Prop.
1991/91:107
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 19 mars 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bo Könberg
I propositionen föreslås en ny läkemedelslag, som avses ersätta läke-
medelsförordningen (1962:701), och en ny lag om kontroll av narkotika,
som avses ersätta narkotikaförordningen (1962:704). Reglerna i den
föreslagna läkemedelslagen är förenliga med de regler på läkemedels-
området som Sverige har att beakta enligt det förslag till avtal om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-avtal) som nu föreligger.
Förslaget till den nya läkemedelslagen bygger till mycket stor del på
en promemoria som i juli 1991 upprättats inom socialdepartementet och
de synpunkter som framförts vid remissbehandlingen av promemorian.
När det gäller förslaget till lag om kontroll av narkotika har utgångs-
punkten varit det förslag till ny lag som 1983 års läkemedelsutredning
presenterat i betänkandet (SOU 1987:20) Läkemedel och hälsa och re-
missynpunkterna.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft samtidigt som det avsedda EES-
avtalet.
Definitionen av begreppet läkemedel har utformats något annorlunda
än i den gällande läkemedelsförordningen. Den nya lagen avses omfatta
såväl läkemedel i allmänhet som radioaktiva läkemedel. Den vanliga
läkemedelskontrollen skall i princip omfatta även naturmedel. För
homeopatiska medel finns förslag om ett enkelt registreringsförfarande.
Priskontrollen frigörs från produktkontrollen och avses ske inom
ramen för den allmänna försäkringen.
Det föreslås att alla läkemedel, med undantag för s.k. extemporeläke-
medel, måste godkännas av läkemedelsverket för att få säljas. Beslut om
1 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 107
godkännande tidsbegränsas men skall kunna förnyas. Regeringen ges
möjlighet att föreskriva att beslut skall fattas inom viss tid när det gäller
godkännande och andra tillstånd. En tillståndsprövning införs för kli-
niska prövningar. Särskilda krav ställs på den som utarbetar dokumenta-
tion i ärenden om godkännande och den som ansvarar för tillverkning
eller import. Grunderna för beslut om att återkalla läkemedel och om att
ett godkännande skall upphöra att gälla utformas i enlighet med vad som
gäller inom EG. I den föreslagna läkemedelslagen preciseras också
grunderna för återkallelse av övriga tillstånd.
Särskilda krav ställs på viss skriftlig information till den som skall an-
vända läkemedel.
Förslaget till den nya lagen om kontroll av narkotika är uppbyggt efter
mönster i narkotikaförordningen. En hel del smärre sakliga ändringar
har dock gjorts i förhållande till förordningen.
Prop. 1991/92:107
Prop. 1991/92:107
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Med läkemedel avses i denna lag varor som är avsedda att tillföras
människor eller djur för att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom
eller symtom på sjukdom eller att användas i likartat syfte.
Med radioaktiva läkemedel avses läkemedel som avger joniserande
strålning. Till radioaktiva läkemedel räknas inte slutna strålkällor.
I fråga om narkotiska läkemedel och om läkemedel som utgör dop-
ningsmedel tillämpas bestämmelserna i denna lag, om de inte strider mot
vad som är särskilt föreskrivet om dessa varor.
2 § Denna lag tillämpas inte på djurfoder som innehåller antibiotika eller
andra kemoterapeutiska medel.
Med undantag för 25, 28 och 29 §§ tillämpas inte denna lag på varor
som beretts i enlighet med en erkänd homeopatisk metod och som regi-
strerats av läkemedelsverket.
En vara som beretts enligt en erkänd homeopatisk metod och inte
påstås ha viss terapeutisk effekt, skall på ansökan registreras om den
innehåller mindre än en miljondel av sådan aktiv substans som medför
receptbeläggning eller i övrigt bedöms som ofarlig samt är avsedd att
intas genom munnen eller är avsedd för yttre bruk.
Om det är påkallat från hälso- och sjukvårdssynpunkt får regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket föreskriva att
lagen helt eller delvis skall tillämpas på varor som avses i andra stycket.
3 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket
får, om det är påkallat från hälso- och sjukvårdssynpunkt, föreskriva att
lagen helt eller delvis skall tillämpas på en vara eller varugrupp som inte
är läkemedel men i fråga om egenskaper eller användning står nära
läkemedel.
4 § Ett läkemedel skall vara av god kvalitet och vara ändamålsenligt. Ett
läkemedel är ändamålsenligt om det är verksamt för sitt ändamål och vid
normal användning inte har skadeverkningar som står i missförhållande
till den avsedda effekten.
Ett läkemedel skall vara fullständigt deklarerat, ha godtagbar och sär-
skiljande benämning samt vara försett med tydlig märkning. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket får medge
undantag från kravet på fullständig deklaration.
5 § Ett läkemedel får säljas först sedan det godkänts för försäljning.
Sådant läkemedel som tillverkas på apotek för en viss patient får dock
säljas utan godkännande.
Efter tillstånd får ett läkemedel säljas även i andra fall, om det finns
särskilda skäl.
6 § Ett läkemedel skall godkännas om det uppfyller kraven enligt 4 §.
Godkännande av ett läkemedel och tillstånd enligt 5 § får förenas med
särskilda villkor.
Ett godkännande gäller i fem år.
Ett godkännande får förnyas för femårsperioder.
7 § Läkemedelsverket prövar frågor om godkännande enligt 5 § första
stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedels-
verket prövar frågor om tillstånd enligt 5 § andra stycket.
Ansökan om förnyelse av ett godkännande skall ha kommit in till läke-
medelsverket senast tre månader innan godkännandet upphör att gälla.
Ett godkännande gäller under tiden för prövning av ansökan om förnyel-
se.
8 § Den som ansöker om godkännande eller tillstånd enligt 5 § skall visa
att kraven enligt 4 § är uppfyllda. Dokumentation som bifogas ansökan
skall ha utarbetats av någon som har tillräcklig kompetens och tillräck-
ligt inflytande över innehållet i dokumentationen.
9 § Den som har fått ett läkemedel godkänt skall följa utvecklingen på
läkemedelsområdet, informera läkemedelsverket om nya uppgifter av
väsentlig betydelse för kontrollen av läkemedlet och inom ramen för
godkännandet ändra läkemedlet om det behövs.
10 § Läkemedelsverket skall fortlöpande kontrollera ett läkemedel som
har godkänts och pröva om godkännandet fortfarande bör gälla. Verket
får förelägga den som fått godkännandet att visa att läkemedlet fort-
farande uppfyller kraven för godkännandet.
11 § Läkemedelsverket får ålägga den som fått ett läkemedel godkänt att
återkalla läkemedlet från dem som innehar det
1. om det behövs för att förebygga skada,
2. om läkemedlet inte är verksamt för sitt ändamål,
3. om det inte är av god kvalitet, eller
4. om väsentliga krav i samband med tillverkning eller import inte
uppfylls.
Aterkallelse har den innebörd som följer av 8 § andra stycket produkt-
säkerhetslagen (1988:1604).
12 § Läkemedelsverket får besluta att ett godkännande skall upphöra att
gälla
1. om den som fått ett föreläggande enligt 10 § inte kan visa att läke-
medlet fortfarande uppfyller kraven för godkännandet,
2. om de villkor som angavs vid godkännandet inte följts,
3. om ett åläggande att återkalla läkemedel inte följts, eller
4. om de grundläggande förutsättningarna för godkännandet i andra
fall inte längre föreligger.
Prop. 1991/92:107
På begäran av den som fått ett läkemedel godkänt skall verket besluta Prop. 1991/92:107
att godkännandet skall upphöra att gälla.
13 § En klinisk undersökning på människor eller djur av ett läkemedels
egenskaper (klinisk läkemedelsprövning) får utföras för att utreda i vad
mån läkemedlet är ändamålsenligt. Prövningen, som skall vara etiskt
försvarlig, får utföras i samband med sjukdomsbehandling eller utan
sådant samband. En prövning får utföras på människor endast av en
legitimerad läkare eller legitimerad tandläkare och på djur endast av en
legitimerad veterinär. Den som utför prövningen skall ha tillräcklig
kompetens på det område som prövningen avser.
De patienter eller försökspersoner som avses delta i en klinisk läke-
medelsprövning skall få sådan information om prövningen att de kan ta
ställning till om de vill delta i denna.
För prövningar som inte har samband med sjukdomsbehandling skall
samtycke till deltagandet alltid inhämtas. Sådana prövningar får inte
företas på den som enligt föräldrabalken har god man eller förvaltare
eller på den som får vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. För pröv-
ningar som har samband med sjukdomsbehandling skall samtycke till
deltagandet inhämtas, om inte synnerliga skäl föreligger att ändå företa
prövningen.
14 § En klinisk läkemedelsprövning får endast genomföras sedan till-
stånd till prövning har meddelats. Frågor om tillstånd prövas av läke-
medelsverket.
15 § Med tillverkning avses i denna lag framställning, förpackning eller
ompackning av läkemedel.
Tillverkning av läkemedel skall äga rum i ändamålsenliga lokaler och
utföras med hjälp av ändamålsenlig utrustning. En sakkunnig med till-
räcklig kompetens och tillräckligt inflytande skall se till att kraven på
läkemedlens kvalitet och säkerhet uppfylls.
16 § Yrkesmässig tillverkning av läkemedel får bedrivas endast av den
som har läkemedelsverkets tillstånd. Utan sådant tillstånd får läkemedel
för ett visst tillfälle tillverkas på apotek.
17 § Läkemedel får importeras från ett land utanför det europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet av den som har tillstånd till tillverkning av
eller handel med läkemedel. Läkemedelsverket får besluta om särskilt
tillstånd för sådan import. En importör skall anlita en sakkunnig med
tillräcklig kompetens och tillräckligt inflytande som skall se till att krav-
en på läkemedlens kvalitet och säkerhet iakttas.
Om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läke-
medelsverket föreskriver något annat, får dock resande utan tillstånd
föra in läkemedel i Sverige, om de är avsedda för medicinskt ändamål
och den resandes personliga bruk.
Prop. 1991/92:107
18 § Med detaljhandel avses i denna lag försäljning till den som inte har
tillstånd till försäljning. Med partihandel avses annan försäljning.
Handel med läkemedel skall bedrivas på sådant sätt att läkemedlen inte
skadar människor, egendom eller miljö samt så att läkemedlens kvalitet
inte försämras.
Partihandel med läkemedel får bedrivas endast av den som fått läke-
medelsverkets tillstånd.
Bestämmelser om detaljhandel finns i lagen (1970:205) om detaljhan-
del med läkemedel.
19 § Den som yrkesmässigt tillverkar, importerar, säljer, transporterar,
förvarar eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar läkemedel skall vidta
de åtgärder och i övrigt iaktta sådan försiktighet som behövs för att
hindra att läkemedlen skadar människor, egendom eller miljö samt se till
att läkemedlens kvalitet inte försämras.
Radioaktiva läkemedel får beredas endast på sjukhus och apotek samt
får användas endast på sjukhus, om inte läkemedelsverket för ett visst
fall medger något annat.
Den som i andra fall hanterar läkemedel skall vidta de åtgärder och
iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra att läke-
medlen skadar människor, egendom eller miljö.
20 § Beslut av läkemedelsverket som avses i 5 §, 6 § tredje stycket,
12 § andra stycket, 14 §, 16 §, 17 § första stycket eller 18 § tredje
stycket skall fattas inom den tid som regeringen föreskriver.
Ett tillstånd enligt 5 § andra stycket, 14 §, 16 §, 17 § första stycket
eller 18 § tredje stycket får återkallas om någon av de väsentliga förut-
sättningar som förelåg när tillståndet meddelades inte längre föreligger
eller om något krav som är av särskild betydelse för kvalitet och säker-
het inte följts.
Särskilda bestämmelser finns om handläggning av sådana ärenden som
har anknytning till det europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
21 § Sådan information om läkemedel som har särskild betydelse för att
förebygga skada eller för att främja en ändamålsenlig användning av
läkemedel skall lämnas skriftligen när ett läkemedel tillhandahålls kon-
sumenten.
Information som utgör ett led i marknadsföringen av ett läkemedel
skall vara aktuell, saklig och balanserad. Den får inte vara vilseledande.
22 § Den som förordnar eller lämnar ut läkemedel skall särskilt iaktta
kraven på sakkunnig och omsorgsfull vård samt på upplysning till och
samråd med patienten eller företrädare för denne.
Om det är påkallat från hälso- och sjukvårdssynpunkt får regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket föreskriva att
ett läkemedel får lämnas ut endast mot recept eller annan beställning Prop. 1991/92:107
från den som är behörig att förordna läkemedel.
23 § Läkemedelsverket har tillsynen över efterlevnaden av denna lag
samt de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen.
24 § Läkemedelsverket har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen och får meddela de förelägganden
och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen skall efterlevas.
För tillsyn har läkemedelsverket rätt till tillträde dels till områden,
lokaler och andra utrymmen som används i samband med tillverkning
eller annan hantering av läkemedel, av utgångsämnen eller av förpack-
ningsmaterial till läkemedel, dels till utrymmen där prövning av läke-
medels egenskaper utförs. Läkemedelsverket får i sådana utrymmen
göra undersökningar och ta prover. Läkemedelsverket har dock inte med
stöd av denna lag rätt till tillträde till bostäder.
På begäran skall den som förfogar över sådana varor som avses i an-
dra stycket lämna nödvändigt biträde vid undersökningen. För uttaget
prov betalas inte ersättning. Beslut om föreläggande eller förbud får
förenas med vite. Vägras tillträde eller biträde får läkemedelsverket
också förelägga vite.
25 § Den som ansöker om godkännande för försäljning av ett läkemedel
eller om sådan jämkning av ett godkännande att indikationerna för läke-
medlet utvidgas eller ansöker om tillstånd att få utföra en klinisk läke-
medelsprövning skall betala ansökningsavgift. Så länge godkännandet
eller tillståndet gäller skall årsavgift betalas. Även den som ansöker om
eller har tillstånd att tillverka en sådan medicinsk gas, på vilken denna
lag är tillämplig, och den som ansöker om eller innehar registrering av
ett homeopatiskt medel skall betala ansöknings- och årsavgift.
Regeringen beslutar om avgifternas storlek och får meddela ytterligare
föreskrifter om sådana avgifter. Efter bemyndigande av regeringen får
läkemedelsverket meddela sådana ytterligare föreskrifter om avgifter
som inte gäller avgifternas storlek.
26 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 5, 14 eller
16 - 19 § döms till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte
är belagd med straff enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Den som ger sig ut för att vara behörig att förordna läkemedel för att
få ett läkemedel utlämnat i strid mot vad som är föreskrivet, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte är belagd
med strängare straff enligt brottsbalken.
27 § Läkemedel som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet
därav skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Det-
samma gäller vinningen av brottet.
28 § Beslut som läkemedelsverket i ett enskilt fall meddelat enligt denna
lag eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen får
överklagas hos kammarrätten.
Beslut som läkemedelsverket eller kammarrätten i ett enskilt fall med-
delar skall gälla omedelbart, om inte annat förordnas.
29 § Regeringen får besluta om ytterligare föreskrifter som behövs för
att skydda enskildas liv och hälsa.
Regeringen får överlåta till läkemedelsverket att besluta om sådana
föreskrifter.
30 § Regeringen bemyndigas att meddela särskilda föreskrifter om läke-
medelskontrollen i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som Sverige
befunnit sig i.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Genom lagen upphävs läkemedelsförordningen (1962:701), lagen
(1981:50) med bestämmelser om vissa medel avsedda för injektion och
lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel.
3. Beslut som meddelats med stöd av läkemedelsförordningen
(1962:701), lagen (1981:50) med bestämmelser om vissa medel avsedda
för injektion eller lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel skall anses
ha meddelats med stöd av motsvarande bestämmelse i denna lag om inte
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket
förordnar annat. Tillstånd som på grund härav skall anses som god-
kännande enligt denna lag gäller under fyra månader efter ikraft-
trädandet utan hinder av föreskriften i 6 § andra stycket.
4. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regering-
en hänvisas till en föreskrift som har ersatts av en föreskrift i denna lag,
tillämpas i stället den nya föreskriften.
Prop. 1991/92:107
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Med narkotika avses i denna lag detsamma som i 8 § narkotika-
strafflagen (1968:64).
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket
skall upprätta och kungöra förteckningar över narkotika.
2 § Narkotika får importeras, tillverkas, exporteras, utbjudas till för-
säljning, överlåtas eller innehas endast för medicinskt eller vetenskapligt
ändamål.
3 § Narkotika får importeras eller exporteras endast av den som har
tillstånd till det.
Om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läke-
medelsverket föreskriver något annat, får dock resande utan tillstånd
föra in narkotiska läkemedel i Sverige, om de är avsedda för medicinskt
ändamål och den resandes personliga bruk.
Narkotika får inte tas om hand på det sätt som avses i 8 § första styck-
et 2 tullagen (1987:1065). Narkotika får inte heller utan tillstånd sändas
genom tullområdet, åter föras ut eller förvaras i tullager som inrättats
för förvaring av proviantartiklar och liknande. I övrigt gäller lagen
(1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor, m.m.
4 § Med tillverkning avses i denna lag framställning, omvandling, be-
arbetning, avvägning, uppräkning, förpackning eller ompackning av
narkotika samt framställning av sådan beredning som innehåller narko-
tika utan att beredningen anses som narkotika.
Tillverkning av narkotika får bedrivas endast av den som har tillstånd
till det. Tillstånd behövs dock inte för att på apotek göra en beredning
med narkotiskt ämne som verksam beståndsdel eller för att i veten-
skapligt syfte framställa narkotika vid en vetenskaplig institution, som
ägs eller stöds av staten.
5 § Handel med narkotika får bedrivas endast av
1. den som med tillstånd antingen har infört varan till riket eller har
vidtagit sådan åtgärd med varan som innebär tillverkning,
2. den som har rätt till detaljhandel med läkemedel, eller
3. någon annan som har tillstånd att handla med varan.
Prop. 1991/92:107
Prop. 1991/92:107
6 § Narkotiska läkemedel får lämnas ut endast efter förordnande av
läkare, tandläkare eller veterinär. Sådant förordnande skall ske med
största försiktighet.
Om det finns grundad anledning att anta att en läkare, tandläkare eller
veterinär har missbrukat sin behörighet att förordna narkotiska läke-
medel, får hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd efter omständigheterna
antingen förbjuda att sådana läkemedel lämnas ut på förordnande av
läkaren, tandläkaren eller veterinären eller föreskriva särskilda begräns-
ningar i fråga om utlämnandet.
Beslut i ett ärende som avses i andra stycket skall gälla omedelbart,
om inte annat beslutas.
7 § Narkotika får innehas endast av
1. den som har rätt att handla med varan,
2. en föreståndare för en vetenskaplig institution som ägs eller stöds av
staten eller en kommun, i den mån varan behövs för vetenskaplig forsk-
ning, undersökning eller undervisning,
3. en befattningshavare vid försvarsmakten enligt särskilda bestämmel-
ser, eller
4. den som fått varan utlämnad till sig enligt 6 § första stycket eller
medgetts import enligt 3 § första stycket.
8 § Läkemedelsverket prövar frågor om tillstånd enligt denna lag. Till-
stånd skall förenas med de villkor som behövs. Vid prövningen skall
verket särskilt ta hänsyn till innehållet i de överenskommelser om narko-
tika som Sverige har biträtt. Ett tillstånd får återkallas av verket, om det
behövs för att förebygga missbruk av narkotika.
9 § Den som importerar, exporterar eller tillverkar narkotika eller
handlar med narkotika skall föra sådana anteckningar som behövs för att
kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna i denna lag och föreskrifter
som meddelats med stöd av lagen. Föreståndare för en vetenskaplig
institution där narkotika används i vetenskapligt syfte, skall föra sådana
anteckningar som behövs för kontrollen av användningen.
10 § Läkemedelsverket har tillsynen över efterlevnaden av denna lag
samt de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen.
11 § Läkemedelsverket har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen och får meddela de förelägganden
och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen skall efterlevas.
För tillsyn har läkemedelsverket rätt till tillträde dels till områden,
lokaler och andra utrymmen som används i samband med tillverkning
eller annan hantering av narkotika, av utgångsämnen till narkotika eller
av förpackningsmaterial, dels till utrymmen där prövning av narkotikans
egenskaper utförs. Verket får i sådana utrymmen göra undersökningar
och ta prover. Läkemedelsverket har dock inte med stöd av denna lag
rätt till tillträde till bostäder.
10
På begäran skall den som förfogar över sådana varor som avses i
andra stycket lämna nödvändigt biträde vid undersökningen. För uttaget
prov betalas inte ersättning. Ett beslut om föreläggande eller förbud får
förenas med vite. Om tillträde eller biträde vägras får läkemedelsverket
också förelägga vite.
12 § Bestämmelser om ansvar i vissa fall för åsidosättande av föreskrif-
ter, oriktiga uppgifter i ansökan om tillstånd och andra förfaranden i
fråga om narkotika finns i narkotikastrafflagen (1968:64) och i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
13 § Beslut som läkemedelsverket, generaltullstyrelsen eller hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd i ett enskilt fall meddelat enligt denna lag
eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen får över-
klagas hos kammarrätten.
Beslut som läkemedelsverket, generaltullstyrelsen, hälso- och sjuk-
vårdens ansvarsnämnd eller kammarrätten i ett enskilt fall meddelar
skall gälla omedelbart, om inte annat beslutas.
14 § Regeringen får i fråga om import, export, tillverkning, handel,
förordnande, utlämnande och anteckningar besluta om ytterligare före-
skrifter.
Regeringen får överlåta till läkemedelsverket och generaltullstyrelsen
att besluta om sådana föreskrifter.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Narkotikaförordningen (1962:704) skall upphöra att gälla vid ikraft-
trädandet.
3. Beslut och tillstånd som har meddelats enligt den upphävda förord-
ningen gäller fortfarande.
Prop. 1991/92:107
11
Prop. 1991/92:107
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren,
P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Könberg
Med läkemedel avses särskilt varor som är avsedda att bl.a. förebygga,
bota eller lindra sjukdom eller skador eller symtom på sjukdom eller
skador. Främst med hänsyn till den enskildes säkerhet har läkemedel
sedan länge omfattats av en offentligrättslig reglering. Likaså har narko-
tika, dvs. vissa varor med egenskaper att dämpa eller blockera smärtor,
men också egenskaper att framkalla eufori och att vara starkt vane-
bildande, reglerats noggrannt.
Den nuvarande, statliga läkemedelskontrollen syftar till att befolk-
ningen skall få tillgång till säkra och effektiva läkemedel av god kvalitet.
Kontrollen behöver därför hela tiden anpassas till de nya rönen om
läkemedel och till andra förändringar som sker på läkemedelsområdet.
Under årens lopp har sålunda läkemedelslagstiftningen reformerats vid
åtskilliga tillfällen. Läkemedelsfrågorna har utretts i flera sammanhang
och ett flertal gånger genom offentliga utredningar.
I september 1983 tillkallade dåvarande chefen för socialdepartementet
en parlamentarisk kommitté för att se över läkemedelslagstiftningen
m.m. Kommittén antog namnet 1983 års läkemedel sutredning. På
grundval av förslag från utredningen i ett delbetänkande (SOU 1984:82)
Apoteksbolaget mot år 2 000 beslutade riksdagen om allmänna riktlinjer
för bolagets framtida verksamhet och för ett nytt avtal mellan staten och
Apoteksbolaget AB (prop. 1984/85:170, SoU 29, rskr. 357). Ett nytt
sådant avtal har träffats.
Läkemedel sutredningens huvuduppdrag redovisades i slutbetänkandet
(SOU 1987:20) Läkemedel och hälsa. Där lämnades förslag till en ny
läkemedelslag och en ny lag om kontroll av narkotika. Betänkandet har
remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns till-
gänglig på socialdepartementet (S 2397/87).
Många av utredningens förslag har fått ett positivt mottagande av re-
missinstanserna. Flera av de framlagda förslagen har dock mött kritik.
Vissa av utredningens förslag i fråga om registreringsförfarandet har
12
genomförts i samband med att riksdagen beslöt inrätta en fristående
myndighet för kontrollen och tillsynen på läkemedelsområdet m.m. -
läkemedelsverket - (prop. 1989/90:99, SoU21, rskr. 270). Andra delar
av förslaget, t.ex. de som gäller information och användning, har till
stor del förlorat aktualitet som en följd av att särskilt Apoteksbolaget i
samråd med dem som berörs har anpassat sin verksamhet enligt de rikt-
linjer som utredningen förordat.
Sedan utredningen lagt fram sitt slutbetänkande har Sverige - tillsam-
mans med övriga EFTA-länder - inlett förhandlingar med EG och EG-
statema om ett närmare och fastare strukturerat samarbete i ett enhetligt
Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Såväl EFTA-ländema
som EG befinner sig sålunda för närvarande i en omfattande integra-
tionsprocess. Målet är att skapa ett samarbetsområde, där samtliga
EFTA:s och EG:s medlemsländer skall ingå. Det är avsikten att ett avtal
om sådant samarbete om möjligt skall kunna träda i kraft den 1 januari
1993, då EG:s s.k. inre marknad skall vara fullbordad. I denna process
ingår att EFTA-ländema förändrar sitt regelsystem på sådant sätt att det
överensstämmer med vad som enligt ett antal direktiv gäller inom EG på
områden som särskilt angetts. Hit hör läkemedelsområdet. De direktiv
m.m. som har betydelse för utformningen av den svenska läke-
medelslagstiftningen bör i svensk översättning1 fogas till protokollet som
bilaga 1.
De möjligheter - och problem - som ett svenskt deltagande i ett ut-
vidgat europeiskt samarbete kan komma att innebära har inte behandlats
av utredningen. För att få ett bättre underlag för ett regeringsförslag om
en ny läkemedelslag m.m. har det därför inom socialdepartementet utar-
betats en promemoria (juli 1991) med förslag till delar av en sådan lag-
stiftning på läkemedelsområdet. De förslag som lades fram där avsåg att
ersätta utredningens förslag såvitt dessa avsåg läkemedel i allmänhet.
Däremot innehöll promemorian i princip inte några förslag i fråga om
narkotika. Promemorians sammanfattning och lagförslag bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 2 resp. 3. Betänkandets lag-
förslag i den del det berör narkotika bör fogas till protokollet som
bilaga 4.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna och en sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig på
socialdepartementet (S 2397/87).
Frågan om en ny lagstiftning om läkemedel och narkotika har därefter
beretts i socialdepartementet. Särskilt synpunkterna under remissbe-
handlingen har föranlett vissa sakliga och redaktionella ändringar i
förhållande till de remitterade förslagen. Jag har däremot inte funnit skäl
att frångå de principiella ställningstaganden som gjordes i fråga om
läkemedel i promemorian eller i fråga om narkotika i betänkandet.
Regeringen beslöt den 20 februari 1992 att inhämta lagrådets yttrande
över de lagförslag som har utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitte-
rade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.
1 I den version av översättningen som bifogas kan förekomma vissa detaljavvikelser
från den text som slutligen fastställs.
Prop. 1991/92:107
13
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. Lagrådets yttrande
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6. Lagrådets
granskning har lett till vissa redaktionella jämkningar i lagförslagen.
Dessa framgår av specialmotiveringen.
Mot den bakgrund som jag har redovisat tar jag nu upp frågan om en
ny läkemedelslag och en ny lag om kontroll av narkotika med sikte på
att en sådan lagstiftning skall kunna genomföras samtidigt som det av-
sedda EES-avtalet träder i kraft. I den mån den nya lagstiftningen kräver
konsekvensändringar i andra författningar avser jag att återkomma i ett
senare sammanhang. Jag har dessutom för avsikt att föreslå regeringen
att i en bilaga till en planerad EES-proposition översiktligt redovisa de
rättsakter på läkemedelsområdet som det refereras till i bilagorna till det
föreslagna EES-avtalet och att i detta sammanhang ange den åtgärd som
behövs för att inkorporera den förordning på läkemedelsområdet som
ingår i dessa rättsakter.
Innan jag närmare behandlar förslagen till lagstiftning kommer jag att
översiktligt belysa tidigare och gällande rättsregler på områdena samt
bakgrunden till och utgångspunkter för de förslag som jag lägger fram.
Prop. 1991/92:107
Läkemedel i någon form har använts under snart sagt mänsklighetens
hela historia. Det är ändå först under de senaste 50 åren som huvud-
delen av de nu använda läkemedlen utvecklats. Ännu i bötjan av 1930-
talet rörde det sig mest om individuellt komponerade beredningar i enk-
lare beredningsformer, såsom dekokter och salvor, medan numera stan-
dardiserade, industriellt beredda produkter, främst i form av tabletter,
dominerar användningen. Utvecklingen har gått mot läkemedel med en
eller få verksamma beståndsdelar och äldre tiders torkade växtdelar och
enklare kemikalier har ersatts av komplicerade organiska kemiska före-
ningar och beståndsdelar eller substanser av biologiskt ursprung. I allt
högre grad bygger också användningen av moderna läkemedel på em-
piriska kunskaper om medlens verkningsmekanismer och effekter.
Dessa naturvetenskapliga förändringar på läkemedelsområdet har också
återspeglats i den rättsliga regleringen. Läkemedelsområdet har i Sverige
nämligen varit underkastat en sträng reglering ända sedan 1600-talets
senare del. Under större delen av denna tid har regleringen avsett apo-
teksväsendet, eftersom industriell tillverkning av läkemedel inte varit
officiellt sanktionerad förrän apoteksvarustadgan trädde i kraft år 1914.
Grundläggande krav har hela tiden varit att läkemedlen skall vara så
tillförlitliga som möjligt, att säkerheten skall vara hög, att priserna skall
vara rimliga och att läkemedel skall finnas tillgängliga i skälig utsträck-
14
ning. Formuleringen av dessa krav har dock växlat under tidernas lopp.
Detsamma gäller den närmare innebörden av kraven och hur kraven
uppfyllts.
Ända fram till år 1914 avsåg som nämnts bestämmelserna främst att
reglera verksamheten vid apoteken. Genom apoteksvarustadgan tilläts
emellertid industriell läkemedelsframställning. Stadgan hade stor nä-
ringspolitisk betydelse i och med att den bröt apoteksmonopolet när det
gällde tillverkning. Vidare infördes en principiell möjlighet att förbjuda
sådana läkemedel som från säkerhetssynpunkt eller av kostnadsskäl inte
ansågs acceptabla. Härigenom var apoteksvarustadgan en förelöpare till
1934 års specialitetskungörelse, som i sin tur anvisat vägen för den
individuella förhandsprövning av industriberedda läkemedel som numera
regelmässigt sker.
Fram till de senaste årtiondena har läkemedelsdebatten främst gällt
organisatoriska, ekonomiska och rättsliga problem kring apoteksväsendet
och senare också läkemedelsindustrin. En samlad syn på statens ansvar
för läkemedelsfrågorna kom till uttryck först mot slutet av 1960-talet.
Ett resultat av detta var Apoteksbolagets tillkomst år 1971.
Huvuddelen av de gällande författningarna på läkemedelsområdet utgör
tillsammans vad som skulle kunna betecknas som en merkantil säker-
hetslagstiftning, där flertalet av föreskrifterna ges med adress till dem
som industriellt tillverkar läkemedel. Bestämmelserna tar sikte på be-
fattningen med läkemedel i olika avseenden, från tillverkningen och
importen till detaljhandeln.
De centrala författningarna på läkemedelsområdet m.m. är läkemedels-
förordningen (1962:701) - i det följande benämnd LF -, lagen
(1981:289) om radioaktiva läkemedel och narkotikaförordningen
(1962:704). Tillämpningsbestämmelser eller ytterligare föreskrifter finns
främst i kungörelsen (1963:439) om tillämpning av läkemedelsförord-
ningen den 14 december 1962 (nr 701) - i det följande benämnd LK -
och i förordningen (1981:1136) om radioaktiva läkemedel. Bland författ-
ningar på myndighetsnivå kan nämnas läkemedelsverkets föreskrifter
och allmänna råd (LVFS 1990:25) om klinisk läkemedelsprövning, läke-
medelsverkets föreskrifter (LVFS 1990:27) om förordnande och ut-
lämnande av läkemedel från apotek m.m. (receptföreskrifter) samt läke-
medelsverkets kungörelse (LVFS 1990:45) om tillämpningen av narko-
tikaförordningen.
Som jag redan antytt har nya läkemedel kunnat utvecklas och äldre
modifieras som ett resultat av de omfattande landvinningarna inom de
kemiska, biologiska och medicinska vetenskaperna. Den s.k. tera-
peutiska revolutionen böljade mot slutet av 1930-talet i och med till-
komsten av de första sulfapreparaten. Något år senare introducerades
penicillinet som senare följts av ett stort antal andra antibiotika. Ur den
långa raden av läkemedel, som härefter tillkommit, kan som exempel
nämnas kortisoner, som används vid behandling av ledgångsreumatism,
Prop. 1991/92:107
15
hudsjukdomar m.m., klorpromazin och andra neuroleptika för psykia-
trisk vård samt betablockare och saluretika för behandling av hjärt- och
kärlsjukdomar. Stora landvinningar har också gjorts i fråga om lokal-
bedövningsmedel, blodersättningsmedel, medel för intravenös närings-
tillförsel, antikonceptionsmedel och medel mot astma m.m. Tillkomsten
av nya läkemedel är i regel ett resultat av betydande forskningsinsatser
inom läkemedelsindustrin samt vid universitet, högskolor och fristående
forskningsinstitut.
Med den läkemedelsarsenal som nu existerar finns det ofta mycket
goda möjligheter att framgångsrikt behandla sjukdomar eller i vart fall
symtom på sjukdomar med läkemedel. I och med att moderna läkemedel
aktivt påverkar biokemiska processer i organismen och ofta har en spe-
cifik verkan, har emellertid risken för biverkningar ökat påtagligt.
Den totala försäljningen av läkemedel, i fabrikantpriser, beräknas förra
året ha uppgått till över 1 000 miljarder kr. i hela världen. Härav svara-
de de fem största marknaderna (USA, Japan, Tyskland, Frankrike och
Italien) för drygt 60 %.
Den svenska läkemedelsindustrin har expanderat starkt under efter-
krigsperioden. Expansionen har varit särskilt stark under de senaste
femton åren. I löpande priser har dess försäljning av läkemedel ökat
från 1 992 milj.kr. år 1975 till 17 434 milj.kr. år 1990. Samtidigt har
proportionerna mellan den totala försäljningen och utlandsförsäljningen
förskjutits starkt. Mellan åren 1975-1990 ökade den svenska läkemedels-
industrins försäljning i Sverige med drygt 2 500 milj. kr. eller 3,3 gång-
er. Samtidigt ökade utlandsförsäljningen 10,5 gånger, eller med 15 400
milj. kr. Av den totala försäljningen i Sverige förra året svarade den
svenska läkemedelsindustrin för drygt 40 % och den utländska för
knappt 60 %.
Den snabba försäljningsökningen utomlands har lett till att Sverige
numera har en stor positiv handelsbalans i fråga om läkemedel. Den
uppgick år 1990 till 3 600 milj.kr. År 1985 var den 450 milj.kr, medan
Sverige år 1970 hade en negativ sådan handelsbalans på 36 milj.kr.
Antalet anställda i den svenska läkemedelsindustrin var år 1990 drygt
18 000, varav drygt hälften var anställda i Sverige. De tre svenska läke-
medelsföretagen Astra, Ferring och Kabi Pharmacia satsade nämnda år
tillsammans drygt 3 miljarder kr. på forskning och utveckling, vilket
motsvarar nästan 17 % av deras totala omsättning.
Allt sedan år 1955, då den allmänna sjukförsäkringen trädde i kraft,
har en särskild läkemedelsförmån funnits, som minskat konsumenternas
läkemedelskostnader. Flera tekniska system och olika rabattsatser har
tillämpats under denna tid. Hela tiden har dock i princip den ordningen
gällt, att vissa utvalda läkemedel, särskilt sådana som används vid vissa
kroniska sjukdomar, tillhandahållits helt gratis, medan flertalet övriga
medel varit rabatterade i varierande grad.
Stora förändringar har sålunda ägt rum, när det gäller den naturveten-
skapliga utvecklingen, den industriella verksamheten och den enskildes
möjligheter att vid behov få tillgång till läkemedel. Även i fråga om den
allmänna utvecklingen på hälso- och sjukvårdens område har mycket
hänt.
Prop. 1991/92:107
16
Landstingens uppgifter och ansvar har utvidgats. Genom olika refor-
mer har huvudmannaskapet för den tidigare statliga verksamheten inom
hälso- och sjukvårdssektorn successivt förts över på landstingen. I sam-
band med socialstyrelsens omorganisation år 1981 avskaffades länsläkar-
organisationen. Flera av de funktioner som tidigare hade legat på denna
statliga organisation, som var lokaliserad till länsstyrelsen, fördes då
över till landstingen. Utvidgningen av landstingens ansvar för hälso- och
sjukvården har fortsatt. Genom hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) -
HSL - som trädde i kraft år 1983, har landstingen fått ett ytterligare
ökat ansvar för hälso- och sjukvården inom sina respektive områden.
Landstingen har frihet att utforma vården efter lokala behov och förut-
sättningar. Regleringen av den organisatoriska uppbyggnaden av hälso-
och sjukvården är begränsad. Staten svarar dock fortfarande för den
centrala, övergripande planeringen, för samordningen och för tillsynen
över hälso- och sjukvårdspersonalen.
Genom HSL har det traditionella området för hälso- och sjukvården
utvidgats. Utöver de rent sjukvårdande insatserna åligger det numera
landstingen att bl.a. företa även förebyggande insatser som inriktas på
såväl miljön som människan.
Tendensen i lagstiftningsarbetet att minska den statliga detaljreglering-
en och i stället öka den kommunala självstyrelsen har dock inte gjort sig
gällande i någon större utsträckning på läkemedelsområdet. Orsaken till
detta måste sökas i förhållandet att läkemedelslagstiftningen främst syftar
till att tillförsäkra den enskilde säkra läkemedel av god kvalitet. Med
undantag för de författningsändringar som föranleddes av att Apoteks-
bolaget bildades, har de centrala författningarna på läkemedelsområdet
inte ändrats på länge annat än i detaljerna. Den relativt nya lagen om
radioaktiva läkemedel (1981:289) har också ett begränsat tillämpnings-
område.
Olika problem på läkemedelsområdet har sedan tillkomsten av LF
utretts vid skilda tillfällen. År 1977 tillkallades t.ex. tre kommittéer med
uppgift att se över priskontrollen av läkemedel, utreda utformningen av
läkemedelsinformationen resp, se över läkemedelkontrollens mål, arbets-
uppgifter och finansiering. På grundval av detta utredningsarbete inrätta-
des Läkemedelsinformationsrådet och genomfördes en förstärkt läke-
medelskon troll. I det omfattande förslag som 1983 års läkemedelsutred-
ning lade fram finns underlag för nya, moderna lagar om läkemedel och
narkotika.
I avsnitt 2.1.1 har jag bara pekat på några enstaka författningar på läke-
medelsområdet m.m. Författningsregleringen är emellertid såväl om-
fattande som förhållandevis detaljerad. Jag vill därför påstå att det gäl-
lande regelsystemet på läkemedelsområdet kan vara tämligen besvärligt
att överblicka och det kan vara svårt att bland författningarna på olika
nivåer få en samlad bild av de bestämmelser som avser ett visst ämnes-
område. Bestämmelsernas tekniska natur, eller - kanske snarare - den
Prop. 1991/92:107
2 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 107
17
tekniska verklighet, som ligger bakom bestämmelserna, kan också bli ett
hinder, när det gäller att sätta sig in i reglerna. Även om regelsystemets
karaktär sålunda utgör en förklaring till dess svårtillgänglighet, får man
inte glömma att lagstiftningen grundas på ett utredningsarbete från
1950-talet och därför delvis återspeglar den tidens lagstiftningsteknik.
Den betydande utveckling, som sedan dess ägt rum på läkemedelsom-
rådet, har dessutom tvingat fram åtskilliga ändringar och tillägg i regler-
na som bidragit till bristerna på systematik och enhetlighet.
Normgivningen på ett område som läkemedelsområdet utsätts till följd
av den vetenskapliga utvecklingen för särskilda påfrestningar. Genom att
det varit möjligt att smidigt anpassa LF med följ dförfattningar till nya
tiders krav i olika avseenden, fyller regelsystemet emellertid ännu sin
funktion, även om det som nämnts med åren blivit alltmer svårtillgäng-
ligt. Däremot brister det i fråga om de formella krav som numera måste
ställas, trots att LF i och för sig behåller sin giltighet med stöd av över-
gångsbestämmelser i regeringsformen (RF). Det är ändå inte godtagbart
att i längden låta dessa föreskrifter stå kvar i författning på lägre nivå än
lag. När nya föreskrifter beslutas måste därför dessa ges i form av lag
eller med riksdagens bemyndigande i form av förordning.
På 1980-talet har flera centrala författningar på hälso- och sjuk-
vårdsområdet tillkommit. Av dessa får särskilt HSL och tandvårdslagen
(1985:125) - TvL - sägas ha beröringspunkter med läkemedelslagstift-
ningen.
I HSL finns bestämmelser om målet och ansvaret för hälso- och sjuk-
vården, kraven på personalen samt tillsyn. Här ges den formella ramen
för hela verksamheten inom hälso- och sjukvården. På samma sätt är
TvL den grundläggande författningen på tandvårdens område.
Bestämmelserna i HSL liksom i TvL bärs upp av två övergripande
mål. Det ena är det allmänna välfärdsmålet: ett gott hälsotillstånd hos
hela befolkningen. Det andra är strävan att hälso- och sjukvården bör
vara tillgänglig för alla på lika villkor. I dessa författningar har dess-
utom indirekt fastlagts vad som kanske skulle kunna betecknas som
patienternas rättigheter, t.ex. när det gäller samtycke till olika vård-
åtgärder. Sådana regler för patienternas skydd har emellertid tidigare
och mera utförligt på likartat sätt formulerats som den andra sidan av
personalens skyldigheter enligt lagen (1980:11) om tillsyn över hälso-
och sjukvårdspersonalen m.fl, den s.k. tillsynslagen.
Jag vill betona att behandlingen med läkemedel bara är en av många
behandlingsmetoder i vården och att läkemedlen därför inte kan ses
isolerade från vad som i övrigt gäller på detta område. Även om läke-
medelsförsöijningens organisation är en självständig verksamhet, skild
från den egentliga hälso- och sjukvården och bedriven enligt särskild
lagstiftning, måste följaktligen läkemedlen ändå sättas in i detta större
sammanhang. När förslaget till en ny huvud författning på läkemedels-
området utarbetas, bör detta därför också ske i samstämmighet med
tankegångarna i HSL och TvL. För att undvika missförstånd är det
enligt min mening angeläget att framhålla, att dessa författningar har till
uppgift att ge det formella stödet för en hel samhällelig verksamhet,
medan regleringen av läkemedlen har en mer begränsad räckvidd.
Prop. 1991/92:107
18
Den nya läkemedelslag, som jag nu kommer att föreslå, måste ges en
sådan utformning, att den - vid sidan av att utgöra basen för det all-
männas kontroll och tillsyn på läkemedelsområdet - blir mer tillgänglig
för patienterna och medborgarna i gemen än de nuvarande, motsvarande
författningarna. Lagen bör bygga på förhållandet, att läkemedlen är ett
av många instrument i den moderna hälso- och sjukvården och att läke-
medlen därför måste sättas in i detta sammanhang. Detta gäller inte
minst patienternas rätt att själva ta ställning i sådana frågor som berör
dem.
Samtidigt vill jag understryka, att läkemedelslagstiftningen i första
hand har till uppgift att ta till vara den enskildes intressen i frågor, där
det här i landet i likhet med i andra motsvarande länder krävs en offent-
lig kontroll av de produkter som såväl kommer till allmän användning
som utprövas under kontrollerade former. Bestämmelser om bl.a. kon-
troll och tillsyn måste därför i vissa avseenden ges en annan inriktning
och ett annat innehåll än vad som gäller t.ex. HSL.
I förslaget till den nya läkemedelslagen har sammanförts de centrala
bestämmelser, som jag bedömt vara nödvändiga för att statens över-
gripande ansvar för läkemedelsfrågorna skall kunna fullgöras på läkeme-
delsområdet. Såväl läkemedel i allmänhet som radioaktiva läkemedel
omfattas av bestämmelserna. Förslaget bygger på LF när det gäller
principerna för kontrollen, men det innebär särskilt på detaljnivå många
nyheter. Å ena sidan har vissa bestämmelser som för närvarande finns i
LK förts över till den nya lagen, medan å andra sidan vissa av be-
stämmelserna i LF i framtiden bör tas in i författningar på annan nivå.
En viktig nyhet är också att reglerna på läkemedelsområdet i det före-
slagna EES-avtalet har beaktats.
Narkotikaprodukterna
Om vissa kemiska substanser tillförs organismen hos människor eller
djur, kan nervsystemet påverkas på sådant sätt att smärtor dämpas eller
blockeras. Många sådana varor har därför i form av läkemedel värdefull
och stor användning inom hälso- och sjukvården. De har emellertid
också egenskapen att framkalla eufori och har därför sedan mycket länge
missbrukats. Missbruket får förödande medicinska och sociala skade-
verkningar för den enskilde och för samhället, särskilt på grund av att
substanserna är starkt vanebildande. Med ett gemensamt namn brukar
varor med de nämnda egenskaperna betecknas som narkotika.
Narkotika har använts i tusentals år och omfattar produkter med skift-
ande ursprung. Vissa utgörs av växter och växtdelar, t.ex. cannabis-
växten och kokablad, andra består av kemiska ämnen som förekommer
i (och vanligen utvinns ur) växtmaterial, t.ex. morfin ur opievallmo.
Ytterligare andra produkter består av syntetiska kemikalier, som inte
Prop. 1991/92:107
19
finns i naturen, t.ex. amfetamin. Slutligen utgörs vissa produkter av Prop. 1991/92:107
bruksfärdiga beredningar, t.ex. injektionslösningar och tabletter av något
av de nämnda utgångsämnena.
Narkotikaberedningar för medicinsk användning är läkemedel. All
övrig narkotika kan betecknas som hälsofarliga kemiska produkter.
Undantagsvis kan hälsofarligheten bestå enbart i att en produkt - utan
egna vanebildande egenskaper - lätt kan omvandlas till en starkt vane-
bildande produkt för legalt eller illegalt bruk. I den legala narkotikahan-
teringen dominerar volymmässigt ett begränsat antal läkemedel och läke-
medelsråvaror. Dessa innehåller endast en bråkdel av alla de ämnen som
står upptagna i narkotikaförteckningama.
Hälsoriskerna vid missbruk är mycket allvarliga och den sociala ut-
slagningen stor. Dessutom leder missbruket till kriminalitet. Förhåll-
andet att huvuddelen av narkotikan rätt använd har en omistlig medi-
cinsk användning samtidigt som den har lett till ett av vår tids svåraste
samhällsproblem innebär stora svårigheter vid bekämpningen av narko-
tikamissbruket.
Ursprungligen var narkotikamissbruk ett problem för de länder där
råvarorna odlades. Numera har kommunikationernas utveckling och
syntetiseringen av narkotikasubstansema spritt missbruket över världen.
Den inhemska tillverkningen i Sverige av narkotika bedöms dock inte
vara av nämnvärd omfattning. De svenska missbrukarna av narkotika får
följaktligen i stor utsträckning tillgång till narkotikan från utlandet.
Allmänt gäller att den illegala narkotikahanteringen är en internationell
företeelse och att den måste bekämpas med internationell samarbete.
Sverige deltar därför aktivt i sådant samarbete.
Den internationella regleringen
Allmänt
Ganska tidigt ledde behovet av internationellt samarbete, för att komma
tillrätta med de stora problem som narkotikan förde med sig i vissa
delar av världen, till internationella överenskommelser. Den första kon-
ventionen är från år 1912. De olika konventionerna samlades år 1961 i
en enda konvention, 1961 års allmänna narkotikakonvention
(Single Convention on Narcotic Drugs). Ett tilläggsprotokoll antogs år
1972. Dessa dokument ges i Sverige oftast den gemensamma benäm-
ningen allmänna narkotikakonventionen. Konventionen har ratificerats
av Sverige, se SÖ 1964:59 och 1972:41.
Sedan ett mer omfattande missbruk uppkommit i vissa länder av bl.a.
hallucinogener och centralstimulerande medel, tillskapades på svenskt
initiativ en ny konvention, 1971 års konvention om psykotropa sub-
stanser. Sverige har ratificerat även denna konvention (SÖ 1972:42).
Internationellt används sålunda två begrepp, narkotika och psykotropa
substanser. Någon helt klar distinktion mellan dessa begrepp går inte att
göra på annat sätt än att hänvisa till de listor över kontrollerade substan-
20
ser som finns i respektive konvention. Listorna ändras så gott som vage
år genom beslut av FN:s narkotikakommission efter förslag från olika
medlemsländer eller Världshälsoorganisationen.
Konventionerna bygger på uppfattningen att viss narkotika har en legi-
tim vetenskaplig och medicinsk användning som måste tillgodoses. Sam-
tidigt har det stått klart, att narkotikan ger upphov till såväl hälso-
problem som sociala och ekonomiska problem. Kraftfulla insatser be-
hövs därför för att begränsa användningen till de legitima behoven.
Detta kan ske genom internationellt samarbete och insatser på global
nivå. De nämnda konventionerna, som trätt i kraft, syftar sålunda till att
medverka till att narkotika (inkl, psykotropa substanser) används enbart
lör medicinska och vetenskapliga ändamål, att förebygga missbruk och
att i vart fall begränsa de skadliga effekterna av missbruk.
Förutsättningarna för att en vara ska bli föremål för internationell
kontroll är delvis olika formulerade i de nämnda konventionerna. För
alla konventionerna gäller, att de varor som lett till eller som riskerar att
leda till ett liknande missbruk eller likartade negativa effekter som de
redan kontrollerade varorna skall kontrolleras. Enligt psykotrop-
konventionen gäller dessutom att varan kan bli föremål för kontroll, om
den har kapacitet att skapa ett tillstånd av beroende samt stimulera cen-
trala nervsystemet eller framkalla depression, som kan resultera i hallu-
cinationer, eller störningar i motoriska funktioner, tänkande, beteende,
uppfattning eller sinnesstämning. En ytterligare förutsättning är enligt
psykotropkonventionen, att det skall finnas bevis för att varan miss-
brukas eller kan komma att missbrukas på ett sätt som kan ge hälso-
problem eller sociala problem, vilka kräver att varan kontrolleras inter-
nationellt.
Enligt konventionerna skall på lämpligt sätt - med något undantag -
tillverkning (inkl, andra förfaranden för att erhålla narkotika), export,
import, distribution, förvaring, handel, användning och innehav begräns-
as till medicinska och vetenskapliga ändamål. Skilda kontrollnivåer
gäller för olika varor med hänsyn till deras användbarhet för medicinska
eller vetenskapliga ändamål och riskerna för missbruk. De stater som är
anknutna till konventionerna skall vidare så långt möjligt och på lämpligt
sätt kontrollera sådana substanser som inte faller under konventionerna
men som kan användas vid illegal tillverkning.
En stat som anslutit sig till konventionerna måste utöver de vanliga
läkemedelsbestämmelsema införa vissa bestämmelser av annat slag som
krävs enligt konventionerna. De nationella författningarna måste enligt
konventionerna omfatta produktion, handel, distribution och kontroll av
hela skalan av medicinska och därmed besläktade produkter. Den nöd-
vändiga, grundläggande kontrollen av läkemedel som påverkar psyket
kan inkluderas i denna allmänna lagstiftning, förutsatt att man uppmärk-
sammar behovet av olika kontrollnivåer. Konventionerna stipulerar ock-
så att överträdelser mot föreskrifter av detta slag skall vara straffbara
enligt de olika ländernas strafflagstiftning.
Grundvalen för de speciella bestämmelser som förutses i konventioner-
na är förteckningen över kontrollerade ämnen i listor med olika kontroll-
Prop. 1991/92:107
21
nivåer. Dessa listor anger den lägsta kontrollnivå som erfordras enligt Prop. 1991/92:107
konventionerna, men parterna har rätt att utöva strängare kontroll och
till och med förbjuda användningen av vissa substanser.
Med avsikt att komplettera konventionerna antogs år 1988 en FN-kon-
vention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen
(United Nations Convention against Illicit Traffic in Narcotic Drugs and
Psychotropic Substances), som i Sverige vanligen benämns narkotika-
brottskonventionen. Konventionen trädde i kraft år 1990.
Sverige har undertecknat och riksdagen har godkänt konventionen
(prop. 1990/91:127, JuU 32, rskr. 323). Riksdagen har i samband där-
med beslutat om vissa ändringar i brottsbalken m.m.
Syftet med narkotikabrottskonventionen är att förstärka det interna-
tionella samarbetet ytterligare och att göra insatserna mot den internatio-
nella narkotikabrottsligheten effektivare. Parterna har genom konven-
tionen åtagit sig att införa nationella straffbestämmelser som sträcker sig
längre än vad de tidigare konventionerna kräver. Förpliktelserna om-
fattar inte bara att straffbelägga illegal framställning, försäljning och
innehav utan även förfaranden som innebär hjälp att dölja eller omsätta
vinsterna från den illegala marknaden. I konventionen regleras även
förverkande, utlämning för brott och annat internationellt rättsligt sam-
arbete.
I första hand kontrollerar den internationella narkotikakontrollstyrelsen
(The International Narcotic Control Board, INCB) efterlevnaden av
konventionerna. Styrelsen lyder under FN:s ekonomiska och sociala råd
(ECOSOC) och rapporterar till narkotikakommissionen (The Commis-
sion on Narcotic Drugs).
Allmänna narkotikakonventionen
Under den allmänna narkotikakonventionen kontrolleras främst de tradi-
tionella, från naturen härstammande, narkotiska medlen, t.ex. opium,
morfin, heroin, cannabis (olika delar och former), kokablad, kokain
m.m. Där kontrolleras också ämnen med modifierad morfinverkan, som
i likhet med heroin vanligtvis är framställda med morfin eller morfin-
besläktade naturliga ämnen som utgångsmaterial, eller som i likhet med
petidin är helt syntetiska. De ämnen som nämnts här ingår i vad som
brukar kallas egentliga narkotiska preparat.
Psy kotropkon ven t i onen
Enligt psykotropkonventionen kontrolleras vad som i internationella
sammanhang brukar benämnas psykotropa ämnen. Det är här i större
utsträckning än vad som gäller de tidigare nämnda ämnena fråga om
syntetiska substanser, bl.a. LSD och andra hallucinogener, amfetamin
och andra centralstimulerande substanser, vissa smärtstillande medel
samt vissa sömnmedel och lugnande medel. Genom den nämnda kon-
ventionen utsträcktes kontrollen sålunda till att omfatta även de psyko-
tropa substanserna. Kontrollen av dessa varor är emellertid i vissa av-
22
seenden en annan än enligt 1961 års konvention. Generellt kan sägas att
kontrollen av de psykotropa substanserna är mindre omfattande, vilket
är särskilt tydligt i fråga om sömnmedlen och de lugnande medlen. Bl.a.
saknas enligt 1971 års konvention kravet på konventionspartema att för
FN redovisa vilket behov som finns av psykotropa substanser, ett krav
som finns uppställt i den allmänna narkotikakonventionen. Medlen i en
lista 4 i konventionen kontrolleras inte utan rapporteras bara. Dessa
lägre krav i psykotropkonventionen uppvägs delvis genom frivilliga
åtaganden från parterna att lämna uppgifter om behovet av substanserna
i en lista 2, t.ex. amfetamin. Uppgifter om dessa behov lämnas för när-
varande av omkring 120 konventionsstater.
Narkotikabrottskonventionen
Narkotikabrottskonventionen ålägger, som redan framgått av min redo-
visning, parterna att kriminalisera s.k. tvätt av inkomster från narkotika-
brottslighet. Detta har för svensk del inneburit att ändringar måst
genomföras i bestämmelserna om häleri i brottsbalken. Konventionen
innehåller också bestämmelser om olika former av samarbete mellan
parternas polis- och tullmyndigheter, kontroll av fraktföretag samt av
export- och importförsändelser. Likaså finns bestämmelser om in-
gripande mot olagliga narkotikatransporter till havs.
I narkotikabrottskonventionen kontrolleras också ämnen som ofta
används vid olaglig framställning av narkotika eller psyko-
tropa ämnen. Parterna skall vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att
de ämnen som särskilt anges i två förteckningar till konventionen kan
skaffas undan för att användas vid olaglig framställning av narkotika
eller psykotropa ämnen.
För dessa ämnen, som i flera fall har en omfattande legal användning
men som dessutom alltså ofta ingår som beståndsdelar vid framställning
av narkotika, har införts ett kontrollsystem. Detta liknar det som finns i
den allmänna narkotikakonventionen och i psykotropkonventionen.
Enligt artikel 12 i konventionen krävs det bl.a., att parterna vidtar de
åtgärder som de bedömer lämpliga för att förhindra att de ämnen som
upptagits i två särskilda förteckningar till konventionen skaffas undan
(s.k. diversion) för att användas vid olaglig framställning av narkotika.
Parterna åläggs genom konventionen även att samarbeta med varandra
för detta ändamål.
De kontrollerade ämnena är principiellt av två slag. Det ena utgörs av
s.k. prekursorer, dvs. kemikalier som lätt kan förändras till ett narko-
tiskt ämne. Det andra består av s.k. essentiella kemikalier, som är nöd-
vändiga för framställning av narkotika.
De s.k. G 7- staterna inbjöd år 1990 till överläggningar om de frågor
som behandlas i artikel 12 i 1988 års konvention. Sverige accepterade
inbjudan och har deltagit i de möten som i Washington D.C. hållits med
den särskilda grupp - Chemical Action Task Force (CATF) - som bil-
dats. Syftet med överläggningarna i CATF är att finna metoder att ytter-
ligare begränsa diversion genom informellt internationellt samarbete
Prop. 1991/92:107
23
samt genom en informell eller formell komplettering av artikel 12 i
konventionen. En slutrapport med ett stort antal rekommendationer har
antagits vid G 7-gruppens möte i London i juli 1991 (the London-
Summit).
I rapporten föreslås bl.a. att 1988 års konvention byggs ut med ytter-
ligare tio kemikalier. Vidare rekommenderas att ett stort antal åtgärder
vidtas särskilt i fråga om vaksamhet hos dem som hanterar kemikalier,
myndighetskontroll, godkännande av hantering samt export- och import-
tillstånd. Ett beredningsarbete har inletts inom regeringskansliet i syfte
att överväga vilka återverkningar rapporten bör föranleda i vårt land.
Regleringen i Sverige
Narkotika förekommer i Sverige - som framgått av vad jag inlednings-
vis anförde - i form av läkemedel och hälsofarliga kemiska produkter.
Den legala narkotikahanteringen regleras här främst i narkotikaförord-
ningen (1962:704) och läkemedelsverkets kungörelse (LVFS 1990:45)
om tillämpningen av narkotikaförordningen (läkemedelsverkets narko-
tikakungörelse). Narkotikabegreppet definieras dock sedan år 1983 i den
särskilda narkotikastrafflagen (1968:64). I den lagen ges ansvarsbestäm-
melser även för förseelser mot narkotikaförordningen och narkotika-
kungörelsen. Bestämmelserna i läkemedelsförordningen (1962:701)
tillämpas på narkotiska läkemedel, om dessa inte strider mot vad som är
särskilt föreskrivet om narkotika.
I Sverige används - som jag också nämnt tidigare - till skillnad från
vad som gäller internationellt - ett enhetligt begrepp, narkotika. Någon
uppdelning mellan de egentliga narkotiska substanserna och de psyko-
tropa substanserna görs med andra ord inte. Med narkotika avses i
Sverige enligt 8 § första stycket narkotikastrafflagen sådana läkemedel
eller hälsofarliga varor, eller varor som med lätthet kan omvandlas till
varor med sådana egenskaper, som på grund av sina starkt vanebildande
egenskaper är föremål för internationell kontroll enligt internationella
överenskommelser som Sverige biträtt eller sådana produkter som rege-
ringen förklarat vara narkotika.
Utöver de narkotiska medlen (inkl, de psykotropa substanserna) som
kontrolleras enligt FN-konventionema kan alltså regeringen besluta att
vissa varor som uppfyller kriterierna i 8 § narkotikastrafflagen skall
utgöra narkotika i Sverige. Här har alltid funnits ett flertal substanser
klassade som narkotika som inte är det internationellt. Konventionerna
ställer nämligen endast upp minimikraven. Nationellt kan kontrollen
vara såväl strängare som omfatta fler varor.
Regeringens föreskrifter finns intagna i förordningen (1983:366) om
att vissa substanser skall anses som narkotika (ändrad senast 1989:790),
som omfattar ett antal centralstimulerande medel, hallucinogener, ett
smärtstillande medel samt ett antal sömnmedel och lugnande medel.
Läkemedelsverket har i uppgift att upprätta och kungöra en förteckning
över samtliga de produkter som är narkotika i Sverige. Den senaste
förteckningen finns i läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 1990:47) om
förteckningar över narkotika.
Prop. 1991/92:107
24
De svenska bestämmelserna har naturligtvis samma syfte som de inter-
nationella, nämligen att begränsa användningen av narkotika till medi-
cinska ändamål och forskningsändamål. Bestämmelserna är uppdelade
mellan narkotikaförordningen och narkotikakungörelsen på sådant sätt,
att förordningen innehåller de allmänna bestämmelserna om begräns-
ningar i rätten att hantera narkotika och om krav på särskilda tillstånd
för att få hantera narkotika medan kungörelsen innehåller de-
talj bes tämmel serna.
De läkemedel som omfattas av de internationella konventionerna om
narkotika och om psykotropa substanser återfinns i sin legala använd-
ning huvudsakligen bland smärtstillande medel, sömnmedel och lugnan-
de medel. Den allmänna narkotikakonventionen och därmed också de
svenska narkotikaförteckningama har för vissa substanser regeln, att de
bruksfärdiga läkemedlen klassificeras som narkotika endast om de inne-
håller mer än en viss mängd verksam substans. Sådana substanser är
dextropropoxifen, kodein, etylmorfin och folkodin. De läkemedel av
denna typ som används i Sverige överskrider inte de satta gränserna.
Jag har nu lämnat en relativt bred redovisning av den rättsliga reg-
leringen på läkemedels- och narkotikaområdena samt av bakgrunden till
och utgångspunkterna för de förslag som jag i det följande kommer att
lägga fram. I de återstående avsnitten av den allmänna motiveringen
diskuterar jag nu olika frågor som har direkt anknytning till själva lag-
förslagen och motiverar de lösningar som jag förordar. Med undantag
för avsnitt 2.13, som jag ägnar åt narkotikafrågor, tar jag i dessa avsnitt
upp skilda aspekter på läkemedelskontrollen.
Prop. 1991/92:107
Mitt förslag: Den nya läkemedelslagen skall, i likhet med den
gällande LF, omfatta sådana former av kontroll som behövs för
att garantera att konsumenterna får säkra och verksamma läke-
medel av god kvalitet.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag (se prome-
morian s. 13-15).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar
förslaget utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Innan jag övergår till att redovisa hur jag ser
på frågorna om bl.a. läkemedelsbegreppet, lagens tillämpningsområde,
kraven på läkemedel och kontrollens närmare utformning skall jag ta
upp några mer övergripande frågor. I avsnitt 2.2-2.4 behandlar jag i
nämnd ordning inriktningen av läkemedelskontrollen, gemensamma
EES-regler och målen på läkemedelsområdet. I detta avsnitt lägger jag i
det följande fram min syn på frågan hur kontrollen bör inriktas.
Av vad jag nämnt tidigare (särskilt i avsnitt 2.1.1 och 2.1.2) har fram-
gått att läkemedlen har stort värde för den enskilde och samhället, sam-
25
tidigt som de kan medföra skador. Likaså har det framgått där, att det
därför sedan länge framstått som angeläget att skapa rättsregler till
skydd mot dessa skador. I svensk rätt finns det dock inte någon samlad
reglering av säkerhets- och ansvarsfrågorna.
Det gällande, generella rättsliga skyddet mot produkter som på något
sätt är bristfälliga har såväl civilrättslig som offentligrättslig inriktning.
De civilrättsliga bestämmelserna tar sikte på att reglera förhållandet
mellan enskilda och medverkar härigenom till att skapa rättvisa eller
balans mellan motstående parter. Säljarens ansvar för att faktiska fel inte
förekommer har i det avseendet praktiskt sett störst betydelse. Det köp-
rättsliga felansvaret aktualiseras när en såld vara avviker från vad sälja-
ren enligt avtalet är skyldig att leverera. Detta ansvar gäller därför bara
i förhållande till köparen.
Vid sidan av säljarens köprättsliga ansvar har tillverkaren ett produkt-
ansvar. Med denna term avses skadeståndsansvar för skador som pro-
dukten orsakar på annat än själva produkten. Detta ansvar brukar be-
skrivas som att tillverkaren har ansvaret för skadebringande egenskaper
hos produkten. Ansvaret för skador som uppstår hos något annat än
produkten gäller i förhållande till såväl köparen som tredje man. Risken
för sådant ansvar i form av skadeståndsskyldighet kan t.ex. ge ett före-
tag anledning att återkalla en produkt som visat sig farlig. Produktan-
svaret kan alltså verka skadeförebyggande, men ansvarets mest fram-
trädande funktion är annars reparativ. Den pågående utvecklingen inom
produktansvarsrätten har för övrigt lett fram till att det införts ett strikt
ansvar för produktskador. Riksdagen har sålunda nyligen antagit en
produktansvarslag (1992:18) med sådan inriktning (prop. 1990/91:197,
1991/92:LU14, rskr. 78). Lagen träder i kraft den 1 januari 1993 och
kan då komma att få betydelse på läkemedelsområdet. Innan jag kommer
in på den offentligrättsliga regleringen av farliga varor skall jag därför
något uppehålla mig vid den skadelidandes möjligheter att få ersättning
vid läkemedelsskador.
Läkemedel kommer att omfattas av det allmänna produktansvaret enligt
produktansvarslagen, dvs. det skadeståndsansvar som gäller för den som
tillhandahåller en produkt. Hittills har det varit en förutsättning för att
skadeståndsskyldighet till följd av läkemedelsskador skall uppkomma att
skadan orsakats av oaktsamhet. Produktansvarslagen bygger på ett EG-
direktiv och innebär ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador.
Ersättningsskyldighet skall föreligga även om oaktsamhet inte kan visas,
s.k. strikt ansvar.
På läkemedelsområdet ersätts numera flertalet produktskador genom en
särskild ersättningsanordning. En frivillig, kollektiv försäkring, läke-
medelsförsäkringen, kan ge ersättning för skador som uppstått i samband
med användningen av sådana läkemedel som sålts eller lämnats ut i
Sverige. I vissa delar är den mer förmånlig för den skadelidande än den
beslutade produktansvarslagen. I andra delar ger den sämre skydd. För-
säkringen gäller skador, där behandling sökts första gången efter den
30 juni 1978. En skada skall anmälas senast tre år efter det att patienten
fått vetskap om att skadan sannolikt orsakats av ett läkemedel.
Prop. 1991/92:107
26
Försäkringen gäller framför allt oförutsedda skador. Kända biverk-
ningar kan ersättas om de varit oväntade eller oväntat svåra i ett visst
fall. Den som har en allvarlig sjukdom måste dock bära en större risk
själv. Ersättning lämnas inte för utebliven effekt, följdskador och skador
som uppkommit till följd av uppenbar oaktsamhet eller av missbruk. Inte
heller ersätts följdskador som uppkommit vid en sysselsättning som är
uppenbart olämplig med hänsyn till läkemedlets verkan. Det är möjligt
att försäkringsåtagandet nu kommer att omarbetas och anpassas till pro-
duktansvarslagens ersättningssystem.
På sjukvårdsområdet finns förutom läkemedelsförsäkringen också en
patientförsäkring som kan lämna ersättning för skador som erhållits i
samband med behandling. Ibland kan det vara tveksamt vilken av för-
säkringarna som skall ersätta en viss skada.
Jag har nu belyst hur de civilrättsliga reglerna i viss utsträckning kan
ha betydelse för produktsäkerheten. Ansvaret kommer emellertid i dessa
fall att utkrävas först om den enskilde åberopar det. En offentligrättslig
reglering av farliga varor får däremot en mer generell tillämpning, till
följd av att ansvaret för kontrollen läggs på en tillsynsmyndighet. De
olika slagen av reglering av farliga varor får följaktligen sägas i viss
utsträckning samverka.
Staten har det yttersta ansvaret för att farliga produkter inte finns på
marknaden och medel måste därför finnas för att garantera detta. Stora
fördelar kan vinnas om denna kontroll sätts in på ett tidigt stadium och
redan innan konsumenterna kommer i kontakt med produkterna. Ut-
vecklingen i Västeuropa går emellertid mot en väsentligt minskad an-
vändning av system med obligatorisk förhandskontroll av produkter
genom godkännande av statliga myndigheter innan produkterna släpps ut
på marknaden. Produkter som har tillverkats enligt standard kan i stället
kontrolleras av ett utomstående, kvalificerat provningsorgan. Samtidigt
står det klart, att en obligatorisk kontroll måste finnas på områden, där
det ställs oavvisliga säkerhetskrav. På läkemedelsområdet är det sålunda
uppenbart, att skyddet måste utformas som en obligatorisk kontroll av
en statlig myndighet och regleras i lag.
Av särskilt intresse när det gäller produktsäkerheten är produktsäker-
hetslagen (1988:1604). Lagen är inriktad på att åstadkomma rättelse i
fråga om farliga produkter som redan har nått ut till konsumenterna och
den gäller i den mån inte särskilda bestämmelser med samma ändamål
har meddelats om en vara eller tjänst. På läkemedelsområdet krävs det
emellertid - som jag redan nämnt - att det dessutom finns regler som tar
sikte på att förhindra att farliga varor över huvud taget når fram till
konsumenterna. Sådan säkerhet kan åstadkommas genom olika former
av förhandskontroll, fortlöpande övervakning, godkännande och till-
ståndskrav i olika distributionsled. Den gällande LF har i huvudsak en
sådan inriktning. Som jag ser det är det nödvändigt, att även den nya
läkemedelslagen tar sikte på att kontrollera läkemedlen såväl redan innan
de används som så länge de finns kvar på marknaden. Produktkontrollen
måste med andra ord kompletteras med en kontroll i distributionsleden.
Enligt min mening är det ofrånkomligt att läkemedelslagen - liksom
den gällande LF - ges en vidare inriktning än inriktningen enbart på
Prop. 1991/92:107
27
den traditionella produktsäkerheten. Lagen måste dessutom utgöra en
garanti för att den enskilde tillförsäkras läkemedel som är verksamma
och har en tillfredsställande kvalitet. Det är nämligen inte tillräckligt att
läkemedlen är säkra. Därutöver måste krävas, att de på bästa möjliga
sätt kan bidra till att en god hälsa uppnås och bibehålls. Det betyder att
egentligen alla led i läkemedel shanteringsprocessen är lika viktiga, även
det sista som har med användningen att göra. Dessutom har informatio-
nen om läkemedel betydelse för såväl säkerhet som ett ändamålsenligt
behandlingsresultat. Det bör därför i den nya lagen också finnas be-
stämmelser om sådan information.
Prop. 1991/92:107
Mitt förslag: De svenska reglerna på läkemedelsområdet ändras
så att de är förenliga med de regler som avses gälla enligt det
föreslagna EES-avtalet. Detta kan ske utan att några grundläggan-
de principer för den svenska läkemedelskontrollen efterges.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag ( se prome-
morian s. 15-19).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
samtliga remissinstanser. Statskontoret och Grossistförbundet Svensk
Handel frågar sig dock hur framtida EG-regler skall införas och genom-
föras i svensk rätt. Kommerskollegiet efterlyser en jämförande beskriv-
ning av EG-reglema i förhållande till de gällande, svenska rätts-
reglerna.
Skälen för mitt förslag: Inledningsvis skall jag här i korthet nämna
något om det arbete som bedrivs inom EG för att förverkliga den inre
marknaden och som också har intresse för den svenska läkemedelslag-
stiftningen.
EG:s mål att upprätta ett område utan inre gränser till utgången av år
1992 förutsätter långt gående åtgärder för att avveckla de olika icke-
tariffära handelshindren. Orsakerna till de kontroller som finns skall
därför undanröjas. I princip skall gälla, att bl.a. en produkt som fram-
ställts i ett land enligt de regler som gäller där också skall godkännas i
de andra medlemsländerna. Om det behövs några kontroller, skall dessa
göras i ursprungslandet och inte vid de inre gränserna.
Uppgiften att harmonisera medlemsländernas lagstiftning och övriga
föreskrifter är centralt i arbetet med att undanröja handelshindren. Har-
moniseringen genomförs med hjälp av förordningar, som gäller direkt i
medlemsländerna, eller direktiv med gemensamma regler som dessa
länder sedan i princip är skyldiga att omsätta i nationella föreskrifter.
Syftet med arbetet är att få till stånd enhetliga regler som ligger på en
hög nivå i fråga om skyddet för hälsa och säkerhet, miljöskydd samt
konsumentskydd. Ett alternativ till harmoniseringen är dock att man
ömsesidigt erkänner nationella standarder och specifikationer.
28
Mot denna allmänna bakgrund kommer jag nu in på vad som gäller på
läkemedelsområdet. EG har antagit ett stort antal direktiv som avser
läkemedelskontrollen men däremot ännu så länge bara någon förordning.
Genom dessa regler har man uppnått en samsyn i fråga om bl.a. tillstånd
till försäljning, tillverkning och import, inspektionsverksamhet samt
återkallelse av tillstånd. Av särskilt intresse är reglerna om tillstånd till
försäljning, dvs. den förhandskontroll som innebär att läkemedel regist-
reras.
Inom EG har man varit framgångsrik i fråga om att utveckla gemen-
samma krav och riktlinjer för registrering av läkemedel. När det gällt
själva värderingsprocessen har det däremot visat sig svårare att uppnå
samstämmighet och den framtida utvecklingen är oklar. Ett läkemedel
får ännu så länge säljas i en EG-stat först sedan det registrerats av stat-
ens kontrollmyndighet. Detta strider egentligen mot principen om en
gemensam marknad och önskemålen om en fri handel inom en gränslös
inre marknad.
Inom ramen för EG:s regelsystem på läkemedelsområdet finns för när-
varande tre varianter för läkemedelsregistrering. Förutom registrering
bara i en enda EG-stat, kan en särskild procedur tillämpas efter det att
en produkt har registrerats nationellt. Förfarandet bygger på att den först
gjorda registreringen åberopas i andra medlemsstater och på att kon-
trollmyndigheterna ömsesidigt godkänner varandras värderingar. Be-
rörda nationella myndigheter och EG-kommissionen skall också hållas
underrättade om att en produkt prövas enligt detta system. För produk-
ter, som är ett resultat av hög- eller bioteknologisk forskning, öppnar
sig dessutom en andra, alternativ möjlighet, där utlåtande skall lämnas
av EG:s centrala läkemedelsorgan. Arbetet med harmoniseringen inom
EG i fråga om registrering av läkemedel har sålunda delvis varit komp-
licerat och registreringen sker alltjämt till allra största delen enligt det
nationella systemet. Harmoniseringen i detta avseende kan knappast
hittills sägas ha nått mycket längre än det nordiska samarbetet. Förvänt-
ningarna på en mer långtgående integration har med andra ord ännu inte
uppfyllts.
I juni år 1990 inleddes formella förhandlingar mellan å ena sidan
EFTA-statema och å andra sidan EG och EG-staterna om ett närmare
och fastare strukturerat samarbete i ett enhetligt EES. Förhandlingarna
har - såvitt nu kan bedömas - slutförts under februari månad 1992. Ett
förslag till avtal föreligger. Avsikten är att avtalet om möjligt skall träda
i kraft vid årsskiftet 1992/93, samtidigt som EG:s s.k. inre marknad
fullbordas.
Avtalet är avsett att bli ett folkrättsligt avtal och grundat på en gemen-
sam rättslig ordning på de områden det omfattar. Det består av två
delar, dels en huvuddel, dels bilagor. Huvuddelen motsvarar vad som
brukar kallas primärrätten inom EG, främst Romfördragets regler. Där
regleras samarbetets mål och medel. Dessutom preciseras där grund-
principerna för de s.k. fyra friheterna och för de angränsade politik-
områdena. I huvuddelen finns också regler om gemensamma organ för
beslutsfattande, samråd m.m. I avtalets bilagor förs den s.k. sekundära
Prop. 1991/92:107
29
EG-rätten in, dvs. främst förordningar och direktiv som har anpassats
till EES-sammanhanget. De rättsakter på läkemedelsområdet som ingår
i avtalet finns förtecknade i bilaga II till avtalet. I stort sett har där
endast redaktionella ändringar gjorts i förhållande till innehållet i EG-
rätten.
Artikel 7 i det förslag till avtal som föreligger ålägger Sverige att som
sådana införliva de rättsakter i avtalet som motsvarar en EEG-förordning
och att genomföra de rättsakter i avtalet som motsvarar ett EEG-direk-
tiv. Jag vill här fästa uppmärksamheten på att detta innebär att direktiv-
ens resultat skall uppnås, medan avtalet inte anger form och metod för
genomförandet. I det följande använder jag i allmänhet beteckningen
EG-direktiv och den vedertagna benämningen på ett direktiv, när jag
syftar på en sådan rättsakt i förslaget till EES-avtal som motsvarar ett
direktiv.
Det är alltså nödvändigt att de svenska reglerna på läkemedelsområdet
förändras så att de får samma sakliga innehåll som de regler som redan
gäller inom EG. En sådan förändring skulle för övrigt även behöva ske
vid ett medlemsskap i EG. Såvitt jag nu kan bedöma, behöver inte heller
ytterligare förändringar i våra läkemedelsbestämmelser vidtas i samband
med en övergång från det föreslagna EES-avtalet till ett eventuellt med-
lemskap i EG.
I arbetet med det förslag till ny läkemedelslagstiftning, som jag här
lägger fram, har jag noga övervägt behovet av och möjligheterna till att
förändra de svenska reglerna så att de står i överensstämmelse med
EES-avtalets regler. Redan här vill jag också framhålla, att det gällande
svenska regelverket på läkemedelsområdet föga avviker från vad Sverige
enligt förordning och direktiv har att införa resp, genomföra. I den mån
det föreligger några skillnader mellan svensk rätt och vad som sålunda
krävs av nationella regler, kan också en sådan förändring genomföras,
utan att några av de grundläggande principerna för läkemedelskontrollen
som vi hittills har slagit vakt om behöver efterges. När det gäller frågan
om genomförandet av EES-reglema har jag anledning att återkomma
mer i detalj i samband med att jag redovisar förslagen i olika sakfrågor.
Man får nog anledning att räkna med att arbetet med att upprätta det
ekonomiska samarbetsområdet kommer att kräva ett fortlöpande lagstift-
ningsarbete för att införliva eller genomföra tillkommande EES-regler i
svensk rätt. Inom en relativt snar framtid kan därför det svenska regel-
systemet på läkemedelsområdet behöva ändras i vissa delar.
Prop. 1991/92:107
Mitt förslag: Principerna för produktkontrollen av läkemedel, den
övriga läkemedelskontrollen och användningen av läkemedel läggs
fast genom läkemedelslagen. Det är dock inte nödvändigt att
någon särskild målbestämmelse skrivs in i lagen.
30
Promemorians förslag: I den nya läkemedelslagen skall målet på läke-
medelsområdet anges. Målet är att tillgodose behovet av ändamålsenliga
läkemedel till rimliga kostnader för det allmänna och den enskilde.
Dessutom är målet att uppnå ett val och en användning av läkemedel
som är ändamålsenlig.
Remissinstanserna: Endast ett mindre antal remissinstanser har berört
frågan om målet på läkemedelsområdet. De flesta av dessa har i och för
sig tillstyrkt att en målbestämmelse tas in i lagtexten men har haft åt-
skilliga invändningar mot de formuleringar som föreslås i promemorian.
Svea hovrätt har ifrågasatt om det över huvud taget finns något behov av
en sådan bestämmelse.
Skälen för mitt förslag: Hälso- och sjukvårdspolitiken utgör ett viktigt
inslag i den allmänna välfärds- och socialpolitiken. I såväl HSL som i
TvL anges därför målet för verksamheten. Målet för all hälso- och sjuk-
vård är en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. På ett likartat
sätt har målet på tandvårdsområdet formulerats. Där finns sålunda
mycket allmänt hållna riktlinjer för den som skall tillämpa lagstiftning-
en. Såväl i läkemedelsutredningens förslag som i departementsprome-
morian finns också bestämmelser av vad som brukar betecknas som
målsättningskaraktär. Jag vill dock betona att det här är fråga om be-
stämmelser, som inte kan läggas till grund för rättsliga anspråk.
Läkemedlens centrala roll i hälso- och sjukvården i vidsträckt be-
märkelse gör att de nämnda övergripande målen måste vara riktmärken
även på läkemedelsområdet, utan att för den skull några särskilda be-
stämmelser enligt min mening behöver skrivas in i den nya läkemedels-
lagen. Sådana allmänt hållna mål som anges i de grundläggande hälso-
och sjukvårdsförfattningama behöver däremot konkretiseras och an-
passas till de särskilda förutsättningar som gäller på läkemedels-
området. Jag vill därför något ytterligare uppehålla mig vid frågan.
Allmänt gäller att en god hälsa många gånger inte kan uppnås utan en
god tillgång till effektiva och säkra läkemedel av god kvalitet. Konsu-
menterna måste följaktligen ges tillgång till ändamålsenliga läkemedel
till rimliga kostnader för det allmänna och den enskilde. Ett hälso-
ekonomiskt synsätt måste då vara utgångspunkten. Utvecklingen av nya
läkemedel måste samtidigt inriktas på dessa krav och svara mot de be-
hov som finns.
Det är med andra ord av största vikt, att kraven på själva läke-
medelsproduktema är högt ställda. Likaså är det angeläget att dessa krav
följs upp, när det gäller användningen av läkemedel. Den enskilde bör
ges möjlighet till ett ökat ansvarstagande för sitt hälsotillstånd samt för
valet och användningen av läkemedel. Det krävs därför att informa-
tionen om läkemedel har ett sådant innehåll och en sådan form att risken
för skador förebyggs och att en ändamålsenlig användning av läkemedel
främjas. Vaije läkemedel skall användas på ett sådant sätt, att bästa
hälsofrämjande eller lindrande effekt uppkommer. Användningen får
därför inte medföra skada, som står i missförhållande till den avsedda
verkan med läkemedlet. Dessutom bör det vara en strävan att läkemed-
len används på sådant sätt, att den samlade effektiviteten i vården
Prop. 1991/92:107
31
främjas, bl.a. genom att de totala vårdkostnaderna blir så låga som
möjligt.
Det förslag till läkemedelslag som jag i detta ärende lägger fram byg-
ger på de mål som jag har nämnt. Det är självfallet dessutom angeläget
att de mål på läkemedelsområdet som vi arbetar mot i Sverige inte är i
otakt med målen i det övriga Europa. Det kan konstateras att så inte
heller är fallet. Jag kan här bara peka på de grundläggande principerna
för läkemedelskontrollen inom EG, som har kommit till uttryck i flera
av de direktiv som Sverige enligt det föreslagna EES-avtalet åtar sig att
genomföra, t.ex. direktiv 65/65/EEG och 75/319/EEG. Huvudmålet för
regleringen är enligt dessa direktiv att skydda folkhälsan. Målet skall
nås med sådana medel som inte hämmar utvecklingen av läkemedels-
industrin och handeln med läkemedel. I senare direktiv har detta mål
bekräftats och preciserats (se t.ex. direktiv 83/570 och 89/341/EEG).
Jag har nu gett min syn på några övergripande frågor i den föreslagna,
nya lagstiftningen och kommer strax in på frågor som mer direkt knyter
an till olika lagbestämmelser. Först skall jag då behandla begreppet
läkemedel och den föreslagna läkemedelslagens tillämpningsområde.
Prop. 1991/92:107
Mitt förslag: Definitionen av begreppet läkemedel förenklas.
Denna definition utgör sedan utgångspunkten när den föreslagna
lagens tillämpningsområde bestäms. Med hänsyn till behovet av
kontroll görs dock tillämpningsområdet genom ytterligare avgräns-
ningar såväl något snävare som vidare än vad själva definitionen
ger vid handen. Även radioaktiva läkemedel kontrolleras med stöd
av den föreslagna lagen. Varken de s.k. fria läkemedlen eller
naturmedlen undantas från den vanliga läkemedelskontrollen. Ett
enkelt registreringsförfarande införs för vissa homeopatiska me-
del.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag utom när det
gäller den lagtekniska konstruktionen av vissa undantag från lagens
huvudregel (se promemorian s. 19-20).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstaner tillstyrker eller
lämnar förslaget utan erinran. Läkemedelsverket förordar dock att de
fria läkemedlen inte särskilt undantas från lagens tillämpningsområde
utan i stället särbehandlas när det gäller dokumentationen. Några remiss-
instanser anser att särregler för naturmedel bör behållas eller att be-
teckningen naturmedel bör finnas kvar. Vissa instanser är tveksamma till
den föreslagna regleringen av homeopatiska medel.
32
Prop. 1991/92:107
Bakgrund och nuvarandeförhållanden
Det framstår som självklart för var och en att läkemedlen utgör värde-
fulla hjälpmedel i hälso- och sjukvården och framför allt för att före-
bygga, lindra och bota sjukdomar m.m. och symtom på sjukdomar m.m.
hos människor och djur. En sådan allmän beskrivning av läkemedels-
produktema är dock inte tillräcklig, när det gäller att precisera vad som
avses med läkemedel och bestämma den föreslagna lagens till-
lämpningsområde. Innan jag ger mig in på dessa frågor skall jag dock
först lämna en översikt över de huvudgrupper av läkemedel som finns
på marknaden och något beröra hur de behandlas i LF. I avsnitt 2.6 och
2.7 kommer jag utförligare att uppehålla mig vid kraven på olika grup-
per av läkemedel resp, förhandskontrollens innehåll och utformning.
Enligt LF är en farmacevtisk specialitet ett standardiserat läke-
medel som är avsett att tillhandahållas förbrukaren i tillverkarens origi-
nalförpackning. Läkemedel med samma verksamma beståndsdel men
som tillhandahålls i olika läkemedelsformer eller styrkor anses utgöra
skilda specialiteter. Även specialiteter som i alla avseenden är likvärdig-
ga men tillhandahålls av olika tillverkare betraktas som skilda specia-
liteter. De läkemedel som nu används i hälso- och sjukvården hör till
mycket stor del (omkring 95 procent) till gruppen farmacevtiska specia-
liteter.
Farmacevtiska specialiteter måste som regel vara registrerade av läke-
medelsverket för att få säljas. Däremot behöver läkemedel som beretts
för en viss patient eller ett visst tillfälle - s.k. extemporeläkemedel -
inte registreras. Sådana beredningar dominerade läkemedelsmarknaden i
böljan av detta århundrade men svarar numera bara för någon procent
av läkemedelsanvändningen.
Vissa läkemedel som efterfrågas i vården och som inte finns tillgängli-
ga som farmacevtiska specialiteter tillverkas av Apoteksbolaget som
s.k. lagerberedningar (lagerextempore). För att produktionskvalitet
och produktionseffektivitet skall uppnås har produktionen av beredning-
arna standardiserats. Dessa utgörs huvudsakligen dels av traditionella
läkemedel, som ofta är otillfredsställande dokumenterade, dels av läke-
medel som används av så få patienter, att de aldrig kan ge underlag för
den dokumentation som krävs för registrering som farmacevtisk speciali-
tet (s.k. orphan drugs). Lagerberedningama skulle för att få säljas på
samma sätt som de farmacevtiska specialiteterna egentligen behöva vara
registrerade av läkemedelsverket. I praxis har lagerberedningama dock
betraktats som extemporeberedningar.
Vissa läkemedel är i flertalet avseenden undantagna den vanliga läke-
medelskontrollen. Detta gäller bl.a. de s.k. fria läkemedlen, om de
uppfyller de villkor i fråga om sammansättning och märkning som läke-
medelsverket föreskriver. Till gruppen fria läkemedel hör bl.a sårsalvor,
antiseptiska lösningar och liniment. En annan grupp av läkemedel som i
princip särbehandlas är de s.k. naturmedlen. Dessa medel karakteri-
3 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 107
33
seras av att den verksamma beståndsdelen eller de verksamma bestånds-
delarna utgörs av en växt- eller djurdel, ett mineral eller någon bak-
teriekultur, något salt eller någon saltlösning som förekommer i naturen.
Medlen får, enligt vad som framgår av betryggande erfarenhet, inte
medföra hälsorisker för för människor eller djur, när de används till
normalt bruk. De grundläggande reglerna om naturmedel som inte är
avsedda för injektion finns för närvarande i 1 § 3 mom. första
stycket 2 och fjärde stycket LF och i fråga om naturmedel för injek-
tion i lagen (1981:50) med bestämmelser om vissa medel avsedda för
injektion. Ett naturmedel som inte är avsett för injektion skall för att bli
undantaget från LF:s tillämpningsområde och få säljas fritt anmälas till
läkemedelsverket och granskas av verket. Närmare föreskrifter om an-
mälan och granskningen finns i LVFS 1990:50. Granskningen omfattar
kravet på ursprung samt riskbedömning med hänsyn till vad som upp-
givits om dosering och användning. Konsumentverket utövar tillsyn
enligt marknadsföringslagen (1975:1418) och livsmedelsverket enligt
livsmedelslagen (1971:511). Naturmedel för injektion kontrolleras mer
ingående, se LVFS 1990:51-53, som innehåller föreskrifter när det
gäller förordnande, utlämnande, tillverkning m.m. samt hantering inom
hälso- och sjukvården.
Jag skall slutligen peka på ytterligare en grupp av läkemedel som fått
en särskild reglering i LF. Det är de s.k. homeopatiska medlen, som
faller utanför kontrollen, om de inte har en halt av verksam beståndsdel
som överstiger en miljondel av medlets vikt.
Överväganden
Efter denna redovisning av läkemedelsproduktema övergår jag nu till att
ge min syn på hur avgränsningen av begreppet läkemedel och lagens
tillämpningsområde bör göras. Först vill jag då slå fast att det är nöd-
vändigt att definitionen i en ny svensk läkemedelslag liksom lagens
tillämpningsområde uppfyller de krav som Sverige åtar sig att uppfylla
enligt det föreslagna EES-avtalet. Enligt min mening kan detta ske utan
att den gällande läkemedelsdefinitionen egentligen ändras i sak. Utform-
ningen av läkemedelsdefinitionen är till stor del en fråga av juridisk-
tekniskt slag. Jag avser därför att inte här fördjupa mig i denna, relativt
besvärliga fråga utan nöjer mig med de riktlinjer jag redovisat och hän-
visar i övrigt till den utförliga behandlingen i specialmotiveringen (se
1-3 §§)-
Praktiska skäl talar för att de radioaktiva läkemedlen tas in under en
ny läkemedelslags tillämpningsområde och att de homeopatiska medlen
kontrolleras genom ett enkelt registreringsförfarande. De närmare skälen
för ett sådant registreringsförfarande skall jag strax utveckla. För pro-
duktgrupperna fria läkemedel och naturmedel behövs - som jag också
strax skall återkomma till - en viss lagteknisk justering i förhållande till
departementspromemorians förslag för att en bättre överensstämmelse
med EES-reglema skall uppnås.
Först skall jag ta upp gruppen homeopatiska medel till diskussion. De
medel som ingår i den gruppen undantas nu, som konstaterats i bak-
Prop. 1991/92:107
34
grundsavsnittet, utan vidare prövning från den vanliga läkemedels-
kontrollen, under förutsättning att de inte innehåller någon verksam
beståndsdel som överstiger en miljondel av medlets vikt. Om så är
fallet, måste de registreras för att få säljas. Något homeopatiskt medel
har hittills inte registrerats i Sverige.
De homeopatiska medlen har en betydligt större användning inom sär-
skilt vissa EG-länder än i Sverige. I de förslag till EG-direktiv som
föreligger tillåts att medlen antingen kontrolleras som andra läkemedel,
enbart förs in i register under vissa förutsättningar eller inte alls regle-
ras. Medel som tillåts i ett medlemsland måste dock tillåtas i övriga
medlemsländer.
För att vi i Sverige i framtiden inte skall få ett utbud av homeopatiska
produkter som kan bli svårt att överblicka och som kan innebära säker-
hetsrisker, ligger det närmast till hands att kontrollera dessa medel
genom en registrering efter den modell som avses tillämpas inom EG.
En del av de antroposofiska medlen kan på detta sätt också föras in
under kontrollen. Det är också den lösning som jag förordar. Den lag-
tekniska utformningen av ett sådant registreringsförfarande behandlar jag
i specialmotiveringen (2 §).
Mitt förslag när det gäller naturmedel innebär också en nyhet och att
den specialreglering som gällt här i landet sedan mitten på 1970-talet
upphör. De nu gällande, särskilda bestämmelserna för naturmedel inne-
bär att dessa medel efter ett enklare prövningsförfarande är undantagna
från den egentliga läkemedelskontrollen. Detta är en ordning som inte
har någon motsvarighet i de regler som skall genomföras enligt det
föreslagna EES-avtalet och i framtiden därför inte heller kan behållas i
Sverige. Medlen måste följaktligen förhandsgranskas på likartat sätt som
de övriga, industriellt tillverkade läkemedlen.
Min bedömning är att motsvarande måste gälla för de fria läkemedlen.
En del av naturmedlen och de fria läkemedlen kommer i framtiden för-
modligen att kunna hänföras till andra varugrupper än läkemedel. Andra
kan komma att godkännas som läkemedel med tillämpning av de mer
begränsade krav på kontroll och dokumentation som - i enlighet med
direktiven 65/65 och 87/21/EEG - bör fastställas för vissa traditionella
produkter. Det är i första hand läkemedelsverket som har att bestämma
dessa krav. Jag återkommer till frågan i specialmotiveringen under 6 §.
När det sedan gäller benämningen i framtiden av de varor som för när-
varande betecknas som naturmedel, är detta egentligen inte en fråga som
det finns anledning för mig att ta ställning till. Dessa medel får säljas,
om de efter en förhandskontroll godkänts för försäljning. Det är möjligt
att det finns ett behov av en särskild beteckning för en del av de pro-
dukter som i dag betecknas som naturmedel och blir kvar på läke-
medelsmarknaden. För att inte någon skall få intryck av att den nuvaran-
de särregleringen för naturmedel lever kvar, bör man dock undvika att
beteckna dessa produkter som naturmedel.
Prop. 1991/92:107
35
Prop. 1991/92:107
Mitt förslag: De nuvarande, grundläggande kraven i fråga om
läkemedlens kvalitet, effekt och säkerhet liksom kraven i övrigt
upprätthålls. Utgångspunkten är att likartade krav ställs på alla
läkemedel, men att kraven ändå i viss utsträckning anpassas till
behovet av kontroll.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med mitt förslag (se pro-
memorian s. 22-27).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
nära nog samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan. Endast Svea
hovrätt anser att kraven är självklara och inte behöver anges uttryckli-
gen. Apoteksbolaget framhåller att krav på klinisk dokumentation inte
bör ställas för de läkemedel som tillverkas inom Apoteksbolaget efter re-
cept. Även LIF-RUFI uppehåller sig vid frågan om kraven på lager-
beredningar och framför som sin mening att kravet på ändamålsenlighet
bör omfatta även lagerberedningar.
Bakgrund och nuvarandeförhållanden
De grundläggande, gällande kraven på läkemedel i allmänhet anges i
LF, medan särskilda bestämmelser för radioaktiva läkemedel finns i
lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel. Kraven ställs särskilt höga
på sådana läkemedel som utgör farmacevtiska eller radiofarmacevtiska
specialiteter.
Redan av min redovisning i avsnitt 2.5 har i viss mån framgått att
kraven för läkemedel inte är enhetliga. Däremot är det på det sättet att
LF ställer vissa grundläggande krav på alla läkemedel. Dessa krav tar
sikte på läkemedlens farmakologisk-terapeutiska egenskaper, informatio-
nen om läkemedlen och läkemedelspriset.
Kraven i fråga om läkemedlens egenskaper är självfallet av central
betydelse. Av 4 § LF framgår att varje läkemedel skall vara av fullgod
beskaffenhet och inte vid normal användning får medföra skadeverk-
ningar som står i missförhållande till den avsedda effekten. Föreskriften
utgör enligt motiven till förordningen (prop. 1962:184 s. 134) också en
bas för läkemedelskontrollorganets handlande i ett visst fall.
I begreppet fullgod beskaffenhet innefattas att läkemedlet är lämpligt
för den avsedda användningen och att det är rent, av rätt styrka, till-
räckligt hållbart etc. Den ursprungliga läkemedelskontrollen inriktades
huvudsakligen på att förhindra att produkter som inte uppfyllde kraven
på fullgod beskaffenhet kom till användning. När numera kravet på
fullgod beskaffenhet kommit att framstå som självklart, inriktas upp-
märksamheten i bedömningen i stället på avvägningen mellan läkemed-
lens positiva värde och negativa egenskaper. Denna avvägning får en
36
särskild betydelse i fråga om de farmacevtiska specialiteterna. För de
farmacevtiska specialiteterna gäller nämligen särskilda krav. Sådana
läkemedel får, som jag redan nämnt i avsnitt 2.5, i regel säljas bara om
de blivit registrerade av läkemedelsverket.
Den grundläggande förutsättningen för registrering är att en specialitet
är ändamålsenlig. Detta innebär, förutom att de grundläggande kraven
som gäller för alla läkemedel har uppfyllts, att den har effekt vid den
eller de indikationer som anges. Effekten får inte ses fristående utan
måste vägas mot de skadliga biverkningarna. Dessa får nämligen inte stå
i missförhållande till den avsedda effekten. Praktiskt sett betyder detta
att biverkningarna inte får vara svårare eller mer omfattande än vad som
med hänsyn till vetenskapens ståndpunkt i varje läge måste godtas. Av-
görande för bedömningen blir sålunda nettovinsten från medicinsk syn-
punkt.
Den väsentligaste delen i registreringsprövningen utgörs med andra ord
av avvägningen av den avsedda effekten mot riskerna för biverkningar.
Ett läkemedel måste dessutom alltid bedömas mot bakgrund av bl.a.
svårighetsgraden av den sjukdom mot vilken det är avsett för och alter-
nativa terapeutiska möjligheter. Ett läkemedel som representerar en unik
behandlingsmodell för en allvarlig sjukdom kan därför komma att accep-
teras, trots att det kanske samtidigt ger upphov till svåra biverkningar.
Bevisbördan för dessa omständigheter ligger på tillverkarna, som därför
måste ta fram det underlag som behövs för läkemedelsverkets bedöm-
ningar.
Det finns dessvärre inte någon praktisk möjlighet att före registrering-
en och en mer omfattande användning upptäcka relativt lågfrekventa bi-
verkningar. I stället blir det fråga om att tillverkaren med en tillräcklig
grad av säkerhet skall göra sannolikt att användningen av läkemedlet
inte är förbunden med oacceptabla biverkningar. Vilken dokumentation
som skall krävas i detta avseende kan man också ha olika uppfattningar
om.
Varje prövning av ett läkemedel innebär sålunda en avvägning mellan
olika för- och nackdelar som är kända vid tillfället. Registreringsbeslutet
kan dock knappast bli bättre än vad kunskapsunderlaget medger, och det
kan senare genom tillkommande erfarenheter behöva omprövas. Pröv-
ningen innefattar också många avvägningar som svårligen kan anges i en
författning eller i andra generella termer.
De gällande kraven på information om läkemedel framgår av 5 §
LF. När ett läkemedel lämnas ut skall det - om inte läkemedelsverket
har medgett annat - vara fullständigt deklarerat i fråga om medlets sam-
mansättning och halt av beståndsdelar som ingår i medlet. Benämningen
på ett läkemedel får inte vara vilseledande i fråga om medlets samman-
sättning, verkan eller övriga egenskaper. Inte heller får benämningen
vara sådan att den kan förorsaka att läkemedlet förväxlas med ett annat
läkemedel. Särskilda krav ställs också på märkningen av läkemedel.
Kraven på läkemedlens kvalitet, effekt och säkerhet kompletteras med
ett krav i 6 § LF på att priset på läkemedel skall vara skäligt. Om det
inte föreligger särskilda skäl, skall det pris som producenten och Apo-
Prop. 1991/92:107
37
teksbolaget AB kommit överens om betraktas som skäligt vid registre- Prop. 1991/92:107
ringsprövningen.
Överväganden
Av min bakgrundsbeskrivning har framgått, att de farmakologisk-tera-
peutiska kraven på läkemedel bara delvis kan preciseras i form av före-
skrifter. Jag ser det ändå som angeläget att slå fast en allmän ambitions-
nivå för alla läkemedel som skall komma till allmän användning. De
måste nämligen enligt min mening uppfylla moderna krav, såsom dessa
formuleras i olika vetenskapliga discipliner, och dessutom de andra krav
som konsumentsäkerheten ställer. Detta innebär att jag förordar att den
nuvarande ambitionsnivån i fråga om de naturvetenskapliga kraven i
läkemedelslagstiftningen upprätthålls och att kraven när det gäller läke-
medlens deklaration, benämning och märkning inte heller efterges.
För alla produkter som är att betrakta som läkemedel bör vissa grund-
läggande krav ställas upp. I linje med denna ståndpunkt ligger förslaget
i departementspromemorian att de krav som hittills har ställts på farma-
cevtiska specialiteter skall omfatta även lager- och extemporeberedning-
ar. Detta är som jag ser det välmotiverat. Det är dock ofrånkomligt, att
kraven i praktiken inte kan ges samma, närmare innehåll för olika slag
av läkemedel. För de industriellt tillverkade läkemedlen måste t.ex. den
kliniska dokumentationen bli en helt annan än för extemporeläkemedel,
där den beprövade erfarenheten väger tungt. Även när det gäller lager-
beredningar liksom fria läkemedel och naturmedel bör kraven i många
fall kunna sättas lägre. Det är en uppgift för läkemedelsverket att göra
dessa bedömningar. Det finns anledning att närmare återkomma till
frågan i specialmotiveringen (4 och 8 §§).
Enligt LF krävs det också att priset på ett läkemedel skall vara skäligt.
Detta krav har en annan karaktär än de övriga kraven och syftar närmast
till att hålla läkemedelskostnaderna för den enskilde och det allmänna på
en godtagbar nivå. Det framstår visserligen som angeläget, men sam-
tidigt närmast som självklart, att läkemedelsprisema skall vara skäliga.
Som framgått av vad jag anfört i avsnitt 2.4, måste i och för sig rimliga
kostnader vara ett centralt mål på läkemedelsområdet. Det är dock mer
tveksamt, om man i en modem lagstiftning, som primärt har till ända-
mål att trygga patienternas och allmänhetens tillgång till säkra och effek-
tiva läkemedel av god kvalitet, bör ställa upp ett sådant formellt villkor
i samband med den egentliga produktkontrollen. Jag ser inte heller några
faror med att prisövervakningen sker i annan ordning än i samband med
produktkontrollen.
I EG-direktiven medges inte heller att det offentliga inflytandet över
läkemedelsprisema samordnas med själva produktkontrollen. Däremot är
det inte något där som hindrar att läkemedelskostnaderna kontrolleras
inom socialförsäkringens ram. Det är en modell som enligt min mening
bör väljas även i Sverige.
I överensstämmelse med vad som har angetts i årets budgetproposition
(prop. 1991/92:100, bil. 6) är det min avsikt att inom kort föreslå rege-
38
ringen att förelägga riksdagen förslag om ändringar i förmånssystemet Prop. 1991/92:107
avseende läkemedel. Tanken är att det för att läkemedelsförmåner skall
utges från den allmänna försäkringen skall krävas att det förmånsgrun-
dande priset på läkemedel skall ha bestämts i särskild ordning. Vidare
avses att beräkningen av förmånerna av prisnedsättning och kostnads-
frihet skall grunda sig på ett sålunda angivet läkemedelspris.
Mitt förslag: Ett läkemedel får som regel säljas först om det har
godkänts av läkemedelsverket. Om regeringen eller verket ger sär-
skilt tillstånd får det säljas även i andra fall. Godkännandet tids-
begränsas men får förnyas. De nuvarande kraven på kliniska
prövningar upprätthålls. En prövning får genomföras sedan läke-
medelsverket meddelat tillstånd.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag
(se promemorian s. 28-38). Undantaget från regeln om godkännande
som förutsättning för försäljning utformas dock något annorlunda. Till-
stånd till kliniska prövningar på djur får ges av jordbruksverket.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar
förslaget utan erinran. I vissa yttranden, t.ex. från Svea hovrätt, fram-
träder dock en tveksamhet eller kritik när det gäller utformningen av
reglerna för kliniska prövningar. Svenska Läkaresällskapet och Sveriges
Läkarförbund framhåller att anmälningsförfarandet för kliniska pröv-
ningar fungerat väl och därför bör behållas. Sveriges Farmacevtför-
bundet motsätter sig däremot inte ett ansökningsförfarande men anser
det vara angeläget med en tidsgräns för handläggningen. Läkemedels-
verket tillstyrker att ett ansökningsförfarande införs. Jordbruksverket
förordar att ärenden om kliniska prövningar på djur handläggs av ver-
ket. Av motsatt uppfattning är läkemedelsverket och Sveriges Veterinär-
förbund. LIF-RUFI har dessutom invändningar i fråga om s.k. andra-
sökande (den som ansöker om godkännande sedan originalprodukten
godkänts), förnyelse av godkännande, behovet av licenser och hand-
läggningstider. I dessa invändningar instämmer Grossistförbundet
Svensk Handel såvitt gäller förnyelse.
39
Prop. 1991/92:107
Godkännande
Bakgrund och nuvarande förhållanden
De farmacevtiska specialiteterna får i regel säljas först sedan de registre-
rats av läkemedelsverket. Antalet registrerade specialiteter på den
svenska marknaden har under senare år uppgått till omkring 3 000 och
flera hundra ärenden om registrering handläggs vaije år av verket.
Ansökan om registrering skall innehålla ett stort antal uppgifter om
specialiteten, bl.a. dess läkemedelsform och styrka, den deklaration som
skall sättas på förpackningen och dosering. Till ansökan skall fogas
kemisk-farmacevtiska, farmakologiska, toxikologiska, humanfarmakolo-
giska och kliniska uppgifter. Dokumentationen skall bestå av väl redo-
visade och daterade sammanställningar av undersökningsresultat från
namngivna laboratorier eller kliniker. Den kan också bestå av artiklar i
välkända vetenskapliga tidskrifter. Alla nya rön av betydelse för värde-
ringen av specialiteten och som blir kända för tillverkaren sedan regi-
streringsansökan har sänts in skall meddelas verket. Innan registrering
kan ske skall tillverkaren lämna in bevis om resultatet av den förhand-
ling om specialitetens pris, som ägt rum med Apoteksbolaget.
Verkets utredning av specialiteten utmynnar i utförliga utrednings-
protokoll, som tillställs den sökande. Ärendet föredras härefter i den
rådgivande läkemedelsnämnden, i de fall ansökan avser ett läkemedel
med en ny kemisk substans eller en ny indikation eller föreslås bli av-
slagen. På grundval av nämndens bedömning fattar verket beslut i regi-
streringsfrågan. I samband med registreringen bestäms om försäljning-
en skall underkastas några särskilda restriktioner, t.ex. recept-
beläggning eller krav på varningstext på förpackningen. Verkets beslut
som innebär avslag på en registreringsansökan kan efter överklagande
prövas av kammarrätten.
Läkemedelsverket får på grunder som särskilt har angetts i LF återkal-
la en registrering. Registreringen av en farmacevtisk specialitet kan
också upphöra att gälla på begäran av den som fått registreringen. Van-
ligtvis återkallas registreringen av den som fått registreringen därför att
försäljningen av specialiteten är så liten, att det inte längre bedöms eko-
nomiskt lönsamt att behålla den på marknaden. Fortfarande finns det
dock på den svenska marknaden ett stort antal specialiteter med en syn-
nerligen liten omsättning. En del bibehålls med hänsyn bl.a. till att det
anses medicinskt motiverat att ha dem kvar, dvs. som en service för
hälso- och sjukvården.
Från principen att endast de specialiteter som registrerats får säljas
måste göras flera undantag. Så kan de specialiteter som används under
de kliniska prövningarna naturligt nog inte vara registrerade.
Även i de fall det finns specialiteter som bedöms nödvändiga för t.ex.
behandlingen av en viss sjukdom, och som inte har registrerats här i
landet eller har avregistrerats, måste i allmänhet användningen tillåtas.
40
Sådan försäljning av icke registrerade specialiteter kan ske sedan läke-
medelsverket lämnat tillstånd i vaije särskilt fall eller för vaije särskilt
ändamål, s.k. licensförsäljning. Generell licens kan beviljas till en klinik
under en viss tid och avser då en bestämd kvantitet. Framställningen om
licens skall åtföljas av förskrivarens motivering. Tillståndet får förbindas
med de villkor som behövs för att förebygga skada. De läkemedel som
används efter licens utgör en obetydlig andel av all läkemedelsanvänd-
ning.
Ett annat undantag från principen om registrering som förutsättning för
försäljning utgör möjligheten till s.k. frilistning enligt 12 § LK. Den
innebär att läkemedelsverket, när det finns särskilda skäl, kan medge
försäljning av en specialitet, om den har begärts registrerad, men an-
sökan ännu inte har avgjorts. Beslut om frilistning kan bli aktuellt bl.a.
när varor, som tidigare inte fallit under LF:s tillämpningsområde, efter
en viss tidpunkt skall omfattas (se t.ex. den numera upphävda kungörel-
sen om tillämpning av läkemedelsförordningen på hemodialyskoncentrat,
LVFS 1990:11).
Prop. 1991/92:107
Överväganden
I det följande skall jag ge min syn på vissa delar av förhandskontrollen
av läkemedel. Låt mig då först slå fast att det med hänsyn till läkemed-
lens betydelse för människors liv och hälsa är viktigt att användarna kan
lita på de läkemedel som finns tillgängliga i handeln. Läkemedlen skiljer
sig dessutom från många andra varor genom att användarna på egen
hand oftast saknar möjlighet att bedöma såväl om en produkt har den
uppgivna effekten, som om den har skadebringande egenskaper i vidare
mån än som med hänsyn till omständigheterna får accepteras. Detta
framstår som självklart när det gäller det receptfria sortimentet, men
förhållandena är i princip desamma för de receptbelagda läkemedlen.
Läkare och andra förskrivare måste visserligen i vaije situation, när ett
receptbelagt läkemedel kommer till användning, alltid i sista hand ta
ansvaret för avvägningen mellan de fördelar och nackdelar som är för-
knippade med läkemedlet, men det är med hänsyn till läkemedlens egen-
skaper ofrånkomligt att den grundläggande bedömningen utförs av en
nationell kontrollmyndighet. Detta är också regeln i andra länder som är
jämförbara med Sverige.
Läkemedelslagstiftningen har karaktären av säkerhetslagstiftning och
den har hittills innehållit föreskrifter som riktats främst till tillverkarna
av läkemedlen. Tillverkarna och andra som befattar sig med läkemedlen
innan dessa når fram till användarna åläggs härigenom omfattande re-
striktioner och kontroller, som har få motsvarigheter på andra varu-
områden. Sedan år 1934 gäller som huvudregel här i landet, att de fab-
rikstillverkade läkemedlen - de farmacevtiska specialiteterna - måste
vara registrerade av kontrollmyndigheten - numera läkemedelsverket -
för att få säljas. Denna ordning måste självfallet bestå.
Specialitetsbegreppet har länge varit internationellt vedertaget och
oftast anknutet till ett förpackningsrekvisit. Anknytningen till en för-
41
packning gäller även enligt LF. Enligt läkemedelsutredningens mening
är det inte heller motiverat att frångå den nuvarande ordningen, där
läkemedelskontrollen främst tar sikte på de standardiserade och konsu-
mentförpackade läkemedlen.
I detta sammanhang finns det dock anledning att ta hänsyn till att spe-
cialitetsbegreppet inom EG saknar egentlig betydelse, sedan numera
försälj ningskontrollen i princip avser alla läkemedel (se direktiv
89/341/EEG). Det finns därför inte heller någon anledning att använda
begreppet i den föreslagna lagen. På motsvarande sätt som inom EG bör
kontrollen avse alla industriellt tillverkade läkemedel. Denna förhands-
kontroll bör enligt min mening betecknas som godkännande, vilket på
ett bättre sätt med hänsyn till syfte och innehåll än den gällande beteck-
ningen registrering beskriver innebörden i förfarandet. Av redovisningen
i avsnitt 2.5 och specialmotiveringen till 2 § framgår att begreppet regi-
strera i den föreslagna lagen förbehålls ett enklare förfarande som är
avsett för homeopatiska medel.
Det finns fördelar med att tidsbegränsa godkännandet och först efter en
prövning kunna förlänga godkännandet för en ny period. Det är också
en modell för kontroll som har valts i de EG-direktiv som omfattas av
det föreslagna EES-avtalet och därför bör genomföras i den nya svenska
lagen. Läkemedelssortimentet kommer på så sätt att omprövas med rela-
tivt korta mellanrum.
Jag skall nu övergå till att diskutera hur förhandskontrollen bör utfor-
mas för de läkemedel som inte utgör farmacevtiska specialiteter. I den
gällande LF har som framgått läkemedelskontrollen särskilt inriktats på
de farmacevtiska specialiteterna. Detta beror närmast på svårigheten att
i en förhandskontroll upprätthålla kontroll- och dokumentationskraven på
andra läkemedel än de som är standardiserade. För andra läkemedel blir
med nödvändighet kraven mer inriktade på råvarorna och själva tillverk-
ningen. Krav av detta slag har i Sverige under århundraden varit intagna
i farmakopéer. En sådan inriktning av kontrollen bör även i framtiden
vara tillräcklig när gäller egentliga extemporeberedningar. Jag föreslår
följaktligen att dessa beredningar skall undantas från kravet på godkän-
nande.
Som jag nämnt i avsnitt 2.5 tillverkar Apoteksbolaget vissa läkemedel,
som inte finns tillgängliga som registrerade farmacevtiska specialiteter
och som förskrivs så ofta att produktionseffektivitet och produktions-
kvalitet talar för en standardiserad produktion. Dessa läkemedel, som
egentligen inte är annat än farmacevtiska specialiteter, brukar betecknas
som lagerberedningar. De läkemedel som återfinns i denna grupp är
huvudsakligen dels traditionella läkemedel, som ofta har en otillfreds-
ställande dokumentation, dels läkemedel, som används av så få patienter
att de aldrig kan ge underlag till den dokumentation som behövs att
läkemedlen skall kunna godkännas som farmacevtisk specialitet. Det är
därför inte realistiskt att kräva att de skall vara godkända innan de säljs.
Tillverkningen av dessa läkemedel bör i framtiden ske efter kvalitets-
och säkerhetskrav, som fastläggs av läkemedelsverket och som i sak
överensstämmer med de krav som gäller för andra industriellt tillverkade
Prop. 1991/92:107
42
läkemedel. Sådana kvalitetskrav kan vara dels generella, dels specifika
för vissa volymmässigt större läkemedel. De generella reglerna bör
innefatta både kvalitetskrav för produktion och riktlinjer för vilka pro-
dukter som kan ersättas med befintliga farmacevtiska specialiteter. I
specialmotiveringen till 7 § behandlas frågan om hur läkemedelsverket
kan pröva ärenden om försäljning av lagerberedningar.
Det finns anledning att också ägna uppmärksamhet åt några andra un-
dantag från kravet på godkännande. När t.ex. nya varugrupper genom
ändringar i lagstiftningen skall tas in under kontrollen har hittills en
bestämmelse i LK utnyttjats för att i samband med ansökan om god-
kännande tillåta försäljning av varorna i avvaktan på att tillsynsmyndig-
heten hinner genomföra sin prövning. Detta brukar betecknas som fri-
listning och innebär att en vara eller grupp av varor övergångsvis tillåts
för försäljning, utan att den godkänts på sedvanligt sätt. Denna möjlig-
het skulle i och för sig kunna öppnas genom övergångsbestämmelser i
en ny lagstiftning. Mot detta talar att det främst är vid rättstillämpningen
som behovet av anpassningstid kan bedömas och att denna tid efter hand
kan behöva flyttas fram. Det finns därför skäl att behålla en lösning som
ger möjligheter att i avvaktan på en prövning tillåta fortsatt försäljning.
Till skillnad från vad som nu gäller förordar jag att detta instrument
läggs i regeringens eller efter bemyndigande i läkemedelsverkets hand.
Det förhållandevis stora antalet licensärenden strider mot grundtanken
att läkemedlen skall kontrolleras innan de får säljas och utgör dessutom
en belastning för läkemedelskontrollen. Även om en viss restriktivitet
ibland sålunda kan vara påkallad vid licensgivning, är det dock nödvän-
digt att se till att vårdens och ytterst patienternas behov av ändamåls-
enliga läkemedel tillgodoses. I viss utsträckning blir det därför ofrån-
komligt att även i framtiden tillåta att läkemedel säljs på licens. Jag skall
här inte ytterligare uppehålla mig vid frågan om licenser utan hänvisar
till att den också behandlas i specialmotiveringen (5 §). I stället vill jag
i korthet beröra riskbedömningen när ett läkemedel inte godkänts före
användningen.
I avsnitt 2.6 har jag redovisat hur jag ser på de krav som bör ställas på
läkemedel. Det blir en uppgift för läkemedelsverket att pröva om dessa
krav uppfylls, innan ett godkännade meddelas. Dokumentationen för de
läkemedel som används efter det att licens givits är däremot i allmänhet
mer begränsad än för de produkter som godkänts och prövningen av
dokumentationen kan inte heller bli lika ingående. Den riskbedömning
som görs måste följaktligen bli jämförelsevis schablonmässig. Härige-
nom faller ett särskilt ansvar på de yrkesutövare som ordinerar licens-
preparaten. Bestämmelserna i läkemedelslagstiftningen bygger också på
grundtanken att de farmacevtiska specialiteterna skall ha godkänts innan
de används och att licens skall ges restriktivt.
En annan riskproblematik hör ihop med den utprövning av läkemedel
som krävs för att läkemedlens egenskaper skall kunna bedömas och
dokumentation till en eventuell ansökan om godkännade tas fram. Innan
jag lägger fram mina förslag till sådana regler som behövs för att
skydda dem som deltar i prövningarna, skall jag ge en överblick över
den moderna provningsverksamheten.
Prop. 1991/92:107
43
Kliniska prövningar
Prop. 1991/92:107
Bakgrund och nuvarande förhållanden
Medan den ursprungliga läkemedelskontrollen huvudsakligen inriktades
på att komma till rätta med produkter som inte uppfyllde kraven på
fullgod beskaffenhet, kom efter hand allt större vikt i stället att läggas
på bedömningen av läkemedlens positiva effekter och negativa egen-
skaper samt avvägningen däremellan. Förskjutningen av tyngdpunkten i
kontrollen medförde därför behov av en förbättrad dokumentation av
produkternas kliniska värde.
Resultaten av försök på djur eller djurorgan är värdefulla hjälpmedel
vid bedömningen av önskad effekt och risker med läkemedel. Vid djur-
försöken prövas bl.a. läkemedlens akuta och kroniska giftighet med på-
verkan på foster och tumörbildning m.m. Effekten på normala djur eller
på djur med framkallade sjukdomstillstånd eller vissa reaktioner under-
söks. Det är dock inte säkert att de olika effekter som man finner vid
djurstudier är relevanta för användningen av substansen på människor.
Det kan sålunda inte uteslutas att substanser som ger icke tolerabla bi-
verkningar vid djurförsök skulle ge inga eller mindre allvarliga biverk-
ningar vid behandling av människor. Det förhållandet, att djurförsöken
inte lett till några biverkningar av oacceptabelt slag, är inte heller nå-
gon garanti för att sådana biverkningar inte uppkommer senare under
prövningar på människa eller först efter godkännandet.
Djupare och bredare kunskaper om ett läkemedels avsedda effekter och
biverkningar fås därför först efter studier på människor. Härigenom har
det blivit nödvändigt att utveckla sådana prövningar som utförs på män-
niskor. Det krävs emellertid numera av etiska skäl att läkemedlets verk-
ningsmekanismer i princip skall vara klarlagda innan människor blir
föremål för läkemedlets verkningar. Det förekommer olyckligtvis ändå
att olika kliniska effekter hos ett läkemedel upptäcks först när det efter
godkännande kommit till allmän användning.
Kliniska prövningar på människor utgör som framgått ett viktigt inslag
vid utvecklingen av läkemedel och har till syfte att ge kunskap om läke-
medlens effekter och biverkningar och dessutom om upptagningen, för-
delningen, omvandlingen och utsöndringen. Prövningarna kan utföras
antingen på friska människor eller patienter utan samband med sjuk-
domsbehandling (försökspersoner) eller på patienter i samband med
sjukdomsbehandling.
Kliniska prövningar brukar delas in i faser. Dessa kan dock inte alltid
åtskiljas utan går över i varandra. Fasindelningen gäller såväl vid ut-
prövningen av nya läkemedel som vid prövningen av en ny indikation
eller ett nytt administreringssätt för ett redan godkänt läkemedel.
I de första prövningarna på människa (fas I) ges läkemedlet under kort
tid till ett litet antal friska försökspersoner eller till patienter som har
den sjukdom som läkemedlet är avsett mot. Försökspersonerna bör inte
ha sjukdomar som kan komplicera tolkningen av prövningen eller som
gör dem speciellt utsatta för ogynnsamma effekter av läkemedlet. Avsik-
44
ten med fas I-prövningen är att få en uppfattning om läkemedlets hu-
manfarmakologiska och toxiska egenskaper samt om toleransen. Dessa
inledande, begränsade undersökningar kan bara ge en preliminär infor-
mation om läkemedlets egenskaper när det gäller farmakokinetik, effek-
ter och biverkningar. Det är därför möjligt att de slutliga erfarenheterna
blir helt annorlunda. En orsak till detta kan vara att fas I-studiema av
säkerhetsskäl och av tradition brukar utföras på en liten grupp unga,
friska män. Härigenom blir åtskilliga sådana faktorer obeaktade, som
skulle kunna ha betydelse för bedömningen av läkemedlet.
Nästa fas - fas II - omfattar orienterande, kontrollerade eller okontrol-
lerade prövningar på ett mindre antal patienter, som har den sjukdom
som läkemedlet är avsett mot. Avsikten är nu att bedöma om läkemedlet
har avsedd effekt och försöka fastställa lämplig terapeutisk dos.
Härefter övergår man till jämförande studier med kontrollgrupper
såsom patientgrupper som behandlats med accepterade behandlingsmeto-
der eller placebopreparat. I dessa utvidgade prövningar - fas III - är
avsikten att fastställa läkemedlets terapeutiska effekter, biverkningsmön-
ster och biverkningsfrekvens.
Fas IV-prövningar avser prövningar på patienter efter det att läkemed-
let godkänts samt utförs på godkänd indikation och dosering och med
godkänt administreringssätt. Målet är här att få utökad och systema-
tiserad kunskap om läkemedlets effekter, biverkningsmönster och bi-
verkningsfrekvens. I denna fas deltar även patienter med en mer kompli-
cerad sjukdomsbild. Först i dessa prövningar, när en större grupp pa-
tienter ingår, finns det någon realistisk möjlighet att upptäcka även vissa
tämligen vanliga biverkningar. För att upptäcka ovanliga eller sent upp-
trädande läkemedelsbiverkningar fordras en arman metodik.
I LF ställs krav på kompetensen hos den som skall utföra prövningen.
En prövning på människa får sålunda utföras endast av en legitimerad
läkare eller tandläkare. Dessutom gäller krav på information till försöks-
personerna eller patienterna samt på samtycke från den som skall delta i
prövningen. Läkemedelstillverkaren eller, om denne inte står bakom
prövningen, den läkare som utför prövningen svarar för att patienterna
genom försäkring är garanterade ett tillräckligt ekonomiskt skydd om
skador skulle uppkomma.
Till de nämnda kraven kommer krav på etisk granskning. En regional
forskningsetisk kommitté skall avge yttrande innan en prövning inleds.
Tillkomsten av forskningsetiska kommittéer har sitt ursprung i re-
kommendationer i den s.k. Helsingforsdeklarationen från år 1964. Re-
gionala kommittéer finns numera i varje sjukvårdsregion och de är sam-
mansatta av experter i medicin m.m. och av lekmän.
De kliniska prövningarna skall anmälas skriftligen till läkemedelsverket
sex veckor innan prövningen avses att inledas. Fas IV-prövningar som
inte är av omfattande slag behöver dock inte anmälas. Anmälan skall
göras av den läkare eller tandläkare som är ansvarig för prövningen.
Verket får i vissa fall förbjuda att en prövning påböijas eller besluta att
en påböijad prövning avbryts. Det kan t.ex. förekomma fall där verket
bedömer den planerade prövningen som så bristfällig att den inte bör få
Prop. 1991/92:107
45
komma till stånd. Bristfällighetema kan gälla betydande svagheter i
dokumentationen, otillräcklig farmacevtisk kvalitet på läkemedlet, tox-
iska effekter som medför säkerhetsrisk, allvarliga brister i försöksplane-
ringen och i samordningen mellan de olika faserna i prövningen eller en
oetisk uppläggning av prövningen.
Verkets beslut att förbjuda att en klinisk prövning påböijas eller att
avbryta en pågående prövning kan överklagas till regeringen.
Kliniska prövningar av radioaktiva läkemedel får ske först efter till-
stånd av läkemedelsverket. Särskilda bestämmelser finns om kliniska
prövningar på djur. Sådan prövning kräver också tillstånd från verket.
Den som är ansvarig för prövningen skall rapportera alla allvarliga och
frekvent förekommande biverkningar enligt läkemedelsverkets cirkulär
(LVFS 1990:8) angående anmälan om läkemedelsbiverkningar. Rappor-
tering skall ske både av biverkningar som har klart eller sannolikt sam-
band med det prövade läkemedlet och av biverkningar, där orsakssam-
bandet med behandlingen framstår som oklart eller till och med osanno-
likt.
Överväganden
Frågor om kliniska prövningar av läkemedel har sedan åtskilliga årtion-
den uppmärksammats såväl i vetenskapliga kretsar och hälso- och sjuk-
vården som i den allmänna debatten. Detta tror jag inte minst beror på
den kluvenhet vi väl alla känner inför företeelsen. A ena sidan är vi
medvetna om att de kliniska prövningarna utgör ett omistligt inslag i
arbetet med att utveckla nya eller förbättrade läkemedel. A andra sidan
känner vi tveksamhet inför det nya och okända och vad detta kan inne-
bära i form av risker.
Egentligen behöver jag inte påminna om att det i hälso- och sjukvården
förutom läkemedel finns andra hjälpmedel för bl.a. diagnos och behand-
ling. Jag gör det ändå, därför att jag vill fästa uppmärksamheten på det
förhållandet att läkemedel jämfört med dessa i många avseenden intar en
särställning. Till skillnad från t.ex. kirurgiska metoder har prövningen
av nya läkemedel eller prövning av nya indikationer och nya berednings-
former för godkända läkemedel nämligen sedan längre kringgärdats med
åtskilliga, offentliga regler för att skydda dem som deltar i prövningarna
och för att uppnå prövningar av god kvalitet. Risken är därför, som jag
ser det, numera liten att en klinisk prövning inte sker under så betryg-
gande former som möjligt eller att någon deltar i prövningar som är utan
värde för bedömningen av ett läkemedels ändamålsenlighet. Generellt
sett torde också risken för en patient, som t.ex. behandlas i samband
med en klinisk prövning under fas I-III, knappast vara större än om han
går igenom en rutinbehandling.
Utvecklingen inom den medicinska och tekniska forskningen har efter
hand tillfört nya kunskaper som kunnat utnyttjas för att förebygga, upp-
täcka, diagnostisera, behandla och lindra sjukdomar m.m. En fortsatt
satsning på sådan forskning som leder till en förbättrad hälso- och sjuk-
vård ligger därför i allas intresse. Nya metoder för bl.a. diagnostik och
Prop. 1991/92:107
46
behandling måste dock först prövas under kontrollerade former i klinisk
verksamhet innan de kan komma till allmän användning. För all sådan
forskning finns etiska regler, där de regionala etiska kommittéerna här i
landet svarar för den löpande granskningen. De som deltar i prövningar
måste tillförsäkras ekonomisk ersättning, om skador skulle uppkomma.
I det avseendet ger produktansvarslagen (1992:18) och läkemedelsför-
säkringen oftast ett skydd.
Insynen i provningsverksamheten tillgodoses delvis redan genom att
läkemedelsverket får kännedom om en planerad prövning. Viktigare är
emellertid att verket gör en bedömning av den planerade uppläggningen
och den dokumentation som skall biläggas anmälan. Verket har skyldig-
het att förhindra att en prövning inleds eller att avbryta en redan på-
bötjad prövning, om uppläggningen av prövningen eller dess utförande
inte uppfyller de krav som måste ställas. De etiska kommittéernas sam-
mansättning ger en garanti för att insynen i provningsverksamheten inte
förbehålls en begränsad grupp experter.
Den nuvarande insynen i verksamheten med kliniska prövningar har
dock en del begränsningar. Visserligen har den som utför prövningen en
rapporteringsskyldighet. Genom det stora antalet prövningar som för
närvarande inleds årligen har läkemedelsverket emellertid svårigheter att
följa prövningarna och om så behövs avbryta en prövning. De etiska
kommittéerna har inte heller till uppgift att följa prövningarna utan att
enbart granska uppläggningen innan de sätts igång. Det framkommer
ändå numera sällan farhågor för bristande säkerhet för patienterna eller
för försökspersonerna eller farhågor för att en prövning inte skulle kun-
na ge svar på de frågor som avses bli besvarade.
Enligt min mening är det viktigt att vara uppmärksam på att klinisk
forskning uppfyller högst ställda etiska krav. Olika former av s.k. mark-
nadsföringsprövningar kan t.ex. inte godtas. En förutsättning för att
genomföra en klinisk prövning med en ny substans måste vara att man
har en grundad anledning att förvänta sig att det nya läkemedlet totalt
sett är lika bra eller bättre än de alternativ som redan existerar. I första
hand är det en uppgift för läkemedelsverket att bevaka att olämpliga
prövningar inte genomförs. I den etiska bedömningen ingår bl.a. att en
klinisk prövning endast godtas om den kan förväntas ge svar på frågor
som är av kliniskt värde. Tanken bakom detta krav är att ingen skall be-
höva delta i en prövning som inte är meningsfull. Här finns en spärr för
en okontrollerad expansion av provningsverksamheten.
Av min redovisning har framgått att de kliniska prövningarna utgör en
omistlig del i den läkemedelskontroll som är nödvändig för att effektiva
och säkra läkemedel skall kunna tillhandahållas. Det finns också an-
ledning att framhålla att prövningar av god kvalitet dessutom bidrar till
ökade kunskaper om läkemedel i allmänhet. Prövningarna har därutöver
en vidare betydelse för vårdkvaliteten. De medverkar till att vidmakt-
hålla en hög vetenskaplig standard och en attityd av fortlöpande kritisk
värdering av olika behandlingsmetoder.
Min slutsats är att det bör vara en strävan att inte generellt motverka
kliniska prövningar, utan att se till att sådana icke acceptabla prövningar
Prop. 1991/92:107
47
som nämnts inte kommer till stånd eller avbryts så snart som möjligt.
Liksom hittills är det med andra ord nödvändigt med en förhandsbedöm-
ning av de prövningar som planeras. Den nuvarande bedömningen sker
inom ramen för ett anmälningsförfarande som kombineras med en möj-
lighet för läkemedelsverket att avbryta en pågående prövning. Verkets
tillämpning av bestämmelserna innefattar dock en hel del inslag som
närmast tyder på handläggning av ansökningsärenden. Detta tycks också
vara uppfattningen hos vissa etiska kommittéer. Inte minst av rättssäker-
hetsskäl talar mycket för att bedömningen skall ske inom ramen för ett
tillståndsförfarande. Det är också den lösning som jag förordar. Tillstån-
den måste vid behov kunna återkallas. Jag kan i det sammanhanget
nämna, att man likaså i Danmark avser att gå över till ett ansöknings-
förfarande, varigenom en enhetlighet i de nordiska länderna i denna frå-
ga hur som helst inte kommer att bestå.
Det har från främst industrihåll framförts farhågor för att handlägg-
ningstidema skulle komma att förlängas vid övergång till ett system med
tillståndgivning. Detta bör självfallet inte godtas. Jag ser inte heller
risken som särskilt stor för att så skulle bli fallet med hänsyn till att
innehållet i och omfattningen av förhandsprövningen knappast förändras
enbart av det skälet att prövningen skall avse en ansökan i stället för en
anmälan. För att undanröja de farhågor som kan finnas, anser jag det
vara lämpligt att regeringen - på motsvarande sätt som när det gäller
handläggningen av ansökningar om godkännande - i en förordning anger
den längsta tiden för handläggningen av dessa ärenden. Denna tid bör
lämpligen bestämmas till sex veckor.
I promemorian föreslås det att de ansökningar som avser prövningar på
människor skall handläggas av läkemedelsverket, medan ansökningar om
prövningar på djur skall handläggas av jordbruksverket. Förslaget har
tillstyrkts av jordbruksverket men avstyrkts av bl.a. läkemedelsverket.
Sedan en förhandsprövning av kliniska prövningar infördes har läke-
medelsverket - och tidigare dess föregångare socialstyrelsens läke-
medelsavdelning - handlagt dessa ärenden. Det är också tveklöst så, att
läkemedelsverket har en särskild kompetens när det gäller att bedöma
frågor om bl.a. prövningsmetodik. Veterinärmedicinsk kompetens finns
numera också inom läkemedelsverket. Dessa skäl talar enligt min me-
ning för att handläggningen av de ansökningar som rör kliniska pröv-
ningar på djur även i framtiden bör ske på läkemedelsverket. Jag utgår
från att samråd i behövlig omfattning sker med jordbruksverket innan ett
sådant ärende avgörs.
Prop. 1991/92:107
48
Prop. 1991/92:107
Mitt förslag: Läkemedelsverket skall noga följa de läkemedel som
har godkänts. Den som fått ett läkemedel godkänt skall vara skyl-
dig att följa den medicinska utvecklingen, informera läkemedels-
verket om nya uppgifter som är väsentliga för kontrollen av den
godkända produkten och, om det behövs, ändra läkemedlet. Ver-
ket får förelägga den som fått ett läkemedel godkänt att visa att
läkemedlet fortfarande uppfyller kraven för godkännandet. Den
som fått godkännandet skall av verket kunna åläggas att återkalla
läkemedlet från marknaden, om det är nödvändigt med hänsyn till
patientsäkerheten m.m. Av liknande skäl får verket besluta att
godkännandet skall upphöra att gälla.
Promemorians förslag överensstämmer i stort sett med mitt förslag
(se promemorian s. 38-42).
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanser tillstyrker eller
lämnar utredningens förslag utan erinran. Ett fåtal instanser har invänd-
ningar när det gäller grunderna för återkallelse av godkännande. Läke-
medelsverket efterlyser bestämmelser om tillfällig indragning. Statens
veterinärmedicinska anstalt berör frågan om biverkningsrapportering
från veterinärer.
Bakgrund och nuvarandeförhållanden
Av min redovisning i avsnitt 2.2 har framgått att läkemedelskontrollen
syftar till att tillförsäkra konsumenterna ändamålsenliga läkemedel av
god kvalitet. I den praktiska tillämpningen innefattar denna uppgift en
hel rad olika verksamheter. I avsnitt 2.7 har jag behandlat förhands-
kontrollen, som tveklöst är av central betydelse för den moderna läke-
medelskontrollen. Ett mycket viktigt inslag i kontrollen av läkemedel
utgör emellertid också den kontroll som äger rum sedan registreringen -
godkännandet med den terminologi som jag använder här - meddelats,
den s.k. efterkontrollen. Denna kontroll sker såväl inom läkemedels-
verket, genom bl.a. granskning av ingiven dokumentation och laborativa
analyser, som genom inspektionsverksamhet hos tillverkare m.fl. Där-
till sker samarbete med utländska kontrollorgan.
Efterkontrollen inriktas särskilt på produktionsförhållandena, produk-
ternas ändamålsenlighet och marknadsföringen. Grundläggande är kon-
trollen av tillverkarnas totala kvalitetssäkringssystem, som inkluderar
bl.a. god tillverkningssed (s.k. Good manufacturing practice, GMP) och
den laborativa kvalitetskontrollen. I den farmacevtiska kontrollen an-
vänds farmacevtiska och kemiska metoder tillsammans med en medi-
cinsk bedömning. Vid den laborativa kontrollen prövas bl.a. läkemedlets
halt, renhet och tekniska egenskaper. De kliniska momenten innefattar
4 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 107
49
bl.a. en värdering av rapporterade biverkningar. Läkemedelsinspektio-
nen inom verket har en viktig roll i efterkontrollen.
Även om många patienter redan behandlats med ett läkemedel när det
godkänts, kan en säkrare bild av medlets biverkningspanorama fås först
sedan det blivit mer vidsträckt använt under längre tid. Det beror på att
även allvarliga biverkningar kan vara mycket sällsynta. Det kan dess-
utom vara svårt att fastställa sambandet mellan läkemedlet och den miss-
tänkta biverkningen. En viktig del av den fortlöpande medicinska kon-
trollen utgörs därför av uppföljningen av läkemedelsbiverkningar. Vissa
biverkningar skall anmälas av läkare och tandläkare. Ett likartat system
kan enligt vad jag erfarit komma att införas även för veterinärer. Bi-
verkningarna registreras och bearbetas kontinuerligt på läkemedelsver-
ket. Information om biverkningar fås också genom internationella rap-
porteringssystem och genom bevakning av vetenskaplig litteratur.
En av förutsättningarna för en effektiv efterkontroll är dessutom att
läkemedelsverket får vetskap om sådana ändringar av och nya rön om
godkända läkemedel som kan vara av betydelse för godkännandet. En
informationsskyldighet har därför enligt LF ålagts tillverkaren.
I den mån det vid efterkontrollen kommer fram förhållanden, som
innebär att ett läkemedel i något avseende inte uppfyller de nödvändiga
kraven, har läkemedelsverket att vidta de åtgärder som kan krävas. Det
kan t.ex. bli fråga om att uppmana tillverkaren att ändra sin information
om produkten. Som en yttersta åtgärd i efterkontrollen finns möjligheten
att återkalla godkännandet av ett läkemedel. Om en sådan fråga kommer
upp, skall verket som regel ge den som fått godkännandet tillfälle att
vidta rättelse, i den mån det kan ske. Om det finns särskilda omständig-
heter - t.ex. om biverkningar medför plötsliga dödsfall - kan återkallel-
se dock ske, utan att tillfälle till rättelse ges. Beslut om återkallelse, som
träder i kraft omedelbart om inte verket förordnar annat, kan överklagas
till kammarrätten.
Om det endast finns misstankar om att ett läkemedels ändamålsenlighet
inte längre är tillfredsställande, kan verket begära att få information om
sådana ändringar och nya rön om läkemedlet som kan vara av betydelse
för godkännandet. Denna åtgärd kan, enligt den praxis som verket till-
lämpar, ske i form av ett efterkontrollprotokoll eller i ett föreläggande.
I båda dessa fall måste de presenterade återkallelseskälen vara väl un-
derbyggda. Påståenden och slutsatser skall styrkas med hänvisning till
bifogad utredning eller annat referensmaterial.
Som ett led i att motverka att bl.a. farliga varor orsakar person- eller
egendomsskador har det i 8 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) före-
skrivits en möjlighet att ålägga en näringsidkare att återkalla sådana
varor. En förutsättning är att varan medför särskild risk för skada. Ett
åläggande meddelas av marknadsdomstolen. Produktsäkerhetslagen skall
dock inte tillämpas om bestämmelser med samma innebörd står till buds
i annan lagstiftning eller i form av myndighetsbeslut. Enligt läke-
medelslagstiftningen finns inte någon möjlighet att återkalla läkemedel
som medför särskild risk för skada. Detta innebär att sådana läkemedel
för närvarande vid behov får återkallas med stöd av produktsäkerhets-
lagen.
Prop. 1991/92:107
50
Överväganden
Inledningsvis i detta avsnitt har jag framhållit förhands- och efterkontrol-
len som fundament i läkemedelskontrollen. Jag skall nu först ta upp en
fråga som skulle kunna betecknas som kontrollens paradox, nämligen att
många av de godkända läkemedlen egentligen inte återspeglar dagens
krav utan snarare gårdagens.
Bedömningen av bl.a. ett läkemedels ändamålsenlighet måste grundas
på vetenskapens ståndpunkt vid det tillfälle när bedömningen görs. Efter
hand som nya kunskaper vinns om t.ex. läkemedlens effekter och bi-
verkningar måste kraven för godkännande också revideras. Detta har
hittills lett till att tillverkarna har haft att styrka sina påståenden med en
dokumentation som efter hand blivit alltmer omfattande.
Vaije godkänt läkemedel återspeglar sålunda sin tids krav på läke-
medelskontrollen och den kvalitet som det då var möjligt att uppnå eller,
snarare, bedömdes tillräcklig för att läkemedlet skulle få komma till
allmän användning. Det kan bero på åtskilliga omständigheter om och
när forskning och utvecklingsarbete leder fram till att på olika sätt för-
bättrade läkemedel tas fram på ett område. Ett visst inslag av tillfällig-
heter spelar dessutom säkert in. I samband med att nyheter introduceras
och godkänns blir det tidigare sortimentet relativt sett också mindre
ändamålsenligt. Kravet på ändamålsenlighet kan sålunda inte bestämmas
en gång för alla, utan är i hög grad beroende av de rådande faktiska
förhållandena och värderingarna vid varje tidpunkt. En konsekvens av
detta är att de läkemedel som för närvarande godkänns kanske inte kom-
mer att uppfylla de krav som kan gälla inom ett antal år. Genom mark-
nadskrafternas inverkan slår dock nya läkemedel ut en stor del av de
tidigare godkända läkemedlen.
Vetskapen om att de äldre läkemedlen i det nuvarande sortimentet inte
gått igenom samma kontroll som de senare godkända läkemedlen inger
ändå vissa principiella betänkligheter, särskilt som det av flera skäl inte
är möjligt att göra en generell omprövning av det godkända sortimentet.
I LF finns visserligen en föreskrift om att de godkända läkemedlen fort-
löpande skall kontrolleras av läkemedelsverket. Detta krav måste dock
snarare ses som ett övergripande mål för kontrollen och en skyldighet
för verket att ingripa om någon särskild anledning så påkallar, än som
ett krav på en kontinuerlig omprövning efter den nya tidens förutsätt-
ningar. Den långtidsuppföljning av läkemedelsanvändningen som sker
med hjälp av biverkningsrapporteringen är naturligtvis av särskild be-
tydelse. Genom den tidsbegränsning av godkännandet som jag föreslagit
i föregående avsnitt ökas dock möjligheterna att göra en omprövning av
de läkemedel som en gång godkänts. Jag menar också att farorna med
ett delvis åldrat sortiment inte heller skall överdrivas. Liksom för nya
läkemedel kan användningen styras på ett tillfredsställande sätt genom
bl.a. receptbeläggning och rekommendationer till förskrivama.
Efter det att jag nu har framfört mina synpunkter på principerna för
läkemedelsverkets efterkontroll, skall jag övergå till att behandla de krav
som bör ställas på den som fått en produkt godkänd. Det är, som jag ser
Prop. 1991/92:107
51
det, närmast självklart att en seriös tillverkare eller marknadsförare
mycket noga följer sin produkt på marknaden och dokumenterar de
erfarenheter i olika avseenden som kommer fram under användningen.
Ofta föreligger det också ett ekonomiskt intresse att följa den veten-
skapliga utveckling på områden, som har betydelse för den egna pro-
dukten, och bedriva egen forskning och utvecklingsarbete för att för-
bättra produkten och kanske finna t.ex. nya indikationsområden. I den
nya, föreslagna lagen bör dock kraven på den som fått ett läkemedel
godkänt preciseras. Jag lägger därför fram förslag till särskilda bestäm-
melser i ämnet (se 9 §).
I vissa fall krävs det dessutom att kontrollmyndigheten, dvs. läkeme-
delsverket, ingriper för att skydda konsumenterna. Jag skall här något
ytterligare uppehålla mig vid denna fråga. Bortsett från återkallelses-
ituationen täcks de möjligheter till ålägganden eller förbud som finns i
produktsäkerhetslagen av i huvudsak motsvarande möjligheter i läkeme-
delslagstiftningen. Det finns dock ett behov av något vidare ramar för
tillsynsmyndighetens ingripande när det gäller läkemedel än vad pro-
duktsäkerhetslagen medger. Förutsättningarna för att återkalla en vara
kan också göras något mer preciserade i en lag som tar sikte enbart på
varugruppen läkemedel än vad som kanske är möjligt eller lämpligt
enligt den generella föreskriften om återkallelse i produktsäkerhetslagen.
Mot den bakgrunden framstår det som naturligt att även bestämmelser
om återkallelse tas in i den nya, föreslagna läkemedelslagen. Eftersom
möjligheten till återkallelse tjänar samma syfte som EG:s regler om
tillfällig indragning, finns det däremot inte anledning att som läkeme-
delsverket föreslår föra in några särskilda bestämmelser om sådan ind-
ragning.
Ytterst har läkemedelsverket möjlighet att besluta om att ett god-
kännande skall upphöra att gälla. Detta får bara ske om användningen av
läkemedlet är förknippad med oacceptabla risker eller kravet på läke-
medlets kvalitet inte kan upprätthållas. Ett sådant beslut innebär att
läkemedlet inte längre får säljas och får sannolikt ekonomisk betydelse
för den som fått produkten godkänd. Grunderna för beslutet måste där-
för preciseras i lagen och bör utformas i överensstämmelse med vad
som gäller inom EG. Jag återkommer i specialmotiveringen till 12 § till
de grunder som jag anser bör tas in i lagen och till den lagtekniska ut-
formningen.
Prop. 1991/92:107
Mitt förslag: Tillstånd av läkemedelsverket krävs för tillverkning
och import av läkemedel. Tillstånd krävs också för handel med
läkemedel. Förutsättningar för tillstånd och återkallelse av tillstånd
anges noga. Krav ställs på hanteringen av läkemedel och vissa
läkemedel får lämnas ut bara mot recept eller annan beställning.
52
Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag utom när det
gäller reglering av import (se promemorian s. 42-43).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar
förslaget utan erinran. Läkemedelsverket och socialstyrelsen påpekar
dock att särskilda krav bör ställas på all tillverkning medan en tillstånds-
givning bör förbehållas den yrkesmässiga tillverkningen. Sveriges Far-
macevtförbund tar upp frågan om tillverkning av radioaktiva läkemedel
i läkemedelsindustrin. Denna organisation och LIF-RUFI har vissa in-
vändningar mot förslagen om import och export. Ett fåtal remissinstan-
ser kommer in på frågor om detaljhandeln med läkemedel. Några av
dessa utgår från att den nuvarande organisationen av detaljhandeln skall
behållas men Statens pris- och konkurrensverk förordar att Apoteks-
bolagets monopolställning utreds. I flera yttranden berörs den framtida
försäljningen av de nuvarande naturmedlen och av de radioaktiva läke-
medlen.
Tillverkning och import
Bakgrund och nuvarande förhållanden
Jag har hittills i avsnitt 2.6-2.8 uppehållit mig vid produktkontrollen av
läkemedel men övergår nu till att behandla de andra fundamenten i läke-
medelskontrollen, nämligen regleringen av tillverkningen inklusive im-
porten och distributionen. Föreskrifterna i LF och LK är i dessa avseen-
den relativt allmänt hållna och knappast heltäckande. Dessa föreskrifter
kompletteras av läkemedelsverkets föreskrifter och allmänna råd. I stor
utsträckning återfinns sålunda de detaljkrav som tillverkare m.fl. i vaije
situation måste leva upp till inte i centrala författningar utan i normer
som verket beslutat om och dessutom i verkets praxis.
Den yrkesmässiga tillverkningen av läkemedel får bara ske på apotek
och hos den som har fått läkemedelsverkets tillstånd till tillverkning.
Bakteriologiska läkemedel får dock tillverkas av statens bakteriologiska
laboratorium och statens veterinärmedicnska anstalt. Innan tillverkning
får påböijas skall läkemedelsverket ha godkänt lokaler, utrustning och
föreståndare för tillverkningen. Ett tillstånd kan återkallas under vissa
förutsättningar som anges i bestämmelserna.
Överväganden
Många av de krav som främst av säkerhetsskäl måste gälla för tillverk-
ning och import av läkemedel innefattar åligganden för den enskilde.
Redan av denna anledning är det nödvändigt att en ny läkemedelslag
innehåller grundläggande föreskrifter på detta område. I EES-reglema
läggs också stor vikt vid att precisera förutsättningar för olika tillstånd
och grunderna för återkallelse av tillstånd.
Kontrollen av tillverkningen får inte begränsas till några särskilda led
Prop. 1991/92:107
53
i tillverkningen eller viss fabrikatsnivå, t.ex. mellanprodukter eller slut-
produkter, utan måste ta sikte på hela processen. Avsikten måste med
andra ord vara att ett kvalitetstänkande under hela tillverkningen skall
leda till en god kvalitet på det färdiga läkemedlet. Man brukar i detta
sammanhang tala om konstruktionskvalitet eller om att kvaliteten byggs
in i läkemedlet. Kontrollåtgärder måste därför vidtas under hela tillverk-
ningsprocessen från det att råvaror beställs till det att den färdiga pro-
dukten föreligger. Åtgärderna får inte heller begränsas till själva läke-
medlet och förpackningen utan måste omfatta även hela utrustningen,
lokalerna och rutinerna för tillverkningen.
Jag återkommer i specialmotiveringen (15-17 §§ och 20 §) till den när-
mare och lagtekniska utformningen av den reglering som jag föreslår.
Export
Bakgrund och nuvarande förhållanden
Regeringen har genom lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor vissa möjligheter att reglera
bl.a. exporten av farliga varor. Utökade möjligheter att förbjuda eller
annars reglera exporten av sådana varor och kemikalier har införts från
och med den 1 juli 1991. Föreskrifter av mer allmän karaktär har tagits
in i produktsäkerhetslagen (1988:1604), medan föreskrifter med likartat
syfte men med inriktning på vissa särskilda varor har tagits in i livs-
medelslagen (1971:511) och lagen (1985:426) om kemiska produkter.
Överväganden
Det kan diskuteras, om det finns något behov av en exportreglering av
läkemedel och om i sådant fall inte också export av läkemedel borde
kontrolleras med stöd av de författningsföreskrifter som redan gäller. I
promemorian bedömdes frågan om exportförbud för läkemedel dock
vara angelägen och ha ett så viktigt samband med den reglering som i
övrigt gäller på läkemedelsområdet att en särskild bestämmelse togs in i
den lag som föreslogs där.
Den principiella utgångspunkten måste - som jag ser det - vara, att
läkemedel som inte får säljas i Sverige inte heller bör exporteras. Det
kan emellertid förekomma situationer, när t.ex. den riskavvägning som
gjorts här inte har motsvarande bärkraft i fråga om förhållandena i im-
portlandet. Ett beslut av läkemedelsverket, som innebär att en ansökan
om godkännande avslås eller att ett läkemedel återkallas eller att god-
kännade upphör att gälla, bör därför inte automatiskt utesluta export.
För att export skall anses utesluten bör det i stället föreligga särskilda
omständigheter, t.ex. uppenbar risk för att ett läkemedel kan medföra
allvarlig personskada samtidigt som importlandets produktkontroll-
myndighet får antas vara omedveten om den hotande faran.
Under riksdagsbehandlingen av propositionen om hinder för export av
farliga varor, som innehöll förslag till de lagändringar som jag nyss
Prop. 1991/92:107
54
nämnt (prop. 1990/91:91, LU31, NU32, rskr. 271), framfördes - lik-
som under remissbehandlingen av underlag för propositionen - åtskilliga
invändningar mot att kompletterande bestämmelser om förbud mot ex-
port infördes i lagstiftningen. Särskilt framhölls att något praktiskt behov
av sådana bestämmelser inte föreligger. Riksdagens dåvarande majoritet
var dock av en annan uppfattning och beslutade lagändringarna.
De överväganden som måste göras i fråga om export av läkemedel blir
- som jag redan antytt - något annorlunda än när det gäller produkter i
allmänhet. Läkemedlen omfattas av en mycket ingående nationell kon-
troll och måste t.ex. förhandsgranskas av läkemedelsverket innan de får
säljas. Den svenska läkemedelsindustrin är också väletablerad och det
finns anledning att räkna med att exportfrågor prövas ansvarsmedvetet
inom industrin. Det finns inte heller här i landet några erfarenheter av
att läkemedel som exporterats från Sverige har orsakat eller kunnat
orsaka sådana skador som jag nämnt. Samtidigt måste man självfallet
såväl på läkemedelsverket som internt på industrihåll följa utvecklingen
och vara uppmärksam på om några tendenser till sådan export som inte
är godtagbar uppträder. Jag har också erfarit att man inom GATT dis-
kuterar en multilateral överenskommelse som som behandlar de problem
som kan förekomma på det här området. Mot den bakgrund som jag nu
har redovisat anser jag att frågan om export av läkemedel inte behöver
regleras särskilt i läkemedelslagstiftningen.
Handel
Bakgrund och nuvarande förhållanden
Handeln med läkemedel bedrivs i form av partihandel och detaljhandel.
I det följande kommer jag inte att gå närmare in på frågor som rör parti-
handeln utan hänvisar till behandlingen i specialmotiveringen (18 §).
Detaljhandeln med läkemedel får sedan år 1971 bedrivas endast av sta-
ten eller sådan juridisk person där staten har ett bestämmande inflytan-
de. Regeringen avgör av vem och på vilka villkor som detaljhandeln får
bedrivas. Genom avtal mellan staten och Apoteksbolaget AB har bolaget
- med undantag för statens bakteriologiska laboratoriums och statens
veterinärmedicinska anstalts verksamhet - fått ensamrätt till detaljhan-
deln. Bolaget svarar för närmare 99 procent av läkemedelsförsörjningen
i landet. En sjukvårdshuvudman kan dock efter överenskommelse med
bolaget få tillhandhålla läkemedel åt allmänheten. Någon sådan överens-
kommelse har dock inte träffats. Läkemedelsförsörjningen inom sjuk-
vårdsinrättningar omfattas inte av bolagets ensamrätt. Denna verksamhet
regleras i stället av kungörelsen (1970:738) om läkemedelsförsöijningen
vid sjukvårdsinrättningar. Enligt kungörelsen får sjukvårdshuvudmannen
fritt ordna denna försörjning inom sjukhuset. Genom avtal med lands-
tingen ansvarar bolaget för samtliga sjukhusapotek i landet. Sjukhus-
apoteken lagrar, prissätter och expedierar läkemedlen till avdelnings-
förråden. De mindre sjukvårdsinrättningar som inte har sjukhusapotek
får sin läkemedelsförsörjning tillgodsedd av apotek för öppen vård.
Prop. 1991/92:107
55
Avtalet mellan staten och bolaget löper till utgången av år 1995 och
kan sägas upp senast ett år innan avtalstidens utgång. Om det inte sägs
upp, förlängs det med fem år åt gången. Bolaget ägs till två tredjedelar
av staten och i övrigt av bolagets pensionsstiftelse.
Genom avtalet åtar sig bolaget att svara för en god läkemedelsförsörj-
ning i landet. Verksamheten skall bedrivas på ett sådant sätt att möjlig-
heterna att utnyttja resultaten av läkemedelsutvecklingen främjas, sam-
tidigt som förutsättningarna för att upppnå lägsta möjliga läkemedels-
kostnader beaktas. Vid lokalisering och utformning av försäljningsställen
skall bolaget eftersträva såväl en god service till allmänheten och hälso-
och sjukvården som läkemedelskostnader på en rimlig nivå. Bolaget
skall sträva efter ett nära samarbete med huvudmännen för hälso- och
sjukvården och med organisationer och andra som har befattning med
frågor om läkemedel.
Prop. 1991/92:107
Överväganden
Detaljhandeln med läkemedel kommer i ett delvis nytt läge till följd av
att kraven på godkännande enligt den föreslagna lagen omfattar även en
hel del av de varor som enligt LF betraktas som fria läkemedel eller
naturmedel och därför undantagits från kraven på särskilt tillstånd innan
försäljning fått ske. Enligt de nuvarande bestämmelserna far då dessa
varor uteslutande säljas genom Apoteksbolaget. Det finns med hänsyn
till säkerhet och kvalitet dock inte något behov av att begränsa försälj-
ningen av varorna till apotek. I stället bör en försäljning kunna ske ge-
nom andra distributionsvägar. Även vissa av de nuvarande lagerbered-
ningama kan kanske säljas på detta sätt. Varorna bör därför undantas
från apoteksmonopolet. Det krävs då att hantering m.m. regleras. Före-
skrifter i sådana frågor kan efter bemyndigande beslutas av läkemedels-
verket.
Ett undantag från apoteksmonopolet förutsätter en ändring i lagen
(1970:205) om detaljhandel med läkemedel. Jag lägger dock inte här
fram något förslag till en sådan lagändring. Inom regeringskansliet över-
vägs det nämligen för närvarande om bl.a. formerna för detaljhandeln
kan behöva ses över med inriktning att förbättra konkurrenssituationen
på området. Det kan då bli aktuellt att i särskild ordning utreda dessa
frågor. Jag avser därför att senare återkomma till regeringen med för-
slag till den lagändring som kan bli nödvändig för att de varor som jag
nämnt skall kunna säljas även utanför apotek.
Mitt förslag: Viss skriftlig information skall lämnas när ett läke-
medel tillhandahålls konsumenten. Särskilda krav ställs på infor-
mation som utgör ett led i marknadsföring av ett läkemedel.
56
Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag (se prome-
morian s. 43).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar
förslaget utan erinran. LIF-RUFI och Svenska Läkaresällskapet efter-
lyser dock vissa klarlägganden när det gäller utformningen av det för-
slag som läggs fram i promemorian.
Bakgrund och nuvarandeförhållanden
En säker och i övrigt ändamålsenlig användning av läkemedel kan knap-
past uppnås utan en väl fungerande läkemedelsinformation. Förutom en
probleminriktad information krävs information om de läkemedelsproduk-
ter som finns på marknaden. Behovet av information på detta område
tillgodoses för närvarande också i mycket stor utsträckning genom olika
informationskanaler och informationen håller i stort sett en god kvalitet.
Det är dock inte möjligt för mig att i detta sammanhang ge en heltäckan-
de bild av läkemedelsinformationen, men jag skall i det följande mycket
översiktligt försöka att lämna några sådana sakuppgifter som behövs
som bakgrund till mina förslag.
Informationen kan på olika sätt föras ut till hälso- och sjukvårds-
personalen och till patienterna. En hel del av informationen lämnas
under personalens grundutbildning, men den förhållandevis snabba ut-
vecklingen på läkemedelsområdet medför ett ständigt behov av nya
kunskaper. Det finns också ett rikt utbud av skriftlig läkemedels-
information i olika former. Här kan nämnas informationen i den veten-
skapliga litteraturen och fackpressen samt informationen genom läke-
medelsverket, socialstyrelsen och läkemedelskommittéerna m.fl. Läke-
medelsindustrin ger årligen ut en samlad information om samtliga läke-
medel på marknaden, bl.a. FASS, och Apoteksbolaget AB lämnar infor-
mation om läkemedelsanvändningen genom t.ex. Läkemedelsboken.
Muntlig information lämnas i olika vidareutbildningssammanhang och
genom industrins produktinformation.
Information om läkemedel till patienterna och allmänheten lämnas
främst av förskrivama och på apoteken. Skriftlig information kan fås
genom bl.a. boken Patient-FASS och informationsskrifter från Apo-
teksbolaget.
Överväganden
Betydelsen av en saklig och vederhäftig läkemedelsinformation kan
enligt min mening knappast överdrivas. Om ett läkemedel används på ett
sätt som inte är avsett kan såväl de positiva effekterna med läkemedlet
utebli som skador uppkomma. För att uppnå en säker och i övrigt ända-
målsenlig användning är det därför nödvändigt att såväl hälso- och sjuk-
vårdspersonalen som patienterna ges en läkemedelsinformation av det
slag jag nämnt. Underlaget för informationen kan, som jag in-
Prop. 1991/92:107
57
ledningsvis har antytt, komma från främst tillverkare och marknads-
förare men även läkemedelsverket och socialstyrelsen.
Mycket av informationen till patienten kan lämnas muntligen av t.ex.
den läkare som ordinerar eller den som på apotek lämnar ut läkemedlet.
Det är emellertid känt, att det kan vara svårt för många att tillgodgöra
sig muntlig information. Den muntliga informationen bör därför kom-
pletteras med en skriftlig information som bifogas läkemedlet. Jag föror-
dar följaktligen att det i lagen skrivs in en bestämmelse med ett sådant
krav.
Även om det sålunda ibland är nödvändigt att ställa krav på att infor-
mation lämnas, är det inte godtagbart att vilken information som helst
lämnas hur som helst eller när som helst. Läkemedelsinformationen
måste därför följas noga. Industrins marknadsföring kontrolleras visser-
ligen genom branschens egna organ. Utöver detta behövs det dock en
statlig tillsyn. Denna utövas för närvarande av såväl läkemedelsverket
med stöd av LF som konsumentverket med stöd av marknadsförings-
lagen (1975:1418).
Utgångspunkten för regleringen måste vara att informationen om läke-
medel i allmänhet utgör en integrerad del av läkemedelsprodukten. Jag
vill också erinra om att begreppet läkemedelsinformation omfattar fler
åtgärder än vad man nog i allmänhet föreställer sig. Hit räknas inte bara
marknadsföringsåtgärder utan också framställningar som åtnjuter fullt
tryckfrihetsrättsligt skydd. Den information som meddelas i en viss
situation kan dessutom delvis falla in under sådant skydd och delvis
utgöra marknadsföring. Med marknadsföringsinformation avses vanligen
sådan information som lämnas i ett kommersiellt syfte och avser ett rent
kommersiellt förhållande. Det betyder att inte bara information från
t.ex. den som fått ett läkemedel godkänt kan utgöra kommersiell infor-
mation, utan till sådan information kan hänföras även information från
Apoteksbolaget AB. Den kommersiella informationen syftar dock i fler-
talet fall till att öka omsättningen av produkten och att uppnå största
möjliga marknadsandel.
För den kommersiella informationen måste ställas upp vissa regler av
allmän karaktär i den nya, föreslagna läkemedelslagen. Jag återkommer
i specialmotiveringen (21 §) till hur dessa bör utformas närmare.
I detta sammanhang vill jag ta upp också en fråga av mer speciellt
slag. Läkemedelsutredningen har nämligen föreslagit en lagbestämmelse
som innebär en inskränkning i rätten att vid marknadsföring lämna in-
formation om vissa läkemedel. Enligt förslaget skulle information få
lämnas endast om godkända läkemedel och få avse endast godkända
användningsområden och doseringar. Under remissbehandlingen av
utredningens förslag har det dessutom väckts frågan om inte rätten att i
marknadsföringssammanhang lämna information till allmänheten borde
inskränkas till receptfria läkemedel.
De förslag om ytterligare inskränkningar i rätten att ge produktinfor-
mation, som sålunda lagts fram, har en motsvarighet i branschens inter-
na regler. Det finns därför knappast något behov av en sådan offentlig
reglering av marknadsföringen. Bestämmelser om inskränkningar i rät-
Prop. 1991/92:107
58
ten att ge produktinformation bör för övrigt inte införas i lag utan att ett Prop. 1991/92:107
uttryckligt undantag införs i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets-
grundlagen med förebild i de bestämmelser som gäller enligt 1 kap. 9 §
tryckfrihetsförordningen.
Mitt förslag: Läkemedelsverket skall ha tillsynen över efterlevna-
den av den föreslagna lagen om läkemedel.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag (se special-
motiveringen till promemorians lagförslag s. 104-106).
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig över
promemorians förslag i den del den behandlar tillsynen. Försvarets
sjukvårdsstyrelse anser att styrelsen enligt den föreslagna lagen bör ges
tillsynsansvaret inom försvarsmakten och Sveriges farmacevtförbund
pekar på problem med gränsdragningen mellan läkemedelsverkets och
socialstyrelsens uppgifter. Läkemedelsverket har uttryckt behov av att
förelägganden och förbud kan förenas med vite och behov av att få
tillgång till vissa uppgifter från hälso- och sjukvårdspersonalen. Konsu-
mentverket, LIF-RUFI och Grossistförbundet Svensk Handel är på olika
sätt tveksamma till förslaget om tillsynen över läkemedelsinformationen.
Bakgrund och nuvarande förhållanden
Läkemedelsverket inrättades den 1 juli 1990 som en fristående myndig-
het för kontroll och tillsyn på läkemedelsområdet m.m. (prop.
1989/90:99, SoU21, rskr. 270). Det ersatte socialstyrelsens läkemedel-
savdelning som upphörde i och med att verket bildades. Verkets verk-
samhet finansieras genom avgifter.
Verkets tillsyn preciseras genom föreskrifterna i förordningen
(1990:434) med instruktion för läkemedelsverket. Det anges där att
verket är central förvaltningsmyndighet för kontroll och tillsyn av bl.a.
läkemedel, i den utsträckning sådana frågor inte skall handläggas av
någon annan myndighet. Det betyder att verket skall svara för frågor
som gäller produktsäkerhet samt produktkvalitet i vidsträckt bemärkelse
eller har samband med sådana frågor. Verkets huvuduppgift är med
andra ord att vara vad som skulle kunna beskrivas som en produktkon-
trollmyndighet. Mer konkret innebär verksamheten bl.a. följande.
Verket skall svara för kontrollen och tillsynen enligt LF och övriga
läkemedelsförfattningar i fråga om tillverkare, importörer och andra som
tar befattning med läkemedel. Föreskrifter och allmänna råd i fråga om
läkemedel skall beslutas av verket. Verket skall ge stöd till social-
styrelsens tillsynsverksamhet och beredskapsplanering på läkemedels-
59
området. Information skall lämnas till övriga myndigheter som har att Prop. 1991/92:107
handlägga läkemedelsfrågor, hälso- och sjukvården, apoteksväsendet,
veterinärkåren samt till enskilda. Verket skall bedriva internationellt
samarbete på läkemedelsområdet samt forskning och utveckling på om-
råden av betydelse för den kontroll och tillsyn som verket svarar för.
Även andra myndigheter har som redan framgått uppgifter på läkeme-
delsområdet och regelbundet samråd skall därför ske mellan de berörda
myndigheterna. Så har t.ex. socialstyrelsen behållit viktiga uppgifter
från den tid då styrelsen fortfarande svarade för produktkontrollen.
Dessa uppgifter omfattar övergripande frågor om läkemedel i hälso- och
sjukvården samt frågor om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
när det gäller läkemedel.
Överväganden
Ett betydande samarbete med andra myndigheter med näraliggande an-
svarsuppgifter är, som jag redovisat inledningsvis, en nödvändighet för
att läkemedelsverket skall kunna fullgöra sin funktion. Detta förutsätts
också i den nämnda propositionen som ligger till grund för inrättandet
av verket. Särskilt betydelsefullt är samarbetet med socialstyrelsen, som
också i verkets instruktion särskilt nämnts som en av verkets uppgifter.
En fråga som kan bli aktuell i tillsynsverksamheten är gränsdragningen
mellan läkemedelsverkets uppgifter att utöva tillsyn enligt bl.a. den
föreslagna läkemedelslagen och socialstyrelsens tillsynsuppgifter enligt
andra författningar på hälso- och sjukvårdsområdet. De båda myndig-
heternas uppgifter har dock så många beröringspunkter, att det inte är
möjligt att genom generella regler göra en fullständig boskillnad och
lösa de problem som kan uppkomma i det praktiska tillsynsarbetet. Det
får i stället ankomma på myndigheterna att i samråd göra den fördelning
av uppgifterna på detaljnivå som kan behövas.
Jag skall här emellertid beröra en sådan gränsdragningsfråga något
närmare. Många som på något sätt hanterar läkemedel i detaljhandeln
med läkemedel eller i hälso- och sjukvården tillhör hälso- och sjukvårds-
personalen. Denna personal står i sin yrkesutövning under socialstyrel-
sens tillsyn enligt bestämmelser i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso-
och sjukvårdspersonalen m.fl. Enligt denna lag har styrelsen rätt att i
fråga om personalen bl.a. i viss utsträckning bestämma personalbegrep-
pet, meddela föreskrifter om åligganden, inspektera verksamheten, kräva
in handlingar m.m. samt göra anmälan till åtal och till hälso- och sjuk-
vårdens ansvarsnämnd. Om det t.ex. är aktuellt att utreda om någon
bland personalen åsidosatt sina åligganden vid hantering av läkemedel på
sjukhus, blir det socialstyrelsen som med stöd av tillsynslagen får svara
för uppgiften, men det är naturligt att läkemedelsverket med sin särskil-
da kompetens biträder i detta arbete och även vid behov gör styrelsen
uppmärksam på missförhållanden. Jag vill också framhålla att verkets
tillsynsansvar enligt den föreslagna lagen i viss utsträckning kommer att
täcka samma område som ligger under styrelsens tillsynsansvar. Detta
gäller särskilt uppföljningen av de tillstånd i fråga om kliniska prövning-
60
ar som verket kan ha meddelat och efterkontrollen av läkemedel. I såda-
na situationer har verket möjlighet att t.ex. företa inspektioner och kräva
in handlingar från hälso- och sjukvårdspersonalen.
Försvarets sjukvårdsstyrelse har också pekat på behovet av klara regler
om tillsynsansvaret mellan framför allt styrelsen och läkemedelsverket.
Jag är medveten om att tillsynen inom försvarsmakten när det gäller
läkemedel möter en hel del problem av speciellt slag, inte minst om
fredsförhållanden inte råder. Under hand har jag dock inhämtat att myn-
digheterna har ett nära samarbete och att eventuella gränsdragningsfrå-
gor kan lösas efter samråd. Frågan behöver därför inte lösas genom
särskilda föreskrifter.
I det föregående avsnittet har jag uttalat mig för att vissa regler bör
ställas upp för den kommersiella informationen om läkemedel. Jag skall
nu redovisa hur jag ser på tillsynen över denna information.
Granskningen av den information som utgör märkning och den infor-
mation som bör lämnas skriftligen när ett läkemedel tillhandahålls har
ett sådant nära samband med själva produktkontrollen, att det är natur-
ligt att tillsynen i det avseendet läggs på läkemedelsverket. När det
sedan gäller tillsynen av den kommersiella informationen under efter-
kontrollen är jag ense med de remissinstanser som ställt sig kritiska till
en ändring av den nuvarande ordningen. Läkemedelsverket är med sin
särskilda sakkunskap på läkemedelsområdet tveklöst bäst skickat att göra
de bedömningar av informationen som krävs. Om verket finner att ett
visst slag av information inte uppfyller sådana krav som måste ställas
enligt 21 § andra stycket i den nya, förslagna läkemedelslagen, har
verket möjlighet att föra saken vidare till konsumentombudsmannen,
som enligt marknadsföringslagens bestämmelser får utfärda ett förbuds-
föreläggande eller väcka talan i marknadsdomstolen.
I fråga om den närmare och lagtekniska utformningen av tillsyns-
bestämmelsema hänvisar jag till special motiveringen till 23 och 24 §§.
Prop. 1991/92:107
Mitt förslag: Regeringen bemyndigas att meddela särskilda före-
skrifter om läkemedelskontrollen, om Sverige kommer i krig eller
krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden
som är föranledda av krig eller krigsfara som Sverige har befunnit
sig i.
Promemorians förslag: Frågorna berörs inte i promemorian.
Remissinstanserna: Endast försvarets sjukvårdsstyrelse har tagit upp
sådana läkemedelsfrågor som rör försvarsmakten och krig eller krigs-
liknande förhållanden. Styrelsen förordar bl.a. att import av läkemedel i
krig i vissa fall får ske utan beslut av läkemedelsverket och att verket
skall ges bemyndigande att grunda receptbeläggning m.m. även på be-
redskapsskäl.
61
Skälen för mitt förslag: För att hälso- och sjukvården även i krigs-
situationer och krigsliknande situationer skall kunna bedrivas på bästa
sätt, får regeringen enligt 29 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
meddela föreskrifter som i nödvändig utsträckning tar över den lagstift-
ning om vården som gäller under fredstid. Motsvarande gäller på bl.a.
tandvårdso mrådet.
Även försöijningen med läkemedel och läkemedelskontrollen måste
fungera i krig och krigsliknande förhållanden. I sådana lägen blir det
dock nödvändigt att koncentrera verksamheten till de uppgifter som är
speciella för situationen och till de lokala förhållandena. Därför måste
då verksamheten kanske organiseras och bedrivas på annat sätt än i fred.
Det betyder att de regler som gäller i fred kan behöva frångås.
För att det skall vara möjligt att utan dröjsmål genomföra de föränd-
ringar som krävs i krig och krigsliknande förhållanden, bör regeringen
ha rätt att meddela sådana föreskrifter som behövs och som tar över
föreskrifterna för den fredstida läkemedelskontrollen. Den gällande LF
ger inte någon sådan rätt för regeringen. Jag föreslår därför att det i den
nya, föreslagna läkemedelslagen förs in en bestämmelse om att regering-
en skall kunna meddela särskilda föreskrifter om läkemedelskontrollen,
om Sverige kommer i krig eller krigsfara eller om det råder sådana
utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara
som Sverige har befunnit sig i.
Försvarets sjukvårdsstyrelse har framfört önskemål om bemyndigande
också för egen del för att kunna meddela föreskrifter inom försvars-
makten i fråga om läkemedel. Det förslag, som jag här lagt fram och
som avser att tillgodose behovet av specialbestämmelser för läkemedel i
krig och krigsliknande situationer på grundval av ett bemyndigande, ger
möjlighet att lösa de problem som styrelsen syftar på. Något bemyndi-
gande därutöver krävs därför enligt min mening inte.
De frågor om tillsyn av läkemedel enligt lagen och som berör försvars-
makten har jag redan behandlat i tidigare avsnitt (avsnitt 2.11).
Prop. 1991/92:107
Mitt förslag: De grundläggande bestämmelserna om narkotika
samlas i en lag om kontroll av narkotika. Lagen utformas efter
modell i narkotikaförordningen men bestämmelserna moderniseras
i sakligt och formellt avseende.
Betänkandets förslag överensstämmer med mitt förslag ( se betänkan-
det s 251-263).
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i frågan till-
styrker eller lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Min uppfattning är att narkotikaförordningen
och narkotikakungörelsen i huvudsak har fungerat väl. Inbrott i apotek
eller industrier för tillverkning av narkotiska läkemedel förekommer
62
sällan i Sverige, eftersom förvaringen upplevs som säker. Den över-
föring av narkotika som förekommer från den legala hanteringen till
missbrukarleden härrör främst från förfalskning av recept och felaktig
förskrivning som är medveten eller omedveten. Förskrivningen av
främst bensodiazepiner är sedan flera år föremål för en tidvis intensiv
debatt. Många anser att en hel del läkare är alltför generösa att förskriva
dessa narkotiska läkemedel.
FN-konventionema innehåller ett fåtal bestämmelser om den illegala
verksamheten med narkotika och psykotropa substanser (straff, förver-
kande, beslag, utlämning för brott m.m.). Det råder inte någon tvekan
om att Sverige uppfyller konventionernas krav i dessa avseenden.
De grundläggande bestämmelserna om den legala hanteringen med nar-
kotika bör av samma skäl som framförts när det gäller läkemedel i all-
mänhet tas in i en lag. Eftersom narkotika omfattar inte enbart vissa
läkemedel utan även ett antal hälsofarliga produkter, bör bestämmel-
serna tas in i en särskild lag som lämpligen kan benämnas lagen om
kontroll av narkotika för att skilja den från narkotikastrafflagen
(1968:64). Bestämmelserna om kontroll och tillsyn bör moderniseras i
huvudsak efter förebild i lagen (1985:426) om kemiska produkter.
Det har i olika sammanhang diskuterats, om man inte även i Sverige
borde använda den internationella terminologin och skilja på narkotika i
egentlig mening och psykotropa substanser och beredningar. Det bör då
hållas i minnet, att denna uppdelning främst anknyter till de olika kon-
ventionerna och att en närmare gränsdragning knappast låter sig göras
på annat sätt än genom en hänvisning till konventionernas tillämpnings-
områden. Jag föreslår därför att ett enhetligt narkotikabegrepp behålls i
den svenska lagstiftningen.
Fram till den 1 juli 1983 fanns definitionen på narkotika i narkotika-
förordningen (1962:704). Då gjordes bedömningen att den grund-
läggande bestämningen av vad som är att anse som narkotika bör ges i
lag och inte i en förordning som gäller enligt övergångsbestämmelserna
till regeringsformen. Definitionen på narkotika fördes därför då över
från nakotikaförordningen till narkotikastrafflagen. Narkotikabegreppet
är emellertid grundläggande även för den legala befattningen med narko-
tika. Läkemedelsutredningen fann det därför naturligt att definitionen
med i sak oförändrat innehåll fördes över till den särskilda lag om kon-
troll av narkotika som utredningen föreslog och som tar sikte på sådan
befattning. Jag kan visserligen hålla med om att en överföring i och för
sig ter sig som motiverad. Av skäl som jag strax skall återkomma till, är
jag ändå inte beredd att ställa mig bakom utredningens förslag i den
delen.
Även om definitionen av narkotika flyttas över till den nya, föreslagna
lagen, kommer den även i framtiden att ha betydelse när det gäller att
avgränsa narkotikastrafflagens tillämpningsområde och därmed den
straffbara befattningen med narkotika. Jag är dock inte övertygad om att
den nuvarande utformningen av definitionen till alla delar kan anses
uppfylla de krav som bör ställas på en bestämmelse som kan läggas till
grund för straffrättsliga ingripanden. Enligt min mening finns det för
Prop. 1991/92:107
63
närvarande inte heller tillräckligt underlag för att utforma definitionen på
ett sådant annorlunda sätt, som med hänsyn till rättssäkerheten kan anses
godtagbart. I det läget är det knappast motiverat att genomföra någon
lagteknisk förändring. Jag förordar sålunda att frågan ägnas ytterligare
överväganden och att definitionen tills vidare behålls oförändrad i narko-
tikastrafflagen.
Ändamålet med användningen av narkotika måste begränsas till det
medicinska och vetenskapliga bruket. Enligt den allmänna narkotika-
konventionen finns det visserligen utrymme för att tillåta viss industriell
användning utanför dessa områden, t.ex. cannabisväxten (hampa) som
energiråvara eller för att utnyttja fibrerna. Med hänsyn till de risker för
missbruk som finns, bör dock sådan användning inte medges här i lan-
det.
Enligt narkotikaförordningen omfattar ändamålet med användningen
dock enbart import, tillverkning, saluhållande - dvs. utbjudande till
försäljning - och överlåtelse. I överensstämmelse med vad som i huvud-
sak gäller enligt allmänna narkotikakonventionen och psykotrop-
konventionen bör detta gälla även export och innehav av narkotika.
Den grundläggande bestämmelsen om förskrivning finns i 6 § 2 mom.
första stycket narkotikaförordningen. Motsatsvis framgår där vad som
anges i 1 § 4 läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 1990:27) om för-
ordnande och utlämnande av läkemedel från apotek m.m. (läkemedels-
verkets receptföreskrifter), nämligen att förskrivning av narkotiska läke-
medel får göras bara av läkare, tandläkare och - för veterinärmedi-
cinskt ändamål - veterinärer. Med stöd av narkotikaförordningen kan
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd förbjuda att narkotiska läkemedel
lämnas ut på förordnande av sådan yrkesutövare, om denne har miss-
brukat sin behörighet att förordna läkemedel av detta slag. Nämnden har
på samma grund möjlighet att begränsa utlämnandet. Beslutet har ome-
delbar verkan. Jag föreslår att likartade bestämmelser om förordnande
och utlämnande tas in i den nya, föreslagna lagen om kontroll av narko-
tika.
I betänkandet (SOU 1991:63) Tillsynen över hälso- och sjukvården
föreslår tillsynsutredningen att motsvarande bestämmelser förs in i lagen
(1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. och att
de gällande bestämmelserna samtidigt upphävs. Enligt utredningen utgör
missbruk av förskrivningsrätten ett mycket allvarligt problem och myck-
et snabba åtgärder är i många fall angelägna. Utredningen föreslår där-
för också att hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ges möjlighet att
interimistiskt för en tid av högst sex månader besluta om sådant förbud
att lämna ut narkotiska läkemedel som jag nämnt. Om det finns särskilda
skäl bör giltighetstiden för förbudet kunna förlängas med ytterligare
högst sex månader innan nämnden slutligt prövar ärendet.
Utredningens förslag är föremål för remissbehandling och förslaget får
därefter prövas vid beredningen inom regeringskansliet.
Prop. 1991/92:107
64
Prop. 1991/92:107
Enligt min mening är det lämpligt att den nya, föreslagna lagstiftningen
träder i kraft samtidigt som det avsedda EES-avtalet.
Den nya lagstiftningen avses ersätta författningar som delvis är för-
åldrade och lägger sålunda grunden för en modem läkemedels- och
narkotikakontroll. Enligt min mening finns det därför anledning att räk-
na med att tillståndsgivning m.m. i framtiden kan handläggas på ett
smidigare sätt än hittills, vilket kan leda till viss minskning i behovet av
resurser för administration. Å andra sidan vidgas kontrollområdet genom
den ändring av produktkontrollens omfattning som föreslås i anledning
av främst kravet på anpassning till förhållandena inom EG. Betydelsen
av detta är svårvärderat i nuläget och frågan om eventuellt förstärknings-
behov på myndighetsanslaget på läkemedelsområdet får följas i kom-
mande budgetarbete.
Den föreslagna regleringen av möjligheterna till överklagande av be-
slut i enskilda fall enligt den nya läkemedelslagen och den nya lagen om
kontroll av narkotika innebär att läkemedelsverkets beslut genomgående
överklagas hos kammarrätten. Detta medför att regeringen avlastas en
viss mängd ärenden och att kammarrätten får en motsvarande ökning av
målbelastningen.
Antalet ärenden som vaije år prövas av regeringen enligt LF och nar-
kotikaförordningen är förhållandevis begränsat (några tiotal per år). Det
är knappast möjligt att redan nu med säkerhet uppskatta hur stor föränd-
ringen på förvaltningsdomstolssidan kommer att bli, eftersom utveck-
lingen när det gäller benägenheten att i framtiden överklaga beslut enligt
den nya lagstiftningen inte kan förutses närmare. Den ökning av mål-
antalet som det kan bli fråga om får dock ses som begränsad och något
behov av att tillföra domstolsväsendet ökade resurser kan inte nu för-
utses.
I enlighet med vad jag har anfört har inom socialdepartementet upp-
rättats förslag till
1. läkemedelslag,
2. lag om kontroll av narkotika.
5 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 107
65
Prop. 1991/92:107
Den föreslagna läkemedelslagen är indelad i olika avsnitt med särskilda
rubriker.
I de inledande paragraferna, 1-3 §§, definieras begreppen läkemedel
och radioaktiva läkemedel. Dessutom anges lagens tillämpningsområde.
Några av de grundläggande kraven på läkemedel har tagits in i 4 §. De
därpå följande 5-12 §§ behandlar bestämmelser om försäljning av
läkemedel, m.m. I anslutning därtill finns i 13 och 14 §§ en reglering
av kliniska prövningar. 15 och 16 §§ innehåller bestämmelser om till-
verkning samt 17 § bestämmelser om import. Regler om handel finns i
18 § och om hantering i övrigt i 19 §. Vissa gemensamma bestämmel-
ser som gäller för bl.a. tillverkning, införsel och handel har samlats i
20 §. Information samt, förordnande och utlämnande regleras i 21 resp.
22 §. I 23 och 24 §§ finns bestämmelser om tillsyn. 25 § handlar om
olika avgifter för läkemedelskontrollen. Den föreslagna lagen avslutas
med bestämmelser om ansvar m.m. (26 och 27 §§), överklagande
(28 §), möjligheten att besluta om ytterligare föreskrifter (29 §) samt
läkemedelskontrollen i krig m.m. (30 §).
1 § Med läkemedel avses i denna lag varor som är avsedda att tillföras
människor eller djur för att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom
eller symtom på sjukdom eller att användas i likartat syfte.
Med radioaktiva läkemedel avses läkemedel som avger joniserande
strålning. Till radioaktiva läkemedel räknas inte slutna strålkällor.
I fråga om narkotiska läkemedel och om läkemedel som utgör dop-
ningsmedel tillämpas bestämmelserna i denna lag, om de inte strider mot
vad som är särskilt föreskrivet om dessa varor.
Paragrafen, som överensstämmer med 1 § i departementspromemorian
med undantag för ett tillägg om vissa dopningsmedel och en nödvändig
redaktionell ändring i fjärde stycket, innehåller definitioner av begrep-
pen läkemedel och radioaktiva läkemedel. I förhållande till lagråds-
remissens förslag har också en redaktionell justering gjorts. En erinran
om att strålskyddslagen (1988:220) innehåller bestämmelser i strål-
skyddssyfte har nämligen ansetts obehövlig.
Det är avsikten att den föreslagna läkemedel slagen skall tillämpas på
läkemedel, utan att detta behöver anges uttryckligen. I paragrafen görs
dessutom i övrigt en grundläggande avgränsning av lagens tillämpnings-
område. Innehållet i paragrafen är förenligt med EG-reglema (se särskilt
direktiv 65/65, 75/319, 89/341, 89/342, 89/343 och 89/381/EEG).
66
Vissa riktlinjer för bestämmelserna i paragrafen har behandlats i avsnitt
2.5 i den allmänna motiveringen.
Läkemedlen består av vad som brukar betecknas som beståndsdelar
eller substanser, dvs. kemiska grundämnen eller kemiska föreningar
eller kombinationer av dessa. I läkemedel inbegrips också beståndsdelar
eller substanser av biologiskt ursprung. De farmakologiska effekterna av
läkemedel uppkommer genom de kemiska egenskaperna hos de substan-
ser som aktivt påverkar organismen. I läkemedel ingår dock såväl aktiva
substanser som i princip inaktiva substanser eller tillsatsämnen. Läke-
medel tillhandahålls i olika beredningar eller kompositioner av aktiva
substanser och tillsatsämnen. Dessa brukar kallas berednings- eller läke-
medelsformer. Exempel på läkemedelsformer är mixturer, tabletter och
salvor. Substanser och beredningar som på något sätt hanteras av män-
niskor betecknas vanligen som varor, gods eller produkter.
Begreppet läkemedel är av central betydelse för den statliga läkeme-
delskontrollen. Det är dock förmodligen inte möjligt att ställa upp en
heltäckande legaldefinition av begreppet läkemedel. Man får därför
godta att definitionen inte fullständigt täcker de varor som kontrollen
syftar till och att den därtill i någon mån kan komma att omfatta varor
som inte borde omfattas av kontrollen. Den mer precisa avgränsningen
får följaktligen göras på annat sätt än genom definitionen.
Bestämningen av begreppet läkemedel kan lagtekniskt ske på olika sätt.
En metod som används i andra sammanhang är att i lag eller någon
annan författning räkna upp de varor, som författningen skall tillämpas
på. Detta gäller t.ex. på narkotikaområdet. Fördelen med denna metod
är att lagens adressater inte behöver tveka om när lagen skall tillämpas.
Den innebär samtidigt särskilt den nackdelen att den naturvetenskapliga
och tekniska utvecklingen kan leda till att definitionen med tiden inte
inkluderar alla de varor som den av säkerhetsskäl bör omfatta. En annan
metod är att genom en beskrivning försöka avgränsa de varor som av-
ses. En sådan, mer generell definition har valts i den gällande LF och
jämförbara utländska läkemedelslagstiftningar. Läkemedelsbegreppet
avgränsas där med andra ord inte genom någon tillämpning av enumera-
tionsprincipen utan genom att vissa rekvisit anges. I LF definieras så-
lunda läkemedel - förenklat uttryckt - såsom bruksfärdiga beredningar
för invärtes eller utvärtes bruk som är avsedda att förebygga, påvisa,
lindra eller bota en sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller
djur.
På motsvarande sätt som i LF görs i den föreslagna, nya lagen med
utgångspunkt i en definition av begreppet läkemedel en principiell av-
gränsning av lagens tillämpningsområde. Definitionen har tagits in i 1 §,
varefter vissa varor, som i och för sig formellt faller under definitionen
men inte skall kontrolleras med stöd av lagen, genom 2 § utesluts från
lagens tillämpningsområde. Med en likartad teknik kan genom 3 §
varor, som enligt definitionen inte utgör läkemedel men kan behöva
kontrolleras med stöd av lagen, föras in under tillämpningsområdet.
Läkemedelsdefinitionen i första stycket i paragrafen, som i sak motsva-
rar 1 § 1 och 2 mom. LF, innehåller fem grundrekvisit, nämligen att det
Prop. 1991/92:107
67
skall vara fråga om en vara som är avsedd att tillföras en organism med
ett visst syfte. Den bygger också, liksom i LF, på den tanken, att inte
substanser utan endast bruksfärdiga läkemedel skall regleras genom
lagen.
Det första rekvisitet i definitionen inriktar kontrollen på de bruksfär-
diga produkterna. Det är dock något annorlunda formulerat här än i LF.
På samma sätt som i EG-direktiven - men sålunda till skillnad från vad
som gäller enligt LF - anges inte bruksfärdiga beredningar utan vissa
varor utgöra läkemedel.
Avgränsningen av läkemedelskontrollen till de bruksfärdiga läkemedlen
har en lång tradition i Sverige. Av LF framgår, att vad som enligt
övriga rekvisit är att förstå som läkemedel endast gäller under förutsätt-
ning, att varan för sådant ändamål genom beredning, dosering eller
doseringsanvisning har ställts i ordning i bruksfärdigt skick. Beredning-
en skall med andra ord vara avsedd att säljas i en läkemedelsform, som
är karaktäristisk för läkemedel (t.ex. tablett eller injektionslösning) eller
vara doserad för medicinskt bruk (t.ex. kapslar). Undantaget från
regeln, att endast de bruksfärdiga läkemedlen skall omfattas av lagens
reglering, gäller substanser som är försedda med doseringsanvisningar.
Härigenom kommer substanser, som i och for sig kan användas som
läkemedel utan att de gjorts bruksfärdiga, att omfattas av kontrollen. En
beredning, som uppfyller övriga kriterier enligt läkemedelsdefinitionen
men måste gå igenom någon enkel teknisk operation, t.ex. en upp-
lösning av substansen i sterilt vatten innan den i egentlig mening är
bruksfärdig, brukar i detta sammanhang också betraktas som bruksfär-
dig.
Redan i gällande rätt har man sålunda inte strikt upprätthållit principen
att läkemedel uteslutande utgörs av bruksfärdiga beredningar. Den av-
gränsning av begreppet läkemedel som föreslås här kommer följaktligen
inte att innebära någon egentlig utvidgning till andra varor än de som
för närvarande omfattas av kontrollen. Rekvisitet varor måste nämligen
ses i förhållande till de övriga rekvisiten, särskilt det som avser syftet
med varan (det femte rekvisitet). Det är nämligen knappast heller möj-
ligt att marknadsföra en produkt utan att ange dess användningsområde.
Härigenom blir det i stort sett endast bruksfärdiga beredningar som
kommer i fråga. Varken mellanprodukter, dvs. produkter som inte är
råvaror men inte heller färdiga läkemedel, eller produkter som är avsed-
da bara för prekliniska studier faller in under definitionen.
Det andra rekvisitet tar sikte på avsikten med varan och bygger på
samma princip som i LF. Följaktligen är det inte varans objektiva egen-
skaper som klassificerar den som läkemedel utan den föregivna avsikten.
Villkoret utesluter alla beredningar som - utan att detta varit avsikten -
kan ha t.ex. botande effekt och - vilket är viktigare - inkluderar alla
beredningar, som inte har någon visad effekt men utges för att ha sådan.
Avgörande blir säljarens avsikt med den utbjudna varan, medan t.ex.
köparens avsikt inte har någon betydelse. I viss utsträckning har säljaren
möjlighet att själv avgöra under vilken beteckning en viss vara skall
marknadsföras. Detta gäller t.ex. vitaminpreparat.
Prop. 1991/92:107
68
Läkemedel har som varor en speciell karaktär. Som ett tredje rekvisit
i definitionen anges att de skall vara avsedda för människor eller djur,
dvs. vad som i systematiskt hänseende betraktas som biologiskt högre
stående organismer. Begreppet djur har i praxis tidigare tolkats närmast
som däggdjur och fåglar, men i viss utsträckning har här inbegripits
även andra djur som hålls i odlingar, t.ex. matfisk. Vid tolkningen av
begreppet djur bör dock utgångspunkten vara syftet med behandlingen i
stället för djursystematiken. Ett läkemedel kan därför vara avsett för ett
djur och samtidigt ha avsedda egenskaper som dödar ett annat djur,
såsom vid behandling av parasitsjukdomar hos djur. Vad som skall för-
stås med djur är dock mer tveksamt när det inte gäller individuell be-
handling utan miljöpåverkande åtgärder, där gränsdragningen mot be-
kämpningsmedel får göras vid rättstillämpningen.
I kravet, att varan är avsedd att tillföras människor eller djur - ett
fjärde rekvisit i definitionen - ligger, att den invärtes eller utvärtes skall
påverka organismen eller påverkas av organismen. Genom denna av-
gränsning utesluts t.ex. diagnostisk och radiologisk utrustning. Detsam-
ma gäller medicintekniska produkter såsom implantat.
Avgränsningen har i nuvarande praxis ansetts innebära, att beredning-
en skall appliceras i eller på organismen, och då i regel helt eller delvis
absorberas. Enligt den tidigare gällande nordiska farmakopén är läke-
medel för invärtes bruk avsedda att införas i organismen i eller genom
hud eller slemhinnor eller appliceras i vävnad eller i hålrum som öpp-
nats genom operativa ingrepp och är omgivna av serösa hinnor. Läke-
medel för utvärtes bruk utgörs av övriga läkemedel. Dit hänförs bl.a.
läkemedel som appliceras på läpparna, på näsborrarnas kant samt läke-
medel som används till behandling av sår på kroppens yta. Kravet på
absorbtion gör att en förbandsartikel faller utanför läkemedelsbegreppet,
utom i de fall förbandsartikeln impregneras med ett läkemedel. Då är
den i regel ett läkemedel. Ett annat exempel på en vara som faller inom
definitionen är bencement som innehåller antibiotika.
Även om definitionen i denna del sålunda fått en annorlunda språklig
utformning än i LF, är någon saklig ändring inte avsedd. Saken kan
dock komma i ett något annat läge, om det inom EG kommer till stånd
en typprovning av medicintekniska produkter, s.k. medical devices.
Förslag till ett nytt direktiv i ämnet har utarbetats. Till sådana produkter
hänförs i kontrollhänseende enligt förslaget även vissa produkter som
enligt såväl den gällande LF som den föreslagna, nya läkemedelslagen
betraktas som läkemedel. Det är närmast fråga om vissa produkter som
utgör integrerade tillbehör till medicintekniska produkter (s.k.
accessories). Gränsdragningen mot medicintekniska produkter kan därför
i framtiden i Sverige behöva göras något annorlunda, om dessa föreslag-
na EG-regler tas in som en rättsakt i ett utvidgat EES-avtal. Lagtekniskt
bör en sådan ändrad gränsdragning kunna lösas genom ett tillägg i para-
grafen, med innehåll att bestämmelserna gäller, om de inte strider mot
vad som är föreskrivet om medicintekniska produkter.
Definitionens krav på tillförsel är med nödvändighet relativt vagt. Med
stöd av detta är det därför inte helt lätt att avgöra om t.ex. blod för
Prop. 1991/92:107
69
transfusionsändamål, tandfyllnings- och protesmaterial och andra odon-
tologisk-tekniska varor faller in under definitionen. I 1 § 2 mom. LF
finns det därför en särskild föreskrift som anger att sådana produkter
inte skall anses som läkemedel. Den nya paragrafen innehåller inte nå-
gon sådan föreskrift, men innebörden är densamma utom för blod och
blodprodukter. Dessa varor - utom blod och blodprodukter - faller
nämligen utanför den generella läkemedelsdefinitionen redan genom att
de inte absorberas. Med hänsyn till hur blod traditionellt behandlats i
läkemedelskontrollhänseende och de särskilda hanteringsrutiner som
användningen av blod kräver, bör - utan att något särskilt undantag
anges i lagen - blod anses undantaget från lagens tillämpningsområde.
Undantaget bör inte gälla generellt utan göras med den begränsning som
framgår av det följande.
Vid tiden for tillkomsten av LF förekom blod som var avsett för trans-
fusion i huvudsak som obearbetat blod, s.k. helblod. Numera används
dock i stället genomgående olika blodprodukter, som till egenskaper och
framställningssätt har likheter med sådana infusionslösningar som är
läkemedel. Det är därför motiverat att från lagens tillämpningsområde i
princip undanta endast sådant helblod från en donator, som är avsett att
användas direkt på en patient, och att kontrollera andra produkter på
samma sätt som läkemedel. En sådan ordning gäller också inom EG (se
direktiv 89/381/EEG). Om det visar sig att blod vid en blodcentral kom-
mer till användning i industriell skala, dvs. utgör blodråvara, bör det
dock hänföras till läkemedel.
Läkemedlen är avsedda att användas som hjälpmedel i hälso- och sjuk-
vården. Som ett femte rekvisit i definitionen anges därför, att varan skall
vara avsedd att användas för ett visst syfte.
Den föreslagna lagen skall sålunda tillämpas endast på läkemedel som
är avsedda att tillhandahållas för användning. Det är dock inte någon
förutsättning att ersättning för läkemedlet utgått eller avtalats. Lagen
skall med andra ord ändå tillämpas, även om ett läkemedel överlåts utan
någon form av ersättning. Detta förekommer t.ex. i vissa fall vid be-
handling av sällsynta sjukdomar och vid kliniska prövningar.
Flertalet läkemedel används för att lindra och bota symtom på sjuk-
dom, men flera andra användningsområden förekommer också. På sam-
ma sätt som i LF har användningsområdet därför bestämts till åtgärder
för att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller symtom på
sjukdom eller användas i likartat syfte. Någon förändring i förhållande
till LF är inte avsedd. Ledning vid tolkningen av begreppen sjukdom
och symtom på sjukdom får sökas särskilt i de medicinska vetenskaper-
na. En vara som säljs som läkemedel under en viss tid och därför fram-
står som avsedd att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom etc.
förlorar i allmänhet sin karaktär av läkemedel, om den senare säljs för
något annat ändamål.
Förutsättningen, att varan skall vara avsedd att förebygga, påvisa,
lindra eller bota sjukdom eller symtom på sjukdom, är som framgått inte
uttömmande. Även varor, som är avsedda att användas i likartat syfte
hör hit. Uttrycket innebär att varor som används i samband med behand-
Prop. 1991/92:107
70
ling av sjukdom, skada eller kroppsfel eller vid förlossning utgör läke-
medel. Här avses först och främst smärtstillande medel och bedövnings-
medel men även t.ex. medel för behandling av operativa blödningar.
Även syftet med själva användningen har betydelse, när det gäller att
avgränsa läkemedel från andra varor, som i fråga om bl.a. egenskaper
och användning står läkemedel nära. Flertalet sådana varor regleras i
särskilda författningar. Några av dessa skall nämnas här.
Föreskrifter om kemiska produkter finns i lagen (1985:426) om kemi-
ska produkter. Denna lag gäller i princip inte sådana kemiska produkter,
som omfattas av bl.a. LF. Om det från hälso- eller miljöskyddssynpunkt
är särskilt påkallat, får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer dock föreskriva, att bestämmelserna i lagen skall tillämpas
även på läkemedel. Lagen om kemiska produkter bör enligt motiven till
lagen (prop. 1984/85:118 s. 46) tillämpas när det gäller läkemedlens
påverkan på miljön i samband med eller efter destruktion. Enligt vad
som uttalats där, bör lagen också kunna tillämpas i vissa förvarings-,
förpacknings- och märkningsfrågor, där LF inte ger tillräckliga möjlig-
heter att ingripa mot kemiska miljö- och hälsorisker. I vissa fall kan det
då vara nödvändigt att läkemedelsverket biträder med sin kompetens,
t.ex. vid bedömningen av ett bekämpningsmedels toxicitet.
Ett annat område, där gränsdragningen kan bli oskarp, gäller läkeme-
del och födoämnen. Enligt livsmedelslagen (1971:511) avses med livs-
medel matvara, dryckesvara eller njutningsmedel eller annan vara, som
är avsedd att förtäras av människor, med undantag för vara på vilken LF
äger tillämpning. Det betyder att endast sådana varor, som är avsedda
att förtäras och som faller utanför vad som anses som läkemedel, utgör
livsmedel. Det ankommer i första hand på dem som skall tillämpa läke-
medelsförfattningama att tolka läkemedelsbegreppet. Gränsdragningen
får göras med hjälp av läkemedelsdefinitionen och då särskilt avsikten
med den utbjudna varan. Sådana gränsdragningsfrågor kan uppkomma
när det gäller bl.a. närings- och vitaminpreparaten.
Till läkemedel hör uppenbarligen inte varor som utgör normal kost och
inte heller vitaminer och mineraler som tillförs i normal dagsdos samt
specialdestinerade livsmedel. Vitaminer, som är avsedda att tillföras i
sådan mängd som i allmänhet behövs för att undvika brist på vitaminet,
utgör med andra ord inte läkemedel. Om avsikten däremot är att ge
avsevärt större mängd, bör varan betraktas som läkemedel.
Klassificeringen blir dessutom i någon mån beroende av de argument
som används vid marknadsföringen. Traditionella livsmedel kan delvis
marknadsföras med vissa hälsoargument och ändå betraktas som livs-
medel. Argumenteringen får dock inte innebära att varans egenskap av
livsmedel kommer i bakgrunden.
Förskrifter om foder och fodertillsatser finns i lagen (1985:295) om
foder. Där har avgränsningen mot läkemedel gjorts på likartat sätt som
i livsmedelslagen, nämligen på det sättet att med foder eller fodertillsats
avses inte varor som omfattas av LF:s tillämpningsområde. Använd-
ningen av sådana fodertillsatser, som innehåller antibiotika och andra
kemoterapeutiska medel i tillväxtbefrämjande syfte, förbjuds. Foder-
Prop. 1991/92:107
71
tillsats, som innehåller kemoterapeutika, för att förebygga, lindra eller
bota sjukdom eller sjukdomssymtom, underkastas bestämmelserna i LF.
På färdigt foder, som tillsatts kemoterapeutika, är däremot foderlagstift-
ningen tillämplig.
Det finns också författningar med sikte på sådana varuslag eller be-
gränsade grupper av varor som i fråga om egenskaper eller användning
har viss likhet med läkemedel eller som kan uppfattas på detta sätt. Här
kan nämnas bl.a. kungörelsen (1959:327) om införsel till riket av pre-
ventivmedel, kungörelsen (1970:149) om handel med preventivmedel
och läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 1990:64) om kontroll av dessa
varor, lagen (1975:187) om kontroll av fabrikssteriliserade engångs-
artiklar för hälso- och sjukvårdsändamål samt socialstyrelsens föreskrif-
ter (SOSFS 1982:10) om kostnadsfria förbrukningsartiklar vid sjukdom
m.m. med bestämmelser om s.k. invitrostrips.
Vissa grupper av läkemedel särbehandlas i den nuvarande läkemedels-
regleringen. Detta gäller bl.a. bakteriologiska preparat, radioaktiva
läkemedel och läkemedel som innehåller narkotika. De bakteriologiska
preparaten särbehandlas inte i lagförslaget. Den särskilda regleringen av
radioaktiva läkemedel, narkotiska läkemedel och läkemedel som utgör
dopningsmedel framgår delvis av andra-fjärde stycket i paragrafen. En
särregel for hanteringen av radioaktiva läkemedel har tagits in i 19 § i
lagförslaget.
Den föreslagna lagen har i visst avseende fått ett vidare tillämpnings-
område än LF. Till skillnad från LF omfattar den nämligen även radio-
aktiva läkemedel. Detta överensstämmer med regleringen inom EG.
Begreppet radioaktivt läkemedel definieras i andra stycket. Den innebär
inte någon principiell nyhet i förhållande till vad som för närvarande
gäller enligt lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel. Till skillnad
från denna lag utesluter dock den nya definitionen varor som i
forskningssyfte används utan att ett diagnostiskt eller terapeutiskt syfte
föreligger. Som exempel kan nämnas studier av dosimetriska frågor och
av human metabolism samt spårämnesundersökningar i livsmedels-
forskningen. I detta sammanhang bör det observeras att bestämmelserna
i strålskyddslagen (1988:220) kan komma att tillämpas på befattningen
med radioaktiva läkemedel. I motsats till lagrådsremissens lagförslag
upptar paragrafen inte någon uttrycklig erinran om detta.
Lagen är avsedd att i princip tillämpas på alla läkemedel. Vissa undan-
tag måste dock göras i fråga om narkotiska läkemedel och läkemedel
som utgör dopningsmedel. Detta framgår av föreskriften i tredje stycket,
som delvis motsvarar 1 § 4 mom. andra stycket LF.
För de läkemedel som samtidigt utgör narkotika gäller som huvudregel
samma bestämmelser som för övriga läkemedel. Dessa läkemedel regle-
ras dessutom av narkotikaförordningen (1962:704) och föreskrifter som
ansluter till denna författning. Regleringen innebär i förhållande till
läkemedelslagstiftningen skärpningar på vissa punkter i syfte att hindra
missbruk av sådana läkemedel. Detta gäller främst handel, hantering och
innehav av dessa läkemedel. Det föreskrivs därför i LF att bestämmel-
serna i LF tillämpas på narkotiska läkemedel, om bestämmelserna inte
Prop. 1991/92:107
72
strider mot vad som är särskilt stadgat om narkotika. Denna bestämmel-
se har utgjort mönster for regleringen i den föreslagna, nya läkeme-
delslagen.
Sådana särskilda föreskrifter om narkotika, som hänvisas till i lag-
förslaget, finns främst i den i detta lagstiftningsärende föreslagna, nya
lagen om kontroll av narkotika, som avses ersätta narkotikaförord-
ningen.
Vad som här sagts om narkotika gäller på motsvarande sätt även för
sådana läkemedel som utgör dopningsmedel enligt lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel.
2 § Denna lag tillämpas inte på djurfoder som innehåller antibiotika eller
andra kemoterapeutiska medel.
Med undantag för 25, 28 och 29 §§ tillämpas inte denna lag på varor
som beretts i enlighet med en erkänd homeopatisk metod och som regi-
strerats av läkemedelsverket.
En vara som beretts enligt en erkänd homeopatisk metod och inte
påstås ha viss terapeutisk effekt, skall på ansökan registreras om den
innehåller mindre än en miljondel av sådan aktiv substans som medför
receptbeläggning eller i övrigt bedöms som ofarlig samt är avsedd att
intas genom munnen eller är avsedd för yttre bruk.
Om det är påkallat från hälso- och sjukvårdssynpunkt får regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket föreskriva att
lagen helt eller delvis skall tillämpas på varor som avses i andra stycket.
Vissa varor som i och för sig faller under definitionen av läkemedel i
1 § får anses kunna medföra så begränsade hälsorisker, att det inte är
motiverat att helt eller delvis kontrollera dem med stöd av läkemedels-
författningama. Det blir genom paragrafen därför i princip möjligt att
undanta dessa varor från lagens tillämpningsområde. Undantagen, som
mer översiktligt berörts i avsnitt 2.5 i den allmänna motiveringen, har
dock fått en annan omfattning än vad som nu gäller enligt LF och som
föreslagits i departementspromemorian. Sådana undantag görs i 1 § LF
för i huvudsak fyra grupper av läkemedel, nämligen s.k. naturmedel,
s.k. fria läkemedel m.m., vissa djurfoder och s.k. homeopatiska medel.
I förslaget till den nya lagen har undantagen begränsats till två grupper,
nämligen djurfoder och homeopatiska medel.
I förhållande till lagrådsremissens förslag har vissa redaktionella
justeringar gjorts för att precisera hur lagen skall tillämpas på varor som
beretts i enlighet med en erkänd homeopatisk metod.
Frågan om naturmedlen har behandlats i avsnitt 2.5 i den allmänna
motiveringen. Dessa medel undantas enligt förslaget inte från den van-
liga läkemedelskontrollen.
I 1 § LF finns också särskilda bestämmelser, som gör att mineralvat-
ten, mineralkällsalter och fruktsafter m.m. liksom under vissa förutsätt-
ningar s.k. fria läkemedel, dvs. sårsalvor, inandningsoljor, antiseptiska
lösningar m.m., inte faller in under tillämpningsområdet för LF. I fråga
om de fria läkemedlen har detta närmare angivits genom LVFS 1990:21.
För de varor som är avsedda att förtäras gäller livsmedelslagen.
Prop. 1991/92:107
73
I departementspromemorian föreslogs att de fria läkemedlen skulle
kunna undantas från den nya lagens tillämpningsområde, under förutsätt-
ning att användningen bara kunde innebära begränsade risker för skada.
Av diskussionen och förslaget i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5)
framgår emellertid att särregler ansetts inte böra behållas för dessa
varor. Vissa av varorna kan i framtiden troligen ändå undantas från
lagens tillämpningsområde. Detta gäller särskilt de varor som kan hän-
föras till gruppen kosmetiska produkter. Man får dock räkna med att en
hel del av varorna blir underkastade krav på godkännande enligt 5 §. I
den mån det är fråga om varor som nu betecknas som naturmedel, kan
vissa särkrav tillämpas enligt vad som framgår av motiveringen till 8 §.
Även i övrigt bör i vissa avseenden lägre krav kunna ställas på många
av dessa varor. På likartat sätt som när det gäller naturmedel, bör det
vara en uppgift för läkemedelsverket att efter bemyndigande av rege-
ringen ange dessa krav närmare.
Bestämmelsen i första stycket, som motsvarar 1 § 4 mom. första styc-
ket 2 LF och 2 § 1 i promemorians lagförslag, undantar djurfoder, som
innehåller antibiotika eller andra kemoterapeutiska medel, från lagens
tillämpningsområde. Några av de gränsdragningsproblem som kan upp-
komma i förhållande till läkemedel har behandlats i motiveringen till
1 §•
Särreglerna om homeopatiska medel som beretts i enlighet med en
erkänd homeopatisk metod har upptagits i andra stycket, som har viss
motsvarighet i 1 § 3 mom. första stycket 1 LF och i sak helt motsvarar
2 § 3 i promemorians lagförslag. Reglerna kommer också i praktiken att
omfatta vissa antroposofiska medel, om dessa uppfyller de villkor som
anges i andra stycket. Den ordning som föreslås i paragrafen är förenlig
med de förslag till regler om homeopatika som föreligger inom EG (se
direktivförslagen COM (90) 72 Final SYN 251 och COM (90) 73 Final
SYN 252). Enligt de förväntade EG-reglema blir det möjligt att utforma
kontrollen av dessa medel på flera alternativa sätt (se avsnitt 2.5 i den
allmänna motiveringen).
De homeopatiska medlen uppfyller inte kraven på ändamålsenlighet
enligt LF. Om de inte undantogs, skulle de därför inte kunna säljas
lagligen. Enligt läkemedelsutredningens förslag skulle de homeopatiska
medlen komma att falla utanför tillämpningsområdet för en ny lag utan
att detta såsom i LF klart framgår av lagtexten. I den här föreslagna nya
lagen, liksom i departementspromemorian, har i stället valts att ange
undantaget uttryckligen och föreskriva ett särskilt registreringsförfaran-
de. Registreringen avses ske hos läkemedelsverket enligt vad som när-
mare framgår av andra stycket.
Medlen har sedan länge ansetts vara helt oskadliga och undantogs från
LF:s tillämpningsområde i enlighet med de tankar som låg till grund för
lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område. Det rådde då visserligen viss tveksamhet om hur
gränsdragningen borde ske. Från säkerhetssynpunkt ansågs det dock att
ingen invändning kunde göras om gränsen drogs på det sättet, att sådana
homeopatiska medel, som innehåller ett verksamt ämne i en myckenhet
Prop. 1991/92:107
74
av högst en miljondel av medlets vikt, undantogs. Om ett medel har
högre koncentration krävs för närvarande registrering enligt LF för
försäljning.
Medel som undantagits finns tillgängliga i den allmänna handeln och
behöver sålunda inte säljas genom apoteken. De tillhandahålls för när-
varande inte heller på apoteken. De homeopatiska medel som är avsedda
att tas in genom munnen faller under livsmedelslagen.
För att ett homeopatiskt medel skall kunna registreras gäller vissa
förutsättningar som preciseras i tredje stycket. Bortsett från en smärre
språklig justering skiljer sig inte lagtexten från förslaget i promemorian.
För det första förutsätts att medlet beretts enligt en erkänd homeopatisk
metod, dvs. enligt någon av de farmakopéer som används för homeo-
patiskt bruk. I allmänhet får en uppgift om att så skett godtas utan ytter-
ligare utredning. Det krävs också att produkten inte är avsedd att mark-
nadsföras med angivande av någon särskild terapeutisk effekt och att den
aktiva substansen - om den medför receptbeläggning - har en styrka
som är mindre än en miljondel av medlets vikt. Gränsdragningen i fråga
om styrkan ligger mycket nära den som gäller för undantag enligt LF.
Som alternativt krav för registrering gäller att medlet bedöms som ofar-
ligt och är avsett att tas genom munnen eller är avsett för yttre bruk.
Homeopatiska injektionsmedel kan följaktligen inte registreras enligt
detta förfarande.
Det kan finnas behov av att i vissa avseenden kontrollera även sådana
homeopatiska medel som i princip undantagits från lagens tillämpnings-
område. I Jjärde stycket öppnas därför en möjlighet för regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket att föreskriva att
lagen helt eller delvis skall tillämpas på dessa medel. Det är framför allt
när det gäller tillverkningen som en sådan kontroll kan behövas.
3 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedels-
verket får, om det är påkallat från hälso- och sjukvårdssynpunkt, före-
skriva att lagen helt eller delvis skall tillämpas på en vara eller varu-
grupp som inte är läkemedel men i fråga om egenskaper eller använd-
ning står nära läkemedel.
I likhet med vad som för närvarande gäller enligt 1 § 5 mom. LF finns
det även i framtiden ett behov av att under lagens regelsystem kunna ta
in vissa varor, som enligt 1 § i den föreslagna lagen inte är läkemedel.
Detta har blivit möjligt genom bestämmelsen i paragrafen och har lag-
tekniskt konstruerats på det sättet att regeringen eller läkemedelsverket
bemyndigas att inkludera dessa varor under läkemedel slagens tillämp-
ningsområde. Principerna för en sådan reglering har berörts något i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.5). Möjligheterna att utvidga tillämp-
ningsområdet har genom uttryckssättet "i fråga om egenskaper eller
användning" gjorts något större än vad som gäller enligt LF.
Med stöd av det nämnda bemyndigandet i LF har beslutats att LF skall
tillämpas på olika varor eller grupper av varor, som kan användas på det
sätt som sägs i läkemedelsdefinitionen men inte ställts i ordning i bruks-
Prop. 1991/92:107
75
färdigt skick och varor som inte är läkemedel enligt definitionen men i Prop. 1991/92:107
fråga om egenskaper eller användning står nära läkemedel. Den första
utvidgningen av LF:s tillämpningsområde skedde genom medicinalsty-
relsens kungörelse MF 1964:40. Därefter har föreskrifter tagits in i ett
flertal författningar som beslutats av antingen medicinalstyrelsen, social-
styrelsen eller läkemedelsverket.
Från den 1 juli 1991 gäller läkemedelsverkets föreskrifter i LVFS
1991:9, där flertalet bestämmelser om LF:s utvidgade tillämpningsom-
råde samlats under olika punkter. I nio fall har LF i sin helhet gjorts
tillämplig på varor som inte faller in under läkemedelsdefinitionen men
i fråga om egenskaper och användning står nära läkemedel. Dessutom
har LF i fem fall i sin helhet gjorts tillämplig på vissa varor som kan
användas på det sätt som anges i läkemedelsdefinitionen men inte ställts
i ordning i bruksfärdigt skick för sådant ändamål. Verkets författning
har följande, närmare innehåll.
När det först gäller varor som står nära läkemedel skall, enligt vad
som framgår av punkt 1 i författningen, LF i sin helhet tillämpas på
medel som efter absorbtion är avsedda att åstadkomma antikonceptionell
verkan. För närvarande omfattas s.k. p-piller av denna definition, men
även antikonceptionella medel, som tillförs kroppen på andra vägar än
genom munnen och som efter absorption åstadkommer antikonception,
faller in under bestämmelserna.
I anslutning till handeln med pornografiska varor såldes tidigare medel
som är avsedda att efter absorbtion åstadkomma förlängd erektion. Ofta
är det då fråga om salvor, som innehåller lokalbedövningsmedel. Genom
punkt 2 omfattas dessa varor i sin helhet av LF.
Enligt punkt 3 skall LF i sin helhet tillämpas på medel som är avsedda
att motverka övervikt dels genom att påskynda födans passage genom
tarmen, bedöva smaksinnet eller nedsätta aptiten, dels genom att i mag-
tarmkanalen hos människa hämma verkan av fett-, kolhydrat- och pro-
teinnedbrytande enzymer. Anledningen till att dessa s.k. bantningsmedel
fördes in under läkemedelskontrollen var att det inträffat upprepade fall
av sjukdomar som förorsakats av sådana medel.
Sedan det kommit fram att aminosyran L-tryptofan i höga doser kan
medföra risker gäller enligt punkt 4 att LF i sin helhet skall tillämpas
beträffande alla former av denna aminosyra, om den inte ingår naturligt
i protein eller i s.k. specialdestinerat livsmedel.
Av punkt 5 framgår att injektionsmedel omfattas av LF, oavsett om de
innehåller något verksamt ämne i en mängd som överstiger en miljondel
av medlets vikt eller inte. Undantag gäller dock för medel som omfattas
av lagen (1981:50) med bestämmelser om vissa medel avsedda för in-
jektion.
Enligt punkt 6 skall LF i sin helhet tillämpas på medel som skall an-
vändas som tillsats till infusions-, injektions- eller spolvätska eller till
blod för infusionsändamål. Bakgrunden till denna utvidgning var de
ökade kraven på hygien och sterilitet för produkter som är avsedda för
injektion m.m.
76
Vid behandling av vissa, allvarliga sjukdomar får blodet passera ge-
nom en utrustning, som innehåller en kolonn fylld med en speciell gel,
till vilken olika bioaktiva komponenter bundits. Vid passagen genom
kolonnen kan vissa ämnen avlägsnas specifikt ur blodet (s.k. extrakorpo-
ral behandling). Riskerna för patienten är stora om medlen är orena eller
inte ändamålsenliga. Den del av utrustningen och ämnen som i samband
med sådan behandling används för att påverka sammansättningen av
blodet faller inte under läkemedelsdefinitionen. Genom punkt 7 är LF
numera tillämplig på dessa medel, med undantag för sådan utrustning
som bara används vid hemofiltration och hemodialys.
Enligt punkt 8 förs sådana medel, som är avsedda att frisätta faktor
VIII hos plasmagivare, in under LF:s tillämpningsområde. För att medel
som är avsedda för avlivning av djur genom injektion inte skall kunna
tillhandahållas okontrollerat, gäller enligt punkt 9 att LF skall tillämpas
i sin helhet på sådana avlivningsmedel. Slutligen tillämpas LF enligt
punkt 10 på medel som skall användas för att avbryta havandeskap.
När det sedan gäller förordnande som avser icke bruksfärdiga varor
omfattas enligt punkt 1 i denna del av författningen varor som på det
sätt som anges i 1 § 1 mom. LF skall användas i samband med påvisan-
de av sjukdom eller sjukdomssymtom, dvs. s.k. diagnostika.
Under böljan av 1980-talet ökade användningen av diverse medel som
var avsedda att genom hormonell påverkan höja prestationsförmågan hos
idrottsmän, främst s.k. anabola steroider. Avsikten med dessa varor är i
vissa fall sådan att de inte uppfyller rekvisiten i läkemedelsdefinitionen,
men användningen är närliggande. Riskerna med användning är dess-
utom påtagliga och medlen är förbjudna inom idrotten. Enligt punkt 2
omfattas sådana varor som genom hormonell påverkan på proteinsynte-
sen används för att öka prestationsförmågan (s.k. dopningsmedel).
Med stöd av punkt 3 kontrolleras de kemiska substanserna acetanilid,
amidopyrin, bucetin, fenacetin och paracetamol och enligt punkt 4 medi-
cinska gaser. I författningen definieras medicinsk gas som en vid nor-
malt atmosfårtryck gasformig vara, som är avsedd att användas på det
sätt som sägs i 1 § 1 mom. LF. Hit hör enligt punkt 5 även beredningar,
s.k. premixer, som innehåller antibiotika eller kemoterapeutika och som
används för inblandning i foder, vilket skall tillföras djur för att före-
bygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom.
Bestämmelserna i den nämnda författningen LVFS 1991:9 komplette-
ras av bestämmelser i LVFS 1991:15, där det föreskrivs att LF i sin
helhet skall tillämpas på hemodialyskoncentrat, även om koncentratet
inte ställts i ordning i bruksfärdigt skick, samt på hemofiltrationslös-
ningar och lösningar för peritonealdialys som innefattar såväl inter-
mittent peritonealdialys som s.k. CAPD.
På motsvarande sätt som enligt LF kan tillämpningsområdet för lagen
(1981:289) om radioaktiva läkemedel utökas genom särskilda föreskrif-
ter. Enligt LVFS 1990:41 skall sålunda lagen i sin helhet tillämpas på
radionuklidgeneratorsystem och halvfabrikat, t.ex. s.k. kits, om varorna
föreligger i standardiserad form och är avsedda att efter beredning ingå
i eller utgöra ett radioaktivt läkemedel. Enligt LVFS 1990:42 skall dess-
Prop. 1991/92:107
77
utom lagen i sin helhet tillämpas på sådana monoklonala antikroppar och
fragment därav, som är avsedda att efter beredning ingå i eller utgöra ett
radioaktivt läkemedel.
Bestämmelsen i den föreslagna paragrafen, som delvis motsvarar 1 §
5 mom. LF, är avsedd att på samma sätt som hittills ge möjlighet att in-
kludera vissa varor som inte faller under läkemedelsdefinitionen. Det
bör dock observeras att bemyndigandet här och i många andra paragra-
fer - till skillnad från vad som gäller enligt LF - primärt ges till rege-
ringen. Av praktiska skäl finns det dock ett behov av att delegera dessa
uppgifter till läkemedelsverket. Normalt bör sålunda dessa uppgifter
falla på verket.
Med den utformning som läkemedelsdefinitionen fått i 1 § i den lag
som föreslås här, finns det i framtiden inte något behov av att genom ett
särskilt beslut kunna innefatta de varor som inte är bruksfärdiga under
lagens tillämpningsområde. De omfattas redan genom bestämmelsen i
1 §, i den mån övriga rekvisit är uppfyllda. Detta har beaktats när lag-
regeln utformats. Saken ställer sig annorlunda när det gäller varor som
står nära läkemedel. Bemyndigandet att i det avseendet utvidga tillämp-
ningsområdet för LF har, som framgått, också använts i större utsträck-
ning i fråga om varor som står nära läkemedel.
4 § Ett läkemedel skall vara av god kvalitet och vara ändamålsenligt. Ett
läkemedel är ändamålsenligt om det är verksamt för sitt ändamål och vid
normal användning inte har skadeverkningar som står i missförhållande
till den avsedda effekten.
Ett läkemedel skall vara fullständigt deklarerat, ha godtagbar och
särskiljande benämning samt vara försett med tydlig märkning. Rege-
ringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket får
medge undantag från kravet på fullständig deklaration.
För att konsumenterna skall få tillgång till säkra och effektiva läkemedel
av god kvalitet är det nödvändigt att läkemedlen uppfyller vissa grund-
läggande krav. Denna fråga har behandlats i avsnitt 2.6 i den allmänna
motiveringen. De krav som ansetts böra ställas i den föreslagna lagen
har samlats i denna paragraf, som med en mindre justering i andra styc-
ket inte skiljer sig från 5 § i promemorians lagförslag. Kraven är för-
enliga med vad som gäller inom EG (se bl.a. direktiv 65/65, 75/318 och
75/319/EEG). I förhållande till lagrådsremissens förslag har en smärre,
redaktionell jämkning gjorts i andra stycket.
I sak delvis likartade föreskrifter finns i 4 och 5 §§ LF. I 6 § LF finns
också som ett komplement till kraven på produktens egenskaper och
information om produkten ett krav på skäligt pris. Kravet omfattar for-
mellt alla läkemedel, men en priskontroll i egentlig mening finns bara
för de registrerade farmacevtiska specialiteterna. Någon motsvarighet till
priskravet i LF finns inte i departementspromemorian eller i det förslag
som läggs fram här. Detta behöver dock inte betyda att alla former av
statligt inflytande på läkemedelsprisema upphör, utan att det får utfor-
Prop. 1991/92:107
78
mas på ett annat sätt än i gällande rätt. Samma konstruktion har valts
inom EG (se direktiv 89/105/EEG). Alla länder där har dock inte någon
sådan kontroll.
Paragrafens första stycke, som till innehållet motsvarar 4 § LF, hand-
lar om de krav som ställs på läkemedlens kvalitet, effekt och frihet från
skadeverkningar. Med begreppet "god kvalitet" i första meningen avses
samma sak som med "fullgod beskaffenhet" i LF. Det tar sikte på de
rent farmacevtisk-kemiska krav, som måste ställas på varor som skall tas
upp av människokroppen.
Det centrala kravet på moderna läkemedel avser avvägningen mellan
läkemedlens positiva och negativa egenskaper. Ett läkemedel är enligt
andra meningen ändamålsenligt om det är verksamt för sitt ändamål och
vid normal användning inte har skadeverkningar som står i missför-
hållande till den avsedda effekten. I uttrycket "vara verksamt för sitt
ändamål" ligger att ett läkemedel skall ha en terapeutisk eller jämförbar
effekt när det används i enlighet med de indikationer som det är avsett
för. Det betyder att läkemedel utan effekt inte kan godtas. Ett krav på
sådan effekt finns för närvarande i 15 § LF endast för de farmacevtiska
specialiteterna.
Det andra kravet i denna mening är i sak oförändrat överfört från LF.
Med begreppet "skadeverkningar" avses biverkningar. Även om strävan
måste vara att biverkningarna skall minimeras, visar erfarenheten att det
sällan kan undvikas att ett läkemedel i sig kombinerar egenskaper av
positiv effekt och biverkningar. Det får dock inte råda något missför-
hållande mellan den terapeutiska eller motsvarande effekten och skade-
verkningarna. Frågan har behandlats utförligt i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 2.6). Det bör också framhållas, att det hela tiden måste
vara fråga om en bedömning när läkemedlet kommer till normal använd-
ning. I detta ligger, förutom användning i enlighet med bl.a. de indika-
tioner, kontraindikationer och doseringar som godkänts av läkemedels-
verket även användning i andra fall, när användningen inte sker i strid
mot vad som ligger i begreppet sakkunnig och omsorgsfull vård. Om ett
läkemedel används felaktigt eller missbrukas föreligger med andra ord
inte en normal användning.
Den närmare innebörden av kravet på ändamålsenlighet får fastställas
i rättstillämpningen. Det kan här bara nämnas att i gällande rätt har
kravet ansetts uppfyllt bara av sådana läkemedel som totalt sett varit lika
bra eller bättre än redan registrerade läkemedel.
I andra stycket finns bestämmelser som i princip motsvarar 5 § LF och
handlar om de uppgifter som skall finnas på läkemedlets förpackning.
Kraven gäller innehållsdeklaration, benämning och märkning. När det
här talas om märkning av läkemedel avses märkning på läkemedelsför-
packningen. Bestämmelserna tar närmast sikte på tillfället när läkemedlet
lämnas ut men gäller redan när läkemedelsverket gör sin bedömning
enligt 6 §. Det öppnas dock en möjlighet att genom föreskrifter efterge
kravet på fullständig deklaration.
Det är självfallet väsentligt att såväl den som förskriver läkemedlet
som användaren genom upplysningar på förpackningen får så fullstän-
Prop. 1991/92:107
79
diga uppgifter som möjligt om vad läkemedlet innehåller. Likaså är det Prop. 1991/92:107
viktigt att benämningen på läkemedlet inte kan föranleda att det förväx-
las med något annat läkemedel. Det får inte heller ha en benämning som
kan leda tankarna till något användningsområde som inte är avsett. Lik-
nande överväganden ligger bakom kravet på märkning.
Bestämmelserna i detta stycke är något mindre detaljerade än i 5 § LF.
Ytterligare föreskrifter får - enligt vad som framgår av 29 § - beslutas
av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av läkemedelsver-
ket. I likhet med vad som for närvarande gäller bör dessa föreskrifter i
huvudsak beslutas av läkemedelsverket. Behov av sådana föreskrifter
finns främst i fråga om märkning. I LVFS 1990:30 har tagits in läkeme-
delsverkets gällande föreskrifter om märkning av farmacevtiska speciali-
teter och i LVFS 1990:31 finns verkets allmännna råd om märkning av
sådana läkemedel.
5 § Ett läkemedel får säljas först sedan det godkänts för försäljning.
Sådant läkemedel som tillverkas på apotek för en viss patient får dock
säljas utan godkännande.
Efter tillstånd får ett läkemedel säljas även i andra fall, om det finns
särskilda skäl.
Paragrafen innehåller de centrala bestämmelserna för den statliga läke-
medelskontrollen. Det slås där fast att försäljning av läkemedel som
regel kräver särskilt tillstånd. Undantag utgör läkemedel som tillverkas
på apotek för viss patient, dvs. egentliga extemporeberedningar. Den
allmänna bakgrunden till bestämmelserna framgår av avsnitt 2.7 i den
allmänna motiveringen. Bestämmelserna är förenliga med vad som gäl-
ler inom EG (se bl.a. direktiv 65/65/EEG). Paragrafen motsvarar 6 § i
promemorieförslaget, även om andra stycket till följd av ett påpekande
under remissbehandlingen getts en annan språklig utformning. Någon
saklig ändring är med andra ord inte avsedd.
Sedan länge finns i Sverige och jämförbara länder en kontroll av för-
säljningen av läkemedel. En modem läkemedelskontroll måste dessutom
i princip bygga på en förhandskontroll av de läkemedel som tillverkaren
eller någon annan avser att sälja. Denna kontroll tar sikte på de indu-
striellt tillverkade läkemedlen, de farmacevtiska specialiteterna. Med
farmacevtisk specialitet avses i LF ett standardiserat läkemedel som är
avsett att tillhandahållas i tillverkarens originalförpackning. Med "stan-
dardiserat läkemedel" avses främst industriellt tillverkade läkemedel,
som är framställda enligt en standardiserad komposition och avsedda för
lagerhållning. En farmacevtisk specialitet bestäms inte bara av den verk-
samma substans som ingår i beredningen utan också av läkemedelsfor-
men och styrkan hos den verksamma substansen. Däremot saknar andra
tillsatsämnen oftast betydelse när det gäller att avgränsa en specialitet.
Om en verksam beståndsdel t. ex. ingår i ett läkemedel i form av tablett
och i ett annat i form av injektionslösning utgör dessa läkemedel olika
80
farmacevtiska specialiteter. Detsamma gäller t.ex. tabletter med olika
mängd verksam substans. I 15 § första stycket LF finns den bestämmel-
se som reglerar tillstånd till försäljning. Det föreskrivs där, att en farma-
cevtisk specialitet får säljas först sedan den registrerats.
I princip avses med begreppet farmacevtisk specialitet även läkemedel,
som tillverkas på apotek eller i andra anläggningar som Apoteksbolaget
driver och som inte är avsedda för en viss person eller ett visst tillfälle
(s.k. lagerberedningar). Däremot utesluts läkemedel, som i egentlig
mening tillverkas för en viss person eller ett visst tillfälle (s.k. extempo-
reberedningar). Dessa läkemedel kan, som framgår av den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.7), av praktiska skäl inte omfattas av ett för-
farande med förhandskontroll. Genom att de till stor del utgörs av tradi-
tionella beredningar och att tillverkningen är förhållandevis begränsad
och avtagande i omfattning, behövs knappast heller ett godkännande av
säkerhetsskäl. Man får dock räkna med att det även i framtiden finns ett
behov av dessa läkemedel.
1 första stycket första meningen i paragrafen, som har en viss motsva-
righet i en del av 15 § första stycket LF, föreskrivs att försäljning av
läkemedel kräver godkännande. Som nämnts görs i detta sammanhang
inte någon skillnad på farmacevtiska specialiteter och övriga, industriellt
tillverkade läkemedel. Lagerberedningama måste - som inledningsvis
framhållits - således i princip gå igenom en förhandskontroll för att få
säljas. Det blir en uppgift för läkemedelsverket att fastställa kraven på
dokumentation. För att uppnå en mer genomtänkt förskrivning av sådan
extempore - liksom för egentlig extempore - bör det kunna ställas krav
på att indikationerna anges vid förskrivningen.
Undantag från kravet i första meningen gäller för extemporeläkemedel
i egentlig bemärkelse. Detta framgår av första stycket andra meningen,
där det föreskrivs att läkemedel som tillverkas på apotek för viss patient
får säljas utan godkännande.
Egentlig extempore omfattas sålunda av kraven i 4 § men får däremot
säljas utan att vara godkänd eller på något annat sätt förhandskontrolle-
rad enligt 5 §. I praktiken kan det vara svårt att bedöma om dessa krav
är uppfyllda. Bedömningen får göras vid förskrivningen och utlämnan-
det. I den mån läkemedelsverket med stöd av bemyndigande beslutar om
föreskrifter för bedömningen måste självfallet dessa följas.
Kravet på godkännande omfattar även läkemedel som tillhandahålls
efter s.k. parallellimport. Frågan om parallellimport berörs ytterligare
under 17 §.
Systemet med en förhandskontroll måste av olika skäl förses med
några ytterligare undantag. Om det finns särskilda skäl får därför enligt
andrastycket försäljning ske även i annat fall. En motsvarighet finns för
närvarande i 15 § första stycket LF med hänvisning till 11-13 §§ LK. I
bestämmelsen åsyftas behovet av s.k. frilistning och s.k. licensgivning
men även behovet av andra undantagsbeslut i fråga om icke godkända
läkemedel när en oväntad epidemi inträffar. Det bör i allmänhet över-
lämnas till läkemedelsverket att fatta beslut i sådana frågor.
6 Riksdagen 199U92. 1 saml. Nr 107
Prop. 1991/92.107
81
Läkemedelsverket har enligt 13 § LK för närvarande rätt att medge Prop. 1991/92:107
försäljning av specialiteter som inte har registrerats. Med stöd av denna
bestämmelse kan nödvändiga läkemedel som inte är godkända bli till-
gängliga i vården och i vissa fall kliniska prövningar genomföras (se
läkemedelsverkets föreskrifter /LVFS 1990:20/ om förordnande och
licensförsäljning av oregistrerade farmacevtiska specialiteter /licensföre-
skrifter/).
Av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7) framgår att licenser bör
meddelas i den omfattning som behövs för att en god hälso- och sjuk-
vård skall kunna erbjudas. I vissa fall finns det dock anledning att med-
dela licenser relativt restriktivt. Detta kan gälla t.ex. fall när ett god-
kännande av en produkt har upphört att gälla på grund av att det brister
i fråga om ändamålsenligheten. Likartad är situationen om en ansökan
om godkännande avslagits. I princip är det då inte aktuellt att meddela
licens för nya patienter. Ett annat fall gäller tiden efter det att en klinisk
prövning avslutats och ansökan om godkännande prövas av läkemedels-
verket. Patienter som inte deltagit i prövningen bör i allmänhet inte efter
licens få tillgång till läkemedlet. De som deltagit i prövningen och an-
ses vara i behov av medlet kan eventuellt få tillgång till fortsatt behand-
ling genom att medverka i det fortsatta prövningsprogrammet. Vad som
här anförts får dock ses bara som allmänna riktlinjer för rättstillämp-
ningen och det ankommer på läkemedelsverket att från fall till fall
bedöma behovet av licens.
Av den allmänna motiveringen i avsnitt 2.7 och motiveringen till första
stycket har framgått att det i den föreslagna läkemedelslagen - på mot-
svarande sätt som inom EG - inte görs någon skillnad på lagerbered-
ningar och andra, industriellt tillverkade läkemedel. Regeln i andra
stycket, som är mer generellt utformad än motsvarande regel i LF,
skulle dock under en längre övergångsperiod kunna utnyttjas för att ge
lagligt stöd även för lagerberedningstillverkningen. Vid sidan av de
nuvarande licensformema, som inriktas antingen på en viss patient eller
en klinik, bör ett licensförfarande som tar sikte på lagerberedningama
utformas. Sådana licenser skulle kunna betecknas som rikslicenser.
6 § Ett läkemedel skall godkännas om det uppfyller kraven enligt 4 §.
Godkännande av ett läkemedel och tillstånd enligt 5 § får förenas med
särskilda villkor.
Ett godkännande gäller i fem år.
Ett godkännande får förnyas för femårsperioder.
I paragrafen finns bestämmelser om de förutsättningar som gäller för att
ett läkemedel skall godkännas, om möjligheten att förena godkännandet
med särskilda villkor och om godkännandets giltighetstid. Där finns inte
någon motsvarighet till läkemedelsutredningens förslag om godkännande
med substansnamn. Regleringen är förenlig med vad som gäller inom
EG.
I departementspromemorian har det dessutom i motsvarande paragraf
(7 §) tagits in en bestämmelse som tar sikte på godkännande enligt det
82
förfarande för samordnade nationella beslut som avses komma att
tillämpas inom EES. Denna bestämmelse har förts över till 20 § i lag-
förslaget och givits ett något annorlunda innehåll. Bortsett från några
redaktionella justeringar överensstämmer i övrigt paragrafen med pro-
memorieförslaget. I avsnitt 2.7 i den allmänna motiveringen har bak-
grunden till bestämmelserna i paragrafen redovisats. I förhållande till
lagrådsremissens förslag har en smärre, redaktionell jämkning gjorts i
lagtexten.
Förutsättningarna för godkännande av läkemedel anges i första stycket
första meningen. Lagtekniskt har paragrafen en motsvarighet i 15 § för-
sta stycket första meningen LF. Till skillnad från denna bestämmelse i
LF sägs det dock här klart att ett läkemedel skall godkännas, om det
uppfyller kraven i lagen (4 §). Det blir enligt 7 § en uppgift för läkeme-
delsverket att pröva om så är fallet.
Av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7) framgår, att den svenska
läkemedelskontrollen för närvarande bygger på en förhandsprövning av
de produkter som tillverkarna avser att sälja. Prövningen grundas till
stor del på uppgifter och dokumentation som tillverkarna lämnar. Mate-
rialet måste avse läkemedlets beskaffenhet, dvs. läkemedlets samman-
sättning, läkemedelsform och hållbarhet. Det måste också avse läke-
medlets positiva och negativa egenskaper när det används på det sätt
som är avsett. Sådana uppgifter av särskild betydelse för användningen
är farmakologiska, toxikologiska och terapeutiska egenskaper samt in-
dikationer och kontraindikationer. Uppgifter måste dessutom lämnas om
tillverkningen och märkningen.
Vad som närmare skall läggas in i de olika kraven i ett visst fall måste
avgöras vid rättstillämpningen. Särskilt kravet på ändamålsenlighet kan
vara svårt att fastställa. Här bör läkemedelsverkets omfattande praxis i
registreringsärenden i stor utsträckning även i framtiden kunna ge led-
ning. Man måste dock vara uppmärksam på rättsläget inom EES, t.ex.
när det gäller bedömningen av kombinationspreparat och preparat för
jämförelse av klinisk effekt.
Det är knappast nödvändigt med hänsyn till syftet med läkemedelskon-
trollen att ställa lika höga krav på alla grupper av läkemedel. Kontrollen
enligt LF har därför anpassats till vad en viss grupp av läkemedel krä-
ver. Olikheter i sådana krav för själva läkemedlet måste dock skiljas
från olikheter i kraven på dokumentation för ett läkemedel.
Det finns alltså ett visst utrymme för att differentiera kraven på olika
grupper av läkemedel. Många av de läkemedel som enligt vår nuvarande
terminologi hänförts till fria läkemedel kommer att falla in under varu-
grupper som kosmetika m.m. De som blir kvar bör kunna godkännas
med i vissa avseenden lägre krav och undantas från apoteksmonopolet
(se motiveringen till 18 §). Detsamma gäller de nuvarande naturmedlen.
Det är dock oklart i vilken omfattning EG:s krav på dokumentation ger
utrymme för en särbehandling av andra naturprodukter än dem som har
ursprung i växter, s.k. herbals. Även om kraven på dokumentation i och
för sig kan ställas lägre, är det dock ofrånkomligt att tillverkningen sker
under likartade kvalitetsmässiga förhållanden som för andra läkemedel
Prop. 1991/92:107
83
och att de vanliga kraven på märkning upprätthålls. Vad som sagts om
fria läkemedel och naturmedel bör kunna gälla även för många av de
produkter som för närvarande utgör lagerberedningar.
Extemporeberedningar i egentlig bemärkelse måste - som framgått av
motiveringen till 5 § - också uppfylla de grundläggande kraven på läke-
medel men den faktiska kontrollen av att kraven uppfylls blir svårare att
genomföra. I första hand ankommer det på den läkare som förskriver
dessa läkemedel att göra bedömningen. Ett ansvar måste också ligga på
den som lämnar ut läkemedlet. Det är lämpligt att läkemedelsverket
anger riktlinjer för hur bedömningen skall göras. Det är naturligt att ett
läkemedel som t.ex. befunnits inte uppfylla kraven när det tillverkats
som lagerberedning därefter i princip inte får tillhandahållas som extem-
poreberedning.
Läkemedelsverket har genom LVFS 1991:4 förordnat att de allmänna
råden "Registrering av farmacevtiska specialiteter", som publicerats i
särtryck som bilaga till socialstyrelsens meddelande den 5 december
1980 (SOSFS 1980:90), skall tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1990 vid an-
sökan om registrering av farmacevtiska specialiteter. Samtidigt förord-
nade verket där att några av Nordiska läkemedelsnämndens publikatio-
ner som har karaktären av allmänna råd även skall tillämpas. Sådana
allmänna råd är inte bindande för den enskilde men kan ändå få en sty-
rande effekt på rättstillämpningen. Dessa regler behöver omarbetas
sedan en ny läkemedelslag antagits av riksdagen.
Godkännandet får förenas med villkor. Detta framgår av paragrafens
första stycke andra meningen, som motsvarar 15 § första stycket tredje
och fjärde meningarna LF. Med villkor avses såväl villkor som förbehåll
enligt LF:s terminologi. Registrering med förbehåll infördes år 1979
genom en ändring i LF (prop. 1978/79:118, SoU 1979/80:11, rskr. 33).
Bestämmelsen är förenlig med de förslag till EG-regler som föreligger
och som tillåter villkor som bedöms som nödvändiga till skydd för folk-
hälsan.
De nuvarande möjligheter som finns att med förbehåll godkänna ett
läkemedel har enligt uppgift från läkemedelsverket bara tillämpats i
några fall sedan bestämmelsen trädde i kraft år 1980. Den bör dock
behållas mot bakgrund av att förhållandena ofta ändras snabbt på läke-
medelsområdet och att ett godkännande med villkor kan ge verket ett
instrument som behövs i läkemedelskontrollen. Bestämmelsen utgör
också ett alternativ till licensgivning.
Ett läkemedel bör godkännas med särskilda villkor endast i det fall då
det bedöms som angeläget från sjukvårdssynpunkt att läkemedlet snabbt
kommer ut i användning, t.ex. när ett läkemedel för svåra sjukdomar
ännu inte är tillräckligt dokumenterat. Denna form av godkännande bör
alltså användas i undantagsfall. Om ett läkemedel har godkänts med
villkor skall villkoret upphöra att gälla när det blivit uppfyllt. Ar det
fråga om en tidsbegränsning av godkännandet, och tillverkaren inte
lämnat nödvändiga uppgifter när tiden har gått till ända, förfaller god-
kännandet. Om ett uppställt villkor inte följs har läkemedelsverket möj-
Prop. 1991/92:107
84
lighet att med stöd av 12 § andra stycket 2 i lagförslaget besluta att
godkännandet inte längre skall gälla.
De närmare villkoren bör kunna utformas på olika sätt och bör ske
med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Ett villkor måste dock
alltid ha ett bestämt innehåll. Läkemedelsverket får avgöra hur ett vill-
kor skall utformas och hur länge ett tidsbegränsat villkor skall bestå. I
många fall kan det kanske vara lämpligt att t.ex. utforma villkoret så att
ett läkemedel får användas endast av vissa specialistläkare.
Andra och tredje styckena, som inte har någon motsvarighet i LF,
innehåller bestämmelser som tidsbegränsar godkännandet. De är förenli-
ga med EG:s regler (se direktiv 65/65 och 83/570/EEG). Det är dock
inte självklart hur dessa regler skall tillämpas på det svenska sortiment
som redan registrerats av läkemedelsverket när den föreslagna lagen
träder i kraft. Inom EG har kravet på förnyelse av godkännande gällt
sedan länge och införts under en lång övergångstid.
I det förslag till EES-avtal som föreligger finns inte någon motsvaran-
de övergångstid. En möjlighet är därför att de läkemedel som har regi-
strerats före den dag avtalet träder i kraft bör anses godkända nämnda
dag. Det betyder att godkännandet i sådant fall gäller i fem år därefter.
Någon egentlig olägenhet medför inte detta, eftersom den gällande efter-
kontrollen i stort sett redan har ett sådant innehåll att syftet med för-
nyelsen uppfylls. Med ett mer formellt betraktelsesätt kommer emeller-
tid då krav på förnyelse att tillämpas först fem år efter det att Sverige
genom EES-avtalet åtagit sig att genomföra ett sådant krav.
Kravet på förnyelse i EG-direktiven bör i stället genomföras på det
sättet att alla produkter, som varit registrerade under fem år eller längre
tid när EES-avtalet träder i kraft, måste förnyas inom viss, kortare tid
räknat från ikraftträdandet. I övergångsbestämmelserna har det därför
tagits in en föreskrift med innebörden att registreringen (godkännandet)
gäller under fyra månader efter ikraftträdandet av den nya lagen utan
hinder av föreskriften i andra stycket. Det är dock önskvärt att läkeme-
delsverket inte heller då omgående behöver handlägga det stora antal
ansökningar om förnyelse som det blir fråga om, utan kan göra fömyel-
seprövningen på sådant sätt att syftet med prövningen uppnås och att
vaije läkemedelsgrupp så långt det är möjligt kan behandlas i ett sam-
manhang. Möjligheten till frilistning enligt 5 § andra stycket bör därför
kunna utnyttjas analogt. I praktiken kan det följaktligen bli så att kravet
på förnyelse under en övergångstid kommer att tillämpas med en viss
flexibilitet.
7 § Läkemedelsverket prövar frågor om godkännande enligt 5 § första
stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedels-
verket prövar frågor om tillstånd enligt 5 § andra stycket.
Ansökan om förnyelse av ett godkännande skall ha kommit in till läke-
medelsverket senast tre månader innan godkännandet upphör att gälla.
Ett godkännande gäller under tiden för prövning av ansökan om för-
nyelse.
Prop. 1991/92:107
85
I paragrafen finns vissa föreskrifter i fråga om ansökan om godkännande
för försäljning m.m. Där regleras vem som prövar frågor om godkän-
nande m.m., sökanden och förnyelse av ansökan. Dessa frågor har be-
handlats i avsnitt 2.7 i den allmänna motiveringen. De gällande, närmast
motsvarande föreskrifterna om ansökan finns till viss del i 15 § LF men
framför allt i LK. Regleringen i lagförslaget är förenlig med EG:s regler
(se särskilt direktiv 65/65 och 75/319/EEG).
Lagtexten i paragrafen avviker i några avseenden från promemorians
lagförslag. Till skillnad från promemorieförslaget har det föreskrivits att
regeringen eller, efter bemyndigande, läkemedelsverket prövar frågor
om tillstånd enligt 5 § andra stycket. Föreskriften i andra stycket i pro-
memorieförslaget om den dokumentation som skall bifogas ansökan har
förts över till en ny paragraf (8 §), som handlar om bevisbördan för de
omständigheter som åberopas till stöd för ansökan och om dokumenta-
tion. I förhållande till lagrådsremissens förslag har vissa, redaktionella
jämkningar gjorts i lagtexten. Dessa framgår av den följande motive-
ringen.
I första stycket, som motsvarar 15 § första stycket första meningen LF,
anges att läkemedelsverket prövar frågor om godkännande enligt 5 §
första stycket. Frågor om tillstånd i andra fall när det finns särskilda
skäl prövas av regeringen eller, efter bemyndigande, läkemedelsverket.
Det är lämpligt att i mycket stor utsträckning överlåta till verket att
pröva sådana frågor.
Läkemedelsverket är enligt 1 § förordningen (1990:434) med instruk-
tion för läkemedelsverket central förvaltningsmyndighet för kontroll och
tillsyn av bl.a. läkemedel, i den utsträckning sådana frågor inte skall
handläggas av någon arman myndighet. Inom verket finns enheter för
registrering av läkemedel, farmaci, farmakologi, farmakoterapi, läke-
medelsepidemiologi, information och inspektion samt administration. I
frågor som t.ex. kräver ytterligare eller annan vetenskaplig kompetens
kan det behövas en förstärkning av de resurser som finns hos myndig-
heten. Den kan därför inrätta rådgivande eller beredande organ i mån av
behov och tillgång på medel. Verket har inrättat bl.a. en läkemedels-
nämnd, som har till uppgift att vara rådgivande i läkemedelsfrågor.
Nämnden består av ledamöter med hög vetenskaplig kompetens i olika
ämnen med anknytning till läkemedelsområdet. Den tillför styrelsen
värdefull kunskap och fungerar som en intemkontroll vid bedömningen
av sökandenas dokumentation om produkterna.
Ärenden om godkännande skall beredas i enlighet med de föreskrifter
som finns i förvaltningslagen (1986:223). Läkemedelsverket kan därefter
inhämta den rådgivande läkemedelsnämndens yttrande över ansökan. Av
28 § i lagförslaget framgår att verkets beslut kan överklagas hos kam-
marrätten.
I EG-direktiven har vissa längsta handläggningstider för prövning av
ansökan om godkännade angetts. Ett genomförande av EG:s regler krä-
ver att motsvarande regler införs i svensk rätt. Detta bör ske genom
föreskrifter i en förordning.
Prop. 1991/92:107
86
Ansökan om godkännande skall enligt LF göras av den som tillverkar
läkemedlet. Bestämmelser om sådan ansökan finns också i 13 § och 15 §
första stycket LK. Till skillnad från vad som föreslogs i lagrådremissen
innehåller paragrafen inte någon motsvarande bestämmelse. Frågan får i
stället regleras i förordningsform. Ansökan bör kunna få göras av den
som avser att sälja läkemedlet.
Begreppet tillverkare har inte definierats i LF men av 7 § LF framgår,
att med tillverkning av läkemedel förstås framställning och förpackning
eller ompackning. Det är i praktiken vanligt att flera fristående juri-
diska personer svarar för olika moment i framställningen av ett läke-
medel. I läkemedelsverkets praxis har emellertid som tillverkare när det
gäller ansökan om registrering godtagits endast det företag, som har ett
sådant inflytande över tillverkningen och förpackningen av läkemedlet,
att det kan ta ansvaret för de uppgifter som lämnas i ansökan. I allmän-
het kommer därför endast det företag som ansvarar för slutkontrollen av
läkemedlet i fråga som sökande vid ansökan om registrering.
Genom regleringen i paragrafen undviks de problem som nämnts och
en överensstämmelse med gällande EG-regler (se direktiv 65/65/EEG)
uppnås. Om det behövs får läkemedelsverket i verkställighetsföreskrifter
precisera vem som är behörig sökande i fråga om t.ex. moderbolag och
dotterbolag.
Självfallet kan sökandens talan hos läkemedelsverket föras av ombud.
För närvarande måste dock en utländsk tillverkare enligt 15 § tredje
stycket LK ha ett ombud som är bosatt i Sverige. Detta krav behöver i
framtiden ändras med hänsyn till det europeiska integrationsarbetet. En
utländsk sökande utanför EES bör även i framtiden företrädas av ett
ombud som är bosatt inom detta område. Föreskrifter i ämnet kan be-
slutas av regeringen.
Den föreslagna lagen reglerar inte frågan om ansökan om tillstånd i de
fall det enligt 5 § andra stycket finns särskilda skäl att tillåta försäljning
utan att läkemedlet på vanligt sätt godkänts. Närmare bestämmelser om
sådana ansökningar bör tas in i en förordning.
Frågan om förnyelse av godkännande behandlas i andra stycket. Före-
skrifterna är förenliga med regleringen inom EG (se direktiv
75/319/EEG). För att undanröja eventuell tvekan har det i förhållande
till lagrådsremissens förslag gjorts ett tillägg, där det klargörs att ett
godkännande gäller under tiden för prövning av ansökan om förnyelse.
8 § Den som ansöker om godkännande eller tillstånd enligt 5 § skall visa
att kraven enligt 4 § är uppfyllda. Dokumentation som bifogas ansökan
skall ha utarbetats av någon som har tillräcklig kompetens och tillräck-
ligt inflytande över innehållet i dokumentationen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om underlaget för läkemedelsverkets
prövningar av ansökningar om godkännande och om underlaget för
ansökningar om tillstånd enligt 5 §. Dessa frågor har behandlats i avsnitt
2.7 i den allmänna motiveringen.
Prop. 1991/92:107
87
Bestämmelsen i första meningen handlar om bevisbördan för de om-
ständigheter som åberopas till stöd för ansökan. Det slås här fast att
bevisbördan åvilar sökanden. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakliga
innehåll närmast 16 § LK men har inte någon motsvarighet i promemo-
rieförslaget.
Det är sålunda sökanden som skall visa att läkemedlet uppfyller kraven
enligt 4 §. Detta kan inte ske på något annat sätt än att sökanden lämnar
in sådan dokumentation som styrker att kraven är uppfyllda. Läkeme-
delsverkets granskning är sålunda primärt en granskning av dokumenta-
tionen från sådana utredningar och prövningar som sökanden låtit utföra.
Omfattningen av den dokumentation som lämnas måste anpassas till vad
som situationen kräver.
Läkemedelsverket genomför i allmänhet inte någon experimentell kon-
troll av läkemedlets sammansättning före registreringen, när det gäller
produkter från välkända tillverkare. Även positiva och negativa egen-
skaper som har betydelse för användningen bedöms på grundval av den
dokumentation som tillverkaren lämnat.
Huvudregeln är sålunda att det är sökanden som skall tillhandahålla all
den dokumentation som läkemedelsverket behöver för sin granskning av
produkten. I vissa fall finns dock dokumentationen redan i viss utsträck-
ning tillgänglig hos verket i tidigare ärenden. Det blir därför en uppgift
för verket att bestämma vilken dokumentation som krävs i varje särskilt
fall.
Också i nuvarande praxis är kraven beroende på situationen. På origi-
nalläkemedel, dvs. läkemedel med en ny verksam substans, ställs höga
krav, medan kraven på synonympreparat inte behöver vara lika omfat-
tande eller ingående. En sådan differentiering av dokumentationskraven
förutsätts också i artikel 4 i EG-direktivet 65/65 EEG. I viss utsträck-
ning ges det där möjlighet för sökanden att stödja sig på sådan doku-
mentation som tagits fram av en sökande i ett tidigare ärende om god-
kännande och som följaktligen finns vid läkemedelsverket. Enligt direk-
tivet är sökanden t.ex. inte skyldig att dokumentera farmakologiska och
toxikologiska försök eller kliniska prövningar, om han kan visa att läke-
medlet väsentligen motsvarar en produkt som varit godkänd i minst sex
år (i vissa fall tio år) och marknadsförts i staten. Sexårsperioden får
enligt direktivet förlängas upp till tio år. Motsatsvis framgår att sökan-
den i övriga fall måste ta fram en egen dokumentation för att kunna få
bifall till sin ansökan. Om och när det föreslagna EES-avtalet träder i
kraft är det nödvändigt att dessa dokumentationskrav beaktas även i
Sverige.
Bestämmelsen i andra meningen överensstämmer med en bestämmelse
i 8 § andra stycket andra meningen i promemorieförslagets lagtext. Den
har inte någon motsvarighet i LF. I EG:s regler (se särskilt direktiv
75/319/EEG). finns däremot en motsvarande reglering som anses vara
av vikt för att kraven på läkemedlens kvalitet och säkerhet skall kunna
upprätthållas. Av bestämmelsen framgår, att den dokumentation som
bifogas ansökan om godkännande skall ha utarbetats av någon som har
tillräcklig kompetens och tillräckligt inflytande över innehållet i doku-
Prop. 1991/92:107
88
mentationen. Syftet med och den närmare innebörden av kravet är i
första hand att kontrollmyndigheten skall kunna grunda sina bedömning-
ar på ett material som är tillförlitligt. Det blir en uppgift för läkemedels-
verket att närmare fastställa vilka krav på kompetens som måste ställas
upp.
9 § Den som har fått ett läkemedel godkänt skall följa utvecklingen på
läkemedelsområdet, informera läkemedelsverket om nya uppgifter av
väsentlig betydelse for kontrollen av läkemedlet och inom ramen för
godkännandet ändra läkemedlet om det behövs.
Det är uppenbart att en förhandskontroll av de läkemedel som är avsed-
da för försäljning måste kompletteras med en kontroll som omfattar
tiden efter godkännandet (s.k. efterkontroll). EG-reglema (se särskilt
direktiv 65/65/EEG) innehåller omfattande bestämmelser om sådan
kontroll.
I paragrafen har tagits in vissa föreskrifter med åligganden för den
enskilde som behövs för att efterkontrollen skall kunna genomföras. De
motsvarar delvis vad som gäller enligt 19 a § LK och är förenliga med
EG:s regler. I förhållande till departementspromemorian har efter på-
pekande under remissbehandlingen åliggandet för den som fått ett läke-
medel godkänt gjorts något snävare på så sätt att bara uppgifter som är
av väsentlig betydelse för kontrollen behöver lämnas till läkemedelsver-
ket. Dessutom har en smärre, redaktionell ändring av texten gjorts. En
sådan ändring har också gjorts i förhållande till lagrådsremissens för-
slag.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8) framhålls, att det är viktigt
att tillverkaren håller sig informerad om sin produkt och lämnar tillsyns-
myndigheten alla uppgifter av väsentlig betydelse för kontrollen av läke-
medlet. Detta är en av förutsättningarna för att kvalitets- och säker-
hetskraven skall kunna tillgodoses. I paragrafen åläggs den som fått
godkännandet dock mer omfattande uppgifter än i LF. Förutom skyl-
digheten att följa utvecklingen på läkemedelsområdet har denne ansvaret
för att informera läkemedelsverket och att inom ramen för godkännandet
ändra läkemedlet om det behövs med hänsyn till kraven i 4 §. Dessa
uppgifter framstår självfallet som naturliga för vatje seriös tillverkare
och marknadsförare av läkemedel.
Utvecklingen måste följas i den utsträckning det är nödvändigt för den
aktuella produkten. Detta kan kräva vetenskaplig bevakning och uppfölj-
ning av biverkningsinformationen.
10 § Läkemedelsverket skall fortlöpande kontrollera ett läkemedel som
har godkänts och pröva om godkännandet fortfarande bör gälla. Verket
får förelägga den som fått godkännandet att visa att läkemedlet fort-
farande uppfyller kraven för godkännandet.
Prop. 1991/92:107
Av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8) och motiveringen till 9 §
framgår, att det är väsentligt att den kontroll som prövningen av ansö-
89
kan om godkännande innebär följs upp av en efterkontroll. De grund-
läggande föreskrifterna om läkemedelsverkets uppgifter när det gäller en
sådan kontroll finns i paragrafen. Det slås i paragrafen fast att efterkon-
trollen är en uppgift for läkemedelsverket och att en omprövning av
godkännandet kan ske när som helst efter det att beslutet om godkännan-
det fattats. Paragrafen motsvarar 15 § andra stycket LF och föreskrifter-
na där är förenliga med reglerna inom EG (se särskilt direktiv
75/319/EEG).
Av motiveringen till 6 § framgår, att den prövning som föregår läke-
medelsverkets beslut om godkännande i allt väsentligt bygger på de
uppgifter och den dokumentation som tillverkaren lämnar i ärendet om
godkännande. Några andra källor till information om tillverkarens pro-
dukt finns då i egentlig mening inte heller. Efter godkännandet kommer
läkemedlet emellertid i allmän användning och uppgifter om värdet av
läkemedlet, dess plats i terapin och biverkningar kommer in. Läke-
medelsverket är för sin efterkontroll beroende av uppgifterna om biverk-
ningar. Uppgifter om vissa biverkningar skall för närvarande lämnas
enligt läkemedelsverkets cirkulär (LVFS 1990:8) angående anmälan om
läkemedelsbiverkningar. En sådan rapportering kan behövas även i fråga
om veterinärläkemedel.
I efterkontrollen genomför verket även egna undersökningar och analy-
ser. Även efter godkännandet är det dock tillverkaren som har de bästa
kunskaperna om produkten. Visserligen har den som fått godkännandet
enligt 9 § skyldighet att så snart det behövs lämna information till verket
om läkemedlet. Det är ändå ofrånkomligt, att verket måste ges befogen-
het att i vissa situationer formellt förelägga denne att visa att läkemedlet
uppfyller kraven på läkemedel.
Av allmänna förvaltningsrättsliga principer följer, att verket måste ha
en saklig grund för föreläggandet och att ett föreläggande följaktligen
bara kan meddelas om det finns anledning att sätta ändamålsenligheten i
fråga. Det kan å andra sidan inte krävas att verket redan har sådana
uppgifter tillgängliga, som gör det uppenbart att läkemedlet inte längre
bör vara godkänt. Befogenheten fyller därför den funktionen, att verket
i situationer, när det av något skäl finns anledning att pröva frågan om
läkemedlets fortsatta godkännande, kan få ytterligare underlag för sin
prövning av denna fråga. Om den rådgivande läkemedelsnämnden gör
bedömningen, att det är tveksamt om ett läkemedel alltjämt uppfyller
kraven för godkännande, bör vanligtvis förutsättningar för ett föreläg-
gande anses föreligga.
11 § Läkemedelsverket får ålägga den som fått ett läkemedel godkänt att
återkalla läkemedlet från dem som innehar det
1. om det behövs för att förebygga skada,
2. om läkemedlet inte är verksamt för sitt ändamål,
3. om det inte är av god kvalitet, eller
4. om väsentliga krav i samband med tillverkning eller import inte
uppfylls.
Prop. 1991/92:107
90
Återkallelse har den innebörd som följer av 8 § andra stycket produkt- Prop. 1991/92:107
säkerhetslagen (1988:1604).
Frågan om återkallelse har behandlats i avsnitt 2.8 i den allmänna moti-
veringen. Paragrafen, som ger läkemedelsverket möjlighet att besluta
om återkallelse av ett läkemedel från marknaden utan att något beslut
fattats om att ett godkännande skall upphöra att gälla, har inte någon
motsvarighet i LF. Frågan behandlas dock i EG-reglema (se direktiv
75/319 och 81/851/EEG). Bestämmelserna i paragrafen är förenliga med
dessa regler och är avsedda att ha företräde framför motsvarande be-
stämmelser i produktsäkerhetslagen (1988:1604). I förhållande till depar-
tementspromemorian har utan någon saklig ändring grunderna kon-
centrerats något och en redaktionell jämkning skett så att åläggande om
återkallelse skall riktas direkt till den som fått ett läkemedel godkänt.
Efter en smärre jämkning av lagrådsremissens förslag framgår nu
adressaten för återkallelsen direkt av lagtexten. Redaktionell karaktär
har också det tillägg som samtidigt gjorts i andra stycket, där återkallel-
sens innebörd klargörs.
Förutsättningarna för återkallelse framgår av första stycket och är att
återkallelse behövs för att förebygga skada, att läkemedlet inte är verk-
samt för sitt ändamål, att det inte är av god kvalitet eller att väsentliga
krav i samband med tillverkning eller import inte uppfylls.
I fråga om återkallelse vid brister i samband med tillverkning eller
import är det en förutsättning att väsentliga krav inte uppfyllts. I övriga
fall när återkallelse är möjlig har det inte skrivits in något väsentlighets-
rekvisit i lagtexten. Det ligger emellertid i sakens natur att varje obetyd-
lig brist i det avseende som anges inte kan utgöra grund för återkallelse.
Även i dessa situationer måste med andra ord bristen vara beaktansvärd
för att den skall kunna föranleda ingripande från läkemedelsverket med
stöd av bestämmelsen.
Enligt EES-reglema anges som särskild grund för återkallelse att kon-
trollen av mellan- eller slutprodukten inte har utförts. Detta behöver
dock inte anges uttryckligen, eftersom en sådan kontroll innefattas i
kontrollen av tillverkningen. Det har sedan länge i den svenska läke-
medelskontrollen lagts stor vikt vid att inrikta kontrollen på hela pro-
cessen och inte bara på olika led i denna.
Vid handläggningen av frågor om återkallelse av ett läkemedel måste
bestämmelserna om kommunikation i förvaltningslagen (1986:223) iakt-
tas. Det har därför inte funnits anledning att i lagen ta in någon särskild
bestämmelse - efter modell i 4 § andra stycket och 23 § LK - om att
den som frågan avser skall ges möjlighet att vidta rättelse.
För att undanröja den tveksamhet som i något fall framskymtat under
remissbehandlingen, bör det klargöras att bestämmelserna i paragrafen
tar sikte på återkallelse från marknaden av själva produkten och inte
tillståndet att sälja läkemedlet, dvs. godkännandet. Återkallelsen kan
avse t.ex. bara en mindre tillverkningssats men också alla produkter som
kommit ut på marknaden. Det har ansetts obehövligt att närmare reglera
hur återkallelsen skall genomföras. Av bestämmelsen i andra stycket
91
framgår dock att återkallelse har den innebörd som följer av 8 § andra
stycket produktsäkerhetslagen (1988:1604). Åläggandet skall sålunda
avse att den som fått läkemedlet godkänt vidtar någon av de åtgärder
som anges där. Vilken av dessa åtgärder som i det särskilda fallet är
bäst ägnad att uppnå syftet med återkallelsen kan inte anges generellt.
Det är förmodligen dock sällan möjligt att avhjälpa det fel som skade-
risken m.m. hänför sig till genom att t.ex. ändra produkten, s.k. rättel-
se. Däremot är det i många fall säkert lämpligt att varan återtas och att
en felfri vara lämnas i utbyte. En annan möjlighet är s.k. återgång sker,
dvs. att varan återlämnas men att ersättning i stället lämnas i pengar.
12 § Läkemedelsverket får besluta att ett godkännande skall upphöra att
gälla
1. om den som fått ett föreläggande enligt 10 § inte kan visa att
läkemedlet fortfarande uppfyller kraven för godkännandet,
2. om de villkor som angavs vid godkännandet inte följts,
3. om ett åläggande att återkalla läkemedel inte följts, eller
4. om de grundläggande förutsättningarna för godkännandet i andra
fall inte längre föreligger.
På begäran av den som fått ett läkemedel godkänt skall verket besluta
att godkännandet skall upphöra att gälla.
Om det är nödvändigt med hänsyn till kravet på kvalitet och säkerhet,
måste det under den femårsperiod som godkännandet avser finnas en
möjlighet att fatta beslut om att ett godkännande skall upphöra att gälla.
De omständigheter som kan föranleda ett sådant beslut måste med hän-
syn till rättssäkerheten anges noga i lag. Frågan har behandlats i avsnitt
2.8 i den allmänna motiveringen. Alla grunder, som kan leda till ett
beslut med innehåll att ett godkännande inte längre skall gälla, har sam-
lats i denna paragraf. Regleringen är förenlig med vad som gäller inom
EG (se direktiv 65/65, 81/851 och 83/570/EEG). I de gällande, svenska
bestämmelserna om återkallelse av registrering i 15 § tredje stycket LF
har grunderna för återkallelse angivits något annorlunda än i lagförslag-
et. I förhållande till promemorians lagtext har grunderna koncentrerats
något utan att någon saklig ändring varit avsedd. Dessutom har efter
förslag under remissbehandlingen bestämmelserna i första och andra
styckena upptagits i omvänd ordning. Detta har i sin tur föranlett en
mindre redaktionell ändring av lagtexten.
Första stycket har viss motsvarighet i 15 § tredje stycket LF. I för-
hållande till gällande rätt ges läkemedelsverket genom paragrafen i viss
utsträckning ökade möjligheter att besluta att ett godkännande inte längre
skall gälla. På motsvarande sätt som i 11 § har det ansetts inte vara
nödvändigt att särskilt nämna någon del av tillverkningskontrollen.
Om förutsättningar föreligger för ett beslut att godkännandet skall
upphöra att gälla, får verket fatta ett sådant beslut, men det behöver inte
göra det. Omständigheterna kan t.ex. motivera att tillverkaren under en
kortare tid först får tillfälle att rätta till det som brister. Vad som sagts
om rättelse i motiveringen till 11 § gäller även i övrigt vid handlägg-
ningen av frågor om upphörande av godkännande.
Prop. 1991/92:107
92
Beslutet att godkänna ett läkemedel för försäljning grundas på den
information som finns vid tillfället för godkännandet. Förhållandena kan
senare komma att ändras och det måste därför finnas möjligheter att på
nytt pröva om godkännandet alltjämt skall gälla. Ändringen av förhållan-
dena måste avse något av de krav som gäller som förutsättning för ett
godkännande. Detta regleras i första punkten. Behovet av att ompröva
ett läkemedel med stöd av bestämmelsen blir dock mindre än vad som är
fallet i gällande rätt med hänsyn till att beslut om godkännande generellt
har tidsbegränsats enligt 6 § andra stycket.
I många fall kan det vara helt klart att förutsättningarna förändrats
efter godkännandet. Detta gäller om sammansättningen eller beskaffen-
heten hos läkemedlet förändrats, vilket i allmänhet kan fastställas vid en
analys. Frågan om en förändring ägt rum kan vara svårare att bedöma i
de fall förändringen gäller läkemedlets effekt eller biverkningar. Kravet
på ändamålsenlighet måste tolkas med hänsyn tagen till de kunskaper om
läkemedel och läkemedlens verkningar, som finns vid vaije tillfälle.
Huvudregeln måste vara att ett läkemedel - vid den tidpunkt när bedöm-
ningen görs - skall uppfylla kravet på ändamålsenlighet och att detta
skall kunna dokumenteras med ett material som är vetenskapligt godtag-
bart.
Detta betyder med en ökad kunskap att de läkemedel, som godkändes
för en längre tid sedan, i vissa fall inte kan dokumenteras enligt dagens
krav. Eftersom många av dessa läkemedel enligt den kliniska erfaren-
heten kan ha visat sig vara värdefulla och dessutom ha varit i allmänt
bruk under en längre tid utan att det funnits särskilda skäl - såsom all-
varligare biverkningar - att avföra läkemedlen från marknaden, får den
beprövade erfarenheten sägas ha ersatt de brister i fråga om dokumenta-
tionen som kan förekomma. Det kan sålunda knappast vara meningsfullt
att utan särskild anledning och bara av principiella skäl försöka ta bort
läkemedel, som anses som värdefulla i vården.
Så snart det finns en kliniskt grundad anledning att sätta ändamåls-
enligheten i fråga, måste däremot ett läkemedels värde prövas på nytt.
Detta bör också ske, om t.ex. nya läkemedel inom samma användnings-
område godkänns med väsentligt bättre effekt och med likartade biverk-
ningar eller med likartad effekt och mindre allvarliga biverkningar. Den
som har fått godkännandet måste ha bevisbördan för att läkemedlet
alltjämt har sådana egenskaper att det är motiverat att godkännandet
skall bestå.
Godkännande av ett läkemedel bör även kunna upphöra om vissa for-
mella förutsättningar brister. I andra och tredje punkterna föreskrivs
därför, att godkännandet kan beslutas upphöra att gälla om ett meddelat
villkor i samband med godkännandet inte har följts eller om ett åläggan-
de att återkalla ett läkemedel inte har följts.
Fjärde punkten ger möjlighet att besluta om att ett godkännande skall
upphöra att gälla om vissa av de grundläggande förutsättningarna brister
i andra fall än de som nämnts i punkterna 1-3. Åtgärden måste stå i
rimlig relation till den brist som föreligger. Det måste också stå klart att
bristen inte kan botas med någon mindre ingripande åtgärd.
Prop. 1991/92:107
93
Andrastycket motsvarar i huvudsak 22 § LK. Prop. 1991/92:107
Om den som fått godkännandet begär att detta skall upphöra att gälla,
skall läkemedelsverket så snart som möjligt bifalla begäran. Det kan
emellertid diskuteras, om det bör överlämnas åt denne att i alla lägen
bestämma över frågan om ett godkännande alltjämt skall gälla. I vissa
situationer, t.ex. om en tillverkare av ett värdefullt och unikt läkemedel
av något skäl önskar att godkännandet inte längre skall gälla, kan det
vara ett sjukvårdsintresse att läkemedlet behålls i handeln. Om detta
skall vara möjligt att genomföra mot uppfattningen hos den som fått
läkemedlet godkänt, är det inte tillräckligt att godkännandet består, utan
tillverkaren måste kanske även föreläggas att tillverka och sälja sin pro-
dukt. Detta framstår emellertid inte som någon lämplig väg och bör
därför inte kunna komma i fråga.
Önskemålet, att ett visst läkemedel även fortsättningsvis skall finnas att
tillgå i vården, får sålunda tillgodoses på andra sätt. Läkemedelsverket
bör i dessa situationer diskutera med den som fått läkemedlet godkänt
för att utreda skälen till att han anser att godkännandet skall upphöra.
13 § En klinisk undersökning på människor eller djur av ett läkemedels
egenskaper (klinisk läkemedelsprövning) får utföras för att utreda i vad
mån läkemedlet är ändamålsenligt. Prövningen, som skall vara etiskt
försvarlig, får utföras i samband med sjukdomsbehandling eller utan
sådant samband. En prövning får utföras på människor endast av en
legitimerad läkare eller legitimerad tandläkare och på djur endast av en
legitimerad veterinär. Den som utför prövningen skall ha tillräcklig
kompetens på det område som prövningen avser.
De patienter eller försökspersoner som avses delta i en klinisk läke-
medelsprövning skall få sådan information om prövningen att de kan ta
ställning till om de vill delta i denna.
För prövningar som inte har samband med sjukdomsbehandling skall
samtycke till deltagandet alltid inhämtas. Sådana prövningar får inte
företas på den som enligt föräldrabalken har god man eller förvaltare
eller på den som får vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. För pröv-
ningar som har samband med sjukdomsbehandling skall samtycke till
deltagandet inhämtas, om inte synnerliga skäl föreligger att ändå företa
prövningen.
Paragrafen innehåller sådana bestämmelser om kliniska prövningar som
bedömts vara nödvändiga för att skydda dem som deltar i prövningarna.
Behovet av skydd har närmare utvecklats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.7). I huvudsak motsvarar paragrafen 14 a-c §§ LF och 14 a §
LK och har en direkt motsvarighet i 13 § första-tredje styckena i depar-
tementspromemorians lagförslag. För att ge läkemedelsverket stöd för
att kunna precisera kompetensen hos den som utför prövningen har dock
ett tillägg gjorts till första stycket. Vissa, redaktionella jämkningar av
lagtexten har också skett i förhållande till lagrådsremissens förslag.
94
Frågor om tillstånd och handläggning av tillståndsärenden behandlas
till skillnad från i departementspromemorian i en särskild paragraf
(14 §).
Paragrafen innehåller inte något om de kvalitativa kraven på den doku-
mentation som prövningarna avses resultera i. Annorlunda är det med
EG:s mycket detaljerade regler för kliniska prövningar (se direktiv
75/318 och 75/319/EEG). Dessa tar till skillnad från de gällande sven-
ska föreskrifterna och de som föreslås här inte primärt sikte på att
skydda patienterna utan på att ett gott underlag för dokumentationen och
granskningen skall uppnås. De gällande föreskrifterna i Sverige liksom
de som föreslås här innebär dock indirekt att kvalitetskraven på de kli-
niska prövningarna i princip säkras.
Ett läkemedel skall enligt 6 § godkännas för försäljning om sökanden
visat att läkemedlet uppfyller vissa krav. Ett centralt och samtidigt kom-
plicerat krav är kravet på ändamålsenlighet (se motiveringen till 4 och
6 §§). För att belysa värdet av och risker med ett läkemedel krävs det
därför omfattande och väl redovisade undersökningar på patienter av
flera av varandra oberoende undersökare. För vaije sjukdom eller sjuk-
domssymtom, där läkemedlet enligt tillverkaren är avsett att användas,
måste material finnas som styrker det kliniska värdet. Sådant material
tas fram vid den kliniska prövningen. Avsikten med prövningen är att få
en objektiv bedömning av läkemedlet. Om möjligt bör behandlingen
med läkemedlet jämföras med annan tillgänglig behandling. Innan ett
läkemedel kan prövas kliniskt, utförs en rad experimentella och labora-
toriemässiga försök. Ansvaret för dessa försök ligger på tillverkaren.
När försöken genomförts med tillfredsställande resultat går denne över
till att undersöka medlets verkningar på människan genom kliniska
prövningar.
Begreppet klinisk läkemedelsprövning definieras i första stycket och
där anges också närmare när och under vilka förutsättningar en sådan
prövning får utföras. Beteckningen klinisk läkemedelsprövning är inte
helt adekvat utan borde snarare vara klinisk läkemedelsforskning. Det är
nämligen inte bara fråga om att få vissa uppställda parametrar bekräf-
tade. I syftet med prövningen ligger också ofta att få fram nya kunska-
per. Den använda beteckningen är emellertid vedertagen och har därför
behållits.
I paragrafen regleras endast prövning av sådana produkter som utgör
läkemedel. Det renodlade laboratoriearbetet på försöksdjur i tidiga faser
av utvecklingen av ett läkemedel omfattas därför inte av de krav som
anges i paragrafen. Substanser som då tillförs djur i forskningssyfte
berörs med andra ord inte. Gränsdragningen mellan kliniska prövningar
på djur och experimentella studier av läkemedel på djur kan däremot i
vissa lägen vara svår att göra generellt och måste därför överlämnas till
rättstillämpningen.
Prövningen får utföras på människor eller djur. Närmare föreskrifter
och allmänna råd om prövningar på människor finns i LVFS 1990:25
(som tillämpas på prövningar som påbörjats efter den 30 juni 1983) och
Prop. 1991/92:107
95
på djur i lantbruksstyrelsens kungörelse (LSFS 1983:26) om klinisk
prövning av oregistrerade läkemedel.
För att en prövning skall få genomföras gäller vissa grundläggande
förutsättningar när det gäller avsikten med prövningen. Syftet måste
vara att utreda i vad mån ett läkemedel är ändamålsenligt. Vaije pröv-
ning måste ha som mål att ett nytt eller bättre läkemedel eller i vart fall
likvärdigt läkemedel kan introduceras i sjukvården eller att ett redan
använt läkemedel kan få ett utvidgat användningsområde. Sedan ett
läkemedel godkänts kan det bli fråga om att utreda t.ex. nya indikatio-
ner, nya biverkningar, nya interaktioner med andra läkemedel och ver-
kan av läkemedlet hos nya patientkategorier.
Genom kravet att prövningen skall vara etiskt försvarlig avgränsas
ytterligare det ändamål, som kan godtas. För att en prövning skall kunna
bedömas som etiskt försvarlig måste den läggas upp på ett sådant sätt,
att det kan förväntas att den kan ge svar på de frågor som ställs. Det bör
ställas krav bl.a. på mätmetoderna. Det skall i princip också finnas skäl
att tro att ett nytt läkemedel i vart fall är lika bra som ett annat som
redan används. För att de etiska frågorna skall bli tillräckligt beaktade är
det oftast nödvändigt att en regional forskningsetisk kommitté får gran-
ska och bedöma prövningen innan läkemedelsverket tar ställning till om
den skall tillåtas.
Prövningar av läkemedel måste kunna komma till stånd såväl på friska
försökspersoner - s.k. fas I-prövning - som på patienter - s.k. fas II-,
III- eller IV-prövningar. Detta har uttryckts på det sättet i paragrafen att
prövningen får utföras i samband med sjukdomsbehandling eller utan
sådant samband.
Det är viktigt att den som utför prövningen, dvs. den formellt ansva-
rige, har en tillräcklig kompetens. Prövningar på människor får därför
bara utföras av en legitimerad läkare eller tandläkare och prövningar på
djur bara av en legitimerad veterinär. Till skillnad från departementspro-
memorians lagtext har det också efter påpekande från Sveriges Läkarför-
bund under remissbehandlingen ställts upp kravet att den som utför
prövningen skall ha tillräcklig kompetens på det område som prövningen
avser.
Andra stycket handlar om den information som skall lämnas i samband
med kliniska prövningar. Den som avses delta måste få reda på avsikten
med prövningen, hur den skall genomföras och vilka risker som kan
vara förenade med prövningen. Information måste lämnas såväl innan
prövningen inleds som under hand så länge den pågår. Det är ytterst en
uppgift för den som ansvarar för prövningen att se till att deltagarna får
all den information som behövs. Informationen skall lämnas utan att
deltagarna behöver begära att få bli informerade. En annan sak är, att
den information som lämnas kanske inte alltid är tillräcklig för deltagar-
nas behov och att den måste kompletteras med ytterligare besked allt
eftersom deltagarna ställer frågor.
Informationen syftar naturligtvis till att hålla deltagarna väl insatta i
olika frågor som rör prövningen. Ytterst har den emellertid betydelse
för deltagarnas ställningstagande till om de vill delta i prövningen. Infor-
Prop. 1991/92:107
96
mationen måste därför ha sådan omfattning och sådant innehåll, att den
kan ligga till grund för deltagarnas ställningstagande. Har informationen
brustit i något avseende som kan ha betydelse, kan ett givet samtycke bli
rättsligt ogiltigt.
I tredje stycket regleras skyldigheten att inhämta samtycke av den som
skall delta i en prövning. I den mån inte annat framgår av lagtexten, får
de allmänna reglerna om samtycke när det gäller kroppsliga ingrepp
tillämpas.
Om prövningen sker utan samband med sjukdomsbehandling, skall
enligt förslaget samtycke alltid inhämtas. Det betyder att en försöksper-
son aldrig får utsättas för de risker som en prövning innebär, utan att
själv ha fått tillräcklig information och ha tagit ställning till om han är
beredd att ändå delta i prövningen. Samtycke kan bara lämnas av den
som helt inser vad prövningen innebär. Det betyder i och för sig inte,
att det måste krävas att försökspersonen har full rättslig handlingsför-
måga. I vissa lägen - t.ex. när det gäller barn - bör samtycke kunna
lämnas av någon som företräder denne enligt allmänna regler om sam-
tycke i hälso- och sjukvården. Vissa grupper av personer bör dock inte
alls komma i fråga som deltagare i prövningar. Det föreskrivs därför, att
en prövning inte får ske på den som har god man eller förvaltare förord-
nad för sig enligt 11 kap. föräldrabalken eller på den som efter särskilt
beslut ges psykiatrisk tvångsvård enligt lagen (1991:1128) om psykiat-
risk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård enligt lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård. Detta medför, att t.ex. den som är intagen i krimi-
nalvårdsanstalt inte utesluts från att delta, men det bör ändå prövas
mycket noga om det är etiskt försvarligt att ta med en sådan person.
När det gäller prövningar som har samband med sjukdomsbehandling
- och sålunda sker med patienter som deltagare - är huvudregeln att
samtycke skall inhämtas. Endast i undantagssituationer - i paragrafen ut-
tryckt som synnerliga skäl - kan det få förekomma att en patient som
inte själv genom sitt samtycke förklarat sig villig att delta ingår i en
prövning. Utgångspunkten för lagstiftningen, som är att ge deltagarna ett
rimligt skydd för de risker som är förknippade med prövningar, gäller
självfallet såväl friska försökspersoner som patienter. Situationen är
dock inte helt jämförbar för dessa grupper. Till skillnad från försöksper-
sonen kan patienten ha ett eget intresse av att använda det läkemedel
som skall utprövas. Detta gäller särskilt när det är fråga om att annan
terapi har prövats men inte visats ge någon bot eller lindring. Förutom
denna olikhet, när det gäller för deltagarna att själva få nytta av läke-
medlet, finns det en annan aspekt som bör vägas in. I mycket speciella
fall kan nämligen de kliniska prövningarna avse t.ex. att undersöka
egenskaper hos ett läkemedel, som bara används på personer som är
medvetslösa. Det kan t.ex. gälla s.k. uppvakningsmedel. Om ett krav på
ett absolut samtycke skulle upprätthållas, blev det omöjligt att pröva ut
sådana läkemedel.
Även vid prövningar på patienter kan det ibland sättas i fråga om det
är etiskt försvarligt att utföra en prövning på en patient, som i och för
sig har lämnat ett samtycke som uppfyller alla formella krav. Detta
Prop. 1991/92:107
7 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 107
97
gäller t.ex. vissa prövningar i den psykiatriska vården. Sådana frågor får Prop. 1991/92:107
beaktas såväl i samband med uppläggningen av provningsverksamheten
som vid genomförandet av prövningen i vaije särskilt fall.
14 § En klinisk läkemedelsprövning får endast genomföras sedan till-
stånd till prövning har meddelats. Frågor om tillstånd prövas av läke-
medelsverket.
De grundläggande föreskrifterna om den förhandsprövning som är nöd-
vändig vid kliniska prövningar har samlats i paragrafen. Den är ny i
förhållande till departementspromemorian men motsvarar vad som av-
handlas i 13 § fjärde stycket i promemorians lagförslag. Såsom framgår
av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7) har dock tillståndsgivningen
- till skillnad från vad som föreslås i departementspromemorian - här
samlats hos läkemedelsverket. I förhållande till lagrådsremissens förslag
har en redaktionell jämkning gjorts. Den innebär att paragrafen nu inte
innehåller någon bestämmelse om vem som får göra ansökan om till-
stånd. En motsvarande bestämmelse får i stället tas in i en förordning.
I stället för det anmälningsförfarande som gäller enligt LF, föreskrivs
i paragrafen ett ansökningsförfarande. Ett sådant gäller dock för närva-
rande enligt lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel. Detta för-
klaras delvis av den omständigheten att synen på radiofarmaka var
restriktiv när lagen om radioaktiva läkemedel antogs. Det ansågs därför
motiverat med en tillståndsgivning för kliniska prövningar i fråga om
sådana läkemedel. Även andra undersökningar i forskningssyfte än
kliniska prövningar - t.ex. studier av human metabolism - gjordes
tillståndspliktiga. Den möjligheten till kontroll har dock bara utnyttjats i
begränsad omfattning av läkemedelsverket.
Föreskriften i LF att myndigheterna får förbjuda att en prövning på-
böijas eller avbryta en pågående prövning behöver inte behållas, efter-
som tillstånd kan återkallas med stöd av 20 §.
15 § Med tillverkning avses i denna lag framställning, förpackning eller
ompackning av läkemedel.
Tillverkning av läkemedel skall äga rum i ändamålsenliga lokaler och
utföras med hjälp av ändamålsenlig utrustning. En sakkunnig med
tillräcklig kompetens och tillräckligt inflytande skall se till att kraven på
läkemedlens kvalitet och säkerhet uppfylls.
Sedan länge har det ansetts nödvändigt med en kontroll av tillverkningen
och läkemedlens handelsvägar förutom den centrala förhandskontrollen
av de industriellt tillverkade läkemedlen. Dessa frågor behandlas i av-
snitt 2.9 i den allmänna motiveringen. I denna paragraf och den följande
paragrafen finns de grundläggande föreskrifterna för tillverkningen av
läkemedel. De är förenliga med vad som gäller inom EG (se direktiv
65/65, 75/319 och 89/341/EEG). I förhållande till promemorian har
efter påpekanden under remissbehandlingen vissa förändringar
98
genomförts. 15 § tar sålunda sikte på alla former av tillverkning, obe- Prop. 1991/92:107
roende av om tillverkningen sker yrkesmässigt eller ej. I 16 § avgrän-
sas däremot tillståndskravet till sådan tillverkning som sker yrkesmäs-
sigt. I föreliggande förslag har gjorts en redaktionell justering, som
innebär att det i lagtexten slås fast under vilka förhållanden som den
faktiska tillverkningen skall ske.
Första stycket motsvarar 7 § första stycket LF och innehåller en defini-
tion av vad som innefattas i begreppet tillverkning. Med tillverkning
avses som nämnts - till skillnad från departementspromemorians förslag
(14 § första stycket) - all tillverkning, dvs. även sådan som inte sker
yrkesmässigt. Denna utvidgning har gjorts för att grundläggande krav
skall kunna ställas på alla former av tillverkning. Det säger sig dock
självt att den befattning med läkemedel som sker i bostaden - och som
gäller t.ex. omsortering av läkemedel hos en anhörig - inte skall om-
fattas av bestämmelsen.
Andra stycket har inte någon motsvarighet i LF, men LK innehåller en
bestämmelse om godkännande av föreståndare för tillverkning.
Det är väsentligt att lagtexten anger att tillverkning av läkemedel skall
ske under tillfredsställande förhållanden och med en fungerande intern
kontroll av tillverkningen. På samma sätt som i LK och enligt EG-reg-
lema ställs därför här krav på lokaler, utrustning och den som ansvarar
för att slutprodukten är godtagbar när det gäller kvalitet och säkerhet (jfr
särskilt direktiv 75/319 och 89/341/EEG). Bestämmelsen om en ansva-
rig sakkunnig har en motsvarighet i 8 § LK och har ett likartat syfte.
I 1 § första stycket LK finns dessutom en bestämmelse som tar sikte
på kvaliteten på de råvaror som är avsedda för tillverkning av läke-
medel. Det föreskrivs där, att den som tillverkar läkemedel bara får
använda varor som har känd art eller sammansättning, renhet och halt.
Bestämmelsen har av läkemedelsutredningen ansetts vara av grundläg-
gande betydelse när det gäller att garantera läkemedlens kvalitet. En
likartad bestämmelse har därför införts i det lagförslag (13 § andra styc-
ket) som utredningen lagt fram. Som framgår av departementspro-
memorian framstår dock detta krav, med hänsyn till vad som gäller för
godkännande av läkemedel, närmast som självklart och kan tas in i en
författning på lägre nivå än lag.
16 § Yrkesmässig tillverkning av läkemedel får bedrivas endast av den
som har läkemedelsverkets tillstånd. Utan sådant tillstånd får läkemedel
för ett visst tillfälle tillverkas på apotek.
I paragrafen, som motsvarar 7 § andra stycket LF samt delvis 2 § första
stycket LK, anges det att tillverkning av läkemedel får bedrivas först
sedan särskilt tillstånd meddelats. Principerna för tillståndsgivningen
framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9). Regleringen är
förenlig med vad som gäller inom EG (se motiveringen till 15 §).
Med hänsyn till den annorlunda utformningen som 15 § fått i förhål-
lande till departementspromemorian, har det varit nödvändigt att i para-
grafen precisera att kravet på tillstånd gäller uteslutande för yrkesmässig
99
tillverkning. I begreppet yrkesmässighet ligger att den sker regelmässigt
eller i större omfattning och dessutom att den syftar till försäljning av
läkemedlet. Från tillståndstvånget undantas därför tillverkning uteslutan-
de för undervisnings- eller forskningssyfte. Färdigställande av läkemedel
på sjukhus eller av en läkare eller någon annan för användning på en
viss patient får självfallet också ske utan tillstånd, eftersom det i sådant
fall inte är fråga om tillverkning. Av paragrafen framgår att läkemedel
för visst tillfälle - dvs. extemporeläkemedel - dessutom får tillverkas på
apotek utan tillstånd. Statens bakteriologiska laboratoriums och statens
veterinärmedicinska anstalts tillverkning av bakteriologiska preparat sär-
behandlas däremot inte.
Det kan vara nödvändigt att meddela särskilda föreskrifter för en viss
form av läkemedelstillverkning, t.ex. tillverkning av radioaktiva läke-
medel. Efter bemyndigande och eventuellt samråd med annan myndighet
ankommer det på läkemedelsverket att besluta om de föreskrifter som
behövs.
Prop. 1991/92:107
17 § Läkemedel får importeras från ett land utanför det europeiska
ekonomiska samarbetsområdet av den som har tillstånd till tillverkning
av eller handel med läkemedel. Läkemedelsverket får besluta om särskilt
tillstånd för sådan import. En importör skall anlita en sakkunnig med
tillräcklig kompetens och tillräckligt inflytande som skall se till att
kraven på läkemedlens kvalitet och säkerhet iakttas.
Om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande läkemedels-
verket föreskriver något annat, får dock resande utan tillstånd föra in
läkemedel i Sverige, om de är avsedda för medicinskt ändamål och den
resandes personliga bruk.
Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 16 § i departements-
promemorian, reglerar import av läkemedel till Sverige från ett land
utanför EES-området och har viss motsvarighet i 8 § 2 och 4 mom. LF
samt 6 § LK. Till skillnad från förhållandet i gällande rätt ställs i para-
grafen krav på att det skall finnas en sakkunnig som har ansvaret för
importen. Likartade regler som de som föreslås här finns i de direktiv
som skall genomföras enligt det föreslagna EES-avtalet (se särskilt di-
rektiv 75/319/EEG). Innehållet i paragrafen är förenligt med dessa reg-
ler. I förhållande till lagrådsremissens förslag har smärre, redaktionella
jämkningar gjorts i lagtexten.
Frågan om import har också berörts något i avsnitt 2.9 i den allmänna
motiveringen. I samma avsnitt har diskuterats behovet av särskilda
exportbestämmelser för läkemedel. Lagförslaget innehåller inte några
sådana bestämmelser.
I paragrafen regleras inte import av läkemedel från ett land inom EES-
området. För sådana läkemedel krävs det visserligen inte något tillstånd
för import, men de läkemedel som införs omfattas av läkemedelskontrol-
len i övrigt. Importen kan ske endast genom godkänd partihandel och
läkemedlen kan inte säljas utan att vara godkända i Sverige. Om impor-
100
ten är avsedd för eget bruk och sålunda inte för försäljning gäller dock
inte de nämnda kontrollkraven. Det blir en uppgift för läkemedelsverket
att närmare ange vad som avses med eget bruk.
S.k. parallellimport från ett EES-land, dvs. import av en produkt som
är godkänd i Sverige, kräver inte heller något importtillstånd men måste
defmitionsmässigt komma från samma tillverkare och avse samma pro-
dukt, dvs. samma verksamma substans, beredningsform, styrka etc. men
också samma förpackningsstorlek som redan är godkänd här i landet.
Innan läkemedelsverket kan fatta beslut om försäljning måste visas att
kompositionen är likvärdig med den komposition som är godkänd i
Sverige. Svenska krav i fråga om transport, hantering, ompackning och
märkning gäller.
Läkemedel får enligt vad som framgår av första stycket importeras från
ett land utanför EES av den som fått tillstånd till tillverkning eller
handel med läkemedel eller fått särskilt tillstånd av läkemedelsverket till
import av läkemedel. För importtillstånd bör krävas att tillstånd till
tillverkning finns i hemlandet, dvs. där läkemedlet tillverkas.
Förutom av den som fått tillstånd till tillverkning eller handel med
läkemedel bör läkemedel efter tillstånd få föras in till Sverige av före-
ståndare för en vetenskaplig institution eller motsvarande vid universitet
eller högskola och föreståndare för sådant undersökningslaboratorium
som ägs eller får stöd av staten eller en kommun. Tillstånd bör ges
under förutsättning att läkemedlet behövs för någon annan verksamhet
än sjukvård. Läkemedelsverket ges också möjlighet att medge även en
annan person rätt att föra in läkemedel. Sådant tillstånd bör dock bara
meddelas för den som kan visa att han har behov av läkemedlet i sin
yrkesutövning för annat ändamål än sjukvård.
På motsvarande sätt som vid utarbetande av dokumentation i samband
med ansökan om bl.a. godkännande och vid tillverkning (se 8 och
15 §§), måste en sakkunnig med tillräcklig kompetens och tillräckligt in-
flytande anlitas för att se till att kraven i fråga om läkemedlens kvalitet
och säkerhet iakttas.
För import av läkemedel som är avsett för medicinskt ändamål och en
resandes personliga bruk och som sker i samband med inresa krävs inte
tillstånd, om inte något annat föreskrivits. Detta framgår av andra
stycket. Medicinskt ändamål, dvs. åtgärder för att förebygga eller
behandla sjukdom m.m., avser även odontologiskt ändamål. Också
receptfria läkemedel omfattas av undantaget.
Det ligger i sakens natur att den mängd som förs in inte får vara alltför
stor. Läkemedelsverket har för närvarande bemyndigats meddela före-
skrifter om sådan import. Verket kan härigenom för närvarande begrän-
sa den mängd som får föras in av ett visst läkemedel eller i undantags-
fall helt förbjuda import på detta sätt. Sådana föreskrifter finns i LVFS
1990:32. Även i framtiden bör verket efter bemyndigande besluta om
detalj föreskrifter i fråga om importen.
De nämnda reglerna om import är uttömmande. Det innebär att t.ex.
sjukhus eller läkare inte utan tillstånd, där sådant krävs, kan föra in
läkemedel som behövs för sjukvården.
Prop. 1991/92:107
101
Prop. 1991/92:107
18 § Med detaljhandel avses i denna lag försäljning till den som inte har
tillstånd till försäljning. Med partihandel avses annan försäljning.
Handel med läkemedel skall bedrivas på sådant sätt att läkemedlen inte
skadar människor, egendom eller miljö samt så att läkemedlens kvalitet
inte försämras.
Partihandel med läkemedel får bedrivas endast av den som fått läke-
medelsverkets tillstånd.
Bestämmelser om detaljhandel finns i lagen (1970:205) om detaljhan-
del med läkemedel.
Den ursprungliga, statliga regleringen på läkemedelsområdet tog sikte på
själva handeln med läkemedel. Numera ligger kontrollens tyngdpunkt i
stället på produktkontrollen. En reglering av handeln är dock alltjämt
nödvändig. I paragrafen finns därför föreskrifter om krav på hur handeln
skall bedrivas och om inskränkning i rätten att bedriva handel. De är
förenliga med vad som avses gälla enligt ett förslag till EG-regler (se
direktivförslaget COM (89) 607 Final SYN 229).
Flertalet av bestämmelserna i paragrafen har delvis en motsvarighet i
10-12 §§ LF. Till skillnad från utformningen av lagförslaget i departe-
mentspromemorian har definitionen av detaljhandel och partihandel
gjorts med utgångspunkt i detaljhandeln. Detta innebär att paragrafens
första stycke fått en annan utformning, men det är inte meningen att
gränsdragningen i sak skall påverkas.
I första stycket definieras detaljhandel och partihandel. Med detaljhan-
del avses försäljning till den som inte har tillstånd till försäljning. Annan
försäljning utgör partihandel.
Andra stycket innehåller en bestämmelse som inte har någon motsva-
righet i LF. I 8 § LK finns dock vissa bestämmelser om hur partihandel
skall bedrivas. Genom bestämmelsen anges de grundläggande krav som
måste ställas på all handel med läkemedel. Med egendom avses även
djur.
Av tredje stycket framgår att den som skall bedriva partihandel måste
ha tillstånd av läkemedelsverket.
Detaljhandel med läkemedel är enligt lagen (1970:205) om detaljhandel
med läkemedel förbehållen staten eller juridisk person i vilken staten
äger ett bestämmande inflytande. En hänvisning till lagen görs i fjärde
stycket. Efter bemyndigande av riksdagen har träffats ett avtal mellan
staten och Apoteksbolaget AB som bl.a. innebär att bolaget med ensam-
rätt får bedriva detaljhandel med läkemedel. Avtalet gäller till utgången
av år 1995.
Den principiella ensamrätten till detaljhandel gäller även den slutna
vårdens läkemedelsförsöijning. Alla inköp av läkemedel till sjukhus
skall därför gå genom bolaget. Inom ett sjukhus får dock sjukvårds-
huvudmannen ordna försöijningen på egen hand. Föreskrifter om denna
finns i kungörelsen (LVFS 1990:7) om läkemedelsförsörjningen vid
sjukvårdsinrättningar m.m. För hälso- och sjukvården i övrigt gäller
allmänna råd (LVFS 1990:10) till läkare och tandläkare om läkemedels-
102
försöijningen inom hälso- och sjukvård utanför sjukvårdsinrättningar Prop. 1991/92:107
samt inom tandvård. Detalj föreskrifter på ett specialområde finns i kun-
görelsen (LVFS 1990:16) om skeppsapotek.
19 § Den som yrkesmässigt tillverkar, importerar, säljer, transporterar,
förvarar eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar läkemedel skall vidta
de åtgärder och i övrigt iaktta sådan försiktighet som behövs för att
hindra att läkemedlen skadar människor, egendom eller miljö samt se till
att läkemedlens kvalitet inte försämras.
Radioaktiva läkemedel får beredas endast på sjukhus och apotek samt
får användas endast på sjukhus, om inte läkemedelsverket för ett visst
fall medger något annat.
Den som i andra fall hanterar läkemedel skall vidta de åtgärder och
iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra att läke-
medlen skadar människor, egendom eller miljö.
Paragrafen innehåller föreskrifter om hantering av läkemedel. Den mot-
svarar delvis 13 § första stycket LF. Bestämmelserna överensstämmer,
frånsett en jämkning av andra stycket, med vad som föreslås i departe-
mentspromemorian (19 §). Regleringen i paragrafen är förenlig med
innehållet i olika EG-regler.
I första stycket anges de krav som gäller för den som på olika sätt
yrkesmässigt hanterar läkemedel. Begreppet yrkesmässigt har här likar-
tad innebörd som i 16 §. Det gällande kravet i LF, att "nödig aktsamhet
(skall) iakttas, så att medlet icke åtkommes av obehörig eller på annat
sätt kan vålla skada" har ansetts alltför oprecist. I lagtexten anges därför
bl.a. vilken skada som skall förebyggas. Utöver detta tar bestämmelsen
sikte på att läkemedlens kvalitet skall bibehållas. I begreppet egendom
innefattas djur.
Till skillnad från vad som gäller enligt LF omfattar bestämmelsen även
radioaktiva läkemedel. I andrastycket har av säkerhetsskäl tagits in en
viktig särregel för sådana läkemedel, nämligen att de som regel får
beredas bara på sjukhus och apotek samt får användas bara på sjukhus.
Undantag får dock medges av läkemedelsverket i det enskilda fallet.
Bestämmelsen i tredje stycket gäller den som inte yrkesmässigt hante-
rar läkemedel. När det gäller att förebygga skada är ansvaret likartat det
som föreskrivs i första stycket. Något krav på att läkemedlets kvalitet
skall bevaras har dock inte ansetts kunna ställas upp. Läkemedelsverket
har för närvarande genom föreskrifter och allmänna råd (LVFS
1990:33) om läkemedelshantering vid hem för vård eller boende, läkar-
mottagningar, alkoholpolikliniker och rådgivningsbyråer med social-
nämnd som huvudman för vissa fall preciserat kraven på hantering.
20 § Beslut av läkemedelsverket som avses i 5 §, 6 § tredje stycket,
12 § andra stycket, 14 §, 16 §, 17 § första stycket eller 18 § tredje
stycket skall fattas inom den tid som regeringen föreskriver.
103
Ett tillstånd enligt 5 § andra stycket, 14 §, 16 §, 17 § första stycket
eller 18 § tredje stycket får återkallas om någon av de väsentliga förut-
sättningar som förelåg när tillståndet meddelades inte längre föreligger
eller om något krav som är av särskild betydelse för kvalitet och säker-
het inte följts.
Särskilda bestämmelser finns om handläggning av sådana ärenden som
har anknytning till det europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
I paragrafen regleras handläggningen av vissa ärenden och grunderna för
återkallelse av vissa tillstånd. Dessutom finns en hänvisning till vad som
gäller om handläggning av sådana ärenden som har anknytning till EES.
Bestämmelserna har inte någon motsvarighet i LF men är förenliga med
vad som gäller inom EG (se bl.a. direktiv 65/65 och 75/319/EEG).
Paragrafen skiljer sig från promemorieförslaget på det sättet att bestäm-
melsen i andra stycket inkluderar även licensförsäljning m.m. och att ett
tredje stycket lagts till. Det tredje stycket har delvis en motsvarighet i
7 § andra stycket i promemorians lagförslag. Några smärre, redaktionel-
la justeringar har gjorts i lagtexten i förhållande till lagrådsremissens
förslag.
I första stycket finns en bestämmelse som avser handläggningstidema
för vissa tillståndsärenden. Med tillstånd om godkännande enligt 5 §
likställs förnyelse av godkännande. Det föreskrivs i bestämmelsen, att
beslut skall fattas inom den tid som regeringen föreskriver. Sådana före-
skrifter bör tas in i en förordning. När regeringen utformar föreskrifter
om tidsfrister måste regleringen i EG-reglema beaktas.
Förutsättningarna för återkallelse av tillstånd anges i andra stycket. En
viss motsvarighet finns i 4 § första stycket och 7 § LK. Läkemedelsut-
redningen har lämnat förslag till en bestämmelse som motsvarar den
som finns i paragrafen när det gäller återkallelse av tillstånd till till-
verkning (14 § i utredningens lagförslag).
Av bestämmelsen framgår att tillstånd enligt de nämnda paragraferna
får återkallas under de omständigheter som anges. De överensstämmer
delvis med de omständigheter som anges i 11 och 12 §§.
Aterkallelsegrundema i paragrafen är relativt precist angivna och bris-
ter i största allmänhet kan med andra ord inte föranleda ett ingripande
med stöd av paragrafen. Återkallelse får nämligen bara ske om väsent-
liga förutsättningar inte längre föreligger eller om det krav som inte följs
är av särskild betydelse för kvalitet och säkerhet.
Tredje stycket innehåller en bestämmelse om handläggningen av såda-
na ärenden som har anknytning till en stat eller stater inom EES. En
hänvisning sker till särskilda bestämmelser i ämnet, som kan gälla t.ex.
kontakter med utländska kontrollmyndigheter. Sådana bestämmelser bör
beslutas av regeringen.
21 § Sådan information om läkemedel som har särskild betydelse för att
förebygga skada eller för att främja en ändamålsenlig användning av
Prop. 1991/92:107
104
läkemedel skall lämnas skriftligen när ett läkemedel tillhandahålls konsu-
menten.
Information som utgör ett led i marknadsföringen av ett läkemedel
skall vara aktuell, saklig och balanserad. Den får inte vara vilseledande.
Principerna för informationen på läkemedelsområdet har behandlats i
avsnitt 2.10 i den allmänna motiveringen. I paragrafen har samlats de
föreskrifter om läkemedelsinformation som bedömts nödvändiga för att
trygga en säker och i övrigt ändamålsenlig användning av läkemedel.
Här finns föreskrifter såväl om den information som i vissa fall måste
lämnas som om innehållet i sådan information som utgör ett led i mark-
nadsföringen av läkemedel. Regleringen har inte någon förebild i LF,
bortsett från att det i 15 § tredje stycket LF finns en bestämmelse som
ger möjlighet att återkalla registreringen av ett läkemedel, om reklamen
för läkemedlet bedöms vara icke godtagbar. I EG gäller krav på viss
skriftlig information till användarna (se direktiv 75/319 och 89/341/EEG
samt, när det gäller den föreslagna, framtida regleringen, direktivförslag
COM (89) 607 Final SYN 231).
I första stycket finns bestämmelser om att viss information måste läm-
nas skriftligen när ett läkemedel tillhandahålls konsumenten. Bestämmel-
sen tar sikte på själva situationen när läkemedlet tillhandahålls konsu-
menten och den riktar sig till den som tillhandahåller läkemedlet. Den
avser sålunda inte hälso- och sjukvårdspersonalens skyldighet att infor-
mera om läkemedel. Personalens skyldighet regleras i stället i 22 §
första stycket i den föreslagna lagen. Inte heller kan skyldigheten anses
uppfylld genom att Apoteksbolaget AB vid utlämnandet av läkemedel
bifogar s.k. behandlingsanvisningar. Sådana anvisningar har för när-
varande utarbetats för flertalet receptbelagda läkemedel. Anvisningarna
innehåller emellertid information främst om läkemedelsgrupper och
utgör inte tillverkarens eller marknadsförarens information.
Det framgår inte av paragrafen hur den skriftliga informationen skall
utformas. Det bör vara en uppgift för läkemedelsverket att efter bemyn-
digande meddela de föreskrifter som behövs, när det gäller t.ex. indika-
tioner och biverkningar. Inom EG kan det relativt snart bli aktuellt att
genom direktiv ställa särskilda krav på s.k. bipacksedlar i läkemedels-
förpackningama. Bestämmelsen har utformats på det sättet att den är
förenlig med ett sådant krav. Det är nämligen möjligt att ett EG-direktiv
i denna fråga kan komma att tas in som en bilaga i ett utvidgat, even-
tuellt EES-avtal.
Vad som behövs för att förebygga skada eller att främja en ändamåls-
enlig användning av läkemedel kan inte avgöras generellt. Läkeme-
delsutredningen har i sitt slutbetänkande utvecklat vad som bör känne-
teckna en ändamålsenlig användning (se SOU 1987:20 s. 135 ff). Detta
bör i många situationer kunna utgöra en vägledning för bedömningen.
Medan bestämmelsen i första stycket behandlar skyldigheten att infor-
mera, drar bestämmelsen i andra stycket upp gränserna för den infor-
mation som i vissa situationer får lämnas genom att ange vissa krav på
sådan information. Den gäller alla informationsmedel men tar bara sikte
Prop. 1991/92:107
105
på information som utgör ett led i marknadsföringen av läkemedel och Prop. 1991/92:107
sålunda är av rent kommersiell natur. Hit hör inte information som
syftar till att ge generella upplysningar om läkemedel eller att påverka
människor att rent allmänt använda läkemedel på ett ändamålsenligt sätt.
Yttranden som åtnjuter särskilt skydd enligt tryckfrihetsförordningen
eller yttrandefrihetsgrundlagen omfattas med andra ord inte. Bestämmel-
sen i detta stycke får sålunda närmast ses som ett komplement till den
reglering som gäller enligt marknadsföringslagen (1975:1418). Mot-
svarande inskränkningar i marknadsföringen - som dessutom delvis går
längre - tillämpas for övrigt genom interna branschregler.
Grundregeln är att all information som utgör ett led i marknadsföring-
en av ett läkemedel skall vara aktuell, saklig och balanserad. Den får
inte vara vilseledande. Det betyder, att informationen skall grundas på
sakförhållanden och att den bara får innehålla uppgifter som kan be-
läggas. Uppgifter, som är föråldrade, inte kan beläggas, är överdrivna
eller ägnade att vilseleda strider sålunda mot kravet. Informationen kom-
mer därför i praktiken att behöva grundas på de uppgifter som har god-
tagits vid godkännandet och som för närvarande tas in i läkemedelsför-
teckningama FASS och FASS VET.
I marknadsföringssammanhang bör återhållsamhet iakttas när det gäller
information om läkemedel som inte godkänts av läkemedelsverket, t.ex.
licenspreparat. En generell riktlinje bör vara att marknadsföringsinfor-
mationen inte inriktas på andra användningsområden eller doseringar än
dem som verket godkänt.
22 § Den som förordnar eller lämnar ut läkemedel skall särskilt iaktta
kraven på sakkunnig och omsorgsfull vård samt på upplysning till och
samråd med patienten eller företrädare för denne.
Om det är påkallat från hälso- och sjukvårdssynpunkt får regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket föreskriva att
ett läkemedel får lämnas ut endast mot recept eller annan beställning
från den som är behörig att förordna läkemedel.
Förordnande och utlämnande utgör det sista ledet i hanteringen av läke-
medel innan dessa kommer till användning. Även i detta led måste stäl-
las höga krav på säkerhet och kvalitet. Det är därför viktigt att hälso-
och sjukvårdspersonalen iakttar sådana krav som en ändamålsenlig an-
vändning fordrar.
Flertalet läkemedel har hittills av säkerhetsskäl inte varit tillgängliga
för patienterna utan ordination av den som är behörig att förordna läke-
medel. Det finns anledning att anta att en sådan reglering är nödvändig
även i framtiden. Liknande krav avses gälla även inom EG (se direktiv-
förslag COM (89) 607 Final SYN 230).
Första stycket anger vad hälso- och sjukvårdspersonalen skall iaktta vid
förordnande och utlämnande av läkemedel. Föreskrifterna anknyter till
formuleringen i 5 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjuk-
vårdspersonalen m.fl och får närmast ses som en komplettering för
106
läkemedelsområdet. De krav som måste ställas på personalen har när- Prop. 1991/92:107
mare utvecklats i motiven till den nämnda lagen (prop. 1978/79:220).
I andra stycket ges den rättsliga grunden för att begränsa allmänhetens
möjligheter att få tillgång till vissa läkemedel. I LF finns inte några
bestämmelser, som reglerar förordnande och användning av läkemedel,
med undantag för ett bemyndigande i 5 § tredje stycket LF för läke-
medelsverket att besluta om föreskrifter om utlämnande och förordnande
av läkemedel. Med stöd av bl.a. det bemyndigandet har beslutats om
föreskrifter (LVFS 1990:27) om förordnande och utlämnande av läke-
medel från apotek m.m. (receptföreskrifter). Här kan nämnas även kun-
görelsen (LVFS 1990:3) om läkemedelsprover, kungörelsen (LVFS
1990:17) med föreskrifter rörande rätt för vissa barnmorskor att för-
skriva läkemedel, som används i födelsekontrollerande syfte, föreskrif-
terna (LVFS 1990:35) om rätten för tandläkare att förordna vissa recept-
belagda läkemedel m.m., föreskrifterna (LVFS 1990:28) om förtryckta
receptblanketter, föreskrifterna (LVFS 1990:36) om förordnande av viss
farmacevtisk specialitet, cirkuläret (LVFS 1990:39) angående medicinsk
användning av radioaktiva isotoper samt föreskrifterna och allmänna
råden (LVFS 1990:40) om beredning och hantering av radioaktiva
läkemedel på sjukhus och apotek.
Av bestämmelsen framgår att läkemedel bara får lämnas ut mot recept
eller beställning, om det är påkallat från hälso- och sjukvårdssynpunkt.
Denna begränsning har som framgått av säkerhetsskäl tillämpats sedan
länge i såväl Sverige som utomlands. Med uttrycket "påkallat från hälso-
och sjukvårdssynpunkt" avses att begränsningen bara får ske för att
tillgodose säkerhetskrav.
För närvarande gäller att delar av en farmacevtisk specialitet inte får
lämnas ut, dvs. en originalförpackning får inte brytas (19 § receptföre-
skriftema). Efter medgivande av läkemedelsverket får en specialitet
dock enligt 14 § LK brytas för att användas som en beståndsdel i ett
extemporeläkemedel. Denna möjlighet kan behöva behållas men ges en
mer generell utformning för att ge förutsättningar för s.k. dosdispen-
sering. Föreskrifter i ämnet bör meddelas av läkemedelsverket.
23 § Läkemedelsverket har tillsynen över efterlevnaden av denna lag
samt de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen.
I 23 och 24 §§ finns föreskrifter om tillsyn enligt den föreslagna lagen.
Föreskrifter om vem som har tillsynsansvaret finns i 23 §, medan 24 §
handlar om de befogenheter som kan utnyttjas i tillsynsarbetet.
23 § överensstämmer med 23 § första stycket i departementspromemo-
rian. Den lösning som valts när det gäller tillsynen av den kommersiella
informationen innebär att någon motsvarighet till andra stycket i den
nämnda paragrafen i promemorians lagförslag inte behövs (se avsnitt
2.11).
107
Paragrafen innehåller en bestämmelse om den tillsyn på läkemedelsom-
rådet som kan ske med stöd av den föreslagna läkemedelslagen. Bestäm-
melsen motsvarar i princip 17 § LF. Inom EG åläggs medlemsländerna
att utöva viss tillsyn på läkemedelsområdet, t.ex. att göra kontroller och
utföra inspektioner bl.a. när det gäller tillverkning och handel. Det an-
kommer dock på vaije medlemsland att själv välja formerna för den
nödvändiga tillsynen (se bl.a. direktiv 75/319/EEG).
Det framgår av bestämmelsen att läkemedelsverket har uppgiften som
tillsynsmyndighet på läkemedelsområdet såvitt gäller tillämpningen av
den föreslagna lagen. Verket kan med stöd av bestämmelsen utöva till-
synen över alla stadier i hanteringen av läkemedel. Det förutsätts dock,
utan att detta särskilt behöver anges, att tillsynen inte får avse hante-
ringen av läkemedel i den enskildes hushåll. Detta framgår delvis även
av 19 § första stycket i lagen. Om det behövs, får tvångsingripanden
med anledning av överträdelser av straffbelagda föreskrifter som gäller
hantering i hemmen därför ske med stöd av rättegångsbalken.
24 § Läkemedelsverket har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen och får meddela de förelägganden
och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
För tillsyn har läkemedelsverket rätt till tillträde dels till områden,
lokaler och andra utrymmen som används i samband med tillverkning
eller annan hantering av läkemedel, av utgångsämnen eller av för-
packningsmaterial till läkemedel, dels till utrymmen där prövning av
läkemedels egenskaper utförs. Läkemedelsverket får i sådana utrymmen
göra undersökningar och ta prover. Läkemedelsverket har dock inte med
stöd av denna lag rätt till tillträde till bostäder.
På begäran skall den som förfogar över sådana varor som avses i
andra stycket lämna nödvändigt biträde vid undersökningen. För uttaget
prov betalas inte ersättning. Beslut om föreläggande eller förbud får
förenas med vite. Vägras tillträde eller biträde får läkemedelsverket
också förelägga vite.
Paragrafen reglerar vilka närmare befogenheter som läkemedelsverket
har i tillsynsarbetet. I förhållande till departementspromemorian har i
första och fjärde styckena efter påpekande under remissbehandlingen in-
förts bestämmelser som ger läkemedelsverket möjlighet att besluta om
förelägganden och förbud och att förena sådana beslut med vite. Dessa
tillägg har medfört att en smärre, redaktionell ändring av lagtexten i
fjärde stycket blivit nödvändig. Likaså har vissa redaktionella jämkning-
ar gjorts i förhållande till lagrådsremissens förslag.
Det är angeläget att läkemedelsverket får möjlighet att genomföra sina
tillsynsuppgifter på ett effektivt sätt. Verket kan då behöva få tillgång
till visst material och vissa lokaler hos den som hanterar läkemedel och
dessutom, för att kunna fullgöra sina undersökningar, ha behov av visst
biträde från den som blir föremål för inspektionen. Samtidigt är det
givetvis viktigt att verkets befogenheter inte blir mer ingripande än vad
som är absolut nödvändigt med hänsyn till de krav som tillsynen ställer.
Prop. 1991/92:107
108
I paragrafen har därför tagits in bestämmelser som ger verket stöd för
att vidta sådana åtgärder som nämnts.
I första stycket, som inte har någon motsvarighet i LF, föreskrivs att
läkemedelsverket har rätt att på begäran få in de upplysningar och hand-
lingar som behövs för tillsynen. Verket får också meddela de föreläg-
ganden och förbud som behövs för att den föreslagna lagen eller före-
skrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Bestämmelsen
är uppbyggd efter mönster i 15 § och 16 § första stycket lagen
(1985:426) om kemiska produkter.
Det kan inte i lagtext närmare preciseras vilka upplysningar och hand-
lingar som får begäras eller vilka förelägganden eller förbud som be-
hövs. Avgörande är om de är nödvändiga för tillsynen. Det kan vara
fråga om t.ex. upplysningar och dokumentation om läkemedelssubstan-
ser som tillverkaren har tillgång till men också om recept som finns på
apotek. Även om det kanske främst är socialstyrelsen som har anledning
att gå igenom ett receptmaterial för att kunna ingripa mot brister i an-
vändningen av läkemedel, finns det likaså i läkemedelsverkets produkt-
kontrollarbete ett visst behov av att kunna granska recepten.
Det andra stycket innehåller bestämmelser som ger läkemedelsverket
rätt till tillträde till vissa utrymmen där läkemedel hanteras, t.ex. i sam-
band med kliniska prövningar. Verket ges där också rätt att göra under-
sökningar och ta prover. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 18 §
första stycket LF. Sista meningen har dock ingen motsvarighet i gällan-
de rätt. Det kan inte anses motiverat att låta läkemedelsverkets rätt till
tillträde omfatta även bostäder. Under vissa förutsättningar kan dock
tillträde till bostäder beredas med stöd av rättegångsbalken. Motsvarande
bestämmelse finns i lagen om kemiska produkter.
Om läkemedelsverket begär det, skall enligt tredje stycket den som
förfogar över sådana varor som nämns i andra stycket lämna nödvändigt
biträde vid undersökningen. Ersättning behöver inte lämnas för prov
som tas. Motsvarande bestämmelser finns i 18 § första och andra stycket
LF.
Om läkemedelsverkets begäran enligt första stycket inte följs, kan det
komma i fråga att ompröva de beslut om tillstånd som har samband med
sådana upplysningar och handlingar som begärs in. I andra fall kan det
undantagsvis vara nödvändigt att tvångsvis få en tillsynsåtgärd
genomförd. Det har därför i fjärde stycket getts möjlighet för verket att
förelägga vite i samband med beslut om föreläggande eller förbud eller
om tillträde till utrymme eller biträde vid undersökning vägras. I sak
motsvaras bestämmelsen delvis av 18 § tredje stycket LF. Lagen
(1985:206) om viten blir tillämplig på de viten som verket kan komma
att förelägga. Det betyder att frågor om utdömande av viten som regel
prövas av länsrätt.
Prop. 1991/92:107
25 § Den som ansöker om godkännande för försäljning av ett läkemedel
eller om sådan jämkning av ett godkännande att indikationerna för läke-
109
medlet utvidgas eller ansöker om tillstånd att få utföra en klinisk läke-
medelsprövning skall betala ansökningsavgift. Så länge godkännandet
eller tillståndet gäller skall årsavgift betalas. Även den som ansöker om
eller har tillstånd att tillverka en sådan medicinsk gas, på vilken denna
lag är tillämplig, och den som ansöker om eller innehar registrering av
ett homeopatiskt medel skall betala ansöknings- och årsavgift.
Regeringen beslutar om avgifternas storlek och får meddela ytterligare
föreskrifter om sådana avgifter. Efter bemyndigande av regeringen får
läkemedelsverket meddela sådana ytterligare föreskrifter om avgifter
som inte gäller avgifternas storlek.
Paragrafen innehåller bestämmelser om avgifter för kontrollen av läke-
medel m.m. Avgifterna avses täcka kostnaderna för den kontroll och
tillsyn som läkemedelsverket utför med stöd av den föreslagna läke-
medelslagen. En viss motsvarighet till paragrafen finns i 16 § LF. I pro-
memorians lagförslag finns en bestämmelse av innehåll att avgift skall
betalas för vaije läkemedelsform och styrka som ansökan avser. En
likartad precisering av begreppet farmacevtisk specialitet görs i 15 §
andra stycket LK. I paragrafen har emellertid inte tagits in någon mot-
svarighet till bestämmelsen i promemorian. Såsom påpekats under
remissbehandlingen kan det nämligen på grund av de homeopatiska
medlens särart bli aktuellt att utforma avgiftssystemet på ett något
annorlunda sätt. I förhållande till lagrådsremissens förslag har vissa
redaktionella jämkningar gjorts i lagtexten.
Läkemedelsverket har i föreskrifter (LVFS 1991:8) om erläggande av
avgifter för farmacevtiska och radiofarmacevtiska specialiteter närmare
angett hur avgifterna skall erläggas. Det är enligt författningen tillverka-
ren av en registrerad farmacevtisk specialitet, eller om denne finns
utomlands, ombudet här i landet som skall betala avgiften. Avgiften
skall betalas samtidigt som ansökan om registrering ges in till styrelsen.
Avgift skall också betalas för vaije budgetår.
I första stycket föreskrivs, att den som ansöker om godkännande för
försäljning av ett läkemedel eller om att få en sådan jämkning av ett
godkännande att indikationerna för läkemedlet utvidgas skall betala
ansökningsavgift. Så länge godkännandet resp, tillståndet består, skall
också årsavgift betalas. Motsvarande gäller den som ansöker om till-
stånd att fa utföra kliniska läkemedelsprövningar eller den som ansöker
om eller innehar registrering av ett homeopatiskt medel. Även om defi-
nitionen av läkemedel i 1 § gjorts något annorlunda än i LF, behöver de
medicinska gaserna särskilt nämnas på sätt som görs i 16 § LF. Gaserna
kan nämligen inte godkännas på det sätt som gäller för läkemedel.
Enligt andra stycket skall regeringen besluta om avgifternas storlek.
Detta motsvarar vad som för närvarande gäller enligt 16 § LF. Rege-
ringen får besluta om andra, ytterligare föreskrifter om avgifter för
läkemedelskontrollen. Regeringen får överlåta åt läkemedelsverket att
besluta sådana föreskrifter. Även detta motsvarar vad som hittills gäller.
Bemyndigandet har här dock fått en snävare utformning än i gällande
rätt. Avsikten är nämligen att bemyndigandet för verket skall begränsas
till frågor som närmast gäller sättet att betala avgifterna.
Prop. 1991/92:107
110
Vid behov bör avgifterna efterges eller sättas ned. Detta gäller särskilt
för produkter som är av stort värde för vården men kan vara svåra att få
ekonomiskt lönsamma.
26 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 5, 14 eller
16 - 19 §§ döms till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte
är belagd med straff enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Den som ger sig ut för att vara behörig att förordna läkemedel för att
få ett läkemedel utlämnat i strid mot vad som är föreskrivet, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte är belagd
med strängare straff enligt brottsbalken.
I paragrafen straffbeläggs överträdelser av vissa föreskrifter i lagför-
slaget. Likartade straffbestämmelser gäller enligt 20 § 1-4 mom. LF. Ett
par nya föreskrifter har också straffsanktionerats. EG-reglema berör inte
straffrågor närmare. I förhållande till promemorieförslagets lagtext har
smärre, redaktionella jämkningar gjorts. Likaså har sådana jämkningar
gjorts i förhållande till lagrådsremissens förslag.
Enligt första stycket, som till den principiella utformningen motsvarar
20 § 1 och 2 mom. LF, är det endast bestämmelser enligt de angivna
lagrummen som är straffsanktionerade. De avser försäljning, klinisk
prövning, tillverkning, import, handel och hantering i övrigt. Liksom
tidigare krävs för ansvar vid överträdelse av den allmänna bestämmelsen
att gärningen har begåtts med uppsåt eller av oaktsamhet, som dock inte
behöver vara grov.
Påföljden är böter eller fängelse i högst ett år. Böter döms ut i dags-
böter eller, om brottet förskyller lägre straff än trettio dagsböter, i pen-
ningböter. Detta följer av 25 kap. 1 § brottsbalken i dess lydelse fr.o.m.
den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:68, JuUlO, rskr. 155). Det kan näm-
nas att riksdagen i samband med ändringen i brottsbalken beslutade om
en konsekvensändring i LF:s straffbestämmelse med ikraftträdande sam-
ma dag.
Liksom hittills gällt i rättspraxis skall ansvar inte ådömas enligt den
föreslagna lagen, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbal-
ken. Detta innebär att, när brottsbalkens och paragrafens bestämmelser
samtidigt är tillämpliga, bestämmelserna i brottsbalken har företräde
framför ansvarsbestämmelserna i paragrafen. Till ansvar skall inte heller
dömas, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.
Av andra stycket, som har en viss motsvarighet i 20 § 3 mom. LF,
framgår att ansvar inte skall ådömas i ringa fall. Ansvarsfrihet gäller
Prop. 1991/92:107
111
sålunda om förseelsen med hänsyn tilj samtliga omständigheter får
betecknas som ringa, medan det i sådant fall enligt LF förutsätts att
oaktsamheten är ringa.
Bestämmelsen i tredje stycket, som i sak delvis motsvarar 20 § 4 mom.
LF, är avsedd att främst motverka obehöriga förskrivningar av läke-
medel från den som tidigare haft sådan behörighet.
27 § Läkemedel som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet
därav skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Det-
samma gäller vinningen av brottet.
Paragrafen innehåller föreskrifter om förverkande vid brott och överens-
stämmer i huvudsak med 21 § 1 mom. LF. En viss, redaktionell jämk-
ning av lagtexten har gjorts i förhållande till lagrådsremissens förslag.
28 § Beslut som läkemedelsverket i ett enskilt fall meddelat enligt denna
lag eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen får
överklagas hos kammarrätten.
Beslut som läkemedelsverket eller kammarrätten i ett enskilt fall med-
delar skall gälla omedelbart, om inte annat förordnas.
Av bestämmelserna i paragrafen framgår hur sådana beslut i läkemedels-
frågor som prövas enligt den föreslagna lagen kan överklagas. Även
frågor som berör verkställighet av beslut regleras i paragrafen. På för-
slag från kammarrätten i Stockholm har paragrafen fått en annan utform-
ning än i departementspromemorian. I lagtexten har gjorts några smärre,
redaktionella jämkningar i förhållande till lagrådsremissens förslag.
Ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått
honom emot och beslutet kan överklagas. Det betyder att läkemedelsver-
ket inte kan överklaga t.ex. ett beslut som fattas av kammarrätten och
som innebär att verkets beslut ändrats. Någon motsvarighet till läke-
medelsutredningens förslag om en ombudsman för läkemedel och läke-
medelsetiska frågor - som avsågs kunna överklaga beslut i ärenden om
godkännande av läkemedel - har inte tagits upp i förslaget till den nya
läkemedelslagen.
Kammarrätten i Stockholm argumenterar i sitt remissyttrande för att
även det allmänna skulle få rätt att överklaga kammarrättens domar. En
likartad uppfattning framförs av Apotekarsocieteten. En sådan rätt av
överklaga motiveras knappast av intresset att få till stånd rättelse i det
enskilda fallet utan snarare av behovet av prejudikatbildning. Även om
värdet av prejudikatbildningen även på förvaltningsrättens område varit
odiskutabel, har ändå en talerätt för det allmänna i mål, som formellt
har enpartskaraktär, hittills varit relativt ovanlig i svensk rätt.
Domstolsutredningen har uppmärksammat problemet i sitt betänkande
Prop. 1991/92:107
112
(SOU1991:106) Domstolarna inför 2000-talet. Utredningens lösning
innebär bl.a. att en förvaltningsmyndighet, vars beslut överklagats till
kammarrätten, skall få överklaga domstolens beslut i saken, om dom-
stolen ändrat myndighetens beslut och ingen annan myndighet enligt
någon särskild bestämmelse har rätt att överklaga. Utredningens förslag
bereds för närvarande. Utformningen av överklagandebestämmelsen i
paragrafen får sålunda ses mot den bakgrunden att frågan kan komma att
lösas i ett större sammanhang.
Bestämmelsen i första stycket, som har viss motsvarighet i 28 § LK,
föreskriver att läkemedelsverkets beslut i ett enskilt fall får överklagas
hos kammarrätten. Till skillnad från vad som gäller enligt LK kan talan
mot läkemedelsverkets beslut föras endast i kammarrätten. Av förord-
ningen (1977:937) om kammarrätternas domkretsar m.m. framgår att
besvär över verkets beslut upptas av kammarrätten i Stockholm. Rege-
ringsrätten kan enligt lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom-
stolar pröva besvär över kammarrättens beslut.
Bestämmelsen i andra stycket fastslår med hänsyn till säkerheten att
beslut skall gälla omedelbart, om inte annat förordnas. Den motsvarar i
sak 4 § tredje stycket och 23 § andra stycket LK.
29 § Regeringen får besluta om ytterligare föreskrifter som behövs för
att skydda enskildas liv och hälsa.
Regeringen får överlåta till läkemedelsverket att besluta om sådana
föreskrifter.
Den föreslagna lagen innehåller de grundläggande föreskrifter som krävs
för att en statlig läkemedelskontroll skall kunna upprätthållas. Det måste
emellertid kunna överlämnas till regeringen och läkemedelsverket att
besluta om de ytterligare föreskrifter av detalj karaktär som är nödvän-
diga för att skydda enskildas liv och hälsa. Ett sådant bemyndigande har
därför lämnats i paragrafen.
Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i LF. Bemyndiganden i olika
frågor finns i LF i skilda paragrafer men även i LK. En hänvisning till
LK finns dock i 22 § LF. Paragrafen överensstämmer till sitt sakliga
innehåll med 29 § i departementspromemorians lagförslag. I förhållande
till lagrådsremissens förslag har den redaktionella ändringen vidtagits att
några särskilda frågor inte pekas ut i bemyndigandet.
I paragrafen bemyndigas sålunda regeringen att meddela de ytterligare
föreskrifter som kan behövas för att skydda den enskilde i vården.
Bemyndigandet är uttömmande och regeringen kan inte meddela före-
skrifter utöver vad som anges i denna paragraf, om det inte är fråga om
verkställighetsföreskrifter eller det gäller att utnyttja den s.k. restkom-
petensen.
Regeringen får överlåta till läkemedelsverket att besluta sådana före-
skrifter som anges. Avsikten är att regeringen i en förordning skall
besluta om vissa ytterligare föreskrifter. Liksom för närvarande bör
Prop. 1991/92:107
8 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 107
113
dock läkemedelsverket besluta om de detaljföreskrifter som behövs.
Verket får dock aldrig gå längre än vad bemyndigandet berättigar.
Läkemedelsverket får utan bemyndigande besluta om allmänna råd till
ledning vid befattningen med läkemedel. Om verket beslutar om före-
skrifter eller allmänna råd skall det som andra förvaltningsmyndigheter
beakta bestämmelserna om begränsning i myndighets rätt att meddela
föreskrifter, anvisningar eller råd.
30 § Regeringen bemyndigas att meddela särskilda föreskrifter om
läkemedelskontrollen i krig, vid krigsfara eller under sådana utom-
ordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som
Sverige befunnit sig i.
I denna paragraf föreskrivs att regeringen får meddela de särskilda före-
skrifter som behövs för läkemedelskontrollen i krig och motsvarande
krigssituationer. Föreskrifterna kommer att ta över vad som gäller under
fredstid. Paragrafen har inte någon motsvarighet i gällande rätt eller i
departementspromemorian utan har förts in till följd av påpekanden
under remissbehandlingen. Frågan om läkemedelskontrollen i krig m.m.
har också behandlats i avsnitt 2.12 i den allmänna motiveringen.
I likhet med vad som gäller andra beredskapsförfattningar kan sådana
föreskrifter, som stöds på bemyndigandet i paragrafen, utfärdas redan i
fredstid. Det kan dock vara svårt att nu förutse vilka behov av en sär-
skild reglering som kan uppkomma vid t.ex. krig, även om det är sanno-
likt att särskilda åtgärder behövs för att trygga bl.a. tillverkningen och
importen av läkemedel. Likaså kan receptbeläggningen behöva utformas
på annat sätt än i fredstid.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Genom lagen upphävs läkemedelsförordningen (1962:701), lagen
(1981:50) med bestämmelser om vissa medel avsedda för injektion och
lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel.
3. Beslut som meddelats med stöd av läkemedelsförordningen
(1962:701), lagen (1981:50) med bestämmelser om vissa medel avsedda
för injektion eller lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel skall anses
ha meddelats med stöd av motsvarande bestämmelse i denna lag om inte
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket
förordnar annat. Tillstånd som på grund härav skall anses som god-
kännande enligt denna lag gäller under fyra månader efter ikraftträdan-
det utan hinder av föreskriften i 6 § andra stycket.
4. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av rege-
ringen hänvisas till en föreskrift som har ersatts av en föreskrift i denna
lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.
Prop. 1991/92:107
114
I förhållande till lagrådsremissens förslag har ett klargörande tillägg
gjorts under punkt 3.
Den föreslagna lagen träder enligt punkt 1 i kraft den dag som rege-
ringen bestämmer. Om förslaget till EES-avtalet genomfors bör lagen
lämpligen träda i kraft samma dag som detta avtal. Det genomförande
av EG-reglema på läkemedelsområdet som krävs på lagnivå kommer på
detta sätt att ha fullföljts.
Enligt punkt 2 upphävs genom den föreslagna läkemedelslagen de
gällande, centrala författningarna på läkemedelsområdet.
Övergångsbestämmelsen i punkt 3 innebär att de nya reglerna om t.ex.
godkännande av läkemedel och andra tillstånd i fråga om läkemedel
skall tillämpas som om beslutet före lagens ikraftträdande fattats med
stöd av lagen. Ett godkännande (registrering) gäller under fyra månader
efter ikraftträdandet utan hinder av vad som föreskrivits om begränsning
i godkännandets giltighetstid enligt 6 § andra stycket.
Genom punkt 4 klargörs hur eventuella, kvarstående hänvisningar till
föreskrifter som ersätts genom föreskrifter i den nya lagen skall tydas.
Det finns nämligen anledning att räkna med att det kan bli svårt att i ett
sammanhang se över alla de hänvisningar av detta slag som förekom-
mer. Strävan bör dock givetvis vara att man under följdlagstiftnings-
arbetet ser över så många som möjligt av hänvisningarna och anpassar
dem till den nya lagen innan den träder i kraft.
I övrigt har några särskilda övergångsbestämmelser inte ansetts be-
hövliga. Av allmänna principer följer att ärenden som har upptagits men
som inte har slutförts vid ikraftträdandet fortsättningsvis skall hand-
läggas enligt de nya bestämmelserna.
Prop. 1991/92:107
Enligt brottsbalken, narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling föreskrivs straff m.m. för vissa illegala
förfaranden med narkotika. Det finns dock ett behov av att kunna kon-
trollera även den legala hanteringen av narkotika. Föreskrifter som gör
en sådan kontroll möjlig har för närvarande meddelats utöver i narko-
tikaförordningen (1962:704) i läkemedelsverkets kungörelse (LVFS
1990:45) om tillämpningen av narkotikaförordningen. Kungörelsen inne-
håller i huvudsak de detalj bestämmelser om kontrollen som krävs för att
Sverige skall efterleva FN-konventionema på detta område.
I den lag om kontroll av narkotika som föreslås har tagits in bestäm-
melser om kontrollen av den legala hanteringen av narkotika. I den mån
det inte finns särskilda bestämmelser i denna lag, skall de mer generellt
inriktade bestämmelserna i den nya, föreslagna läkemedelslagen gälla
även för narkotiska läkemedel.
Den föreslagna lagen om kontroll av narkotika är avsedd att ersätta
den nuvarande narkotikaförordningen. Den är uppbyggd efter mönster i
115
förordningen. En del sakliga ändringar har dock gjorts i förhållande till
narkotikaförordningen. Dessa har i stor utsträckning redovisats i den
allmänna motiveringen. Dessutom har vissa redaktionella ändringar i
lagtexten vidtagits. Förslaget följer i huvudsak läkemedelsutredningens
förslag.
Utöver den nya, föreslagna lagen behövs i fortsättningen föreskrifter
som beslutats av regeringen samt av läkemedelsverket och generaltull-
styrelsen. Bemyndiganden för verket och styrelsen att meddela föreskrif-
ter i dessa frågor bör med stöd av 14 § i lagförslaget ges i en rege-
ringsförordning.
1 § Med narkotika avses i denna lag detsamma som i 8 § narkotika-
strafflagen (1968:64).
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket
skall upprätta och kungöra förteckningar över narkotika.
I paragrafen definieras begreppet narkotika och där finns också en före-
skrift om förteckningar över narkotika.
Första stycket har i sak oförändrat förts över från 1 § första stycket
narkotikaförordningen. Bestämmelsen har kommenterats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.13).
Andrastycket motsvarar i sak 1 § andra stycket narkotikaförordningen.
Förteckningarna finns för närvarande i läkemedelsverkets föreskrifter
(LVFS 1990:47) om förteckningar över narkotika. Där anges också mer
1 detalj vad som utgör narkotika och vad som inte hänförs dit. Föreskrif-
terna följer i allt väsentligt innehållet i motsvarande bestämmelser i de
internationella konventionerna på området. På någon punkt har Sverige
striktare regler än vad som följer av skyldigheterna enligt konventioner-
na.
2 § Narkotika får importeras, tillverkas, exporteras, utbjudas till för-
säljning, överlåtas eller innehas endast för medicinskt eller vetenskapligt
ändamål.
Med hänsyn till risken för missbruk måste den legala användningen av
narkotika begränsas till vissa, särskilt angelägna ändamål. Dessa preci-
seras i paragrafen, som i huvudsak motsvarar 2 § narkotikaförordning-
en. Som framgått av den allmänna motiveringen har i uppräkningen
dock lagts till vissa handlingar nämligen innehav och export för att upp-
nå bättre överensstämmelse med de internationella konventionerna.
Bestämmelsen är grundläggande för t.ex. läkemedelsverkets tillstånds-
givning enligt 8 §.
Prop. 1991/92:107
116
3 § Narkotika får importeras eller exporteras endast av den som har
tillstånd till det.
Om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedels-
verket föreskriver något annat, får dock resande utan tillstånd föra in
narkotiska läkemedel i Sverige, om de är avsedda för medicinskt ända-
mål och den resandes personliga bruk.
Narkotika får inte tas om hand på det sätt som avses i 8 § första
stycket 2 tullagen (1987:1065). Narkotika får inte heller utan tillstånd
sändas genom tullområdet, åter föras ut eller förvaras i tullager som
inrättats för förvaring av proviantartiklar och liknande. I övrigt gäller
lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselregle-
rade varor, m.m.
Huvudregeln måste vara att all befattning med narkotika i princip kräver
särskilt tillstånd. Föreskrifter om sådana tillstånd har tagits in i 3-7 §§.
I denna paragraf regleras import och export av narkotika. Bestämmel-
serna har med vissa sakliga ändringar förts över från 3 § första-tredje
styckena narkotikaförordningen. Smärre, redaktionella jämkningar har
gjorts i förhållande till lagrådsremissens förslag.
Bestämmelsen i första stycket är i sak oförändrad. Mycket detaljerade
bestämmelser om import och export av narkotika finns i narkotikakun-
görelsen. Syftet med dessa bestämmelser är att begränsa den totala
mängden narkotika, som importeras eller tillverkas här, till det legala
behovet i landet. För att få importera narkotika krävs enligt kungörelsen
dels godkännande som importör, dels också tillstånd att importera det
aktuella varupartiet (s.k. införselcertifikat). Godkännande som importör
har för närvarande bara ett drygt tiotal personer.
Även för export krävs tillstånd (utförselcertifikat) för det aktuella varu-
partiet. Något särskilt godkännandeförfarande för exportörer finns inte.
Narkotika får enligt kungörelsen exporteras endast av godkänd importör,
tillverkare och apotekschef. Det senare är mycket ovanligt men torde
inte kunna helt uteslutas.
Frågor om tillstånd prövas enligt 8 § i lagförslaget av läkemedelsver-
ket. Tillstånd kan återkallas när det finns skäl till det.
Bestämmelserna i andra stycket om rätt för resande att föra in narkoti-
ska läkemedel gäller under förutsättning att inte regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, läkemedelsverket, föreskriver något annat.
Det kan t.ex. bli aktuellt att meddela bestämmelser som begränsar rätten
att föra in ett visst läkemedel eller helt förbjuder sådan import.
I tredje stycket ges bestämmelser med avvikelser från lagen (1973:980)
om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m.
En del av avvikelserna gäller också för läkemedel i allmänhet. I vissa
hänseenden gäller dock ytterligare restriktioner för narkotika. Narkotika
får sålunda inte tas om hand av importören, innan den har förtullats.
Narkotika får inte heller utan tillstånd sändas inom tullområdet (transite-
ras) eller återutföras.
Narkotikakungörelsen innehåller närmare föreskrifter om transitering
av narkotika och om förvaring av narkotika i tullager och i frihamn.
Prop. 1991/92:107
117
Motsvarande bestämmelser till 3 § fjärde stycket i narkotikaförordning- Prop. 1991/92:107
en, dvs. bemyndigande för generaltullstyrelsen och läkemedelsverket,
kommer att kunna meddelas med stöd av 14 § i lagförslaget.
4 § Med tillverkning avses i denna lag framställning, omvandling,
bearbetning, avvägning, uppräkning, förpackning eller ompackning av
narkotika samt framställning av sådan beredning som innehåller narko-
tika utan att beredningen anses som narkotika.
Tillverkning av narkotika får bedrivas endast av den som har tillstånd
till det. Tillstånd behövs dock inte för att på apotek göra en beredning
med narkotiskt ämne som verksam beståndsdel eller för att i veten-
skapligt syfte framställa narkotika vid en vetenskaplig institution, som
ägs eller stöds av staten.
Paragrafen innehåller föreskrifter om tillstånd för tillverkning av narko-
tika. Bestämmelsen har efter viss språklig modernisering förts över från
5 § narkotikaförordningen. I förhållande till lagrådsremissens förslag har
ett redaktionellt förtydligande gjorts i form av ett tillägg i första stycket.
En smärre justering har också gjorts i andra stycket.
För tillverkning krävs ett årligt personligt tillstånd att tillverka narko-
tika där varje aktuell narkotisk råvara är specificerad till sort och
mängd.
Ursprungligen har tillverkning bestått i framställning av narkotika ur
råvaror som förekommer i naturen. Tillverkning omfattar dock enligt
bestämmelsen, förutom upparbetning av råvaror till beredningar, även
såväl syntetisering som annan framställning av ämnen. Frågan när fram-
ställning får anses uppkomma vid odling av växter som innehåller nar-
kotika får prövas vid rättstillämpningen.
Det kan förtjäna att påpekas att framställning som är avsedd för
missbruk i narkotikastrafflagen är en särskild gämingsform. Bearbetning
och förpackning liksom vissa andra kvalificerade fall av befattning med
narkotika är en annan gämingsform. Motiven är att de sistnämnda för-
farandena inom den illegala verksamheten ofta sker i ett senare led än i
producentledet. Odling av narkotikaväxter för missbruk är att anse som
olovlig framställning.
Läkemedelsverket skall enligt narkotikakungörelsen föreskriva villkor
när tillstånd ges till tillverkning. En motsvarighet till kungörelsens be-
stämmelse finns i 8 § denna lag.
Den som förestår tillverkningen skall se till att den sker under sådana
förhållanden att ingen kan komma åt narkotikan obehörigen. Detta kan
ske t.ex. genom att kontrollföreskrifter meddelas och att tillsyn utövas
över personalen.
5 § Handel med narkotika får bedrivas endast av
1. den som med tillstånd antingen har infört varan till riket eller har
118
vidtagit sådan åtgärd med varan som innebär tillverkning,
2. den som har rätt till detaljhandel med läkemedel, eller
3. någon annan som har tillstånd att handla med varan.
Av paragrafen framgår att även handel med narkotika kräver tillstånd.
Sådant tillstånd kan dock innefattas i att något annat tillstånd har med-
delats den som bedriver handel. Bestämmelsen har med några mindre
språkliga justeringar forts över från 6 § 1 mom. narkotikaförordningen.
En smärre, redaktionell jämkning har vidtagits i förhållande till lagråds-
remissens förslag.
För att få handla med narkotika krävs antingen att den enskilde har
importerat narkotikan med tillstånd enligt 3 § första stycket eller att han
har tillverkat den med tillstånd enligt 4 § andra stycket första meningen.
Behörig är även den som har rätt till detaljhandel med läkemedel, dvs.
Apoteksbolaget AB, och den som har ett särskilt tillstånd till handel med
narkotika, vilket då avser partihandel.
6 § Narkotiska läkemedel får lämnas ut endast efter förordnande av
läkare, tandläkare eller veterinär. Sådant förordnande skall ske med
största försiktighet.
Om det finns grundad anledning att anta att en läkare, tandläkare eller
veterinär har missbrukat sin behörighet att förordna narkotiska läke-
medel, får hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd efter omständigheterna
antingen förbjuda att sådana läkemedel lämnas ut på förordnande av
läkaren, tandläkaren eller veterinären eller föreskriva särskilda begräns-
ningar i fråga om utlämnandet.
Beslut i ett ärende som avses i andra stycket skall gälla omedelbart,
om inte annat beslutas.
I kontrollen av narkotika måste ingå att narkotika inte får lämnas ut
annat än efter särskild förskrivning, som måste förbehållas yrkesgrup-
perna läkare, tandläkare och veterinärer. Tillsynen över dem som är
behöriga att förskriva narkotika måste utformas på sådant sätt att miss-
bruk kan förebyggas och stoppas. Bestämmelserna i paragrafen har med
vissa ändringar förts över från 6 § 2 mom. narkotikaförordningen. Be-
myndigande för läkemedelsverket att meddela närmare föreskrifter om
utlämnande av narkotiska läkemedel kan enligt 14 § i lagförslaget med-
delas av regeringen.
Enligt första stycket gäller receptplikt för narkotiska läkemedel.
Bestämmelsen om att förordnande av narkotika skall ske med största
försiktighet har hämtats från 4 § i läkemedelsverkets föreskrifter
(LVFS 1990:27) om förordnande och utlämnande av läkemedel från
apotek m.m. (receptföreskrifter). Genom att lyfta upp denna föreskrift
till lagnivå har det markerats betydelsen av att stor försiktighet iakttas
vid förskrivningen. Detta får naturligtvis inte tolkas så att inte smärt-
stillande narkotika skall kunna ges i all den utsträckning som kan be-
hövas till t.ex. patienter som behandlas i livets slutskede. 1 receptföre-
skriftema finns också bestämmelser som syftar till att försvåra förfalsk-
Prop. 1991/92:107
119
ning av narkotikarecept och försvåra för missbrukare att komma över
narkotika.
Socialstyrelsen har meddelat särskilda föreskrifter om förskrivning och
utlämnande av vissa narkotiska läkemedel. Här kan nämnas föreskrif-
terna (SOSFS 1990:16) om metadonbehandling och förskrivning av
opiater på indikation narkomani och kungörelsen (SOSFS 1979:21) om
medikamentell smärtlindring i terminal vård.
Andra och tredje stycket har i huvudsak lämnats oförändrade i förhål-
lande till vad som nu gäller främst av det skälet att frågan om att inte-
rimistiskt - helt eller delvis - förbjuda att narkotiska läkemedel lämnas
ut på förordnande av viss läkare, tandläkare eller veterinär har övervägts
av tillsynsutredningen, vars förslag (SOU 1991:63) är föremål för
remissbehandling. Bestämmelserna har tillkommit för att försvåra
missbruk av narkotiska läkemedel. Ärendena prövas av hälso- och sjuk-
vårdens ansvarsnämnd. De tas upp i nämnden på anmälan av socialsty-
relsen eller den som saken gäller.
Prop. 1991/92:107
7 § Narkotika får innehas endast av
1. den som har rätt att handla med varan,
2. en föreståndare för en vetenskaplig institution som ägs eller stöds av
staten eller en kommun, i den mån varan behövs för vetenskaplig
forskning, undersökning eller undervisning,
3. en befattningshavare vid försvarsmakten enligt särskilda bestäm-
melser, eller
4. den som fått varan utlämnad till sig enligt 6 § första stycket eller
medgetts import enligt 3 § första stycket.
De grundläggande föreskrifter som behövs för att kontrollera innehavet
av narkotika har tagits in i paragrafen. Bestämmelsen har med vissa
språkliga justeringar förts över från 7 § narkotikaförordningen.
I paragrafen anges vilka som är behöriga att inneha narkotika. Det är
den som är behörig att handla med narkotika, föreståndare för vissa
vetenskapliga institutioner i viss utsträckning, befattningshavare i för-
svarsmakten enligt särskilda bestämmelser, den som fått narkotikan
utlämnad till sig på ordination antingen här i landet eller utomlands och
den som fått tillstånd att inneha varan.
Lagförslaget innehåller inga bestämmelser om hur narkotikan skall
förvaras. För närvarande finns bestämmelser i narkotikakungörelsen,
som bl.a. innebär att narkotika skall förvaras i låst skåp eller rum och
att lagret inte skall vara större än nödvändigt. I narkotikakungörelsen
finns också bestämmelser om hur narkotika får förstöras. Bestämmelser
i allmänhet om förvaring av narkotiska läkemedel i hemmet finns i för-
slaget till den nya läkemedelslagen. Bestämmelser om sådana läkemedel
kan i fortsättningen meddelas också med stöd av 14 §.
120
8 § Läkemedelsverket prövar frågor om tillstånd enligt denna lag. Till-
stånd skall förenas med de villkor som behövs. Vid prövningen skall
verket särskilt ta hänsyn till innehållet i de överenskommelser om narko-
tika som Sverige har biträtt. Ett tillstånd får återkallas av verket, om det
behövs för att förebygga missbruk av narkotika.
I paragrafen finns de grundläggande bestämmelserna om handläggningen
av tillståndsfrågor. Bestämmelsen har med några smärre justeringar förts
över från 8 § narkotikaförordningen.
Det framgår av paragrafen att frågor om tillstånd prövas av läke-
medelsverket. Vid sin prövning skall verket ta hänsyn till innehållet i de
narkotikakonventioner, som Sverige har anslutit sig till. Dessa är 1961
års allmänna narkotikakonvention (Single Convention on Narcotic
Drugs) och 1972 års tilläggsprotokoll till denna (båda kallas vanligen
gemensamt allmänna narkotikakonventionen) samt 1971 års konvention
om psykotropa ämnen (Convention on Psychotropic Substances).
1971 års konvention brukar kallas psykotropkonventionen. Hit hör också
1988 års narkotikabrottskonvention (United Nations Convention against
Illicit Traffic in Narcotic Drugs and Psychotropic Substances).
För att ingen obehörig skall kunna komma åt narkotikan skall verket
föreskriva villkor för att ha tillstånd.
Enligt sista meningen får verket återkalla ett tillstånd, om det behövs
för att förebygga missbruk av narkotika. Återkallelse kan ske när före-
skrifter eller villkor åsidosätts eller vid brister i ett företags tillsyn eller
när något annat fel förekommit. Verket kan också återkalla tillstånd på
grund av internationella hänsyn eller om andra nationella förhållanden
gör återkallelsen motiverad.
9 § Den som importerar, exporterar eller tillverkar narkotika eller hand-
lar med narkotika skall föra sådana anteckningar som behövs för att
kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna i denna lag och före-
skrifter som meddelats med stöd av lagen. Föreståndare för en veten-
skaplig institution där narkotika används i vetenskapligt syfte, skall föra
sådana anteckningar som behövs för kontrollen av användningen.
Det är angeläget att den som har rätt att ta befattning med narkotika
genom olika förfaranden för anteckningar i den omfattning och på det
sätt som krävs for att den kontroll som avses i lagen skall kunna
genomföras i praktiken. Sådan skyldighet har därför föreskrivits i para-
grafen. Bestämmelsen har med några mindre språkliga justeringar förts
över från 9 § narkotikaförordningen.
I narkotikakungörelsen ges detaljerade bestämmelser om skyldigheten
att föra anteckningar. Dessa gäller även för apotekschef och i vissa fall
också för ansvariga på fartyg och luftfartyg. Enligt kungörelsen skall
anteckningarna förvaras i minst tre år. Bestämmelser finns också om
avstämning av lager och skyldighet att anmäla brister i lagret till läke-
Prop. 1991/92:107
121
medelsverket. Slutligen ges också föreskrifter om redovisning av uppgif-
ter kvartalsvis och årligen till verket.
Föreskrifterna i narkotikakungörelsen bygger på de omfattande skyl-
digheter att föra anteckningar och avge statistik och rapporter som följer
av narkotikakonventionema. Dessa skyldigheter är ett viktigt led i den
internationella kontrollen.
10 § Läkemedelsverket har tillsynen över efterlevnaden av denna lag
samt de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen.
11 § Läkemedelsverket har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen och får meddela de förelägganden
och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen skall efterlevas.
För tillsyn har läkemedelsverket rätt till tillträde dels till områden,
lokaler och andra utrymmen som används i samband med tillverkning
eller annan hantering av narkotika, av utgångsämnen till narkotika eller
av förpackningsmaterial, dels till utrymmen där prövning av narkotikans
egenskaper utförs. Verket får i sådana utrymmen göra undersökningar
och ta prover. Läkemedelsverket har dock inte med stöd av denna lag
rätt till tillträde till bostäder.
På begäran skall den som förfogar över sådana varor som avses i
andra stycket lämna nödvändigt biträde vid undersökningen. För uttaget
prov betalas inte ersättning. Ett beslut om föreläggande eller förbud får
förenas med vite. Om tillträde eller biträde vägras får läkemedelsverket
också förelägga vite.
I 10 och 11 §§ finns föreskrifter om tillsyn. Bestämmelsen i 10 § har
med några mindre språkliga justeringar förts över från 10 § narkotika-
förordningen. Bestämmelsen i 11 § ersätter 11 § narkotikaförordningen.
Denna bestämmelse har efter mönster i huvudsak i 15 - 17 §§ lagen
(1985:426) om kemiska produkter moderniserats och utvidgats för att ge
utrymme för en ännu effektivare tillsyn. I förhållande till lagrådsremis-
sens förslag har vissa, redaktionella jämkningar av lagtexten gjorts.
Bestämmelserna är till stora delar likalydande med motsvarande be-
stämmelser i 23 och 24 §§ i den föreslagna läkemedelslagen. Här hän-
visas därför till specialmotiveringen till dessa bestämmelser.
12 § Bestämmelser om ansvar i vissa fall för åsidosättande av föreskrif-
ter, oriktiga uppgifter i ansökan om tillstånd och andra förfaranden i
fråga om narkotika finns i narkotikastrafflagen (1968:64) och i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
Den föreslagna lagen innehåller inte några straffbestämmelser. En hän-
visning till andra författningar blir därför nödvändig.
Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 13 § narkotikaförord-
ningen. Bestämmelser om ansvar för såväl helt illegala förfaranden som
Prop. 1991/92:107
122
straffbara förfaranden inom ramen för legal narkotikahantering samt om
förverkande och beslag finns i de nämnda författningarna.
13 § Beslut som läkemedelsverket, generaltullstyrelsen eller hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd i ett enskilt fall meddelat enligt denna lag
eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen får över-
klagas hos kammarrätten.
Beslut som läkemedelsverket, generaltullstyrelsen, hälso- och sjukvår-
dens ansvarsnämnd eller kammarrätten i ett enskilt fall meddelar skall
gälla omedelbart, om inte annat beslutas.
Prop. 1991/92:107
Paragrafen innehåller föreskrifter om överklagande och om verkställig-
het. Bestämmelserna ersätter 14 § narkotikaförordningen. Smärre,
redaktionella jämkningar har gjorts i förhållande till lagrådsremissens
förslag.
I förhållande till den äldre bestämmelsen har som framgår av den
allmänna motiveringen i första stycket gjorts den ändringen att alla be-
slut nu överklagas till kammarrätten.
I andra stycket har föreskrivits att beslut som meddelats i det enskilda
fallet gäller omedelbart om inte myndigheten bestämmer något annat.
Det har tidigare varit något oklart om läkemedelsverket kunnat bestäm-
ma att ett beslut skall gälla omedelbart.
14 § Regeringen får i fråga om import, export, tillverkning, handel,
förordnande, utlämnande och anteckningar besluta om ytterligare före-
skrifter.
Regeringen får överlåta till läkemedelsverket och generaltullstyrelsen
att besluta om sådana föreskrifter.
De föreskrifter som upptas i förslaget till lagen behöver kompletteras
med föreskrifter av detaljkaraktär. Bestämmelserna i paragrafen ersätter
3 § fjärde stycket, 6 § 2 mom. första stycket andra meningen och 15 §
narkotikaförordningen.
Som tidigare framhållits är avsikten att regeringen med stöd av bemyn-
digandet skall bemyndiga läkemedelsverket att meddela föreskrifter i
ungefär samma omfattning som för närvarande. Generaltullstyrelsen bör
liksom för närvarande bemyndigas att meddela föreskrifter om att narko-
tika i vissa fall får importeras eller exporteras endast över vissa av sty-
relsen angivna orter och om förvaring av narkotika på tullupplag och
tullager samt i frihamn.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
123
2. Narkotikaförordningen (1962:704) skall upphöra att gälla vid ikraft- Prop. 1991/92:107
trädandet.
3. Beslut och tillstånd som har meddelats enligt den upphävda förord-
ningen gäller fortfarande.
Narkotikaförordningen upphävs genom den nya lagen. Beslut och till-
stånd enligt förordningen skall fortsätta att gälla även sedan den nya
lagen trätt i kraft.
Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen
att anta förslagen till
1. läkemedelslag,
2. lag om kontroll av narkotika.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredra-
ganden har lagt fram.
124
RÅDETS DIREKTIV
av den 26 januari 1965
om tillnärnming av bestämmelser som fastställts genom lagar eller
andra författningar och som gäller farmceutiska specialiteter
(65/65/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttranden1,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande2, och
med beaktande av följande:
Det primära syftet med alla regler om tillverkning och distribution av
farmceutiska specialiteter skall vara att värna om folkhälsan.
Dock gäller att medlen for att uppnå detta syfte inte får hindra
utvecklingen av farmaceutiska specialiteter eller handeln med läkemedel
inom gemenskapen.
Handeln med farmaceutiska specialiteter inom gemenskapen hindras
genom bristande överensstämmelse mellan de nationella bestämmelserna,
i synnerhet vad gäller bestämmelserna för läkemedel (med undantag av
substanser eller kombinationer av substanser som utgör livsmedel, foder-
medel eller kosmetiska preparat), eftersom dessa skillnader direkt
påverkar upprättandet av en väl fungerande gemensam marknad.
Dessa hinder måste följaktligen undanröjas, något som kräver en
tillnärmning av bestämmelserna.
Tillnärmningen kan dock endast ske stegvis, samtidigt som det i första
hand gäller att undanröja de skillnader som tenderar att ha störst effekt
på den gemensamma marknadens funktion.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
Definitioner och räckvidd
Artikel 1
I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här
anges:
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
’ EGT nr 84.4.6.1963, s. 1571/63.
2 EGT nr 158, 16.10.1964, s. 2508/64.
125
1. farmaceutisk specialitet: Prop. 1991/92:107
vaije färdigberett läkemedel som försäljs under särskilt namn och ien Bil- 1
särskild förpackning.
2. läkemedel:
varje substans eller kombination av substanser som tillhandahålls för att
behandla eller förebygga sjukdom hos människor eller djur och vaije
substans eller kombination av substanser som är avsedd att tillföras
människor eller djur i syfte att ställa diagnos eller att återställa, korrigera
eller modifiera fysiologiska funktioner.
3. substans:
vaije ämne oavsett ursprung, såsom
— humant, t.ex.
blod och blodprodukter från människa,
— animaliskt, t.ex.
mikroorganismer, hela djur, delar av organ, animala sekret,
toxiner, extrakt, blodprodukter etc.,
— vegetabiliskt, t.ex.
mikroorganismer, växter, växtdelar, växtsekret, extrakter etc. eller
— kemiskt, t.ex.
grundämnen, naturligt förekommande kemiska ämnen samt kemiska
produkter erhållna genom kemisk omvandling eller syntes.
Artikel 2
Bestämmelserna i kapitel II till V gäller endast sådana farmaceutiska
specialiteter som är avsedda för människor och för försäljning i
medlemsstaterna.
KAPITEL II
Tillstånd att saluföra läkemedel
Artikel 3
En farmaceutisk specialitet far saluföras i en medlemsstat endast om den
ansvariga myndigheten i medlemsstaten givit tillstånd till försäljningen.
Artikel 4
För att få tillstånd att försälja en farmceutisk specialitet enligt artikel 3
krävs att den som skall svara för försäljningen ansöker hos den ansvariga
myndigheten i medlemsstaten.
Ansökan skall åtföljas av följande uppgifter och dokumentation:
1. Sökandens namn eller firma och postadress samt i tillämpliga fall
motsvarande uppgifter för tillverkaren.
126
2. Specialitetens namn (handelsnamn eller gängse benämning till- Prop. 1991/92:107
sammans med varumärket eller tillverkarens namn eller vetenskaplig Bil- 1
benämning tillsammans med varumärket eller tillverkarens namn).
3. Uppgifter om art och mängd av samtliga beståndsdelar som ingår
i specialiteten i enlighet med gängse nomenklatur, med uteslutande av
kemiska bruttoformler, men med angivande av de internationella
generiska benämningar som rekommenderats av Världshälsoorganisa-
tionen i de fall det finns någon sådan benämning.
4. Kortfattad beskrivning av framställningsmetoden.
5. Terapeutiska indikationer, kontraindikationer och biverkningar.
6. Dosering, läkemedelsform, användnings- och administreringssätt
samt förväntad hållbarhet, om den understiger tre år.
7. Kontrollmetoder som tillämpats av tillverkaren (analys och
haltbestämning av beståndsdelarna och av den färdiga slutprodukten,
speciella undersökningar, t ex avseende sterilitet, stabilitet, närvaro av
pyrogener och tungmetaller, stabilitet samt biologiska och toxikologiska
undersökningar).
8. Resultat av:
— fysikalisk-kemiska, biologiska eller mikrobiologiska under-
sökningar,
— farmakologiska och toxikologiska undersökningar,
— kliniska prövningar.
Dock gäller följande undantag:
a) i stället för resultat av farmakologiska och toxikologiska
undersökningar eller kliniska prövningar räcker det att hänvisa till
publicerade referenser när det rör sig om
i) en specialitet med väletablerad användning som prövats i
tillfredsställande utsträckning på människa, varigenom dess
effekter och biverkningar redan är kända och publicerade i
referenslitteraturen
ii) en ny specialitet i vilken kombinationen av verksamma
beståndsdelar är identisk med en känd specialitet med
väletablerad användning
iii) en ny specialitet som består av enbart kända beståndsdelar som
i kombination ingått i jämförbara proportioner i läkemedel med
etablerad användning och som testats i tillfredsställande
omfattning.
b) i fråga om en ny specialitet som innehåller kända beståndsdelar i en
kombination som hittills inte använts för terapeutiskt bruk räcker
det med att hänvisa till publicerade data.
9. Ett eller flera prover på den produktpresentation som skall användas
för specialiteten tillsammans med en bipacksedel när en sådan skall
bifogas.
10. Dokument som visar att tillverkaren har rätt att i sitt hemland
framställa specialiteter.
11. Bevis om tillstånd till försäljning av specialiteten som utfärdats i en
annan medlemsstat eller tredje land.
127
Artikel 5
Tillstånd enligt artikel 3 skall inte meddelas, om det efter granskning av
de uppgifter och dokument som uppräknas i artikel 4 framgår att
specialiteten är skadlig vid normal användning, eller att terapeutisk effekt
saknas eller av sökanden inte har tillfredsställande dokumenterats, eller
att produktens sammansättning till art och mängd inte överensstämmer
med deklarationen.
Tillstånd skall inte heller meddelas om de uppgifter och den
dokumentation som bifogats inte är i överensstämmelse med artikel 4.
Artikel 6
De ansvariga myndigheterna i medlemsstaterna kan vägra tillstånd till
försäljning av en farmaceutisk specialitet för användning som
preventivmedel, om försäljning av sådana medel är förbjuden enligt
landets lagstiftning.
Artikel 7
Medlemsstaterna skall genom lämpliga åtgärder säkerställa att ansökan
om tillstånd till försäljning av en farmaceutisk specialitet färdigbehandlas
inom 120 dagar räknat från den dag då ansökan kom in.
I undantagsfall kan denna frist förlängas med ytterligare 90 dagar.
Sökanden skall underrättas om sådan förlängning före utgången av den
ordinarie fristen.
Artikel 8
Medlemsstaterna skall genom lämpliga åtgärder säkerställa att en sökande
som fått tillstånd till försäljning visar att kontrollerna av slutprodukten
genomförts i enlighet med de metoder som redovisats av sökanden enligt
punkt 7 i andra stycket i artikel 4.
Artikel 9
Ett tillstånd medför ingen ändring av tillverkarens civil- och straffrättsliga
ansvar. Detta gäller i tillämpliga fall även i fråga om den som svarar för
saluförandet av den farmaceutiska specialiteten.
Artikel 10
Ett tillstånd skall gälla i fem år och skall förnyas för vaije ny femårs-
period. Den som beviljats försäljningstillstånd skall lämna in en ny
ansökan minst tre månader före periodens utgång.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
128
KAPITEL III
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Tillfällig indragning och återkallellse av tillstånd att försälja
farmaceutiska specialiteter
Artikel 11
Den ansvariga myndigheten i medlemsstaten skall tillfälligt dra in eller
återkalla tillståndet till försäljning av en farmaceutisk specialitet, om
produkten visas vara skadlig vid normal användning eller om den visar
sig sakna terapeutisk effekt eller om sammansättningen till art och mängd
inte överensstämmer med den uppgivna. Terapeutisk effekt saknas, om
det kan fastställas att terapeutiska resultat inte kan uppnås med
specialiteten.
Tillståndet skall vidare dras in tillfälligt eller återkallas om de uppgifter
som lämnats som stöd för ansökan i enlighet med artikel 4 befunnits
oriktiga eller om de kontroller av slutprodukten som avses i artikel 8 inte
utförts.
Artikel 12
Alla beslut som tagits i enlighet med artiklarna 5, 6 eller 11 skall
motiveras utförligt. Beslutet skall delges den berörda parten tillsammans
med uppgifter om vilka möjligheter till prövning av beslutet som står till
buds enligt gällande lagstiftning och inom vilken tid detta måste ske.
Beslut om tillstånd att försälja en viss specialitet eller återkallelse av
tillståndet skall offentliggöras av vaije medlemsstat genom lämplig
officiell publikation.
KAPITEL IV
Märkning av farmaceutiska specialiteter
Artikel 13
Följande uppgifter skall återfinnas på farmaceutiska specialiteters
behållare och yttre förpackning:
1. Namnet på specialiteten, antingen i form av varumärkesnamnet eller
en gängse benämning tillsammans med varumärket eller namnet på
tillverkaren eller den vetenskapliga benämningen tillsammans med
varumärket eller namnet på tillverkaren.
2. I anslutning till namnet på specialiteten skall finnas en förteckning
över de aktiva beståndsdelarna med angivande av såväl art som mängd
per dosenhet eller procent, beroende på läkemedelsformen. De
internationella generiska benämningar (INN-namn) som rekommenderas
av Världshälsoorganisationen skall användas om sådana finns.
3. Kontrollnummer för produktidentifiering (tillverkarens sats-
nummer).
9 Riksdagen 199U92. 1 saml. Nr 107
129
4. Diarienummer. Prop. 1991/92:107
5. Sökandens namn eller firmanamn och adress samt i förekommande Bil- 1
fall motsvarande uppgifter om tillverkaren.
6. Anvisning om administreringssättet.
7. Utgångsdatum for specialiteter med en hållbarhetstid som är mindre
än tre år.
8. Särskilda förvaringsföreskrifter, om det behövs.
Läkemedelsform och mängdangivelse genom vikt, volym eller antal
dosenheter behöver endast anges på den yttre förpackningen.
Artikel 14
I fråga om ampuller skall uppgifterna enligt punkt 1 i artikel 13 anges på
ytterhöljet. På läkemedelsbehållaren räcker det med följande uppgifter:
— den farmaceutiska specialitetens namn
— mängden aktiva beståndsdelar
— administreringssätt
— utgångsdatum.
Artikel 15
I fråga om andra små endosbehållare än ampuller, på vilka det inte är
möjligt att sätta ut uppgifterna enligt artikel 14, skall föreskrifterna i
artikel 13 gälla endast för den yttre förpackningen.
Artikel 16
I fråga om narkotika skall, utöver de uppgifter som nämns i artikel 13,
en speciell symbol i form av en dubbel röd linje finnas både på den yttre
förpackningen och läkemedelsbehållaren.
Artikel 17
När yttre förpackning saknas skall uppgifterna enligt föregående artiklar
anges på läkemedelsbehållaren.
Artikel 18
De uppgifter som nämns i punkterna 6, 7 och 8 i artikel 13 skall anges
på den yttre förpackningen och på läkemedelsbehållaren på de språk som
används i det land där läkemedlet skall försäljas.
Artikel 19
Bestämmelserna i detta kapitel utgör inte något hinder mot att på
ytterhöljet eller läkemedelsbehållaren tillfoga andra obligatoriska
uppgifter utöver vad som påbjuds i detta direktiv.
130
Artikel 20
Om någon bryter mot bestämmelserna i detta kapitel och trots anmaning
underlåter att rätta sig efter dessa, får de ansvariga myndigheterna i
medlemsstaterna tillfälligt dra in eller återkalla tillståndet till försäljning
av den farmaceutiska specialiteten.
Alla beslut som fattas i enlighet med föregående stycke skall innehålla
en utförlig motivering. Beslutet skall delges den berörda parten och
åtföljas av uppgifter om vilka möjligheter till prövning av beslutet som
står till buds enligt gällande lagstiftning och inom vilken tid prövning
skall begäras.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
KAPITEL V
Allmänna och slutbestämmelser
Artikel 21
Ett tillstånd att försälja en farmaceutisk specialitet får inte vägras,
tillfälligt dras in eller återkallas annat än på de grunder som fastställts
genom detta direktiv.
Artikel 22
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa
detta direktiv inom 18 månader efter dagen för anmälan och omedelbart
underrätta kommissionen om detta.
Artikel 23
Medlemsstaterna skall se till att till kommissionen överlämna texten till
de viktigare nationella bestämmelser som utfärdas inom det område som
berörs av detta direktiv.
Artikel 24
De regler som fastställts i detta direktiv skall under loppet av fem år efter
att direktivet utfärdats (jfr artikel 22) successivt tillämpas på
farmaceutiska specialiteter för vilka enligt tidigare bestämmelser tillstånd
till försäljning krävts för saluförande.
131
Artikel 25
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 26 januari 1965
På rådets vägnar
M. COUVE DE MURVILLE
Ordförande
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
132
ANDRA RÅDSDIREKTIVET
av den 20 maj 1975
om tillnärmning av bestämmelser som fastställts genom lagar eller
andra författningar och som gäller farmaceutiska specialiteter.
(75/319/EEG)
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande1,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande2, och
med beaktande av följande:
Den tillnärmning som påbörjades genom rådsdirektivet 65/65/EEG3 av
den 26 januari 1965 om tillnärmning av lagar eller andra författningar
och som gäller farmaceutiska specialiteter skall fortsätta och genomföran-
det av principerna i det direktivet skall säkerställas.
I syfte att minska kvarstående olikheter måste regler för kontrollen av
farmaceutiska specialiteter fastställas och de skyldigheter som åligger de
ansvariga myndigheterna hos medlemsstaterna klargöras för att säkerställa
att dessa överensstämmer med de rättsliga kraven.
För att uppnå en friare rörlighet av farmaceutiska specialiteter måste
försäljningstillståndet för en farmaceutisk specialitet i två eller flera
medlemsstater underlättas.
För detta ändamål bör tillsättas en kommitté för farmaceutiska
specialiteter, bestående av representanter för medlemsstaterna och
kommissionen. Kommittén skall ha till uppgift att ge yttrande om en viss
farmaceutisk specialitet uppfyller de krav som angivits i direktivet
65/65/EEG.
Detta direktiv är endast ett steg i riktning mot målet att uppnå fri
rörlighet för farmaceutiska specialiteter, varför det kommer att krävas
ytterligare åtgärder för att med ledning av de erfarenheter som gjorts,
särskilt inom den ovannämnda kommittén, avskaffa vaije återstående
hinder mot fri rörlighet för farmaceutiska specialiteter.
För att underlätta rörligheten för farmaceutiska specialiteter och
förebygga att kontrollproceduren som utförts i ett medlemsland upprepas
i andra bör vissa minimikrav fastställas för tillverkning i och import från
tredje land och för försäljningstillstånd som bygger på dessa.
1 EGT nr 96, 2.6.1965, s. 1677/65.
2 EGT nr 107, 19.6.1965, s. 1825/65.
3 EGT nr 22, 9.2.1965, s. 369/65.
133
Garantier måste skapas inom medlemsstaterna för att de som skall svara Prop. 1991/92:107
för övervakningen och kontrollen av tillverkningen av farmaceutiska Bil. 1
specialiteter uppfyller vissa minimikrav på kompetens.
De bestämmelser i detta direktiv och i direktivet 65/65/EEG
som gäller farmaceutiska specialiteter är visserligen adekvata för dessa
produkter. De är emellertid otillräckliga för vacciner, toxiner och sera,
farmaceutiska specialiteter baserade på blod eller blodkomponenter från
människa, farmaceutiska specialiteter baserade på radioaktiva isotoper
och homeopatiska farmaceutiska specialiteter. Dessa bestämmelser bör
följaktligen inte tillämpas på sådana farmaceutiska specialiteter för
närvarande.
Vissa föreskrifter i detta direktiv innebär ändringar av olika
bestämmelser i direktivet 65/65/EEG.
KAPITEL I
Ansökan om försäljningstillstånd för
farmaceutisk specialitet
Artikel 1
Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att de
dokument och uppgifter som anges under punkterna 7 och 8 i artikel 4,
andra stycket i direktivet 65/65/EEG sammanställs av experter som har
tillräckliga tekniska och yrkesmässiga kvalifikationer och därefter
överlämnas till den ansvariga myndigheten. Dokumenten och uppgifterna
skall undertecknas av experterna.
Artikel 2
De experter som avses i artikel 1 skall, beroende på sina särskilda
kvalifikationer,
a) svara för uppgifter som faller inom deras kompetensområden
(analys, farmakologi och liknande experimentella vetenskapsgrenar,
kliniska prövningar) och objektivt redovisa erhållna resultat
(kvalitativt och kvantitativt),
b) lägga fram resultat och data i enlighet med rådets direktiv
75/318/EEG1 av den 20 maj 1975 om tillnärmning av medlems-
staternas bestämmelser om de krav som skall ställas på den
analytiska, farmakologisk-toxikologiska och kliniska dokumen-
tationen och på försöksprotokollen för prövning av farmaceutiska
specialiteter samt därvid särskilt redovisa:
1 Se s. 1 i denna tidning.
134
— i fråga om analytikern, att produkten överensstämmer med
deklarerad sammansättning och samtidigt ange vilka
kontrollmetoder som tillämpas av tillverkaren
— i fråga om farmakologen eller specialisten med motsvarande
experimentella kompetens data över produktens toxicitet och
observerade farmakologiska egenskaper
— i fråga om den som ansvarat för den kliniska prövningen, i vad
mån man lyckats fastställa effekter hos patienter som behandlats
med produkten vilka överensstämmer med den dokumentation
som sökanden överlämnat enligt artikel 4 i direktivet
65/65/EEG, huruvida patienterna tolererat produkten väl,
vilken dosering som den prövningsansvarige rekommenderar
samt eventuella kontraindikationer och biverkningar.
c) i tillämpliga fall, på vilka grunder man hänvisat till publicerade
referenser av det slag som avses i punkt 8 a och b i andra stycket
av artikel 4 i direktivet 65/65/EEG, enligt de villkor som angivits
i direktivet 75/318/EEG.
Detaljerade rapporter från experterna skall ingå i den dokumentation
som åtföljer ansökan om försäljningstillstånd när den inges till den
ansvariga myndigheten.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Artikel 3
Om artikel 2 i detta direktiv inte uppfylls, skall andra stycket i artikel 5
i direktivet 65/65/EEG gälla.
KAPITEL II
Granskning av ansökan om försäljningstillstånd för farmaceutiska
specialiteter
Artikel 4
Vid granskningen av ansökan enligt artikel 4 i direktivet 65/65/EEG
gäller att den ansvariga myndigheten:
a) skall se till att de uppgifter som lämnats som stöd för ansökan står
i överensstämmelse med vad som föreskrivs i artikel 4 och granska
i vad mån villkoren för att medge tillstånd att försälja
(försäljningstillstånd) är uppfyllda;
b) kan genom statligt eller annat godkänt laboratorium se till att de
kontrollmetoder som använts av tillverkaren och redovisats i
anslutning till ansökan är godtagbara i enlighet med vad som
föreskrivits i punkt 7 artikel 4 andra stycket i direktivet
65/65/EEG.
c) kan när så är lämpligt ålägga sökanden att komplettera den
dokumentation som fogats till ansökan på de punkter som innefattas
i andra stycket i artikel 4 i direktivet 65/65/EEG. När de ansvariga
135
myndigheterna begagnar sig av denna möjlighet skall de frister som Prop. 1991/92:107
angivits i artikel 7 i nyssnämnda direktiv börja löpa först när Bil. 1
begärd komplettering kommit in. Likaså skall dessa frister förlängas
med den tid som sökanden kan behöva för att avge en muntlig eller
skriftlig förklaring.
Artikel 5
a) Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att
de ansvariga myndigheterna verifierar att tillverkare och importörer
av produkter från tredje land är i stånd att genomfora tillverkningen
i enlighet med punkt 4 i artikel 4, andra stycket i direktivet
65/65/EEC och/eller genomföra kontroll enligt de metoder som
angivits i de uppgifter som skall åtfölja ansökan enligt punkt 7 i
artikel 4, andra stycket i samma direktiv.
b) I undantagsfall får de ansvariga myndigheterna medge tillverkare
och importörer av produkter från tredje land att till tredje man
överlåta vissa steg i tillverkningsproceduren och/eller vissa av de
kontroller som åsyftas i a). I sådana fall skall de ansvariga
myndigheterna hos de berörda parterna verkställa den föreskrivna
verifieringen.
Artikel 6
I de fall en bipacksedel medföljer förpackningen av en farmaceutisk
specialitet skall medlemsstaterna genom lämpliga åtgärder säkerställa att
den gäller enbart den avsedda produkten.
All den information som återges på bipacksedeln måste stå i överens-
stämmelse med de uppgifter och den dokumentation som inlämnats enligt
artikel 4 i direktivet 65/65/EEG och måste godkännas av de ansvariga
myndigheterna.
Bipacksedeln skall innehålla minst följande information:
a) namn på och adress till den person som ansvarar för försäljningen
av produkten eller, i fråga om företag, namn och firmaadress samt
i förekommande fall motsvarande uppgifter beträffande tillverkaren,
b) produktens namn samt uppgift om art och mängd av ingående
aktiva beståndsdelar,
De internationella generiska benämningar som rekommenderas av
Världshälsoorganisationen skall användas när sådana finns.
c) om inget annat bestämts av den ansvariga myndigheten:
— terapeutiska indikationer
— kontraindikationer, biverkningar och särskilda försiktighets-
åtgärder vid användningen,
Informationen och besluten enligt första och andra strecksatsen
skall ta hänsyn till resultaten av de kliniska prövningar och
farmakologiska undersökningar som avses i punkt 8 i artikel 4,
136
andra stycket i direktivet 65/65/EEG och, ifråga om sådan Prop. 1991/92:107
onformation som avses i den andra strecksatsen till de erfarenheter Bil. 1
som insamlats under den tid produkten varit på marknaden.
d) användningsföreskrifter för produkten (administrationssättet,
behandlingstidens längd om sådan begränsning bör iakttas, samt
normaldosering),
e) särskilda förvaringsföreskrifter i förekommande fall.
Övrig information skall klart särskiljas från de uppgifter som berörts
ovan.
Medlemsstaten kan kräva att en bipacksedel skall medfölja vaije
förpackning.
Artikel 7
Utan hinder av det som sägs i kapitel IV och artikel 21 i direktivet
65/65/EEG får medlemsstaterna kräva att märkningen av den
farmaceutiska specialitetens läkemedelsbehållare och/eller dess yttre
förpackning och/eller texten på bipacksedeln innefattar andra uppgifter
som kan ha betydelse för säkerheten eller kan vara till skydd för
folkhälsan, däribland eventuella försiktighetsåtgärder som bör iakttas vid
produktens användning och andra varningar baserade på de resultat av
kliniska prövningar och farmakologiska studier som avses i punkt 8
artikel 4, andra stycket i direktivet 65/65/EEG eller som framkommit
genom erfarenheter som insamlats under den tid som den farmaceutiska
specialiteten försålts.
KAPITEL III
Kommitté för farmaceutiska specialiteter
Artikel 8
1. I syfte att underlätta för medlemsländerna att enas om en gemensam
ståndpunkt i fråga om försäljningstillstånd för farmaceutiska specialiteter
inrättas härmed en kommitté för farmaceutiska specialiteter, i det följande
kallad 'kommittén’. Denna skall bestå av representanter för medlems-
staterna och kommissionen.
2. Kommittén skall ha till uppgift att i enlighet med artiklarna 9 till 14
granska de frågor angående tillämpningen av artiklarna 5, 11 eller 20 i
direktivet 65/65/EEG som överlämnats av en medlemsstat.
3. Kommittén skall utarbeta sin egen arbetsordning.
Artikel 9
1. Den medlemsstat som har utfärdat försäljningstillstånd för en
farmaceutisk specialitet skall tillställa kommittén en akt som innehåller
en kopia av försäljningstillståndet tillsammans med de uppgifter och den
137
dokumentation som angivits i artikel 4, andra stycket i direktivet Prop. 1991/92:107
65/65/EEG, om den som innehar försäljningstillståndet önskar att det Bil. 1
utsträcks till minst fem andra medlemsstater.
2. Kommittén skall utan dröjsmål vidarebefordra akten till de
ansvariga myndigheterna i de enligt ovan berörda medlemsstaterna.
3. Denna åtgärd från kommitténs sida skall anses likvärdig med en
ansökan om försäljningstillstånd hos nämnda myndigheter i enlighet med
artikel 4 i direktivet 65/65/EEG.
Artikel 10
1. Om inom en period av 120 dagar efter det datum för den vidare-
befordran som avses i artikel 9.2 ingen invändning anmälts till
kommittéen av de ansvariga myndigheterna i de angivna medlems-
staterna, skall kommittén göra en formell anteckning härom och
omedelbart underrätta de berörda medlemsstaterna.
2. Om en medlemsstat inte anser sig kunna ge försäljningstillstånd för
en farmaceutisk specialitet skall den överlämna sitt beslut jämte
motivering inom 120 dagar enligt artikel 5 i direktiv 65/65/EEG.
Artikel 11
1. I de fall som åsyftas i artikel 10.2 skall kommittén överväga ärendet
och avge ett yttrande med motivering inom högst 60 dagar efter utgången
av den frist som angivits i artikel 10.
2. Kommitténs yttrande skall avse frågan om den farmaceutiska
specialiteten uppfyller de krav som uppställts i artikel 5 i direktivet
65/65/EEG.
Kommittén skall utan dröjsmål underrätta de berörda medlemsstaterna
om sitt ställningstagande eller, i händelse av skiljaktiga meningar, om de
olika ledamöternas meningar.
3. De berörda medlemsstaterna skall fatta beslut i ärendet inom högst
30 dagar efter den dag när de informerats enligt artikel 10.1 eller punkt
2 i denna artikel. Därefter skall de omedelbart underrätta kommittén om
sina beslut.
Artikel 12
1. Om flera ansökningar om tillstånd att försälja en viss farmaceutisk
specialitet lämnats in i enlighet med artikel 4 i direktivet 65/65/EEG och
en eller flera medlemsstater beviljat ansökan, medan en eller flera andra
avslagit den, kan en av de berörda medlemsstaterna hänskjuta frågan till
kommittén.
Detsamma skall gälla när en eller flera medlemsstater tillfälligt dragit
in eller återkallat försäljningstillståndet under det att andra inte har gjort
det.
2. Kommittén skall behandla ärendet och avge sitt yttrande med
motivering inom högst 120 dagar.
138
3. Kommitténs yttrande skall enbart avse grunderna till att tillstånd Prop. 1991/92:107
vägrats, tillfälligt dragits in eller återkallats. Bil- 1
Kommittén skall utan dröjsmål informera de berörda medlemsstaterna
om sin uppfattning eller, i händelse av skiljaktiga meningar, om
ledamöternas meningar.
4. De berörda medlemsstaterna skall inom 30 dagar tillkännage vilka
åtgärder de ämnar vidta med anledning av kommitténs yttrande.
Artikel 13
Kommittén får bestämma en frist för att med ledning av de villkor som
formulerats i artiklarna 5, 11 eller 20 i direktiv 65/65/EEG verkställa en
ny granskning med ledning av de uppgifter som under tiden erhållits
inom medlemsstaterna, särskilt från dem som gett försäljningstillstånd för
den farmaceutiska specialiteten.
Artikel 14
De ansvariga myndigheterna inom medlemsstaterna får, i de särskilda fall
då gemenskapens intressen berörs, hänskjuta ärendet till kommittén innan
de tar ställning till en ansökan om försäljningstillstånd eller beslutar om
att tillfälligt dra in eller återkalla ett tillstånd.
Artikel 15
1. Kommissionen skall vaije år rapportera till rådet om genomförandet
av den procedur som fastställts i detta kapitel och dess effekter på
utvecklingen av handeln inom gemenskapen. Den första rapporten skall
lämnas två år efter det att detta direktiv trätt i kraft.
2. Med ledning av sina erfarenheter skall kommissionen senast fyra år
efter ikraftträdandet av detta direktiv överlämna till rådet ett förslag som
innehåller lämpliga åtgärder i syfte att avlägsna återstående hinder mot
den fria rörligheten för farmaceutiska specialiteter. Rådet skall fatta
beslut om kommissionens förslag senast ett år efter att det framlagts.
KAPITEL IV
Tillverkning i och import från tredje land
Artikel 16
1. Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att
tillverkningen av de farmaceutiska specialiteter sker med tillstånd.
2. Det tillstånd som åsyftas i punkt 1. krävs oavsett om tillverkningen
avser hela produkten, vissa steg i tillverkningsprocessen eller olika
procedurer för uppdelning, förpackning eller emballering.
Sådant tillstånd skall dock inte krävas för beredning, uppdelning och
ändring av förpackning eller emballage när dessa procedurer utförs
139
uteslutande i samband med utlämnande till enskilda genom farmaceuter Prop. 1991/92:107
på apotek eller av de som enligt gällande lagstiftning inom medlems- Bil- 1
staterna är behöriga att ombesöija detta.
3. Tillstånd enligt 1. ovan krävs också för import till en medlemsstat
från tredje land. Detta kapitel och artikel 29 skall ha motsvarande
tillämpning på sådan import som de har på tillverkning.
Artikel 17
För tillstånd enligt artikel 16 krävs minst följande:
a) att sökanden specificerar de farmaceutiska specialiteter och läke-
medelsformer som skall tillverkas eller importeras samt platsen där
tillverkningen och/eller kontrollen skall äga rum;
b) att sökanden utöver ändamålsenliga och tillräckliga utrymmen för
tillverkning eller import av specialiteterna förfogar över teknisk
utrustning och kontrollmöjligheter som motsvarar de krav i fråga
om tillverkning, kontroll och förvaring av produkterna som
medlemsstaten ställt upp i enlighet med artikel 5 a).
c) att sökanden bland sina anställda har minst en person med den
kompetens som avses i artikel 21.
I sin ansökan måste sökanden lämna uppgifter som styrker att han
uppfyller fordringarna enligt ovan.
Artikel 18
1. Den ansvariga myndigheten i medlemsstaten skall utfärda tillstånd
enligt artikel 16 först sedan den genom undersökningar utförda av dess
företrädare försäkrat sig om riktigheten av de uppgifter som lämnats i
enlighet med artikel 17.
2. I syfte att se till att de krav som åsyftas i artikel 17 uppfylls får
som villkor för tillståndet krävas att sökanden åläggs vissa förpliktelser
antingen när det utfärdas eller vid något senare tillfälle.
3. Tillståndet skall gälla endast för de lokaler som beskrivits i ansökan
och endast för de farmaceutiska specialiteter och läkemedelsformer som
angivits i samma ansökan.
Artikel 19
Den som beviljats tillstånd enligt artikel 16 skall minst vara skyldig att:
a) ha tillgång till personal med sådan kompetens som föreskrivits i
medlemsstaten såväl i fråga om tillverkning som kontroll,
b) endast hantera de farmaceutiska specialiteter för vilka tillstånd
givits i enlighet med den lagstiftning som gäller i de berörda
medlemsstaterna,
c) lämna besked i förväg till den ansvariga myndigheten om de
ändringar som sökanden kan önska göra i fråga om någon eller
några av de uppgifter som lämnats i enlighet med artikel 17. Den
ansvariga myndigheten skall alla händelser omedelbart underrättas
140
om den person med särskild kompetens som avses i artikel 21 Prop. 1991/92:107
oväntat skulle ersättas med någon annan. Bil. 1
d) medge att företrädare för den ansvariga myndigheten inom den
berörda medlemsstaten när som helst bereds tillträde till sökandens
lokaler,
e) möjliggöra för den person med särskild behörighet som avses i
artikel 21 att fullgöra sina åligganden t ex genom att ställa alla
nödvändiga hjälpmedel till hans förfogande.
Artikel 20
1. Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att
besked om tillstånd enligt artikel 16 lämnas senast inom 90 dagar räknat
från den dag då ansökan kommit in till den ansvariga myndigheten.
2. Om innehavaren av tillståndet skulle begära ändring i något av de
förhållanden som avses i artikel 17 a) och b), far handläggningstiden för
denna begäran inte överskrida 30 dagar. Undantagsvis kan denna tid
utsträckas till 90 dagar.
3. Medlemsstaterna får kräva att sökanden lämnar kompletterande
uppgifter enligt artikel 17 och vad beträffar den person med särskild
kompetens som avses i artikel 21. I de fall den ansvariga myndigheten
begagnar sig av denna möjlighet skall de i punkterna 1 och 2 angivna
fristerna böija löpa först när de kompletterande uppgifterna lämnats in.
Artikel 21
1. Medlemsstaterna skall genom lämpliga åtgärder se till att
innehavaren av tillståndet enligt artikel 16 stadigvarande och fortlöpande
har tillgång till minst en person med den särskilda kompetens som
föreskrivits i artikel 23, med uppgift att svara för de åligganden som
specificeras i artikel 22.
2. Om innehavaren av tillståndet själv uppfyller de villkor som
stipulerats i artikel 23 kan han personligen åta sig de uppgifter som
annars åligger den som avses i punkt 1 ovan.
Artikel 22
1. Medlemsstaterna skall genom lämpliga åtgärder säkerställa att den
person med särskild kompetens som avses i artikel 21 utan hänsyn till sin
relation till innehavaren av tillståndet enligt artikel 16, vad gäller de
procedurer som åsyftas i artikel 25, bär ansvaret för
a) att vaije tillverkningssats av farmaceutiska specialiteter som
framställts inom de berörda medlemsstaterna har tillverkats och
underkastats kontroll i enlighet med i medlemsstaten gällande
lagstiftning och i överensstämmelse med villkoren för tillstånd,
b) att vaije tillverkningssats av farmaceutiska specialiteter som härrör
från tredje land undergått fullständig kvalitativ analys i det
importerande landet och haltbestämning av åtminstone de aktiva
141
beståndsdelarna och samtliga övriga undersökningar och kontroller
som krävs for att garantera specialiteternas kvalitet i enlighet med
de krav som legat till grund för försäljningstillståndet för
produkterna.
De tillverkningssatser som genomgått sådan kontroll i en medlemsstat
skall undantas från nämnda kontroller om de vid införseln till annan
medlemsstat åtföljs av ett analysbesked som undertecknats av en person
med särskild kompetens.
En medlemsstat får medge dispens från kravet på kontroll verkställd av
en person med särskild kompetens i enlighet med vad som föreskrivits
under b) för importerade farmaceutiska specialiteter, om de är avsedda
att förbli inom medlemsstaten i fråga, förutsatt dock att överenskommelse
träffats om adekvata åtgärder i syfte att säkerställa att dessa kontroller
verkställs i det exporterande landet. I de fall produkterna importeras i
den förpackning i vilken läkemedlet är avsett att tillhandahållas i
detaljhandeln har medlemsstaten rätt att medge undantag från de genom
artikel 17 fastställda bestämmelserna.
2. I samtliga fall, och särskilt ifråga om farmaceutiska specialiteter som
omfattas av försäljningstillstånd, gäller att den som besitter särskild
kompetens måste intyga i en journal eller annan likvärdig handling som
upprättats för detta ändamål, att vaije produktionssats uppfyller
bestämmelserna i denna artikel. Journalen eller den därmed likvärdiga
handlingen skall hållas aktuell och disponibel för kontrollmyndighetens
företrädare under den tid som fastställts i medlemsstatens bestämmelser
och i vaije fall under minst fem år.
Artikel 23
Medlemsstaterna skall se till att den person med särskild kompetens som
avses i artikel 21 uppfyller minst följande krav:
a) Innehav av diplom, certifikat eller annat bevis på formella
kvalifikationer som uppnåtts efter genomgången högskoleutbildning
eller annan utbildning som i den berörda medlemsstaten betraktas
såsom likvärdig. Utbildningen skall omfatta åtminstone fyra års
teoretiska och praktiska studier inom en av följande vetenskapliga
discipliner: farmaci, medicin, veterinärmedicin, kemi, farmaceutisk
kemi och teknologi, eller biologi. Dock gäller följande:
— om utbildningen följs av en period med teoretisk och praktisk
utbildning under minst ett år och innefattar en period av minst
sex månader på ett apotek som är öppet för allmänheten och
bekräftats genom en examen på högskolenivå, kan minimi-
längden av universitetskursen reduceras till 3 1/2 år;
— om det i medlemsstaten parallellt existerar två högskole-
utbildningar eller motsvarande vilka erkänns av staten såsom
likvärdiga och den ena sträcker sig över fyra år och den andra
över tre år, varvid treårskursen leder till diplom, certifikat eller
annat formellt utbildningsbevis efter fullbordad högskoleut-
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
142
bildning eller motsvarande, skall den senare anses uppfylla Prop. 1991/92:107
villkoret om utbildningslängdenligt a) ovan, under forutsättning Bil. 1
att de diplom, certifikat eller formella utbildningsbevis som
utfärdas efter genomgång av respektive utbildning av staten i
fråga betraktas såsom likvärdiga.
Utbildningen skall omfatta teoretiska och praktiska studier med
inriktning på åtminstone följande ämnesområden:
Tillämpad fysik
Allmän och oorganisk kemi
Organisk kemi
Analytisk kemi
Farmaceutisk kemi, inklusive analys av läkemedel
Allmän och och tillämpad biokemi (medicinsk)
Fysiologi
Mikrobiologi
Farmakologi
Farmaceutisk teknologi
Toxikologi
Farmakognosi (medicinska aspekter), dvs studiet av innehålls-
ämnena och effekterna av de verksamma beståndsdelarna i
naturligt förekommande ämnen av vegetabiliskt eller animaliskt
ursprung.
Studierna av dessa ämnen skall avvägas så att den som genomgått
utbildningen är kapabel att fullgöra de åligganden som specificerats i
artikel 22.
Skulle något av de diplom, certifikat eller andra formella
utbildningsbevis såsom omnämns under a) inte motsvara vad som
föreskrivits ovan skall den ansvariga myndigheten i medlemsstaten se till
att den som berörs kan styrka tillräckliga kunskaper inom de
ämnesområden som här avses.
b) Minst två års praktisk erfarenhet från ett eller flera företag som är
behöriga att tillverka farmaceutiska specialiteter, inom den del av
verksamheten som omfattar kvalitativ analys av läkemedel och
kvantitativ analys av aktiva läkemedelssubstanser, samt
kvalitetskontroll av farmaceutiska specialiteter.
Längden av den praktiska erfarenheten får reduceras med ett år om
högskoleutbildningen omfattat minst fem år och med ett och ett halvt år
om kursen omfattat minst sex år.
Artikel 24
1. Den som i en medlemsstat fullgör de uppgifter som avses i artikel
21, men som inte uppfyllt kraven i bestämmelserna enligt artikel 23 när
detta direktiv träder i kraft inom den berörda staten, skall ha rätt att där
fortsätta med samma verksamhet.
2. Den som innehar diplom, certifikat eller något annat formellt
utbildningsbevis, som utfärdats efter genomgång av en högskoleutbildning
143
eller en utbildning som av ifrågavarande medlemsstat anses likvärdig Prop. 1991/92:107
inom en vetenskaplig disciplin som gör honom kvalificerad att fullgöra Bil- 1
de uppgifter som enligt landets lag åligger en person som avses i artikel
21 får, om han påböljat sin utbildning innan detta direktiv kungjorts,
anses kvalificerad att inom medlemsstaten fullgöra de åligganden som
tillkommer den som avses i artikel 21, förutsatt att han före utgången av
det tionde året efter utfärdandet av detta direktiv kan hänvisa till minst
två års erfarenhet inom ett eller flera av de verksamhetsområden som
omfattas av artikel 16. Härmed avses tillverkningskontroll och/eller
kvalitativ analys, kvantitativ analys av aktiva substanser samt erforderlig
undersökning och kontroll för att säkerställa kvalitén av farmaceutiska
specialiteter enligt uppställda kvalitetsnormer, under direkt ledning av en
i artikel 21 avsedd person.
Om personen ifråga förvärvat praktisk erfarenhet av det slag som
åsyftas ovan mer än tio år före kungörandet av detta direktiv, krävs
ytterligare ett års praktik i enlighet med de villkor som uppställts i
föregående stycke. Denna praktik skall fullgöras omedelbart innan
vederbörande anlitas för de uppgifter som anges i denna artikel.
3. Den som vid tiden för ikraftträdandet av detta direktiv är sysselsatt
i direkt samarbete med en person som avses i artikel 21 med till-
verkningskontroll och/eller kvalitativ och kvantitativ analys av aktiva
substanser eller kontroll av att farmaceutiska specialiteter uppfyller
uppställda kvalitetsnormer, får under en period av fem år efter att detta
direktiv trätt i kraft anses kvalificerad att i samma stat fullgöra de
åligganden som tillkommer en i artikel 21 avsedd person, förutsatt att
medlemsstaten försäkrar sig om att han besitter tillräckliga teoretiska och
praktiska kunskaper och har varit verksam inom nyssnämnda områden
under en tid av minst fem år.
Artikel 25
Medlemsstaterna skall säkerställa att de åligganden uppfylls som
tillkommer den som har särskild kompetens enligt artikel 21. Detta kan
ske antingen genom lämpliga myndighetsåtgärder eller genom att ställa
upp yrkesetiska regler för befattningen.
Medlemsstaterna får, om den person med särskild kompetens som avses
i artikel 21 brister i fullgörandet av sina åligganden, besluta om tillfällig
avstängning efter att ha inlett administrativt eller disciplinärt förfarande
mot densamme.
144
KAPITEL V
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Tillsyn och sanktioner
Artikel 26
Den ansvariga myndigheten i den berörda medlemsstaten skall genom
inspektioner försäkra sig om att de rättsliga kraven i fråga om
farmaceutiska specialiteter iakttas.
Sådana inspektioner skall verkställas genom tjänstemän vid den
ansvariga myndigheten som har befogenhet att
a) inspektera tillverkningsenheter eller försäljningsavdelningar och
vaije laboratorium som tillståndsinnehavare som avses i artikel 16
anförtrott uppgiften att svara för kontroller som sägs i artikel 5 b),
b) ta prover,
c) granska alla dokument av betydelse för inspektionen under
iakttagande av de bestämmelser som vid tiden för kungörandet av
detta direktiv gäller i medlemsstaterna och som innebär
inskränkningar i rätten att kräva redovisning av tillverknings-
metoder.
Artikel 27
Medlemsstaterna skall genom lämpliga åtgärder se till att den person som
ansvarar för försäljningen av en farmaceutisk specialitet och, i
förekommande fall tillståndsinnehavaren enligt artikel 16, visar att
kontroll av slutprodukten och/eller beståndsdelarna utförts. Samma sak
gäller även mellansteg i tillverkningsprocessen, allt enligt de metoder
som redovisats i anslutning till ansökan om tillstånd.
Artikel 28
1. Oavsett de åtgärder som föreskrivits i artikel 11 i direktivet
65/65/EEG skall medlemsstaterna genom lämpliga åtgärder se till att
tillhandahållandet av en viss farmaceutisk specialitet förbjuds och
produkten dras in från marknaden om
a) den farmaceutiska specialiteten visar sig ha skadliga effekter vid
normal användning,
b) den brister i terapeutisk effektivitet,
c) dess sammansättning till art och mängd inte överensstämmer med
vad som deklarerats,
d) kontrollerna av den färdiga produkten och/eller beståndsdelarna
eller av mellanstegen i tillverkningsprocessen eller under processens
gång inte har utförts eller något annat krav eller åliggande, som
utgjort en förutsättning för tillstånd enligt artikel 16 inte har
uppfyllts.
10 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 107
145
2. Den ansvariga myndigheten får begränsa ett beslut om indragning
eller förbud att tillhandahålla produkten till att gälla de tillverkningssatser
som ifrågasatts.
Artikel 29
1. Den ansvariga myndigheten i en medlemsstat skall tillfälligt dra in
eller återkalla tillståndet som avses i artikel 16 för en läkemedelsgrupp
eller samtliga läkemedel för vilka något av kraven enligt artikel 17 inte
längre uppfylls.
2. Utöver de åtgärder som specificerats i artikel 28 kan den ansvariga
myndigheten i en medlemsstat beordra att tillverkningen eller importen
av en farmaceutisk specialitet från tredje land skall upphöra eller
tillfälligt dra in eller återkalla det tillstånd som avses i artikel 16 för en
viss kategori av läkemedel eller samtliga specialiteter för vilka kraven i
artiklarna 18, 19, 22 och 27 inte uppfyllts.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
KAPITEL VI
Diverse föreskrifter
Artikel 30
Medlemsstaterna skall genom lämpliga åtgärder se till att de berörda
myndigheterna utbyter information som är av betydelse för att garantera
att de krav för tillverkningstillstånd som anges i artikel 16 eller för
försäljningstillstånd uppfylls.
Artikel 31
Alla beslut som fattas i enlighet med artiklarna 18, 28 och 29 och alla
negativa beslut som fattas i enlighet med artiklarna 5 b) och 11.3 skall
utförligt motiveras. Sådana beslut skall delges den berörda parten som
samtidigt skall informeras om vilka möjligheter till överklagande som står
till buds inom ramen för gällande lagstiftning och inom vilken tid över-
klagande måste ske.
Artikel 32
Ett beslut som innebär förbud mot att tillverka eller att importera
farmaceutiska specialiteter från tredje land eller förbud mot att
tillhandahålla farmaceutisk specialitet eller avser indragning av
farmaceutisk specialitet får inte fattas på andra grunder än de som
angivits i artiklarna 28 och 29.
146
Artikel 33
Vaije medlemsstat skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att
beslut rörande en produkt, som innebär att försäljningstillstånd beviljas,
avslås eller återkallas, att tidigare beslut om detta upphävs eller innebär
att en produkt inte längre får tillhandahållas eller måste dras in från
marknaden, utan dröjsmål meddelas kommittén jämte de skäl som legat
till grund för beslutet.
Artikel 34
Detta direktiv skall uteslutande gälla för farmaceutiska specialiteter
avsedda för människor.
Kapitlen II till V i direktivet 65/65/EEG liksom detta direktiv skall inte
gälla för farmaceutiska specialiteter som utgör vacciner, toxiner eller
sera, och inte heller i fråga farmaceutiska specialiteter baserade på blod
eller beståndsdelar i blod från människa, radioaktiva isotoper eller
homeopatiska farmaceutiska specialiteter.
En förteckning över dessa vacciner toxiner och sera har givits i
informationssyfte i ett särskilt tillägg till detta direktiv.
Artikel 35
Punkt 7 i artikel 4, andra stycket i direktivet 65/65/EEG ersätts av
följande:
'Beskrivning av de kontrollmetoder som tillämpas av tillverkaren
(kvalitativ och kvantitativ analys av beståndsdelarna och av
slutprodukten, speciella undersökningar, t ex sterilitetstest,
undersökningar som avser förekomst av pyrogener och
tungmetaller, stabilitet, toxicitet, biologiska undersökningar,
kontroller utförda under tillverkningsprocessens gång)’.
Artikel 36
Artikel 11, andra stycket i direktivet 65/65/EEG ersätts av följande:
'Tillstånd skall även tillfälligt dras in eller återkallas när de
uppgifter som lämnats som stöd för ansökan i enlighet med artikel
4 befunnits vara felaktiga eller vid underlåtenhet att utföra de
kontroller som anges i artikel 8 i detta direktiv eller i artikel 27 i
Andra rådsdirektivet 75/319/EEG1 av den 20 maj 1975 om
tillnärmning av bestämmelser som fastställts genom lagar eller
andra författningar och som gäller farmaceutiska specialiteter.
1 EGT Nr L 147, 9.6.1975, s. 13.’
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
147
Artikel 37
Artikel 24 i direktivet 65/65/EEG ersätts med följande:
'Föreskrifterna i detta direktiv skall inom de tidsperioder som
fastställts i artikel 39.2 och 3 i Andra direktivet 75/319/EEG
tillämpas efter hand på de farmaceutiska specialiteter som
omfattas av ett försäljningstillstånd som meddelats i enlighet med
tidigare bestämmelser’.
KAPITEL VII
Tillämpnings- och övergångsbestämmelser
Artikel 38
Medlemsstaterna skall inom 18 månader efter kungörandet av detta
direktiv låta de lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter som krävs
för att följa direktivet träda i kraft och skall utan dröjsmål underrätta
kommissionen om detta.
Medlemsstaterna skall tillställa kommissionen texten till de viktigare
bestämmelser i det egna landets lagar som antagits inom det område som
berörs av detta direktiv.
Artikel 39
1. I fråga om de tillstånd enligt artikel 16 som utfärdats före utgången
av den tidsfrist som fastställts i artikel 38 kan medlemsstaterna medge
förlängning med ytterligare ett år för att möjliggöra för berörda företag
att uppfylla de krav som anges i kapitel IV.
2. Övriga föreskrifter i detta direktiv skall under en tid av 15 år efter
det tillkännagivande som avses i artikel 38 tillämpas efter hand på de
farmaceutiska specialiteter som säljs med stöd av de tidigare
bestämmelserna.
3. Medlemsstaterna skall inom tre år efter att detta direktiv
offentliggjorts underrätta kommissionen om det antal farmaceutiska
specialiteter som omfattas av punkt 2 ovan samt, under vaije
efterföljande år, om det antal av dessa produkter för vilka tillstånd enligt
artikel 3 i direktiv 65/65/EEG ännu inte utfärdats.
Artikel 40
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 20 maj 1975
På Rådets vägnar
R. RYAN
Ordförande
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
148
BILAGA
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Uttrycket 'vacciner, toxiner eller sera’ som återfinnes i artikel 34 avser
särskilt:
— medel som används för att framkalla aktiv immunitet
(såsom koleravaccin, BCG, poliovaccin, smittkoppsvaccin)
— medel som används för att diagnosticera immunstatus
innefattande särskilt tuberkulin och tuberkulin PPD, toxiner for
Schicks och Dicks test, brucellin
— medel avsedda att framkalla passiv immunitet
(såsom difteriantitoxin, antismittkoppsglobulin, antilymfocytglo-
bulin).
149
II
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
(Beslut, lagar m.m. som inte behöver offentliggöras)
RÅDETS DIREKTIV
av den 26 oktober 1983
om ändring av direktiven 65/65/EEG, 75/318/EEG och 75/319/EEG om
tillnärmning av bestämmelser som fastställts genom lagar eller andra
författningar och som gäller farmaceutiska specialiteter.
(83/570/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande1,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande2, och
med beaktande av följande:
Direktiven om tillnärmning av den lagstiftning som gäller farmaceutiska
specialiteter måste ta hänsyn till de vetenskapliga framstegen och till de
erfarenheter som erhållits sedan de antagits.
Artikel 15.2 i andra rådsdirektivet 75/319/EEG av den 20 maj 1975 om
tillnärmning av bestämmelser som fastställts genom lagar eller andra
författningar och som gäller farmaceutiska specialiteter3 föreskriver att
kommissionen skall tillställa rådet ett förslag som innehåller lämpliga
åtgärder för att avskaffa alla återstående hinder mot en fri rörlighet av
farmaceutiska specialiteter senast fyra år efter att det nämnda direktivet har
trätt i kraft.
Det är av hänsyn till folkhälsan och den fria rörligheten av läkemedel
nödvändigt för de ansvariga myndigheterna att ha tillgång till ändamålsenlig
information om tillåtna farmaceutiska specialiteter, särskilt sådan som bygger
på sammanfattningar av vad som kännetecknar produkterna och som antagits
i de andra medlemsstaterna.
Det är vidare nödvändigt att hänvisa till vissa bestämmelser i fråga om
fysikaliskkemiska, biologiska och mikrobiologiska undersökningar av
farmaceutiska specialiteter och att införa principen om biotillgänglighet och
undersökningar av mutagena egenskaper för att slå vakt om folkhälsan.
1 EGT nr C 287, 9.11.1981, s. 127.
2 EGT nr C 189, 30.7.1981, s. 39.
3 EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 13.
150
Den tillnärmning av lagstiftningen som uppnåtts i detta sammanhang måste Prop. 1991/92:107
göra det möjligt for en specialitet som tillverkats och försålts i en med- Bil. 1
lemsstat att med stöd av harmoniserade bestämmelser tillåtas i en annan
medlemsstat, varvid skälig hänsyn skall tas till det första tillståndet, utom i
sådana undantagsfall som hänskjutits till Kommittén för farmaceutiska
specialiteter som inrättats genom direktivet 75/319/EEG.
Artikel 1
I rådsdirektivet 65/65/EEG av den 26 januari 1965 om tillnärmning av
bestämmelser som fastställts genom lagar eller andra författningar och som
gäller farmaceutiska specialiteter1 görs härmed följande ändringar:
1. Andra stycket i artikel 4 ändras sålunda:
a) i punkt 6 ’om den understiger tre år’ utgår;
b) i punkt 8 a i den engelska versionen ändras uttrycket 'publicerade
referenser’ till 'bibliografi’.
c) punkt 9 ges följande lydelse:
’9.
En sammanfattning, i överensstämmelse med artikel 4a, av produktens
viktigare egenskaper, ett eller flera prover eller modeller av den
farmaceutiska specialitetens slutliga förpackning tillsammans med en
bipacksedel, när en sådan skall bifogas’.
2. Följande artikel 4a infogas:
'Artikel 4a
Den sammanfattning av produktens viktigare egenskaper som avses
under punkt 9 i andra stycket av artikel 4 skall innehålla följande
uppgifter:
1. Den farmaceutiska specialitetens namn
2. Den kvalitativa och kvantitativa sammansättningen med avseende
på de verksamma beståndsdelarna och beståndsdelarna i de
hjälpsubstanser som det är väsentligt att känna till för att korrekt
administrera läkemedlet. De internationella generiska namn som
rekommenderats av Världhälsoorganisationen skall användas när
sådana benämningar finns, i annat fall gängse benämning eller
kemiska beteckningar.
3. Läkemedelsform
4. Farmakologiska egenskaper och i den mån sådan information är av
betydelse för den terapeutiska användningen, farmakokinetiska
data.
1 EGT nr 22, 9.2.1965, s. 369/65.
151
5. Kliniska uppgifter:
5.1 indikationer,
5.2 kontraindikationer,
5.3 biverkningar (frekvens och svårighetsgrad),
5.4 särskilda försiktighetsmått vid användningen,
5.5 användning under graviditet och amning,
5.6 interaktion med andra läkemedel och andra former av
interaktion,
5.7 dosering och administreringssätt för vuxna och, om så
erfordras, för barn,
5.8 överdosering (symtom, åtgärder vid akut förgiftning,
antidoter),
5.9 särskilda varningar,
5.10 inverkan på förmågan att köra bil och sköta maskiner.
6. Farmaceutiska uppgifter:
6.1 inkompatibiliteter (viktigare),
6.2 hållbarhet, om så erfordras efter upplösning av läkemedlet
eller efter det att behållaren först öppnats,
6.3 särskilda förvaringsföreskrifter,
6.4 läkemedelsbehållarens art och innehåll,
6.5 namn eller firmanamn och adress eller firmaadress till den
som meddelats försäljningstillstånd.’
3. Följande infogas som artikel 4b:
'Artikel 4b
När det tillstånd till försäljning som avses i artikel 3 har utfärdats, skall
de ansvariga myndigheterna i ifrågavarandemedlemsstat informera den
som skall svara för försäljningen av produkten om den sammanfattning
av produktens viktigare egenskaper som de har godkänt. De ansvariga
myndigheterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa
att den information som lämnats i sammanfattningen överensstämmer
med den som godkänts när tillstånd till försäljning meddelades eller
senare. ’
4. Följande infogas som artikel 9a:
'Artikel 9a
Efter det att tillstånd till försäljning meddelats måste den som är
ansvarig för försäljningen av en produkt, när det gäller de kontroll-
metoder som föreskrivits i artikel 4.7, ta hänsyn till tekniska och
vetenskapliga framsteg och införa de ändringar som kan krävas för att
den farmaceutiska specialiteten skall kunna kontrolleras i enlighet med
allmänt godtagbara vetenskapliga metoder. Dessa ändringar måste
godkännas av de ansvariga myndigheterna i ifrågavarande med-
lemsstat.’
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
152
5. Artikel 10 ändras enligt följande:
'Artikel 10
Ett tillstånd till försäljning skall gälla i 5 år och kan förnyas för en
femårsperiod i taget sedan ansökan av den som beviljats för-
säljningstillstånd inlämnats minst tre månader före periodens utgång.’
6. Andra stycket i artikel 11 ändras till följande:
Ett försäljningstillstånd skall också tillfälligt dras in eller återkallas när
de uppgifter till stöd för ansökan som lämnats i enlighet med artiklarna
4 och 4a är felaktiga eller inte har ändrats i enlighet med artikel 9a
eller vid underlåtenhet att utföra de kontroller som avses i artikel 8 i
detta direktiv eller i artikel 27 i andra rådsdirektivet 75/319/EEG av
den 20 maj 1975 om tillnärmning av bestämmelser som fastställts
genom lagar eller andra författningar och som gäller farmaceutiska
specialiteter1.
7. I första stycket i artikel 13 ändras punkterna 1, 2 och 7 enligt följande:
’1. Namn på specialiteterna, i form av ett varumärkesnamn eller en
gängse benämning tillsammans med varumärket eller namnet på
tillverkaren eller en vetenskaplig benämning tillsammans med ett
varumärke eller namnet på tillverkaren.
När den särskilda benämningen på ett läkemedel som innehåller
endast en verksam beståndsdel är ett varumärkesnamn måste detta
namn åtföljas i läslig form av den internationella generiska
benämningsom rekommenderatsav Världshälsoorganisationen,om
en sådan benämning finns eller, när sådan saknas, av den gängse
benämningen.
2. En redovisning till art och mängd av de verksamma beståndsdelar-
na per dosenhet eller, om läkemedelsformen motiverar detta, för
en viss volym eller viktsmängd med användning av de inter-
nationella generiska benämningar som rekommenderats av
Världshälsoorganisationen när sådana finns eller, när sådana
saknas, av den gängse benämningen.
7. Utgångsdatum i klartext.’
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Artikel 2
Bilagan till rådsdirektivet 75/318/EG av den 20 maj 1975 om tillnärmning
av medlemsstaternas lagstiftning om analytiska, farmakologiska, toxikolo-
giska och kliniska normer och försöksprotokoll för undersökning av
farmaceutiska specialiteter2 ändras härmed till följande:
1 EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 13.
2 EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 1.
153
1. I del 1 C. 1 ersätts sjunde stycket med följande:
’De rutinkontroller som görs på varje tillverkningssats av ut-
gångsmaterialet måste stå i överensstämmelse med vad som angivits i
ansökan om försäljningstillstånd. Om andra undersökningsmetoder
används än de som nämns i farmakopén, måste det visas att ut-
gångsmaterialet uppfyller kvalitetskraven enligt den farmakopén.’
Följande tillägg görs till åttonde stycket:
’De ansvariga myndigheterna skall informera de myndigheter som är
ansvariga för ifrågavarande farmakopé.’
2. I del 1 C tillfogas följande stycke 3:
’3. Fysikalisk-kemiskaegenskaper som kanpåverkabiotillgängligheten
Följande uppgifter om verksamma beståndsdelar, vare sig de är
intagna i farmakopéerna eller inte skall lämnas som en del av den
allmänna beskrivningen av de verksamma substanserna om de är av
betydelse för läkemedlens biotillgänglighet:
— kristallform och löslighetskoefficienter,
— partikelstorlek, när så är lämpligt efter pulverisering,
— hydratiseringsgrad,
— fördelningskoefficient olja/vatten1.
De tre första strecksatserna gäller inte substanser som enbart används
i lösning.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
De ansvariga myndigheterna får också begära in pK- och pH-värdena om
de anser dessa uppgifter vara väsentliga.’
3. I del 1 E infogas följande som första stycke:
’För kontrollen av slutprodukten omfattar en tillverkningssats av en far-
maceutisk specialitet samtliga dosenheter av varje läkemedelsform som
tillverkats från en och samma massa av utgångsmaterial och som har
undergått en enda serie av tillverkningsoperationer eller en sterilise-
ringsprocess eller, i fråga om en kontinuerlig tillverkningsprocess, alla
enheter som tillverkats inom en viss tidsperiod.’
4. I del 1 E 1 tillfogas följande fjärde stycke:
'Vidare skall fasta läkemedelsformeravsedda för peroral administrering
underkastas in vitro-studier av frisättnings- och upplösningshastighetav
den verksamma beståndsdelen eller beståndsdelarna. Dessa studier skall
också utföras för andra administreringssätt, om de ansvariga myndig-
heterna i medlemsstaterna anser det nödvändigt. En exakt beskrivning
av undersökningsbetingelserna.den använda apparaturen och normerna
för tillstånd skall lämnas, såvida de inte återfinnes i den Europeiska
154
farmakopén eller i medlemsstaternas nationella farmakopé. Samma sak Prop. 1991/92:107
skall gälla i de fall när de metoder som föreskrivs i dessa farmakopéer Bil- 1
inte är tillämpliga. ’
5. I del 1 E 2 infogas följande nya stycken mellan andra och tredje
stycket:
'Om det inte finns tillräckliga skäl för annat skall den maximalt tillåtna
avvikelsen i innehållet av verksamma beståndsdelar i slutprodukten inte
överstiga ±5% vid tillverkningstillfället.
Tillverkaren måste med ledning av hållbarhetsundersökningar föreslå
och motivera maximalt godtagbara avvikelser i halten av verksamma
beståndsdelar i slutprodukten ända till slutet av den föreslagna
hållbarhetstiden.’
6. I del 1 E 3 ersätts tredje stycket med följande:
’En obligatorisk undersökning krävs av den övre gränsen för tillåten
halt konserveringsmedel och varje annan hjälpsubstans om det finns
risk för en ogynnsam inverkan på fysiologiska funktioner. En under-
sökning av den övre och nedre gränsen skall vara obligatorisk i fråga
om hjälpsubstanser om det finns risk för att biotillgängligheten av en
verksam beståndsdel påverkas, såvida den inte säkerställs genom andra
lämpliga undersökningar.’
7. I del 1 E 5 ersätts första stycket med följande:
'Om allmänna monografier om läkemedelsformer finns upptagna i den
Europeiska farmakopén eller, om så inte är fallet, i medlemsstaternas
nationella farmakopéer, måste slutprodukterna uppfylla där uppställda
krav. Om inte, skall specifikationerna för slutprodukterna innefatta
följande undersökningar alltefter läkemedelsformen.’
Dessutom ändras det nionde, 12:e, 13:e och 15:e stycket enligt
följande:
Injektionspreparat: ’10 ml'ersätts med ’15 ml’.
'Salvor, krämer, etc.: färg och konsistens, partikelstorlek för de
aktiva beståndsdelarna, vikt och tillåten viktvariation, slag av
behållare, mikrobiologiska undersökningar om så erfordras.’
'Suspensioner: färg, sedimentationshastighet; om bottensats
uppstår, hur lätt suspensionen kan återställas.’
Suppositorier och vagitorier: färg, partikelstorlek för de aktiva
beståndsdelarna, vikt och tillåtna viktvariationer för dosenheten,
smälttemperatur eller sönderfallstid med angivande av med de
använda metoderna för att bestämma dessa.’
8. I del 2, kapitel 1 infogas följande avsnitt Da mellan titlarna D och E:
’Da. MUTAGEN POTENTIAL
Syftet med att studera den mutagena potentialen är att påvisa de
förändringar som en substans kan orsaka i det genetiska materialet hos
individer eller i celler och vilka har som effekt att göra efterföljare
155
permanent och hereditärt olika sina föregångare. Denna undersökning Prop. 1991/92:107
är obligatorisk for alla nya substanser. Bil. 1
Antalet och typen av resultat och kriterierna för utvärdering av dessa
skall vara beroende av vetenskaplig kunskap vid den tiden när ansökan
lämnas in.’
9. I del 2, kapitel 1 ersätts avsnitt E med:
’E.CANCEROGEN POTENTIAL
Undersökningar för att upptäcka cancerogen effekt skall normal krävas:
1. i fråga om substanser som uppvisar nära kemisk släktskap med
kända cancerogena eller ko-karcinogena föreningar,
2. i fråga om substanser som har gett upphov till misstänkta föränd-
ringar vid undersökningar av långtidstoxicitet,
3. i fråga om substanser som har gett upphov till misstänkta resultat
vid undersökningar av mutagen potential eller andra korttids-
undersökningar av den cancerframkallande effekten.
Sådana undersökningar kan också krävas i fråga om substanser som
är avsedda att ingå i farmaceutiska specialiteter och som kan förväntas
bli tillförda regelbundet under långa perioder av patientens liv.
När det gäller att fastställa detaljerna i undersökningarna skall hänsyn
tas till vetenskaplig kunskap vid den tidpunkt när ansökan ges in.’
10. I del 2, kapitel 1 G infogas följande nya stycke mellan fjärde och femte
stycket:
'För läkemedel som måste underkastas undersökningar av biotillgäng-
ligheten måste uppgifterna innefatta förändringar i resultaten som en
funktion av tiden och, mera generellt, ge en bild av biotillgängligheten
för läkemedlet eller dess metaboliter.’
11. I del 3, kapitel 3, görs följande ändring:
— titeln ersätt av:
’A. FARMAKOLOGISKA UPPGIFTER (Klinisk farmakologi och
biotillgänglighet)’
— följande stycke tillfogas:
’5. undersökning av biotillgängligheten måste göras i samtliga fall
där det är viktigt av hänsyn till patienterna, t.ex. när den
terapeutiska bredden är liten eller när tidigare undersökningar
har påvisat avvikelser som kan ha samband med varierande
absorption eller om denna procedur är nödvändig för de
farmaceutiska specialiteter som avses i artikel 4.8 i direktivet
65/65/EEG.’
Artikel 3
Kapitel III i direktivet 75/319 ersätts av följande:
156
'KAPITEL III
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Farmaceutiska kommitté
Artikel 8
1. För att göra det lättare att uppnå en gemensam ståndpunkt bland
medlemsstaterna vad beträffar beslut om att meddela för-
säljningstillstånd och därigenom främja den fria rörligheten av
farmaceutiska specialiteter inrättas härmed en kommitté för far-
maceutiska specialiteter, i fortsättningen kallad "kommittén". Den skall
bestå av representanter för medlemsstaterna och för kommissionen.
2. Kommitténs uppgift skall vara att på begäran av medlemsstaterna
eller kommissionen och i enlighet med artikel 9 och 14 pröva frågor
om tillämpningen av artiklarna 5,11 eller 20 i direktivet 65/65/EG.
3. Kommittén skall utarbeta sina egna procedurregler.
Artikel 9
1. För att göra det lättare att få tillstånd till försäljning i åtminstone
två andra medlemsstater under hänvisning till ett tillstånd som beviljats
i en medlemsstat i enlighet med artikel 3 i direktivet 65/65/EG, får
innehavaren av det senaste tillståndet lämna in en ansökan till de
ansvariga myndigheterna i medlemsstaten tillsammans med den den
information och dokumentation som avses i artiklarna 4, 4a och 4b i
direktivet 65/65/EEG. Han skall avge en försäkran om att den
inlämnade dokumentationen överensstämmer med det registrerings-
underlag som godkänts av den första medlemsstaten och specificera alla
eventuella tillägg och intyga att alla handlingar som lämnats in som ett
led i denna procedur är identiska.
2. Innehavaren av tillståndet skall underrätta kommittén om denna
ansökan, lämna uppgift om vilka medlemsländer som berörs och
översända en kopia av tillståndet. Han skall också underrätta den
medlemsstat som först beviljade tillstånd och meddela eventuella tillägg
till de ursprungligen insända handlingarna. Den berörda staten kan
anmoda sökanden att förse den med alla de uppgifter och dokument
som krävs för att kontrollera att de insända handlingarna överensstäm-
mer med det underlag som låg till grund för dess beslut.
3. Innehavaren av tillståndet skall meddela vilka datum ansöknings-
handlingarna överlämnades till de berörda medlemsstaterna. Så snart
kommittén fått bekräftelse på att alla berörda medlemsstater har fatt in
handlingarna skall den genast underrätta alla medlemsstater och
sökanden om det datum då den sista berörda medlemsstaten mottog
handlingarna. Den berörda medlemsstaten eller medlemsstaterna skall
antingen bevilja tillstånd för sina marknader inom en frist av 120 dagar
från nämnda datum med hänsyn tagen till det tillstånd som meddelats
i enlighet med punkt leller meddela sina skäl för att inte göra det.
157
Artikel 10
1. När en medlemsstat anser sig inte kunna medge ett tillstånd, skall
den tillställa kommittén och den som svarar for försäljningen av den
farmaceutiska specialiteten ett besked om avslaget och skälen för detta
i enlighet med artikel 5 i direktivet 65/65/EEG, inom den tidsfrist som
angivits i artikel 9.3.
2. Efter utgången av denna frist skall ärendet hänskjutas till kom-
mittén och den procedur som anges i artikel 14 skall tillämpas.
3. När den person som svarar för försäljning av den farmaceutiska
specialiteten mottagit sådant besked som avses under punkt 1, skall han
tillställa kommittén en kopia av de uppgifter och dokument som
uppräknas i artikel 9.1.
Artikel 11
Om flera ansökningar för en viss farmaceutisk specialitet inlämnats i
enlighet med artikel 4 och 4a i direktivet 65/65/EEG och en eller flera
medlemsstater har beviljat tillstånd under det att en eller flera av
medlemsstaterna inte har gjort det, får en av de berörda medlemsstater-
na eller kommissionen hänskjuta ärendet till kommittén för att tillämpa
den procedur som avses i artikel 14 i detta direktiv.
Samma sak skall gälla när en eller flera medlemsstater tillfälligt dragit
in eller återkallat ett tillstånd under det att en eller flera andra
medlemsstater inte har gjort det.
I båda fallen skall den som ansvarar för försäljningen av den far-
maceutiska specialiteten informeras om vad kommittén beslutat för att
kunna tillämpa den procedur som fastslagits i artikel 14.
Artikel 12
De ansvariga myndigheterna i medlemsstaterna får i särskilda fall när
gemenskapens intressen berörs hänskjuta ärendet till kommittén innan
de tar ställning till en begäran om försäljningstillstånd eller till att
tillfälligt dra in eller återkalla ett tillstånd.
Artikel 13
1. De ansvariga myndigheterna skall utarbeta ett utlåtande och
kommentarer till handlingarna i ärendet vad beträffar resultaten av de
analytiska och farmakologisk-toxikologiska undersökningarna och de
kliniska prövningarna för varje specialitet som innehåller en ny aktiv
substans och som är föremål för ansökan om försäljningstillstånd i
medlemsstaten för första gången.
2. Så snart de meddelanden som avses i artikel 9 kommit in skall de
ansvariga myndigheterna omedelbart låta de berörda medlemsstaterna
ta del av granskningsprotokoll tillsammans med sammanfattning av
dokumentationen för en viss specialitet. Detta protokoll skall också
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
158
tillställas kommittén när en fråga hänskjuts till den i enlighet med Prop. 1991/92:107
artikel 10. Utredningsprotokollet skall också tillställas de andra berörda Bil. 1
medlemsstaterna och kommittén så snart ärendet hänskjuts till den i
enlighet med den procedur som fastlagts i artikel 11. Alla gransknings-
protokoll som översänts i enlighet med detta skall vara konfidentiella.
De ansvariga myndigheterna skall uppdatera granskningsprotokollet
så snart de har fått in uppgifter som är av betydelse för att bedöma
effekten i förhållande till biverkningarna.
Artikel 14
1. När hänvisning görs till den procedur som beskrivs i denna artikel
skall kommittén överväga den aktuella frågan och avge ett motiverat
utlåtande inom 60 dagar efter det datum då ärendet hänsköts till den.
I de fall som avses i artikel 10 får den som ansvarar för försäljningen
av den farmaceutiska specialiteten på egen begäran inkomma med en
muntlig eller skriftlig förklaring innan kommittén avger sitt utlåtande.
Kommittén får utsträcka fristen enligt föregående stycke för att ge
sökanden tid att inkomma med sin muntliga eller skriftliga förklaring.
I det fall som avses i artikel 11 kan den som ansvarar för försälj-
ningen av den farmaceutiska specialiteten anmodas att inkomma med
en muntlig eller skriftlig förklaring.
2. Kommitténs utlåtande skall ta sikte på skälen för den invändning
som artikel 10.1 gett utrymme för och de skäl på vilka tillstånd till
försäljning vägrats, tillfälligt dragits in eller återkallats i de fall som
beskrivs i artikel 11.
Kommittén skall omedelbart informera den berörda medlemsstaten
eller de berörda medlemsstaterna och den person som ansvarar för
saluförandet av den farmaceutiska specialiteten om sin mening eller, i
händelse av skiljaktiga meningar, om dess ledamöters meningar.
3. Den berörda medlemsstaten eller de berörda medlemsstaterna skall
inom 60 dagar besluta om vilka åtgärder som bör vidtas med anledning
av kommitténs utlåtande efter mottagandet av det meddelande som
avses i andra stycket. De skall omedelbart underrätta kommittén om
sina beslut.
Artikel 15
1. Kommissionen skall avge en rapport till rådet vartannat år om
utfallet av den procedur som beskrivs i detta kapitel och dess effekter
på handelsutbytet inom gemenskapen.
2. Med ledning av erfarenheterna skall kommissionen senast inom
fyra år efter att detta direktiv trätt i kraft tillställa rådet ett förslag till
lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa alla återstående hinder mot den
fria rörligheten av farmaceutiska specialiteter.
3. Rådet skall ta ställning till kommissionens förslag senast ett år
efter att det avgivits.
159
Artikel 4
Medlemsstaterna skall inom 24 månader efter kungörandet av detta direktiv
utfärda de lagar och andra författningar som krävs för att tillämpa det och
skall snarast underrätta komissionen härom.
Ansökningar om försäljningstillstånd som lämnats in efter utgången av den
tidsfrist som angivits i första stycket måste underkastas bestämmelserna i
detta direktiv.
Artiklarna 1 och 2 i detta direktiv skall i tillämpliga fall utsträckas till att
efter hand tillämpas på befintliga farmaceutiska specialiteter vid slutet av den
period som angivits i artikel 39.2 i direktivet 75/319/EEG.
Medlemsstaterna skall tillställa kommissionen texten till de viktigare
bestämmelser i det egna landets lagar som antagits inom det område som
berörs av detta direktiv.
Artikel 5
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Luxemborg den 26 oktober 1983.
På rådets vägnar
G. MORATTIS
Ordförande
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
160
RÅDETS DIREKTIV
av den 22 december 1986
om ändring av direktiven 65/65/EEG om tillnärmning av bestämmelser
som fastställts genom lagar och andra författningar och som gäller
farmaceutiska specialiteter
(87/21 /EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och
med beaktande av följande:
Punkt 8, andra stycket i artikel 4 i rådets direktiv 65/65/EEG4 efter
senaste ändringen genom direktivet 83/570/EEG5 föreskriver att bevis
i olika former på säkerheten och effekten hos en farmaceutisk specialitet
får framläggas i en ansökan om försäljningstillstånd, beroende på den
objektiva situationen för specialitet.
Erfarenheten har visat att det är lämpligt att närmare precisera de fall
där resultaten av farmakologiska och toxikologiska undersökningar eller
resultat av kliniska prövningar inte behöver framläggas för att erhålla
tillstånd till försäljning av en farmaceutisk specialitet som i allt väsentligt
är likartad med en tillåten produkt och samtidigt säkerställa att innovativa
företag inte åsamkas nackdelar.
Ytterligare detaljer vad gäller tillämpningen av nämnda bestämmelse
har meddelats genom rådets direktiv 75/318/EEG av den 20 maj 1975 om
tillnärmning av lagstiftningen inom medlemsstaterna i fråga om analy-
tiska, farmakologisk-toxikologiskaoch kliniska undersökningsnormer och
prövningsprotokoll i anslutning till undersökning av farmaceutiska
specialiteter6 med de ändringar som föreskrivits genom direktivet
87/19/EEG7.
Det finns däremot allmänpolitiska skäl mot att upprepa tidigare
undersökningar på människor eller djur om det inte föreligger
övergripande skäl att göra det.
Det är också tillrådligt att göra förpackningarna för vissa farmaceutiska
specialiteter som är speciellt begärliga för läkemedelsmissbrukare svårare
1 EGT nr C 293, 5.11.1984, s. 8.
2 EGT nr C 36, 17.2.1986, s. 152.
3 EGT nr C 160, 1.7.1985, s. 18.
4 EGT nr 22, 9.2.1965, s. 369/65.
5 EGT nr L 332, 28.11.1983, s. 1.
6 EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 1.
7 Se s. 31 i detta nr av EGT.
11 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 107
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
161
att känna igen genom att upphäva skyldigheten att med en särskild Prop. 1991/92:107
symbol märka den yttre förpackningen och behållaren till farmaceutiska Bil- 1
specialiteter vilka klassificerats såsom narkotika.
Republiken Grekland, kungadömet Spanien och republiken Portugal bör
ges ytterligare tid att överföra detta direktiv för att de i första hand skall
kunna slutföra genomgången av äldre farmaceutiska specialiteter i
enlighet med artikel 39 i rådets direktiv 75/319/EEG av den 20 maj 1975
om tillnärmning av bestämmelser som fastställts genom lagar eller andra
författningar och som gäller farmaceutiska specialiteter1 och som senast
ändrats genom direktivet 83/570/EEG.
Artikel 1
Direktivet 65/65/EEG ändras härmed såsom följer:
1. Punkt 8 i andra stycket av artikel 4 skall ersättas med följande text:
’8. Resultat av:
— fysikalisk-kemiska, biologiska eller mikrobiologiska under-
sökningar
— farmakologiska och toxikologiska undersökningar
— kliniska prövningar.
Dock skall med förbehåll för vad som gäller enligt
lagstiftningen till skydd för industriell och kommersiell
egendom
a) sökanden inte åläggas att lägga fram resultat av farmako-
logiska och toxikologiska undersökningar eller resultat av
kliniska prövningar om han kan visa:
i) antingen att den farmaceutiska specialiteten i allt
väsentligt är jämförbar med en produkt som godkänts
i det land som berörs av ansökan och att den person
som ansvarar för försäljningen av den ursprungliga
farmaceutiska specialiteten lämnat sitt medgivande till
att de farmakologiska, toxikologiska och kliniska refe-
renser som framlagts i den ursprungliga ansökan om
försäljningstillstånd används som stöd för den aktuella
ansökan
ii) eller, genom utförliga referenser till publicerad
vetenskaplig litteratur som framlagts i enlighet med
andra stycket artikel 1 i direktivet 75/318/EEG, att
beståndsdelen eller beståndsdelarna i den farmaceutiska
specialiteten har en väletablerat medicinsk användning
med erkänd effekt och en godtagbar säkerhetmarginal
1 EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 13.
162
iii) eller att den farmaceutiska specialiteten i allt väsentligt Prop. 1991/92:107
överensstämmer med en produkt som under minst sex B>1- 1
år varit tillåten för försäljning inom gemenskapen i
enlighet med gemenskapens gällande bestämmelser och
som säljs inom den medlemsstat där ansökan
inlämnats. Denna period skall utsträckas till 10 år i
fråga om högteknologiska specialiteter in den mening
som avses i del A i bilagan till direktivet 87/22/EEG1
eller i fråga om ett läkemedel i den mening som avses
i Del B i bilagan till samma direktiv, för vilken
tillämpats den procedur som fastställts i dess artikel 2.
Vidare får en medlemsstat utsträcka denna period till
10 år genom ett enda beslut som innefattar alla de
produkter som saluförs inom medlemsstatens territo-
rium när den anser det nödvändigt med hänsyn till
folkhälsan. Det står medlemsstater fritt att inte tillämpa
den angivna sexårsperioden efter det att ett patent som
skyddar originalprodukten upphört att gälla.
När den farmaceutiska specialiteten är avsedd för ett
annat terapeutiskt ändamål än det som angivits för den
farmaceutiska specialiteten som försäljs eller om den
är avsedd att administreras på annat sätt eller i andra
doser, måste emellertid resultaten av lämpliga
farmakologiska och toxikologiska undersökningar
och/eller lämpliga kliniska prövningar läggas fram.
b) I fråga om en ny farmaceutisk specialitet som innehåller kända
substanser vilka hittills inte använts i kombination för
terapeutiska ändamål skall resultaten av farmakologiska och
toxikologiska undersökningar och av kliniska prövningar som
avser samma kombination ges in men det är inte anses
nödvändigt att lämna in referenser för varje enskild
beståndsdel.
' EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 38.
2. Härmed upphävs artikel 16.
Artikel 2
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta
direktiv senast den 1 juli 1987. De skall omedelbart underrätta kommissionen
härom.
Dock skall vad beträffar republiken Grekland, konungariket Spanien och
republiken Portugal den datum som angivits i första stycket ersättas med den
1 januari 1992.
163
Artikel 3
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 22 december 1986
På rådets vägnar
G. SHAW
Ordförande
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
164
RÅDETS DIREKTIV
av den 3 maj 1989
om ändring av direktiven 65/65/EEG, 75/318/EEG och 75/319/EEG
om tillnärmning av he«tämme.lser som fastställts genom lagar eller
andra författningar och som rör farmaceutiska specialiteter
(89/341/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
i samråd med Europaparlamentet2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och
med beaktande av följande:
Det främsta syftet med alla föreskrifter som reglerar tillverkningen,
distributionen eller användningen av läkemedel måste vara att värna om
folkhälsan.
Direktiven om tillnärmning av den lagstiftning som gäller farmaceutiska
specialiteter måste anpassas till de vetenskapliga framstegen och ta
hänsyn till de erfarenheter som uppnåtts sedan de antagits för att
därigenom säkerställa förbättrad kvalitet och ökad säkerhet och
effektivitet.
I sina slutsatser av den 15 maj 1987 om förbättring av konsumenters
användning av farmaceutiska specialiteter4 har rådet ansett att systemet
med bipacksedlar, som åtföljer farmaceutiska specialiteter för humant
bruk som försäljs inom gemenskapen, bör förbättras.
Kvalitetsgarantierna för de läkemedel som tillverkas inom gemenskapen
bör upprätthållas genom att principerna om god tillverkningssed för
läkemedel följs oavsett produkternas slutliga destination.
Kommissionen bör bemyndigas att i detalj definiera principerna för god
tillverkningssed för läkemedel i nära samarbete med kommittén för
tillnärmning av direktiven för att avlägsna tekniska hinder inom sektorn
för farmaceutiska specialiteter.
I enlighet med Europaparlamentets resolution av den 13 juni 1986 om
export av läkemedel till tredje världen bör åtgärder vidtas för att förbättra
informationen till tredje land om bestämmelserna och villkoren för
användning av läkemedel inom medlemsstaterna.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
1 EGT nr C 36, 8.2.1988, s. 22.
2 EGT nr C 290, 14.11.1988, s. 128;
EGT nr C 120, 16.5.1989.
3 EGT nr C 208, 8.8.1988, s. 64.
4 EGT nr C 178, 7.7.1987, s. 2.
165
Tillämpningsområdet for direktivet 65/65/EEG1, senast ändrat genom Prop. 1991/92:107
direktivet 87/21/EEG2, for direktivet 75/318/EEG3 senast ändrat genom Bil- 1
direktivet 87/19/EEG4 och för andra direktivet 75/319/EEG5, senast
ändrat genom direktivet 83/570/EEG6, bör utvidgas till att omfatta även
andra fabriksframställda läkemedel som hittills varit undantagna.
Artikel 1
Direktivet 65/65/EEG ändras härmed såsom följer:
1. I titeln, inledningen och kapitlen II till V ersätts alla hänvisningar
till 'farmaceutisk specialitet’ med 'läkemedel'.
2. I artikel 1 infogas följande punkter:
'4. Magistrell beredning:
Vaije läkemedel som beretts på apotek enligt ett recept som ut-
färdats för en enskild patient.
5. Officinell beredning:
Vaije läkemedel som beretts på apotek enligt en far-
makopéföreskrift och är avsett att säljas direkt till de patienter
som betjänas av apoteket. ’
3. Artikel 2 ersätts med följande:
'Artikel 2
1. Kapitlen II till V skall gälla farmaceutiska specialiteter för
humant bruk avsedda att försäljas inom medlemsstaterna.
2. När en medlemsstat beviljar försäljningstillstånd för fabriks-
framställda läkemedel som inte överensstämmer med definitionerna
på en farmaceutisk specialitet, skall även kapitel II till V tillämpas
på dessa.
3. Kapitel II till V skall inte gälla:
— läkemedel som beretts i enlighet med en magistrell eller
officinell föreskrift,
— läkemedel avsedda för prövning i anslutning till forskning och
utveckling,
— mellanprodukter avsedda att bearbetats vidare av den som har
tillstånd till tillverkning.
|
EGT |
nr |
22, 9.2.1965, s. 369/65 | |
|
EGT |
nr |
L 15, 17.1.1987, s. |
36. |
|
EGT |
nr |
L 147, 9.6.1975, s. |
1. |
|
EGT |
L |
15, 17.1.1987, s. 31 | |
|
EGT |
nr |
L 147, 9.6.1975, s. |
13. |
|
EGT |
nr |
L 332, 28.11.1983, |
s. 1 |
166
4. En medlemsstat får, i enlighet med gällande lagstiftning och för Prop. 1991/92:107
att tillgodose speciella behov, undanta från att omfattas av kapitlen Bil- 1
II till V läkemedel som tillhandahålls mot en spontan och i god tro
avgiven beställning i enlighet med föreskrifter som lämnats av en
behörig person inom hälso- och sjukvården att användas av hans
patienter och under hans direkta personliga ansvar. ’
4. I artikel 4a görs ett tillägg med följande punkt:
'6.6. särskilda försiktighetsmått för göra sig av med oanvända
produkter eller avfallsämnen härrörande från sådana produkter, om
så befinnes lämpligt.’
5. I artikel 13 görs ett tillägg med följande punkt:
’9. särskilda försiktighetsmått för att göra sig av med oanvända
produkter eller avfallsämnen härrörande från sådana produkter, om
så befinnes lämpligt. ’
6. I artikel 14 görs ett tillägg med följande femte strecksats:
’— tillverkarens satsnummer.’
Artikel 2
I direktivet 75/318/EEG ersätts alla hänvisningar till 'farmaceutiska
specialiteter’ med 'läkemedel’.
Artikel 3
Direktivet 75/319/EEG ändras härmed såsom följer:
1. I artikel 4 ersätts b med följande:
’b) får underkasta läkemedlet, dess utgångsmaterial och, om så
befinnes nödvändigt, dess mellanprodukter eller andra
beståndsdelar undersökning av ett statligt laboratorium eller ett
laboratorium som är inrättat för detta ändamål, i syfte att
säkerställa att de kontrollmetoder, som används av tillverkaren
och som beskrivs i de uppgifter som åtföljer ansökan om
försäljningstillstånd i enlighet med artikel 4 andra stycket punkt
7 i direktivet 65/65/EEG, är tillfredsställande.’
2. I artikel 6 ersätts sista stycket med följande:
’En bipacksedel skall ingå i läkemedelsförförpackningen såvida inte
all nödvändig information enligt denna artikel anges på själva
behållaren eller den yttre förpackningen.’
3. Artikel 16.1 ersätts med följande:
1. 'Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att
säkerställa att läkemedelstillverkning sker endast med särskilt
167
tillstånd. Sådant tillstånd till tillverkning skall krävas även i de fall Prop. 1991/92:107
läkemedlen är avsedda for export.’ Bil- 1
4. I artikel 19 läggs följande punkt till:
’f) att rätta sig efter principerna och riktlinjerna för god
tillverkningssed för läkemedel i enlighet med gemenskapens
lagstiftning.’
5. Följande artikel infogas:
'Artikel 19a
De principer och riktlinjer för god tillverkningssed för läkemedel
som avses i artikel 19 skall antas i form av ett direktiv riktat till
medlemsstaterna, i enlighet med det förfarande som fastställts i
artikel 2 c i direktivet 75/318/EEG. Utförliga riktlinjer i överens-
stämmelse med dessa principer kommer att publiceras av kommis-
sionen och revideras när så anges nödvändigt med hänsyn till
utvecklingen inom teknik och vetenskap.’
6. I artikel 26 ersätts
— första stycket med följande:
'Den ansvariga myndigheten i den berörda medlemsstaten skall
genom upprepade inspektioner säkerställa att de rättsliga kraven
i fråga om läkemedel uppfylls.’,
— följande stycke infogas:
'Efter vaije inspektion som avses i första stycket skall
företrädarna för den ansvariga myndigheten rapportera i vad
mån tillverkaren rättar sig efter de principer och riktlinjer för
god tillverkningssed som fastställts i gemenskapens lagstiftning.
Innehållet i denna rapport skall överlämnas till den tillverkare
som varit föremål för inspektionen.’
7. Följande artikel infogas:
'Artikel 28a
Medlemsstaterna skall på begäran av tillverkaren, exportören eller
myndigheterna i det importerande tredje landet intyga att en
läkemedelstillverkare innehar det tillstånd som avses i artikel 16.1.
Sådant intyg skall utfärdas i enlighet med följande villkor:
1. Medlemsstaterna skall ta hänsyn till de rådande administrativa
förhållandena inom Världshälsoorganisationen.
2. För läkemedel avsedda för export som redan tillåtits inom det
egna landet skall medlemsstaterna tillhandahålla den
sammanfattning av läkemedlets viktigare egenskaper som
tillåtits i enlighet med artikel 4 b i direktivet 65/65/EEG.
3. Om tillverkaren inte har något försäljningstillstånd skall han
tillställa de myndigheter, som har att utfärda det intyg som
168
anges i första stycket en förklaring till varför inget Prop. 1991/92:107
försäljningstillstånd finns.’ Bil. 1
8. I artikel 30 läggs följande stycke till:
'Efter skälig begäran skall medlemsstaterna utan dröjsmål
överlämna de protokoll som avses i tredje stycket i artikel 26 till de
ansvariga myndigheterna i en annan medlemsstat. Om den med-
lemsstat som tillställts protokollen efter att ha tagit del av dem inte
anser sig kunna godkänna de slutsatser som dragits av de ansvariga
myndigheterna i den stat i vilken rapporten upprättats, skall den
meddela de berörda ansvariga myndigheterna skälen till detta och
ha rätt att begära ytterligare uppgifter. Medlemsstaterna skall sträva
efter att nå enighet. Om så anses nödvändigt på grund av starka
meningsskiljaktigheter skall en av de berörda medlemsstaterna
underrätta kommissionen.’
9. Följande stycken fogas till artikel 33:
’2. Den person som ansvarar för försäljningen av ett läkemedel
skall vara skyldig att utan dröjsmål delge de berörda
medlemsstaterna vaije åtgärd som han vidtagit för att dra in eller
inte längre tillhandahålla en produkt och samtidigt uppge orsakerna
till detta, om de sammanhänger med läkemedlets effekt eller är av
betydelse för folkhälsan. Medlemsstaterna skall säkerställa att denna
information kommer till kommissionens kännedom.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att lämplig information om en
åtgärd som vidtagits i enlighet med punkt 1 och 2 och som kan vara
av betydelse för folkhälsan i tredje land utan dröjsmål kommer till
Världshälsoorganisationens kännedom tillsammans med en kopia till
kommittén.
4. Kommissionen skall en gång om året publicera en förteckning
över alla läkemedel som är förbjudna inom gemenskapen.’
10. Första stycket i artikel 34 ändras härmed som följer:
'Detta direktiv skall gälla läkemedel avsedda för människor inom
de gränser som angivits i artikel 2 i direktivet 65/65/EEG.’
Artikel 4
1. Medlemsstaterna skall före den 1 januari 1992 vidta de åtgärder
som krävs för att iaktta detta direktiv. De skall utan dröjsmål underrätta
kommissionen om detta.
2. Ansökningar om försäljningstillstånd som lämnats in efter den
tidsfrist som angivits i punkt 1 måste stå i överensstämmelse med detta
direktiv.
3. Giltigheten av artiklarna 1, 2 och 3 skall i tillämpliga fall
utvidgas till att efter hand omfatta befintliga läkemedel före den 31
december 1992.
169
Artikel 5
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 3 maj 198
Pä rådets vägnar
P. SOLBES
Ordförande
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
170
II
(Beslut, lagar m.m. som inte behöver offentliggöras)
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
RÅDETS DIREKTIV
av den 20 maj 1975
om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om analytiska, farmakologiska,
toxikologiska, och kliniska normer och försöksplaner vid prövning av
farmaceutiska specialiteter.
(75/318/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag, och
med beaktande av följande:
Den tillnärmning som påbörjades genom rådsdirektivet 65/65/EEG1 av den
26 januari 1965 om tillnärmning av bestämmelser som fastställts genom lagar
eller andra författningar och myndighetsföreskrifter och som gäller farma-
ceutiska specialiteter skall fortsätta och genomförandet av principerna i det
direktivet skall säkerställas.
Bland de olikheter som kvarstår är de som gäller kontrollen av farmaceu-
tiska specialiteter av grundläggande betydelse och punkt 8 i artikel 4, andra
stycket i det nämnda direktivet kräver att ansökningar om tillstånd till
försäljning av en farmaceutisk specialitet skall åtföljas av uppgifter och doku-
ment i vilka redovisas resultaten av de undersökningar och prövningar som
genomförts av dessa produkter.
Normer och prövningsplaner över hur farmaceutiska specialiteter skall
undersökas och prövas är ett effektivt led i kontrollen av dessa produkter och
därmed också till skydd för folkhälsan. Genom att tillämpa enhetliga regler
för hur dessa undersökningar och prövningar skall genomföras, hur akterna
skall sammanställas och hur ansökningarna skall granskas underlättas den fria
rörligheten av farmaceutiska specialiteter.
Genom att anta samma normer och prövningsplaner i alla medlemsstater far
alla ansvariga myndigheter möjlighet att fatta sina beslut med ledning av
enhetliga undersökningar och enligt enhetliga kriterier, vilket kommer att
bidra till att undvika skillnader i bedömningen.
De fysikalisk-kemiska, biologiska eller mikrobiologiska undersökningar
som föreskrivits i artikel 4 punkt 8, andra stycket i direktivet 65/65/EEG
EGT nr 22, 9.2.1965, s. 369/65.
171
hänger nära samman med punkterna 3, 4, 6 och 7 i samma stycke, varför det Prop. 1991/92:107
är nödvändigt att närmare ange vilka uppgifter som måste lämnas enligt dessa Bil • 1
punkter.
Bedömningen av undersökningarnas kvalitet är avgörande. Därför måste
undersökningar som utförs i enlighet med dessa bestämmelser bedömas utan
hänsyn till vilken nationalitet de experter har som utför dem eller i vilket
land de utförs.
Begrepp sådana som 'skadlighet’ och 'terapeutisk effekt’ i artikel 5 i
direktivet 65/65/EEG kan endast bedömas i förhållande till varandra och har
endast en relativ betydelse, beroende på utvecklingen av den vetenskapliga
kunskapen och den avsedda användningen av den farmaceutiska specialiteten.
Av den dokumentation som skall medfölja ansökan om försäljningstillstånd
skall framgå i vad mån terapeutiska effekter uppväger de potentiella riskerna.
Om så inte är fallet måste ansökan avslås.
Bedömningen av 'skadlighet’ och 'terapeutisk effekt’ kan komma att ändras
som en följd av nya upptäckter, varför normer och prövningsplaner måste
ändras med vissa mellanrum för att anpassas till vetenskapliga framsteg.
Artikel 1
Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att de
uppgifter och dokument som måste åtfölja ansökan om tillstånd att sälja en
farmaceutisk specialitet enligt punkterna 3, 4, 6, 7 och 8 i artikel 4, andra
stycket i direktivet 65/65/EEG lämnas in av de berörda personerna enligt
bilagan till detta direktiv.
I de fall hänvisning görs till publicerade data i enlighet med punkt 8 a och
b i artikel 4 andra stycket i nämnda direktiv skall bestämmelserna i samma
direktiv tillämpas på motsvarande sätt.
Artikel 2
Oavsett bestämmelserna i andra direktiv om farmaceutiska specialiteter skall
medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att de ansvariga
myndigheterna granskar de uppgifter och dokument som bifogats som stöd
för ansökningarna om försäljningstillstånd i enlighet med de kriterier som
angivits i bilagan till detta direktiv.
Artikel 3
Medlemsstaterna skall inom 18 månader efter att detta direktiv kungjorts låta
de bestämmelser som krävs för att följa detta direktiv träda i kraft och skall
omgående underrätta kommissionen om detta.
Medlemsstaterna skall se till att kommissionen får ta del av texten till de
viktigare bestämmelser i det egna landets lagstiftning som antagits inom det
område som berörs av detta direktiv.
172
Artikel 4
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Upprättat i Bryssel den 20 maj 1975
På rådets vägnar
R. RYAN
Ordförande
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
173
BILAGA
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
DEL 1
FYSIKALISK-KEMISKA, BIOLOGISKA ELLER MIKROBIOLOGISKA
UNDERSÖKNINGAR AV FARMACEUTISKA SPECIALITETER
A. KVALITATIVA OCH KVANTITATIVA UPPGIFTER OM
BESTÅNDSDELARNA
De uppgifter och dokument som måste åtfölja ansökan om försäljnings-
tillstånd enligt punkt 3 i artikel 4, andra stycket i direktivet 65/65/EEG, skall
ställas samman enligt följande anvisningar.
1. 'Kvalitativa uppgifter’ om samtliga beståndsdelar i den farmaceutiska
specialiteten skall avse beteckningen på eller arten av:
— den eller de aktiva substanserna
— hjälpsubstanser, oavsett art eller mängd, däribland färg-ämnen,
konserveringsmedel, stabilisatorer, förtjocknings-medel, emul-
gatorer, smakämnen och aromämnen etc
— beståndsdelar avsedda att förtäras eller på annat sätt administreras
till patient, vilka ingår i den farmaceutiska specialitetens hölje
såsom kapslar, gelatinkaspla, oblatkapslar och rektalkapslar etc.
Dessa uppgifter skall kompletteras med alla relevanta uppgifter i fråga om
läkemedelsbehållarenoch, i tillämpliga fall, om dess förslutningsanordning.
2. Den 'gängse terminologi’ som skall användas vid beskrivningen av
beståndsdelarna i farmaceutiska specialiteter skall, oavsett övriga
bestämmelser i artikel 4.3, andra stycket i direktivet 65/65/EEG, avse:
— för substanser som är upptagna i den Europeiska farmakopén -
eller, om så inte är fallet, i den nationella farmakopén i någon av
medlemstaterna - den beteckning som används i rubriken överst i
monografin tillsammans med hänvisning till berörd farmakopé,
— för andra substanser, det internationella generiska namn som
rekommenderats av Världshälsoorganisationen, eventuelltåtföljt av
annat generiskt namn eller, om inget sådant finns, den exakta
vetenskapliga beteckningen; försubstanser som saknar internatio-
nellt generiskt namn eller exakt vetenskaplig benämning skall
utgångsmaterialet och framställningssättet beskrivas med utgångs-
punkt från hur och av vad de är tillverkade i tillämpliga fall
tillsammans med övriga relevanta detaljer
— vad beträffar färgämnen, deras beteckning genom den ’E’-kod som
de tilldelats i ett kommande rådsdirektiv om tillnärmning av
medlemsstaternas bestämmelser om färgämnen som godkänts för
användning i farmaceutiska specialiteter.
3. Vad gäller 'kvantitativa uppgifter’ om de verksamma beståndsdelarna
i en farmaceutisk specialitet måste, beroende på den aktuella bered-
ningsformen, för varje aktiv substans anges vikten eller antalet
internationella enheter, antingen per dosenhet eller per vikt- eller volymsenhet.
174
Denna information skall kompletteras: Prop. 1991/92:107
— i fråga om injektionspreparat, med den viktmängd av varje aktiv Bil- 1
substans som enhetsbehållaren innehåller, med hänsyn tagen till
den användbara volymen av produkten
— i fråga om farmaceutiska specialiteter avsedda att ges droppvis,
med den viktmängd av den aktiva substansen som ingår i det antal
droppar som svarar mot en medeldos
— i fråga om siraper, emulsioner, granulat och andra
beredningsformer som är avsedda att tillföras i uppmätta mängder,
med viktmängden av varje aktiv ingrediens per uppmätt mängd.
Aktiva innehållsämnen som föreligger i form av föreningar eller derivat skall
anges kvantitativt genom total vikten och, om så är nödvändigt eller är
relevant, genom vikten av den aktiva delen eller delarna av molekylen (i
fråga om kloramfenikolpalmitat skall t ex skall vikten av estern och den
motsvarande vikten kloramfenikol anges).
Aktiviteten hos substanser som inte är kemiskt definierade och om vilka det
föreligger otillräcklig bibliografisk information, skall uttryckas i biologiska
enheter på ett sätt som ger otvetydig information om substansernas aktivitet.
B. BESKRIVNING AV FRAMSTÄLLNINGSMETOD
Den 'korta beskrivning av framställningsmetoden’ som som skall ingå i
ansökan om försäljningstillstånd enligt punkt 4 i artikel 4, andra stycket, i
direktivet 65/65/EEG skall utformas så att den ger en adekvat samman-
fattning av de tillvägsgångssätt som har använts.
Av denna anledning skall den minst omfatta:
— omnämnande av de olika stegen i tillverkningsprocessen så att det går
att bedöma om de tillvägagångssätt som använts vid framställningen
kan ha medfört någon ogynnsam förändring av beståndsdelarna
— vid kontinuerlig tillverkning, fullständiga uppgifter om de
försiktighetsmått som vidtagits för att se till att den färdiga produkten
är homogen
— den faktiska tillverkningsprocessen med mängduppgifter för alla
substanser som används, varvid dock i fråga om hjälpsubstanser, i den
mån läkemedelsformen kräver sådana, endast ungefärliga mängder
behöver uppges; varje substans som kan försvinna under till-
verkningsprocessens gång skall omnämnas
— uppgifter om på vilka stadier i tillverkningen prover skall tas för
processkontroll, när andra data i den dokumentation som ingår i
registreringsansökan visar att sådan kontroll är nödvändiga som ett led
i kvalitetskontrollen av den farmaceutiska specialiteten.
175
C. KONTROLL AV UTGÅNGSMATERIAL
I detta avsnitt avses med 'utgångsmaterial’ alla beståndsdelar som ingår i
specialiteten och, om så är nödvändigt, det hölje som avses i avsnitt A, punkt
1 ovan.
De uppgifter och dokument som ingår i ansökan om försäljningstillstånd
enligt punkterna 7 och 8 i artikel 4, andra stycket i direktivet 65/65/EEG,
skall innefatta resultaten av undersökningar som utförts i anslutning till
kvalitetskontrollen för samtliga använda beståndsdelar. Dessa skall ställas
samman enligt följande anvisningar:
1. Utgångsmaterial som är upptagna i farmakopéer
Monografierna i den Europeiska farmakopén skall gälla för alla substanser
som förekommer där.
För övriga substanser kan varje medlemsstat i fråga om produkter som
framställts inom det egna landet kräva att de skall motsvara kraven i den
nationella farmakopén.
Beståndsdelar som uppfyller kraven i den Europeiska farmakopén eller
någon av medlemsstaternas farmakopé skall anses uppfylla kraven i punkt
7 i artikel 4, andra stycket i direktivet 65/65/EEG på ett tillfredsställande
sätt. I detta fall får beskrivningen av analysmetoderna ersättas med en
utförlig hänvisning till ifrågavarande farmakopé.
Dock gäller att när ett utgångsmaterial som är upptaget i den Europeiska
farmakopén eller i den nationella farmakopén hos en medlemsstat har fram-
ställts enligt en metod som kan ge upphov till föroreningar vilka inte nämns
i farmakopémonografin, skall dessa föroreningar och de maximalt tillåtna
halterna av dessa uppges samtidigt som en lämplig undersökningsmetod skall
anges.
Hänvisning till farmakopéer i tredje land kan tillåtas i sådana fall där
substansen varken är beskriven i den Europeiska eller i den berörda natio-
nella farmakopén; i så fall skall monografin översändas, om så krävs med en
översättning som sökanden ansvarar för.
Färgämnen skall alltid uppfylla kraven i ett kommande rådsdirektiv om
tillnärmning av medlemsstaternas regler om färgämnen som är godkända för
användning i farmaceutiska specialiteter.
När det gäller rutinundersökningar av varje tillverkningssats av
utgångsmaterial skall endast den del av farmakopén som avser kvalitets-
kontroller (renhet och halter) vara obligatorisk. Hela skalan av
identitetskontroller behöver inte nödvändigtvis utföras när de som har utförts
medger en invändningsfri karakterisering. Om så är fallet skall hänvisningen
till farmakopémonografin enligt ovan innefatta uppgifter om detta för-
hållande.
Om specifikationerna för någon substans enligt monografin i den
Europeiska farmakopén eller en medlemsstats farmakopé inte är tillräckliga
för att säkerställa substansens kvalitet, kan den ansvariga myndigheten kräva
mer relevanta specifikationer från den som skall ansvara för försäljningen av
specialiteten.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
176
2. Utgångsmaterial som inte är upptagna i en farmakopé
Beståndsdelar som inte är upptagna i någon farmakopé skall beskrivas i form
av en monografi under följande rubriker:
a) Namn på substansen enligt anvisningarna i avsnitt A, punkt 2, skall
kompletteras med uppgift om varje handelsnamn eller vetenskapliga
synonymer.
b) Beskrivningen av substansen utformad på liknande sätt som i ett
beskrivande avsnitt i den Europeiska farmakopén, skall åtföljas av
erforderliga förklarande detaljer, med särskilt angivande av den
molekylära strukturen när så är lämpligt. Den måste i så fall åtföljas
av en kort beskrivning av syntesmetoden. Om substanserna endast kan
beskrivas med hjälp av framställningsmetoden, måste beskrivningen
vara tillräckligt utförlig för att karakterisera en substans som är
konstant både med avseende på sammansättning och verkan.
c) Identifieringsmetoder får redovisas i form av en fullständig redogörelse
för hur substansen framställs och i form av undersökningar som bör
utföras rutinmässigt.
d) Undersökningar på renhet skall beskrivas i relation till summan av
förutsebara föroreningar, särskilt de som kan ha en skadlig effekt och,
om så är nödvändigt, de som med hänsyn till den kombination av
substanser som avses i ansökan om försäljningstillstånd, kan ha en
negativ inverkan på den farmaceutiska specialitetens stabilitet eller
störa analysresultat.
e) Analystekniken måste beskrivas tillräckligt utförligt för att kunna
upprepas på begäran av de ansvariga myndigheterna vid kontrollunder-
sökningar. Alla speciella apparater eller den särskilda utrustning som
kommer i fråga skall beskrivas tillräckligt utförligt, eventuellt med
bifogande av diagram. Uppgift skall lämnas om reagensens samman-
sättning och framställningsmetod, om detta är nödvändigt.
Metodens standardfel, dess tillförlitlighet och gränserna för
godkännande av resultatet skall anges och vid behov förklaras. För
komplexa substanser av vegetabiliskt eller animaliskt ursprung måste
en distinktion göras mellan fall där flera farmakologiska verkningar
nödvändiggör en kemisk, fysikalisk eller biologisk kontroll av de
viktigaste beståndsdelarna och fall som omfattar produkter innehållande
en eller flera grupper av ämnen med likartad verkan och för vilka en
samlad analysmetod kan godtas.
f) Eventuella särskilda försiktighetsmått som kan vara nödvändiga vid
lagring av utgångsmaterial och, om så behövs, hållbarhetstid skall
anges.
D. KONTROLL AV MELLANPRODUKTERNA UNDER
TILLVERKNINGSPROCESSEN
De uppgifter och den dokumentation som enligt artikel 4, andra stycket,
punkt 7 och 8 i direktivet 65/65/EEG skall åtfölja ansökan om försälj-
ningstillstånd skall omfatta upplysningar om de kontroller som görs av
12 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 107
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
177
mellanprodukternaunder tillverkningens gång i syfte att säkerställa likformig- Prop. 1991/92:107
het i tillverkningsprocessen och i fråga om produktens tekniska egenskaper. Bil. 1
Dessa analyser är väsentliga för att säkerställa att den farmaceutiska
specialitetens sammansättning överensstämmer med deklarationen, när en
sökande undantagsvis visar upp en analysmetod för kontroll av den färdiga
produkten som inte omfattar haltbestämning av samtliga aktiva substanser
eller av samtliga hjälpsubstanser som omfattas av samma krav som de aktiva
substanserna.
Detsamma gäller när kontrollen av den färdiga produktens kvalitet är
avhängig av processkontrollen, särskilt i de fall då substansen huvud-sakligen
definieras genom framställningssättet.
E. KONTROLL AV DEN FÄRDIGA PRODUKTEN
De uppgifter och den dokumentation som enligt artikel 4, andra stycket,
punkt 7 och 8 i direktivet 65/65/EEG skall åtfölja ansökan om försälj-
ningstillstånd skall omfatta uppgifter om de kontroller som skall göras av den
färdiga produkten. De skall redovisas enligt följande anvisningar:
1. Allmänna kännetecken för de olika läkemedelsformerna
Vissa undersökningar med avseende på produktens allmänna känne-tecknen,
som kan utföras under tillverkningens gång, skall alltid ingå i kontrollen av
slutprodukten.
Som en vägledning och med reservation för eventuella kommande krav i
den Europeiska farmakopén eller medlemsstaternas nationella farmakopéer
anges under punkt 5 nedan de allmänna kännetecken som skall uppges för de
olika läkemedelsformerna.
Dessa undersökningar skall i tillämpliga fall avse kontroll av medelvikter
med största tillåtna avvikelser för mekaniska, fysikaliska eller mikro-
biologiska undersökningar, organoleptiska kännetecken såsom klarhet, färg
och smak samt fysikaliska kännetecken, såsom täthet, pH, brytningsindex
etc. För vart och ett av dessa kännetecken skall sökanden ange de normer
och toleranser som gäller i varje särskilt fall.
2. Identifiering och haltbestämning av den eller de verksamma
beståndsdelarna
Beskrivningen av de metoder som skall användas för analys av den färdiga
produkten skall vara tillräckligt ingående, så att de lätt kan upprepas, ange
tillvägagångssätten för identifiering och haltbestämning av den eller de
verksamma beståndsdelarna, antingen i ett representativt prov från
tillverkningssatsen eller i ett antal dosenheter som analyserats individuellt.
Genomgående gäller att metoderna måste vara uppdaterade i fråga om
vetenskaplig standard och innefatta förklaringar om analysmetodens
standardfel och tillförlitlighet samt om de maximalt tillåtna avvikelserna.
I vissa undantagsfall med särskilt komplexa blandningar, där en
haltbestämning av verksamma beståndsdelar som ingår i stort antal eller
föreligger i ringa mängd skulle kräva mycket komplicerade undersökningar,
178
något som skulle vara svårt att genomfora för alla tillverkningssatser, kan Prop. 1991/92:107
haltbestämning av en eller flera verksamma beståndsdelar utelämnas på det Bil- 1
uttryckliga villkoret att sådana analyser utförs på mellansteg i
tillverkningsprocessen. Detta undantag får inte utsträckas till att omfatta
karakteriseringen av ifrågavarande substanser. Detta förenklade
tillvägagångssätt skall kompletteras med en metod för kvantitativ bestämning
som möjliggör för den ansvariga myndigheten att försäkra sig om att den
farmaceutiska specialitetens sammansättning överensstämmer med den
uppgivna deklarationen efter det att den har börjat säljas.
En bestämning av den biologiska aktiviteten är obligatorisk när fysikalisk-
kemiska metoder inte är tillräckliga för att ge ett tillfredställande besked om
produktens kvalitet.
När uppgifterna enligt B visar att en betydande översatsning av en verksam
beståndsdel gjorts vid tillverkningen av den farmaceutiska specialiteten, skall
beskrivningen av kontrollmetoden för den färdiga produkten i tillämpliga fall
innefatta den kemiska, och om så behövs, den toxikologisk-farmakologiska
undersökningen av de förändringar som ifrågavarande beståndsdel har
undergått samt, om möjligt, en karakterisering eller haltbestämning av
nedbrytningsprodukterna.
3. Identifiering och kvantitativ bestämning av hjälpsubstansema
Om möjligt skall hjälpsubstansema åtminstone underkastas karak-täriserande
undersökningar.
Metoden som föreslås för identifiering av färgämnen måste kunna göra det
möjligt att kontrollera att dessa ämnen är uppförda på den lista som kommer
att ingå som bilaga till ett kommande rådsdirektiv om till-närmning av
medlemsstaternas lagstiftning om färgämnen som får användas i
farmaceutiska specialiteter.
En kontroll mot det högsta tillåtna gränsvärdet är obligatoriskt för
hjälpsubstanser som omfattas av regler om giftiga ämnen eller som ingår som
konserveringsmedel, medan haltbestämning är obligatorisk för beståndsdelar
som kan antas påverka fysiologiska funktioner.
4. Test på oskadlighet
Utöver de toxikologisk-farmakologiska undersökningar som redovisats
tillsammans med ansökan om försäljningstillstånd skall de analytiska
uppgifterna innefatta dokumentation som visar att produkten är oskadlig (inte
uppvisar onormal toxicitet) eller uppgifter om lokal tolerans hos djur, i de
fall sådan kontroll måste utföras rutinmässigt för att säkerställa produktens
kvalitet.
179
5. Allmänna egenskaper som skall prövas systematiskt på slutprodukten Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Följande krav har uppställts som en vägledning och med reservation för
eventuella kommande bestämmelser i den Europeiska farmakopén eller i
medlemsstaternas nationella farmakopéer; så t ex skall mikrobiologisk
kontroll av preparat som är avsedda att tillföras peroralt ske i över-
ensstämmelse med föreskrifterna i den Europeiska farmakopén.
Tabletter och piller: färg, vikt och tillåtna dosvariationer, om så erfordras
sönderfallstid med angivande av den använda bestämningsmetoden.
Dragerade tabletter: färg, sönderfallstid med angivande av bestämnings-
metod, de färdiga tabletternas vikt, tablettkärnans vikt samt tillåten variation
per dosenhet.
Kapslar och gelatinkapslar: färg, sönderfallstid med angivande av den
använda bestämningsmetoden, innehållets utseende och vikt samt tillåten
variation per dosenhet.
Enterodragerade preparat (tabletter, kapslar, gelatinkapslar, granulat):
förutom de särskilda kraven för den ifrågavarande läkemedelsformen -
resistenstid i konstgjord magsaft jämte använd bestämningsmetod,
sönderfallstid i konstgjord tarmsaft jämte den använda bestämningsmetoden.
Preparat försedda med särskilt skyddsöverdrag (tabletter, kapslar,
gelatinkapslar, granulat): förutom de särskilda kraven för den ifrågavarande
läkemedelsformen, kontroll av höljets effektivitet med hänsyn till den
avsedda användningen.
Preparat med gradvis frisättning av de aktiva substanserna: förutom de
särskilda kraven för den ifrågavarande läkemedelsformen, krav be-träffande
den gradvisa frisättningen med angivande av den använda
bestämningsmetoden.
Avdelade pulver i kapslar, påsar och oblatkapslar: innehållets art och vikt
samt dosvariationer.
Injektionspreparat: färg, nominell volym och tillåtna variationer från denna
volym; pH, lösningens klarhet, gränser för partikelstorlek i suspensioner,
sterilitetstest med beskrivning av testmetoder; med undantag av speciella fall,
kontroll av frihet från pyrogener - med beskrivning av metoden - för preparat
som skall ges i enskilda doser på 10 ml eller däröver.
Torrampuller: mängd per ampull och godtagbar dosvariation; krav på
sterilitet och kontroll härav.
Drickampuller: färg, utseende, nominell volym och godtagbar dosvaria-tion.
Salvor, krämer etc.: färg och konsistens; vikt och tillåtna avvikelser; typ av
läkemedelsbehållare; i vissa fall mikrobiologisk kontroll.
Suspensioner: färg, i fall av bottensats möjlighet att återställa suspensionen.
Emulsioner: färg, typ, stabilitet.
180
Suppositorier och vagitorier: färg, vikt med godtagbar viktvariation, Prop. 1991/92:107
smälttemperatur eller sönderfallstid med angivande av bestämningsmetod. Bil- 1
Aerosoler: beskrivning av behållare och ventil med angivande av dos per
tryckning samt tillåtna gränser för partikelstorlek, om produkten är avsedd
för inandning.
ögondroppar, ögonsalvor, ögonbad: färg, utseende; sterilitetskontroll med
beskrivning av den använda metoden, i tillämpliga fall klarhet samt tillåtna
gränser för partikelstorlek i suspensionerna, bestämning av pH.
Siraper, vattenlösningar etc.: färg, utseende.
F. HÄLLBARHETSUNDERSÖKNINGAR
De uppgifter och den dokumentation som enligt artikel 4, andra stycket,
punkt 6 och 7 i direktivet 65/65/EEG måste åtfölja ansökan om för-
säljningstillstånd skall uppfylla följande krav:
En redogörelse skall lämnas över de undersökningar enligt vilka håll-
barhetstiden har fastställts.
När det färdiga läkemedlet kan ge upphov till toxiska sönderfallsprodukter
måste sökanden deklarera dessa och anvisa metoder för karakterisering och
analys.
Konklusionerna skall innefatta de analysresultat som legat till grund för
beräkningen av hållbarhetstiden under normala eller, när så är lämpligt,
under särskilda lagringsbetingelser.
En studie av interaktionen mellan läkemedlet och behållaren skall redovisas
om risk anses föreligga för en sådan interaktion, särskilt i fråga om
injektionspreparat eller aerosoler avsedda för invärtes bruk.
DEL 2
TOXIKOLOGISKA OCH FARMAKOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR
De uppgifter och den dokumentation som enligt artikel 4, andra stycket,
punkt 8 i direktivet 65/65/EEG måste åtfölja ansökan om registrering skall
uppfylla de krav som uppställts i kapitel I och II nedan.
KAPITEL I
UTFÖRANDE AV UNDERSÖKNINGARNA
A. INTRODUKTION
Av de toxikologiska och farmakologiska undersökningarna måste framgå:
1. den potentiella toxiciteten hos läkemedlet och dess eventuella farliga
och oönskade toxiska effekter när det användes för människor enligt
181
föreskrift. Den betydelse som dessa effekter skall tillmätas skall bedömas Prop. 1991/92:107
med hänsyn till hur allvarligt det sjukdomstillstånd är som skall behandlas. Bil. 1
2. läkemedlets farmakologiska egenskaper både i kvalitativt och kvantitatvt
avseende i relation till dess föreslagna användning på människor. Alla
resultat måste vara tillförlitliga och allmängiltiga. När så är lämpligt skall
matematiska och statistiska metoder användas vid planeringen av försöken
och vid utvärderingen av resultaten.
Dessutom är det nödvändigt att delge de läkare som skall utföra den
kliniska prövningen uppgifter om läkemedlets användbarhet vid
sjukdomsbehandling.
B. TOXICITET
1. Toxicitet efter tillförsel av en enstaka dos (akut toxicitet)
Med undersökning av akut toxicitet avses en kvalitativ och kvantitativ
studie av de toxiska reaktioner som kan uppträda efter tillförsel av en
enstaka dos av den aktiva substansen eller av de substanser som ingår i
den farmaceutiska specialiteten och i de proportioner i vilka de ingår.
Om möjligt bör läkemedlet underkastas undersökning av akut toxicitet i
bruksfardig form.
Denna studie skall omfatta de symtom som observeras och de lokala
reaktioner som kan uppträda. Om möjligt bör LD50-värdet med kon-
fidensgränser (95%) bestämmas. Observationstiden för försöksdjuren skall
bestämmas av föresöksledaren och skall omfatta minst en vecka.
Undersökningen av akut toxicitet måste utföras på minst två djurarter av
känd härkomst och normalt skall minst två olika administrationsvägar
användas, varav ett skall vara detsamma som för den föreslagna använd-
ningen för människor och det andra ett sätt som säkerställer systemisk
absorption av substansen. Denna undersökning måste utföras på samma
antal djur av han- som av honkön.
I fråga om aktiva substanser i kombination måste undersökningen utföras
på ett sådant sätt att det kan fastställas om det föreligger potentiering eller
ej eller om nya toxiska effekter uppträder.
2. Toxicitet vid upprepad dosering (subakut eller kronisk toxicitet)
Undersökningarna av toxiciteten vid upprepad dosering är avsedda att
påvisa de fysiologiska och/eller patologiska förändringar som kan
framkallas genom upprepad administration av den aktiva substansen eller
den kombination av aktiva substanser som är föremål för undersökning
och att fastställa sambandet mellan dessa förändringar och doseringen.
I allmänhet är det önskvärt att utföra två undersökningar: en av
korttidsstudie omfattande två till fyra veckor och en långtidsstudie.
Längden av den senare måste avpassas efter den avsedda kliniska
användningen. Dess syfte skall vara att på experimentell väg fastställa det
icke-toxiska dosintervallet för läkemedlet och normalt skall studien pågå i
tre till sex månader.
182
I fråga om farmaceutiska specialiteter som skall administreras endast vid
enstaka tillfallen till människor skall ett enda försök med en längd av två
till fyra veckor utföras.
Om den ansvarige försöksledaren emellertid med hänsyn till den före-
slagna användningstiden på människa väljer att låta studien pågå en längre
eller kortare tid än vad som angivits ovan, skall han motivera detta.
Motivering skall även ges för valet av dosering.
Toxicitetsundersökningar vid upprepad dosering skall utföras på två olika
däggdjursarter, av vilka en måste vara en icke-gnagare. Administrations-
vägen skall väljas med hänsyn tagen till det terapeutiska syftet och
möjligheterna till systemisk absorption. Doseringsmetod och -frekvens
skall tydligt anges.
Den högsta dosen bör sättas tillräckligt högt för att skadliga verkningar
skall framträda. De lägre doserna skall göra det möjligt att bestämma hur
väl djuret tolererar läkemedlet.
Om möjligt och alltid vid försök på små gnagare skall försöken och
kontrollprocedurerna utformas med hänsyn till det aktuella problemets
vidd och möjligheten att fastställa konfidensgränser.
Utvärderingen av de toxiska effekterna skall baseras på observationer av
beteende, tillväxt, hematologiska och biokemiska undersökningar, särskilt
sådana som berör utsöndringsmekanismerna och dessutom på obduktions-
fynd och tillhörande histologiska data. Valet och omfattningen av varje
grupp av undersökningar skall anpassas till den djurart som användes och
den aktuella vetenskapliga kunskapen.
När det gäller nya kombinationer av kända substanser som har under-
sökts i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv får långtidsstudierna,
med undantag för de fall där undersökningarna av akut och subakut
toxicitet visat förekomst av potentiering eller nya toxiska effekter,
modifieras på lämpligt sätt av försöksledaren, samtidigt som skälen för en
sådan åtgärd skall redovisas. Substanser som har visats vara säkra genom
vidsträckt användning under minst tre år vid klinisk behandling av
människor och vid kliniska prövningar skall behandlas på samma sätt som
kända substanser som redan har undersökts i enlighet med dessa normer
och försöksplaner.
Ett hjälpämne som används för första gången i läkemedel skall behandlas
som en aktiv beståndsdel.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
C. TOXISK EFFEKT PÅ FOSTRET
Denna undersökning omfattar påvisande av toxiska och i synnerhet tera-
togena effekter som observerats hos fostret efter att den undersökta
substansen tillförts hondjuret under dräktigheten.
Även om dessa undersökningar hittills haft endast begränsat värde vad
gäller möjligheten att förutsäga sådana effekter genom att överföra
resultaten till människa, anses de ge viktiga upplysningar i de fall
resultaten visar sådana effekter som resorption av foster och andra
avvikelser.
183
Att utelämna dessa undersökningar, antingen därför att den farma- Prop. 1991/92:107
ceutiska specialiteten i normala fall inte kommer att användas av kvinnor i Bil. 1
fertil ålder eller av andra skäl måste ges en tillfredsställande motivering.
Dessa undersökningar skall utföras på minst två djurarter: en kaninstam
som är känslig för kända teratogena substanser och råttor eller möss (med
angivande av stam) eller, om så är lämpligt, på någon annan djurart.
Den detaljerade försöksuppläggningen (antal djur, vilka mängder som
tillförts, dosernas fördelning över tiden och kriterierna för utvärdering av
resultaten) skall anpassas till den vetenskapliga kunskapen vid den tid när
ansökan lämnas in och vilken statistisk signifikansnivå som krävs för
resultaten.
D. UNDERSÖKNING AV EFFEKT PÅ
FORTPLANTNINGSFUNKTIONEN
Om resultaten av andra undersökningar avslöjar någonting som tyder på
skadliga effekter på avkomman eller någon störning av den hanliga eller
honliga fortplantningsförmågan, skall detta utredas genom lämpliga
undersökningar.
E. CANCERFRAMKALLANDE EFFEKT
Stor vikt skall läggas vid undersökningar för att avslöja cancer-
framkallande effekter i fråga om substanser:
1. som uppvisar nära kemisk släktskap med substanser om vilka man
vet att de kan framkalla cancer eller med substanser som underlättar
uppkomst av sådan effekter.
2. som har gett upphov till misstänkta förändringar under undersök-
ningarna av toxicitet vid långvarig tillförsel.
Sådana undersökningar kan också krävas i fråga om substanser som skall
ingå i farmaceutiska specialiteter som kan förväntas bli tillförda
regelbundet under långa perioder av patientens liv.
F. FARMAKODYNAMIK
Denna rubrik innefattar variationer i de fysiologiska funktionerna som
orsakats av substansen, oavsett om dessa funktioner är normala eller har
modifierats på experimentell väg.
Dessa studier skall planeras utifrån två klart skilda utgångspunkter.
För det första skall de verkningar som den terapeutiska användningen
grundar sig på beskrivas på ett tillfredsställande sätt. Resultaten skall
uttryckas kvantitativt med användning t ex av dos-effektkurvor, tid-
effektkurvor etc. och om möjligt i jämförelse med data som hänför sig till
substans med känd effekt. När effekten anges vara starkare skall
skillnaden påvisas och styrkas genom statistisk signifikans.
För det andra skall den ansvarige forskaren lägga fram en allmän
farmakologisk karakteristik av substansen med särskild hänsyn till
184
bieffekter. I allmänhet skall de fysiologiska huvudfunktionerna
undersökas. Dessa undersökningar måste göras mer ingående allt eftersom
de doser som framkallar biverkningar närmar sig dem som krävs för att
uppnå de huvudsakliga effekter som ligger till grund för den föreslagna
användningen.
Försökstekniken skall, om det inte är fråga om välkända förfaranden,
beskrivas tillräckligt ingående för att kunna upprepas och den ansvarige
forskaren måste styrka dess tillämplighet. De experimentella resultaten
skall läggas fram på ett överskådligt sätt, och statistisk signifikans skall
anges när detta är relevant.
Om inte goda skäl för motsatsen kan anföras skall en undersökning göras
för att fastställa om upprepad tillförsel av substansen medför någon
kvantitativ ändring av effekterna.
Undersökningar av aktiva substanser i kombination kan vara berättigade
att göra antingen på farmakologiska grunder eller på grund av angiven
terapeutiskt effekt.
I det första fallet skall den farmakodynamiska studien påvisa interak-
tioner som skulle kunna göra kombinationen av värde vid terapeutisk
användning.
I det senare fallet, när man eftersträvar ett vetenskapligt berättigande för
kombinationen genom terapeutiska försök skall det av undersökningen
framgå om de effekter som förväntas från kombinationen kan påvisas hos
djur och betydelsen av eventuella sidoeffekter skall åtminstone undersökas.
Om det i kombinationen ingår en ny aktiv substans måste denna tidigare
ha undersökts ingående.
G. FARMAKOKINETIK
Med farmakokinetik avses studiet av den aktiva substansens öde i
organismen och innefattar studiet av substansens absorption, distribution,
omvandling i kroppen och elimination.
Studiet av dessa olika faser kan utföras med hjälp av både fysikaliska,
kemiska och biologiska metoder och genom observation av den farmako-
dynamiska aktivitet som substansen besitter.
Uppgifter om distribution och elimination skall vara obligatoriska i
samtliga fall där man måste ha tillgång till sådana data för att fastställa
doseringen hos människor och i fråga om kemoterapeutiska substanser
(antibiotika etc.) och substanser vilkas användning betingas av att de
saknar farmakodynamiska effekter (t ex många diagnostika etc.).
Farmakokinetisk undersökning av farmakologiskt aktiva substanser är
önskvärd.
I fråga om nya kombinationer av kända substanser som har undersökts i
enlighet med föreskrifterna i detta direktiv skall farmakokinetiska studier
inte krävas om toxicitetsstudierna och de kliniska försöken motiverar att
de utelämnas. Samma sak skall gälla beträffande substanser som har visats
vara effektiva och oskadliga genom vidsträckt terapeutisk användning
under en period av åtminstone tre år och genom kliniska prövningar.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
185
H. LÄKEMEDEL FÖR UTVÄRTES BRUK
När en farmaceutisk specialitet är avsedd för utvärtes bruk måste studier
av den systemiska absorptionen utföras samtidigt som hänsyn också måste
tas till möjligheten att läkemedlet används på skadad hud. Endast om det
är bevisat att den systemiska absorptionen är försumbar under dessa
omständigheter får undersökningar av toxicitet genom absorption vid
upprepad dosering, fosterskadande effekt och effekten på fort-
plantningsfunktionen utelämnas.
Om å andra sidan systemisk absorption påvisas i anslutning till kliniska
försök skall toxicitetsundersökningar på djur utföras tillsammans med
undersökningar av fosterskadande effekt om så är nödvändigt.
I samtliga fall skall undersökningar av hur substansen tolereras lokalt vid
upprepad applikation undersökas med särskild omsorg och innefatta
histologiska undersökningar. I de fall som avses i avsnitt E skall
möjligheten av sensibilisering undersökas tillsammans med eventuell
cancerframkallande effekt.
KAPITEL II
PRESENTATION AV UPPGIFTER OCH
DOKUMENTATION
Såsom vid allt vetenskapligt arbete skall akten med de toxikologiska och
farmakologiska undersökningarna omfatta:
a) En introduktion som definierar ämnet, om möjligt åtföljd av en
bibliografi över publicerade data.
b) En utförlig försöksplan som ger en beskrivning av metoderna, vilka
apparater och vilket material som använts, uppgifter om djurens art,
ras och och stam, varifrån de levererats, deras antal och hur de
förvarats och utfodrats, varvid bl.a. skall framgå om de varit specifikt
patogenfria (SPF) eller ej. I de fall någon av de undersökningar som
har räknats upp i det föregående uteslutits skall orsaken till detta anges.
c) Alla viktiga resultat som framkommit, oavsett om de är gynnsamma
eller ogynnsamma. Originaldata skall redovisas tillräckligt utförligt för
att möjliggöra en kritisk värdering av resultaten oberoende av författa-
rens tolkning av dem. För att förklara och belysa dem kan kopior av
kymogram, mikrofotografier etc bifogas.
d) En statistisk analys av resultaten, när undersökningsprogrammet
motiverar detta jämte variansen inom värdena.
e) En objektiv diskussion av de erhållna resultaten som utmynnar i
slutsatser om de toxikologiska och farmakologiska egenskaperna hos
substansen, om dess säkerhetsmarginal i förhållande till djuren och om
dess möjliga biverkningar, om dess användningsområden och om dess
aktiva dosnivåer liksom även tänkbara inkompatibiliteter.
f) Alla uppgifter som behövs för att ge klinikern en så fullständig bild
som möjligt av den farmaceutiska specialiteten som omfattas av
ansökan och dess användbarhet. Diskussionen skall kompletteras med
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
186
förslag beträffande vilken behandling som kan komma i fråga vid akuta Prop. 1991/92:107
förgiftningar och biverkningar som kan uppträda hos människor. Bli. 1
g) en sammanfattning tillsammans med noggranna bibliografiska
hänvisningar till publicerade data.
DEL 3
KLINISKA PRÖVNINGAR
De uppgifter och den dokumentation som åtföljer ansökan om försälj-
ningstillstånd i enlighet med punkt 8, artikel 4, andra stycket i direktivet
65/65/EEG skall lämnas i enlighet med vad som föreskrivs i Kapitel I och
II nedan.
KAPITEL I
UTFÖRANDE AV PRÖVNINGARNA
1. Kliniska prövningar måste alltid föregås av tillräckliga farmakologiska
och toxikologiska undersökningar som utförts på djur i enlighet med de
krav som uppställts i detta direktiv för sådan undersökningar. Den
kliniker som ansvarar för prövningen måste göra sig förtrogen med de
slutsatser som dragits från de farmakologiska och toxikologiska
undersökningarna och därför måste sökanden förse honom med full-
ständiga farmakologiska och toxikologiska rapporter.
2. Kliniska prövningar måste utföras i form av 'kontrollerade kliniska
försök’. Utformningen av prövningarna varierar från fall till fall och
är också beroende av etiska överväganden. Sålunda kan det i vissa fall
vara mera relevant att jämföra den terapeutiska effekten av en ny
farmaceutisk specialitet med effekten av ett etablerat läkemedel, vars
terapeutiska värde är känt, hellre än med effekten av placebo.
3. Såvitt möjligt, och i synnerhet vid prövningar där effekten av
läkemedlet inte kan mätas objektivt, bör "dubbel-blindn-metoden för
kontrollerade studier användas.
4. Om statistiska metoder krävs för att fastställa den terapeutiska effekten,
måste de kriterier som ligger till grund för prövningen vara tillräckligt
exakta för att göra det möjligt att göra en statistisk analys. Att låta ett
stort antal patienter ingå i prövningen kan inte betraktas som en fullgod
ersättning för en ordentligt kontrollerad prövning.
KAPITEL II
PRESENTATION AV UPPGIFTER OCH
DOKUMENTATION
1. De kliniska uppgifter som skall lämnas enligt punkt 8 i artikel 4, andra
stycket, av direktivet 65/65/EEG måste göra det möjligt att bilda sig
en tillräckligt välgrundad och vetenskapligt giltig uppfattning om i vad
187
mån den farmaceutiska specialiteten motsvarar de kriterier som ställts Prop. 1991/92:107
upp för att försäljningstillstånd skall kunna meddelas. Följaktligen är Bil- 1
det ett viktigt krav att resultaten av alla kliniska prövningar redovisas,
både gynnsamma och ogynnsamma.
2. Resultaten av kliniska prövningar skall redovisas i enlighet med följan-
de uppdelning:
A. KLINISK-FARMAKOLOGISKA UPPGIFTER
(Klinisk farmakologi)
1. Om möjligt skall redovisas resultaten av:
a) undersökningar som klarlägger de farmakologiska effekterna,
b) undersökningar som klarlägger de farmakodynamiska mekanismer
som ligger till grund för den terapeutiska effekten,
c) undersökningar som klarlägger den omvandling som läkemedlet
undergår i kroppen och de huvudsakliga farmakokinetiska
förloppen.
Om dessa data utelämnas helt eller delvis måste en förklaring ges.
Om oväntade resultat skulle upträda under undersökningarnas gång
måste ytterligare preliminära toxikologiska och farmakologiska
undersökningar på djur utföras och granskas.
2. Om den farmaceutiska specialiteten är avsedd att ges under lång tid,
skall uppgifter lämnas om eventuella förändringar i den farmakologiska
effekten vid upprepad tillförsel.
3. Om läkemedlet är avsett att normalt ges samtidigt med andra läke-
medel, skall redovisas undersökningar över kombinerad tillförsel för
att klarlägga eventuella förändringar i den farmakologiska effekten.
4. Alla biverkningar som noterats under prövningarna skall beskrivas var
för sig.
B. KLINISKA UPPGIFTER
1. Individuella fallbeskrivningar — Journaluppgifter
Uppgifterna om de kliniska prövningarna måste vara tillräckligt detaljerade
för att möjliggöra en objektiv bedömning. Som en allmän regel gäller att
dessa prövningar bör utföras på en sjukvårdsinrättning.
Syftet med prövningen skall anges tillsammans kriterierna, både de
gynnsamma och de ogynnsamma, för utvärdering av resultaten.
Varje prövningsansvarig läkare skall meddela sitt namn, sin adress, sina
befattningar, akademiska meriter och kliniska uppgifter, meddela var
prövningen ägt rum och ställa samman följande uppgifter med avseende på
varje enskild patient:
1. identifiering av patienten (t ex genom hänvisning till hans
journalnummer),
2. kriterierna för att låta patienten ingå i prövningen,
3. patientens ålder,
4. patientens kön
188
5. diagnos och indikationer för vilka läkemedlet gavs och patients Prop. 1991/92:107
anamnes tillsammans med relevanta uppgifter om tidigare sjukdomar, Bil- 1
6. dosering och administreringssätt for läkemedlet,
7. doseringsffekvens och eventuella försiktighetsmått vid tillförandet av
läkemedlet,
8. behandlingens varaktighet och den efterföljande observationsperiodens
längd,
9. uppgifter om läkemedel som administrerats tidigare eller som tillförts
samtidigt, dvs. under den period då prövningen pågått,
10. dietföreskrifter, om de är av betydelse,
11. alla resultat av kliniska prövningar (innefattande ogynnsamma eller
negativa resultat) tillsammans med en fullständig redogörelse för de
kliniska observationerna och resultaten av kliniska undersökningar
(såsomröntegundersökningar,elektroencefalogram,elektrokardiogram,
laboratorieanalyser, fysiologisk undersökningar etc.), som krävs för att
ta ställning till ansökan. De använda metoderna måste specificeras och
signifikanserna för framkomna variationer i resultaten måste förklaras
(t.ex. metodens varians, variansen mellan individer och mellan effekter
av behandlingen),
12. alla uppgifter om de biverkningar som observerats, vare sig de är
skadliga eller ej och eventuella åtgärder som vidtagits som en följd av
dessa. Sambandet mellan orsak och verkan måste undersökas med
samma omsorg som normalt ägnas påvisande av terapeutisk effekt,
13. ett utlåtande om varje enskild patient.
Om någon eller flera av uppgifterna 1-13 saknas, måste en förklaring till
detta lämnas.
De uppgifter som nämns ovan måste sändas in till de ansvariga
myndigheterna.
De ansvariga myndigheterna får göra avkall helt eller delvis på dessa krav
om dokumentationen är mycket omfattande eller om det föreligger andra
giltiga skäl av samma tyngd, dock med det förbehållet att sammanfattningen
och slutsatserna enligt punkt 2 nedan måste vila på säker grund.
2. .Sammanfattning och slutsatser
1. De kliniska observationer som avses i uppgifterna 1-13 under punkt 1
ovan skall summeras i en sammanfattning av prövningarna och
resultaten av dessa, som utvisar:
a) antalet patienter jämte kön,
b) urvalet och åldersfördelningen inom de patientgrupper som ingått
i prövningarna och i kontrollgrupperna,
c) antalet patienter som uteslutits ur prövningarna i förtid jämte skälet
varför detta skett,
d) när kontrollerade prövningar utförts under ovannämnda
betingelser, om kontrollgruppen
— var obehandlad
— gavs placebo
— gavs något annat läkemedel med känd effekt,
189
e) frekvensen av observerade biverkningar Prop. 1991/92:107
f) uppgifter om patienter, som löper förhöjd risk, t.ex. äldre Bil. 1
personer, barn, kvinnor under graviditets- eller menstrua-
tionsperiod eller patienter, vilkas fysiologiska eller patologiska
tillstånd kräver särskilt övervägande,
g) en statistisk värdering av resultaten när detta är motiverat med
hänsyn till prövningens uppläggning och de variabla faktorer som
gör sig gällande.
2. Slutligen skall den för prövningen ansvarige klinikern i de allmänna
slutsatserna som kan dras av de experimentella data avge ett utlåtande
om läkemedlets säkerhet under normala användningsbetingelser, dess
kompatibilitet, dess terapeutiska effekt och all information av värde vad
beträffar indikationer och kontraindikationer, dosering och genom-
snittlig varaktighet av behandlingen tillsammans med eventuella
särskilda försiktighetsmått som bör iakttas under behandlingen och de
kliniska symtomen vid överdosering.
C. ALLMÄNNA SYNPUNKTER
1. Den för prövningen ansvarige klinikern skall alltid meddela sina
iakttagelser i fråga om:
a) tecken på vanebildning, tillvänjning eller svårigheter vid
avvänjning,
b) eventuella interaktioner som observerats med andra läkemedel som
givits samtidigt,
c) vilka kriterier som legat till grund för uteslutning av patienter från
prövningen.
2. Uppgifter om en ny kombination av läkemedel måste vara identiska
med dem som krävs för ett nytt läkemedel och måste styrka kombina-
tionens säkerhet och dess terapeutiska effekt.
KAPITEL III
GRANSKNING AV ANSÖKNINGAR OM
FÖRSÄLJNINGSTILLSTÅND
Vid granskningen av en ansökan som inlämnats i enlighet med artikel 4 i
direktivet 65/65/EEG skall de ansvariga myndigheterna i medlemsstaterna
tillämpa följande principer:
1. Prövningen av ansökan om försäljningstillstånd skall grundas på de
kliniska prövningar eller kliniskt-farmakologiska försök som utformats
för att fastställa läkemedlets terapeutiska effekt och säkerhet under
normal användning med hänsyn till de terapeutiska indikationerna för
användning på människor. Terapeutiska fördelar måste uppvägamöjliga
risker.
190
2. Kliniska uttalanden om den terapeutiska effekten eller säkerhet hos en Prop. 1991/92:107
farmaceutisk specialitetundernormalaanvändningsbetingelsersom inte Bil- 1
är vetenskapligt underbyggda kan inte accepteras som godtagbara
bevis.
3. Påvisande av farmakodynamiska effekter hos människor kan inte i sig
självt anses ge tillräckligt underlag for slutsatser om möjligheten av
någon speciell terapeutisk effekt.
4. Värdet av data om den terapeutiska effekten av en farmaceutisk
specialitet och dess säkerhet under normala användningsbetingelser
ökar avsevärt om sådana data insamlas av flera kompetenta forskare
som arbetar oberoende av varandra.
5. När sökanden i fråga om en särskild indikation kan visa att han inte är
i stånd att få fram utförliga data om den terapeutiska effekten och
säkerheten under normala användningsbetingelser på grund av någon
av följande orsaker:
a) de indikationer för vilka produkten ifråga är avsedd att användas
är så sällsynta att sökanden inte rimligtvis kan förväntas vara i
stånd att lägga fram en utförlig dokumentation eller
b) utförlig information med hänsyn till den vetenskapliga kunskapen
vid ifrågavarande tidpunkt inte kan framtagas eller
c) att skaffa fram sådan information skulle stå i motsats till allmänt
accepterade medicinsk-etiska regler,
får försäljningstillstånd meddelas på följande villkor:
a) den ifrågavarande farmaceutiska specialiteten får tillhandahållas
enbart mot läkarrecept och får i särskilda fall administreras endast
under sträng medicinsk kontroll, om möjligt på sjukhus,
b) på bipacksedeln och i den medicinska informationen skall läkaren
göras uppmärksam på att de uppgifter om den farmaceutiska
specialiteten som är tillgängliga för närvarande i vissa särskilt
angivna avseenden är otillräckliga.
191
RÅDETS DIREKTIV
av den 22 december 1986
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
om ändring av direktivet 75/318/EEG om tillnärmning av
medlemsstaternas lagar om analytiska, farmako-toxikologiska och
ltliniska normer och försöksplaner vid prövning av farmaceutiska
specialiteter
(87/19/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag',
med beaktande av Europaparlamentets yttrande2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och
med beaktande av följande:
Prövningen av farmaceutiska specialiteter måste med jämna mellanrum
anpassas till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen för att garantera
bästa tänkbara skydd för folkhälsan inom gemenskapen.
För att uppnå ett sådant optimalt skydd för folkhälsan måste tillses att
de resurser som läkemedelsforskningen fått sig tilldelade inte förslösas
på undersökningar som är föråldrade eller innebär upprepningar på grund
av skilda uppfattningar bland medlemsstaterna om vad som svarar mot
den senaste utvecklingen inom teknik och vetenskap.
Av etiska skäl är det nödvändigt att ersätta befintliga metoder så snart
den vetenskapliga och tekniska utvecklingen möjliggör detta med metoder
som tar så få försöksdjur i anspråk som möjligt.
Det är därför nödvändigt att införa en snabb procedur för anpassning
till de tekniska framstegen av de krav i fråga om prövning av
farmaceutiska specialiteter som finns angivna i bilagan till direktivet
75/318/EEG4, ändrat genom direktivet 83/570/EEG5, och därvid se till
att det blir ett nära samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna
inom en 'Kommitté för tillnärmning av direktiven för avlägsnande av
tekniska handelshinder inom området farmaceutiska specialiteter till de
tekniska framstegen’.
Kraven i anslutning till prövning av läkemedel måste också snabbt
kunna revideras enligt samma procedur med beaktande av den utveckling
av prövningsmetoder och av god laboratoriesed som erkänts av
1 EGT nr C 293, 5.11.1984, s. 4.
2 EGT nr C 36, 17.2.1986, s. 152.
3 EGT nr C 160, 1.7.1985, s. 18.
4 EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 1.
5 EGT nr L 332, 28.11.1983, s. 1.
192
gemenskapen eller inom internationell handel med farmaceutiska Prop. 1991/92:107
specialiteter. Bil. 1
Artikel 1
Direktivet 75/318/EEG ändras härmed såsom följer:
1. Följande artiklar 2a, 2b och 2c skall infogas:
'Artikel 2a
Alla ändringar som krävs för att anpassa bilagan med hänsyn till de
tekniska framstegen skall antas i enlighet med proceduren i artikel
2c.
När så är lämpligt skall kommissionen föreslå rådet att
proceduren i artikel 2c revideras i samband med de utförliga
föreskrifter som meddelats i fråga om kommissionens befogenheter
att övervaka reglernas genomförande.
Artikel 2b
1. Härmed inrättas en kommitté för anpassning av direktiven för
avlägsnande av de tekniska handelshindren inom området farmaceu-
tiska specialiteter till de tekniska framstegen, i det följande kallad
"kommittén". Den skall bestå av representanter för medlemsstaterna
med en representant för kommissionen som ordförande.
2. Kommittén skall anta sina egna procedurregler.
Artikel 2c
1. Vid tillämpning av den procedur som fastställts i denna artikel
skall ärendena hänskjutas till kommittén av ordföranden, antingen
på eget initativ eller på begäran av representanten för en medlems-
stat.
2. Representanten för kommissionen skall till kommittén över-
lämna ett förslag till de åtgärder som bör vidtas. Kommittén
skall yttra sig om förslaget inom den tidsfrist som fastställts av
ordföranden, varvid hänsyn skall tas till ärendets angelä-
genhetsgrad. Yttrandet skall grundas på kvalificerad majoritet,
varvid medlemsstaternas röster skall vägas i enlighet med vad
som fastställts i artikel 148 (2) i fördraget. Ordföranden skall
inte rösta.
3. a) Kommissionen skall besluta om de åtgärder som förordats
när de står i överensstämmelse med kommitténs yttrande.
b) När de åtgärder som förordats inte står i överensstämmelse
med kommitténs yttrande eller när inget yttrande avgivits
skall kommissionen utan dröjsmål överlämna förslag till
rådet om vilka åtgärder som rådet bör fatta beslut om.
Rådet skall fatta beslut med kvalificerad majoritet.
13 Riksdagen 1991 !92. 1 samt. Nr 107
193
c) Om rådet inte har reagerat inom tre månader efter det att Prop. 1991/92:107
förslaget överlämnats till det skall kommissionen besluta Bil- 1
om de föreslagna åtgärderna’.
2. Del 1 av bilagan 'Fysikalisk-kemiska, biologiska eller mikro-
biologiska undersökningar av farmaceutiska specialiteter’ skall
ändras såsom följer:
a) I avsnitt A. skall följande infogas:
’4. Den farmaceutiska specialitetens sammansättning, bestånds-
delar och valet av läkemedelsbehållare skall förklaras och
dokumenteras med stöd av vetenskapliga data från det farma-
ceutiska utvecklingsarbetet. Oversatsning i förhållande till
deklarationen skall anges och motiveras.’
b) I avsnitt B. skall följande femte strecksats infogas:
’— experimentella studier för validering av tillverknings-
metoden när en icke-konventionell tillverkningsmetod an-
vänds eller när metoden är av avgörande betydelse för pro-
dukten. ’
c) I avsnitt C.2 skall punkt b) ersättas av följande :
’b) Beskrivningen av substansen utformad på liknande sätt som
använts i beskrivande avsnitt i den Europeiska farmakopén,
skall åtföljas av alla nödvändiga uppgifter, särskilt med av-
seende på den molekylära strukturen när så är lämpligt och
måste åtföljas av en adekvat beskrivning av syntesmetoden.
När substanserna endast kan beskrivas med hjälp av till-
verkningsmetoden skall beskrivningen vara tillräckligt
utförlig för att karakterisera en substans som är konstant
både med avseende på sammansättning och verkan.’
3. Del 2 av bilagan, 'Toxikologiska och farmakologiska undersök-
ningar’ skall ändras såsom följer:
a) Följande stycke skall infogas efter det inledande stycket:
'Medlemsstaterna skall se till att säkerhetsprövningama
genomförs i enlighet med de principer om god laboratoriesed
som anges i gemenskapsrätten i fråga om prövning av farliga
ämnen, eller i avsaknad härav, i enlighet med vad som
rekommenderas av Organisationen för ekonomiskt samarbete
och utveckling (OECD).’
b) I kapitel I, avsnitt B. 1 skall texten ha följande lydelse:
1. 'Toxicitet vid tillförsel av enkel dos
Med prövning av akut toxicitet avses en kvalitativ och kvanti-
tativ undersökning av de toxiska reaktioner som kan uppträda
efter tillförsel av en enkel dos av den eller de verksamma
substanser som i samma proportioner och fysikaliskkemiska
form ingår i den farmaceutiska specialiteten i fråga.
Prövningen av akut toxicitet skall utföras på två eller flera
däggdj ursarter av en känd stam, såvida det inte kan åberopas
194
skäl för att det är tillräckligt med en djurart. Normalt skall Prop. 1991/92:107
minst två olika administrationsvägar användas, varvid den ena Bil. 1
skall vara densamma som eller likna den som föreslås för an-
vändning på människor och den andra skall säkerställa syste-
misk absorption av substansen.
Denna studie skall omfatta de symtom som observeras och de
lokala reaktioner som kan uppträda. Den period under vilken
försöksdjuren observeras skall fastställas av försöksledaren med
hänsyn till vad som kan vara tillräckligt för att påvisa vävnads-
eller organskador eller läkning, vanligen 14 dagar, men ej
mindre än en vecka, dock utan att utsätta djuren för långvarigt
lidande. Djur som dör under observationstiden skall under-
kastas obduktion liksom samtliga överlevande djur vid slutet av
observationstiden. Histopatologiska undersökningar bör göras
av alla organ som uppvisar makroskopiska förändringar vid
obduktionen. Största möjliga informationsmängd skall efter-
strävas från de djur som används i prövningen. Studierna av
enkeldostoxiciteten skall utföras på ett sådant sätt att tecken på
akut toxicitet avslöjas och dödsorsaken fastställs så långt det
rimligtvis är möjligt. På lämpliga arter bör det göras en kvan-
titativ värdering av den ungefärliga letala dosen och inhämtas
upplysningarom förhållandet mellan dos och effekt, varvid det
dock inte ställs höga krav på precision.
Dessa studier kan ge en fingervisning om de sannolika effek-
terna på människor vid akut överdosering och vara till nytta vid
planläggning av toxicitetsundersökningar vid upprepad tillförsel
på lämpliga djurarter. I fråga om kombinationer av verksamma
substanser skall undersökningen utformas på sådant sätt att det
kan avgöras huruvida toxiciteten ökar eller huruvida nya
toxiska effekter uppträder.’
Artikel 2
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa
detta direktiv senast den 1 juli 1987. De skall omgående underrätta
kommissionen härom.
Artikel 3
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 22 december 1986
På rådets vägnar
G. SHAW
Ordförande
195
RÅDETS DIREKTIV Prop. 1991/92:107
Bil. 1
av den 2 maj 1978
om ändring av Andra direktivet 75/319/EEG om tillnärmning av
bestämmelser som fastställts genom lagar eller andra författningar
och som gäller farmaceutiska specialiteter
(78/420/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNA RÅD HAR ANTAGIT
FÖLJANDE DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande1,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande2, och'
med beaktande av följande:
Andra rådsdirektivet 75/319/EEG av den 20 maj 1975 om tillnärmning
av bestämmelser som fastställts genom lagar eller andra författningar och
som gäller farmaceutiska specialiteter3 föreskrev inrättande av en
kommitté för farmaceutiska specialiteter, i det följande kallad 'kom-
mittén’ och uppdrog åt den att avge yttrande om vissa farmaceutiska
specialiteter uppfyller kraven i rådsdirektivet 65/65/EEG av den
26 januari 1965 om tillnärmning av bestämmelser fastställda genom lagar
eller andra författningar och som gäller farmaceutiska specialiteter4.
Artiklarna 9 och 10 i direktivet 75/319/EEG föreskrev att när gemen-
skapsförfarandet skall tillämpas, den medlemsstat som har utfärdat ett
försäljningstillstånd skall överlämna en akt till kommittén, som utan
dröjsmål skall vidarebefordra akten till de ansvariga myndigheterna i de
medlemsstater som angivits av den som ansvarar för försäljningen av
läkemedlet.
Erfarenheten har visat att föreskriften om att akten skall befordras via
kommittén i stället för att sändas direkt till de berörda medlemsstaterna
orsakar administrativa problem vid överföringen av skrymmande doku-
mentation och förseningar i kommitténs arbete.
För att lösa dessa problem och minska förseningarna måste dessa
bestämmelser ändras i syfte att göra det möjligt för den medlemsstat som
först utfärdat försäljningstillstånd att sända akten såväl direkt till de
berörda medlemsstaterna som till kommittén.
1 EGT nr C 266, 7.11.1977, s. 45.
2 EGT nr C 18, 23.1.1978, s. 11.
3 EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 13.
4 EGT nr 22, 9.2.1965, s. 369/65.
196
Artikel 1
Artikel 9 i direktivet 75/319/EEG ersätts med följande
'Artikel 9
1. Den medlemsstat som har utfärdat ett försäljningstillstånd för
en farmaceutisk specialitet skall, om den som är ansvarig för
försäljningen har begärt vidarebefordran till minst fem andra
medlemsstater, till kommittén och till de ansvariga myndigheterna
i de angivna medlemsstaterna skicka en akt innehållande en kopia
av denna begäran och en kopia av tillståndet tillsammans med de
uppgifter och dokument som angivits i andra stycket i artikel 4 i
direktivet 65/65/EEG.
2. Vidarebefordran enligt ovan skall anses likvärdig med att lämna
in en ansökan till de berörda myndigheterna i enlighet med artikel
4 i direktivet 65/65/EEG.
3. Kommittén skall utan dröjsmål meddela de berörda med-
lemsstaterna så snart den tagit emot akten.’
Artikel 2
I artikel 10 första stycket i direktivet 75/319/EEG skall ’den
vidarebefordran som avses i artikel 9 andra stycket’ ersättas med orden
'överföring av de uppgifter som avses i artikel 9 tredje stycket’.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Artikel 3
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 2 maj 1978.
På rådets vägnar
K.B.ANDERSEN
Ordförande
197
(Beslut, lagar m.m. som inte behöver offentliggöras)
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
RÅDETS DIREKTIV
av den 12 december 1977
om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om färgämnen som fär tillsättas
läkemedel
(78/25/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande1,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande2, och
med beaktande av följande:
Det primära syftet med all lagstiftning som rör läkemedel måste vara att värna
om folkhälsan, varvid dock gäller att detta syfte måste uppnås genom medel som
inte hindrar den farmaceutiska industrins utveckling eller handeln med läkemedel
inom gemenskapen.
Även om rådets direktiv av den 23 oktober 19623, senast ändrat genom
direktivet 76/399/EEG4, fastställde en enda förteckning över färgämnen som
godkänts för användning i livsmedel avsedda för människor, kvarstår olikheterna
mellan medlemsstaternas lagstiftning i fråga om färgtillsatser till läkemedel. Vissa
länder tillämpar för läkemedel samma regler som fastställts för livsmedel, medan
andra har skilda förteckningar över färgämnen som godkänts för läkemedel
respektive livsmedel.
Dessa olikheter kan utgöra ett hinder för handeln med läkemedel inom
gemenskapen och handeln med färgämnen som får tillsättas dessa produkter,
varför sådana olikheter direkt påverkar upprättandet av en väl fungerande
gemensam marknad.
Erfarenheten har visat att det inte fmns några hälsoskäl varför inte färgämnen
som godkänts för livsmedel avsedda för människor också skulle kunna godkännas
för användning i läkemedel. Följaktligen borde bilagorna 1 och 3 till direktivet
1 EGT nr C 62, 30.5.1974, s. 23.
2 EGT nr C 116, 30.9.1974, s. 24.
3 EGT nr 115, 11.11.1962, s. 2645/62.
4 EGT nr L 108, 26.4.1976, s. 19.
198
av den 23 oktober 1962 utan ändringar eller med eventuella kommande ändringar Prop. 1991/92:107
kunna tillämpas också för läkemedel. Bil. 1
När användning av färgämnen i livsmedel och läkemedel förbjuds av hänsyn till
folkhälsan bör teknologiska och ekonomiska störningar såvitt möjligt undvikas.
För att uppnå detta bör införas en procedur som innebär en nära samverkan
mellan medlemsstaterna och kommissionen inom en kommitté för anpassning till
de tekniska framstegen av direktiven för att undanröja tekniska hinder förhandeln
inom den sektor som omfattar färgämnen som får tillsättas läkemedel.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas vissa färgämnen som hittills tillåtits av vissa
medlemsstater speciellt som tillsats till läkemedel för utvärtes bruk.
Artikel 1
Medlemsstaterna fär inte godkänna som färgtillsatser till läkemedel för människor
eller djur, enligt definitionerna i artikel 1 i rådets direktiv 65/65/EEG av den 26
januari 1965 om tillnärmning av lagar och andra författningar och bestämmelser
och som gäller farmaceutiska specialiteter1, några andra färgämnen än de som
är upptagna i Bilaga 1, avsnitten I och II till direktivet av den 23 oktober 1962,
med de ändringar som gjorts senare. Alla övergångsbestämmelser som fastställts
för vissa av dessa färgämnen skall också gälla.
Artikel 2
Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de
färgämnen som är upptagna i Bilaga 1, avsnitten I och II till direktivet av den 23
oktober 1962, uppfyller de allmänna och särskilda kriterierna på renhet som
fastställts i Bilaga 3 till det direktivet.
Artikel 3
De analysmetoder som krävs för att konstatera att de allmänna och särskilda
kriterier på renhet uppfylls, vilka antagits enligt direktivet av den 23 oktober
1962, skall likaså gälla inom ramen för detta direktiv.
Artikel 4
När ett färgämne strukits från Bilaga 1 till direktivet av den 23 oktober 1962,
men fortsatt försäljning av livsmedel innehållande detta färgämne är tillåten under
en begränsad tid, skall denna bestämmelse också gälla för läkemedel. Denna
begränsning av tiden för tillåten användning kan dock ändras för läkemedel
genom den procedur som fastställts i artikel 6.
1 EGT nr 22, 9.2.1965, s. 369/65.
199
Artikel 5
1. är med inrättas en kommitté lör anpassning till de tekniska framstegen av
direktiven för att undanröja tekniska hinder för handeln inom den sektor som
omfattar färgämnen som får tillsättas läkemedel, hädanefter kallad 'kommittén’,
bestående av representanter för medlemsstaterna med en representant för
kommissionen som ordförande.
2. Kommittén skall anta sina egna procedurregler.
Artikel 6
1. Vid tillämpning av den procedur som fastställts i denna artikel skall
ärendena hänskjutas till kommittén av ordföranden, antingen på hans eget initiativ
eller på begäran av representanten för en medlemstat.
2. Representanten för kommissionen skall lägga fram ett förslag till vilka
åtgärder som bör vidtas. Kommittén skall yttra sig om förslaget inom den
tidsfrist som fastställts av ordföranden, varvid hänsyn skall tas till ärendets
angelägenhetsgrad. Yttrandet skall grundas på en majoritet av 41 röster, varvid
medlemsstaternas röster skall vägas i enlighet med vad som fastställts i artikel
148.2 i fördraget. Ordföranden skall inte rösta.
3. Kommissionen skall besluta om de åtgärder som föreslagits när de överens-
stämmer med kommitténs yttrande.
Om dessa åtgärder inte överensstämmer med kommitténs yttrande eller om
inget yttrande avgivits, skall kommissionen utan dröjsmål överlämna förslag till
rådet om vilka åtgärder som rådet bör fatta beslut om.
Rådet skall fatta beslut med kvalificerad majoritet.
Om rådet inte har fattat något beslut inom tre månader efter det att förslaget
överlämnats till det, skall kommissionen besluta om de föreslagna åtgärderna.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Artikel 7
1. Medlemsstaterna skall inom 18 månader efter att detta direktiv kungjorts
låta de lagar och andra författningar träda i kraft som är nödvändiga för att följa
detta direktiv och skall utan dröjsmål underrätta kommissionen om detta.
2. Dock får vaije medlemsstat inom sitt eget territorium under en period av
ytterligare fyra år från det att detta direktiv kungjorts, tillåta försäljning av
läkemedel som innehåller färgämnen som inte uppfyller de krav som uppställts
i detta direktiv, förutsatt att dessa färgämnen var godkända av den medlemsstaten
innan detta direktiv antogs.
3. Beroendepå yttrandet från Vetenskapliga kommittén för livsmedel och från
den kommitté som avses i artikel 5 skall kommissionen, om så är lämpligt, inom
två år efter att detta direktiv antagits till rådet överlämna ett förslag till ändring
av direktivet för att tillåta användning av:
— färgämnena:
= Briljantblått FCF Cl 42090,
= Rött 2G Cl 180 50,
— andra färgämnen för läkemedel som enbart är avsedda för utvärtes bruk.
200
Rådet skall ta ställning till kommissionens förslag senast två år efter det att det
överlämnats.
4. Medlemsstaterna skall se till att kommissionen får ta del av texten till de
viktigare bestämmelser i det egna landets lagstiftning som de antar inom det
område som berörs av detta direktiv.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Artikel 8
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 12 december 1977
På rådets vägnar
A. HUMBLET
Ordförande
201
RÅDETS DIREKTIV
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
av den 24 juni 1981
om ändring av direktivet 78/25/EEG om tillnärmning av
medlemsstaternas bestämmelser om färgämnen som får tillsättas
läkemedel
(81/464/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande1,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande2, och
med beaktande av följande:
Artikel 1 i direktivet 78/25/EEG3 stadgar att medlemsstaterna som
tillsats till läkemedel för människor eller djur inte skall godkänna andra
färgämnen än de som finns upptagna i Bilaga 1, avsnitt I och II i i rådets
direktiv av den 23 oktober 1962 om tillnärmning av medlemsstaternas
bestämmelser om färgämnen som godkänts för användning i livsmedel
avsedda för människor4.
Avsnitt I i ovannämnda bilaga omfattar färgämnen för både
massfärgning och ytfärgning och avsnitt II omfattar färgämnen för enbart
ytfärgning. Det finns ingen anledning med hänsyn till folkhälsan att för
läkemedel bibehålla den uppdelning som med avseende på livsmedel för
människor gjorts mellan färgämnen för både massfärgning och ytfärgning
och färgämnen för enbart ytfärgning. I enlighet med detta skall direktivet
78/25/EEG därför ändras.
Artikel 1
Följande stycke skall fogas till artikel 1 i direktivet 78/25/EEG:
'Dock skall i fråga om läkemedel ingen skillnad göras mellan
färgämnen avsedda för både massfärgning och ytfärgning och
färgämnen som enbart är avsedda för ytfärgning.’
1 EGT nr C 4, 7.1.1980, s. 46.
2 EGT nr C 113, 7.5.1980, s. 36.
3 EGT nr L 11, 14.1.1978, s. 18.
4 EGT nr 115, 11.11.1962, s. 2645/62.
202
Artikel 2
Medlemsstaterna skali vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa
detta direktiv före den 1 oktober 1981 och skall utan dröjsmål underrätta
kommissionen om detta.
Artikel 3
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Luxemburg den 24 juni 1981
På rådets vägnar
G.M.V van AARDENNE
Ordförande
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
203
II
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
(Beslut, lagar m.m. som inte behöver offentliggöras)
RÅDETS DIREKTIV
av den 28 september 1981
om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om veterinärmedicinska
läkemedel
(81/851 /EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT FÖLJANDE
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av den Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
i samråd med Europaparlamentet2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och
med beaktande av följande:
Det främsta syftet med alla föreskrifter som reglerar tillverkningen och
distributionen av veterinärmedicinska läkemedel måste vara att värna om
folkhälsan.
Härvid gäller dock att detta syfte måste uppnås genom medel som inte
hindrar utvecklingen av industri och handel med läkemedel inom
gemenskapen.
Bland de medlemsstater som redan har vissa bestämmelser som fastställts
genom lagar eller andra författningar och som rör veterinärmedicinska
läkemedel finns skillnader i fråga om viktiga principer. Detta leder till att
handeln med läkemedel inom gemenskapen hindras och påverkar därigenom
diekt etableringen av en väl fungerande gemensam marknad. Sådana hinder
måste följaktligen avlägsnas, något som nödvändiggör en tillnärmning av de
relevanta bestämmelserna.
Även om de bestämmelser i detta direktiv som rör veterinärmedicinska
läkemedel är ändamålsenliga, är de dock otillräckliga för veterinärmedicinska
läkemedel som är avsedda att framkalla aktiv immunitet, diagnosticera
immunstatus eller framkalla passiv immunitet och detta gäller också
läkemedel som är baserade på radioaktiva isotoper. Att föreskriva att de skall
tillämpas på sådana produkter är därför inte lämpligt för närvarande.
Fodermedel som innehåller läkemedel faller inte inom tillämpningsområdet
för detta direktiv. Det är dock nödvändigt, såväl av folkhälsoskäl som av
1 EGT nr C 152, 5.7.1976, s. 1.
2 EGT nr C 293, 13.12.1976, s. 64.
3 EGT nr C 299, 18.12.1976, s. 12.
204
ekonomiska orsaker, att förbjuda användning av icke godkända läkemedel för Prop. 1991/92:107
framställning av foderläkemedel. Bil. 1
Försäljningstillstånd skall vägras om läkemedlet saknar terapeutisk effekt
eller om effekten är otillräckligt dokumenterad. Med terapeutisk effekt skall
avses den effekt som utlovas av tillverkarna.
Försäljningstillstånd skall likaledes vägras om den angivna karenstiden är
otillräcklig för att eliminera de hälsorisker som härrör från restmängder.
I syfte att successivt åstadkomma en fri rörlighet för veterinärmedicinska
läkemedel bör det göras lättare att få försäljningstillstånd för ett och samma
läkemedel i flera medlemsstater.
I detta syfte bör inrättas en kommitté för veterinärmedicinska läkemedel i
vilken ingår representanter för medlemsstaterna och kommissionen. Denna
bör ha till uppgift att avge yttrande över om ett veterinärmedicinskt
läkemedel står i överensstämmelse med de villkor som fastställts i detta
direktiv.
Detta direktiv utgör endast ett steg på vägen mot målet att uppnå en fri
rörlighet för veterinärmedicinska läkemedel. För att förverkliga detta
kommer det att krävas nya ågärder för att avlägsna de återstående hindren
mot en fri rörlighet, med ledning särskilt av de erfarenheter som samlats
inom den berörda kommittén.
För att underlätta rörligheten över gränserna för veterinärmedicinska
läkemedel och undvika att de kontroller som utförts i en medlemsstat
upprepas i en annan medlemsstat, bör veterinärmedicinska läkemedel vara
underkastade samma minimimkrav i fråga om tillverkning, import från tredje
land och tillstånd i samband därmed som specificeras i rådsdirektivet
75/319/EEG av den 20 maj 1975 om tillnärmning av bestämmelser som
fastställts genom lagar eller andra författningar och som gäller farmaceutiska
specialiteter1.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL 1
Definitioner och tillämpningsområde
Artikel 1
1. De definitioner som fastställts i artikel 1 i rådsdirektivet 65/65/EEG av
den 26 januari 1965 om tillnärmning av bestämmelser som fastställts genom
lagar eller andra författningar och som rör farmaceutiska specialiteter2 skall
tillämpas i detta direktiv.
2. För detta direktiv skall följande definitioner gälla:
— 'veterinärmedicinskt läkemedel’ skall avse varje läkemedel avsett för
djur,
1 EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 13.
2 EGT nr 22, 9.12.1965, s. 369/65.
205
— 'färdigberett veterinärmedicinskt läkemedel’ skall avse varje
veterinärmedicinskt läkemedel som färdigställts i förväg, som inte
svarar mot definitionen på farmaceutiska specialiteter och som saluförs
i sådan form att det kan användas utan vidare bearbetning,
— 'förblandning för foderläkemedel’ skall avse varje veterinärmedicinskt
läkemedel som färdigställts i förväg för att användas senare för
framställning av foderläkemedel,
— 'foderläkemedel’ skall avse varje blandning av ett eller flera
veterinärmedicinska läkemedel och ett eller flera fodermedel, som
färdigställts före försäljning och är avsett att ges till djur utan
föregående bearbetning, på grund av deras botande eller förebyggande
egenskaper eller andra egenskaper som omtalas i artikel 1.2 i direktivet
65/65/EEG.
3. I avvaktan på att det inom gemenskapen fastställs bestämmelser om
foderläkemedelkan medlemsstaterna föreskriva att denna term skall innefatta
sådana halvfabrikat som framställts med hjälp av en förblandning för
foderläkemedel, för vilken tillstånd meddelats i enlighet med artikel 4 i detta
direktiv, och fodermedel, när sådana halvfabrikat är avsedda att bearbetas
vidare genom senare tillsats till foder för att förvandlas till foderläkemedel
som är färdiga att användas. Medlemsstaterna skall se till att sådana
halvfabrikat underkastas kontroll av de ansvariga myndigheterna och att de
används uteslutande för framställning av foderläkemedel i enlighet med de
villkor som gällde när försäljningstillståndet utfärdades för förblandningen
för foderläkemedel.
4. Tillsatser som täcks av rådsdirektivet 70/524/EEG av den 23 november
1970, med senare ändringar, om fodertillsatser1, när dessa blandas med
djurfoder och tillsatser till djurfoder i enlighet med samma direktiv, skall inte
betrakts som veterinärmedicinska läkemedel i detta direktivs mening.
5. Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa
att antibiotika och hormonsubstanser som kan användas för framställning av
veterinärmedicinska läkemedel utlämnas endast till fysiska eller juridiska
personer som har tillstånd att inneha sådana produkter i enlighet med den
nationella lagstiftningen.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Artikel 2
1. Bestämmelserna i detta direktiv skall tillämpas på veterinärmedicinska
läkemedel, saluförda i form av bl a farmaceutiska specialiteter, färdigberedda
veterinärmedicinska läkemedel eller förblandningar för foderläkemedel.
2. Bestämmelserna i detta direktiv skall inte tillämpas på:
— foderläkemedel,
— veterinärmedicinska läkemedel som används för att framkalla aktiv
immunitet, diagnosticera immuntillståndet och framkalla passiv
immunitet,
1 EGT nr L 270, 14.12.1970, s. 1.
206
— veterinärmedicinska läkemedel baserade på radioaktiva isotoper, Prop. 1991/92:107
— veterinärmedicinska läkemedel som inte färdigställts i förväg och som Bil- 1
är avsedda för ett visst djur eller ett litet antal djur,
— homeopatika.
3. Foderläkemedel får dock endast framställas med hjälp av förbland-
ningar som godkänts i enlighet med detta direktiv. Inom två år efter att detta
direktiv kungjorts skall Rådet med ledning av en rapport från Kommissionen,
om så är nödvändigt åtföljd av ett lämpligt förslag, ta upp överläggningar om
en förteckning över farmakologiskt verksamma molekyler som får användas
för framställning av förblandningar och om tillvägagångssättet när denna
förteckning skall utarbetas.
Artikel 3
Medlemsstaterna kan inom sitt territorium medge undantag från
bestämmelserna i artikel 4.1 vad gäller veterinärmedicinska läkemedel som
är avsedda enbart för akvariefiskar, burfåglar, brevduvor, terrariedjur och
smågnagare, förutsatt att dessa preparat inte innehåller substanser vilkas
användning kräver veterinärkontroll och att alla nödvändiga åtgärder vidtagits
för att förebygga obehörig användning av preparaten för andra djurarter.
KAPITEL II
Ansökan om försäljningstillstånd för veterinärmedicinska läkemedel
Artikel 4
1. Inget veterinärmedicinskt läkemedel får försäljas i någon medlemsstat
förrän de ansvariga myndigheterna i denna stat givit sitt tillstånd.
2. Inget veterinärmedicinskt läkemedel får användas på djur utan att
tillstånd enligt ovan utfärdats, såvida det inte är fråga om prövningar av
veterinärmedicinska läkemedel som avses i artikel 5.10.
Artikel 5
För att få tillstånd enligt artikel 4 måste den som ansvarar för försäljningen
lämna in en ansökan hos den ansvariga myndigheten i medlemsstaten.
Följande uppgifter och dokumentation skall åtfölja ansökan:
1. namn eller firma och stadigvarande adress eller registrerat affarsställe
beträffande den som ansvarar för försäljningen samt beträffande
tillverkaren, om uppgifterna inte är desamma;
2. det veterinärmedicinska läkemedlets namn (handelsnamn eller generisk
benämning med eller utan varumärke eller tillverkarens namn;
vetenskaplig benämning eller formel med eller utan varumärke eller
tillverkarens namn);
3. uppgifter om art och mängd av samtliga beståndsdelar som ingår i det
veterinärmedicinska läkemedlet i enlighet med gängse nomenklatur,
207
med uteslutande av kemiska bruttoformler, men med angivande av den Prop. 1991/92:107
internationella generiska benämning som rekommenderats av Bil- 1
Världshälsoorganisationen i de fall det finns någon sådan benämning;
4. kortfattad beskrivning av framställningsmetoden;
5. terapeutiska indikationer, kontraindikationer och biverkningar;
6. dosering for de olika djurarter som det veterinärmedicinskaläkemedlet
är avsett för, dess läkemedelsform, administreringssätt och -väg samt
förväntad hållbarhet, om den understiger tre år;
7. skäl för eventuella försiktighetsmått vid användningen av det
veterinärmedicinska läkemedlet;
8. anvisning om den tidsperiod som under normala förhållanden bör
förflyta från det att det veterinärmedicinska läkemedlet senast ges till
djuren till dess att livsmedel framställs från sådana djur, i syfte att
säkerställa att dessa livsmedel inte innehåller några restmängder som
kan utgöra en hälsorisk för konsumenten;
9. beskrivning av kontrollmetoder som tillämpasav tillverkaren (kvalitativ
och kvantitativ analys av beståndsdelarna och slutprodukten, specifika
undersökningar som avser t ex sterilitet, närvaro av pyrogener och
tungmetaller, stabilitet samt biologiska och toxikologiska undersök-
ningar och undersökningar av mellanprodukter);
10. resultat av:
— fysikalisk-kemiska, biologiska eller mikrobiologiska
undersökningar
— toxikologiska och farmakologiska undersökningar
— kliniska prövningar.
Resultaten av de toxikologiska och farmakologiska undersökningarna
bör i synnerhet avse metaboliseringen av de aktiva beståndsdelarna i
djuret och såvitt möjligt visa hur dessa beståndsdelar elimineras och
hur lång tid detta tar, om sådana uppgifter är viktiga för kontroll av
den angivna läkemedelsfria tiden.
I övrigt gäller att:
a) i stället för de undersökningsresultat som avses ovan — ett
exemplar av den publicerade dokumentation om de toxikologiska
och farmakologiska undersökningarna och de kliniska undersök-
ningsresultaten jämte data om karenstid kan bifogas i fråga om:
i) ett veterinärmedicinskt läkemedel med etablerad användning
som har prövats på djur i sådan omfattning att dess effekter
och biverkningar redan är kända och framgår av den
publicerade dokumentationen;
ii) ett nytt veterinärmedicinskt läkemedel, som med avseende på
de ingående aktiva beståndsdelarna är identiskt med ett känt
läkemedel med etablerad användning;
iii) ett nytt veterinärmedicinskt läkemedel som innehåller enbart
kända beståndsdelar som redan har använts tillsammans i
208
jämförbaraproportioneri läkemedel med etablerad användning Prop. 1991/92:107
som prövats i tillfredsställande omfattning; Bil- 1
b) i fråga om ett nytt veterinärmedicinskt läkemedel som innehåller
enbart kända beståndsdelar och som hittills inte har använts
tillsammans i terapeutiskt syfte kan undersökningarna av ifråga-
varande beståndsdelar ersättas med hänvisning till publicerade
data;
11. ett eller flera prover på eller modeller av den förpackning som skall
användas för det veterinärmedicinska läkemedlet, tillsammans med en
bipacksedel när en sådan skall bifogas;
12. ett dokument som visar att tillverkaren har rätt att i sitt hemland
tillverka veterinärmedicinska läkemedel;
13. bevis om försäljningstillstånd för det berörda veterinärmedicinska
läkemedlet som kan ha meddelats i en annan medlemsstat eller i tredje
land.
Artikel 6
Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de
i punkt 8, 9 och 10 i artikel 5, andra stycket uppräknade dokumenten och
uppgifterna sammanställs av experter med erforderlig teknisk och yrkes-
mässig kompetens innan de överlämnas till de ansvariga myndigheterna.
Dessa dokument och uppgifter skall undertecknas av de berörda experterna.
Artikel 7
Alltefter sin särskilda kompetens skall experternas uppgift vara:
1. att utföra det arbete som ligger inom deras särskilda kompetensområde
(analys, farmakologi och liknande experimentella vetenskaper, kliniska
prövningar) och objektivt beskriva de uppnådda resultaten både kvanti-
tativt och kvalitativt;
2. att i överensstämmelse med Rådets direktiv 81/852/EEG av den 28
september 1982 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om
analytiska, farmakologisk-toxikologiska och kliniska normer och
prövningsplaner för undersökning av veterinärmedicinska läkemedel1
beskriva de iakttagelser som de har gjort och speciellt redovisa:
a) vad beträffar analytikerna, i vad mån produkten överensstämmer
med den uppgivna sammansättningen genom att framlägga all den
dokumentation som ligger till grund för de metoder för tillverk-
ningskontroll som tillverkaren skall använda;
b) vad beträffar farmakologerna och specialisterna med särskild
kompetens:
— produktens toxicitet och dess farmakologiska egenskaper
1 Se sid 16 i denna tidning.
14 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 107
209
— i vad mån det efter tillförsel av det veterinärmedicinska Prop. 1991/92:107
läkemedlet, vid normal användning enligt föreskrift och under Bil. 1
iakttagande av den angivna läkemedelsfria tiden, finns rester
i livsmedel från behandlade djur som kan innebära hälsorisker
för konsumenterna;
c) vad beträffar klinikerna, i vad mån man hos de djur som
behandlats med produkten har kunnat konstatera effekter som
svarar mot de uppgifter som tillverkaren lämnat i enlighet med
artikel 5 huruvida medlet tolereras väl av djuren, vilken dosering
som rekommenderas samt eventuella kontraindikationer och
biverkningar.
3. att motivera ett eventuellt åberopande av den publicerade dokumen-
tation som avses i artikel 5, andra stycket, punkt 10 a) och b) på de
villkor som avses i direktivet 81/852/EEG.
Experternas utförliga rapporter skall utgöra en del av den dokumentation
som sökanden skall lämna in till de ansvariga myndigheterna.
KAPITEL III
Granskning av ansökningar om tillstånd — Tillstånd — Förnyelse av
tillstånd
Artikel 8
Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att
handläggningen av ansökan om försäljningstillstånd slutförs inom 120 dagar
från det att ansökningshandlingarna lämnats in.
I undantagsfall kan denna frist förlängas med 90 dagar. I så fall skall
sökanden underrättas om detta innan den första fristen löpt ut.
Artikel 9
Vid granskningen av en ansökan som lämnats in i enlighet med artikel 4 skall
medlemsstaternas ansvariga myndigheter:
1. kontrollera att den dokumentation som bifogats till stöd för ansökan
överensstämmer med vad som föreskrivs i artikel 5 och med ledning
av de rapporter som sammanställts av experterna i enlighet med artikel
7 undersöka om villkoren för att utfärda försäljningstillstånd har
uppfyllts;
2. genom statligt eller annat godkänt laboratorium låta undersöka
läkemedlet för att försäkra sig om att de kontrollmetoder som använts
av tillverkaren och redovisats i anslutning till ansökan är godtagbara i
enlighet med vad som föreskrivits i artikel 5, punkt 9 i andra stycket.
3. i förekommande fall ålägga sökanden att komplettera den dokumenta-
tion som fogats till ansökan på de punkter som räknas upp i artikel 5.
När de ansvariga myndigheterna begagnar sig av denna möjlighet skall
210
de i artikel 8 angivna tidsfristerna flyttas fram tills begärd Prop. 1991/92:107
komplettering kommit in. Likaså skall fristen förlängas med den tid Bil- 1
som sökanden kan beviljas för att inkomma med en muntlig eller
skriftlig förklaring.
Artikel 10
Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att:
1. de ansvariga myndigheterna verifierar att tillverkare och importörer av
veterinärmedicinska läkemedel från tredje land är i stånd att genomföra
tillverkningen i enlighet med artikel 5, andra stycket, punkt 4 och/eller
företa kontroll enligt de metoder som beskrivits i den dokumentation
som skall åtfölja ansökan enligt artikel 5, andra stycket, punkt 9.
2. när omständigheterna så kräver får de ansvariga myndigheterna medge
tillverkare och importörer av veterinärmedicinskaläkemedel från tredje
land att till tredje man överlåta vissa steg i tillverkningsproceduren
och/eller vissa av de kontroller som avses under punkt 1.1 så fall skall
de ansvariga myndigheternas kontroller även innefatta de berörda
inrättningarna i dessa länder.
Artikel 11
Det tillstånd som krävs enligt artikel 4 skall inte utfärdas om det efter
kontroll av den i artikel 5 uppräknade dokumentationen och uppgifterna visar
sig att:
1. det veterinärmedicinskaläkemedlet är skadligt vid användning enligt de
föreskrifter som lämnats i ansökan om försäljningstillstånd eller att det
saknar terapeutisk effekt eller att sökanden inte tillfredsställande har
dokumenterat dess effekt på den djurart som är avsedd att behandlas
eller att dess sammansättning till art och mängd inte överensstämmer
med den uppgivna;
2. den av sökanden angivna läkemedelsfria tiden är otillräckligt dokumen-
terad eller är för kort för att säkerställa att livsmedel som framställts
av de behandlade djuren inte innehåller restmängder som kan utgöra en
hälsorisk för konsumenten;
3. det veterinärmedicinska läkemedlet saluförs för en användning som är
förbjuden enligt gemenskapens bestämmelser. I avvaktan på gemen-
skapsregler kan de ansvariga myndigheterna dock vägra att medge för-
säljningstillstånd för ett veterinärmedicinskt läkemedel när en sådan
åtgärd är nödvändig för att slå vakt om folkhälsan, om konsumentens
eller om djurens hälsa.
Försäljningstillstånd skall inte heller ges om den dokumentation som lämnas
in till de ansvariga myndigheterna inte står i överensstämmelse med
artiklarna 5, 6 och 7.
211
Artikel 12
Det tillstånd som krävs enligt artikel 4 kan göras avhängigt av att den som
ansvarar för försäljningen på behållaren och/eller den yttre förpackningen
samt på bipacksedeln, om sådan krävs, lämnar andra viktiga upplysningar
som är viktiga för att tillgodose kravet på säkerhet och slå vakt om
folkhälsan, däribland särskilda försiktighetsmått som skall iakttas under
användningen jämte andra varningar som föranletts av de kliniska och
farmakologiska undersökningar som föreskrivits i artikel 5.10 eller av de
erfarenheter som samlats under användningen av det veterinärmedicinska
läkemedlet efter att det introducerats på marknaden.
För tillstånd kan också krävas att ett radioaktivt spårämne ingår i det
veterinärmedicinska läkemedlet.
Artikel 13
Tillståndet skall inte inverka på det ansvar enligt allmänna rättsregler som
åvilar tillverkaren och i förekommande fall den som ansvarar för försälj-
ningen.
Artikel 14
Den som ansvarar för försäljningen skall revidera den kontrollmetod som
avses i artikel 5 under punkt 9 i enlighet med tekniska och vetenskapliga
framsteg när sådan revidering är nödvändig för att möjliggöra kontroll av det
veterinärmedicinska läkemedlet med en högre grad av säkerhet.
Den som ansvarar för försäljningen skall utan dröjsmål tillställa de
ansvariga myndigheterna alla de nya data som skulle kunna föranleda ändring
av de uppgifter och den dokumentation som avses i artikel 5 eller kunna
föranleda ytterligare granskning, och i synnerhet om varje förbud eller
inskränkning som påbjudits av de ansvariga myndigheterna i de stater, i vilka
det veterinärmedicinska läkemedlet försäljs.
Den som är ansvarig för försäljningen skall utan dröjsmål för godkännande
informera de ansvariga myndigheterna om varje ändring som han önskar göra
i de uppgifter och den dokumentation som avses i artikel 5.
Artikel 15
Försäljningstillståndet skall gälla i fem år och skall kunna förlängas med fem
år i taget efter ansökan av den som innehar tillståndet som lämnats in minst
tre månader innan det löper ut.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
212
KAPITEL IV
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Kommitté för veterinärmedicinska läkemedel
Artikel 16
1. I syfte att underlätta för medlemsstaterna att komma fram till en
gemensam ståndpunkt i fråga om försäljningstillstånd inrättas härmed en
kommitté för veterinärmedicinska läkemedel, i det följande kallad
'kommittén’. Den skall bestå av representanter för medlemsstaterna och för
kommissionen.
2. Kommittén skall på begäran av en medlemsstat granska frågor som rör
tillämpningen av artiklarna 11, 36 och 49 i enlighet med artiklarna 17 till 22.
3. Kommittén skall fastställa sin egen arbetsordning.
Artikel 17
1. En medlemsstat som har utfärdat ett försäljningstillstånd skall tillställa
kommittén och de ansvariga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna en
akt som innehåller en kopia av ansökan samt beslutet om godkännande
tillsammans med de uppgifter och den dokumentation som angivits i artikel
5, om den som ansvarar för försäljningen har begärt att de skall
vidarebefordras till minst fem andra medlemsstater.
2. En sådan vidarebefordran skall anses likvärdig med att lämna in en
ansökan om försäljningstillstånd, i den mening som avses i artikel 5, till de
ifrågavarande ansvariga myndigheterna.
3. Kommittén skall utan dröjsmål underrätta de berörda medlemsstaterna
att ärendet har hänskjutits till kommittén.
Artikel 18
1. Om inom en period av 120 dagar efter det datum för vidarebefordran
som avses i artikel 17.2 ingen invändning anmälts till kommittén av de
ansvariga myndigheterna i de angivna medlemsstaterna, skall kommittén göra
en formell anteckning och omedelbart underrätta de berörda medlemsstaterna.
2. Om en medlemsstat inte anser sig kunna utfärda försäljningstillstånd
skall den framföra sina invändningar och skälen för dessa enligt artikel 11
inom 120 dagar.
Artikel 19
1. I de fall som åsyftas i artikel 18.2 skall kommittén behandla ärendet
och avge sitt yttrande med motivering inom 60 dagar efter utgången av den
frist som angivits i artikel 18.
2. Kommitténs yttrande skall avse frågan om det veterinärmedicinska
läkemedlet uppfyller de krav som uppställts i artikel 11.
213
Kommittén skall utan dröjsmål informerade berörda medlemsstaterna om sin Prop. 1991/92:107
mening eller, i händelse av skiljaktiga meningar, de enskilda ledamöternas Bil. 1
meningar.
3. De berörda medlemsstaterna skall ta ställning till ansökan om
försäljningstillstånd senast 30 dagar efter den dag när de informerats enligt
artikel 18.1 eller punkt 2 ovan. Därefter skall de utan dröjsmål underrätta
kommittén om sina beslut.
Artikel 20
1. Om flera ansökningar om försälj ningstillstånd lämnats in i enlighet med
artikel 5 för ett och samma veterinärmedicinska läkemedel och en eller flera
medlemsstater godkänt produkten, medan en eller flera av de övriga
medlemsstaterna avslagit ansökan, kan en av de berörda medlemsstaterna
hänskjuta ärendet till kommittén.
Detsamma skall gälla när en eller flera medlemsstater tillfälligt dragit in
eller återkallat ett försäljningstillstånd, under det att en eller fler av de andra
inte har gjort det.
2. Kommittén skall behandla ärendet och avge sitt yttrande med
motivering inom högst 120 dagar.
3. Kommitténs yttrande skall enbart avse skälen till att försäljnings-
tillståndet vägrats, tillfälligt dragits in eller återkallats.
Kommittén skall utan dröjsmål informera de berörda medlemsstaterna om
sin mening eller, i händelse av skiljaktiga meningar, om dess ledamöters
meningar.
4. De berörda medlemsstaterna skall inom 30 dagar tillkännage vilka
åtgärder de ämnar vidta med anledning av kommitténs yttrande.
Artikel 21
Kommittén får fastställa en tidsgräns för att med ledning av de villkor som
formulerats i artiklarna 11, 27 eller 41 verkställa en ny granskning med
ledning av de uppgifter som under tiden erhållits inom medlemsstaterna och
särskilt från dem som godkänt det veterinärmedicinska läkemedlet.
Artikel 22
De ansvariga myndigheterna inom medlemsstaterna får, i de särskilda fall då
gemenskapens intressen berörs, hänskjuta ärendet till kommittén innan de
beslutar i frågan om att meddela, tillfälligt dra in eller återkalla ett
försäljningstillstånd.
En medlemsstat får också hänskjuta ärendet till kommittén om det finns
anledning anta att ett läkemedel inte bör godkännas för användning inom
veterinärmedicinen på grund av sin betydelse för behandling av människor.
214
Artikel 23
1. Kommissionen skall varje år rapportera till rådet om genomförandet av
den procedur som fastställts i detta kapitel och om vilka effekter den haft på
utvecklingen av handeln inom gemenskapen. Den första rapporten skall
lämnas två år efter att detta direktiv trätt i kraft.
2. Med ledning av sina erfarenheter skall kommissionen senast fyra år
efter ikraftträdandet av detta direktiv överlämna till rådet ett förslag som
innehåller lämpliga åtgärder i syfte att avlägsna alla återstående hinder mot
den fria rörligheten av veterinärmedicinska läkemedel. Rådet skall fatta
beslut om kommissionens förslag senast ett år efter att det framlagts.
KAPITEL V
Tillverkning av veterinärmedicinska läkemedel — import från tredje land
Artikel 24
1. Medlemsstaterna skall genom alla lämpliga åtgärder se till att ingen
tillverkning av veterinärmedicinska läkemedel sker utan tillstånd.
2. Det tillstånd som åsyftas i punkt 1. krävs oavsett om tillverkningen
avser hela produkten, vissa steg i tillverkningsprocessen eller de olika
procedurerna för uppdelning, förpackning eller presentation.
Sådant tillstånd skall dock inte krävas för beredning, uppdelning, ändring
av förpackning eller presentation när dessa procedurer utförs uteslutande i
samband med utlämnande till enskilda genom farmaceuter på apotek eller av
den som enligt gällande föreskrifter inom medlemsstaterna är behörig att
ombesörja detta.
3. Tillstånd enligt punkt 1 ovan krävs också för import till en medlemsstat
från tredje land. Detta kapitel och artikel 36 skall ha motsvarande tillämpning
på sådan import som de har på tillverkning.
Artikel 25
För tillstånd enligt artikel 24 krävs minst följande:
a) att sökanden specificerar vilka veterinärmedicinska läkemedel och
läkemedelsformer som skall tillverkas eller importeras jämte platsen
där tillverkningen och/eller kontrollen skall äga rum;
b) att sökanden utöver ändamålsenliga och tillräckliga utrymmen för
tillverkning eller import av produkterna förfogar över teknisk
utrustning och kontrollmöjligheter som motsvarar de författningsenliga
krav i fråga om tillverkning, kontroll och förvaring av produkterna
som medlemsstaten ställt upp i enlighet med artikel 10.1.
c) att sökanden bland sina anställda har minst en person med den
kompetens som avses i artikel 29.
I sin ansökan måste sökanden lämna uppgifter som styrker att han uppfyller
fordringarna enligt ovan.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
215
Artikel 26
1. Den ansvariga myndigheten i medlemsstaten skall inte utfärda det
tillstånd som avses i artikel 24 förrän den genom undersökningar som utförs
av dess företrädare har försäkrat sig om riktigheten av de uppgifter som
lämnats i enlighet med artikel 25.
2. I syfte att säkerställa att de krav som åsyftas i artikel 25 uppfylls får
som villkor för tillståndet krävas att sökanden uppfyller vissa förpliktelser
antingen när det utfärdas eller vid senare tidpunkt.
3. Tillståndet skall gälla endast för de lokaler som beskrivits i ansökan
och endast för de veterinärmedicinska läkemedel och läkemedelsformer som
angivits i samma ansökan.
Artikel 27
Den som meddelats tillstånd enligt artikel 24 skall minst vara skyldig att:
a) ha tillgång till personal med sådan behörighet som föreskrivits i
medlemsstaten såväl i fråga om tillverkning som kontroll;
b) lämna ut de godkända veterinärmedicinskaläkemedlen endast i enlighet
med den lagstiftning som gäller i de berörda medlemsstaterna;
c) lämna besked i förväg till den ansvariga myndigheten om de ändringar
som sökanden kan önska göra i fråga om någon eller några av de
upgifter som lämnats i enlighet med artikel 25. Den ansvariga
myndigheten skall i alla händelser omedelbart underrättas om den
person med särskild behörighet som avses i artikel 29 oväntat skulle
ersättas med någon annan;
d) medge att företrädare för den ansvariga myndigheten inom
medlemsstaten när som helst bereds tillträde till sökandens lokaler;
e) möjliggöra för den person med särskild behörighet som avses i artikel
29 att fullgöra sina åligganden, t ex genom att ställa alla nödvändiga
hjälpmedel till hans förfogande.
Artikel 28
1. Medlemsstaterna skall genom alla lämpliga åtgärder säkerställa att
besked om tillstånd enligt artikel 24 lämnas senast inom 90 dagar räknat från
den dag då ansökan kommit in till den ansvariga myndigheten.
2. Om innehavaren av tillståndet skulle begära ändring i något av de
förhållanden som avses i artikel 25 a) och b), får handläggningstiden för
detta ärende inte överskrida 30 dagar. Undantagsvis kan denna tid utsträckas
till 90 dagar.
3. Medlemsstaterna får kräva att sökanden lämnar kompletterande
uppgifter enligt artikel 25 samt om den person med särskild kompetens som
avses i artikel 29. I de fall den ansvariga myndigheten begagnar sig av denna
möjlighet skall de i punkterna 1 och 2 angivna tidsfristerna flyttas fram tills
de kompletterande uppgifterna lämnats in.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
216
Artikel 29
1. Medlemsstaterna skall genom lämpliga åtgärder se till att innehavaren
av tillståndet enligt artikel 24 stadigvarande och fortlöpande har tillgång till
minst en person med den särskilda kompetens som föreskrivits i artikel 31,
med särskild uppgift att svara för de åligganden som uppräknas i artikel 30.
2. Om innehavaren av tillståndet själv uppfyller de villkor som stipulerats
i artikel 23, kan han personligen åta sig de uppgifter som annars åligger den
som avses i punkt 1 ovan.
Artikel 30
1. Medlemsstaterna skall genom lämpliga åtgärder se till att den person
med särskild kompetens som avses i artikel 29 utan hänsyn till sin relation
till innehavaren av tillståndet enligt artikel 24, vad gäller de procedurer som
åsyftas i artikel 33 bär ansvaret för:
a) att varje tillverkningssats av veterinärmedicinska läkemedel som
framställts i den berörda medlemsstaten har tillverkats och underkastats
kontroll i enlighet med den lagstiftning som gäller i medlemsstaten och
i överensstämmelse med villkoren för försäljningstillståndet;
b) att varje tillverkningssats av veterinärmedicinskaläkemedel som härrör
från tredje land undergått fullständig kvalitativ analys i det
importerande landet och haltbestämning av åtminstone alla de aktiva
beståndsdelarna och samtliga övriga undersökningar och kontroller som
krävs för att garantera de veterinärmedicinska läkemedlens kvalitet i
enlighet med de krav som legat till grund för försäljningstillståndet.
De tillverkningssatser av veterinärmedicinska läkemedel som genomgått
sådan kontroll i en medlemsstat skall undantas från nämnda kontroller om de
vid införseln till annan medlemsstats åtföljs av ett analysbesked som
undertecknats av en person med den särskilda kompetensen.
En medlemsstat får medge dispens från kravet på att en person med
särskild kompetens genomför de kontroller som är föreskrivna under b) för
importerade veterinärmedicinskaläkemedel, om de är avsedda att förbli inom
den berörda medlemsstaten, förutsatt dock att överenskommelse träffats med
det exporterade landet om åtgärder i syfte att säkerställa att dessa kontroller
verkställs i det exporterande landet. I de fall dessa produkter importeras i
den förpackning i vilken de är avsedda att tillhandahållas i detaljhandeln har
medlemsstaten rätt att medge undantag från de genom artikel 25 fastställda
bestämmelserna.
2. I samtliga fall, och särskilt ifråga om veterinärmedicinska läkemedel
för vilka utfärdats försäljningstillstånd, gäller att den som har särskild
kompetens måste intyga, i en journal eller en annan likvärdig handling som
upprättats för detta ändamål, att varje tillverkningssats uppfyller
bestämmelserna i denna artikel. Journalen eller den därmed likvärdiga hand-
lingen skall hållas aktuell i takt med produktionen och hållas disponibel för
kontrollmyndighetens företrädare under den tid som fastställts i
medlemsstatens bestämmelser och i varje fall under minst fem år.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
217
Artikel 31
Medlemsstaterna skall se till att den person med särskild kompetens som
avses i artikel 29 uppfyller minst följande krav:
a) Innehav av diplom, certifikat eller annat bevis på formella kvali-
fikationer som uppnåtts efter genomgången högskoleutbildning eller
annan utbildning som i medlemsstaten betraktas som likvärdig.
Utbildningen skall omfatta åtminstone fyra års teoretiska och praktiska
studier inom en av följande vetenskapliga discipliner: farmaci, medicin,
veterinärmedicin, kemi, farmaceutisk kemi och teknologi, eller biologi.
Dock gäller följande:
— om utbildningen följs av en period med teoretisk och praktisk
utbildning under minst ett år och innefattare en period av minst sex
månader på ett apotek som är öppet för allmänheten och som
bekräftats genom en examen på högskolenivå, kan minimilängden
av högskoleutbildningen reduceras till 3 1/2 år,
— Om det i medlemsstaten parallellt existerar två utbildningar vilka
erkänns av staten såsom likvärdiga och den ena sträcker sig över
fyra år och den andra över tre år, varvid treårskursen leder till
diplom, certifikat eller annnat formellt utbildningsbevis efter
fullbordad högskoleutbildning eller motsvarande, skall den senare
anses uppfylla villkoret om utbildningslängd enligt a) ovan, under
förutsättning att de diplom, certifikat eller formella utbildnings-
bevis som utfärdats efter genomgång av respektive utbildning
betraktas såsom likvärdiga av staten ifråga.
Utbildningen skall omfatta teoretiska och praktiska studier med inriktning
på åtminstone följande ämnesområden:
— tillämpad fysik
— allmän och oorganisk kemi
— organisk kemi
— analytisk kemi
— farmaceutisk kemi, inklusive analys av läkemedel
— allmän och tillämpad biokemi (medicinsk)
— fysiologi
— mikrobiologi
— farmakologi
— farmaceutisk teknologi
— toxikologi
— farmakognosi (studiet av innehållsämnena och effekterna av de verk-
samma beståndsdelarna i naturligt förekommande ämnen av vegetabi-
liskt eller animaliskt ursprung).
Studierna av dessa ämnen skall avvägas så att den studerande blir i
stånd att fullgöra de åligganden som specificerats i artikel 30.
Skulle något av de diplom, certifikat eller andra formella
utbildningsbevis som nämns i a) inte motsvara vad som föreskrivits
ovan skall den ansvariga myndigheten i medlemsstaten se till att den
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
218
som berörs kan styrka att han besitter de kunskaper inom de berörda Prop. 1991/92:107
ämnesområdena som krävs for tillverkning och kontroll av veterinär- Bil- 1
medicinska läkemedel.
b) Minst två års praktisk erfarenhet av ett eller flera åtaganden hos
godkänd tillverkare där aktiviteterna varit kvalitativ analys av
läkemedel, kvantitativ analys av aktiva ingredienser och testning och
kontroll nödvändig för att säkerställa kvaliteten på veterinärmedicinska
läkemedel.
Längden av den praktiska erfarenheten får reduceras med ett år om
högskoleutbildningen omfattar minst fem år, och med ett och ett halvt
år om kursen omfattar minst sex år.
Artikel 32
1. Den som i en medlemsstat fullgör de uppgifter som avses i artikel 29,
men som inte uppfyllt kraven i bestämmelserna enligt artikel 31 när detta
direktiv träder i kraft inom den berörda staten, skall ha rätt att där fortsätta
med samma verksamhet.
2. Den som innehar diplom, certifikat eller något annat formellt utbild-
ningsbevis, som utfärdats efter genomgång av en högskoleutbildning eller en
utbildning som man i ifrågavarande medlemsstat anser likvärdig inom en
vetenskaplig disciplin som gör honom kvalificerad att fullgöra de uppgifter
som enligt landets lagstiftning åligger en person som avses i artikel 29, får
om han påbörjat sin utbildning innan detta direktiv kungjorts, anses
kvalificerad att inom medlemsstaten fullgöra de åligganden som tillkommer
den som avses i artikel 29, förutsatt att han före utgången av det tionde året
efter utfärdandet av detta direktiv kan hänvisa till minst två års erfarenhet
inom ett eller flera av de verksamhetsområden som omfattas av artikel 24.
Härmed avses tillverkningskontroll och/eller kvalitativ analys, kvantitativ
analys av aktiva substanser samt erforderlig undersökning och kontroll under
direkt ledning av en i artikel 29 avsedd person för att säkerställa kvalitén hos
veterinärmedicinska läkemedel.
Om personen i fråga förvärvat praktisk erfarenhet av det slag som åsyftas
ovan mer än tio år före kungörandet av detta direktiv, krävs ytterligare ett
års praktik i enlighet med de villkor som uppställts i föregående stycke.
Denna praktik skall fullgöras omdelbart innan vederbörande anlitas för de
uppgifter som anges i denna artikel.
3. Den som vid tiden för ikraftträdandet av detta direktiv är sysselsatt i
direkt samarbete med en person som avses i artikel 29 med tillverknings-
kontroll och/eller kvalitativ analys, kvantitativ analys av aktiva substanser
och kvalitetskontroll av läkemedel, får under en period av fem år efter detta
anses anses kvalificerad att i den staten fullgöra de åligganden som till-
kommer en i artikel 29 avsedd person, förutsatt att medlemsstaten försäkrar
sig om att han styrker tillräckliga teoretiska och praktiska kunskaper och att
han har varit verksam inom nyssnämnda områden under en tid av minst fem
år.
219
Artikel 33
Medlemsstaterna skall säkerställa att de åligganden uppfylls som tillkommer
den som har särskild kompetens enligt artikel 29. Detta kan ske antingen
genom lämpliga myndighetsåtgärder eller genom att ställa upp yrkesetiska
regler.
Om personen i fråga brister i fullgörandet av sina åligganden, får
medlemsstaterna föranstalta om suspension efter att ha inlett administrativa
eller disciplinära åtgärder mot honom.
KAPITEL VI
Övervakning och sanktioner
Artikel 34
Den ansvariga myndigheten i berörd medlemsstat skall genom inspektioner
försäkra sig om att de rättsliga kraven i fråga om veterinärmedicinska
läkemedel uppfylls.
Sådana inspektioner skall verkställas genom särskilt utsedda tjänstemän vid
den ansvariga myndigheten som har rätt att:
1. inspektera tillverkningsenheter och försälj ningsavdelningar och varje
laboratorium som tillståndsinnehavaren i enlighet med artikel 24.1
anförtrott uppgiften att svara för de kontroller som avses i artikel 10.2;
2. ta prover;
3. granska alla dokument av betydelse för inspektionen under iakttagande
av de bestämmelser som vid tiden för kungörandet av detta direktiv
gäller i medlemsstaterna och som innebär inskränkningar i rätten att
kräva redovisning av tillverkningsmetoder.
Artikel 35
Medlemsstaterna skall genom lämpliga åtgärder se till att den person som
ansvarar för försäljningen och, i förekommande fall den som innehar det
tillstånd som avses i artikel 24.1, styrker att kontroll verkställts av
slutprodukten och/eller beståndsdelarna jämte mellansteg i tillverknings-
processen enligt de metoder som redovisats i anslutning till ansökan om
försälj ningstillstånd.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Artikel 36
De ansvariga myndigheterna i medlemsstaterna skall tillfälligt dra in eller
återkalla försäljningstillståndet om det står klart att:
1. det veterinärmedicinska läkemedlet visar sig skadligt under de
användningsbetingelser som uppgivits vid tiden för ansökan om
försäljningstillstånd eller senare, att det inte har någon terapeutisk
220
effekt eller att dess kvalitativa och kvantitativa sammansättning inte
överensstämmer med vad som uppgivits;
2. den rekommenderade läkemedelsfria tiden är för kort för att säkerställa
att livsmedel som erhållits från behandlade djur inte innehåller några
restmängder som kan utgöra en hälsorisk för konsumenten;
3. det veterinärmedicinska läkemedlet saluförs för en användning som är
förbjuden enligt andra gemenskapsbestämmelser. Dock får de ansvariga
myndigheterna i avvaktan på gemenskapsregler vägra tillstånd för ett
veterinärmedicinskt läkemedel när en sådan åtgärd är nödvändig för att
slå vakt om folkhälsan, om konsumentens och om djurens hälsa;
4. de uppgifter som lämnats i ansökan in enlighet med artiklarna 5 och 14
är oriktiga;
5. de kontroller som avses i artikel 35 inte har utförts;
6. de åligganden som avses i artikel 12, andra stycket, inte har fullgjorts.
Det veterinärmedicinska läkemedlet skall anses sakna terapeutisk effekt om
det visar sig inte ge några terapeutiska resultat bland de djurarter för vilka
det är avsett att användas.
Tillståndet kan också tillfälligt dras in eller återkallas om det visar sig att:
— de uppgifter till stöd för ansökan som avses i artikel 5 inte har ändrats
i enlighet med första och tredje stycket i artikel 14,
— ny information av det slag som avses i andra stycket i artikel 14 inte
har tillställts de ansvariga myndigheterna.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Artikel 37
1. Utan inskränkning av artikel 36 skall medlemsstaterna vidta alla
nödvändiga åtgärder för att se till att tillhandahållande av ett
veterinärmedicinskt läkemedel förbjuds och det berörda läkemedlet dras in
från marknaden när:
a) det står klart att det veterinärmedicinska läkemedlet är skadligt under
de användningsbetingelser som uppgivits när ansökan om försäljnings-
tillstånd lämnades in eller senare, enligt tredje stycket i artikel 14;
b) det veterinärmedicinskaläkemedlet inte har någon terapeutisk effekt på
de djurarter som behandlingen var avsedd för;
c) den kvalitativa och kvantitativa sammansättningen av det veterinär-
medicinska läkemedlet inte är såsom uppgivits;
d) den rekommenderade läkemedelsfria tiden är otillräcklig för att
säkerställa att livsmedel som erhållits från behandlade djur inte
innehåller restmängder som kan utgöra en hälsorisk för konsumenten;
e) de kontroller som avses i artikel 35 inte har verkställts eller något
annat krav eller åliggande som rör tillståndsgi vningen och som hänvisas
till i artikel 24.1 inte har uppfyllts.
2. Den ansvariga myndigheten kan begränsa förbudet mot tillhanda-
hållande och indragningen till att gälla enbart de ifrågasatta
tillverkningssatserna.
221
Artikel 38
1. Den ansvariga myndigheten i en medlemsstat skall tillfälligt dra in eller
återkalla det tillstånd som avses i artikel 24 för en produktkategori eller för
alla produkter, om något av de krav som fastställts för att få tillstånd inte
längre uppfylls.
2. Vid underlåtenhet att följa bestämmelserna om tillverkning eller import
från tredje land får den ansvariga myndigheten i en medlemsstat, utöver de
åtgärder som föreskrivits i artikel 37, antingen tillfälligt dra in rätten att
tillverka eller importera ett veterinärmedicinskt läkemedel från tredje land
eller tillfälligt dra in eller återkalla det tillstånd som avses i artikel 24 för en
produktkategori eller för alla produkter.
Artikel 39
Medlemsstaterna skall genom lämpliga åtgärder se till att de berörda
myndigheterna utbyter information som är av betydelse för att garantera
efterlevnaden av de krav för tillstånd som avses i artikel 24.1 eller för
försälj ningstillstånd.
Artikel 40
Alla beslut som fattas i enlighet med artiklarna 11, 36, 37 och 38 och alla
negativa beslut som fattas i enlighet med artiklarna 10.2 och artikel 19.3 i
detta direktiv liksom alla beslut att vägra tillstånd att tillverka eller att
importera från tredje land eller att tillfälligt dra in eller återkalla
tillverkningstillstånd skall utförligt motiveras. Sådana beslut skall delges den
berörda parten med uppgifter om vilka möjligheter till överklagande som står
till buds inom ramen för gällande lagstiftning och inom vilken tid
överklagande måste ske.
Försäljningstillstånd och återkallelser av därav skall offentliggöras av varje
medlemsstat i en officiell publikation.
Artikel 41
Inget beslut som avser att:
— hålla inne, återkalla eller tillfälligt dra in försäljningstillstånd,
— förbjuda tillhandahållande av ett veterinärmedicinskt läkemedel eller att
dra in det från marknaden,
— hålla inne, återkalla eller tillfälligt dra in tillstånd att tillverka eller att
importera veterinärmedicinska läkemedel från tredje land,
— tillfälligt dra in tillverkning av veterinärmedicinska läkemedel utifrån
produkter som importerats från tredje land
får fattas på andra grunder än de som angivits i detta direktiv.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
222
Artikel 42
Varje medlemsstat skall genom lämpliga åtgärder säkerställa att beslut att
medge försäljningstillstånd, att vägra eller återkalla försäljningstillstånd, att
upphäva beslut om avslag eller återkalla ett godkännande, att förbjuda
tillhandahållande eller att dra in en produkt från marknaden omedelbart
meddelas kommittén jämte besked om de grunder på vilka besluten fattats.
KAPITEL VII
Märkning och bipacksedlar för veterinärmedicinska läkemedel
Artikel 43
Följande information som skall överensstämma med de uppgifter och den
dokumentation som lämnats i enlighet med artikel 5 och som måste
godkännas av de ansvariga myndigheterna skall återfinnas i lättläslig text på
läkemedelsbehållare och yttre förpackningar:
1. namnet på det veterinärmedicinska läkemedlet, antingen i form av
handelsnamn eller generisk benämning med eller utan ett varumärke
eller tillverkarens namn eller vetenskaplig benämning eller komposition
med eller utan varumärke eller tillverkarens namn;
2. i anslutning till namnet på det veterinärmedicinska läkemedlet en
förteckning över de aktiva beståndsdelarna med angivande av såväl art
som mängd per dosenhet eller procent, beroende på läkemedelsformen
och, i de fall som avses i andra stycket i artikel 12, spårsubstanserna.
De internationella generiska benämningar som rekommenderas av
Världshälsoorganisationen skall användas i de fall sådana finns;
3. kontrollnummer för produktidentifiering (tillverkarens satsnummer);
4. försäljningstillståndets nummer;
5. namn eller firma och stadigvarande adress eller registrerat affärsställe
beträffande den som ansvarar för försäljningen samt beträffande
tillverkaren om uppgifterna inte är desamma;
6. de djurarter för vilka det veterinärmedicinska läkemedlet är avsett;
administreringssätt och administrationsväg;
7. läkemedelsfri tid, även om denna är noll, i de fall det veterinär-
medicinska läkemedlet är avsett för djur som används för produktion
av livsmedel för människor;
8. utgångsdatum, om lagringstiden är mindre än tre år;
9. särskilda förvaringsföreskrifter, i förekommande fall;
10. uppgifter som måste anges i enlighet med första stycket i artikel 12, i
förekommande fall;
11. påskriften 'Enbart för behandling av djur’.
Läkemedelsform och mängdangivelse genom vikt, volym eller antal dos-
enheter behöver endast anges på den yttre förpackningen.
Bestämmelserna i del 1, A i bilagan till rådsdirektivet 81/852/EEG skall,
i den mån de berör den kvalitativa och kvantitativa sammansättningen av
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
223
veterinärmedicinska läkemedel med avseende på aktiva beståndsdelar, gälla Prop. 1991/92:107
beträffande de uppgifter som skall lämnas under punkt 2. Bil. 1
Artikel 44
I fråga om ampuller skall de uppgifter som räknas upp i första stycket i
artikel 43 anges på ytterhöljet. På läkemedelsbehållarna räcker det med
följande uppgifter:
— det veterinärmedicinska läkemedlets namn,
— mängden aktiva beståndsdelar,
— administeringssätt,
— referensnummer för produktidentifiering (tillverkarens satsnummer),
— utgångsdatum,
— påskriften 'Enbart för behandling av djur’.
Artikel 45
I fråga om andra små endosbehållare än ampuller, på vilka det inte är möjligt
att sätta ut uppgifterna enligt artikel 44, skall föreskrifterna i artikel 43 gälla
endast för den yttre förpackningen.
Artikel 46
När yttre förpackning saknas skall alla uppgifter enligt föregående artiklar
anges på läkemedelsbehållaren
Artikel 47
De uppgifter som nämns i punkterna 6, 7, 8, 9, 10 och 11 i första stycket i
artikel 43 och i tredje och sjätte strecksatserna i artikel 44 skall anges på det
eller de språk som används i det land där läkemedlen skall försäljas.
Artikel 48
Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att en
bipacksedel när den skall ingå i förpackningen för ett veterinärmedicinskt
läkemedel endast avser den produkten.
Bipacksedeln skall innehålla minst följande information, som skall överens-
stämma med de uppgifter och den dokumentation som lämnats i enlighet med
artikel 5 och godkänts av de ansvariga myndigheterna:
a) namn eller firma och stadigvarande adress eller registrerat affarsställe
beträffande den som ansvarar för försäljningen samt beträffande till-
verkaren om uppgifterna inte är desamma;
b) det veterinärmedicinskaläkemedlets namn tillsammans med uppgift om
art och mängd av de aktiva beståndsdelarna.
De internationella generiska benämningar som rekommenderas av
Världshälsoorganistationen skall användas i de fall sådana finns;
224
c) de huvudsakliga indikationerna, kontraindikationerna och biverk- Prop. 1991/92:107
ningarna i den mån dessa uppgifter är nödvändiga för att använda det Bli. 1
veterinärmedicinska läkemedlet;
d) de djurarter för vilka det veterinärmedicinska läkemedlet är avsett,
doseringen för varje djurart, administreringssättoch administreringsväg
och anvisning om hur läkemedlet konkret skall användas, om så är
nödvändigt;
e) den läkemedelsfria tiden, även om denna är noll, i de fall läkemedlet
är avsett för djur som används för produktion av livsmedel för
människor;
f) särskilda förvaringsföreskrifter, i förekommande fall;
g) uppgifter som måste anges i enlighet med första stycket i artikel 12, i
förekommande fall.
Uppgifterna måste lämnas på det eller de språk som används i det land där
produkten är avsedd att försäljas. All annan information skall vara klart
åtskild från ovannämnda uppgifter.
Medlemsstaterna får kräva att en bipacksedel skall ingå i förpackningen för
veterinärmedicinska läkemedel.
Artikel 49
Om någon bryter mot bestämmelserna i detta kapitel och trots skriftlig
anmaning underlåter att rätta sig efter dessa, får de ansvariga myndigheterna
i medlemsstaterna tillfälligt dra in eller återkalla försäljningstillståndet.
Alla beslut som fattas i enlighet med föregående stycke skall innehålla en
utförlig motivering. Beslutet skall delges den berörda parten och åtföljas av
uppgifter om vilka möjligheter till överklagande som står till buds enligt
gällande lagstiftning och inom vilken tid överklagande måste ske.
Artikel 50
Medlemsstaternas krav vad gäller villkor för distribution till allmänheten,
utsättande av priser på veterinärmedicinska läkemedel och immateriella
rättigheter skall inte påverkas av bestämmelserna i detta kapitel.
KAPITEL VIII
Tillämpningsföreskrifter och övergångsbestämmelser
Artikel 51
Medlemsstaterna skall inom 24 månader efter att detta direktiv tillkännagivits
låta de lagar och andra författningar träda i kraft som är nödvändiga för att
följa det och skall utan dröjsmål underrätta kommissionen om detta.
Medlemsstaterna skall se till att texten till viktigare bestämmelser i det egna
landets lagar som antagits inom det område som berörs av detta direktiv
tillställs kommissionen.
15 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 107
225
Artikel 52
1. I fråga om de tillstånd som avses i artikel 24 och som utfärdats före
utgången av den tidsfrist som fastställts i artikel 51 kan medlemsstaterna
medge förlängning med ett år för att uppfylla de krav som anges i kapitel V.
2. Övriga föreskrifter i detta direktiv skall under en övergångstid av 10
år efter det tillkännagivande som avses i artikel 51 tillämpas efter hand på de
veterinärmedicinska läkemedel som saluförs med stöd av tidigare
bestämmelser.
3. Medlemsstaterna skall inom tre år efter tillkännagivande av detta
direktiv underrätta kommissionen om det antal veterinärmedicinskaläkemedel
som omfattas av punkt 2 ovan samt, under varje efterföljande år, om det
antal sådana produkter för vilka försäljningstillstånd enligt artikel 4 ännu inte
utfärdats.
Artikel 53
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 28 september 1981
På rådets vägnar
P. WALKER
Ordföranden
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
226
RÅDETS DIREKTIV
av den 13 december 1990
med ändringar i direktiv 81/851 /EEG om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning om veterinärmedicinska läkemedel
(90/676/EEG)
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
FÖLJANDE DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
i samråd med Europaparlamentet2,
med beaktande av Ekonomiska och Sociala rådets yttrande3, och
med beaktande av följande:
Artikel 23.2 i rådsdirektivet 81/8514 anger att kommissionen skall
tillställa rådet ett förslag innehållande lämpliga åtgärder för att avlägsna
alla återstående hinder mot handeln eller den fria rörligheten för veteri-
närmedicinska läkemedel senast fyra år efter genomförandet av det ovan-
nämnda direktivet.
Direktiven om tillnärmning av lagstiftningen om veterinärmedicinska
läkemedel måste anpassas efter de vetenskapliga framstegen och för-
bättras för att beakta den erfarenhet som uppnåtts sedan de utfärdades.
Av hänsyn till folkhälsan och de veterinärmedicinska läkemedlens fria
rörlighet är det nödvändigt för de ansvariga myndigheterna att i fråga om
veterinärmedicinska läkemedel för vilka utfärdats försäljningstillstånd ha
tillgång till all relevant information i form av godkända sammanfattningar
av läkemedlens viktigare kännetecken.
Den tillnärmning av ländernas nationella lagstiftning som uppnåtts i
detta sammanhang måste möjliggöra för ett veterinärmedicinskt läkemedel
som tillverkats och försålts i en medlemsstat att med stöd av harmo-
niserade bestämmelser införas i en annan medlemsstat under skäligt
beaktande av det ursprungliga försäljningstillståndet, utom i de
exceptionella fall som hänskjutits till Kommittén för veterinärmedicinska
läkemedel som inrättats genom direktivet 81/851/EEG.
Systemet med bipacksedlar som skall medfölja veterinärmedicinska
läkemedel bör förbättras.
Det är finns anledning att mera exakt specificera de fall i vilka
resultaten av farmakologiska och toxikologiska undersökningar eller
1 EGT nr C 61, 10.3.1989, s. 11 och
EGT nr C 131, 30.5.1990, s. 16.
2 EGT nr C 96, 17.4.1990, s. 104 och Beslut av den 21
november 1990 (ännu inte publicerat i Europeiska
Gemenskapens Tidskrift).
3 EGT nr C 201, 7.8.1989, s. 1.
4 EGT nr L317, 6.11.1981,s. 1.
227
kliniska prövningar inte behöver redovisas för att få försäljningstillstånd Prop. 1991/92:107
for ett veterinärmedicinskt läkemedel som i allt väsentligt motsvarar en Bil- 1
originalprodukt och samtidigt säkerställa att innovativa foretag inte
missgynnas. Det finns å andra sidan allmänpolitiska skäl för att inte
upprepa undersökningar på djur utan övergripande skäl.
Garantierna för kvalitén hos de veterinärmedicinska läkemedel som
tillverkats inom gemenskapen bör upprätthållas genom att kräva att
principerna om god tillverkningssed respekteras i fråga om läkemedel
oavsett deras slutliga destination.
Kommissionen bör bemyndigas att utförligt definiera detaljerade
principer för god tillverkningssed i fråga om veterinärmedicinska
läkemedel i nära samråd med den Kommitté för anpassning till tekniska
framsteg av direktiven för undanröjande av tekniska hinder för handeln
inom den veterinärmedicinska läkemedelssektorn, som inrättats genom
artikel 2 b i rådsdirektivet 81/852 av den 28 september 1981 om till-
närmning av medlemsländernas nationella lagstiftning som gäller
analytiska, farmakologiska, toxikologiska och kliniska normer och
försöksplaner för undersökning av veterinärmedicinska läkemedel1,
ändrat genom direktivet 87/20/EEG2.
Åtgärder bör vidtas för att förbättra tillhandahållandet av information
till tredje land om villkoren för användning av veterinärmedicinska
läkemedel inom medlemsstaterna och gemenskapen.
Åtgärder bör också vidtas för att säkerställa att distributörer av
veterinärmedicinska läkemedel innehar tillstånd av medlemsstaterna och
för ordentliga register.
HÄRIGENOM BESLUTAS FÖLJANDE:
Artikel 1
Direktivet 81/851 ändras härmed enligt följande:
1. Artikel 1.5 ersätts med följande:
’5. Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att se
till att endast personers med tillstånd i enlighet med gällande
nationella lagstiftning innehar eller har uppsikt över veterinär-
medicinska läkemedel eller substanser som kan användas som
veterinärmedicinska läkemedel med anabola, antiifektiösa, an-
tiparasitära, antiinflammatoriska, hormonella eller psykotropa egen-
skaper.
1 EGT nr L 317, 6.11.1981, s. 16.
2 EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 34.
228
Medlemsstaterna skall föra register över tillverkare och försäljare Prop. 1991/92:107
med tillstånd att inneha aktiva substanser med de egenskaper som Bil- 1
avses i första stycket, och som kan användas for framställning av
veterinärmedicinska läkemedel. De berörda personerna måste föra
utförliga register över alla transaktioner med substanser som kan
användas för framställning av veterinärmedicinska läkemedel och
hålla dessa register tillgängliga för inspektion av de ansvariga
myndigheterna under en tid av minst tre år.
Alla ändringar som behöver göras i den förteckning över
substanser som avses i första stycket skall verkställas i enlighet med
den procedur som avses i artikel 2c i direktivet 81/852/EEG(*)
efter ändring genom direktivet 87/20/EEG(**).
(*) EGT nr L 317, 6.11.1981, s. 16.
(**) EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 34.
2. Följande stycke skall tillfogas i Artikel 2.1:
'Detta direktiv skall avse veterinärmedicinska läkemedel som används
för att framkalla aktiv eller passiv immunitet eller för att diagnosticera
immuntillståndet, i enlighet med bestämmelserna i direktivet
90/676/EEG(***) som ökar tillämpningsområdet för detta direktiv.
(***) EGT nr L 373, 31.12.1990, s. 15.'
3. Den andra och fjärde strecksatsen i artikel 2.2 utgår.
4. Artikel 4 ersätts med följande:
'Artikel 4
1. Inget veterinärmedicinskt läkemedel får försäljas i en medlemsstat
utan att den ansvariga myndigheten dessförinnan utfärdat
försäljningstillstånd i den medlemsstaten.
Dock får en medlemsstat om hälsoläget så kräver tillåta försäljning
eller administrering till djur av veterinärmedicinskaläkemedel för vilka
försäljningstillstånd utfärdats i en annan medlemsstat i enlighet med
detta direktiv.
I händelse av en svår sjukdomsepidemi får staterna tillfälligt tillåta
användning av immunologiska veterinärmedicinska läkemedel utan
försäljningstillstånd, när ett lämpligt medel saknas och efter att ha
informerat kommissionen om de närmare villkoren för deras
användning.
2. En medlemsstat skall tillåta försäljning av ett veterinärmedicinskt
läkemedel som är avsett att administreras till livsmedelsproducerande
djur, vilkas kött eller produkter är avsedda att konsumeras av
människor, endast om:
229
a) den eller de aktiva substanserna som ligger till grund för den Prop. 1991/92:107
farmakologiska effekten i det veterinärmedicinska läkemedlet var Bil- 1
godkända för användning i andra veterinärmedicinska läkemedel
i den berörda medlemsstaten på dagen för ikraftträdandet av rådets
förordning nr 2377/90 av den 26 juni 1990, i vilken anvisats en
procedur för att fastställa maximihalter av rester av
veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel av animaliskt
ursprung/*);
b) den eller de aktiva substanserna som svarar för den farmakologiska
effekten är nämnda i Bilaga I, II eller III i ovannämnda
förordning.
3. Ett veterinärmedicinskt läkemedel får administreras till djur endast
om tillstånd enligt ovan föreligger, utom i samband med de
undersökningar av veterinärmedicinska läkemedel som avses under
punkt 10 i artikel 5, för vilka medgivande lämnats av de ansvariga
nationella myndigheterna efter anmälan eller bemyndigande i enlighet
med gällande nationell lagstiftning.
Medlemsstaterna skall tillåta försäljning av livsmedel som härrör från
djur som behandlats vid dessa undersökningar endast om de har
förvissat sig om att livsmedlen inte innehåller rester som kan innebära
risk för människors hälsa.
Utan inskränkning av strängare bestämmelser inom gemenskapen eller
de enskilda staterna i fråga om detalj försälj ning av veterinärmedicinska
läkemedel skall, när så är påkallat av hänsyn till människors och djurs
hälsa, krävas recept för detaljförsäljning till allmänheten av följande
veterinärmedicinska läkemedel:
a) produkter som omfattas av officiella begränsningar sådana som:
— begränsningar på grund av tillämpning av FN-konventioner
som rör narkotiska och psykotropa substanser.
— begränsningar i användningen av veterinärmedicinska
läkemedel på grund av EG-rätten.
b) produkter som kräver särskild försiktighet från veterinärens sida
för att undvika all onödig risk för:
— den djurart som medlet är avsett för,
— den som administrerar läkemedlen till djuret,
— konsumenten av livsmedel som härrör från det behandlade
djuret,
— miljön,
c) de produkter som är avsedda för behandlingar eller
sjukdomsprocesser som kräver en på förhand ställd exakt diagnos
ställs eller vilkas användning kan vålla effekter som förhindrar
eller försvårar efterföljande diagnostiska eller terapeutiska
åtgärder.
d) magistrella beredningar avsedda för djur.
Utöver detta skall krävas recept för nya veterinärmedicinska
läkemedel som innehåller en aktiv beståndsdel som varit godkänd för
230
användning i ett veterinärmedicinskt läkemedel i mindre än fem år, Prop. 1991/92:107
såvida inte de ansvariga myndigheterna genom den information och de Bil. 1
uppgifter som lämnats av sökanden eller genom erfarenhet vid den
praktiska användningen av läkemedlet försäkrat sig om att inget av de
kriterier föreligger som avses i punkterna a till d i tredje stycket.
4. Dock gäller att när det inte finns något godkänt veterinärmedicinskt
läkemedel för ett sjukdomstillstånd får medlemsstaterna i exceptionella
fall - för att undvika att de berörda djuren vållas otillbörligt lidande -
till ett djur eller till ett litet antal djur i en bestämd besättning genom
veterinär eller under hans/hennes personliga ansvar tillåta
administrering (**):
a) av ett veterinärmedicinskt läkemedel som godkänts i den berörda
medlemsstaten för att användas för en annan djurart eller för ett
annat tillstånd hos samma djurart; eller
b) av ett läkemedel som i den berörda medlemsstaten omfattas av
tillstånd att användas på människor i enlighet med direktivet
65/65/EEG av den 26 januari 1965, när det inte finns något medel
av det slag som avses under punkt a); eller
c) av ett veterinärmedicinskt läkemedel som beretts ex tempore av en
person som är behörig att göra detta enligt den nationella
lagstiftningen i enlighet med de villkor som gäller för ett
veterinärrecept, när det inte finns något medel av det slag som
avses under punkt b) och inom ramen för gällande lagstiftning
inom den berörda medlemsstaten,
förutsatt att läkemedlet, när det ges till djur vilkas kött eller
produkter är avsedda för konsumtion av människor, endast
innehåller substanser som förekommer i ett veterinärmedicinskt
läkemedel som är godkänt för sådana djur inom den berörda
medlemsstaten och att i fråga om livsmedelsproducerandedjur den
ansvarige veterinären anger en lämplig läkemedelsfri tid för att
säkerställa att livsmedel som framställts från de behandlade djuren
inte innehåller restmängder som är skadliga för konsumenter.
Med undatag för de fall då en läkemedelsfri tid angivits för den
berörda djurarten skall tillämpas minst följande läkemedelsfria
tider:
7 dagar: ägg,
7 dagar: mjölk,
28 dagar: kött från fjäderfä och däggdjur innefattande fett och avfall,
500 temperaturberoende dagar:
kött från fisk.
Veterinären skall föra ordentliga journalanteckningar som innefattar datum
när djuret undersöktes, uppgifter om ägaren, antalet djur som behandlats,
diagnoserna, vilka läkemedel som skrivits ut, vilka doseringar som
tillämpats, behandlingstidens längd och vilka karenstider som rekommen-
derats samt hålla dessa journalanteckningar tillgängliga för inspektion av de
ansvariga myndigheterna under en tid av minst tre år. Detta krav kan av
medlemsstaterna utvidgas till djur vilkas kött eller produkter inte är avsedda
att konsumeras av människor.
5. Oavsett vad som sägs under punkt 3 skall medlemsstaterna se till
att veterinärer som tjänstgör i en annan medlemsstat har rätt att
231
medföra och administrera till djur mindre mängder av färdigberedda Prop. 1991/92:107
veterinärmedicinskaläkemedel som inte överstiger dagsbehovet, i fråga Bil- 1
om immunologiska veterinärmedicinska läkemedel dock endast sådana
som godkänts för användning inom den medlemsstat i vilken han
tjänstgör (värdlandet), på villkor att följande förutsättningar är upp-
fyllda:
a) försäljningstillstånd i enlighet med punkt 1 har utfärdats av de
ansvariga myndigheterna i den medlemsstat i vilken veterinären
tjänstgör;
b) de veterinärmedicinska läkemedlen transporteras av veterinären i
tillverkarens originalförpackning;
c) de veterinärmedicinska läkemedel som är avsedda att ges till djur
avsedda för produktion av livsmedel har samma kvalitativa och
kvantitativa sammansättning i fråga om aktiva beståndsdelar som
de läkemedel som godkänts i den medlemsstat som utgör värdland
i enlighet med punkt 1;
d) en veterinär som tjänstgör i en annan medlemsstat skall ta del av
de yrkesetiska regler som gäller i den medlemsstaten. Han skall se
till att den läkemedelsfria tid som angivits på märkningen av det
veterinärmedicinska läkemedlet ifråga iakttas, såvida han inte har
goda skäl hävda att en längre läkemedelsfri tid bör tillämpas för att
stå i överensstämmelse med dessa yrkesetiska regler;
e) veterinären skall till ägare eller vårdare av de djur som behandlas
i den medlemsstat som är värdland endast tillhandahålla veteri-
närmedicinska läkemedel som är tillåtna i enlighet med bestäm-
melserna i värdlandet. Härvid skall han tillhandahålla endast vad
som är nödvändigt för de djur han behandlar och endast de mini-
mikvantiteter av veterinärmedicinska läkemedel som krävs för att
genomföra behandlingen av de berörda djuren vid ifrågavarande
tillfälle;
f) veterinären skall åläggas att föra en utförlig journal över de djur
som behandlas, diagnos, vilka veterinärmedicinska läkemedel som
administreras, vilken dosering som tillämpas, behandlingstidens
längd och vilken läkemedelsfri tid som tillämpats. Dessa an-
teckningar skall hållas tillgängliga för de ansvariga myndigheterna
i värdlandet under en period av minst tre år;
g) det totala sortimentet och de mängder av veterinärmedicinska
läkemedel som veterinären för med sig skall inte överstiga vad
som i allmänhet erfordras för att täcka det dagliga behovet i
enlighet med god veterinärsed.
(*) EGT nr L 224, 18.8.1990, s. 1.
(**) Frasen "ett djur eller ett litet antal djur i en viss besättning" innefattar
även sällskapsdjur och bör ges en mera flexibel innebörd för små
eller exotiska djurarter som inte används för livsmedelsproduktion.’
232
5. Artikel 5 ersätts med följande:
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
'Artikel 5
För att få försäljningstillstånd för ett medel som avses i artikel 4 krävs
att den som skall svara för försäljningen ger in en ansökan till den
ansvariga myndigheten i medlemsstaten.
Ansökan skall åtföljas av följande uppgifter och dokumentation:
1. namn eller firma och stadigvarande adress eller registrerat
affarsställe för den person som är ansvarig för försäljningen och,
om de inte är desamma, motsvarande uppgifter för tillverkaren
eller tillverkarna jämte produktionsställena;
2. det veterinärmedicinskaläkemedlets namn (handelsnamn, generisk
benämning med eller utan varumärke eller tillverkarens namn eller
vetenskaplig benämning eller formel med eller utan varumärke
eller tillverkarens namn);
3. uppgifter om art och mängd av samtliga beståndsdelar som ingår
i det veterinärmedicinska läkemedlet i enlighet med gängse
nomenklatur med uteslutande av kemiska bruttoformler och med
angivandeav de internationellageneriska benämningar som rekom-
menderats av Världshälsoorganisationen i de fall det finns en sådan
benämning;
4. beskrivning av framställningsmetoden;
5. indikationer, kontraindikationer och biverkningar;
6. dosering för de olika djurarter för vilka det veterinärmedicinska
läkemedlet är avsett, dess läkemedelsform, administreringssättoch
administreringsväg samt förväntad hållbarhetstid;
7. om tillämpligt, förklaringar av de försiktighetsmått och
säkerhetsåtgärder som bör iakttas vid produktens lagring, när den
administreras till djur och vid bortskaffandet av avfall tillsammans
med en anvisning om eventuella risker som produkten kan inne-
bära för omgivningen och människors, djurs eller växters hälsa;
8. anvisning om den läkemedelsfria tid som under normala använd-
ningsbetingelser måste förflyta från det att det veterinärmedicinska
läkemedlet senast ges till djur till dess att livsmedel framställs från
sådana djur, i syfte att säkerställa att dessa livsmedel inte
innehåller några restmängder utöver de fastställda maximi-
gränserna. När så krävs skall sökanden föreslå och motivera en
toleransnivå för restmängder som kan godtas i livsmedel utan risk
för konsumenten, tillsammans med rutinmetoder för analys som
skulle kunna användas av de ansvariga myndigheterna för att spåra
restmängder.
9. beskrivning av de kontrollmetoder som används av tillverkaren
(kvalitativ och kvantitativ analys av beståndsdelarna och
slutprodukten, specifika undersökningar som avser t ex sterilitet,
233
närvaro av pyrogener och tungmetaller, stabilitet samt biologiska Prop. 1991/92:107
och toxikologiska undersökningar och undersökningar av Bil. 1
mel lanp rodukter);
10. resultat av:
— fysikalisk-kemiska, biologiska eller mikrobiologiska
undersökningar,
— toxikologiska och farmakologiska undersökningar,
— kliniska prövningar,
Dock gäller utan inskränkning av den lagstiftning som rör skyddet
av industriell och kommersiell egendom:
a) att sökanden inte skall åläggas redovisa resultaten av
toxikologiska och farmakologiska undersökningar och kliniska
prövningar om han kan visa:
i) antingen att det veterinärmedicinska läkemedlet i allt
väsentligt liknar ett läkemedel för vilket utfärdats
försäljningstillstånd i den medlemsstat som berörs av
ansökan och att den som innehar försäljningstillståndet för
originalprodukten har medgivit att de toxikologiska, far-
makologiska eller kliniska referenser som ingår i ansök-
ningshandlingarna för originalprodukten får användas som
stöd för ifrågavarnade ansökan;
ii) eller genom utförliga hänvisningar till vetenskaplig
litteratur som redovisats i enlighet med artikel 1, andra
stycket i direktivet 81/852/EEG, ändrat genom direktivet
87/20/EEG, som visar att beståndsdelen eller bestånds-
delarna i det veterinärmedicinska läkemedlet har en väl
etablerad medicinsk användning med erkänd effekt och en
godtagbar säkerhetsnivå.
iii) eller att det veterinärmedicinska läkemedlet i allt
väsentligt motsvarar en produkt som varit godkänd för
försäljning inom gemenskapen i enlighet med gällande
EG-bestämmelser under minst sex år och saluförs i den
medlemsstat i vilken ansökan görs. Denna period skall
utsträckas till 10 år i fråga om högteknologiska läkemedel
som ingår i förteckningen i del A av bilagan till direktivet
87/22/EEG (*) eller läkemedel som ingår i förteckningen
i del B i bilagan till samma direktiv för vilket den
procedur som fastställts i artikel 2 i samma direktiv
tillämpats. Vidare får en medlemsstat också utsträcka
denna period till 10 år genom ett enda beslut som täcker
alla de produkter som saluförs inom dess territorium när
den anser detta nödvändigt av hänsyn till folkhälsan. Det
står medlemsstaterna fritt att inte tillämpa den ovan
nämnda sexårsperioden efter det datum då patentskyddet
för ifrågavarande produkt löpt ut;
b) i fråga om nya veterinärmedicinska läkemedel som innehåller
kända beståndsdelar i en kombination som hittills inte använts
234
för terapeutiskt bruk skall resultaten av toxikologiska och Prop. 1991/92:107
farmakologiska undersökningar jämte kliniska prövningar Bil- 1
rörande denna kombination ges in, men det skall inte anses
nödvändigt att lämna in referenser för varje enskild be-
ståndsdel;
11. sammanfattning i enlighet med artikel 5a av produktens viktigare
egenskaper, ett eller flera prover eller modeller av den färdiga
förpackning i vilket det veterinärmedicinska läkemedlet skall
försäljas tillsamans med den bipacksedel som avses i artikel 48.1;
12. dokument som visar att tillverkaren har behörighet i sitt eget land
att tillverka veterinärmedicinska läkemedel;
13. bevis om tillstånd att försälja ifrågavarande veterinärmedicinska
läkemedel som kan ha meddelats i en annan medlemsstat eller i
tredje land, tillsammans med en förteckning över de länder i vilka
inlämnats en ansökan om försäljningstillstånd jämte en förklaring
av orsakerna till att försäljningstillstånd för det berörda
veterinärmedicinska läkemedlet vägrats av medlemsstaten eller
tredje land;
14. i fråga om veterinärmedicinska läkemedel som innehåller nya
aktiva beståndsdelar som inte nämns i bilaga I, II eller III i EG-
förordning nr 2377/90, en kopia av de handlingar som lämnats in
till kommissionen i enlighet med bilaga 5 till förordningen.
(*) EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 38.’
6. Följande artikel skall infogas:
'Artikel 5a
Den sammanfattning av produktens viktigare egneskaper som avses i
punkt 11 artikel 5, andra stycket punkt 2, skall innehålla följande
uppgifter:
1. det veterinärmedicinska läkemedlets namn;
2. uppgifter om art och mängd av de aktiva beståndsdelar och
hjälpämnen som det är nödvändigt att känna till för att tillföra
läkemedlet korrekt. De internationella generiska benämningar som
rekommenderas av Världshälsoorganisationen skall användas i de
fall sådana benämningar finns eller, om sådana benämningar
saknas, gängse generiska benämning eller en kemisk beskrivning;
3. läkemedelsform;
4. farmakologiska egenskaper och, i den mån denna information är
av värde för behandlingen, farmakokinetiska uppgifter;
5. kliniska uppgifter:
5.0 vilka djurarter läkemedlet är avsett för,
5.1 indikationer för användningen med angivande av vilka
djurarter läkemedlet är avsett för,
235
5.2 kontraindikationer, Prop. 1991/92:107
5.3 oönskade effekter (frekvens och svårighetsgrad), Bil- 1
5.4 särskilda försiktighetsåtgärder vid användningen,
5.5 användning under dräktighet och laktation,
5.6 interaktion med andra läkemedel och andra former av
interaktion,
5.7 dosering och administreringssätt,
5.8 överdosering (symtom, akuta åtgärder, antidoter) (om så
erfordras),
5.9 särskilda varningar för varje djurart som kommer ifråga,
5.10 läkemedelsfria tider,
5.11 särskilda försiktighetsåtgärder som skall vidtas av den som
administrerar läkemedlet till djur;
6. farmaceutiska uppgifter:
6.1 inkompatibiliteter (viktigare),
6.2 hållbarhetstid, om så erfordras efter upplösning av produkten
eller efter det att behållaren öppnats första gången,
6.3 särskilda försiktighetsåtgärder vid lagring,
6.4 arten och innehållsämnen i behållaren,
6.5 namn eller firma och stadigvarande adress eller registrerat
affärsställe för den som innehar försäljningstillståndet,
6.6 särskilda försiktighetsåtgärder vid bortskaffande av
läkemedel som inte använts eller eventuellt avfall.’
7. Följande artikel skall infogas:
'Artikel 5b
När det försäljningstillstånd meddelas som avses i artikel 4.1 skall den
som ansvarar för försäljningen av de ansvariga myndigheterna i den
berörda medlemsstaten informeras om den sammanfattning av
produktens viktigare egenskaper som godkänts av dem. De ansvariga
myndigheterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att den
information som lämnas i sammanfattningen står i överensstämmelse
med den som godkänts när försäljningstillståndet utfärdas eller därefter.
8. Sista meningen i artikel 7 ersätts med följande:
'Experternas utförliga rapporter skall utgöra en del av den
dokumentation som sökanden skall lämna in till de ansvariga
myndigheterna. En kortfattad meritförteckning för experten skall
bifogas varje rapport’.
9. Artikel 9.2 ersätts med följande:
’2. får genom ett statligt eller annat godkänt laboratorium låta
undersöka läkemedlet, dess aktiva beståndsdelar och om så
erfordras, mellanprodukter eller andra innehållsämnen för att
förvissa sig om att de kontrollmetoder som använts av tillverkaren
236
och redovisats i ansökningshandlingarna i enlighet med punkt 9 Prop. 1991/92:107
artikel 5, andra stycket, är tillfredsställande.’ Bli- 1
10. I artikel 14 tillfogas följande punkt:
’4. får ålägga sökanden att sända in substanser i tillräckliga mängder
för att verifiera den analytiska detektionsmetod som föreslagits av
sökanden i enlighet med punkt 8 artikel 5, andra stycket, och att
tillämpa den som ett led i rutinkontrollerna för att avslöja
förekomst av rester av de berörda veterinärmedicinska
läkemedlen’.
11. Artikel 14 ersätts med följande:
'Artikel 14
1. Efter det att försäljningstillstånd utfärdats måste den som innehar
tillståndet när det gäller de kontrollmetoder som avses i punkt 9 artikel
5, andra stycket, beakta tekniska och vetenskapliga framsteg och göra
alla de ändringar som krävs för att kontrollera de veterinärmedicinska
läkemedlen med hjälp av allmänt accepterade vetenskapliga metoder.
Dessa ändringar måste godkännas av de ansvariga myndigheterna i de
berörda medlemsstaterna.
På begäran av de ansvariga myndigheterna måste innehavaren av för-
säljningstillståndet också se över de analytiska detektionsmetoder som
avses i punkt 8 artikel 5, andra stycket, och föreslå alla ändringar som
kan vara nödvändiga för att beakta vetenskapliga och tekniska fram-
steg.
2. Den som ansvarar för läkemedlets försäljning skall utan dröjsmål
informera de ansvariga myndigheterna om all ny information som kan
föranleda ändring av de uppgifter och den dokumentation som avses i
artikel 5 eller den godkända sammanfattningen av produktens viktigare
egenskaper som avses i artikel 5b. Framför allt skall han utan dröjsmål
informera de ansvariga myndigheterna om eventuella förbud eller
inskränkningar som utfärdats av de ansvariga myndigheterna i något
land i vilket det veterinärmedicinska läkemedlet försäljs och om
eventuella allvarliga oväntade reaktioner bland de berörda djuren eller
män-niskorna.
3. Den som ansvarar för läkemedlets försäljning skall åläggas att föra
register över alla oönskade effekter som observerats på djur eller
människor. De ifrågavarande registren skall arkiveras under minst fem
år och på begäran hållas tillgängliga för de ansvariga myndigheterna.
4. Den som ansvarar för läkemedlets försäljning skall för att få
tillstånd omedelbart underrätta de ansvariga myndigheterna om de
eventuella ändringar som han ämnar att göra i de uppgifter och den
dokumentation som avses i artikel 5’.
237
12. Artikel 15 ersätts med följande:
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
'Artikel 15
Tillståndet skall gälla i fem år och skall kunna förnyas för fem år i
taget efter ansökan som av den som innehar tillståndet inlämnats minst
tre månader före det datum då det löper ut.
Dock gäller beträffande veterinärmedicinskaläkemedel som innehåller
aktiva substanser upptagna i bilaga III till EEG-förordningen nr
2377/90 att de skall godkännas endast för den period för vilken en
provisorisk tolerans har fastställts. Tillståndet får förlängas om den
provisoriska toleransen förnyas.’
13. Kapitel IV i direktivet 81/851/EEG ersätts med följande:
'KAPITEL IV
Kommitté för veterinärmedicinska läkemedel
Artikel 16
1. I syfte att underlätta för medlemsstaterna att komma fram till en
gemensam ståndpunkt i fråga om att meddela försäljningstillstånd och
därigenom främja den fria rörligheten för veterinärmedicinska läke-
medel inrättas härmed en kommitté för veterinärmedicinska läkemedel,
i det följande kallad 'kommittén*. Den skall bestå av representanter för
medlemsstaterna och för kommissionen.
2. Kommittén skall ha till uppgift att på begäran av en medlemsstat
eller kommissionen och i enlighet med artiklarna 17 till 22 granska
frågor som rör tillämpningen av artiklarna 11, 36 och 49.
3. Kommittén skall fastställa sin egen arbetsordning, som skall
offentliggöras av kommissionen.
I arbetsordningen skall särskilt ingå att dra försorg om:
— publicering av kommittéledamöternas namn och kvalifikationer;
— lämpliga garantier för att säkerställa att kommitténs ledamöter
fullgör de uppgifter som anförtrotts dem med fullständig
opartiskhet.
Kommissionen skall på sina kontor hålla tillgängligt för allmän
inspektion ett register över alla förbindelser med läkemedelsindustrin
som upprätthålls av kommittéledamöterna och de personer som deltar
i kommitténs diskussioner.
Artikel 17
1. För att göra det lättare att få försäljningstillstånd i åtminstone två
andra medlemsstater under skäligt beaktande av tillstånd som meddelats
i en medlemsstat i enlighet med artikel 4 får innehavaren av det senare
238
lämna in en ansökan till de berörda medlemsstaternas ansvariga Prop. 1991/92:107
myndigheterna tillsammans med de uppgifter och den dokumentation Bil- 1
som avses i artiklarna 5, 5a och 5b.
Han skall intyga att ansökningsakten är identisk med den som
godkänts i den första medlemsstaten och specificera alla eventuella
tillägg som den kan innehålla och skall försäkra att alla de ansök-
ningsakter som lämnas in som ett led i denna procedur är identiska.
2. Den som innehar försäljningstillståndet skall anmäla ansökan till
kommittén, informera den om vilka medlemsstater som berörs och till-
ställa den en kopia av tillståndet. Han skall även underrätta den
medlemsstat som utfärdade det första försäljningstillståndet och anmäla
alla tillägg till den ursprungliga ansökningsakten; den ifrågavarande
staten kan begära att sökanden förser den med alla de uppgifter och
dokument som den behöver för att kontrollera att de ansökningsakter
som lämnats in är identiska med den ansökningsakt som legat till grund
för dess beslut.
3. Den som innehar försäljningstillståndet skall meddela datum då
ansökningshandlingarna lämnades in till de berörda medlemsstaterna.
De senare skall omedelbart tillställa kommittén och den som ansvarar
för försäljningen av produkten en bekräftelse på att ansökningsakten
mottagits. Så snart kommittén konstaterat att alla de berörda med-
lemsstaterna har tillgång till ansökningsakten skall den utan dröjsmål
underrätta samtliga medlemsstater jämte sökanden om vilken dag den
sista av de berörda medlemsstaterna mottog ansökningsakten. De be-
rörda medlemsstaterna skall antingen utfärda tillstånd giltigt för sina
marknader inom en frist av 120 dagar räknat från den nyssnämnda
dagen under skäligt beaktande av det försäljningstillstånd som utfärdats
i enlighet med punkt 1, eller framlägga sina invändningar jämte
motivering.
Artikel 18
1. När en medlemsstat inte anser sig kunna bevilja
försäljningstillstånd skall den tillställa kommittén och den som ansvarar
för försäljningen av det veterinärmedicinska läkemedlet sina
invändningar jämte motivering i enlighet med artikel 11 inom de
tidsfrister som fastställts i artikel 17.3.
2. Sedan denna frist löpt ut skall ärendet hänskjutas till kommittén
och det förfarande som avses i artiklarna 21 och 22 skall tillämpas.
3. Efter att ha mottagit de invändningar jämte motivering som avses
under punkt 1 skall den som ansvarar för försäljningen av produkten
omedelbart tillställa kommittén en kopia av de uppgifter och dokument
som avses i artikel 17.1.
Artikel 19
När i enlighet med artiklarna 5 och 5a flera ansökningar lämnats in om
tillstånd att försälja ett visst veterinärmedicinskt läkemedel, och en eller
239
flera medlemsstater har utfärdat tillstånd medan en eller flera av de Prop. 1991/92:107
andra medlemsstatern har vägrat att göra det, kan en av de berörda Bil- 1
medlemsstaterna eller kommissionen eller den som ansvarar for
försäljningen av produkten hänskjuta ärendet till kommittén för
tillämpning av det förfarande som avses i artiklarna 21 och 22.
Medlemsstaterna skall underrättas varje gång detta förfarande
tillämpas.
Detsamma skall gälla när en eller flera medlemsstater hartillfälligt
dragit in eller återkallat ett försäljningstillstånd under det att en eller
flera medlemsstater inte gjort det.
I båda fallen skall den som ansvarar för försäljningen av det
veterinärmedicinskaläkemedlet underrättas om ett eventuellt beslut från
kommissionens sida om att tillämpa det förfarande som avses i artikel
22.
Artikel 20
De ansvariga myndigheterna i medlemsstaterna får, i speciella fall när
gemenskapens intressen berörs, hänskjuta ärendet till kommittén innan
de fattar beslut om en ansökan om försäljningstillstånd för en produkt
eller om att tillfälligt upphäva eller återkalla ett tillstånd.
Artikel 21
1. De ansvariga myndigheterna skall för alla veterinärmedicinska
läkemedel som innehåller en ny aktiv substans, som är föremål för
ansökan för första gången i de berörda medlemsstaterna, upprätta ett
utredningsprotokoll över ansökningsakten vad gäller resultaten av de
analytiska, toxikologiska och farmakologiska undersökningarna och
kliniska prövningarna.
2. Så snart den anmälan som avses i artikel 17 har mottagits skall de
ansvariga myndigheterna omedelbart tillställa de berörda medlems-
staterna ett utredningsprotokoll åtföljt av en sammanfattning av
ansökningsakten för ett visst veterinärmedicinskt läkemedel. Detta pro-
tokoll skall även tillställas kommittén när ett ärende hänskjuts till denna
i enlighet med artikel 18.
Utredningsprotokollet skall också vidarebefordaras till de övriga
berörda medlemsstaterna och till kommittén så snart ärendet hänskjutits
till den i enlighet med det förfarande som fastställts i artikel 19. Alla
utredningsprotokoll som vidarebefordrats i enligt med detta skall förbli
konfidentiella.
De ansvariga myndigheterna skall uppdatera utredningsprotokollet så
snart de har fått in uppgifter som är av betydelse för att göra en
bedömning av relationen mellan effekt och risk.
240
Artikel 22
1. När hänvisning görs till det förfarande som beskrivs i denna artikel
skall kommittén överväga ärendet i fråga och avge ett yttrande med
motivering inom 60 dagar efter den dag ärendet hänskjöts till den.
I det fall som avses i artikel 18 får den som ansvarar för försälj-
ningen på egen begäran lägga fram en muntlig eller skriftlig förklaring
och tillställa kommittén ytterligare uppgifter innan den avger sitt
yttrande. Kommittén får utsträcka den frist som avses i föregående
stycke för att ge sökanden tid att komma in med en muntlig eller
skriftlig förklaring.
I det fall som avses i artikel 19 kan den som ansvarar för för-
säljningen anmodas att komma in med en muntlig eller skriftlig
förklaring.
2. Kommitténs yttrande skall avse skälen för de invändningar som
avses i artikel 18.1 och motiveringen för att försäljningstillståndet
vägrats, tillfälligt upphävts eller dragits in i de fall som beskrivs i
artikel 19.
Kommittén skall omedelbart underrätta de berörda medlemsstaterna
och den som ansvarar för försäljningen av produkten om sin mening
eller om de enskilda ledamöternas meningar, om de inte är sam-
stämmiga.
3. Den berörda medlemsstaten eller medlemsstaterna skall inom 60
dagar efter den underrättelse som avses under punkt 2 besluta om vilka
vidare åtgärder som skall vidtas sedan kommittén avgivit sitt yttrande.
De skall omedelbart underrätta kommittén om sitt beslut.
Artikel 23
Kommissionen skall vartannat år rapportera till rådet om tillämpningen
av den procedur som fastställts i detta kapitel’.
14. Artikel 24.1 ersätts med följande:
’ 1. Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att
tillverkning av veterinärmedicinska läkemedel sker med tillstånd. Detta
tillverkningstillstånd skall likaså krävas för veterinärmedicinska läke-
medel avsedda för export. ’
15. Följande skall fogas till artikel 24.3:
'Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att
veterinärmedicinska läkemedel som förts in till deras territorium från
tredje land och som är avsedda för en annan medlemsstat åtföljs av en
kopia av det tillstånd som avses i punkt 1.
16. Följande artikel infogas:
16 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 107
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
241
'Artikel 24a
På begäran av tillverkaren av veterinärmedicinska läkemedel, expor-
tören av dessa eller myndigheterna i ett importerande tredje land skall
medlemsstaterna intyga att ifrågavarande tillverkare innehar det
tillstånd som avses i artikel 24. Vid utfärdandet av sådana intyg skall
medlemsstaterna uppfylla följande villkor:
1. medlemsstaterna skall ta hänsyn till de befintliga administrativa
överenskommelserna med Världshälsoorganisationen;
2. för veterinärmedicinska läkemedel avsedda för export och för vilka
redan utfärdats tillstånd inom respektive territorium skall de lämna
ut den sammanfattning av produktens viktigare egenskaper som
godkänts i enlighet med artikel 5b eller, om denna saknas, ett
likvärdigt dokument.
När tillverkaren inte kan uppvisa försäljningstillstånd skall han
tillställa de myndigheter som svarar för utfärdandet av det intyg som
avses i första stycket en förklaring till varför sådant tillstånd inte kan
uppvisas’.
17. I artikel 27 skall följande tillägg göras:
’f) rätta sig efter de principer och riktlinjer för god tillverkningssed
för läkemedel som fastställts i EG-rätten;
g) föra utförliga register över alla veterinärmedicinskaläkemedel som
levererats av honom, inklusive prover, i enlighet med destina-
tionslandets lagstiftning. För varje transaktion skall minst följande
uppgifter registreras, oavsett om den utförts mot betalning:
— datum,
— det veterinärmedicinska läkemedlets namn,
— levererad mängd,
— mottagarens namn och adress,
— satsnummer.
Dessa register skall hållas tillgängliga för inspektion av de
ansvariga myndigheterna under en tid av minst tre år.’
18. Följande artikel skall infogas:
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
'Artikel 27a
De principer om god tillverkningssed för veterinärmedicinska läke-
medel som avses i artikel 27 f skall ges formen av ett direktiv riktat till
medlemsstaterna i enlighet med det förfarande som fastställts i artikel
2c i direktivet 81/852/EEG med beaktande av de veterinärmedicinska
läkemedlens särställning. Utförliga riktlinjer skall offentliggöras genom
kommissionens försorg och revideras när så krävs för att ta hänsyn till
vetenskapliga och tekniska framsteg’.
242
19. I artikel 34 görs härmed följande ändringar:
a) Första stycket ersätts med följande:
’De ansvariga myndigheterna i den berörda medlemsstaten skall
genom upprepade inspektioner se till att de rättsliga kraven i fråga
om veterinärmedicinska läkemedel tillgodoses.’
b) följande stycke tillfogas:
’De tjänstemän som representerar den ansvariga myndigheten skall
efter varje inspektion som nämns i första stycket rapportera
huruvida tillverkaren följer de principer och riktlinjer om god
tillverkningssed som avses i artikel 27a. Den tillverkare som varit
föremål för inspektion skall delges innehållet i dessa rapporter.’
20. Följande artikel skall tillfogas:
'Artikel 38a
Medlemsstaterna skall vidta alla åtgärder för att uppmuntra veterinärer
och andra berörda yrkesutövare att rapportera till de ansvariga
myndigheterna alla oönskade effekter av veterinärmedicinska
läkemedel.’
21. Artikel 39 skall ersättas med följande:
'Artikel 39
Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att
de berörda ansvariga myndigheterna låter varandra ta del av lämpliga
uppgifter, i synnerhet vad gäller uppfyllandet av de krav som ställts
upp för tillstånd som avses i artikel 24.1 eller för försäljningstillstånd,
i syfte att försäkra sig om att bestämmelserna i kapitel VIII följs.
På skälig begäran, skall medlemsstaterna utan dröjsmål delge de
ansvariga myndigheterna i en annan medlemsstat de rapporter som
avses i tredje stycket i artikel 34. Om medlemsstaten efter att ha tagit
del av rapporterna inte anser sig kunna godta de slutsatser som dragits
av den ansvariga myndigheten i den medlemsstat där rapporterna
upprättades, skall den meddela de berörda myndigheterna sina skäl för
detta och kan begära ytterligare uppgifter. De berörda medlemsstaterna
skall söka nå en överenskommelse. I händelse av allvarliga åsikts-
skillnader skall om så krävs en av de berörda medlemsstaterna under-
rätta kommissionen.’
22. Artikel 42 ersätts med följande:
'Artikel 42
1. Varje medlemsstat skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till
att kommittén omedelbart delges beslut om försäljningstillstånd jämte
alla beslut att vägra eller återkalla försäljningstillstånd, att upphäva
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
243
beslut att avslå eller återkalla ett försäljningstillstånd, att förbjuda Prop. 1991/92:107
leverans eller att dra in en produkt från marknaden tillsammans med Bil. 1
de skäl på vilka dessa beslut grundas.
2. Den som ansvarar för försäljningen av ett veterinärmedicinskt
läkemedel skall vara skyldig att utan dröjsmål underrätta medlems-
staterna om varje åtgärd som vidtagits av honom för att inställa
försäljningen av produkten eller att dra in en produkt jämte skälen för
denna åtgärd, om den berör effekten av det veterinärmedicinska läke-
medlet eller skyddet för folkhälsan. Medlemsstaterna skall se till att
kommittén får kännedom om detta.
3. Medlemsstaterna skall se till att lämplig information om åtgärder
som vidtagits i enlighet med punkterna 1 och 2 och som kan beröra
skyddet av folkhälsan i tredje land utan dröjsmål delges vederbörande
internationella organisationer med en kopia till kommittén.
23. I första stycket i artikel 43 görs följande ändringar:
a) Punkt 1 och 2 ersätts med följande:
’1. Namnet på det veterinärmedicinska läkemedlet, antingen i
form av ett handelsnamn eller en generisk benämning jämte
varumärke eller tillverkarens namn eller vetenskaplig benäm-
ning eller formel med eller utan varumärke eller namn på
tillverkarens namn.
När det särskilda namnet på ett läkemedel som innehåller
endast en aktiv beståndsdel är ett handelsnamn, måste detta
namn åtföljas i läslig form av den internationella generiska
benämning som rekommenderats av Världshälsoorganisa-
tionen i de fall det finns någon sådan eller, när så inte är
fallet, av den gängse generisk benämningen.
2. en förteckning över de aktiva beståndsdelarna med angivande
av såväl art som mängd per dosenhet eller, beroende på
formen för administrering per en viss volym eller vikt-
mängd, med användning av de internationella generiska
benämningar som rekommenderats av Världshälsoorganisa-
tionen i de fall det finns sådana benämningar eller, när så
inte är fallet, av de gängse generiska benämningarna.’
b) Punkt 7 och 8 ersätts med följande:
’7. Den läkemedelsfria tiden, även om denna är noll, i fråga om
veterinärmedicinska läkemedel som administrerats till djur
som används för produktion av livsmedel.
8. Utgångsdatum i klartext.’
c) Följande punkt infogas:
’9a. Särskilda försiktighetsåtgärder för bortskaffande av oanvänt
läkemedel eller eventuellt avfallsmaterial.’
244
24. I artikel 48 skall första stycket ersättas med följande: Prop. 1991/92:107
Bil. 1
'Att låta en bipacksedel ingå i förpackningen skall vara obligatoriskt
såvida inte alla uppgifter som krävs enligt denna artikel kan återges på
behållaren eller den yttre förpackningen. Medlemsstaterna skall vidta
alla lämpliga åtgärder för att se till att bipacksedeln avser enbart det
veterinärmedicinska läkemedel som den bipackats. Bipacksedeln skall
vara avfattad på det eller de officiella språken i den medlemsstat i
vilken läkemedlet försäljs.’
25. I andra stycket i artikel 48 görs följande ändringar:
a) Punkt e) ersätts med följande:
’e) den läkemedelsfria tiden, även om den är noll, i fråga om
veterinärmedicinska läkemedel som administreras till djur
som används för produktion av livsmedel;’
b) Följande punkt tillfogas:
’h) särskilda försiktighetsåtgärder för bortskaffande av oanvänt
läkemedel eller eventuellt avfallsmaterial’.
26. Sista stycket i artikel 48 utgår.
27. Följande kapitel VIII tillfogas:
'KAPITEL Villa
Distribution av veterinärmedicinska läkemedel
Artikel 50a
1. Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att
partihandel med veterinärmedicinska läkemedel sker med tillstånd och
se till att handläggningstiden för en ansökan om tillstånd inte över-
skrider 90 dagar räknat från det datum då den ansvariga myndigheten
tar emot ansökan.
Vid tillämpningen av detta direktiv skall partihandel innefatta inköp,
försäljning, import, export eller alla andra kommersiella transaktioner
med veterinärmedicinska läkemedel oavsett om de sker i vinststyfte
eller ej, med undantag av:
— leverans från en tillverkare av veterinärmedicinska läkemedel som
själv framställt dem,
— detaljhandelsleverans av veterinärmedicinska läkemedel av
personer som har tillstånd därtill i enlighet med artikel 50b.
Medlemsstaterna får också medge undantag för leverans av små
mängder av veterinärmedicinska läkemedel från en detaljist till en
annan.
2. För det tillstånd som avses under punkt 1 krävs att sökanden har
tillgång till personal med teknisk kompetens och lämpliga och
245
tillräckliga lokaler i enlighet med de krav som fastställts i den berörda Prop. 1991/92:107
medlemsstaten i fråga om lagerhållning och hantering av produkterna. Bil. 1
3. Den som innehar det tillstånd som avses i stycke 1 skall åläggas
att föra noggranna register. Minst följande uppgifter skall noteras i
fråga om varje inkommande och utgående transaktion:
a) datum;
b) det veterinärmedicinska läkemedlets exakta identitet;
c) tillverkarens satsnummer, utgångsdatum; /ns/
d) erhållen eller levererad mängd;
e) leverantörens eller mottagarens namn och adress;
Minst en gång om året skall göras en ingående granskning för att
jämföra in- och utgående leveranser med den aktuella lagersituationen,
varvid alla avvikelser skall noteras.
Register skall hållas tillgängliga för granskning av de ansvariga
myndigheterna under en tid av minst tre år.
4. Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att
partihandlare levererar veterinärmedicinska läkemedel endera till
personer som innehar tillstånd att bedriva detaljhandel enligt artikel 50b
eller till andra personer som har rätt att ta emot veterinärmedicinska
läkemedel från partihandlare.
Artikel 50b
1. Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att
detaljhandel med veterinärmedicinska läkemedel endast bedrivs av
personer som innehar tillstånd till sådan verksamhet enligt den berörda
medlemsstatens lagstiftning.
2. Var och en som innehar tillstånd enligt föregående punkt att sälja
veterinärmedicinska läkemedel skall vara skyldig att föra utförliga
register. Följande uppgifter skall noteras beträffande in- och utgående
transaktioner:
a) datum;
b) de veterinärmedicinska läkemedlens exakta namn eller beteckning;
c) tillverkarens satsnummer;
d) in- och utgående kvantitet;
e) namn och adress på leverantören eller mottagaren;
f) om relevant, namn och adress på den förskrivande veterinären
jämte en kopia av receptet.
Minst en gång årligen skall det göras en grundlig revision och
inkommande och utgående varor skall stämmas av mot dem som vid
tillfallet i fråga finns i lager, varvid alla avvikelser skall noteras.
Dessa register skall hållas tillgängliga för inspektion av de ansvariga
myndigheterna under en tid av tre år.
3. Medlemsstaterna får begränsa omfattningen av de bokföringskrav
som avses under punkt 2. De skall dock alltid uprätthållas i fråga om
veterinärmedicinska läkemedel avsedda att ges till djur vilkas kött eller
246
avkastning är avsedda att konsumeras av människor och som kan fås Prop. 1991/92:107
endast mot veterinärrecept eller för vilka en läkemedelsfri tid måste Bil. 1
iakttas.
4. Senast den 1 januari 1992 skall medlemsstaterna tillställa
kommissionen en förteckning över de veterinärmedicinska läkemedel
som får lämnas ut utan recept. Efter att ha tagit del av meddelandet
från medlemsstaterna skall kommissionen undersöka om lämpliga
åtgärder bör föreslås för att upprätta en EG-förteckning över sådana
produkter.
Artikel 50c
Medlemsstaterna skall se till att de personer som äger eller håller djur
som används för produktion av livsmedel kan visa upp bevis på inköp,
innehav och administration av veterinärmedicinska läkemedel inne-
hållande substanser som avses i artikel 1.5. Medlemsstaterna får
utvidga räckvidden av denna skyldighet till att omfatta andra veteri-
närmedicinska läkemedel.
Medlemsstaterna får i synnerhet kräva att minst följande uppgifter
registreras:
a) datum;
b) det veterinärmedicinska läkemedlets identitet;
c) mängd;
d) namn och adress på den som levererat det veterinärmedicinska
läkemedlet;
e) identifiering av de djur som behandlats.’
Artikel 2
1. Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att följa detta
direktiv senast den 1 januari 1992. De skall utan dröjsmål underrätta
kommissionen om detta.
2. Med avvikelse från punkt 1 skall medlemsstaterna vidta de åtgärder
som krävs för att följa artikel 27 f och tredje stycket i artikel 34 senast två
år efter att det direktiv som avses i artikel 27a tillkännagivits.
3. När medlemsstaterna antar de bestämmelser som avses under punkt 1
och 2 skall dessa bestämmelser innehålla en hänvisning till detta direktiv eller
skall åtföljas av en sådan hänvisning i samband med offentliggörandet. Hur
sådan hänvisning skall göras skall bestämmas av medlemsstaterna.
4. En begäran om försäljningstillstånd som lämnats in efter det datum som
anges under punkt 1 måste följa bestämmelserna i detta direktiv.
5. Artikel 1 skall i relevanta fall tillämpas efter hand på alla befintliga
veterinärmedicinska läkemedel inom fyra år från det datum som angivits
under punkt 1.
247
Artikel 3
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 13 december 1990.
På rådets vägnar
P. ROMITA
Ordförande
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
248
RÅDETS DIREKTIV
av den 28 september 1981
om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning som gäller
analytiska, farmakologiska, toxikologiska och kliniska normer och
prövningsplaner för undersökning av veterinärmedicinska läkemedel
(81/852/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1
och med beaktande av följande:
Den tillnärmning som påböljades genom rådsdirektivet 81/851/EEG av
den 28 september 1981 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning
om veterinärmedicinska läkemedel2 bör fortsätta och de principer som
fastställts i det direktivet bör genomföras.
Bland de olikheter som kvarstår är de som gäller kontrollen av
veterinärmedicinska läkemedel av grundläggande betydelse. Punkt 10 i
artikel 5, andra stycket i direktivet 81/851/EEG föreskriver att
ansökningar om tillstånd till försäljning av ett veterinärmedicinska
läkemedel skall åtföljas av uppgifter och dokumentation som redovisar
resultaten av de undersökningar och prövningar som genomförts
beträffande dessa produkter.
Normer och prövningsplaner om hur veterinärmedicinska läkemedel
skall undersökas och prövas är ett effektivt led i kontrollen av dessa
produkter och därmed i skyddet av folkhälsan och kan underlätta
rörligheten för dessa produkter genom att det fastställs enhetliga regler
för hur undersökningarna och prövningarna skall utföras och hur ansök-
ningshandlingarna skall sammanställas.
Genom att tillämpa samma normer och prövningsplaner i alla medlems-
stater ges de ansvariga myndigheterna möjlighet att fatta sina beslut med
ledning av enhetliga undersökningar och utifrån enhetliga kriterier, vilket
kommer att bidra till att undvika skillnader i bedömningen.
De fysikalisk-kemiska, biologiska eller mikrobiologiska undersökningar
som föreskrivits i punkt 10, artikel 5 andra stycket i direktivet
81/851/EEG har ett nära samband med punkterna 3, 4, 6 och 9 i samma
stycke, varför det är nödvändigt att närmare ange vilka uppgifter som
skall lämnas i enlighet med dessa punkter.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
1 EGT nr C 152, 5.7.1976, s. 11.
2 Se s. 1 i denna tidning.
249
Den väntetid som avses under punkt 8 i andra stycket i ovannämnda Prop. 1991/92:107
artikel 5 i direktivet 81/851/EEG måste fastställas med ledning av Bil. 1
resultaten av de undersökningar och prövningar som avses under punkt
10 i samma artikel.
Begrepp sådana som skadlighet och terapeutisk effekt enligt artikel 11
i direktivet 81/851/EEG kan endast bedömas i förhållande till varandra
och har endast en relativ innebörd, beroende på den vetenskapliga kun-
skapens utveckling och läkemedlets avsedda användning. De uppgifter
och den dokumentation som skall åtfölja ansökan om försäljningstillstånd
för ett veterinärmedicinskt läkemedel måste visa att de potentiella
riskerna uppvägs av den terapeutiska effekten. Om detta inte kan visas
måste ansökan avslås.
Det är kvalitén på undersökningarna och prövningar som är helt av-
görande. De undersökningar och prövningar som utförs i enlighet med
dessa bestämmelser måste därför bedömas utan hänsyn till nationaliteten
hos de experter som utför dem och i vilket land de utförs.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE:
Artikel 1
Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att de
uppgifter och den dokumentation som måste åtfölja ansökan om försälj-
ningstillstånd för ett veterinärmedicinskt läkemedel enligt punkterna 3,
4, 6, 8, 9 och 10 i artikel 5, andra stycket i direktivet 81/851/EG lämnas
in av de berörda personerna i enlighet med bilagan till detta direktiv.
I de fall hänvisning görs till publicerade data i enlighet med punkt 10
a) och b) i artikel 5, andra stycket i ovannämnda direktiv skall bestäm-
melserna i detta direktiv tillämpas på motsvarande sätt.
Artikel 2
Den kommitté för veterinärmedicinska läkemedel som avses i artikel 16
i direktivet 81/851/EEG kan granska alla frågor i samband med tillämp-
ningen av detta direktiv.
Artikel 3
Medlemsstaterna skall inom 24 månader efter att detta direktiv till-
kännagivits låta de bestämmelser träda i kraft som är nödvändiga för att
följa det och skall utan dröjsmål underrätta kommissionen om detta.
Medlemsstaterna skall se till att texten till viktigare bestämmelser i det
egna landets lagar som antagits inom det område som berörs av detta
direktiv tillställs kommissionen.
250
Artikel 4
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 28 september 1981
På rådets vägnar
P. WALKER
Ordförande
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
251
BILAGA
DEL 1
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
ANALYTISKA (FYSIKALJSK-KEM1SKA, BIOLOGISKA ELLER
MIKROBIOLOGISKA) UNDERSÖKNINGAR AV
VETERINÄRMEDICINSKA LÄKEMEDEL
A. KVALITATIVA OCH KVANTITATIVA UPPGIFTER OM
BESTÅNDSDELARNA
De uppgifter och den dokumentation som måste åtfölja ansökningar om
försäljningstillstånd enligt punkt 3, artikel 4 andra stycket i direktivet
81/851/EEG skall inlämnas enligt följande anvisningar. Om några
ändringar som föranleds av vetenskapliga framsteg görs i dessa krav,
skall alla skäl redovisas.
1. Kvalitativa uppgifter om samtliga beståndsdelar i läkemedlet skall
avse beteckning på eller beskrivning av:
— den eller de aktiva beståndsdelarna
— hjälpämnen, oavsett art eller mängd, däribland färgämnen,
konserveringsmedel, stabilisatorer, förtjockningsmedel,
emulgatorer, anti-agglutinerande substanser, smakämnen och
aromämnen, drivgaser etc.,
— beståndsdelar i läkemedelsformen som är avsedda att sväljas
eller administreras till djuren på annat sätt.
Dessa uppgifter skall kompletteras med alla relevanta uppgifter om
läkemedelsbehållaren och i förekommande fall dess förslutnings-
an sordning.
2. Den gängse terminologi som skall användas vid beskrivningen av
beståndsdelarna i farmaceutiska specialiteter skall utan hinder Oav
vad som sägs i punkt 3 artikel 5, andra stycket i direktivet
81/851/EEG avse:
— för substanser som är upptagna i den Europeiska farmakopén
eller, om så inte är fallet, i den nationella farmakopén i någon
av medlemsstaterna, den beteckning som används i rubriken
överst i monografin, vilket är obligatoriskt för alla sådana
substanser, tillsammans med hänvisning till den ifrågavarande
farmakopén,
— för andra substanser, den internationella generiska benämning
som rekommenderas av Världshälsoorganisationen, eventuellt
åtföljd av annan benämning eller, om sådan inte finns, den
exakta vetenskapliga beteckningen. Substanser som saknar
internationell generisk benämning eller exakt vetenskaplig be-
nämning skall beskrivas genom en redovisning av utgångs-
materialet och framställningssättet tillsammans med alla övriga
relevanta uppgifter som är nödvändiga.
252
— vad beträffar färgämen deras beteckning i form av den’E’-kod Prop. 1991/92:107
som tilldelats dem i rådsdirektivet 78/25/EEG av den 12 Bil. 1
december 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om
färgämnen som godkänts för användning i läkemedel1, senast
ändrat genom direktivet 81/464/EEG2.
3. Vad gäller 'kvantitativa uppgifter’ om de verksamma bestånds-
delarna i läkemedlet måste, allt efter den aktuella läkemedels-
formen, för vaije aktiv substans anges vikten eller antalet
internationella enheter, antingen per dosenhet eller per vikt- eller
volymenhet och med hänsyn till hjälpämnen deras vikt eller volym
under iakttagande av vad som sägs i avsnitt B nedan.
Dessa uppgifter skall kompletteras:
— i fråga om farmaceutiska specialiteter avsedda att administreras
droppvis, med den viktmängd av vaije aktiv substans som ingår
i det antal droppar som svarar mot den rekommenderade dosen,
— i fråga om siraper, emulsioner, granulat eller beredningar och
andra läkemedelsformer som skall administreras i uppmätta
mängder, genom vikten av vaije aktiv substans per uppmätt
mängd.
Aktiva substanser som föreligger i form av föreningar eller derivat
skall beskrivas kvantitativt genom totalvikten och, om så är
nödvändigt eller relevant, genom vikten av den aktiva delen eller
delarna av molekylen (i fråga om kloramfenikolpalmitat skall t ex
vikten av estem och den motsvarande vikten av kloramfenikol
anges).
Den biologiska aktiviteten hos substanser som inte är kemiskt
definierade och om vilka det föreligger otillräckliga bibliografiska
uppgifter, skall uttryckas på sådant sätt att det ger otvetydig
information om substansernas aktivitet, t ex genom att ange den
fysiologiska effekt som bestämningsmetoden grundar sig på.
B. BESKRIVNING AV FRAMSTÄLLNINGSMETODEN
Den ’korta beskrivning av framställningsmetoden’ som skall ingå i
ansökan om försäljningstillstånd enligt artikel 5, andra stycket punkt 4 i
direktivet 81/851/EEG skall utformas så att den ger en adekvat
sammanfattning av de tillvägagångssätt som har använts.
För att motsvara detta skall den minst omfatta:
— omnämnande av de olika stegen i tillverkningsprocessen så att det
går att bedöma om de tillvägagångssätt som använts vid framställ-
ningen av läkemedelsformen kan ha medfört någon ogynnsam för-
ändring av beståndsdelarna,
1 EGT nr L 11, 14.1.1978, s. 18.
2 EGT nr L 183, 4.7.1981, s. 33.
253
— vid kontinuerlig tillverkning, fullständiga uppgifter om de
försiktighetsmått som vidtagits för att säkerställa att den färdiga
produkten är homogen,
— den faktiska tillverkningsformeln med mängduppgifter för alla
substanser som använts, varvid dock i fråga om hjälpämnen, i den
mån detta är nödvändigt på grund av läkemedelsformen, endast
ungefärliga mängder behöver anges. Vaije substans som kan för-
svinna under tillverkningsprocessens gång skall omnämnas,
— uppgifter om på vilka stadier i tillverkningen prover tas för
processkontroll, när andra data i den dokumentation som ingår i
registreringsansökan visar att sådan kontroll är nödvändig som ett
led i kvalitetskontrollen av den farmaceutiska specialiteten.
C. KONTROLL AV UTGÅNGSMATERIAL
I detta avsnitt avses med 'utgångsmaterial’ alla beståndsdelar som ingår
i den farmaceutiska specialiteten och, om så är nödvändigt, den behållare
som avses i avsnitt A, punkt 1 ovan.
De uppgifter och den dokumentation som ingår i ansökan om försälj-
ningstillstånd enligt punkt 9 och 10 i artikel 5, andra stycket i direktivet
81/851/EEG måste innefatta resultaten av de undersökningar som utförts
avseende kvalitetskontrollen för samtliga använda beståndsdelar. Dessa
skali ställas samman enligt de anvisningar som följer.
1. Utgångsmaterial som är upptagna i farmakopéer
Monografierna i den Europeiska farmakopén skall gälla för alla substan-
ser som förekommer där.
För övriga substanser får vaije medlemsstat i fråga om produkter som
framställts inom det egna landet kräva att de skall motsvara kraven i den
nationella farmakopén.
Beståndsdelar som uppfyller kraven i den Europeiska farmakopén eller
någon av medlemsstaternas farmakopé skall anses tillfredsställande ha
uppfyllt kraven enligt punkt 9 artikel 5, andra stycket i direktivet
81/851/EEG. I detta fall får beskrivningen av analysmetoderna ersättas
med en utförlig hänvisning till ifrågavarande farmakopé.
Dock gäller att när ett utgångsmaterial, som är upptaget i den
Europeiska farmakopén eller i den nationella farmakopén hos en
medlemsstat, har framställts enligt en metod som kan ge upphov till
föroreningar vilka inte nämns i farmakopémonografin, skall dessa
föroreningar och de maximalt tillåtna halterna av dessa uppges samtidigt
som en lämplig undersökningsmetod skall anges.
Hänvisning till farmakopéer i tredje land kan tillåtas i sådana fall där
substansen varken är beskriven i den Europeiska eller i den berörda
nationella farmakopén. I sådana fall skall monografin översändas, om så
krävs med en översättning som sökanden skall svara för.
Färgämnen skall alltid uppfylla kraven i direktivet 78/25/EEG.
De rutinundersökningar som skall göras på vaije sats av
utgångsmaterial skall deklareras i ansökan om försäljningstillstånd. Dessa
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
254
undersökningar måste vara tillräckligt ingående för att säkerställa att Prop. 1991/92:107
vaije tillverkningssats av utgångsmaterial uppfyller kvalitetskraven i den Bil- 1
ifrågavarande farmakopémonografin.
Skulle en specifikation enligt någon monografi i den Europeiska
farmakopén eller en medlemsstats farmakopé inte vara tillräcklig for att
säkerställa substansens kvalitet, får de ansvariga myndigheterna begära
mera ändamålsenliga specifikationer från den som skall ansvara för
försäljningen av produkten.
2. Utgångsmaterial som inte är upptagna i någon
farmakopé
Beståndsdelar som inte är upptagna i någon farmakopé skall beskrivas i
form av en monografi under följande rubriker:
a) 'Substansens namn’ enligt anvisningarna i avsnitt A, punkt 2 skall
kompletteras med uppgift om vaije handelsnamn eller vetenskapliga
synonymer;
b) 'Beskrivningen av substansen’, utformad på liknande sätt som
används i beskrivande avsnitt i den Europeiska farmakopén, skall
åtföljas av erforderliga förklarande detaljer, särskilt rörande den
molekylära strukturen, i tillämpliga fall. Den måste i så fall åtföljas
av en kort beskrivning av syntesmetoden. Om substanserna endast
kan beskrivas med hjälp av framställningsmetoden, bör
beskrivningen vara tillräckligt utförlig för att karakterisera en
substans som är konstant både med avseende på sammansättning
och verkan.
c) 'Identifieringsmetoder' får redovisas i form av en fullständig
redogörelse för hur substansen framställs och i form av
undersökningar som bör utföras rutinmässigt.
d) 'Renhetsprov’ skall beskrivas i relation till summan av förutsebara
föroreningar, särskilt de som kan ha en skadlig effekt och, om så
är nödvändigt, de som med hänsyn till den kombination av sub-
stanser som avses i ansökan kan inverka ogynnsamt på läkemedlets
stabilitet eller snedvrida analysresultaten.
e) 'Analystekniken' måste beskrivas tillräckligt utförligt för att kunna
upprepas vid kontrollundersökningar på begäran av den ansvariga
myndigheten. Alla speciella apparater eller den särskilda utrustning
som kommer i fråga skall beskrivas tillräckligt utförligt, eventuellt
tillsammans med figur. Uppgift skall lämnas om reagensens sam-
mansättning och om framställningsmetoden, om så erfordras.
Metodens standardfel, dess tillförlitlighet och gränserna för
godkännande av resultatet skall anges och vid behov beläggas med
hänsyn till av vad som är utförbart enligt tillgänglig vetenskaplig
kunskap.
För komplexa substanser av vegetabiliskt eller animaliskt ursprung
måste en distinktion göras mellan de fall där flera farmakologiska
verkningar nödvändiggör en kemisk, fysikalisk eller biologisk
kontroll av de viktigaste beståndsdelarna, och de fall som omfattar
255
produkter innehållande en eller flera grupper av ämnen med lik- Prop. 1991/92:107
artad verkan och för vilka en samlad analysmetod kan godtas. Bil- 1
f) 'Eventuella särskilda försiktighetsmått som kan vara nödvändiga att
iaktta vid lagring' av utgångsmaterial skall anges jämte, om så
erfordras, dess hållbarhetstid.
D. KONTROLLUNDERSÖKNINGAR UNDER
TILLVERKNINGSPROCESSEN
De uppgifter och den dokumentation som skall åtfölja en ansökan om
försäljningstillstånd enligt punkt 9 och 10 artikel 5, andra stycket i
direktivet 81/851/EEG skall omfatta upplysningar om de kontroller som
görs av mellanprodukterna under tillverkningens gång i syfte att
säkerställa likformighet i tillverkningsprocessen och i fråga om
produktens tekniska egenskaper.
Dessa undersökningar är väsentliga för att säkerställa att läkemedlets
sammansättning överensstämmer med deklarationen när en sökande
undantagsvis föreslår en analysteknik för kontroll av den färdiga
produkten som inte omfattar haltbestämning av samtliga aktiva be-
ståndsdelar (eller av samtliga hjälpämnen som omfattas av samma krav
som de aktiva substanserna).
Detsamma gäller när kontrollen av den färdiga produktens kvalitet är
avhängig av processkontroll, särskilt i de fall då läkemedlet huvdsakligen
definieras genom framställningssättet.
E. KONTROLL AV DEN FÄRDIGA PRODUKTEN
De uppgifter och den dokumentation som skall åtfölja ansökan om för-
säljningstillstånd enligt punkt 9 och 10 artikel 5, andra stycket i direktivet
81/851/EEG skall omfatta uppgifter om de kontroller som skall göras av
den färdiga produkten. De skall redovisas enligt följande anvisningar.
1. Allmänna kännetecken för de olika läkemedels-
formerna
Vissa undersökningar med avseende på produktens allmänna kännetecken
som kan utföras under tillverkningens gång skall ingå i kontrollen av
slutprodukten.
Som en vägledning och med reservation för eventuella krav i den
Europeiska farmakopén eller medlemsstaternas nationella farmakopéer
anges under punkt 5 nedan de allmänna kännetecken som skall uppges för
olika läkemedelsformer.
Dessa undersökningar skall när så erfordras avse kontroll av medel-
vikter och största tillåtna avvikelser, mekaniska, fysikaliska eller
mikrobiologiska undersökningar, organoleptiska kännetecken, såsom
klarhet, färg, smak, fysikaliska kännetecken, såsom täthet, pH,
brytningsindex etc. För vart och ett av dessa kännetecken skall sökanden
ange de normer och toleranser som gäller i vaije särskilt fall.
256
2. Identifiering och haltbestämning av den eller de verksamma Prop. 1991/92:107
bestånd sdelama Bil. 1
Beskrivningen av de metoder som skall användas för analys av den
färdiga produkten skall ange tillvägagångssätten för identifiering och
haltbestämning av den eller de verksamma beståndsdelarna tillräckligt
ingående så att de lätt kan upprepas, antingen i ett representativt prov
från tillverkningssatsen eller i ett antal dosenheter var för sig.
Genomgående gäller att metoderna måste motsvara aktuell vetenskaplig
standard och innefatta uppgifter och förklaringar om analysmetodens
standardfel och tillförlitlighet samt om de maximalt tillåtna avvikelserna.
I vissa undantagsfall med särskilt komplexa blandningar, där en
haltbestämning av verksamma beståndsdelar som ingår i stort antal eller
föreligger i ringa mängd skulle kräva mycket komplicerade under-
sökningar, något som skulle vara svårt att genomföra för alla
tillverkningssatser, kan haltbestämning av en eller flera verksamma
beståndsdelar utelämnas på det uttryckliga villkoret att sådana analyser
utförs på mellansteg i tillverkningsprocessen. Detta undantag får inte
utsträckas till att omfatta karakteriseringen av ifrågavarande substanser.
Detta förenklade tillvägagångssätt skall om möjligt kompletteras med en
metod för kvantitativ bestämning som möjliggör för de ansvariga
myndigheterna att försäkra sig om att läkemedlets sammansättning
överensstämmer med den uppgivna deklarationen efter det att det har
bötjat säljas.
En bestämning av den biologiska aktiviteten är obligatorisk när
fysikalisk-kemiska metoder inte är tillräckliga för att ge ett
tillfredsställande besked om produktens kvalitet.
När uppgifterna i avsnitt B visar att en betydande översatsning av en
verksam beståndsdel gjorts vid tillverkningen av läkemedlet, skall
beskrivningen av kontrollmetoden för den färdiga produkten i tillämpliga
fall innefatta inte endast den kemiska utan även den toxikologiska och
farmakologiska undersökningen av de förändringar som ifrågavarande be-
ståndsdel undergått jämte om möjligt karakterisering eller haltbestämning
av nedbrytningsproduktema.
3. Identifiering och haltbestämning av hjälpämnena
En kontroll av övre gräns för tillåten halt måste utföras i fråga om
beståndsdelar vilka omfattas av bestämmelser om giftiga ämen eller vilka
används som konserveringsmedel. Vidare skall beståndsdelar som kan
inverka på fysiologiska funktioner haltbestämmas.
Den metod som föreslås för identifiering av färgämnen måste kunna
möjliggöra kontroll av huruvida dessa ämnen är tillåtna enligt direktivet
78/25/EEG.
I den mån det är nödvändigt skall övriga hjälpämnen karakteriseras.
4. Undersökningar med avseende på frånvaro av skadliga effekter
Utöver de toxikologiska och farmakologiska undersökningar som
redovisats tillsammans med ansökan om försäljningstillstånd skall den
17 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 107
257
analytiska dokumentationen innefatta särskilda undersökningar på Prop. 1991/92:107
säkerhet (frånvaro av abnorm toxicitet) eller av lokal tolerans hos djur i Bil. 1
de fall sådan kontroll måste utföras rutinmässigt för att säkerställa
läkemedlets kvalitet.
5. Allmänna egenskaper bos läkemedlen som skall prövas
systematiskt, alltefter läkemedelsformen för vaije produkt.
Följande krav har uppställts som en vägledning och med reservation för
eventuella bestämmelser i den Europeiska farmakopén eller i
medlemsstaternas nationella farmakopéer.
— Tabletter och piller: färg, vikt med tillåtna avvikelser, om så
erfordras sönderfallstid med angivande av den använda
bestämningsmetoden.
— Dragerade tabletter: färg, sönderfallstid med angivande av
bestämningsmetod, de färdiga tabletternas vikt, tablettkämans vikt
och tillåtna avvikelser per dosenhet.
— Kapslar: färg, sönderfallstid med angivande av den använda
bestämningsmetoden, innehållets utseende och vikt med tillåtna
avvikelser.
— Enteroberedningar (tabletter, kapslar, granulat): utöver de särskilda
kraven för den ifrågavarande läkemedelsformen, uppgifter om
resistenstid och sönderfallstid under varierande aciditetsbetingelser
(vid olika pH-nivåer), jämte metoden för att göra dessa bestäm-
ningar.
— Preparat försedda med särskilt skyddsöverdrag (tabletter, kapslar,
granulat): förutom de särskilda kraven för den ifrågavarande
läkemedelsformen, dokumentation av höljets effektivitet för avsett
ändamål.
— Preparat med gradvis frisättning av den aktiva substansen: förutom
de särskilda kraven för den ifrågavarande läkemedelsformen, krav
beträffande den gradvisa fri sättningen, med angivande av den an-
vända bestämningsmetoden.
— Avdelade pulver i kapslar, påsar och oblatkapslar: innehållets art
och vikt med tillåtna avvikelser.
— Injektionspreparat: färg, nominell volym och tillåtna avvikelser från
denna volym; pH, lösningens klarhet, gränser för partikelstorlek i
suspensioner, sterilitetstest med beskrivning av testmetoder jämte,
om så erfordras, pyrogentest med beskrivning av metod.
— Torrampuller: mängd per ampull och godtagbara avvikelser i fråga
om vikt; sterilitetskrav och kontroll av sterilitet.
— Drickampuller: färg, utseende, nominell volym och tillåtna
avvikelser.
— Salvor, krämer etc.: färg och konsistens; vikt och tillåtna
avvikelser; typ av läkemedelsbehållare; i vissa fall mikrobiologisk
kontroll.
— Suspensioner: färg, vid förekomst av bottensats möjlighet att
återställa suspensionen.
— Emulsioner: färg, typ, stabilitet.
258
— Suppositorier, stavar och preparatför intra-uterin applikation: färg,
vikt, godtagbar viktvariation, smälttemperatur eller sönderfallstid
med angivande av bestämningsmetod.
— Aerosoler: beskrivning av behållare och ventil med angivande av
dos per tryckning samt gränser för partikelstorlek, om produkten
är avsedd för inandning.
— ögonvatten, ögonsalvor.ögonbad: färg, utseende; sterilitetskontroll
med beskrivning av den använda metoden, i tillämpliga fall klarhet
och tillåten partikelstorlek i suspensionema, bestämning av pH.
— Siraper, vattenlösningar etc.: färg, utseende.
— Förblandningarför foderläkemedel: förutom de särskilda kraven för
den ifrågavarande läkemedelsformen - alla relevanta uppgifter om
de utmärkande egenskaperna hos förblandningen för att möjliggöra
beredning av ett tillräckligt homogent och stabilt foderläkemedel.
— Preparat avsedda att införas i juvret genom spenkanalen: färg,
konsistens; innehållets vikt och i fråga om produkter i form av
endosinjektabilier, den användbara dosen jämte godtagbar
dosvariation; sterilitetskontroll, pH-bstämning.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
F. HÅLLBARHETSUNDERSÖKNINGAR
De uppgifter och den dokumentation som enligt punkt 6 och 9 artikel 5,
andra stycket skall åtfölja ansökan om försäljningstillstånd skall uppfylla
följande krav.
En redogörelse skall lämnas för de undersökningar som legat till grund
för den hållbarhetstid som sökanden föreslagit. I fråga om förblandningar
för foderläkemedel skall även när så krävs uppgift lämnas om hållbar-
hetstiden för de foderläkemedel som framställts med hjälp av dessa
förblandningar i enlighet med bruksanvisningen.
När det färdiga läkemedlet kan ge upphov till toxiska sönderfalls-
produkter måste sökanden deklarera dessa och anvisa metoder för
identifiering eller analys.
Konklusionerna skall innefatta de analysresultat som legat till grund för
den uppgivna hållbarhetstiden under normala eller, när så är lämpligt,
under särskilda lagringsbetingelser.
En studie av interaktionen mellan läkemedlet och behållaren skall
redovisas om risk anses föreligga för en sådan interaktion, särskilt i fråga
om injektionspreparat eller aerosoler avsedda för invärtes bruk.
DEL 2
TOXIKOLOGISKA OCH FARMAKOLOGISKA
UNDERSÖKNINGAR
Skyddet av djuret som en levande varelse skall beaktas. Dock medges att
för veterinärmedicinska läkemedel toxicitet och risk för djuret är
godtagbar förutsatt att ifrågavarande toxicitet inte medför några
259
konsekvenser för människa och att behandlingen av djuret är berättigad Prop. 1991/92:107
av terapeutiska och/eller ekonomiska skäl. Bil. 1
De uppgifter och den dokumentation som enligt punkt 10 artikel 5,
andra stycket i direktivet 81/851 skall åtfölja ansökan om försälj-
ningstillstånd skall uppfylla de krav som uppställts i kapitel I och II
nedan.
KAPITEL I
UTFÖRANDE AV UNDERSÖKNINGARNA
A. INTRODUKTION
Av de toxikologiska och farmakologiska undersökningarna skall framgå:
1. den potentiella toxiciteten hos läkemedlet och dess eventuella farliga
och de oönskade effekter som kan uppträda under de föreslagna an-
vändningsbetingelsema på djur. Dessa bör studeras i relation till det
aktuella sjukdomstillståndets svårighetsgrad.
2. läkemedlets farmakologiska egenskaper både i kvalitativt och kvan-
titativt avseende i relation till dess föreslagna användning för djur.
3. i vilken utsträckning och hur länge efter tillförseln av läkemedlet till
djuren restmängder finns kvar i livsmedel som framställts från
djuren och vilka deras eventuella skadliga effekter är på människa
och vilka problem de orsakar vid industriell bearbetning av livs-
medel.
Alla resultat måste vara tillförlitliga och generellt giltiga. När så är
lämpligt skall matematiska och statistiska förfaranden användas vid
utformningen av de försöksmetodema och vid utvärderingen av resul-
taten. Härutöver skall klinikerna informeras om läkemedlets terapeutiska
möjligheter och om de risker som är förenade med dess användning.
B. STUDIER AV TOXICITET
1. Toxicitet efter tillförsel av en enstaka dos (akut toxicitet)
Med undersökning av akut toxicitet avses en kvalitativ och kvantitativ
studie av de toxiska reaktioner som kan uppträda efter tillförsel av en
enstaka dos av den aktiva substansen eller substanserna som ingår i
läkemedlet i de proportioner i vilka de ingår i den ifrågavarande pro-
dukten.
Så snart det anses påkallat bör läkemedlet underkastas undersökning av
akut toxicitet i bruksfärdig form.
Undersökningen av akut toxicitet skall utföras på minst två dägg-
djursarter av känd härstamning och normalt skall minst två olika
administreringsvägar användas. Undersökningen med två däggdjursarter
kan ersättas av en undersökning med en däggdjursart och en djurart som
tillhör en annan klass som läkemedlet är avsett för. En av administ-
reringsvägama skall vara identisk med eller liknande den som föreslås
260
för de djur for vilket läkemedlet är avsett och den andra skall säkerställa
systemisk absorption av substansen. Undersökningen skall utföras på
samma antal djur av han- och honkön.
Denna undersökning skall beskriva de symtom som observerats
inklusive de lokala reaktioner som kan uppträda. Om möjligt skall LD50-
värdet med konfidensgränser (95%) antecknas. Observationstiden för
försöksdjuren skall bestämmas av försöksledaren och skall omfatta minst
en vecka.
I fråga om aktiva substanser i kombination skall undersökningen utföras
på ett sådant sätt att det det kan fastställas om det föreligger potentiering
eller ej eller om nya toxiska effekter uppträder.
Undersökningarna av toxicitet vid upprepad dosering är avsedda att
påvisa de fysiologiska och/eller patologiska förändringar som kan
uppkomma vid upprepad administrering av den aktiva substansen eller
den kombination av aktiva substanser som undersökningen avser och att
bestämma sambandet mellan dessa förändringar och doseringen.
I allmänhet är det önskvärt att utföra minst en undersökning, varvid
längden beror på de kliniska användningsbetingelsema. Dess syfte är att
experimentellt fastställa det icke-toxiska dosintervallet för den undersökta
produkten. Den som ansvarar för undersökningen skall motivera omfatt-
ningen och varaktigheten av prövningarna och de valda doseringarna.
Om å andra sidan den som ansvarar för undersökningen med särskild
hänsyn till den föreskrivna användningen av läkemedlet väljer att avstå
från denna undersökning, skall han lämna en tillfredsställande redo-
görelse för skälen till sitt beslut.
Toxicitetsundersökningar vid upprepad dosering skall utföras på två
däggdjursarter, av vilka en skall vara icke-gnagare. Studien med två
däggdj ursarter kan ersättas med en studie med en däggdj ursart och en
annan djurart för vilken läkemedlet är avsett. Valet av administre-
ringsväg(ar) skall ta hänsyn till de administreringsvägar som avses
komma till användning vid behandling och möjligheterna för systemisk
absorption. Doseringsmetod och doseringsfrekvens och försökens längd
skall tydligt anges.
Den högsta dosen skall sättas tillräckligt högt för att framkalla skadliga
effekter. De lägre doserna ger då möjligheter att bestämma hur väl djuret
tolererar läkemedlet.
Utvärderingen av de toxiska effekterna skall baseras på observationer
av beteende, tillväxt, hematologiska och fysiologiska undersökningar,
särskilt sådana som rör utsöndringsorganen och eventuellt även obduk-
tionsrapporter och tillhörande histologiska data. Valet och omfattningen
av vaije grupp av undersökningar skall anpassas till den djurart som
används och den vetenskapliga kunskapen vid tidpunkten i fråga.
Med undantag för de fall där undersökningarna av toxicitetet visat
förekomst av potentiering eller nya toxiska effekter får, när det gäller
nya kombinationer av kända substanser som har undersökts i enlighet
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
261
med bestämmelserna i detta direktiv, långtidsstudierna på lämpligt sätt Prop. 1991/92:107
modifieras av försöksledaren, samtidigt som skälen för en sådan åtgärd Bil. 1
skall redovisas. Substanser som visat sig säkra genom vidsträckt
användning kliniskt under minst tre år vid behandling av människor eller
djur och enligt resultatet av kontrollerade prövningar skall jämställas med
kända substanser som redan undersökts i enlighet med dessa normer och
prövningsplaner.
3. Tolerans hos de djur för vilka läkemedlet är avsett
Syftet med denna undersökning som skall utföras på samtliga djurarter
för vilka läkemedlet är avsett, är att på alla dessa djurarter genomföra
studier av lokal och allmän tolerans för att fastställa ett tolererat
dosområde med tillräcklig vidd för att tillåta en adekvat säkerhets-
marginal och undersöka de kliniska symtomen på intolerans vid an-
vändning av den eller de rekommenderade administrationsvägama, i den
mån detta är möjligt genom att öka den terapeutiska dosen. Redogörelsen
för prövningarna skall innehålla så många detaljer som möjligt om de
förväntade farmakologiska effekterna och biverkningarna; de senare skall
undersökas med vederbörlig hänsyn till det faktum att försöksdjuren kan
vara mycket värdefulla.
Läkemedlet skall ges via de administreringsvägar som är mest gynn-
samma för att framkalla de eftersträvade farmakologiska effekterna.
När prövningarna utförs på djur som betingar ett högt pris per individ
kan den sekvensmetod som beskrivs i den till detta direktiv fogade
bilagan användas.
4. Fostertoxicitet
Denna undersökning omfattar en granskning av de toxiska och abort-
framkallande effekter som observerats på embryot när det undersökta
läkemedlet också är avsett att ges till hondjur under dräktighetsperioden.
Om det under studier av effekterna av restmängder framkommer tecken
på fostertoxicitet eller om andra observationer som gjorts oberoende av
sådana studier ger anledning till tvivel i detta avseende, kan prövningar
på ifrågavarande djurarter visa sig nödvändiga. Dessa kan genomföras
som en del av de kliniska prövningarna.
5. Undersökning av effekt på fortplantningsfunktionen
Om resultaten av de andra undersökningarna avslöjar någonting som
tyder på någon störning av den hanliga eller honliga fortplantnings-
förmågan eller skadliga effekter på avkomman, skall detta utredas genom
lämpliga undersökningar.
En hjälpämne som används för första gången inom det farmaceutiska
området skall likställas med en aktiv -beståndsdel.
262
C. UNDERSÖKNING AV FARMAKOLOGISKA EGENSKAPER Prop. 1991/92:107
Bil. 1
1. Farmakodynamik
Med farmakodynamik avses studium av variationer i organens funktioner
som orsakats av läkemedlet, oavsett om dessa funktioner är normala eller
har modifierats på experimentell väg.
Sådana studier skall planeras utifrån två klart skilda utgångspunkter.
För det första skall de verkningar som den rekommenderade praktiska
användningen grundar sig på beskrivas på ett tillfredsställande sätt.
Resultatet skall uttryckas kavantitativt (med användning av t ex
dos/effekt-kurvor, tid/effekt-kurvor etc.) och om möjligt i jämförelse
med data som hänför sig till en substans med känd effekt. När effekten
anges vara starkare skall skillnaden visas och styrkas genom statistisk
signi fikans.
För det andra skall försöksledaren ge en allmän farmakologisk karak-
teristik av substansen, varvid särskild uppmärksamhet skall ägnas
möjligheten av bieffekter. I allmänhet skall huvudfunktionerna under-
sökas. Denna undersökning skall göras mera ingående allt eftersom de
doser som framkallar biverkningar närmar sig dem som krävs för att
uppnå de terapeutiska effekter som ligger till grund för den föreslagna
användningen.
Försökstekniken skall, om det inte är fråga om välkända förfaranden,
beskrivas tillräckligt ingående för att kunna upprepas och dess validitet
måste styrkas av försöksledaren. De experimentella resultaten skall läggas
fram på ett överskådligt sätt och statistisk signifikans skall anges i
förekommande fall.
Om inte goda skäl för motsatsen kan anföras skall en undersökning
göras för att fastställa om upprepad tillförsel av substansen medför någon
kvantitativ ändring av effekterna.
Aktiva substanser i kombination kan vara motiverade, antingen på
farmakologiska grunder eller på grund av kliniska indikationer. I det
första fallet skall den farmakodynamiska studien påvisa interaktioner som
skulle kunna göra kombinationen i sig av kliniskt värde. När man i det
senare fallet eftersträvar en vetenskaplig motivering för kombinationen
genom kliniska försök, skall det framgå av undersökningen om de effek-
ter som kombinationen förväntas besitta kan påvisas hos djur och i vaije
fall skall betydelsen av eventuella bieffekter undersökas. Om det i
kombinationen ingår en ny aktiv substans måste denna tidigare ha under-
sökts ingående.
2. Farmakokinetik
Med farmakokinetik avses studium av de aktiva substansernas öde i
organismen vari inbegrips substansernas absorption, distribution,
omvandling i kroppen (eller metabolism) och elimination.
Studier av dessa olika faser kan utföras både med hjälp av fysikaliska,
kemiska och biologiska metoder och genom observation av läkemedlets
farmakodynamiska aktivitet.
263
Uppgifter om distribution och elimination krävs i fråga om kemo- Prop. 1991/92:107
terapeutiska substanser (antibiotika etc.) och substanser vilkas användning Bil. 1
betingas av deras icke-farmakodynamiska effekter och i samtliga fall där
det är viktigt att bestämma doseringen för djur eller restmängder i
livsmedel.
I fråga om nya kombinationer av kända substanser som har undersökts
i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv skall farmakokinetiska
studier inte krävas om toxicitetsstudiema och de kliniska försöken
motiverar att de utelämnas. Samma sak skall gälla beträffande substanser
vilkas effekt visats genom kontrollerade prövningar och vilkas oskad-
lighet visats genom vidsträckt terapeutisk användning under en period av
åtminstone tre år vid klinisk användning på människor eller djur.
D. STUDIUM AV RESTMÄNGDER
I anslutning till detta direktiv skall 'restmängder’ avse alla aktiva
beståndsdelar eller från dessa härrörande metaboliter som finns kvar i
kött eller andra livsmedel som framställts av det djur som tillförts det
berörda läkemedlet.
Syftet med att undersöka restmängder är att fastställa huruvida, och i
förekommande fall, under vilka betingelser och i vilken utsträckning
restmänger finns kvar i livsmedel framställda av djur som behandlats och
att fastställa vilka läkemedelsfria tider som måste tillämpas för att
undvika hälsorisker för människor och/eller problem vid den industriella
hanteringen av livsmedel.
För att fastställa vilka risker som kan orsakas av restmängder måste
undersökas om det finns restmängder kvar hos djur som behandlats i
enlighet med användningsföreskriftema och att undersöka effekterna av
dessa restmängder.
1. Bestämning av restmängder
Bestämningen av restmängder skall utföras med särskilt beaktande av
resultaten av de farmakokinetiska undersökningarna. Vid olika tider efter
det att försöksdjuret tillförts den sista dosen av läkemedlet skall de
kvarvarande restmändema bestämmas med hjälp av lämpliga fysikaliska,
kemiska eller biologiska metoder. De tekniska procedurerna jämte till-
förlitligheten och känsligheten av de använda metoderna skall anges. Om
det är av praktiskt värde, skall resultaten så vitt möjligt kontrolleras,
åtminstone genom att undersöka de sjuka djur för vilka läkemedlet är
avsett att användas.
Kontrollförfaranden skall föreslås som kan genomföras i anslutning till
rutinundersökning och som är tillräckligt känsliga för att möjliggöra säker
bestämning av restkoncentrationer vilkas närvaro i animalier kan för-
väntas vara av betydelse för hälsan.
264
2. Undersökning av effekter av restmängder
(a) Toxiciteten hos peroralt tillförda restmängder
Toxicitetsstudier för att fastställa säkerheten hos peroralt tillförda
restmänder skall genomföras på olika sätt beroende på om det berörda
läkemedlet eliminieras utan omvandling eller om det metaboliseras. I det
första fallet kan försöksledaren arbeta direkt med läkemedlet. I det senare
fallet måste hans arbete inriktas på de huvudmetaboliter som i första hand
återfinnes i livsmedel. Om metabolitema inte kan isoleras eller synte-
tiseras, skall toxicitetsundersökningen utföras enligt en annan metod. I
sådana fall kan det bli nödvändigt att tillgripa undersökning av ’relay’-
toxicitet.
Försöken skall utföras genom peroral tillförsel till två däggdjursarter,
varav den ena skall vara en icke-gnagare och skall vanligen ha en dura-
tion av 3-6 månader. Om läkemedlet ges direkt, eller i form av en meta-
bolit, skall doserna fastställas med vederbörlig hänsyn till de faktiskt
förekommande restkoncentrationema och bestämmas så att den högsta
dosen om möjligt framkallar skadliga effekter, varefter de lägre doserna
möjliggör bestämning av toleransmarginalen hos djur. Om ’relay’-
toxicitetsmetoden används, begränsas den dosökning som kan komma i
fråga av mängden faktiskt förekommande restkoncentrationer.
Utvärderingen av de toxiska effekterna skall göras med ledning av en
undersökning av beteende, tillväxt, blodbild samt fysiologiska
undersökningar, särskilt sådana som berör utsöndringsorganen samt med
ledning av obduktionsrapporter och tillhörande histologiska data. Valet
och omfattningen av vaije grupp av undersökningar är avhängigt av den
använda djurarten och av den vetenskapliga kunskapen vid tiden ifråga.
b) Andra effekter av peroralt tillförda restmängder
Restkoncentrationemas inverkan på fortplantningsfunktionen skall
undersökas på gnagare av båda könen.
Undersökningar som är avsedda att avslöja cancerframkallande effekter
är obligatoriska:
1. i fråga om substanser som uppvisar nära kemiska analogi med
kända cancerogena eller co-cancerogena substanser;
2. i fråga om substanser som vid undersökning på toxicitet vid
upprepad tillförsel framkallat suspekta tecken och symtom;
3. när undersökningen av mutagena effekter givit resultat som antyder
möjligheten av cancerogena effekter.
Undersökningar som kan avslöja teratogena verkningar är obligatoriska:
1. i fråga om substanser som uppvisar en höggradig kemisk analogi
med kända teratogena substanser;
2. i fråga om substanser som har gett upphov till abnorma tecken och
symtom vid undersökning av fortplantningsfunktionen;
3. i fråga om nya molekyler vilkas kemiska struktur inte är analog
med redan kända läkemedel.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
265
Studiet av teratogena effekter skall genomföras med minst två djurarter: Prop. 1991/92:107
kaniner med användning av en ras som är känslig för substanser som är Bil- 1
kända för att framkalla fostertoxicitet och råttor eller möss (med
angivande av stammen). Uppgifter om undersökningarna (antal djur,
doser, tider för tillförseln och kriterierna för utvärdering av resultaten)
får bli beroende av den vetenskapliga kunskapen vid den tid när ansökan
lämnas in och den statistiska signifikansnivå som eftersträvas för
resultaten.
Vidare krävs en studie av mutagena effekter att genomföras med hjälp
av ett test (såsom Ames test) som är lämpligt för att ge en uppfattning
om risker i detta hänseende.
En studie av allergiska fenomen är önskvärd.
c) Problem som berör den industriella tillverkningen av livsmedel
I vissa fall kan det vara nödvändigt att genomföra undersökningar i syfte
att undersöka huruvida restmängder orsakar produktionstekniska problem
vid tillverkning av livsmedel.
3. Undantag
Undersökningar av toxicitet enligt a) och b) behöver inte utföras om det
visats att läkemedlet elimineras snabbt och fullständigt eller om det
används enbart vid enstaka tillfällen. I sådana fall skall den läkemedels-
fria tiden fastställas i enlighet med tillgängliga data så att det inte
föreligger någon risk för livsmedelskonsumenter.
E. LÄKEMEDEL FÖR UTVÄRTES BRUK
När ett läkemedel är avsett för utvärtes bruk skall den systemiska
absorptionen undersökas hos de djurarter för vilka det är avsett. Om det
kan visas att den systemiska absorptionen är försumbar, kan under-
sökningen av toxiciteten vid upprepad tillförsel, fostertoxiciteten och de
reproduktionsstudier som avses i punkt B.2, B.4 och B.5 utelämnas.
Om läkemedlet absorberas systemiskt i en utsträckning som är av
betydelsemed hänsyn till restkoncentrationer eller som är av betydelse
med hänsyn till farmakodynamiken (koncentration) eller om peroralt intag
av läkemedlet kan förväntas bland djuren under rekommenderade använd-
ningsbetingelser, skall läkemedlet undersökas i enlighet med före-
skrifterna under punkt B till D.
I alla händelser skall undersökningar av lokal tolerans efter upprepad
applikation göras. Dessa skall innefatta histologiska undersökningar. När
ett läkemedel som inte absorberas systemiskt kan övergå i ett livsmedel
som härrör från ett behandlat djur (intramammära preparat etc.), skall
den kvantitativa bestämningen av restmängder enligt punkt D utföras
vaije gång.
266
F. RESISTENS
Data om uppkomst av resistenta organismer är nödvändiga i de fall
läkemedel (särskilt antimikrobiella medel) används för att förebygga eller
behandla infektionssjukdomar hos djur.
KAPITEL II
REDOVISNING AV UPPGIFTER OCH DOKUMENTATION
Såsom vid allt vetenskapligt arbete skall den akt som innehåller
toxikologiska och farmakologiska undersökningar innefatta följande:
a) en introduktion som definierar ämnet, åtföljd av alla relevanta
publicerade referenser;
b) en utförlig redogörelse för försöksuppläggningen som anger skälen
för ett eventellt utelämnande av vissa av de undersökningar som
räknats upp ovan, en beskrivning av de metoder, den apparatur och
de material som använts, uppgifter om försöksdjurens art, ras eller
stam, varifrån de levererats, deras antal, miljöbetingelser och
utfodring, däribland om de varit fria från specifika patogener (SPF)
eller traditionella patogener;
c) alla resultat som framkommit, oavsett om de är gynnsamma eller
ogynnsamma. Originaldata bör beskrivas tillräckligt utförligt för att
möjliggöra en kritisk värdering av resultaten oberoende av för-
fattarens tolkning. I förklararande och illustrerande syfte kan
resultaten åtföljas av avbildningar av kymogram, mikrofotografier
etc.;
d) en statistisk analys av resultaten, när en sådan motiveras av
undersökningsprogrammet jämte variationen i redovisade data;
e) en objektiv diskussion av de erhållna resultaten som utmynnar i
konklusioner om substansens toxikologiska och farmakologiska
egenskaper, om dess säkerhetsmarginal hos försöksdjuren och de
djur för vilka läkemedlet är avsett, om dess eventuella biverk-
ningar, om dess användningsområde, om dess aktiva dosnivåer och
om möjliga inkompatibiliteter.
f) en uppgift huruvida de beståndsdelar som ingår i läkemedlet an-
vänds i humanläkemedel. Om så är fallet bör en rapport samman-
ställas om alla effekter (inklusive biverkningar) som observerats hos
människor jämte deras orsaker i den mån dessa kan vara av be-
tydelser för värderingen av det veterinärmedicinska läkemedlet,
belysta när så är lämpligt med försöksresultat eller referenser om
så är lämpligt. När beståndsdelar som ingår i läkemedlet inte eller
inte längre används som humanläkemedel bör skälen för detta
anges;
g) en utförlig redogörelse för och en grundlig diskussion av de
försöksresultat som rör restkoncentrationer i livsmedel jämte en
värdering av riskerna därmed för människor. Alla omständigheter
som kan vara av betydelse, i synnerhet vad gäller människors
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
267
matvanor och förekomsten i miljön av främmande ämnen bör be- Prop. 1991/92:107
aktas. För vaije föreslagen användning skall denna redogörelse Bli. 1
åtföljas av förslag rörande de läkemedelsfria tider som med tillämp-
ning av lämplig säkerhetsmarginal skall fastställas för att säkerställa
att inga restmängder kvarstår i livsmedel, eller, om detta inte är
möjligt, att säkerställa att att vaije risk för människor utesluts
genom att tillämpa internationellt erkända kriterier: dos utan effekt
på djur, acceptabel daglig dos (ADD), en säkerhetsmarginal av
1:100 eller 1:100 enligt tillgängliga uppgifter etc.;
h) alla uppgifter som är nödvändiga för att göra den som skall svara
för den kliniska användningen förtrogen med hur den föreslagna
produkten skall användas. Diskussionen skall kompletteras med
förslag i händelse av biverkningar och möjlig behandling vid akuta
toxiska reaktioner hos de djur som produkten är avsedd att tillföras;
i) en sammanfattning tillsammans med noggranna hänvisningar till
publicerade referenser.
DEL 3
KLINISKA PRÖVNINGAR
De uppgifter och den dokumentation som skall åtfölja ansökan om
försäljningstillstånd i enlighet med punkt 10 artikel 5, andra stycket, i
direktivet 81/851/EEG skall redovisas såsom föreskrivs i kapitel I och II
nedan.
KAPITEL I
UTFÖRANDE AV PRÖVNINGARNA
Syftet med kliniska prövningar är att visa eller fastställa läkemedlets
terapeutiska effekt, dess indikationer och kontraindikationer alltefter
djurart och ålder, hur medlet skall användas, vilka biverkningar som det
kan förväntas ge och dess säkerhet under normala användnings-
betingelser.
Kliniska prövningar skall föregås av tillräckliga farmakologiska och
toxikologiska undersökningar som utförts i enlighet med bestämmelserna
i detta direktiv och, när så är möjligt, genom undersökningar som helst
skall ha utförts på en eller flera av de djurarter för vilka läkemedlet är
avsett att användas. Försöksledaren måste göra sig förtrogen med de
slutsatser som dragits från dessa preliminära prövningar.
Såvitt möjligt skall kliniska prövningar utföras med kontrolldjur
(kontrollerade kliniska prövningar). Om det är ekonomiskt försvarbart,
bör den erhållna terapeutiska effekten jämföras både med effekten av
placebo och med ingen behandling och/eller med ett etablerat läkemedel
vars effekt är känd. Samtliga erhållna resultat, oavsett om de är positiva
eller negativa, skall redovisas.
268
De metoder som tillämpats for att ställa diagnos skall anges. Resultaten Prop. 1991/92:107
skall redovisas med hjälp av kvantitativa eller konventionella kriterier Bil. 1
(kryssmarkering etc.).
KAPITEL II
UPPGIFTER OCH DOKUMENTATION
Uppgifter om kliniska prövningar skall vara tillräckligt utförliga för att
möjliggöra en objektiv värdering.
1. Journal föring av kliniska observationer
Alla uppgifter skall lämnas av den som ansvarar för prövningen på in-
dividuella dataformulär i fråga om individuell behandling och
samlingsformulär i fråga om kollektiv behandling.
Uppgifterna skall presenteras enligt följande:
a) namn, adress, befattning och akademiska meriter för den som
ansvarar för prövningen;
b) plats och datum for behandlingen; djurägarens namn och adress;
c) i fråga om individuell behandling och kollektiv behandling, om det
senare varit fallet, fullständig identifiering av försöksdjuren, namn
eller registemummer, art, ras eller stam, ålder, vikt, kön (i fråga
om hondjur lämnas uppgift om dräktighet, laktation och i fråga om
fåglar, äggläggning etc.);
d) uppfödningsmetod och utfodring, med angivande av art och mängd
av eventuella fodertillsatser;
e) anamnes (så fullständig som möjligt), uppkomst och förlopp av
eventuella tillstötande sjukdomar;
f) diagnos och hur den ställts;
g) sjukdomens symtom och svårighetsgrad, om möjligt i enlighet med
konventionella kriterier (kryssmarkering etc.);
h) läkemedlets dosering, administreringssätt/väg/frekvens och
eventuella försiktighetsmått som vidtagits under tillförseln
(injektionsduration etc.);
i) behandlingsduration och efterföljande observationstid;
j) alla uppgifter om läkemedel (utöver det som prövas) som givits
under observationstiden, antingen före eller samtidigt med
försökspreparatet och, i det senare fallet, uppgifter om vilka
interaktioner som observerats;
k) samtliga resultat av de kliniska prövningarna (även ogynnsamma
eller negativa resultat) jämte en fullständig redogörelse för de
kliniska observationerna och resultaten av de objektiva under-
sökningar av aktiviteten (laboratorieundersökningar, funktionstest),
som krävs för att utvärdera användningen; de metoder som
tillämpats måste anges och betydelsen av alla variationer i resultaten
förklaras (t ex metodvariationer, variationer mellan individer eller
vad gäller läkemedelseffekten); enbart att ha påvisat en farmako-
269
dynamisk effekt hos djur är inte tillräckligt som underlag för Prop. 1991/92:107
slutsatser om en eventuell terapeutisk effekt; Bil- 1
l) alla uppgifter om iakttagna biverkningar oavsett om de är skadliga
eller ej, och om eventuella åtgärder med anledning därav;
relationen mellan orsak och verkan skall om möjligt undersökas;
m) effekten på djurets prestationsförmåga (t ex: äggläggning,
mjölkproduktion och fortplantningsfunktion);
n) en slutsats om vaije individuellt fall eller, när det gäller kollektiv
behandling, om vaije kollektivt fall;
Om en eller flera uppgifter under a) till n) utelämnas, skall förklaring
lämnas.
När sökanden i fråga om vissa indikationer för läkemedlet kan visa att
han inte är i stånd att lämna fullständiga uppgifter om den terapeutiska
effekten på grund av att:
a) indikationerna för vilka läkemedlet i fråga är avsett uppträder så
sällan att sökanden inte kan anses skyldig att lämna fullständiga
uppgifter,
b) den vetenskapliga kunskapen inte har nått tillräckligt långt för att
medge fullständiga uppgifter,
får försäljningstillstånd utfärdas på följande villkor:
a) det berörda läkemedlet får lämnas ut endast mot veterinärrecept och
får, i särskilda fall, ges endast under sträng övervakning av
veterinär,
b) bipacksedeln och all annan information måste fästa veterinärens
uppmärksamhet på att det för närvarande i vissa angivna avseenden
saknas ännu tillräckliga uppgifter om läkemedlet i fråga.
Den som ansvarar för försäljningen av det veterinärmedicinska
läkemedlet måste vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de
originaldokument som bildat underlag för de data som redovisats
arkiveras i minst fem år från det att ansökningsakten lämnats in till den
ansvariga myndigheten.
2. Sammanfattning och slutsatser
De kliniska observationer som avses i avsnitt 1 skall summeras i en
sammanfattning av prövningarna och resultaten av dessa, varav särskilt
skall framgå:
a) antalet djur behandlade antingen individuellt eller kollektivt med
angivande av art, ras eller stam, ålder och kön;
b) antal djur som utgått ur försöken innan det avslutats och orsaken till
detta;
c) i fråga om kontrolldjuren, huruvida de
— inte fått någon behandling
— fått placebo
— fått något annat läkemedel med känd effekt;
d) frekvensen av observerade biverkningar;
270
e) iakttagelser vad gäller effekten på prestationsförmågan, (t ex
äggläggningen, mjölkproduktionen och fortplantningsfunktionen),
när läkemedlet är avsett för djur hos vilka avkastningen är en viktig
faktor;
f) uppgifter om djur som ingått i försöken hos vilka det föreligger
ökad risk för ogynnsamma effekter på grund av deras ålder, upp-
födning eller utfodring eller det ändamål för vilket de är avsedda
eller djur för vilka särskild hänsyn måste tas på grund av deras
fysiologiska eller patologiska tillstånd.
g) en statistisk analys av resultaten när detta är motiverat på grund av
försöksuppläggningen.
Slutligen skall den som ansvarar för prövningen dra allmänna slutsatser
från försöksdata, genom att avge ett utlåtande om läkemedlets oskadlighet
under normala användningsbetingelser, dess terapeutiska effekt, lämna
alla uppgifter av värde vad gäller läkemedlets indikationer och kontra-
indikationer, dess dosering och genomsnittlig behandlingsduration och,
när så är lämpligt, alla interaktioner som observerats med andra läke-
medel eller fodertillskott jämte eventuella särskilda försiktighetsmått som
bör iakttas under behandlingen och de kliniska symtomen vid över-
dosering.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Tillägg
SEKVENSMETODEN
Denna metod består i att, med ledning av de farmakologiskt verksamma
doserna som bestämts under behandlingsförsöken med läkemedlet och
med beaktande av de högsta tolererade doserna som observerats under
undersökningen av toxiciteten efter tillförsel av en enstaka dos enligt med
punkt B.I., beräkna en icke-letal teoretisk dos för det berörda djuret.
Denna dos skall därefter ges till ett djur som observeras mycket
noggrannt för att få mesta möjliga information om läkemedlets effekter.
Om djuret inte visar några symtom på att inte tåla dosen, skall försöket
fortsättas med ett annat djur och med en så pass mycket högre dos som
den som ansvarar för prövningen bedömer vara lämpligt. Om djuret lätt
tolererar denna nya dos, skall försöket fortsätta med en ännu högre dos.
Den övre gräns som inte får överskridas markeras av den dosnivå som
ger upphov till toxiska symtom. Om djuret dör, skall försöket upprepas
med en lägre dos, osv. Syftet är hela tiden att bestämma en enstaka dos
som ger en gynnsam farmakologisk effekt utan att skada djuret.
271
RÅDETS DIREKTIV
av den 22 december 1986
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
med ändringar i direktiv 81/852/EEG om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning om analytiska, farmakologiska,
toxikologiska och kliniska normer och prövningsplaner rörande
prövning av veterinärmedicinska läkemedel
(87/20/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och
med beaktande av följande:
Prövningen av veterinärmedicinska läkemedel måste regelbundet
anpassas till de vetenskapliga och teknologiska framstegen för att värna
om hälsan hos konsumenterna av animalier och säkerställa ett optimalt
skydd av hälsotillståndet för djuren inom gemenskapen.
För att uppnå detta optimala skydd för folkhälsan får de resurser som
tilldelats farmaceutisk forskning inte förspillas på föråldrade eller
repetitiva försök som en följd av skillnader i medlemsstaternas värdering
av vetenskapens och teknikens ståndpunkt.
Av etiska skäl är det därför nödvändigt att så snart vetenskapliga och
tekniska framsteg så tillåter, ersätta befintliga metoder med metoder som
innebär så få försöksdjur som möjligt.
Det är därför nödvändigt att införa en snabb procedur för att få till
stånd en anpassning till de tekniska framstegen av de krav rörande
prövning av veterinärmedicinska läkemedel som räknas upp i bilagan till
direktivet 81/852/EEG4 genom att etablera en nära samverkan mellan
medlemsstaterna och kommissionen inom en kommitté för anpassning till
tekniska framsteg av direktiven för undanröjande av tekniska handels-
hinder inom sektorn veterinärmedicinska läkemedel’.
De krav som ställs på prövning av veterinärmedicinska läkemedel måste
också kunna revideras snabbt genom samma procedur, under beaktande
av den utveckling av undersökningsmetoder och god laboratoriesed som
etablerats inom gemenskapen eller inom internationell handel med
veterinärmedicinska läkemedel.
1 EGT nr C 293, 5.11.1984, s. 6.
2 EGT nr C 36, 17.2.1986, s. 152.
3 EGT nr C 160, 1.7.1985, s. 18.
4 EGT nr L 317, 6.11.1981, s. 16.
272
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE:
Artikel 1
Direktivet 81/852/EEG ändras härmed enligt följande:
1. Följande artiklar 2a, 2b och 2c skall infogas:
'Artikel 2a
Alla ändringar som är nödvändiga för att anpassa bilagan med hän-
syn till de tekniska framstegen skall företas i enlighet med det
förfarande som fastställts i artikel 2c.
I förekommande fall skall kommissionen föreslå rådet att för-
farandet i artikel 2c revideras i överensstämmelse med de detalje-
rade bestämmelser som utfärdats för utövandet av de befogenheter
i fråga om tillämpningen som kommissionen fått sig tilldelade.
Artikel 2b
1. Härmed inrättas en kommitté för anpassning till tekniska fram-
steg av direktiven för undanröjande av tekniska handelshinder inom
sektorn veterinärmedicinska läkemedel, i det följande kallad
'kommittén’. Den skall bestå av representanter för medlemsstaterna
med en representant för kommissionen som ordförande.
2. Kommittén skall fastställa sin egen arbetsordning.
Artikel 2c
1. Vid tillämpningen av det förfarande som avses i denna artikel
skall ärendena hänskjutas till kommittén av ordföranden, antingen
på hans eget initiativ eller på begäran av representanten för en
medlemsstat.
2. Representanten för kommissionen skall tillställa kommittén ett
utkast till de åtgärder som bör vidtas. Kommittén skall avge sitt
yttrande om utkastet inom en tidsfrist som fastställts av ordföranden
med beaktande av hur brådskande ärendet är. Den skall basera sitt
yttrande på kvalificerad majoritet, varvid medlemsstaternas röster
skall vägas i enlighet med vad som föreskrivits i artikel 148.2 i
fördraget. Ordföranden skall inte delta i omröstningen.
3. a) Kommissionen skall vidta de åtgärder som föreslagits när
de överensstämmer med kommitténs yttrande.
b) När de åtgärder som föreslagits inte står i överensstäm-
melse med kommitténs yttrande eller om inget yttrande
avgivits, skall kommissionen utan dröjsmål lämna förslag
till rådet om vilka åtgärder som bör vidtas. Rådet skall
fatta beslut med kvalificerad majoritet.
18 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 107
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
273
c) Om rådet inte har reagerat inom tre månader efter att det Prop. 1991/92:107
tillställts förslaget, skall de föreslagna åtgärderna vidtas av Bil. 1
kommissionen. ’;
2. Del 1 i bilagan 'Analytiska (fysikalisk-kemiska, biologiska eller
mikrobiologiska) undersökningar av veterinärmedicinska läkemedel’
skall ändras enligt följande:
a) i A) skall följande avsnitt infogas:
'4. En förklaring till valet av sammansättning, beståndsdelar
och behållare skall ges med ledning av data från farmaceutiskt
utvecklingsarbete. Översatsning i förhållande till deklarationen
skall anges jämte motivering.’;
b) i B) skall följande femte strecksats infogas:
— 'experimentella studier som legat till grund för validering
av tillverkningsprocessen i de fall en icke gängse metod
använts eller där tillverkningsprocessen är av avgörande
betydelse för produkten.’;
c) i C) 2), skall punkt b) ersättas med följande:
’b) beskrivningen av substansen utformad på liknande sätt som
används i beskrivande avsnitt i den Europeiska farmakopén
skall åtföljas av erforderliga förklarande detaljer, särskilt
rörande den molekylära strukturen i förekommande fall.
Den måste åtföljas av en adekvat beskrivning av syntes-
metoden. När substanserna endast kan beskrivas med hjälp
av framställlningsmetoden bör beskrivningen vara till-
räckligt utförlig för att karakterisera en substans som är
konstant både med avseende på sammansättning och
verkan.’;
3. Del 2 i bilagan 'Toxikologiskaoch farmakologiska undersökningar’
skall härmed ändras enligt följande:
a) Följande stycke skall infogas efter de två inledande styckena:
'Medlemsstaterna skall se till att laboratorieundersökningama
utförs i enlighet med de priciper om god laboratoriesed som
erkänts genom EG-lagstiftningen inom området prövningsplaner
för farliga ämnen, eller om sådana saknas, i enlighet med dem
som rekommenderats av Organisationen för ekonomiskt sam-
arbete och utveckling (OECD).
b) I kapitel I B) 1) skall fjärde stycket ersättas med följande:
'Denna prövning skall avse de symtom som observeras och de
lokala reaktioner som kan uppträda. Den period under vilken
försöksdjuren skall observeras skall fastställas av försöks-
ledaren med hänsyn till vad som kan vara tillräckligt för att
påvisa vävnads- eller organskador eller läkning, vanligen 14
dagar, men ej mindre än sju dagar, dock utan att utsätta djuren
274
for långvarigt lidande. Djur som dör under observationstiden Prop. 1991/92:107
skall underkastas obduktion liksom samtliga vid slutet av Bil. 1
observationstiden överlevande djur. Histopatologiska under-
sökningar bör göras av alla organ som uppvisar makroskopiska
förändringar vid obduktionen. Största möjliga informations-
mängd skall eftersträvas från de djur som används vid pröv-
ningen. Undersökningar av toxiciteten efter enstaka dos skall
utföras på sådant sätt att tecken på akut toxicitet avslöjas och
dödsorsaken fastställs så långt det rimligtvis är möjligt. På
lämpliga arter bör göras en kvantitativ värdering av den
ungefärliga letala dosen och inhämtas information om förhållan-
det mellan dos och effekt varvid det dock inte ställs höga krav
på precision.
Artikel 2
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa
detta direktiv senast den 1 juli 1987. De skall utan dröjsmål underrätta
kommissionen om detta.
Artikel 3
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 22 december 1986.
På rådets vägnar
G. SHAW
Ordförande
275
RÅDETS DIREKTIV
av 22 december 1986
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
om tillnärmning av medlemsstaternas åtgärder vad gäller meddelande
av försäljningstillstånd för högteknologiska läkemedel på marknaden,
särskilt sådana som framställts genom bioteknologi
(87/22/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1
med beaktande av Europaparlamentets yttrande2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och
med beaktande av följande:
Det främsta syftet med alla bestämmelser som rör tillverkning och
distribution av läkemedel måste vara att värna om folkhälsan.
En förutsättning för att högteknologiska läkemedel, som kräver
långvarig och kostnadskrävande forskning, skall kunna fortsätta att
utvecklas i Europa är att de bestämmelser som reglerar verksamheten är
gynnsamt utformade, i första hand genom att erbjuda identiska villkor för
att få försäljningstillstånd för dessa produkter inom hela gemenskapen.
Rådets direktiv 75/319/EEG av den 20 maj 1975 om tillnärmning av
bestämmelser som fastställts genom lagar eller andra författningar och
som gäller farmaceutiska specialiteter4, senast ändrat genom direktivet
83/570/EEG3, har fastställt vissa procedurer för att samordna nationella
beslut om försäljningstillstånd för farmaceutiska specialiteter avsedda för
människor. Enligt dessa bestämmelser får läkemedelsföretag begära att
en medlemsstat tar skälig hänsyn till att tillstånd redan utfärdats av en
annan medlemsstat.
Rådets direktiv 81/851/EEG av den 28 september 1981 om tillnärmning
av medlemsstaterna lagstiftning i fråga om veterinärläkemedel6 har
anvisat en procedur för att samordna nationella beslut som rör
veterinärläkemedel.
Dessa procedurer är dock inte tillräckliga för a^t säkerställa att
högteknologiska produkter bereds tillträde till den stora förenade
marknaden inom hela gemenskapen som de har behov av.
1 EGT nr C 293, 5.11.1984, s. 1.
2 EGT nr C 36, 17.2.1986, s. 152
3 EGT nr C 160, 1.7.1985, s. 18.
4 EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 13.
5 EGT nr L 332, 28.11.1983, s. 1.
6 EGT nr L 317, 6.11.1981, s. 1.
276
Inom denna tekniskt avancerade sektor har de nationella myndigheterna Prop. 1991/92:107
inte alltid tillgäng till den vetenskapliga expertis som krävs för att lösa Bil- 1
problem i anslutning till högteknologiska läkemedel.
För att uppnå likformighet i besluten inom hela gemenskapen är det
följaktligen viktigt att inom gemenskapen erbjuda en mekanism för
samverkan innan det fattas några nationella beslut om högteknologiska
läkemedel.
Denna samverkan inom gemenskapen bör utvidgas till att omfatta
immunologiska produkter och blodersättningsmedel som framställts
genom nya bioteknologiska metoder samt nya produkter baserade på
radioisotoper. En förutsättning för att de skall kunna utvecklas i Europa
är att det finns en tillräckligt stor och homogen marknad.
Behovet av nya tekniska föreskrifter att tillämpas på högteknologiska
läkemedel eller av ändring i befintliga bestämmelser måste undersökas
genom ett preliminärt samråd mellan medlemsstaterna och kommissionen
inom de ansvariga kommittéerna för att inte äventyra framstegen inom
den farmaceutiska forskningen och samtidigt säkerställa ett optimalt
skydd för folkhälsan inom gemenskapen.
Artikel 1
Innan beslut fattas om försäljningstillstånd, återkallelse eller, med stöd
av artikel 4.2, tillfällig återkallelse av försäljningstillstånd för läkemedel
som är upptagna i bilagan skall medlemsstaternas ansvariga myndigheter
i enlighet med artiklarna 2, 3 och 4 hänskjuta ärendet för yttrande till de
kommittéer som avses i artikel 8 i direktivet 75/319/EEG och artikel 16
i direktivet 81/851/EEG.
Artikel 2
1. Så snart de ansvariga myndigheterna tar emot en ansökan om till-
stånd att försälja ett läkemedel som är upptaget i bilagan (förteckning A
och B) skall de på begäran av den som ansvarar för ansökan om för-
säljningstillstånd hänskjuta ärendet för yttrande, antingen till Kommittén
för farmaceutiska specialiteter eller Kommittén för veterinärläkemedel,
alltefter kommitténs kompetens. Begäran skall vara skriftlig och ges in
till berörda ansvariga myndigheter samtidigt med ansökan om försälj-
ningstillstånd. En kopia skall sändas till den berörda kommittén.
2. Så snart de ansvariga myndigheterna tar emot en ansökan om till-
stånd att försälja ett läkemedel som framställts genom de nya bio-
teknologiska metoderna och som är upptaget i förteckning A i bilagan
skall de hänskjuta ärendet för yttrande, antingen till Kommittén för
farmaceutiska specialiteter eller till Kommittén för veterinärläkemdel,
alltefter kommitténs kompetens.
3. Punkt 2 skall inte gälla om sökanden när han lämnar in ansökan om
försäljningstillstånd inför medlemsstatens ansvariga myndigheter styrker:
277
i) att varken han eller någon annan fysisk eller juridisk person, till Prop. 1991/92:107
vilken han har anknytning, under de närmast föregående fem åren Bil- 1
har ansökt om tillstånd att försälja en produkt som innhehåller
samma aktiva beståndsdel/ beståndsdelar i någon annan medlems-
stat, samt
ii) att varken han eller någon annan fysisk eller juridisk person, till
vilken han har anknytning, inom de närmaste fem åren efter datum
för ansökan ämnar ansöka om tillstånd att försälja en produkt som
innehåller samma aktiva beståndsdel/beståndsdelar i någon annan
medlemsstat.
I detta fall skall de ansvariga myndigheterna underrätta ifrågavarande
kommitté om ansökan och till denna vidarebefordra en sammanfattning
av produktens utmärkande egenskaper i enlighet med artikel 4a i
direktivet 65/65/EEG1, senast ändrat genom direktivet 87/21/EEG2,
eller ett likvärdigt dokument som överlämnats av sökanden, om det är
fråga om en farmaceutisk specialitet som avses i andra stycket i artikel
34 i direktivet 75/319/EEG eller ett veterinärläkemedel.
Om den som ansvarar för ansökan om försäljningstillstånd för den
ursprungliga produkten eller någon arman person med hans samtycke,
inom fem år räknat från den första ansökan, till de ansvariga myndig-
heterna i de andra medlemsstaterna ger in en eller flera senare
ansökningar om tillstånd att försälja en produkt som innehåller samma
aktiva beståndsdel och som framställts via samma syntesväg, skall
ifrågavarande person utan dröjsmål underrätta de ansvariga myndig-
heterna i den medlemsstat till vilken den första ansökan riktades och
ärendet skall hänskjutas för yttrande till den kommitté som kommer
ifråga.
4. När kommittén, med stöd av detta direktiv i sitt yttrande har
tillstyrkt försäljningstillstånd för en högteknologisk produkt, skall de
ansvariga myndigheterna hänskjuta ärendet till kommittén för ett nytt
yttrande innan de beslutar om att dra in eller, i enlighet med artikel 4.2,
tillfälligt återkalla tillståndet att försälja ifrågavarande läkemedel.
5. De ansvariga myndigheterna eller kommissionen kan också konsul-
tera Kommittén för farmaceutiska specialiteter i alla tekniska frågor som
rör farmaceutiska specialiteter som avses i andra stycket i artikel 34 i
direktivet 75/319/EEG.
6. De ansvariga myndigheterna eller kommissionen kan också konsul-
tera Kommittén för veterinärläkemdel i alla tekniska frågor som rör
veterinärläkemedel som avses i andra och tredje strecksatsen i artikel 2.2
i direktivet 81/851/EEG.
1 EGT nr 22, 9.2.1965, s. 369/65.
2 Se s. 36 i denna tidning.
278
Artikel 3
1. Representanten för den medlemsstat som inledde den procedur som
avses i artikel 2 skall fungera som rapportör och skall överlämna all
information som är relevant för en bedömning av läkemedlet. De
uppgifter som kommer fram i detta sammanhang skall hållas strängt
hemliga.
2. Den som ansvarar för ansökan om försäljningstillstånd för läkemed-
let i fråga skall omedelbart underrättas om att ärendet hänskjutits till
kommittén. Han kan på egen begäran delge kommittén muntliga eller
skriftliga förklaringar.
3. När ärendet hänskjuts till kommittén, skall den berörda medlems-
staten se till att den som ansvarar för ansökan om försäljningstillstånd för
läkemedlet tillställer samtliga medlemmar av kommittén en identisk
sammanfattning av akten, bestående av en sammanställning av produktens
utmärkande egenskaper tillsammans med rapporterna från de analytiska,
farmakologisk-toxikologiska och kliniska experterna.
Dessutom skall den som ansvarar för ansökan om försäljningstillstånd
för produkten tillställa kommittén ett fullständigt och uppdaterat exemplar
av den ansökan som inlämnats i den eller de berörda medlemsstaterna,
varvid han skall intyga att alla ansökningsakter för läkemedlet i fråga
som tillställts de ansvariga myndigheterna är identiska.
4. Alla tillgängliga rapporter rörande utvärdering och uppföljning av
effekter vilka avser ett och samma läkemedel skall tillställas kommittén
av myndigheterna i medlemsstaterna och av den som ansvarar för an-
sökan om försäljningstillstånd.
Artikel 4
1. När de frågor som hänskjuts till kommittén avser en ansökan om
försäljningstillstånd, skall kommittén avge sitt yttrande trettio dagar före
utgången av de tidsfrister som i förekommande fall fastställts med stöd
av artikel 7 i direktivet 65/65/EEG och artikel 4 c i direktivet
75/319/EEG eller artikel 8 och 9.3 i direktivet 81/851/EEG. För detta
ändamål skall den medlemsstat som hänskjutit ärendet till kommittén utan
dröjsmål underrätta denna om en eventuell förlängning av tidsfristen och
om fristens begynnelse- och slutdatum vid en eventuell förskjutning av
de utsatta tidsgränserna.
2. När ett förslag om att tillfälligt dra in eller återkalla ett
försäljningstillstånd hänskjuts till kommittén skall den fastställa en
lämplig tidsfrist inom vilken denna skall avge yttrande med motivering,
baserat på hänsynen till folkhälsan. I brådskande fall kan medlemsstater-
na dock tillfälligt dra in det ifrågavarande försäljningstillståndet utan att
avvakta kommitténs yttrande, förutsatt att de utan dröjsmål underrättar
kommittén om detta, anger grunderna för den tillfälliga indragningen och
motiverar varför åtgärden omgående måste vidtas.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
279
3. Kommittén skall utan dröjsmål låta den berörda medlemsstaten och Prop. 1991/92:107
den person som svarar för ansökan om försäljningstillstånd ta del av sitt Bil- 1
yttrande med i förekommande fall skiljaktiga meningar.
4. Den berörda medlemsstaten skall fatta beslut om den åtgärd som
den avser att vidta med anledning av kommitténs yttrande senast 30 dagar
efter att den mottagit den information som föreskrivits i punkt 3. Den
skall utan dröjsmål underrätta kommittén om sitt beslut.
Artikel 5
Genom tillämpning av andra bestämmelser inom gemenskapen skall
medlemsstaterna i enlighet med artiklarna 8 och 9 i rådets direktiv
83/189/EEG av den 28 mars 1983 om en procedur för information
inom området för tekniska normer och föreskrifter1, låta kommissionen
ta del av planerade tekniska föreskrifter om tillverkning och försäljning
av farmaceutiska specialiteter som definierats i artikel 1 i direktivet
65/65/EEG.
Inom ett år efter att detta direktiv antagits kommer kommissionen att
tillställa rådet ett förslag till bestämmelser i syfte att i enlighet med
riktlinjerna i direktivet 75/319/EEG harmonisera villkoren för att ge
tillstånd att tillverka och försälja farmaceutiska specialiteter som inte
omfattas av artikel 34 i direktivet 75/319/EEG och av de veterinär-
läkemedel som avses i artikel 2.2 i direktivet 81/851/EEG, med särskild
hänsyn till säkerhetsproblemen vid tillverkning och användning.
Artikel 6
Medlemsstaterna skall senast den 1 juli 1987 ha vidtagit de åtgärder som
är nödvändiga för att följa detta direktiv. De skall utan dröjsmål
underrätta kommissionen om detta.
Artikel 7
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 22 december 1986.
Pä rådets vägnar
G. SHAW
Ordförande
1 EGT nr L 109, 26.4.1983, s. 8.
280
BILAGA
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
FÖRTECKNING ÖVER HÖGTEKNOLOGISKA LÄKEMEDEL
A. Läkemedel som utvecklats med hjälp av bioteknologiska processen
— rekombinant DNA-teknologi
— kontrollerad genexpression för kodning av biologiskt aktiva
proteiner i prokaryoter och eukaryoter, däribland transforme-
rade dägdj ursceller
— metoder som grundar sig på hybridom och monoklonala
antikroppar.
B. Andra högteknologiska läkemedel:
— andra biologiska metoder, som enligt den ansvariga myndig-
hetens mening representerar en viktig innovation
— läkemedel som adminstreras med hjälp av nya metoder, och
som enligt den ansvariga myndighetens mening representerar
en viktig innovation
— läkemedel som innehåller ett nytt ämne eller tilldelats en helt
ny indikation, och som enligt den ansvariga myndighetens
mening är av väsentlig terapeutisk betydelse
— nya läkemedel som är baserade på radioaktiva isotoper, och
som enligt den ansvariga myndighetens mening är av väsentlig
terapeutisk betydelse
— läkemedel för vilkas framställning används processer som enligt
den ansvariga myndighetens mening representerar ett viktigt
tekniskt framsteg, såsom tvådimensionell elektrofores under
minimal inverkan av tyngdkraften.
281
RÅDETS DIREKTIV
av den 21 december 1988
om insyn i de åtgärder som reglerar prissättningen på humanläkemedel
och deras inordnande i de nationella sjukförsäkringssystemen
(89/105/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
i samråd med Europaparlamentet2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och
med beaktande av följande:
Tillstånd att försälja farmaceutiska specialiteter som utfärdats i enlighet
med rådets direktiv 65/65/EEG av den 26 januari 1965 om tillnärmning
av bestämmelser som fastställts genom lagar eller andra författningar och
som gäller farmaceutiska specialiteter4, senast ändrat genom direktivet
87/21/EEG5, får avslås endast av orsaker som har samband med ifråga-
varande farmaceutiska specialiteters kvalité, säkerhet och effekt.
Medlemsstaterna har beslutat om ekonomiska åtgärder gentemot för-
säljningen av läkemedel för att kontrollera dessa produkters andel i
samhällets sjukvårdskostnader. Dessa innefattar direkt och indirekt
priskontroll på läkemedel till följd av den otillräckliga eller obefintliga
konkurrensen på läkemedelsmarknaden och begränsningar av det antal
produkter som omfattas av de nationella sjukförsäkringssystemen.
Det primära syftet med sådana åtgärder är att slå vakt om folkhälsan
genom att säkerställa att läkemedel finns att tillgå i tillräckliga mängder
och till rimlig kostnad. Samtidigt måste sådana åtgärder syfta till att
främja effektiviteten i produktionen av läkemedel och uppmuntra forsk-
ning och utveckling av nya läkemedel, vilket i slutändan utgör grunden
för en fortsatt hög nivå för folkhälsan inom gemenskapen.
Skillnader i fråga om sådana åtgärder kan hindra eller snedvrida
handeln med läkemedel inom gemenskapen och därigenom direkt påverka
den gemensamma marknaden på läkemedelsområdet.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
1 EGT nr C 17, 23.1.1987, s. 6 och
EGT nr C 129, 18.5.1988, s. 14.
2 EGT nr 94, 11.4.1988, s. 62 och
EGT nr C 326, 19.12. 1988.
3 EGT nr C 319, 30.11.1987, s. 47.
4 EGT nr 22, 9.2.1965, s. 369/65.
5 EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 36.
282
Syftet med detta direktiv är att få en överblick över metoderna för Prop. 1991/92:107
nationell prissättning, däri inbegripet det sätt på vilket den fungerar i de Bil. 1
enskilda fallen samt de kriterier som den bygger på och att göra dem
allmänt tillgängliga för alla de som är verksamma på läkemedelsmark-
naden i medlemsstaterna. Dessa uppgifter bör vara offentliga.
Som ett första steg för att eliminera dessa skillnader är det i hög grad
angeläget att ställa upp en rad krav som syftar till att göra det möjligt för
alla berörda parter att kontrollera att de nationella åtgärderna inte innebär
kvantitativa inskränkningar i fråga om import eller export eller ingrepp
med likvärdig effekt. Samtidigt får dessa krav inte påverka den politik
som förs av de medlemsstater som i första hand förlitar sig på fri
konkurrens vid prissättningen av läkemedel. De får heller inte påverka
den långsiktiga nationella prispolitiken eller utformningen av social-
försäkringssystemen, utom i den mån det är nödvändigt för att möjliggöra
insyn i den mening som avses i detta direktiv.
Den fortsatta harmoniseringen av sådana åtgärder måste ske stegvis.
Artikel 1
1. Medlemsstaterna skall se till att alla nationella åtgärder, vare sig de
fastställts genom lagar eller andra författningar för att kontrollera
priserna på humanläkemedel eller för att begränsa sortimentet av de
läkemedel som omfattas av deras nationella sjukförsäkringssystem, står
i överensstämmelse med kraven i detta direktiv.
2. Den definition på 'läkemedel’ som fastställts i artikel 1 i direktivet
65/65/EEG skall gälla för detta direktiv.
3. Ingenting som sägs i detta direktiv innebär tillstånd att försälja en
farmaceutisk specialitet för vilken tillstånd i enlighet med vad som
förekrivs i artikel 3 i direktivet 65/65/EEG inte har meddelats.
Artikel 2
Följande bestämmelser skall gälla i de fall då försäljning av ett läkemedel
är tillåten först sedan de ansvariga myndigheterna i den berörda
medlemsstaten har godkänt priset på produkten:
1. Medlemsstaterna skall se till att ett beslut fattas om det pris som får
tas ut för det berörda läkemedlet och meddelas sökanden inom 90
dagar efter det att en ansökan i enlighet med de krav som fastställts
inom den berörda medlemsstaten kommit in från den som innehar
ett försäljningstillstånd. Sökanden skall förse de ansvariga
myndigheterna med erforderliga uppgifter. Om de uppgifter som
åtföljer ansökan är otillräckliga, skall de ansvariga myndigheterna
utan dröjsmål underrätta sökanden om vilka ytterligare uppgifter
som krävs och fatta sitt definitiva beslut inom 90 dagar efter att
dessa kompletterande uppgifter tagits emot. Om inget beslut med-
delas inom ovannämnda tid eller tider skall sökanden ha rätt att
försälja produkten till det pris han föreslagit.
283
2. Om de ansvariga myndigheterna beslutar att inte medge försäljning Prop. 1991/92:107
av läkemedlet i fråga till det pris som sökanden föreslår, skall Bil. 1
beslutet innehålla en motivering som grundar sig på objektiva och
kontrollerbara kriterier. Dessutom skall sökanden upplysas om vilka
möjligheter till överklagande som står till buds enligt gällande
lagstiftning och inom vilken tid överklagande måste ske.
3. Minst en gång per år skall de ansvariga myndigheterna i en lämplig
publikation offentliggöra och tillställa kommissionen en lista över
de läkemedel för vilka priset har fastställts under ifrågavarande
period jämte uppgift om vilka priser som får tas ut för dessa
produkter.
Artikel 3
Oavsett vad som sägs i artikel 4 skall följande bestämmelser gälla när
priset för ett läkemedel får höjas först sedan medgivande erhållits från de
ansvariga myndigheterna.
1. När ansökan att få höja priset på ett läkemedel kommit in från den
som innehar försäljningstillstånd och ansökan uppfyller de krav som
fastställts i den berörda medelmsstaten, skall medlemsstaterna se till
att beslut fattas och delges sökanden inom 90 dagar efter det att
ansökan kommit in. Sökanden skall förse de ansvariga myndig-
heterna med erforderliga uppgifter, däribland uppgifter om vilka
händelser som inträffat sedan priset på läkemedlet fastställdes förra
gången och som enligt hans mening motiverar den begärda prishöj-
ningen. Om de uppgifter som lämnats som stöd för ansökan är otill-
räckliga, skall de ansvariga myndigheterna utan dröjsmål underrätta
sökanden om vilka ytterligare uppgifter som krävs och fatta sitt
definitiva beslut inom 90 dagar efter att dessa kompletterande
uppgifter mottagits.
Om antalet inkomna ansökningar är mycket stort, kan fristen
förlängas endast en gång med ytterligare 60 dagar. Sökanden skall
informeras om en sådan förlängning innan fristen löpt ut.
Om inget beslut meddelas inom ovannämnda tid eller tider, skall
sökanden ha rätt att verkställa den begärda prishöjningen fullt ut.
2. Skulle de ansvariga myndigheterna besluta att inte medge den
begärda prishöjningen, vare sig helt eller partiellt, skall beslutet
innehålla en motivering för detta som grundar sig på objektiva och
kontrollerbara kriterier och sökanden skall upplysas om vilka
möjligheter till överklagande som står till buds enligt gällande
lagstiftning och inom vilken tid överklagande måste ske.
3. Minst en gång årligen skall de ansvariga myndigheterna i en
lämplig publikation offentliggöra och tillställa kommissionen en
förteckning över de läkemedel för vilka en höjning av priset
medgivits under ifrågavarande period, jämte uppgift om de nya
priser som får tas ut för dessa produkter.
284
Artikel 4
1. I den händelse att de ansvariga myndigheterna i en medlemsstat
skulle infora prisstopp på alla läkemedel eller på vissa kategorier av
läkemedel, skall denna medlemsstat minst en gång per år genomföra en
undersökning för att fastställa de makro-ekonomiska faktorer som
motiverar att prisstoppet kvarstår oförändrat. De ansvariga myndig-
heterna skall inom 90 dagar efter att denna undersökning påbörjats
meddela vilka höjningar eller sänkningar av priserna som eventuellt görs.
2. I undantagsfall kan den som meddelats försäljningstillstånd för ett
läkemedel ansöka om dispens från ett prisstopp, om det föreligger
särskilda skäl för detta. Ansökan skall innehålla en tillfredsställande
redogörelse för skälen. Medlemsstaterna skall se till att ett motiverat
beslut i anledning av en sådan ansökan fattas och delges sökanden inom
90 dagar. Om de uppgifter som lämnats som stöd för ansökan är otill-
räckliga, skall de ansvariga myndigheterna utan dröjsmål underrätta
sökanden om vilka ytterligare uppgifter som krävs och fatta sitt definitiva
beslut inom 90 dagar efter att dessa kompletterande uppgifter mottagits.
Om dispens skulle medges, skall de ansvariga myndigheterna utan dröjs-
mål publicera ett meddelande om den prishöjning som medgivits.
Om antalet inkomna ansökningar är mycket stort, får fristen utsträckas
endast en gång med ytterligare 60 dagar. Sökanden skall informeras om
en sådan förlängning innan den första fristen löpt ut.
Artikel 5
När en medlemsstat tillämpar ett system med direkta eller indirekta
lönsamhetskontroller gentemot dem som innehar försäljningstillstånd för
läkemedel, skall den ifrågavarande medlemsstaten i en lämplig
publikation offentliggöra och tillställa kommissionen följande uppgifter:
a) den metod eller de metoder som tillämpas i den berörda medlems-
staten för att definiera lönsamhet: avkastning av försäljning
och/eller avkastning av kapital,
b) de vinstmarginaler som enligt gängse normer får tillämpas av dem
som innehar försäljningstillstånd för läkemedel i den berörda
medlemsstaten,
c) de kriterier enligt vilka vinstmarginalerna fastställs för dem som
innehar försäljningstillstånd för läkemedel liksom även de kriterier
enligt vilka denne kan medges att tillgodoräkna sig förtjänster
utöver de gängse riktvärdena i den berörda medlemsstaten.
d) den maximala procentuella förtjänst som en innehavare av försälj-
ningstillstånd får tillgodoräkna sig utöver det riktvärde som i
ifrågavarande fall gäller inom den berörda medlemsstaten.
Dessa uppgifter skall uppdateras en gång årligen eller när väsentliga
förändringar sker.
När en medlemsstat, utöver att tillämpa ett system med direkt eller
indirekt vinstkontroll även tillämpar ett system med priskontroll på vissa
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
285
typer av läkemedel som är undantagna från vinstkontrollen, skall artik-
larna 2, 3 och 4 när så är påkallat tillämpas vid sådana priskontroller.
Emellertid skall de nyssnämnda artiklarna inte tillämpas när det normala
förfarandet med direkt eller indirekt vinstkontroll i undantagsfall
resulterar i att ett pris fastställs för ett visst läkemedel.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Artikel 6
Följande bestämmelser skall gälla i de fall då ett läkemedel omfattas av
det nationella sjukförsäkringssystemet först efter det att de ansvariga
myndigheterna har beslutat att låta det berörda läkemedlet ingå i en
särskild förteckning över läkemedel som omfattas av det nationella
sjukförsäkringssystemet.
1. När den som innehar försäljningstillstånd lämnat in en ansökan om
att få ett läkemedel uppfört på den förteckning över läkemedel som
omfattas av sjukförsäkringssystemen och ansökan uppfyller de krav
som fastställts i den berörda medlemsstaten, skall medlemsstaterna
se till att beslut fattas och delges sökanden inom 90 dagar efter det
att ansökan kommit in. I de fall när en ansökan i enlighet med
denna artikel får göras innan de ansvariga myndigheterna har
godkänt det pris som får tas ut för produkten enligt artikel 2, eller
när ett beslut om priset på ett läkemedel och ett beslut om att låta
det ingå i förteckningen över läkemedel som omfattas av sjukför-
säkringssystemet fattas genom ett och samma administrativa
förfarande, skall tidsfristen utsträckas med ytterligare 90 dagar.
Sökanden skall till de ansvariga myndigheterna överlämna alla
erforderliga uppgifter. Om de uppgifter som lämnats som stöd för
ansökan är otillräckliga, skall uppskov meddelas och de ansvariga
myndigheterna skall utan dröjsmål meddela sökanden vilka ytter-
ligare uppgifter som krävs.
I de fall då en medlemsstat inte tillåter att en ansökan görs i
enlighet med denna artikel innan de ansvariga myndigheterna har
godkänt ett pris som far tas ut i enlighet med artikel 2 skall den
berörda medlemsstaten se till att den totala tiden för att genomföra
båda förfarandena inte överstiger 180 dagar. Denna tidsfrist får
utsträckas i enlighet med artikel 2 eller avbrytas med uppskov i
enlighet med bestämmelserna i föregående punkt.
2. Alla beslut om att inte låta ett läkemedel ingå i förteckningen över
läkemedel som omfattas av sjukförsäkringssystemet skall innehålla
en motivering som grundar sig på objektiva och kontrollerbara
kriterier, samt, i förekommande fall, de sakkunnigutlåtanden eller
rekommendationer som legat till grund för beslutet. Dessutom skall
sökanden upplysas om vilka möjligheter till överklagande som står
till buds enligt gällande lagstiftning och inom vilken tid över-
klagande måste ske.
3. Medlemsstaterna skall före det datum som angivits i artikel 11.1 i
en lämplig publikation offentliggöra och tillställa kommissionen de
286
kriterier som de ansvariga myndigheterna skall tillämpa när de Prop. 1991/92:107
beslutar om ett läkemedel skall ingå i eller lämnas utanför Bil- 1
förteckningarna.
4. Inom ett år efter det datum som avses i artikel 11.1 skall medlems-
staterna i en lämplig publikation offentliggöra och tillställa
kommissionen en komplett förteckning över de produkter som
omfattas av deras sjukförsäkringssystem jämte de priser som
fastställts av de nationella ansvariga myndigheterna. Dessa uppgifter
skall uppdateras minst en gång om året.
5. Alla beslut om att utesluta en produkt från förteckningen över
läkemedel som omfattas av sjukförsäkringssystemet skall innehålla
en motivering som grundar sig på objektiva och kontrollerbara
kriterier. Sådana beslut liksom i förekommande fall de sakkunnig-
låtanden eller rekommendationer som legat till grund för besluten
skall delges den som är ansvarig. Denne skall upplysas om de
möjligheter till överklagande som står till buds enligt gällande
lagstiftning liksom inom vilken tid överklagande måste ske.
6. Alla beslut om att utesluta en grupp läkemedel från listan över
produkter som omfattas av sjukförsäkringssystemet skall innehålla
en motivering som grundar sig på objektiva och kontrollerbara
kriterier och skall offentliggöras i en lämplig publikation.
Artikel 7
Följande bestämmelser skall gälla om de ansvariga myndigheterna i en
medlemsstat har befogenhet att fatta beslut om att utesluta enskilda eller
vissa grupper av läkemedel från att omfattas av dess nationella
sjukförsäkringssystem ('negativa listor’).
1. Alla beslut om att utesluta en läkemedelsgrupp från att omfattas av
det nationella sjukförsäkringssystemet skall innehålla en motivering
grundad på objektiva och kontrollerbara kriterier och offentliggöras
i en lämplig publikation.
2. Före det datum som avses i artikel 11.2 skall medlemsstaterna i en
lämplig publikation offentliggöra och tillställa kommissionen de
kriterier som skall beaktas av de ansvariga myndigheterna när de
fattar beslut om ett enskilt läkemedel skall omfattas av det na-
tionella sjukförsäkringssystemet eller ej.
3. Alla beslut om att utesluta ett enskilt läkemedel från att omfattas av
det nationella sjukförsäkringssystemet skall innehålla en motivering
som grundar sig på objektiva och kontrollerbara kriterier. Sådana
beslut liksom i förekommande fall eventuella sakkunnigutlåtanden
eller rekommendationer som legat till grund för besluten skall
delges den som är ansvarig. Denne skall upplysas om vilka möjlig-
heter till överklagande som står till buds enligt gällande lagstiftning
liksom om den tid inom vilken överklagande måste ske.
4. De ansvariga myndigheterna skall inom ett år från det datum som
anges i artikel 11.1 i en lämplig publikation offentliggöra och
287
tillställa kommissionen en förteckning över de enskilda läkemedel Prop. 1991/92:107
som har uteslutits från det nationella sjukförsäkringssystemet. Bil- 1
Denna information skall uppdateras minst vaije halvår.
Artikel 8
1. Före det datum som avses i artikel 11.1 skall medlemsstaterna
tillställa kommissionen alla de kriterier för den terapeutiska
klassificeringen av läkemedel som de ansvariga myndigheterna tillämpar
i anslutning till det nationella sjukförsäkringssystemet.
2. Före det datum som avses i artikel 11.1 skall medlemsstaterna
tillställa kommissionen alla de kriterier som de ansvariga myndigheterna
tillämpar för att säkerställa insyn och förvissa sig om att korrekta priser
tas ut inom en företagsgrupp vid överföring av aktiva substanser eller
mellanprodukter som används i tillverkningen av läkemedel eller
bruksfärdiga läkemedel.
Artikel 9
1. Med ledning av erfarenheterna skall kommissionen inom två år efter
det datum som avses i artikel 11.1 tillställa rådet ett förslag på lämpliga
åtgärder som är ägnade att undanröja alla återstående hinder för eller
snedvridning av de farmaceutiska specialiteternas fria rörlighet i syfte
att bringa denna sektor mera i linje med de normala förhållandena på
den inre marknaden.
2. Rådet skall fatta beslut om kommissionens förslag senast ett år efter
att det överlämnats.
Artikel 10
1. En kommitté kallad 'Konsultativa kommittén’ för genomförande av
direktivet 89/105/EEG om insyn i de åtgärder som reglerar prissättningen
på humanläkemedel och deras inordnande i de nationella sjukförsäkrings-
systemen’ skall inrättas och knytas till kommissionen.
2. Uppgifterna för denna kommitté skall bestå i att granska alla frågor
som har samband med tillämpningen av detta direktiv och som tas upp
av kommissionen eller på begäran av en medlemsstat.
3. Kommittén skall bestå av en representant från vaije medlemsstat.
En ersättare skall utses för vaije ledamot. Denne ersättare skall ha rätt
att delta i kommitténs möten.
4. En representant för kommissionen skall vara ordförande i kommit-
tén.
5. Kommittén skall anta sina egna procedurregler.
Artikel 11
1. Medlemsstaterna skall låta de lagar och författningar som krävs för
att följa detta direktiv träda i kraft senast den 31 december 1989. De
288
skall utan dröjsmål underrätta kommissionen om detta. Prop. 1991/92:107
2. Före det datum som avses i artikel 11.1 skall medlemsstaterna Bil. 1
tillställa kommissionen texterna till alla lagar eller andra författningar
som har samband med prissättningen av läkemedel, uppgift om läke-
medelstillverkarnas lönsamhet och i vilken utsträckning läkemedlen
omfattas av det nationella sjukförsäkringssystemet. Ändringar och
modifikationer av dessa lagar eller andra författningar skall delges
kommissionen utan dröjsmål.
Artikel 12
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 21 december 1988
På rådets vägnar
V. PAPANDREOU
Ordförande
19 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 107
289
RÅDETS DIREKTIV
av den 3 maj 1989
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
om utvidning av tillämpningsområdet för direktiven 65/65/EEG och
75/319/EEG om fastställande av ytterligare bestämmelser för
immunologiska läkemedel som består av vacciner, toxiner eller sera
och allergener
(89/342/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
FÖLJANDE DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
i samråd med Europaparlamentet2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och
med beaktande av följande:
Bristande överensstämmelse mellan de bestämmelser som fastställts
genom medlemsstaternas lagar eller andra författningar kan hindra
handelsutbytet med immunologiska medel inom gemenskapen.
Det främsta syftet med alla föreskrifter som reglerar framställningen,
distributionen eller användningen av läkemedel måste vara att värna om
folkhälsan.
Direktivet 65/65/EEG4 efter senaste ändringen genom direktivet
87/21/EEG5 och andra direktivet 75/319/EEG6 efter senaste ändringen
genom direktivet 83/570/EEG7 om tillnärmning av bestämmelser som
fastställts genom lagar eller andra författningar och som gäller
farmaceutiska specialiteter är ändamålsenliga, men dock otillräckliga för
immunologiska läkemedel i form av vacciner, toxiner eller sera och
allergener.
I enlighet med artikel 5 i rådets direktiv 87/22/EEG av den
22 december 1986 om tillnärmning av nationella åtgärder i fråga om
försäljning av högteknologiska läkmedel, särskilt sådana som framställts
genom bioteknik8 måste kommissionen i enlighet med direktivet
75/319/EEG före den 22 december 1987 lägga fram förslag till
tillnärmning av villkoren för att ge tillstånd till att tillverka och försälja
immunologiska läkemedel.
1 EGT nr C 36, 8.2.1988, s. 25.
2 EGT nr C 290, 14.11.1988, s. 131:
EGT nr C 120, 16.5.1989.
3 EGT nr C 208, 8.8.1988, s. 64.
4 EGT nr 22, 9.2.1965, s. 369/65.
5 EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 36.
6 EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 13.
7 EGT nr L 332, 28.11.1983, s. 1.
8 EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 38.
290
Innan tillstånd att saluföra ett immunologiskt medel kan meddelas måste Prop. 1991/92:107
tillverkaren styrka sin förmåga att uppnå likformighet mellan till- Bil- 1
verkningssa tsema.
Av hänsyn till de immunologiska läkemedlens särställning och i syfte
att säkerställa bättre kvalitet, säkerhet och effekt bör Kommissionen
bemyndigas att, i nära samarbete med Kommittén för anpassning av
direktivet rörande avlägsnande av tekniska handelshinder inom området
för farmaceutiska specialiteter till den tekniska utvecklingen, vidta alla
nödvändiga förändringar av de krav på undersökningar av farmaceutiska
specialiteter som fastställts i tillägget till rådets direktiv 75/318/EEG1 av
den 20 maj 1975, senast ändrat genom direktivet 87/19/EEG2, om
tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning vad gäller normerna för
analytiska, farmakologisk-toxikologiska och kliniska prövningar och
försöksplaner i anslutning till den experimentella dokumentationen av
farmaceutiska specialiteter.
Artikel 1
1. Med inskränkning av artikel 34 i direktivet 75/319/EEG och under
iakttagande av bestämmelserna i detta direktiv skall direktiven
65/65/EEG och 75/319/EEG gälla i fråga om immunologiska läkemedel
för humant bruk som består av vacciner, toxiner eller sera och
allergener.
2. I detta direktiv avses med:
— 'allergener’: vaije preparat som är avsett att identifiera eller
framkalla en specifik förvärvad förändring av den immunologiska
reaktionen på ett allergiframkallande ämne
— vacciner, toxiner och sera: det som framgår av bilagan till
direktivet 75/319/EEG.
Artikel 2
1. De kvantitativa uppgifterna om ett immunologiskt läkemedel skall
anges genom viktsmängd eller i internationella enheter eller i enheter som
uttrycker biologisk aktivitet eller genom halten av ett specifikt protein,
alltefter vad som är lämpligt i fråga om det aktuella preparatet.
2. Vad gäller immunologiska medel i direktiven 65/65/EEG och
75/319/EEG skall uttrycken 'kvalitativa och kvantitativa uppgifter om
beståndsdelarna’ även omfatta uppgifter om biologisk aktivitet eller pro-
teininnehåll och 'kvalitativ och kvantitativ sammansättning’ skall innefatta
preparatets sammansättning uttryckt som biologisk aktivitet eller
proteininnehåll.
1 EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 1.
2 EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 31.
291
3. I anslutning till namnet på ett immunologiskt läkemedel skall de Prop. 1991/92:107
gängse eller vetenskapliga benämningarna på de verksamma bestånds- Bil- 1
delarna alltid anges.
Artikel 3
Utöver den information som avses i artikel 4a i direktivet 65/65/EEG
skall den sammanfattning av preparatets egenskaper som avses i direk-
tivet 65/65/EEG, artikel 4, punkt 9, andra stycket innehålla följande
information i anslutning till immunologiska medel:
— under punkt 5.4, uppgifter om alla de särskilda försiktighetsmått
som skall iakttas av dem som handhar det immunologiska läke-
medlet och av personer som administrerar det till patienter,
tillsammans med eventuella försiktighetsmått som patienten har att
iaktta.
Artikel 4
1. Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa
att de tillverkningsprocesser som används vid framställningen av
immunologiska medel är ordentligt utvärderade och resulterar i en jämn
produktkvalitet.
2. Genom tillämpning av artikel 8 i direktivet 65/65/EEG och artikel
27 i direktivet 75/319/EEG kan medlemsstaterna ålägga tillverkare av
immunologiska preparat att tillställa en ansvarig myndighet kopior av alla
kontrollbevis som undertecknats av den som har särskild kompetens i
enlighet med artikel 22 i direktivet 75/319/EEG.
3. En medlemsstat kan, när den finner det nödvändigt av hänsyn till
folkhälsan, kräva att den som ansvarar för försäljningen av:
— ej avdödade vacciner,
— immunologiska läkemedel avsedda att användas vid den primära
vaccineringen av spädbarn eller andra riskgrupper,
— immunologiska läkemedel som används vid immuniseringsprogram
inom den allmänna hälsovården,
— nya immunologiska läkemedel eller immunologiska läkemedel som
tillverkats med hjälp av en teknik som är ny eller ändrad eller som
är ny för en viss tillverkare, under en övergångsperiod som normalt
anges i anslutning till försäljningstillståndet,
innan medlet släpps ut på marknaden sänder in prover på varje
tillverkningssats av den oförpackade produkten och/eller den fardig-
förpackade produkten till ett statligt laboratorium eller ett för ändamålet
inrättat laboratorium för undersökning såvida inte den ansvariga
myndigheten i den medlemsstaten, i fråga om en tillverkningssats som
framställts i en annan medlemsstat, dessförinnan undersökt ifrågavarande
tillverkningssats och funnit den stå i överensstämmelse med de godkända
292
specifikationerna. Medlemsstaterna skall se till att en sådan undersökning Prop. 1991/92:107
genomförs inom 60 dagar efter det att proverna mottagits. Bil. 1
Artikel 5
Alla ändringar vad gäller undersökningskraven för läkemedel som anges
i bilagan till direktivet 75/318/EEG och som krävs med hänsyn till att
tillämpningsområdet för direktiven 65/65/EEG och 75/319/EEG utvidgats
till att omfatta immunologiska läkemedel skall vidtas i enlighet med den
procedur som fastställts i artikel 2c i direktivet 75/318/EEG.
Artikel 6
1. Med undantag av vad som föreskrivs i punkt 2 skall medlemsstater-
na vidta de åtgärder som är nödvändiga för att senast den 1 januari 1992
följa detta direktiv. De skall utan dröjsmål underrätta kommissionen om
detta.
2. Om de ändringar i direktivet 75/318/EEG som hänvisas till i artikel
5 inte har genomförts vid den tidpunkt som anges i punkt 1, skall detta
direktiv träda i kraft samtidigt med dessa ändringar.
3. Ansökningar om försäljningstillstånd för medel som omfattas av
detta direktiv och som ingetts efter det datum när det träder i kraft, måste
stå i överensstämmelse med bestämmelserna i detta direktiv.
4. Detta direktiv skall efter hand utsträckas till att gälla befintliga
immunologiska läkemedel före den 31 december 1992.
Artikel 7
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 3 maj 1989.
På rådets vägnar
P. SOLBES
Ordförande
293
RÅDETS DIREKTIV
av den 3 maj 1989
om utvidgning av tillämpningsområdet för direktiven 65/65/EEG och
75/319/EEG och fastställande av ytterligare bestämmelser i fråga om
radioaktiva läkemedel
(89/343/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
FÖLJANDE DIREKTIV
med beaktande av fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag*,
i samråd med Europaparlamentet2
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och
med beaktande av följande:
Bristande överensstämmelse mellan de bestämmelser som för när-
varande fastställts i medlemsstaternas lagar eller andra författningar kan
hindra handeln med radiofarmaka inom gemenskapen.
Det främsta syftet med alla föreskrifter som reglerar framställningen,
distributionen eller användningen av läkemedel måste vara att värna om
folkhälsan.
De bestämmelser som fastställts i direktivet 65/65/EEG4, senast ändrat
genom direktivet 87/21/EEG5 och i andra direktivet 75/319/EEG6,
senast ändrat genom direktivet 83/570/EEG7, om tillnärmning av be-
stämmelser som fastställts genom lagar eller andra författningar och som
gäller farmaceutiska specialiteter är ändamålsenliga, men dock otill-
räckliga för radiofarmaka.
I enlighet med artikel 5 i rådets direktiv 87/22/EEG av den
22 december 1986 om tillnärmning av nationella bestämmelser i fråga om
försäljning av högteknologiska preparat, särskilt sådana som framställts
genom bioteknik8 måste kommissionen före den 22 december 1987 i
enlighet med riktlinjerna i direktivet 75/319/EEG lägga fram förslag till
tillnärmning av villkoren för att ge tillstånd till att tillverka och försälja
radiofarmaka.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
1 EGT nr C 36, 8.2.1988, s. 30.
2 EGT nr C 290, 14.11.1988, s. 136;
EGT nr C 120, 16.5.1989.
3 EGT nr C 208, 8.8.1988, s. 64.
4 EGT nr 22, 9.2.1965, s. 369/65.
5 EGT nr L 15, 17.1.1987,2. 36.
6 EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 13.
7 EGT nr L 332 , 28.11.1983, s. 1.
8 EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 38.
294
I fråga om radiofarmaka, generatorer, kits (reagenssatser) och
prekursorer (modemuklider) måste tillstånd krävas. Särskilt tillstånd skall
dock inte krävas i fråga om bruksfärdiga radiofarmaka som färdigställts
vid sjukvårdsinrättningar med hjälp av godkända kits, generatorer eller
prekursorer for radiofarmaka.
Av hänsyn till den särställning som radiofarmaka intar och i syfte att
säkerställa hög kvalitet, säkerhet och effektivitet hos läkemedlen bör
kommissionen bemyndigas att, i nära samarbete med Kommittén för an-
passning av direktivet rörande avlägsnande av tekniska handelshinder
inom området för farmaceutiska specialiteter till den tekniska utveck-
lingen, vidta alla nödvändiga förändringar av de krav på experimentell
dokumentation som återges i tillägget till rådsdirektivet 75/318 av den
20 maj 19751, senast ändrat genom direktivet 87/29/EEG2, om till-
närmning av medlemsstaternas lagstiftning rörande analytiska,
farmakologisk-toxikologiska och kliniska normer och prövningsplaner i
anslutning till experimentell dokumentation av läkemedel.
Alla föreskrifter som avser att reglera hanteringen av radiofarmaka
måste utgå från bestämmelserna i rådets direktiv 84/466/Euratom av den
3 september 1984, där föreskrifter finns om de grundläggande åtgärderna
för skydd mot strålning av den som blir föremål för en medicinsk
undersökning3. Hänsyn bör också tas till rådets direktiv 80/836/Euratom
av den 15 juli 1980 om ändring av de direktiv, genom vilka utformats de
grundläggande säkerhetsnormema för skydd av befolkningen och per-
sonalen mot den fara som är förknippad med joniserande strålning4,
vilka senast ändrats genom direktivet 84/467/Euratom5 och vilkas syfte
är att förebygga att personal och patienter utsätts för extrema eller
onödigt höga nivåer av joniserande strålning och särskilt till artikel 5c av
detta direktiv, som kräver att tillstånd inhämtas på förhand för att låta
radioaktiva substanser ingå i läkemedel liksom även för import av sådana
läkemedel.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Artikel 1
1. Med inskränkning av artikel 34 i direktivet 75/319/EEG och enligt
bestämmelserna i detta direktiv skall vad som föreskrivs i direktiven
65/65/EEG och 75/319/EEG gälla i fråga om radiofarmaka för humant
bruk med undantag för radionuklider i form av slutna strålningskällor.
1 EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 1.
2 EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 31.
3 EGT nr L 265, 5.10.1984, s. 1.
4 EGT nr L 246, 17.9.1980, s. 1.
5 EGT nr L 265, 5.10.1984, s. 4.
295
2. I detta direktiv avses med:
— 'radiofarmakon’ (radioaktivt läkemedel) vaije läkemedel som i
bruksfärdig form innehåller en eller flera radionuklider (radioaktiva
isotoper) för medicinskt ändamål.
— 'generator’ vaije system där det ingår en fast moderradionuklid ur
vilken framställs en dotterradionuklid, som avlägsnas genom elue-
ring eller genom någon annan metod och som används i ett radio-
farmakon.
— ’kit’ vaije preparat som skall rekonstitueras eller kombineras med
radionuklider i det slutliga radioaktiva läkemedlet, i regel innan det
administreras.
— 'prekursor’ vaije annan radionuklid som framställts för radioaktiv
märkning av annan substans innan det administreras.
3. Ingenting i detta direktiv skall i något avseende inskränka
giltigheten av gemenskapens regler för skyddet mot strålning av personer
som undergår medicinsk undersökning eller behandling eller giltigheten
av de regler inom gemenskapen som lägger fast de grundläggande nor-
merna för skydd av allmänhet och personal mot de faror som är för-
bundna med joniserande strålning.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Artikel 2
Det tillstånd som avses i artikel 3 i direktivet 65/65/EEG skall krävas för
generatorer, kits, prekursorer till radiofarmaka och industriellt
framställda radiofarmaka. Dock skall tillstånd inte krävas för ett
radiofarmakon som vid den tidpunkt då det skall användas har beretts av
någon person eller institution, som enligt nationell lagstiftning har
tillstånd att använda sådana läkemedel inom en godkänd sjukvårdsinrätt-
ning, med användning av enbart godkända generatorer, kits eller
prekursorer till radiofarmaka i enlighet med fabrikantens instruktioner.
Artikel 3
Utöver de krav som uppställts i artikel 4 i direktivet 65/65/EEG skall en
ansökan om tillstånd att sälja en generator också innehålla följande
information och uppgifter:
— en allmän beskrivning av systemet tillsammans med en ingående
beskrivning av de komponenter i systemet som kan inverka på
sammansättningen eller kvalitén hos dottemukleidpreparatet.
— kvalitativa och kvantitativa uppgifter om eluatet eller sublimatet.
Artikel 4
För radiofarmaka skall, utöver den information som avses i artikel 4a i
direktivet 65/65/EEG, till den sammanfattning av produktens viktigare
296
egenskaper som avses i punkt 9 i andra stycket i artikel 4 i direktivet Prop. 1991/92:107
65/665/EEG som tillägg fogas följande punkter 7 och 8: Bil- 1
’7. Fullständiga uppgifter om intern strålningsmätning.
8. Ytterligare utförliga anvisningar för ex tempore-framställning
och kvalitetskontroll av dessa läkemedel tillsammans med, i
tillämpliga fall, den längsta lagringstid under vilken preparatet
uppfyller specifikationerna, vare sig det utgör ett mellansteg,
såsom ett eluat eller ett bruksfärdigt preparat. ’
Artikel 5
Den yttre förpackningen och läkemedelsbehållaren som innehåller
radionuklider skall märkas i enlighet med föreskrifterna för säker
transport av radioaktiva material som fastställts av det internationella
atomenergiorganet. Vidare skall märkningen uppfylla följande bestäm-
melser:
a) Märkningen på förpackningen skall innefatta de uppgifter som
nämns i artikel 13 i direktivet 65/65/EEG. Dessutom skall
märkningen på förpackningen innehålla en fullständig förklaring av
de kodbeteckningar som används på ampullen och skall, om så är
nödvändigt, med angivande av tid och datum utvisa mängden radio-
aktivitet per dos eller per ampull och antalet kapslar, eller, for
vätskor, antalet milliliter i behållaren.
b) Märkningen av ampullen skall innehålla följande uppgifter:
— läkemedlets namn och kodbeteckning, innefattande namnet på
eller den kemiska symbolen för radionukliden,
— satsidentifiering och utgångsdatum,
— den internationella symbolen för radioaktivitet,
— tillverkarens namn
— mängden radioaktivitet i enlighet med a.
Artikel 6
1. Medlemsstaterna skall se till att ett detaljerat informationsblad ingår
i förpackningar som innehåller radiofarmaka, generatorer, kits eller
radiofarmaka som utgör prekursorer. Texten på detta skall utarbetas i
enlighet med bestämmelserna i artikel 6 i direktivet 75/319/EEG och
skall innehålla all den information som avses där. Dessutom skall på
bipacksedeln anges vilka eventuella försiktighetsmått som skall iakttas av
användaren och patienten när preparatet färdigställs och administreras
samt vilka särskilda försiktighetsmått som gäller vid bortskaffandet av
behållaren och dess oförbrukade innehåll.
2. Med förbehåll för artikel 8 i direktivet 65/65/EEG och artikel 6 i
direktivet 75/319/EEG skall medlemsstaterna tillåta användning av
informationsblad för användarna som har avfattats på mer än ett av
297
språken inom gemenskapen, förutsatt att den information som ges i Prop. 1991/92:107
samtliga språkversioner av informationsbladet är identisk. Bil. 1
Artikel 7
Alla ändringar av undersökning skraven för läkemedel i bilagan till
direktivet 75/318/EEG, som syftar till att med hänsyn till det utökade
tillämpningsområdet för direktiven 65/(65/EEG och 75/319/EEG, omfatta
radiofarmaka skall vidtas i enlighet med det förfarandet som föreskrivits
i artikel 2c i direktivet 75/318/EEG.
Artikel 8
1. Med undantag för de fall som avses i punkt 2 skall medlemsstaterna
vidta de åtgärder som krävs för att följa detta direktiv senast den 1
januari 1992. De skall utan dröjsmål underrätta kommissionen om detta.
2. Om de ändringar i direktivet 75/318/EEG som avses i artikel 7 inte
har vidtagits före det datum som angivits i punkt 1, skall detta direktiv
träda i kraft samtidigt med dessa ändringar.
3. Ansökningar om försäljningstillstånd för preparat som omfattas av
detta direktiv och som ingivits efter ikraftträdandet måste stå i överens-
stämmelse med bestämmelserna i detta direktiv.
4. Detta direktiv skall före den 31 december 1992 efter hand ut-
sträckas till befintliga radiofarmaka som omfattas av detta direktiv.
Artikel 9
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Upprättat i Bryssel den 3 maj 1989.
På rådets vägnar
P SOLBES
Ordförande
298
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
(Beslut, lagar m.m. som inte behöver offentliggöras)
RÅDETS DIREKTIV
av den 14 juni 1989
om utvidgning av tillämpningsområdet för direktiven 65/65/EEG och
75/318/EEG om tillnärmning av bestämmelser som fastställts genom lagar
eller andra författningar som rör farmaceutiska specialiteter och som
fäställer särskilda bestämmelser för läkemedel som härrör från blod eller
plasma från människa
(89/381/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT FÖLJANDE
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag',
i samråd med Europaparlamentet2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och
med beaktande av följande:
Bristande överensstämmelse mellan de bestämmelser som fastställts genom
medlemsstaternas lagar eller andra författningar kan hindra handelsutbytet
inom gemenskapen med produkter som härrör från blod eller plasma från
människor.
Det främsta syftet med alla föreskrifter som reglerar framställningen,
distributionen eller användningen av läkemedel måste vara att värna om
folkhälsan.
De bestämmelser som fastställts i direktivet 65/65/EEG4 senast ändrat
genom direktivet 87/21/EEG5, och genom direktivet 75/319/EEG6 efter den
senaste ändringen genom direktivet 83/570/EEG7, vilka båda avser tillnär-
mning av de regler som fastställts genom lagar eller andra författningar och
som gäller farmaceutiska specialiteter, är ändamålsenliga, men dock otill-
räckliga i fråga om läkemedel som framställts ur blod eller plasma från
människa.
1 EGT nr C 308, 3.12.1988, s. 21.
2 EGT nr C 290, 14.11.1988, s. 134 och
EGT nr C 120, 16.5.1989.
3 EGT nr C 208, 8.8.1988, s. 64.
4 EGT nr 22, 9.2.1965, s. 369/65.
5 EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 36.
6 EGT nr L 147, 9.6.1987, s. 38.
7 EGT nr L 332, 28.11.1983, s. 1.
299
I enlighet med artikel 5 i rådets direktiv 87/22/EEG av den 22 december Prop. 1991/92:107
1986 om tillnärmning av nationella bestämmelser i fråga om försäljning av Bil. 1
högteknologiska läkemedel, särskilt sådana som framställts genom bioteknik1
måste kommissionen i enlighet med riktlinjerna i direktivet 75/318/EEG
lägga fram förslag till tillnärmning av villkoren för att ge tillstånd att
tillverka och försälja preparat som härrör från blod eller plasma från
människor.
Gemenskapen stöder helt de ansträngningar som görs av Europarådet för
att främja frivilliga insatser att utan ersättning lämna blod och plasma för att
uppnå självförsörjning inom hela gemenskapen i fråga om tillgången på
blodprodukter och för att säkerställa respekten för etiska principer i handeln
med terapeutiska substanser av mänskligt ursprung.
De regler som har utformats för att säkerställa kvalitén, säkerheten och
effektiviteten hos läkemedel som härrör från blod och plasma från människor
måste tillämpas på samma sätt gentemot allmänna och privata inrättningar
och i fråga om blod och plasma som importerats från tredje land.
Innan tillstånd kan ges till försäljning av läkemedel som härrör från blod
eller plasma från människor måste tillverkaren styrka sin förmåga att i den
utsträckning som är tekniskt möjligt garantera likformighet emellan tillverk-
ningssaterna från gång till gång och frihet från förorening med specifika
virus.
Av hänsyn till den särställning som intas av läkemedel som härrör från blod
eller plasma från människor och som ett led i en strävan att säkerställa högre
kvalitet, säkerhet och effekt bör kommissionen bemyndigas att, i nära sam-
arbete med Kommittén för anpassning av direktivet rörande avlägsnande av
tekniska handelshinder för farmaceutiska specialiteter till den tekniska
utvecklingen, vidta alla nödvändiga förändringar av de krav på undersök-
ningar av farmaceutiska specialiteter som sammanfattas i tillägget till rådets
direktiv 75/318/EEG av den 20 maj 19752, senast ändrat genom direktivet
87/19/EEG5, om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning vad gäller
normerna för analytiska, farmakologisk-toxikologiska och kliniska
prövningsplaner för den experimentella dokumentationen av farmaceutiska
specialiteter.
Artikel 1
1. Med avvikelse från artikel 34 i direktivet 75/319/EEG och under hän-
synstagande till bestämmelserna i detta direktiv, skall direktiven 65/65/EEG
och 75/319/EEG gälla för läkemedel som är baserade på blod eller blod-
produkter, som har framställts industriellt av allmänna eller privata
inrättningar och som i det följande givits beteckningen 'läkemedel som härrör
från blod eller plasma från människor’. Dessa läkemedel innefattar särskilt
albumin, koagulationsfaktorer och immunglobuliner av humant ursprung.
1 EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 38.
2 EGT nr L 147, 9.6.1975, s. 1.
3 EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 31.
300
2. Detta direktiv skall inte avse helblod, plasma eller blodceller av humant Prop. 1991/92:107
ursprung. Bil- 1
3. Detta direktiv skall gälla med förbehåll för rådsbeslutet 86/346/EEG
av den 25 juni 1986 som för gemenskapen godkänner den europeiska
överenskommelsen om utbyte av terapeutiska substanser av humant
ursprung1.
Artikel 2
1. De kvantitativa uppgifterna om ett läkemedel som härrör från blod eller
plasma från människor skall uttryckas genom viktmängd eller genom interna-
tionella enheter eller genom enheter som uttrycker biologisk aktivitet,
alltefter vad som är lämpligt med hänsyn till den produkt som avses.
2. I direkti vet 65/65/EEG och 75/319/EEG skall uttrycken'kvalitativa och
kvantitativa uppgifter om beståndsdelarna’innefatta uppgifter om biologisk
aktivitet och 'kvalitativ och kvantitativ sammansättning’ skall innefatta
produktens sammansättning uttryckt i enheter som svarar mot biologisk
aktivitet.
3. I alla dokument som upprättats inom ramen för detta direktiv, där
namnet på ett läkemedel som härrör från blod eller plasma från människa är
angivet, skall det gängse eller vetenskapliga namnet finnas på åtminstone ett
ställe. I övrigt får det förkortas.
Artikel 3
I fråga om användningen av blod och plasma från människa som utgångs-
material för framställning av läkemedel skall följande föreskrifter gälla:
1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att förebygga
överföring av smittsamma sjukdomar. I den utsträckning som detta
omfattas av de tillägg som hänvisas till i artikel 6 tillsammans med
tillämpningen av monografierna i Europeiska farmakopén i fråga om
blod och plasma skall dessa åtgärder omfatta de rekommendationer som
utfärdats av Europarådet och Världshälsoorganisationen, särskilt vad
beträffar valet och undersökningen av blod och av blodgivare.
2. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa
att donatorer av blod och plasma från människa och blodgivnings-
centraler alltid kan identifieras.
3. Alla de säkerhetsgarantier som avses i punkt 1 och 2 måste också ges
av importörer av blod och plasma från människa från tredje land.
4. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att främja
gemenskapens självförsörjning med blod och plasma från människa. I
detta syfte skall de uppmuntra att blod och plasma doneras frivilligt och
utan ersättning och de skall vidta de åtgärder som krävs för att utveckla
tillverkning och användning av produkter som härrör från blod eller
plasma från människa från blod som givits frivilligt och utan
ersättning. De skall underrätta kommissionen om sådana åtgärder.
301
Artikel 4
1. Medlemsstaterna skall vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa
att de tillverknings- och reningsprocesser som används vid framställningen
av läkemedel som härrör från blod eller plasma från människa är ordentligt
genomprövade, resulterar i en jämn produktkvalitet från sats till sats och så
långt det är tekniskt möjligt garanterar frånvaro av föroreningar i form av
specifika virus. För att uppnå detta skall tillverkarna meddela de ansvariga
myndighterna vilken metod som används för att eliminera patogena virus som
riskerar att bli överförda genom läkemedel som härrör från blod eller plasma
från människa. Den ansvariga myndigheten får till ett statligt laboratorium
överlämna prover av den oförpackade eller färdiga produkten för under-
sökning, antingen i anslutning till granskningen av ansökan i enlighet med
artikel 4 i direktivet 75/319/EEG eller efter det att försäljningstillstånd har
utfärdats.
2. För att uppfylla artikel 8 i direktivet 65/65/EEG och artikel 27 i
direktivet 75/319/EEG får medlemsstaterna ålägga tillverkare av läkemedel
som härrör från blod eller plasma från människor att till den ansvariga
myndigheten sända in kopior av alla kontrollbevis, som skall vara under-
tecknade av en person med särskilt kompetens i enlighet med artikel 22 i
direktivet 75/319/EEG.
3. De ansvariga myndigheterna kan, av hänsyn till folkhälsan och förutsatt
att en medlemsstats lagstiftning tillåter detta, ålägga dem som ansvarar för
försäljningen av läkemedel som härrör från blod eller plasma från människor
att innan produkterna saluförs, för undersökning genom ett statligt labora-
torium eller ett för ändamålet särskilt inrättat laboratorium, sända in prover
från varje tillverkningssats av bulkvaran och/eller den färdiga produkten
innan den släpps fri för försäljning, såvida inte de ansvariga myndigheterna
i en annan medlemsstat undersökt ifrågavarande tillverkningssats och
förklarat att den uppfyller de specifikationer som har godkänts. Medlems-
staterna skall se till att varje sådan undersökning slutförs inom 60 dagar efter
det att proverna mottagits.
Artikel 5
Den procedur som fastställts i direktivet 87/22/EEG skall när så krävs
utsträckas till att omfatta läkemedel som härrör från blod eller plasma från
människa.
Artikel 6
Alla nödvändiga ändringar i kraven på undersökning av läkemedel enligt
bilagan till direktivet 75/318/EEG, som tillkommit på grund av att räck-
vidden av direktiven 65/65/EEG och 75/318/EEG har utsträckts till att
innefatta immunologisk preparat, skall verkställas i enlighet med den
procedur som fastställts i artikel 2c i direktivet 75/318/EEG.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
302
Artikel 7
1. Med undantag av vad som föreskrivs i punkt 2 skall medlemsstaterna
vidta de åtgärder som är nödvändiga för att senast den 1 januari 1992 följa
detta direktiv. De skall utan dröjsmål underrätta kommissionen om detta.
2. Om de ändringar i direktivet 75/318/EEG som avses i artikel 5 inte har
verkställts före det datum som anges i punkt 1, skall detta direktiv träda i
kraft den dag som dessa ändringar verkställs.
3. Ansökningar om försäljningstillstånd för ifrågavarande preparat som in-
lämnats efter den dag efter vilken detta direktiv skall tillämpas skall göras i
enlighet med dess bestämmelser.
4. Tillämpningsområdet för detta direktiv skall efter hand utvidgas till att
före den 31 december 1992 gälla de befintliga läkemedel som avses i artikel
1.1 och som härrör från blod eller plasma från människa.
Artikel 8
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna
Utfärdat i Bryssel den 14 juni 1989
På rådets vägnar
P. SOLBES
Ordförande
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
1 EGT nr L 207, 30.7.1986, s. 1.
303
RÅDETS DIREKTIV
av den 13 december 1990
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
som utvidgar räckvidden av direktivet 81/851/EEG om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning rörande veterinärmedicinska läkemedel
och fastställer ytterligare bestämmelser om immunologiska
veterinärmedicinska läkemedel.
(90/677/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av den Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
i samråd med Europaparlamentet2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och
med beaktande av följande:
Olikheter i de bestämmelser som fastställts av medlemsstaterna genom
lagar eller andra författningar kan hindra handeln med immunologiska
veterinärmedicinska läkemedel inom gemenskapen.
Det främsta syftet med alla bestämmelser som rör tillverkning och
distribution eller användning av veterinärmedicinska läkemedel måste
vara att säkerställa en hög nivå vad gäller skyddet för folkhälsan.
Bestämmelserna i direktivet 81/851/EEG4, i dess senaste betydelse
efter ändring genom direktiv 90/676/EEG5 är ändamålsenliga men dock
otillräckliga för veterinärmedicinska läkemedel som används för att
framkalla aktiv immunitet, diagnosticera immunstatus eller framkalla
passiv immunitet (immunologiska veterinärmedicinska läkemedel).
I enlighet med artikel 5 i rådsdirektivet 87/22/EEG av den 22 december
1986 om tillnärmning av nationella bestämmelser om försäljning av
högteknologiska läkemedel, särskilt sådana som framställts genom biotek-
nik6, åligger det kommissionen att lägga fram förslag till att harmonisera
villkoren för tillstånd att tillverka och försälja immunologiska
veterinärmedicinska läkemedel.
1 EGT nr C 61, 10.3.1989, s. 20 och
EGT nr C 131, 30.5.1990, s. 20.
2 EGT nr C 96, 17.4.1990, s. 111 och Beslut av den 21
november 1990 (ännu ej publicerat i Europeiska Gemenskapens
Tidning).
3 EGT nr C 201 7.8.1989, s. 1.
4 EGT nr L 317, 6.11.1981, s. 1.
3 Se sid 15 i denna tidning.
6 EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 38.
304
Innan försäljningstillstånd för ett immunologiskt veterinärmedicinskt Prop. 1991/92:107
läkemedel kan utfärdas måste tillverkaren styrka sin förmåga att uppnå Bil- 1
likformighet mellan tillverkningssatsema. De ansvariga myndigheterna
bör även bemyndigas att förbjuda användning av ett immunologiskt
veterinärmedicinskt läkemedel när det behandlade djurets reaktion
försvårar genomförandet av ett nationellt program för diagnos, utrotande
eller kontroll av djursjukdom.
De immunologiska veterinärmedicinska läkemedlens särställning nöd-
vändiggör ändringar av de krav i fråga om undersökning av veterinär-
medicinska läkemedel som fastställts i Bilaga I till rådsdirektivet 81/852
av den 28 september 1981 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstift-
ning rörande analytiska, farmakologiska, toxikologiska och kliniska
normer och försöksplaner för prövning av veterinärmedicinska läke-
medel1, i dess senaste betydelse efter ändring genom direktiv 87/20/E-
EG2. Kommissionen bör bemyndigas att besluta om de ändringar som er-
fordras för att tillgodose kravet på högre kvalitet, säkerhet och bättre
effekt. Detta bör ske i nära samarbete med kommittén för anpassning till
de tekniska framstegen av direktivet om undanröjande av tekniska
handelshinder inom sektorn för veterinärmedicinska läkemedel.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE:
Artikel 1
1. Direktivet 81/851/EEG skall tillämpas på immunologiska veterinär-
medicinska läkemedel i enlighet med de villkor som uppställts i detta
direktiv.
2. Vid tillämpningen av detta direktiv skall med 'immunologiskt
veterinärmedicinskt läkemedel’ avses ett veterinärmedicinskt läkemedel
som administreras till djur för att framkalla aktiv eller passiv immunitet
eller för att diagnosticera djurens immunstatus.
3. Detta direktiv och direktivet 81/851/EEG skall inte tillämpas på
inaktiverade immunologiska veterinärmedicinska läkemedel som till-
verkats av patogener och antigener som erhållits från ett djur eller från
djur tillhörande en besättning och som används för behandling av detta
djur eller djuren i ifrågavarande besättning på samma ort.
4. Medlemsstaterna får föreskriva att detta direktiv inte äger tillämp-
ning på icke aktiverade immunologiska veterinärmedicinska läkemedel av
den typ som avses i punkt 3.
Artikel 2
1. De kvantitativa uppgifterna om ett immunologiskt veterinär-
medicinskt läkemedel skall uttryckas i viktenheter eller i internationella
1 EGT nr L317, 6.11.1981, s. 16.
2 EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 34.
20 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 107
305
enheter eller genom biologisk aktivitet eller genom antalet mikro- Prop. 1991/92:107
organismer eller genom specifikt proteininnehåll, när så är möjligt, Bil- 1
alltefter den produkt det gäller.
2. I fråga om immunologiska veterinärmedicinska läkemedel skall
uttrycket 'beståndsdelarnas sammansättning till art och mängd’ i
direktivet 81 /851 /EEG innefatta uppgifter rörande biologisk aktivitet eller
rörande proteininnehåll och uttrycket 'sammansättning till art och mängd’
skall innefatta produktens sammansättning uttryckt som biologisk aktivitet
eller genom proteininnehåll.
3. Alla dokument som upprättats i enlighet med direktivet 81/851, i
vilka namnet på ett immunologiskt veterinärmedicinsk läkemedel angivits
skall även minst en gång ange den fullständiga gängse eller vetenskapliga
beteckningen på de aktiva beståndsdelarna.
Artikel 3
1. Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att
de tillverkningsprocesser som används vid tillverkningen av immuno-
logiska veterinärmedicinska läkemedel är fullständigt validerade och att
likformigheten från sats till sats är säkerställd, i enlighet med artikel 34
i direktivet 81/851/EEG.
2. Vid tillämpning av artikel 35 i direktivet 81/851/EEG får medlems-
staterna ålägga dem som ansvarar för försäljning av immunologiska
veterinärmedicinska läkemedel att tillställa de ansvariga myndigheterna
kopior av samtliga undersökningsprotokoll, undertecknade av en person
med särskild kompetens i enlighet med artikel 30 i direktivet
81/851/EEG.
Den som ansvarar för försäljningen av immunologiska veterinär-
medicinska läkemedel skall se till att ett tillräckligt antal representativa
prover av vaije sats av färdiga produkter hålls i lager åtminstone fram till
utgångsdatum och skall på begäran omgående överlämna prover till de
ansvariga myndigheterna.
3. När så anses nödvändigt får medlemsstaten ålägga den som ansvarar
för försäljningen av immunologiska veterinärmedicinska läkemedel att
överlämna prover av den oförpackade och/eller färdigförpackade produk-
ten för undersökning av ett statligt eller godkänt laboratorium innan det
levereras för försäljning. I fråga om en sats som tillverkats i en annan
medlemsstat och som undersökts av den ansvariga myndigheten i en
annan medlemsstat och förklarats stå i överensstämmelse med de na-
tionella specifikationerna, får sådan kontroll utföras endast efter det att
undersökningsprotokollen för ifrågavarande sats granskats och sedan
kommissionen underrättats samt när skillnaden i veterinära betingelser
mellan de två berörda medlemsstaterna gör detta berättigat. Medlemssta-
terna skall, utom när kommissionen har fått meddelande om att ana-
lyserna kräver längre tid, se till att ifrågavarande undersökning slutförs
inom 60 dagar efter det att proverna mottagits. Den som ansvarar för
försäljningen skall underrättas om resultatet av undersökningen inom
samma tidsfrist. Före den 1 januari 1992 skall medlemsstaterna meddela
306
kommissionen vilka immunologiska veterinärmedicinska läkemedel som Prop. 1991/92:107
är underkastade obligatorisk officiell kontroll innan de saluförs. Bil. 1
Artikel 4
I frånvaro av specifik EG-lagstiftning om användning av immunologiska
veterinärmedicinska läkemedel för utrotning eller kontroll av djur-
sjukdomar kan en medlemsstat i enlighet med sin nationella lagstiftning
förbjuda tillverkning, import, innehav, försäljning, tillhandahållande
och/eller användning av immunologiska veterinärmedicinska läkemedel
inom hela eller en del av sitt territorium, om det kunnat fastställas att:
a) administrering av läkemedlet till djur försvårar genomförandet av
ett nationellt program för diagnos, kontroll eller utrotning av någon
djursjukdom eller orsakar svårigheter när det gäller att fastställa
frånvaro av någon förorening hos levande djur eller i livsmedel
eller andra produkter som erhållits från behandlade djur;
b) den sjukdom som produkten avser att framkalla immunitet emot i
stort sett saknas inom det berörda territoriet;
De ansvariga myndigheterna i medlemsstaten skall underrätta
kommissionen om samtliga fall på vilka bestämmelserna i denna artikel
är tillämpas.
Artikel 5
Beslut om de ändringar som behöver göras i de krav på undersökning av
veterinärmedicinska läkemedel som angivits i bilagan till direktivet
81/852/EEG för att ta hänsyn till den utvidgade räckvidden av direktivet
81/851/EEG till att innefatta immunologiska veterinärmedicinska läke-
medel, skall fattas i enlighet med det förfarande som fastställts i artikel
2c i direktivet 81/852/EEG.
Artikel 6
1. Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att följa
detta direktiv senast den 1 januari 1992. De skall utan dröjsmål under-
rätta kommissionen om detta.
Om de ändringar som avses i artikel 5 inte antagits senast den 1 januari
1991 skall det datum som angivits i första stycket sättas till ett år efter
det datum då dessa ändringar beslutades.
2. När medlemsstaterna beslutar om de åtgärder som avses under
punkt 1 skall texten innehålla en hänvisning till detta direktiv eller
åtföljas av en dylik hänvisning vid offentliggörandet av dem. Sättet för
ifrågavarande hänvisning skall bestämmas av medlemsstaterna.
3. Ansökningar om försäljningstillstånd för produkter som omfattas av
detta direktiv och som inlämnats efter det datum som anges under punkt
1 måste följa bestämmelserna i detta direktiv.
307
4. Samtliga befintliga immunologiska veterinärmedicinska läkemedel Prop. 1991/92:107
skall inom fem år efter det datum som angivits i första stycket i punkt 1 Bil- 1
omfattas av detta direktiv.
Artikel 7
Detta direktiv är riktat till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 13 december 1990.
På rådets vägnar
P. ROMITA
Ordförande
308
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 2377/90
av den 26 juni 1990
om inrättandet av en EG-procedur för att fastställa maximalt tillåtna
restmänger av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med
animaliskt ursprung
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA
FÖRORDNING
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 43 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala rådets yttrande3, och
med beaktande av följande:
Tillförsel av veterinärmedicinska läkemedel till djur som används för
livsmedelsproduktion kan resultera i restkoncentrationer i livsmedel som
härrör från behandlade djur.
Vetenskapliga och tekniska framsteg har gjort det möjligt att påvisa
restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i allt lägre koncentra-
tioner. Det är därför nödvändigt att fastställa gränsvärden för tillåtna
koncentrationer av farmakologiskt aktiva substanser som används i
veterinärmedicinska läkemedel vad gäller samtliga livsmedel av anima-
liskt ursprung, däribland kött, fisk, mjölk, ägg och honung.
För att skydda folkhälsan måste gränsvärden fastställas i enlighet med
allmänt erkända principer för säkerhetsvärdering med beaktande av all
annan vetenskaplig värdering av de ifrågavarande substansernas säkerhet
som kan ha gjorts av internationella organisationer, i synnerhet Codex
Alimentarius eller, när ifrågavarande substanser används för andra
ändamål, av andra vetenskapliga kommittéer som upprättats inom
gemenskapen.
Användningen av veterinärmedicinska läkemedel spelar en viktig roll
inom lantbruksproduktionen. Fastställande av gränsvärden för rest-
koncentrationer är ägnat att underlätta marknadsföringen av livsmedel av
animaliskt ursprung. Om det fastställs olika gränsvärden inom medlems-
staterna kan det hindra det fria handelsutbytet av livsmedel och de veteri-
närmedicinska läkemedlen i sig.
Det är därför nödvändigt att utarbeta en procedur för att inom gemen-
skapen fastställa gränsvärden för restkoncentrationer av veterinär-
1 EGT nr C 61, 10.3.1989, s. 5.
2 EGT nr C 96, 7.4.1990, s. 273.
3 EGT nr C 201, 17.8.1989, s. 1.
309
medicinska läkemedel med ledning av en enda vetenskaplig värdering av Prop. 1991/92:107
högsta möjliga kvalitet. Bil. 1
Behovet av att inom hela gemenskapen fastställa gränsvärden för rest-
koncentrationer erkänns i EG-reglema för handeln med livsmedel av
animaliskt ursprung.
Bestämmelser måste utfärdas för att systematiskt fastställa gränsvärden
för restkoncentrationer beträffande nya substanser som kan orsaka farma-
kologiska effekter och som är avsedda att tillföras livsmedelsproduceran-
de djur.
Åtgärder måste också vidtas för att fastställa gränsvärden för
restkoncentrationer av substanser som redan används i veterinär-
medicinska läkemedel som är avsedda att tillföras livsmedelsproducerande
djur. På grund av problemets komplicerade natur och det stora antalet
berörda substanser måste dock åtgärder av övergångsnatur tillgripas
under lång tid.
Efter en vetenskapligt värdering av kommittén för veterinärmedicinska
läkemedel måste gränsvärden för restkoncentrationer fastställas genom en
snabb procedur som säkerställer ett nära samarbete mellan kommissionen
och medlemsstaterna genom den kommitté som inrättats i enlighet med
rådsdirektivet 81/852/EEG av den 28 september 1981 om tillnärmning
av medlemsstaternas nationella lagstiftning som gäller analytiska,
farmakologiska, toxikologiska och kliniska normer och prövningsplaner
för undersökning av veterinärmedicinska läkemedel1, senast ändrat
genom direktivet 87/20/EEG2. En brådskande procedur krävs också för
att säkerställa en snabb revidering av toleransgränser som kan visa sig
otillräckliga för att skydda folkhälsan.
Läkemedelsframkallade immunologiska reaktioner kan normalt inte sär-
skiljas från sådana som uppstår naturligt och berör inte konsumenter av
livsmedel av animaliskt ursprung.
De uppgifter som krävs för ett värdera säkerheten av restmängder bör
lämnas i enlighet med de principer som fastställts i direktivet
81/852/EEG.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
1. För denna förordning skall följande definitioner gälla:
a) med 'restmängder av veterinärmedicinska läkemedel’ avses alla
farmakologiskt aktiva substanser, vare sig det är frågan om
beståndsdelar, hjälpämnen eller nedbrytningsprodukter jämte deras
metaboliter som finns kvar i livsmedel härrörande från djur som
behandlats med det veterinärmedicinska läkemedlet ifråga.
1 EGT nr L 317, 6.11.1981,s. 16.
2 EGT nr L 15, 17.1.1987, s. 34.
310
b) med 'gränsvärde för högsta tillåtna restkoncentration’ avses den Prop. 1991/92:107
högsta koncentration av restmängder av veterinärmedicinska läke- Bil. 1
medel (uttryckt som mg/kg eller /xg/kg färskvara) som kan godtas
av gemenskapen i enlighet med dess lagstiftning eller anses vara
godtagbar i eller på livsmedel.
Detta gränsvärde fastställs med ledning av den art och den mängd
av rester som anses vara toxikologiskt riskfri för människors hälsa,
uttryckt som godtagbart dagligt intag (accepted daily intake = ADI)
eller baserat på ett temporärt ADI som använder någon ytterligare
säkerhetsfaktor. Det tar också hänsyn till andra relevanta folk-
hälsorisker och till livsmedelstekniska aspekter.
När ett gränsvärde för högsta tillåtna restkoncentration (maximum
residue limit = MRL) fastställs måste hänsyn också tas till rest-
mängder som ingår i livsmedel av vegetabiliskt ursprung och/eller
härrör från miljön. Dessutom kan MRL sänkas för att stå i överens-
stämmelse med god sedvänja vid användning av veterinärmedi-
cinska läkemedel och försåvitt det finns praktiska analysmetoder.
2. Denna förordning gäller inte aktiva beståndsdelar av biologiskt
ursprung som är avsedda att framkalla aktiv eller passiv immunitet eller
att diagnosticera ett immuntillstånd och som används i immunologiska
veterinärmedicinska läkemedel.
Artikel 2
Förteckningen över de farmakologiskt aktiva substanser som används i
veterinärmedicinska läkemedel och för vilka fastställts gränsvärden för
tillåten restkoncentration kommer att återfinnas i bilaga I och skall antas
i enlighet med den procedur som fastställts i artikel 8. I den mån inget
annat anges i artikel 9 skall samma procedur tillämpas vid alla ändringar
i bilaga I.
Artikel 3
När det efter en värdering av en farmakologiskt aktiv substans som
används i veterinärmedicinska läkemedel visar sig att det inte är
nödvändigt av hänsyn till folkhälsan att fastställa något gränsvärde for
tillåten restkoncentration, skall den berörda substansen ingå i den
förteckning som återfinnes i bilaga II, som skall antas i enlighet med den
procedur som fastställts i artikel 8. I den mån inget annat anges i artikel
9 skall samma procedur tillämpas vid alla ändringar i bilaga II.
Artikel 4
För en farmakologiskt aktiv substans som används i veterinärmedicinska
läkemedel vid tiden för denna förordnings ikraftträdande får fastställas ett
preliminärt högsta gränsvärde för tillåten restkoncentration, förutsatt att
det inte finns anledning anta att restmängder av den berörda substansen
311
under den föreslagna gränsen utgör någon hälsofara för konsumenten. Ett Prop. 1991/92:107
preliminärt gränsvärde för restkoncentrationer skall gälla för en bestämd Bil. 1
period som inte får överstiga fem år. Denna period kan undantagsvis
förlängas endast en gång med högst två år, om detta visar sig vara av
värde för att slutföra pågående vetenskapliga studier.
Undantagsvis kan ett preliminärt gränsvärde för tillåten restkoncentra-
tion även fastställas för en farmakologiskt aktiv substans som inte använts
tidigare i veterinärmedicinska läkemedel vid tiden för ikraftträdandent av
denna förordning, förutsatt att det inte finns anledning att anta att
restmängder av den berörda substansen under det föreslagna gränsvärdet
utgör någon hälsofara för konsumenten.
Förteckningen över farmakologiskt aktiva substanser som används i
veterinärmedicinska läkemedel och för vilka fastställts preliminära
gränsvärden för högsta tillåten restkoncentration skall redovisas i bilaga
III och skall antas i enlighet med den procedur som fastställts i artikel 8.
Om inget annat anges i artikel 9 skall samma procedur tillämpas vid alla
ändringar i bilaga III.
Artikel 5
Om det visar sig att något gränsvärde för restkoncentrationer av en
farmakologiskt aktiv substans som används i veterinärmedicinska
läkemedel inte kan fastställas på grund av att restmängder av den berörda
substansen i livsmedel av animaliskt ursprung utgör en hälsofara för
konsumenten oavsett var man sätter gränsen, skall denna substans ingå
i en förteckning som skall redovisas i bilaga IV och som skall antas i
enlighet med den procedur som fastställts i artikel 8. Om inget annat sägs
i artikel 9 skall samma procedur tillämpas vid alla ändringar i bilaga IV.
Tillförsel av substanser som uppräknas i bilaga IV till livsmedels-
producerande djur skall vara förbjuden inom hela gemenskapen.
Artikel 6
1. För att i bilaga I, II eller III uppta en ny farmakologiskt aktiv
substans som är:
— avsedd att användas i veterinärmedicinska läkemedel för att tillföras
livsmedelsproducerande djur och
— avsedd att försäljas i en eller flera medlemsstater som inte tidigare
godkänt användning av den berörda substansen för
livsmedelsproducerande djur,
måste den som ansvarar för försäljningen lämna in en ansökan till
kommissionen. Ansökan skall innehålla den information och de uppgifter
som avses i bilaga V och skall stå i överensstämmelse med de principer
som fastställts i direktivet 81/852/EEG.
2. Efter att inom en frist på 30 dagar ha övertygat sig om att ansökan
är korrekt utformad skall kommissionen utan dröjsmål överlämna an-
sökan för granskning av den kommitté för veterinärmedicinska läkemedel
312
som inrättats enligt artikel 16 i direktivet 81/851/EEG. Kommittén skall Prop. 1991/92:107
utse en av sina medlemmar att fungera som sin rapportör och för att göra Bil- 1
en preliminär värdering av ansökan.
3. Inom 120 dagar efter det att ansökan överlämnats till kommittén for
veterinärmedicinska läkemedel och med beaktande av de kommentarer
som gjorts av kommitténs medlemmar skall kommissionen utarbeta ett
utkast till de åtgärder som bör vidtas. Om de uppgifter som lämnats av
den som ansvarar för försäljningen är otillräckliga för att ett sådant utkast
skall kunna utarbetas, skall denne anmodas att tillställa kommittén
ytterligare uppgifter för granskning. Rapportören skall uppdatera
utredningsprotokollet med hänsyn till de ytterligare uppgifter som kommit
in.
4. Inom 90 dagar efter det att de ytterligare uppgifter som avses under
punkt 3 lämnats in skall kommissionen utarbeta ett utkast till de åtgärder
som bör vidtas som utan dröjsmål skall delges medlemsstaterna och den
som ansvarar för försäljningen. Inom ytterligare 60 dagar kan den som
ansvarar för försäljningen, om han så önskar, inkomma med muntliga
eller skriftliga förklaringar att granskas av kommittén för veterinär-
medicinska läkemedel. Kommissionen kan på begäran av sökanden ut-
sträcka denna frist.
5. Inom ytterligare 60 dagar skall kommissionen, i syfte att tillämpa
den procedur som fastställts i artikel 8, överlämna ett utkast till åtgärder
till den kommitté för anpassning till tekniska framsteg av direktiven för
undanröjande av tekniska hinder för handeln med veterinärmedicinska
läkemedel, som inrättats i enlighet med artikel 2b i direktivet
81/852/EEG.
Artikel 7
1. Punkterna 2 till 6 skall gälla i fråga om farmakologiskt aktiva
substanser som är godkända för användning i veterinärmedicinska
läkemedel vid tiden för ikraftträdandet av denna förordning.
2. Kommissionen skall efter samråd med kommittén för veterinär-
medicinska läkemedel offentliggöra en tidsplan för handläggningen av
frågor rörande dessa substanser med angivande av fristerna för att
inkomma med de uppgifter som avses i bilaga V.
De som ansvarar för försäljningen av de berörda veterinärmedicinska
läkemedlen skall innan de ifrågavarande fristerna löper ut se till att alla
relevanta uppgifter delges kommissionen i enlighet med kraven i bilaga
V och i överensstämmelse med de principer som fastställts i direktivet
81/852/EEG . De ansvariga myndigheterna i medlemsländerna skall
delge kommissionen alla övriga relevanta uppgifter.
3. Efter att inom 30 dagar ha försäkrat sig om att de inkomna
uppgifterna lämnats på föreskrivet sätt skall kommissionen utan dröjsmål
överlämna uppgifterna för granskning till kommittén för veterinär-
medicinska läkemedel, som skall avge sitt yttrande inom en frist på 120
dagar, som kan förnyas. Kommittén skall utse en av sina medlemmar att
fungera som rapportör och för att göra en värdering av uppgifterna.
313
4. Med beaktande av de kommentarer som lämnats av medlemmarna Prop. 1991/92:107
i kommittén för veterinärmedicinska läkemedel skall kommissionen inom Bil. 1
högst 30 dagar utarbeta ett utkast till de åtgärder som bör vidtas. Om de
uppgifter som lämnats av den som ansvarar för försäljningen är otill-
räckliga för utarbetande av detta utkast, skall han anmodas att inom en
angiven tidsfrist komma in med ytterligare uppgifter att granskas av
kommittén. Rapportören skall uppdatera granskningsprotikollet med
hänsyn till de ytterligare uppgifter som lämnats.
5. Utkastet till de åtgärder som skall vidtas skall av kommissionen
utan dröjsmål delges medlemsstaterna jämte de personer som ansvarar för
försäljningen och som lämnat in uppgifterna till kommissionen inom den
tidsfrist som fastställts under punkt 2. Dessa personer får, om de så
önskar, avge muntliga eller skriftliga föklaringar till kommittén för
veterinärmedicinska läkemedel.
6. Kommissionen skall, i syfte att tillämpa den procedur som fastställts
i artikel 8, utan dröjsmål överlämna åtgärdsförslaget till kommittén för
anpassning till de tekniska framstegen av direktiven för veterinär-
medicinska läkemedel.
Artikel 8
1. När hänvisning görs till den procedur som fastställts i denna artikel
skall ordföranden utan dröjsmål hänskjuta ärendet till kommittén för
anpassning till de tekniska framstegen av direktiven för veterinär-
medicinska läkemedel, antingen på eget initiativ eller på begäran av
representant för en medlemsstat.
2. Kommissionens representant skall överlämna ett förslag till de
åtgärder som bör vidtas till kommittén för anpassning till tekniska
framsteg. Kommittén skall avge sitt yttrande över utkastet inom en frist
som fastställts av ordföranden med beaktande av i vad mån ärendet är
brådskande. Dess yttrande skall grundas på kvalificerad majoritet, varvid
medlemsstaternas röster skall vägas i enlighet med vad som föreskrivs i
artikel 148.2 i fördraget. Ordföranden skall inte rösta.
3. a) Kommissionen skall vidta de föreslagna åtgärderna om de står
i överensstämmelse med kommitténs yttrande.
b) När de föreslagna åtgärderna inte överensstämmer med kom-
mitténs yttrande eller om inget yttrande avgivits, skall
kommissionen utan dröjsmål till rådet lägga fram ett förslag till
vilka åtgärder som skall vidtas. Rådets skall fatta sitt beslut
med kvalificerad majoritet.
c) Om rådet tre månader efter att det tillställts förslaget inte har
fattat något beslut, skall de föreslagna åtgärderna vidtas av
kommissionen, såvida inte rådet har förkastat dem efter om-
röstning med enkel majoritet.
314
Artikel 9
1. När en medlemsstat på grund av nya uppgifter eller omvärdering
av befintlig information anser att en bestämmelse i bilaga I till IV måste
ändras omedelbart för att slå vakt om människors eller djurs hälsa och
det därför krävs snabba åtgärder, får den berörda medlemsstaten tillfälligt
sätta ifrågavarande bestämmelse ur kraft inom sitt territorium. I så fall
skall den omedelbart underrätta de övriga medlemsstaterna och kommis-
sionen om åtgärderna jämte skälen för dessa.
2. Kommissionen skall snarast möjligt granska de skäl som anförts av
den berörda medlemsstaten och skall efter samråd med medlemsstaterna
inom kommittén för veterinärmedicinska läkemedel utan dröjsmål avge
sitt yttrande och vidta lämpliga åtgärder. Den som ansvarar för för-
säljningen kan anmodas att inkomma med muntliga eller skriftliga
förklaringar. Kommissionen skall omedelbart delge rådet och medlems-
staterna alla åtgärder som vidtagits. Varje medlemsstat får hänskjuta
kommissionens åtgärder till rådet inom 15 dagar efter det att meddelandet
härom mottagits. Rådet kan med kvalificerad majoritet fatta ett annat
beslut inom 30 dagar efter att det förelagts ärendet.
3. Om kommissionen anser det nödvändigt att ändra bestämmelserna
i bilaga I till IV för att undanröja de svårigheter som avses i punkt 1 och
säkerställa skyddet av folkhälsan skall den inleda den procedur som
fastställts i artikel 10 i syfte att anta dessa ändringar. Den medlemsstat
som har vidtagit åtgärder enligt punkt 1 får låta dem fortsätta att vara i
kraft tills rådet eller kommissionen fattat beslut i enlighet med den
ovannämnda proceduren.
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Artikel 10
1. När den procedur som fastställts i denna artikel skall tillämpas skall
ordföranden utan dröjsmål hänskjuta ärendet till kommittén för an-
passning till tekniska framsteg av direktiven för veterinärmedicinska
läkemedel, antingen på eget initiativ eller på begäran av representanten
för en medlemsstat.
2. Representanten för kommissionen skall tillställa kommittén ett
förslag med de åtgärder som bör vidtas. Kommittén skall avge sitt
yttrande om förslaget inom en frist som fastställts av ordföranden med
beaktande av i vad mån ärendet är brådskande. Den skall grunda sitt
yttrande på kvalificerad majoritet, varvid medlemsstaternas röster skall
vägas i enlighet med vad som föreskrivits i fördragets artikel 148.2.
Ordföranden skall inte rösta.
3. a) Kommissionen skall besluta om de föreslagna åtgärderna om de
står i överensstämmelse med kommitténs yttrande.
b) När de föreslagna åtgärderna inte står i överensstämmelse med
kommitténs yttrande eller om inget yttrande antagits, skall
kommissionen utan dröjsmål föreslå rådet vilka åtgärder som
skall vidtas. Rådet skall fatta beslut med kvalificerad majoritet.
315
c) Om rådet inte fattat något beslut inom 15 dagar efter att det Prop. 1991/92:107
förelädes ärendet skall kommissionen fatta beslut om de Bil- 1
åtgärder som föreslagits.
Artikel 11
Alla ändringar som krävs för att anpassa bilaga V till vetenskapliga och
tekniska framsteg skall göras i enlighet med den procedur som fastställts
i artikel 2c i direktivet 81/852/EEG.
Artikel 12
Kommissionen skall så snart som möjligt efter ändring i bilagorna I, II,
III eller IV offentliggöra en sammanfattning av den värdering av de be-
rörda substansernas säkerhet som gjorts av kommittén for veterinär-
medicinska läkemedel. Tystnadsplikten i fråga om konfidentiella data
skall respekteras.
Artikel 13
Medlemsstaterna får inte förbjuda eller hindra saluförandet inom sina
territorier av livsmedel av animaliskt ursprung som härrör från andra
medlemsstater under hänvisning till att de innehåller restmängder av
veterinärmedicinska läkemedel, om restkoncentrationema inte överskrider
det gränsvärde som angivits i bilaga I eller III, eller om den berörda
substansen är upptagen i bilaga II.
Artikel 14
Från den 1 januari 1997 skall det inom gemenskapen vara förbjudet att
till livsmedelsproducerande djur administrera veterinärmedicinska
läkemedel som innehåller farmakologiskt aktiva substanser som inte är
upptagna i bilagorna I, II eller III, utom i samband med kliniska
prövningar vilka godkänts av de ansvariga myndigheterna efter anmälan
eller tillstånd i enlighet med gällande lagstiftning och som inte medför att
livsmedel härrörande från boskap som ingår i sådana prövningar inne-
håller restmängder som kan innebära risker med hänsyn till människors
hälsa.
Artikel 15
Denna förordning berör inte i något avseende tillämpningen av den EG-
lagstiftning som förbjuder användning inom djurhållning av vissa
substanser med hormonella verkningar. Denna förordning berör inte de
åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna för att förhindra obehörig
användning av veterinärmedicinska läkemedel.
316
Artikel 16
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1992.
Denna förordning skall vara bindande i sin helhet och äga direkt
tillämpning i alla medlemsstater.
Utfärdad i Luxemburg den 26 juni 1990
På rådets vägnar
M O’KENNEDY
Ordförande
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
317
BILAGA I
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Förteckning över farmakologiskt aktiva substanser för vilka fastställts
gränsvärden för högsta tillåtna restkoncentrationer
(Denna förteckning kommer att antas i enlighet med den procedur som
fastställts i artikel 8)
BILAGA II
Förteckning över substanser som inte är underkastade begränsning av
restkoncentrationema
(Denna förteckning kommer att antas i enlighet med den procedur som
fastställts i artikel 8)
BILAGA III
Förteckning över farmakologiskt aktiva substanser som används i
veterinärmedicinska läkemedel och för vilka fastställts gränsvärden för
högsta tillåtna restkoncentrationer
(Denna förteckning kommer att antas i enlighet med den procedur som
fastställts i artikel 8)
BILAGA IV
Förteckning över farmakologiskt aktiva substanser för vilka inga
gränsvärden för högsta tillåtna restkoncentrationer kan fastställas
(Denna förteckning kommer att antas i enlighet med den procedur som
fastställts i artikel 8)
318
BILAGA V
Prop. 1991/92:107
Bil. 1
Uppgifter som skall lämnas vid ansökan om fastställande av ett
gränsvärde för högsta tillåten restkoncentration av en farmakologiskt
aktiv substans som används i veterinärmedicinska läkemedel
1. Administrativa uppgifter
1.1. Namn eller firma och postadress för den som ansvarar för
försäljningen av det eller de veterinärmedicinska läkemedlen.
1.2. Namnet på det eller de veterinärmedicinska läkemedlen.
1.3. Uppgifter om det veterinärmedicinska läkemedlets samman-
sättning till art och mängd med angivande av de internationella
generiska benämningar som rekommenderats av Världshälso-
organisationen i de fall det finns någon sådan benämning.
1.4. Tillverkningstillstånd, i förekommande fall.
1.5. Försäljningstillstånd, i förekommande fall.
1.6. Sammanfattning av det eller de veterinärmedicinska läkemedlens
viktigare egenskaper, utformad i enlighet med artikel 5a i
direktivet 81/851/EEG.
2. Substansens identitet
2.1. Internationell generisk benämning.
2.2. Internationell benämning enligt Union of Pure and Applied
Chemistry (IUPAC).
2.3. Benämning enligt Chemical Abstract Service (CAS).
2.4. Klassificering.
— terapeutisk
— farmakologisk.
2.5. Synonymer och förkortningar.
2.6. Strukturformel.
2.7. Molekylformel.
2.8. Molekylvikt.
2.9. Renhetsgrad.
2.10. Kvalitativ och kvantitativ sammansättning av föroreningar.
2.11. Beskrivning av fysikaliska egenskaper:
— smältpunkt
— kokpunkt
— ångtryck
— löslighet i vatten och organiska lösningsmedel, uttryckt i
g/L, med angivande av temperatur
— densitet
— brytningsindex, rotation etc.
3. Toxikologiska studier
3.1. Toxikologiska korttidsstudier.
3.2. Toxikologiska långtidsstudier.
3.3. Reproduktionsstudier.
3.4. Undersökningar av teratogenicitet.
319
3.5. Undersökningar av mutagenicitet. Prop. 1991/92:107
3.6. Undersökningar av cancerogenicitet. Bil. 1
3.7. Undersökningar av immunologiska effekter.
3.8. Undersökningar av mikrobiologiska effekter.
3.9. Effekter på människor.
3.10. Andra biologiska effekter.
4. Undersökningar av metabolism och restkoncentrationer
4.1. Absorption, distribution, utsöndring och biotransformation.
4.2. Påvisande av restkoncentrationer, inklusive metoder för analys av
restkoncentrationer.
4.3. Existerande maximala toleransvärden för restkoncentrationer.
5. Konklusioner
5.1. Nivå som inte ger toxikologiska effekter.
5.2. Uppskattning av acceptabelt dagligt intag för människor.
5.3. Uppskattning av godtagbara maximala restkoncentrationer i
livsmedel med specificering av ifrågavarande restmängd.
5.4. Metoder för rutinanalys som kan användas av de ansvariga
myndigheterna för att påvisa restmängder.
5.5. Ytterligare arbete eller uppgifter:
— nödvändiga
— önskvärda.
6. Referenser
7. Expertrapport
320
I promemorian föreslås en ny lag om läkemedel som skall ersätta 1962
års läkemedelsförordning. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1
januari 1993.
Förslaget bygger delvis på det förslag till ny lag som 1983 års läke-
medelsutredning presenterat i betänkandet Läkemedel och hälsa (SOU
1987:20) och remissinstansernas synpunkter på betänkandet. En viktig
nyhet är att EG:s rättsregler på läkemedelsområdet har beaktats i pro-
memorian.
Definitionen av begreppet läkemedel har utformats något annorlunda
än i utredningens förslag. Den nya lagen föreslås omfatta såväl läkeme-
del i allmänhet som radioaktiva läkemedel. Enligt promemorian skall
den vanliga läkemedelskontrollen i princip omfatta även naturmedel. För
homeopatiska medel finns förslag om ett enkelt registreringsförfarande.
Det föreslås att alla läkemedel med undantag för s.k. extemporeläke-
medel måste godkännas av läkemedelsverket för att få säljas. Beslut om
godkännande tidsbegränsas men skall kunna förnyas. Regeringen ges
möjlighet att föreskriva att beslut skall fattas inom viss tid när det gäller
godkännande och andra tillstånd. En tillståndsprövning för kliniska
prövningar införs. Särskilda krav ställs på den som utarbetar dokumenta-
tion i ärenden om godkännande och den som ansvarar för tillverkning
eller import. Under vissa förutsättningar öppnas möjlighet att förbjuda
export av läkemedel. Grunderna för beslut om att återkalla läkemedel
och om att godkännande skall upphöra att gälla utformas i enlighet med
vad som gäller inom EG. I den föreslagna lagen preciseras också grun-
derna för återkallelse av övriga tillstånd.
Särskilda krav ställs på viss skriftlig information till den som skall
använda läkemedel.
Priskontrollen frigörs från produktkontrollen och avses ske inom
ramen för den allmänna försäkringen.
21 Riksdagen 1991/92. 1 sand. Nr 107
Prop. 1991/92:107
Bil. 2
321
Prop. 1991/92:107
Bil. 3
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Med läkemedel avses i denna lag varor som är avsedda att tillföras
människor eller djur för att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom
eller symtom på sjukdom eller att användas i likartat syfte.
Med radioaktiva läkemedel avses läkemedel som avger joniserande
strålning. Till radioaktiva läkemedel räknas inte slutna strålkällor.
I strålskyddslagen (1988:220) finns bestämmelser om radioaktiva
läkemedel i strålskyddssyfte.
I fråga om narkotiska läkemedel tillämpas bestämmelserna i denna lag,
om de inte strider mot vad som är föreskrivet om narkotika.
2 § Denna lag tillämpas inte på
1. djurfoder som innehåller antibiotika eller andra kemoterapeutiska
medel,
2. en viss vara eller varugrupp som enligt 1 § är läkemedel men som
med hänsyn till de begränsade riskerna för skada helt eller delvis undan-
tagits från lagens tillämpningsområde av regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, läkemedelsverket,
3. varor som beretts i enlighet med en erkänd homeopatisk metod och
som registrerats av läkemedelsverket.
En vara, som beretts enligt en erkänd homeopatisk metod och inte
påstås ha viss terapeutisk effekt, skall på ansökan registreras om den
innehåller mindre än en miljondel av sådan aktiv substans som är
receptbelagd eller i övrigt bedöms som ofarlig samt är avsedd att intas
genom munnen eller är avsedd för yttre bruk.
3 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket
får om det är påkallat från hälso- och sjukvårdssynpunkt föreskriva att
lagen helt eller delvis skall tillämpas på en vara eller varugrupp, som
inte är läkemedel men i fråga om egenskaper eller användning står nära
läkemedel.
4 § Målet på läkemedelsområdet är att tillgodose behovet av ändamåls-
enliga läkemedel till rimliga kostnader för det allmänna och den enskilde
samt att åstadkomma ett ändamålsenligt val och en ändamålsenlig
användning av läkemedel.
5 § Ett läkemedel skall vara av god kvalitet och vara ändamålsenligt. Ett
läkemedel är ändamålsenligt om det är verksamt för sitt ändamål och vid
normal användning inte har skadeverkningar som står i missförhållande
till den avsedda effekten.
322
Ett läkemedel skall vara fullständigt deklarerat, ha godtagbar och
särskiljande benämning samt vara märkt. Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, läkemedelsverket får medge undantag från
kravet på fullständig deklaration.
6 § Ett läkemedel får säljas först sedan det godkänts för försäljning.
Sådant läkemedel som tillverkats på apotek för viss patient får dock
säljas utan godkännande.
Om det finns särskilda skäl får ett läkemedel efter tillstånd säljas även
i andra fall utan godkännande.
7 § Ett läkemedel skall godkännas om det uppfyller kraven enligt 5 §.
Godkännande av ett läkemedel och tillstånd enligt 6 § får förenas med
särskilda villkor.
För läkemedel, som godkänts enligt det förfarande som tillämpas inom
det europeiska ekonomiska samarbetsområdet, finns särskilda bestäm-
melser.
Godkännande gäller i fem år och får förnyas för femårsperioder.
8 § Läkemedelsverket prövar frågor om godkännande eller tillstånd
enligt 6 §.
Ansökan om godkännande för försäljning får göras av den som avser
att sälja läkemedlet. Dokumentation som bifogas ansökan skall ha
utarbetats av någon som har tillräcklig kompetens och tillräckligt in-
flytande över innehållet i dokumentationen.
Ansökan om förnyelse av godkännande skall ha inkommit till verket
senast tre månader innan godkännandet upphör att gälla.
9 § Den som har fått ett läkemedel godkänt skall följa utvecklingen på
läkemedelsområdet, ändra läkemedlet om det behövs och informera
läkemedelsverket om nya uppgifter av betydelse för kontrollen av
läkemedlet.
10 § Läkemedelsverket skall fortlöpande kontrollera ett läkemedel som
har godkänts och pröva om godkännandet fortfarande bör gälla. Verket
får förelägga den som fått godkännandet att visa att läkemedlet fort-
farande uppfyller kraven för godkännandet.
11 § Läkemedelsverket får ålägga en tillverkare att återkalla ett läke-
medel, om det behövs för att förebygga skada, om läkemedlet inte är
verksamt för sitt ändamål, om det inte är av god kvalitet, om kontroll av
mellan- eller slutprodukten inte utförts eller om väsentliga krav i sam-
band med tillverkning eller införsel inte uppfylls.
12 § På begäran av den som fått ett läkemedel godkänt skall läke-
medelsverket besluta att godkännandet skall upphöra att gälla.
Verket får besluta att ett godkännande skall upphöra att gälla om,
1. den som fått ett föreläggande enligt 10 § inte kan visa att läkemed-
let fortfarande uppfyller kraven för godkännandet,
2. de villkor som angavs för godkännandet inte följts,
3. åläggande att återkalla läkemedel inte följts,
4. kontroll av det färdiga läkemedlet inte har utförts eller
Prop. 1991/92:107
Bil. 3
323
5. de grundläggande förutsättningarna för godkännande i andra fall Prop. 1991/92:107
inte längre föreligger. Bil. 3
13 § En klinisk läkemedelsprövning är en undersökning på människor
eller djur av ett läkemedels egenskaper. En sådan prövning får utföras
för att utreda i vad mån läkemedlet är ändamålsenligt och skall vara
etiskt försvarlig. Den får utföras i eller utan samband med sjukdoms-
behandling. En prövning får utföras på människor endast av en legiti-
merad läkare eller legitimerad tandläkare och på djur endast av en
legitimerad veterinär.
De patienter eller försökspersoner som avses delta i en klinisk läkeme-
delsprövning skall ges sådan information om prövningen, att de kan ta
ställning till om de vill delta i denna.
För prövningar som inte har samband med sjukdomsbehandling skall
samtycke till deltagande alltid inhämtas. Sådan prövning får inte ske på
den som enligt föräldrabalken har fått god man eller förvaltare för-
ordnad för sig eller på den som ges vård enligt lagen (1991:000) om
psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård.
För prövning som har samband med sjukdomsbehandling skall samtycke
till deltagande inhämtas om inte synnerliga skäl föreligger.
En klinisk läkemedelsprövning får genomföras sedan tillstånd till
prövningen har meddelats. Ansökan får göras av den som avser att
utföra prövningen. Frågor om tillstånd prövas av läkemedelsverket när
det gäller prövningar på människor och av statens jordbruksverk när det
gäller prövningar på djur.
14 § Med tillverkning avses i denna lag sådan framställning, förpack-
ning eller ompackning som sker yrkesmässigt.
Den som tillverkar läkemedel skall ha tillgång till ändamålsenliga
lokaler och ändamålsenlig utrustning. En sakkunnig med tillräcklig
kompetens och tillräckligt inflytande skall ha ansvaret för att kraven i
fråga om läkemedlens kvalitet och säkerhet uppfylls.
15 § Tillverkning av läkemedel får bedrivas endast av den som har
läkemedelsverkets tillstånd. Utan sådant tillstånd får läkemedel för visst
tillfälle tillverkas på apotek.
16 § Läkemedel får importeras från ett land utanför det europeiska
ekonomiska samarbetsområdet endast av den som har tillstånd till
tillverkning eller handel med läkemedel eller har särskilt tillstånd av
läkemedelsverket till import av läkemedel. En sakkunnig med tillräcklig
kompetens och tillräckligt inflytande skall ha ansvaret för att kraven i
fråga om läkemedlens kvalitet och säkerhet iakttas.
Utan tillstånd får dock resande införa läkemedel som han medför till
landet för medicinskt ändamål och personligt bruk.
324
17 § Regeringen får, om det finns särskilda skäl, förbjuda export av ett
läkemedel.
18 § Med partihandel avses i denna lag försäljning till tillverkare för
dennes rörelse eller till återförsäljare. Med detaljhandel avses annan
försäljning.
Handel med läkemedel skall bedrivas på sådant sätt att läkemedlen inte
skadar människor, egendom eller miljön samt så att läkemedlens kvalitet
inte försämras.
Partihandel med läkemedel får bedrivas endast av den som fått läkeme-
delsverkets tillstånd.
Bestämmelser om detaljhandel finns i lagen (1970:205) om detalj-
handel med läkemedel.
19 § Den som yrkesmässigt tillverkar, importerar, säljer, transporterar,
förvarar eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar läkemedel skall vidta
de åtgärder och i övrigt iaktta sådan försiktighet som behövs för att
hindra att läkemedlen skadar människor, egendom eller miljön samt se
till att läkemedlens kvalitet inte försämras.
Radioaktiva läkemedel får beredas endast på sjukhus och apotek. De
får användas endast på sjukhus, om inte läkemedelsverket för ett visst
fall medger annat.
Den som i andra fall hanterar läkemedel skall vidta de åtgärder och
iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra att läke-
medlen skadar människor, egendom eller miljön.
20 § Beslut i fråga om tillstånd enligt 6 §, 12 § första stycket samt 13,
15, 16 och 18 §§ skall fattas inom den tid som regeringen föreskriver.
Tillstånd enligt 13, 15, 16 och 18 §§ får återkallas om någon av de
väsentliga förutsättningar som förelåg när tillståndet meddelades inte
längre föreligger eller om något krav som är av särskild betydelse för
kvalitet och säkerhet inte följts.
21 § Sådan information om läkemedel som har särskild betydelse för att
förebygga skada eller för att främja en ändamålsenlig användning av
läkemedel skall lämnas skriftligen när ett läkemedel tillhandahålls
konsumenten.
Information som utgör ett led i marknadsföringen av ett läkemedel
skall vara aktuell, saklig och balanserad. Den får inte vara vilseledande.
22 § Den som förordnar eller lämnar ut läkemedel skall särskilt iaktta
kraven på sakkunnig och omsorgsfull vård samt på upplysning till och
samråd med patienten eller företrädare för denne.
Prop. 1991/92:107
Bil. 3
325
Om det är påkallat från hälso- och sjukvårdssynpunkt får regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket föreskriva att
ett läkemedel får lämnas ut endast mot recept eller annan beställning
från den som är behörig att förordna läkemedel.
23 § Läkemedelsverket har tillsynen över efterlevnaden av denna lag
samt de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen.
För tillsynen enligt 21 § andra stycket gäller bestämmelserna i mark-
nadsföringslagen (1975:1418).
24 § Läkemedelsverket har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.
För tillsynen har läkemedelsverket rätt till tillträde till områden,
lokaler och andra utrymmen som används i samband med tillverkning
eller annan hantering av läkemedel eller av utgångsämnen eller förpack-
ningsmaterial till läkemedel samt till utrymmen där prövning av läke-
medels egenskaper utförs. Läkemedelsverket får i sådana utrymmen
göra undersökningar och ta prover. Tillträde till bostäder får dock inte
ske.
På begäran skall den som är ansvarig för varan lämna nödvändigt
biträde vid undersökningen. För uttaget prov betalas inte ersättning.
Vägras tillträde eller biträde får läkemedelsverket förelägga vite.
25 § Den som ansöker om godkännande för försäljning av ett läkemedel
eller om att få indikationerna för ett läkemedel ändrade eller ansöker om
tillstånd att få utföra en klinisk läkemedelsprövning skall betala ansök-
ningsavgift. Så länge godkännandet eller tillståndet består skall årsavgift
betalas. Motsvarande gäller den som ansöker om eller fått tillstånd att
tillverka en sådan medicinsk gas som omfattas av denna lag och den
som ansöker om eller fått registrering av ett homeopatiskt medel.
Avgift skall betalas för vaije läkemedelsform och styrka som ansökan
avser.
Regeringen beslutar om avgifternas storlek och får meddela ytterligare
föreskrifter om sådana avgifter. Efter bemyndigande av regeringen får
läkemedelsverket meddela sådana ytterligare föreskrifter om avgifter
som inte gäller avgifternas storlek.
26 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms, om gärningen inte är
belagd med straff enligt brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling, den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 6,
13 eller 15-19 §§.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Den som obehörigen ger sig ut för att vara behörig att förordna läke-
medel för att få läkemedlet utlämnat i strid mot vad som är föreskrivet
döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte är
belagd med strängare straff enligt brottsbalken.
Prop. 1991/92:107
Bil. 3
326
27 § Läkemedel som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet
av läkemedlet och utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om
det inte är uppenbart oskäligt.
28 § Läkemedelsverkets beslut enligt denna lag får överklagas hos
kammarrätten.
Beslut som läkemedelsverket eller kammarrätten meddelar enligt denna
lag skall gälla omedelbart om inte annat förordnas.
29 § Regeringen får i fråga om godkännande, klinisk prövning, tillverk-
ning, import, export, handel, hantering i övrigt, förordnande och ut-
lämnande, tillsyn samt i andra frågor som gäller skydd för enskildas liv
och hälsa besluta om ytterligare föreskrifter. Regeringen får överlåta till
läkemedelsverket att besluta om sådana föreskrifter.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Genom lagen upphävs läkemedelsförordningen (1962:701), lagen
(1981:50) med bestämmelser om vissa medel avsedda för injektion och
lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel.
3. Beslut som meddelats med stöd av läkemedelsförordningen
(1962:701), lagen (1981:50) med bestämmelser om vissa medel avsedda
för injektion eller lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel skall anses
ha meddelats med stöd av motsvarande bestämmelser i denna lag om
inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket
förordnar annat.
4. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regering-
en hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna
lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.
Prop. 1991/92:107
Bil. 3
327
Prop. 1991/92:107
Bil. 4
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Med narkotika förstås i denna lag läkemedel eller hälsofarliga varor
med starkt vanebildande egenskaper eller varor som med lätthet kan
omvandlas till varor med sådana egenskaper och som
1. på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell kon-
vention som Sverige har biträtt, eller
2. av regeringen har förklarats skola anses som narkotika enligt lagen.
Det åligger socialstyrelsen att låta upprätta och kungöra förteckningar
över narkotika.
2 § Narkotika får införas till riket, utföras från riket, tillverkas, utbjudas
till försäljning, överlåtas eller innehas endast för medicinskt eller veten-
skapligt ändamål.
3 § Narkotika får införas till riket eller utföras från riket endast av den
som har tillstånd till det.
Utan sådant tillstånd får dock resande införa narkotiskt läkemedel som
han för medicinskt ändamål och personligt bruk medför till riket.
Narkotika får inte tas om hand på det sätt som avses i 3 § andra
stycket tullagen (1973:670). Narkotika får inte heller utan tillstånd
sändas genom tullområdet, återutföras eller förvaras på tullager som
inrättats för förvaring av proviantartiklar och liknande. I övrigt gäller
lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselregle-
rade varor, m.m.
4 § Narkotika får tillverkas endast av den som har tillstånd till det.
Tillstånd behövs dock inte för att på apotek göra en beredning med
narkotiskt ämne som verksam beståndsdel eller för att i vetenskapligt
syfte framställa narkotika vid en vetenskaplig institution, som ägs eller
stöds av staten.
5 § Handel med narkotika får bedrivas endast av
1. den som med tillstånd antingen har infört varan till riket eller har
tillverkat den,
2. den som har rätt till detaljhandel med läkemedel och
3. annan som har tillstånd att handla med varan.
328
6 § Narkotiska läkemedel får lämnas ut endast efter förordnande av
läkare, tandläkare eller veterinär. Sådant förordnande skall ske med
största försiktighet.
Om det finns grundad anledning anta att en läkare, tandläkare eller
veterinär har missbrukat sin behörighet att forordna narkotiska läkeme-
del, får hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd efter omständigheterna
antingen förbjuda att sådana läkemedel lämnas ut på förordnande av
läkaren, tandläkaren eller veterinären eller föreskriva särskilda begräns-
ningar i fråga om utlämnandet.
Beslut i ärende som avses i andra stycket skall gälla omedelbart, om
annat inte förordnas.
7 § Narkotika får innehas endast av
1. den som har rätt att handla med varan,
2. föreståndare för vetenskaplig institution, som ägs eller stöds av
staten eller kommun, i den mån varan behövs för vetenskaplig
forskning, undersökning eller undervisning,
3. befattningshavare vid försvarsmakten enligt särskilda bestämmelser
och
4. den som fått varan utlämnad till sig enligt 6 § första stycket.
8 § Frågor om tillstånd enligt denna lag prövas av socialstyrelsen.
Tillstånd skall förenas med villkor. Vid prövningen skall styrelsen
särskilt beakta innehållet i de överenskommelser rörande narkotika som
Sverige har biträtt. Tillstånd får återkallas av socialstyrelsen.
9 § Den som importerar, exporterar eller tillverkar narkotika eller
handlar med narkotika skall föra de anteckningar som behövs för kon-
trollen av efterlevnaden av bestämmelserna i denna lag och med stöd av
lagen meddelade föreskrifter. Föreståndare för vetenskaplig institution,
där narkotika användes i vetenskapligt syfte, skall föra de anteckningar
som behövs för kontrollen av användningen.
10 § Socialstyrelsen har tillsynen över efterlevnaden av denna lag samt
de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen.
11 § Socialstyrelsen har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.
För tillsyn har socialstyrelsen rätt till tillträde till områden, lokaler och
andra utrymmen som används i samband med tillverkning eller annan
hantering av narkotika, utgångsämnen till narkotika eller förpacknings-
material samt till utrymmen där prövning av narkotikans egenskaper
utförs. Socialstyrelsen får i sådana utrymmen göra undersökningar och
ta prover. Tillträde till bostäder får dock inte ske.
På begäran skall den som är ansvarig för varan lämna nödvändigt
biträde vid undersökningen eller provtagningen. För uttaget prov betalas
Prop. 1991/92:107
Bil. 4
22 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 107
329
inte ersättning. Vägras tillträde eller biträde får socialstyrelsen förelägga Prop. 1991/92:107
vite. Bil. 4
12 § Om ansvar i vissa fall för åsidosättande av föreskrifter, oriktiga
uppgifter i ansökan om tillstånd och andra förfaranden i fråga om
narkotika finns bestämmelser i narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
13 § Beslut av socialstyrelsen enligt denna lag och beslut av hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd enligt 6 § andra stycket får överklagas hos
kammarrätten genom besvär. Myndighets beslut om föreskrifter med
stöd av ett bemyndigande i denna lag får inte överklagas.
Beslut som socialstyrelsen eller kammarrätten meddelar enligt denna
lag skall gälla omedelbart om inte annat förordnas.
14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter om införsel och utförsel, tillverkning,
handel, förordnande, utlämnande och anteckningar.
Denna lag träder i kraft den - - -, då narkotikaförordningen
(1962:704) upphör att gälla.
Tillstånd som har meddelats enligt den äldre förordningen gäller
fortfarande.
330
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Med läkemedel avses i denna lag varor som är avsedda att tillföras
människor eller djur för att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom
eller symtom på sjukdom eller att användas i likartat syfte.
Med radioaktiva läkemedel avses läkemedel som avger joniserande
strålning. Till radioaktiva läkemedel räknas inte slutna strålkällor.
I strålskyddslagen (1988:220) finns bestämmelser om radioaktiva
läkemedel i strålskyddssyfte.
1 fråga om narkotiska läkemedel och om läkemedel som utgör dop-
ningsmedel tillämpas bestämmelserna i denna lag, om de inte strider mot
vad som är särskilt föreskrivet om dessa varor.
2 § Denna lag tillämpas inte på
1. djurfoder som innehåller antibiotika eller andra kemoterapeutiska
medel,
2. varor som beretts i enlighet med en erkänd homeopatisk metod och
som registrerats av läkemedelsverket.
En vara som beretts enligt en erkänd homeopatisk metod och inte
påstås ha viss terapeutisk effekt, skall på ansökan registreras om den
innehåller mindre än en miljondel av sådan aktiv substans som medför
receptbeläggning eller i övrigt bedöms som ofarlig samt är avsedd att
intas genom munnen eller är avsedd för yttre bruk.
Om det är påkallat från hälso- och sjukvårdssynpunkt får regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket föreskriva att
lagen helt eller delvis skall tillämpas på varor som avses i första stycket
2.
3 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket
får, om det är påkallat från hälso- och sjukvårdssynpunkt, föreskriva att
lagen helt eller delvis skall tillämpas på en vara eller varugrupp som inte
är läkemedel men i fråga om egenskaper eller användning står nära
läkemedel.
4 § Ett läkemedel skall vara av god kvalitet och vara ändamålsenligt. Ett
läkemedel är ändamålsenligt om det är verksamt för sitt ändamål och vid
normal användning inte har skadeverkningar som står i missförhållande
till den avsedda effekten.
Ett läkemedel skall vara fullständigt deklarerat, ha godtagbar och
särskiljande benämning samt vara tydligt märkt. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, läkemedelsverket får medge undantag från
kravet på fullständig deklaration.
Prop. 1991/92:107
Bil. 5
331
5 § Ett läkemedel får säljas först sedan det godkänts för försäljning.
Sådant läkemedel som tillverkas på apotek för en viss patient får dock
säljas utan godkännande.
Efter tillstånd får ett läkemedel säljas även i andra fall, om det finns
särskilda skäl.
6 § Ett läkemedel skall godkännas om det uppfyller kraven enligt 4 §.
Godkännande av ett läkemedel och tillstånd enligt 5 § får förenas med
särskilda villkor.
Godkännandet gäller i fem år och får förnyas för femårsperioder.
7 § Läkemedelsverket prövar frågor om godkännande enligt 5 § första
stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedels-
verket prövar frågor om tillstånd enligt 5 § andra stycket.
Ansökan om godkännande för försäljning får göras av den som avser
att sälja läkemedlet.
Ansökan om förnyelse av ett godkännande skall ha kommit in till
läkemedelsverket senast tre månader innan godkännandet upphör att
gälla.
8 § Den som ansöker om godkännande eller tillstånd enligt 5 § skall visa
att kraven enligt 4 § är uppfyllda. Dokumentation som bifogas ansökan
skall ha utarbetats av någon som har tillräcklig kompetens och tillräck-
ligt inflytande över innehållet i dokumentationen.
9 § Den som har fått ett läkemedel godkänt skall följa utvecklingen på
läkemedelsområdet, informera läkemedelsverket om nya uppgifter av
väsentlig betydelse för kontrollen av läkemedlet och ändra läkemedlet
om det behövs.
10 § Läkemedelsverket skall fortlöpande kontrollera ett läkemedel som
har godkänts och pröva om godkännandet fortfarande bör gälla. Verket
får förelägga den som fått godkännandet att visa att läkemedlet fort-
farande uppfyller kraven för godkännandet.
11 § Läkemedelsverket får ålägga den som fått ett läkemedel godkänt att
återkalla läkemedlet
1. om det behövs för att förebygga skada,
2. om läkemedlet inte är verksamt för sitt ändamål,
3. om det inte är av god kvalitet, eller
4. om väsentliga krav i samband med tillverkning eller import inte
uppfylls.
12 § Läkemedelsverket får besluta att ett godkännande skall upphöra att
gälla
1. om den som fått ett föreläggande enligt 10 § inte kan visa att
läkemedlet fortfarande uppfyller kraven för godkännandet,
2. om de villkor som angavs vid godkännandet inte följts,
3. om ett åläggande att återkalla läkemedel inte följts, eller
4. om de grundläggande förutsättningarna för godkännandet i andra
fall inte längre föreligger.
På begäran av den som fått ett läkemedel godkänt skall verket besluta
att godkännandet skall upphöra att gälla.
Prop. 1991/92:107
Bil. 5
332
13 § En klinisk läkemedelsprövning är en undersökning på människor
eller djur av ett läkemedels egenskaper. En sådan prövning får utföras
för att utreda i vad mån läkemedlet är ändamålsenligt och skall vara
etiskt försvarlig. Den får utföras i eller utan samband med sjukdoms-
behandling. En prövning får utföras på människor endast av en legiti-
merad läkare eller legitimerad tandläkare och på djur endast av en
legitimerad veterinär. Den som utför prövningen skall ha tillräcklig
kompetens på det område som prövningen avser.
De patienter eller försökspersoner som avses delta i en klinisk läke-
medelsprövning skall få sådan information om prövningen att de kan ta
ställning till om de vill delta i denna.
För prövningar som inte har samband med sjukdomsbehandling skall
samtycke till deltagandet alltid inhämtas. Sådana prövningar får inte ske
på den som enligt föräldrabalken har god man eller förvaltare eller på
den som får vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. För prövningar som
har samband med sjukdomsbehandling skall samtycke till deltagandet
inhämtas, om inte synnerliga skäl föreligger.
14 § En klinisk läkemedelsprövning får endast genomföras sedan till-
stånd till prövning har meddelats. Ansökan får göras av den som avser
att utföra prövningen. Frågor om tillstånd prövas av läkemedelsverket.
15 § Med tillverkning avses i denna lag framställning, förpackning eller
ompackning av läkemedel.
Den som tillverkar läkemedel skall ha tillgång till ändamålsenliga
lokaler och ändamålsenlig utrustning. En sakkunnig med tillräcklig
kompetens och tillräckligt inflytande skall se till att kraven på läke-
medlens kvalitet och säkerhet uppfylls.
16 § Yrkesmässig tillverkning av läkemedel får bedrivas endast av den
som har läkemedelsverkets tillstånd. Utan sådant tillstånd får läkemedel
för ett visst tillfälle tillverkas på apotek.
17 § Läkemedel får importeras från ett land utanför det europeiska
ekonomiska samarbetsområdet endast av den som har tillstånd att till-
verka eller handla med läkemedel eller har särskilt tillstånd av läke-
medelsverket att importera läkemedel. En sakkunnig med tillräcklig
kompetens och tillräckligt inflytande skall se till att kraven på läke-
medlens kvalitet och säkerhet iakttas.
Om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedels-
verket föreskriver något annat, får dock resande utan tillstånd föra in
läkemedel i Sverige för medicinskt ändamål och personligt bruk.
Prop. 1991/92:107
Bil. 5
18 § Med detaljhandel avses i denna lag försäljning till den som inte har
tillstånd till försäljning. Med partihandel avses annan försäljning.
333
Handel med läkemedel skall bedrivas på sådant sätt att läkemedlen inte
skadar människor, egendom eller miljö samt så att läkemedlens kvalitet
inte försämras.
Partihandel med läkemedel får bedrivas endast av den som fått läke-
medelsverkets tillstånd.
Bestämmelser om detaljhandel finns i lagen (1970:205) om detalj-
handel med läkemedel.
19 § Den som yrkesmässigt tillverkar, importerar, säljer, transporterar,
förvarar eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar läkemedel skall vidta
de åtgärder och i övrigt iaktta sådan försiktighet som behövs för att
hindra att läkemedlen skadar människor, egendom eller miljö samt se till
att läkemedlens kvalitet inte försämras.
Radioaktiva läkemedel får beredas endast på sjukhus och apotek samt
får användas endast på sjukhus, om inte läkemedelsverket för ett visst
fall medger något annat.
Den som i andra fall hanterar läkemedel skall vidta de åtgärder och
iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra att läke-
medlen skadar människor, egendom eller miljö.
20 § Beslut i fråga om tillstånd enligt 5 §, 12 § andra stycket samt 14,
16, 17 och 18 §§ skall fattas inom den tid som regeringen föreskriver.
Ett tillstånd enligt 5 § andra stycket samt 14, 16, 17 och 18 §§ får
återkallas om någon av de väsentliga förutsättningar som förelåg när
tillståndet meddelades inte längre föreligger eller om något krav som är
av särskild betydelse för kvalitet och säkerhet inte följts.
Särskilda bestämmelser finns om handläggning av sådana ärenden som
har anknytning till det europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
21 § Sådan information om läkemedel som har särskild betydelse för att
förebygga skada eller för att främja en ändamålsenlig användning av
läkemedel skall lämnas skriftligen när ett läkemedel tillhandahålls
konsumenten.
Information som utgör ett led i marknadsföringen av ett läkemedel
skall vara aktuell, saklig och balanserad. Den får inte vara vilseledande.
22 § Den som förordnar eller lämnar ut läkemedel skall särskilt iaktta
kraven på sakkunnig och omsorgsfull vård samt på upplysning till och
samråd med patienten eller företrädare för denne.
Om det är påkallat från hälso- och sjukvårdssynpunkt får regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket föreskriva att
ett läkemedel får lämnas ut endast mot recept eller annan beställning
från den som är behörig att förordna läkemedel.
Prop. 1991/92:107
Bil. 5
334
23 § Läkemedelsverket har tillsynen över efterlevnaden av denna lag
samt de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen.
24 § Läkemedelsverket har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen och får meddela de förelägganden
och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
För tillsyn har läkemedelsverket rätt till tillträde dels till områden,
lokaler och andra utrymmen som används i samband med tillverkning
eller annan hantering av läkemedel, av utgångsämnen eller av förpack-
ningsmaterial till läkemedel, dels till utrymmen där prövning av läke-
medels egenskaper utförs. Läkemedelsverket får i sådana utrymmen
göra undersökningar och ta prover. Tillträde till bostäder får dock inte
ske.
På begäran skall den som är ansvarig för varan lämna nödvändigt
biträde vid undersökningen. För uttaget prov betalas inte ersättning.
Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Vägras
tillträde eller biträde får läkemedelsverket också förelägga vite.
25 § Den som ansöker om godkännande för försäljning av ett läkemedel
eller om att få indikationerna för ett läkemedel ändrade eller ansöker om
tillstånd att få utföra en klinisk läkemedelsprövning skall betala ansök-
ningsavgift. Så länge godkännandet eller tillståndet består skall årsavgift
betalas. Motsvarande gäller den som ansöker om eller fått tillstånd att
tillverka en sådan medicinsk gas som omfattas av denna lag och den
som ansöker om eller fått registrering av ett homeopatiskt medel.
Regeringen beslutar om avgifternas storlek och får meddela ytterligare
föreskrifter om sådana avgifter. Efter bemyndigande av regeringen får
läkemedelsverket meddela sådana ytterligare föreskrifter om avgifter
som inte gäller avgifternas storlek.
26 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 5, 14 eller
16 - 19 §§ döms till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte
är belagd med straff enligt brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Den som ger sig ut för att vara behörig att förordna läkemedel för att
få läkemedlet utlämnat i strid mot vad som är föreskrivet, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte är belagd
med strängare straff enligt brottsbalken.
27 § Läkemedel som varit föremål för brott enligt denna lag skall
förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma
gäller värdet av läkemedlen eller vinningen av brottet.
28 § Beslut som läkemedelsverket i det särskilda fallet meddelat enligt
denna lag eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen
får överklagas hos kammarrätten.
Prop. 1991/92:107
Bil. 5
335
Beslut som läkemedelsverket eller kammarrätten i det särskilda fallet
meddelar enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte annat för-
ordnas.
29 § Regeringen får besluta om ytterligare föreskrifter i fråga om
1. godkännande och andra tillstånd till försäljning, registrering samt
klinisk prövning,
2. tillverkning, import, handel och hantering i övrigt,
3. förordnande och utlämnande,
4. tillsyn samt
5. andra frågor som gäller skydd för enskildas liv och hälsa.
Regeringen får överlåta till läkemedelsverket att besluta om sådana
föreskrifter.
30 § Regeringen bemyndigas att meddela särskilda föreskrifter om
läkemedelskontrollen i krig, vid krigsfara eller under sådana utom-
ordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som
Sverige befunnit sig i.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Genom lagen upphävs läkemedelsförordningen (1962:701), lagen
(1981:50) med bestämmelser om vissa medel avsedda för injektion och
lagen (1981:289) om radioaktiva.läkemedel.
3. Beslut som meddelats med stöd av läkemedelsförordningen
(1962:701), lagen (1981:50) med bestämmelser om vissa medel avsedda
för injektion eller lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel skall anses
ha meddelats med stöd av motsvarande bestämmelse i denna lag om inte
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket
förordnar annat.
4. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regering-
en hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna
lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.
Prop. 1991/92:107
Bil. 5
336
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Med narkotika avses i denna lag detsamma som i 8 § narkotika-
strafflagen (1968:64).
Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, läkemedelsverket
skall upprätta och kungöra förteckningar över narkotika.
2 § Narkotika får importeras, tillverkas, exporteras, utbjudas till för-
säljning, överlåtas eller innehas endast för medicinskt eller vetenskapligt
ändamål.
3 § Narkotika får importeras eller exporteras endast av den som har
tillstånd till det.
Om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, läkemedels-
verket föreskriver något annat, får dock resande utan tillstånd föra in
narkotiska läkemedel i Sverige för medicinskt ändamål och personligt
bruk.
Narkotika får inte tas om hand på det sätt som avses i 8 § första
stycket 2 tullagen (1987:1065). Narkotika får inte heller utan tillstånd
sändas genom tullområdet, åter föras ut eller förvaras i tullager som
inrättats för förvaring av proviantartiklar och liknande. I övrigt gäller
lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreg-
lerade varor, m.m.
4 § Narkotika får tillverkas endast av den som har tillstånd till det.
Tillstånd behövs dock inte för att på apotek göra en beredning med
narkotiskt ämne som verksam beståndsdel eller för att i vetenskapligt
syfte framställa narkotika vid en vetenskaplig institution, som ägs eller
stöds av staten.
Prop. 1991/92:107
Bil. 5
5 § Handel med narkotika får bedrivas endast av
1. den som med tillstånd antingen har infört varan till riket eller har
tillverkat den,
2. den som har rätt till detaljhandel med läkemedel, eller
3. någon annan som har tillstånd att handla med varan.
6 § Narkotiska läkemedel får lämnas ut endast efter förordnande av
läkare, tandläkare eller veterinär. Sådant förordnande skall ske med
största försiktighet.
Om det finns grundad anledning att anta att en läkare, tandläkare eller
veterinär har missbrukat sin behörighet att förordna narkotiska läke-
337
medel, får hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd efter omständigheterna
antingen förbjuda att sådana läkemedel lämnas ut på förordnande av
läkaren, tandläkaren eller veterinären eller föreskriva särskilda begräns-
ningar i fråga om utlämnandet.
Beslut i ett ärende som avses i andra stycket skall gälla omedelbart,
om inte annat beslutas.
7 § Narkotika får innehas endast av
1. den som har rätt att handla med varan,
2. en föreståndare för en vetenskaplig institution som ägs eller stöds av
staten eller en kommun, i den mån varan behövs för vetenskaplig
forskning, undersökning eller undervisning,
3. en befattningshavare vid försvarsmakten enligt särskilda bestämmel-
ser, eller
4. den som fått varan utlämnad till sig enligt 6 § första stycket eller
medgetts import enligt 3 § första stycket.
8 § Läkemedelsverket prövar frågor om tillstånd enligt denna lag.
Tillstånd skall förenas med de villkor som behövs. Vid prövningen skall
verket särskilt ta hänsyn till innehållet i de överenskommelser om
narkotika som Sverige har biträtt. Ett tillstånd får återkallas av verket,
om det behövs för att förebygga missbruk av narkotika.
9 § Den som importerar, exporterar eller tillverkar narkotika eller
handlar med narkotika skall föra sådana anteckningar som behövs för att
kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna i denna lag och föreskrifter
som meddelats med stöd av lagen. Föreståndare för en vetenskaplig
institution där narkotika används i vetenskapligt syfte, skall föra sådana
anteckningar som behövs för kontrollen av användningen.
10 § Läkemedelsverket har tillsynen över efterlevnaden av denna lag
samt de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen.
11 § Läkemedelsverket har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen och får meddela de förelägganden
och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
För tillsyn har läkemedelsverket rätt till tillträde dels till områden,
lokaler och andra utrymmen som används i samband med tillverkning
eller annan hantering av narkotika, av utgångsämnen till narkotika eller
av förpackningsmaterial, dels till utrymmen där prövning av narkotikans
egenskaper utförs. Verket får i sådana utrymmen göra undersökningar
och ta prover. Tillträde till bostäder får dock inte ske.
På begäran skall den som är ansvarig för varan lämna nödvändigt
biträde vid undersökningen. För uttaget prov betalas inte ersättning. Ett
beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Om tillträde
eller biträde vägras får läkemedelsverket också förelägga vite.
Prop. 1991/92:107
Bil. 5
338
12 § Bestämmelser om ansvar i vissa fall för åsidosättande av föreskrif-
ter, oriktiga uppgifter i ansökan om tillstånd och andra förfaranden i
fråga om narkotika finns i narkotikastrafflagen (1968:64) och i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
13 § Beslut som läkemedelsverket, generaltullstyrelsen eller hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd i det särskilda fallet meddelat enligt denna
lag eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen får
överklagas hos kammarrätten.
Beslut som läkemedelsverket, generaltullstyrelsen, hälso- och sjuk-
vårdens ansvarsnämnd eller kammarrätten i det särskilda fallet meddelar
enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte annat beslutas.
14 § Regeringen får i fråga om import, export, tillverkning, handel,
förordnande, utlämnande och anteckningar besluta om ytterligare före-
skrifter.
Regeringen får överlåta till läkemedelsverket och generaltullstyrelsen
att besluta om sådana föreskrifter.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Narkotikaförordningen (1962:704) skall upphöra att gälla vid
ikraftträdandet.
3. Beslut och tillstånd som har meddelats enligt den upphävda förord-
ningen gäller fortfarande.
Prop. 1991/92:107
Bil. 5
339
Prop. 1991/92:107
Bil. 6
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-03-10
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar
Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringsammanträde den 20 februari 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Könberg beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till läkemedelslag, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av departementsrådet Lars-Åke
Johnsson.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
340
Prop. 1991/92:107
Propositionen..................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll ...................1
Propositionens lagförslag...........................3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1992 . 12
1 Inledning ...............................12
2 Allmän motivering..........................14
2.1 Allmänna utgångspunkter ..................14
2.1.1 Tidigare och gällande rättsliga reglering i
huvuddrag .......................14
2.1.2 Bakgrunden till en ny läkemedelslagstiftning .. 15
2.1.3 Utgångspunkter för en ny läkemedelslagstiftning 17
2.1.4 Bakgrunden till och utgångspunkter för en ny
narkotikalagstiftning.................19
2.2 Inriktningen av läkemedelskontrollen...........25
2.3 Gemensamma regler i ett europeiskt ekonomiskt sam-
arbetsområde ..........................28
2.4 Målen på läkemedelsområdet................30
2.5 Begreppet läkemedel och lagens tillämpningsområde . . 32
2.6 Kraven på läkemedel.....................36
2.7 Godkännande för försäljning, m.m.............39
2.8 Kontrollen efter godkännandet ...............49
2.9 Tillståndskraven och kontrollen i fråga om tillverkning
samt i olika distributionsled.................52
2.10 Informationen om läkemedel ................56
2.11 Tillsynen ............................59
2.12 Läkemedelskontrollen i krig m.m.............61
2.13 Narkotikakontrollen......................62
2.14 Ikraftträdande och kostnader ................65
3 Upprättade lagförslag........................65
4 Special motivering ..........................66
4.1 Förslaget till läkemedelslag.................66
4.2 Förslaget till lag om kontroll av narkotika....... 115
5 Hemställan ............................. 124
6 Beslut ................................ 124
Bilaga 1 EG-direktiv m.m....................... 125
Bilaga 2 Departementspromemorians sammanfattning...... 321
Bilaga 3 Departementspromemorians lagförslag ......... 322
Bilaga 4 Betänkandets förslag till lag om kontroll av narkotika 328
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag................ 331
Bilaga 6 Lagrådets yttrande...................... 340
341
gotab 41060, Stockholm 1992