Prop.
1991/92:117
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bo Lundgren
I propositionen föreslås att arbetsgivares avdragsrätt vid inkomstbeskatt-
ningen för avgift till arbetsgivarorganisation avskaffas till den del den
inte avser konfliktändamål.
De nya bestämmelserna föreslås gälla för avgifter som avser tiden efter
den 31 december 1991.
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 117
Härigenom föreskrivs att punkt 1 av anvisningarna till 20 § kom-
munalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Anvisningar
till 20 §
l.1 Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna
paragraf ej medges, räknas bland annat premier för egna personliga för-
säkringar och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutning-
ar, i vilka den skattskyldige är medlem. Avdrag får dock göras för
sådana premier och avgifter i den omfattning som anges i 33 §, 46 §
2 mom., punkterna 21 och 23 av anvisningarna till 23 § och punkt 6 av
anvisningarna till 33 §.
Bestämmelserna i första stycket
gäller inte avgifter till arbetsgivar-
organisationer. Beträffande sädana
avgifter gäller att avdrag medges
till den del avgifterna avser medel
för konfliktändamål. Bedömningen
av vad avgifterna avser får grun-
das pä uppgifter i organisationens
budget om inte särskilda skäl talar
mot det. Vid bedömningen skall
dock avgifterna alltid i första hand
avräknas mot kostnaderna för den
övriga organisationsverksamheten.
Utgifter för representation och liknande ändamål är att hänföra till
omkostnader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband med
verksamheten, såsom då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla
affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avser jubileum för
företaget, invigning av mera betydande anläggning för verksamheten,
stapel av löpning eller jämförliga händelser eller då utgifterna är att
hänföra till personalvård. Avdrag medges i det enskilda fallet inte med
större belopp än som kan anses skäligt och inte i något fall för utgifter
för spritdrycker och vin. Avdrag för måltidsutgifter medges normalt inte
med större belopp än som motsvarar skäliga utgifter för lunch.
Till kostnader för hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård, för vilka
avdrag inte medges enligt denna paragraf, räknas
kostnader för hälso- och sjukvård för vilken ersättning inte utges enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring i den mån kostnaderna inte avser
antingen sjuk- och tandvårdskostnader som uppkommer vid insjuknande
'Senaste lydelse 1990:650.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:117
i samband med tjänsteförrättning utomlands eller sjuk- och tandvårdskost-
nader för anställd som inte är försäkrad enligt lagen om allmän försäk-
ring,
kostnader för företagshälsovård som inte uppfyller villkoren för bidrag
enligt förordningen (1985:326) om bidrag till företagshälsovård samt
kostnader för sådan verksamhet som avser rehabilitering eller liknande
och som inte bedrivs efter grunder som fastställs i kollektivavtal mellan
arbetsmarknadens huvudorganisationer.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992 och tillämpas första gången vid
1993 års taxering. Äldre föreskrifter tillämpas dock fortfarande vid 1993
års taxering i fråga om avgifter som avser tiden före den 1 januari 1992.
1* Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 117
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lund-
gren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Lundgren
Under hösten 1991 överlämnades till riksdagen en proposition om
justeringar i beskattningen i inkomstslaget tjänst, m.m. (prop. 1991/92:
48). I propositionen föreslogs bl.a. att skattereduktionen lör fackföre-
ningsavgift skulle avskaffas fr.o.m. 1993 års taxering. Regeringen
meddelade samtidigt med åberopande av undantagsbestämmelsen i 2 kap.
10 § andra stycket regeringsformen att den avsåg att till våren återkomma
till riksdagen med förslag att avskaffa arbetgivares avdragsrätt för avgift
till arbetsgivarorganisation till den del den inte avser medel för konflikt-
ändamål. Enligt meddelandet skulle avdragsbegränsningen gälla för
avgifter som avsåg tiden efter den 31 december 1991.
Riksdagen (SkU8, rskr. 98, SFS 1991:1868) biföll propositionen.
Frågan om arbetsgivares avdragsrätt för avgift till arbetsgivarorgani-
sation har behandlats i en promemoria som har utarbetats inom finansde-
partementet. Utdrag av promemorian bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning
över de remissinstanser som yttrat sig över promemorian bör fogas som
bilaga 2 till protokollet. Promemorian och en remissammanställning finns
tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 999/92).
Jag kommer i det följande att redovisa mitt förslag till hur arbets-
givares avdragsrätt för avgift till arbetsgivaroiganisation bör utformas.
Regeringen beslutade den 12 mars 1992 att inhämta lagrådets yttrande
över det lagförslag som upprättats inom finansdepartementet med anled-
ning av vad jag nu redogjort för. Det remitterade lagförslaget bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 4. Jag åter-
kommer till lagrådets synpunkter i avsnitt 3.
Avdrag vid inkomstbeskattningen medges inte för avgifter till föreningar
och andra sammanslutningar i vilka den skattskyldige är medlem. Det Prop. 1991/92:117
framgår av punkt 1 första stycket av anvisningarna till 20 § kommunal-
skattelagen (1928:370), KL. Regeln anses innebära att medlemsavgifter
inte är avdragsgilla oavsett om medlemskapet har föranletts av den
skattskyldiges förvärvsverksamhet eller inte (RÅ 1944 ref. 52).
Avdragsförbudet för medlemsavgifter omfattar även avgifter till olika
bransch- och yrkesföreningar. Avdrag har emellertid medgetts för avgift
till förening då avgiften helt eller praktiskt taget helt utgjort vederlag för
direkta tjänster åt medlemmarna. Föreningarna har då ansetts driva
yrkesmässig verksamhet av sådan art att avgiften utgjort intäkt i verk-
samheten (RÅ 1934 ref. 18 och RÅ 1953 Fi 261).
Från regeln om ett generellt avdragsförbud för medlemsavgifter har i
praxis undantag gjorts för avgifter till arbetsgivarorganisationer. Avdrag
har medgetts i sådana fåll då avgiften kunnat likställas med premie för
försäkring mot förlust i samband med arbetskonflikt (RÅ 1913 ref. 147).
Som förutsättning för avdragsrätten har uppställts kravet att arbets-
givarorganisationen i händelse av konflikt är skyldig att lämna medlem
konfliktbidrag. Vidare har krävts att avgiften till någon väsentlig del
används för sådant ändamål (RÅ 1965 Fi 1198, jfr RÅ 1971 Fi 1645).
Konfliktbidrag från arbetsgivarorganisation har ansetts skattepliktiga
(RÅ 1959:1006). Konfliktunderstöd från fackförening utgör däremot
enligt punkt 8 av anvisningarna till 32 § KL inte skattepliktig intäkt.
Överensstämmelse föreligger alltså mellan avdragsrätt och skatteplikt i
de båda fållen.
Av regeringsrättens praxis följer att avdrag i vart fåll kan medges för
den del av en avgift till arbetsgivarorganisation som avser konfliktända-
mål. Det får anses oklart om praxis ger stöd för en längre gående av-
dragsrätt. En mera allmänt omfåttad uppfåttning tycks dock vara att det
finns en generell avdragsrätt för avgifter till arbetsgivarorganisationer om
en del av avgiften avser konfliktändamål (Ds B 1980:3, SOU 1989:33 III
s. 134, Handledningen för beskattning av inkomst och förmögenhet m.m.
vid 1992 års taxering del 2 s. 691, GRS 1990 20:20 KL). Oavsett
räckvidden av regeringsrättens praxis synes utvecklingen ha inneburit att
skattemyndigheterna normalt medger avdrag för hela avgiften som en
arbetsgivare betalar, dvs. även till den del avgiften avser föreningsange-
lägenheter eller tjänster av servicekaraktär.
Enligt punkt 1 första stycket av anvisningarna till 19 § KL utgör in-
betalade medlemsavgifter inte skattepliktig inkomst för fåckföreningar
eller arbetsgivarorganisationer. Dessa är i egenskap av ideella föreningar
oinskränkt skattskyldiga med nämnda undantag. Den inkomstbeskattning
som i normalfallet blir aktuell härrör främst från kapital- och fåstig-
hetsförvaltning. Vid beräkning av sådan inkomst medges avdrag för
förvaltningskostnader enligt vissa schabloner. Avdrag medges inte för
kostnader som har samband med föreningsverksamheten. Föreningarna
är vidare skattskyldiga till fåstighetsskatt och t.o.m. beskattningsåret 1993
till förmögenhetsskatt.
Arbetsgivares rätt till avdrag för avgift till arbetsgivarorganisation har
i allmänhet åberopats som stöd för frågan om avdragsrätt för fåckföre-
ningsavgifter. Avdragsrätten för fäckföreningsavgifter, utformad som en Prop. 1991/92:117
skattereduktion, infördes år 1983 med tillämpning första gången vid 1984
års taxering (prop. 1982/83:50, SkU 15, SFS 1982:1193). Det huvudsak-
liga skälet till att medge reduktion för fäckföreningsavgift var enligt
propositionen att skapa skattemässig jämställdhet mellan arbetsgivares
och löntagares utgifter för resp, facklig oiganisationsverksamhet. I den
under hösten överlämnade propositionen uppgav jag att jag delade den i
riksdagen rådande uppfattningen att det bör föreligga skattemässig jäm-
ställdhet mellan arbetsgivare och arbetstagare i nu nämnt avseende men
att jag ansåg att den metod som valts var principiellt felaktig (prop.
1991/92:48 s. 18).
Avgifter till föreningar och andra sammanslutningar som den skatt-
skyldige är medlem i är normalt inte avdragsgilla. Mot denna bakgrund
borde enligt den uppfattning jag uttalade i propositionen avdrag inte
medges för fäckföreningsavgift vilken är att betrakta som en privat
levnadskostnad. Enligt samma principer borde inte heller arbetsgivares
avgift till arbetsgivarorganisation vara avdragsgill. Undantag borde för
arbetsgivarnas del göras för sådana avgifter som avser medel för konflikt-
ändamål. Avgifter av detta slag har karaktär av försäkringspremie och
borde därför enligt de grundläggande principerna för företagsbeskatt-
ningen vara avdragsgilla även fortsättningsvis. I konsekvens med detta
borde utbetalda konfliktersättningar från arbetsgivarorganisationer vara
skattepliktiga.
En sådan förändring innebär en bibehållen skattemässig likabehandling
mellan arbetsgivares och löntagares utgifter för resp, facklig organisa-
tionsverksamhet. Samtidigt uppnås bättre överensstämmelse med grund-
läggande skatterättsliga principer.
Mot bakgrund av de redovisade principiella skälen liksom statsfinan-
siella skäl föreslog jag att skattereduktionen för fäckföreningsavgift
skulle avskaffas. Samma skäl motiverade att ta bort avdragsrätten för ar-
betsgivares avgift till arbetsgivarorganisation till den del denna inte avser
konfliktändamål. Av rättviseskäl borde båda åtgärderna vidtas samtidigt.
Bl.a. med hänsyn till den statsfinansiella situationen var det synnerligen
angeläget att förändringen skedde redan fr.o.m. 1993 års taxering.
Fäckföreningsavgifter som betalas under år 1992 skulle alltså inte
berättiga till skattereduktion.
Beträffande ändrade regler för arbetsgivares avdragsrätt för avgift till
arbetsgivarorganisation kunde något preciserat förslag inte läggas fram.
1 propositionen angavs att regeringen avsåg att återkomma med förslag
i denna del under våren 1992.
Vid riksdagsbehandlingen förklarade skatteutskottets majoritet att den
delade regeringens bedömning i den principiella frågan (SkU8). Utskot-
tets inställning grundades bl.a. på meddelandet i propositionen om att
regeringen avsåg att under våren lägga fram ett förslag avseende ar-
betsgivares avdragsrätt. Riksdagen beslutade i enlighet med det framlagda
förslaget att avskaffa skattereduktionen för fäckföreningsavgift fr.o.m.
1993 års taxering.
Prop. 1991/92:117
Mitt förslag: Ett avdragsförbud införs för arbetsgivares avgift till
arbetsgivarorganisation till den del den beräknas avse annat än
medel för konfliktändamäl.
De nya bestämmelserna gäller för avgifter som avser tiden efter
den 31 december 1991.
PromemoriefÖrslaget: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Vissa arbetsgivarorganisationer bl.a. SAF anser att
utgångspunkten att i skattehänseende jämställa arbetsgivares avgifter till
arbetsgivarorganisationer med löntagares avgifter till fackliga organisa-
tioner är felaktig och att förslaget därför inte bör genomföras. Utgifter
som en arbetsgivare har på personalområdet bör i beskattningshänseende
behandlas som driftkostnader. Liknande synpunkter framförs även av
Sveriges Industriförbund. Några remissinstanser påpekar att förslaget kan
leda till organisatoriska förändringar hos arbetsgivarorganisationerna. En
sådan utveckling skulle medföra organisatoriskt och administrativt mer-
arbete. Vidare har invändningar gjorts mot att avdragsbegränsningen
föreslås gälla fr.o.m. den 1 januari 1992.
LO anser att det finns starka principiella skäl för att både löntagares
och arbetsgivares fäckavgifter bör betraktas som utgifter för inkomst-
emas förvärvande. Även TCO, som dock tillstyrker att arbetsgivarnas
avdragsrätt slopas, framför synpunkter av liknande slag.
Skälen för mitt förslag: Arbetsgivare har sedan länge haft en rätt till
avdrag för avgift till arbetsgivarorganisation. I olika sammanhang har
understrukits vikten av att uppnå likställdhet i den skattemässiga behand-
lingen av avgifter till fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. Starka
skäl talar för att likartade regler bör tillämpas i fråga om dessa typer av
avgifter.
Som redovisats uttalade sig skatteutskottets majoritet i höstas för
regeringens förslag att avskaffa avdragsrätten för såväl privatpersoners
fäckföreningsavgifter som arbetsgivares avgifter till arbetsgivarorganisa-
tion (avsnitt 2). Uttalandet gjordes i samband med att riksdagen beslutade
att avskaffa skattereduktionen för fäckföreningsavgifter med verkan
fr.o.m. den 1 januari 1992. Utskottet ställde sig bakom uppfattningen att
avdragsrätten för avgift till arbetsgivarorganisation också borde slopas
fr.o.m. den 1 januari 1992. Avdragsrätt borde dock fortfarande föreligga
för den del av avgiften som avsåg konfliktändamål. Motivet för att
behålla avdragsrätten för den delen av avgiften var att den hade karaktär
av försäkringspremie och att utbetald konfliktersättning fortfarande borde
vara skattepliktig.
Vid remissbehandlingen av det förslag som därefter utarbetats inom
finansdepartementet har flera remissinstanser - från skilda utgångs-
punkter - framfört kritiska synpunkter på att omläggningen genomförs
1** Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 117
i enlighet med de riktlinjer som regeringen lade fäst i höstas. Enligt min Prop. 1991/92:117
mening motiverar de synpunkter som framförts inte någon förändring av
det grundläggande ställningstagandet i sak. Omläggningen av avdrags-
rätten för ifrågavarande avgifter bör därför fullföljas.
I sammanhanget kan nämnas att LO pekat på att omläggningen bl.a.
innebär att aktiebolag kan finansiera avgifterna med enkelbeskattad
inkomst medan löntagares avgifter finansieras med medel som dubbelbe-
skattats. Påpekandet visar att någon fullständig likabehandling inte kom-
mer att råda. Denna skillnad är emellertid inte en följd av den föreslagna
omläggningen från avdragsrätt till avdragsförbud. En motsvarande situa-
tion förelåg även tidigare då arbetsgivare kunde finansiera sina avgifter
med obeskattade medel medan löntagare måste använda enkelbeskattade
medel.
En förutsättning för att en begränsning i avdragsrätten skall kunna gälla
redan fr.o.m. den 1 januari 1992, dvs. avse tid före ett ikraftträdande,
är att undantag görs från retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 § andra
stycket regeringsformen. För undantag krävs att riksdagen finner det
påkallat av särskilda skäl och att regeringen före årsskiftet i skrivelse
meddelat riksdagen att ett sådant förslag var att vänta. Ett sådant med-
delande lämnades i höstas i propositionen 1991/92:48. Grunden för ett
undantag - som också redovisades i propositionen - är det samband som
finns mellan avdragsrätten för fäckföreningsavgifter och arbetsgivares rätt
till avdrag för avgift till arbetsgivarorganisation. Av rättviseskäl bör
omläggningen av den skattemässiga behandlingen av dessa avgifter ske
samtidigt. Med hänsyn till bl.a. den statsfinansiella situationen bör
förändringen gälla redan fr.o.m. den 1 januari 1992.
Lagrådet har behandlat frågan om undantag från retroaktivitetsförbudet
i sitt yttrande. Den slutsats lagrådet drar är att den situation som före-
ligger kan anses fälla inom ramen för en tillämpning av undantaget. Lag-
rådet gör också vissa allmänna konstateranden om när undantag från
retroaktivitetsförbudet bör kunna komma ifråga. Sammanfättningsvis
anför lagrådet att en betydande restriktivitet måste iakttas när fråga
uppkommer om tillämpning av undantagsregeln. Jag vill framhålla att jag
delar denna uppfättning.
Ett avdragsförbud för den del av en avgift som inte avser konfliktända-
mål tar sikte på såväl utgifter för föreningsangelägenheter som utgifter
för serviceåtgärder. Skäl kan naturligtvis anföras för en gränsdragning
som innebär att avdrag vägras enbart för den del av avgiften som avser
föreningsangelägenheter. En sådan reglering skulle emellertid kunna leda
till att avdragsbegränsningen inte skulle få avsedd effekt. Risken för en
sådan utveckling motiverar enligt min mening att avdrag medges endast
för den del av avgiften som avser konfliktändamål.
Till bilden hör - som några remissinstanser påpekat - att de or-
ganisationer som erbjuder sina medlemmar tjänster av olika slag och för
närvarande saknar servicebolag kan bilda sådana. Det innebär att
arbetsgivare som tar tjänsterna i anspråk kan få avdrag (jfr RÅ 1982
1:13) samtidigt som risken för att få problem med gränsdragningen
mellan vad som är kostnad för en avdragsgill tjänst och en inte avdrags-
gill föreningsangelägenhet minskar. Prop. 1991/92:117
En utgångspunkt för de fortsatta diskussionerna om utformningen av
den begränsade avdragsrätten kan - vilket konstaterades i den upprättade
promemorian - vara behandlingen av frågan i budgetdepartementets
promemoria från år 1980 (Ds B 1980:3). I 1980 års promemoria, som
inte ledde till lagstiftning, diskuterades en begränsad avdragsrätt som en
alternativ lösning till ett förslag om fullt avdragsförbud. Förutsättningarna
för en schablonregel och en regel som tar hänsyn till förhållandena i det
enskilda fallet jämfördes.
För en schablonmetod talade praktiska skäl. Oberoende av vilken
organisation arbetsgivaren tillhörde skulle en enhetlig procentsats gälla.
Mot metoden talade att den andel av avgiften som var tillgänglig för
konfliktändamål var högst olika inom de skilda oiganisationema. Andelen
kunde också variera år från år. Vissa arbetsgivare skulle alltså med
denna schablonmetod få ett för högt avdrag medan andra skulle få för
lågt. Om för stora avvikelser skulle uppkomma mellan schablonvärdet
och andelstalen i de olika organisationerna skulle schablonvärdet efter
hand behöva justeras. En schablonregel av detta slag skulle också med-
föra att avgifter som inte till någon del var avsedda för konfliktändamål
berättigade till avdrag. Slutsatsen i 1980 års promemoria var att en sådan
schablonmässigt utformad regel skulle ge ett alltför onyanserat resultat.
En omprövning nu leder enligt min bedömning till samma slutsats.
I promemorian förutsågs också svårigheter att ta hänsyn till de faktiska
förhållandena i den enskilda oiganisationen. Det skulle innebära att
arbetsgivarorganisationerna skulle räkna ut hur stor del av betald avgift
som avsåg konfliktändamål. En uppgift om andelstalet skulle varje år
lämnas till medlemmarna i organisationerna. Beräkningen ansågs in-
rymma vissa problem.
Att efter verksamhetsårets utgång ta fram ett beräknat andelstal med de
verkliga kostnaderna för konfliktändamål som underlag skulle förorsaka
organisationerna visst merarbete. Det skulle vidare kunna bli knappt om
tid att fastställa och lämna uppgift om andelstalet till arbetsgivare med
räkenskapsår som slutar senast den 31 augusti. Dessa skall lämna sina
självdeklarationer senast den 15 februari under taxeringsåret. En bedöm-
ning leder till att också den nu redovisade metoden har inte obetydliga
svagheter.
Av redogörelsen för SAF:s verksamhet (bilaga 1, avsnitt 4.1) framgår
att fakturorna från SAF bygger på budgeterade uppgifter. Enligt vad som
inhämtats från SAF anges på fakturorna hur stor del av avgiften som är
skattepliktig i mervärdeskattehänseende. Det gäller i det sammanhanget
att skilja mellan skattepliktig och inte skattepliktig del (försäkringsdelen)
av avgiften. Berörda skattemyndigheter har för SAF och deras medlem-
mar i fråga om mervärdeskatten förklarat sig kunna acceptera en för-
delning av avgiften utifrån uppgifter i oiganisationens budget.
I den inom finansdepartementet utarbetade promemorian har tagits fästa
på detta. Där framförs att en möjlig beräkningsmetod som undviker de
redovisade svårigheterna kan vara att tillåta att avdragsrätten knyts till
vad arbetsgivarna faktiskt betalat enligt fakturor från arbetsgivarorga-
nisationen. Enligt en sådan metod har den enskilde arbetsgivaren rätt -
men inte skyldighet - att vid avdragsberäkningen falla tillbaka på en
hjälpregel. Fördelningen av avgiften på konfliktändamål och andra ända-
mål görs med hjälp av ett andelstal som bygger på budgeterade uppgifter.
Beräkningen får alltså grundas på budgeterad avgift även om det belopp
som faktiskt förs till konfliktfonden avviker från denna. Metoden kan ses
som en individuell schablonmetod där avdragsrätten bestäms utifrån en
schablonmässigt gjord beräkning men där förhållandena i den enskilda
organisationen är beaktade.
En metod som bygger på budgeterade avgifter där andelstalet anges på
fakturorna bör enligt vad som sägs i promemorian uppfylla rimliga krav
på praktisk hanterlighet. Jag delar denna uppfattning. Bl.a. innebär det
att ett uppgiftslämnande i särskild ordning från arbetsgivarorganisationen
till medlemmarna inte behövs. Frågan är om de avvikelser från ett be-
skattningsresultat grundat på en eftersyn som en schablonmässig beräk-
ning kan leda till är försvarbara. Variationer kan tänkas förekomma både
till arbetsgivarnas fördel och nackdel. En jämförelse räkenskapsåren
1988 - 1991 mellan budget och faktiskt utfall i fråga om SAF:s verksam-
het visar endast mindre avvikelser. En rimlig slutsats är - vilket kon-
stateras i promemorian - att sådana skillnader bör kunna godtas.
Enligt min mening bör avdraget för avgift till arbetsgivaroiganisation
grundas på faktiska förhållanden, dvs. det utfall som kan konstateras i
efterhand. Med hänsyn till de praktiska svårigheter som kan uppkomma
är det motiverat att få använda en alternativ beräkningsgrund. Ett sådant
alternativ bör utformas enligt den nu diskuterade hjälpregeln, anpassad
till den enskilda oiganisationens budget.
Att en schablonmässigt beräknad uppgift får läggas till grund för
taxeringen bör naturligtvis inte innebära att skattemyndigheten är för-
hindrad att avvika från deklarationen. En ändring kan aktualiseras om
beräkningen framstår som orealistisk, t.ex. inte bygger på uppgifterna i
oiganisationens budget. Ansvaret för att avdraget för avgift till konflikt-
ändamål blir riktigt kommer i praktiken att vila på arbetsgivaroiganisa-
tionen eftersom de enskilda arbetsgivarna har mycket begränsade möjlig-
heter att kontrollera uppgifterna om avdragets storlek.
Av promemorian framgår att till konfliktändamål bör hänföras det
överskott (influtna avgifter efter avdrag för kostnader för oiganisationen)
av arbetsgivarorganisationens verksamhet som avsätts till en s.k. konflikt-
fond (försäkringsfond). Till samma ändamål bör även den del av över-
skottet anses gå som, i stället för att fonderas, direkt utbetalas under året
som konfliktstöd. Däremot bör vid bestämmandet av den skattemässigt
avdragsgilla delen av avgiften inte beaktas avkastningen på oiganisa-
tionens kapital och fastigheter även om avkastningen tillförs konflikt-
fonden. Skälet till det är att avkastningen härrör från konfliktfonden.
SAF har kritiserat den behandling av konfliktfondens avkastning som
förespråkas i promemorian. Föreningen menar att avkastningen antingen
skall vara skattefri hos organisationen eller beaktas vid bestämmande av
vad som är hänförligt till konfliktändamål. Enligt min mening talar
övervägande skäl för att promemorians förslag genomförs. Beskattningen
Prop. 1991/92:117
10
av avkastningen är en fråga som inte är föremål för behandling i det här Prop. 1991/92:117
sammanhanget.
Ett exempel får åskådliggöra den skattemässiga fördelningen av
avgiften på konfliktändamål och övriga ändamål. Det antas att en
oiganisations sammanlagda intäkter beräknas till 800, varav 600 avser
avgifter och 200 avkastning (netto efter skatt). Vidare antas att kostnader-
na för organisationens löpande verksamhet beräknas till totalt 500.
Avgifterna skall alltid i första hand avräknas mot kostnaderna för annat
än konfliktändamål. Det betyder att avkastningen inte får tas i anspråk
för avräkningen. Avkastningen - efter avdrag för förvaltningskostnader -
läggs i sin helhet till konfliktfonden. Hur arbetsgivarorganisationen
disponerar tillgängliga medel i praktiken kommer alltså att sakna betydel-
se vid beräkningen. Årets överskott, som anses disponibelt för konfliktän-
damål under året eller senare genom fondering, beräknas därefter till 100
(600./.500). Det avdragsgilla beloppet 100 utgör alltså 17 % (100/600)
av betalda avgifter.
I lagrådsremissen föreslogs att avdragsförbudet för arbetsgivares avgift
till arbetsgivarorganisation till den del den avser annat än medel för
konfliktändamål skulle tas in i punkt 1 första stycket av anvisningarna till
20 § KL.
Lagrådet har ansett att det är önskvärt att huvudprinciperna för av-
dragsberäkningen kommer till tydligare uttryck i lagtexten än som skett
i det remitterade förslaget. Vidare har lagrådet föreslagit att de nya reg-
lerna av systematiska skäl samlas i ett nytt andra stycke i anvisnings-
punkten. Jag kan ansluta mig till vad lagrådet anfört.
De nya bestämmelserna bör i enlighet med meddelandet i prop.
1991/92:48 tillämpas första gången vid 1993 års taxering. Avdragsrätten
för avgift till arbetsgivarorganisation, till den del den inte avser medel
för konfliktändamål, avskaffas alltså för avgifter som hänför sig till tiden
efter 1991 års utgång. Äldre bestämmelser bör dock fortfarande tillämpas
vid 1993 års taxering i fråga om avgift som avser tiden före den 1 janu-
ari 1992. För arbetsgivare med brutna räkenskapsår kommer såväl gamla
som nya regler att tillämpas vid 1993 års taxering.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).
Lagrådet har granskat lagförslaget.
11
Prop. 1991/92:117
Anvisningar
till 20 §
punkt 1
Det nya andra stycket i anvisningspunkten innehåller samtliga bestäm-
melser som gäller avdragsrätt för avgifter till arbetsgivarorganisationer.
Begreppet arbetsgivarorganisation överensstämmer med den definition av
begreppet som finns i 6 § första stycket lagen (1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet. Det skall vara fråga om sammanslutningar av arbets-
givare som tillvaratar arbetsgivarnas intressen i förhållande till arbets-
tagarna.
Av första meningen i det aktuella stycket framgår att bestämmelserna
i anvisningspunktens första stycke över huvud taget inte längre behandlar
sådana avgifter. I andra meningen anges i vilken utsträckning avgifter till
arbetsgivaroiganisationer är avdragsgilla. Tredje meningen innehåller den
hjälpregel som arbetsgivaren har rätt att använda vid bedömningen av
vad avgiften avser. Vidare anges där den möjlighet som finns för skatte-
myndigheten att frångå hjälpregeln om särskilda skäl föreligger.
Principen för den skattemässiga fördelningen av avgiften på konfliktända-
mål och övriga ändamål har tagits in i fjärde meningen. För närmare
kommentarer till hur fördelningen skall göras hänvisas till avsnitt 3.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som före-
draganden har lagt fram.
12
Promemoria
1992-02-13
Prop. 1991/92:117
Bilaga 1
AVDRAGSRÄTT FÖR MEDLEMSAVGIFTER TILL
ARBETSGIVARORGANISATIONER
13
Prop. 1991/92:117
Bilaga 1
Avdragsrätten för medlemsavgifter har under årens lopp utretts vid flera
tillfallen. Frågan om en avdragsrätt för fäckföreningsavgifter har i
allmänhet kopplats samman med arbetsgivares rätt till avdrag för
medlemsavgifter till arbetsgivaroiganisationer. Man har därvid påtalat
skillnaden mellan arbetsgivaroiganisationer och fackföreningar och
framhållit att betydelsen av denna skillnad ökat genom att större del av
avgifterna till arbetsgivarorganisationer används för andra ändamål än
konfliktersättning. En arbetsgivarorganisation kan helt eller delvis
finansiera även den del av verksamheten som avser annat än konfliktän-
damål med obeskattade medel.
Frågan om rätt till avdrag för medlemsavgift har utretts av 1944 års
allmänna skattekommitté (PM 1.10.1946 med förslag till ändrade regler
angående avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid taxeringen),
skattelagssakkunniga (PM 2.12.1958 angående avdragsrätt vid beskatt-
ningen för vissa medlemsavgifter och bidrag) och 1972 års skatteutred-
ning (SOU 1977:91 Översyn av skattesystemet). Endast den första
utredningen ledde till ett förslag från regeringen om lagstiftning (prop.
1949:173 om viss avdragsrätt för fäckföreningsavgifter). Propositionen
avslogs emellertid av riksdagen.
Vidare har frågan om avdragsrätt för medlemsavgifter till arbetsgivar-
organisationer tagits upp i en promemoria utarbetad inom budgetdeparte-
mentet (Ds B 1980:3). Inte heller detta förslag ledde till lagstiftning.
Frågan om avdragsrätt för fäckföreningsavgifter behandlades därefter av
skatteutskottet i betänkandet SkU 1981/82:2. Utskottet förutsatte att en
proposition förelädes riksdagen i ämnet. Propositionen resulterade i att
skattereduktion för fäckföreningsavgift infördes fr.o.m. 1984 års taxering
(prop. 1982/83:50, SkU15, SFS 1982:1193).
Slutligen har frågan om arbetsgivares kostnader för organisations-
verksamhet och skattereduktion för fäckföreningsavgift behandlats i utred-
ningen om reformerad inkomstbeskattning (RINK, SOU 1989:33). RINK
föreslog vissa justeringar av skattereduktionen men inte någon förändring
av arbetsgivares avdragsrätt för medlemsavgifter. Propositionen, som
godtogs av riksdagen, utformades helt i linje med RINK:s förslag (prop.
1989/90:110, SkU30, SFS 1990:667). Senare under år 1990 skedde vissa
korrigeringar av reglerna (1990/91:SkU10, SFS 1990:1456). De nya
reglerna kommer - med hänsyn till att skattereduktionen numera tagits
bort - att tillämpas endast vid 1992 års taxering.
Frågan om den skattemässiga behandlingen av avgifter till arbetsgivaror-
ganisationer borde enligt 1944 års allmänna skattekommitté även
fortsättningsvis lösas på sätt som dittills skett i praxis, dvs. avdrag borde
medges för avgifterna. Med hänsyn till att avgifter till fäckföreningar och
arbetsgivarorganisationer hade likartad karaktär var det enligt kommittén
14
mest logiskt om beskattningen skedde efter en och samma princip. Prop. 1991/92:117
Avdrag borde därför medges även för fäckföreningsavgifter. Kommittén Bilaga 1
föreslog vidare att avdragsrätt skulle föreligga för avgifter till olika
bransch- och yrkesföreningar. Någon ändring i beskattningen av före-
ningarna föreslogs inte.
I propositionen (prop. 1949:173), som gick utöver kommittéförslaget,
föreslogs även att såväl fackföreningar som arbetsgivarföreningar skulle
bli skattskyldiga för influtna medlemsavgifter. Föreningarna skulle å
andra sidan få avdrag dels för all fondering till särskild konfliktfond och
utbetalning av konfliktstöd, dels för alla egentliga kostnader för
föreningsverksamheten. Propositionen avslogs av riksdagen på grund av
att avdragsrätten för kostnader skulle kunna medföra svårigheter vid
tillämpningen.
Skattelagssakkunniga föreslog år 1958 i en promemoria om avdragsrätt
vid beskattningen för vissa medlemsavgifter och bidrag bl.a. en avdrags-
rätt för avgifter till arbetsgivarföreningar och branschorganisationer.
Avdragsrätten skulle motsvaras av skatteplikt för influtna avgifter hos
mottagande förening.
I propositionen (prop. 1959:137) uppgav departementschefen att frågan
om avdragsrätt för medlemsavgifter inrymde åtskilliga problem och borde
underkastas mer ingående överväganden än som dittills skett. Depar-
tementschefen var inte beredd att ta någon slutlig ståndpunkt.
1972 års skatteutredning föreslog i sitt slutbetänkande Översyn av
skattesystemet (SOU 1977:91) att medlemsavgift till fackförening skulle
vara avdragsgill vid taxeringen. Mot bakgrund av att utfallande konflikt-
bidrag skulle förbli skattefria föreslogs att endast den del av avgiften som
gick till annan facklig verksamhet än konfliktersättningar skulle vara
avdragsgill. Denna del bestämdes schablonmässigt till 50 % av erlagd
avgift, dock högst 300 kronor.
Något förslag om avdragsrätt för fäckföreningsavgifter togs inte med
i propositionen (prop. 1978/79:160). Enligt departementschefen kunde
flera invändningar resas mot det förslag som 1972 års skatteutredning
lagt fram. Departementschefen framhöll emellertid att den nuvarande
skillnaden i den skattemässiga behandlingen av fäckföreningsavgifter och
avgifter till vissa arbetsgivarorganisationer inte var tillfredsställande. Det
låg enligt departementschefen nära till hands att i den situationen
ytterligare begränsa avdragsrätten för avgifter till arbetsgivaroiganisa-
tioner. Denna fråga borde emellertid först utredas närmare.
Frågan om avdragsrätt för medlemsavgifter till arbetsgivaroiganisationer
togs upp i promemorian Ds B 1980:3 utarbetad inom budgetdepartemen-
tet. I departementspromemorian, som inte ledde till lagstiftning,
diskuterades två vägar att uppnå likformighet i den skattemässiga behand-
lingen av medlemsavgifter till fackföreningar och arbetsgivarföreningar.
Den ena var att begränsa arbetsgivarnas avdragsrätt för avgifter till
arbetsgivarföreningar. Den andra var att slopa avdragsrätten helt.
Det första alternativet innebar att skatteplikten behölls för kon-
fliktunderstöd som arbetsgivare uppbar. Å andra sidan medgavs avdrag
endast för den del av medlemsavgiften som användes för konfliktända-
mål. Den del av avgiften som avsåg att täcka kostnaderna för föreningens
övriga verksamhet beskattades genom att inte vara avdragsgill. En
lösning av detta slag förhindrade också att obeskattade medel användes
för ändamål som var ovidkommande för den försäkringsmässiga verk-
samhet som motiverat avdragsrätten.
Ett problem var enligt promemorian att den andel av medlemsavgiften
som var tillgänglig för konfliktändamål var högst olika inom de olika
organisationerna. En del oiganisationer hade stora konfliktfonder medan
andra hade inga eller så gott som inga. Den andel av avgifterna som var
avsedd för konfliktändamål varierade också från år till år. Av promemo-
rian framgår att avdraget av praktiska skäl borde bestämmas till samma
andel av betalda avgifter oberoende av föreningstillhörighet. En sådan
schablonregel inbegrep emellertid även avgifter till de arbetsgivarför-
eningar vilkas avgifter inte var avdragsgilla. Mot bakgrund av dessa
omständigheter var det enligt promemorian knappast möjligt att fastställa
avdragets storlek schablonmässigt till viss bråkdel av den betalda med-
lemsavgiften. I stället torde en regel få införas som tog hänsyn till för-
hållandena i det enskilda fallet. En bestämmelse som medgav avdrag för
medlem i arbetsgivarförening med så stor del av betald avgift som av den
ifrågavarande föreningen kunde anses användas för konfliktändamål blev
enligt promemorian sannolikt mycket svårtillämpad. Ett sådant system
förutsatte nämligen att organisationerna vaije år lämnade sina medlemmar
uppgift om andelstalet. Beräkningen av detta andelstal kunde inrymma
vissa problem och måste i vart fäll kontrolleras.
Det andra alternativet som togs upp var att hantera avgifter till
arbetsgivarföreningar på motsvarande sätt som avgifter till fack-
föreningar. Det innebar att avdrag vägrades för betalda medlemsavgifter
medan uppburet konfliktunderstöd blev skattefritt. En regel av detta slag
tillgodosåg i hög grad önskemålet om samordning av avdragsrätt och
skatteplikt för belopp som betalas till och från arbetsgivar- och ar-
betstagaroiganisationer. Vidare bortföll problemet hur man skulle
undvika att obeskattade medel användes för ändamål som var för
föreningen som sådan ovidkommande. Framför allt framhölls i promemo-
rian att regeln ur taxeringssynpunkt var synnerligen enkel och lättilläm-
pad.
I promemorian behandlades vidare de övergångsproblem som en
skattefrihet för konfliktbidrag innebar. Inom arbetsgivarföreningar,
vilkas avgifter ansetts avdragsgilla vid medlemmarnas taxeringar,
skulle komma att finnas fonder som byggts upp av obeskattade medel.
Utgående bidrag från sådan fond skulle alltså komma att bli helt
Prop. 1991/92:117
Bilaga 1
16
obeskattade. Med hänsyn till de svåra praktiska problem som kunde
uppkomma med ett system med dubbla fonder borde enligt promemo-
rian särskilda övergångsregler undvaras. Vidare framgick att fonder
uppbyggda av obeskattade medel fanns främst hos SAF. Medlemsav-
gifter till organisationer vid sidan av SAF ansågs i allmänhet inte
avdragsgilla vid medlemmarnas taxering. I dessa fall tedde sig en
beskattning direkt omotiverad. Slutligen underströks i promemorian att
inga konfliktfonder var uppbyggda helt av medlemsavgifter.
Efter att ha övervägt de nämnda alternativen till lösningar förslogs i
promemorian bestämmelser som innebar att avdrag i intet fall skulle
medges för medlemsavgifter till arbetsgivarorganisationer. Å andra
sidan räknades konfliktersättning som vid arbetskonflikt utgick från en
sådan oiganisation inte som skattepliktig intäkt. I promemorian
förutsattes att förslagen ledde till vissa organisatoriska förändringar av
arbetsgivarföreningarnas verksamhet.
Förslagen i promemorian mottogs negativt av i stort sett samtliga
remissinstanser.
Såväl de myndigheter som de arbetsgivarföreträdare som yttrat sig i
ärendet kritiserade förslaget i första hand på grund av att det stred mot
grunderna för företagsbeskattningen. Det anfördes att vissa av de
utgifter som avgifterna var avsedda att täcka var av sådan art att de
var att anses som avdragsgilla omkostnader i den skattskyldiges
verksamhet. Enligt bl.a. riksskatteverket (RSV) överensstämde det
vidare med principerna för beskattningen att en ersättning som avsåg
att täcka ett inkomstbortfall utgjorde skattepliktig intäkt. Flera
remissinstanser påpekade att förslaget kunde neutraliseras genom or-
ganisatoriska förändringar hos föreningarna. RSV m.fl. ansåg vidare
att särskilda övergångsregler var nödvändiga. Allmänna ombudet för
mellankommunala mål (AO) förordade det alternativet i promemorian
som innebar att avdrag medgavs endast för den del av avgiften som
användes till konfliktändamål. Tekniskt kunde förslaget enligt AO
konstrueras så att avdragsrätt medgavs för utbetalning till ett särskilt
för ändamålet bildat bolag, som endast fick ta emot och förvalta
konfliktmedel från medlemsföretag samt betala ut medel i anledning av
arbetskonflikt. Fråga var alltså om ett bolag som hade en renodlad
försäkringsfunktion. För den händelse reglerna borde ändras förordade
näringslivet en lösning enligt prop. 1949:173 (se avsnitt 3.1).
Utredningen om reformerad inkomstbeskattning (RINK) föreslog inte
några ändringar beträffande arbetsgivares avdragsrätt för kostnader för
organisationsverksamhet (SOU 1989:33 III s. 129 ff). Med hänsyn till
detta föreslogs inte heller att skattereduktionen för fåckförenings-
avgifter avskaffades. Vissa förändringar av skattereduktionen föreslogs
dock.
Från basbreddningssynpunkt ansåg RINK att det kunde finnas anled-
ning att begränsa såväl arbetsgivares avdragsrätt för kostnader för
Prop. 1991/92:117
Bilaga 1
17
organisationsverksamhet som anställdas skattereduktion för fackföre- Prop. 1991/92:117
ningsavgift. Bilaga 1
RINK övervägde de alternativ för en likabehandling av arbetstagar-
och arbetsgivaroigansiationer som behandlades i 1980 års depar-
tementspromemoria. Den kritik som framförts mot alternativet med
slopad avdragsrätt för arbetsgivares avgifter till arbetsgivarorganisa-
tioner var enligt RINK fortfarande bärkraftig. RINK diskuterade även
en begränsad avdragsrätt med den inriktning som övervägts i den
nämnda promemorian. Även den tekniska lösning som AO lagt fram i
sitt remissvar (se avsnittet ovan) behandlades. RINK fann nackdelar
också med denna modell. Avslutningsvis konstaterade RINK att det
fanns avsevärda tekniska problem med att införa en begränsad av-
dragsrätt.
I propositionen anfördes att det fanns starka skäl för att inte
begränsa eller helt slopa arbetsgivares avdragsrätt för medlemsavgifter.
Någon ändring föreslogs därför inte av avdragsrätten. Mot denna
bakgrund avskaffades inte heller skattereduktionen för fackförenings-
avgift utan vidtogs endast vissa justeringar (prop. 1989/90:110 s 368
ff.). Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget i propositionen
(1989/90:SkU30, SFS 1990:667).
I detta avsnitt behandlas inte Statens arbetsgivarverk (SAV) och inte
heller kommunförbunden (Svenska kommunförbundet och Landstings-
förbundet). Dessa organ är betydelsefulla företrädare för arbetsgivar-
sidan vid avtalsförhandlingar. Frågan om avdragsrätt för medlemsav-
gifter saknar emellertid betydelse i dessa fall.
Uppgifterna i följande avsnitt har lämnats av Svenska Arbetsgivare-
föreningen, Arbetsgivarföreningen SFO och Kommunala Företagens
Samorganisation.
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) är huvudorganisation för 35
arbetsgivareförbund. Förbunden hade vid utgången av år 1991
sammanlagt 45 206 medlemmar. Dessa medlemmar hade vid samma
tid ca 1 307 000 anställda. Varje enskild arbetsgivare som inträder
som medlem i ett av förbunden blir samtidigt delägare i SAF och skall
betala avgifter såväl till sitt förbund som till SAF.
Enligt stadgarna åligger det SAF att vid arbetskonflikt lämna
delägare i föreningen ersättning för skada. Av de till SAF anslutna
förbunden har även Handelns Arbetsgivareorganisation och Sveriges
Verkstadsförening lämnat sådant understöd till sina medlemmar. Även
andra förbund kan göra detta. Under femårsperioden 1987 - 1991 har
SAF utbetalat sammanlagt 995 miljoner kronor som konfliktersätt-
ningar. Under samma tid har som konfliktersättningar utbetalats från
Handelns Arbetsgivareorganisation 350 000 kronor och från Sveriges
Verkstadsförening ca 150 miljoner kronor.
18
Delägarna i SAF betalar avgifter till föreningen i förhållande till de
anställdas löner. År 1991 uttogs delägaravgifiter med 0,38 % av 1990
års lönesumma för arbetare och övriga anställda. Totalt uppgick del-
ägaravgiftema 1991 till 790 miljoner kronor. För 1992 har procenttalet
för avgifterna sänkts till 0,28 %. Delägaravgiften till SAF för år 1992
beräknas till 610 miljoner kronor. Delägaravgiften är en årsavgift som
betalas halvårsvis. Faktureringen för första halvåret görs i maj och för
andra halvåret i september. Faktureringar förekommer därutöver
främst på grund av att nya delägare tillkommer. Bas för beräkningen
är årets budget som fastställs i januari.
Skillnaden mellan summan av delägaravgifter och kapitalavkastning
(efter skatt) å ena sidan och SAF:s löpande utgifter å andra sidan
tillförs en särskild "försäkringsfond". Denna fond används för att
betala ut ersättning till delägare som gör förluster till följd av ar-
betskonflikter. Fonden beräknas vid utgången av år 1991 till 5 350
miljoner kronor (bokfört värde), vilket motsvarar ett marknadsvärde
på ca 8 000 miljoner kronor. Handelns Arbetsgivareorganisation och
Verkstadsföreningen har inrättat liknande fonder för kompletterande
konfliktersättningar till medlemmar i respektive förbund. Sveriges
Verkstadsförenings fond är den största och uppgår till 970 miljonor
kronor och Handelns Arbetsgivareorganisations fond till drygt 100
miljoner kronor.
För varje delägare i SAF skall vidare årligen fastställas ett s.k.
ansvarighetsbelopp motsvarande 3 % av lönesumman under föregående
år. Delägaren har att lämna en garantiförbindelse att, utöver delägar-
avgift, till föreningen eller order inbetala en summa som motsvarar
hans ansvarighetsbelopp. Delägarnas ansvarighetsbelopp bildar till-
sammans föreningens s.k. garantifond, vilken alltså inte motsvaras av
några tillgångar hos SAF. Ansvarighetsbeloppet får, då så erfordras
för utgivande av konfliktersättning, uppsägas till betalning efter beslut
av föreningens fullmäktige. SAF:s garantifond uppgick vid utgången
av år 1991 till 6 255 miljoner kronor.
Förbundsavgifitema, som utgår vid sidan av delägaravgiftema till
SAF, varierar i storlek mellan de olika förbunden. Även dessa avgifter
baseras i allmänhet på medlemmarnas lönekostnader. Totalt uppgick
förbundsavgifitema år 1991 till ca 525 miljoner kronor. Dessa avgifter
svarade härigenom år 1991 för ca 40 % av det sammanlagda avgiftsut-
taget på ca 1 315 miljoner kronor inom SAF och dess förbund. Det
inbördes storleksförhållandet mellan å ena sidan förbundsavgiftema
och å andra sidan delägaravgiftema har varierat inom tämligen små
gränser.
Under perioden 1987 - 1991 har i genomsnitt drygt 73 % av SAF:s
intäkter - delägaravgiftema och avkastningen från konfliktfonden netto
efter skatt - använts för konfliktändamål. Till konfliktändamål har
härvid ansetts gå inte bara utbetalda konfliktersättningar utan också det
överskott av SAF:s verksamhet som lagts till den s.k. försäkringsfon-
den. Eftersom avgiftsuttaget till SAF för år 1992 fastställts till ca 610
miljoner kronor och kostnaderna för verksamheten 1992 beräknas bli
Prop. 1991/92:117
Bilaga 1
19
ca 500 miljoner kronor och kapitalavkastningen till ca 200 miljoner Prop. 1991/92:117
kronor (före reavinster) blir avsättningen för konfliktändamål 38 %. Bilaga 1
Arbetsgivarföreningen SFO bildades år 1970 för att tillgodose behovet
av samordning av de statsägda företagens uppträdande som arbets-
givarparter. Under 1980-talet breddades SFO genom att även ideella
föreningar och privatägda företag kunde ansluta sig. Medlemsutveck-
lingen har under de 20 åren varit stigande och fortsätter att stiga även
på 1990-talet. Antalet anslutna medlemsföretag i SFO uppgick i febru-
ari 1992 till 1 300. Medlemmarna hade omkring 110 000 anställda.
Den service SFO tillhandahåller sina medlemmar omfattar bl.a.
rådgivning i det löpande personalarbetet, t.ex. avseende löner,
allmänna anställningsvillkor och medbestämmande. Rådgivning sker
också i arbetsmiljöfrågor och frågor om företagshälsovård. SFO:s
förhandlare medverkar vid avtalsförhandlingar, handlägger tvister som
inte kan avgöras på lokal nivå och tillhandahåller statistik för jämförel-
ser på riks- och branschnivå. Utbildning i olika arbetsgivarfrågor
bedrivs genom egen kursverksamhet och medverkan sker även i
företagsanspassad utbildning.
SFO har enligt stadgarna bl.a. att lämna medlem ersättning på grund
av arbetskonflikt. För detta ändamål finns en konfliktfond. Stämman
beslutar om fondens storlek och om på vilket sätt fonden skall tillföras
medel.
Medlemmarna i SFO betalar en avgift som är baserad på den totala
lönesumman inom företaget. År 1991 var avgiften 0,4 % av lönesum-
man föregående år. Under år 1991 uppgick medlemsavgifterna till
totalt drygt 61 miljoner kronor. En del av medlemsintäktema avsätts
till fonden för konfliktändamål. Det bokförda värdet av dessa fonder
var vid 1990 års utgång drygt 175 miljoner kronor. Det verkliga vär-
det är högre. Vidare utfärdar vaije medlem en garantiförbindelse som
innebär att medlemmen vid konflikt kan åläggas att betala ett ansvars-
belopp till SFO. Ansvarsbeloppet har genom åren varit 0 kronor.
Kommunala Företagens Samoiganisation (KFS) bildades i oktober
1988 för att tillgodose behovet av samordning av de kommunalägda
företagens uppträdande som arbetsgivarparter. Antalet anslutna med-
lemsföretag i KFS uppgick i januari 1992 till ca 200. Medlemmarna
hade omkring 13 000 anställda. Medlemskap kan erhållas av företag/
sammanslutning som bedriver verksamhet inom det kommunala kom-
petensområdet. Efter stadgeändring under år 1991 kan KFS ta emot
även företag med blandat ägande.
KFS årsstämma 1991 beslutade att inrätta en skaderegleringsfond för
skydd vid konflikter. Stämman beslutar om fondens storlek och om
sättet att tillföra fonden medel. Av 1990 års överskott avsattes 900 000
kronor till fonden. Vidare skall fonden tillföras räntan under året och
20
del av 1991 års överskott. Därefter skall utvärderas om storleken på
fonden är tillräcklig. Konfliktersättning utbetalas efter beslut av styrel-
sen. Medlemsavgiften uppgår till 0,35 % på medlemsföretagets totalt
utbetalda bruttolön för närmast föregående år, dock maximalt 11 bas-
belopp. Under år 1991 uttogs avgifter med sammanlagt 4,5 miljoner
kronor. För år 1992 beräknas avgifterna till 6,5 miljoner kronor, var-
av ca 600 000 kronor går till den ideella föreningen KFS och resten
till KFS Företagsservice AB.
Vid sidan av SAF, SAV, SFO, kommunförbunden och KFS finns en
rad arbetsgivarorganisationer. Dessa är verksamma inom den enskilda
sektorn, den kooperativa sektorn och inom folkrörelserna. Enligt
stadgarna torde medlemmarna i dessa föreningar ofta ha rätt till
konfliktersättning. Föreningarna torde dock i allmänhet använda endast
en obetydlig del av influtna medlemsavgifter för sådant ändamål.
Prop. 1991/92:117
Bilaga 1
21
Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande
över finansdepartementets promemoria om avdragsrätt
för medlemsavgifter till arbetsgivarorganisationer
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksskatteverket
(RSV), Arbetsgivarföreningen SFO, Bankinstitutens Arbetsgivareorga-
nisation (BAO), Fastighetsarbetsgivamas Förbund (FF), Kommunala
Företagens Samorganisation (KFS), Kooperationens Förhandlingsorgani-
sation (KFO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrukarnas
Riksförbund (LRF), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges
Hotell- och Restaurangförbund SHR, Sveriges Industriförbund, Tid-
ningarnas Arbetsgivareförening (TA) och Tjänstemännens centralorga-
nisation (TCO).
Prop. 1991/92:117
Bilaga 2
22
Härigenom föreskrivs att punkt 1 av anvisningarna till 20 § kom-
munalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:117
Bilaga 3
Anvisningar
till 20 §
l.1 Till skattskyldigs levnads-
kostnader, för vilka avdrag enligt
denna paragraf ej medges, räknas
bland annat premier för egna per-
sonliga försäkringar och avgifter
till kassor, föreningar och andra
sammanslutningar, i vilka den
skattskyldige är medlem. Avdrag
får dock göras för sådana premier
och avgifter i den omfattning som
anges i 33 §, 46 § 2 mom., punk-
terna 21 och 23 av anvisningarna
till 23 § och punkt 6 av anvis-
ningarna till 33 §.
1. Till skattskyldigs levnads-
kostnader, för vilka avdrag enligt
denna paragraf ej medges, räknas
bland annat premier för egna per-
sonliga försäkringar, avgifter till
kassor, föreningar och andra sam-
manslutningar, i vilka den
skattskyldige är medlem, samt
avgifter till arbetsgivar-
organisationer till den del avgifter-
na beräknas avse annat än medel
för konfliktändamål. Avdrag får
dock göras för sådana premier och
avgifter i den omfattning som
anges i 33 §,46 § 2 mom., punk-
terna 21 och 23 av anvisningarna
till 23 § och punkt 6 av anvis-
ningarna till 33 §.
Utgifter för representation och liknande ändamål är att hänföra till
omkostnader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband med
verksamheten, såsom då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla
affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avser jubileum för
företaget, invigning av mera betydande anläggning för verksamheten,
stapelavlöpning eller jämförliga händelser eller då utgifterna är att
hänföra till personalvård. Avdrag medges i det enskilda fallet inte med
större belopp än som kan anses skäligt och inte i något fall för utgifter
för spritdrycker och vin. Avdrag för måltidsutgifter medges normalt inte
med större belopp än som motsvarar skäliga utgifter för lunch.
Till kostnader för hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård, för vilka
avdrag inte medges enligt denna paragraf, räknas
kostnader för hälso- och sjukvård för vilken ersättning inte utges enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring i den mån kostnaderna inte avser
antingen sjuk- och tandvårdskostnader som uppkommer vid insjuknande
'Senaste lydelse 1990:650.
23
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:117
Bilaga 3
i samband med tjänsteförrättning utomlands eller sjuk- och tandvårdskost-
nader för anställd som inte är försäkrad enligt lagen om allmän försäk-
ring,
kostnader för företagshälsovård som inte uppfyller villkoren för bidrag
enligt förordningen (1985:326) om bidrag till företagshälsovård samt
kostnader för sådan verksamhet som avser rehabilitering eller liknande
och som inte bedrivs efter grunder som fastställs i kollektivavtal mellan
arbetsmarknadens huvudoiganisationer.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992 och tillämpas första gången vid
1993 års taxering. Äldre föreskrifter tillämpas dock fortfarande vid 1993
års taxering i fråga om avgifter som avser tiden före den 1 januari 1992.
24
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-03-18
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-
Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Lundgren beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).
Förslaget har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Eva Lagebrant
Torén.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet-.
I remissen föreslås att avdragsrätten för avgift till arbetsgivarorganisation
till den del den inte avser konfliktändamål skall avskaffas. Förslaget
gäller även avgifter som avser tid före ikraftträdandet av lagändringen
men efter den 31 december 1991. Detta innebär att ändringarna skulle få
en sådan retroaktiv verkan som avses i 2 kap. 10 § andra stycket första
meningen regeringsformen.
Bestämmelsen i nyssnämnda stycke, som infördes år 1979, innefattar
ett förbud mot stiftande av skatte- och avgiftslag som har retroaktiv
verkan. Från förbudet kan - såvitt här är av intresse - göras undantag
när riksdagen finner detta vara påkallat av särskilda skäl och ett förslag
om retroaktivitet från regeringen eller ett riksdagsutskott föreligger när
den omständighet som utlöser skatt- eller avgiftsskyldigheten inträffar.
Med ett sådant förslag jämställes ett meddelande i skrivelse från
regeringen till riksdagen om att ett sådant förslag är att vänta.
1 propositionen med förslag till bestämmelsen i nämnda andra stycke
anförde föredragande statsråd bl.a. (prop. 1978/79:195 s. 55) att det var
ett rättssäkerhetsintresse av vikt att skattelagar inte utan starka skäl gavs
tillbakaverkande kraft. Han uttalade vidare att i en tid då en stor och
växande andel av medborgarnas inkomster tas ut i skatt för gemensamma
ändamål kraven skärps på att skatteuttagets fördelning på olika grupper
uppfattas som rättvis och att detta självklart nödvändiggör bl.a. effektiva
ingripanden mot skattefusk och skatteflykt och en successiv översyn av
skattesystemet. Samtidigt framhöll han att ändringarna måste ske på ett
för de enskilda medborgarna godtagbart sätt.
Beträffende frågan om undantag från förbudet mot retroaktiv lagstift-
ning åberopades i propositionen vad rättighetsskyddsutredningen hade
anfört i sitt betänkande Förstärkt skydd för fri- och rättigheter (SOU
1978:34 s. 161) om att riksdagen vid flera tillfällen hade ansett att viss
retroaktiv tillämpning av nya skatteregler var nödvändig. Enligt
utredningen hade det då regelmässigt varit fråga om att sätta stopp för
förfaranden som regeringen och riksdagen hade ansett innebära kring-
gående av gällande skattelag. Utredningen pekade på att det var ett
samhällsintresse av vikt att lagstiftaren kunde handla snabbt, sedan han
Prop. 1991/92:117
Bilaga 4
25
väl fått upp ögonen på ett oförutsett och inte önskvärt sätt att utnyttja Prop. 1991/92:117
gällande skatteregler och i princip hade beslutat sig för att ändra dessa. Bilaga 4
Enligt utredningen skulle det vara direkt stötande om just en sådan
omständighet som att regeringen lade fram en proposition med förslag till
lag som hindrar ett visst slag av kringgåendetransaktioner till följd av ett
undantagslöst retroaktivitetsförbud skulle leda till en ökning av sådana
transaktioner fram till dess att lagen har trätt i kraft. Statsrådet delade
kommitténs uppfattning (a. prop. s. 56) att ett undantag från retro-
aktivitetsförbudet var motiverat för de sålunda berörda fållen.
Rättighetsskyddsutredningens förslag till bestämmelse i 2 kap. 10 §
andra stycket regeringsformen hade väsentligen samma innehåll som
bestämmelsen nu har. I sammanfattningen av sitt förslag i denna del
uttalade rättighetsskyddsutredningen (a.a. s. 17) att undantaget syftade till
att förebygga sådana orättvisor som kan uppkomma som en följd av att
föreliggande legala möjligheter till skatteflykt utnyttjas efter det att det
har blivit känt att lagändring förbereds. En viss modifiering av detta
uttalande kan spåras i specialmotiveringen till den föreslagna bestäm-
melsen, där utredningen anförde att med undantaget från retroaktivi-
tetsförbudet avsågs främst lagstiftningsingripanden mot skatteflykt och
kringgående av skattelag.
Utöver det nu redovisade ger förarbetena inte någon belysning av
frågan vad som skall anses innefattat i det i bestämmelsen uppställda
kravet på att riksdagen skall finna att särskilda skäl påkallar ett undantag
från retroaktivitetsförbudet. Det anförda ger intryck av att det varit
möjligheten att ställa upp hinder för skatteflykt eller kringgående av
skattelag som varit i blickpunkten vid utformandet av undantaget, men
något direkt uttalande av denna innebörd finns i vart fäll inte i proposi-
tionen. På sina håll i litteraturen synes dock den ståndpunkten ha intagits
att det är uteslutande i angivna fäll som undantaget gäller (Petrén/Ragne-
malm Sveriges grundlagar, 1980 s. 66; jfr Holmberg/Stjemquist
Grundlagarna, 1980 s. 109 f som inte synes redovisa någon bestämd
slutsats i frågan).
Förslaget om viss retroaktiv tillämpning i det nu föreliggande
lagstiftningsärendet har inte som motiv att hindra skatteflykt eller
kringgående av skattelag. Det får i stället sättas i samband med det
upphävande vid utgången av år 1991 av lagen (1982:1193) om skattere-
duktion för fäckföreningsavgift som riksdagen beslutade i december 1991
i anledning av regeringens proposition 1991/92:48. I denna proposition
meddelade regeringen att den avsåg att återkomma till riksdagen med
förslag om avskaffände av arbetsgivares avdragsrätt för avgift till
arbetsgivaroiganisation, som avsåg tiden efter den 31 december 1991, till
den del den inte avsåg konfliktändamål. I propositionen i övrigt liksom
i skatteutskottets betänkande vari propositionsförslaget tillstyrkes och i
den debatt som föregick riksdagens beslut framhölls i olika sammanhang
det samband som ansågs föreligga mellan avdragsrätten för fäckföre-
ningsavgifter och arbetsgivares rätt till avdrag för avgift till arbets-
givarorganisation. Värt att anmärka i sammanhanget är att skatteutskottets
majoritet tillstyrkte propositionen med hänvisning till den statsfinansiella
26
situationen och till att regeringen under våren 1992 skulle komma att Prop. 1991/92:117
lägga fram motsvarande förslag i fråga om arbetsgivarnas organisations- Bilaga 4
kostnader (1991/92:SkU8 s. 16).
Att de tidigare berörda uttalandena i förarbetena till det här diskuterade
undantaget från retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 § andra stycket rege-
ringsformen ger anledning anta att undantaget i främsta rummet skall
kunna utnyttjas vid sådana situationer av skatteflykt och skatteundan-
dragande som diskuterades vid förbudets tillkomst, torde inte kunna
anses innebära att dess tillämpning i varje annan situation skulle vara
utesluten. Undantaget har också ansetts tillämpligt i en något vidare
omfattning än förarbetena sålunda antyder, t.ex. när det med hänsyn till
den samhällsekonomiska balansen ansågs nödvändigt att genom lag om
särskild vinstskatt, m.m. minska företagens likviditet och lönebetalnings-
förmåga (prop. 1988/89:132). Enligt lagrådets mening står det dock klart
att en betydande restriktivitet måste iakttas när fråga uppkommer om dess
tillämpning i andra fäll. Med hänsyn till det tidigare anförda anser
lagrådet att den situation som föreligger i det nu aktuella lagstift-
ningsärendet kan anses fälla inom ramen för en sådan restriktiv tillämp-
ning av undantaget.
Innebörden av den föreslagna ändringen av avdragsreglema synes
kunna sammanfattas enligt följande. Avgifter till arbetsgivarorganisationer
skall i fortsättningen vara avdragsgilla endast till den del de avser medel
för konfliktändamål. Den enskilde arbetsgivaren har rätt - men är inte
skyldig - att vid avdragsberäkningen fälla tillbaka på en hjälpregel (i
remissprotokollet kallad individuell schablonmetod) som innebär att
fördelningen av avgiften på konfliktändamål och andra ändamål görs med
hjälp av ett andelstal som bygger på uppgifter i organisationens budget.
Skattemyndigheten skall dock kunna frångå denna beräkning om den på
grund av särskilda omständigheter framstår som orealistisk. Oavsett om
avdragsberäkningen grundas på det budgeterade eller det fäktiska utfallet
skall vid beräkningen förutsättas att inbetalda avgifter i första hand tas i
anspråk för organisationens kostnader för annat än konfliktändamål och,
får det förutsättas, kapitalförvaltning.
I det remitterade lagförslaget har de nya reglerna tagits in i första
stycket av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen.
Förekomsten av en hjälpregel har inte mer än antytts genom en föreskrift
som gör avdragsrätten beroende av vad avgiften "beräknas" avse. Den
nyss berörda principen för avräkning mot organisationens kostnader
återspeglas inte i lagtexten.
Enligt lagrådets mening är det önskvärt att huvudprinciperna för
avdragsberäkningen kommer till tydligare uttryck i lagtexten. Av
systematiska skäl är det lämpligt att samla de nya reglerna i ett nytt
andra stycke i anvisningspunkten. Lagrådet föreslår att det nya stycket
ges följande lydelse:
"Bestämmelserna i första stycket gäller inte avgifter till arbetsgivaror-
ganisationer. Beträffande sådana avgifter gäller att avdrag medges till den
del avgifterna avser medel för konfliktändamål. Bedömningen av vad
avgifterna avser får grundas på uppgifter i oiganisationens budget om
27
inte särskilda skäl talar mot det. Vid bedömningen skall dock avgifterna Prop. 1991/92.117
alltid i första hand avräknas mot kostnaderna för den övriga organisa- Bilaga 4
tionsverksamheten."
gotab 41135, Stockholm 1992
28