med anledning av prop. 1991/92:75 Lärarutbildning m.m.
Lärarutbildning
Den 4 juni 1985 tog riksdagen det historiska beslutet att
införa en lärarutbildning för grundskolan. Denna utbildning
har kommit att utformas helt efter grundskolans behov.
Utbildningen har därefter ersatt de skilda utbildningarna
för lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet.
Grundskollärarutbildningens utformning var i hög grad
grundad på Lärarutbildningsutredningen (LUT 74) som
med stöd av en omfattande forskning presenterade sina
förslag. Man konstaterade därvid bl.a. att den mångfald
lärare eleverna möter i årskurserna 7--9 skapade
ogynnsamma betingelser för ett socialt samspel mellan
lärare och elever vilket i sin tur försvårade elevernas
inlärning. Man förordade därför lärare med en större
ämnesmässig bredd än vad dåtidens ämneslärarutbildning
gav. En sådan större bredd i ämneskunskaper skulle även
medföra andra för skolans arbete positiva fördelar t.ex. att
bibehålla skolor på orter med få elever eller att öka
möjligheterna till integration av kunskaper från olika
ämnesområden och därmed möjligheten att anknyta
undervisningen till elevernas egen erfarenhetsvärld.
Riksdagen delade denna principiella syn genom sitt beslut
1985.
För att skapa goda förutsättningar för
grundskollärarutbildningen höjdes vidare
behörighetskraven att avse tre års gymnasiestudier
samtidigt som utbildningstiden förlängdes genom beslutet
1985.
Nuvarande grundskollärarutbildning med inriktning på
åk 1--7 är längre än både den tidigare
lågstadielärarutbildningen och
mellanstadielärarutbildningen. Inriktningen mot åk 4--9 är
4,5 år lång och längre än den tidigare
ämneslärarutbildningen.
Genom de båda inriktningarna mot åk 1--7 respektive åk
4--9 ges möjlighet för lärarna att följa de enskilda eleverna
under en längre tid än tidigare utbildning givit möjlighet till,
vilket innebär att en större stabilitet i kontakterna mellan
lärare och elev kan etableras.
För att lyckas som lärare krävs självfallet goda
ämneskunskaper. De ämneskunskaper som de studerande
får under sin utbildning till grundskollärare är därför
omfattande. Men läraryrket kräver så oerhört mycket mer
än ämneskunskaper.
Goda ämneskunskaper är en nödvändig men inte
tillräcklig förutsättning för verklig yrkeskompetens för
lärare. Förutom ämnesrelevanta kunskaper krävs ett
helhetsperspektiv på barns och ungdomars utveckling och
inlärning, på kunskaper och färdigheter och på skolans
uppgifter i samhället. Det är vidare väsentligt att läraryrket
ses mot bakgrund av verkligheten i skola och samhälle och
i ett vidare perspektiv än den egna fördjupningen eller
specialiseringen.
Lärarens professionella kunskap kännetecknas framför
allt av dennes kunskap om hur man skapar så goda villkor
för inlärning som möjligt utifrån de enskilda elevernas
skilda förutsättningar. Elevers olika möjlighet till förståelse
för och svårigheter med ämnenas innehåll (teorier,
principer, begrepp etc.) är således av lika stor betydelse för
läraren att känna till som ämneskunskaperna i sig.
Utbildningen måste därför ge såväl ett ämneskunnande som
ett didaktiskt kunnande på ett integrerat sätt. Den blivande
läraren måste dessutom utveckla sin personliga förmåga att
stimulera elever till ett engagerat arbete i skolan.
Att som i den nu aktuella propositionen ge
ämneskunskaper en helt dominerande och överordnad roll
över pedagogiskt-didaktiska kunskaper saknar helt stöd i
forskning eller i erfarenheter från genomförd
lärarutbildning. Forskning ger däremot starkt stöd åt
grundskollärarutbildningen i den form den nu bedrivs.
Samspelet mellan goda ämneskunskaper och kunskaper
om hur man skapar bästa möjliga förutsättningar för att
eleven skall kunna lära in det man arbetar med är det som
avgör lärarens kompetens. Detta samspel måste utgöra en
integrerad helhet, något som försvåras eller omöjliggörs om
ämneskunskaper isoleras från metodik, didaktik,
pedagogik och praktik i lärarutbildningen.
I utbildningen av grundskollärare som pågår sedan 1988
varvas de praktisk-pedagogiska delarna med
ämnesstudierna. Den tidiga och återkommande praktiken i
grundskolan är en ovärderlig del i utbildningen. Redan i
början av sina studier får de studerande ett par veckors
praktik. De får därmed snabbt uppfattning om sitt yrkesval
och får samtidigt möta aktiva och skickliga lärare. Varvning
av utbildningens olika delar leder till att dessa på ett
fruktbart sätt påverkar varandra. Inte minst påverkas
ämnesstudierna av de krav som uppkommer att kunna sätta
in dem i olika pedagogiska sammanhang. Att kurserna
bygger direkt på varandra ger dessutom effektivitetsvinster.
Det är således en stor fördel om en studerande påbörjar
sin högskoleutbildning med avsikt att bli lärare. Detta
påverkar i hög grad vad som verkligen lärs in, hur det görs
och även den grundläggande attityden till yrket.
Genom den nuvarande grundskollärarutbildningen får
de studerande en specialiserad utbildning mot de åldrar och
ämnen/ämnesområden som de valt. De får en
yrkesutbildning med sådant djup och sådan bredd att de
inte behöver ''kvacka'', dvs. undervisa i ämnen de inte har
utbildning i.
Gemensamt för grundskollärarlinjens båda inriktningar
är metodiken, pedagogiken, specialpedagogiken,
språkansvaret och praktiken. Genom varvning av
utbildningens olika delar kan teori, metodik och praktik
befrukta varandra och därigenom ge utrymme för ett gott
yrkeskunnande.
Det allmänna omdömet bland studerande och
lärarutbildare är att dagens lärarutbildning ger de blivande
lärarna goda förutsättningar att väl klara sin viktiga roll i
dagens och morgondagens grundskola.
Propositionens förslag om ''ämneslärarutbildning''
Samtidigt som den första kullen lärarstuderande nu
genomgår utbildningen eller som nya grundskollärare söker
sig ut på arbetsmarknaden lägger den borgerliga regeringen
en proposition med förslag om att en ''ny'' utbildning skall
införas.
Parallellt med grundskollärarutbildningen med
inriktning mot årskurserna 4--9 skall en annan typ av
lärarutbildning införas. Detta innebär i praktiken ett
återinförande av den gamla ämneslärarutbildningen.
Denna utbildning skall inledas med ämnesstudier om
minst 140 poäng. Ämnesstudierna skall omfatta minst 60
poäng i ett ämne och minst 40 poäng för övriga ämnen. De
studerande skall fritt kunna välja de ämnen som skall ingå
i ämneskombinationen. Först därefter skall lärarutbildning
följa i form av praktisk-pedagogisk kurs om 40 poäng.
Det finns starka skäl att mycket bestämt avvisa detta
förslag att återinföra ämneslärarutbildningen. Ett
genomförande av förslaget innebär att stort steg bakåt i
svensk utbildningspolitik. Brådskan hos
utbildningsministern att av ideologiska skäl återinföra en
ämneslärarutbildning har tagit överhanden. Regeringen har
inte önskat invänta och ta del av den utvärdering av
grundskollärarutbildningen som nu pågår. Förslaget är
varken grundat på forskning eller på önskemål bland
studerande och lärarutbildare.
Genom regeringens förslag missar lärarutbildningen helt
de fördelar som varvningen av teori och praktik under hela
yrkesutbildningen innebär. Genom varvningen kan
utbildningen tillgodogöras på ett mer fullödigt sätt och de
lärarstuderande får redan från första veckan av
utbildningen en inskolning för sin framtida yrkesroll. Enligt
propositionen skall grundskolans perspektiv komma in
endast under ett år av utbildningens 4,5 år och först efter
det att ämneskunskaper inhämtats. Relevansen för
lärararbetet av dessa ämneskunskaper kommer med
säkerhet att vara betydligt lägre än de ämneskunskaper som
erhålls vid den varvade utbildningen.
Den nuvarande grundskollärarutbildningen med
inriktning mot åk 4--9 ger goda och relevanta
ämneskunskaper samtidigt som den ger de utbildade
lärarna en stor ämnesbredd. Sannolikheten för att de
blivande lärarna skall behöva undervisa i ämnen för vilka de
saknar utbildning (''kvacka'') ökar avsevärt med
propositionens förslag.
Propositionen bortser vidare från att den bredare
ämneskompetensen hos de utbildade lärarna skapar goda
förutsättningar för att reducera det stora antal lärare som
eleverna får möta under årskurserna 7--9. Detta skapar
stabilare relationer mellan lärare och elever och är till fördel
för alla parter och således för arbetet i skolan.
Propositionen berör mycket sparsamt det behov av
grundskollärare som kommunerna och utbildningsväsendet
har. Över huvud taget finns inga som helst analyser av hur
detta behov ser ut. Samtidigt vet vi att kommunernas skolor
och barnomsorg är inne i en mycket föränderlig tid.
Allt fler skolor skapas där den bärande idén är att
samtliga stadier i grundskolan skall samsas under samma
tak. Detta ställer krav på lärare som kan undervisa i flera
ämnen, men som också har förmåga att anpassa
undervisningen till varje elevs behov. Det krävs helt enkelt
ett stort mått av pedagogisk yrkesskicklighet hos varje
lärare. Denna yrkesskicklighet kan inte nås under ett år,
utan måste enligt vår mening förvärvas genom varvade
perioder av teori och praktik, vilket sker i
grundskollärarutbildningen.
Mot bakgrund av ovanstående är det ställt utom varje
tvivel att det förslag till lärarutbildning för årskurserna 4--9
som regeringen nu lägger fram kommer att leda till en
betydande försämring av kvaliteten på lärarutbildningen för
dessa årskurser. Vi yrkar därför avslag på propositionens
förslag om en lärarutbildning som i sin struktur helt
särskiljer ämneskunskaper och pedagogiska kunskaper.
Behovet av att vidga rekryteringsunderlaget till andra än
de som vid studiernas början valt grundskollärarlinjen kan
tillgodoses inom denna utbildnings ram, bl.a. genom regler
som medger rätt att tillgodoräkna sig annan utbildning.
Denna typ av komplettering till nuvarande utbildning finns
redan och skulle kunna vidgas om det finns behov av detta.
Lärarutbildningens studieorganisation
I samband med kommunaliseringen av lärartjänsterna
beslutade riksdagen, på den dåvarande regeringens förslag,
att lärarutbildningen är ett bland flera styrmedel för att
uppnå en över hela landet likvärdig skola. En mycket
splittrad lärarutbildning och särskilt det nya förslaget till
''ämneslärarutbildning'' kan inte uppfylla kravet att utgöra
det styrmedel som avsågs i beslutet om att kommunalisera
lärartjänsterna.
Det är vår uppfattning att grundskollärarutbildningen
även fortsättningsvis måste vara en del av den statliga
styrningen av skolan. Detta uppnås med nuvarande
grundskollärarutbildning, som under hela utbildningen
väver in moment som ger de blivande lärarna insikt i
elevernas och skolans villkor och de krav som måste ställas
för att uppnå en likvärdig skola.
Vi anser att lärarutbildningen också fortsättningsvis bör
läggas upp så att den förbereder för en klart definierad
yrkesroll. Ett likvärdigt innehåll och en någorlunda enhetlig
studieorganisation är här en förutsättning för att
utbildningens mål skall uppnås. Även när linjesystemet
formellt avskaffas såsom riksdagen beslutade våren 1991
bör lärarutbildningen ingå i ett studieorganisatoriskt
mönster som i huvudsak liknar dagens. Det är dock
självklart att en centralt beslutad utbildningsplan måste ge
utrymme för flexibilitet och lokala varianter.
En sådan studieorganisation ger också grund för ett
organ motsvarande dagens linjenämnd som planerar och
utformar utbildningarna på respektive högskola. I detta
organ bör förutom representanter för högskolan och
studerande också finnas företrädare för avnämarna --
skolan och utbildningssamhället i vid mening.
Grundskollärarutbildning med inriktning mot
årskurserna 1--7
Vi accepterar förslaget att grundskollärarutbildning med
inriktning mot årskurserna 1--7 utökas med 460
nybörjarplatser.
Vi vill dock påpeka att dessa platser endast till viss del
utgör ett verkligt nytillskott. Enligt riksdagens
bemyndigande kunde regeringen och UHÄ under
innevarande läsår besluta att öka antalet nybörjarplatser
inom grundskollärarlinjen med totalt 1 454 utöver de
formellt fastställda planeringsramarna. Ungefär hälften av
dessa platser avser lärarutbildning med inriktning mot åk 1--
7 och resten inriktningen mot åk 4--7. Om förslagen i denna
proposition över huvud taget leder till en ökad
dimensionering beror på hur resurserna för ''särskilda
åtgärder'' hanteras, en anslagspost som är mycket otydligt
beskriven i propositionen.
Inom denna inriktning av grundskollärarutbildningen är
engelska för närvarande ett valfritt ämne om 15 poäng.
Mindre än hälften av de studerande väljer att läsa engelska.
Mot bakgrund av vårt samhälles allt starkare internationella
beroende anser vi att det finns skäl att överväga att låta
engelska ingå som ett obligatoriskt ämne inom denna
lärarutbildning. Regeringen bör därför närmare analysera
förutsättningarna för detta och återkomma med ett förslag
om detta till riksdagen.
Grundskollärarutbildning med inriktning mot
årskurserna 4--9
Förutom de nyss anförda principiella argumenten mot
regeringens förslag till alternativ lärarutbildning för
årskurserna 4--9 finns det skäl att starkt ifrågasätta om det
verkligen finns förutsättningar att rekrytera 540 studerande
med de förkunskaper detta kräver till den praktisk-
pedagogiska utbildningen på 40 poäng.
Under innevarande budgetår har högskolorna som nyss
nämndes kraftigt ökat antalet nybörjarplatser utöver den
formella planeringsplanen. Det finns en uppenbar risk att
den faktiska dimensioneringen nästa läsår kommer att
minska genom regeringens förslag. De facto innebär
regeringens förslag att antalet nybörjarplatser på
grundskollärarutbildningen med inriktning mot åk 4--9
minskar, vilket vi finner mycket olyckligt.
Vi socialdemokrater avvisar förslaget om 540 platser till
en praktisk-pedagogisk utbildning på 40 poäng och vill i
stället föreslå att de planerade 540 nybörjarplatserna
tillföres nu befintlig grundskollärarutbildning med
inriktning mot årskurserna 4--9.
Grundskollärarutbildning med denna inriktning bör
förutom till de platser på vilka den redan finns även
lokaliseras till Örebro, Växjö och Luleå.
I propositionen föreslås att den praktiskt-pedagogiska
utbildningen startas på de orter som nu har 4--9-utbildning
samt i Växjö och Örebro. De bägge senare orterna bedöms
ha kompetens och behov av lärare i regionen för att
utbildningarna skall kunna starta även där.
Även vi anser att det av dessa skäl är motiverat att starta
4--9-utbildningar i Växjö och Örebro. Vi anser dessutom att
det finns liknande skäl för att även starta 4--9-utbildning i
Luleå.
I Luleå finns redan i dag en grundskollärarlinje, gren för
åk 1--7. Vi bedömer också att det vid högskolan i Luleå
finns tillräcklig ämnesteoretisk och pedagogisk kompetens
för att även inrätta en gren för lärare i åk 4--9.
I Luleå finns fasta forskningsresurser i grundläggande
och tillämpade tekniska ämnen samt forskning i pedagogik
och musik. Inom humaniora och samhällsvetenskap har
högskolan i Luleå god kompetens.
Behovet av utbildade lärare är mycket stort i
Norrbotten, särskilt i kommunerna i inlandet och östra
länsdelen. Under föregående år redovisade dessa
kommuner en s.k. obehörighetsgrad på mellan 14 och 21
procent för grundskolan. Prognosen för lärarbehovet fram
till sekelskiftet visar på ett nyrekryteringsbehov om nästan
30 procent inom grundskolan i Norrbotten. Behovet av
lärare är störst på högstadiet.
Avståndet till lärarutbildningen har stor betydelse för
tillgången på utbildade lärare. Detta motiverar att en
utbildning av 4--9-lärare förläggs till Luleå, då behovet i
regionen är stort och avstånden långa. Då behovet är
särskilt stort i inlandet utgår vi ifrån att utbildningen
organiseras t.ex. i decentraliserad form så att behoven där
tillgodoses.
Lokalisering av 540 ytterligare utbildningsplatser
Planeringsramen för grundskollärarutbildningen med
inriktning mot årskurserna 4--9, enligt den modell som
riksdagen beslutade om 1985, föreslår vi utökas med 540
nybörjarplatser. Lokaliseringen av dessa platser bör ske till
följande högskolor. Högskolan för lärarutbildning i
Stockholm +80, universitetet i Uppsala +50, universitetet i
Linköping +20, universitetet i Lund +50, högskolan i
Växjö +60, universitetet i Göteborg +80, högskolan i
Karlstad +40, högskolan i Örebro +60, universitetet i
Umeå +40 och högskolan i Luleå +60.
Generösare regler för tillgodoräknande av annan
utbildning
Vår bestämda övertygelse är således att dagens
integrerade grundskollärarutbildning är av betydligt högre
kvalitet än den utbildning som regeringen nu vill införa för
årskurserna 4--9. Men samtidigt är vi angelägna om att
bidra till att förbättra möjligheterna för studerande som,
efter det att de påbörjat högskolestudier med annan
inriktning än läraryrket, önskar ändra sin studieinriktning
för att utbilda sig till lärare. Redan nu finns vissa
möjligheter att inom lärarutbildningen få tillgodoräkna sig
tidigare genomgången ämnesutbildning. Vi är öppna för att
dessa möjligheter vidgas genom att man visar en större
generositet vid tillgodoräknandet av andra högskolestudier
utan att strukturen i grundskollärarlinjen går förlorad. Om
propositionens otydliga uttalande om ''undervisning i ett
ämne'' skall tydas så att ettämneslärare skall utbildas i
teoretiska ämnen avvisar vi detta.
Regeringen bör få riksdagens uppdrag att utarbeta
förslag till mer generösa tillgodoräknanderegler.
Utbildning för praktisk-estetiska ämnen
Regeringen föreslår en kraftig utökning av
ettämnesutbildningen i praktisk-estetiska ämnen. Vår
principiella inställning är att i första hand bör behovet av
lärare i praktisk-estetiska ämnen tillgodoses inom
grundskollärarlinjen i en tvåämneskombination. Om
rekryteringsläget är sådant att ettämnesutbildning bör ökas
vill vi framhålla att vi accepterar detta endast som en
tillfällig åtgärd. Ytterligare insatser måste göras för att
också lärare i praktisk-estetiska ämnen skall ha ytterligare
ett ämne och därmed få en större bredd i sitt möte med
eleverna.
En speciell fråga är utbildning till lärare i slöjd,
barnkunskap och hemkunskap. Genom direktiven till
läroplanskommittén har regeringen ifrågasatt dessa ämnen i
grundskolan. Detta påverkar direkt rekryteringen till dessa
utbildningar. Ett redan svårt läge vad gäller rekryteringen
riskerar nu att bli allvarligt förvärrat. Mot bakgrund av att
vi anser att dessa ämnen också fortsättningsvis måste ha en
garanterad undervisningstid i grundskolan kräver vi att
regeringen vidtar särskilda åtgärder för att förbättra
rekryteringen till utbildning av lärare i slöjd, barnkunskap
och hemkunskap.
Vidareutbildning av förskollärare och fritidspedagoger
till grundskollärare i 1--7
Det finns i dag förskollärare och fritidspedagoger som
önskar utbilda sig till grundskollärare med inriktning mot åk
1--7. För att så skall vara möjligt krävs i dag att de genomgår
en utbildning på ytterligare 2,5 år dvs. omfattande 100
poäng. Det innebär att för dem krävs inte mindre än 200
poäng för att få bli behörig som grundskollärare.
Förskollärare och fritidspedagoger har en god
utbildning. Det finns därför mycket goda skäl att underlätta
för dem som önskar genomgå utbildning till grundskollärare
genom att av dem kräva en kompletteringsutbildning som
är mindre omfattande än för närvarande för att bli
grundskollärare för årskurserna 1--7.
Riksdagen bör uppdra åt regeringen att utarbeta
bestämmelser med denna innebörd.
Vidareutbildning av hemspråkslärare till
grundskollärare
Det är även angeläget att försöka fånga upp alla de
hemspråkslärare som gjort betydelsefulla insatser i den
svenska skolan och erbjuda dem möjligheten att
komplettera sin utbildning till en komplett
grundskollärarutbildning. Det skulle vara av särskilt värde
att eleverna i skolan skulle få möta lärare med
invandrarbakgrund även i andra ämnen än hemspråk.
Utbildning av oexaminerade lärare
Inom många regioner i vårt land finns en stor andel
lärare som gör goda lärarinsatser utan att ha den för
arbetsuppgifterna önskvärda lärarutbildningen.
Högskolorna har genom särskilda regeringsbeslut
disponerat medel för att kunna erbjuda dessa oexaminerade
lärare lärarutbildning. Det är synnerligen angeläget att
utbildning av oexaminerade lärare kan fortsätta i den
omfattning att det tillgodoser ett behov och det finns
rekryteringsunderlag.
Förskollärar- och fritidspedagogutbildning
I propositionen ges förskollärar- och
fritidspedagogutbildningen inget större utrymme vilket vi
beklagar. Förskolan och fritidshemmen har stor betydelse
för barns och ungdomars uppväxtvillkor. Förskolan svarar
för barns introduktion till ett livslångt lärande. I allt högre
grad arbetar man nu i olika samverkansformer lokalt mellan
grundskolan/förskolan och grundskolan/fritidshem. Under
senare tid har målen för både fritidshem och förskola
preciserats och fastställts av riksdagen. Förskolan och
fritidshemmen är nu mer än någonsin en del av det
nationella utbildningssystemet.
Under de senaste 20 åren har de barnpedagogiska
utbildningarna varit 100 poäng. Alla nya krav på
utbildningarna har fått rymmas utan utökad utbildningstid.
Sverige har en relativt sett kort utbildning till dessa yrken.
Detta framgår nu ockå i ett EG-perspektiv. Under en tid har
dimensioneringen av dessa utbildningar varit mycket hög.
Mot bakgrund en begynnande mättnad av behovet av så
många nyutbildade utgår vi från att dimensioneringen av
förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna ses över. I
samband med detta anser vi att också utbildningarnas längd
bör prövas.
Bedömning av kompetens och lämplighet
I propositionen föreslås att studerande efter
genomgången lärarutbildning även skall genomgå ett års
provtjänstgöring för att kunna få fast anställning som lärare
i skolväsendet. Ansvaret för provtjänstgöringen skall ligga
på skolans rektor eller någon som rektor sätter i dennes
ställe. Rektors bedömning skall sedan utgöra underlag för
''lärarcertifikatet''.
Enligt vår mening finns det åtskilliga invändningar mot
ett sådant system. Förslaget innebär bl.a. att den
studerande först har att genomgå en utbildning på 3,5--4,5
år, sedan ytterligare ett års tjänstgöring och först därefter få
klarhet i om hon eller han skall kunna godkännas som
lärare. Det kommer också att bli mycket svårt för rektor
eller kollega på den gemensamma arbetsplatsen att göra en
verklig bedömning.
Vi socialdemokrater anser att det är naturligt att lägga
ansvaret på den utbildande högskolan att svara för att de
utexaminerade lärarna verkligen också är kompetenta och
lämpliga för sin kommande yrkesroll som lärare.
Bland studerande på lärarutbildningar, liksom på alla
andra utbildningar, finns enskilda individer som säkert
bättre skulle kunna komma till sin rätt inom ett annat
yrkesområde än det de just då valt att utbilda sig inom. Om
lärarstuderande trots mycket stöd ändå inte bedöms klara
de krav yrkesrollen ställer måste de så fort som möjligt
avrådas att fortsätta sin utbildning. Detta av hänsyn både
till den enskilde och skolväsendet.
Ansvaret för att bedöma de studerandes lämplighet och
skicklighet för läraryrket måste ligga på den utbildande
högskolan. Att avstå från att i uppenbara fall avråda från
fortsatta studier är inhumant och kan leda till större
tragedier i en senare yrkesutövning. Med den integrerade
lärarutbildning vi förordar, vilken innehåller en ansenlig
mängd praktik, finns mycket goda möjligheter att redan på
ett tidigt stadium av utbildningen bedöma de studerandes
förutsättningar att klara de krav som samhället ställer på en
god lärare. Mot denna bakgrund avvisar vi förslaget om
lärarcertifikat.
Vi inser dock att om regeringens olika förslag blir
verklighet riskerar detta leda till en så tunn lärarutbildning
att den utbildande högskolan inte längre kan anförtros
ansvaret att uttala sig om de blivande lärarnas kompetens
och lämplighet. Det kan därmed i en framtid bli
ofrånkomligt för skolväsendet att i någon form kunna
legitimera dem som avser att arbeta där.
Vårdlärarutbildning
I propositionen föreslås att den praktisk-pedagogiska
utbildningen för gymnasielärare skall organiseras så att de
olika lärarkategorierna utbildas tillsammans så långt det är
möjligt. Utbildningen avslutas med en
gymnasielärarexamen. Förslaget innebär att samtliga
nuvarande gymnasielärarlinjer upphör fr.o.m. budgetåret
1993/94 och ersätts av en ny utbildning om 40 poäng.
Om detta kan man säga att regeringen ännu en gång
manifesterar att den ser lärarens kunskaper i sitt ämne och
i pedagogik som helt skilda åt. Integrationen mellan
ämneskunskaperna och pedagogik/metodik är tydligen
onödig.
Den vårdlärarutbildning, omfattande 60 poäng, som
finns i dag utbildar för såväl gymnasieskolan som den
kommunala högskolan. Den innehåller såväl
ämnesfördjupning som praktisk-pedagogisk utbildning.
Huvuddelen av vårdutbildningen ges inom landstingen och
antalet lärare är ungefär lika stort inom gymnasieskolan
som inom den kommunala högskolan.
Förslaget att samtliga gymnasielärarlinjer skall upphöra
medför samtidigt att vårdlärarutbildningen för den
kommunala högskolan upphör. Det är alltså inte riktigt att
tala om alla yrkesinriktade lärarutbildningslinjer som
enbart gymnasielärarutbildningar. Den som inte i detalj är
insatt i dagens olika lärarutbildningslinjer kan inte genast
genomskåda konsekvenserna av regeringens förslag för den
kommunala högskolan och dess lärare.
Utbildningsministern tycks anse att den kommunala
högskolans lärare skall ha samma pedagogiska utbildning
som övriga högskolelärare, dvs. ingen obligatorisk
lärarutbildning. Det kan vara värt att notera att i ''Fria
universitet och högskolor'' Ds 1992:1, vilken nu är ute på
remiss, föreslås beträffande ny högskoleförordning att den
kommunla högskolan ges ett särskilt kapitel. I detta kapitels
6
§ föreslås följande text:
Behörig till tjänst som lärare i kommunal
högskoleutbildning är den som 1.
dels har gått igenom allmän utbildningslinje eller
motsvarande grundläggande högskoleutbildning eller på
annat sätt har förvärvat motsvarande kunskaper och
erfarenheter,
2. dels har gått igenom praktisk-pedagogisk utbildning
med den inriktning tjänsten avser, och 3.
dels har de kunskaper och erfarenheter och den
förmåga i övrigt som behövs för att fullgöra tjänsten väl.
Att det i dag saknas krav på praktisk-pedagogisk
utbildning för de lärare som undervisar i den statliga
högskolan innebär inte att sådan utbildning inte skulle vara
önskvärd. Snarare tvärtom!
Studenterna har riktat stark kritik mot utbildningen i
högskolan. Denna kritik resulterade i att en
högskoleutredning tillsattes 1989. Utredningens
betänkande ''Frihet, Ansvar, Kompetens'' är nu ute på
remiss. Enligt denna utredning bör det fastställas en klart
definierad pedagogisk behörighetsnivå för lärartjänster i
högskolan, en ''akademisk lärarbehörighet''. Det är resten
av högskolan som, enligt vår uppfattning, behöver en
lösning på sitt lärarutbildningsproblem. Det finns därför
inga skäl att avskaffa den enda förekommande
lärarutbildningen för högskolan!
Vad som krävs för sjuksköterskeutbildningen mot 2000-
talet är vårdlärare med god utbildning såväl inom vårdyrket
som läraryrket. Därför anser vi att det även framgent måste
finnas en praktisk-pedagogisk utbildning som utbildar
vårdlärare också för högskolan. Den kan med fördel
samordnas med vårdlärarutbildningen för gymnasieskolan
som sker i dag.
Lärarutbildningar för vuxenutbildningens behov
En viktig del av det svenska utbildningssamhället är de
möjligheter till återkommande utbildning för vuxna vi byggt
upp. Detta kräver särskild uppmärksamhet också i
lärarutbildningen.
Det är uppenbart att vuxenutbildningen i sina olika
former arbetar under speciella förutsättningar. Den vuxnes
utgångspunkter för att lära sig är annorlunda än barnets
liksom de erfarenheter av olika slag som studierna kan
anknyta till och innebära en bearbetning av. Den
vuxenstuderandes sociala situation är också en annan än
den ungdomsstuderandes. Ofta bär t.ex. den vuxne med sig
ett arv av tillkortakommanden och misslyckanden från sin
skoltid.
Dessa speciella förutsättningar ställer alldeles särskilda
krav på vuxenutbildningen och på de lärare som skall arbeta
där. Arbetsformerna måste utnyttja de unika möjligheterna
och vara valda med hänsyn till de speciella svårigheterna.
Lärarna behöver vuxenpedagogisk kunskap och en
utbildning som utvecklar deras förmåga att iaktta vad som
händer i vuxnas studier och att låta sitt eget agerande
påverkas av en systematisk reflexion över det man iakttar.
De behöver också ordentliga kunskaper om de
samhällsförhållanden som påverkar deras elevgrupper.
Utbildningarnas kvalitet påverkas därför påtagligt av i
vilken utsträckning lärarnas utbildning beaktar
vuxenutbildningens egna förutsättningar.
Trots det gemensamma för olika former av
vuxenutbildning som i generella termer beskrivits ovan
finns ändå också betydande skillnader dem emellan,
skillnader som beror på deras olika roller och uppdrag.
Målsättningen är olika. Huvudmännen skiljer sig också åt.
För att värna möjligheterna till återkommande
utbildning och hjälpa till att utveckla deras kvalitet bör
särskilt avpassade lärarutbildningar tillhandahållas. Det är
också viktigt att dessa kan utvecklas i samspel med olika
former av forskning som kan utveckla lärarutbildningarnas
kunskapsbas.
Vid universitetet i Linköping finns en mycket god
kompetens när det gäller vuxenutbildning och folkbildning.
Där finns landets enda utbildning av folkhögskollärare
(med en gren avsedd för lärare inom studieförbunden)
utvecklad i nära samråd med folkbildningens företrädare.
Där finns också landets enda professur i vuxenpedagogik,
kring vilken en aktiv forskargrupp byggts upp inom
Institutionen för pedagogik och psykologi. Inom denna
grupp förekommer också forskning om arbetslivets
pedagogik. Gruppen har huvudansvaret för det nationella
program för folkbildningsforskning som universitetet blivit
anförtrott.
Grundutbildning och uppdragsutbildning bedrivs av
Vuxenutbildarcentrum, som är en avdelning inom
Institutionen för lärarutbildning. Den kompetens som
skapats inom universitetet har blivit efterfrågad både
nationellt och internationellt och har stor växtkraft. För
närvarande pågår t.ex. samarbete med ett par av de baltiska
staterna samt med länder i Sydamerika och i södra Afrika.
Vid universitetet i Linköping bedrivs också den enda
utbildning som kommit igång i landet av lärare för
grundvux. Denna utbildning har fått en markerat
vuxenpedagogisk profil, en betoning av kunskaper om de
studerandes hela miljö, personliga situation och
kulturmöten och en inriktning mot svenska som
andraspråk. Ett lovande samarbete med
folkhögskollärarlinjen har inletts. Regeringen föreslår nu
att denna utbildning som finns inom ramen för
grundskollärarlinjen skall avvecklas och ersättas av en
påbyggnadsutbildning för lärare som redan genomgått en
lärarutbildning för grundskolan.
Den svenska vuxenutbildningen intar en särställning.
Den är, enligt vår uppfattning, omistlig för både individ och
samhälle. Den bidrar till att utveckla och fördjupa
demokratin och den höjer medborgarnas kompetens i
arbetslivet. Regeringen delar uppenbarligen inte våra
värderingar i dessa avseenden eftersom vuxenutbildning
behandlas så styvmoderligt både vad avser
medelstilldelning och dimensionering och vad avser
kvalitetsaspekter.
Folkhögskollärarutbildningen
I propositionen informerar regeringen om vilka
lärarexamina som fr.o.m. läsåret 1993/94 kommer att
ersätta nuvarande utbildningsbevis från befintliga
lärarutbildningslinjer. Bland dem saknas, som vi ovan
nämnt, en särskild examen inriktad mot
folkbildningsområdet. Propositionens förslag har inte
föregåtts av någon särskild utredning.
Den nuvarande folkhögskollärarlinjen är utformad i
nära samråd med folkbildningens företrädare. Detta för att
tillgodose de speciella krav som ställs på en lärare vid en
folkhögskola eller på den som skall arbeta inom ett
studieförbund. Den har därvid utvecklats från att ha varit
en del av den tidigare ämneslärarutbildningen till att bli en
helt fristående utbildning.
Inom det föreslagna styrsystemet kan naturligtvis
universitetet i Linköping fortsätta att erbjuda sin
kompetens för utbildning inom folkbildningsområdet och
inom det vuxenpedagogiska området i vidare mening,
särskilt vad gäller allmänna kurser av olika slag gällande
folkbildning och vuxenpedagogik. Samtidigt inriktas
styrsystemet mot studier som berättigar till särskild
examen. Allmänna kurser kan ingå i allmänna examina.
Folkhögskollärarlinjen är dock en ganska uttalad
yrkesutbildning. I det föreslagna systemet med vissa
preciserade examina skulle det bli utomordenligt svårt att
vidmakthålla en folkhögskollärarutbildning utan särskild
examen. Utbildningen skulle knappast heller kunna behålla
sin profil om den inordnades som en variant inom ramen för
en examen för gymnasieskola och kommunal
vuxenutbildning. Ett sådant inordnande skulle också
markant försvåra den speciella rekrytering som dagens linje
har och som uppfattas som positiv av folkhögskolor och
bildningsorganisationer.
Vi anser således att folkhögskollärarutbildningen bör ha
en egen examensbenämning och att denna bör vara
folkhögskollärarexamen.
Lärare för grundläggande vuxenutbildning och i svenska
för invandrare
Praktiskt taget utan motivering föreslår regeringen i
propositionen att grundskollärarlinjens variant avseende
utbildning av lärare för grundläggande vuxenutbildning
skall avvecklas den 1 juli 1992. Utbildningen finns inrättad
vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm och vid
universitetet i Linköping.
Som skäl för nedläggningen anger regeringen svag
rekrytering. Dessutom anser man att den grundläggande
vuxenutbildningen till största delen ställer samma krav som
grundskolan. I fortsättningen skall endast krävas en
påbyggnadslinje om 20 poäng ovanpå vanlig
grundskollärarutbildning för att åstadkomma en lärare som
passar att undervisa i den grundläggande
vuxenutbildningen. Detta, menar vi, visar ringa insikter i
eller föga intresse för de speciella utmaningar som möter en
vuxenlärare.
Vi har redan beskrivit en rad specifika krav som ställs på
en vuxenlärare och skall inte här upprepa dessa. Det som är
speciellt för en lärare i grundläggande vuxenutbildning är
kanske framför allt att denne ofta möter elever från många
olika länder och med skiftande kulturell och social
bakgrund. Läraren måste kunna möta och positivt nyttja
denna situation. En grundvuxlärare är också idag i mycket
stor utsträckning en språklärare med ansvar för utbildning i
svenska för invandrare.
Rekryteringen till grundvuxlärarutbildningen har
förvisso varit svag. Detta förklaras framför allt av bristande
information om utbildningen. Andra förklaringar kan vara
behörighetskrav och former för utbildningen.
Grundvuxläraren är i första hand en språklärare. Ändå
förutsätts genomgången treårig N-linje i gymnasieskolan för
antagning. De flesta som kan ha intresse för att bli
grundvuxlärare har troligen arbetat ett antal år efter
gymnasiestudierna. Det är därför inte otänkbart att de har
familj och i konsekvens därmed är mer ortsbundna.
Formerna för utbildningen bör därför ses över så att bl a
möjligheter till decentraliserad utbildning, såväl ortsförlagd
som distansutbildning, prövas.
Utbildningen bör vidare ha den nära anknytning till
utvecklad vuxenpedagogisk kompetens som beskrivs i det
inledande. Ansvaret för denna utbildning bör därför ges till
universitetet i Linköping och förläggningen till
lärarhögskolan i Stockholm upphöra.
Vi förordar alltså en bibehållen särskild lärarutbildning
för grundläggande vuxenutbildning om 140 poäng.
Samtidigt menar vi att det bör finnas ett visst utrymme för
dem som genomgått ''vanlig'' grundskollärarutbildning och
arbetat ett antal år att genom en vuxenpedagogisk
påbyggnad kunna bli behöriga som lärare i grundläggande
vuxenutbildning. Exakt hur denna påbyggnad skall
utformas bör kunna anförtros den ansvariga
lärarutbildningsenheten. Det är dock inte troligt att enbart
20 poäng är tillräckligt.
Riksdagsbeslutet förra våren om ett nytt och vidgat
uppdrag för den grundläggande vuxenutbildningen ställer
också krav på anpassning av lärarutbildningen.
För att tydliggöra grundvuxlärarens yrkesprofil bör
utbildningen ges en egen examensbenämning.
Specialpedagogisk påbyggnadsutbildning
En första förutsättning för att handikappade elever skall
kunna få tillgång till skolans undervisning på sina villkor är
att det finns specialutbildade lärare, med adekvat kunskap
om det aktuella handikappets begränsningar och
möjligheter. Den specialpedagogiska
påbyggnadsutbildningen, med sina olika inriktningar, skall
svara för att sådana lärare utbildas i tillräcklig omfattning.
Regeringen pekar i propositionen på svårigheterna att
rekrytera till den specialpedagogiska
påbyggnadsutbildningen, främst specialiseringarna för döva
och hörselskadade och synskadade. Vi delar regeringens
uppfattning att det är angeläget att vidta sådana åtgärder att
rekryteringen kan förbättras. Redan idag råder brist på
dövlärare och hörselpedagoger och situationen riskerar att
förvärras de närmaste åren.
Vi kan därför acceptera förslaget att utbildningen med
inriktning på döva och hörselskadade förläggs vartannat år
till Örebro och vartannat år till Stockholm även om vi tror
att detta kommer att föra med sig många praktiska
olägenheter.
Regeringen tar inte upp problemet med tillgången till
lärarutbildare. Det är en otillfredsställande situation att
tillgången till lärarutbildare på lång sikt kan bli en
begränsande faktor för utbildningen, speciellt om man vill
permanenta en bättre spridning av utbildningen över
landet. Det krävs därför insatser för att öka tillgången till
lärarutbildare. Regeringen bör snarast låta göra en översyn
av tillgång och behov och återkomma till riksdagen med
förslag i frågan. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
För att bredda skaran av behöriga sökanden till
utbildningen med inriktning mot döva och hörselskadade
föreslår regeringen att högskolan skall kunna ge dispens
från inträdeskravet på 20 poäng i teckenspråket. Det kan
motiveras med rekryteringsskäl men det är samtidigt
nödvändigt att den som går utbildningen har kunskaper i
teckenspråket.
Studerande som antagits på sådan dispens måste därför
ges möjligheter att så tidigt som möjligt under utbildningen
komplettera sina kunskaper med teckenspråket. Det bör
understrykas att dispensen från kunskap i teckenspråk bara
får utgöra en tillfällig åtgärd.
Den specialpedagogiska utbildningen är i huvudsak
inriktad på barn och ungdom. Det finns också stora behov
av en särskild vuxenpedagogutbildning för bl.a. personal
som arbetar med olika handikappgrupper inom bl.a.
landstingens rehabiliteringsverksamheter. Regeringen bör
låta utreda behovet av lärare med sådan speciell inriktning
och återkomma till riksdagen med förslag.
Regeringen aviserar en översyn av den
specialpedagogiska påbyggnadsutbildningen med avsikt att
samordna den utbildning som tar sikte på barn med en
komplicerad inlärningssituation, t.ex. på grund av dyslexi,
med den utbildning som tar sikte på utvecklingsstörda barn.
En översyn kan vara motiverad men får inte leda till att vi
får färre lärare med specialkompetens om varje handikapp.
Den översyn regeringen aviserar borde mot den här
bakgrunden gälla hela frågan om den specialpedagogiska
påbyggnadsutbildningens utformning i framtiden. I en
sådan översyn bör behoven kartläggas och förslag
presenteras.
Rektorsutbildning
Kommunerna har genom riksdagens beslut l989 ett helt
och odelat arbetsgivaransvar för all personal i skolan. Detta
gäller självfallet också för rektorerna. Likväl delar vi
regeringens åsikt att det finns ett statligt ansvar att förvissa
sig om att rektorer får en grundläggande utbildning i sådant
som rör de nationella målen för och den nationella
styrningen av skolan. Särskilt viktigt är detta nu när det blir
allt vanligare att kommunerna utser också andra än
personer med erfarenhet från skolan till rektor eller till
motsvarande befattning. Vi utgår från att också
befattningshavare med annan yrkesbenämning än rektor,
t.ex. områdeschef, ingår i kretsen som skall få denna
utbildning. Utöver denna utbildning är det ett ansvar för
kommunerna själva att svara för att rektorerna får den
utbildning som behövs för rektor i rollen som kommunal
chefstjänsteman.
Mot bakgrund av att rektorsutbildningen är ett viktigt
nationellt styrinstrument över skolan anser vi att den bör
vara obligatorisk för rektorer eller motsvarande
befattningshavare.
Lokalisering av högskolan för lärarutbildning i
Stockholm
Frågan om lokalisering av högskolan för lärarutbildning
i Stockholm (HLS) har varit aktuell under lång tid.
Utbildningen ryms nu i många olika lokaler, och det
framstår som nödvändigt att ett beslut om den framtida
förläggningen kan fattas snart. Den socialdemokratiska
regeringen föreslog en lokalisering till Södertälje för att
kunna samla utbildningen lokalmässigt i en bra mijö.
På riksdagens initiativ tillsattes en särskild utredare, som
också han kom fram till att ytterligare högskoleutbildning
med fördel kan lokaliseras till Södertörn, och HLS till
Södertälje. Flera viktiga remissinstanser har tillstyrkt
förslaget.
Nu föreslår regeringen att man som alternativ till
nuvarande lokalisering i första hand skall pröva
Brunnsvikenområdet norr om Stockholm. Man fäster alltså
inget avseende varken vid regionens eller utredningens
synpunkter.
Det finns flera skäl som talar emot regeringens förslag.
Att vara kvar i Stockholms innerstad skulle förmodligen
under överskådlig tid innebära en fortsatt splittrad och
provisorisk lokalsituation. Det anser vi inte vara
tillfredsställande.
En lokalisering till Brunnsvikenområdet skulle sannolikt
kräva en mycket utdragen behandling av ett sådant ärende,
eftersom just detta område bedöms som mycket värdefullt
ur andra synpunkter och kräver att varje ingrepp görs med
stor varsamhet. Alltså finns det stora risker för att det
kommer att ta lång tid om man väljer att arbeta vidare med
en sådan lokalisering.
I Södertälje finns god beredskap att omedelbart efter ett
besked från riksdagen sätta igång arbetet med att få fram
bra och ändamålsenliga lokaler i campusmiljö.
Det är inte rimligt att staten motverkar strävandena
inom regionen till en bättre regional balans. En placering
av HLS till det redan högexploaterade Frescatiområdet vid
Brunnsviken skulle innebära en ytterligare obalans både
vad gäller högskoleutbildningens fördelning och
investeringar i allmänhet.
En lokalisering till Södertälje skulle bidra till en bättre
balans vilket är viktigt inte minst ur skolans synvinkel. Det
är i kommunerna i den södra länsdelen man har den högsta
andelen outbildade lärare, och det är en betydligt mindre
andel av ungdomarna där som söker sig till
lärarutbildningen. Vi tror att en lokalisering av
utbildningen till Södertälje skulle ha positiva effekter och
minska obalansen.
Genom pågående utbyggnad av järnväg och vägar
kommer avståndet inte i framtiden att spela någon
avgörande roll, ens för dem som bor i andra delar av länet.
Vi föreslår att riksdagen avslår regeringens förslag och i
stället beslutar att omlokalisera Högskolan för
lärarutbildning i Stockholm till Södertälje.
Lärarutbildningarnas forskning och
forskningsanknytning
Lärarutbildningen är ett stort och betydelsefullt område
inom högskolan. I likhet med vad som gäller för andra
yrkesutbildningar, t.ex. utbildningar till läkare, ingenjörer,
agronomer och jurister, finns behov av forskning i
anslutning till lärarutbildningen. För åren 1990/91--1992/93
finns särskilda medel för forskning i anslutning till
lärarutbildning. Både med tanke på skolväsendets och
lärarutbildningens stora betydelse för samhället anser vi att
det finns goda skäl att förstärka den forskning som har
anknytning till lärarutbildningen, inte minst den didaktiska
forskningen. Denna fråga bör särskilt uppmärksammas i
samband med arbetet på den forskningspolitiska
proposition som skall presenteras riksdagen våren 1993.
Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Högskollärare inom lärarutbildningen
I promemorian Fria universitet och högskolor (Ds
1992:1) föreslås att för alla lärartjänster inom högskolan,
förutom det konstnärliga området, skall krävas
doktorsexamen.
Inom lärarutbildningen i likhet med annan
högskoleutbildning är det angeläget att de där verksamma
lärarna har hög vetenskaplig kompetens. Men enligt vår
mening får detta inte innebära att högskolorna för
lärarutbildning inte skall ha möjlighet att i sin lärarkår även
ha lärare som vunnit sin lärarskicklighet genom praktisk
yrkeserfarenhet och som med aktuella erfarenheter från
pedagogiskt arbete ute i skolväsendet kan berika
utbildningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att grundskollärarutbildningen
också fortsättningsvis skall utgöra en helhet med integration
av ämneskunskaper, praktik, didaktik, metodik och
pedagogik,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om en
lärarutbildning som i sin struktur helt särskiljer
ämneskunskaper från pedagogiskt kunnande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundskollärarutbildningens
studieorganisation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en analys av
förutsättningarna för att låta engelska ingå som
obligatoriskt ämne i grundskollärarutbildningen med
inriktning mot årskurserna 1--7,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag om 540
nybörjarplatser till den praktisk-pedagogiska utbildningen
på 40 poäng, för lärare för årskurserna 4--9,
6. att riksdagen beslutar tillföra 540 nybörjarplatser
utöver regeringens förslag till grundskollärarlinjen, grenen
för utbildning av lärare för årskurserna 4--9, för budgetåret
1992/93, med lokalisering till högskolan för lärarutbildning
i Stockholm +80, universitetet i Uppsala +50, universitetet
i Linköping +20, universitetet i Lund +50, högskolan i
Växjö +60, universitetet i Göteborg +80, högskolan i
Karlstad +40, högskolan i Örebro +60, universitetet i
Umeå +40 och högskolan i Luleå +60,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av generösare villkor vid
tillgodoräknande inom lärarutbildning av annan
högskoleutbildning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att förbättra
rekryteringen till utbildning för lärare i slöjd, barnkunskap
och hemkunskap,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lärarutbildning i praktisk-
estetiska ämnen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att underlätta för
förskollärare och fritidspedagoger att vidareutbilda sig till
grundskollärare,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av vidareutbildning av
hemspråkslärare till grundskollärare,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av utbildning av i skolan
verksamma oexaminerade lärare,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
dimensionering och längd för förskollärar- och
fritidspedagogutbildningarna,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om dels högskolans ansvar för
bedömning av de blivande lärarnas kompetens och
lämplighet, dels lärarcertifikat,
15. att riksdagen beslutar att bibehålla den praktisk-
pedagogiska lärarutbildningen om 60 poäng för vårdlärare i
gymnasieskola och kommunal högskola,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en särskild examensbenämning
för folkhögskollärarutbildning,
17. att riksdagen avslår regeringens förslag att avveckla
grundskollärarlinjens variant avseende utbildning av lärare
för grundläggande vuxenutbildning,
18. att riksdagen beslutar att grundvuxlärarutbildningen,
fortfarande som en variant av grundskollärarutbildningen,
lokaliseras till Linköping,
19. att riksdagen beslutar att antalet nybörjarplatser för
1992 fastställs till 24 för grundskollärarlinjen med inriktning
mot grundläggande vuxenutbildning,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om viss översyn av innehåll och
former för grundskollärarlinjen med inriktning mot
grundläggande vuxenutbildning,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kompletterande
vuxenpedagogisk utbildning i vissa fall för studerande med
tidigare genomgången grundskollärarutbildning,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en särskild examensbenämning
för lärare i grundläggande vuxenutbildning,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av insatser för att öka
tillgången till lärarutbildare i den specialpedagogiska
utbildningen,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om dispens från inträdeskravet på 20
poäng i teckenspråk för inträde till den specialpedagogiska
utbildningen med inriktning mot döva och hörselskadade,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda behovet av
vuxenpedagogutbildning med inriktning mot personal som
arbetar med vuxenhandikappade,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av hela
den specialpedagogiska påbyggnadsutbildningen,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den i propositionen nämnda
rektorsutbildningen bör vara obligatorisk,
28. att riksdagen med avslag på regeringens förslag
beslutar omlokalisera högskolan för lärarutbildning i
Stockholm till Södertälje,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lärarutbildningens forskning och
forskningsanknytning,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om högskollärare inom
lärarutbildningen.
Stockholm den 16 mars 1992
Lena Hjelm-Wallén (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Ingvar Johnsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Eva Johansson (s)
Jan Björkman (s)
Inger Lundberg (s)
Lena Öhrsvik (s)
Inger Hestvik (s)
Anders Nilsson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Yngve Wernersson (s)
Raimo Pärssinen (s)