Sverige behöver vidareutveckla den högre utbildningen
och forskningen för att kunna hålla takt med sina främsta
konkurrentländer. I dag förespråkar samtliga politiska
partier tillsammans med andra samhällsorgan en utbyggnad
av högskolesystemet. Detta kommer till uttryck i den
senaste regeringsförklaringen från den 4 oktober 1991, där
det hävdas att ''den högre utbildningen och forskningen
måste uppvärderas'' och att detta ''är en central del av
politiken för att återupprätta tillväxt- och
utvecklingskraften i vårt land''.
I årets budgetproposition betonar utbildningsministern
''betydelsen av att Sverige satsar på högkvalitativa
utbildningar som kan hävda sig framgångsrikt i den
internationella konkurrensen''. En konsekvens av detta bör
rimligen vara en rejäl förstärkning av den högre
utbildningen och forskningen. Vi ser det som en
förutsättning för att Sverige skall behålla sin position som
modern kultur- och industrination.
De satsningar på ytterligare platser som under senare tid
gjorts inom högskolan är i sammanhanget lovvärda.
Emellertid är det viktigt att den fortsatta satsningen på
ytterligare resurser inom högskolan leder till strategiskt och
strukturellt bestående effekter för både högskola och
samhälle. Den regionala obalansen i vårt högskolesystem
bör då vara en utgångspunkt för fortsatta överväganden.
1. De nationella behoven 1.1
Högskolans kapacitet
Sverige har i dag för få personer med akademisk
utbildning. Vårt land har halkat efter. Som exempel kan
nämnas att i Japan har 12 % av de anställda inom
tillverkningsindustrin högskoleutbildning. I USA är
motsvarande siffra 18 % medan endast 5 % har högre
utbildning inom svensk tillverkningsindustri.
I Sverige går för få gymnasister vidare till högre
utbildning, endast ca 30 % av åldersklassen. I de flesta
konkurrentländerna är denna siffra väsentligt högre.
Genomsnittet inom OECD närmar sig 40 %. Därtill
kommer att endast ca 12 % av åldersklassen, drygt en
tredjedel av våra studenter, följer längre akademiska
program av den typ som utbildningsministern efterlyser. I
internationell jämförelse hävdar sig Sverige här dåligt,
vilket är oroväckande. I exempelvis Danmark följer i dag
över 25 % av åldersklassen lägre akademiska utbildningar.
Det är således långt till det mål som utbildningsministern
formulerar i årets budgetproposition att ''andelen
ungdomar som genomgår högre utbildning måste vara
större än i jämförbara länder'' (regeringens proposition
1991/92:100, bil. 9, sid 15).
Även vad gäller antalet professorer, doktorer och
forskarstuderande hävdar sig Sverige som nation svagt
gentemot sina främsta konkurrentländer. Den nödvändiga
satsningen på ökad forskarutbildning berörs i årets
budgetproposition. Flera utredningar (exempelvis från
OECD, IUI, CERUM) pekar på behovet av fler
professorer. En ökning med ca 50 % skulle föra oss i nivå
med våra konkurrentländer.
1.2 Förändringar inom yrkesliv och produktion
Det är de s.k. kunskapsyrkena som snabbt växer i antal
och ställer krav på fler välutbildade. Dessutom växer den
internationella forskningen snabbt. Den vetenskapliga
kunskapsmassan beräknas fördubblas vart tionde år.
Kunskapsyrkena i Sverige beräknas öka från ca. 800 000 vid
mitten av 1980-talet till drygt 1,3 miljoner vid sekelskiftet.
Den vetenskapliga kunskapen är en viktig
produktionsfaktor. Forskningen blir alltmer ett instrument
med direkt anknytning till utveckling av produktion,
ekonomi och marknad. Efterfrågan kommer inte längre
huvudsakligen från utbildnings- eller vetenskapssamhället.
Detta innebär en väsentlig strukturell förändring vad avser
förväntningarna på högskolesystemet både vad gäller
utbildning och forskning.
Utvecklingen mot ett nytt s.k. kunskapssamhälle leder
till omfattande struturella förändringar. Ett nytt fenomen,
K-regioner, har använts i olika studier för att beskriva den
aktuella samhällsutvecklingen. K-regionen utgörs av
effektiva och kraftfulla nätverk, där kommunikation och
kunskap utgör nyckelbegrepp. Tillgång till
kommunikationsresurser och kunskap utgör i sin tur
förutsättningar för att skapa en internationell gemenskap,
inte minst på regional nivå. Flera studier visar på att den
regionala tillväxten är direkt beroende av effektiva
kommunikationer och fullt utvecklade universitet, dvs.
högskolor med fasta forskningsresurser.
1.3 Internationalisering och regional utvecklingsförmåga
Flera studier visar på att det är regioners förmåga att
hävda sig i internationella sammanhang som alltmer är
nyckeln till utveckling av näringsliv och samhälle. En
förutsättning för detta är att det råder en hygglig
infrastrukturell balans inom landet. Särskilt gäller detta
tillgång på högre utbildning och forskning. En satsning på
fler högskolor med fasta forskningsresurser är således en
samhällsekonomisk angelägenhet.
1.4 Nya universitet som komplement
Det svenska samhället behöver nu flexibla, effektiva
universitet och högskolor som kan anpassa sig till samhällets
strukturomvandling och den ökande internationaliseringen.
De etablerade lärosätena måste förstärkas i vissa
avseenden, både personellt och materiellt. Men vi behöver
samtidigt få fram komplement till de etablerade
universiteten. Detta bör leda till en vitalisering och
förnyelse av landets forskning och utvecklingsarbete.
Ur kvalitetssynpunkt behöver Sverige nya utbildnings-
och forskningsprogram som kan integrera nya strukturella
förutsättningar och behov i samhället. Möjligheterna att
samutnyttja olika typer av resurser för forskning och högre
utbildning kunde prövas mellan exempelvis högskola och
industriforskning eller mellan högskola och andra
forskningsintensiva delar av samhället. Nya
distributionsformer för den högre utbildningen måste
utvecklas. Efterfrågan på nya tvärvetenskapliga
forskningsoch utbildningsprogram borde kunna ges stöd
inom högskoleorganisationen. Nya samverkansmodeller
inom högskolesystemet skall kunna utvecklas inom ramen
för nya organisatoriska former. Mindre och flexibla
organisationer är en förutsättning för detta. Eftersom
Sverige kvantitativt behöver bygga ut längre utbildningar
och öka forskningskapaciteten inom de flesta områden
borde detta kunna förenas med behoven av en mera flexibel
högskola.
2. Mittsverige; en basregion i obalans
Sverige behöver en bättre regional balans vad avser
utbudet av högre utbildning och forskning för att hävda sig
internationellt. Flera av våra konkurrentländer, inte minst
våra nordiska grannländer, har lyckats avsevärt bättre i
detta avseende. Mittsverige, dvs. Jämtlands och
Västernorrlands län samt norra Hälsingland, är en av de
regioner i landet som har längst till existerande universitet
och fackhögskolor med fasta forskningsresurser.
Regionen har sedan industrialismens genombrott svarat
för en väsentlig del av nationens export och internationella
kontakter. Den stora tillgången på råvara och energi,
mäktiga skogsförråd och vattenkraften, i regionen utgör
ursprunget till detta. Skogsindustrin i regionen har länge
varit världsledande. Till detta kommer utvecklingen av ett i
dag relativt väl differentierat näringsliv. Stora investeringar
har gjorts i regionen.
Den pågående strukturomvandlingen utsätter nu
regionen för stora påfrestningar oberoende av de aktuella
konjunkturproblemen. Den samhällsbyggnad som
genomförts innebär avsevärda investeringar inom såväl
näringsliv, offentlig verksamhet som infrastruktur, som
måste förvaltas skickligt. Inom näringslivet krävs
kompetensutveckling. Produktionen måste förädlas. För att
driva samhällsarbetet vidare behövs också ökad kompetens.
Kompetensutvecklingen måste kvalificeras i regionen för att
den skall bibehålla sin självständiga utvecklingskraft. En
fortsatt utveckling av högskolesystemet ses som central -- en
grundläggande förstärkning av infrastrukturen.
Regionen har redan i dag ett par framgångsrika mindre
och medelstora högskolor i Sundsvall/Härnösand och i
Östersund. Samarbetet mellan högskolorna är gott. Deras
verksamhetsprofiler är därtill i huvudsak komplementära.
För att skapa önskvärd balans och för att ge Mittsverige
möjlighet att även fortsättningsvis hävda sig i den
internationella konkurrensen vill vi att dessa gemensamt
utvecklas fullt ut till ett nytt universitet.
3. Mål och ambitioner i Mittsverige
För att utreda förutsättningarna för att utveckla sina
högskolor till full universitetsstatus har
Universitetsprojektet Omega startats i Jämtlands och
Västernorrlands län. Projektet är gemensamt för de båda
länen och förprojekteringen har, med stöd av
länsstyrelserna och andra organisationer, genomförts av
högskolorna i Sundsvall/Härnösand och Östersund.
Målet för arbetet är att lägga ett förslag till ny
universitetsorganisation för 8 000--10 000 studenter och
med ett tillräckligt antal professurer för att skapa en
konstruktiv kreativ miljö. Internationella förebilder tyder
på att detta skulle kunna vara en optimal organisation.
Befolkningsunderlaget i regionen motiverar också ett
universitet av denna storlek.
Utgångspunkten för utredningsarbetet har varit att
universitet är internationella företeelser och att
verksamheten måste mätas med internationell standard. En
grundläggande förutsättning för att en högskola skall ha en
framgångsrik utveckling är att den ständigt relateras till
internationellt godkända förebilder, principer, företeelser
och verksamheter. De preliminära resultaten sammanfattas
i det följande.
Mindre enheter för forskning och högre utbildning kan
skapa avancerade kreativa miljöer. Som exempel kan
nämnas att mer än hälften av nobelpristagarna under 1980-
talet kommer från institutioner med mindre än 10 000
studenter. Principer för uppbyggnad av kreativa miljöer vid
mindre enheter bör därför göras till föremål för fortsatt
studium.
3.1 Högskolorna i Sundsvall/Härnösand och Östersund
Högskolorna i Sundsvall/Härnösand och Östersund fick
grunden till sina nuvarande strukturer i samband med 1977
års högskolereform. Organisationskommittén, sedermera
regionstyrelsen, för Umeå högskoleregion, tillämpade en
komplementaritetsprincip i syfte att norra Sverige skulle ha
så brett utbud av högre utbildning som möjligt. I södra
delen av regionen fick högskolorna i Sundsvall/Härnösand
och Östersund i det närmaste helt olika profiler. I
Östersund, som tidigare var en socialhögskola, fick
samhällsvetenskaparna dominera, medan tyngdpunkten i
Sundsvall/Härnösand lades mot teknik och lärarutbildning.
Båda högskolorna var då små i nationell jämförelse.
I dag har högskolan i Sundsvall/Härnösand nått en
storlek i nivå med de tidigare universitetsfilialerna i
Karlstad, Växjö och Örebro. Verksamheten är
differentierad men den tekniska sektorn dominerar och är i
dag den största bland de nya högskolorna.
Lärarutbildningen planeras efter behoven i båda länen i
regionen. I övrigt är ekonomiutbildningen stor.
Kommunikation och journalistik utgör också en viktig
profil.
Högskolan i Östersund har den, näst högskolan i
Örebro, största samhällsvetenskapliga sektorn (AES-
sektorn) bland de nya högskolorna i landet. Därutöver har
man en speciell profil mot speciella näringar, särskilt mot
turism och mot småskalig produktion. Högskolan visar
dessutom upp ett fruktbart samarbete med landstingets
vårdhögskola.
Båda högskolorna har varit framgångsrika i
rekryteringen av forskarutbildade lärare. Närmare en
tredjedel av lärarkåren har forskarutbildning. Därtill
kommer att ett 60-tal doktorander är knutna till de båda
högskolorna och omfattar i dag 10--15 % av den totala
omsättningen.
Finansieringen av forskningen vid de mittsvenska
högskolorna sker för närvarande ofta på projektbasis och
med extraordinära administrativa insatser. (Det är endast
undantagsvis som någon av de nya högskolorna kan komma
i åtnjutande av forskningsrådens mera långsiktiga
flerårsanslag.) Forskningsverksamheten har nu emellertid
nått en sådan omfattning att dess administration börjar bli
klumpig och ibland ta orimliga proportioner. Orsaken till
detta kan främst förklaras av frånvaron av tillräckliga
långsiktiga basresurser för forskning.
3.2 Utgångspunkter för ett nytt universitet i Mittsverige 3.2.1.
Internationella erfarenheter
De flesta OECD-länder har högskolor/universitet där
forskning och grundutbildning integreras i gemensamma
program. I exempelvis Finland har varje ny högskola eller
universitet från starten erhållit egna professurer. Varje
enskild högskoleenhet har dessutom ett enda gemensamt
anslag för grundutbildning och forskning.
Storbritannien har länge haft ett binärt system för högre
utbildning, med viss separation mellan grundutbildning och
forskning. Universiteten, å ena sidan, är av klassisk modell
och har hittills dominerat forskningen i landet.
Polytechnics, å andra sidan, liknar våra nya högskolor, dvs.
man har vid sidan av undervisning bedrivit forskning endast
relativt marginellt. Våren 1991 har emellertid den brittiska
regeringen genom ett nytt grepp meddelat att Polytechnics
nu skall kunna utvecklas så att de får fullt universitetsstatus
inom några år.
Nätverksuniversitet finns ännu inte i Sverige. Förebilder
finns dock i flera länder, exempelvis i Kanada, Australien
och Nya Zeeland. I våra nordiska grannländer pågår också
strävanden i denna riktning. Grundläggande princip eller
motiv för skapande av nätverksuniversitet är strävan efter
synergieffekter och samordningsvinster. Fler-campus-
universitet har mestadels profilerade campus.
Tvärvetenskapliga fakulteter finns inte fullt utvecklade
i Sverige. (Möjligen kan den s.k. Tema-organisationen vid
universitetet i Linköping utvecklas till denna typ av
fakultet.) I en särskild utredning som genomförts för
Västernorrlands forskningsråd (Andersson et al,
''Mittnorrlands Universitet, 1991) föreslås en fakultet för
produktionssystem och logistik. En sådan fakultet finner sin
främsta motsvarighet i de Schools of Manufacturing som
förekommer i USA.
Vid en genomgång av universitet inom OECD-området
visar det sig att sambandet mellan storleken på ett
universitet och dess vetenskapliga och pedagogiska kvalitet
är svagt eller, åtminstone, komplicerat. Det visar sig i
sammanhanget att Sverige har relativt stora universitet.
Endast Umeå och Linköping har en storleksordning som är
vanlig bland industrinationerna. I Storbritannien har de
flesta universitet 10 000 studenter eller färre. Flera
europeiska länder visar liknande bilder även om det
förekommer riktigt stora universitet i flera länder,
exempelvis Tyskland och Frankrike. I USA varierar
principerna för universitetsuppbyggnad. Vissa stater har ett
fåtal stora universitet, exempelvis Michigan, medan andra
har många mindre, exempelvis New England. I Kalifornien
tillämpar man båda principerna.
Totalt omsätter högskolorna ca. 259 milj.kr. under
innevarande läsår. Tillsammans har högskolorna närmare
500 anställda och 5 500 studenter.
4. Förslag
Med hänvisning till de underlag som ovan presenterats
föreslås riksdagen att utreda och verka för en utveckling av
ett fullt utbyggt universitet i Mittsverige.
Utgångspunkt för detta arbete bör vara verksamheterna
vid högskolorna i Sundsvall/Härnösand och Östersund. Det
är väsentligt att även i framtiden kunna utnyttja de resurser
som redan finns vid högskolorna på ett optimalt sätt.
Genom det regionalt initierade utredningsarbetet har
grunden lagts till ett nytt universitetskoncept.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att utveckla ett fullt
utbyggt universitet i Mittsverige.
Stockholm den 23 januari 1992
Bo Forslund (s)
Sven Lundberg (s)
Britta Sundin (s)
Bo Holmberg (s)
Hans Stenberg (s)
Elvy Söderström (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Margareta Winberg (s)
Berit Andnor (s)