Ökat antal fasta tjänster vid högskolor och universitet
I årets budgetproposition bil 9 anges en rad åtgärder som
syftar dels till en ökad antagning av studenter till universitet
och högskolor, dels till en förstärkning av kvaliteten i
undervisning och forskning. I flera avseenden hänvisas till
kommande förslag. Det gäller t ex användningen av den del
av löntagarfondernas kapital som skall gå till forskning.
Vidare hänvisas till förberedelserna för 1993 års
forskarproposition. Den allmänna ambition som anges i
budgetpropositionen är vällovlig.
Ett viktigt problem berörs dock knappast. Det gäller
tillgången på akademiska lärare och forskare. Detta är
enligt min mening en avgörande fråga om forskningens och
utbildningens standard skall kunna upprätthållas och
vidareutvecklas på en hög nivå. Det är således -- inte minst
mot bakgrund av den eftersträvade ökade
studenttillströmningen -- mycket viktigt att antalet fasta
tjänster vid institutionerna ökar.
Även om forskning numera bedrivs inom många olika
organ, privata och offentliga, utanför universitet och
högskolor, måste dessa även framdeles vara den fasta basen
för forskarutbildning och forskning. Det är där
huvudparten av all obunden grundforskning skall bedrivas
och det är från universitetens forskarutbildning som
rekryteringen av forskare även till externa forskartjänster
skall ske.
Det är således ett viktigt nationellt intresse att
forskningen vid universitet och högskolor har en sådan
bredd och stabilitet, att de krav på kvalificerad utbildning
och avancerad forskning som ställs i ett allt mer
kunskapsberoende samhälle kan tillgodoses. För detta är
tillgången på lärare och forskare en avgörande fråga.
Antalet fasta tjänster vid de svenska universiteten och
högskolorna är fortfarande litet. Detta gäller såväl om
antalet tjänster sätts i relation till antalet studerande som
vid en jämförelse med vad som är vanligt vid andra länders
universitet. Vid en jämförelse med t ex våra nordiska
grannländer visar det sig att ämnesinstitutioner i dessa
länder vanligen har mångdubbelt fler fasta tjänster än
motsvarande svenska institutioner med samma
studerandetal.
De svårigheter som funnits att rekrytera studenter till
forskarutbildning har många orsaker, t ex brister i
studiefinansieringen. Men en fråga som sällan berörs i detta
sammanhang är betydelsen av tillgången på fasta tjänster
vid ämnesinstitutionerna. För dem som överväger att
påbörja forskarutbildning efter grundexamen är dock detta
ofta av stort intresse.
Finns det någon möjlighet att få vara kvar vid
institutionen och fortsätta med forskning även efter
forskarexamen? Det är en fråga som de har anledning att
ställa. Anser de det helt utsiktslöst att inom rimlig tid få
någon tjänst kan detta vara en anledning till att inte satsa på
en lång och kostsam forskarutbildning.
Det är inte heller ovanligt, att även många högt
kvalificerade forskare, som gärna vill fortsätta, tvingas
lämna universiteten. Att utan någon trygghet försöka hanka
sig kvar med hjälp av kortsiktiga och osäkra projektanslag
är inte särskilt lockande och inte heller särskilt
uppmuntrande för studenter som står i valet om de skall
påbörja en forskarutbildning eller ej.
Det stora beroendet av finansieringskällor utanför
universitet och högskolor är till nackdel för den obundna
grundforskningen, det försvårar den långsiktiga
forskningsplaneringen och det medverkar till stor osäkerhet
för de forskare som engageras. När de externfinansierade
projekten är slutförda står många utan möjlighet att återgå
till någon tjänst eller till andra forskningsuppdrag. Omvänt
gäller också att institutionernas möjligheter att engagera sig
i angelägna forskningsprojekt hämmas av att det inte finns
utbildade forskare att tillgå. Den fasta staben är för liten.
Det är således uppenbart att den ringa tillgången på
fasta tjänster vid universiteten i vårt land försvårar
rekryteringen av forskare och gör det svårt att hålla kvar
kvalificerade forskare vid institutionerna. Detta i sin tur
påverkar självfallet också undervisningen på alla stadier.
En utökning av antalet fasta tjänster vid universitet och
högskolor framstår således som en av de allra viktigaste
åtgärder som kan vidtagas för att främja högre utbildning
och forskning. Forskarrekryteringen underlättas,
utbildningen förbättras och den fria grundforskningen
förstärks.
Vad som krävs är inte bara droppvisa förstärkningar.
Enligt min mening behövs det också en systematisk och
långsiktig planering för en kontinuerlig utbyggnad av de
personella resurserna inom utbildning och forskning. Att
påbörja denna planering bör vara en viktig del i arbetet på
en ny forskningsproposition. Riksdagen bör ge regeringen
detta till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en planmässig
utökning av antalet fasta tjänster vid universitet och
högskolor.