I Socialstyrelsens utredning om klinisk talvård framförs
en rekommendation av 7--8 logopedtjänster/l00 000
invånare i enlighet med den då bäst utbyggda
logopedverksamheten. I mellersta och södra Sverige har
behovet av ökade logopedresurser mötts genom att antalet
tjänster utökats. Få landsting har dock nått det av
Socialstyrelsen uppsatta målet. Förutom på de tre
utbildningsorterna råder större eller mindre brist på
logopeder över hela landet.
Den sämsta tillgången av logopedtjänster finns dock i
Norrland.
För det första är antalet inrättade tjänster i
Norrland mycket lågt i förhållande till
befolkningsunderlaget men också i förhållande till landet i
övrigt. Det finns endast 2,7--3,2 tjänster/l00 000
invånare inrättade i norra sjukvårdsregionen, dvs. i
Norrbotten, Västerbotten, Västernorrlands och Jämtlands
län. Detta innebär ett avsevärt lägre tal än övriga regioner.
Samverkansnämnden för norra sjukvårdsregionen har
också starkt framfört krav på logopedutbildning vid Umeå
Universitet. På samma sätt som när det gällt t.ex. läkare,
tandläkare och sjukgymnaster är det bästa sättet att få
utbildad personal att utbildningen förläggs till regionen.
Det är helt otillfredsställande att alla tre
logopedutbildningarna nu är lokaliserade till den södra
delen av landet.
För det andra är den låga logopedtätheten bara en
del av Norrlandsproblematiken. Situationen förvärras av att
25% av de inrättade tjänsterna i dag dessutom är vakanta.
Stora rekryteringsproblem föreligger i den norra
sjukvårdsregionen, vilket också påverkar
sjukvårdshuvudmannens benägenhet att inrätta nya
tjänster. Om erfarenheterna visar att det inte går att besätta
redan inrättade tjänster, är det ingen idé att inrätta dem.
Bristen på tjänster och svårigheterna att besätta de få
som nu är inrättade drabbar särskilt de svaga grupperna i
samhället -- de glömda och avsidestagna. Vi talar då om
psykiskt utvecklingsstörda, människor som drabbats av
afasi och/eller dysarti efter stroke med hjärnskada, barn
med avvikande språkutveckling, stammare m.fl.
Nuvarande bristsituation innebär ett klart brott mot
lagen om särskilda omsorger för psykiskt utvecklingsstörda
där landstingskommunerna åläggs att ge service av bl.a.
logoped åt dessa grupper. Även patientgrupper, exempelvis
personer med nyligen förvärvade hjärnskador, har rätt till
logoped. Det kan knappast vara i enlighet med hälso- och
sjukvårdslagens intentioner att norrländska patienter inom
dessa grupper inte ens får en logopedbedömning och
behandling som tillkommer patienterna i övriga landet. Vi
nödgas dock konstatera att patienter med
kommunikationsstörningar inte får vård på lika villkor,
vilket drabbar Norrlandspatienterna.
De som blir lidande, patienterna, har själva sedan lång
tid påtalat bristerna. Patientföreningar som
Laryngförbundet, Sveriges Stamningsföreningars
Riksförbund och Afasiföreningen i den norra
sjukvårdsregionen har försökt uppmärksamma
statsmakterna på denna orättvisa.
Nu måste en ändring ske och en utbildning tillkomma vid
Umeå Universitet inom ramen för de 5 000
utbildningsplatser, som enligt riksdagens beslut
skulle tillföras högskolan läsåret l992/93.
Det är nödvändigt med en omfördelning inom ramen för
de befintliga utbildningsplatserna för att tillgodose behovet
av logopeder i den norra regionen. Nuvarande förhållande
kan varken accepteras eller försvaras. Utbildningsförslaget
har tidigare grundat sig på ett intag av 22 elever vartannat
år. Syftet med utbildningen är att ge dem teoretiska och
praktiska kunskaper samt den praktiska förmågan som
krävs för självständigt arbete som logoped.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fr.o.m. vårterminen 1993
inrätta logopedutbildning vid Umeå universitet genom
omfördelning av befintliga utbildningsplatser.
Stockholm den 23 januari 1992
Ulla Orring (fp)
Britta Bjelle (fp)