Vården av det gemensamma kulturarvet kräver insatser
av många slag. Detta innefattar allt från grundläggande
utbildning, som ger en kärna av allmänbildning, till
yrkesutbildning och specialkompetens om alla de material
och tekniker som man måste behärska för att vårda vårt
kulturarv.
En god vård av byggnader, bebyggelsestrukturer samt
övriga materiella kulturprodukter är angelägen ur såväl
ekonomisk och teknisk som social och kulturell synpunkt.
I vårt land är forskning om modernt inriktad kulturvård
kraftigt försummad. Detta område kräver en
kunskapsgenerering i omedelbar samklang mellan
teknikområden och humaniora. Sådan
kunskapsuppbyggnad har hittills haft en försumbar
omfattning i Sverige, särskilt i jämförelse med övriga
Europa.
Vi har under de senaste decennierna tyvärr kunnat iaktta
en accelererande nedbrytningstakt, orsakad av bl.a.
luftföroreningar. Till förfallet bidrar även bristfällig
underhållsteknik, felaktiga ursprungsmaterial och tekniker,
liksom avsaknad av en god omsorgsfilosofi.
Vad gäller de långsiktiga konsekvenserna av dessa
problem har kunskapen hittills varit ytterligt begränsad.
Praktiska kunskaper om problemen finns i huvudsak inom
museiväsendet samt hos ett fåtal övriga experter och
företag, bl.a. restaureringsarkitekter. Vi anser att
kvalificerad beständighetsforskning, kvalitetskunskap,
riskfaktoranalys och förmåga att se problemen i längre
tidsperspektiv och i vidare sociala dimensioner måste få en
framskjuten plats i det fortsatta arbetet inom kulturvården.
Vårt land har i detta avseende intagit en blygsam
position jämfört med övriga Europa. Området har i Sverige
hittills varit eftersatt, vilket gäller såväl samhälleligt baserad
forskning som företagens policy. Exempelvis har
byggforskningen i helt otillräcklig utsträckning
uppmärksammat dessa problem. I allmänhet har berörda
ansvarsorgan och företag avfärdat problemen såsom
''antikvariska''.
Samtidigt har de antikvariska myndigheterna i allt för
liten utsträckning varit inriktade på tvärvetenskaplig och
långsiktig samverkan med tekniskt-naturvetenskapliga
företag och vetenskapliga institutioner. Förmågan att
intressera och sammanbinda en rad av berörda institutioner
till ett effektivt samverkansnät saknas dessvärre
fortfarande, trots satsningar från statsmakterna.
Försök till förändringar i önskvärd riktning har i någon
mån inletts av bl.a. Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet.
Det är dock ett avsevärt avstånd mellan de
kulturminnesvårdande myndigheternas syn och en generell
modell för sammanbindande av fenomen såsom bl.a.
korrosion med trafik eller vanligt fastighetsunderhåll o.s.v.
med de ur strikt synpunkt mest värdefulla delarna av
kulturarvet.
Vissa smärre forskningsgrupper har på allvar börjat
arbeta med dessa frågor, bl.a. vid SIB i Gävle samt vid
Göteborgs Universitet och Chalmers Tekniska Högskola.
Dessa forskningsinsatser baseras dock praktiskt taget
uteslutande på tillfälliga och relativt begränsade och osäkra
anslag. Någon stabil forskningsgrupp med sådan inriktning,
i synnerhet med bred tvärvetenskaplig överblick, har dock
inte funnits i vårt land.
Avsaknaden av långsiktiga och samlade forskarinsatser
inom ett brett tekniskt kulturvårdande fält, är tydliga.
Inrättandet för några år sedan av professuren i
restaureringskonst vid Konsthögskolan i Stockholm är en
positiv insats, som dock dels är smalt avgränsad, dels är
resursmässigt helt otillräcklig.
Sedan ett drygt decennium har en institution för
Kulturvård, med starkt tvärvetenskaplig inriktning inom ett
brett tekniskt-naturvetenskapligt-humanistiskt
kunskapsfält, systematiskt byggts upp vid Göteborgs
Universitet. Här har man numera en generell bas, dels för
kunskapsöverföring mellan en lång rad berörda
vetenskapsområden, dels för forskning och utveckling
direkt inriktad mot tekniskt-humanistiska dimensioner av
bevarandeproblemen. Anslagen för denna verksamhet
kommer dock uteslutande från tillfälliga, relativt små och
synnerligen osäkra anslag.
Det har vidare varit svårt att intressera forskningsråden
för dessa frågor eftersom flertalet forskningsråd är
disciplinbundna och den här forskningen till sin natur i hög
grad är innovativ och starkt tvärvetenskaplig och
sektorsövergripande. Forskningsansatsens karaktär
innebär dessutom ofta problem vid anslagsfördelningen,
eftersom problemen är såväl grundvetenskapliga som starkt
pragmatiskt tillämpande till sin natur. Bland anslagsgivande
organ hör därför hittills i stor utsträckning även andra än
traditionella forskningsråd, bl.a. Volvo och Göteborgs
kommun.
De områden som i detta sammanhang är viktigast att
redovisa vad avser den hittillsvarande
kunskapsuppbyggnaden vid Institutionen för Kulturvård är
dels luftföroreningarnas inverkan på byggnadsmaterial
m.m., dels tekniska mätmetoder och informationssystem
för bevarandeåtgärder.
Institutionen har också intagit en central roll inom
EUROCARE som är EUREKA:s paraplyprogram för
kulturvård, där institutionsledaren varit EUROCARE:s
initierande och sammanhållande ordförande under
uppbyggnadsskedet sedan 1980-talets mitt. Härigenom har
Sverige, internationellt sett, kommit att bli delaktigt i ett
mycket brett tekniskt-industriellt orienterat
forskningsprogram för skilda materialområden, olika
tekniker, metoder och processer inom en rad fält som berör
såväl byggnader som andra materiella produkter.
Detta program är i princip industribaserat, varvid en rad
större, medelstora och mindre företag deltar, tillsammans
med kvalificerade vetenskapsmän vid forskningsinstitut
runt om i Europa. EUROCARE har även inlett samverkan
med EG, främst i frågan om utveckling ur beständighets-
och livscykelsynpunkt. Göteborgs kommun har initierat en
näringslivsorienterad centrumbildning för kulturvårdens
teknikutveckling med EUROCARE som bas.
Ett problem för göteborgsinstitutionen, som är unik till
sin natur inom det svenska högskoleväsendet, är att
uppbyggnaden formellt sett fram till i år endast har avsett
grundläggande högskoleutbildning, med ett samlat ansvar
för bebyggelseantikvarisk linje, konservatorslinjen och
museivetenskaplig utbildning -- samtliga utbildningar
bedrivna helt i institutionens egen regi men i samverkan
med en lång rad andra institutioner och organ, både i
Sverige och internationellt.
För att kunna garantera kvaliteten i dessa utbildningar,
men framför allt för att kunna generera ny kunskap inom
ämnesområdet kulturvård, fordras en fast forskning och en
därmed sammanhängande bred temaorienterad fast
inrättad forskarutbildning. Institutionen är sedan länge
förberedd härför med vetenskapligt kompetenta
medarbetare samt nära samverkande externa experter såväl
inom som utom landet i ett brett organiserat nätverk.
Institutionen för kulturvård utgör dessutom en av
intressenterna i den nya tvärvetenskapliga
Miljövetenskapliga sektionen, gemensam mellan
Göteborgs Universitet och Chalmers Tekniska Högskola.
En satsning på innovativ kulturvårdande forskning bör
inriktas mot några preciserade huvudområden bl.a.
följande:ett samlat tvärvetenskapligt kunskapsansvar
med kulturvårdens teknikutveckling på humanistisk
grund,utveckling av processen med tekniköverföring till
nya områden av betydelse för kulturvården, inte minst av
betydelse för näringslivets innovationsbehov,systematisk
överföring av humanistiska kunskapsmodeller till berörda
naturvetenskapliga, tekniska och samhälleliga organ.
Dessutom erfordras en betydande höjning av
basresurser och per capita-kostnader för de berörda
grundutbildningarna så att de fullt ut kan motsvara de högt
ställda kraven.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av en god kulturvård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en tvärvetenskaplig
inriktning av ämnesområdet kulturvård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av resurser för forskning
och forskarutbildning vid institutionen för kulturvård vid
Göteborgs universitet.
Stockholm den 24 januari 1992
Sonja Rembo (m)
Birger Hagård (m)
Lennart Fridén (m)