Turismen är både internationellt och inom landet en av
de största och allra snabbast växande näringarna. Dess
betydelse för Sverige utmärks bl.a. av att ca 200 000
människor har sin huvudsakliga sysselsättning inom
turismen, vilket är ca 5 %
av samtliga sysselsatta och att den omsätter mer än
100 miljarder kronor, vilket motsvarar en andel av
bruttonationalprodukten på 3--4 %.
Sverige
är en av världens största importörer av
turisttjänster men också en stor exportör. Räknat per
invånare ligger Sverige före sådana välkända turistländer
som Frankrike, Grekland och Italien i fråga om intjänad
resevaluta. Totalt sett är exporten av resetjänster i
storleksordningen fyra gånger större än värdet av
malmexporten. Exporten av turisttjänster är värdemässigt
större än exporten av pappersmassa och närmar sig
exporten av bilar. Det är således hög tid att betrakta
turismen som en basnäring med avgörande betydelse för
ekonomi och sysselsättning. Det finns emellertid även
anledning att därutöver understryka den betydelse som
turism och resande har som välfärdskomponent i
fritidssamhället.
För att den fortsatta utvecklingen av turism- och
resenäringarna skall bli till fortsatt fördel för landet sett
både ur ekonomiskt och livskvalitetperspektiv är det
utomordentligt viktigt att den stöds av insatser på
utbildningsområdet som i omfattning och kvalitet motsvarar
de krav och förväntningar som ställs på turismen i dagens
och morgondagens samhälle. Inte minst viktigt är det under
perioder då turismnäringen möter svårigheter och
motgångar, som för närvarande, att kunna möta dessa med
en god utbildning hos personal i alla befattningar som ett
effektivt vapen.
I flera sammanhang och under många år har krav på en
förbättrad utbildning för turism förts till torgs av många och
representativa företrädare för turismen.
Vi tvingas konstatera att högskoleutbildningen
fortfarande inte når upp till de krav som sedan länge ställs
på denna utbildning till omfattning och därmed till kvalitet.
Inte i något fall, som gäller den yrkesinriktade
högskoleutbildningen i övrigt, ter sig skillnaden mellan
kraven på utbildningen och den utbildning som erbjuds så
stor som i fråga om turismlinjen. Medan andra motsvarande
linjer nästan undantagslöst omfattar en minst treårig
studiegång för att bl.a. medge både ämnessammansatta och
ämnesfördjupade studier, är den allmänna turismlinjen
inskränkt till två år.
En utbyggnad med ett tredje år skulle betyda mycket för
en kompetens hos de studenter som lämnar turismlinjen.
Det skulle även betyda en breddning av kompetensen inom
lärarkåren och en stabilare bas för den forskning som är
nödvändig för turismens utveckling och för att
turismutbildningen skall utvecklas.
Då de tre nuvarande turismutbildningarna är
lokaliserade i turistintensiva men sysselsättningssvaga
regioner, skulle ett ytterligare studieår även kunna bidraga
till en ökad stimulans och utveckling av det turistinriktade
näringslivet i dessa regioner och helt enkelt fungera som en
utvecklingsmotor för näringslivet där.
Turismbranschen behöver och kräver
kompetensförstärkning inom flera områden, vilket med
nödvändighet måste resultera i en längre utbildning.
Ett tredje år behövs också för att ge den studerande ett
EG-perspektiv. I och med anpassningen till, och ett
eventuellt inträde i, EG kommer ett ökat utbyte inom bl.a.
Erasmus-programmet att ske, vilket ställer krav på viss
längd av turismutbildningarna så att de står i
överensstämmelse med likartade universitets- och
högskoleutbildningar inom EG.
Ett tredje år skulle också innebära en
kompetensförstärkning för att klara den generellt sett
ökande internationella konkurrensen inom turismindustrin.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förlängning av den allmänna
linjen, turismlinjen, vid högskolorna i Kalmar, Borlänge
och Östersund till att omfatta tre år, dvs. 120
poäng.
Stockholm den 23 januari 1992
Nils T Svensson (s)
Lennart Nilsson (s)