med anledning av prop. 1991/92:95 Valfrihet och fristående skolor
Inledning
I denna motion tar vi upp dels de principiella
resonemang som förs i propositionen, dels regeringens
konkreta förslag rörande de fristående grundskolorna.
Regeringens proposition är illavarslande med sin tilltro
till s.k. stimulerande konkurrens som främsta
kvalitetshöjande medel för framtidens skolor. Förutom det
grundläggande faktum att förslaget är synnerligen illa
underbyggt och genomtänkt är det också i stort sett onödigt:
nödvändiga reformer för ökad valfrihet i skolan är redan
genomförda.
I propositionen behandlas å ena sidan finansieringen av
s.k. fristående skolor. Förslaget sägs syfta till att ge
''godkända fristående skolor förutsättningar att verka på i
stort sett samma villkor som de kommunala
grundskolorna''. Å andra sidan aviseras förslag som ska öka
valfriheten på skolområdet samt möjliggöra olika former
för drift av grundskolor -- sannolikt innefattande någon
form av ''skolpeng'' och avgiftsuttag från föräldrar och
vårdnadshavare.
Vänsterpartiet vill understryka att elever i fristående
skolor räknas in i det statliga sektorsbidraget för
grundskolan fr.o.m. budgetåret 1992/93. Riksdagen har
dessutom uttalat att kommunen bör fördela sitt
sektorsbidrag och sina övriga resurser på skolområdet efter
behov till samtliga skolor inom kommunens gränser -- såväl
offentliga som fristående. Detta är enligt vänsterpartiet en
tillräcklig garanti för att godkända fristående skolor ska
kunna verka ''på i stort sett samma villkor som övriga
grundskolor i en kommun''. Detta bör riksdagen ge
regeringen tillkänna.
Inskränkningar i den kommunala självständigheten
Regeringen föreslår att riksdagen beslutar om en
förändring av skollagen kap. 9, § 4a ang. föreskrifter om
kommunalt bidrag till fristående grundskolor. Det är enligt
vänsterpartiets mening synnerligen tveksamt om riksdagen
har rätt att utfärda föreskrifter som i detalj reglerar vilken
andel av kommunernas skattemedel som ska förmedlas till
fristående skolor. Enligt gällande regler disponerar en
kommun jämförelsevis fritt över sina skolresurser. Att
föreskriva en särbehandling av en viss grupp av skolor -- de
fristående -- vilken omfattar inte bara statliga bidrag utan
också kommunala skattemedel, är en inskränkning av den
kommunala sjävbestämmanderätten.
Det enda motiv som framförs för förslaget till
lagstiftning på denna punkt är att principen ...
... att tilldela de fristående skolorna medel med hänsyn
till respektive skolas behov kan ge upphov till problem.
Frågan om vilka behov en skola har skulle kunna bli föremål
för delade meningar mellan kommunerna och de aktuella
skolorna. De fristående skolornas möjlighet att planera
långsiktigt skulle försämras. Vidare skulle en kommun,
utan att ha någon egentlig möjlighet att påverka en
fristående skolas kostnader, kunna bli tvungen att tilldela
medel som avsevärt överstiger vad som utgår per elev i
grundskolan. Till exempel skulle kommunen kunna bli
tvungen att betala för höga lokalkostnader (s. 14--15)
Vänsterpartiet menar att resonemanget ovan är
inkonsekvent och föga övertygande. Det finns inget som
tyder på att fristående skolor behöver särbehandlas
eftersom de tilldelas bidrag enligt samma regler som gäller
kommunens övriga skolor. De kostnader som stat och
kommun står för innefattar den undervisning som svarar
mot skolplikten och som sålunda följer av skollag, läroplan
och andra bestämmelser. Eftersom man i kommunerna har
skyldighet att behovsrelatera resurstilldelningen kan de
''delade meningar'' om en enskild skolas behov som det
talas om i citatet naturligtvis uppkomma för alla
kommunens skolor. Att det kan finnas delade meningar på
kommunal nivå när det gäller fördelningen av skolanslaget
är inte exempel på en brist i systemet, utan just ett uttryck
för en grundtanke bakom det decentraliserade
beslutsfattandet på skolområdet och för separationen
mellan politiska beslut och verksamhetsansvar.
Propositionens påpekande om höga lokalkostnader som
ett ytterligare skäl för finaniseringsgarantin på 85 %
är obegripligt. Lokalhyrorna varierar avsevärt också
mellan kommunala skolor, i Stockholms kommun varierar
hyrorna t.ex. mellan 500 och 2 800 kronor per
kvadratmeter. Om en fristående skola har lokalkostnader
som vida överstiger vad som gäller för kommunens övriga
skolor och den fristående skolan ej har rätt att ta ut
elevavgifter, kommer skolan ej att kunna drivas i enlighet
med gällande bestämmelser (inom ramen för ett bidrag av
storleksordningen 85 %
av den genomsnittliga elevkostnaden). Frågan är med
andra ord inte främst avhängig av bidragsnivån i den form
propositionstexten anger. Om en godkänd fristående skolas
lokalkostnader klart överskrider vad som i övrigt gäller
inom kommunen, bör istället prövas om inte kommunen
tillsammans med den fristående skolans ledning kan finna
alternativa lokaler etc.
Bidraget till den fristående skolan ska enligt lagförslaget
utgöra minst 85 %
av ''den genomsnittliga kostnaden per elev i
kommunens grundskola det närmast föregående
kalenderåret'' (s. 4).
Vid sidan om att det enligt vänsterpartiets mening är
minst sagt tveksamt om riksdagen kan fatta ett beslut av
detta slag, inrymmer texten minst två övriga formella
märkligheter. För det första finns ingen juridiskt hållbar
definition på vad som inbegrips i en kommuns totala
kostnader för grundskolan. Olika kommuner tillämpar
dessutom skilda budgetsystem. Vilken del av
lokalkostnaderna ska räknas i den skola som delar lokaler
med ett daghem? Hur ska skolkostnader kunna skiljas från
skolbarnomsorgen i de kommuner som administrativt och
lokalmässigt samordnar skola och barnomsorg för 7--12-
åringar? Hur ska kommunala kostnader för
gymnasieskolans centrala administration skiljas från
kostnader för grundskolans centrala administration?
Eftersom det i propositionen sägs att ''rätt till skolskjuts ej
föreligger för elever i fristående skolor'' och föredraganden
påpekar att hon ''ej heller har för avsikt att för närvarande
föreslå någon ändring härvidlag'' (s. 8), är det rimligt att
fråga sig om skolskjutskostnader ska ingå när den
genomsnittliga elevkostnaden beräknas. Även i övrigt kan
invändningar riktas mot det juridiskt hållbara och entydiga
i begreppet ''genomsnittlig kostnad per elev''.
För det andra föreslås att anslaget ska grundas på
''närmast föregående kalenderårs budget'' vilket medför
oacceptabla nackdelar för de kommunala skolorna. Om en
kommun t.ex. minskar sina kostnader för skolan inför
läsåret 1993/94 genom budgetbeslut för kalenderåret 1993
kommer denna minskning ej att drabba de fristående
skolorna men väl kommunens övriga skolor, som dessutom
får vidkännas en extra reduktion för att kompensera
bidraget till fristående skolor. Konsekvenser som denna är
naturligtvis helt oacceptabla. Ett sätt att rätta till
ovanstående förhållande vore någon form av retroaktivt
avräkningssystem. Här uppkommer dock en komplikation
vad avser revisionsmöjligheter från kommunens sida
gentemot den fristående skolan.
En tredje invändning gäller den föreslagna
procentsatsen på 85 %.
Regeringen redovisar inte på vilka grunder denna
procentsats tagits fram. Vänsterpartiet anser, som nämnts
ovan, att någon procentreglering ej behövs. Vi vill dock
notera att Kommunförbundet i sin diskussion om ett system
baserat på ''skolpeng'' kommit fram till att den del som
baserar sig på antalet elever måste utgöra en betydligt
mindre andel av det totala beloppet.
En fjärde invändning mot det framlagda förslaget är att
det, om det genomförs på föreslaget sätt, sannolikt ökar
kostnaderna inom skolsystemet och minskar kommunens
möjligheter att genomföra rationaliseringar i
besparingssyfte.
En femte invändning mot förslaget är att det försvårar
den form av politisk styrning av skolsystemet som riksdagen
beslutade om i anslutning till proposition 1990/91:18 om
ansvaret för skolan. Den politiska styrningen ska numera
ske genom mål och riktlinjer i stället för lagar och
regleringar. Det är viktigt att den kommunala skolplanen
blir ett politiskt styrinstrument om vi ska kunna garantera
alla elever en god kvalitet på undervisningen.
Valfriheten och kommunen
Vänsterpartiet avvisar den inskränkning i den
kommunala självständigheten som är en del av förslaget
rörande de fristående skolorna. Dess överensstämmelse
med gällande lag bör dessutom, som ovan påpekats, prövas.
Enligt vår uppfattning bör en godkänd fristående skolas
ekonomi behandlas på samma sätt som övriga skolor i
kommunen. Det finns ingen anledning att anta att
kommunerna skulle missgynna godkända fristående skolor
sedan riksdagen beslutat att dessa ska behandlas på samma
sätt som kommunens övriga skolor.
En viktig kommunal uppgift är att utvärdera den egna
skolverksamheten och självfallet bör de fristående skolorna
också omfattas av denna kommunala utvärdering.
Skolverket har visserligen det centrala utvärderingsansvaret
för hela skolväsendet men detta utesluter dock inte att man
i kommunerna bör utvärdera skolväsendet. Det är
utvärderingar som genomförs med andra syften än den
nationella granskning skolverket genomför. Propositionens
skrivningar är på denna punkt olyckliga, då de kan ge
intrycket att kommunen ska betala en verksamhet -- de
fristående skolorna -- utan att ha insynsrätt, rätt till
utvärderingar etc. Rättsligt är det tveksamt om insyn i
fristående skolor kan uppnås i dagsläget annat än genom
avtal mellan kommunen och huvudmannen för den
fristående skolan. Detta innebär bl.a. att det är oklart om
en kommun i dag utan särskilt avtal kan skaffa sig
ekonomisk insyn för att på så sätt kontrollera att
skattemedel använts på ett godtagbart sätt. Propositionen
illustrerar det juridiska problem som föreligger i relationen
mellan kommunen och mottagaren av kommunala medel
om mottagaren ej utan särskilt avtal är tillgänglig för
ekonomisk revision och utvärdering. Med anledning av
detta och övriga frågor av juridisk art som propositionen
aktualiserar och som berörts tidigare i motionen, yrkar
vänsterpartiet på lagrådsremiss av propositionen.
Redan i dag söker man i flera kommuner öka elevers och
föräldrars rätt till inflytande på barnens skolgång. Detta
sker med stöd av redan gällande bestämmelser.
Vänsterpartiet hävdar att valfrihets- och inflytandefrågorna
inte i första hand är en fråga om fristående skolor -- även
den nu lagda propositionen medger att andelen fristående
skolor kommer att vara begränsad. I propositionstexten
heter det emellertid att även om så är fallet så ''... ligger det
ett stort värde i att elever och föräldrar har rätt att göra ett
aktivt val av skola och därmed ett ställningstagande till
vilken skola man vill anlita och engagera sig för''. (s. 9)
Det heter vidare att det är föredragandens förhoppning
att under riksmötet 1992/93 ...
... kunna ta upp frågor som entreprenadskolor och andra
mellanformer mellan kommunala och fristående
skolor. -- -- -- Jag räknar med att senare lägga fram
ytterligare förslag i syfte att öka valmöjligheterna inom det
kommunala skolväsendet. Ambitionen bör vara att elever
och föräldrar inte bara ska kunna välja mellan kommunala
och fristående skolor utan också att de principer om
valfrihet och ekonomiska medel som följer elevens val, och
som beskrivs i denna proposition, i största möjliga
utsträckning skall gälla även inom det kommunala
skolväsendet. (s. 7)
Vänsterpartiet menar att rätten till skolval och möjlighet
att byta klass inom en skola redan finns. Riksdagens beslut
om en decentralisering av ansvaret för skolan ålägger
kommunerna att planera sin skola så att praktiska och
ekonomiska hinder inte ska försvåra sådana val. Vi finner
inte att övertygande skäl redovisas för att inskränka den
kommunala hanteringen. Däremot finner vi det väsentligt
att ytterligare understryka betydelsen av att
undervisningens innehåll och arbetsformer beslutas av
elever och lärare tillsammans för att därigenom förstärka ett
verkligt inflytande över elevernas arbetssituation.
Elevernas inflytande ska också öka i takt med deras
mognad. I dagens skola minskar elevernas inflytande när de
börjar på högstadiet vilket är mycket olyckligt eftersom lite
äldre elever är mogna för ett betydligt större ansvar för sin
utbildning. Vi vill också påpeka att grundskolans
huvudinnehåll alltfort ska vara gemensamt för alla elever,
vilket i sig är den yttersta grunden för att över huvud taget
ha en skolplikt. Valfrihet kan därför inte i första hand
diskuteras utifrån begrepp som profilskola eller liknande.
Valfrihet gäller enligt vänsterpartiets uppfattning främst
frågan om hur den för alla gemensamma skolan är
organiserad och hur undervisningen bedrivs och det bör
betonas att det är ''konsumenternas'' -- i det här fallet
elevernas -- valfrihet som ska öka och inte
''producenternas''.
I propositionen tonas en av riskerna med en ökad
valfrihet för skolorna ned. Det gäller elevgruppens
sammansättning. Hittills har ambitionen varit att skolans
elevgrupp bör vara allsidigt sammansatt. Segregation i
boendet är en av de faktorer som lett till att elevgruppernas
sammansättning i växande grad kommit att bli allt mer
ensidig. I vissa skolor är invandrartätheten stor. I vissa
skolor domineras elevgruppen av barn ur socialgrupp 1 och
inslaget av barn från socialgrupp 3 är lågt. I andra skolor går
det nästan uteslutande barn från socialgrupp 3.
Erfarenheter från andra länder tyder på att det är de
resursstarka föräldrarna som aktivt försöker välja skola för
sina barn och att valen ofta är negativa, dvs man söker sig
inte till en skola utan bort från en.
Det finns en uppenbar risk att regeringens förslag om
s.k. ökad valfrihet i praktiken leder till en ökad segregation
på skolans område. Enligt vänsterpartiets mening är en
sådan utveckling helt oacceptabel. Vi vet att social
tillhörighet, föräldrars bakgrund m.m. är ett av de
effektivaste skiktningsmedlen i samhället och att
medvetenheten om detta ofta är störst bland föräldrar i
socialgrupp 1. Därför kan vi inte utesluta att föräldrar också
kommer att styra sina barns skolval utifrån detta faktum och
att vi får en ökad polarisering av elevgrupperna efter social
tillhörighet. Det finns också anledning att betona riskerna
med en ökad etnisk och religiös segregering mellan enskilda
skolor vilket på sikt kan komma att öka
främlingsfientligheten och oförståelsen mellan olika
ungdomsgrupper i samhället. Kommunernas reella
möjligheter till utvärdering och uppföljning av de enskilda
skolornas verksamhet är centrala sett ur dessa synvinklar.
Det är helt otillräckligt att, som i propositionen, hävda
att segregerande effekter uteslutande eller främst är en
fråga om avgifter (s. 17). Självfallet är frågan om avgifter
betydelsefull och vänsterpartiet avvisar förslaget om att
avgifter får tas ut inom grundskolan. Men även en spärr mot
avgifter är otillräcklig om ambitionen fortfarande är en
strävan efter att skapa skolmiljöer och elevgrupper med
socialt allsidig sammansättning. Eller med propositionens
ord: Det finns ''starka skäl att göra klart'' att fristående
skolor ''som uppbär allmänna bidrag i likhet med det
offentliga skolväsendet, inte får verka ekonomiskt eller
socialt segregerande'' (s. 16). Något förslag att motverka
den segregation som redan i dag finns läggs dock ej. Ett
sådant förslag hade dock mot bakgrund av den kunskap vi
redan besitter varit långt mer motiverat och ingett
trovärdighet än de frihetsprinciper som propositionen
uttrycker.
Valfrihet för elever med särskilda behov
I propositionen framgår att de fristående skolorna kan
göra ett indirekt urval av elever eftersom de inte inte
föreslås ha samma skyldigheter som kommunala skolor att
tillhandahålla skolhälsovård, skolskjuts, elevassistenter
m.m. De skilda krav på ansvarstagande som ställs är ett
direkt resultat av det bidragssystem som propositionen
föreslår. Risken att det utvecklas skolorganisationer där
elevsegregeringen mellan skolorna ökar är överhängande
och drabbar i det här fallet främst handikappade elever.
Talet om skäliga avgifter som nämns i propositionen är
oroande, särskilt för barn med flerhandikapp. Kommer
anpassade läromedel för den elev med handikapp som söker
sig till en profilerad skola att utgöra grund för vad som
kallas skälig avgift?
Vidare måste den omtalade konkurrenssituationen
mellan skolorna beröras. Om nu betyg skall vara ett
kriterium för en ökande konkurrenssituation mellan elever
och skolor så kan det få allvarliga följder för elever med
handikapp. Dessa elever behöver i de allra flesta fall ''mer
tid'' för att klara av sina studier. Här kan vi peka på olika
externa kontakter inom den del av hälsovården som ligger
utanför skolhälsovården. I de fall den enskilda skolan i
konkurrens med andra skolor skall uppvisa någon form av
samlat studieresultat för eleverna kommer det självfallet att
vara så att elever med handikapp så att säga ''drar ner'' den
samlade resultatbilden.
Från vänsterpartiets sida vill vi inte ha en skola som kan
komma att diskriminera elever vare sig i individuellt eller
kollektivt sammanhang. En sådan skola har inget med
likvärdighet att göra och fjärmar sig dessutom från de
rättigheter som är förbundna med en lagstadgad skolplikt.
Valfrihet och undervisningens kvalitet
I dag planeras och genomförs ekonomiska
neddragningar på skolområdet i landets kommuner.
Neddragningarna är inte sällan i storleksordningen 5--10 %.
I en sådan situation framstår de frågor regeringen tar
upp på skolområdet som petitesser. Rätten till bildning som
en demokratisk fri- och rättighet urholkas i dag genom de
neddragningar som sker. Samtidigt medför de att relationen
mellan statsbidrag och kommunala skattemedel förändras
på skolområdet. I dagsläget finansierar statsbidragen ca 45 %
av kostnaderna för grundskolan. När ett
sektorsbidrag nu genomförts innebär besparingarna att
statsbidragen sannolikt i många kommuner kommer att
uppgå till 50 %
eller mer av skolkostnaderna och att riktade insatser
mot elever med svårigheter minskar, att insatser för
invandrarelever skärs ned, osv. Allt detta får konsekvenser
för skolans möjligheter att möta elevernas intressen och
förutsättningar.
Vänsterpartiet ser det som något av en oförskämdhet
mot landets elever att denna situation inte berörs i
regeringens proposition. Den allt bistrare verkligheten på
svenska skolor och regeringens utopiska tal om ökad
kvalitet står idag på kollisionskurs med varandra.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1991/92:95,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avgifter i skolan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avtal mellan kommun och
fristående skola,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ökad segregering inom
skolväsendet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett korrigerande
avräkningssystem vid resurstilldelning för s.k. fristående
skolor.
Stockholm den 21 april 1992
Björn Samuelson (v)
Berith Eriksson (v)
Johan Lönnroth (v)
Bertil Måbrink (v)
Elisabeth Persson (v)
Eva Zetterberg (v)