Regeringens proposition
1991/92:148

om förtroendenämndsverksamhet inom hälso-
och sjukvården, m.m.

Prop.

1991/92:148

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 19 mars 1992.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Bo Könberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om förtroendenämndsverksamhet inom
hälso- och sjukvården, m.m. Förslaget innebär att den verksamhet som
förtroendenämnderna inom hälso- och sjukvården har bedrivit enligt en
särskild lagstiftning sedan år 1980 nu läggs fast i en ny lag. Verksam-
heten, som för närvarande omfattar den hälso- och sjukvård som ett
landsting och en kommun som inte ingår i ett landsting ombesörjer en-
ligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), föreslås utvidgad till att om-
fatta även folktandvården. I landsting och sådana kommuner skall det
finnas en eller flera nämnder med uppgift att främja kontakterna mellan
patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt att åt patienterna
förmedla den hjälp som förhållandena kräver. För en sådan nämnd skall
gälla vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900).

Mot bakgrund av kommunernas ökade ansvar på hälso- och
sjukvårdsområdet föreslås vidare att det även inom den kommunala
hälso- och sjukvården skall firmas nämnder med motsvarande uppgifter
som inom landstingens hälso- och sjukvård. En kommun inom ett land-
sting skall dock kunna överlämna denna uppgift till landstinget om kom-
munen och landstinget är överens om detta.

Enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård har de nuvarande för-
troendenämnderna till uppgift att utse stödpersoner för patienterna inom
den psykiatriska tvångsvården. Enligt förslaget skall det i den nya lagen
föreskrivas vilka av förvaltningslagens särskilda handläggningsregler vid

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 148

bl.a. myndighetsutövning mot en enskild som skall gälla vid nämndernas
handläggning av ärenden om stödpersoner.

Den nya lagen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1992. För-
slaget föranleder redaktionella ändringar i lagstiftningen om psykiatrisk
tvångsvård.

I propositionen föreslås också att kommunerna inom ramen för för-
söksverksamhet med kommunal primärvård ges befogenhet att även
erbjuda viss tandvård, s.k. distriktstandvård. Om ett landsting och en
kommun har kommit överens om att kommunen med huvudmans ansvar
skall överta landstingets skyldighet att erbjuda viss hälso- och sjukvård
(s.k. primärvård) enligt lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med
kommunal primärvård, skall kommunen även kunna överta den av
landstinget bedrivna distriktstandvården. Socialstyrelsen skall lämna sitt
medgivande härtill.

Med distriktstandvård avses i detta sammanhang den verksamhet som
bedrivs av landstinget enligt tandvårdslagen (1985:125) som en organisa-
toriskt integrerad del av primärvården och som enbart har en hel kom-
mun eller del av sådan som upptagnings- eller betjäningsområde.

Försöksverksamhet med kommunal primärvård som inkluderar även
distriktstandvård föreslås reglerad genom en ändring i lagen (1991:1136)
om försöksverksamhet med kommunal primärvård. Ändringen föreslås
träda i kraft den 1 juli 1992.

Prop. 1991/92:148

Propositionens lagförslag

Prop. 1991/92:148

1 Förslag till

Lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och
sjukvården, m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § För den hälso- och sjukvård och den tandvård som ett landsting
eller en kommun ansvarar för enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) eller tandvårdslagen (1985:125) eller någon annan författning
skall det finnas en eller flera nämnder med uppgift att främja kontak-
terna mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt att åt
patienterna förmedla den hjälp som förhållandena kräver. För en sådan
nämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen
(1991:900).

2 § En kommun som ingår i ett landsting får överlåta sin uppgift enligt
1 § till landstinget, om kommunen och landstinget har kommit överens
om detta. Kommunen får lämna sådant ekonomiskt bidrag till landstinget
som motiveras av överenskommelsen.

3 § Föreskrifter om stödpersoner vid psykiatrisk vård som är förenad
med frihetsberövande och annat tvång finns i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård och i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Vid en nämnds handläggning av ärenden om stödpersoner gäller, utöver
vad som i övrigt föreskrivs, följande bestämmelser i förvaltningslagen
(1986:223), nämligen

14 § om muntlig handläggning,

15 § om anteckning av uppgifter,

16 och 17 §§ om parters rätt att få del av uppgifter,

20 § om motivering av beslut,

21 § om underrättelse om beslut,

26 § om rättelse av skrivfel och liknande, och

27 § om omprövning av beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992, då lagen (1980:12) om för-
troendenämnder inom hälso- och sjukvården skall upphöra att gälla.

1* Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 148

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård

Prop. 1991/92:148

Härigenom föreskrivs att 30 och 31 §§ lagen (1991:1128) om psykiat-
risk tvångsvård skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

30 §

När patienten begär det, skall en stödperson utses. En stödperson kan
utses också i annat fall, om patienten inte motsätter sig det.

Stödpersonen skall bistå patienten i personliga frågor så länge denne
ges tvångsvård. Stödpersonen har rätt att besöka patienten på vårdin-
rättningen. Han får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under
uppdraget har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga för-
hållanden i övrigt.

Stödperson utses av den nämnd
som avses i lagen (1980:12) om
förtroendenämnder inom hälso-
och sjukvården.

Stödpersonen utses av en sådan
nämnd som avses i lagen
(1992:000) om förtroende-
nämndsverksamhet inom hälso- och
sjukvården, m.m.

31 §
Chefsöverläkaren vid den enhet
där patienten vårdas skall anmäla
till förtroendenämnden niir det kan
finnas skäl att utse en stödperson.

Chefsöverläkaren vid den enhet
där patienten vårdas skall anmäla
till en sådan nämnd som avses i
30 § när det kan finnas skäl att
utse en stödperson.

Har stödperson för patienten inte redan utsetts, skall anmälan alltid
göras när

1. chefsöverläkaren ansöker om medgivande till tvångsvård enligt 7,

12 eller 14 §,

2. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut om intagning enligt 6
§,

3. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran
att tvångsvården skall upphöra.

När tvångsvården av en patient,
för vilken stödperson utsetts, har
upphört, skall chefsöverläkaren
snarast möjligt underrätta för-
troendenämnden om detta.

När tvångsvården av en patient,
för vilken stödperson utsetts, har
upphört, skall chefsöverläkaren
snarast möjligt underrätta en så-
dan nämnd som avses i 30 § om
detta.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatri sk vård

Härigenom föreskrivs att 26 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård skall ha följande lydelse.

Prop. 1991/92:148

Nuvarande lydelse

26 §
När rättspsykiatrisk vård i fall
som avses i 1 § andra stycket 1
har påböijats eller upphört, skall
chefsöverläkaren snarast under-
rätta vederbörande förtroende-
nämnd enligt lagen (1980:12) om
förtroendenämnder inom hälso-
och sjukvården om att så har skett.
Nämnden skall i fall som avses i 4
§ underrättas när patienten enligt
18 § första stycket 2 har över-
klagat ett beslut av chefsöver-
läkaren att den rättspsykiatriska
vården inte skall upphöra, liksom
när vården efter överklagandet har
upphört.

Föreslagen lydelse

När rättspsykiatrisk vård i fall
som avses i 1 § andra stycket 1
har påböijats eller upphört, skall
chefsöverläkaren snarast under-
rätta vederbörande nämnd enligt
lagen (1992:000) om förtroende-
nämndsverksamhet inom hälso- och
sjukvården, m.m. om att så har
skett. Nämnden skall i fall som
avses i 4 § underrättas när patien-
ten enligt 18 § första stycket 2 har
överklagat ett beslut av chefs-
överläkaren att den rättspsykia-
triska vården inte skall upphöra,
liksom när vården efter överklag-
andet har upphört.

Föreskrifterna om stödperson i 30 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård tillämpas vid rättspsykiatrisk vård som ges på en sjuk-
vårdsinrättning. Föreskriften i andra stycket andra meningen nämnda
paragraf om rätt för stödpersonen att besöka patienten på vårdinrätt-
ningen gäller dock bara i den mån det inte möter hinder på grund av-
bestämmelsema i 8 § tredje stycket denna lag eller 16 § lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. om möj-
lighet att besluta om inskränkningar i patientens rätt att ta emot besök.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet
med kommunal primärvård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1136) om försöksverk-
samhet med kommunal primärvård

dels att i 2 och 7 §§ ordet "landstingskommunen" skall bytas ut mot
"landstinget",

dels att 1 och 3-6 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a §, och närmast
före 2 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Prop. 1991/92:148

Nuvarande lydelse

En kommun som ingår i en land-
stingskommun får inom ramen för
en försöksverksamhet erbjuda viss
hälso- och sjukvård (primärvård),
om landstingskommunen och kom-
munen har kommit överens om
det och fått tillstånd till det.

Föreslagen lydelse

§

En kommun som ingår i ett land-
sting får inom ramen för en för-
söksverksamhet erbjuda viss häl-
so- och sjukvård (primärvård), om
landstinget och kommunen har
kommit överens om det och fått
tillstånd till det. Om viss tandvård
(distriktstandvård) bedrivs som en
integrerad del av primärvården får
även denna tandvård ingå i för-
söksverksamheten.

Socialstyrelsen prövar frågor om tillstånd till sådan försöksverksamhet
och får fastställa villkor för verksamheten.

Föreskrifter i tandvårdslagen som
gäller för försöksverksamheten

Föreskrifterna i tandvårdslagen
(1985:125), utom 5 och 6 §§, 7 §
första stycket 2 samt 10 och 11 §§,
gäller för den distriktstandvård
som ingår i försöksverksamheten.
Vad som sägs om landstinget skall
dock gälla kommunen och vad som
sägs om folktandvården skall gälla
distriktstandvården enligt denna
lag.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Kommunen skall erbjuda en god primärvård åt dem som är bosatta
inom det område som omfattas av försöksverksamhet och därvid verka
för en god hälsa hos hela denna befolkning.

Om distriktstandvård ingår i
försöksverksamheten skall kom-
munen erbjuda en god sådan tand-
vård åt dem som är bosatta inom
det område som omfattas av för-
söksverksamheten och därvid verka
för en god tandhälsa hos hela
denna befolkning.

Prop. 1991/92:148

4 §

Om någon som vistas inom det område som omfattas av försöksverk-
samhet utan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och sjukvård,
som faller inom primärvården, skall kommunen erbjuda sådan vård.

En kommun får också i andra fall
erbjuda primärvård åt den som är
bosatt i en annan kommun om
berörda kommuner och landstings-
kommuner kommer överens om
det.

Sådan primärvård som en kom-
mun har ansvar för enligt denna
lag omfattas inte av landstings-
kommunens ansvar enligt hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763).

En kommun får också i andra fall
erbjuda primärvård åt den som är
bosatt i en annan kommun om
berörda kommuner och landsting
kommer överens om det.

Bestämmelserna i första och an-
dra stycket om primärvården gäl-
ler även distriktstandvården om
denna ingår i försöksverksam-
heten.

§

Sådan primärvård och distrikts-
tandvård som en kommun har
ansvar för enligt denna lag om-
fattas inte av landstingets ansvar
enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) eller tandvårdslagen
(1985:125).

Nuvarande lydelse

Har en landstingskommun och en
kommun träffat en överens-
kommelse om försöksverksamhet
enligt denna lag får landstings-
kommunen lämna sådant ekonom-
iskt bidrag till kommunen som
motiveras av överenskommelsen.

Föreslagen lydelse

Om ett landsting och en kommun
har träffat en överenskommelse
om försöksverksamhet enligt
denna lag, får landst inget lämna
sådant ekonomiskt bidrag till kom-
munen som motiveras av öve-
renskommelsen.

Prop. 1991/92:148

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

Socialdepartementet

Prop. 1991/92:148

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1992

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren,
P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Könberg

Proposition om förtroendenämndsverksamhet inom
hälso- och sjukvården, m.m.

1 Ärendet och dess beredning

Förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården

Den 1 juli 1980 inleddes en försöksverksamhet med förtroendenämnder
inom hälso- och sjukvården. Verksamheten regleras i lagen (1980:12)
om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården. Enligt denna lag
skall det inom vaije landsting och kommun som inte tillhör något lands-
ting finnas en eller flera förtroendenämnder för den hälso- och sjukvård
som landstinget eller kommunen ombesöijer enligt hälso- och sjukvårds-
lagen (1982:763). Nämnderna har till uppgift att främja kontakterna
mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt att förmedla
den hjälp till patienterna som förhållandena påkallar. Landstinget eller
kommunen får tillsätta en särskild förtroendenämnd eller uppdra åt nå-
gon annan nämnd att vara förtroendenämnd. När det finns flera för-
troendenämnder skall vaije nämnd fullgöra förtroendenämndsuppgifter
för en viss del av landstinget eller kommunen eller för en viss vårdin-
rättning. För en särskild förtroendenämnd gäller vad som är föreskrivet
om nämnder i kommunallagen (1991:900).

Socialutskottet uttalade vid sin behandling av frågan om lagreglerade
förtroendenämnder (prop. 1978/79:220, SoU 1979/80:16) att verksam-
heten borde få karaktär av försöksverksamhet, pågå i fem år och ut-
värderas innan man tog slutlig ställning till hur verksamheten borde
utformas på längre sikt. Riksdagen ställde sig bakom utskottets uttalande
(rskr. 130).

Lagen om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården trädde såle-
des i kraft den 1 juli 1980 med en giltighetstid till utgången av juni
1985. Giltighetstiden har därefter förlängts vid två tillfällen, första gång-
en med ett år och andra gången tills vidare (prop. 1984/85:181, SoU28,

rskr. 400 resp. prop. 1985/86:136, SoU21, rskr. 218).                     Prop. 1991/92:148

En arbetsgrupp inom socialdepartementet har utvärderat försöksverk-

samheten med förtroendenämnder. Arbetsgruppen avlämnade i septem-
ber 1984 rapporten (Ds S 1984:16) Förtroendenämnder inom hälso- och
sjukvården. I rapporten föreslogs bl.a. att verksamheten med förtroende-
nämnder skall bestå även sedan försöksperioden har upphört och att
sjukvårdshuvudmännen i fortsättningen skall vara skyldiga enligt lag att
inrätta en eller flera särskilda förtroendenämnder. Förtroendenämnder-
nas verksamhet borde enligt arbetsgruppen utvidgas till att omfatta även
folktandvården. Arbetsgruppens egen sammanfattning av de förslag som
rör förtroendenämnderna och gruppens lagförslag i denna del bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga.

Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
och en sammanställning av deras yttranden över förslagen om förtroen-
denämndernas verksamhet har redovisats i prop. 1984/85:181 Utveck-
lingslinjer för hälso- och sjukvården, m.m.

Jag tar i detta ärende upp frågan om den fortsatta verksamheten hos
förtroendenämnderna.

Försöksverksamhet med kommunal primärvård

Riksdagen beslutade i maj 1991 att kommunerna inom ramen för en för-
söksverksamhet skulle ges befogenhet att erbjuda viss hälso- och sjuk-
vård, s.k. primärvård (prop. 1990/91:121, SoU21, rskr. 362). Om ett
landsting och en kommun är överens om det och socialstyrelsen lämnar
sitt medgivande skall kommunen med huvudmans ansvar kunna överta
landstingets skyldighet att erbjuda sådan vård.

Försöksverksamheten regleras i lagen (1991:1136) om försöksverksam-
het med kommunal primärvård. Den skall kunna pågå fr.o.m. år 1992
t.o.m. år 1996.

Med primärvård avses i detta sammanhang den verksamhet som drivs
eller planeras att drivas av landstinget enligt hälso- och sjukvårdslagen
och som enbart har en hel kommun eller del av sådan som upptagnings-
och betjäningsområde. Sådan tandvård som ett landsting ansvarar för
enligt tandvårdslagen (1985:125) omfattas således inte av den lagstift-
ning som gör det möjligt för kommunerna att med huvudmans ansvar
överta primärvården från landstingen genom en försöksverksamhet.

Jag tar i ärendet upp frågan om att inkludera även distriktstandvården

1 försöksverksamheten med kommunal primärvård.

2 Förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och
sjukvården, m.m.

2.1 Allmän bakgrund

Lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården
tillkom mot bakgrund av de önskemål som under flera år framförts i

olika sammanhang - bl.a. genom motioner i riksdagen - om insatser
från samhällets sida för att förbättra möjligheterna till kontakt och infor-
mation mellan patienterna å den ena sidan samt sjukvårdshuvudmännen
och de anställda inom hälso- och sjukvården å den andra sidan.

När lagen antogs beslutade riksdagen att verksamheten skulle pågå som
försöksverksamhet i fem år för att sedan utvärderas inför ett slutligt
ställningstagande till utformningen på längre sikt (SoU 1979/80:16, rskr.
130).

Den arbetsgrupp inom socialdepartementet som utvärderat försöksverk-
samheten med förtroendenämnder föreslog i sin rapport (Ds S 1984:16)
bl.a. att verksamheten med förtroendenämnder skulle permanentas och
även i fortsättningen vara lagreglerad samt utvidgas något.

Giltighetstiden för den lag som reglerar försöksverksamheten med för-
troendenämnder förlängdes först med ett år till utgången av juni 1986
(prop. 1984/85:181, SoU28, rskr. 400) och därefter ytterligare en gång
att gälla tills vidare (prop. 1985/86:136, SoU21, rskr. 218).

Skälet till förlängningarna angavs vara att socialberedningens förslag i
betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten
bedömdes vara av den karaktären att de skulle bli av betydelse för för-
troendenämndernas verksamhet. Socialberedningen föreslog bl.a. att
stödpersoner skulle utses för patienter som är föremål för psykiatrisk
tvångsvård. Riksdagen har sedermera beslutat om en ny lagstiftning om
psykiatrisk tvångsvård m.m. (prop. 1990/91:58, SoU13, rskr. 329 resp.
JuU34, rskr. 330). Den nya lagstiftningen, som trädde i kraft den
1 januari 1992, innebär bl.a. att det för tvångsvårdade patienter inom
psykiatrin skall utses stödpersoner. Enligt lagen (1991:1128) om psykia-
trisk tvångsvård skall dessa stödpersoner utses av den nämnd som avses
i lagen om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården. Regleringen
innebär att såväl patienter som har tagits in för psykiatrisk tvångsvård i
administrativ ordning som patienter som ges rättspsykiatrisk vård, t.ex.
efter att ha begått brott, skall kunna få en stödperson. Chefsöverläkaren
vid den enhet där patienten vårdas är skyldig att underrätta förtroende-
nämnden när behov uppkommer att förordna stödpersoner. Uppgifts-
skyldigheten är så utformad att förtroendenämnderna getts ökad möjlig-
het att överblicka de prövningar i tvångsvårdsfrågor som förekommer
inom nämndens område.

Riksdagen har därutöver under senare tid fattat andra beslut som har
en särskild betydelse vid bedömningen av förtroendenämndernas fort-
satta verksamhet. Jag tänker härvid på den generella kommunrättsliga
reformen och på kommunernas ökade roll på hälso- och sjukvårdsom-
rådet.

Enligt den nya kommunallagen (1991:900), som trädde i kraft den 1
januari 1992, får kommunerna och landstingen ökad frihet att organi-
sera sin nämndverksamhet (prop. 1990/91:117, KU38, rskr. 360). På
det specialreglerade området innebär detta att kraven på obligatoriska
nämnder har slopats. Av lagstiftningen på de skilda specialområdena bör
det i stället, enligt förarbetena till den nya kommunallagen, framgå att
det i vaije kommun resp, landsting skall finnas ett eller flera ansvariga

1** Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 148

Prop. 1991/92:148

11

politiska organ för resp, verksamhetsområde. För de fakultativa nämn-
dernas del innebär den ökade friheten att uppgifterna kan fördelas på
flera nämnder. Organisationsfriheten innefattar också en frihet att be-
stämma att vissa nämnder skall verka på lokal nivå. Riksdagsbeslutet om
en fri nämndorganisation har fullföljts genom att den särskilda benäm-
ningen på vissa nämnder i olika lagar har slopats (prop. 1991/92:17,
KU6, rskr. 31).

För närvarande skall förtroendenämnder finnas i landsting och i kom-
muner som inte ingår i ett landsting. På hälso- och sjukvårdsområdet har
kommuner som ingår i ett landsting efterhand fått allt större uppgifter.
Kommunerna har sålunda fr.o.m. den 1 januari 1992 ålagts ett samlat
ansvar för långvarig service och vård för äldre och handikappade
(prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97). Den s.k. ÄDEL-reformen innebär
bl.a. att kommunerna från landstingen har övertagit ansvaret för sådana
sjukhem och andra vårdinrättningar för somatisk långtidssjukvård som
har ett lokalt upptagningsområde eller som ett landsting och en kommun
kommit överens om skall föras över till kommunen. Kommunerna har
vidare fått en skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård vid de sjukhem
och motsvarande som kommunerna övertar liksom vid övriga särskilda
boendeformer for service och omvårdnad, vid bostäder med särskild
service och vid kommunala dagverksamheter. Kommunernas skyldighet
omfattar dock inte läkarinsatser. Efter överenskommelse med landstinget
och med regeringens medgivande får en kommun också överta lands-
tingets skyldighet att erbjuda hemsjukvård, utom vad avser läkar-
insatser, i ordinärt boende.

Riksdagen har vidare beslutat att en försöksverksamhet med kom-
munalt huvudmannaskap för primärvård skall få bedrivas fr.o.m. år
1992 till utgången av år 1996 (prop. 1990/91:121, SoU21, rskr. 362).
Enligt lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primär-
vård kan en kommun överta landstingets skyldighet att erbjuda viss
hälso- och sjukvård (primärvård) om landstinget och kommunen är över-
ens om det och socialstyrelsen lämnat sitt medgivande. Jag återkommer
snart till denna försöksverksamhet.

Vid den bedömning av frikommunförsöket som riksdagen nyligen har
tagit ställning till (prop. 1991/92:13, KU6, rskr. 31) har riksdagen ock-
så beslutat att kommuner som ingår i ett landsting på försök skall få
bedriva primärvård utan att huvudmannaansvaret övergår på kommunen
(entreprenadverksamhet). Denna försöksverksamhet regleras i lagen
(1985:1089) om försöksverksamhet inom hälso- och sjukvårdens område
(senast ändrad 1991:1590). Även i detta fall skall socialstyrelsen lämna
medgivande till försöksverksamheten.

Prop. 1991/92:148

2.2 Fortsatt förtroendenämndsverksamhet

Mitt förslag: Förtroendenämndsverksamheten inom hälso- och
sjukvården skall bestå.

12

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna var med något undantag posi-
tiva till en fortsatt verksamhet med förtroendenämnder inom hälso- och
sjukvården.

Skälen för mitt förslag: Sedan den 1 juli 1980 finns i vaije landsting
och kommun som inte ingår i ett landsting på försök en eller flera för-
troendenämnder som skall förmedla information och ge stöd och hjälp i
olika former till patienter. Nämnden skall verka för att patienternas
rättigheter tas till vara och deras integritet skyddas. Den har även till
uppgift att för de ansvariga påpeka eventuella behov av resurser inom ett
visst område. Nämndernas verksamhet omfattar all somatisk och psykia-
trisk vård som landstingen och de landstingsfria kommunerna ansvarar
för enligt hälso- och sjukvårdslagen.

Erfarenheterna från den hittillsvarande verksamheten med förtroende-
nämnder har visat att den har varit värdefull och fyllt ett behov. Det står
för mig helt klart att förtroendenämnderna har en viktig funktion att
fylla. De verkar nära vården och kan hjälpa till att på ett informellt,
snabbt och smidigt sätt lösa olika problem som kan uppkomma vid den
enskilda människans kontakter med hälso- och sjukvården. Inom nämn-
derna har under åren utvecklats en person- och miljökännedom som ger
goda förutsättningar för att konkreta åtgärder snabbt skall kunna vidtas
när det behövs.

Patienter som klagar över något förhållande inom hälso- och sjukvår-
den är inte alltid i första hand intresserade av att någon disciplinär åt-
gärd vidtas mot personalen inom hälso- och sjukvården. En hel del pati-
enter tar kontakt endast i syfte att få ersättning för skador som de anser
har uppkommit i samband med vård och behandling. Dessa ärenden
regleras sedan år 1975 för huvudmännens räkning av patientförsäkring-
en. Försäkringens villkor är sådana att den enskilde inte behöver bevisa
att någon bland personalen har begått något fel eller annars varit för-
sumlig vid skadans uppkomst för att ersättning skall kunna utgå.

Andra klagomål och förfrågningar från patienter och deras anhöriga
har inte sällan sin grund i missförstånd eller bristande information till
den enskilde. En ytterligare kontakt med personalen kan många gånger
vara tillräcklig för att komma till rätta med problemen.

Problem kan också lösas genom att en missnöjd patient hänvisas till en
annan läkare eller genom att fortsatt vård ges på ett annat sjukhus. När
personalen inom vården av något skäl inte själv kommer till rätta med
patientens klagomål har förtroendenämnderna en viktig roll som förmed-
lare av kontakter och information.

Genom sin ställning har nämnderna också goda möjligheter att på det
lokala planet ta initiativ till eller annars verka för de ändringar inom
vården som bedöms erforderliga. Detta är självfallet av stor betydelse.

Nämnderna utgör inte bara ett viktigt komplement till landstingens häl-
so- och sjukvård. För de statliga organ dit patienter ofta vänder sig med
klagomål och synpunkter - t.ex. hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(HSAN) eller socialstyrelsen - är det värdefullt att kunna hänvisa pati-
enterna till personer nära hemorten, som har en mer direkt möjlighet att

Prop. 1991/92:148

13

hjälpa till eller förmedla kontakter. Denna möjlighet har också kommit
att utnyttjas i ökad utsträckning. Efter ett förslag från arbetsgruppen har
HSAN också fr.o.m. år 1986 fått möjlighet att till sjukvårdshuvudmän-
nen överlämna ärenden som rör klagomål över brister i kontakten mellan
patient och hälso- och sjukvårdspersonalen eller något annat liknande
förhållande, då det är uppenbart att någon disciplinär åtgärd enligt den
s.k. tillsynslagen inte kan komma i fråga (prop. 1984/85:189, SoU33,
rskr. 401).

Mot bakgrund av vad jag nu sagt anser jag sammanfattningsvis att
förtroendenämndsverksamheten fyller en viktig funktion inom hälso- och
sjukvården genom att främja kontakterna mellan patienter och hälso- och
sjukvårdspersonal samt informera och hjälpa patienter. Denna verksam-
het bör därför fortsätta och vidareutvecklas.

Prop. 1991/92:148

2.3 Skyldighet att svara för förtroendenämndsverksamhet

Mitt förslag: Landstingen och kommunerna skall enligt lag vara
skyldiga att ha en eller flera nämnder med uppgift att främja kon-
takterna mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen
samt att åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena krä-
ver. För en sådan nämnd skall gälla vad som är föreskrivet om
nämnder i kommunallagen (1991:900).

Arbetsgruppens förslag: Sjukvårdshuvudmännen skall vara skyldiga
att inrätta en eller flera särskilda förtroendenämnder. Verksamheten
skall inte kunna läggas på redan befintliga nämnder. Arbetsgruppen
föreslog inte någon ändring i reglerna om fördelning av uppgifter mellan
flera förtroendenämnder.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna var positiva till
en fortsatt reglering i lag om skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att
inrätta förtroendenämnder och till att verksamheten i fortsättningen skall
bedrivas endast av särskilda nämnder. Negativa till detta var stat-kom-
munberedningen (C 1983:02), 1983 års demokratiberedning (C1983:03),
Landstingsförbundet samt tolv landsting och de tre landstingsfria kom-
munerna.

Skälen för mitt förslag: Socialutskottet uttalade år 1979 vid behand-
ling av frågan om lagreglerade förtroendenämnder (prop. 1978/79:220,
SoU 1979/80:16) att det kunde ifrågasättas om sjukvårdshuvudmännen
borde åläggas att inrätta förtroendenämnder eller om det borde överläm-
nas åt resp, huvudman att själv avgöra om de berörda frågorna borde
lösas på ett annat sätt. Utskottet hänvisade till att den dåvarande kom-
munallagen (1977:179) gav sjukvårdshuvudmännen möjlighet att inrätta
särskilda organ, t.ex. för ändamål som de aktuella. Enligt utskottets
uppfattning borde statsmakterna visa stor återhållsamhet när det gäller
att tvinga på kommuner och landsting nya verksamheter. Utskottet fann
dock att reformen på sjukvårdsinformationens område inte skulle få den

14

önskade genomslagskraften, om inte inrättandet av förtroendenämnder
gjordes obligatoriskt. Riksdagen ställde sig bakom utskottets uttalande
(rskr. 1979/80:130).

Under försöksperioden med förtroendenämnder har gällt att det skall
finnas en eller flera sådana nämnder i varje landsting och kommun som
inte ingår i ett landsting. Sjukvårdshuvudmännen får tillsätta en särskild
förtroendenämnd eller uppdra åt någon annan nämnd att vara förtroende-
nämnd.

Arbetsgruppen som utvärderade försöksverksamheten med förtroende-
nämnder angav i sin rapport att flertalet sjukvårdshuvudmän valt att
inrätta särskilda förtroendenämnder och att erfarenheterna av denna
lösning överlag har varit positiva. Några huvudmän hade lagt uppgif-
terna på förvaltningsutskott, hälso- och sjukvårdsnämnd, direktion eller
primärvårdsnämnd. Majoriteten av remissinstanserna var positiva till
arbetsgruppens förslag om att verksamheten med förtroendenämnder i
fortsättningen inte borde läggas på redan befintliga nämnder.

Som jag nyss anfört har riksdagen beslutat att stödpersoner i vissa
situationer skall utses för patienter inom den psykiatriska tvångsvården,
och att stödpersonerna skall utses av förtroendenämnderna. Bl.a. med
hänsyn till den roll dessa nämnder har fått i samband med tvångsvården
är det enligt min bedömning nödvändigt att nämndernas verksamhet blir
lagreglerad även fortsättningsvis.

Den diskussion som förts i frågan om förtroendenämnderna skall vara
obligatoriska eller inte måste ses mot bakgrund av den tidigare gällande
kommunalrättsliga regleringen. Genom riksdagens tidigare omnämnda
beslut om en ny kommunallag har kommuner och landsting fått en ökad
frihet att bestämma vilka nämnder som skall finnas. Enligt kommunal-
lagen (1991:900) får landstingen och kommunerna således i princip
själva besluta om vilka nämnder som skall finnas för att fullgöra upp-
gifter på de specialreglerade områdena och om nämndernas inbördes
förhållanden.

Om en sjukvårdshuvudman finner det lämpligt, exempelvis på grund
av geografiska förhållanden eller omfattningen av den hälso- och sjuk-
vårdande verksamheten, ges enligt nuvarande lagstiftning möjlighet att
inrätta mer än en förtroendenämnd. Enligt lagen skall i sådant fall verk-
samheten delas upp mellan nämnderna antingen efter geografiska grun-
der eller så att varje nämnd får ansvar för vissa inrättningar. Kombina-
tioner mellan dessa metoder är också möjliga. Jag anser att sådana frå-
gor om fördelning av verksamheten bör avgöras av sjukvårdshuvudman-
nen själv. Det kan finnas fördelar med att göra andra fördelningar mel-
lan nämnderna än dem som anges i gällande lag, t.ex. fördelning efter
verksamhetsområden för att kunna samla erfarenhet och kunskap i vissa
specifika frågor hos en nämnd. För huvudmän med omfattande psykiat-
risk hälso- och sjukvård kan det t.ex. visa sig vara fördelaktigt att in-
rätta en särskild förtroendenämnd för denna typ av vård.

Jag föreslår mot denna bakgrund att sjukvårdshuvudmännen i fort-
sättningen åläggs en skyldighet i lag att inrätta en eller flera nämnder
med uppgift att svara för förtroendenämndsverksamhet. Vad denna verk-

Prop. 1991/92:148

15

samhet skall omfatta återkommer jag strax till. För en sådan nämnd Prop. 1991/92:148
skall gälla vad som är föreskrivet om nämnder i den nya kommunal-
lagen. Frågan om hur uppgifter skall fördelas mellan olika nämnder
inom ett landsting eller en kommun skall inte längre regleras i lag.

2.4 Verksamhetens omfattning m.m.

Mitt förslag: Förtroendenämndsverksamheten utvidgas till att om-
fatta, utöver vård enligt hälso- och sjukvårdslagen och uppgiften
att utse stödpersoner enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångs-
vård, även den vård som landstingen och de landstingsfria kom-
munerna svarar för enligt tandvårdslagen (folktandvården).

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt i fråga om ut-
vidgat ansvarsområde för förtroendenämnderna.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser var positiva till förslaget
om att folktandvården skall innefattas i nämndernas verksamhet. Flera
förordade att även omsorgsverksamheten skall inkluderas.

Skälen för mitt förslag: Förtroendenämndernas verksamhet omfattar
för närvarande den hälso- och sjukvård som landstingen och de lands-
tingsfria kommunerna ombesörjer enligt hälso- och sjukvårdslagen.
Utanför den lagreglerade verksamheten faller annan kommunal samt
privat och statlig hälso- och sjukvård, tandvård och omsorger om psy-
kiskt utvecklingsstörda. Kommunallagstiftningen lägger dock inga hinder
i vägen för sjukvårdshuvudmännen att frivilligt utvidga nämndernas
kompetensområde till att omfatta annan vård som huvudmännen ansvarar
för. Arbetsgruppen konstaterade också i sin rapport att flera huvudmän
beslutat att lägga patientärenden inom tandvård och omsorger om psyk-
iskt utvecklingsstörda på nämnderna samt att förtroendenämndernas
handläggare ofta hjälper till med råd och upplysningar till patienter hos
privata vårdgivare.

Frågor inom tandvård är ofta likartade de frågor som uppstår inom den
vård som bedrivs enligt hälso- och sjukvårdslagen. Gränsdragningen
mellan de olika vårdområdena kan ibland vara oklar. Jag anser därför att
nämndernas ansvarsområde bör utvidgas till att omfatta även folktand-
vården.

Jag anser däremot inte att det finns skäl för att förtroendenämndsverk-
samheten obligatoriskt också skall omfatta den omsorgsverksamhet som
sker enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utveck-
lingsstörda m.fl. Organisatoriskt och ämnesmässigt hör dessa omsorger
samman med landstingens och kommunernas sociala verksamhet och har
en annan karaktär än den vård som avses ingå i förtroendenämndsverk-
samhetens ansvarsområde. Patientkontaktema inom andra vårdområden
är oftast av mera tillfällig natur än inom omsorgsverksamheten. Ett krav
på nämnderna att även innefatta de särskilda omsorgerna i sin verksam-
het skulle därför kunna innebära att verksamheten blev tung och svår-

16

hanterlig. Den s.k. tillsynsutredningen (S 1987:03) har bl.a. haft i upp-
drag att överväga om omsorgspersonalen skall föras in under tillämp-
ningsområdet för lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårds-
personalen m.fl. (tillsynslagen). I utredningens betänkande
(SOU1991:63) Tillsynen över hälso- och sjukvården föreslås att om-
sorgspersonalen inte heller i fortsättningen skall omfattas av tillsynslagen
annat än när de fullgör hälso- och sjukvårdsuppgifter. Betänkandet re-
missbehandlas för närvarande. Mera omfattande förändringar inom detta
vårdområde har också nyligen föreslagits av 1989 års handikapputred-
ning i betänkandet (SOU 1991:46) Handikapp Välfärd Rättvisa. Handi-
kapputredningen har bl.a. föreslagit att en särskild lag om stöd och ser-
vice till vissa funktionshindrade skall ersätta den nuvarande omsorgs-
lagstiftningen. Förslagen bereds för närvarande i regeringskansliet.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag att det inte är lämpligt att
inbegripa de särskilda omsorgerna bland de obligatoriska förtroende-
nämndsuppgi ftema.

Flertalet remissinstanser ställde sig negativa till att förtroendenämn-
derna skulle ha skyldighet att handha även frågor rörande enskilt be-
driven verksamhet. Inte heller jag anser det vara lämpligt att införa en
sådan skyldighet. Liksom beträffande omsorgsverksamheten för utveck-
lingsstörda m.fl. bör varje sjukvårdshuvudman själv få avgöra om en
sådan utvidgning av förtroendenämndsverksamheten skall ske. Särskilt
inom storstadsområdena kan det dock vara motiverat att den nämnd som
ansvarar för förtroendenämndsverksamheten har möjlighet att förmedla
hjälp också till patienter som ges enskild vård. Ges en sådan möjlighet
bör nämnden, särskilt såvitt gäller uppgiften att ta initiativ till önskvärda
förändringar inom vården, vara lyhörd för att man då har att göra med
en verksamhet med annat än kommunalt huvudmannaskap. Sådan vård
som bedrivs av enskilda vårdgivare efter avtal med ett landsting måste
däremot anses ingå i nämndernas lagreglerade kompetensområde.

Som jag tidigare framhållit har den nämnd som avses i förtroende-
nämndslagen till uppgift att utse stödpersoner för patienter som behand-
las inom den psykiatriska tvångsvården. Någon ändring i detta hänseen-
de är inte aktuell. Så som angavs i propositionen om psykiatrisk tvångs-
vård, m.m. bör det kunna ligga inom dessa nämnders mandat att vid
behov ta initiativ till undersökningar för att komma till rätta med brister
som uppmärksammas och att på andra sätt verka aktivt på området för
tvångsvård, t.ex. genom information till och andra kontakter med patien-
ter, vårdpersonal och ledning för institutioner i vårdpolicyfrågor (prop.
1990/91:58 s. 166). Genom att den praktiska uppgiften att utse stöd-
personer handhas av förtroendenämndsorganen får dessa nämnder värde-
full kompletterande information om och nära kontakt med förhållandena
inom tvångsvården som grund för sin övergripande verksamhet på om-
rådet.

I anslutning till de förslag som jag har lagt fram vill jag beröra ytterli-
gare några frågor som jag bedömer som viktiga när det gäller den prak-
ti ska förtroendenämndsverksamheten.

Arbetsgruppen som utvärderade verksamheten med förtroendenämnder

Prop. 1991/92:148

17

påpekade att det är viktigt med ett så obyråkratiskt och snabbt arbetssätt
som möjligt hos nämnderna. Detta är något som också jag finner ange-
läget att framhålla. Arbetsfördelningen mellan nämnderna och deras
tjänstemän bör syfta till att åstadkomma en smidig handläggning av
patientärendena, i stor utsträckning genom personliga kontakter, och till
att ge nämnderna utrymme att inrikta sig på de principiella frågorna och
det förebyggande arbetet.

Jag vill understryka att problem som har uppkommit i första hand bör
lösas så nära den vårdande verksamheten som möjligt. Nämnderna bör
därför vid klagomål undersöka vilka kontakter som har tagits och om det
är möjligt med direktkontakt mellan patienten och berörd hälso- och
sjukvårdspersonal. I kontakterna med hälso- och sjukvårdspersonalen
och deras företrädare bör nämnderna också framhålla att det i första
hand är personalen som har ansvaret för att lösa uppkomna problem
tillsammans med patienterna.

Ar relationerna sådana att detta inte är möjligt kan ett alternativ vara
att patienten får knyta en ny vårdkontakt. Nämnderna bör i sådana fall
medverka till detta och hjälpa patienten tillrätta. Framställer patienten
uttryckligt önskemål om att göra en anmälan till hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd (HSAN) i ett ärende som faller under HSAN:s prövnings-
område bör nämnden informera om vad en anmälan bör innehålla samt
i övrigt på lämpligt sätt bistå patienten.

Med den spännvidd förtroendenämndsverksamheten har finns det ett
behov både for nämndernas ledamöter och handläggare av fortbildning
inom olika områden. Återkommande kontakter nämnderna emellan bör
vara av värde för att ge dem möjlighet att ta del av varandras erfaren-
heter och diskutera gemensamma problem.

För att information skall spridas om nämndernas verksamhet anser jag
att det i nämndernas förebyggande arbete bör ingå att medverka i ut-
bildning av hälso- och sjukvårdspersonalen, främst i form av fortbild-
ning, och att besöka olika institutioner inom vården. Detta är en viktig
väg att sprida kunskap om de frågor som nämnderna handhar.

Såväl arbetsgruppen som utvärderat förtroendenämndsverksamheten
som flera remissinstanser har påpekat att informationen om förtroen-
denämnderna inte alltid har nått ut till patienter, personal och allmänhet
och att den måste förbättras. Även om en förbättring har skett sedan
dess anser jag att det är av största vikt att ansträngningar görs för att
ytterligare sprida kännedom om nämnderna och deras uppgifter. Det är
angeläget att undvika att nämnderna bland hälso- och sjukvårdspersona-
len uppfattas som ensidiga företrädare för patienterna och därmed på ett
olyckligt sätt upplevs som motparter till den berörda personalen. Det är
också av vikt att patienter och andra enskilda inte uppfattar nämnderna
och deras tjänstemän som en osjälvständig del av hälso- och sjukvårds-
organisationen. En hög grad av integritet och förmåga att göra själv-
ständiga bedömningar bör utmärka nämnderna och deras tjänstemän.
Samtidigt måste det dock noteras att även andra nämnder med uppgifter
inom vården på olika sätt skall hjälpa patienterna (jfr 2 a § hälso- och
sjukvårdslagen). Det finns inte i detta hänseende något motsatsförhållan-

Prop. 1991/92:148

18

de mellan de olika nämnderna.                                          Prop. 1991/92:148

Betydelsen av en återföring av nämndernas erfarenheter till hälso- och
sjukvården har betonats av både arbetsgruppen och flera remissinstanser.
Jag anser att det är mycket angeläget med en sådan återföring for att
bl.a. ytterligare förbättra sjukvårdshuvudmännens och personalens kun-
skap om olika patientproblem. Detta kan t.ex. vara ett inslag i vård-
personalens fortbildning.

2.5 Förtroendenämndsverksamhet inom kommunernas hälso-
och sjukvård

Mitt förslag: Även inom den hälso- och sjukvård som en kom-
mun ansvarar för skall det finnas nämnder med motsvarande upp-
gifter som inom landstingens hälso- och sjukvård. En kommun
inom ett landsting skall dock kunna överlämna denna uppgift till
en nämnd hos landstinget med förtroendenämndsuppgifter. En
förutsättning är att kommunen och landstinget är överens om
detta. Kommunen får i sådant fall lämna ekonomiskt bidrag till
landstinget.

Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen hade inte anledning att be-
röra frågan om förtroendenämnder inom kommunernas hälso- och sjuk-
vård och lämnade inte något förslag.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade i december 1990 (prop.
1990/91:14, SoU9, rskr. 97) om ändrad ansvarsfördelning inom äldre-
omsorgen m.m. Som jag tidigare redovisat har kommunerna genom
beslutet fått ett utvidgat ansvar för långvarig service och vård till äldre
och handikappade. Reformen har inneburit bl.a. att kommunerna överta-
git vissa sjukhem och andra vårdinrättningar för somatisk långtidssjuk-
vård. Vid de sjukhem och motsvarande inrättningar som kommunerna
övertagit liksom vid övriga särskilda boendeformer för service och om-
vårdnad, vid bostäder med särskild service och vid kommunala dagverk-
samheter har kommunerna skyldighet att erbjuda den hälso- och sjuk-
vård som de enskilda behöver. Kommunernas skyldighet omfattar dock
inte läkarinsatser.

I prop. 1990/91:14 berördes även frågan om förtroendenämnder inom
kommunernas hälso- och sjukvård (avsnitt 5.7). Det föredragande stats-
rådet gjorde den bedömningen att frågan om förtroendenämnder inom
denna hälso- och sjukvård borde tas upp i anslutning till att ställning tas
till frågan om permanentning och utbyggnad av gällande lagstiftning om
landstingets förtroendenämnder.

Som jag också tidigare redovisat pågår olika försöksverksamheter med
kommunal primärvård.

För egen del anser jag att många av de skäl som motiverar fortsatt
förtroendenämndsverksamhet inom landstingens hälso- och sjukvård
självfallet har bärkraft även inom kommunernas motsvarande nya verk-
samhet. Det finns visserligen väsentliga skillnader mellan den vård som

19

ett landsting ansvarar för och den som en kommun ansvarar för, som
t.ex. läkarinsatser och psykiatrisk tvångsvård med därmed följande an-
svar för att utse stödpersoner. Kravet på en likvärdighet i patienternas
omhändertagande inom landstingen och kommunerna talar dock för att
även kommunerna bör ha skyldighet att svara för förtroendenämndsverk-
samhet.

Inte minst med hänsyn till kommunernas varierande storlek anser jag
att verksamheten måste kunna organiseras utifrån lokala hänsyn. I de
allra största kommunerna kan det ibland vara lämpligt att organisera
egna nämnder för dessa frågor. En annan väg, som kanske bättre passar
små och medelstora kommuner, är att kommunen och landstinget kom-
mer överens om att förtroendenämndsverksamheten inom landstinget
utvidgas till att omfatta även kommunens hälso- och sjukvård. Det är
från patienternas synpunkt praktiskt att kunna vända sig till en instans.
Inom äldreomsorgen rör patientärenden ofta både sådan vård som ett
landsting ansvarar för och sådan som kommunen ansvarar för och det
kan vara onödigt försvårande för patienten att behöva vända sig till olika
huvudmän. Jag anser att en sådan samarbetslösning kan vara lämplig för
att tillgodose såväl patienternas intressen som övriga motiv för förtroen-
denämndsverksamheten. Den bör också ligga väl i linje med de ökade
möjligheterna till försöksverksamhet med kommunalt bedriven primär-
vård både i form av överfört huvudmannaskap och på entreprenad. Det
är rimligt att kommunen i sådant fall bidrar till landstingets kostnader
för nämnden.

För att en nämnd inom landstinget skall få handha även frågor som
ligger inom en kommuns kompetens krävs lagstöd. Detsamma gäller för
kommunens möjligheter att överlåta sitt ansvar för att ha en eller flera
nämnder för förtroendenämndsverksamheten och att ge bidrag till lands-
tinget. Det bör i övrigt överlåtas åt landstingen och kommunerna att
bestämma villkoren för denna samverkan inom ramen för gällande reg-
ler om samverkan mellan landsting och kommuner. Också en samverkan
mellan flera kommuner kan ibland vara lämplig. En sådan samverkan
kan ske genom ett kommunalförbund.

Prop. 1991/92:148

2.6 Den lagtekniska lösningen m.m.

Mitt förslag: Bestämmelserna om förtroendenämndsverksam-
heten ges i en ny fristående lag. I lagen anges vilka av förvalt-
ningslagens särskilda handläggningsregler för ärenden som avser
myndighetsutövning mot någon enskild m.m. som skall gälla vid
nämndernas handläggning av ärenden om stödpersoner. Redaktio-
nella följdändringar sker i lagstiftningen om psykiatrisk tvångs-
vård.

20

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt så vitt gäller att
bestämmelserna om förtroendenämnderna även i fortsättningen bör ges i
en särskild lag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som ställde sig positiva till
förtroendenämndernas verksamhet var i allmänhet också positiva till att
denna verksamhet regleras i lag. I sammanhanget har väckts en fråga
om lagreglering kan ske genom ett tillägg till hälso- och sjukvårdslagen.

Skälen för mitt förslag: Under försöksperioden har förtroende-
nämndernas verksamhet reglerats i lagen (1980:12) om förtroendenämn-
der inom hälso- och sjukvården.

Jag anser att bestämmelserna om förtroendenämndsverksamheten även
i fortsättningen bör finnas i en särskild lag och inte i hälso- och sjuk-
vårdslagen. En särskild lag markerar tydligare att förtroendenämnds-
verksamheten inte utgör en integrerad del av den allmänna hälso- och
sjukvården. Som jag tidigare redovisat har landstingen och kommunerna
numera i princip full frihet att bestämma sin nämndorganisation. Jag
anser det dock angeläget att betona att förtroendenämndsverksamheten
bör handhas så att den av patienterna kan upplevas som fristående inom
landstingen och kommunerna i sin uppgift att när så behövs vara ett
komplement till hälso- och sjukvården m.m.

Jag har i det föregående föreslagit att förtroendenämndsverksamheten
skall utvidgas till att omfatta även folktandvården. Nämnderna har vida-
re genom den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård fått i uppgift
att utse stödpersoner åt patienter i sådan vård. Också dessa förhållanden
talar enligt min mening för att en ny fristående lag bör ersätta den nuva-
rande och att bestämmelserna bör hållas skilda från hälso- och sjuk-
vårdslagen.

I förvaltningslagen (1986:223) finns grundläggande regler som gäller
bl.a. förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden. En stor del
av dessa bestämmelser gäller dock, av naturliga skäl, vanligen inte inom
hälso- och sjukvården (33 § förvaltningslagen). Som en följd av förvalt-
ningslagens regler och av att en förtroendenämnds eller motsvarande
nämnds beslut om utseende av stödperson inte kan överklagas genom
förvaltningsbesvär blir således förvaltningslagens särskilda handlägg-
ningsregler om bl.a. parters rätt att få del av uppgifter inte tillämpliga,
såvida det inte särskilt anges i en annan lag eller i en förordning (jfr 3 §
förvaltningslagen). Förvaltningslagen är tillkommen främst med hänsyn
till parts rättssäkerhetsintresse. Det bör därför i den föreslagna nya
lagen anges vilka av förvaltningslagens nu åsyftade regler som skall
gälla vid handläggningen av ärenden om stödpersoner. Till detta åter-
kommer jag i specialmotiveringen.

Mitt förslag innebär att redaktionella följdändringar bör ske i lagen om
psykiatrisk tvångsvård och i lagen om rättspsykiatrisk vård.

Prop. 1991/92:148

21

2.7 Ekonomiska konsekvenser

Prop. 1991/92:148

Landstingen och de landstingsfria kommunerna Gotland, Göteborg och
Malmö har för närvarande det ekonomiska ansvaret för de nämnder som
handhar förtroendenämndsverksamheten. Förslaget innebär för lands-
tingens och dessa kommuners del att verksamheten utvidgas till att om-
fatta även frågor inom folktandvården. Hos flera sjukvårdshuvudmän
ligger patientärenden om tandvård redan i dag på förtroendenämnderna.
Denna nya uppgift bör med hänsyn bl.a. härtill inte föranleda annat än
smärre kostnadsökningar.

Förslaget innebär vidare att de kommuner som ingår i ett landsting ges
skyldighet att svara för förtroendenämndsverksamhet inom sin hälso-
och sjukvård på motsvarande sätt som redan tidigare gäller för lands-
tingen och de landstingsfria kommunerna. När det gäller kommunernas
hälso- och sjukvård får landstingen och kommunerna möjlighet att sam-
verka. Någon kvantitativ eller annan fördyrande förändring av verksam-
heten är inte aktuell. Den förändring som skett är att viss del av hälso-
och sjukvården har förts över från landstingen till kommunerna. I den
mån nya kommunala nämnder kommer att inrättas kan vissa merkost-
nader uppkomma. Sannolikt kommer dock en stor del av förtroende-
nämndsverksamheten inom denna del av hälso- och sjukvården att ombe-
sötjas genom samverkan med resp, landsting. Fördelningen av kostna-
den mellan landstinget och kommunen bör därvid kunna ske inom ramen
för den överenskommelse om samverkan som skall ske.

3 Försöksverksamhet med kommunal
distriktstandvård

3.1 Allmän bakgrund

Folktandvårdslagen (1973:457) och den till denna lag anslutande folk-
tandvårdskungörelsen (1973:637) reglerade endast den tandvård som
landstingen svarade för. Fr.o.m. år 1986 ersattes denna lag av den nu
gällande tandvårdslagen (1985:125). Tandvårdslagen har i likhet med
hälso- och sjukvårdslagen karaktären av en målinriktad ramlag som ger
ett betydande utrymme för landstingen att anpassa verksamheten till de
särskilda behoven och förutsättningarna inom resp, landsting. Tand-
vårdslagens allmänna krav på tandvården gäller också för tandvård som
andra vårdgivare, t.ex. privattandläkama, svarar för.

Vid tillkomsten av hälso- och sjukvårdslagen år 1982 undantogs tand-
vården från dess tillämpningsområde. Anledningen till detta var att
särskilda överväganden om tandvården då pågick i den s.k. tandvårdsut-
redningen (TU 78), vilka redovisades i utredningens betänkanden (SOU
1982:4) Tandvården under 8O-talet samt (Ds 1983:4) Sjukhustandvår-
dens omfattning, inriktning och arbetsuppgifter. I regeringens proposi-

22

tion 1984/85:79 med förslag till tandvårdslag m.m. angavs som skäl mot
att inarbeta tandvårdslagens bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen,
dels att landstingens andel av tandvården är avsevärt mycket mindre än
deras andel av hälso- och sjukvården i övrigt, dels att kraven på tand-
vården bör gälla all tandvård, dvs. både den privata och den av lands-
tingen bedrivna tandvården. För att sistnämnda krav skulle kunna tillgo-
doses hade en särreglering av tandvården i hälso- och sjukvårdslagen
behövts, vilket ansågs mindre lämpligt. Vid utformningen av tandvårds-
lagen strävade man dock efter att i så stor utsträckning som möjligt
anpassa bestämmelserna i denna till hälso- och sjukvårdslagen för att på
sikt, om så skulle bedömas önskvärt, kunna göra hälso- och sjukvårds-
lagen tillämplig också på tandvården.

Målet för tandvården är en god tandhälsa och en tandvård på lika
villkor för hela befolkningen. Kraven på tandvården överensstämmer i
allt väsentligt med motsvarande bestämmelser i hälso- och sjukvårds-
lagen, men det framhålls särskilt i tandvårdslagen att tandvården skall
lägga vikt vid förebyggande åtgärder.

Sedan mitten av 1970-talet har också en betydande förbättring av be-
folkningens tandhälsa ägt rum. 1974 års tandvårdsreform anses ha haft
en avgörande betydelse för denna utveckling. Barn och ungdomar som
nu växer upp har en påtagligt bättre tandhälsa än tidigare generationer.
Utbyggnaden av folktandvården med dess starka inslag av förebyggande
åtgärder har säkerligen spelat en stor roll. Också hos vuxna kan en
förbättring av tandhälsan urskiljas, även om många fortfarande har ett
relativt omfattande behov av s.k. reparativ tandvård, dvs. tandlagning
och tandproteser.

Bland äldre människor finns dock fortfarande flera grupper, vilkas be-
hov av tandvård inte är tillräckligt väl tillgodosedda. Vikten av att även
äldre personer omfattas av en god tandvård har också uppmärksammats
i flera undersökningar under senare år. En ökad samverkan och samord-
ning mellan primärvård, tandvård och socialtjänst kan bidra till bättre
förutsättningar att uppmärksamma och avhjälpa sådana behov.

Primärvården av i dag har ett förstahandsansvar för befolkningens
behov av professionell hälso- och sjukvård inom ett begränsat geograf-
iskt område. I vissa fall har sjukvårdshuvudmännen funnit det mest
ändamålsenligt att inkludera även distriktstandvården i primärvårdsorga-
nisationen. Detta gäller t.ex. Hallands, Jämtlands, Skaraborgs och Älvs-
borgs läns landsting. Primärvården tillhandahåller således ett mångfacet-
terat serviceutbud och har olika innehåll i skilda delar av landet. Älvs-
borgs läns landsting och Ale kommun deltar sedan den 1 januari 1992 i
försöksverksamheten med kommunal primärvård. Dessa huvudmän har
också uttalat önskemål om att även distriktstandvården skall få ingå i
försöksverksamheten.

Prop. 1991/92:148

23

3.2 Försöksverksamhet med kommunal primärvård inkl. Prop. 1991/92:148
distriktstandvård

Mitt förslag: Försöksverksamhet med kommunal primärvård skall
kunna inkludera s.k. distriktstandvård, om ett landsting och en
kommun är överens om att så skall ske och distriktstandvården
redan är eller avses bli en integrerad del av primärvården.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare redovisat att riksdagen i
slutet av år 1991 har antagit lagen (1991:1136) om försöksverksamhet
med kommunal primärvård (prop. 1990/91:121, SoU21, rskr. 362). I
propositionen om försöksverksamhet med kommunalt huvudmannaansvar
för primärvård m.m. har det föredragande statsrådet närmare redovisat
bakgrunden och motiven för en sådan försöksverksamhet. Jag vill i detta
sammanhang hänvisa till propositionen och riksdagens behandling av
den.

I vissa delar av landet, där huvudmännen är intresserade av att delta i
en sådan försöksverksamhet, är den s.k. distriktstandvården organisa-
toriskt integrerad med primärvården. För att försöksverksamheten skall
kunna genomföras måste dock landstinget, enligt nuvarande lagregle-
ring, genomföra en organisationsförändring av den primärvård man
hittills utvecklat och anpassat efter de aktuella behoven hos befolkningen
i området. Alternativt kan kommunerna inom ramen för försöksverk-
samheten ges möjlighet att med huvudmans ansvar överta även lands-
tingens skyldighet att erbjuda viss tandvård, s.k. distriktstandvård.

Jag vill framhålla att riksdagen också i annat sammanhang har uttalat
sig för en försöksverksamhet inom tand vårdsområdet, som skulle ha
inneburit en förändring av huvudmannaansvaret. Enligt lagen
(1988:1419) om försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso- och
sjukvårdens samt omsorgsverksamhetens område kan regeringen medge
att Jämtlands läns landsting och Östersunds kommun på försök gemen-
samt får fullgöra uppgifter inom socialtjänsten, viss hälso- och sjukvård
(primärvård) samt verksamheten med särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl. I samband med lagens tillkomst gav riksdagen
regeringen tillkänna att det i och för sig vore värdefullt om försöksverk-
samheten kom att omfatta även tandvård (1988/89:KU6, rskr. 13). Som
konstitutionsutskottet angav hade emellertid det landsting och den kom-
mun som omfattas av lagen inte för avsikt att ta med tandvården i för-
söket. Det konstaterades också i samband med utvärderingen av frikom-
munförsöket att landstinget och kommunen inte heller därefter haft så-
dan avsikt (prop. 1991/92:13).

Mot denna bakgrund anser jag att försöksverksamhet med kommunal
primärvård skall kunna inkludera s.k. distriktstandvård, om ett landsting
och en kommun är överens om att så skall ske och distriktstandvården
redan är eller avses att bli en integrerad del av primärvården.

24

3.3 Den rättsliga regleringen av försöksverksamheten

Prop. 1991/92:148

Mitt förslag: Det lagstöd som behövs för att försöksverksamheten
med kommunal primärvård skall kunna omfatta även distriktstand-
vård lämnas genom en ändring i lagen om försöksverksamhet med
kommunal primärvård. I lagen anges på motsvarande sätt som
gäller för landsting och kommuner enligt hälso- och sjukvårds-
lagen vilka åligganden som kommunerna skall ha för denna tand-
vård inom ramen för försöksverksamheten.

Skälen för mitt förslag: En principiellt betydelsefull skillnad mellan
landstingens ansvar för hälso- och sjukvården enligt hälso- och sjuk-
vårdslagen och motsvarande ansvar för tandvården enligt tandvårdslagen
är att det för tandvården har lagts fast en skyldighet för landstingen att
själva svara för vissa slag av tandvård (7 § tandvårdslagen). Medan ett
landsting utan särskilda lagändringar har rätt att överlåta driftansvaret
för hälso- och sjukvården krävs lagstöd för att landstinget skall kunna
överlåta ett sådant ansvar vad gäller tandvård för barn och ungdomar
och specialisttandvård för vuxna. Både vad gäller sådan hälso- och sjuk-
vård och sådan tandvård som ett landsting ansvarar för krävs dock lag-
stöd för att en kommun skall kunna åta sig sådana uppgifter. Vad gäller
hälso- och sjukvården har försök med en kommunalt driven primärvård
förekommit sedan mitten av 1980-talet. Lagstöd för sådan försöksverk-
samhet skapades i anslutning till försöksverksamheten med ökad kom-
munal självstyrelse, det s.k. frikommunförsöket. Denna verksamhet har
närmare redovisats i propositionen 1990/91:121 om försöksverksamhet
med kommunalt huvudmannaansvar för primärvården m.m. och i den
tidigare omnämnda utvärderingen av frikommunförsöket
(prop. 1991/92:13, KU6, rskr. 31). Någon motsvarande försöksverk-
samhet inom tandvården har inte varit aktuell i samband med frikom-
munförsöken. Den försöksverksamhet som för närvarande pågår inom
tandvården sker inom ramen för tandvårdslagens bestämmelser.

Som jag inledningsvis berört regleras den försöksverksamhet med
kommunalt huvudmannaansvar för primärvård, som påbörjades i januari
1992, i en särskild lag - lagen om försöksverksamhet med kommunal
primärvård. Ytterligare lagstöd krävs för att en sådan försöksverksamhet
skall kunna omfatta även den tandvård, s.k. distriktstandvård, som vissa
huvudmän sedan tidigare driver som en i vissa avseenden integrerad del
av primärvården. Försökskaraktären och anknytningen till försöksverk-
samheten med kommunal primärvård gör dock att regleringen lämpligen
inte kan ske i tandvårdslagen. Ett sätt att lösa denna fråga är att ändra
och komplettera den nyss nämnda lagen om försöksverksamhet med
kommunal primärvård så att en kommun som ingår i ett landsting för-
söksvis kan vara huvudman även för distriktstandvård som är anknuten
till primärvården inom kommunens område i samband med att kom-
munen övertar landstingets huvudmannaansvar för primärvården inom
detta område.

25

Tandvårdslagen eller lagstiftningen i övrigt innehåller inte någon defi- Prop. 1991/92:148
nition av begreppet distriktstandvård. Landstinget och kommunen måste
därför klargöra och lägga samma innebörd i distriktstandvårdsbegrepp-
et när man avtalar om att delta i försöksverksamheten. I övrigt bör i
princip motsvarande villkor gälla för den tandvård som omfattas av
försöksverksamheten som för den primärvård som omfattas. Det gäller
bl.a. den geografiska avgränsningen och krav på uppföljning och ut-
värdering.

Kvalitetsmässigt måste en försöksverksamhet som inkluderar även
distriktstandvård självfallet fylla samma krav som ställs i tandvårds-
lagen på den tandvård som bedrivs av landstingen och privata vårdgiva-
re. Likaså måste reglerna om planering, samverkan, nämnder, personal
och patientsäkerhet m.m. ha sin motsvarighet i försökslagen. Lagtek-
niskt kan detta till största delen genomföras genom hänvisningar till
tandvårdslagens föreskrifter. Att tandvårdslagen till viss del gäller även
utan sådan hänvisning hindrar inte detta.

Vissa författningar som utfärdas av regeringen kan behöva ändras till
följd av ändringar i lagen om försöksverksamhet med kommunal primär-
vård. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag till
behövliga förordningsändringar.

Författningsregleringen inom socialförsäkringsområdet gäller om tand-
vård meddelas bl.a. genom det allmännas försorg. Detta medför att
exempelvis ersättningsreglerna enligt tandvårdstaxan (1973:638, om-
tryckt 1986:1055) kommer att gälla även när en kommun tar över an-
svaret för distriktstandvården.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom socialdepartementet upprättats
förslag till

1. lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården
m.m.,

2. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,

3. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

4. lag om ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med
kommunal primärvård.

Förslagen under 2 och 3 gäller lagstiftning som faller under lagrådets
granskningsområde. Förslagen är dock av sådan beskaffenhet att lag-
rådets hörande skulle sakna betydelse.

26

5 Specialmotivering

Prop. 1991/92:148

5.1 Förslaget till lag om förtroendenämndsverksamhet inom
hälso- och sjukvården, m.m.

Den nya lagen bygger i väsentliga hänseenden på den gamla men inne-
håller också några nya bestämmelser. När det gäller kommentarer till de
regler som har flyttats från den gamla lagen till den nya utan ändring i
sak, får jag hänvisa till den proposition som ligger till grund för den
gamla lagen (prop. 1978/79:220 s. 30 f.). Jag vill även hänvisa till den
proposition som ligger till grund för hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), vilken medförde att förtroendenämndernas ansvarsområde
utvidgades till att avse också förebyggande insatser (prop. 1981/82:97
s.53).

I paragrafen regleras landstingens och kommunernas (sjukvårds-
huvudmännens) skyldighet att inrätta nämnder för det som i lagens rub-
rik benämns förtroendenämndsverksamhet och dessa nämnders huvud-
sakliga uppgifter. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2, 2.3, 2.4 och 2.5). För de kommuner som
ingår i ett landsting modifieras skyldigheten av bestämmelsen i 2 §.

Nämndernas ansvarsområde omfattar enligt första stycket den hälso-
och sjukvård som ett landsting eller en kommun ansvarar för enligt
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) eller någon annan författning.
Detta innebär att de kommuner som ingår i ett landsting åläggs en ny
skyldighet. Så som framgår av den allmänna motiveringen hänger detta
samman med att kommunerna fr.o.m. den 1 januari 1992 har fått ansvar
för viss hälso- och sjukvård. Kommunerna kan därutöver helt eller del-
vis överta landstingens ansvar för primärvård inom ramen för de för-
söksverksamheter som för närvarande pågår med stöd av lagen
(1985:1089) om försöksverksamhet inom hälso- och sjukvårdens område
eller lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primär-
vård. Med hälso- och sjukvård som kommunen ansvarar för enligt nå-
gon annan författning än hälso- och sjukvårdslagen avses sådan primär-
vård.

Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen gäller all somatisk och psy-
kiatrisk vård. Att all psykiatrisk vård omfattas av reglerna i hälso- och
sjukvårdslagen har uttryckligen lagts fast i lagen (1991:1128) om psykia-
trisk tvångsvård. Genom den nya lagen utvidgas nämndernas ansvars-
område till att gälla även inom folktandvården, dvs. den tandvård som
ett landsting eller en landstingsfri kommun själv bedriver enligt tand-
vårdslagen (1985:125).

Nämndernas huvuduppgifter anges, i överensstämmelse med vad som
sägs i gällande lag, vara att främja kontakterna mellan patienterna och
hälso- och sjukvårdspersonalen samt att åt patienterna förmedla den
hjälp som förhållandena kräver. Att ordet "påkallar" har bytts ut mot
"kräver" innebär inte någon saklig ändring. Patientens egen uppfattning

27

om vilken hjälp som krävs måste alltid beaktas. Självfallet kan dock
denna uppfattning inte ensamt få avgöra vilka åtgärder nämnden eller
dess tjänstemän skall vidta. Så som framgår av den allmänna motive-
ringen innefattar uppgifterna såväl individärenden efter t.ex. klagomål
från en patient som mera övergripande policyfrågor och andra initiativ
på området.

Enligt paragrafen skall det finnas en eller flera nämnder med uppgifter
enligt denna lag. Sjukvårdshuvudmännen får således möjlighet att inrätta
mer än en sådan nämnd. De flesta landsting kommer sannolikt även i
fortsättningen att ha endast en nämnd för dessa uppgifter. Huvudmännen
får dock, till skillnad mot vad som gäller för närvarande, frihet att själva
bestämma hur arbetsuppgifterna skall fördelas mellan nämnderna om det
inrättas flera sådana. Utformningen av bestämmelsen är i linje med den
ökade organisatoriska frihet för landstingen och kommunerna som följer
av kommunallagen (1991:900). För nämnderna gäller också, enligt sista
meningen i paragrafen, vad som är föreskrivet om nämnder i den nya
kommunallagen. Vad detta innebär framgår av den lagen och dess förar-
beten (prop. 1990/91:117, KU38, rskr. 360).

För att ett landsting eller en kommun skall få ha hand om en ange-
lägenhet krävs i allmänhet att denna har anknytning till landstingets eller
kommunens område eller deras medlemmar (jfr 2 kap. 1 § kommunal-
lagen). När en patient vårdas utanför sitt hemlandsting kan detta sägas
ha anknytning såväl till hemlandstinget som till det landsting där vården
sker. Om patienten är missnöjd med något inom vården kan han därför
i princip vända sig till förtroendenämndsorganet i två olika landsting. Av
praktiska skäl är det dock rimligt att den nämnd inom vars område vård-
inrättningen är belägen tar upp patientens frågor eller klagomål. Nämn-
der inom olika landsting bör utveckla rutiner för samverkan i nu åsyfta-
de situationer.

Av bestämmelserna i kommunallagen (1991:900) om kommunernas och
landstingens befogenheter följer att ett landsting inte får ägna sig åt
sådant som skall handhas enbart av kommunerna. Verksamhetsområdet
för en nämnd inom landstinget med förtroendenämndsuppgifter skall
dock enligt vad som föreslås i detta ärende få omfatta även den kom-
munala hälso- och sjukvården. Uttryckt på annorlunda sätt skall en kom-
mun som ingår i ett landsting kunna uppfylla sin skyldighet enligt 1 §
genom att uppdra åt en nämnd inom landstinget att svara för förtroende-
nämndsverksamheten. En bestämmelse som klargör denna kompetens
har tagits in i paragrafen. För att möjliggöra ett sådant överförande av
ansvar behövs en bestämmelse som ger kommunen befogenhet att lämna
ekonomiskt bidrag till landstinget. En sådan bestämmelse har tagits in i
paragrafen.

Det bör understrykas att en landstingsnämnd som med stöd av denna
paragraf fullgör uppgifter för en kommun, inte kan delegera beslutande-
rätt till anställda hos kommunen.

Prop. 1991/92:148

28

Som har framgått av den allmänna motiveringen finns i lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, vilka trätt i kraft den 1 januari 1992, föreskrifter
om stödpersoner för patienter inom den psykiatriska tvångsvården. Stöd-
personer utses av en nämnd som fullgör förtroendenämndsuppgifter
inom hälso- och sjukvården. En hänvisning till lagarna om psykiatrisk
tvångsvård resp, rättspsykiatrisk vård har tagits in i första stycket. För-
troendenämndsverksamheten omfattar all psykiatrisk vård inom landsting
och kommuner. Uppgiften att utse stödpersoner berör däremot inte alla
nämnder utan endast sådana som har uppgifter som berör den psykiatris-
ka tvångsvården.

I andra stycket föreskrivs vilka av förvaltningslagens (1986:223) sär-
skilda regler för handläggning av ärenden som skall tillämpas då en
nämnd skall behandla frågor om förordnande eller entledigande av stöd-
personer. Ett sådant ärende innefattar myndighetsutövning mot någon
enskild. Bestämmelsen har tidigare berörts i avsnitt 2.6. Ett beslut att
utse en stödperson bör så långt möjligt fattas efter samråd med patien-
ten. Nämndernas beslut i fråga om att utse stödperson kan inte överkla-
gas genom förvaltningsbesvär. Vid sådant förhållande följer av 31 och
33 §§ jämförda med 3 § förvaltningslagen att, om några av förvaltnings-
lagens särskilda regler för handläggning av ärenden skall tillämpas vid
utseende m.m. av stödperson, detta måste anges särskilt i lag eller för-
ordning. I paragrafen anges följaktligen att bestämmelserna i 14-17, 20,
21, 26 och 27 §§ förvaltningslagen skall tillämpas i sådana ärenden. Vad
dessa bestämmelser avser nämns i lagtexten. De inledande reglerna i
1-12 §§ förvaltningslagen är tillämpliga även på denna del av nämndens
verksamhet utan att det särskilt anges. Här inbegrips bl.a. föreskrifterna
om att tolk bör anlitas vid behov (8 §) och om den enskildes rätt att
anlita ombud eller biträde (9 §). Den närmare tillämpningen av hand-
läggningsreglema behandlas i förarbetena till förvaltningslagen
(prop. 1985/86:80, KU 21, rskr. 202).

Ikraftträdande m.m.

Den nya lagen om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjuk-
vården, m.m. avses gälla fr.o.m. den 1 juli 1992. I och med den nya la-
gens ikraftträdande skall den gamla lagen om förtroendenämnder inom
hälso- och sjukvården upphöra att gälla. Det är dock inte nödvändigt att
välja nya förtroendenämnder innan mandattiden för de nuvarande nämn-
derna gått ut. Om verksamheten omorganiseras är det å andra sidan
möjligt att ändra nämndorganisationen. Enligt 6 kap. 13 § kommunal-
lagen (1991:900) bestämmer nämligen fullmäktige mandattiderna för
andra nämnder än styrelsen. Det innebär att kommunerna och landsting-
en när de så vill kan göra förändringar i sin nämndorganisation genom
att t.ex. bilda nya nämnder och avskaffa gamla. Någon särskild över-
gångsreglering i denna fråga behövs därför inte. Den nya lagen föran-
leder inte heller i övrigt särskilda övergångsbestämmelser.

Prop. 1991/92:148

29

5.2 Förslagen till lag om ändring i övriga lagar

Ändringarna i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård resp, lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård innebär endast redaktionella följder
av förslaget till ny lag om förtroendenämndsverksamhet.

Ändringarna i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kom-
munal primärvård har tillkommit för att göra det möjligt för kommu-
nerna att inom ramen för försöksverksamheten överta ansvaret för viss
tandvård. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 3).

Prop. 1991/92:148

6 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjuk-
vården, m.m.,

2. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångs-
vård,

3. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

4. lag om ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet
med kommunal primärvård.

7 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredra-
ganden har lagt fram.

30

Sammanfattning av rapporten (Ds S 1984:16)
Förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården,
m.m.

Prop. 1991/92:148

Bil. 1

Arbetsgruppens sammanfattning av rapporten

En särskild arbetsgrupp inom socialdepartementet har utvärderat för-
söksverksamheten med förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården.

Verksamheten regleras i lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom
hälso- och sjukvården. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1980 och gäller
till utgången av juni 1985. Enligt lagen skall landstingskommun och
kommun, som inte ingår i en landstingskommun, för hälso- och sjukvår-
den ha en eller flera förtroendenämnder. Nämnderna skall ha till uppgift
att främja kontakten mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersona-
len samt att förmedla den hjälp som förhållandena påkallar till patienter-
na.

Socialutskottet förutsatte i sin behandling av frågan om förtroende-
nämnder (SoU 1979/80:16) att verksamheten skulle utvärderas innan
slutlig ställning togs till hur verksamheten borde utformas på längre sikt.

Arbetsgruppen har gjort en enkätundersökning för att få en uppfattning
om innehåll och omfattning av förtroendenämndernas verksamhet. Syn-
punkter på verksamheten har inhämtats från förvaltningsutskotten
(motsv.), vilka i sin tur inhämtat yttranden från förtroendenämnderna
och hälso- och sjukvårdsnämnderna.

Arbetsgruppen har sammanträffat med handläggarna hos förtroende-
nämnderna samt med företrädare för hälso- och sjukvårdens ansvars-
nämnd (HSAN), socialstyrelsen, Spri och personal- och patient-
organisationer.

Arbetsgruppen lägger fram följande förslag:

- Verksamheten med förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården
bör bestå även sedan försöksperioden upphört

- Sjukvårdshuvudmännen bör i fortsättningen vara skyldiga att inrätta
en eller flera särskilda nämnder för verksamheten.

- Nämndernas verksamhet bör i fortsättningen omfatta både den all-
männa hälso- och sjukvården och folktandvården.

- Förtroendenämnderna bör även i fortsättningen regleras i en särskild
lag.

- Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd föreslås få möjligheter att till
sjukvårdshuvudmännen överlämna ärenden som rör klagomål över
bemötande av personal inom hälso- och sjukvården eller bristande
kontakt och information i vården.

Arbetsgruppen anser vidare

- att arbetsfördelningen mellan förtroendenämnderna och deras hand-
läggare bör syfta till att åstadkomma en snabb och obyråkratisk hand-
läggning av patientärendena,

31

- att återföringen av erfarenheterna från nämnderna bör göras effek-
tivare,

- att fortbildning bör anordnas för nämnderna och deras handläggare,

- att nämnderna i ökad omfattning bör delta i utbildning av hälso- och
sjukvårdspersonalen,

- att återkommande information om nämnderna bör lämnas till perso-
nal, patienter och allmänheten,

- att lämpliga former för fortlöpande kontakter med företrädare for lo-
kala personal- och patientorganisationer bör övervägas.

Arbetsgruppen lägger fram förslag till lag om förtroendnämnder inom
hälso- och sjukvården och folktandvården samt föreslår en ändring i
lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.

Prop. 1991/92:148

Bil. 1

Arbetsgruppen författningsförslag

Förslag till

Lag om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården och
folktandvården

Härigenom föreskrivs följande.

1 § För den hälso- och sjukvård och folktandvård som en landstings-
kommun eller en kommun som inte ingår i en landstingskommun ombe-
sörjer enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) eller folktandvårdsla-
gen (1973:457) skall det finnas en eller flera förtroendenämnder med
uppgift att främja kontakterna mellan patienterna och hälso- och sjuk-
vårdspersonalen samt att åt patienterna förmedla den hjälp som förhål-
landena påkallar.

När flera förtroendenämnder finns, skall varje nämnd fullgöra de upp-
gifter som sägs i första stycket för en viss del av landstingskommunen
eller kommunen eller för en viss vårdinrättning.

2 § I fråga om förtroendenämnderna gäller bestämmelserna i 3 kap.

212 §§ kommunallagen (1977:179) i tillämpliga delar.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

2. Annan nämnd än förtroendenämnd får till utgången av år 1985 vara
förtroendenämnd.

32

Innehållsförteckning

Proposition................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ................... 1

Propositionens lagforslag........................... 3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1992 . .  9

1     Inledning ................................ 9

2    Förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården

m.m...................................10

2.1 Allmän bakgrund........................10

2.2 Fortsatt förtroendenämndsverksamhet............12

2.3 Skyldighet att svara för förtroendenämndsverksamhet . . 14

2.4 Verksamhetens omfattning m.m................16

2.5 Förtroendenämndsverksamhet inom kommunernas hälso-

och sjukvård...........................19

2.6 Den lagtekniska lösningen m.m................20

2.7 Ekonomiska konsekvenser...................22

3    Försöksverksamhet med kommunal distriktstandvård.....22

3.1 Allmän bakgrund........................22

3.2 Försöksverksamhet med kommunal primärvård inkl.distrikts-
tandvård ..............................24

3.3 Den rättsliga regleringen av försöksverksamheten  .... 25

4    Upprättade lagförslag........................26

5    Specialmotivering ..........................27

6    Hemställan ..............................30

7    Beslut .................................30

Prop. 1991/92:148

Bil. 1

Bilaga Sammanfattning av rapporten (Ds S 1984:16)

Förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården, m.m. samt

Arbetsgruppens författningsförslag..............31

33

gotab 41063, Stockholm 1992