I skollagen (1985:1100, 5 kap § 21) stadgas beträffande
kostnader för elever i gymnasieskolan att utbildningen skall
vara kostnadsfri för eleverna. Dessa skall således utan
kostnad ha tillgång till böcker, skrivmateriel, verktyg och
andra därmed jämförliga hjälpmedel som behövs för
utbildningen. Huvudmannen får dock besluta att eleverna
får hålla sig med vissa egna sådana hjälpmedel. I
verksamheten får också förekomma enstaka inslag som kan
föranleda en obetydlig kostnad för eleverna i något annat
hänseende. Den angivna paragrafen finns fortfarande kvar
i skollagen trots att kommunerna genom den senaste
skolreformen har fått ökat ansvar för skolan. Den är till sin
tolkning sådan att avgifter för läromedel i princip inte kan
förekomma oaktat att det står att kommunen kan få besluta
att eleverna får hålla sig med vissa egna hjälpmedel.
Situationen i dag är därmed att kommunerna fritt kan
besluta om att till exempel ta ut avgift på skolmåltiderna
men inte förändra nuvarande ofta otillfredsställande
förhållanden beträffande läromedlen. Läget är ofta att
eleverna får hålla till godo med nedslitna läromedel som
tidigare begagnats. Vidare åberopas ofta att läromedel slits
ned och förbrukas just på grund av att de inte är elevens
egen egendom. Genom att tvingas lämna tillbaka
läroböcker vid utbildningens avslutande förloras
möjligheten att gå tillbaka till sina gamla läroböcker och
återerinra sig vad man en gång lärt.
I stället för att avgiftsbelägga skolmaten skulle många
kommuner föredra att förändra nuvarande regler
beträffande läromedlen. En avreglering här skulle till
exempel kunna innebära att varje kommun fick söka sig
fram till det system för hantering av läromedel och andra
hithörande frågor som passar just den. Med den avreglering
som förutsätts ske bland annat genom det generella
statsbidragssystem som kommunalekonomiska kommittén
föreslagit ter sig en sådan regeländring dessutom som högst
rimlig att snarast genomföra.
Det bör understrykas att utvecklingen då sannolikt blir
en återgång till ett system där eleverna i hög grad kommer
att ha egna läromedel som de själva vårdar i eget intresse.
Skolan kan upphandla läroböckerna och i sin tur eller
genom bokhandeln sälja dem till eleverna. Välvårdade
böcker kommer självfallet av elever som önskar det att
kunna säljas vidare i andra hand. Sannolikt skulle vi med en
sådan lösning få en kvalitativ förbättring av
läromedelssituationen i många gymnasieskolor.
De kommuner som av ekonomiska skäl tillgriper
avgifter på gymnasieskolan är idag hänvisade till skolmaten.
Tveklöst är det så att en frihet att i en sådan situation kunna
välja vad man vill avgiftsbelägga leder till en ur lokal
synpunkt bättre lösning. I valet skolmat/läroböcker är det
många som ser möjligheter till mer påtagliga
kvalitetsförbättringar om det vore läromedlen som kunde
avgiftsbeläggas eller överlåtas på eleven att själv svara för
helt eller delvis.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avreglering av kommuns
skyldighet att utan kostnad hålla elev i gymnasieskolan med
böcker, skrivmateriel, verktyg m.m.
Stockholm den 20 januari 1992
Lennart Hedquist (m)
Rune Rydén (m)