Studenthälsovården har haft en avgörande betydelse för
de svenska studenternas hälsosituation. Utan tvekan kan
man säga att studenthälsovården genom sitt förebyggande
och behandlande arbete varit såväl samhällsekonomiskt
lönsam som bra för studenternas välbefinnande. Det finns i
dag hos studenthälsovården en sakkunskap om
studenternas hälsotillstånd som inte kan ersättas av den
övriga hälsovården. Ofta kan studenternas hälsa direkt
relateras till den studiesociala situationen, och om denna
besitter studenthälsan ofta en unik sakkunskap.
Studenthälsovården har tidigare organiserats med
studentkårerna som huvudman. I samband med
budgetpropositionen har nu regeringen valt att ge det
statliga anslaget till högskoleenheterna i stället för att ge det
direkt till studentkårerna som tidigare varit den normala
proceduren. Vidare räknas anslaget upp med 500 000
kr. samt föreslås enligt budgeten ingå i det s.k. LIF-
anslaget.
I dag sker finansieringen av studenthälsovården dels
genom ett statsbidrag som omfattar ungefär ca 100 kr.
per student (inkluderat ett motionsbidrag som
fördelas av riksidrottsförbundet), dels också genom
studentkårerna (som får sina pengar genom de
tvångsmässigt anslutna medlemmarna). Studentkårernas
insats varierar självklart beroende på lokala
omständigheter, men som mest uppgår den till 96 kr.
och 10
öre per student.
Dessa statsanslag är oerhört små om man jämför med
såväl företags- som skolhälsovård. För att ta ett konkret
exempel kan man konstatera att statshälsan för varje
högskoleanställd under föregående budgetår disponerade
276 kr.
per år i statsbidrag.
Frågan ter sig då naturlig om man kan jämföra
studenthälsan med företagshälsovård? Enligt SOU
1990:105 ''Studenten och tvångsanslutningen'' kan
förhållandet stat--studerandehälsovård beskrivas på detta
sätt: ''Studerandehälsovården är en företagshälsovård. Det
finns inga andra grupper i samhället som i anställning eller
utbildning har en så oförmånlig situation ifråga om
företagshälsovård som de studerande vid den statliga
högskolan.''
Helt uppenbart krävs en förstärkning av de statliga
anslagen till studenthälsovården. Det långsiktiga målet
torde vara att studenthälsan i anslagshänseende jämställs
med de hittillsvarande reglerna för företagshälsovården
samt att ansvaret för studenternas hälsovård övergår från
kårerna till lokala stiftelser i enlighet med vad
obligatorieutredningen (SOU 1990:105) förespråkar. Om
en sådan reform skulle genomföras skulle kostnaderna
uppgå till ca 53 milj.kr.
(beräknat på 190 000
studenter à 276 kr.
och år).
På kort sikt och i det trängda budgetläge som nu råder
verkar denna nivå svår att uppnå. Det är dock viktigt att slå
vakt om det nuvarande anslaget, så att inte än mer av
kostnaden läggs över på studenterna samtidigt som de
fråntas det formella huvudmannaskapet.
Om ett sådant läge, med mindre statsanslag och
fråntaget huvudmannaskap, skulle uppstå finns det
anledning att tro att studenterna inte är beredda att öka sitt
stöd till studenthälsovården. I stället kommer man troligen
hävda att hälsovård för studenter är ett samhällsansvar,
vilket skulle leda till större kostnader för övriga sjukvården.
Regeringens förslag i budgetpropositionen innebär att
statsbidraget för studenthälsan höjs med 500 000
kr. till 15 826 000
kr. Denna höjning är otillräcklig då den varken
täcker den generella löne- och prisuppräkningen eller tar
hänsyn till det ökade studentintaget. I realiteten innebär det
alltså en nedskärning per student.
Att slutligen fördela pengarna via LIF-anslaget innebär
att de lokala högskoleenheterna vid brist på resurser kan
börja använda undervisningsresurser till studenthälsan. Det
är viktigt att slå vakt om anslaget till undervisningen på
lokala linjer och fristående kurser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar överföra beloppet för
studerandehälsovården från kontot för LIF-anslag till ett
separat konto att användas endast till studerandehälsovård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om studerandehälsovårdens
resursbehov och huvudmannaskap.