Det svenska samhället har blivit alltmera pluralistiskt
från kulturell och religiös synpunkt. Den stora
samstämmighet och enhet -- både en styrka och en
fattigdom -- som för bara 30--40 år sedan utmärkte vårt
samhälle håller hastigt på att upplösas.
Med nya impulser och nya kulturella erfarenheter ökar
mångfalden och möjligheterna till utveckling men också
kraven på kunskaper, förankring och medvetenhet inte
minst om grundvalen för egna och andras värderingar.
Ett samhälle består av människor med olika
förutsättningar och ambitioner. Det sammanhållande kittet
är den kultur, de traditioner och gemensamma värderingar
som utvecklats under historiens gång och som förts vidare
från generation till generation.
Det samhälle vi tillhör har under mer än tusen år
utvecklats utifrån den kultursyn som har sin grund i Europa
och som präglas av humanism och etik baserad på det
kristna budskapets krav på medmänsklighet, kärlek och
personligt ansvarstagande.
Fram till mitten av detta århundrade ägde varje
människa i vårt land kännedom om åtminstone innebörden
i tio Guds bud, Kristi bergspredikan och det kristna
kärleksbudet: ''Allt vad I viljen att människorna skola göra
Eder det skolen I ock göra dem.'' Den betydelse detta haft
för normbildningen i vårt samhälle, för människors yttre
och inre trygghet och för gemenskapen kan icke mätas.
Hur är det i dag? Trots ökat välstånd och ökad materiell
standard visar vårt samhälle allvarliga sjukdomssymptom:
våld, rotlöshet, splittrade familjer, missbruk, ungdomar
som förlorat tron på framtiden, främlingsfientlighet och
rasism. Känslan för moral och etik har uppluckrats.
Religionsfrihet är för oss en självklarhet. De
invandrargrupper i vårt land, som tagit med sig andra
religioner och därmed också värderingar som avviker från
våra, skall enligt allmänt omfattad svensk politik få behålla
och utöva sin religion. I många fall är religionen för
invandrare en integrerad del av vardagen på ett sätt som i
dag är okänt för stora delar av den svenska befolkningen.
I vissa fall kräver vi dock anpassning till våra normer --
t.ex. i fråga om människors lika värde och lika rättigheter --
som ytterst bygger på kristendomens individualistiska
människouppfattning. Det är då viktigt att vi för oss själva
kan motivera och känna bakgrunden till de värderingar som
vi vill skall omfattas av alla i vårt land och på vilket sätt de
skiljer sig från andra kulturers uppfattning.
Det är viktigt att också vi inser vår religions betydelse för
kultur och normbildning. Även om inte alla människor i
vårt land kan förväntas omfatta en personlig religiös tro,
bör alla ha rätten och möjligheten att få ta del av det
kunskapsstoff som behövs för att ett ställningstagande skall
vara möjligt.
Dessutom får inte nya generationer berövas rätten att
göra ingående bekantskap med Bibeln och andra kristna
urkunder. Dessa var tidigare allas gemensamma egendom
och utgör en grundläggande förutsättning för att förstå de
värderingar som ligger till grund för vår civilisation och för
att kunna förstå och berikas av stora delar av vår litteratur,
uttryckssätt i språk, konst, musik och alla delar av det
gemensamma västerländska kulturarvet. Bild- och
symbolspråket på alla områden är i stor utsträckning sedan
sekler byggt på Bibeln, kristendomens myter och dess
historia.
Utan en fast förankring i det fundament på vilket den
västerländska människosynen och normbildningen bygger
har svenska barn och ungdomar berövats möjligheten att
förstå och rätt värdera skillnaden mellan vårt och andra
samhällen, mellan vår och andra kulturer och den historiska
utvecklingen. De saknar den grund som krävs för att kunna
möta och forma framtiden. De kommer i ett underläge
gentemot kamrater och vuxna från länder, där religionen
fortfarande tas på allvar och erkänns som grunden för
samhällets värderingar och traditioner. Även barn som
bibringats kunskaper om kristendomen och den kristna
etiken upplever förvirring och osäkerhet när de finner att
samhället inte ställer upp på begrepp som i Sverige varit
grundläggande för mänsklig samvaro.
Ur ett sådant underläge växer känslor av osäkerhet,
rädsla och underlägsenhet som lätt söker kompensation i
främlingshat och våld. Bristande kunskaper om de egna
rötterna är inte någon hållbar grund för förståelse av och
samlevnad med människor med annan bakgrund.
Den syn som under ett par decennier har präglat skolans
religionsundervisning har medfört en utarmning av det
kristna arvet. Dagens föräldra- och lärargenerationer
saknar i stor utsträckning numera själva den kunskap och
förankring i vårt kristna arv som är en förutsättning för att
kunna föra dessa kunskaper vidare. Detta medför att
utbildningssystemets ansvar för undervisningen av såväl de
unga som lärarna är större nu än någonsin tidigare.
Kyrkor och samfund, många föräldrar och lärare arbetar
även i dag för att ge barn och ungdom kännedom om det
kristna budskapet. Många barn får dock ingen kontakt med
och än mindre förankring i de centrala normer om
ansvarstagande för sitt och nästans liv som vårt
västerländska samhälle ändå bygger på. Skolans
religionsundervisning är urvattnad och räddhågad inför
ställningstaganden. Kristendomen jämställs med andra
religioner som baseras på en annan människosyn än
kristendomens och som utvecklats i andra kulturer än den
västerländska.
Normbildningen i samhället är allas vår angelägenhet.
Statsmakterna kan inte avsvära sig ansvaret för innehållet i
och utformningen av religionsundervisningen med
hänvisning till lokala myndigheter eller enskilda lärare. Det
är nödvändigt att läroplanen och lärarutbildningen
utformas så att kristendomsundervisningen blir klart
definierad.
Inom ramen för den nationella utvärderingen av
läroplanen har flera rapporter visat att ett stort antal elever
praktiskt taget inte får någon undervisning i
religionskunskap. Bland dessa rapporter kan nämnas den
som har lämnats av forskare vid pedagogiska institutionen i
Göteborg. Den visar att närmare 30 procent av eleverna i
årskurserna 4 och 5 inte får någon undervisning i
samhällskunskap eller religionskunskap.
Läroplanen följs således inte. Bland orsakerna till detta
nämns, förutom resursbrist, undervisningstiden,
elevgruppens storlek, brister i utbildning och fortbildning
av lärarna.
Utvärderingen visar att skolans möjligheter att förmedla
en tillräckligt kvalificerad kristendomsundervisning
undergrävs av blockundervisningen. Denna får ofta till följd
att undervisning i religionskunskap bedrivs av lärare med
otillräcklig utbildning i ämnet, i värsta fall ingen alls.
Situationen blir än sämre genom den nya lärarutbildningen
med s.k. senarelärare med ytterligare breddad och därmed
vad gäller djup och specialkunskaper försämrad utbildning.
Det är nödvändigt att en genomgripande översyn av
kristendomsundervisningen sker i syfte att utarbeta förslag
till hur undervisningen kan utformas för att kunna förmedla
tillräcklig kännedom om den religion och de kristna
värderingar, på vilka det svenska samhället vilar.
Det är också nödvändigt att lärarutbildningen ges det
innehåll och den utformning som är nödvändiga för att
lärarna skall kunna förmedla den nödvändiga kunskapen i
kristendom.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kristendomsundervisningens
innehåll och utformning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillfredsställande möjligheter för
lärare med undervisningsskyldighet i religionskunskap att i
grundutbildning och fortbildning skaffa sig erforderliga
kunskaper i kristendom.
Stockholm den 24 januari 1992
Sonja Rembo (m)
Hugo Hegeland (m)
Göte Jonsson (m)