Prop.
1991/92:155
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 20 februari 1992.
På regeringens vägnar
Bengt Westerberg
Börje Hörnlund.
I propositionen föreslås att den s.k. 200-kronorsregeln i 60 § sista stycket
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) avskaffas. Enligt
den bestämmelsen får som huvudregel högre skadestånd än 200 kr inte åläg-
gas en arbetstagare för deltagande i en olovlig stridsåtgärd. Förslaget inne-
bär att i de fall skadestånd blir aktuellt bedömningen skall göras med tillämp-
ning av de allmänna skadeståndsreglerna i MBL utan den begränsning som
200-kronorsregeln innebär.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet
Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande i ar-
betslivet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
60 §>
Om det är skäligt kan skadestånd sättas ned eller helt falla bort.
I mål om skadestånd för arbetstagares deltagande i en olovlig stridsåtgärd
skall domstolen, om arbetskonflikten ännu pågår och om domstolen finner
den olovlig, så snart som möjligt
1. ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet och
2. om det bedöms lämpligt för att undanröja orsakerna till arbetskonflik-
ten, besluta att en ny överläggning enligt 43 § genast efter återgång till arbe-
tet skall tas upp under ledning av en förlikningsman.
Arbetstagare som senast i samband med en första överläggning enligt 43
§ varaktigt har återgått till arbetet får åläggas skadestånd bara om det finns
särskilda skäl till det.
Högre skadestånd än tvåhundra
kronor får inte åläggas en arbetsta-
gare för deltagande i en olovlig strids-
åtgärd. Denna begränsning gäller
dock inte, om arbetstagaren underlå-
ter att följa ett åläggande av domsto-
len om återgång till arbetet och strids-
åtgärden med hänsyn till omständig-
heterna måste betraktas som särskilt
allvarlig eller anmärkningsvärd.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.1 fråga om skadeståndsansvar som
har uppkommit före ikraftträdandet gäller 60 § i sin äldre lydelse.
1 Senaste lydelse 1984:817
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1992.
Närvarande: statsrådet B. Westerberg, ordförande, och statsråden
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, af Ugglas, Thurdin,
Björck, Davidson, Könberg, Lundgren, Unckel, Ask
Föredragande: statsrådet Hörnlund
Genom beslut den 19 april 1990 bemyndigade dåvarande regeringen chefen
för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med upp-
gift att lägga fram förslag som syftade till att förbättra förhandlingsformerna
och spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden. Till utredare utsågs f.d.
l:e förbundsordföranden i Statsanställdas förbund Lars-Erik Nicklasson.
Utredningen som antog namnet löneförhandlingsutredningen avlämnade
i februari 1991 en rapport (SOU 1991:13) Spelreglerna på arbetsmarknaden.
I rapporten föreslås vissa ändringar i lagen (1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet (MBL). Bland annat föreslås att den s.k. 200-kronorsre-
geln i 60 § sista stycket skall avskaffas. Utredningen pekar på att den nuva-
rande nivån på 200 kr knappast får någon att av ekonomiska skäl avstå från
att delta i en olovlig konflikt. Vidare framhålls att ett skadestånd om 200 lo-
inte står i någon rimlig proportion till ett avtalsbrott som kan få stora konse-
kvenser för arbetsgivaren och tredje man. Enligt utredningen innebär olov-
liga stridsåtgärder i de flesta fall ett angrepp på det kollektivavtal som den
egna fackliga organisationen träffat och kan leda till en försvagning av orga-
nisationens ställning och förhandlingssystemet. En olovlig stridsåtgärd står
dessutom i konflikt med den fredsplikt som gäller enligt lag och avtal.
Mot denna bakgrund bör, enligt utredningen, skadeståndsansvaret för den
enskilde arbetstagaren vid olovliga stridsåtgärder skärpas.
Utredningen uttalar att det utdömda skadeståndet i en olovlig konflikt
som varken innehåller försvårande eller förmildrande omständigheter borde
kunna ligga på nivån 2000 kr i dagens penningvärde. Ett skadestånd på
denna nivå är, enligt utredningen, tillräckligt högt för att såväl avhålla någon
från att delta i en vild konflikt som att markera intresset av att avtal skall
hållas. Samtidigt får skadeståndet inte några oacceptabla sociala konsekven-
ser. Enligt utredningen bör det finnas möjlighet att utdöma såväl högre som
lägre skadestånd vid försvårande respektive förmildrande omständigheter.
Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
bör fogas till protokollet som bilaga 1. Remissyttrandena finns att tillgå i ar-
betsmarknadsdepartementet (dnr R 2484/91). 3
1* Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 155
Lagrådet
Prop. 1991/92:155
Regeringen beslutade den 6 februari 1992 att inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet. Förslaget hade upprättats inom arbetsmarknadsdepartementet.
Det remitterade förslaget överensstämmer med propositionens lagförslag.
Lagrådet har sammanfattningsvis inte haft något att erinra mot lagförsla-
get, enligt vilket arbetstagares skadeståndsskyldighet för olovlig stridsåtgärd
fastställs med tillämpning av MBL:s allmänna skadeståndsregler. Om en mer
bestämd nivå på skadeståndets storlek anses önskvärd bör detta emellertid
enligt lagrådet komma till uttryck i lagtexten. Lagrådet har vidare i sitt ytt-
rande pekat på att det kan råda viss osäkerhet om huruvida och i vilken mån
ekonomisk skada kan komma i beaktande när det gäller att bestämma skade-
stånd på grund av olovliga stridsåtgärder och att frågan får ökad praktisk
betydelse när nu de allmänna skadeståndsreglerna skall gälla utan någon be-
loppsmässig begränsning.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 2. Jag behandlar
lagrådets synpunkter under avsnitt 3.
Jag redovisar i det följande mina förslag med anledning av utredningens
förslag om att avskaffa den s.k. 200-kronorsregeln. När det gäller övriga för-
slag av löneförhandlingsutredningen avser jag att återkomma till regeringen
i ett annat sammanhang.
Före tillkomsten av MBL gällde enligt 1928 års kollektivavtalslag att en en-
skild arbetstagare inte kunde för ett lag- eller avtalsbrott ådömas skadestånd
med ett högre belopp än 200 kronor. Regeln hade sin praktiska betydelse i
fråga om skadestånd för deltagande i olovlig strejk, men den ansågs tillämp-
lig också i vissa andra fall av kollektivavtalsbrott. I regeringens proposition
om MBL på våren 1976 föreslogs att 200-kronorsregeln skulle behållas och
föras över från kollektivavtalslagen till den nya medbestämmandelagen
(prop. 1975/76:105 bil.l s. 285 ff, 510 ff, 538 f) Riksdagens beslut blev emel-
lertid, efter lottning, att begränsningen av den enskilde arbetstagarens ska-
deståndsansvar till 200 kr skulle tas bort (jfr. InU 1975/76:45 s. 51f, 118) I
riksdagen rådde dock enighet om att skadeståndspåföljden - även efter det
att 200-kronorsregeln från kollektivavtalslagen hade fallit bort - skulle hållas
på en måttlig nivå.
I arbetsdomstolen (AD) utvecklades en praxis som sammanfattningsvis
kan sägas ha gått ut på följande. När inga särskilt försvårande eller förmild-
rande omständigheter förelåg, bestämdes skadeståndet till 200 kr, vilket be-
lopp så småningom (se AD 1982 nr 129) höjdes till 300 kr med hänsyn till
den fortgående penningvärdeförändringen. I några fall från den tiden då 200
kr utgjorde normalpåföljden har skadestånd dömts ut med 300 eller 400 kr.
Det har då rört sig om stridsåtgärder som innehållit moment som kom dem
att framstå som särskilt allvarliga eller anmärkningsvärda. Som högst har un-
der den tiden ett belopp av 600 kr ålagts den enskilde arbetstagaren för delta-
gande i olovlig stridsåtgärd. I sin bedömning av det fallet, som gjordes i två Prop. 1991/92:155
skilda avgöranden, uttalade domstolen att om parterna inte kunde enas om
en lösning av konflikten syntes medbestämmandelagens regler om påföljder
vid fredspliktsbrott ha spelat ut sin roll i det fall som saken gällde.
Bl.a. på grundval av förslag av nya arbetsrättskommittén (SOU 1982:60)
genomfördes fr.o.m den 1 januari 1985 vissa ändringar i 60 § MBL. Genom
de nya reglerna återinfördes skadeståndsnivån till 200 kr som huvudregel.
Undantag får göras bara för arbetstagare som inte går tillbaka till arbetet,
när domstolen har beslutat om detta, och stridsåtgärden med hänsyn till om-
ständigheterna måste betraktas som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd.
Arbetsdomstolen skall också kunna, om det bedöms lämpligt, besluta om
förnyade lokala överläggningar enligt 43 § MBL genast efter återgång till ar-
betet och under ledning av en förlikningsman, innan skadeståndsmålet av-
görs. Arbetstagare som varaktigt återgår i arbete senast i samband med en
första överläggning får åläggas skadeståndsskyldighet endast om det finns
särskilda skäl till det.
I detta sammanhang kan också nämnas det förslag till skadeståndsregel för
fredspliktsbrott som föreslogs i februari 1990 av den dåvarande regeringen
i en proposition om allmänt lönestopp (prop. 1989/90:95). I propositionen
uttalades att det för att upprätthålla respekten för lagens regler ansetts erfor-
derligt att frångå den regel i 60 § MBL som begränsar skadeståndsskyldighe-
ten till tvåhundra kronor för arbetstagare som deltar i olovlig stridsåtgärd.
Mot denna bakgrund föreslogs en regel som maximerade skadeståndsskyl-
digheten till femtusen kronor. Propositionen antogs dock inte av riksdagen.
Mitt förslag: Den s.k. 200-kronorsregeln i 60 § sista stycket MBL när
det gäller enskild arbetstagares skadeståndsansvar vid olovliga strids-
åtgärder avskaffas. Det innebär att i de fall skadestånd blir aktuellt
bedömningen skall göras med tillämpning av de allmänna skade-
ståndsreglerna i samma lag utan den begränsning som följer av 200-
kronorsregeln. Avsikten med förslaget är att åstadkomma en väsent-
lig höjning av den generella skadeståndsnivån.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Utredningens förslag har tillstyrkts av övervägande
flertalet remissinstanser. Endast Landsorganisationen i Sverige (LO) har
ställt sig direkt avvisande till förslaget och anser att otillåtna konflikter i
första hand måste lösas med andra medel än skadestånd. Flera arbetsgivar-
organisationer menar att det föreslagna ”normalskadeståndet” på 2000 kr är
för lågt. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) anser att skadestånden i nor-
malfallen i vart fall inte bör understiga 5000 kr och att beloppet bör vara
indexreglerat. Även statens arbetsgivarverk anser att skadeståndet bör vara
indexreglerat och föreslår att det i normalfallet bör motsvara 10 procent av
basbeloppet. Företagarnas Riksorganisation föreslår ett belopp motsvarande Prop. 1991/92:155
en normallön efter skatt medan Arbetsgivarföreningen SFO anser att nor-
malbeloppet bör ligga på 5000 kr. Konjunkturinstitutet hänvisar till det
danska systemet för sanktioner vid olovliga konflikter dvs. skadestånd med
bestämt belopp per strejktimme. Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
anser att hela sanktionssystemet bör ses över i ett sammanhang. AD anser
att en lagändring är motiverad för att en nyanserad skadeståndsbedömning
skall kunna göras men ifrågasätter det lämpliga i att en mer väsentlig höjning
av skadeståndsnivån bör ske enbart genom motivuttalanden.
Skälen för mitt förslag: Som redovisas i löneförhandlingsutredningens rap-
port finns det flera omständigheter som talar för en väsentlig höjning av
skadeståndsnivån för deltagande i olovliga strejker. Den nuvarande skade-
ståndsnivån på 200 kr har varit oförändrad sedan år 1928 då den motsvarade
en månadslön för en industriarbetare. En begränsning av skadeståndet till
högst 200 kr innebär i dagens läge endast ett symboliskt skadestånd som är
svår att försvara både från allmänna och rättsliga utgångspunkter. Som AD
påpekar i sitt remissyttrande är risken för att sanktionssystemet råkar i van-
rykte inte helt försumbar samtidigt som det med nuvarande regler är svårt
att tillämpa en nyanserad skadeståndsbedömning.
Avgörande för en väsentlig höjning av skadeståndsnivån är emellertid vik-
ten av att upprätthålla respekten för ingångna kollektivavtal och den lagstad-
gade fredsplikten. Olovliga konflikter innebär ett angrepp på det kollektiv-
avtal som den egna fackliga organisationen träffat och den arbetsfred som
parterna kommit överens om. Detta innebär i sin tur en försvagning av den
fackliga organisationens ställning och ett hot mot själva förhandlingssyste-
met. Vilda strejker och särskilt hot om sådana leder i många fall till löneök-
ningar utöver gällande kollektivavtal vilket förorsakar oro även på den öv-
riga arbetsmarknaden.
Som framhålls i rapporten måste man i detta sammanhang utgå från att
skadeståndsbeloppets storlek har en avhållande effekt och att det närmast är
en självklarhet att ett skadestånd på 200 kr inte får någon att av ekonomiska
skäl avstå från att delta i en olovlig konflikt. Härtill kommer betydelsen av
att skadeståndet bör stå i en mera rimlig proportion till avtalsbrottet än idag.
Till bilden hör att arbetsgivarens skador ofta uppgår till mycket stora belopp
redan vid en kortvarig stridsåtgärd. Som en jämförelse kan nämnas de
ganska betydande skadestånd som utkrävs av arbetsgivare som gör sig skyl-
dig till tämligen bagatellartade brott mot vissa regler av ordningskaraktär i
den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Mot denna bakgund bör, enligt min mening, skadeståndsnivån generellt
sett för arbetstagares deltagande i olovliga stridsåtgärder väsentligen höjas.
I stort sett samtliga remissinstanser, utom LO, har också tillstyrkt en sådan
höjning. När det gäller frågan om på vilken nivå skadeståndet bör ligga och
hur det hela skall lösas lagtekniskt har olika uppfattningar förts fram. Flera
arbetsgivarorganisationer har framhållit att det i rapporten föreslagna ”nor-
malskadeståndet” om 2000 kr är för knappt tilltaget för att effekten skall
kunna bli den avsedda.
Problemet är att få till stånd en rimlig avvägning av den enskilde arbetsta-
garens skadeståndsskyldighet. 6
Vid denna bedömning måste åtminstone tre krav vara uppfyllda. För det Prop. 1991/92:155
första bör de skadestånd som döms ut vara så stora att de, för att få en avhål-
lande effekt, verkligen medför en uppoffring för den enskilde arbetstagaren.
Skadeståndet får inte vara rent symboliskt. Det andra kravet som måste vara
uppfyllt är att skadeståndet bör kunna differentieras med hänsyn till freds-
pliktsbrottets svårighetsgrad. Slutligen bör skadeståndet ligga på en sådan
nivå att det inte får socialt oacceptabla konsekvenser.
Enligt min mening uppfyller den i rapporten angivna skadeståndsnivån för
normalfallet dessa krav. Det innebär att skadeståndet för en olovlig konflikt
som varken innehåller försvårande eller förmildrande omständigheter bör
ligga på nivån 2000 kr i dagens penningvärde. Denna nivå bör lämpligen ut-
göra ett riktmärke vid utdömande av skadestånd vid en konflikt som utgör
ett medvetet angrepp mot gällande kollektivavtal.
Den nu angivna höjningen av den generella skadeståndsnivån kan natur-
ligvis, på sätt arbetsdomstolen föreslagit, åstadkommas genom att 200-kro-
norsregeln i 60 § sista stycket MBL ersätts av en liknande regel men med ett
annat belopp. Som exempel på en sådan regel kan nämnas den skadestånds-
regel för fredspliktsbrott som den dåvarande regeringen i februari 1990 före-
slog i den tidigare nämnda propositionen om allmänt lönestopp. I proposi-
tionen föreslogs en regel av innebörd att högre skadestånd än femtusen kro-
nor inte fick åläggas en arbetstagare för brott mot i den lagen stadgade freds-
plikten. En regel motsvarande denna i MBL skulle kunna innebära en vä-
sentlig höjning av skadeståndsbeloppen. Lagrådet har påpekat att om en
mer bestämd nivå på skadeståndets storlek anses önskvärd, bör detta
komma till uttryck i lagtexten.
Enligt min mening vore det emellertid olyckligt att ånyo reglera skade-
ståndsbeloppets storlek direkt i lagen. En sådan regel - oavsett om den utfor-
mas som en schablon - eller maximiregel - har sina olägenheter. Den blir
med nödvändighet stel och riskerar att låsa rättsutvecklingen. Den kan också
försvåra en önskvärd differentiering vid bedömningen av fredspliktsbrottet.
Regeln kan vidare lätt missförstås och riskerar dra med sig onödiga tillämp-
nings- och avgränsningsproblem (exempelvis om flera på varandra följande
arbetsnediäggelser skall betraktas som en eller flera stridsåtgärder). Till bil-
den hör också att en sådan regel skulle innebära en avvikelse från skade-
ståndsreglerna i övrigt i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Flertalet remissin-
stanser som uttalat sig i denna fråga har också förordat, i likhet med förslaget
i rapporten, ett system där skadeståndsbeloppets storlek inte anges i lagen.
Detta innebär att för det fall skadestånd för arbetstagares deltagande i
olovlig stridsåtgärd blir aktuellt bedömningen får göras med tillämpning av
MBLs allmänna skadeståndsregler. Vad som här blir aktuellt är reglerna om
s.k. allmänt skadestånd dvs. ersättning för annan än ekonomisk skada. Det
allmänna skadeståndets funktion beskrivs närmare i 55 § MBL. Storleken av
ett sådant skadestånd bestäms efter en skälighetsbedömning i vaije enskilt
fall, varvid avgörande blir sådana omständigheter som lag- eller avtalsbrot-
tets grovhet, skadans omfattning, den skadevållandes större eller mindre
skuld, den skadelidandes medvållande och den skadegörande handlingens
beskaffenhet i övrigt. Av bestämmelsen i 60 § första stycket framgår vidare
att skadeståndet kan sättas lägre än vad som är brukligt i jämförbara fall eller Prop. 1991/92:155
helt falla bort exempelvis när förmildrande omständigheter föreligger.
Lagrådet har i detta sammanhang pekat på att det kan råda viss osäkerhet
om huruvida och i vilken mån ekonomisk skada kan komma i beaktande när
det gäller att bestämma skadestånd på grund av olovliga konflikter och att
frågan får ökad praktisk betydelse när nu de allmänna skadeståndsreglerna
skall gälla utan någon beloppsmässig begränsning.
I denna del vill jag anföra följande. Som lagrådet framhållit i sitt yttrande
är den allmänna utgångspunkten för skadeståndsskyldigheten enligt MBL
att den som bryter mot lagen eller mot kollektivavtal i princip skall ersätta
uppkommen skada (54 §). Härvid skall inte bara ekonomisk skada utan
också omständigheter av annat slag komma i beaktande (55 §). När det gäller
skadeståndsansvar för enskild arbetstagares deltagande i en olovlig stridsåt-
gärd har det dock sedan länge varit erkänt att man inte kan utkräva skade-
stånd som täcker arbetsgivarens förluster. Skadeståndets funktion i dessa
sammanhang är i första hand preventivt dvs. att upprätthålla respekten för
ingångna kollektivavtal och inte att utgöra ersättning för liden skada. Den
omständigheten att 200-kronorsregeln med förslaget slopas är inte avsedd
att medföra några ändringar i det nu beskrivna rättsläget. I mål om ansvar
för olovliga stridsåtgärder har det med andra ord inte någon omedelbar bety-
delse för skadeståndets belopp vilken ekonomisk skada som har uppkommit.
Den omständigheten att den ekonomiska skadan blivit särskilt omfattande
kan emellertid på sätt som framhålls nedan betraktas som ett försvårande
moment vid skadeståndsbedömningen.
Avsikten med förslaget att avskaffa 200-kronorsregeln är alltså att åstad-
komma en väsentlig höjning av den generella skadeståndsnivån. Med försla-
get uppnås också stora möjligheter till en nyanserad skadeståndbedömning
i det enskilda fallet. Det innebär att när försvårande omständigheter förelig-
ger bör domstolen utdöma ett högre eller t.o.m. ett väsentligt högre skade-
stånd än vad som eljest skulle ha utgått. Sådana omständigheter kan exem-
pelvisvara en vägran att följa arbetsdomstolens beslut om återgång i arbetet,
långvariga konflikter, uppkomsten av betydande förmögenhetsskador eller
att stridsåtgärden har medfört allvarliga störningar för tredje man. Rör det
sig om ett fall där det med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt bör
skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.
Ett par remissinstanser har varit inne på att införa någon form av indexre-
glerat skadestånd, exempelvis genom att anknyta detta till basbeloppet. Så-
vitt gäller penningvärdeförändringens betydelse för skadeståndsbeloppen
har arbetsdomstolen i flera sammanhang gett uttryck för uppfattningen att
en fortgående urholkning av det allmänna skadeståndets avhållande effekt
inte bör tillåtas (se bl.a. AD 1982 nr 129) Jag utgår från att arbetsdomstolen
även fortsättningsvis kommer att i sin praxis beakta den fortgående penning-
värdeförändringen .
Slutligen vill jag peka på bestämmelsen i 60 § tredje stycket MBL. Denna
bestämmelse innebär som vissa remissinstanser påpekat en risk för att kort-
variga olovliga stridsåtgärder uppfattas som acceptabla. Det är viktigt att
denna uppfattning inte får spridning. Bestämmelsen i 60 § tredje stycket
stadgar att arbetstagare som senast i samband med en första överläggning
enligt 43 § varaktigt har återgått till arbetet får åläggas skadestånd bara om Prop. 1991/92:155
det finns särskilda skäl till det. Sådana särskilda skäl föreligger t.ex. när ett
antal enskilda arbetstagare systematiskt medverkar i upprepade stridsåtgär-
der i syfte att tvinga fram ändringar i gällande kollektivavtal.
Övergångsbestämmelser
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.1 fråga om skadeståndsan-
svar som har uppkommit före ikraftträdandet gäller 60 § i sin äldre lydelse.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden
lagt fram.
/
Förteckning över instanser som erhållit och avgivit yttrande över rapporten
Spelreglerna på arbetsmarknaden
1. Justitiekanslern
2. Hovrätten för Västra Sverige
3. Konjunkturinstitutet
4. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet
5. Arbetsdomstolen
6. Statens förlikningsmannaexpedition
7. Statistiska centralbyrån
8. Statens arbetsgivarverk
9. Svenska arbetsgivareföreningen
10. Svenska kommunförbundet
11. Landstingsförbundet
12. Företagarnas Riksorganisation
13. Arbetsgivareföreningen SFO
14. Kooperationens förhandlingsorganisation
15. Landsorganisationen i Sverige
16. Tjänstemännens centralorganisation
17. Sveriges akademikers centralorganisation
Prop. 1991/92:155
Bilaga 1
10
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-02-14
Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr, justi-
tierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 6 februari 1992 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Hörnlund beslutat inhämta lagrådets ytt-
rande över förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Hans Blyme.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
Den allmänna utgångspunkten för skadeståndsskyldigheten enligt lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) är att den som bryter
mot lagen eller mot kollektivavtal i princip skall ersätta uppkommen skada
(54 §). Härvid skall inte bara ekonomisk skada utan också omständigheter
av annat slag komma i beaktande (55 §).
I 60 § första stycket finns en generell jämkningsregel om att skadestånd
kan, om så är skäligt, sättas ned eller helt falla bort. Såvitt gäller arbetstaga-
res skadeståndsskyldighet för deltagande i en olovlig stridsåtgärd komplette-
ras denna regel av två särskilda begränsningsregler. Av intresse i detta lag-
stiftningsärende är regeln i 60 § sista stycket att - bortsett från visst special-
fall - högre skadestånd än 200 kr inte får utdömas.
Såsom framgår av remissprotokollet kan 200-kronorsregeln, som är grun-
dad på 1928 års penningvärde, numera inte anses fylla sin från början av-
sedda funktion. Lagrådet tillstyrker att regeln avskaffas.
Följden av det remitterade lagförslaget blir, som också påpekas i remissen,
att arbetsdomstolen får bedöma en arbetstagares skadeståndsansvar vid
olovliga stridsåtgärder med tillämpning av de nyss berörda allmänna skade-
ståndsreglerna i MBL. I motiveringen anges att vad som då blir aktuellt är
reglerna om s.k. allmänt skadestånd, dvs. ersättning för annan än ekono-
misk skada (jfr 55 §). Att skadeståndet skall vara begränsat på sådant sätt
framgår inte av själva lagen. I rättsfallet AD 1977 nr 218 (s. 1382) har emel-
lertid gjorts vissa uttalanden i den angivna riktningen. Där talas bl.a. om att
det ifrågavarande skadeståndets funktion ”inte i första hand” är att utgöra
ersättning för liden skada och om att skadeståndet ”väsentligen” har ideell
karaktär.
Lagrådet har med det anförda velat peka på att det kan råda viss osäkerhet
om huruvida och i vilken mån ekonomisk skada kan komma i beaktande när
det gäller att bestämma skadestånd på grund av olovliga konflikter. Frågan
får ökad praktisk betydelse när nu de allmänna skadeståndsreglerna skall
gälla utan någon beloppsmässig begränsning.
Avsikten med förslaget är enligt remissprotokollet att åstadkomma en vä-
sentlig höjning av den generella skadeståndsnivån. För en olovlig konflikt
som varken innehåller försvårande eller förmildrande omständigheter avses
skadeståndsnivån ligga på 2 000 kr i dagens penningvärde. När försvårande
omständigheter föreligger bör, anförs det vidare, domstolen utdöma ett
högre eller t.o.m. ett väsentligt högre skadestånd än vad som eljest skulle ha
Prop. 1991/92:155
Bilaga 2
11
utgått. Rör det sig om ett fall där det med hänsyn till omständigheterna kan
anses skäligt sägs däremot skadeståndet böra sättas ned eller helt falla bort.
Lagrådet vill framhålla att det inte föreligger någon säker grund för att
en tillämpning av de allmänna skadeståndsreglerna i MBL leder till att en
arbetstagare vid en ordinär olovlig konflikt kommer att ådömas ett skade-
stånd i storleksordningen 2 000 kr. Någon bestämd slutsats synes inte heller
kunna dras om den framtida skadeståndsnivån när det gäller allvarligare el-
ler lindrigare kränkningar av fredsplikten. Det kan inte uteslutas att nivån
på utdömda skadestånd i rättstillämpningen kommer att avvika från vad som
uttalats i motiven till lagförslaget. Skall den åsyftade skadeståndsnivån med
säkerhet uppnås bör beloppsbestämningar - indexreglerade eller ej - tas in
i lagtexten.
Av det anförda framgår sammanfattningsvis att lagrådet inte har något att
erinra mot lagförslaget, enligt vilket arbetstagares skadeståndsskyldighet för
olovlig stridsåtgärd fastställs med tillämpning av MBLs allmänna skade-
ståndsregler. Om en mer bestämd nivå på skadeståndets storlek anses önsk-
värd, bör detta emellertid komma till uttryck i lagtexten.
Prop. 1991/92:155
Bilaga 2
gotab 40912, Stockholm 1992
12