Kunskaper och utbildning är ett lands främsta medel för
att främja välstånd och välfärd.
Från en snäv urvalsskola har vi i Sverige skapat en allt
bredare tillvalsskola, som ger ungdomar en god
grundutbildning. Den allmänna utbildningsnivån har
kraftigt höjts, den högre utbildningen har öppnats och
spridits till nya sociala skikt samtidigt som en rikt
differentierad vuxenutbildning har utvecklats inom ramen
för folkbildningen, den kommunala vuxenutbildningen,
arbetsmarknadsutbildningen och personalutbildningen.
Utbyggnaden av de olika skolformerna innebär att vi nu
har ett utbildningssystem som erbjuder flera valmöjligheter.
Det ger möjligheter till val och omval och lägger grund för
ett lärande genom hela livet genom återkommande
utbildning.
Genom den förda utbildningspolitiken i vårt land är
Sverige ett gott stycke på väg mot det ''lärande samhälle''
som ofta efterlyses i den internationella debatten. Inget
annat land satsar heller en så stor andel av sina produktiva
resurser på utbildning som Sverige gör.
Med förra årets beslut om reformering av
gymnasieskolan kan vi nu gå vidare. Vi socialdemokrater
kan göra det utifrån utgångsläget ett bra utbildningsväsende
med förutsättning att bli ännu bättre. Vi står inför ett nytt
spännande skede i utbildningspolitiken där det fortsatta
förändringsarbetet kan bygga på en gymnasieskola med hög
utbildningskvalité.
Utgångspunkten för vår politik är det livslånga lärandet
och de enskilda människornas vilja att ständigt växa med
dessa kunskaper.
Riksdagsbeslutet om gymnasiereformen
Riksdagen beslutade under föregående riksmöte att alla
utbildningar i gymnasiet skall vara treåriga och att en kärna
av allmänna ämnen skall finnas på alla studievägar. Därmed
skapas förutsättningar för alla ungdomar att välja mellan att
gå direkt ut i arbetslivet eller fortsätta studera.
Gymnasieskolan blir inte en återvändsgränd, utan en öppen
port till ett snabbt föränderligt och på kunskaper baserat
arbetsliv.
Redan i dag väljer en majoritet av gymnasieeleverna en
treårig utbildning. De populäraste linjerna är de som är
både yrkes- och studieförberedande. Ungdomarna är alltså
redan på väg att inrätta sina gymnasiestudier efter den
modell som riksdagen beslutat skall gälla för alla i
framtiden: en treårig utbildning som förbereder både för
arbete och studier och som ger alla kunskapsmässiga
förutsättningar att senare i livet återkomma till olika
utbildningar.
Med en treårig gymnasieskola som ger alla en allmän
behörighet för fortsatta studier underlättas också en
bredare social rekrytering till högskolan. Att
utbildningsnivån nu stiger på de yrkesförberedande
programmen bör också göra dem mer attraktiva.
Gymnasiereformen har förberetts under hela 80-talet,
bl.a. genom försöksverksamhet, de s.k. ÖGY-försöken.
Riksdagsbeslutet om reformen var således väl förankrat ute
i gymnasieskolorna. Beslutet att intagning till de nya
programmen skulle få påbörjas 1992/93 och de nya resurser
riksdagen ställde till förfogande för detta välkomnades
allmänt.
Minska utbildningsklyftorna
Att förstärka de yrkesförberedande programmen är
viktigt för dem som genomgår dessa utbildningar men även
för hela arbetsmarknaden, inte minst för den svenska
industrins behov av att få tillgång till välutbildade arbetare
och tekniker. Detta är också en viktig förutsättning för att
utveckla konkurrenskraften hos de svenska företagen.
I en rapport från statens industriverk (''Långt kvar till
kunskapssamhället'') visas att över hälften av
industriarbetarna i vårt land har som mest folk- eller
grundskola i formell utbildning. Rapporten visar också att
det under 1980-talet har skett en tydlig uppdelning av
arbetsuppgifterna mellan tjänstemän och arbetare.
Orsaken är att de nya mera kunskapsintensiva
arbetsuppgifterna förutsätter åtminstone gymnasiala
kunskaper i ämnen som svenska, engelska och matematik.
Vill vi undvika att polariseringen och skillnaderna i
arbetslivet fortsätter att öka och vill vi höja kompetensen
och produktiviteten i den svenska industrin så är en
utbyggnad av gymnasieskolans yrkesförberedande
utbildning en klok investering. Om detta råder också stor
insikt på arbetsmarknaden såväl hos löntagarna som
arbetsgivarna.
Överhuvudtaget skärps kraven på utbildning och
kompetens på den svenska arbetsmarknaden. I en studie
över den svenska yrkesstrukturens förändringar mellan
åren 1970 och 1985 (AMS utredningsrapport 1989:14) visas
att 21 av de 30 yrken som vuxit mest under de senaste
femton åren kräver minst gymnasial utbildning. Bland de
yrken som vuxit minst är det endast ett som kräver en
utbildning över grundskolan.
De växande kraven på utbildning i arbetslivet innebär att
alla behöver en bra grundutbildning och en passande
yrkesutbildning. För att behålla ett arbete och utveckla sig
inom sitt yrke krävs en god grundutbildning.
Utbildning, inte bara en gång i livet utan under hela
yrkeslivets gång, kommer att höra till det normala i det
samhälle som nu växer fram.
Nej till ett uppskjutande
En grund för genomgående treåriga utbildningar i
gymnasieskolan är att detta ger bredare möjligheter till
personlig utveckling och till ett aktivt deltagande i
samhällslivet för alla.
Ur den borgerliga regeringens budgetproposition
framgår att regeringen sänker ambitionsnivån på
gymnasieskolans område. Genomförandet av reformen
skall enligt regeringen skjutas på framtiden och
genomförandet påbörjas 1993/94. Vi motsätter oss detta
förslag.
Att skjuta på reformen är till nackdel för såväl
gymnasieungdomarna som näringslivet och samhället i
stort. Det är obegripligt att regeringen bortser från behovet
att på detta sätt satsa på arbete, kompetenshöjning och
stärkt konkurrenskraft. Ett uppskjutande av reformen
motverkar satsningar inom dessa områden.
Till detta kommer att regeringen säger sig ha ambitionen
att starkt bygga ut högskoleutbildningen under de
kommande åren. Att då inte genom reformeringen av
gymnasieskolan stärka rekryteringsbasen till högskolan är
både kortsiktigt och inkonsekvent. Regeringen vill
dessutom begränsa kommunernas förutsättningar att via
kommunal vuxenutbildning på gymnasienivå erbjuda
personer kompletteringsmöjligheter för att den vägen ta sig
in på högre studier, vilket gör situationen än värre.
I många kommuner har dessutom planeringsarbetet
inför starten kommit långt. Det är en risk att skolor och
kommuner uppfattar regeringens förslag att hålla inne
statsbidraget till reformen som en signal för fortsatt
osäkerhet inför reformens genomförande. Alla vet ju att
regeringspartierna är splittrade i denna fråga. Även om
regeringen verbalt hävdar att man avser att genomföra
gymnasiereformen är det handlingen och resurserna som
räknas.
Beslutet från förra riksmötet att starta
gymnasiereformen l992/93 måste därför fullföljas!
Regeringens förslag att spara på resurserna till
gymnasieskolan genom att låta bli att höja sektorsbidraget
för att möjliggöra gymnasiereformen måste därför avvisas.
Enligt vår bedömning skulle det räcka med att anslaget
tillförs 320 milj.kr. för att klara kostnaden för första årets
verksamhet. Av dessa avser 253 milj.kr.
utbildningsmerkostnader och
genomföranderesurs. Resterande 67 milj.kr.
avser 1992/93 års andel av förra riksmötets
förstärkning av resurserna till reformen. Denna
förstärkning skall vid full utbyggnad omfatta drygt 3 0 milj.kr.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar tillföra sektorsbidraget för
skolväsendet resurser så att gymnasiereformens
genomförande kan påbörjas 1992 i enlighet med riksdagens
tidigare beslut.
Stockholm den 22 januari 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)