Den 1 januari 1988 trädde en särskild förordning i kraft med föreskrifter om handläggningsordningen för frågor om avskiljande av studenter vid universitet och högskolor. Sådana frågor prövas av en särskild nämnd, högskolans avskiljningsnämnd, efter skriftlig anmälan från rektor för en högskoleenhet.
Avskiljande av studenter regleras i högskolelagens paragraf 10 a, där det framgår att avskiljande skall få förekomma när en studerandelider av psykisk sjukdom eller psykisk abnormitetmissbrukar alkohol eller narkotikahar gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet och det därför bedöms föreligga en påtaglig risk för att han kan komma att skada annan person eller värdefull egendom under utbildningen.
Föreskrifterna gäller alltså endast vad som händer i utbildningssituationen. Företeelser som i och för sig inte är tillräckligt grava för att avskilja vederbörande från studier kan ändå vara diskvalificerande för yrkeslegitimation eller behörighet. Detta gäller kanske framförallt undervisningsoch vårdyrken, där uppenbar bristande lämplighet kan ställa till mycket skada.
Det har också förekommit i många fall att studierektorer vänt sig till sina universitetsledningar för att diskutera förutsättningarna för ett avskiljande av vissa studerande, som inte uppvisat något av de ovan uppräknade kriterierna, men ändå bedömts vara uppenbart olämpliga för det yrke de utbildar sig till.
Vid enkäter om avskiljningsinstrumentet som UHÄ genomfört har också framgått, att linjenämnderna för bl.a. läkar- och tandläkarlinjerna varit kritiska mot en, enligt deras åsikt, för restriktiv avskiljandeförordning. Såväl bristande lämplighet som upprepade studiemisslyckanden (t.ex. mer än fyra tentamina i teoretiska ämnen) borde enligt remissvaren vara skäl för att avskilja student från yrkesutbildning.
Att patienter eller elever kan drabbas av en för sitt yrke olämplig individ är illa nog, men även vederbörande kan själv drabbas hårt. Att först efter en flerårig utbildning under praktik eller klinisk tjänstgöring bli avstängd från vidare yrkesutövning är en mycket stor personlig tragedi. Detta är en verklighet för bl.a. några tidigare tandläkarstuderande som avstängts på grund av olämplighet under sin AT-tjänstgöring och därmed inte får sin legitimation. Om avskiljning skett under studietiden hade såväl tid som pengar kunnat sparas för både student och institution.
För att avskiljandeförordningen skall kunna bli ett effektivare instrument bör skollagens 10 a
§ utvidgas. För det första bör uppenbar oförmåga att tillgodogöra sig undervisningen utgöra grund för avskiljande. Därutöver bör avskiljande kunna ske vid uppenbar bristande lämplighet för yrket efter en synnerligen kvalificerad riskbedömning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om villkor för avskiljande av studerande vid högskola.
Stockholm den 21 januari 1992 Christer Lindblom (fp) Ulf Melin (m)