med anledning av prop. 1991/92:75 Lärarutbildning m.m.
Regeringen föreslår i propositionen att en ny
grundskollärarutbildning med inriktning mot årskurserna
4--9 inrättas. Som skäl anges främst kraven på
ämnesfördjupning och breddad rekrytering av lärare.
Förändrade krav på lärarens roll, funktion och
kompetens
Tidigare var frågan om lärarutbildningens mål relativt
enkel. Lärarens kunskapsförmedlande roll betonades
kraftigt och lärarens övriga funktioner uppfattades mer
eller mindre som sekundära. Under senare år har
helhetssynen på elevernas personlighetsutveckling allt mer
betonats. Skolans roll och ansvarstagande i denna process
har ökat kraven på lärarutbildningens mål, innehåll och
arbetsformer.
Grundskollärarreformen
Grundskolan skall ses som en helhet. Det var en av de
bärande tankarna bakom den grundskollärarreform som
genom riksdagens beslut infördes 1988. Kravet på en
sammanhållen utbildning för lärare i grundskolan var en
följd av den skolutveckling som varit och som det funnits
bred uppslutning omkring. Problemet var att åstadkomma
en harmonisk förening mellan två olika lärartraditioner.
Dessa traditioner återspeglades i grundskolans arbete och
tycks ha en starkare styrningseffekt än läroplanens mål och
riktlinjer. En del av de problem som grundskolan brottas
med kan sökas i detta faktum.
Läraryrket är svårt och viktigt. För det krävs goda
kunskaper, men också en medveten syn på individ,
samhälle, kunskap och utveckling. Vi ställer därmed högre
krav på en lärare än enbart ämnesmeriter.
I UHÄ-rapport 1986:32 om ny grundskollärarutbildning
framhålls beträffande utbildningens struktur:
I såväl propositionen som utbildningsutskottets
betänkande framhålls att lärarutbildningen skall omfatta
alla delar av lärarens verksamhet. En mängd angelägna
lärarkunskaper anges. För att detta syfte med utbildningen
skall kunna förverkligas är det nödvändigt att
ämnesstudiernas yrkesinriktning framträder tillräckligt
tydligt. En sådan inriktning mot läraryrket åstadkoms
framför allt genom att ämnesstudierna får en tydlig
didaktisk karaktär och genom att ämnesstudier och
praktisk-pedagogisk utbildning varvas. I den lokala
planeringen kan det vara nödvändigt att utnyttja
pedagogisk, metodisk och annan expertkunskap också inom
ämnesstudiernas ram. Därmed kan gränsen mellan
ämnesstudier och praktisk-pedagogsk utbildning hållas
öppen.
Detta är ett mycket centralt avsnitt i fråga om synen på
lärarens kompetens och därmed utbildning.
De första grundskollärarna med inriktning mot
årskurserna 4--9 examineras i december 1992. Vi vet således
ännu inget om den nya grundskollärarutbildningens kvalitet
och resultat. UHÄ har regeringens uppdrag att utvärdera
utbildningen. Det framstår som naturligt att först ta del av
denna utvärdering innan frågan om en ny lärarutbildning
för grundskolan aktualiseras.
Yrkesidentitet och lärarprofession
Det som kallas professionella grupper inom yrkeslivet
kännetecknas alla av att de har en gemensam och i viss
mening unik yrkesutbildning som under lång tid byggts upp
och stärkts. Professionaliteten är konkretiserad i
utbildningen för att garantera kvalitet i senare utfört arbete.
En yrkesutbildning till grundskollärare och gymnasielärare
bidrar aktivt till att stärka och värna om yrkesidentiteten.
Lärarprofessionen kännetecknas framför allt av kunskapen
om hur man optimerar villkoren för inlärning hos elever
med olika förutsättningar. Detta är något helt annat och
mycket förmer än att ''ge kunskaper och färdigheter till
elever'' som i propositionen beskrivs som skolans
huvuduppgift.
Yrkesidentiteten och professionalismen grundläggs i
grundutbildningen genom de perspektiv som finns i
utbildningen och den studerandes motiv för sina studier.
Enskilda fakta, även om de representerar den aktuella
forskningens senaste rön, tenderar att vara mer förgängliga
än de olika teoretiska utgångspunkter och de
forskningsmetoder som används inom olika discipliner och
det angreppssätt som finns inom en yrkeskårs
yrkesutövning och yrkesutbildning.
Det har en väsentlig betydelse om en person påbörjar sin
högskoleutbildning med avsikt att bli lärare eller med andra
bestämda eller obestämda mål och yrkesidéer. Den
målsättning som den studerande har för sina studier
påverkar både vad som lärs in och hur detta görs. Dessutom
ger det en grundläggande attityd till ämnet i förhållande till
yrket.
Inlärningsperspektivet på ämnet kan inte isoleras från
själva ämnet och ämnesstudierna om en högkvalitativ
yrkesutbildning av lärare skall eftersträvas. Att den i
propositionen föreslagna nya parallella lärarutbildningens
ämnesstudier skulle komma före och helt isolerade från
didaktik, pedagogik och praktik skulle därför bli ett led i en
deprofessionalisering av läraryrket.
Ämnesperspektiv och inlärningsperspektiv
Det grundläggande och alltmer fördjupade
ämnesperspektivet som föreslås i propositionen är en
nödvändig men inte tillräcklig förutsättning och bas för en
lärarutbildning av god kvalitet. För läraren är också
inlärningsperspektivet på ämnet ett minst lika centralt
perspektiv. Forskningsresultat och metoder inom ämnet är
ett inslag i lärargärningen men blir inte mer centralt än
motsvarande forskningsresultat och metoder för att vinna
kunskaper i och om inlärning och undervisning. Metoder
för att systematisera praktiskt vunna erfarenheter och
begrepp och bygga upp kumulativ kunskap inom
yrkesområde är inte mindre viktigt än den strikt disciplinärt
orienterade ämneskunskapen. Centrala frågeställningar
inom ett ämne och den förståelse elever har utgör en viktig
bas för läraryrket. Därför kan heller inte inlärningsteori
frikopplas från eller i tiden separeras från det ämnesinnehåll
som skall bli föremål för undervisningen. Ämnesteori kan
heller inte frikopplas från eller i tiden separeras från
didaktiska och pedagogiska aspekter på denna ämnesteori.
Inlärning och undervisning i förhållande till ett visst
ämnesstoff kräver därför både ämneskompetens och något
som brukar kallas didaktisk kompetens -- eller om man så
vill ämnesdidaktik. Elevers olika möjligheter till förståelse
för och svårigheter med visst centralt ämnesinnehåll
(teorier, principer, begrepp etc) blir då ett lika berättigat
innehåll i en lärarutbildning som de ämneskunskaper som,
helt riktigt, poängteras som väsentliga i propositionen.
Det i propositionen föreslagna systemet med fria
ämnesstudier och därefter den s k egentliga
lärarutbildningen bestående av ett 40 poängs praktiskt-
pedagogiskt block kan omöjligen tillgodose kravet på
professionalitet och yrkeskompetens. Det är sannolikt med
den insikten som statsrådet försöker sig på följande logiska
kullerbytta för att motivera den nya
grundskollärarutbildningen för 4--9-lärare. ''I den praktisk-
pedagogiska utbildningen skall ingå de kompletterande
moment som krävs för att ämnesutbildningen skall få en
didaktisk inriktning. Den praktisk-pedagogiska kursen
genomförs efter fullgjorda ämmnesstudier.''!?
''Karriärvägar''
Den grundläggande lärarutbildningen måste också ses i
kombination med möjligheterna till fortbildning. Som
regeringen framhåller i propositionen bör det vara möjligt
att skapa ''karriärvägar'' inom skolsystemet. En sådan väg
är att erbjuda fördjupade ämnesstudier genom
vidareutbildning.
Alternativa vägar till läraryrket
Breddat tillträde
I propositionen föreslås ett vidgat tillträde till
lärarutbildningen. Inom vida ramar och med smärre
justeringar/tillägg skall i princip alla med en akademisk
grundutbildning kunna bli lärare.
Garantin för yrkesprofessionen blir väsentligen svagare
genom att det som räknas som den egentliga
lärarutbildningen begränsas till endast ett år samt att en hel
rad högskoleutbildningar och praktiskt förvärvad
kompetens och erfarenheter utgör grund för läraryrket. Om
genomförandet sker till priset av att yrkesidentiteten till
stora delar riskerar att gå förlorad bör förslaget noga
övervägas.
Skall det då inte finnas andra vägar till läraryrket än
genom fullgjord grundskollärarutbildning? Jag delar
uppfattningen att en sådan möjlighet bör finnas för den som
''senare i livet'' och efter avslutade akademiska studier
och/eller annan yrkesverksamhet finner läraryrket
attraktivt. I dessa fall bör det vara möjligt att utforma
individuella studieprogram, som både tillgodoser
kompletterande ämnesstudier och den praktisk-
pedagogiska utbildningen. Någon form av
lämplighetsprövning bör dessutom övervägas för dessa
studerande.
Det förestående avskaffandet av linjesystemet inom
högskolan tillsammans med förslagen i
departementspromemorian om fria universitet och
högskolor bör skapa förutsättningar för den lokala frihet
som efterfrågas för att göra lärarutbildningen mer flexibel.
En förutsättning är att den frihet som ges och marknadens
efterfrågan på viss utbildning kan tillgodoses inom givna
ramar.
Jag finner däremot inget skäl till att en alternativ
grundskollärarutbildning införs i enlighet med regeringens
förslag, då den bidrar till att bibehålla motsättningarna
mellan två olika lärarkategorier. Dessutom begränsas
väsentligt den praktisk-pedagogiska utbildningen genom att
de ämnesteoretiska studierna inte kompletteras med en
didaktisk inriktning.
Fria ämnesstudier
I propositionen föreslås, som tidigare nämnts, att
blivande 4--9-lärare skall kunna läsa fritt valda ämnen på
högskolan i en fri studiegång. Efter de allmänna
akademiska studierna skall den ''egentliga
lärarutbildningen'' om 40 poäng genomföras. Av de
blivande lärarna krävs minst 60 poäng i huvudämnet (i
svenska alltid 60 poäng).
Problemet är att flera skolämnen inte finns som
självständiga ämnen på universiteten. Som exempel kan
nämnas svenska och religionskunskap. Dessa ämnen ges
endast inom den nuvarande samordnade lärarutbildningen.
Det betyder att statsrådet baserat följande skrivning i
propositionen på endast en s k from förhoppning. ''Jag
räknar med att högskoleenheterna kan erbjuda de
ämneskurser som ger behörighet till den nya
grundskollärarutbildningen.''
I en sammanhållen lärarutbildning kan man genom
utbildningens organisation göra stora effektivitetsvinster.
En blivande ma/no-lärare behöver t ex inte läsa
grundläggande matematik i sina fortsatta fysikstudier om
matematikstudierna klarats av först. Samma möjligheter till
samordningsvinster finns också för andra ämnesområden t
ex för blivande språklärare. Med nuvarande organisation av
lärarutbildningen blir kunskaperna djupare tack vare
samordningsvinsterna i förhållande till om man själv fritt får
organisera sin utbildning. Den fördjupning av
ämneskunskaperna som utbildningsministern strävar efter
kan sannolikt lättare nås inom ramen för den nuvarande
grundskollärarutbildningen.
Små skolor
Den i propositionen föreslagna utbildningen för 4--9-
lärare skulle betyda att ett stort antal nyexaminerade lärare
med smal ämneskompetens kommer ut på marknaden inom
några år. Det problem som då uppstår är att många av dessa
lärare tvingas att tjänstgöra vid flera skolor för att erhålla
full tjänst. På sikt kan detta i sin tur innebära att det inte är
möjligt att bedriva en komplett undervisning med behöriga
lärare i glesbygder. Även utbildningsministern
uppmärksammar detta problem i propositionen med
följande kommentar. ''I vissa mindre grundskolor kan det
vara en fördel att ha lärare med bredare
ämneskombinationer. I normalstora skolor kan lärarkårens
sammansättning varieras på många sätt.''
Målsättningarna med införandet av den nuvarande
grundskollärarutbildningen var bl a att åstadkomma en
större kontinuitet i skolarbetet under flera år, bättre än idag
överbrygga stadieövergångarna speciellt mellan
årskurserna 6 och 7 och att minska antalet lärare i
årskurserna 7--9. Jag anser att dessa mål fortfarande är
väsentliga att sträva mot. Regeringens förslag till en
parallell grundskollärarutbildning motverkar dessa mål och
kan på sikt innebära att framför allt små glesbygdsskolor
hotas med nedläggning.
Lärarcertifikat
I propositionen föreslås att ett införande av s k
lärarcertifikat skall utredas. Förslaget om lärarcertifikat
innebär att den lärarstuderande först efter ett års
provtjänstgöring blir godkänd alternativt underkänd för att
bedriva läraryrket. Ansvarig för den bedömningen föreslås
vara rektor eller någon i dennes ställe.
Det finns en uppenbar risk i att införandet av ett sådant
certifikat innebär att informationstillfället till den
lärarstuderande om denne passar för eller är lämplig för
läraryrket flyttas från ett tidigt skede i utbildningen till efter
det att utbildningen är genomförd. Detta medför i sin tur
flera negativa konsekvenser. En sådan konsekvens är att
rekryteringen till lärarutbildningen kan försvåras inför
risken att bli underkänd efter tre och ett halvt till fyra och
ett halvt års studier och ett provår. En annan konsekvens
kan bli att den rektor som skall utfärda domen inte klarar
objektiviteten i relation till den dramatiska konsekvens ett
underkännande får för den enskilde.
Risken finns också för att ett certifikatssystem
överflyttar ansvaret för att garantera utbildningskvaliteten
från högskolan till kommunen. Jag anser därför att ett
eventuellt kommande förslag om lärarcertifikat noga måste
övervägas.
Hemställan:
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om yrkesidentitet och
lärarprofession,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ämnesinriktning och
inlärningsperspektiv,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ''karriärvägar'' genom
vidareutbildning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om individuella studieprogram för
att bredda tillträdet till lärarutbildningen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införandet av en ny parallell
grundskollärarutbildning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fria ämnesstudier och
avsaknaden av vissa skolämnen som självständiga ämnen på
universiteten,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lärarförsörjningen vid små
skolor,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lärarcertifikat.
Stockholm den 16 mars 1992
Christina Linderholm (c)