En organisation för ett tungmetallcentrum i Uppsala
finns nu uppbyggd. Som grundare står institutionerna för
strålningsvetenskap, toxikologi, toxikologi och
farmakologi, infektionssjukdomar, zoologi, zoofysiologi,
klinisk kemi, avdelningen för yrkesmedicin, avdelningen
för analytisk kemi, Statens Veterinärmedicinska anstalt,
Sveriges Geologiska undersökning, Biokemiska
separationscentralen och amalgamenheten vid Akademiska
sjukhuset i Uppsala.
Huvuduppgifter för centrum är att inom
tungmetallområdet:
1) samla forskningsresultat över institutions- och
ämnesgränser för att få en samlad kunskapsbas 2)
genom ny forskning fylla kunskapsluckor 3)
i seminarier och kurser informera forskare, läkare,
beslutsfattare, journalister, intresseorganisationer och
allmänhet om den kunskap som finns att tillgå
4) fungera som resurscentrum och kontaktorgan för alla
med intresse på området.
Det är nu angeläget att man också från statens sida
medverkar till att verksamheten snarast möjligt kan inledas.
Det moderna samhällets högt utvecklade teknik har i
vissa avseenden givit oönskade effekter, till vilka hör
koncentration av tungmetaller i miljön. När metallerna
flyttas från den plats där de förekommer i naturen till att
användas i koncentrerad form i industriproduktionen, leder
det mycket ofta till utsläpp i miljön. Sådana utsläpp har
förekommit i flera decennier. Den tilltagande försurningen
gör att tungmetallerna löses ut i mark och vatten och tas upp
i växter, djur och människor.
Forskningen på området utgår från kunskapen om
spårelementen, om vilka man vet att ett stort antal är
livsnödvändiga. Om andra känner man ännu inte andra
egenskaper än deras giftverkan. Dessa kallas ofta
tungmetaller. Ett praktiskt viktigt sådant exempel är
kvicksilver.
Kunskaperna om tungmetallernas giftiga inverkan på
organismen vid höga doser är ganska goda. Kunskaperna
gäller dock i huvudsak effekterna vid ett enskilt
förekommande spårelement och alltför litet om vilka
effekter som kan uppstå då flera spårelement förekommer
samtidigt. Ytterligare kunskap behövs också om vilka
spårelement och andra näringsfaktorer som kan skydda mot
tungmetallernas giftverkan.
Det finns nu ett stort behov av att sammanföra
kunskaper om spårelementens biologi och toxikologi samt
uppkomna hälsoeffekter. Nerv- och immunsystemets
reaktion på brist på livsnödvändiga spårelement och
belastning av tungmetaller är därvid särskilt viktig.
Bristen på samlad kunskap och ett effektivt utbyte av
erfarenheter över forskningsgränserna gör också att den
allmänna debatten blir svårbegriplig för lekmannen.
Forskare står mot forskare och för den enskilde är det
närmast omöjligt att utvärdera olika åsikter. Det finns
emellertid ett ökande intresse från allmänhetens sida för att
få ta del av forskningsresultat på området. Det gäller
naturligtvis inte minst de personer som misstänker att deras
sjukdomssymptom har att göra med förgiftning,
överbelastning osv.
Det behövs alltså en organisation, ett centrum, där man
tar fasta på samverkan över institutionsgränser för att få ett
samlat grepp om den relevanta forskningen inom området,
och där hela kedjan från grundforskning till klinisk
verksamhet finns representerad.
Som inledningsvis beskrevs, finns en sådan organisation
uppbyggd i Uppsala. Sedan lång tid förekommer forskning
inom nära varandra liggande områden vid universitet och
myndigheter. Vetenskapligt finns det en kunskapsbas och
potential för tvärvetenskapligt arbete om spårelementens
biologi, toxikologi och hälsoeffekter som inte har någon
motsvarighet i landet. Det unika med forskningen i Uppsala
är möjligheten till nära kontakt mellan allt från ren
grundforskning vid de båda universiteten till
klinisk/praktisk verksamhet vid Akademiska sjukhuset,
Veterinärhögskolan och Statens veterinärmedicinska
anstalt.
Den amalgamenhet som finns inrättad vi Akademiska
sjukhuset, och där insatser görs för att belysa exponerings-,
effekt- och sjukdomsproblem i samband med
amalgamfyllningar, kan utgöra modell för hur forsknings-
och informationsverksamhet skall utvecklas framdeles.
De insatser som görs från medlemmarnas sida i form av
arbete och forskningsmedel, som avsätts till projekt inom
centrets verksamhetsområde, uppskattas till 1.500 kkr per
år. Eftersom forskningsresultaten kommer att bli
intressanta inom en rad områden, forskning, utbildning,
hälso- och sjukvården m m. kommer med stor sannolikhet
centrets tjänster att bli efterfrågade i framtiden. Man torde
därför kunna utgå från att verksamheten, när den kommit
igång, blir självbärande. För att kunna starta verksamheten
åtgår emellertid ett mindre kapital, som idag saknas. Det
handlar först och främst om medel till en föreståndartjänst.
Eftersom det i hög grad ligger i statens intresse att
verksamheten vid Tungmetallcentrum i Uppsala snarast kan
inledas, bör en ansökan om bidrag behandlas positivt. Det
är också angeläget att centrets utvecklingsmöjligheter
beaktas i kommande forskningsproposition.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om angelägenheten av att
verksamheten vid Tungmetallcentrum i Uppsala snarast kan
inledas, samt att dess utvecklingsmöjligheter beaktas i
kommande forskningsproposition.