Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den s.k. 200-kronorsregeln i
60 § sista stycket lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet (MBL) avskaffas. Enligt den bestämmelsen får
som huvudregel högre skadestånd än 200 kr inte åläggas en
arbetstagare för deltagande i en olovlig stridsåtgärd.
Förslaget innebär att i de fall skadestånd blir aktuellt
bedömningen skall göras med tillämpning av de allmänna
skadeståndsreglerna i MBL utan den begränsning som 200-
kronorsregeln innebär.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

Propositionens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

60 §1

Om det är skäligt kan skadestånd sättas ned eller helt
falla bort.
I mål om skadestånd för arbetstagares deltagande i en
olovlig stridsåtgärd skall domstolen, om arbetskonflikten
ännu pågår och om domstolen finner den olovlig, så snart
som möjligt

1. ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet och

2. om det bedöms lämpligt för att undanröja orsakerna
till arbetskonflikten, besluta att en ny överläggning enligt 43
§ genast efter återgång till arbetet skall tas upp under
ledning av en förlikningsman.
Arbetstagare som senast i samband med en första
överläggning enligt 43 § varaktigt har återgått till arbetet får
åläggas skadestånd bara om det finns särskilda skäl till det.
Högre skadestånd än
tvåhundra kronor får
inte åläggas en
arbetstagare för deltagande
i en olovlig
stridsåtgärd. Denna
begränsning gäller dock
inte, om arbetstagaren
underlåter att följa ett
åläggande av domstolen
om återgång till arbetet
och stridsåtgärden med
hänsyn till
omständigheterna måste
betraktas som särskilt
allvarlig eller
anmärkningsvärd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992. I fråga om
skadeståndsansvar som har uppkommit före ikraftträdandet
gäller 60 § i sin äldre lydelse.

Arbetsmarknadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20
februari 1992.
Närvarande: statsrådet B. Westerberg, ordförande, och
statsråden Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
af Ugglas, Thurdin, Björck, Davidson, Könberg,
Lundgren, Unckel, Ask

Föredragande: statsrådet Hörnlund

Proposition om skadestånd för arbetstagares deltagande
i olovlig stridsåtgärd.
1 Ärendet och dess beredning

Genom beslut den 19 april 1990 bemyndigade dåvarande
regeringen chefen för arbetsmarknadsdepartementet att
tillkalla en särskild utredare med uppgift att lägga fram
förslag som syftade till att förbättra förhandlingsformerna
och spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden. Till
utredare utsågs f.d. 1:e förbundsordföranden i
Statsanställdas förbund Lars-Erik Nicklasson.
Utredningen som antog namnet
löneförhandlingsutredningen avlämnade i februari 1991 en
rapport (SOU 1991:13) Spelreglerna på arbetsmarknaden.
I rapporten föreslås vissa ändringar i lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet (MBL). Bland annat
föreslås att den s.k. 200-kronorsregeln i 60 § sista stycket
skall avskaffas. Utredningen pekar på att den nuvarande
nivån på 200 kr knappast får någon att av ekonomiska skäl
avstå från att delta i en olovlig konflikt. Vidare framhålls att
ett skadestånd om 200 kr inte står i någon rimlig proportion
till ett avtalsbrott som kan få stora konsekvenser för
arbetsgivaren och tredje man. Enligt utredningen innebär
olovliga stridsåtgärder i de flesta fall ett angrepp på det
kollektivavtal som den egna fackliga organisationen träffat
och kan leda till en försvagning av organisationens ställning
och förhandlingssystemet. En olovlig stridsåtgärd står
dessutom i konflikt med den fredsplikt som gäller enligt lag
och avtal.
Mot denna bakgrund bör, enligt utredningen,
skadeståndsansvaret för den enskilde arbetstagaren vid
olovliga stridsåtgärder skärpas.
Utredningen uttalar att det utdömda skadeståndet i en
olovlig konflikt som varken innehåller försvårande eller
förmildrande omständigheter borde kunna ligga på nivån
2000 kr i dagens penningvärde. Ett skadestånd på denna
nivå är, enligt utredningen, tillräckligt högt för att såväl
avhålla någon från att delta i en vild konflikt som att
markera intresset av att avtal skall hållas. Samtidigt får
skadeståndet inte några oacceptabla sociala konsekvenser.
Enligt utredningen bör det finnas möjlighet att utdöma
såväl högre som lägre skadestånd vid försvårande
respektive förmildrande omständigheter.
Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna bör fogas till protokollet som bilaga
1. Remissyttrandena finns att tillgå i
arbetsmarknadsdepartementet (dnr R 2484/91).
Lagrådet

Regeringen beslutade den 6 februari 1992 att inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Förslaget
hade upprättats inom arbetsmarknadsdepartementet. Det
remitterade förslaget överensstämmer med propositionens
lagförslag.
Lagrådet har sammanfattningsvis inte haft något att
erinra mot lagförslaget, enligt vilket arbetstagares
skadeståndsskyldighet för olovlig stridsåtgärd fastställs med
tillämpning av MBL:s allmänna skadeståndsregler. Om en
mer bestämd nivå på skadeståndets storlek anses önskvärd
bör detta emellertid enligt lagrådet komma till uttryck i
lagtexten. Lagrådet har vidare i sitt yttrande pekat på att
det kan råda viss osäkerhet om huruvida och i vilken mån
ekonomisk skada kan komma i beaktande när det gäller att
bestämma skadestånd på grund av olovliga stridsåtgärder
och att frågan får ökad praktisk betydelse när nu de
allmänna skadeståndsreglerna skall gälla utan någon
beloppsmässig begränsning.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som
bilaga 2. Jag behandlar lagrådets synpunkter under
avsnitt 3.
Jag redovisar i det följande mina förslag med anledning
av utredningens förslag om att avskaffa den s.k. 200-
kronorsregeln. När det gäller övriga förslag av
löneförhandlingsutredningen avser jag att återkomma till
regeringen i ett annat sammanhang.
2 Bakgrund och gällande rätt

Före tillkomsten av MBL gällde enligt 1928 års
kollektivavtalslag att en enskild arbetstagare inte kunde för
ett lag- eller avtalsbrott ådömas skadestånd med ett högre
belopp än 200 kronor. Regeln hade sin praktiska betydelse
i fråga om skadestånd för deltagande i olovlig strejk, men
den ansågs tillämplig också i vissa andra fall av
kollektivavtalsbrott. I regeringens proposition om MBL på
våren 1976 föreslogs att 200-kronorsregeln skulle behållas
och föras över från kollektivavtalslagen till den nya
medbestämmandelagen (prop. 1975/76:105 bil.1 s. 285 ff,
510 ff, 538 f) Riksdagens beslut blev emellertid, efter
lottning, att begränsningen av den enskilde arbetstagarens
skadeståndsansvar till 200 kr skulle tas bort (jfr. InU
1975/76:45 s. 51f, 118) I riksdagen rådde dock enighet om
att skadeståndspåföljden -- även efter det att 200-
kronorsregeln från kollektivavtalslagen hade fallit bort --
skulle hållas på en måttlig nivå.
I arbetsdomstolen (AD) utvecklades en praxis som
sammanfattningsvis kan sägas ha gått ut på följande. När
inga särskilt försvårande eller förmildrande omständigheter
förelåg, bestämdes skadeståndet till 200 kr, vilket belopp så
småningom (se AD 1982 nr 129) höjdes till 300 kr med
hänsyn till den fortgående penningvärdeförändringen. I
några fall från den tiden då 200 kr utgjorde normalpåföljden
har skadestånd dömts ut med 300 eller 400 kr. Det har då
rört sig om stridsåtgärder som innehållit moment som kom
dem att framstå som särskilt allvarliga eller
anmärkningsvärda. Som högst har under den tiden ett
belopp av 600 kr ålagts den enskilde arbetstagaren för
deltagande i olovlig stridsåtgärd. I sin bedömning av det
fallet, som gjordes i två skilda avgöranden, uttalade
domstolen att om parterna inte kunde enas om en lösning
av konflikten syntes medbestämmandelagens regler om
påföljder vid fredspliktsbrott ha spelat ut sin roll i det fall
som saken gällde.
Bl.a. på grundval av förslag av nya arbetsrättskommittén
(SOU 1982:60) genomfördes fr.o.m den 1 januari 1985 vissa
ändringar i 60 § MBL. Genom de nya reglerna återinfördes
skadeståndsnivån till 200 kr som huvudregel. Undantag får
göras bara för arbetstagare som inte går tillbaka till arbetet,
när domstolen har beslutat om detta, och stridsåtgärden
med hänsyn till omständigheterna måste betraktas som
särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd. Arbetsdomstolen
skall också kunna, om det bedöms lämpligt, besluta om
förnyade lokala överläggningar enligt 43 § MBL genast efter
återgång till arbetet och under ledning av en
förlikningsman, innan skadeståndsmålet avgörs.
Arbetstagare som varaktigt återgår i arbete senast i
samband med en första överläggning får åläggas
skadeståndsskyldighet endast om det finns särskilda skäl till
det.
I detta sammanhang kan också nämnas det förslag till
skadeståndsregel för fredspliktsbrott som föreslogs i
februari 1990 av den dåvarande regeringen i en proposition
om allmänt lönestopp (prop. 1989/90:95). I propositionen
uttalades att det för att upprätthålla respekten för lagens
regler ansetts erforderligt att frångå den regel i 60 § MBL
som begränsar skadeståndsskyldigheten till tvåhundra
kronor för arbetstagare som deltar i olovlig stridsåtgärd.
Mot denna bakgrund föreslogs en regel som maximerade
skadeståndsskyldigheten till femtusen kronor.
Propositionen antogs dock inte av riksdagen.
3 Höjt skadestånd för fredspliktsbrott

Mitt förslag: Den s.k. 200-kronorsregeln i 60 § sista
stycket MBL när det gäller enskild arbetstagares
skadeståndsansvar vid olovliga stridsåtgärder avskaffas.
Det innebär att i de fall skadestånd blir aktuellt
bedömningen skall göras med tillämpning av de allmänna
skadeståndsreglerna i samma lag utan den begränsning som
följer av 200-kronorsregeln. Avsikten med förslaget är att
åstadkomma en väsentlig höjning av den generella
skadeståndsnivån.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Utredningens förslag har
tillstyrkts av övervägande flertalet remissinstanser. Endast
Landsorganisationen i Sverige (LO) har ställt sig
direkt avvisande till förslaget och anser att otillåtna
konflikter i första hand måste lösas med andra medel än
skadestånd. Flera arbetsgivarorganisationer menar att det
föreslagna ''''''''normalskadeståndet'''''''' på 2000 kr är för lågt.
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) anser att
skadestånden i normalfallen i vart fall inte bör understiga
5000 kr och att beloppet bör vara indexreglerat. Även
statens arbetsgivarverk anser att skadeståndet bör
vara indexreglerat och föreslår att det i normalfallet bör
motsvara 10 procent av basbeloppet. Företagarnas
Riksorganisation föreslår ett belopp motsvarande en
normallön efter skatt medan Arbetsgivarföreningen
SFO anser att normalbeloppet bör ligga på 5000 kr.
Konjunkturinstitutet hänvisar till det danska
systemet för sanktioner vid olovliga konflikter dvs.
skadestånd med bestämt belopp per strejktimme.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anser att
hela sanktionssystemet bör ses över i ett sammanhang.
AD anser att en lagändring är motiverad för att en
nyanserad skadeståndsbedömning skall kunna göras men
ifrågasätter det lämpliga i att en mer väsentlig höjning av
skadeståndsnivån bör ske enbart genom motivuttalanden.
Skälen för mitt förslag: Som redovisas i
löneförhandlingsutredningens rapport finns det flera
omständigheter som talar för en väsentlig höjning av
skadeståndsnivån för deltagande i olovliga strejker. Den
nuvarande skadeståndsnivån på 200 kr har varit oförändrad
sedan år 1928 då den motsvarade en månadslön för en
industriarbetare. En begränsning av skadeståndet till högst
200 kr innebär i dagens läge endast ett symboliskt
skadestånd som är svår att försvara både från allmänna och
rättsliga utgångspunkter. Som AD påpekar i sitt
remissyttrande är risken för att sanktionssystemet råkar i
vanrykte inte helt försumbar samtidigt som det med
nuvarande regler är svårt att tillämpa en nyanserad
skadeståndsbedömning.
Avgörande för en väsentlig höjning av skadeståndsnivån
är emellertid vikten av att upprätthålla respekten för
ingångna kollektivavtal och den lagstadgade fredsplikten.
Olovliga konflikter innebär ett angrepp på det
kollektivavtal som den egna fackliga organisationen träffat
och den arbetsfred som parterna kommit överens om. Detta
innebär i sin tur en försvagning av den fackliga
organisationens ställning och ett hot mot själva
förhandlingssystemet. Vilda strejker och särskilt hot om
sådana leder i många fall till löneökningar utöver gällande
kollektivavtal vilket förorsakar oro även på den övriga
arbetsmarknaden.
Som framhålls i rapporten måste man i detta
sammanhang utgå från att skadeståndsbeloppets storlek har
en avhållande effekt och att det närmast är en självklarhet
att ett skadestånd på 200 kr inte får någon att av
ekonomiska skäl avstå från att delta i en olovlig konflikt.
Härtill kommer betydelsen av att skadeståndet bör stå i en
mera rimlig proportion till avtalsbrottet än idag. Till bilden
hör att arbetsgivarens skador ofta uppgår till mycket stora
belopp redan vid en kortvarig stridsåtgärd. Som en
jämförelse kan nämnas de ganska betydande skadestånd
som utkrävs av arbetsgivare som gör sig skyldig till tämligen
bagatellartade brott mot vissa regler av ordningskaraktär i
den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Mot denna bakgund bör, enligt min mening,
skadeståndsnivån generellt sett för arbetstagares
deltagande i olovliga stridsåtgärder väsentligen höjas. I
stort sett samtliga remissinstanser, utom LO, har också
tillstyrkt en sådan höjning. När det gäller frågan om på
vilken nivå skadeståndet bör ligga och hur det hela skall
lösas lagtekniskt har olika uppfattningar förts fram. Flera
arbetsgivarorganisationer har framhållit att det i rapporten
föreslagna ''''''''normalskadeståndet'''''''' om 2000 kr är för knappt
tilltaget för att effekten skall kunna bli den avsedda.
Problemet är att få till stånd en rimlig avvägning av den
enskilde arbetstagarens skadeståndsskyldighet.
Vid denna bedömning måste åtminstone tre krav vara
uppfyllda. För det första bör de skadestånd som döms ut
vara så stora att de, för att få en avhållande effekt, verkligen
medför en uppoffring för den enskilde arbetstagaren.
Skadeståndet får inte vara rent symboliskt. Det andra
kravet som måste vara uppfyllt är att skadeståndet bör
kunna differentieras med hänsyn till fredspliktsbrottets
svårighetsgrad. Slutligen bör skadeståndet ligga på en sådan
nivå att det inte får socialt oacceptabla konsekvenser.
Enligt min mening uppfyller den i rapporten angivna
skadeståndsnivån för normalfallet dessa krav. Det innebär
att skadeståndet för en olovlig konflikt som varken
innehåller försvårande eller förmildrande omständigheter
bör ligga på nivån 2000 kr i dagens penningvärde. Denna
nivå bör lämpligen utgöra ett riktmärke vid utdömande av
skadestånd vid en konflikt som utgör ett medvetet angrepp
mot gällande kollektivavtal.
Den nu angivna höjningen av den generella
skadeståndsnivån kan naturligvis, på sätt arbetsdomstolen
föreslagit, åstadkommas genom att 200-kronorsregeln i 60 §
sista stycket MBL ersätts av en liknande regel men med ett
annat belopp. Som exempel på en sådan regel kan nämnas
den skadeståndsregel för fredspliktsbrott som den
dåvarande regeringen i februari 1990 föreslog i den tidigare
nämnda propositionen om allmänt lönestopp. I
propositionen föreslogs en regel av innebörd att högre
skadestånd än femtusen kronor inte fick åläggas en
arbetstagare för brott mot i den lagen stadgade fredsplikten.
En regel motsvarande denna i MBL skulle kunna innebära
en väsentlig höjning av skadeståndsbeloppen.
Lagrådet har påpekat att om en mer bestämd nivå på
skadeståndets storlek anses önskvärd, bör detta komma till
uttryck i lagtexten.
Enligt min mening vore det emellertid olyckligt att ånyo
reglera skadeståndsbeloppets storlek direkt i lagen. En
sådan regel -- oavsett om den utformas som en schablon --
eller maximiregel -- har sina olägenheter. Den blir med
nödvändighet stel och riskerar att låsa rättsutvecklingen.
Den kan också försvåra en önskvärd differentiering vid
bedömningen av fredspliktsbrottet. Regeln kan vidare lätt
missförstås och riskerar dra med sig onödiga tillämpnings-
och avgränsningsproblem (exempelvis om flera på varandra
följande arbetsnedläggelser skall betraktas som en eller
flera stridsåtgärder). Till bilden hör också att en sådan regel
skulle innebära en avvikelse från skadeståndsreglerna i
övrigt i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Flertalet
remissinstanser som uttalat sig i denna fråga har också
förordat, i likhet med förslaget i rapporten, ett system där
skadeståndsbeloppets storlek inte anges i lagen.
Detta innebär att för det fall skadestånd för
arbetstagares deltagande i olovlig stridsåtgärd blir aktuellt
bedömningen får göras med tillämpning av MBLs allmänna
skadeståndsregler. Vad som här blir aktuellt är reglerna om
s.k. allmänt skadestånd dvs. ersättning för annan än
ekonomisk skada. Det allmänna skadeståndets funktion
beskrivs närmare i 55 § MBL. Storleken av ett sådant
skadestånd bestäms efter en skälighetsbedömning i varje
enskilt fall, varvid avgörande blir sådana omständigheter
som lag- eller avtalsbrottets grovhet, skadans omfattning,
den skadevållandes större eller mindre skuld, den
skadelidandes medvållande och den skadegörande
handlingens beskaffenhet i övrigt. Av bestämmelsen i 60 §
första stycket framgår vidare att skadeståndet kan sättas
lägre än vad som är brukligt i jämförbara fall eller helt falla
bort exempelvis när förmildrande omständigheter
föreligger.
Lagrådet har i detta sammanhang pekat på att det
kan råda viss osäkerhet om huruvida och i vilken mån
ekonomisk skada kan komma i beaktande när det gäller att
bestämma skadestånd på grund av olovliga konflikter och
att frågan får ökad praktisk betydelse när nu de allmänna
skadeståndsreglerna skall gälla utan någon beloppsmässig
begränsning.
I denna del vill jag anföra följande. Som lagrådet
framhållit i sitt yttrande är den allmänna utgångspunkten
för skadeståndsskyldigheten enligt MBL att den som bryter
mot lagen eller mot kollektivavtal i princip skall ersätta
uppkommen skada (54 §). Härvid skall inte bara ekonomisk
skada utan också omständigheter av annat slag komma i
beaktande (55 §). När det gäller skadeståndsansvar för
enskild arbetstagares deltagande i en olovlig stridsåtgärd
har det dock sedan länge varit erkänt att man inte kan
utkräva skadestånd som täcker arbetsgivarens förluster.
Skadeståndets funktion i dessa sammanhang är i första hand
preventivt dvs. att upprätthålla respekten för ingångna
kollektivavtal och inte att utgöra ersättning för liden skada.
Den omständigheten att 200-kronorsregeln med förslaget
slopas är inte avsedd att medföra några ändringar i det nu
beskrivna rättsläget. I mål om ansvar för olovliga
stridsåtgärder har det med andra ord inte någon omedelbar
betydelse för skadeståndets belopp vilken ekonomisk skada
som har uppkommit. Den omständigheten att den
ekonomiska skadan blivit särskilt omfattande kan
emellertid på sätt som framhålls nedan betraktas som ett
försvårande moment vid skadeståndsbedömningen.
Avsikten med förslaget att avskaffa 200-kronorsregeln är
alltså att åstadkomma en väsentlig höjning av den generella
skadeståndsnivån. Med förslaget uppnås också stora
möjligheter till en nyanserad skadeståndbedömning i det
enskilda fallet. Det innebär att när försvårande
omständigheter föreligger bör domstolen utdöma ett högre
eller t.o.m. ett väsentligt högre skadestånd än vad som
eljest skulle ha utgått. Sådana omständigheter kan
exempelvis vara en vägran att följa arbetsdomstolens beslut
om återgång i arbetet, långvariga konflikter, uppkomsten av
betydande förmögenhetsskador eller att stridsåtgärden har
medfört allvarliga störningar för tredje man. Rör det sig om
ett fall där det med hänsyn till omständigheterna kan anses
skäligt bör skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.
Ett par remissinstanser har varit inne på att införa någon
form av indexreglerat skadestånd, exempelvis genom att
anknyta detta till basbeloppet. Såvitt gäller
penningvärdeförändringens betydelse för
skadeståndsbeloppen har arbetsdomstolen i flera
sammanhang gett uttryck för uppfattningen att en
fortgående urholkning av det allmänna skadeståndets
avhållande effekt inte bör tillåtas (se bl.a. AD 1982 nr 129)
Jag utgår från att arbetsdomstolen även fortsättningsvis
kommer att i sin praxis beakta den fortgående
penningvärdeförändringen.
Slutligen vill jag peka på bestämmelsen i 60 § tredje
stycket MBL. Denna bestämmelse innebär som vissa
remissinstanser påpekat en risk för att kortvariga olovliga
stridsåtgärder uppfattas som acceptabla. Det är viktigt att
denna uppfattning inte får spridning. Bestämmelsen i 60 §
tredje stycket stadgar att arbetstagare som senast i samband
med en första överläggning enligt 43 § varaktigt har återgått
till arbetet får åläggas skadestånd bara om det finns
särskilda skäl till det. Sådana särskilda skäl föreligger t.ex.
när ett antal enskilda arbetstagare systematiskt medverkar i
upprepade stridsåtgärder i syfte att tvinga fram ändringar i
gällande kollektivavtal.
Övergångsbestämmelser

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992. I
fråga om skadeståndsansvar som har uppkommit före
ikraftträdandet gäller 60 § i sin äldre lydelse.
4 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till lag om
ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet.
5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget till lag
om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet.
6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå
riksdagen att anta det förslag som föredraganden lagt fram.

Bilaga 1

Förteckning över instanser som erhållit och avgivit
yttrande över rapporten Spelreglerna på arbetsmarknaden

1. Justitiekanslern

2. Hovrätten för Västra Sverige

3. Konjunkturinstitutet

4. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

5. Arbetsdomstolen

6. Statens förlikningsmannaexpedition

7. Statistiska centralbyrån

8. Statens arbetsgivarverk

9. Svenska arbetsgivareföreningen

10. Svenska kommunförbundet

11. Landstingsförbundet

12. Företagarnas Riksorganisation

13. Arbetsgivareföreningen SFO

14. Kooperationens förhandlingsorganisation

15. Landsorganisationen i Sverige

16. Tjänstemännens centralorganisation

17. Sveriges akademikers centralorganisation

Bilaga 2

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-02-14

Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet
Stig von Bahr, justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 6
februari 1992 har regeringen på hemställan av statsrådet
Hörnlund beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Hans Blyme.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Den allmänna utgångspunkten för
skadeståndsskyldigheten enligt lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet (MBL) är att den som bryter
mot lagen eller mot kollektivavtal i princip skall ersätta
uppkommen skada (54 §). Härvid skall inte bara ekonomisk
skada utan också omständigheter av annat slag komma i
beaktande (55 §).
I 60 § första stycket finns en generell jämkningsregel om
att skadestånd kan, om så är skäligt, sättas ned eller helt
falla bort. Såvitt gäller arbetstagares skadeståndsskyldighet
för deltagande i en olovlig stridsåtgärd kompletteras denna
regel av två särskilda begränsningsregler. Av intresse i detta
lagstiftningsärende är regeln i 60 § sista stycket att -- bortsett
från visst specialfall -- högre skadestånd än 200 kr inte får
utdömas.
Såsom framgår av remissprotokollet kan 200-
kronorsregeln, som är grundad på 1928 års penningvärde,
numera inte anses fylla sin från början avsedda funktion.
Lagrådet tillstyrker att regeln avskaffas.
Följden av det remitterade lagförslaget blir, som också
påpekas i remissen, att arbetsdomstolen får bedöma en
arbetstagares skadeståndsansvar vid olovliga stridsåtgärder
med tillämpning av de nyss berörda allmänna
skadeståndsreglerna i MBL. I motiveringen anges att vad
som då blir aktuellt är reglerna om s.k. allmänt skadestånd,
dvs. ersättning för annan än ekonomisk skada (jfr 55 §). Att
skadeståndet skall vara begränsat på sådant sätt framgår
inte av själva lagen. I rättsfallet AD 1977 nr 218 (s. 1382)
har emellertid gjorts vissa uttalanden i den angivna
riktningen. Där talas bl.a. om att det ifrågavarande
skadeståndets funktion ''''''''inte i första hand'''''''' är att utgöra
ersättning för liden skada och om att skadeståndet
''''''''väsentligen'''''''' har ideell karaktär.
Lagrådet har med det anförda velat peka på att det kan
råda viss osäkerhet om huruvida och i vilken mån
ekonomisk skada kan komma i beaktande när det gäller att
bestämma skadestånd på grund av olovliga konflikter.
Frågan får ökad praktisk betydelse när nu de allmänna
skadeståndsreglerna skall gälla utan någon beloppsmässig
begränsning.
Avsikten med förslaget är enligt remissprotokollet att
åstadkomma en väsentlig höjning av den generella
skadeståndsnivån. För en olovlig konflikt som varken
innehåller försvårande eller förmildrande omständigheter
avses skadeståndsnivån ligga på 2 000 kr i dagens
penningvärde. När försvårande omständigheter föreligger
bör, anförs det vidare, domstolen utdöma ett högre eller
t.o.m. ett väsentligt högre skadestånd än vad som eljest
skulle ha utgått. Rör det sig om ett fall där det med hänsyn
till omständigheterna kan anses skäligt sägs däremot
skadeståndet böra sättas ned eller helt falla bort.
Lagrådet vill framhålla att det inte föreligger någon
säker grund för att en tillämpning av de allmänna
skadeståndsreglerna i MBL leder till att en arbetstagare vid
en ordinär olovlig konflikt kommer att ådömas ett
skadestånd i storleksordningen 2 000 kr. Någon bestämd
slutsats synes inte heller kunna dras om den framtida
skadeståndsnivån när det gäller allvarligare eller lindrigare
kränkningar av fredsplikten. Det kan inte uteslutas att
nivån på utdömda skadestånd i rättstillämpningen kommer
att avvika från vad som uttalats i motiven till lagförslaget.
Skall den åsyftade skadeståndsnivån med säkerhet uppnås
bör beloppsbestämningar -- indexreglerade eller ej -- tas in
i lagtexten.
Av det anförda framgår sammanfattningsvis att lagrådet
inte har något att erinra mot lagförslaget, enligt vilket
arbetstagares skadeståndsskyldighet för olovlig stridsåtgärd
fastställs med tillämpning av MBLs allmänna
skadeståndsregler. Om en mer bestämd nivå på
skadeståndets storlek anses önskvärd, bör detta emellertid
komma till uttryck i lagtexten.
1

Senaste lydelse 1984:817