Regeringens proposition
1991/92: 146

med bemyndigande att avskaffa vissa sanktioner
mot Sydafrika, m. m.

Prop.

1991/92: 146

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 2 april 1992 for de åtgärder och det ändamål
som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Ulf Dinkelspiel

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas en redogörelse för svenska sanktionsåtgärder mot
Sydafrika och regeringens bedömning och ställningstagande i frågan om
deras avskaffande.

Regeringens ställningstaganden bygger i stor utsträckning på en rapport
den 25 mars 1992 av den parlamentariska delegation som besökte Syd-
afrika under februari 1992.

I propositionen redovisas regeringens bedömning att handelsförbudet
bör upphävas när det föreligger en bindande överenskommelse om en
interimsregering i Sydafrika.

Vidare föreslås att regeringen får ett bemyndigande att föreskriva att
bestämmelserna om investeringsförbud och uppgiftsskyldigheter i lagen
(1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika inte skall tillämpas. Ett
sådant bemyndigande skulle göra det möjligt för regeringen att snabbt fatta
ett sådant beslut när de sista hindren för förbudens upprätthållande undan-
röjts.

Förslag om upphävande av denna lag liksom övriga lagar med sanktio-
ner mot Sydafrika bör föreläggas riksdagen under hösten 1992 eller vid ett
senare tillfälle om utvecklingen i Sydafrika skulle motivera detta.

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 146

Propositionens lagförslag ^Pr°P- 1991/92:146

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1985: 98) om förbud mot

investeringar i Sydafrika;

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1985:98) om förbud mot investe-

ringar i Sydafrika skall införas en ny paragraf, 18 §, av följande lydelse.

18 § Regeringen får föreskriva att 1, 2, 4, 5 och 9 §§ inte skall tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 15 juni 1992.

Utrikesdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 april 1992

Prop. 1991/92: 146

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, af Ugglas, Dinkel-
spiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, P.
Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Dinkelspiel

Proposition med bemyndigande att avskaffa vissa
sanktioner mot Sydafrika, m. m.

1 Inledning

Sydafrika är föremål för svenskä sanktioner sedan åtskilliga år.

Efter ett beslut i Förenta Nationernas (FN) säkerhetsråd den 4 november
1977 införde Sverige ett vapenembargo genom förordningen (1977:1 127)
om vissa sanktioner mot Sydafrika. Det svenska embargot skärptes år 1985
(SFS 1985: 100).

Lagen (1979:487) om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia
trädde i kraft den 1 juli 1979. Denna lag ersattes år 1985 av en ny lag,
nämligen lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika och
Namibia, varvid investeringsförbudet utvidgades till att omfatta bl. a.
förbud mot finansiell leasing. Lagen riktar sig sedan den 1 april 1990 endast
mot Sydafrika (SFS 1990:78).

Den ljuli 1987 trädde lagen (1987:474) med bemyndigande att tillämpa
lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i fråga om en han-
delsblockad mot Sydafrika och Namibia i kraft. Med stöd av bemyndigan-
det beslutade regeringen förordningen (1987:477) om förbud mot handel
med Sydafrika och Namibia. Handelsförbudet började tillämpas den 1
oktober samma år. Sanktionerna mot Namibia upphörde den 1 april 1990
efter det att landet blivit självständigt. Detta föranledde följdändringar i
sanktionsförfattningarna, varvid bl. a. nyssnämnda bemyndigandelag er-
sattes av en ny (SFS 1990:77).

Kommuner och landstingskommuner får med stöd av lagen (1985:1052)
om rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder
mot Sydafrika vid upphandling av varor och tjänster med sydafrikanskt
ursprung vidta sådana solidaritetsaktioner som riktar sig mot den sydafri-
kanska apartheidpolitiken.

För sydafrikanska medborgare gäller restriktioner i viseringshänseende
enligt förordningen (1991:836) om visering för sydafrikanska medborgare.
Bestämmelserna har under senare år successivt skärpts.

Under år 1985 beslutade regeringen rekommendationer om begränsning
av handel och sjöfart samt av upphandling och kontakter inom bl. a.

kulturens och vetenskapens områden. Samma år upphörde också luftfarts- Prop. 1991/92: 146
avtalet med Sydafrika att gälla. Ett förbud mot exportkreditgarantier gäller
sedan år 1965.

Sverige har också i olika internationella fora verkat för åtgärder mot
apartheid i Sydafrika.

Regeringen beslöt den 14 november 1991 bemyndiga utrikesministern
att utse en delegation på fem ledamöter med uppdrag att besöka Sydafrika
och på grundval därav lämna förslag på åtgärder som delegationen kan
finna lämpliga. Delegationen besökte Sydafrika under februari i år och
överlämnade den 26 mars 1992 sin rapport till utrikesministern. Rappor-
ten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.

Allmän motivering

2.1 Utvecklingen i Sydafrika

President de Klerks öppningsanförande inför det sydafrikanska parlamen-
tet den 2 februari 1990, då han tillkännagav att Nelson Mandela och andra
politiska fångar skulle komma att friges samt att ANC (African National
Congress) och andra organisationer åter skulle få verka fritt i landet,
utgjorde en milstolpe i Sydafrikas politiska historia. Därmed inleddes en
politisk process bort från apartheid i riktning mot demokrati i Sydafrika.

I maj 1990 togs ett nytt steg då den sydafrikanska regeringen och ANC
undertecknade en överenskommelse i Kapstaden (det s. k. Groote Schuur-
protokollet). I juni samma år upphävde regeringen undantagstillståndet —
det behölls dock i provinsen Natal fram till oktober 1990. Ännu en överens-
kommelse ingicks mellan regeringen och ANC i augusti 1990, det s. k.
Pretoria-protokollet, i vilket parterna uttalade att vägen låg öppen för
förhandlingar om en ny författning för Sydafrika.

Dessa förhandlingar kom emellertid att dröja. Ett huvudskäl utgjordes
av det våld som kort efter undertecknandet av Pretoria-protokollet bröt ut
i de svarta förstäderna runt Johannesburg. Till dags dato har minst ett par
tusen liv krävts i dessa våldsdåd.

Våldet kring Johannesburg var ett utflöde av det våld som sedan mitten
av 1980-talet pågått i Natal-provinsen och där krävt åtskilliga tusen döds-
offer. Det föreligger belägg för att element inom polisen och säkerhetstyr-
korna medverkat i våldet.

Vid halvårsskiftet 1991 upphävde Sydafrikas parlament de rasåtskill-
nadslagar som brukar kallas apartheids grundpelare — jordlagarna, grupp-
områdeslagen och lagen om befolkningsregistrering (Land Acts, Group
Areas Act och Population Registration Act). Den sistnämnda äger dock
fortfarande tillämpning genom andra lagar men nyfödda sydafrikaner
registreras inte längre efter rastillhörighet. Den viktigaste apartheidlag som
nu återstår utgörs av författningen som inte ger landets svarta befolkning
rösträtt till parlamentet. Lagen om det s. k. hemlandssystemet är en annan
rasåtskiljande lag som ännu inte avskaffats.

Ett viktigt steg för att söka bringa våldet till ett slut togs i september 1991,

då ett nationellt fredsfördrag (”National Peace Accord”) undertecknades Prop. 1991/92: 146
av 23 organisationer, däribland det regerande nationalistpartiet, ANC och
Inkatha. Det möte där fördraget undertecknades var det dittills mest
representativa som hållits i Sydafrika. Trots fördraget har våldet dock
fortsatt.

I slutet av förra året ledde förändringsprocessen fram till öppnandet av
CODESA (”Convention for a Democratic South Africa”) för förhandlingar
om en ny, demokratisk författning för landet.

Vid CODESA:s första plenarsession den 20-21 december 1991 underteck-
nades bl. a. en avsiktsförklaring av de 19 deltagande partierna m.fl. av
innebörd att parterna förband sig arbeta för en författning grundad på
allmän rösträtt och en gemensam röstlängd för alla väljare.

I och med att CODESA inledde sitt arbete, gick utvecklingen i Sydafrika
in i ett nytt skede, i en förhandlingsfas.

Reformpolitiken har ända sedan den inleddes motarbetats av bl. a. det
konservativa partiet i Sydafrika. I flera fyllnadsval efter 1989 års parla-
mentsval har de konservativa besegrat regeringspartiet.

Förlusten i fyllnadsvalet i valkretsen Potchefsstroom i februari i år
medförde att president de Klerk utlyste en folkomröstning den 17 mars i år
för att bereda landets vita väljare tillfälle att visa om de stödde reformpo-
litiken eller ej. Bakom presidentens beslut låg nationalistpartiets löfte inför
1989 års parlamentsval att de vita väljarna skulle få uttala sig innan viktiga
förändringar av landets författning genomfördes.

Utgången av folkomröstningen blev en överväldigande framgång för
presidenten. 68,7 % av väljarna röstade ja och uttalade därmed sitt stöd för
presidentens reformpolitik. Valdeltagandet var drygt 85 %.

Sedan folkomröstningen givit presidenten mandat for fortsatta refor-
mer, är nu förhoppningen att en andra plenarsession, CODESA II, skall
resultera i viktiga överenskommelser, framfor allt om en interimsregering
för Sydafrika. CODESA II väntas äga rum i mitten av maj.

I sammanhanget kan nämnas att FN, som sedan slutet av 1940-talet
behandlat Sydafrika-frågan, i slutet av förra året ånyo tog upp den. Gene-
ralförsamlingen antog i december 1991 en resolution, i vilken församlingen
uppmanade omvärlden att, i syfte att på lämpligt sätt reagera på den
pågående utvecklingen i Sydafrika, se över existerande restriktiva åtgärder
i den utsträckning detta motiverades av en positiv utveckling, såsom avtal
mellan parterna om övergångsarrangemang, och avtal om en ny, icke
rasuppdelad författning.

2.2 Sydafrika-delegationens rapport

I syfte att skaffa sig ett fördjupat underlag inför bedömningen av, om och
när förändringar av den svenska Sydafrikapolitiken kunde och borde göras
beslöt regeringen i november 1991 att tillsätta en särskild delegation.
Denna, den s. k. Sydafrika-delegationen, besökte Sydafrika under två vec-
kor i februari i år.

Under sitt besök sammanträffade delegationen med företrädare för ett
stort antal organisationer, myndigheter, partier m. fl. i Sydafrika. Samtal

ägde rum med representanter för bl. a. regeringen, flertalet politiska par-
tier, befrielserörelserna ANC och PAC (Pan Africanist Congress), Inkatha,
fackföreningsrörelsen Cosatu, svenska foretag i Sydafrika, det sydafrikan-
ska näringslivet, kyrkor och organisationer som arbetar med mänskliga
rättigheter.

I sin rapport till regeringen, som överlämnades till utrikesministern den
26 mars 1992, föreslår delegationen att de svenska restriktionerna och
sanktionerna mot Sydafrika upphävs steg för steg under vissa förutsätt-
ningar.

I sina rekommendationer konstaterar delegationen att resultatet av
folkomröstningen den 17 mars i år innebär att en klar majoritet av landets
vita uttalat sig for demokrati. Det innebär vidare att förändringsprocessen
i Sydafrika måste betecknas som i det närmaste oåterkallelig. En bekräft-
else på att så är fallet föreligger enligt delegationens mening i och med att
en bindande överenskommelse träffas mellan parterna i CODESA om en
interimsregering.

Sydafrika-delegationen föreslår att de svenska sanktionerna upphävs
samtidigt med att de sista resterna av apartheidpolitiken avskaffas, steg för
steg. En överenskommelse om en interimsregering, som med stor sanno-
likhet kan ingås i anslutning till CODESA II i slutet av april, bör enligt
delegationen följas av ett omedelbart upphävande av det svenska handels-
förbudet.

Den slutliga bekräftelsen på processen från apartheid till demokrati bör
enligt delegationen kunna utgöras av själva bildandet av en interimsrege-
ring. Bedömningen är att en sådan regering bör kunna tillträda någon gång
under sommaren 1992. Vid den tidpunkten bör enligt delegationens förslag
förbudet mot investeringar i Sydafrika liksom de finansiella sanktionerna
upphävas. Ett avskaffande kräver, som delegationen konstaterar, beslut av
riksdagen.

För att undvika att riksdagen kan fatta beslut att upphäva förbudet mot
investeringar först en tid efter det att interimsregeringen bildats i Syd-
afrika, föreslår delegationen att regeringen hos riksdagen hemställer om
fullmakt att omgående avskaffa investeringsförbudet och de finansiella
sanktionerna så snart en interimsregering bildats i Sydafrika, såvida inte
överenskommelse träffas om andra rekommendationer inom ramen för
CODESA.

Delegationen framhåller slutligen på denna punkt att regeringen bör
utnyttja sin möjlighet att lämna dispens från investeringsförbudet under
den tid som återstår till dess detta kan slutligt upphävas.

Prop. 1991/92: 146

2.3 Investeringsförbudet

Prop. 1991/92:146

Mitt förslag: Riksdagen bemyndigar regeringen att föreskriva att 1,
2, 4, 5 och 9 §§ lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i
Sydafrika inte skall tillämpas.

Min bedömning: Investeringsförbudet bör inte längre tillämpas när
en interimsregering bildats i Sydafrika såvida inte överenskommel-
se träffas inom ramen för CODESA om att rekommendera ett
tidigare avskaffande.

Som Sydafrika-delegationen framhållit måste bildandet av en in-
terimsregering ses som en slutlig bekräftelse på att processen bort
från apartheid till demokrati är helt oåterkallelig. Förslag om for-
mellt upphävande av investeringsförbudslagen bör därför föreläggas
riksdagen under hösten 1992 eller vid ett senare tillfälle om utveck-
lingen i Sydafrika skulle motivera detta.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Mot bakgrund av utvecklingen
i Sydafrika under de två senaste åren har Sydafrika-delegationen föreslagit
att de svenska sanktionerna avvecklas steg för steg.

Sydafrika-delegationen har förordat att upphävandet av investeringsför-
budslagen knyts till en interimsregerings tillträde i Sydafrika. Förhopp-
ningen är att detta skall kunna ske någon gång under sensommaren i år.

För att undvika att riksdagens beslut kan tas först efter en tid efter det att
en interimsregering har bildats föreslår jag att regeringen får föreskriva att
de paragrafer i lagen som föreskriver förbud eller uppgiftsskyldighet för
svenska företag inte skall tillämpas. De aktuella paragraferna bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Min bedömning är att sådana föreskrifter om att förbud eller uppgifts-
skyldighet ej längre skall tillämpas bör beslutas av regeringen så snart en
interimsregering bildats i Sydafrika, såvida inte överenskommelse träffas
inom ramen för CODESA om att rekommendera ett tidigare avskaffande.
Jag förutsätter att regeringens beslut kommer att föregås av samråd i
utrikesnämnden.

En sådan ordning skulle göra det möjligt för Sverige att i så gott som
omedelbar anslutning till övergångsregeringens tillträde i praktiken av-
skaffa också de sista svenska sanktionerna mot Sydafrika. Jag instämmer i
delegationens förslag, som innehåller ett välmotiverat mått av flexibilitet
när det gäller det villkor som måste vara uppfyllt för att regeringen skall
kunna besluta om att investeringsförbudet ej längre skall tillämpas. Ut-
vecklingen i Sydafrika är en dynamisk process. Därför kan det mycket väl
inträffa att parterna i landet kommer överens om att rekommendera
omvärlden att upphäva sina sanktioner vid något annat tillfälle än just
interimsregeringens tillträde. Den föreslagna uppläggningen ger då den
svenska regeringen möjlighet att följa en sådan rekommendation.

2.4 Handelsförbudet

Prop. 1991/92: 146

Min bedömning: Handelsförbudet bör upphävas när det föreligger en
bindande överenskommelse om en interimsregering i Sydafrika.

Skälen för min bedömning: Sanktionerna mot Sydafrika bör upphävas
samtidigt med att de sista resterna av apartheidpolitiken avskaffas, dvs. i
takt med och som stöd för framstegen i en process som leder till allmän och
lika rösträtt i ett demokratiskt Sydafrika. 1 avvägningen mellan skilda
önskemål och krav som måste ske vid valet av tidpunkt för avvecklingen av
sanktionerna är det enligt min mening nödvändigt att ta hänsyn till det
stora behovet av ekonomisk tillväxt och utveckling i Sydafrika. Den
svenska Sydafrikapolitiken bör därför nu utformas så att även Sverige kan
bidra till att främja ekonomisk tillväxt i Sydafrika till fördel för landet och
befolkningen som helhet. Jag bedömer det därför som rimligt att avveck-
lingen av Sveriges sanktioner inleds genom ett upphävande av förbudet
mot handel när en bindande överenskommelse träffats om en interims-
regering. Svenskt näringsliv bör därvid ha goda förutsättningar att göra
aktiva insatser till förmån för denna utveckling. Regeringens föreskrifter
om handelsförbudet bygger på ett bemyndigande som regeringen inhäm-
tade av riksdagen genom lagen (1987:474) med bemyndigande att tillämpa
lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i fråga om en han-
delsblockad mot Sydafrika (numera ersatt av SFS 1990:77). Förslag om
upphävande av bemyndigandelagen bör föreläggas riksdagen under hösten
1992 eller vid ett senare tillfälle om utvecklingen i Sydafrika skulle motive-
ra detta.

Till handelsförbudet är kopplat vissa bestämmelser om licenstvång för
export till och import från Sydafrika av varor som inte omfattas av
handelsförbudet. Bestämmelser härom finns i förordningen om import-
och exportlicenser inom kommerskollegiets licensområde (KFS 1987:1),
förordningen om import- och exportlicenser inom jordbruksverkets licens-
område (JNFS 1987:25) och förordningen om import- och exportlicenser
inom fiskeriverkets licensområde (FIFS 1991:5). Jag avser att föreslå
regeringen att licenstvånget upphävs i samband med att handelsförbudet
upphävs.

2.5 Kommuners och landstingskommuners rätt att vidta
bojkottåtgärder mot Sydafrika

Min bedömning: Frågan om upphävande av lagen (1985: 1052) om
rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgär-
der mot Sydafrika tas upp i samband med upphävande av övriga
sanktionslagar enligt vad jag anfört tidigare.

Enligt min bedömning finns det inte längre starka skäl att vidta
bojkottaktioner sedan handelförbudet upphävts.

Skälen för min bedömning: På de grunder som jag anfört beträffande Prop. 1991/92: 146
investeringsförbudslagen och bemyndigandelagen avseende handelsförbu-
det bör nu aktuell lag formellt vara i kraft tills vidare och förslag om dess
upphävande föreläggas riksdagen under hösten 1992 eller vid ett senare
tillfälle om utvecklingen i Sydafrika så skulle motivera. Eftersom lagen
endast ger kommuner och landstingskommuner rätt att vidta bojkottåtgär-
der kan dessa naturligtvis också avstå från sådana aktioner.

2.6 Visering för sydafrikanska medborgare

Min bedömning: De särskilda viseringskrav som gäller för sydafri-
kanska medborgare enligt förordningen i samma ämne (SFS
1991:836) bör upphävas när handelsförbudet upphävs.

Skälen för min bedömning: I och med att handelsförbudet upphävs förelig-
ger inte längre skäl för en särskild visumförordning för sydafrikanska
medborgare utan visumansökningar bör därefter prövas med stöd av de
bestämmelser som i övrigt gäller för andra länders medborgare.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för Kulturdepartementet.

2.7 Rekommendationer om upphandling och kontakter med
Sydafrika m. m.

Mitt förslag: De av riksdagen år 1985 godkända riktlinjerna för den
svenska Sydafrikapolitiken som anges i det följande bör upphävas,
nämligen

— att regeringen bör rekommendera myndigheter och institutio-
ner att avstå från upphandling från Sydafrika,

— att Sverige i det nordiska samarbetet och inom FN bör verka för
ett bindande beslut av säkerhetsrådet om oljeembargo samt ett
effektivt genomförande av de embargon som antagits av oljeex-
porterande och oljeproducerande länder,

— att Sverige bör ta upp frågan om nedläggning av SAS flygförbin-
delse med Johannesburg med de danska och norska regering-
arna,

— att regeringen bör gå ut med rekommendation till myndigheter
och institutioner med riktlinjer avseende kontakter med Syd-
afrika,

Skälen till mitt förslag: I den proposition varigenom regeringen föreslog
riksdagen att godkänna en ny skärpt investeringsförbudslag (prop.
1984/85:56) föreläde regeringen också för riksdagens godkännande förslag
till riktlinjer för den fortsatta svenska Sydafrikapolitiken. Dessa riktlinjer
innefattade vissa åtgärder som innebar skärpningar i sanktionerna mot

Sydafrika. Riksdagen godkände riktlinjerna (UU 1984/85:6, rskr. 127). Prop. 1991/92: 146
Som en följd härav beslöt regeringen att gå ut med en rekommendation den

2 maj 1985 till myndigheter m.fl. avseende upphandling av varor från
Sydafrika och en rekommendation den 13 juni 1985 avseende begränsning
av kontakter med Sydafrika på kulturens, vetenskapens och idrottens
områden. Dessa rekommendationer bör inte längre gälla. Sydafrika-
delegationen har föreslagit att rekommendationen avseende upphandling
avskaffas samtidigt med att handelsförbudet upphävs samt att rekommen-
dationen avseende kontakter på bl. a. kulturens område upphävs skynd-
samt. I avvaktan på att riksdagen prövar om riktlinjerna skall upphävas
menar jag att rekommendationerna, mot bakgrund av att de endast är just
rekommendationer och inte bindande för dem de riktar sig emot, ändå ger
visst utrymme för lättnader med hänsyn till utvecklingen i Sydafrika.

Sverige bör — med beaktande av riksdagens godkännande — inte
fortsättningsvis verka för ett oljeembargo sedan handelsförbudet upp-
hävts.

Sverige sade upp luftfartsavtalet med Sydafrika den 27 juni 1985. Till
följd därav flyger inte SAS på Sydafrika. Jag förutser, efter samråd med
chefen för Kommunikationsdepartementet, att man vid lämpligt tillfälle
tar kontakt med de norska och danska regeringarna i syfte att utröna
förutsättningarna för förhandlingar med Sydafrika om ett nytt luftfartsav-
tal.

2.8 Övriga åtgärder mot Sydafrika

Min bedömning: Regeringen bör i samband med upphävande av
handelsförbudet besluta att följande rekommendationer inte längre
skall gälla:

— rekommendationen den 10 oktober 1985 som uppmanar företag
som exporterar till eller importerar från Sydafrika att söka finna
andra marknader m. m. och

— rekommendationen den 10 oktober 1985 till svenska rederier
att om möjligt undvika trafik på Sydafrika.

Vidare bör förbudet mot exportkreditgarantier avskaffas.

Vapenembargot mot Sydafrika hävs först när FN:s säkerhetsråd
fattat beslut därom.

Skälen för min bedömning: I samband med upphävande av handelsförbu-
det bör ett antal andra sanktionsåtgärder mot Sydafrika avskaffas. Själv-
klart gäller detta de rekommendationer om begränsning av handel och
sjöfart som föregick handelsförbudet.

Även gällande restriktioner från år 1965 mot lämnande av exportkredit-
garantier bör avskaffas. Samtidigt vill jag dock i detta sammanhang fram-
hålla att bestämmelserna i investeringsförbudslagen fortfarande gäller i
enlighet med vad jag anfört under avsnitt 2.3.

Vapenembargot mot Sydafrika grundas på en FN:s säkerhetsråds reso- Prop. 1991/92: 146
lution av den 4 november 1977. Ett upphävande av embargot kan inte bli
aktuellt förrän FN:s säkerhetsråd fattat beslut därom.

3 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom Utrikesdepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i
Sydafrika.

Förslaget är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna
betydelse.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen

dels föreslår riksdagen att

1. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1985:98) om förbud mot
investeringar i Sydafrika,

2. godkänna att 1985 års riktlinjer för den svenska Sydafrikapoliti-
ken upphävs i enlighet med vad jag anfört i avsnitt 2.7.

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört i övrigt
om avvecklingen av sanktionerna mot Sydafrika.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

5 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för
de åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

UTRIKESDEPARTEMENTET

Sydafrika-delegationen

RAPPORT

1992 03 25

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

Till Statsrådet och

Chefen för Utrikesdepartementet
INK. UTRIKES DEP.

D.No

92 -03- 2 6

Nv inriktning av sydafrikapolitiken

Rapport från Sydafrika-delegationen

1 uppdraget

Regeringen beslöt den 14 november 1991 att bemyndiga
utrikesministern att utse en delegation på fem
ledamöter med uppdrag att besöka Sydafrika och på
grundval därav lämna förslag på åtgärder som
delegationen kan finna lämpliga.

På grundval av bemyndigandet beslöt utrikesministern
den 13 december 1991 att till ledamöter i
delegationen fr o m den 20 november 1991 förordna
riksdagsledamöterna Hadar Cars, tillika ordförande,
Karin Falkmer, Anita Gradin, Göran Hägglund, samt
partisekreteraren Ake Pettersson. Att biträda
delegationen förordnades samtidigt
departementssekreteraren Caroline Vondracek, expert,
departementssekreteraren B G Herrström, sekreterare
och byråassistenten Ann-Mari Fritsche, assistent.

Bakom regeringens beslut låg dels de betydande och
positiva förändringar som ägt rum i Sydafrika, dels
flera länders beslut att i ljuset av förändringarna
modifiera eller helt upphäva sina sanktioner mot
Sydafrika. Uppgiften för delegationen skulle vara
att utifrån ett besök i Sydafrika ge regeringen ett
fördjupat underlag för bedömningen av om och när
förändringar av den svenska sydafrikapolitiken
kunde och borde göras (bil 1).

Avvikande mening har avgivits av ledamoten Karin
Falkmer (bil. 2).

Särskilt uttalande har avgivits av ledamöterna Anita
Gradin och Åke Pettersson (bil. 3).

2 Bakgrund, utvecklingen i Sydafrika

Rasdiskrimineringen i Sydafrika utgör ett arv från
kolonialtiden. Motståndet mot diskrimineringen i
Sydafrika började tidigt. ANC bildades 1912 och
tillämpade länge icke-våldsprincipen, efter föredöme
från Gandhi som verkade i Sydafrika i över 20 år.

Men det var genom nationalistpartiets
maktövertagande i valet 1948 som den systematiska
och i lag förankrade rasåtskillnadspolitiken
apartheid - började genomföras i Sydafrika på ett
sätt som inte förekommit i något annat land.

Hela samhällsstrukturen byggde på en uppdelning av
människor i olika raskategorier, en uppdelning som
styrde valet av utbildning, arbete och bostadsort
samt reglerade deras vardag även på det allra mest
personliga planet.

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

./1

./2

./3

5515U

Sharpeville-massakern 1960, där 69 svarta
demonstranter sköts ihjäl av polisen och 180
skadades blev en vattendelare i sydafrikansk
politisk historia. Myndigheterna förbjöd såväl ANC
som det år 1959 genom en utbrytning ur ANC bildade
PAC (Pan-Africanist Congress). ANC konstaterade
samtidigt att den fredliga vägens möjligheter var
uttömda - den väpnade kampen inleddes. I det
långvariga motståndet mot apartheid har ANC varit
tongivande men både ANC och PAC har av FN och OAU
erkänts som befrielserörelser och givits ställning
som observatörer i de båda organisationerna.

Inom FN togs rasdiskrimineringen i Sydafrika upp av
Indien redan i slutet av 1940-talet. Det var dock
först 1961, i Sharpeville-massakerns spår, som
generalförsamlingen uppmanade medlemsstaterna att
överväga möjliga åtgärder enligt FN-stadgan för att
få slut på den sydafrikanska regeringens
apartheidpolitik.

Säkerhetsrådet fattade sitt första sanktionsbeslut
1963 avseende militär utrustning men inte förrän

1977 antog rådet det för alla medlemsländer bindande
vapenembargot mot Sydafrika. 1985 flyttade
säkerhetsrådet fram positionerna i och med att rådet
då för första gången rekommenderade frivilliga
ekonomiska sanktioner mot Sydafrika, däribland ett
investeringsförbud. Denna rekommendation följdes
dock inte upp med beslut om bindande ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika. Såväl USA som
Storbritannien motsatte sig sådana åtgärder.

1978 hade de nordiska länderna antagit ett gemensamt
handlingsprogram mot apartheid, vilket utvidgades
och skärptes under 1980-talet.

Prop.1991/92: 146

Bilaga 1

5515U

Som första industriland införde Sverige ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika genom förbudet 1979 mot
nyinvesteringar. I propositionen (prop. 1978/79:196)
konstaterade regeringen bl a följande: “Kränkningar
av mänskliga rättigheter förekommer förvisso på
andra håll i världen. I Sydafrika har
rasdiskrimineringen emellertid klätts i en laglig
form som gör att situationen saknar motstycke och
måste anses alldeles särskilt motbjudande. Läget i
Sydafrika .... har av en överväldigande majoritet av
världens länder i FN ansetts utgöra ett hot mot
internationell fred och säkerhet. I ingen annan
fråga har en sådan FN-majoritet under så många år
krävt att en regim bör isoleras genom ekonomiska och
andra sanktioner .... FN-organisationens
ställningstagande är..... ett klart uttryck för att

läget i Sydafrika är utan jämförelse." I riksdagen
röstade samtliga partier för investeringsförbudet
med undantag av moderata samlingspartiet.

Ar 1985 utvidgades det svenska investeringsförbudet
till att omfatta förbud mot leasing mm. Samma år
förbjöd Sverige även import av jordbruksprodukter
från Sydafrika.

Den sydafrikanska regeringens beslöt 1983 att införa
en ny författning. Denna gav rösträtt till egna
parlamentskammare åt de färgade och indiska
befolkningsgrupperna men utestängde de svarta från
representation i parlamentet. Som följd härav utbröt
omfattande politisk oro i landet. År 1985 infördes
partiellt undantagstillstånd i Sydafrika som ett år
senare utvidgades till att omfatta hela landet.
Utvecklingen i Sydafrika föranledde 1986 den
amerikanska kongressen att mot president Reagans
veto införa relativt långtgående sanktioner mot
Sydafrika. Danmark beslöt 1985 att avbryta all
handel med Sydafrika.

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

5515U

Till följd av den hårdnande utvecklingen i
Sydafrika, misslyckandet att få till stånd ett
bindande beslut av FN:s säkerhetsråd om sanktioner
och inspirerat av Danmarks beslut om
handelssanktioner, införde Sverige 1987 förbud mot
handel med Sydafrika.

Motiven för det svenska ställningstagandet att
införa sanktioner mot en annan stat - trots att
något beslut om sanktioner från FN:s säkerhetsråd
inte förelåg - framgår av propositionen om
handelsförbudet (prop. 1986/87:110). I allt
väsentligt byggde motiven på det resonemang som
fördes till stöd för införande av förbudet mot
investeringar. Två viktiga faktorer tillkom dock. De
gällde Sveriges traditionella hållning att endast
medverka i sådana sanktionsåtgärder som beslutats av
FN:s säkerhetsråd samt det föreslagna
handelsförbudets förenlighet med Sveriges åtaganden
inom GATT. På den sistnämnda punkten konstaterade
regeringen att handelsförbudet vore att se som ett
avsteg från GATT-åtagandena. Men det rörde sig om en
engångsföreteelse som motiverades av det unika i
själva apartheidsituationen. Vad gällde frågan om
huruvida handelsförbudet på ett negativt sätt kunde
påverka trovärdigheten i Sveriges
neutralitetspolitik framhöll regeringen att Sverige
i Sydafrika-frågan inte riskerade att komma i
motsättning till någon stormakt eller tvingas ta
ställning i stormakternas inbördes motsättningar. I
riksdagen röstade samtliga partier utom moderata
samlingspartiet för handelsförbudet.

De internationella ekonomiska sanktionerna mot
Sydafrika kan indelas i följande grupper:

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 1

5515U

1. Förbud mot handel, dvs export till och import
från Sydafrika. Sanktioner av detta slag kan
begränsas till vissa typer av varugrupper och, i
varierande grad, omfatta också handel med tjänster,
t ex turism och sjöfart.

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 1

2. Förbud mot investeringar. Sanktioner av detta
slag kan vara frivilliga eller obligatoriska och ha
olika omfattning och innefatta eller utesluta
leasingförfarande. Möjligheterna till undantag kan
också variera.

3. Finansiella sanktioner. Härmed avses Sydafrikas
möjligheter att finansiera sin upplåning på den
internationella kreditmarknaden. För
upprätthållandet av finansiella sanktioner fyller
Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken
viktiga funktioner.

4. Förbud mot försäljning
Denna sanktion grundas på
av FN:s generalförsamling

av råolja till Sydafrika,
en rekommendation antagen

5. Vapenembargo. Detta embargo hänför sig till
beslut i FN:s säkerhetsråd och är därigenom bindande
för FN:s medlemmar.

Av följande översikt framgår de huvudsakliga

sanktioner som ännu är i kraft i vissa länder och

ländergrupper på handelns och investeringarnas
område. Inga andra länder än de nordiska gick så
långt som att införa förbud mot såväl handel som
investeringar. Observeras bör att de finansiella
sanktionerna fortfarande är i kraft, dvs Sydafrika
är ännu i allt väsentligt utestängt från den

internationella

fortfarande det

kapitalmarknaden. Likaså gäller

av FN:s säkerhetsrådet beslutade

vapenembargot.

5515U

Riksdagen 1991/92.

1 saml. Nr 146

Norge upprätthåller fortfarande förbud mot handel
med och investeringar i Sydafrika.

Finland upphävde den 1 juli 1991 export- och
importförbudet av varor gentemot Sydafrika.
Samtidigt slopades de begränsningar för
betalningskredit- och garantireglering som hänför
sig till den internationella varuhandeln med
Sydafrika.

Förbudet att investera i Sydafrika kvarstår.
Detsamma gäller förbuden mot beviljande av patent
och tillverkningsrättigheter. Penninglån, krediter
eller garantier till Sydafrika får inte heller
beviljas ifall dessa inte är förknippade med den
internationella handeln.

Danmark. Den 9 januari 1992 godkände folketingets
utrikespolitiska utskott första steget i planen för
avveckling av sanktionerna mot Sydafrika. Därmed
upphävdes förbuden mot nyinvesteringar och handel
med tjänster liksom den danska blockeringen av EG:s
beslut att avskaffa gemenskapens sanktioner.

Den danska regeringen upphävde den 20 mars 1992
förbudet mot handel med varor.

EG. EG har infört gemensamma sanktioner mot
Sydafrika. I december 1990 beslöt EG att upphäva
förbudet mot nyinvesteringar och förbudet mot handel
med Krugerrand och vissa järn- och stålprodukter. På
grund av Danmarks blockad kunde beslutet dock inte
genomföras förrän den 27 januari 1992.

Investeringsförbudet, som vilade på nationell
lagstiftning, upphävdes av flertalet medlemsländer i
februari 1991. Gemensamma reg],r om inskränkningar i
kapitalmarknadsoperationer som gäller Sydafrika
finns inte och saknas också i de flesta
medlemsländer.

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 1

5515U

Samväldet. Vid Samväldets toppmöte i Harare i
oktober 1991 beslutades upphäva restriktionerna mot
personkontakter. nämligen på det konsulära området,
inklusive visum, kulturella och vetenskapliga
bojkotter, begränsning av turistfrämjande och förbud
mot direkta flygförbindelser. Däremot inkluderas
inte idrotten i denna del av beslutet.

Restriktionerna mot en viss idrott upphävs först när
vissa villkor uppfyllts.

Beträffande resterande sanktioner beslöt samväldet
att de kunde avvecklas i tre steg, nämligen a)
förbuden mot handel och investeringar, b)
finansiella sanktioner och c) vapenembargot, och där
förändringar knyts direkt till reella framsteg i
arbetet på avvecklingen av apartheidsystmet.
Sanktionerna mot handel och investeringar skulle
kunna avvecklas när överenskommelse träffats i
Sydafrika om lämpliga övergångsmekanismer som gör
det möjligt för alla parter att delta i
förhandlingar.

Vidare beslöts att de finansiella sanktionerna inte
skulle upphävas förrän en uppgörelse nåtts om en ny
demokratisk författning eller om en allpartikongress
eller en interimsregering förordar annat.

Det bör observeras att samväldets beslut endast
utgör en rekommendation till medlemsstaterna och att
många samväldesländer, däribland Storbritannien,
inte förbjudit handel med och investeringar i
Sydafrika.

Canada har fortfarande förbud mot handel med vissa
varor. Jordbruksvaror, uran, kol och järn- och
stålprodukter får inte importeras medan bl a

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

5515U

högteknologisk utrustning, flyg och teleutrustning
inte får exporteras. Canada upprätthåller ett
frivilligt investeringsförbud.

Australien följer samväldet. De lättnader i
personrestriktionerna som samväldet beslutat om har
genomförts; också de direkta flygförbindelserna har
återupptagits. Förbudet mot handel är inte totalt -
den bilaterala handeln mellan Sydafrika och
Australien uppgår årligen till omkring 150 miljoner
australiska dollar (ca 700 miljoner kr).

Nva Zeeland följer samväldets rekommendation. Därför
genomfördes i november 1991 de lättnader i
personsanktionerna som samväldet rekommenderat.
Importförbud gäller för bl.a. militär materiel,
jordbruksprodukter, guld och guldmynt samt uran, kol
järn och stål samt exportförbud för vapen och
ammunition samt elektronik-, dator- och
teleutrustning.

USA■ De omfattande amerikanska federala sanktionerna
upphävdes i juli 1991. Fortfarande återstår viktiga
förbud, bl a mot lån från IMF och Världsbanken.

Flera amerikanska delstater, grevskap och städer,
däribland exempelvis staden New York, har egna
sanktioner mot Sydafrika som fortfarande är i kraft.

Japan beslöt 1991-10-22 upphäva huvudparten av sina
sanktioner mot Sydafrika. Beslutet gäller de
ekonomiska sanktionerna - redan i slutet av juni i
år upphävdes restriktionerna på kulturens, sportens,
undervisningens och turismens områden. Den 13
januari 1992 återupptog Japan diplomatiska
relationer med Sydafrika. Endast begränsningar av
export av vapen och datateknik återstår.

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 1

5515U

Det kan i sammanhanget nämnas att länder som infört
sanktioner också samtidigt fortsatt att vara viktiga
handelspartners för Sydafrika, exempelvis USA och
Japan.

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 1

ANC:s, PAC:s och Inkathas svn på sanktionerna

ANC. Vid sin ordinarie kongress i juli 1991 beslöt
ANC uppmana omvärlden att hålla fast vid
sanktionerna mot Sydafrika. Resolutionen anger tre
faser: a) undanröjande av hindren för förhandlingar,
b) tillsättande av en interimsregering, c) antagande
av en ny författning, vid vilka beslut om ett
gradvis upphävande av sanktionerna kunde övervägas.

I sitt anförande inför FN:s generalförsamling den 3
december 1991 förklarade ANC:s ordförande Nelson
Mandela att sanktionerna kunde avvecklas stegvis.
Han angav därvid två faser, den ena utgjordes av
tillsättandet av en interimsregering, den andra av
valet av en ny regering på grundval av en
demokratisk författning.

ANC:s syn på sanktionerna delas av
fackföreningsrörelsen COSATU och det sydafrikanska
kommunistpartiet (SACP).

PAC." Pan-Africanist Congress of Azania" tillkom
1959 genom en utbrytning ur ANC. Konflikten med ANC
gällde bl.a. icke-afrikaners roll i befrielsekampen.
PAC ställde sig dessutom kritiskt till ANC:s nära
samarbete med det sydafrikanska kommunistpartiet. I
delegationens samtal med företrädare för PAC framkom
att PAC vill knyta upphävandet av sanktioner till
införandet av demokrati i Sydafrika. När val ägt rum
till en konstituerande församling kunde sanktionerna
ifråga om handel och investeringar avskaffas.

5515U

Inkatha. Inkatha Freedom Party har sin bas och
enligt flera opinionsundersökningar sä gott som hela
sitt stöd inom zulubefolkningen som främst är bosatt
i Natal-provinsen. Inkatha skulle kunna betecknas
både som ett parti och som en stambaserad
organisation. Dess ledare Mangosuthu Buthelezi är
också förste minister i det inom Sydafrika
kvarstående självstyrande hemlandet KwaZulu. Inkatha
har genomgående avvisat såväl sanktioner som väpnad
kamp och hävdat att endast förhandlingar kunde lösa
landets problem. Här går således viktiga
skiljelinjer mellan Inkatha å ena sidan och ANC och
PAC å den andra.

Prop.1991/92: 146

Bilaga 1

3 Demokratiserinqsprocessen har inletts.

I sitt öppningsanförande till parlamentet den 2
februari 1990 förklarade president de Klerk att
Nelson Mandela och andra politiska fångar skulle
komma att friges och förbuden mot ANC och andra
organisationer att upphävas. Detta var en milstolpe
i Sydafrikas moderna historia. Därmed inleddes en
politisk process bort från apartheid i riktning mot
demokrati i Sydafrika.

President de Klerks tal var ett uttryck för en
växande insikt inom den vita befolkningsgruppen att
den inte långsiktigt ensam kunde inneha makten i
landet. Denna insikt grundade sig på flera faktorer.
Trycket från motståndet mot apartheid inom landet
hade blivit allt starkare. Också det internationella
avståndstagandet i form av ekonomiska sanktioner,
isolering och bojkotter mot landet spelade roll,
särskilt tillsammans med pressen från den inhemska
oppositionen. I takt med isoleringen och
sanktionstrycket försämrades också landets ekonomi
steg för steg.

5515U

De tunga apartheidlagarna, de som brukat betecknas
som apartheids grundpelare, avskaffades av det
sydafrikanska parlamentet i juni 1991. Den
viktigaste apartheidlag som nu återstår utgörs av
författningen. Andra rasåtski1jande lagar som ännu
inte avskaffats är lagen om hemlandssystemet, samt
lagar om medborgarskap, utbildning, pensioner och
sjukvård.

I och med Pretoria-överenskommelsen mellan ANC och
Sydafrikas regering i augusti 1990 låg enligt de
båda parterna vägen öppen för förhandlingar om en ny
författning för Sydafrika. Dessa kunde dock inte
inledas förrän den 20-21 december 1991, då CODESA
("Convention for a Democratic South Africa") höll
sin första plenarsession. Beslut fattas i CODESA med
konsensus (enighet) eller med "sufficient
consensus", dvs någon form av kvalificerad majoritet.

I CODESA deltar 19 politiska partier,
hemlandsregeringar och andra organisationer. Var och
en har en röst. Härigenom har för första gången
företrädare för svarta organisationer samma
ställning och rättigheter i ett avgörande politiskt
skede som regeringen och partierna i det nuvarande
parlamentet. Utanför CODESA ställde sig det
konservativa partiet (CP) och PAC.

Vid CODESAs första plenarmöte i december antogs en
avsiktförklaring. I förklaringens kanske viktigaste
punkt förbinder sig parterna att utarbeta en
författning med allmän rösträtt på grundval av en
gemensam röstlängd (således inte uppdelad efter
ras). Vid mötet tillsattes också fem arbetsgrupper
med uppgift att utarbeta förslag till
överenskommelser på följande fem områden:

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 1

5515U

- skapandet av ett klimat för fri politisk
verksamhet,

- författningsprinciper samt formerna för
utarbetande av själva författningen,

- frågan om övergångsarrangemang/regering,

- de s k hemländernas återförening med Sydafrika,

- tidsramar för CODESA:s arbete.

Den allmänna bedömningen vid delegationens besök var
att arbetet inom CODESA gjort betydande framsteg,
även om många svåra frågor inte hade funnit sin
slutliga lösning. Nästa plenarmöte, som
ursprungligen fastställts till mars, kommer på grund
av folkomröstningen troligen att hållas i slutet av
april.

Två deltagare i CODESA:s första session avstod från
att skriva under avsiktsförklaringen. Inkatha och
det s.k. självständiga hemlandet Boputhatswanas
regering menade bl a att förklaringen inte innehöll
ett tillräckligt hänsynstagande till deras önskan om
en federal struktur för det nya Sydafrika.

En av de centrala frågorna i CODESA och i hela
förhandlingsprocessen gäller övergångsarrangemangens
utformning. ANC har sedan en tid krävt - och
regeringen motsatt sig - inrättandet av en
interimsregering. I början av innevarande år
förklarade regeringen sig dock vilja införa en
övergångsförfattning, utarbetad på grundval av
förhandlingar inom CODESA. På basis av denna skulle
ett övergångsparlament väljas och en
övergångsregering utses. En av uppgifterna för det
valda övergångsparlamentet skulle vara att utarbeta
förslag till permanent författning för landet. I och
med detta syntes regeringen ha godtagit ANC:s
uppfattning om det nödvändiga i någon form av
övergångsregering. Modellen med ett

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 1

5515U

övergångsparlament skiljer sig heller inte på något
avgörande sätt från ANC:s förslag att en vald
konstituerande församling skall utarbeta den nya
permanenta författningen.

Bakom regeringens ståndpunkt ligger kravet att de
konstitutionella förändringarna skall ske i
författningsenliga former. Tanken att en
övergångsregering skulle regera med dekret har med
emfas avvisats av regeringen.

Mot regeringens legalistiska linje har ANC m fl
genmält att man aldrig godtagit den vita
folkgruppens parlament som legal företrädare för
hela Sydafrika. Enligt detta synsätt borde således
de riktlinjer för en ny författning som blir följden
av förhandlingarna inom CODESA antas på annat sätt
än genom beslut av det av de vita dominerade
parlamentet. Man har också befarat att det vita
parlamentet skulle kunna motsätta sig sådana förslag
som CODESA enats om, varför överenskommelserna inte
skulle kunna ges laglig kraft.

I delegationens samtal, som ägde rum före
fyllnadsvalet i Potchefstroom och före beslutet om
folkomröstning bedömde flertalet av delegationens
samtalspartners att tidpunkten för beslut om och
inrättande av en övergångsregering låg ganska nära i
tiden. Också ANC har bedömt det som möjligt att en
interimsregering skulle kunna tillträda redan i
sommar, förutsatt att en överenskommelse härom kunde
nås vid CODESA II i april.

Framsteg beträffande övergångsarrangemangen har dock
nåtts inom en av CODESA:s arbetsgrupper, där en
preliminär överenskommelse träffades i början av
mars om vad som kallas "a transitional executive
structure". Denna skall, åtminstone i ett inledande

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

5515U

skede, utnämnas i enlighet med regler som
överenskoms inom CODESA, således inte väljas eller
utses av regeringen. Överenskommelsens närmare
innebörd har inte offentliggjorts. ANC har för sin
del accepterat överenskommelsen och har i likhet med
regeringen betecknat den som ett genombrott.

Överenskommelsen kommer att läggas fram för CODESA:s
nästa plenarsession för debatt och beslut.

4 Hoten mot demokratiserinqsprocessen

Hoten mot demokratiseringsprocessen lär inte vara
att finna inom CODESA utan utanför. Detta är i sig
starka skäl för strävandena att nå snabba resultat i
processen.

A Våldet

Apartheidsystemet bär i sig ett stort ansvar för det
starka våld som sker i Sydafrika. I stor
utsträckning beror detta på den omfattande och
snabbt tilltagande fattigdomen i landet. De
beräkningar som presenterats över arbetslösheten
visar att drygt 40% av landets arbetsföra befolkning
saknar sysselsättning inom den formella sektorn av
ekonomin. (Över 10% saknar helt arbete eller andra
medel för sin försörjning). Härmed följer också en
betydande kriminalitet.

En annan del av våldet sammanhänger med
motsättningarna mellan ANC och Inkatha. Detta våld
har kommit starkast till uttryck i Natalprovinsen
men är också vitt utbredd i städerna för svarta
("townships") i andra delar av landet. Syftet med
detta våld kan sägas vara organisationernas vilja
att bevara eller överta makten inom olika svarta
områden. I många fall torde grupper av medlemmar och

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

5515U

sympatisörer till organisationerna agera på egen
hand utan ledningarnas vetskap eller godkännande.

Det föreligger bevis för att element inom polisen
och armén medverkat i våldet och då till stöd för
den ena parten, Inkatha. Syftet härmed torde ha
varit att skapa intrycket att de svarta inte kan
enas, att de är oförmögna att ta ansvar och att
landet, om de svarta skulle ges ökat inflytande,
skulle drivas i riktning mot ökat våld och anarki.
Syftet kan också sägas ha varit att motverka och
försena den inledda demokratiseringsprocessen.

I syfte att komma tillrätta med våldet undertecknade
23 organisationer, däribland nationalistpartiet, ANC
och Inkatha ett fredsfördrag ("National Peace
Accord", NPA) den 16 september 1991. Detta var det
mest representativa politiska möte som ditintills
hållits i Sydafrika. Av betydelse var också att
fredsfördraget upprättade gemensamma strukturer för
administration av avtalets regler. Inför
undertecknandet av fördraget tog det politiska
våldet ett dramatiskt kliv uppåt - under veckan före
mördades fler än hundra människor enbart i området
kring Johannesburg.

Vid delegationens besök framkom skiftande
bedömningar av avtalets praktiska betydelse. Det
fanns de som menade att avtalet var alltför beroende
av medverkan från polisens sida för att riktigt
kunna fungera som tänkt. Andra ansåg att det hade
haft avsedd verkan ifråga om det kriminella våldet
men däremot inte ifråga om det politiska. Ett
tilltagande och allt allvarligare problem sades vara
de gängbildningar som nu alltmer förekommer i
städerna och som även polisen har svårigheter att
komma tillrätta med. Detta våld har knappast några
politiska förtecken utan är av kriminell natur.

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 1

5515U

Viktiga insatser i arbetet mot våldet görs av
organisationer som kyrkorna, ANC:s kvinnoförbund och
IDASA (Institute for a Democratic Alternative for
South Africa). Kvinnoförbundet hade nyligen
genomfört en kampanj mot våldet i hela landet där
varje region medverkat. Ett krav förbundet tagit upp
gällde ombyggnad av arbetarbostäderna för män
("hostels") till familjebostäder som ett av flera
led i strävan att komma tillrätta med våldet. Andra
samtalspartners underströk hur viktigt det var att
de unga fick arbete.

B__Det vita vetot

President de Klerks stöd i parlamentet hänför sig
till det val som hölls 1989. Inom den vita
väljarkåren kom stödet för nationalistpartiet att
urholkas. Det konservativa partiet (CP) vann
framgångar i ett antal fyllnadsval, senast i
valkretsen Potchefstroom i Transvaal-provinsen den
19 februari 1992.

I valet 1989 lovade presidenten att den vita
befolkningsgruppen skulle få uttala sig innan
viktiga förändringar i landets författning
genomfördes. Före fyllnadsvalet den 19 februari
föreföll regeringens modell härför vara en
folkomröstning i vilken alla myndiga sydafrikaner,
således även de svarta, skulle ha rätt att deltaga.
Rösterna skulle räknas såväl gemensamt som separat
för de olika folkgrupperna. Röstsammanräkningen
skulle på så sätt klargöra om de vita väljarna
ställt sig bakom förändringarna eller förkastat dem.

Detta kunde tydas som att de vita sydafrikanerna
skulle kunna inlägga sitt veto mot förändringar av
författningen, även i ett läge där en överväldigande

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 1

5515U

majoritet av samtliga röstande givit sitt stöd för
förändringarna.

Den folkomröstning som president de Klerk utlyste
efter förlusten i fyllnadsvalet den 19 februari gav
de vita väljarna tillfälle att den 17 mars uttala
sig om de stödde presidentens reformpolitik eller
inte. Som bekant blev resultatet en överväldigande
framgång för presidenten, där 68,7 % av de vita
väljarna röstade ja (valdeltagandet var mycket högt,
85,7 %).

Efter folkomröstningen finns inte längre något vitt
veto som hotar förhandlingsprocessen.

C Kupprisken från höger

Flera av delegationens samtalspartners pekade på
extremhögerns styrka, framför allt på det stöd denna
har inom polis och militär. En kupp kunde inte helt
uteslutas. Nationalistpartiet avvisade dock denna
tanke. Både polis- och militärledningarna hade till
regeringen givit ett entydigt budskap - landets
problem krävde politiska lösningar, inte polisiära
eller militära.

I samtal med det konservativa partiet angavs att
partiets mål var, vad man ville kalla, separat
utveckling. Apartheid var däremot ett ord som
Sydafrikas fiender tillskapat. Partiet sade sig
önska ett eget hemland för den vita nationen och var
beredd att ge Sydafrikas övriga nationer samma rätt.
Om gränsdragningen mellan de olika hemländerna sade
man sig vara fullt beredd att förhandla. Skulle det
emellertid visa sig omöjligt att komma överens i
förhandlingarna, då återstod endast en väg -
förvisso inte den väg man ville beträda, sade man,
men man skulle heller inte tveka - nämligen strid
("battle").

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

5515U

Det är svårt att göra en bedömning av riskerna för
en högerkupp. Även om ledningarna för polisen och
militären säkerligen delar regeringens uppfattning,
finns många vittnesmål om att inställningen på lägre
nivåer är betydligt mer konservativ. Delegationen
vill därför inte helt utesluta risken för en
högerkupp.

Detta gäller även sedan de vita väljarna klart
ställt sig bakom presidentens politik. Det finns en
risk att omröstningen i extremhögerns ögon inte
betraktas som fullt legitim. Presidenten skulle med
detta synsätt inte ha rätt att äventyra den vita
nationens existens. Dess framtid måste tryggas, om
nödvändigt med odemokratiska medel. Emellertid står
det nu efter folkomröstningen fullständigt klart att
en kupp ginge helt på tvärs med uppfattningen hos
majoriteten av den vita befolkningen.

D Kupprisken från vänster

Denna risk togs egentligen endast upp av en av dem
delegationen träffade. Denne betecknade dock risken
som långt mindre än för en högerkupp. Vänstern,
därmed åsyftades bl a PAC, var så mycket svagare än
ANC, både organisatoriskt och ekonomiskt. Den kunde
därför ifråga om hot på intet sätt mäta sig med
extremhögern.

E Processens beroende av sina ledande företrädare

En ofta upprepad sats är att de Klerk och Mandela är
ömsesidigt starkt beroende av varandra och det är på
dessa två det beror om processen skall kunna föras
till ett framgångsrikt slut. Härav följer också
ovissheten om vad som skulle inträffa om någon av
dessa ledare inte skulle kunna fullfölja sitt
deltagande i processen.

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 1

5515U

5 Den sydafrikanska ekonomin

Sydafrika är i hög grad de ekonomiska kontrasternas
land. Den vita befolkningsgruppen med knappt 5
miljoner människor lever i allt väsentligt på en
standard som även med internationella mått måste
betraktas som mycket hög. Standarden för
befolkningsmajoriteten, där de svarta utgör den helt
dominerande delen, är däremot låg. Som exempel kan
nämnas att den förväntade medellivslängden för vita
är knappt 70 år medan den för svarta är drygt 58 år.
Barnadödligheten uppgår för vita till 13,2 och för
svarta till 57,4 (år 1988). Jämfört med
grannländerna befinner sig Sydafrikas svarta på
ungefär samma nivå som i Namibia och Lesotho men
sämre jämfört med Botswana och Zimbabwe. Totalt sett
lever Sydafrikas svarta endast på en något högre
nivå än sina grannar trots att de bor i Afrikas i
särklass mest dynamiska ekonomi.

Bristerna avspeglar sig också i den oerhörda
bostadsbrist som råder. Immigrationen från
landsbygden till städerna förefaller ha accelererat
på senare år - avskaffandet i juni 1991 av Group
Areas Act och tidigare av de beryktade passlagarna
accentuerar denna utveckling. Kring städerna växer
allt fler och större kåkstäder upp där husen byggs
med det material som råkar finnas tillgängligt -
korrugerad plåt, bräder, svarta plastsäckar - och
där såväl rinnande vatten som el saknas. En uppgift
som delegationen fick under sitt besök var att 70%
av hushållen i landet saknar el, trots att
elproduktionen i Sydafrika idag ger ett överskott på
elkraft.

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 1

5515U

Också på skolområdet råder enorma skillnader mellan
vita och svarta. Enligt en uppgift skulle
spännvidden ifråga om lärartäthet i landet som
helhet sträcka sig från 1 lärare på 18 elever (vita
skolor) till 1 på 65 (svarta skolor).

Även om arbetslösheten på senare år, i takt med
försämringen i landets ekonomiska utveckling, också
kommit att drabba vita, är det bland de svarta som
denna når katastrofala dimensioner. Drygt 40% uppges
sakna arbete inom den formella sektorn - regionalt
och lokalt kan siffrorna vara långt högre. Endast 7%
av alla dem som varje år kommer ut på
arbetsmarknaden uppges få sysselsättning inom den
formella ekonomin. Den starkt tilltagande
kriminaliteten och en del av våldet i landet skall
ses mot denna bakgrund.

I sammanhanget kan nämnas att finansministeriet
uppgav att Sydafrika anslår ca 7% av BNP till
utbildning, 3% till hälsovård (jfr siffrorna för
barnadödlighet ovan!) och, enligt en annan
företrädare för näringslivet, drygt 4% till
försvaret. Enligt officiella uppgifter hade
utgifterna för sociala ändamål i vid mening,
inklusive bostäder, från 1985 ökat från 31 till över
40% av budgeten. Sammanlagt gick 35 % av BNP till
offentliga utgifter (28% om endast
centralregeringens utgifter inräknades).

Guldets betydelse för Sydafrikas ekonomi är inte
längre lika stor som tidigare. Guldpriset ligger i
stort sett stadigt mellan 350 och 400 dollar per
uns. Från finansdepartementet pekade man på den
förändring som inträtt. Tidigare hade
internationella kriser alltid lett till en uppgång
av guldpriset, men så blev inte fallet under

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

5515U

Gulf-kriget. Statens inkomster från guldproduktionen Prop. 1991/92:146

hade minskat från 15% av budgeten i mitten av Bilaga 1

70-talet till 1% idag.

Ett annat skäl till den svaga ekonomiska tillväxten

i landet utgjordes av den minskade betydelse som
råvaruproducenter spelade i världsekonomin.

Sydafrika lever ju i stor utsträckning på export av
mineraler och jordbruksvaror.

Det var en samstämmig uppfattning hos delegationens
samtalspartners att Sydafrikas ekonomi befinner sig
i ett mycket bekymmersamt läge. Den regering som tar
över efter det första demokratiska valet kommer att
ställas inför mycket svåra avgöranden när det gäller
insatser för att möta de stora eftersatta behoven på
olika områden och där förväntningarna och kraven
från folkmajoriteten är höga. Det finns en mycket
konkret verklighet bakom frågan från mannen på
gatan: nu har Mandela varit ute ur fängelset i två
år, men vad har det betytt konkret för mig?

Det verkligt allvarliga i läget framkommer när de
stora behoven ställs mot landets resurser. Sydafrika
är i och för sig ett rikt land. Men under lång tid,
främst sedan mitten av 80-talet, har landets ekonomi
utvecklats dåligt. De senast 10 åren har tillväxten
uppgått till i genomsnitt 1-1,5% per år. Eftersom
denna tillväxt inte hållit jämna steg med
befolkningsökningen på ca 2,6% per år, har landets
invånare följaktligen blivit allt fattigare.

Bruttonationalprodukten per invånare är lägre idag
än den var 1975. Drastiskt uttryckt formulerade en
företrädare för näringslivet det som så att BNP per
capita i Sydafrika under perioden 1960 - 90 har
utvecklats på ungefär samma sätt som i Etiopien och
Sudan. 5515U

3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 146

Sedan flera år är Sydafrika, bl.a. till följd av de
finansiella sanktionerna, nettoexportör av kapital.
Enligt riksbankschefen behövs det balans i
kapitalströmmen för att tillväxten i ekonomin skall
kunna svara mot befolkningsökningen. Vill man
därutöver höja levnadsstandarden för de stora
befolkningsgrupperna behövs, enligt riksbankschefen,
en omfattande tillströmning av utländskt kapital.

Ingen ny författning, hur bra den är, överlever om
inte ekonomin tar fart. Detta uttalande från flera
av dem delegationen diskuterade ekonomin med,
illustrerar den breda medvetenhet som finns om hur
avgörande den ekonomiska utvecklingen är och en
insikt om, att det bara är genom ekonomisk tillväxt
som de stora sociala behoven kan tillgodoses och
därmed folkmajoritetens enorma förväntningar på
bättre levnadsvillkor kan mötas.

Det är i detta perspektiv man bör se det kraftfulla
uttalande mot nationaliseringar som ANC:s president
Nelson Mandela gjorde vid sitt möte med
delegationen. Mandela underströk att han tagit stort
intryck av diskussionerna under hans senaste
europaresa till bl.a. Davos och Köpenhamn. Han
åberopade också samtal med Kinas och Vietnams
representanter i Davos. De hade, liksom
industriföreträdare han mött, förmedlat bilden av
att nationalisering och planekonomi inte kunde lösa
några ekonomiska problem.

Från flera håll, ANC, Cosatu, Inkatha och även från
officiellt håll, framfördes konkreta förslag om hur
ekonomin skulle kunna stimuleras på ett sätt som
kunde tillgodose behoven av sociala förbättringar
utan att utsätta bytesbalansen för påfrestningar.
Det rörde sig om satsningar på bostadsbyggande och

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 1

5515U

elektrifiering. En fördel med sådana insatser vore
att de skulle kunna stimulera lokal
tillverkningsindustri, exempelvis byggmaterial och
vitvaror och att de inte krävde någon omfattande
import.

Särskilt fackföreningsrörelsen betonade behovet av
gemensamma ansträngningar för att få fart på landets
ekonomiska utveckling. Förslag om ett ekonomiskt
forum hade presenterats av Cosatu och näringslivet
som en mötesplats där alla parter kunde medverka i
diskussioner om riktlinjer för den ekonomiska
politiken. Regeringen hade enligt uppgift ännu inte
tagit ställning till detta förslag.

Knappast någon bedömare i Sydafrika som delegationen
talade med föreställde sig att investerare nu stod i
kö för att satsa i Sydafrika. Osäkerheten om vilken
politik som en ny regering kommer att föra är ett
hinder, ett annat våldet och oron i landet.

I detta sammanhang kan också erinras om det
uttalande som Världsbankens chef gjorde under sitt
besök i Sydafrika som tidsmässigt delvis sammanföll
med delegationens. Banken vore beredd att bistå
Sydafrika när väl den politiska utvecklingen tagit
ytterligare steg i riktning mot demokrati. Men det
tog ca 18 månader från det att banken fattat beslut
om en insats till dess den kunde genomföras i
praktiken.

Detsamma torde gälla även andra slag av
investeringar, t ex rent kommersiella sådana. Med
tanke på behovet av snabba insatser för att vända
den ekonomiska utvecklingen - beslut idag ger effekt
vid ungefär den tidpunkt då en demokratisk regering
tillträtt - och på samspelet mellan politik och
ekonomi förefaller skälen vara mycket starka för

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

5515U

skyndsamma överenskommelser inom CODESA om såväl
övergångsarrangemangen som om den nya författningens
utseende. Varje försening av processen kan inte
annat än försvåra arbetet för den nya regering som
kommer att väljas i Sydafrikas första demokratiska
val. Sanktionspolitiken måste ses också i detta ljus.

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

6 Effekter av sanktionerna

Flera skäl till den allvarliga ekonomiska
utvecklingen framkom under delegationens samtal.

Ingen tvekan rådde om att de finansiella
sanktionerna, dvs det förhållandet att Sydafrika
utestängts från den internationella kreditmarknaden,
var de som mest skadat landets ekonomi. Därom var
alla bedömare överens. I och med att de amerikanska
bankerna dragit sig ur Sydafrika och landet tvingats
betala tillbaka sina utlandslån utan att kunna ta
upp nya, har Sydafrika i genomsnitt de senaste åren
återbetalat ca 5 miljarder rand per år -
utlandsskulden har mellan 1988 och 1992 minskat från
24 till 15% (progn.) av BNP - belopp som annars hade
kunnat utnyttjas för investeringar inom landet. För
att klara återbetalningarna har Sydafrika måst hålla
ett tillräckligt stort överskott i bytesbalansen,
något som i sin tur begränsat möjligheterna att öka
den ekonomiska tillväxten.

Som följd av sanktionerna och regeringens
uppfattning att landet stod under hot hade stora och
mycket dyrbara investeringar genomförts i projekt
som syftade till att säkra landets självförsörjning
på strategiskt viktiga områden. Som exempel kan
nämnas SASOL, det företag som omvandlar stenkol, som
Sydafrika är mycket rikt på, till flytande bränsle -
investeringskostnaderna för SASOL skulle ha uppgått
till ca 12 miljarder rand (R1 = SEK 2,10 idag,

5515U

avsevärt högre före 1985). För byggandet av Prop. 1991/92:146

kärnkraftsverket Koeberg och egen utveckling av Bilaga 1

kärnbränsleelement hade ca 10 miljarder rand
investerats. Utvecklandet av en egen
försvarsindustri hade givetvis dragit stora
kostnader liksom den industri som grundats för
importsubstitution. I de samtal delegationen hade
framkom också uppfattningen att den inhemska
investeringsviljan var låg.

Enligt riksbankens bedömning var det svårt att
kvantifiera omfattningen av vad man kallade de
politiska faktorernas påverkan på den ekonomiska
tillväxten i landet. Sådana faktorer var dels av
inhemskt ursprung - oro, strejker, bojkotter,
undantagstillstånd, krig mot grannländer - dels
utländskt - handelsbojkotter, disinvestment och
finansiella sanktioner.

Handelssanktionernas negativa inverkan anses däremot
inte ha varit av samma omfattning. Varor, inkl.

reservdelar, har alltid varit möjliga att importera
men till följd av handelssanktionerna ofta till ett
högre pris än vad som annars varit normalt. De
senaste åtta åren hade Sydafrika exempelvis kunna
öka sin export (i volym) med i genomsnitt 10% per år.

Enligt en svensk uppgift (Odén, Nord. Afrikainst.)
är Sydafrikas ekonomi 20-30 % mindre än den skulle
ha varit utan importsubstitionsstrategi och
sanktioner.

7 Svenska företag i Sydafrika

En kortfattad redovisning av de svenska företagens
engagemang i Sydafrika före införandet av
sanktionerna ges i bilaga (bil 4).

./4

5515U

Flera svenska företag har lämnat Sydafrika till
följd av sanktionspolitiken och idag är endast
följande sex kvar: Atlas Copco, Sandvik, Skega, SKF,
Svedala Industri och Uniroc. Flertalet är verksamma
inom gruvsektorn och har varit etablerade länge i
landet.

De svenska företag som är eller har varit verksamma
i Sydafrika anser sig ha drabbats ekonomiskt under
de senaste 10 åren. Ett växande antal lokala företag
har kunnat starta produktion av varor som ersatt de
svenska - även piratkopiering förekommer. I en del
fall konkurrerar nu de lokala företagen inte bara i
Sydafrika utan också i tredje land med svenska
företag inom samma bransch. Detta förhållande samt
att andra länder kommit in på den sydafrikanska
marknaden anses vara något som kan medföra bestående
negativa verkningar för handeln med svenska varor.

Investeringsförbudet har gjort de i Sydafrika
kvarvarande företagens teknologi och maskinparker
föråldrade och därmed försvårat konkurrenskraften.
Företagen har gjort omfattande sociala satsningar
för sina svarta anställda men på grund av
sanktionerna har alla ambitioner på detta område
inte kunnat förverkligas. Inte heller har företagen
kunnat medverka i regionen södra Afrika på önskat
sätt, vilket däremot konkurrenterna gjort.

Från näringslivet har man framhållit att företagen i
Sydafrika har behov av att göra investeringar på
eftersatta områden men också att investeringsbehoven
för närvarande är begränsade till följd av den svaga
konjunkturen i landet, främst för gruvindustrin. Vad
gäller nya etableringar kan vissa företag som
tidigare varit etablerade i landet men lämnat det
komma att återuppta sin verksamhet i Sydafrika. Det
50-tal företag som handlat med licenser kan ganska

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

5515U

snabbt söka återknyta tidigare kontakter. Även vissa
svenska företag som aldrig tidigare varit inne på
den sydafrikanska marknaden studerar nu denna, inte
bara tillverkande företag utan också till exempel
banker och försäkringsbolag.

Generellt har näringslivet framhållit att
investeringar i Sydafrika i rådande läge med
osäkerhet, politiska risker mm. inte framstår som
attraktiva jämfört med andra länder. Också landets
försämrade ekonomi minskar dess attraktivitet. För
Sydafrika talar dock att landet kan utgöra
språngbräda för satsningar i hela regionen. Flera
företag har redan etablerat sig i grannländerna men
det är idag svårt att avgöra om sådana etableringar
kommer att ligga kvar eller flytta till Sydafrika
när väl sanktionerna upphävts. Ett allvarligt
problem är att de utländska konkurrenterna kunnat
stärka sin ställning under den tid Sverige haft
sanktioner. Enligt de svenska företagens bedömning
börjar man nu närma sig smärtgränsen.

8 Bedömning av processen och av sanktionerna

Företrädare för bl.a. nationalistpartiet,
demokratiska partiet, Inkatha och det sydafrikanska
näringslivet betecknade processen som oåterkallelig.
De menade att det inte fanns någon möjlighet för
Sydafrika att återvända till apartheid. Därmed borde
också sanktionerna avvecklas, inte minst med tanke
på det prekära ekonomiska läget. Det fanns heller
inte någon risk att regeringen skulle försena
förhandlingsprocessen, om återstående sanktioner
upphävdes.

ANC och Cosatu tog dock fasta på sanktionernas
politiska betydelse. Om till och med Sverige, en av

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

5515U

de främsta sanktionsförespråkarna, började upphäva
sina sanktioner innan parterna ens träffat
överenskommelse om övergångsregering mm fanns,
enligt ANC, en risk att den sydafrikanska regeringen
skulle visa sig mindre angelägen om att skyndsamt
driva förhandlingsprocessen vidare. Därför pläderade
man för att sanktionerna borde behållas till dess en
interimsregering fanns på plats.

Vad gällde frågan om tidtabell för de fortsatta
förhandlingarna var ANC relativt optimistiskt och
bedömde att ett avtal om en interimsregering skulle
kunna nås inom ramen för CODESA II i april månad.
Själva tillsättandet av interimsregeringen hoppades
ANC skulle kunna äga rum omkring tre månader efter
det att avtalet hade träffats, dvs i bästa fall
någon gång under sommaren.

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

9 Slutsatser och rekommendationer

A. Förbuden mot handel och investeringar

Den överlägsna framgången för ja-sidan i
folkomröstningen i Sydafrika är utomordentligt
glädjande. En klar majoritet av den vita
befolkningen har därigenom uttalat sig för demokrati
i Sydafrika. Den innebär enligt delegationen att ett
nytt läge inträtt i sydafrikansk politik. Det vita
vetot har tidigare hängt över processen. Trots
vetskapen om det omöjliga i en återgång till
apartheid eller i ett stopp för en demokratisering
av landet har vetot inneburit en risk för att
utvecklingen likafullt skulle kunna bromsas upp och
tom vridas tillbaka. Denna risk är nu på ett
avgörande sätt undanröjd. Nästa omröstning eller val
i Sydafrika kommer att omfatta alla landets invånare
och därmed bli den första demokratiska som äger rum
i landets historia.

5515U

Genom folkomröstningens mycket klara utslag med
drygt två tredjedels majoritet för en fortsatt
reformpolitik är denna väl förankrad i Sydafrika.

Delegationen utgår nu från att reformprocessen
kommer att gå vidare utan dröjsmål. Presidenten och
hans parti har fått ett entydigt mandat härför av
sina väljare.

I och med resultatet i folkomröstningen måste
förändringsprocessen i Sydafrika betecknas som i det
närmaste oåterkallelig. En bekräftelse på att så är
fallet anser delegationen kommer att föreligga i och
med att en bindande överenskommelse träffas mellan
parterna i CODESA om en interimsregering eller
motsvarande. Därmed får också företrädare för den
folkmajoritet som som ännu så länge står utanför
parlamentet möjlighet att direkt delta i utövandet
av den verkställande makten under den
övergångsperiod landet nu går in i. Partier och
organisationer utanför regeringen har betonat vikten
av att en part i förhandlingarna inte skall ha all
makt medan andra är helt utestängda från möjligheten
att under övergångs- och förhandlingsskedena påverka
politiken på vissa centrala områden.

Sanktionerna mot Sydafrika bör upphävas samtidigt
med att de sista resterna av apartheidpolitiken
avskaffas, dvs i takt med framstegen i en process
som leder till allmän och lika rösträtt i ett
demokratiskt Sydafrika.

Avvecklingen av sanktionerna bör ske skyndsamt, steg
för steg. En bindande överenskommelse om en
interimsregering bör följas av ett omedelbart
upphävande av de svenska handelssanktionerna. En
sådan överenskommelse kommer med stor sannolikhet

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 1

5515U

4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 146

att kunna träffas i anslutning till CODESA II som
inleds i slutet av april månad.

Bildandet av en övergångsregering måste ses som en
slutlig bekräftelse på att processen från apartheid
till demokrati är helt oåterkallelig. Förbudet mot
svenska investeringar i Sydafrika bör liksom de
finansiella sanktionerna upphävas så snart en
interimsregering finns på plats. Enligt samstämmiga
uppgifter från bl a ANC och den nuvarande
sydafrikanska regeringen bör en interimsregering
kunna vara i funktion under sensommaren 1992. Ännu
återstår dock vissa centrala förhandlingsfrågor att
lösa.

Ett slopande av handelssanktionerna beslutas av den
svenska regeringen och kan därför ske omedelbart, så
snart en överenskommelse om interimsregering
träffats.

Investeringförbudet och förbudet mot lån och andra
krediter till sydafrikanska staten mm (finansiella
sanktioner) är reglerade i svensk lag. Ett
upphävande förutsätter därför riksdagsbeslut.

För att undvika att riksdagens beslut kan tas först
en tid efter det att en interimsregering har
bildats, föreslås att regeringen i en proposition
till riksdagen hemställer om fullmakt att omgående
avskaffa investeringsförbudet och de finansiella
sanktionerna så snart en interimsregering bildats i
Sydafrika, såvida inte överenskommelse träffas om
andra rekommendationer inom ramen för CODESA.
Regeringen förfogar över möjligheten att lämna
dispens från investeringsförbudet. Denna möjlighet
bör regeringen kunna utnyttja under den tid som
återstår tills investeringsförbudet kan slutligt
hävas.

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

5515U

Delegationen är medveten om att ANC helst skulle ha
sett att samtliga sanktioner behölls till dess
interimsregeringen tillträtt. Vi har givetvis
övervägt detta önskemål noga.

I den avvägning mellan skilda önskemål och krav som
måste ske vid valet av tidpunkt för avvecklingen av
sanktionerna är det enligt vår mening nödvändigt att
också ta hänsyn till det stora behovet av ekonomisk
tillväxt och utveckling i Sydafrika, våra
samtalspartners underströk samstämmigt allvaret i
det ekonomiska läget i landet och framhöll att
ekonomisk tillväxt vore av central betydelse om de
oerhörda förväntningarna och kraven hos
folkmajoriteten skulle kunna mötas. Vidden av dessa
kan enligt vår uppfattning bara anas. De kommer att
ställa varje nytillträdd demokratisk regering inför
mycket svårhanterliga problem. Vid våra samtal i
Sydafrika underströks också att ingen demokratisk
författning, hur väl den än är utformad, kan
överleva utan en positiv ekonomisk utveckling.

Mot den bakgrunden bör enligt vår mening den svenska
sydafrikapolitiken nu utformas så att även Sverige
kan bidra till att främja ekonomisk tillväxt i
Sydafrika till fördel för landet och befolkningen
som helhet. Det är därför vi bedömer det som rimligt
att avvecklingen av Sveriges sanktioner inleds genom
ett upphävande av förbudet mot handel när en
bindande överenskommelse om en interimsregering
träffats. Svenskt näringsliv bör härigenom ha goda
förutsättningar att då göra aktiva insatser till
förmån för utvecklingen i Sydafrika.

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

5515U

I detta sammanhang vill vi erinra om att Sverige
längre än de allra flesta länder aktivt stött
arbetet mot apartheid och för demokrati i Sydafrika.
Tillsammans med de andra nordiska länderna har vi
utövat hårdare påtryckningar än några andra länder
mot den sydafrikanska regeringen.

Här bör även nämnas det mycket omfattande stöd som
Sverige givit - och fortfarande ger - till arbetet
mot och till offren för apartheid. Sverige, liksom
alla länder som medverkat i sanktionerna för att
förmå den vita befolkningen och regeringen i
Sydafrika att avskaffa apartheidpolitiken, har ett
moraliskt ansvar för att stimulera och medverka till
Sydafrikas ekonomiska utveckling, så snart en
interimsregering finns på plats, dvs då också de
svenska sanktionerna slutligt kan avskaffas.

Det motiverar svenska biståndsinsatser, främst
riktade till den svarta befolkningsmajoriteten.
Dessa insatser bör främst gälla stöd till
vuxenutbildning, småföretagsutveckling och
utbildningsinsatser för att främja en demokratisk
utveckling.

B. Övriga svenska åtgärder mot Sydafrika

Övriga svenska åtgärder mot Sydafrika på handelns
område bör avskaffas samtidigt med att förbudet mot
handel upphävs. Det gäller förbuden mot
kreditgarantier och exportfrämjandestöd och
rekommendationerna till sjöfarten att undvika trafik
på Sydafrika, till myndigheter m.fl. att avstå från
upphandling av sydafrikanska varor samt till
näringslivet att söka finna andra leverantörer och
marknader.

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

5515U

Kvarvarande restriktioner för svenska besök i
Sydafrika bör upphävas omgående. Frivilliga
åtaganden som vissa branscher gjort, t ex inom
turistnäringen, bör upphöra liksom restriktioner mot
turistfrämjande. Regeringen bör också skyndsamt
upphäva rekommendationen från 1985 om begränsning i
kontakterna på idrottens, kulturens och vetenskapens
områden. Frågan om idrottsutbytet hanteras av
idrottsrörelsen själv efter särskilda regler.

Visumreglerna bör ändras när förbudet mot handel
upphävs. Då föreligger inte skäl för en särskild
visumförordning för sydafrikanska medborgare.
Visumansökningar bör därefter prövas på samma sätt
som för andra länders medborgare.

Flygförbindelser med Sydafrika är inte en fråga för
enbart Sverige. Det tidigare luftfartsavtalet gällde
de tre skandinaviska länderna. Senast när
handelssanktionerna upphävs, bör regeringen ta upp
överläggningar med Norge och Danmark i syfte att
utröna förutsättningarna för förhandlingar med
Sydafrika om ett nytt luftfartsavtal.

I anslutning till upphävandet av handelsförbudet
bör också Sveriges legation i Sydafrika uppgraderas
till ambassad.

Den lag som infördes 1985 och ger kommuner rätt att
bojkotta sydafrikanska varor bör upphävas samtidigt
med förbudet mot handel.

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

5515U

Sådana sanktioner mot Sydafrika som grundar sig på
beslut i FN, främst vapenembargot, bör givetvis
hävas först när FN fattat beslut därom.

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

Därmed har delegationen fullgjort sitt uppdrag.

Karin Falkmer

Caroline Vondracek

unnar Herrstrom

5515U

UTRIKESDEPARTEMENTET

Utdrag

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1991-11-14 1

HP 21

HP 24

Bemyndigande för utrikesministern att tillsätta
parlamentarisk delegation för besök i Sydafrika

Under de senaste två åren har betydande och
positiva förändringar ägt rum i Sydafrika.
Förhandlingar om en ny, demokratisk författning
rycker närmare och kan förhoppningsvis inledas
redan innevarande år. Det brutala våld som krävt
tusentals dödsoffer och som fortfarande pågår kan
dock ännu äventyra förändringsprocessen.

I sina huvuddrag är det en löftesrik utveckling som
sker i Sydafrika. Flera länder har i ljuset av
förändringarna där beslutat modifiera eller helt
upphäva sina sanktioner mot landet. För svensk del
är det, som regeringen tidigare framhållit,
utvecklingen i Sydafrika som är den avgörande
faktorn för beslut om upphävande av Sveriges
sanktioner mot Sydafrika.

Mot denna bakgrund bör en parlamentarisk delegation
tillkallas med uppdrag att besöka Sydafrika. Syftet
med en sådan resa skall vara att genom samtal och
kontakter med företrädare för ett brett spektrum av
det sydafrikanska samhället ge regeringen ett
fördjupat underlag för bedömningen av om och när
förändringar av den svenska sydafrikapolitiken kan
och bör göras. Efter sitt besök i Sydafrika, som
bör komma till stånd snarast möjligt, skall
delegationen till regeringen avge en rapport som
skall innehålla rekommendationer om lämpliga
åtgärder från svensk sida. Frågor om svenskt
bistånd skall inte tas upp av delegationen.

Regeringen beslutar bemyndiga utrikesministern att
utse en parlamentarisk delegation på fem ledamöter
- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -
med uppdrag att besöka Sydafrika och på grundval
därav före årsskiftet lämna förslag på åtgärder som
delegationen kan finna lämpliga. Kostnaderna skall
belasta tredje huvudtiteln, anslag A 7. Utredningar
m.m.

ruelse

flEu iu<£-S

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

UTRIKESDEPARTEMENTET
Politiska avdelningen
Enhet 3

Handläggare: ds Herrström

ArklvexSS^TEMENTSPROTOKOLL

Peter Osvald

Förordnande av ledamöter och sekreterare i

Sydafrika-delegationen

Regeringen bemyndigade den 14 november 1991 chefen
för utrikesdepartementet, statsrådet af Ugglas, att
utse en delegation med fem riksdagsledamöter med
uppdrag att besöka Sydafrika.

Med stöd av bemyndigandet beslutar chefen för
utrikesdepartementet, statsrådet af Ugglas, att
förordna följande personer att vara ledamöter av

delegationen:

Namn

Titel

Funktion

Fr.o.m,

Hadar Cars	Riksdagsled. Ordf.	1991-11-20
330614-3219 Anita Gradin	Riksdagsled. Ledamot	1991-11-20
330812-8523 Karin Falkmer	Riksdagsled. Ledamot	1991-11-20
360816-5449 Åke Pettersson	Partisekr. Ledamot	1991-11-20
460727-2632 Göran Hägglund	Riksdagsled. Ledamot	1991-11-20

590127-6674

Statsrådet af Ugglas beslutar vidare att förordna
följande personer att biträda delegationen i dess
arbete och deltaga i besöket i Sydafrika.

d.i u ni

Hyl let ov potlexp

\| Avsont med	1 4a'vix 1
l 1 •« torir t ) •»' ta»» J »■>♦ 1 1 »•«'

Förordnandet gäller fr o m den dag som anges nedan
tills vidare, dock längst t.o.m. den dag
vederbörandes arbetsuppgifter i delegationen är
slutförda.

Namn____________________Titel____Funktion___Fr.CL.JK

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

Caroline Vondracek	Depsekr	Expert	1991-11-20
430802-1205
pengt (Bunnar Herrström Depsekr		Sekr.	1991-11-20
470625-0075
Ann-Mari Fritsche	Bass	Ass.	1991-11-20

570123-0285

Kostnader som uppstår skall belasta tredje
huvudtitelns anslag, A 7. Utredningar m.m.

Utdrag till

De förordnade

A 3/RFL

Statsrådsberedningen, KB
Utrikesministerns kansli
Kabinettssekreteraren
Polchefen

Ch pol 3

Ch H 3

A 2/BUD

A 2/KAM

leg. Pretoria

Bestyrkes i tjänsten:

___

4922U

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

Sydafrikadelegationens rapport.

Avvikande mening.

Karin Falkmer (m)

Det är min bestämda uppfattning att Sverige snarast möjligt
bör normalisera sina förbindelser med Sydafrika. Sverige bör
deltaga och hjälpa till i uppbyggnaden av det nya Sydafrika
genom att skapa möjligheter för investeringar,
teknologiöverföringar och handelsmöjligheter.

Sydafrika har sedan februari 1990 genomgått en tydlig
förändringsprocess bort från apartheid. De grundläggande
apartheidlagarna är avskaffade. Det väsentliga som återstår
är att förändra konstitutionen och införa ett demokratiskt
system i landet. Överenskommelse om en demokratisk
författning är föremål för förhandlingar i CODESA.

Det vita Sydafrika gav i folkomröstningen den 17 mars 1992
president de Klerk ett kraftfullt stöd för att fullfölja
demokratiseringsarbetet. Valutslaget innebär att
förhandlingsprocessen i CODESA nu säkrats och kan gå vidare.
Enligt alla rimliga kriterier är processen bort från
apartheid och mot demokrati därmed oåterkallelig. De
demokratiska krafternas övertygande seger visar vägen mot
ett nytt Sydafrika.

Det är enligt min uppfattning fullständigt fel att fortsatt
straffa Sydafrika med sanktioner när utvecklingen entydigt
visar att en återgång till apartheid är otänkbar.

Omvärlden har redan före folkomröstningen reagerat på den
positiva utvecklingen i Sydafrika och flertalet länder har
avvecklat sina sanktioner. Även Sverige bör understödja
övergången till demokrati genom att ge positiva signaler.

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

Sydafrikas ekonomi har under de senaste tio åren kraftigt
försämrats. Den ekonomiska tillbakagången och omvärldens
sanktioner, särskilt de finansiella, har i första hand
drabbat de svarta. Fattigdom, trångboddhet, bristande
hälsovård och undermålig skolgång har förvärrats i takt med
att landet isolerats och de ekonomiska resurserna krympt.

För att säkra demokratin måste Sydafrika fortast möjligt få
tillväxt och uppgång i ekonomin. Landet är i skriande behov
av resurser för att kunna ge medborgarna bättre livsvillkor.
Sverige bedriver genom SIDA viss biståndsverksamhet i
Sydafrika. Samtidigt avstänger vi landet från handelsutbyte.
Det är enligt min mening orimligt att nu utestänga
Sydafrika, som är i behov av bistånd, från handel, vilket är
det mest verkningsfulla instrumentet som finns när man vill
hjälpa ett land.

För de svenska företag som övervintrat i Sydafrika ökar nu
risken att bli definitivt utkonkurrerade av företag som kan
verka fritt i landet. Ett snabbt upphävande av de svenska
sanktionerna har stor betydelse för de svenska företagen.

Kraven på investeringar för att förbättra bostäderna för de
svarta är enorma. Svenska företag kan göra en viktig insats
genom att vara med och bygga upp infrastrukturen i de svarta
områdena. När nya bostadsprogram kommer i gång finns stora
behov av bl.a. elektrifiering och utbyggnad av telefonnätet
till de svarta områdena.

Svenska företag som Ericsson, ASEA och Electrolux ser
etablering i Sydafrika som intressant och som en potential
för fler arbetstillfällen även i Sverige. Sverige bör häva
sanktionerna och ge svenska företag möjlighet att delta i
arbetet med att förbättra levnadsförhållandena för de svarta
i Sydafrika.

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

Det gagnar vare sig Sveriges eller det nya Sydafrikas
intressen om Sverige intar en särställning och vidhåller
sanktionspolitiken. Den demokratiseringsprocess som inleddes
för tvä är sedan är oåterkallelig och alla vägar tillbaka
till apartheid är stängda. Sverige bör därför snarast följa
övriga flertalet europeiska länders, inklusive Finlands och
Danmarks, exempel och snarast lyfta sanktionerna.

Stockholm den zz mars 1992

Karin Falkmer (m)

Prop.1991/92: 146

Bilaga 1

Sydafrika-delegationens rapport

Särskilt yttrande av Anita Gradin (s) och Åke

Pettersson (c)

Sverige har länge givit ett omfattande stöd till
ANC. Med tanke pä de stora krav som ställs på ANC i
förhandlingsprocessen, är det viktigt att detta
fortsätter också framöver. Svenskt bistånd skulle
även kunna utgå till CODESA för att stödja
demokratiseringsprocessen.

Stockholm den 25 mars 1992.

Anita Gradin

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

Svenska företag och Sydafrika

Före handelsförbudet

I sydafrikakommitténs betänkande (SOU 1990:6 s 85
ff.) anförs bl a:

"I Sydafrika finns sedan länge mänga utländska före-
tag verksamma. Xgarbilden domineras av de stora
västliga handelsnationerna, såsom Storbritannien,
USA och Västtyskland, vilka har de största investe-
ringarna. Storbritannien är det land som har de mest
omfattande investeringarna i Sydafrika. Sammanlagt
beräknas 1200 utländska företag vara etablerade i
Sydafrika.

Svenska företag i Sydafrika har under 1980-talet
minskat i antal. När investeringsförbudslagen trädde
i kraft 1 juli 1979 ägde tolv svenska företag
dotterbolag i Sydafrika - att jämföra med nio vid
handelsförbudets införande 1 juli 1987. Orsakerna
till tillbakadragandena har främst varit vikande
lönsamhet för företagen i Sydafrika men också förmo-
dade eller verkliga negativa återverkningar på
hemmamarknaden av att vara ett *Sydafrikaföretag*.

Svenska producerande företag har etablerat sig med
tillverkning i Sydafrika för att få ordentligt fäste
på den sydafrikanska marknaden. Att bara exportera
från Sverige eller andra länder har inte ansetts
tillräckligt. Åtgärder av den sydafrikanska rege-
ringen i form av tullar eller importrestriktioner
för företag som inte har nationell produktion har
också bidragit till att företag tagit upp produktion

i landet. Den svenska exporten till Sydafrika har
fram till 1 juli 1987 till hälften bestått av leve-
ranser frän svenska företag med egna etableringar i
Sydafrika och dä ofta av koncerninterna leveranser.

Det totala utlandsengagemanget för de svenska kon-
cernerna är av sädan omfattning att etableringarna i
Sydafrika måste betraktas som små. Undantaget utgörs
av de företag som har verksamhet inom gruvsektorn.
Dessa företag anser etableringarna i Sydafrika bety-
delsefulla eftersom landet utgör en av världens
största gruvmarknader, som dessutom är mycket varie-
rad vilket ger möjlighet till testning och utveck-
ling av nya produkter och system. Dessa företag har
också tidigare lyckats erövra stora marknadsandelar
för i landet producerade produkter."

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 1

Paragrafer i lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i
Sydafrika beträffande vilka regeringen får föreskriva att de
inte skall tillämpas

1 § Svensk juridisk person får inte

1. mot vederlag förvärva rörelse som drivs i Sydafrika eller del av sådan
rörelse,

2. mot vederlag förvärva aktier eller andelar i ett sydafrikanskt företag
eller obligationer eller andra för den allmänna omsättningen avsedda
skuldförbindelser som ett sådant företag utfärdat,

ge ett sådant företag tillskott av pengar eller annan egendom som är
avsedd att användas i dess verksamhet,

ge ett sådant företag penninglån eller annan kredit med en löptid över
två år, eller

ställa säkerhet för ett sådant företags skulder med en löptid över fem år,

3. ge penninglån eller annan kredit med en löptid över två år till
sydafrikanska staten eller dess myndigheter eller ställa säkerhet för sydafri-
kanska statens eller dess myndigheters skulder med en löptid över fem år.

Svensk juridisk person får inte heller genom handling eller underlåten-
het bidra till att åtgärder som anges i första stycket vidtas av utländskt
dotterföretag.

2 § Svensk juridisk person får inte genom handling eller underlåtenhet
bidra till att

1. anläggningstillgångar anskaffas i sydafrikanskt dotterföretag, eller

2. egendom hyrs för att stadigvarande brukas eller innehas i ett sydafri-
kanskt dotterföretags rörelse, om hyresavtalets löptid är anpassad till
egendomens ekonomiska livslängd (finansiell leasing).

Utan hinder av förbuden i första stycket får årligen tillgångar anskaffas
och egendom hyras till ett sammanlagt värde av högst 100000 kronor.
Undantaget får inte möjliggöra en utvidgning av verksamheten.

4 § Svensk juridisk person som själv eller genom utländskt dotterföretag
driver rörelse i Sydafrika skall årligen upprätta en investeringsplan för
denna rörelse med angivande av finansieringsmetoder.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om sådan investerings-
plan.

5 § Svensk juridisk person som själv eller genom utländskt dotterföretag
driver rörelse i Sydafrika skall årligen till den myndighet som regeringen
bestämmer redovisa hur verksamheten i detta land utvecklas. Redovis-
ningen skall avse

1. produktion, omsättning, antal anställda, företagna investeringar och
andra sådana förhållanden som har betydelse för kontrollen av hur denna
lag efterlevs,

2. löner och anställningsvillkor samt sociala förhållanden för de anställ-
da.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om sådan redovisning.

9 § Svensk juridisk person skall i den omfattning och till den myndighet
som regeringen föreskriver lämna uppgifter om

1. överlåtelse eller upplåtelse av patent eller tillverkningsrätt till ett
sydafrikanskt företag,

2. förvärv av utländskt företag som äger aktier eller andelar i ett sydafri-
kanskt företag.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten.

Prop. 1991/92: 146

Bilaga 2

Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1992

Regeringens proposition1991/92: 146

D.No

92 -03- 2 6

UTRIKESDEPARTEMENTET

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

Prop.1991/92: 146

Bilaga 1

Prop. 1991/92:146

Bilaga 1

Regeringens proposition
1991/92: 146