Den svenska utbildningspolitiken har under senare år
utvärderats i olika internationella undersökningar. Som
bl.a. den just avslutade Högskoleutredningen -- ''Frihet --
Ansvar -- Kompetens'' -- konstaterar anser internationella
bedömare i huvudsak att svensk högskoleutbildning i flera
avseenden når en mycket hög standard i ett internationellt
perspektiv. En vanlig förklaring till att utbildningspolitiken
står sig så väl vid en internationell jämförelse är dess
generella karaktär, som gynnat medborgerligt engagemang
och ansvarstagande. Utbildningspolitiken har därigenom
inte bara handlat om att skapa goda möjligheter för
individuell förkovran och upplevelser. Den har också
betraktats som ett medel att reformera samhället i riktning
mot jämlikhet och demokrati.
Vi delar i stor utsträckning propositionens syn på
internationaliseringen och den europeiska integrationens
betydelse för utvecklingen av det svenska
utbildningsväsendet. Dock finner vi perspektivet något
snävt avgränsat till EG. EG och Europa står visserligen just
nu i fokus för intresset mot bakgrund av den dynamiska
process som där pågår inte minst på utbildningsområdet.
Detta får dock inte undanskymma att Sverige även när det
gäller utbildnings- och forskningssamarbete har långt vidare
internationella förpliktelser och möjligheter. EG-
anpassningen framhålles i budgetpropositionen som ett
argument i sig för förändring och förlängning av vissa
utbildningar. En sådan argumentation är emellertid inte
alltigenom övertygande. Självfallet anser vi i likhet med
regeringen att utbildningsvägar kan behöva förändras för
att garantera den fria rörlighet för personer som EES-
avtalet förutsätter. EG-anpassning i fråga om utbildningens
längd skall dock enligt vår uppfattning ske endast när detta
är av behovet påkallat.
På initiativ av den socialdemokratiska regeringen har
under senare år ett stort antal åtgärder vidtagits för att öka
friheten och stärka kreativiteten i det svenska
högskolesystemet. En omfattande decentralisering av
ansvar och befogenheter är på väg att genomföras. Treåriga
budgetramar införs och den relativt detaljerade centrala
reglering som tidigare gällt ersätts successivt av en ordning
där förnyelse och utveckling förutsätts ske lokalt ute i
högskolorna.
Friheten att disponera medel mellan personella och
andra resurser, liksom att organisera utbildningar och
anpassa organisationen till lokala förhållanden, ökar i
betydande grad. Från och med den 1 juli 1993 kommer
universitet och högskolor t.ex. att själva kunna besluta om
att inrätta och tillsätta tjänst som professor.
På initiativ av den socialdemokratiska regeringen har
riksdagen beslutat att högskolans nuvarande centralt
fastställda linjesystem skall upphöra fr.o.m. den 1 juli 1993
och ersättas av en ordning som beslutas lokalt. En översyn
av bestämmelserna i högskolelagen och
högskoleförordningen initierades likaledes av den
socialdemokratiska regeringen och syftade till att
åstadkomma centrala regleringar som inskränker sig till det
mest väsentliga. Samtidigt pågår inom de enskilda
högskoleenheterna ett arbete vars målsättning är att göra
den interna organisationen mera effektiv och mindre
kostnadskrävande.
Högskoleutredningen under Håkan Westlings ledning
tillsattes av den socialdemokratiska regeringen och har just
redovisat ett betänkande som bl.a. innehåller förslag om
förstärkning av grundutbildningen, en starkare koppling
mellan denna utbildning och forskningen, ett framhävande
av pedagogiska meriter och en förändring av examinationen
m.m.
Sammantaget kan det alltså konstateras att en utveckling
är på väg i riktning mot ökad frihet för universitet,
högskolor och forskningsråd vad gäller beslutsfattandets
innehåll. Däremot måste av rättvise- och rättssäkerhetsskäl
formerna för antagning, examina, tjänster och fördelning av
resurser fastläggas av riksdag och regering.
Regeringen noterar i propositionen också att det skett en
betydande decentralisering inom skol- och
högskoleväsendet, men för sedan ett både överideologiserat
och motsägelsefullt resonemang om mångfald,
decentralisering och kvaliteten på den högre utbildningen.
Målsättningen om ''Europas bästa skola'' och den starka
betoningen av kvaliteten i utbildningen står sålunda i klar
motsatsställning till de av regeringen föreslagna
nedskärningarna inom den kommunala vuxenutbildningen
och uppskjutandet av gymnasiereformen. Dessa
nedskärningar är närmast ägnade att motverka
kvalitetskraven och reducera antalet behöriga sökande till
högskolestudier. Det är enligt vår mening inkonsekvent att
föreslå en kraftig utökning av högskolans dimensionering
samtidigt som många sökande berövas möjligheten att
påbörja högskolestudier. Konsekvensen blir sannolikt
också en ökning av den sociala snedrekryteringen.
Samtidigt som en rad förslag framlägges om
förändringar i myndighetsstrukturen, innebärande bl.a. att
UHÄ och FRN föreslås avvecklas, sker en centralisering av
vissa resurser till departementet. Det gäller bl.a. en
förstärkning av resurserna ''till följd av förändrat
planerings- och uppföljningssystem för grundläggande
högskoleutbildning och forskning'' (prop. sid. 21) och
ökade medel ''till regeringens disposition'' (sid. 87). Denna
centralisering leder till att handläggningen politiseras i
högre grad än enligt nu gällande ordning med minskad insyn
som följd, något som regeringen i andra sammanhang sagt
sig vilja motverka.
Regeringens viljeinriktning -- privatisering och
kommersialisering av den högre utbildningen -- må vara
klar, men att döma av reaktionerna på de konkreta förslag
i denna riktning som hittills lagts på riksdagens bord, har
dessa mötts med påfallande stark kritik inom
högskolevärlden. Det gäller såväl förslaget om den framtida
statliga fastighetsförvaltningen med bildandet av ett särskilt
aktiebolag för utbildningsfastigheter som förslaget om
avveckling av Forskningsrådsnämnden.
Vi ställer oss positiva till en fortsatt decentralisering av
den svenska högskolan. Syftet med en dynamisk
omvandling av högskolan måste emellertid vara att skapa
balans mellan akademisk frihet i forskning och undervisning
å ena sidan och effektivitet, samhällsnytta och
samhällsrelevans å den andra. En ökad självständighet för
universitet och högskolor ställer samtidigt ökade krav på
utvärderingen som ett instrument för att garantera
samhällets insyn i verksamheten. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Nej till ett ogenomtänkt stiftelseförslag
I regeringsförklaringen uttrycktes en strävan ''att skapa
mer autonoma universitet och högskolor. De principiella
och praktiska frågorna vid en omvandling av universitet och
högskolor till fristående stiftelser klarläggs snabbt.'' Att
döma av de reaktioner som hittills kommit från universitet
och högskolor på dessa intentioner synes idén inte ha någon
starkare förankring hos de berörda. Det är också möjligen
mot denna bakgrund som det i propositionen nu bara talas
vagt om möjligheterna att överföra något eller några
universitet och högskolor i stiftelseform, vilket får ses som
en klar sänkning av ambitionsnivån i detta avseende.
Det finns enligt vår mening inget som tyder på att den
utbildning och forskning som bedrives inom svenska
allmänna universitet och högskolor skulle vara mindre
självständig, kritisk eller ifrågasättande än den som äger
rum vid en privat handelshögskola. Vilka problem en
stiftelsebildning är avsedd att lösa har regeringen inte
angivit. Lika oklart är hur insyn och inflytande för studenter
och anställda skall garanteras i en stiftelse. Klart är
emellertid att det med endast mycket måttliga
kapitalavkastningskrav krävs extraordinära kapitalresurser
för att varaktigt driva ett universitet eller en högskola i
stiftelseform. Svar på dessa frågor lyser helt med sin
frånvaro i samtliga de dokument och uttalanden som
regeringen hittills presenterat i stiftelsefrågan.
Utvecklingen av den högre utbildningen och forskningen
skall vara en angelägenhet för alla medborgare i vårt
samhälle. Erfarenheterna hittills visar att en utveckling mot
friare och självständigare universitet och högskolor kan
uppnås med nuvarande huvudmannaskap med breda
allmänintressen företrädda på styrelsenivå.
Vi finner det väl motiverat att fortsätta den av den
socialdemokratiska regeringen initierade processen mot
större rörelsefrihet och självständighet för universitet och
högskolor. Ett utmärkt underlag för en fortsatt sådan
utveckling utgöres av Högskoleutredningens just
presenterade förslag. Att stärka sambandet mellan
utbildning och forskning och vidareutveckla det lokala
ansvaret låter sig enligt vår mening väl göra inom ramen för
nuvarande verksamhetsformer. Några bärande skäl för att
omvandla universitet och högskolor till stiftelser har hittills
inte redovisats. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
De små och medelstora högskolorna
Vid högskolans utbyggnad under den kommande
treårsperioden krävs inte minst att utbildningsutbudet vid
de mindre och medelstora högskolorna förstärks. Enligt vår
uppfattning måste förhållandena vid dessa högskolor
särskilt beaktas. Också möjligheterna att bedriva forskning
av hög kvalitet vid de mindre och medelstora högskolorna
måste förbättras. När vi talar om behovet av en ökad
integration mellan forskning och grundutbildning är det
väsentligt att de mindre och medelstora högskolorna får sin
rimliga andel av resurserna. Utbyggnaden av högskolans
grundutbildning, forskarutbildning och forskning bör alltså
ske planmässigt och i ett långsiktigt perspektiv.
I detta sammanhang vill vi understryka betydelsen av att
en ny examensstruktur med generella examina, med bl.a.
en magisterexamen (efter studier om minst fyra år), om den
skall införas, måste kunna tillämpas i alla högskolor och inte
förbehållas universitet och fackhögskolor.
Rättvisa antagningsregler
Konsekvenserna av nya antagningsregler till högskolan
måste ingående belysas. Lokal antagning kan bl.a. komma
att bli administrativt mycket betungande för de enskilda
högskolorna. Samtidigt som regeringen i
regeringsförklaringen säger sig vilja slå vakt om
''rättsstaten'' aviseras nu dessutom förändringar av
antagningsreglerna som innebär att staten i fortsättningen
inte skall garantera att alla studenter behandlas lika. Just
rättstryggheten för de studerande måste vara ett av de
grundläggande elementen i ett antagningssystem.
Regeringen tar också ett missförhållande inom några få
utbildningar till intäkt för att reducera
arbetslivserfarenheternas betydelse i antagningssystemet.
Detta är mycket olyckligt och leder sannolikt till en ökad
social snedrekrytering. De akademiska studierna är
betjänta av att relateras till livserfarenhet och det har ett
stort värde att studenter har olika bakgrund. I ett mera
flexibelt system borde graden av hänsyn till
arbetslivserfarenhet kunna anpassas efter vilken utbildning
det är fråga om. Det är under alla förhållanden oacceptabelt
att genomföra en förändring som den nu föreslagna utan att
närmare analysera konsekvenserna härav.
Vi ställer oss dock mot bakgrund av
decentraliseringssträvandena positiva till en förändring av
nuvarande antagningsregler men anser att regeringen innan
nya antagningsregler fastställes skall återkomma till
riksdagen med ett väl genomarbetat förslag som noggrant
beaktar rättvisa och rättstrygghet i systemet och som
innehåller starka garantier mot social snedrekrytering.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Vad gäller arbetslivserfarenheternas betydelse vid
antagning till högskolestudier bör regeringen återkomma
med ett mera genomarbetat förslag.
Yrkesteknisk högskoleutbildning (YTH)
Den yrkestekniska högskoleutbildningen tillkom som
försöksverksamhet inför 1977 års högskolereform. Senare
har denna utbildning permanentats, byggts ut och
genomgått förändringar beträffande såväl inriktning och
innehåll som studieorganisation.
Genom den yrkestekniska högskoleutbildningen ges en
god möjlighet för yrkesverksamma, främst inom industrin,
att skaffa sig kvalificerad yrkesutbildning på högre nivå.
Tillgången på sådan kvalificerad arbetskraft är viktig för vår
industris utveckling och konkurrenskraft.
I budgetpropositionen föreslås en utbyggnad av YTH
med 90 antagningsplatser vilket vi tillstyrker. Med
hänvisning till de behov av utbildad arbetskraft som
föreligger bör enligt vår mening regeringen återkomma med
en plan för en fortsatt utbyggnad av YTH. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU)
Av bilaga 10 till budgetpropositionen, avseende
jordbruksdepartementets område, framgår att anslaget till
SLU föreslås minska med 30 milj. Det är med förvåning och
oro vi noterar denna nedskärning mot bakgrund av att en
översyn av SLU för kort tid sedan redovisades.
Utredningen föreslår betydande förändringar av SLU:s
verksamhet. Målsättningen med den av utredningen
föreslagna omvandlingen är en ökning av kvaliteten. Hur en
sådan kvalitetsökning skall kunna uppnås med ett så kraftigt
minskat anslag framgår inte av propositionen.
Vi anser mot denna bakgrund att den föreslagna
besparingen på SLU-anslaget skall begränsas till 15 milj.kr.
Dessa 15 milj.kr. bör enligt vår uppfattning kunna sparas
genom en motsvarande reducering av anslaget under G.1
''Inredning och utrustning av lokaler vid högskoleenheterna
m.m.'' (särskilt yrkande under denna rubrik nedan).
Samtidigt finner vi det angeläget att regeringen snarast
återkommer med en samlad redovisning och bedömning av
förutsättningarna för SLU:s framtida verksamhet under
rådande ekonomiska förutsättningar.
Studerandehälsovården
Studerandehälsovårdens organisation, verksamhet och
finansiering har varit föremål för översyn i utredningen om
kårobligatoriet. Med anledning härav föreslår regeringen i
budgetpropositionen att statsbidraget för verksamheten
fördelas till högskoleenheterna i stället för som idag till
studentkårerna. Avsikten är att på detta sätt garantera att
studerandehälsovård bedrivs genom att ansvaret läggs på
högskolan. Idag kommer verksamheten till stånd genom
studentkårens försorg på frivillig väg.
Enligt vår uppfattning finns det skäl att bereda frågan
ytterligare. Vi har i och för sig inget att invända mot att
högskolan blir ansvarig, men det föreligger många
oklarheter i ärendet. Regeringen har t.ex. inte angivit något
mål eller någon inriktning för verksamheten. Inte heller förs
det någon diskussion om den framtida organisationen.
Normalt brukar man redovisa något om remissinstansernas
synpunkter och därefter motivera sitt ställningstagande.
Detta saknas helt i förslaget. När det gäller finansieringen
föreligger också vissa oklarheter. I vilken utsträckning skall
studenterna själva bidraga till finansieringen? Och hur stor
andel är det lämpligt att samhället ansvarar för?
Utredningen konstaterade att finansieringen i första
hand var ett statligt ansvar. Man var dock förhindrad att
föreslå en uppräkning av statsbidraget. Om en väsentlig del
av den finansiella grundvalen rycks undan, t.ex. genom att
kårobligatoriet avskaffas, måste studerandehälsovården
enligt utredningens mening inskränkas till en för de
studerande icke godtagbar och samhällsekonomiskt icke
försvarbar nivå.
Fördelningen av statsbidraget är en annan oklarhet.
Antalet årsstudieplatser säger ingenting om antalet
studenter. Detta antal varierar kraftigt på grund av olika
former av utbildningsutbud. En del högskoleorter skulle få
mindre och andra mer än idag, utan att några bärande motiv
för nya fördelningsgrunder redovisats. Med tanke på det
arbetsgivaransvar som idag åvilar studentkårerna är
dessutom den föreslagna omställningstiden för kort.
Riksdagen har under flera år framhållit vikten av en bra
studerandehälsovård och till och med ökat resurserna i
förhållande till den tidigare regeringens budgetförslag.
Avsikten har varit att hålla en god kompetens på
studenthälsovården i avvaktan på förslag om
huvudmannaskap, organisation, inriktning och
finansiering.
Vi anser att studerandehälsovården är en angelägen
verksamhet inom högskolan. Den bör vara inriktad på
förebyggande, sociala och kurativa insatser, samt hålla en
hög kompetensnivå. Detta förutsätter en säker och
tillräcklig finansiering samt en bra organisation.
Studerandehälsovårdens betydelse kommer sannolikt att
öka i framtiden. Ett betydande antal högskoleplatser
tillkommer och nya grupper kommer att omfattas.
Det nu föreliggande förslaget skapar ingen klarhet i
dessa frågor. Riksdagen bör därför begära ett nytt förslag
från regeringen. Nuvarande regler bör kunna gälla under
ytterligare någon tid.
Ökade insatser för jämställdhet
I propositionen framhålles betydelsen av att
jämställdhetsfrågorna ingår som en naturlig del i
undervisningen. Några konkreta åtgärder för att motverka
det traditionella könsrollstänkandet och främja
jämställdhet föreslås dock inte. Högskolan har alla
förutsättningar att bli en verklig resurs i arbetet för ökad
jämställdhet. I detta syfte krävs emellertid särskilda
insatser. Det gäller inte minst att förbättra villkoren för
kvinnliga forskare som är kraftigt underrepresenterade
inom högskolevärlden. Jämställdhetsforskningen måste
främjas på ett mera påtagligt sätt och i detta sammanhang
är det väsentligt att understryka betydelsen av att FRN, som
varit något av ett föredöme på detta fortfarande starkt
eftersatta område, får fortsätta sin verksamhet.
Högskoleutredningen synes inte ha beaktat
jämställdhetsaspekten i grundutbildningen.
Det är mot denna bakgrund angeläget att riksdagen
skärper kraven på regeringen att framlägga konkreta
förslag till att stärka jämställdheten mellan män och kvinnor
inom såväl grundutbildning som forskning. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utbud, kvalitet och fördelning av högskoleplatser
Det totala utbudet av utbildningsplatser i högskolan
liksom högskoleutbildningens kvalitet utgör en av de
viktigaste utbildningspolitiska framtidsfrågorna. En god
spridning av utbildningsplatserna över landet jämte en
garanterat jämn och hög standard i grundutbildningen är av
avgörande betydelse både för nationen och för de enskilda
studenterna.
Under föregående riksmöte beslutade riksdagen om en
kraftig utökning av högskolans dimensionering. Regeringen
fullföljer i årets budgetproposition riksdagens tidigare
allmänna intentioner beträffande dimensioneringen. Vi har
därför ingenting att invända mot den totalram regeringen
föreslår. Däremot återkommer vi nedan med vissa förslag
avseende ändrad fördelning av de föreslagna nya platserna.
Regeringen aviserar vidare för kommande treårsperiod
1993/94--95/96 en kraftig utökning av antalet
nybörjarplatser/årsstudieplatser i högskolan. Vi välkomnar
detta även om vi hyser en viss oro vad avser tillgången till
kvalificerade lärare liksom ändamålsenliga lokaler. Enligt
vår mening krävs ett samlat beredningsarbete för att
riksdagen skall kunna ta ställning till hur de nya platserna
skall fördelas både vad avser utbildningssektorer och
lokalisering.
Vi utgår således ifrån att riksdagen i ett sammanhang får
möjligheter att ta ställning till högskolans dimensionering
för hela den kommande treårsperioden.
Information och rekrytering
Vi utgår vidare ifrån att de viktiga frågorna om
kvaliteten i den grundläggande högskoleutbildningen blir
föremål för överväganden i riksdagen så snart som möjligt.
Detta kan lämpligen ske med utgångspunkt i de förslag som
nyligen lämnats av högskoleutredningen. Vi uppehåller oss
därför nu inte särskilt vid denna fråga men vill förutskicka
att vi fäster stort avseende vid en ökad integration mellan
forskning och grundutbildning liksom vid den pedagogiska
skickligheten hos högskolans lärare.
Föga sägs i propositionen om studieorganisatoriska
frågor såsom t ex förslag om en ny examensordning. Av
detta skäl avstår också vi från att vid detta tillfälle avge
ytterligare synpunkter om denna utöver vad vi redan anmält
beträffande de små och medelstora högskolorna. Vi utgår
från att riksdagen får tillfälle återkomma till dessa frågor,
särskilt som man redan under våren 1991 fattade ett
principiellt beslut om avskaffande av det centralt fastställda
linjesystemet.
En fråga som bör ägnas särskild uppmärksamhet i
samband med att linjesystemet i nuvarande form avvecklas
är frågan om rekrytering av studenter till olika
utbildningsalternativ och information om tillgängligt
utbildningsutbud. Det är uppenbart att betydligt större
informationsinsatser behöver göras för att ge blivande
studenter kunskaper om utbildningsmöjligheter och
arbetsmarknad när antalet mera klart yrkesdefinierade eller
på annat sätt på förhand strukturerade utbildningar
minskar. Om inte informationen om utbildningsutbudet på
olika orter blir mer omfattande och rekryteringsåtgärderna
mer aktiva finns bl a risk för en ökad social snedrekrytering
till högre utbildning. Med anledning av detta anser vi att
regeringen bör återkomma inför nästa treårsperiod med
konkreta förslag om intensifierade informations- och
rekryteringsinsatser.
Dimensioneringen av högskolan
Som vi har konstaterat ovan ligger regeringens förslag till
ökad dimensionering i linje med vad riksdagen redan
beslutat. Vi har alltså ingenting att invända mot totalramen.
En komplicerande faktor vid bedömningen av
konsekvenserna för de enskilda högskolorna är dock att den
föreslagna utökningen av lärarutbildningen inte finns med i
budgetpropositionen annat än som en totalram.
Sex högskolor saknar idag grundskollärarutbildning,
Halmstad, Borås, Karlskrona-Ronneby, Skövde,
Trollhättan-Uddevalla och högskolan i Eskilstuna-
Västerås. Om någon utökning av utbildningen för
förskollärare/ fritidspedagoger inte sker och om
grundskollärarutbildning inte läggs ut till dessa högskolor
får de inte någon del av den nu aktuella
dimensioneringsökningen. Både mot bakgrund av denna
risk och mot ett behov av att allmänt stärka
utbildningsutbudet vid de mindre högskolorna föreslår vi
ytterligare 24 årsstudieplatser per högskola (inom LIF-
anslaget) vid högskolan i Halmstad, Borås, Karlskrona-
Ronneby, Skövde, Trollhättan-Uddevalla och Eskilstuna-
Västerås.
Genom regeringens sätt att splittra sin redovisning av
dimensioneringsfrågorna försvåras, för att inte säga
omöjliggörs, en helhetsbedömning av dessa frågor. Detta
illustrerar väl den kritik vi anfört ovan och vårt krav på en
helhetsredovisning inför nästa treårsbudget av hur
nytillkommande högskoleplatser fördelas på olika
utbildningar och utbildningsorter.
Våra förslag till ändrad fördelning av föreslagna
utbildningsplatser är i korthet följande:
30 av de föreslagna 60 nya platserna vid
civilingenjörsutbildningen vid KTH senareläggs.
Samtliga 30 nya platser på arkitektlinjen senareläggs.
Anslaget för nya årsstudieplatser för lokala och
individuella linjer och fristående kurser reduceras i
förhållande till regeringens förslag med motsvarande
vardera 20 årsstudieplatser vid universitetet i Stockholm,
universitetet i Uppsala, universitetet i Lund och
universitetet i Göteborg.
Genom ovan nämnda minskning av antalet platser för
1992/93 frigörs 5 210 000 kronor. Vi föreslår att dessa medel
används såatt 20 nya platser inrättas på läkarlinjen vid
universitetet i Umeå till en beräknad kostnad av 1,6 milj
kratt 24 nya årsstudieplatser à 25 000 kronor inom ramen
för LIF-anslaget fördelas på vardera högskolan i
Karlskrona-Ronneby, högskolan i Halmstad, högskolan i
Borås, högskolan i Skövde, högskolan i Trollhättan-
Uddevalla och högskolan i Eskilstuna-Västerås.
Anslaget D 10. Utbildning för vårdyrken.
Riksdagen begärde under våren 1990 en samlad och bred
översyn av de medellånga vårdutbildningarna. Vid den
tidpunkten hade den dåvarande regeringen redan tagit
initiativ till en översyn av hälso- och sjukvårdslinjen. Nu
föreslås förändringar och förlängningar både i hälso- och
sjukvårdslinjen och rehabiliteringslinjen. Vi tillstyrker
dessa förslag men vill samtidigt framhålla att
riksdagsbeslutet från våren 1990 hade en bredare inriktning
än dessa två utbildningslinjer. Vi förväntar oss därför inom
kort ytterligare förslag från regeringen på detta område.
Anslaget D 15. Europeisk utbildningssamverkan.
Vi instämmer i förslaget att ett särskilt anslag upprättas
för europeisk utbildningssamverkan. De upptagna
anslagsbeloppen följer i princip ingångna avtal mellan
Sverige och EG. Dock saknar vi ett mera genomarbetat
resonemang om högskolans internationalisering.
Högskolans internationalisering kan självfallet inte
begränsas endast till europeisk utbildningssamverkan. Från
svensk sida bör vi vara öppna för att ta emot studenter och
forskare också från länder utanför Europa i samma mån
som vi bör vara beredda att tillåta svenska studenter och
forskare att studera och arbeta också utanför Europa.
Regeringen bör återkomma med förslag på detta område
inför nästa treårsperiod.
Anslaget G 1. Inredning och utrustning av lokaler vid
högskoleenheterna m.m.
Vi har tidigare framhållit att vi anser den i
budgetpropositionen föreslagna besparingen för Sveriges
lantbruksuniversitet om 30 milj.kr. alltför drastisk. För att
ge lantbruksuniversitetet en rimlig möjlighet att genomföra
besparingen anser vi att den för nästa budgetår endast skall
uppgå till 15 milj.kr.
Regeringen föreslår samtidigt en betydande utökning av
anslaget för inredning och utrustning av lokaler inom
universitet och högskolor. Vi anser att detta anslag bör
minskas med 25 milj.kr. för att bl.a. skapa det nödvändiga
utrymmet för lantbruksuniversitetet att genomföra den
ålagda besparingen i rimlig takt.
Forskning
Regeringen gör i budgetpropositionen en del allmänna
uttalanden om forskningspolitiken i framtiden. Till detta
kommer att regeringen och särskilt utbildningsministern gör
olika uttalanden rörande förändringar av både
organisatorisk karaktär och vad avser innehållet inom
högskolan. Däremot saknas helhetsperspektivet. Samtidigt
konstaterar regeringen att beredningsarbetet inför 1993 års
forskningsproposition nu pågår. Då förslagen nu om
fördelning av anslag till forskning och forskarutbildning
emellertid i huvudsak följer forskningspropositionens
förslag kan vi ställa oss bakom budgetpropositionen i denna
del.
Däremot avvisar vi bestämt regeringens planer på att
använda löntagarfondernas medel för forskningsändamål.
Betydande resurser behöver anslås till högskolan för såväl
grundutbildning som forskning. Dessa medel skall enligt vår
uppfattning i vanlig ordning fördelas via statsbudgeten.
Löntagarfondernas tillgångar har skapats genom outtaget
löneutrymme och genom att deras avkastning tillförts
pensionssystemet utgör fonderna redan idag en
betydelsefull del av detta system.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den fortsatta decentraliseringen
av högskolan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om universitet och högskolor i
stiftelseform,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de mindre och medelstora
högskolorna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättvisa och rättstrygghet i
antagningssystemet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetslivserfarenheternas
betydelse vid antagningen till högskolestudier,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en plan för fortsatt utbyggnad av
yrkesteknisk högskoleutbildning (YTH),
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förutsättningarna för Sveriges
lantbruksuniversitets (SLU) framtida verksamhet,
8. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag om
den framtida organisationen av studerandehälsovården,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att stärka
jämställdheten mellan män och kvinnor inom såväl
grundutbildning som forskning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett samlat förslag om
högskolans dimensionering för den kommande
treårsperioden,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av intensifierade
informations- och rekryteringsinsatser,
12. att riksdagen beslutar att 30 av de föreslagna 60 nya
platserna vid civilingenjörsutbildningen vid Tekniska
högskolan i Stockholm (KTH) senareläggs,
13. att riksdagen beslutar att samtliga 30 nya platser på
arkitektlinjen senareläggs,
14. att riksdagen beslutar att anslaget D 13. Lokala och
individuella linjer och fristående kurser (LIF) reduceras i
förhållande till regeringens förslag med motsvarande 20
årsstudieplatser vid universiteten i Stockholm, Uppsala,
Lund och Göteborg,
15. att riksdagen beslutar att 20 nya platser inrättas på
läkarlinjen vid universitetet i Umeå till en beräknad
kostnad av 1,6 milj.kr.,
16. att riksdagen beslutar att 24 nya årsstudieplatser à 25
000 kr. inom ramen för LIF-anslaget fördelas på vardera
högskolorna i Karlskrona-Ronneby, Halmstad, Borås,
Skövde, Trollhättan-Uddevalla och Eskilstuna-Västerås,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anslaget D 10. Utbildning för
vårdyrken,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anslaget D 15. Europeisk
utbildningssamverkan,
19. att riksdagen beslutar att tillföra anslaget G 1.
Inredning och utrustning av lokaler vid högskoleenheterna
m.m. 25 milj.kr. mindre än regeringens förslag,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om löntagarfonderna och
forskningsmedlen.1
Stockholm den 23 januari 1992
Lena Hjelm-Wallén (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Ingvar Johnsson (s)
Margareta Israelsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Eva Johansson (s)
Jan Björkman (s)
Inger Lundberg (s)
Lena Öhrsvik (s)
Inger Hestvik (s)
Anders Nilsson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Ulrica Messing (s)