Frågan om Västsaharas självständighet har varit på FN:s
dagordning i över 25 år. År 1966 lovade Spanien
västsaharierna självbestämmande efter påtryckning av FN.
Spanien infriade dock aldrig sitt löfte utan lät Marocko och
Mauretanien överta rollen som kolonialmakter.
Befrielseorganisationen Polisario Front proklamerade
den Sahariska Arabiska Demokratiska Republikens
(SADR) exilregering den 27 februari 1976. Samtidigt
förklarades krig mot ockupationsmakterna. År 1979 drog
sig Mauretanien ur konflikten.
FN:s generalsekreterare har aktivt försökt få till stånd
samtal mellan Polisario och Marocko om Västsaharas
framtid. En gemensam fredsplan framlades sommaren 1988
och accepterades i princip av parterna. FN:s
generalförsamling tog för första gången 1989 i konsensus
beslut om att parterna skulle förhandla om eldupphör och
regler för folkomröstning.
År 1991 godkände FN:s säkerhetsråd
generalsekreterarens plan för att lösa konflikten om
territoriet och i enlighet med denna inrättades en
observatörsstyrka MINURSO. Styrkan skall ha ansvaret för
att det eldupphör som trädde i kraft i september 1991
respekteras. Men eftersom den inte har fått möjlighet att
etablera sig i området så kan den heller inte utföra sin
uppgift.
Enligt fredsplanen skulle en folkomröstning som avgör
Västsaharas självständighet eller integrering med Marocko
äga rum i januari i år. Folkomröstningen har inte heller
kunnat genomföras enligt tidsplanen på grund av Marockos
obstruering. Däremot genomförs en planlagd förflyttning
av 170 000 marockaner till det västsahariska området i syfte
att förfuska folkomröstningen.
I årets budgetproposition uttrycker regeringen en
förhoppning om att den utdragna konflikt- och
flyktingsituationen i Västsahara ska gå mot en lösning. Det
poängteras att Sverige bör ha hög beredskap för att delta i
internationellt samordnade insatser för
återuppbyggnadsarbetet.
Sverige bör också aktivt medverka till att fredsplanen
kan följas och att det blir en rättvis folkomröstning. EG har
beslutat att hålla inne biståndspengar till Marocko så länge
landet inte följer FN:s beslut. Sverige bör på samma sätt
frysa bidrag till Marocko. Förra budgetåret utbetalades
drygt 7 milj.kr. varav merparten bestod av
livsmedelsbistånd och en mindre andel u-krediter.
Under budgetåret 1990/91 beviljade Sverige 10 milj.kr.
till en repatrieringsinsats inom ramen för FN:s fredsplan.
Sverige har också erbjudit sig att ställa upp med
valövervakare. Erbjudandet bör självklart stå fast men det
är också viktigt att medverka till att andra observatörer
t.ex. journalister kan få tillträde till området. Så är inte
fallet i dag.
Det svenska biståndet till de västsaharier som lever i
flyktingläger i södra Algeriet uppgick förra budgetåret till
21,3 milj.kr. Året dessförinnan var bidraget endast 2,3
milj.kr. trots att biståndsministern var beredd att ge
betydligt mer. Problemet är att bidraget måste kanaliseras
via svenska enskilda organisationer och att dessa oftast
måste bistå med egna medel.
Biståndspengar borde enligt vår mening kunna
kanaliseras direkt till Polisario. De har på ett
utomordentligt sätt visat att de kan administrera och
distribuera den hjälp de fått. Det skulle också vara en form
av erkännande av Polisario att de ges detta förtroende.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aktivt svenskt stöd för den av FN
godtagna fredsplanen för Västsahara,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd och u-krediter till
Marocko,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om direkt bistånd till Polisario.
Stockholm den 27 januari 1992
Ingela Mårtensson (fp)
Ingbritt Irhammar (c)
Charlotte Branting (fp)
Lennart Brunander (c)