Människans önskan att kunna kompensera sig för sin
bristande muskelstyrka och uthållighet var en av de
ursprungliga drivkrafterna bakom de tekniska
uppfinningarna. I och med industrialismens genombrott
följde en tid då den tekniska sektorns egna behov av nya
landvinningar kom att bli helt dominerande för
teknikutvecklingen.
Produktionssamhället har nu successivt ersatts av ett
service- och informationssamhälle. I detta finns tekniken
inte längre enbart i industrin. Den är också ett väsentligt
inslag på andra arbetsplatser, i samhället och i många hem.
Kriteriet för god teknik blir åter att den skall göra livet
lättare och/eller roligare för människor, inte bara för
teknikfantasterna och inte bara för tonåringarna utan också
för t.ex. de äldre. Det behövs en teknikutveckling för de
många människornas olika behov.
Teknik för äldre -- ett bortglömt område
Också hos de äldre finns teknik i rikligt mått.
Elektricitet, varmvatten, toalett och avlopp hör till
självklarheterna liksom elektrisk spis, TV, dammsugare
m.m. Men någon teknikutveckling som tar sin
utgångspunkt i de äldres, de anhörigas eller
äldreomsorgspersonalens speciella behov förekommer
nästan inte alls. Inte ens vardagstekniska problem, som rör
ett stort antal äldre människor, har blivit lösta.
Idag kan man ju inte klara sin spis, om man är lite
glömsk eller ser lite dåligt, inte öppna sin dörr, om
muskelstyrkan eller synen fallerar, inte få hushållsredskap
eller handarbetshjälpmedel som kompenserar enhänthet
eller bristande rörlighet och styrka, inte få en radiostyrd
dammsugare, så att man kan städa trots en dålig rygg, inte
få ett bäcken, som man som sängliggande kvinna kan klara
själv. Man kan inte ens få en TV-dosa, där allt s.k. onödigt
(utom TV 1, TV 2, ljudet och till/från-knappen), som bara
förvirrar, är borta.
Det ovan uppräknade är ingalunda tekniskt olösbart.
Inte heller behöver det vara ekonomiskt olönsamt. Men det
behövs en synvända och en medveten satsning för att
teknikutveckling för äldre skall ta fart. Någon sådan har
hittills inte gått att skönja -- snarare tvärtom. Man kan t.ex.
granska de senaste årens fyra utredningar, som
sammantaget kan få stor betydelse för framtida
äldreomsorg, hjälpmedelsverksamhet och
bostadsanpassning:Äldreomsorg i utveckling -- SOU
1987:21Hjälpmedelsutredningen -- SOU 1989:39
Ansvaret för äldreomsorgen -- Ds 1989:27Forskning om
äldre -- rapport 89:5 från DSF och FRN
Alla har totalt försummat teknikutvecklingens
möjligheter för den majoritet äldre, som inte har några
speciella handikapp utan bara är normalt gamla. Tekniken
för äldre, anhöriga och personal hamnar utredningsmässigt
mellan olika stolar och inte på någon annans bord. Detta
avspeglar den klyfta, som också i vardagsarbetet finns
mellan de två olika kulturer, som vården respektive
tekniken representerar.
Teknik för äldre -- ett område med möjligheter
Skall vi kunna klara äldreomsorgen -- 90-talets kanske
största utmaning -- behövs ett verkligt nytänkande. De
gamla blir allt fler. De äldrevårdsintresserade blir allt färre.
För att få äldreomsorgsekvationen att gå ihop krävs ett stort
mått av kreativitet, inte minst på det tekniska området. Det
behövs också utbildningsinsatser och attitydförändringar
för att skapa en ny sorts teknikglädje hos såväl brukare och
anhöriga som personal -- en kompetens och en
användarglädje. Alla inser att äldreomsorg förvisso inte i sig
handlar om teknik utan om att människor skall få stöd,
hjälp och vård av andra människor. Men för att detta skall
fungera krävs bl.a.
att de äldre själva får chansen att klara allt det de vill
klara själva,
att anhöriga och personal får all möjlig hjälp så att det
stimulerande i arbetet kan komma att dominera över det
slitsamma.
Det är hög tid att vi börjar se det tekniska områdets
möjligheter för de äldre. Samhällets möjligheter att
framöver påverka teknikutvecklingen på detta område
kräver bl.a. utvecklade industrikontakter och egna baskrav
på teknik upphandlad av offentlig sektor. Dessutom behövs
ökade resurser till FoU-verksamhet.
Förslag om samverkan mellan offentlig sektor och
högskolan
Sedan 70-talet har det vuxit fram en grundmurad insikt
om de tekniska högskolornas roll för Sveriges utveckling.
Högskolornas samverkan med näringslivet har blivit till
något positivt -- inte bara med industri- eller högskoleögon
utan också sett i ett vidare samhällsperspektiv.
Nu är det dags att börja fundera över vad motsvarande
samverkan mellan tekniska högskolor och offentlig sektor
skulle kunna medföra, t.ex. att teknik för resurssvaga
grupper utvecklades och att hemvårdspersonal fick en
förbättrad arbetsmiljö och ökad status. Vi förordar att man
börjar tillföra resurser för att bygga upp ett FoU-nät för
området inom svenska högskolor, inte i form av projektstöd
utan som permanenta långsiktiga satsningar.
CERTEC vid LTH
Vid Tekniska Högskolan i Lund finns ett Centrum för
Rehabiliteringsteknik (CERTEC), som tagit som sin
målsättning att arbeta för att mänskliga behov skall möta
tekniska möjligheter. Detta centrum har bl.a. ett pågående
aktivt utvecklingsarbete för vardagsteknik för äldre
(inkluderande bl.a. lösningsförslag på de vardagstekniska
problem som ovan beskrivits). Parallellt pågår ett mer
högteknologiskt utvecklingsarbete, t.ex. för att analysera
den framtida robotteknikens möjligheter till hemma-hos-
personrobotar för dem som så önskar. Viktigt i
sammanhanget är också CERTECs möjligheter att genom
utbildningsinslag, examensarbeten m.m. göra blivande
civilingenjörer mer medvetna om människors olika krav på
fungerande teknik.
Till skillnad från kringliggande institutioner, vars
tillämpade forskning är inriktad på industrins behov, saknar
CERTEC med tillämpad forskning inriktad på samhällets
och brukarens behov ett basfinansieringsanslag. Ett sådant
anslag skulle vara av stor betydelse för att bättre kunna
tillvarata de stora möjligheter till teknikutveckling som
finns inom äldreomsorgen.
Utbildningsutskottet har vid tidigare behandling av
denna fråga hänvisat till olika åtgärder för
äldreforskningen, bl.a. inrättande av ett nytt
socialvetenskapligt forskningsråd med ett samordnande
ansvar för äldre- och handikappforskningen och att medel
lämpligen kan sökas där.
Vi vill emellertid framhålla att det inte är tillräckligt med
projektbundna forskningsmedel av den karaktär som
forskningsråd kan erbjuda. Det handlar om att vid teknisk
högskola bygga upp en långsiktig kompetens inte bara på
FoU utan också på utbildning inom äldreteknikområdet av
de blivande civilingenjörerna. För att möjliggöra sådana
långsiktiga satsningar krävs att verksamheten vid CERTEC
tilldelas basanslag. Detta kan sedan självklart kompletteras
med forskningsrådsmedel för speciella inriktningar.
CERTECs treåriga verksamhet har till yttermera visso
nu utvärderats av en extern utvärderingsgrupp, i vilken
ingått professorerna Carin Boalt och Birgitta Odén samt
högskolelektor Håkan Lanshammar, Teknikum, Uppsala.
Utvärderarna konstaterar bl.a. att det för närvarande är ett
mycket stort gap inom den snabba tekniska utvecklingen,
vars inriktning i stor utsträckning sker mot industriella
processer och fortsatt ökning av det materiella välståndet
och inte mot behovstillfredsställelsen hos de svaga i
samhället, där handikappade och äldre är stora grupper.
Man framhåller därför betydelsen av organisationer av
CERTECs typ, där strävan är att använda moderna
tekniker för att lösa rehabiliterings- och vårdtekniska
problem. Enligt utvärderarna uppvisar CERTEC också
särdrag som gör dess insatser värdefulla: en vetenskaplig
ambitionsnivå, tillgång till teknisk, fysikalisk och
datateknisk kompetens och en utpräglat ideell målsättning,
med utgångspunkt i användarens situation.
Utvärderarnas slutsatser är bl.a. att CERTECs
nuvarande ''lösa'' organisation ersätts med en mera
permanent sådan, bättre integrerad med LTHs utbildnings-
och forskningsprogram. Detta bör, menar man, ske genom
att CERTEC blir en tvärvetenskapligt arbetande
institution. För att kunna stärka sin forskningsbas måste
enligt utvärderarna CERTEC tillföras basresurser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av stöd för CERTEC:s
verksamhet inriktad på teknik för äldre.
Stockholm den 27 januari 1992
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)