Regeringens proposition
1991/92:123

om slopande av intresserepresentation i vissa
statliga myndigheters styrelser

Prop.

1991/92:123

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 26 mars 1992 för de åtgärder och de ändamål
som föredraganden har hemställt om.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Anne Wibble

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att intresserepresentationen slopas i vissa statliga
myndigheters styrelser främst inom arbetsmarknadsområdet. I stället skall
för ledningen av dessa myndigheter gälla de allmänna riktlinjer för
styrelsernas sammansättning i myndigheterna under regeringen som
riksdagen har godkänt genom det s.k. verksledningsbeslutet (prop.
1986/87:99, KU29, rskr. 226).

Vidare föreslås vissa ändringar i lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring i fråga om förfärandet vid utseende av ledamöter i socialförsäkrings-
nämndema.

De föreslagna ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1992.

1 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 123

Propositionens lagförslag

Prop. 1991/92:123

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 18 kap. 20 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18 kap.

20 §2

En socialförsäkringsnämnd skall
bestå av sju ledamöter. Av dessa
utses en ledamot, som skall vara
nämndens ordförande, av rege-
ringen. Av de övriga ledamöterna
utses tre av riksförsäkringsverket
efter förslag av organisationer på
arbetsmarknaden och väljs tre av
landstinget. Om kassans verksam-
hetsområde utgörs av en kommun,
skall tre ledamöter väljas av
kommunfullmäktige i stället för av
landstinget. Nämnden utser inom
sig en vice ordförande.

För var och en av de av riksför-
säkringsverket utsedda ledamöterna
skall, efter förslag i samma ord-
ning som enligt första stycket, en
suppleant utses. För de ledamöter
som har valts av landstinget eller
kommunfullmäktige skall lika
många suppleanter väljas.

En socialförsäkringsnämnd skall
bestå av sju ledamöter. Av dessa
utses en ledamot, som skall vara
nämndens ordförande, av rege-
ringen. Av de övriga ledamöterna
utses tre av Riksförsäkringsverket
och väljs tre av landstinget. Om
kassans verksamhetsområde utgörs
av en kommun, skall tre ledamöter
väljas av kommunfullmäktige i
stället för av landstinget. Nämnden
utser inom sig en vice ordförande.

För var och en av de av Riksför-
säkringsverket utsedda ledamöterna
skall verket utse en suppleant. För
de ledamöter som har valts av
landstinget eller kommunfull-
mäktige skall lika många supp-
leanter väljas.

Bestämmelserna i 7 § fjärde stycket om val av ledamöter eller
suppleanter i styrelse för allmän försäkringskassa skall tillämpas vid
landstingets och kommunfullmäktiges val av ledamöter eller suppleanter
i socialförsäkringsnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

'Lagen omtryckt 1982:120.

2Senaste lydelse 1986:140.

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1992

Prop. 1991/92:123

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell,
Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Wibble

Proposition om slopande av intresserepresentation i
vissa statliga myndigheters styrelser

1 Inledning

I en promemoria daterad den 13 februari 1992, Intresserepresentation i
vissa verksstyrelser m.m., utarbetad inom regeringskansliet, behandlas
vissa frågor om slopande av intresserepresentation i verksstyrelser.
Promemorian är närmast föranledd av Svenska Arbetsgivareföreningens
(SAF) framställning om avskaffande av intresserepresentationen i vissa
verksstyrelser m.m. och SAF:s förklaring att man inte längre vill
medverka i nominering av ledamöter i myndighetsstyrelser.

I ett längre perspektiv bör enligt promemorian intresserepresentationen
ses som en fråga rörande de allmänna principerna för myndigheternas
ledning och som därför bör övervägas i den nyligen beslutade utred-
ningen (Fi 1992:03) med uppdrag att se över förvaltningsmyndigheternas
ledningsformer m.m.

På kort sikt bör, enligt promemorian, om regeringen redan nu önskar
frångå principen om intresserepresentation i fråga om de aktuella
verksstyrelsema m.m., frågan anmälas för riksdagen med förslag att den
huvudregel som riksdagen ställde sig bakom år 1987 för verksstyrelsemas
sammansättning, nämligen att det inte skall finnas intresserepresentanter
i verksstyrelsema, tillämpas också på de aktuella myndigheterna.

Förfarandet vid utseende av ledamöter i socialförsäkringsnämndema
bör enligt promemorian inte ändras.

Som en bakgrund till dessa överväganden innehåller promemorian
följande.

Först redovisas gällande ordning enligt verksledningsbeslutet för
ledningsformer, verksstyrelsers sammansättning och intresserepresenta-
tion samt en närmare genomgång av förarbetena till verkslednings-
beslutet. Vidare redovisas vissa senare beslut i verksledningsfrågor.

Direktiven för den översyn av förvaltningsmyndigheternas lednings-
former m.m. som regeringen har beslutat den 6 februari 1992 redovisas
(dir. 1992:10).

1* Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 123

Vidare behandlas framställningen från SAF och framställningarna från Prop. 1991/92:123
Arbetarskyddsstyrelsen (ASS) respektive Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS)
om förordnande av ledamöter i anledning av att SAF inte längre lämnar
förslag till ledamöter i vissa statliga myndigheters styrelser samt
regeringens beslut i anledning av framställningarna från ASS och AMS.

Resultatet av en genomgång av verksinstruktioner och andra för-
fattningar för att kartlägga den nuvarande omfattningen av intres-
serepresentationen redovisas.

Vidare redovisas vissa delar av ILO-konventionen (nr 88) angående den
offentliga arbetsförmedlingens organisation.

Efter remiss av promemorian har yttrande avgetts av följande:
Riksrevisionsverket, Statens arbetsgivarverk, Statskontoret, Samhälls-
vetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet, Universitets- och
högskoleämbetet, AMS, AMU-styrelsen, ASS, Arbetslivscentrum,
Arbetslivsfonden, Arbetsmiljöfonden, Arbetsmiljöinstitutet, Jordbruksv-
erket, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, SAF, Sveriges
Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Lantbrukarnas Riksför-
bund, Kooperativa Förbundet, Försäkringskasseförbundet, Land-
sorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och Sveriges akademikers centralorganisation (SACO).

2 Gällande ordning

2.1 Ledningsformer

Det finns i dag tre grundmodeller för ledningen av andra statliga
myndigheter än affärsverk och nämnder.

Den enklaste formen är att verkschefen är den högsta beslutande
instansen i myndigheten, enrådighetsverk. Vid vissa myndigheter, främst
de s.k. stabsmyndigheterna, finns det vid sidan av verkschefen ett råd,
som endast har en rådgivande funktion. Den dominerande lednings-
formen vid medelstora och större myndigheter är emellertid att det
förutom verkschefen även finns en verksstyrelse.

Styrelsens uppgifter anges i verksförordningen (1987:1100, ändrad
1991:1027) och i resp, myndighetsinstruktion. Styrelsen skall i regel lätta
beslut om

- myndighetens anslagsframställning och årsredovisning,

- åtgärder med anledning av riksrevisionsverkets revisionsberättelser och
revisionsrapporter samt

- sådana föreskrifter som riktar sig till enskilda, kommuner eller
landsting.

I övrigt skall styrelsen pröva om myndighetens verksamhet bedrivs
effektivt och i överensstämmelse med syftet med verksamheten.

Vidare är det styrelsens uppgift att allmänt ha insyn i verksamheten och
biträda verkschefen med sakkunskap och medborgerligt omdöme och

föreslå honom de åtgärder som styrelsen finner motiverade. Därutöver Prop. 1991/92:123
kan styrelsen ha vissa beslutsfunktioner enligt myndighetens instruktion.

Den nuvarande ordningen för verksstyrelsemas befogenheter och
ansvar fastställdes av riksdagen genom det s.k. verksledningsbeslutet år
1987 (prop. 1986/87:99, KU29, rskr. 226).

Vid den tidpunkten ansågs det angeläget att behålla lekmannainflytandet

i myndigheternas ledning. Samtidigt betonades att det i en förvaltnings-
myndighet är verkschefen som skall vara ansvarig för verksamheten och
som regel också ordförande i styrelsen. En verksstyrelse skall således be-
sluta endast i vissa frågor som anges i myndighetens instruktion.

Verksledningsbeslutet blev i vissa avseenden en kompromiss mellan
alternativen enrådighetsverk och verksstyrelse som högsta ledningsorgan.
Detta innebär bl.a. att verkschefen och styrelsen har ansvar inför samma
instans, nämligen regeringen.

Under det senaste året har vissa verksstyrelser avskaffats, t.ex. vid
Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) och även i samband med att
Skolöverstyrelsen ersattes av Skolverket. Bakgrunden var att ändrade
myndighetsuppgifter lett till att behovet av lekmannainflytande i berörda
myndigheters ledning bedömts vara mindre angeläget.

2.2 Verksstyrelsemas sammansättning och frågan om
intresserepresentation

Enligt verksledningsbeslutet ligger det inget allmänt intresse i att
eftersträva representativitet i verksstyrelsema för olika grupper i
samhället. Enligt huvudprincipen skall därför ledamöterna utses med
hänsyn till sina personliga förutsättningar för att fullgöra sina uppgifter.
De skall alltid ha sitt uppdrag från regeringen.

I vissa undantagsfall, där det är stora fördelar i att intresseavvägningar
och samförstånd uppnås på myndighetsnivå, finns det enligt verksled-
ningsbeslutet skäl att sätta samman styrelserna så att intressena balanse-
ras. Det gäller t.ex. AMS, AMU-styrelsen och ASS. I dessa fall regleras
nomineringsförfarandet, som i regel innebär att ledamöterna utses efter
förslag av t.ex. arbetsmarknadens parter, i respektive myndighets
instruktion. Även i dessa fall gäller dock att sådana ledamöter har sitt
uppdrag av regeringen och tillsätts på personliga meriter. Regeringen är
inte skyldig att utse de ledamöter som föreslås. En organisation är inte
heller skyldig att föreslå ledamöter.

2.3 Verksledningsbeslutet och intresserepresentationen -

en närmare genomgång av förarbetena

2.3.1 Verksledningskommittén

Verksledningskommittén uttalade sammanfattningsvis (SOU 1985:40

s. 20):

Vissa myndigheter verkar inom sektorer inom vilka det finns mot-
stående och väldefinierade partsgrupperingar. Det gäller framför allt vissa
myndigheter inom jordbruks- och arbetsmarknadssektorema. I fråga om

sådana myndigheters verksamhet kan det ligga i statsmakternas intresse Prop. 1991/92:123
att de motstående intressena genom förhandlingar bryts mot varandra
och jämkas samman inom myndighetens ram. Eftersom partsintressen inte
bör vara företrädda i en myndighets styrelse och eftersom den här typen
av arbetsuppgifter oftast inte ligger i linje med vad en styrelse i vår
bemärkelse bör ägna sig åt, anser vi att myndigheter av det här slaget,
efter statsmakternas prövning, under ledningsfunktionen bör förses med
en särskild partssammansatt förhandlingsdelegation. Besluten är det dock
myndigheten som skall fatta efter förslag av delegationen.

Kommittén var enhällig.

2.3.2 Remissinstanserna

Remissutfallet innebar enligt redovisningen i propositionen bl.a. att
många remissinstanser motsatte sig att särskilda förhandlingsdelegationer
inrättades. Intresseorganisationernas principiella syn skilde sig i flera fall
från kommitténs när det gällde de egna representanternas roll i myndig-
heternas ledningsorgan. De myndigheter som hade intressegruppsrepre-
sentanter i lekmannastyrelsema kritiserade, med få undantag, kommitténs
analys i denna del. Övriga instanser delade i allmänhet kommitténs
bedömning.

Bl.a. anförde SAF att företrädare för intresseorganisationer inte borde
medverka i myndigheternas beslutsfattande, medan de väl skulle kunna
framföra krav och synpunkter på en myndighets verksamhet i rådgivande
organ som skulle knytas till myndigheten och vara sammansatta av ett
litet antal representanter för de närmast berörda intresseorganisationerna.

Sådana rådgivande organ borde, enligt SAF, ledas av myndighetens
chef och ges ingående information om mål, resurser och verksamhet före
myndighetens beslut. Ledamöterna i råden borde även ges rätt att själva
ta upp frågor och i skälig omfattning få utredningsarbete utfört av
myndigheten.

2.3.3 Propositionen

I propositionen gjorde föredragande statsrådet följande bedömning (prop.
1986/87:99 s. 93).

Ledamöterna bör utses efter de personliga förutsättningarna att fylla
uppgifterna. Nomineringsförfärandet bör inte regleras, men regeringen
bör då det är lämpligt använda sig av bl.a. riksdagspartiernas och
intresseorganisationernas personkännedom och utse ledamöter efter deras
förslag.

I vissa speciella undantagsfall bör styrelserna sättas samman så att
intressena balanseras.

I skälen för sin bedömning anförde föredraganden bl.a. följande:

I vissa speciella undantagsfall, där det ligger stora fördelar i att intres-
seavvägningar och samförstånd kan uppnås på myndighetsnivån, finns
emellertid skäl att sätta samman styrelserna så att intressena balanseras.

Jag vill således vad gäller arbetsmarknadsområdet slå vakt om den ord-
ning som gäller i dag för främst arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskydds-

styrelsen och AMU-styrelsen. Detta medför i och för sig en form av Prop. 1991/92:123
intresseavvägning, som skiljer sig från andra myndigheters, genom att
regeringen lämnar delar av den beslutskompetens som myndigheten för-
fogar över öppen för överläggningar mellan dem som berörs. Men eljest
skulle de oundvikliga intressekonflikterna inom myndigheternas verksam-
hetsområde ständigt föras till regeringsnivån för avgörande där. Treparts-
samverkan på myndighetsnivån erbjuder i dessa speciella fall mycket
stora fördelar både när det gäller möjlighet till förankring av beslut och
när det gäller administrativ smidighet.

Även för statens jordbruksnämnd bör liksom nu är fallet en sådan
ordning tillämpas som innebär att olika berörda intressen blir represen-
terade i nämnden. Jag förutsätter att instruktionerna för de berörda
myndigheterna kan få en utformning som i stort överensstämmer med
dem som gäller för närvarande och samtidigt innebär att beslutsfördel-
ningen mellan resp, verkschef och lekmannastyrelse blir tydlig och klar.
Klarheten är motiverad av att det även i dessa myndigheter är verks-
chefen som inför regeringen ansvarar för myndighetens verksamhet.

Sammansättningen av styrelserna bör enligt min mening inte regleras,
men antalet ledamöter skall framgå av resp, myndighets instruktion.
Normalt bör därvid inte föreskrivas att ersättare för ordinarie ledamöter
skall utses. För detta finns i allmänhet inga skäl eftersom det inte är
fråga om att upprätthålla någon balanserad representativitet. I de nyss
angivna undantagsfallen kan dock denna grundprincip brytas och ersät-
tare förordnas. Där är intresserepresentationen medvetet vald som princip
för sammansättningen.

Jag menar således, att regeringen alltid bör vara fri att avgöra en
styrelses sammansättning. Därför bör inte heller nomineringsförfarandet
regleras. Nuvarande praxis med att regeringen i vissa fall inhämtar för-
slag från riksdagspartier och intresseorganisationer bör däremot bestå.

2.3.4 Utskottet

Konstitutionsutskottet (KU 1986/87:29), som avstyrkte förslag i fp- och
m-motioner i fråga om lekmannastyrelsemas roll, förordade att man inte
generellt skulle införa enrådighetsmodellen och stannade i stället för att
lekmännen skulle få ta del i visst beslutsfattande i myndigheterna.

I fråga om intresserepresentation förelåg två motioner, Kl 12 (vpk) och
Kl 15 (m). I motion Kl 12 stöddes den parlamentariska lekmanna-
styrelsens princip men tanken på intresseföreträdare avvisades. I motion
Kl 15 uttalades att det saknades tog för en särlösning avseende arbets-
marknads- och jordbruksområdena. Även på dessa områden borde en-
rådighetsmodellen användas och styrelsen endast ha en rådgivande
funktion.

Utskottet uttalade i fråga om intresserepresentation (s. 32):

Enligt utskottets uppfattning måste lekmannastyrelsens sammansättning
bestämmas av regeringen från fall till fåll med beaktande av de uppgifter
som myndigheten i fråga har. Beträffande vissa styrelser på arbets-
marknads- och jordbruksområdena bör, som föreslås i propositionen
nuvarande form för intresserepresentation finnas kvar. Även i andra
styrelser kan det bli aktuellt att hämta styrelseledamöter från intresse-
organisationer på grund av den sakkunskap som är representerad där. Ut-
skottet förutsätter att det allmänna medborgerliga omdöme som företräds

av personer i de folkvalda församlingarna får en stark representation i
lekmannastyrelsema.

Utskottet hemställde (mom. 33) beträffande styrelsernas samman-
sättning att riksdagen godkände propositionens förslag till riktlinjer.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr.
1986/87:226).

I utskottets betänkande redovisas flera reservationer angående lek-
mannainflytandet inom myndighetsledningarna och en m- resp, en vpk-
reservation i fråga om styrelsernas sammansättning. Reservationerna ger
sammantaget uttryck för att intresserepresentationen i myndigheternas
ledning bör undvikas. Enligt m-reservationen saknas det fog för sådana
särlösningar på arbetsmarknads- och jordbruksområdena som innebär
avsteg från enrådighetsmodellen. I vpk-reservationen förordas den parla-
mentariska lekmannastyrelsen som den bäst skickade modellen.

2.4 Senare beslut i verksledningsfrågor

I budgetpropositionen 1991 (prop. 1990/91:100 bil. 11 s. 24) tog rege-
ringen ånyo upp frågan om intresserepresentation i en myndighets
styrelse i samband med att Statens jordbruksnämnd lades ner och Statens
jordbruksverk inrättades. Den partssammansatta styrelsen i Statens
jordbruksnämnd skulle enligt förslaget ersättas av en lekmannastyrelse för
det nya jordbruksverket, i förekommande fall kompletterad med
rådgivande organ. Enligt föredragande statsrådet fanns det inte längre
något som motiverade en partssammansatt styrelse där olika intressen
balanserar varandra.

Utskottet tillstyrkte att en lekmannastyrelse skulle leda det nya verket
(1990/91 :JoU 22). Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan
(rskr. 202).

Prop. 1991/92:123

3 Framställningar från SAF samt
Arbetarsskyddstyrelsen och
Arbetsmarknadsstyrelsen, m.m.

SAF har i en skrivelse den 14 februari 1991 hemställt att regeringen vid-
tar åtgärder för att förändra sammansättningen av statliga myndigheters
styrelser så att SAF inte längre är företrädd i sådana styrelser. I
framställningen upplyses om att SAF:s styrelse beslutat att hemställa hos
regeringen att intresseorganisationer inte bör representeras i beslutande
myndighetsstyrelser utan enbart ha en rådgivande funktion. I skrivelsen
anges ett antal myndighetsstyrelser i vilka SAF inte skall företrädas från
och med 1992 års ingång. Vidare framgår av skrivelsen att SAF inte
avser att nominera kandidater till dessa styrelser.

SAF har, i överensstämmelse med vad som framgår av dess skrivelse,
inte nominerat några styrelseledamöter till de platser som skulle åter-
besättas den 1 januari 1992. Platserna är nu tills vidare vakanta.

Vad gäller regionala och lokala styrelser har AMS och ASS ansett sig Prop. 1991/92:123
med hänvisning till vad som föreskrivs i deras instruktioner förhindrade
att i avsaknad av namnförslag från SAF utse ledamöter till dessa platser.

I en skrivelse till regeringen den 8 januari 1992 har ASS hemställt att
regeringen beslutar att medge att styrelsen, med avsteg från instruk-
tionen, får förordna lämpliga personer som ledamöter och suppleanter i
yrkesinspektionsnämndema utan hinder av att förslag från SAF saknas.

AMS har i en skrivelse till regeringen den 8 januari 1992 anhållit att
regeringen ändrar verkets instruktion så att ledamöter som representerar
det privata näringslivet kan utses av AMS utan förslag från SAF.

4 Regeringens ställningstagande till skrivelserna
från ASS och AMS

Regeringen har tagit ställning till skrivelserna från ASS och AMS genom
beslut den 16 januari 1992. 1 besluten konstaterar regeringen att ASS och
AMS enligt sina instruktioner utser ledamöter och ersättare för leda-
möterna, efter förslag av angivna organisationer. Det förhållandet att
förslag inte lämnats hindrar emellertid inte att ASS och AMS utser andra
personer i yrkesinspektionsnämndema resp, länsarbetsnämnderna. Rege-
ringen beslöt därför att inte vidta någon åtgärd med anledning av
framställningarna.

Ställningstagandet utgår från följande synsätt. Den intresseavvägning
som verksledningsbeslutet förutsätter för ett antal myndigheters styrelser
har inneburit att vissa ledamöter utses efter förslag av någon intresse-
organisation. Detta framgår vanligtvis av myndighetens instruktion.
Regleringen i instruktionen innebär emellertid ingen skyldighet för vare
sig intresseorganisationen att lämna ett förslag eller för regeringen eller
myndigheten att utse den som har föreslagits. Bestämmelsen betyder
egentligen endast att regeringen åtagit sig resp, ålagt berörd myndighet
att, innan styrelseledamöter utses, ge berörda organisationer möjlighet
att nominera lämpliga personer. Själva uppdraget som styrelseledamot
kommer alltid från den som beslutat om uppdraget, dvs. regeringen eller
aktuell central myndighet, t.ex. ASS eller AMS. Det är alltså ASS och
AMS uppgift att se till att yrkesinspektionsnämndema resp, läns-
arbetsnämnderna tillsätts med personer som är lämpliga för uppdragen.
Med den önskade trepartssamverkan i styrelserna är det emellertid i
praktiken inte möjligt att utse några andra än dem som föreslås av
organisationerna, under förutsättning att någon person över huvud utses.
Om något förslag inte lämnas innebär detta emellertid inte att någon
styrelse inte skall utses eller att någon styrelsepost måste hållas vakant.

5 En översyn av verksledningsbeslutet

Regeringen har genom beslut den 6 februari 1992 bemyndigat finans-
ministern att tillkalla en kommitté med uppgift att se över myndig-
heternas ledningsformer m.m. (Fi 1992:03). I direktiven (dir. 1992:10)
anförs bl.a. följande:

En allmän utgångspunkt för kommitténs arbete skall vara att myndig-
hetsledningarnas befogenheter och ansvar anpassas till de nya förutsätt-
ningar som följer av bl.a. den fortlöpande delegering av verksamhets-
ansvar och ekonomiskt ansvar som skett de senaste åren. Härvid bör
kommittén även förutsättningslöst pröva behovet av lekmannainflytande
i verksamheten.

En annan utgångspunkt för kommittén skall vara att intresserepresenta-
tion inte bör förekomma på ledningsnivå utan i förekommande fall i råd-
givande organ. För vissa domstolsliknande eller rättstillämpande organ
m.m. kan dock, om särskilda skäl föreligger, intresserepresentation likväl
övervägas att behållas. Kommittén bör även överväga om en återgång till
kollegium som ledningsform i vissa myndigheter kan vara ändamåls-
enligt.

I frågan om verksstyrelsemas sammansättning anförs bl.a., i anslutning
till en redogörelse för förekomsten av intresserepresentation, att det före-
kommer att förslagsordningar regleras i myndighetsinstruktioner. Även
här gäller dock enligt direktiven att sådana ledamöter har sitt uppdrag av
regeringen och tillsätts på personliga meriter. Regeringen är enligt
direktiven inte skyldig att utse de ledamöter som föreslås. En organisa-
tion är inte heller skyldig att föreslå en ledamot.

6 Nuvarande omfattning av intresserepresentation

En genomgång har gjorts av de författningsbestämmelser där ordningen
med intresserepresentation eller annan medverkan i nomineringsför-
farande för arbetsmarknadens parter finns inskrivna. Sammanfattningsvis
blev resultatet följande.

I 21 författningar, varav sju är lagar, finns sådana bestämmelser. Av
dessa rör flera domstolar eller andra, i vissa fall domstolsliknande, organ
med rättstillämpande funktioner. Dessa bedöms inte aktuella i det här
sammanhanget med undantag av socialförsäkringsnämndema. Dessa
nämnder regleras i lagen (1962:381) om allmän försäkring (ändrad senast
1991:1977). En socialförsäkringsnämnd avgör främst frågor om

- förtidspension

- särskild efterlevandepension

- handikappersättning

- vårdbidrag

- bilstöd till handikappade

- arbetsskadeersättning.

Det rör sig om beslut i ärenden, som har det gemensamt att utgången
har stor betydelse för den försäkrade från trygghets- och försörjnings-

Prop. 1991/92:123

synpunkt, samtidigt som ärendena ofta inrymmer betydande inslag av
skälighetsbedömningar. Nämndernas uppgift är alltså rättstillämpning i
individärenden.

En socialförsäkringsnämnd består av sju ledamöter. En ledamot, som
också skall vara nämndens ordförande, utses av regeringen. Tre leda-
möter utses av Riksförsäkringsverket (RFV), efter förslag av organisa-
tioner på arbetsmarknaden. Tre ledamöter väljs av landstinget alternativt
kommunfullmäktige. För de sex sistnämnda ledamöterna utses i samma
ordning lika många suppleanter.

RFV har hittills inhämtat förslag från centrala organisationer på
arbetsmarknaden, nämligen SAF, Företagarnas Riksorganisation och LRF
samt LO, TCO och SACO. Fördelningen av platser mellan sammanslut-
ningarna har skett länsvis, med utgångspunkt i antalet anställda i anslutna
företag resp, antalet medlemmar. Av de ledamöter som RFV utser skall
enligt förarbetena till lagen en komma från arbetsgivarsidan och två från
arbetstagarsidan. Den nuvarande mandatperioden går ut den 30 juni
1992. För närvarande är ett tiotal platser för ledamöter och suppleanter
vakanta i anledning av att RFV inte har utsett ersättare på grund av att
SAF inte har föreslagit nya ledamöter i stället för dem som avgått under
mandatperioden.

SAF har i sin skrivelse särskilt nämnt socialförsäkringsnämndema som
exempel på organ i vilka SAF inte önskar vara representerad.

Av de 21 angivna författningarna har 14 bedömts fälla utanför det
område som behandlats i promemorian. Sju förordningar bedöms dock
vara relevanta i sammanhanget. Dessa förordningar förtecknas här med
angivande av de organ där intresserepresentation förekommer:

1. Förordningen (1988:730) med instruktion för arbetarskyddsverket
(arbetarskyddsstyrelsen, arbetstidsnämnden och yrkesinspektions-
nämndema)

2. Förordningen (1988:732) med instruktion för arbetsmiljöinstitutet
(institutets styrelse)

3. Förordningen (1988:1076) med instruktion för AMU-gruppen
(AMU-styrelsen och AMU-myndigheternas styrelser)

4. Förordningen (1988:1138) med instruktion för arbetslivscentrum
(institutets styrelse)

5. Förordningen (1988:1139) med instruktion för arbetsmarknadsverket
(AMS styrelse, AMS personalansvarsnämnd, länsarbetsnämnderna och
arbetsförmedlingsnämnderna)

6. Förordningen (1990:130) med instruktion för arbetslivsfonden (den
centrala arbetslivsföndens styrelse och de regionala arbetslivsfondemas
styrelser)

7. Förordningen (1991:1158) med instruktion för arbetsmiljöfonden
(fondens styrelse).

Samtliga dessa författningar hör till arbetsmarknadsdepartementets
ansvarsområde.

SAF:s skrivelse rör främst detta ansvarsområde. Där nämns emellertid
- förutom socialförsäkringsnämndema som nyss behandlats - även RFV,
högskoleområdet och Institutet för social forskning.

I fråga om RFV, högskoleområdet och Institutet för social forskning
finns inga författningsbestämmelser om något nomineringsförfarande eller

Prop. 1991/92:123

11

om någon intresserepresentation för arbetsmarknadens organisationer. I Prop. 1991/92:123
18 § högskolelagen (1977:218) föreskrivs dock att i styrelsen för en
högskoleenhet skall ingå sex företrädare för allmänna intressen. I för-
ordningen (1988:1204) med instruktion för riksförsäkringsverket och i
förordningen (UHÄ FS 1988:19) om institutet för social forskning finns
det inte några regler om intresserepresentation i fråga om de berörda
organen. I verksledningsbeslutets riktlinjer nämns inte heller dessa
verksamheter som organ med intresserepresentation. Förutom i fråga om
högskoleområdet - som i det avseendet är lagreglerat och som för övrigt
nu är föremål för en särskild översyn - står det regeringen fritt att välja
hur styrelserna i dessa fall skall sammansättas. Något behov av ändrade
lagregler finns därför inte.

På jordbruksområdet gäller för de centrala verken på jordbrukets,
fiskets och skogsbrukets område numera instruktioner (se SFS 1991:375,
827 och 828) som inte ger uttryck för någon princip om intresse-
representation eller medverkan i nomineringsförfärande för arbets-
marknadsparter. Dessa myndigheter får enligt sina instruktioner utse råd-
givande organ.

Som exempel på bestämmelser om nomineringsförfarandet kan hänvisas
till vad som gäller för AMU-styrelsen enligt instruktionen för AMU-
gruppen. Enligt 17 § utses av ledamöterna

- tre efter förslag av LO,

- två efter förslag av TCO,

- en efter förslag av SACO,

- två efter förslag av SAF,

- en efter förslag av Svenska Kommunförbundet,

- en efter förslag av Landstingsförbundet och

- en efter förslag av AMS.

Dessutom skall två av ledamöterna ha erfarenhet av företagsledning.

7 Särskilt om ILO-konventionen

I sammanhanget bör uppmärksammas ILO-konventionen (nr 88) angående
den offentliga arbetsförmedlingens organisation (se prop. 1949:162).
Enligt den konventionen skall lämpliga anordningar vidtas för att genom
rådgivande nämnder trygga samverkan med representanter för arbets-
givare och arbetstagare vid den offentliga arbetsförmedlingens
organiserande och verksamhet samt vid uppdragande av riktlinjer för dess
fortsatta utveckling. Anordningarna skall innefatta en eller flera centrala
rådgivande nämnder och, där så behövs, även regionala och lokala
sådana. Arbetsgivarnas och arbetstagarnas representanter i nämnderna
skall utses till lika antal, efter samråd med de representativa arbetsgivar-
och arbetstagarorganisationerna, där sådana finns.

12

Enligt konventionen måste alltså en ordning för samverkan mellan Prop. 1991/92:123
parterna genom rådgivning firmas. Något krav på intresserepresentation

i beslutande organ finns däremot inte i konventionen.

8 Föredragandens överväganden

Mitt förslag: De allmänna riktlinjer för verksstyrelsemas
sammansättning som lades fast genom det s.k. verksledningsbeslutet
skall gälla också för sådana myndigheter som nu har
intresserepresentation i sin styrelse.

Lagen om allmän försäkring ändras så att RFV inte längre skall
behöva inhämta förslag från organisationer på arbetsmarknaden inför
beslut om att utse ledamöter i socialförsäkringsnämndema.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom i
frågan om utseende av ledamöter i socialförsäkringsnämnder.

Remissinstanserna: Allmänt delar remissinstanserna den grundsyn som
promemorian ger uttryck för. Några mer genomgripande förändringar av
myndigheternas ledningsorganisation bör enligt remissinstansernas upp-
fattning inte genomföras nu. AMS anför dock att det är en uppenbar
styrka för arbetsmarknadspolitiken att såväl arbetsgivarsidan som arbets-
tagarsidan är representerade i styrelser, delegationer och nämnder inom
verket. Det är i själva verket svårt att se någon annan ordning som skulle
kunna medföra en lika effektiv och ändamålsenlig ledning av förverk-
ligandet av arbetsmarknadspolitiken som denna. Också ASS, Arbetslivs-
fonden och Arbetsmiljöfonden understryker betydelsen av den kompetens
som trepartssamverkan innefattar. LO och TCO avstyrker att ledningen
för arbetsmarknadsmyndigheterna ändras.

Promemorians bedömning att SAF:s skrivelse aktualiserar frågan om
intresserepresentation på både lång och kort sikt och förslaget att låta den
mera långsiktiga frågan prövas i den nyligen tillkallade kommittén för en
översyn av verksledningsfrågoma tillstyrks av samtliga remissinstanser.

Förslaget att på kort sikt lösa de problem hos vissa verksledningar som
SAF:s inställning har gett upphov till genom att underställa frågan riks-
dagens prövning tillstyrks av flertalet remissinstanser. LO invänder dock
att det saknas anledning att tillskapa en interimistisk lagstiftning.
Regeringens beslut med anledning av skrivelserna från AMS och ASS
har gett tillräckliga förutsättningar för att upprätthålla styrelsearbetet även
utan SAF:s medverkan, i avvaktan på utredningens mera långsiktiga
lösning. TCO har liknande invändningar mot en lösning på kort sikt.

Förslaget att behålla intresserepresentationen i socialförsäkrings-
nämndema avstyrks av Statskontoret och SAF. Statskontoret motiverar sitt
ställningstagande med att nämnderna prövar såväl ärenden som gäller
individer som står utan för arbetsmarknaden som ärenden enligt
arbetsskadeförsäkringen. SAF anför att nämnderna är att betraktas som
vilka myndigheter som helst. Det finns alltså inga skäl till att nu

13

särbehandla dem. Lagen (1962:381) om allmän försäkring som reglerar Prop. 1991/92:123
representationen i nämnderna bör därför ändras så att landsting resp,
kommuner skall utse samtliga ledamöter utom ordföranden. Försäkrings-
kasseförbundet instämmer i promemorians förslag.

Beträffande ILO-konventionen (nr 88) tillstyrker remissinstanserna
förslaget att uppfylla konventionens krav på inflytande från arbets-
marknadens sida genom att knyta rådgivande organ till vissa myndighets-
ledningar som en fullgod lösning.

Skälen för mitt förslag: Genom det s.k. verksledningsbeslutet lades
fast allmänna principer för hur statliga myndigheters styrelser bör vara
sammansatta. Innebörden av dessa principer är bl.a. att det inte är något
allmänt intresse att eftersträva representativitet i verksstyrelsema för olika
grupper i samhället.

Enligt min uppfattning är det av avgörande betydelse för en effektiv
och väl fungerande förvaltning att den styrs utan hänsyn till
organisationers och andra intressegruppers särintressen. En intresse-
representation i beslutande organ i förvaltningen kan leda till diffusa
ansvarsförhållanden och en oklar rollfördelning mellan myndigheter och
intresseorganisationer. Myndigheternas verksamhet kan komma att
utvecklas i korporativ riktning, något som säkerligen inte var avsett med
verksledningsbeslutet och som inte heller stämmer överens med min
uppfattning av hur en myndighet bör ledas.

På lång sikt måste frågan om intresserepresentation ses som en del av
den mera allmänna frågan om vilka principerna bör vara för myndig-
heternas ledning och ledningsorganisation. Här behövs en genomlysning
av alternativen enrådighetsverk kontra kollegium, resp, enrådighetsverk
kontra verk med styrelse. Vidare behöver erfarenheter av lekmanna-
styrelse och intresserepresentation utredas närmare. Metoden att till led-
ningsorganet knyta rådgivande organ bör också belysas. Dessa frågor ses
nu över av en kommitté enligt direktiv som regeringen beslöt den 6
februari 1992 (dir. 1992:10).

Frågan om intresserepresentation i den vidare bemärkelse som SAF
avser i sin skrivelse kommer också att prövas av denna utredning. En
utgångspunkt för utredningsarbetet skall enligt direktiven sålunda vara att
intresserepresentation inte bör förekomma på ledningsnivå utan endast i
rådgivande organ.

När det gäller åtgärder på kort sikt får man se principen om intresse-
representation i vissa styrelser som en del av de riktlinjer för myndig-
heternas ledning som riksdagen godkänt i samband med verkslednings-
beslutet.

I verksledningsbeslutet gjordes nämligen vissa undantag från huvud-
regeln om styrelsernas sammansättning. Dessa undantag gällde främst
arbetsmarknadsområdet. Föredragande statsrådet ansåg att det i de
sammanhangen låg stora fördelar i att intresseavvägningar och samför-
stånd kunde uppnås på myndighetsnivå och att det därför farms skäl att
sätta samman styrelserna så att intressena balanserades. Denna treparts-
samverkan ansågs också innebära fördelar både i fråga om möjlighet till
förankring av beslut och administrativ smidighet.

14

Som jag ser det är regeringen därför förhindrad att, utan att saken på Prop. 1991/92:123
nytt anmäls för riksdagen, genomföra mera omfattande förändringar av
styrelseformen för de berörda myndigheterna.

De skäl som nu förs fram mot intresserepresentation i statliga verks
och myndigheters styrelser och som majoriteten av remissinstanserna
ansluter sig till stämmer väl överens med min uppfattning.

Några remissinstanser har särskilt pekat på de fördelar som en treparts-
samverkan ändå ger. Jag anser också att intresserepresentation bör få
komma till uttryck på något sätt, t.ex. genom att rådgivande organ knyts
till myndigheterna i fråga.

Regeringen har genom sina beslut i anledning av framställningarna från
ASS och AMS klargjort att regeringen kan utse fullt antal styrelse-
ledamöter, även om en eller flera intresseorganisationer inte lämnat något
förslag. I en sådan situation uppnås emellertid inte den balans mellan
olika intressegrupper som avsågs i verksledningsbeslutet.

För att uppnå en reell intresserepresentation är regeringen alltså i
praktiken beroende av att förslag lämnas för att balansen skall kunna
upprätthållas. Principen om intresserepresentation med dess krav på
balans står och faller med att de berörda intresseorganen deltar i nomine-
ringsförfärandet. SAF deltar som nämnts numera inte i nomineringen.
Principen om intresserepresentation kan därmed inte längre upprätthållas.

Frågan är då vilka åtgärder som på kort sikt bör vidtas i avvaktan på
resultatet av den allmänna översynen av verksledningsfrågoma.

Några mera genomgripande principiella förändringar av ledningsor-
ganisationen i myndigheterna anser jag inte bör göras, med hänsyn till
det utredningsarbete som nu sätts i gång. Förändringarna bör begränsas
till sådana fäll som aktualiserats i anledning av att SAF inte längre med-
verkar i nomineringen.

Vad gäller ILO-konventionen (nr 88) anser jag att de förpliktelser, som
Sverige har tagit på sig genom att tillträda konventionen, likaväl kan till-
godoses genom rådgivande organ, knutna till en myndighets ledning. Det
är en lösning som remissinstanserna också förordar.

Rådgivande organ behöver emellertid inte bara finnas i de myndigheter
som till följd av ILO-konventionen måste ha dem. Jag ser det som ett
värdefullt tillskott till ledningskompetensen om också andra myndigheter
ges möjligheter att utnyttja rådgivande organ eller referensgrupper i sin
verksamhetsledning. Med sådana organ torde det finnas goda förutsätt-
ningar för att ett väl fungerande samarbete, som kan ha etablerats i det
hittillsvarande styrelsearbetet, också kan fortsätta. Därmed bör de
betänkligheter mot att slopa intresserepresentationen i styrelserna som har
förts fram från vissa remissinstanser kunna undanröjas.

Av de skäl som jag nu anfört bör riksdagen godkänna att riktlinjerna
i verksledningsbeslutet, till den del de förutsätter intresserepresentation,
upphävs. Ett sådant ställningstagande innebär att huvudprincipen i verks-
ledningsbeslutet för en myndighetsstyrelses sammansättning kommer att
gälla även för de styrelser som hittills haft intresserepresentation.

Om riksdagen godkänner regeringens förslag är det därefter en uppgift
för regeringen att i fråga om dessa myndigheter bestämma hur ledningen

15

skall utformas, med utgångspunkt i huvudprincipen i verkslednings- Prop. 1991/92:123
beslutet. Det innebär alltså att regeringen kommer att ta ställning till
huruvida de här aktuella myndigheterna skall vara enrådighetsverk eller
ha styrelse eller rådgivande organ eller eventuellt kombinationer av de
olika modellerna. Jag vill emellertid redan nu framhålla att det är
naturligt att myndigheter med omfattande verksamhet eller medelsförvalt-
ning har en lekmannastyrelse.

En särskild fråga i sammanhanget gäller socialförsäkringsnämndema.

Till det tidigare nämnda utredningsuppdraget hör att på lång sikt pröva
också frågan om den representation i socialförsäkringsnämndema som
SAF och några andra remissinstanser tar upp. Ett långsiktigt ställnings-
tagande i den delen från regeringens sida bör därför anstå till dess
utredningen har avslutat sin översyn.

På kort sikt måste emellertid den situation som uppstått genom att SAF
inte längre medverkar i nomineringen lösas. Av förarbetena till gällande
regler om socialförsäkringsnämndemas sammansättning framgår att man
eftersträvar en bred och allsidig representation från olika verksamhets-
områden, bl.a. arbetsmarknadsområdet (prop. 1985/86:73 s. 24 f.). Av
förarbetena framgår vidare att av de tre ledamöter som RFV skall utse
efter förslag från organisationerna på arbetsmarknaden två skall föreslås
från arbetstagarsidan och en föreslås från den icke-offentliga arbetsgivar-
och egenföretagarsidan. Det understryks dock att dessa ledamöter inte
skall agera som intresserepresentanter.

För att lösa den nu uppkomna situationen bör enligt min uppfattning
riksförsäkringsverket ges möjlighet att utan att behöva inhämta förslag
från organisationssidan utse ledamöter i socialförsäkringsnämndema.
Kraven på ledamöterna i fråga om erfarenheter m.m. bör vara desamma
som hittills.

Förslaget förutsätter ändring i 18 kap. 20 § lagen om allmän försäk-
ring.

Den föreslagna ordningen bör kunna tillämpas i fråga om ledamöter
och suppleanter som utses för tiden fr.o.m. den 1 juli 1992.

Det bör anmärkas att förslag om en annan ändring i 18 kap. 20 § lagen
om allmän försäkring har lagts fram i prop. 1991/92:106 om vissa
socialförsäkringsfrågor.

Jag har samrått med statsrådet Könberg i fråga om ändring i lagen om
allmän försäkring och med chefen för Arbetsmarknadsdepartementet om
förslaget i övrigt.

9 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom Finansdepartementet upprättats
förslag till

lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

16

10 Hemställan

Prop. 1991/92:123

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen

dels att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,

dels att godkänna att intresserepresentationen i vissa statliga myn-
digheters styrelser slopas i enlighet med vad jag har förordat.

11 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för
de åtgärder och ändamål som föredraganden har hemställt om.

17

Innehåll

Prop. 1991/92:123

Propositionens huvudsakliga innehåll................ 1

Propositionens lagförslag....................... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 26 mars 1992............................ 3

1   Inledning.............................. 3

2  Gällande ordning......................... 4

2.1 Ledningsformer........................ 4

2.2 Verksstyrelsemas sammansättning och frågan om

intresserepresentation....................... 5

2.3 Verksledningsbeslutet och intresserepresentationen -

en närmare genomgång av förarbetena............. 5

2.3.1 Verksledningskommittén.............. 5

2.3.2 Remissinstanserna.................. 6

2.3.3 Propositionen..................... 6

2.3.4 Utskottet........................ 8

2.4 Senare beslut i verksledningsfrågor............ 8

3  Framställningar från SAF samt Arbetarskyddsstyrelsen och

Arbetsmarknadsstyrelsen, m.m.................. 8

4   Regeringens ställningstagande till skrivelserna från ASS

och AMS.............................. 9

5  En översyn av verksledningsbeslutet.............. 10

6  Nuvarande omfattning av intresserepresentation....... 10

7  Särskilt om ILO-konventionen.................. 12

8  Föredragandens överväganden.................. 13

9   Upprättat lagförslag........................ 16

10 Hemställan............................. 17

11 Beslut................................ 17

18

gotab 41128, Stockholm 1992