Årets budgetproposition innehåller, vad avser
utbildningspolitiken, flera positiva inslag som ligger väl i
linje med tidigare centerförslag till riksdagen. Vi tänker då
bl.a. på den fortsatta uppdimensioneringen av högskolans
antagningskapacitet, de ökade resurserna för lokaler och
utrustning och att omvandlingen av utbildningsbidrag till
doktorandtjänster påskyndas.
Även den fortsatta utbyggnaden av högskolan med 12 000
årsstudieplatser under den kommande
treårsperioden är i överensstämmelse med vår
utbildningspolitik.
Tyvärr måste vi samtidigt konstatera att det allmänna
statsfinansiella läget tvingar fram en rad besparingar även
på utbildningsdepartementets område. Dessa besparingar
är dock nödvändiga för att skapa balans i samhällsekonomin
och skall således inte ses som ett uttryck för nedprioritering
av de områden som nu drabbats. Utbildningspolitiken, sett
som en helhet, är alltfort ett område som centerpartiet
värnar.
I denna kommittémotion vill vi därför redovisa ett antal
riktlinjer som vi anser bör vara vägledande för det fortsatta
arbetet vad avser utbildningspolitiken.
Reformeringen av gymnasieskolan
Av regeringsdeklarationen framgår att beslutet om en ny
gymnasieskola med en treårig yrkesutbildning ligger fast.
Detta bekräftas ytterligare i såväl finansplanen som i
utbildningsdepartementets bilaga till budgetpropositionen.
Reformen skall i enlighet med det ursprungliga
riksdagsbeslutet genomföras under en fyraårsperiod med
början budgetåret 1992/93. Som vi redovisat här ovan så
uteblir dock de reformmedel som skulle ha tillförts
sektorsbidraget under det första budgetåret. Ett visst
reformutrymme är dock tillgängligt genom det
rationaliseringskrav som riksdagen ställde på kommunerna
i samband med beslutet om den nya gymnasieskolan. Den
resursen finns kvar inom sektorsbidraget liksom de 330 milj.kr.
som riksdagsmajoriteten återförde till de
studieförberedande programmen. Vidare finns inom
sektorsbidraget de resurser som avsatts för ÖGY-försöken.
Dessa resurser ger därmed utrymme för att låta försöken
med treårig yrkesutbildning som nu omfattar 11 000
intagningsplatser övergå i permanent verksamhet
inom de nya programmen.
Gymnasiereformen ligger således fast och det är
angeläget att den kommer till genomförande så snart som
möjligt. Vår framtida konkurrenskraft som industrination
är i hög grad beroende av att vi moderniserar vår
yrkesutbildning och ger den studieförberedande
utbildningen en hög kvalitet. Kraven från arbetslivets sida
har varit tydliga och samstämmiga i detta avseende. Det
finns ingen tid att förlora och varje försening av reformen
skulle vara ödesdiger.
Den senaste tidens debatt har tyvärr medfört att en viss
osäkerhet har spridit sig bland utbildningsanordnarna. De
uteblivna reformmedlen har i vissa fall tolkats som att
reformen skulle skjutas upp ett år och att det skulle vara
regeringens avsikt. Eftersom detta inte är fallet finns det nu,
enligt vår mening, anledning för riksdagen att göra en
kraftfull markering som undanröjer all tveksamhet.
Kommunerna -- både de som inleder reformen hösten 1992
och de som planerar för en reformstart senare under
igångsättningsperioden -- måste ges klara besked om de
ekonomiska villkor som kommer att gälla för
gymnasieskolans förnyelse.
Enligt riksdagsbeslutet skall sektorsbidraget, som en
följd av reformen, tillföras 1 200 milj.
kr. Vi föreslår nu att den statliga delen av
finansieringen av reformen sker med ett årligt tillskott av
300 milj.kr.
under en fyraårsperiod med början budgetåret
1993/94. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
tillkänna.
Kommunal vuxenutbildning
Som vi anfört i inledningen till denna motion framtvingar
det allmänna statsfinansiella läget en rad besparingar, också
på utbildningsdepartementets område. En av dessa
besparingar sägs i budgetpropositionen riktas mot den
kommunala vuxenutbildningen. I bilaga 9,
under rubriken ''Utgångspunkter för budgeten'', sid 20,
sägs att ''sektorsbidraget till komvux minskas med
350 milj.kr.''
Därmed ges utbildningsanordnarna dels ett
intryck av att det finns ett särskilt bidrag till kommunal
vuxenutbildning, dels att det ligger i statens intresse att
reducera den gymnasiala vuxenutbildningen.
Med anledning av detta vill vi erinra om följande.
När riksdagen hösten 1990 fattade beslut med anledning
av propositionen ''Ansvaret för skolan'' (prop. 1990/91:18,
bet 1990/91:UbU4) ställde sig riksdagen bakom
föredragande statsrådets förslag så som de kom till uttryck
i propositionen. ''Ett generellt bidrag till skolsektorn, ett
sektorsbidrag, ger de bästa möjligheterna för huvudmännen
att planera verksamheten och organisatoriskt utforma
skolan med beaktande av lokala förutsättningar och behov.
Ett sådant bidrag ger också den vidaste ramen och därmed
ett stort utrymme för decentralisering''.
Vidare slog utskottet fast att ''ett generellt finansiellt
stöd utan specialdestinerade bidragsdelar ger de bästa
förutsättningarna för ett effektivt resursutnyttjande''.
Utbildningsutskottet hade anledning att återkomma till
frågan under behandlingen av budgetpropositionen 1991
(bet 1990/91:UbU4) Bidrag till det kommunala offentliga
skolväsendet. I budgetpropositionen föreslog den
dåvarande regeringen dels en besparing riktad mot
kommunal vuxenutbildning om 55 milj.kr.,
dels en besparing om 300 milj.kr
som riktades mot hemspråksundervisningen.
Riksdagen godtog besparingarna vad avsåg beloppen men
avvisade -- med hänvisning till det generella
sektorsbidraget -- tanken på att riksdagen skulle
''öronmärka'' besparingar på det sätt regeringen föreslog.
Vi förutsätter att riksdagen står fast vid sitt tidigare
ställningstagande -- som för övrigt upprepats vid
behandlingen av tilläggsbudget I hösten 1991 (bet
1991/92:UbU7) -- och att kommunerna även
fortsättningsvis skall vara suveräna att organisera sitt
skolväsende och avväga hur de använder sina resurser.
Detta bör riksdagen som sin mening ge tillkänna.
Statens skolverk
Under anslaget för Skolverket finns fortfarande en
delpost betecknad Bidrag till vissa organisationer m. m.
Redan då Skolverket inrättades påpekade vi att det inte kan
vara förenligt med verkets arbetsuppgifter att fördela
bidrag till diverse organisationer.
Vi föreslår att regeringen inför arbetet med
budgetpropositionen 1993/94 gör en översyn av
uppgiftsfördelningen som syftar till att renodla Skolverkets
arbetsuppgifter och att fördelning av bidrag sker på annat
sätt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
tillkänna.
Den pågående översynen av skolans läroplaner
Den av den tidigare regeringen tillsatta
läroplanskommittén har fått nya direktiv. Av dessa framgår
bl.a. att kommittén skall belysa konsekvenserna av att föra
över vissa av de nuvarande obligatoriska ämnena till de
ämnen som kan erbjudas inom elevernas personliga val,
eller inom ramen för den profilering som den enskilda
skolan väljer. Av debatten kring dessa frågor har det
framgått att med ''vissa ämnen'' avses slöjd och
hemkunskap.
Vi vill redan nu slå fast att dessa ämnen fyller en stor
funktion i grundskolans timplan och att de även
fortsättningsvis bör vara obligatoriska. Slöjdämnet spelar
bl.a. en viktig roll när det gäller att öva elevernas motorik
och ger kunskaper som främjar en naturlig jämställdhet
mellan flickor och pojkar. Ämnet hemkunskap ger
ovärderliga kunskaper om sambanden mellan miljö, kost
och hälsa samt om hushållning och ekonomi. Bägge ämnena
samverkar på ett naturligt sätt med flera av grundskolans
kärnämnen med goda möjligheter till praktiska
tillämpningar av mer teoretiska kunskaper. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Högre utbildning och forskning
Alla torde idag vara överens om att vi -- för att kunna
fortsätta att hävda oss som en framgångsrik industrination --
måste fortsätta att göra kraftfulla förstärkningar av den
högre utbildningen och forskningen. Riksdagsbeslutet
våren 1991 innebar ett trendbrott när det gäller
grundläggande högskoleutbildning. Ytterligare 5 000
platser tillfördes från och med hösten 1992, och
beslutet innebar vidare en beställning på 5 000
platser budgetåret 1992/93 samt en fortsatt
utbyggnad under den kommande treåriga budgetperioden.
Dessa beställningar effektueras nu av den borgerliga
fyrpartiregeringen.
Denna utbyggnad är -- som centern påpekat under flera
år -- alldeles nödvändig eftersom Sverige har för få personer
med akademisk utbildning. Inom svensk
tillverkningsindustri har bara 5% av de anställda högre
utbildning vilket kan jämföras med 12% i Japan och 18% i
USA. Knappt 30% av de som lämnar gymnasieskolan går
vidare till högre utbildning medan genomsnittet inom
OECD-länderna är 40%. Därtill kommer att endast 12% av
åldersklassen går till utbildningar som omfattar tre år eller
längre utbildningstid. I Danmark är motsvarande siffra nära
26%.
Vi har också, totalt sett, alldeles för få professorer,
doktorer och forskarstuderande om vi jämför med våra
viktigaste konkurrentländer. Vi behöver således inte bara
öka grundutbildningen utan också i hög grad förstärka
insatserna för forskning och forskarutbildning.
Grundutbildning och forskning hör intimt samman. Den
uppdelning som vi har i Sverige mellan å ena sidan 12
universitet och högskolor med fasta forskningsresurser
(direkta anslag för forskning, forskartjänster och medel för
forskarutbildning) och å andra sidan de 16 regionala
högskolorna utan sådana resurser, är unik sett i ett
internationellt perspektiv. Denna uppdelning innebär att vi
avstår från att utnyttja våra samlade resurser på bästa
möjliga sätt. Det är samhällsekonomiskt lönsamt och
angeläget att ge de regionala högskolorna realistiska
utvecklingsmöjligheter.
De mindre och medelstora högskolorna har knappt 10%
av resurserna men drygt 20% av studenterna. Av desssa
studenter är det bara 0,3% som går vidare till forskarstudier
medan motsvarande siffra vid universitet och
''forskningshögskolor'' är 3%. Redan av detta kan man dra
slutsatsen att fasta forskningsresurser till fler högskolor
påtagligt skulle bredda rekryteringsunderlaget för
forskarutbildningen. Mångfald, flexibilitet och konkurrens
är nödvändiga inslag även inom detta område.
Många av de nya högskolorna har nått en betydande
storlek. De har många längre utbildningar med en stor
potential av blivande forskarstuderande och de har
utvecklat egna akademiska miljöer. De personella
resurserna finns -- andelen lärare med doktorsexamen är vid
många av de aktuella högskolorna lika stor som vid
motsvarande utbildningar vid de stora universiteten. Vid
några högskolor har man utvecklat profilområden och
andra har i samverkan med omgivande högskolor
åstadkommit en betydande bredd i sitt utbildningsutbud.
Dessa högskolor är redan idag en betydande kraft i den
regionala utvecklingen men denna skulle med rimliga
ekonomiska insatser för forskningsresurser kunna
mångfaldigas. Sverige har inte råd att avstå från dessa
möjligheter!
Centerpartiet har bl. a. i en tidigare partimotion, Högre
utbildning och forskning som drivkraft i den regionala
utvecklingen (mot. 1989/90:Ub501) redovisat modeller för
en successiv uppbyggnad av fasta forskningsresurser vid de
mindre och medelstora högskolorna. Vi kan nu notera att
flera högskolor planerar utifrån dessa modeller med en
enskild högskola som grund (t.ex. Karlstad och Örebro)
eller i ett nätverk där flera högskolor samverkar (Växjö,
Kalmar, Karlskrona/Ronneby i sydöstra Sverige och
Sundsvall/Härnösand, Östersund i projektet Omega).
Dessa strävanden bör riksdagen ställa sig bakom.
Motsatsen vore att motverka det övergripande nationella
syftet, nämligen att se till att vi får fram fler
högskoleutbildade på god europeisk kvalitetsnivå och att
låta hela Sverige leva.
Inför det kommande arbetet med 1993 års
forskningsproposition och den treårsbudget för högskolan
som omfattar perioden 93/94--95/96 anser vi det angeläget
att riksdagen gör klara uttalanden om inriktningen av
utbildningspolitiken vad avser högre utbildning och
forskning. Enligt vår mening bör inriktningen vara en
fortsatt målmedveten utbyggnad av den grundläggande
högskoleutbildningen med en medveten strävan mot en
kvalitet av hög internationell standard. Utlägget av nya
utbildningsplatser skall ske på ett sådant sätt att de ökade
resurserna kommer alla högskolor till del och så att det
främjar en allsidig regional utveckling.
Forskningen skall ges ökade resurser och
forskarutbildningen byggas ut. Även de mindre och
medelstora högskolorna skall ges fasta forskningsresurser
(statliga anslag för forskning, forskartjänster och medel för
forskarutbildning). Alla lärare med forskarkompetens skall
ges möjligheter att bedriva forskning i tjänsten (även vid
mindre högskolor). Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen tillkänna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om gymnasiereformens finansiering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det generella sektorsbidraget,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsuppgifterna vid statens
skolverk,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vissa ämnen i grundskolans
timplan,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den högre utbildningen och
forskningen.
Stockholm den 22 januari 1992
Larz Johansson (c)
Stina Gustavsson (c)
Birgitta Carlsson (c)
Birger Andersson (c)
Lennart Brunander (c)
Stina Eliasson (c)