad.
42
5 §
Varje kommun är skyldig att erbjuda utbildning på nationella program
for samtliga de ungdomar i kommunen som avses i 1 § första stycket for-
utsatt att de
1. har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och
2. inte tidigare har gått igenom utbildning på ett nationellt program el-
ler likvärdig utbildning.
Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program.
Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas
med hänsyn till elevernas önskemål.
Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen eller
i en annan kommun eller ett annat landsting i enlighet med samverkans-
avtal. Två eller flera kommuner som gemensamt erbjuder en utbildning
på ett nationellt program bildar ett samverkansområde för den utbild-
ningen. Kommuner som har slutit samverkansavtal med ett landsting om
en viss utbildning bildar ett samverkansområde för den utbildningen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får be-
stämma att särskilda krav på förkunskaper skall gälla för lokala grenar
eller utbildningar på främmande språk.
I paragrafen har införts ett fjärde stycke. I det stycket har det införts
en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer att, när det gäller lokala grenar eller utbildningar på främman-
de språk, föreskriva att de sökande skall ha vissa förkunskaper, lin möj-
lighet att besluta i det enskilda fallet föreligger också. Det bör påpekas
att för de nationellt fastställda grenarna skall endast de krav på förkun-
skaper som framgår av paragrafen kunna ställas, dvs. krav på slutförd
sista årskurs i grundskolan, om det inte är en utbildning på främmande
språk. Vilka typer av förkunskapskrav det kan vara fråga om har be-
handlats i avsnitt 8.
6a §
När en kommun erbjuder utbildning på ett nationellt program får kom-
munen också erbjuda garanti tor att eleven vid senare grendelning tas in
på en viss gren inom programmet. Detsamma gäller om ett landsting er-
bjuder utbildning på ett nationellt program.
Regeringen får föreskriva att en sådan garanti skall ges inom vissa
program.
Av första stycket framgår att cn kommun eller ett landsting som erbju-
der utbildning på nationella program får ge eleverna en garanti att de
senare tas in på en viss gren. Något tvång att ge en sådan garanti före-
ligger inte enligt föreskrifterna i detta stycke. Huvudmannen kan själv
bestämma att ge en garanti för vissa grenar men inte för andra.
Givetvis får huvudmannen begränsa sin grengaranti till ett visst antal
platser och vid konkurrens får då urval ske bland dem som konkurre-
rar om garantiplatserna. Grengarantin har behandlats i avsnitt 4.1.
Prop. 1991/92:157
43
1 andra stycket ges ett bemyndigande för regeringen att föreskriva att Prop. 1991/92:157
grengaranti obligatoriskt skall ges inom ett eller flera särskilt utpekade
program.
Erbjudande ont utbildning på specialutformade eller individuella program
13 §
Varje kommun är skyldig att erbjuda gymnasieutbildning i form av spe-
cialutformade program eller individuella program for de ungdomar i
kommunen som avses i 1 § och som inte har tagits in på något nationellt
program. I fråga om elever från särskolan gäller skyldigheten dock en-
dast individuella program och endast om eleven vid prövning enligt 6
kap. 7 § inte tas emot i särskolan, därför att eleven bedöms kunna gå i
gymnasieskolan.
Ett specialutformat program bör i fråga om utbildningens nivå motsva-
ra ett nationellt program och därmed kunna ligga till grund för fortsatt
utbildning på högskolenivå eller för yrkesverksamhet.
Ett individuellt program kan
1. syfta till att stimulera eleven att senare gå över på ett nationellt pro-
gram eller ett specialutformat program,
2. göra det möjligt för ungdomar att förena en anställning som syftar
till yrkesutbildning med studier av vissa ämnen i gymnasieskolan,
3. avse utbildning för udda yrken och
4. möta speciella behov hos eleven.
Utbildningen på ett specialutformat eller ett individuellt program skall
följa en plan, som skall fastställas av styrelsen lör utbildningen. I fråga
om sådana individuella program som avses i tredje stycket 2 får rege-
ringen föreskriva att utbildningen i skolan skall omfatta minst vissa av
de ämnen som anges i timplanerna i bilaga 2.
Ändringen i första stycket är en följdändring till att den utbildning
som tidigare har benämnts individuellt program har delats upp i två de-
lar nämligen specialutformat program och individuellt program. För
elever som vid prövning har ansetts inte behöva gå i särskolan har kom-
munen också en skyldighet att erbjuda utbildning. Denna utbildning
skall erbjudas i form av en utbildning på ett individuellt program. Inom
det programmet kan kommunen anordna en utbildning som är anpas-
sad för den enskilde eleven.
Av andra stycket framgår att det specialutformade programmet bör
motsvara ett nationellt program. Det skall således, vilket också framgår
av 3 §, vara treårigt. Det skall också ge allmän behörighet för högskole-
studier. Det specialutformade programmet skall därmed innehålla sam-
ma kärna av ämnen som ett nationellt program. Det som skiljer ett spe-
cialutformat program från ett nationellt program är att det specialutfor-
made inte är fastställt av statsmakterna utan att det är eleven som till-
sammans med kommunen gör upp en plan för det. Ett specialutformat
44
program kan exempelvis vara en kombination av flera nationella pro- Prop. 1991/92:157
gram.
Av tredje stycket framgår vilka typer av utbildningar som kan rymmas
inom det individuella programmet. Det kan vara fråga om en utbild-
ning som syftar till att stimulera eleverna att senare gå över på ett natio-
nellt program eller ett specialutformat program. Exempel på sådana ut-
bildningar är invandrarkurser och olika kurser för att komplettera för
de elever som t.ex. inte har slutfört sista årskursen i grundskolan. Ett
individuellt program kan också göra det möjligt för ungdomar att före-
na en anställning som syftar till yrkesutbildning med studier av vissa
ämnen i gymnasieskolan. De ämnen som avses är alla eller vissa av de
s.k. kärnämnena. Det individuella programmet kan även omfatta ut-
bildningar för de ungdomar som vill utbilda sig till ett ovanligt yrke.
Inom det individuella programmet kan även speciella kombinationer av
utbildningsinsatser och uppföljningsinsatser, dvs. moment av vägled-
ning, utbildning och arbete (ungdomsplats), finnas. Det individuella
programmet har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt
6.
Av fjärde stycket framgår i konsekvens med vad som hittills har före-
skrivits att utbildningar som avses i denna paragrafskall följa en plan.
Vidare har tillfogats ett bemyndigande för regeringen att föreskriva vil-
ka ämnen som måste erbjudas när det gäller sådana individuella pro-
gram som är avsedda att förenas med yrkesutbildning. Det innefattar en
rätt för regeringen att fastställa vad som alltid måste ingå samt en rätt att
föreskriva vad som därutöver skall erbjudas eleverna.
14 §
Regeringen får föreskriva att vissa utbildningar skall utgöra specialut-
formade eller individuella program som står öppna för sökande från he-
la landet.
Här har endast den följdändringen gjorts att även specialutformade
program nämns. Både specialutformade och individuella program ryms
i vad som tidigare benämndes individuella program.
16 §
Den som har tagits in på ett nationellt program i gymnasieskolan och på-
börjat det, har rätt att fullfölja sin utbildning på det programmet i kom-
munen eller inom samverkansområdet eller, om utbildningen har ett
landsting som huvudman, inom det landstingsområdet. Detta gäller även
om de förhållanden som låg till grund för mottagandet ändras under stu-
dietiden.
Dessa bestämmelser gäller också i fråga om utbildning på en viss gren,
om eleven har tagits in på ett program och därvid getts garanti för att
senare bli intagen på den grenen.
Genom bestämmelsen i andra stycket ges den elev som har tagits in
på ett program och påbörjat utbildningen samt fått en garanti att kom-
45
ma in på en viss gren i årskurs 2 en rätt att fullfölja sin utbildning på Prop. 1991/92:157
den aktuella grenen. Eleven å sin sida är däremot inte formellt bunden
att hålla sig till den garanterade grenen. I mån av plats kan en elev, som
har fått en grengaranti, byta till en annan gren. En annan sak kan vara
att antalet lediga platser kan bli tämligen begränsat inom program där
grengarantier har getts.
20 §
Den som har påbörjat en utbildning på ett specialutformat eller ett indi-
viduellt program i en kommun har rätt att fullfölja programmet enligt
den plan som fanns när utbildningen inleddes.
Om eleven har medgivit att programmet ändras, har han rätt att full-
följa utbildningen på det ändrade programmet.
I försia stycket har endast den följdändringen gjorts att rätt att fullfölja
utbildningen enligt den plan som har gjorts upp gäller både för utbild-
ningen på ett specialutformat program och på ett individuellt program.
Detta innebär inte någon ändring i sak eftersom båda dessa utbildningar
kunde ingå i ett individuellt program i den tidigare bemärkelsen.
24 §
I fall som avses i 22 och 23 §§ är dock hemkommunen inte skyldig att
betala ersättning, om det är fråga om ett nationellt program eller gren
av sådant program som kommunen själv erbjuder, utom då eleven har
tagits emot med stöd av 8 § tredje stycket 1 och 3 eller 29 §.
I paragrafen har det tillägget gjorts att hemkommunerna är skyldiga
att betala interkommunal ersättning när det gäller utbildning för svårt
rörelsehindrade elever på en sådan gymnasieskola med Rh-anpassad ut-
bildning som tar emot sökande från hela landet.
26 §
Regeringen får föreskriva om skyldighet för hemkommunerna att betala
ersättning till den anordnande kommunen for sådan utbildning som av-
ses i 9 och 14 §§. Regeringen får vidare föreskriva om sådan skyldighet
för hemkommunerna när det gäller sådana individuella program som
avses i 13 § tredje stycket 2.
I paragrafen har lagts till en bestämmelse om rätt för regeringen att
bestämma om interkommunal ersättning också när det gäller sådana in-
dividuella program som är avsedda för ungdomar som vill förena en an-
ställning som syftar till en yrkesutbildning med studier i gymnasiesko-
lan. Bemyndigandet gör det möjligt bl.a. att utfärda bestämmelser, som
innebär att lärlingar kan få sin gymnasieutbildning i den kommun där
de har sin lärlingsanställning, oavsett vilken hemkommun de har.
46
11 kap. Kommunal vuxenutbildning (komvux)
Prop. 1991/92:157
5 §
Utbildningen i komvux skall vara avgiftsfri för eleverna, om inte annat
följer av 21 a § eller 15 kap. 6 §.
Såvitt gäller läroböcker, skrivmateriel, verktyg, skyddskläder och and-
ra därmed jämförliga hjälpmedel som varje elev har för eget bruk och
behåller som sin egendom, får huvudmannen bestämma att hjälpmedlen
skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbjudas mot
avgifter som högst motsvarar huvudmannens anskaffningskostnader.
I övrigt skall hjälpmedel som används i komvux tillhandahållas utan
kostnad för eleverna, om inte något annat följer av föreskrifter som
meddelas av regeringen.
I första stycket har tagits in en hänvisning till de undantag från princi-
pen om avgiftsfri utbildning i komvux som finns i 21 a §, såvitt gäller
ansökningsavgifter, och i 15 kap. 6 §, såvitt gäller särskilt anordnade
prövningar.
Kostnader
21 a §
Huvudmannen får, när det gäller gymnasial vuxenutbildning, ta ut an-
sökningsavgift av den som ansöker om att få delta i utbildningen.
Avgiften skall vara skälig.
Ansökningsavgift, som har tagits ut enligt första stycket, skall betalas
tillbaka
1. om den sökande inte kommer in på den kurs som avgiften avser, el-
ler
2. om den sökande slutför och får betyg från den kurs som avgiften av-
ser.
Bestämmelsen utgör ett undantag från den princip om avgiftsfri ut-
bildning i komvux som anges i 5 §.
I första stycket anges huvudmannens rätt att ta ut ansökningsavgifter
när det gäller gymnasial vuxenutbildning. Kostnadsregeln finns närmare
motiverad i den allmänna motiveringen (avsnitt 11).
Av andra stycket framgår att avgiften skall vara skälig. Huvudmannen
bestämmer enligt vilka grunder avgiften skall utgå, men en avgift får en-
ligt allmänna kommunalrättsliga principer inte överstiga huvudman-
nens självkostnader.
I tredje stycket anges i vilka fall som ansökningsavgiften skall betalas
tillbaka till en sökande.
Av 2 § tredje stycket följer att bestämmelsen också gäller för den som
söker till en påbyggnadsutbildning.
47
15.2 Förslag till ändring i lagen (1991:1108) om
statens skolor för vuxna
Prop. 1991/92:157
6 §
Utbildningen i statens skolor för vuxna skall vara avgiftsfri för eleverna,
om inte annat följer av 7 och 8 §§.
Såvitt gäller läroböcker, skrivmateriel, verktyg, skyddskläder och and-
ra därmed jämförliga hjälpmedel, som varje elev har för eget bruk och
behåller som sin egendom, får styrelsen bestämma att hjälpmedlen skall
anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbjudas mot avgif-
ter som högst motsvarar statens anskaffningskostnader. Styrelsens beslut
enligt första meningen får inte överklagas.
I övrigt skall hjälpmedel som används i statens skolor for vuxna till-
handahållas utan kostnad för eleverna, om inte något annat följer av fö-
reskrifter som meddelas av regeringen.
I försia stycket har tagits in en hänvisning till de bestämmelser som
anger undantagen från principen om avgiftsfri utbildning i statens sko-
lor för vuxna.
7 §
Styrelsen får, när det gäller utbildning som motsvarar gymnasial vuxen-
utbildning och påbyggnadsutbildning inom komvux, ta ut ansökningsav-
gift av den som ansöker om att få delta i utbildningen.
Avgiften skall vara skälig.
Ansökningsavgift, som har tagits ut enligt första stycket, skall betalas
tillbaka
1. om den sökande inte kommer in på den kurs som avgiften avser, el-
ler
2. om den sökande slutför och får betyg från den kurs som avgiften av-
ser.
Styrelsens beslut i fråga om ansökningsavgifter får inte överklagas.
Bestämmelsen, som har sin motsvarighet i 11 kap. 21 a § skollagen
när del gäller gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning
inom komvux, finns närmare motiverad i den allmänna motiveringen
(avsnitt 11). Se även specialmotiveringen till 11 kap. 21 a § skollagen.
Det är styrelsen för en statens skola för vuxna som beslutar om avgift
skall tas ut. Styrelsens beslut får inte överklagas.
48
Prop. 1991/92:157
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen fö-
reslår riksdagen att dels anta förslagen till
1. lagom ändring i skollagen (1985:1100),
2. lag om ändring i lagen (1991:1108) om statens skolor för
vuxna,
dels godkänna vad jag förordat om
3. benämning på grenar (avsnitt 4.2),
4. bestämmelserna i anslutning till minsta garanterad under-
visningstid (avsnitt 7),
5. statsbidrag till vissa lanthushållsskolor (avsnitt 10),
6. ändrade grunder för folkbildningsrådets fördelning av stats-
bidrag (avsnitt 12).
Jag hemställer vidare att regeringen bereder riksdagen tillfälle
att ta del av vad jag har anfört om kompletteringskurser (avsnitt
9).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört
för de åtgärder och de ändamål som föredraganden har hemställt om.
49
Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Propositionens lagförslag 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1992 11
1 Inledning 11
2 Några utgångspunkter för den fortsatta utvecklingen av
gymnasial utbildning 11
3 Nya läroplaner och kursplaner 16
4 Vissa frågor beträffande grenar i gymnasieskolan 18
4.1 Möjlighet att ge en grengaranti 18
4.2 Benämning på grenar m.m. 20
5 Möjlighet till mindre studiekurs på de nya programmen i
gymnasieskolan 21
6 Specialutformade program, individuella program och
utbildning för lärlingar 23
6.1 Specialutformade program och individuella program 23
6.2 Utbildning för lärlingar 27
7 Bestämmelser i anslutning till minsta garanterad
undervisningstid 30
8 Bemyndigande för regeringen m.m. 31
9 Kompletteringskurser 33
10 Lanthushållsskolor 33
11 Avgifter 35
12 Kompetensinriktad vuxenutbildning genom studieförbund 38
13 Behörighet för lärare 40
14 Upprättade lagförslag 41
15 Specialmotivering 41
15.1 Förslag till ändring i skollagen 41
15.2 Förslag till ändring i lagen (1991:1108) om statens
skolor för vuxna 48
16 Hemställan 49
17 Beslut 49
Prop. 1991/92:157
50
gotab 41116, Stockholm 1992