Rätten till en för alla elever likvärdig utbildning är en
viktig hörnpelare i svensk utbildningspolitik. Hinder för att
elever skall kunna tillgodogöra sig utbildning måste
minimeras. Ett sådant allvarligt hinder är läs- och
skrivsvårigheter (dyslexi). Enligt vissa uppgifter är det en så
stor andel som 10 % av eleverna som lämnar årskurs 9 som
har en läs- och skrivförmåga motsvarande årskurs 6 eller
lägre. Andra studier visar att 5--8 % av alla barn har
allvarliga läs- och skrivsvårigheter.
Riksdag och regering samt kommunerna har ett stort
ansvar för att åtgärder sätts in i avsikt att lösa problemen
med läs- och skrivsvårigheter. Det är dels en fråga om
psykosocial karaktär, dels också en viktig demokratisk
fråga.
Det är viktigt att tidigt bli varse problemen i skolan och
kunna sätta in adekvata åtgärder. Skolan, men framför allt
den enskilde läraren, behöver kunskap och förmåga för att
hos elever se och åtgärda dyslexi.
Riksdagen har beslutat (prop. 1987/88:100, bil. 10, UbU
12, rskr. 203) om en plan för kompletterande fortbildning
för i tjänst varande lärare. Ett viktigt inslag i den
kompletterande utbildningen är en obligatorisk fortbildning
för alla lärare på 2-3 veckor med en inriktning mot
specialpedagogik i vid mening.
De åtgärder som hittills vidtagits är steg i rätt riktning
men mot bakgrund av problemets omfattning är det
angeläget att främst i grundskolan förbättra insatserna för
elever med läs- och skrivsvårigheter.
Regeringen bör utreda och utarbeta förslag om vad som
ytterligare kan göras i fråga om fortbildning för att öka
lärarnas och speciallärarnas kompetens i att undervisa
elever med läs- och skrivsvårigheter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökad kompetens i skolan kring
läs- och skrivsvårigheter.
Stockholm den 27 januari 1992
Björn Kaaling (s)
Ingrid Andersson (s)
Gunnar Thollander (s)
Birgitta Dahl (s)